SOU 1974:3
Produktionskostnader och regionala produktionssystem : [grupprapport, forskarbidrag] : bilagedel 2 till Orter i regional samverkan
1 [1 Regionala produktionssystem och teknologiska utvecklingsblock — viktiga komponenter i regionalpolitiken
1 — rapport från ERU:s arbetsgrupp 1 för studier av produktionskostnader i olika regioner och ortstyper
1 1 Ur innehållet
1 [] Persontransporter och kontaktmönster
1 11 [] Minskade transportkostnader leder till 1 ökad anläggningskoncentration
1 l:] Små regionala skillnader i företagens lönekostnader men stora skillnader i bruttovinst
1 l:! Stora skillnader i kommunernas drifts- 1 kostnader och kapitalutnyttjande
1— [] Avgränsningen av omgivningens tillgångar — ett väsentligt inslag i samhällsekonomiska översiktskalkyler
I Idémässig och empirisk referensram
l Produktionskostnader i olika regioner och ortstyper
1.1 Bakgrund och problemöversikt
Regionalpolitiken har alltmer fått en inriktning som innebär att primära mål för individernas välfärd skjutits i förgrunden. Detta illustreras av de förändringar i målformuleringar som anges i offentliga utredningar och av uttalanden i riksdagen i samband med beslut i regionalpolitiska frågor.
1 det år 1951 avgivna betänkandet från utredningen angående näringsli- vets lokalisering sägs att lokaliseringspolitiska åtgärder kan reducera de totala investeringskostnadema i samhället, sänka transport- och produk- tionskostnaderna samt medverka till att arbetskraftsresurser, som eljest skulle vara outnyttjade, tas i anspråk. Man uppmärksammade också av- folkningsregionernas problem att till rimliga kostnader bistå invånarna med olika former av service. Det gällde att i detta sammanhang satsa på sådana tätorter, som i framtiden kan fungera som kommersiella och kul- turella centra för befolkningen på den egentliga landsbygden. Man skulle inte hindra de befolkningsrörelser mellan regioner och näringar, som innehåller en anpassning av näringslivets lokalisering eller effektivitets- höjande produktionsförändringar.
I prop. 1972 11 11 formuleras målen för regionalpolitiken så ”att våra suc- cessivt ökade resurser målmedvetet skall utnyttjas för att i de näringsgeo- grafiska regioner som i huvudsak motsvaras av de nuvarande länen bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att samt- liga de tre nämnda välfärdsfaktorerna — arbete — service — och miljö — skall bli tillgängliga inom räckhåll för alla människor”. Huvudprincipen bör vara att ”kvalificerad arbetsmarknad och service skall ställas till förfogande så nära människorna som möjligt. Om en flyttning ändå blir nödvändig för att den enskildes anspråk på sysselsättning och service skall kunna tillgodoses bör strävan vara att flyttningen kan ske inom den region som den enskilde känner en naturlig samhörighet med”.
Skillnaden i inriktning mellan de här angivna målformuleringarna innebär inte att någon motsättning föreligger. En uppfyllelse av de iprop. 1972: 111 formulerade målen förutsätter nämligen att statsmakterna har möjlighet att påverka företagen i dessas lokaliseringsval och produktions-
2 Aktiv lokaliseringspoli- tik (SOU 1963z58) med två bilagedelar.
betingelser. För att bredda underlaget för bedömningar i dessa frågor har ERU under den nu genomförda etappen haft i uppdrag att belysa företagens och samhällets produktionskostnader i olika regioner. Upp- draget har följande lydelse ”Kungl. Maj: t uppdrar åt expertgruppen för regional utredningsverksamhet att verkställa utredning om produktions- kostnaderna i skilda regioner i enlighet med vad riksdagen i detta hänseende uttalat i anledning av motionen II: 1969: 239”.
I motionen citeras vad chefen för inrikesdepartementet i 1969 års stats- verksproposition (bil. 13, s. 141) anför om det önskvärda i att dämpa stor- stadsregionemas tillväxt och eftersträva en kraftig utbyggnad av vissa andra stadsregioner, så att de kan erbjuda alternativ till storstäderna när det gäller lokalisering av olika slags verksamhet. I detta sammanhang aktualiserar mo- tionärerna frågan om Norrland som ett annat lokaliseringsalternativ. Kost- naderna där borde, menar de, inte längre behöva bli högre än i storstadsre- gionerna. Vad som föreslås är att man skall undersöka produktionskostna- der och upprätta lönsamhetskalkyler för inte bara de i statsverkspropositio- nen angivna stadsregionerna (de s. k. storstadsalternativen) och någon av storstadsregionerna utan också några norrlandsregioner.
I bankoutskottets utlåtande (nr 30 år 1969) i anledning av motionen be- tonas att särskild vikt börläggas vid studier av de samhällsekonomiska kost- naderna i skilda regioner. Vidare nämns beträffande undersökningens om- fattning att förhållandenai de tre storstadsregionerna synes vara så olika att alla dessa bör omfattas av undersökningen. För utförandet av detta utred- ningsuppdrag tillsatte ERU en särskild arbetsgrupp. Denna arbetsgrupp för studier av produktionskostnader i olika regioner och ortstyper är samman- satt av forskare och statliga tjänstemän som i sitt arbete huvudsakligen äg- nar sig åt regional planering och metodutveckling på detta område. Forsk- ningshandledare vid de samhällsvetenskapliga institutioner som ägnar sig åt regional forskning utgör ett väsentligt inslag bland arbetsgruppens ledamö- ter.l
1.2 Tidigare lokaliseringsutredningars behandling av produk- tionskostnaderna
Redan i det betänkande som år 1963 avgavs av kommittén för näringslivets lokalisering2 behandlades frågor som rör produktionskostnaderna. Bland de resultat man där kom fram till kan nämnas
l. Kostnaderna för transport av råvaror till och färdigvaror från ett pro- duktionsställe varierar avsevärt mellan olika alternativa lokaliseringsorter.
l Arbetsgruppen har följande sammansättning: professor Gunnar Törnqvist (ordfö- rande), planeringsdirektör Bernt Berglund, professor Erik Bylund, Fil. lic. Gösta Gu- teland, planeringsdirektör Claes Herlitz, universitetslektor Rune Jungen, avdelnings— direktör Carl-Olov Klingberg, avdelningsdirektör Christian Lindström, docent Lars Nordström, departementssekreterare Gösta Oscarsson, docent Bengt Sahlberg och fil. kand. Christer Stighäll (sekreterare).
Transportkostnaden utgör i de flesta industrigruppema en begränsad andel av den totala produktionskostnaden. 3 % angavs som en genomsnittssiffra.
Tas hänsyn till enbart kostnaderna för godstransporter kan de flesta in- dustriföretagen alltså betraktas som lokaliseringsbara, dvs. lokaliseras till vitt skilda orter inom landet utan att totalkostnaderna varierar nämnvärt. Framför allt inom södra och mellersta Sverige kan rörligheten betecknas som mycket hög.
2. Lönekostnaderna för industrianställda uppvisar enligt utredningen regionala skillnader i storleksordningen 15—20 %. De högsta genomsnitts- lönerna förekommer i södra Norrlands inland, inorra Norrland samt i stor- stadsområdena. Lönekostnadsskillnaderna i de branscher som utredningen studerat be- räknas slå igenom i en produktionskostnadsskillnad på ungefär 5 %. Detta innebär att regionala skillnader i lönekostnaderna kan bedömas vara en lokaliseringsfaktor av större betydelse än skillnader i transportkostnadema. 3. Etableringskostnadernas storlek, tillgång och närhet till olika former av service osv. blir ofta avgörande för lokaliseringen när flera orter från lönekostnads— och tran sportkostnadssynpunkt är likvärdiga. Det är vidare enligt kommittén påtagligt att den privatekonomiska och den samhällsekonomiska bedömningen av lämpligaste lokaliseringsort kan skilja sig avsevärt från varandra. Trots att detär ett centralt samhällsintresse att företagen är effektiva bör den lokaliseringspolitiska verksamheten vara avsedd att påverka företagens beslut i en sådan riktning att dessa fattas un— der hänsynstagande till de samhällsekonomiska konsekvenserna. Givetvis skall samhället inte genomföra någon total styrning av privatägda produk— tionsfaktorer. I stället skall man inrikta sin verksamhet på indirekt påver— kan via serviceverksamhetens utformning och en brett upplagd upplys- ningsverksamhet. Man bör härvid ägna följande frågeställningar speciell uppmärksamhet:
1. Det bör, även bortsett från sociala synpunkter, vara samhällsekono- miskt lönande att bedriva ekonomisk stödverksamhet i sådana områden, som under de närmaste 10—1 5 åren riskerar att få sitt arbetskraftsbehov minskat. Dyrbar och svårbekämpad arbetslöshet kan annars bli svår att und- vika.
2. Såväl samhällsekonomiska som rent sociala skäl talar för lokalise- ringsbefrämjande åtgärder i regioner med utpräglat ensidigt näringsliv. Man riskerar annars extremt stor konjunkturkänslighet och permanenta svårig- heter för speciella kategorier av arbetskraft.
3. Som regel är de samhällsinvesteringar, som krävs i anslutning till en industriell expansion, av sådan betydenhet att de måste beaktas vid kalky- ler över olika lokaliseringsalternativ. Stora samhällsekonomiska fördelar kan vinnas om industriell etablering kan ske i orter med outnyttjat sam- hällskapital eller med överskott på arbetskraft i stället för på orter med an- strängd kapitalutrustning och kostnadsuppdrivande arbetskraftsbrist.
4. Från långsiktig planeringssynpunkt är det angeläget att man kan undvika såväl en alltför stark koncentration till storstäderna som en splittring av näringslivet på så många orter, att tillgodoseendet av företagarnas och konsumenternas servicebehov inte kan ske rationellt.
1 betänkandet Aktiv lokaliseringspolitik ( SOU 1963:58 ) ges frågan om hushållens levnadsvillkor vid olika lokaliseringsalternativ begränsat ut- rymme.
1968 års lokaliseringsutredning hade som främsta uppgift att utifrån erfarenheterna från den femåriga försöksperiod, som för regionalpolitikens del inleddes år 1965, föreslå en revidering av lokaliseringsstödet och andra regionalpolitiska medel. Utredningen analyserade inte de regionala produktionskostnaderna för sig.
Utredningen tar dock ibetänkandet ”Lokaliserings- och regionalpolitik” (SOU 1969 :49) upp de tidigare utredningarnas ställningstaganden och cite- rar bl. a. vad bankoutskottet uttalat om att ”Utskottet delar motionärernas mening att en mera principiell belysning av vissa frågor rörande effektivitet och trivsel i samhällen av olika storlek skulle vara värdefull. Motionärerna nämner i första hand anläggnings- och driftskostnader för samhällen av vari- erande storlek samt skillnaderna i effektivitet mellan samhällen av olika
typ-”
1.3 ERU 70:s behandling av produktionskostnaderna
I ERUzs betänkande ”Balanserad regional utveckling” ( SOU 1970:3 ), här benämnt ERU 70, behandlades vissa aspekter på produktionskostnaderna. Sambanden mellan den offentliga sektorn, företagssektorn och hushållssek- tom uppmärksammades. Betoningen av det ömsesidiga sambandet mellan de tre sektorerna motiverades av att ett beslut om en förändring av lokaliseringen av en produktionsfaktor, som fattas inom en sektor, med all säkerhet utlöser en kedjereaktion, med beslut om förändringar i de övriga sektorerna och eventuellt med ytterligare beslut i den sektor som startade förändringarna. Utifrån denna samverkan mellan de olika sektorerna diskuteras produktivitetsvärden och de effekter de har på produktionskostnaderna i olika regioner.
Vid bedömning av samhällsekonomiska förhållanden kan både sådana kostnads- och intäktsposter ingå som relativt lätt kan mätas i produktions- termer, och sådana som är svåra att uppskatta med penningmått. Exempel på de senare är olika miljöfaktorer som påverkar enskilda individers välfärd. Till den förra kategorin hör kostnader för utbyggnaden av vägar, vatten och avlopp m. m. I ERU 70 underströks att speciell uppmärksamhet måste riktas mot den offentliga sektorns möjligheter till investeringar i vissa regioner, vilka medför att produktionsförutsättningama ändras i dessa. Det är därvid tänkbart att indirekta intäkter uppstår, i form av bl. a. produktivitetsstegringar inom företagssektorn. De bör ingå i samhällseko- nomiska kalkyler och i sektorns lokaliseringsbedömningar. I ERU-be- tänkandet påpekades även att det är nödvändigt att vid regionalekono- misk analys ta hänsyn till anläggningarnas lokalisering i utgångsläget.
För att visa hur sambanden mellan ortsstorlek och produktivitet ter sig redovisades i ERU 70 regionala skillnader i årslönen per arbetare inom en viss bransch. Uppgifterna i tabell 1.1 anger den genomsnittliga årslöneni
tusental kronor per arbetare inom den mekaniska verkstadsindustrin i skilda riksområden. Siffrorna hänför sig till förhållandena år 1967.
En arbetare i Stockholm eller Göteborg tjänade sålunda 4 000 kronor mer per år än en arbetare inom samma bransch i Västergötland. Till en del kan effekterna av detta för företagssektorns del elimineras av en högre produktivitetsnivå i storstadsregionerna. Hänsyn måste då tas till kapitalinsatserna. Vinsterna kan sålunda vara likartad trots att vissa produktionskostnader är högre i storstäderna.
Tabell 1.1 Lön per sysselsatt och lön per arbetare i mekanisk verkstadsindustri, 1967 (tkr)
Län AB 0 M CD IEG RP SW YZ AC ET HK N X BD U L
Persysselsatt 27,9 2 Perar'ietare 23,6 23,3 20,7 17,2 19,7 19,5 19,7 20,4 21,3
Källa: SOU 197023
Det kan tänkas att omfördelningar sker inom en koncern med tillverk- ningsmheter på skilda håll ilandet. Enheternaistorstadsregionerna skullei enliglet härmed subventioneras av enheterna i landsorten. Ett motiv till detta kan vara att det sker en snabb löneglidning p. g. a. ett efterfråge- överskott på arbetskraft i storstadsområdena. Ett i princip likartat resonemang kan tillämpas på förhållandet mellan företagi storstadsom- rådem och deras underleverantörer i landsorten. Löneskillnaderna i en och :amma bransch kan även avspegla en högre kapitalintensitet i storstidsregionernas företag. Regionala prisskillnader kan även vara en faktor av betydelse som förklaring till skillnader i produktivitet. De högre lönena kan då slå igenom i högre priser. Exempel härpå utgör byggradsindustrin.
Skilnader i företagsekonomisk effektivitet mellan olika regionty per kan åskådiggöras med de skillnader som kan konstaterasi förädlingsvärdet per insatt arbetskrafts- eller kapitalenhet. I ERU 70 redovisas vissa beräkningar av detslaget. Dessa uppgifter återges i tabellerna 1.2 och 1.3.
Tabell 1.2 Förädlingsvärde per sysselsatt i maskinindustri i olika regioner efter befolkningsunderlag 1965. (IndexlOO anger branschens riksgenomsnitt 1965)
Bransdi A_nlägg- Befolkningsunderlagsregion med
såå—ik mindre mellan mer än
än 80 000 inv. 80 000 och 300 000 inv. 300 000 inv.
Maskiiindustri små 72 74 89 (genonsnitt medel- 1965 = 34 948 kr) stora 91 89 111
stora 99 104 132
Tabell 1.3 F örädlingsvärde per kapitalenhet (effektiva hästkrafter) i maskinindustri i olika regioner uppdelade efter befolkningsunderlag 1965. (Index 100 anger branschens riksgenomsnitt 1965)
Bransch Anlägg- Befolkningsu nderlagsregion med
nings-
storlek mindre mellan mer än
än 80 000 inv. 80000 och 300 000 inv. 300 000 inv.
___—_ Maskinindustri små 64 66 93 (genom snitt medel- 1965 = 6,47 kr/Hk stora 104 95 185
stora 95 78 193
___—___ Källa: SOU 1970:3
Som framgår av dessa tabelluppgifter är effektiviteten inom maskin- industrin högre i stora anläggningsenheter än ismå ochhögre istora befolk- ningsregioner än i små. Liknande tendenser kunde observeras inom cementvaruindustrin, som också ingick i redovisningarna. Bilden var emellertid betydligt mer splittrad i en bransch som den plastbearbetande industrin.
ERU 70 fann att detta material stöder antagandet att den högre pro- duktiviteten i större befolkningsområden medfört en koncentration av maskinindustrin till dessa områden. Men även detta resultat måste enligt ERU 70:s bedömning tolkas med en viss försiktighet. De regionala skillna- derna i förädlingsvärdet per anställd eller kapitalenhet är bl. a. beroende av skillnader i kapitalföremålens ålder och av graden av kapacitetsutnyttjande. Det högre löneläget i storstadsområdena kan framtvinga en högre rationali- seringstakt. Kapitalföremålens ålder blir därför i genomsnitt lägre i stor- stadsområdena eftersom nya kapitalföremål förutsättes ha en högre effektivitet än äldre. Det högre löneläget kan vidare framtvinga en allmänt högre kapitalintensitet som medför en högre avkastning per anställd.
I ERU 70 underströks det att de produktivitetsrnässiga skillnaderna mellan-företagi befolkningsmässigt små och stora regioner i många fall kan komma att revideras i-en totalekonomisk utvärdering. I en sådan samhällsekonomisk kalkyl måste som nämnts även de kostnader beaktas som får bäras av andra företag och av hushållen och den offentliga sektorn. Även icke-prissatta faktorers betydelse för produktionsförhållan- dena måste beaktas i en samhällsekonomisk analys.
1.4 Begreppsdiskussion och problemavgränsning
Den ansats som ERU 70 bygger på och som explicit betonar samverkan mellan de tre huvudsektorerna i samhället — hushållen, företagen och den offentliga sektorn — bildar en naturlig referensram till de studier av
företagens och samhällets produktionskostnader och intäkter i olika regioner och ortstyper som presenteras i föreliggande rapport från produktionskostnadsgruppen. I enlighet med en uppdelning i rådande och framtida kostnader och intäkter kan syftet med rapporten sägas vara att belysa faktorer bakom
1. rådande och framtida kostnadsskillnader för företagen 2. rådande och framtida kostnadsskillnader för samhället
Särskild uppmärksamhet ägnas därvid rådande och framtida faktorpris- skillnader. Ett centralt tema i rapporten är att uppbyggnaden av det svenska produktionssystemet måste ägnas allt större uppmärksamhet i regionalpolitiken. Olika verksamheter är beroende av varandra bl. a. genom de varu- och kontaktutbyten som sker. Regionalpolitiska åtgärder får effekter inte enbart för de verksamheter som är föremål för direkta insatser utan också verksamheter i andra delar av landet. Vid samhälls- ekonomiska bedömningar måste hänsyn tas till detta. Kartläggningar av företagens leveransströmmar och personkontakter utgör därför ett viktigt inslag i studierna av produktionskostnader.
1.4.1 Företagsekonomiska produktionskostnader och intäkter
De i ERU 70 påvisade produktivitetsmässiga fördelar som företag i större befolkningskoncentrationer uppvisar i förhållande till företag i befolk- ningsmässigt små regioner kan inte enbart förklaras av marknadsfaktorer och produktionstekniska fördelar inom företagen. Det ömsesidiga beroen- det mellan olika verksamheter utgör en viktig förklaring till de stora regio- nernas tillväxt i total produktion, sysselsättning och befolkning. Det ömse- sidiga beroendet mellan verksamheterna återspeglas på marknaderna och i kommunikationssystemet. Produktionsenheter som levererar halvfabrikat till varandra kan genom samlokalisering reducera kontaktkostnader av oli- ka slag. Det är inte enbart kostnaderna för transporter som har störst betydelse i detta sammanhang. Det är kanske i större utsträckning köp av olika produktionstjänster eller inköp av varor som förutsätter lättillgäng- liga kontakter, som gör det fördelaktigt att koncentrera viss varu- och tjänsteproduktion till större regioner.
Kartläggning och analys av produktionssystemens sammansättning och regionala utbredning utgör ett väsentligt inslagi produktionskostnadsgrup- pens arbete. Studier av sådana samband gör det möjligt att utvärdera ivil- ken omfattning och med vilka åtgärder företagen eller samhället kan påver- ka kostnaderna för produktion i en enskild verksamhet eller i en avgränsad region. Under en kortare tidsperiod kan nämligen tillgångarna i en region antas vara givna. Detta gäller även den produktionsteknik som avgör hur resurserna kan förvandlas till färdiga produkter. Inte heller torde handelsut- bytet mellan regionerna ochländerna förändras i någon större utsträckning på kort sikt. Över en längre tidsperiod förändras emellertid resurserna och produktionstekniken som ett resultat av nyinvesteringar och av andra skäl. Vad händer när resurstillgångarna förändras i omfattning och sammansätt- ning? Vad blir följden om tillgången till någon resurs ökar? Vad händer när
teknologin förändras? Vilka effekter blir det om priserna på olika markna- der förändras från den ena perioden till den andra? Hur påverkas den regio- nala produktionens storlek och hur påverkas omfördelningen av resurser i dessa fall? Hur påverkas priserna på de olika varorna och tjänsterna? Och hur påverkas dessa variabler av olika regionala och övriga ekonomisk-poli- tiska åtgärder? Svar på dessa frågor förutsätter ingående kunskaper om re- gionala skillnader i företagens produktionsförhållanden och om vilka fakto- rer som påverkar dessa.
Ett grundläggande antagande i rapporten är att enskilda företag på kort sikt till en del kan kompensera sig för höga generella kostnader för en pro- duktionsfaktor genom att utnyttja en ny teknik eller genom att ersätta hög- prisfaktorn med en till lägre relativkostnad. [ de fall där relativt sett låga produktionskostnader i en region beror på yttre faktorer, såsom samverkan mellan företagen i regionen, är däremot företagens möjligheter att påverka sin egen kostnadssituation mer begränsad. Förutom uppgifter om produk- tionssystemens omfattning och utbredning är det för uppskattningar av kostnaderna även nödvändigt med uppgifter om de enskilda företagens kostnads- och intåktsförhållanden i övrigt. För att få ett grepp om detta är det, som framhålls i ERU 70, lämpligt att studera produktivitetsförhållan- dena mätta som relationen mellan förädlingsvärde och insatser av arbets- kraft och kapital.
Även i de fall företagens produktionskostnader är exakt desamma oav- sett lokaliseringsort, så måste man beakta att denna likhet gäller de totala kostnaderna och inte varje kostnadspost för sig. Det senare är, som visas i ERU 70, inte bara fallet p.g.a. att lönerna är högre i storstadsregionerna, transportkostnaderna är högre i övre Norrland och markprisernaärhögrei tätbefolkade områden. Sådana kostnadsposter som är kopplade till t. ex. transportarbete, arbetsinsats och mark är emellertid inte konstanta över ti- den. Transportkostnadernas relativa betydelse har under många år varit i avtagande medan lönernas betydelse varit stigande, markpriserna är relativt stabila i vissa regioner och snabbt stigande i andra. Man kan emellertid inte utgå från att de totala produktionskostnader utvecklas på ett likartat sätt över en tidsperiod i de skilda regionerna, eftersom det förutsätter att tillväxttakten för kostnadsposterna är densamma i alla regioner. Det är lätt att visa att detta inte är fallet. Av det följer att även i de fall de regionala skillnaderna i produktionskostnader är begränsade i dag så behöver de inte nödvändigtvis vara det i framtiden.
För att ta hänsyn till företagens möjligheter att över tiden beakta skillna- der i produktionskostnaderna görs en åtskillnad mellan rådande kostnads- förhållanden och de kostnadssituationer som skulle uppstå om nya anlägg- ningar i framtiden uppförs i en region. Vid planering och beslut om regio- nalpolitiska åtgärder är det dessa senare framtida s. k. potentiella kostnader som främst är av intresse. Tidsperiodens längd och utbyggnadens omfatt- ning avgör skillnaden mellan faktiska och fram tida kostnader.
1.4.2 Samhällsekonom iska produktionskostnader och intäkter Det har ofta påpekats att företagens produktionskostnader ien region kan skilja sig från samhällets produktionskostnader. I företagens kalkyler tas inte hänsyn till alla de kostnader som uppstår vid en lokalisering. Effekter
på hushållen, övriga företag och den offentliga sektorn faller utanför det enskilda företagets kalkyler. Den samhällsekonomiska kalkylen skall i prin- cip omfatta den totala resursåtgången i samhället för en viss produktion. Samhällets intäkter omfattar de samlade fördelarna av att en vara eller tjänst framställs.l Däri ingår alla de nyttigheter som produceras inom företagen, hushållen och den offentliga sektorn. De samhällsekonomiska kalkylerna skall sålunda även omfatta uppgifter om effekter på omgiv- ningen.2 I vissa fall kan ett företag inte utnyttja sin produktionsapparat till fullo till följd av andra företags agerande. Offentliga sektorn kan vidare åsamkas kostnader t. ex. för underhåll eller utbyggnad av infrastrukturen. Hushållens arbets- och boendemiljö kan förändras.
Ett exempel på skillnader mellan utfallet av företagsekonomiska och samhälleliga kalkyler är det fall då den offentliga sektorn har överkapaci- tet. Detta anses ofta vara fallet i regioner med litet och vikande befolkningsunderlag. En ökning av produktionen i sådana regioner kan leda till relativt sett låga samhällsekonomiska kostnader i förhållande till de företagsekonomiska.
Förekomsten av regionala skillnader i företagens faktiska kostnader och intäkter leder ej till att omlokaliseringar automatiskt medför ett effektivare utnyttjande av de samlade resurserna. Någon säker slutsats om detta kan inte dras förrän uppgifter om kostnaderna för omlokaliseringen föreligger. Produktivitetsvinster för hela samhällsekonomin måste beaktas. Det är mot denna bakgrund rimligt att skilja mellan samhällsekonomiska produktions- kostnader och intäkter på kort och lång sikt. På kort sikt förutsätts att de givna tillgångarna i form av byggnader, maskiner och infrastruktur utnytt- jas så effektivt som möjligt. På lång sikt föreligger i princip ingen begräns- ning i handlandet på grund av att tillgångarna är givna. Alla produktionsfak- torer, inklusive de fasta anläggningarna, kan omlokaliseras så att resursut- nyttjandet blir det effektivast möjliga över tiden. Detta sker genom att en viss anläggning byggs ut eller läggs ned. Produktionsprocesserna förändras därvid vilket påverkar priserna på de utnyttjade faktorerna. Förändringari konsumenternas smak och önskemål påverkar priserna på de färdiga pro- dukterna. Den tidigare nämnda begränsningen i det empiriska underlaget vid samhällsekonomiska kalkyler på kort sikt gäller sålunda i ännu högre grad vid långsiktiga analyser.
I föreliggande rapport koncentreras kartläggning och analys till uppgifter om företagen och den offentliga sektorn. Uppgifter om hushållens resurs- uppoffringar och välfärdsvinster vid olika regionala utveckhngsalternativ behandlas utförligt ibilaga 1 (se SOU 1974:2 ) om hushållens levnadsvillkor iolika ortstyper.
' För en utveckling av detta resonemang se kapitel 11.
* Ett exempel på hur en samhällsekonomisk analys ingått som väsentligt un- derlag för planering och beslut utgör industride- partementets Stekenjokk- utredning. (Stekenjokk, Ds I l972:5).1utred- ningen försöker man be- räkna samtliga kostnader och intäkter för samhälls- sektorerna vid igångsätt- ning av gruvbrytning i Stekenjokk. En analys av denna typ är främst möj- lig att genomföra för ett projekt med lätt avgränsa- de, lokala effekter.
2 Rapportens forskningsanknytning och disposition
I direktiven för ERU s verksamhet sägs att man skall bedriva en aktiv koor- dinering av regional utrednings- och forskningsverksamhet. Iinledningen till ERU's betänkande ”Orter i regional samverkan” lämnas exempel påi vilka former denna verksamhet bedrivits. Den samordnande verksamheten har under innevarande etapp bl. a. utförts inom ERU's arbetsgrupper. Ar- betsgruppen för studier av produktionskostnader i olika regioner och orts- typer är som tidigare nämnts sammansatt av forskare och statliga tjänste- män som i sitt arbete huvudsakligen ägnar sig åt regional planeringsverksam- het. Forskningshandledare vid olika samhällsvetenskapliga institutioner som ägnar sig åt regionalpolitisk forskning utgör vidare ett väsentligt inslag bland gruppens ledamöter.
De bidrag som redovisas i bilagorna 8, 9 och 10 i föreliggande bilagedel II till ERU: s betänkande utgörs huvudsakligen av studier som utförts eller handletts av gruppens ledamöter. Föreliggande rapport bygger i stor ut- sträckning på dessa bilagor. Forskare vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet, kulturgeografiska och natio- nalekonomiska institutionerna vid Göteborgs universitet, nationalekono- miska institutionen vid Stockholms universitet samt geografiskainstitutio- nen och avdelningen för företagsekonomi vid Umeå universitet har på detta sätt medverkat igruppens arbete.
I den till ERU anknutna forskningsverksamheten vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi i Lund studeras det svenska samhäl- let som ett regionalt system. Objekten är delar av företag och andra organi- sationer inom den privata och offentliga sektorn. Relationerna mellan dessa delar utgörs av varuströmmar, betalningsströmmar, informationsflöden och personkontakter. Undersökningarna omfattar dels översiktliga studier av landet som helhet och dels detaljstudier av utvalda regioner och orter. Vid kulturgeografiska institutionen i Göteborg omfattar den till ERU kopplade forskningen studier av ömsesidiga beroenden i det svenska samhället. Bl. a. studeras förändringar och förskjutningar inom och mellan olika urbana regioner, med avseende på kontaktutbyte, ägarförhållanden och maktfördelning. Särskild tyngdpunkt läggs i denna forskning på de förändringar olika organisationer genomgår via samarbete, fusionering, internationella anknytningar och de effekter dessa förändringar får i form av arbetskraftsförflyttning, yrkesförskjutning m. rn.
I ERU: s förra etapp publicerades resultat angående serviceutbudets till-
gänglighet från undersökningar inom glesbygdsforskningen vid Umeå uni- versitet. Denna forskningverksamhet har under senare år inriktats på att studera kostnadsskillnaderna vid och effekterna av alternativa lokalisering- ar av ett fast serviceutbud med därtill kopplad uppsökande service i glesbygd. Man arbetar även med studier av företagens beteenden t. ex. vid val av lokaliseringsorter. Däri ingår även kartläggningar av industrins regionala inköps— och avsättningsförhållanden. Den forskning som bedrivs vid avdelningen för företagsekonomi vid Umeå universitet är framför allt inriktad på de mindre företagens problem och förutsättningar. Studier av regionalekonomiska problem ägnas även stor uppmärksamhet. Det senare skeri nära samarbete med universitetets övriga samhällsvetenskapliga ämnen, framför allt geografi och nationaleko- nomi. De projekt som pågår inom ramen för det regionalekonomiska” programmet är till stor del inriktade på analyser av hur företagens geografiska belägenhet påverkar deras konkurrensförmåga i olika samman- hang.
På likartat sätt har gruppen för sitt arbete kunnat nyttiggöra sig utred- ningsarbetet på de regionalekonomiska enheterna vid länsstyrelsernai Älvs— borgs och Kopparbergs län. Till de resultat från de ovan nämnda forsknings- programmen som utgör underlag till föreliggande rapport från ERU: s produktionskostnadsgrupp skall läggas de kompletterande studier som utförts vid ERU: s kansli. Dessa senare omfattar bl. a. bearbetningar av en leveransenkät till tillverkningsindustrin i fyra län, som genomförts under innevarande utredningsomgång.
Företagens produktionskostnader och intäkter på en viss lokaliseringsort bestäms till väsentlig del av hur man utnyttjar maskiner och annat kapital samt arbetskraft för produktionen av varor och tjänster. Men utfallet är också beroende av kostnaderna för inköp av råvaror, halvfabrikat och tjäns- ter, liksom av samverkan med andra företag och av kostnaderna att trans- portera produkterna till konsumenterna. Varje företags läge i förhållande till arbetskraft, kunder och leverantörer av varor och tjänster är således av betydelse för avkastningen inom företaget. Å ena sidan påverkas sålunda företagets produktionskostnader och intäkter av företagets egnatillgångar och dess beteende ifråga om produktionsinriktning, produktionsvolym, marknadsföring och inköpspolitik. Å andra sidan påverkas företagen av för- hållandet till andra företag, hushållen och den offentliga sektorn.
Lokaliseringsmönstret, arbetskraftens utbildning, kommunikationssy- stemets utformning och kapacitet är faktorer som ofta ligger utanför ett en- skilt företags kontroll. Dessa faktorer har trots det stor betydelse för det enskilda företagets produktionskostnader och intäkter. Genom investe- ringsverksamhet och utbildning påverkar företagen sina egna tillgångar över tiden. Genom andra företags och hushållens beteende och genom kollektiva beslut förändras omgivningens tillgångar. Schematiskt sammanfattas detta i figur 2 :l
Många verksamheters lokaliseringsval är direkt kopplade till lokalisering- en av en eller flera andra verksamheter. Exempel på detta kan hämtas från de enkla och direkta samband som råder mellan skogsbruk och sågverk till de mer komplexa samband som råder mellan bilindustrin i Göteborg och
Figur 2:I Förändringar i företagens produktions- betingelser över tiden
Anm: Den streckade pilen anger ett mer indirekt samband mellan företa- gets beteende och hur det påverkar omgivning- en.
FÖRETAGETS TILLGÅNGAR maskiner och anlägg- ningar. byggnader
OMGIVlNlNGENS TILLGÅNGAR vägsyslem. skolor. arbets- kraftsutbud. ellerlrågan eller företagets produkter
investeringar i samhällskapital. X utbildning m.m.
investeringar i PRODUKTIONSBETINGELSER X making—know" _= 1 how m.m. l l ] BETEENDE ; produktions- / inriktnlng / | _ _ / /
alla dess underleverantörer i och utanför landet. En jämförande kostnads- studie bransch för bransch är knappast tillräcklig för en fullständig analys av sådana relationers betydelse för respektive branschs produktions- förhållanden. Följaktligen är det väsentligt att en sådan analysansats an- vänds där man kan behandla sambanden mellan olika faktorer och verksam- heter och hur de var för sig påverkar lokaliseringsvalet för en enskild verk- samhet.
Input-outputmetoden utgör därvidlag en möjlig och under senare är ofta utnyttjad teknik för att ange de komplexa samband, som råder mellan olika verksamheter. Samtidigt är det väsentligt att beakta de ofullständigheter som vidlåter denna analysmetod. I de empiriska studier som hittills genom- förts med utnyttjande av metoden i fråga har ej skaleffekter, agglomerativa effekter och regionala faktorprisskillnader i någon större utsträckning kun- nat beaktas. Detta bör sättas irelation till att man vid traditionella produk- tionskostnadsanalyser av förhållandena inom en bransch har stora svårig- heter att beakta de mellansektoriella sambandens betydelse för produk— tionsförhållandena i vissa regioner.
En utgångspunkt för framställningen i denna rapport är ett försök att kombinera analysen av mellansektoriella samband med analys av skalförde- lar, faktorprisskillnader och andra faktorer som traditionellt tillskrivs en förklarande betydelse för regionala produktionskostnadsskillnader. I det följande behandlas först strukturen i de industriella komplexen eller pro- duktionssystemen i några regioner, därefter behandlas de regionala samban- den i det svenska produktionssystemet, i form av leveransströmmar, per- sonkontakter och informationsutbyte. Sambanden mellan transportkost- nader och anläggningskoncentration analyseras i kapitel 5. I de därpå följande kapitlen sker en mer traditionell kartläggning av olika faktorers betydelse för regionala produktionskostnadsskillnader. Faktorprisskillna- der, stordriftsfördelar, kapitalintensitet diskuteras i kapitel 6. Byggnads- verksamheten och bostadsbyggandet behandlasi kapitel 7, företagsservicei kapitel 8 och den kommunala sektomi kapitel 9. Dessa studier bildar sedan underlag för de samhällsekonomiska utvärderingar som sker i kapitlen 10—1 1.
Tabell 2.1 Forskningsanknytning och disposition av rapporten.
Disposition av föreliggande rapport
Avd. 1. Kap. 1—2 Idémässig och empirisk referensram
Avd. II. Kap. 3—5 Regionala produktions— och kontakt- system
Avd. III. Kap. 6—7 Tillverkningsföretagens produktions- förhållanden
Avd. IV. Kap. 8—9 Servicenäringars och offentlig sektors produktionsförhållanden
Avd. V. Kap. 10—11 Samhällsekonomiska utvärderingar
Kap. 12 Sammanfattning med framtidsut- blickar
Aktuella forskningsprogram
Forskning kring regionala beroenden
Mats Engström — Bengt Sahlberg, B 8 Gunnar Törnqvist, B 8 Lars Nordström, B 8 Ingemar Dalgård, B 8
Forskning kring serviceförsörjning i glesbygd Erik Bylund Gösta Weissglas — Ulf Wiberg, B 8
Forskning kring företagens förhållan- de till och beroende av sin omgivning
Hans Bylund — Torbjörn Ek, B 10 Dick Ramström — Carl Fredriksson — Leif Lindmark, B 10 Per-Arne Andreasson — Ingemar Em- ker — Rolf Pettersson — Stefan Pet- tersson, U 1 Olov Erson,B 10
Forskning kring den kommunala in fra- strukturen och industrins produktivi- tet Börje Tallroth Yngve Åberg, B 9
Utredningar om produktionsmiljön i några regioner Bernt Berglund, B 10 Claes Herlitz, B 10
B = bilaga, U = underlagsmaterial, se lista i innehållsförteckning.
H Regionala produktions- och kontakt- system
___—____________—-————
3 Produktionssystem och utveck- lingsblock
3. 1 Synsätt
I produktionskostnadsgruppens arbete har främst två av de faktorer upp- märksammats, som påverkar företagens produktionskostnader i en region. Den ena är företagens interna effektivitet. Den andra är företagens trans- port- och kontaktmöjligheter och därmed deras förutsättningar för samver- kan med andra företag.
Gruppen har kartlagt hur leveranser mellan företag återspeglar blockbild- ningar inom olika industrisektorer. 1 den följande framställningen redovisas resultat från dessa sektorsstudier. I kapitel 4 visas hur samverkan mellan företagen ger utslag i varu- och tjänsteutbytet med andra regioner.
Som underlag för beslut om regionalpolitiska och näringspolitiska åtgär- der är det av värde att känna till förekomsten av kopplingar mellan olika produktionssektorer. Med utgångspunkt i kartläggningar av dessa för- hållanden är det möjligt att planera och stimulera den fortsatta utbyggna- den av utvecklingsblock. Produktionsfördelar som normalt brukar tillskri- vas storstadsregionerna och storföretagen bör därmed kunna utnyttjas vid produktion i mindre regioner och i små och medelstora företagi samverkan.
Ett sådant utvecklingsblock kan bestå av en mängd aktiviteter. Här kan nämnas produktions-, försäljnings- och produktutvecklingsaktiviteter som sker i samverkan mellan en grupp av företag på en ort eller i en region. Såda- na aktiviteter kan om fatta de olika förädlingsleden i produktionen av färdi- ga varor. Som exempel kan nämnas brytning avjärnmalm som går till smält- verk och därefter till produktion av handelsstål. Handelsstålet bearbetas yt- terligare till specialstål som sedan avsätts som halvfabrikat för produktion av färdiga metall- och verkstadsprodukter.
På grundval av de skilda aktiviteterna kan en mängd olika former av tek- nologiska utvecklingsblock urskiljas. På grund av det ömsesidiga beroendet mellan olika verksamheter har varje verksamhets val av lokaliseringsort betydelse även för övriga verksamheter somingåriutvecklingsblocket. Det bästa lokaliseringsmönstret för ett stålverk kan inte bestämmas utan kunskap om var anrikningsverken är lokaliserade. Men det bästa lokaliseringsmönstret för anrikningsverken kan å sin sida inte fastställas
utan kunskaper om var dess marknad, dvs. produktionen av stål är lokaliserad. Vidare påverkas dessa verksamheter även av var råvarorna dvs. järnmalmen och koltillgångarna är belägna liksom var specialstålverken, varven, metallmanufakturindustrin och andra stora kunder är belägna. I en regional analys av företagens produktionsförhållanden måste följaktligen hela kombinationen av ömsesidigt beroende produktionsaktiviteter beak- tas.
En annan typ av utvecklingsblock kan utgöras av förenad produktion av två eller flera produkter från en grupp av råvaror. Som exempel kan nämnas produktion av bensin, fotogen, eldningsolja och asfalt vid petroleumraffi- naderier.
Ett utvecklingsblock kan även grundas på en grupp av olika aktiviteter som gäller en avgränsad slutprodukt. Tillverkning av bilar kan här nämnas. Den inkluderar alla former av verksamheter direkt och indirekt relaterade till slutprodukten.
Slutligen kan ett teknologiskt produktionsblock involvera två eller fler råvaror och processer, två eller fler halvfabrikat vilka kan kombineras så att de resulterari två eller fler slutprodukter. Ett aktuellt exempel är acetylen och andra petrokemiska halvfabrikat som erhålls från såväl olja, naturgas som kol. Dessa halvfabrikat kan sedan i sin tur användas för produktion av konstfiber eller direkt till slutprodukter för textilindustrin. I denna grupp av verksamheter är tre branscher representerade nämligen petroleumraffi- naderier, kemisk industri och textilindustri. De flesta av de aktuella halvfabrikaten har dessutom flera alternativa användningsområden och flera alternativa avsättningsmarknader. Som en konsekvens av den mångfald användningsområden som de nämnda råvarorna och halvfabrika- ten har, så påverkas ytterligare ett antal verksamheter av deras lokalisering. Utvecklingen i Stenungsund kan ses som ett konkret exempel på detta. Nödvändigheten att införa lokaliseringskontroll för att dämpa företagseta- bleringar på Vestlandet i Norge kan ses som ett annat exempel.
De anförda exemplen gäller processindustrier. Arbetet med att skapa ut- vecklingsblock har ofta gällt sådana verksamheter. Blockbildningen behö- ver emellertid inte begränsas till dessa. Vissa investmentbolags verksamhet kan nämnas som exempel på hur företag med olika specialinriktningar av sin produktion kan kopplas samman och på så sätt effektiviseras. Det ut- vecklingsblock som beskrivs i avsnitt 3.7 gäller ett mindre investmentbolags verksamhet.
Det bör framhållas att alla ekonomiska aktiviteteriett samhälle är bero- ende av varandra. Ett urval av en grupp av verksamheter för utvärdering medför följaktligen att hänsyn måste tas till all ekonomisk aktivitet. Men eftersom många av dessa beroendeförhållanden är ringa kan man bortse från dem i en översiktlig analys.
3.2 Orter och regioner i leveransundersökningen Produktionskostnadsgruppen har valt följande regioner för närmare analys: Malmö/Lund/Trelleborg A—region, Borås A-region, Dalsland, Kopparbergs
län samt Skellefteå och Lycksele A-regioner. Skälen till detta urval berörs närmare i föreliggande avsnitt.
En avvägning mellan anspråken på underlag för analysen och den relativt begränsade tillgången till redan befintlig information medför att endast ett begränsat antal orter har studerats. Begränsningarna medför att ortsvalet skett med stor urskillning så att det i största möjliga utsträckning kan ligga till grund för en mer generell utvärdering av resultaten. I det följande avsnittet ges en principiell genomgång av faktorer som måste beaktas vid ortsvalet. I det därpå följande avsnittet lämnas en information om det material som ligger till grund för analysen i föreliggande rapport.
Mot bakgrund av det ovan sagda framstår det som väsentligt att vid urva- let av orter och regioner beakta dels förhållanden som är gemensamma för orter i olika delar av landet, dels avvikelser från dessa allmänna förhållanden. Faktorerna som kan antas ha särskild betydelse för produktionskostnaderna i en viss ort eller region måste vidare beaktas.
En naturlig utgångspunkt för en avgränsning utifrån allmänna förhållan- den kan tänkas vara den från regionalpolitiska utgångspunkter gjorda indel- ningen av landet i det inre stödområdet, det allmänna stödområdet och de delar av landet som ligger utanför stödområdena. En något finare indelning som grundar sig på vissa funktionella uppgifter är ERU 's uppdelning av lan- dets kommuner i sex kommungrupper. Grundvalen för dennaindelning, som går från Stockholmsregionen å den ena extremen till Norra glesbygden å den andra, utgörs av varje centralorts lokala och regionala befolkningsun- derlag. I den utvecklingsplan för den regionala strukturen som presenterasi prop. 1972: 11 ] delas landets orter in i storstäder, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Även denna indelning grundar sig på uppgifter om befolkningsunderlag men även tillgång till primär service och sysselsätt- ningsmöjligheter beaktas. De principer som ligger till grund för ovan nämnda alternativ för indelning av landet i olika ortstyper och regioner kan som gemensamma inslag sägas ha uppgifter om befolkningsunderlag, boendetäthet, tillgång till arbete och service. Likheterna i urvalsprinciper gör det befogat att grunda urvalet av orter och regioner för produktions- kostnadsstudierna på samma principer. Det gäller framför allt den jämförande analysen mellan orter och regioner i olika delar av landet som uppvisar skillnader och likheter i vissa grundläggande förhållanden. Som exempel kan nämnas att orterna inom det allmänna stödområdet har olika långt till de stora avsättningsmarknaderna. Detta påverkar transportkostna- derna och därmed avsättningsmöjlighetema. Klimatförhållandena varierar även liksom tillgängligheten till ett differentierat utbud av olika former av service. Inom det inre stödområdet utgör de sysselsatta inom jord- och skogsbruk fortfarande en hög andel av de förvärvsarbetande. En fortsatt minskning av sysselsättningsmöjligheterna kan här förväntas. I de fall detta medför flyttning så har de personer som bori södra delarna av stödområdet stora möjligheter att få nytt arbete inom ett relativt begränsat avstånd från den tidigare bostadsorten. Möjligheterna är då större att upprätthålla de tidigare sociala kontakterna med släkt och vänner än vad fallet är för de personer som flyttar från de norra delarna av stödområdet.
De kortare avstånden som orterna i södra delarna av stödområdet har till stora befolkningskoncentrationer innebär även att möjligheterna där är större att nå ett differentierat utbud av service. För företagen innebär det bättre möjligheter att utnyttja sig av olika former av företagsservice.
Förhållandena i de orter som klassificeras som primära centra enligt riks- dagens beslut år 1972 är annorlunda än de som råderi norra glesbygden och inre stödområdet.
1 Se orter i regional samverkan (SOU 197411), kap. 3.
Primära centra utgörs av befolkningstäta områden med ett relativt differentierat näringsliv. Tillgången till offentlig och privat service är ofta god. Kommunikationerna och kontaktmöjligheterna med övriga delar av landet är även de goda. Detsamma gäller inkomstförhållanden och möjligheter till yrkesval. Även inom denna ortstyp förekommer emellertid en hel del skillnader mellan olika orter. Här kan erinras om att industrin som liggeri de norra orterna ofta har en råvarubaserad produktionsinrikt- ning.
Industrin i primära centra i Syd- och Mellansverige uppvisar ofta en mer marknadsorienterad produktion. Marknaderna utgörs i stor utsträckning av Stockholmsregionen och övriga Mälardalen, Göteborgs- och Malmöregio- nerna. Samtidigt med fördelen av att ligga nära stora avsättningsmarknader innebär det även problem för industrin idessa orter. Närheten till någon av de tre storstadsregionerna medför konkurrens om arbetskraften. Det stora utbudet av kvalificerad företagsservice i storstäderna begränsar möjligheter- na att utveckla ett lokalt utbud av företagsservice.
Produktions— och levnadsförhållandena i de tre storstadsregionerna avviker i så hög grad från demi de övriga ortstyperna att de bör behandlas för sig. De forsknings- och utredningsresultat som redovisas i ERU 70 visar som tidigare nämnts att produktiviteten mått som förädlingsvärde per sysselsatt är högre i storstadsregionerna än i andra regioner. Det stora befolkningsunderlaget ger underlag för ett differentierat utbud av olika former av service. Genom det stora antalet företag underlättas möjligheter- na till samarbete vilket medför specialiseringsfördelar i produktionsproces- sen. Möjligheterna är därför stora att hålla ett högt kapacitetsutnyttjande för alla resurser i storstäderna.
Till de gemensamma dragen i storstadsregionernas produktions- och lev- nadsförhållanden kommer även att en hel del skillnader föreligger mellan de tre storstadsregionerna. Förhållandena i Stockholm och Göteborg gavs en ingående beskrivning och analys i ERU 70. I det urval av orter och regioner som ligger till grund för produktionskostnadsstudierna har det därför varit naturligt att komplettera kartläggningen och analysen i ERU 70 med uppgifter om Malmöregionen.
Av tabell 3.1 framgår det att näringslivet i Malmöregionen i likhet med i de två övriga storstadsregionerna är väl differentierat. Andelen servicesysselsatta är hög och visar även en snabb tillväxttakt. Befolknings- tillväxten var även relativt god under l960—talet. Industriföretagen i Malmöregionen kan huvudsakligen sägas vara marknadsinriktade i sitt lokaliseringsval. Ett gott kommunikationsläge och goda möjligheter till personkontakter understryker detta.
Även Boråsregionens industriföretag är huvudsakligen marknadsinrikta- de i sitt lokaliseringsval. Denna region ingåri produktionskostnadsgruppens urval av orter på grund av de speciella förhållanden som där råder, vilka bl. a. är beroende av närheten till Göteborgsregionen. Förutom detta för- hållande uppvisar Boråsregionen ett större lokalt och regionalt befolknings- underlag än de flesta andra orter som utgör primära centra. Vidare präglas Boråsregionen av ett, i förhållande till andra primära centra, mycket ensi- digt näringsliv genom textil- och konfektionsindustrins starka koncentra- tion till denna region.
Förutom Borås representeras även Falun/Borlänge och Skellefteå bland de primära centra som ingår i produktionskostnadsgruppens urval av orter.
Båda dessa regioner kännetecknas av en relativt stor befolknings- och sys- selsättningstillväxt. Denna tillväxt är helt koncentrerad till centralorterna Falun, Borlänge och Skellefteå. I förhållande till riksgenomsnittet har dessa regioner en relativt hög andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk och en låg andel i servicenäringarna. Industrins sysselsättningsandel är för bägge regionerna jämförbara med riksgenomsnittet. Vidare är industrin ibägge
regionerna dominerad av råvarubaserad tillverkning. Likheterna mellan Fa- lun/Borlängeregionen och Skellefteåregionen är mycket stora. Den mest framträdande skillnaden torde liggai det centrala läge Falun/Borlängeregio- nen hari det nationella produktionssystemet.
Närheten till en storstadsregion och den betydelse det kan ha för produk- tionsförhållanden och utvecklingsmöjligheter studeras även för en gles- bygdsregion. För detta ändamål har produktionskostnadsgruppen bedömt Dalsland som en lämplig region. I likhet med de flesta glesbygdsregioner har Dalsland fått vidkännas en omfattande utflyttning under de senaste decen- nierna. Den främsta orsaken till detta torde vara den stora dominansen av sysselsatta inom kontraktiva näringar som jord- och skogsbruk. Närheten till den stora efterfrågan efter arbetskraft från Göteborgsregionens industri- företag torde ytterligare ha stimulerat utflyttningen. Förutom detta sydliga glesbygdsområde omfattar produktionskostnadsgruppens specialstudier även Moraregionen och Lyckseleregionen. Samtliga dessa tre glesbygdsom- råden uppvisar en likartad utvecklingsbild. Genomgående är vidare den sto- ra betydelse jord- och skogsbruket har haft och fortfarande har i dessa regi- oner. Utgångspunkten för urvalet av glesbygdsregioner har varit att genom en jämförande analys av förhållandena i tre glesbygdsregioner i olika delar av landet kunna påvisa förekomsten av några faktorer eller tendenser i ut-
Tabell 3.1 Specialiseringskoefficienter för landets A-regioner år 1965
1. Örebro 0,06 2. Borlänge/Falun 0,08 3. Norrköping 0,09 4. Helsingborg/Landskrona 0,11 5. Halmstad 0,11 6. Jönköping 0,12 7. Skövde 0,12 8. Göteborg 0,12 9. Malmö/Lund/Trelleborg 0,13 10. Karlskrona 0,13 23. Gävle/Sandviken 0,16 24. Skellefteå 0,16 40. Avesta/Hedemora 0,20 41. Stockholm 0,20 49. Säffle/Åmål 0,23 60. Västerås 0,26 61. Mora 0,27 64. Ludvika 0,28 67. Borås 0,31 68. Kiruna/Gällivare 0,34 69. Lycksele 0,35 70. Karlskoga 0,38
Källa: B. Berglund, Borås- Anm. Specialiseringskoefficienterna har beräknats på grundval av sysselsättningens regionens struktur-pro- näringsgrensfördelning i 1965 års folk- och bostadsräkning. Hela rikets näringsgrens— blem — en studie i regional fördelning resulterar i att specialiseringskoefficienten blir 0. Ett lågt värde på obalans, Vänersborg specialiseringskoefficienten innebär en hög differentieringsgrad och vice versa. 1972.
vecklingsdragen som avviker från varandra. De uppbenbara likheterna i nä- ringslivsstruktur och befolkningsutveckling mellan Dalsland, Moraregionen och Lyckseleregionen bör enligt produktionskostnadsgruppens bedömning kunna ge underlag för en sådan utvärderandejämförelse. Skillnaden i av- stånd till stora marknader och befolkningsrika regioner utgör den väsentliga olikhet som utgör utgångspunkt för dennajämförande utvärdering.
Ovan nämnda förhållanden bör beaktas vid en kartläggning och analys av produktionskostnaderna i olika ortstyper. För en ingående analys av pro— duktionskostnaderna för företag och samhälle i olika ortstyper är det nöd- vändigt med preciserade uppgifter om företagens interna produktionsför- hållanden liksom om förhållanden i omgivningen.
3.3 Uppläggning av leveransundersökningen
I de studier av beroendeförhållandena mellan regioner som utförts av pro- duktionskostnadsgruppen har uppgifter insamlats om inköp och försäljning av varor och tjänster mellan olika industriföretag. Undersökningen utfördes år 1971 isamarbete med de regionalekonomiska enheterna i de utvalda lä— nen. Vidare deltog forskare från avdelningen för företagsekonomi och geo- grafiska institutionen vid Umeå universitet samt från institutionen för eko— nomisk geografi med kulturgeografi vid Lunds universitet.
Av de provundersökningar som utfördes före huvudundersökningen framgick att företagens 15 största kunder och 15 största leverantörer oftast svarar för huvudparten av leveranserna. I fråga om företagsservice domine- rar i de flesta fall de fem största leverantörerna av dessa tjänster. Särskilt de större företagen har ofta ett betydligt större antal kunder och leverantörer än 15. Samtidigt köper och säljer dessa företag en relativt stor andel av sina råvaror, halvfabrikat och färdigvaror utomlands. Genom att fråga om före- tagens export— och importandelar kunde uppgifterna om de ospecificerade leveranserna inom landet i stor utsträckning preciseras.
Provstudier visade att svarsfrekvensen sjönk med minskande företags- storlek. En avvägning mellan det arbete som skulle krävas och det analys- underlag som de minsta företagen bidrar med, medförde att företag med mindre än 10 sysselsatta ej omfattades av undersökningen. Den äri övrigt en totalundersökning av tillverkningsindustrin, byggnadsindustrin och uppdragsverksamheten i de i avsnitt 3.2 nämnda orterna och regionerna.
Genom den storleksavgränsning som gjordes vad gäller enkäten till indu— striföretag med mer än 10 sysselsatta kom undersökningspopulationen att begränsas något. Av tabell 3.2 framgår det hur stor andel av den samlade industriproduktionen som de företag står för som har besvarat enkäten. Vid bearbetning av enkäterna har en viss kontroll av svaren skett genom att före- tagens försäljning till kunder inom det egnalänet har kunnatjämföras med uppgifter om kundernas inköp. I vissa fall har de studerade företagens varu- strömmar gällt företag med mindre än 10 sysselsatta. Därmed kan flera av dessa företag indirekt sägas omfattas av undersökningen, även om de ej be- svarat någon enkät.
Företagen ombads som ovan nämnts att ange de 15 största kunderna och leverantörerna. Det innebär att leveranserna inte täcks helt och hållet. I de fall det gäller köp och försäljningar inom det egna länet har det emellertid varit möjligt att begränsa denna ofullständighet. Genom jämförelser mellan uppgifter från olika företag har de ospecificerade leveransuppgifterna inom länet kunnat preciseras. Vidare efterfrågades som nämnts andelen export
Tabell 3.2 Produktion inom tillverknings- och gruvindustri totalt och för enkätzföretagen i de studerade regionerna
Region Salu tillverkningsvärde Industrin Enkät» Enkätföretagens totalt företagen andel i % av den to tala pro- duktionen _______________._— Skellefteå A-region 1 349 696 1 335 173 99 Lycksele A-region 134 614 112 367 83 Kopparbergs län 4 418 108 3 945 305 89 Borås A-region 3 080 243 2 581 856 84 Dalslanda 619 390 511 841 83 Malmö/Lund/Trelleborg A—region 6 115 324 5 240 133 86 Totalt 15 717 375 13 726 675 87
och import av totala försäljnings- och inköpsvärdet. De ospecificerade uppgifterna omfattar på så sätt huvudsakligen avsättningen inom Sverige men utanför det egna länet. Enkätmaterialet ger möjlighet att bedöma vilka effekter som uppstår på den lokala marknaden och i andra regioner vid produktionsförändringar inom en viss bransch och region. Uppgifterna om inköp och försäljning av varor och tjänster kan vidare ge vägledning vid bedömningar av sådana ofull- ständigheter i den regionala näringslivsstrukturen, som kan vara av betydel- se för inriktningen av samhällets regionalpolitiska insatser. I anslutning till arbetet med Länsplanering 1974 görs en motsvarande enkätundersökning för industriföretag i hela landet med mer än 50 sysselsatta. Studier istil med den som presenterasi föreliggande kapitel kan följaktligen utföras för samtliga regioner i landet inom ramen för arbetet med Länsplanering 1974. Avslutningsvis bör betonas att de här beskrivna speciella enkätundersök- ningarna närmast skall ses som komplement till den offentliga statistikpro- duktionen. Uppgifter från SCB:s folk- och bostadsräkningar utgör ett vä- sentligt underlag för analysen. Detsamma gäller de regionala bearbetningar- na av SCB:s industristatistik. Enligt produktionskostnadsgruppens bedöm— ning var det emellertid nödvändigt att komplettera den offentliga statisti- ken mot bakgrund av direktiven till produktionskostnadsstudierna.
3.4 Produktionssystem i olika ortstyper
Uppgifterna i avsnitt 3.2 om de intensivstuderade ortstyperna och regionerna ger en antydan om dominerande inslag i näringslivsstrukturen i dessa. För en meningsfull analys av industriella utvecklingsblock och utformningen av produktionssystemen i dessa regioner är det emellertid nödvändigt med betydligt mer detaljerade uppgifter om strukturen. En jämförande kostnadsanalys av enskilda verksamheter och branscher sker vanligen på grundval av uppgifter om priser och åtgång av råvaror och halvfabrikat, energi, arbetskraft och kapitalinsatser samt uppgifter om priser och efterfrågan på den färdiga produkten. Studier av utvecklings- block måste bygga på motsvarande underlag. Skillnaden i analysen ligger i att blocken omfattar flera verksamheter och branscher. Sambanden
Anm. Med enkätföretag avses de företag som be- svarat enkäten. Även enkätföretagens för- ädlingsvärde utgör 87 % av förädlingsvärdet för in- dustrin totalt ide studera- de regionerna. För enskil- da regioner utgör emeller- tid förädlingsvärdet i vissa av regionerna högre pro- centtal och i andra regio- ner lägre procenttal än motsvarande andelar av salu tillverkningsvärdet.
a Omfattar de fyra kommunerna Bengtsfors, Färgelanda, Mellerud och Åmål.
MALMÖ A-REGION eonAs A-REGION MASSA/PAPPERS- MASSA/PAP uvsmeostsmo. uvsm. uvsm. IND. INDUSTRI 011le mn. TRÄVARUIND. MASSA/ *: l:] PAPPERSIND J-ORD QSROGSBR % O_o— | CEMENTIND MA ERS'ND sxöö ii__=å=_'ilk BYGG"_N. mo. %%] BYGGN. IND. Jann-. STAL- o. 'NDUSTR' MEYALLVEFIK
TADSIN'.
:— TEKOIND. TEKOIND. CEMENTIND CEMENTIND. CEMENTIND. - ===, BY N. IND. Y . IND.
EKTORE -.
SEKTORER UTANFÖR
NINGSI DUSTFlIN OCH IM' PORT
SEKTORER UTAN FOR
KOPPARBERGS LAN Sfi—2501?
mavmumo. BYGGNJND. BWSGNJND. v— #? ' m_— r= '" SBRUK ' _RÄVARUIND.
MASSA/ ' MASSA/ PAPPER mo. PAPPERSIND. PAPPE 'ND- PAPPERSIND.
LIVSM.|ND.
. lesmmo. ' ' " " ' '. uvsm. IND mo GUMMHND, GUMMIIND. UTILLV. IND. ' ' '———'——'—'> SKOGSBRUK IND. . LLVJND'SKOGSBR. =
GRUVINDUSTRI JÄRN- STÅL- OCH METALL'
GUMMIIND. GUMMIIND.
CEMENTIND. =
= SEKTORER CEMENTIND UTANFÖR Ö TILLV. IND. TILL— SEKTOHER UTANFÖR TILLVERK- NINGSIN- DUSTRlN
Figur 3:I Inköp och försäljning för tillverkningsindustrin i fyra regioner, 1970
Anm. Staplarna i mitten anger sektorernas andel av den totala industriproduktionen i regionen. Pilarnas grovlek anger hur stor andel som respektive leveranspost utgör av industrins totala försäljningsvärde. Uppgifterna avser inköp och försäljning till hela landet. Endast leveranser som utgör 1 procent eller mer av totala försäljningsvärdet har
angetts med pil.
Källa: Leveransenkäten
mellan dessa verksamheter måste emellertid även de uttryckas i kvantita- tiva termer. För detta ändamål är det möjligt att utnyttja en s. k. input-output-modell.
De tidigare beskrivna allmänna dragen i de olika regionernas närings- livsstruktur medför stora svårigheter om man är hänvisad endast till de nationella input-outputdata som bl. a. ingåri underlaget till långtidsutred- ningens prognoser. Istället utnyttjas bearbetningar som skett av den i avsnitt 3.3 beskrivna enkätundersökningen. Detta sker bl. a. genom att enkätuppgifterna har arbetats in i en mellanregional inputoutput-modell. En första bearbetning av uppgifterna från leveransenkåten presenteras i figur 3:l. Denna figur ger en översiktlig bild av industristrukturen i de studerade regionerna. Detta sker genom en sektoriell fördelning av de studerade företagens försäljning och inköp. I figur 311 anges varje sektor som procent av den totala industriproduktionens storlek i länet. Pilarnas grovlek anger på motsvarande sätt hur stor andel som respektive leveranspost utgör av den totala försäljningen från industrin. De råvarubaserade industribranschernas stora dominans är mest utpräglad i Skellefteå A-region och Kopparbergs län. De mest markerade direkta sambanden inom industrin i dessa regioner är de som råder mellan. sektorer inom vad som kan betecknas som ett block av metallförädlande ' näringsgrenar. De dominerande branscherna är här järn-, stål- och metallverk och verkstadsindustrin. I Skellefteåregionen ingår även gum- mivaruindustrin i detta block.
Industrin i Borås A-region uppvisar inte något dominerande block med olika branscher. Textil- och konfektionsindustrins stora betydelse för regionen framgår emellertid klart av figur 311. Förutom de kopplingar som föreligger mellan textil- och konfektionsindustrin och trävaru- och gummivaruindustrin förekommer även ett ömsesidigt leveransutbyte mellan gummivaruindustrin och verkstadsindustrin.
Industrin i Malmö-regionen är mer differentierad, utan några lika dominerande branscher som i de övriga tre regionerna. Sambanden mellan olika industribranscher är även mer komplexa i Malmöregionen. Ett block som omfattar kopplingar mellan så skilda branscher och sektorer som livsmedelsindustrin, jord- och skogsbruk, papper och pappersmassa, gummivaruindustrin, järn- och stålverk och verkstads- industrin kan här urskiljas. Figur 3:l kan närmast sägas ge en bild av det nationella leveransut- bytet som industribranscherna i de studerade regionerna deltar i. Därvid är det väsentligt att även hänsyn tas till den svenska ekonomins utlandsberoende. Ungefär 20 procent av hela bruttonationalprodukten exporteras och ca 40 procent av industriproduktionen säljs utom landet. Importen har motsvarande omfattning. Detta medför att prisutveckling och konkurrensförhållanden på världsmarknaden har stor betydelse för utvecklingen i Sverige. Det direkta inflytandet varierar dock som framgår av tabell 3.3 en hel del mellan olika regioner. Också mellan branscher föreligger skillnader. I figurerna 3:2 och 313 redovisas uppgifter om den regionala och sektoriella fördelningen av inköp och försäljning för ett par av industribranscherna i de studerande regionerna.
Tabell 3.3 Tillverkningsindustrins (exkl. gruvor) avsättning på olika marknader år 1970 (procent)
Avsättnings— marknad
Egna länet Övriga landet och utlandet
Skellefteå Lycksele Falun — Ludvika och Borås Malmö _ Lund - A-region A-region Borlänge Mora A-region Trelleborg A-region A-regioner A-region ___—___— 14 25 21 9 19 32 86 75 79 91 81 68 100 100 100 100 100 100
Summa
] Detta behandlas utför— ligare ikapitel 4.
2 De största företagen är företag med ett salutill- verkningsvärde större eller lika med 20 milj. De mindre och medelstora företagen har ett salutill- verkningsvärde som understiger 20 milj. kronor år 1970.
Anm. Med större företag avses företag som har ett salutillverkningsvärde som överstiger eller är lika med 20 miljoner kronor år 1970. Källa: Leveransenkäten
Anm. Med små och medelstora industriföre- tag avses företag med ett salutillverkningsvärde som understiger 20 miljoner kronor år 1970. Källa: Leveran senkäten
Anm. Fullständiga uppgifter om den regionala fördelningen av industrins försäljning redovisas i det särskilda underlagsrnaterialet, U 11, till ERU: s betänkande. Källa : Leveran senkäten.
Skillnader i marknadsinriktning bland branscher och företag i de studerade regionerna torde även bero på de kontakter och det samarbete som råder mellan företagen i en region.1 Samarbetet bygger många gånger på att de stora företagen utgör nyckelindustrier eller regionala slutleverantörer. De avsätter huvuddelen av sin produktion utanför den egna regionen. De små och medelstora företagen fungerar ofta som underleverantörer till dessa regionala slutleverantörer. Uppgifterna i tabell 3.4 och 3.5 ger en antydan om detta.
Tabell 3.4 och 3.5 avser försäljningens fördelning särredovisad för de största företagen? (tabell 3.4) och de mindre och medelstora företagen 2 (tabell 3.5). Av dessa uppgifter framgår att de största företagen genom- gående avsätter över 90% av sin produktion utanför det egna länet. Undantagen från detta är Borås med 87 % utanför egna länet och i ännu högre grad Malmö, som endast avsätter 72 % av sin produktion utanför det egna länet.
Tabell 3.4 De största industriföretagens (exkl. gruvor) försäljning inom egna länet. Andel av totala försäljningsvärdet 1970 (procent)
___—___— Studerad A-region
Skellefteå Falun Borås Malmö/Lund
Borlänge Trelleborg
& Avsättning inom egna länet, % 4 9 13 28
a_—
Tabell 3.5 De små och medelstora industriföretagens (exkl. gruvor) försäljning inom egna länet.
___—___ A—region
Skellefteå Falun Borås Malmö/Lund Borlänge Trelleborg ___—___ Avsättning inom egna länet, % 37 29 28 48
___—___—
De mindre och medelstora företagens försäljning är däremot något mer lokalt och regionalt inriktad. De avsätter, som framgår av tabell3.5, 70—80% av sin produktion utanför det egna länet. Malmöföretagen utgör här undantag med en lokal och regional avsättning på nästan 50 %.
Uppgifterna i tabell 3.6 och 3.7 visar att inköpen för samtliga företag är mer lokalt och regionalt inriktade än vad försäljningen är. Av tabellerna framgår framför allt de mindre och medelstora företagens starka lokala och regionala inriktning av sitt inköpsmönster. De stora företagen är mer inriktade på en nationell och internationell marknad för sina inköp. Storföretagen i Skellefteå, Falun/Borlänge och Malmö gör dock omkring 30 procent av alla sina inköp i det egna länet.
Tabell 3.6 De största industriföretagens (exkl. gruvor) inköp inom egna länet. Andel av totala inköpsvärdet 1970 (procent)
A-region f Skellefteå Falun/ Borås Malmö/Lund Borlänge Trelleborg ________________————- Inköp inom egna länet, % 27 26 17 34 _________________——— Tabell 3.7 De små och medelstora industriföretagens (exkl. gruvor) inköp inom egna länet totala inköpsvärdet 1970 (procent) ___—_________ A-region Skellefteå Falun/ Borås Malmö/Lund Borlänge Trelleborg ______________—-——— Inköp inom egna länet, % 44 36 33 41
___/_;—
De grova gränserna för storleksklasserna försvårar emellertid möjligheter- na till slutsatser. Uppgifterna i tabell 3.8 för Kopparbergs län visar att ju mindre företagen är, desto mer beroende är man av en enda köpare. Detta understryker problemen med den grova gruppering som tabellerna 3.5 och 3.6 bygger på av dels små företag som är helt inriktade på en lokal marknad, dels medelstora företag som många gånger är mer inriktade på en nationell marknad för sina inköp.
Av den hittills lämnade redovisningen framgår det att vissa domineran- de drag kan urskiljas i det nationella leveransutbyte som industrin i de studerade regionerna uppvisar. Vissa industribranscher uppvisar ett ömsesidigt beroende i sitt inköps— och försäljningsmönster som kan avgränsas att gälla några andra industribranscher i landet. Av uppgifterna framgår vidare att de små och medelstora företagen gör en stor andel av sina inköp och sin avsättning på en lokal och regional marknad. De stora företagen gör en stor andel av sina inköp i hela landet utanför det egna länet och även i utlandet. Detta kan tolkas som att de stora företagen
Anm. Med större företag avses företag med ett salutillverkningsvärde som överstiger 20 eller är lika med 20 milj. kronor år 1970. Källa: Leveransenkäten
Anm. Med små och medelstora företag avses företag med ett salutill- verkningsvärde som understiger 20 milj. kronor år 1970. Källa: Leveransenkäten
Livsm edelsindustrin
KOSTNADER FOR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
KOSTNADER FOR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
MALMUILUND aonAs- ITRELLEBORG nectonzn EGNA 3. ;, EGNA au so LANET ,. LÄNET ovn ovn öevn UV" SEKT sexr srxr SEKT Wile . 31 LA OVRIGA ! DVR :" :" LANDET ssxr ovn ovn se 36 SEKT KT ovn szxr UTLANDET r mmm expoar wwont " LAND" EXPORT KOSTNADER ron KOSTNADER FOR Ansersxanrr Sif—Elias???" Å AL OCH KAPITAL KOPPAR' SKELLEFTEÅ S . ale-Zi A-REGION FORSALJNING EGNA 31 LANET 31 EGNA 31 en LANET ovn. ove OVR sexr sex .3 sex ovnch ovch av :vLANDEt :" LANDET 33 34 cu OVR "43 SEKT ÖVR se ovn sex ovn. SEKT sext ur A UTLANDET EXPORT " "DET EXPORT KOSTNADER ron aga-jsfn- rizzeee?" " A ”” OCH KAPITAL chnsets- DALSLANDS» REGIONEN nscuonsu EGNA LÅNEI "" EGNA ” saft OVR ova. LÄNET EKT ssxr ovn SEKT ÖVRIGA :" LANDET 3' ovn ssxr ovn OVRIGA SEKT LANDET ovn ovR. SEKT 35" UTLANDET IMPORT
Figur 3:2—3.3. Livsmedelsindustrin och verkstadsindustrin i sex regioner. Inköp från och försäljning till olika branscher idet egna länet, övriga landet och utlandet, l__970 (procent)
Ovriga branscher redovisas i U 1 I . Anm. Siffrorna i figuren anger branschkod enligt Svensk Näringsgrensindelning
(SNI)
bransch SNI-kod livsmedels- och jord— och skogs- dryckesvaruin- bruk l 1— 13 dustri 31 gruvor och mi- textil-, konfek- neralbro tt 2 tions— och läder—
industri 3 2 trävaruindu stri 3 3
Verkstadsindustrin
KOSTNADER FÖR
KOST NADER non ARBETS- ANBETSKRAFT "AFT ocn MALMÖ/LUND OC" KÅP'IÅL sonAs up”” ITRELLEBORG FÖRSÄLJNING A-REGION A-HEGION EGNA EGNA 31 Ja LÄNET 38 LÄNET gg ovn. eva. s RT ovn scn ssxr " sen 34 35 37 31 37 ovnIGA se ovan» A sa LANoer 3; se " "Dnm cvn 9 ava sem ovn. ssxr om, sem sno.
IMPORT UTLANDET .Mpom UTLANDET
EXPORT EXPORT KOSTNADER FOR KOSTNADER FO' AREETSKRAFT ARBETSKRAFT ocn KAPITAL KOPPARBERGS OCH KAPITAL SKELLEFTEA LÄN A-REGION Sååå %? Sååå i? 20 OVR va. en. .. sita; ÖVRIGA 3, ovn " LANDET SEKT se. %; SEKT så OVR gåIKRT _ SEK'r IMPORY UTLANDET UTLANDET IMPORT XPORT ' ' om KOSTNADER FOR KOSTNADER FOR ARBETSKRAFT ARBETSKRAFT oc" "P”" LVCKSELE' oc" KAP'UL DALstANos- REGIONEN REGIONEN Efit? EGNA (ååå-i- LANETOVRu ovn. SEKT. SEKT :” ÖVRIGA 35 LANDET 37 se ovn. ” ov SEKT LANRIlDET 50 OVR. gå)?! Så,", sent. UTLANDET IMPORT UYLANDET XFORT 'MPORT EXPORT massa— och pap- järn-, stål- och uppdragsverk- persindustri, metallverk 37 samhet 832 grafisk industri 34 verkstadsvaru- offentlig för- kemisk, gummi- industri 3 8 valtning och varu- och plastin- annan tillverk- andra tjänster 9 dustri 35 ningsindustri 39 jord- och stenva- byggnadsverk- ruindustri 36 samhet 50
Tabell 3.8 Industriföretag i Kopparbergs län storleksgrupperade och den största kundens andel av det totala försäljningsvärdet
___—__—
Största kundens Företagen grupperade efter försäljningsvärde (milj. kronor) Summa andel av totala företag försäljn.-värdet 0—1 1—2 2—5 5—10 10—20 20—50 50—100 100— (procent) ______—___ 10,0 8 7 6 5 3 4 3 36 10,1— 20,0 10 10 19 5 2 4 2 1 53; 20,1— 30,0 8 8 9 4 5 2 1 37 30,1—40,0 3 7 3 3 1 1 18 40,1— 50,0 4 6 2 2 14 50,1— 60,0 3 3 1 1 8 60,1— 70,0 3 1 1 5 70,1— 80,0 1 1 2 1 5 80,1— 90,0 1 1 2 90,1—100,0 2 1 3
Källa: C. Herlitz. Falun— utgör slutleverantörer i lokala och regionala produktionssystem samt att Borlänge'fegjonen _ _e" de är nyckelindustrier i lokala produktionsblock.
komponentrdet natro- , f" 1, d . t "t 'f f .. 1 k" . nella produktionssyste- I ore rggan e avsnrt a erges uppg1 ter ran everansen aten som Visar met, bilaga 10. den regionala och sektoriella fördelningen av försäljning och inköp för de
stora industriföretagen i de studerade regionerna. Avsikten har varit att ge en bild av näringslivsstruktureni dessa regioner som kompletterar mer traditionella analyser av näringslivet. En sådan kompletterande analys avser regionalt produktionssystem.
En annan utgångspunkt för kartläggningarna har varit en föreställning om att företag som ligger i nära anslutning till varandra och som samarbetar kan uppnå vissa produktionsfördelar. Detta kan ske genom att företagen utvecklar en viss arbetsfördelning och specialisering i förhållande till varandras produktion. De bildar med andra ord vad som i fortsättningen betecknas som lokala utvecklingsblock. Den i förhållande till riksgenomsnittet mycket begränsade sysselsättningsminskning som textil- och konfektionsindustrin (TEKO-industrin) i Boråsregionen har uppvisat under åren mellan 1950 och 1970 skulle kunna förklaras med att det lokala utvecklingsblock som byggts upp kring TEKO-industrin i denna region har motverkat den generella utvecklingen inom branschen.
Tabell 3.9 Den regionala fördelningen av försäljningen från storleksgrupperade företag iSkellefteå och Falun/Borlänge A-region 1970 (procent)
___—'if;
Avsättnings- Skellefteå A-region Falun/Borlänge A-region marknad
Trävaruind. Järn- och Verkstadsind. Trävaruind. Järn- och Verk stadsind. metallverk stålverk
Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag stora stora stora stora stora stora
/
Lokal och regional 35 _ 97 1 37 1 19 0 — 5 24 3
Nationell och inter- nationell 65 — 3 99 63 99 81 100 — 95 76 97
Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Anm. Med små och medelstora företag avses företag med ett salutillverkningsvärde som understiger 20 miljoner kronor. Med stora företag avses sådana som har ett salutillverkningsvärde lika med eller mer än 20 miljoner kronor. Källa: Leveransenkäten.
Tabell 3.10 Inköpens regionala fördelning för storleksgrupperade företag i Skellefteå och Falun/ Borlänge A-region 1970 (procent)
__________________i__——————————
Inköps- Skellefteå A-region Falun/ Borlänge A-region marknad
Trävaruind. Järn- och Verkstadsind. Trävaruind. Järn- och Verkstadsind. metallverk stålverk
__________________—_———
Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag stora stora stora stora stora stora
___/___f—l
Lokal och regional 66 — 33 26 32 10 67 46 — 12 34 38
Nationell och inter- nationell 34 — 67 74 68 90 33 54 — 88 66 62
____________________.__———————————
Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Anm. Med små och medelstora företag avses sådana med ett salutillverkningsvärde som understiger 20 miljoner kronor. Motsvarande för stora företag är ett salu tillverkningsvärde lika med eller mer än 20 miljoner kronor. Källa: Leveransenkäten.
Tabell 3.11 Försäljningens regionala fördelning för storleksgrupperade företag
R_—
Avsättnings— Borås A-region Malmö/Lund/Trelleborg A-region marknad & __ Livsmedelsind. Textil- och Verkstadsind. Livsmedelsind. Textil- och Verkstadsind. konfektionsind. konfektionsind.
&
Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora Små och Stora medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag stora stora stora stora stora stora
&_
Lokal och regional 35 54 31 14 27 0 49 5 7 23 5 50 9
Nationell och inter- nationell 65 46 69 86 73 100 51 43 77 95 50 91
&
Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Anm. Med sma och medelstora företag avses sadana med ett salutlllverknmgsvarde under 20 miljoner kronor. Motsvarande for stora foretag ar ett salu- tillverkningsvärde lika med eller över 20 miljoner kronor.
Källa: leveransenkäten.
Tabell 3.12 Inköpens regionala fördelning för storleksgrupperade företag
X—
Inköps- Borås A-region Malmö/Lund/ Trelleborg A-region marknad & & Livsmedelsind. Textil- och Verkstadsind. Livsmedelsind. Textil- och Verkstadsind. konfektionsind. konfektionsind. Sma och Stora Små och Stora Sma och Stora Sma och Stora Sma och Stora Sma och Stora medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag medel- företag stora stora stora stora stora stora
L 50 13 36
okal och regional 22 17 6 56 58 12 9 34 21
Nationell och inter- nationell 50 87 64 78 83 94 44 42 88 91 66 79
Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
Anm. Med små och medelstora företag avses sådana med ett salutillverkningsvärde som understiger 20 miljoner kronor. Motsvarande för stora företag är ett salutillverkningsvärde lika med eller större än 20 miljoner kronor. Källa: Leveransenkäten.
___—4
3.5 Lokala utvecklingsblock
Vid analyser av lokala utvecklingsblock är det viktigt med uppgifter om i vilken utsträckning underleverantörer är lokaliserade i närheten av nyckelindustrier. Ett skäl till sådana lokaliseringar är att underleveran- törerna strävar efter att minimera sina transport- och personkontaktkost- nader. En lokalisering nära uppköparen leder till låga kostnader i detta avseende. Även andra positiva effekter kan, mot bakgrund av vad som tidigare anförts, tänkas förekomma vid en lokalisering av underleveran- törerna i närheten av slutleverantören.
På grundval av uppgifterna från leveransenkäten redovisasi föreliggan- de avsnitt kartläggningar av leveransutbytet mellan olika sektorer inom de studerade regionerna. Av sekretesskäl har det emellertid varit nödvändigt att hålla redovisningarna på en relativt grov aggregeringsnivå. Samtidigt omfattar kopplingarna inom ett block ofta så många sektorer och branscher att en analys av utvecklingsblock snarare borde ske på landsdelsnivå än som här för de studerade A—regionerna eller länen. Mot bakgrund av detta bör den genomgång som sker i föreliggande avsnitt närmast ses som en metodredovisning.
[ anslutning till arbetet med Länsplanering 1974 genomförs som tidigare nämnts en leveransundersökning för industriföretagi hela landet av liknande slag som den här redovisade. Med hjälp av materialet från den undersökningen kommer möjligheterna att kartlägga förekomsten av lokala och även regionala utvecklingsblock att väsentligt förbättras.
I figur 3:4 redovisas uppgifter om det ömsesidiga leveransutbytet mellan olika sektorer inom de specialstuderade A-regionerna. Redovis- ningen bygger på en kombination av de uppgifter som redovisas i figurerna 3:1 —-3:3. Staplarna i figur 3:4 anger varje industrisektors andel av den del av den totala industriproduktionen som avsätts inom den egna A—regionen. Pilarnas grovlek anger hur stor andel varje leveranspost utgör av den lokalt avsatta industriproduktionen. En jämförelse mellan figurerna 3:1 och 3:4 visar att stora skillnader föreligger mellan det fullständiga sektoriella leveransutbytet som industrin i de studerade regionerna uppvisar och de samband som föreligger mellan industribran- scherna inom regionerna. Industrin i Skellefteå A-region samverkar i två block av ömsesidigt beroende industribranscher och sektorer, se figur 3:4. Det ena omfattar bearbetningar av de råvaror som avsätts från jord- och skogsbruket inom regionen. I detta spelar livsmedels- och trävaruindustrin en dominerande roll. Båda branscherna kan i sitt lokaliseringsval antas vara beroende av både råvarans och avsättningsmarknadens lokalisering. En jämförelse med uppgifterna i figur 321 visar att råvarans lokalisering spelar en större roll för trävaruindustrins lokalisering än vad avsättningsmarknadens lokalise- ring gör.
Det andra lokala produktionsblocket omfattar samtliga övriga industri- branscher i regionen med en utpräglad dominans för gruvindustrin. En mycket stor del av de övriga branschemas försäljning går till gruvindu- strin. Huvuddelen av produktionen inom gruvindustrin och dess underleve-
MALMD A'REGION
K E M ISK o. GUMMIIND. KEMlSK o. MASSA! m PAPPERS-
__M—q MASSA! PAPPERSIND. PAPPERSIND.
LIVS- MEDELS- INDUSTRI
STENIND.
VERK TADS- INDUSTRI
JORD o. STENIND. :l'ltlfl 'D 1 VERK-
STENIND.
SAMHET
, . .
Au NF " sexrogen UTANF n TILLV. IND. "LD/_ wu
FALUN/BORLÄNGE A-REGION rexo-
TEKOIND. INDUSTRI TEKOIND.
LIVSMEDELSIND. LIVSMEDELSIN'
DETALJ-
MASSA] APPERSIND
MASSA/ PAPPERSIND.
METVERK
KEMISK o. GUMMIIND
INDUSTRI GRUVIND.
JÄRN-, STÅL- o. METALLVERK OVRIG T I LLV IND SAMT SEKTORER UTANFÖR TILLV. IND. TILLV IND.
eonÅs A- REGION LIVSMEDELSIND. LIVSMEDELSIND
DETALJ' HANDEL
LIVSM: INDUSTRI
TEKO- INDUSTRI
TEKO- INDUSTRI
TEKO- INDUSTRI
VERKSAMHET PARTI-
HANDEL
vsnxs- VERKSTADSIND. |ND__U_$TRI VERKSTADSIND. KEMISK o. GUMMIIND. JORDo. STENVAFIUIND. BVGGNADSV- SKOGSIND. . . TRAVARU- TRAVAR IN . TRAVARUIND INDUSTRI D D IND.SAMT IND.SAMT SEKTOFI-ER sexronsn UTANFOR UTANFÖR TILLV IND TILLV. IND. SKELLEFTEÅ A-FIEGION LIVSM. IND. LIVSMEDELS— uvsm IND. JORD-o 'NDUSTR' DETALJ-
HANDEL
TRÄVARUIND. INDUSTRI—
TRÄVARUIND.
PAPPERSIND. MASSA, PAPPERSIND. PAPP. IND. jäRD- o. KEMISK o. JARN—. STÄL- o. SKOGSIND GUMMIIND. METALLVEFIK ,
INDU TRI
GRUV- INDUSTRI
KEMISK o. , GUMMIIND.
GRUVIND.
KEMISK o. GUMMIIND.
STADSIND.
GRUV- INDUSTRI
JORD- o. BYGGN. VERK- STENIND. SAMHET OVRIG TILLV. IND ; 11 range TILLV. IND. TILLV.|
Figur 3:4 Inköp och försäljning inom den egna regionen för tillverkningsindustrin i fyra regioner 19 70
Anm. Staplarna i mitten anger sektorernas andel av den del av den totala industriproduktionen i regionen som avsätts inom regionen. Pilarnas grovlek anger hur stor andel som respektive leveranspost utgör av industrins försäljning inom den studerade regionen. Uppgifterna avser endast försäljning och inköp inom respektive region. Endast leveranser som utgör en procent eller mer har angetts med pil. Källa: Leveransenkäten
rantörer avsätts sedan lokalt till industribranschen metallverk. Branschen är i sitt lokaliseringsval starkt råvaruorienterad, samtidigt fungerar branschen som den huvudsakliga slutleverantören i detta lokala produk- tionsblock.
Den nyckelställning som den lokala slutleverantören intar i Skellefteå- blocket liksom omfattningen av flera mindre underleverantörer kan i stor utsträckning förklaras av den industrialiseringsprocess som skett inom regionen sedan exploateringen av Skellefteå-fältens naturtillgångar inled- des på l920-talet. De stora avstånden till alternativa underleverantörer i andra mer industrialiserade områden av landet kan antas ha inneburit att nya verksamheter i Skellefteå—regionen kunnat utvecklas under skydd av tullmurar som höga transportkostnader innebär.
Närheten till övriga delar av Bergslagen liksom till den befolkningsrika Stockholmsregionen med dessa områdens goda tillgång till olika typer av underleverantörer kan vara en rimlig förklaring till att något väl utvecklat lokalt underleverantörssystem, motsvarande det i Skellefteåregionen, ej förefaller ha utvecklats i Falun/Borlängeregionen. Här spelar emellertid även regionavgränsningen stor roll. Företagen i Falun-Borlängeregionen är nämligen i större utsträckning än företagen i Skellefteåregionen kopplade till företag i Kopparbergs län men utanför den egna A-regionen.
Kopplingama mellan träförädlade och metallförädlade verksamheter i Falun/Borlänge A-region kan eventuellt ha sin förklaring i att de stora ägarintressena till industrin i Falun/Borlängeregionen traditionellt omfat- tat såväl skogs- som malmtillgångarna. Detta kan i sin tur förklaras av den tidigare starka kopplingen mellan dessa två råvarutillgångar. Skogstill- gångarna utgjorde då till följd av produktionsmetoder beträffande bergsprängning, träkol för masugnarna samt stöttor till gruvschakten en nödvändig förutsättning för gruvbrytning. Vid utvecklandet av nya produktionsmetoder och alternativa avsättningsmöjligheter, framför allt för skogsprodukterna, har de traditionella ägarintressena varit desamma. De sektoriellakopplingarna inom det lokala produktionssystemet, har blivit mer sammanflätade än motsvarande förhållanden inom Skellefteå- regionens näringsliv. Den betydelse ägoförhållandena har för utvecklan- det av produktionsblock behandlas närmarei avsnitt 3 .7.
Den starka råvarulokalisering som kännetecknar kopplingarna inom det lokala näringslivet i Skellefteå- och Falun/Borlängeregionen har ingen motsvarighet i Borås- och Malmöregionerna. De sektoriella sambanden inom dessa regioner domineras av verksamheter som i sitt lokaliseringsval traditionellt styrs av avsättningsmarknadens lokalisering, se figur 3:4. Detta gäller bl. a. TEKO-industrin.
På motsvarande sätt som för Skellefteå- och Falun/Borlängeregionerna i tabell 3.9 redovisas i tabell 3.11 uppgifter om försäljningens fördelning för olikstora företag inom några dominerande branscher i Malmö- och Boråsregionerna. Bilden är i stort sett densamma. Det mest utmärkande draget i tabell 3.11 är att även de stora företagen inom livsmedelsindu- strin avsätter över 50 % av sin produktion inom det egna länet. Detta understryker det tidigare framförda påståendet om att livsmedelsindu- strin uppvisar en utpräglad marknadsorientering i sitt lokaliseringsval.
1 Se t. ex. Järn- och me- tallmanufakturindustrin under 70-talet.
SOU 1973 129 och 30. Stockholm 1973.
Inom textil- och konfektionsindustrin liksom inom verkstadsindustrin ger uppgifterna i tabell 3.11 stöd för det tidigare framförda påståendet om att de stora företagen i respektive bransch utgör slutleverantöri regionala produktionssystem.
Av uppgifterna i tabell 3.9 och 3.12 som visar på inköpens regionala fördelning för motsvarande storleksklasser framgår det att de stora företagen även tjänar som nyckelföretagi lokala utvecklingsblock genom att en stor del av deras inköp sker från mindre företag i den egna regionen. P. g. a. den stora importen av råvaror och halvfabrikat är detta förhållande minst utpräglat inom textil— och konfektionsindustrin.
3.6 Indirekta produktionssamband
När ett företag ökar sin produktion ökar samtidigt inköpen av råvaror, halv- fabrikat och tjänster. Underleverantörer i flera led ökar också produk- tionen och därmed inköpen av råvaror och halvfabrikat. För att få en fullständig bild av ökningen i produktion, leveranser och sysselsättning måste sålunda de indirekta spridningseffekterna beaktas. Omfattningen av dessa indirekta effekter i en region beror på två faktorer. En är hur stor andel av inköpen som huvudleverantören och dennes underleverantörer gör från andra tillverkande företag i regionen. Den andra är i vilken omfattning vidareförädling sker inom företaget. Om järn- och stålverken väljs som exempel visas i figur 3: 1 att denna branschi Kopparbergs län köper från och säljer till gruvindustrin, järn— och stålverk och verkstadsindustrin. Om även de indirekta sambanden tas med i bilden så framgår det av materialet att samtliga industribranscher utom livsmedelsindustrin, massa- och pap- persindustrin och övrig tillverkningsinduåtri är mer eller mindre beroende av järn- och stålverkens produktionsutvecklingi Kopparbergs län.
Då det indirekta leveransutbytet skall beaktas kan den tidigare nämnda input-outputmetoden utnyttjas. På grundval av leveransundersökningen är det möjligt att beräkna de effekter som genom produktionssystemet sprids till andra sektorer och regioner än de direkt berörda. Dessa uppgifter utgör ett väsentligt inslag i de samhällsekonomiska bedömningar av produktions— kostnaderna i olika regioner och ortstyper som ingår i produktionskost- nadsgruppens arbete. De här presenterade beräkningarna av indirekta spridningseffekter bygger på antagandet att företagen efter en omsättningsförändring utnyttjar samma underleverantörer som före förändringen och att förhållandet mellan underleveransernas storlek och företagets omsättning är konstant. Antagandet om stabilitet i företagens inköpsrelationer är centralt vid be- räkningar med hjälp av input-outputtekniken. De snabba tekniska föränd- ringar som förekommer inom produktionen utgör ett välkänt problem vid input-outputanalys. Hemtagning av på underleverantörer utlagda produktionsmoment för att kunna hålla uppe den egna sysselsättningen vid lågkonjunktur 'och tillfällig utläggning vid högkonjunkturer samt förändrade transportkostnader1 utgör ett speciellt problem vid regional input-outputanalys. En viss stabilitet torde dock råda till följd av den
osäkerhet som är förknippad med anlitandet av nya leverantörer. Därtill kommer även höga introduktionskostnader för inkörning, överflyttning och anpassning av verktyg m. m. Möjligheterna till hemtagning av utlagda produktionsmoment är dessutom begränsade. Orsaken till detta är produkternas vanligen höga tekniska nivå. Dessa argument för en hög stabilitet i underleverantörssystemen styrks av en studie som företagits inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete.1 Av undersökning- en framgår att de studerade företagen anlitat samma leverantör under lång följd av år. Flertalet leverantörer har företagen samarbetat med under större delen av sin hittillsvarande verksamhetstid, som i flera fall uppgick till mer än 30 år. Utbyte av leverantörer företogsi mycket liten _ _ utsträckning då man'inom företagen menar att väl inarbetade kontakter ] Ffdnksionrc'.&dhnd' är av stort värde och därför uppväger de i vissa fall något högre ?änåäelfsiåixåcsrådg inköpspriser som man betalade till en inarbetad leverantör. För flertalet företags inköp från under- av företagen är vidare kopplingarna till underleverantörerna utformade så 333551; ;ååfgketåk' att mkopens omfattning 1 stort regleras av foretagens omsattnmg. för företagsekonomi,
I tabell 3.13 återges uppgifter om industrisektoms inköp direkt från sina Umeå 1973. (Stencil.)
Tabell 3.13 Direkta och indirekta inköp från hela landet för några av de studerade regionerna 1970 (procent)
Region Malmö/Lund/ Borås Kopparbergs Skellefteå Trelleborg A-region län A-region A-region
Bransch SNI-kod
Direkta ln- Direkta In- Direkta In— Direkta In- direkta direkta direkta direkta
Livsmedels- och dryckesvaru (31) 88 12 62 38 71 29 48 52 Textil, konfektion
och lädervaru (32) 90 10 96 4 79 21 — — Trävaru (33) 80 20 94 6 95 5 81 19 Massa, pappers, pappersvaru och
grafisk (34) 81 19 85 15 95 5 59 41 Kemisk, gummi, plast, plastvaru (35) 90 10 93 7 91 9 87 13 Jord och stenvaru- ind. (36) 93 7 92 8 92 8 87 13 Järn-, stål- och
metallverk (37) 99 1 — — 92 8 88 12 Verkstadsvaru-
industri (38) 92 8 94 6 69 31 73 27
_________________——_
Anm. I de fall inköpen av råvaror och halvfabrikat sker som import från utlandet hamnar det utanför det nationella produktionssystemet. De indirekta effekterna blir då mycket begränsade. Exempel på detta är textilindustrin i Borås-regionen och järn-, stål- och metallverken i Malmö-regionen och Kopparbergs län. Källa: Leveransenkäten.
' P.g.a. att den tillgängliga databearbetningskapa- citeten är begränsad till matriser av storleksord- ningen 8 sektorer, sker den- na mer finfördelade kart- läggning med hjälp av s.k. blocktriangulerade inputmatriser.
underleverantörer och indirekt via dessa underleverantörers inköp från sina underleverantörer etc.
De indirekta leveranserna för de flesta industribranscher utgör en begrän- sad del av dessa branschers samlade direkta och indirekta inköp av råvaror, halvfabrikat och tjänster. Möjligheterna att tillvarata de fördelar som kan erbjudas i form av arbetsfördelning och specialisering är emellertid avhängiga av utbudet av olika typer av halvfabrikat och produktionstjän- ster. Även om andelen indirekta inköp därför är relativt begränsad kan de ha stor marginell betydelse för att effektivisera produktionen. De tidigare i kapitel 3 redovisade produktionssystemen och lokala utvecklingsblocken har här kompletterats med uppgifter om de indirekta inköpens sektoriella fördelning i lokala produktionsblock. Dessa uppgifter redovisas i tabell 3.14. Av redovisningen framgår att de dominerande dragen i de lokala utvecklingsblocken i huvudsak kvarstår. Med den grova sektorsindelning, som här utnyttjas sammanförs närings- grupper som uppvisar relativt olikartade inköps- och avsättningsförhållan- den. De redovisade uppgifterna om regionala utvecklingsblock kan därför antas vara för grova och oprecisa för att tjäna som underlag för konkreta regionalpolitiska och näringspolitiska åtgärder. I syfte att utvärdera bety- delsen av en finare branschindelning vid kartläggning av block av ömsesidigt beroende produktionssektorer redovisas uppgifterna för verkstadsindustrin i Falun/Borlänge A-region pånäringsgrupper (SNI-3 -siffernivä).l lndustrisektorernas inköp från hela landet återges enligt denna finare sektorsindelning i tabell 3.14. Näringshuvudgrupperna metallvaruindu- strin, maskinindustrin, elektroindustrin och transportmedelsindustrin till- sammans med järn— och stålverken, gruvindustrin, plastvaru- och gummi- industrin samt cementindustrin bildar här ett klart avgränsat utvecklings- block. Ett motsvarande block av ömsesidigt beroende produktionssektorer bildas av trävaruindustrin, massa- och pappersindustrin samt jord- och skogsbruket. Även lädervaru-, textil- och konfektionsindustrin samt livs- medels— och dryckesvaruindustrin kan iviss mån sägas ingå i detta block.
I tabell 3.15 redovisas motsvarande uppgifter för inköp och försäljning mellan sektorerna inom Falun/Borlänge A-region. Kopplingarna är där i stort sett desamma som för de mellanregionala leveranserna. Den mest slå— ende skillnaden är att lädervaru-, textil- och konfektionsindustrin liksom livsmedels— och dryckesvaruindustrin ej har något leveransutbyte med några andra produktionssektorer i A-regionen.
För en mer översiktlig kartläggning och analys av näringslivsstruktureni en region är det som nämnts ofta tillräckligt med en relativt grov sektors- indelning av materialet. Detsamma gällert. ex. vid näringslivsprognoser för ett län. För dessa ändamål kan en detaljerad sektorsgruppering innebära minskad stabilitet över tiden i sambanden. Som underlag för beslut om regionalpolitiska och näringspolitiska åtgärder är det emellertid en fördel vid avgränsningen av lokala utvecklingsblock att sektorsindelningen är så detaljerad som möjligt.
Tabell 3.14 Inköp från hela landet för tillverkningsindustrin i Falun/Borlänge A-region, 1970. (procent)
___—____________________,._________ Leverans Textil Livsm. Massa Trä- Jord- Plast- Cement- Gruv- Tran- Metall- Maskin- Elek- Järn- till och och och varu- och och varu- ind. sport- varu- ind. tro- och Leverans konfek. dryckes papper ind. skogs- gummi ind. medel ind. ind. stål- från ind. varu bruk ind. verk (32) (31) (34) (33) (ll—13) (35) (36) (23) (384) (381) (382) (383) (37)
Textil- o. konf.
Livsm. o. dryckes- varor Massa och papper Trävaru Jord- o. skogsbruk Plast- och gummi Cementvaru Gruvind. Transportmedelsind. Met allvaruind. Maskinind.
Elek tro ind.
Järn— o. stålverk
Anm. Inköpen anges som andelar av försäljningsvärdet (procent). Endast inköp som utgör 1 procent eller mer av resp. branschs försäljningsvärde beaktas.
De inritade trianglarna avgränsar block av branscher som är nära kopplade till varandra. Källa: Leveransenkäten.
Tabell 3. 15 Inköp från den egna A-regionen för tillverkningsindustrin i F alun-Borlänge A-region, 1970 (procent)
Leverans Leverans
från till
Livsmedels- o.
dryckesvaru
textil- o. konf .
massa o. papper
trävaru
jord- o. skogsbruk
cementvam
plast- o. gummi
gruvindustri
transportmedelsind.
metallvaruind.
maskinind.
järn- o. stålverk
Livsm. Textil Massa Trä Jord- Cement- Plast Gruv- och och och varu och varu- och ind. dryck. konfek. papper ind. skogs- ind. gummi varu ind bruk (31) (323 (34) (33) (11—13)(36) (35) (23)
En
10
Tran- sport- medels- ind.
(3 84)
20
Metall- Maskin- Järn- varu- ind. och ind. stål-
verk (381) (382) (37)
3.7 Exempel på ett utvecklingsblock
I den analys av teknologiska produktionsblock som Erik Dahmén presenterade i sin avhandling i början av 1950-talet utgörs de analyserade enheterna av enskilda, relativt begränsade produktionsprocesser inom cementvaruindustrin. Som underlag för en konkret regionalpolitisk eller industripolitisk åtgärd är det en sådan detaljeringsgrad som bör eftersträvas. Här beskrivs ett annat sådant exempel på ett teknologiskt utvecklingsblock.
Som ett exempel på hur de ursprungliga verksamheterna i en region kan tjäna som utgångspunkt för en samverkan mellan verksamheter ges här ett konkret exempel. Den ökade efterfrågan på småhus har under senare år lett till ökade krav på snabba leveranser. Tiden för själva uppförandet av husen på platsen blir allt kortare. Ett par moment har därvid tidigare legat utanför småhusleverantörernas åtaganden. Bl. 3. har vissa plåtarbeten samt murning av skorsten i det uppförda småhuset sålunda inte ingått. Dessa arbetsmoment har utförts av plåtslagare och murare sedan huset i övrigt har uppförts. Vissa av dessa moment har emellertid börjat ersättas med inköp av prefabricerade delar från underleverantörer. En plåtrörsfabrikant har då levererat stuprör till småhusfabrikanten så att dessa kunnat ingå i småhusleverantörens åtaganden. Ett annat företag har levererat fönsterbleck. Genom denna koppling kvarstår huvudsakligen vissa vatten- och avloppsinstallationer och murande av skorsten som måst utföras på platsen av särskilda yrkesmän. För dränering kring huset har husägaren eller byggmästaren köpt plaströr från en plastfabrikant. Avloppsrör har genom en rörfirma, hämtats från ytterligare en plastfabrikant och slutligen har dörrlister köpts från en tredje plastfabrikant.
Eftersom varje småhusfabrikant ofta erbjuder ett lS—20-tal olika alternativ till villor har de olika underleverantörerna av plåt- och plastvaror var för sig måst utveckla en organiserad lagerhållning så att de mycket snabbt kan leverera material vid leverans av en viss typ av småhus vid ett tillfälle och en annan typ vid ett annat tillfälle.
En av dessa underleverantörer, nämligen plåtrörsfabrikanten, kunde med stöd av riskvilligt kapital som ställdes till förfogande köpa upp några av de övriga underleverantörerna av plåtprodukter. Därigenom kunde resurserna för den organiserade lagerhållningen begränsas. I nästa steg kunde en viss produktutveckling ske där vissa moment i dessa olika underleverantörers produktionsprocess samordnades och förbilligades. Bl.a. kunde'vissa moment i produktionen av ventilationstrummor ske med samma produktionsapparat som vid utformandet av vissa fönsterbleck och andra vinklade plåtprodukter. Andra delar av produktionen av ventilationstrummor kunde ske på motsvarande sätt tillsammans med en modifierad produktion av stuprännor. Den mer samordnade produktion av olika plåtprodukter som på så sätt utvecklades medförde även ytterligare effekter. Den minskade efterfrågan efter plåtrör för tak- och stuprännor ledde till en viss ledig kapacitet inom denna produktion. Detta medförde emellertid att man övergick till att tillverka något grövre plåtrör med avsättning till rökgångar i skorstenar. Denna produkt utvecklades i samverkan mellan den del av företaget som tillverkat plåtrör för stuprännor och den verksamhet som producerade ventilationstrum- mor. Genom att rörgångar ingick i de nya prefabricerade småhuselemen— ten var det inte längre nödvändigt med en yrkesman för murning av skorstenen. Detta kan, med godkännande från brandinspektionen, utföras av småhusägarenv själv eller av småhusfabrikantens montörer.
Kunskaperna från plåtrörsproducentens sida i utformande och produk-
tion av tak- och stuprännor kunde även tillvaratas när plastföretaget som stått för produktion av dräneringsrör införlivades i det företag som bestod av flera från den ursprungliga gruppen av 8 underleverantörer. Förutom att fortsätta enbart med produktion av dräneringsrör påbörjades nu, med utgångspunkt i kunskaper om hur plaströr skulle produceras och hur tak- och stuprör bör vara utformade, en produktion av tak- och stuprännor i plast. Nästa steg i produktutveckling och samordnad produktion, med utgångspunkt i en kombination av tidigare produktionser- farenheter, blev att produktion av avloppsrör i plast togs upp. En stor del av de tidigare juridiskt fristående och produktionsmässigt avgränsade under- leverantörerna har genom detta formaliserade samarbete kunnat nedbringa en stor del av bl. a. distributionskostnadema.
Flera väsentliga förutsättningar ligger bakom detta resultat. Den första av dessa är att samtliga företag arbetade som underleverantörer till en gemensam eller likartad avsättningsmarknad. De ingick med andra ord i ett teknologiskt utvecklingsblock med en i blocket dominerande slut- produkt.
Varje enskild företagare var liten och med begränsade möjligheter att själv klara av en utveckling av produktionen och breddning av produktur— valet för att på så sätt kunna möta tillfälliga eller mer långvariga svängningar i efterfrågan. Slutligen kunde riskvilligt kapital ställas till förfogande för att möjliggöra ett samgående av företagen i en organisato- risk och produktionsmässig enhet.
Inom regionalpolitikens och näringspolitikens ram torde detaljerade kartläggningar och analyser av teknologiska utvecklingsblock kunna ske i linje t. ex. med de här presenterade kartläggningarna. Ett väsentligt underlag för denna kartläggning och analys kan bl.a. inhämtas från de enkäter om företagens leveransströmmar som insamlas inom ramen för Länsplanering 1974. Dessa kartläggningar och analyser kan kombineras med de lokala och regionala myndigheternas kännedom om förhållandena inom specifika företag och regioner. Kompletterande uppgifter, som marknadsanalyser, bokslutsanalyser o. (1. kan i många fall även ske genom köp av dessa tjänster från revisionsbyråer och andra organ för uppdrags- verksamhet.
3.8 Sammanfattande utvärdering
I analyser av regionala skillnader av företagens produktionskostnader brukar ofta den industriella miljöns betydelse betonas som en bidragande faktor till företagens produktionsförhållanden. En väsentlig sida av begreppet industriell miljö är förekomsten av vad som här betecknats som regionala utvecklingsblock. Fristående företagi olika orter uppvisar vart för sig en bestämd nivå på sina produktionskostnader och intäkter. Om företagen sammanförs i utvecklingsblock kan den industriella miljö som därmed skapas göra att alla företagen kommer att uppvisa lägre produktionskostnader och bättre lönsamhet än i det första fallet. Utvecklingskostnader, lagringskostnader, servicekostnader, transportkost- nader och övriga distributionskostnader kan hållas på en lägre nivå. Vissa samhälleliga investeringar, t. ex. hamn, flygplats, vägar, etc., som inte är
möjliga att göra lönsamma vid ett enskilt företags etablering, kan bli motiverade vid en samordnad satsning av flera företag.
Svårigheterna att kartlägga förekomsten av regionala utvecklingsblock samt att utvärdera dessas betydelse för företagens produktionskostnader är emellertid mycket stora. Detta torde vara en förklaring till att några |" allvarliga försök knappast kan sägas ha gjorts i Sverige sedan Erik I Dahmén i början av 1950-talet presenterade en analys av kopplingarna mellan olika produktionsmoment inom cementvaruindustrin. I. Ett väsentligt inslag i produktionskostnadsgruppens arbete har därför varit att utveckla en metod för kartläggning av sådana regionala ll utvecklingsblock. Avsikten är samtidigt att utvärdera vilken betydelse
dessa block har för företagens produktionskostnader. De kartläggningar av regionala produktionssystem som redovisas i detta kapitel har utförts med hjälp av denna metod. Detta har möjliggjort , att förutom det direkta leveransutbytet även beräkna de indirekta I, kopplingar som föreligger mellan branscher och sektorer inom och mellan olika regioner.
Som ett genomgående resultat från dessa kartläggningar framgår den stora betydelse som några enstaka nyckelverksamheter spelar i de regionala produktionssystemen. Dessa nyckelverksamheter utgör de dominerande slutleverantörerna av regionens samlade produktion. Sam- " tidigt som de oftast står för en stor andel av den samlade industriproduk-
tionen och sysselsättningen i regionen påverkar de den övriga industripro- duktionen och sysselsättningen genom att många av de små och , medelstora företagen tjänstgör som underleverantörer till dessa regionala l? slutleverantörer. ', De kopplingar som förekommer mellan de stora företagen och de små I och medelstora företagen i de här studerade regionerna utgör ett I; dominerande inslag i de regionala utvecklingsblocken. I de redovisade , kartläggningarna utgör närheten till råvarukällor i form av skogs- och *; naturtillgångar ett väsentligt inslag i produktionssystemen i Skellefteå I A-region och Kopparbergs län. Kring dessa råvarutillgångar kan ett block I av träförädlande produktionssektorer urskiljas som uppvisar starka inbördes kopplingar. Ett motsvarande utvecklingsblock kan konstateras för olika metallbearbetande förädlingsled. De långa avstånden till alternativa underleverantörer kan antas ha utgjort ett väsentligt bidrag till att de regionala utvecklingsblocken är mer utvecklade i Skellefteå A-region är i de övriga regionerna. Den stora lokala avsättningsmarknaden I, i Malmöregionen, liksom det relativt stora antal företag som redovisas för I Malmö/Lund/Trelleborg A-regionen, torde utgöra ett verksamt bidrag till I I att det ömsesidiga leveransutbytet mellan olika företag är relativt om- I fattande även i denna region. I Det omfattande inomregionala leveransutbytet mellan företag itextil- I och konfektionsindustrin i Boråsregionen tyder på att dessa företag har g? utvecklat omfattande specialisering och arbetsfördelning. Denna arbets- l * fördelning kan mot bakgrund av vad som tidigare framförts antas utgöra en
väsentlig förklaring till den i jämförelse med riksgenomsnittet begränsade . sysselsättningsminskningen inom Boråsregionens TEKO-industri mellan
åren 1950 och 1970.
Ett resultat av redovisningen i kapitel 3 är att agglomerativa fördelar till viss del kan förklaras av att företag i stora och företagsrika regioner har större möjligheter till samarbete och specialisering än företag i små regioner med få företag. Att så är fallet beror framför allt på att iregioner med många företag och ett väl utvecklat samarbete mellan olika verksamheter är möjligheterna större till en hög utnyttjandegrad av de samlade resurserna. De resultat som presenteras i kapitel 6 visar även att produktionskostnaderna som andel av produktionens salutillverknings- värde i genomsnitt ligger lägre i Malmö och Skellefteå än i de övriga regionerna.
En slutsats som kan dras av det material som presenteras i kapitel 3 samt vissa uppgifter i kapitel 6 är att väl utbyggda lokala utvecklings- block och starka kopplingar mellan verksamheter i ett regionalt produk- tionssystem medför ett bättre utnyttjande av de samlade resurserna, vilket medför lägre produktionskostnader för företagen.
4 Regionala aspekter på det svenska produktionssystemet
Av Gunnar Törnqvist
I föregående kapitel låg tyngdpunkten i framställningen på en beskrivning av inom regionala förhållanden och samverkan mellan sektorer i ett produk- tionssystem. I detta kapitel träder de mellanregionala aspekterna, dvs. sam- verkan mellan orter och regioner, i förgrunden.
Presentationen inleds med en för detta kapitel avpassad definition av be- greppet produktionssystem eller verksamhetssystem som det ibland kom- mer att kallas. Särskild uppmärksamhet ägnas olika former av beroendeför- hållanden som råder mellan olika delar av det svenska produktionssystemet och konsekvenserna i olika avseenden av dessa relationer. Regional arbets- fördelning och sysselsättningsförändringar inom moderna verksamhets- system tas upp till behandling. Framställningen avslutas med en serie exem- pel på olika former av mellanregionala kontaktmönster.
I kapitel 5 följer sedan en diskussion om ivilken omfattning transport- kostnader i vid bemärkelse påverkar lokaliseringsbetingelserna för olika typer av verksamheter i skilda delar av landet.
4.1 Produktionssystem — verksamhetssystem
I den framställning som följer används följande definition av ett produktionssystem eller verksamhetssystem. Systemet består av objekt som kan vara hela arbetsställen eller i vissa fall (se nedan) delar av arbetsställen. Dessa står i beroendeförhållanden till varandra och länkas samman av transporter av gods, personer och information. Länkarna kan idertifieras som rent fysiska flöden men i många fall också genom betzlningsströmmar i skilda riktningar. Inom ett produktionssystem finns dessutom länkar i form av ägarförhållanden och maktrelationer som sanrolikt är svåra att kvantifiera och fullständigt blottlägga och beskriva. P.gur 4:l visar ett hypotetiskt produktionssystem i geografiskt perspek- tiv. Skissen innehåller arbetsställen fördelade på ett antal regioner. Länkar, som närmare skall beskrivas iden fortsatta framställningen, sammanbinder arbetsställena till ett system. Dessutom finns länkar mellan dessa arbetsstäl- len och t. ex. enskilda hushåll i varje region. I den framställning som följer har emellertid intresset helt koncentrerats till de länkar som sammanbinder arbdsplatserna i det studerade verksamhetssystemet.
Figur 4 :] Hypotetiskt x verksamhetssystem i geo- x grafiskt perspektiv. (
Enligt figur 411 bildar arbetsställena i region A ett förhållandevis slutet delsystem, dvs. enheterna är föga beroende av enheter i andra regioner. 1 t. ex. regionerna B, C, D och E däremot är arbetsställena i stor utsträckning kopplade till enheter i andra regioner. Regiongränserna ”skär sönder” det studerade produktionssystemet på ett sätt som försvårar meningsfulla mel- lanregionala jämförelser, särskilt om dessa baseras på aggregerade data. I dagens samhälle är verksamheten vid olika arbetsställen ofta starkt speciali- serad. Arbetsfördelningen inom ett nationellt produktionssystem är med andra ord betydande. Det produktionsresultat som kan uppmätas i en region (t. ex. E i figur 4:l) är resultatet av ett lagarbete mellan enheter, av vilka några finns i närheten inom den observerade regionen, de flesta långt bort i andra regioner. Förändringar som kan avläsas i en region kan vara en följd av händelser och omständigheter i andra regioner, eller omvänt, genom de länkar som sammanbinder olika arbetsställen får åtgärder och förändringar i en region alltid större eller mindre effekter iandra regioner.
ARBETSFUNKTIONER
ADMINISTRATIVA FU NKTI ONER
KONTAKTFORMER
A Beslutsfattande, planering, förhandling, spaning, produktutveckling etc.
A Kontroll, arbetsledning, In- formutionsbehondling, servi- ce till A] etc. A3 Kameralt arbete, rutinortot kontorsarbete, service till
A] och A2 etc.
SERVICEFUNKTI ONER Företagsservice SERVICERESOR
Hushål Isservice
TILLVERK Nl NGSFU NK TI ONER Moteriolbearbetning och gods- hontering Inom industrins drifts— GODSTRANSPORTER enheter, byggnodsverksomhet etc.
INSAMLINGSFUNKTIONER Jordbruk, skogsbruk, fiske, GODSTRANSPORTER framställning av energi etc.
Som närmare skall visas i den fortsatta framställningen är det helt klart att det råder komplicerade beroendeförhållanden i ett system av det slag som beskrivs i figur 411. Däremot är det mycket svårt att kvantifiera bety- delsen av dessa beroendeförhållanden, då våra kunskaper om de processer som äger rum i rumsliga system är synnerligen begränsade.
Som ett första steg mot en djupare förståelse av de processer som äger rum i ett nationellt verksamhetssystem är det nödvändigt att se närmare på de länkar som sammanbinder olika arbetsställen i figur 411. Det är därvid uppenbart att karaktären på länkarna är beroende på arten av de verksam- hete: som bedrivs vid olika arbetsställen.
I iigur 412 redovisas fyra grupper av arbetsfunktioner som kan tänkas finnas inom de enheter som ingår i det studerade produktionssystemet (verksamhetssystemet). I anslutning till varje funktionsgrupp finns exem- pel rå arbetsuppgifter som är karaktäristiska för dessa. Många arbetsställen inorr. ett produktionssystem rymmer samtidigt flera av de uppräknade funktionerna. Inom t. ex. tillverkningsindustrins enheter dominerar vanli- gen tillverkningsfunktionerna. Men inom varje enhet finns också service- funkzioner och administrativa funktioner i varierande omfattning. Inom vad som i officiell statistik betecknas tillverkningsindustri finns samtidigt arbetsställen av typ huvudkontor och försäljningskontor som rymmer ad- miniitrativa funktioner och vissa servicefunktioner men helt saknar egent- liga tllverkningsfunktioner.
Servicefunktionerna är särskilt utmärkande för arbetsställen inom nä- ringsgrenarna handel, samfärdsel, undervisning, hälso- och sjukvård, social- vård, uppdragsverksamhet och rekreationsverksamhet. Administrativa funktioner finns sannolikt inom alla typer av verksamheter i ett modernt
DIREK TA PERSONKONTAKTER
TELE- OCH BREVKONTAKTER
Figur 4:2 Arbetsfimk- tioner och kan taktfor- mer i ett verksamhets- system.
' För en utförligare fram- ställning se M-G. Eng- ström , Regional arbetsför-
delning. Lund 1970, bila- ga 5 iSOU1970:14 samt G. Törnqvists bidrag i Regioneratt leva i. Udde- valla 1972.
samhälle. De administrativa arbetsuppgifternas andel av den totala arbets- insatsen vid ett arbetsställe kan emellertid variera från en mycket liten vid t. ex. en jordbruksenhet till en helt dominerande vid ett offentligt förvalt- ningsorgan.
Figur 42 visar vidare de kontaktformer och flöden som är karaktäristis- ka för olika typer av arbetsfunktioner. Eftersom varje arbetsställe som in- går i det studerade produktionssystemet (figur 4 :1 ) samtidigt rymmer flera arbetsfunktioner, länkas enheterna också samman av samtidigt flera olika former av kontakter. Genom direkta personkontakter, som kräver resor av någon eller några av de inblandade, och genom tele- och brevkontakter överförs information. Även tjänster kräver personförflyttningar, medan tillverkningsfunktioner och insamlingsfunktioner länkas samman av gods- transporter. Angivna flöden som sammanbinder systemets objekt tordei många fall motsvaras av betalningsströmmar i motsatt riktning.
I den fortsatta framställningen kommer samtliga i figur 412 angivna kon- taktformer att studeras ochjämföras. Syftet med dessa empiriska studier är att med exempel visa de ömsesidiga beroendeförhållanden som i dag råder mellan olika enheter i ett produktionssystem och mellan valda regioneri Sverige.
4.2 Sysselsättningsförändringari moderna verksamhetssystem
Verksamhetssystem av det slag som beskrevsi föregående avsnitt kan förut- sättas genomgå ständiga förändringsprocesser. Från regionalpolitisk syn- punkt är de sysselsättningsmässiga effekterna av dessa förändringar av spe— ciellt intresse. Sysselsättningsförändringari moderna verksamhetssystem är utförligt redovisade i andra arbeten inom ramen för ERUzs forskningsverk- samhet och skall här beröras endast i sammandrag.1
Verksamhetssystemen i länder som i dag kan betecknas som efter- industriella samhällen — t. ex. USA, Japan, Kanada, Schweiz, Västtysk- land, Frankrike, Beneluxstaterna och länderna i Skandinavien — har genomgått en radikal omvandling. Förenklat kan förändringarna beskrivas som markanta förskjutningar av tyngdpunkten i förvärvsarbetet från insam- lingsfunktioner, utmärkande för det agrara samhället, via tillverkningsfunk— tioner, utmärkande för det industriella samhället, till servicefunktioner och administrativa funktioner, som svarar för en betydande del av förvärvs- arbetet i det efterindustriella samhället (se figur4: 2).
Sannolikt kommer de antydda förändringarna av sysselsättningsstruk- turen att accentueras i framtiden. Insamlings- och tillverkningsfunktioner kommer att behöva allt färre sysselsatta. Serviceverksamheter som kräver personlig omvårdnad med direkta personkontakter kommer att engagera en allt större del av arbetskraften. Mycket kraftigt kommer sysselsättningen att öka inom de administrativa funktioner som karaktäriseras av komplice- rad informationsbehandling, beslutsfattande, planläggning, forskning och produktutveckling.
Hittills har de beskrivna strukturförändringarna gått hand ihand med en omfattande koncentration av arbetstillfällen och bosättning till stora stads- regioner runt om i världen. Världsstädernas tillväxt är till stor del en följd av servicefunktionernas och de administrativa funktionernas starka expan- sion. Till de stora stadsregionerna koncentreras företagens huvudkontor. Där samlas den administrativa personalen och ledningen för intresseorgani- sationer, finansorgan samt betydande delar av den växande offentliga för- valtningen. Kring dessa konglomerat av styrenheter fylkas alla upptänkliga former av service samt radio— och TV-företag, tidningar och bokförlag etc.
I Sverige som i andra efterindustriella samhällen har sysselsättnings- expansionen förskjutits från i första hand insamlings— och tillverknings- funktioner till administrativa funktioner (markerade med A i figur 4z2). Antalet befattningshavare i funktioner som svarar för utbyte och behand- ling av information — särskilt de mest kontaktintensiva (Al) — har ökat mycket kraftigt. År 1960 var antalet kontaktintensiva befattningshavare i runt tal 150 000. År 1965 var antalet ca 200 000 och år 1970 omkring 250 000. Antalet har således ökat med ca 65 % under 60-talet. Samtidigt har sysselsättningen inom de funktioner som svarar för materialbearbetning och godshanteringi det studerade verksamhetssystemet minskat.
Den regionala omfördelningen av yrkesverksamheten i Sverige under 1960-talet har varit selektiv. Den funktionella differentieringen mellan landets 70 A-regioner har blivit alltmera utpräglad. De informationsbe- handlande, styrande och administrerande funktionerna inom såväl den privata som den offentliga sektorn har i allt större omfattning koncentre- rats till Stockholm, Malmö och Göteborg i nu nämnd ordning. Samtidigt har tillverkning och godshantering, särskilt den rutinbetonade, decentrali- serats och fördelats mellan befolkningsmässigt mindre stadsregioneri olika delar av landet. Dessa skillnader i regional fördelning mellan administrativa funktioner och tillverkningsfunktioner hänger bl. a. samman med att det blivit allt vanligare med regionalt uppdelade organisationer. När de syssel- sättningsmässigt stora organisationer det här är fråga om delas, förläggs styrenheterna till någon storstadsregion, medan övriga enheter får mera perifera lägen.
Även om 250 000 kontaktintensiva befattningshavare isig inte är en sär- skilt stor grupp yrkesverksamma är de av flera skäl en från regionalpolitisk synpunkt tungt vägande grupp. Minst hälften av dessa befattningshavare finns för närvarande i storstadsregionerna och har där en betydande multi- plikativ sysselsättningseffekt. För det första knyter de kontaktintensiva befattningshavarna till sig knippen av personal för service, registrering och bearbetning av information inom den egna organisationen (A2 och A3 i figur 42). För det andra drar klustren av styrenheteristorstadsregionerna till sig administrativa underleverantörer och andra former av företagsser- vice. För det tredje har de kontaktintensiva befattningshavarna hög utbild- ning och en inkomst i genomsnitt som är mer än fyra gånger större än genomsnittsinkomsten för alla yrkesverksamma ilandet. Regional koncen- tration av administrationen i samhället innebär således samtidigt koncen- tration av köpkraft som skapar underlag för specialiserad hushållsservice och ett rikt och differentierat kultur- och nöjesliv;
Det är rimligt att anta att den utveckling som beskrivits i detta avsnitt ökat de regionala olikheterna i Sverige ifråga om t. ex. inkomstfördelning, social struktur och utbildning. Från social och regionalpolitisk synpunkt kan denna utveckling mot ökad regional segregation knappast vara önsk- värd. Frågan är om det finns starka transportekonomiska motiv för den
Tabell 4.1 Huvudkontorens lokalisering för de börsnoterade företagen 1950, 1965 och 1972 (procent). (Källa: Bilaga 8)
Region 1950 1965 1972 Stockholm 32 ,4 3 8,5 37,3 Uppsala 1,0 2,0 2.2 Nyköping 1,0 Eskilstuna 1,9 0,7 Mjölby/Motala 0,7 Linköping 3,8 3 ,4 3,0 Norrköping 2,9 0,7 0,7 Jönköping 2,9 2 ,7 3 ,7 Västervik 0,7 0,7 Oskarshamn 0,7 Visby 1,9 0,7 0,7 Kristianstad 1,0 1,4 0,7 Hässleholm 0,7 Helsingborg 5 ,7 3,4 3 ,0 Malmö 4 ,8 6,1 9,0 Eslöv 0,7 0,7 Halmstad 1,4 0,7 Falkenberg/Varberg 0,7 0,7 Göteborg 19,0 16,2 15,7 Borås 2,9 3,4 3,0 Skövde 0,7 0,7 Kristinehamn 1,0 Karlstad 1,9 1,4 1,5 Säffle/Åmål 0,7 0,7 Örebro 0,7 0,7 Karlskoga 1,0 0,7 1,5 Lindesberg 0,7 Västerås 1,9 2,0 1,5 Köping 0,7 Fagersta 1,0 0,7 1,5 Falun/ Borlänge 1,0 0,7 0,7 Avesta 0,7 Gävle/ Sandviken 3 ,8 2 ,7 2 ,2 Bollnäs/ Söderhamn 1,0 0,7 0,7 Hudiksvall/Ljusdal 0,7 0,7 Sundsvall 2 ,9 2,0 2 ,2 Härnösde Kramfors 1,0 Örnsköldsvik 1,0 0,7 0,7 Östersund 1,0 0,7 0,7 Summa 99,7 100,6 99,2
hopklumpning av kontaktberoende verksamheter som bl. a. ligger bakom denna differentiering (se vidare kapitel 5).
I en särskild bilaga (bilaga 8) till produktionskostnadsgruppens rapport finns material som belyser den regionala koncentrationen av beslutsfattan- det inom svenskt näringsliv. Tabell 4.1 är hämtad från denna bilaga och visar den procentuella fördelningen av de börsnoterade företagens huvud- kontor på olika A-regioner vid tre olika tidpunkter. Av företagens huvud- kontor fanns år 1950 ca 32 % i Stockholmsregionen. Regionens andel av dessa kontor uppgick 1965 till ca 39 % och 1972 till ca 37 %. Göteborgs- regionens andel har under samma tid minskat från 19 till 16 %. Malmö- regionens andel har ökat från fem till nio procent. De tre storstadsregioner- na med inbördes olika utvecklingstendenserdominerar helt gentemot övriga regioner. Tillsammans var deras andel av landets huvudkontor 56 % år 19 50 och 62 %år1972.
Tabell 4.2 är baserad på en inventering av Sveriges 500 största industri- företag. Tabellen visar hur stor del av sysselsättningen inom dessa företag som styrs och administreras från huvudkontor i skilda regiontyper.
Tabell 4.2 Antal från regiongrupper "styrda" industrianställda 1970. (Källa:Bilaga 8)
Regiongrupp Antal anställda Andel i procent Storstadsregioner 557 615 54 ,9 Mellanregioner 270 698 26,7 Ovriga regioner 186 601 18,4
Totalt 1 014 914 100,0
Gruppen mellanregioner i tabellen rymmer A-regioner med följande viktiga beslutscentra utanför storstadsregionerna: Linköping, Norrköping, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Sundsvall, Karlstad, Borås, Gävle och Jön- köping.
I nämnda bilaga med titeln "Interregionala beroenden — rutinjobben sprids och makten koncentreras” finns ytterligare material som belyser koncentrationstendenserna inom det privata näringslivet. Bl. a. redovisas bostadsorternas fördelning för ca 36 000 styrelseledamöter i svenska aktiebolag samt de verkställande direktörernas och styrelseordförandenas geografiska spridning i Sverige. De bilder av maktens regionala koncentra- tion och dess förändring över tiden som de olika materialen ger är varandra mycket lika.
Det finns anledning att vara försiktig med slutsatser om makt- och be- slutskoncentrationen i det svenska samhället. Ovanstående studie tyder visserligen på en sådan koncentration, men det finns andra undersökningar som pekar i en annan riktning. Utvecklingen är med andra ord inte entydig.
Inom vissa organisationer sker en centralisering, inom andra en decentra- lisering av beslutsfattandet. Som framgår av undersökningar som genom- förts vid avdelningen för företagsekonomi vid Umeå universitet har en divisionaliseringstrend gjort sig gällande inom näringslivet på skilda hålli världen. I Sverige accentuerades denna trend först under senare delen av
] D. Horvåth, Kriterier och principer för företags organisation. Umeå uni- versitet 1972, D. Horvåth, D. Ramström, Organisa- tionsuppdelning i sam- band med lokaliserings- överväganden. Umeå universitet 1971 samt D. Horvåth, Di visionalisering i Sverige. Umeå universi- tet 197 3.
60-talet. Ibland knyts divisionerna till organisationens centrala enhet (hu— vudkontoret). Men i många fall utlokaliseras divisionsledningarna och hela divisioner från den region där huvudkontoret finns för att istället samloka- liseras med någon eller några av organisationens spridda produktionsenhe-
l ter.
4.3 Exempel på regionala kontaktmönster
Figur 4:1 visade ett hypotetiskt produktionssystem i geografiskt perspek- tiv. I detta avsnitt har några empiriska exempel på kontaktmönster samlats i syfte att närmare belysa de faktiska beroendeförhållanden som råder idet svenska produktionssystemet (verksamhetssystemet). Exemplen visar dels kontaktmönster för hela regioner, dels kontaktmönster för enskilda organi- sationer och arbetsställen.
4.3.1 Köp och leveranserav varor och tjänster
Fem regioner i skilda delar av landet har varit föremål för studier — Malmö A-region, Borås A-region, Kopparbergs län samt Skellefteå/Lycksele A- regioner. Materialet till de beskrivningar som följer har hämtats från pro- duktionskostnadsgruppens enkätundersökning (för en närmare redogörelse se kapitel 3), som avser arbetsställen inom tillverkningsindustri och före- tagsservice inom dessa regioner. Syftet med beskrivningarna är att visa hur regionernas arbetsställen genom köp och leveranser av varor och tjänster är länkade till varandra och till arbetsställen 1 andra delar av landet.
Som närmare behandlats i föregående kapitel går varierande delar av de studerade industriföretagens produktion på export. Värdemässigt levererar industriföretagen i Skellefteåregionen 39 % av sina produkter till utlandet, företagen i Lyckseleregionen endast nio procent. Industriföretagen i Kop- parbergs län och Malmö A-region avsätter 28 respektive 26 % av sin totala försäljning på utlandsmarknaderna, motsvarande företag i Borås A-region 17 %.
På inköpssidan är bilden annorlunda. Industrin i Boråsregionen importe- rar Värdemässigt 40 % av sina råvaror och halvfabrikat. I Malmöregionen uppgår importandelen till 27 %, i Kopparbergs län och de studerade regio- nerna iVästerbotten till 20 respektive 16 %.
I en bilaga till produktionskostnadsgruppens rapport (bilaga 10) finns en detaljerad redogörelse för industriföretagens köp och leveranser (av varor samt serviceföretagens köp och försäljning av tjänster. Analyserna har begränsats till företagens 15 största leverantörer och 15 största kunder inom landets gränser.
Figurerna 4:3—4:6 är hämtade från denna bilaga och visar för var och en av de studerade regionerna den regionala fördelningen av industrifö retagens försäljning av varor under år 1970. Leveranserna har fördelats på rutor om 2x2 mil. Siffrorna i olika rutor anger hur många procent av leveranserna (transaktionernas värde) inom landet som gått till respektive ruta. Rutor med gråton utan siffra har mottagit leveranser som uppgår till mindre än en halv procent av de sammanlagda leveransernas värde.
| f_l' l ! l—I |__| | I lj Teckenförklaring »; * _, Samtliga områden till vilka +, *._ — dem.." hmm...... . -._ anges med gybion __ ( &_,g 7soo[ _ . ---—.__, n, _ Vården mlndn a.. O.5%ungex o'. ', ' *., _ övriga vad... äruvrundade ||| . ._ närmaste heltal _. __: .' " : 7500 ,? ". — *.. 1, . '.x ] il '. —1 | |—|—| | r—r r—|—1 r—r—l | r | __| | |—'| | |—| | |—| | f ] ' .' i . 7400 _.' f _ [ .' ' _ ] '. _ _. : ._ z ] 7600 ' " '" —..' ' , . [ . ._ ] . . ." - . —_ '. J . .' .f 7300 ; _ , & '». ] r r " : ] 7500 ,» ". ' ? l' .- 3 i i” "* l 7200E ? : :, i , _. ] [ i.u ] 740o_ '.' : '. _ _ '. 3 ' l . 7100 f ' ' _.1_LL_I_L. E .— ' ' ] _l
*. rauoE ; Å ' r_ .? : ". (: i ,— , ' I 7200 _? r" ._ [ _. _ i 'n . * *. ' i '. . - J ; få - J 7100 '"" -' r '._ , ._ . _ , . . . . . i .. 7000 '; _, . : i) . .
- 700
.L_ILJll_.L_ll_llL_ll_J.—| 1900
. i _ _ | . i *. ' 6900E r » . . ' v . - .. 600 _ [ k. ' saooE F soo; [ =. _ V 5700 - ,, [
400 _ . [ [ [ aooo_ .aoof i [ ssoolE _ O 200[ (?
6400
L_l|__L_|i_.|_|L_J|.LIL_J|L_J|_.l_t[_|—JLJ_IL_ILJ_IL_IIL_I|.|_J|.L_IL_I|L_I
& o & r—l—l
1200 11100 1400 1500 1600 1700 1300
6300
6200
|_1F_l_II_'I_I'
Figur 4:3—4:6 Industri- företagens försäljning av varor1970. Relativ fördel- WWE.... . %... ning. (Källa: Bilaga 10.)
”oo—LIL_1_l|__|_li__|_lt__i_|L_L_J|_l|.|_t|.1|l_l|.|_||
.1_l_.ll_l_ll_.l_llL__l_llJ—l__llll_l_l o :)
S= s
1200 130 IA 1700
.__1__________7.__4A4_1._.__
| oce— I -II_ 3 I | __.V|l/u|.» .. _- . . 4 - .. . . . _l] 7 ... ! _7___1H__ ____,_2____—_______.__.Jl____.___.__ 9 - .. &) too! 1 | ... 0 U . - w. & O _. - u ... - S " . ,. ; ? m m .SE . ... _. .se & ”V ...W . | .. ... a om . . .. n), - . va _. ...-7.- mm ooo. r | .. ...,. ...... | - Moon. | Moov- | _ FL _ _ _Ll_ _ _LI._. _ _.LL _ ..LLL . _|.I_ _ [ x-f .? .... .". w kl.? 0 0 o o 0 0 .b 1...- .Jr... $.. 0 w 0 0 0 D oom— M 7 n n n ” _|_____._|_|___|_I____Ll____.r..__rl___...L|_____I___rL__r_l___LooN_ 0
620 6100
08—
003
8:
000—
Sn—
7000 mo 0000 6700 6600 6500 6400
6300 0200
Kartorna visar att industrin i de studerade regionerna avsätter sina pro— dukter på marknader som täcker mycket stora områden, dvs. ett betydande antal rutor berörs av de transaktioner som förekommer.
Företagen i Malmö- och Boråsregionerna har en spridning av sin försälj- ning över nästan hela Syd- och Mellansverige. Däremot täcks endast ett mindre antal rutor i Norrland av leveranser från dessa regioner. Marknads- bilden för företagen i Kopparbergs län är likartad men med en tydlig domi- nans för områdena i norra Svealand och kring Mälaren. Industriföretageni de två studerade regionerna i Västerbotten säljer produkter till spridda om- råden över hela Norrland och levererar betydande kvantiteter till rutor runt Mälaren. Sydsverige berörs i mindre omfattning av leveranser från de norr- ländska företagen.
Om man ser till leveransernas omfattning i olika delar av landet framträ- der tydliga regelmässigheter i de fem regionernas leveransmönster. Som framgår av sammanställningen i tabell 4.3 går en stor del av leveranserna, mellan 26 och 45 %, till den egna regionen och de A-regioner som gränsar till denna. Särskilt företagen i Malmö säljer sina produkter inom eller i när- heten av den egna regionen. För samtliga regioner gäller att Stockholms- området är en mycket betydelsefull marknad. Speciellt Boråsregionen har omfattande leveranser till Stockholms A-region men också betydande avsättning 1 Göteborgsområdet.1
Till grund för figurerna 4:7— 4:10 ligger uppgifter från samma industri- företag som i föregående exempel (figurerna 4: 3—4: 6). Men uppgifterna
Tabell 4.3 Regional fördelning av tillverkningsindustrins försäljning och inköp av varor inom landet (procent)
Undersökta regioner
Malmö Borås Koppar- Skellefteå/ A-regi. A-reg. bergs län Lycksele A-reg. Försäljning till Den egna regionen 34 21 16 27 Grannregionerna 1 1 5 15 10 Stockholms A-region 27 36 26 25 Göteb org; A-region 9 1 8 7 4 Malmö A—region — 4 6 1 Ovriga riket 19 16 30 33 Summa i procent 100 100 100 100 Leveranser i mil- joner kronor 2 052 1 239 1 747 325 Inköp från Den egna regionen 32 31 23 25 Grannregionerna 15 6 2 1 25 Stockholms A-region 12 12 28 l 9 Göteborgs A-region 5 23 3 1 Malmö A-:egion -— 4 2 3 Ovriga riket 35 25 24 27 Summa iprocent 99 101 101 100 Inköp imijoner kronor 1 088 519 1 039 213
' Som närmare utreds i bilaga 10 kan det före- ligga risk för överskatt- ning av leveranserna till de två storstadsregioner- na. Bokföringsmässiga transaktioner, vilka inte motsvaras av verkliga godstransporter, kan i vissa fall ha blivit regi- strerade av misstag.
- Veckenförklaring ___. = — Samtliga omlåden han vilka ; * _ danke" inköp . _ en ex med vå'on ' .. 7600 g g . » _ '; ** . » Vördln mindre än 0.5%ongu ej, . *" *. _ n'vligu verden av avrundade nu '. '._ , närmane helial ; _- r- '» _ ' J 7500_ (: L . 7.400 f _ ;, 7300: ; 7200: . l' >- 'W- ' ? 7|oo' "' _11'_7_1_1'_T_ ' _ . 7000: '; ÄR t f D 6900: ,5 _ - . .. | 5800: 1 . X 6700- f 4 , , k __ ' , b _ 2 | I ' 2 6600 ', % ' : m Q|o | i ).Ä _' :| ci ? | * _ (| |. 0, , e ssoo_ | | . - V i 9 | (? 6400_ 4 | ' | 5300: . / | : S | | | 4 4 | | 6200 , 4 261 | 'L-1 6100 5 5 : 5 5 ': 5
Figur 4: 7—4:10 Industri- företagens inköp av varor 1970. Relativ fördelning. (Källa: Bilaga 1 0. )
7000
6900
6900
6700
6000
6500
6300
6200
6100
T—r—r|||r—r—r—|||r—r—1—T—|||
| |
||rr|
|||||—|—|||T|—r|||1—1—r—|
|__|__||||
LI | | | '_I I "I I | 1 | | 1 I T—T-l ! 1 | | | | 1 1 | )."— _ '. &_ ' ». 76007 *”». x:; '" .
7500
7400
7 300
7200
7100
_._,_v
x . ;
r—r—llllrmru||||r—1—|—1|||r—r—|| Wooll_Lllll|11||l|_A_lllL__L_llll_lllll1
hu...».
,'(—n.. r'
0 I_l_l_L_11ll_l_l_11|LJ_1|lJ_l_l_L.Jll_LJlllLJ_JllL.l_lllL_l_l—Al
0 O O O 0 O 0 s 5 5 a s s ;
6 700
6A00
6200 "
6100
||||r|||l
7500 7500 7400
”€ 7300 ;
7200 * )
Ll—l—lLA—ll—Jllllllllllllllllllllll
1500 1600 1700
111_1_.l__11|lll
|
1600
1.1111_.1_l._.
7000
0900 '
|—|—|
eaoo'
r—rj' |
6700
6600
|PM||PW||
6500_
6400
|||—r—1
6300
1—1—1—1
6200
|__|—1
6100
1100
7100
7300
7200
7100"
||—||||||
l_J_l
()
rr—t |
100 km
|_|_i_i__: n.suunn - (EK/IL lundl mm;-nu mmm-iu.-
||||z_.|
avser nu den regionala fördelningen av tillverkningsindustrins inköp av råvaror, halvfabrikat och andra produkter.
I grova drag uppvisar försäljningskartoma och inköpskartorna för re- spektive region ungefär samma spridningsmönster. Vissa olikheter kan dock observeras. Som framgår av kartsviten (figurerna 4: 7—4: 10) och nedre delen av tabell 4.3 år de studerade regionernas inköp mer koncentrerade till ett område som omfattar den egna regionen och grannregionerna än som var fallet när det gällde försäljningen. En annan väsentlig skillnad är att Borås- och Malmöregionernas starka koppling till Stockholmsregionen på försäljningssidan inte motsvaras av en likartad koppling på inköpssidan. I stället skerinköpen till dessa regioner till stor del från spridda områden i övriga riket. För Boråsregionen kan man dock åter inregistrera en markant anknytning till Göteborgsregionen. I ovan nämnda bilaga (bilaga 10) kompletteras de kontaktmönster som hittills beskrivits utifrån uppgifter om industriföretagens leveranser och in- köp i monetära termer på några punkter med en beskrivning av godsström- marnas viktmässiga fördelning inom landet. Vidare tas företagsservicens regionala kontaktmönster upp till särskild behandling.
Som tidigare diskuterats i anslutning till figur 412 (s. 61 ) finns olika ser- vicefunktioner ofta internt inom t. ex. ett industriföretag. Som exempel på sådana interna servicefunktioner kan bland många nämnas allmänt utred- nings- och planeringsarbete, juridiskt arbete, PR-arbete, arkitektarbete, reklamarbete, revision och datamaskinarbete. I ovan nämnda bilaga be- handlas i första hand kommersiell företagsservice som används som beteck- ning på de tjänster företagen köper från fristående företag utanför den egna organisationen. I offentlig statistik benämnes dessa tjänster uppdragsverk- samhet. Exempel på sådan verksamhet är juridisk, kameral, teknisk och annan uppdragsverksamhet samt annons-, reklam- och marknadsundersök- ningsbyråer.
Som närmare berörs i annat sammanhang (kapitel 8) är utbudet av före— tagsservice i hög grad koncentrerat till större stadsregioner. T. ex. år 1965 fanns ungefär 65 % av all uppdragsverksamhet i Sverige i de tre storstads- regionerna. Norrlands andel var knappt åtta procent. Sektorn hör till de mest expansiva bland näringsgrenarna. Bara mellan 1960 och 1965 ökade sysselsättningen med ca 55 %. Skilda servicefunktioner har olika behov av kundunderlag. Den regionala obalansen i tillgången på företagsservice är sannolikt en följd av att de mest kvalificerade tjänsterna kräver stora under- lag som är inom räckhåll endast i de stora stadsregionerna. Mindre kvalifice- rad företagsservice är däremot mera jämnt fördelad över landet,
Antydda förhållanden återspeglas klart i serviceföretagens regionala kon- taktmönster. Som exempel kan anföras Malmöföretagens försäljning av tjänster år 1970 (figur 421 1). I jämförelse med industriföretagens tidigare redovisade leveranser av varor är serviceföretagens försäljning av tjänster betydligt mer koncentrerad till ett begränsat område i Skåne. Utanför det- ta område begränsas marknaden främst till Stockholm och Göteborg.
Den regionala koncentrationen av serviceföretagens försäljning framgår också tydligt av sammanställningen för samtliga studerade regioner i tabell 4.4. Mellan 58 och 81 % av regionernas försäljning av tjänster går till företag inom den egna eller angränsande regioner.
' 0000
,:4 0300
7000
11...
6900
6700
6600
Wlulxurvwwullyvrlu
6500
6400
7 6200
6100
i 1
F O
_ :
r
' 0 100km a_i_i_i.a.o NJYLUND—liK/Rl lund! Goegmlhlm Inllilullou
ll—l—l—lllllllllllllllllIlllll1
|||11111111111111l1111'_11|l||1 » Teckenförklaring Samtliga områden nu vilka det skall leverans-u anges med gråten
rn
7000 F" "— Vaydcn mindre än 0.5 %ungas ej. 1 övriga vävden öv avrundad. vill . närmaste heltal ;
7500
7400
thrvl1|vll||111111|111111r_'1
n", i 7300 ;
1 .
.
'.' 7200 _: i” 1
7100 ' ' ' ' * — *
. : 9 v & :i! . + + » 7 1 A 4 ), !
||||||||||||| Lllllllllllllllllllll
1200
, Figur 4:11 Serviceföreta- . gens i Malmö A-region för- säljning av tjänster 1 9 70. (Källa: Bilaga 1 0. )
1300 1400 1500 1600 1700 1800
1200
i,"
_.—._.__ ...—..Nu."
i..... e.....m. lammu-
1300 1400 1500 1600
700 1.00
Figur 4:12 Ett malmö- företags telekontakter. (Källa: Se not 1 s. 75.)
Tabell 4.4 Regional fördelning av företagsservicens försäljning och inköp av tjänster inom landet (procent)
Undersökta regioner
Malmö Borås Koppar- Skellefteå/ A-reg. A-reg. bergs län Lycksele A-reg. Försäljning till Den egna regionen 60 54 72 45 Grannregionerna 11 17 9 13 Stockholms A-region 10 2 8 24 Göteborgs A-region 4 12 1 0 Malmö A-region — O O 0 Ovriga riket 15 15 10 17 Summa iprocent 100 100 100 99 Försäljning i mil- joner kronor 100 18 19 11 Inköp från Den egna regionen 49 2 3 42 25 Grannregionerna 2 4 26 6 StockholmsA-region 40 29 13 68 Göteborgs A-region 7 35 0 0 Malmö A-region — 0 O 0 Övriga riket 2 9 19 1 Summa iprocent 100 100 100 100 Inköp imiljoner kronor 22 3 1 1
Serviceföretagen köper själva tjänster i den begränsade omfattning sam- manställningen i nedre delen av tabell 4.4 visar. Köpen sker till stor del inom eller i närheten av den egna regionen. Men samtidigt är serviceföreta- gen för sina egna köp av tjänster i hög grad beroende av den mer kvalificera- de service som finns att få i Stockholmsregionen, och för Boråsregionens vidkommande ocksåi den närbelägna Göteborgsregionen. Sammanfattningsvis kan man konstatera att företagsservicen i skilda re- gioner har förhållandevis begränsad geografisk räckvidd. Sannolikt hänger detta delvis samman med att de tjänster dessa företag köper och säljer vanli- gen kräver direkta personkontakter. De principiella dragen i dessa senare kontaktmönster kommer att närmare behandlas i ett senare avsnitt (4.3.3).
4.3.2 Telekon takter
I programmet för studier av kontaktmönster och flöden i det svenska verk- samhetssystemet ingår undersökningar av telefonkontakter. Studierna av
dessa kontakters omfattning och riktning har nyligen börjat.1 Endast exempel på provundersökningar kan för närvarande redovisas. Dessa omfattar dels kartläggningar av enskilda organisationers och hushålls samtalsfält, dels karteringar av orters och hela stadsregioners kontakter med omvärlden. Figur 4:12 är ett exempel på en mikroundersökning och visar de utgående samtalen från ett industriföretag i Malmö under en vecka i maj 1973. Samtalen har fördelats procentuellt på rutor om 2x2 mil (jfr köp och leveranser i föregående avsnitt). Rutor som mottagit mindre än en halv procent av samtalen är markerade med enbart grå ton. Undersökningen har gjorts med hjälp av automatiska trafikavläsare som registrerar samtal som går genom det studerade företagets växel. Samtalen karteras med hjälp av riktnumret och de första siffrorna i varje telefonnummer, som visar över vilken automatisk telefonstation ilandet varje utgående och ingående samtal kopplas. År 1973 fanns det 6 687 sådana stationer spridda över hela landet. Genom att dessa stationer koordinatsatts kan alla karteringar av registrerade teledata göras automa- tiskt i dator.
Figurerna 4:13—4:16 är exempel på telefonsamtalsfält för hela regioner och visar fördelningen av antalet anrop från den största stationen i varje riktnummerområde i landet till Malmö A-region, Borås A-region, Falun-Borlänge A-region och Skellefteå A-region under 14 dagar våren 1972. Kartorna är relativa, dvs. antalet anrop från varje riktnummerområde har satts i relation till antalet telefoner i respektive område.
Två omständigheter gör kartorna från makroundersökningarna svåra att tolka i nuvarande skick. Samtalsfälten rymmer utan åtskillnad såväl privata samtal som affärssamtal. Vidare är landets 275 riktnummerom— råden olikstora varför generaliseringsgraden varierar avsevärt mellan olika delar av undersökningsområdet.
I det fortsatta arbetet kommer data att utnyttjas som visar samtalsrela- tioner mellan ovan nämnda 6 687 koordinatsatta telestationer. Undersök- ningens omfattning är beroende av hur många automatiska trafikavläsare som kan utnyttjas. Målet är att kunna använda dessa lätt registrerbara flödesdata för att snabbt registrera förändringar i de mellanregionala beroendeförhållanden som råder ilandet och för att göra trafikprognoser inför en förändring av det mellanregionala transportsystemet. Telefon- samtalsdata torde vara särskilt lämpade för detta ändamål. Som närmare kommer att beröras i den fortsatta framställningen (se särskilt sista avsnitt i kapitel 5) styrs t. ex. de personkontaktmönster och godstran- sportmönster som kan registreras genom trafikräkningar sannolikt till viss del av turtäthet öch linjesträckningar i det befintliga transportsystemet. Telekontakterna är däremot i princip ”neutrala” i förhållande till transportapparatens regionala uppbyggnad.
* Teleundersökningarna görs av Kerstin Cederlund vid institutionen för Kul- turgeografi och ekonomisk geografi i Lund.
ANIOP nÅN _ IIKTNUMMEIQMRADEN . mt M A | Md katolskt." ;
X
&. annor mln E- RIKTNUMMEIOMIÅDEN — r————' _ nu uouÅs A—nzorou _--._'_. å . _ ___. —' =” ' * ,Az 91”— 7 : AnInl-l anrop & _ %. p.. 1000 ”nu... *— — ._ l: '. . 4 :' XX. : E 5 - v ' : EEE lo — uv ;. % zo— av ' m 40 - 79 m 80-159 _leo— _.'
Antal" anrop w 1000 uppululu
4 4 E s- v %10- n; 520- 39 mm» 79 nuo—Iso _m—
MÅL Mö mmm
Figur 4:13 Ingående tele- fonsamtal till Malmö A- mgion. (Källa: Se not I s. 74. )
.,au
Figur 4:14 Ingående tele- fonsam tal till Borås A -re- gion. (Källa: Se not 1 s. 74.)
annor rain RIKINUMMEIOMIÅDEN ml. fAluN/BOIlÄNGE A-IEGION
ANIOP "Ån mxmuunuortuluzu nu sxmrnt A—REGION
Anlulnl |:an per 1000 ”W...,
' 4 s'— 9 HEIO— w äzo— av Ww- 79 uno-159 _leo—
(
squEHEÄ 'REGION
Anlulol anrop pu 1000 apparat"
: -4 E 5- ' mm- 17 äro-39 Wie—77 una—157 _roo-
Figur 4:15 Ingående tele- fonsam tal till F alan/Bor- länge A-region. (Källa: Se not 1 s. 74. )
Figur 4:16 Ingående tele- fonsam tal till Skellefteå A-region. (Källa: Se not 1 s. 74.)
' B. Hedberg, Kontakt- system inom svenskt näringsliv. Lund 1970. B. Sahlberg, Interregio- nala kontaktmönster. Lund 1970 samt Bilaga 5 iSOU1970: 14.
4.3.3 Direkta personkontakter
Inom forskningsprojekt stödda av ERU har omfattande kartläggningar av direkta personkontakter inom svenskt näringsliv och offentlig förvaltning genomförts. Dessa undersökningar finns utförligt redovisade i två doktorsavhandlingar och resultaten, som här återges i sammandrag, har tidigare sammanfattats i en ERU-rapport. '
Ett av syftena med dessa kontaktundersökningar har varit att identifiera de informationsbehandlande och kontaktberoende arbetsfunk- tionerna i samhället. Vid kartläggningen av de funktionella kontakt- mönstren har det gällt att visa vilka grupper av befattningshavare inom företag och andra organisationer som har direkta personkontakter med varandra. Vid kartläggningen av de regionala kontaktmönstren har uppgiften varit att fastställa var i landet kontakterna äger rum och var de i kontakterna inblandade befattningshavarna har sina arbetsplatser. Mått på kontakternas omfattning har varit antalet kontakter och tidsåtgången för kontakterna.
För registrering av personkontakter utvaldes en rad arbetsplatser inom olika typer av organisationer —- industriföretag, serviceföretag, intresse- organisationer och offentlig förvaltning. Inom de valda arbetsplatserna i skilda delar av landet registrerade varje befattningshavare samtliga sina externa personkontakter under en vecka. En rad data inhämtades om varje uppgiftslämnare samt de kontrahenter han eller hon hade direkta personkontakter med under undersökningsveckan. Genom dessa under- sökningar blev det möjligt att studera de karaktäristiska dragen i varje enskild organisations kontaktmönster samt att jämföra dessa med varandra.
Vid sidan av arbetsplatsundersökningarna genomfördes under en vecka en enkätundersökning som täckte samtliga reguljära flyglinjer inom Sverige. Det frågeformulär som användes ombord på flygplanen var till väsentliga delar identiskt med det som användes i arbetsplatsundersök— ningarna. Uppgifter inhämtades om varje flygresenär i tjänsten samt de kontrahenter dessa träffade under den aktuella resan. Flygundersökning- en gav ett omfattande material i aggregerad form. Det bör dock observeras att detta material endast rymmer personkontakter över långa avstånd.
Materialet från både arbetsplatsundersökningarna och flygundersök- ningen finns bl. a. redovisat i s. k. kontaktmatriser och på kartor. Bland resultaten från kontaktundersökningarna märks följande.
Mätt i absoluta tal svarar arbetsställen inom näringsgrenarna industri, offentlig förvaltning och andra tjänster för det största antalet externa personkontakter enligt gjorda undersökningar. Arbetsställen inom intres- seorganisationer och uppdragsverksamhet har också många kontakter. Arbetsställen inom de areella näringarna jordbruk, skogsbruk etc. har däremot ytterst få externa personkontakter. Efter införandet av en reduktionsbas, dvs. när hänsyn tas till det varierande antalet sysselsatta inom olika näringsgrenar, framstår intresseorganisationer och offentlig förvaltning som de mest kontaktberoende näringsgrenarna. Därefter
följer vetenskaplig verksamhet, uppdragsverksamhet och finansverksam- het. Kontakterna tas i första hand mellan arbetsställen inom samma näringsgren. Kontakter mellan näringsgrenar är av mindre omfattning.
Ett tydligt kontaktmönster framträder efter en funktionell indelning av befattningshavare inom svenskt näringsliv. Resultaten från både arbetsplatsundersökningarna och flygundersökningen stämmer i detta avseende överens. Verksamheternas lokalisering förefaller inte i nämnvärd grad påverka det funktionella kontaktmönstret.
Arbetsplatsundersökningarna och flygundersökningen visar att man klart kan urskilja vissa typer av administrativa befattningshavare vilka främst sköter organisationernas externa personkontakter. Vissa befatt- ningshavare ägnar en mycket stor del av sin arbetstid åt externa personkontakter (gruppen A, i figur 4:2 5. 61). Andra har ett kontaktarbete av mindre omfattning (Az). Viss administrativ personal har mycket få externa kontakter (A3). Rena insamlings- och tillverk- ningsfunktioner har externa personkontakter av knappt mätbar omfatt- ning.
Omfattningen av en befattningshavares kontaktarbete är bl. a. beroen- de av på vilken nivå inom en organisation han eller hon befinner sig. Både inom privata och offentliga organisationer av olika slag är det främst de högre befattningshavarna som svarar för det externa kontaktarbetet. De kontaktberoende befattningshavarna (Al) använder igenomsnitt mellan 30 och 50 timmar per vecka åt direkta personkontakter (restider men inte förberedelsetider inräknade). Vissa befattningshavare använder över 60 timmar per vecka. På lägre nivåer sjunker kontakttiderna successivt. Sambandet mellan nivå och kontaktberoende innebär bl. a. att det finns en tydlig samvariation mellan å ena sidan antal kontakter och den tid som åtgår för dessa kontakter och å andra sidan befattningshavares inkomst och utbildning.
Tjänstemän på en viss nivå inom en organisation har i första hand kontakter med tjänstemän på samma nivå i andra organisationer. Kontakter mellan olika nivåer är av mindre omfattning.
När organisationerna är regionalt uppdelade är det ofta befattningsha- vare på mellannivå (A2) inom huvudkontoret som sköter kontakterna med den egna organisationens arbetsställen på andra orter. Kontakter mellan ”filialer” går ofta via huvudkontoren.
Figurerna 4:17—4z20 är exempel på några industriföretags regionala kontaktmönster. För vart och ett av företagen har den tid som åtgått för personkontakter utanför det egna arbetsstället fördelats på rutor om 2x2 mil. Siffrorna anger den procentuella andel av den totala kontakttiden som avser kontakter (sammanträffanden) inom respektive ruta. Små trianglar ovanför rutor anger var det studerade företaget har sin arbetsplats, eller sina arbetsplatser när det gäller regionalt uppdelade organisationer.
De studerade industriföretagen utanför Stockholmsregionen sköter tidsmässigt närmare hälften av sitt kontaktarbete på ”den egna lokalise— ringsorten", dvs. den ort där huvudkontoret och/eller stor del av
UTLANDET 17
Figur 4:17 Industrifö- retag A : s direkta person- kontakter. Procentuell fördelning av kontakt- tiden. Triangel anger fö- retagets lokalisering. (Källa: B. Hedberg. "Kontaktsystem inom svenskt näringsliv ". Lund 1 9 70. )
Figur 4: 18 Industrifö- retag B:s direkta person- kontakter. Procentuell fördelning av kontakt- tiden. (Se vidare text i anslutning till figur
4: I 7.)
Tuo
uno
122 m
Figur 4:19 Industrifö- retag C:s direkta person- kontakter. Procen tuell fördelning av kontakt- tiden. (Se vidare text i anslutning till figur 4: I 7. )
UTLANDET 3
"|D
Figur 4:20 Industrifö- retag D: s direkta person- kon tak ter. Procen tuell fördelning av kan takt- tiden. (Se vidare text i anslutning till figur 4: I 7.)
' För ytterligare typ- exempel se B. Hedberg, c.a.a.
* Ch. Persson, Kontakt- arbete och framtida lokaliseringsföränd- ringar. Lund 1974.
3 B. Sahlberg, c.a.a.
tillverkningen ligger. Dessa kontakter tas huvudsakligen med tillresande från huvudstaden, från utlandet och från närbelägna regionala centra. Den andra hälften av kontakttiden ägnas kontakter på andra orter. Bland dessa dominerar vanligen huvudstaden. När en organisation är regionalt uppdelad (se figur 4:19) kan dock orter där företaget har sina filialanlägg- ningar svara för en betydande del av kontakttiden. Närbelägna regionala centra är också betydelsefulla kontaktorter. Den kontakttid som ägnas utländska kontakter varierar högst avsevärt mellan olika företag.
För organisationer inom Stockholmsregionen (se exemplet i figur 4:20) gäller att en mycket stor del av kontakttiden kan ägnas kontakter inom den egna regionen. Detta innebär att befattningshavare som arbetar i Stockholm ägnar betydligt mindre tid åt resor än kollegerna i landsorten. Denna koncentration av kontakter till Stockholmsregionen är också utmärkande för intresseorganisationer som varit föremål för undersökning. När det gäller ett statsdepartement visar undersökningen att tjänstemännens kontaktarbete nästan helt år förlagt till huvudstads- regionen medan kontrahenterna i olika kontaktrelationer företar mellan- regionala resor. 1
Det exempel som redovisas i figur 4:21 är hämtat från den kommuni- kationsundersökning som genomfördes under september och oktober månad 1971 vid 34 statliga myndigheteri Stockholmsregionen.2 Den pågick under sex dagar fördelade på två tredagarsperioder med en undersökningsfri period emellan. Exemplet på figur 4: 21 avser televerkets kontaktarbete under dessa sex dagar. Resevolymen uppgick under denna period till 1 602 resor t.o.r. Av dessa var 1 301 (81 %) inomregionala och 276 (17 %) mellanregionala. Antalet utlandsresor var 25 (två procent). Kartan visar resomas relativa fördelning på olika destinationsregioner (A-regioner). Totalt krävde dessa resor 2 475 restimmar. Under förutsätt- ning att undersökningsveckan ger ett resultat som kan sägas vara representativt för televerket motsvarar detta ett transportarbete på 86 600 restimmar per år för televerkets personal. Till detta kommer sedan ett omfattande transportarbete som under motsvarande tid genomförs av televerkets kontrahenter i olika delar av landet. Materialet från televerket kommer senare att användas som utgångspunkt för en serie modellförsök som syftar till att studera effekterna av en utlokalise- ring av televerket från Stockholmsregionen. Tabell 4.5 är hämtat från ovan nämnda flygundersökning3 och visar mellanregionala kontakter över långa avstånd. Tabellen upptar 20 A- regioner med flygplats inom landet och visar drygt 5 000 kontakter mellan arbetsställen i dessa regioner. Det bör därvid observeras att endast en kontakt per arbetsställe räknas. [ tabell 4.5 tas således ingen hänsyn till att flygresenärerna ofta under samma resa tar kontakt med flera befattningshavare inom samma arbetsställe. Varje rad i tabellen motsvarar en avgivarregion, varje kolumn en mottagarregion.
Kontaktmönstret domineras helt av de tre storstadsregionerna. Ca 66 % av alla flygresenärer kommer från dessa regioner. Till dessa åker ungefär 80 % av resenärerna från andra regioner. Stockholms A-region har personkontakter med alla andra regioner. Regionen dominerar starkt
Figur 4:21 Televerkets kontaktarbete. Relativ för- delning av antalet resor. '(Källa: Se not 2 s. 82. )
både som avgivar- och mottagarregion i alla kombinationer. Från arbetsställen inom Stockholmsregionen företogs caZ 200 tjänsteresor med flyg till arbetsställen i andra regioner under den studerade veckan. Samtidigt mottog arbetsställen 1 Stockholmsregionen ungefär lika många besök utifrån.
Tabell 4.5 Arbetsställen med inbördes personkontakter fördelade på flygregioner (avgivar- och mottaga-regioner). Avgivar— Mottagar- region region 1 11 20 21 22 24 26/27 28 31 33 42 59 60 62 63 64 65 68 70 80 Summa
Stockholm 1 64 56 135 69 24 89479 38 553 16 104 33 41 64 110 52 157 66 52 2202 Jönköping 11 86 1 7 1 1 4 1 3 1 2 107
Kalmar 20 66 1 l l 2 1 2 5 79 Visby 21 110 2 3 2 1 7 4 1 1 3 l 5 140 Ronneby 22 24 l 3 l 2 31 Kristianstad 24 39 1 1 3 1 1 5 3 1 2 57 ÄngeIh./Helslngborg 26/ 27 83 1 2 3 4 l 1 95 Malmö 28 489 4 11 2 l 1 4 4 3 4 8 2 3 15 5 1 557 Halmstad 31 56 1 3 2 3 6 1 72 Göteborg 33 479 3 l 7 4 1 15 1 3 3 14 2 18 7 19 577 Karlstad 42 50 2 3 2 l 1 2 70
Sundsvall 59 94 l l l 7 7 5 4 l 8 3 23 155 kläm./Kramfors 60 45 3 l 2 4 3 1 10 69 Örnsköldsvik 62 54 5 1 1 12 l 6 2 l l 3 2 7 96 Östersund 63 38 l l l 4 l 2 2 4 2 3 ' 5 3 67 Umeå 64 132 8 2 l 4 8 14 1 2 l 2 3 6 20 204 Skellefteå 65 57 2 1 6 9 3 l 1 2 l 2 12 97 Luleå 68 158 3 2 l 2 9 10 2 3 2 17 7 216 Kiruna 70 27 l 3 1 1 l 2 10 46 Utlandet 80 21 2 4 l 3 7 1 13 5 7 3 1 7 4 3 82
2108 93 71 164 80 29 102553 41 632 29 156 43 53 100 145 71 238 ll7 194 5019 ___—___M
4.4 Sammanfattande jämförelse mellan olika kontaktmönster
För en detaljerad analys av och jämförelse mellan olika kontaktmönster krävs fortsatta undersökningar som i första hand kommer att ägnas enskilda organisationer och hushåll.
Jämförelser av detta slag kan inte göras på ett tillförlitligt sätt på basis av de makroundersökningar som genomförts, dvs. de kontaktundersök- ningar som bygger på aggregerade data för hela regioner. Aggregaten i regionerna kan nämligen inte förutsättas vara identiska och jämförbarai t. ex. flygundersökningen, teleundersökningarna och de kartläggningar av företagens köp och leveranser som redovisats i denna rapport.
Mikroundersökningar, i detta fall kontaktundersökningar för enskilda företag och andra organisationer, är bättre lämpade för en jämförelse mellan olika kontaktformer. Undersökningar av varuflöden och person- kontakter har gjorts för ett stort antal identiska företag i skilda delar av landet, men teleundersökningar finns ännu bara för några få av dessa. Jämförelserna måste därför tills vidare begränsas till några typfall. Som sådana har valts två serviceföretag som tillhör gruppen uppdragsverksam- het och två industriföretag, alla med säte i Malmö A-region. Dessa företags regionala kontaktmönster återges i grova drag i tabell 4.6.
Serviceföretag A är när det gäller alla kontaktformer starkt bundet till den egna regionen. I förhållande till A är serviceföretag B mer kontaktmässigt orienterat mot Stockholmsregionen och övriga riket. Industriföretagen A ochB är också inbördes olika. A karaktäriseras av att kontakterna, och då särskilt företagets köp och leveranser av varor, till stor del är knutna till övriga riket och utlandet. B däremot är i större utsträckning länkat till den egna regionen och Stockholms A-region.
Trots att de som typexempel valda företagen uppvisar kontaktmönster av väsentligt olika utseende framträder tydliga gemensamma drag i de olika kontaktformernas regionala orientering.
]. Stor del av alla kontakter avser den egna regionen. Denna region är
dock särskilt dominerande när det gäller telekontakter (se inringade siffror i tabell 4.6).
2. Genomgående gäller att Stockholmsregionens andel av personkontak- terna är större än dess andel av andra kontakter.
3. Göteborgsregionen utmärks av att den främst drar till sig företagens leveranser.
4. Slutligen visar alla typexempel att övriga riket har betydligt större andel i företagens köp och leveranser än i företagens andra kontakt- former. Tabell 4.6 visar endast den värdemässiga fördelningen av köp och leveranser. Mätta i vikt faller ännu större delen av dessa köp och leveranser på spridda områden utanför de stora stadsregionerna samtidigt som den egna regionens dominans ökar väsentligt.
Tabell 4.6 Jämförelse mellan olika kontaktmönster för valda typföretag i Malmö A-region.
Kontaktform för Serviceföretag A Serviceföretag B Industriföretag A Industriföretag B
Person Tele Lev. Köp Person Tele Lev. Köp Person Tele Lev. Köp Person Tele Lev. Köp
Den egna regionen 65 0 68 — 43 G 22 — 41 6 4 2 12
— 8
Stockholms A-region © 13 8 — © 24 17 — © Göteborgs A-region 3 2 G — 2 © —— 3
1 4 4 _ 3 1 Övriga riket 9 9 © _ 16 9 0 _ 24 22 © & 10 10 _ 5 3 44 5 6 2
Utlandet 2 — —— -— 8
Grannregionerna 4
22 21 12
oss 7 7
Summa 100 100 101 — 100 101 100 — 101 100 100 100 100 100 100 100
5 Transportmöjligheter och transport- kostnader
Av Gunnar Törnqvist
I föregående kapitel gavs konkreta exempel på de länkar i form av godstransporter, serviceresor, telekontakter och direkta personkontakter som sammanbinder arbetsställen i skilda delar av landet till ett omfattande produktionssystem. Detta kapitel skall ägnas avståndens roll i den regionala utvecklingen eller med andra ord mellanregionala skillnader i transportmöjligheter och transportkostnader.
Mot bakgrund av den tidigare framställningen ges begreppen avstånd, transport och transportkostnad i princip en mycket vid innebörd. Men det har sedan av olika skäl blivit nödvändigt att göra avgränsningar.
Transporter förutsättes omfatta alla former av kommunikation —— överföring av såväl gods som personer och meddelanden. Framställningen begränsas dock här till att gälla gods- och persontransporter. Med transportkostnad avses i princip alla slag av insatser eller uppoffringar som krävs för dessa överföringar. I nedanstående avsnitt koncentreras intresset till de insatser för att överbrygga avstånd som kan mätas i tidsåtgång och pengar. Avståndsbegreppet kan med andra ord sägas omfatta tidsavstånd och ekonomiska avstånd, vilka ofta samvarierar med de rent fysiska avstånden. Däremot tas mer svårmätbara s. k. sociala och psykologiska avstånd inte upp till behandling.1
5.1 Godstransporter 5.1.1 Industriers rörlighet från transportkostnadssynpunkt
Kostnader för godstransporter och hur dessa påverkar näringslivets lokalisering har studerats förhållandevis ingående i tidigare utredningar. Några av dessa skall sammanfattas i detta avsnitt. Det bör därvid understrykas att dessa undersökningar, som i ett par fall genomförts med ca 10 års mellanrum, är fallstudier och vanskliga att jämföra med varandra då undersökningsmetodiken är väsentligt olika.
På uppdrag av kommittén för näringslivets lokalisering, vars betänkan- de med bilagor publicerades 1963, genomfördes undersökningar i syfte att bedöma olika industritypers lokaliseringsbarhet eller rörlighet från transportkostnadssynpunkt. Undersökningarna omfattade enbart tillverk- ningsindustrins kostnader för godstransporter och utgångspunkten var en
' För en närmare diskus- sion av olika avstånds- begrepp och kostnader se L. Klaassen, Methods of Selecting Industries for Depressed Areas. OECD, Paris 1967.
'För en närmare redovis- ning se G. Törnqvist, Studier i industrilokalise- ring, SOU 1963: 49.
ganska allmänt vedertagen uppfattning — vilken för övrigt kunde baseras på en omfattande äldre lokaliseringslitteratur — att regionala skillnaderi fråga om kostnader för godstransporter iväsentlig omfattning påverkar det stora flertalet företags produktionskostnader och därmed lönsamhet.
Inledningsvis genomfördes en serie modellförsök med valda typexem- pel.l I varje exempel var utgångspunkten en viss tillverkning och den faktiska fördelningen av råvaruleverantörer och kunder inom och utom landet. Alla lägesangivelser gjordes med koordinater (jfr figurerna 4:3— 4110 som tidigare redovisats) för att underlätta beräkningar i dator. De beräkningar som sedan genomfördes baserades i varje typexempel på faktiska uppgifter om de viktmässiga kvantiteter råvaror (ev. halvfabrikat och delar) som behövdes för en årsproduktion samt de kvantiteter färdiga produkter som levererades till olika kunder under samma tid.
Vid beräkningarna ”flyttades” den studerade tillverkningen runt till 182 hypotetiska lokaliseringsorter, jämnt fördelade över landet. För varje lokaliseringsort summerades dels kostnaderna för transport av alla råvaror till fabriken, dels kostnaderna för alla transporter av färdigvaror från denna. I beräkningarna användes förenklade avståndsberäkningar och aktuella godstariffer för det transportmedel som var billigast på olika transportsträckor.
Fördelen med denna beräkningsmetodik var att den gav jämförbara transportkostnadsuppgifter för ett mycket stort antal observationspunk- ter runt om i landet. Vidare var tekniken väl lämpad för att testa det regionala utfallet av t. ex. olika transportpolitiska åtgärder (se vidare nedan). Nackdelen med metodiken, i den form den var utvecklad 1963, var att det inte var möjligt att ta vederbörlig hänsyn till att exempelvis råvaruleverantörer i viss utsträckning måste antas vara utbytbara när en produktion omlokaliseras från en del av landet till en annan. Metoden kan därför generellt sett antas ha medfört en överskattning av de regionala transportkostnadsvariationer som en tillverkare kunde räkna med att i verkligheten finna inom landet.
Resultaten från beräkningar för några valda typexempel finns redovisa- de i tabell 5.1. Där finns exempel på en från transportkostnadssynpunkt mycket rörlig industri som tillverkar konfektionsvaror och för vilken de sammanlagda transportkostnaderna i det bästa läget inom landet uppgår till 0,7 procent av de totala produktionskostnaderna. Som exempel på förhållandevis rörliga industrier kan anföras de som tillverkar bilmotorer, kyl- och frysskåp, för vilka transportkostnaderna uppgår till 0,8 och 1,9 procent i motsvarande lägen. Utmärkande för denna rörliga grupp av industrier, till vilken ett mycket stort antal här inte redovisade typexempel kan hänföras, är att den rymmer enheter som kan lokaliseras till de flesta undersökta platseri Göta- och Svealand och ibland också till stora delar av Norrland utan att transportkostnadsskillnaderna i nämn- värd grad (varmed avses en procent) påverkar den totala produktionskost- naden. Först i mycket extrema lägen (se tabellens kolumn b) ökar transportkostnaderna till mellan två och fem procent.
I övrigt rymmer tabell 5.1 exempel på tillverkningar som uppvisar allt större grad av bundenhet från transportkostnadssynpunkt. I de i tabellen
redovisade exemplen är det i första hand råvarorna som binder. Det bör därvid observeras att det är ett ”kategoriskt" bundenhetsbegrepp som tillämpas i den bemärkelsen att utgångspunkten för beräkningarna är en given uppsättning råvarukällor som inte byts ut när fabrikerna flyttas. Även fabriker som tillverkar konserver, potatismospulver, tegel och isoleringsmaterial kan naturligtvis vara rörliga i den bemärkelsen att de kan uppträda i anslutning till alternativa likvärdiga råvarukällor, när sådana står till buds i skilda delar av landet. Med undantag av tegel finns det inget exempel i tabe115.l på tillverkningar som av transportkostnadsskäl är bundna till marknaden. Genom att dessa industrier tenderar att dela upp en nationell marknad i regionalt uppdelade marknadsområden är den beräkningsmetodik som hittills redovisats inte lämplig för ett studium av denna grupp av verksamheter. De kommer att behandlas senare i framställningen.
Parallellt med ovanstående modellförsök genomfördes en undersök— ning av industrins faktiska transportkostnader i skilda lägen. Undersök- ningen omfattade ett sextiotal företag i Norrland och baserades på uppgifter om faktiska kostnader som kunde inhämtas genom besök hos företagen.1 Det finns både för- och nackdelar med detta sätt att få fram transportkostnadsuppgifter. Till nackdelarna hör att de uppgifter som står till buds hos olika företag ofta är av skiftande tillförlitlighet. Vidare är det svårt att göra riktiga regionala jämförelser baserade på detta material av främst tre skäl. För det första är det svårt att få regional täckning och därmed omöjligt att uttala sig om de ”potentiella” kostnaderna i delar av landet som saknar den aktuella produktionen. För det andra är de tillverkningsenheter inom en viss bransch som finns i olika delar av landet ofta inte jämförbara vare sig produktionstekniskt eller storleksmässigt. Transportkostnadsstudien blir med andra ord inte ”renodlad”. För det tredje är det inte säkert att de jämförda enheterna själva här alla transportkostnader för råvaror och färdigvaror eller redovisar kostnaderna på ett sätt som gör dem helt jämförbara. Kostnader för transporter av råvaror och färdigvaror kan i vissa fall bäras av råvaruleverantörer respektive köpare. I viss utsträckning är det dock möjligt att göra korrigeringar för dessa skevheter i materialen.
Tabell 5.1 Transportkostnadernas andel av de totala produktionskostnaderna (procent)
Tillverkning Bästa Sämsta Skillnad inom som typexempel läge läge mellan valda produktionsenheter a b a och b Konfektionsvaror 0,7 1,9 1,2 Bilmotorer 0,8 3,0 2,2 Kyl- och frysskåp 1,9 5,1 3,2 Sanitetsporslin 2,6 6,5 3,9 Grönsaks- och frukt- konserver 5 ,8 12,6 6,8 Potatismospulver 13,9 43,7 29,8 Tegel 25,6 56,4 30,8 Isoleringsm aterial för
byggnadsändamål 20,3 54,4 34,1
' L. Backlund, Frakt— reducering för norrländsk industri som lokalise- ringsbefrämjande åtgärd, SOU 1963: 62.
' För en redovisning av denna jämförelse se G. Törnqvist, o.a.a., s. 387 ff.
Till metodens uppenbara fördelar hör att hänsyn tas till rabatter som ges av olika transportföretag och de möjligheter som trots skiftande konkurrenssituationer sannolikt finns att i olika delar av landet välja mellan närbelägna och mer avlägsna råvaruleverantörer och att i olika lägen ändra marknadens utseende i syfte att bringa ner transportkostna- derna.
Uppgifter om transportkostnadernas storlek vid norrländska företag i början av 1960-talet redovisas i sammandrag i tabell 5.2. Dessa stämmer relativt väl överens med tidigare redovisade beräknade värden för tillverkningsenheter med samma tillverkning och i motsvarande lägen.1 Det bör dock observeras att de uppgifter som i sammandrag redovisas i tabell 5.2 i de flesta fall avser hela grupper av anläggningar. Några grupper är ganska heterogena och omfattar tillverkningar som i flera avseenden inte är jämförbara. Detta förklarar ibland de stora kostnadsvariationer som förekommer inom samma grupp.
En särskild kommentar är nödvändig i anslutning till de avvikande transportkostnadsuppgifterna för tegelindustrin i tabell 5.1 och 5.2. Den tegelindustri som redovisas i tabell 5.1 tillverkar eldfast tegel som säljs på en regionalt mycket omfattande marknad, vilket till stor del förklarar de höga transportkostnaderna. De tegelindustrier som finns bakom uppgif- terna i tabell 5.2 är däremot ”vanliga” tegelbruk med regionalt förhållan- devis begränsade marknader.
Sedan ovanstående undersökningar genomfördes i början av 60-talet har händelser inträffat som sannolikt förändrat transportkostnadssitua- tionen för olika typer av företag i skilda delar av landet. Transporttaxor har höjts. Transportstöd har införts. Inom åtskilliga branscher har transportarbetet rationaliserats. Lönekostnader, kapitalkostnader och andra produktionskostnader har ökat. Det är svårt att bedöma hur dessa
Tabell 5.2 Transportkostnadernas andel av produktionens salutillverkningsvärde vid produktionsenheter i Norrland (procent)
&
Industrigrupp Antal Lägsta Högsta Median- undersök- värde värde värde ta enheter ___—__ Konfektionsfabrlker 5 0,8 1,7 1,2 Bok- och accidenstryckerier 8 0,9 2,4 1,5 Skoindustri 3 1,9 5,5 2,6 Livsmedelsindustri 1 2,7 2,7 2,7 Mekaniska verkstäder och gjuterier 8 1,6 5,5 2,9 Möbelfabriker 7 2,6 4,3 3,1 Mejerier 8 5,7 9,2 7,3 Kemisk industri 3 7,5 11,9 9,8 Järn- och stålverk 1 12 ,5 12 ,5 12,5 Bryggerier och malt- fabriker 8 9,5 22,5 16,8 Tegelbruk 7 12,3 30,4 19,6
Summa 59 ___—___—
förändringar tillsammans påverkat varuproduktionens rörlighet från transportkostnadssynpunkt. Förändringarna torde ha verkat i olika riktningar och till viss del neutraliserat varandra. Säkra slutsatser kräver emellertid nya undersökningar av stor omfattning baserade på aktuella data.
Betydande transporttaxehöjningar har genomförts under 1960-talet. Som exempel kan anföras statens järnvägar som vid åtta tillfällen ändrat sina taxor under denna tid. Men samtidigt går utvecklingen mot att allt större del av alla transporter — för närvarande ca 90 % — sker enligt speciella avtal. Dessa innebär i allmänhet lägre avgifter än som framgår av de officiella taxoma. De höjningar av taxoma som förekommit varierar högst avsevärt mellan olika tariffklasser. Höjningarna har varit störst för lågförädlat gods och transporter i små volymer, betydligt mindre för högförädlat gods och stora transportvolymer. I de flesta fall har kostnaderna för järnvägstransporterat gods stigit med betydligt högre procenttal än producentprisindex, som belyser prisutvecklingen för tillverkningsindustrins avsaluproduktion.l De relativa kostnadsökningama har i stort sett varit lika stora för transporter över olika avstånd, vilket innebär att transportkostnaderna iabsoluta tal ökar avsevärt för de verkligt långa transporterna i landet. I vilken omfattning dessa förändringar påverkat de relationstal som redovisats i tabellerna 5.1 och 5.2 kan inte avgöras utan att de undersökningar som ligger till grund för dessa görs om. Den transportkostnadsuppgift som gäller för varje enskilt företag eller grupp av företag är summan av en rad poster som avser transporter i vitt skilda kvantiteter och över olika transportavstånd. Vidare saknas uppgifter om hur produktionskostnaderna (exkl. transportkostnader) utvecklats för de olika företagen under 1960-talet. Det är dock sannolikt att de transportkostnadsökningar som förekommit särskilt missgynnat företagi norra Sverige med genomsnittligt långa transporter. För att främja de regionalpolitiska strävandena att utveckla närings- livet i Norrland och övriga delar av det allmänna stödområdet infördes den ljanuari 1971 ett statligt transportstöd. I prop. l970:84 framhöll departementschefen, att det är en angelägen regionalpolitisk uppgift att i olika hänseenden ge näringslivet i Norrland möjligheter att driva sin verksamhet under förutsättningar som är mera likartade dem som gäller för näringslivet i andra delar av landet. Det gäller bl. a. stödområdet, där högre fraktkostnader till följd av de längre transportavstånden i vissa fall kan framstå som en hämmande faktor när det gäller näringslivets utveckling. En expansion av näringslivet inom stödområdet — vare sig den kommer till stånd genom nyetablering eller genom utveckling av där redan befintliga företag —- förutsätter enligt propositionen en successiv marknadsutvidgning. Det transportstöd som infördes är selektivt utformat och utgår i form av restitution till företagen baserad på faktiskt erlagd frakt. Stödet avser godstransporter som sker med tåg eller bil. I fråga om lastbilstrafiken avses närmast den yrkesmässiga trafiken. Från transportstödet är sålunda de 5. k. firmabilarna undantagna. Den geografiska avgränsningen av stödet innebär att detta avser transporter från ort inom det allmänna stödområ-
l Uppgifterna hämtade från Regional- och trafikpolitik. Luleå 1970 samt Ch. Lindström, Lokaliseringsfaktorer i teori och praktik. Lund 1972.
det till ort utom eller inom detta enbart när det är fråga om sträckor längre än 30 mil. Vad beträffar den varumässiga avgränsningen av stödet gäller att detta är inriktat på helfabrikat och mera bearbetade halvfabri- kat. Varje enskild sändning skall ha en vikt överstigande 500 kg.
Fraktbidragets storlek är differentierat så att högre restitution utgår för de norra delarna av stödområdet. Den maximala rabattsatsen är 35 % vid sändningar från orter i Norrbottens och Västerbottens län, 25 % vid sändningar från orter i Jämtlands och Västernorrlands län samt 15 % från orter i övriga delar av stödområdet.
Under år 1971 utbetalades drygt 40 miljoner kronor i fraktbidrag till norrländska företag. Av detta belopp kunde 23 miljoner hänföras till transporter av skogsprodukter. Skogssektorns dominans framgår också av att skogsprodukterna svarade för ca 70 % av de bidragsgrundande transportvolymerna. Kemiska produkter och metallvaror svarade för ca nio respektive sju procent av de bidragsgrundande volymerna. Stödet omfattade i första hand långväga transporter. Av det totala beloppet utgick 37 % till transporter överstigande 100 mil och 62 % till transporter över 70 mil. Med den selektiva utformning transportstödet fått torde det i hög grad ha bidragit till att utjämna transportkostnadsskillnaderna för företag i norra Sverige i förhållande till företag i mellersta och södra delarna av landet i berörda branscher. Sannolikt har därmed effekterna av ovan nämnda taxehöjningar mer eller mindre eliminerats när det gäller långa transporter från orter i de nordligaste delarna av landet. (Se en utvärdering av transportstödets verkningar i Kungl. Maj:ts prop. nr 95 år 1973.)
År 1973 framlades förslag om en utvidgning av transportstödet. Bl. a. föreslogs att stödet skulle utvidgas till att gälla transporter av råvaror och halvfabrikat även till orter inom stödområdet. Vidare föreslogs en justering av den kortaste bidragsgrundande transportsträckan nedåt från 30 till 25 mil samt en ändring av den lägsta vikt som en enskild sändning skall ha för att vara bidragsberättigad från 500 till 300 kg. Slutligen föreslogs transportstöd även för vissa transportsträckor utom landet samt en förstärkning av transportstödet till företag på Gotland.
Transporttekniken har fortsatt att utvecklas under senare år. Det är sannolikt att företag inom skilda branscher lyckats rationalisera trans- portarbetet avsevärt och därmed begränsat kostnadsökningama när det gäller transporter av råvaror, halvfabrikat och färdiga produkter. Som exempel kan anföras de uppgifter rörande transportkostnadernas betydelse som kan hämtas från koncentrationsutredningens undersökningar (SOU 1970:30). Dessa tyder på att kostnaderna inom flera branscher minskat i betydelse relativt sett under senare år. Inom exempelvis cementbran- schen, liksom i de flesta branscher som tillverkar stapelvaror, har transportkostnaderna stigit långsammare än produktionskostnaderna (exkl. transportkostnader). Denna relativa kostnadssänkning har när det gäller cement skett genom att företagen övergått till nya distributionsfor- mer. Genom att transporterna förenklats och omlastningen gjorts snabbare har transportkostnaderna sänkts och generellt minskat fördelen med en decentraliserad anläggningsstruktur. (S. 21 I och 212.)
De undersökningar av ett stort antal livsmedelsbranscher som genom- förts ger en likartad utvecklingsbild. Sedan andra världskriget har en koncentration till färre och större arbetsställen ägt rum i samtliga livsmedelsbranscher. Denna förändring har bl. a. betingats av de ökade stordriftsfördelar och de minskade relativa transportkostnader som tekniska förändringar i produktionssortimentet initierat. (S. 242.)
I samband med ovan nämnda utvärdering av transportstödets effekter genomfördes inom kommunikationsdepartementet en undersökning som ger vissa möjligheter till en aktuell bedömning av transportkostnadernas regionala variationer i Sverige. Undersökningen, som utförts med samma metod som den ovan redovisade studien av 59 Norrlandsföretag, omfattar 190 företag i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län, övriga delar av stödområdet samt Smålandslånen.
Transportkostnadsuppgifterna har i denna undersökning satts i relation till omsättningen vid de studerade företagen. Företagen i de två nordligaste länen har en transportkostnad som igenomsnitt uppgår till 7,4 % av omsättningen, företagen i Västernorrlands och Jämtlands län har en motsvarande kostnad på 6,4 % och de i Smålandslänen en på 5,3 %.
Om man tar hänsyn till de studerade företagens branschtillhörighet får man den mer nyanserade bild som framgår av tabell 5.3. Tabellen visar en grupp industrier som omfattar sju branscher, inom vilka skillnaderna i transportkostnad mellan olika områden i landet uppgår till mellan en och två procent av omsättningen. Regionala kostnadsskillnader av denna omfattning saknar naturligtvis inte helt betydelse om man tar hänsyn till att rörelseöverskottet inom samma branscher, vilket framgår av tabellens
Tabell 5.3 Rörelseöverskottens andel av omsättningen inom olika industri- branscher samt de regionala skillnaderna i transportkostnadernas andel av omsätt-
ningen Bransch Rörelseöverskott Regionala skill- i procent av om- nader i trans— sättningen portkostnad i procent av om- sättningen Textilindustri 2,3 Plastvaruindustri 2,7 Gummivaruindustri 4,5 Maskinindustri 2,7 Elm aterialindustri 4 ,3 1—2 Transportmedelsindustri 2,8 Metallvaruindustri 3,5 Genom snitt 3,3 Livsmedelsindustri 1,4 Kemisk industri 3,6 2—3 Snickeriindustri 2,5 Genomsnitt 1,9 Sågverksindustrl ,
3 5
Massa- och pappersindustri 8,3 3—5 Byggnadsmaterialindustri 3,9 Genomsnitt 6 1
' G. Törnqvist, o.a.a., s. 320—354 och s. 376
första kolumn, inte uppgår till mer än några få procent av omsättningen. Även små kostnadsskillnader kan vara en betydande del av vinsten. Det är emellertid i detta sammanhang väsentligt att erinra om att andra kostnader, särskilt arbetskraftskostnaderna, utgör en mycket betydande del av dessa företags produktionskostnader och att dessa kostnader åtminstone i början av 60-talet visade betydande regionala variationer (variationer i storleksordningen fem procent av omsättningen). ] Tabe115.3 visar slutligen tre branscher inom vilka de regionala transportkostnadsskillnaderna uppgår till mellan två och tre procent av omsättningen samt tre branscher med genomsnittliga transportkostnads- variationer på mellan tre och fem procent. Kommunikationsdepartementets aktuella undersökningar är av flera skäl inte helt jämförbara med tidigare redovisade äldre utredningar. Med reservation för de olikheter som finns mellan undersökningarna ger dessa dock en ganska liktydig bild av olika industriers rörlighet från transport- kostnadssynpunkt. De regionala transportkostnadsskillnaderna — satta i relation till företagens totala produktionskostnader, förädlingsvärden eller omsättning — förefaller inte ha genomgått några markanta föränd- ringar under senare år. Säkra slutsatser kan dock inte dras utan nya undersökningar. Sådana planeras och kommer bl. a. att ägnas studier av effekter av olika former av transportstöd samt sannolika effekter på transportmöjligheter och transportkostnader av stigande drivmedelspri- ser. (Se vidare avsnitt 5.3 nedan.) I väntan på att godstransporterna tas upp till ny behandling finns det anledning erinra om några slutsatser som dragits från resultat av tidigare undersökningar.
Den svenska varuproduktionen bedrivs vid enheter som uppvisar väsentligt olika grader av rörlighet från transportkostnadssynpunkt. Som framgår av ovan redovisade undersökningar varierar kostnaderna för transport av gods avsevärt mellan anläggningar med olika produktions- inriktningar. Detta innebär att ”känsligheten” för regionala transport- kostnadsskillnader är väsentligt olika i skilda branscher. För vissa typer av varuproduktion motsvarar de skillnader i transportkostnader som finns mellan olika regioner och orter i landet bara någon procent av företagens omsättning. För andra typer utgör dessa skillnader en flera gånger större del.
När det gäller från transportkostnadssynpunkt svårrörliga anläggningar går det att klart urskilja en grupp där det i första hand är råvarufyndig- heterna som binder anläggningarna, medan det för en annan grupp i första hand är marknadens geografiska fördelning som påverkar trans- portkostnaderna. De råvarubundna anläggningarna utmärkes av att de i stor utsträckning bearbetar tunga och skrymmande eller lättförstörbara råvaror till mer lättransporterade halvfabrikat och färdiga produkter. Bland ovan redovisade typexempel finns järn- och stålverk, anläggningar inom jord- och stenindustrin, sågverksindustrin, massa- och pappers- industrin, kemisk industri och vissa livsmedelsindustrier som kan hänföras till denna grupp.
Tidigare undersökningar (se ovan) har visat att antalet anläggningar inom den råvarubundna gruppen ökade i Sverige fram till andra
världskriget. Efter kriget har antalet anläggningar minskat kraftigt. I början av seklet svarade de råvarubundna industrierna för en domineran- de del av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin i landet. I dag torde mindre än 20 % av de industrisysselsatta arbeta i denna typ av anläggningar trots att produktionsvolymen ökat väsentligt. Parallellt med denna utveckling torde gruppens bundenhet från transportkostnadssyn- punkt dessutom ha minskat.
När det gäller de från transportkostnadssynpunkt marknadsbundna industrierna påverkar marknadens geografiska utbredning och omfattning ofta produktionens dimensionering och lokalisering i olika delar av landet på sätt som närmare skall diskuteras i nästa avsnitt. Sannolikt har även inom denna grupp den tekniska och ekonomiska utvecklingen lett till att transportkostnaderna relativt sett minskat i betydelse och produktionen successivt koncentrerats till större och färre enheter med minskad sysselsättning som följd i åtskilliga regioner.
Bland typexemplen i tabellerna 5.1 5.2 och 5.3 finns slutligen anläggningar som kan betecknas som rörliga från transportkostnadssyn- punkt. Därmed inte sagt att transportkostnaderna saknar betydelse för dessa i alla lägen, bara att andra faktorer än kostnader för transport av gods vanligen är mycket väsentligare för expansionen och lokaliseringen i skilda regioner. Dessa rörliga enheter finns inom tekoindustrin, plast- industrin, maskinindustrin, elmaterialindustrin, transportmedelsindustrin och metallvaruindustrin, för att ta några exempel bland dem som redovisas i ovanstående tabeller. Många av dessa anläggningar är närmast hopsättningsfabriker. Råvarorna består av halvfabrikat och färdiga detaljer. Produkterna som framställts har högt handelsvärde i förhållande till transporterade vikter och volymer. De industriella enheterna ingår som komponenter i väldiga system av hopsättningsfabriker (jfr figur 4: 1) med underleverantörer i flera led, spridda på ett stort antal orter utom och inomlandet. Nyetablerade enheter inom tillverkningsindustrin, enheter som om- lokaliserats och sådana som lagts ut som filialer i Sverige efter andra världskriget har till övervägande del tillhört denna från transportkost- nadssynpunkt rörliga grupp. I dag torde uppskattningsvis hälften av tillverkningsindustrins arbetsställen i landet höra till gruppen, vilken totalt torde sysselsätta uppskattningsvis två tredjedelar av de industrisys- selsatta.
Samma slutsatser kan dras utifrån resultat av utländska undersökningar av olika industriers rörlighet från transportkostnadssynpunkt.l Det finns emellertid anledning att erinra om att transportkostnadsbegreppet hittills i alltför hög grad begränsats till att gälla kostnader för själva godshante- ringen. I fortsatta undersökningar finns det anledning att vidga begreppet och titta närmare på exempelvis mellanregionala skillnader i tidsåtgång och regularitet i fråga om leveranser av råvaror och färdiga produkter (se närmare avsnitt 5.3), dvs. att pröva samma ansats som i den fortsatta framställningen används i samband med studier av persontransporter.
' För en internationell översikt se L. Klaassen, o.a.a.
5.1.2 Transportkostnader och anläggningskoncentration
I detta avsnitt skall ett försök göras att koppla resonemang om produktivitetsskillnader och produktionskostnader inom industriproduk- tionen med analyser av regionala transportkostnadsvariationer. Intresset skall koncentreras till de samband som råder mellan produktionskostna- der (exkl. transportkostnader), transportkostnader och marknadens geografiska fördelning. Dessa samband är komplicerade och det bör därför observeras att de diskussioner som följer i första hand är principiella och att det bygger på betydande förenklingar och speciella antaganden. Särskilt bör observeras att diskussionen begränsas till de produktionskostnadsvariationer som hänger samman med tillverknings- enheternas storlek och till kostnader för transporter av färdiga produkter till en geografiskt spridd marknad.
De resonemang som följer torde i första hand vara relevanta för den typ av anläggningar inom tillverkningsindustrin som i föregående avsnitt kallades marknadsbundna från transportkostnadssynpunkt. Utmärkande för denna är att distributionskostnaderna, eller mer exakt kostnaderna för transport av den färdiga produkten, utgör en betydande del av den totala produktionskostnaden. I en situation när avsättningsmarknaden är spridd över ett område av t.ex. Sveriges omfattning varierar dessa transportkostnader avsevärt beroende på hur produktionen delas upp och lokaliseras inom landet.
Inom denna marknadsbundna grupp av industrier tillverkas ofta produkter med begränsad hållbarhet (t. ex. färskvaror) eller produkter som är tunga och skrymmande samtidigt som de har ett förhållandevis lågt handelsvärde. I andra fall kan ”avståndskänsligheten” bero på att tillverkningen förutsätter nära kontakter med kunder i samband med beställningsarbeten, installationsarbeten och service, dvs. avståndskänsliga persontransporter, som närmare kommer att beröras i nästa avsnitt. Ett annat utmärkande drag för den marknadsbundna gruppen av industrier är att kostnaderna för transport av råvaror är av mindre betydelse för enheternas lokalisering, t. ex. på grund av att alternativa råvarukällor eller leverantörer finns att tillgå på flera platser runt om i landet.
Som exempel på anläggningar inom den marknadsbundna gruppen av industrier torde kunna anföras cement- och betongvarufabriker, tegel- bruk, bryggerier, bagerier, mejerier och andra livsmedelsfabriker, repara- tionsverkstäder, snickerier och vissa typer av tryckerier. Inom denna grupp av industrier är det vanligt att samma eller likartad produktion är uppdelad på flera spridda enheter som kan vara konkurrerande producen- ter eller regionalt fristående enheter inom samma företag. Följden blir att exempelvis en nationell marknad delas upp i regionalt eller lokalt avgränsade marknadsområden, mellan vilka dock betydande överlapp- ningar kan förekomma. Antydda förhållanden återspeglas i de medel— transportavstånd per transporterad enhet som kan inregistreras för olika produkter och varuslag. Produkter som i Sverige säljs på en till sin geografiska omfattning nationell marknad transporteras över avstånd på i
medeltal mellan 30 och 60 mil beroende på enheternas lokalisering inom landet. Produkter från starkt marknadsbundna enheter däremot över avstånd på i medeltal mellan en och sex mil.
Vid den diskussion av sambandet mellan transportkostnader och anläggningskoncentration som följer utgår vi tills vidare från följande frågeställningar:
]. Vilken är den från distributionskostnadssynpunkt optimala lokalise- ringen av 1, 2, 3 . . . . n anläggningar (t. ex. fabriker eller lager) inom en geografiskt spridd marknad om hänsyn samtidigt tas till alla anläggningars transportkostnader?
2. Hur stora skall de olika anläggningarna vara och hur skall de dela upp marknaden mellan sig för att de sammanlagda distributionskostnader- na skall bli så små som möjligt?
Frågeställningarna bildar tillsammans ett problemkomplex, inom vilket flera variabler tillåts variera samtidigt. Någon klar analytisk lösning torde knappast vara möjlig. I stället har en heuristisk teknik utvecklats, vilken det skulle föra för långt att närmare gå in på i denna rapport.1 Den, heuristiska metodik som utvecklats innebär att det inte kunnat bevisas att de ”optimala” lösningar som presenteras är globala. Efter serier av försök med den metodik som utvecklats står det dock klart att sannolikheten för att så är fallet är mycket stor.
Som exempel har valts byggnadsmaterialet lättbetong som i Sverige saluförs under varubeteckningen ”Ytong” eller ”Siporex”. Den empiriska utgångspunkten är fördelningen av försäljningen av denna produkt inom landet för drygt 10 år sedan. Marknaden var vid detta tillfälle spridd på ungefär samma sätt som befolkningen och det förekom ingen nämnvärd export. Därefter har den från distributionskostnadssynpunkt optimala (se dock reservationen ovan) lokaliseringen av 1—8 enheter beräknats. Vid transportkostnadsberäkningarna har alla transporter förutsatts ske med bil och/eller tåg med hänsyn tagen till för tio år sen aktuella terminal- och undervägskostnader.
Resultaten framgår av kartsviten på figur 521. Karta A visar den från transportkostnadssynpunkt bästa lokaliseringen av en anläggning som ensam försörjer hela marknaden. Karta B visar den bästa lokaliseringen av två anläggningar, varvid den ena anläggningen svarar för 61 % av leveranserna, den andra får 39 %. Kartorna C—H visar de optimala lägeskombinationema, storlekarna och distributionsområdena för 3—8 enheter. Generellt gäller att anläggningarna bör ligga centralt i marknaden för att transporterna skall bli så korta som möjligt. Samtidigt bör anläggningarna ligga spridda långt från varandra för att täcka hela marknaden. Dessa två krav motverkar varandra och de optimala lägen som räknas fram kan sägas vara ett resultat av en kompromiss mellan dessa krav.
Genom att produktionen delas upp på allt fler spridda enheter sjunker successivt de sammanlagda distributionskostnaderna för dessa enheter under förutsättning att man kan bortse från stordriftsfördelar med avseende på transportkostnader. Transportkostnaderna sjunker på sätt
' För en närmare presen- tation av beräkningar och lösningsmetoder se G. Törnqvist et al., Multiple Location Analysis, Lund Studies in Geography, ser. C, No 12. Lund 1971, och G. Törnqvist, o.a.a 1963
Figur5: Ia De från trans- portkostnadssynpunkt optimala lägena, storlekar- na och distributionsom- rådena för 1—4 anlägg- ningar. (Källa: Se not I s. 92 )
ENKÖPING ESKILSTUNA
”EDJÖNKÖHNG
%
sousrr Å SOLLEFTEÅ
&]
sroc HOLM ÖREBRO STOCKHOLM
JÖNKÖPING
SOLLEFIEÄ
EJ
GÖTEBORG
_ ac.
HÄSSLEHOLM
KARLSTAD GÖTEBORG
[ElLlNKöPlNG
HÄSSLEHOLM
öREBRO sro CKHOLM
SKÖLDSVIK
SOLLEFTEÅ
SIOCKHOLM
[21
GÖTEBORG ELLNKOPING
HÄSSLEHOLM
SKELLEFTEÅ
SUNå/VALL
Figur 5:1b De från trans- portkostnadssynpunkt optimala lägena, storlekar— na och distributionsom- rådena för 5 ——8 anlägg- ningar. (Ka'lla: Se not 1 s. 97.)
GÖTEBORG
Kostnad (milj. kr) 100 r Total kostnad 80 r R/ [ onduktionskostnad
so /______/
40 !. Transportkostnad
20 ' Figur 5 :2 Kostnader för 1—8 anläggningar (lokali- serade enligt figur 5 : I och
' ? 3 4 5 6 7 5 med en styckkostnad en- Antal anläggningar ligt A—B 1flgur5:3).
som den nedersta kurvan på figur 5:2 visar, dvs. från ca 35 miljoner kronor för en anläggning, ca 30 miljoner för två osv. till ca 23 för åtta anläggningar. Kostnaderna kan antas sjunka ytterligare något vid en fortsatt uppdelning och utspridning av produktionen.
Samtidigt som transportkostnaderna sjunker ökar dock sannolikt produktionskostnaderna (exkl. transportkostnader) summerade för samt- liga enheter pga. att vissa stordriftsfördelar går förlorade när produktio- nen delas upp på allt mindre enheter. I figur 53 finns en hypotetisk styckkostnadskurva betecknad A — B som visar hur produktionskostna- derna (exkl. transportkostnader) per tillverkad enhet sjunker med ökad anläggningsstorlek. Den minsta anläggningen har enligt diagrammet en tillverkningskapacitet som motsvarar någon procent av efterfrågan på den nationella marknaden, den största en kapacitet som motsvarar hela behovet. De stordriftsfördelar diagrammet visar kan antas hänga samman med att t. ex. lönekostnader, reparationskostnader, vissa administrativa kostnader och kapitalkostnader per kapacitetsenhet tenderar att minska vid övergång till större tillverkningsenheter. (För en närmare diskussion av stordriftsfördelar inom industriproduktionen se koncentrationsutred- ningens betänkande SOU 1970: 30.)
Gjorda antaganden om styckkostnadernas variationer appliceras på de anläggningar av olika storlek som ingåri alternativen A — Hpå figur 5: ]. Operationen ger de sammanlagda produktionskostnader (exkl. transport- kostnader) för 1—8 anläggningar som den mellersta kurvan på figur 5 :2 visar.
Den översta kurvan på figur 5:2 slutligen anger den totala kostnaden för 1—8 anläggningar i transportkostnadsmässigt optimala lägen inom landet. Med totala kostnader avses därvid summan av de transportkostna- der och produktionskostnader som ingår i beräkningarna. Kurvan visar
Styck- kostnad 100 r (; 90 _ 80 - A 70 > 60 " o a . 50 - Figur 5:3 Hypotetiska styckkostnadskurvor för 2 ' ; L ' ” anläggningar av olika 20 o 60 Bo wo storlek. Anläggningsstorlek
ett kostnadsminimum vid fem anläggningar, dvs. alternativ E på figur 521. Skillnaderna i total kostnad för en produktion som bedrivs vid från två till åtta anläggningar är dock förhållandevis små, beroende på att transportkostnader och produktionskostnader i dessa alternativ i stor utsträckning ”kompenserar" varandra. Om man genomför en generell höjning av transportkostnaderna samtidigt som styckekostnaderna förblir konstanta fördjupas emellertid det transportkostnadsminimum som totalkurvan på figur 5: 2 visar samtidigt som detta minimum tenderar att förskjutas åt höger. Dessutom förändras lokaliseringsmönstren på figur 5: ] något.
Vi gör nu ett antagande om ändrade relationer mellan transportkost- nader och övriga produktionskostnader. Transportkostnaderna antas vara oförändrade i förhållande till föregående exempel. Däremot har process- tekniska och andra stordriftsfördelar ökat och styckkostnaderna antas nu variera mellan anläggningar av Olika storlek på sätt som kurvan C — D i figur 53 visar. Dessa antaganden ger de kurvor som finns i figur5z4. Transportkostnadskurvan nederst är oförändrad. Produktionskostnaderna stiger med ökat antal anläggningar enligt en funktion som illustreras av den mellersta kurvan i diagrammet. Den totala kostnadskurvan överst i figuren får i denna situation ett helt annat utseende än i föregående exempel. Det förefaller nu ekonomiskt fördelaktigt att koncentrera tillverkningen till två enheter. En uppdelning av produktionen på fler enheter leder till betydande kostnadsökningar.
Slutsatsen av de resonemang om sambanden mellan transportkostnader och anläggningskoncentration som förts i detta avsnitt blir följande (slutsatsen utvecklas i ett vidare perspektiv i avsnitt 5.3 nedan). I ett
Kostnad (milj. kr) 100 _ Total kostnad 80 f
Produktionskostnad
GD-
40 .. Trennportkostnad , & ;o . _ Figur 54 Kostnader för 1—8 anläggningar (lokali- . . . . . . . __.i serade enligt figur 5:1 och 1 2 3 4 5 5 7 9 med en styckkostnad en- Antal anläggningar ligt C—D i figur5:.3)
samhälle där transportkostnaderna för de enskilda företagen relativt sett minskar i betydelse, dvs. produktionskostnaderna per tillverkad enhet ökar snabbare än transportkostnaderna per transporterad enhet, finns det starka incitament till att koncentrera produktionen inom även utpräglat marknadsbundna industrier till allt större och färre enheter. En sådan koncentration leder till att det sammanlagda transportarbetet och därmed de sammanlagda transportkostnaderna i samhället som helhet ökar. Att de sammanlagda transportkostnaderna i samhället ökar samtidigt som transportkostnadernas betydelse som lokaliseringsfaktor minskar innebär således ingen motsägelse. Slutsatsen stämmer väl överens med den som redovisas i koncentra-
tionsutredningens betänkande (SOU 197030). ”Den tekniska och ekono- miska utvecklingen har skapat en situation i dag då det nästan i alla branscher är fördelaktigt (dvs det ger lägre styckkostnader) att successivt öka anläggningskoncentrationen." (S. 422.) ”Minskade kostnader (före- tagsekonomiska kostnader) torde vara den helt dominerande drivkraften i produktionsstrukturens omvandling. Frågor som då naturligt uppstår är huruvida takten i strukturomvandlingen och dess inriktning (lokalisering- en av nyinvesteringar) är den önskvärda”. (S. 223 .)
5.2 Persontransporter
”Att Sverige ligger bland de främsta bland världens länder i fråga om sådana anläggningar som järnvägar, vägar och kraftledningar per capita räknat är naturligtvis ett tecken på en högt utvecklad ekonomi. Samtidigt är det också ett mått på den betydande ekonomiska belastning som
avstånden utgör. Lyckligtvis har framstegen på transportteknikens område lett till att distansfriktionen kunnat i hög grad övervinnas. Det existerar dock ännu svårhanterliga restposter. Ett förhållande, som ter sig nästan för trivialt för att behöva påpekas, men likväl är av grundläggande betydelse för transporternas roll i produktion och socialt liv, är att gods och meddelanden i stor utsträckning kan delas i smådelar och enkelt lagras längre eller kortare tid, medan personer måste förflyttas som helheter och förses med ett uppbåd av tjänster under såväl rörelse som uppehåll. Resultatet är, att medan avståndet nästan helt upphört att vara ett hinder vid transport av meddelanden och får allt mindre betydelse vid transport av gods, så är distansfriktionen nu och i framtiden avsevärd vid förflyttningar av personer. Denna skillnad utgör en fundamental faktor bakom urbaniseringen. Dagligen samverkande människor måste bo ganska tätt tillhopa, ett villkor som den individuella bilisten naturligtvis lösgjorts åtskilligt ifrån i lokal skala men inte i samma mån då de dagliga rörelsemönstren ses inom hela den nationella eller internationella ramen.”l
ERU's produktionskostnadsgrupp har ägnat särskild uppmärksamhet åt persontransporter och låtit genomföra undersökningar som visar hur tidsåtgång och andra kostnader för att upprätthålla direkta personkon— takter varierar mellan olika regioner och orter i landetnNågra av resultaten från dessa undersökningar sammanfattas i den framställning som följer.
Redovisningen är uppdelad i tre avsnitt. I det första behandlas kortfattat frågan om serviceverksamheters lokalisering och hur dessa enheters lokalisering påverkar de enskilda konsumenternas transportarbe- te. I de två därpå följande behandlas ”organisationstrafiken”, dvs persontransporter i samband med tjänsten. Organisationstrafiken diskute- ras dels med utgångspunkt i den enskilda organisationens situation, dels utifrån ett mer övergripande samhällsekonomiskt synsätt. Först redovisas en undersökning som visar hur befattningshavarnas transport- arbete varierar för ett företag eller en organisation i skilda lägen inom landet. Därefter redovisas de undersökningar som gjorts av den regionala balansen i Sverige mellan utbud och efterfrågan på resemöjligheter.
5.2.1 Servicelokalisering och individens transportkostnadssituation
Innan organisationstrafiken och tjänsteresorna tas upp till behandling är det angeläget att framhålla det betydande privata persontransportarbete som utförs av enskilda hushåll och individer. Denna privata trafik omfattar fritidsresor, pendling och olika former av serviceresor. I detta avsnitt behandlas enbart serviceresorna.
Vid planering av serviceutbud på nationell, regional och lokal nivå bestäms ofta dimensioneringen och lokaliseringen av olika enheter utifrån rent företagsekonomiska effektivitetskriterier och kostnadskalkyler. Kon- sumenternas kostnader (eller andra uppoffringar) kommer lätt i skym- undan. Räknat för en längre tidsperiod är det för varje hushåll i landet
' T. Hägerstrand iSOU 1966zl, s. 280, 281.
* Se E. Bylunds, G. Weissglas och U. Wibergs bidrag i bilaga 8.
fråga om ett betydande antal resor tur och retur mellan å ena sidan bostaden eller arbetsplatser och å andra sidan serviceinrättningar och servicecentra på olika nivå. Dessa enskilda personförflyttningar genererar omfattande vanligen inomregional trafik och sammanlagt är det fråga om ett stort transportarbete, mätt i tidsåtgång och andra kostnader, som på detta sätt utförs inom den privata sektorn i samhället. I ett samhälls- ekonomiskt perspektiv måste det framstå som en angelägen uppgift att ta hänsyn till och beakta den privata sektorns transportkostnader.
I en bilaga till denna rapport finns exempel på hur serviceutbudets lokalisering inom ett glesbygdsområde påverkar individernas transport- arbete. ' Beräkningarna har bl. a. baserats på valda åldersgruppers geografiska fördelning inom en kommun och besöksfrekvenserna för sådan service som öppen sjukvård, kommersiell dagligvaruservice och lågstadieskolor. Vidare grundas beräkningarna på försiktiga antaganden om färdhastigheter, kilometerkostnader och tidskostnader. Ett exempel avser dagligvaruservice i Vindelns kommun som har ca7 600 invånare. Med dagens serviceutbud och dess lokalisering bär kommunens invånare tillsammans transportkostnader på ca 533 000 kro- nor per år mycket lågt räknat. Reduceras antalet utbudspunkter från nuvarande 13 till sju ökar transportkostnaderna till ca 1 216 000 kronor per år. Ett annat exempel visar att när antalet lågstadieskolor minskar från åtta till fyra, fördubblas transportvolymen och ökar skjutskostnader— ha med ca 180 000 kronor per år.
Den öppna sjukvården har studerats inom Västerbottens län som har 233 500 invånare. Befolkningens transportkostnader för att nå sjukvårds- utbudet uppgår i dagens läge till drygt 16 miljoner kronor per år om man utgår från ett genomsnitt på 2,2 sjukvårdsbesök per invånare och är. Ingen hänsyn har därvid tagits till terminalkostnader och väntetider. Kostnaderna kan antas öka väsentligt vid en regional koncentration av länets sjukvård. Som exempel kan anföras att en indragning av en enda distriktsskötersketjänst inom Vindelns kommun ökar transportarbetet inom kommunen med 186 000 personkilometer, vilket motsvarar en transportkostnad på lågt räknat 84 000 kronor per år. Detta är sannolikt mer än de sammanlagda kostnaderna för skötersketjänsten ifråga.
Dessa exempel visar i lokal och regional skala hur enskilda hushåll tillsammans bär betydande transportkostnader och att koncentration av samhällelig och kommersiell service leder till betydande kostnadsökning- ar för konsumenterna. Utvidgas beräkningarna till att gälla alla typer av service och summeras de enskilda hushållens transportarbete på olika lokala och regionala nivåer för landet som helhet blir det sannolikt fråga om ett transportarbete av enorm omfattning mätt i tid och pengar.
Ett föregående avsnitt (5.1.2) ägnades frågan om transportkostnader och anläggningskoncentration inom den svenska tillverkningsindustrin. Den diskussion som fördes avsåg godstransporter och lokalisering av produktionsenheter från i första hand företagsekonomiska utgångspunk- ter. Den metodik som presenterades avsåg optimal lokalisering av flera enheter inom en geografiskt spridd marknad. Motsvarande metodik skall i
1855
Figur 5: 5 23 serviceorter med omland åren 1855, 1917 och 1965. Lösningarna innebär en minimering av befolkningens sammanlagda transportarbete. (Källa: S. Norbeck, B. R ystedt, Computer cartograph y. Lund 1973. )
detta avsnitt användas i samband med lokalisering av serviceenheter eller snarare servicecentra på det nationella planet och för beräkningar av de enskilda hushållens eller individernas sammanlagda transportarbete.
] den följande framställningen har uppgiften varit att välja ut ett antal centra i olika delar av landet, dit olika slag av samhällsservice kan koncentreras. Urvalsprincipen är att det sammanlagda transportarbetet (restider eller resekostnader) för alla hushåll i landet till dessa service- centra skall minimeras. Hur många centra som skall väljas ut är bl. a. beroende av vilken typ av service beräkningarna avser. Specialiserad service har stor räckvidd och förutsätter betydande befolkningsunderlag. Denna service måste koncentreras till några få centra. Mindre specialise- rad service kan däremot fördelas på ett större antal orter osv.
Figur 525 visar lösningar med 23 serviceorter så lokaliserade att den svenska befolkningens resor mellan bostad och servicecentra minimeras. Den första kartan visar serviceorternas lokalisering med utgångspunkt i 1855 års fördelning av ca 3,6 miljoner invånare. Den andra kartan visar
motsvarande ortssystem utifrån 1917 års befolkning på 5,6 miljoner och den tredje kartan de från transportkostnadssynpunkt optimala lägena för orterna med utgångspunkt från 7,7 miljoner invånares fördelning i landet är 1965. Som synes är det hypotetiska ortssystemet synnerligen stabilt över tiden trots betydande befolkningstillväxt och regionala omfördelningar av befolkningen. Vidare kan man konstatera att de optimala omland som betjänas av olika serviceorter i flera fall i stort sett motsvarar de nuvarande länen och att den optimala fördelningen av serviceorterna i grova drag stämmer med den faktiska fördelningen av residensstäder. Sannolikt beror denna likhet inte på att den länsindelning som genomfördes i historisk tid var ”optimal” på lång sikt utan på att det administrativa ortssystemet under åren som gått styrt den regionala utvecklingen i landet. Som regionala centra har residensstäderna fungerat som ett slagt ”kondensationskärnor” för den regionala omfördelningen av arbetsplatser och bosättning. Tabell 5.4 rymmer några kompletterande uppgifter i anslutning till ovannämnda figur. De tre första kolumnerna visar befolkningstalen inom de 23 omlanden år 1855, 1917 och 1965. De tre sista kolumnerna upptar
Tabell 5.4 Befolkningsunderlag i regioner och medelavstånd till servicecentra i Sverige 1855, 1971 och 1965
Region nr Befolkningi 1 OOO-tal Medelavståndikm 1855 1917 1965 1855 1917 1965 1 185 595 1327 15 8 11 2 131 189 237 34 37 26 3 153 220 260 34 27 27 4 153 168 223 28 27 24 5 121 193 229 33 31 26 6 128 146 204 37 33 39 7 146 165 165 40 42 41 8 192 206 208 35 35 38 9 157 221 262 27 32 31 10 261 463 517 28 27 14 11 157 213 326 33 37 33 12 253 435 812 36 18 21 13 216 240 264 37 37 31 14 218 228 234 34 33 29 15 211 242 303 46 48 45 16 175 252 284 36 33 27 17 147 243 368 35 31 27 18 160 261 295 51 49 45 19 95 228 223 45 53 35 20 118 253 278 58 51 49 21 66 141 152 63 69 64 22 92 170 269 77 77 80 23 70 171 272 84 90 94 Totalt 3603 5640 7712 38 36 31
_ Källa: S. Nordbeck, B. Rystedt, o.a.a.
befolkningens medelavstånd i km till respektive regioncentrum. Detta medelavstånd varierar avsevärt mellan olika regioner. Inom t. ex. region 1 var detta avstånd år 1855 ca 15 km, är 1917 ca 8 km och år 1965 ca 1 1 km. Inom region 23 var detta avstånd vid samma tidpunkter ca 84, 90 och 94 km. Det är därvid genomgående fråga om fågelvägsavstånd, vilka måste räknas upp med ca 20 % för att motsvara realistiska vägavstånd. Totalt för hela landets befolkning uppgick medelavståndet fågelvägen till närmaste servicecentrum vid enkel resa till ca 38 km är 1855, ca 36 km är 1917 och genom ökad befolkningskoncentration till ca 31 km år 1965. Minskas antalet serviceorter ökar naturligtvis dessa medelavstånd. Avståndsökningarna när servicen koncentreras till tio, fem respektive tre centra framgår av tabell 5.5.
Tabell 5.5 Befolkningens medelavstånd i km till 3, 5, 10 och 23 servicecentrai Sverige 1855, 1917 och 1965
_______________-——-—
Antal servicecentra 1855 1917 1965
__________.____——_
3 129 129 122 5 93 96 86 10 62 59 53 23 38 36 31
__________________————
Källa: S. Nordbeck, B. Rystedt, o.a.a.
I följande räkneexempel är utgångspunkten 1965 års befolkningsfördel- ning och den lokalisering av 23 serviceorter och de omland som presenteras på sista kartan i figur 55. Följande förenklingar och antaganden ligger till grund för beräkningarna. Oavsett bostadsort gör varje vuxen person i landet i olika ärenden minst en resa i månaden t.o.r. till närmaste serviceort. För dessa resor beräknas en kilometerkostnad på 35 öre. Tidskostnaden för själva resan uppskattas till sex kronor per timme. Ingen hänsyn tas sålunda till väntetider och liknande. Genom- snittshastigheten för alla resor antas vara 50 km i timmen.
Med 23 servicecentra i optimala lägen blir den sammanlagda transport- kostnaden för alla resenärer i landet ca 3,4 miljarder kronor per år. Koncentreras servicen till tio centra blir motsvarande transportkostnad 5,8 miljarder. Fem centra ger en sammanlagt transportkostnad på 9,4 miljarder och tre slutligen en kostnad på 13,3 miljarder kronor som varje år belastar enskilda individer och hushåll i landet.
5.2.2 Organisationers kontaktbehov och lokalisering
De kontaktundersökningar som redovisats i föregående kapitel (avsnitt 4.3.3) visar hur företag och andra organisationer iolika delar av landet län- kas samman genom direkta personkontakter. Undersökningarna visar också att kontaktberoende befattningshavare inom dessa organisationer utför ett
* Ch. Persson, Kontakt- arbete och framtida lo-
kaliseringsförändringar.
Modellstudier med till-
lämpning på statlig för- valtning. Lund 1974.
mycket omfattande kontaktarbete i form av resor och sammanträden. Företagens kostnader för denna form av informationsöverföring är stora. Tidsåtgången för enskilda befattningshavare är betungande.
I ett pågående arbete har en metod utvecklats som gör det möjligt att beräkna hur ändrad lokalisering påverkar kontaktarbetets omfattning och inriktning.1 Därmed finns förutsättningar att studera hur persontransport- kostnaderna varierar regionalt på samma sätt som tidigare redovisats beträf- fande godstransportkostnaderna.
Studieobjekten kan väljas bland industriföretag, serviceföretag eller of- fentliga myndigheter som alla är beroende av informationsöverföring genom direkta personkontakter eller tele. De enheter som studeras kan vara enskilda befattningshavare, avdelningar, arbetsställen, hela organisationer eller block av organisationer. Innan några resultat redovisas är det nödvän- digt att något beröra den beräkningsmetodik som använts. Sedan en kontaktundersökning genomförts, i vilken organisationernas kontaktrelationer (personkontakter och telekontakter) registrerats, kan kontaktsituationen på den verkliga lokaliseringsorten beskrivas och utvär- deras. Möjlighet finns nu att kvantifiera och fördela regionalt de resor och telesamtal som krävs för att upprätthålla kontakterna. Resornas och sam- talens antal samt fördelning beskrivs i matrisform, varvid resmönster och samtalsmönster kan studeras. Tillgängligheten i det verkliga transportsy- stemet beskrivs på motsvarande sätt imatrisform. Då begreppet tillgänglig- het har olika innebörd för olika individer tillämpas både ett ekonomiskt mått och tidsmått vid beräkningen av kontaktarbetet. På likartat sätt be- skrivs det verkliga telesystemet, dock endast från ekonomisk synpunkt. För att få en utvärdering av organisationernas kontaktarbetei den verkliga loka- liseringen sammanväges ovan nämnda matristyper. Tillsammans med upp- gifter om de enskilda kontakternas varaktighet (sammanträdestid och samtalstid) erhålles slutligen matriser som anger den totala tid respektive de totala kostnader organisationerna måste lägga ned för att upprätthålla sina kontaktrelationer.
Sedan den verkliga lokaliseringen beskrivits och utvärderats enligt ovan, flyttas organisationerna till ett antal hypotetiska lokaliseringsorter. Omlo- kaliseringen simuleras, vilket innebär att man inte längre arbetar med en observerad verklighet, utan antaganden måste göras om den ”nya” verklig- het som organisationerna möter och de effekter den får på kontaktarbetet. Dessa antaganden bör om möjligt vara empiriskt förankrade.
Med utnyttjande av simuleringstekniken göres ett antal modellförsök, där effekterna av olika förändringar i resmönstren och samtalsmönstren testas. Hänsyn tas då till kontaktbeteendets (kontaktfrekvens, val av kon- trahenter, kontaktorter och kontaktformer) anpassning till de nya lokali- seringarna.
Parallellt används simuleringstekniken för att skapa hypotetiska trans- portsystem varvid t. ex. nya flyglinjer tillkommer och nya tidtabeller intro- duceras. Även nya telesystem prövas genom simulering. Sålunda ändras taxesättningen och nya media såsom konferenstelevision förs in.
Metoden har hittills använts för att studera effekterna från kontakt- synpunkt av utflyttning av statliga myndigheter från Stockholm. I denna
rapport skall ett exempel redovisas. Som exempel har valts televerket. Vidare begränsas redovisningen till att gälla det kontaktarbete som sker genom direkta personkontakter, således inte telekontakter. Televerkets faktiska kontaktmönster och det transportarbete som verkets befatt- ningshavare utför i utgångläget, dvs när verket ligger inom Stockholms- regionen, har tidigare beskrivits i avsnitt 4.3.3.
I modellförsöken omlokaliseras televerket till tio olika A-centra runt om i landet (se figur 5:6). På varje ort får verkets befattningshavare genomföra ett ”kontaktprogram”, vars utformning bygger på den information som insamlats om myndighetens faktiska kontakter.
Resultaten presenteras i form av restidsvariationer mellan olika lokaliseringsalternativ. Jämförelser göres genomgående med utfallet i den faktiska lokaliseringen (lokaliseringsorten = Stockholm). Vidare begrän- sas redovisningen till en beskrivning av utfallet för respondentorganisa- tionen (televerket). Sålunda ingår inte den restidsvolym som verkets kontrahenter ger upphov till.
Rent tekniskt gäller att restider är beräknade antingen från faktiska tidtabeller för transportmedel som buss, tåg och flyg eller utifrån en viss genomsnittshastighet (här 70 km/tim) för bil. Beräkningen av restider sker utifrån antagandet att det snabbaste transportmedlet eller kombi- nationen av transportmedel används. Vidare ingår förutsättningen att kontakter kan tas endast under kontorstid (här 0900—1700). Det innebär att den användbara vistelsetiden uppgår till högst åtta timmar, vilket har betydelse för hur många kontakter som kan antas få rum under ett dagsbesök.
Omlokaliseringen till Olika orter (figur 5:6) göres dels med helt oförändrat kontaktbeteende, dels med ett kontaktbeteende som är anpassat till den nya kontaktsituation som verket hamnar i. I det senare fallet blir målet inte att återskapa enskilda individers verkliga beteende eller att konstruera ett slags genomsnittligt beteende, därtill är variatio- nerna i det mänskliga beteendet allt för stora, utan snarare att ange ett möjligt handlingsutrymme inom ramen för de restriktioner som existerar. Detta får sedan påverka researbetet i den ”nya” lokaliseringen.
Något skall kortfattat sägas om de faktorer som kan tänkas ingå i en anpassning av kontaktbeteendet. Den första faktorn innebär att resorna anpassas så att själva sammanträdet kan äga rum på någon av de deltagande parternas hemorter. Servicekontakter, dvs. kontakter som avser konsultarbete, kontorstjänster av olika slag, leverans och underhåll av utrustning etc., antas kunna genomföras i de flesta A—regioncentra. Det innebär att servicekontakterna inte är bundna till den ursprungliga lokaliseringsorten utan kan överflyttas till den ”nya” orten och därmed bidra till att mildra ökningen i restidsåtgången. En tredje faktor är möjligheten att byta ut vissa direkta personkontakter mot telefonkontak- ter för att därmed begränsa resandet. En sista faktor som ingår i förutsättningarna för modellförsöken är möjligheterna att ackumulera en del av kontaktbehovet så att mer än en kontakt kan inplaneras under samma resa.
I figur 5:6 visas effekterna av en omlokalisering både med oförändrat
— 690 ""'""d m % Sollefteå &? Sundsvall 233 .. 100 Stockho! 0350 51—9 m n i M” 43 '7 au _. — älg/Gevalia 174 Norrkoplng 604 ? mGötoborg Figur 5 :6 Televerkets kontaktsituation i olika lägen. Siffrorna avser dels oförändrat dels anpassat ,, "m,, kontaktarbete. (Källa: Se L—J not 1 s. 108.)
och med anpassat kontaktbeteende. Som framgår av de redovisade värdena blir det mycket kraftiga restidsökningar på kontaktbeteendet antas bli oförändrat (övre siffran vid varje ort). Den genomsnittliga ökningen beräknad på samtliga lokaliseringsorter uppgår till drygt 500 %. Iabsoluta tal innebär det en ökning från ca 2 300 restimmar till 14 000 restimmar per vecka. Av de olika orterna ger alternativet Uddevalla den kraftigaste ökningen med ca 750 %. Det förklaras av ortens ”dåliga” läge i det nationella transportsystemet sett från restidssynpunkt. Höga värden uppvisar även Norrlandsorter som Sollefteå, Östersund och Luleå. En lokalisering till storstädernaGöteborg och Malmö medför också betydande restidsökningar enligt detta beräkningssätt. De relativt sett svagaste ökningarna har Norrköping (ca 300 %) och Örebro (drygt 400 %), vilka ligger ”centralt” i landet och därmed har goda marktransportlägen.
Närheten till Stockholmsregionen (från restidssynpunkt) blir avgöran- de för den relativa ökningen i antalet restimmar vid en omlokalisering. Det sammanhänger med förhållandet att verket är starkt bundet till olika kontaktkällor i Stockholmsregionen, varför resorna efter en omlokalise- ring till största delen riktas mot denna region.
Om kontaktbeteendet anpassas till den nya kontaktsituationen blir restidsökningarna av mycket mindre omfattning (nedre siffran vid varje ort). Den procentuella skillnaden mellan utfallen vid oförändrat och anpassat kontaktbeteende, beräknad på den genomsnittliga ökningen för samtliga orter, är ungefär 60 %. Införandet av antagandet att ett sammanträde generellt skall förläggas till någon av deltagarnas hemorter förklarar ungefär 75 % av denna skillnad. Omlokalisering med anpassat kontaktbeteende medför en genomsnittlig ökning (samtliga orter) på ca 3 700 restimmar, vilket motsvarar ungefär 160 % jämfört med Stock- holmsalternativet.
Det regionala utfallet överensstämmer i stort med utfallet då kontakt- beteendet var oförändrat. De största restidsökningarna erhålles ialterna- tiven Sollefteå (251 %), Uddevalla (241 %) och östersund (210 %). Storstäderna Göteborg och Malmö utgör dock avsevärt bättre alternativ nu i förhållande till övriga orter. Norrköping och Örebro erbjuder emellertid fortfarande den bästa lokaliseringsmiljön från restidssynpunkt. Ökningarna jämfört med lokalisering i Stockholmsregionen stannar vid 74 respektive 109 % för dessa orter.
Förklaringen till de regionala skillnaderna i tidsåtgång för resor vid omlokalisering av televerket utanför Stockholmsregionen beror som tidigare framhållits på den ”nya” lokaliseringsortens läge i förhållande till Stockholm, eftersom huvuddelen av resorna kommer att riktas mot huvudstaden. Restidens längd i en ortskombination har dessutom betydelse för vistelsetidens omfattning, vilket påverkar möjligheterna att inplanera mer än en kontakt under en resa i syfte att minska det totala antalet resor. Ju kortare restid, ju längre vistelsetid och därmed en potentiellt större reduktion i antalet resor, vilket til syvende og sidst påverkar det totala antalet restimmar. Som en ytterligare förklarings- grund kan framhållas möjligheterna att på den ”nya” orten tillgodose behovet av kvalificerade servicekontakter.
Sammanfattningsvis kan sägas att utan hänsyn till det enskilda ortsvalet synes det vara av största betydelse för en organisations reseinsats i en viss lokalisering dels hur kontaktmönster och resmönster är utformat, dels hur transportsystemet är uppbyggt. I Sverige gäller att transportsystemet är uppbyggt så att de tre storstäderna har goda förbindelser sinsemellan samt att främst Stockholm har goda förbindelser med övriga orter i landet, framför allt de större orterna. Det innebär att Stockholm har den högsta tillgängligheten i det nationella transportsyste- met. Med detta transportsystem bestäms reseinsatsens storlek i hög grad av om den omlokaliserade organisationens resmönster genererar resor mellan den ”nya” lokaliseringsorten och Stockholm eller andra orter. I det senare fallet erhålles många ”tvärgående” resor vilka kommer att kräva en betydande reseinsats.
Figur 5: 7 Principskiss över arbetsgången vid studier av den regionala balansen mellan kontakt— behov och resemöjlig- heter.
5.2.3 Kontaktmöjligheter i det svenska ortssystemet
I produktionskostnadsgruppens bilaga ”Kommunikationer och regional utveckling” (bilaga 8) testas det svenska ortssystemet från kontaktsyn- punkter. Utgångspunkten är således inte, som i föregående avsnitt, den enskilda organisationen eller företagsenheten och dess mer eller mindre unika kontaktsituation i olika lägen. Utgångspunkten är stadsregionen (= A-region) och avsikten är att visa hur det totala antalet kontaktmöjlig- heter varierar mellan olika regioner. Avsikten kan också sägas vara att studera den regionala balansen i Sverige mellan utbud och efterfrågan på resemöjligheter. Principen för dessa regionala balansstudier framgår av figur 5 :7.
Som underlag för analysen av kontaktmöjligheterna för orter eller stadsregioner används uppgifter om kontaktbehov inom näringsliv och förvaltning, näringslivets och förvaltningens lokalisering samt resemöjlig- heterna mellan landets 70 A-regioncentra. Från tidigare genomförda kontaktundersökningar (4.3.3) har uppgifter hämtats rörande arbetsfunk- tioners, nivåers och näringsgrenars kontaktbehov. Ett kontaktbehovsvär- de per capita har räknats fram för varje arbetsfunktion, nivå och näringsgren. Vid bestämning av varje regions samlade kontaktbehov har antalet befattningshavare inom respektive arbetsfunktion etc. i regionen multiplicerats med funktionens per capitavärde. Summan av de i en region
EFTERFRÅGAN UTBUD
Verkliga och hypotetiska Verkliga och hypotetiska
lördelningar av kontakt- transportsystem: beroende befattnin sha— Landsvägar vare på skilda sta sre- Järnvägar gioner Flyglinjer
Beräkning av kontaktbe— hov i skilda stadsregio— ner
Beräkning av:
Restider Resekostnader Vistelsetider
Beräkning av kontaktmöjlig- heter (i tidstermer och eko— nomiska termer) för skilda
stadsregioner
Verkliga och hypotetiska "KONTAKT LANDSKAP"
förekommande arbetsfunktionernas samlade kontaktbehov utgör regio— nernas kontaktbehovsvärde (efterfrågesidan i figur 5: 7).
Kartläggningen av möjligheterna att resa mellan olika orter i Sverige har begränsats till kommunikationer mellan 70 A-regioncentra i landet. Datamaterialet består bland annat av avgångs- respektive ankomsttider samt biljettpriser hämtade från tidtabeller för järnväg och inrikesflygi Sverige. Materialet omfattar resemöjligheter mellan varje par av A-region- centra vid alla tider på dygnet. Vägnätet har omvandlats till restid med bil. Beräkning av restider, vistelsetider samt reskostnader vid resa mellan varje par av A-regioncentra genomförs via speciella datorprogram. Valfria restriktioner kan byggas in i programmet vid de olika beräkningarna. Datorprogrammet användes även för testning av förändringari tidtabeller och linjenät (utbudssidan i figur 5: 7).
I en tidigare ERU-rapportI studeras den regionala balansen i Sverige mellan utbud och efterfrågan på resemöjligheter genom beräkning av s. k. kontaktpotentialer för landets olika stadsregioner (A-regioner). Vid dessa potentialberäkningar användes vistelsetider och restider som kriterier på tillgänglighet. I de undersökningar som nu redovisas (bilaga 8) användes" även andra kriterier och kombinationer av kriterier. Bl.a. uttrycks kontaktmöjligheterna i ekonomiska termer. Beteckningen ”kontaktland— skap” används i samband med kartografiska beskrivningar av regionala olikheter i fråga om kontaktmöjligheter oavsett hur dessa mäts. Figur 528 är ett första exempel på hur kontaktmöjligheterna varierar mellan 70 A—regioncentra. Kontaktmöjlighetsvärdena bygger på den totala tillgänglighetens princip och gäller för arbetsfunktioner med vida kontaktfält där kontrahenterna i olika delar av landet inte är utbytbara mot varandra utan kan betraktas som unika. Kontaktfrekvenserna antas inte påverkas av reseavstånden. Avstånden påverkar endast kostnaderna.
Befattningshavare i Stockholmsregionen har den ekonomiskt sett gynnsammaste positionen. Därnäst följer regionerna i området runt Stockholm och Mälaren. Däremot intar de två andra storstadsregionerna förhållandevis oförmånliga lägen. Från kostnadssynpunkt mest ogynnsam är situationen för Norrlandsregionerna. Det råder betydande skillnader mellan olika regioner när det gäller kostnader för att upprätthålla kontakter med övriga regioner i riket enligt resultaten av detta beräkningssätt.
Mindre unika funktioner visar mer begränsade kontaktfält såväl funktionellt som rumsligt och är också mer avståndskänsliga. De har behov endast av lokal tillgänglighet. En reklambyråman i Malmö exempelvis söker helt naturligt skaffa sig kunder och information främst i den egna eller angränsande regioner. Vid beräkning av den sistnämnda funktionens kontaktmöjligheter bör alltså särskild hänsyn tas till möjlig- heterna att tillfredsställa kontaktbehovet i den egna regionen. Beräk- ningsmetoden är en form av potentialberäkning i vilken avståndet påverkar antalet kontaktresor. Resultaten framgår av figur 5 :9. Kontaktmöjligheterna mätta utifrån den begränsade tillgänglighetens princip visar att Stockholmsregionen även här med mycket bred marginal har den gynnsammaste positionen i landet. Skillnaden mellan framför allt
1 Regioner att leva i. Elva forskare om regionalpoli- tik och välstånd. Udde- valla 1972.
Figur 5 :8 Variationer i kontak tmöjligheter mel- lan olika A—centra 19 70 (Stockholm = 100). Den totala tillgänglighetens princip. (Kalla: Bilaga 8:11.)
Stockholm och övriga regioner i riket är mycket kraftigare accentuerad med detta beskrivningssätt. De relativt höga värden som tidigare erhölls särskilt för regioner runt Stockholm och Mälardalen saknas helt med detta beskrivningssätt. Värdena liggeri detta fall på en nivå som motsvarar endast drygt en fjärdedel av Stockholms värde. Vidare framgår att Göteborg, Upp- sala, Malmö och Västerås har de näst Stockholm bästa positionerna. Låga vården registreras för framför allt de mindre regionerna i Norrland men även för vissa regioneri Mellansverige och östra Götaland. Anledningen till den drastiskt förändrade bilden av kontaktmöjlighets- variationerna i Sverige som framkommer här jämfört med tidigare hänger samman med att de inomregionala kontaktmöjligheterna spelar en avgjort mycket större roll i en regions värde med det senare beräkningssättet. Av avgörande betydelse är således i vilken omfattning man kan tillgodose sitt
Figur 5 :9 Variationeri kontaktmöjligheter mel- lan olika A-centra 19 70 (Stockholm = 100). Den lokala tillgänglighetens princip. (Källa: Bilaga 8:11.)
kontaktbehov i den egna regionen. Därvid kommer regioner som rymmer stora andelar kontaktberoende befattningshavare att inta ett mera förmånligt utgångsläge medan närheten till stora regioner samt goda kommunikationer i detta fall får ett avsevärt minskat inflytande jämfört med i tidigare beskrivningssätt. Dock inverkar dessa faktorer klart även här vilket Uppsalas och Norrtäljes relativt höga värden visar.
Då en organisation (företag, myndighet etc) består av ett stort antal funktioner med varierande unikhetsgrad och dessa funktioner ofta är eller måsta vara lokaliserade till samma plats kan en sammanvägning av resulta- ten från de två ovan redovisade beräkningsmetoderna ge en bild av de potentiella kontaktmöjligheter som gäller för en organisation sedd som en enhet. En sådan sammanvägning har också genomförts och redovisas i fi- gur 5:10.
Figur 5:10 Variationer i kan taktmöjligheter mel- lan olika A-centra 19 70 (Stockholm = 100). Sam- manvägning av beräkning- arna i figurerna 5 .*8 och 5: 9. (K alla: Bilaga 8:11.)
Efter en sammanvägning av värdena från de två beräkningarna ovan fram- står Stockholm fortfarande som den mest centrala orten i tätortssystemet. Regionerna runt Stockholm samt Göteborgsregionen intar därnäst de gynn- sammaste lägena följda av s. k. storstadsaltemativ i mellersta Sverige samt Malmö. Regionernai Norrland har låga kontaktpoäng.
[ bilaga 8 redovisas också en serie modellförsök. Idessa riktas uppmärk- samheten mot framtiden. Detta sker genom en serie försök med operatio- nella "Sverigemodeller” som beskriver alternativa framtida ortssystem. Huvudsyftet med modellförsöken är att testa hur olika regionalpolitiska åt- gärder genom samspel och växelverkan mellan förändrad sysselsättnings- struktur och förändrade transportsystem i framtiden kan tänkas utjämna eller öka de regionala olikheterna i landet. Resultaten av dessa framtids- studier presenteras i sammandrag i kapitel 10 i denna rapport.
5.3 Slutsatseri anslutning till två principskisser
Detta avsnitt rymmer några av de slutsatser som kan dras av resultaten från de undersökningar som presenterats i kapitlen 4 och 5. Framställningen kommer att struktureras med hjälp av två principskisser (figurerna 511 1 och 5:12).
Figur 511 ] återger en process som innebär anpassning mellan förändrad arbetsorganisation och förändrade transportmöjligheter. I kapitel4 gavs exempel på förändringari moderna verksamhetssystem, förändringar som kännetecknas av specialisering inom och långt driven arbetsfördelning mel- lan olika arbetsfunktioner. Genom denna ändrade arbetsorganisation har det ömsesidiga beroendet mellan olika verksamheter successivt ökat och samhället fungerar inte utan ständiga transporter av gods, personer och meddelanden. Exempel på kontaktmönster för såväl enskilda organisatio- ner som hela stadsregioner visade den nuvarande omfattningen av dessa beroendeförhållanden i Sverige.
I figur 5 :1 1 antas dessa beroendeförhållanden leda till ökade krav på till— gänglighet. Ett sätt att tillgodose detta krav är att lokalisera arbetsplatser och bostäder mycket nära varandra. Som tidigare visats (avsnitt 4.2) har regional koncentration till några få stora stadsregioner av främst sådana verksamheter som är beroende av direkta personkontakter varit ett ofta prövat sätt att begränsa ett omfattande transportarbete. Kraven på ökad tillgänglighet kan emellertid också tillgodoses genom vad som i figuren kal- las transportteknisk utveckling.
Specialisering P ' __ acknmg av med okat behov verksamheter och av kontakter och befolkning samordning
Ökade k rav på tillgänglighet
Transportteknisk utveckling
__ Koncentration till Okat transport- större enheter
arbete p.g.a. ökade stor- driftsfördelar
Minskad avstånd friktion och ökad regional räckvidd
Ändrad rumslig organisation med regional arbets- fördelning
Figur 5:11 Anpassnings- process mellan förändrad arbetsorganisation och förändrade transportmöj- ligheter. Principskiss.
' Det finns en omfattande litteratur som belyser transportkostnadernas minskade betydelse i skil- da delar av världen. För en sammanfattning se t. ex. kap. 5 iP. Lloyd och P. Dicken, Location in Space: A Theoretical Approach to Economic Geograph y. Singapore 197 2.
2 Frågor av detta slag be- handlasibl. a. L. Klaas- sen, o.a.a.
Ångbåten, järnvägen, bilen, elkraftöverföringstekniken*och pipelines är välkända historiska exempel på transporttekniska innovationer som dras- tiskt, närmast på ett revolutionerande sätt ökat transportmöjligheternai samhället under och efter den industriella revolutionen. Telekommunika- tionerna och flyget har på liknande sätt minskat avståndsfriktionen i det industriella och efterindustriella samhället. Var för sig mindre epokgörande — men tillsammans mycket betydelsefulla — förändringar i form av tekniska förbättringar, rationaliserat transportarbete och nya distributions- former har ytterligare minskat avståndens betydelse. Parallellt med denna transporttekniska utveckling har själva produktio- nen ändrat inriktning. Tillverkningen sker i allt större omfattning som lag- arbeten inom väldiga produktionssystem som utmärks av långt driven arbetsfördelning mellan och specialisering inom olika enheter som ingår som komponenter i dessa system. Detta medför att allt större del av alla godsförflyttningar mellan fabrikerna gäller halvfabrikat och delar på väg till hopsättning. I förhållande till de primära råvaror som dominerade godshan- teringen i äldre tid kan dessa högförädlade produkter lätt bära kostnader för transporter över långa avstånd. *
Undersökningar som presenterats i detta kapitel visar att stor del av varu- produktionen i Sverige bedrivs i enheter som kan betecknas som rörliga från transportkostnadssynpunkt. Dessa enheter svarar för en mycket stor del av sysselsättningen i landet. Undersökningarna är emellertid 10 år gamla och det är för närvarande svårt att bedöma om utvecklingen mot ökad rörlighet fortsatt under senare år. Höjda godstaxor, förändrade produktionskostna- der (exkl. transportkostnader) och statligt transportstöd har verkat iolika riktningar och det är omöjligt att med säkerhet bedöma situationer utifrån de undersökningar som nu finns.
Ännu en omständighet gör det önskvärt att i fortsatta undersökningar på nytt ta upp godstransporterna till behandling. De beräkningar som hittills gjorts har enbart avsett kostnader för själva godshanteringen. På sätt som skett beträffande persontransporterna är det sannolikt nödvändigt att även ta upp tidsaspekten på dessa transporter, dvs. vidga transportmöjlighets- begreppet. Tidsåtgång för och regularitet i leveranserna kan sannolikt åt— minstone i viss utsträckning påverka produktionsbetingelsernai skilda delar av landet. T. ex. torde snabba leveranser i vissa situationer förhindra pro- duktionsavbrott och flexibiliteten i leveranserna påverka företagens kost- nader för lagerhållning etc. : I den hopkoppling av undersökningar rörande persontransporter och godstransporter som nu planeras kommer transport— möjlighetsbegreppet att vidgas på antytt sätt (se inledningen till bilaga 8).
Enligt figur 5 :l ] skapar minskad avståndsfriktion och därmed ökad re- gional räckvidd förutsättningar för allt längre driven arbetsfördelning mel- lan orter och regioner. Samtidigt blir det i många fall företagsekonomiskt lönsamt att koncentrera godshantering och service tillstörre och färre enhe— ter. Som närmare utreddes i avsnitt 5.1.2 hänger denna utveckling inom industrin samman med att processtekniska och andra stordriftsfördelar ökat avsevärt, samtidigt som transportkostnaderna relativt sett minskat eller ökat i mindre omfattning. När det gäller serviceverksamheterna är det väsentligt att observera
effekterna av den ”kostnadsövervältring” som togs upp till diskussion i avsnitt 5.1.3. Vid planeringen av serviceutbud på nationell, regional och lokal nivå bestäms ofta dimensioneringen och lokaliseringen av olika enheter utifrån rent företagsekonomiska effektivitetskriterier och kost— nadskalkyler. I de fall konsumenternas kostnader och andra uppoffringar till följd av ökat transportarbete lämnas utanför dessa kalkyler får stordriftsfördelarna en väldig genomslagskraft, eftersom transportkost- nadernas bromsande effekt är borta. Utvecklingen leder till snabb koncentration av social och kommersiell service till större och färre enheter.
Beskrivna förändringsprocesser medför ökat transportarbete som ibland drabbar företagssektorn, ibland den offentliga sektorn och ibland den privata sektorn i samhället. Därmed är cirkeln i figur 5:11 sluten. Inför ett nytt kretslopp i samma cirkel finns det anledning erinra om de osäkra förhållanden som råder på energiförsörjningens område.
Det är för närvarande inte möjligt att närmare bedöma hur stora energiförsörjningsproblemen kommer att bli i framtiden. Drivmedels- ransonering och kraftigt höjda oljepriser har dock visat att dagens samhälle är mycket känsligt för de transportekonomiska förändringar som kan bli följden av en fortsatt energibrist. Det står också klart att effekterna på samhällets rumsliga organisation av sådana förändringar är mycket svåra att förutsäga. Sambanden och växelverkan mellan bostäder- nas, serviceverksamheternas och arbetsplatsernas lokalisering å ena sidan och förändringar av transportmöjligheterna å den andra är komplicerade. Flera olika utvecklingsmöjligheter är tänkbara i ett lågenergisamhälle. Möjligheterna utesluter inte varandra och kan mycket väl tänkas bli utnyttjade parallellt. Utifrån principskissen i figur 5:11 kan följande utveckhngsalternativ tecknas:
Alternativ ]
Höjda transportkostnader och minskad rörlighet kan leda till decentrali- sering av arbetsplatser och service, samtidigt som de företagsekonomiska stordriftsfördelarna minskar relativt sett. Denna anpassningsprocess illustreras i nedre delen av figur 5 :11 om ”minskad avståndsfriktion” byts mot ”ökad avståndsfriktion” och ”koncentration till större enheter” ersätts av ”uppdelning på mindre enheter” etc. En sådan utveckling skulle exempelvis kunna leda till en återgång till ett mer spritt lokaliseringsmönster för de marknadsbundna industrierna, minskad kon- centration inom detaljhandeln och en jämnare regional fördelning av olika serviceinrättningar. En förutsättning för dessa lokaliseringsföränd- ringar torde dock vara att befolkningsfördelningen i landet inte ändras i någon större utsträckning (se vidare nedan).
Alternativ 2
Figur 5: 11 visar också ett annat alternativ i ett lågenergisamhälle (se boxen längst upp till vänster). Som tidigare visats, leder en utveckling
mot långt driven specialisering och arbetsfördelning till ökat transport- arbete och stigande energikonsumtion. I lågenergisamhället kan det därför bli aktuellt med en arbetsorganisation som i vissa avseenden liknar äldre tiders verksamhetssystem, som byggde på principen att individer och produktionsenheter i stor utsträckning är självförsörjande och därmed mindre beroende av kontakter och samverkan. Konkret kan man tänka sig en förändring av de moderna produktionssystemen som medför ökad integration avarbetsmoment inom fristående arbetsställen i stället för ökad arbetsfördelning mellan dessa. Dessa arbetsplatser kommer att känneteck- nas av hög självförsörjningsgrad och mindre behov av externa transporter.
Alternativ 3
Energibrist och minskad rörlighet kan för det tredje få effekter av det slag som framgår av boxen längst upp till höger i figur 511 1. I ett lågenergisamhälle med långt driven arbetsfördelning finns det starka transportekonomiska motiv att packa verksamheter och befolkning. Man kan därvid tänka sig en ökad koncentration på såväl det nationella, det regionala som det lokala planet. Hopklumpningen i storstadsregionernas centrala delar av verksamheter beroende av inbördes personkontakter kan öka, vilket leder till att den mellanregionala organisationstrafiken minskar. Producenter och grossister kan finna det fördelaktigt att i större utsträckning än för närvarande lokalisera sig i närheten av varandra. Förflyttningskostnaderna för enskilda hushållsmedlemmar till service och arbetsplatser kan bli så betydande att det påverkar bosättningsmönstret inom skilda regioner och orter, för att ta några exempel.
Alternativ 4
Den framtida transporttekniska utvecklingen intar en nyckelposition i hela det resonemang som fötts i anslutning till figur 511 ]. Sannolikt finns det stora möjligheter till förändringar på detta område. Det kan vara fråga om små justeringar i form av övergång från energislukande transportmedel till redan existerande mer energisnåla fortskaffnings- medel. Men det kan också vara fråga om helt nya tekniska lösningar, vilka på samma sätt som i industrialismens barndom leder till drastiska förändringar av transportmöjligheterna i samhället. Alternativ 4 innebär således att det ovan beskrivna kretsloppet i figur 5:11 med teknikernas hjälp fortsätternågra varv även i ett lågenergisamhälle.
Det råder ingen tvekan om att transportmöjligheterna i ett ekonomiskt utvecklat land som Sverige ökat väsentligt sett för landet som helhet. En från regionalpolitisk synpunkt väsentlig fråga är emellertid i vilken omfattning den transportekonomiska utvecklingen lett till en utjämning av regionala olikheter på transportförsörjningens område. De omfattande undersökningar av möjligheterna att upprätthålla direkta personkontak- ter i olika lägen som genomförts (se avsnitten 4.2.2 och 4.2.3 ovan) tyder inte på att denna utveckling haft någon påtaglig utjämnande effekt på det nationella planet. Skillnaderna mellan olika orter och regioner i fråga om
,_ _.._,.___._ ___ __ _
kontaktmöjligheter är mycket stora. I många fall har utvecklingen inom transportsektorn ökat olikheterna i landet genom att den i första hand gynnat orter och områden med från början gott utgångsläge och iallt mindre grad orter och områden i sämre positioner. Detta är naturligtvis inte en utveckling som är särskilt utmärkande för Sverige, utan den torde i hög grad kunna betecknas som global., Tankegången skall utvecklas närmare med hjälp av en enkel principskiss.
Figur 5:12 visar fyra versioner av ett s.k. Löschianskt landskap.I Detta utmärks av abstraktion och långt driven förenkling. I den här aktuella figuren antas arbetsplatser och bosättning vara lokaliserade till
A B
A VAV
AV
AVAVAVAVAVAVA VAVAVAVAVAVAV
AVAVA
AVAVAV VAV VAVA
AVA V
VAVAV AVAVA
- Regionala centra, O Primära centra. . Nationella centra (storstäder).
1 Se t. ex. A. Preds översikt och sammanfatt- ning i A. Pred och G. Törnqvist, System of Cities and information Flows. Two Essays, Lund Studies in Geograph y. Ser. B No. 38. Lund 1973.
2 Se A. Lösch, Die räumliche Ordnung der Wirtschaft. Jena 1944 samt P Haggett, Locatio- nal Analysis in Human Geography. London 1965, s. 82.
Figur 5 : 12 Principskiss över ett transportnäts uppbyggnad i ett hypote» tiskt ortssystem.
1 I princip gäller fullstän- dig likställighet endast under förutsättning att ytan är oändlig. Inom en begränsad yta har cen- tralt belägna orter natur- ligtvis större tillgänglighet än perifert belägna.
45 orter jämnt fördelade över en yta. Orterna sammanbinds av transportleder. I övrigt är ytan till alla delar likformig (isotrop).
Version A visar en situation där alla orter är lika stora. Transportsyste- met är så utformat att det erbjuder alla orter likvärdiga transportmöjlig- heter.1
I version B antas 15 av de 45 orterna vara större än övriga och erbjuda ett bättre trafikunderlag. Det finns i denna situation transportekonomis- ka motiv att bygga ut ett transportförsörjningssystem som är överordnat det som finns i exempel A. Totalt förbättras nu transportsituationen samtidigt som tillgängligheten i ortssystemet blir olika för vad som i figuren kallas regionala och primära centra. Figurens 30 regionala centra är hänvisade till den ursprungliga transportapparaten, medan 15 primära centra dessutom kan utnyttja ett effektivare transportsystem som ger dessa stor tillgänglighet i förhållande till varandra. Sannolikt ökar efter hand olikheterna mellan orterna genom att nya verksamheter i första hand koncentreras till orter med goda transport- möjligheter. Expansionen i ett litet antal orter skapar förutsättningar för ytterligare utbyggnad och förbättring av vissa transportleder osv. Utveck- lingen kan karaktäriseras som ett kausalt kretslopp (jfr figur 5:11) med samspel och växelverkan mellan verksamheternas lokalisering och trans- portsystemets successiva utbyggnad. Frågan om vad som är orsak och verkan i utvecklingsförloppet kan liknas vid frågan om vad som kommer först, hönan eller ägget.
I version Ci figur 5 :12 har tre orter växt till nationella centra samtidigt som nya transportleder utvecklats, t. ex. i form av expresståg och flyglinjer. Från tillgänglighetssynpunkt finns det nu tre olika nivåer i det studerade ortssystemet.
På bild D har de olika nivåerna ställts samman. Inför denna sammanställning har en princip tillämpats som innebär att framkomlig- heten (t.ex. kvaliteten på vägarna och turtätheten och kapaciteten när det gäller kollektiva transportmedel) genomgående är störst i de länkar som sammanbinder en mindre ort med en större. Orter på den lägsta nivån antas vidare ha bättre förbindelser med orter på den högsta nivån är med orter på mellannivån, när dessa ligger på samma avstånd (se situationen kring de tre storstäderna).
Empiriska exempel för att belysa utvecklingen av det slag som diskuterats i anslutning till principskissen i figur 5:12 kan hämtas från olika områden och för olika former av transporter. Här skall framställ- ningen avslutas med ett konkret exempel på kontaktbehov och mellan- regionala resemöjligheter i Sverige. Exemplet är hämtat från ERU:s rapport ”Regioner att leva i. Elva forskare om regionalpolitik och välstånd” (s. 281, 282). Undersökningarna inleddes med en analys av den regionala balansen i Sverige mellan utbud och efterfrågan på resemöjligheter åren 1960, 1965 och 1970. Undersökningarna visade att det föreligger väsentliga skillnader mellan stadsregioner i olika delar av landet i fråga om möjligheter att upprätthålla direkta personkontakter.
Huvudsyftet med de modellförsök som sedan följde var att testa hur
olika regionalpolitiska åtgärder genom samspel och växelverkan mellan förändrad sysselsättningsstruktur och förändrade transportsystem i fram- tiden kan tänkas utjämna eller öka de regionala olikheterna i landet. Först studeras effekterna av ändrad regional fördelning av kontaktbe- roende verksamheter med bibehållande av dagens svenska transportsystem, dvs. resemöjligheterna mellan olika stadsregioner med alla till buds stående transportmedel år 1970.
Modellförsöken visade följande. Regional koncentration av kontaktbe- roende verksamheter medför ökad effektivitet i det nationella kontakt- systemet. Koncentration av kontaktintensiva befattningshavare till i första hand Stockholm leder till ökade kontaktmöjligheter inte bara för dem som arbetar i huvudstaden utan också för de befattningshavare som finns i andra stadsregioner runt om i landet. Decentralisering av kontaktberoende verksamheter, t. ex. utflyttning av centrala ämbetsverk, måste ske till priset av starkt försämrade möjligheter att upprätthålla direkta personkontakter. Med några få undantag får alla studerade orter försämrade kontaktmöjligheter, även sådana orter dit kontaktberoende verksamheter utlokaliseras från huvudstaden.
Orsaken till de beskrivna effekterna av ändrad regional fördelning av kontaktbehovet i landet är att de mellanregionala transportsystemen i Sverige liksom i många andra länder är anpassade efter behoven i ett starkt centraliserat samhälle. Transportsystemen kan beskrivas som hierarkiskt uppbyggda nätverk med A-orterna som noder. Några noder — storstäderna och särskilt huvudstaden — har stor tillgänglighet eller åtkomlighet i detta nätverk. De befattningshavare som befinner sig i dessa noder kan lätt nå varandra och de kolleger som befinner sig i andra noder i systemet. De befattningshavare som finns i de mindre noderna kan på motsvaran- de sätt lätt nå de verksamheter som är koncentrerade till i första hand huvudstaden. Däremot är deras möjligheter till inbördes kontakter begränsade. I delar av södra och mellersta Sverige, där noderna ligger tätt, erbjuder bilen goda kontaktmöjligheter. På längre avstånd, där resorna måste företas med tåg eller flyg, är resemöjligheterna mellan de mindre naderna inbördes begränsade. Ofta måste dessa resor ske via den stora centralnoden i systemet, dvs. Stockholm.
Om man av olika skäl vill förhindra en utveckling som leder till ökad olikställighet mellan olika regioner i landet torde de effektivaste regionalpolitiska medlen för närvarande finnas inom kommunikations- sektorn. Detta visade det avslutande modellförsöket.
En utbyggnad av den mellanregionala transportapparaten genom tvärförbindelser mellan primära centra utanför storstadsregionerna leder till en avsevärd utjämning av skillnaderna mellan storstadsregionerna och andra regioner i landet. Decentralisering av kontaktberoende verksam- heter från Stockholm till ett begränsat antal primära centra i olika delar av landet kan genomföras utan försämringar av kontaktmöjligheterna, under förutsättning att det nuvarande mellanregionala transportsystemet samtidigt förändras. (Se vidare kapitel 1 Oi föreliggande rapport.)
HI Tillverkningsföretagens produktions- förhållanden
6 Produktivitetsskillnader och kostnads- samband inom tillverkningsindustri
Uppgifterna i kapitlen 3—5 belyser hur företagen ingår som delar i ett produktionssystem. Kopplingarna inom ett sådant system utgörs av leveransströmmar, personkontakter m.m. Samband av detta slag på- verkar företagens produktionsförhållanden. I detta kapitel är ett grund- läggande antagande i analysen att enskilda företag i viss utsträckning kan påverka kostnaderna för en viss produktionsfaktor genom att införa en ny teknik eller genom att ersätta produktionsfaktorn med en annan till lägre relativ kostnad. För att få ett generellt mått på företagens anpassning till produktionsförhållandena i en region kan produktivitetsstudier utnyttjas. I de beräkningar som här presenteras ses produktiviteten som relationen mellan värdet av det som produceras av företagen (förädlingsvärdet) och insatserna av realkapital och arbetskraft .1
Syftet med föreliggande kapitel är att närmare analysera en del av de faktorer som påverkar produktionskostnaderna i olika ortstyper. I de
1 Försäljning av produkter ger företaget dess intäkter. Inköp av råvaror, halvfabri- kat o.d. samt löner betraktas som rörliga kostnader för företagen. Ränte- och avskrivningskostnader för realkapitalet, markhyra o.d. har karaktären av fasta kostnader. Summan av de rörliga och fasta kostnaderna utgör företagens totala produktionskostnader. Denna distinktion mellan kostnadsslagen är betydelsefull eftersom endast anläggningar vilkas intäkter täcker de rörliga kostnaderna kan existera under någon längre tid. Med ett företags produktivitet avses ofta förhållandet mellan förädlingsvärdet, uttryckt som skillnaden mellan intäkterna och kostnaderna för råvaror och halvfabrikat och åtgången av en viss faktor, som arbetskraft eller kapital. Förutom prisskillnader på varu- och faktor-marknaden påverkas produktionskost- naderna och produktiviteten av vilken produktionsteknik företagen använder sig av. Samma produktionsresultat kan i många fall erhållas genom att företaget väljer att använda sig antingen av relativt mycket arbetskraft och lite kapital eller en mer kapitalintensiv teknik. Innan några slutsatser kan dras om regionala produktivitetsskillnader, uttryckta som förädlingsvärde per sysselsatt, måste därför hänsyn bl. a. tas till att kapital- intensiteten kan skilja sig åt. Även om många awikelser förekommer till följd av prisförhållanden, produk- tionsteknik osv. så innebär oftast höga produktionskostnader i förhållande till intäkter och förädlingsvärde att produktiviteten är låg. Med motsvarande antaganden innebär låga produktion skostnader hög produktivitet.
produktivitets- och produktionskostnadsstudier som presenteras ägnas speciell uppmärksamhet åt hur enskilda företag eller grupper av företag anpassar sig till rådande förhållanden.
6.1 Regionala produktivitetsskillnader
Mekaniseringsgraden inom industrin kan antas utgöra en faktor som påverkar produktionsförhållandena. Detta gäller också företagsstorleken. Sambandet mellan dessa båda faktorer och produktiviteten har i en av de studier som bedrivits inom produktionskostnadsgruppens ram beräknats utifrån tvärsnittsdata med ett antal regioner som observationsenheter.l Hänsyn har även tagits till olikheter mellan regionerna ifråga om kapitalets tekniska kvalitet och dess utnyttjandegrad. Med utgångspunkt i dessa beräkningar har sedan produktiviteten i de olika regionerna korrigerats för inflytande från de båda faktorerna. Som framgår av tabell 6.1 reduceras olikheterna i produktiviteten mellan regionerna. Alltjämt kvarstår dock betydande olikheter. Produktiviteten är med andra ord fortfarande efter korrigeringen för kapitalintensiteten och företagsstorleken högre i Stockholm än i övriga delar av landet.
Det förekommer vissa faktorer, som företagen själva inte kan påverka och som verkar positivt på produktiviteten. Sådana faktorer kan också ha ett samband med s. k. agglomerativa fördelar i befolkningstäta regioner. För att ytterligare klarlägga detta förhållande har även beräkningar utförts med befolkningstätheten som förklaringsvariabel vid sidan av kapitalinten- siteten och företagsstorleken. Enligt dessa beräkningar ökar produktivite— ten med folkmängden under i övrigt oförändrade förhållanden. Detta betyder att produktivitetsskillnaderna mellan regionerna reduceras ytter-
1 Åberg,Y. Regionala ligare när korrigering även görs för regionernas folkmängd. Vid denna produktivitetsskillnader, korrigering utjämnas emellertid inte produktiviteten mellan regionerna
bilaga 9 i bilagedel II till . . . .. ERU:s betänkande Orter helt, utan Stockholmsregionen uppvrsar fortfarande ett vrsst fotsteg.
iregional samverkan Beräkningarna har utförts såväl för hela industrin (exklusive gruvor) (SOU1974:1). som för vissa utvalda industribranscher. Resultaten är likartade, oavsett
Tabell 6.1 Indextal för produktiviteten inom olika regiongrupper efter standardisering för kapitalintensitet, företagsstorlek och befolkningstäthet 1968 (index för hela riket = 100)
Stock- Göteborg Större Södra Norra Norra Hela holm och städer mellan- tät- gles- riket Malmö sverige bygden bygden Faktisk produktivitet 109,6 104,1 102,9 97,0 104,9 93,1 100,0 Produktivitet efter standardi- sering för kapitalintensitet 108,7 101,7 100,3 98,3 99,3 97,5 100,0 Produktivitet efter standardi- sering för kapitalintensitet och företagsstorlek 108,3 101,0 99,3 97,8 99,7 100,6 100,0
___—___— Källa : Y. Åberg, bilaga 9 i föreliggande bilagedel.
branschsammansättningen. Detta är vad som kan förväntas. Produktivitet och lönsamhet påverkas nämligen till väsentlig del av företagens beslut att utnyttja maskiner och arbetskraft för produktion av varor och tjänster. Men produktiviteten och avkastningen beror också på kostnaderna för att ta in halvfabrikat och arbetskraft, liksom av kommunikationer med andra företag och av kostnaderna att transportera produkterna till konsumen- terna. Varje företags läge i förhållande till arbetskraft, leverantör och kunder är således av avgörande betydelse för avkastningen inom företaget. Som framgår av kapitlen 3—5 är denna lägesfördel mest uppenbar för företag som är lokaliserade till storstadsområdena och framför allt till Stockholmsregionen. Detta förhållande torde utgöra en av förklaringarna till de produktivitetsskillnader mellan regionerna som enligt tabell 6.1 kvarstår sedan hänsyn tagits till mekaniseringsgrad och stordriftsfördelar.
Sådana genomsnittsvärden som redovisas i tabell 6.1 ger emellertid en ofullständig bild av de faktiska förhållandena. I regioner med låga genomsnittsvärden återfinns även företag med relativt hög produktivitet, vilket framgår av tabell 6.2. Samtidigt förekommeri regioner med relativt höga genomsnittliga produktivitetsvärden företag med låg produktivitet.
Dessa resultat är lätt förklarliga för branscher som kännetecknas av fortgående förändringar, vilket är fallet med de flesta industribranscher. Anläggningar byggda vid olika tidpunkter kan nämligen anses ha inbyggt den vid anläggningstidpunkten modernaste produktionstekniken — dvs anläggningar byggda under ett visst är utgörs av detta års moderna teknik, anläggningar byggda under föregående år utgörs av fjolårets moderna teknik, osv. De tidigare byggda anläggningarna blir under tiden omoderna genom tekniska och organisatoriska förbättringar och förändringar i faktorpriserna. Den existerande kapitalutrustningen vid en given tidpunkt återspeglar således den produktionsteknik som varit gällande under en lång följd av tidigare perioder. Endast den senast konstruerade och anlagda kapitalutrustningens produktionsavkastning motsvarar de för närvarande gällande kraven på insats av arbetskraft, material och tjänster.
Tabell 6.2 Fördelning av Stockholms- och Norrlandsföretag i produktivitetsklasser jämfört med riksfördelningen 1969 (procent)
Metallvaruindustrin Maskinindustrin Stockholm N. Sverige Stockholm N.Sverige
Relativ fördelning av landets industriföretag 30 % med lägsta värdena 14 30 16 23 40 % med medelgoda värden 45 48 44 52 30 % med högsta värdena 41 22 40 25 Summa 100 100 100 100
A-regioner (arbetsmarknadsregioner) med ett befolkningsunderlag under 60 000 invånare. Källa: Bearbetning av industristatistiken.
Figur 6:I Företag i en bransch ordnade efter åldern på anläggningarna.
6.2 Vinstläge och kostnadsfördelning
För att bedöma hur företagens kostnader påverkas av anläggningarnas åldersstruktur och inbyggd teknik har produktionskostnadsgruppen genomfört en särskild undersökning.
Utgångspunkten har därvid varit att företagens rörliga kostnader ökar med stigande ålder. I figur 6:l illustreras hur dessa samband kan se ut. På den vertikala axeln i figuren avsätts de rörliga kostnaderna i förhållande till produktionens saluvärde och på den horisontella axeln produktions— värdet.
Under en tidigare del av varje anläggnings livslängd är de rörliga kostnaderna per produktenhet låga i förhållande till genomsnittet inom branschen. Under den resterande livslängden ökar dessa kostnader i jämförelse med nyare anläggningar.l Efter ytterligare ett antal tidsperio- der är de rörliga kostnaderna per produktenhet högre än genomsnittet för den aktuella branschen. Slutligen nås en punkt där lönsamhetskrav motiverar en överföring av produktionsresurserna inom anläggningen till nyare anläggningar. Den nu helt omoderna anläggningen läggs ned .2
Rörliga kostnader
Rangordning efter stigande ålder
Anm. Bredden på staplarna anger företagens storlek efter produktionsomfattning. 3
1 Att så är fallet beror på att det i ett samhälle som kännetecknas av en fortgående i utveckling och produktionstillväxt huvudsakligen är två faktorer som påverkar i arbetsproduktiviteten. Det ena är att produktionstekniken förbättras, vilket leder till en tillverkningsprocess med lägre insats av produktionsfaktorer än tidigare. Den andra faktorn är att i en ekonomi med ständigt stigande produktivitet kommer priset på arbetskraft (dvs. lönekostnaderna) att stiga snabbare än priset på kapitalvaror. Orsaken till detta är att reallönen följer den genomsnittliga produkti- vitetsstegringen samtidigt som produktivitetsökningen i kapitalvaruindustrin medför att priset på kapitalvaror inte behöver höjas i takt med reallönestegringen. Om förräntningskravet på investeringar kan antas hålla sig konstant kommer priset på kapitaltjänster att öka långsammare än lönerna. Detta stimulerar företagen att välja alltmer kapitalintensiva produktionsmetoder. Både de här nämnda faktorerna leder till en minskning i arbetskraftsåtgången och en ökning i arbetsproduktiviteten. För en ingående diskussion av dessa samband, se L. Wohlin, Skogsindustrins strukturom- vandling och expansionsmöjligheter, IUI 1970. ' Nedläggning skall ske vid den tidpunkt, då intäkterna från anläggningen eller verksamheten inte täcker driftskostnadema. En tidigare nedläggning innebär oftast förlust av möjliga intäkter. Denna mycket enkla princip bygger på förhållandet att kostnader för realkapitalutrustning till väsentliga delar är ”oåterkalleliga” — dvs. icke transfererbara eller med andra ord det bästa som kan göras sedan en real investering genomförts är att tillvarata möjliga intäkter.
Rörliga Rörliga kostnader kostnader
Ökade lönekostnader Prishöjning
Kritisk gräns i""
Figur 6:2 Effekter på
anläggningar av olika Rangofdning ålder i en bransch via' efter stigande förändring i lönekostna- ålder derna och priset
I figur 6:2 återges två principfall. Det ena visar hur en bransch påverkas av förändringar i de rörliga produktionskostnaderna. I detta fall antas lönekostnaden stiga med 10 %. Anläggningarna i de två äldsta årgångarna kommer därvid att passera den kritiska lönsamhetsgränsen där intäkterna är lika med de rörliga kostnaderna. Detta behöver inte innebära att verksamheterna omedelbart läggs ned och att produktionskapaciteten bortfaller. Som exempel kan nämnas att vid en tilltagande efterfrågan och stigande reala priser kan många av dessa företag fortsätta att existera. Detta fall åskådliggörs med det andra exemplet i figur 6: 2. Den stigande efterfrågan antas här resulterai en ökning av produktpriset.
Det är viktigt att beakta skillnader mellan enskilda företag då produktionskostnadsnivån i en region skall bedömas. Sett över en längre tidsperiod kommer genomsnittsvärden att starkt förändras genom till- komsten av nya anläggningar, nedläggning av anläggningar med låg arbetskraftsproduktivitet, relativa prisförändringar mellan produktions- faktorer. De individuella variationerna måste inte minst beaktas vid en utvärdering av framtida, s.k. potentiella produktionskostnader. Dessa kostnader kan antas ligga relativt nära eller något under de värden som redovisas för de yngsta anläggningarna.
Beträffande skillnaden i rörliga kostnader mellan anläggningar av olika årgång har man i ett flertal studier visat att en modern produktionsteknik leder till en tillverkningsprocess med låga insatser av arbetskraft och råvaror. Detta leder till att bruttovinsten per producerad enhet blir högrei nya anläggningar än i äldre. Skillnader i bruttovinst mellan olika anläggningar i en bransch kan således också uppfattas som en approxima- tion till skillnaderi anläggningarnas ålder.
I den redovisning som lämnas i figur 6: 3 utnyttjas detta senare mått. Företagen i några branscher och regioner har där delats in i två klasser efter bruttovinstens storlek. Materialet visar inte några genomgående skillnader mellan regionerna. Däremot framgår vissa skillnader mellan regionerna för enskilda branscher. Det mest utmärkande draget är emellertid de differenser som föreligger mellan de två klasserna inom en bransch och region.
;(:åårgeegrääråb Bransch: Livsmedels- och dryckesvaruindustri (SNI 31)
Lyck- Falun/ Avesta/ Ludvika sele Borlänge Hedemora /Mora
., Region 1660 Bransch: Metall- och verkstadsindustri (SNI 38)
Figur 6 :3 Vinstläge och kostnadsfördelning för grupper av företag i några branscher, I 9 70.
Källa: Bearbetning av ” - . SCB:s industristatistik Ravaror OCh haIVfabr' kat och leveransenkäten. _ L 0 ne I'
Florliga Malmö-regionen Rörliga Ludvika och Mora-regionerna kostnader kostnader
SI ärda 'rde oaln arde för rvå v.:rur alv la bri ka '. tiin notor Rangordni Rangordning efter iallasu eller Fallande bruttovinat bruttovinst
Rörliga Boråa- roqiomn Rörliga Dalslandarogionon kostnader
' Saluvird-
Rangordning Företag rang altar falland-
ordnada efter
hmmm." fallande brutto. vinst Saluvördo Kot'nndcl för råvaror. halvfabrikat, Nin-hf m,m. Rangordn- aNor lalla'n'ge bruttovinst Rörliga Skellefteå-regionen l kan de Saluvärde
Bru'tovinsl
Figur 6 .'4 Vinstläge och kostnadsfördelning för företag i en utvald indu- stribransch, ] 9 70.
Kolin nder för råvaror. halvfabrikat tjänster m.m.
Källa: Bearbetning av
Rumar-ruins: SCB:s industristatistik eller fallande bruttovinst samt leveransenkäten.
I figur 614 har metoden utnyttjats för en nedbrytning i fler klasser efter bruttovinstens storlek. Detta görs endast för en bransch men för fler regioner än i figur 623. Den stora spridningen i produktivitet som anges för branschen i fem av de sex regionerna skall uppfattas som ett uttryck för den utveckling som branschen i fråga är inne i.
Samtidigt ger det en bild av den naturliga utslagningsprocessen i och med att de äldsta anläggningarna alltmer närmar sig den kritiska lönsamhetsgränsen då intäkterna inte längre täcker de rörliga kostnader- na.I
Förhållandena för den studerade branschen i Falun/Borlänge A—region avviker, som framgår av figur 6:4, från dem som råder i de övriga regionerna. De rörliga kostnaderna för de flesta anläggningarna i branschen i Falun/Borlänge ligger på en relativt hög och jämn nivå. Förändrade efterfrågeförhållanden utgör den väsentliga orsaken till att branschen ej har expanderat i Falun/Borlängeregionen. Regionala skillna- der i lönerna och priserna på andra produktionsfaktorer kan även verka i riktning mot olikheter i utvecklingstakt och produktivitet. I det följande kommer dessa förhållanden att analyseras närmare.
6.3 Regionala faktorprisskillnader
Ett centralt konstaterandei produktionskostnadsstudierna är att företagen anpassar sig till rådande förhållanden. En hög lönenivå i en region kan företagen kompensera genom ökad mekaniseringsgrad. Höga markpriser kan också kompenseras. Dessa substitutionsmöjligheter är väsentliga att beakta vid kartläggningar och analys av regionala faktorprisförhållanden.
6.3.1 Löner och arbetskraftsinsats
Vid analyser av sambanden mellan företagens produktivitet och arbets- kraftens lön är det vanligt att anta att arbetskraft av samma kvalitet betalas lika vid alla anläggningar. Ibland antas dock att de minst lönsamma företagen betalar de lägsta lönerna. Man förutsätter med andra ord ett positivt samband mellan arbetskraftens genomsnittliga produktivi- tet och lönenivån.
I figur 615 återges uppgifter om den genomsnittliga lönenivån för industriarbetare i olika län år 1960 och 1970. Uppgifterna visar att det förekommer regionala löneskillnader. De har dock utjämnats under den studerade perioden.
En väsentlig förklaring till löneskillnaderna är att näringslivssamman- sättningen inte är densamma i regionerna. Den utjämning som kan
[ Nedläggning skall ske vid den tidpunkt, då intäkterna från anläggningen eller verksamheten inte täcker driftskostnadema. En tidigare nedläggning innebär oftast förlust av möjliga intäkter. Denna mycket enkla princip bygger på förhållandet att kostnader för realkapitalutrustning till väsentliga delar är ”oåterkalleliga” — dvs. icke transfererbara eller med andra ord det bästa som kan göras sedan en real investering genomförts är att tillvarata möjliga intäkter.
Länens lönenivån (Stockholms län-100)
Länans lön-nivå (Stockholm med förorter-100) m 90.0- ' % 90.0- m seo-99.9 7////, ass-am soo-ua [E eco-84.9 150-79.9 [:| 750-19.9
100 100 km too 100 km |__J_J
Figur 65 Den genomsnittliga lönenivån för manliga arbetare inom tillverknings- industrin (exkl. gruvor) år 1960 och 1970. Källa: Aktiv lokaliseringspolitik, bilaga 1 (SOU 1963:49) och SOS Löner del 2, 1970.
konstateras kan därför till viss del förklaras av att näringslivsstrukturen undergått vissa förändringar. Den ökade industrialiseringen i vissa Norrlandslän kan utgöra en del av förklaringen.
Enligt tabell 6.3 har löneskillnaderna mellan regionerna minskat mer än löneskillnaderna mellan branscherna. Lönenivån för industriarbetarei Stockholm ligger emellertid fortfarande nära 10 % över riksgenomsnittet. För några branscher är den regionala spridningen i lönenivån uppemot 30 %.
Av det hittills redovisade materialet framgår det att arbetskraftens produktivitet, uttryckt som förädlingsvärde per sysselsatt, samvarierar positivt med lönenivån. Dessa uppgifter avser genomsnitt för industrin och för olika branscher. Från arbetsmarknadspolitisk synpunkt är det , emellertid väsentligt att konstatera att genomsnittsvärdena kan dölja i relativt omfattande spridningar mellan olika företag i en bransch. I figur 6: 6 redovisas uppgifter för metallindustrin om arbetskraftens produktivi- tet i företag med skillnader i bruttovinst i förhållande till produktionens
Tabell 6.3 Årslön per arbetare 1962, 1967 och 1971 i industriföretag på branscher och regiongrupper (riksgenomsnitt resp. år, index = 100)
lndustri- Kommungrupp bransch
Stockholm Göteborg Större städer Södra mellan- Norra tät- Norra gles- Hela riket och Malmö bygden bygden bygden
L962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971 1962 1967 1971
Gruvindustri — —- 101 — — 106 108 104 104 110 102 106 98 123 120 133 120 128 119 112 117 Järn-,stål-o. malmverk 117 116 102 117 116 99 103 104 117 101 99 110 108 102 125 104 101 98 109 106 114 Verkstads- industri 117 116 109 117 116 112 103 104 110 101 99 98 108 102 98 104 101 99 109 106 103 Jord- och sten-
industri 116 104 106 112 112 106 99 100 98 90 93 94 95 97 97 90 86 92 98 99 98 Trävaruindustri 109 107 99 95 100 94 93 95 96 91 92 94 95 95 96 89 92 90 92 94 95 Massa-, pappers-
ochgrafisk
industri 121 127 127 106 113 117 102 102 104 96 97 100 107 104 110 109 108 107 105 107 108 Livsmedels-,
dryckesvaru-
o.tobaksind. 108 110 101 98 98 94 95 96 93 106 87 89 95 91 90 84 83 79 100 95 93 Textil-och
konfektions-
industri 74 75 79 74 77 83 75 76 79 74 73 75 68 70 85 61 60 70 73 76 78 Kemiskoch
kemisk-tek-
nisk industri 101 97 93 99 98 99 100 95 95 92 88 92 109 107 100 109 95 93 99 95 95
Samtliga branscher 115 115 109 104 107 106 97 97 98 95 94 96 102 99 102 105 101 101 100 100 100
Källa: Regional utveckling och planering (SOU 1971:16) för 1962 och 1967 års uppgifter. Bearbetning av SCB: s industristatistnr för 1971 års uppgifter.
Arbeiskrallene produktivitet som lörädlingsvirde/sylselsln
Bästa anliggningagrupp Den kommungrupp som regionen ifråga Inneri Simen enliggningagrupp Braneehqenomaniuel för riket
100
lllll] E] %
Figur 6 :6 Förädh'ngsva'rde per sysselsatt inom metallvaruindustrin (SNI 381) 1 9 70.
m Källa: Bearbetning av
Malmö/Lund Borås Falun/ Aveetel Del-land Ludv Skellel- Lycksele SCB 33 mdUStfiStatiSti-k [Trelleborg Borlänge Hedemora lMora (så och leveransenkäten_
saluvärde. Som jämförelse redovisas uppgifter för den aktuella kommun— gruppen samt branschens riksgenomsnittliga produktivitet. Produktiviteten i branschen ligger högst för den kommungrupp (Norra tätbygden) som Skellefteå A-region ingår i. I de kommungmpper som Falun/Borlänge och Borås (Större städer), Avesta/Hedemora (Större städer och Södra mellanbygden), Malmö (Göteborg och Malmö) tillhör redovisar metallindustrin (SNI 381) en lägre produktivitet än riksgenom- Ä snittet för branschen.1 Spridningen i produktivitet är störsti Borås och Skellefteå, medan den är relativt begränsad i Lycksele, Falun—Borlänge och Avesta/Hedemora. En stor spridning i produktivitet bör närmast uppfattas SOm en indikator på en snabb utveckling under perioden. En liten produktivitetsspridning kan ses som ett uttryck för att branschen ifråga ej expanderat särskilt snabbt eller att företagen är av likartad ålder. Ett annat sätt att mäta arbetskraftens produktivitet är att jämföra förädlingsvärdet med lönekostnaden. Ett sådant mått bygger på förutsätt- ningen att lönenivån är densamma i de olika regionerna. Av materialet tidigare i detta avsnitt famgår det emellertid att så inte är fallet. Uppgifter om arbetskraftens produktivitet, mått som förädlingsvärde per sysselsatt, och produktiviteten, mätt som förädlingsvärdet i förhållande till lönekostnaden, visar om det förekommer regionala skillnader i lönenivån. En sådan jämförelse belyser också lönespridningen mellan företagen i en bransch. I figur 617 redovisas uppgifter om produktiviteten, uttryckt som förädlingsvärdet i förhållande till lönekostnaden. En jämförelse mellan de olika kommungruppernal ger för samtliga kommungrupper, utom Göte— borg och Malmö, samma resultat som enligt figur 6.6. För kommun- gruppen Göteborg och Malmö är emellertid produktiviteten, uttryckt som förädlingsvärde per sysselsatt, inom metallvaruindustrin högre än riksgenomsnittet. Produktiviteten, mätt som förädlingsvärde i förhållande , För en närmare redo- till lönekostnaden, ger däremot ett lägre värde för Göteborg och Malmö görelse för ERU:s sex än riksgenomsnittet. kommlfllgfuppér, se_ Jämförelser mellan företag i olika regioner visar att produktiviteten, &gåriagftgööegwnal uttryckt som förädlingsvärde i förhållande till lönekostnad i Malmö 1974: 1).
Arbetskraften rodukliviler som lörädlinqsv 'rde/ lönekostnad
4.00
Figur 6:7 Förädlings- värdet i förhållande nu ”|” lönekostnad inom metall- 290 "IH , Illll industrin (SNI 381),
19 70. wo
Källa: Bearbetning av SCB:s industristatistik
,_ Malmö/Lund Borås Falun/ Avesta! Dalsland Ludvika Skellel- Lycksele och leveransenkaten. IYrelleborg Borlänge Hedemora [Mora reå
A-region ligger på samma nivå som i Göteborg. Däremot ligger produk— tiviteten, uttryckt som förädlingsvärde per sysselsatt, nästan 20 % högre i Malmö. Mekaniseringsgraden inom metallvaruindustrin iMalmö A-region synes vara högre än i Göteborgsföretagen. Samtidigt ger uppgifterna i figur 616 och 617 anledning att förmoda att denna mekanisering drivits fram genom förändringar i faktorprisförhållandena. Lönenivån har uppenbarligen utvecklats i takt med mekaniseringsgraden. Spridningen i produktiviteten, uttryckt som förädlingsvärde per sysselsatt, är nämligen betydligt större än spridningen i produktiviteten, uttryckt som föräd- lingsvärde i förhållande till lönekostnaderna.
För Skellefteå A-region gäller närmast det motsatta förhållandet. Förädlingsvärdet i förhållande till lönenivån ligger här nästan 20 % över genomsnittet för den kommungrupp (Norra tätbygden) som Skellefteå A-region ingår i. Samtidigt ligger förädlingsvärdet per sysselsatt drygt 10 % över genomsnittet för norra tätbygden. Mekaniseringsgraden i Skellefteå A—region synes vara hög. Det höga värdet förefaller emellertid inte ha skett p. g. a. ändrade relationer mellan faktorprisema, dvs. att lönenivån stigit så snabbt att den drivit fram en hög kapitalintensitet. En jämförelse mellan figur 6: 6 och 6: 7 visar nämligen att lönenivån stigit relativt långsamt.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts om förhållandena i Skellefteå- företagen kan uppgifterna om spridningen i produktivitet ses som ett uttryck för att samtliga anläggningar är relativt unga, med en genomgåen- de relativt modern produktionsteknik.
De övriga regionerna uppvisar jämnare samband mellan produktivitet, mekaniseringsgrad och lönenivå för arbetskraften. Denna balans i förhållandet mellan produktivitet och insats av produktivitetsfaktorerna kapital och arbetskraft gäller framför allt för branscheni Falun—Borlänge.
' Avesta—Hedemora och Borås. Uppgifterna anger att mekaniseringsgradeni dessa tre regioner är relativt låg och har utvecklats långsamt. Samtidigt ligger lönenivån inom branschen här något över genomsnittet för de kommungrupper de ingår i.
Ett annat tänkbart skäl till den observerade skillnaden i lönenivå kan vara skillnader i arbetskraftens utbildning. Ett särskilt utbildningsindex, som ger en möjlighet att pröva ett sådant antagande, är emellertid svårt
att konstruera. I debatten brukar också hävdas att arbetskraftens ålderssammansättning påverkar förädlingsvärdet per sysselsatt. Det bör i detta sammanhang hållas i minnet att produktiviteten i nya anläggningar ofta är högre än i äldre. Till de förra har som regel nyrekrytering skett, vilket gör att medelåldern för de anställda blir förhållandevis låg i nya och högproduktiva anlägggningar.
I ett bidrag i bilaga 10 redovisas vissa uppgifter om sambanden mellan arbetskraftens ålderssammansättning och industrins produktivitet. Av dessa uppgifter framgår det att arbetskraftens medianålder genomgående är högre i Dalsland än i Borås. Arbetskraftens produktivitet ligger samtidigt något högre i Borås än i Dalsland. Detta gäller genomsnittet för hela industrin i dessa två regioner. Som exempel på motsvarande samband för en enskild industribransch redovisas uppgifter i tabell 6.4 om arbetskraftens produktivitet och ålderssammansättning för metall- och verkstadsindustrin. Dessa uppgifter ger samma resultat, nämligen att ett positivt samband råder mellan hög produktivitet och låg medelålder.
Tabell 6.4 Arbetskraftens produktivitet och medianålder inom metall- och verk- stadsindustrin år 1970
Region Produktivitet (tkr) Medianålder Dalsland 36 38 Borås A-region 75 26
Det bör samtidigt noteras att verkstadsföretagen i Borås-regionen utnytt- jar sig av en mer kapitalintensiv produktionsteknik än motsvarande företag i Dalsland. Det samband som redovisas i tabell 6.4 kan därför tänkas ge en ofullständig bild av verkligheten i och med att den grundläggande orsaken till produktivitetsskillnadema är mekaniseringsgraden och inte arbets- kraftens ålder. Samtidigt är det som ovan framhålls, troligt att de mest mekaniserade produktionsprocesserna huvudsakligen utförs av ung och välutbildad arbetskraft.
Förvaltningspersonalens utbildningsnivå ligger vidare högre inom indu- strin i Borås A-region än inom industrin i Dalsland.
1 tabell 6.5 återges uppgifter från metall- och verkstadsindustrin som
Tabell 6.5 Arbetskraftens produktivitet, lönenivå och andel vidareutbildad förvalt- ningspersonal inom metall- och verkstadsindustri 1970
Region Arb etskraf tens Genomsnittlig Andel för- produktivitet (tkr) lönenivå (tkr) valtnings-
personal med vidareutbild- ning, %
Dalsland 36 26 18—22 Borås A- region 75 24 32—34
Källa: B. Berglunds bidrag ibilaga 10.
Anm. Med vidareutbild- ning avses gymnasial och eft ergym nasial utbild- ning.
Källa: B. Berglunds bidrag i bilaga 10, samt bearbetning av SCB:s industri- statistik.
visar att ett positivt samband föreligger mellan produktivitet, lönenivå och förvaltningspersonalens utbildning.
Slutsatsen av analysen i detta avsnitt är att det finns ett positivt samband mellan industrins genomsnittliga produktivitet i olika regioner och lönenivån i dessa. Sambandet kvarstår i huvudsak även när jämförelsen görs för enskilda branscher. Vissa undantag kan emellertid noteras vid en sådan nedbrytning. Vid en fortsatt nedbrytning till företag av olika effektivitet förekommer ytterligare undantag från det positiva sambandet mellan an- läggningarnas bruttovinst och lönenivå. Det är framför allt i orter som kän- netecknas av en viss arbetskraftsbrist som bruttovinsten ej motsvarar löne- kostnaderna.
Lönenivån förefaller också kunna sammanhänga med skillnader i utbild- ning och ålder hos arbetskraften. Personalen vid de modernaste anlägg- ningarna har oftast en längre formell utbildning än personal vid äldre anläggningar. Sådana faktorer förefaller ha betydelse för de konstaterade lönedifferenserna. Förhållandena på den lokala arbetsmarknaden är även av betydelse för lönenivån.
På de lokala arbetsmarknader som kännetecknas av en överskottsefter- frågan på arbetskraft tar lönekostnaderna en relativt stor andel av produk- tionsvärdet. Detta sker på bekostnad av bruttovinstens storlek.
6.3.2 Kapitalkostnader
För de flesta företag och verksamheter föreligger vissa möjligheter att varie- ra användningen av arbetskraft i förhållande till kapitalutnyttjandet. Incita- menten till utbyte av arbetskraft mot kapital får företagen genom de i före- gående avsnitt konstaterade regionala skillnaderna i lönenivå. Lönekost- nadernas inverkan på företagens lönsamhet kan påverkas genom att företagen ändrar mängden anläggningar och maskiner per sysselsatt.
Den regionala utjämningen av lönenivån som har skett under 1960-talet kan, mot bakgrund av det ovanstående, förväntas ha lett till en regional utjämning av mekaniseringsgraden. Även om en sådan utjämning skulle ha ägt rum så kvarstår emellertid fortfarande stora regionala skillnader i industrins kapitalintensitet. Detta framgår av figur 6: 8 som anger förhållandet mellan industriproduktionen och kapitalinsatsen, mått som förbrukad elenergi. Regionala skillnader i näringslivets branschsammansätt- ning kan förklara en del av dessa olikheter.
En förklaring till skillnaderna i kapitalintensitet kan bl. a. bero på att expansionstakten skiljer sig åt inom samma bransch i olika regioner. Detta framgår bl. a. av figur 6:4. Relationer mellan lönekostnaderna och kapital- kostnaderna förändras därmed intei samma takt.
Detta framgår bl. a. vid en kartläggning av kapitalets ålderssammansätt- ning. I anslutning till den enkätundersökning som redovisas i kapitel 3 gjor— des en sådan kartläggning. Uppgifter om brandförsäkringsvärdet på industriföretagens maskin- och byggnadstillgångar insamlades. Vidare ombads företagen uppskatta tillgångarnas åldersfördelning. Kapitalkost-
Förädlingsvärde/ sysselsatt
000
000000000 000000000 )0000000
7300
0000000000 00.00.0000
'00000000 000 ”&
0 93000
e . Ååfvvb nee eee— see eeee eee eeeee >eeee e oeeeeeee eeeeeeee— _.eeeeeee
"Jffå? eeeee
.'.
1400 Stockholms län, index-100 1200 1300 1500
101-
95-100 86- 94 75- 85
00000000%% 0.00000amp
00000000000
"r..
90000000000 (000.000000 0000000
0 00
.. O......Q %%%%%&%%eeee ee
0 0 .JJV3J5553VV3 000000000000 0000000000000 00.00.000 0000000000 0000000000 0000000000 00000000000 00000000000 0%%,%,00#vv mo :. .... o'o'o . 0
00 0.0
;0
:
0000 f
0 0 0 & 0 0 0
00
0 0 0
0
0000
0
e e e . e'e'å
0004 .a00 0 0 e o 0 0 e 0 0 0 e 0 0 0 ; ! e 0
de %, .
0
.:: % 0 0 0
0 e 0 %
0
.: 0 .. e
0
000 0
0 0 . e
0 0 0 e &. ;.— . eo åf e; %, ..? . . e 0 (e !: .! %, 0 0 0 0 0 0 0 e 0 0 0 0 0 0 0 0 % e e . . e e efff%
que.
& 0; QQ
': e e 0 . 0 0 0 0 e 0 %
&. . ... . .
0 0
e ', 00 00 O.?) %$?
€” . e
e 9 0 0 0 0 0 0 0 0
ee då ;
&
Q 0 0 0 : 0 . % 0 .0 0 & 0 0 0 0 e 0 0 %
Jb e
0 0
0 & o e e % 5
e
__|
iam WN
nu
TWN
S&W
”M
6400
en»
Förbrukad elenergi/sysselsatt
"M
ee—
***aae
eeee %
.0 .
O€00 e
e 0
71”
0 0
00 0 %
0 0 0 0 0 %$ 0 09 % 0 00 % 4 0 0 o % . 0 0 & % 0 g? ..
00 %,
00 !,
0 0
72N
& % 0 .0 .0 .0 0 0 0 0 .0 0 0 .0 00 0 .0
0 0 0 0 e 0 0 0 0 0 & 0 0 '$ 0 0 0 0
'0 0 0
.:.f
00 '» 00 0;
0 0
0 0 e 0
X 100 QQ fVIåJ
eeeee eeeee :eeee
lgäszä
spe. e:; 00 .J; .
0 0 »,
/.. llfflbåke
v'e'0 0 0 0 0 e._e %&3%%%% eeepc
ee . 9%&&3&Q&$&&QÅ eeeeee-e ' e '
_ fvaJJ/ % f::3egv eee ee %%% eJWå 0000 39.0
ev ..
.. e ..
_ 1.
lWW
få?.
000e0_ ”Råååå
Stockholms län, index -100
325- 175-324 125-174 75-124
Figur 6 :8 Förädlingsvärde per sysselsatt och förbrukad elenergi per sysselsatt inom till verkningsindustrin år I 9 70.
Källa:SCB :s Industristatistik
naderna för dessa företag har därefter beräknats. De angivna brandförsäk- ringsvärdena har därvid reducerats med avseende på ålder. 1
Förutom uppgifter om kalkylmässiga avskrivningar bör kapitalkost- naderna även omfatta avkastning på kapitalet dvs. kapitalägarnas ränte- inkomster. Kapitaltillgångarna antas ge en årlig avkastning av samma storlek som banktillgodohavanden. De beräkningar som presenteras i figur 6:9 och 6:10 bygger på att kapitalets avkastning är 8 % per år.
I figur 6 :9 återges uppgifter om kapitalkostnaderna för samma branscher och regioner som presenteras i figur 6: 3. En uppdelningi två effektivitets- klasser har skett på grundval av bruttovinstens storlek. Differensen mellan företagen i de två effektivitetsklasserna torde utjämnas sedan även kapital- kostnaderna beaktats. Att så bör vara fallet beror på att de företag som uppvisar den högsta bruttovinsten och den högsta produktiviteten troligen tillämpar en mer mekaniserad produktionsapparat än de företag som har en lägre bruttovinst. Den högre bruttovinsten skall nämligen enligt detta reso- nemang kunna ge täckning för högre kapitalkostnader. Av uppgifterna i figur 619 framgår det också att så är fallet för de flesta branscher och regio- ner. Samtidigt visar dessa uppgifter att differenser kvarstår mellan de olika effektivitetsklasserna även sedan kapitalkostnaderna beaktats.
De uppgifter som redovisas i figur 629 kan ge anledning till en viss försik- tighet vid utnyttjande av brandförsäkringsvärdet vid beräkningar av kapitalkostnademas betydelse för produktionskostnaderna. De motsvarar inte helt de kapitalmått som diskuteras i inledningen till avsnitt 6.2. Kapitalkostnaderna i de minst effektiva eller äldsta anläggningarna borde enligt den teoretiska analysen vara lägre än kapitalkostnaderna för de effek- tivaste eller modernaste anläggningarna, eftersom de förra representerar en äldre teknik.
En begränsning i det ovan förda resonemanget ligger i att det empiriska underlagsmaterialet endast omfattar ett år, 1970. Tillfälliga skillnaderi kapacitetsutnyttjande kan tänkas göra att utfallet inte alltid stämmer med det teoretiskt förväntade. I figur 6: 10 återges därför uppgifter om rörliga kostnader och kapitalkostnader vid de olika grupperna av företag när dessa arbetar vid fullt kapacitetsutnyttjande av byggnader och maskiner.
Av dessa uppgifter framgår det att skillnader i kapacitetsutnyttjandet påverkar differenserna i beräknad nettovinst mellan företag av olika effekti- vitet.
De skillnader i vinstmarginaler som kan konstateras i undersökningen torde även kunna förklaras av att produktionsprocesserna inte är identiska. Branscherna kan delas upp iett antal underbranscher eller delprocesser. En anläggning som endast rymmer en delprocess kan representera en moderna- re teknik med avseende på denna delprocess, än motsvarande delprocess
' De efterfrågade uppgifterna avser brandförsäkrade tillgångar till återanskaffnings— värde. Det innebär uppgifter om vad det i dagsläget kostar att nyanskaffa tillgångar. Genom att reducera detta värde in. a. p. ålder så kan man antas få en mer realistisk bild av kapitalkostnaderna. Åldersreduktionen har liksom de kalkylmässiga avskrivningar- na beräknats genom s. k. rak avskrivning. Dvs. lika stora belopp varje år av avskrivningstiden. En närmare redogörelse för metoden och uppgifter om de olika kapitalföremålens avskrivningsperioder kan hämtas från C—O. Cederblad, Realkapital och avskrivning, Urval nr 4, 1973.
K ! d .:;,T'_v"pf:å':,k_ Bransch: Livsmedels- och dryckesvaruindustri (sm 31) "o"” ”'m'ä'd'Skellei— Lyck- Falunl Avesta! Ludvika % tea sele
Borlänge Hedemora IMora
Region
'- Kapitalkostnad & Råvaror och halvfabrikat _ Löner
Kostnader som andel av produk— _ gion.", potentiella Bransch: Livsmedels—och dryckesvaruindustri (SNI 31)
'”'s*"""*9"".d' Skellef— Lyck- Falun/ Avesta/ Ludvika
lä) sele Borlänge Hedemora IMora
I ,
apitalkostnad åvaror och halvfabrikat öner F I
Figur 6 :9 Vinstläge och kostnadsfördelning för grupper av företag i några branscher, I 9 70.
Källa: Bearbetning av SCB:s industristatistik och leveransenkäten.
Figur 6:10 Vinstläge och kostnadsfördelning vid fullt kapacitetsutnyttjan- de för grupper av företag i några industribranscher ] 9 70.
Källa: Bearbetning av SCB:s industristatistik och leveransenkäten
Rörliga och Malmo- regionen luta kostnader
Beräknad ""W"" 7. mmmw_
' /tneder lör rävar rro helviab iket. nanna. &
Lone kostnader
_ &XXXXXXW _
Rorl ige och Borås- regionen testa koetneder
'_thXNtXXXXXWI
Rörliga och Falun/Berlänqe—reqionen laste kostnader
Kostnader för råvaror halviabr ikat tiäneter mum
Rörliga och Skellefteå—regionen Inte kostnader
Beräknad nettovinst v—vskrivn" räntor _- V /
Rörliga och Ludvika och Mora—regionerna tuta koetneder
Företag re - F'r ' - ordnade otur 021232 Tag, vinetvirde vin-tla'qe
Rörliga och Dahlander-alone" ture kostnader
Beräknad nettev inet
Kost nader för raveror halvfabrikat. tiinsterm
Företag ranq- Företag rang- ordnade efter ordnade elterl vinetvirde vinetläge
Företag rung- or rdnede efter Vinstläge
Figur 6:11 Vinstläge och kostnadsfördelning för företag i en utvald indu- stribransch, I 9 70.
Källa: Bearbetning av
ru...... rang— SCB: s industristatist ik ordnede etter .. ...nu... samt leveransenkäten.
inom ett företag som i sig har förenat flera delprocesser men ändå framstå som föråldrad i en rangordning efter brutto- och nettovinst. Av figur 6:9 framgår det att kostnaderna för inköp av råvaror och halvfabrikat i flera fall står för en väsentligt högre andel av kostnaderna i gruppen av företag med den lägsta bruttovinsten. Detta kan knappast enbart ses som en effekt av att äldre anläggningar har större åtgång av råvaror och halvfabrikat. Det kan således föreligga en risk för att en rangordning av anläggningarna efter bruttovinstens storlek snarare är en rangordning efter produktionsproces- sens utformning och integrationsgrad och inte efter kapitalets åldersstruk- tur och effektivitet. Den grova branschindelning som ligger till grund för redovisningen i figur 6: 3 och 6: 9 understryker detta argument.
För att i någon mån försöka beakta inverkan av branschgrupperingen redovisas i figur 6: 11 uppgifter om kapitalkostnademas storlek för samma delbransch som i figur 6:4. Därvid fördelas företagen även i en finare grup- pering efter effektivitetsklasser än vad som är fallet i figur 6 :9. Beräkningar- na av kapitalkostnaderna har skett på samma sätt.
De skäl som ovan anförs för skillnader i bruttovinst och kapitalkostnader till följd av tillfälliga skillnaderi kapacitetsutnyttjande är även av betydelse vid den rangordning av företag som sker i figur 6: 1 1. För att se i vad mån kapacitetsutnyttjandet påverkar rangordning och kapitalkostnader redovi- sas därför i figur 6: 12 uppgifter om dessa företags rörliga kostnader och kapitalkostnader vid fullt kapacitetsutnyttjande av maskiner och anlägg- ningar.
Av uppgifterna i figur 6: 12 framgår det att skillnader i kapacitetsutnytt- jande i flera fall har ett stort förklaringsvärde till de redovisade skillnaderna i kapitalkostnader mellan olika grupper av företag.
En slutsats av den analys som förs i detta avsnitt är att det föreligger ett positivt samband mellan en hög lönenivå för arbetskraften och utnyttjan- det av en högt mekaniserad produktionsteknik. Detta samband kvarstår även vid en analys av förhållandena för enskilda branscher.
På grundval av en uppdelning av företagen i effektivitetsklasser efter bruttovinstens storlek har kapitalkostnademas andel av produktionsvärdet beräknats. Enligt dessa beräkningar uppvisar de effektivaste företagen en högre kapitalkostnad än de mindre effektiva företagen. Detta är helt i överensstämmelse med vad som kan förväntas enligt den teoretiska analy- sen. Enligt denna antas nämligen de effektivaste företagen utnyttja sig av en modernare och mer kapitalintensiv produktionsteknik.
Rörliga och Malmöregionen lasta kostnader
Nettovinet
l ?
XXXXXXÄXW I
Kostnader tör råvaror. halvtabrikat. tjänster m.m. &
Lönekostnader Företag rang- ordnade efter Vinstläge
Rörliga och Bora-regionen tuta kostnader
. xxxsxxx—w l
IWI
_ &XXXXXXXXXYI
Väl::::a*:.:;:f1'..':::.z:'.- . .a _l '] .-
Företeg rang- ordnade efter vi net lige
Rörliga och Falun I Bor I ingereg ionen tuta kostnader
Kostnader för råvaror. halvfabrikat. tl'anater mm
_MI _mi”
Företag rang- ordnade efter vlnatläge
Rörliga och Skellefteåregionen testa koetnldu
Nettovmet Avekrivnin-er ,
Företag rang— ordnade efter v inst lige
Rörliga och Ludvika/Moraregionen tuta kostnader
Nettovinet
x—uw . uxxxxstxxxw :
oatnader för råvaror. halvfabrikat. tilneter rn rn
_ sun—xxx—
Förerag i ordnade vinetlägq l
Rörliga och
Dalelanderegienen heta koat nader
Företag rJ ordnade vinetläge
Figur 6:12 Vinstläge och kostnadsfördelning vid fullt kapacitetsutnytt- jande för företag i sam— ma industribransch som i figur 6:4 och 6:11, 1970.
Källa: Bearbetning av SCB: s industristatistik samt leveransenkäten.
6.3.3 Markpriser
Marken kan antas vara den produktionsfaktor som uppvisar de största regionala prisskillnaderna. Priset blir högt i de områden som ligger kommunikationsmässigt väl till i förhållande till utbudet av råvaror, halvfabrikat, tjänster och arbetskraft samt i förhållande till stora avsättningsmarknader. Markpriserna ligger omkring 45 % över riksgenom- snittet i storstadsområdena. Se figur 6: 13. I tabell 6.6 redovisas uppgifter om skillnader i markpriserna inom Stockholmsregionen. Sambanden mellan centrala lägen och prisnivån på mark är uppenbara. Markpriserna ligger fyra gånger högre i Stockholms innerstad äni ytterstadsområdena.l Stockholms län utanför de inre förortskommunerna ligger nivån på markpriserna endast på 20 % av den prisnivå som råderi ytterstadsom- rådena.
I många sektorer finns möjligheter att variera kapital- och arbetsanvänd- ningen i förhållande till marknyttjandet. Markkostnaderna ökar med mäng- den lokaler, maskinkapital och arbetskraft per kvadratmeter mark. De centrala områdenas naturliga lägesfördelar tenderar därför att förstärkas genom att exploateringsgraden där blir högre än i sämre lägen. Den totala exploateringsgraden stiger dock inte över vissa värden, därför attfördelarna av central lokalisering skiljer sig åt mellan olika verksamheter och därför att områdenas interna kommunikationsproblem och andra inre störningar suc- cessivt ökar med växande exploateringsgrad. Det bör framhållas att begrep— pet exploateringsgrad kan ges en vidare definition än det enkla förhållandet mellan lokalyta och markyta. Här mäts den som mängden realkapital och arbetskraft som sysselsätts per markytenhet i ett bestämt läge.
Om räntabilitetskraven och löneförhållandena förjämförbar arbetskraft i stort sett är likartade kommer markanvändningen per kapitalenhet och per sysselsatta att variera mycket mellan lokaliseringsval på olika avstånd från ett från transport— och kostnadssynpunkt centralt läge. Inverkan av ett centralt läge — dvs. höga markpriser — på insatsen av kapital och arbetskraft per kvadratmeter mark är emellertid olika stark inom olika näringsgrenar.
Tabell 6.6 Beräknade markvärden inom några områden i Stockholms kommun 1970
Områden i Markvärde Områden i Markvärde Stockholms ikr/m2 Stockholms ikr/m2 innerstad ytterstad City 3 050 Brommaplan 25 0 Roslagstull 1 400 Haga Norra 380 Fridhemsplan 2 7 00 Järva krog 55 0 Kristineberg 1 700 Alvik 270 Danvikstull 3 00 Johanneshov 660 Slussen 3 050 Enskede 170 Karlberg 950 Älvsjö 320 Norrtull 1 540 Årsta 790 Västertorp 460 Bredäng 150
Källa: U. Strömqvist. Underlag för kommunal näringslivspolitik inom Stockholm, Stencil, Gene—
ralplaneberedningens kansli 197 3.
Figur 6 : I 3 Mark- och exploateringskostnad per m2 Iägenhetsyta år I 9 70.
2213 Källa: PM angående pant-
(Il ( 0 värde och produktions- 5 kostnad för flerfamiljs- hus åren 1969 och 1970 __'?0__190k"' (Ds In 1972: 4).
Primärt är både kapital- och markanvändningen en från företagens pro- duktion eller produktionskapacitet härledd efterfrågan. Denna efterfrågan bestämmer i sin tur efterfrågan av lokalyta. För den fysiska planeringen bör ett generellt exploateringsunderlag komma till användning. Är utgångs- punkten att markanvändningen skall vara den som är bäst från samhällets synpunkt, måste uppenbarligen de markpolitiska åtgärderna och effekterna klarläggas och utvärderas.
6.4 Sammanfattande bedömning
I föreliggande kapitel redovisas en kartläggning och analys av företagens produktivitet och produktionskostnaderi olika regioner. Av undersökning- arna framgår det att produktiviteten, uttryckt som förädlingsvärde per sysselsatt, är högst för industrin i storstadsregionerna. Den främsta förkla- ringen till detta är att industrin i dessa regioner är mer kapitalintensiv och utnyttjar större anläggningar äni övriga delar av landet. Sedan hänsyn tagits till dessa faktorer är det endast industrin i Stockholms-regionen som fortfarande uppvisar vissa produktivitetsfördelar.
De genomsnittsvärden som ligger till grund för de ovan redovisade resul- taten är emellertid många gånger alltför grova och opreciserade för att
kunna tjäna som underlag för en analys av regionala skillnaderi företagens produktionskostnader. I regioner där industrins genomsnittliga produktivi- tet ligger högt förekommer samtidigt många företag med en relativt låg produktivitet. Samtidigt förekommer högproduktiva företagiregioner där genomsnittsvärdet för industrins produktivitet är låg. Detta kan ses som en naturlig process i en bransch och region som kännetecknas av en fortgående teknisk utveckling.
Företagens möjligheter att anpassa sig till rådande pris- och efterfrågeför- hållanden är för övrigt direkt beroende av en sådan fortgående utveckling. En stigande lönenivå kan företagen t. ex. kompensera genom att använda sig av en ny produktionsteknik och mindre åtgång av arbetskraft äniäldre anläggningar. Resultatet av denna anpassning blir en ökad produktivitet som möjliggör för företagen att betala de högre lönerna. På så sätt medför en hög produktivitet i de flesta fall att arbetskraftens lönenivå också är hög.
Förutom de ovan nämnda faktorerna bakom en hög produktivitet fram- går det, att produktiviteten och lönenivån uppvisar ett positivt samband med arbetskraftens ålderssammansättning. Utbildningsnivån bland de an- ställda är ytterligare en faktor som samvarierar positivt med produktivitet och lönenivå.
Det positiva sambandet mellan arbetskraftens utbildning och ålder och företagens produktivitet torde emellertid också bero på att nyrekrytering av ung arbetskraft ofta sker när modern teknik introduceras. En ny och modern produktionsteknik ökar också kraven på god yrkesutbildning.
Förutom produktivitetsförhållandet inom branschen och regionen så visar analysen i kapitel 6 att läget på den lokala arbetsmarknaden har bety- delse för lönenivån. På de lokala arbetsmarknader som kännetecknas av brist på ledig arbetskraft tar lönekostnaderna en större andel av produk- tionsvärdet än vad fallet är på lokala arbetsmarknader där förvärvsintensi- teten ligger på en lägre nivå.
I den analys som sker i kapitel 6 ägnas relativt stort utrymme åt de möj- ligheter företagen har att välja en produktionsteknik som medför låga samlade produktionskostnader. Lönekostnadernas inverkan på företagens lönsamhet kan som visas påverkas t. ex. genom att ändra mekaniseringsgra- den. Av framställningen i kapitlet framgår det att industriföretagen i hög— löneregioner ofta använder sig av en mer kapitalintensiv produktionsteknik än företag inom samma bransch i låglöneregioner.
Skillnader mellan olika företag inom samma bransch och region före- kommer emellertid. På grundval av en uppdelning av företagen i effektivi- tetsklasser efter bruttovinstens storlek har kapitalkostnademas andel av produktionsvärdet beräknats. Enligt dessa beräkningar uppvisar de effekti- vaste företagen en högre kapitalkostnad än de mindre effektiva företagen. Detta resultat är helt i överensstämmelse med vad som kan förväntas enligt den teoretiska analysen. De företag som visar den högsta bruttovinsten antas utnyttja en modernare och mer kapitalintensiv produktionsteknik.
För de flesta branscher och sektorer finns vissa möjligheter att variera kapital- och arbetskraftsanvändningeni förhållande till markutnyttjandet. Incitamenten till utbyte av arbetskraft och kapital mot mark får företagen genom att markpriserna varierar mellan olika orter. Markkostnadernas
inverkan på företagens lönsamhet kan reduceras genom att företagen ökar mängden lokaler, maskinkapital och arbetskraft per kvadratmeter mark.
I de centrala delarna av landets produktions- och kontaktsystem efter- strävas ett intensivare markutnyttjande äni andra delar av landet. I dessa centrala orter ligger nämligen markpriserna betydligt högre än i andra delar av landet. I storstadsregionerna ligger t. ex. markpriserna 45 % över riks- genomsnittet.
Primärt är både kapital- och markanvändningen en från företagens pro- duktion härledd efterfrågan. Denna efterfrågan ligger till grund förföreta- gens efterfrågan efter lokalyta. Om det skall vara möjligt att genomföra en på alla olika faktorer korrekt baserad fysisk planering och en ur samhälls- ekonomisk synvikel väl avvägd hushållning med landets marktillgångar måste det klarläggas hur den bästa möjliga markanvändningen bör varierai olika orter och mellan dem.
7 Byggnadsindustrins produktions- kostnader
Det totala byggandet uppgick år 1969 till nära 30 miljarder kronor varav nybyggnad av bostadshus utgjorde drygt 16 miljarder. För 1975 beräknas motsvarande uppgifter i 1969 års priser komma att bli drygt 35 miljarder totalt och därav 25 miljarder för bostadsbyggande.1 Höga transportkost- nader för tunga och skrymmande byggnadselement har medverkat till en geografisk bundenhet av produktionen och till uppkomsten av regionala skillnader i produktionsteknik och kostnader. Byggnadsmarknaden avskär- mas därigenom i praktiken i betydande utsträckning från internationell konkurrens. Övergång till produktion i långa serier av prefabricerade element försvåras. Den analys av sambanden mellan produktionskostnad och transportkostnad som sker i kapitel 5 med exempel från tillverkning av lättbetong kan även tjäna som exempel på det ovan sagda.
Ett 10-tal av de största företagen svarar för omkring 20 % av marknaden. Inom flertalet av storföretagen är anläggningsverksamheten omfattande. Sådan verksamhet har ofta hög kapitalintensitet och stort behov av högkva- lificerad projekterings— och ledningspersonal. Inom bostadsbyggandet är däremot inslaget av småföretag stort. Antalet fast organiserade byggnads- och installationsföretag uppgick vid mitten av 60—talet till omkring 3 0002 Den ökande andelen av småhusbyggen under tiden därefter har knappast medfört någon minskning av småföretag efter 1965.
Byggnadsproduktionens utnyttjande av maskiner och anläggningar dvs. mekaniseringsgraden, är emellertid mycket låg i förhållande till företag inom tillverkningsindustrin. Den låga mekaniseringsgraden i förening med vidsträckta etableringsmöjligheter tenderar att skapa en hård inbördes kon- kurrens mellan byggnadsföretagen. Detta förhållande torde motverka den produktivitetsdämpande effekt som det skydd som höga transportkostna- der kan tänkas ge.
Mot bakgrund av det ovan sagda är det troligt att konkurrens föreligger trots att de höga transportkostnaderna kan ge upphov till konkurrensbe- gränsningar. I de fall då de som deltar i produktionsprocesserna arbetar mycket fristående, utan närmare samverkan mellan varandra, föreligger emellertid risker för att den effektivaste produktionstekniken inte utnytt- jas.
I föreliggande kapitel lämnas uppgifter om byggnadsindustrins produk- tionskostnader i skilda delar av landet. Sambandet mellan dessa kostnader och regionala produktivitetsskillnader tas även upp. Den låga kapitalinten—
' Uppgifterna har hämtats från G. Lindhagen—K. Paus, Det framtida byg- gandet och dess regionala fördelning, Stencil 1973.
' Se B. Salai, Bostads- produktionens prisutveck- ling, IUI 1968.
Anm. Ortskoefficient = 1,00 motsvarar prisläget i län B, C, D, T och U, som av byggnadsstyrelsen valts som ”normallän”.
Källa: KBS-rapport
nr 13 :3 ”produkt och re- sursdata”, Kungl. bygg- nadsstyrelsen, augusti 1969.
siteten inom byggnadsindustrin samt det skydd från internationell och utomregional konkurrens som föreligger gör att lönenivån för byggnadsar- betare är av väsentlig betydelse som förklaring till regionala produktions— kostnadsskillnader. Byggnadsarbetarnas löneförhållanden i olika delar av landet ägnas därför ett särskilt avsnitt. Detsamma gäller byggnadsindustrins regionala inköps- och avsättningsförhållanden. Uppgiften om leverans— mönstret syftar till att belysa i vilken utsträckning denna sektor är regionalt bunden i sitt lokaliseringsmönster. De visar även transporternas betydelse för konkurrensförhållandena.
7.1 Produktionskostnader och produktivitet
Det är väl känt att betydande regionala skillnader föreligger i byggnads- industrins produktionskostnader. Flera faktorer kan nämnas som förkla- ring till detta.
Bostadsproduktionen sker på lokala marknader. Till en del återspeglar marknadernas över tiden konstanta kostnadsskillnader olikheteri utföran- de och utrustning. Klimat, tekniska och produktionsbetingelser, löner och byggnadsindustrins lokala struktur är andra faktorer av betydelse som förklaring till skillnaderi produktionskostnaderna.
Uppgifterna om produktionskostnaden för bostäder kan bl. a. hämtas från byggnadsstyrelsens ortskoefficienter. Dessa koefficienter återger ge- nomsnittsvärden för byggnadskostnader av bostäder i länen och storstads- områden. Uppgifterna i tabell 7: 1 från 1968 bygger på detta material. Stockholm och Göteborg har höga byggnadskostnader. Den relativt höga kostnadsnivån i övre Norrland och den låga nivån i de sydligaste länen anty- der klimatförhållandenas betydelse. Inom ramen för produktionskostnads- gruppens arbete har en särskildiundersökning även skett av byggnadsindu- strin.
Resultaten från denna undersökning stämmer väl överens med uppgifter— naitabell 7.1
Tabell 7.1 Relativ kostnadsnivå för byggnadsinvesteringari olika län
Län Ortskoefficient Län Ortskoefficient
AB 1,10 0 1,10 C 1,00 P 0,95 D 1,00 R 0,95 E 0,95 S 0,95 F 0,95 T 1,00 G 0,95 U 1,00 H 0,95 W 0,95 1 0,95 X 0,95 K 0,90 Y 1,05 L 0,90 Z 1,05 M 0,95 AC 1,05 N 0,95 BD 1,05
Enligt produktionskostnadsgruppens studie låg år 1970 byggnadskostna- derna i Stockholms- och Göteborgsregionerna på drygt 1 000 kr per m2 lägenhetsyta. 1 län som Kopparbergs och Västerbottens var kostnaderna samtidigt omkring 1 000 kr per ml. 1 Skåne och Blekinge utom Malmö-regionen låg motsvarande kostnader på omkring 880 kr. För en normalstor lägenhet innebär det att byggnadskostnadema uppvisar regionala skillnader på omkring 20 000 kr.
Förutom de tidigare nämnda faktorer som kan förklara detta är fördel- ningen av byggandet på sanerings- och exploateringsområden av väsentlig betydelse. Byggnadsobjekt i saneringsområden tenderar som regel att bli betydligt dyrare än objekt i exploateringsområden. Skillnaden ibyggnads- kostnader mellan sanerings- och exploateringsområden var i Göteborg 175 kr per m2 lägenhetsyta år 1970. Eftersom det främst är i Stockholm och Göteborg, som lägenheter produceras i saneringsområden, förklarar det en del av de angivna skillnaderna mellan olika regioner och ortstyper i pro- duktionskostnader för bostäder. Vid en analys av byggnadsindustrins produktionskostnader och den betydelse de har är det emellertid inte tillräckligt att enbart studera kostnaderna för bostadsbyggandet. Detta gäller inte minst uppgifter som skall tjäna som underlag för samhällsekono- miska kalkyler av det slag som presenteras i kapitel 1 l .
Tabell 7.2 Genomsnittlig etableringsinvestering per ny invånare i olika län 1969.
Län Etableringsinvestering 1969 års prisnivå
(Kr/lägenh) (Kr/ny inv)
2,5 boende/läg AB 216 000 86 400 C 191 000 76 400 D 189 000 75 600 E 180 000 72 000 F 188 000 75 200 G 187 000 74 800 H 188 000 75 200 I 181 000 72 400 K 176 000 70 400 L 181 000 72 400 M 189 000 75 600 N 192 000 76 800 0 217 000 86 800 P 188 000 75 200 R 183 000 73 200 S 187 000 74 800 T 192 000 76 800 U 190 000 76 000 W 185 000 74 000 X 183 000 73 200 Y 204 000 81 600 Z 203 000 81 200 AC 203 000 81 200 ED 204 000 81 600
KäIIa.'G. Lindhagen, K. Paus. Det framtida byg- gandet och dess regionala fördelning. Stencil 1973.
' Kostnader och kvalitet i tätortsbebyggelse, CTH 196 8
' Byggnadsindustrins ar- betsproduktivitet. Bygg- nadsindustriförbundet 1967.
I anslutning till nyproduktion av bostäder måste omfattande investering- ar som regel också utföras i grannskapsanläggningar av skilda slag. Det är gator och vägar, vatten- och avloppsnät och reningsanläggningar. Barndag- hem och skolor tillkommer, liksom olika slag av övrig närservice, både offentlig och privat. Kalkyler över kostnaderna för sådan kompletterande investeringsverksamhet har utförts vid Chalmers av forskningsgruppen SCAPE.l I tabell 7 .2 redovisas en regional bearbetning av dessa studier och annat kompletterande material.
Av uppgifterna i tabell 7.2 framgår det att de regionala skillnaderna är uppemot 40 000 kronor vid investeringi en ny lägenhet med kompletteran- de anläggningar. Uppgiftema visar även att de investeringar som sker för att tillgodose önskemålen om bostad från ett nyinflyttat hushåll liggeri nivå med de investeringar i byggnader och maskiner som ett industriföretag har för varje nyanställd.
Regionala skillnader i byggnadsindustrins produktionskostnader beror även på att möjligheterna att tillvarata produktivitetsfördelar är olika. Betydande regionala skillnader föreligger därför i arbetskraftens produk- tivitet.
Men även efter korrigering för detta, dvs. arbetsplatsernas storlek, så har det ien särskild studie2 visats att produktiviteten i storstäderna ligger 20 % lägre än i landet i övrigt. I stort sett kan produktivitetsnivåema ses som spegelbilder av de tidigare konstaterade skillnaderna i produktionskostna- der. Låg produktivitet och höga produktionskostnader återfinns i Stor- stockholm och i de norra länen. Hög produktivitet och låga produktions- kostnader återfinns i de sydligaste länen. Ett par väsentliga undantag förekommer emellertid. Göteborgs— och Malmöregionerna uppvisar som framgår av tabell 7.3 låga värden på arbetskraftens produktivitet samtidigt som produktionskostnaderna ligger något över respektive långt under riks- genomsnittet.
Tabell 7.3 Produktiviteten uttryckt som byggnadsvolym per arbetad timme (ma/tim.) i olika regioner 1965
Region Genom snitt Genomsnittet korrige- rat för byggnadsvolym Storstockholm 0,42 0,38 Storgöteborg 0,40 0,39 Malmö och Lund 0,41 0,40 Mälardalen (exkl. Storsth) 0,46 0,39 Östra Götaland 0,53 0,53 Skåne och Blekinge (exkl Malmö/Lund) 0,47 0,47 Västra Götaland (exkl Storgöteborg) 0,46 0,50 Källa: Byggnadsindu strins Värmlands, Kopparbergs arbetsproduktivitet, och Gävleborgs län 0,44 0,48 Byggnadsindustriförbundet, Övriga Norrland 0,41 0,45 1967.
Uppgifterna i tabell 7.3 tyder på att det föreligger ett positivt samband mellan byggnadsvolym och arbetskraftens produktivitet. Storstäderna visar genomgående låg nivå på produktiviteten. Samtidigt föreligger ett kraftiga- re positivt samband mellan byggnadsvolym och produktivitet inom bygg- nadsindustrin i dessa regioner. Studien visar även att storstadsobjekten har drygt 80 % högre produktivitet vid de största byggnadsvolymerna än vid de minsta. Motsvarande differensi övriga regioner är omkring 50 %.
Storstädernas låga arbetskraftsproduktivitet kan som nämnts ha flera orsaker. Bland tänkbara förklaringar är förutom tidigare nämnda faktorer exploatering av olämplig mark, besvärliga transporter.
Andelen underentreprenörer är större i storstadsområden än i övriga regioner. Kraven på arbetsplanering och samordning ökar därmed. Produk- tiviteten borde emellertid stiga ioch med att vissa arbetsuppgifter på så sätt i större utsträckning utförs av specialarbetare. De större kraven på samord- ning och arbetsplanering kan emellertid medföra att andelen outnyttjad arbetstid blir större i storstadsområdena än i andra orter. Särskilda studier av Byggindustriförbundet visar att den outnyttjade arbetstiden låg 7 pro- centenheter högre i storstadsregionerna än i andra orter.
7.2 Löner
Byggnadsindustrin har som tidigare nämnts inte så stora möjligheter att välja mellan olika produktionsmetoder med skillnaderimekaniseringsgrad som tillverkningsindustrin. En höglönenivå för byggnadsarbetare kan intei samma utsträckning som inom tillverkningsindustrin kompenseras genom att öka mängden maskiner och övrigt realkapital. Regionala skillnader i arbetskraftens lönenivå kommer följaktligen direkt att återspeglas i skillnader i produktionskostnaderna. De i kapitel 6 påvisade positiva sambandet mellan en hög produktivitet och en hög lönenivå inorn tillverkningsindustrin återfinns följaktligen inte inom byggnadsindustrin.
Byggnadsarbetarna i Stockholmsregionen hade år 1966 drygt 20 % högre lön än riksgenomsnittet. Se figur 7 :l. Även byggnadsarbetarna i Göteborg och Luleå hade en lönenivå klart över riksgenomsnittet. I Kalmar län låg lönenivån däremot nästan 20 % under riksgenomsnittet.
En jämförelse mellan lönenivåema 1966 och 1971 visar att byggnads- arbetarnas löner i Stockholmsregionen fortfarande ligger omkring 20 % över riksgenomsnittet. Även den relativa lönenivån för byggnadsarbetare i Göteborgsregionen ligger i stort sett oförändrat drygt fem procent över riksgenomsnittet. I Norrlandslänen och Kopparbergs län har de relativa för- ändringarna varit obetydliga frånsett Norrbottens län som 1966 låg ett par procent över riksgenomsnittet men år 1971 låg fem procent under riks- genomsnittet.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att en viss regional utjämning av byggnadsarbetarnas lönenivå har skett mellan åren 1966 och 1971. Samti— digt kvarstår emellertid den höga lönenivån för Stockholm och den låga för ett par läni Mellansverige.
" Genomsnittslön för bygg- P nadsarbetare Index för hela riket 1100.
'//4 93-107
100 Figur 7:I Byggnadsarbetarna: löner år I 966 och I 9 71 Anm. Genomsnittslön Källa: 1966, Ort och lön respektive år för bygg- inom byggnadsindustrin, nadsarbetare i hela landet, Svenska byggnadsindu- index = 100
striförbundet. För 1971, Löner 1971,del 2. SOS.
7.3 Byggnadsindustrinsleveransmönster
I inledningen till kapitel 7 nämns besvärliga transportförhållanden och höga transportkostnader som en faktor som kan förklara sektorns regionala produktionskostnaderna.l De höga transportkostnaderna fungerar som en form av tullar, och ger skydd för konkurrens från producenter i andra regioner. På så sätt kommer konkurrensen i stor utsträckning att begränsas till att gälla de företag som är etablerade inom en region. Mellan olikstora regioner kan följaktligen konkurrensförhållandena skilja sig åt rätt avsevärt. Som en följd av det kommer även pressen på produktionskost- naderna att uppvisa regionala olikheter.
För att undersöka i vad mån inköps- och försäljningsmönstret inom byggnadsindustrin uppvisar regionala uppdelningar har en särskild leverans- enkät gått ut till byggnadsföretagi denna sektor som är verksamma i de fyra specialstuderade länen.2 Frågeformuläret utgör en variant av den enkät som beskrivs i kapitel 3. I figur 7: 2 återges uppgifterna från leveransunder- sökningen. En jämförelse med motsvarande uppgifter i kapitel 3 visar att byggnadsföretagen är betydligt mer lokalt och regionalt inriktade i sitt försäljnings- och inköpsmönster än vad tillverkningsindustrin är.
Detta gäller framför allt de regioner, Kopparbergs län och Skellefteå A-region, som har de längsta avstånden till marknader utanför den egna regionen.
Inslaget av stora byggnadsföretag förklarar varför byggnadsindustrin i Malmö-regionen avsätter en större andel av sin produktion utanför det egna länet än vad fallet är för byggnadsföretagen i de övriga länen.
7.4 Sammanfattande bedömning
Uppgifterna om byggnadsindustrins produktionskostnader i föreliggande kapitel visar att byggnadskostnaderna är högst i Stockholms- och Göte- borgsregionerna, där de ligger 10 % över riksgenomsnittet. I de fyra nord- ligaste länen ligger byggnadskostnaderna 5 % över genomsnittet förlandet. De lägsta byggnadskostnaderna redovisar Blekinge och Kristianstads län.
Lönekostnaderna spelar en relativt stor roll för de totala byggnadskost- naderna eftersom byggnadsverksamheten är betydligt mindre kapitalinten- siv än tillverkningsindustrin. Detta beror i sin tur på att de tekniska möjlig- heterna att ersätta arbetskraften med maskiner är begränsad inom bygg- nadsverksamheten. Regionala skillnader i byggnadsarbetarnas produktivi- tet, mätt som produktionsvolym per byggnadsarbetare, är därför av bety- delse för en analys av regionala skillnader i byggnadskostnaderna. Stor- stadsregionerna uppvisar lägre produktivitetsvärden, men är betydligt mer beroende av byggnadsobjektens storlek än övriga regioner.
Skillnaderna i byggnadskostnaderna mellan de norra och södra delarna av landet torde framför allt bero på sämre markförhållanden, högre krav på isolering och kortare byggnadssäsongi de norra delarna av landet.
' För en närmare diskus- sion av detta se avsnitt 5.2.
2 Västerbottens, Koppar- bergs, Älvsborgs, Malmöhus.
KOSTNADER FOR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
Byggnadsverksamh et
MALMÖ/LUND] TRELLEBORG A—REGION
OVR. SEKT.
38 se ÖVRIGA so LANDET 332
50
9
ÖVR. SEKT.
UTLANDET EXPORT
KOSTNADER FÖR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
KOPPARBERGS
LÄN
OVR. SEKT.
Figur 72 Byggnadsverk-
FÖRSÄLJNING
samheten i fyra regioner. Fördelning av inköp och försäljning, I 9 70.
Anm. Siffrorna i figuren anger branschkod enligt Svensk Näringsgrensindelning (SNI) bransch jord- och skogs- bruk gruvor och mi- neralbrott livsmedels- och dryckesvaruin- dustri
SNI-kod 11— 1 3
2
31
KOSTNADER FÖR
varu— och plastin- dustri 35 jord- och sten- varuindustri 36 järn-, stål- och metallverk 3 7 verkstadsvaru— industri 38 ARBETSKRAFT OCH KAPITAL . BORAS A-REGION 31 EGNA %% 50 LANET 50 OVR. SEKT. 9 OVR. SEKT. ÖVRIGA 332 LANDET 50 ÖVR. 9 SEKT. OVR SEKT KOSTNADER FOR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL SKELLEFTEÅ A-REGION 33 EGNA % se LÄNET 23 50 ovn. 9 SEKT. ÖVR. SEKT. ÖVRIGA so RLANDET egg szxi. ggg, textil-, konfek- annan tillverk- tions- och lä- ningsindustri 39 derindustri 32 byggnadsverk- trävaruindustri 33 samhet 50 massa- och pap- uppdragsverk— persindustri, gra- samhet 832 fisk industri 34 offentlig för- kemisk, gummi- valtning och
andra tjänster 9
Källa: Leveransenkäten.
I kapitel 3 diskuteras hur företagen ingår som delar i ett produktions- system. 1 föreliggande kapitel återges motsvarande uppgifter om byggnads- företagens inköp och försäljning, regionalt och sektoriellt fördelade, i några av de studerade regionerna. Som ett genomgående drag framstår den utpräglade regionala förankring som byggnadsföretagen uppvisar såväl på inköps- som på försäljningssidan.
IV Företagsservice och offentlig sektors produktionsförhållanden
8 Produktionskostnader och utbud av företagsservice
En väsentlig skillnad föreligger vid analys av produktionsförhållanden inom tillverkningsindustrin, byggnadsverksamheten och tjänstesektorerna. Inom de förra är det möjligt att som mått på produktionens omfattning använda sig av fysiska uppgifter om produktion iton, m3 o. dyl. Några speciella svå- righeter föreligger inte heller vid en övergång mellan sådana fysiska mått och monetära termer. För tjänstesektorerna föreligger inte samma möjlig- heter att överföra uppgifter om t. ex. produktivitet från fysiska till mone- tära enheter. För den offentliga sektorns produktion tillkommer problemet att denna produktion oftast inte är prissatt i monetära mått. Dessa mät- problem innebär emellertid inte att någon skarp gräns kan dras mellan de olika sektorerna vid en ekonomisk analys. Efterfrågeförhållanden, faktor- utrustning och produktionsteknik är avgörande för utformningen av tjäns- tesektorernas produktion likaväl som för de varuproducerande sektorernas. Frågan om alternativa mätmetoder vid analys av tjänstesektorernas produktionsförhållanden ägnas särskild uppmärksamhet i kapitel 9.
En viktig skillnad mellan varuproduktion och tjänsteproduktion är emellertid att den senare i större utsträckning måste produceras i den region där den konsumeras. Detta gälleri särskilt hög grad de offentliga tjänsterna. Den privata tjänsteproduktionens förhållanden i detta avseende analyseras i föreliggande kapitel med uppgifter om företagsservicens regionala försälj- nings- och inköpsmönster.
I kapitlen 3 och 6 analyseras olika faktorer av betydelse för företagens produktionskostnader. Av de uppgifter som lämnas i kapitel 6 framgår det bl. a. att industrin i storstäderna uppvisar produktivitetsfördelar i förhål- lande till industriföretag i andra delar av landet. Även sedan hänsyn tas till faktorer som stordriftsfördelar och mekaniseringsgrad kvarstår produktivi- tetsfördelarna för industrin i Stockholmsregionen. Flera förklaringar till detta kan anföras. Den gemensamma resursanvändningen för många storstadslokaliserade företag innebär ett högre kapacitetsutnyttjande av vissa gemensamma resurser. Möjligheterna till ett resursbesparande samarbete är också stora när det gäller tjänsteproduktion. Inom denna sektor är produktionen nämligen mindre låst till en given form på slutprodukten, serviceutbudet, än inom de varuproducerande näringarna.
Tabell 8.1 Regional fördelning av företag och anställda 1970 för olika typer av uppdragsverksamhet (procent)
Näringsområde Riksområde (SNI)
AB CDTUE FGHI KLM NOPR SWX YZ AC,BD Summa % % % % % % % % % Antal
Juridisk och kam eral uppdragsverksamhet (83210, 83220) Företag 27 13 Anställda 38 1 1
16 18 13 17
100 2 944 100 8 837
qlo (o)-3?— GOO AU-
Drivande av dator- central (83 2 30) Företag 48 10 Anställda 61 6
2 100 203 100 3 632
16 17
Nå QOS WN MN ...
Arkitektkontor, byggkonsultbyråer (8 3 24 1 )
Företag 39 1 1 Anställda 49 8
100 2 288 100 21413
12 16 7 10 17
Axl u- w-h &&
Andra tekniska byråer och anslutna (83 249) Företag 38 1 1 Anställda 43 14
13 18 10 16
100 1 445 100 9 541
Ulm xxx! Nu.) wh—
Annons-, reklam- o. marknadsundersökn.- verksamhet (8 325 0) Företag 54 Anställda 67
N N
12 17 10 14
100 985 100 7 002
åxl Nu.: ww I
...
Övrig uppdragsverk-
samhet utom bevak—
ningsrörelse (8 3291, 83292, 83299) Företag 48 10 Anställda 61 6
13 16 10 16
100 1 322 100 5 960
Nå NU- .— NO)
Maskinuthyrnings-
rörelse (83 300) Företag 28 17 Anställda 5 3 10
13 23 11 18
NA
4 4 100 178 3 1 100 3 148
le
Källa: Bearbetning av SCB:s företagsregister.
En stor del av företagsservicen sker i form av kontakter och informa- tionsutbyte mellan olika tillverkningsföretag. Vid en analys av företagsser- vicens betydelse för produktionskostnaderna i en region är det av stort vär- de att känna till relationen mellan de tjänster som bjuds ut av serviceföre- tagen och de tjänster som består av informationsutbyte mellan tillverk- ningsföretag. Det förra tjänsteutbudet är relativt enkelt att informera sig
om, medan den senare formen för utbyte är svårare att uppskatta. De kart- läggningar av företagens leveransströmmar och personkontakter som redo- visas i kapitlen 3—5 kan emellertid ge en antydan om serviceutbytet mel— lan industriföretag. I bilagorna 8 och 10 lämnas ytterligare uppgifter om detta. I föreliggande kapitel begränsas framställningen till den service som köps från företag som specialiserat sig på uppdragsverksamhet. Denna verksamhet har varit mycket expansiv under de senaste 5— 1 0 åren. Uppgifter om den regionala fördelningen vad gäller antalet arbetsställen och sysselsatta inom olika former av uppdragsverksamhet återges i tabell 8.1 . Storstadslänen intar en dominerande ställning. Detta gäller fram för allt Stockholms län.
För en utvärdering av företagsservicens betydelse för produktionskost— naderna i olika delar av landet är det nödvändigt att ge en detaljerad bild av uppdragsverksamhetens lokalisering. Den bör bl. a. omfatta en utvärdering av vilken omfattning marknadsunderlaget har för olika serviceformer.
8. 1 Utbud av företagsservice
Kartläggningar och analyser av den lokala, regionala och nationella av- sättningen för olika former av företagsservice visar vilka serviceformer som kan utvecklas spontant i olika regioner och ortstyper. Slutsatser om dessa förhållanden bör kunna dras på grundval av uppgifter om den förväntade utvecklingen av olika regioners produktions- och näringslivsstruktur. Upp- gifter om industrisektorernas inköp av företagsservice bör också kunna an- vändas liksom uppgifter om nödvändigt marknadsunderlag för serviceföre- tagen.
För att klarlägga i vilken utsträckning olika former av företagsservice för- säljs och köps på den lokala, regionala och nationella marknaden har pro- duktionskostnadsgruppen genomfört en särskild enkätundersökning till serviceföretagen. Uppläggningen av den undersökningen följer i huvudsak den i kapitel 3 redovisade enkätundersökningen till industriföretagen.1
Från bearbetningen av produktionskostnadsgruppens serviceenkät för Malmö kan nämnas att serviceföretagens försäljning av företagsservice är relativt väl spridd inom den egna regionen och de närmaste grannregio- nerna. Detta framgår bl. a. av figur 8: 1 som visar försäljning av företagsservice från Malmöregionen. En stor del av kunderna återfinns inom Kristianstads och Kronobergs län samt vissa delar av Blekinge. Även om täckningsgraden är något lägre i landets mellersta delar tycks fältets utseende väl överensstämma med det tidigare i kapitel 5 beskrivna fördelningsmönstret för industrins försäljning av varor. Gränsen mot Norrland och svaghetszonerna i södra och mellersta Sverige är i stort sett densamma.2
För Kopparbergs län gäller att drygt hälften av de specificerade leveranserna går till arbetsställen inom den egna regionen. Endast en femtedel av leveranserna går utanför det egna länet. Stora skillnader råder dock mellan företag i de olika regionerna. Medan t. ex. serviceföretagen i Avesta- och Ludvikaregionen har omkring hälften av sin kundkrets utom
l Serviceföretageni Västerbottens, Koppar- bergs, Älvsborgs och Malmöhus län tillfrågades om namn och lokalise- ringsort för sina 15 största kunder och leverantörer. Dessutom ombads företagen ange vilken typ av företags- service som levereras till olika kunder.
2 En utförlig redogörelse för detta lämnas i bidra- get från H. Bylund-T. Ek ibilaga 10.
% i E 3 %
Figur &] Regional fördel- ning av serviceföretagens försäljning I 9 70. Malmö /Lund/ Trelleborg A-region
Källa: Serviceenkäten
7//// ÖVRIGA LÄNET &. STORSTADSREGIONERNA
länet utnyttjas serviceutbudet i Mora till över 90 procent av kunder inom den egna kommunen och uteslutande inom länet. Främsta orsaken till detta torde vara att regiongränserna inte ger lika stora omland för respektive utbudsorter. Studeras nämligen leveransströmmarna inom länet närmare framkommer ett i huvudsak likartat regionalt mönster för varje kommun.
I en någorlunda fullständig analys av serviceutbudet i olika delar av landet bör de olika formerna av uppdragsverksamhet särskiljas. De har helt olika funktioner för företag som utnyttjar servicen. En grov gruppering av de olika formerna för uppdragsverksamhet kan göras i t. ex. de tre huvudtyperna ekonomisk/administrativ, teknisk och försälj- ningsteknisk service. I figur 813 redovisas uppgifter om försäljning av de tre huvudtyperna av företagsservice från serviceföretag i Kopparbergs län.
Om man bortser från försäljning av service till Stockholm så har de tekniska tjänsterna en större geografisk spridning än de'ekonomiskt/ administrativa. Det skulle till en del kunna förklaras av att de tekniska tjänsterna är mer differentierade och därför på vissa områden förutsätter ett större marknadsunderlag.
I tabell 8.2 redovisas uppgifter om den regionala fördelningen av teknisk uppdragsverksamhet för samtliga de regioner som intensivstude- rats. Materialet understryker att de tekniska konsultföretagen har en relativt stor regional spridning i sin försäljning. Inom denna grupp av serviceföretag återfinns såväl de regionalt sett väl spridda konsultema till byggnadsindustrin som det mycket koncentrerade utbudet av datateknisk service. Detta måste beaktas då de stora skillnader som föreligger i mönstret för t. ex. Kopparbergs län och Skellefteåregionen skall för- klaras. Den begränsade regionala avsättning som de tekniska konsultema i Skellefteåregionen uppvisar torde främst bero på det relativt omfattande serviceutbudet i Umeåregionen. Den stora lokala avsättningen för Skellef- teåregionens serviceföretag kan till stor del förklaras av att tillgänglighe- ten till serviceutbud i andra regioner är liten. Närheten till Stockholm och Göteborg gör att de större företagen i Kopparbergs län och Borås A-region tillgodoser en stor del av sina behov av mer kvalificerad service i dessa regioner. Mindre företag i de mer perifera delarna av regionerna
INV/] Ekonomi/adm.
__ Teknisk Försöljn. teknisk
3i=i=i=i=i=:- Lönet totalt
....Mo
100 25 0
Figur 8 :2. Regional fördelning av serviceföre- tagens försäljningi Kopparbergs län är 1970. Procent.
Källa: Serviceenkäten .
Figur 8.3 . Regional fördelning av försäljning från olika serviceföre- tag i Kopparbergs län
år I 9 70.
Anm: Se teckenförkla- ring till figur 8: 2.
Källa: Serviceenkäten.
Tabell 8.2 Regional fördelning av avsättningen från tekniska konsultföretag i undersölmingsomlådena 1970 (procent)
Avsättnings— Skellefteå Koppar- Borås Malmö/ Lund / marknad A—region bergs län A-region Trelleborg A-region
Lokalt (egna A-reg.) 57 16 23 39 Regionalt (egna länet iövrigt) 3 55 47 3 2 Nationellt (landet i övrigt) 33 9 1 9 1 9 Utlandet (exporten) 7 20 11 10
Summa 100 100 100 100
Källa: Serviceenkäten.
köper däremot sin service från Falun/Borlänge och Borås. Koncentrationen av såväl serviceföretag som övriga företag till Malmö kommun gör att servicen där huvudsakligen får en lokal avsättning.
De större serviceföretagensleveranser skiljer sig från de övriga därigenom att de till mindre del svarar för det lokala serviceutbudet, se tabell 8.3. Typiskt för de större serviceföretageni Kopparbergs län är att de leveranser till alla delar av det egna länet, men i mindre utsträckning till hela den nationella marknaden. En orsak härtill är att dessa företag i stor utsträckning har lokalkontor i angränsande län, vilket innebär att omlanden automatiskt begränsas.
Av den totala försäljningen från serviceföretagen i Kopparbergs län går endast 25 procent till industriföretag. Samtidigt kan konstateras att huvuddelen av den service som levereras utom länet går till industri- sektorn. Medan t. ex. kundkategorin offentlig förvaltning till praktiskt taget 100 procent finns inom det egna länet levereras cirka 50 procent utanför länet av den service som går till industrin. I motsats till försäljningen till den offentliga sektorn utbjuds således företagens industriservice till ganska stor del på den nationella marknaden.
Tabell 8.3 Regional fördelning av försäljning från serviceföretag i Kopparbergs län indelade efter företagsstorlek 1970 (procent)
Serviceleveranser till
Storleksklass eft er antal Egen Övriga Storstads- Övriga
sysselsatta region länet regionerna Sve rige Totalt - 10 59 18 1 22 100 10— 15 5 3 13 14 20 100
15 — 51 33 — 16 100
Samtliga 5 7 24 6 1 3 1 00
Källa: Bearbetning vid länsstyrelsen i Falun av serviceenkäten.
8.2 Efterfrågan på företagsservice
Under senare år har efterfrågan på företagsservice ökat kraftigt. Detta torde bl. a. bero på att många företag inte har möjlighet att ständigt sysselsätta ett växande antal specialister inom den egna organisationens ram.
Från tillverkningsindustrins sida visar produktionskostnadsgruppens servicestudie att det är inköp av teknisk service som dominerar stort över de två andra huvudtyperna av service, administrativ och försäljnings- teknisk. En större del av industrins inköp av teknisk service sker från andra industriföretag än från företag med enbart service.
Serviceutnyttjandet är inte detsamma i alla branscher. Gruvindustri, pappersindustri, järn- och stålindustri samt kemisk industri är service- intensiva. Dessa branscher uppvisar också en hög mekaniseringsgrad. De utnyttjar främst teknisk service. Någon skillnad mellan stora och små företag föreligger inte. Branschtillhörigheten är sålunda av avgörande betydelse för serviceutnyttjandet oavsett företagsstorlek eller region. Detta illustreras i figur 8: 4 som visar den regionala och sektoriella fördelningen av serviceföretagens försäljning och inköp för några regioner.
Det ligger nära till hands att söka förklara skillnader i företagens serviceutnyttjande med att kunskap, motivation och kontakter hos företagsledning och tjänstemannapersonal skiljer sig åt. Arbetsbelastning och ekonomisk situation kan också ha betydelse. Några av dessa faktorer kan belysas med hjälp av de data om utbildningsnivån hos förvaltnings- personalen som insamlats genom den i kapitel 3 beskrivna leveransenkäten. I tabell 8.4 redovisas uppgifter om utbildningsnivån för två branscher med relativt lågt serviceutnyttjande, nämligen träindustrin och verkstads- industrin. Företagen har indelats i två grupper. Den första av dessa innehåller företag där mer än 30% av tjänstemannapersonalen har gymnasial eller högre utbildning. I den andra gruppen finns övriga företag. Extern service utnyttjas i avsevärt större utsträckning bland företag som har en hög utbildningsnivå hos tjänstemannapersonalen än bland övriga företag. Det kan tilläggas att serviceutnyttjandet är särskilt högt bland små företag med hög utbildningsnivå. Specith gäller detta verkstadsindustrin.
Den regionala fördelningen av industrins inköp av service påverkas bl.a. av avstånden till närmaste utbud av de olika servicetyperna. I tabell 8.5 redovisas uppgifter om metall- och verkstadsindustrins inköp av
Tabell 8.4 Serviceinköp per sysselsatt i industriföretag med skillnaderi tjänste- männens utbildningsnivå Kopparbergs län år 1970 (tusen kronor)
Företagstyp Träindustri Verkstads-
industri Företag med hög utbildningsnivå 1,5 2,1 Källa: Bearbetningar Vid Övriga företag 1,0 1,3 länsstyrelsen i Falun av
serviceenkäten.
KOSTNADER ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
MALMÖ/
A-REG
ÖVRIGA 34 LANDET
KOSTNADER FÖR ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
EGNA
OVR. LÄNET SEKT.
Uppdragsverksamhet
LUND/
TRE LLEBORG
ION
SEKT. 38 ÖVR. SEKT.
UTLANDET
XPORT
KOPPAR BERGS LA N
Figur 8:4 Uppdrags- verksamhet i fyra regio- ner. Inköpoch försäljning, 1970. Anm. Siffrorna i figuren anger branschkod enligt Svensk Näringsgrensindel- ning (SN I) bransch jord- och skogs- bruk gruvor och mi- neralbrott livsmedels- och dryckesvaruin- dustri textil-, konfek- tions- och läder- industri trävaru industri massa- och pap- persindustri, gra- fisk industri
SNI-kod 11— 1 3 20
31
32 33
KOSTNADER FÖR ARBETS- KRAFT OCH KAPITAL
KOSTNADER ARBETSKRAFT OCH KAPITAL
A— REGION
832
SKELLEFTEÅ
A—REGION
38 EGNA se ”* LÄNET 35
går?? 38
23 en
so
ava. SEKT
34 ovmoA 33 m 34 OVRLANDET SEKT. ,
ovn. SEKT.
kemisk, gummi- varu- och plast- industri 35 jord- och sten- varuindustri 36 järn-, stål- och metallverk 37 verkstadsvaru-
industri 38 annan tillverk- ningsindustri 39 byggnadsverk- samhet 50 partihandel 61 uppdragsverk- samhet 83 2 offentlig förvalt- ning och andra tjänster 9
FÖRSÄLJNING
33 SEKT. ÖVRIGA 32 LÅNDET 38 UV" ove. SEKT. SEKT'EX UTLANDET
Tabell 8.5 Metall— och verkstadsindustrins (SNI-kod 38) i Skellefteå- och Boråsregionerna inköp av företagsservice år 1970
___—_____________-——————
Studerad Regional fördelning A-region av inköp ___—___! Typ av service Lokal och Nationell Stockholm Göteborg regional marknad marknad exkl. (egna A- Stockholm 0. regioner) Göteborg __________________#——————— Borås 1(Ekonom/admin. 30 2 16 52 f öretagsservice) 2 (Tekn. uppdrags- 23 16 8 50 verksamhet) 3 (Service i för- 12 0 32 56 säljntekniska frågor) Skellefteå 1 (Ekonom /admin. 86 12 3 0 företagsservice) 2 (Tekn. uppdrags- verksamhet) 80 10 10 0 3 (Service i för- 65 9 26 0 säljn.-tekniska frågor)
________________—————
Källa: Leveransenkäten.
företagsservice. De lokala och regionala inköpens relativa storlek är mycket starkt beroende av avståndet till närmaste storstad. Summeras uppgifterna för Boråsregionens lokala och regionala inköp med inköpen från Göteborg erhålles relationstal som är nästan identiska med Skellef— teåföretagens inköp av service inom den egna A-regionen. Detta tyder på att Boråsföretagen till stor del tillgodoser sitt behov av företagsservice i Göteborgsregionen. Motsvarande möjligheter föreligger inte för industri- företagen i Skellefteåregionen. En viss andel av servicen tillgodoses i Stockholm för industriföretag i alla regioner, oavsett om de liggeri Malmö, nära en annan storstad som fallet är för Boråsregionen eller pålångt avstånd . från andra större städer, som fallet är för Skellefteåföretagen.l
8.3 Sammanfattande bedömning
Tillgången till företagsservice kan anses vara en betydelsfull lokaliserings- faktor för många företag. Det är emellertid svårt att exakt ange dess bety— delse. Detta gäller inte minst teknisk konsultation och överföring av infor- mation om bl. a. ny produktionsteknik. Serviceutbudet är emellertid också 1 Detta framgår även av av betydelse för produktionskostnaderna på kort sikt. Om tillfälliga behov figur 4: 5 ikapitel 4.
av tjänster kan tillgodoses är det möjligt att undvika överkapacitet inom den egna serviceproduktionen under långa perioder.
Utbudet av företagsservice är koncentrerat till de större städerna. Sam— manlagt fanns år 1965 ungefär 65 % av alla uppdragsverksamhet i de tre storstadsregionerna. Norrlands andel var vid samma tidpunkt knappt 8 %. Den regionala obalansen i tillgången till företagsservice är sannolikt en di- rekt följd av att de mest kvalificerade tjänsterna kräver ett betydande mark- nadsunderlag. De kan därför endast tillhandahållas i de största stadsregio- nerna. Mer rutiniserad service är däremot relativt jämnt fördelad över landet. Juridiskt och kameral service är t. ex. väl företrädd även utanför storstadsregionerna, medan motsatsen gäller för marknadsundersöknings- byråer. Administrativt utvecklingsarbete kan betecknas som en mycket kvalificerad typ av tjänst. I slutet av år 1970 fanns 59 % av samtliga organisationskonsulteri Stockholmsregionen.
Den regionala och sektoriella fördelningen av serviceföretagens försälj- ning och inköp återges för de av produktionskostnadsgruppen specialstude- rade regionerna. Inom tillverkningsindustrin är det livsmedelsindustrin, den kemiska industrin, grafisk industri och verkstadsindustri som är serviceföretagens största kunder.
Under senare år har efterfrågan på företagsservice ökat kraftigt. Detta torde bl. a. bero på att många företag inte har möjlighet att ständigt syssel- sätta ett växande antal specialisterinom den egna organisationens ram. Ser- viceföretagen är i princip själva utsatta för samma problem. De enskilda ser- viceföretagen kompletterar vid behov sina resurser hos varandra. Detta ut— gör en parallell inom tjänstesektorn till de produktionssystem inom industrin som analyseras i kapitel 3. Serviceföretagens koncentration till större stadsregioner kan sålunda vara orsakad av att man där har goda möjligheter att komplettera sina resurser, vilket ger låga produktionskost- nader. Samtidigt medför de goda kommunikationema till dessa regioner att tillgängligheten till dem är god.
De bearbetningar som här presenteras tyder på att kvalificerad företags- service är hårt knuten till storstadsregioner och då framför allt Stockholms- regionen. Önskemålet om att även nå marknader utanför Stockholmsområ- det har lett till etablering av filialkontor. En viktig anledning till detta torde vara att man på så sätt bättre kan informera potentiella kunder om sin verk- samhet. En möjlig väg för att skapa en bättre regional balans med avseende på tillgången till företagsservice kan följaktligen vara att stimulera filialutläggnin g av serviceföretag.
9 Kostnaderna för kommunal tjänste- produktion
Av Börje Tallroth
9.1 Inledning
9.1.1 Synsätt
Skiljer sig kostnaderna för offentlig tjänsteproduktion systematiskt mellan olika ortstyper? Vilket behov av utbyggnad av den offentliga sektorns verk— samhet i olika regioner föreligger på kort och lång sikt? Föreligger ledig kapacitet inom den offentliga sektorn i vissa regioner? Den offentliga sek- torns stora betydelse som styrande faktor ide regionala utvecklingsförlop- pen och för samhällsutvecklingen som helhet gör det alltmer angeläget att få svar på dessa och liknande frågor. Kunskapen om kostnads- och efterfrå- geförhållanden inom de offentliga verksamheterna äri dag ringa. Inte minst gäller detta i ett regionalt perspektiv.
I en studie inom produktionskostnadsgruppens ram har kostnads- och produktivitetsförhållanden i den kommunala tjänsteproduktionen stude- rats. Huvudsyftet är därvid att analysera sambanden mellan dessa för- hållanden och tillhandahållen mängd av olika tjänster. I regel föreligger ett nära samband mellan prestationsvolymen för olika kommunala verksam- hetsgrenar och kommunstorleken (invånarantalet). Studien ger därför även information om kostnader och produktivitet i tjänsteproduktionen i kom- muner av olika storlek. I analyserna studeras dels de faktiska kostnaderna per prestationsenhet för kommunal service, dels kostnadsförhållanden som gäller efter det skillnader mellan kommunerna i faktorer som bebyggelse- täthet, driftsenhetemas storlek (t. ex. skolstorlek) etc. eliminerats. I detta kapitel redogörs för studiens allmänna uppläggning och viktigare resultat.l
Analyserna avser kostnaderna för att driva existerande kommunala an- läggning. Dessa kostnader svarar inte nödvändigtvis mot de framtida kost- naderna, dvs. de som gäller vid utbyggnad av anläggningar för kommunal tjänsteproduktion. I studier av regionala utvecklingsförlopp är ofta den senare typen av kostnader av större intresse. Analyserna bygger på förut- sättningen att kvaliteten på tillhandahållen service, realkapitalets utnytt- jandegrad rn. fl. faktorer inte varierar systematiskt med prestationsvoly— mens storlek eller andra förhållanden. Endast den kommunala servicepro- duktionens tillgångs- eller utbudssida studeras. Tillgängligheten till service i olika typer av kommuner och denna faktors inverkan på de kostnader som nyttjaren har att erlägga i form av tid och pengar har inte kunnat studeras.
1 För en mer utförlig redogörelse för denna stu- die, se B. Tallroth, Real- kapitaltillgångar, kost- nads- och produktivitets- förhållanden inom den kommunala sektorn, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, Uppsala 1972 (stencil).
1 För att få en upp- fattning om klimatför- hållandenas och bebyggel- sestrukturens inverkan
på analyserade variabler har dock vissa kommuner från norra Sverige resp. kommuner med lägre be- byggelsetäthet medtagits i undersökningen. Av mot- svarande skäl har vidare vissa mycket snabbt växande samt ett antal till- bakagående kommuner medtagits.
Några mer definitiva slutsatser om kostnaderna för kommunal service i oli- ka typer av kommuner kan därför inte dras på grundval av denna studie enbart. Den analysmetod som tillämpas i den här återgivna studien torde dock medge en mer rättvisande belysning av kostnaderna för kommunal service än mer grova — men ofta använda — mått, t. ex. sådana som baseras på jämförelser av antalet offentligt anställda per invånare i kommuner av olika typ.
9.1.2 Undersökningens uppläggning
För att begränsa antalet kommuner i undersökningen har endast kommu- ner i vissa storleksklasser medtagits. Nio olika storleksklasser har definierats. Den minsta storleksklassen utgörs av kommuner med färre än 5 000 invånare, den näst minsta av kommuner med 10 000— 15 000 invånare, nästa av kommuner med 20 OOO—25 000 invånare etc. Den största storleksklassen utgörs av kommuner med mer än 1 15 000 invånare. (Däri ingår de tre storstäderna.) I syfte att så långt som möjligt eliminera den inverkan, som skillnaderi klimatförhållanden resp. bebyggelsetäthet kan ha på analyserade variabler, har undersökningen begränsats till kommuner, som liggeri Syd- och Mellansverige och som har minst 90 %av befolkningen inom tätbebyggt område. Flertalet kommuner i undersök- ningen har en befolkningstillväxt om 0—5 % per år.1
Samtliga kommuner som existerade år 1967 och som vid tillämpande av ovan angivna indelningskriterier kommer att tillhöra någon av de sex största storleksklasserna (dvs. kommuner med mer än 30 000 inv.) ingår i under- sökningen. För de övriga (dvs. de tre minsta) storleksklasserna kan under- sökningen karaktäriseras som en urvalsundersökning. (Folkmängden den 1.1. 1968 avgör vilken storleksklass en kommun tillhör.) Totalt ingår i un— dersökningen 75 av de 900 kommuner som existerade år 1967. De under- sökta kommunerna varierar storleksmässigt från över 750 000 invånare ned till färre än 5 OOOinvånare.
Endast vissa kommunala verksamhetsgrenar analyseras. En princip har varit att beakta endast verksamhetsgrenar för vilka prestationsvolymen re- lativt lätt kan identifieras och mätas. (Central förvaltning utgör undantag från denna princip.) En andra princip har varit att studera verksamheter som svarar för en förhållandevis stor andel av totala kostnader eller totala investeringsutgifter. Vidare har möjligheterna att erhålla uppgifter ur offici- ell statistik i stället för genom förfrågan till kommunerna bestämt urvalet av verksamhetsgrenar.2
Undersökningen avser förhållanden år 1967. Valet av undersökningsår har betingats av överväganden som gäller sättet att erhålla statistiska data för analyserna. De uppgifter som (genom ett frågeformulär) inhämtats di- rekt från kommunerna avser främst arbetskrafts- och realkapitalinsatseri
2 Tillsammans svarar de förvaltningsgrenar, som är föremål för analys i denna under- sökning, för 54 % av totala kommunala kostnader exkl. kostnader för hälso- och sjuk- vård samt exkl. kostnader för titlar under vilka ihuvudsak transfereringar redovisas. Av totala kommunala investeringsutgifter exkl. investeringar för hälso- och sjukvård svarar de studerade verksamheterna för 57 %.
den kommunala tjänsteproduktionen. Flertalet uppgifter har hämtats ur officiell statistik. Om undersökningen i stället avsett ett senare år hade det varit nödvändigt att avsevärt utvidga uppgiftsinhämtandet från kommu- nerna.
9.2 Kostnader och produktivitet i den kommunala tjänsteproduktionen
Produktionens omfattning och inriktning bestäms inom företagssektom av det pris som konsumenterna är beredda att ge för sektorns produkter. Den offentliga sektorns utbud är oftast inte prissatt i monetära mått. Frånvaron av marknadsprisbildning inom huvuddelen av den offentliga sektorn är ett uttryck för målet att fördelningen av sektorns tjänster skall följa andra grunder än köpkraftens fördelning. Inom ramen för detta överordnade mål utgör dock kravet på effektivitet iproduktionen ett väsentligt mål även för de statliga och kommunala verksamheterna. Någon skarp gräns mellan den enskilda och den offentliga sektorn föreligger därförinte. Efterfrågeförhål- landen, faktorutrustning och produktionsteknik är avgörande för utform- ningen av verksamheterna inom såväl enskilda som offentliga sektorn. Iviss omfattning kan därför samma metoder användas i studier av båda sektorer- na.
Information om sambandet mellan insats av resurser och den resulteran- de produktionen av kommunal service kan erhållas genom analys av kost- nadsförhållanden och produktionstekniska förhållanden. I analyser av den förra typen mäts uppoffringarna i form av insatta resurser i produktionen med kostnaderna härför. I analyser av produktionstekniska samband stude- ras sambandet mellan produktionskapaciteten å ena sidan och insatserna av olika produktionsresurser — vanligen arbetskraft och realkapital — å andra sidan. Ofta mätes här resursinsatserna i fysiska mått (antal arbetstimmar osv.).
För vissa kommunala verksamheter studeras här endast kostnadssam- band, för andra endast produktionstekniska samband samt för en tredje grupp av verksamheter såväl kostnads- som produktionstekniska samband. Syftet är härvid att studera samband som gäller, då kapaciteten för de kom- munala anläggningarna är helt anpassade till rådande efterfrågan. Data för existerande anläggningar för kommunal tj änsteproduktion ligger till grund för dessa studier.
I produktivitets- och kostnadsanalyser fordras uppgifter om produk- tionsvolymens storlek, insatsen av olika produktionsfaktorer (arbetskraft och realkapital) samt kostnaderna (inklusive korrekt beräknade kapital- kostnader) för undersökta verksamheter. Nedan ges en översikt över på vad sätt dessa variabler kvantifierats i denna undersökning samt över egenska- per hos dessa data.
Kvantifiering av prestationsvolym. Vid analys av produktivitetsför- hållanden inom industrin använder man sig av varornas priser för att sam-
1 Sambanden har skattats med hjälp av regressionsteknik. I skattningarna av produk- tionstekniska samband har produktionsfunktioner av s. k. Cobb-Douglastyp använts. I de produktionstekniska analyserna har vidare skattats sambandet mellan dels arbets- produktiviteten, dels kapitalproduktiviteten å ena sidan och prestationsvolymen samt övriga ”förklarande” variabler för analyserade verksamheter å andra sidan. 1 kostnads- analyserna har såväl linjära som logaritmiska samband prövats.
1 Eftersom metoderna för beräkning av bokförings- mässiga avskrivningar och interna poster skiljer sig vida mellan kommunerna kan dessa kostnader ej in- gå i mått som skall ligga till grund för kommunala kostnadsjämförelser.
manväga varugrupper till ett aggregerat produktionsmått, uttryckt som förädlingsvärde. Dessa priser förutsätts ha bildats på marknader som ut- märks av fri konkurrens. Om fasta priser används vid sammanvägningen kommer förändringar i värde att svara mot förändringar i fysisk produk- tionsvolym. Offentliga myndigheters varor och tjänster prissätts i allmän- het inte (på marknader). Ett motsvarande viktsystem för sammanvägning av olika typer av prestationer för offentliga myndigheter saknas därför. Pro- duktivitetsmätningar förutsätter vidare att det är möjligt att identifiera och mäta prestationerna på ett entydigt sätt. Inom den offentliga sektorn är detta ofta ej möjligt.
Dessa mätproblem har här förbigåtts genom att begränsa analysen till förvaltningsgrenar för vilka en relativt sett homogen prestationsvolym kan uppskattas samt genom att använda fysiska prestationsmått (levererat antal MWh för elverken etc.). Fördelen med denna metod är att man direkt mäter vad man avser att mäta då man använder sig av värdemått, nämligen den fysiska mängden av en viss vara eller tjänst. En nackdel av den starka upp- delning, som denna metod nödvändiggör, är svårigheter att uttala sig om produktiviteten för en kommuns totala verksamhet. En annan nackdel är svårigheter att lösa de mätproblem som beror av att prestationernas kvalitet inte är lika.
Arbetskraftsinsats. Som mått på arbetskraftsinsatserna i den kommunala serviceproduktionen används totala antalet arbetstimmar inom de olika förvaltningsgrenarna. Uppgifterna har erhållits med hjälp av frågeformulär till kommunerna. För tjänstemän har timantalet beräknats med hjälp av en schablonmetod. (En heltidsanställd tjänsteman anses motsvara 1 750 lärsar— betstimmar.)
Realkapitalinsatsen. Brandförsäkringsvärden har använts som utgångs- punkt vid beräkning av dels realkapitalvolymen inom vissa förvaltningsgre- nar, dels totala realkapitalvolymen inom de i undersökningen ingående kommunerna. Uppgifter om brandförsäkringsvärden har vidare utnyttjats för beräkning av ålderstrukturen för vissa typer av kommunala tillgångar. Uppgifterna har inhämtats genom frågeformulär till kommunerna. I de fall kommunerna hyr realkapitaltillgångar har korrigering härför skett.
Inom många förvaltningsgrenar är en stor andel av tillgångarna oförsäkra- de. För el-, vatten- och avloppsverk i denna undersökning har kapitalvoly- merna beräknats enligt den s. k. perpetual inventory-metoden. Beräkningar av kapitalmängder enligt denna metod innebär att investeringarna i fasta priser under tidigare åri olika typer av kapitalobjekt summeras för det antal år som svarar mot kapitalobjektens livslängd. Det antal år förvilka investe- ringarna i olika typer av kapitalobjekt kumulerats i kalkylerna i denna un- dersökning understiger avsevärt de livslängdstal, som vanligtvis antas för motsvarande kapitalobjekt. Beräknade kapitalvolymer kan därför antas un- derskatta de faktiska kapitalvolymerna. Under den tidsperiod som täcks in i beräkningarna har emellertid de kommunala investeringarna vuxit mycket snabbt. Speciellt gäller detta för de förvaltningsgrenar (el-, vatten- och av- loppsverk) och kommuner för vilka kapitalvolymerna beräknats enligt per- petual inventory-metoden i denna undersökning. Graden av underskattning i beräkningarna av faktiska kapitalvolymer blir av dessa skäl förhållandevis liten.
K ostnadsdata. I kostnadsanalyserna behövs uppgifter om totala kostna- der inkl. kalkylmässiga eller reala kapitalkostnader för de olika förvalt- ningsgrenarna. De kapitalkostnader som kommunerna själva redovisar kan inte användas, enär dessa uppgifter inte avser reala värden. De reala kapital- kostnaderna måste därför beräknas med hjälp av någon metod. Iden kom- munala finansstatistikens primärmaterial (ur vilket kostnadsuppgifternai denna undersökning hämtats) redovisades 1967 kostnader exkl. bokförda avskrivningar och s. k. interna poster. 1 Genom att till dessa kostnadsdata
addera beräknade reala kapitalkostnader erhålles det kostnadsbegrepp som är relevant i analyserna.
I kapitalkostnadsberäkningarna användes den s.k. annuitetsmetoden. Denna metod innebär att summan av avskrivnings- och räntekostnaderna är konstant under kapitalobjektens livslängd. Avskrivningamas andel av den- na summa ökar dock över tiden. Till grund för beräkning av avskrivningarna ligger dels beräknade återanskaffningsvärden för kapitaltillgångar inom verksamhetsgrenarna, dels antaganden beträffande livslängd (avskrivnings- tid) för motsvarande tillgångar.l
9.2.1 Central förvaltning
Den centrala förvaltningen kan ses som ett lednings- och serviceorgan för övriga verksamhetsgrenar inom en kommun. Det är inte möjligt att erhålla ett prestationsvolymmått för denna verksamhetsgren. I avsaknad av detta relateras i stället här kostnaderna för central förvaltning till det totala be- folkningsunderlaget i kommunen. Resultatet av genomförda kostnadsbe- räkningar redovisas i sammanställd form i tabell 9. 1. Kommunerna i de två minsta storleksklasserna uppvisar kostnadsbelopp som avsevärt överstiger genomsnittet för samtliga kommuner.
I tabell 9.1 ingår enbart kommuner med en befolkningstillväxt mellan 0 och 5 % per år. För sju kommuner i undersökningen med en tillväxttakt överstigande 5 % per år utgör enligt genomförda beräkningar kostnaderna per invånare 103 kr. För de tre storstäderna är enligt gjorda kalkyler mot- svarande kostnader 52 kr. Storstäderna redovisar således mycket låga kost- nader per invånare för central förvaltning. Några speciella sammanställ- ningar av Norrlandskommunernas kostnader för denna förvaltningsgren har inte gjorts.
Sambandet mellan totala kostnader för central förvaltning och variabler- na invånarantal och befolkningstillväxttakt har skattats ianalyserna. En- ligt resultatet i den skattning, som gav bästa anpassning till givna data, före- ligger stordriftsfördelar inom central förvaltning. (En fördubbling av invå- narantalet medför att kostnaderna ökar med ca 85 %.) Vidare framkom att kostnaderna för central förvaltning ökar med befolkningens tillväxttakt, men att ökningstakten är avtagande. En förklaring till detta är att växande befolkning medför behov av resurser inom den centrala förvaltningen för
Tabell 9.1 Kostnader per invånare för central förvaltning i utvalda kommuner 1967
Antal invånare Kostnad/ invånare (kronor)
___—___.._—_——
50 000— ( 8) 86 30 000—50 000 ( 5) 56 15 OOO—30 000 ( 4) 64 5 000—15 000 ( 3) 116 — 5 000 ( 9) 102 Samtliga kommuner (29) 86
___—____—_—_—-———
1 Antagandena om avskrivningstider har häm- tats från C.O. Cederblad, Realkapital och avskriv- ning, Stockholm 1971.
Anm. Siffror inom paren- tes iden vänstra kolum- nen anger antalet observa- tioner. Endast kommuner med en befolkningstill- växt mellan 0 och 5 % per år ingår i materialet. De tre storstäderna ingår ej. Inte heller ingår några Norrlandskommuner i tabellmaterialet.
Källor: Frågeformulär, Kommunernas finanser (SOS), Årsbok för Sveri- ges kommuner (SOS).
Källor: Frågeformulär, Statens brandinspektion (primäruppgifter), SCB:s kommunala finansstati- stik (primärmaterialet).
Anm: Arbetskraftens genomsnittsproduktivitet har beräknats som antal uttryckningar per 1 000 arbetstimmar samt real- kapitalets genomsnitts- produktivitet som antal utryckningar per 1 000 kr. realkapitalinsats. Så- väl arbets- som kapital- produktiviteten redovisas här uttryckta i indexen- heter. Index för samtliga kommuner = 100. Värden inom parantes i tabellen anger antal observationer.
att planera för befolkningsexpansionen. Förvaltningsfunktioner som i mindre kommuner handhas av den centrala förvaltningen handhas i större kommuner ofta direkt av den verksamhetsgren som funktionen avser. I vil- ken grad här erhållna resultat beror av reella stordriftsfördelar samt i vil- ken grad de kan förklaras av skillnader i organisationsprinciper mellan kommunerna har inte närmare undersökts.
9.2.2 Brand- och am bulansväsendet
Som mått på prestationsvolym inom brand-och ambulansväsende används här antalet utryckningarl. I syfte att erhålla homogena prestationsmått analyseras kommuner med brand- och ambulansväsende för sig och kom- muner med enbart brandväsende för sig.
Erhållna mätresultat för analyserade variabler redovisas i sammanställd form för brand- och ambulansväsende i tabell 9.2 och för brandväsende en- bart i tabell 9.3. För såväl brand- och ambulansväsende som brandväsende enbart föreligger samband mellan storleksklass och kostnader sa mt produk- tivitet. Kostnaden per utryckning sjunker kraftigt med storleksklassen (prestationsvolymen). Såväl arbets- som kapitalproduktiviteten stiger starkt med storleksklassen. (Sånär som på två undantagi tabell 9.3 .)
De tre storstäderna ingår ej i de uppgifter som här redovisas. Kostnaden per utryckning för brand- och ambulansväsende för dessa kommuner är enligt särskilda räkningar 286 kr., dvs. hälften av motsvarande belopp för samtliga kommuner i tabell 9.2. Jämfört med motsvarande genomsnittsvär- den för samtliga kommuner uppvisar de tre storstäderna 38 % högre arbets- produktivitet och 21 % högre kapitalproduktivitet.
Tabell 9.2 Kostnads- och produktivitetsförhållanden inom brand- och ambulans- väsendet i utvalda kommuner 1967
&_
Prestationsvolym Styckkostnader Arbetskraftens Realkapitalcts (Antal utryck- ikronor per genomsnittspro— genomsnittspro- ningar) utryckning duktivitet duktivitet
(Indexenheter) (Indexenheter)
M_—
10 000— ( 3) 228 134 209
2 500—10000 ( 8) 520 111 81 — 2500 ( 9) 716 79 80
Samtliga
kommuner (20) 565 100 100
R_—
1 Utryckningar på grund av falskt alarm har inte medtagits. Från principiell synpunkt måste det använda prestationsvolymmåttet (antalet utryckningar) anses vara ett falskt mått. Ett korrekt mått på brandförsvarets prestationsvolym i en kommun är ”värdet av förhindrad skadegörelse genom brand, dels genom ingripande då brand utbrutit, dels genom förebyggande åtgärder” (effektiv kontroll av att enskilda individer och företag efterlever gällande brandskyddsbestämmelser). Svårigheten att kvantifiera detta ideala prestationsvolymmått är uppenbar.
Tabell 9.3 Kostnads- och produktivitetsförhållanden inom brandväsendet i utvalda kommuner 1967
Prestationsvolym Styckkostnader Arbetskraftens Realkapitalets (Antal utryck- ikronor per genomsnittspro- genomsnittspro- ningar) utryckning duktivitet duktivitet
(lndexenheter) (lndexenheter)
80— ( 9) 5 590 92 100 40—80 ( 9) 6131 170 183 20—40 ( 8) 9 399 69 68 —20 ( 7) 15 717 27 35 ___—___;— Samtliga kommuner (33) 8 809 100 100 Källor och anm. Se ta- ________________.————-———— bell 9.2.
Ett genomgående resultat i de statistiska analyserna är att stordriftsför- delar föreligger inom såväl brand- och ambulansväsende som brandväsende enbart. Exempelvis gäller enligt vissa kostnadsanalyser att en fördubbling av prestationsvolymen medför att totala kostnaderna för brandväsende
t ökar med ca 75 % samt med mindre än 50 % för brand- och ambu- lansväsende. Skattningarna av produktionstekniska samband anger att så- väl arbetskrafts- som realkapitalbehov per prestationsenhet minskar med ökad prestationsvolym. Förekomsten av stordriftsfördelar inom brand- och ambulansväsendet kan förklaras av att efterfrågan på de tjänster som dessa verksamheter tillhandahåller är betingad av osäkerhet. En ökad ef- terfrågan på brandbekämpning på grund av ökat befolkningsunderlag i en kommun gör det möjligt att med större säkerhet skatta den s. k. sannolik- hetsfördelningen för denna efterfrågan och därmed bättre förutse beho- vet av resurser inom verksamheten. Så kan t. ex. antalet brandbilar vid brandstationer inom en kommun ökas mindre än proportionellt mot ök- ningen i invånarantalet om graden av skydd mot brand skall hållas kon- stant.
9.2.3 Eldistributionen
Som mått på elverkens prestationsvolym används totala energiomsättning- en, mätt i MWh. Under förutsättning att dessas verksamhetsområde endast omfattar leverans av elkraft föreligger inga kvalitetsproblem på utbudssi- dan.
Mätresultat för elverken redovisas i tabell 9.4. Elverken har indelats ifem storleksklasser efter prestationsvolym. Den största storleksklassen utgöres av elverken i de tre storstäderna. Något samband mellan kostnads- och pro- duktivitetsvärden å ena sidan och prestationsvolym å andra sidan framgår inte av tabellen. Den minsta storleksklassen uppvisar ogynnsamma värden med höga styckkostnader och låg arbetsproduktivitet. Storstadselverken uppvisar produktivitetsvärden som är avsevärt lägre än genomsnittet för samtliga elverk men redovisar samtidigt näst lägsta värdet för styckkostna- derna. I regel svarar låga produktivitetsvärden mot höga styckkostnader.
Anm. : Arbetskraftens genomsnittsproduktivitet har uttryckts i MWh/ar- betstimme och realkapita- lets genomsnittsproduk- tivitet i MWh/krona real- kapitalinsats. Såväl arbets- som kapitalproduktivi- teten redovisas häri indexenheter. lndex för samtliga kommu- ner = 100. Värden inom parentes i tabellen anger antalet observationer.
Källor: Frågeformulär, Svenska elverksförening- ens statistik drift såret 1967, SCB:s kommunala f inansstatistik (primär- materialet).
Tabell 9.4 Kostnads- och produktivitetsförhållanden inom eldistributionen i utval- da kommuner 1967
___—___
Prestationsvolym Styckkostnader Arbetskraftens Realkapitalets (Levererat antal i kronor per genomsnitts- genomsnittspro- MWh) MWh produktivitet duktivitet
(lndexenheter) (lndexenheter)
&
800— ( 3) 83 77 63 200—800 ( 8) 76 110 106 100—200 (10) 88 100 84
50—100 ( 8) 86 110 120 — 50 (13) 93 92 105
Samtliga
elverk (42) 87 100 100
M_—
Det resultat som här erhålles kan förklaras av att elverken inte betalar sam- ma pris vid inköp av råkraft.
Skattningar av kostnadssamband anger att det inte föreligger stordrifts- fördelar i eldistributionen. Analysen av produktionstekniska samband, där- emot, anger att stordriftsnackdelar föreligger inom eldistributionen. Dessa nackdelar är dock inte särskilt kraftigt markerade. Enligt dessa skattningar svarar vidare ökad förbrukning per abonnent mot lägre kostnader per MWh vid distributionen av elkraft. Realkapitalets åldersfördelning och utnyttjan- degrad kunde inte i någon skattning visas ha inverkan på produktions- och kostnadsförhållanden i distributionen.
Det pris som de större elverken betalar för inköpt råkraft är ofta lägre än det som de mindre elverken betalar. Samtidigt utgör råkraftskostnaderna en relativt stor andel av elverkens totala kostnader. De motstridande resul- taten i kostnads- och produktivitetsanalyserna kan förklaras av dessa för- hållanden. Det faktum att styckkostnaderna enligt kostnadsanalyserna är oberoende av prestationsvolymen kan således förklaras av att minskad tek- nisk effektivitet vid ökad prestationsvolym ofta motvägs av fallande råkraftskostnader per MWh. De senare uppstår på grund av mängdrabatter som större elverk ofta erhåller från elproducenterna.
Den osäkerhet som vidlåter kostnadsdata medför att bedömningar av el- verkens produktionsförhållanden bör grundas direkt på produktionstek- niska data. Den slutsats som dras av här gjorda analyser är att vissa begränsa- de stordriftsnackdelar råder i eldistributionen.
9.2.4 Vatten- och avloppsverken
Som mått på vattenverkens prestationsvolym används uppgifter om totala vattenförbrukningen inom verksamhetsområdet under året. Avloppsver- kens prestationsvolym definieras som renad volym avloppsvatten per år. För avloppsverken medger tillgänglig statistik möjligheten att i analyserna ta hänsyn till prestationsvolymens kvalitetsegenskaper. Anläggningarna in- delas i statistiken i tre kvalitetsgrupper, mekanisk, biologisk och kemisk
rening. Mer ingående statistisk analys av produktionsförhållandena har gjorts endast för verk med biologisk rening.
Kapitalinsatsen inom såväl vattendistributionen som avloppsreningen kan antas bero av bebyggelsestrukturen inom tätorterna. (Investeringarnai ledningsnät utgör en mycket stor andel av de totala investeringarna för des- sa två verksamheter.) Ett mått på bebyggelsetätheten har därför medtagits som ”förklarande” faktor i regressionsanalyserna för vatten- och avlopps- verken. För vattenverken medtogs i motsvarande analyser även specifika förbrukningen, dvs. förbrukningen per anslutet hushåll eller företag som förklarande faktor.
Vattenverken. Erhållna mätresultat i studierna av produktivitetsförhål- landena inom vattendistributionen redovisas i tabell 9.5. Den största stor- leksklassen utgörs av vattenverken i de tre storstäderna. Den största och den minsta storleksklassen har lägre värden för arbetsproduktiviteten än övriga storleksklasser.
Skattningar anger att inga stordriftsfördelar föreligger i vattendistribu- tionen efter det att inverkan av skillnader i specifik förbrukning och led- ningslängd per person eliminerats. Däremot är det möjligt att erhålla stor- driftsfördelar och sänkta styckkostnader genom ökad specifik förbrukning. Analyserna anger vidare att om bebyggelsetätheten — mätt i form av led— ningslängd per abonnent — ökar så kan ledningsnätet för vattendistribu- tionen utnyttjas betydligt effektivare. Den rätt uppenbara slutsatsen av dessa analyser är således att vattendistributionen är billigare i orter som do- mineras av flerfamiljshus än i orter som domineras av småhus och egna- hemsområden.
Arbets- och kapitalproduktiviteten ökar enligt tabell 9.5 grovt sett med prestationsvolymen och kommunstorleken. Enligt analyserna beror detta inte av kommunstorleken i sig, utan av hög specifik förbrukning och hög bebyggelsetäthet i större kommuner jämfört med mindre kommuner.
Tabell 9.5 Produktivitetsförhållanden i vattendistributionen för utvalda kommu- ner 1967. (Index för samtliga vattenverk = 100)
Anm.: Arbetskraftens genom snittsproduktivitet har definierats som distri- buerat antal m3 vatten per arbetstirnme och kapita- lets genomsnittsproduk- tivitet som distribuerat antal m3 vatten per 1 000 kr. irealkapitalin- sats. Uppgifter inom parentes anger antalet observationer.
Källor: Frågeformulär, Svenska vatten- och av - loppsverksföreningens statistik, SCB:s kommu- nala f inansstatistik (pri- männaterialet).
Prestationsvolym Arbetskraftens Realkapi- Specifik Led- (D istribuerad genom snitts- talets förbruk- nings- voåym vatten i produktivitet genom- ning längd i m ) snittspro- (ko nsum- meter
duktivitet tion per abonnent abonnent)
30 000— ( 3) 59 141 377 2,3
5 000—30 000 (18) 145 114 398 3,8 1 000— 5 000 (19) 85 109 386 4,3
-— 1000 (10) 58 46 283 8,1
Samtliga vattenverk (50) 100 100 373 4,4
Anm. : Arbetskraftens genomsnittsproduktivitet har beräknats som renad volym vatten (m3 ) per ar- betstimme och kapitalets produktivitet som renad volym vatten per 1 000 kr. realkapitalin- sats. Uppgifter inom pa- rentes anger antalet obser- vat ioner.
Källor: Frågeform ulär, SCB (primärmaterial), Svenska vatten- och av- loppsverksföreningens statistik 1966 och 1967.
[ Syftet med att använda detta mått på kommuner- nas resursinsatser för grundskoleväsendet är att undvika att skillnader i re- dovisningsprinciper inver- kar på resultaten i analy- serna. Nackdelen med att basera analyserna på ett sådant totalkostnadsmått är svårigheter att närmare utreda orsakerna till even- tuella skillnader i kostna- der per elevdag mellan oli- ka typer av kommuner. Av detta skäl har även kostnads- och produk- tionsförhållanden inom var och en av verksamhe- terna Skolmåltider, etc. analyserats. Av utrym- messkäl återges ej här resultaten i dessa analyser.
Tabell 9.6 Produktivitetsförhållandeniavloppsreningeniutvalda kommuner 1967. (Index för samtliga avloppsverk = 100)
Prestationsvolym Arbetskraftens Realkapitalets Lednings- (Renad volym av- genom snitts— genom snitts- längd i loppsvatten) produktivitet produktivitet meter per abonnent 30 000- ( 1) 63 112 3,0 10 OOO—30 000 ( 8) 152 120 4,3 2 OOO—10 000 (10) 84 94 5,1 — 2 000 ( 6) 64 82 8,9 Samtliga av- loppsverk (25) 100 100 5,3
Avloppsverk. I tabell 9.6 redovisas produktivitetsförhållanden för av- loppsverk med biologisk rening. I den största storleksklassen ingår endast en observation (Malmö kommun). Om denna storleksklass undantas, så ökar såväl arbets- som kapitalproduktiviteten med anläggningsstorleken.
Enligt analyserna föreligger en svagt markerad tendens till stordriftsför- delar för avloppsverken efter det skillnader i ledningslängd per person elimi- nerats. Vidare svarar ökad bebyggelsetäthet mot ökad produktionskapaci- tet. Förhållandet att faktiska värden för såväl arbets- som kapitalprodukti- viteten för avloppsverken ökar med prestationsvolymen (grovt sett kom- munstorleken) förklaras enligt resultaten i dessa analyser inte av stigande prestationsvolym i sig utan av att bebyggelsetätheten (mått som lednings- längd per abonnent) ökar samtidigt med prestationsvolymen. Uttryckt i kostnadstermer anger analyserna att förhållandevis låga faktiska kostnader per prestationsenhet i avloppsreningen för större kommuner inte förklaras av kommunstorleken i sig utan av den större bebyggelsetäthet som utmär- ker större kommunerijämförelse med mindre.
9.2.5 Grundskoleväsendet
Som mått på prestationsvolym inom grundskoleväsendet används antalet elevdagar. Detta mått utgör en grov approximation av vad man egentligen vill mäta, nämligen antalet ”kunskapsenheter” som eleverna tillgodogör sig.
Undervisningen på grundskolenivå är starkt reglerad av statliga förord- ningar. Kommunernas valfrihet vad gäller undervisningskvalitet är tämligen liten. För en given årskurs kan eventuella skillnader mellan olika kommuner vad gäller undervisningens kvalitet därför bortses ifrån. De totala resursin- satserna för grundskoleelever har beräknats genom att fördela andelar av kostnader, arbetskrafts- och realkapitalinsatser, som redovisas under titlar- na Skoladministration, Lokaler och inventarier för skolväsendet, Skolmål- tider samt Skolskjutsar och inackordering på titeln Grundskola/folkskola.1 Uppmätta kostnads- och produktivitetsvärden för olika kommungrupper återges i tabell 9.7. I den största storleksklassen ingår bl. a. Västerås och Uppsala kommuner. Kostnaderna per elevdag är enligt tabellen förhållande-
Tabell 9.7 Kostnads— och produktivitetsförhållanden inom grundskoleväsendet i utvalda kommuner 1967
___—________________—_-_————
Prestationsvolym Styck- Arbetskraf tens Realkapitalets Skolornas (1 OOO-tal elev- kostnader genomsnittspro- genomsnittspro' genom- dagar) i kronor duktivitet duktivitet snitts— per elevdag (lndexenheter) (Indexenhe ter) storlek (E lever per skolenhet) ___—________—— 2000— ( 4) 21 121 87 324 1000—2 000 ( 7) 21 114 97 349 500—1000 ( 9) 21 100 97 305 100— 500 (16) 21 86 121 310 — 100 ( 7) 25 100 67 185 ___________________—_—— Samtliga kommuner (43) 22 100 100 296
Anm. : Arbetskraftens här i indexenheter. Index
Källor: Frågeformulär,
genomsnittsproduktivitet för samtliga kommuner = SCB:s kommunala finans- har definierats som antal 100. Uppgifter inom statistik (primärmateria- elevdagar per timme ar- parentes anger antalet let), SCB. Statistiska med- betsinsats och realkapita- observationer (kommu- delanden U 196812, Års- lets genom snittsproduk- tivitet som elevdagar per 1 000 kr realkapitalinsats. Såväl arbets- som kapital-
ner). Norrlandskommu- ner och de tre storstäder- na ingår ej i tabell- materialet.
bok för skolan.
produktiviteten redovisas
vis höga i den minsta storleksgruppen. Denna grupp redovisar även ett lågt värde för kapitalproduktiviteten och har små skolenheter.
Analyserna av produktionssamband anger minskat kapitalbehov per elevdag med ökad skolstorlek. Resultaten anger vidare att inga stordrifts- fördelar föreligger med avseende på prestationsvolymen efter det inverkan av skillnader i skolstorlek, realkapitalets åldersfördelning och andel gles- bygdsbefolknin g inom kommunerna eliminerats.
En sammanställning av kostnads- och produktivitetsvärden har vidare |orts för dels de tre storstäderna, dels sex utpräglade glesbygdskommun- er i Norrland.! Beräknade värden för dessa kommuner återges i tabell 9.8. I syfte att underlätta jämförelser mellan olika typer av kommuner återges även vissa uppgifter som ingår i tabell 9.7 ovan. Enligt den senare tabellen redovisar den minsta storleksklassen 13 % högre kostnader per elevdag, samma värde för arbetsproduktiviteten och 33 % lägre värde för kapitalproduktiviteten jämfört med motsvarande värden för samtliga kommuner i tabell 9.7. Genomgående svarar låga kostnader mot höga produktivitetsvärden i de här jämförda kommuntypema. Såväl produktivitets— som kostnadsanalyserna talar för att resursinsatsbehovet per elevdag för att upprätthålla en viss undervisningsvolym och -kvalitet minskar med ökad prestationsvolym (kommunstorlek) upp till presta- tionsvolymer (kommunstorlekar), som gäller för Malmö och Göteborg. En förklaring till detta förhållande är de mycket stora skillnaderna vad
1 De sex kommunerna är Arjeplog, Hörnefors, Korpilombolo, Sorsele, Tärendö och Åsele. Dessa kommuner har samtliga negativ befolkningsut- veckling. I storlekshänse- ende är dessa kommuner ' att jämföra med kommu- nerna i den minsta storleksklassen i
tabell 9.7.
1 Naturligtvis föreligger inte oberoende mellan skolstorlek och andel glesbygdsbefolkning. Utpräglade glesbygds- kommuner är mer eller mindre ”tvingade” att bygga ett förhållandevis stort antal små skolen- heter, vitt utspridda inom kommunområdet. Anled- ningen härtill är behovet att hålla skolskjutstrans— porterna inom rimlig längd.
2 Som framgår av Claes Herlitz bidrag i bilaga 10 uppvisar vissa tillbakagå- ende kommuner i Kop— parbergs län jämförelse— vis stor mängd realkapi- tal i form av skolbygg- nader etc. per grund- skoleelev. Kostnaderna för grundskoleväsen- det i dessa kommuner har dock inte studerats.
3 Kommunerna är Jär- fälla, Sollentuna, Täby och Österhaninge.
gäller skolenheternas storlek. Storstäderna har genomsnittligt sett nästan dubbelt så stora skolenheterjämfört med samtliga kommuner i tabell 9.7. Den minsta storleksklassen i denna tabell redovisar i sin tur avsevärt mindre storlek för skolenhetema än genomsnittet för samtliga kommuner. Som tidigare framhållits föreligger en klar tendens till minskning av kostnaderna för grundskoleväsendet med ökad skolstorlek. En andra förklaring härtill är att andelen glesbygdsbefolkning minskar med ökad kommunstorlek, vilket medför minskade kostnader per elevdag för bl. a. Skolskjutsar.l De sex glesbygdskommunerna redovisar extremt ogynn- samma värden vad gäller behov av resursinsatser per elevdag för grundskoleväsendet. Främsta förklaringarna härtill kan antas vara genom- snittligt sett mycket små skolenheter samt mycket höga skolskjutskostna- der på grund av hög andel glesbygdsbefolkning. Samtliga Norrlandskommu- ner i denna jämförelse har minskande befolkning. En tredje tänkbar förklaring är därför överkapacitet inom skolväsendet (främst då på kapitalsidan) p. g. a. vikande elevunderlag.2
Enligt uppgifterna i tabell9.8 föreligger höga kostnader och låga produktivitetsvärden för vissa starkt expansiva kommuner i Storstock- holmsområdet.3 Detta sett i jämförelse med redovisade värden för samtliga kommuner i tabell 9.7. Speciellt lågt är värdet för arbetsproduktiviteten. En förklaring till den höga kostnaden per elevdag för dessa kommuner är dyrortsgrupperingens inverkan på lönekostnaderna. Lågt värde för kapitalproduktiviteten kan förklaras av att man på grund av förväntningar om fortsatt expansion bygger skolenhetema större än vad de dagsaktuella behoven föranleder och därför får dåligt kapacitetsut- nyttjande. En andra förklaring är höga byggnadskostnader på grund av högt löneläge inom byggnadsindustrin.
Tabell 9.8 Sammanställning av vissa resultat för grundskoleväsendet för olika typer av kommu ner 1 96 7
%
Kommuntyp Styck- Arbetskraftens Realkapitalets Skolornas ge- kostnader genomsnitts- genomsnitts- genomsnitts- ikronor produktivitet produktivitet storlek (Ele- per elevdag (lndexenheter) (lndexenheter) ver per skol-
enhet)
___—___—
Samtliga kommuner i
tabell 9.7 22 100 100 296 varav minsta stor-
leksklassen 25 100 6 7 185 varav vissa mycket
snabbt växande kommuner i Stor-Stock- holmsområdet 24 79 91 33 7 De tre storstäderna 19 107 131 546 Vissa glesbygdskom- muner i Norrland 33 71 52 10 1
M
9.2.6 Ålderdomshemsvården
Som mått på prestationsvolym inom ålderdomshemsvården används antalet vårddagar. Det använda prestationsvolymmåttet ger ingen infor- mation om kvaliteten hos den tillhandahållna vården. Ett riktigare — men knappast mätbart prestationsmått — är producerad mängd av välfärds- eller nyttoupplevelser för vårdtagarna.1
Totala insatsen av olika resurser i ålderdomshemsvård har beräknats på följande sätt: Uppgifter om kostnader exkl. kapitalkostnader, arbetstim- mar samt realkapitalvolymer har insamlats för dels Gemensam social- administration, dels själva ålderdomshemmen. De reala kapitalkostnader- na för dessa två verksamhetsgrenar har beräknats med hjälp av den tidigare beskrivna metoden. För samtliga kommuner har 10% av dels kostnaderna inkl. reala kapitalkostnader, dels antalet arbetstimmar samt dels realkapitalinsatser inom Gemensam socialadministration adderats till motsvarande mått på resursinsatserna för själva ålderdomshemmen.
Kostnads- och produktivitetsförhållanden inom ålderdomshemsvården i olika kommungrupper redovisas i tabell 9.9. Någon tendens till systematisk variation med storleksklassen kan inte utläsas för någon av variablerna. Uppmätta kostnads— och produktivitetsvärden visar god överensstämmelse. (För flertalet storleksklasser svarar som förväntat låga kostnader mot höga värden för arbets- och kapitalproduktiviteten och vice versa.)
Fullständiga uppgifter har ej varit tillgängliga för de tre storstäderna. Kostnaden per vårddag är 52 kronor. (Enbart Malmö kommun.) Arbets- produktivitetens värde är ca 30 % högre (uppgifter för Stockholms och Malmö kommuner) och kapitalproduktivitetens värde är ca 25 % lägre (uppgifter för samtliga tre storstäder) än motsvarande värden för samtliga övriga kommuner i tabell 9.9.
Såväl produktions- som kostnadsanalyserna anger att stordriftsnack- delar föreligger inom ålderdomshemsvården sedan inverkan av skillnader i hemmens genomsnittsstorlek resp. -ålder eliminerats. Dessa nackdelar är dock inte särskilt kraftigt markerade. Genomförda skattningar anger att ett tämligen starkt samband mellan kapitalbehov per vårddag och storlek
Tabell 9.9 Kostnads- och produktivitetsförhållanden inom ålderdomshemsvården i utvalda kommuner 1967
Prestationsvolym Styck- Arb etskraftens Realkapitalets (1 OOO-tal vård- kostnader genom snitts- genom snitts- dagar) i kronor produktivitet produktivitet per vårddag (lndexenheter) (lndexenheter)
100 — ( 7) 52 82 9 1
60 — 1 00 ( 8) 6 1 8 1 8 3 30— 60 (11) 50 119 125 l 5 — 30 (16) 55 97 95
_ 15 (14) 51 107 100
Samtliga kommuner (56) 53 100 100
___—___—
I En kompletterande undersökning som genomförtsi syfte att få en uppfattning om kvalitetsegenskaperna hos ålderdomshemsvården i olika typer av kommun- er redovisas nedan.
Anm.: Arbetskraftens genomsnittsproduktivitet har definierats som antal vårddagar per arbetstim— me samt realkapitalets genomsnittsproduktivitet som vårddagar per 1 000 kr realkapitalin- sats. Såväl arbets- som kapitalproduktiviteten redovisas här i indexen- heter. Index för samtliga kommuner = 100. Vär- den inom parentes anger antalet observationer (kommuner). Hem i de tre storstäderna ingår ej i materialet. Inte heller har hem i Norrlandskommu- ner medtagits i tabellsam- manställningen.
Källor: Frågeformulär, uppgifter ur primärmate- rial från dels byrån för rätts- och socialstatistik, dels byrån för finanssta— tistik, SCB.
Anm: Tabellen baseras på uppgifter för 55 kommu- ner och 160 ålderdoms- hem. lnga Norrlands- kommuner ingår i mate- rialet. Endast kommuner med en befolkningsök- ning mellan 0,0 och 5,0 % per år ingår i tabell- materialet.
Källor: Frågeformulär, uppgifter från SCB (primärmaterial).
för de enskilda ålderdomshemmen föreligger. ] Genomsnittsåldern kunde inte i någon skattning visas ha inverkan på kostnads- eller produktivitets- förhållanden.
Kommunerna har relativt stor frihet att själva avgöra omfattning och kvalitet för ålderdomshemsvården. I de ovan redovisade analyserna har ingen hänsyn tagits till skillnader i vårdens kvalitet vid ålderdomshem i olika kommuner. I exkursavsnittet nedan redogörs för vissa försök att uppskatta åldringsvårdens kvalitet.
Exkurs. Älderdomshemsvårdens "kvalitet" inom olika kammuntyper. Ett problem i empirisk analys av kvalitetsproblem är att finna lämpliga kvalitetsindikatorer och att operationalisera dem. Indikatorerna måste kunna mätas på ett relativt enkelt och tillförlitligt sätt.
En vanlig ansats i studier av denna typ är att anta att nyare realkapitalföremål är kvalitetsmässigt överlägsna äldre sådana. Ålder- domshemmens ålder i olika kommuner kan således antas ge ett mått på mellankommunala skillnader i vårdkvalitet. Ofta har man i en kommun flera, olika gamla ålderdomshem. Som ett mått på vårdkvalitet har här använts ålderdomshemmens genomsnittsålder inom resp. kommun. Det andra måttet på realkapitalets kvalitet, som använts, är andelen enkelrum i förhållande till totala antalet rum vid ålderdomshem inom varje kommun. Utbildningsgraden för anställda inom ålderdomshemsvård kan antas ge ett annat mått på vårdens kvalitet. Det mått på utbildningsgrad som här använts är antalet arbetstimmar för tjänstemän i förhållande till totala antalet arbetstimmar vid ålderdomshem inom varje kommun. Ju högre värdet för den definierade kvoten är, desto högre antas vårdkvaliteten varas.
Det insamlade materialet redovisas i sammanställd form i tabell 9.10. Systematiskt samband mellan vårdkvalitet och kommunstorlek framgår inte av tabellen. De två minsta storleksklasserna redovisar en jämförelse- vis hög och den största storleksklassen en relativt låg kvalitet på arbetskraftsinsatsen. Nämnda tre storleksklasser har samtliga låga värden för hemmens ålder, men samtidigt låg andel enkelrum. Utan ett viktsystem, som gör det möjligt att väga samman ålder och andel
Tabell 9.10 Några kvalitetsindikatorers värden för ålderdomshemsvården inom olika kommu ngrupper 1967.
Invånarantal Byggnadernas Andel enkelrum Andel tjänste- genom snitts— av totalanta- män av total- ålder (år) let rum (%) antalet an-
ställda (%)
50 000—115 000 32 68 26 30 000— 45 000 38 81 21 10 000— 25 000 28 61 33
— 5 000 26 66 29
Samtliga kommuner 31 67 26
1 Detta resultat stöds av resultat som erhållits i andra undersökningar av ålderdomshemsvården. Se t. ex. 5. Tjernström, Kommunala kostnadsstudier. Empi— riska uppskattningar av långsiktiga kostnadsfunktioner för vissa kommunala tjänster, EFI, Stockholm 1971 (stencil) samt Svenska kommunförbundet, Ålder- domshem. Samband mellan storlek och driftskostnader, Stockholm 1965.
enkelrum till ett enda mått, är det inte möjligt att göra några utsagor om realkapitalets kvalitetsegenskaper för dessa tre storleksklasser.
Vidare har skillnaderna i vårdkvalitet mellan kommuner som skiljer sig vad gäller befolkningens tillväxttakt analyserats. Enligt dessa analyser föreligger markerade skillnader i vårdkvalitet mellan kommuner med olika utvecklingsgrad. De mycket snabbt växande kommunerna uppvisar en hög kvalitet för realkapitalet jämfört med mera långsamt växande samt tillbakagående kommuner. (Byggnaderna har endast ca hälften så hög ålder, andelen enkelrum är mer än 10 procent högre.) De långsamt växande kommunerna uppvisar ett avsevärt högre värde för arbetskrafts- insatsens kvalitetsegenskaper än övriga kommungrupper. De tillbakagåen- de kommunerna uppvisar ett mycket lågt värde för arbetskraftens kvalitet.
9.3 Kommunernas realkapitaltillgångar
Ett direkt mått på den totala produktionen av tjänster i en kommun är av skäl som anges ovan inte möjligt att erhålla. Omfattningen av den totala kommunala tjänsteproduktionen måste därför bedömas med hjälp av förhållandevis grova, indirekta mätmetoder. I detta avsnitt används mängden kommunalt realkapital per invånare som mått på utbudet av kommunala tjänster. Realkapitaltillgångarnas storlek uppskattas härvid med hjälp av brandförsäkringsvärden.l Vidare utnyttjas här brandförsäk- ringsvärden för kartläggning av ålderstrukturen för vissa typer av kommunala tillgångar.
9.3.1 Realkapitaletr storlek
Uppgifter om totala mängden kommunalt kapital per invånare ger ett grovt mått på den samlade faktiska eller potentiella produktionen av kommunala varor och tjänster per invånare. Lokaliseringsbetingelserna för individer och företag är under i övrigt jämförbara omständigheter bättre inom en kommun med stor mängd samhällskapital per invånare än i en med liten mängd. Om en viss mängd kapital per invånare sätts som norm för normalt behov av kommunkapital, kan dessa uppgifter ge indikation på behovet av utbyggnad av den kommunala kapitalstocken. Uppgifterna kan vidare ge underlag för bedömning av kapitalförluster på grund av befolkningsminskning. Eventuella sådana förluster är som
] Kapitaltillgångar som inte är brandförsäkrade fångas inte upp med detta mått. En hög andel av t. ex. el-, vatten- och avloppsverkens kapitalföremål är oförsäkrade. De uppgifter som redovisas i detta avsnitt underskattar därför kommunernas faktiska realkapitaltillgångar. Uppgifterna avser vidare enbart sådana tillgångar som är direkt kommunägda. Byggnader och andra tillgångar som ägs av kommunala stiftelser, bolag, etc. ingår ej. Även valet av juridisk form för tillhandahållandet av tjänster inverkar således på de resultat som här redovisas.
Tabell 9.11 Realkapitaltillgångarnas värde i kronor per invånare inom olika kommungrupper 1967
___—___—
Invånarantal Befolkningsförändring 1958—1968 Samtliga
__ __ kommUner
Okning med Okning med Negativ be- mer än 5 % högst 5 % folknings- per år per år utveckling 60 OOO—115 000 — 6 300 ( 8) — 6 300 ( 8) 40 000— 55 000 3600 ( 3) 5100 ( 5) — 4600 ( 8) 10 000— 35 000 2 700 ( '7) 4 700 (18) 5 400 ( 2) 4 200 (27)
— 5 000 — 3 400 ( 9) 4 300 ( 5) 3 700 (14)
Samtliga kommuner 2 900 (10) 4 800 (40) 5 000 ( 7) 4 500 (57)
__M—
Anm: Endast kommuner belägna i Syd- och Mellansverige ingår i tabellen. Siffror inom parantes anger antalet observationer. Storstäderna har ej medtagits i beräkning av uppgifter för samtliga kommuner på den nedersta raden. Källor: Frågeformulär, Årsbok för Sveriges kommuner (SOS).
närmare diskuterasi kapitel 10 ett viktigt kostnadselement i samhällseko- nomisk analys.1
Uppgifter om kapitalmängd per invånare för olika typer av kommuner redovisas i tabell 9.11. Mängden realkapital per invånare är större i befolkningsmässigt stora kommuner än i små. Resultatet kan förklaras av tröskeleffekter i utbudet av service. Många kommunala tjänster fordrar ett visst minsta befolkningsunderlag för att de skall tillhandahållas. Exempelvis förläggs i allmänhet högstadie- och gymnasieundervisning endast till orter med ett visst minsta befolkningsunderlag inom rimligt reseavstånd. Det låga värde för kapitalmängden per invånare, som redovisas för de mycket snabbt växande kommunerna, kan förklaras av att snabb expansion ofta medför finansiella svårigheter. Tillgängliga resurser används då för finansiering av tekniskt nödvändiga följdinveste- ringar till med expansionen förenat bostadsbyggande såsom gator och vägar, el-, vatten- och avloppsverk. Mindre nödvändiga investeringar skjuts på framtiden. Den relativt stora mängd realkapital per invånare, som redovisas för de tillbakagående kommunerna, kan förklaras av att odelbarheter hos flertalet kommunala serviceinrättningar gör att dessa inte kan reduceras i takt med befolkningsminskningen.
Kommuner i Norrland ingår inte i det material som redovisas i tabell 9.11. För vissa Norrlandskommuner med färre än 5 000 invånare, som ingår i undersökningen, är realkapitalets värde per invånare ca 6 100 kr. Motsvarande värde för kommunerna i Syd- och Mellansverige är ca 3 700 kr. Delvis kan det höga värde, som dessa Norrlandskommuner uppvisar, förklaras av att de samtliga under den angivna tidsperioden haft
1 De uppgifter som här redovisas är av intresse främst för jämförelser mellan enskilda kommuner. För att ge en uppfattning om de kommunala kapitaltillgångar- nas absoluta storlek kan nämnas att totalvärdet av brandförsäkrade tillgångar år 1967 för Örebro stad utgjorde ca 690 milj. kr. Motsvarande värde för ett av landets större industriföretag LM Ericsson (moderbolaget) var samma är ca 670 milj. kr.
en starkt negativ befolkningsutveckling. Begränsas jämförelsen till kom- muner i Syd- och Mellansverige som har negativ befolkningsutveckling blir skillnaden något mindre. Även efter denna standardisering uppvisar dock Norrlandskommunerna ca 15 % större realkapitalvolym per invå- nare än kommunerna i Syd- och Mellansverige.
De tre storstäderna försäkrar inte sina tillgångar utan har interna brandförsäkringsfonder (”självriskfonder”). Normalt fastställer därför dessa kommuner inte brandförsäkringsvärden för sina tillgångar. Enligt uppgifter som samlats in utgör tillgångamas värde per invånare för Stockholm c33200 kr, för Göteborg ca4200 kr samt för Malmö 4 ]00 kr. Skillnader i beräkningsmetodik medför att dessa värden inte kan jämföras med dem som redovisas för övriga kommuner.
Sambandet mellan mängden realkapital per invånare å ena sidan och de förklarande variablerna invånarantal, befolkningsförändringstakt, tätorts- grad, inkomst (skattekraft) per invånare samt utdebiteringsnivå å andra sidan har skattats med regressionsteknik. Uppgifter för de kommuner som ingår i tabell3.1 utgorde underlag i skattningen. Enligt denna skattning ökar mängden realkapital per invånare starkt med dels invånarantalet, dels utdebiteringen i kommunerna. Kapitalmängden per invånare minskar med ökad befolkningstillväxttakt och ökad befolknings- andel inom glesbebyggda områden, dvs. minskad tätortsgrad. Skattekraften kunde inte visas ha någon inverkan på realkapitalvolymen per invånare i kommunerna.
9.3.2 Realkapitalets åldersfördelning
Nya kapitaltillgångar är som regel kvalitetsmässigt överlägsna äldre sådana. Äldre skolor och ålderdomshem kan sålunda först efter en relativt omfattande renovering komma upp till de nyare anläggningarnas standardnivå. Uppgifter om skillnader vad gäller kapitaltillgångarnas ålder ger således ett mått på mellankommunala skillnader i kvalitet för tillhandahållen service. Uppgifter om åldersstrukturen för den kommuna- la sektorns kapitalbestånd kan även ingå i en analys av kostnaderna för regionala utvecklingsförlopp. Ju äldre kapitalbeståndet är, desto större investeringar måste göras vid en tillväxt i regionen. På motsvarande sätt kan en snabbare tillbakagång äga rum utan kapitalförluster i form av outnyttjade kommunala tillgångar, om dessa är mycket åldersstigna.1 Vidare är drifts- och kapitalkostnaderna per producerad enhet inom olika kommunala sektorer beroende av anläggningens ålder.
Realkapitalets åldersstruktur inom vissa kommunala verksamhets- grenar har kartlagts.2 För det insamlade materialet som helhet gäller, att de kapitaltillgångar som är 10 år och yngre utgör 37 % av tillgångamas sammanlagda värde inom undersökta förvaltningsgrenar. Som jämförelse kan nämnas att vad gäller industrin var samma år (1967) 39 % av byggnaderna och 57 % av samtliga tillgångar 10 år och yngre. Höga andelar yngre realkapital förekommer framför allt inom skolsektom samt inom ålderdomshemsvården. Inom grundskoleväsendet har drygt hälften av tillgångarna tillkommit under de närmaste tio åren före mättillfället. Av ålderdomshemmen är ca 40 % tio år och yngre.
* IBernt Berglunds bidrag i bilaga 10 diskute- ras detta problem mot bakgrund av uppgifter för vissa kommuner i Borås A-region och Dalsland.
2 Kartläggningarna avser förvaltningsfastigheter, hyresfastigheter, grund- skola/folkskola, fack- skola och gymnasium samt ålderdomshem. Dessa verksamhetsgrenar svarar tillsammans för ca två tredjedelar av till- gångamas totala värde inom undersökta kom-
mu ner.
1 Det bör observeras att de tidigare redovisade analyserna baseras på jämförelser av sambanden mellan kostnads- (resp. produktivitets) förhållan- den och prestations- volym, medan tabell 9.12 bygger på jämförelser av sambandet mellan kost- nadsförhållanden och befolkningsstorlek.
Samband mellan kommunstorlek och åldersstruktur föreligger enligt det insamlade materialet varken för de enskilda förvaltningsgrenama eller för dessa sammantagna. Av de undersökta kommunerna redovisar dock de som har färre än 5 000 invånare samt fler än 60 000 invånare en förhållandevis hög genomsnittsålder för kapitaltillgångarna. Vad gäller kommuner' som skiljer sig beträffande befolkningens tillväxttakt anger analyserna, att de mycket snabbt växande kommunerna har ca dubbelt så hög andel tillgångar som är tio år och yngre inom de angivna förvaltningsgrenama sammantagna jämfört med kommuner som har en mer måttlig tillväxttakt. Andelen yngre realkapitaltillgångar är mycket hög framför allt för skolförvaltningarna inom de snabbväxande kommu- nerna. Vidare anger analyserna att andelen yngre realkapitaltillgångar för undersökta verksamhetsgrenar är något högre inom tillbakagående kommuner än inom kommuner med positiv men relativt låg tillväxttakt.
9.4 Sammanfattning och slutsatser
De analyser som redovisas i detta kapitel syftar främst till att belysa sambandet mellan kostnader i den kommunala tjänsteproduktionen och tillhandahållen mängd av olika tjänster. Analyserna avser dels faktiska kostnads- och produktivitetsförhållanden, dels förhållanden som gäller efter det att inverkan på kostnaderna av olika faktorer utöver prestations- volymen eliminerats. Som framgår av den tidigare framställningen har brister i tillgången till metoder och statistik medfört starka begränsningar i utförandet av analyserna. De slutsatser av erhållna resultat som här dras måste anses som preliminära.
I tabell 9.12 redovisas faktiska kostnader (uttryckta i indexenheter) dels för enskilda verksamhetsgrenar, dels för samtliga analyserade verksamhetsgrenar, i kommuner av olika storleksklass. Dessa kostnader har beräknats utifrån de gruppmedelvärden, som redovisas i tabellerna i avsnitt 9.3.1 I tabellen redovisar kommuner med färre än 5 000 invåna- re ca femtedelen högre genomsnittskostnad för den kommunala servicen jämfört med kostnaderna för samtliga kommuner. I befolkningsinterval- let 10 OOO—l 15 000 invånare är kostnadsvariationen förhållandevis liten. Av storstäderna redovisar vid jämförelse med samtliga övriga kommuner Göteborg och Malmö avsevärt lägre kostnader och Stockholms stad något högre kostnader. En möjlig tolkning är att kostnadsfördelar står att vinna med ökad prestationsvolym, dvs. grovt sett kommunstorlek, men att dessa fördelar i huvudsak erhålls redan vid relativt måttlig prestations- volym (kommunstorlek).
De faktiska kostnaderna för skilda former av service i kommuner av olika storleksgrad kan emellertid påverkas även av andra faktorer än kommunstorleken. Ett exempel på sådana faktorer är andelen invånare som bor i glesbebyggelse i kommunerna. I syfte att få fram inverkan på dessa kostnader av skillnader i storleksgrad har kostnaderna analyserats efter det inverkan av olika sådana faktorer eliminerats.
För el- och vattenverk undersöktes inverkan av förbrukningen per abonnent på kostnaderna. För båda verksamheterna gäller att ökningi denna förbrukning medför minskade kostnader per prestationsenhet. Vidare gäller att denna förbrukning ökar med kommunstorleken.
För vatten- och avloppsverk studeras inverkan på kostnaderna av skillnader i ledningsnätets längd per person. Detta mått kan anses ange bebyggelsetätheten i tätortsdelarna inom kommunerna. För båda verk- samheterna gäller att minskad ledningslängd per person, dvs. ökad bebyggelsetäthet, medför en kraftig sänkning av produktionskostnaderna. Bebyggelsetätheten i kommunerna mätt på detta sätt ökar kraftigt med kommunstorleken.
Kostnaderna för grundskoleväsendet är bl. a. beroende av skolskjuts- kostnaderna. Den omfattning i vilken en kommun måste tillhandahålla skolskjuts är beroende av andelen glesbygdsbefolkning. Vad gäller kommunernas totala skolskjutskostnader anger analyserna att dessa ökar mycket kraftigt med ökad andel glesbygdsbefolkning. Som mått på andelen glesbygdsbefolkning inom kommunerna används tätortsgraden. Denna andel är i allmänhet avsevärt lägre i stora kommuner än i små.
Driftsenheternas storlek medtogs som förklarande variabel i analyserna för grundskoleväsendet och åldringsvården. För båda verksamheterna gäller att ökad storlek för skolor och ålderdomshem medför minskade kostnader per prestationsenhet. Genomsnittsstorleken för skolor resp. ålderdomshem är i regel större i stora kommuner än i små.
Efter det inverkan av ovannämnda faktorer eliminerats, gäller att kostnaderna per prestationsenhet är i stort sett densamma oavsett prestationsvolymen, dvs. grovt sett kommunstorleken. Förhållandet att de faktiska kostnaderna enligt tabell 9.12 visar en tendens till att vara lägre i stora kommuner än i små förklaras därför sannolikt av högre
Tabell 9.12 Faktiska kostnader för dels enskilda verksamhetsgrenar, dels för samtliga analyserade verk- samhetsgrenar, i kommuner av olika storleksklass 1967. (Index för samtliga kommuner = 100) __________________——————— Storleksklass Central- Brand- Elverk Vatten- Avlopps- Grund- Gymna- Ålder- Samtliga förvaltn. försvar verk verk skole- sievä- dom s- analyse- väsendet sendet hem rade verk- samhets— grenar __________________—————_— Stockholm 67 38 126 69 68 105 149 97 106 Göteborg 0 Malmö 58 57 121 69 90 79 67 97 86 90 OOO-115 000 100 40 97 75 84 96 104 98 95 60 000— 90 000 100 40 97 88 106 98 109 115 99 30 000— 60 000 66 92 105 90 106 98 109 115 100 20 000— 30.000 74 127 94 90 106 97 93 94 95 10 000— 20 000 135 106 103 102 106 98 93 102 103 — 5 000 119 178 103 204 122 ' 113 93 95 119
____________.__—————__
Samtliga kommuner 100 100 100 100 100 100 100 100 100 _______________———-———-—
Anm. : Tabellen redovisar faktiska kostnader, uttryckta i indexenheter. Värden för resp. förvaltningsgren har beräknats utifrån gruppmedelvärden för olika kommunstorleksklasser. Index för samtliga kommuner = 100. Kostnaderna för de enskilda verksamhetsgrenarna har sammanvägts till en genomsnittskostnad för kommunal service i kommuner av olika storleksklass. Som vikter vid sammanvägningen har använts resp. förvaltningsgrens andel av totala kommunala kostnader. Kostnadsandelarna har beräknats med hjälp av uppgifterna i Kommunernas finanser 1969 (SOS), Statistiska centralbyrån, Stockholm 1969, tabell 1.
] Det bör dock framhål- las att ide fall där kost- nadspåverkande faktorer av den typ, som bebyg- gelsetätheten etc. repre- senterar, har ett direkt samband med kommun- storleken så är det prin- cipieut felaktigt att basera kostnadsjämfö— relser mellan kommuner på sådana standardiserade kostnader. Jämförelserna bör då ske utifrån de faktiska kostnaderna.
bebyggelsetäthet, större skolenheter m. fl. faktorer i stora kommuner jämfört med små, ej av kommunstorleken i sig.1
Mer ingående analyser av tillväxttaktens inverkan på kostnads- och produktivitetsförhållanden inom den kommunala sektorn har inte ut- förts. Inte heller har det varit möjligt att närmare analysera skillnaderna i dessa förhållanden mellan kommuner belägna i Syd- och Mellansverige och kommuner belägna i Norrland. De jämförelser mellan enskilda kommuner som utförts ger emellertid ett starkt intryck av att anledning- en till att vissa mindre Norrlandskommuner i många fall redovisar höga kostnader för kommunal service är att finna i hög andel glesbygdsbefolk- ning och en därav betingad liten genomsnittsstorlek för serviceenheterna, ej i det geografiska läget i sig.
I samhällsekonomiska kalkyler över kostnader och intäkter för olika expansions- och kontraktionsförlopp krävs som tidigare nämnts uppgifter om den kommunala sektorns framtida kostnader och intäkter. Den snabba utbyggnadstakten av den kommunala sektorn under 1960-talet innebär att anläggningarna ifråga genomgående är relativt unga. (Självfal- let förekommer dock undantag från detta, inte minst vad gäller enskilda verksamhetsgrenar inom en kommun.) Den kommunala tjänsteproduk- tionen kan följaktligen antas ske med en relativt ny och effektiv teknik. De faktiska produktionskostnaderna för den kommunala sektorns pro- duktion av tjänster kan därför uppfattas som en grov approximation av de potentiella produktionskostnaderna för den kommunala verksam- heten.
V Samhällsekonomiska utvärderingar
10 Studier av framtida utvecklings- alternativ
Av Gunnar Törnqvist
10.l Inledning
Detta kapitel inleds med en redogörelse för några undersökningar som ERU: s produktionskostnadsgrupp gjort i syfte att belysa effekterna av olika regionalpolitiska åtgärder. Avsikten är att i framtidsperspektiv studera de regionala konsekvenserna av alternativa lösningar och några som exempel valda utveckhngsalternativ. De försök som presenteras bör inte uppfattas som prognoser eller förslag till handlingsprogram. Syftet är endast att med enkla räkneexempel peka på sannolika effekter av olika åtgärder. Förhoppningsvis kan dessa effektstudier sedan läggas till grund för en mer omfattande diskussion av de handlingsramar som finns när det gäller att med olika medel styra den framtida utvecklingen.
Inför den framställning som följer är det väsentligt att observera, att de framtidsstudier som presenteras är mycket begränsade. Det är bara vissa effekter av olika åtgärder som studeras. Framställningen inleds med en sammanfattning av några modellförsök som genomförts i syfte att från kontaktmöjlighetssynpunkt belysa konsekvenserna av utflyttning av statliga myndigheter från Stockholm. Därefter vidgas perspektivet till att gälla mer översiktliga analyser av hur omfördelningar av sysselsättningen i landet och förändrade transportsystem i framtiden kan tänkas påverka det svenska ortssystemet.
I kapitel 11, som sedan följer, presenteras några samhällsekonomiska kalkylexempel över effekter på de lokala förhållandena av regionalpolitis- ka åtgärder av olika omfattning. Intresset koncentreras till direkta och indirekta produktions- och sysselsättningseffekter i den egna regionen samt de spridningseffekter det kan få i andra regioner. Vidare beaktas utrymmet för förändringar vad gäller kapaciteten inom de befintliga tillgångarna i de skilda ortstyperna.
10.2 Utflyttning av statliga myndigheter från Stockholm — några modellförsök
I kapitel 5 (avsnitt 5.2.2) beskrivs en metod att beräkna hur omlokalise- ringar av verksamheter påverkar kontaktarbetets omfattning och inrikt-
* Ch. Persson, Kontakt- arbete och framtida Io- kaliseringsförändringar. Modellstudier med till- la'mpning på statlig för- valtning. Lund 1974. Framställningen är ba- serad på sammanfatt- ningar som finns i detta arbete.
ning.l I korthet innebär metoden att, sedan den verkliga lokaliseringen beskrivits och utvärderats, organisationerna flyttas till ett antal hypote- tiska lokaliseringsorter. Omlokaliseringen simuleras, vilket innebär att man inte längre arbetar med en observerad verklighet, utan antaganden måste göras om den ”nya” verklighet som organisationerna möter och de effekter den får på kontaktarbetet.
Med utnyttjande av simuleringstekniken görs ett antal modellförsök, där effekterna av olika förändringar i resmönstren och samtalsmönstren testas. Hänsyn tas då till kontaktbeteendets (kontaktfrekvens, val av kontrahenter, kontaktorter och kontaktformer) anpassning till de nya lokaliseringarna.
Parallellt används simuleringstekniken för att skapa hypotetiska transportsystem, varvid t. ex. nya flyglinjer tillkommer och nya tidtabel- ler introduceras. Även nya telesystem prövas genom simulering. Sålunda ändras taxesättningen och nya media såsom konferenstelevision förs in.
Den metod som utvecklats har använts för att studera effekterna från kantaktmöilighetssynpunkt av den utflyttning av 34 statliga myndigheter från Stockholm som riksdagen nyligen beslutat. Som tidigare berörts i kapital 5, registrerades dessa myndigheters kontakter under sex dagar 1971. Undersökningen visade att myndigheterna under denna tid hade ca 97000 telekontakter och 83000 personkontakter utanför det egna arbetsstället. De senare krävde i runt tal 8 500 resor. Under förutsättning att undersökningsperioden är representativ, kan dessa värden räknas upp till följande kontaktarbete under ett helt är: ca 3,4 miljoner telefonkon- takter och 2,9 miljoner personkontakter. Personkontakterna kräver ca 2,1 miljoner kontakttimmar och en halv miljon restimmar, vilket motsvarar en kontaktkostnad på drygt 52 miljoner kronor när myndig— heterna finns koncentrerade till Stockholm.
Den kontaktvolym och de kontaktmönster som registrerats för de studerade myndigheterna under de sex dagar undersökningen pågick utgör även underlaget för de modellförsök som presenteras i ovan nämnda arbete. Dessa försök omfattar olika omlokaliseringar av myndig- heterna. Därvid tillämpas antagandet om oförändrad kontaktvolym. Kontaktmönstren tillåtes däremot variera beroende på valet av lokalise- ringsort.
Graden av stabilitet i en.organisations kontaktmönster kan ses i olika tidsperspektiv. På lång sikt sker det sannolikt förändringar till följd av att organisationen kontinuerligt anpassar sin verksamhetsutövning och orga- nisatoriska uppbyggnad till de nya krav som tiden ställer. Detta är en långsam utvecklingsprocess vars följder är svåra att förutsäga. På kort sikt kan en organisation däremot uppleva radikala förändringar i sin verksam- hetsutövning, som tydligare och mer direkt påverkar kontaktmönstrens utseende. Det gäller sannolikt i särskilt hög grad när organisationen hamnar i en helt ny omgivning. En omlokalisering ställer således stora krav på anpassningsförmågan. Förändringar vilka kommer att påverka kontaktmönstren kan förväntas inträffa i kontrahentuppsättningen, i kontaktfrekvensen ochi valet av kontaktformer.
Detta generella resonemang kan överföras till de studerade statliga
myndigheterna för att underlätta bedömningen av vad som kommer att inträffa vid en omlokalisering. I det sammanhanget har det ansetts väsentligt att betona skillnaden mellan en kontaktsituation där myndig- heten är ”producent” respektive ”konsument” av den tjänst kontakten avser. I det förra fallet har man sannolikt en mer stabil kontaktrelation, "vilket beror på att en central statlig myndighet ensam handlägger bestämda ärenden och därför utgör den enda tänkbara kontaktkållan. En myndighet ”konsumerar” framför allt olika tjänster av servicekaraktär. Verksamheter som utbjuder dessa servicetjänster finns ofta tillgängliga på flera orter runt om i landet. I modellförsöken göres en uppdelning mellan specifik och övrig service. Den förra återfinns endast i de s. k. storstadsalternativen, medan övrig service kan fås i vilken A-ort som helst. Det innebär att en myndighet vid en omlokalisering överflyttar sina servicekontakter till den nya orten eller närmaste storstadsaltemativ.
Bland förutsättningarna för modellförsöken ingår också antagandet att vissa direkta personkontakter kan utbytas mot telefonkontakter. Det berör endast kontakter med kortare sammanträdestid och där deltagare- antalet är begränsat till två personer.
Möjligheten att samla flera kontakter på en och samma ort innan en resa genomföres är ett annat viktigt antagande. Hänsyn har slutligen tagits till förhållandet att det vid en omlokalisering uppträder s.k. neutrala kontaktorter, dvs. orter dit ingen av de deltagande parterna är lokaliserade. I dessa fall har kontaktorten anpassats så att kontakten förläggs till en ort, där minst en av deltagarna har sin verksamhet lokaliserad.
Modellförsöken har delats in i två stora grupper. I den första behandlas försök med enstaka lokaliseringsenheter såsom en hel myndighet, ett arbetsställe inom en myndighet, en avdelning eller en enskild individ. Den andra gruppen av modellförsök omfattar en samtidig omlokalisering av flera lokaliseringsenheter. Denna typ av omlokaliseringar kombineras dessutom med hypotetiska förändringar i det befintliga kommunikations- systemet.
10.2.1 Resultat av modellförsök med enstaka lokaliseringsenheter
Modellförsöken med enstaka lokaliseringsenheter inleds med en beskriv- ning av hur en omlokalisering påverkar myndigheter med olika res- mönster. En myndighet som har stora delar av sitt researbete förlagt inom den egna regionen drabbas hårdast av en utflyttning. Det beror på den kraftiga ökningen i antalet mellanregionala resor. Den kraftiga relativa restidsökningen hålls emellertid något tillbaka genom att de flesta nytillkomna, mellanregionala resorna går mot Stockholm. Förbin- delserna med Stockholm är nämligen vanligtvis väl utbyggda.
En myndighet som har ett researbete vilket är mer utspritt på flera orter får en mindre relativ ökning av restiden. Det beror på att andelen mellanregionala resor redan i den faktiska situationen är ganska stor. Trots detta är ökningen anmärkningsvärd, vilket torde sammanhänga med att tidigare mellanregionala resor med Stockholm som ena terminal-
punkten ersätts av ”tvärgående” resor. De senare är vanligtvis betydligt mer tidskrävande. Orsaken är transportsystemets solfjäderformade upp- byggnad.
I en serie av försök beskrivs hur olika enheter inom en myndighet påverkas av en omlokalisering. Generellt kan sägas att variationerna mellan utfallet för olika enheter är stora beroende på många omständig- heter. Resornas koncentration eller utspridning är en viktig faktor som påverkar resultaten. Ju mindre enheter man undersöker, ju mer påverkas resultaten av speciella drag ienhelens kontakt- och resmönster, vilket gör det osäkert att tillämpa metoder som inte bygger på faktiskt registrerade resmönster.
Svårigheterna i samband med en omlokalisering framträder speciellt tydligt då den enskilde kontaktberoende befattningshavaren studeras. En kontaktintensiv befattningshavare är således mycket sårbar vid en omlokalisering sett från tidssynpunkt. Olika modellförsök visar att restidsökningarna i många fall ”spränger” den arbetstidsram som indivi- den har. För att kunna klara sitt kontaktarbete måste individen i vissa extremfall använda hela sin fritid plus delar av den tid som avsatts för permanenta behov som sömn och måltider. Följden blir en helt ohållbar situation, som måste mötas med radikala förändringar i tidsorganisa- tionen. De ingrepp som krävs i en liknande situation måste även påverka andra individer inom samma organisation. Mindre kontaktintensiva befattningshavare får t. ex. ta över delar av den hårt ansträngde individens kontaktarbete. Hela detta resonemang måste ses mot bakgrund av det antagandet att det kontakt- och researbete som utfördes under den aktuella tidsperioden i den faktiska lokaliseringen även skall genomföras på den hypotetiska lokaliseringsorten under lika lång tidsperiod. Inom en begränsad tidsperiod som t. ex. en vecka är individens handlingsutrymme kraftigt beskuret. En längre tidsperiod, t. ex. ett verksamhetsår, öppnar helt andra möjligheter att hypotetiskt laborera med olika lösningar när det gäller den enskilde individens tidsmässiga organisation av kontakter, resor och andra aktiviteter. Men faktum kvarstår att individens möjligheter att planera och organisera sin tid är omgärdad av diverse restriktioner.
10.2.2 Resultat av modellförsök med samtidigt flera lokaliseringsenheter
En serie försök har genomförts med utflyttning av verk i olika kombinationer till skilda orter i olika delar av landet. I denna sammanfattning begränsas framställningen till en presentation av resulta- ten av några av dessa försök.
Tabell 10.1 visar resultaten av försök med tre alternativa utflyttningar av 34 statliga verk från Stockholm. Enligt storstadsalternativet flyttas verken till 10 primära centra — Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Falun/Borlänge, Karlstad, Örebro, Norrköping, Linköping och Jönkö- ping. I dessa nya lägen blir restiden för verkens personal under ett år (med hänsyn tagen till att kontaktarbetet anpassats efter den nya situationen) enligt beräkningarna ca en miljon restimmar och för kontrahenterna drygt en miljon restimmar. Detta är en ökning i
.- .—.m-.,f4_a_ :.
förhållande till när verken låg i Stockholm på 100 respektive drygt 20 %. Kostnadernas relativa ökning är något större.
Enligt Norrlandsalternativet flyttas verken till Kiruna, Luleå, Skellef- teå, Umeå, Östersund och Sundsvall. Som framgår av tabellen, är detta utflyttningsalternativ mycket kostsamt, mätt i tid och pengar, för såväl den centrala förvaltningen som dess kontrahenter. I förhållande till den ursprungliga lokaliseringen i Stockholm ökar restiderna för verkens personal med 180 %, medan kontrahenterna drabbas av en ökning på 70 %.
Enligt småortsalternativet sprids verken ut på 30 orter runt om i landet. Detta decentraliseringsalternativ är som synes mindre kostsamt från kontaktsynpunkt än Norrlandsaltemativet men dyrare än storstads- alternativet. När verken sprids ut på ett stort antal orter, ökar restiderna i förhållande till situationen i Stockholm med 150 respektive 40% för verkens personal och dess kontrahenter.
De tre utilyttningsalternativen har ett drag gemensamt. Det är i första hand personalen inom de centrala åmbetsverken som drabbas av ökat transportarbete. I samtliga fall är de relativa ökningarna itidsåtgång och kostnader väsentligt mindre för kontrahenterna. Detta hänger samman med att kontrahenterna har ett betydligt större mellanregionalt researbe- te än myndigheternas befattningshavare, som huvudsakligen är kontakt- mässigt knutna till Stockholmsregionen.
I de återstående modellförsöken koncentreras intresset i huvudsak till de 10 myndigheter som riksdagen beslutat flytta ut i en andra etapp. De aktuella myndigheterna fördelas på olika orter dels i enlighet med riksdagsbeslutet) dels enligt två hypotetiska mönster. De tre utflytt- ningsalternativen benamns riksdags-, Norrlands- och smaortsaltematzvet. Etht detta beSIUt
flyttas myndigheterna
De 34 myndigheter som varit föremål för undersökning kommer till följande orter: tillsammans att drabbas av en restidsökning på 18 %, om en utflyttning av 10 verk enligt riksdagsalternativet realiseras. Ökningen av kontaktkost- naderna uppgår till 22 %. Utgångspunkten för jämförelsen är liksom tidigare dagens situation (Stockholm = lokaliseringsort för samtliga
Karlstad, Eskilstuna, Sundsvall, Umeå, Borås, Jönköping, Falun/Borlänge och Kalmar.
Tabell 10.1 Total restidsåtgång Och kostnader vid olika utflyttningsaltemativ med samtliga KOMM 71-myndig— heter beräknat för undersökningsperioden och ett verksamhetsår samt fördelat på respondenter och kontrahenter
___________________————————
Modellalternativ Respondenter Kontrahenter
6 dagar3 1 år 6 dagara 1 år
Tidsåtgång Kostnad Tidsåtgång Kostnad Tidsåtgång Kostnad Tid såtgång Kostnad (restimmar) (milj. (milj. res— (milj. (restimmar) (milj. (milj. res- (milj.
kronor) timmar) kronor) kronor) timmar) kronor)
Storstadsalternativ 29 900 3,4 1,0 ll9,0 30 300 3,4 1,1 120,5 Norrland 40 300 5,0 1,4 175,0 41 900 5,1 1,5 178,15 Småorter 35 900 4,1 1,3 143,5 33 900 3,9 1,2 135,0 ___—______________—_————_-—;——————
aMotsvarar undersökningsperioden.
myndigheter). Av restidsökningen faller cirka 90% på de myndigheter som är direkt berörda av utflyttningen. Det innebär att dessa myndig- .heter i relativa tal får en femtioprocentig ökning av restiden jämfört med den faktiska situationen. Kontrahenterna uppvisar av samma skäl som tidigare redovisats betydligt lägre relativa ökningar i restid och kontakt- kostnader.
En jämförelse mellan utfallet i riksdagsalternativet och de två hypotetiska utflyttningsalternativen visar att Norrlandsalternativet är 25 % mer restidskrävande. Småortsalternativet kräver å sin sida 35 % mer restid. I det här fallet är således Norrlandslokaliseringen fördelaktigare än småortslokaliseringen. Det beror troligen på att de småorter som utvalts har mycket dålig tillgänglighet, vilket ger långa restider.
I en avslutande serie modellförsök testas olika förändringar i kommu- nikationssystemet mot de tre utflyttningsalternativ som utgår från en utflyttning av ett begränsat antal myndigheter (etapp 2). Förändringarna är av två slag, dels sådana som berör transportsystemet, dels sådana som gäller telesystemet. Förändringarna i transportsystemet avser både prisförhållanden och utbyggnader av det befintliga flygnätet. Om flygpriset sänks med 50% på alla flyglinjer mellan Stockholm och mottagarorterna i riksdagsalternativet, sänker etapp 2-myndigheterna sina reskostnader med drygt 10 %. Räknat på samtliga 34 myndigheter blir kostnadsminskningen sju procent. Om motsvarande prissänkning gäller alla flyglinjer skulle man tjäna ca 30 % räknat på samtliga 34 myndighe- ter och med utflyttning enligt Norrlandsalternativet (etapp 2). Det är särskilt den grupp av myndigheter som flyttas ut till Norrland som drar nytta av en generell prissänkning.
Utbyggnaderna av flyglinjenätet är av tre slag (jfr förändringarna i nästa avsnitt). Det första innebär att ett antal större stadsregioner får direktförbindelser med varandra. Denna utbyggnad medför drygt 10 % kortare restid för de myndigheter som flyttas ut enligt riksdagsalternativet. I det andra utbyggnadsalternativet sammanlänkas de tre största regionerna i Norrland med storstäderna och några s.k. storstadsaltemativ i Mellansverige. Antalet restimmar minskar i det här fallet med knappt 15 % räknat på de myndigheter som flyttas ut enligt Norrlandsalternativet (etapp 2). Enligt det sista utbyggnadsalternativet får ett antal mindre orter direkta flygförbindelser till Stockholm. Om myndigheterna flyttar ut till samma orter, ger detta utbyggnadsalternativ den kraftigaste restidsminskningen. Den uppgår närmare bestämt till ca 25 %. Det beror på att dessa orter i dagens läge har mycket dålig tillgänglighet.
Telesystemet förändras genom att nya taxor införes, nya markerings- intervaller tillämpas och ett nytt medium görs tillgängligt. De två förstnämnda förändringstyperna ger mycket svaga utslag sett från totalkostnadssynpunkt. Det hänger samman med att samtalskostnaderna utgör en mycket liten andel av de totala kontaktkostnaderna.
Den andra formen av förändring — ett nytt medium som i det här fallet är konferenstelevision (konfravision) — ger betydande negativa % effekter från kostnadssynpunkt, samtidigt som vinsterna på restidskontot %
är obetydliga. Det är en följd av att kostnaderna för att utnyttja de system som existerar idag är mycket höga. Utifrån vissa bestämda förutsättningar antas ca tre procent av alla potentiella direkta personkon- takter kunna ersättas av konfravisionskontakter. Med det system som finns tillgängligt i Sverige idag skulle respondenter och kontrahenter tillsammans åsamkas kostnadsökningar på cirka 200 %, om tre procent av de direkta personkontakterna genomfördes via konfravisionssystemet (utflyttning enligt riksdagsalternativet). Samtidigt skulle den besparing av restiden som eftersträvas stanna vid tre procent. Proportionen mellan kostnadsökningen och restidsminskningen inbjuder knappast till ökad användning av konfravisionen på de ekonomiska villkor som gäller idag.
Av de hypotetiska förändringar som genomförts i kommunikations- systemet är det ingen som på ett avgörande sätt lyckats begränsa restids- respektive kontaktkostnadsökningarna. Det står således klart, efter de beräkningar som genomförts, att oberoende av vilken geografisk inrikt- ning en utflyttning får och trots diverse ingrepp :” kommunikations- systemet kommer en utflyttning av myndigheterna att orsaka jämförelse- vis kraftiga restids- och kontaktkostnadsökningar främst av den anled- ningen att myndigheterna i dagens situation är så kraftigt beroende av Stockholmsregionen för sitt kontaktarbete.
10.3 Förändringar av det svenska ortssystemet — några modellförsök
De modellförsök som presenteras i detta avsnitt har genomförts i syfte att i framtidsperspektiv belysa sambanden mellan kontaktbehov, resemöj- ligheter och sysselsättningsutveckling i det svenska ortssystemet. Utgångs— punkten är således in te, som i föregående avsnitt, enskilda organisationer och deras mer eller mindre unika kontaktsituation i olika lägen. Analyserna är baserade på starkt aggregerade data för hela stadsregioner och de beroendeförhållanden som råder mellan dessa. Principerna för dessa övergripande studier av den regionala balansen i Sverige mellan utbud och efterfrågan på resemöjligheter har tidigare redovisats i kapitel 5 i anslutning till figur 5: 7 (s. 112).
Framställningen i kapitel 5 (avsnitt 5.2.3)'- ägnades den regionala balansen eller obalansen mellan kontaktbehov och resemöjligheter i Sverige åren 1960, 1965 och 1970. I fortsättningen riktas uppmärksam- heten mot framtiden. Detta sker genom en serie försök med operationella ”Sverige-modeller”, som beskriver alternativa framtida ortssystem. Objek- ten i dessa system är stadsregioner (A-regioner), vilkas attribut är sysselsättningens funktionella sammansättning och det därav framräkna- de kontaktbehovet. Avsikten med dessa modellförsök är i första hand att testa, hur olika regionalpolitiska åtgärder genom samspel och växelverkan mellan näringslivets och den offentliga förvaltningens lokalisering å ena sidan och transportsystemens uppbyggnad å den andra kan påverka framtidens kontaktlandskap. Som tidigare framhållits i ERU: s rapport
”Regioner att leva i”, kan följande förändringar i framtiden påverka detta landskaps utseende:
1) förändrat behov av direkta personkontakter inom näringsliv och offentlig förvaltning, 2) förändrad regional fördelning av kontaktberoende befattningshavare, 3) förändrade transportsystem.
Vilka förändringar som är sannolika beror naturligtvis i hög grad på det tidsperspektiv som väljs för framtidsstudierna. En genomgripande föränd- ring av olika verksamheters behov av direkta personkontakter torde ligga ganska långt fram i tiden. Däremot kan, som vi sett i kapitlen 4 och 5, den regionala sysselsättningsfördelningen och transportsystemen ändras förhållandevis snabbt.
Ovan redovisade kontaktlandskap (figurerna 5: 8, 519 och 5:10, s. 114—116) bygger på erfarenheter från kontaktundersökningar i mitten och slutet av 1960-talet. Det är möjligt att åtminstone en del av det omfattande kontaktarbete som därvid uppmätts är onödigt och att det stora antalet sammanträden och konferenser skulle kunna reduceras utan påtaglig olägenhet för de inblandade. Sannolikt finns här ett betydelse- fullt verksamhetsfält för framtida rationaliseringar.
En annan väsentlig fråga är i vilken omfattning direkta person— kontakter kan och kommer att kunna ersättas av telekommunikationer. Det har framhållits att de direkta personkontakternas stora betydelse i dagens samhälle delvis kan bero på att befattningshavare inom näringsliv och offentlig förvaltning på grund av uppfostran, utbildning, konventio- ner och vanor för närvarande inte kan utnyttja de möjligheter som redan dagens telekommunikationer erbjuder. En generation som tränats i att tillfullo utnyttja teletekniken kan däremot tänkas bli mindre beroende av direkta personkontakter.
Framtidens telekommunikationer kan på ett drastiskt sätt förändra de kontaktintensiva verksamheternas lägeskrav. De fysiska avstånden kom- mer att minska i betydelse eller rent av upphöra att vara en restriktion i ett samhälle, där de avståndskänsliga persontransporterna ersatts av tele som medium för överföring av information. I detta sammanhang bör nämnas de betydelsefulla experiment med olika media för informations- överföring som pågår i Storbritannien.
När det gäller den teletekniska utvecklingen förefaller bildtelefonen och interntelevisionen ligga närmast i utvecklingskedjan. De försöksan- läggningar med bildtelefoner som finns är fortfarande komplicerade och mycket dyrbara. För mer allmänt bruk måste telenät och telestationer byggas om och anläggningar av detta slag torde knappast få någon påtaglig praktisk betydelse under de närmaste 10 eller kanske 20 åren. Interntelevisionen kan komma tidigare och minska behovet av resor mellan de platser, på vilka regionalt uppdelade storföretag har sina kontor eller fabriker. Mycket .talarför att det i första hand blir rutiniserad information som i allt större utsträckning kommer att kunna överföras via teleanläggningar. Däremot kommer sannolikt kontakter för överföring av komplicerad och ostrukturerad information mellan skilda företag och
förvaltningsorgan att under överskådlig tid kräva att befattningshavare fortsätter att träffas. (Se vidare ERU: s underlagsmaterial U2: Informa— tionsteknologi, grupprapport av B. Thorngren.)
Parallellt med att de tekniska informationssystemen utvecklas, ökar sannolikt specialiseringen inom arbetslivet och risken för oväntade, snabba tekniska, sociala och ekonomiska förändringar. Därmed blir samhället är från år alltmera invecklat och oöverskådligt. Samtidigt som den på varje plats och i varje ögonblick tillgängliga informationen ökar, blir kraven på planering för framtiden allt större och beslutsprocesserna allt mera komplicerade. Det är därför mycket svårt att sia om huruvida framtidens telekommunikationer på ett drastiskt sätt kan komma att förändra de kontaktberoende verksamheternas lägeskrav. Frågan måste tillsvidare lämnas öppen.
Syftet med de modellförsök som presenteras nedan är att studera dels effekterna av olika antaganden om ändrad regional fördelning av kontaktberoende befattningshavare (efterfrågesidan i figur 527), dels effekterna av antaganden om förändrade transportsystem (utbudssidan i figur 5 : 7). Försöken inleds med att endast den regionala fördelningen av kontaktbehovet ändras på olika sätt, medan resemöjligheterna mellan olika orter hela tiden bestäms av 1970 års transportsystem. Därefter görs försök med ändrade resemöjligheter.
Inför de experiment som följer är det väsentligt att betrakta varje Sverigemodell som en avbild av ett komplext system, där varje förändring inom ett enskilt objekt (stadsregion) eller någon enskild relation (resemöjlighet) får effekter ihela det studerade systemet.
Resultaten av olika modellförsök berörs mycket kortfattat i denna rapport. En utförlig redovisning finnsibilaga 8: 11.
10.3.1 Effekter av ändrad regional fördelning av kontaktbehovet
I dessa modellförsök är utgångspunkten 1970 års transportsystem, samtidigt som antaganden görs om en mycket kraftig sysselsättnings- ökning1 inom olika kontaktberoende verksamheter i samhället. Denna sysselsättningsökning fördelas sedan mellan olika stadsregioner (A—regio- ner) enligt sex olika alternativ. Alternativ 1 innebär en enkel trendframskrivning för varje enskild region, som baseras på utvecklingen inom respektive region mellan 1960 och 1970. Alternativ 2 grundas på ett antagande om en stark koncentra- tion av det ökade kontaktbehovet till i första hand Stockholm, i andra hand Göteborg och Malmö. I alternativ 3 styrs sysselsättningsökningen mot en uppsättning s.k. storstadsaltemativ i skilda delar av landet. Alternativ 4 innebär en betydande utspridning av kontaktberoende verksamheter, medan alternativ 5 bygger på antaganden om en massiv satsning på lokalisering av dessa verksamheter till orter i Norrland. Alternativ 6 slutligen är de bägge bilageförfattarnas egen prognos av den framtida sysselsättningsutvecklingen. Av modellförsöken framgår att alternativ 2, dvs. snabb storstadstillväxt, är det från kontaktkostnadssyn- punkt bästa alternativet räknat för landet som helhet. I förhållande till
1 Ökningen är 100 % som kanjämföras med ett antagande om en sysselsättningsökning på 50 % som tidigare redovisats i ERU: s publikation ”Regioner att leva i”, s. 267.
detta alternativ medför alternativ ] (trendalternativet) en total kostnads- ökning på 9 procent, alternativ 6 (författarnas prognos) ca 12 %, alternativ 3 (storstadsalternativet) ca 26 %, alternativ 5 (Norrlandsalter- nativet) ca 36 % och alternativ 4 (betydande decentralisering) en kostnadsökning på ca 45 %.
Omfördelningen av kontaktberoende verksamhet enligt olika alternativ resulterar däremot i små förändringar i relativt läge mellan de olika A—regionerna. Dvs. de regionala olikheterna utjämnas i mycket begränsad utsträckning genom en decentralisering av kontaktberoende verksamhe- ter. Detta gäller så länge beräkningarna baseras på den totala tillgänglig- hetens princip (se avsnitt 5.2.3). Betydligt större regionala konsekvenser i utjämnande riktning får omfördelningen från lokal tillgänglighetssyn- punkt. Detta beror bl. a. på de förbättrade förutsättningarna att efter omfördelningen uppehålla personkontakter i den egna regionen. För verksamheter med lokalt begränsade kontakter skulle med andra ord en decentralisering innebära en viss utjämning av regionala olikheterna i fråga om kontaktmöjligheter. Däremot leder decentralisering inte till motsva- rande utjämningar för verksamheter med vida kontaktfält.
10.3 .2 Effekter av förändrade transportsystem
Det svenska ortssystemet påverkas i liten utsträckning av omfördelningar av kontaktintensiva verksamheter. Detta framgår klart av de modellför- sök som hittills redovisats. Det bör därvid observeras att detta gäller under förutsättningar att inga förändringar sker i fråga om möjligheterna att resa mellan landets olika A-centra.
I bilaga 8:11 redovisas en serie modellförsök med i förhållande till år 1970 förändrade transportsystem. Generella förändringar som testas är ändrad medelhastighet på landets vägar och ändrade biljettpriser på inrikesflygets linjer. Selektiva åtgärder som prövas är olika former av utbyggnad av det inrikes flygnätet.
De försök som genomförts med en höjning av medelhastigheten på vägarna från 70 till 90 km i timmen visar följande. Totalt för riket minskar kontaktkostnaderna med i runt tal 12%. Totaleffekten blir i grova drag densamma oavsett på vilket sysselsättningsalternativ (se föregående avsnitt) denna förändring appliceras. Höjd medelhastighet leder däremot till vissa förändringar i de olika stadsregionernas positioner i det svenska ortssystemet. I fråga om kontaktmöjligheter minskar skillnaden mellan Stockholm och övriga delar av landet. Detta hänger sannolikt samman med Stockholms goda läge när det gäller kollektiva resemöjligheter och att förändrade möjligheter till mellanregionala resor med bil därför har marginell betydelse för befattningshavare i huvudsta- den.
En annan generell åtgärd som prövats är halvering av inrikesflygets biljettpriser. Effekterna i hela det studerade systemet blir i detta fall en sänkning av kontaktkostnaderna med 20% jämfört med situationen 1970. Det regionala utfallet innebär i detta fall att det i första hand är den centrala noden i systemet, dvs. Stockholm, som gynnas av en generell
prissänkning. Detta leder till att de regionala olikheterna i kontaktkost- nader i södra och mellersta Sverige ökar efter en generell sänkning av biljettpriserna. Relationerna mellan Stockholm och orter norr om Sundsvall blir däremot i stort sett oförändrade.
Tre försök med en utbyggnad av det inrikes flygnätet har genomförts. Det första modellförsöket har konstruerats med syfte att förbinda sex stadsregioner (A-regioner), som 1970 saknade inrikesflyg, genom direkta flygförbindelser med Stockholm morgon och kväll. Den totala systemef— fekten av denna utbyggnad blir mycket obetydlig. Kontaktkostnaderna minskar med något över en procent. Förändringarna förbättrar helt naturligt kontaktsituationen i de nya flygregionerna. Samtidigt förstärks Stockholms ställning i det studerade ortssystemet.
Målsättningen i ett andra modellförsök är att förse Norrland med direkta flygförbindelser med större stadsregioner i södra delen av landet. Detta sker genom att Luleå, Umeå och Sundsvall förbinds med de tre storstadsregionerna, när sådana förbindelser saknas, samt dessutom med Örebro, Norrköping och Jönköping. Genom denna utbyggnad sänks kontaktkostnaderna i landet som helhet med ca 10%. De regionala konsekvenserna blir i detta fall betydligt större än i tidigare försök. Utbyggnaden gynnar naturligtvis i första hand direkt berörda regioner i Norrland. Men även grannregioner till dessa får betydligt förbättrade kontaktmöjligheter. Positiva effekter kan också inregistreras för stads- regioner i Östergötland, norra Småland, västra Götaland och mellersta Svealand.
Det tredje modellförsöket slutligen innebär en mycket kraftig utbygg- nad av det inrikes flygnätet. I detta försök sammanbinds ett antal s.k. storstadsaltemativ direkt med varandra samt med Stockholm, Göteborg och Malmö. Denna utbyggnad motsvarar en resursökning, mätt i antal turer, med drygt 26% ijämförelse med situationen är 1970. Utbygg- naden leder till att kontaktkostnaderna i hela ortssystemet sammanlagt minskar med över 20 %.
De regionala effekterna är betydande. Det sker en allmän utjämning av olikheterna i fråga om kontaktmöjligheter mellan Stockholm och övriga orter i landet. Mest betydande är förbättringarna för de olika storstads- alternativen och de stadsregioner som gränsar till dessa. Dessutom förbättras kontaktläget för flera regioner i Norrland.
De modellförsök som kortfattat redovisats i detta avsnitt bygger alla på vad som tidigare kallats ”den totala tillgänglighetens princip”. Det innebär, att försöken genomgående avser de kontaktintensiva verksamhe- ter med vida kontaktfält som finns i stadsregioner runt om ilandet. I bilaga 8:11 redovisas även försök med modeller som bygger på ”den lokala tillgänglighetens princip”, dvs. försök som är mer relevanta för verksamheter med lokalt bundna kontaktfält. Läsaren hänvisas till denna bilaga för en detaljerad redovisning av olika modellförsök.
11 Samhällsekonomiska kalkyler
Ett allt större intresse har under senare år visats för samhällsekonomiska bedömningar som underlag för beslut. Detta kan förklaras av att före tagsekonomiska kalkyleri allt mindre utsträckning ger ett samhällseko- nomiskt godtagbart utfall. Den ökade förekomsten av konkurrensbegräns- ningar i form av monopolförhållanden inom det privata näringslivet, förekomsten av stordriftsfördelar i industriproduktion liksom de alltmer uppmärksammade positiva och negativa indirekta effekterna av en företagsetablering är väsentliga faktorer bakom detta.
Ett tungt vägande skäl till det ökade intresset för samhällsekonomiska kalkylmetoder och utvärderingar ligger också i det förhållandet att den offentliga sektorn svarar för en allt större del av landets samlade produktion. Inom den offentliga sektorn måste således marknadsprisbild- ningen som instrument för fördelning av resurser ersättas av andra fördelningsinstrument. Beslut inom den offentliga sektorn måste fattas utan de signaler som marknadsprisbildningen erbjuder.
Genom att det i den samhällsekonomiska kalkylen ingår en rad olika poster av vilka vissa är mätbara medan andra är mycket svåra att mäta ställs stora krav på tillgången till underlagsmaterial. Som exempel kan nämnas att ett företags beslut om omlokalisering eller nyetablering i en region kan medföra inflyttning till regionen. Denna inflyttning är förenad med kostnader som inte bara är flyttningskostnader ibegränsad mening. Den inflyttade behöver bl. a. en ny bostad och ställer anspråk på persontransporter, sjukvård, utbildning, varudistribution och övrig of- fentlig service, som inte kan följa med i flyttningsservicen. Det brukar ofta framhållas att bortåt hälften av de nyinflyttade hushållens samlade anspråk riktas mot den produktion som på grund av inflyttningen måste nyproduceras. I en samhällsekonomisk kalkyl av expansionens kostnader och intäkter måste en sådan ökning av resursanvändningen iakttas och värderas.
Utfallet av de samhällsekonomiska kalkylerna ger ingen definitiv lösning på de välfärdspolitiska beslutsproblemen. De samhällsekonomiska kostnaderna och intäkterna blir ofta ofullständigt redovisade. De blir ofta inte heller värderade efter en gemensam skala, vilket medför svårigheter att överväga dem mot varandra. Å andra sidan kan analysen avslöja och precisera eventuella målkonflikter och därmed ange storleksordningen hos vissa av de kostnader som ofrånkomligen är förenade med en viss åtgärd.
Underlaget för en sådan begränsad ansats utgörs av partiella uppgifter om kostnader och intäkter för var och en av de tre huvudsektorerna i samhället, dvs. hushållen, företagen och den offentliga sektorn. I föreliggande rapport redovisas en kartläggning och analys av olika kostnadsposter inom dessa samhällssektorer.
Föreliggande kapitel ägnas åt en genomgång av de uppgifter, som en samhällsekonomisk bedömning av kostnaderna för expansion i en ort måste innehålla. Denna genomgång sker med utgångspunkt i en uppdelning av expansionsförloppet i tre faser nämligen kostnader vid uppbyggnadsfasen, kortsiktiga kostnader och intäkter och långsiktiga kostnader och intäkter. På grundval av det empiriska materialet i tidigare kapitel av rapporten redovisas sedan några kalkylexempel. Dessa kalkyl- exempel skiljer sig på några punkter från de fall där cost-benefitkalkyler har genomförts som underlag för politiska beslut. Skillnaden ligger främst i att produktionskostnadsgruppens kalkylexempel bygger på uppgifter om industrins regionala och sektoriella leveransutbyte av varor och tjänster. På grund av dessa uppgifter är det möjligt att utvärdera omfattningen av de indirekta spridningseffekterna vid en förändring av produktionens omfattning. Detta har inte tidigare kunnat ske i Sverige på grund av att regional input-outputstatistik saknats.
De regionala bearbetningar av SCB:s hushållsbudgetundersökning som utförts av ERU har möjliggjort beräkningar av regionala inkomstmulti- plikatorer som saknasi de cost-benefitkalkyler som tidigare har utförts. Slutligen bygger den av produktionskostnadsgruppen utvecklade ansatsen på koordinatsatta uppgifter om kapacitetsförhållanden i olika orter. Detta innebär att kalkylunderlaget ej påverkas av administrativa indelningar, vilket medför en betydligt bättre precisioni produktionskostnadsgruppens samhällsekonomiska kalkylansats i jämförelse med de försök som tidigare gjorts.
Samhällsekonomiska analyser syftar till att så fullständigt som möjligt belysa effekterna på en ort eller i en region av en viss åtgärd. I produktionskostnadsgruppens ansats för samhällsekonomiska översikts- kalkyler läggs stor vikt vid tillgängligt kapacitetsutrymme inom olika sektorer på en viss ort samt vid direkta och indirekta spridningseffekteri det regionala produktionssystemet.
I cost-benefitkalkylen ingår samhällelig kalkylränta, kapitalförluster och -vinster, multiplikatoreffekter och externa effekter. Dessa faktorer är möjliga att belysa för relativt små orter och regioner. P. g. a. att cost-benefitkalkyler i praktiken ofta bygger på antaganden om givna pris- och löneförhållanden är metoden främst tillämplig vid kalkyler av effekter vid relativt begränsade förändringar av de givna förhållandena.
Metoderna kan även jämföras med de i kapitel 10 redovisade s.k. Sverigemodellerna. De visar vilka förändringar i kommunikationsstruktur och sysselsättningsfördelning som kan tänkas leda till ett önskvärt ortssystem.
Vid en samhällsekonomisk utvärdering av effekterna av en viss åtgärd är uppgifter om de förhållanden som råder på den studerade orten nödvändiga. Det bör innefatta uppgifter om ledig kapacitet inom olika
samhällssektorer. Till det kommer de direkta och indirekta effekter som uppstår i anslutning till att åtgärden vidtas. På lång sikt är det möjligt att åtgärden genererar ytterligare produktions- och inkomstökningar. En samhällsekonomisk kalkyl bör omfatta samtliga sådana kort- och långsiktiga effekter för att ge ett fullständigt underlag för beslut. 1 det följande görs ett försök att särskilja de perioder som en kalkyl bör omfatta.
Byggnads- och anläggningsfasen. En stor del av de samhällsekonomiska kostnaderna av en beslutad åtgärd kan hänföras till en första utvecklings- fas i vilken kostnader för uppförande av byggnader och anläggningar är centrala. Omfattningen av dessa kostnader är beroende av de befintliga förhållandena på orten. Uppgifter om kapitaltillgångamas åldersstruktur och ledig kapacitet är därvid väsentliga. Detsamma gäller tillgång till ledig arbetskraft.
Byggandet av nya anläggningar för den planerade etableringen medför ökad sysselsättning och ökade inkomster på orten. Till det kommer ett utökat bostadsbestånd om inflyttning av förvärvsarbetande måste ske och om någon ledig bostadskapacitet ej föreligger.
Samtidigt som nyanläggningarna medför en kostnad så innebär det även en intäkt i de fall personer som saknar heltidsarbete får sysselsättning. För hushållen på orten medför anläggningsarbetena ökade inkomster. Dessa ökade hushållsinkomster och den samhällsekonomiska intäkten av anläggningsarbetena är emellertid av en kortsiktig och övergående karaktär eftersom de kommer att upphöra i och med att byggnadsperioden är över. De måste dock beaktasi den samhällsekonomiska kalkylen.
Kortsiktiga inkomst- och sysselsättningseffekter. En ökning av syssel- sättningen och hushållens inkomster uppstår snabbt i och med att produktionen i den nya anläggningen kommer igång. På kort sikt kommer den lokala ekonomin att stimuleras något. Några mer omfattan- de förändringar kan emellertid inte väntas. Stimulansen av nyetableringen sker huvudsakligen inom den befintliga näringsstrukturen. De ökade hushållsinkomsterna till följd av nyetableringen stimulerar visserligen efterfrågan. Detta tar sig uttryck i nya sysselsättningstillfällen inom den lokalt utbjudna privata och offentliga servicen. Det nyetablerade före- taget kan även förväntas göra vissa av sina inköp hos lokala underleveran- törer, vilket medför fler sysselsättningstillfällen även hos dessa.
Långsiktiga inkomst- och sysselsättningseffekter. Förhållandena på den studerade orten kan med tiden förändras till följd av den ursprungliga Stimulansen. Nya verksamheter kan få tillräckligt marknadsunderlag för att etablera sig och producera några av de varor och tjänster som iannat fall levereras från andra regioner. Den ursprungliga nyetableringen kan under några år förväntas göra en relativt stor del av sina inköp från andra regioner. För att klargöra detta har en bearbetning gjorts av produktions- kostnadsgruppens leveransenkät till företag som nyetablerats med hjälp av lokaliseringsstöd. Av resultaten från denna studie,l framgår det att nyetablerade företag först efter några år kan förväntas ha utvecklat sitt inköpsmönster så att de i samma utsträckning som på orten utvecklade företag utnyttjar sig av lokala underleverantörer.
De privata och offentliga serviceverksamheterna kan följaktligen med
' C. Fredriksson — L. Lindmark, Lokala un- derleveranser i Skellef- teå A-region, bilaga 9.
* P—A. Andreasson, l Emker, R. Petters- son, S. Pettersson, Lokala effekter av en industrietablering — en intensivstudie av AB Volvos etable- ring i Färgelanda. U. 1.
tiden få ett större befolknings- och inkomstunderlag med åtföljande möjligheter till förbättrad service. Dessa förbättringar kan i sin tur förväntas medföra en ökad attraktionskraft för nya verksamheter att etablera sig. Sådana effekter kan över en längre tidsperiod medföra förändringar i den studerade ortens näringsstruktur och resultera i en tillväxtprocess. Det kan då bli mycket svårt att ange i vilken utsträckning effekterna av denna utvecklingsprocess skall inkluderas i en totalbedöm- ning av den ursprungliga stimulansåtgärden.
Inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete har en studie genomförts av AB Volvos etablering i Färgelanda.l Av denna studie framgår det att industrisysselsättningen på orten fortsatt att öka även sedan AB Volvo i huvudsak avslutat sin nyrekrytering av arbetskraft. Den korta observationstid som studien omfattar ger emellertid inte tillräckligt underlag för en utvärdering av faktorerna bakom denna fortsatta expansion.
Det bör understrykas att möjligheterna visserligen kan vara relativt goda att utvärdera de mer långsiktiga effekterna på små orter som Färgelanda. Motsvarande bedömning för stora orter och regioner med relativt många arbetsställen är betydligt svårare. Svårigheterna gäller bl. a. möjligheterna att urskilja vilka effekter som kan kopplas till den ursprungliga åtgärden. [ den metodansats för samhällsekonomiska över- siktskalkyler som utvecklats inom ramen för produktionskostnadsgrup- pens arbete är därför intresset koncentrerat till de effekter som kan härledas till byggnads- och anläggningsfasen samt de mer kortsiktiga inkomst- och sysselsättningseffekterna.
I den presentation av olika faktorer som måste beaktas i en samhällsekonomisk kalkyl sker exemplifieringen med uppgifter om effekterna vid en expansion. Varken principiella eller praktiska inskränk- ningar föreligger emellertid vad gäller att utnyttja ansatsen för en kalkyl över de samhällsekonomiska effekterna av en kontraktion. Uppskatt- ningar av samhällets kostnader och intäkter vid en kontraktion bygger på motsvarande uppgifter som vid ett expansionsförlopp nämligen uppgifter om kapitaltillgångarnas storlek, kapacitetsutnyttjande och åldersstruktur.
11.1 Vilka tillgångar i omgivningen skall ingå i en samhälls- ekonomisk kalkyl?
Syftet med samhällsekonomiska bedömningar är att de effekter som uppstår vid förändringar (företagsetableringar, befolkningsomflyttningar m. m.) skall utvärderas så fullständigt som möjligt. Målet är därvid att alla positiva och negativa förändringar i de berörda människornas välfärdssi- tuation skall finnas med. En utgångspunkt är att kalkylerna bör omfatta flera alternativ för att vara meningsfulla. En utvärdering av kostnaderna och intäkterna vid en expansion eller kontraktion inom ett geografiskt område bör sålunda jämföras med något alternativ. Den spontana utvecklingen eller den önskvärda utvecklingen i området kan utgöra ett sådant. Alternativet kan även gälla en jämförelse mellan det samhälls-
ekonomiska utfallet av en likartad åtgärd i två eller flera ortstyper. Det gäller därför att både beskriva förloppet utifrån kunskaper om hur människor värderar olika företeelser och värdera det aktuella projektets fördelar och kostnader jämfört med motsvarande förhållanden för ett annat projekt.
Om tillgången till ledig kapacitet är god på en ort — vad gäller arbetskraft, bostäder, företagens kapitaltillgångar, infrastrukturen och övrig service — så innebär det att en utökad produktion i en sådan ort kan ske till lägre samhällsekonomiska kostnader än på en ort med högt kapacitetsutnyttjande. En minskad produktion i en ort med överskotts- kapacitet kan å andra sidan medföra större samhällsekonomiska kostna- der än en motsvarande produktionsminskning där kapacitetsutnyttjandet är högt. Dessa resultat gäller vid mer kortsiktiga överväganden för perioder på 5 år. På lång sikt är det regionala skillnader och förändringar i sektorernas produktivitet och i hushållens preferenser som resulterar i skillnader i utfallet av samhällsekonomiska kalkyler. På grundval av uppgifter om åldern på kapitalstocken i olika regioner och om kapacitets— utrymmet inom den yngre delen av kapitaltillgångarna, är det möjligt att koppla samman den kort- och långsiktiga utvärderingen.
En väsentlig variabel vid kartläggningar av kapacitetsförhållandena på den lokala och regionala nivån är efterfrågan på arbete. Kartläggningarna bör även innefatta standard på och tillgång till lediga bostäder samt nivån på det offentliga och privata serviceutbudet. Dessa uppgifter om de lokala och regionala förhållandena kan relateras t. ex. till värden för riksgenomsnittet eller till politiska mål för tillgång till arbete, bostäder och service. På så sätt erhålles ett jämförelsematerial som anger potentiellt utrymme för expansion eller förväntade resursuppoffringar vid kontraktion i en ort eller region.
11.1.1 Tillgång till arbete
Ett väsentligt mål för den regionala utvecklingsplaneringen och politiken är att utjämna de regionala skillnaderna i tillgången till arbete. Vid utarbetandet av en samhällsekonomisk kalkyl, för utvärdering av bl.a. regionalpolitiska åtgärders effekter, utgör följaktligen uppgifter om faktiskt registrerade och potentiellt arbetslösa en väsentlig variabel.
Ett vanligt tillvägagångssätt, när behovet av företagsetableringar på en ort skall påvisas, har varit att peka på antalet arbetslösa i kommunen. I många fall redovisas samtidigt uppgifter om antal lediga platser. En erfarenhet från företagsetableringar är att sådana uppgifter är relativt otillförljtliga som mått på tillgång till ledig arbetskraft. Av den tidigare nämnda Färgelandastudien framgår det att kommunen under hela 1960—talet uppvisade en befolkningsminskning. Under första året av AB Volvos verksamhet i Färgelanda ökade antalet registrerade arbetslösa samtidigt som antalet lediga platser ökade. Nettoarbetslösheten var därför konstant. Detta resultat synes bekräfta att antalet registrerade arbetslösa, liksom nettoarbetslösheten, dvs. antal arbetslösa minus antalet lediga platser, ger ett osäkert underlag för beslut om regionalpolitiska åtgärder.
Ett skäl till detta är att ansökan om arbete bl. a. är avhängigt av förväntningar om att kunna erhålla ett arbete. Detta torde framför allt gzälla den kvinnliga arbetskraften. En effekt av att ett företag nyetableras på en ort blir därför ofta att ett ökat antal personer registreras som arbetslösa, dvs. att arbetslösheten stiger.
En alternativ möjlighet vid bedömning av tillgången till ledig arbtets- kraft är att utgå från uppgifter om den andel av befolkningein i yrkesverksam ålder som befinner sig i förvärvsarbete inom ett geografiiskt avgränsat område. Dessa uppgifter kan sedan relateras till genomsnittlliga värden för det egna länet, den egna orts- eller regiontypen eller för hela landet. Skillnaden mellan uppgifterna kan sedan sägas ge ett mått på den potentiella efterfrågan på arbete.
Översiktliga utvärderingar av arbetskraftsutbudet kan gälla befolkning- en inom schablonmässigt avgränsade områden kring de orter som studeras. ERU brukar i dessa sammanhang studera områden som ligger inom 30 km från tätortens centrum. De relativt stora skillnder som föreligger vad gäller pendlingsmöjligheter mellan olika regioner och ortstyper medför emellertid en begränsningi precisionen vid användandet av sådana mått. Vid översiktliga beräkningar av den potentiella arbetsplats- efterfrågan kan dock sådana schabloner vara tillräckliga. Vid mer exakta och fullständiga beräkningar bör emellertid hänsyn tas till varje arbetsplats eller orts tillgänglighet. Sådana beräkningar bör i sin tur grundas på uppgifter om kommunikationsstruktur och pendlingsmöjligheter kring den studerade orten. Tillgången till och möjligheterna att utnyttja kollektiva trafikmedel och privatbilar för arbetsresor måste därvid beaktas. Ett ofta förekommande sådant avgränsningsmått år 30—45 min. restid i vardera riktningen.
De ovan diskuterade alternativen för avgränsningar av lokala arbets- marknads- och pendlingsomland bygger på att data om det potentiella arbetskraftsutbudet finns tillgängligt som lägesbestämda upp- gifter för hela landet. I figur llzl återges exempel på sådana beräk- ningar. De grundar sig på uppgifter om antalet faktiskt sysselsatta i förvärvsarbete inom 30 km: 5 radie från mätpunkter över hela landet. Uppgifterna om de faktiskt sysselsatta i förvärvsarbete relateras till antal personer i åldern 16—64 år, dvs. den sysselsättningsaktiva befolkningen enligt folk— och bostadsräkningama, för motsvarande mätytor. I de fall som förvärvsintensiteten ligger under riksgenomsnittet kan ledig arbetskraft antas förekomma. Då förvärvsintensiteten inom mätytan ligger högre än riksgenomsnittet antas att det inte finns någon ledig arbetskraft. Det kan hävdas att genomsnittssiffror av detta slag är för grova som underlag för bedömningar av orternas arbetsmarknadsläge. Varje yrkeskategori ingåri en delarbetsmarknad. Utan omskolning och ändrad yrkesinriktning kan arbete inte tas i den egna orten. Motsvarande kompletteringar till den översiktliga kartläggningen måste göras med avseende på om ålders- och könsfördelningen avviker från den riksgenomsnittliga. Nyetablerade företag kan därför ha svårigheter att rekrytera sin arbetskraft lokalt, även om en potentiell undersysselsättning kan redovisas för en viss ort. Detta kan då medföra inflyttning" till orten med ett ökat behov av bostäder och större
kostnader i den samhällsekonomiska kalkylen än vad uppgifterna om den potentiella tillgången till ledig arbetskraft ger anledning att förmoda. I de fall där nyetableringen är av en omfattande storlek och avser processinrikta- de tillverkningsmetoder torde det vara vanligt med en sådan effekt av nyetableringaen.
Enligt den tidigare nämnda studien av AB Volvos etablering i Färgelanda ökade inflyttningen till kommunen mycket kraftigt i anslutning till nyetableringen. En förklaring till detta torde vara att vissa
Figur 1 I:] A ntal perso- ner i åldrarna 16— 65 år som skulle behöva syssel- sättas i tre utvalda områ- den om den riksgenom- snittliga förvärvsfrekven- sen används som jämfö- relsenorm. Cirklarna har radierna 20, 30 och 50 km.
Anm.: Sverigekartan med förvärvsintensiteten 1970 återfinns även i figur 3:20.
Källa: ERU: s bearbet- ningar av FoB 1970.
arbetsuppgifter endast kunde utföras av utifrån rekryterad personal; med vana vid ifrågavarande arbetsuppgifter. Vid förfrågningar om varifrån de inflyttade kom framgick det att de i många fall var tidigare utflyttade som på detta sätt fick möjlighet att flytta tillbaka. [ ERU: s betänkande Orter i regional samverkan (SOU 197411) och i bilaga 1 Ortsbundna levnadsvillkor (SOU 1974: 2) diskuteras delarbetsmarknader o. d. närma- re.
I orter med omfattande sysselsättning inom jord- och skogsbruket finns speciella kalkylproblem. Den starka sysselsättningsnedgången i dessa näringar medför att uppgifterna om genomsnittlig förvärvsintensitet snabbt kan förändras. De här presenterade kalkylmetoderna grundar sig främst på det material som finns tillgängligt i den offentliga statistiken. De visar sålunda hur bl. a. folk- och bostadsräkningarna kan utnyttjas som underlag för samhällsekonomiska kalkyler. I den i avsnitt 11.5 presenterade kalkylmetoden sker t. ex. beräkningarna av potentiell arbetskraftsefterfrågan på grundval av uppgifter om lokal förvärvsinten- sitet. Den beräknas för områden som avgränsas av radier på 2, 3 och 5 mil kring de studerade orterna. Den på så sätt beräknade förvärvsintensiteten sätts i relation till de riksgenomsnittliga värdena.
Ett väsentligt resultat av framställningen i detta kapitel är att den av produktionskostnadsgnrppen använda metoden för kartläggning av po— tentiellt arbetskraftsutbud med stor fördel kan utnyttjas för kartläggning av behov för omskolnings- och yrkesutbildning. I de fall en expansion planeras i en ort kan den föregås av en kartläggning av det här presenterade slaget. På grundval av resultaten från denna kartläggning kan de nödvändiga resurserna sättas in för yrkesutbildning och omskolning. Den planerade expansionen kan på så sätt genomföras utan några besvärande kapacitetsbegränsningar med avseende på tillgång till yrkes- kunnig arbetskraft. På så sätt begränsas även regionala befolkningsom- flyttningar.
11.1.2 Tillgång till bostäder
Ett ofta förekommande argument för stöd till företag som nyetablerasi orter med befolkningsutflyttningar är att tillgången till lediga bostäder är god samt att risk föreligger för kapitalförluster vid en fortsatt snabb utflyttning. Nybyggnadsbehovet av bostäder kan emellertid vara stort trots den tidigare befolkningsminskningen i kommunen. Den tidigare nämnda studien av effekterna vid AB Volvos etablering i Färgelanda ger stöd för en sådan slutsats. Antalet nybyggda lägenheter iFärgelanda under åren 1971—72 motsvarar sålunda i stort sett antalet nyanställda vid Volvoanläggningen, eller omkring 100 lägenheter fler än nyinflyttade till kommunen under denna tvåårsperiod.
Mot bakgrund av den tidigare negativa befolkningsutvecklingen i kommunen kan detta synas förvånande. Den väsentligaste förklaringen är att många av de bostäder som blivit lediga vid den tidigare befolknings- utflyttningen är belägna i kommunens glesbefolkade delar. Där har befolkningsinflyttningen ej medfört någon ökad efterfrågan på bostäder.
Den under 1960-talet utflyttade befolkningen torde vidare i viss utsträckning behålla sina tidigare bostäder som fritidsbostäder. Dessa resultat pekar på behovet av lägesbestämda data om den lokala bostadstillgången som underlag för samhällsekonomiska bedömningar.
På motsvarande sätt som för förvärvsintensiteten och den potentiella tillgången på ledig arbetskraft kan utvärderingar av ledig bostadskapacitet göras för en ort. Uppgifter om antal lägenheter per hushåll inom ett visst
Figur 1 1 : 2 Beräknat antal lediga lägenheter i tre utvalda orter. Vid beräkningarna har den riksgenomsnittliga lägen— hetstäthetea använts som jämförelsenorm. Or- terna har avgränsats med cirklar som har radien 30 km.
Anm. Sverigekartan visar om orterna ligger i om- råden med ett bostads- utrymme som nära över- ensstämmer med riksge- nomsnittet eller om bo- stadstillgången starkt av- viker från detta. Plus- tecken anger värden över och minustecken värden under riksgenomsnittet.
område i förhållande till motsvarande riksgenomsnitt kan ge ett grovt mått på tillgången till lediga bostäder. Ett alternativ kan vara motsvaran- de relationer vad gäller antal rum per invånare. Liksom för förvärvsinten- siteten kan uppgifter om bostadstillgången hämtas från folk- och bostadsräkningarna. Av samma skäl som vid beräkningar av potentiell tillgång på förvärvsarbetande, påverkar kommunikationsförhållanden och innehav av egen bil pendlingsmöjligheterna. Detta begränsar det område inom vilket ledig bostadskapacitet kan utnyttjas.
I brist på mer specificerade uppgifter om restider och pendlingsomland är det motiverat att utnyttja avgränsningar genom fågelvägsavstånd från centrum av de orteri vilka nyetableringar sker. Uppgifter om förhållanden inom en radie av 30 km kring varje mätpunkt kan också användas här. Lokala uppgifter om antalet lägenheter per hushåll kan sedan relateras till riksgenomsnittliga värden. Skillnaderna kan ses som ett mått på omfattningen avledigt bostadsutrymme. I figur 1 1 : 2 redovisasde på så sätt beräknade regionala skillnademai bostadsbeståndets storlek. Uppgifterna kan, som nämnts, ses som ett mått på inflyttningskapacitet och nybyggnadsbehov i samband med sysselsättningsexpansion i olika delar av landet. Uppgifterna indikerar hur stort utrymmet för expansion är. För översiktliga kalkyler av det slag som redovisas i avsnitt 11.4 ger ovan diskuterade material underlag för bedömningar om utbyggnadsbe- hov eller kapitalförluster inom bostadsbeståndet till följd av expansion eller kontraktion i en ort. För mer preciserade samhällsekonomiska kalkyler torde andra metoder behöva tillgripas. Som underlag för beslut om en konkret åtgärd bör nämligen hänsyn även tas till skillnaderi utrymmes— och utrustningsstandard. Vidare bör skillnader i andel egnahem och lägenheter i flerfamiljshus beaktas, liksom uppgifter om bostadsbeståndets ålderssammansättning. Eftersom folk- och bostadsräk- ningarna även omfattar uppgifter av detta slag kan även sådana kalkyler utföras.
11.1.3 Tillgång till offentlig och privat service
Av väsentlig betydelse för bedömningar av utrymmet för en befolknings- och sysselsättningsexpansion på en ort är uppgifter om den befintliga tillgången till offentlig service och kvaliteten på denna. Denna post upptar ofta ett stort utrymme i samhällsekonomiska metoddiskussioner. Detta beror framför allt på de svåra mätproblem som här aktualiseras.
Uppgifter om de offentliga kapitaltillgångarnas storlek och ålderssam- mansättning utgör en möjlig utgångspunkt. Kartläggningar av dessa förhållanden har inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete skett för ett urval av kommuner. Uppgifterna redovisas i kapitel 9 i föreliggande rapport.
Den statliga sektorns byggnads- och anläggningstillgångar är ofta fördelade över stora geografiska områden. Väg- och järnvägsnätet kan här nämnas. För att kunna göra en utvärdering av det befintliga kapacitetsut- rymmet för någon del av den statliga sektorn på en viss ort måste uppgifterna vara lägesbestämda, eftersom de i olika utsträckning berörs av en lokal expansion.
Kvaliteten på utbudet av kvalificerad service kan även uppskattas med utgångspunkt i uppgifter om tjänstemas tillgänglighet. Tillgång till läkare, tandläkare, kan här nämnas som ett exempel som utnyttjas i den redovisning som lämnas i figur 1113. Sådana mått på serviceutbudets kvalitet diskuteras närmare i bilaga 1 (SOU 197412) till betänkandet Orter i regional samverkan (SOU 1974: 1). I kartboken till betänkandet redovisas, som ett välfärdslandskap, sammanvägda uppgifter om tillgång-
Figur 11 : 3 Antal tand- läkare som skulle behöva flytta in till tre utvalda orter om den riksgenom- snittliga tandläkartäthe- ten 1972 används som jämförelsenorm. Orter- na har avgränsats med cirklar som har radien 30 km.
Anm. Plustecken på Sverigekartan marke- rar områden med mer än riksgenomsnittlig tandläkartåthet.
1 G. Weissglas — U. Wi— berg, Glesbygd och till- gänglighet, bilaga 8.
1 Se bl. a. P. Bohm, Samhällsekonomisk utvärdering av Ste- kenjokkprojektet. Bil. 4 till Steken- jokkutredningen (DS] 1972: 5) samt Fredsförband i Ar- vidsjaur — en sam- hällsekonomisk ut- värdering. Försvars- departementet 1973-04—25.
en till primär service på grundval av lägesbestämda data. Dessa uppgifter kan utnyttjas för bedömningar av orternas befintliga kapacitetsutrymme vad gäller tillgång till primär service. De tjänar dessutom som underlag för beräkningar av hushållens resursuppoffringar i tid och pengar för att nå de olika utbudspunkterna. I bilaga 8, Regionala beroenden, redovisas en metod för att beräkna hushållens kostnader för att nå utbud av offentlig service som skola, hälso- och sjukvård.1 Metoden utnyttjas även för beräkning av kostnaderna för att nå den service som detaljhandeln erbjuder. Med hjälp av dessa uppgifter är det möjligt atti den samhällsekonomiska översiktskalkylen beakta kostnaden för att nå offentlig och kommersiell service. Den spridda lokalisering som fortfarande kännetecknar detalj- handeln i många regioner innebär att uppgifter om ledig kapacitet inom denna bör avse lägesbestämda uppgifter för att tjäna som underlag i samhällsekonomiska kalkyler. Resultaten från den tidigare nämnda studien kring effekterna av AB Volvos etableringi Färgelanda ger stöd för en sådan bedömning. Enligt denna studie ökade sysselsättningen inom detaljhandeln i kommunen i anslutning till den positiva befolkningsutveckling som Volvoetableringen medförde. Detta trots en tidigare relativt omfattande undersysselsättning och ledig kapacitet inom kommunens detaljhandel. Den lediga kapaciteten förelåg emellertid inom andra delar av kommunen än i tätorten Färgelanda, dit ökningen av varuefterfrågan var koncentrerad.
11.2 Lokala inkomst- och sysselsättningseffekter på kort sikt
Ett flertal metoder kan utnyttjas för att beräkna de samlade effekterna på produktion och sysselsättning av en viss åtgärd. I den enklaste av dessa metoder antas sysselsättningen i primära sektorer, som säljer sin produktion utanför den egna regionen, stå i en fast relation till sysselsättningen i övriga sektorer. Till de senare räknas framför allt olika former av lokal service. Många invändningar kan resas mot denna ansats, som generellt sett är alltför grov för att ge ett tillräckligt underlag för samhällsekonomiska bedömningar. Många orter och regioner uppvisar dessutom en näringslivsstruktur som gör det svårt att särskilja exportin— riktade sektorer från övriga sektorer. I och med att tjänstesektorernas och då framför allt den offentliga sektorns andel av produktionen och sysselsättningen ökar i omfattning så ökar även dess relativa betydelse för annan produktion och sysselsättning.
I mer utvecklade versioner av metoden tas särskilda s. k. inkomst- och sysselsättningsmultiplikatorer fram. De visar hur inkomster och syssel- sättning sprider sig inom näringslivet. En utgångspunkt för uppskatt- ningar av multiplikatorns sannolika värde brukar vara antal servicesyssel- satta i förhållande till det totala antalet sysselsatta i den studerade orten. I några aktuella samhällsekonomiska bedömningar1 har dessa beräkningar givit multiplikatorvärden på 1,9—2,0. Den totala sysselsättningsökningen blir därmed dubbelt så stor som den ursprungliga. En produktions- och sysselsättningsökning leder till ökade hushållsinkomster och en ökad efterfrågan bl. a. på lokalt utbjudna tjänster. Den redovisning som
bl. a. lämnas i kapitel 3 och 4 visar att de ovan angivna metoderna ofta blir alltför ofullständiga.
I den ansats för samhällsekonomiska översiktskalkyler som här presenteras sker en uppdelning i direkta och indirekta produktions-, inkomst- och sysselsättningseffekter. En kartläggning och analys av dessa effekter kan bl. a. ske på det sätt som beskrivs i kapitel 3 vad gäller produktionssamband mellan olika branscher. Vid en sådan kartläggning är det, åtminstone när det gäller större regioner med flera företag och verksamheter, nödvändigt att bygga analysen på den tidigare nämnda s. k. input—outputmetoden. Den i kapitel 3 redovisade analysen bygger på denna mycket datakrävande metod.
Som exempel på hur den här utvecklade kalkylansatsen kan utnyttjas för uppskattning av indirekta produktionseffekter utnyttjas datamateria- let från de fyra län som specialstuderats inom ramen för produktions- kostnadsgruppens arbete. Ett mer fullständigt dataunderlag för samhälls- ekonomiska kalkyler kommer att föreligga när den leveransenkät som ingåri arbetet med Länsplanering 1974 har bearbetats.
De ovan angivna direkta och indirekta spridningseffekterna kan sammanfattas under beteckningen primära produktions-, inkomst- och sysselsättningseffekter. Dessa effekter resulterar till följd av ökade hushållsinkomster i en ökad efterfrågan på varor och tjänster bl. a. från lokal dagligvaruhandel, kommunala och privata serviceinrättningar m. fl. Detta innebär en ökad sysselsättning och ökade inkomster även i dessa verksamheter. De på så sätt uppkomna effekterna kan betecknas som multiplikativa produktions-, sysselsättnings- och inkomsteffekter.
11.3 Lokala inkomst- och sysselsättningseffekter på lång sikt
Avsnitten 11.1 och 1 1.2 visar att effekterna under uppbyggnadsfasen och under den första driftsperioden måste särskiljas i en samhällsekonomisk kalkyl.
En samhällsekonomisk bedömning syftar emellertid till att belysa samtliga effekter av en förändring som studeras. De mer långsiktiga effekterna bör således även beaktas. På många områden kan dessa effekter antas spela en dominerande roll genom att de omfattar förändringar i produktionsteknik, hushållens konsumtionsmönster och tidsanvändning m. m. Förändringar i produktionsteknik påverkar t. ex. produktionens tillväxttakt. En sammanvägning av de kort- och långsiktiga effekterna kan ske genom en omräkning av samtliga förväntade effekter till nuvärde. De långsiktiga effekterna tenderar då att få en mycket stor betydelse för det samlade utfallet. Det förklarar det stora intresse som brukar ägnas valet av diskonteringssats i samhällsekonomisk analys. Det är därvid mycket vanligt att utnyttja en ränta i nivå med den givna marknadsräntan. Svagheten med detta val av diskonteringsfaktor ligger i svårigheten att då kunna beakta förändrade produktionsförhållanden, efterfrågan och produktionsteknik m. fl. faktorer som är osäkra på lång sikt.
Om den lokala marknaden växer kommer allt fler, mer differentierade och större verksamheter att kunna etablera sig i orter där nya verksamheter har etablerats. Den ursprungliga åtgärden kan på så sätt tänkas stimulera uppkomsten av en fortgående tillväxtprocess. Det är svårt att utarbeta en samhällsekonomisk kalkyl som beaktar även sådana långsiktiga effekter. Då de långsiktiga effekterna skall bedömas antas som regel att de kortsiktiga effekterna skall bestå och upprepas. Vid en utvärdering av ett avgränsat projekt kan det i vissa fall vara rimligt att utgå från att någon kumulativ tillväxtprocess ej kan förväntas komma igång.1 Det kan då vara naturligt att bygga på antaganden om att de förhållanden som råder under de första åren av driftsperioden kommer att bestå under den i kalkylen antagna driftsperioden. I andra fall är antaganden om oförändrade förhållanden under hela den kalkylerade driftsperioden mer diskutabla. Ett alternativ kan istället vara att koppla en samhällsekonomisk kalkylansats med ovan angiven begränsning av tidsperioden till en modell för långsiktiga prognoser och perspektiv- analys av det slag som diskuteras i kapitel 8 i ERU-betänkandet ”Orteri regional samverkan (SOU 1974: 1).
En möjlighet är därvid att anknyta utvärderingen av effekterna på kort och medellång sikt till uppgifter om åldersstrukturen på de berörda företagens och samhällskapitalets kapitaltillgångar. Hänsyn kan på så sätt tas till uppgifter om när ett gammalt kapitalföremål bör ersättas med ett nytt. Av framställningen i kapitel 6 följer att införandet av nytt realkapital kan innebära en ökad produktivitet för arbetskraften. Förändringar i produktiviteten kan beaktas om uppgifter angående kapitalfömyelsen föreligger. Samtidigt kan kostnader för installerande av nya kapitalföremål inkluderas i den samhällsekonomiska kalkylen. Denna utvidgade kalkylrnodell ställer emellertid mycket stora krav på empiriskt dataunderlag.
I den samhällsekonomiska kalkylmetod som utvecklats inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete har en viktig utgångspunkt varit att redovisa mätbara effekter för sig, medan de i praktiken svåra mätproblem som uppstår när förändringar över längre tidsperioder skall bedömas ägnas ett mer begränsat utrymme i kalkylmodellen. Det förtjänar understrykas att svåra mätproblem även föreligger vid en bedömning av s.k. mätbara effekter. Detta framgår inte minst av den analys av företagens och kommunernas produktionskostnader som presenteras i kapitel 6 och 9.
I det följande ges en kortfattad samlad redovisning av den ansats för samhällsekonomiska översiktskalkyler som utvecklats inom ramen för produktionskostnadsgruppens verksamhet. I anslutning till detta återges resultaten från några kalkylexempel som utarbetats. Det empiriska underlagsmaterialet hämtas från tidigare kapiteli rapporten. avsnitt 11.5 jämförs den här presenterade kalkylansatsen med vanligt
1 förekommande mätmetoder vid cost-benefitanalys. Detta sker i anslut- G'UVbrymi'Eg i ett ning till ett exempel på en konventionell cost-benefitkalkyl. I ett särskilt
glesbygdsomrade som _ . . . . appendix redovrsas de formella sambanden 1 produktionskostnadsgrup-
Stekenjokk utgör ett exempel på detta. pens kalkylmetod.
11.4 Samhälleliga produktionskostnader — resultat från några kalkylexempel
Ett viktigt underlag i samhällsekonomiska översiktskalkyler är uppgifter om i vilken omfattning produktionen i en region avsätts iutlandet och i andra delar av landet. På underlag av sådan information är det möjligt att beakta beroendet mellan landets regioner. Den kan också användas för att visa de effekter som förändringar i den studerade regionen har på andra regioner och på betalningsbalansen.
I det följande presenteras översiktskalkyler för samhällets kostnader vid olika utveckhngsalternativ i några ortstyper. Förutom en storstad, Malmöregionen, redovisas effekterna av en expansion i tre primära centra i olika delar av landet, nämligen Skellefteå, Falun/Borlänge och Borås. Kalkyler presenteras även för tre regionala centra, nämligen Lycksele, Ludvika och Åmål. Underlaget till kalkylerna hämtas från kapitlen 3, 6, 7 och 8 samt från ERU: s övriga bilagedelar.
Det omfattar uppgifter om industriföretagens direkta och indirekta leveransutbyte inom egna regionen och med övriga landet, samt olika verksamheters kapitalinsatser och löneandel.
Uppgifterna i figur 11: 1 om förvärvsintensitet på lokala arbetsmark- nader utgör underlaget för beräkning av inflyttningens omfattning. Uppgifter om flyttningskostnadernas storlek, för hushållet och samhället i olika delar av landet, kombinerade med uppgifter om det lokala bostadsbeståndet enligt figur ll:2, ger underlag för utvärdering av behovet för nyinvesteringar i bostäder och kommunala anläggningar. l tabell 11.1 redovisas kostnaderna för att uppföra nya bostäder och grannskapsanläggningar i skilda delar av landet. De valda kalkylexemplen illustrerar de samhällsekonomiska effekterna av att en primär ökning av industrisysselsättningen med 100, 1 000 och 10 000 nya arbetstillfällen sker i den egna regionen. Därmed avses endast de personer som direkt får sysselsättning till följd av olika stimulansåtgärder. De här presenterade kalkylexemplen kan följaktligen ses som ytterligare exempel förutom det som presenteras i Orter i regional samverkan (SOU 1974: 1). I ERU: s betänkande redovisas nämligen en samhällsekonomisk kalkyl vid en ökning med 1 000 nya, både direkta och indirekta, sysselsättningstillfällen. En kalkyl redovisas även för en proportionell ökning med 10 % av industrisysselsättningen i de olika ortstyperna. Beräkningarna bygger på antaganden om att det genomgående är så att de som får sysselsättningi
Tabell 11.1 Genomsnittlig etableringsinvestering i bostäder och grannskaps- och tätortsanläggningar för varje ny lägenhet, 1970.
___—___—
Lån Etableringsinvestering, kr per lägenhet __________________— Malmöhus 198 000 Älvsborgs 197 000 Kopparbergs 194 000 Västerbottens 213 000
_____________.
Källa: C. Lindhagen—Kj. Paus. Det framtida byggandet och dess regionala fördelning.
de här behandlade orterna ej kan erbjudas några sysselsättningsalternativ i andra orter. Altemativkostnader för arbetskraften beaktas därför ej. Detta innebär en viss överskattning av det samhällsekonomiska utfallet. Eftersom överskattningen är likartad för alla regioner påverkas inte de relativa skillnaderna i utfallet mellan regionerna i någon större utsträck- ning.
För att påverka utvecklingen i de studerade orterna antas statsmakter- na använda sig av tillgängliga regionalpolitiska stödformer. Detta kan ske genom statliga uppköp, sysselsättningsstöd, lån och bidrag m.m. Dessa stödåtgärder påverkar både sysselsättning och kapacitet. För de här diskuterade åtgärdernas effekter på den regionala utvecklingen har ej någon tidpunkt preciserats för målens uppnående. Någon samhällelig kalkylränta utnyttjas därför inte för en diskontering till nuvärde av framtida kostnader och intäkter för samhället. En följd av detta blir att den samhällsekonomiska fördelen av en expansion övervärderas i de orter där kapaciteten måste ökas i förhållande till orter där den tänkta expansionen kan ske inom ramen för redan befintliga resurser. Tillgången till ledig arbetskraft inom den egna regionen bestämmer i vilken omfattning nyrekryteringar måste ske utanför regionen.
Valen av sysselsättningsmål syftar bl. a. till att visa hur kapacitetsut- rymmet inom olika sektorer påverkar utfallet av de samhällsekonomiska kalkylerna på kort och medellång sikt. På lång sikt är det även nödvändigt att beakta produktivitetsutvecklingen inom olika sektorer.
I det följande redovisas under avsnitt 11.4.1 effekterna av 100 nya arbetsplatser inom industrin i de olika ortstyperna. Under avsnitt 11.4.2 redovisas motsvarande vid 1 000 nya industriarbetsplatser. 11.4.3 inne- håller en redovisning av effekterna på kort och medellång sikt vid 10 000 nya industriarbetsplatser. Effekterna av en ökning med 10 % av syssel- sättningen inom tillverkningsindustrin redovisas i avsnitt 1 1.4.4. Slutligen görs en utvärderande jämförelse mellan de olika alternativen i avsnitt 11.4.5.
11.4.1 De samhällsekonomiska konsekvenserna av 100 nya industri- sysselsatta
I ERU: s betänkande Orter i regional samverkan (SOU 1974: 1) lämnas en redovisning av det regionalpolitiska stödet. Av dessa uppgifter framgår det att Stödet i många fall gått till relativt små utbyggnader. I vissa fall har emellertid stöd även utgått till projekt som berört betydligt fler.
Mot bakgrund av det ovan sagda kan det vara lämpligt att med hjälp av några räkneexempel göra en utvärdering av vad en begränsad ökning av nya sysselsättningstillfällen innebär för de i föregående avsnitt nämnda ortstyperna. 100 nya industriarbetsplatser har här valts som mål för att exemplifiera detta.
Ett alternativ är att utgå från att dessa 100 nya arbetsplatser tillskapas inom en och samma verksamhet. Det ligger nära till hands att se det alternativet som ett exempel på en kalkyl över effekterna vid en nyetablering av ett medelstort industriföretag. Det alternativ som här
valts innebär emellertid att det lokala näringslivet stimuleras till en samlad expansion som resulterar i 100 nya sysselsättningstillfällen proportionellt fördelade efter den redan befintliga sysselsättningsfördel— ningen. Genom att välja detta alternativ beaktas möjligheten för de befintliga företagen att i första hand utnyttja ledig produktions- kapacitet.
Den kraftigaste produktionsstimulansen i utgångsläget för att uppnå det angivna målet måste enligt tabell 11.2 sättas in i industrin i Skellefteå och Malmö. Förklaringen till detta är att produktiviteten och mekaniseringsgra- den är högi dessa regioner. Det medför behov av en kraftig stimulans för att produktionsökningen skall slå igenom i sysselsättningen. De indirekta sysselsättningseffekterna i den egna regionen är vidare begränsad i Borås, Ludvika och Lycksele. Det beror på att industrin i dessa regioner köper en stor del av sina råvaror och halvfabrikat från andra delar av landet och från utlandet. Inköpen från utlandet påverkar på ett mycket markant sätt de totala sysselsättningseffekter som en produktionsökning i Boråsregionen resulterar i. Förklaringen till detta ligger i textil- och konfektionsindustrins stora import av råvaror och halvfabrikat.
Av uppgifterna i tabell 1 1.3 framgår det att redan vid denna begränsade expansion av 100 nya industriarbetsplatser måste vissa investeringar görasi nya maskiner och anläggningar inom industrini Lycksele. I denna region arbetar företagen uppenbarligen redan med ett högt kapacitetsutnyttjande.
Figur 11 : 1 visar förvärvsintensiteten i de studerade orterna i förhållan- de till den genomsnittliga förvärvsintensiteten i landet. För Malmö och
Tabell 11.2 Direkta och indirekta sysselsättningseffekter i några regioner vid en ursprunglig ökning inom industrin av 100 sysselsatta. (Exklusive sysselsätt- ningeffekter till följd av bostadsbyggande. Kalkylexempel) ___—______________—————————— Ort Produk- Sysselsättningseffekter tions- ___/___— ökning [ den egna A—regionen I landet (mkr.) ___—_—-—_——— i övrigt Inom industrin Indirekt Totalt
___— inom sek- (4)=(2)+(3) Direkt Direkt torer (1) och indi- utanför rekt (2) indu-
strin (3) Malmö 18 100 110 65 175 65 Borås 11 100 105 45 150 30 Borlänge 14 100 105 70 175 55 Skellefteå 21 100 120 60 180 85 Lycksele 13 100 105 75 180 60 Ludvika 13 100 105 45 150 55 Åmål 11 100 105 60 165 55 ###—___—
Anm..'Produktionsökningen har valts så att den direkta sysselsättningseffekten inom industrin uppgår totalt till 100 nya industrisysselsatta i de studerade regionerna. Den initiella sysselsättningsökningen fördelas proportionellt mellan regionernas branscher i förhållande till den befintliga branschsammansättningen och storleksfördelningen.
Källa: Leveransenkäten.
Tabell 11.3 Kostnaderna för expansion i olika ortstyper vid en ursprunglig ökning inom industrin av 100 sysselsatta (kalkylexempel)
___—___
Ort Initiell Årlig kapi- Årlig kapi- Flytt- Summa produk- talkostnad talkostnad nings- tionssti- för kapaci- för bostads- kostnad Totalt Per mulans tetshöjan- investe- (mkr.) (mkr.) initiellt (mkr.) de inves— ring + sysselsatt tering inom pendlings— (mkr.) industrin kostnadl (mkr.) (mkr.) Malmö 18 — — 2,5 20,5 0205 Borås 11 — 1,3 1,9 14,2 0,142 Borlänge 14 — — — 14 0,140 Skellefteå 21 — — — 21 0210 Lycksele 13 0,1 — — 13,1 0,131 Ludvika 13 — — —- 13 0,130 Åmål ll _ — — 11 0,1 10
1 Det billigaste alternativet är upptaget.
Anm.: Den produktion som stimuleras skapar även en intäkt. Samhällets nettokostnader blir alltså lägre än de som anges i tabellen. Samtidigt sker genom stimulansåtgärden en omfördelning av medel från offentliga sektorn till företagen och hushållen.
Borås gäller att de uppvisar en så hög förvärvsintensitet att redan en mycket begränsad expansion medför att inflyttning måste ske. Tillgången till bostäder är emellertid så god i Malmö att inflyttningen ej innebär att ytterligare bostäder måste byggas. Situationen är annorlunda för Borås. Omkring 70 nya bostäder måste byggas i Borås till följd av den här beräknade inflyttningen. Detta medför årliga kapitalkostnader i form av räntor och avskrivningar om 2 000 kr. för var och en av de 70 nya lägenheterna.1 Detta framgår av tabell 1 1.3.
De totala kostnaderna för 100 nya industriarbetsplatser i de studerade orterna redovisas i tabell 11.3. Motsvarande intäkter erhålls genom att summera de förädlingsvärden som den utökade produktionen medföri de skilda förädlingsleden av produktionskedjan. Resultaten från detta kalkylexempel visar att kostnaderna för en begränsad expansion som denna är relativt likartad i de olika ortstyperna. I förhållande till de 100 ursprungliga sysselsättningstillfällena krävs de största insatserna i Skellefteå och Malmö. I förhållande till den totala sysselsättningseffekten i den studerade regionen, dvs. både den direkta och den indirekta och multiplikativa sysselsättningen, ger varje krona som satsas i stimulansbe- främjande syfte den största effekten i Ludvika och Borås. Beaktas även effekterna på sysselsättningen i andra delar av landet ger åtgärderna minst effekt i Boråsregionen.
1 De totala investeringskostnaderna för de nya bostäderna och grannskapsanlägg- ningarna har beräknats till nära 15 miljoner kronor. Med en avskrivningstid på 80 år och en räntesats på 8 procent innebär det att kapitalkostnaderna blir omkring 1 330 000 kr. för vart och ett av de första åren.
Som framgår av framställningen så beror det framför allt på hur välutvecklat det lokala och regionala underleverantörs- och produktions- systemet är hur resurskrävande en begränsad sysselsättningsökning kan beräknas bli. I flera av orterna påverkas kalkylen av vissa begränsningari kapacitetsutrymmet inom något område. Samtidigt föreligger emellertid möjligheter att utnyttja någon annan tillgång så att kapacitetsbegränsning- en ej påverkar resurstillgångarna i någon större utsträckning.
11.4.2 De samhällsekonomiska konsekvenserna av I 000 nya industri- sysselsatta
I föreliggande avsnitt redovisas kalkyler för en expansion med 1 000 nya industrisysselsatta i de olika orterna. Redan vid den i föregående avsnitt beskrivna begränsade expansionen med 100 nya industrisysselsatta uppstår vissa kapacitetsbegränsningar. Här visas hur väsentligt det tillgängliga kapacitetsutrymmet inom olika sektorer kan vara för utfallet av en samhällsekonomisk bedömning vid en mer omfattande expansion.
I tabell 11.4 redovisas uppgifter om hur många arbetstillfällen totalt som 1 000 nya industrisysselsatta kommer att medföra för de studerade orterna. Effekterna inom industrin blir kraftigast vid en stimulans till industriföretag i Skellefteåregionen. Totala sysselsättningseffekterna inom samtliga sektorer i den egna regionen och i övriga regioner blir även starkast vid en stimulans till industrin i'Skellefteåregionen. Den främsta orsaken är, som nämnts, att produktiviteten, uttryckt som förädlings-
Tabell 11.4 Direkta och indirekta sysselsättningseffekter i några regioner vid en ökning av sysselsättningen med I 000 nya industriarbetsplatser (exklusive sysselsätt- ningseffekter till följd av bostadsbyggande. Kalkylexempel) ___—___I/ Ort Produk- Sysselsättningseffekter tions- ____________,__ ökning 1 den egna A-regionen I landet (mkr.) ___—___— i övrigt Inom industrin Indirekt Totalt
inom sek- (4)=(2)+(3) Direkt Direkt torer (1) och indi— utanför rekt (2) indu- strin (3) _______________/——— Malmö 178 1 000 1 090 650 1 740 640 Borås 113 1 000 1 070 465 1 535 295 Borlänge 137 1 000 1 070 730 1 800 550 Skellefteå 211 1 000 1 230 1 225 2 455 875 Lycksele 128 1 000 1 040 1 050 2 090 605 Ludvika 125 1 000 1 035 645 1 680 535 Åmål 114 1 000 1 055 845 1 900 525 _____________—_—_——
Anm. : Produktionsökningen har valts så att den direkta sysselsättningseffekten inom industrin uppgår totalt till 1000 nya industrisysselsatta i de studerade regionerna. Den initiella sysselsättningsökningen fördelas proportionellt mellan regionernas branscher i förhållande till den befintliga branschsammansättningen och storleksfördelningen.
Källa: Leveransenkäten.
värde per sysselsatt, är högst inom industrin i Skellefteå och Malmö. För att tillskapa 1000 nya industriarbetsplatser måste mer omfattande produktionsstimulerande åtgärder sättas in i dessa regioner. Även om sysselsättningen i första ledet ökar lika mycket i samtliga regioner så medför det att produktionen måste öka mest i Skellefteå och Malmö. Den kraftigare produktionsökningen i dessa regioner innebär att före- tagen där kommer att göra större inköp av råvaror och halvfabrikat för varje sysselsatt än industriföretagen i de övriga regionerna. Det medför följaktligen att de indirekta och multiplikativa sysselsättningseffekterna för varje direkt sysselsatt blir större i Skellefteå och Malmö.
De indirekta sysselsättningseffekterna bland underleverantörer och serviceverksamheter på kort sikt är viktiga i kalkylerna. I ett långsiktigt perspektiv måste, som framhålls iavsnitt 11.3, hänsyn också tas till olika regioners och sektorers tillväxtmöjligheter. Höga produktivitetsvärden innebär ofta konkurrensfördelar som underlättar en expansion på lång sikt. Detta förhållande måste även beaktas i en samhällsekonomisk bedömning.
Även om uppgifterna i tabell 11.4 visar på relativt stora differenser i sysselsättningseffekter mellan de olika orterna ligger de största skillnader- na i det befintliga kapacitetsutrymmet inom olika sektorer idessa orter. För Malmö och Borås begränsas expansionsutrymmet av brist på ledig arbetskraft. För dessa orter antas den beräknade sysselsättningsökningen kunna realiseras genom inflyttning.
I tabell 11.5 återges det beräknade antalet inflyttare till de studerade orterna samt kostnaderna för dessa flyttningar. De beräknade värdena för inflyttning till regionen relateras till uppgifterna om utnyttjandet av lokala bostadsbeståndet, inom en radie av 3 mil kring den studerade orten. I de fall utnyttjandegraden där ligger under riksgenomsnittets
Tabell 11.5 Flyttningskostnader ___—__— Ort Inflyttare Kostnader per Totala flyttnings— intlyttare kostnader (mkr.)
Malmö 1483 14 000 21 Borås 1 305 12 700 17 Borlänge 390 12 700 5 Skellefteå 12 700 Lycksele 1 365 12 700 17 Ludvika 12 700 Åmål 1 068 12 700 14
___—___
Anm. .' Flyttningarna antas genomgående ske från Norrlands inland. 1 flyttnings- kostnaderna ingår kapitalförlust för offentligt och privat kapital på avflyttnings- orten, hushållens direkta flyttningskostnader samt kostnader för att uppehålla kontakter med släkt och vänner. Däremot beaktas ej subjektivt kända uppoffringar från hushållens sida i dessa flyttningskostnader. För en närmare precisering av underlaget för flyttningskostnaderna, se nedan angiven källa.
Källa: Bearbetning av underlaget till figur 1111 samt Dahlberg, Å. Geografisk rörlighet — sociala och ekonomiska effekter. BFA-projektet rapport nr 19, september 1973.
antas de nyinflyttade i första hand bosätta sig i redan befintliga bostäder. För de nyinflyttade som ej kan beredas plats i dessa bostäder antas utbyggnader av bostadsbeståndet ske. Investeringar inom bostadssektorn antas generera en proportionell andel expansionsinvesteringar av grann- skaps- och tätortsanläggningar.1
Uppgifter om kostnader för bostadsinvesteringar och investeringar i grannskaps— och tätortsanläggningar hämtas bl. a. från kapitlen 7 och 9. På grundval av uppgifterna i kapitel 7 om hur stor andel av byggnadssek- torns intäkter som stannar inom den egna regionen i form av löner, inköp av material och tjänster m. m., beräknas det antal lokalt sysselsatta inom byggnadssektorn och dess underleverantörer som den beräknade inflytt- ningen och det därav nödvändiga bostadsbyggandet medför.
Den ursprungliga sysselsättningsökningen medför enligt beräkningarna att inflyttning av arbetskraft måste ske till alla studerade orter utom Skellefteå och Ludvika. I Malmöregionen finns emellertid tillgång till lediga bostäder för samtliga inflyttare. 1 Borås, Borlänge, Lycksele och Åmål leder emellertid inflyttningen till nyinvesteringar i bostäder.
Bostadsbyggandet och dess följdinvesteringar tar dock även arbetskraft i anspråk. Resultatet blir att de övriga näringsgrenarna åsamkas en arbetskraftsminskning trots inflyttningen. Denna målkonflikt undanröjs för Borlänge och mildras något för Borås, Åmål och Lycksele om
Tabell 11.6 Kostnaderna vid expansion i olika ortstyper vid en ursprunglig ökning inom industrin av 1 000 sysselsatta (Kalkylexempel)
Ort Initiell Årlig kapi- Årlig kapi- Flytt- Summa produk- talkostnad talkostnad nings- tionssti— för kapaci- för bostads— kostnad Totalt Per mulans tetshöjan- investe- (mkr.) (mkr.) initiellt (mkr.) de inves— ring alt. sysselsatt tering pendlings— (mkr.) (mkr.) kostnad”
(mkr.) ___________._____——— Malrnö 178 — — 24,3 202,3 0,202 Borås 113 — 22,4 19,5 154,9 0,156 Borlänge 137 - — — 140,6 0,141 Skellefteå 211 1,8 — — 212,8 0,213 Lycksele 128 2,5 20,3 12,0 162,8 0,163 Ludvika 125 0,7 — — 125 ,7 0,126 Åmål 114 1,0 12,8 5,8 l33,6 0,134
_________________—————
' Det billigaste alternativet är upptaget.
Anm.: Den produktion som stimuleras skapar även en intäkt. Samhällets nettokostnader blir alltså lägre än de som anges i tabellen. Samtidigt sker genom stimulansåtgärder en omfördelning av medel från offentliga sektorn till företagen och hushållen.
! Dessa omfattar offentliga anläggningar som skolor, daghem, sjukvårdslokaler, samlingslokaler, vatten och avlopp, gator m. m. samt anläggningar för privat service som affärslokaler, transportterminaler, lager men även industriområden m. m. För en fullständig definition se ”Kostnader och kvalitet i tätortsbebyggelse”. Slutrap- port från etapp II av SCAPE, Göteborg 1968, Stencil.
tillgången till potentiellt arbetssökande och lediga bostäder utsträcks till att omfatta förhållandena inom en radie av 5 mil kring de studerade tätorterna. Detta innebär emellertid ökade uppoffringar för hushållen i form av ökade kostnader och tidsåtgång för resor mellan bostaden och arbetet. Utifrån uppgifter i bilaga 8 har genomsnittlig tidsåtgång och reskostnader uppskattats.
Detta gäller nyinvesteringar i bostäder och grannskapsanläggningar. För att klara expansionsmålet behöver industrin i Lycksele samtidigt bygga ut sina byggnader och anläggningar. En sådan utbyggnad kan beräknas komma att omfatta 700 årsarbeten. Motsvarande för Skellefteå- industrin är nära 500 årsarbeten, för Åmål nära 250 och för Ludvika 160 årsarbeten inom byggnadsindustrin. De samlade kostnaderna för expansio— nen till följd av 1 OOOnyaindustriarbetsplatser redovisas i tabell 1 1.6.
Sammanfattningsvis kan framhållas att det befintliga kapacitetsut- rymmet bestämmer en stor del av de samhällsekonomiska kostnaderna, speciellt gäller detta vid en mer omfattande expansion. För att belysa detta diskuteras i avsnittet ] 000 nya industriarbetsplatser. Malmö befinner sig i ett sådant utvecklingsskede att en relativt omfattande ledig kapacitet föreligger. Lycksele, Skellefteå, Ludvika och Åmål befinner sig däremot närmare ett balansläge.
11.43 De samhällsekonomiska konsekvenserna av 10 000 nya industri— sysselsatta
Expansionen inom servicesektorn medför import från utlandet av insatsvaror av olika slag. Exporten av servicetjänster är mycket begränsad. En fortsatt expansion av servicesektorn förutsätter allt större exportöver- skott från de varuproducerande näringarna om balansen i Sveriges handelsutbyte med utlandet skall bestå. Detta utifrån förutsättningar bl. a. om oförändrade relativpriser.
En utveckling av detta slag kan komma att ställa allt större krav på industrins produktivitetsutveckling. De stordriftsfördelar som ännu inte är fullt utnyttjade inom många industribranscher kan i ökad utsträckning antas komma att tillvaratas. Som framhålls i kapitel 3 kan det också bli nödvändigt att skapa utvecklingsblock av olika slag. Som ett exempel på detta kan nämnas uppbyggandet av ett petrokemiskt centrum i Stenung- sund. Under den närmaste lO-årsperioden kan det bl. a. från miljöpolitisk synpunkt bli aktuellt att bygga upp ytterligare ett sådant centrum. De målmedvetna statliga satsningarna på att utveckla ett svenskt stålcentrumi Luleå kan ses som ett annat exempel på ett nytt inslag i den statliga regionalpolitiken och industripolitiken. I Luleå sker f. n. en relativt kraftig utbyggnad av Norrbottensjärnverk (NJA). Samtidigt har arbetena med ett koksverk påbörjats. Beslut har fattats om ett nytt stålverk 80 i Luleå. Ett metallurgiskt forsknings- och utvecklingscentrum tillkommer i och med att den tekniska högskoleutbildningen på detta område på allvar kommer igång. Allt detta kan ses som ett exempel på hur regionalpolitiken och industripolitiken inriktas på att skapa ett regionalt utvecklingsblock av internationell konkurrenskraft. Exemplet med de kraftiga satsningarna i
Tabell 11.7 Direkta och indirekta sysselsättningseffekter i några regioner vid en ökning av sysselsättningen med 10 000 nya industriarbetsplatser (exklusive syssel- sättningseffekter till följd av bostadsbyggande. Kalkylexempel)
Ort Produk- Sysselsättningseffekter tions- ökning I den egna A-regionen I landet (mkr.) ___—___— i övrigt Inom industrin Indirekt Totalt
—— inom sek- (4)=(2)+(3) Direkt Direkt torer (1) och indi- utanför rekt (2) indu-
strin (3) Malmö 1776 10 000 10 890 12 230 23120 6 390 Borås 1 134 10 000 10 715 10 260 20 975 3 040 Borlänge 1372 10000 10715 19 815 30530 5 530 Skellefteå 1 113 10 000 12135 13 570 25 705 8 760 Lycksele 1281 10 000 10 400 14180 24 580 6 055 Ludvika 1250 10 000 10 380 12 300 22 680 5 325 Åmål 1136 10 000 10 555 14 330 24 885 5 250
Anm. : Produktionsökningen har valts så att den direkta sysselsättningseffekten inom industrin uppgår totalt till 10000 nya industrisysselsatta i de studerade regionerna. Den initiella sysselsättningsökningen fördelas proportionellt mellan regionernas branscher i förhållande till den befintliga branschsammansättningen och storleksfördelningen.
Källa: Leveran senkäten.
Luleå visar emellertid på behovet av ett omfattande analysmaterial som underlag för sådana beslut. Expansionen i Luleå synes nämligen ha medfört att den lokala ekonomin blivit överhettad p.g.a. att regionen redan tidigare befann sig i ett balansläge.l
I tabell 11.7 illustreras effekter på sysselsättningen bland underleveran- törer och inom service vid en expansion med 10 000 nya industrisyssel- satta. Produktivitetsförhållanden och mekaniseringsgrad medför att effekten hos underleverantörer av råvaror och halvfabrikat blir stora vid en expansion i Skellefteåregionen. Denna effekt kommer emellertid företrädesvis att inträffa utanför Skellefteåregionen. Sysselsättningen inom handel och övrig service får den kraftigaste stimulansen om expansionen sker i Borlänge, Skellefteå och Malmö. Av tabell 11.7 framgår det att den totala sysselsättningsökningen blir störst vid en expansion av denna omfattning inom industrin i Skellefteå och Malmö, där den totala sysselsättningsökningen blir omkring dubbelt så stor som den ursprungliga på 10 000 nya sysselsättningsökningen.
Den åsyftade expansionen medför att nyinvesteringar måste ske för att öka kapacitetsutrymmet inom industrin i dessa orter. Dessa expansions-
1 Med balans i den regionala utvecklingen avses här en samtidig uppfyllelse av olika delmål för regionalpolitiken. Dessa delmål kan utgöra full sysselsättning, viss bostads- och servicestandard i en region m.m. Detta balansbegrepp skall inte förväxlas med det som avser fördelningen av olika näringslivssektorer under ett utvecklingsförlopp. Det senare balansbegreppet innebär att alla sektorer skall växa med samma takt. För en diskussion av detta, se A.O. Hirschman, The strategy of Economic development. Yale 1958.
investeringar blir mycket omfattande i Borlänge. Nära 13 000 årsverken måste utföras i form av investeringar i Borlängeindustrins byggnader och anläggningar. Den kraftigaste effekten för samtliga orter kommer emellertid av att en mycket omfattande inflyttning måste ske. Bostads- byggandet och dess följdinvesteringar ger de helt dominerande effekterna vid expansionen. I Lyckseleregionen kommer nära 70 000 årsverken för byggnadsarbetare att bli nödvändiga. Borås som är den ort, där nyinvesteringar i bostäder och grannskapsanläggningar tar minst resurser i anspråk, kommer trots det att behöva utföra 35 000 årsverken inom bostadsbyggandet.
De totala kostnaderna för samhället vid en expansion av 10 000 nya industrisysselsatta har sammanställts i tabell 11.8. Uppgifterna visar att expansionen måste ske under en relativt lång tidsperiod om hänsyn till olika sektorers utveckling skall tas. 10 år torde vara ett absolut minimum för den tid under vilken en sådan expansion skall kunna ske. Den lokala ekonomin kommer, även om expansionen sker under en så lång period,att kännetecknas av en utpräglad högkonjunktur med stora risker förinslag av lokal inflation. Det kalkylexempel som redovisasi detta avsnitt syftar till att understryka vilka balansproblem som samtliga ortstyper drabbas av vid en snabb och omfattande expansion. Det framgår att om man. försöker genomföra de olika sektorernas utbyggnadsprogram så uppstår en mycket omfattande brist på arbetskraft.
Denna kan inte hävas om man inte under anläggnings- och uppbygg- nadsskedet ändrar målen. Flera möjligheter föreligger här. En drastisk sänkning av bostadsstandard, inklusive bostadsutrymmet, är en möjlighet. En annan är att utbyggnadsperioden förlängs så mycket att den befintliga
Tabell 11.8 Kostnaderna vid expansion i olika ortstyper vid en ursprunglig ökning inom industrin av 10 000 sysselsatta (Kalkylexempel)
Ort Initiell Årlig kapi— Årlig kapi— Flytt- Summa produk- talkostnad talkostnad nings- tionssti- för kapaci- för bostads— kostnad Totalt Per mulans tetshöjan- investe- (mkr.) (mkr.) initiellt (mkr.) de inves- ring + sysselsatt tering pendlings— (mkr.) inom kostnad” industrin (mkr.) (mkr.) Malmö 1 776 20 344 324 2 464 0,246 Borås 1 134 24 319 266 1 743 0.174 Borlänge 1 372 51 453 298 2 174 0.217 Skellefteå 1 113 30 407 234 1 784 0178 Lycksele 1 281 32 473 335 2 121 0,212 Ludvika 1 250 32 354 298 1 934 0,193 Åmål 1 136 36 420 276 1 868 0,187
' Det billigaste alternativet är upptaget.
Anm, : Den produktion som stimuleras skapar även en intäkt. Samhällets nettokostnader blir alltså lägre än de som anges i tabellen. Samtidigt sker genom stimulansåtgärden en omfördelning av medel från offentliga sektorn till företagen och hushållen.
kapaciteten för utbyggnad av bostäder och samhällskapital räcker till. Det naturligaste alternativet torde dock vara att öka inköpen av kapitalföremål från andra regioner. Dessa kan t. ex. utgöras av prefabrice- rade byggnadselement. Genom att välja en sådan lösning kan den lokala högkonjunkturen dämpas samtidigt som ekonomin i övriga delar av landet stimuleras.
11.4.4 De samhällsekonomiska konsekvenserna av en ökning i industri- sysselsättningen med 10 %
Valet av sysselsättningsmål i de tidigare exemplen har bestämts av en strävan att visa hur en lika stor expansion i absoluta tal iolika ortstyper påverkar de samlade kostnaderna. Framställningen syftar till att visa hur den av produktionskostnadsgruppen utvecklade kalkylmetoden kan utnyttjas vid en utvärdering som underlag för beslut om en viss nyetablering och var den bör lokaliseras. Politiker och planerare står ofta inför ett val om var en expansion av en viss omfattning bör förläggas. Ett aktuellt exempel på detta är det arbete som f. n. pågår inom ramen för industridepartementets petrokemiutredning och som syftar till en utvär- dering om var ett eller ett par framtida raffinaderier bör lokaliseras. De kalkylexempel som presenteras i de föregående avsnitten visar att den kalkylansats som kommit till användning kan erbjuda ett möjligt tillvägagångssätt vid en sådan utvärdering.
Beräkningarna i de föregående avsnitten syftar även till att visa hur väsentligt det tillgängliga kapacitetsutnyttjandet inom olika sektorer är för utfallet av samhällsekonomiska kalkyler.
För att utvärdera om de olika ortstyperna kan sägas befinna sig i balans eller inte är de kalkyler som presenteras i de föregående avsnitten inte tillräckliga. För en sådan utvärdering är det lämpligt att också beräkna de samlade effekterna vid en expansion som är proportionell till den befintliga industrins storlek och sammansättning. I föreliggande avsnitt presenteras därför kalkyler över de samlade kostnaderna vid en lO-procentig expansion av industrisysselsättningen i var och en av de studerade orterna.
Uppgifterna i tabell 1 1.9 visar den relativa fördelningen av de direkta och indirekta sysselsättningseffekterna. Per satsad krona erhålls de största sysselsättningseffekterna i Boråsregio- nen. Den minsta sysselsättningseffekten för varje satsad krona blir det i Skellefteå, Borlänge och Åmål. Såtillvida ger en lO-procentig direkt sysselsättningsökning ett resultat som motsvarar det förväntade mot bakgrund av vad som sägs i avsnitt 1141. Syftet med föreliggande kalkylexempel är att undersöka i vilken utsträckning de olika orterna befinner sig i balans med avseende på en lika stor proportionell expansion. Kapaciteten inom industrin i utgångsläget ligger högst i Skellefteå. Det innebär att Skellefteåindustrin måste investera för 20 miljoner i nya maskiner och byggnader för att nå expansionsmålet. Det kan beräknas innebära att omkring 150 årsverken måste utföras för investeringarna i byggnads- och anläggningsarbeten. Motsvarandei Borlänge och Lycksele är
Tabell 11.9 Direkta och indirekta sysselsättningseffekter som relativa andelar av den direkta sysselsättningsökningen i några regioner vid en ökning av sysselsätt- ningen med 10 % nya industriplatser (Kalkylexempel)
Region Egna regionen Industri Direkt Totalt ( 1) (2) Malmö 1,000 1,068 Åmål 1,000 1,059 Borås 1,000 1,068 Ludvika/ Mora 1,000 1.037 Falun/Bor- länge l,000 1,072 Lycksele 1,000 1,047 Skellefteå 1,000 1.143
Övriga sektorer (3)
0,137 0,125 0,070
0,094 0,21 1 0.126 0,096
Service
(4)
0,455 0,426 0,384
0.389 0,501 0,449 0,461
Byggnad Total (5)
0,001 0,004
0.002 0,024 0,236 0,193
Totalt i övriga lande: syssel- sätt- nings- ökning (6)=(2)+ (3)+(4) +(5) 1,662 0,433 1,614 0,5 03 1,5 22 0,245 1,5 23 0,476 1,809 0,497 1,858 0,457 1,892 0,642
Anm. : Produktionsökningen har valts så att den direkta sysselsättningseffekten inom industrin uppgår till totalt 10% nya industrisysselsatta i de studerade regionerna. Den initiella sysselsättningsökningen fördelas proportionellt mellan regionernas branscher i förhållande till den befintliga branschsammansättningen och
storleksfördelningen.
Källa : Leveran senkäten.
Tabell 11.10 Kostnaderna vid expansion i olika ortstyper vid en ursprunglig sysselsättningsökning inom industrin med 10 % (Kalkylexempel)
Ort Initiell produk- tion ssti- mulans (mkr.)
Malmö 525 Borås 261 Borlänge 183 Skellefteå 127 Lycksele 15 Ludvika 114 Åmål 55
Årlig kapi- Årlig kapi- talkostnad talkostnad för kapaci- för bostads- tetshöjan— investe- de inves- ring + tering inom pendlings— industrin kostnad” (mkr.) (mkr.)
— 50,1 — 56,3 0,1 8,33 0,6 — 0,1 — 0,6 —
— 1,33
1 Det billigaste alternativet är upptaget. a Anger pendlingskostnader.
Flytt- nings- kostnad (mkr.)
Summa
Totalt (mkr.)
659,1 365,3 191,4 127,6
15,1 114,6
56,3
Per initiellt sysselsatt (mkr.)
0,182 0,148 0,133 0,167 0,119 0,112 0,111
Anm.: Den produktion som stimuleras skapar även en intäkt. Samhällets nettokostnader blir alltså lägre än de som anges i tabellen. Samtidigt sker genom stirnulansåtgärden en omfördelning av medel från offentliga sektorn till företagen och hushållen.
35 respektive 30 årsverken genom byggnads-och anläggningsinvesteringar. Industrin i de övriga regionerna har tillräckligt med ledigt kapacitetsut- rymme.
Tillgången på ledig arbetskraft är tillräcklig för att den målsatta sysselsättningsökningen skall kunna genomföras utan inflyttning i Lud- vika, Lycksele och Skellefteå. Till Åmål måste däremot en viss inflyttning ske och detsamma gäller i ännu högre grad Borlänge. Hela behovet av arbetskraft i Malmö och Borås måste tillgodoses genom inflyttning. I Malmö finns tillgång till en viss ledig bostadskapacitet för de nyinflytta— de. För såväl Malmö som Borås kommer emellertid den målsatta expansionen att innebära att omfattande investeringar i nya bostäder och grannskapsanläggningar. För bägge orterna gäller att omkring 6 300 nya årsverken måste utföras inom byggnadsindustrin för det ökade behovet av bostäder som blir följden av en inflyttning. De anspråk på arbetskraft som byggnadsindustrin kan förväntas ställa medför att de övriga näringsgrenar- na under en period av flera år kommer att åsamkas en ökad konkurrens om arbetskraften trots inflyttningen. Denna malkonflikt undanröjs för Borlänge och Åmål och mildras något för Malmö och Borås om tillgången till potentiellt arbetssökande och lediga bostäder utsträcks till att omfatta förhållandena inom en radie av 5 mil kring de studerade tätorterna. Det innebär emellertid uppoffringar för hushållen i form av ökade kostnader och tidsåtgång för resor mellan bostaden och arbetet. Kostnaden för denna uppoffring från hushållens sida har beräknats. I de fall den understiger de årliga kapitalkostnaderna för nya bostäder har det angivits i sammanställ- ningen över de samlade kostnadernai tabell 1 1.10.
11 .4.5 Jämförande u tvärdering av de olika utvecklingsalternativen
I föreliggande kapitel redovisas en metod som kan utnyttjas för att ta hänsyn till det befintliga kapacitetsutrymmet inom olika sektorer vid bedömning av de samhällsekonomiska kostnaderna vid en expansion. För att åskådliggöra de olika moment som ingår i den av produktionskost- nadsgruppen utvecklade metoden har kalkyler utförts för några regionala utveckhngsalternativ. Det har skett genom att beräkna de samlade effekterna i olika ortstyper av en direkt ökning i industrisyssel- sättningen med 100, 1 000 och 10 000 nya arbetstillfällen. Effekterna av en proportionell ökning av industrisysselsättningen med 10% har även beräknats.
Från resultaten av dessa beräkningar kan nämnas att de indirekta sysselsättningseffekterna bland underleverantörer och bland handeln och övrig service blir störst vid en direkt sysselsättningsökning i Skellefteå och Malmö. Det gäller såväl om enbart de inomregionala effekterna beaktas som om de totala effekterna på sysselsättningen i hela landet inkluderas.
Flera av de studerade orterna kännetecknas av en relativt begränsad industriproduktion. Det innebär att redan en måttlig ökning i industri- sysselsättning medför att det tillgängliga kapacitetsutrymmet inom en eller flera sektorer blir otillräckligt. En ökning i industrisysselsättningen
med 1 000 nya arbetstillfällen resulterar följaktligen i att samtliga regioner redovisar en begränsning i det tillgängliga kapacitetsutrymmet inom åtminstone en sektor. För Malmö och Borås del föreligger redan en så hög förvärvsintensitet att en expansion inte kan klaras utan att inflyttning måste ske.
Beräkningarna av effekterna vid en mycket omfattande expansion visar på de konflikter som kan uppstå mellan målen för de olika sektorerna på en ort. Även vid en betydligt mer begränsad expansion kan konfliktermellan de olika sektorernas målsättningar uppstå. Enda lösningen torde i många fall vara att sektorerna under en anläggnings- och uppbyggnadsfas måste revidera sina mål. För den övergripande planeringen gäller det samtidigt att prioritera mellan de olika målen. Detta kan t. ex. ske genom att målen om en viss utrymmesstandard vad gäller boendet blir eftersatta under denna fas. Industrin kan under samma period få lov att begränsa sin efterfrågan på arbetskraft till förmån för produktion av bostäder och anläggningar för offentlig och privat service. Ytterligare en möjlighet föreligger genom att som nämnts en större andel kapitalförmål köps från andra regioner.
Kalkylerna över effekterna av en proportionell expansion på 10 % av den befintliga industrisysselsättningen i de studerade regionerna syftar till en utvärdering av i vilken utsträckning de olika ortstyperna redan befinner sig i ett balansläge eller inte. Av detta kalkylexempel framgår det att industriproduktionen framför allt i Skellefteå men i viss mån även i Borlänge och Lycksele kan sägas befinna sig i ett balansläge såtillvida som de uppvisar ett mycket begränsat ledigt kapacitetsutrymme för en produktionsökning. Det är endast inom tillverkningsindustrin i Borås som produktionskapaciteten är tillräcklig för en proportionell ökning av industriproduktionen med 10 %.
De exempel på samhällsekonomiska översiktskalkyler som presenterasi föreliggande avsnitt skiljer sig från tidigare utförda cost-benefit-kalkyler främst på följande punkter beroende på skillnader i dataunderlag, geografisk avgränsning och värdering av konsekvenser. 13 Ett väsentligt resultat av ERU:s tvärvetenskapliga arbete utgör den metod för schablonmässig avgränsning av lokala omland för lägesbe- stämning av relevanta data kring kapacitetsförhållanden inom olika samhällssektorer. Det ökar graden av precision i kalkylunderlaget i förhållande till många tidigare exempel på konkreta cost-benefit-kalky- ler som utförts i Sverige. På grund av att dessa data är mycket lättillgängliga för redovisning oavsett läge och val av storlek på det studerade området minskar kostnaden för datainsamling vid kalkylarbe- tet i förhållande till tidigare försök med cost-benefit-kalkyler. DI de av produktionskostnadsgruppen redovisade samhällsekonomiska
bedömningarna utnyttjas material om företagens regionala och sekto- riella fördelning av inköp och försäljning. Det medför en förbättrad precisioni bedömningen avindirekta spridningseffekter.
12. Sammanfattning med framtidsut- blickar1
Under senare år har det alltmer uppmärksammats hur utvecklingen inom näringslivet går mot en krympande sysselsättning inom industrin och en växande andel av befolkningen som får arbete inom tjänsteproduktion och administration. Denna utveckling kan medföra svårigheter att uppfylla målen för den regionala utvecklingen. Svårigheterna ligger bl. a. i att regionalpolitiken huvudsakligen är inriktad på att påverka industrins lokalisering. I och med att antalet arbetsställen inom industrin stagnerar minskar antalet lokaliseringsbara enheter. Mot denna bakgrund skall det ökade intresset ses för en fortsatt analys av faktorer bakom näringslivsut- vecklingen i olika regioner. Direktiven till ERU:s produktionskostnads- grupp har också givits en sådan utformning att det varit motiverat att analysera mer allmänna drag i samhällsutvecklingen. Konkret har produktionskostnadsgruppen haft till uppgift att utreda förekomsten av skillnader i företagens och samhällets produktionskostnader i olika delar av landet.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts om de senaste årens näringslivsut- veckling skall de resultat ses som redovisas i föreliggande rapport från ERU:s produktionskostnadsgrupp. Materialet omfattar analyser av den arbetskraft som i vid mening är knuten till industrin. Med sådan arbetskraft avses då t. ex. de som arbetar vid maskinerna, men även de som tillverkar maskinerna, liksom de som ritar, konstruerar och marknadsför dern. Med utgångspunkt från en definition av detta vida slag som omfattar både den renodlade produktionen och viss privat och offentlig service, pekar resultaten från de ovan nämnda kartläggningarna på att antalet arbetstagare som är knutna till varuproduktionen inte har minskat. Däremot har en långtgående arbetsfördelning ägt rum under de senaste 5—10 åren som inneburit markanta förskjutningar av tyngd- punkten i förvärvsarbetet från tillverkningsfunktioner till servicefunktio- ner och administrativa funktioner. Denna omfördelning av arbetsuppgif- ter gäller även förhållandet mellan tillverkningsindustrin och den offent- liga sektorn. Som exempel kan nämnas att yrkesutbildningen tidigare huvudsakligen var förlagd till arbetsplatsen. Lärlingen var då anställd av företaget. Genom att yrkesutbildningen numera i huvudsak sker inom ramen för den offentliga sektorns verksamhet innebär det att färre registreras som industrisysselsatta och fler som yrkeslärare inom den offentliga sektorn. Denna förändring i arbetsfördelning mellan samhälls-
” Sammanfattning av de konkreta resultaten åter- finns som särskilda avsnitt i anslutning till varje en- skilt kapitel i rapporten.
I föreliggande kapitel be- handlas de mer allmänna synpunkterna och slut- satserna i rapporten.
sektorerna påverkar naturligtvis näringslivsutvecklingen i olika regioner. Vissa funktioner som tidigare utfördes på varje arbetsplats och i varje hem sker nu på ett eller ett par ställen i regionen. Den här uppgivna omfördelningen av arbetsuppgifter mellan olika sektorer visar även hur vag gränsdragningen på många punkter är mellan samhällssektorema. Vidare framgår det hur väsentlig en kartläggning av kopplingarna mellan sektorerna är för en förståelse av vilka faktorer som påverkar företagens och samhällets produktionskostnader.
Mot bakgrund av det ovan sagda framstår det som väsentligt för förståelsen av produktionskostnadsstudiernas resultat att också visa hur arbetsfördelningen mellan olika verksamheteri samhället utvecklas. Vid en given arbetsfördelning bestäms produktionskostnaderna och intäkter- na till väsentlig del av hur företagen sätter in arbetskraft och realkapital. Men utfallet är också beroende av kostnaderna för inköp av råvaror, halvfabrikat och tjänster, liksom av samverkan med andra företag och av kostnaderna att transportera produkterna till konsumenterna. Varje företags läge i förhållande till arbetskraft, kunder och leverantörer av varor och tjänster är således av betydelse för avkastningen inom företaget. Å ena sidan påverkas sålunda företagets produktionskostnader och intäkter av företagets egna tillgångar och dess beteende ifråga om produktionsinriktning, produktionsvolym, marknadsföring och inköps- politik. Å andra sidan påverkas företagen av förhållandet till andra företag, hushållen och den offentliga sektorn.
Ett centralt tema i produktionskostnadsgruppens rapport är, att uppbyggnaden av det svenska produktionssystemet måste ägnas allt större uppmärksamhet i regionalpolitiken. I detta sammanhang har även de tjänsteproducerande sektorernas betydelse för samhällsutvecklingen uppmärksammats. Det har därför varit viktigt att i rapporten uppmärk- samma de kontaktberoende verksamheternas lokalisering och dess på- verkan på andra verksamheters lokaliseringsmönster. Mot denna bak— grund skall de kartläggningar ses, om kopplingar mellan olika varu- och tjänsteproducerande verksamheter, som redovisas i rapportens andra avdelning. Dessförinnan diskuteras produktionskostnadsbegreppet och gruppens syn på detta samt rapportens avgränsning. I avdelning III av rapporten koncentreras intresset till olika faktorer av betydelse för enskilda varuproducerande verksamheters och branschers produktions- kostnader i olika regioner och ortstyper. Faktorer bakom regionala skillnader i kostnaderna för det privata och offentliga serviceutbudet analyseras i avdelning IV. I avdelning V slutligen redovisas några olika alternativ för det framtida produktions- och kontaktsystemet och de kostnader dessa alternativ kan medföra för samhällsekonomin.
I föreliggande sammanfattning återges huvuddragen i de olika avdel- ningarna utan att de konkreta undersökningsresultaten berörs närmare. Därutöver diskuteras hur produktionskostnaderna kan komma att ut- vecklas av och påverka den framtida samhällsstrukturen. Med utgångs- punkt från fyra utvecklingsalternativ diskuteras i avsnitt 12.6 hur regionala produktionskostnadsskillnader kan ge upphov till skilda lokali- seringsmönster.
12.1. Regionala produktions- och kontaktsystem
I kapitlen 3—5 ges en redovisning av de kopplingar som förekommer mellan olika regioner och sektorer vad gäller varuleveranser, personkon- takter och telekontakter. Av resultaten från dessa kartläggningar kan nämnas att de större företagen i en region ofta är starkt inriktade på försäljning till landet i övrigt och till utlandet. De mindre företagen i en region är för sin försäljning ofta starkt beroende av de stora företagen i regionen. Tillsammans bildar de olika företagen i en region ett produk- tionssystem. Ju starkare samband företagen har med varandra i form av kontakter och varuleveranser desto mer integrerat är det regionala produktionssystemet. En hög integrationsgrad medför stora möjligheter för enskilda verksamheter i systemet att specialisera sig på ett visst avgränsat produktionsmoment. På så sätt kan även mindre företag utnyttja sig av produktivitetshöjande specialiserings- och skalfördelar vad gäller avgränsade produktionsmoment. Inom ett regionalt produktions- system kan ett särskilt intensivt leveransutbyte urskiljas mellan företagi ett par eller flera branscher. De företag eller branscher som uppvisar ett mer omfattande samarbete i form av köp och försäljning av varor och tjänster kan sägas ingå iett teknologiskt utvecklingsblock. Inom ett givet produktionssystem kan på så sätt ett eller flera teknologiska utvecklings- block urskiljas. Av uppgifterna i kapitel 3 och 6 framgår det att de branscher som ingår i ett sådant lokalt eller regionalt utvecklingsblock uppvisar vissa produktivitetsfördelar i förhållande till övriga branscher. Många block är emellertid uppbyggda kring sådana komplexa slutproduk- ter att de omfattar kopplingar mellan en mängd olika företag och branscher. Det är då inte längre möjligt att tala om lokala eller regionala utvecklingsblock utan det är istället fråga om mellanregionala kopplingar mellan branscher i flera län. AB Volvo kan ses som ett exempel på ett sådant landsdels- eller landsomfattande utvecklingsblock.
Leveranser av varor och tjänster inom och mellan regionerna och sektorerna svarar mot ett utbyte av personkontakter. Av uppgifternai rapporten framgår det att kontaktmöjligheterna mellan regionerna har starkt förbättrats under 1960-talet. Fortfarande är det dock väsentligt dyrare för ett företag i en Norrlandsregion att uppehålla ett generellt personkontaktnät än det är för ett Stockholmsföretag. Bland resultaten kan i övrigt nämnas att en stor del av alla personkontakter sker inom den egna regionen. Detta är dock särskilt utmärkande för telekontakter. Genomgående gäller att Stockholmsregionens andel av personkontakter är större än dess andel av andra kontakter. ERU:s undersökningar av personkontakterna mellan företag i skilda delar av landet visar att orter med stort befolkningsunderlag har nära kontaktutbyte med varandra. Detta resulterar i att vissa lägen i landet erbjuder fördelari leverans- och kontaktutbytet. Ett genomgående resultat från kartläggningarna av olika former för kopplingar mellan skilda verksamheter är att företagen i regionerna utanför storstadsområdena redovisar en betydligt större andel av köpen och leveranserna än av andra former för samverkan.
En förutsättning för en allt längre driven arbetsfördelning mellan
branscher och regioner är minskade avståndsfriktioner. Samtidigt är det i många fall lönsamt att koncentrera godshantering och service till större och färre enheter. Som närmare utreds i rapporten hänger denna utveckling inom industrin samman med att för sådana verksamheter där transportkostnadernas relativa betydelse minskar, dvs. produktionskost- naderna per producerad enhet ökar snabbare än transportkostnaderna per transporterad enhet, finns det starka incitament för verksamheter med stordriftsfördelar i produktionen att koncentrera produktionen till allt större och färre enheter. En sådan koncentration leder till att det sammanlagda transportarbetet i samhället som helhet ökar. En strävan i produktionskostnadsstudierna har vidare varit att vidga transportkost- nadsbegreppet. Tidsåtgång för regularitet i leveranserna förefaller åt— minstone i viss utsträckning vara av betydelse för produktionsbetingelser- na i skilda delar av landet. T.ex. torde snabba leveranser i vissa situationer förhindra produktionsavbrott och flexibiliteten i leveranserna påverka företagens kostnader för lagerhållning etc.
Den alltmer uppenbara utvecklingen mot ett tjänstesamhälle där persontransporter och informationsutbyte får allt större betydelse motiverar gruppens intresse för studier av persontransporter. En strävan i rapporten har varit att integrera kostnader och tidsåtgång för person- transporter och godstransporter till ett utvidgat transportkostnadsbe- grepp.
12.2. Företagens situation i skilda ortstyper och regioner
Resultaten av produktionskostnadsstudierna visar hur svårt det är att ge ett entydigt svar på frågor av det slag som anges i direktiven. Mycket hänger på företagens möjligheter att anpassa sig till de förhållanden som råder på lokaliseringsorten. För en enskild verksamhet föreligger nämli- gen stora möjligheter att påverka val av produktionsinriktning, grad av utnyttjandet av arbetskraft, maskiner rn. m. Företagen har möjlighet att begränsa utnyttjandet av relativt dyrbara produktionsfaktorer och ersätta dem med billigare. För enskilda kostnadsposter föreligger därför stora skillnader mellan olika regioner.
Bland de kostnadsposter som brukar uppmärksammas i anslutning till redovisningar av näringslivets produktionskostnader kan främst lönerna nämnas. Av studierna framgår det att lönenivån för industriarbetare är högre i storstadsregionerna än i övriga delar av landet. Av uppgifterna i kapitel 6 framgår det att företagen, som är verksammai höglöneregioner, beaktar detta förhållande genom att välja en produktionsteknik som kräver relativt låg insats av arbetskraft. Trots att lönenivån i Göteborg- och Malmöregionerna är bland de högsta i landet så är den andel av produktionsvärdet som går till löner i stort sett lika stor som i andra delar av landet. För de regioner som specialstuderats gäller att Skellefteå- och Malmöregionerna har det högsta genomsnittliga löneläget, medan Dals- land uppvisar den lägsta lönenivån inom tillverkningsindustrin. Andelen av produktionsvärdet som går till löner är emellertid likartad i dessa tre
regioner. Sådana genomsnittsvärden döljer dock en mycket omfattande spridning i lönenivån, som gäller för samtliga de studerade regionerna och branscherna.
Regionala produktivitetsstudier ger resultat som delvis kan sägas återspegla produktionsmiljön i och omkring företagen. Bland faktorer som påverkar produktiviteten kan nämnas produktionsskalan, kapitalinsatsen, arbetskraftens utbildning m.m. De hittills utförda studierna visar att produktivitetstalen är högst i de befolkningstäta regionerna. De nu redovisade resultaten anger att detta till stor del förklaras av att företagen i dessa regener är större och att de utnyttjar sig av en kapitalintensivare teknik. De regionala skillnaderi produktivitet som kvarstår sedan hänsyn tagits till företagsstorlek och kapitalintensitet är relativt små. Det bör dock uppmärksammas att möjligheterna att bygga stora anläggningar av flera skäl är små i många orter.
Byggnadsindustrins produktionsförhållanden är av särskild betydelse vid en samhällsekonomisk bedömning av kostnaderna vid lokalisering av nya verksamheter i olika regioner. Regionala skillnader i byggnadskost- naderna påverkar i hög grad hushållens bostadskostnader och därmed deras levnadsvillkor. Samtidigt utgörs en stor del av den offentliga sektorns och företagens investeringar av byggnads- och anläggningsverk- samhet. De möjligheter som föreligger inom denna sektor att vid val av produktionsteknik kunna beakta olikheter i förhållandet mellan priset på olika produktionsfaktorer, är samtidigt betydligt mer begränsade än vad fallet är inom vissa delar av tillverkningsindustrin. De regionala skillnader- na i byggnadskostnaderna kan mot bakgrund av det ovan sagda förväntas skilja sig åt relativt mycket mellan olika orter och regioner. Av det material som presenteras i rapporten framgår det att regionala skillnader på upp mot 20 000 kronor föreligger vid produktion av en normalstor bostadslägenhet. Kostnaderna för denna produktion är högst i storstads- Områdena.
12.3. Hushållens situation i skilda ortstyper och regioner
De produktionskostnadsstudier som presenteras i föreliggande rapport är framför allt koncentrerade till faktorer av betydelse för företagens och den offentliga sektorns kostnader i olika regioner och ortstyper. Faktorer av betydelse för hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper och regioner har behandlats av en annan arbetsgrupp inom ERU. Resultatet från de studierna finns publicerade i bilagedel [ (SOU 1974: 2) till ERU: s betänkande. I föreliggande rapport har endast konsumenternas kostnader i tid och pengar för att förflytta sig mellan bostad, arbetsplats och serviceutbud har ägnats ett begränsat utrymme. Räknat för en längre tidsperiod är det för varje hushåll i landet fråga om ett betydande antal resor tur och retur mellan å ena sidan bostaden eller arbetsplatser och å andra sidan serviceinrättningar och servicecentra på olika nivå. Dessa enskilda personförflyttningar genererar omfattande vanligen inomregio- nal trafik och sammanlagt är det fråga om ett stort transportarbete, mätt
i tidsåtgång och andra kostnader, som på detta sätt utförs inom den privata sektorn i samhället. I ett samhällsekonomiskt perspektiv måste det framstå som en angelägen uppgift att ta hänsyn till och beakta hushållens transportkostnader.
I en bilaga till denna rapport finns exempel på hur serviceutbudets lokalisering inom ett glesbygdsområde påverkar individernas transportar- bete. Beräkningarna har bl. a. baserats på valda åldersgruppers geografiska fördelning inom en kommun och besöksfrekvenserna för sådan service som öppen sjukvård, kommersiell dagligvaruservice och lågstadieskolor. Vidare grundas beräkningarna på försiktiga antaganden om färdhastighe- ter, kilometerkostnader och tidskostnader.
Ett exempel avser dagligvaruservice i en mindre inlandskommun i Norrland. Med dagens serviceutbud och dess lokalisering bär kommunens invånare tillsammans transportkostnader på drygt 500 000 kronor per år. Halveras antalet utbudspunkter sker mer än en fördubbling av transport- kostnaderna. Ett annat exempel visar att när antalet lågstadieskolor halveras, fördubblas transportvolymen och ökar kostnaderna för skol- skjuts högst väsentligt.
Dessa exempel visar hur enskilda hushåll tillsammans bär betydande transportkostnader och att koncentration av arbetsplatser, samhällelig och kommersiell service leder till betydande kostnadsökningar för konsumenterna. Utvidgas beräkningarna till att gälla alla typer av service och summeras de enskilda hushållens transportarbete på olika lokala och regionala nivåer för landet som helhet blir det sannolikt fråga om ett transportarbete av mycket stor omfattning mätt i tid och pengar.
12.4. Samhällsekonomiska bedömningar
Nya grepp vid beräkningar av samhällsekonomiska översiktskalkyler introduceras i rapporten. Mot bakgrund av arbetet inom ramen för produktionskostnadsstudierna utnyttjas uppgifter om kapacitetsför- hållanden vad gäller tillgång till arbetskraft, bostäder och övrigt samhälls- kapital i form av lägesbestämda data. Denna metod, som inte tidigare utnyttjats i samhällsekonomiska kalkyler, bygger på ett lätt tillgängligt underlagsmaterial som ger en god precision vid bedömningar av lokala förhållanden. Underlaget för kalkylerna utgörs i övrigt av uppgifter om produktivitetsförhållanden, realkapitalets sammansättning och ålder, faktorprisskillnader med flera ortsbundna produktionskostnadsförhållan- den för företagssektom och den kommunala sektorn. Underlaget kompletteras med uppgifter om hushållens konsumtionsmönster, bo- stadskostnader och kostnader i tid och pengar för arbetsresor o. dyl.
Ett väsentligt inslag i produktionskostnadsgruppens samhällsekono- miska översiktskalkyler utgör de uppgifter om regionala spridningseffek— ter som hämtas från studierna av produktions- och kontaktsystemens uppbyggnad. Dessa uppgifter ger information om hur förändringar inom en bransch och en region påverkar andra branscher och andra regioner. För att åskådliggöra de möjligheter som ges av det i produktionskostnads-
gruppen framtagna empiriska materialet för samhällsekonomiska bedöm- ningar har kalkyler utförts för några alternativ för den regionala utvecklingen. Bland resultaten kan nämnas att de indirekta sysselsätt- ningseffekterna bland underleverantörer och bland handeln och övrig service blir störst vid en direkt sysselsättningsökning i orter som Skellefteå och Malmö. Det gäller såväl om enbart de inomregionala effekterna beaktas som om de totala effekterna på sysselsättningen i hela landet inkluderas. Sysselsättningseffekterna av varje krona som satsasi produktionsstimulerande åtgärder blir emellertid störst vid en satsning i regioner som präglas av en relativt låg arbetsproduktivitet. Det är ofta så med industrin i regioner som bygger på en råvarubaserad produktion. Det är bl. a. fallet med industriproduktionen i Åmålsregionen.
Flera av de studerade orterna kännetecknas av en relativt begränsad industriproduktion. Det innebär att redan en måttlig ökning i industri- sysselsättning medför att det tillgängliga kapacitetsutrymmet inom en eller flera sektorer inte är tillräckligt. En ökningi industrisysselsättningen med 1 000 nya arbetstillfällen resulterar följaktligen i att samtliga regioner redovisar en begränsning i det tillgängliga kapacitetsutrymmet inom åtminstone en sektor. För Malmö och Borås del föreligger redan en så hög förvärvsintensitet att en expansion inte kan klaras utan att inflyttning måste ske.
Vad gäller kostnaderna för personkontakter blir dessa lägst vid en koncentrerad expansion av produktion och sysselsättning till storstäder- na. Styrs befolknings— och sysselsättningsexpansionen i stället till primära centra tyder beräkningarna på att kostnaderna för personkontakter vid oförändrade transportförhållanden kommer att ligga 25 procent högre än om expansionen sker i storstadsregionerna.
I de kalkylexempel som presenteras i rapporten beaktas även det förhållandet att kostnader kommer att övervältras på hushållen. I några fall utgörs dessa övervältringskostnader av ett ökat transportarbete för arbetsresor. I andra fall innebär det flyttningskostnader.
12.5. Framtida produktions— och kontaktsystem
Produktionskostnadsgruppen har vid uppläggningen av sina studier uppmärksammat att tjänstesektorerna får en allt större sysselsättningsan- del. En ofta framförd uppfattning är att dessa sektorer kommer att ytterligare öka denna andel. Det medför i sin tur att kostnader för personkontakter och informationsöverföring blir alltmer betydelsefulla för näringslivets lokaliseringsmönster. Framtidsbedömningar av detta slag är emellertid alltid mycket osäkra. Det har ofta framhållits att man därför bör skissera alternativa utvecklingsförlopp för att visa hur känslig samhällsutvecklingen är för förändringar. I det följande diskuteras därför produktionskostnadsutvecklingen utifrån fyra alternativ för den framtida organisationen av landets näringsliv. De valda alternativen skall ses som extremfall. De utesluter dock inte varandra. Det är angeläget att understryka att inslag från alla fyra alternativen torde återfinnas i den
framtida samhällsutvecklingen. De fyra utveckhngsalternativen beteck- nas:
1. Varuproduktion för en internationell marknad 2. Varuproduktion för en nationell marknad
3. Tjänsteproduktion för hushållen
4. Tjänsteproduktion för företagen
En genomgång av de skilda alternativ var för sig tjänar närmast syfte att belysa effekterna av om en faktor eller en sektor kommer att öka i relativ betydelse gentemot andra faktorer och andra sektorer.
12.5.1 Varuproduktion för en internationell marknad
Utvecklingen har under lång tid gått mot en alltmer omfattande handel mellan länderna. Denna utveckling har ytterligare accentuerats i och med tillskapande av särskilda tullunioner och gemensamma varu- och faktor- marknader mellan block och länder. Drivkraften bakom dessa integra- tionssträvanden har framför allt varit att utnyttja de produktionskost- nadsfördelar som en utökad arbetsfördelning mellan länderna erbjuder. En fortsatt utveckling i denna riktning kan antas leda till att det för ett land som Sverige blir aktuellt med en ytterligare koncentration av produktionen till några få enheteri varje bransch. Dessa kommer i sin tur att vara koncentrerade till ett fåtal orter i landet. Bakgrunden till en sådan utveckling är att det utökade internationella samarbetet medför betydligt större avsättningsmarknader än tidigare. Samtidigt ställer en internationell konkurrens stora krav på den svenska produktionens effektivitet.
Av de resultat som presenteras i rapporten framgår det att det för de flesta branscher gäller att en kapitalintensiv produktion i stora enheter leder till de lägsta kostnaderna. Möjligheterna att skapa ett fåtal stora enheter i varje bransch sammanhänger med avsättningsmarknadernas storlek och därmed även med transportkostnadsutvecklingen. De upp- gifter som redovisas i rapporten om sambanden mellan transportkostna- der och anläggningskoncentration är här av stort intresse. På grund av att transportkostnadernas betydelse har minskat i förhållande till övriga produktionskostnader så innebär det att kostnaderna för transporter, som tidigare kan ha påverkat företagen i riktning mot många regionalt spridda produktionsenheter, inte längre utgör en lika betydelsefull motverkande faktor mot en ökad anläggningskoncentration.
Stigande energipriser kan emellertid medföra en annorlunda utveck- ling. Med stigande energipriser är det troligt att transportkostnadernas betydelse i förhållande till övriga produktionskostnader kommer att öka. En effekt av denna utveckling kan förväntas bli en tendens till större regional utspridning av anläggningarna.
12.52. Varuproduktion för en nationell marknad
Samtidigt med de uppenbara fördelar som den internationella handeln erbjuder i form av en arbetsfördelning mellan länderna, och därmed sammanhängande ökning av det materiella välståndet, har detta samarbe- te inneburit svårigheter för många länder. Det internationella beroendet har för flera länder medfört en stor känslighet för svängningar i den internationella konjunkturen. Dessa svårigheter har i sin tur medfört problem att uppehålla en jämn sysselsättning. Mot bakgrund av dessa nackdelar har krav framförts om en handelspolitik som minskar beroendet av de internationella efterfrågeförhållandena och svängningar- na i dessa. Om smidigheteni det internationella handelsutbytet försämras ytterligare i framtiden kan ovannämnda krav på en mer isolationistisk handelspolitik få förnyad och förstärkt aktualitet. En allt större del av landets samlade produktion måste då avsättas inom landet. Det innebär större möjligheter att genom den ekonomiska politiken motverka svängningar i konjunkturen. Genom att hänsyn inte behöver tas till en internationell konkurrens föreligger då bl. a. möjligheten att ägna sig åt verksamheter som annars inte skulle vara tillräckligt konkurrenskraftiga.
En effekt av detta blir emellertid en betydligt långsammare öknings- takt än hittills i det materiella välståndet. Detta beror bl. a. på att den nationella marknaden blir för liten för att stordriftsfördelar skall kunna utnyttjas. Detta gäller inte minst produktionen av många kapitalvaror. Det kan bl. a. komma att medföra stigande priser på kapitalvaror, som maskiner och byggnader, i förhållande till priset på arbetskraft och råvaror.
Mot bakgrund av uppgifterna i kapitel 6 om faktorer av betydelse för företagens produktionskostnader är det rimligt att en effekt av föränd- ringen i produktionsfaktorernas relativpriser blir en minskad kapitalinten- sitet i varuproduktionen. Detta medför i sin tur ökade produktionskost- nader och en betydligt långsammare ökning i den materiella välståndsök- ning än vad som f.n. är fallet. Samtidigt ökar emellertid möjligheterna för en spridd lokalisering av produktionsenhetema.
En möjlighet att kompensera sig för de minskade möjligheterna till arbetsfördelning mellan länderna, ligger i att i ökad utsträckning stimulera uppkomsten av produktionsblock inom landet. Av den analys som presenteras i rapporten framgår det att sådana block i många fall erbjuder specialiseringsfördelar, även vid produktion i mindre serier. Det är följaktligen troligt att föreliggande alternativ medför en stimulans till fler lokala och regionala utvecklingsblock än vad som är fallet om det föregående alternativet kommer att dominera den framtida samhällsut- vecklingen. Det föregående utveckhngsalternativet bygger nämligen i princip på block av ömsesidigt samverkande branscher i flera länder. I föreliggande alternativ antas i stället att hela förädlingskedjan är förlagd inom landet, med en motsvarande arbetsfördelning mellan företag och branscher inom och mellan regionerna.
12.53. Tjänsteproduktion för hushållen
I rapporten betonas att tjänstesektorn tar en allt större sysselsättningsan- del. Mycket talar för att en sådan utveckling även kommer att fortsätta. Det är också tänkbart att huvuddelen av servicenäringarnas utveckling faller på sådan tjänsteproduktion som går direkt till hushållssektom. Det kan framhållas att Sverige redan tidigare varit inne i en utvecklingsfas med en stor hushållsinriktad tjänsteproduktion. Under början av 1900- talet var sålunda antalet sysselsatta inom husliga yrken mycket stort. Sverige har dock aldrig haft så stor andel sysselsatta inom sådana yrken som t. ex. Förenta Staterna. USA har alltjämt en högre sysselsättningsan- del än Sverige inom tjänsteproducerande näringar. En orsak är den relativt låga lönenivån som fortsatt att råda i USA för hushållstjänster. Det har gjort det möjligt för hushållen att där fortsätta att hålla en hög andel sysselsatta inom dessa yrken.
Det är inte troligt att man för Sverige kan förvänta sig en tillbakagång till en sådan arbetsfördelning med en stor andel sysselsatta inom husliga yrken även om den hushållsinriktade tjänsteproduktionen expanderar. Det är snarare troligt att delar av det arbete som nu äger rum i hemmen förläggs utanför hemmen och produceras kollektivt. Som skäl för detta kan bl. a. anföras att målen om jämställdhet mellan könen kan uppnås först sedan bindningen till hushållsarbetet i hemmen minskar.
En satsning på gemensam tjänsteproduktion för hushållens behov kan medföra en ökad koncentration av bebyggelsen eftersom bostäder och service måste samlokaliseras. Ett förhållandevis stort antal orter med ett differentierat utbud av hushållsinriktad service torde dock kunna byggas ut.
En förhållandevis omfattande varuproduktion kan bibehållas parallellt med ökningen av tjänsteproduktionen under förutsättning att framför allt den privata konsumtionsnivån kan hållas nere för att ge utrymme åt en hög kapitalbildningstakt. Varuproduktionen kommer då huvudsakli- gen att ske i kapitalintensiva former på det sätt som beskrivsi det första alternativet. Mot bakgrund av de resultat som presenteras i rapporten kan en sådan utveckling förväntas medföra få sysselsatta inom varuproduktio- nen vilket ger utrymme för en hög sysselsättningsandel i tjänsteproduk- tionen. Det bör emellertid också betonas att export av hushållsinriktad tjänsteproduktion även i fortsättningen kommer att vara mycket blygsam och inte kommer att kunna finansiera importen av varor.
Det skall slutligen understrykas att produktionskostnadsgruppens arbete inte direkt varit inriktat på att belysa utvecklingen i ett tjänsteproducerande samhälle av det här diskuterade slaget. Till en del täcks detta in av det arbete som utförts inom ERU:s arbetsgrupp för hushållens levnadsvillkor (SOU 197412).
12.54. Tjänsteproduktion för företagen
Enligt detta alternativ går näringslivsutvecklingen mot en expansion av tjänsteproduktion som ligger relativt nära industrins varuproduktion. Det
gäller bl. a. sådant som konstruktions- och utvecklingsarbete av kompo- nenter och system som utnyttjas för produktionsprocessen inom indu- strin. En förhållandevis stor andel av denna typ av tjänsteproduktion går på export och kan sålunda finansiera import av varor och tjänster. Exporten består i dessa fall ofta av en kombination av en vara och en tjänst, där tjänsteandelen kan antas komma att utgöra en allt större andel av kombinationsproduktens f örädlingsvärde.
De regionala konsekvenserna av en sådan utveckling kan förväntas bli att servicefunktioner och administrativa funktioner koncentreras till storstäderna. Varuproduktionen kommer däremot att uppvisa ett mer spritt lokaliseringsmönster, beroende på om det är fråga om råvarubun- den eller marknadsbunden produktion. Produktionskostnadsstudierna visar att det finns starka transportekonomiska motiv för en sådan utveckling. För att undvika segregeringstendenser mellan varuproduktion och tjänsteproduktion kan det bli nödvändigt att stimulera samlokalise- ring mellan varu- och tjänsteproduktion. Uppbyggandet av lokala och regionala utvecklingsblock som innehåller både varu- och tjänsteproduk- tion kan bli naturlig. Sannolikt kommer detta att ställa stora krav på transportsystemets uppbyggnad. Produktionskostnadsgruppen har främst tagit upp de utvecklingstendenser som pekar mot ett framtida samhälle med en stor företagsinriktad tjänsteproduktion. Kartläggningar av pro- duktions- och kontaktsystem ger underlag för en utvärdering av den framtida kostnadsutvecklingen för varuleveranser, personkontakter och annan informationsöverföring. Vid oförändrad politik och en fortsatt utveckling av det internationella samarbetet torde ett tjänstesamhälle av det här diskuterade slaget ge fortsatt utrymme åt en ökning av levnadsstandarden. Ett samhälle av det slag som skisseras enligt före- liggande alternativ är också mindre känsligt för stigande råvarukostnader eftersom det medger större möjligheter att välja en mer begränsad omfattning av sådan varuproduktion som är särskilt känslig för föränd- ringar i råvarukostnaderna.
12.5.5. Utvärdering av alternativen
De ovan diskuterade utvecklingsaltemativen avser att tjäna som underlag för en utvärdering av produktionssystemets framtida utformning och de effekter näringslivsutvecklingen kan få på ortssystemet. Med utgångs- punkt från dessa utvecklingsalternativ kan sålunda de regionala produk- tionssystemen och tillgången till privat och offentlig service analyseras. Motiven för att i rapportens sammanfattning föra in en diskussion om framtida utveckhngsalternativ är att det inte är möjligt att ge ett sammanfattande och entydigt svar på frågan om företagens och sam- hällets produktionskostnader skiljer sig åt mellan olika regioner och ortstyper. Uppenbart är att åtgärder som vidtas för att påverka utvecklingen medför effekter på såväl den direkt berörda verksamheten som på andra verksamheter.
Det är uppenbart att varje utveckhngsalternativ för sig inte ger en riktig bild av den framtida näringslivsutvecklingen och dess regionala
konsekvenser. Syftet med att diskutera några alternativ för den framtida utvecklingen har istället varit att renodla vissa aspekter av arbetsfördel- ningen mellan sektorer och regioner för att ge en antydan om i vilken huvudinriktning utvecklingen kan förväntas ta om den internationella arbetsfördelningen ökar eller minskar och om den ökande tjänsteproduk- tionen riktar sig till hushållen eller företagen. Diskussionen kring olika utveckhngsalternativ syftar även till att peka på de intressekonflikter som föreligger mellan olika grupper och samhällssektorer. Av exemplen framgår det att en ortsstruktur som i första hand är avpassad för hushållens önskemål om en tillfredsställande service får en annan utformning än en ortsstruktur som tillfredsställer kraven på en effektiv varuproduktion till låga kostnader för företagen. På motsvarande sätt har de administrativa funktionerna sina speciella krav på utformningen av den framtida ortsstrukturen.
En utökad internationell arbetsfördelning är en väsentlig förutsättning för en fortsatt stegring av befolkningens materiella levnadsstandard. En sådan utveckling kan emellertid förväntas leda till en koncentration av varuproduktionen till ett fåtal anläggningar i varje bransch lokaliserade till några få orter.
En drastisk nedskärning av utrikeshandeln kan på sikt medföra en stagnation i tillväxten av våra materiella tillgångar. En sådan omfördel- ning från internationell till nationell och mellanregional arbetsfördelning innebär emellertid att varuproduktionen kan förväntas ske i relativt små anläggningar som är lokaliserade i ett flertal orter runt om i landet.
Den ökade sysselsättningsandelen inom tjänsteproducerande näringar som alltmer börjar uppmärksammas kan tolkas på två sätt. Enligt den ena tolkningen är det den hushållsinriktade servicen som dominerar denna utvecklingsbild. Det innebär att allt fler av de funktioner som nu sker i hemmen i framtiden kommer att produceras kollektivt. Denna utveckling kan ses som ett nödvändigt inslag i utvecklingen för att nå målet om jämställdhet mellan könen. En effekt av detta blir emellertid en mer koncentrerad bebyggelse än vi har för närvarande på grund av en nödvändig samlokalisering av bostäder och service. Varuproduktionen kan då komma att ske i kapitalintensiva produktionsenheter för att ge utrymme åt sysselsättningsexpansionen inom tjänstesektorerna. Dessa kapitalintensiva industrianläggningar kan förväntas uppvisa en koncentre- rad lokalisering till ett fåtal orteri landet.
Enligt den andra tolkningen av tjänstesektorernas ökande sysselsätt- ningsandel så beror den på en ändrad arbetsfördelning framför allt mellan industrin och servicesektorn. Denna tolkning ges på ett antagande om att sysselsättningen ökar inom tjänstesektorn på grund av att flera admini- strativa funktioner eller servicefunktioner som tidigare utfördes inom industriföretagen nu sker av särskilda serviceföretag. En konsekvens av denna utveckling kan bli en regional segregering av tjänsteproduktion och varuproduktion eftersom det inte längre ur organisatorisk synpunkt blir nödvändigt med samlokalisering av servicefunktioner och varubearbetan- de funktioner. Detta kan motverkas genom att regionalpolitiken stimule- rar till samlokaliseringi utvecklingsblock av varuproduktion och verksam-
heter med närstående forsknings- och utvecklingsarbete. Enligt denna tolkning av näringslivsutvecklingen kommer en stor del av den framtida tjänsteproduktionen att kunna avsättas på export. Tjänstesektorns expansion innebär då inte att några framtida betalningsbalansproblem behöver lägga ytterligare restriktioner på den ekonomiska politiken.
En väsentlig uppgift i ett fortsatt forsknings- och utredningsarbete kring produktionskostnader och regionala produktionssystem bör vara att närmare analysera vilka av ovannämnda alternativ för den framtida utvecklingen som ger de bästa effekterna på hushållens välfärd. Det är därvid väsentligt att närmare beakta de funktionella samband som råder inom olika delar av ett regionalt produktionssystem. Vidare bör hänsyn även tas till hur det svenska produktionssystemet är kopplat till internationella produktionssystem.
12.6. Fortsatt forsknings- och utredningsverksamhet
Inom ramen för produktionskostnadsgruppens arbete har tvärvetenskap- lig forskning stimulerats. Företrädare för flera ämnesområden har således gemensamt utvärderat den forskning som bl. a. redovisas i bilagorna 8—10. Som framhålls i ERU: s betänkande har det ömsesidiga kontaktut- bytet mellan forskare och tjänstemän inneburit flera fördelar för parterna. En förtjänst är att forskningsresultat kan föreligga då samhälls- politiska problem skall lösas. En annan är att forskare får inblick i samhällsplaneringen och dess problem.
Fortsatt forsknings- och utredningsverksamhet kring produktionskost- naderna bör inriktas på en fortsatt och fördjupad kartläggning av företagssektorns regionala produktionssystem. Därvid är det särskilt väsentligt med ytterligare förbättrade kunskaper om sammansättningen av de teknologiska utvecklingsblocken. I föreliggande rapport från produktionskostnadsgruppen redovisas en metod, som är väl lämpad för en sådan kartläggning och analys. Av de exempel från bearbetningama som lämnas i rapporten framgår det att de teknologiska utvecklings- blocken kan vara sammansatta på en mängd olika sätt. Förutsättningarna för en spontan uppkomst av en produktivitetshöjande samverkan mellan olika verksamheter är störst i de stora och företagsrika regionerna. En slutsats av de redovisningar som lämnas i produktionskostnadsgruppens rapport är att produktionskostnaderna är relativt låga i de orter och regioner som uppvisar en väl integrerad samverkan mellan olika verksam- heter. I mindre regioner med få företag kan likartade produktionsfördelar stå att vinna genom en målmedveten styrning av de regionalpolitiska resursinsatserna med sikte på att bygga upp teknologiska utvecklings- block som utgörs av några väl avgränsade branscher och verksamheter. Uppgifter om de teknologiska utvecklingsblockens regionala och sek— toriella sammansättning bör följaktligen utgöra ett särskilt värdefullt underlag för regionalpolitisk planering.
Kommunikationsstrukturen och dess kapacitet påverkar företagen i olika omfattning i skilda delar av landet. Av produktionskostnadsstudier-
na framgår det att många företag har lyckats rationalisera transportar- betet avsevärt. Det innebär att kostnadsökningama har begränsats när det gäller transport av råvaror, halvfabrikat och färdiga produkter. En uppgift i den fortsatta forskningen kring regionala skillnader i produktionskost- nader är det väsentligt att klarlägga vilka effekter på produktionssyste- mets utformning som bl.a. förändrade energipriser kan innebära. I sådana studier bör även ökade transportkostnader för hushållen upp- märksammas.
Uppgifter om leveransströmmar mellan olika regioner och sektorer ger en helhetsbild av de effekter som förändringar på lokal och regional nivå får på andra orter och regioner. Som underlag för samhällsekonomiska bedömningar måste dessa uppgifter om mellanregionala samband kom- pletteras med kartläggningar av kapacitetsförhållanden på lokal nivå med avseende på arbetsmarknaden, tillgång till bostäder, transportstruktur samt annan offentlig och privat service. Detta kan ske på grundval av lägesbestämda uppgifter om antalet förvärvsarbetande, befolkning, bostä- der samt offentliga och privata tillgångar i övrigt. En sådan metodansats förutsätter en planeringsmodell där den fysiska, ekonomiska och sociala planeringen samordnas på skilda regionala planeringsnivåer. Den metod för samhällsekonomiska översiktskalkyler som redovisas i rapporten kan sägas ange en möjlig utgångspunkt för en sådan samordnad planerings- modell. Ett fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete kring en sådan metod för lokal och regional utvecklingsplanering bör, i högre grad än den av produktionskostnadsgruppen utarbetade samhällsekonomiska kalkylmetoden, beakta de samlade effekterna på hushållens levnadsvill- kor av förändringar av skilda slag. Den bör vidare innefatta den lokala och regionala trafikplaneringen, som utgör ett väsentligt inslag i möjligheterna att utforma och driva en aktiv ortssystempolitik av det slag som skisseras i betänkandet Orteri regional samverkan (SOU 1974: 1).
I ett fortsatt forsknings- och utredningsarbete kring regionalpolitiska frågor utgör faktorer som påverkar den offentliga sektorns och den privata tjänstesektorns lokaliseringsval väsentliga frågor att besvara. En allt större del av den totala sysselsättningen i landet kommer under de närmaste årtiondena den offentliga sektorn och den privata tjänstesek- torn till del. Det innebär ett ökat intresse från politiker och planerare för uppgifter om vilka faktorer som ligger bakom dessa sektorers produk- tionsförhållanden och lokaliseringsval. I föreliggande rapport lämnas en ingående redovisning av bl. a. den kommunala sektorns produktionskost- nader i olika regioner. De visar att kostnaderna för den kommunala servicen som ett grovt genomsnitt är högst i Stockholm och i de små glesbefolkade kommunerna i norra glesbygden. Denna analys är emeller- tid inte tillräcklig som underlag för planeringen. Ett väsentligt inslag i den fortsatta forskningen på detta område bör bl. a. omfatta uppgifter om kopplingarna, i form av leveransutbyte och personkontakter mellan de offentliga och privata tjänstesektorerna och tillverkningsindustrin iolika orter och regioner.
Bilaga 8 Regionala beroenden
DUBB
— bidrag av Gunnar Törnqvist, Mats Engström, Bengt Sahlberg, Ingemar Dalgård, Lars Nordström, Erik Bylund, Gösta Weissglas och Ulf Wiberg
Ur innehållet
Det svenska kontaktlandskapet Flyget i regionalpolitikens tjänst Maktens regionala koncentration
Konsumenternas kostnader för lokal och regional service
I Kommunikationer och verksamhets- lokalisering
Gunnar Törnqvist
1 . Inledning
ERU: s arbetsgrupp för studier av hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper och dess produktionskostnadsgrupp har utnyttjat resultat från bl. a. forskning som bedrivs inom två skilda forskargrupper vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi i Lund.
Arbetena inom Torsten Hägerstrands forskargrupp i kulturgeografisk process- och systemanalys är utpräglat individ- och hushållsorienterade. Syftet med de undersökningar från gruppen, som redovisas i denna omgång av ERU: s arbete, är att belysa sidor av befolkningens levnadsvill- kor i ett antal svenska regioner av olika typ. Inom den andra projektgruppen är intresset centrerat kring lokaliseringsfrågor och olika verksamheters existensvillkor i skilda regioner. Med verksamhet avses därvid lokaliseringsenheter som arbetsställen eller delar av arbetsställen, vilka genom inbördes beroendeförhållanden länkas samman till omfattan- de regionala och nationella verksamhetssystem (jfr det snävare begreppet produktionssystem). I det följande lämnas en kort översikt över arbetets organisation inom det senare projektet, dvs. det som kan karaktäriseras som utpräglat arbetsplatscentrerat.
Även om utgångspunkten för samhällsanalysen i detta projekt skiljer sig från det individorienterade projekt som leds av Torsten Hägerstrand, finns det tydliga drag som är gemensamma. Ett sådant är det tidsgeogra- fiska perspektivet. Ett annat är att beskrivningar och tolkningar av observerade beteenden endast används som ett slags basmaterial för olika samhällsanalyser. Som kommer att framgå av den fortsatta framställning- en, har projektarbetena efter hand mer och mer kommit att ägnas analyser av de handlingsbegränsningar eller handlingsmöjligheter som finns i olika omgivningar och former av samhällsorganisation. I det arbetsplatscentrerade projektet kan därvid aktörerna vara enskilda befattningshavare, grupper av befattningshavare eller hela företag och andra organisationer.
Organisationen av arbetet inom det forskningsprojekt som beskrivs i denna översikt framgår av figur 1 : 1. Arbetet kan indelas i tre faser, som i diagrammet kallas kartläggning, analys och experiment. Arbeten pågår för närvarande inom alla tre, men tyngdpunkten har successivt förskjutits från moment i figurens nedre till moment i dess övre del.
Figur 1: 1 har dessutom en dimension som kallas aggregeringsnivå. På den lägsta nivån är objekten enskilda befattningshavare och arbetsplatser. Den högsta omfattar undersökningar baserade på aggregerade data för hela stadsregioner inom och utom Sverige.
2. Kartering
Inför de forskningsarbeten som inleddes 1967 antogs att en väsentlig drivkraft i urbaniseringsprocessen — och då i första hand koncentrationen av vissa verksamheter till stora stadsregioner — är behovet av kontakter för informationsutbyte mellan alltmer specialiserade arbetsfunktioner i samhället. För att testa detta antagande genomfördes en serie undersök-
Effekter av Alternativa framtida alternativa k kl d k framtida "sonia t ondsuop" . . .. .. ven emo e Er ._ lokaliserlngforand— g 2 . w ungar i & |||-| & x ”" A_ntagandan N_ypotetiska H_ypotetisko Fö_r'__dndrade om förändrade transportsystem förändringar av re ionala kontakt— kontaktmönster törvärvsarbetets ac tranportbehav och produktionens Å & sammansättning och regionala | i organisation i | | i ' : | | : | | | | ' Kontakt- IOC: ' | Det svenska [ r " . ur | of,” mo] '9_ eter | | kontaktlandskapet | >. tar lokaliserings- | | | '%5 h 1970 _r . . 960 ( enheter | skrida | | ' oc ' Z | -- | ( | | | | | | | ' | I | | Verkliga kontaktmönster Transportsystem Förvärvsarbete Regionala kontakt- ? Personkontakter l960. l965 0.1970 och produktion och transpartbehov _ telekontakter Vägnöt Funktionell sam— Kontaktmönster för Z varuströmmar järnvägsnät manställning och hela stadsregioner 0 Detaljstudier av flygnät fördelning 1960. 0 befattningshavare - WÖSMh 1970 - . Trdtabeller -( arbetsfunktioner tariffer : arbetsställen etc a: organisationer ' ( 2 Figur I:] Forsknings- AGGREGERINGSNIVÅ __—+ arbetets organisation. GT/ in 1974
ningar av direkta personkontakter mellan befattningshavare i olika typer av företag och andra organisationer. Genom dessa undersökningar kartlades de karaktäristiska dragen i olika arbetsfunktioners och organisa- tioners koptaktmönster.
Parallellt genomfördes en studie av förvärvsarbetets regionala organisa- tion i Sverige. Till grund för dessa karteringar av sysselsättningens fördelning och utveckling lades samma funktionella indelning av de förvärvsarbetande som användes i ovan nämnda kontaktundersökningar. Senare har karteringama av de personkontakter som binder samman olika verksamheter och regioner kompletterats med inventeringar av telekon- takter och varuströmmar. Olika karteringsarbeten finns i sammandrag redovisade i produktionskostnadsgruppens rapport (kapitel 4 i bilaga 7).
Så långt kan arbetena inom projektet karaktäriseras som observationer av faktiska beteenden iett nationellt verksamhetssystem.
3. Analys
I nästa fas av forskningsarbetet förskjuts intresset över till studier av de begränsningar och möjligheter som finns för olika verksamheter att fungera i skilda lägen inom landet. Undersökningarna gäller möjligheterna att upprätthålla direkta personkontakter och telekontakter samt möjlig- heterna att transportera gods. Hittills är det i första hand personkontak- terna som varit föremål för analys.
Inför dessa analyser av lokaliseringsförutsättningarna har transportsy- stemet, dvs. vägnät,järnvägar och flyglinjer, kartlagts. Framkomligheten i systemet har använts för att bestämma olika orters och regioners tillgänglighet eller åtkomlighet i förhållande till varandra.
I mikroundersökningarna är lokaliserings- eller observationsenhetema befattningshavare, arbetsfunktioner, arbetsställen eller hela organisatio- ner. För dessa enheter mäts effekterna från kontakt- och transportmöjlig- hetssynpunkt av hypotetiska omlokaliseringar. Effekterna mäts i tid och kostnader. Analyserna är empiriskt förankrade genom att observerade kontaktmönster och transporter läggs till grund för antaganden om transportarbetets omfattning och riktning i skilda lägen. Vidare sker alla resor och transporter i ett verkligt transportsystem. Mikroundersökningar av detta slag av såväl tillverkande enheter som serviceenheter och administration finns redovisade i sammandrag i produktionskostnads- gruppens rapport (kapitlen 5 och 10).
Makroundersökningarna representeras i figur 1: 1 av analyser av s. k. kontaktlandskap. Dessa bygger på aggregerade data. Kontaktbehovet i skilda stadsregioner beräknas genom att uppgifter om olika arbetsfunk- tioners kontaktbehov appliceras på de aggregat av funktioner som finnsi respektive region. Kontaktlandskapen visar sedan den regionala balansen eller obalansen mellan dessa kontaktbehov och de resemöjligheter som det befintliga transportsystemet erbjuder. Även dessa undersökningar är således analyser av en faktisk situation. Studier av det svenska kontakt-
* L. Herlin, T. Nordin, Kommunikations- och kan ta ktmöjligheter i Västeuropa I 973. (Stencil) Lund 1974.
2 Modellområde i dessa undersökningar är Malmö A-region. En preliminär rapport föreligger: L-O. Olander, T. Persson m. fl., Regional service — ett modellutkast för studier av inomregionala servicelandskap. En mer omfattande studie publi- ceras under hösten 1974: L-O, Olander, Företagens omgivningsstruktur -— mo— dellstudier i sydvästra Skåne.
landskapet finns översiktligt redovisade i ERU:s rapport ”Regioner att leva i” samt i produktionskostnadsgruppens rapport (kapitel 5). En utförlig beskrivning följer omedelbart efter denna forskningsöversikt. Nämnas bör också att kommunikations- och kontaktmöjligheterna i hela Västeuropa analyserats på liknande sätt.1
Makro- och mikroundersökningarna kompletterar varandra bl. a. ge- nom att avslöja de för- och nackdelar som finns med de två ansatserna. Makroundersökningarna ger en totalbild av samspelet och växelverkan mellan näringslivets och den offentliga förvaltningens lokalisering å ena sidan och transportsystemens regionala uppbyggnad å den andra. Men resultat av analyser på denna aggregeringsnivå är mycket vanskliga att tolka. Mikroundersökningar, som endast kan genomföras i form av ett begränsat antal fallstudier, ger däremot bättre möjligheter till en djupare insikt om de samband som råder i komplexa verksamhetssystem.
4. Experiment
I denna fas av projektarbetet drivs konsekvensstudiema längre än i föregående. Avsikten är att i framtidsperspektiv studera de rumsliga effekterna av olika antaganden och åtgärder. Genom experiment i operationella modeller har det visat sig möjligt att blottlägga några av de restriktioner och handlingsramar som begränsar våra möjligheter att forma framtidens samhälle.
Till skillnad från ovan redovisade undersökningar baseras dessa experiment på t. ex. rent hypotetiska fördelningar av arbetsplatser och bosättning samt rent hypotetiska transportsystem. Som närmare redo- visas i produktionskostnadsgruppens rapport (kapitel 10) och i en följande bilaga, ingår både mikro- och makrostudier som led i dessa experiment. Hittills har konsekvenserna av olika alternativ och lösningar främst studerats från företags och myndigheters synpunkt. Inledande försök att mäta konsekvenserna av olika förändringar för enskilda hushåll och individer kan dock redovisas. (Se avsnittet 5.2.1 om servicelokalise- ring och individens transportkostnadssituation i produktionskostnads- gruppens rapport samt den översikt över inomregionala undersökningar som följer.)
5. Inomregionala undersökningar
Hittills nämnda undersökningar, vilka alla på ett eller annat sätt berörts i ERU-rapporter med bilagor, är studier på nationell nivå. Samma grundläggande synsätt och arbetsgång som använts i dessa nationella översikter har tillämpats i studier av förhållandena inom en stadsregion.2 Genom att dessa undersökningar är inomregionala och genom att därmed hushållens transportsituation blir en central fråga är kontaktytan
gentemot det av Torsten Hägerstrand ledda forskningsprojektet betydan- de.
I det inomregionala delprojektet betraktas en region som ett regionalt system bestående av objekt och relationer som definieras på följande sätt:
Objekten är hushåll, företag och organisationer samt alla former av serviceinrättningar (social och kommersiell service). De relationer (länk- ningar) som är av intresse är de som alstrar trafik, dvs. personförflytt- ningar och godstransporter. Objekten ställs samman parvis i olika kombinationer med utgångspunkt från sammanlänkande trafikflöden och bildar på så sätt problemområden, vilka studeras i faktiska, planerade och teoretiska regionala omgivningar.
En del av problemområdena är bostadsbaserade och kan exemplifieras genom länkningarna bostad—hushållsservice (alternativt arbetsplats, bo- stad eller fritid). Trafikflödena känns här igen som serviceresor, pend- lingsresor, sociala kontaktresor och rekreationsresor. Andra problemom- råden berör arbetsplatserna och behandlar relationerna arbetsplats— arbetsplats (alternativt företagsservice). Trafikflödena motsvaras i detta fall av tjänsteresor och godstransporter. I den följande texten redovisas genomförda arbeten inom de båda grupperna var för sig.
Hushållens omgivningsstruktur (bostadsbaserade länkningar)
I denna del av projektet studeras hur hushållsmedlemmar från sina bostäder i olika regionala omgivningar kan nå en rad aktiviteter utanför hemmet. En rad inventeringsarbeten kring de aktuella objekten är genomförda inom Malmöregionen, som för närvarande utgör projektets arbetsområde. Uppmärksamheten har därvid riktats mot dimensionering och lokalisering av serviceinrättningar, arbetsplatser, fritidsområden, bostadsområden och befolkning. För att på ett övergripande sått studera hushållens möjligheter att nå dessa aktiviteter har en sammanfattande modellstudie genomförts. Studien innehåller en datormodell i vilken samtliga ovannämnda länkningar mellan hushållens bostäder och alla former av regional service kan studeras. Metoden är så utformad att hushållens situation i varje läge av en region kan utvärderas i en given regional omgivning samt att hanterbara jämförelser kan göras mellan olika omgivningar. Ansatsen är inriktad på olika befolkningsgruppers tidsanvändning och resulterar i s. k. serviceprofiler och servicelandskap. I uppbyggnaden av modellen tas hänsyn till behovet av att snabbt kunna modifiera förutsättningarna i olika analyser. Förändringar kan rutin- mässigt och enkelt göras i serviceutbudets sammansättning och lokalise- ring, bebyggelsens och befolkningens fördelning samt transportsystemets uppbyggnad. Metodens tyngdpunkt ligger i beskrivningen av transportsy- stemet med en noggrann återgivning av vägnätets utformning och framkomlighet, kollektivtrafikens linjesträckning, terminaler och håll- platser samt tidtabelluppgifter för skilda dagsintervall. Serviceinrätt- ningarnas öppettider svarar för utbudets tidsmässiga variationer, medan efterfrågan beror av skilda befolkningsgruppers situation (ålder, förvärvs- arbete, tillgång till transportmedel etc.). Framkomligheten i transport-
systemet under olika delar av dygnet kommer då in som den väsentliga sammanlänkande faktorn.
För närvarande avslutas en första utvärdering av modellen på den faktiska regionala omgivning som idag finns i Malmöregionen. Åtkomst- möjligheterna till en lång rad servicefunktioner analyseras för skillda befolkningsgrupper i olika lägen, med hänsyn tagen till att den relativa betydelsen (t. ex. besök/tidsperiod) av olika former av service varierar mellan befolkningskategorier. De på så sätt framkomna servicelandska- pen, som uttrycker tillgänglighetssituationen för ett stort antal punkteri regionen, matchas mot efterfrågans storlek i samma punkter. Härigenom avslöjas s.k. överskotts- eller bristområden i den regionala tillgänglighe- ten, vilka kan förändras eller utjämnas genom försök med ändrat utbud av transportmöjligheter eller servicefunktioner.
Företagens omgivningsstruktur (arbetsplatsbaserade länkningar)
Inom denna andra del av projektet studeras en regions näringsliv som ett inomregionalt kontaktsystem. Även i denna del har modellarbetet föregåtts av en rad förstudier. En kartläggning av sysselsättningens funktionella sammansättning och utveckling har genomförts avseende industri, byggnadsindustri och partihandel samt den offentliga sektorn och företagsservice. För att studera relationer eller länkningar mellan dessa objekt har också en omfattande kontaktundersökning genomförts.
I modellstudier analyseras sedan hur näringslivets inomregionala kon- taktsystem fungerar i varierande regionala omgivningar. Med omgivning menas då sysselsättningens storlek, sammansättning och lokalisering samt det inomregionala transportsystemet. Genom att i modellform variera dessa komponenter studeras bl. a. enkärniga, flerkärniga och decentralise- rade regiontyper. Analysen kan ske med hjälp av den tidigare diskuterade modellen. En fördel är därvid att jämförelser kan göras mellan hushållens respektive företagens krav på inomregional omgivningsplanering.
Som komplement sker analysen också i form av en mikrobetonad tidsanvändningsmodell, där befattningshavares möjligheter att genomföra sina dagliga kontaktprogram studeras från tidsbudgetsynpunkt. Trafik- flödenas variationer i olika delar av regionens centrumbildningar till följd av dessa tjänsteresor uppmärksammas. Modellstudiernas resultat torde kunna påverka debatten om de större centralortemas inre uppbyggnad och trafiksituation.
6. Hopkoppling
Hittills genomförda undersökningar av kommunikationer och verksam- hetslokalisering kan betraktas som punktinsatser. Dessa behöver komplet- teras. Vidare är det nödvändigt att koppla samman olika delundersök- ningar till någon form av syntes. Den metodik som utvecklats inom olika delprojekt är väl anpassad för detta.
Bland kompletteringar som inletts märks följande. I de arbeten som
hittills genomförts har tyngdpunkten legat på karteringar, analyser och modellförsök som rört persontransporter och då i första hand den s.k. organisationstrafiken. När arbetena inom projektet startade var detta en angelägen uppgift. Nu framstår det som önskvärt att åter ta upp godstransporterna till behandling med den metodik som utvecklats inom projektet. I detta sammanhang synes det särskilt angeläget att i modellförsök testa de rumsliga effekterna av olika former av transport- stöd samt olika antaganden om förändrad transportteknik och förändra- de drivmedelspriser (för en närmare diskussion se avsnitt 5.3, s. 117 ff).
Inför den hopkoppling av olika delprojekt som förestår bör det understrykas att frågan om verksamheters lokalisering och transport- möjligheterna i samhället är problem med många dimensioner. Det är därför sannolikt orimligt att försöka finna s. k. optimala lösningar på de transport- och lokaliseringsproblem som blottlagts genom olika undersök- ningar. Snarare blir det fråga om att genom en konfrontation mellan olika undersökningsresultat belysa de intressekonflikter som finns mellan olika krav på tillgänglighet i samhället.
Några exempel kan tjäna som illustration till ovanstående tankegång. Driftsenheterna inom industrin är beroende av tillgänglighet i förhållande till arbetskraft, råvaror och marknader. Lägeskraven för dessa enheter är ofta inte förenliga med dem som gäller för de administrativa enheterna inom samma organisationer, vilka i första hand är beroende av person- kontakter med varandra. Offentliga myndigheter behöver täta kontakter med varandra samtidigt som de är kontaktobjekt för organisationer och hushåll runt om i landet. Stordriftsfördelar och krav på betydande kundunderlag leder till koncentration av serviceverksamheter. Dessa krav är ofta inte förenliga med hushållens och individernas behov av närhet till service osv.
II Kommunikationer och regional utveckling — nuvarande och framtida utvecklingslinjer
Mats-G. Engström—Bengt W. Sahlberg
] Inledning
”Hade människo-slägtet förblifvit här och där på jordklotet i små fylken kringspridt, och om det icke tillhopa flutit i större samhällen, ägde vi icke så många nyttiga upfinnelser, icke heller hade de kunnat så lätt utvidgas och allmänna göras.
Ju flere samtida människor under en styrsel lefva tilhopa, ju närmare de bo til hvarandra, och ju nogare de förena sina krafter til inbördes nödtorfters och beqvämligheters förskaffande, ju sällare kan deras lefnad blifva. Samhällets band knytes då fastare. Dess medlemmar äro då vigare förhanden til förnuftigt umgänge, samt at tjena och hjelpa hvarandra. En vässer och slipar, en retar och upmuntrar den andra til arbetsamhet, eftertanka och nyttiga upfinnelser. Däremot måste invå- narena i vidsträkta, men glest bebodda landskaper, som Norrland och Finland, sakna många hjelpe-medel och beqvämligheter, som folkrika orter äga. Deras skogar, kärr och ödemarker, hvilka upbrukade kunde föda många tusende människor, rycka nu ofta, genom köld och skadeliga ångor, födan ur munnen på de fåå landets inbyggare. Deras långa väg til Köp-städerne, som fordrar flere dagars och veckors resa och täring, förqväfver närings-fliten; och mången måste, vid infallande sjukdomar, af brist på Läkare, som bor många mil bårta, i elände omkomma.”1
Syftet med de undersökningar som presenterasi föreliggande arbete är att
]) studera lokaliseringsbetingelserna i olika delar av landet för informa- tionsbehandlande och kontaktberoende arbetsfunktioner, 2) belysa sambandet mellan kontaktbehov, transportsystem och den regionala sysselsättningsutvecklingen, 3) analysera konsekvenser för kontaktmöjligheterna av omfördelning av sysselsättningen mellan olika regioner i landet, 4) utvärdera effekter på kontaktmöjligheterna av förändringar i trans- portsystemen, 5) skapa instrument för en samordnad regional planering och trafikpla- nering.
1 Carl Fredric Mcnnan- der (Biskop och Pro- Canceller i Åbo): Tal om folkhopens tilväxt, som grunden til rikets näring- ars upkomst; hållit för Kongl. Vetensk. Acade- mien, vid Praesidii ned- läggande den 2 nov. år 1765. Stockholm 1766.
2 Sammanfattning och kommentarl
Dagens tätortsstruktur, som är en produkt av en lång historisk process, har först på senare år i större utsträckning börjat påverkas av informa— tionsbehandlande verksamheters lokaliseringsbeteende. Behovet av per- sonkontakter inom näringliv och förvaltning synes nu utgöra en väsentlig drivkraft bakom den regionala utvecklingen framför allt i samhällen på väg in i en efterindustriell utvecklingsfas. De rumsliga förändringarna kommer också till uttryck på det internationella planet genom att företag och organisationer får en alltmer internationell inriktning.
I föreliggande arbete ges en beskrivning och analys av regionala variationer i Iokaliseringsbetingelser från kontaktsynpunkt. Vidare speg- las sambanden mellan kontaktbehov, kommunikationsmöjligheter och regional utveckling. Som underlag för analysen av kontaktmöjligheter används uppgifter från Sverige om kontaktbehov inom näringsliv och förvaltning, näringslivets och förvaltningens lokalisering samt resemöjlig- heterna mellan landets 70 A-regioncentra. (Se figur 2: 1.)
Med syftet att belysa tänkbara framtida utvecklingsförlopp genomfö- res ett antal modellförsök med regional omfördelning av sysselsättningen och förändringar inom transportsystemen.
Tidigare erfarenheter har visat att ju vidare kontaktfält en verksamhet har, desto färre lokaliseringsalternativ har den, medan verksamheter med mer avgränsade kontaktmönster ofta visar sig rörligare från lokaliserings- synpunkt. Kontaktfältets omfattning bestäms i huvudsak av arbetsupp- gifternas art. ”Unika” kontaktberoende funktioner har normalt ett vidare kontaktfält såväl funktionellt som rumsligt än mindre unika funktioner. De unika funktionerna kan sägas ha behov av total tillgänglighet. Mindre unika funktioner har främst behov av lokal tillgänglighet. Dessa funktioner söker skaffa sig information främst i den egna regionen eller angränsande regioner.
En organisation slutligen består normalt av ett stort antal funktioner med varierande ”unikhetsgrad”. Sedd som en enhet har organisationen behov av såväl total som lokal tillgänglighet.
De relativa kostnadsvariationerna mellan A-regionerna i Sverige när det gäller möjligheterna att uppehålla direkta personkontakter för unika arbetsfunktioner, dvs. sett från total tillgänglighetssynpunkt, visas i figur 2: 2 a. Befattningshavare i Stockholmsregionen har den ekonomiskt sett gynnsammaste positionen. Därnäst följer regionerna i området runt Stockholm och Mälaren. De två andra storstadsregionerna, Göteborg och Malmö, intar förhållandevis oförmånliga lägen. Mest ogynnsam är
1 Anslag till arbetet har utgått från Expertgruppen för regional utredningsverk— samhet (ERU), Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond, Statens råd för samhälls- forskning samt Transportforskningsdelegationen. Statistiskt material m.m. har erhållits från 'följande organisationer: Svenska Arbetsgivareföreningen, ERU, Bankernas förhandlingsorganisation, F örsäkringsbola- gens förhandlingsorganisation, Kooperationens förhandlingsorganisation, Statens förhandlingsorganisation, A-pressen, Tidningarnas Arbetsgivareförening, Scandina- vien Airlines System, Linjeflyg AB samt Statens järnvägar.
BEHOV TILLGÅNG
Kommunika- tioner
Regional fördelning Vögndt , iam vags-
_ _ _ av kontaktberoende nöt, flygnut _ _ __ I— befattningshavare Tidtabeller, bil— _, | iettbriser etc . : i _ _ _J.. _ _ _ "L " " " rFörundringar i j
Regional omfördel-l ning av kontakt- | vägnar, idmvögs- |
' nöt, flygnut '
' _ l:?rigzggfai'ffq" I ' Tidtabeller, bil- | :. .: Lietrpriser etc.
r i—
I | | Regional fördelning Restider |
L _ _ _ _ _ .. J
Vistelsetider Reskostnader
av resandebehov
Regional kommunika- tiansstandard/ til Igång— lighet
situationen för Norrlandsregionerna. Det råder således betydande skillna- der mellan olika regioner när det gäller kostnaderna för unika funktioner att upprätthålla sina kontakter.
Kontaktmöjligheterna mätta utifrån den lokala tillgängligheten visar att Stockholmsregionen med mycket bred marginal har den gynnsammaste positionen i landet (se figur 2: 2b). Skillnaden mellan framför allt Stockholm och övriga regioner i riket är mycket kraftig. De relativt höga värden som tidigare erhölls särskilt för regioner runt Stock- holm och Mälardalen saknas här helt. Värdena ligger på en nivå som motsvarar endast drygt en fjärdedel av Stockholms värde. Vidare framgår att Göteborg, Uppsala, Malmö och Västerås har de näst Stockholm bästa positionerna. Låga värden registreras för framför allt de mindre regioner- na i Norrland men även för vissa regioner i Mellansverige och östra Götaland.
Anledningen till den drastiskt förändrade bild som fråmkommer här jämfört med tidigare är bl.a. att de inomregionala kontaktmöjligheterna här spelar en avgjort mycket större roll i en regions värde. Av avgörande betydelse är således i hur stor utsträckning man kan tillgodose sitt kontaktbehov i den egna regionen. Därvid kommer regioner rymmande stora andelar kontaktberoende befattningshavare att inta ett mera förmånligt utgångsläge, medan närheten till stora regioner samt goda kommunikationer i detta fall får ett väsentligt mindre inflytande.
Efter sammanvägning av regionernas totala och lokala tillgänglighet framstår självfallet Stockholm fortfarande som den mest centrala noden i
Figur 2.1 Principskiss visande tillvägagångssät- tet för utvärdering av regionala kon taktmöj- lighetsvariationer. Anm.: Se vidare sid. 46.
Figur 2:2 Kontaktprofiler konstruerade med hjälp av dator. Kullarnas höjd är proportionella mot A-regionernas indexvärden. 2: 2a = total tillgänglighet, 2:21) = lokal tillgänglighet samt 2:2c = Vägd tillgänglighet. Anm. Datorprogram: Arne Wilhelmsson.
tätortssystemet. Regionerna runt Stockholm samt Göteborgsregionen intar därnäst de gynnsammaste lägena följda av de 5. k. storstadsalternati- ven i mellersta Sverige samt Malmö. Regionerna i Norrland intar ogynnsamma lägen (figur 2: 2c).
De modellstudier som genomförts bygger på å ena sidan förändringari sysselsättningens regionala fördelning och å andra sidan förändringar i transportsystemens uppbyggnad. Modellerna över sysselsättningens fram— tida regionala fördelning sträcker sig från stark fortsatt storstadstillväxt till kraftig decentralisering av kontaktberoende verksamheter.
Omfördelningen av kontaktberoende verksamheter i landet resulterari små förändringar i relativt läge mellan de skilda regionerna beräknat utifrån den totala tillgänglighetens princip. Detta pekar på den regionala obalansen i fördelningen av kontaktberoende befattningshavare i utgångs- läget 1970 samt på hur avgörande regionernas geografiska läge, kommuni-
kationsnätens uppbyggnad och transportföretagens taxesättningar är för de unika, nationellt verkande funktionernas kontaktmöjligheter.
Betydligt större regionala konsekvenser i utjämnande riktning får omfördelningen från lokal tillgänglighetssynpunkt. Detta beror bl.a. på de förbättrade förutsättningarna att efter omfördelningen uppehålla personkontakter i den egna regionen. För vissa typer av verksamheter skulle de regionala skillnaderna i kontaktmöjligheter väsentligt minska vid en decentralisering av sysselsättningen, vilket i sin tur skulle öka antalet lokaliseringsalternativ för dessa verksamheter.
De förändringar i kommunikationsstrukturen som studerats i modell- försök är bl. a. ändrad medelhastighet i vägnätet, ändrade biljettpriser på samtliga inrikesflyglinjer samt olika former av utbyggnad av inrikesflyg- nätet i landet. Förändringarna har testats mot olika sysselsättningsmö- deller.
Sett utifrån total tillgänglighetssynpunkt spelar de mellanregionala resemöjligheterna en avgörande roll för förutsättningarna att i olika regioner upprätthålla personkontakter. Förbättringar respektive försäm- ringar i transportsystemet får påtagliga konsekvenser. Det kan exempelvis konstateras att bättre framkomlighet i vägnätet minskar skillnaderna i kommunikationsstandard framför allt mellan övriga landet och Stock- holm. Ju högre hastighet i vägnätet, desto mindre roll spelar de kollektiva färdmedlen, vilka under senare år alltmer koncentrerats till Stockholm. Förbättringar av resemöjligheterna med kollektiva färdmedel såsom t. ex. sänkta flygpriser gynnar främst Stockholm men i dessa fall även Norrland och södra Götaland.
Från lokal tillgänglighetssynpunkt ger förändringar i transportsystemet myoket små effekter såväl totalt som regionalt. Det geografiska läget och den regionala fördelningen av sysselsättningen ger här alltså litet utrymme för mer påtagliga förändringar.
KOntakt- och informationsmässigt utgör Sverige en del av ett världs- omspännande informationssystem. Internationella variationer i kontakt- möjligheter synes bli av allt större betydelse som lokaliseringsfaktor för internationella och multinationella organisationer. Det är därför av intresse att kartlägga skillnader i nationernas relativa läge. Som illustra- tion till detta problemkomplex har en beräkning (total tillgänglighet) över möjligheterna till direkta personkontakter mellan 63 storstäder i Västeuropa tagits fram. Likartade förutsättningar som tidigare gällt på regional nivå gäller här på den internationella nivån. Som substitut för kontaktbehov har befolkningen använts. Av figur 2: 3 framgår att det rent fysiska avståndet och geografiska läget spelar en avgörande roll för de internationella kontaktmöjligheterna vilket konstaterades även på mellanregional nivå. Skillnaderna mellan geografiskt perifera och centrala lägen i ett system accentueras ytterligare genom tidtabelläggningen för de kollektiva färdmedlen. Ändpunkterna i systemet (exempelvis Helsingfors, Lissabon, Palermo etc.) är normalt trafikunderlagsmässigt svagare än centrala punkter bl. a. beroende på färre omstigande passagerare. Detta resulterar i ett mindre antal turer till samt mindre gynnsam tidtabell för de perifera regionerna.
Figur 2:3 Kontaktmöjligheter i Västeuropa uttryckta med indextal enligt den totala tillgänglighetens princip. Intervallen 100—80, 80—60, 60—40 samt 40— har särskilts genom olika nyanser i grått. Paris har det högsta värdet = 100. Anm. Högt indexvärde = låg kontaktkostnad.
Intresset har i detta arbete koncentrerats till möjligheterna att uppehålla direkta personkontakter. För att få en totalbild av regionala kontaktkostnadsvariationer måste utöver direkta personkontakter även kostnaderna för telefonkontakter, telex, brev och flera andra media beaktas. Här skall endast som komplement till kontaktkostnadsberäk-
Figur 2:4 Regionala telefonkostnadsvan'ationer 1970, innan utiämningsstödet införts (vänstra kartan) samt motsvarande när hänsyn tas till effekten av det beslutade utjämningsstödet (högra kartan). Anm. Högt indextal = låg kontaktkostnad.
ningarna redovisas regionala variationer i telefonkontaktkostnader år 1970, framtagna utifrån den totala tillgänglighetens princip. En jämförel- se göres också med det utfall som blir resultatet när de beslutade åtgärderna om stöd för regional utjämning av telefonkostnaderna genomförts. Fördelningen av antalet samtal avgöres av mottagarregioner- nas kontaktbehovsvärde.
Som framgår av figur 2: 4 intar Stockholm även ifråga om telefonkon- taktkostnader den gynnsammaste positionen i landet. Stödets införande innebär» en förbättring mot tidigare med i bästa fall 6—8 indexenheter, vilket gäller för landets södra och norra regioner. För regionerna i Mellansverige medför stödet en liten relativ (i förhållande till Stockholm) försämring på ett par indexenheter.
] Tarifferna som utnytt- jas motsvarar kostnaderna för att transportera en genomsnittsvara.
Figur 2:5 Regionala transportkostnadsvariationer 1970 för en genomsnittsvara, enligt den totala tillgänglighetens princip, innan transportstödet infördes (vänstra kartan) samt med hänsyn tagen till effekten av det inrättade transportstödet (högra
kartan). Anm. Högt indextal = läg transportkostnad.
För en rad verksamheter spelar utöver persontransporter även gods- transportsituationen en väsentlig roll. Någon närmare analys av regionala variationer avseende transportmöjligheter för gods göres inte i detta arbete. Ett enkelt räkneexempel har dock genomförts för att illustrera godstransportsituationen i landet. Kostnaderna för frakt med järnväg och lastbil mellan samtliga A-regioner i Sverige har beräknats.1 Billigaste transportmedel utnyttjas vid beräkningarna. Antalet sysselsatta i tillverk- nings- och byggnadsindustri samt befolkningen i respektive A-region svarar mot det tidigare använda kontaktbehovet som vikt på respektive region. Beräkningarna har genomförts utifrån den totala tillgänglighets- principen. De regionala transportkostnadsvariationerna beräknas till att
börja med utan hänsyn tagen till det transportstöd som införts för att stödja och utveckla näringslivet i särskilt norra delarna av landet samt Gotland.l Därefter har beräkningarna gjorts om, nu med hänsyn tagen till nämnda transportstöd (se figur 2: 5).
Det kan inledningsvis konstateras att de regionala kostnadsskillnaderna för godstransporter även utan stöd är avsevärt mindre än när det gäller persontransporter. Flera regioner i Mellansverige, med Örebro i spetsen, har vidare ett gynnsammare kostnadsläge än Stockholmsregionen. Miss- gynnade områden är framför allt de norra delarna av landet samt Gotland.
Efter stödets införande har de aktuella områdena som mest förbättrat sitt relativa kostnadsläge med 10—12 indexenheter. Fortfarande har dock, med detta generella beskrivningssätt, de nordligaste regionerna dubbelt så höga fraktkostnader som Mellansverige.2
2.1. Framtida utvecklingstendenser
Den utveckling som har lett och leder till anhopning av speciellt högre kontaktberoende befattningshavare till några få stadsregioner ger upphov till multiplikativa och kumulativa effekter i regionsystemet (jfr figur 2: 6). Det är särskilt storstadsregionerna som dragit till sig befolkning under senare tid (se figur 2: 7 , svarta cirklar). Därutöver är det främst regionerna runt Mälaren samt enstaka regioner i Syd- och Mellansverige som erhållit omfördelningsvinster (på 650 personer eller mera). Utav Norrlandsregionerna erhåller endast Umeå en omfördelningsvinst medan Gävle stannar på ungefär status quo (grå cirkel). Övriga har fått vidkännas,i några fall betydande, omfördelningsförluster (vita cirklar).
r —————————— 1 , Målsättning rörande den I | regionala fördelningen av : | näringsliv och befolkning . L _____ ". _ _ _ _ J
Ökad (mm-olikhet tur) omlokalisering, nyetab lering och/eller mt- växt av kontaktbero- ende, mn även andra
"Mel lan regional " kumulativ effekt
'
___-
* L ________ _] verksamheter och Funk- tioner (Mer betydande) tillrkon och/eller tillvaxv inom någon kontaktberoende verksamhet Tillskott av arbets- l' _________ ! kraft för att tillgodo- Yillxkon av annan personal inom den aktuella orgmisa— timen (bl.a. in— tamt kontaktbero- ende)
ve ökad efterfrågan av varor och tjänster till den utökade verksamheten, or— betskroftun och den hushallsmedlemmar
"lnammgioual" multiplikativ effekt
Intruslmkruren bygges ut och förbättra, bl.a. de mellanregionala kommunikationemu
Accentuering av vi;- sa negativa effekter
Figur 2:6 Principskiss visande de multiplikativa och kumulativa effekter som kontaktberoende verksamheter ger upphov till.
: Gynnsam 'miliu" fur | ytterligar utvidgning I och nytillrkon av
' skilda vedtmheter
:.Nyo lokala och regiona- | la mkelvuraen uppnås | | (verksamheter, befolk- | Luang, inkomster)
1 För närmare uppgifter om transportstödets ut- formning se t. ex. prop. 1973:95.
2 Då en stor del av god- set importeras respekti- ve exporteras skulle hän- syn till detta i beräk- ningarna ge hamnstäder, städer med storflyg- platser samt gränsregio- ner ivissa fall betydligt högre indexvärden än vad som blir fallet då endast transporter inom Sverige beaktas.
__'l
___l
Figur 2: 7 Mellanregio-
0550 nala om fördelningar å."...m av befolkningen i lan- () - - 650 det under perioden 1 96 0— I 9 70.
Mellan kontaktbehovet i en region och regionens befolkningsstorlek föreligger ett exponentiellt samband beroende på den större tröghet som behäftar systemet när det gäller omflyttning av befolkningen. Om kontaktbehovet relateras till befolkningsstorleken 1970 får Stockholm det högsta indexvärdet (i 18) medan Malmö stannar på 68 och Göteborg 62. Övriga A-regioner, fördelade på fem grupper efter befolkningsstorlek, får genomsnittliga indexvärdena 46, 35 , 33 , 3 1 respektive 29.
Den framtida utvecklingen torde innebära en fortsatt förskjutning mot en allt större andel sysselsatta inom den offentliga sektorn samt servicesektorn (i dess vidaste betydelse). Jord- och skogsbrukets andel minskar ytterligare liksom sysselsättningen inom industrin. Parallellt med ovannämnda utvecklingsdrag kan förväntas att den omfördelning av sysselsättningen från tillverknings- och godshanterande funktioner till olika administrativa funktioner och servicefunktioner som pågått en längre tid torde komma att fortgå. Inom de sistnämnda informations- och kontaktberoende funktionerna förväntas bl. a. ledningsfunktioner, mark- nadsföring, produktutveckling, vissa administrativa funktioner och tek- niska servicefunktioner komma att tillväxa medan exempelvis vissa ”kamerala” funktioner kommer att ha en minskande andel sysselsatta i framtiden. Den typ av verksamheter och funktioner som har ökat och förväntas öka mest är de som är mest kontaktberoende.
Den framtida företags- och organisationsstrukturen inom näringslivet torde i större utsträckning än i dag komma att kännetecknas av stora
organisationer. Inte på så sätt att vi nödvändigtvis får större verksamhets- enheter (arbetsställen), utan sannolikt genom att allt fler och större privata såväl som statliga koncerner och konglomerat av företag utvecklas, vilka organisatoriskt och juridiskt utgör enheter. Dessa verksamheters regionala organisation kommer i hög grad att påverka den regionala sysselsättningsutvecklingen.
Utvecklingen på kommunikationssidan synes inom överblickbar fram- tid i huvudsak vara förknippad med förändringar och förbättringar med hjälp av existerande transportteknik. Med dessa tekniska förutsättningar som utgångspunkt och under förutsättning att privatbilismen även i fortsättningen kommer att vara ekonomiskt och socialt möjlig kan den framtida transportförsörjningsbilden i landet komma att te sig på följande sätt.
På persontransportsidan kommer järnvägen genom sin tekniska och organisatoriska uppbyggnad (vagnstorlek, spår, stationer, administration etc.) att kunna överleva endast där trafikunderlaget är relativt stort. Privatbilismen tömmer en så stor del av resandebehovet på korta och medellånga sträckor att det totala underlaget måste vara betydande för att en ”dubblering” med järnväg skall vara ”lönsam”. På kortare sträckor torde expressbussar ha goda möjligheter att ta över trafikarbetet från järnvägen och samtidigt utgöra ett flexibelt komplement till personbilen. Över längre avstånd kommer flyget sannolikt att spela en allt större roll. Vid ingången till det efterindustriella samhället synes samspelet mellan utbud och efterfrågan på kommunikationer över tiden resultera i en tillväxt av större städer och kommunikationskanalerna mellan dessa, medan en tillbakagång drabbar mindre orter i kombination med allt lägre kommunikationsstandard.
2.2. Målformulerad tillgänglighet
Vid planeringen av det framtida tätortssystemet utgör det nuvarande systemet självklart utgångspunkten. För att tätortssystemet skall fungera tillfredsställande måste orter som ges en viss funktion i systemet också tillförsäkras en viss standard från såväl sysselsättnings- som kommunika- tionssynpun'kt. Varje ort bör exempelvis uppnå en angiven minimi- standard.1 Väsentligt är då att beakta olika funktioners kontaktbehov och söka bygga upp sysselsättningsstrukturer och transportsystem som är anpassade till varandra i skilda ortstyper. Vad skall då anses vara rimlig minimistandard och hur skall denna mätas? En utgångspunkt vid fastställandet av en minimistandard skulle kunna vara att gruppera regionerna efter någon lämplig indelningsprincip och därefter ange riktvärden (intervall) för regionerna inom respektive grupp.
För att illustrera en dylik ansats har A-regionerna indelats i grupper (efter bl. a. befolkningsstorlek) och regionernas totala samt lokala tillgänglighet sammanvägts. Beräkningarna visar att Norrlandsregionerna2 är kraftigt missgynnade 1970. Av dessa är det endast Gävleregionen som har en tillfredsställande kontakt- och resemöjlighetssituation. Något i under-
1 En diskussion om minimistandard har även tagits upp av kommunikationsde— partementet i samband med planeringen av inomregionala kommuni- kationer.
: Ä—regionema 56—70. _Se karta bilaga 1.
kant ligger också regionerna i västra Svealand och nordvästra Götaland. Vidare har regionerna i östra och sydöstra Götaland en otillfredsställande standard.
Vid tillskapandet av ett minimistandardbegrepp är det rimligt att på något sätt ta hänsyn tål det rent fysmka avståndet, dvs. de ona regionernas geografiska läge. Att förse en avlägsen region med goda kommunikationer innebär normalt högre kostnader än att tillgodose en central regions behov. Det är inte realistiskt att tänka sig identiska kontaktmöjligheter över hela landet. Den avvägning som blir nödvändig kan göras på många sätt. Ett sätt är att beräkna regionala variationeri kontaktmöjligheter utifrån fågelvägsavståndet mellan samtliga regioner och därefter jämföra resultatet med de faktiska kontaktmöjligheterna. Avvikelser mellan dessa båda beskrivningar kan användas som underlag för bedömning av vilken kommunikationsstandard som är rimlig att kräva för olika regioner och för test av olika åtgärders effekter på kontaktmöj- ligheterna. En sådan jämförelse har gjorts mellan de 70 A-regionerna. Av jämförelsen framgår att regioner runt Stockholm, i södra och sydvästra delarna av landet, dvs. i de tre storstadsområdenas ”influensfält”, samt
Tabell 2.1 Förhållandet mellan regionernas vägda tillgänglighet (total + lokal) 1970 och deras vägda tillgänglighet grundad på verkliga fysiska avstånd
A-region Index A-region Index A-region Index nr nr nr 1 100 25 94 49 81 2 111 26 100 50 74 3 104 27 94 51 92 4 107 28 100 52 75 5 91 29 100 53 80 6 91 30 100 54 64 7 81 31 97 55 53 8 78 32 91 56 80 9 77 33 92 57 56 10 80 34 70 58 58 11 87 35 80 59 77 12 70 36 80 60 81 13 82 37 71 61 68 14 87 38 76 62 68 15 94 39 80 63 67 16 85 40 73 64 74 17 59 41 67 65 78 18 72 42 70 66 61 19 68 43 65 67 100 20 73 44 58 68 106 21 64 45 78 69 64 22 73 46 63 70 92 23 82 47 75 24 91 48 85
Anm.: Värdet 100 anger att kommunikationsstandarden exakt svarar mot de fysiska avståndsrelationerna. Värden under 100 indikerar negativ kommunikations- standard. (Det bör påpekas att dessa relationstal inte är direkt jämförbara mellan regionerna på så vis att det kan hävdas att exempelvis Norrtälje har bättre kommunikationsstandard än Stockholm. Det är endast den faktiska kommunika- tionsstandarden för respektive region, satt i relation till de fysiska avstånds- relationerna, som visas.)
Piteå, Luleå och Kiruna i norr har kontakt- och resemöjligheter som ungefär svarar mot de verkliga fysiska avståndsrelationerna i landet. övriga Sverige uppvisar negativ kommunikationsstandard, dvs. sämre standard än vad de fysiska avstånden motiverar. (Se tabell 2.1 .) Eftersträvas av utjämningsskäl ett ”rundare” Sverige, i vilket det verkliga fysiska avståndet, hur stort det än må vara, inte skall få anta högre värden än exempelvis 300 km,1 finner man att endast Stockholm samt regionerna runt huvudstaden har ungefär lika bra (eller bättre) kontakt- och resemöjligheter 1970 som i den transformerade bilden.
De data, beräkningsmetoder, resultat och idéutkast som fortsättnings- vis presenteras syftar till att ta fram en del av det underlag som krävs för utvärdering av vilka åtgärder som behöver vidtas för att ge orter av samma kategori likartade kontaktmöjligheter, Den regional- och trafikpo- litiska målsättning som ställs upp får ge svaret på vilka regionala variationer i kontaktmöjligheter som är att betrakta som godtagbara.
Studierna av resemöjligheter och sysselsättningsstruktur i föreliggande arbete kommer i huvudsak att inriktas på en beskrivning av potentiella kontakter och de restriktioner som den regionala sysselsättningsfördel- ningen, fysiska avstånden och transportsystemen lägger på kontaktmöjlig- heterna. Att förutsäga det faktiska resandet utifrån olika regionala fördelningar av sysselsättningen och skilda transportsystem kräver en närmare analys av funktionella samband och av restriktionernas inverkan på kontaktbeteendet.2
3 Allmän bakgrund
Den teknologiska utvecklingen har i stora delar av världen avskaffat det renodlade överlevnadsproblemet och frigjort personella och materiella resurser för uppbyggnaden av det 5. k. överflödssamhället. En grundförut- sättning för denna utveckling har varit människans förmåga till lagarbete. Lagarbetet kräver samordning genom kommunikation och bygger på överföring av information.
Informationsutbyte och informationsbehandling har effektiviserats bl. a. genom nya transportmedel, media och maskinella informationsbe- handlingsmöjligheter. Det växande behovet av information har också krävt ökade personella och materiella resurser. Allt fler arbetsuppgifter har avdelats för att bearbeta, förmedla och sammanställa information eller konstruera hjälpmedel för dessa ändamål. Samtidigt som efterfrågan på arbetskraft till informationsbehandlande verksamheter ökat, har genom den teknologiska utvecklingen allt fler av de tidigare arbetsuppgif- terna i samhället försvunnit.
Ju viktigare informationsbehandlingen blir och ju större resurser som avdelas för den, desto väsentligare blir uppgiften att underlätta den. Geografiskt och tidsmässigt kan detta göras genom att inbördes kontakt- beroende verksamheter lokaliseras i närheten av varandra eller genom att deras inbördes tillgänglighet förbättras genom goda kommunikationer.
1 Det verkliga fysiska av- ståndet d har i dessa be- räkningar transformerats enligt ekvationen d"= min.(d, 50+d5 >” ). Det innebär t. ex. att det längsta fågelvägsavstån- det Ystad - Kiruna, 1 424 km nu motsva- rar 300 km.
2 En analys av faktiska kontaktkostnader ge- nomföres i U—bilaga 16.
En stor mängd information kan utbytas och överföras med teknikens hjälp, således utan att de i informationsutbytet involverade individerna personligen behöver sammanträffa med varandra. Aktiviteter som till övervägande del är sysselsatta med sådan informationsbehandling (motta- gande, bearbetande och avgivande) synes från den utgångspunkten vara i huvudsak obundna ifråga om lokalisering. Däremot förefaller sådana funktioner som sysslar med planering, styrning, koordinering, kontroll, förhandlingar etc. också fortsättningsvis i hög grad ha behov av personliga sammanträffanden. Då de är mera avstånds- och tidskänsliga begränsas antalet alternativa verksamhetsplatser.l
Nätverket av relationer mellan olika funktioner är inte stabilt utan ändras över tiden och i rummet. Individernas positioneri den organisato- riska strukturen förändras kontinuerligt. Förändringarna kan här ske relativt snabbt för den enskilde individen medan själva organisationen omvandlas långsammare.
Den fysiska samhällsbebyggelsen avspeglar organisationsstrukturen i rummet och uttrycker funktionernas inbördes relativa läge. Även rumsligt kan förändringar ske snabbt för den enskilde individen medan orörligheten i fasta anläggningar (bebyggelse och transportleder) genom dessa anläggningars långa livslängd konserverar den rumsliga strukturen. Genom den större rörligheten i den organisatoriska strukturen kommer användningsområdena för och innehållet i befintliga anläggningar att skifta över tiden. Det relativa läget kommer därigenom att spela en avgörande roll för hur befintliga anläggningar utnyttjas och för hur nya anläggningar planeras.
I den organisatoriska strukturen kan vissa funktioner och verksamheter karakteriseras som mer eller mindre unika medan andra är mera allmänt förekommande. Unikhetsgraden kommer delvis att bestämma funktioner- nas/verksamheternas kontaktmönster och blir därigenom även avgörande för deras lokaliseringsbeteende. Ju mer unik en funktion är, desto större krav ställs som regel på att funktionen är ”centralt” belägen. (Jfr figur 3: l.)
Alternativet till eller förutsättningarna för koncentration av bl. a. unika funktioner till större städer kan synas vara förbättrade kommuni- kationer. Samspelet mellan utbud och efterfrågan på kommunikationer kan förmodas vara en av de drivande krafterna bakom utvecklingen i olika delar av ett geografiskt spritt samhälle.
1 Det har anförts att benägenheten att i så stor utsträckning som nu sker utnyttja personliga sammanträffanden för informationsutbyte skulle vara en generationsbe— tingad fråga. En ny generation med vana att handskas med avancerade elektroniska kommunikationssystem skulle ha väsentligt mindre behov av personkontakter även vid utbyte av komplicerad information och vid förhandlingar. Den övervägande delen av experter på hithörande frågor synes emellertid f. n. hysa tvivel om en sådan utveckling, åtminstone inom en överblickbar framtid.
3.1. Närbesläktade undersökningar
I det följande skall endast i korthet redogöras för några studier som har närmare anknytning till föreliggande arbete. Framställningen skall be- gränsas till några pågående svenska studier.l
De aktuella studierna kan sägas behandla regionala skillnader i tillgängligheten till varor, tjänster och information etc. Därvidlag utgör behovet av interaktion och förutsättningarna för interaktion de konkret observerbara och mätbara komponenterna. Studierna kan delas in i två huvudtyper efter valet av studieobjekt. I den ena typen utgör företag, myndigheter och organisationer både som helheter och uppdelade på enskilda funktioner studieobjekten, medan i den andra typen främst hushållens och enskilda människors situation analyseras. Gemensamt för studierna är att de bl. a. syftar till att söka beskriva interaktionsmöjlighe- ter utifrån fundamentala tidsgeografiska restriktioner och empiriskt konstaterade beteenden.
Det grundläggande betraktelsesättet kan mycket förenklat åskådliggö- ras med ett tid-rumdiagram (enligt Hägerstrand, Lenntorp, Mårtensson se figur 3: 2). I figuren anger prismat det område inom vilket t. ex. en privatperson eller en person i tjänsten kan förflytta sig från punkten O (bostad, arbetsplats etc.) för att vid en viss tidpunkt vara tillbaka till 0. a, b och c anger ”stationers” (arbetsplatser, skolor, butiker etc.) läge och deras ”öppethållandetider”.
Figur 3:1 Kontakter mellan olika typer av arbetsfunktioner/aktiviteter/verksam- heter mellan— och inomregionalt enligt tidigare genomförda kontaktundersökningar.
Anm. Den rumsliga organisationen av aktiviteterna illustreras genom dessas regionala fördelning (jfr Engström 1970). Aktiviteternas unikhetsgrad ges i den vertikala dimensionen genom objektens höjd. Aktiviteter representerande den mer unika gruppen agerar kontaktbehovsmässigt efter den totala tillgänglighetens princip. Då de kräver nationell räckvidd år de mycket känsliga för tidsmässiga restriktioner och därmed också för den regionala fördelningen av andra kontaktbe- roende aktiviteter (jfr tigur 4: 1). Den lägsta gruppens situation illustreras närmast genom den lokala tillgänglighetens princip. Den sammanvägda bilden av samtliga kontakter ger regionala kontaktmöjlighetsvariationer som närmar sig en sammanväg- ning av total och lokal tillgänglighet. (Foto: Björn Henriksson.)
1 Hägerstrand, Lenntorp, Mårtensson: Projektet "Tidsanvändning och ekologisk organisation”. C. Persson: Kontakt- arbete och framtida lokaliseringsföränd- ringar. Lund 1974. L—O. Olander: Kon- taktsystem och inom- regional lokalisering. Lund 1974.
I det projekt som behandlar hushållens tidsanvändning i skilda samhällstyper riktas huvudintresset mot frågan i vilken utsträckning, på vilket sätt och med vilken insats ett hushåll kan tillfredsställa sina servicebehov inom den för hushållet disponibla tiden. Arbetet har delats upp på i huvudsak tre undersökningssteg. Det första steget innebär en kartläggning och analys av individens-hushållets "kontaktmönster”, dvs. individens-hushållets utnyttjande av olika former service-nyttigheter. Platsen där nyttigheterna utbjuds benämns ”station”. (Exempel på sådana stationer är livsmedelsbutiker, apotek, post, bank, skolor, tandlä- kare etc.) Stationerna utgör följaktligen fasta punkter i individens omgivning och måste utnyttjas på för individen tillgänglig tid.
Det andra steget består i att bestämma stationernas tillgänglighet. Tillgängligheten avgörs bland annat av deras öppethållandetider, individer- nas tidsbudget samt avindividernasläge i förhållande till stationerna. Läget påverkar den insats av tid som individen måste ta på sig för att nå stationen. Tidsinsatsen är avhängig fysiskt avstånd, kommunikationssystem, turtäthet, köbildningar av olika slag etc.
I det tredje steget konstrueras modeller där funktionaliteten eller bristen på funktionalitet mellan olika omgivningsstrukturer och skiftande tidsbudgeter kan studeras. Bland annat skapas här möjligheter att i modellförsök placera olika typer av hushåll i olika samhällen—tätorter i landet och där låta hushållen genomföra sina dagsprogram. Omgivnings- strukturen kan på så sätt beskrivas utifrån den tillgänglighet, flexibilitet eller valfrihet som den erbjuder individen — hushållet.
I en annan studie analyseras regionala skillnader i Iokaliseringsbetingel- ser när det gäller att tillfredsställa behovet av informationsutbyte genom personkontakter för statliga verk eller delar därav. Analysen har bl. a. gällt effekterna av omlokalisering av statlig verksamhet i Sverige. Skilda verks regionala kontaktmönster matchas mot uppgifter om resemöjlighe- ter mellan landets A-regioner. Genom att flytta de studerade verken successivt mellan de 70 A-regionerna ges möjligheter att kartlägga
Figur 3: 2 Illustration av tid—rummet i två dimensioner. Prisma! återger den ram i tid— rummet inom vilken exempelvis en person kan förflytta sig med samma utgångs- och slutläge 0 som krav. Med given förflytt- ningshastighet utgör begränsningarna i rum- met r, och r2 när tids- intervallet är I, till t,. a, b och C är exempel på olika ”stationer" (arbetsplatser, butiker etc.) med varierande ”öppethållandetider" (streckmarkerat).
kostnaderna och tidsåtgången för verken att genomföra sina kontakter vid lokalisering till alternativa lägen.
I ytterligare ett projekt analyseras inomregionala kontaktmöjligheter enligt likartade principer som i de två projekten ovan. Arbetet behandlar företags och organisationers kontakter. Beräkningarna av kontaktmöjlig- heterna baseras bl. a. på restider mellan olika delar av den studerade regionen. Syftet med arbetet är att utarbeta metoder för utvärdering av olika aktiviteters kontaktutrymme i alternativa regionstrukturer.1
4 Dataunderlag, förutsättningar och restriktioner
Dataunderlaget i föreliggande arbete består av uppgifter rörande regional sysselsättningsstruktur, kontaktbehov inom näringsliv och förvaltning samt resemöjligheter mellan landets 70 A-regioncentra.
Från i huvudsak två källor har uppgifter hämtats om sysselsättningens regionala fördelning. Statistiken i den ena källan avser tjänstemän inom tillverknings- och byggnadsindustri samt partihandel. Klassificeringen av befattningshavare sker efter verksamhetstyp, arbetsfunktion och nivå. Den andra källan har använts för uppgifter om anställda inom offentlig förvaltning. Här saknas lämplig klassificering efter arbetsfunktion. Nivå- tillhörigheten har bestämts efter lönegradsplacering. För några näringsgre- nar saknas för detta ändamål användbar, samlad redovisning av de anställdas arbetsfunktioner och nivåer. Dessa näringsgrenar är till sina funktioner och sitt innehåll av funktionell karaktär, varför de har betraktats som en form av arbetsfunktioner.
Från tidigare genomförda kontaktundersökningar har uppgifter häm- tats rörande arbetsfunktioners, nivåers och näringsgrenars kontaktbehov. Ett kontaktbehovsvärde per capita har räknats fram för varje arbetsfunk- tion, nivå och näringsgren. Vid bestämning av varje regions samlade kontaktbehov har antalet befattningshavare inom respektive arbetsfunk- tion etc_ i regionen i fråga multiplicerats med funktionens per capita-vär- de. Summan av de i en region förekommande arbetsfunktionernas samlade kontaktbehov utgör regionens kontaktbehovsvärde. (Dessa kon- taktbehovsvärden varierar i relativa tal från närmare 38 procent för Stockholm till 0,16 för Sollefteå.) Det bör understrykas att de värden på kontaktbehov som använts i detta arbete hänför sig till behovet av direkta personkontakter i tjänsten. För andra ändamål såsom analys av sociala kontakter krävs andra uppgifter om såväl populationer som beteenden.
Kartläggningen av resemöjligheterna har begränsats till kommunikationer mellan de 70 A-regioncentra i Sverige. Datamaterialet består av avgångs- respektive ankomsttider för järnväg och inrikesflyg i Sverige 1960, 1965 och 1970.2 Materialet omfattar resemöjligheter mellan varje par av A-regioncentra vid alla tider på dygnet. Vägnätet har omvandlats till restid med bil.3 I de fall järnvägsförbindelser saknas mellan två centra har bussförbindelser angivits då sådana funnits. Bussförbindelser utmed Norrlandskusten ingår likaledes i materialet. Även sovvagnsförbindelser vid de tre tidpunktema har kartlagts. (Båtförbindelse med Gotland har inte medtagits.) Reskostnadema har angetts i orabatterade biljettpriser för flyg, för' första klass järnväg (buss), samt milersättning för resa med bil.4
Speciella datorprogram har utvecklats för bearbetning av materialet. Beräkning av restider, vistelsetider samt reskostnader vid resa mellan varje
' Se vidare framställning i bilaga 8, del I.
2 Gäller även linjetaxi— flyg.
3 Då inget annat anges användes en generell has- tighet av 70 km/tim.
4 Samtliga kostnader an- ges i 1970 års priser och taxor.
par av A-regioncentra genomförs maskinellt. Valfria restriktioner kan byggas in i programmen vid de olika beräkningarna, såsom tidigaste tillåtna avgångstid, senaste tillåtna ankomsttid, val av färdmedel etc. Metoden innebär en sökprocess där varje möjlig resväg mellan två orter testas i syfte att få fram den väg som ger exempelvis kortaste restid, längsta vistelsetid eller lägsta kostnad.
De allmänna restriktioner som gällt vid framtagandet av de kommuni- kationsmatriser som används är följande: (Jfr figur 4: 1 .)
Restidsmatriser
I)Resan mellan A-regionerna företas med snabbaste färdmedel eller kombination av färdmedel oberoende av tidpunkt på dagen. 2) Resan måste företas efter kl. 06.00 och före kl. 23.00. 3) Inomregional restid är uppdelad på tre typer av A-regioncentra, Stockholm 40 min., Göteborg och Malmö 30 min. och övriga centra 20 min.
4) Restiderna avser enkel resa vid mellanregionala transporter, tur och retur vid inomregionala transporter.
R F . N' R* '” n. .c n. ronA n-gb swe Hog—B g (StationA) RUIII
Figur 4:1 Dagsprisma illustrerande räckvidden från region A vid givna förflytt- ningshastigheter i kombination med i detta arbete antagna tidsrestriktioner (resurser).
Anm. : ”Innanför” regionerna C och D uppnås maximala 8 timmars vistelsetid. "Innanför” regionerna B och E uppnås minimum 4 timmars vistelsetid. ”Utanför” regionerna B och E uppnås ej tillräcng vistelsetid för en kontakt, varvid reglerna för sowagn resp. övernattning utnyttjas. Om osymmetriska restider (exempelvis tåg i den ena riktningen och flyg i den andra) existerar i några relationer kan detta ge möjlighet att nå ytterligare regioner, Reg. F. Punkt-streck-linjer anger anta.! möjliga vistelsetidstimmar i olika regioner. Transportmedlens linjenäts- och tidtabellsstruktur kan ge tidsgeografiskt omkastade relationer mellan regionerna, vilket inte framgår av figuren.
Vistelsetidsmatriser
l) Avfärd från hemregionen får påbörjas tidigast kl. 06.00 och återkoms- ten till hemregionen måste inträffa senast kl. 23.00. 2) Den vistelsetid som uppnås på arbetstid (0900—1700) uppfattas som användbar vistelsetid. 3) Det färdmedel eller den kombination av färdmedel som ger maximal vistelsetid användes vid resan. 4) Vistelsetiden inom den egna lokaliseringsregionen är maximala 8 timmar.
Reskostnadsmatriser
I)Resa med bil debiteras 31 öre per km. Detta pris utgör ett genomsnittspris beräknat utifrån de regler som gällde under andra halvåret 1970. 2) Biljettpriser för inrikesflyget avser priser under sommarhalvåret 1970. 3) Tågpriser avser förstaklassresa i oktober 1970. Priset har angivits med 30 öre per km som genomsnittsvärde. 4) Inomregional reskostnad är uppdelad på tre typer av A-regioncentra, Stockholm 10 kr., Göteborg och Malmö 8 kr. samt övriga centra 5 kr. 5) Mellanregionala kostnader avser enkel resa, inomregionala tur och retur.
5 Sysselsättning, kontaktbehov och kommunikationer
Framställningen nedan är en förkortad version av den presentation av sysselsättning, kontaktbehov och kommunikationer som återfinns i U-bilaga16.
5.1. Sysselsättningens och kontaktbehovets utveckling iSverige ] 96 0— 1 9 70
Nedan belyses översiktligt några väsentliga drag i den regionala utveck- lingsbilden under 1960-talet rörande sysselsättningen inom näringsliv och förvaltning. Därvid kommer speciellt tjänstemannasektorn och kontakt- beroende befattningshavare att uppmärksammas. Dessa uppgifter kom- mer sedan, tillsammans med resultaten som presenteras i avsnittet om transportsystemens utveckling att ligga till grund för de fortsatta undersökningarna och de olika modellförsöken som redovisas i senare avsnitt. Framställningen nedan berör i första hand industrin (inkl. byggnadsindustrin) och partihandeln samt den statliga sektorn.1
Vid klassificering av förvärvsarbetande i den officiella statistiken tillämpas vanligtvis näringsgrens- eller branschbegrepp. Samtliga personer vid ett och samma verksamhetsställe hänförs därvid i princip till samma näringsgren oavsett arbetsuppgifter och ansvarsområde. De traditionella indelningsprinciperna döljer emellertid många mycket väsentliga drag i
1 Uppgifterna rörande in- dustrins och partihan- delns administrativa per- sonal är hämtade från Svenska Arbetsgivareför- eningens tjänstemanna- lönestatistik (komplet- terad med kooperatio- nen och statliga före- tag). Beträffande den statliga sektorn an- vänds primärmateria- let till ”Statlig och statsunderstödd verk- samhet”.
1 Enheter förläggs också iväxande utsträckning till utlandet, ett förhål- lande som inte närmare berörs i denna framställ- ning.
2 Jfr dock de beslut som hittills tagits röran- de utflyttning av statlig verksamhet.
den regionala utvecklingsbilden. Det är svårt att med näringsgrens- och/eller branschstatistik fånga in de rumsliga, organisatoriska föränd- ringar som skilda företag och organisationer har genomgått eller nu genomgår. Därför skall framställningen grundas på ett mera funktionellt synsätt på den regionala sysselsättningsutvecklingen. Med en funktio- nell indelning av förvärvsarbetande förstår vi i detta sammanhang en klassificering av yrkesverksamma personer vilken baseras på deras respektive arbetsuppgift och ansvarsområde.
I det svenska verksamhetssystemet kan klara tendenser till en regional arbetsfördelning konstateras. Det innebär bl. a. att sysselsättningsstruktu- ren genomgår inte bara en branschvis förskjutning mellan regioner utan även en funktionell och organisatorisk strukturförändring på regional nivå. Denna process har bl. a. medfört att industrisysselsättningsandelen (enligt näringsgrensklassificeringen) nått sin kulmen och är i avtagande. Sektorn har numera sin största omfattning i mindre och medelstora regioner, medan den i framför allt Stockholmsregionen sedan en tid varit på kraftig tillbakagång. Utvecklingen inom näringslivet har vidare kännetecknats av att särskilt den administrativa delen av personalen tillväxer, samtidigt som i första hand större företag organiserar sig i flera regionalt uppdelade verksamhetsenheter.1 Därvid har huvudkontor och liknande ofta kommit att få sin lokalisering i någon storstadsregion, medan övriga enheter återfinns i mindre och medelstora regioner. Detta har bl. a. resulterat i en betydande ansamling av administrativ personal, speciellt högre befattningshavare, i de tre storstadsregionerna med Stockholm som den mest profilerade. Även vissa andra verksamheter, vilka kan hänföras till intresseorganisationer, vetenskaplig verksamhet, uppdragsverksamhet, finansverksamhet etc. är påtagligt koncentrerade till i synnerhet Stockholmsregionen.
Från historisk utgångspunkt har ansamlingen till Stockholm av offentlig verksamhet alltid varit betydande. Centrala verk, myndigheter och institutioner var 1970 nästan uteslutande belägna i huvudstaden.2 De civila förvaltningar och affärsverk som har en regional spridning av sina verksamhetsenheter företer ofta en mycket likartad organisationsupp- byggnad. I de flesta fall är de regionala enheterna förlagda till residensstäderna i landet. Övrig offentlig verksamhet tenderar att i stort följa befolkningsfördelningen, dock med viss övervikt för större centra.
Klär vi denna skissartade framställning i siffror ter den sig på följande sätt. Den administrativa personalen inom industri och partihandel uppgick 1970 till ca 309 000 i hela Sverige. Jämfört med 1960 innebär det en ökning med 102 000 befattningshavare, motsvarande en 49-pro- centig tillväxt. Ökningstakten var högre i de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö än för riket igenomsnitt. Detta innebär således en ytterligare koncentration av denna kategori befattningshavare till storstadsregionerna under 60-talet. 45 % av den administrativa personalen var 1970 lokaliserad till Stockholm, Göteborg och Malmö.
För de medelstora regionerna i landet (regiongrupperna A, B och C) samt de mindre regionerna (grupp D) låg utvecklingstakten lägre än
riksgenomsnittet med undantag för grupp C.1 Dock kunde enskilda regioner uppvisa värden som var klart högre.
Tillväxttakten för de högre tjänstemännen, de som enligt tidigare gjorda kontaktundersökningar ägnar en betydande del av arbetstiden åt externa personkontakter, var ännu högre — 69 % i riket som helhet. Även för denna delpopulation uppvisade storstadsregionerna högre värden än riksgenomsnittet, mellan 74 och 103 %. De medelstora regionerna (grupperna A, B och C) sammantagna följde i stort riksutvecklingen, medan de små regionerna låg klart under. Således skedde även för högre befattningshavare en ytterligare koncentration till särskilt Stockholm, så att regionen 1970 rymde 30 % och de tre storstadsregionerna tillsammans nära 50 % av dessa.
Förutom i den nivåmässiga strukturen avviker Stockholmsregionen ganska markant från övriga riket när det gäller den funktionella sysselsättningsstrukturen inom industri och partihandel. Regionen har högre andelar av bl. a. kameralt, kommersiellt, administrativt samt forsknings- och utvecklingsarbete, medan andelen sysselsatta inom t. ex. produktionsledande arbete är relativt sett liten.
Inom den offentliga sektorn kan liknande regionala fördelningar iakttas som för sektorerna ovan. Ca 43 % av tjänstemännen inom statlig och statsunderstödd verksamhet fanns 1970 i de tre storstadsregionerna, varav 27 % enbart i Stockholm. De högre, kontaktberoende, befattnings- havarna är ännu mer regionalt koncentrerade. Omkring 65 % fanns samma år i storstadsregionerna, 52 % enbart i Stockholm.
Av övriga regioner i landet har de som rymmer en residensstad ett förhållandevis större antal sysselsatta inom offentliga sektorn än övriga, framför allt av högre befattningshavare. För övrigt tenderar verksamheten att i stort följa befolkningsfördelningen i landet.
5.1.1. Kontaktberoende befattningshavare och kontaktbehov
På grundval av resultaten från kontaktundersökningarna har en avgräns- ning av de kontaktberoende befattningshavarna företagits.2 Det är högre befattningshavare inom t. ex. industri, handel, finansverksamhet, service- sektorn och offentlig verksamhet vilka är involverade i ett mycket omfattande kontaktarbete (informationsöverföring).
År 1970 beräknas antalet kontaktberoende befattningshavare i Sverige uppgå till närmare 250000, en ökning med över 50% sedan 1960. Av denna kvartsmiljon befattningshavare fanns 30% i
' Grupp A: Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Borlänge/Falun, Karlstad, Örebro, Norrköping, Linköping och Jönköping (10 A-regioner) Grupp B: Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Trestad (Uddevalla, Trollhättan/Väners- borg), Borås samt Helsingborg (7 A-regioner) Grupp C: Ostersund, Skövde, Halmstad, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Kristian— 2 B. Sahlberg. Interre-
stad (7 A-regioner) gionala kontaktmöns— Grupp D: Resterande 43 mindre A-regioner ter. Lund 1970.
[ Tillväxttakten inom informationsbehand- lande funktioner har bromsats upp under 70-talets första år. 2 Beräkningarna har genomförts enligt for- meln
Kf = 2 B; fi; där 1
K' = Kontaktbeho- vet i region r
B,” = Antalet befatt- ningshavare med funk- tion i i region r f- = Funktionen i: s kontaktfre- kvens
Stockholmsregionen, medan knappt 10 respektive drygt 6% hade sin verksamhet förlagd till Göteborg respektive Malmö.1
En regions samlade kontaktbehov är inte direkt proportionellt mot dess andel kontaktberoende befattningshavare. Kontaktbehovet är till en betydande del avhängigt av regionens sammansättning av skilda kategorier kontaktberoende befattningshavare. Personer inom skilda funktioner och verksamheter, liksom befattningshavare på olika nivåer, uppvisar stora skillnader i kontaktarbetets omfattning. Vid bestämning av respektive regions totala kontaktbehov har därför sammansättningen av befattnings- havare tillhörande olika funktioner och verksamheter inom regionen vägts mot den kontaktfrekvens som registrerats för respektive funktion (och verksamhet).2 Det har i den fortsatta framställningen vidare antagits att kontaktbehovet är stabilt under den aktuella tidsperioden, dvs. vi har förutsatt att funktionerna uppvisade samma kontaktfrekvens 1960 och 1970 som 1967, 1969 och 1972 då kontaktundersökningar genomfördes.
Av det totala kontaktbehovet i Sverige 1960 representerade befatt- ningshavarna i Stockholmsregionen närmare 37 %. Detta kan jämföras med regionens andel av kontaktberoende befattningshavare i riket som uppgick till 30 % (se föregående avsnitt). Befolkningsandelen i regionen var då 16,5 %. Anledningen till det höga värdet på kontaktbehovet i regionen i förhållande till andelen befattningshavare är således samman- sättningen på dessa. Regionen rymmer stora andelar mycket kontaktin- tensiva befattningshavare, exempelvis företagsledare, försäljningsfunktio- ner etc. I de mindre regionerna råder oftast det omvända förhållandet. De kontaktberoende befattningshavarna i dessa regioner finns inom funk— tioner med lägre redovisad kontaktfrekvens. Göteborgs- och Malmöregio- nerna hade i stort sett samma andelar av kontaktbehovet som av kontaktberoende befattningshavare — drygt 9 respektive 6,5 %.
För hela lO-årsperioden 1960—1970 ökade kontaktbehovet i riket med drygt 56 %. Detta kan jämföras med motsvarande ökning av kontaktberoende befattningshavare vilken var ungefär 52 %. Storstadsre- gionerna uppvisade genomgående högre ökningstal än riksgenomsnittet — 61, 65 respektive 61 % för Stockholm, Göteborg och Malmö. Likartat var förhållandet för regiongrupperna A och C medan lägre tillväxttakt inregistrerades för de två andra grupperna. Stockholmsregionens andel av kontaktbehovet i landet 1970 kom därvid att uppgå till 38 %. Motsvaran- de värden för Göteborg och Malmö var cirka 10 respektive 6 % (jfr tabell 5.1). Kartorna, figur 5: 1, visar den absoluta fördelningen av kontaktbe- hovet i olika regioner 1970 samt omfördelningen 1960—1970. Cirkel- ytorna är proportionella mot kontaktbehovet respektive omfördelningen i varje region i landet. I tabell 5.2 har den relativa fördelningen av skilda kategorier befattningshavare samt av kontaktbehovet sammanställts för storstadsregionerna och olika regiongrupper. Som jämförelse har medta- gits befolkningsvärden samt uppgifter om totala antalet yrkesverksamma.
Tabell 5.1 Den absoluta och relativa fördelningen av kontaktbehovet på storstadsregioner och speciella regiongrupper1 1960, 1965 och 1970 samt förändring 1960—1970
Region
(grupper)
Kontaktbehovet 1960
Absolut Relativt
Kontaktbehovet
1965
Absolut Relativt
Stockholm
Göteborg Malmö
Grupp A Grupp B Grupp C Grupp D
Hela riket
1 Grupp A: Grupp B:
Grupp C: Grupp D:
1063 387 3 , 265 489 187 132 416 780 315 990 159 737 489 704
ennmqnm OQWVOWW v—tv—d
—t
1 333 635 336 204 258 508 525 100 392 781 204 929 578 845
36,7 9,3 7,1 14,5 10,8 5,7 16,0
2 898 219 100,0
Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Borlänge/Falun, Karlstad, Örebro,
3 630 002
Norrköping, Linköping och Jönköping (10 A-regioner)
Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Trestad (Uddevalla, Trollhättan/Väners- borg), Borås samt Helsingborg (7 A-regioner) Östersund, Skövde, Halmstad, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Kristian-
stad (7 A-regioner) Resterande 43 mindre A-regioner.
100,0
Kontaktbehovet
1970
Absolut Relativt
Förändring i kontakt- behovet 1960—1970
Absolut Relativt
1 709 547 438 301 301623 664 222 457 160 255 237 705 941
4532 031
It.—ISI. echo PONKDVOWV) u—tv—t
_.
100,0
646160 172 812 114491 247 442 141 170 95 500 216 237
+++++++
+ 1633 812
+ 60,8 + 65,1 + 61,2 + 59,4 + 44,7 + 59,8 + 44,2 + 56,4
Tabell 5.2 Den relativa fördelningen av tjänstemän, kontaktberoende befattningshavare, befolkning m. m. på storstads- regioner och speciella regiongrupper 1970.” ___—_r———————_—_— . Region Befolkning Totalantalet Tjänstemän Högre tjänste- Tjänstemän Tjänstemän Kontakt- Kontakt- (-grupper) yrkesverk- inom ind. 0. män inom ind. inom stat- på B- 0. C- beroende behov samma handel o. handel lig verk- löneplanet befattnings- samhet i statlig havare verksamhet
—-—________ Stockholm 17 25,7 29,7 28 8 Göteborg 8 11,1 11,5 8 0 Malmö 5,5 7,6 7,3 5,8
7 7 5 2 0 8
m N 0. N ln
hrxrxrjv—noxo westost-omv:
'—
Grupp A 17,0 16,7 Grupp B 12,5 12,0 Grupp C 8, 5,6 4,2 8,7 Grupp D 28,9 2 20,5 18,6 20,4
___—___— Hela riket 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
l—lH Noces—imam ONOOWKNNOOKN
Ftv-1
oosomqv—h ONONXDkD—thm v—(l—l
v—4 v—i
o_ o o _ o. o o '—
1 Grupp A: Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Borlänge/ Falun, Karlstad, Örebro, Norrköping, Linköping och Jönköping (10 A-regioner) Grupp B: Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Trestad (Uddevalla, Trollhättan/Väners- borg), Borås samt Helsingborg (7 A-regioner) Grupp C: Östersund, Skövde, Halmstad, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Kristian— stad (7 A-regioner) Grupp D: Resterande 43 mindre A-regioner.
isooooo
nooooo
aoooeo rsoooo
.asor - rogooosgoong O-soo--aoo -- sor
Figur 5: I Den absoluta fördelningen av kontaktbehovet ilandet 1970 fördelat på A-regioner. Ytproportionella cirklar. (Vänstra kartan.) Mellanregionala omfördelningar av kontaktbehovet i landet 1960—1970. (Högra kartan.)
5 .2 Transportsystemens utveckling i Sverige 1960— 19 70
Under 1960-talet ökade persontransportarbetet i Sverige med ca 7 % per år. Utvecklingen har dock inte varit likartad för olika transportmedel. De mest påtagliga förändringarna är järnvägens tillbakagång samt bilismens och flygets kraftiga frammarsch. Antalet järnvägspassagerare minskade från 1962—1970 med 26 %. Polariseringen av järnvägstrafiken till större städer samt det ökade tjänsteresandet i landet torde vara orsaken till att förlusten hänfört sig till andraklassresenärer medan antalet förstaklass- resenärer varit oförändrat. Då medelreselängden ökat samtidigt som passagerarantalet minskat stannar nedgången ipassagerarkilometer vid ca 11 %.
Järnvägstrafikens tillbakagång sammanfaller med en kraftig ökning av den vägburna trafiken och flygtrafiken. Antalet bussar ökade 1960—1970 med 73 % samtidigt som antalet personbilar steg med 92 % eller från 159 till 283 per tusen invånare. Det reguljära inrikesflyget befordrade år 1960 ca 400 000 passagerare och 1970 ca 1 320 000 passagerare. Ökningen uppgår till 270 %. Även i antalet passagerarkilometer är tillväxten av samma storlek.
1 Med vistelsetid avses den tid som en individ kan tillbringa i en besökt ort i det fall han lämnar sin hemort vid en be- stämd tid på morgonen och återvänder hem vid en bestämd tid på kvällen. Endast vistelse- tid mellan 09.00 och 17.00 beaktas.
Uppgifterna ovan får tjäna som bakgrund och introduktion till den fortsatta framställningen i detta avsnitt som framför allt syftar till att beskriva hur förändringar inom transportsektorn kommit olika regioner i landet till del. Syftet är att endast belysa de stora dragen i utvecklingen. (För en mera detaljerad beskrivning, se U-bilaga 16.)
5.3. Resemöjligheter från vistelsetidssynpunkt
Inledningsvis belyses landets kommunikationsstandard med utgångspunkt från den vistelsetid1 son kan uppnås för dagsbesök vid resa mellan samtliga A-regioncentra i landet. Resan företas med det färdmedel eller den kombination av färdmedel som ger längsta möjliga vistelsetid.
I det fall maximal vistelsetid (8 timmar) vore möjligt att uppnå i alla kombinationer av centra under givna restriktioner skulle antalet vistelse- timmar i hela systemet uppgå till 38 640. Med befintliga kommunikatio- ner år 1970 uppnås ca 72% av den maximala vistelsetiden. Andelen uppgick 1960 till ca 62 %.
De olika färdmedlen har påverkat utvecklingen ivarierande utsträck- ning. Då restiderna med bil har hållits konstanta under den studerade perioden kan ökningen i den totala vistelsetiden helt tillskrivas utveck- lingen inom det reguljära inrikesflyget och järnvägen. En jämförelse mellan vistelsetiden med utnyttjande av samtliga färdmedel för respektive år och värdena för kombinationen flyg—bil visar att i det närmaste 100 %av den idag möjliga vistelsetiden uppnås med den senare kombination av färdmedel. Järnvägens motsvarande värden var 34 % 1960 och 41 % 1970.
Även om järnvägen ökat sitt utbud under den studerade perioden och förbättrat sin ställning gentemot bilen erbjuder bilen (med givna restriktioner) trots detta nästan dubbelt så många vistelsetimmar som tåget 1970. Bilen har emellertid till skillnad från järnvägen totalt sett minskat i betydelse. Med bil kunde man täcka 88 % av vistelsetiden med samtliga färdmedel år 1960, men endast 70 % 1970.
De regionala skillnaderna i möjligheten att för dagsbesök nå övriga regioner är påtagliga. En ort kan ha goda förbindelser i det fall man (från orten) önskar besöka andra orter men sämre förbindelseri det fall man från övriga orter önskar besöka orten ifråga. I framställningen kommer begreppen räckvidd och tillgänglighet att användas; räckvidd då kommu- nikationema från en ort avses och tillgänglighet då kommunikationema till en ort avses.
Möjligheterna att för dagsbesök ta sig från en region till övriga regioner varierar beroende på regionens geografiska läge, dess plats i linjestruktu- ren och i tidtabellsuppläggningen. Regioner med den största räckvidden återfinnes framför allt i Mälardalen. Syd- och Mellansverige uppvisar en förhållandevis likartad räckvidd. I Norrland registreras lägre värden men utvecklingen under perioden 1960—70 har till en del närmat Norrlands- regionerna till övriga landet. Utöver Norrland har framför allt storstads- regionerna Göteborg och Malmö erhållit förbättringar av större omfatt- ning.
När det gäller tillgängligheten överensstämmer denna i stort med de regionala variationerna i räckvidd. Mälardalen dominerar emellertid här i ännu högre grad. Så gott som samtliga regioner i södra Götaland har under perioden 1960—1970 fått sin ställning stadigt förbättrad. Detta gäller även ett flertal regioner i Norrland. En utjämning från tillgänglighetssynpunkt mellan landets olika delar har skett.
En sammanvägning av räckvidd och tillgänglighet visar att Mälardalen utgör landets centrum från vistelsetidssynpunkt under hela 1960-talet. Förbättrat relativt läge kan noteras främst för Gotland, Sydsverige samt Norrland.
5.3.1. Resemöjligheter med järnväg
A-regionernas räckvidd med tåg (buss) varierar kraftigt. Gynnsammaste läget i landet 1960 har Nässjö och Ludvika följda av örebro, Norrköping, Stockholm samt Avesta—Hedemora. Mest tillgängliga är Nässjö och Falköping följda av Norrköping, Linköping, Stockholm, Katrineholm och Mjölby. Flertalet av dessa centra ligger i de befolkningsmässigt centrala delarna av landet och/eller utgör s. k. järnvägsknutar. Inom norra delen av Sverige är situationen mindre gynnsam vilket i någon mån även gäller östra Götaland och västra Svealand.
En sammanvägning av regionernas räckvidd och tillgänglighet visar att centra vid ”stamlinjerna” Stockholm—Örebro—Göteborg samt Stock- holm—Malmö har de från järnvägssynpunkt centralaste lägena 1960. Östra Götaland, västra Svealand samt Norrland utgör de perifera delarna i systemet.
1970 är bilden delvis förändrad. Stockholm och Linköping intar nu de främsta platserna vad avser räckvidd. Mjölby, Jönköping, Norrköping och Göteborg följer därefter. Differenserna mellan de olika regionernas räckvidd och tillgänglighet är mindre 1970 än tidigare år men fortfarande råder i vissa fall stora skillnader.
Sammanvägningen av räckvidd och tillgänglighet slutligen visar att Stockholm intar den centralaste positionen i systemet ”Järnvägs-Sverige 1970”. (Se figur 5: 2.) Trots sitt kustläge har huvudstaden genom linjestrukturen och tidtabellsuppläggningen ett gynnsammare läge än övriga regioner. Linjesträckningarna och framförallt tidtabellerna har anpassats så att det skall vara lätt att ta sig till och från huvudstaden. Större städer i Svea- och Götaland intar efter Stockholm de gynnsam- maste lägena. Regionerna i Norrland och utmed Götalands östkust är de mest perifera.
Utvecklingen har således inneburit en ”centralisering" av järnvägsnätet mot Stockholm samtidigt som trafiken alltmer koncentrerats till direkt- förbindelser mellan större städer.
Figur 5 : 2 a. Järnvägsnätet mellan A-regioncentra i Sverige 19 70.
b. Indexvärden visande regionala variationer i vistelsetidsmöjligheter 1970. Färdmedel: tåg.
— REGULJANr Fr.v(s
_-.. LINJEYAXIFlYG
c. 1 nrikes fl ygnätet i Sverige 1 9 70.
a'. Index värden visande regionala variationer i vistelsetidsmöjligheter ] 9 70. Färdmedel: kombinationen flyg— bil.
Anm.: Högt indextal = lång vistel- setidsmöjlighet.
5.3.2. Resemöjligheter med kombinationen reguljärt inrikesflyg—bil
De största förändringarna under 1960-talet inom kommunikationssek— torn svarar inrikesflyget för. Utbyggnaden av flygnätet har utgått från Stockholm och berört i första hand de största städerna samt mindre centrala delar av landet exempelvis Gotland, regioner iNorrland och kustregioner i södra Sverige.
Den sammanlagda vistelsetiden som uppnås via kombinationen regul- järt inrikesflyg—bil ökade under 1960-talet med ca 20 % eller med drygt 4 600 timmar. Flyget svarar för hela ökningen.
De stora förändringarna mellan 1960 och 1970 har lett till påtagliga förbättringar för Stockholm, södra och östra Götaland, västra Svealand samt Norrland. Umeå exempelvis ökar med flygets hjälp sin räckvidd med 1 10 %. Sverige är inte längre lika ”avlångt” som tidigare, dvs. de regionala variationerna i kommunikationsmöjligheter har blivit mindre. (Se figur 5: 2.)
5.3.3. Resemöjligheter med bil
Avgörande för centraliteten från bilsynpunkt är det geografiska läget i landet.1 Bilen påverkas inte av tidtabeller och ytterst lite av vägsträck- ningarna när det gäller resa mellan A—regioncentra.
Den centralaste regionen i det svenska vägnätet är Mjölby.2 Regiontät- heten är stor i mellersta och södra Sverige, och Mjölby ligger i ”mitten” omgärdat av regioner på alla sidor, dock med sjön Vättern som barriär västerut. Vistelsetiden i andra regioner vid resa med bil från Mjölby uppgår till 406 timmar vilket kan jämföras med den högsta räckvidden med järnväg 1970 som var 314 timmar för både Stockholm och Linköping. Nordöstra delen av Götaland intar såväl när det gäller bil som tåg den centralaste positionen i Sverige. Ett annat från bilsynpunkt mycket centralt block av regioner återfinnes väster och nordväst om Vättern. Stockholm hamnar så långt bak som på 38:e plats. Sydligaste Sverige och Norrland får de lägsta värdena vilket är naturligt mot bakgrund av landets geografiska utseende. (Jfr figur 5: 3 .)
5.4. Resemöjligheter från restidssynpunkt
Vid beräkningen av restider mellan A-regioncentra antas resan ske med snabbaste färdmedel. Tidsåtgången för resa mellan varje par av de 70 A-regionerna summeras.
Totalt uppgår restidsförkortningen under 1960-talet till ca 14 %. Hela förbättringen i restidssituationen kan tillskrivas utvecklingen inom järnvägen och inrikesflyget då bilens hastighet och vägavstånden hållits konstanta.
Under hela perioden uppvisar östra och mellersta Svealand samt nordöstra Götaland (inkl. Jönköping) den bästa räckvidden i landet. Regioner i sydöstra Götaland, västra Svealand och Norrland intar perifera lägen.
1 Restider med bil mellan A-centra har hållits konstanta un- der den studerade pe- rioden i denna analys.
2 Regionernas räck- vidd respektive till- gänglighet är identiska när det gäller resemöj- ligheter med bil.
Figur 513 Vänster. Vägnätet (huvudvägar) mellan A—regioncentra i Sverige 19 70. Halvtimmesisokroner ut från respektive A-centra anges med streckmarkerade lin/"er. Höger. Indexvärden visande regionala variationer i vistelsetidsmöjligheter 1970. Färdmedel: bil.
Anm. : Högt indextal = lång vistelsetidsmöjlighet.
Den stora utbyggnaden av det svenska inrikesflyget som skedde under perioden 1960—1965 förbättrade Norrlandsregionernas position. Utbygg- naden utgick dessutom från Stockholm som den centrala noden i flygnätet vilket påtagligt förbättrade även huvudstadens kommunika- tionsmässiga läge. Fram till 1970 är situationen i stort oförändrad för södra och mellersta Sverige medan Norrland som helhet sjunker tillbaka
något. Överflyttningen av vissa delar av inrikesflyget till Arlanda vid införandet av jetförbindelser mellan Stockholm, Malmö, Göteborg, Luleå och Kiruna har spelat en viss roll i negativ riktning (genom omstignings- proceduren mellan Bromma och Arlanda i Stockholm) för ett flertal Norrlandsregioners möjligheter att snabbt nå regioner i framför allt södra Sverige.1
Från tillgänglighetssynpunkt har utvecklingen under hela perioden 1960—1970 inneburit att större delen av landet förbättrat sin tillgänglig- het såväl i absoluta tal som i förhållande till Stockholm. Utvecklingen har följaktligen inneburit en utjämning i tillgänglighet, dvs. Stockholms dominans som nod har försvagats något under perioden.
Från centralitetssynpunkt slutligen (räckvidd och tillgänglighet sam- manvägda) har ett relativt stort antal regioner fått sin standard förbättrad. Det gäller bl. a. regioner runt Stockholm, flygregioner som Jönköping, Växjö och Visby, regioner i Syd- och Sydvästsverige samt Norrlands kustregioner. Det framgår klart att perifera regioner som inlemmats i flygnätet har förbättrat sin ställning gentemot övriga regioner. Denna utveckling synes förklarlig och väntad mot bakgrund av avståndsrelationerna mellan de olika A-centra i landet.
6 Beskrivning av tillgänglighet
6.1. Metodansats
En grupp av modeller som ofta används vid interaktions- och tillgänglig- hetsstudier är 5. k. potentialmodeller.
Potentialberäkningar innehåller huvudsakligen två komponenter, dels någon funktion av orters storlek eller verksamhetsuppsättning (objekt), dels någon funktion av avståndet mellan orterna. I potentialberäkningar divideras orternas ”tyngd” med avståndet mellan dem.2 Det erhållna måttet uttrycker bl. a. en orts interaktionsmöjligheter eller relativa läge.
En annan närbesläktad metod som också kan sägas beskriva orters interaktionsmöjligheter eller relativa läge utgörs av typen ”transportkost- nadsberäkningar”. Skillnaden är att avståndet (eller en funktion av detta)i dessa beräkningar multipliceras med ortemas ”tyngd” (eller en funktion av denna).3
Resultaten från de två beräkningssätten blir desamma endast i det (teoretiska) specialfall då orterna har samma tyngd och ligger på samma avstånd från varandra. I samtliga andra fall kommer de att ge olika resultat.
Ytterligare ett sätt att bestämma det relativa läget för en ort är att väga samman ortens värden från de två ovannämnda metoderna till ett genomsnittsvärde.
Vid beskrivningen senare i framställningen av de regionala kontaktmöj- lighetsvariationerna i landet i ekonomiska termer har alla tre beräknings- metoderna enligt ovan använts. För att klargöra skillnaden mellan vad de mäter skall därför en kort översikt av innebörden av beräkningsmetoder- na ges nedan.
' Det pågående arbetet med att samla allt regul- järt inrikesflyg till en flygplats i Stockholms- regionen kommer att förbättra främst Norrlands kontakt-
möjligheter. n . , V; &_ 1 j = 1 dij
Vi = orten i: s po- tentialvärde
Pi = populationen i orten j
du = avståndet mellan
'] . . orterna 1 och ]
n
3 TCi = _2 P,» - dij 1 = 1 = orten i: s trans- portkostnads- värde TC- 1
6.1.1. Den totala tillgänglighetens princip
Metoden då den besökta populationen multipliceras med avståndet till densamma (typen ”'transportkostnadsberäkningar”) kommer här att benämnas ”den totala tillgänglighetens princip”. Mera konkret innebär denna i föreliggande arbete att antalet kontakter som tas i en ort är proportionellt till ortens ”tyngd” men oberoende av avståndet till orten. Följande exempel får illustrera detta. En företagsenhet i orten A som skall fördela 100 kontakter mellan orterna A, B och C gör detta exakt efter respektive orts tyngd A = 10, B = 30 och C = 60 (se principskiss figur 6: l).
Enheten i orten A som fungerar enligt ovannämnda princip torde beroende på att många kontakter måste tas i andra orter vara benägen att ompröva sin lokalisering för att minska reskostnaderna. Avståndet kan i detta fall sägas utgöra ett motstånd som företagsenheten på något sätt måste övervinna så smidigt som möjligt.
Den totala tillgänglighetens principsynes vara speciellt lämpad för att beskriva vissa verksamhetstypers och funktioners rumsliga beteende eller position. Några karaktäristika hos sådana verksamheter/funktioner är att de 1) har hög unikhetsgrad, 2) ger och tar emot unik information, 3) ej är avståndskänsliga i kontaktarbetet 4) är ”avståndskänsliga” vid val av lokaliseringsort, 5) verkar över en ”allmän kontaktyta”. De funktioner som uppfyller de flesta av dessa karaktäristika återfinnes bl. a. inom 1) myndigheter typ departement och verk 2) ambassader 3) delar av rätts- och polisväsendet 4) delar av försvaret 5) nationella intresseorganisatio- ner 6) nationella ideella organisationer 7) nationella nyhetsmedia 8) viss konstnärlig och vetenskaplig verksamhet 9) nationell finans- och försäk- ringsverksamhet 10) nationella transportföretag 11) delar av industrin och delar av partihandeln. Dylika verksamheters/funktioners ”krav” på sin situation är mycket god tillgänglighet till alla potentiella kontrahenter.
Det kan noteras att ovanstående funktioner eller verksamhetstyperi större utsträckning än övriga är koncentrerade till Stockholmsregionen och under 1960-talet ytterligare tillväxt i eller omlokaliserat sig till huvudstaden.
6.1.2. Den lokala tillgänglighetens princip
Potentialberäkningarna skiljer sig från transportkostnadsberäkningarna genom att populationen divideras med avståndet till densamma, dvs. varje ort har en ”influens” i systemet som är proportionell mot dess tyngd men omvänt proportionell mot avståndet mellan orterna.
Avståndet kan här i många fall innebära ett skydd mot konkurrens eller utgöra en form av marknadsdelare. Den modell som grundas på potentialberäkningar kan sägas beskriva ”den lokala tillgänglighetens princip”.
Om vi återgår till det tidigare exemplet med företagsenheten i orten A blir resultatet av potentialberäkningen att enheten tar 46 kontakteri den egna orten, 27 kontakter i B och lika många iC (se figur 6: 1). Enheten i
Figur 6: ] Figuren ovan belyser det resultatmässiga utfallet av transportkostnads-
K-
dl (b) och sammanvägda beräkning- . ij
ar K]- X % + —-L (c) med i övrigt identiskt lika förutsättningar.
dij
beräkningar Ki x dij (a), potentialberäkningar
2
Anm. Som framgår påverkas antalet kontakter av avståndet i potentialberäkningar- na men inte i transportkostnadsberäkningarna. K = kontaktbehov, vilket motsvaras av P 1 de generella formlerna angivna i not 1 och 2, sid. 41.
fråga är nu troligen mindre benägen att omlokalisera sig beroende på att den har en mellanregionalt sett relativt konkurrensskyddad ställning i den egna orten samtidigt som reskostnaderna till övriga orter utgör en mindre tung post i dess totala budget.
Modellen beskriver i stora drag situationen för vissa verksamhetstyper/ funktioner. Karaktäristiskt för dessa är att de 1) är mindre unika 2) är mer utsatta för konkurrens 3) har lägre specialiseringsgrad 4) utbyter större andel rutiniserad information 5) är avståndskänsliga vid val av kontakt 6) inte är avståndskänsliga vid val av lokaliseringsort 7) verkar över en ”begränsad kontaktyta”.
De verksamheter som till vissa delar arbetar under dessa premisser är exempelvis l) lokala myndigheter 2) vissa delar av servicesektorn 3) lokal press 4) lokalt kulturutbud 5) administrativa enheter starkt knutna till godshantering och produktionsprocess. Dessa verksamheters/funktioners ”krav” på sin situation är begränsad, lokal tillgänglighet.
Det måste dock betonas att den lokala tillgänglighetens princip endast gäller för dessa verksamheter sett ur ett nationellt perspektiv. Då uteslutande den egna orten betraktas (lokalt perspektiv) beskriver den totala tillgänglighetens princip bättre dessa verksamheters situation. Det är här således fråga om ett skalproblem.
Den totala och lokala tillgänglighetens princip utgör en form av ytterlighetsfall som passar in på ett begränsat antal funktioner eller verksamheter. Ofta fungerar en funktion eller verksamhet, beroende på den aktuella situationen både efter den ena och den andra principen. Fördelningen av exempelvis en verksamhets informationsutbyte på mellan— och inomregionala kontakter är beroende av en rad faktorer såväl inom själva verksamheten som i dess omgivning. För att belysa olika verksamhetsenheters ”krav” på kontaktmöjligheter är det sålunda rimligt att olika former av sammanvägningar av orters totala och lokala tillgänglighet göres. Då den sammanvägda formen av de två typerna av tillgänglighet tillämpas på det tidigare exemplet med företagsenheten i orten A blir resultatet, om de båda indexvärdena tillåts väga lika tungt,att enheten tar ca 28 kontakter i den egna orten samt 29 respektive 44 i orterna B ochC(se figur 6: 1).
6.2. Kontaktprojiler
Att ge en generell och samtidigt entydig beskrivning av en regions tillgänglighet visavi och jämfört med övriga regioner är inte möjligt. Det är dock väsentligt att ivarje speciellt fall hitta ett så verklighetsnära mått på rese- och kontaktmöjligheter som möjligt. Hur de olika variablerna och variabelvärdena i ett sådant mått påverkar resultaten är likaså betydelsefullt att klarlägga. Vid kartläggningen av regionala variationer i lokaliseringsbetingelserna för kontaktberoende verksamheter har beräk- ningsmetoderna i detta arbete varit följande.
För varje region finns uppgifter om respektive regions tyngd/kontakt-
behov1 samt om restid, vistelsetid och reskostnad vid resa till var och en av övriga regioner i landet. Vid beskrivningen av resemöjligheterna beräknas en s.k. total tillgänglighetsprofil genom att först addera reskostnad (biljettpris etc.) med restidskostnad (kronor per timme) och därefter reducera den totala kostnaden med antalet resor (en funktion av vistelsetiden). Det erhållna värdet multipliceras med den besökta regio- nens kontaktbehovsvärde.2 Beräkningen genomföres för resa från den egna lokaliseringsregionen till samtliga regioner i landet och vice versa, varefter totalkostnaderna summeras. På motsvarande sätt sker beräkning— arna för alla regioner i landet.
Vid beräkningar utifrån den s.k. lokala tillgänglighetens princip, divideras den besökta regionens kontaktvärde med reskostnaderna (biljettpris och restidskostnad) varefter det erhållna värdet multipliceras med antalet resor (funktion av vistelsetiden).3 Resultaten ger en s.k. lokal tillgänglighetsprofil. .
Genom en sammanvägning av värdena i den totala och den lokala tillgänglighetsprofilen (där båda profilvärdena får väga lika tungt) erhålles vad som här kallas en standardprofil.
Utvecklingen av s. k. profiler utgör ett led i försöken att iså relevanta termer som möjligt beskriva och analysera begreppet kommunikations- standard — tillgänglighet.
”Transportdelen” av profilen byggs upp i följande steg. I steg ] beräknas reskostnaden för att resa mellan olika regioner. Reskostnaden avser biljettpris med snabbaste färdmedel.4 l steg 2 adderas till den mellanregionala reskostnaden en inomregional reskostnad för resa inom den besökta regionen. Dessa två steg representerar den faktiska reskost- naden.
I steg 3 åsätts restiden en kostnad. Den mellanregionala restiden med snabbaste färdmedelS multipliceras med nämnda kostnad vilket ger restidskostnaden för resa mellan de skilda regionerna. I steg 4 beräknas den inomregionala restidskostnaden, vilken adderas till den mellanregio- nala restidskostnaden. Dessa fyra steg ger den totala reskostnaden för att resa mellan de studerade regionerna.
' 1 Det hade här varit teoretiskt möjligt att också väga regionerna med något slags ”unikhetstal” dvs. ta hänsyn till att finansdepartementet med personal ligger i Stockholm, att fiskeristyrelsen finns i Göteborg etc. Man skulle då behöva ta hänsyn till varje enskild funktions antal, lägesfördelning och specifika kontaktbe- hov. Detta är emellertid för närvarande inte praktiskt möjligt.
För vissa grupper av kontaktberoende befattningshavare — inom t. ex. serviceföre- tag — vilka inte är unika borde det sannolikt ha införts en funktion som tar hänsyn till den marginella nyttoeffekten. Detta har emellertid inte varit praktiskt möjligt inom ramen för detta arbete.
Vidare har hänsyn inte tagits till exempelvis organisatoriska restriktioner av den karaktären att vissa specialistfunktioner är knutna till endast en bestämd organisa- tion och därigenom inte är tillgängliga för andra verksamheter i regionen. Detta kan förekomma speciellt i mindre regioner vilka domineras av en enda stor industri.
; Måttet blir här ”antal kronor per kontakt”.
Måttet blir i detta fall "antal kontakter per krona”. Tur och retur. Biljettpris för kollektiva transportmedel och kilometerkostnad för bil hålles konstant under undersökningsperioden.
5 Tur och retur.
Utöver reskostnad och restid spelar vistelsetiden en väsentlig roll i begreppet kommunikationsstandard, framförallt när det gäller tjänstere- sor. I steg 5 tillåts vistelsetiden påverka utfallet av beräkningarna så att antalet resor som behöver genomföras avtar då vistelsetiden i en besökt region ökar. Tanken bakom detta är att den resenär som får ut 8 timmar i en besökt region kan genomföra fler eller längre kontakter där, än den resenär som bara får ut 4 timmar. Den förstnämnda resenären kan därigenom minska antalet resor till den aktuella regionen vilket nedbring- ar kostnaderna för hans kontakter. Om vistelsetiden inte uppgår till 4 timmar i en region (4 timmar har satts som gräns för en kontakt) tvingas resenären välja nattåg (sovvagn) om sådant finnes, i annat fall krävs övernattning i regionen. För resa på natten har ett tillägg på 100 kronor påförts medan avgiften för övernattning uppgår till 150 kronor i modellen. Vistelsetiden får i båda fallen konsekvenser för den totala kontaktkostnaden genom att antingen påverka antalet resor (vistelsetiden större än 4 timmar) eller priset (vistelsetiden mindre än 4 timmar).
I steg 6 slutligen tillkommer ett pålägg av 50 kronor i administrativa kostnader för arrangerandet av resan—kontakten. Denna kostnad gäller enbart mellanregionala resor och påföres inte inomregionala resor eller kontakter. I analogi med beräkningar för t. ex. godstransporter kan denna kostnad betraktas som en terminalkostnad.l
Formeln för den s. k. totala tillgänglighetsprofilen ser ut som följer:
=7o (RKij + RTij x TK + A)Kj + (RKji + RTji x TK + A) Kj-
KKi ' j=1 f(vrij f(vrji)
KKi = kontaktkostnad för resor till och från regioni RKij = reskostnad (biljettpris etc.) mellan regionerna i ochj RTij = restid mellan regionerna i ochj Kj = kontaktbehov i regioni f(VTij) = funktion av vistelsetid i regioni vid resor mellan regionerna i och j
TK = tidskostnad
A = administrativ kostnad
Formeln för den lokala tillgänglighetsprofilen är följande:
n=70 K— x f(VTi—) K. x f(VT--) KM- = 2 1 1 + 1 ” KMi = region i: s kontaktmöjligheter uttryckt iantal kontakter per krona.
(För övrig teckenförklaring se ovan) 1 ., . __Arbete pagar med att_ De bilder som genom ovanstående beskrivningssätt erhålles av de vaga rn turtäthet, kapacr- tet med flera variabler regionala kontaktmöjligheterna i Sverige skall inte uppfattas såsom giltiga imodellen. för eller tillämpbara på någon enskild individ eller organisation, utan skall
ses som en samlad bild av de möjligheter som respektive stadsregion har att tillfredsställa sitt kontaktbehov när, somi föreliggande fall, de mätesi monetära termer. Att alla kontaktmöjligheter varken kan eller behöver tas i anspråk av någon enskild person eller unik organisation bortses från i detta kapitel.1 I U-bilaga 16 redovisas ett antal specialstudier över några företags och enskilda funktioners kontaktkostnader vid lokaliseringi skilda delar av landet. För att underlätta jämförelsen mellan skilda profiler omräknas totalsummorna i de olika profilberäkningarna till indexvärden. Indexse- rierna inverteras i de fall låga absoluta värden innebär gynnsamma positioner med syftet att få jämförbara indexserier i samtliga modeller. Det innebär således att höga indexvärden uttrycker gynnsamma lägen, medan låga indexvärden svarar mot ogynnsamma lägen.
6.2.1. Känslighetsanalys
För att utröna vilken effekt de värden som antagits för variablerna i beräkningarna enligt de olika profiltyperna får, dels totalt i regionsystemet, dels för skilda regioner, har tester med olika variabelvärden genomförts. De största effekterna vid förändringar i variabelvärdena erhålles vid beräkningarna av totala tillgänglighetsprofilen, varför huvud- delen av testerna och diskussionen här ägnas denna profiltyp. Inledningsvis analyseras effekterna av hur vi ekonomiskt värderar restiden. Ett flertal försök har gjorts att bestämma tidkostnader i skilda sammanhang. Skillnad har bl. a. gjorts mellan arbetstid och fritid, olika
I Flera olösta problem återstår. Ett exempel får illustrera ett av dessa. Då en verksamhet flyttas från exempelvis Stockholm till Karlstad förändras Stockholms respektive Karlstads kontaktvärde (tyngd). Emellertid har inte åtskillnad gjorts i beräkningarna med avseende på typ av verksamhet som flyttats. Sålunda kan samma förändringar i de båda regionernas kontaktvärden uppnås genom omflyttning av ett statligt verk och ett industriföretag. Konsekvenserna för kontaktmönstren blir i modellen desamma men i verkligheten väsenskilda. Verket överför få av sina kontakter till lokal nivå och skall iprincip uppehålla samma kontaktmönster som före omflyttningen beroende på att det är unikt och till stora delar fungerar efter ”den totala tillgänglighetens princip”. Industriföretagets kontaktmönster å andra sidan torde åtminstone över tiden förändras och anpassas till det nya läget då den största delen av industriföretaget sannolikt i större utsträckning ageraru efter ”den lokala tillgänglighetens princip”. Denna skillnad slår alltså inte igenom på resultaten i detta arbete. Även vid bedömning av det faktiska resandet (beteendet) måste hänsyn tas till en rad faktorer däribland att verksamheterna 1 olika stor utsträckning kan ackumulera kontaktbehov i syfte att genomföra fler kontakter vid en och samma resa (s. k. behovsackumulering). I vissa fall kan kontaktarbetet överföras till andra media exempelvis telefon och brev (substitution). Ännu en anpassningsform är att till den egna verksamheten skaffa en ”nödvändig” funktion som tidigare anlitades externt (s.k. internalisering). Vidare kan i regionalt uppdelade företag, myndigheter etc., kontaktarbete överföras mellan funktioner vid olika arbetsställen men inom samma företag (engform av delegering), eller också kan någon form av förändrad regional organisation av verksamheten genomföras genom etablerande av nya verksamhetsenheter.
Humvida dessa former av anpassning blir aktuella beror på den enskilda verksamheten och kan följaktligen inte generellt förutsägas. För att i någon mån testa hur enskilda verksamheters situation ser ut från tillgänglighetssynpunkt har ett antal specialstudier genomförts. (Se U-bilaga 16.)
resandekategoriers tid, tid vid resa med skilda transportmedel etc. Här skall tre olika värden på restiden testas. Vi utgår ifrån att restidsvärdet för den kategori befattningshavare som reser mellanregionalt itjänsten uppgår till 50 kronor i timmen oberoende av val av färdmedel och tidpunkt för resan. Många av de befattningshavare det här är fråga om använder ända upp till 50—60 timmar i veckan för enbart direkta personkontakter varför även delar av fritiden används för arbete. Arbete under själva resan är möjligt på framför allt tåg och flyg men någon åtskillnad mellan de olika färdmedlen görs inte i detta försök. Orsaken till att ett så pass högt värde som 50 kronor valts är att årsgenomsnittsin- komsten för befattningshavarna i tidigare genomförda kontaktundersök- ningar visade sig motsvara ca 50 kronor i timmen. Restidskostnaden på 50 kronor i timmen jämförs sedan med 25 kronor respektive 10 kronor i timmen.
Resultaten av beräkningarna med olika värden på timkostnad visar att en höjning av timkostnaden från 10 till 25 kronor resulterar i en höjning av de totala reskostnaderna i landet med 22 %. Ökning från 10 till 50 kronor i timmen ger en kostnadsökning på 50 %. De skilda regionernas inbördes relativa läge förändras dock mycket litet vid val av olika timkostnad. Stockholms dominans blir något mer accentuerad då timkostnaden höjs vilket understryker det tidigare konstaterade förhål- landet att resorna till och från Stockholm är snabbare än mellan övriga regioner. Det visar också att ju högre tiden värderas i pengar eller ju knappare resurs tiden är, desto centralare hamnar Stockholm från kontaktsynpunkt.
Vägningen av vistelsetiden påverkar kraftigt resemöjligheterna i landet som helhet och här även de enskilda regionernas situation. Som tidigare konstaterats är framför allt tjänsteresenärer beroende av att kunna genomföra sina kontakter vid ett dagsbesök. Ett sådant dagsbesök kräver goda morgon- och kvällsförbindelser. När det gäller vistelsetiden har också tre varianter testats. I det ena fallet antas 8 timmars vistelsetid ge utrymme för 3 kontakter och 4 timmars vistelsetid för 1 kontakt. Kontaktmängden avtar linjärt från 8 timmar och 3 kontakter till 4 timmar och 1 kontakt. I begreppet kontaktmängd inbegrips då inte bara antalet kontakter, utan även kontakternas längd dvs. 3 kontakter kan också uppfattas som en 3 gånger så lång kontakt. Det innebär att om resenären får ut 8 timmar i den ort han besöker så behöver han bara göra 1/3 av de resor som kontaktbehovet i den besökta orten annars skulle ge upphov till (vid 4 timmar). I det andra fallet antas 8 timmars vistelsetid motsvara 2 kontakter och 4 timmar 1 kontakt medan i det sista testet vistelsetiden inte tillåts spela någon roll alls för en regions kommunika- tionsstandard (vilket innebär att en resa = en kontakt).
En jämförelse mellan den profil där vistelsetiden ger möjlighet till 3 kontakter med den profil där vistelsetiden över huvud inte utgör någon restriktion visar att kontaktkostnaderna för landet som helhet stiger med ca 112 % i det fall vistelsetiden inte tillåts inverka på antalet resor. Då 8 timmars vistelsetid ger 2 kontakter höjs kontaktkostnaden med 32% jämfört med det fall där 8 timmar antas kunna utnyttjas för 3 kontakter.
Regionalt sett ger de tre varianterna kraftiga svängningar i kommunika— tionsstandarden. Samtliga regioner exklusive Stockholm förbättrar mar- kant sitt relativa läge då hänsyn inte tas till vistelsetiden (en resa = en kontakt). De största förbättringarna får tidigare från kommunikationssyn- punkt missgynnade områden som sydöstra Götaland, nordvästra Göta- land och Norrland. Dessa regioner är eftersatta direkt bl.a. genom sitt läge men även indirekt genom lägets inverkan på möjligheterna till effektiv inpassning av regionerna i de kollektiva färdmedlens tidtabells- uppläggning. De utgör bildlikt talat en form av återvändsgator.1
Ytterligare en faktor har testats med avseende på dess effekter på kommunikationsstandarden såväl nationellt som regionalt, nämligen en administrationskostnad eller terminalkostnad. Det administrativa påslaget som uppskattats till 50 kronor ger en total kontaktkostnadsökning i landet på knappt 7 %. Från regional synpunkt saknar denna faktor i stort sett betydelse. Regionernas relativa läge förändras knappast alls. Stock- holmarnas fördel av att kunna ta många kontakter i den egna regionen och därmed slippa administrationstillägget uppvägs av att övriga regioner i landet har bättre resemöjligheter till Stockholm bl. a. från vistelsetids- synpunkt än vice versa vilket gör att antalet resor till Stockholm kan nedbringas mera än antalet resor därifrån.
Till skillnad från i totala tillgänglighetsprofilen slår vistelsetiden och värderingen av restiden obetydligt i den lokala tillgänglighetsprofilen. I och med den kraftiga avståndskänsligheten i den senare profilen blir den egna och närliggande regioner samt Stockholm avgörande för kontaktmönstret. Detta innebär att maximal vistelsetid uppnås i flertalet aktuella relationer samt att restiden blir förhållandevis likartad i skilda delar av landet.
7. Regionala kontaktmöjligheter i Sverige 1960—1970
7.1. To tal tillgänglighetsprofl
Kartorna i figur 7:l visar de relativa variationerna mellan de 70 A-regionerna i Sverige när det gäller kostnaderna för att upprätthålla direkta personkontakter enligt den totala tillgänglighetens princip.
Det kan konstateras att befattningshavare i Stockholmsregionen har
1 Restiderna och reskostnaderna kan påverkas genom teknologi och taxesättning medan vistelsetiden framför allt är en läges- och tidtabellfråga där de perifera eller i förhållande till allfarvägarna avsides belägna regionerna utgör ändstationer till vilka trafikunderlaget ofta är mer begränsat än i andra fall där anslutande förbindelser kan ge tillskott i resandeströmmen. Kommunikationerna från perifera regioner är ofta bättre än kommunikationema till dessa regioner. Eftersom både till- och frånkommunikationerna ingår i profilberäkningarna i form av räckvidd och tillgänglighet blir kommunikationsstandarden i perifera eller avsides regioner kraftigt påverkad i negativ riktning av vistelsetidsrestriktioner. Centrala orter å andra sidan med inbördes goda förbindelser morgon och kväll distanserar ytterligare de perifera då hänsyn tas till vistelsetiden.
1 Stockholms värde har satts till 100, vilket be- tecknar det gynnsammas- te läget, medan t. ex. in- dex 15 (Lycksele) indi- kerar ett ofördelaktigt läge från kontaktkost- nadssynpunkt.
2 Om i dessa beräkning- ar hänsyn tas till inter- nationella kontakter för- bättras storstadsregioner- nas och i första hand Malmös kontaktmöjlig- heter i förhållande till de flesta andra regioner i landet.
Figur 7.'] Regionala kontaktkostnadsvariationer i Sverige 1960 och 1970 enligt den totala tillgänglighetens princip. Siffrorna anger indextal (Stockholm = 100).
Anm.: Högt indextal = låg kontaktkostnad.
den gynnsammaste positionen både 1960 och 1970.1 Därnäst följer regionerna i området runt Stockholm och Mälaren. De två andra storstadsregionernas (Göteborg och Malmö) lägen är däremot förhållan- delvis oförmånliga.2
Mest ogynnsam är situationen för Norrlandsregionerna, även om förhållandena har förbättrats något under den aktuella lO-årsperioden. För exempelvis en Umeåbo är det dock fortfarande (1970) ungefär fem gånger så dyrt som för en person med arbetsplatsen i Stockholm att uppehålla sina kontakter rent allmänt sett, utan hänsyn tagen till något specifikt kontaktmönsterf Det råder således betydande skillnader mellan
olika regioner från ekonomisk utgångspunkt när det gäller att upprätt- hålla kontakter med övriga regioner i riket.
Effektiviteten i hela regionsystemet från kontaktkostnadssynpunkt var 1970 ungefär 27 % högre än 1960. Trots att kontaktbehovet i landet ökat med 56% har kontaktkostnaderna ökat med endast drygt 12 %. Anledningen härtill är främst förbättrade kommunikationer (nya och fler flygförbindelser). Dessutom har en ömsesidig anpassning mellan den regionala omfördelningen av kontaktberoende befattningshavare och kommunikationsmöjligheterna ägt rum under perioden. Det kan framför allt konstateras att tillgängligheten till Stockholmsregionen från övriga regioner har förbättrats väsentligt mellan 1960 och 1970. Det framgår också att den kostnadsandel, av totala kontaktkostnaderna i landet, som läggs ner för att nå Stockholms kontaktutbud är väsentligt lägre än vad regionens andel av utbudet skulle motivera. Orsakerna därtill torde främst vara kommunikationssystemets uppbyggnad med dess inriktning mot Stockholm samt regionens förhållandevis centrala läge i landet.
För att belysa vilken effekt förändringar i kommunikationsstrukturen respektive den regionala sysselsättningsfördelningen har på den totala tillgänglighetsprofilen har ”korskörningar" genomförts. ”Korskörningar” innebär att 1970 års kommunikationsmöjligheter appliceras på 1960 års sysselsättningsfördelning respektive att 1970 års sysselsättningsfördelning kombineras med 1960 års kommunikationsmöjligheter.
Vid jämförelse mellan dessa korskörningar och 1960 års samt 1970 års profiler kan iakttagas att den större effektiviteten i regionsystemet 1970 jämfört med 1960, vilken uppgick till drygt 27 %, till ungefär 90 % beror på de förbättrade kommunikationsmöjligheter som tillskapats under 60-talet. Knappt 10% kan sålunda hänföras till den omfördelning av kontaktbehovet till orter med bättre transportförsörjning som ägt rum under den aktuella tidsperioden.
Jämförs kontaktbehovet i en region med regionens tillgänglighet vid de två tidpunkterna 1960 och 1970 kan iakttagas att rangordningen för de båda variablerna mellan regionerna är relativt stabil över tiden. I stort har en anpassning skett med avseende på rangordningen mellan regionernas kontaktbehov och kontaktmöjligheter.
7.2. Lokal tillgänglighetsprofil
Kontaktmöjligheterna i olika delar av landet beräknade efter vad som benämnts den lokala tillgänglighetens princip framgår av kartorna, figur 7:2. Stockholmsregionen uppvisar, med mycket bred marginal, de gynnsammaste värdena både 1960 och 1970. Skillnaden mellan framför allt Stockholm och övriga regioner i riket blir mycket kraftigare accentuerad med detta beskrivningssätt. De relativt höga värden som erhölls särskilt för regioner runt Stockholm och Mälardalen i den tidigare beskrivningen saknas helt med detta beskrivningssätt. Värdena ligger i detta fall på en nivå som motsvarar endast drygt en fjärdedel av Stockholms värde.
1 I Stockholmsregionen finns ca 30 procent av lan- dets kontaktberoende be- fattningshavare och 38 procent av kontaktbeho- vet. Motsvarande värden för t. ex. Göteborg och Malmö är 10 och 10 respektive 6 och 7 pro- cent, för Örebro och Norrtälje 2,0 och 1,7 respektive 0,3 och 0,2 procent.
Figur 7.'2 Regionala kontaktkostnadsvariationer i Sverige 1960 och 1970 enligt den lokala tillgänglighetens princip. Siffrorna anger indextal (Stockholm = 100).
Anm.: Högt indextal = låg kontaktkostnad.
Göteborg, Uppsala och Malmö har de bästa positionerna efter Stockholm. Låga värden uppvisar framför allt de mindre regionerna i Norrland, men även några regioner i Mellansverige och östra Götaland.
Anledningen till det drastiskt förändrade mönstret här jämfört med tidigare är framför allt att de inomregionala kontaktmöjligheterna i föreliggande beräkningar spelar en avgjort mycketstörre roll för en regions värde. Av avgörande betydelse är således om man kan tillgodose sitt kontaktbehov i så stor utsträckning som möjligt i den egna regionen eller inte. Därvid kommer regioner rymmande stora andelar kontaktberoende befattningshavare1 att inta ett mera förmånligt utgångsläge, medan
närheten till stora regioner, regionens relativa läge samt goda kommunika- tioner i detta fall får ett betydligt mindre inflytande.
Totalt för hela systemet beräknas '”effektivitetsökningen” mellan 1960 och 1970 uppgå till 12 %. Spjälkas detta värde upp på de två här studerade huvudkomponenterna, omfördelning av kontaktbehovet och förbättrade mellanregionala kommunikationer, svarar kontaktbehovet för ca 60 % och kommunikationema för ca 40 %. Dessa värden har erhållits genom ”korskörningar” på samma sätt som tidigare beskrivits, dvs. 1960 års kontaktbehovsfördelning har applicerats på 1970 års kommunika- tionsmöjligheter och vice versa. l föreliggande fall är således respektive regions självförsörjningsgrad när det gäller kontaktbehovet mera avgöran- de än goda mellanregionala kommunikationer och regionens relativa läge i regionsystemet.
En rangordning med ledning av regionernas lokala tillgänglighet såsom denna beskrivits tidigare, visar på en ännu större stabilitet mellan 1960 och 1970 i regionsystemet än vad som erhållits vid beräkningarna enligt totala tillgänglighetsprofilen. Anledningen till detta är således att den egna regionens andel av kontaktbehovet —— självförsörjningsgraden — spelar en sådan avgörande roll i den lokala tillgänglighetsprofilen. Omfördelningen av kontaktberoende befattningshavare och därmed kontaktbehovet är av mera trögrörlig natur och av marginell omfattning, i förhållande till den totala fördelningen av kontaktbehovet. En anpassning har dock även här skett mellan respektive regions kontaktbehov och lokala tillgänglighet.
7.3. S tandardprofil
De regionala kontaktmöjlighetsvariationer som konstaterats i totala tillgänglighetsprofilen kan anses vara giltiga för vissa typer av verksamhe- ter och funktioner medan den lokala tillgänglighetsprofilen beskriver andra verksamheters kontaktsituation. Oftast är emellertid de olika verksam— heterna eller funktionerna sammankopplade exempelvisi företag, varför en för hela organisationsenheten eller regionen mera rättvisande (verklighets- anknuten) kontaktmöjlighetsbild skulle kunna erhållas om resultaten från dessa två profiltyper sammanvägdes.l
En sådan sammanvägning av värdena i totala tillgänglighetsprofilen och lokala tillgänglighetsprofilen har här gjorts på så sätt att de båda profilseriernas indexvärden summerats för respektive region och därefter halverats. De två profilvärdena värderas således lika mycket. De regionala kontaktmöjligheterna mätta på detta sätt benämns standardpro fil. 2
1 Liknande ansatser har diskuterats och behandlats tidigare. Det gällde då bl. a. möjligheterna att utröna vilken som var den fördelaktigaste lokaliseringsorten, den som uppvisar den lägsta transportkostnaden (av varor) eller den ort som har den högsta marknadspotentialen. I nämnda fall vägdes de två värdena ihop på så sätt att en procents förändring av transportkostnadsminirnum exakt motsvarade en pro- cents förändring av marknadspotentialmaximum.
, Andra viktförhållan- den kan tänkas vilka tar hänsyn till den funktio- nella strukturen hos t. ex. en organisationsenhet eller en region.
1 Se karta, bilaga 1.
Figur 7: 3 Regionala kontaktkostnadsvariationer [ Sverige 1960 och 1970 med en sammanvägd tillgänglighet. Siffrorna anger indextal (Stockholm = 100).
Anm.: Högt indextal = låg kontaktkostnad.
Kartorna, figur 7: 3, visar landets standardprofil 1960 och 1970. I förhållande till Stockholm som har det bästa värdet, sjunker de två andra storstadsregionerna tillbaka tämligen väsentligt, särskilt Malmö, jämfört med situationen i den föregående lokala tillgänglighetsprofilen. Det relativa läget och goda kommunikationer slår härigenom mera i en regions värde än en förhållandevis hög egen självförsörjningsgrad av kontaktmöjligheter, vilket medför att regionernai första hand runt Stockholm—Mälaren, får högre värden än exempelvis Malmö. De flesta regionerna (40 av 70)liggeri indexintervallet 30—50, endast tre (exkl. Stockholm) har högre värde. Av Norrlandsregionerna (A-regionerna 56—70)1 är det bara Gävle som når över indexvärdet 30.
SOU 1974:3 Kommunikationer och regionalutveckling 297 Transportstandard Transportstandard 10 30282624 22 avlats 141210 8 5 2 70 3028262422201816141210 a e 4 :
70
30 28 26 24
22
ao , 20 5 2 % is ” ra 5 16 E '6 X .! $! 2 = |! : |A o o :: i: x 19 10 to a e 5 6 4 4 2 2 Linköping ___ Gävle ___ Borås Orebro Transportstandard Transportstandard 70704064024038353432302826242220181 7070605856545250484644424038363432| MAH—MH ###—HM " ” (HX " se )(t 4: se 40 54 aa ,, au so > > 0 34 o 40 € :: % .D _D 46 .. .. X 30 x 44 N M E E 42 o " o ! X 26 40
24 38 22 36
20 34
IB 32
Växjö ———- Ängelholm -- — —
Kalmar Västervik
&, = 1960 t2 = 1970
Figur 7:4 Exempel på utvecklingen av relationen kontaktbehov—transport- standard enligt standardpro filen för ett antal regioner.
Jämfört med situationen 1960 har särskilt några regioner kring Stock- holm och i mellersta Götaland relativt sett fått förbättrade kontaktmöj- ligheter. Östra Götaland samt regionerna mellan sjöarna Vättern—Vänern har gått tillbaka. I Norrland är det (förutom Gävle) främst de allra nordligaste regionerna som fått sin situation något förbättrad, men fortfarande ligger de på en otillfredsställande låg nivå (under 20 i indexvärde).
Den tendens till anpassning mellan regionernas kontaktbehov och tillgänglighet under den aktuella lO-årsperioden i hela regionsystemet
1 I dessa modellförsök analyseras ”totaleffek- terna” av förändringar i sysselsättnings- och transportstrukturen i landet medan i en an- nan del av projektet motsvarande föränd- ringars konsekvenser för enskilda organisa- tioner studeras. C. Persson. Kontakt- arbete och framtida lokaliseringsföränd- ringar. Lund 1974.
som tidigare konstaterades framträder helt naturligt också i föreliggande profils tillgänglighetsmått.
Teoretiskt kan anpassningen mellan de två här behandlade komponen- terna kontaktbehov och tillgänglighet illustreras i en matris enligt figur 7:4. I matrisen anges regionernas kontaktbehovsvärden utefter den vertikala axeln och längs den horisontella markeras värdena för regioner- nas transportstandard. En region vars värde (exempelvis rangordnings- nummer) utefter den ena axeln motsvaras av samma värde efter den andra kan anses befinna sig i ett slags jämviktstillstånd (åtminstone momentant) när det gäller kontaktbehov och transportförsörjning. Markeras detta i matrisen hamnar punkten på diagonalen, vilken således teoretiskt beskriver ett jämviktstillstånd för hela systemet. I fältet till vänster om diagonalen är kontaktbehovet i en region större än regionens resemöjligheter och i fältet till höger är situationen den omvända. Regioner vilkas positioner är i något av fälten strävar (eller förpassas) över tiden enligt vår hypotes i riktning mot diagonalen men befinner sig sällan varaktigt på diagonalen, då vi oftast i dessa sammanhang har att göra med stegvisa utve cklingsprocesser.
Exemplen i figur 7:4 visar på den olikartade utveckling mellan kontaktbehov och tillgänglighet som skilda regioner kan uppvisa. Av de utvalda regionerna har en anpassning skett för tre stycken, medan två avlägsnar sig från ”jämviktsläget” och tre regioner förblivit i huvudsak indifferenta. Som helhet för regionsystemet har emellertid en anpassning skett.
8. Modeller över alternativa region— och transportsystem
I följande del av arbetet skall några av de över 250 modellförsök som genomförts presenteras. Dessa försök har som syfte att belysa effekter av skilda regionalpolitiska insatser gällande kontakt- och resemöjligheterna i Sverige. De insatser eller förändringar som har testats omfattar såväl regional omfördelning av kontaktberoende befattningshavare som olika former av utbyggnad eller förändring i de mellanregionala transportsyste— men i landet samt slutligen kombinationer av nämnda åtgärder. Då valet av synsätt påverkar det resultatmässiga utfallet har även här de olika modellförsöken utvärderats utifrån varierande metoder och premisser. Modellförsöken bör betraktas som exempel på vad olika åtgärder får för konsekvenser på kontaktmöjligheterna i landet och följaktligen inte uppfattas som förslag till framtida eller tänkbara regionalpolitiska insatser.1
8.1 Regionsystem — total tillgänglighetsprofil
Man kan tänka sig en mängd olika utseenden på det regionala stadssystem som kommer att existera vid någon tidpunkt längre fram i tiden. Hur det kommer att se ut är bl. a. beroende av den inriktning statsmakterna låter den regionala utvecklingsprocessen få. Ytterlighetsriktningarna är en
stegrad koncentration till de nuvarande storstadsområdena respektive en kraftfull satsning på mindre centra. Mellan dessa ytterligheter kan sedan en rad olika varianter tänkas.
För den fortsatta diskussionen har en indelning igrupper av landets A-regioner företagits. Grupperna benämns A, B, C och D. Stockholm samt Göteborg och Malmö utgör två separata grupper.1
Grupp A skulle kunna vara ett rimligt alternativ vid satsning på uppbyggnad av ett nät av s.k. storstadsaltemativ som dels kan avlasta nuvarande storstadsregioner, dels stötta utvecklingen i olika delar av landet. På orterna i denna grupp har det också från statens sida hittills satsats eller skall satsas i betydande utsträckning. De är redan relativt stora och/eller har redan nu en ganska hög tillväxttakt. Orterna i grupp C är av ungefär samma slag som i grupp A men av en ”lägre dignitet”. De är inte fullt lika stora eller har inte samma tillväxttakt, och satsningen på dem från statsmakternas sida har hittills inte varit lika stor. De skulle emellertid kunna utgöra ett slags "reservorter" för framtida storstadsal- ternativ.
Grupp B rymmer primära centra som har det gemensamt att de är närbelägna nuvarande storstadsregioner. Några av dem har en förhållande- vis stark tillväxtkraft under inflytande av storstädernas spridningseffek- ter. Gruppen D utgörs av resterande mindre A—centra i landet.
Till en och samma grupp har hänförts Göteborg och Malmö. De är visserligen från vissa utgångspunkter ganska olika,2 men utgör dock de största stadsområdena efter Stockholm — klart distanserande efterföljan- de orter. Stockholmsregionen får ensam bilda en ”grupp”. Regionen är, i jämförelse med alla andra regioner i landet, helt outstanding ur de flesta synvinklar.
Gemensamt för de sysselsättningsmodeller som behandlas i fortsätt- ningen är att kontaktbehovet i riket antages öka med 100 % från läget 1970. Tidpunkten för när denna ökning har kommit till stånd preciseras inte. Det är i samtliga fall endast ökningen (tillskottet) av kontaktbeho- vet som fördelas enligt olika alternativ. Inga absoluta minskningar i någon region tänkes förekomma.
Modellerna 2 (storstadsmodellen) och 4 (decentraliseringsmodellen) är ytterlighetsexempel med förhållandevis extremt valda antaganden om den framtida Sverigemodellen i syfte att ge relief åt problemställningen. Modell 3 (storstadsalternativmodellen) kan ses som mera anknuten till rådande regionalpolitiska målsättningar. De olika modellerna med antagna
Grupp A: Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Borlänge/Falun, Karlstad, Örebro, Norrköping, Linköping och Jönköping (10 A-regioner) Grupp B: Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Trestad (Uddevalla, Trollhättan] Vänersborg), Borås samt Helsingborg (7 A-regioner) Grupp C: Östersund, Skövde, Halmstad, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Kristianstad (7 A-regiOner) Grupp D: Resterande 43 mindre A-regioner. (Se karta i bilaga 1) Jämför förslaget till indelning av landets kommuner i olika
2 kategorier.
Jfr. M-G Engström, Regional arbetsfördelning. Lund 1970.
ökningar presenteras i figurerna 8: la—8: lb. Cirkelytorna anger slutläget, medan de svarta cirkelsektorema visar hur stor del av slutläget som ökningen utgör.1 (Jfr också tabell 8.1 .)
Alternativ 0 (status quo) utgör utgångspunkt vid jämförelserna med de olika utvecklingsmedellerna 1—6. Bakom O-alternativet ligger följande enkla förutsättningar. Varje region tilldelas lika stor andel av den antagna ökningen av kontaktbehovet i riket som den hade 1970. Det sker därvid ingen omfördelning av kontaktbehovet mellan regionerna. Det innebär vidare att varje region ökar med samma procentuella värde _ i detta fall således 100. Självfallet resulterar ökningarna i stora skillnader iabsoluta tal mellan regionerna — exempelvis erhåller Stockholm 1 710 000 enheter medan Tranåsregionen får 8 000. Modellen motsvarar således det regionala system som rådde i landet 1970. Alternativ ] (trend) utgörs av en enkel trendframskrivning för varje enskild region som baserats på respektive regions utveckling av kontakt- behovet mellan 1960 och 1970. Det innebär att varje region får ett individuellt relaterat tillskott, men att totala ökningen för samtliga regioner fortfarande uppgår till 100 %. Som exempel kan nämnas att Stockholm i detta alternativ erhåller närmare 40 % av den totala ökningen.
I alternativ 2 (storstad) antas ökningen till stor del koncentreras till storstadsregionerna och därutöver till övriga större regioner. Stockholm får 45 % av totala ökningen i riket, medan Göteborg och Malmö tilldelas tillsammans 20 %. Sedan får i tur och ordning grupperna B, A och C de relativt sett största tillskotten. Övriga 43 regioner får endast 3 procenten- heter av totala ökningen.
Antagandena i alternativ 3 (storstadsaltemativ) är följande. Orter tillhörande grupp A och B får de relativt sett största ökningarna, därefter grupp C. Anledningen till detta år att grupp A rymmer sådana orter som redan nu är förhållandevis stora, med god tillväxtkraft och vilka statsmakterna satsat på. Orterna i grupp B ligger nära storstadsregionerna och får därigenom del också av dessas spridningseffekter. Storstadsregio- nerna och i synnerhet Stockholm får mindre procentuella ökningar genom medvetna bromsningsaktioner (utflyttning av statlig verksamhet, samråd i lokaliseringsfrågor, opinions- och värderingsaspekter etc). Små ökningar antas de övriga A—centra också erhålla som grupp betraktat men de drabbas av relativ tillbakagång.2
1 De ökningstal (den tillväxt) som ges till olika grupper av regioner får ses som ett genomsnitt för respektive regiongrupp. Varje region borde således ha tilldelats, efter olika kriterier i de skilda modellerna, ett speciellt värde. För att underlätta ett annars relativt omfattande arbete har därför olika regiongrupper bildats. Inom en regiongrupp kan man finna sådana regioner som sannolikt kommer att tillväxa kraftigt, medan andra ökar måttligt, stagnerar eller minskar. Trots detta kommer samma relativa värde på ökningen att tilldelas samtliga regioner i en speciell grupp (gäller ej alternativ 1 och 6, se mera nedan). 2 Effekterna på kontaktmöjligheterna av den av de svenska statsmakterna beslutade omflyttningen av statlig verksamhet och den därigenom manifesterade målsättningen att utveckla ett antal större städer i landet till s. k. storstadsaltemativ kan i vissa delar sägas komma att testas i denna tredje modell.
Hola cirkulytan anger slutläget år X. cirkesektorn anger ökningsandelen.
Figur 8: Ja Den antagna kontaktbehovsökningens regionala fördelning enligt alter— nativ 0—2. Ytproportionella cirklar. Kontaktbehovets regionala fördelning 1970 visas i kartan överst till vänster.
Hola cirkelytan anger slutläget år X. Cirkesektorn anger
ökningsandelon.
Figur 8:1b Den antagna kontaktbehovsökningens regionala fördelning enligt alternativ 3—6. Ytproportionella cirklar.
Tabell 8.1 Fördelningen av den antagna ökningen av kontaktbehovet på regioner och regiongrupper. ' (Absoluta tal i 1 OOO-tal.)
Stock- Göte- Grupp Hela holm borg riket Malmö A B C D
Utgångsläge I 9 70
Absoluta tal ] 710 740 664 457 255 706 4 532 Procentandel 37,7 16,3 14,7 10,1 5,6 15,6 100,0 Alternativ 0 Antagen ökning Absoluta tal 1 710 740 664 457 255 706 4 532 Procentandel 37,7 16,3 14,7 10,1 5,6 15,6 100,0 Motsv. rel. ökn. av 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Läge år X Absoluta ta] 3 419 1480 1328 914 510 1412 9 064 Procentandel 37,7 16,3 14,7 10,1 5,6 15,6 100,0
Alternativ 1 Antagen ökning
Absoluta tal 1791 810 706 365 269 591 4 532 Procentandel 39,5 17,9 15,6 8,1 5,9 13,0 100,0 Motsv. rel. ökn. av 104,8 109,4 106,3 79,9 105,3 83,8 100,0 Läge år X Absoluta tal 3 500 1 550 1 370 822 524 1 297 9 064 Procentandel 38,6 17,1 15,1 9,1 5,8 14,3 100,0 Alternativ 2 Antagen ökning Absoluta tal 2 039 906 725 544 181 136 4 532 Procentandel 45,0 20,0 16,0 12,0 4,0 3,0 100,0 Motsv. rel. ökn. av 119,3 122,5 109,2 119,0 71,0 19,3 100,0 Läge år X Absoluta tal 3 749 1 646 1 389 1 001 437 842 9 064 Procentandel 41,4 18,2 15,3 11,0 4,8 9,3 100,0
Alternativ 3 Antagen ökning
Absoluta tal 816 770 1 360 725 408 453 4 532 Procentandel 18,0 17,0 30,0 16,0 9,0 10,0 100,0 Motsv. rel. ökn. av 47,7 104,1 204,7 158,6 159,8 64,2 100,0 Läge år X
Absoluta tal 2 525 1510 2 024 1 182 663 1 159 9 064 Procentandel 27,9 16,7 22,3 13,0 7,3 12,8 100,0
Alternativ 4 Antagen ökning
Absoluta tal 544 453 816 453 453 1 813 4 532
Procentandel 12,0 10,0 18,0 10,0 10,0 40,0 100,0 Motsv. rel. ökn. av 31,8 61,3 122,8 99,0 177,6 256,8 100,0 Läge år X
Absoluta tal 2 253 1 193 1480 910 708 2 519 9 064
Procentandel 24,9 13,2 16,3 10,0 7,8 27,8 100,0 1 Grupp A: Luleå, Umeå, Sundsvall, Gävle, Borlänge/Falun, Karlstad, Örebro,
Norrköping, Linköping och Jönköping (10 A-regioner)
Grupp B: Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Trestad (Uddevalla, Trollhättan/ Vänersborg), Borås samt Helsingborg (7 A-regioner) Grupp C: Östersund, Skövde, Halmstad, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Kristianstad (7 A-regioner) Grupp D: Resterande 43 mindre A-regioner
1 Norrland utgörs här av A-regionerna 56 t. o. m. 70.
Stock- Göte- Grupp Hela holm borg ___—— riket Malmö A B C D
Alternativ 5 Antagen ökning
Absoluta tal 861 680 1 369 634 399 589 4 532 Procentandel 19,0 15,0 30,2 14,0 8,8 13,0 100,0 Motsv. rel. ökn. av 50,4 91,9 206,1 138,8 156,2 83,5 100,0 Läge år X
Absoluta tal 2 571 1420 2 033 1092 654 1 295 9 064 Procentandel 28,4 15,7 22,4 12,0 7,2 14,3 100,0
Alternativ 6 Antagen ökning
Absoluta tal 1437 925 864 535 275 495 4 532
Procentandel 31,7 20,4 19,1 11,8 6,1 10,9 100,0
Motsv. rel. ökn. av 84,1 125,0 130,1 117,0 107,9 70,2 100,0 Läge år X
Absoluta tal 3 147 1665 1 528 992 531 1 201 9 064 Procentandel 34,7 18,4 16,9 10,9 5,9 13,3 100,0
Alternativ4 (decentralisering) är en variant inriktad på en kraftig regional decentralisering, en strävan alltså att få ett nät över hela riket med ett större antal mera jämnstora orter. Här förutsättes således de minsta orterna (grupp D) få den relativt största ökningen, därefter grupp C samt grupperna A och B. Minst tillskott får storstadsregionerna och speciellt Stockholm.
Alternativ 5 (Norrland) är en starkt Norrlandsinriktad modell. Avsik- ten med denna är att belysa effekterna av betydande insatser för att bygga upp en storstad samt ett antal storstadsaltemativ i Norrland.1 Även övriga A—centra i Norrland ges förhållandevis stora tillskott. Av den antagna ökningen tilldelas Umeå fem procent, vilket motsvarar en relativ tillväxt med 420 %. Regionen skulle år Xbli av samma storleksordning som Malmö av år 1970. Tillsammans får Norrlandsregionerna 22 % av hela ökningen i riket. 1970 hade dessa sammanlagt något över 10 % av det totala kontaktbehovet i landet. I alternativ 6 (prognos) beskrivs en fördelning av ökningen av kontaktbehovet på olika regioner på det sätt författarna finner utveck- lingen sannolik, med hittills kända tendenser och beslutade åtgärder som underlag.
Med utgångspunkt i de ovan redovisade modellerna över sysselsätt— ningens regionala tillväxt och omfördelning i Sverige har konsekvenserna av ett förverkligande av dessa modeller för skilda regioners kommunika- tionsstandard beräknats. Till en början ligger 1970 års kommunikationer fast medan sysselsättningsfördelningen förändrats. Beräkningarna har genomförts efter den ”totala tillgänglighetens princip”.
Av beräkningarna framgår att modell 2, dvs. snabb storstadstillväxt är det från kontaktkostnadssynpunkt ”billigaste” alternativet. Antalet mellanregionala resor ”minimeras” samtidigt som de i 1970 års kommu- nikationsnät effektivaste länkarna utnyttjas mest. Trendalternativet
Figur 8:2 Regionala kontaktmöjlighetsvariationer enligt den totala tillgänglighe— tens princip vid förändringar i kontaktbehovet enligt alternativ 2 (storstadsmodel- len) [vänstra kartan] och alternativ 3 (storstadsalternativmodellen) [högra kartan] ikombination med I 9 70 års kommunikationsstruktur.
Anm. Högt indextal = låg kontaktkostnad.
(modell 1) ger näst modell 2 de lägsta kontaktkostnaderna. Detta alternativ innebär en 9-procentig kostnadsökning jämfört med modell 2. Efter dessa båda alternativ kommer modell 0 (status quo) och 6 (prognos) vilka rymmes inom i det närmaste samma kostnadsram. Ordningen mellan resterande modeller blir 3 (storstadsaltemativ) med en merkostnad av 26 %, 5 (Norrland) med 36% och 4 (decentralisering) med 45 %, i förhållande till modell 2. Systemeffekten från kostnadssyn- punkt är sålunda betydande vid omlokalisering av kontaktbehovet.
Konsekvenserna vad gäller relativt läge för de enskilda regionerna av de tänkta variationerna i sysselsättningsfördelningen innebär i stort att modellerna 0, 1, 2 och 6 skiljer sig mycket lite inbördes. Modell 6 (prognos) förbättrar det kommunikationsmässiga läget för regionerna i Syd- och Mellansverige jämfört med Stockholm medan Norrland intar samma relativa läge i samtliga av dessa fyra modeller. Av resterande tre modeller ger modell 4 (decentralisering) en liten relativ förbättring för i stort sett samtliga regioner (jämfört med Stockholm) medan modell 5 (Norrland) leder till något lägre standard för Sydsverige och något högre för Nordsverige. Förändringarna i relativt läge mellan de skilda regionerna i landet är dock av mycket ringa storleksordning i de olika modellerna vilket pekar på hur avgörande regionernas geografiska läge, kommunika- tionsnätens uppbyggnad och transportföretagens taxesättningar är för regionernas kontaktmöjligheter sedda från den totala tillgänglighetens princip. (Se fig. 8: 2.)
8.2 Transportsystem — total tillgänglighetsprofil
Som har framgått av redovisningen ovan påverkar omfördelning av sysselsättningen i ringa utsträckning regionernas inbördes relativa läge sett från den totala tillgänglighetens princip. Av intresse är då att studera i hur hög grad förändringar i kommunikationsstrukturen påverkar resemöjligheterna i olika delar av landet. De förändringarna som genomföres testas mot de sysselsättningsmodeller som tidigare beskrivits.
8.2.1 Ökad medelhastighet i vägnätet
Ett modellförsök avser att belysa konsekvenserna av skilda tidsmässiga restriktioner när det gäller framkomligheten på vägarna. Effekterna av en höjning av medelhastigheten på de svenska vägarna från 70 km i timmen till 90 km i timmen har därför kartlagts i modellförsök. Det bör understrykas att det här rör sig om en generell förändring. I verkligheten är hastighetsbegränsningarna differentierade beroende på vägstandard, trafikintensitet m. fl. faktorer.l
I status quo-modellen innebär en höjning av medelhastigheten från 70 till 90 km i timmen en sänkning av totalkostnaderna för kontaktverk- samheten i landet med ca 12 %. Av jämförda modeller påverkas storstadsmodellen minst av hastighetsförändringen (ll %) medan effek- terna blir störst i decentraliseringsmodellen där kostnadsreduktionen uppgår till 15 %.
De regionala konsekvenserna i status quo-modellen innebär att så gott som samtliga regioner förbättrar sitt läge jämfört med Stockholm vilket är naturligt då Stockholm innehar de bästa kollektiva resemöjligheterna
[ Sedan dessa försök genomförts har de svenska statsmakterna aviserat begräns- ning av godstransporterna med lastbil på vägarna. Denna åtgärd torde till en del höja genomsnittshastigheten på de svenska vägarna för privatbilister på tjänsteresa. Försöken nedan kan till viss del således betraktas som ett test på vad denna form av förändringar kan få för konsekvenser på de regionala kontaktmöjligheterna i landet.
och alltså inte är lika beroende av vägnätets framkomlighet som övriga regioner. De största förbättringarna får ett bälte av regioner från västra Götaland och Svealand till sydöstra Norrland (fig. 8: 3a). Det aktuella bältet har en relativt hög regiontäthet samt saknar goda flygförbindelser. Även östra Götalandskusten samt ytterligare ett mindre antal regioner i Mellan- och Sydsverige uppnår förbättringar. Norrland — från Sundsvall och norrut — får sin situation obetydligt förändrad ijämförelse med Stockholm men försämrad i förhållande till övriga landet. Även regioner i Norrland är starkt beroende av snabba kollektiva förbindelser framför allt via flyget och därför mindre ”känsliga” för medelhastigheten ivägnätet. Det kan emellertid observeras att Norrland under hastighetsbegränsnings- perioderna i Sverige i relativt stor utsträckning fått bibehålla högre tillåtna hastigheter på vägarna för att minska ner tidsavstånden framför allt inom landsdelen. Åtgärderna har därvid alltså varit selektiva med syftet att inte ytterligare förvärra Norrlands redan tidigare ogynnsamma läge.1
De största vinsterna av en decentralisering av kontaktbehovet kombi- nerad med en höjning av medelhastigheten gör regioner i norra Götaland och mellersta Svealand. Detta beror till stor del på regiontätheten och de relativt korta avstånden mellan de aktuella regionerna. Norrland får en svagare tillväxt i kommunikationsstandard i absoluta tal även om den procentuella förbättringen är likartad den i övriga landet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att hastighetsbegränsningar i vägnätet ökar skillnaderna i kommunikationsstandard mellan framför allt Stockholm och övriga landet vilket skulle kunna tolkas så att hastighetsbe- gränsningar i vägnätet får centraliseringsbefrämjande verkningar. Ju lägre hastighet i vägnätet, desto större roll spelar de kollektiva färdmedlen. Dessa i sin tur koncentreras till stora orter och då främst Stockholm. Vid minskad framkomlighet i vägnätet ökar behovet för informationsberoen- de funktioner att söka sig till kollektivtransportmässigt centrala orter, främst Stockholm. Begränsningar i framkomligheten på vägarna måste, om inte skillnaden i transportstandard mellan regionerna i landet skall accentueras, kombineras med förbättrade resemöjligheter med kollektiva transportmedel.
8.2.2 Sänkta flygbiljettpriser
En generell åtgärd inom taxesättningen skall också prövas. Den innebär att samtliga flygpriser halveras. Förändringen får inte en helt generell karaktär regionalt sett då flera regioner i landet saknar flygplats och därmed direkt anslutning till inrikesflygnätet. Sänkningen av flygpriserna gäller såväl det reguljära inrikesflyget som linjetaxiverksamheten i hela landet.2
2 Sedan dessa försök genomförts har ny taxesättning på det svenska reguljära inrikesflyget presenterats och trätt i kraft. Dessa förändringar i taxoma slår emellertid olika beroende på avståndet mellan flygorterna. Ändringarna i modell- försöken nedan torde dock kunna ge en viss uppfattning om taxeändringars effekter totalt sett och sett ur regional synvinkel.
1 Högsta tillåtna hastig- het för bussar höjs 1 maj 1974 från 70 km/tim. till 90 km/tim. Modell— försöken med höjda väghastigheter för per— sonbilar kan ge vissa indikationer på vilka effekter ovannämnda åtgärd kan få på den regionala tillgänglighe- ten i landet.
En halvering av flygpriserna leder i detta fall till en sänkning av kontaktkostnaderna för konsumenterna med närmare 20% i status quo—modellen. Det innebär att denna taxeåtgärd får större effekter för landet som helhet än en höjning av medelhastigheten från 70 till 90 km i timmen på vägarna. Regionalt blir konsekvenserna emellertid nära nog helt motsatta vad som var fallet med 90 km-i-timmenmodellen. Så gott som samtliga regioner i landet med undantag för delar av Norrland (Sundsvall och norr därom) och Karlstad får sin situation försämrad i jämförelse med Stockholm. Huvudstaden, som utgör den centrala noden i flygnätet, drar jämte Norrland störst nytta av en taxesänkning av denna art (fig. 8: 3c).
Det halverade flygpriset i kombination med sysselsättningsmodell 3 (storstadsalternativet), ger en total förändring (som beror på halveringen av flygpriset) av samma storleksordning som ovan (20 %). Regionalt får Stockholm, Karlstad, sydligaste Sverige och Norrland en något förbättrad situation jämfört med övriga landet. För regioner i avsaknad av flyg exempelvis Örebro, Mjölby och Linköping registreras en kraftig relativ försämring i kommunikationsstandard. Detta beror på att resemöjlighe- terna mellan storstadsalternativen är betydligt sämre än mellan dessa regioner och Stockholm. Vid en omfördelning av sysselsättningen till storstadsalternativen försämras kontaktmöjligheterna markant för de omflyttzde. Då flygförbindelser i de flesta fall saknas för direktresa mellan r.ämnda regioner påverkas de dessutom relativt sett ogynnsamt av sänkta :lygpriser. Helt naturligt ger en kombination av tillskott i sysselsättningen och sänkta flygpriser stora förbättringar för många regioner En decentralisering av sysselsättningen minskar dock effekten av lägre flygpriser för framför allt Norrland och södra Sverige, då dessa områder saknar goda flygförbindelser med de storstadsaltemativ som här får motta stora delar av tillväxten i sysselsättningen.
Erfarenleterna från de modellförsök som genomförts med generella förändriigar i resemöjligheterna i form av höjd medelhastighet ivägnätet och sänlta flygpriser visar att systemvinsten i form av lägre kontaktkost- nader vrrierar påtagligt med olika typer av förändringar och att den regionalt omfördelningen i kommunikationsstandard blir betydande beroendz på vilka åtgärder som vidtages. En dragkamp mellan Stockholm och i viss mån perifera delar av landet,b1. a. Norrland och sydligaste Sverige å ena sidan och övriga landet å den andra, kan i vissa stycken urskiljas En generell satsning på kollektivtrafiken inom ramen för det
Figwr 8.3 Regionala kontaktmöjlighetsvariationer enligt den totala tillgänglig- hetezns princip vid ändring av antagen medelhastighet för bil i kombination med 1970 års kontaktbehovsfördelning [karta a] respektive storstadsaltemativmodeIIen (3) likartcb]. Anm.: Högt indextal = låg kontaktkostnad.
Regiionalz kontaktmöjlighetsvarzationer enligt den totala tillgänglighetens princip vid :ändrizg av flygpriset till hälften i kombination med 1970 års kontaktbehovsför- delning [larta 6] respektive storstadsalternativmodellen (3) [karta d ]. Anm.: Higt indextal = låg kontaktkostnad.
kommunikationsnät som idag härskar gynnar Stockholm, Norrland och södra Götaland medan en förbättring av bilens framkomlighet stärker övriga delar av landet.] Motsatt gäller då att en höjning av biljettpriser på kollektiva färdmedel i första hand drabbar Stockholm, i andra hand och i praktiken främst Norrland och Sydsverige. En decentralisering av sysselsättningen försämrar framförallt Norrlands kontaktmöjligheter i det fall decentraliseringen inte kombineras med välanpassade flygförbindelser till och mellan infly ttningsregionema.2
Här har inte gjorts några försök med generella förändringar i buss- respektive tågtrafiken. Mycket talar emellertid för att Stockholm vid exempelvis taxesänkningar skulle stärka sin ställning även då eftersom en koncentration av jämvägsförbindelserna (inkl. buss) har skett under 1960-talet och redan utan hänsyn till kontaktbehovets fördelning gett Stockholm tätplatsen som järnvägsnod. Nya former av järnvägstrafik exempelvis snabbtåg av olika slag men även expressbusstrafik kommer, om de används enligt det mönster som karaktäriserar kollektivtrafiksituationen idag, att förstärka skillnaderna mellan de största städerna och det övriga landet från kontaktsynpunkt.3 Expressbuss- och inrikesflygnätet (med differentierad flygplansstorlek) kan dock relativt lätt anpassas till dagens fördelning och en framtida omfördelning av efterfrågan på resemöjligheter i landet. (Jfr nedan.)
8.2.3 Alternativa utbyggnader av inrikesflygnätet
I det följande skall ett antal selektiva åtgärder testas såväl från hela landets utgångspunkt som från de enskilda regionernas. Försöken begränsas till att gälla inrikesflygförbindelser. Motsvarande försök med förändrade järnvägsförbindelser (snabbtåg m.m.), ett utbyggt express- bussnät etc. kan i princip göras på samma sätt. Nedan presenteras tre olika typer av utbyggnad av flygnätet i Sverige och de konsekvenser detta för med sig för skilda regioner. Tidtabellerna för de nya turerna är konstruerade så att vistelsetiden i besökta regioner om möjligt skall uppgå till 8 timmar. Avresa får icke ske före 06.00 och hemkomst skall ske senast 23.00. I övrigt ligger den redan befintliga inrikesflygtidtabellen kvar liksom järnvägs-, buss- och bilförbindelser.
I första modellförsöket får regioner som år 1970 saknade inrikesflyg, och dessutom var mindre gynnade kommunikationsmässigt, direkta flygför-
1 Den ”energikris” som inträffat under senare tid och som bland vissa bedömare väntas leda till kraftigt höjda bensinpriser (även fortsättningsvis) kommer i det fall de förverkligas främst att drabba från kollektiv trafiksynpunkt mindre gynnsamt belägna regioner och kan om den inte motverkas genom en kraftigt utbyggd kolzlektivtrafik sannolikt utgöra en centraliseringsbefrämjande faktor. Alla förbättringar av resemöjligheterna får oavsett var de sätts in positiva effekter i samtliga delar i landet mätt i absoluta tal. Skillnaderna uppkommer då förändringarna mätes i relativa tal vilka avslöjar de olika regionernas inbördes relativa läge före och efter en förändring. Då trafikunderlaget i dag endast "tillåter” mer avancerade förbättringar inom kollektivtrafiken (främst järnvägen) mellan större stadsregioner torde utvecklingen genom införandet av sådana förbättringar förstärkas i samma riktning som under den senaste lO-årsperioden.
Figur 8:4 Hypotetisk utbyggnad av inrikesflygnätet till sex mindre regioner. (Infälld karta.)
Regionala kontaktmöjlighetsvariationer enligt den totala tillgänglighetens princip vid utbyggnad av flygnätet till 6 mindre regioner i kombination med 1970 års kontaktbehovsfördelning [vänstra kartan] respektive storstadsalternativmodellen (3) [högra kartan].
Anm.: Högt indextal = låg kontaktkostnad.
bindelser med Stockholm morgon och kväll. Det rör sig här om relativt perifera regioner i gräns- eller kustlägen samt en inlandsregion i Norrland.1 Förbindelserna antas uppehållas med jetflyg och utgår från respektive ankommer till Bromma flygplats i Stockholm (figur 8: 4).
1 Västervik, Uddevalla, Åmål, Mora, Hudiksvall och Sollefteå. Två regioner — Västervik och Sollefteå — har efter 1970 fått flygförbindelser med bl. a. Stockholm genom linjetaxianslutning.
Försök med denna begränsade utbyggnad syftar till att belysa effekterna av ett mer vittförgrenat flygnät, som trafikeras av en storleksdifferentierad flygplansflotta. Passagerarunderlaget i de aktuella regionerna är otillräckligt för att ekonomiskt motivera trafik med den typ av flygplan som inrikesflyget (det reguljära) idag förfogar över. De två regioner av de här utvalda, som redan fått flygförbindelser även i praktiken, beflygs idag med mindre plan genom 5. k. linjetaxiflyg.1
Resursökningen jämfört med 1970 mätt i antal flygturer uppgår i detta modellförsök till drygt 6 %. Någon kapacitetsgradering efter flygplans- storlek har då inte gjorts. Systemeffekten för konsumenterna av detta tillskott i flygförbindelser stannar vid en nedgång med 1 1/2% av de totala kontaktkostnaderna.
De regionala effekterna i status quo-modellen uppkommer inom geografiskt begränsade områden kring de nyetablerade flygplatserna. Stockholm förstärker sin ställning ytterligare något medan de nyblivna flygregionerna helt naturligt noterar de största förbättringarna. I förhållan- de till omgivningen förblir dock dessa regioner trots de nya förbindelser- na något underlägsna från kontaktsynpunkt beroende på det svaga utgångsläget. Det kan också konstateras att grannregioner till de sex endast i ett fall (Trollhättan/Vänersborg vid Uddevalla) fått en förbätt- ring medan det i två fall till och med resulterat i en smärre försämring relativt sett (jämfört med Stockholm). Den region som fått de största fördelarna av förändringen är Uddevalla som tidigare saknat närhet till flygplats och som mellan 1960 och 1970 till och med gått tillbaka kommunikationsstandardmässigt i absoluta tal.
I övriga sysselsättningsmodeller blir effekterna av de introducerade flygförbindelserna i det närmaste likartade från total systemsynpunkt. Även sett från regional synpunkt är effekterna små i de olika modellerna (figur 8: 4). Minsta förbättring för de nya flygregionerna uppnåsimodell 3 (storstadsalternativmodellen) och modell 4 (decentraliseringsmodellen) medan de största förbättringarna uppnås i storstadsmodellen (2). Här framtonar en del av den problematik som en decentralisering av sysselsättningen kan ge upphov till i det fall en förändringi kommunika- tionsstrukturen inte vidtas samtidigt. Trots att en stor del av tillväxten i sysselsättningen i modell 3 och 4 kommer geografiskt närmare de sex här studerade regionerna resulterar den genom uppläggningen av de kollektiva transportmedlens linjenät och tidtabelleri sämre kontaktmöjligheter än vid en koncentration av sysselsättningen till en geografiskt mer avlägsen men kommunikationsmässigt närbelägen region.
Målsättningen med det andra modellförsöket med utbyggt flygnät är att ge framför allt Norrland snabbare och direkta förbindelser med större städer i Mellan- och Sydsverige. Jetförbindelser morgon och kväll sammanbinder här Luleå, Umeå och Sundsvall med utöver Stockholm, Göteborg och Malmö (den senare regionen via Stockholm) även Örebro, Norrköping och Jönköping. Örebro har följaktligen tillkommit som
1 Genom samarbetet mellan Linjeflyg och Crownair har även det reguljära inrikesflyget nu mindre plan till sitt förfogande.
flygregion. Samtliga turer till Stockholm förläggs på Arlanda (fig. 8: 5). De nya turerna (16 st) representerar en ökning av 1970 års flygprogram med drygt 8%. Systemeffekten av denna utbyggnad innebär en drygt lO-procentig sänkning av de totala kontaktkostnaderna i landet. Denna utbyggnad skulle kunna ses som en regionalpolitisk stödform för att skapa gynnsammare Iokaliseringsbetingelser i Norrland från kontaktsyn- punkt.
Den aktuella utbyggnaden ger som systemeffekt de största förbättring- arna i de så kallade decentraliseringsmodellerna (3, 4, 5). 1 modell Norrland (5) uppnås de påtagligaste förbättringarna eller en sänkning av kostnaderna med drygt 15 %. Därnäst kommer storstadsalternativmodel- len (3) och decentraliseringsmodellen (4). Minsta effekt får utbyggnadeni storstadsmodellen (2) (knappt 10 %). Det bör påpekas att kostnads- minskningen är relaterad till respektive modell före och efter utbyggna— den av flygnätet. Kostnadsökningarna vid decentraliseringen av sysselsätt- ningen i de olika modellerna jämfört med status quo reducerar ovannämnda kostnadsminskningar.
De regionala konsekvenserna är betydligt större än i tidigare försök (fig. 8: 5)'. I status quo-modellen (0) noteras endast Kalmarregionen för någon märkbar relativ försämring ijämförelse med Stockholm genom den vidtagna utbyggnaden av flygnätet medan en rad regioner får mycket påtagliga förbättringar. Till skillnad från utbyggnaden av flygnätet i det första modellförsöket får de nya linjerna och turerna i detta fall positiva effekter även i grannregioner till de primärt gynnade regionerna. Att denna effekt inte uppträdde i det första försöket torde bero på att de där utvalda nya ”flygregionerna” var mindre och intog ett mycket perifert läge i landet samtidigt som angränsande regioner redan var utrustade med flygplats. I den nu aktuella modellen ovan har endast en ny flygplats (Örebro) tillkommit och det i ett område som var i avsaknad av anslutning till inrikesflygnätet. Området erbjuds nu en rad nya resemöjligheter. Övriga förbindelser stärker endast redan befintliga flygregioner som redan tidigare utgjort anslutningsalternativ för angränsande regioner. Den största fördelen av de nya förbindelserna drar i detta fall Norrland och då främst Sundsvall — Härnösand, Umeå och Luleå som höjer sin standard med upp till 15 indexenheter (till 45) vilket för upp dessa regioner i närheten av medelgod riksnivå. En klart gynnsammare position får även Östergötland och norra Småland, Göteborg, Västergötland och mellersta Svealand medan södra och sydöstra delarna av landet står stilla relativt Stockholm.
I storstadsmodellen (2) blir fördelarna av förändringen jämfört med status quo-modellen (0) något mindre i mellersta och södra Sverige medan Norrland får en obetydlig ökning i antalet indexenheter utöver det tillskott som landsdelen fick i status quo-modellen. Detta beror på Norrlands starka bindning till Stockholm. Emellertid är utgångsläget överlag något lägre (lägre indexvärde) i storstadsmodellen varför slutpositionen ändå inte når upp till samma relativa läge som i status quo-modellen.
Flygförbindelserna mellan Norrland och Stockholm samt i viss mån
Figur 8: 5 Hypotetisk utbyggnad av inrikesflygnätet genom direkt anknytning mellan de större regionerna iNorrland och ett antal regioner i Mellansverige. (Infälld karta.)
Regionala kontaktmöjlighetsvariationer enligt den totala tillgänglighetens princip vid u tbyggnad av flygnätet med Norrland i kombination med 19 70 års kontaktbehovs- fördelning [vänstra kartan] respektive Norrlandsmodellen ( 5 ) [högra kartan ].
Anm.: Högt indextal = låg kontaktkostnad.
Göteborg är redan förhållandevis goda medan resemöjligheterna mellan Norrland och Svealand samt Götaland är betydligt mindre utvecklade bl. a. beroende på omstigningsproceduren mellan Bromma och Arlanda i Stockholmsregionen. Tillskottet i form av de nya tvärförbindelserna öppnar nu en mängd nya resvägar och får helt naturligt de största effekterna i kombination med en tillväxt i de på detta sätt sammankopplade s. k. storstadsalternativen.
I de s.k. decentraliseringsmodellerna (3, 4, 5) får följaktligen
flygnätsutbyggnaden betydligt starkare positiva effekter än i centraliseringsmodellerna (1, 2) sett ut övriga landets synvinkel och då främst mellersta och norra Götaland, mellersta Svealand och Norrland. l Norrlandsmodellen (5) blir emellertid de nya flygförbindelserna gynnsammare för de direkt berörda Götalands- och Svealandsregionerna än för Norrland självt som registrerar samma effekter av de nya flygförbindelserna i samtliga tre decentraliseringsmodeller. l absolut läge ger modell 5 dock Norrland en något högre standard än i övriga modeller. (Se figur 8: S.)
Sammanfattningsvis kan konstateras att Norrland genom den vidtagna utbyggnaden av flygnätet får en position som är likartad ett flertal andra regioner i landet. Sundsvall hamnar t. ex. på 29 plats (före exempelvis Malmö) av de 70 A-regioncentrerna, Umeå på delad 47 plats och Luleå på 52 plats. Däremot har sydöstra Götaland fallit tillbaka och uppnår indexvärden i paritet med Umeås.
I det tredje modellförsöket har en relativt kraftig utbyggnad av flygnätet genomförts. Därvid sammanbinds ett antal s.k. storstadsaltemativ med varandra och med Stockholm, Göteborg och Malmö (figur 816). Endast städer på mer än 300 km avstånd från varandra får direkt- eller mellanlandningsförbindelser (högst en mellanlandning) inbördes. Samtliga förbindelser med Stockholm har lagts på Arlanda flygplats. På de nya turerna används jetflyg. De nya förbindelserna är vidare anpassade till varandra så att ett maximalt antal omstigningsalternativ skall uppnås. Däremot har turerna inte speciellt anpassats till turerna i det tidigare etablerade flygnätet. Utbyggnaden innebär i detta fall en resursökning i antal turer med drygt 26 % jämfört med 1970.1 De totala kontaktkostnaderna sjunker efter utbyggnaden med drygt 20 % i status quo-modellen. Effekterna på regional nivå är framför allt av två slag. Å ena sidan har en allmän utjämning skett mellan Stockholm (inkl. Norrtälje, Uppsala och Enköping) och övriga landet. Endast två regioner intar nu ett sämre relativt läge än 1970 nämligen Kiruna och Kalmar. (Dessa regioner ingår inte i det nya flygnätet.) Å den andra sidan har utjämningen slagit olika så att vissa regioner fått kraftiga förbättringar medan andra endast i mindre utsträckning dragit någon fördel av de nya resemöjligheterna. I den förstnämnda gruppen hamnar de orter som sammanbundits via de upprättade flygförbindelserna samt grannregioner till nämnda orter. Ett bälte från Katrineholm—Norrköping i norr till Nässjö—Värnamo i söder inkluderande Borås och Falköping, ett annat bälte från Åmål—Arvika österut till Arboga och nordost över Gävle—Söderhamn—Hudiksvall till Härnösand—Sollefteå samt slutligen regionerna Malmö, Umeå och Luleå har fått sina positioner starkt framflyttade. Vissa regioner framför allt i 1 Då utb ad i _ Norrland har relativt sett förbättrat sitt läge med omkring 100 procent. staka fallyåuågtie" För flertalet övriga regioner har förbättringarna varit begränsade. vissa ”dubbleringar” Största effekterna får de nya förbindelserna imodell Norrland (5) där ”_,Ch någon ”(hink)" kontaktkostnaderna reducerats med 25 %. Då kostnaderna steg med 25 % for dessa mte gom
" _ . _ blir den reella resurs- genom omfordelmngen av sysselsättningen 1modell 5 jämfört med status ökningen mindre.
Figur 8: 6 Hypotetisk utbyggnad av inrikesflygnätet varvid ett antal större stadsregioner fär direktförbindelser med varandra. (Infälld karta.)
Regionala kontaktmöjlighetsvariationer enligt den totala tillgänglighetens princip vid en utbyggnad av flygnätet mellan större stadsregioner i kombination med 1970 års kontaktbehovsfördelning [vänstra kartan] respektive storstadsalternativmodel- len (3) [högra kartan].
Anm. : Högt indextal = låg kontaktkostnad.
quo, har utbyggnaden av flygnätet fört tillbaka totalkostnaderna för konsumenterna till ”utgångsläget”. Trots förbättringen är modell 5 ungefär 25 % ”dyrare” än modell 2 (storstad) som genom det utbyggda flygnätet sänker sina kostnader med cirka 19 %. Modell 4 resulterar i den jämnaste fördelningen av resemöjligheter i landet men kostnaderna totalt sett överstiger kostnaderna i modell 2 med 38 %. Modell 3 (storstadsaltemativ) ger en kostnadsökning som är endast hälften så stor
som i modell 4 men ger trots detta i stort sett samma utjämning av kommunikationsstandarden i landet (figur 8: 6). Huvuddragen i denna utjämning är desamma som i status quo-modellen, men ytterligare förstärkta. Västra och mellersta Svealand, nordöstra Götaland och delar av Norrland har fått mycket kraftiga förbättringar i relativt läge, i ett fall (Umeå) mer än en 100—procentig förbättring. Sundsvall—Härnösand men även Sollefteå, Umeå och Luleå samt Hudiksvall—Söderhamn intar positioner i paritet med ett flertal regioner i Sydsverige. En bidragande orsak till de stora förbättringarna är sannolikt att omstigning mellan Bromma och Arlanda inte längre är nödvändig i en rad relationer mellan norra och södra Sverige.
En svag utveckling uppvisar sydöstra Götaland som tidigare varit förhållandevis missgynnat och inte heller i detta modellförsök fått några nya förbindelser.
8.3. Modell försök enligt lokala tillgänglighetspro filen samt standard- profilen
Effekterna av förändrad regional sysselsättnings- och kommunikations- struktur har även analyserats utifrån den ”lokala tillgänglighetens princip”. Tillväxten av kontaktbehovet i landet har därvid fördelats enligt tidigare redovisade alternativ. Inledningsvis göres inga förändringari kommunika- tionsutbudet1 utan 1970 års kommunikationerligger fast.
Av de sju modellerna framstår storstadsmodellen (2) fortfarande som den effektivaste från systemsynpunkt. Kontaktmöjligheterna ökar jäm- fört med status quo-modellen (0) med 14 %. Den andra ytterligheten är decentraliseringsmodellen (4) där kontaktmöjligheterna i landet försäm- rasjämfört med status quo med 35 %.
Omfördelningen av sysselsättningen får betydligt större regionala konsekvenser i utjämnande riktning i den lokala tillgänglighetsprofilen än i den totala tillgänglighetsprofilen — i den förra registrerades små förändringar vid utbyggnaden av kommunikationssystemen. (Jfr fig. 8: 7 .) De största effekterna jämfört med status quo (0) ger sysselsättningsför- ändringarna i decentraliseringsmodellen (4). Den genomsnittliga förbätt- ringen för samtliga regioner uppgår till 5—9 indexenheter i jämförelse med Stockholm. I absoluta tal får Linköping, Mjölby, Jönköping, Hässleholm och Örebro de största förbättringarna medan Norrland uppnår den minsta standardökningen. De redan tidigare stora skillnader- na mellan Norrland och övriga Sverige (utom Stockholm) har här alltså förstärkts. ] trendmodellen (1), storstadsmodellen (2) och prognosmo- dellen (6) är skillnaderna i förhållande till status quo små. I prognosmo- dellen noteras dock Göteborg, Malmö och Linköping för något större förbättringar medan främst Norrland missgynnas. Storstadsalternativ- modellen (3) ger i genomsnitt 4—7 enheters förbättring jämfört med status quo (0). Denna sysselsättningsfördelning gynnar främst helt naturligt de s.k. storstadsalternativen men även Göteborg och Malmö. Ett flertal regioner i Norrland registreras för de minsta förbättringarna. 1 Kapaciteten tänkes
Norrlandsmodellen (5) slutligen ger igenomsnitt 4—5 enheters förbätt- dock ökad.
Figur 8: 7 Regionala kontaktmöjlighetsvariationer enligt den lokala tillgänglig- hetens princip vid utbyggnad av regionsystemet enligt alternativ 2 (storstadsmodel- len) [vänstra kartan] och alternativ 3 (storstadsaltemativmodellen) [högra kartan] i kombination med I 9 70 års kommunikationsstruktur. Anm.: Högt indextal = låg kontaktkostnad.
ring (visavi Stockholm). De största städerna (regionerna) iNorrland drar mest nytta av denna fördelning medan mindre regioner i Norrland i flera fall uppvisar de minsta förbättringarna i landet. Detta senare torde bero på att regionerna ytmässigt är stora i Norrland, vilket innebär långa avstånd mellan A-centra. Vidare är de kollektiva resemöjligheterna inom landsdelen mindre utvecklade. Resultaten belyser här den speciella problematik som gäller för Norrland. Spridningseffekterna av satsningar på vissa centra inom landsdelen utan samtidiga insatser på kommunika- tionssidan blir här mindre än motsvarande satsningar i andra delar av landet. Det kan också konstateras att decentralisering ut ifrån Stockholm
Figur 8:8 Regionala kontaktmöjlighetsvariationer enligt den lokala tillgänglighe- tens p'incip vid en utbyggnad av flygnätet mellan störra stadsregioner i kombina— tion ned 1970 års kontaktbehovsfördelning [vänstra kartan] samt vid en utbygg- nad aJ regionsystemet enligt alternativ 3 (storstadsaltemativmodellen) [högra kartan]. Anm. ." Högt indextal = låg kontaktko stnad.
i santliga modeller påverkar Norrlands kontaktmöjligheter i negativ riktning, i några fall med Sundsvall, Umeå och Luleå som undantag. Detta har bl.a. sin förklaring i att trots mycket stora procentuella ökningar av kontaktbehovet i landsdelen ökningarna i absoluta tal blir små jimfört med vad övriga landet erhåller.
Son tidigare konstaterats spelar förändringar i kommunikationema mellai regioner mindre roll då kontaktmöjligheterna beskrives enligt den lokala tillgänglighetens princip. Därför skall endast utbyggnaden av jlygnitet mellan storstadsalternativen enligt ovan närmare analyseras.
Nämnda utbyggnad resulterar i mycket små förändringar såväl totalt som regionalt i samtliga modeller. (Jfr figur 8z8.) Totalt begränsas effekterna i status quo-modellen till en förbättring av kontaktmöjligheter- na med cirka 2 %. Indexvärdena ökar mest för större städer i Norrland, vilket antyder kommunikationernas stora betydelse för verksamheter i Norrland.
Decentraliseringsmodellen (4) får de påtagligaste förbättringarna genom utbyggnaden av kommunikationema. Här liksom i storstadsalternativ- modellen (3) får Norrköping, Linköping, Jönköping samt Örebro de största förbättringarna. I Norrlandsmodellen (5) ger kommunikationsför- ändringarna liten effekt regionalt sett (jämfört med Stockholm). Sunds- vall, Gävle, Örebro, Norrköping, Linköping och Jönköping ökar sin standard mest medan kustregioner i sydöstra Sverige och gränsregioner i västra Sverige sjunker tillbaka jämfört med riksgenomsnittet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att decentralisering av kontaktbe- roende befattningshavare med 1970 års kommunikationsstruktur främst gynnar storstadsalternativen i Mellan- och Sydsverige. Norrköping, Linkö- ping, Jönköping och Örebro ligger nära varandra geografiskt och har dessutom ett stort antal mindre regioner i sitt ”omland”. Utöver Stockholm missgynnas Norrland. För Norrland spelar kontaktmöjlighe- terna med Stockholm en mycket betydande roll. Orsakerna till detta är som tidigare framhållits bl.a. regionernas stora ytor samt de mindre utvecklade förbindelserna med kollektiva färdmedel inom Norrland samt mellan Norrland och övriga landet (exkl. Stockholm).
Förbättringar i kommunikationsstandarden, i detta fall utbyggnaden av flygnätet, får positiva konsekvenser för de regioner i Norrland som direkt berörs (Sundsvall, Umeå och Luleå). För övriga Norrlandsregioner blir förändringarna snarare mindre än i övriga delar av landet. I samtliga decentraliseringsmodeller (3, 4, 5) drar Norrköping, Linköping och Jönköping samt i viss mån Örebro störst nytta av utbyggnaden av kommunikationema beroende på dessa regioners centrala läge i landet. De s.k. storstadsalternativen framträder här följaktligen som lämpliga ersättare för storstäderna från kontaktsynpunkt. Samtidigt understrykes Norrlands speciella förhållanden med obefintliga spridningseffekter ifråga om kontaktmöjligheter till övriga A-regioncentra i landsdelen vid tillväxt i sysselsättning och/eller förbättrat kommunikationsutbud i Sundsvall, Umeå och Luleå.
Som avslutning på redogörelsen för några av de modellförsök som genomförts analyseras effekterna av sysselsättningsförändringar enligt alternativ 3 (storstadsaltemativ) i kombination med den kraftigaste kommunikationsförändringen — flyg mellan storstadsalternativen — i den s.k. standardprofilen (Vägd total och lokal tillgänglighetsprofil). De antagna förändringarna leder till i flera fall betydande höjningar av indexvärdena och relativt utjämnade kontaktmöjligheter i landet (figur 8: 9). Som exempel kan nämnas att Linköping och Norrköping erhåller indextal på 61 respektive 65 jämfört med 43 respektive 45 i 1970 års standardprofil. Umeå och Luleå får index 36 och 31 mot 17 respektive 19 år 1970. Antalet regioner inom indexintervallet 30—60 bliri föreliggande
Figur 8:9 Regionala kontaktmöilighetsvariationer med vägd tillgänglighet vid en utbyggnad av flygnätet mellan större stadsregioner i kombination med storstadsalter- nativmodellen (3). Anm. : Högt indextal = låg kontaktkostnad.
experiment 55. Sex regioner (inkl. Stockholm) uppvisar högre indexvärden än 60 (endast Stockholm hade högre 1970), medan nio hamnar under index 30 (mot 26 regioner 1970). Åtta av dessa nio återfinnsi Norrland.
En anslutning av exempelvis Kalmar till det utbyggda jetflygnätet (en sådan utbyggnad har redan skett i och med Linjeflygs insättning av jetflygplan), jetförbindelser Östersund—Sundsvall samt Skellefteå—Örn- sköldsvik—Sundsvall i kombination med sänkta flygpriser till och från Norrland skulle innebära en förbättrad situation främst för de ogynnsam- mast belägna regionerna i landet. Dessa skulle på så sätt föras upp på en mera ”normal” nivå enligt detta sätt att mäta kontaktmöjligheter.
* Engström—Sahlberg 1974. 2 Sahlberg 1969 (opubl.)
9. Avslutande synpunkter
Den regionala transport- och sysselsättningsutvecklingen i samhället styrs av arbetsplatsernas och hushållens nuvarande geografiska fördelning, av institutionella förhållanden, av redan beslutade och antagna planer, av beslutsfattarnas målsättning, av den allmänna ekonomiska och teknolo- giska utvecklingen etc. I detta arbete har sambandet mellan persontran- sportsystemens utveckling och den regionala sysselsättningsutvecklingen för särskilt inforrnationsberoende befattningshavare analyserats. Gene- rella metoder har utvecklats och modellförsök genomförts som visar på möjligheten att belysa systemeffekter av regionala förändringar inom transport- och sysselsättningssektorerna både för landet som helhet och för enskilda regioner (orter) vad det gäller kontaktmöjligheter och kommunikationsstandard. Utvärderingen har gjorts utifrån ekonomiska faktorer och tidsfaktorer. Arbetet har inriktats främst på studier av mellanregionala persontransportsystem, mellanregional tillväxt och om- fördelning av sysselsättningen samt länkningar/informationsbehov mellan olika funktioner inom näringsliv och förvaltning.
För att förstå och hantera en större bit av lokaliserings- och förflyttningsbeteendet synes det vara nödvändigt att även gå innanför olika organisationers väggar och göra iakttagelser. Det är i detta sammanhang väsentligt att närmare undersökai vilken utsträckning olika funktioner är låsta till varandra och till vissa verksamheter och följaktligen inte tillgängliga för andra funktioner och verksamheter. De regionala variationerna i sådana låsningar torde vara betydande beroende på olika institutionella förhållanden. Av stor betydelse i det samman- hanget är bl. a. att funktioners multiplikativa effekter på sysselsättning och kommunikationsbehov är helt olika beroende på funktionernas institutionella omgivning.
Parallellt med föreliggande arbete har en undersökning genomförts där informationsutbyte inom ett företag undersökts.1 Syftet var därvid att få kunskaper om de interna länkningarna inom olika verksamheter. Till- sammans med vunna erfarenheter från tidigare kontaktstudier ger detta material möjlighet att belysa hela kedjan av informationsutbyte, såväl internt som externt. I det totala kontaktarbetet spelar, utöver kontakter i den dagliga funktionen, en rad andra länkningar en viktig roll. En stor del av de kontaktberoende befattningshavarna har ofta uppdrag ”vid sidan om”, exempelvis som riksdagsman, styrelseledamot, kommittéledamot etc. I en undersökning,2 som bl. a. avsåg att belysa olika befattningshavares ”extra” uppdrag, framkom att drygt 80 % av de högre befattningshavarna hade ett eller flera extra uppdrag. Här bör också understrykas att den rent informella och sociala kontaktverksamheten utgör ytterligare en viktig del i informationssystemet, inte minst för den ordinarie verksamhe- ten.
Under senare år har det internationella kontaktarbetet framträtt som alltmer betydelsefullt. Pågående undersökningar visar att de internatio- nella kontaktmöjlighetema varierar kraftigt för olika delar av Sverige
Figur 91] Kontaktmöjligheteri Västeuropa. Jfr fig. 2:2.
samt för olika länder. Figur 9: 1 får illustrera några resultat från dessa undersökningar. (Jfr fig. 2: 2.)
Slutligen skall en faktor nämnas som kan påverka förutsättningarna för kontaktarbetet på såväl kort som lång sikt, nämligen den framtida energiförsörjningssituationen. Det är mycket som talar för att förändring- ar i energisituationen i betydande utsträckning kommer att påverka företagens och myndigheternas regionala organisation, transporternas omfattning och organisation, val av media vid informationsöverföring etc. En mera ingående analys av regionala sysselsättnings- och transportmäs- siga konsekvenser av förändringar i den framtida energisituationen framstår som en av flera angelägna uppgifter när det gäller att förutsäga och planera för utvecklingen av kontaktmöjligheterna i skilda delar av landet.
A-reg io ner
Nr Namn
01 Stockholm/Södertälje 02 Norrtälje 03 E nköping 04 Uppsala 05 Nyköping 06 Katrineholm 07 Eskilstuna 08 Mjölby/Motala 09 Linköping 10 Norrköping 1 1 Jönköping 12 Tranås 13 Eksjö/Nässjö/Vetlanda 14 Värnamo 15 Ljungby 16 Växjö 17 Västervik 18 Hultsfred/Vimmerby 19 Oskarshamn 20 Kalmar/Nybro 21 Visby 22 Karlskrona 23 Karlshamn 24 Kristianstad 25 Hässleholm 26 Angelholm 27 Helsingborg/Landskrona 28 Malmö/Lund/Trel Ieborg 29 Ystad/Simrishamn 30 Eslöv 31 Halmstad 32 Falkenberg/Varberg 33 Göteborg 34 Uddevalla 35 Trollhättan/Vänersborg 36 Borås 37 Lidköping/Skara 38 Falköping 39 Skövde 40 Mariestad 41 Kristinehamn 42 Karlstad 43 Säffle/Åmål 44 Arvika 45 Örebro 46 Karlskoga 47 Lindesberg 48 Västerås 49 Köping 50 Fagersta 51 Sala 52 Borlänge/Falun 53 Avesta/Hedemora 54 Ludvika
55 Mora 56 Gävle/Sandviken 57 Bollnäs/Söderhamn 58 Hudiksvall/Ljusdal 59 Sundsvall 60 Härnösand/Kramfors 61 Sollefteå
62 Örnsköldsvik 63 Östersund
Figur B:] Indelningen av Sverige i 70 A-regio- ner. R espektive A-centra är markerad. Siffrorna
64 Umeå _ 65 Skellefteå anger regionernas num- 66 Lycksele mer. Regionernas namn 67 Piteå IOOkm och nummer framgår av
68 Luleå/Boden 69 Haparanda/Kalix 70 Kiruna/Gällivare
vidstående tabell.
to.
III ResemOJligheter mellan primära centra — ett räkneexempel
Ingemar Dalgärd
] Inledning
Möjligheterna att genom åtgärder inom kommunikationssektorn bidra till att man uppnår regionalpolitiska mål har redan länge varit en central fråga i den regionalpolitiska diskussionen. Flera åtgärder med detta syfte har också vidtagits av statsmakterna. Intresset har alltmera inriktats på resemöjligheternas betydelse för den regionala utvecklingen och för människornas välfärd.
Denna uppsats syftar till att med ett räkneexempel belysa möjligheter— na att uppnå en hög och för varje del av landet i stort sett likvärdig standard på möjligheterna att besöka andra delar av landet samt att ge en grov uppfattning om storleksordningen av de kostnader som detta .kan förorsaka samhället.
Efter korta orienteringar om kommunikationer och utvecklingsbe— tingelser, ortsklassificering samt trafikpolitik och trafikplanering presen- teras i avsnitt 3 ett exempel på ett flyglinjenät som _ tillsammans med kompletterande järnvägsförbindelser — ger invånarna i varje primärt centrum möjlighet att göra dagsbesök i varje annat primärt centrum. Dessa resemöjligheter förbättrar också möjligheterna för invånarna i ortemas omland att hålla kontakt med andra delar av landet. Räkne- exemplet synes ge underlag för slutsatsen att dess idé är värd att undersökas närmare.
Ett första utkast till denna uppsats presenterades efter mycket kort förberedelse vid Linjeflygs informationsdag i Stockholm den 14 novem- ber 1973. Den tid som därefter stått till buds har inte medgivit närmare utredning av åtskilliga problem där ytterligare studium är önskvärt.
Detta gäller särskilt möjligheterna att arrangera de kompletterande järnvägsförbindelsema, sambandet mellan ambitionsnivå och kostnader och sannolika resandeströmmar i olika delar av linjenätet. Det är författarens avsikt att utvidga studien bl. a. i dessa avseenden.
Författaren tackar Linjeflyg AB för inbjudan att hålla det ursprungliga föredraget och direktörsassistent Janåke Jonsson för åtskillig hjälp med information och synpunkter. Det bör framhållas att varken Linjeflyg AB eller någon av företagets anställda på något sätt tagit ställning till de idéer som här förs fram. Arbetet har utförts vid Umeå universitets geografiska institution.
2 Orter och kontaktmöjligheter
Sambandet mellan utvecklingen av näringslivet i ett område och områdets kommunikationsläge har sedan länge varit ett centralt tema för såväl den ekonomiska geografin som för regionalekonomin. Ursprungligen inrikta- des intresset främst på kostnaderna för transport av råvaror och färdiga produkter. Senare har informationsöverföringens betydelse alltmera observerats. Överföring av rutininformation eller annan välstrukturerad information kan numera genom teleteknikens fulländning ske praktiskt taget friktionsfritt, vilket ger företag och andra organisationer stor frihet att välja lokaliseringsort för sådana funktioner, vilkas informationsbehov huvudsakligen är av den art att den kan överföras med telekommunika- tioner eller post. Åtskillig information är emellertid av sådan art att den inte kan överföras effektivt genom dessa media.
Då det gäller överföring av svagt strukturerad information eller oplanerad (men för den skull inte oväsentlig) information finns för närvarande ingen ersättning för det personliga sammanträffandet. Det är karakteristiskt att personer med kreativa arbetsuppgifter eller med ansvar för att förbereda eller fatta komplicerade beslut har ett mycket stort behov av direkta personkontakter.
ERU har i flera publikationer ägnat stor uppmärksamhet åt personkon- taktproblem och vad dessa betyder för den regionala fördelningen av kontaktberoende verksamheter och för den regionala utvecklingen av näringslivet. Här kan hänvisas exempelvis till Thorngrens studie ”Hur påverkar kontaktsystemen den regionala utvecklingen?” (SOU 1970: 15, bilaga 10) och till Törnqvists arbeten ”Personkontakter och lokalisering” (SOU 1970: 14, bilaga 5) och ”Kontaktbehov och resemöjligheter — några Sverigemodeller för studier av regionala utveckhngsalternativ” (Regioner att leva i, Uddevalla 1972).
Törnqvist konstaterar i den sistnämnda uppsatsen att servicefunktioner och administrativa funktioner svarar för en betydande del av förvärvsar- betet i det efterindustriella samhället. Det går att identifiera grupper av administrativa befattningshavare inom t. ex. industriföretag, serviceföre- tag och offentlig förvaltning, som ägnar i genomsnitt mellan 30 och 50 timmar (inklusive restid) per vecka åt direkta personkontakter. Dessa kontaktintensiva befattningshavare svarar för 80 % av alla flygresor och ungefär samma andel av resorna med tåg i första klass. Antalet kontaktintensiva befattningshavare ökar raskt — från ca 150 000 år 1960 till ca 250 000 år 1970. Även om detta inte i sig är en särskilt stor grupp yrkesverksamma, är de av flera skäl en från regionalpolitisk synpunkt tungt vägande grupp. Minst hälften av dessa befattningshavare finns för närvarande i storstadsregionerna och har där en betydande multiplikativ sysselsättningseffekt. Samtidigt har tillverkning och godshantering decen- traliserats och fördelats mellan befolkningsmässigt mindre stadsregioneri olika delar av landet. Törnqvist finner det rimligt att anta att denna utveckling ökat de regionala olikheterna i fråga om t. ex. inkomstfördel-
ning, social struktur och utbildning och ställer frågan om det finns starka transportekonomiska motiv för den hopklumpning av kontaktberoende verksamheter som bl. a. ligger bakom denna differentiering.
Törnqvist konstruerar därefter kartor över det svenska ”kontaktland- skapet” för åren 1960, 1965 och 1970. De mest dramatiska förändring- arna mellan de olika tidpunkterna inträffar i övre Norrland och är säkerligen en följd av inrikesflygets utveckling.
I ett antal modellförsök studerar han sedan effekterna av ändringar i den regionala fördelningen av kontaktberoende befattningshavare under antagande av ettgivet transportsystem. Han föranleds därav till slutsatsen att regionalpolitiska åtgärder som enbart får till följd en decentralisering av kontaktberoende verksamheter inte kan förväntas leda till att de regionala olikheterna i fråga om kontaktmöjligheter minskar. I ett modellförsök ändrar han emellertid transportsystemet så att vart och ett av 12 ”storstadsaltemativ” får flygförbindelser morgon och kväll med de 11 övriga och med storstäderna. Detta ledde till att alla stadsregioner (alltså inte bara de 12 storstadsalternativen) fick förbättrade kontaktmöj- ligheter och till en avsevärd utjämning av de regionala olikheterna i fråga om möjligheterna att upprätthålla direkta personkontakter. Törnqvist drar följande sammanfattande slutsats: "Om man av olika skäl vill förhindra en utveckling som leder till ökad olikställighet mellan olika regioner i landet torde de effektivaste regionalpolitiska medlen för närvarande finnas inom kommunikationssektorn. Detta visade det av-
slutande modellförsöket”. Till detta kan läggas att frågan om förbättrade och utjämnade resemöjligheter inte bara är en fråga om betingelserna för näringslivets utveckling och om effektiv användning av företagsledares och högre tjänstemäns tid. Resemöjligheterna till och från en ort är även från social Synpunkt en viktig egenskap hos orten. Praktiskt taget alla människor har släktingar och vänner på avlägsna orter, och förbättrade möjligheter att besöka dem innebär en väsentlig förbättring av levnadsbetingelsema. Detta förhållande har f. ö. visat sig indirekt påverka utvecklingsbetingel- serna för ”avlägsna” orter. Det har inte sällan visat sig svårt att rekrytera och behålla kvalificerade befattningshavare därför att befattningshavarens familj uppfattat den nya bostadsorten som alltför avlägsen i förhållande till deras tidigare kontaktfält.
Ett av regionalpolitikens mål är att dämpa storstadsregionernas tillväxt. Enighet synes också råda om att detta måste ske bl. a. genom att den snabba tillväxten av antalet kontaktintensiva befattningshavare avlänkas från storstäderna, särskilt Stockholm, till alternativa centra. Dessa alternativa centra skulle därmed kunna erbjuda en rikt differentierad arbetsmarknad och en högt utvecklad service som skulle komma även deras omland tillgodo och verka stimulerande på dessa.
Även från näringslivets och den offentliga förvaltningens sida förelåg starka önskemål om ett förbättrat planeringsunderlag i form av en
precisering av statsmakternas intentioner att utveckla olika orter. En sådan precisering är en förutsättning för en rationell och samordnad planering av sådana offentliga funktioner som t. ex. kommunikationer, skolor och sjukvård. Den skulle även underlätta företagens val av lokaliseringsort för sina tillverkande och ledande funktioner. Någon form av ortsklassificering framstod därför som nödvändig och skulle enligt departementschefens uttalande i prop. 1970275 utgöra det ena av två huvudmoment i ett riksomfattande regionalt program. Man stod härmed inför valet att välja ut vilka orter man skulle satsa på som alternativ till storstäderna.
Frågan om enligt vilka kriterier en ortsklassificering bör ske är emellertid ytterst komplicerad. Vad speciellt beträffar storstadsalter- nativen inriktades diskussionen länge på att välja ut ett mindre antal orter — säg 10—15 orter i hela landet — till vilka man i första hand borde avlänka storstadsexpansionen. De utredningar som föregick riksdagens beslut om utlokalisering av statlig verksamhet med ca 11 000 anställda till 15 orter i landet är ett exempel, låt vara inte renodlat, på detta tänkesätt (se SOU 1970: 29 och 1972: 55). Argumentet för ett litet antal orter var att tillgängliga resurser inte skulle räcka för att utveckla ett större antal verkliga alternativ till storstäderna.
Statsmakternas beslut blev emellertid slutligen att inte utse några storstadsaltemativ. I den ortsklassificering som fastställdes av riksdagen i december 1972 kallades nivån närmast under de tre storstäderna för ”primära centra” och omfattade 23 orter (figur 3: 1). Ytterligare två nivåer urskildes i ortsklassificeringen och kallades respektive ”regionala centra” (72 orter) och ”kommuncentra”.
Departementschefen anförde i prop. 19721111, bilaga 1 (sid. 480): ”Om de primära centra skall kunna utvecklas så att en ökande del av ofrånkomliga befolkningsomflyttningar kan gå till dessa orter i stället för till storstadsområdena, måste näringslivet byggas ut så att framför allt kvinnor och arbetskraft med längre utbildning får ökade sysselsättnings- möjligheter. En första åtgärd i denna riktning är beslutet om omlokalise- ring av central statlig förvaltning från Stockholm till främst sådana orter. Även enskild central förvaltning bör genom lokaliseringsstöd påverkas att flytta till orter av detta slag. I övrigt bör medlen för att utveckla dessa primära centra bestå huvudsakligen i en utbyggnad av mera kvalificerade samhällsfunktioner i fråga om bl.a. kommunikationer, utbildning och sjukvård. Kommanikationsmöjligheterna är i detta sammanhang särskilt viktiga (förfs. kurs.)”.
Om begreppet ”primärt centrum” skall kunna ges en konkret och lättbegriplig innebörd är det önskvärt att ställa upp vissa kvalitetskrav som alla primära centra bör uppfylla. Ett av de viktigaste kvalitetskraven är att alla primära centra bör vara tillförsäkrade en viss transportstandard, särskilt för persontransporter. Detta är — som utvecklades i föregående avsnitt — viktigt inte bara för näringslivets utvecklingsmöjligheter utan också för den enskilda människan för vilken möjligheterna att hålla kontakt med omvärlden är en viktig faktor i levnadsbetingelserna.
2.3. Trafikpolitik och trafikplanering
Grunden för den svenska trafikpolitiken lades fast genom riksdagsbeslut 1963 och har sedermera konfirmerats av riksdagen i flera sammanhang. ”Strävan är att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning till samhällsekonomiskt lägsta kostnader och i driftmässigt och trafiktekniskt rationella former." (prop. 1972: 111, bilaga 1, sid. 199.) Målet antogs i huvudsak kunna uppnås genom att de olika trafikmedlen utbjöd sina tjänster i fri konkurrens på lika villkor, vilket bl. a. innebar ett krav på att alla transportmedel skulle täcka sina totala kostnader. En marknadsmässig anpassning mellan å ena sidan ett utbud grundat på fullständigt kostnadsansvar och å andra sidan en köpkraftig efterfrågan var således den principlösning som anvisades i 1963 års trafikpolitik.
Det stod emellertid redan från början klart att den köpkraftiga efterfrågan i många fall var alltför svag för att på marknadsmässiga grunder kunna bära upp en ”tillfredsställande" transportförsörjning. I 1963 års trafikpolitik ingick därför möjligheten för samhället att stödja trafikförsörjningen om denna annars inte skulle bli ”tillfredsställande”. Det underströks att sådant stöd inte vore en subvention till de berörda trafikföretagen, utan ett köp av trafiktjänster. Samhällets sätt att trygga en tillfredsställande transportförsörjning för landets olika delar skulle alltså vara att uppträda som köpare av transporttjänster i sådana fall där övrig köpkraftig efterfrågan vore otillräcklig.
Möjligheten för samhället att uppträda som köpare av transporttjänster har utnyttjats i stor omfattning. Det räcker här att hänvisa till den s. k. kollektivbiljetten på S], till statens stöd till icke lönsamma busslinjer och till det omfattande kommunala stödet till lokaltrafiken. I samtliga dessa fall köper samhället trafiktjänster som motiveras av regionalpolitiska eller sociala överväganden, men som inte skulle komma till stånd på rent kommersiell grund.
Åtskillig kritik har riktats såväl mot principerna för 1963 års trafikpolitik som mot dess tillämpning. Denna kritik skall inte beröras här. Åtgärder av den typ som diskuteras i föreliggande uppsats ligger nämligen helt inom ramen för 1963 års trafikpolitiska principer och behöver därför inte föregås av ställningstaganden till nya trafikpolitiska principer.
För närvarande pågår inom länsstyrelser och kommuner ett omfattan- de arbete med regional respektive lokal trafikplanering. Vad beträffar persontransporterna förs detta arbete ända fram till konkreta förslag till tidtabeller, vilka skall uppfylla vissa normer för möjligheterna att med kollektiva transportmedel besöka primära och regionala centra respektive kommuncentra.
Med regional trafik (som alltså är föremålet för den regionala trafikplaneringen) avses trafik mellan kommuncentra inom ett och samma län samt mellan kommuncentra belägna i angränsande län. Beträffande den interregionala trafiken (som knyter samman trafikregio— ner i olika delar av landet) heter det att den bör beaktas i den regionala
trafikplaneringen med hänsyn till behovet av samordning mellan regional och interregional trafik (Ds K 1972: 1, sid. 15). Den regionala trafik- planeringen syftar alltså inte till att lösa interregionala trafikproblem, utan har den (befintliga?) interregionala trafiken som någonting givet. Huruvida även den interregionala trafiken skall göras till föremål för planering med utgångspunkt i vissa av samhället uppställda standard- krav synes för närvarande vara en öppen fråga. Alternativet är att dess framtida utveckling uppfattas som ett rent prognosproblem, där det gäller att såväl i stort som i detalj bedöma var efterfrågan och utbud kommer att mötas på en fri konkurrensmarknad utan statligt agerande. Denna uppsats bygger emellertid bl. a. på uppfattningen att interregional och regional trafik bör betraktas som ett sammanhängande system och att planering av den interregionala trafiken följaktligen är lika angelägen som planeringen av den regionala trafiken. Det räkneexempel som presenteras i följande avsnitt avser bl. a. att ge en tänkbar utgångspunkt för en planering av den interregionala persontrafiken.
3 Flyglinjenät mellan primära centra
I detta avsnitt presenteras i form av ett räkneexempel ett tänkbart flyglinjenät mellan primära centra. Syftet med räkneexemplet är att visa dels att det är möjligt att uppfylla vissa tämligen högt ställda krav på resemöjligheter för alla primära centra och storstäder, dels att detta kan ske med en resursinsats som inte är större än att det åtminstone kan finnas skäl att överväga ytterligare utredning.
Ett grundläggande antagande för räkneexemplet är givetvis att det är önskvärt att förbättra möjligheterna att resa mellan primära centra och därmed också mellan regionala centra och kommuncentra i olika delar av landet.
Ett annat grundläggande antagande är att det är önskvärt att utjämna skillnaderna i möjligheterna att resa till och från olika primära centra så att näringslivets utveckling inte i något primärt centrum skall behöva bli lidande därför att ifrågavarande centrum har markant sämre förbindelser än vad som är normalt för kategorin primära centra. Operationellt innebär detta att räkneexemplet byggs upp kring vissa minimikrav (normer) på resemöjligheter, vilka skall uppfyllas för alla primära centra och storstäder. .
Ett tredje grundläggande antagande är att det är önskvärt att åtgärder för att förbättra resemöjligheterna skall kunna genomföras relativt snabbt. Därför har räkneexemplet helt byggts på dagens transportteknik och nästan helt på transportanläggningar, som redan finns eller är under byggnad.
Antagandena att vissa åtgärder är ”önskvärda” inbegriper givetvis också ett antagande att samhället är berett att uppoffra något för att
uppnå det resultat vartill åtgärderna syftar. Räkneexemplet bygger därför på antagandet att samhället är berett att t. ex. genom inköp av en kollektivbiljett stödja förbindelser som motiveras av regionalpolitiska skäl men vilkas passagerarunderlag åtminstone för närvarande inte är tillräck- ligt för att de skall vara självbärande.
Räkneexemplets viktigaste begränsning är att det enbart avser flygför- bindelser. Ett skäl härtill är att flygförbindelser erfordras för att uppnå acceptabla resemöjligheter på längre avstånd. Flygets förmåga att snabbt överbrygga stora avstånd blir därför bestämmande för vilka minimikrav på resemöjligheter mellan primära centra som kan uppställas med krav på riksgiltighet. Ett studium av möjligheterna att med ett ändamålsenligt inrikesflygnät täcka in de reseavstånd som är ”för långa” förjärnvägs- eller landsvägsförbindelse blir därmed av större principiellt intresse än motsvarande studium av tänkbara landtransportnät för de kortare reseavstånden. De slutsatser som dras av räkneexemplet grundar sig delvis på det obestyrkta men till synes rimliga antagandet att om det är möjligt att till rimliga kostnader upprätthålla det flertal långdistanta förbindelser, där flyg är nödvändigt, så borde det också vara möjligt att till rimliga kostnader upprätthålla det mindretal kortare förbindelser som kan upprätthållas med landtransport. Avgränsningen mellan flyg- och land- transportsträckor diskuteras närmare i avsnitt 3.3.
3.2. Norm för resemöjligheter
Med ”norm för resemöjligheter” mellan primära centra menas här ett kvalitetskrav på förbindelserna med tåg eller flyg som skall uppfyllas för varje par av primära centra. En förbindelses kvalitet bestäms av fyra faktorer, nämligen (utan inbördes rangordning) total restid, tidtabells- läge, pris och bekvämlighet i andra avseenden än de som inbegripes i de tre förutnämnda faktorerna. Dessa faktorer har sannolikt olika vikt för olika typer av resor. För tjänsteresor kan utgiften för resan ofta anses som betydelselös jämfört med de kostnader (t. ex. i form av uteblivna vinster) som skulle ha uppkommit om man inte tagit den kontakt, som var resans ändamål. Stor roll spelar däremot restid, tidtabellsläge och bekvämlighet (t. ex. möjlighet att kunna arbeta under resan, att inte bli alltför trött). För sociala resor å andra sidan spelar sannolikt priset en avgörande roll under det att övriga faktorer inom rimliga gränser spelar en underordnad roll. I den fortsatta framställningen kommer intresset att koncentreras till faktorerna restid och tidtabellsläge, under det att prisfaktorn helt lämnas åt sidan och bekvämlighetsfaktom endast diskuteras rent parentetiskt.
Normer för resemöjligheter mellan primära centra måste bestämmas genom en avvägning mellan å ena sidan den regionalpolitiska ambitions— nivån och å andra sidan kostnaderna för att uppnå denna nivå. Som en tänkbar utgångspunkt för denna avvägning ställs här följande kvalitets- krav på förbindelserna mellan primära centra.
Meningsfulla dagsbesök skall vara möjliga. Med dagsbesök menas här att den resande lämnar sin bostad på morgonen och återvänder till den på
kvällen. Tiderna för avresa och hemkomst skall vara sådana att den resande föredrar dagsbesöket framför en resa med övernattning. Här antas att detta innebär maximalt 16 timmars bortavaro från bostaden (t. ex. 06.30—22.30).
För att besöket skall vara meningsfullt fordras en viss uppehållstid på den ort som besöks. Om man utgår från ett önskemål om 8 timmars uppehållstid, lämnar detta 4 timmars restid i början och slutet av dagen. Detta önskemål kan inte uppfyllas generellt. I vissa relationer mellan nordligaste och sydligaste Sverige kommer restiden ”från dörr till dörr” att överstiga 4 timmar även med direktflyg.
Direktflyg är emellertid orealistiskt för de flesta ortsrelationer. Antalet flygturer skulle bli mycket stort och beläggningen i de flesta fall mycket låg. Därför antas att en mellanlandning med passagerarutbyte mellan olika flygturer alltid kan medges. Även med detta villkor behöver restiden från dörr till dörr inte överstiga 5 timmar ens i de mest långdistanta ortsrelationerna. Normen för uppehållstid blir därmed 16 — 2x5 = 6 timmar.
Det förefaller rimligt att anta att man vid ett Stockholmsbesök oftare än vid besök i andra primära centra har anledning att söka kombinera flera kontakter vid ett besök. Därför bör normen för uppehållstid i Stockholm vara högre. Restiden till Stockholm med flyg visar sig i inget fall behöva överstiga 31/2 timmar. Detta medger en uppehållstid i Stockholm om 9 timmar, vilket valts som norm.
Dessa normer delar alltså upp dagen i tre delar. Den första delen är ett restidsblock på 5 timmar, t. ex. 06.30—11.30, där 06.30 är den tidigaste tidpunkt som någon resenär behöver lämna sin bostad och 11.30 är den senaste tidpunkt, då någon resenär anländer till den arbetsplats som är resans mål. I flertalet fall tar resan kortare tid än de maximalt tillåtna fem timmarna.
Den andra delen är ett arbetstidsblock på 6 timmar från kl. 11.30 till kl. 17.30, vilket är den tidigaste tidpunkt då någon resenär behöver lämna arbetsplatsen för att påbörja hemresan. I flertalet fall disponeras längre tid än 6 timmar för besöket.
Den tredje delen är återigen ett restidsblock på 5 timmar från kl. 17.30 till 22.30, vilket är den senaste tidpunkt då någon resenär återkommer till sin bostad. Liksom i det första restidsblocket tar flertalet resor kortare tid än fem timmar.
Detta arrangemang medför en betydande flexibilitet i resemöjlig- heterna. Om besöket kräver en hel arbetsdag, påbörjas framresan tidigast 17.30 föregående dag, och hemkomsten inträffar senast 22.30. Om besöket kräver 1 1/2 arbetsdag sker framresan på morgonen den första dagen och hemresan på kvällen den andra osv. Denna flexibilitet kommer också dem tillgodo som vill utnyttja lediga dagar så effektivt som möjligt för sociala resor.
3.3. Resemöjligheter med jämväg och flyg
Att döma av flera uttalanden av kommunikationsministern är det för närvarande statsmakternas intention att långväga transporter i första hand skall ske med järnväg. Utgångspunkten för en uppdelning av de här aktuella transportuppgifterna mellan flyg och järnväg bör därför vara en avgränsning av de relationer mellan primära centra i vilka det är möjligt att med järnvägsresa uppnå de tidigare uppställda normerna för restid. Denna avgränsning kan inte göras med utgångspunkt i nu gällande tidtabeller. Den intressanta frågan är i vilka ortsrelationer SJ skulle kunna sätta in tillräckligt snabba tåg, inte i vilka relationer de redan finns. Med hänsyn till denna uppsats karaktär av idéskiss har ett tämligen schablon- mässigt angreppssätt valts.
Normerna för restid avser tidsåtgången ”från dörr till dörr”, vilket innebär att järnvägsresorna liksom flygresorna måste belastas med vissa terminaltider. Här antas att den resande måste lämna sin bostad senast 15 min. före tågets avgång och kan anlända till arbetsplatsen (kontor, sammanträdeslokal o.d.) inom 15 min. efter tågets ankomst. En total terminaltid på 30 min. läggs alltså till järnvägsresan. Problemet blir därför att konstatera mellan vilka par av primära centra ett persontåg kan köras med en tidtabellstid på högst 4 tim. 30 min., eller, beträffande Stockholm, högst 3 timmar.
Resehastigheten med järnväg i den typ av relationer det här är fråga om varierar avsevärt alltifrån 117 km/tim. mellan Stockholm och Göteborg ned till 75—80 km/tim. i andra relationer. De låga hastigheterna förklaras både av uppehåll på mellanstationer och av att många järnvägssträckor inte är byggda för höga hastigheter. Med korrektion för uppehåll på mellanstationer synes resehastigheten mellan primära centra i allmänhet kunna uppgå till åtminstone 90 km/tim., vilket med en maximal restid på 4 tim. 30 min. motsvarar ett avstånd på drygt 400 km. I fortsättningen antas därför att primära centra på högst 400 km. inbördes järnvägsavstånd kan sammanlänkas med tåg. För Stockholmsför- bindelserna antogs att järnvägsresan inte fick överskrida 3 timmar. De primära centra som ligger inom detta tidsavstånd är Gävle/Sandviken, Falun/Borlänge, Örebro, Skövde, Linköping/Norrköping samt Eskilstuna, Västerås och Uppsala.
De ortsrelationer som det enligt denna bedömning är möjligt att täcka med järnväg framgår av tabell 3.1. Det totala antalet relationer mellan de 26 orterna är 325. Då förbindelse mellan orterna skall finnas i båda riktningarna, blir antalet erforderliga förbindelser 650. Av dessa kan 294 tillgodoses genom järnvägsförbindelser. Återstoden, 356 förbindelser, måste således täckas med flyg för att normen för resemöjligheter skall uppfyllas.
Som tidigare nämnts är direktflyg i alla ortsrelationer inte realistiskt på grund av i flertalet fall alltför små passagerarströmmar. Det kan därför vara nödvändigt att genom mellanlandningar möjliggöra på- och avstig- ning vid -flera primära centra längs en flyglinje liksom också passagerarut- byte mellan tlera flyglinjer. Detta medför att ett flygnät som till lägsta
Tabell 3.1 Teoretiska restider med järnväg.
STO UPS EKT 1.50 2.05 NRK 2.50 3.35
] KG VXO
4.10 2.55 4.50 3.35
KLR RNB
KID MMA
AGH HAD
GOT 4.45 4.40 2.35 3.10 4.25 4.25 3.35 3.50 BAS 4.20 4.15 2.10 2.25 3.40 3.40 3.35 3.55 1.20
_.l __r _| I . ].— TRE 4.50 4.45 2.40 4.10 4.35 4.50 4. 3.10 1.30 2.20 4. l.
5 SKD 3.15 4.10 3.30 3.15 1.40 3101—400 4.35_J4.30 0 3.00 1.50 1.45 2.15 L— KSD 4.05 3.05 3.25 3.40 5.00-13.20 3.40 2.40 2.35
1— 3.15 3.15 3.50 2.05 2.00 |.—
In .— N mo u—lN MM
_ilh
—r . _! 4.50 4.25 5.00 3.15 3.10 1.45 1 4.15 3.30 2.40 2.20
VST
1.45 . 5 B E .20 2.3 2.5 4.25 L 3 54— 0
GVX 2.45 2.05 3.10 5.00—1 T SDL 4.25 —|-
5.00 4.25 3.15
__|. OSD 4.50 2.25 UME
|— 435 4.30 3.05 2.20 1.50
SFT LLA
_o—EKT NRK—i
_] 2.20 4.30 3.25 JKG VXO KLR RNB KID MMA AGH HAD GOT BAS TRE SKD KSD OBO VST BLE GVX SDL OSD UME SFT LLA
Anm: Restiderna har beräknats enligt principen 2x15 min. + 90 km/tim. avrundat uppåt till närmaste 5 minuter. 1 de fall, då resehastigheten redan nu överstiger 90 km/tim.. har tid- tabellstider använts. Endast restider QS timmar (för Stockholm (3 1/2 timmar) har redovisats. Trebokstavskoderna för orterna framgår av figur 3.1.
möjliga kostnad uppfyller normen för resemöjligheter för de 356 förbindelser som måste täckas med flyg, också som en biprodukt kommer att täcka en del av de återstående 294 förbindelserna, vilka det i och för sig vore möjligt att täcka med järnväg. Idet räkneexempel som här presenteras skall det visa sig att järnvägen är snabbaste transport— medel i 196 förbindelser, under det att flyget ”vinner” i återstående 454 förbindelser.
3.4. F lyglinjena't mellan primära centra
I detta avsnitt presenteras ett exempel på flyglinjenät som gör det möjligt att uppfylla de tidigare uppställda normerna för resemöjligheter mellan primära centra även beträffande de 356 förbindelser där detta inte var tekniskt möjligt med järnväg. Det är emellertid nödvändigt att ytterligare diskutera och precisera förutsättningarna för räkneexemplet i tre avseenden, nämligen beträffande målsättning, policyfrågor och tekniska antaganden.
Vad beträffar målsättningen är denna strikt begränsad till att resemöj- ligheter som uppfyller de tidigare uppställda normerna skall finnas mellan samtliga primära centra, och att detta skall ske med minsta möjliga kostnader (vilket operationellt översättes med billigaste möjliga flygplans- flotta). Detta innebär att resans bekvämlighet, dvs. restider understigande normen, mellanlandningar, omstigningar, väntetider etc. ej åsatts några självständiga plus- eller minusvärden.
Vidare har kapacitetsfrågor ej beaktats. Skälet härtill sammanhänger med räkneexemplets syfte, nämligen att belysa storleksordningen av den insats samhället kan behöva göra för att säkerställa persontransportmöj- ligheter enligt de här föreslagna normerna. Om efterfrågan motiverar kapacitetsökningar i förhållande till räkneexemplets flygprogram, bör detta rimligen innebära att dessa kapacitetsökningar motsvaras av ökade biljettintäkter och inte av ökade krav på den offentliga ”kollektivbiljet- ten”.
Problemet har därmed reducerats till att med så få flygplan som möjligt bygga upp ett flygprogram som uppfyller de uppställda normerna för resemöjligheter.
De restriktioner av policykaraktär som beaktats i räkneexemplet är följande. Flygförbindelser mellan Stockholm och primära centra inom ”jämvägsavstånd” från Stockholm (se avsnitt 3.3) förekommer ej. Skälen för detta är dels en önskan att undvika onödig konkurrens med SJ, som under alla omständigheter bör kunna upprätthålla adekvata tågförbindel- ser i dessa relationer, dels en önskan att inte i onödan belasta Stockholms luftrum, flygplatser och miljö med trafik, vars enda syfte är att till Stockholm föra passagerare som omedelbart skall fortsätta med flyg därifrån.
Den andra restriktionen hänger samman med marknadsuppdelningen mellan SAS och Linjeflyg. SAS har koncessionerna på linjerna mellan Stockholm och Malmö, Göteborg och Luleå (—Kiruna) under det att koncessionerna för övrigt inrikesflyg innehas av Linjeflyg. I detta
räkneexempel har SAS: s linjenät förutsatts vara oförändrat. Förbindelser- na mellan Luleå å ena sidan och Göteborg och Malmö å den andra kan genom lämpliga tidtabellsanpassningar på Arlanda bringas att uppfylla de uppställda normerna. Problemet blir då att för övrigt inrikesflyg konstruera ett flygnät som dels uppfyller normerna, dels inte konkurrerar med SAS-nätet. Det har varit nödvändigt att i ett fall bortse från den sistnämnda restriktionen (se nedan).
Den tredje restriktionen hänger samman med Stockholmsregionens flygplatsfråga. Kommunikationsministem har uttalat att Bromma flyg- plats skall läggas ned 1978, och för närvarande pågår utredning om alternativa lösningar för inrikesflygets Stockholmsbasen'ng. Då ännu inga indikationer föreligger om statsmakternas slutliga ställningstagande i denna fråga, utgår räkneexemplet försiktigtvis från antagandet att SAS och Linjeflyg kommer att operera från olika flygfält i Stockholm. Den praktiska innebörden av detta blir att passagerarutbyte mellan SAS'och övrigt inrikesflyg omöjliggöres, vilket i sin tur nödvändiggör dels en linje mellan Luleå och Stockholms inrikesflygplats, dels en linje från Sundsvall till Göteborg och Malmö. Då passagerarunderlaget i dessa fall kan bedömas vara tillräckligt stort för att bära samtliga berörda linjer, antas de inte behöva göra anspråk på någon andel av den offentliga kollektiv- biljetten. De huvudsakliga slutsatser som kommer att dras av räkne- exemplet påverkas därför ej.
Utöver ovan angivna målsättningar och restriktioner fordras för räkneexemplet ett antal antaganden av mera teknisk karaktär. Gemen- samt för dessa är att de helt bygger på idag befintlig transportteknik och nästan helt på i dag befintliga eller beslutade transportanläggningar. De flygplantyper som beräkningarna bygger på — Fokker F28 och De Havilland Twin Otter — går redan i svensk inrikes linjefart. De flygfält som används (utom Landvetter) finns redan i dag, men behöver i några fall utrustas för den avsedda trafiken.
Valet av flygplantyper har bestämts av följande överväganden. Som tidigare nämnts beaktas inte kapacitetsfrågor i räkneexemplet. Därmed blir de blocktider, dvs. tiden mellan tidtabellmässig avgång och ankomst, som olika flygplantyper kan prestera, den enda faktor som bestämmer valet av flygplantyp, utom i de fall då flygfältet kräver ett flygplan med speciellt små krav på banlängd. För närvarande används i svenskt inrikesflyg tre i här aktuella avseenden skilda flygplantyper, nämligen jetplan (DC-9, F-28), medelstora propellerplan (Convair Metropolitan) och kortstartande propellerflygplan. (De Havilland DHC—6 Twin Otter). Det har synts rimligt att begränsa antalet flygplantyper. Räkneexemplet har därför baserats på F-28, vars höga hastighet erfordras på längre distanser, samt på DHC-6 , vars kortfältsegenskaper erfordrasi minst ett fall.
De blocktider som använts erhålles ur formeln
T = (D ' V + 10) avrundat uppåt till närmaste 5 min. där T = blocktid i minuter D = fågelvägsdistansen i km mellan flygplatserna v = 650 km/tim för F-28 ' 265 km/tim för DHC—6.
Trots att flygningarna i praktiken inte går fågelvägen utan följer luftleder som avviker från denna, stämmer formeln på något enstaka undantag när med tidtabellstiderna i inrikesflygets vintertidtabell 1973/74.
Valet av flygplatser har — i den mån det inte varit självklart — betingats av kravet att uppnå de uppställda restidsnormerna med minsta möjliga insats av flygplan.
De flygplatser som använts i beräkningarna är i de flesta fall de som redan nu används av inrikesflyget. Vissa primära centra saknar emellertid f. n. tillgång till användbar flygplats. Örebro har närmaste större flygplatsi Arboga, där flygvapnets fält skulle kunna utrustas för civil linjetrafik. I räkneexemplet har i stället valts att låta flygplan av typen DHC-6 använda det allmänflygfält som finns nära stadens centrum, och som torde kunna iordningställas för denna trafik, att Trestad knyts till flottiljflygfältet i Såtenäs och Skövde antas få sin flygstation på flottiljflygplatsen i Karlsborg. Borås replierar på den nya flygplatsen i Landvetter och Uppsala på samma flygplatser som Stockholm.
Då restiderna i de uppställda normerna är definierade ”från dörr till dörr”, får de tider som går åt för transporterna till och från flygfälten en avgörande betydelse för utformningen av flygnätet. Där avstånden mellan flygplats och resp. primärt centrum är långa, måste flygplanens avgång läggas förhållandevis sent och ankomstema tidigt. I de fall då två primära
Tabell 3.2 Tidsintervall i minuter mellan linjebilens avgång och flygplanets avgång
Primärt centrum Tid
Stockholm 40 Uppsala 85 (till Stockholms inrikesflygplats) Eskilstuna 75 (till Hässlö) 40 (till Kjula)
Linköping/Norrköping 65 (från Linköping) Jönköping 35 Växjö/ Alvesta 40 Kalmar/Nybro 40 (från Nybro) Karlskrona 60 Kristianstad /Hässleholm 5 5 (från Hässleholm) Malmö 55 Helsingborg 60 Halmstad 30 Göteborg 50 (till Landvetter) Borås 65 (till Landvetter) Trestad 90 (till Såtenäs)
125 (till Landvetter) Skövde 65 (till Karlsborg) Karlstad 30 Örebro 30 Västerås 35 Falun/ Borlänge 50 (från Falun) Gävle/ Sandviken 35 Sundsvall/Timrå 40 Östersund/Krokom 35 Umeå 35 Skellefteå 40. Fyrkanten 70 (från Piteå och Boden)
Figur 3.'I Flyglinjenät enligt räkneexemplet
STORSTÄDER OCH PRIMÄRA CENTRA ENLIGT RIKSDAGENS BESLUT 1972
STO UPS EKT NRK JKG VXO KLR RNB KID MMA AGH HAD GOT BAS TRE
SKD KSD OBO VST BLE GVX SDL OSD UME SFT LLA
Stockholm
Uppsala
Eskilstuna Linköping/Norrköping Jönköping Växjö/Alvesta Kalmar/Nybro Karlskrona Kristianstad/Hässleholm Malmö
Helsingborg
Halmstad
Göteborg
Borås
Trestad (Uddevalla / Trollhättan IVönersborg) Skövde
Karlstad
Örebro
Vösteros
Falun IBorlönge Gävle/Sandviken Sundsvall/Timm Östersund/Krokom Umeå:
Skellefteå
Fyrkanten (tulee/Boden] Piteå lÄlvsbyn)
centra ”delar” på en flyglinje måste som utgångspunkt väljas flygplatsen med den kortaste marktransporten under det att flygplatsen med den längre marktransporten blir mellanlandningsplats. Detta kan stundom leda till skarpt vinklade flyglinjer, t. ex. Karlstad — Såtenäs — Stockholm och Kalmar — Ronneby — Stockholm.
Marktransporttiderna har i detta räkneexempel definierats som tiden i rrrinuter mellan bussens eller linjebilens avgång från ortens centrum och flygplanets avgång. Denna tid har i vissa fall beräknats enligt principen 70 km/tim + 25 min. avrundat uppåt till närmaste hela 5 minuter. I såväl inrikesflygets som SAS:s tidtabeller finns uppgifter om bussens eller linjebilens avgångstid i minuter före flygplanets avgång. I flera fall lämnas olika uppgifter i de båda tidtabellerna. I de fall då de publicerade tiderna inte avvikit alltför mycket från ovannämnda princip har de publicerade tiderna använts, i övriga fall har en kompromiss gjorts. I de fall då inga publicerade tider funnits att tillgå har principen använts. De mark- transporttider som använts i räkneexemplet återfinnes i tabell 3.2.
Bland de tekniska antagandena ingår därutöver följande som inte behöver kommenteras närmare. Erforderligt uppehåll vid mellanlandning är för F-28 minst 15 minuter och för DHC-6 minst 10 minuter. Då omstigning mellan olika flygplan erfordras skall intervallet mellan ankomst och avgång vara minst 20 minuter. Vid en och samma flygplats medges högst 2 landningar och 2 starter under samma 5-minutersinter- vall.
Med de förutsättningar och antaganden som här redovisats, kan ett flygnät som helt tillgodoser de uppställda normerna se ut som framgår av figur 311 och 3:2. De förbindelser mellan primära centra som inte tillgodoses med flyg, kan enligt tidigare redovisade resonemang upprätt- hållas med järnväg. Antalet flygplan som erfordras är 16 st. F-28 och 4 st.
Figur 3: 2 Möjlig disposition av de erforderliga flygplanen under ett restidsblock (se avsnitt 3.2 och 3. 6). Verkliga restider erhålles genom att till flygplan ens avgångs- och ankomsttider lägga marktransporttider enligt tabell 3. 2.
D .15 .30 1.5 100 .l5 .30 LS 200 IS 30 .45 3.00 .15 30 1.5 LOL" 15. 30 LS 500 IIllIlIIlllllllllllIIIIIlllllllIllIllllllIlllllllllllllllllll LLA __ STO __ VXO KID UME'—_ STO __ AGH OSD— SDL—_ STO _— RNB KLR ÄSD TRE _ STO _ TRE KSD JKG— STO _ JKG KLR RNB '_'—_ STO _— SDL OSD ÅGH _ STO _ UME » KID VXO _ STO _— LLA : SFT UME— SDL _— GOT ___—_— MMA MMA—_ GOT _ SDL _ UME SFT LLÅ _— SDL— NRK—_ JKG HAD HAB— JKG _— NRK ___— SDL _ LLA VST _— SDL _ ELE _ SKD SKB—"— BLE __ SDL _— VST GVX BLE _ NRK _— GOT— RNB RNB _— GOT _ NRK __ BLE GVX I' VST EKT— NRK _——VXO_—AGH o I ÅGH—VXO— NRK _EKT VST E OBO_ NRK IRK OBO
TRE————GOT—TRE 'IlllIllllllllllllllIllllllllllllllllllllllllllll'
DHC—6, dvs. totalt 20 enheter. Detta kan jämföras med Linjeflygs vinterprogram 1973/74 som kräver 3 st. F—28, 13 st. Convair Metro- politan och 3 st. DHC-6, dvs. totalt 19 enheter. I båda fallen tillkommer reservflygplan. Vid jämförelsen bör beaktas att Linjeflyg flyger på
' följande platser, som inte är primära centra, nämligen Gällivare, Örnsköldsvik, Visby och Hultsfred, under det att följande primära centra f. rr. saknar anknytning till inrikesflygnätet, nämligen Västerås, Eskils- tuna, Örebro, Skövde, Borås och Trestad.
3.5. Flyglinjenätets egenskaper
Inledningsvis bör betonas att det exempel på flyglinjenät som presen- terades i förra avsnittet inte gör anspråk på att vara optimalt. Optimalitet kan inte beläggas på annat sätt än genom att jämföra samtliga möjliga lösningar som uppfyller de givna restriktionerna, vilket givetvis är ogenomförbart. De tekniker som utvecklats för att lösa denna typ av problem går ut på att från en godtyckligt vald initiallösning successivt genomföra marginella förändringar och studera deras effekt. När man inte längre kan finna någon marginell förändring som ger en bättre lösning än den närmast föregående, är denna ett suboptimum. Om den sammanfaller med ett totalt optimum vet man inte, men man kan ofta ha anledning att hoppas att skillnaden mellan suboptimum och totalt optimum är tillräckligt liten för att den suboptimala lösningen skall vara acceptabel. I princip har denna metod använts då räkneexemplet konstruerats. Arbetet har emellertid utförts för hand och i stor utsträckning ”efter ögonmått”. Om det är möjligt att finna ett linjenät som med ännu mindre resursinsats uppfyller de uppställda restidsnormer- na och övriga restriktioner, kan detta emellertid inte påverka de slutsatser som dras av räkneexemplet annat än så att deras giltighet ytterligare förstärks. Arbetssättet är därför acceptabelt.
Räkneexemplets flyglinjenät är som framgår av figur 3: ] uppbyggt kring ett antal flygfält, där omstigning kan ske mellan olika flyglinjer, och vilka således utgör nätets noder. Valet av noder är av stor betydelse från flera olika synpunkter. För det första påverkar valet av noderi hög grad det antal flyglinjer som behövs för att uppnå de önskade resmöjlighetema och därmed flygnätets ekonomi. För det andra kommer noderna att få en bättre transportstandard än övriga stationeri linjenätet. Valet av noder blir därmed även från regionalpolitisk synpunkt av Stor betydelse.
Från transportekonomisk synpunkt är det önskvärt att en nod har ett centralt snarare än ett perifert läge inom den grupp av orter som skall betjänas av trafik via noden. Vidare är det önskvärt att noden i sig själv är en betydande trafikgenerator. I och för sig vore det möjligt att åstadkomma samtliga erforderliga flygförbindelser via en enda nod, t. ex. Stockholm. Denna lösning skulle ge det mest ekonomiska flygnätet och liknar följaktligen mest inrikesflygets nuvarande linjenät.
Emellertid uteslöts redan från början orterna inom ”järnvägsavstånd”
till Stockholm från möjligheten att också ha flygförbindelse dit (se avsnitt 3.3). Därmed uppstår krav på ytterligare två noder, nämligen en mellan Sydsverige och Mellansverige och en mellan Norrland och Mellansverige. Som den nordliga noden framstår Sundsvall som det självklara valet både av geometriska skäl och på grund av stort eget trafikunderlag. Som sydlig nod ligger Norrköping och Jönköping väl till från geometrisk synpunkt, men även Göteborg kan övervägas med hänsyn till sitt stora trafikunderlag. I räkneexemplet valdes Norrköping. För- utom de tre huvudnoderna Stockholm, Sundsvall och Norrköping förekommer ett antal knutpunkter av mindre betydelse.
Förbindelserna till och från en nod kommerjämfört med förbindelser- na till och från någon annan ort att ha följande allmänna egenskaper: senare avgångstider, tidigare ankomsttider och mindre antal mellanland- ningar och omstigningar. Detta innebär för dem som bor i noden större bekvämlighet jämfört med andra primära centra p. g. a. senare avresa och tidigare hemkomst. För dem som besöker noden blir uppehållstiden längre än på andra primära centra p.g.a. tidigare ankomst och senare avresa. För båda grupperna blir resorna kortare och bekvämare. En nod kommer därför att bli särskilt attraktiv som lokaliseringsort för kontakt- intensiva verksamheter, vilket inte kan undgå att få regionalpolitiska verkningar. Valet av noder är därför inte enbart ett transportekonomiskt problem, utan måste göras med klar insikt om dess regionalpolitiska innebörd.
3 .6 Flyglinjenätets kostnader
Det har inte varit möjligt att inom ramen för detta arbete utföra någon undersökning, som skulle kunna belysa den sannolika passagerarfrekven- sen för olika linjer och delsträckor inom räkneexemplets flyglinjenät. Några allmänna reflexioner är emellertid nödvändiga för att föra resonemanget vidare.
Den i detta sammanhang intressanta frågan är om en viss flyglinje (delsträcka) har ett passagerarunderlag som är tillräckligt för att den vid en given prisnivå skall vara företagsekonomiskt försvarbar, eller — om så inte är fallet -— i vilken utsträckning samhället skulle behöva träda in med en artificiell komplettering av underlaget, t. ex. i form av en kollektiv- biljett.
Först måste konstateras att det skisserade flygprogramrnet som skall genomföras morgon och kväll, dvs. 2 ggr om dagen, inte i sig självt ger full sysselsättning åt flygplanen. Den genomsnittliga utnyttjandetiden (här definierad som summa tidtabellstid) blir för F-28 knappt 4 tim 30 min, vilket börjämföras med drygt 9 tim. 45 min. igenomsnitt för de tre F-28 som ingår i Linjeflygs vinterprogram 1973/74. Ekonomin i programmet blir i hög grad beroende av om flygplanen kan utnyttjas effektivt även under den del av dagen som inte tas i anspråk av de morgon- och kvällsprogram som presenteras i räkneexemplet. Hur ett flygprogram som fyller ut tiden från kl. 10—1 1 på förmiddagen, då flygplanen avslutar sina
morgonturer, till kl. 18—19, då de påbörjar sina kvällsturer, skulle vara utformat, har inte undersökts.
I brist på underlag för mera precisa bedömningar antas här att trafiken till och från Stockholm samt trafiken på linjen Malmö —- Göteborg — Sundsvall med anslutningar norrut är av sådan omfattning, att de flygplan som trafikerar dessa linjer kan hållas fullt sysselsatta. Detta innebär att åtminstone 10 av flygprogrammets 16 F-28 skulle vara marknadsmässigt motiverade. För återstående 6 F-28 (liksom sannolikt för de 4 DHC—6, vilka dock i detta sammanhang kan anses vara en marginell företeelse) skulle en artificiell komplettering av passagerarunderlaget t. ex. i form av en kollektivbiljett erfordras för att täcka de kostnader som överstiger ordinarie biljettintäkter.
Den totala årskostnaden för ett trafikprogram som omfattar 16 F-28 och 4 DHC-6 jämte reservenheter kan bedömas vara av storleksordningen 250—300 Mkr. Mera än hälften av dessa kostnader faller på linjer som bör vara lönsamma; av de återstående kostnaderna bör en del kunna täckas av biljettintäkter. Den erforderliga offentliga kollektivbiljetten skulle då dra en kostnad av storleksordningen 50—100 Mkr, vilket kan jämföras med statens ersättning till SJ för driften av icke lönsamma bandelar, vilken i 1974 års statsverksproposition föreslås till 435 Mkr. Vid denna jämförelse bör man erinra sig att flyglinjenätet innehåller ca 450 användbara förbindelser, medan återstående 200 förbindelser skall gå med järnväg. Även beträffande dessa inträffar det sannolikt att en del förbindelser inte har tillräckligt passagerarunderlag. Jämförelsen ovan torde emellertid inte påverkas nämnvärt.
4 Slutsatser av räkneexemplet
Det framhölls i avsnitt 2 att kontaktmöjligheter med omvärlden sannolikt är en av de viktigaste faktorerna som bestämmer orters och områdens utveckling. Det förefaller därför rimligt att till de olika ortsklasserna i den av riksdag och regering fastslagna ortsklassificeringen knyta bestämda minimikrav på personkontaktmöjligheter. Ambitionsnivån vid fastställan- det av sådana minimikrav måste — inom de tekniska möjligheternas ram — bestämmas genom en avvägning mellan kostnader och regionalpolitiska effekter.
I det räkneexempel som presenterades i avsnitt 3 antogs att vissa — tämligen högt ställda — krav på resemöjligheter skulle uppfyllas för alla primära centra och storstäder. Samhällets kostnader för att garantera att dessa krav uppfylls bedömdes bli endast en bråkdel av samhällets kostnader för SJ:s drift av olönsamma bandelar. Jämfört med samhällets totala kostnader för regionalpolitiska åtgärder (se t. ex. prop. 1972: 111, bilaga 1) framstår kostnaderna för ett persontransportsystem av här exemplifierad kvalitet som blygsamma.
Även efter alla reservationer för de begränsningar och osäkerheter som ligger i räkneexemplet synes följande slutsats vara berättigad. Ett riksomfattande persontransportsystem, som gör det möjligt att från varje
primärt centrum göra meningsfulla dagsbesök i varje annat primärt centrum, ligger inom de realistiska handlingsmöjligheternas ram. Genom att uppställa enhetliga krav på resemöjligheterna till och från alla primära centra uppnår man en konkretisering av innebörden i begreppet ”primärt centrum” i vad avser möjligheterna att upprätthålla kontakt med alla delar av landet. Dessa kontaktmöjligheter kan till yttermera visso åstadkommas helt inom ramen för nu gällande trafikpolitiska principer och utan att omfattande investeringar i nya trafikanläggningar först måste göras. Det synes därför vara väl värt att närmare undersöka möjligheterna att bygga upp ett riksomfattande persontrafiksystem. Vidare utredning av möjligheterna att utforma ett riksomfattande persontransportsystem bör framför allt inriktas på följande frågor.
— Studium av sambandet mellan kostnader och ambitionsnivå i fråga om restid och bekvämlighet. — De tekniska möjligheterna att arrangera järnvägsförbindelser som uppfyller normerna för resemöjligheter mellan primära centra. — Fördelningen mellan flyg och järnväg av ansvaret för olika förbindelser så att förbindelsesystemet blir heltäckande till lägsta möjliga kostnad för samhället.
— Undersökning av möjligheterna att anknyta ett linjenät mellan primära centra till de regionala persontrafiknäten. — Undersökning av hur stora resandeströmmar som kan förväntas på linjenätets olika delsträckor.
IV Mellanregionala beroenden — maktens regionala koncentration
Lars Nordström
1. Inledning
Bakom den rådande geografiska strukturen döljer sig en mängd mer eller mindre uppmärksammade förändringsförlopp. Det komplexa systemet av faktorer som påverkar bl. a. urbaniseringsprocessen kan dock ej ges en fullständig och uttömmande förklaring genom enskilda studier. Varje studie ökar dock förståelsen för vilka krafter som verkar och ger information om vilka medel som måste tillgripas för att eventuellt ändra ett förlopp till mer önskade banor.
Syftet med denna bilaga är att söka visa hur olika regioner i landet är sammanbundna med varandra och vilka åtskiljande effekter denna sammanfogning åstadkommer. Artikeln är uppdelad i ett antal empiriska delredovisningar vilka kan ses som avläsningar av tätortssystemets utveckling.
Det första avsnittet startar med en kortfattad beskrivning av det svenska tätortssystemets nuvarande struktur. Med den utformning som systemet har kan en befolkningsmässig hierarki urskiljas. Med utgångs- punkt i de enskilda verksamheterna i de olika tätorterna, vilka sinsemellan är sammanbundna genom besluts- och ägoförhållanden, kan den hierarkiska strukturen beskrivas dels med hjälp av organisations- planer, dels genom jämförelser mellan besluts- och verkställighetens geografiska fördelning. Den på detta sätt framtagna bilden av hur olika regioner är länkade sinsemellan skall därefter jämföras med flödesmateri- al från olika källor för att belysa det fysiska kontaktberoendet.
2 Tätortssystemets faktiska utveckling
Det framtida bosättningsmönstret i Sverige sammanhänger med utveck- lingen av tätortssystemet. Av tabell 2.1 framgår att antalet tätorter — främst beroende på att orter hamnar under gränsen 200 invånare och att orter i närheten av större tätorter infogas i dessa1 — minskar medan
* R. Tryggvesson, Urba- nisering och tätortsutveck— tätortsbefolkningen totalt sett ökar kraftigt. ling 1951—60. Lund 1967.
Tabell 2.1 Antalet tätorter samt tätortsbefolkning 1950, 1960, 1965 och 1970
År Antal Tätortsbefolkning 1 procent av tätorter rikets folkmängd
1950 2 056 4 658 500 66,2 1960 1814 5 451 941 72,7 1965 1819 6 012 408 77,4 1970 1775 6 574 933 81,4
Källa: Bearbetning av FoB för resp. år.
Tätorterna fördelade på olika storleksklasser framgår av tabell 2.2. Folkmängdsutvecklingen 1961—65 och 1966—70 i identiska tätorter kan erhållas i Kungl. Maj:ts proposition 1972: 111 s. 14. Samtidigt med en minskning av antalet tätorter totalt sett sker en förskjutning uppåt med en allt större andel av befolkningen i stora och mellanstora tätorter. Det finns tre markanta drag i tätortsutvecklingen. Stockholm, Göteborg och Malmö har en minskad andel, medan orter mellan 10 OOO—99 999 invånare ökat starkt under de senaste två tioårsperioderna. Slutligen har orter under 2 000 invånare erhållit en krympande andel av tätortsbefolk-
ningen.
Tabell 2.2 Tätorternas storleksfördelning åren 1950, 1960 och 1970
Folkmängd i tätorterna
>500 000
100 000 — 499 999 50 000 — 99 999 20 000 — 49 999 10 000 — 19 999
1950 1960 1970 Antal Befolkn. % Antal Befolkn. % Antal Befolkn. % i 1 000- i 1 000- l 1 000- tal tal tal ___—___— 1 815 17,5 1 957 17,5 1 973 2 550 11,8 2 671 12,3 2 750 7 426 9,1 10 689 12,6 14 1032 19 549 11,8 26 744 13,6 32 998 36 478 10,3 37 532 9,8 56 829 5 000 — 9 999 51 361 7,8 70 500 9,2 67 477 2 000 — 4 999 153 461 9,9 161 477 8,7 208 632 1 000 — 1999 252 346 7,4 226 322 5,9 234 353 500 — 999 459 313 6,7 398 276 5,1 404 287 200 — 499 1 076 360 7 7 883 289 5,3 757 242
2 056 4 659 100,0 1814 5 457
100,0 1775 6 573 100,1
Källa: Folkräkningen den 31 december 1950: 111. Folkräkningen den 1 november 1960: II. Folk- och bostadsräkningen 1970: Del 2. Befolkningen i tätortsklasser under 10 000 inv, har för åren 1950 och 1960 erhållits genom multiplicering med medelfolkmängden enl. R. Tryggvesson. Urbanisering och tätortsutveckling, Lund 1967.
2.2 Olika tätorters tillväxt
Vid en granskning av de olika storleksklasserna visar det sig att skillnaderna mellan enskilda tätorters utveckling är mycket stora.
Den största procentuella tillväxten mellan 1960 och 1970 har således förorter till Stockholm såsom Roslags-Näsby, Sollentuna, Handen, Lidingö och Tumba haft. Dessa orter hari flera fall mer än fördubblat sin befolkning. Nästa kategori omfattar orter med en mycket stark industriell expansion, såsom Västerås, Trollhättan och Sandviken. Därefter följer en ortskategori i vilken en kombination av regional satsning och industriell expansion varit samverkande för tillväxt. Växjö och Sundsvall kan anses falla inom denna kategori. Slutligen finns ett antal orter som tillvuxit som en följd av utbyggnad av den högre utbildningen under 1960-talet. Umeå, Lund och Uppsala är exempel härpå.
Befolkningsfördelningen i landet enligt ovanstående kortfattade be- skrivning anger i grova drag de förändringar som ägt rum under de senaste tjugo åren. Vissa förstärkningar av orter på regional nivå har erhållits medan minskningen av många småorter fortgår. För att visa om motsvarande utveckling kännetecknar en del av de underliggande systemen skall ett material rörande lokalisering av ledningsfunktioner presenteras i efterföljande avsnitt.
3 Lokalisering av ledningsfunktioner
Kontaktbehov mellan befattningshavare inom offentlig och privat verk- samhet är till mycket stor del koncentrerade till de översta funktionerna inom respektive organisation. Ett flertal studier styrker detta förhållan- de.1 Totalt rör det sig om ca 250 000 personer som kan inräknas i den mest kontaktfrekventa gruppen.
Den geografiska lokaliseringen av dessa individer medför uppenbarligen flöden i form av t. ex. resor, korrespondens och telefonsamtal. Transport- systemets utbyggnad och kapacitet såväl totalt som mellan olika orter är därför i viss mån avhängigt av de kontaktfrekventa individernas geogra- fiska position. De ger underlag för bl. a. flyglinjer och snabbtåg och samtidigt attraheras nya individer eller grupper att lokaliseras så att redan befintliga kontaktkanaler kan utnyttjas.
För att belysa den geografiska fördelningen av ovannämnda enheter har en omfattande kartering gjorts. Det har därvid ej bedömts vara nödvändigt att kartlägga den offentliga sektorns styrcentrum eftersom denna är i så hög grad koncentrerad till Stockholm resp. till olika kommuncentra.
I tabell 3.1 redovisas ett sätt att beskriva den geografiska fördelningen av det svenska privata näringslivets beslutsfunktioner. Materialet omfattar de svenska aktiebolag som är noterade vid fondbörsen och på fondhand- lareföreningens lista. För åren 1950 och 1965 som utgör de två första
1 Se bl. a. G. Törnqvist. Personkontakter och lokalisering (i SOU 1970: 14), Stockholm 1970 och B. Thorngren. Regional external Economics. Stockholm 1967.
] L. Nordström. Organisa- tioneri rummet. Göte- borg 1966.
Tabell 3.1 Huvudkontorens lokalisering för de börsnoterade företagen 1950, 1965 och 1972
___—_
A—region 1950 1965 1972 Antal % Antal % Antal %
x_—
1 Stockholm 34 32,4 57 38,5 50 37,3 4 Uppsala 1 1,0 3 2,0 3 2,2 5 Nyköping 1 1,0 7 Eskilstuna 2 1,9 1 0,7 8 Mjölby/Motala 1 0,7 9 Linköping 4 3,8 5 3,4 4 3,0 10 Norrköping 3 2,9 1 0,7 i 0,7 11 Jönköping 3 2,9 4 2,7 5 3,7 17 Västervik 1 0,7 1 0,7 19 Oskarshamn 1 0,7 21 Visby 2 1,9 1 0,7 1 0,7 24 Kristianstad 1 1,0 2 1,4 1 0,7 25 Hässleholm 1 0,7 27 Helsingborg 6 5,7 5 3,4 4 3,0 28 Malmö 5 4,8 9 6,1 12 9,0 30 Eslöv 1 0,7 1 0,7 31 Halmstad 2 1,4 1 0,7 32 Falkenberg/Varberg 1 0,7 1 0,7 33 Göteborg 20 19,0 24 16,2 21 15,7 36 Borås 3 2,9 5 3,4 4 3,0 39 Skövde 1 0,7 1 0,7 41 Kristinehamn 1 1,0 42 Karlstad 2 1,9 2 1,4 2 1,5 43 Säffle/Åmål 1 1,0 1 0,7 1 0,7 45 Örebro 1 0,7 1 0,7 46 Karlskoga 1 1,0 1 0,7 2 1,5 47 Lindesberg 1 0,7 48 Västerås 2 1,9 3 2,0 2 1,5 49 Köping 1 0,7 50 Fagersta 1 1,0 1 0,7 1,5 52 Falun/Borlänge 1 1,0 1 0,7 1 0,7 53 Avesta 1 0,7 56 Gävle/Sandviken 4 3,8 4 2,7 3 2,2 57 Bollnäs/Söderhamn 1 1,0 1 0,7 1 0,7 58 Hudiksvall/Ljusdal 1 0,7 1 0,7 59 Sundsvall , 3 2,0 3 2,2 60 Härnösand/Kramfors 62 Örnsköldsvik 63 Ostersund
,0 1 0,7 1 0,7 1,0 1 0,7 1 0,7
b—r—no—nw D—lr—lN OSO
Summa 105 99,7 148 100,6134 99,2 &
mätningarna är uppgifterna tidigare redovisade.1 En uppföljning av detta material har gjorts för den 1 januari 1972.
Av tabellen framgår att under den studerade perioden har antalet företag som uppfyller det uppställda kravet ökat från 105 till 134. Genom att antalet varierat kraftigt och såväl ökat som minskat kan inga slutsatser dragas rörande enskilda förändringar inom respektive region. Däremot kan vissa allmänna tendenser klart urskiljas.
Vad gäller storstadsregionerna kan konstateras att utvecklingsför- loppen är helt olika. En snabb ökning av antalet huvudkontor ägde rum i Stockholmsregionen mellan åren 1950 och 1965. I hög utsträckning berodde denna på att företag flyttade ledningsfunktionen till Stockholm från övriga Sverige. Därefter har en viss avmattning ägt rum vilket till stor del beror på samgående mellan företag inom Stockholmsregionen, dvs. en inomregional koncentration.
Göteborgs andel av huvudkontoren har som synes under hela perioden successivt minskat. Detta beror på i första hand samgående med företag i Stockholm, i andra hand på rena flyttningar. Denna process har för övrigt fortgått under 1970-talet. De senaste exemplen gäller köpet av Götaverken och AB Fortias beslutade flyttning.
Malmöregionen slutligen har under den studerade perioden hela tiden ökat i relativ storlek som en följd av i första hand att olika Malmöföretag tagits upp på börslistoma.
De nu nämnda regionerna med inbördes olika utvecklingslinjer dominerar helt gentemot övriga regioner. Tillsammans har de en andel av landets huvudkontor uppgående till 62 % från att ha varit 56 % år 1950. En geografisk maktkoncentration till storstadsregionerna har följaktligen skett under perioden. Att märka är, att medan de tre storstadsregionerna totalt sett ökat sin dominans över övriga regioner har Stockholmsregio- nens absoluta och även relativa tillväxt skett delvis på Göteborgsregio- nens bekostnad.
Utöver den nu nämnda gruppen av regioner — storstadsregionerna — i vilka drygt 60 % av landets största företag har sina huvudkontor — kan en andra grupp regioner urskiljas, vilka är klart avskilda från de tidigare nämnda. Till denna grupp har hänförts regioner med tre eller fler företag.
Beroende på vilket år som används vid avgränsningen uppstår vissa skiljaktigheter. År 1972 kunde till gruppen hänföras Uppsala, Linköping, Jönköping, Helsingborg, Borås, Gävle och Sundsvall. Av de nämnda skulle ej Uppsala medtagits om 1950 hade valts som avgränsningsår. Däremot skulle Norrköping varit med eftersom i denna region fanns tre börsnoterade företag år 1950. Denna rollförändring som naturligtvis återspeglar utvecklingen inom respektive regions näringsliv kan vad gäller Norrköpingsregionen närmare studeras i Sven Godlunds bidrag i ”Regio- ner att leva i”. De nu uppräknade regionerna har tillsammans en andel uppgående till ca 19 % av huvudkontoren år 1972 från att ha haft 25 % år 1950. Det material som omfattar lokaliseringen av de börsnoterade företagens huvudkontor har sammanfattats i tabell 3.2.
Tabell 3.2 ”Rechts-Sverige” efter de börsnoterade företagens lokalisering
A—regioner Antal % företag Storstadsregioner 83 61,9 Mellanregionera 26 19 ,4 _ Övriga regioner 25 18,7 3 Uppsala, Linköping, Jönköping, Helsingborg, Summa 134 10070 Borås, Gävle och Sunds-
vall.
Tabell 3.3 Antal från respektive region ”styr ” industrianställda år 1970
Region Antal %
Stockholm 333 027 32,8 Uppsala 9 910 1,0 Eskilstuna ' 18 343 1,8 Linköping 44 474 4,4 Norrköping 16 885 1,7 Jönköping 42 779 4,2 Växjö 7 905 0,8 Kalmar 5 508 0,5 Karlshamn 7 498 0,7 Helsingborg 24 391 2,4 Malmö 82 515 8,1 Göteborg 142 073 14,0 Trollhättan/Vänersborg 7 650 0,8 Borås 15 029 1,5 Skövde 4 664 0,5 Karlstad 20 956 2,1 Säffle/Åmål 7 453 0,7 Örebro 9 320 0,9 Karlskoga 8 719 0,9 Västerås 54 584 5,4 Fagersta 9 258 0,9 Falun/Borlänge 13 517 1,3 Gävle 18 087 1,8 Hudiksvall 6 108 0,6 Sundsvall 15 170 1,5 Örnsköldsvik 9 491 0,9 Övriga regioner 79 600 7,8
Summa 1 014 914 100,0 '
Avsikten med de nu redovisade uppgifterna har varit att ge en grov bild av beslutsfunktionernas lokalisering och förändringar över tiden. Ett sätt att söka fördjupa analysen är att söka beräkna hur stort antal anställda som är underordnade respektive huvudkontor.
I en tidigare studie avsedd att i likhet med denna skrift behandla mellanregionala beroenden gjordes en geografisk redovisning av de 500 största industriföretagen i Sverige. För varje företag har antalet anställda hänförts till den region varifrån de styrs. Materialet avser 1970 års sysselsatta. I tabell 3 .3 är de regioner vilkas andel överstiger 0,5 % av antalet anställda medtagna.
Materialet ger vid handen att inom industrisektom styrs cirka 33 % av de anställda från Stockholmsregionen, 14 % från Göteborgsregionen och 8% från Malmöregionen. Totalt uppgår andelen styrda från storstads— regionerna till 55 % av de anställda.
Generellt gäller att de redovisade procenttalen för storstadsregionerna är lägre än de som visades för fondbörsföretagen. Skillnaderna beror dels på att bland fondföretagen återfinns även banker och investmentföretag vilka traditionellt är storstadslokaliserade, dels på att fondbörsföretagen i allmänhet tillhör de största företagen i landet och att huvudkontoret för
dessa i högre utsträckning än för mindre företag är storstadslokaliserade.
Utöver nu nämnda regioner kan en grupp urskiljas som utgör betydande styrningsregioner varvid en nedre gräns av 15 000 anställda använts. Till denna grupp kan hänföras Västerås, Jönköping, Gävle, Linköping, Eskilstuna, Sundsvall, Karlstad, Helsingborg, Norrköping och Borås. Totalt uppgår denna grupps relativa andel till 27 %. En jämförelse med den tidigare redovisade studien ger vid handen att utöver de regioner som härvid framstod som betydelsefulla styrcentra är Västerås, Eskils- tuna, Gävle, Karlstad och Helsingborg, dvs. utpräglade industriregioner, viktiga styrcentra.
I tabell 3.4 är en sammanställning gjord efter samma uppställning som i tabell 3.2.
Tabell 3.4 Antal styrda industrianställda från några grupper av regioner är 1970
Antal anställda %
Storstad sregioner 55 7 615 54,9 l_lr_lellanregionera 27 0 698 26 ,7 Ovriga regioner 1 86 601 18 ,4
Totalt 1 014 914 100,0
aVästerås, Jönköping, Gävle, Linköping, Eskilstuna, Sundsvall, Karlstad, Helsing- borg, Norrköping och Borås.
De båda redovisade studiema visar, trots att tillvägagångssättet vid insamlandet varierar, en mycket enhetlig bild av ”Besluts-Sverige” vad avser den privata sektorn. Sammanfattningsvis kan följande tablå uppställas som återspeglar beslutsfunktionemas lokalisering:
Primära beslutsregioner Stockholm, Göteborg, Malmö
Sekundära beslutsregioner Linköping, Norrköping, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Sundsvall, Karlstad, Borås, Gävle, Jönköping.
Övriga regioner.
Lokaliseringen av beslutsfunktioner återspeglar självfallet olika interregio- nala beroenden eftersom en region med flera beslutsfunktioner i hög grad är kopplad till andra regioner, i vilka kanske ofta den direkta produktio- nen sker. Den styrning eller den ömsesidiga påverkan mellan olika regioner som härvid uppkommer kan avläsas med hjälp av en mängd olika data bland vilka tjänsteresor och kontakter i form av telefonsamtal eller brev sannolikt ger en likartad bild. Även andra data, exempelvis befolkningsrörelser, visar på samma interregionala beroenden. I ett senare kapitel kommer därför de nu presenterade resultaten att ställas mot olika flödesdata för att närmare visa hur olika delar av landet är kopplade till varandra.
Beslutsfunktionemas lokalisering ger antydan om en väsentlig bild av Sverige, nämligen maktens geografiska fördelning. För att närmare
diskutera denna problematik och jämföra med de hittills redovisade resultaten kommer en studie av vissa beslutsfattares geografiska lokalise- ring att behandlas.
Utan att närmare söka pröva alla tänkbara alternativ hur maktförhållan- dena i Sverige skall beskrivas har för detta syfte en mycket enkel avgränsning gjorts. I det följande kommer som makthavare inom det privata näringslivet att räknas de som sitter i styrelsen för aktiebolag upptagna i den årliga publikationen ”Sveriges Aktiebolag”.
Med visst fog har ibland den åsikten framförts att styrelserepresentan- ter och kapitalägare ej har någon reell makt eller inflytande. Även om detta kan vara riktigt under vissa omständigheter torde docki allmänhet styrelserepresentanter ha ett avgörande inflytande på alla viktigare beslut som rör de enskilda företagen. Materialet till studien är som tidigare nämnts hämtat ur den årliga publikationen ”Sveriges Aktiebolag”, vars personregister för åren 1961—1971 har genomgåtts.1 Materialet är uppdelat på antal personer, uppdrag, verkställande direktörer samt ordförande (tabell 3.5).
Tabell 3.5 Undersökningspopulationen, antal personer och styrelseuppdrag
&
År 1961/62 1963/64 1967/68 1970/71 & Antal personer 8 855 9 028 8 701 9 249 Antal uppdrag 16 414 16 659 16 653 16 504 Varav VD 3 239 3 317 3 271 3107 Varav ordförande 2 941 2 849 2 764 2 519
R_—
Materialet är som synes mycket omfattande. Totalt har bostadsorten för 35 833 personer kartlagts. Självfallet är en stor del av dessa samma för de fyra åren. Antalet karterade uppdrag uppgår till inte mindre än 66 000. Genom att ta med såväl vanliga styrelseplatser som VD-funktio- nen kan en representativ samling personer med stor makt antagas ha kommit med. Materialet är ej viktat med hänsyn till företagets storlek. En ordförande i SKF ger lika stort utslag som en ordförande i ett litet företag. För att delvis minska effekterna härav har i huvudsak intresset inriktats mot att studera antalet uppdrag istället för enskilda personer. Beslutsfattare på hög nivå, exempelvis en VD i ett storföretag, sitter mestadels med i många andra styrelser och får härigenom ökad tyngd i materialet. I en specialstudie gjord över styrelserepresentantema i det värmländska näringslivet är en viktning gjord, varvid omsättningen i företagen använts. Av denna framgår att resultaten ej skiljer sig i någon
1 För en tidsmässig jämförelse hänvisas till L. Nordström i ”Funktioner och kontakter”, Göteborg 1972, i vilken motsvarande uppgifter som de som behandlas nedan även finns redovisade för åren 1961—62, 1963—64 och 1967—68 på ett sätt som istort överensstämmer med vad som skall göras idet följande.
Tabell 3.6 Regional fördelning av antalet styrelseuppdrag och en jämförelse med befolkningsfördelningen år 1970/7 1
Region Antal % % av befolk- ningen a b c b—c Stockholm 6 585 41,2 17,9 +23,3 Uppsala 253 1,6 1,8 — 0,2 Eskilstuna 172 1,0 1,4 — 0,4 Linköping 133 0,8 1,6 — 0,8 Norrköping 220 1,4 2,0 — 0,6 Jönköping 251 1,6 1,6 i 0,0 Eksjö 103 0,6 1,1 — 0,5 Växjö 104 0,6 1,6 — 1,0 Kalmar 103 0,6 1,4 — 0,8 Kristianstad 117 0,7 1,1 — 0,4 Helsingborg 483 3,0 2,6 + 0,4 Malmö 1462 9,0 5,5 + 3,5 Halmstad 159 1,0 1,2 —— 0,2 Göteborg 1869 11,7 8,8 + 2,9 Borås 269 1,7 2,3 — 0,6 Karlstad 221 1,4 2,1 — 0,7 Örebro 279 1,8 2,1 — 0,3 Västerås 284 1,8 1,8 i 0,0 Falun 164 1,0 1,7 — 0,7 - Gävle 198 1,2 2,3 — 1,1 Sundsvall 154 1,0 1,5 — 0,5 Östersund 139 1,0 1,7 — 0,7 Övriga svenska regioner 2 253 14,1 34,9 —20,8 Totalt Sverige 15 975 99,8 100,0 Utlandet 529 — — Summa 16 504
högre grad mellan viktat och oviktat material.1 I genomsnitt innehar de medtagna personerna knappt två uppdrag vardera — 9 249 ledamöter har totalt 16 504 uppdrag 70/71. Styrelseuppdragen totalt redovisas i tabell 3.6. I denna är de regioner uppställda, för vilka totala antalet uppdrag uppgår till minst 100. Av tabellen framgår att storstadsregionerna dominerar kraftigt med en total andel av 62 % av de svenska uppdragen. I stort överensstämmer fördelningen med vad som tidigare redovisats vad gäller huvudkontoren. Stockholms andel är något högre medan Göteborg har en lägre och Malmöregionen har i stort sett samma andel. I tabellen är som jämförelse befolkningsfördelningen redovisad. Av denna framgår att storstädernas befolkningsandel är ca 32 %. Utöver storstadsregionerna har ytterligare några regioner smärre andelar, såsom Uppsala (1,4 %), Norrköping 1 . (1,4 %), Jönköping (1,6 %), Helsingborg (3,0 %), Borås (1,7 %), Karlstad 3- Ul.."dbefg- Varifrån .. ,_ , ,_ ,, , styrs Värmlands narings- (1,4 %), Orebro (1,8 %) och Vasteras (1,8 %). Anmarkas bor Vidare att liv'? Karlstad 1973_ antalet uppdrag, innehavda av i utlandet bosatta personer uppgår till (Stencil).
3,2 % av alla uppdrag. Denna andel har ökat kraftigt från 1,6% år 1961/62.
Vid jämförelse mellan den regionala fördelningen av uppdrag och befolkningen framgår att utöver storstadsregionerna, vilka som nämnts har ett relativt överskott av uppdrag, uppvisar endast Helsingborg samma bild. Styrelseuppdragens regionala fördelning ger självfallet ej annat än en mycket grov bild av maktstrukturen geografiskt. För att något bättre kunna analysera materialet kommer därför i det följande en uppdelning att göras först vad avser bosättningen för de verkställande direktörerna och därefter för ordförandena.
Antalet verkställande direktörer i undersökningen är cirka 3000. Bostadsorterna för dessa återspeglar på ett annat sätt än de "rena” styrelseledamotskapen den geografiska fördelningen av ledningsfunk— tionerna. Det kan nämligen förmodas vara svårt även för så resvana personer som VD att bo alltför långt borta från sina arbetsplatser. Uppgifterna i tabell 3.7 understryker vad som framgått tidigare, nämligen hur dominerande Stockholmsregionen är framför alla andra
Tabell 3.7 De verkställande direktörernas regionala fördelning år 1970/71
Region Antal % Stockholm 1 169 37,8 Uppsala 4 3 1 ,4 Eskilstuna 44 1 ,4 Linköping 27 0,9 Norrköping 60 1,9 Jönköping 45 l ,5 Växjö 2 5 0,8 Kalmar 25 0,8 Helsingborg 122 3 ,9 Malmö 25 7 8,3 Halmstad 3 8 l ,2 Göteborg 359 11,6 Borås 8 7 2 ,8 Karlstad 43 1 ,4 Örebro 5 8 1 ,9 Västerås 46 1 ,5 Falun/ Borlänge 25 0,8 Gävle 45 l ,5 Sundsvall 2 7 0,9 Övriga regioner 547 17,7 Totalt Sverige 3 092 100,0 Utlandet 2 —
Totalt 3 094 —
regioner i landet. De tre storstadsregionernas andel totalt uppgår till 58 %, vilket i stort överensstämmer med de övriga uppgifterna. Anmärkas bör även att Stockholmsregionens andel av totala antalet VD ökat från 34,5 % år 1961/62 till 37,8 % år 1970/71. Stockholmsregionen skiljer sig härigenom från Göteborg och Malmö. Dessa senare har en i stort oförändrad andel. Dock kan noteras att åtminstone vad gäller Malmö en viss andelsminskning kan noteras.
Från verkställande beslutssynpunkt är följaktligen Sverige ett mycket centraliserat land där utöver de tre storstadsregionerna övriga regioner är mycket betydelselösa. Antalet reella storstadsaltemativ som f. n. existe- rar är mycket få. I tabell 3.8 är detta förhållande åskådliggjort genom att mot fördelningen av VD ställa befolkningens fördelning.
Tabell 3.8 Den relativa fördelningen av verkställande direktörer jämförd med befolkningen 1970
Andel av verk- Andel av ställande di- befolkningen i % rektörer i % a b a—b Storstadsregionema 57 ,7 32 ,2 + 25,5 varav Stockholm 37,8 17,9 Göteborg 1 1,6 8,8 Malmö 8,3 5,5 Mellanregionernaa 15 ,2 18,4 — 3 ,2 Övriga regioner 27,1 49,4 —22,3 Summa 100,0 100,0
3Linköping, Norrköping, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Sundsvall, Karlstad, Borås, Gävle och Jönköping.
! tabell 3.9 visas differensen mellan relativa antalet uppdrag och VD. Tanken härmed är att kunna visa i vad mån en region styr eller styrs utifrån. När antalet uppdrag relativt sett överstiger antalet VD kan förmodas att personer bosatta i regionen i hög grad sitter i styrelser i företag utanför den egna regionen.
Tabellen måste tolkas med stor försiktighet men kan ge en uppfattning om huruvida näringslivet i en viss region styrs utifrån. Redovisas stora differenser mellan de två fördelningama innebär detta att vid (+) personeri regionen i hög grad sitteri styrelser utanför den egna regionen. Vid (—) styrs näringslivet utifrån.
Tabellen visar med de förenklingar som med nödvändighet måste göras att framför allt Stockholmsregionen har ett överskott på uppdrag. Även Malmöregionen uppvisar ett överskott medan i Göteborgsregionen ungefärlig jämvikt råder. Stora underskott uppvisar däremot Eskilstuna, Norrköping, Helsingborg, Borås. I den förut nämnda studien av Sven Godlund, i vilken Norrköpings näringsliv kartlagts, redovisas hur närings- livet successivt omstrukturerats från att i hög grad ha varit inriktat mot textilindustri till att bli präglat av skogs- och verkstadsindustri. Denna omställning har i hög utsträckning skett genom att till Norrköping
Tabell 3.9 De verkställande direktörernas regionala fördelning jämfört med övriga uppdragsinnehavare år 1970/ 71
Region Uppdrag exkl. VD VD antal % % b—c a b c d
Stockholm 5 416 42,1 37,8 +4,3 Uppsala 210 1,6 1,4 +0,2 Eskilstuna 128 1,0 1,4 —0,4 Linköping 106 0,8 0,9 —0,1 Norrköping 160 1,2 1,9 —0,7 Jönköping 206 1,6 1,5 +0,1 Växjö 79 0,6 0,8 —0,2 Kalmar 78 0,6 0,8 —0,2 Helsingborg 361 2,8 3,9 — 1,1 Malmö 1 205 9,4 8,3 + 1,1 Halmstad 121 0,9 1,2 —O,3 Göteborg 1 510 11,7 11,6 +0,1 Borås 180 1,4 2,8 —1,4 Karlstad 178 1,4 1,4 1 0,0 Örebro 221 1,7 1,9 —0,2 Västerås 2 38 1,8 1,5 + 0,3 Falun/Borlänge 139 1,1 0,8 +0,3 Gävle 153 1,2 1,5 —O,3 Sundsvall 127 1,0 0,9 +0,1 Övriga regioner 2 067 16,0 17,7 —1,7 Totalt Sverige 12 883 99,9 100,0 — Utlandet 514 — — —
Summa 13 397 — — —
förlagts olika filialer till företag med huvudkontor och stor tillverkningi andra delar av landet eller i utlandet. Ett likartat förlopp har kunnat iakttagas även vad gäller Örebro. I detta senare fall är det Skoindustri som ersatts med verkstadsindustri och olika handelsföretag. Även för Örebro kan ett betydande inslag av utländsk företagsverksamhet förmärkas. De två nämnda studierna tillsammans med nu redovisade uppgifter pekar på att regioner som genomgår stora strukturella förändringar av sitt näringsliv i hög utsträckning kommer att fortsättningsvis styras utifrån och kanske i betydande grad från utlandet.
Ytterligare material som i detta sammanhang skall användas för att visa beslutsstrukturen utgöres av styrelseordförandenas lokalisering. I än högre grad än vad gäller jämförelsen mellan uppdrag i allmänhet och VD-lokalisering torde en jämförelse mellan ordförandena och VD visa i vilka fall olika regioner är styrda utifrån. En dylik jämförelse göresi tabell 3.10. Av tabellen framgår att ordförandens fördelning skiljer sig betyd- ligt från samtliga tidigare behandlade fördelningar som ju i stort överensstämmer med varandra. Stockholmsregionen har i fråga om an-
talet ordförandeskap en betydligt högre andel, drygt 46 %.
Även i Malmöregionen är andelen ordförande högre än motsvarande för VD. Totalt innehar de tre storstadsregionerna drygt 68% av ordförandeskapen i de berörda företagen jämfört med 58% för de verkställande direktörerna. Med utgångspunkt i antagandet att en ordförande i ett företag i hög grad representerar den ekonomiska makten kan tabellen sägas ge belägg för påståendet att en mycket stor del av svenskt näringsliv styrs från storstadsregionerna och att denna andel är högre än vad som framkommer enbart genom att söka kartera olika huvudkontorsfunktioner. Det kan även vara av intresse att notera att i fråga om ordförandeskapets lokalisering är de relativa andelarna för Göteborgs- och Malmöregionerna av ungefär samma storleksordning. Malmöregionen har följaktligen som ekonomiskt styrcentrum en betyd- ligt betydelsefullare ställning än vad antalet huvudkontor och VD ger anledning förmoda.
Vidare kan sägas att, bortsett från storstadsregionerna, finns det i landet inga andra regioner som på något sätt kan sägas utgöra ekonomiska styrcentra.
Tabell 3.10 Ordförandenas regionala fördelning samt en jämförelse med VD:s fördelning år 1970/71 Region Ordförande VD Antal % % b—c a b c d
Stockholm 1 162 46,3 37,8 +8,5 Uppsala 41 1,6 1,4 +0,2 Eskilstuna 2 2 0,9 1 ,4 —-0,5 Linköping 2 3 0,9 0,9 10,0 Norrköping 23 0,9 1,9 — 1,0 Jönköping 45 1,8 1,5 +0,3 Växjö 11 0,4 0,8 —0,4 Kalmar 13 0,5 0,8 —O,3 Helsingborg 64 2,5 3 ,9 — 1,4 Malmö 266 10,6 8,3 +2,3 Halmstad 16 0,6 1,2 —0,6 Göteborg 289 11,5 11,6 —0,1 Borås 39 1,6 2 ,8 — 1,2 Karlstad 30 1,2 1,4 —0,2 Örebro ' 41 1,6 1,9 —0,3 Västerås 34 1.4 1,5 —0,1 Falun/Borlänge 20 0,8 0,8 *: 0,0 Gävle 16 0,6 1,5 +0,1 Sundsvall 24 1,0 0,9 +0,1 Östersund 2 3 0,9 0,5 + 0,4 Umeå 8 0,0 ,3 —0,3 Luleå 8 0,0 0,3 —0,3 Övriga regioner 293 11,7 16 ,6 —5 ,0 Totalt Sverige 2 511 99,3 100,0 —— Utlandet 8 - — —
Summa 2 519 _ _ _
3.7. Sammanfattande analys
I detta kapitel har material presenterats i syfte att söka kartlägga besluts- och maktcentras geografiska lokalisering i landet. Intresset har helt inriktats på det privata näringslivet, eftersom den statliga och kommunala strukturen i så hög grad hittills haft en så ensidig uppbyggnad kring Stockholm respektive olika kommuncentra.
Av de presenterade resultaten har framkommit en entydig bild av hur Sverige i detta avseende är uppbyggt. Utöver de tre storstadsregionerna — där Stockholmsregionens ställning är speciellt markant — kan en grupp om ca 10 regioner urskiljas som bildar ett mellanskikt i förhållande till övriga regioner.
Redovisningen har även givit vid handen att storstadsdominansen ökar med ökad ekonomisk beslutsfunktion. Detta senare förhållande är
100
90
80 Jönkö ing
Norrkö i Helsinåbrbgrg
60
40
Storstads- reglonerno ————--———————- 30 Stockholm 20 10 VD Styrelse- Ordlörondc
uppdrog
Figur 3:I Relativ jämförelse mellan lokaliseringen av de verkställande direk- törerna, styrelseledamötema och ordförandena
åskådliggjort i figur 3: 1. Av figuren framgår även att de regioner som har störst relativ betydelse utöver storstadsregionerna i allmänhet har mindre andel ordförande än verkställande direktörer och ledamöter. Figuren visar följaktligen en form av ekonomisk maktstege, därju högre upp i den ekonomiska beslutshierarkin en person befinner sig, desto större är sannolikheten att han bor i storstadsregionerna och framför allt i Stockholm. En geografisk maktkoncentration av mycket stor omfattning kan följaktligen skönjas bakom denna relativt begränsade studie och som innebär ett långt mer polariserat samhälle än vad som framkommer av
befolkningsfördelningen. Av betydelse är självfallet hur denna geografiska maktfördelning
förändras med tiden. Redan tidigare har visats hur fördelningen av huvudkontor genomgått en koncentration. I figur 3: 2 är styrelserepre- sentantemas geografiska fördelning vid fyra tidpunkter åskådliggjord. Det bakomliggande dataunderlaget är grundat på något varierande principer. Dock kan fastställas att fördelningama i stort är stabila, dock med en
'I. 'I.
100 100
90
90
80 80
70 Jönköping Lgråstqd in opmg Västerås Orebro _ so sålerrkopmg )
l 50 50 Göteborg
LO ——————————--————————-—-———— LO
30 Storstads— regionerna
20 __——__—_"__Stockholm_——__— 2"
10 10
isar/62 resa/64 1957/58 iam/7I
Figur 3: 2 Styrelserepresentanternas geografiska fördelning vid olika tidpunkter
I L. Nordström i ”Funk- tioner och kontakter". Göteborg 1972 och A. Ekström m. fl. Inter- regionala beroenden.
Tö 116 Statens Vägverk. Stockholm 1971.
successiv ökning av storstadsregionernas betydelse. Detta senare för- hållande styrks av andra studier inom samma område.1 När det gäller att söka orsakerna till denna geografiskt koncentrerade beslutsstruktur är i och för sig inte de nu redovisade uppgifterna tillräckliga. I en rad studier har dock orsakssammanhangen på olika sätt analyserats. Otvivelaktigt finns det uttalade beslutsmässiga stordriftsfördelar som gynnar en lokalisering av beslutsfunktioner till större agglomerationer.
De större orternas ekonomiska servicestruktur i form av tillgång till banker, investmentföretag etc. gynnar ävenledes en geografisk koncentra- tion som uppenbarligen har en form av spiraleffekt. Ju fler beslutsfattare och maktinnehavare, desto gynnsammare ekonomisk servicestruktur vilken i sin tur attraherar ytterligare maktinnehavare etc. Utan att i egentlig mening ha något belägg härför torde kunna antagas att framförallt banksystemets uppbyggnad och beslutsstruktur har mycket stor inverkan på den geografiska fördelningen av beslutsfunktionärer inom näringslivet i sin helhet.
Lokaliseringen av beslutsfattare inom näringslivet — representerat av personer i företagens styrelse — utgör endast en form av indikator på beslutssystemets geografiska uppbyggnad. De slutsatser som kan erhållas ur materialet kan närmast sägas vara av idéinriktad natur. Betydligt mer omfattande studier måste göras för att entydigt kunna beskriva och förklara ”maktens geografi”. Befintligt material kan dock bilda en utgångspunkt för nästa steg i analysen i föreliggande skrift.
4 Kontaktström mar
4.1. Migration
Förutom storleksfördelning och tillväxtförhållanden mätt i befolknings- tal samt ledningsfunktioners lokalisering kan som indikatorer på för- stärkta positioner i tätortssystemet användas olika flödesmaterial.
Figurerna 411 och 4:2 visar dominant flyttningsström från resp. region. Den dominanta flyttningsströmmen ger självfallet en mycket grov bild av hur olika regioner inbördes är samordnade. För föreliggande syfte torde dock detta ge en tillräcklig information på ett enkelt och, överskådligt sätt. Från Borås flyttar således det största antalet till Göteborg, medan de flesta flyttama från Göteborg söker sig till Stockholm. Denna fördelning av regioner på tre nivåer i figur 4: 1 vilar på material över regionernas innehåll av offentliga och privata verksamheter ingående i nationsvida organisationer.
4.2. Telefontrafik
Viktiga kontaktlänkar mellan olika regioner upprätthålles genom tele- systemet, Teletrafikens regionala fördelning utgör en summering av kontaktbehov hos organisationer och enskilda människor. De slutsatser som kan dragas ur en redovisning av teletrafiken blir därför mycket
|______.._.....r ......J/ _: _...
_ . mail-mermaidia;
mmmmmmmmm-Emmmmmmmmmmm mmmm-immmmmmmmmmcamm
mmm [m m rr: mm mmm
Figur 4: ] Dominant flyttningsström mellan A-regioner, ordnade hierarkisriskt, I 970.
allmänna och visar främst hur olika regioner i princip är knutna till varandra.
Vid automatiseringen av teletrafiken försvann de tidigare möjligheter- na till enkla redovisningar av samtalens geografiska fördelning. Genom en specialundersökning som televerket gjort har dock ett stickprovsmaterial framkommit som visar olika huvudströmmar. Undersökningarna har gjorts i helt annat syfte och kan ej anses vara alltför statistiskt säkerlagda.
I figur 4: 3 är delar av detta material åskådliggjorda, varvid för varje region den dominanta mottagarregionen är markerad. Av figuren framgår storstadsregionernas fullständiga dominans. Huvudparten av alla regioner (54 av 70) har någon av de tre storstäderna som viktigaste mottagar- region. Bland de övriga regioner som uppträder som viktigaste mottagar- regioner för en eller flera regioner kan nämnas Luleå, Umeå, Sundsvall, Falun/Borlänge, Västerås, Örebro, Karlstad, Skövde, Jönköping och Helsingborg, dvs. regioner som enligt tidigare redovisningar utgör betydelsefulla ledningscentra.
Vid en jämförelse mellan flyttningarna och teletrafiken sammanfaller strukturen i stort. De viktigaste undantagen gäller Smålandsregionema, som i telematerialet i högre utsträckning är inriktade mot Stockholm än vad flyttningarna ger vid handen. Ytterligare jämförelser göres i ett senare avsnitt.
' Ds K 1972: 4.
4.3 Kollektiva resor
Resandet med kollektiva fordon är 1970 har nyligen kartlagts i ”Regional trafikplanering, transportarbete, transportströmmar och trafikanläggning- ar”.1 I figur 4:4 är delar av detta material redovisat. Dessvärre är ej materialet nedbrutet på A-regioner utan endast på länsnivå, varför jämförelser med övriga fördelningar delvis försvåras. Med kollektiva resor avses flyg, järnväg och långfärdsbussar och totalt är ca 26 milj. resor karterade.
Den regionala strukturen såsom den framträder i figuren överens- stämmer i stort med vad de övriga fördelningama visar. Stockholms läns dominans är som synes markant. En orsak till utfallet är självfallet att länen och ej A-regioner utgör redovisningsbas. I annat fall torde även Sundsvalls-, Umeå- och Linköpingsregionerna kunnat redovisas som dominanta mottagarregioner.
4.4. Sammanfattning av flödesredovisningama
I denna bilaga har av utrymmesskäl endast i mycket begränsad omfattning olika flödesdata redovisats. Avsikten har närmast varit att på grundval av tidigare visade fördelningar av olika ledningscentra söka visa respektive centras olika dominansområde. Självfallet existerar i verklig- heten inga entydiga ”omland” utan exempelvis Stockholmsregionens inflytande täcker mer eller mindre hela landet. Dock kan kring viktigare besluts- och ledningscentra i enkel form visas de mest markerade regionala beroendeförhållandena.
I figur 4: 5 har en sammanfattning av de presenterade fördelningama inritats. Av denna karta framgår dels de tre storstadsregionernas dominansområden, dels dominansområdet för vissa mer betydelsefulla regionala centra.
Det område som kan hänföra sig till Stockholmsområdet omfattar som synes huvudparten av landet. Utöver hela norra Sverige kan till Stockholmsregionen föras Värmlands, Örebro och Östergötlands län. Av figuren framgår att, beroende på vilket material som används, skilda utfall erhålls vad gäller Smålandslänen. Jönköpingsregionen med vid— hängande regioner bör föras till Göteborgs- alternativt Stockholmsregio- nen. Motsvarande för Växjöregionen är Malmö- alternativt Stockholms- regionen.
Utöver storstadsområdenas dominansområde och följaktligen de mel— lanregionala bindningarna mellan landets olika regioner och storstäderna visar även figuren bindningar mellan olika regioner. Härvid framgår att i flera fall — i första hand på långt avstånd från storstäderna — finns starka mellanregionala samband. I närheten av storstäderna är däremot domi- nansen från respektive storstadsområde så stark att alla andra samband kommer i skymundan. Av figuren framgår att regionerna i såväl Norrbottens som Västerbottens län är sammanbundna. Även Sundsvalls— och Härnösandsregionen uppvisar ett sådant samband. I Mellansverige bildar Falun/Borlänge-, Ludvika- och Moraregionema ett sammanhängande
m m t ”" mo Mm9.g ....wIM mnem. . u ) Dmumm k , #ränw dumanm ramnw .WHOan Hkmhum
Figur 4: 5 Regionala samband på olika nivåer.
OOOOOOOOOO nnnnnnnnn ' dcm nnnnnnnnnnn
nnnnnnnnnn mmmmmmmmmmmmm
MALMÖ
block. Även Västerås, Köping, Fagersta och Sala visar markanta inbördes beroenden. Bland övriga bindningar mellan olika regioner kan nämnas Örebro, Karlskoga och Lindesberg; Mjölby/Motala, Linköping och Västervik, Oskarshamn och Kalmar/Nybro samt Ängelholm och Helsing- borg/Landskrona.
De nu redovisade regionala sambanden mellan olika regioner är endast schematiskt beskrivet. För en utförligare analys krävs en mer detaljerad genomgång av betydligt fler mellanregionala flöden än vad som redovisas i denna artikel. Uppenbart är dock att det material som presenterats tillsammans med vad som tidigare redovisats över beslutsfattarnas lokalisering klart ger vid handen den mycket markanta dominans iolika avseenden som storstadsregionerna och i första rummet Stockholmsregio- nen har över övriga delar av landet.
5 Tänkbara utvecklingstendenser
Befolkningens geografiska fördelning och tätortssystemets utveckling kan som antydes inledningsvis avläsas genom studium av ett antal skilda strukturförändringar i samhället. I föreliggande artikel har intresset knutits till befolkningsfördelningen mellan skilda tätortsklasser, till den rumsliga fördelningen av olika ledningsfunktioner samt de fysiska flödena mellan olika regioner. Naturligtvis är det material som redovisats dock otillräckligt för att möjliggöra en analys av tänkbara utvecklingstenden- ser. De tankegångar som framlägges nedan bygger därför — utöver nu presenterade data — i huvudsak på generella slutsatser framkomna genom den forskning vilken bedrivits på kulturgeografiska institutionen, Göte- borgs universitet, inom ramen för Urbaniseringsprocessen.
Allmänt torde kunna fastslås att såväl vad gäller befolkningsfördel- ningen som flyttningarna sker en förstärkning dels till vad som enligt senaste språkbruk benämnes primärcentranivån, dels till en del av de regionala centra. Samtidigt som storstadsregionerna befolkningsmässigt tycks ha stagnerat. Orsakerna är att söka bl. a. ide omlokaliseringar och koncentrationer som ägt rum såväl inom den statliga sektorn som inom det privata näringslivet.
Samtidigt med denna utveckling, dvs. en befolkningsmässig tillväxt av flertalet primära centra, synes en fortsatt kraftig koncentration av ledningsfunktioner till Stockholm äga rum. Koncentrationen av lednings- funktioner har kunnat observeras under lång tid och tycks tendera att öka i omfattning. Utöver tidigare gjorda studier kan hänvisas till Sven Godlunds studier av Norrköping som entydigt pekar i samma riktning, dvs. en allt större extern styrning av näringslivet i orten (i detta fall Norrköping) från Stockholm. De två tendenserna följer tydligen ej samma förlopp. Med en samtidig befolkningsökning i stora och medel- stora orter sker en koncentration av ledningsfunktioner eller besluts- fattarenheter till de befolkningsmässigt stagnerande storstadsregionerna.
De nu beskrivna processerna ger upphov till en reflexion om det inte kan finnas anledning att tala om urbaniseringsprocessens paradox. Med
en aktiv lokalisering eller decentraliseringspolitik som bl. a. medverkat till befolkningsökningar i stora och medelstora orter och stagnation i storstadsregionerna sker en fortsatt koncentration och centralisering av ledningsfunktioner och beslutsfattare.
En sådan utveckling som här beskrivits torde vara en följd av en lång rad faktorer som endast delvis har observerats och studerats. Likaledes torde de långsiktiga effekterna av en fortsatt geografisk segregering, som det ju i realiteten är fråga om, kunna bli av mycket besvärande natur och direkt leda till att andra målsättningar för den överordnade politiken ej kan uppnås.
De främsta skälen till en snabb befolkningsmässig tillväxt i primära centra och motsvarande orter torde vara dessa orters gynnsamma produktionsbetingelser för industri och rutinbetonad service- och admi- nistrationsverksamhet tillsammans med en alltmer aktiv och omfattande offentlig regionpolitik med syfte att stimulera sysselsättningen i orter utanför storstadsregionerna. Denna senare politik har av naturliga skäl lett till att i första hand verksamheter med uttalade storstadspreferenser legat kvar i storstadsregionerna eller nylokaliserats dit. Processen som sådan —- att rutinbetonade verksamheter lämnar storstadsområden — är en internationell företeelse men den har i Sverige stimulerats av regionalpolitiska skäl. De regionalpolitiska insatserna har dock i allmän- het varit av generell natur och primärt inriktats mot att öka sysselsätt- ningen i vissa orter eller regioner. Däremot har sysselsättningens art eller verksamhetens funktion tillmätts betydligt mindre vikt. En fortsatt företags- och ledningsmässig samordning och integrering av små själv- ständiga enheter till stora koncerner har därför medfört en geografisk koncentration av ledningsfunktioner inom näringslivet. Även det ökade statliga inflytandet inom en lång rad områden har medfört motsvarande koncentration. För såväl privat som statlig verksamhet är Stockholms- regionen den naturliga ledningsorten. En fortsatt utveckling enligt nu beskrivet sätt kommer därför att leda till att Stockholmsregionens betydelse som ledningscentrum ökar även om befolkningstillväxten i regionen avstannar eller en befolkningsminskning uppstår.
Av intresse kan vidare vara att söka bedöma hur de övriga två storstadsregionerna kommer att utvecklas och vilka funktioner de kommer att få i det framtida tätortssystemet. Utan tvivel har strukturför- ändringarna inom näringslivet lett till att skillnaden mellan å ena sidan Stockholmsregionen och å andra sidan Göteborgs- och Malmöregionerna alltmer ökat. Stockholmsregionens ställning som styrcentrum har enligt tillgängligt material ökat kraftigt och detta har till viss del skett på Göteborgsregionens bekostnad.
Effekterna av denna ledningsmässiga koncentration av beslutsfunktio- ner — ofta av nationell karaktär -— får till effekt att resandet, teletrafiken, flyttningar etc. i hög grad är inriktade mot Stockholm i landets alla regioner.
Det kan vidare finnas anledning att söka utvärdera de framtida effekterna av den beslutade utlokaliseringen av statlig verksamhet. Rekryteringen av personal till dessa verksamheter kommer sannolikt till
viss del att ske lokalt. Framförallt gäller detta mindre kvalificerad arbetskraft. Lokaliseringsortema kommer naturligtvis att stimuleras genom olika multiplikatoreffekter. Däremot är det sannolikt mer tveksamt om ett ämbetsverk, dvs. en verksamhet av nationsvid karaktär, kommer att innebära en stimulans för lokalisering av andra verksamheter. Vid are kan förmodas att viss del av den sysselsättningsökning som behövs inom respektive verks arbetsområde kommer att ske vid de kvarliggande departementen och ämbetsverken i Stockholm. Under alla omständig- heter kommer de regioner till vilka olika verk är beslutade att förläggas att på olika sätt bli starkare knutna till Stockholmsregionen.
Mot denna allmänna bakgrund kan vissa utvecklingsförlopp rörande olika interregionala beroenden urskiljas. Huvudintrycket är härvid att om inga motåtgärder vidtages kommer ett mycket markerat funktionellt polariserat geografiskt samhälle att successivt framväxa. Detta kommer sannolikt att ske parallellt med en befolkningsmässigt lugn utveckling med relativt små inbördes förändringar mellan olika regioner. Effekterna av en koncentration av ledningsfunktioner kommer i sin tur att påverka kommunikationssystemets utformning och inriktning samt inverka på den regionala fördelningen av inkomster, sysselsättningens art etc.
Den hittills förda diskussionen medför att det finns anledning att i framtiden, utöver frågan om att bereda alla sysselsättning analysera sysselsättningens art och vilken funktion respektive arbetsställe får i ett större geografiskt system. Den regionala huvudfrågan kan därför i framtiden komma att gälla förändringen av sysselsättningens karaktär och de reella beslutsfunktionemas geografiska belägenhet. Sannolikt är de fördelar som är förenade med den ledningskoncentration som har observerats och som kan förväntas fortsätta så stora att mycket betydande insatser och åtgärder måste vidtagas för att bryta det existerande förloppet. Vidare bör anmärkas att motsvarande tendenser gör sig gällande på internationell nivå. De multinationella företagens agerande kan i princip jämställas med motsvarande nationella. Enda skillnaden torde vara att i flera fall kommer huvudkontoret att finnas utanför Sverige efter ett företagsköp.
V Region — ort — individ, en kultur- geograhsk överblick med frågor
Erik Bylund
Om jag helt subjektivt efter flera års sysslande med geografisk forskning kring regionala utvecklingsproblem och med utsiktspunkt i den s.k. glesbygden skulle försöka att i en mening karakterisera vad man hittills uppnått, skulle den meningen kunna formuleras ungefär så här: Fysiska och funktionella strukturer har kartlagts och de regionala konsekvenserna av systematiska strukturförändringar har utpekats. Man kan då fråga sig: Vad har vi vunnit med detta? För många kan ju resultatet te sig som skäligen magert. Vi har t. ex. fått veta hur vårt tätortssystem är upp- byggt, att Norrland och glesbygden är underrepresenterade på tätorter av viss storlek, att strukturrationaliseringar av de areella näringarna förändrat sysselsättningssituationen i glesbygden till dess nackdel; vi har noterat flyttningsmönstret, registrerat hur många och vilka som flyttar, varifrån och varthän; befolkningsförändringar har bokförts. Återigen: Vad har vi vunnit med allt detta? Svar: Vi har klarlagt byggnadens konstruktion, har konstaterat, hur såväl vertikala som horisontella länkar i systemet går; vi börjar få klarhet i konstruktionens svagheter — vilka de svaga länkarna är och vilka konsekvenser sönderfallet av en konstruk- tionsdetalj får för hela byggnadens bestånd eller vitala delar av den.
Trots att det finns anledning att betrakta resultatet med blygsamhet, vågar man säga: Det är vackert så! Byggmästaren/staten har kunnat sätta in riktade — och riktande — förstärkningsåtgärder, som otvivelaktigt för glesbygdsdelen av vårt samhälle betytt mycket positivt — i enlighet med våra värderingar. Dock har väl de rätta åtgärderna inte alltid kunnat anvisas.
Konstaterandet vi gjort innebär emellertid samtidigt, att ännu mycket återstår att göra för att få oss att verkligen begripa de regionala sambanden — att upptäcka och förstå de krafter, ekonomiska och andra, som de synliga strukturerna är ett uttryck för. Hittills har man t. ex. i huvudsak försökt se efter vilka underlagsmassor — mängder av folk och kapital — som behövs för att bära upp vissa samhällsfunktioner eller vissa givna strukturer. I mindre utsträckning har man försökt finna underlag för alternativa strukturer, som kanske kunde vara uttryck för lika goda eller bättre funktionslösningar. Man har i själva verket haft svårt att tänka sig alternativa strukturer, möjligen därför att man i regel hållit sig på så pass hög generaliserings- eller aggregeringsnivå, att man inte fått ett grepp om den minsta byggbiten, individen, och alla de strukturella kombina-
tioner, som denna skulle kunna bygga upp. Det finns all anledning att instämma med Torsten Hägerstrand i hans efterlysning av individualeko- nomiska teorier och principer motsvarande existerande nationalekono- miska och företagsekonomiska sådana. Förhoppningsvis kan man här vänta sig, att inte minst beteendevetenskaperna kommer att kunna lämna viktiga forskningsbidrag.
För att nu närmare komma in på den geografiska glesbygdsforsk- ningen, i anknytning till och som exemplifiering av vad som sagts ovan, kan det påpekas, att denna bl. a. sett efter hur de existerande serviceorterna i de norra glesbygdema är uppbyggda som aggregat av olika servicebranscher och -företag samt vilket befolkningsunderlag, som bär upp aggregat av olika storlek och sammansättning. Vissa standardkrav på servicen, främst dess differentiering, har således kunnat kopplas till vissa befolkningstal. Ökade standardkrav och ökade kostnader kräver således en viss motsvarande ökning av befolkningstalet eller konsumtions- volymen; omvänt medför en befolkningsminskning bortfall av företag ur serviceaggregatet och således en minskad differentieringsgrad. Det är detta enkla samband, som konstituerar det 5. k. glesbygdsproblemet på dess servicesida: den nedåtgående trenden — servicebortfall, som sker trappstegsvis, när vissa underlagsvärden/befolkningstal underskrids. Kon- centrationen av serviceföretag till större enheter och till färre platser har hittills tillsammans med förbättrade kommunikationer i stort sett förhindrat ett totalt bortfall av service för regioner av församlings storlek eller däröver. (Se Weissglas-Wiberg, bilaga 8 .)
På denna aggregeringsnivå har således ännu inte någon katastrof inträffat, men det finns starkt fog för att titta litet närmare på de uppoffringar, som den enskilde individen måste underkasta sig för att nå det alltmer koncentrerade serviceutbudet — inbegripet de ökade kostna— derna, som kan bli av särdeles stor betydelse för den som bor i periferin, eftersom serviceföretagen i regel drar sig mot centrum. Den använda generaliseringsnivån har 5. a. s. givit orter och regioner — men vart har individen tagit vägen?
Kalkyler över företagens lönsamhet vid olika produktions- och omsättningsstorlekar, underlagskrav, arbetskraftstillgång och geografiskt kostnadsläge har hittills bestämt utbudets storlek och lokalisering. Alternativa samhällskostnader vid olika lokaliseringar har endast i ringa grad fått inverka och den enskildes kostnader inte alls. Från geografisk synpunkt är naturligtvis kostnaden för att övervinna avstånd en viktig post i kalkylen och bör i hög grad vara bestämmande för ett vettigt lokaliseringsval. Det är därför den kulturgeografiska glesbygdsforskningen under de senaste två åren har inriktat sig på att undersöka de enskilda- individernas besvär/kostnader vid olika utbudslokaliseringar — gällande. såväl privat som offentlig service — för att därmed föra in ett nytt konto i balansräkningen. I den mån samhället har åtagit sig individernas kostnader, helt eller delvis, är detta ingenting annat än en bokförings- mässig skillnad, som endast bör öka myndigheternas intresse av att göra den samhällsekonomiska kalkylen så fullständig som möjligt. Ett av bidragen från Geografiska institutionen i Umeå försöker att närma sig
detta problem och pekar på konsekvenserna av olika modellmässiga lokaliseringslösningar av utbudet av tre olika typer av service: detaljhan- del — sjukvård — förskola (Weissglas—Wiberg).
Ett par av de andra bidragen från Umeå i denna publikation utgör ett exempel på de beröringspunkter som finns mellan den geografiska och den företagsekonomiska forskningen, vilken senare Dick Ramström introducerar. Arbetena ligger inom ramen för omfattande undersökningar av den regionala företags- och arbetsmarknadsstrukturen i norra Sverige. Som bekant företer denna besvärande svagheter i olika avseenden i förhållande till de södra delarna av landet, och det är givetvis så, att man här finner orsakerna till de underlagsförändringar till det sämre, som drabbar servicen — genom flyttningsförluster/befolkningsminskning i särskilt de inre delarna av norra Sverige.
Flyttningarna är således symptom och indikatorer på djupare liggande orsakssammanhang. Visserligen finns en omfattande kartering av migra- tionsströmmarna gjord, och genom den årliga flyttningsstatistiken hålls dessa rörelser under observation; till yttermera visso har den geografiska forskningen kommit fram till vid det här laget väl kända lagbundenheter i flyttningsrörelserna, inte minst i fråga om flyttamas avståndskänslighet. Men även här gäller, att aggregeringsnivån är relativt hög, summa- och nettotal på kommuner och län; och den enskilde individens uppförande i dessa strömmar är i själva verket mindre känd än vattenpartikelns beteende i våra älvar. Därmed är sagt, att ett studium av flyttningsrörelserna på individnivå fortfarande har mycket att ge. Migrationen som företeelse utgör som forskningsuppgift en slags brygga mellan servicestudierna och företags- och marknadsundersökningarna. Men förutsättningarna för att man skall kunna utvinna mer än hittills av flyttningsundersökningarna är, att individbanoma fastställs. Det räcker inte med bara ändpunkterna, kanske med tillägg av en eller annan mellanstation; vi måste få fram en fullständig tidtabell med hållplatsernai års- och livscykeln lika väl som det är angeläget att fullfölja de tidsbudgetstudier främst inom dygnscykeln på lokal nivå, som bedrivs vid Geografiska institutionen i Lund, och att göra det i olika samhällsmiljöer.
De pågående studierna vid Geografiska institutionen i Umeå av de flyttningar från olika norrländska regioner, som sker med AMS-bidrag, har starkt understrukit behovet av en detaljerad kartering av individernas flyttningsvägar och uppehållets längd på de olika stationerna under flyttningsbanan. Givetvis måste arbets- och bostadsmiljöerna samt föränd- ringarna i individens ekonomiska och sociala villkor på de skilda anhaltema också studeras, inte minst de förändringar, som en flyttande hushållsenhet är underkastad.
Återflyttningen till ursprungsorten är f. n. i fokus för forskningsintres- set. Det tillgängliga materialet tillåter emellertid endast en redovisning av in- och utflyttningsort vid summa två tillfällen, men om vad som hänt däremellan vet vi intet. Därtill känner vi hittills bara den återflyttning i snäv mening, som gått till ursprungsorten/församlingen eller arbetsför- medlingsdistriktet, men inte den återflyttning, som skulle kunna rubrice— ras som sådan, fastän den gått till angränsande eller andra delar av norra
Sverige. — ”AMS-flyttamas” — ijämförelse med andras » detaljerade flyttningsrörelser och deras förändrade levnadsvillkor på de olika flyttningsstationerna är en stor forskningsuppgift, som nu befinner sig i sitt inledningsskede.
Av ett begränsat material från Västerbottens län kan man redan firma som högst sannolikt, att tryggheten ijobbet är vad den flyttande främst söker, tryggheten för samtliga familjemedlemmar, och det betyder, att man helst söker sig till eller stannar i en ort, som kan uppvisa en väl differentierad arbetsmarknad — med goda utbildningsvägar åt olika håll.
Problemet i glesbygden är således att skapa en väl differentierad, trygg sysselsättningsmiljö. Vilka möjligheter därtill finns? Otvivelaktigt kan man inte nöja sig med att bygga enbart på befintliga resurser. Sådana måste tillföras. Men vilka och var? Här motiveras stora forskningsinsatser. Företagsintegration, leverantörssystem och penningströmmar är och måste även i fortsättningen bli föremål för funktionsanalyser. Som framhållits har den kulturgeografiska och företagsekonomiska forskningen nära anknyt— ning på detta område, varvid skillnaderi företagsaggregatens sammansätt- ning i olika regioner och på olika ortsnivåer samt aspekter på de regionala sambanden står i förgrunden för det geografiska intresset (se Olof Erson, bilaga 10).
Här anmäler sig också ett starkt önskemål om att utvidga synfältet till hela Nordkalottområdet. Är talet om en gemensam nordisk arbetsmark— nad en utopi? Finns det några integrationsmöjligheter på Nordkalotten, som skulle kunna befordra näringslivets utveckling? Det förefaller som om företagen i resp. land är starkt nationellt inriktade vad gäller leveranser och marknader — förbindelserna gåri vertikalled söderut, fastän utbyte med lägre kostnader skulle kunna ske 5. a. s. horisontellt, ”på tvärs” över nationsgränserna på Nordkalottområdet. Detta är en hypotes, som skall prövas i en första undersökningsomgång.
Preliminära undersökningsresultat, baserade på Tornedalsmaterial, tyder på förekomsten av kontaktbarriärer mellan länderna. Och det verkar som om dessa bara växer högre med tiden.
För att nå en bättre nordisk integration på Nordkalottområdet synes förbättrad information och kommunikation mellan länderna vara ett villkor — men finns det i realiteten några förutsättningar härför? Når behovet ens upp mot de möjligheter, som faktiskt erbjuds i dagens läge?
Enligt undersökningsresultat från såväl företagsekonomisk som kultur- geografisk forskning synes företagarmiljön vara av utomordentligt stor betydelse — lika väl som miljön i vidsträckt mening är det för arbetstagarna. Hur skall man då kunna skapa kongruens mellan parternas miljökrav. Svaret torde ligga i ökad differentiering. Men det är alldeles uppenbart, att våra samlade resurser inte tillåter en fullständig differen— tiering i varje ort. Dessutom fordras säkerligen även en viss specialisering på regioner och orter av konkurrensskäl och på grund av t. ex. varierande naturförutsättningar. En prioritering orter emellan är ofrånkomlig. Den upprättade ortsklassificeringen kan väl därvid tjäna som målsättning men löseri sig själv inte alla de problem, som hopar sig på vägen mot målet.
Även om en ortsnivå i klassifikationssystemet vill uttrycka ett
normativt behov av eller krav på en viss utrustning och en viss differentieringsgrad, räcker det inte med att se efter vad som saknas i utrustningen — en i och för sig angelägen uppgift att genomföra. Lika viktigt är det att göra upp en tidsplan för de nödvändiga åtgärderna. Resursknappheten förhindrar att normkraven kan med ens och samtidigt genomföras i alla orter på en viss nivå i klassifikationssystemet. En felaktig tidtabell skulle kunna äventyra det slutliga fullföljandet av hela planen. Vilka orter tål inte att vänta; vilka äger elasticitet eller seghet nog att orka stå länge i kön? Och vilka orter betyder idag mest för sammanhållningen av hela det regionala systemet? Vilken region kommer att lida mest av att en ort sviktar? Var skulle revorna i det regionala nätverket bli störst? Det är frågor, som fortfarande kräver snabba utredningsinsatser för säkra svar.
I detta sammanhang kan exempelvis uppbyggnaden av de statliga industricentra som en liten del av det befintliga lokaliseringspolitiska paketet komma att tjäna som en intressant testapparat. — Vid val av orter för industricentra kan man följa två huvudprinciper, lokalisering dels till ort med svag industriell sysselsättning, dels till ort, där en existerande industri eller annan företagsamhet bäst skulle bli betjänt av kompletterande företag och den service, som industricentra avser att försöka erbjuda. Dessa principer är inte i alla regioner helt förenliga; den ena kan leda till en, den andra till en annan ortsprioritering. För säkra beslut behövs ytterligare undersökningsmaterial, som förhoppningsvis kan komma fram genom forskningsverksamheten vid Umeå universitet.
Vilka normbehov och däremot svarande, t. ex. infrastrukturell utrust- ning, som skall fogas till orter i viss ortsklass måste närmare preciseras — givetvis måste också kostnaderna för fyllandet av ev. brister beräknas. Ett försök till en sådan målprecisering med vidhängande kostnadskalkyl har Ingemar Dalgård gjort genom att inom ramen för uppställda minimikrav på personkontaktmöjligheter utarbeta ett system för flygförbindelser i kombination med järnvägstrafik, vilket otvivelaktigt skulle göra Sverige så mycket rundare som skulle behövas för en nästan ideal regionalpolitisk måluppfyllelse vad gäller jämlikheten mellan de primära centras person- trafikfält. Dalgård fortsätter det viktiga arbetet på att närmare utvärdera olika ortsstrukturer och -klassifikationer från regionalpolitisk mål-medel- synpunkt.
Som synes har vi i resonemanget kommit tillbaka till service- och tätortsfrågorna, som är en oupplöslig del av glesbygdsproblematiken. Den offentliga sektorns lokaliseringsmässiga fördelning äri detta sammanhang en vital faktor: Vilken regional fördelning av vilka samhällsaktiviteter står i bästa överensstämmelse med dels de olika sektorernas (t. ex. utbildning, vård, förvaltning) interna mål och dels de regionalpolitiska målen? — Vid Geografiska institutionen håller f.n. Einar Holm på med försök att för det första operationalisera målstrukturen eller delar av denna och för det andra konstruera en modell, som fördelar resurserna optimalt med hänsyn till denna målstruktur, organisatoriska restriktioner och en given total resurstillgång. Fördelningsmodellen arbetar i två steg. I första steget fördelas resurserna på de nya kommunerna; i andra steget fördelas
resurserna på orter inom en kommun. Utbuden bryts ned i så små homogena delutbud som möjligt. Varje delutbud lokaliseras för sig men under den restriktionen, att gemensamt resursutnyttjande i samma anläggning för olika delutbud ofta är organisatoriskt fördelaktigt och därmed bl. a. ger lägre "kostnad”. — Denna modell är nu i det närmaste färdig vad gäller grundskolan, som ju hittills varit underkastad kraftig geografisk koncentration.
Det är ingen tillfällighet, att vi tagit upp utbildningsväsendet i detta sammanhang. Vi måste få ett grepp om skolornas roll inom ramen för en effektiv infrastruktur i vidsträckt mening, och vi måste nalkas problemet med den högre utbildningens och forskningens betydelse och villkor som regionalpolitiska medel. Hittills har vid Geografiska institutionen i Umeå en lång rad arbeten behandlat skolväsendets omstrukturering och lokaliseringsmässiga förändringar samt rekryteringen till gymnasie- och högre utbildning; den lokala arbetsmarknadens roll för studieinriktningar och inverkan på övergången till akademisk utbildning ägnas f. n. ingående uppmärksamhet.
Glesbygdsproblemens karaktär av strukturomvandlingseffekter är om- vittnad. Rationaliseringarna i de areella näringarna, som av hävd och naturgeografiska betingelser dominerar i mycket stora delar av vårt land, kan utan tvivel sägas ha gått för fort i och med att den friställda arbetskraften inte nog snabbt och smidigt kunnat inom rimliga avstånd finna nya jobb i andra sektorer av näringslivet. Det har uppstått köbildningar i form av arbetslöshet och stockningar genom omskolnings- svårigheter. Hade detta kunnat förhindras med å ena sidan starkare bromsar på strukturomvandlingsprocessen i de areella näringarna och å andra sidan kraftigare expansionsstimulering av industrisektom? Är det över huvud taget möjligt att tänka sig en bättre styrd utveckling i framtiden? Det är ingen tvekan om, att — som Ivar Lidström framhåller (U 3) — det är ytterst önskvärt att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av en balanserad, kontrollerad strukturomvandling — utan att därför de långsiktiga målen för strukturrationaliseringen i och för sig behöver äventyras. Det är här fråga om tempot i utvecklingen. Vilket tempo tål samhället utan störningar; vilket tål det inte? Återigen en fråga som rör prioriteringar i tiden och möjligheterna att behärska ett upplagt tidsschema. Det finns sannerligen anledning för forskningen att sikta in sig på dynamiken i samhället och de krafter — teknologiska, ekonomiska, politiska inom och utanför landet — som bestämmer hastigheten i förändringsförloppet.
VI Samhällsplanering i glesbygd
Gösta Weissglas — Ulf Wiberg
] Om planering i glesbygd
l.l Undersökningens syfte
Syftet med denna studie är att anvisa en metod för planering av serviceutbud i glesbygdsområden.1 Vid en sådan planering måste det anses vara av största vikt att beakta den enskilde individens situation, och det har därför varit naturligt att beakta både ålders- och traktspecifika variabler. Den modell som denna studie bygger på är främst tänkt som ett hjälpmedel på kommunnivå, och kvantifierar kostnaderna för att ”producera tillgänglighet”. Av utrymmesskäl kan inte modellens tekniska uppbyggnad presenteras här. Läsaren hänvisas därför till rapport nr 24 i serien Glesbygdsforskningen, vilken kan beställas från geografiska institutionen vid Umeå universitet.
De serviceutbud som diskuteras är kommersiell service, öppen sjukvård och förskola-lågstadium. De har valts för att representera serviceutbud som har särskild betydelse för olika åldersgrupper — förskola—lågstadium för den yngsta åldersgruppen, kommersiell service för mellangruppen och sjukvård för den äldsta. Denna åldersspecifika inriktning är motiverad av den hastiga förändringen i glesbygdens åldersstruktur, ett av glesbygds- situationens mest karakteristiska drag. Studien inleds därför med en kortfattad analys av hur utflyttningen från kommunerna i de två nordligaste länen har påverkat åldersstrukturen. Efter ett avsnitt med principiella synpunkter presenteras modellen, och appliceras på Vindelns kommun i Västerbottens län.
1.2 Åldersförskju tningen
Det har genomförts åtskilliga undersökningar som visat på att vissa servicebehövande grupper i glesbygdsområdena är överrepresenterade. Det gäller i synnerhet de äldre åldersgrupperna. Här redovisas uppgifter från en undersökning som omfattar tiden mellan 1960 och 1970, där den procentuella förändringen av totalbefolkningen jämförs med föränd- ringen i befolkningens medianålder.
De kommuner som undersökts är: Kustkommuner: Boden, Haparanda, Kalix, Luleå, Nordmaling, Piteå, Robertsfors, Skellefteå, Umeå, Vindeln, Vännäs, Älvsbyn.
1 Detta bidrag till bilaga
8 bygger på undersök- ningar som getts ut i rapport nr. 24 i Glesbygds- forskningen vid geo grafiska institutionen vid Umeå universitet.
Inlandskommuner: Arvidsjaur, Gällivare, Lycksele, Norsjö, Pajala, Åsele, Överkalix, Övertorneå.
Fjällkommuner: Arjeplog, Jokkmokk, Kiruna, Sorsele, Storuman Vilhelmina.
Med undantag för Kiruna har fjällkommunerna haft en genomgående negativ utveckling. Totalbefolkningen har minskat med över 30% i Jokkmokk, och med 25 respektive 24 % i Sorsele och Vilhelmina kommuner. Medianåldern har samtidigt ökat med upp till 8 år.
Samma negativa tendens visar inlandsblocken. Förändringen i median- ålder är ännu mer påtaglig;i Överkalix kommun är ökningen 1 1,5 år, i Åsele över 10 år.
Däremot visar kustblocken till en del en annorlunda bild. Luleå- och Umeåblocken har ökat sin befolkning med 21,5 respektive 28 %, vilket i absoluta tal innebär avsevärda ökningar, och medianåldern har sjunkit något. Medan Piteå kommun har ökat sin befolkning, har övriga kommuner haft en negativ utveckling. Vindeln t.ex. har minskat sin befolkning med 23 %, Nordmaling med 14 % och Vännäs med ll %. Övriga kommuner har minskat sin befolkning med mindre än 10 %. Förändringarna i medianålder är här genomgående mindre drastiska än i inlands- och fjällkommunerna.
Ett starkt samband mellan förändring i medianålder och förändring i totalbefolkning kan påvisas. En korrelations- och regressionsberäkning på hela materialet ger ett nästan fullständigt lineärt samband (r=0,92). Motsvarande beräkningar på kust—, inlands- och fjällkommuner ger likartade resultat, men med ännu högre samvariation för inlands- och fjällkommunerna (r=0,96). En konsekvens av detta är t.ex. att en fortsatt minskning av befolkningen i en inlandskommun med 5 % under en tidsperiod skulle medföra en höjning av medianåldern med drygt två år, ceteris paribus. Ökar befolkningen i ett kustblock med 20 %, skulle man enligt samma förutsättningar kunna förvänta en sänkningi medianåldern med upp mot ett år.
Vad som ovan sägs bör givetvis tolkas endast som ett räkneexempel. Det är av många orsaker olämpligt att hårdra trender av denna typ. Den baseras på endast två observationstillfällen, med 10 års mellanrum, och konjunktursvängningar och olika typer av arbetsmarknads- och lokalise- ringspolitiska åtgärder inverkar på ett sätt, som är svårt att överblicka. Befolkningsförändringarna har dessutom haft ett lugnare förlopp under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Men den refererade undersökningen visar dock klart vilken destruktiv verkan på befolk- ningens ålderssammansättning utflyttningen har haft. Det är genom- gående yngre personer som flyttar, och de flyttar i första hand från inlands- och fjällkommunerna. Ett av glesbygdens kardinalproblem, åldringsfrågan, förstärks ständigt.
1.3 Principiella synpunkter
I första hand är det naturligtvis arbetsmarknadsfrågorna som dominerar problemen i glesbygden. Dit hör de rena försörjningsaspektema, men också tillgången till meningsfyllda arbeten. Överföringar av offentliga medel och tillfälliga beredskapsarbeten har uppenbarligen inte räckt till som medel för att stabilisera befolkningsutvecklingen. Mot den bak- grunden borde man kanske fråga sig om det över huvud taget är motiverat att ägna glesbygdens serviceproblem någon mer ingående granskning. Är det så att vi får en anständig serviceförsörjning för människorna i våra perifera bygder ”på köpet”, om bara arbetsmarknadsfrågorna kan lösas?
Vi tror inte det. Utvecklingen inom servicesektorn tenderar att liksom inom andra sektorer gå mot större enheter och större underlagskrav. Den utmärkta uppsättning av kommersiella serviceinrättningar som i allmän- het fmns i de större orterna i glesbygden, har med all säkerhet fått sitt köpkraftsunderlag underminerat genom uttunning av befolkningen i handelsomlanden.1 Lanthandelsbutiker och andra små butiker i gles- bygdskommunerna har av samma anledning decimerats under 1950- och 1960-talen, vilket fört med sig transportbekymmer i ökande omfattning. Även om transportfrågoma in till kommunens huvudort kan lösas-så att underlaget för butiker etc. därmed förbättras, kvarstår problemen med närservicen.
Även för utbuden av institutionell service i glesbygdsområden gäller att utnyttjandet av dem vanligen är förknippat med omfattande transportbe- kymmer. Till dessa problem kan också höra oregelbundenheter i utbudet som här förorsakas av vakanser och eventuella kvalitativa skillnader. Dessa skillnader kan avse begränsningar i valfrihet, omodern utrustning eller att olika befattningars bristande attraktivitet medför ett skevt personurval. Men allt tyder på att de sista två punkterna inte är särskilt relevanta avvikelser i dag, och definitivt inte kommer att vara det i morgon.
Vad som i servicehänseende skiljer glesbygden från övriga delar av landet är alltså begränsade valmöjligheter på utbudspunkterna, och sämre tillgänglighet. Det är inte så att servicestandarden i sig är undermålig i glesbygdskommunerna; tvärtom är många av våra glesbygdskommuner påfallande välutrustade både vad avser kommersiell och institutionell service. Pågående undersökningar inom skolöverstyrelsen (SÖ) visar t. ex. på mycket höga fullständighetsvärden för skolväsendet — om man bortser från restiderna — och den kommersiella servicen är åtminstone i de större orterna väl differentierad.
En utgångspunkt för denna studie är att vi räknat med att många människor kommer att bo kvar i glesbygden och de små orterna, dels som pendlare, dels som kvarvarande sysselsatta i framför allt de areella näringarna.
Det bör understrykas att servicefrågan som en del av glesbygdsproble- matiken har en viktig dimension, som inte får glömmas bort. Som tidigare visades är befolkningsstrukturen ofta sådan, att vissa servicebe- hövande grupper är överrepresenterade i förhållande till ett riksgenom- 1 Se SOU 1970114, snitt. bilaga 2.
' Se SOU 1970:14, bilaga 3.
2 Regionalpolitisk forskning och stödverk- samhet 1965— 197 2. Lägesrapport från ERU. Ds In 1972.
Vid planering av serviceutbud har huvudvikten i allmänhet fästs vid kostnaderna för utbudet; det är således effektivitetskriterier av företags- ekonomisk karaktär som ofta fått avgöra dimensionering och lokalisering av olika inrättningar. En väsentlig aspekt har på detta sätt kommit i skymundan, nämligen individens kostnad (eller andra uppoffringar) för att konsumera de erbjudna tjänsterna.
Vi vill bestämt hävda att det måste vara en angelägen uppgift att permanenta vissa serviceformer på strategiskt viktiga punkter. Det finns många undersökningar som pekar mot detta. I Torsten Åströms sociologiska studie av fem glesbygdsområdenl visar det sig t. ex. att nära hälften av de tillfrågade ansåg att livsmedelsaffär var den serviceinrättning man önskade bättre tillgång till. I en undersökning om servicetillgänglig- het i Ramsjö församling angav på samma sätt nära hälften av de tillfrågade hushållen att närhet till livsmedelsbutik dominerade framför andra önskemål om serviceförbättringar.
Visserligen hävdar glesbygdsutredningen att det inte finns skäl att tro att glesbygdsbefolkningen generellt är betjänt av att man genom samhällsinsatser försöker konservera en servicestruktur som etablerats under andra ekonomiska förutsättningar och med lägre anspråk på servicens omfattning och inriktning. Men man betonar dock inom utredningen betydelsen av fasta replipunkter, och man skisserar också ett system med varuombud i olika former som ett komplement till den mobila servicen.
I den analys av en glesbygdskommun som visas längre fram, har därför betydelsen av permanenta utbud konsekvent understrukits.
Utbudet av offentlig service — och annan service, som på något sät stöds av samhället — kan ses som ett uttryck för samhällets syn på individens behov i olika avseenden. ”Behov” brukar ofta användas i normativ bemärkelse — dvs. behovet i fråga är definierat av någon annan än individen. Med tiden har samhällets kvalitetsambitioner ökat när det gäller kraven på utbuden. Men dessa ökade kvalitetskrav har som bekant ofta lett till ett glesare utbud, eftersom det varit angeläget att samtidigt hålla kostnaderna nere.
Samtidigt som termen ”behov” använts som ett normativt begrepp, har termen ”anspråk” kommit att användas för att beteckna krav, som är ett uttryck för en individs egna värderingar. Samhällets ambitioner vis å vis behovstäckningen har successivt ändrats, och det har också individer- nas anspråk på tjänster. De anspråk som förts fram har i hög utsträckning avsett närhetsfaktorer, men det är normativt bestämda kvalitativa faktorer som har beaktats. Resultatet har blivit centraliserade och kvalitativt högstående utbud.
I en lägesrapport2 från ERU framhålls hur den framtida regionalpoli- tiken i utökad grad kommer att inriktas på investeringar i samhällskapi- tal, med bättre tidsanvändning för regionensinvånare som följd.
Tidsanvändning är naturligtvis intimt kopplad till tillgänglighet. Ju bättre arbetsplats och serviceinrättningar är belägna i förhållande till bostaden, desto bättre är möjligheterna för en individ att använda sin tid på ett för honom fördelaktigt sätt. Det kan förefalla vara ett trivialt
påpekande, men det är en viktig punkt, oavsett om glesbygdssituationen diskuteras utifrån ett produktionskostnads/produktivitetsbegrepp eller med utgångspunkt från hushållens levnadsvillkor. Men det är också så, att begreppet tillgänglighet har olika innebörd för skilda åldersgrupper och skilda socio-ekonomiska grupper. Ett använd- bart tillgänglighetsmått bör därför föra med sig en klar regional aspekt; det sagda kan illustreras av att om man bori norra glesbygden så har man vant sig vid vissa, för en sörlänning eller storstadsbo, tämligen stora fysiska avstånd. Troligen vore det därför fullt möjligt att klart urskilja traktspecifika anspråksnivåer. Vi har rigorösa kvalitetsnormer i vårt land, och det är väl ingen som vill tumma på dem — de ingår som en självklar del av välfärdsbilden. Men frågan är om inte kontaktytorna på de olika servicehierarkierna kunde struktureras om så att glesbygdsbefolkningens tillgänglighetskrav kan tillgodoses på ett bättre sätt än vad som sker idag. Beträffande sjukvården är det redan en uttalad mening att så skall ske; man kan t. ex. se det i målsättningarna för Spris1 sjukvårdsplan för Västerbotten, och man kan spåra besläktade målsättningar hos centrala myndigheter när det gäller att betrakta kedjor av tjänster.2 Liknande tankegångar förs också fram i glesbygdsutredningens betänkande ”Hälso- och sjukvård i glesbygder”; man hävdar där att samhällets serviceinstitutioner måste kunna anpassas till de lokala förhållandena. Utgångspunkten bör vara befolkningens behov av trygghet, och att något så när lätt få tillgång till service, och inte de samhälleliga serviceinrättningarnas behov av befolkningsunderlag. Som tidigare nämndes är huvudsyftet med denna studie att undersöka vad det kostar att ”producera” tillgänglighet. I det följande definieras tillgänglighet som ett mått erhållet genom att viktade avstånd samman- räknas. Med viktning avses omräkning av det fysiska avståndet mellan t. ex. bostad och serviceutbud till ett virtuellt avstånd, dvs. ett sätt att söka spegla hur avståndet framstår för den individ som skall färdas denna sträcka. Tillgänglighetsmåttet är alltså en form av lägesklassifikation. Med denna definition på tillgänglighet följer också att vi inte är främmande för tanken att på ett varligt sätt ta hänsyn till en lokalt varierande anspråksnivå, om det därigenom blir möjligt att åstadkomma en förbättrad tillgänglighet utan att göra för stort avkall på utbudets kvalitativa standard. Häri ligger ett välkänt dilemma; ett substitut kan mycket väl svara mot en lokal anspråksnivå, men den normativt bestämda behovsnivån lägger hinder i vägen för genomförandet. I den följande analysen har det rådande konsumtionsmönstret fått tjäna som en grov approximation av anspråksnivån. De vikter som , Spriijukvårdens _ bestämmer tillgängligheten har alltså härletts från data som beskriver fåäzggsstiåcth "inomh— olika befolkningsgruppers res- och konsumtionsmönster. Samtidigt ger 2 Set ex Inte rerat dessa data underlag för beräkning av kostnaderna både för samhället och samhälleFSociagl- för den enskilde. styrelsens skriftserie.
1.4 Planeringsmodellen
Det tillgänglighetsbegrepp som diskuterats i det föregående avsnittet bygger alltså på ett system med viktade avstånd. De serviceutbud som studerats är kommersiell service, öppen sjukvård på distriktssköterske- och distriktsläkamivå och förskola/lågstadium. Vikttalen har härletts från konsumtionsmönstren i den undersökta kommunen. Resfrekvensema bildar samtidigt underlag för beräkning av transportarbetet. Det tekniska handhavandet av erforderliga data sker via ett dataprogrampaket, som närmare beskrivs i den rapport i serien Glesbygdsforskningen som tidigare refererats till. Ingångsdata är lägesuppgifter för befolkning och utbud samt vikter och besöksfrekvenser. Datorn beräknar därefter tillgänglig- hetsvärden och transportarbete, fördelade på koordinater och ålders- grupper.
Resultatet av beräkningarna redovisas dels i form av tabeller över tillgänglighetsvärden och transportarbete, dels i form av isaritmkartor. Konkret innebär detta att varje utbudssituation kan analyseras med avseende på antalet personeri olika åldersklasser, fördelade på tillgänglig- hetsklasser, samt det årliga transportarbete konsumtionen av olika utbud för med sig. Transportarbetet kan omvandlas till kostnader, som i sin tur kan jämföras med kostnaderna för utbudet. Konsekvenserna av indragna eller utökade utbud kan alltså studeras i form av både förändrad tillgänglighet och förändrade konsumtionskostnader. I det följande diskuteras konsekvenserna av förändrade utbud för de ovan nämnda servicefunktionema.
1.5 Området
Den ovan beskrivna modellen kan givetvis användas på olika områden. Här är undersökningsområdet en utpräglad glesbygdskommun, nämligen Vindelns kommun i Västerbottens län. Kommunen har delats in i rutor om lxl km.
Den valda kommunen representerar ett mellanting mellan kust- och fjälläge. Medan avståndet från centralorten till Umeå är ca 50 km, ligger kommunens nordvästra del definitivt utanför pendlingsavstånd till Umeå. Totalbefolkningen uppgick år 1970 till 7 600 personer. Mellan åren 1960 och 1970 minskade befolkningen med 23 %, samtidigt som medianåldern steg från 34 till 42 år. Andelen äldre är störst i de mer perifera områdena.
Centralorten dominerar klart, och vidare förekommer några större serviceorter och ett antal små noder. Andelen spridd bebyggelse överensstämmer väl med en genomsnittskommun. De större orterna ligger i älvdalarna enligt gängse norrlandsmönster. Centralorten är påtagligt välutrustad med både kommersiell och institutionell service. Genom den hastiga avfolkningen i omlandet är dagens serviceutbud troligen över- dimensionerat.
Arbetslösheten är hög, och det finns stora industrilokaler som stått tomma en längre tid.
2 Servicens tillgänglighet
De serviceformer som undersökts har alltså varit kommersiell service, öppen sjukvård och förskola—lågstadium. I samtliga fall har utgångs- punkten för analysen varit den befintliga utbudsstrukturen. Någon förskola finns ännu inte i Vindeln, och utgångspunkten där har varit att vi förutsatt att integrerade förskolor är den lämpligaste formen i glesbefolkade områden. Följaktligen har ett tänkt förskoleutbud förlagts till befintliga skolor. Figur 2: 1 visar hur några av dagens serviceutbud är lokaliserade.
YTTERSJÖN "
D
A Läkare
V Lökorfilicrl
A Distriktsskölersko
O Ldgstadium [] Utbud av dagligvaruservice
& Vågor
//'—// Älvor Figur 2.'I Serviceut- Järnväg o 10 20km bud: Vindelns kommun
___—J.__._.| år I 972.
' Se rapport nr. 24 i Gles- bygdsforskningen samt A. Nordmark—R. Nord- ström. Serviceefterfrå- gan och serviceutbud — en planeringsstudie av- seende Vindelns kom- mun. Umeå 1972 (stencil).
” Se definition av tillgäng- lighet i avsnitt 1.3.
] Dvs. efter samma prin- ciper för tidkostnadsbe— räkningen som i avsnitt 2.2, men framskrivet till 1972 års kostnads-
läge.
2.1 Den kommersiella servicen
Av kartan framgår att den kommersiella servicen, främst dagligvaruser- vicen, trots avfolkningen är väl spridd över kommunen. Göres emellertid generella antaganden om köpkraftsunderlag och lönsamhet, innebär en fortsatt befolkningsuttunning och ökade underlagskrav att endast sju utbudspunkter kan förväntas vara kvar är 1980. Till att börja med utgår tillgänglighetsanalysen från dagens utbud och den aktuella befolknings- fördelningen.1
I beskrivningen av modellen framgår att Vikttalen för bestämning av tillgängligheten,2 och faktortal för beräkning av transportarbete, har härletts från empiriska data. Det har skett via en undersökning av köpvanor och besöksfrekvenser i olika delar av kommunen.
En beräkning av tillgänglighet och transportarbete för dagligvaruservice år 1972 (inkl. varubusslinjer) ger resultat som kan sammanfattas i följande tabeller:
Tabell 2.1 1970 års befolkning fördelad på åldersklasser och tillgänglighetsklasser vid 1972 års utbudsstruktur av dagligvaruservice (inklusive varubusslinjer)
Tillgänglig— Procent av befolkningen iåldersklasserna het 0—243 25—64 65—w O—w 0— 5 81,7 81,6 81,2 81,5 5—10 12,6 13,6 13,3 13,2 10—15 4,0 3,7 3,8 3,9 15—20 1,2 0,6 1,0 0,9 20—22 0,5 0,5 0,7 0,5 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0
Anm: Låga tillgänglighetstal anger en förmånlig situation. Källa: Rapport nr 24, Glesbygdsforskningen. aÅldersklassindelningen avviker här från den indelning som använts vid analysen av vårdutbudet. Det har sin grund i källtekniska problem.
I tabell 2.2 nedan visas transportarbetet vid samma utbudssituation som i tabell 2.1.
Procenttalen i tabell 2.1 innebär t. ex. att 399 personer (5,3 % av kommunens befolkning) har ett tillgänglighetsvärde som överstiger 10 km vägt avstånd. 38 personer (0,5 %) har tillgänglighetsvärden över 20 km. Om reshastigheten antages till 45 km/tim tiden värderas till 5 kr 70 öre/tim1 och transportkostnaden till 33 öre/km, innebär 1972 års utbud att den sammanlagda kostnaden för resor till dagligvaruservice uppgår till 533 000 kr/år. Beräkningarna kan även visas kartografiskt, genom att punkter med samma tillgänglighetsvärden förbinds.
Tabell 2.2 Transportarbete samt transport- och tidkostnader för konsumtion av dagligvaruutbudet (inklusive varubusslinjer) 1972
Ålders- Perskm/år Perskm/år Transport- Tidkostnada Transport- + klass ToR (km) per invånare kostnad ToR per år tidkostnad ToR (km) (33 öre/km) (kr) ToR per år (kr) ToR per år (kr) I 75 442 I 206 462 0—24 397 030 154,2 131020 II 50 344 11 181 364
111 37 721 111 168 741 .I 107 851 I 295 180
25—64 567 663 152,1 187 329 11 71901 11 259 230 111 54 032 111 241 361 I 38 497 I 105 318 65—w 202 488 157,7 66 821 11 25 616 11 92 437
111 19 248 111 86 069
I 221 790 I 606 900 O—w 1 167 181 153,8 385 170 II 147 861 11 533 031 111 111001 Ill 496 171
Källa: Rapport nr 24, Glesbygdsforskningen. aTidkostnad: I (30 km/tim) II (45 km/tim) III (60 km/tim). Tidkostnaden har satts = 5,70 kr/tim.
Figur 2:2 har erhållits från ifrågavarande material. 5 km vägt avstånd utgör intervall mellan olika nivåvärden.
Om vi gör tankeexperimentet att utbudet omgående skulle reduceras till de sju utbudspunkter som ovan diskuteras, kan effekten för befolkningen, mätt i tillgänglighet och transportarbete, sammanfattas på följande sätt:
1 916 personer (22,5 % av kommunens befolkning) får tillgänglighets- värden som överstiger 10 km. Vidare får 638 personer (8,4 % av befolkningen) tillgänglighetsvärden över 20 km. Med samma antaganden som tidigare beträffande färdhastighet och transportkostnad skulle den sammanlagda kostnaden uppgå till 1 216 000 kr., dvs. en dryg fördubb- ling jämfört med dagens situation. P. g. a. den högre andelen äldre personer i de perifera delarna blir försämringen störst för dessa.
Detta är naturligtvis ett pessimistiskt alternativ och det finns egent- ligen ingenting i dagens läge som säger att utbudet kommer att uttunnas så drastiskt under de närmaste åren. Av butiksanalysen framgår att en mer realistisk bedömning är att det finns risker för att butiksnätet snart kan komma att reduceras till 10 utbudspunkter.
Glesbygdsutredningen har diskuterat hjälpåtgärder som hemsändnings- verksamhet, förbättrad kollektiv trafikservice och varuombud, men räknar inte med mobil service av typ varubussar. En ersättning för sådan service vore någon form av varudepåer. Om vi tar fasta på de olika förslagen i utredningen, och med utgångspunkt i 10 fasta utbud dessutom lokaliserar ett antal butikssubstitut (varudepåer) till strategiskt lämpliga punkter, förtätas utbudet därmed.
Figur 2: 2 Vindelns kommun. Tillgänglighet till dag- ligvaruservice (inklu— sive varubusslinjer). Vägda avstånd till 1972 års utbud
Z
TILLGÄNGLIG — HETSVÄRDE (VÄGDA AVSTÅND)
0—5
20krn.
Anm: Låga värden anger en förmånlig situation.
Kostnaden för dessa utbudskompletteringar (varudepåer samt subven- tionerade hemsändningar och personresor) är blygsam. I det förslag som analyserasi det följande (tabellerna 2.3 och 2.4) stannar samhällskostnaden vid 66 000 kr/år.1
1 Kostnaderna för de kompletterande utbuden framgår av följande översikt:
Befolkning 1970 Föreslagen lösning Samhällets årskostnad 752 1 50 870 262 2 6 030 220 1 O 2 8 920 1 234 65 820 Lösningsalternativ: 1 =Subventionerade hemsändningsleveranser och persontransporter. 2 =Varudepåer och subventionerade persontransporter.
Källa.” A. Nordmark — R. Nordström. Serviceefterfrågan och serviceutbud — en planeringsstudie avseende Vindelns kommun, Umeå 1972 (stencil).
Tabell 2.3 1970 års befolkning fördelad på åldersklasser och tillgänglighetsklasser. Livsmedelsbutiki 10 orter samt 3 kompletterande utbud enligt diskussionen ovan.
Till- Procent av befolkningen i åldersklasserna
gänglig-
het 0—24 25—64 65—w O—w 0— 5 73,0 72,5 69,8 72,2 5—10 16,7 17,0 18,4 17,1 10—15 4 7 5,6 6,0 5,4 15—20 2 8 2,3 3,5 2,7 20—25 2 2 2,0 1,5 2,0 25—29 0,6 0,6 0,8 0,6 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0
Anm: Låga tillgänglighetstal anger en förmånlig situation. Källa: Rapport nr 24, Glesbygdsforskningen.
I tabell 2.4 nedan visas transportarbetet vid samma utbudssituation somitabe112.3.
Jämfört med extremsituationen med endast sju utbudspunkter är situationen betydligt bättre. Antalet personer med tillgänglighetsvärden över 10 km har reducerats till 809 personer (10,7 %). 199 personer (2,6 %) har värden över 20 km. Kostnaden för resor till utbuden uppgår nu till 757 000 kr/år, dvs. en reducering med 459 000 kr. Följande karta visar tillgänglighetszoner enligt det föreslagna utbudet. Den är direkt jämförbar med den föregående kartan.
Tabell 2.4 Transportarbete samt transport- och tidkostnader vid det föreslagna utbudet Ålders— Perskm/år Perskm/år Transport- Tidkostnada Transport- + klass ToR (km) per invånare kostnad ToR per år tidkostnad ToR (km) (33 öre/km) (kr) per år (kr) ToR perår (kr) I 104 944 I 287 125 0—24 552 063 214,4 182 181 II 69 865 II 252 046 III 52 399 [11 234 580 I 153 161 I 419 026 25—64 805 652 215,9 265 865 II 102 108 II 367 973 III 76 581 111 342 446 I 56 867 I 155 688 65—w 299 458 233,2 98 821 [I 37 911 II 136 732 III 28 470 III 127 291 I 314 972 I 861 839 O—W 1657 173 218,3 546 867 [I 209 884 11 756 751 III 157 450 III 704 317
Källa: Rapport nr 24, Glesbygdsforskningen. aTidkostnad: [ (30 km/tim) II (45 km/tim) III (60 km/tim). Tidkostnaden har satts = 5,70 kr/tim.
Figur 2: 3 Vindelns kommun. Tillgänglig- hetszoner vid föresla- get utbud av daglig- varuservice.
TILLGÄNGLIG — HETSVARDE _ (VÄGDA AVSTAND) '
20km
Anm. Låga värden anger en förmånlig situation.
Om de föreslagna servicetäckningsåtgärdema är tillräckliga för att stabilisera situationen, innebär detta att en årlig samhällskostnad på 66 000 kr. förhindrar en påtaglig tillgånglighetsförsämring som uttryckta i_reskostnader uppgår till 459000 kr./år. Till detta kommer att subventionerad hemsändningsverksamhet och personresor inte på ett meningsfullt sätt kunnat kvantifieras och vägas in som en tillgänglighets- förbättrande faktor. Men dessa åtgärder finns med i bilden som ett plusvärde både för konsumenternas och för utbudens ekonomi.
En motsvarande undersökning har företagits för att analysera ett förändrat utbud av övrig kommersiell service. I dagens situation har 4 102 personer (54% av kommunens befolkning) tillgänglighetsvärden som överstiger 10 km vägt avstånd. 1 277 personer (16,8 %) har värden som överstiger 20 km. Den årliga transportkostnaden uppgår till 4 710 000 kr./år, inklusive tidkostnader, beräknade efter en färdhastighet på 45 km/tim. En realistisk minskning av antalet utbudspunkter medför att antalet personer med tillgänglighetsvärden över 10 km vägt avstånd
ökar till 4 364. Antalet personer med tillgänglighetsvärden över 20 km ökar till 1621. I trafikantkostnader innebär det glesare utbudet en ökning med 347 000 kr/år. Det bör påpekas att det i denna summa, här liksom vid dagligvaruservicen, inte inräknats effekterna av befolkningsut- tunningen. De angivna värdena ligger således något för högt i förhållande till ett framtida läge, ett förhållande som kan bedömas bli kompenserat av en kontinuerlig fördyring av transporttjänsterna.
Konsekvenserna av förändringar i detaljhandelns lokalisering har stude- rats på såväl regional som lokal nivå i många andra sammanhang. Däremot saknas i stor utsträckning motsvarande undersökningar kring utbudet av öppen sjukvård. Tidigare visades hur andelen äldre personeri glesbygdskommuner blir allt högre, och det är framför allt de äldre som berörs av hur vårdutbudet är lokaliserat. Som en bakgrund till analysen av vårdutbudet i Vindelns kommun ges därför här en kort sammanfattning av en undersökning av tillgänglighet till öppen vård, mätt på regional nivå. Undersökningsområdet är Västerbottens län (landstingsområde), och tidpunkten 1968. Den baseras på avstånden från en serie efterfrågepunk- ter (valdistriktens befolkningsmedianpunkter) till närmaste utbud av öppen vård, strukturerad på 4 olika nivåer (se tabell 2.5), samt på vikter beräknade på basis av undersökningar om patientströmmarnas samman- sättning och frekvens i Örnsköldsviksområdet och i Vilhelmina kom-
mun.1
I korthet kan följande nämnas om resultaten: Om patienterna direkt skulle konsultera den vårdnivå som efter remissförfarande tar ansvaret för vården, fördelas patienterna på olika vårdnivåer enligt tabell 2.5.
Tabell 2.5 Fördelning efter vårdnivå som tar ansvar för vården (procent)
Distriktssköterska 26 ,7 Distriktsläkare 5 8,2 Normallasarett 8 ,7 Centrallasarett 6 ,4
Totalt 100,0
Om patienterna i stället fördelas efter de primärt kontaktade vård- nivåerna blir bilden annorlunda. Andelen som går till Normal- respektive Centrallasarett ändras inte nämnvärt, men däremot är skillnaden påtaglig beträffande de båda lägre nivåerna. Av tabell 2.6 framgår att distrikts- sköterskan har en mycket högre andel patienter än vad som är fallet i den föregående fördelningen; det ligger nära till hands att tolka detta så att distriktssköterskan fungerar som en form av ”uppsamlingscentral”.
1 Undersökningen finns i sin helhet publi- cerad i rapport nr. 19 i serien Glesbygdsforsk- ningen.
Tabell 2.6 Fördelning efter primärt kon- taktad vårdnivå (procent)
Distriktssköterska 38,7 Disu'iktsläkai'e 45 ,3 Norm allasarett 7 ,6 Centrallasarett 8,4
Totalt 100,0
Om utgångspunkten får vara en hypotetisk situation, där patienterna direkt kommer till den vårdnivå som tar ansvar för vården, och inga vakanser förutsättes, kan en schematisk bild av tillgängligheten till öppen vård konstrueras, genom att vikta avstånden från varje efterfrågepunkt till närmaste utbudspunkt med vårdfrekvenserna för var och en av de fyra nivåerna. Resultatet av beräkningarna blir ett avståndsmått, ”frekvensan- passat genomsnittsavstånd”, för varje mätpunkt. Den karta som baserats på dessa beräkningar återges nedan. Den har konstruerats genom att dra isaritmer för fem godtyckligt valda klasser med klassgränserna 10, 25, 60 och 80 km genomsnittsavstånd.
suuervzi ' SKELLEFIEHÅMN
%DOROIEAF %; räfsa:
[ sivu?
une f" .. . ' QOLMÖN . . . nowsuuo
NÖRNEFORS NORDMALING
Figur 2:4 Genomsnittsavstånd till siukvårdi Västerbottens län.
Det framgår klart hur markant kustzonen avviker från de inre delarna av länet. Innanför denna zon är det endast begränsade områden runt större kommuncentra som når upp till motsvarande tillgänglighets- standard.l
Det som kartan visar är alltså tillgängligheten vid en hypotetisk situation, där det förutsätts att patienterna har kännedom om vilken vårdnivå som i varje situation är den rätta. Situationen är därmed något av en planerares önskedröm; inga besvärande regionala variationer i befolkningsstrukturen och ett optimalt beteende hos befolkningen.
Måttet tar alltså inte hänsyn till konsumentstrukturen, och för att få mer rättvisande lägesrelationer måste befolkningens åldersstruktur be- aktas. I Västerbottens län utgjorde åldersgruppen 0—19 år (1968) 30,1 % av befolkningen, medan de endast konsumerade 11,2 % av den öppna vården. Däremot utgjorde åldersklassen 65—w år 12,5 % av totalbefolk- ningen, men konsumerade 26,3 % av den totala öppna vårdvolymen.
Ett mått som anger resvolym/tidsenhet kan också användas för att beskriva tillgängligheten. Utgångspunkten är då frekvensernai tabell 2.6. För att mäta tillgängligheten efter dessa data har det sammanlagda transportarbetet omräknats till per capita-volym/valdistrikt. Tillgänglig- hetsvärdet för varje efterfrågepunkt är då ett mått på genomsnittsin- vånamas årliga transportarbete. Två distrikt med identiska avstånd till de olika vårdutbuden får således olika tillgänglighetsvärden om befolknings- strukturen skiljer sig distrikten emellan.
Ett sådant tillgänglighetsmått bygger alltså på mer realistiska förutsätt- ningar: patienterna söker sig ofta till ”fel” vårdnivå och får remitteras vidare, och de regionala variationerna i åldersfördelning — och därmed vårdkonsumtion —— är stora. Det bör dock påpekas att detta fortfarande är ett grovt sätt att mäta tillgängligheten, eftersom ingen hänsyn har tagits till att olika åldersgrupper uppvisar olika besöksmönster. Den undersökning som ligger till grund för tillgänglighetsberäkningarna i Vindelns kommun2 visar t. ex. att äldre personer i perifera områden konsulterar distriktssköterskan i betydligt högre utsträckning än andra grupper.
Denna metod att mäta tillgängligheten ger givetvis samma möjligheter som den tidigare att konstruera isaritmkartor. Samtidigt erhålles upp- gifter om det transportarbete som konsumtionen av öppen vård för med sig. Det är omfattande; 2,2 besök per invånare och år i Västerbotten (233 500 inv.) ger enligt dessa beräkningar ca. 42 miljoner personkilo-
' Det ”frekvensanpassade genomsnittsavståndet” får inte förväxlas med faktisk distans. Värdet för Skellefteå kan tjäna som exempel. Det vägda avståndet är där enligt kartan mindre än 10 km. Enligt tabellen ovan reser en vårdsökande endasti sex fall av hundra till centrallasarettet i Umeå. Detta innebär att genomsnittsavståndet till Umeå för denna person satts till 6 ' 140, eftersom avståndet mellan Skellefteå och Umeåär 140 km. Avståndet till övriga vårdnivåer, som alltså finns i Skellefteå, _har definitionsmässigt satts till 1 km, och genomsnittsavståndet till de övriga vårdnivåema således &
10 . Det frekvensanpassade genomsnittsavståndet blir således 6 - 140/100 + 84 -1/100 = 9,3 km.
2 Glesbygdsforskningen, rapporterna 24 och 25.
1 Se t. ex. G. Lindhagen, Kostnader för lokala transporter vid olika lokalisering hos närings- liv och befolkning. Medd. nr. 28, KTH. Stockholm 1968.
meter är 1968, dvs. ca 180 km/capita. De regionala variationerna är stora. Som exempel kan nämnas att transportarbetet i Sorsele kommun uppgår till 445 km/invånare och år. I Vännäs kommun uppgår det till 110 km, och i Holmsund till endast 33 km.
Transporterna medför stora kostnader, vilka kan belysas av ett enkelt räkneexempel. Om milkostnaden sätts till 3 kr uppgår kostnaden för 42 miljoner personkilometer till 12,6 mkr. Restiden för 180 km kan grovt beräknas till 3 tim. Tidkostnaden — dvs. värdet av den tid som trafikanten förlorar under resan — kan för det undersökta året överslagsmässigt sättas till 5 kronor 10 öre/tim.l Baserad på denna tidkostnad uppgår då trafikantkostnaden till 3 x 5,10 x 233 500 = 3,6 mkr/år.
Bortses från kostnaden för terminaltider, väntetider i mottagningama och andra kostnader som är förknippade med resan, uppgår således kostnaderna för resandet till öppen vård till minst 3,6 + 12,6 = 16,2 mkr/år.
De två fördelningar över vårdkonsumtionen som utgjort bas för tillgänglighetsberäkningarna kan också approximera vad som tidigare definierades som anspråk och behov; fördelningen över primärt kontak- tad vårdnivå (tabell 2.6) är då ett mått på anspråksnivån och fördelningen efter remitterande (tabell 2.5) ett mått på behovsnivån.
Den öppna vården i Vindelns kommun är representerad av läkarstation med 2 filialer, samt olika former av distriktsvård. Fördelningen av utbuden framgår av figur 2: 1.
Vikttal för bestämning av tillgänglighet, och faktortal för beräkning av transportarbete har liksom vid detaljhandelsundersökningen härletts från undersökningar av besöksfrekvensernas variationer i området. Kommu-
Tabell 2.7 Tillgänglighet till sjukvård i Åmseleområdet Åmseleområdet: Läkare i Vindeln. Läkarfilial i Hällnäs och Åmsele. Distriktssköter- ska i Vindeln och Åmsele.
Tillgänglighet Procent av befolkningen i åldersklasserna 0— 19 20—64 65—w 0— 5 40,1 36,4 43,1 5 — 10 11,1 9,4 7,8 10— 15 5,5 6,3 4,4 15—20 15,4 19,8 17,1 20—25 20,3 20,3 15,6 25—30 7,2 9,2 9,8 30—35 0,0 0,3 1,9 Qla = 0,69 Ql = 0,84 Ql = 0,62 Q3 = 20,17 Q3 = 20,26 Q3 = 20,20
Anm.: Låga tillgänglighetstal anger en förmånlig situation. Källa: Rapport nr 24, Glesbygdsforskningen. aQ resp. Q3 anger övre och nedre kvartilvärdet, dvs. att 25 resp. 75 % av befolkningen i de olika åldersklassernahar en tillgänglighet lägre än det angivna värdet.
nen har delats in i två delar; Åmseledelen och Vindeldelen. Tabellema 2.7 och 2.8 visar resultatet av en analys av dagsläget.
Där framgår t. ex. att den äldre delen av befolkningen konsumerar distriktssköterskevård i långt högre utsträckning än andra grupper. I det område som refereras till i tabell 2.7 (Åmsele), är distriktssköterskemot- tagningen den enda permanenta vårdinstansen. Det ligger nära till hands att tolka detta som att närtillgång påverkar besöksstrukturen i hög utsträckning.
I tabellen nedan visas transportarbetet vid samma utbudssituation som itabell 2.7.
Tabell 2.8 Transportarbetet
Ålders— Perskm/år Perskm/år Transport— Tidkostnada Transport- + klass ToR per invånare kostnad ToR per år tidkostnad ToR (km) (33 öre/km) (kr) ToR per år (kr) ToR per år (kr) I 1 473 I 4 046 0—19 7 797 25,64 2 573 II 987 11 3 560
111 927 Ill 3 500
I 5 529 I 15 191 20—64 29 279 46,18 9 662 II 3 686 II 13 348 111 2 746 111 12 408
I 4 837 I 13 248 65 —w 25 488 124,33 8 411 II 3 225 II 11638 Ill 2 418 III 10 829
Källa: Rapport nr 24, Glesbygdsforskningen. aTidkostnad: I (30 km/tim) II (45 km/tim) III (60 km/tim). Tidkostnaden har satts = 5,70 kr./tim.
Tabell 2.9 Tillgänglighet till sjukvårdiVindelnområdet Vindelnområdet: Läkare i Vindeln. Läkarfllial i Hällnäs. Distriktssköterska i Vindeln. Tillgänglighet Procent av befolkningen i åldersklasserna 0—19 20—64 65—w 0— 5 33,3 33,5 43,2 5—10 11,4 14,1 3,3 10— 15 3,7 4,1 5,9 15 —20 20,4 20,4 21,6 20—25 18,8 16,7 15,4 25 -30 6,4 5,5 4,6 30—35 3,4 5,4 5,7 35 —40 2,2 0,0 0,0 Qla = 0,75 QI = 0,76 Ql = 0,85 Q3 = 21,85 Q3 = 21,05 Q3 = 20,44
Anm.: Låga tillgänglighetstal anger en förmånlig situation. Källa: Rapport nr. 24, Glesbygdsforskningen. aSe def. tabell 2.7.
I tabellen nedan visas transportarbetet vid samma utbudssituation som itabell 2.9.
Procenttalen i tabellerna 2.7 och 2.9 visar att 173 O—l9-åringar, 331 20—64-åringar och 144 65—w—åringar i Åmseleområdet har tillgänglig- hetsvärden som överstiger 15 km vägt avstånd. De 25 % av totalbefolk- ningen som har de sämsta värdena bor i områden med tillgänglighets- värden som överstiger 20,1. Med samma tidkostnadsantagande som förut uppgår totala trafikantkostnaden för resor till öppen vård inom Åmsele- området till 28 500 kr/år.
I Vindelområdet har 3 280 personer (51 %) värden som understiger 15 km vägt avstånd. De 25 % som har den sämsta tillgängligheten har värden över 21,8, 21,0 och 20,4 för respektive åldersgrupp. Den sammanlagda trafikantkostnaden uppgår till 185 000 kr/år. I figur 2: 5 visas tillgänglighetsvärdena för åldersklassen 65—w år kartografiskt. De båda delområdena har sammanförts till en enhetlig kartbild.
Konsumtionen av distriktssköterskevård är alltså hög i Åmseleområdet, framför allt i den äldsta åldersklassen. För att illustrera betydelsen av att skötersketjänsten är lokaliserad där kan man göra tankeexperimentet att tjänsten dras in.
Det får som följd att tillgängligheten försämras kraftigt. Inga personer i Åmseleområdet får nu värden som understiger 33 km vägt avstånd. De 25 procenten med den sämsta tillgängligheten har värden över 44 km; och 25 procent av den yngsta åldersklassen har över 52 km vägt avstånd. Transportarbetet ökar med 186 000 personkilometer, vilket med samma antaganden som tidigare om hastighet och tidkostnad innebär en kostnadsökning med 84 000 kr/år. Enbart ökningen av transportkost- naderna överstiger därmed kostnaden för skötersketjänsten. Följande karta visar tillgängligheten för den äldsta åldersklassen vid den ovan beskrivna situationen.
Tabell 2.10 Transportarbetet
& Ålders- ' Perskm/år Perskm/år Transport- Tidkostnada Transport- + klass ToR per invånare kostnad ToR per år tidkostnad ToR (km) (33 öre/km) (kr) ToR per år (kr) ToR per år (kr) I 15 924 I 43 744 0— 19 84 304 47,06 27 820 [I 10 616 11 38 436 111 7 962 III 35 782 I 45 556 I 125 092 20—64 241020 67,54 79 536 11 30 506 11 110 042 111 22 778 111 102 394 I 15 110 1 41 446 65—w 79 810 74,64 26 336 11 10 114 11 36 450
111 7 554 III 33 890
Kalla: Rapport nr 24, Glesbygdsforskningen. aTidkostnad: I (30 km/tim) II (45 km/tim) III (60 km/tim). Tidkostnaden har satts = 5,70 kr/tim.
N
TILLGÄNGLIG — HETSVARDE_ (VÄGDA AVSTAND)
Figur 2: 5 Vindelns 20km kommun. Tillgänglig- hetszoner vid utbud av sjuk- och hälsovård,
Anm.: Låga värden anger en förmånlig situation. Utbuden är: Läkare och distriktssköterska i Vindeln. Läkarfilial i Hällnäs och Åmsele. Distriktssköterska i Åmsele.
I det förslag till sjukvårdsplan för Västerbotten som publicerats 1972 förutses dock inte någon indragning av skötersketjänsten i Åmsele. I stället planeras en ökning av antalet tjänster i kommunen. Av praktiska skäl är antalet möjliga stationeringsorter begränsat. Om utbudet t. ex. kompletteras med en sköterska i Granö blir effekten att antalet personer med tillgänglighetsvärden under 15 km vägt avstånd ökar med 261. Situationen för de sämst lottade 25 procenten förbättras, från ett tillgänglighetsvärde på ca 21 km till ca 17 km vägt avstånd. Transport- arbetet minskar med 38 904 pkm/år, vilket i transport- och tidkostnad innebär 17 700 kr.
Om det kompletterande utbudet stationeras i Tvärålund, ökar i stället antalet personer i samma tillgänglighetsintervall med 717. Däremot förändras inte gränsen för de sämst ställda 25 procenten nämnvärt, med undantag för den äldsta åldersklassen, för vilken tillgängligheten minskar
Figur 2: 6 Vindelns kommun. T illgdnglig- hetszoner vid utbud av sjuk- och hälsovård (reducerat utbud).
TILLGÄN'GLIG — HETSVARDE . (VÄGDA AVSTAND—
20km-
Anm.: Låga värden anger en förmånlig situation. Utbuden är: Läkare och distriktssköterska i Vindeln. Läkarfilial i Hällnäs och Åmsele.
från 20,4 till 19,4 km vägt avstånd. Transportarbetet minskar med 22 514 pkm/år ( l 0 300 kr.)jämfört med utgångsläget.
Förstärkes sedan utbudet ytterligare, med sköterskori både Tvärålund och Granö, blir effekten att antalet personer i de tre bästa tillgänglighets- klasserna ökar med 978 personer från utgångsläget. Den sämst ställda gruppen har nu tillgänglighetsvärden från 15,6 mot tidigare 21,8 km vägt avstånd. Transportarbetet minskar med 50 910 pkm/år, vilket motsvarar 26 800 kr.
Till skillnad från analysen av detaljhandel och sjukvårdsutbud utgår förskoleundersökningen från en hypotetisk situation; något beslut om obligatorisk förskola har, när detta skrives, inte fattats, och därmed heller inte något beslut om ramarna för den yttre verksamheten.
Vi har utgått från att integrerade förskolor är det lämpligaste i en glesbygdskommun, vilket för med sig att lågstadiebarnens situation måste inkluderas i analysen. Vidare har skillnaderna i avståndsupplevelse markerats genom ett godtyckligt valt viktsystem, där 5-åringarna har tilldelats den högsta vikten. Viktsatsen avtar därefter så att 9-åringama tilldelas en vikt som endast uppgår till 1/5 av 5-åringarnas. Tillgänglig- hetsberäkningarna har utgått från dessa Vikttal, medan transportarbetet beräknats utifrån faktiskt avstånd och beräknad närvarofrekvens.
Kommunen har, när detta skrives, ingen förskola, och den undersök- ning som här refereras utgår ifrån 8 utbudspunkteri kommunen, dvs. de befintliga skolorna. Därefter tillåts antalet skolor successivt minska för varje körning. Vid det första alternativet måste 158 barn resa till skolan (dvs. barn som har längre avstånd än 1,5 km. mellan skolan och hemmet). Medianvärdet för tillgängligheten är 5,3 km, vägt avstånd, och 10 % av barnen har vägda avstånd över 11,9 km.
Vindeln är ju en avfolkningskommun, och flera av skolorna har endast små underlagsmarginaler. En försiktig bedömning av nedläggningsriskema ger vid handen att antalet skolor kan komma att minska till 4, om inte kraven på elevunderlag i glesbygdsskolor av någon anledning kommer att ändras.
Om antalet utbud får sjunka till 4 (dvs. återstående helt ”säkra” skolor), får det som följd att totalt 198 barn måste resa till skolan varje dag. Av dessa är 71 förskolebarn. Medianvärdet för tillgängligheten har stigit till 8,2 km vägt avstånd, och 10 % av barnen har tillgänglighets- värden över 15,9 km.
Jämfört med utgångsläget har transportvolymen nära fördubblats. I skjutskostnader innebär det en ökning med ca 180 000 kr/år.
2.4. Sammanfattande kommentar
Den metod som har presenterats här kan sägas vara ett sätt att mäta kostnaderna för att ”producera” tillgänglighet. I förskolefallet har den gett information om att den inbesparing som 4 nedlagda skolor medför kommer att reduceras med minst 180 000 kr/år. Den summa som återstår, uttrycker då kostnaderna för att undvika en tillgänglighetsför- sämring. Jämförs utgångsläget med det glesare utbudet erhålles för denna merkostnad dels att 40 barn inte behöver skjutsas till skolan, dels att tillgängligheten för de barn som måste resa förbättras med drygt 3 km vägt avstånd (medianvärdet), och dels att tillgängligheten för de 10 procent barn som har den sämsta tillgänglighetssituationen förbättras med 4 km vägt avstånd.
Det är därmed fullt möjligt att planera utifrån tillgänglighetsnormer, med innebörden att inget barn får ha en tillgänglighet som är sämre än ett visst värde. Tänkbara alternativ kan lätt utvärderas, både med avseende på resulterande tillgänglighet och kostnad.
Det ovan sagda gäller också för de andra servicesektorerna som undersökts. Exemplet med distriktssköterskan visade t. ex. att tillgänglig- heten försämrades drastiskt för befolkningen i området om tjänsten drogs
in, samtidigt som ökningen av transportarbetet översteg kostnaden för att ha kvar utbudet.
Detaljhandelsanalysen visar hur en tämligen blygsam samhällskostnad (66 000 kr/år) kan användas för att påtagligt förbättra tillgängligheten för glesbygdsbefolkningen i kommunen. Tillgängligheten är dessutom bättre än vad tabellerna visar. Systematiserad hemsändningsverksamhet och personresor ingår i kostnaden, men har inte invägts i tillgänglighets- måttet.
De framräknade tillgänglighetsvärdena kan direkt överföras i kartform. De maskinritade kartorna visar då tillgänglighetszoner, med intervall som kan bestämmas från fall till fall. Jämförs dessa kartor med befolknings- kartor över samma område har man därmed ett användbart planeringsin- strument.
[] Företagen i befolkningsrika regioner har hög produktivitet
— bidrag av Yngve Åberg
Ur innehållet
D Stordrift och mekanisering medför regionala produktivitetsskillnader
I Regionala produktivitetsskillnader
1 Inledning
Delar man upp landet i olika regioner, finner man att arbetsproduktivi- teten, dvs. produktionen per sysselsatt, inom industrin varierar med befolkningstätheten i regionerna. Produktiviteten är således i allmänhet högre i storstadsregionerna än i regioner med liten befolkning, exempelvis regioner i Norrlands inland. Detta samband mellan produktivitet och regionstorlek förekommer inte blott under vissa enstaka år utan visar sig vara ytterst stabilt från år till år. Man kan därför fråga sig om produktivitetsskillnaderna beror på själva befolkningstätheten eller om de kan hänföras till andra faktorer som blott råkar samvariera med regionstorleken.
En av faktorerna som bestämmer arbetsprodukvititeten i företagen kan antas vara mängden realkapital per sysselsatt eller kapitalintensiteten. Men inte enbart kapitalets mängd utan även dess ålder och tekniska kvalitet samt dess utnyttjandegrad får antas vara av betydelse för produktiviteten. Dessutom kan produktiviteten förutsättas vara beroende av i vilken skala produktionen bedrivs i företagen. Dessa faktorer, som är interna från företagens synpunkt, kan variera från en region till en annan. På grund härav är det möjligt att hela eller åtminstone en del av de regionala produktivitetsskillnaderna beror på dessa interna faktorer.
Det är emellertid också tänkbart att vissa externa faktorer är med och påverkar arbetsproduktiviteten i företagen. Som exempel på dylika faktorer kan nämnas befolkningens ålderssammansättning, tillgången på utbildad arbetskraft, närheten till råvarukällor och avsättningsmarknader, kapaciteten för kommunikationssystemet samt utbudet av tjänster av olika slag. Till en del varierar dessa externa faktorer med befolkningstät- heten i den region inom vilken företagen bedriver sin verksamhet. På så sätt kan agglomerativa faktorer tänkas påverka produktiviteten och utgöra en del av förklaringen till de registrerade produktivitetsskillnader- na mellan regionerna.
Syftet med föreliggande undersökning är att empiriskt försöka belysa hur mycket av produktivitetsskillnaderna som förklaras av dessa olika faktorer. Arbetsproduktiviteten tänkes således utgöra en funktion av kapitalintensiteten och företagsstorleken å ena sidan och vissa externa faktorer å den andra. Med hjälp av regressionstekniken skattas sedan
utifrån tvärsnittsdata det på så sätt postulerade sambandet. Observations- enheterna vid denna skattning består av ett antal regioner som landet uppdelats i. Undersökningen avser tre olika år, nämligen 1965, 1967 och 1968, och omfattar både industrin i dess helhet (exklusive gruvor) och vissa industribranscher.
Framställningen börjar med en kortfattad redogörelse för beräknings- metoden. I nästföljande avsnitt beskrivs det statistiska material som ligger till grund för beräkningarna. Därefter lämnas i avsnitt 4 en redogörelse för hur produktiviteten varierar mellan olika regiongrupper, varvid den regionala branschstrukturen och prisfrågor diskuteras. I avsnitt 5 redo- visas så de resultat som erhållits vid skattningarna av produktionssam- banden. Utifrån dessa skattningar undersöks sedan hur mycket av de regionala produktivitetsskillnaderna som var och en av de produktivitets— bestämmande faktorerna förklarar. Detta tas upp till behandling i avsnitt 6. I avsnitt 7 slutligen sammanfattas resultaten samtidigt som vissa frågor beträffande resultattolkningen berörs.
2 Beräkningsmetoden
I föreliggande analys har, som redan nämnts, arbetsproduktiviteten i de olika regionerna antagits vara beroende av kapitalintensiteten i de företag som är verksamma i regionerna samt av storleken på dessa företag. När det gäller de faktorer som exogent påverkar arbetsproduktiviteten har två alternativa ansatser valts. I det första alternativet har ett försök gjorts att kvantitativt fastställa storleken på dessa faktorer, varvid befolkningstät- heten i regionerna har valts som ett sammanfattande mått på faktorerna ifråga. Vid sidan av kapitalintensiteten och företagsstorleken betraktas alltså här befolkningstätheten som ett förklaringsmoment till arbets- produktiviteten. I det andra alternativet däremot har de undersökta regionerna uppdelats i grupper som från agglomerativa och vissa andra synpunkter skiljer sig från varandra. Olika produktionssamband har sedan antagits gälla för de olika regiongrupperna, varvid sambanden skilts åt genom den s. k. dummyvariabeltekniken.
Enligt den första undersökningsmetoden antas produktionssambandet för varje region lyda:
q = Bkagtht. (i)
där q står för produktiviteten och k, g och h för kapitalinsatsen per sysselsatt, företagsstorleken respektive befolkningstätheten. I uttryck ( 1) är vidare, (1, 7 och d) elasticiteter som anger hur mycket q förändras partiellt för varje procents förändring av k, g och h respektive. Dessa elasticiteter liksom storheten B tänkes ha värden som är oberoende av vilken region det är fråga om.
I den andra undersökningsmetoden antas ett produktionssamband föreligga som skiljer sig från samband (l) därigenom att befolknings-
variabeln h ersatts med en uppsättning dummyvariabler. För varje region tänkes alltså detta samband gälla:
(1 + (21 q=Bkag7eal I 32 2 , (2)
där d1> d2 . . . motsvarar dummyvariablema. Dessa variabler avser olika grupper av regioner, som antas vara olika vad gäller de externa faktorerna. Koefficienterna al , 32 . . . är i sin tur storheter som anger hur mycket produktiviteten q i regiongruppen ifråga avviker från genom- snittet för samtliga regioner, sedan hänsyn tagits till kapitalintensiteten k och företagsstorleken g.
Som mått på produktiviteten q har vid skattningen av ekvationerna (1) och (2) förädlingsvärdet per sysselsatt i löpande priser använts för de olika regionerna. Detta betyder att produktpriserna inte på något systematiskt sätt får variera från den ena regionen till den andra, om det angivna måttet skall återspegla produktivitetsskillnaderna mellan regio- nerna. När det gäller företagsstorleken g har som mått på denna variabel antalet sysselsatta per företag i regionen använts. Alternativt har också förädlingsvärdet per företag utnyttjats, vilket mått vid skattningen av ekvationerna dock i stort sett gav samma resultat som det föregående, något som tyder på att en stark korrelation råder mellan de båda måtten. I funktion (l) motsvaras befolkningsvaiiabeln h av antalet invånare inom en cirkel med radien 30 km. runt regionens centrum, som svarar mot centralorten i landets olika kommunblock. Då ytan således är densamma för samtliga regioner, kan variabeln h tydligen också uppfattas som ett mått på befolkningstätheten.
Den återstående variabeln i funktionerna (1) och (2), kapitalintensi- teten k, tänkes definitionsmässigt till sin storlek vara beroende av såväl kapitalets tekniska kvalitet som dess utnyttjandegrad. Definierad på detta sätt antas kapitalvariabeln variera proportionellt med kapitalinkomsten per sysselsatt, vilket betyder att man vid skattningen av (1) och (2) kan ersätta kapitalintensiteten k med nämnda inkomst. I föreliggande undersökning har alltså måttet på kapitalvariabeln för valje region erhållits genom identiteten:
kr = (11) — w, (3)
där r är kapitalets räntabilitet, qp förädlingsvärdet per sysselsatt i löpande priser och w arbetskraftens penninglön.
Då variabeln k i uttryck (3) är definierad på samma sätt som i (1) och (2), motsvarar tydligen r i (3) räntabiliteten för kapitalet, sedan detta korrigerats för utnyttjandegraden och den tekniska kvaliteten. För att kapitalinkomsten kr skall kunna användas som mått på k fordras alltså att den på så sätt definierade räntabiliteten är konstant mellan regionerna. Med andra ord förutsätts här att ett kapitalföremål ger samma förräntning i samtliga regioner, om dess utnyttjandegrad och tekniska kvalitet är lika i regionerna. Om skillnader i dessa avseenden föreligger mellan regionerna, kommer detta till uttryck i storleken på
kapitalinkomsten. Så t. ex. får man anta att denna inkomst är större ju intensivare kapitalet utnyttjas och ju modernare det är i tekniskt avseende. Med kapitalinkomsten som mått på kapitalvolymen kommer följaktligen skillnaderna i kapitalets utnyttjandegrad och tekniska kvali- tet att registreras i kapitalmåttet.
Används de här angivna måtten på produktiviteten och kapitalintensi- teten, kan funktionerna (1) och (2) omformuleras till:
v = CsagYhfP (4) respektive + . . . v = Csag'l'ealdl a2d2 (5)
I dessa uttryck är v lika med förädlingsvärdet per sysselsatt qp, medan 5 står för kapitalinkomsten per sysselsatt kr. Vidare svarar C mot Bpr—a, som alltså enligt förutsättningarna är konstant mellan regionerna. Efter logaritmering kan nu dessa uttryck skattas med hjälp av traditionell regressionsteknik. De funktioner som på så sätt skattats lyder:
logv=logC+alogs+7logg+zplogh+e (6)
10gv=logC+alogs+7logg+a1logd1+azlogd2+...€ (7)
där 6 är en residual som förutsätts vara lika med noll i genomsnitt för samtliga regioner.
Vid skattningen av dessa ekvationer ger elasticiteterna oz och 7 upplysning om hur mycket produktiviteten för regionerna i genomsnitt påverkas av kapitalintensiteten respektive företagsstorleken. I den mån de regionala produktivitetsskillnadema dessutom beror av skillnader i befolkningstätheten kommer detta, när det gäller ekvation (6), till uttryck i elasticiteten i). På så sätt kan sistnämnda elasticitet sägas ange befolkningstäthetens betydelse för produktiviteten, sedan denna stan- dardiserats för kapitalintensiteten och företagsstorleken. Som kapital- intensiteteten har mätts tas vid denna standardisering hänsyn inte blott till kapitalets fysiska mängd, utan även till dess utnyttjandegrad och tekniska kvalitet. Skattningen av ekvation (7) kan ges en liknande tolkning blott med den skillnaden att parametrarna al, 32 . . . där anger hur mycket produktiviteten efter standardiseringen skiljer sig åt mellan olika grupper av regioner.
3 Det statistiska materialet
Som tidigare nämnts har landet i föreliggande undersökning uppdelats i regioner, motsvarande landets kommunblock (ca 280 iantal). Med dessa regioner som observationsenheter har ekvationerna (6) och (7) skattats för industrin i dess helhet (exklusive gruvor) samt för vissa utvalda industribranscher. Branscherna har därvid valts med tanke på hur
produktpriserna för branscherna fastställts, dvs. om priserna bestäms på en nationell eller internationell marknad, eller om de bestäms lokalt. Av de undersökta branscherna får t. ex. trä-, massa- och pappersindustrin antas tillhöra den förra gruppen, medan reparationsverkstäder kan hänföras till den senare. Vidare omfattar undersökningen åren 1965, 1967 och 1968, vilka är valts därför att de från konjunktursynpunkt skiljer sig från varandra. Således kan 1965 betraktas som ett högkonjunk- turår, medan 1967 och 1968 närmast är att uppfatta som lågkonjunktur- år. För vart och ett av dessa år samt för samtliga tre år tillsammantagna har regressionsskattningar utförts.
Undersökningen bygger på material som inhämtats från den löpande officiella industristatistiken, vilket bl.a. innebär att inga företag med mindre än fem anställda ingår i undersökningen. Därvid har för varje företag eller arbetsställe uppgifter inhämtats om förädlingsvärde, antal anställda och lönesumma, varefter dessa uppgifter summerats för varje region. Om ett företag har mer än ett arbetsställe, förekommer det att uppgifter om förädlingsvärdet inte lämnas för de olika arbetsställena vart för sig utan blott för hela företaget. I de fall arbetsställena är belägna i olika regioner har då förädlingsvärdet fördelats på de olika arbetsställena efter antalet anställda.
De uppgifter som använts för antalet sysselsatta omfattar allt slags arbetskraft, alltså både arbetare och tjänstemän, män och kvinnor, vuxna och minderåriga. Med detta mått på sysselsättningen har förädlingsvärdet dividerats, varvid produktivitetsmåttet v i ekvationerna (6) och (7) erhållits. Likaså har kapitalinsatsen s i dessa ekvationer enligt uttryck (3) beräknats genom att skillnaden mellan förädlingsvärdet och lönesumman dividerats med nämnda sysselsättningsmått. Detta innebär uppenbarligen att måttet på penninglönen i uttryck (3) motsvarar företagens genom- snittliga lönekostnad i de olika regionerna.
Eftersom kapitalvariabeln i ekvationerna (6) och (7) utgör skillnaden mellan två storheter, är det ingenting som hindrar att den vid beräkningen blir negativ. För vissa enstaka regioner har detta faktiskt också inträffat, när materialet uppdelats i branscher och regionerna som följd härav kommit att innehålla blott ett fåtal arbetsställen. För övrigt är det inte blott kapitalinkomsten som uppvisat negativa värden utan detta har i vissa fall även gällt förädlingsvärdet.
Även om räntabiliteten således i vissa fall kan anta negativa värden, behöver detta dock inte betraktas som något grundskott mot den här tillämpade undersökningsmetoden. Vid skattningen av funktionerna (6) och (7) är det nämligen inte nödvändigt att räntabiliteten är konstant i matematisk mening utan det räcker med att den inte vaiierar systema- tiskt mellan regionerna. Med andra ord kan räntabiliteten tillåtas variera kring en viss konstant nivå och inget hinder föreligger då att variationerna är så kraftiga att räntabiliteten till och med blir negativ.
Om negativa värden förekommer är detta emellertid ett problem genom att variablerna i ekvationerna (6) och (7) är i logaritmisk form och att logaritmer för negativa tal inte existerar. För att ekvationerna skall kunna skattas måste därför detta problem lösas på något sätt. När det
1 För en närmare redo- görelse av kommun- grupperingen se Orter
i regional samverkan, (SOU 1974: 1).
gäller förädlingsvärdet har problemet lösts på det sättet att förädlings- värdet per sysselsatt i den ifrågavarande regionen antagits vara lika med genomsnittet för samtliga regioner. Kapitalinkomsten per sysselsatt hari sin tur förutsatts vara lika med skillnaden mellan nämnda genomsnitt för förädlingsvärdet och den faktiska lönekostnaden per sysselsatt. Ett annat sätt hade varit att man helt enkelt hade utelämnat sådana regioner som uppvisade negativa värden på variablerna ifråga. Vilket av dessa båda förfaringssätt som tillämpas spelar dock ingen större roll för resultaten, eftersom negativa värden uppträtt ytterst sällan. Vid beräkningarna avseende hela industrin uppvisade ingen region negativa vården under något av de tre undersökta åren.
Landets olika kommunblock utgör, som tidigare nämnts, observations- enheterna vid skattningen av produktionssambanden. Vid redovisningen av resultaten har emellertid kommunblocken indelats i olika grupper. Samma grupper har för övrigt också använts vid skattningen av ekvation (7), varvid grupperna ifråga svarar mot dummyvariablema.
Vid denna gruppering har kommunblock med likvärdigt lokalt befolkningsunderlag och med jämförbara avstånd till större befolknings- ' koncentrationer förts till samma kommungrupp.1
Denna gruppering innebär att regionerna rangordnats så att storstäder- na befinner sig på skalans högsta nivå och glesbygdema på dess lägsta. Kommungruppema är relativt homogena inte blott från befolknings- mässig utan även från näringsgeografisk synpunkt. Att märka är dock att det inom dem förekommer såväl stagnerande som expansiva regioner.
I tabell 3.1 redovisas hur kommunblocken är fördelade på de olika kommungruppema. Dessutom återges där fördelningen mellan grupperna av såväl totalbefolkningen som antalet industriellt förvärvsarbetande. Av denna tabell framgår att den största delen av landets befolkning återfinns i gruppen Större städer. Denna grupp omfattar också det största antalet personer som har sitt förvärvsarbete inom industrin. Andelen förvärvsar- betande inom denna näringsgren är dock enligt tabellen störst i Södra mellanbygden. Det minsta befolkningsantalet och likaså den lägsta andelen industrisysselsatta återfinns däremot i Norra glesbygden.
Tabell 3.1 Antalet kommunblock, totalbefolkning samt förvärvsarbetande inom industrin, fördelade på kommungrupper 1965
Kommun— Antal Totalbefolkning Förvärvsarbetande inom grupper kommun— 1 OOO-tal industrin block Antal Procent 1 OOO-tal Stockholm 22 1 343,8 160,6 11,9 Göteborg 0. Malmö 20 1 050,8 166,5 15,8 Större städer 79 2 521,0 420,1 16,7 Södra mellanbygden 100 1 774,0 314,4 17,7 Norra tätbygden 17 608,9 65,4 10,7 Norra glesbygden 43 493,2 37,4 7,6 Totalt 281 7 791,7 1 164,4 14,9,
4 Den regionala produktiviteten
Inledningsvis nämndes att produktiviteten, dvs. förädlingsvärdet per sysselsatt, inom industrin varierar med regionernas folkmängd. Detta åskådliggörs i tabell 4.1, där indextal för produktiviteten avseende hela industrin (exklusive gruvor) redovisas för de olika kommungruppema. Basen för indextalen utgörs av produktiviteten i genomsnitt för hela riket under respektive undersökningsår.
I tabell 4.1 kan man utläsa att Stockholm i produktivitetshänseende ligger betydligt över genomsnittet. Förhållandevis låg produktivitet har däremot Norra glesbygden. Produktiviteten tenderar således att sjunka när man går från folkrika regioner till sådana med liten folkmängd. Detta mönster bryts dock av Norra tätbygden, där produktiviteten är högre än i den mera folkrika Södra mellanbygden. Som framgår av tabellen är det här angivna sambandet mellan produktivitet och regionstorlek ytterst stabilt mellan de olika åren, detta trots att de undersökta åren i konjunkturellt avseende skiljer sig från varandra.
Till en del kan de på så sätt reg'strerade produktivitetsskillnaderna mellan regionerna bero på att produktionsinriktningen är olika i de olika regionerna. Så t.ex. kan den relativt höga produktiviteten i Norra tätbygden sammanhänga med att industrin där domineras av skogsindu- strin och att denna bransch har hög produktivitet. En annan förklaring till produktivitetsskillnaderna kan vara att produktpriserna varierar mellan regionerna. Dylika variationer förekommer om priserna bestäms på den lokala marknaden och företagen samtidigt utnyttjar sin monopol- ställning. Förädlingsvärdet per sysselsatt kan då hållas uppe i sådana regioner där prisbildningen till stor del sker på detta-sätt. Möjligen kan detta också delvis vara förklaringen till den höga produktiviteten i Stockholmsregionen.
För att i någon mån belysa i vilken omfattning de regionala produktivitetsskillnaderna är hänförliga till dessa faktorer har produktivi- teten i vissa industribranscher framräknats med fördelning på de olika kommungruppema. Dessa beräkningar har utförts på samma sätt som för industrin totalt, men de avser inte varje år för sig utan endast de tre
Tabell 4.1 Indextal för produktiviteten (förädlingsvärdet per sysselsatt) för indu- strin totalt (exklusive gruvor) underolika år, fördelat på kommungrupper. (Hela riket = 100.)
År Kommungrupp Stock— Göte— Större Södra Norra Norra holm borg o. städer mellan— tät- gles- Malmö bygden bygden bygden 1965 117,5 105,2 102,9 96,2 103,0 90,8 1967 114,5 109,6 104,2 97,2 103,4 85,8 1968 109,6 104,1 102,9 97,0 104,9 93,1
1965—1968 113,9 106,2 103,3 96,9 103,9 90,1
undersökningsåren tillsammantagna. l tabell 4.2 återges resultaten av beräkningarna.
Enligt tabell 4.2 uppvisar de olika branscherna i stort sett samma bild av den regionala produktiviteten som industrin i dess helhet. Storstads- områdena visar sig således ha en högre produktivitet i samtliga branscher än de mera glesbebyggda regionerna. Detta gäller såväl branscher med nationellt eller internationellt bestämda priser, t. ex. verkstadsindustrin, som branscher, där priserna bestäms lokalt, t. ex. reparationsverkstäder. Att tätbefolkade regioner har ett produktivitetsförsteg jämfört med mindre folkrika regioner verkar alltså inte bero på olikheter i prissätt- ningen regionerna emellan.
Av tabell 4.2 framgår vidare att de mindre och medelstora regionerna i södra och mellersta Sverige samt regionerna i Norrlands inland inom samtliga branscher har lägre produktivitet än genomsnittet för landet i dess helhet. Den jämförelsevis låga produktivitet som dessa kommun- grupper uppvisade i tabell 4.1 för hela industrin kan följaktligen knappast förklaras med branschstrukturen inom regionerna. Ser man åter på Norra tätbygden finner man att skogsindustrin och i viss mån även livsmedels- industrin där har en högre produktivitet än riksgenomsnittet medan övriga branscher ligger under genomsnittet. Att produktiviteten för hela industrin är hög inom denna kommungrupp får således, som också antyddes ovan, ses som en följd av branschsammansättningen inom gruppen ifråga.
Tabell 4.2 Indextal för produktiviteten i genomsnitt under åren 1965—1968, fördelade på ett urval branscher och regiongrupper. (Hela riket = 100.)
Kommun- Verkstads- Trä-, massa- Livsmed els- Tex til-, lä— Rep ara- grupp industri och pappers— och dryc- der-, och tionsverk- " industri kesvaru- gummivaru- städ er industri industri & Stockholm 109,1 108,5 109,4 117,8 110,9 Göteborg 0.
Malmö 105,2 100,6 90,9 118,0 108,8 Större städer 102,4 102,9 105,3 97,5 97,6 Söd ra m ellan—
bygden 99,1 98,6 97,8 96,4 98,4 Norra tä (-
bygden 96,8 107,0 104,1 98,0 99,3 Norra gles-
bygden 90,7 91,5 94,2 98,6 98,7
De här redovisade produktivitetsskillnaderna mellan regionerna åter- speglas också i löneläget för de industrianställda i de olika regionerna. Således ligger lönerna i de båda storstadsområdena betydligt över riksgenomsnittet, särskilt då lönerna i Stockholm. Under genomsnittet ligger däremot lönerna i Södra mellanbygden och Norra glesbygden. Denna tendens till samvariation mellan produktivitet och lön antyder att inkomstfördelningen mellan kapital och arbetskraft inte i någon större utsträckning varierar mellan regionerna.
5 Produktionssambanden
Oavsett om man ser till hela industrin eller till olika industribranscher tycks alltså enligt de i kapitel 4 angivna tabellerna vissa regionala produktivitetsskillnader förekomma. I syfte att närmare förklara dessa skillnader har, som tidigare nämnts, produktionssamband skattats, där olika faktorer betraktas som förklaringsmoment till produktiviteten. Ett av dessa samband utgörs av ekvation (6), och hur skattningen av denna ekvation utfallit avseende industrin i dess helhet framgår av tabell 5.1. När det gäller samtliga är tillsammantagna har vid denna skattning en dummyvariabel införts i ekvationen för varje särskilt år.
Som framgår av tabell 5.1 har skattningen av elasticiteten med avseende på kapitalet per sysselsatt gett värdet 0,42 för samtliga är tillsammantagna. Går man från en region till en annan, ökar således under iövrigt oförändrade förhållanden produktiviteten med 0,42 procent när kapitalintensiteten ökar med en procent. Denna känslighet för föränd- ringar i kapitalintensiteten påverkas enligt tabellen ytterst litet av vilket år det är fråga om, detta trots olikheten åren emellan vad gäller konjunkturläget. Att döma av standardavvikelserna är de beräknade kapitalelasticiteterna också relativt säkra statistiskt sett.
I tabell 5.1 ser man vidare att elasticiteten med avseende på företagsstorleken, dvs. antalet anställda per företag, håller sig kring 0,04 under de olika undersökningsåren. Ju större företagen i genomsnitt är i regionerna, desto högre är alltså under i övrigt likartade förhållanden regionernas produktivitet. Liksom när det gällde kapitalelasticiteten varierar elasticiteterna här mycket litet mellan åren, och likaså är i detta fall standardavvikelserna för elasticiteterna relativt små. Denna stabilitet i elasticiteterna är i och för sig något som bör skapa ökad tilltro till
Tabell 5.1 Produktivitetens elasticitet med avseende på kapitalintensitet, företags- storlek och regionstorlek under olika är inom hela industrin (exklusive gruvor)
År Antal Oi 7 (I) R2 observa- Sa S S tioner 7 (i) 1965 281 0,418 0,047 0,019 0,880 (0,010) (0,008) (0,005) 1967 281 0,416 0,037 0,018 0,904 (0,009) (0,006) (0,004) 1968 281 0,423 0,041 0,014 0,895 (0,009) (0,006) (0,004) 1965—68 843 0,420 0,042 0,017 0,908 (0,006) (0,004) (0.002) A nm. : Teckenförklaring O! = elasticiteten med avseende på kapitalintensiteten 7 = elasticiteten med avseende på företagsstorleken (i) = elasticiteten med avseende på befolkningstätheten S = standardavvikelsen för resp. elasticiteter R = multipla korrelationskoefflcienten
1 Se Y. Åberg, Produktion och produktivitet i Sverige 1861—1965, IUI, Upp- sala (1969) s. 55—62, där samma metod för beräkning av produk- tionsfunktioner använts som i föreliggande arbete.
resultaten, eftersom man ej har anledning förvänta sig att stordriftsför— delarna skall variera år från år.
De värden på elasticiteterna som här har erhållits för såväl kapital- intensiteten som företagsstorleken är ungefär desamma som de värden man får när skattningarna sker utifrån tidsseriedata. Dylika data ger således, när det gäller kapitalelasticiteten, ett värde på ca 0,4 för industrin i dess helhet under efterkrigstiden. Med andra ord tycks produktiviteten inom industrin variera med kapitalintensiteten på samma sätt oberoende av om sambandet betraktas över regionerna eller över tiden. Med avseende på företagsstorleken erhålls likaså en positiv elasticitet under efterkrigstiden, när tidsseriedata läggs till grund för skattningen. Elasticiteten är dock i detta fall mera uttalat positiv än vid skattningen utifrån tvärsnittsdata.1
I tabell 5.1 finner man slutligen att elasticiteten med avseende på befolkningstätheten är positiv under samtliga är. Ser man till standardav- vikelsen kan man konstatera att skattningen av denna elasticitet också är relativt säker från statistisk synpunkt. Även om kapitalintensiteten och företagsstorleken är konstant mellan regionerna skulle alltså enligt detta resultat produktiviteten vara högre i stora regioner än i små. Den konstaterade produktivitetsskillnaden mellan regionerna kan med andra ord till en del förklaras av regionernas befolkningstäthet. Som tidigare nämnts används befolkningsvariabeln i föreliggande analys som ett mått på sådana faktorer som påverkar produktiviteten externt. De erhållna resultaten kan därför också tolkas så att det positiva inflytandet av externa faktorer växer med regionernas storlek.
Av samtliga elasticiteter har vid skattningarna här befolkningselastici- teten erhållit det lägsta värdet, vilket skulle kunna tyda på att externa faktorer har en jämförelsevis liten betydelse för produktivitetsskillnader- na mellan regionerna. Så behöver emellertid inte vara fallet om skillnaden mellan regionerna är större vad gäller de externa faktorerna, dvs. befolkningstätheten, än för övriga faktorer. För att visa hur det förhåller sig härvidlag har med hjälp av de beräknade elasticiteterna de andelar av den relativa produktivitetsskillnaden mellan Stockholm och Norra glesbygden uträknats som faller på de olika förklaringsvariablerna i regressionsekvationen. Vid denna beräkning har alltså de i genomsnitt största respektive minsta regionerna jämförts med varandra. Det visar sig då, som framgår av tabell 5.2, att ungefär 1/3 av produktivitetsskillnader- na förklaras av skillnader i befolkningstätheten. En något större andel
Tabell 5.2 Andelen av den relativa produktivitetsskillnad mellan Stockholm och Norra glesbygden som härrör från skillnaden i kapitalintensitet, företagsstorlek och befolkningstäthet under olika är inom industrin totalt (procent)
1965 1967 1968 Kapitalintensitet 42,7 53,3 32,1 Företagsstorlek 16,8 11,5 21,2 Befolkningstäthet 31,4 27,2 36,4 Andra faktorer 9,1 8,0 10,3
faller på kapitalintensiteten, medan företagsstorleken däremot förklarar en mindre del än de externa faktorerna. Att märka är dock att de här angivna andelarna sammanhänger med valet av regioner, varför beräkning- arnaitabell 5.2 får betraktas endast som åskådningsexempel.
I syfte att undersöka i vilken mån resultaten i tabell 5.1 beror av branschstrukturen i de olika regionerna har ekvation (6) också skattats för olika branscher. Dessa skattningar, som avser samma branscher som i tabell 4.2, har utförts endast för de tre undersökningsåren tillsamman- tagna. I tabell 5.3 redovisas resultatet av skattningarna. Man ser där att elasticiteten med avseende på såväl kapitalintensiteten som företagsstor- leken varierar något mellan branscherna men att bilden i stort sett är densamma som för industrin i dess helhet. Likaså finner man att befolkningselasticiteten på samma sätt som för industrin totalt är positiv för samtliga branscher. Detta tyder på att det inte är produktionsinrikt- ningen som gör att produktiviteten under iövrigt oförändrade förhållan- den växer med regionstorleken.
För att ytterligare belysa regionstorlekens betydelse för produktivi- teten har ekvation (7) skattats, där befolkningsvariabeln ersatts med dummyvariabler för de olika regiongrupperna, alltså al för Stockholm, 32 för Göteborg och Malmö osv. Som tidigare nämnts är koefficientema för dessa variabler konstruerade så att de anger den relativa avvikelsen från riksgenomsnittet för produktiviteten, sedan denna korrigerats för kapital- intensiteten och företagsstorleken. På samma sätt som befolkningselastici-
Tabell 5.3 Produktivitetens elasticitet med avseende på kapitalintensitet, företags- storlek och regionstorlek under åren 1965—68 inom olika industrigrupper.
lndustrigrupp Antal oc 7 (P R2 observa- Sa S.), 84, tioner
Verkstadsindustri 826 0,328 0,036 0,020 0,832
(0,006) (0.005) (0,003) Trä-, massa— och
pappersindustri 784 0,354 0,055 0,018 0,856 (0,006) (0,005) (0,004)
Livsmedels— och dryckesvaru- industri 748 0,473 0,017 0,009 0,876 (0,007) (0,007) (0,005) Textil-, läder— och
gummivaru- industri 644 0,352 0,016 0,039 0,766 (0,008) (0,008) (0,006) Reparationsverk- städer 771 0,247 0,033 0,014 0,733 (0,006) (0,007) (0,004) Amn. Teckenförklaring 0: = elasticiteten med avseende på kapitalintensiteten 7 = elasticiteten med avseende på företagsstorleken (b = elasticiteten med avseende på befolkningstätheten S = standardavvikelsen för respektive elasticiteter R = multipla korrelationskoefticienten
teten anger dessa koefficienter hur produktiviteten påverkas av regionstor- leken. Den gjorda regiongrupperingen grundar sig emellertid inte enbart på befolkningsunderlageti de olika regionerna. Därför återspeglar koefficien- tema al, a2 . . . inte blott effekterna av befolkningstätheten utan även andra effekter av agglomerativ karaktär.
Hur skattningarna av denna ekvation avseende hela industrin utfallit framgår av tabell 5.4, vilka skattningar är direkt jämförbara med skattningarna i tabell 5.1. Jämför man då elasticiteterna med avseende på kapitalintensiteten och företagsstorleken i de båda tabellerna, finner man att införandet av dummyvariablema inte nämnvärt påverkat' skattningarna av dessa elasticiteter. Att så är fallet tyder på att dummyvariablema är korrelerade med kapitalintensiteten och företags- storleken på ungefär samma sätt som befolkningsvariabeln.
När det sedan gäller elasticiteterna med avseende på kommungrupper- na, ser man att al, dvs. elasticiteten för Stockholm, har ett värde på ca 0,10 under samtliga år. Detta betyder att produktiviteten i Stockholm efter standardiseringen för kapitalintensiteten och företagsstorleken ligger ungefär 10 procent högre än riksgenomsnittet. Betydligt lägre men dock positiv är elasticiteten az, alltså den för Göteborg och Malmö, vilket anger att den standardiserade produktiviteten även där överstiger genomsnittet för riket. Från genomsnittet skiljer sig däremot inte vare sig Större städer eller Norra tätbygden och Norra glesbygden. Enligt tabell 5.4 är nämligen i stort sett ingen av elasticiteterna 33, a5 eller 36 signifikant skild från noll. Vad gäller Norra glesbygden har tidigare framhållits att kommunblocken där har en betydligt lägre faktisk
Tabell 5.4 Produktivitetens elasticitet med avseende på kapitalintensitet, företagsstorlek och dummyvariabler för olika kommungruppet'under olika år för hela industrin (exklusive gruvor).
År ;( '; al 32 213 84 35 86 R2 01 7 832 82,3 534 8215 Sa!5 1965 0,412 0.064 0,103 0,035 —0,009 —0,031 0,025 0,011 0,893 (0,010) (0,008) (0,018) (0,008) (0,007) (0,020) (0,013) 1967 0,417 0,053 0,100 0,025 —0,009 —0,028 0,007 0,015 0,919 (0,009) (0,006) (0,014) (0,006) (0,005) (0,015) (0,010) 1968 0,426 0,056 0,097 0,020 —0,012 —0,023 —0,001 0,017 0,912 (0,009) (0,006) (0,014) (0,006) (0,005) (0,015) (0,010) 1965—1968 0,418 0,058 0,099 0,027 ——0,010 —0,027 0,010 0,015 0,920 (0,005) (0,004) (0,009) (0,004) (0,003) (0,010) (0.006) Anm.: Teckenförklaring 01 = elasticiteten med avseende på kapitalintensiteten 7 = elasticiteten med avseende på företagsstorleken ai = elasticiteten med avseende på dummyvariablema S = standardavvikelsen för respektive elasticiteter R = multipla korrelationskoefticienten
produktivitet än övriga regioner. Av resultaten här att döma skulle detta alltså enbart bero på att företagen är små och litet kapitalintensiva. I tabell 5.4 lägger man slutligen märke till det förhållandevis starkt negativa värdet på a4, dvs. på elasticiteten för Södra mellanbygden. Den standardiserade produktiviteten ligger således i denna regiongrupp under riksgenomsnittet, vilket som tidigare påpekats även gällde den faktiska produktiviteten. Detta innebär att den låga produktiviteten där till skillnad från fallet i Norra glesbygden inte sammanhänger med kapital- intensiteten och företagsstorleken utan måste bero på andra faktorer av extern natur.
På samma sätt som ekvation (6) har ekvation (7) också skattats för de olika industribranscherna. Resultaten av dessa skattningar, som utförts endast för de tre undersökningsåren tillsammantagna, återfinns i tabell 5.5. När det gäller den standardiserade produktiviteten, ser man där att de regionala skillnaderna i stort sett är desamma som för industrin i dess helhet. Så t. ex. ger sig Stockholms förstegi produktivitetshänseende till känna inom samtliga undersökta branscher. Vidare ser man att Södra mellanbygden också här ligger under riksgenomsnittet, möjligen med undantag för livsmedels- och dryckesvaruindustrin. Resultaten i tabell 5.5 tyder således på att skillnaderna i den standardiserade produktiviteten mellan kommungrupperna inte beror på att produktionsstrukturen är olikai de olika regionerna.
Tabell 5.5 Produktivitetens elasticitet med avseende på kapitalintensitet, företagsstorlek och dummyvariabler för olika kommungrupper under åren 1965 —1968 inom olika industribranscher.
grupp Sa S.), Saz Sa3 S,14 Verkstadsindustri 0,333 0,043 0,084 0,029 —0,005 —0,023 (0,006) (0,005) (0,013) (0,006) (0,005) Trä-, massa- och pap- persindustri 0,354 0,065 0,123 0,041 —0,008 —0,022 (0,006) (0,005) (0,017) (0,006) (0,005) Livsmedels- och dryckes- varuindustri 0,473 0,021 0,077 —0,049 0,000 —0,008 (0,007) (0,007) (0,020) (0,009) (0,008) Textil-, läder— och gummivaruindustri 0,352 0,039 0,174 0,085 —-0,008 —0,042 (0,008) (0,008) (0,020) (0,009) (0,008) Reparationsverkstäder 0,249 0,034 0,100 0,059 —0,024 —0,023 (0,006) (0,007) (0,015) (0,007) (0,005)
Anm. .' Teckenförklaring
_ elasticiteten med avseende på kapitalintensitet elasticiteten med avseende på företagsstorleken elasticiteten med avseende på dummyvariablema standardavvikelsen för respektive elasticiteter multipla korrelationskoefficienten
a 7 ai S R [| ll || |||
a5 Sas
—0,020 (0,014)
—0,0 10 (0,016)
0,011 (0,021)
—0,032 (0,024) —0,010 (0,016)
a6 Sas
0,018 (0,009)
0,007 (0,010)
0,006 (0,014)
0,063 (0,022) 0,027 (0,011)
RZ
Industri— 01 7 al az a3 a4
0,838
0,864
0,878
0,780 0,755
1 Se Balanserad regional utveckling, bilagedel 2, Regionalekonomisk utveckling, SOU 1970: 15, s. 61—65.
6 Standardiserade produktiviteter
Enligt de ovan angivna skattningarna av ekvationerna (6) och (7) bidrar de i ekvationerna valda bestämningsfaktorema till att förklara produktivi- tetsskillnaderna mellan regionerna. Av skattningarna framgår emellertid inte hur stora bidragen från de olika faktorerna är. För att så skall vara fallet fordras att skillnaderna i faktorsammansättningen mellan regioner- na beaktas. Detta kan man göra genom att i de nämnda ekvationerna sätta in värdena på de olika faktorerna för en viss region och därefter räkna fram den del av produktiviteten som lämnas oförklarad. Utifrån denna residual kan man sedan med hela riket som bas bilda ett indextal som anger den standardiserade produktiviteten för regionen ifråga.
En dylik standardisering har med utgångspunkt i såväl ekvation (6) som ekvation (7) utförts med avseende på de sex regiongrupperna. Därvid har, när det gäller ekvation (6), standardiseringen skett successivt för de olika bestämningsfaktorema. Den faktiska produktiviteten har alltså först standardiserats för kapitalintensiteten och sedan har den på så sätt erhållna produktiviteten standardiserats för företagsstorleken och denna produktivitet därefter för befolkningstätheten. Definitionsmässigt är indextalet för var och en av dessa produktiviteter lika med 100 för hela riket. På liknande sätt har standardiseringen utifrån ekvation (7) skett, i vilket fall dock endast produktiviteten efter den tillsammantagna standardiseringen för kapitalintensiteten och företagsstorleken beräknats. Med andra ord inskränker sig beräkningarna här till den produktivitet som koefficienten för dummyvariabeln inom varje regiongrupp åter- speglar. De här angivna beräkningarna utifrån de respektive ekvationerna har för de olika undersökningsåren utförts endast för industrin i dess helhet. Beräkningarna redovisas i tabellerna 6.1 och 6.2 där också indextalen för den faktiska produktiviteten i de olika regiongrupperna återgetts.
Ser man då först till tabell 6.1 finner man att kapitalintensiteten utgör en väsentlig förklaring till att en region ligger över riksgenomsnittet när det gäller den faktiska produktiviteten. För Stockholms del är således produktiviteten betydligt lägre efter standardiseringen för kapitalintensi- teten än före. Kapitalintensiteten är följaktligen högre i detta område än i landet som helhet. Denna tendens är dock inte lika framträdande under 1968 som under övriga år, vilket förklaras av att kapitalutnyttjandet under nämnda år var lågt inom området ifråga. Att så var fallet beror i sin tur på att ekonomin då befann sig i en lågkonjunktur och att storstäder— drabbas hårdare av konjunktursvängningar än andra regioner.1 Likaså reduceras väsentligt produktivitetsförsteget för kommunblocken i Norra tätbygden vid standardiseringen för kapitalintensiteten. Detta är för övrigt också något som man har anledning att förvänta sig, eftersom industrin där domineras av sådana kapitalintensiva företag som massafab- riker och peppersbruk.
Enligt tabell 6.1 medför däremot standardiseringen för kapitalintensi— teten att produktiviteten stigeri de regioner, där den faktiska produktivi- teten är lägre än riksgenomsnittet. Detta gäller särskilt kommunblocken i
Norra glesbygden. Att den faktiska produktiviteten är låg i detta område beror alltså till stor del på att företagen där har låg kapitalintensitet jämfört med övriga landet. Samma stora förklaringsvärde har kapital- intensiteten inte när det gäller produktiviteten i Södra mellanbygden. Den förhållandevis låga produktiviteten där förbättras således inte i någon större utsträckning genom standardiseringen för kapitalintensi— teten.
Övergår man så till inverkan av företagsstorleken finner man i tabell 6.1 att denna faktor har betydligt mindre betydelse för de regionala produktivitetsskillnaderna än kapitalintensiteten. Som tabell 6.1 visar krymper dock Stockholms produktivitetsförsteg ytterligare vid standardi- seringen för företagsstorleken. Så är också fallet för Södra mellanbygden och Större städer. I dessa tre kommungrupper är alltså företagen större, räknat i antal sysselsatta, än i landet som helhet. För de övriga kommungrupperna är förhållandet det motsatta, vilket framgår av att standardiseringen för företagsstorleken där i stället höjer produktiviteten. I särskilt stor utsträckning tycks produktiviteten i kommunblocken i Norra glesbygden lida av att företagen där är små.
Efter standardiseringen för kapitalintensiteten och företagsstorleken beror definitionsmässigt skillnaden i produktiviteten mellan regionerna på agglomerativa faktorer. I tabell 6.1 återspeglar således indextalen as+g skillnaden i agglomerationseffekten mellan de olika kommungrupperna.
Tabell 6.1 Indextal för produktiviteten inom olika regiongrupper efter standardise- ring för kapitalintensitet (s), företagsstorlek (g) och befolkningstäthet (h). Hela riket = 100.
Stock- Göteborg Större Södra Norra Norra Hela holm 0. Malmö städer mellan- tät- gles- riket bygden bygden bygden
1965 V/L 117,5 105,2 102,9 96,2 103,0 90,8 100,0 as 111,3 103,0 100,9 97,6 101,3 96,0 100,0 as+g 110,5 103,3 99,6 97,1 101,9 99,7 100,0 as+g+h 105,7 100,6 98,6 97,8 102,9 103,3 100,0 1967
V/L 114,5 109,6 104,2 97,2 103,4 85,8 100,0 as 110,7 102; 100,6 97,9 100,3 97,3 100,0 as+g 110,2 102,5 99,6 97,5 100,7 100,1 100,0 as+g+h 105,7 100,0 98,6 98,1 101,6 103,4 100,0 1968 V/L 109,6 104,1 102,9 97,0 104,9 93,1 100,0 aS 108,7 101,7 100,3 98,3 99,3 97,5 100,0 as+g 108,3 101,0 99,3 97',8' 99,7 100,6 100,0 as+g+h 104,9 99,8 98,5 98,3. 100,4 103,2 100,0
A nm. : Teckenförklaring V/ L. _ den faktiska produktiviteten as V/ L efter standardisering för s as+g V/L efter standardisering för s+g as+g+h = V/L efter standardisering för s+g+h
Il lll
] Beträffande befolk- ningens ålderssamman- sättning ide olika regionerna se Regional utveckling och planering, s. 30—31.
Samma sak gäller beträffande indextalen a i tabell 6.2 vilka tal, som tidigare nämnts, grundar sig på koefficienterna för dummyvariablema i ekvation (7). Dessa båda indextal är därför direkt jämförbara med varandra. Vid en dylik jämförelse finner man då att de båda indexserierna i stort sett ger samma bild av agglomerationseffekten. I tabell 6.1 är med andra ord bilden ungefär densamma som den som framkom vid redogörelsen för skattningen av ekvation (7) i föregående avsnitt.
Om det är så att befolkningsvariabeln förklarar hela agglomerations- effekten, skall alltså produktiviteten efter standardiseringen för denna variabel vara densamma i samtliga kommungrupper. I tabell 6.1 ser man nu att så inte är fallet, utan regionala produktivitetsskillnader före- kommer, trots standardiseringen för befolkningstätheten. Detta tyder på att det förekommer externa faktorer som påverkar produktiviteten och som inte samvarierar med befolkningsvariabeln.
För Stockholms del finner man således att befolkningsvariabeln inte förmår att förklara hela det produktivitetsförsteg på ca 10% som där föreligger på grund av agglomerativa effekter. Även efter standardise- ringen för nämnda variabel ligger produktiviteten i detta område enligt tabell 6.1 mellan 5 och 6 % över landet som helhet. Varför de agglomerativa effekterna är så utpräglade här ger föreliggande analys inget svar på. Möjligen kan det vara så att det generellt sett höga löneläget tvingar företagen i Stockholm mer än annorstädes att hålla produktivi- teten uppe så att en tillfredsställande förräntning på kapitalet erhålls. Dessa ansträngningar kan i sin tur antas underlättas av att befolkningens genomsnittsålder är förhållandevis låg i området samtidigt som utbild- ningsnivån är hög.1
Tabell 6.2 Indextal för produktiviteten i industrin totalt under olika år efter standardiseringen för kapitalintensitet (s) och företagsstorlek (g).
Stock— Göteborg Större Södra Norra Norra Hela holm 0. Malmö städer mellan- tät- gles- riket bygden bygden bygden
1965 V/L 117,5 105,2 102,9 96,2 103,0 90,8 100,0 a 110,3 103,5 99,1 96,9 102,5 101,1 100,0 1967 V/L 114,5 109,6 104,2 97,2 103,4 85,8 100,0 a 110,0 102,5 99,1 97,2 100,7 101,5 100,0 1968 V/L 109,6 104,1 102,9 97,0 104,9 93,1 100,0 a 109,7 102,0 98,8 97,7 99,9 101,7 100,0 1965—1968 V/L 113,9 106,2 103,3 96,9 103,9 90,1 100,0 3 109,9 102,7 99,0 97,3 101,0 101,5 100,0
A nm, : Teckenförklaring V/L = den faktiska produktiviteten a = V/L efter standardiseringen för s+g
I regionerna längst ned på befolkningsskalan, dvs. i kommunblocken i Norra glesbygden, är likaså enligt tabell 6.1 produktiviteten efter standardiseringen för befolkningstätheten högre än för landet som helhet. Om befolkningstätheten i denna kommungrupp vore densamma som genomsnittet för hela riket, skulle under i övrigt likartade förhållanden produktiviteten där överstiga produktiviteten i landet som helhet med drygt 3 %. Detta betyder att produktiviteten i kommungruppen ifråga påverkas positivt av faktorer som inte är med i analysen och som är negativt korrelerade med befolkningstätheten. En dylik faktor kan vara att arbetskraften i dessa regioner på grund av bristande altemativsysselsätt- ning är mindre rörlig och t.ex. mindre frånvarande från arbetet än arbetskraften i regioner med stor arbetskraftsefterfrågan. I och för sig är detta också något som verkar höjande på löneläget i de regioner som det här är fråga om.
Ser man slutligen på Södra mellanbygden finner man att produktivi- teten också i denna grupp höjs vid standardiseringen för befolkningstät- heten. Emellertid är höjningen inte lika stor som i den föregående regiongruppen, och efter standardiseringen ligger produktiviteten här fortfarande under riksgenomsnittet. En faktor'som möjligen kan förklara detta är befolkningens ålderssammansättning. Genomsnittsåldem är nämligen i de här ifrågavarande regionerna betydligt högre än i landet som helhet. Som följd härav kan befolkningen tänkas i stor utsträckning stanna kvar inom området och, vilket faktiskt också är fallet, låta sig nöja med en förhållandevis låg lön. Detta får i sin tur antas leda till att företagen i området inte har samma tryck på sig att hålla produktiviteten uppe som företagen i höglöneregionerna.
7 Sammanfattning och konklusioner
Av denna undersökning har framgått att produktiviteten, dvs. förädlings- värdet per sysselsatt, för industrins del är högre i folkrika områden än i glesbygdema. Så är fallet inte blott för industrin i dess helhet utan i allmänhet även för de olika branscherna inom industrin. Detta tyder på att de regionala produktivitetsskillnadema inte enbart beror på produk- tionsinriktningen eller prissättningen i de olika regionerna. Andra faktorer måste alltså föreligga som gör att produktiviteten skiljer sig regionerna emellan.
Mängden realkapital per sysselsatt kan antas utgöra en dylik faktor och likaså företagsstorleken. Sambandet mellan dessa båda faktorer och produktiviteten har således med hjälp av regressionsteknik beräknats utifrån tvärsnittsdata med ett antal regioner som observationsenheter. I princip har därvid hänsyn tagits till olikheterna mellan regionerna ifråga om kapitalets tekniska kvalitet och dess utnyttjandegrad. Med utgångs- punkt i dessa beräkningar har sedan produktiviteten i de olika regionerna korrigerats för inflytandet från de båda faktorerna. Det visar sig då att olikheterna i produktiviteten mellan regionerna visserligen reduceras, men att alltjämt betydande olikheter återstår. Produktiviteten
är med andra ord fortfarande efter korrigeringen för kapitalintensiteten och företagsstorleken högre i storstadsregionerna än i de mera glesbe- folkade områdena.
Detta innebär att det från företagens synpunkt förekommer vissa externa faktorer, som verkar positivt på produktiviteten och som är korrelerade med befolkningstätheten. För att ytterligare undersöka dessa agglomerativa effekter har även regressionstekniska beräkningar utförts med befolkningstätheten som förklaringsvariabel vid sidan av kapital- intensiteten och företagsstorleken. Därvid visade det sig att befolknings- tätheten har ett självständigt förklaringsvärde med avseende på produkti- viteten. Enligt dessa beräkningar ökar således produktiviteten med folk- mängden under i övrigt oförändrade förhållanden vid övergången från en region till en annan. Detta betyder att produktivitetsskillnaderna mellan regionerna reduceras ytterligare när korrigering görs även för regionernas folkmängd. Vid denna korrigering utjämnas emellertid produktiviteten mellan regionerna inte helt, utan storstadsregionerna uppvisar fortfarande ett visst produktivitetsförsteg.
De här angivna beräkningarna har utförts såväl för hela industrin (exklusive gruvor) som för vissa utvalda industribranscher. Resultaten beträffande agglomerationseffekterna visar sig dock vara ungefär de- samma, oavsett vilken aggregationsnivå som väljs. Vidare har beräkningar- na utförts för tre olika är, nämligen 1965, 1967 och 1968. En enhetlig bild av agglomerationseffekterna har emellertid även med avseende på dessa olika är erhållits, detta trots att de utvalda åren från konjunktur- synpunkt skiljer sig från varandra.
Utgår man från att de på så sätt erhållna resultaten beträffande agglomerationseffekterna är riktiga, uppstår frågan hur resultaten skall tolkas. Till att börja med kan man då slå fast att resultaten nödvändigtvis inte innebär att produktiviteten inom industrin i genomsnitt för hela landet skulle höjas, om denna näringsgren helt koncentrerades till regioner av storstadskaraktär. Vissa företag, exempelvis företag inom skogsindustrin, måste 'nämligen för sin råvaruförsörjning ligga i sådana områden som är glesbefolkade. Lokaliseras dylika företag till storstads- områden, kan transportkostnaderna för råvarorna bli så höga att agglomerationsfördelama helt elimineras och mer än det. Enbart till nackdel kan likaså en lokalisering till storstäder vara i sådana fall då företagen för sin verksamhet fordrar stora utrymmen. Av dessa och andra skäl kan företagen följaktligen från produktivitetssynpunkt vara optimalt lokaliserade, även om produktiviteten på grund av agglomerativa faktorer varierar regionalt. Inga produktivitetsvinster står då att vinna genom att företagen omlokaliseras. Hur det i verkligheten förhåller sig härvidlag ger dock föreliggande undersökning inget besked om.
Vidare är att märka att agglomerationseffekterna inom industrin till en del kan vara en följd av insatser från samhällets sida. Mera produktivitets- befrämjande resurser läggs således ned på sådana områden som utbild- ningsväsendet och kommunikationssystemet i storstäder än på andra håll. Om man då tar hänsyn härtill och på så sätt ser till regionernas bidrag till hela samhällets produktivitet, minskar uppenbarligen storstads-
regionernas agglomerationsfördelar. Därtill kommer att den högre pro- duktiviteten i storstäderna sannolikt sker till priset av högre sjuk- och socialvårdskostnader än i de mindre folkrika regionerna. Även av detta skäl reduceras alltså skillnaderna i agglomerationseffekterna regionerna emellan, om man betraktar dessa effekter från hela samhällets synpunkt. Slutligen kan nämnas att frågan om befolkningens regionala fördelning inte berör enbart produktiviteten och individernas standard i materiell mening, utan den har att göra även med deras välstånd i vidare bemärkelse. Att bo i ett mindre tätbefolkat område kan således för vissa individer ha ett självständigt värde. Sådana personer kanske föredrar en lägre materiell standard framför en högre, om alternativet innebär att de måste bosätta sig i en storstad. På grund härav är det inte givet att den allmänna välfärden skulle öka genom en koncentration av befolkningen till storstadsområden, även om produktiviteten totalt i samhället gör det.
[] Lokala nyckelföretag skapar syssel- sättning i flera led
— bidrag av Christer Stighäll, Bernt Berglund, Claes Herlitz, Hans Bylund, Torbjörn Ek, Dick
Ramström, Carl Fredriksson, Leif Lindmark och Olov Erson
Ur innehållet
[] Stordriftskomplettering — en roll för de mindre företagen
|:] Spridningseffekter av länsprogrammens åtgärdsförslag
[] Stora skillnader i kommunernas kapitalanvändning
I Synsätt, regionval och underlagsmaterial för länsstudierna
Christer Stighäll
1.1 Synsätt
I direktiven till ERU:s produktionskostnadsstudier sägs att företagens och samhällets produktionskostnader i olika ortstyper och regioner skall studeras. Utformningen av direktiven skall ses mot bakgrund av den utveckling som kännetecknade 1960-talets näringslivs- och befolkningsut— veckling. Denna utveckling innebar en allt snabbare tillväxt av produk- tion och sysselsättning i storstäderna och en tillbakagång av sysselsätt- ningen i många regioner framför allt i norra glesbygden. [ storstäderna ökade antalet sysselsatta främst inom administrativa och serviceinriktade funktioner. En stor del av de rena tillverkningsenhetema omlokaliserades till andra delar av landet. Det lokaliseringsstöd som infördes 1965 stimulerade till utvidgningar och nyetableringar i stödområdet. Resulta- ten av denna regionala omfördelning, med de segregationstendenser mellan varuproducerande och tjänsteproducerande verksamheter som det medförde, var under senare delen av 1960—talet inte helt klarlagda. Det var mot den bakgrunden som produktionskostnadsgruppens direktiv utformades.
Redan på ett tidigt stadium i produktionskostnadsgruppens arbete stod det klart att de mer översiktliga resultat som studier av hela landet skulle ge borde kompletteras med intensivstudier av utvalda orter och regioner. Sådana studier skulle därmed kunna ge en heltäckande bild av regionernas produktionsförhållanden. Fyra län valdes som undersöknings- områden. Studierna i dessa bedrevs i nära samarbete med länsstyrelser och universitet. I det följande återges resultat från intensivstudiema. Framställningen inleds med en redogörelse för underlagsmaterialet och val av orter och regioner. Därefter följer vad som här benämns länsstudiema.
1.2 Urval av orter och regioner
En avvägning mellan anspråken på underlag för analysen och begräns- ningen i tillgången till information medför att endast ett begränsat antal orter har studerats. Ortsvalet motiveras med att de resultat som framkommer i största möjliga utsträckning skall kunna ligga till grund för
en mer generell utvärdering. I föreliggande avsnitt görs en principiell genomgång av faktorer som måste beaktas vid ortsvalet. Avslutningsvis redovisas de orter och regioner som ägnats ett mer ingående studium.
Det är befogat att grunda urvalet av orter och regioner för produk- tionskostnadsstudierna på en enhetlig princip. Det gäller framför allt jämförelser mellan orter och regioneri olika delar av landet som uppvisar skillnader och likheter i vissa grundläggande förhållanden. Som exempel kan nämnas att orterna inom det allmänna stödområdet har olika långt till de stora avsättningsmarknaderna. Detta påverkar transportkostnader- na och därmed avsättningsmöjlighetema. Klimatförhållandena varierar även liksom tillgängligheten till ett differentierat utbud av service. Mot denna bakgrund har ett antal orteri stödområdet intensivstuderats.
De orter som klassificeras som regionala och primära centra enligt riksdagens beslut från år 1972 består av befolkningstäta områden i norra tätbygden och de större städerna i Syd- och Mellansverige. De har som regel ett differentierat näringsliv. Tillgången till offentlig och privat service är ofta god. Kommunikationer och kontaktmöjligheter med övriga delar av landet är även goda. Detsamma gäller inkomstförhållanden och möjligheter till yrkesval. Inom denna ortstyp förekommer emellertid även vissa skillnader mellan enskilda orter. Här kan erinras om att industrin som ligger i primära centra i landets norra delar ofta kännetecknas av en råvarubaserad produktionsinriktning. Vid valet av orter har dessa skillnader beaktats.
Produktions- och levnadsförhållandena i de tre storstadsregionerna avviker i så hög grad från de övriga ortstyperna att de bör behandlas för sig. De forsknings- och utredningsresultat som redovisas bl. a. i ERU 70 visar, att produktiviteten mått som förädlingsvärde per sysselsatt, är högre i storstadsregionerna än i andra regioner. Det stora befolknings- underlaget ger underlag för ett differentierat utbud av olika former av service. Genom det stora antalet företag underlättas möjligheterna till samarbete vilket medför specialiseringsfördelar i produktionen. Möjlig- heterna är därför stora att hålla ett högt kapacitetsutnyttjande för resurserna i storstäderna. I det begränsade urval av orter och regioner som ingår i studiemai föreliggande bilaga har kartläggningen och analysen vad gäller förhållandena i storstäderna koncentrerats till Malmöregionen.
Valet av orter kan baseras på olika kriterier. Här har ortsvalet främst följt den indelning som ligger till grund för den av riksdagen antagna planen för den regionala strukturen. Också andra kriterier kan emellertid vara aktuella. I en studie av Boråsregionen från år 1972 visas hur näringslivets differentiering ser ut i olika orter. Vid urvalet har också dessa uppgifter beaktats. Av tabell 1.1 , som är hämtad från Boråsstudien, framgår det att näringslivet i Malmöregionen i likhet med förhållandet för de två andra storstadsregionerna är väl differentierat. Andelen service- sysselsatta är hög och visar även en snabb tillväxttakt. Befolkningstill- växten har även varit snabb under 1960-talet. Industriföretagen i Malmöregionen kan huvudsakligen sägas vara marknadsinriktade i sin lokalisering. Ett gott kommunikationsläge och goda möjligheter till personkontakter underlättar detta.
Även Boråsregionens industriföretag är huvudsakligen marknadsin- riktade i sitt lokaliseringsval. Denna region ingår i produktionskostnads- gruppens urval av orter på grund av de speciella förhållanden som där råder, bl. a. på grund av närheten till Göteborgsregionen. Boråsregionen uppvisar dessutom ett större lokalt och regionalt befolkningsunderlag än de flesta andra primära centra. Vidare präglas Boråsregionen av ett mycket ensidigt näringsliv genom textil- och konfektionsindustrins dominerande ställningi denna region.
Förutom Borås ingår även Falun/Borlänge och Skellefteå bland primära centra i produktionskostnadsgruppens urval av orter. Båda dessa regioner kännetecknas av en relativt hög sysselsättningstillväxt. Denna tillväxt är helt koncentrerad till centralorterna Falun, Borlänge och Skellefteå. I förhållande till riksgenomsnittet har dessa regioner en hög andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk och en låg andel i service— näringarna. Industrins sysselsättningsandel är för bägge regionerna jäm- förbar med riksgenomsnittet. Industrin domineras i båda regionerna av
Tabell 1.1 Specialiseringskoefficienten för landets A-regioner år 1965.
1. Örebro 0,06 2. Borlänge/Falun 0,08 3. Norrköping 0,09 4. Helsingborg/Landskrona 0,11 5. Halmstad 0,11 6. Jönköping 0,12 7. Skövde 0,12 8. Göteborg 0,12 9. Malmö/Lund/Trelleborg 0,13 10. Karlskrona 0,13 23. Gävle/Sandviken 0,16 24. Skellefteå 0,16 40. Avesta/Hedemora 0,20 41. Stockholm 0,20 49. Säffle/Åmål 0,23 60. Västerås 0,26 61. Mora 0,27 64. Ludvika 0,28 67. Borås 0,31 68. Kiruna/Gällivare 0,34 69. Lycksele 0,35 70. Karlskoga 0,38
Anm: Specialiseringskoefficienterna har beräknats på grundval av sysselsättning- ens näringsgrensindelning i 1965 års folk- och bostadsräkning. Hela rikets näringsgrensfördelning resulterar i att specialiseringskoefficienten blir 0. Ett lågt värde på specialiseringskoefficienten innebär en hög differentieringsgrad och vice versa.
Källa: B. Berglund, Boråsregionens strukturproblem — en studie i regional obalans, Vänersborg 1972.
råvarubaserad tillverkning. Likheterna mellan Falun/Borlängeregionen och Skellefteåregionen är stora. Den mest framträdande skillnaden torde ligga i det från regional synpunkt centrala läge Falun/Borlängeregionen har i det nationella ortssystemet.
Närheten till en storstadsregion och den betydelse det kan ha för produktionsförhållanden och utvecklingsmöjligheter studeras även för en glesbygdsregion. Av detta skäl ingår Dalsland i studierna. I likhet med de flesta glesbygdsregioner har Dalsland fått vidkännas en omfattande utflyttning under de senaste decennierna. Den främsta orsaken till detta är det starka inslaget av sysselsatta inom jord- och skogsbruk. Närheten till den stora efterfrågan efter arbetskraft från Göteborgsregionens expansiva industri torde ytterligare ha stimulerat utflyttningen. Förutom detta sydliga glesbygdsområde omfattar produktionskostnadsgruppens specialstudier även Moraregionen och Lyckseleregionen. Samtliga dessa tre glesbygdsområden uppvisar en likartad utvecklingsbild. Genomgående är vidare den stora betydelse jord- och skogsbruket har haft och fortfarande har för dessa regioner. Utgångspunkten för urvalet av glesbygdsregioner har varit att genom en jämförande analys av förhållan- dena i tre glesbygdsregioner i olika delar av landet kunna påvisa förekomsten av några faktorer eller tendenser i utvecklingsdragen som avviker från varandra. De uppenbara likheterna i näringslivsstruktur och befolkningsutveckling mellan Dalsland, Moraregionen och Lyckseleregio- nen bör enligt produktionskostnadsgruppens bedömning kunna ge underlag för en jämförande utvärdering. Skillnaden i avstånd till stora marknader och befolkningsrika regioner utgör den väsentliga olikhet som utgör utgångspunkt för denna jämförande utvärdering.
l .3 Underlagsmaterial
Av den analys som presenteras i produktionskostnadsgruppens rapport framgår det att regionala skillnader i företagens och samhällets produk- tionskostnader beror på en mängd olika faktorer. Studier av produktions- kostnaderna i en region måste följaktligen grundas på ett omfattande underlagsmaterial som täcker både förhållanden inom företagen och förhållanden i omgivningen. Mot bakgrund av vad som framförs i inledningsavsnittet till föreliggande bidrag innebär det att uppgifter måste föreligga om faktorpriser, efterfrågeförhållanden och produktionsteknik för de studerade verksamheterna. Uppgifter om realkapitalets samman- sättning och åldersstruktur ger underlag för en bedömning av vilka möjligheter verksamheterna har att anpassa sig till ändrade förhållanden. I en utvärdering av vilken betydelse förhållanden i omgivningen har för de studerade verksamheternas produktionskostnader måste bl.a. ingå uppgifter om hur olika verksamheter påverkar varandra. Detta kan ske på grundval av kartläggningar kring de kopplingar som råder mellan verksamheter inom en region och mellan regioner.
De exempel som här lämnats på underlag för produktionskostnads- studier innefattar ett flertal uppgifter som ej finns att tillgå i offentlig
statistik. Redan på ett tidigt stadium i produktionskostnadsgruppens arbete blev det klart att en särskild enkätundersökning måste genomföras för att samla in det nödvändiga underlagsmaterialet. Den mest omfattan— de av dessa enkäter gällde uppgifter om inköp och försäljning av varor och tjänster mellan olika industriföretag, byggnadsföretag och service- företag. Denna enkät innehöll även frågor om realkapitalets sammansätt- ning, åldersstruktur och kapacitetsutnyttjande samt arbetskraftens ut- bildning. Undersökningen utfördes år 1971 i samarbete med de regional- ekonomiska enheterna i de utvalda länen. Vidare deltog forskare från avdelningen för företagsekonomi och geografiska institutionen vid Umeå universitet samt från institutionen för ekonomisk geografi med kultur- geografi vid Lunds universitet.
Av de provundersökningar som utfördes före huvudundersökningen framgick att företagens 15 största kunder och 15 största leverantörer oftast svarar för huvudparten av leveranserna. I fråga om företagsservice dominerari de flesta fall de fem största leverantörerna av dessa tjänster. Särskilt de större företagen har ofta ett betydligt större antal kunder och leverantörer än 15. Samtidigt köper och säljer dessa företag en relativt stor andel av sina råvaror, halvfabrikat och färdigvaror utomlands. Genom att fråga om företagens export- och importandelar kunde uppgifterna om de ospecificerade leveranserna inom landet i stor utsträckning preciseras.
Provstudier visade att svarsfrekvensen sjönk med minskande företags- storlek. En avvägning mellan det arbete som skulle krävas och det analysunderlag som de minsta företagen bidrar med, medförde att företag med mindre än 10 sysselsatta ej omfattades av undersökningen. Den äri
Tabell 1.2 Produktion inom tillverknings- och gruvindustri totalt och för enkät- företagen i de studerade regionerna.
Region Salvtillverkningsvärde Industrin Enkät- Enkätföretagens totalt företagen andel i % av den totala pro- duktionen Skellefteå A-region 1 349 696 1 335 173 99 Lycksele A-region 134 614 112 367 83 Kopparbergs län 4 418 108 3 945 305 89 Borås A—region 3 080 243 2 581 856 84 Dalslanda 619 390 511 841 83 Malmö/Lund/Trelleborg A-region 6 115 324 5 240 133 86
Totalt 15 717 375 13 726 675 87
Anm: Med enkätföretag avses de företag som besvarat enkäten. Även enkätföre- tagens förädlingsvärde utgör 87 % av förädlingsvärdet för industrin totalt i de studerade regionerna. För enskilda regioner utgör emellertid förädlingsvärdet högre procenttal och i andra regioner lägre procenttal än motsvarande andelar av salutillverkningsvärdet.
a Omfattar de fyra kommunerna Bengtsfors, Färgelanda, Mellerud och Åmål.
övrigt en totalundersökning av tillverkningsindustrin, byggnadsindustrin och uppdragsverksamheten i de avsnitt 1.2 nämnda orterna och regio- nema.
Genom den storleksavgränsning som gjordes vad gäller enkäten till industriföretag med mer än 10 sysselsatta kom undersökningspopulatio- nen att begränsas något. Av tabell 1.2 framgår det hur stor andel av den samlade industriproduktionen som de företag står får som har besvarat enkäten. Vid bearbetning av enkäterna har en viss kontroll av svaren skett genom att företagens försäljning till kunder inom det egna länet har kunnat jämföras med uppgifter om kundernas inköp.
Enkätmaterialet ger möjlighet att bedöma vilka effekter som uppstår på den lokala marknaden och i andra regioner vid produktionsföränd- ringar inom en viss bransch och region. Uppgifterna om inköp och försäljning av varor och tjänster kan vidare ge vägledning vid bedömning- ar av sådana ofullständigheter i den regionala näringslivsstrukturen, som kan vara av betydelse för inriktningen av samhällets regionalpolitiska insatser.
Avslutningsvis bör betonas att de här beskrivna speciella enkätunder- sökningama närmast skall ses som komplement till den offentliga statistikproduktionen. Uppgifter från SCB:s folk- och bostadsräkningar utgör ett väsentligt underlag för analysen. Detsamma gäller de regionala bearbetningama av SCB:s industristatistik. Enligt produktionskostnads- gruppens bedömning var det emellertid nödvändigt att komplettera den offentliga statistiken mot bakgrund av direktiven till produktionskost- nadsstudierna.
11 Produktionsmiljön och den industriella utvecklingens konsekvenser i Dalsland och Boråsregionen
Bernt Berglund
] Inledning
Avsikten med föreliggande rapport1 är att beskriva Dalslands och Boråsregionens industriella produktionssystem och att utifrån denna beskrivning bl. a. söka belysa regionalpolitiska och samhällsekonomiska för- eller nackdelar av en expansion eller kontraktion av sysselsättningen inom industrin i respektive område. Endast konsekvenserna vid expan- sion analyseras dock närmare. Konsekvenserna av en kontraktion bör emellertid något kunna bedömas genom tillämpning av samma ”modell” som används vid analysen av expansionens effekter.
I stället för att redovisa kalkyler för hur den totala välfärden påverkas vid expansion eller kontraktion i en region — kalkyler med tvivelaktigt värde — synes det mer meningsfullt att ställa frågan om samhällsekono- miska konsekvenser (för- och nackdelar) på ett annorlunda sätt, t. ex. genom att i stället analysera hur expansion och kontraktion i olika regioner påverkar möjligheterna att uppfylla regionalpolitiska mål.
Figuren nedan skall härvid försöka visa att man vid en sådan analys endast kan syfta till att klargöra valsituationema för dem som har att fatta de politiska besluten och inte till att rekommendera de val som politikerna kunde anses böra göra. Uppgiften att välja mellan olika handlingsaltemativ är rent politisk.
Tillväxt-
(akt
Regional
jämlikhet
Figur 1: ] Samband mellan olika ekonomisk-politiska mål — principskiss.
1 Rapporten har utarbe- tas i samarbete med Per Arne Andreasson, Jan Brattwall, Taro Kjellin och Anders Meuller vid länsstyrelsens regional- ekonomiska enhet.
AA” uttrycker olika kombinationer av nationell tillväxttakt och regional jämlikhet som ekonomin kan uppnå. Varje punkt på AA” antas härvid motsvara en viss given regionstruktur. Härvid antas t.ex. en förskjutning efter kurvan från A mot A” innebära en i motsvarande mån ökad satsning på regioner med regional obalans, dvs. ofta regioner med låg befolkningstäthet. Ökad regional utjämning antas medföra lägre tillväxttakt. En politiker som enbart tar hänsyn till tillväxttakten kommer att sträva uppåt utefter AA” och en politiker som enbart tar hänsyn till den regionala jämlikheten strävar nedåt utefter AA”.
De flesta människor är beredda att byta mellan tillväxt och regional jämlikhet, men de vill ha så mycket som möjligt av bägge. BB” och CC” är kurvor utefter vilka en politiker är indifferent med avseende på olika kombinationer mellan tillväxttakt och regional jämlikhet, varvid BB” är bättre än CC”.
Om man är i P' eller i P” så finns det en mängd lägen (regionstruktu- rer) mellan dessa båda punkter som är möjliga att uppnå och som är bättre. Man kan nämligen från dessa punkter göra en sådan förflyttning utefter AA” att högre indifferenskurvor och därmed större tillfredsställel- se kan nås. För att i praktiken kunna hitta punkten P, den optimala kombinationen av tillväxttakt och regional jämlikhet vid givna värdering— ar i samhället, krävs kunskap om hur AA” ligger. Undersökningar om bl. a. regionala skillnader i produktionsbetingelser skulle hjälpa till att identifiera AA'. Som redan tidigare påpekats är det sedan politikernas uppgift att välja mellan de tillgängliga kombinationerna av tillväxttakt och regional jämlikhet.
Det hade givetvis varit fördelaktigt om en analys av ovannämnda för- eller nackdelar kunde ske inom ramen för en jämförande samhällelig s. k. kostnads- och intäktskalkyl. För närvarande är det dock mycket svårt att såväl upprätta som att tolka dylika kalkyler beroende på våra begränsade kunskaper om ifrågavarande sammanhang. De slutsatser som dras i denna rapport får därför i hög grad baseras på de mera partiella resultat som framkommer i avsnitt 3 och 4, där olika egenskaper hos det industriella produktionssystemet i Dalsland och Boråsregionen behandlas. Nämnda resultat grundas härvid till större delen på de enkäter som länsstyrelsen år 1971 utsände till företagen i de berörda områdena på uppdrag av Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU). För att något belysa de samhällsekonomiska frågeställningarna i föreliggande rapport har även KELP (kommunalekonomisk långtidsplanering) samt uppgifter rörande det kommunala kapitalet bearbetats i kapitel 5.
Förutom att ingen fullständig kostnads- och intäktskalkyl kunnat genomföras i föreliggande sammanhang bör åtminstone följande för- hållanden uppmärksammas. Rapporten avser ifråga om näringslivet endast den industriella sektorn. När det gäller samhällskapitalet har endast den kommunala sektorns kapitaltillgångar kunnat belysas. Slutli- gen gäller att rapporten baseras på statistiskt material som i allmänhet avser år 1970. Något underlag som direkt belyser marginella förhållanden i de behandlade områdena har ej kunnat tas fram. En analys av olika marginella konsekvenser — t. ex. som en följd av expansion eller kontraktion i de båda områdena — får därför framförallt grundas på genomsnittliga data.
2 Allmän presentation av Dalsland och Boråsregionen
Med Dalsland avses i detta sammanhang Åmåls, Melleruds, Bengtsfors, Dals-Eds och Färgelanda kommuner. Boråsregionen (Borås kommun- blocksregion eller A-region) omfattar kommunerna Borås, Ulricehamn, Tranemo, Herrljunga, Mark och Svenljunga.
Folkmängden i Dalsland har sedan år 1950 minskat med ca 7 200 personer eller med mer än 13 %. Avfolkningen, som fortgått sedan 1920-talet, har dock under de senaste åren avstannat, vilket bl. a. bör ses mot bakgrund av konjunkturella förhållanden jämte effekten av lokalise— ringspolitiska insatser i området. För Dalslands del har den inrikes omflyttningen under 1960-talet inneburit en nettoutflyttning på 3 600 personer, varav 2 570 personer i åldrarna 15—29 år. Inom dessa åldersklasser svarade kvinnorna för ca 60% av nettoutflyttningen. Dalsland har som resultat av flyttningen en betydligt större andel åldringar än det övriga stödområdet, eller omkring 19 % i åldern 65—w år, samt en mycket liten andel av befolkningen i yngre åldrar. De stora kvinnounderskotten i åldrarna 15 —29 år verkar som en utflyttningsstimu- lans för de kvarvarande männen i samma åldrar. Underskotten tyder vidare på att kvinnorna i förhållandevis högre grad än männen haft problem att finna arbetsmöjligheter i Dalsland, vilket måste beaktas vid arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska insatser, om målsättningen skall vara att uppnå balans i områdets demografiska struktur. Boråsregionen är med sina drygt 188000 invånare landets femte A-region till befolkningsstorlek. Invånarantalet har under 1960-talet stigit med närmare 11 000 personer, varav 10 000 personer i Borås kommun. Det mest iögonfallande vid studier av demografiska förhållanden i Boråsregionen är den starka obalansen i regionens flyttningsrörelser. Sålunda hade regionen under 1950- och (SO-talen ett underskott i den inrikes flyttningen samtidigt som man hade ett ännu större utrikes inflyttningsöverskott. Endast de tre storstadsregionerna hade 1966—1968
Tabell 2.1 Befolkningsunderlag inom olika avstånd från kommuncentra i Dalslands och Boråsregionens kommuner är 1965
3 mil 10 mil
Dalsland Åmål 42 500 376 100 Bengtsfors 35 700 295 400 Färgelanda 92 800 942 300 Mellerud 24 600 412 900 Boråsregionen Herrljunga 59 000 1 389 200 Ulricehamn 85 000 1 313 300 Tranemo 45 000 1 381 800 Svenljunga 125 700 1 303 500 Mark 131 445 1 286 500 Borås 143 000 1 394 200
Källa: Egna bearbetningar av '”Befolkningskarta 1965” (Hedbom och G. Norling).
Tabell 2.2 Näringsgrensfördelningen i % samt totala antalet förvärvsarbetande i Dalsland och Boråsregionen år 19703
Jordbruk Industri Byggn. Service S:a Totala o. anl. antalet verks. Dalsland 19,0 38,1 9,0 33,9 100,0 17 776 Boråsregionen 9,5 46,0 7,5 37,0 100,0 83 844 Riket 8,1 29,7 9,7 62,5 100,0 3 412 000
a Förvärvsarbetande dagbefolkning enligt folk- och bostadsräkningen 1970.
större immigrationsöverskott än Boråsregionen medan endast 9 av landets 70 A-regioner hade större underskott i den inrikes omflyttningen mellan 1961 och 1968.
Ett sätt att mäta folkmängden är att beräkna centralortemas befolk- ningsunderlag inom olika avståndszoner för respektive ort. Denna folkmängd ger en grov bild av köpkrafts- och arbetskraftsunderlag samt möjligheterna att uppnå s.k. agglomerativa fördelar1 för näringslivet samt valfrihet för människor i fråga om arbete och service m. m. i olika orter eller regioner. Som framgår av nedanstående tabell skiljer sig Boråsregionens orter markant från orterna i Dalsland genom ett genomgående större befolkningsunderlag inom respektive avståndszoner. Även efter svenska förhållanden får dessa underlag betraktas som mycket höga. Detta innebär att man från Borås och Mark når relativt stora marknader för såväl varor som arbetskraft samt har relativt stora befolkningsunderlag för service, kommunikationer etc. redan inom ganska korta avstånd. Dessa orters potentiella möjligheter att utnyttja agglomerativa fördelar för näringslivet måste således betraktas som relativt stora.
Fördelningen av branscher och därmed yrkesfördelningen samt i viss mån differentieringsgraden inom industrin framgår av tabell 2.3 nedan.
Tabell 2.3 Industribranschemas fördelning i % i Dalsland och Boråsregionen år 1970a
Metall- Trä- Massa— Teko- Övrig S : a Totala o. verk- ind. o. pap- ind. ind. antalet stads- pers- ind. ind. Dalsland 40,6 11,2 27,0 9,2 12,0 100,0 6 383 Boråsregionen 10,3 5,8 1,3 67,9 14,7 100,0 34 692 Riket 43,4 8,7 6,5 8,5 32,9 100,0 907 725
a Endast företag med minst 5 sysselsatta är medräknade.
1 Agglomerativa faktorer (fördelar eller nackdelar) avser ”sådana regionalt bundna faktorer som påverkar ett företags avkastning per insatt faktorenhet i positiv eller negativ riktning och som utgör handlingsparametrar för andra företag, för hushållssektorn eller för den offentliga sektorn" (se SOU 1970: 3, Balanserad regional utveckling).
Kommunerna i Dalsland har i flera avseenden en likartad struktur. Näringslivets inriktning är från expansionssynpunkt mindre gynnsam i och med den relativt starka inriktningen på jordbruk samt trä-, massa- och pappersindustri. Även yrkes-, utbildnings- samt inkomststrukturen får betraktas som ogynnsam. Framförallt nordvästra delen av Dalsland har typiska glesbygdsproblem, dvs. efter sydsvenska förhållanden relativt stora avstånd till kvalificerad service, bristfälliga kollektiva kommunikationer, låg befolkningstäthet, stora risker för bortfall av viktiga servicefunktioner etc.
Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket i Dalsland minskade med närmare 3 600 personer mellan åren 1950 och 1965 och med 2 000
. personer mellan åren 1965 och 1970. Anmärkningsvärt är sysselsättnings- minskningen inom servicesektorn. Dalsland har en högre industrialise- ringsgrad än riksgenomsnittet. Av industribranscherna är massa- och pappersindustri den dominerande. Trots att mer än 1 000 arbetstillfällen gått förlorade genom företagsnedläggelser och driftsinskränkningar under 1960-talet är fortfarande ca var fjärde industrianställd verksam inom denna industribransch. Tillbakagången har kompenserats av de tillskott på arbetstillfällen, som skapats genom lokaliseringspolitiska insatser i området. Totalt har sysselsättningstillskottet genom dessa insatser av företagen beräknats till mellan 2 000 och 2 400 personer sedan år 1965, varav lokaliseringsstöd svarar för 1 200—1 600 personer. Till och med december 1972 hade 537 av dessa senare arbetstillfällen realiserats. Skillnaden som kvarstår mellan faktisk och planerad sysselsättningsök- ning beror dels på att en del stödföretag ännu ej hunnit anställa all den personal man avser att sysselsätta, dels på att vissa stödföretag gjort driftsinskränkningar.
I Boråsregionen är koncentrationen av industrisysselsättningen till textil- och konfektionsindustrin påfallande. Dessa industribranscher svarade år 1970 tillsammans för ca 68 % av regionens totala utbud av industriella arbetstillfällen mot ca 8,5 % i hela riket. Endast ca 10 % av de förvärvsarbetande inom Boråsregionen sysselsättes inom metall- och verkstadsindustri mot över 43 % för riket. I själva verket har endast tre av landets 70 A-regioner ett ensidigare näringsliv än Boråsregionen. Som jämförelsenorm har härvid rikets näringsgrensfördelning år 1965 använts.
Boråsregionen har vidare, som konsekvens av regionens höga industria- liseringsgrad, sysselsättningsmässigt sett det relativt minsta serviceutbudet av rikets 20 största kommunblocksregioner. Underrepresentationen av servicesysselsättningen är mest påtaglig inom delsektorn offentlig förvalt- ning m. m.
Även utbildnings- och inkomststrukturen är relativt ogynnsam i Boråsregionen. Av arbetskraftsundersökningarna 1968 att döma har regionen t. o. m. en lägre utbildningsnivå än skogslänen. Förklaringen till denna relativt låga utbildningsnivå i regionen är bl. a. den svaga inriktningen på annan industri än tekoindustri. Inom den senare
branschen är andelen anställda med högre utbildning mycket låg jämfört med andra näringsgrenar och industribranscher.'
3 Näringslivets integrationsgrad
Det huvudsakliga syftet med följande framställning är att belysa näringslivets integrationsgrad i Dalsland och Boråsregionen med utgångs- punkt i företagens inköp och försäljning från resp. till berörda företags 15 största leverantörer och kunder. Det bör påpekas att t. ex. företagens inköp från de 15 största leverantörerna ienskilda fall kraftigt underskrider det totala inköpsvärdet även om dessa leveranser generellt täcker en stor del av de totala inköpen från svenska företag eller ca 80 % i såväl Dalsland som Boråsregionen. Täckningsgraden varierar dock något mellan olika näringsgrenar bl. a. beroende på strukturen i underleveran- törssystemet. I en näringsgren som karaktäriseras av många små under- leverantörer utgör helt naturligt leveranserna från de 15 största en mycket mindre andel än i näringsgrenar där underleverantörssystemet till övervägande del består av ett fåtal större leverantörer.
Vid en jämförelse mellan Dalsland och Boråsregionen finner man betydande skillnader ifråga om hur stor andel av företagens inköp från de 15 största leverantörerna inom landet som härrör från leverantörer inom den egna regionen. Denna andel — den regionala andelen — är dubbelt så stor i Boråsregionen vad gäller inköpen till hela industrin. Detta innebär att integrationen mellan företagen — från produktionsteknisk synpunkt — är större i Boråsregionen än i Dalsland. Man bör dock klargöra, att skillnaden till stor del förklaras av den höga integrationsgraden i Boråsregionens tekoindustri.
Tabell 3.1 Industriföretagens regionala inköpsandel i Dalsland (procent)
Till Från bransch bransch Tekoind. Skogsind. Verkstadsind. Hela ind. Totalt (SNI 32) (SNI 33, 34) (SNI 38) (SNI 3) (SNI 1—9) Skogsind. (SNI 33,34) 11,1 54,8a 10,0 6,4 Verkstadsind. (SNI 38) 81,83 18,2 19,8 16,7 Hela industrin (SNI 3) 17,2 18,1 14,5 17,8
Källa: Bearbetning av enkät från ERU. a Motsvaras av små absoluta belopp.
lDe regionalpolitiska problemen m.m. i Dalsland och Boråsregionen har ingående behandlats av Åke Andersson i ”Glesbygd och lokaliseringspolitik”, Vänersborg 1967 samt av Bernt Berglund i ”Boråsregionens struktur—problem”, Vänersborg 1971.
I det föregående har end ast en sida av leveransströmmarna behandlats, nämligen företagens inköp. Studerar man företagens försäljningar vinner tidigare gjorda iakttagelser ytterligare stöd.
Försäljningsandelarna är härvid så gott som genomgående lägre än inköpsandelarna. Däremot kvarstår — eller t. o. m. förstärks — skillnader- na mellan Dalsland och Boråsregionen, genom tekoindustrins dominans i den senare regionen. Det kan vidare konstateras att en tämligen ringa andel av verkstadsindustrin i Dalsland och Boråsregionen avsätter sina produkter inom respektive regioner.
Inom den nationalekonomiska teorin brukar man använda begreppet regional multiplikatoreffekt när en primär förändring i t. ex. produktio- nen ger upphov till indirekta produktionsförändringar. Med utgångspunkt i de tidigare presenterade uppgifterna om de regionala leveransernai Dalsland och Boråsregionen skulle man våga påstå att den regionala multiplikatorn är betydligt större i den senare regionen. Den främsta orsaken till detta — tekoindustrins höga integrationsgrad — har också berörts. Innebörden av detta förhållande blir, att en förändring i efterfrågan på ett visst tekoföretags produkter får tämligen omfattande konsekvenser även för företag som indirekt berörs av efterfrågeföränd- ringen i sin roll av underleverantörer. En relativt måttlig efterfrågeminsk- ning kan således medföra betydande sysselsättningsproblem lika väl som en stimulansåtgärd i form av statliga beställningar ger tämligen goda förutsättningar att upprätthålla sysselsättningen i regionen. Rent allmänt kan en hög multiplikator sägas förstärka såväl ett kontraktions- som ett expansionsförlopp. Å andra sidan kan man hävda att den regionala multiplikatorn är låg i Boråsregionens övriga branscher såsom metall- och verkstadsindustri, kemisk-teknisk industri m. fl., beroende på dessa branschers klart underutvecklade struktur i regionen.
Integrationsgraden bör även ha en viss betydelse för företagens möjligheter till specialisering av produktionen. De stora regionala leveranserna inom tekoindustrin i Boråsregionen tyder på en relativt omfattande specialisering. En specialisering i kombination med korta
Tabell 3.2 Industriföretagens regionala inköpsandel i Boråsregionen (procent)
Till Från bransch bransch Tekoind. Skogsind. Verkstadsind. Hela ind. Totalt (SNI 32) (SNI 33,34) (SN138) (SNI 3) (SNI 1—9) Tekoind. (SNI 32) 69,4 46,03 35,9& 66,4 53,8 Skogsind. (SNI 33, 34) 91,8a 20,8 57,9a 27,0 23,8 Verkstadsind. (SNI 38) 2,8a 19,0 7,2 7,0 Hela industrin (SNI 3) 69,4 18,4 24,0 36,3 35,1
Källa: Bearbetning av enkät från ERU.
a Motsvaras av små absoluta belopp.
1 Dessa innehåller samt— liga inköps- och försälj- ningssummor från och till utlandet och är beräknade på det totala inköps- resp. försäljningsvärdet. Inköp och försäljning inom riket avser som tidigare nämnts de 15 största leverantö- rerna resp. kunderna.
avstånd mellan kunder och leverantörer bör ge avsevärda produktions- fördelar, vilket kan utgöra en av förklaringarna till den jämfört med riket måttliga sysselsättningsminskningen i Boråsregionen i tekobranschen mellan 1950 och 1970. Produktionsförhållandena kommer att beröras ytterligare i påföljande avsnitt. Ifråga om Dalslandsindustrin tyder visserligen inte materialet i övrigt på en lägre grad av specialisering, men avståndet mellan kunder och leverantörer är betydligt större, vilket betyder att en eventuell fördel av specialiseringen kan motverkas av faktorer som högre transport— och personkontaktkostnader etc. För att i viss utsträckning belysa detta skall i tabell 3.3 visas hur inköp och försäljning fördelas geografiskt inom riket. Även import- och export- andelarnal framgår av denna tabell.
Det kanske mest framträdande draget i leveransernas geografiska fördelning är Dalslands starka inriktning mot Göteborgs och Bohus län. Detta förklaras till stor del av leveranser till och från Volvo i Göteborg. Mellan Boråsregionen och Göteborg är leveransströmmarna inte av samma relativa omfattning som mellan Dalsland och Göteborg och inte lika stora som de regionala leveranserna. Det finns därför inga skäl att enbart härav betrakta Boråsregionen som en med Göteborg samman- hängande region. Enligt tabellen skulle vidare en mycket stor del av försäljningen från såväl Dalsland som Boråsregionen gå till Stockholms län. Det bör dock påpekas att dessa leveranser troligen är något överskattade. Anledningen härtill är att större koncernföretag, t.ex. varuhuskedjor, mestadels har sina huvudkontor i Stockholm varigenom leveranserna påföres Stockholm istället för att fördelas på olika företags- enheteri riket.
Tabell 3.3 Den geografiska fördelningen i procent av försäljning resp. inköp till och från Dalsland och Borås A-region samt import- och exportandelarna
Till/från Försäljning från Inköp till
Dalsland Borås Dalsland Borås A-region A-region
Borås A-region 3,4 21 ,0 0,7 35 ,l Dalsland 7 ,6 0,1 17 ,8 0,0 Ovr. P län 1,1 2,1 1,8 4,2 AB 24,3 35,2 5,9 10,5 0 32,5 16,5 23,9 20,1 C, D, E, T, U 6,4 5,8 10,4 7,1 F,G,H,I 3,6 5,4 11,1 3,6 K, L,M 5,9 7,0 6,2 11,9 N, R 2,4 2,9 1,9 4,0 S,W,X 3,7 1,8 16,9 3,0 Y, Z, AC, BD 0,8 1,3 3,4 0,6 Ej spec 8,4 0,9 0,0 0,0 Summa 100,1 100,0 100,0 100,1 Utlandet 28,8 16,4 16,6 41,6
Källa: Bearbetning av enkät från ERU.
Av tabell 3.3 framgår vidare att importandelen kraftigt överskrider exportandelen i Boråsregionen. I absoluta tal uppgår importen i Boråsregionen till 523 miljoner kronor medan exporten stannar vid 443 miljoner kronor. Bakom dessa siffror döljer sig ett betydande importöver- skott inom tekoindustrin (156 miljoner kronor). Detta sammanhänger med att tekoindustrins insats av framförallt råvaror men även halvfabri- kat till stor del sker genom import. Därtill kommer att beklädnadsindu- strin till största delen är en hemmamarknadsindustri. Tekoindustrins höga importandel måste beaktas vid en utvärdering av konsekvenserna för handelsbalansen. Även om föreliggande material inte ger någon möjlighet till långtgående slutsatser bör det stå klart att en betydande produktions- ökning i branschen måste åtföljas av en relativt kraftig importökning. Tillskottet till handelsbalansen kan därigenom bli negativt, såvida inte en stor del av produktionsökningen exporteras eller ersätter import.
I Dalsland är förhållandena de motsatta, dvs. importandelen är betydligt lägre än exportandelen. Importen uppgår i absoluta tal till 44 miljoner kronor mot 156 miljoner kronor för exporten. Orsaken till dessa relationer är i första hand att Dalslandsindustrin i högre grad utnyttjar inhemska råvaror, främst skogsprodukter. Därigenom kan en exportök- ning komma till stånd utan en samtidig importökning, vilket innebär en större nettoökning för exporten än vad som i stort sett är fallet inom t. ex. tekoindustrin. Skogsindustrins exportandel är ju också betydligt större än tekoindustrins.
I tabell 3.3 redovisades inköp och försäljning med fördelning på län och grupper av län. Detta ger naturligtvis en mycket grov bild av den geografiska fördelningen. I syfte att ge en mer överskådlig och detaljerad bild av fördelningen skall avslutningsvis inköpens och försäljningens fördelning redovisas i kartform. Figurerna 3: 1 och 3: 2 visar industrins inköp resp. försäljning fördelad på rutor med en storlek av 20 x 20 km. De siffror som anges på kartorna visar andelen i procent av det totala inköps- resp. försäljningsvärdet inom landet. Procenttal mindre än 0,5 % anges med skuggad ruta.
Någon särredovisning av Dalsland och Boråsregionen har inte gjorts. Det innebär helt naturligt att den senare regionen genom sin storlek påverkar den totala fördelningen. Inköpen till Dalslandsindustrin utgör t. ex. mindre än 1/3 av Boråsindustrins inköp. Vad beträffar försäljningen är motsvarande andelstal för Dalslandsindustrin t. o. m. ännu mindre.
Den i tabell 3.3 tydligt påvisbara inriktningen mot storstadsområdena framgår klart även i figurerna 3: 1 och 3: 2.1 Likaså framgår de omfattande regionala varuströmmarna inom Boråsregionen. I övrigt måste fördelningen betraktas som relativt jämn vad avser södra och mellersta Sverige. Försäljningen är dock spridd på ett större antal rutor (ca 220) än vad inköpen är (ca 150). Detta är på intet vis förvånande eftersom inköpen till övervägande del avser varuströmmen mellan industriföretag medan försäljningen även omfattar parti- och detalj- handelsleden. Till sist kan noteras att inköpen från företagi det allmänna stödområdet upptar en mycket liten del av de totala inköpen.
1 De reservationer som gjordes tidigare angående överrepresentation av försäljningen till Stock- holm är naturligtvis giltiga även här.
Figur 3: 2 Borås A-re- gion och Dalsland. Indu- strins försäljning inom landet är 1 970 (procent). Värden (_ 0,5 % anges nand-.Chnigrwöuen äravrundhdetälnär maste heltal
7000
6900
6000
6700
6500
6300
6200
6100
1200
.».x
k...-—
I
N .- .-._,_.,- X.
. S' i
1400
l600
1700
Figur 3.1 Borås A-region och Dalsland. Industrins inköp av råvaror och halvfabrikat inom landet är I 9 70 (procent). Värden "( 0,5 % anges med I. Ovriga värden är avrundade till närmaste heltal. Källa: ERU.
4 Industrins produktivitetsförhållanden
I detta avsnitt lämnas en översiktlig redogörelse för industrins produktivi- tet i de båda undersökningsregionerna.
Av tabell 4.1 framgår att såväl Dalslands som Boråsregionens industri- företag sammantagna hade lägre arbetsproduktivitet, dvs. förädlingsvärde per sysselsatt,l än riksgenomsnittet för hela industrin år 1970. Tekoindu- strins2 arbetsproduktivitet i Dalsland var dock högre än för tekoindustrin i hela riket. I Boråsregionens teko-, metall- och verkstads- samt träindustri var arbetsproduktiviteten högre än riksgenomsnittet i respek- tive bransch.
Tabell 4.1 Arbetsproduktivitet i Dalsland, Boråsregionen och riket år 1970, (1 000 kr)
Region Hela Teko- Trä- Massa- Metall— o. Övrig ind. ind. ind. o. pap- verkstads- ind, persind . ind.
Dalsland 45,4 57,1 38,8 56,6 35,9 46,8 Boråsregionen 48,4 44,0 50,2 46,5 75,4 51,6 Riket 53,0 38,7 46,9 65,6 49,9 - 63.9 Källa: ERU.
Mellan de enskilda kommunerna i de två undersökningsregionerna finns betydande skillnader i arbetsproduktivitetens nivå i de olika branscherna. Arbetsproduktiviteten i Dalslands kommuner varierade mellan 30 800 kronor och 63 400 kronor och i Boråsregionens kommu- ner mellan 43 500 kronor och 74 600 kronor.
Något samband mellan kommunernas befolkningsstorlek och indu- strins arbetsproduktivitet har inte stått att finna, utan fastmer har branschsammansättningen och de enskilda produktivitetsvärdena hos ett eller två företag i allmänhet haft det största inflytandet på den i tabell 4.1 redovisade arbetsproduktiviteten.
Som nyss nämnts har hela industrin i Dalsland och Boråsregionen, enligt tabell 4.1, en lägre produktion per sysselsatt än vad som genomsnittligen gäller för riket. I Dalsland sammanhänger inte detta med någon koncentration till en viss eller vissa branscher med särskilt låg arbetsproduktivitet. I Boråsregionen utgör däremot koncentrationen till tekoindustrin den främsta förklaringen, då branschen har relativt låg arbetsproduktivitet i förhållande till de flesta andra branscher.
Produktiviteten är i hög grad en återspegling av produktionsmiljön i och kring företagen, dvs. av arbets- och kapitalinsats, produktionsfakto-
1 Med förädlingsvärde avses i detta sammanhang företagets salutillverkningsvärde minus kostnaden för råvaror och halvfabrikat, emballage, elenergi, bränsle, utbetald förädlingslön, transporter utförda av utomstående och inköp av varor för återförsäljning, eller med andra ord i stort sett summan av utbetalade löner och bruttovinst. 2 Med tekoindustri avses i tab. 4.1—4.3 textil-, beklädnads-, läder-, lädervaru— och gummivaruindustri.
rernas utnyttjandegrad, produktionsskala, arbetskraftens utbildning och ålder, kapitalets ålder, div. institutionella faktorer m. m. Nästa steg blir därför att föra in dessa faktorer i analysen och på så sätt eventuellt finna mera precisa förklaringar till påvisade skillnader i arbetsproduktiviteten.
En av de främsta förklaringarna till regionala produktivitetsskillnader utgörs av skillnader i kapitalinsats per anställd.
Tabell 4.2 Maskin- och anläggningskapital per sysselsatt i Dalsland, Boråsregionen och iriket år 1970 (1 000 kr)
Region Hela Teko- Trä— Massa-, Metall- o. Övrig ind. ind. ind. pappers- verkstads- ind. o. gra— ind. tisk ind. Dalsland 107,0 73,7 54,0 203,1 50,4 111,5 Boråsregionen 93,0 78,8 55,1 51,5 196 ,5 106,7 Riket 104,5 47,2 70,8 l81,3 lll,7 124,6 Källa: ERU.
Enligt tabell 4.2 har hela industrin, teko- samt massa-, pappers- och grafisk industri i Dalsland högre kapitalintensitetl än i riket. Däremot är kapitalintensiteten anmärkningsvärt låg inom metall- och verkstadsindu- strin. I Boråsregionen är det endast tekoindustrin samt metall- och verkstadsindustrin som av industrigruppema i tabell 4.2 är kapitalinten- sivare än motsvarande grupper i riket.
I figur 4: 1 anges arbetsproduktiviteten utefter den ena axeln samt kapitalintensiteten utefter den andra för Dalslands, Boråsregionens samt rikets industri år 1970.
Rikets produktionsfunktion2 kan antas ha sin sträckning inom det streckade området i figur 4: 1 om funktionen t. ex. förutsätts vara av Cobb-Douglas typ. Detta innebär nämligen att funktionen måste ligga ovanför den linje som i figur 4: l förbinder origo med den punkt som anger förhållandet mellan rikets arbetsproduktivitet och kapitalintensitet. Efter denna punkt kommer rikets produktionsfunktion att ligga under nämnda linje. Regioner för vilka kombinationen av kapitalintensitet och arbetsproduktivitet ligger ovanför det streckade området gäller med ”säkerhet” en ”högre” produktionsfunktion än rikets, medan motsatta förhållandet gäller för regioner, för vilka nämnda kombination ligger under det streckade området.
I Kapitalintensiteten definieras som maskin- och anläggningskapital per anställd och anges med hjälp av brandförsäkringsvärdena. Någon hänsyn har ej tagits till kapitalets utnyttjandegrad.
En produktionsfunktion anger det matematiska sambandet mellan t. ex. produktion (förädlingsvärdet) per anställd och kapitalinsatsen per anställd (kapital- intensiteten). ! allmänhet antas produktionsfunktioner ha sådant utseende att produktionen per anställd ökar vid stigande kapitalintensitet men att arbetsproduk- tivitetens ökningstakt successivt avtar när kapitalintensiteten ökar. En ofta använd produktionsfunktion är i detta sammanhang Cobb-Douglas produktionsfunktion som kan tecknas som q = a . kb, där q är produktion per anställd, a är en konstant, k är kapitalintensiteten och b är den s.k. kapitalelasticiteten (se R. G.D Allen, Macro-Economic Theory, New York 1968).
Arbetspro_ duktivitet
10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 110 i) . . exkl massa- och Pappersindusirl Kapital- intensitet
Figur 4: I Förhållandet mellan arbetsproduktivitet och kapitalintensitet (dvs. produktiviteten med avseende på både arbetskraft och kapital) inom industrin i Dalsland, Borasregionen och riket.
Källa: ERU.
Av figur 4: 1 framgår att industrin i Dalsland, vid ungefärligen samma kapitalintensitet som rikets, i genomsnitt har en lägre produktion per sysselsatt. Detta förhållande skulle tyda på att Dalslands industri ligger på en lägre produktionsfunktion än rikets industri i genomsnitt.
Dalslands position sammanhänger med den relativt starka inriktningen på massa- och pappersindustri, en bransch som är kraftigt kapitalintensiv i förhållande till sin arbetsproduktivitet. En del av förklaringen kan också vara att utnyttjandegraden för det brandförsäkrade kapitalet är relativt låg i Dalslands massa- och pappersindustri. Exkluderas denna bransch finner man, att den resterande industrin hamnar inom det streckade området där man inte kan säga något säkert om produktiviteten (med avseende på både arbetskraft och kapital) i förhållande till riket.
Om man istället för brandförsäkrat kapital använder bruttokapital- inkomsten (= förädlingsvärde minus utbetalade löner) som mått på kapitalinsatsen i företagen kommer dock även Dalsland att i figur 4: l hamna inom det streckade området. Kapitalinkomsten som kapitalmått kommer att diskuteras närmare nedan.
Även för Boråsregionens industri utgör kapitalintensiteten en väsentlig förklaring till påvisade skillnader i arbetsproduktivitet. Regionens indu- stri ligger i figuren inom det streckade området, varför ej heller här några definitiva slutsatser kan dras rörande regionens produktivitet med avseende på både arbetskraft och kapital.
Olika försök att fastställa riksfunktionens'läge inom det streckade området visar dock att en produktionsfunktion för riket av ovan beskrivet slag kan förmodas ha en sådan sträckning att såväl Boråsregio- nens industri som Dalslands industri exklusive massa- och pappersindu- strin kan antas ligga i omedelbar närhet av riksfunktionen. Denna slutsats gäller om man använder brandförsäkrat kapital som mått på företagens
kapitalinsats. Slutsatsen gäller även hela Dalslandsindustrin om brutto- kapitalinkomsten används som kapitalmått.
Av de undersökta branscherna i Dalsland har — när brandförsäkrat kapital används som kapitalmått — massa- och pappersindustrin värden som ligger under det streckade området. I Boråsregionen är det endast en av de undersökta branscherna som ligger utanför det streckade området, nämligen träindustrin, som ligger ovanför. Regionens metall- och verk- stadsindustri har dock ett sådant läge inom det streckade området att den synes ligga på en relativt hög produktionsfunktion jämfört med vad som gäller för hela rikets metall- och verkstadsindustri.
I regionalekonomiska enhetens tidigare nämnda utredning rörande Boråsregionenl har ett försök gjorts att utifrån tvärsnittsdata skatta en produktionsfunktion av Cobb-Douglas typ för hela industrin i de 20 befolkningsmässigt sett största A—regionerna i riket. Problemet att finna ett kapitalmått som bl. a. tar hänsyn till kapitalets utnyttjandegrad har lösts genom att kapitalinkomsten inom industrin antagits utgöra en kapitalekvivalent.2
Som en allmän slutsats av den senare produktivitetsanalysen kan sägas, att Boråsregionens industri synes ligga på en jämbördig produktivitets- nivå med de flesta övriga A-regioner i den studerade gruppen. Liknande slutsatser kan för övrigt även dragas för Dalslands industri.
När bruttokapitalinkomsten används som kapitalmått kan man ej heller påvisa några produktivitetsskillnader för Boråsregionens trä- industri.
Ett särskilt problem vid produktivitetsjämförelser är svårigheterna att mäta kapitalinsatsen i företagen. Ovan har brandförsäkrat kapital samt bruttokapitalinkomst använts som kapitalekvivalenter. Andra tänkbara ekvivalenter är använd drivkraft uttryckt i hästkrafter, brandförsäkrat maskinkapital samt värdet av kapitaltjänster. Dessutom kan man justera nämnda kapitalmått för utnyttjandegraden i företagen. Det är svårt att på nuvarande kunskapsnivå avgöra vilket mått som i olika avseenden är det bästa av de uppräknade. I en utredning av Bengt Nilsson, ”Produktions— betingelser i Hallands län” (maj 1972) anses brandförsäkringsvärdena för företagens tillgångar utan justering för kapacitetsutnyttjandet utgöra den bästa kapitalekvivalenten. Enligt våra beräkningar ger alla här nämnda kapitalmått, med undantag för bruttokapitalinkomsten, mycket låga (och ibland negativa) värden på kapitalelasticiteten, dvs. storheten b i produktionsfunktionen q = a ' kb. Standardavvikelsen för b är dessutomi allmänhet klart lägre när kapitalinkomsten används som kapitalmått än när de andra måtten används. I själva verket ligger skattningen av b, när kapitalinkomsten används som kapitalmått, i allmänhet relativt nära kapitalets inkomstandel. En sådan överensstämmelse bör rent teoretiskt föreligga i de fall då fri konkurrens råder i ekonomin och då den tekniska utvecklingen samtidigt är neutral med avseende påinkomstfördelningen. Med nuvarande tillgång till data och mätmetoder ifråga om näringslivets kapitaltillgångar förefaller det svårt att hitta ett kapitalmått som i alla
; B. Berglund a. a.
Metoden att använda kapitalinkomsten som kapitalekvivalent har utvecklats av Yngve Åberg i ”Produktion och produktivitet i Sverige 1861—1965”, IUI 1969. Metoden har dock kritiserats från olika håll, bl. a. i tidskriften Swedish Journal of Economics, sept. 1970. I detta sammanhang har vi inte kunnat värdera denna kritik.
avseenden är överlägset kapitalinkomsten. Detta gäller särskilt i de fall då kan anta att fri konkurrens råder och den tekniska utvecklingen är neutrali ovan nämnda avseende.
Som en allmän konklusion av ovanstående jämförelser kan — trots svårigheterna att finna tillfredsställande kapitalmått — konstateras att påvisade skillnader i produktion per sysselsatt till stor del synes förklarade av skillnader i kapital per sysselsatt. [ hur hög grad kvarstående skillnader kan hänföras till övriga interna faktorer hos företagen, såsom produktionsskala, kapitalets åldersstruktur etc., eller till externa faktorer varierande med bl.a. befolkningsunderlaget, torde vara omöjligt att säga. Nedan skall några dylika faktorer belysas, vilka kan tänkas vara av betydelse för industrins produktivitet.
Vid sidan av kapitalintensiteten torde produktionsskalan vara en av de mest väsentliga förklaringsfaktorerna för arbetsproduktivitetens nivå. I olika sammanhang har påvisats att produktiviteten tenderar att stiga i takt med företagsstorleken. Detta gäller även företagen i Dalsland och Boråsregionen, vilket framgår av tabell 4.3, där storleksklass I represente- rar företag vilkas salutillverkningsvärde är mindre än 2 miljoner kronor och storleksklass 111 företag med mer än 20 miljoner kronor i salutillverkningsvärde. Tabellens siffror påverkas också av det förhållan- det att kapitalintensiteten i Dalsland och Boråsregionen i vissa industri- branscher tenderar att öka med företagsstorleken. Det är därför omöjligt att här avgöra företagsstorlekens exakta betydelse för arbetsproduktivi- teten.
I de för Dalsland och Boråsregionen viktigaste branscherna, dvs. textil— och konfektions-, trä-, massa- och pappers- samt metall- och verkstads- industri är andelen företag med mer än 20 miljoner kronor i salutillverk- ningsvärde mindre än i riket. Andelen sysselsatta inom denna storleks- klass var i hela riket nära 60 % år 1970. I Dalsland och Boråsregionen var motsvarande procenttal 45 respektive 33.
Tabell 4.3 Arbetsproduktiviteten i olika storleksklasser (1 000 kr)
Region Storleksklass I II III Dalsland 41,2 45,1 46,4 Boråsregionen 35,0 48,4 5 0,7 Källa: ERU.
Utöver ovan nämnda interna faktorer är det tänkbart att även andra faktorer påverkar arbetsproduktiviteten i företagen, såsom arbetskraftens utbildningsnivå och åldersstruktur samt kapitalets åldersstruktur. För såväl Dalsland som Boråsregionen gäller att andelen industrianställda inom högre åldersklasser är större än riksgenomsnittet. I Dalsland utgjorde andelen inom åldersklassen 50—w år 34,3 % och i Boråsregionen 33,8 %, mot riksgenomsnittet 28,6 %. Mellan branscherna föreligger betydande skillnader. Inom tekoindustrins olika delbranscher varierar
medianåldern] mellan 38,8 år och 46,0 år. Det lägre talet är att hänföra till konfektionsindustrin. Medianåldern hos de anställda i metall- och verkstadsindustrin är 36,7 år och i träindustrin 40,7 år. Regionala jämförelser kan endast ske i begränsad utsträckning. Man kan dock förmoda, mot bakgrund av den kontraktionsprocess som Dalsland genomgått, att landskapets industrianställda har en betydligt högre medianålder inom samtliga branscher än Boråsregionen. Som exempel kan nämnas att medianåldern hos de anställda i Dalslands metallindustri är 37,8 år mot 25,8 åri Boråsregionen.
Intressant att notera är även de skillnader i tjänstemännens utbild- ningsnivåer som föreligger. Av materialet framgår att andelen tjänstemän med gymnasial och postgymnasial utbildning inom bl. a. Boråsregionens tekoindustri är låg jämfört med övriga branscher. Lägst andel redovisas för konfektionsindustrin där andelen utgör 9,9 %, medan textilindustrins olika delbranscher varierar mellan ca 17,7—20,6 %. Andelen för metall- och verkstadsindustrins delbranscher varierar mellan 31,7 och 33,6 %. Inom gruppen ”övrig industri” har jord- och stenindustri högst andel 35,8 % och massa-, pappers- och grafisk industri lägst med 20,7 %. I Dalsland är andelen lägre än inom Boråsregionen i samtliga branscher frånsett träindustrin, vars andel utgjorde 23,6 %. Inom metall- och verkstadsindustrin varierar andelen mellan 17,7 och 21,7 %. Enligt tidigare utredningar2 har det framgått att Boråsregionens utbildningsnivå synes ”lägre” än t. o. m. skogslänens utbildningsnivå. Av det ovan sagda framgår att Dalsland tydligen har ett likartat läge i förhållande till skogslänen.
Inom Boråsregionens textilindustri var år 1970 ca 26 % av maskinkapi- talet yngre än fem år, medan motsvarande tal för konfektionsindustrin var 36 %. Inom metall- och verkstadsindustrin var 27 % av maskinkapita- let yngre än fem år och inom träindustrin 46 %.
I ett område som Dalsland, vilket befolkningsmässigt gått tillbaka under lång tid, uppkommer negativa effekter för såväl företagskapitalet som arbetskraften. Arbetskraftens genomsnittliga utbildningsnivå och åldersstruktur förändras i negativ riktning, då det främst är den unga välutbildade arbetskraften som flyttar. År 1970 var 38 % av Dalslands- industrins maskinpark mer än 15 år, mot 23 %i Boråsregionen. Andelen maskinkapital yngre än 5 år utgjorde ca 1/4, mot 1/3 i Boråsregionen. Vidare blir kapacitetsutnyttjandet lågt. Medan detta i Boråsregionen låg på ca 87 % år 1970, var motsvarande tal för Dalsland 80 %. Kapacitets- utnyttjandet låg år 1970 genomgående på en lägre nivå i Dalsland än i Boråsregionen inom de olika branscherna.
Ovan har olika faktorer av förmodad betydelse för arbetsproduktivi- teten inom industrin behandlats på ett relativt översiktligt sätt. Som komplement till analysen i detta kapitel skall vi därför redovisa ett försök att finna siffermässigt preciserade samband mellan arbetsproduktiviteten och ovan behandlade faktorer inom industrin. Som ett första steg mot sådana beräkningar har sambandet mellan arbetsproduktiviteten å den ena sidan och kapitalintensiteten, företagsstorleken (antal anställda), den regionala försäljningsandelen, tjänstemännens utbildningsstruktur,
1 Branschernas median- ålder avser Boråsregio- nens och Dalslands före- tag tillhopa.
2 B Berglund a a.
maskinkapitalets åldersstruktur, exportandelen samt kapacitetsutnyttjan- det å den andra sidan beräknats med den s. k. korrelationskoefficienten — i fortsättningen betecknad med ”r” — som mått. Koefficientens värden kan ligga mellan —1 och +]. Som underlag för beräkningarna har ERU: s enkäter till industriföretagen i Boråsregionen använts. Antalet observa- tioner uppgår härvid till 191 fördelade på tekoindustrin (136), trävaru— industrin (29) samt metall- och verkstadsindustrin (26).
Högsta samband uppvisas mellan arbetsproduktiviteten och kapital- intensiteten (r20,9). Härvid används bruttokapitalinkomsten per an- ställd som mått på kapitalintensiteten. När effektiva hästkrafter eller brandförsäkrat maskinkapital per anställd utgör mått uppgår r vanligen till vården betydligt under 0,4.
I övrigt föreligger det största sambandet mellan arbetsproduktiviteten och företagsstorleken i metall- och verkstadsindustrin (r = 0,7). I de övriga här behandlade industrigruppema är detta samband dock obetyd— ligt.
Sambandet med regional försäljningsandel — andel av försäljningen som går till Boråsregionen _ är störst i metall- och verkstadsindustrin. Emellertid är r här endast lika med 0,3.
I fråga om tjänstemännen framträder högsta samband mellan arbets- produktivitet och hög utbildningsnivå inom konfektions- och trävaru- industri. Emellertid uppgår r till endast 0,3 resp. 0,4. Inom verkstads- samt tekoindustrin föreligger faktiskt högre samband med den lägsta utbildningsnivån (folkskola, grundskola och motsvarande) än med den högsta (minst gymnasial utbildning).
I fråga om sambandet med maskinkapitalets åldersstruktur uppvisar textilindustrins arbetsproduktivitet högsta samband med andelen maskin- kapital yngre än 5 år (r = 0,4).
I verkstadsindustrin är märkligt nog sambandet med andelen maskin- kapital äldre än 15 är större än sambandet med andelen maskinkapital yngre än 5 år.
I fråga om sambandet med exportandel ligger textil- samt verkstads- industrin högst (r = 0,3). Sambandet mellan exportandel och hög utbildningsnivå är även störst i dessa branscher, nämligen 0,2 resp. 0,3.
Sambandet med kapacitetsutnyttjandet är för alla berörda industri- grupper helt obetydligt.
Även om vi i de flesta fall funnit positiva samband mellan främst arbetsproduktiviteten och ovan angivna faktorer bör det betonas att sambanden ofta är relativt svaga. Dessutom bör det framhållas att ett större antal företag givetvis bör undersökas än som gjorts i denna preliminära undersökning. Analysen bör också föras betydligt längre bl. a. genom en mera omfattande gruppering av materialet och genom användande av en mera utvecklad statistisk metodik.
5 Kommunalt kapital
5.1 Kommunalt kapital per invånare
Intresset i detta avsnitt knyts i första hand till frågan huruvida den befolkningsomflyttning som ägde rum under 1950- och 1960-talen har fått några konsekvenser för kapacitetsutnyttjandet av det kommunala kapitalet, vilket uppskattats med hjälp av brandförsäkringsstatistik. Det finns olika försäkringsformer, och värderingen av kapitalobjekten har skett vid olika tidpunkter varför vissa justeringar i grundmaterialet varit
nödvändiga. De objekt som finns med i denna undersökning är värderade mellan 1963 och 1972. För att få samtliga objekt jämförbara har data multiplicerats med försäkringsbolagens värdeindex. Dessutom har under— sökts huruvida det föreligger några skillnader ifråga om utbyggnadskost- nader per capita för det kommunala kapitalet. Grundmaterialet utgörs härvid av kommunernas ekonomiska långtidsplanering, KELP 1970 och KELP 1972—76.
När det gäller mätningarna av den kommunala kapitalstocken har endast vissa förvaltningsgrenar medtagits. De tillgångar som kommunerna ej försäkrar ingår naturligtvis inte. Dessutom har områden där försäk- ringsbeloppen i allmänhet är små exkluderats. Vidare har kommunernas bostäder, markreserv och exploateringsverksamhet uteslutits beroende på svårigheten att kunna klassificera olika objekt och att vissa kommuner äger bostäder genom särskilda stiftelser. Studien har vidare begränsats till att omfatta byggnader och anläggningar. Inventarier och maskinutrust- ning ingår inte med undantag för vatten- och avloppssektorn.
Tabell 5.1 visar att det inom de olika förvaltningsgrenama finns stora skillnader mellan kommunerna ifråga om kapital per invånare.
Det framgår att Dalsland som helhet betraktat har mer kapital per invånare än både Boråsregionen och Borås kommun. Skillnaderna ligger på sektorerna förvaltningsfastigheter, skolor och ålderdomshem.
Framförallt skulle härvid Åmål och Tranemo kunna tänkas vara kommuner med ”överskott” _av kommunalt kapital. Melleruds, Svenljunga och Marks kommuner skulle förmodas ha ett visst ”underskott” av kommunalt kapital. Av material som redovisas i tab. 5.2 framgår vidare att Åmål och Mellerud har den största andelen nytt kapital medan Mark och Svenljunga och även Borås har en äldre kapitalstock.
Det är tänkbart att den långsiktigt negativa befolkningsutvecklingen i Dalsland har medverkat till nämnda skillnader i kapital per invånare. Samma förklaring kan även t. ex. ha bidragit till att Åmål och Färgelanda totalt sett har relativt stort kapital jämfört med Boråsregionen som helhet. Något generellt samband mellan befolkningsutveckling och kapacitetsutnyttjande har dock inte stått att finna i detta sammanhang. Variationerna är stora såväl när det gäller enskilda kommuner som olika kommunala verksamhetsområden. Så har t.ex. Mellerud, som under 1960-talet uppvisat den relativt största tillbakagången av folkmängden bland Dalslands kommuner, minst kapital per capita jämfört med övriga Dalslandskommuner. Å andra sidan har Tranemo, som haft en relativt kraftig befolkningsutveckling, relativt stort kapital per invånare bland Boråsregionens kommuner. När det gäller olika verksamhetsområden har t. ex. sport, friluftsliv och fritid samt barna- och ungdomsvård i Dalsland relativt lite kapital per invånare jämfört med Boråsregionen.
En annan förklaring till skillnader i kapital per invånare mellan kommuner kan vara olikheter i standard. Ser man härvid på det kommunala kapitalets åldersfördelning i tabell 5.2 har Dalsland ett genomsnittligt sett yngre kapital än Boråsregionen. I Dalsland är 56 % av kapitalet högst tio år gammalt mot 46 % i Boråsregionen. Denna skillnad i ålder hos kapitalet bör motsvaras av skillnad i standard för de nämnda
områdena. Detta skulle enligt föreliggande material gälla sådana sektorer som förvaltningsfastigheter, lokaler och inventarier för skolväsendet, barna- och ungdomsvård samt åldringsvård, dvs. i stort sett samma sektorer i vilka Dalsland enligt tabell 5.1 har mer kapital per invånare än Boråsregionen. På grundval av föreliggande material är det således svårt att dra någon säker slutsats rörande förekomsten av en större överkapaci- tet i Dalslands kommunala sektor än i Boråsregionens och att det därför skulle krävas mindre samhällsinvesteringar vid en viss expansion i Dalsland än i bl. a. Boråsregionen. Däremot bör man kunna draga den slutsatsen att en fortsatt långsiktig kontraktion av befolkningen i Dalsland skulle vara ofördelaktig bl. a. från den synpunkten att det kommunala kapitalet här har en relativt låg genomsnittsålder. Det bör däremot vara mindre problematiskt med hänsyn till samhällskapitalets rationella utnyttjande när en befolkningsminskning drabbar sådana geografiska områden i vilka det kommunala kapitalet i högre grad är avskrivet.
5.2 Kommunala investeringar enligt KELP
Av KELP 70 och KELP 72—76 framgår att Göteborgsregionen har en högre investeringskostnad per invånare än de här berörda kommunerna i Älvsborgs län. Boråsregionen har ett högre värde än Dalsland, vilket sammanhänger med det relativt höga värdet i Borås kommun. Skillnaden mellan Dalsland och Boråsregionen förklaras av olikheter ifråga om industriell verksamhet samt undervisning och annan kulturell verksamhet (huvudtitlarna 5 och 6). När det gäller den senare huvudtiteln torde en rimlig förklaring vara att Dalsland har en förhållandevis god skolstandard i utgångsläget. Många andra förklaringar finns dock också såsom t. ex. skillnader i utvecklingstakt, skatteunderlag m. m. Göteborgsregionen har högre tal än Boråsregionen för de båda nämnda huvudtitlarna men framförallt är det huvudtitel 3, dvs. stadsbyggnad m. ni., som ger Göteborgsregionen dess höga värde.
Tabell 5.1 Kommunalt kapital per invånare inom vissa verksamhetsområden år 1972 i Dalsland och Boråsregionen
. i E
3 ”* 4: 72 .: .a: 5 E "= ”
5 %" a a a s s a e & så få
:o = r, a a- . e, 93 o 5 .,, —
(_ o—i _ = 4 | uu :: (U
'U '? "En ... % o a. '; N O 5 .2 E = : .: 5 o : 8 = = ” '— ” E S 0 ä :=. > & '>' få 33 %D 'D 5 :: aa u.. =... m :=: > nu m m = »? o.. m Dalsland 45 355 115 270 2 450 50 790 240 4 320 Åmål 45 650 125 565 3 190 85 420 240 5 330 Mellerud 30 150 135 210 1 740 40 884 445 3 640 Boråsregionen 40 300 315 365 2 145 95 585 110 3 960 Tranemo 80 760 665 325 2 280 25 885 130 5 150 Svenljunga 45 320 15 145 2 145 20 730 3 420 Mark 45 180 65 155 2050190 610 170 3470
Tabell 5.2 Den procentuella äldersfördelningen för det kommunala kapitalet år 1972 i Dalsland och Boråsregionen
Byggnadsår Kommunalt kapital, —1945 1946—1961 1962— Summa milj. kr. Dalsland 17 27 56 100 207 045 Åmål 20 15 65 100 71 585 Färgelanda 12 41 47 100 27 867 Boråsregionen 18 36 46 100 741 452 Herrljunga 20 20 60 100 35 543 Borås 19 37 44 100 429 963
&
Skillnader i huvudtitlarna 3 och 5 ger också utslag för exploaterings- utgifter per lägenhet. Det måste dock återigen understrykas att data är av låg kvalitet, men mätfel torde ej förklara hela skillnaden. Rimligen är exploateringskostnaderna för att skapa bostäder av många skäl högre i storstadsregionen.
När det gäller regionala variationer i kostnader för bostadsbyggandet har en studie1 bl.a. visat att genomsnittlig produktionskostnad för flerfamiljshus uppvisar en skillnad på 14 % mellan Stor-Göteborg och Dalsland enligt följande sammanställning:
Stor-Göteborg 938 kr./m2 fördelningsyta Dalsland 818 kr./m2 fördelningsyta Skillnad 120 kr./m2 fördelningsyta
Mellan de enskilda kommunerna i de båda regionerna varierar skillnaderna från 5—6% till 30 %. Som tänkbara orsaker till dessa differenser nämns i uppsatsen bl. a. löne-, materialpris- och transportkost- nadsskillnader samt skillnader i arbetsproduktiviteten, vilka faktorer påstås förklara ungefär halva produktionskostnadsdifferensen. Den övriga hälften skulle förklaras av marknadsstruktur, marknadssituation och kommunal bostads- och markpolitik.
För att kunna testa olika hypoteser rörande skillnader i investerings- utgifter mellan t.ex. Dalsland, Borås- och Göteborgsregionerna vid en tänkt expansion behöver man givetvis föra analysen betydligt längre än vad det tillgängliga materialet tillåtit i föreliggande fall. Vi ser emellertid den här gjorda analysen av samhällskapitalet och dess utbyggnad som ett första led i ett mera långsiktigt arbete rörande samhällskapitalets utnyttjandegrad och förändringar.
1 M Ahlqvist, Göteborgs universitet, nationalek inst, Vt 1973.
6 Om konsekvenser vid expansion i Dalsland och Boråsregionen
6.1 Allmänt
När man skall bedöma konsekvenserna vid expansion inom ett visst område är det givetvis av stort intresse att känna till hur stor expansion man har att räkna med inom området. Statsmakterna har härvid fastställt länets planeringsnivå för år 1980 till 430 000 personer. Härvid skulle det i Dalsland och Boråsregionen — enligt vissa antaganden rörande den önskvärda och möjliga utvecklingen i dessa områden # krävas ca 1 000 resp. 6 000 nya arbetstillfällen netto inom industri, byggnads- och anläggningsverksamhet samt service fram till år 1980 för att konsistens mellan befolkningens storlek samt sysselsättningens höjd i de berörda områdena skall föreligga. De angivna talen bör härvid innebära en nära nog konstant folkmängd i Dalsland, men en ökning i Boråsregionen på ca 10 000 människor. I Boråsregionen kan servicesektorn förväntas expandera relativt kraftigt.
I båda områdena kommer dock ett tillskott av nya industriella arbetstillfällen att krävas för att de angivna sysselsättningstalen skall kunna uppnås. Såväl i Dalsland som i Boråsregionen kan härvid relativt betydande statliga insatser komma att framstå som regionalpolitiskt sett nödvändiga. Storleken av dessa insatser kan bättre preciseras i anslutning till arbetet med Länsplanering 1974.
Eftersom föreliggande rapport huvudsakligen behandlar konsekvenser- na vid industriell expansion kan det vara av intresse att nämna att industrisysselsättningen i Dalsland och Boråsregionen minskade med 150 resp. 2 120 personer mellan 1965 och 1970. Om man iDalsland bortser från massa- och pappersindustrin och i Boråsregionen från tekoindustrin, vilka branscher gått starkt tillbaka i resp. område, har industrisysselsätt- ningen ökat med 1 280 resp. 520 personer. Ökningen avser främst metall- och verkstadsindustrin.
Nedan berörs vissa konsekvenser för de regionalpolitiska och de ekonomiskt politiska målen, dvs. effektivare resursutnyttjande, ökad ekonomisk tillväxt, förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utveck- lingen samt stabil prisnivå och jämvikt i betalningsbalansen.
6.2 Valfrihet och trygghet rn. m.
I kapitel 2 ovan framgår olika former av regional obalans i Dalsland och Boråsregionen.
Ifråga om människornas valfrihet har Dalsland i allmänhet ett litet urval av yrken och arbetsplatser framförallt inom näringsgrenar som kräver kvalificerad utbildning. Vidare fattas tillräckliga f örvärvsmöjligheter för kvinnor samt tillgång till mera kvalificerad service, rikhaltiga varusortiment m. m. Boråsregionen har god tillgång till service, m. m men har ett klart otillfredsställande urval av yrken och arbetsplatser i andra branscher än teko beroende av näringslivets låga differentieringsgrad , vilken med det använda måttetl tillhör de lägsta bland landets 70 A-regjoner.
Ifråga om social miljö har Dalsland en efter svenska förhållanden mycket skev ålders- samt könsstruktur hos folkmängden medan Borås- regionens stora immigrationsöverskott skapar olika former av anpass- ningsproblem för berörda människor. Den sociala miljön i de båda områdena påverkas givetvis också av andra faktorer, såsom den relativt låga yrkesdifferentieringen samt de relativt stora trygghetsproblem som omställningar inom näringslivet skapar beroende på den lokala arbets- marknadens litenhet framförallt i Dalsland. I Boråsregionen kan arbets— marknaden också sägas vara relativt sett mycket liten i andra branscher äniteko.
En expansion i Dalsland och Boråsregionen borde därför i relativt hög grad främja regionalpolitikens mål rörande förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen och trots belägenheten i södra Sverige speciellt beaktas vid utformningen av regionalpolitiken i landet. Närmare motivering för ett sådant ställningstagande finns bl. a. i Åke Anderssons och Bernt Berglunds tidigare nämnda utredningar rörande Dalsland och Boråsregionen. Någon ytterligare precisering av i vilken mån Dalsland och Boråsregionen bör prioriteras med avseende på behovet av regionalpoli- tiska insatser för att mellan olika delar av landet uppnå regional balans har ej kunnat görashär.
För att kunna göra en sådan precisering hade behövts en klar regionalpolitisk målsättning rörande de faktorer som speglar den regio- nala (o)balansen i varje region. Sålunda borde, idealiskt sett, samhället ha ställt upp siffermässigt preciserade måll rörande faktorer, såsom tillgång på olika typer av service och kommunikationer, befolkningsstruktur, arbetsmarknadens omfattning, struktur och stabilitet m.m. för varje region. Prioriteringen av regionalpolitiska insatser, i syfte att förbättra den regionalpolitiska balansen, skulle härvid komma att grunda sig på summan av de på något sätt vägda avvikelserna mellan av samhället önskade värden på dylika målvariabler och de prognostiserade värdena för dessa variabler för varje berörd region. Härvid skulle således krävas såväl siffermässigt preciserade målvärden som av politikerna givna anvisningar för hur förutsedda avvikelser från de olika delmålen — vid frånvaro av speciella regionalpolitiska insatser — skall vägas mot varandra. Sådana anvisningar skulle således ge vägningstal, vilka skulle avslöja vilken vikt politikerna tillmäter de olika faktorer som konstituerar begreppet regional balans. Vägningstalen borde också påverkas av i vilken mån en bättre regional balans i olika regioner påverkar möjligheterna att uppnå andra mål såsom snabb tillväxt rn. m. i landet som helhet.
Resonemanget kan starkt förenklat formaliseras med hjälp av en s.k. kvadratisk målfunktion. Antag att denna för en viss tidsperiod har följande utseende för statsmakternas del:
* 2 * 2 * _ V=31(X1—X1) +32(X2—X2) --.3n(Xn—Xn) V anger här summan av de kvadrerade samt — med hjälp av ai — vägda * avvikelserna mellan målsatta värden (Xi) och prognostiserade värden (Xi) för de olika målvariablerna i en region. De regioner som har relativt stora
sådana avvikelser skulle således ha ett förhållandevis stort behov av jämviktsskapande regionalpolitiska insatser.
I det följande skall närmare undersökas hur det förhåller sig med de övriga ovannämnda målen. Kan man säga något om huruvida en expansion i Dalsland och Boråsregionen strider mot dessa mål?
' Det bör väl knappast påpekas att det inte inom överskådlig tid är möj- ligt att göra sådana mål- preciseringar av någon större omfattning.
[ Å Andersson a a.
2 Se ”Förslag om stat-
liga åtgärder för att på- verka strukturomvand- lingen inom vissa bran- scher”, Industridepartemen- tet Ds I 1971 : 5.
6.3 Effektivare resursutnyttjande
Enligt en särskild arbetsmarknadsundersökning för Dalslandl förelåg i detta område en klart lägre sysselsättningsgrad än i riket år 1966. Detta gällde såväl män som kvinnor. För de senare var skillnaden gentemot riket särskilt stor. För männen var sysselsättningsgraden nära 5 % högre i riket än i Dalsland och för gifta och ogifta kvinnor 25 resp. 18 % högre. Särskilt låg var den kvinnliga sysselsättningsgraden enligt 1965 års folk-- och bostadsräkning i Åmåls och Melleruds kommuner. I dessa kommuner förvärvsarbetade endast 23 % av kvinnorna mot 30 % i hela riket. Enligt preliminära uppgifter från 1970 års folk- och bostadsräkning har nämnda skillnader mellan Dalsland och riket förstärkts sedan 1965. Ett studium av arbetsförmedlingsstatistiken ger samma allmänna bild. Regionala jämförelser med hjälp av denna statistik är dock svåra att göra. Av föreliggande material rörande arbetsmarknaden framgår således att utnyttjandegraden av arbetskraften framstår som relativt låg för Dals- lands del.
I Boråsregionen är sysselsättningssituationen ljusare än i Dalsland i så måtto att förvärvsintensiteten för män ligger ungefär i nivå med rikets enligt tillgänglig statistik. Den kvinnliga förvärvsintensiteten tillhör faktiskt landets högsta men riskerar att sjunka i takt med tillbakagången inom tekoindustrin.
Kontraktionen inom Boråsregionens tekoindustri leder till speciella problem ifråga om utnyttjandet av resurser.2 Från samhällsekonomisk synpunkt är det härvid av största betydelse, att strukturomvandlingen fortgår på ett sådant sätt, att yrkesskicklighet, tillgång på företagsledare och kapitalutrustning inom olika branscher utnyttjas på ett rationellt sätt.
Ifråga om arbetskraften gäller, att yngre arbetstagare är mera flytt- ningsbenägna än äldre. Detta förhållande leder främst i stagnerande delar av näringslivet till en successiv höjning av arbetskraftens genomsnitts- ålder. Överhuvudtaget torde vid friställningar såväl den äldre arbetskraf- ten som kvinnorna ha svårt att finna nya anställningar trots arbetsmark- nadsutbildning och andra anpassningsåtgärder. En del av arbetskraften är således mindre flexibel, varför de samhällsekonomiska vinsterna av strukturomvandlingen reduceras. Detta gäller även i de fall den friställda arbetskraften övergår till mindre produktiva sysselsättningar eller då man ej utnyttjar de friställdas kvalifikationer på ett fullvärdigt sätt.
Inom olika delar av näringslivet föreligger stora risker för att företag läggs ned, även om de kunnat "fortsätta driften med annan ägare, samtidigt som andra företag i samma bransch gör större investeringar än de skulle ha gjort, om expansionen i stället möjliggjorts genom företagsköp. Kapitalförluster uppstår härvid genom att gammalt kapital slås ut för snabbt och ny kapitalutrustning tillförs i onödigt hög takt.
De samhällsekonomiska kostnader — i form av mindre rationellt utnyttjande av kapital och arbetskraft — som den pågående, relativt snabba strukturomvandlingen härvid leder till, torde ej enbart vara koncentrerade till stagnerande eller krympande branscher. Sådana kost-
nader förekommer i varierande grad även i andra branscher,
Ifråga om utnyttjande av kapitaltillgångarna görs nedan en åtskillnad emellan offentliga (här lika med kommunala) och industrins kapital- tillgångar.
I avsnitt 5 redovisades kommunala brandförsäkrade kapitaltillgångar samt berördes investeringsbehoven enligt KELP.
Enligt det presenterade materialet skulle Dalsland ha något större kommunalt realkapital per invånare än Boråsregionen, Skillnaden skulle framförallt hänföras till skolväsende och åldringsvård. Däremot skulle Dalsland ha relativt lite kapital per invånare inom t. ex. idrotts- och friluftssektorn, vilken kanske skulle få byggas ut vid en viss expansion i området.
Ifråga om utnyttjandet av företagens kapital föreligger vissa skillnader mellan Dalsland och Boråsregionen. Tyvärr finns inga riksdata att jämföra med. Enligt de bearbetade företagsenkäterna har Dalsland ett kapacitets- utnyttjande på 80 % mot drygt 87 % för Boråsregionen. Motsvarande skillnader föreligger även inom de enskilda branscherna. Det är möjligt att frånvaron av större s. k. agglomerativa fördelar samt den långsiktiga kontraktionen i Dalsland har bidragit till detta mönster.
Det som ovan sagts om resursutnyttjandet synes peka relativt entydigt i den riktningen att en expansion av sysselsättningen särskilt skulle medföra ett effektivare resursutnyttjande i Dalsland när det gäller arbetskraften och det industriella kapitalet och eventuellt för vissa delar av det offentliga kapitalet.
6.4 Ökad ekonomisk tillväxt
Målet att åstadkomma så snabb ekonomisk tillväxt som möjligt förut- sätter ett effektivt resursutnyttjande vilket bl. a. innebär att resurserna bör användas på ett sådant sätt att produktiviteten blir så hög som möjligt. Detta förutsätter givetvis inte bara att kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade utan även att de fördelas på ett sådant sätt mellan olika ekonomiska verksamheter och regioner att produktionsresultatet vid given faktorinsats blir så högt som möjligt.
Vi skall därför se på det befintliga näringslivets produktivitet i Dalsland och Boråsregionen, i enlighet med vad som framkommit i kapitel 4.
I nämnda kapitel har konstaterats att arbetsproduktiviteten i de enskilda branscherna i allmänhet är relativt låg i Dalsland och relativt hög i Boråsregionen jämfört med riket. För industrin som helhet ligger dock arbetsproduktiviteten i de båda områdena lägre än i riket. I Boråsregio- nen beror detta på en relativt ogynnsam näringsgrenssammansättning från arbetsproduktivitetssynpunkt. ,
För att belysa frågan om en expansion i Dalsland och Boråsregionen skulle vara fördelaktig från samhällelig produktivitetssynpunkt och därmed främja målet om ökad ekonomisk tillväxt i samhället räcker det ej att studera arbetsproduktiviteten, vilken till stor del är en återspegling av kapitalinsatsen. Även effektiviteten i utnyttjandet av kapital måste
* Yngve Åberg. Regionala produktivitetsskillnader. Bilaga 9 i föreliggande bi- lagedel.
2 Se kapitel 3 i Orter i regional samverkan. (SOU 1974: 1).
således beaktas, vilket framgår av diskussionen i anslutning till figur 4: l . Vidare måste den i kapitel 4 genomförda genomsnittliga analysen utökas med en marginell, dynamisk analys. Kostnaderna för utbyggnad och drift av samhällskapitalet m.m. måste också beaktas. Slutligen måste även andra näringslivssektorer än industrin tas med i analysen, vilket dock inte kan ske här.
Vi har i kapitel 4 i stort sett — med den relativt grova metodik som stått till buds — kunnat finna belägg för att den befintliga industrin i Dalsland och Boråsregionen i produktivitetshänseende framstår som åtminstone likvärdig med den i riket eller andra större regioner i landet.
I den mån större regionala skillnader i produktivitet skulle föreligga för olika branscher kan man helt allmänt fråga sig vilka orsakerna härtill skulle vara. Om man utgår från regionala skillnader iarbetsproduktivi- teten kan bl. a. följande orsaker till sådana skillnader tänkas föreligga:
Regionala skillnader i l) branschernas sammansättning 2) marknadsposition 3) kapitalintensitet 4) företagsstorlek 5) befolkningstäthet 6) kapitalets åldersstruktur 7) arbetskraftens ålders- och utbildningsstruktur 8) Slumpvariationer
Regionala skillnader i branschsammansättning innebär en svårighet vid regionala produktivitetsjämförelser i och med att sådana jämförelser ej avser exakt samma produkter.
Regionala skillnader i marknadsposition skulle innebära att företagen i vissa regioner kan ta ut högre priser än i andra regioner för likvärdiga produkter, eller inköpa sina råvaror till relativt låga priser och/eller arbeta med ett högre resursutnyttjande samt på längre sikt uppnå en relativt välanpassad storleksstruktur. Det registrerade förädlingsvärdet skulle därför i dessa regioner ligga på en högre nivå än i de andra regionerna.
Befolkningstätheten kan anses avspegla förekomsten av s.k. agglome- rativa fördelar såsom låga kommunikationskostnader, god tillgång till information om teknik och marknader, snabb innovationsspridning, högt resursutnyttjande genom del i ”pooler” av yrkesutbildad arbetskraft, tjänster m. m., relativt lätt att skaffa kapital osv.
De faktorer som ovan nämndes som exempel på orsaker till regionala produktivitetsskillnader utövar härvid ett starkt varierande inflytande på de olika regionerna beroende på regionala skillnader i den industriella och demografiska strukturen i regionerna. Dessa skillnader är mycket stora. Emellertid går det i allmänhet inte att precisera betydelsen av dessa faktorer (vi har i kapitel 4 enbart lyckats att något belysa kapitalintensi- tetens betydelse). Yngve Åbergl har dock, utöver kapitalintensiteten, även lyckats belysa företagsstorlekens och befolkningstäthetens betydelse för de regionala produktivitetsskillnaderna. Om man jämför ERU: s sex kommungrupper2 finner man att skillnaderna i arbetsproduktivitet mellan Stockholm A-region och norra glesbygden efter hänsynstagande till
regionala skillnader i kapitalintensitet och företagsstorlek reduceras med nära 50 % för år 1968. Tas även hänsyn till befolkningstätheten ”försvinner” produktivitetsskillnaden nästan helt. Produktivitetsskillna- dema mellan Göteborg och Malmö A—region och norra glesbygden försvinner praktiskt taget redan vid ett hänsynstagande enbart till de regionala skillnaderna i kapitalintensitet och företagsstorlek. Åbergs material antyder sålunda att regionala produktivitetsskillnader skulle utjämnas starkt om man hade en mera likvärdig kapitalintensitet och storleksstruktur hos företagen i olika regioner, något som givetvis i än högre grad skulle vara fallet om man även tog hänsyn till skillnaderi kapitalets och arbetskraftens åldersstruktur m. m. i regionerna.
Vad som är viktigt att konstatera i detta sammanhang är att det givetvis inte finns något som säger att den del av Dalslands eller Boråsregionens (eller något annat områdes) industri som expanderar behöver uppvisa ungefärligen samma produktivitetsrelationer gentemot t. ex. riket som det befintliga näringslivet i nämnda områden gör, I själva verket är det högst sannolikt att man för nya eller starkt expanderande företag kan uppvisa en betydligt högre grad av likvärdighet mellan regioner ifråga om teknologiska karakteristika såsom kapitalintensitet, företagsstorlek, ålder hos kapitalet samt när det gäller arbetskraftens ålders- och utbildningsstruktur m. m. än vad som gäller när man jämför olika regioners befintliga näringsliv. De nya eller de starkt expanderande företagen bör sålunda tendera att uppvisa relativt små regionala produk- tivitetsskillnader och i varje fall mindre skillnader än vad som gäller det befintliga näringslivet i olika regioner vilket har tillkommit och föränd- rats vid olika tidpunkter. Vid utformningen av en regional utvecklings- strategi får man därför inte ta för stor hänsyn till det befintliga näringslivets produktivitet i olika regioner. Denna produktivitet påverkas visserligen av förekomsten av s. k. agglomerativa faktorer, vilkas storlek skiljer sig mellan olika regioner. Av det ovan sagda framgår emellertid att de agglomerativa faktorerna lätt överskattas om man inte tar hänsyn till att näringslivet i olika regioner även uppvisar skillnader ifråga om ålder, kapitalintensitet, storleksstruktur, utbildningsnivå etc. Vid ett hänsyns- tagande till dessa skillnader utjämnas ju — som ovan framgått — de regionala produktivitetsskillnaderna i betydande omfattning. Dessutom kan på lång sikt agglomerativa fördelar skapas i olika regioner genom en regionalpolitisk satsning. Frågan är härvid främst om en alternativ användning av de resurser som skulle åtgå för en sådan satsning kan ges en bättre användning.
Eventuella regionala skillnader i förekomsten av agglomerativa fördelar får inte betraktas alltför statiskt, då en del av dessa skillnader förmodligen är utsatta för förändringar under det regionala utvecklings- förloppet. En- rimlig hypotes är härvid att vissa agglomerativa nackdelar uppstår när industriell expansion sker i storstadsregionerna. Orsaken härtill skulle kunna tänkas vara olika negativa externa effekter (t. ex. ökad trängsel) av de expanderande eller nylokaliserade företagen i storstadsregionerna. I landets primära centra borde istället de positiva agglomerativa faktorernas betydelse växa vid en expansion. Den typ av
1 Detta gäller givetvis även Dalsland.
”genomsnittliga” produktivitetsanalyser som gjorts i kapitel 4 får därför korrigeras med hänsyn till förekomsten av dylika positiva och negativa externa effekter.
När man anlägger ett samhällsekonomiskt synsätt på expansion inom olika områden måste även kostnaderna för att bygga ut den offentliga sektorn medtas, såsom ovan påpekats.
Uppgifter om investeringsbehoven 1972—1976 i Dalsland och Borås- regionen föranleder hypotesen att utbyggnadskostnaderna (för kommu- nalt kapital) per invånare vid en måttlig utbyggnadstakt är relativt lågai Dalsland, något högre i Boråsregionen samt avgjort högst i Göteborgs- regionen. Delvis kan Dalslands relativt låga utbyggnadskostnader förmod- ligen förklaras av en viss överkapacitet i vissa sektorer, (t. ex. skolsek- torn) i kombination med en relativt låg expansionstakt, relativt lågt skatteunderlag m.m. jämfört med Borås och Göteborg. Det statistiska materialet möjliggör dock ej f.n. någon prövning av den uppställda hypotesen.
Slutligen bör det påpekas att här talats enbart om produktiviteten i olika regioner medan kostnadssidan, bl.a. på grund av oöverstigliga praktiska svårigheter, inte kunnat belysas. Man kan emellertid tänka sig regioner i vilka t. ex. arbetskraftens marginella bidrag till produktions- resultatet är större än lönekostnaderna per anställd, medan det motsatta kan vara fallet i andra regioner. Produktiviteten behöver därför inte innebära en korrekt återspegling av produktionskostnaderna i regionerna. Det är endast vid fullkomlig konkurrens som detta med säkerhet skulle vara fallet.
6.5 Övriga mål
Om det är så att utnyttjandet av arbetskraft och kapital ligger på en relativt låg nivå i Dalsland borde en expansion här, ochi andra områden med underutnyttjad kapacitet, främja strävandena att minska såväl efterfråge- som kostnadsinflationen i ekonomin. När expansionen istället koncentreras till områden i vilka en kapacitetsutbyggnad är nödvändig av såväl industriellt som offentligt kapital skärps tendenserna till växande efterfrågeöverskott för varor och tjänster. På grund av det genomsnittligt sett lägre resursutnyttjandet torde de tendenser till kostnadsinflation som emanerar från områden av Dalslands typ dessutom vara mindre starka än i t. ex. storstadsregionerna bl. a. beroende på större löneglidningi främst de senare regionerna. Dessutom ger föreliggande material visst belägg för att kostnaderna för industriell produktion i Dalsland och Boråsregionen är jämförliga med t. ex. rikets kostnader om man antar att ovan gjorda produktivitetsjämförelser återspeglar kostnadsrelationerna mellan Dals- land och riket.
När det gäller målet ”jämvikt i betalningsbalansen” innebär teko- branschens starka importbenägenhet att en generell satsning på branschen ej är den bästa strategin från betalningsbalanssynpunkt.
I Boråsregionen bör en satsning på industriell expansion medföra ökade agglomerativa fördelar,l vilket kan stärka regionens konkurrens-
kraft gentemot andra regioner och utlandet. Detta torde i särskilt hög grad bli fallet om expansionen inriktas mot sektorer som har relativt mycket forsknings- och utvecklingsarbete och därmed tillför regionen en högre utbildningsnivå samt en mera differentierad yrkesstruktur hos arbetskraften. Sannolikt är det i hög grad i forsknings- och utvecklings- intensiv industriell verksamhet som Sverige på lång sikt har vissa komparativa fördelar gentemot stora delar av omvärlden. I USA är det främst dessa verksamheter som har de största exportöverskotten. Därför är det problematiskt att Boråsregionen härvidlag har en efter svenska förhållanden starkt ogynnsam utbildningsnivå och yrkesmässig differen- tieringsgrad. Från regionalpolitisk synpunkt är det därför angeläget att höja utbildningsnivån hos arbetskraften i regionen.
I Dalsland borde en satsning på massa- och pappersindustrin, genom t. ex. statligt lokaliseringsstöd, ge ett gott utbyte från betalningsbalans- synpunkt med tanke på sektorns mycket höga exportöverskott. En sådan satsning torde också vara nödvändig med hänsyn till vissa kvalitativa särdrag inom stora delar av den dalsländska massa- och pappersindustrin.
6.6 Konklusion
Av det ovan anförda har således framgått att en industriell satsning på Dalsland och Boråsregionen i relativt hög grad skulle innebära ett uppfyllande av den regionalpolitiska målsättningen att främja den näringsgeografiska balansen i landet. Samtidigt tyder det här framtagna, i olika avseenden visserligen ofullständiga, materialet på att en sådan expansion inte skulle strida mot ekonomiskt politiska mål såsom ”ökad ekonomisk tillväxt”, ”effektivare resursutnyttjande” — härvid förutsätts att en expansion inte, genom en påskyndan av tillbakagången inom tekoindustrin, leder till sådana effekter varom talades i avsnitt 6.2.2 — ”stabil prisnivå” samt "jämvikt i betalningsbalansen”. Istället antyder föreliggande material att rätt avvägda satsningar i Dalsland och Boråsregio- nen borde ge vinster bl. a. i form av ett bättre utnyttjande av kapital och arbetskraft något som framförallt skulle gälla för Dalslands del.
III Falun—Borlängeregionen — en komponent i det nationella produktionssystemet
Claes Herlitz
1 Inledning
1.1 Syfte och uppläggning
I föreliggande studie undersöks de rörliga produktionsfaktorernas sam- mansättning, produktivitetsförhållanden och kapacitetsutnyttjande i Falun—Borlänge A-region. Vidare studeras näringslivets inbördes bero— endeförhållanden i regionen och deras samband med andra delar av landet och utlandet.
Undersökningarna av produktionsfaktorernas sammansättning och effektivitet redovisas i ett första huvudavsnitt i studien. Avsikten är här främst att peka på några metoder och källor som kan användas för att kartlägga vissa problem av betydelse för regional- och arbetsmarknads- politiken i landet. Huvuddelen av materialet till detta avsnitt är hämtat från den tidigare omnämnda leveransenkäten, som omfattade bl. a. alla de fyra A-regionerna i Kopparbergs län. Uppgifter om arbetskraftens åldersfördelning insamlades via de lokala skattemyndigheternas kon- trollistor över inbetalda skatter, medan material till framställningen om den kommunala sektorns realkapital är inhämtat genom en enkät till berörda kommuner.
l studiens andra huvudavsnitt belyses hur industriproduktionen i Falun—Borlängeregionen är sammankopplad med produktionen i andra delar av landet och utlandet samt hur det lokala produktionssystemet är beskaffat. Leveransenkäten är även här det viktigaste källmaterialet. Enkätmaterialet ger bland annat möjlighet att bedöma vilka ekonomiska effekter som uppstår på den lokala marknaden och i andra regioner vid produktionsförändringar inom någon viss bransch eller region. På grundval av uppgifterna om inköp och försäljning av varor och tjänster kan bedömningar göras av brister i den regionala produktionsstrukturen. Genom sådana studier kan underlaget förbättras för inriktningen av samhällets regional- och näringspolitiska verksamhet.
Samarbete har under arbetets gång bedrivits med kulturgeografiska institutionen i Lund, regionalekonomiska enheten vid länsstyrelsen i Vänersborg och företagsekonomiska institutioneni Umeå. I några fall har de metoder som använts vid bearbetningen av motsvarande material vid dessa institutioner också utnyttjats i denna undersökning. Bland annat
därigenom har vissa jämförelser möjliggjorts mellan Falun—Borlängeregio- men och övriga regioner i Kopparbergs län å ena sidan och de vid respektive övriga institutioner undersökta regionerna å den andra. Arbetet vid regionalekonomiska enheten i Falun har bedrivits som ett lagarbete, och föreliggande studie kan ses som en sammanfattning av ett flertal promemorior som successivt har utarbetats av olika medlemmar vid enheten.
1.2 Falun—Borlänge A-region
Falun—Borlänge A-region är belägen i mellersta Dalarna i gränszonen mellan Bergslagsområdet i söder och skogsområdet i norr. Regionen är med sina drygt 139 000 invånare landets tolfte i befolkningsstorlek. I motsats till övriga A-regioner i Kopparbergs län kännetecknas regionen av en betydande sysselsättnings— och befolkningstillväxt, som har pågått under relativt lång tid. Denna tillväxt har praktiskt taget uteslutande ägt rum inom de två regioncentrema Falun och Borlänge.
. m porr-nu i um": nm..
Figur I:] Falun—Borlänge A-region.
I jämförelse med riket har Falun—Borlängeregionen en hög sysselsätt- ningsandel inom jord- och skogsbruket och en låg andel inom service- näringarna. Industrins sysselsättningsandel är i stort sett densamma som i riket. Som bland annat visas i en undersökning av Berglund har ytterst få regioner i landet en mångsidighet i näringslivsstrukturen som är jämförbar med den i Falun—Borlängeregionen.l Detta gäller vid en grov bransch- uppdelning. Indelas huvudbranscherna i snävare sektorer framgår att de tunga råvarubundna tillverkningarna har en avsevärd dominans. Sålunda svarar de tre branscherna trä-, pappers- och stålindustri för inte mindre än 60 % av industrisysselsättningen i regionen. En jämförelse mellan industrins branschfördelning i regionen och i riket görs i tabell 1.1.
Stora Kopparbergs Bergslags AB är den utan jämförelse mest betydan- de arbetsgivaren. Bolaget driver bland annat de tre största industriarbets- ställena i regionen, nämligen Domnarvets järnverk, Kvarnsvedens pappers- bruk och Grycksbo pappersbruk med tillsammans cirka 40 % av regionens totala industriarbetskraft. På samma sätt som Skellefteåregio- nen domineras av Boliden-bolaget är sålunda Falun—Borlängeregionens utveckling intimt sammankopplad med STORAs verksamhet.
Tabell 1.1 lndustribranschernas sysselsättningsandelar i Falun—Borlänge A-region och riket 1970 (procent)
Bransch Falun—Borlänge Riket A-region
Träindu stri 20 8 Massa— och pappersindustri 13 6 J är!!-, stål- och metallverk 27 7 Verkstadsindu stri 15 40 Övrig in du stri 25 3 9
Sedd i mikroperspektiv består Falun—Borlängeregionen av de sju kommunerna Falun, Borlänge, Gagnef, Säter, Leksand, Rättvik och Vansbro. Genom de sydöstra delarna av regionen — Säter och Borlänge kommuner — flyter den odelade Dalälven. Denna trakt kan tillsammans med huvuddelen av det omedelbart norr därom belägna området kring Falun sägas ingå i länets Bergslagsområden, ofta kännetecknade av en sårbar tätortsstruktur och en dominerande tung industri. Den sparsamma bestående jordbruksbygden inom länet är också till stor del lokaliserad till Falun—Borlängeregionens sydöstra delar.
Falun och Borlänge kommuner utgör centra och befolkningstyngd- punkter i regionen. De kännetecknas av var för sig helt olikartade näringslivsstrukturer. I Falun finns huvuddelen av regionens mer kvalifi- cerade service koncentrerad medan Borlänge är en utpräglad industristad med tyngdpunkten lagd på tung industri. En relativt omfattande arbetspendling förekommer i Falun—Borlängeområdet, i vilket även kan inräknas huvuddelarna av Gagnefs och Säters kommuner. Antalet arbetsplatser som kan nås inom pendlingsavstånd från Falun och Borlänge tätorter har beräknats vara lika stort som vid pendling från ett
' Bernt Berglund, Borås- regionens strukturproblem — en studie i regional obalans. Vänersborg 197 2.
perifert bostadsläge i Stockholmsregionen eller ett centralt läge i Västerås.
I Gagnefs kommun väster om Borlänge löper Dalälvens två grenar samman. Den östligaste av de två leder ned från Siljansområdet med Leksand och Rättvik som huvudorter, I detta område domineras näringslivet av Skogsindustri och mindre och medelstor träindustri. Samma karakteristik kan gälla för Vansbro kommun, genom vilken Dalälvens västligaste gren flyter. Med sin glesa bebyggelse kan denna kommun betecknas lika mycket som en utlöpare från FalunABorlänge- regionen som en förpost till Moraregionen, där länet har sina mest utpräglade glesbygdsområden. Leksand—Rättvik och Vansbro kan karak- teriseras som relativt avskilda arbetsmarknadsområden med ringa eller ensidigt arbetskraftsutbyte med regionens övriga orter.
I korthet kan alltså Falun—Borlängeregionen karakteriseras som en befolknings- och ytmässigt relativt stor region, från näringslivssynpunkt dominerad av skogsbruk och tung industri och med en omfattande arbetsmarknad främst kring de två huvudorterna Falun och Borlänge.
2 Produktionsfaktorernas sammansättning och effektivitet
2.1 Åldersfördelning och utbildning hos industrins arbetskraft
I undersökningen av industriarbetskraftens åldersfördelning gjordes en indelning i tre olika åldersgrupper, nämligen kategorierna yngre än 30 år, 30 till 50 år samt äldre än 50 år. Ungefär hälften av länets kommuner har en åldersfördelning hos de industrianställda som ungefär överensstämmer med fördelningen i riket som helhet. Avsevärda tyngdpunktsförskjut- ningar mot både lägre och högre åldersgrupper förekommer dock för vissa av de övriga kommunerna. (Se figur 2: l .)
Speciellt kan noteras att de yngre åldersgrupperna inom länets industri finns koncentrerade till länets södra delar inklusive de sydligt belägna kommunerna i Falun—Borlängeregionen. Av denna regions industriarbets- kraft avviker den i de norra randkommunerna Leksand och Rättvik väsentligt därigenom att en mycket stor del — 41 %, mot något över 30 % för de övriga och för riket — är över 50 år. Av länets övriga kommuner är det endast Orsa som har en med Leksand och Rättvik jämförbar andel sysselsatta inom den äldsta ålderskategorin. Det kan således konstateras att skillnaden i fråga om arbetskraftens åldersfördelning mellan norr och söder i Falun—Borlängeregionen är lika avsevärd som skillnaden mellan kommunerna i hela Kopparbergs län.
Även om de regionala skillnaderna i industriarbetskraftens åldersför- delning är betydande i Kopparbergs län, är skillnaderna i vissa fall ändå större om man jämför olika branscher i länet. Medan t. ex. arbetskraftens medianålder inom den grafiska industrin och stora delar av verkstadsindu- strin är så låg som 37—38 år uppgår motsvarande ålder inom en betydande del av den tyngre industrin till mellan 43 och 46 år. Sko— och läderindustrin, som sysselsätter ett ganska stort antal hemarbetare i länet,
UTBILDNING . 0 25 16.0 Falun .::.:,:;:;:s//////- 33.3»; Borlänge åå;3$'//_(,/////// ///_ -m Gagnef ' Yl/ll/A- Säter _///////,- Leksand m- Rättvik %- Vansbro ///////I- Avesta Hedemora Ludvika åt?/l— Smedjebacken '"Z'”:%- Mora Malung Orsa . Älvdalen _ 100 75 50 25 0 100
% Arbetare och tjänstemän » 50 or Tjänstemän med enhart obl. skolgung ' Arbetare och tjänstemän 341-50 år % ”tjänstemän med påbyggnad av anl.. skolgong [: Arbetare och tjänstemän ( 30 or Tjänstemän med gymnasial eller högre utbildning
Figur 2 : ] Arbetskraftens ålder och utbildning hos industrin 1970 (procent).
har en så extremt hög medianålder som 55 år. Som kontrast till detta kan nämnas att medianåldern inom den i länet sparsamt förekommande gummivaruindustrin är 29 år. Att genomsnittsåldern inom de slitsamma tunga industribranscherna — gruvindustri, sågverk, jord- och stenindustri etc. — är så hög utgör utan tvivel ett grundläggande arbetsmarknads- politiskt problem, som säkerligen inte gör sig gällande bara i Kopparbergs län, utan i landet som helhet.
Av figur 2: l framgår också hur tjänstemännen i länets industriföretag fördelar sig på olika utbildningsnivåer. Den högsta utbildningsnivån är särskilt frekvent inom de kommuner i länets Bergslagsområden som domineras av stora arbetsställen inom den tunga industrin. Stora Kopparbergs och andra stora koncerners dominans inom de större kommunerna i länets södra delar slår här igenom. Av särskilt intresse är att utbildningsnivån i Borlänge är så genomgående hög. Som ovan framgått tillhör Borlänge också de kommuner i länet som har en lägre åldersnivå hos industriarbetskraften än genomsnittet för riket. Övriga kommuner i Falun—Borlängeregionen har en utbildningsnivå hos industri- tjänstemännen som snarare ligger under än över länsgenomsnittet. Industrin i t. ex. den svagt industrialiserade och av hög genomsnittsålder präglade Orsa kommun har en utbildningsnivå hos tjänstemännen som är klart gynnsammare än den i Falun—Borlängeregionens kommuner från- sett Borlänge.
2.2 Det industriella realkapitalets storlek och åldersfördelning
I leveransenkåten efterfrågades brandförsäkringsvärdet av dels företagens byggnader och fasta anläggningar, dels deras maskiner och apparater med fördelning på olika ålderskategorier. För att ge en uppfattning om skillnaderna mellan kommunerna i undersökningsområdet i fråga om realkapitalets storlek redovisas i tabell 2.1 värdet av industrins brandför- säkrade tillgångar per sysselsatt och invånare i respektive kommun i Falun—Borlängeregionen. Som jämförelse redovisas också motsvarande värden för det kommunala realkapitalet, vilka insamlats i en tidigare undersökning avseende år 1967.
Av tabell 2.1 framgår vilka avsevärda skillnader som föreligger. De tunga processindustriernas (Domnarvets järnverks och Kvarnsvedens pappersbruks) koncentration till Borlänge kommun gör t. ex. att indu- strins kapital per sysselsatt i denna kommun är mer än fem gånger så stort som i Vansbro kommun, där förhållandet mellan realkapital- och arbetskraftanvändning är lägst. Även Falu kommun (Grycksbo pappers- bruk) och Rättviks kommun (Rättviks kalkverk) har en förhållandevis hög kapitalintensitet. I jämförelse med det kommunala realkapitalet är industrins realkapital per invånare i Borlänge kommun mångdubbelt större. I de mindre starkt industrialiserade kommunerna i regionen — Vansbro, Leksand och Säter — har emellertid kommunernas realkapital ett något högre brandförsäkringsvärde än industrins.
En åldersfördelning av industrins brandförsäkringsvärde i länets samt- liga kommuner och regioner redovisas i figur 2: 2. Även om branschvisa skillnader här inte framgår torde vissa slutsatser kunna dras. I allmänhet har industrin i länets mellersta och norra delar en något gynnsammare åldersstruktur hos realkapitalet — dvs. en starkare förskjutning mot yngre åldersgrupper — än industrin i övriga delar av länet. Anmärkningsvärd är t.ex. den stora andelen nytt realkapital i Mora kommun. Att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten under senare år har haft en ganska stor betydelse för detta förhållande torde vara odiskutabelt. Överhuvudtaget är såväl byggnads- som maskinkapitalet i Mora A-region av klart yngre datum än kapitalet i Falun—Borlängeregionen. Noteras bör
Tabell 2.1 Industrins och den kommunala sektorns realkapital per invånare samt industrins byggnads- och maskinkapital per sysselsatt 1970. Brandförsäkringsvärde (tkr)
Kommun Kommunalt realkapital Industrins realkapital Totalt/inv, Totalt/ Totalt/ Byggn./ Mask./ inv. syss. syss. syss. Falun 5 9 124 49 75 Borlänge 6 46 279 68 211 Gagnef 4 7 39 19 20 Säter 6 5 79 40 39 Leksand 5 3 72 36 36 Rättvik 5 9 190 75 115 Vansbro 4 3 49 27 22
BYGGNADER MASKINER 'I. ' . 100 75 50 25 o ]
Falun Borlänge Gagnef Säter Leksand Rättvik Vansbro ______ Avesta : ' 35///////////.l Hedemora ' :;”/A= Ludvika '£:=:221:///////// Smedjebacken .,”)— Mora 0]- Malung Orsa Älvdalen
I V///-
;///7////////- ??EW/_
,4 WWW .......
, [needed.—..
Maskiner > 15 nr ' Byggnader 10- 30 ur % Maskiner 5 - 15 ar G Byggnader & 10 ar Maskiner ( Sar
Figur 2: 2 Realkapitalets ålder inom industrin 1970 (procent).
också att en kommun som ligger utanför såväl det inre som allmänna stödområdet, nämligen Smedjebackens kommun, har ett realkapital inom industrin som är yngre än i någon av länets övriga kommuner, möjligen med bortseende från Mora.
Det är av sekretesskäl inte möjligt att göra regionala jämförelser av realkapitalets åldersfördelning inom sådana tunga industribranscher som främst finns representerade i Falun—Borlängeregionen. I figur 2: 3 jämförs emellertid verkstads- och träindustrins åldersstruktur i Falun— Borlängeregionen med motsvarande i länets tre övriga regioner samt Boråsregionen och Dalsland i Älvsborgs län. För verkstadsindustrin kan konstateras att de två sistnämnda regionerna har en något gynnsammare åldersstruktur än genomsnittet i Kopparbergs län. Av länets regioner är det endast Moraregionen som har en likvärdig eller kanske till och med något bättre åldersfördelning.
Detta gäller i stort sett också träindustrin. Skillnaden är här endast att Falun—Borlängeregionens situation vid en jämförelse förbättras och framför allt att Moraregionen i detta fall har ett odiskutabelt försprång framför övriga regioner. Inte minst beroende på den lokaliseringspolitiska stöd- och bidragsgivningen till åtskilliga sågverk och snickerier i regionen under de senaste åren uppgår här andelen realkapital yngre än 10 år till cirka två tredjedelar av det totala realkapitalet.
Den sammanfattade slutsatsen ur det regionalt sett relativt begränsade materialet om realkapitalets åldersfördelning är att Falun—Borlängeregio- nen inte uppvisar sådana särdrag som ger den ett överläge framför övriga undersökta regioner. Av regionerna i Kopparbergs län är det i stället snarast Moraregionen som har den gynnsammaste åldersstrukturen hos industrins realkapital.
!. Verkstadsindustri
BYGGNADER
MASKINER
. Falun-Borlänge” : Avesta " Ludvika _. Mora : Borås
' Dalsland
2. Träindustri
'I. 'I. 100 75 50 25 0 0 25 50 15 100
—/////// -//////////////// . _må' ....... _
Falun—Borlänge " ;. Avesta
Ludvika
%.: Mora _/////////553 Borås 3:2/A _///// A*:Ef Dalsland //////////-
% Byggnader 130 of Maskiner > 15 ar ' Byggnader 10— 30 r % Maskiner S-1Sgr CJ Byggnader ( 10 ar Maskiner 4 5 ar
Figur 2: 3 Realkapitalets ålder inom verkstads- och träindustrin 1970 (procent).
2.3 Något om industrins produktivitetsförhållanden
Genom de uppgifter om byggnads- och maskinkapitalets brandförsäk- ringsvärde och åldersfördelning som insamlats genom företagsenkäten finns möjligheter att göra vissa typer av skattningar av industrins produktivitetsförhållanden, som tidigare inte har varit möjliga. I före- liggande undersökning har vi utgått från en Cobb-Douglasfunktion av konventionell typ, men för att kunna utnyttja bl. a. uppgifterna om realkapitalets ålder gjort vissa förenklingar. Detta har skett genom att vi inte direkt skattat kapitalets produktivitet. Den konventionella Cobb- Douglasfunktionen har därför kunnat skrivas om så att vi antar att arbetsproduktiviteten är en funktion av kapitalintensiteten. Formellt kan detta samband i sin enklaste form skrivas som V/L = A (K/L)B
där V = förädlingsvärdet, L = arbetskraft, A = nivåkonstant, K = kapital (brandförsäkringsvärde) och B = kapitalintensitet.
Denna relation kan nu utvecklas så att det blir möjligt att ta hänsyn till olikheter i realkapitalets åldersstruktur. Om vi använder den klassindel- ning av kapitalet som redovisats i föregående avsnitt kan sambandet skrivas enligt följande:
V/L = A(K, mf” (Kg/L)B2(K3/L)B3
där Kl = kapital i den yngsta åldersklassen, K2 = kapital i mellanklassen och K3 = kapital i den äldsta åldersklassen, Bl, B; och 53 = kapitalelasticiteter i respektive åldersklasser.
De branscher som har studerats är verkstadsindustri och träindustrin. På grund av att materialet är begränsat i omfattning — 45 företag inom verkstadsindustrin och 42 företag inom träindustrin ingick i undersök— ningen — fanns inte möjlighet att samtidigt uppfylla önskemålen om homogena företag och homogena regioner. I valet mellan dessa sökte vi uppnå målsättningen om homogena företag. De studerade branscherna storleksfördelades därför på två klasser, medan någon fördelning av företagen på regioner i länet inte .ordes. Träindustrin indelades i företag med fler respektive färre än 40 anställda. För verkstadsindustrin sattes skiljelinjen vid 30 anställda.
Undersökningen ger vid handen att sambandet tycks vara svagt mellan kapitalintensitet och arbetsproduktivitet i de studerade branscherna. Endast för de större företagen inom träindustrin tycks ett mera påtagligt samband föreligga mellan de två variablerna. För denna grupp bestämdes determinationskoefficienten till 0,55, vilket innebär att 55 % av variatio- nen i förädlingsvärde per sysselsatt förklaras av variabeln kapital per sysselsatt. För de större träindustriföretagen syns det unga realkapitalet ha den särklassigt största betydelsen i produktionen. Kapitalelasticiteten för detta kapital mättes till 0,34, vilket således innebär att en ökning av kapitalintensiteten inom den yngsta åldersgruppen med en procent medför en ökning av arbetsproduktiviteten med 0,3 %.
De värden på kapitalelasticitetema som uppmättes för de större träföretagen antyder att den ekonomiska livslängden hos realkapitalet föga överstiger 10 år. Den mycket låga kapitalelasticiteten för det äldre realkapitalet pekar på att dessa kapitalårgångar av företagen ofta betraktas som reservkapital, som i första hand utnyttjas då det inte går att höja kapacitetsutnyttjandet av det nya realkapitalet. Företagen i den studerade storleksklassen utgörs till största delen av sågverk. Framförallt torde den tekniska utvecklingen inom denna bransch ha skett inom virkeshanteringen. Det förefaller mot denna bakgrund rimligt att anta att det gamla realkapitalet utgörs av sådant kapital som används i själva sågningsprocessen. På grund av förslitning kan det ha ersatts med nytt kapital, men det ger alltså troligen marginella ökningar i produktionen då kapacitetsutnyttjandet i övrigt är högt.
I en undersökning vid nationalekonomiska institutionen i Lund] uppmättes kapitalelasticiteten inom hela träindustrin i Hallands län till 0,32. Utan närmare kännedom om bransch- och storleksfördelningen hos träindustrin i Halland kan givetvis inga långtgående jämförelser göras med den grupp träindustriföretag som har studerats i Kopparbergs län. De ovan angivna värdena antyder emellertid att det inte föreligger någon anmärkningsvärd produktivitetsskillnad mellan träindustrin i Hallands och Kopparbergs län.
Beträffande de företagna produktivitetsmätningarna måste som fram-
' Bengt Nilsson, Produk- tionsbetingelser i Hallands län.
gått sammanfattningsvis sägas att de har gett få klara samband mellan kapitalintensitet och arbetsproduktivitet. Vi skall avslutningsvis i detta avsnitt nämna några tänkbara orsaker till detta förhållande. Vi bortser då från de brister som sammanhänger med att uppgiftslämnaren kan ha lämnat felaktiga eller otillräckligt grundade uppgifter.
För det första bör framhållas att vi inte har kunnat arbeta med tillräckligt snävt avgränsade regioner. Inte ens om vi kunnat göra en fördelning av materialet på länets A-regioner hade den mest lämpade indelningen kunnat uppnås. Problemet är att man inom en administrativt avgränsad region kan finna ett flertal homogena regioner. Sålunda finns, som framgått i föregående avsnitt, både expansiva och kontraktiva områden i t. ex. Falun—Borlänge A-region. På liknande sätt föreligger betydande skillnader i den regionala strukturen mellan å ena sidan Avesta och Ludvika och å andra sidan Mora A-region. Bland dessa skillnader kan nämnas att både Avesta och Ludvika A-region domineras av ett mindre antal stora företag under det att Moraregionen utmärks av små och medelstora företag. Mot denna bakgrund, och för att få ett statistiskt sett tillräckligt stort antal undersökningsenheter i varje region, framstår en regionindelning av samma typ som den av ERU i andra sammanhang tillämpade indelningen i H-regioner som eftersträvansvärd.
Förutom regionindelningen syns även branschindelningen ha påverkat säkerheten i de uppskattade produktivitetssambanden. Beroende på begränsningar i materialets omfattning har undersökningen inte kunnat genomföras på lägre nivå än näringsområde enligt svensk näringsgrens- indelning (SNI). Denna branschindelning innebär att branschhomogenite- ten för såväl verkstads- som träindustrin blir låg. Sålunda föreligger t. ex. avsevärda skillnader mellan sågverk och snickerier vad beträffar föräd- lingsgrad och kapitalintensitet. Liknande skillnader föreligger även inom verkstadsindustrin mellan metallvaru-, maskin- och elektroindustri- branscherna. Det är mot denna bakgrund troligt att de framräknade sambanden hade blivit större om vi hade haft möjlighet att arbeta med en större homogenitet inom de olika branscherna.
Slutligen bör erinras om att undersökningen är baserad på tvärsnitts- data. Detta kan ha påverkat skattningarna speciellt för de i träindustrin ingående sågverken. Anledningen är att en betydande del (30—35 %) av sågverkens timmerleveranser sker från skog som köpts på rot. Den kostnad som rotinköpen medför syns inte bli periodiserad, vilket innebär att ett Sågverks bokförda kostnader för råvaror och halvfabrikat kan variera ganska kraftigt över tiden.
2.4 Det kommunala realkapitalets kapacitetsutnyttjande
Ett effektivt utnyttjande av arbetskraft och kapital brukar anges som ett av de övergripande målen för den ekonomiska politiken. De studier som hittills utförts över de båda nämnda produktionsfaktorernas kapacitets- utnyttjande har främst inriktats mot sysselsättningsnivån och kapitalets utnyttjande inom industrin. Däremot har liknande undersökningar rörande det samhälleliga realkapitalet ägnats mindre utrymme. Under de
senaste åren har emellertid urbaniseringsprocessens verkningar på sam- hällskapitalet blivit föremål för ett ökat intresse i den regionalekono- miska forskningen. Frågan har här ställts om de starka befolknings- omflyttningarna sedan 1950-talet har lett fram till en från samhällseko- nomisk synpunkt ofördelaktig fördelning av realkapitalet genom ett ofullständigt kapacitetsutnyttjande i tillbakagående regioner och ett för hårt utnyttjande i befolkningsmässigt expansiva regioner.
I detta avsnitt görs mot bakgrund av den nyssnämnda frågeställningen ett försök att beräkna realkapitalets kapacitetsutnyttjande inom några sektorer i var och en av de sju kommunerna i Falun—Borlängeregionen. Det kommunala realkapitalets storlek har beräknats med hjälp av brandförsäkringsvärdena för de olika anläggningarna inom den kommu- nala sektorn. De framräknade värdena inom respektive sektorer har sedan ställts mot antalet i kommunen boende konsumenter av den aktuella servicen.
Ett problem av mätteknisk natur i detta sammanhang är svårigheten att avgränsa den kommunala sektorn. Det material som har kunnat insamlas gäller endast sådan-a objekt som är direkt kommunägda. Således faller de grenar av den kommunala sektorn som lyder under kommunala bolag, stiftelser etc. och som betraktas som självständiga juridiska personer utanför kartläggningen. Skillnader mellan kommuner vad gäller val av juridisk form för ägande av tillgångar kan därför medföra relativt stora variationer i registrerad kapitalvolym. Ett sätt att undgå denna svårighet är att utesluta de förvaltningsgrenar där den juridiska formen för ägandet varierar särskilt mycket mellan kommunerna. Med hänsyn till detta har föreliggande undersökning begränsats till att avse sektorerna grundskola och ålderdomshem.
Av kommunerna i Falun—Borlängeregionen har under perioden 1950—1970 samtliga kommuner utom Falun och Borlänge haft en folkminskning. Detta betyder självfallet inte att de fem randkommunerna från den kommunala verksamhetens synpunkt odiskutabelt kan betecknas som kontraktiva, lika litet som att de två huvudkommunerna utgör otvetydiga expansionsområden. Studerar man nämligen utvecklingen inom olika åldersintervall finner man att utvecklingen inom dessa kraftigt avviker från totalfolkmängdens förändringar. Sålunda har under den studerade tidsperioden endast Borlänge haft en ökning av antalet barn upp till 14 år medan antalet pensionärer har ökat kraftigt i samtliga kommuner. Se tabell 2.2.
I tabell 2.3 har realkapitalets storlek inom verksamhetsgrenarna grundskolor och ålderdomshem ställts i relation till elevantal respektive antal åldringar i kommunerna. De frågor som kan belysas genom en jämförelse mellan tabellerna 2.2 och 2.3 är följande. För det första: är realkapitalets värde per servicekonsument relativt sett högt i kommuner med kraftig minskning av antalet personer i aktuell åldersgrupp? Anledningen till ett sådant förhållande skulle vara att odelbarheter och bristande anpassningsbarhet hos de kommunala serviceinrättningarna förhindrar att dessa kan reduceras och omvandlas i takt med minskningen inom de åldersgrupper för vilka investeringarna en gång ägt rum. För det
Tabell 2.2 Befolkningsutvecklingen i kommunerna iFalun—Borlängeregionen med fördelning på åldersgrupper 1950—1970
Kommun Befolkn ingsförändring (procent) 0—14 år 65—wår O—wår
Falun — 2 56 1 2 Borlänge 27 7 7 36 Gagnef — 3 19 — 1 Säter —20 46 — 7 Vansbro —30 50 — l 6 Leksand —3 1 44 — l 3 Rättvik -—4 1 40 — 16
andra: är realkapitalets värde per servicekonsument relativt sett lågt i kommuner med betydande ökning av antalet personer i aktuell ålders- grupp? Tänkbara förklaringar till ett sådant förhållande skulle kunna vara att expansionen är förknippad med ökade finansiella svårigheter för kommunerna och tidsmässig eftersläpning av kommunala följdinveste- ringar.
Det framgår av tabellerna att Säters, Vansbro, Leksands och Rättviks kommuner har jämförelsevis mycket kapital per elev i grundskolan. Samtidigt har dessa kommuneL en förhållandevis stark tillbakagång inom de yngre åldersgrupperna. Borlänge kommun, som däremot haft en positiv utveckling av antalet barn och ungdomar, visar ett lågt värde på kapital per elev. Falun är den enda kommun för vilken de ovan formulerade hypoteserna inte stämmer överens för grundskolans vidkom- mande. Betydligt mindre variationer mellan kommunerna visar ålder- domshemmens realkapital per pensionär. Befolkningsutvecklingen i de aktuella åldrarna har också varit relativt likartad i samtliga undersökta kommuner.
De angivna siffrorna antyder att avsevärda skillnader föreligger mellan kommunerna i fråga om realkapitalets utnyttjande. Speciellt gäller detta det obligatoriska skolväsendet. Det bör dock uppmärksammas att även
Tabell 2.3 Det kommunala realkapitalet per servicekonsument inom grundskola och ålderdomshem i kommunerna i Falun—Borlängeregionen
Kommun Grundskola Ålderdomshem
Kapital Antal Kap.] Kapital Antal Kap./pen- tkr. inv. elev tkr. inv. sionär 7—16 år kr. 65—w år kr.
Falun 83 292 6 205 13 423 18 290 5 227 3 499 Borlänge 48 776 6 172 7 903 — = — Gagnef 9 393 1 120 8 387 4 990 1 166 4 280 Säter 17 873 1395 12812 4463 1412 3161 Vansbro 13 038 1 192 10 938 2 222 1487 1494 Leksand 21 107 1 580 17 707 6 682 2 176 3 071 Rättvik 16132 1256 12 844 5 710 1383 4129
andra faktorer än skillnader i kapacitetsutnyttjande kan förklara skilj- aktigheter i realkapitalets storlek per konsument. En gles bebyggelse— struktur med många tätorter kan t. ex. framtvinga ett skolbyggande som i lägre grad medger ett tillvaratagande av stordriftsfördelar, och som därför leder till större realkapitalanvändning. Inom vissa gränser kan också skillnader i realkapitalvolym förklaras av skillnader i standard. Det är också högst tänkbart att variationerna i kapital per elev har påverkats av hur stora möjligheter kommunerna har haft att anpassa redan gjorda skolinvesteringar till de ändrade förhållandena i samband med övergången till grundskolan under 1960-talet.
Det bör betonas att ett lågt kapacitetsutnyttjande kan innebära en högre standard och större möjligheter till alternativa användningar av realkapitalet. Kanske kan det till och med ifrågasättas om inte ett måttligt kapacitetsutnyttjande ibland ställer sig fördelaktigare från samhällelig välfärdssynpunkt än ett utnyttjande som innebär att samtliga resurser tas i maximalt anspråk. Slutsatser utifrån det presenterade materialet angående rationaliteten i realkapitalets användning bör mot denna bakgrund dras med varsamhet.
3 Varumarknader och spridningseffekter
3.1 Industrins försäljningsmarknader
De företag i Kopparbergs län som ingick i leveransenkäten svarar enligt enkätsvaren för ett sammanlagt försäljningsvärde på drygt 4 miljarder kronor år 1970. Härav härrör inte mindre än 46 % från företag inom Falun—Borlängeregionen medan enkätföretagen i Avesta-, Ludvika- och Moraregionen svarar för 26, 20 respektive 8 % av det totala försäljnings- värdet. Den starka dominansen av tung råvarubaserad industri i länets södra och mellersta delar avspeglar sig i de olika branschernas försälj- ningsbelopp. Således svarar stål- och pappersindustrin iFalun—Borlänge- regionen för ett försäljningsvärde om över en miljard kronor eller mer än hälften av regionens samlade försäljning. Försäljningsvärdet för stålindu- strin i Avestaregionen är närmare 900 miljoner kronor. Branschensidig- heten i sistnämnda region belyses av att fyra femtedelar av hela produktionen i regionen härrör från stålindustrin. Hela försäljningsvärdet hos länets verkstads- och träindustri understiger om än knappt försälj— ningen från Falun—Borlängeregionens stål- och pappersindustri.
Den exakta regionala fördelningen av de specificerade försäljnings- beloppen från industrin i Falun—Borlängeregionen framgår i figur 3: 1. I denna har försäljningarna fördelats i ett koordinatsystem med rutor om 2 x 2 mil, varvid i varje ruta redovisas summan av företagens försäljningar i rutområdet. Av figuren framgår att försäljningen från industriföretagen i Falun—Borlängeregionen i mycket stor utsträckning är inriktad mot dels den lokala marknaden dels de tre storstadsregionerna. Cirka två tredje- delar av den totala inhemska försäljningen från Falun—Borlängeregionens industri är inriktad mot dessa områden. Enbart Stockholmsregionen
Figur 3:I Falun —Borlänge A-region. Industrins varu- försäljning år 1970 milj kr. Försäljning till utlandet: 365 milj kr.
FI | ! f_T_'| I' | | l I | | | T_l | | | I |__|" '|' | | l ! T_1 _ FALUN - BORLÄNGE A - REGION —, _ _ Industrms vuru'a'rlaljmng 1970 ' Mn, kr ' MODE ** ' , _ _ " 7500: . 7400" ,' ,-' " _ . . "4 i ...i: 7300_ _ ; ] t *- : noot 7100" ' """" _, :! —,——r—,—Tj—1- .- J_l_.l__L..l_ , O - & rooo
r—I—H—v—llli
6900
6800 Farsaljning till utlandet 365 lm!) kr
6700
6600
6500
VIT_V_I_V_Tl|—T—T_T_T_V||1_I_I_I_I_TTIII
6400
6300
6200
.L_|_|_LLL_L_1_lllL_|_|_L_J|||__|_l_L|lL.L_|_LJ|ll.|_L_J||L—Lll|il.l_.l_l
6100
0 O O O O 0 a a % a s s %
mottar cirka 20 % av försäljningen från Falun—Borlängeregionen, vilket är endast obetydligt mindre än denna region samlade försäljning i hela Kopparbergs län. Inriktningen mot Mälardalen och mellersta Sveriges ostkust är i övrigt påtaglig. En ytterst obetydlig del av industriförsälj- ningen från Falun—Borlängeregionen går mot Norrland eller det lokalise- ringspolitiska stödområdet.
Falun - : . lör-ge
Figur 3:2 A—regionerna iKopparbergs län. Indu- strins varu försäljning år 1970. Procentuell för- delning på län. I varje ruta anges den pro- centuella andelen av en A- regions totala inhemska försäljning iresp. län.
Särskilt järn- och stålindustrin, men även branscher som verkstadsindu- stri och träindustri har en klart starkare inriktning av försäljningen mot storstadsregionerna och övriga delar av landet än mot den lokala marknaden. Främst de råvarubaserade branscherna gruv- och cementvaru- industri samt den naturligen lokalt inriktade livsmedelsindustrin försäljer sina produkter inom Falun—Borlängeregionen. Den utan jämförelse mest exportinriktade industribranschen i Falun—Borlängeregionen är pappers- industrin, vars försäljning till mer än 60 % skeri utlandet. Stålindustrin är däremot till alldeles övervägande del inriktad mot den nationella marknaden.
Ett förhållande som bör uppmärksammas är att storstadsregionerna möjligen har getts en något överbetonad roll i företagens enkätsvar. Orsaken härtill är att företagen i sina svar utgått från fakturorna över sina
Figur 33 Kopparbergs län. Industrins försäljning inom landet är ]9 70 (procent.) Värden__( 0,5 % anges med I Ovriga vården är avrundade till närmaste heltal
7000
6900
6.00
6700
6500
6300
6200
6100
% å å å % å &
försäljningar och inköp. Genom att fakturorna i vissa fall har ställts på agenter och försäljningsbolag eller kundernas och leverantörernas huvud- kontor, medan de faktiska varuströmmarna gått i annan riktning, kan en viss överskattning av varuströmmarnas storlek ha skett till och från centra för företagens administrativa funktioner. I första hand överbetonas då
omfattningen av varuströmmarna till och från storstadsregionerna, och i synnerhet Stockholmsregionen. Företagna kontrollundersökningar av stickprovskaraktär visar dock att den angivna felkällan inte är av sådan betydelse att de ovan relaterade undersökningsresultaten på något anörande sätt rubbas.
Vid en jämförelse mellan de fyra A-regionerna i Kopparbergs län framgår att Avesta- och Ludvikaregionen har en avsevärt starkare exportinriktning än Falun—Borlänge- och Moraregionen. Sålunda expor- teras mellan 40 och 50 % av produktionen i de två förstnämnda regionerna, medan motsvarande exportandelar i var och en av de båda senare regionerna är cirka 17 %. Dessa stora skillnader förklaras främst av den utpräglade exportinriktningen hos storföretagen inom Avestaregio- nens stålindustri och Ludvikaregionens verkstadsindustri samt den starka hemmamarknadsdominansen hos dels Falun—Borlängeregionens stålindu- stri dels denna regions och Moraregionens verkstads- och träindustri.
Fördelningen av de fyra A-regionernas försäljning inom landet framgår i figur 3: 2 där de olika länens andelar av respektive regioners försäljning redovisas. Den relativt starka lokala inriktningen av försäljningen från industriföretagen i de mellersta och norra delarna av Kopparbergs län framgår klart. Vidare kan noteras den genomgående starka försäljnings- inriktningen mot Stockholmsregionen, där Moraregionen främst på grund av sin verkstadsindustri har den största försäljningsandelen. Av Ludvika- regionens inhemska försäljning svarar Västeråsområdet och övriga delar av Västmanlands län för hela 40 %. För samtliga regioner i Kopparbergs län kan registreras en mycket låg försäljningsandel i skogslänen, bortsett från det egna länet samt Värmlands och Gävleborgs län. Jämtlands län har överhuvudtaget inga kunder av större betydelse till företag i Kopparbergs län. Genomgående är i stället den starka inriktningen mot Mellansverige och storstadsregionerna. Detta framgår också av figur 3: 3, där varuförsäljningen från hela länets industri finns regionalt fördelad.
3.2 Industrins inköpsmarknader
De totala inköpen av råvaror och halvfabrikat hos enkätföretagen i Kopparbergs län belöper sig Värdemässigt till 1,9 miljarder kronor. Motsvarande försäljningsvärde är drygt 4 miljarder kronor. En mycket ansenlig vidareförädling kan alltså sägas äga rum inom länets industri.
På samma sätt som i föregående avsnitt redovisas i figur 3:4 den regionala fördelningen av inköpen hos enkätföretagen i Falun—Borlänge- _regionen. Av figuren kan utläsas att de lokala inköpen intar en mycket framträdande plats. Medan den i och för sig betydande lokala försälj- ningsandelen uppgår till 14 % är motsvarande lokala inköpsandel cirka 22 %. I runt tal en tredjedel av det samlade inköpsvärdet för råvaror och halvfabrikat hos enkätföretagen i Falun—Borlängeregionen härrör från leveransströmmar inom Kopparbergs län. Inköpen från storstadsregioner- na är däremot av betydligt mindre omfattning än försäljningarna till dessa regioner, även om också inköpsandelen är hög. Påfallande är i övrigt de stora inköpen från Gästrikland och norra Uppland, till stor del orsakade
rl—Hilirw—r-WHIIIVIr—v—iuiiuiiuiwr—
FALUN-BORLÄNGE Å-REGION lndullrlns Inkan av råvaror od! Mlvlubrlkut IS?!)
7600 nu, kr
Illlll
.it—LJ...L_AI||
7500
7100
7300
7200
iiiiirrrvrilivrv
7000
6900
6000
Inkan han utlandet 175 milj kr
6700
6600
6400
6300
lllllllll|llllll__L_ll_JlL_.L—1_L_Jll_llllll|llllll lmol'llullwlllillll
Figur 3 :4 Falun _Borlänge A-region. Industrins inköp "” av råvaror och halvfabrikat "”"" år 1970 milj kr.
Inköp från utlandet: ”'” 8 o 8 o o o o I 75 milj kr. : 3 : S S 8 5
av internleveranser mellan Stora Kopparbergs arbetsställen. De mellersta och norra skogslänen har överhuvudtaget inga registrerade försäljningar till företag i Falun—Borlängeregionen.
Den starka lokala inriktningen av Falun—Borlängeregionens industri- inköp sammanhänger huvudsakligen med att regionens näringsliv domine- ras av sådana råvarubaserade branscher som järn— och stålverk, pappers- industri och träindustri. Värdet av dessa tre branschers inköp inom Kopparbergs län uppgår till 25 %, 47 % och 62 % av de totala inköpen hos respektive bransch. Levererande branscher är när det gäller järn- och
Figur 3.'5 A-regionernai Kopparbergs län. Indu-
4' strins inköp av råvaror gat och halvfabrikat år 1970. ProcentueII fördelning på län. I varje ruta anges den pro-
centuella andelen av en
A-regions totala inhemska 0 mot.. inköp av råvaror och halv- fabrikat i resp. län.
stålverken givetvis i första hand gruvindustrin i länets södra och mellersta delar, när det gäller de två övriga branscherna till alldeles övervägande del den naturligen starkt lokalt inriktade skogsindustrin. Det kan också påpekas att inte mindre än en tredjedel av verkstadsindustrins inköp av råvaror och halvfabrikat i Falun—Borlängeregionen sker lokalt. En ganska stark koppling till regionens stålindustri kan här noteras.
Tidigare visades att industrin i Avesta— och Ludvikaregionen har en avsevärt starkare exportinriktning än industrin i länets båda övriga regioner. Samma förhållande gäller importbenägenheten, om än inte i lika utpräglad grad. Falun—Borlänge- och Moraregionens lägre importandel förklaras främst av att näringslivet i dessa regioner i så hög grad är uppbyggt kring den skogliga råvaran. Moraregionens importandel är med
08—
SN—
mmmmmmwmmm
Figur 3:6 Kopparbergs län Industrins inköp av råvaror och halvfabrikat inom lan- Värden ( 0,5 % anges med 478 Fyra länsstudier det år 1970. (Procent. )
I Ovriga varden ar avrun- dade till närmaste heltal.
anledning härav, men också på grund av den blygsamma importen av råvaror till regionens verkstadsindustri, endast cirka 7 %. Motsvarande värde för Falun—Borlängeregionen är 17 %. Avestaregionens höga värde om 30 % förklaras ånyo av den starka utlandsinriktningen hos regionens dominerande stålindustri. Vid en jämförelse mellan de inhemska inköpens regionala fördelningi de fyra regionerna (se figur 3: 5) framgår för det första mycket klart de stora skillnader i lokala inköpsandelar som ovan påpekats. För samtliga regioner gäller att den alldeles övervägande delen av industrins råvaror och halvfabrikat hämtas inom länet, i angränsande mellansvenska län eller storstadslänen. Påfallande är de stora varuleveransema från östra Mellan- sverige till Kopparbergs län. Länsgruppen Stockholms, Uppsala, Söder- manlands, Västmanlands och Gävleborgs län svarar sålunda för 46 % av totala inhemska försäljningen till enkätföretagen i Falun—Borlängeregio- nen, 55 % till företagen i Ludvikaregionen och hela 85 % till företageni Avestaregionen. Av länen norr om Kopparbergs län går varuströmmar från Västernorrlands län till Ludvika- och Avestaregionen samt från Västerbottens län till Moraregionen. Även om försäljningen norrut från Kopparbergs län kan sägas vara av något större omfattning än varuström- marna i motsatt riktning — jämför figur 3: 3 med figur 3: 6 — är varuutbytet mellan Dalarna och norra Sverige generellt sett av ytterst ringa omfattning. En undersökning1 rörande köp och försäljning av företagsservice i länet förstärker intrycket av starkt beroendeförhållande mellan Dalarna och Stockholmsregionen. Det kan sålunda nämnas att Falun—Borlänge för närvarande överflyglas av Stockholm som centrum för serviceleveran- ser till länets företag. Som framgår av tabell 3.1 hämtar industriföretagen i Avesta-, Ludvika- och Moraregionen en avsevärt större del av sin service från Stockholm än från Falun—Borlänge. Inte ens industriföretagen inom den egna regionen vänder sig i påfallande större utsträckning till den egna centralorten än till Stockholm vid sina serviceinköp. Särskilt leverantörer av försäljningsteknisk service är koncentrerade till Stockholm. Leveran- törer inom länet av sådan service utgörs av några fotoaffärer, tryckerier ] MWeibull, Inköp och och reklamföretag. Huvuddelen av de mer kvalificerade reklam- och försäljning av rön”?" .. .. . . .. . servrce ] Kopparbergs lan annonsarbetena utfors av foretag 1 Stockholm. Vidare utfors praktiskt 1970. Falun 1973 taget all automatisk databehandling utom länet. (stencil).-
Tabell 3.1 Industrins serviceinköp från Falun—Borlänge centralort och Stockholm år 1970 Region Inköp från Falun—Borlänge Inköp från Stockholm Kr. (1 OOO-tal) Antal le- Kr. (1 OOO-tal) Antal le- verantörer verantörer
Falun—Borlänge 7 070 134 6 700 72 Avesta 60 5 63 0 1 8 Ludvika 30 3 250 14 Mora 320 18 1 220 34
3 .3 Lokala underleveran törssjystem
Som ovan nämnts sker huvuddelen av de lokala leveranserna i Falun— Borlängeregionen genom försäljning från de stora råvarubaserade närings— grenarna till förädlande branscher som sågverks- och övrig träindustri, pappersindustri samt järn- och stålverk. Därutöver kan nämnas att de lokala transaktionerna inom branschgruppen övrig träindustri är relativt betydande i Falun—Borlängeregionen. Sålunda är ett tiotal snickeriföre— tag i regionen knutna till varandra via leveranser, som totalt uppgår till cirka 3,5 miljoner kronor. Som jämförelse kan nämnas att varuutbytet mellan regionens verkstadsföretag belöper sig till 1,6 miljoner kronor. Det i Skellefteåundersökningen konstaterade förhållandet att lokala underleveranser är vanligare inom verkstadsindustrin än inom övriga branscher gäller sålunda inte Falun—Borlängeregionen, där träindustrin är något mer sammanflätad. En förklaring till detta förhållande kan vara att snickerierna i Falun—Borlängeregionen har ett tämligen likartat produkt- sortiment, vilket underlättar ett utbyte.
Omfattningen av de lokala underleveranserna kan åskådliggöras genom omräkning av transaktionernas värde till det antal sysselsatta som är direkt berörda av leveranserna. Härvid måste förutsättas linjära samband
Tabell 3.2 Antal sysselsatta genom lokala underleveranser i olika regioner med fördelning på levererande och inköpande företags bransch och storlek 1970
____________—____—_______._—_———_—-
Fördelningsgrund Bransch Falun— Avesta Ludvika Mora Skellefteå storleksgrupp Borlänge __________________________ Fördelning på levererande Sågverk 19 23 2 6 47 företags bransch Övrig träindustri 5 3 0 0 0 14 Järn- 0. stålverk 33 22 7 0 0 Verkstadsindustri 95 2 28 26 216 Övrig industri 137 2 45 33 86 Summa 335 49 82 65 363 Fördelning på inköpande Sågverk 6 13 2 5 12 företags bransch Övrig träindustri 74 O 0 5 46 Järn- o. stålverk 116 23 2 0 0 Verkstadsindustri 51 l 1 25 19 101 Övrig industri 88 2 5 3 36 204 Summa 335 49 82 65 363 Fördelning på levererande l 1— 20 sysselsatta 31 1 2 9 69 företags storlek 21 —50 sysselsatta 79 3 36 21 125 51—100 sysselsatta 7 3 23 8 28 85 > 100 sysselsatta 152 22 36 7 84 Summa 335 49 82 65 363 Fördelning på inköpande 1 1—20 sysselsatta 35 0 2 18 2 företags storlek 21 —50 sysselsatta 14 0 0 30 16 51—100 sysselsatta 13 13 16 1 49 > 100 sysselsatta 274 36 64 16 296
___—___—
Summa 335 49 82 65 363
___________________—-_—_-_-———
mellan företagens omsättning och antal sysselsatta. ] tabell 3.2 redovisas de lokala underleveransernas omfattning med detta mått. I tabellen har en fördelning uppskattats efter såväl levererande som inköpande företags bransch och storlek.
Skellefteåregionen har en jämförelsevis hög andel sysselsatta som berörs av lokala leveranser. Cirka 8 % av de anställda inom den övriga tillverkningsindustrin i Skellefteåregionen kan uppskattas för sin syssel- sättning vara direkt beroende av sex företag i regionen. Som jämförelse kan nämnas att andelen industrisysselsatta genom lokala leveranser i Falun—Borlängeregionen uppgår till cirka 2,7 %. I Avesta-, Ludvika- och Moraregionen är motsvarande siffror 1,0, 1,2 och 2,3 %.
Av stor betydelse är enligt Skellefteåundersökningen Bolidenbolagets omfattande lokala inköp från verkstadsindustrin. Bindningar av riktigt denna omfattning finns inte till storföretag i Kopparbergs län. Man kan dock konstatera en relativt stor betydelse för Elementhus och flera av Stora Kopparbergs arbetsställen — speciellt Domnarvets Jernverk -— som inköpande parter i Falun—Borlängeregionens lokala underleverantörs- system.
För Ludvikaregionen kan påpekas att cirka två tredjedelar av de arbetstillfällen som sammanhänger med lokala underleveranser skapas genom gruvindustrins inköp inom regionen. De lokala underleveranserna i Avestaregionen domineras av strömmar till och från regionens stålindustri och sågverk. I Moraregionen kan förutom underleveranserna inom verkstadsindustrin noteras betydande samband mellan ett flertal skinn- företag å ena sidan och ett garveri å den andra. Däremot förekommer få samband mellan de olika tillverkarna av färdiga skin'nvaror i regionen. Skinnvarutillverkningens hantverksbetonade karaktär är sannolikt orsa- ken till att inga bindningar i form av legotillverkning har uppkommit mellan företagen.
Som vidare framgår av tabell 3.2 skapas de största lokala sysselsätt- ningseffekterna i allmänhet genom de större företagens inköp och försäljning. I Skellefteåregionen finns en tendens till lokala underleveran- ser från medelstora till större företag, medan i Falun—Borlängeregionen såväl levererande som inköpande företag oftast tillhör den största storleksgruppen. De lokala sysselsättningseffekterna i Moraregionen skapas däremot huvudsakligen genom leveranser från medelstora till något mindre företag. Den allmänna tendensen i det studerade materialet är dock otvetydigt att storföretagens inköp på den lokala marknaden är av långt större betydelse än övriga lokala inköp.
3.4 Direkta spridningseffekter vid lokala produktionsförändringar
Med kännedom om den regionala fördelningen av industrins försäljning och inköp av varor finns möjlighet att bedöma de samlade regionala effekterna vid produktionsförändringar inom olika branscher och regio- ner i Kopparbergs län. Vi studerar i detta avsnitt endast de effekter som direkt uppstår genom ökade underleveranser till den bransch där den initiala omsättningsförändringen sker. Storleken av de effekter som
uppstår hos underleverantörer i andra eller senare led beräknas således ej, men tas upp till behandling i följande avsnitt.
Vi förutsätter i vår modell att företagen efter en omsättningsföränd- ring utnyttjar tidigare underleverantörer i samma proportioner som före förändringen. Vidare förutsätts att en omsättningsförändring kan ske inom kapacitetstaket hos studerad bransch. De leveranser som inte särskilt specificerats i företagens enkätsvar tänks fördelade på regioner i samma proportioner som de specificerade leveranserna. Företagens försäljnings- och inköpsvärde tänks stå i ett konstant förhållande till varandra på kort sikt i varje bransch. Detta antagande implicerar att inga lagerförändringar sker eller att förhållandet mellan färdigvaru- och råvarulagrets värde är oförändrat. Spridningseffekten erhålls med dessa antaganden som kvoten mellan inköps- och försäljningsvärdet i respektive studerad bransch.
Låt oss inleda studierna av de direkta spridningseffekterna genom att jämföra effekterna vid en omsättningsökning på 10 % inom olika branscher i Falun—Borlängeregionen. En sådan ökning kan tänkas ske genom t. ex. intensifiering av den lokaliseringspolitiska stödverksamheten i branschen. Ur de insamlade uppgifterna om företagens kapacitets- utnyttjande kan utläsas att en lO-procentig omsättningsökning i allmän- het ligger inom gränsen för fullt kapacitetsutnyttjande, varför antagandet kan betecknas som i stort sett realistiskt.
Den omedelbara omsättningsförändring som uppstår i de olika studerade branscherna vid det angivna antagandet redovisas i tabell 3.3. I tabellen framgår också hur de direkta spridningseffekterna till följd av omsättningsförändringen fördelar sig på olika regioner genom ökade leveranser till den studerade branschen i Falun—Borlängeregionen. Järn— och stålindustrins dominans i regionen belyses av att en lO-procentig omsättningsökning inom denna bransch skulle ge upphov till spridnings- effekter på totalt 43,5 miljoner kronor, vilket är mer än spridningseffek- terna för samtliga övriga branscher sammantagna. Verkstads- och träindustrin skulle tillsammans skapa spridningseffekter av ungefär
Tabell 3.3 Direkta spridningseffekter i skilda regioner vid en omsättningsökning på 10 procent inom olika branscher i Falun—Borlänge A-region 1970
___—___—
Industribransch Ursprung- Spridningseffekt milj. kr. lig oms.- .ökning Egen Övriga Storstads- Övriga Utlan- Totalt region länet regioner landet det
Textil- o. beklädnad 4,9 — - 0,2 1,0 0,7 1,9 Sko- och läder 0,8 — - — 0,2 0,2 0,4 Trä 23 ,6 3,7 1,3 1,2 1,8 — 8,0 Massa- o. papper 30,3 6,0 0,3 0,9 4,0 2,0 13,2 Kemisk 5 ,8 0,1 — 0,6 0,6 0,9 2,2 Järn-o. stål 80,4 1,8 8,9 7,7 14,2 10,9 43,5 Verkstad 14,5 2,2 0,2 1,9 1,9 0,6 6,8 ___________________ Summa 160,3 13,8 10,7 12,5 23,7 15,3 76,0 _______________—._——_——-
samma omfattning som regionens två pappersbruk, eller en tredjedel av Domnarvets spridningseffekter.
Av tabellen framgår vidare att de spridningseffekter som uppstår genom trä- och pappersindustrins ökade inköp från skogsindustrin är av stor betydelse på den lokala marknaden. Inte mindre än omkring två tredjedelar av de samlade lokala spridningseffekterna uppstår genom ökad efterfrågan på skogsråvara. Spridningseffekterna inom länet uppstår huvudsakligen genom Domnarvets råvaruinköp. Detta företag har också en dominerande ställning som upphov till spridningseffekter i storstads- regionerna och landet i övrigt samt i utlandet. I övrigt kan noteras att spridningseffekterna för alla branscher sammanräknade är större i utlandet än inom Falun—Borlängeregionen och i det närmaste lika betydande i övriga länet och i storstadsregionerna.
Ur den nu kommenterade tabellen framgår inte direkt hur spridnings- effekterna vid en omsättningsförändring inom en bransch fördelar sig på olika sektorer. Av sekretesskäl är det inte möjligt att redovisa en sådan fördelning för den dominerande tunga industrin i Falun—Borlängeregio- nen. I tabell 3.4 redovisas emellertid verkstads- och träindustrins spridningseffekter med fördelning på branscher och regioner. Här kan särskilt noteras verkstadsindustrins relativt starka samband med regionens stålverk och träindustrins lokala beroende av skogsbruket. Som delvis framgått i tidigare avsnitt avger båda de studerade branscherna ganska betydande lokala spridningseffekter inom sina respektive branscher. Påtagliga är också verkstadsindustrins starka påverkan på partihandeln i storstadsregionerna, i första hand Stockholm. Överhuvudtaget mottar handeln betydande spridningseffekter från såväl verkstads- som träföre- tagen i Falun—Borlängeregionen.
Tabell 3.4 Direkta spridningseffekter i skilda branscher och regioner vid en godtycklig omsättningsförändring inom verkstads- och träindustrin i Falun— Borlänge A-region 1970
Bransch Bransch Spridningseffekt, procent av ursprunglig om sättnings- med ur- där sprid- förändring
spru ng- nings- _
lig oms.- effekt in- Egen Övriga Stor- Övriga Utlan- Totalt förändr. träffar region länet stads- landet det region
Verk- Handel 4 0 1 1 1 — 16 stad Järn- o. stål 6 2 — 7 — 15 Verkstad 4 — 2 4 — 10 Övriga 1 — — 1 — 2 Summa 15 2 13 1 3 4 47
Trä Skogsbruk 7 5 -— 2 — 14 Handel 4 1 4 1 — 10 Trä 4 l — 2 — 7 Ovriga 1 — — 2 —— 3 Summa 16 7 4 7 — 34
Tabell 3.5 Direkta spridningseffekter i skilda branscher och regioner vid en lO-procentig total omsättningsökning inom industrin i Falun—Borlänge A-region 1970
Bransch Fördelning av direkt Spridningseffekt (procent) Egen Övriga Stor- Övriga Totalt region länet stads- landet
region
Skogsbruk 12 2 — 1 15
Gruv — 15 — — 15
Trä 2 1 — 1 4
Massa- o. papp er _ — — 5 5 Jord- o. sten 3 — —— — 3 Järn- o. stål 2 — — 25 27
Verkstad l — 1 l 3 El-, gas- o. vattenverk — — 5 — 5 Handel 3 — 14 2 19
Övriga —— — — 4 4
Su mma 23 18 20 3 9 100
Den redovisning som ovan gjorts över olika industribranschers direkta spridningseffekter och dessas fördelning på regioner och branscher kompletteras i tabell 3.5 där effekterna av en lO-procentig total omsättningsökning inom Falun—Borlängeregionens industri kan studeras. Samtliga branscher i regionen antas härvid samtidigt få en omsättnings- ökning av angiven storlek. I tabellen redovisas hur olika branscher påverkas vid en sådan total förändring och inte, som i tabell 3.3, vilka effekter de var och en för sig ger upphov till.
Vad som särskilt bör uppmärksammas i tabell 3.5 är den starka inriktningen mot rävaruinköp på den lokala marknaden hos Falun— Borlängeregionens industri. Av industrins totala inköp i egen region och i övriga länet härrör inte mindre än 73 % från de råvarubundna sektorerna skogsbruk, gruvindustri och jord- och stenindustri. Vid inköp av mer förädlade produkter tvingas företagen i reg'onen däremot i mycket stor utsträckning att söka sig utanför den egna regionen och även det egna länet. I huvudsak är det endast Falun—Borlängeregionens träindustri som är utbyggd i sådan utsträckning att den kan tillgodose merparten av behovet av halvfabrikat för regionens och länets industri. Alla övriga industribranscher i regionen har en produktionsinriktning som endast i mindre grad medger leveranser av förädlade produkter till länets egen industri.
3.5 Direkt och indirekt påverkan på underleverantörssystemet
Vi övergår nu till att studera de enskilda enkätföretagens direkta och indirekta spridningseffekter lokalt och i stödområdet enligt den metod som utnyttjats vid undersökningen av Skellefteåregionen (se särskild bilaga av Fredriksson/Lindmark). Endast de av företagen specificerade leveranserna ingår i denna undersökning. Som nämnts består de indirekta
effekterna av sådana produktionsförändringar som sekundärt uppstår på den lokala marknaden via kopplingar mellan enkätföretag. Även om dessa effekter enligt gjorda beräkningar inte överstiger fem procent av de samlade lokala spridningseffekterna är de självfallet av intresse, särskilt vid studium av enskilda företags förhållanden.
Av de i undersökningen ingående 105 företagen i Falun—Borlänge- regionen ger 53 inga som helst spridningseffekter till den lokala tillverkningsindustrin. Ungefär hälften av företagen är alltså på något sätt sammankopplade med andra företag i regionen. Endast ett tiotal av Falun—Borlängeregionens företag saknar förbindelser med företag inom länet eller det allmänna stödområdet. Samtliga företag som använder skogsråvara i sin produktion gör någon form av inköp inom stödområdet. Av branscherna avger sågverken i allmänhet de utan jämförelse största lokala spridningseffekterna, beroende på skogsinköp som till övervägande delen görs inom länet. I det närmaste tre företag av fyra inom snickeribranschen och den övriga träindustrin avger spridningseffekteri länet av sådan storleksordning att de överstiger 10% av ursprunglig omsättningsförändring. Inom verkstadsindustrin uppnås samma effekt för hälften av företagen. Textilföretagens lokala spridningseffekter är genom- snittligt avsevärt lägre. De två största sysselsättningsmässigt ganska betydande textilföretagen i Falun—Borlängeregionen har överhuvudtaget inga leverantörer i Kopparbergs län.
Vid en jämförelse mellan länets fyra A-regioner (se tabell 3.6) framgår att Falun—Borlänge- och Moraregionen har flest företag som ger upphov till kraftiga spridningseffekter i länet. Av de 24 företag i dessa regioner som avger större spridningseffekter i länet än 25 % av den ursprungliga omsättningsförändringen är inte mindre än hälften sågverk. Det kan självfallet diskuteras om de framräknade spridningseffekterna till skogs- ägare är realistiska med hänsyn till att alternativa avsättningsmöjligheter i regel finns för skog. Det är sannolikt mer befogat att förutsätta kraftiga spridningseffekter till skogsägare inom mindre gynnsamma avsättnings- områden som Moraregionen än i andra områden. Detsamma torde gälla vid låg allmän efterfrågan på skogsråvara jämfört med en situation då högkonjunktur råder inom branschen.
Om vi söker konkretisera de angivna spridningseffekterna kan vi som exempel anta att en statlig upphandling på 10 miljoner kronor äger rum
Tabell 3.6 Antal företag i olika regioner efter spridningseffekter (direkta och indirekta) i Kopparbergs län 1970
Region Spridningseffekter i Kopparbergs län (procent) Totalt antal 0 1—5 6—10 11—25 26—50 51—100 företag
Falun—Borlänge 15 25 14 37 12 2 105 Avesta 10 6 1 3 0 0 20 Ludvika 2 7 4 6 2 0 21 Mora 18 12 6 14 7 3 60
Hela länet 45 50 25 60 21 5 206
inom olika branscher i Falun—Borlängeregionen. Om vi därvid inkluderar företagens spridningseffekter till skogsägare visar det sig att den statliga upphandlingen ger det bästa resultatet för länet och stödområdet om den företas hos regionens pappersbruk och sågverk. Den totala spridnings- effekten i stödområdet skulle för var och en av dessa två branscher uppgå till drygt 2 miljoner kronor. Om man däremot bortser från skogsinköpen skulle i första hand snickerifabrikema men även verkstadsindustrin ge upphov till de största spridningseffekterna i länet och stödområdet. Om man enbart ser till återverkningarna på företagi Falun—Borlängeregionen skulle den största effekten uppstå om stödet gavs till företag inom snickeribranschen. Den direkta och indirekta spridningseffekten i regio- nen vid stöd till denna bransch skulle uppgå till knappt 1,5 miljoner kronor.
Väljer man ut de två branscherna verkstadsindustri och sågverk och jämför länets A-regioner med avseende på deras förmåga att alstra spridningseffekter inom stödområdet framgår följande (se figur 3z7). Den utan jämförelse kraftigaste effekten skulle, med de reservationer som ovan har angivits, uppstå om den statliga stödbeställningen gjordes hos Moraregionens sågverksindustri. Spridningseffekten i stödområdet skulle i detta fall uppgå till över 4 miljoner kronor, vilket är mer än om t. ex. motsvarande beställning gordes hos verkstadsindustrin inom var och en av länets fyra regioner. Särskilt verkstadsindustrin i Mora- och Ludvika- regionen skulle sprida relativt blygsamma effekter inom stödområdet. Det förefaller överhuvudtaget som om expansivt verkande insatser inom den träförädlade industrin i områden med överskott på råvara skulle ha den bästa lokaliseringspolitiska effekten.
Sett ur de enskilda företagens synvinkel kan självfallet de nu beskrivna spridningseffekterna ha mycket skiftande betydelse". Företag som bedri- ver legotillverkning åt en enda uppdragsgivare kan påverkas mycket starkt även vid en måttlig produktionsförändring hos det inköpande företaget medan däremot företag som har många kunder har en avsevärt större stabilitet inför förändringar. Det är mot denna bakgrund av intresse att närmare belysa de i undersökningen ingående företagens relativa kund-
VERKSTADSINDUSTRI SÅGVE RK spridn. ett. sprung". mkr 2 1 0 0 1 2 3 l. m k r
WII/då
'Q'O'Q'O'Q'C'O'Q' > . Q . v . ' 1 O V . Q . O . v.t.—...?.vaa
0 1 2 3 !.
Falun - Borlänge
. Avesta Ludvika
, Mora
% Lokalt exkl. skog % Skogsägare i W—lön
& Övriga stödområdet
Figur 3: 7 Direkta och indirekta spridningseffekter i stödområdet vid en omsätt- ningsökning på 10 miljoner kronor inom verkstads- och sågverksindustrin 1970 (milj. kr.).
beroende. Som mått på detta har för varje företag beräknats hur stor andel av företagets totala försäljningsvärde som berör den största kunden. Det på detta sätt framräknade procenttalet kan sägas belysa dels vilken genomslagskraft en ökning av den största kundens försäljning får på det studerade företagets omsättning, dels under vilken grad av osäkerhet företaget arbetar.
Beräkningarna ger vid handen att 37 av de undersökta industriföreta- gen i Kopparbergs län säljer mer än 40 % av sin produktion till en enda kund. Motsvarande antal företag som har ett mer än 60-procentigt respektive 80-procentigt kundberoende är 15 respektive 5. Beroendet av den största kunden minskar starkt vid ökad företagsstorlek. Av samtliga företag med ett försäljningsvärde om minst 20 miljoner kronor har inget företag någon kund vars andel av det totala försäljningsvärdet överstiger 40 %. Mellan vart fjärde och vart femte av de mindre företagen har ett större beroende än så av den största kunden. Det kan förutsättas att flertalet av dessa senare företag arbetar under betydande osäkerhet och utan större möjligheter till mera långsiktig planering av verksamheten.
4 Sammanfattning
I denna studie har undersökts arbetskraftens och realkapitalets samman— sättning och produktivitetsförhållanden samt industrins underleverantörs- system och spridningseffekter i Falun—Borlängeregionen. Tonvikten har lagts vid en jämförelse med några av de övriga regioner för vilka motsvarande källmaterial finns tillgängligt. I punktform kan resultaten av undersökningen sammanfattas enligt följande.
1) Falun—Borlängeregionen har inga påtagliga konkurrensfördelar i fråga om produktionsfaktorernas sammansättning jämfört med de i under- sökningen ingående mindre expansiva regionerna. Den glesbygds- betonade Moraregionen har t.ex. en klart yngre åldersstruktur hos industrins realkapital än Falun—Borlängeregionen.
2) Produktivitetsmätningar har gjorts för verkstads- och träindustrin i Dalarna. I allmänhet är sambandet relativt svagt mellan kapitalintensi- tet och arbetsproduktivitet. Ett undantag utgör här de större företagen inom träindustrin. För större exakthet i mätningarna krävs ett mer omfattande grundmaterial, som möjliggör mer relevanta region- och branschjämförelser.
3) Materialet antyder att inte oväsentliga skillnader föreligger mellan kommunerna i Falun—Borlängeregionen i fråga om realkapitalets utnyttjandegrad. Inom grundskoleväsendet har t.ex. de expansiva kommunerna i regionen ett högre kapacitetsutnyttjande av realkapita- let än de kontraktiva kommunerna.
4) Leveranserna från industriföretagen i Falun—Borlängeregionen är starkt inriktade mot Stockholmsregionen och Mälardalen. En ytterst obetydlig del av industriförsäljningen från Falun—Borlängeregionen
går mot Norrland eller det lokaliseringspolitiska stödområdet. I jämförelse med övriga undersökta regioner är Falun—Borlängeregio- nens exportandel till utlandet låg.
5) På grund av den råvarubaserade branschsammansättningen är den lokala inköpsmarknaden av stor betydelse för Falun—Borlängeregio- nens industri. De mellersta och norra skogslänen har praktiskt taget ingen försäljning till företag i Falun—Borlängeregionen. Regionen är — särskilt för sin försörjning med kvalificerad företagsservice — beroende av inköpsmarknaden i Stockholm.
6) Det lokala underleverantörssystemet i Falun—Borlängeregionen kret- sar kring ett fåtal nyckelföretag. Mellan 300 och 400 personer i regionen får sin sysselsättning genom lokala underleveranser. Leveran- serna går i stor utsträckning från verkstadsföretag till regionens dominerande stålverk. Det lokala underleverantörssystemet är mer utvecklat i Falun—Borlängeregionen än i Avesta-, Ludvika- och Moraregionen, men ej så utbyggt som i Skellefteåregionen.
7) Av de inköp som görs av Falun—Borlängeregionens industri inom Kopparbergs län härrör närmare tre fjärdedelar från de råvarubundna sektorerna skogsbruk, gruvindustri och jord- och stenindustri. Vid inköp av mer förädlade produkter tvingas företagen i regionen i mycket stor utsträckning att söka sig ut på den nationella eller internationella marknaden.
8) Sågverksindustrin är — under förutsättning att lokalt överskott finns på skogsråvara — den bransch som ger upphov till de starkaste lokala spridningseffekterna. I Kopparbergs län gäller detta speciellt Mora- regionen. Skogspolitiken i glesbygdsregioner har med hänsyn till möjligheterna att bygga upp lokala produktionsblock ett starkt samband med reg'onalpolitiken.
IV Regionala beroendeförhållanden — en studie av näringslivet i Malmö A-region
Hans Bylund— Torbjörn Ek
1 Inledning
1.1 Syfte
Varje samhälle kan beskrivas som ett regionalt system där systemets delar utgörs av regioner eller orter. I ett modernt industrisamhälle är de olika delarna starkt beroende av varandra och länkas samman genom transpor- ter av människor, gods, information och betalningsmedel. Härigenom påverkar händelser i en region också utvecklingen i andra. Kännedom om regionala beroendeförhållanden är därför av grundläggande betydelse för ' en meningsfull regionalpolitik.
Avsikten med denna undersökning är att beskriva hur en region i Sverige, genom näringslivets handel med varor och tjänster, är länkad till andra delar av landet. I den framställning som följer behandlas därvid tillverkningsindustrin i kapitel 2 samt utbudet av företagsservice i kapitel 3. Resultaten så långt sammanfattas i kapitel 4.
Vanligtvis har man antagit att handelsutbytets omfattning och innehåll är en följd av regionala skillnader i utbud och efterfrågan på. varor och tjänster samt det geografiska avståndets inverkan på transport- kostnaderna. Sannolikt är emellertid länkarnas varierande styrka också ett resultat av att beslutsfattare och andra tjänstemän har bättre tillgång till information om vissa regioner i systemet än de har om andra. Kapitel 5 ägnas därför åt en jämförelse mellan flöden av varor och tjänster å den ena sidan samt vissa typer av informationsflöden å den andra.
Med undantag av vissa regionjämförelser behandlas endast näringslivet i Malmö A-region. Avslutningsvis ligger iakttagelserna i kapitel 5 till grund för en bedömning av den alldeles speciella näringsgeografiska roll sydvästra Skåne kan komma att få som en integrerad del av en tänkbar framtida ”Öresundsregion”. '
1.2 Malmö A-region. En kort presentation
Malmö A-region har ca 450 000 invånare och består av kommunblocken Malmö, Lund, Staffanstorp, Kävlinge, Lomma, Vellinge och Trelleborg. Befolkningstillväxten, vilken varit mycket kraftig under 1960-talet, har framför allt koncentrerats till Malmö—Lundområdet.
' Engström, M. Regional arbetsfördelning, Lund 1970.
2 Törnqvist, G. Studier i industrilokalisering. Stockholm 1963.
Näringslivet är väl differentierat. Sysselsättningen präglas av den för storstäder typiskt höga andelen servicesysselsatta. Mellan 1965 och 1970 ökade denna från 43 till 52 procent. Ett utmärkande drag är också den stora andel av de sysselsatta inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel som utgörs av administrativ personal. Under perioden 1960 till 1966 ökade antalet tjänstemän inom dessa näringsgrenar med 49 procent mot 32 respektive 28 procent i Stockholm och Göteborg.1
I jämförelse med övriga undersökta regioner har Malmö A-region en god kommunikationsstandard. Genom korta avstånd mellan stora befolk- ningscentra och ett utbyggt vägnät är den väl integrerad. Europavägen och stambanorna mot Göteborg och Stockholm samt tillgången till inrikesflygets terminal i Sturup ger även hög tillgänglighet gentemot övriga Sverige och då främst de båda övriga storstadsregionerna. Direkt färjetrafik till Danmark, Tyskland och Polen samt närheten till Köpen- hamns internationella flygplats innebär också att kommunikationsmöjlig- heterna med kontinenten är mycket goda.
Enligt länsplaneringens prognoser räknar man med en fortsatt stark befolknings- och sysselsättningstillväxt i sydvästra Skåne. Regionens storlek och mångsidighet ger i sig förutsättningar för expansion. Även de goda kommunikationsmöjligheterna gör den till ett mycket förmånligt lokaliseringsalternativ för olika aktiviteter. I synnerhet torde detta gälla kontaktberoende befattningshavare inom administrativ verk- samhet. En ökad tillgänglighet till Köpenhamnsområdet genom broför- bindelse kan också få tillväxtbefrämjande effekter.
2 Tillverkningsindustrins handel med varor
2.1 Varuförsäljningens och varuköpens omfattning mätt i monetära ter- mer. Malmö A-region
Produktionstekniken inom den svenska tillverkningsindustrin känneteck- nas av en långt gående specialisering. Inom allt fler branscher är det vanligt att olika produktionsenheter, ofta spridda över en stor yta, griper in på olika stadier i tillverkningsskedjan. Som en följd härav tvingas skilda verksamhetsställen i ökad utsträckning samverka med varandra.2
Av figur 2:1 framgår att försäljning från industriföretag i Malmö A-region sker till mycket stora delar av landet. Täckningsgraden, dvs. andelen rutor till vilka det skett leveranser, varierar emellertid avsevärt mellan olika områden. Den egna regionen och dess närmaste omgivning inkluderande södra delarna av Småland samt västra delarna av Blekinge täcks praktiskt taget fullständigt. Utanför detta område är fördelnings- bilden glesare och mer begränsad till större befolkningscentra. Koppar- bergs län, Värmlands län samt Dalsland tycks utgöra en övergångszon mot Norrland. Avsättningen i Norrland begränsas nästan uteslutande till de större kuststädema. Även i de södra och mellersta delarna av Sverige finns emellertid områden vilka är svagt representerade i materialet. Sådana svaghetszoner utgör Kalmar län, södra Östergötland, Stockholms
Försäljning Inköp
mkv-Isu loving !” Sur—tliga owed... ha,. vid. . dunk." mia,
mo :
_ minnena,"... som,» 9 du ,in- i. nu md
7000 7500 'i; 7500 ' nooE % non, .. . I. : 7:00
noo "
man 7000 '. — . —x_ _ , i
om
. r—v—. ': 8 Py -.__..' > .. ..... I900
saat)L
emo
saco :. i : "=. E%? ' ';
Mooi 4 ' % _ I
soon '.. Sx ,é
»
sono:
osoc' ewa
..lL |l_l|
uno , smo '
oron» ömt
emo, oroa"
3100 >
oo IJoo uoo 1500 too | mao uno man 1400 1500 IMO 1700 M
Figur 2:1 Försäljning och inköp av varor från industrin i Malmö A-region 1970. Anm: Procentuell fördelning av betalningsströmmar inom landet. Källa: Leveransenkäten.
län utanför det egentliga storstadsområdet samt Öland och Gotland. Andelsmässigt dominerar ett begränsat antal regioner (tabell 2.1). Utanför den egna regionen sker en helt övervägande del av försäljningen till de två övriga storstadsregionerna och då i synnerhet till Stockholms- området.
Den spridning som kännetecknar varuströmmarnas fördelning är naturligtvis till stor del en följd av den rådande befolkningsfördelningen. För att få en uppfattning om i vilken utsträckning de båda fördelningama täcker varandra har 1970 års befolkning karterats över samma rutnät.
' Materialet, som insam- lats vid länsstyrelsen i Malmöhus län i samband med den regionala trafik- planeringen, omfattar ca 20 procent av de arbets- ställen som ingår i produk- tionskostnadsgruppens un- dersökning.
Tabell 2.1 Malmöindustrins köp och försäljning av varor inom landet 1970. (Procent)
Stock- Göte— Egen- Gränn- Allmän— Övriga Summa holms borgs region regio- na stöd- Sverige procent A-re- A-re- nera omr.b gion gion Försäljning till 27 9 34 1 l 3 1 6 100 Inköp från 12 5 32 15 13 22 100
0 Helsingborg/landskrona, Ystad/Simrishamn, Eslöv. 5 Exklusive Oland och Gotland.
Källa: Leveransenkäten
Sammanlagt fanns 5,8 miljoner människor i de områden till vilka det skett leveranser från Malmö A-region.
Malmöindustrins inköpsmönster (figur 2: 1) har påfallande likheter med försäljningsmönstret. Täckningsgraden är emellertid genomgående lägre. En jämförelse med befolkningsfördelningen ger också ett något lägre värde (5,5 miljoner). Övergångszonen mot Norrland samt de svagt representerade områdena i Syd- och Mellansverige tycks däremot vara desamma. Som framgår av tabell 2.1 har den lokala marknaden i stort sett samma betydelse vid inköp som vid försäljning. Utanför denna framträder emellertid tydliga skillnader. Inköpen sker i betydligt större utsträckning utanför storstadsområdena. Det bör särskilt påpekas att inköpen från stödområdet är mer omfattande än de från Stockholmsre- gionen.
2.2 Varuförsäljningens och varuköpens omfattning mätt efter vikt. Malmö A-region
Alltefter kundernas eller leverantörernas rumsliga fördelning brukar man tala om lokala, regionala, nationella eller internationella marknader. I äldre lokaliseringsteori antas produktens värde per vikts- eller volymenhet bestämma marknadsutseendet. Är kvoten låg utgör transportkostnaderna en stor del av de totala produktionskostnaderna och marknaden får lokal karaktär. Vid ett högre värde per producerad enhet får transportkostna- derna relativt sett mindre betydelse och marknaden tenderar att vidgas.
Ett urval av de undersökta företagen har även lämnat uppgifter om sina utgående och inkommande leveranser mätta i ton.1 Spridningsbilder- na har gemensamma drag med de tidigare iakttagna fördelningsmönstren (figur 2: 2). De kvantiteter som faller i olika rutor är emellertid i flera fall av helt annan storleksordning. Av figur 2: 2 och tabell 2.2 framgår att storstadsregionernas dominans som mottagare av varor reduceras mycket kraftigt. I stället får den lokala marknaden liksom övriga Sverige utanför storstadsregionerna en växande betydelse.
fr...... ...... .....r—vw—um—v......1—w....... , * kem-mmm.) __. . rutan...—:...." . . 4 » _ r s......ligo områden ha.. valt... .- sumqu ola-Munn ...nu . - ' duell-|| .nkEp -— hymd'vlbllznnlut mao" s...... md gvålon noo' ang-1 .. .. _ _ _. * va...... mindra on Dam.—g...... - - ma... ...a—:.— än:?rnwlhnh 1 1__ - - owigu ...a... .. emma. ull . __ — sv...: .... I.. [. ...and. ,” __ _ . nanna": ...nu ; [. w...-.... nu.. ,, _ ', _ .) _ ._ _ 7500 ' ,J' '-.4 : rsoo _ '- j [ ' - _ : : £ ,- . _ mo ' ' noo_ ,- 4 t ' - - ._—- - _ noo' : giw " 7300: 7 M : _ _ ? i "90 ' % " noe: _ : r - . ' i ' , : '. - i / _ : 7mo' . """" —— / 7.go_ _
lill
mao '
7ooo ' ägg., fl]
woo ' avoo:
6500 _ auoo'
..........
a 700 Moa
..w .r.....
acoo' ecco:
ssoo' ssoo '
. w
emo ' emo
& om.
oroa: ; . asoo' X: I _ w . -
_ ix)! ! | _ _ 4 l 2 5 5 _ azoo_ *; . noo_ au __
8100 mer . . o
la00... ..... lllllllllJlllulllll ............. ' ....
IwoLLÅJILIAJIILLLJ—L'IIIMIIIL—b
mm 50 60 : 1700 120
Figur 2: 2 Försäljning och inköp av varor från industrin iMaImö A-region. Anm: Procentuell fördelning av godsströmmar efter vikt. Källa: Regional trafikplanering i Malmöhus län.
När det gäller inköp är avvikelserna från de tidigare beskrivna fördelningsmönstren än mer påtagliga. En försvinnande liten del tunga varor införskaffas från storstadsregionerna. Särskilt gäller detta för Stockholmsområdet. Även inflytandet från A-regioner inom allmänna stödområdet och övriga Sverige utanför Malmö A-region minskar betydligt. Istället förskjuts beroendet mot den lokala marknaden.
Genom de hittills redovisade bearbetningama är det möjligt att till vissa delar beskriva industriföretagens sätt att interagera i rummet. Produkter med lågt handelsvärde införskaffas i huvudsak från relativt närbelägna råvarukällor eller lokala underleverantörer. Efter ytterligare
Tabell 2.2 Malmöindustrins köp och försäljning av varor mätt efter värde respektive vikt inom landet 1970. (Procent)
Stock- Göte- Egen Grann- Allmän- Övriga Summa holms borgs region regio- na stöd- Sverige procent A-re- A-re- ner omr. gion gion Försälj- ning till Värde 3 7 1 8 1 6 4 4 2 2 1 00 Vikt 4 4 3 3 14 3 4 2 1 00 Inköp från Värde 9 5 29 4 26 26 100 Vikt 1 2 70 4 l 0 14 1 00
Källa: Leveransenkäten samt regional trafikplanering i Malmöhus län.
bearbetning säljs de vidare och då ofta på en nationell marknad. Denna är i sin tur uppdelad på ett sådant sätt att de mest förädlade produkterna säljs till storstadsregioner.
2.3 Internationell handel
Genom Malmöregionens läge skulle man kunna förvänta sig att handelsut- bytet med Danmark är förhållandevis stort jämfört med det som äger rum med övriga nordiska grannländer. Mäts försäljningen efter värde tycks något samband mellan läge och länkningarnas styrka emellertid inte vara för handen (tabell 2.3). Exporten till Norge är till och med mer omfattande än den som går till Danmark. Eftersom leveranserna från en del stora exportföretag får ett mycket stort inflytande har också kundernas fördelning beräknats. Vissa systematiska skillnader kan då iakttagas så till vida att procentandelen kunder är störst i Danmark, något mindre i Norge och ytterligare mindre i Finland. Avvikelserna är emellertid inte särskilt markanta. Malmöregionens beroende av Danmark framstår inte heller som särskilt stort vid en jämförelse med andra regioner i Sverige. Borås A-region har 18 % av sina utländska kunder i
Tabell 2.3 Malmöindustrins export och import av varor efter värde respektive antal kunder och leverantörer 1970. (Procent)
Export Import Värde Antal Värde Antal kunder leverantörer Danmark 6 20 12 l 3 Norge 17 17 l 4 Finland 4 14 4 3 Övr. utlandet 73 49 83 80 Totalt 100 100 100 100
Källa: Leveransenkäten.
Danmark, Kopparbergs län samma andel och Skellefteå/Lycksele A-regio- ner nio procent.
Även om Köpenhamnsområdet inte direkt ansluter till Malmö A-region kan det ändå ses som en fjärde grannregion. En del av de leveranser som registrerades i Danmark gick visserligen till områden utanför Själland. De var emellertid så fåtaliga att Malmöregionens export till Danmark i sin helhet har använts som en approximation på försäljningen till Köpen- hamnsområdet. Trots att det beräknade värdet således är något för högt utgör det endast 16 % av Malmöregionens försäljning till samtliga grannregioner.
Närheten till Danmark tycks ge ett något större utslag med avseende på hur importen fördelar sig på den nordiska marknaden. Detta gäller vare sig inköpen mäts efter värde eller man endast betraktar leverantörer- nas fördelning (tabell 2.3). Inte heller på inköpssidan framstår emellertid beroendet som särskilt påtagligt vid en jämförelse med andra regioners importandelar från Danmark. Borås A-region har åtta procent av sina utländska leverantörer i Danmark, Kopparbergs län har sju procent där och Skellefteå/Lycksele A-regioner 16 %. Också här är det möjligt att approximera inköpen från Köpenhamnsområdet med totala importvärdet utan att det medför något större fel. De utgör då 21 % av inköpen från samtliga till Malmöregionen angränsande regioner.
I tabell 2.4 redovisas försäljning respektive inköp mätt efter vikt. Avståndsvariabeln får naturligt nog ett större inflytande här eftersom transporter av tunga varor dominerar materialet. Andelarna utanför den nordiska marknaden är betydligt mindre än då transaktionerna mäts efter värde. Också inom den nordiska marknaden tycks det relativa läget vara av viss betydelse.
Tabell 2.4 Malmöindustrins export och import av varor efter vikt 1970 (Procent)
Export Import Danmark 33 30 Norge 15 25 Finland 1 l 2 Övriga utl. 40 42 Totalt 100 100
Källa: Regional trafikplanering i Malmöhus län.
2.4 Varuförsäljningens och varuköpens omfattning mätt i monetära termer. Regionja'mförelser
Fördelningsmönstren, som de har beskrivits i tidigare avsnitt, är en funktion av en mängd faktorer. Näringslivets omfattning bestämmer delvis över hur stora områden en regions inflytande gör sig gällande, liksom hur betydelsefullt det är. På samma sätt bestämmer näringslivets sammansättning av företag med olika typer av marknader hur regioner i sin helhet är länkade till omgivningen.
r—rrw—r—rmmr—v—v—r—l—rlv—rudll-u—rwy—v—rr com
Doll
u mun—rum l-NuG-Wll-ll-tmwuro
009!
Skellefteå 0. Lycksele A-regioner
"N..-'xw-J-V'r-—._.' _.»-
000!
Mil Doll
002!
00"
005!
00"
Kopparbergs län
"*.,s-n...___— —
OOEI
oou ODI!
OM!
iregion
00"
Borås A
om
009!
009!
Malmö A-region Sumllgn mu." nu vilke övriga våld-u 01 avrunna . nunnan. heltal
';
MM" luvuvnnser Widen mlndnån 05%
en... md gyllen
behnlorkkuinu
oou _
om '
oon '
; Borås A-tegion Kopparbergs län-4 ! A A 4 Skellefteå 0. Lycksele A-regioner
Vukenlövllminq
Somliga områden hån vlliu dur m i || |» 6 p
ens" med gråten
w... mindre en es se m. bvriw venkn BI avrundad. Mmm" hlllul SOU 1974: 3
.fr-.-.
1.135
() lOo km
l_l_.l_r_|_r
.. vaxn- ull/u ...... m...... m......—
åäååååå
Figur 2:4 Inköp av varor till industrin i några utvalda regioner 19 70. Anm. Procentuell fördelning av betalningsströmmar inom landet. Källa: Leveransenkäten
Ootl 00" &
Regionala beroendeförhållanden 497 om 001 oovr oo; oo" aom 3321 om mm om con m. &: omr om 005!
Genom jämförelser mellan olika regioner är det möjligt att bedöma i vilken utsträckning skillnader i relativt läge påverkar fördelningsmönst- rens utseende. De undersökta regionerna förutom Malmö A-region är Borås A-region, Kopparbergs län samt Skellefteå/Lycksele A-regioner. Dessa regioner har valts så att inte bara läget i förhållande till landet i sin helhet skiljer sig åt utan också avståndet till närmaste storstad.
Fördelningsmönstren för Malmö och Borås A-regioner samt Koppar- bergs län har påtagliga likheter (figur 213—2:4). Täckningsgraden är genomgående hög inom den egna regionen och dess närmaste omgivning för att sedan avta mot periferin. Svaghetszonerna i Syd- och Mellansveri- ge är desamma och kontakterna med Norrland i huvudsak begränsade till kuststäderna. Leveranserna till och från Skellefteå/Lycksele A—regioner fördelar sig på ett delvis annorlunda sätt. Täckningsgraden är visserligen på samma sätt förhållandevis hög inom den egna regionen. Den minskar emellertid inte lika snabbt med växande avstånd. Det är uppenbart att marknaderna i södra och mellersta Sverige har relativt stor betydelse också för Norrlandsregioner. Som framgår av tabell 2.5 är samtliga undersökta områden starkt knutna till Stockholmsregionen genom sin försäljning av varor. Särskilt gäller detta för Borås A-region som avsätter inte mindre än 36 % av sin försäljning där, således dubbelt så mycket som iGöteborgsregionen. För industriföretagen i sydvästra Skåne är tydligen den egna regionen av mycket stor betydelse som avsättningsmarknad. Detsamma gäller, om än i något mindre grad, för industrin i Skellefteå/Lyckseleregionen.
Både Borås- och Malmöregionen är vid inköp av varor betydligt mindre beroende av Stockholmsområdet än vad man är i Kopparberg och Skellefteå/Lycksele (tabell 2.6). Vad beträffar näringslivet i Boråsregio- nen tycks man istället vända sig till företag i den egna regionen ochi Göteborg. De undersökta regionernas beroende av Stockholm på försälj- ningssidan tycks således på inköpssidan ha förskjutits mot den närmast belägna storstadsregionen.
Tabell 2.5 Tillverkningsindustrins försäljning av varor inom landet 1970.
(Procent) ________________________ Till Från Malmö Borås Kopparbergs Skellefteå/ A-region A—region län Lycksele A-regioner Stockholms A-region 27 36 26 25 Göteborgs A-region 9 18 7 4 Malmö A-region — 4 6 1 Egen region 34 21 16 27 Grannregioner l l 5 15 10 Allmänna stödomr. 3 3 7a 12a Övriga Sverige 16 13 23 21 Totalt 100 100 100 100
Källa: Leveransenkäten. aUtanför den egna regionen och grannregionerna.
Tabell 2.6 Tillverkningsindustrins inköp av varor inom landet 1970. (Procent)
Från Till Malmö Borås Kopparbergs Skellefteå] A—region A-region län Lycksele A-regioner Stockholms A-region 12 11 28 19 Göteborgs A—region 5 23 3 1 Malmö A-region -— 4 2 3 Egen region 32 31 23 25 Grannregioner 15 6 21 25 Allmänna stödomr. 13 19 3” 10” Ovriga Sverige 22 6 21 17 Totalt 100 100 100 100
Källa: Leveransenkäten. ” Utanför den egna regionen och grannregionerna.
2.5 Varuhandel med grossistföretag. Regionjämförelser
Näringslivets alltmer långtgående specialisering och den därigenom utökade interaktionen mellan skilda verksamhetsställen medför krav på en väl fungerande varudistribution. Grossistföretaget fungerar därvid i produktionssystemet som länk mellan köpare och säljare. Genom dess förekomst nedbringas det antal kontakter som annars vore nödvändiga. Partihandelsverksamheter är som tabell 2.7 visar i mycket hög grad koncentrerade till större stadsregioner.
Tabell 2.7 Sysselsatta inom grossistföretag i olika regiongrupper 1965. (Procent)
Stockholm 5 Göteborgs Malmö Allmänna Övriga Summa A-region A-region A-region stöd områ- Sverige procent det
36 l 3 9 1 1 31 100
Källa: Folk- och bostadsräkningen 1965.
Av tabell 2.8 framgår hur många procent av de undersökta regionernas varuhandel som sker med grossistföretag. Dessa andelar har fördelats på figurerna 2: 5 och 2:6. Uppgifterna i tabell 2.8 är i och för sig inte särskilt anmärkningsvärda. Det är däremot det sätt på vilket respektive regions procentandelar fördelar sig över landet. I föregående avsnitt visades att samtliga regioner vid försäljning av varor i hög grad var beroende av Stockholmsområdet. På inköpssidan försköts beroendet mot den närmast belägna storstadsregionen. Som framgår av figurerna 2: 5—2: 6 utgörs i samtliga fall en mycket stor andel av försäljningen till Stockholm av leveranser till partihandel. För Kopparbergs län och Skellefteå/Lycksele A-regioner gäller detta också för inköp som sker i Stockholm. Av Malmö- och Boråsregionernas inköp i Stockholm förmed- las däremot en förvånansvärd liten andel av partihandeln medan motsvarande andel inom den närmast belägna storstadsregionen är mycket hög. Några av de mest kännetecknande dragen i de fördelnings-
Malmö A-region Borås A-region Kopparbergs län Skellefteå 0. Lycksele A-regioner
r—rww—unrv—v—v—r—y—v—vtmr—hr—r—r..mrumv.uv—v—v—imurv—v—r—r
7600 1,0-...a"; 7600 '%';,- '-'._ 7.00 mooL ["”-__.-
om bl! I ol' ! % å % å % å å %
run-mmm..», samliga annu... hån vilka amn-n ;nup ang-r med var...
man mindnan &&isam . nu nu" vul'denövovv ndodl rll nu mall. r..".i
0 l00 km
» munn _ ' um nu. en..-'.... nu......"
& cour our own oo; oou ( om oem g Doll our om
€
002! : 009! Gl now
% å å & åå % % å
% % Firgu r.2 6 Inköp från partihandeln av industriföretagen i några utvalda regioner, 1970. Anm. Partihandelns del av de totala inköpens procentuella fördelning. Jämför figur 2. 4. Källa: Leveransenkäten.
Tabell 2.8 Andel försäljning till samt inköp från partihandel av total försäljning respektive inköp 1970 (Procent)
Malmö Borås Koppar- Skellefteå/ A-region A-region bergs Lycksele län A-regio ner Försäljning till 40 27 27 22 Inköp från 23 25 31 15
Källa: Leveransenkäten.
mönster som beskrivits tidigare kan alltså härledas från näringslivets relationer med de till större stadsregioner koncentrerade partihandels- verksamheterna samt det sätt på vilket man interagerar med dessa. Det är också tydligt att en förhållandevis ringa tillgång till grossistföretag i Kopparbergs län och Skellefteå/Lycksele A-regioner medför ett beroende av andra delar av landet som inte har sin motsvarighet i Malmö- och Boråsregionerna. De köp industriföretagen i de sistnämnda regionerna kan göra från relativt närbelägna grossistföretag tvingas man i Kopparberg och Skellefteå/Lycksele göra utanför den lokala marknaden.
3 Serviceföretagens handel med tjänster
3.1 Sysselsatta med servicefunktioner. Regional fördelning
3.1.1 Allmän översikt
Intern service. I Sverige liksom inom andra högt industrialiserade länder förändras villkor och förutsättningar för skilda ekonomiska verksamheter mycket snabbt. Företagsledare och andra beslutsfattare tvingas ägna en stor del av sin tid åt att informera sig om utvecklingen på olika områden. Sannolikt utgör kostnaderna för insamling och bearbetning av informa- tion en växande andel av de totala produktionskostnaderna. Antalet förvärvsarbetande inorn tillverkningsindustri, byggnadsindustri och parti- handel ökade under perioden 1960 till 1965 med fyra procent. Under samma period ökade emellertid antalet tjänstemän med inte mindre än 33 procent. Andelen sysselsatta med servicefunktioner inom den egna organisationen 1966 utgjorde 15 procent av totala antalet tjänstemän. Motsvarande andel 1970 var 17 procent.1
' Uppgifterna är hämtade från SAF: s tjänstemannastatistik. Följande huvudgrup- per har därvid behandlats som intern servicepersonal. Allmänt utrednings- och Reklam arbete planeringsarbete Ekonom iförvaltning Juridiskt arbete Redovisnings-, budget- PR-arbete och kassaarbete Anläggningskonstruktion Internrevision Arkitektarbete Administrativ rationalisering Dekorering Ledning av dataarbete Teckning Systemarbete, programmering Fotografering Datamaskinarbete Teknisk rationalisering Datastansning Patentarbete
Försäljning
Tabell 3.1 Sysselsatta med servicefunktioner inom den egna organisationen förde- lade på olika regiongrupper 1966. (Procent)
Stockholms Göteborgs Malmö Grann- Allmän- Övriga Summa A-region A-region A-re- regioner na stöd- Sverige procent gion till Malmö omr. A-region 34 l 3 1 3 3 9 2 8 1 00
Källa' SAch tjänstemannastatistik 1966.
I tabell 3.1 redovisas hur sysselsatta med servicefunktioner inom egen organisation är fördelade på olika A-regiongrupper.
Extern service. Företag kan också komplettera sina informations- bearbetande resurser utanför den egna organisationen. Under beteck- ningen företagsservice tillhandahåller offentliga och privata organ skilda typer av tjänster. Statlig eller statsunderstödd verksamhet bedrivs bl. a. av Statens institut för företagsutveckling, Statens provningsanstalt, Sveriges exportråd, Styrelsen för teknisk utveckling, företagarföreningar samt det industriella utvecklingscentrum som har etablerats i Skellefteå. Även branschsammanslutningar eller näringslivsorganisationer som Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaför- bund etc. har vissa möjligheter att bidra med rådgivning av serviceka- raktär. I denna bilaga behandlas i huvudsak kommersiell företagsservice, dvs. tjänster vilka utbjuds av privata s.k. konsultföretag. I offentlig statistik rubriceras dessa tjänster som uppdragsverksamhet.
Förekomsten av konsulter antas numera ha stor betydelse för en regions ekonomiska utveckling. Deras roll kan till viss del jämföras med opinionsledarens i ett innovationsförlopp. Konsulten är en professionell informatör vars arbete bland annat består i att till företag och andra organisationer överföra information om aktuella förändringar i deras
Tabell 3.2 Sysselsatta inom uppdragsverksamhet i olika regiongrupper 1965. (Procent)
Stockholms Göteborgs Malmö Grann- Allmän- Övriga Summa A-region A-region A-region regioner na stöd- Sverige procent till Malmö omr. A-region
Juridisk uppdragsverksamhet 37 1 2 7 5 1 2 26 1 00 Kameral uppdragsverksamhet 29 1 1 7 4 1 5 35 1 00 Teknisk uppdragsverksamhet 45 1 3 8 2 1 0 21 1 00 Annons-, reklam- och marknadsundersökningsbyråer 60 1 2 10 2 3 1 3 1 00 Annan uppdragsverksamhet 39 1 2 7 2 14 26 1 00 Uppdragsverksamhet totalt 45 1 2 7 2 10 23 100
Källa: Folk- och bostadsräkningen 1965.
omgivning, rapportera om forskningsresultat etc. Effekterna av denna verksamhet gör sig förmodligen gällande först på relativt lång sikt. Tillgången på företagsservice är emellertid också av betydelse för produktionsbetingelserna på kort sikt. Genom möjligheten att tillfreds— ställa tillfälliga behov av tjänster externt kan man undvika lönekostnader för intern servicepersonal vars kapacitet inte fullt kan utnyttjas.
Antalet sysselsatta inom uppdragsverksamhet ökade mellan 1960 och 1965 med 55 procent och sektorn hör till de mest expansiva näringsgre- narna. Utbudet är i hög grad koncentrerat till större stadsregioner. Sammanlagt fanns 1965 ungefär 65 procent av all uppdragsverksamheti de tre storstadsregionerna (tabell 3.2). Norrlands andel var vid samma tidpunkt knappt åtta procent. Även när utbudet ställs i relation till efterfrågan visar det sig vara mycket ojämnt fördelat. Antalet tjänstemän inom tillverkningsindustri, byggnadsindustri och partihandel har därvid antagits utgöra ett tillfredsställande mått på efterfrågan på företagsser- vice.1 Utbudet per tjänsteman är betydligt högre i Stockholms A-region än i andra delar av landet (tabell 3.3). Detsamma gäller Malmö- och Göteborgsregionen om än i något mindre grad. Även om antalet sysselsatta inom uppdragsverksamhet i Norrland absolut sett är av ringa omfattning, är det i förhållande till antalet tjänstemän anmärkningsvärt stort.
Tabell 3.3 Antalet sysselsatta inom uppdragsverksamhet per tjänsteman i olika regiongrupper 1965
Stockholm 5 Göteborgs Malmö Grannregioner Allmänna Övriga A-region A-region A-region till Malmö stöd omr. Sverige A-region
0,40 0,23 0,19 0,12 0,17 0,12
Källa: Folk och bostadsräkningen 1965.
Skilda servicefunktioner har olika behov av kundunderlag. Den regionala obalansen i tillgång på företagsservice är sannolikt en direkt följd av att de mest kvalificerade tjänsterna kräver ett betydande underlag och därför endast kan tillhandahållas i de största stadsregioner- na. Mer rutiniserad eller okvalificerad service är däremot relativt jämnt fördelad över landet. I offentlig statistik indelas uppdragsverksamhet på ett sådant sätt att det inte är möjligt att fullständigt kvantifiera dessa förhållanden. Av tabell 3.2 framgår emellertid att juridisk och kameral service är relativt väl företrädd även utanför storstadsregionerna medan motsatsen gäller för annons-, reklam- och marknadsundersökningsbyråer. Administrativt utvecklingsarbete kan betecknas som en mycket kvalifice-
' Det kan naturligtvis diskuteras huruvida antalet tjänstemän är ett tillfredsstäl- lande mått på efterfrågan. Med visst fog kan det hävdas att ju fler tjänstemän en region rymmer desto mindre är behovet av företagsservice. Av detta skäl vore det mer korrekt att använda antalet tjänstemän exklusive intern servicepersonal som mått på efterfrågan samt intern servicepersonal tillsammans med antalet anställda inom uppdragsverksamhet som mått på utbudet. De resultat som erhållits förändras emellertid inte på något avgörande sätt av ett sådant förfarande.
rad typ av tjänst. I slutet av 1970 fanns enligt Svenska arbetsgivare— föreningens tekniska avdelning 59 % av samtliga organisationskonsulter i Stockholmsregionen. Motsvarande andel för Göteborgs- och Malmö— regionen var 16 respektive 7 %. Vid samma tidpunkt var 42 arbetsställen anslutna till Svenska organisationskonsulters förening.l Därav fanns 201 Stockholm, 10 i Göteborg, 9 i Malmö samt endast 3 i övriga landet. Det är också möjligt att redan existerande serviceföretag med branschkunnigt folk utgör en grund för nyetablering. Istorstadsregioner med en stor potentiell efterfrågan är det förhållandevis lätt att som anställd samla erfarenhet och kontakter för att sedan bryta sig loss och starta eget. I annat sammanhang har den regionala sysselsättningsfördelningen inom gruppen uppdragsverksamhet antagits vara ett resultat av sprid- ningsförlopp vilka har sitt ursprung i storstadsregionerna.2 Efter initial- etablering sker tillväxten av en viss aktivitet endast lokalt inom storstadsregionen. Först i ett senare skede sprids den, bland annat genom filialutläggning, successivt vidare ut över landet. Då det ständigt etableras nya och mer kvalificerade servicetyper är det emellertid mindre troligt att därmed sysselsättningsfördelningen totalt sett tenderar att utjämnas. Intern kontra extern service. Särskilt kvalificerade tjänster kan i regel karaktäriseras som beställningsarbeten vilka utformas i nära samarbete och under fortlöpande kontakter med kunderna. Gruppen uppdragsverk- samhet har vid andra undersökningar3 visat sig tillhöra de mest kontaktbenägna verksamheterna. I förhållande till andra typer av flöden * Verksamhetsbe'rättelse är överföring av information genom direkta personkontakter förenat med utgiven av SOK- betydande transportkostnader. Som en följd därav betjänar kontaktorien- 2 Olsson, B. Urbanisering terade aktiviteter vanligtvis lokalt begränsade marknader. Under förut- — företagsservice, en stu- sättning att samma förhållande gäller för uppdragsverksamhet är det die av tre konsultbyrå-
_ _, _ , _ , _ _ , , branscher, Urbaniserings- troligt att foretag och organisationer 1 regioner med mindre tillgång pa processen m_47_ service tvingas kompensera sig genom att anställa en relativt sett större 3 Sahlber B Interre 'o- andel specialister internt. I figur 3: 1 har extern respektive intern service nala kontzgaktmönster? satts i relation till antalet tjänstemän A-regionvis. Lund 1970_
Service/viensiemm Service/tiansremm
lnlem service/tidnslemm | Intern service/olansiemm O. 5 l —— — Exlern service/tjänsteman O» 5 || ' " ' EXlem sew-ce/Ildnstemon
A - regioner rmgordnode efter A - regimer rmgordnude efter kvoten exvem service/tidnslemm kvoten extern service/tinnitemm
Figur 3: 1 Extern resp. intern service per tjänsteman i samtliga A-regioner I 965. Källa: Folk- och bostadsräkningar 1965 samt SAF: s tjänstemannastatistik 1966.
Figur 3:2 Extern resp. intern service per tjänsteman i A-regioner inom allmänna stödområdet 1965. Källa: Folk- och bostadsräkningar 1965 samt SAF: s tjänstemannastatistik 1966.
Kurvornas lutning i förhållande till varandra tyder på ett visst, om än något svagt samband. I regioner med ett mycket begränsat utbud av företagsservice är internaliseringsgraden i genomsnitt något högre. De mycket kraftiga fluktuationerna visar emellertid att sambandet inte är entydigt. Behandlas A-regionerna inom allmänna stödområdet för sig är sambandet något tydligare (figur 3:2). Visserligen varierar internalise- ringsgraden relativt kraftigt också här. Kurvorna avtar respektive tillväxer emellertid genomgående på ett systematiskt sätt. Det är möjligt att företagen i södra och mellersta Sverige kan tillfredsställa sina behov av service i relativt närbelägna utbudspunkter. För Norrlandsföretagen är avstånden däremot så stora att man antingen får avstå från vissa tjänster eller tvingas anställa egna specialister.
3.1.2 Företagsservice i Malmö A-region
Antalet sysselsatta inom uppdragsverksamhet i Malmö A-region var_1965 ca 4500. Ojämförligt störst är gruppen teknisk uppdragsverksamhet. Serviceutbudet per tjänsteman är betydligt större än för landet i övrigt med undantag av Stockholms— och Göteborgsregionen. Omedelbart utanför den egna regionen är kvoten avsevärt mindre (tabell 3.3). Sannolikt utnyttjar grannregionerna i stor utsträckning tillgången på mer kvalificerade tjänster i Malmöregionen. I början av 1971 utfördes vid geografiska institutionen i Lund en inventering av serviceföretag i sydvästra Skåne. Som väntat visade de sig i mycket hög grad vara koncentrerade till de största kommunblocken och då framför allt till Malmö kommun (tabell 3.4).
Tabell 3.4 Sysselsatta inom konsultföretag i Malmö A-region 1971 (Procent)
Malmö Lunds Trelleborgs Övriga Summa kommunblock kommunblock kommunblock regionen procent 85 9 0,5 6 100
Källa: Inventering av konsultföretag. Sydvästra Skånes kommunalförbund.
32 Köp och försäljning av tjänster i Malmö A-region
I avsnitt 3.1 framgick att utbudet av företagsservice är koncentrerat till centralorter relativt högt upp i ett hierarkiskt uppbyggt tätortssystem. Genom höga kommunikationskostnaderi samband med både produktion och leverans av tjänster antogs den omgivning vilken centralorterna betjänar vara av relativt begränsad omfattning. Det tycktes också som om företag vilka är avsides belägna i förhållande till utbudet i viss mån är tvingade att kompensera sig genom att anställa specialister inom den egna organisationens ram. I det följande avsnittet visas hur de undersökta industriföretagen i Malmö A-region väljer mellan olika centralorters utbud. Senare beskrivs det interaktionsfält vilket existerar kring utbudet av företagsservice i Malmö.
3.2.1 Industrins köp av tjänster
Det är uppenbart att det område inom vilket industriföretagen tillfreds- ställer sina behov av tjänster är av mycket begränsad omfattning (figur 3: 3). I synnerhet framgår detta vid jämförelse med det rumsliga inköpsmönstrct för varor (figur 2: l). Utanför Malmöhus län sker inköpen inom de större stadsregionerna samt de inre och västra delarna av Sydsverige. Däremot är kontakterna med de östra delarna precis som vid handel med varor mycket fåtaliga.
Ett begränsat antal regioner och då i synnerhet Malmöregionen själv svarar för en dominerande del av leveranserna (tabell 3.5). Beroendet av Stockholmsregionen består sannolikt till stor del av efterfrågan på mycket kvalificerade tjänster vilka tillhandahålles endast där. Efterfrågan på tjänster från Göteborgsregionen tycks vara betydligt mer begränsad.
a—mym.1vvwr—|.u....1...wwa—t.y hummus"", — sammen områdunlrånvilku ',
- a.m." musa . _ anges med grälar! ' -
noo .: en among... .,. 1 övvi n ., avrundad. nu uärmusle h-Ilul .'
7500 mm '
noo' ; J
7200 :
Figur 3:3 Inköp av service till industrin i Malmö A-region I 970. Anm: Procentuell fördel- ning av betalningsström- mar inom landet.
Källa: Leveransenkäten.
Tabell 3.5 Tillverkningsindustrins inköp av tjänster inom landet 1970, Malmö A-region (Procent)
Stockholm 5 Göteborgs Egen Grann- Allmänna Övriga Summa A-region A-region region regioner stöd området Sverige procent 14 1 66 3 1 15 1 00
Källa: Leveransenkäten.
Skillnaden mellan Malmö- och Göteborgsregionen med avseende på serviceutbudets omfattning och sammansättning är antagligen inte heller särskilt stor. Industriföretagens inköp av service sker uppenbart i mycket stor utsträckning i den närmast belägna utbudspunkten. Det finns anledning att tro att höga kommunikations- och transportkostnader i samband med både produktion och leveranser av tjänster styr interaktionsmönstret. De kontakter man har utanför storstadsregionerna sker sannolikt som en följd av andra transaktioner. Det kan gälla annonsering, juridiskt bistånd vid upprättande av avtal etc.
Trots det säkert både omfattande och kvalificerade serviceutbud som finns i Köpenhamnsområdet har inga köp registrerats där. I andra sammanhang har det spekulerats kring Malmöregionens eventuella fram- tid som en del av en integrerad Öresundsregion med Köpenhamn som metropol. Än så länge tycks det emellertid som om sambanden är föga utvecklade. Eftersom kommunikationsmöjligheterna med Köpenhamn är mycket goda är det troligt att det fortfarande existerar betydande institutionella och språkliga barriärer mellan Danmark och Sverige.
3.2.2 Serviceföretagens försäljning och köp av tjänster
Försäljning. På samma sätt som för tillverkningsindustrins inköp av service sker serviceföretagens försäljning till relativt många orter inom den egna regionen och dess närmaste omgivning (figur 3:4). Särskilt inom Kristianstads och Kronobergs län samt vissa delar av Blekinge är kunderna väl fördelade. Även om täckningsgraden, dvs. andelen träffade rutor, är något lägre i landets mellersta delar tycks fältets utseende väl överensstämma med det tidigare beskrivna fördelningsmönstret för Malmöindustrins försäljning av varor (figur 2: l). Gränsen mot Norrland och svaghetszonerna i södra och mellersta Sverige är i stort sett desamma.
Den helt övervägande delen av försäljningen går till den egna regionen (tabell 3.6). Trots att serviceutbudet i Stockholmsregionen både kvantita-
Tabell 3.6 Serviceföretagens försäljning av tjänster inom landet 1970, Malmö A-region (Procent)
Stockholms Göteborgs Egen Grann- Allmänna Övriga Summa A-region A-region region regio- stöd området Sverige procent ner 10 4 60 1 1 0 15 1 00
Källa: Serviceenkäten.
7.500",
7500 ”
nuo '
noo' SN : C ." ”i? - 72001 "' £ _ 1 f . _ noo . / _ g ' *.. ,w _ " 7000; '_ ”I; ,,- 4 i , — o - * '. ( oooo_ % : 6800: i 3? _ W L
5700 5 i" %%
6600" ',. W / x_äm :- , l 1 _ __ [i ." /XÅ M _ rsoo' * C A r—uf/ _ & ,-—,_ a/L' . 5 D v _ K,, " v; 7 ' ”? / 4? : 6.00_ ) 3 _ . -- .. . . _ i . Figur 3:4 Forsaljnmg av I i service från serviceföreta- 5300" R I ] gen lMaImÖ A-region I I _ ." nl ! _ I 9 70. ' '$. :. 14 : Anm: Procentuell fördel- a . . .. m : kl.? 0 W i ning av betalningsström- _ f., matar/.. '" ' * mar inom landet.
Luv-di Mumlan: Inu-mmm
Moollllx—lglllä lllLlAIIlLJEIIII
% å & Källa: Serviceenkäten.
1200 mm mm raoo' L,
tivt och kvalitativt vida överstiger Malmöregionens sker inte mindre än ca tio procent av försäljningen dit. Något nämnvärt utbyte med Köpen- hamnsområdet förekommer inte heller här vilket i och för sig är mer naturligt med tanke på att serviceutbudet är av betydligt mindre omfattning i Malmö.1 Inköp. Serviceföretagen själva köper tjänster i ett mycket begränsat antal utbudspunkter (figur 3: 5). Det gäller också om man jämför med industriföretagens inköp av service. Tjänsterna levereras praktiskt taget uteslutande från någon av storstadsregionerna. Sammanlagt har ungefär 96 % sitt ursprung i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionen. (Tabell 1 Försäljningen till Dan- 3.7.) Förhållandet grundas förmodligen på det faktum att de tjänster mark utgör mindreänen . .. . * .. . halv procent av serv1ce- serv1ceforetagen kompletterar sm egen verksamhet med ar relativt företagens totala f örsälj- kvalificerade. ning.
Figur 3:5 Inköp av servi- ce till serviceföretagen i Malmö A-region I 9 70. Anm: Procentuell fördel- ning av betalningsström- mar inom landet. Källa: Serviceenkäten.
lyfur.mrvv.y||r*||r.|..r.y - Vulunlörkluving _ Somliga onåd-n han vilka
» n
n—l
nuo ' ----- nn .5 %onull lj — den &: avrundade vill
, närmsehullol .'
7500 _ , ." '— . "1 7400 *
7300:
m.? då . /,
noob ':'"W; i]
& ill., ; maoE ÄN # week ] /
LX
» l i loci j
J A
saco '
5700 :
r _ X : ,»
&.
ssoo> ©
6400
osant AZDOE
0 IOC km l_|_A_1_4__4 n lviuND—Itx/li ...r.c..u.............,...w 1 6ml..-._._r_.r._.-..._i_r_r.,..r.__._...... 3 s 0 g 0 " = : 3 3 = %
Av den hittillsvarande framställningen är det i viss mån möjligt att karaktärisera serviceföretagen med avseende på deras sätt att bedriva verksamheten i rummet. På samma sätt som administrativ verksamhet är utbudet av företagsservice och då i synnerhet de mer kvalificerade formerna koncentrerade till ett fåtal regioner. (Jfr tabell 3.2.) Det tycks också som om marknaden till viss del är av nationellt omfång. Beteendet är närmast att likna vid de verksamheters vilka brukar karaktäriseras som råvaruorienterade. På grund av betydligt större kostnader för transport av råvaran än vid leveranser av färdigvaror förlägger dessa sin produktion i närheten av råvarukällan. Kravet på närhet till råvaran förstärks om denna är punktuell, dvs. den finns endast att tillgå på ett fåtal platser, samtidigt som marknaden för färdigvaror är mera spridd.
Tabell 3.7 Serviceföretagens inköp av tjänster inom landet 1970, Malmö A-region (Procent)
Stockholms Göteborgs Egen Grann- Allmänna Övriga Summa A-region A-region region regio- stödområdet Sverige procent
ner ”___—___— 40 7 49 2 0 2 100
Källa : Serviceenkäten.
Det ”råmaterial” serviceverksamheterna använder sig av består i huvudsak av information. Särskilt de konsulter vilka arbetar som förmedlare av nya idéer och forskningsresultat är i sin verksamhet avhängiga av närhet till innovationscentra eller de regioner där information samlas och bearbetas. Beroendet återspeglas till viss del genom service- företagens inköp av service som nästan fullständigt sker i någon av storstadsregionerna. Stockholm svarar därvid för en i det närmaste lika stor andel som Malmöregionen själv. Lokaliseringen av företagsservice till Malmö eller till andra delar av landet utanför Stockholmsområdet är sannolikt något av en kompromiss mellan önskemålet att befinna sig i det mest fullvärdiga informationscentrat och en samtidig önskan att ha nära tillgång till marknaden.
Eftersom den typ av information som serviceföretagen använder sig av ofta utgör en kostnadsfri tillgång, kan ett inköpsmönster mätt i monetära termer emellertid endast delvis beskriva ”råvaruberoendet”. Förmodligen illustreras detta bättre genom det sätt på vilket många serviceföretag delar upp organisationen i rummet. En mycket stor del av de enheter som finns utanför Stockholmsområdet utgör dotterbolag eller filialer till huvudkontoren där. Av de nio SOK—anslutna arbetsställen1 som fanns i Malmö 1970 var inte mindre än sex underavdelningar till Stockholmskon- tor. Antalet annonsbyråer i Malmö A-region 1970 var 26, därav utgjordes 12 av filialer.2 Av totalt 17 databyråer 1967 var 13 filialer.3 Genom denna organisationsform har man goda möjligheter att upprätthålla kontakter med kunder på avlägset belägna marknader samtidigt som det är relativt lätt att genom väl etablerade interna kanaler överföra information från informationscentrat.
3.2.3 Försäljning av tjänster branschvis
Leverantörerna branschuppdelade. I föregående avsnitt redovisades det fält inom vilket verkningarna av det totala utbudet av företagsservice i Malmö A-region gör sig gällande. I tabell 3.8 har utbudet spjälkats upp på delgrupper efter typ av tjänst. Som väntat avviker de enskilda grupperna från varandra med avseende på hur leveranserna fördelar sig på skilda regiongrupper. Med undantag för administrativt utvecklingsarbete domi- nerar försäljningen till den egna regionen i samtliga fall. Särskilt stor betydelse tycks den lokala marknaden ha för grupperna kameralt arbete och ekonomiska analyser, skriv- och kopieringsservice, kontroller, försälj- ning/provning, reparationer och leasing. Så långt man kan utläsa av den
1 Serviceföretag anslutna till Svenska organisations- konsulters förening.
2 Annonsörernas annons- byråförbindelser, Stock- holm 1971.
3 Tidskriften Databehand- ling 1968:12 samt 1969:1.
offentliga statistiken är dessa aktiviteter också relativt jämnt fördelade över landet (tabell 3.2).
Övriga grupper säljer dessutom betydande andelar utanför den lokala marknaden. Juridisk verksamhet, databehandling, rationalisering av pro- duktionsapparat och projektering levererar tjänster i huvudsak utanför storstäderna. Administrativt utvecklingsarbete samt rit- och konstruk- tionsarbete är dessutom starkt inriktade på Stockholms- och Göteborgs- regionen. Detsamma gäller också, om än i något mindre utsträckning, för marknadsföring och försäljning samt reklam, annons och PR.
Verksamheten företagsservice har flera gemensamma drag med hus- hållsserviceaktiviteter. Den hierarkiska uppbyggnaden av utbudet där de mest specialiserade och kvalificerade formerna endast tillhandahålles i större centralorter är likartad. Båda typerna av service överförs i huvudsak från leverantör till kund genom direkta personkontakter. Bland annat av distributionstekniska skäl är det troligt att marknader för företagsservice är mindre väl avgränsade än marknader för hushållsservice. Konsumenten av hushållsservice tvingas i regel själv utföra transportarbe- tet för att få tillgång till tjänster. I syfte att minimera tidsåtgången eller
Tabell 3.8 Försäljning av skilda typer av tjänster inom landet 1970 Malmö A-region. (Procent)
Typ av tjänst Stock- Göte- Egen Grann- All- Övri- Summa holms borgs re- regio- männa ga procent A-re- A-re— gion ner stödom- Sve— gion gion rådet rige Bokföring/revi- sion 2 2 73 1 1 0 13 100 Administrativt utvecklingsarbete 39 6 25 5 2 23 100 Skriv- och kopie- ringsservice O 0 100 0 0 0 100 Juridisk verksam- het O 0 5 2 1 9 0 29 1 00 Databehandling 4 0 61 12 0 23 100 Rationalisering av produ ktions- apparat 3 0 59 16 2 20 100 Rit- och konstruk- tionsarbete 29 0 55 5 0 10 100 Kon troller /mät- ning/ provning 2 0 81 13 0 4 100 Reparationer 0 0 88 2 0 10 100 Projektering av byggnader, vä- gar, avlopp och liknande 5 2 60 12 0 21 100 Leasing 0 0 80 l 3 0 7 1 00 Marknadsunder- sökning/försälj- ningskampan- jer 10 5 64 16 0 5 1 00 Reklam /PR /annon- sering 8 9 62 6 0 15 100
Källa: Serviceenkäten.
överhuvudtaget få plats med förflyttningama i sin tidsbudget väljer han en relativt närbelägen utbudspunkt. Det transportarbete som sker i samband med leveranser av företagsservice utförs, åtminstone om det gäller längre avstånd, däremot till mycket stor del av producenterna.l Även om kunden får betala transportkostnaderna slipper han i regel bryta sin ordinarie dagsrutin och blir därmed friare i sitt val av utbudspunkt. Kunderna branschuppdelade. Av tabell 3.9 framgår i vilken omfattning skilda branscher inom näringslivet använder sig av extern företagsservice. Tjänsterna är indelade i kategorierna ekonomisk/administrativ, teknisk och försäljningsteknisk service. Tillverkningsindustrin köper 30, 25 och 54 procent av respektive servicetyp. Livsmedelsindustrin, den kemiska industrin, den grafiska industrin och verkstadsindustrin är därvid de största kunderna. Efterfrå- gan från textil- och beklädnadsbranschen samt trävarubranschen är däremot relativt begränsad. Kundsammansättningen tycks närmast tyda på i Sahlberg, B. lnterregio- att det framfor allt ar högforädlande tillverkningsföretag som använder nala kontaktmönster, företagsservice. Lund 1970.
Tabell 3.9 Försäljning av företagsservice till olika branscher 1970, Malmö A-region. (Procent) _____________————-—— Kundernas branschtillhörighet Ekonomisk / Teknisk Försälj- admini- service nirlgs- strativ teknisk service service Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske 0,8 0,1 0,4 Livsmedels-, dryckesvaru—, tobaksindu stri 3 ,7 8 ,2 17 ,9 Textil-, beklädnads-, läder-, lädervaru- tillverkning 0 ,4 0,0 3 ,4 Trävaruindustri 0,6 0,1 1,8 Massa-, pappers-, pappersvaruindustri, grafisk produktion 6,5 1,1 6,6 Kemisk industri, petroleum-, gummivaru—, plast-, plastvaruindustri 4,2 3,7 10,1 Jord- och stenvaruindustri 4,7 5 ,0 5 ,6 Verkstadsindu stri 10,3 7 ,4 7 ,5 El-, gas-, värmeverk 0,3 7,2 0,0 Byggnadsindu stri 1,2 13 ,2 O ,8 Partihandel och varuhandelsförmedling 10,1 2,3 28,5 Samfärdsel 2,0 1,1 4,6 Bank-, finans-, försäkringsverksamhet, fastighetsförvaltning 30,8 7,3 0,0 Uppdragsverksam het 6,6 1,1 2 ,1 Offentlig förvaltning, försvars-, polis-, brandväsen 14,4 26,7 0,1 Undervisning och forskning 2,4 10,2 8,0 Hälso- och sjukvård, veterinärverk- samhet, socialvård 0,1 4,5 0,1 Ideella och kulturella organisationer 0,1 0,8 0,3 Rekreationsverksamhet, kulturell ser- viceverksamhet 0,2 0,1 0,8 Reparations-, tvätteri- och annan ser- viceverksamhet 0,3 0,0 0,9 Totalt 100 100 100
___—'___________———-——
Källa: Serviceenkäten.
Av naturliga skäl tar byggnadssektorn en stor del av de tekniska tjänsterna i anspråk. Parti- och detaljhandel köper en mycket stor andel ekonomisk och försäljningsteknisk service. Särskilt anmärkningsvärd är emellertid den andel leveranser som går till finans/försäkring/fastighets- förvaltning samt uppdragsverksamhet. Dessa aktiviteter är i mycket hög grad storstadsorienterade i sitt lokaliseringsbeteende. Det är möjligt att i vissa fall tillgången på företagsservice därvid har betydelse som lokalise- ringsfaktor.
Vad beträffar leveranserna till gruppen uppdragsverksamhet så illustre- rar de sannolikt till viss del behovet av information. Förmodligen är emellertid det interna beroendet också en följd av organisatoriska förhållanden. Det ökade utbudet av service antogs i ett tidigare avsnitt delvis vara ett resultat av att många företag inte har möjlighet att ständigt sysselsätta ett växande antal specialister inom den egna organisationens ram. Serviceföretagen är i princip själva utsatta för samma problem. De uppdrag man får i uppgift att utföra ställer i ökad omfattning krav på samarbete mellan skilda kategorier av specialister. Det enskilda service- företaget har därför inte möjlighet att anställa samtliga de specialister som krävs för att i varje situation vara självförsörjande. I stället kompletterar man vid behov sina resurser hos varandra. Eventuellt kan det också vara så att osäkra efterfrågeförhållanden förstärker dessa samband. Det är tänkbart att serviceföretagens koncentration till större stadsregioner delvis kan vara orsakad av att man där har bättre möjligheter att, snabbt och utan tidsförlust, komplettera sina resurser. Samtidigt reduceras också den med verksamheten förknippade osäkerhe- ten genom externa skalfördelar. Variationer i efterfrågan fördelas inom gruppen i sin helhet och effekterna på det enskilda företaget dämpas.
3.2.4 Utvärdering
I regionalpolitiska sammanhang nämns företagsservice allt oftare som en betydelsefull faktor för att skapa ekonomisk tillväxt i regioner. Det material som redovisats här tyder på att kvalificerad företagsservice är hårt knuten till storstadsregioner och då framför allt till Stockholms- regionen. Förutom att marknaden i hög grad är koncentrerad till dessa områden beror lokaliseringsbeteendet sannolikt på att de ”råvarukällor” från vilka man hämtar sin information befinner sig där. Önskemålet om att även nå marknader utanför Stockholmsområdet har lett till etablering av filialkontor. Anledningen härtill är troligen inte i första hand att leveranserna av tjänster är avståndskänsliga. Snarare beror det på att man bättre kan informera potentiella kunder om sin verksamhet. Under förutsättning att ovanstående beskrivning är korrekt skulle det eventuellt vara möjligt att skapa en bättre regional balans med avseende på tillgången till företagsservice genom att stimulera filialutläggning.
4 Sammanfattning av undersökningsresultaten
Avsikten med denna undersökning har varit att beskriva hur näringslivet i en region är relaterat till sin omgivning genom flöden av varor och tjänster. I huvudsak har endast Malmö A-region behandlats. I vissa sammanhang har emellertid också förhållanden inom några andra regioner redovisats. Huvuddragen i resultaten kan sammanfattas i följande punkter.
4.1 Köp och försäljning av varor
E! Kunder och leverantörer till varuproducerande företag i Malmö A—region är spridda över mycket stora delar av landet. Vissa områden vilka i relativt liten omfattning deltari varuutbytet kan dock urskiljas. D Handelsutbytet mätt i monetära termer domineras i hög grad av den egna regionen, grannregionerna samt Stockholms- och i viss mån också Göteborgsregionen. D Ovanstående tycks gälla för samtliga i undersökningen ingående regioner. På försäljningssidan är beroendet av Stockholmsregionen genomgående mycket utpräglat. Vad beträffar inköpen förskjuts det till viss del mot den närmast belägna storstadsregionen. Skillnaderna mellan försäljnings- och inköpsmönstret är till mycket stor del en följd av grossistföretagens roll som upphandlare och distributörer av varor. D Mäts varuströmmarna efter vikt blir den relativa fördelningen helt annorlunda. En betydligt större andel av leveranserna sker inom en lokal marknad. Beroendet av storstadsregionerna är mycket begränsat. D I förhållande till övriga landet tycks varuutbytet med storstadsregio- nerna omfatta en större andel högt förädlade produkter. D Trots närhet till en mycket betydande marknad i Köpenhamnsområdet är de relationer tillverkningsindustrin i Malmö A-region har med Danmark mycket svagt utvecklade.
4.2 Köp och försäljning av tjänster
Cl Utbudet av företagsservice är i stor utsträckning koncentrerat till större stadsregioner. Företag vilka är avsides belägna i förhållande till utbudet tycks i viss utsträckning kompensera sig genom att anställa en större andel specialister inom den egna organisationen. D Industriföretagen i Malmö A-region köper tjänster i ett mycket begränsat antal centralorter. Trots närheten till ett mycket omfattande serviceutbud i Köpenhamnsområdet har inga köp registrerats där. Cl På samma sätt som för tillverkningsindustrin är konsultföretagens kunder spridda över stora delar av landet. En helt övervägande del av försäljningen sker emellertid på en lokal marknad. Trots det både kvantitativt och kvalitativt mer omfattande serviceutbudet i Stock-
, holmsregionen går en förhållandevis stor andel dit. 3; D Marknadsutseendet varierar påtagligt för skilda servicetyper. Försälj- é ningen till Stockholmsregionen består i huvudsak av de mer kvalifice- , rade tjänsterna.
] Olsson, G. Distance and Human Interaction, Phila- delphia 1965.
En förhållandevis stor del av serviceföretagens försäljning går till andra serviceföretag. På samma sätt som tillverkningsindustrin tycks service- företagen ha svårt att inom den egna organisationens ram anställa alla de specialister man har behov av. D En mycket stor del av efterfrågan på tjänster kan härledas dels till handelsverksamheter och dels till de varuproducerande enheter vilkas produkter har ett relativt högt förädlingsvärde. I en integrerad ekonomi ingår skilda regioner som delar i ett system där beroendet mellan delarna är en följd av flöden av människor, information, gods och betalningsmedel. På grundval av ovanstående beskrivning av flödesbanor vid leveranser av varor och tjänster är det i viss mån möjligt att bedöma hur effekter av näringspolitiska och andra ekonomiska beslut sprids mellan regioner.
Det är uppenbart att utvecklingen i en enskild region påverkar stora delar av landet. Samtidigt är det emellertid också tydligt att systemet i sin helhet i hög grad är centrerat kring ett fåtal storstadsregioner och då framför allt Stockholmsområdet. Dessa utgör systemets noder och där löper flödesbanorna samman. Uppenbara risker finns att en stor del av de effekter vilka härstammar från regionalpolitiska stödåtgärder eller lokala investeringar överförs dit.
Flödesbanorna såsom de har beskrivits är ett resultat av en mycket långvarig process vars mekanismer i huvudsak är obekanta. Vad man vet är emellertid att skilda typer av flöden ofta påverkar och tenderar att förstärka varandra. Av naturliga skäl styrs den mellanregionala handelni mycket stor utsträckning av den information beslutsfattarna har tillgång till om andra marknader. Det finns därför anledning att tro att flöden av varor och tjänster i stort sett följer samma banor som vissa informations- flöden.
5 Flöden av varor och tjänster — informationsflöden — en jämförelse
Av flera skäl har olika individer inte samma tillgång till information. Utförda undersökningar tyder t. ex. på att publik information sprider sig i ganska distinkta banor ner genom hierarkiskt uppbyggda tätortssy- stem.l Hemortens plats i systemet avgör således till viss del hur snabbt man nås av en nyhet. Vissa typer av information, ofta av mer speciell natur än den som utbjuds av massmedia, införskaffas i huvudsak genom direkta personkontakter. Beroende på människors personliga egenskaper, sociala och ekonomiska förhållanden, skiljer sig privata kontaktfält från varandra. Vanligtvis omfattar de emellertid många närboende individer och allt färre med växande avstånd. Möjligheterna att informeras på privat väg är alltså för de flesta människor avhängigt av informationsut- budet i den närmaste omgivningen. Inom den geografiska institutionen vid Lunds universitet har under senare år pågått en omfattande kartläggning av det speciella informations- utbyte som befattningshavare inom företag och andra organisationer har
genom direkta personkontakter.l Vid redovisningen tillämpades två karteringsprinciper. I första hand registrerades de orter där sammanträf- fandena ägde rum. 1 andra hand använde man sig av de lokaliseringsorter där de olika kontrahenterna hade sina arbetsplatser. De kvantiteter som karterades utgjordes dels av kontakttid, dvs. den tid som åtgick vid sammanträffandena utan hänsyn till restiden, och dels av antalet kontakter.
De kontaktnät man iakttog visade sig nästan utan undantag vara centrerade kring några få orter i landet. Framför allt Stockholm men i viss mån också Göteborg och Malmö utgör de knutpunkter eller noderi kontaktsystemet där information samlas, bearbetas och utbyts. Inte mindre än i genomsnitt 91 % av industriföretagens kontakttid ägnades åt sammanträden inom den egna A-regionen, grannregionerna och storstads- regionerna. Därav avsattes 72 % av tiden inom den egna regionen. När kontrahenternas hemorter fördelades inom motsvarande regiongrupper ändrades bilden något. Sammanlagt upptogs 86 % av kontakttiden av de kontrahenter vilkas arbetsplatser befann sig inom den egna regionen, grannregionerna och storstadsregionerna. Kontrahenterna inom den egna regionen ägnades i genomsnitt 41 % av tiden. Ett kännetecknande dragi materialet var bristen på kontaktorter i Norrland.
Som framgått av föregående avsnitt tycks näringslivet ide undersökta regionerna vara länkat till sin omgivning på ungefär samma sätt vid handel med varor och tjänster. En helt övervägande del av industriföre- tagens handel äger rum med ett fåtal områden. Mätt i monetära termer svarade den egna regionen, grannregionerna och storstadsregionerna för 75 % av Malmöföretagens köp och försäljning av varor och tjänster. Därav utgjordes 22 % av handel med Stockholmsregionen. Kontaktundersök- ningarna visade att företag vilka var belägna utanför Stockholm i genomsnitt avsatte 18 % av kontakttiden i huvudstaden. Handelsutbytet tycks således i något högre grad än informationsutbytet vara riktat mot Stockholm.
Tio av de företag i Malmö A-region vilka har studerats vid leverans- undersökningarna finns också med i kontaktmaterialet. Av tabell 5.1 framgår att dessa företags kontrahenter i samband med informationsut- byte respektive vid handel med varor och tjänster fördelar sig på ett relativt likartat sätt i rummet. Sannolikt råder ett ömsesidigt beroende-
Tabell 5.1 Regional fördelning av kontrahenter i samband med informationsutbyte respektive utbyte av varor och tjänster, Malmö A-region. (Procent)
Stockholms Göteborgs Egen Grann- Allmänna Övriga Summa A-region A-region region regio- stödområdet Sverige procent ner
Utbyte av varor och tjänster 20 7 47 9 3 15 100 Informationsu tbyte 17 4 45 8 2 24 100
Källa: Hedberg, B. Kontaktsystem inom svenskt näringsliv, Lund 1970. Olander L.-O. Företagens och hushållens omgivningsstruktur 1974 samt leveransenkäten.
1 Hedberg, B. Kontaktsy- stem inom svenskt nä- ringsliv, Lund 1970. Sahlberg, B. Interregiona- la kontaktmönster, Lund 1970. Olander, L.-0. Företa- gens och hushållens omgivningsstruktur — modellstudier i syd- västra Skåne. Publi— ceras hösten 1974.
förhållande mellan de båda flödestyperna. Informationsströmmarnas regionala inriktning bestämmer till stor del vilken kunskap befattnings- havare och tjänstemän har om andra marknader och får därmed också ett avgörande inflytande på handelsutbytets fördelning. Vid leveranser av varor och tjänster skapas emellertid samtidigt underlag för ytterligare informationsutbyte.
Som framgår av tabell 5.1 är andelen kontrahenter vid informationsut- byte mindre inom Stockholms- och Göteborgsregionen än motsvarande andel kontrahenter vid handelsutbyte. Skillnaderna kan vara ett resultat av informationsöverföring i flera led. På samma sätt som privatpersoners kontaktfält avviker från varandra varierar de kontaktfält vilka befatt- ningshavare upprätthåller i tjänsten. Vissa tjänstemän har kontakteri huvudsak på ett lokalt plan medan andra har nationella eller internatio- nella kontaktfält. En avsevärd del av den information de senare är ”bärare” av sprids emellertid så småningom vidare också på det lokala planet. Även de befattningshavare vilka i relativt liten utsträckning direkt deltar i det nationella informationsutbytet får genom indirekt informa- tionsöverföring förhållandevis god kännedom om de regioner vilka dominerar kontaktsystemet. Områden vilka utgör noder i systemet blir genom den sammanlagda effekten av direkt och indirekt informations- överföring mer dominerande i ett regionalt system för utbyte av varor och tjänster.
[ regionalpolitiska sammanhang har ofta den tanken förts fram att man genom att förändra befintliga tätortssystem skall kunna styra den ekonomiska tillväxten till de områden vilka nu är förhållandevis svagt utvecklade. Det är emellertid uppenbart att ömsesidig påverkan mellan skilda typer av flöden ger det redan rådande tätortssystemet en inbyggd stabilitet. Eventuellt kan det till och med vara så att de successivt förstärker varandra så att systemets hierarkiska natur skärps. De orter som redan nu leder tillväxtförloppet tenderar att bli alltmer dominanta.
6 Öresundsregionen
För stora delar av näringslivet är det av vitalt intresse att befinna sigi närhet av marknaden. I synnerhet torde detta gälla företag vilkas verksamhet är beroende av möjligheterna att skapa och upprätthålla kontakter med kunderna. Inte desto mindre är det uppenbart att den betydande potentiella marknad som finns på andra sidan Öresund i mycket begränsad utsträckning har utövat någon märkbar dragningskraft på näringslivet i sydvästra Skåne.
Utan att göra anspråk på någon uttömmande beskrivning kan några olika typer av ”barriärer” nämnas vilka lägger hinder i vägen för handel mellan de båda grannregionerna.
En fysisk barriär (Öresund) En politisk och ekonomisk barriär En språklig och kulturell barriär En institutionell barriär
Genom en förbättrad transportteknologi har de fysiska barriärernas betydelse i allmänhet kunnat reduceras högst avsevärt. Vidare är det ett välkänt faktum att transportkostnaderna för de allra flesta industriella verksamheter numera utgör en mycket liten del av de totala produktions- kostnaderna.l Därför är det mindre sannolikt att de kostnader som är förenade med varutransporter över Öresund kan vara av någon avgörande betydelse. Snarare är då den nationsgräns som skiljer regionerna åt ett verkligt hinder i och med de problem som är förknippade med tullklarering, tolkning av handelsavtal, överföring av valuta etc.
Det finns emellertid också skäl att tro att det låga handelsutbytet är en följd av mycket begränsade informationsflöden. Såvitt man kan se av det material som insamlats vid kontaktundersökningarna förekommer mycket få länkar mellan svenska och danska kontaktnät vid Öresund. Genom de ömsesidiga samband som tidigare antogs råda mellan olika typer av flöden saknas därmed förutsättningar för en mer omfattande handel med varor och tjänster.
De persontransportsystem som idag binder samman Malmö med Köpenhamn kännetecknas av både hög turtäthet och förhållandevis kort restid. Därför är det knappast troligt att det ringa antalet direkta personkontakter beror på kostnader i samband med personförflyttningar. Inte heller är det särskilt troligt att språksvårigheterna är av den art att de omöjliggör eller försvårar sådana kontakter. Däremot kan de utgöra en mycket allvarlig restriktion på möjligheterna att kommunicera via tele. Om så är fallet begränsas emellertid också möjligheterna att ta de initiala kontakter vilka är nödvändiga för att få till stånd ett direkt informations- utbyte.
Av naturliga skäl påverkas informationsbanornas utseende i mycket hög grad av förvaltningsapparatens institutionella uppbyggnad. Både inom den offentliga sektorn och det privata näringslivet förläggs funktioner med anknytning till styrning, informationsbehandling och kontaktverksamhet högt upp i tätortshierarkin och då framför allt till huvudstadsområdet.2 Mycket talar för att de kontakter som äger rum mellan skilda länders förvaltningar sker mellan rikscentra (figur 6: 1). Det är tänkbart att den länk mellan svenska och danska kontaktnät som från geografisk synpunkt vore naturlig vid Öresund av organisatoriska skäl istället återfinns mellan huvudstäderna.
Det borde rimligtvis vara av stort värde för både svenskt och danskt näringsliv om dessa informella handelshinder på samma sätt som de formella kunde undanröjas. En möjlighet vore att kompensera bristen på informationsflöden med ett kontakt- och förmedlingsorgan. Detta förutsättes då få sådana resurser till sitt förfogande att en betydande kunskap om utbuds- och efterfrågeförhållanden kan insamlas och lagras samt i lämplig form presenteras för näringslivets representanter.
Efter flera års utredningsarbete biföll riksdagen hösten 1973 rege- ringens proposition nr 146 angående fasta förbindelser över Öresund. Förslaget omfattade dels en tunnel för järnvägstrafik med sträckningen Helsingborg/Helsingör och dels en sexfältig broförbindelse för allmän motortrafik Malmö/Köpenhamn via en storflygplats på ön Saltholm.
* Törnqvist, G. Studier i industrilokalisering, Stock- holm 1963. 2 Engström, M. Regional arbetsfördelning, Lund 1970.
1 Hägerstrand, T. Quanti- tativ Techniques for Ana— lysis of the Spread of In- formation and Technolo- gy, Preliminary, Universi- ty of Chicago 1963.
oo 00 ”o ofio
O Rikscentra
Regionala centra
0 Lokala centra (__) Informationsutbyte
Figur 6:1 Informationsbanori hierarkiskt uppbyggda tätortssystem.
Avsikten är att arbetet med de båda lederna skall bedrivas så skyndsamt som möjligt och att de skall kunna tas i bruk senast år 1985.
I och med de möjligheter att snabbt nå en internationell marknad som brons tillkomst skapar är det troligt att sydvästra Skåne kommer att få sin ställning, som centrum i Sydsverige stärkt. Enligt de karteringar som gjorts i olika sammanhang är informationsbanor emellertid relativt stabila över tiden.1 Därför är det mindre sannolikt att förändringarna på kort
sikt blir särskilt dramatiska. Med tanke på det utvidgade internationella samarbetet och de krav som företag ställer på alltmer centrala kontaktpunkter är det inte omöjligt att på längre sikt förändringarna kan bli mer omfattande och att öresundsområdet i sin helhet kan utvecklas till något av ett gemensamt nordiskt styrcentrum. I förstone kommer detta att innebära en ansamling av tjänstemän och högre befattningshavare samt olika former av serviceaktiviteter. Då kommer också förutsättningar att skapas för ett mer intensivt informationsutbyte och därmed möjligheter till utökad handel. Sannolikt är emellertid beslutet om en storflygplats på Saltholm mer avgörande för en sådan utveckling än broförbindelsen.
V Att studera företag och regioner
Dick Ramström
Situationsanpassad forskning
Den forskning som bedrivs vid avdelningen för företagsekonomi vid Umeå universitet har — alltsedan denna verksamhets början är 1968 — i hög grad kommit att präglas av de specifika förhållandena i denna landets nordliga region. Dels har det varit naturligt att inrikta intresset på de mindre företagens problem och förutsättningar — Norrlands näringsliv är i hög grad baserat på förekomsten av detta slags företag.1 Dels har också studier av regionalekonomiska problem utvecklats. Detta senare tvär- vetenskapliga forskningsområde har studerats i nära samarbete med universitetets övriga samhällsvetenskapliga ämnen, t.ex. geografi och nationalekonomi, som också har valt en liknande forskningsinriktning. Det finns givetvis ett nära samband mellan de två ovan nämnda forskningsområden som den företagsekonomiska forskningen i Umeå bl. a. varit inriktad på, och de projekt som bedrivits inom dessa områden har varit nära ”kopplade” till varandra.
I själva verket kan man hävda att det här rör sig om studier med — i många fall —- likartad inriktning som bedrivs på skilda förstoringsnivåer inom dessa olika områden. Genom studiet av enskilda företag söker man bilda sig en uppfattning om förutsättningarna för en effektiv drift av dessa; som en viktig ingrediens härvidlag ingår behovet och utnyttjandet av olika slags service- och stödåtgärder. På en högre beskrivningsnivå söker man bilda sig en uppfattning om hur inom en viss region olika företag samverkar med varandra och vilka förutsättningar regionens egenskaper ger för deras verksamhet.
Eftersom regionalekonomiska studier tidigare endast i begränsad omfattning har utförts inom det företagsekonomiska ämnet, kan det i detta sammanhang vara befogat att något nämna om detta ämnes speciella inriktning på och ”särpräglade kompetens” för studier av detta slag.2 Egentligen är det dock föga meningsfullt att söka dra skarpa gränser mellan olika ämnen, när det gäller deras inriktning på ett problemområde av detta slag. Det väsentliga är att forskare inom olika
1 För en sammanfattning av denna forskningsinrikt- ning se Ramström, D., (red.), Mindre företag — Problem och villkor, Pris- ma, Stockholm 1971.
2 Vid Handelshögskolan i Stockholm har em eller— tid sedan länge bedrivits företagsekonomiska stu— dier med denna inriktning. Se t. ex. Kristensson, F., Människor, företag och regioner, Stockholm 1967, och Thorngren, B., Studier ilokalisering, Regional strukturanalys, Stockholm 1972.
* Horväth, D. & Ram— ström, D., Organisations— uppdelning i samband med lokaliseringsövervä- ganden. En teoretisk före- ställningsram. Studier i företagsekonomi, Umeå 1971.
2 Se t. ex. Johannisson, B., Företagens anpass- ningsprocesser — en sy- stemanalys med tillämp- ning på mindre företag. Studier i företagsekonomi, Umeå 1971.
områden ges möjlighet att _ i kontakt och samarbete med varandra — tillsammans angripa ett för hela samhället så betydelsefullt problemom- råde.
Vid nationalekonomiska och geografiska studier betraktas ofta det enskilda företaget som en homogen beslutspunkt, vars individuella särdrag man ej närmare analyserar. Vid företagsekonomiska studier av likartat slag söker man däremot vanligen relatera enskilda särdrag i företagens beteende — i fråga om t. ex. lokaliserings-, transport- och kommunikationsfrågor _ till mer övergripande regionalekonomiska frågeställningar, eller också söker man jämföra företag som skiljer sig åt i fråga om t. ex. storlek, ”omvärldskoppling” och verksamhetsinriktning, vad avser deras reaktioner på och beroende av skilda regionalekonomiska handlingsprogram. Företagsekonomerna kan här komplettera forskare från övriga ämnesområden genom sin mer ingående kunskap om enskilda företags beteende och om de skillnader som i relevanta avseenden finns mellan olika typer av företag.
Forskningsarbetet vid avdelningen för företagsekonomi har kraftigt expanderat under senare år. Förutom de program som bedrivs med inriktning på mindre företag och regionalekonomiska problem finns bl. a. en forskningsgrupp som har specialiserat sig på organisatoriska och administrativa frågor. Inom ramen för detta forskningsprogram har man bl. a. gjort en teoretisk studie av förutsättningarna för en geografisk uppdelning av myndigheters verksamhet, utförd som ett led i planerna på en utlokalisering av statlig verksamhet.l Som en fortsättning på detta projekt pågår f.n. en uppföljning av en liknande geografisk utspridning som gjordes av ett stort försäkringsbolag för några år sedan. Vidare planeras en utvärdering av de utlokaliseringar av statliga myndigheter som beslutats och som kommer att träda i verkställighet inom de närmaste åren. Vi skall emellertid i fortsättningen främst ägna uppmärksamhet åt de i detta sammanhang relevanta studier som utförts inom ramen för de båda inledningsvis angivna forskningsprogrammen.
S mä företagsprogrammet
Redan på ett tidigt stadium i forskningsarbetet kom — på grundval av explorativa studier och teoretiska analyser — vårt intresse att inriktas på det mindre företagets förhållande till och beroende av sin omgivning.2 Vi har alltmer övergått från att betrakta det mindre företaget som ett oberoende ”idéföretag”, som lever ett liv som den ”ensamma vargen” i kraft av sina produkters överlägsenhet, till att uppfatta det som en stordriftskompletterande enhet, som i hög grad är uppkopplat till och beroende av sin omgivning. Naturligtvis finns det fortfarande många företag som fungerar som helt oberoende enheter, men det är vår uppfattning att företagen i allt större omfattning fungerar inom ramen för ett större system, t. ex. som underleverantörer. Våra studier har också gett oss övertygelsen att de mindre företagen, säg med upp till ca 200 anställda, i motsats till storföretagen, i de flesta fall saknar möjlighet att själva hålla sig med alla de specialiteter och det specialistkunnande som
krävs i dagens komplexa och föränderliga företag. De behöver i stället tillgång till externa resurser av något slag som på lämpliga tider och i lämpliga ”doser” kan tillhandahålla denna hjälp. Denna resursinsats kan t. ex. avse teknisk produktutveckling, marknadsföringsråd eller hjälp med uppbyggnaden av ekonomiska och administrativa styrsystem.1
Genom att tillämpa en sådan ”systemsyn” kom vi att alltmer inrikta vår uppmärksamhet på företagens behov och utnyttjandet av industriell service — teknisk specialkapacitet, specialistkunnande och vidareutbild- ning för företagsledare — samt tillgången på sådan service — konsultfir- mor, företagareföreningar, utvecklingscentra m. m. På initiativ av indu- stridepartementet har vi vid avdelningen utfört ett antal ”servicestudier” i skilda regioner, där efterfrågan på och utbudet av sådan service har kartlagts och analyserats.2 Erfarenheterna av dessa studier visar bl. a. på att många företag, i synnerhet de mindre, upplever ett stort behov av sådan service men att de ofta har svårt att på ett tillfredsställande sätt tillgodose detta behov. Ofta vet de ej till vem man skall vända sig i en viss fråga _ man efterlyser en ”kontaktgrossist” — och de upplever problem med att få tillgång till service speciellt avpassad för de mindre företagen. Kostnads- och tidsaspekten är också betydelsefull; man har ej tid att vara borta från företaget en längre tid, och företagarna upplever därför behovet starkt av en lokalt förankrad serviceorganisation.
I stort sett liknande resultat framkommer i en serie studier om företagens utbildningssituation, som utgör en fortsättning på dessa servicestudier.3 Även här framkommer att det är svårt för företagen att skaffa sig en utbildning som svarar mot deras specifika behov, och även här lägger tids- och kostnadsaspekter hinder i vägen.
De studier som ovan nämnts har riktat uppmärksamheten på vikten av den industriella miljön i den region där företagen arbetar. F.n. planeras en större studie, som bl. a. mot en historisk bakgrund skall analysera vad det är för förhållanden som ger upphov till en sådan gynnsam miljö. I detta syfte planeras jämförande studier mellan bl, a. Skellefteåområdet och de småländska företagarebygderna.
Denna fråga om den industriella miljöns betydelse och utveckling belyses också i en studie som visar företagsbeståndets utveckling under en 20-årsperiod i några län och branscher.4 Denna undersökning ger bl. a. vid handen att under senare tid en minskning av nyetableringar och en ökning av företagsnedläggningar har skett. En jämförelse mellan B och AC län visar också att företagen på det hela taget ”klarat” sig bättre i ”glesbygdslänet” än i ”storstadslänet” under det senaste årtiondet, ett förhållande som till stor del torde få tillskrivas den förda lokaliserings- politiken. Att företagen i Norrland i många avseenden har speciella problem framgår dock av en analys av inkörningskostnadema vid olika slag av företagsexpansion.S Dessa kostnader visar sig vara särskilt höga i den nordligaste landsändan.
1 Se t. ex. Ramström, D., De mindre företagens led- nings- och planeringspro- blem. Norrlandsstiftelsen, Sundsvall 1973.
2 Se t. ex. Byström, IS.-0. & Glader, M., Industriell service i Katrineholms A-region, samt av samma författare, Industriell service i Kristianstads och Hässleholms A-regioner. Delegationen för de mind— re och medelstora före- tagen, Stockholm 1971. Jfr också SOU 1972: 78, Företagsservice för ut- veckling av mindre och medelstora företag.
3 Dessa studier, som ut- förts av 13.—O. Byström vid avdelningen för företags- ekonomi, har presenterats i Företagareutbildning i mindre och medelstora . företag, SIND 1: 1974.
4 Carstedt, G. & Isaksson- Perez, B., Företagsbestånd och företagsutveckling. Studier i företagsekonomi, Umeå 197 2.
5 'Hånell, P.G., lnkörnings- kostnader i mindre och me- delstora företag. Studier i företagsekonomi, Umeå 19 7 2.
[ Lindström, C., Företa- gets storlek och belägen- het som determinanter för dess uppflnningsaktivitet. Umeå 197 2.
2Orkan, L., Regionala va- riationer i företagens per- sonalomsättning. Studier i företagsekonomi, Umeå 1972.
3lanslöf, L., Kontaktvill- kor och kontaktbeteende. Studier i företagsekono- mi, Umeå 1972.
Regionalekonomiska studier
De projekt, som utförts eller pågår inom ramen för det regionalekonomis- ka programmet, tidigare under ledning av Christian Lindström, har till stor del inriktats på analyser av hur företagens geografiska belägenhet — kopplat med deras specifika företagskarakteristika — påverkar deras konkurrensförmåga i olika sammanhang. Christian Lindström har själv i sitt avhandlingsarbete bl. a. studerat hur företagens lokalisering påverkar deras ”uppfinningsförmåga”, mätt i antalet patentansökningar.1 Med undantag för det starkt "innovationsbelastade" Stockholmsområdet visar det sig svårt att finna några signifikanta skillnader mellan olika regioner — ”informationstätheten” tycks i detta avseende inte spela någon avgöran— de roll.
I andra studier med regional inriktning har man dels inriktat sig på en analys av hur personalomsättning och personalfrånvaro varierar mellan olika regioner och mellan olika typer av företag.2 I synnerhet i fråga om den kollektivanställda personalen kan man här konstatera betydande skillnader mellan Skellefte- och Stockholmsområdet, till den förra regionens fördel. Dels har man också studerat hur kontaktkostnaderna inom en geografiskt utspridd koncern varierar mellan regioner, för vilka avståndsfaktorn spelar olika stor roll.3 Ej överraskande visar det sig att kommunikationskostnaderna för resor och telekommunikation år betyd- ligt större i glesbygdsregionerna. Den tid som de berörda befattningsha- varna i de olika regionerna vill avsätta för sådana externa personkontak- ter synes däremot på det hela taget vara konstant. Man kan sålunda säga att befattningshavarna i dessa regioner i viss mån avpassar omfattningen av sitt informationsutbyte efter de uppoffringar som är förknippade härmed.
De mindre företagen har också möjlighet att åstadkomma den komplettering av erforderliga externa resurser som vi tidigare berört, antingen genom att bygga upp ett samarbete inbördes, eller genom att ”koppla” sig till ett större företag, t. ex. som underleverantör. En sådan ”koppling", som givetvis också kan innebära betydande riskmoment för det mindre företaget, kan tjänstgöra som ett ”känselspröt” för detta genom att möjliggöra utbyte av bl. a. marknadsinformation samt teknisk och ekonomisk specialistkunskap.
Det är i detta sammanhang som den i denna skrift avrapporterade studien om underleverantörssystem kommer in i bilden. Dessa studier, som i sin första fas utförts i Skellefteområdet, ger belägg för det i och för sig ej särdeles överraskande antagandet att det differentierade näringsliv, som nu finns utvecklat i detta område, har sin grund i de spridningseffekter som åstadkommits genom lokala underleveranser till ett litet antal ”teknologitunga”, internationellt säljande företag, främst Boliden. Dessa lokala underleveranser har idag en relativt stor betydelse inom Skellefteområdet, och de är fortfarande koncentrerade till ett litet antal större företag. Många av de företag, som från början utförde underleveranser, har sedermera också satt igång en betydande ”egen” tillverkning. Det är värt att observera att de företag som under 1960-talet
omlokaliserats med lokaliseringsstöd till detta område endast i begränsad omfattning är integrerade i dessa underleverantörsnät, förmodligen på grund av att de är ganska ”nya” i området och inte hunnit bygga upp fasta förbindelser med andra företag. Detta gäller även de företag som omlokaliserats till andra regioner med hjälp av lokaliseringsmedel.
Avsikten är att komplettera den studie som redovisas i denna skrift med liknande studier av andra områden, för att man därigenom skall kunna bilda sig någon uppfattning om olika regionkarakteristikas betydelse för förekomsten av sådan underleverantörssystem. Sedan den nu redovisade studien slutförts har man också företagit ett antal mer ingående praktikfallstudier i ett antal företag.1 Dessa studier framhäver den betydelse de mottagande företagen fäster vid förekomsten av över tiden stabila underleverantörsrelationer och vid det ömsesidiga förtroen- det mellan de berörda företagen, som väl kan uppväga smärre, ”negativa” kostnadsdifferenser. I de studerade företagen har de flesta underleveran- törsrelationema varit oförändrade över ett flertal år. Den geografiska närhetsfaktorn tillmäts också stor betydelse i detta sammanhang.
Den redovisade studien ger sålunda belägg för antagandet att en viktig faktor vid regionalpolitiska överväganden är vilka förutsättningarna är för att nya företag på ett effektivt sätt skall kunna inlemmas i sådana beroendeförhållanden med redan tidigare existerande företag. ”Omvänt” innebär ett sådant betraktelsesätt att en i vissa sammmanhang effektiv lokaliseringsåtgärd kan vara att till en region med relativt ”tätt” men ej särdeles expansivt näringsliv förlägga ett stort företag med avancerad teknologi som förmår att med tiden till sig knyta och stimulera de redan existerande företagen och på så sätt skapa en positiv cirkeleffekt för regionens näringsliv.
Ett närbesläktat problem, som har en hög aktualitet i den regionaleko- nomiska debatten, är frågan vilka geografiska spridningseffekter — inom Norrbotten och Norrland i övrigt, som den beslutade satsningen på ett nytt stort stålverk i Luleå —- ”Stål 80” — kommer att få. Detta problem studeras f. n. av en grupp vid avdelningen för företagsekonomi, på uppdrag av länsstyrelsen i Norrbottens län.
' Fredriksson, c & Lind- mark, L., Några mindre och medelstora verkstads- företags inköp från under— leverantörer — en praktik- fallsstudie. Avdelningen för företagsekonomi, Umeå 1973 (stencil).
VI Lokala underleveranser i Skellefteå A-region
Carl Fredriksson — Leif Lindmark
1 Bakgrund till undersökningen
1.1 Industriell sam verkan
Företagens tillverkning av färdiga produkter förutsätter i allmänhet även framställning av en rad halvfabrikat och detaljer som ingår i dessa slutprodukter. Genom att företagen specialiserar sig på sådana metoder och sådana produkt- och detaljtyper för vilka de har de bästa ekonomiska förutsättningarna och överlåter annat arbete på underleverantörer uppnås ett effektivare resursutnyttjande. Framför allt storföretagen har av ekonomiska och administrativa skäl tagit initiativ till denna form av industriell samverkan.
Kravet på specialisering har vidare tagit sig uttryck i att många av de mindre och medelstora företagen tagit fram egna produkter som ej utsatts för konkurrens från de större företagen eller inriktat sig på en speciell bearbetningsteknik eller produktionsteknik varigenom de lyckats finna en ”nisch” i produktionssystemet. Framför allt har möjligheterna att verka som underleverantörer till de större företagen utnyttjats. Denna inriktning på underleveranser kan ses som en följd av de mindre och medelstora företagens begränsade möjligheter att möta de allt större krav som ställs på produkternas marknadsföring.
Sveriges Mekanförbund gjorde 1967 ett försök att beräkna underleve- ransernas omfattning inom verkstadsindustrin.l Därvid uppskattades att cirka 25 % av verkstadsindustrins produktion utgjordes av underleveran- ser, dvs. av detaljer, komponenter, halvfabrikat etc., som levereras från ett verkstadsföretag till ett annat. Eftersom den totala produktionen inom verkstadsindustrin då uppgick till 26 miljarder utgjorde alltså värdet av underleveranserna 6—7 miljarder kronor. En förskjutning över tiden från egentillverkning till inköp av färdiga delar, komponenter och bearbetningsmoment har vidare kunnat iakttas, och denna övergång mot en ökad andel inköp kan väntas fortgå även i framtiden.
Bland förklaringar till förskjutningen mot en ökad andel inköp kan nämnas produkternas allt större komplexitet. Detta medför att material och komponenter, som ligger utanför företagets kompetensområde att tillverka i ökad utsträckning ingår i slutprodukten. Nya material har
' Sveriges Mekanförbund, Samarbetet mellan huvud- leverantör och underleve- rantör. En form av struk- turrationaliserin g inom verkstadsindustrin. Stockholm 1967.
] Se t. ex. Byström, B-O., Johannisson, B. & Lind- ström, C., Alternativa mått på företagsstorlek. Studier i företagsekonomi, Umeå 197 1.
medfört att komponenter som tidigare kunnat tillverkas inom det egna företaget nu måste köpas in utifrån. Detaljer som tidigare tillverkades i metall framställs nu av plast osv. På liknande sätt har ökade kvalitetskrav medfört att inköp från specialistföretag blivit nödvändiga. Vidare har de allt snabbare marknadsförändringarna gjort företagen mer benägna att utnyttja underleverantörer. Detta på grund av att en investering i egen produktionsutrustning binder upp företagens framtida handlingsmöjlig- heter och därmed begränsar flexibiliteten.
Till detta kommer att företagen, till följd av bl. a. stigande lönekostna- der och ökade kvalitetskrav, blivit allt mer kapitalintensiva. För att framgångsrikt kunna konkurrera måste den i de flesta fall dyrbara maskinutrustning som företagen anskaffar utnyttjas rationellt. De maskinbearbetningar som företagen har behov av, men där utrustning ej kan anskaffas på grund av för dålig beläggning, får därför inköpas från andra företag. Som en följd av denna utveckling har en etablering av företag med dyrbar produktionsutrustning som tillverkar standard- komponenter eller utför specifika bearbetningsmoment skett. Genom en långtgående specialisering kan dessa företag hålla hög beläggning på maskinerna och konkurrenskraftiga priser.
Den skisserade utvecklingen har dock inte varit lika påtaglig inom alla sektorer av ekonomin. Sålunda föreligger det stora skillnader mellan olika branscher. I några sektorer har specialiseringen gått mycket långt och företagen i dessa sektorer uppvisar ett inköpsbelopp som i förhållande till omsättningen är betydligt högre än genomsnittsvärdet för samtliga industriföretag. Ett exempel på en bransch där utläggning på underleveran- törer är vanlig är metall- och verkstadsindustrin och inom denna speciellt branschgrupperna bil- och varvsindustri. Vidare har man vid empiriska studier funnit att de större företagens förädlingsgrad är lägre än genomsnittet, vilket innebär att de större företagen drivit specialiseringen längre än de mindre företagen.1 De större företagen har i större utsträckning än de mindre karaktären av sammansättningsfabriker. Den ökade konkurrensen ställer emellertid krav på att även de mindre och medelstora företagen i ökad utsträckning specialiserar produktionen till vissa detaljer, komponenter etc. och köper in andra detaljer som ingår i slutprodukten.
1.2 Industriell samverkan på det lokala planet
Leveranser mellan tillverkningsföretag utmärks i många fall av ett omfattande tekniskt samarbete mellan det köpande och säljande företa- get. Detta samarbete ställer höga krav på tillförlitlig och snabb informationsöverföring vilken i dagsläget vanligen förmedlas i form av personliga kontakter. Dessa avståndskänsliga kontakter medför att speciellt för de mindre företagen det geografiska område inom vilket tänkbara leverantörer skall vara belägna för att en utläggning av produktionsmoment skall uppfattas som lönsam är begränsat. Man kan således anta, trots avståndsfaktorns minskade betydelse för varornas fysiska transport, att utläggning av produktionsmoment i stor utsträck-
ning sker på underleverantörer belägna i samma geografiska område som huvudleverantören (utläggaren).
lnformationsproblematiken återverkar på valet av samarbetspartner även ur en annan synvinkel.l Företagens begränsade resurser att söka lämpliga samarbetspartner medför att kännedomen om avlägset belägna leverantörer utom i vissa undantagsfall är liten. Därtill kommer att utvärderingen av tänkbara samarbetspartner på avlägsna orter vanligen är behäftad med större osäkerhet än bedömningen av potentiella samarbets- partner på den lokala marknaden. Problem av detta slag gör att förekomsten av lokala underleverantörer framstår som en viktig lokalise— ringsförutsättning speciellt för de mindre och medelstora företagen. Behovet av lokala samarbetspartner torde vidare vara starkare ju mer isolerad regionen är relativt andra industriellt välutvecklade regioner. Företag som är i behov av att komplettera de egna produktionsresur- serna men som är belägna i en region med en mindre god industriell miljö, dvs. en region där företagen har små möjligheter att lägga ut tillverkningsmoment på lokala leverantörer, kan lösa detta problem på två principiellt skilda sätt. Å ena sidan kan man lägga ut tillverknings- momenten på företag belägna i andra regioner, vilket dock medför högre kontakt- och transportkostnader än om leverantören skulle varit belägen i den egna regionen. Å andra sidan kan man själv svara för tillverkningen även om denna tillverkning med tillgängliga resurser inte kan utföras med samma effektivitet som av ett företag specialiserat på det aktuella området. Båda dessa lösningar ger dock företaget en sämre konkurrens- kraft jämfört med en lokalisering i en region där de efterfrågade produktionsmomenten kunnat erhållas från lokala leverantörer. Även ur regional synvinkel är dessa båda lösningar mindre gynnsamma. I det första fallet blir sysselsättningen i regionen lägre än om företaget hade kunnat göra inköpen från en lokal leverantör, medan i det senare fallet företagets sämre konkurrenskraft på sikt kan medföra driftinskränkning- ar och därmed minskad sysselsättning i regionen.
1.3 Behovet av studier av lokala underleverantörssystem
Betydelsen av empiriska studier av omfattningen och uppbyggnaden av lokala underleverantörssystem kan belysas dels på regional nivå och dels ur det enskilda företagets synvinkel. På regional nivå synes kunskaperna om lokala underleverantörsförhållanden bl. a. vara av vikt vid bedöm- ningen av ”handelsutbytet” med andra regioner inom och utom landet. En regions handelsbalans bestäms av sådana förhållanden som i vilken utsträckning regionens företag köper råvaror, halvfabrikat, delar, material m.m. inom regionen och i vad mån som ifrågavarande företag säljer färdigvaror över regiongränserna. Vidare och delvis sammanhängande med nyssnämnda förhållande kan expansionstakten i en region antas vara influerad av karaktären hos de företagsenheter som ingår i lokala underleverantörssystem. Således kan antas att det i en region förekom- mer vissa nyckelenheter eller nyckelindustrier som fungerar som noderi lokala underleverantörssystem.
1 Se t. ex. Fredriksson, C. & Lindmark, L., Några mindre och medelstora verkstadsföretags inköp från underleverantörer — en praktikfallsstudie, Av- delningen för företags- ekonomi, Umeå 1973 (stencil).
En tanke som framförts är att nyckelföretagen är relativt stora företag som i sin försäljning är nationellt eller internationellt orienterade; de kan förväntas utgöra ”exportindustrier” ur regional synvinkel. Vidare kan antas att ”nyckelföretagen” kännetecknas av en komplex och diversifie- rad produktion, dvs. tillhör relativt ”teknologitunga” sektorer inom industrin. En stor del av de mindre och medelstora företagens produktion kan antas vara riktad mot att tillfredsställa efterfrågan på halvfabrikat, delar etc. från dessa nyckelindustrier, och en viktig uppgift för samhälls- och regionplanerare blir att stödja tillväxten i dessa ”nyckelföretag” för att därigenom via ”kedjereaktioner” i produktionssystemet främja den regionala tillväxten. Samtidigt måste dock förutsättningar skapas så att potentiella och faktiska lokala leverantörers produktionsanläggningar kan hållas konkurrenskraftiga.
I lokaliseringssammanhang kan också betonas att uppbyggnaden av effektiva, lokala underleverantörssystem ofta är en synnerligen långdra— gen process och att eventuella omlokaliseringar av industriföretag över långa geografiska avstånd på kort sikt ofta har starkt effektivitets- nedsättande effekter. Detta torde dels gälla för de omlokaliserade företagen själva som först på lång sikt kan tänkas kunna bygga upp eller fungera i effektiva produktionssystem på ”inflyttningsorten”, hur till- fredsställande denna än må vara från industriell miljösynpunkt. Dels har också ”uppbrytningen” av underleverantörssystem på ”utflyttningsorten” regionala konsekvenser genom att kvarvarande företag på denna ort får vidkännas en försämrad industrimiljö som sällan förbättras annat än margineut av eventuella ersättningsindustrier. Åtminstone på kort sikt effektivitetsnedsättande konsekvenser som dessa observeras inte alltid i ”urbaniseringens tidevarv” och det finns därför anledning att kartlägga omfattningen och uppbyggnaden av lokala underleverantörssystem i olika delar av landet, för att därigenom förbättra möjligheterna att bedöma konsekvenserna för enskilda företag och regioner vid tilltänkta geografiska omlokaliserin gar av industrianläggn ingar.
1 .4 Studiens syfte'
Den föreliggande studien syftar till att studera hur företagen i Skellefteå- regionen är kopplade till varandra och till företag i omgivande regioner. Huvudintresset inriktas därvid på att studera omfattningen av underleve- ranser inom industrisektom i Skellefteå A-region, liksom de egenskaper som kännetecknar industriföretag knutna till varandra i ifrågavarande underleverantörssystem. Med underleveranser förstås i föreliggande studie samtliga leveranser mellan tillverkande företag som används för vidare förädling eller som ingår som del i det köpande företagets slutprodukter.2
1 Föreliggande rapport bygger på Fredriksson, C. & Lindmark, L., Underleveran- törssystem i Skellefteå A—region, Studier i företagsekonomi, Umeå 1972. 2 Till följd av problem att avgränsa och mäta underleveranser enligt den ovan givna definitionen har det varit nödvändigt att inkludera vissa typer av företags- service såsom reparationer utförda av lokala tillverkningsföretag. För en diskussion av begrepp och mätmetoder hänvisas till huvudstudien.
Genom underleverantörskopplingar leder en expansion i ett företag till omsättningsförändringar hos andra företag i den egna och omgivande regioner. De senare företagen ökar i sin tur sina inköp, vilket leder till omsättningsförändringar för åter andra företag osv. Effekten av dessa omsättningsförändringar kommer i föreliggande studie att beräknas med hjälp av en input- outputmodell.
Avslutningsvis studeras de i regionen nyetablerade företagens inköps— mönster. Av speciellt intresse är därvid omfattningen av de till regionen omlokaliserade företagens lokala inköp. På grund av att antalet nyetable— rade företagi Skellefteåregionen är relativt litet kompletteras materialet vid dessa analyser till att omfatta samtliga företag som etablerats under 1960-talet och som i samband med etableringen erhållit lokaliseringsstöd.
2 Skellefteåföretagens materialströmmar
2.1 Skellefteåföretagens försäljnings- och inköpsmönster
De i undersökningen ingående företagens totala försäljning uppgår till i runt tal 500 miljoner.1 Den största delen av produktionen exporteras eller avsätts till företag belägna i södra Sverige. Ungefär en fjärdedel av försäljningen går till företag inom det allmänna stödområdet varav merparten, omkring 15 % av företagens totala försäljning, avsätts till företag inom den egna A-regionen. En uppdelning av företagen på storleksklasser visar vidare att stora variationeri försäljningsinriktning föreligger. Företagen i den största klassen producerar för relativt avlägsna marknader. Mer än 90% av dessa företags produktion går utanför stödområdet, medan den lokala försäljningen är obetydlig. Däremot är den lokala avsättningsmarknaden av stor betydelse för de mindre företagen.
Skellefteåföretagens inköp uppgår till något mer än 200 miljoner.1 Av de specificerade2 inköpen gör företagen, Boliden undantaget, knappt 50 % inom den egna A-regionen. Från de två övriga A-regionerna ilänet liksom från de övriga delarna av stödområdet är inköpen av mindre omfattning och uppgår till drygt 10 %. Totalt gör således Skellefteåföre— tagen hela 60 % av de specificerade inköpen inom det allmänna stödområdet. Framför allt är sågverken och den övriga träindustrin lokalt bundna men även metall- och verkstadsföretagen gör en betydande andel av inköpen lokalt. I runt tal var fjärde inköpskrona som utbetalas för råvaror etc. av företagen i Skellefteås metall- och verkstadsindustri stannar inom A-regionen. Det är således inte så som ofta hävdats att de sekundära effekterna av en expansion för norrländska företag enbart tillfaller företag i södra och mellersta Sverige och då framför allt företag i storstadsregionerna.
2.2 Försäljning och inköp på den lokala marknaden
Materialtransaktionerna mellan och inom de olika sektorerna på den lokala marknaden framgår av tabell 2.1.
1 Exklusive Boliden AB.
2 I genomsnitt hade före— tagen specificerat 80 % av sina inköps- resp. försälj— ningstransaktioner. De i föreliggande bilaga redo- visade inköps— och för— säljningsbeloppen bör där- för ses som minimivärden.
1 Härmed avses MoDo, SCA, Domänverket och Västerbottens Skogsägare- förening.
2 Till teknologitunga före- tag har hänförts metall- och verkstadsföretag, två företag inom den kemisk- tekniska industrin samt ett företag vartdera i branscher— na gruvindustri samt järn-, stål- och metallverk.
Tabell 2.1 Transaktionernas storlek mellan och inom sektorer på den lokala marknaden (tkr).
Säljare Köpare
Sågverk Övrig Metall- o. Övrig Övrigt Totalt
träindu— verkstads- indu- lokalta stri industri stri Sågverk 451 2 242 354 1 978 3 246 8 271 Ovrig träindu- stri 135 160 450 121 1 340 2 206 Metall- o. verk- _ stadsindustri — 230 6 772 10 061 4 909 21 972 Ovrig industri 687 2 246 848 4 258 7 134 15 173 Skogsbolag 11 952 617 — 32 549 — 45 118 Ovrigt lokalt 1574 2 010 7 378 3 556 — 14 518 Totalt 14 799 7 505 15 802 52 523 16 629 107 258
a Med sektorn ”övrigt lokalt” avses lokala grossister, detaljister, tillverknings- företag med högst 10 sysselsatta, bortfallsföretag samt icke tillverkningsföretag såsom byggnadsföretag.
Transaktionerna inom var och en av de fyra huvudsektorerna är som väntat störst inom metall- och verkstadsindustrin. Till en del beror det på att metall- och verkstadsindustrin är den största av Skellefteås industri- sektorer men framför allt kan det förklaras av att underleveranser generellt är vanligare inom metall- och verkstadsindustrin än inom andra branscher.
Av de materialtransaktioner som förekommer mellan sektorerna framstår skogsbolagens1 leveranser av råvaror som de mest omfattande. Den största delen av leveranserna går till två massaföretagi sektorn övrig industri, men också till sågverken sker betydande leveranser. Skogsbola— gens leveranser till den mer förädlande träindustrin är dock obetydliga. I stället är det sågverken som svarar för en stor del av försäljningen till den övriga träindustrin. Betydande transaktioner sker också från företag i metall- och verkstadsindustrin till företag i sektorn övrig industri. Ett stort antal företag svarar för dessa leveranser som huvudsakligen går till tre företag inom den senare sektorn.
2.2.1 Underleveranser inom den teknologitunga industrisektom
Genom att från de lokala inköpsbeloppen utesluta de belopp som är att hänföra till grossist- och detaljistinköp samt inköp från skogsbolag erhåller vi en uppskattning av underleveransernas storlek inom A-regio- nen. Dessa uppgår, bortsett från de ospecificerade inköpen, till 31 miljoner. De stora, teknologitunga företagen svarar för huvuddelen av nämnda inköpssumma. Med teknologitunga företag avses härvid företagen i metall- och verkstadsindustrin och företag med liknande produktions- inriktningi branschgruppen övrig industri. 2
Tabell 2.2 Underleveranser inom den teknologitunga industrin fördelade på storleksklasser (tkr).
Säljande företag Köpande företag (antal sysselsatta) (antal sysselsatta) ————-——————-——
101— 21-100 11—20 Total lokal försäljning 101— 2927 ( 1) 780 ( 5) — 3751 ( 6) 21—100 12311 (25) 168 ( 4) — 12479 (29) 11—20 3662 (17) 300 ( 6) - 3962 (23) Totala lokala inköp 18 944 (43) 1 248 (15) # 20192 (58)
A nm.: lnom parentes anges antalet transaktioner.
Som framgår av tabell 2.2 går underleveranserna inom den teknologi- tunga industrin huvudsakligen (94 %) till företagen i den största storleksklassen. De stora företagens höga inköpsbelopp kan förklaras dels med att inköpen helt naturligt stiger med ökad företagsstorlek och dels med att dessa företag ofta förädlar sina produkter i mindre omfattning än företag i andra storleksgrupper. De förlitar sig i stället på underleveranser direkt från andra tillverkningsföretag.
Av transaktionerna inom den teknologitunga industrin sker huvud- delen mellan företagen i den största storleksklassen och dem i mellan- klassen. För att fullgöra dessa underleveranser behöver underleverantörer- na i en del fall hjälp av mottagaren med vissa specialbearbetningar. I några fall tillhandahåller huvudleverantören det material och de kompo- nenter vilka ingår som halvfabrikat i underleverantörens produktion. Huvuddelen av de leveranser för ungefär 800 tkr som går från storföretagen till företagen i mellanklassen utgörs av transaktioner av ovanstående slag.
Av tabell 2.2 framgår vidare att de minsta företagen har ett stort antal transaktioner med företagen i största storleksklassen men att dessa är av beloppsmässigt liten omfattning. Även i förhållande till omsättningen är de minsta företagens lokala underleveranser av mindre omfattning jämfört med företagen i storleksklassen 21—100 sysselsatta. Detta torde till en del kunna förklaras av att småföretagen saknar de resurser i form av realkapital och kunskaper, som krävs för att kunna tillmötesgå de stora företagens krav på kvantitet och/eller kvalitet på underleveranserna.
2.2.2 De lokala underleveransernas betydelse för sysselsättningen
Antalet sysselsatta genom försäljning till andra tillverkningsföretag i regionen kan användas som ett kompletterande storleksmått på de lokala underleveransernas omfattning. Totalt kan underleveranserna uppskattas ge sysselsättning åt 360 personer i tillverkande företag i regionen. Drygt 60 % av dessa sysselsätts i företag inom metall- och verkstadsindustrin, företrädesvis i företag tillhörande storleksklassen 21—100 sysselsatta. Relaterat till samtliga sysselsatta i denna storleksklass inom metall— och
verkstadsindustrin skulle ungefär var tredje sysselsatt producera lokala underleveranser. Ovanstående understryker ytterligare dessa transaktioners betydelse för företagen i denna storleksklass. I den minsta storleksklasseni metall- och verkstadsindustrin är drygt 25 % sysselsatta genom leveranser till tillverkande företag i regionen.
Av ovannämnda arbetstillfällen skapas huvuddelen, ungefär 300, genom underleveranser till företagen i den största storleksklassen. Storleksklassen domineras i detta avseende av sex företag i den teknologitunga sektorn. Detta innebär att 8 % av antalet sysselsatta inom regionens tillverkningsföretag exklusive de ovan nämnda sex teknologi- tunga företagen, är beroende av dessa nyckelföretags utveckling.
Betydelsen av de lokala underleveranserna kan också belysas genom att relatera de angivna sysselsättningseffekterna till det genomsnittliga antalet arbetslösa inom industrin i Skellefteå. De senare uppgick under 1970 till 180 personer, dvs. antalet sysselsatta genom lokala underleve- ranser var ungefär dubbelt så många som det redovisade antalet arbetslösa. Detta ger en uppfattning om hur sysselsättningsläget i regionen skulle kunna utvecklas om företagen blev geografiskt mer externt inriktade vid sina inköp.
3 Lokala underleverantörssystem
3.1 De enskilda företagens lokala försäljning
Ungefär hälften av de studerade företagen avsätter mer än 25 % av produktionen på den lokala marknaden. Av dessa företag är 9 mycket lokalt bundna då de säljer mer än 75 % av produktionen inom A-regionen. Den teknologitunga företagssektom innefattar det största antalet företag med en lokal försäljning som överstiger 25 % av produktionen. Huvuddelen av företagsgruppens lokala försäljning (80 %) avsätts som underleveranser till den tillverkande industrin. För många av de mindre företagen i den teknologitunga sektorn är de lokala underleve- ranserna av stor betydelse medan de större teknologitunga företagen har ingen eller endast en ringa försäljningsandel i form av lokala underleve-
ranser. Av figur 3:1 framgår att 5 av de 27 företagen inom den teknologi-
tunga sektorn med färre än 100 sysselsatta huvudsakligen är inriktade på lokala underleveranser. För ytterligare 9 av företagen utgör de lokala underleveranserna mer än 25 % av deras produktion. Det försäljnings- mönster som framkommit i ovanstående analyser tyder på att företagen har olika roller i det lokala produktionssystemet. De största företagen är i stort sett helt inriktade på försäljning till kunder utanför den egna regionen, medan ett flertal av de mindre och medelstora företagen inordnat sig i det lokala produktionssystemet som underleverantörer.
Vid en analys av företagens försäljning på den lokala marknaden är också antalet kunder till företagen av betydelse. Av de företag som
Andel av försälj- ningen som utgör lokala under- leveranser (%)
100 90 80
70 Figur 3: 1 De lokala underleveransernas omfattning för de mindre företagen i den teknologitunga sektorn. 60 50 40
30
20
10
Antal sysselsatta
10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
avsätter mer än 25 % av produktionen på den lokala marknaden har de flesta bara 1 eller 2 tillverkande företag som kunder. För några av företagen uppgår emellertid den lokala kundkretsen till mellan 6 och 10 kunder.
Av ovanstående torde framgå att ett flertal underleverantörer avsätter en avsevärd del av produktionen till en enskild lokal köpare. Hela 28 transaktioner mellan tillverkande företag i regionen utgör mer än 10 % av underleverantörens produktion. [ huvudparten av dessa lokala transaktio- ner förekommer företag i metall- och verkstadsindustrin som underleve- rantörer. En uppdelning av företagen på storleksklasser visar att dessa betydande leveranser till enskilda kunder är vanligast för företag i den mellersta storleksklassen. Vidare kan det påpekas att huvuddelen av dessa för underleverantörerna så betydelsefulla leveranser avsätts till några få företag inom den teknologitunga industrin. Exempelvis avsätts 8 av 9 underleveranser som överstiger 25 % av underleverantörens omsättning till tre storföretag inom den teknologitunga sektorn. På grund av denna lokala bundenhet i försäljningen torde de lokala underleverantöremas tillväxtmöjlighet vara starkt beroende av utvecklingen hos de övriga tillverkningsföretagen i regionen. Detta under förutsättning att företagen ej utvecklar egna produkter eller specialistfunktioner som kan avsättas utanför den egna regionen.
3.2 De enskilda företagens lokala inköp
Ungefär en tredjedel av företagen gör 50 % eller mer av sina inköp lokalt. Det är huvudsakligen träföretag, sågverk och övrig träindustri, som gör en betydande andel av sina inköp på den lokala marknaden. Det är här främst fråga om inköp från de stora skogsbolagen. Metall- och
verkstadsindustrin har däremot en mer differentierad inköpsbild. 15 av sektorns 32 företag gör mer än 25 % av sina inköp inom den egna A-regionen. De företag som gör procentuellt sett små lokala inköp tillhör företrädesvis den största storleksklassen, dvs. storleksklassen med fler än 100 sysselsatta, men samtliga större företag i regionen utnyttjar lokala underleverantörer; i några fall görs inköp från 10 eller fler lokala leverantörer. Antalet lokala leverantörer till företagen minskar med avtagande företagsstorlek och många av de minsta företagen har inte något tillverkande företag som leverantör utan utnyttjar i stället lokala grossister vid sina inköp.
En uppdelning av materialet på teknologitunga och icke teknologi- tunga företag visar att antalet lokala leverantörer till de teknologitunga företagen i den största storleksklassen i de flesta fall uppgår till fem eller flera. De icke teknologitunga företagen i samma storleksklass har däremot i regel färre än fem lokala leverantörer.
De teknologitunga företagen gör dock endast undantagsvis betydande lokala inköp, i procent av företagets totala inköp, från en tillverkande leverantör. Endast fyra fall kan noteras där teknologitunga företag gör inköp från en leverantör, som överstiger 10 % av de totala inköpen. Däremot gör företagen i de på skogsråvaror baserade branscherna ofta betydande inköp från ett enda företag. I 28 fall svarar en enda lokal leverantör för mer än 10 % av ett företags inköp. I 21 av dessa kommer leveransen från något av de stora skogsbolagen medan det i de övriga 7 fallen är sågverk som fungerar som leverantörer. Det är således vanligare inom skogsindustrin med mer koncentrerade inköp än inom den teknologitunga delen av industrin. En bidragande orsak till detta är att de teknologitunga företagen har förhållandevis komplexa produkter varför en enda leverantör i de flesta fall ej kan tillfredsställa kundens hela efterfrågan på delar och komponenter.
3.3 Indirekta underleverantörer
I en region med en relativt väl utvecklad industriell struktur kan man förvänta sig att finna hierarkiskt uppbyggda produktionssystem. Då huvudleverantören i ett sådant produktionssystem ökar sin försäljning kommer behovet av råvaror och halvfabrikat från direkta underleveran- törer att öka. I de fall de direkta underleverantörerna i sin tur utnyttjar lokala underleverantörer kommer dessa företags försäljning också att påverkas. De senare företagen kommer i föreliggande studie att benämnas indirekta underleverantörer.
Den teknologitunga sektorn är den industrisektor som uppvisar de flesta direkta underleverantörskopplingarna. Många företag i denna sektor utnyttjar även ett stort antal indirekta leverantörer i den egna A-regionen. Samvariationen mellan antalet indirekta underleverantörer och huvudleverantörens storlek är påtaglig. 7 av 9 företag i den största
storleksklassen utnyttjar 5 eller flera indirekta underleverantörer. De företag, i vilkas underleverantörssystem indirektalokala underleverantörer ej ingår, tillhör samtliga de två mindre storleksklasserna med huvudvikt på den minsta.
4 Spridningseffekter i lokala underleverantörssystem
4.1 Uppläggning av och begränsningar ianalysen av företagens spridnings- effekter
Genom underleverantörskopplingar leder en expansion i ett företag till omsättningsförändringar hos andra tillverkande företag. De senare företa- gen ökar i sin tur sina inköp, vilket leder till omsättningsförändringar för åter andra företag osv. Dessa spridningseffekter av en huvudleverantörs omsättningsförändring för direkta och indirekta underleverantörer kan beräknas med hjälp av en input-outputmodell.
Storleken av spridningseffekterna i en region till följd av en omsätt- ningsförändring hos en huvudleverantör beror på två faktorer; andelen av inköpen som huvudleverantören och dennes underleverantörer gör från andra tillverkande företag i regionen samt företagens förädlingsgrad. En hög spridningseffekt indikerar att företagen genom sina inköp har starka kopplingar till andra tillverkande företag i regionen. Företag med höga spridningseffekter är således väl integrerade i regionens näringsliv.
Det bör i detta sammanhang påpekas att de spridningseffekter som diskuteras i föreliggande studie är partiella då endast de spridningseffek- ter som tillfaller tillverkande företag genom direkta och indirekta underleverantörskopplingar inkluderas. Genom denna avgränsning bortses således från spridningseffekter till andra sektorer av ekonomin, varige- nom de redovisade spridningseffekterna är betydligt lägre än de som vanligen omnämnes i den ekonomiska litteraturen.
Vid beräkningarna av företagens spridningseffekter görs antagandet att företagen efter en omsättningsförändring utnyttjar samma underleveran- törer som före förändringen och att värdet av underleveranserna står i konstant proportion till köparens omsättning, dvs. företagens förädlings- grad hålls konstant. Antagandet innebär att ett företag med exempelvis en spridningseffekt på 20 % vid en omsättningsökning på 100 000 kronor genom ökade inköp kommer att öka de direkta och indirekta leverantö- rernas omsättning med sammanlagt 20 000 kronor. Annorlunda uttryckt kan vi säga att huvudleverantörens spridningseffekt är 1,20.
Antagandet om stabilitet i företagens inköpsrelationer är av central betydelse för beräkningamas relevans. Mot rimligheten i antagandet talar bl. a. de snabba tekniska förändringar som förekommer i näringslivet, behovet av hemtagning av på underleverantörer utlagda produktions- moment för att hålla upp den egna beläggningen vid lågkonjunkturer alternativt tillfällig utläggning vid högkonjunkturer samt förändrade transportkostnadsförhållanden.2 För stabila inköpsrelationer talar emellertid den osäkerhet som är förknippad med anlitandet av nya
* Förädlingsgrad = för- ädlingsvärdet i förhållan— de till omsättning.
2 Se t. ex. Järn- och me- tallmanufakturindustrin under 70-talet. SOU 1973: 29 och 30. Stockholm 1973.
1 Jfr Goldberg,W., Organisationers ef fektivi— tet. Fältstudier 1: 2. Göte- borg 1964.
2 Fredriksson, C. & Lind- mark, L. (1973), op. cit. Se även Järn- och metall- manufakturindustrin under 70-talet, op. cit.
3 I undersökningen ingick ett företag från Skellefteå A-region, vars underleveran- törssystem redovisas i figur 4: 1.
leverantörer samt de höga kostnader som uppkommer vid sökandet efter och utvärderingen av lämpliga leverantörer i samband med ett eventuellt utbyte. Därtill kommer även höga introduktionskostnader för inkörning, överflyttning och anpassning av verktyg m. m. Möjligheterna till hemtag- ning av utlagda produktionsmoment är dessutom begränsade Detta framför allt på grund av produkternas vanligen höga tekniska nivå vilket medför att en stor del av de inköp som har karaktären av underleveranser ligger utanför företagets egentliga kompetensområde att tillverka. Slutli- gen kan hävdas att företagen vid sina inköp ej har tillgång till instrument med vilka de objektivt kan mäta leverantörernas effektivitet och att denna brist ofta leder till att företagen väljer och behåller leverantörer som är ineffektiva ur företagets synvinkel.l
Dessa argument för en hög stabilitet i underleverantörssystemen styrks av en empirisk undersökning som författarna till föreliggande rapport företagit. Av denna undersökning framgår att de studerade företagen anlitat samma leverantörer under en lång följd av år. Flertalet leverantö- rer hade företagen samarbetat med under större delen av sin livstid som för flera av företagen uppgick till mer än 30 år. Utbyte av leverantörer företogs i mycket liten utsträckning då man inom företagen menade att väl inarbetade kontakter var av stort värde och därför uppvägde de i en del fall något högre inköpspriser som man betalade till en inarbetad leverantör jämfört med de offertpriser man erhöll från nya tänkbara leverantörer. För flertalet av företagen var vidare kopplingarna till underleverantörerna utformade så att inköpens omfattning i stort reglerades av företagens omsättning.3 Trots att modellantagandet ej är helt realistiskt bör dock beräkningarna i föreliggande studie ge en god bild av omfattningen av företagens kopplingar till andra företag i regionen.
Analysen av företagens spridningseffekter kommer att ske stegvis. Som utgångspunkt för denna analys återges i figur 4: 1 ett faktiskt underleve- rantörssystem i Skellefteå A-region med kopplingar till företag i allmänna stödområdet. Av figuren framgår att huvudleverantören i underleveran- törssystemet, företag 44, gör inköp från sex lokala underleverantörer, vilka i sin tur utnyttjar fem underleverantörer. De senare kan betecknas som indirekta underleverantörer till huvudleverantören 44. Av speciellt intresse i det ovan återgivna exemplet är underleverantören 52, som förutom den starka kopplingen till huvudleverantören i sin tur gör inköp från tre lokala underleverantörer. Underleverantören 52 och dess underleverantörer kan ses som ett delsystem i det ovan diskuterade underleverantörssystemet.
De beräknade spridningseffekterna redovisas enligt följande:
a) spridningseffekter inom den egna A—regionen, där en uppdelning av dessa på direkta och indirekta underleverantörer diskuteras, b) spridningseffekter till allmänna stödområdet.
Ett speciellt problem uppkommer vid uppskattningen av spridningseffek- terna till stödområdet då vi ej känner de i stödområdet belägna
Skellefteå [ Allmänna | A - region stödområdet
l. Huvudlevurantör &
Inköpsandel | 16. 9 | (%)i
Försäljnin s- andal (%)=9 | 8.1 3.0 12 7 824 483 40 &I |
** Esaias?" 0 6363 ©
lnköpsandol |19.1 25.0 26.2 I (ett 2) | | Figur 4.'l Exempelpå ett underleverantörssy- I | stem i Skellefteå A-region _, d. _, _ med kopplingar till före- 3 inträtt.? er 0 0 0 Q 0 tag i allmänna stödområ-
I | I det. '
Anm.: Siffrorna i respektive cirkel anger företagets kodbeteckning i undersök- ningen.
1 Företag 48 gör inköp från 4 företag i allmänna stödområdet. För att göra exemplet åskådligare har dessa kopplingar uteslutits ur figuren. 2Av framställningstekniska skäl har inköpsandelarna från respektive leverantör summerats.
företagens eventuella inköp från andra företag inom nämnda område. Spridningseffekterna till allmänna stödområdet kommer härigenom att underskattas. Då de ej mätbara effekterna är av indirekt natur blir den nämnda underskattningen av spridningseffekterna till stödområdet dock av liten omfattning.
4.2 Skellefteåföretagens spridningseffekter
4.2.1 Totala spridningseffekter Skellefteåföretagens genomsnittliga lokala spridningseffekt, exklusive Boliden AB, uppgår till 1,14. Större delen av ovannämnda spridnings- effekt mottas emellertid ej av regionens tillverkningsföretag utan tillfaller de stora skogsbolagen. Om de spridningseffekter som mottas av skogs- bolagen exkluderas minskar den lokala spridningseffekteri från 1,14 till 1,07.
Av intresse är också spridningseffekterna till företag inom allmänna stödområdet. Dessa uppgår till i genomsnitt ett par procent. Inklusive de tidigare redovisade lokala spridningseffekterna, men exklusive AB Boli- den, har Skellefteåregionens tillverkningsindustri således en spridnings- effekt inom det allmänna stödområdet på minst 1,16.
4.2.2 Indirekta spridningseffekter
Tidigare har påpekats att man inom den del av regionens industri som baseras på råvaror från skogen på det lokala planet uppnått en viss arbetsfördelning. Avverkning etc. handhas av skogsbolagen varefter sågverken standardiserar råvaran som sedan går till ytterligare förädling inom den övriga träindustrin. Vid analysen av företagens inköp framkom att speciellt sågverkens lokala inköpsandelar var mycket höga varför de indirekta spridningseffekterna kan antas vara betydande för företagen inom den övriga träindustrin. Det visar sig också att för några träföretag uppgår de indirekta spridningseffekterna till närmare 20 % av de totala lokala spridningseffekterna. Dessa indirekta effekter är dock av mindre intresse då de beloppsmässigt är av ringa omfattning och huvudsakligen tillfaller de stora skogsbolagen.
Av de lokala spridningseffekterna, exklusive dem som mottas av de stora skogsbolagen, tillfaller endast 2,7 % de indirekta underleverantörerna. De indirekta spridningseffekterna utgör således en mycket liten del av de totala spridningseffekterna. Som framgått tidigare är det ett begränsat antal företag som genererar dessa indirekta spridningseffekter, liksom det är ett begränsat antal företag som mottager dem. De fem företag som ger de största indirekta spridningseffekterna tillhör med ett undantag den teknologitunga sektorn. För dessa teknologitunga företag utgör de indirekta lokala spridningseffekterna mellan 2 och 5 % av de totala lokala spridningseffekterna. Det intressanta med de indirekta spridningseffekter- na är emellertid inte i första hand deras storlek utan att ett relativt stort antal företag i regionen är sammankopplade dels direkt och dels indirekt. Det är följaktligen fråga om en inomregional arbetsfördelning där de indirekta underleverantörerna trots de ringa spridningseffekterna kan vara av mycket stor betydelse för att de tillverkare som utnyttjar dem skall kunna utföra sin produktion på den givna lokaliseringsorten.
4.3 Branschvisa analyser av Skellefteåföretagens spridningseffekter
De sektoriella spridningseffekterna inom den egna A-regionen framgår av tabell 4.1 .
De största spridningseffekterna ger sågverken och den övriga träindu- strin medan metall- och verkstadsindustrin liksom den övriga industrin uppvisar betydligt lägre värden. Som kommer att framgå i de följande analyserna varierar dock de enskilda företagens lokala spridningseffekter kraftigt. Dessa analyser kommer att redovisas branschvis varvid vi inleder med sågverksföretagens spridningseffekter.
Tabell 4.1 Sektoriella spridningseffekter
Sektor Sågverk Övrig Metall- och Övrig träindustri verkstad sind. indu stri
Spridnings- effekt 1,285 1,146 1,036 1,065
4.3.1 Sågverksindustrins spridningseffekter
Av figur 4: 2 framgår att samtliga 11 företag i Sågverksindustrin vid en omsättningsförändring ger mycket höga spridningseffekter inom de studerade regionerna. Spridningseffekterna varierar från 1,20 till 1,55. Någon samvariation mellan spridningseffekterna och företagens storlek kan ej skönjas.
En uppdelning av sågverkens spridningseffekter på de tre mottagar- grupperna skogsbolag, tillverkande företag inom den egna A-regionen och företag inom de övriga delarna av allmänna stödområdet visar att de spridningseffekter som sågverken genererar huvudsakligen tillfaller de stora skogsbolagen. I genomsnitt mottager dessa 71 % av sågverkens spridningseffekter. Tre företag har så starka kopplingar med skogsbolagen att mer än 99 % av deras spridningseffekter vid en omsättningsförändring går till dessa, medan endast ett företag inte ger några spridningseffekter till skogsbolagen.
Kopplingarna till tillverkande företag inom den egna A-regionen är betydligt svagare än kopplingarna till skogsbolagen. Endast 6% av sågverkens spridningseffekter tillfaller tillverkande företag i den egna A-regionen. Bara tre av företagen har mer omfattande kopplingar med den lokala tillverkningsindustrin.
Däremot är kopplingar till företag inom det allmänna stödområdet vanligare för sågverken. För 7 av de 11 företagen i industrigruppen är spridningseffekterna större till stödområdet än till tillverkningsföretag i
/| %
6 7 8910111213141516
Spridningseffekt som andel av företagens omsättning
55
50
45
40
35
30
25
%
A____'IIIA Företagen i nummerordning
spridningseffekter till övriga delar av stödområdet
till tillverkningsföretag inom den
egna A-regionen Figur 4:2 Sågverkens spridningseffekter ( I 1 företag).
— ., _ till skogsbolagen
den egna A-regionen. I genomsnitt mottager företag i stödområdet 22 % av de spridningseffekter som sågverksföretagen genererar till de tre mottagargrupperna.
4.3.2 Den övriga träindustrins spridningseffekter
Vi kunde tidigare konstatera att den övriga träindustrin utgjorde sista ledet i den lokala produktionskedja i vilken skogsbolagen förekommer i det första produktionsledet och sågverken i det andra. En omsättnings- förändring i den mer förädlade industrin medför att spridningseffekter i första hand tillfaller sågverksföretagen medan skogsbolagen främst berörs indirekt. Därigenom erhåller skogsbolagen en betydligt mindre del av spridningseffekterna än sågverken, vilket framgår av figur 4: 3.
De spridningseffekter som de mer förädlande träföretagen genererar till företag inom stödområdets gränser är lägre än de som förekom inom Sågverksindustrin. Detta beror på att den övriga träindustrin gör en större andel av sina inköp utanför stödområdets gränser än sågverken samt att dess förädlingsgrad är högre än sågverkens. Vidare kan vi för den övriga träindustrin i likhet för med Sågverksindustrin inte finna några entydiga samband mellan företagens storlek och de spridningseffekter de genererar. Gruppens största företag ger endast moderata procentuella spridnings- effekter vilket även var fallet inom Sågverksindustrin.
Spridningseffekterna till andra tillverkningsföretag inom den egna A—regionen är dock betydligt högre än inom Sågverksindustrin. 4 av de 9 företagen inom den övriga träindustrin ger en spridningseffekt på 1,10
Spridningseffekt som andel av företagens omsättning
Företagen i nummerordning
21 22 23 24 25 26 27 28 29
spridningseffekter till övriga delar av stödområdet
till tillverkningsföretag inom den egna A-regionen
Figur 4:3 Den övriga träindustrins spridnings- effekter ( 9 företag).
- u — till skogsbolagen
eller mer till andra företag i regionen och då framför allt till lokala sågverk. För två av dessa företag överstiger den lokala spridningseffekten 1,20. En omsättningsökning inom de flesta av de förädlande träföretagen kan således få märkbara återverkningar inom sågverksindustrin i regionen. En uppdelning av spridningseffekterna på de tre mottagargrupper som återfinns i figur 4: 3 visar att i genomsnitt 39 % av spridningseffekterna till dessa tre grupper tillfaller tillverkande företag inom den egna A-regionen.
Kopplingar över regiongränsen till företag inom stödområdet är av samma storleksordning som de inom regionen och utgör 41 % av den sammanlagda Spridningseffekten. Stora variationer mellan företagen förekommer dock. 1 storleksklassen 21—100 återfinns ett företag som genom sina kopplingar till företag inom stödområdet ger en mycket hög spridningseffekt till detta område (1,44).
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den övriga träindustrin har mindre totala spridningseffekter än sågverksföretagen. Däremot är den övriga träindustrins spridningseffekter till lokal tillverkningsindustri större än Sågverksindustrins. Av spridningseffekterna till den lokala tillverkningsindustrin tillfaller huvuddelen sågverksföretagen.
4.3.3 Metall- och verkstadsindustrins spridningseffekter
Av den tidigare analysen har framkommit att företag i metall- och verkstadsindustrin och då framför allt de större av dessa företag är kopplade till ett flertal andra företag i regionen och att dessa kopplingar i många fall är indirekta. Vidare har framgått att de företag som gör betydande beloppsmässiga inköp trots allt bara gör en procentuellt liten del av sina inköp lokalt. En slutsats av ovanstående skulle då bli att verkstadsföretagen trots sina många kopplingar ger betydligt mindre procentuella spridningseffekter än träföretagen. Att så är fallet framgår också av figur 4: 4.
Något klart samband mellan företagsstorlek och spridningseffektens storlek står ej heller att finna i denna bransch. Detta beror på att de större företagen har en förhållandevis låg lokal inköpsandel och samtidigt en låg förädlingsgrad medan det motsatta förhållandet i regel gäller för de mindre företagen. De två faktorer som bestämmer spridningseffektens storlek motverkar således varandra. Av de företag som ger mindre än treprocentiga lokala effekter har huvuddelen mindre än 50 sysselsatta. En del mindre metall- och verkstadsföretag ger sålunda mycket smålokala spridningseffekter. I stället figurerar de som underleverantörer till de större företagen i branschen. Vad som nu sagts gäller inte samtliga småföretag. Tvärtom visar det sig att differenserna mellan de olika företagens spridningseffekter är mycket stora för företagen med mindre än 50 sysselsatta. Detta gäller liksom i de tidigare studerade branscherna i synnerhet kopplingarna till stödområdet. I två fall överstiger de totala
Spridningseffekt som andel av företagens omsättning
30
25
20
15
10
Wi
Företagen i nummerordning
- spridningseffekter till övriga delar av stödområdet
till tillverkningsföretag inom den egna A-regionen
. _..-
Figur 4:4 Metall- och verkstadsindustrins spridningseffekter (32 företag).
spridningseffekterna 1,20, varav huvuddelen tillfaller företag inom stödområdet.
Samtliga företag med fler än 50 sysselsatta utom ett har en lokal spridningseffekt som överstiger 1,03. Ett av de största företagen ger en spridningseffekt på 1,09. Ovanstående spridningseffekter kan jämföras med effekterna i ett hypotetiskt underleverantörssystem i vilket företa- gen har en förädlingsgrad på 50 % samt gör 1/3 av inköpen i den egna regionen. I detta hypotetiska exempel med en för metall- och verkstads- företagen relativt hög lokal inköpsandel skulle huvudleverantören ge en lokal spridningseffekt på 1,20.
4.3.4 Den övriga industrins spridningseffekter
Den kvarvarande industrigruppen, dvs. "övrig industri”, är mycket heterogen, varför spridningseffekterna varierar kraftigt. Något samband mellan företagsstorlek och procentuell spridningseffekt står ej heller att finna i denna sektor.
Spridningseffekt som andel av företagens omsättning
Företagen i nummerordning
19 20 31 32 33 34 35 36 38 39 40 74
spridningseffekter till övriga delar av stödområdet
till tillverkningsföretag inom den egna A—regionen
-....
_ u — till skogsbolagen
Figur 4: 5 Den övriga industrins spridningseffekter (12 företag).
De två företag som ger de största spridningseffekterna är regionens två stora massaföretag med 1,54 respektive 1,31. I dessa fall är det liksom för de andra träföretagen framför allt fråga om skogsköp. Förutom de två massaföretagen ger ytterligare två företag i den största storleksklassen betydande lokala spridningseffekter, 1,11 respektive 1,06. Kopplingarna till företag i det omgivande stödområdet är av ytterst varierande storlek. De största spridningseffekterna till nämnda område alstras av företag med mindre än 100 sysselsatta, företrädesvis av några mindre företag inom cementindustrin.
4.4 Spridningseffekter vid nedläggning av företag eller vid förändringari företagens inköpsmönster
Ett flertal företag ger vid en omsättningsförändring stora beloppsmässiga spridningseffekter i det lokala produktionssystemet. Därvid inställer sig frågan hur drastiska omsättningsförändringar i dessa företag påverkar den regionala utvecklingen. Normalt förflyter en längre tid innan spridnings- effekterna når sin fulla verkan. Om effekterna dessutom fördelar sig på
ett flertal underleverantörer, kommer dessa med stor sannolikhet att kunna anpassa sig till den nya försäljningsvolymen. Men hur påverkas övriga företag i regionen om något av de ”tunga” företagen tvingas avveckla verksamheten relativt hastigt?
Speciellt betydande spridningseffekter kunde vi finna hos sågverken och några av de övriga träföretagen. Eftersom majoriteten av dessa företags spridningseffekter uppkom genom skogsköp behöver detta dock ej medföra att spridningseffekterna får allvarliga konsekvenser vid en nedläggning av något av träföretagen. Detta dels på grund av att träföretagens skogsköp är ytterst små i förhållande till skogsbolagens skogsförsäljning, dels på grund av att skogeni allt större utsträckning utgör en knapp resurs varför alternativa avsättningsmöjligheteri de flesta fall existerar. Det kan dock tänkas att spridningseffekterna kan få betydande återverkningar vid t. ex. en kraftig lågkonjunktur.
Däremot kan nedläggning av ett av de större teknologitunga företagen få betydande konsekvenser för andra företag i regionen, även om spridningseffekten uppgår till bara 1 ,03—1,05. En avgörande faktor är att skillnaderna i omsättningen mellan huvudleverantör och underleverantör är aVsevärda inom metall- och verkstadsindustrin. En spridningseffekt på exempelvis 1,05 för ett företag i den största storleksklassen med en omsättning på 50 miljoner kronor innebär vid en nedläggning att direkta och indirekta underleverantörer mister ett försäljningsbelopp på 2,5 miljoner kronor, vilket om det fördelas på ett stort antal underleverantörer inte behöver innebära några allvarligare konsekvenser. Som vi tidigare visat avsätter emellertid de direkta underleverantörerna i ett flertal fall betydande delar av sin produktion till enstaka kunder. Saknas alternativa avsättningsmöjligheter för produktionen uppkommer frågan hur stor nedgång i försäljningen underleverantören i fråga kan klara utan att en betydande driftsinskränkning framtvingas. Kan underleverantören ej anpassa sig till förändringen utan tvingas lägga ned produktionen innebär det att effekterna blir större än de som ovan framgått.
En analys av de teknologitunga företagens försäljningsmönster visar dock att huvudleverantörerna med ett undantag ej har sin försäljning koncentrerad till ett fåtal kunder på marknader utanför den egna regionen. Risken för att de lokala huvudleverantörerna utsätts för en efterfrågekollaps till följd av att försäljningen till någon enskild extern köpare upphör är därför liten. Vad som ovan sagts eliminerar dock ej nedläggningshot för huvudleverantören till följd av t. ex. en allmän nedgångi efterfrågan på den eller de produkter som företaget säljer.
Spridningseffekterna som anges i figurerna 4: 2—4: 5 kan också tolkas på ett alternativt sätt. De visar vad som skulle inträffa om företagen byter ut sina lokala underleverantörer mot andra utanför den egna A-regionen. I tider med en snabb strukturomvandling där fusioner av företag och samarbetsavtal—är vanliga förekommer ständigt störningar på det regionala planet. En flyttning av ett huvudkontor till en avlägsen ort kan mycket snabbt återverka på företagens inköpspolitik och därmed kan stora negativa effekter på den ursprungliga lokaliseringsorten uppkomma. Vi kan därför se de beräknade spridningseffekterna, vilket framgått av
figurerna 4:2—415, som exempel på maximala störningar vid föränd- ringar i företagens inköpsmönster, dvs. när företagen byter ut samtliga sina lokala underleverantörer mot underleverantörer utanför den egna A-regionen.
Även om endast en eller ett par lokala underleverantörer byts ut mot underleverantörer utanför den egna regionen kan detta medföra allvarliga störningar på den lokala marknaden. För att få en uppfattning om hur mycket de två största underleverantörerna till varje huvudleverantör betyder för de lokala spridningseffekterna har beräkningar gjorts där nämnda underleveranser exkluderats. Dessa underleveranser är nämligen i ett flertal fall av den storleksordningen att underleverantörer utanför den egna A-regionen framgångsrikt borde kunna konkurrera med de lokala underleverantörerna. Detta kan antas vara mindre aktuellt för de mindre transaktionerna eftersom ett eventuellt lägre pris från en extern underleverantör skulle motverkas av högre kontakt- och transportkostna- der. Beräkningar ger för handen att för de större teknologitunga företagen minskar spridningseffekterna från i genomsnitt 1,05 till betydligt mindre än 1,01. Hälften av företagen kommer inte att redovisa någon lokal spridningseffekt om inköpen från de två största underleve- rantörerna istället sker från företag utanför den egna regionen. Av ovanstående resultat framgår att de lokala spridningseffekterna är koncentrerade till de största underleverantörerna i respektive underleve- rantörssystem.
4.5 Några ytterligare aspekter på företagens spridningseffekter 4.5.1 Sysselsättningseffekter
Ett alternativt sätt att redovisa de spridningseffekter som uppstår vid en omsättningsförändring hos en huvudleverantör är att relatera den totala sysselsättningsförändringen hos regionens tillverkningsföretag som upp- kommer vid denna omsättningsförändring till den initiala sysselsättnings- förändringen hos huvudleverantören i fråga.1 Denna ”sysselsättnings- effekt”, som torde vara av stort regionalekonomiskt intresse att ha kännedom om, avviker i de flesta fall från den tidigare beräknade Spridningseffekten (relationen mellan den totala och den initiala omsätt- ningsförändringen). Avvikelser mellan ””sysselsättningseffekten” och den tidigare redovisade spridningseffekten uppkommer i de fall skillnader föreligger i förädlingsgrad och produktivitet, mått som förädlingsvärde/ sysselsatt, mellan en huvudleverantör och dess underleverantörer.2 Exempelvis kan kapitalintensiva företag som därtill har låg förädlings- grad, ett förhållande som karaktäriserar ”'sammansättningsfabriker””, förväntas ge en större "sysselsättningseffekt” än spridningseffekt då dessa
1 Den totala sysselsättningsförändringen = den initiala sysselsättningsförändringen hos huvudleverantören + de sysselsättningsförändringar som uppkommer hos direkta och indirekta underleverantörer i regionen. 2 Detta produktivitetsmått benämnes vanligen arbetskraftsproduktivitet och är starkt positivt korrelerat med företagens kapitalintensitet.
Tabell 4.2 Spridningseffekt och ”sysselsättningseffekt” för teknologitunga företag med fler än 100 sysselsatta.
Företagets Spridnings- ”Sysselsättnings— nummer i effekt effekt” undersökningen
38 1,112 1 ,080 39 1,006 1,018 40 1061 1,067 41 1,036 1044 42 1,029 1,036 43 1,047 1,028 44 1,089 1.189 45 1,015 1,023 46 1,01 1 1,010
huvudleverantörer torde ha både lägre förädlingsgrad och högre kapital- intensitet än sina underleverantörer. För de teknologitunga företagen i den största storleksklassen redovisas spridningseffekter och ”sysselsätt- ningseffekter” i tabell 4.2.
Som framgår av tabell 4.2 är '”sysselsättningseffekten” i de flesta fall något större än spridningseffekten för de största teknologitunga företa- gen. Största förändringen uppvisar företag 44 vars spridningseffekt är 1,09 och ”sysselsättningseffekt” är 1,19. Denna differens förklaras av stora skillnader mellan huvudleverantören och dess lokala underleveran- töreri såväl förädlingsgrad som produktivitet.
4.5.2 De ospecificerade inköpen
Vid beräkningen av de lokala spridningseffekterna bortsågs från att en stor andel av företagens inköp var ospecificerade. Då man kan anta att en del av dessa ospecificerade inköp görs från tillverkande företag i den egna regionen medför det att de lokala spridningseffekterna underskattades.
Vid en fördelning av företagens ospecificerade inköp på de olika regionerna i samma proportion som de specificerade beloppen skulle den genomsnittliga lokala spridningseffekten för de större teknologitunga företagen, dvs. företag som framför allt utnyttjar lokala underleveran- törer, öka med en tredjedel från omkring 4,5 % till ungefär 6 %. Vi kan således konstatera att de ospecificerade inköpen har en stor inverkan vid beräkning av spridningseffekterna, varför de tidigare redovisade värdena i en del fall kan antas vara kraftigt underskattade.
5 Nyetablerade företags lokala inköp
5 .] Nyetablerade företag i Skellefteåregionen
I den studerade populationen ingår 7 företag som etablerats under 1960—talet och som fått lokaliseringsstöd i samband med etableringen. Av dessa 7 företag återfinns 6 inom metall- och verkstadsindustrin medan
det sjunde företaget är ett företag inom sektorn övrig träindustri. En specialstudie av dessa företags kopplingar till andra företag i regionen visar att 4 av de 7 företagen gör mindre än 10 % av inköpen på den lokala marknaden dvs. inköp från andra tillverkningsföretag eller lokala grossis- ter. De övriga 3 företagen gör däremot mer än 10 % av inköpen på den lokala marknaden; 2 av de 3 gör 30 % eller mer av inköpen från lokala företag. Slutsatsen att företag som existerat i regionen endast en kortare tid skulle vara dåligt integrerade med det lokala näringslivet kan inte verifieras utifrån Skellefteåmaterialet. Däremot kan konstateras att 3 av de 4 företagen som gör obetydliga inköp på den lokala marknaden ingår som produktionsenheter i större koncerner medan de övriga företagen som är bättre integrerade i regionens näringsliv ej tillhör några koncerner utan är fristående företagsenheter.
5.2 Inköpsmönster hos nyetablerade företag som erhållit lokaliseringsstöd
För att utröna om de ovan diskuterade tendenserna, dvs. att ”inflyttade” företag utnyttjar lokala leverantörer i mindre utsträckning än i regionerna ”uppväxta” företag, har en större population nyetablerade företag studerats. Den population som studerats utgjordes därvid av de 180 tillverkningsföretag som etablerats 1962 eller senare och som i samband med etableringen eller under de närmaste åren efter etableringen erhållit lokaliseringsstöd.1 Av dessa företag besvarade 90 den utsända enkäten som avsåg det aktuella inköpsmönstret år 1970. Bortfallet var således 50 % varför de följande resultaten bör tolkas med en viss försiktighet. Samtliga regioner i allmänna stödområdet är dock representerade. Det bör även observeras att ett flertal företag utanför det allmänna stödområdet erhållit lokaliseringsstöd i samband med nyetablering och att dessa företag ingår i undersökningen. De företag som besvarat enkäten är således belägna i regioner med varierande storlek.
En inledande analys av de nyetablerade företagens inköpsmönster visar att knappt hälften av de 90 studerade företagen gör mer än 10 % av sina inköp inom den egna A-regionen, varav cirka 30 företag gör 25 % eller mer av inköpen lokalt. Framför allt anlitar metall- och verkstadsföretag liksom sågverk och företag inom den övriga träindustrin leverantörer på den lokala marknaden, medan detta endast i mycket begränsad utsträck— ning förekommer inom övriga sektorer. Orsaken till att de senare företagen endast i ringa utsträckning anlitar lokala leverantörer kan dels vara att dessa företag lokaliserats till regioner där lämpliga lokala leverantörer saknas, dels att dessa företag har en produktion där behovet av underleveranser är begränsat.
Av de nyetablerade företag som studerats återfinns 47 inom metall- och verkstadsindustrin Huvuddelen av företagen är lokaliserade i större regioner medan endast 7 företag är belägna i små regioner.2 1 stora regioner gör 19 av 40 företag lokala inköp som överstiger 10% av företagens totala inköp. Det är huvudsakligen de större företagen som gör stora lokala inköp.3 ] de små regionerna gör endast de två företag som
' Företag inom livsmedels-, dryckesvaru- och tobakstill- verkning samt inom grafisk industri ingår ej i popula- tionen.
2 Till små regioner har hänförts de regioner i riket som från industri- sysselsättningssynpunkt tillhör den första kvar- tilen.
3 Företagen har delats i två storleksgrupper. Som indelningsgrund har medianstorleken i den stu- derade populationen använts.
tillhör den större storleksklassen några lokala inköp. En tendens kan således spåras i materialet, nämligen att de större företagen oberoende av regionstorlek har förmågan att koppla upp sig till lokala leverantörer. Däremot kan inte några skillnader skönjas vad beträffar uppkopplingen mellan företag som varit lokaliserade i regionen en något längre tid jämfört med helt nyetablerade företag. Det bör dock än en gång påpekas att samtliga företag befinner sig i en etableringsfas.
I de föregående analyserna i detta kapitel har företagens samtliga inköp på den lokala marknaden beaktats, dvs. förutom inköp från tillverkande företag har även inköp från lokala grossister inkluderats. [ föreliggande studie riktas huvudintresset mot företagens anlitande av lokala underleverantörer. Avslutningsvis analyseras därför de nyetablera- de företagens inköp från lokala tillverkningsföretag. Därvid uppdelas materialet i två kategorier, ”nyinflyttade” företag och i regionerna ”uppväxta” företag för att studera eventuella skillnader i inköpsmönster mellan de två kategorierna. Analysen begränsas till att omfatta företag inom metall- och verkstadsindustrin vilkas omsättning uppgår till minst 2 miljoner,1 dvs. den kategori företag inom vilken anlitandet av underleve- rantörer vanligen förekommer.2 Resultatet av denna analys framgår av tabell 5 .1.
Tabell 5.1 ”Nyinflyttade” och i regionen ”uppväxta” metall— och verkstadsföre- tags inköp från lokala tillverkningsföretag.
Kategori av företag Lokal inköpsandel (%) —10,0 10,0— Totalt antal företag ”Nyinflyttade” 7 3 10 ”Uppväxta” 8 11 19 Totalt antal företag 15 14 29
Huvuddelen av de nyinflyttade företagen gör inga eller endast mycket begränsade inköp från lokala tillverkningsföretag medan det motsatta förhållandet råder för de företag som är uppväxta i regionen. Ett flertal av de senare företagen gör betydligt mer än 10 % av inköpen lokalt och är således mycket väl integrerade i regionens näringsliv. Det bör i detta sammanhang påpekas att de awikelser i inköpsmönster som förekommer mellan de båda kategorierna ej kan hänföras till skillnader i företagens storlek, ålder i regionen eller lokaliseringsortens storlek då skillnaderna mellan företagskategorierna vad avser dessa variabler är mycket små.
Flera förklaringar till denna skillnad i kopplingar till regionens näringsliv mellan ”nyinflyttade” och i regionen ”uppväxta” företag kan tänkas. För det första saknar de ”inflyttade” företagen kännedom om lokala förhållanden, vilket medför att man kan ha svårt att utvärdera de
1 De nyetablerade företagens storlek mätt i antalet sysselsatta föreligger ej vilket medför att samma storleksindelning som vid de tidigare analyserna ej kan användas. Det ovan angivna omsättningsbeloppet torde motsvara ungefär 20 sysselsatta. ' Jfr avsnitt 2.2. 1.
lokala tillverkningsföretagens lämplighet som leverantörer. Detta kan antas förstärka det förhållande att man i första hand anlitar företag som redan är leverantörer till koncernen. Vidare är det vanligt att man inom utlagda produktionsenheter endast svarar för en mycket begränsad del av slutproduktens förädling varvid moderbolaget tillhandahåller huvuddelen av det erforderliga materialet, komponenterna etc. Dessutom saknar de utlagda produktionsenheterna i regel många viktiga funktioner. I stället handhas dessa funktioner inom andra delar av koncernen. Denna externa styrning gör att de utlagda produktionsenheterna kan förväntas vara mindre bundna till lokala förhållanden vid valet av leverantörer. För de företag som ”vuxit upp” i regionen råder däremot vanligen det omvända förhållandet, dvs. man har den bästa kännedomen om de lokala företagen. Efter en inkörningsperiod, etableringsfasen, kan man förvänta sig att de utlagda produktionsenheterna i viss utsträckning börjar anlita lokala leverantörer medan de i regionen uppväxta företagen får bättre överblick över mer avlägsna potentiella leverantörer.
6 Sammanfattning
Sedan ett antal år tillbaka har den industriella miljöns betydelse för företagens lokaliseringsval ingående studerats. Därvid har visats på betydelsen av samarbetspartner i inköps-, transport- och försäljnings- frågor, liksom på vikten av den lokala förekomsten av industriella serviceenheter som externa konsulter, test- och provningsanstalter, datacentraler etc. I föreliggande studie belyses möjligheterna till arbets- fördelning och specialisering via tillförsäkrande av underleveranser från lokala tillverkningsföretag. Den region som därvid studerats är Skellefteå A-region.
Av transaktionerna inom Skellefteå A-region uppgår leveranserna mellan tillverkande företag till ungefär 31 miljoner. Totalt kan underleve- ranserna uppskattas ge sysselsättning till drygt 360 personer inom regionens näringsliv. Dessa betydande lokala underleveranser tyder på att Skellefteåregionen har en välutvecklad industriell struktur, vilket möjlig- gör för det enskilda företaget att utnyttja andra lokala företag för att komplettera de egna produktionsresurserna.
Det inköps- och försäljningsmönster som framkommit tyder vidare på att företagen i den teknologitunga sektorn har olika roller i det lokala produktionssystemet och att dessa roller står i ett visst samband med företagsstorleken. De största företagen är i stort sett helt inriktade på försäljning till kunder utanför den egna regionen, medan ett flertal av de mindre och medelstora företagen inordnat sig i det lokala produktions- systemet som underleverantörer.
Samtliga större företag i regionen utnyttjar lokala underleverantörer;i några fall görs inköp från 10 eller flera lokala leverantörer. Inköps- beloppen från varje enskild leverantör utgör emellertid endast en mindre del av huvudleverantörens totala inköp. Det bör vidare observeras att de största företagen i regionen i regel har så komplexa underleverantörs- system att även indirekta underleverantörer ingår.
För största delen av underleveranserna svarar företag i storleksklassen 21—100 sysselsatta. Relaterat till samtliga sysselsatta i denna storleksklass innebär det att ungefär var tredje sysselsatt producerar lokala underleveranser, vilket visar dessa leveransers betydelse för nämnda företag. Vidare kan konstateras att underleverantörerna i många fall avsätter en avsevärd del av produktionen till en enda lokal köpare. Dessa underleveranser avsätts huvudsakligen till sex ”exportinriktade” företag. Under förutsättning att de lokala underleverantörerna ej utveck- lar egna produkter eller specialistfunktioner kommer dessa lokalt bundna företags tillväxtmöjligheter således att vara beroende av ”nyckelföreta- gens” utveckling och inköpspolitik.
En omsättningsförändring för en huvudleverantör påverkar de direkta och indirekta underleverantöremas omsättning. Spridningseffekterna från de större teknologitunga företagen till de lokala underleverantörerna är av storleksordningen 4—5 procent. För några huvudleverantörer uppgår den lokala Spridningseffekten till ungefär 10 procent. Vad avser de indirekta spridningseffekterna utgör dessa en mycket liten del av de totala spridningseffekterna.
Företagen i träindustrin ger däremot på grund av sin lokala bundenhet vid inköpen betydligt större lokala spridningseffekter; för några företag uppgår dessa till hela 40 %. Även de indirekta spridningseffekterna är större inom träsektorn än inom den teknologitunga sektorn. Träsektorns spridningseffekter är dock av mindre intresse då de i regel är belopps- mässigt små och huvudsakligen tillfaller de stora skogsbolagen.
De ovan redovisade spridningseffekterna tillfaller enbart tillverkande företag inom den egna A-regionen. Skellefteåföretagens omsättnings- förändringar medför även betydande spridningseffekter till företag inom övriga delar av allmänna stödområdet. Inklusive de lokala spridnings- effekterna har Skellefteåföretagen en genomsnittlig spridningseffekt till allmänna stödområdet på minst 1,16.
Avslutningsvis skall påpekas att uppbyggnaden av effektiva, lokala underleverantörssystem ofta är en synnerligen långdragen process. De omlokaliserade företagen torde först på lång sikt kunna bygga upp effektiva underleverantörssystem på ”inflyttningsorterna” hur tillfreds- ställande dessa än må vara från industriell miljösynpunkt.
Detta antagande styrks av de analyser som företagits i föreliggande undersökning. De företag som omlokaliserats/utlokaliserats till Skellef- teåregionen uppvisar mycket små lokala inköpsandelar. För att under- söka om detta förhållande även gäller företag som omlokaliserats till andra regioner studerades samtliga företag som etablerats 1962 eller senare och som i samband med etableringen erhållit lokaliseringsstöd. I detta material återfanns 10 företag tillhörande metall- och verkstadsindu- strin som omlokaliserats. Endast 3 av dessa företag gjorde inköp från lokala tillverkningsföretag som översteg 10 % av de totala inköpen. För de, under samma tidsperiod, i regionerna ”uppväxta” företagen gjorde däremot merparten av företagen mer än 10% av inköpen från lokala tillverkningsföretag. Ett flertal av de senare företagen gjorde betydligt mer än 10 % av inköpen lokalt och var således mycket väl integrerade i regionens näringsliv.
VII Skellefteåregionen — företag och marknader
Olof Erson
l Industrin i Västerbotten
1.1 Industristruktur och —lokaliseringi Västerbotten
Västerbottens näringslivsstruktur avviker inte påtagligt från vad som kan kallas det norrländska mönstret. Det betyder, att jord- och skogsbruks- sektorn är större och industrisektom är mindre än riksgenomsnittet.
Andelen sysselsatta i tillverkningsindustri av totalbefolkningen under- stryker detta påstående. 1970 utgjorde nämligen de industrianställda 7,5 % av länets totalbefolkning. Genomsnittet för de sex nordliga länen var vid samma tid 9,6 % och för hela landet 11,4 %.
Den ringa sysselsättningsgraden i tillverkningsindustri till trots har det försiggått en inte oväsentlig expansion i denna sektor. Under 1960-talets tidigare hälft ökade antalet anställda i industri i Västerbotten med 15 %. Detta kan jämföras med 7 % i de sex nordliga länen och med 11 %i hela landet. Tillväxten i Västerbotten är jämförbar med den i Norrbotten och Jämtland, som liksom Västerbotten hade låg sysselsättningsgrad i industri, mätt även med norrländska mått. Under perioden 1965—70 ökade antalet anställda i Västerbottens industri med 3 %. Under samma tid minskade emellertid samma kategori i de sex nordligaste länen med 4 % och i hela landet med drygt 6 %.
] Norr- och Västerbotten skedde också under 1950-talet en kraftig expansion av tillverkningsindustrin. Den procentuella tillväxten i Norr- land som helhet var också betydligt starkare än den riksgenomsnittliga. Utvecklingen under de senaste årtiondena påvisar att en sentida innova- tionsvåg gått fram över Nordsverige och därmed också över Västerbotten i form av en industrialisering. Utgångsläget i 1950- och 60-talets situation gör att det är viktigt att understryka att industriexpansionen inte är så imponerande, särskilt om man tar i beaktande den stora avgången från skogs- och jordbruket och den omfattande utflyttningen p. g. a. brist på arbetstillfällen.
En jämförelse av sysselsättningsförändringarna inom olika industrisek- torer under 1960-talet visar att Västerbotteni stora drag följt utvecklingen i landet1 som helhet. Det betyder bl. a. att kemisk och kemisk- teknisk industri och snickerier återfinns bland de fyra mest sysselsätt- ningsexpansiva branscherna i både Västerbotten och i hela landet. I både
Västerbotten och i Sverige visar massa- och pappersindustrin tillbakagång.
Sett från de flesta synpunkter är det självfallet en mycket stor fördel, om bosättnings- och arbetsplats ligger nära varandra. Emellertid varierar lokaliseringsbetingelserna mellan näringsgrenar. Dessutom fluktuerar arbetskraftbehovet inom enskilda näringsgrenar över tiden. Detta gör att bosättningsmönstret sällan helt och hållet harmonierar med arbets- ställenas lokalisering. En annan egenhet hos industrin är att arbetsplatserna är långt ifrån jämnt fördelade över ytan. Det vanliga är att de uppträder punktvis och att dessa punkter är samlade i klungor. Västerbotten avviker i dessa avseenden inte från detta generella mönster. Situationen kan åskådlig- göras med följande enkla metod. I figur 1: 1 har en tänkt linje parallell med sträckningen Skellefteå—Umeå förts från kusten och in över landet, varvid antalet människor, företag och arbetstillfällen kumulerats. Figuren visar, att medianen för både företag och arbetstillfällen går genom Skellefteå och Umeå. Det betyder, att hälften av alla företag och arbetstillfällen (i tillverkningsindustri) finns inom den högst 3,5 mil breda kustzonen öster om linjen Skellefteå—Umeå och den andra hälften inom det område, som sträcker sig 35 mil inåt landet. Medianen för befolkningen ligger inte fullt 1 mil väster om medianlinjen för företag och arbetstillfällen. Som synes i bilden ligger linjerna för 75 % (Q3= tredje kvartilen) av företag och arbetstillfällen inte långt väster om medianlinjerna, medan linjen för 3/4 av befolkningen återfinns betydligt längre inåt land, intill lappmarksgränsen. Av industrisektorerna har trävaruindustn'n den västligaste och metallvaruindustrin den östligaste lokaliseringen.
1.2 Sysselsättningsmöjligheter i industri i Västerbotten
Till följd av den ovan påvisade inkongruenta fördelningen av människor och industriarbeten uppstår självfallet lokala och regionala variationer i faktisk och möjlig sysselsättning inom industrin. I Glesbygdsforskningen, rapport 18, från geografiska institutionen, Umeå universitet, behandlas denna problematik utförligt, varför det här må räcka med några kommentarer i anslutning till figur 1: 1, som visar lokalbefolkningens möjligheter till industriarbete i Västerbotten.
1 den metod med vilken den lokala sysselsättningsgraden beräknats, har man utgått från att den lokala arbetsmarknaden sträcker sig 2 mil från ett sysselsättningsutbud, en arbetsplats. Detta är baserat på ett omfattande empiriskt material om pendling. Om man räknar med ett avstånd av maximalt 2 mil till ett industriarbete finner man, att den lokala sysselsättningsgraden i så gott som hela Västerbotten ligger långt under riksgenomsnittet, som är 14% av totalbefolkningen. Som det framgår av kartan är det bara delar av kommunerna Byske, Skellefteå, Hörnefors och Nordmaling som når upp till och över en för riket genomsnittlig sysselsättning i tillverkningsindustri. I Skellefteåregionen är som synes arbetstillgången god i kusttrakterna, medan de norra, västra och södra delarna är starkt underförsörjda. Med nuvarande spridning av
. ij . '
, _ _ [ ] ] — .
.
chxsae O 6 o ROBE "'I'SFORS . WINDELN 3
rn ' ' ' MALING
Figur I:] Industrisysselsåttning och industrilokaliseringi Västerbotten.
Anm.: Andel av befolkningen som kan sysselsättas i industri högst 2 mil från bostadsorten. Befolkningen, de industrianställdas och företagens fördel- ning (räknade från kusten och längs en sträcka parallell med linjen Skellefteå—Umeå). Md = median (50 %) Q3 = tredje kvartil (75 %) a = industrianställda f = företag 1) = befolkning
arbetsplatserna skulle de flesta orter i regionens inlandsdel behöva tämligen stora tillskott av arbetstillfällen för att nå genomsnittet för hela landet. Här kan nämnas att sysselsättningen itillverkningsindustri i orter som Bastuträsk, Bygdsiljum och Norsjö skulle behöva expandera med omkring hälften av den nuvarande numerären för att nå 14 %, alltså medelvärdet för hela nationen. Vardera har nu omkring 100 anställda.
2 Skellefteå A-region
2.1 Demografiska förhållanden
Skellefteå A-region är som framgått av inledning till denna regionala redovisning ett av de områden som gjorts till föremål för en intensivstudie. I regionen, som omfattar de gamla kommunerna. Skellefteå stad, Skellefteå landskommun, Malå, Norsjö, Jörn, Byske, Burträsk, Bureå och Lövånger och upptar 1/5 av länets yta, bor 82 000 människor (december 1972) vilket motsvarar ungefär 1/3 av länets folkmängd. Befolkningen i regionen som helhet fördelar sig på kön och ålder ungefär så som i hela landet med det undantaget att regionen i motsats till riket har ett lätt mansöverskott.
Eftersom A-regionen omfattar kommuner, där den dominerande bebyggelsetypen skiftar från utpräglad stadsbygd till genuin landsbygd, finns också inom regionen starka variationer i åldersfördelningen. I de små landsortskommunerna där folkmängden under en längre tid minskat, har andelen äldre människor ökat. Dessa kommuner, och det gäller strängt taget alla utom f.d. Skellefteå stad, har ”förgubbats” p. g. a. att folk i arbetsför ålder flyttat ut.
Migrationen inom regionen följer det gängse mönstret, dvs. att tätorterna och särskilt de större bland dem tillväxer på de mindre orternas och landsbygdens bekostnad. Figur 2: 1 visar detta förhållande. Man kan dock konstatera, att denna generella utveckling inte fortgått undantagslöst. Boliden och Skelleftehamn, i denna regiOn tämligen stora tätorter, har under de senaste 5-årsperioderna (1960—70) retarderat folkmängdsmässigt.
Avfolkningen av de perifera delarna i regionen tar sig i det här fallet uttryck i att centralorterna i dessa områden suger upp glesbygdsbefolk-
| 1 : x— -- ,' ordluors 231. (? x __ N-_Ixs— ,] (D oAdukgiövan 21.0__ ,' .Byske 31.5 Adak 31.2 (_ ,I—.____ ' .. % .: XVII 351014716 Södra Drangsmurk 273 0 &Ostvikélloo : Kusmark 496 () Köge 1.232 : .Mac "793 xS—t—römfors 239 E'smqu 641 e'rlåfs'tfåiziifa k —-__ Boliden 2528 ! lerr'iensnös 2551 x, —__ ckle 326 _kelletteh n * * -"' edle 533 Orviken 223 31 " , .Norsjö 1,56! & = "33031 *—-._ Bastuträsk 741 (D ;
*:, %)Burtrösk 1.372 .Ökning 210 'I. &_ Lövånger 668 .
_ xx _— r_ ['x
%Okningl—S 'I- 1 I, » »! * x . . lnqmtampdrinq NXX . . := on.-ninsknma Bygdsnljum 275 0 ,"
1960-IBG ses-1970 "'"—x _. "”'
o 10 20 som hur" ' b—l—l—l
Figur 2:1 Tätorternas folkmängdsförändringar 1960— 65 och 1965— 70.
övRiGA BD— LÄN
UTLANDEI
PrTEÅ A— REGION
STOCKHOLMS LÄN —l|9
LYCKSELE A—REGION
UMEÅ A'REGION oVRIGA SVERIGE
-II|
Figur 2: 2 Inflyttning och utflyttning i Skellefteå A-region under år 19 71
Anm.: Pilarnas tjocklek är proportionell mot antalet flyttare. Källa: SOS, Befolkningsförändringar 1971.
ningen. Utvecklingen av tätorterna Malå och Norsjö är goda exempel härpå.
Befolkningsutvecklingens huvudsakliga utveckling är dock tämligen klar — den inomregionala befolkningsomflyttningen förstärker den redan dominerande stadsbygden i och omkring Skellefteå.
Storleken av flyttningsströmmarna mellan olika regioner är grova indikatorer på omfattningen av tillgång och efterfrågan på arbete i de berörda områdena. För Skellefteås vidkommande var situationen följan- de. Skellefteå A-regions flyttningsutbyte med andra områden uppgick år 1971 till nära 4 000 människor. Utflyttarna var i det närmaste 500 fler än inflyttarna. Mer än hälften av in- och utflyttningen kom från och gick till Norrlandslänen. En något mer detaljerad bild av migrations- strömmarna presenteras i figur 2: 2, i vilken pilarnas bredd är proportio- nell mot flyttarnas antal. Som framgår av figuren sker den största avtappningen till Umeåregionen, med vilken Skellefteå har det största utbytet av flyttare. Den relativt omfattande inflyttningen från andra regioner gör, att det negativa flyttningsnettot inte blir så stort som det med Umeå. Lycksele A-region är med den här områdesindelningen den enda region, med vilken Skellefteå har ett positivt flyttningsnetto. Det under 1971 iakttagna flyttningsmönstret i Skellefteåregionen överens- stämmer i stort med det generellt observerade, i vilket migrationsström- mar går från befolkningsmässigt mindre till större enheter.
2.2 Sysselsättningsgrad
Den del av totalbefolkningen som förvärvsarbetar äri Skellefteå A-region riksgenomsnittligt liten. Det visar tabellen nedan.
Tabell 2.1 Sysselsättningsgrad 1965 och 1970 (andel förvärvsarbetande av totala befolkningen)
1965 1970 Förändr. 1965 1970 Förändr. 1965—1970 1965—1970
Lövånger 35,8 35,1 — 0,7 Jörn 38,1 31,2 — 6,9 Burträsk 40,0 34,8 — 5,2 Norsjö 34,6 34,5 — 0,1 Bureå 38,2 36,2 — 2,0 Malå 35,4 34,7 — 0,7 Skellefteå lands- Skellefteå
kommun 39,5 38,1 — 1,4 A-region 39,0 37,1 — 1,9 Skellefteå stad 41,9 40,3 — 1,6 AC län 39,9 38,3 — 1,6 Byske 35,6 32,2 — 3,4 Hela riket 44,4 42,3 — 2,1
Källa: Folkräkn. 1965 och 1970.
Sysselsättningsgraden varierar som syns avsevärt mellan kommunerna. Regionens ”bottennotering” år 1970 står Jörns kommun för med 31,2 %. I Jörn och i Burträsk, där den förvärvsarbetande delen av befolkningen var relativt stor 1965, har en drastisk sänkning skett under den senare delen av 1960-talet. Skellefteå stad har 1970 den högsta sysselsättnings- graden med 40,3 %.
Variationerna mellan kommunerna beror på flera omständigheter. Skillnader i åldersfördelning är en inverkande faktor. Glesbygdskommu- nerna har ju oftast hög andel äldre människor med påföljd att en mindre andel av befolkningen är i arbetsför ålder. I staden å andra sidan är denna senare kategori större. En annan förklaring till skillnaderna är att näringslivets sammansättning varierar mellan kommunerna.
I det här sammanhanget bör slutligen påpekas att sysselsättnings- graden i Skellefteåregionens kommuner ligger betydligt lägre än riks- genomsnittet. Det gör också enheten Skellefteå A-region, närmare bestämt 5 procentenheterlägre.
Denna relativt låga sysselsättningsgrad förklaras till en del av att få kvinnor i regionen arbetar. Förvärvsintensiteten bland kvinnor över 15 år i Skellefteåregionen är bara 28 %, medan den är 38 % för landet som helhet. Dessa siffror antyder en stor brist på arbetstillfällen för kvinnor i området. I absoluta tal är det fråga om ungefär 3 000 stycken. Därmed skulle regionen nå riksgenomsnittlig sysselsättningsnivå för kvinnorna.
2.3 Näringslivets struktur
Skellefteå A-region har under de senaste årtiondena förvandlats från en särpräglad jordbruksbygd till en industrins mittpunkt i övre Norrland. Det som satte fart på den industriella expansionen var Bolidenbolagets exploatering av malmfälten samt utbyggnaden av vattenkraften i Skellef- teälven. Den kraftiga ökningen i industrin under 1950-talet har under det
Tabell 2.2 Antalet sysselsatta i Skellefteå A-region 1960, 1965 och 1970 uppdela- de på näringsgrenar
Näringsgren 1960 1965 1970 1960—1970
Jordbruk m.m. 7 188 6 402 3 766 — 3 422 Industri 10 177 10 791 10 623 + 446 Byggnadsverksamhet 4 284 3 377 3 204 — 1 080 Tjänster 11 405 12 057 13 082 + 1 677
Summa 33 054 32 627 ' 30 675 _ 2 379
Källa: Folkräkn. 1960, 1965 och 1970.
senaste årtiondet avmattats. Dock har industriutvecklingen i Skellefteå A-region i jämförelse med övriga A-regioner i övre Norrland varit ; tämligen gynnsam. Tabell 2: 2 visar utvecklingen i olika näringsgrenar under 1960—talet. Antalet sysselsatta i industri ökade något under denna lO-årsperiod. Under den senare delen har dock en återgång inträtt. Länsprognos 67 räknar emellertid med en kraftig ökning av antalet industrisysselsatta mellan 1965 och 1980, närmare bestämt 5 300 nya arbetstillfällen. . Som syns har den totala sysselsättningen reducerats med nära 2 400 i under 1960-talet, vilket motsvarar 7 %. Till större delen beror det på att arbetsplatserna i jord- och skogsbruk 1970 minskat med hälften av ,vad j de utgjorde 1960. Länsprognosen räknar med en fortsatt reträtt i de l areella näringarna. Byggnads- och tjänsteverksamhet väntas öka måttligt. Sammantaget skulle det innebära att den negativa utveckling som näringslivet genomgått under 1960-talet i Skellefteåregionen skulle under 1970-talet vändas till en icke oväsentlig expansion av sysselsättningen.
50 Hela riket
Skellefteå AC län A-regi on . 40 01,6
30 20
10
jord- och skogsbruk
industri byggnadsindustri tjänster
Figur 2:3 Fördelning av den förvärvsarbetande befolkningen efter näringsgren i Skellefteå A-region, A C län och hela riket år 1970.
?, Anm. : Andelsförändringen 1965 — 1970 angiven ovanför staplarna.
Eftersom man räknar med en viss reduktion av arbetskraft inom regionen, skulle strax före 1980-talets början t. o. m. råda ett överskott på arbetstillfällen.
Det har tidigare påvisats, att den varuproducerande sektorn av näringslivet i Skellefteå A-region har en stark ställning. I nedanstående tabell framgår det helt klart, oavsett om regionen jämförs med det egna länet eller med hela riket. Eftersom jord- och skogsbruks- samt byggnadssektorerna i Skellefteå är av riksgenomsnittlig storlek, kan man säga, att regionen är ”servicefattig”. Tillväxten av tjänstesektorn under den senare delen av 1960-talet var emellertid helt jämförbar med hela landet om än något lägre än i länet, vars siffror till stor del påverkas av den kraftiga utbyggnaden av utbildningssektorn i Umeå. Slutligen kan den intressanta iakttagelsen göras, att bland de tre jämförda områdena är det endast i Skellefteå A-region som industrin ökat sin andel av den förvärvsarbetande befolkningen mellan 1965 och 1970.
3 Skellefteåindustrins struktur
I de följande två kapitlen kommer industriföretagen i Skellefteåregionen att behandlas ur två synvinklar. I detta kapitel beskrivs strukturen, varvid vikt läggs vid branschernas och företagens arbetskraft, omsättning, förädlingsvärde och produktivitet. I det följande kapitlet analyseras företagsamheten uppdelad efter marknadens utseende.
Urvalet av företag finns närmare beskrivet i tidigare avsnitt. Först alltså industristrukturen.
3.1 Företagens fördelning på branscher
De undersökta företagen tillhör alla kategorien varuproducerande indu- stri och är i det följande indelade i näringsområden enligt svensk näringsgrensindelning (SNI). Företagen fördelar sig på de olika branscher- na enligt följande.
Av tabellen framgår att nästan 75 % av företagen återfinns i trävaru- industri och verkstadsindustri. Dessa branscher är också överrepresentera- de i förhållande till genomsnittet för hela landet, tråvaruindustrin docki större utsträckning än verkstadsindustrin. Textilindustri saknas helt i Skellefteå. 10 % av antalet företag i hela landet hör till denna bransch. Det råder en stor undersysselsättning för kvinnor i Skellefteå A-region jämfört med riksgenomsnittet. Från ren sysselsättningssynpunkt vore det därför önskvärt att företag i textilbranschen, som traditionellt har hög andel kvinnlig arbetskraft, etablerade sig i regionen. Sedan den första versionen av denna undersökning skrivits har genom Algots etableringi regionen denna sysselsättningsbrist avhjälpts. Övriga branscher är represen- terade i ungefär samma proportion som genomsnittet för hela landet.
För vissa ändamål har företagen indelats i storleksklasser. I detta avsnitt är antalet anställda per företag valt som storlekskriterium. Företagen har delats in i tre klasser, 0—49, 50—199 och 200 och fler
Tabell 3.1 Antal företag fördelade på branscher i Skellefteå A-region och hela landet.
Bransch
Livsmedels—, dryckesvaru- och tobaksindustri
Skellefteå A-region Hela landet
Antal % av % av Totalt företag antal antal antal företag företag företag
Textil-, beklädnads-, läder- och lädervaru-
industri Trävaru industri Masssa-, pappers- och pappersvaruindustri
Grafisk industri Kemisk industri, Petroleum-,
gummi— och gummivaruindustri. Plast- och plastvaruindustri Jord- och stenvaruindustri Järn-, stål- och metallverk Verkstadsindu strl Annan tillverkningsindustri
Summa
6 7,5 10,0 — — 10,5 24 30,0 16,8 5 ,6,3 12,0 2 2,5 6,4 7 8,8 4,8 1 1,2 1,4 35 43,8 35,8 — — 2,3 80 100,0 100,0 12 578
Källa: Leveran senkäten och SOS -71: Företagen 1969, Ekon. redov.
anställda. Företagen i dessa klasser kallas härefter ”små företag”, ”medelstora företag” och ” *stora företag”.
De 80 undersökta företagen fördelar sig på storleksklasser och branscher enligt tabell 3.2.
2/3 av företagen är småföretag enligt ovan nämnda definition. Av totala antalet 80 är 6 storföretag. Livsmedelsindustrin och massa- och pappersindustrin avviker från de övriga branscherna genom att de har proportionellt större andel medelstora och stora företag. Övriga branscher har ungefär samma fördelning som genomsnittet för regionen.
Tabell 3.2 Företagen fördelade branschvis på storleksklasser i Skellefteå A-region 1970
Bransch
Livsmedelsind . Trävaruind. Massaind.
Kemisk ind. Jord- o. stenind. Järn- o. metallverk Verkstadsind.
Summa
Andel av totala antalet företag
Anställda per företag
1—49 50—199 200— 2 * 4 — 19 5 _ 1 2 2 1 _ 1 5 2 _ _ 1 -— 27 5 55 19 6 ( 80) 68,8 23,7 7,5 (100,0)
3.2 Industrinbranschemas struktur
3.2 .1 Arbetskraften
De 80 undersökta företagen sysselsätter totalt drygt 5 000 personer. Tabell 3: 3 visar hur de anställda fördelar sig på små, medelstora och stora företag.
Tabell 3.3 Anställda fördelade på företagsstorlek i Skellefteå A-region och hela landet samt antal anställda per företag ivarje storleksklass
Anställda Skellefteå A-region Hela landet Antal % av Anställda % av Anställda anställda anställda per anställda per företag företag 0— 49 1 057 20,9 50—199 1812 35,7l 39 312 22 200— 2 203 43,4 367 68,8 1 162 Totalt 5 072 100,0 63 100,0 67
Källa: Leveransenkäten och SOS -71: Företagen 1969, Ekon. redov.
De sex stora företagen sysselsätter således 2/5 av arbetskraften. För hela landet är motsvarande siffra 2/3, vilket betyder att de i undersök- ningen ingående storföretagen är mindre än genomsnittet för landet. Detta framgår också av att genomsnittsstorleken på de stora företagen är betydligt mindre för de undersökta företagen än för hela landet, 367 anställda mot 1 162. Småföretagen som utgör 70 % av antalet företag i undersökningen, sysselsätter endast 20 % av de anställda.
Arbetskraftens fördelning på de olika branscherna framgår av tabell 3.4.
Tabell 3.4 Arbetskraftens fördelning på branscher i Skellefteå A-region och hela landet 1970
Bransch Skellefteå A-region Hela landet (SNI) __ __— — Antal anställda % av antal % av anställda
anställda _
Livsmedelsind. (31) 366 7,2 8,5 Textilind. (32) — — 9,4 Trävaruind. (33) 918 18,1 6,5 Massaind. (34) 860 17,0 14,3 Kemisk ind. (35) 634 12,5 6,8 Jord o. stenind. (36) 309 6,1 4,2 Järn o. metallverk (37) 50 1,0 6,7 Verkstadsind. (38) 1 935 _ 38, 42,7 Annan tillverkn. (39) — — 0,9
Totalt 5 072 100,0 100,0
Källa: Leveransenkäten och SOS -71 : Företagen 1969, Ekon. redov.
Tabell 3.5 Arbetskraftens fördelning på företagsstorlek i trävaruindustri i Skellef- teå Och hela landet 1970
Anställda Trävaruindustri (SNI 33)
Skellefteå A-region Hela landet % av Antal Anställda/ % av Anställda] anställda företag företag anställda företag 0 — 49 44 ,9 1 9 22 50—199 55,1 5 101 845 20 200— — — — 15,5 302 Totalt 100,0 24 38 100,0 23
Verkstadsindustrin har den största andelen sysselsatta. Denna bransch har dock i hela landet en något större andel av de anställda. Trävaruindu- strin sysselsätter i Skellefteå A-region proportionth sett tre gånger fler personer än genomsnittet för landet. De övriga branscherna i regionen svarar för i stort sett samma andel av sysselsättningen som hela landet.
I den fortsatta analysen av arbetskraftens fördelning på branscher studeras bara de två största branscherna, trävaruindustri och verkstads- industri. De 59 företagen i dessa branscher sysselsätter drygt hälften av totala antalet anställda i de undersökta företagen.
Arbetskraftens fördelning på olika stora företag i tråvaruindustrin visas itabell 3.5.
Det finns inga stora företag inom Skellefteås trävaruindustri. 19 av de 24 undersökta företagen i denna bransch är små och de svarar tillsammans för nära hälften av de anställda. Generellt för landet gäller även att tråvaruindustrin består av jämförelsevis små företag. 85 % av de anställda i branschen arbetar i små eller medelstora företag.
Verkstadsindustrin i Skellefteå A-region domineras av tre stora företag, som tillsammans sysselsätter nästan hälften av de anställda i branschen. Dessa tre företag är dock betydligt mindre än riksgenomsnittet för den storleksklassen (313 respektive 1 3 63 anställda per företag). Det framgår av tabell 3 .6.
Tabell 3.6 Arbetskraftens fördelning på företagsstorlek i Skellefteå A-region och hela landet
___Pf
Anställda Verkstadsindustri (SNI 38)
_________________————
Skellefteå A-region Hela landet % av Antal Anställda % av Anställda anställda före tag per anställda per företag företag ___/#— O — 49 25 ,4 27 18 50—199 26,0 5 101] 283 21 200— 48,6 3 313 71,7 1363 ___—___; Totalt 100,0 35 71 100,0 71
3.2.2 Omsättningen
Med omsättning förstås här de i reskontran upptagna totala fakturerade beloppen för de under 1970 försålda produkterna. För råvaror, halvfabri- kat etc. som levererats till andra arbetsställen inom samma företag har uppgetts den debiterade kostnaden. Omsättningen motsvarar alltså försäljningsvärdet som efterfrågas i enkätens fråga 1.
De 80 undersökta företagen omsatte under 1970 totalt ca 552 mkr. Omsättningen fördelar sig på de olika företagen enligt följande.
Den största andelen av omsättningen faller på medelstora företag. De 19 företagen i den gruppen svarar för 43 % av den totala omsättningen. De sex stora företagen i undersökningen är omsättningsmässigt små jämfört med de stora företagen i hela landet.
Tabell 3.7 Omsättning fördelad på storleksklasser i Skellefteå A-region och hela landet samt omsättning per företag ivarje storleksklass 1970
Anställda Skellefteå A-region Hela landet Omsättning Andel av Omsättning Andel av Omsättning (tkr) industrins per företag industrins per företag tot. omsättn (tkr) tot. omsättn. (tkr) (%) (%) 0— 49 100 623 18,2 50—199 237 051 42,9] 4 563 26,6 2 032 200— 214 614 38,9 35 769 73,4 135 175 Totalt 552 288 100,0 6 904 100,0 7 339
Källa: Leveransenkäten och SOS 1971: Företagen, Ekon. redov.
Tabell 3.8 Omsättningens fördelning på branscher i Skellefteå A-region och hela landet 1970
Bransch Antal Skellefteå A-region Hela landet (SNI) företag ___—— _— Omsättning Andel av Andel av industrins (kr) industrins tot. omsättning tot. omsätt- (%) ning (%) Livsmedelsind. (31) 6 92 494 16,8 19,2 Textilind. (32) — — 5,8 Trävaruind. (33) 24 92 174 16,7 5,6 Massaind. (34) 5 95 590 17,3 12,4 Kemisk ind. (35) 2 55 164 9,4 7,7 Jord-o. stenind. (36) 7 31 942 5,8 3,4 Järn-o. metallverk (37) 1 3 243 0,6 7,4 Verkstadsind. (38) 35 184 681 33,4 37,8 Annan tillverkn. (39) — — 0,7
Totalt 80 552 288 100,0 100,0
Källa: Leveransenkäten och SOS 1971: Företagen, Ekon. redov.
Den genomsnittliga omsättningen per företag i gruppen små och medelstora företag, dvs. företag med 0—199 anställda, är ide undersökta företagen dubbelt så stor som i nationsgenomsnittet. Detta kan dock delvis bero på att i siffran för hela landet ingår även företagen med mindre än 10 anställda. "
Omsättningens fördelning på de olika branscherna framgår av tabell 3.8.
Verkstadsindustrin svarar för den största delen eller 1/3 av omsätt- ningen, vilket är något mindre än riksgenomsnittet. Livsmedelsindustrin, tråvaruindustrin och massa— och pappersindustrin har vardera ca 17 % av omsättningen i regionen. Övriga branscher i regionen svarar tillsammans för ca 16 % av omsättningen. Den enda bransch vars omsättningsandel markant avviker från riksgenomsnittet är tråvaruindustrin.
3.2.3 Förädlingsvärdet
I det följande förstås med förädlingsvärde skillnaden mellan omsättning och inköp av råvaror och halvfabrikat. ”Med råvaror och halvfabrikat menas sådana varor (delar, material, bränsle, emballage m. ni.) som används för vidare förädling eller som ingår som del i slutprodukt. För råvaror, halvfabrikat etc. som levererats från andra arbetsställen inom samma företag uppges den debiterade kostnaden.” (Enkätfråga 2.)
Det totala förädlingsvärdet för de 80 undersökta företagen under 1970 uppgick till 288 mkr. Förädlingsvärdet fördelar sig på de olika branscher- na enligt följande tabell.
Den största delen av förädlingsvärdet uppstår i verkstadsindustrin. Branschen har dock en mindre andel av förädlingsvärdet än genomsnittet för hela landet. Höga andelar av förädlingsvärdet i regionen jämfört med genomsnittet för hela landet återfinns i tråvaruindustrin samt i kemisk industri.
Tabell 3.9 Förädlingsvärdet per bransch i Skellefteå A-region och hela landet 1970
Bransch Skellefteå A-region Hela landet (SNI) ___—___- _— Förädlings- Andel av för- Antal And el av föräd- värde ädlings- före tag lingsvärdet (tkr) värdet (%) (%) Livsmedelsind. (31) 21 085 7,3 6 8,9 Textilind. (3 2) — — 6 ,2 Trävaruind. (33) 50 292 17,5 24 5 ,4 Massaind. (34) 50 828 17,6 5 15,3 Kemisk ind. (35) 40 440 14,0 2 7 ,5 Jord-o. stenind. (36) 21 327 7,4 7 4,3 Jänr-o. metallverk (37) 1 948 0,7 1 8,2 Verkstadsind. (38) 102 214 35,5 35 43,4 Annan tillverkn. (39) — — — 0,8 Totalt 288 134 100,0 80 100,0
Källa: Leveransenkäten och SOS 1971: Företagen, Ekon. redov.
3.2.4 Produktiviteten
Definitionsmässigt är förädlingsvärdet skillnaden mellan omsättningen, dvs. försäljningsvärdet, och inköpen av råvaror och halvfabrikat. Man kan med andra ord säga att omsättningen består av två delar, kostnaden för råvaror och halvfabrikat samt förädlingsvärdet. Förädlingsvärdet kan delas upp i två komponenter, kostnaden för arbetskraften och kostnaden för kapitalet.
Ett sätt att jämföra produktiviteten mellan olika branscher är att sätta omsättning eller förädlingsvärde i relation till antalet företagi respektive bransch. Ett annat och bättre sätt att jämföra produktivitet mellan olika branscher är att sätta omsättning och förädlingsvärde i relation till antalet sysselsatta i respektive bransch. Därigenom undviker man storleks- faktorns inverkan.
Produktivitet är ett svårfångat begrepp och det är vanskligt att göra jämförelser mellan olika typer av företag. Det mått på produktiviteten som vi här använder, försäljningsvärde respektive förädlingsvärde per anställd, är ett ganska otympligt mått, som t. ex. ej tar hänsyn till att produktionsfaktorerna arbetskraft och realkapital ingår i mycket olika proportioneri olika typer av företag. Tabell 3.10 visar omsättning per anställd samt hur den fördelar sig på förädlingsvärde och inköp per anställd i de olika branscherna i regionen.
Tabell 3.10 Omsättning, förädlingsvärde och inköp per anställd i Skellefteå A-region.
Bransch Antal Oms/ Föräd- Råvaror och halvfab- företag anställd lingsvärde/ rikationskostn. / (tkr) anställd anställd (tkr) (tkr) Livsmedelsind. 6 25 3 5 8 195 Trävaru ind. 24 100 5 5 45 Massaind. 5 111 59 52 Kemisk ind. 2 87 64 23 Jord- o. stenind. 7 103 69 34 Järn- o. metallverk 1 65 39 26 Verkstadsind. 35 95 5 3 42 Totalt 80 109 57 52
Livsmedelsindustrin skiljer sig som syns markant från övriga branscher genom den höga omsättningen per anställd, 253 tkr. Den beror inte på ett särskilt högt förädlingsvärde i branschen, utan på att kostnaderna för råvaror och halvfabrikat är så höga i denna bransch. Den generella bilden är ju annars den att spridningen av de olika branschernas förädlingsvärde kring medelvärdet är mycket liten. Trots skillnader i t. ex. teknologi, produkt och personalstyrka varierar förädlingsvärdet således tämligen litet. Utan en ingående analys är det svårt att ge en hållbar förklaring till detta. I sammanhanget bör man dock komma ihåg, att företagen är uppdelade på en ”grov” nivå, 2-siffernivå, varför individuella avvikelser lätt försvinner.
4 Skellefteåindustrins marknader
4.1 Företagens fördeln ing på marknadstyper
En väsentlig aspekt i denna undersökning är att redovisa den geografiska fördelningen av företagens försäljning. En sådan analys visar alltså varifrån de penningströmmar kommer, som alstras av Skellefteåföreta- gens produktion. För den skull har företagen indelats i grupper, som kännetecknas av olika utseende av försäljningsmarknaden. Företagen som därmed klassats i vad som kallas marknadstyper analyseras i fortsätt- ningen med hänsyn till branschtillhörighet, arbetskraftsstorlek, omsätt- ning och förädlingsvärde.
Skellefteåföretagen har således uppdelats i tre grupper med avseende på marknadstyp, nämligen de med regional marknad (Skellefteå A-region), nationell marknad (Sverige utom Skellefteå A-region) samt de med internationell marknad (utlandet). Försäljningens uppdelning på de olika marknadstyperna för varje företag visas i figur 4: 1. De tre axlarna i triangeldiagrammet representerar regional, nationell respektive internatio- nell marknad. (Den del av försäljningen som inte specificerats geografiskt fördelas därvid på de olika marknadstyperna i samma proportion som den geografiskt specificerade delen av försäljningen.)
Varje prick representerar ett företag. Prickens läge i diagrammet visar hur företagets försäljning är fördelad på de olika marknaderna. Många företag har all sin försäljning till ett av marknadsområdena. Dessa företag har i diagrammet hamnat i något av hörnen. Prickarna i triangelns övre
0 20 LO 60 80 100'/.
Internationell marknad
Figur 4: ] Indelning av Skellefteåföretagen efter marknadstyp
spets representerar således företag, som säljer sina produkter endast inom regionen. Prickarna i nedre vänstra hörnet representerar alltså företag som säljer allt inom landet men utanför regionen. De företag slutligen som återfinns i närheten av det nedra högra hörnet är utpräglade exportföretag. Alla företag som representeras av prickar inuti triangeln har någon del av sin försäljning till alla marknader. Den stora mängden prickar längs den vänstra sidan av diagrammet visar, att det finns ett stort antal företag som inte har någon export till utlandet. Avsikten med denna indelning är att belysa skillnaden mellan företag, som har olika stor betydelse för penningströmmarna in till regionen. Intresset fokuseras därför till de företag som ligger i spetsarna på triangeldiagrammet. Dessa företag är utpräglat regionalt, nationellt respektive internationellt inriktade i sin försäljning. Eftersom antalet undersökta företag är så litet, kan man inte dra för snäva gränser. Skiljelinjema mellan de olika typerna av. företag har därför lagts så att ett antal företag tillräckligt för en enkel analys erhållits i varje marknadsklass.l
Denna indelning av företagen, vilken för med sig att andelen av den marknad som sägs karaktärisera klassen successivt minskar från de regionala över de nationella till de internationella, pekar på ett intressant förhållande. De 5. k. nationella företagen har en viktig regional marknad. För de internationella företagen är den egna regionen och nationen betydelsefulla marknader. Det här förhållandet bör man ha i minnet, då relationen företagsstorlek—marknadsomfattning diskuteras längre fram i texten.
4.2 Marknad — bransch
Finns det någon samstämmighet mellan marknadstyp och branschtillhö- righet på det Sättet, att marknaden för företag i en viss bransch har en viss geografisk omfattning? I tabell 4.1 visas, hur de 80 undersökta företagen fördelar sig efter fördelning på bransch och på marknadstyp.
Att döma av tabell 4.1 finns det knappast något samband mellan marknadstyp och bransch. Man kan svårligen påstå, att en viss marknads- typ dominerar i en viss bransch. Man kan således utifrån tabellen inte heller hävda, att en viss bransch skulle vara mer inriktad på t. ex. internationell marknad än andra branscher. Fördelningen av företagen är alldeles för spridd för att sådana slutsatser skall kunna dras.
* Regionala företag har mer än 85 % av sin försäljning inom Skellefteå A-region. 20 företag i den klassen återfinns i triangelns topp. Nationella företag har mer än 60 % av sin försäljning på svensk marknad (Sverige utom Skellefteå A-region). 28 företag finns i den klassen i nedre vänstra hörnet av triangeln. Internationella företag exporterar 50 % eller mer av sin försäljning. 10 företag inneslu ts i den klassen som representeras av nedre högra hörnet i triangeln. Blandade företag är de företag som har en mer splittrad marknadsbild. Dessa företag har mindre än 85 % av sin försäljning inom Skellefteå A—region och mindre än 60 %av sin försäljning på svensk marknad samt mindre än 50 % av sin försäljning på export. De 22 företagen i denna klass representeras av prickarna mellan de kapade spetsarna i triangeln.
Tabell 4.1 Antal företag fördelade på bransch och på marknadstyp
Bransch Marknadstyp (S NI)
Regio- Natio- Inter- Blan- Totalt nala nella natio- dade
nella Livsmedelsind. (31) — 4 — 2 6 Trävaruind. (3 3) 5 7 4 8 24 Massaind. (34) l l 3 — 5 Kemisk ind. (35) l — — 1 2 Jord-o. stenind. (36) 3 3 — l 7 Järn- o. metallverk (37) l — —— — 1 Verkstadsind. (38) 9 13 3 10 35 Totalt 20 28 10 22 80
4.3 Marknadernas geografiska fördelning
Man brukar med en viss generalisering säga, att ett tjänsteproducerande företag har ett betydligt mindre omland än ett varuproducerande. Det betyder alltså, att tjänster konsumeras lokalt i betydligt större omfatt- ning än varor, som alltså sprids över ett jämförelsevis större område. Effekterna av en distribution av varor eller tjänster kan t. ex. avläsasi penningströmmar. Man kan säga, att dessa strömmar avspeglar för det första hur det område ser ut med vilket ett företag är knutet via försäljning av sin produktion och för det andra hur starkt detta beroende är mellan företaget och de olika delarna av omlandet — marknaden.
- 259
250 » 999
3.000 - sm ::::Z':
|0.DOO . 19.935
10 000 —
Figur 4: 2 Skellefteåin- dustrins försäljning ] 970 fördelad på A-regioner.
Figur 4: 3 De regionala Figur 4: 4 De nationella företagens försäljning företagens försäljning ] 9 70 fördelad på A-re- I 970 fördelad påA-re» gioner. gioner.
Figur 4: 5 De intematio- Figur 4: 6 De blandade nella företagens försälj- företagens försäljning för- ning fördelad på A-regio- delad på A-regioner i Sve- ner i Sverige och på ut— rige och på utlandet. landet.
I det följande avsnittet behandlas Skellefteåföretagen och deras marknader ur dessa två synvinklar.
Av den totala försäljningen 522 mkr är nära 70 % geografiskt specificerad. I fortsättningen behandlas bara denna del. Hela 40 % av de undersökta Skellefteåföretagens försäljning går på export. Den inhemska försäljningen fördelar sig i ungefär lika proportioner på Norrland och övriga Sverige. Den största enskilda Norrlandsmarknaden är, vilket framgår av figur 4: 1, den egna regionen. Till denna går nästan 20 % av den totala försäljningen. Försäljningen till övriga Sverige domineras som väntat av Stockholmsregionen, 15 % av försäljningen. Även Eskilstuna får en stor del av försäljningen, 8 %. Det är intressant att notera att så liten del av Skellefteåföretagens försäljning går till södra Sverige. A-regionema söder om en linje Norrköping-Uddevalla tar tillsammans endast 3 % av försäljningen, alltså inte mer än som går till Umeå. Bergslagen utgör en ”vit fläck” på Skellefteås marknadskarta. Bristen på kunder där torde bero på att Bergslagens industri erbjuder i stort sett samma produkter som Skellefteindustrin.
De 22 s. k. regionala företagen svarar för enbart 8,5 % av den totala specificerade försäljningen, hela 95 % av dessa företags försäljning inom regionen. (Figur 4: 2.) Den övriga försäljningen är fördelad på ett fåtal regioner, som vardera får en liten andel av försäljningen. Exporten uppgår till 2 %.
De 28 nationella företagen (se figur 4: 3) svarar för 37 % av den totala specificerade försäljningen. Hela 86 % av försäljningen sker till områden utanför egna A-regionen. Bara 7 % tillfaller den regionen liksom utlandet. Försäljningen till övriga Sverige domineras starkt av två regioner, Stockholm och Eskilstuna. En relativt stor andel av försäljningen går till de norrländska regionerna (Norr- och Västerbotten samt Sundsvalls- och Härnösandsregionema).
De 10 internationella företagen svarar för 34 % av den totala specificerade försäljningen. Dessa företag har helt naturligt en mycket hög andel export. 87 % av deras försäljning går till utlandet. Endast 4 % av försäljningen stannar inom Skellefteå A—region (figur 4: 4). Försälj- ningen till övriga Sverige går till några få regioner, Sundsvall, Stockholm, Göteborg och Karlstad. Till omfattningen är denna försäljning liten. Det är dock intressant att notera att 3 av dessa 4 regioner innesluter stora exporthamnar. Näringslivet i den fjärde regionen, Karlstad, har en betydande exportsektor.
De 22 blandade företagen svarar för 20 % av den totala specificerade försäljningen. Dessa företag (figur 4: 5) har enligt definitionen en mer jämnt fördelad försäljning på de olika områdena än företagen i de övriga klasserna. Försäljningen har inte någon tyngdpunkt i något särskilt av marknadsområdena. Ungefär en tredjedel av dessa företags försäljning faller på vart och ett av de tre marknadsområdena Skellefteå A-region, Sverige utom Skellefteå samt utlandet.
I tabellen nedan sammanfattas hur de olika marknadskategoriemas försäljning är fördelad på de olika områdena.
Av tabell 4.2 framgår att den totala penningströmmen in till Skellefteå
Tabell 4.2 Regional fördelning av marknadstypernas totala försäljning 1970. &
Reg. företag Nat. företag Internat. Blandade Samtliga företag företag
Tot. förs. % Tot. förs. % Tot. förs. % Tot. förs. % Tot. förs. % (tkr) (tkr) (tkr) (tkr) (tkr)
&
Skellefteå A-reg. 35 616 95,3 16 370 7,1 6 291 4,1 47 125 36,0 10 540 19,1 Ovriga Sverige 1 009 2,7 198 290 86,0 13 810 9,0 39 271 30,0 252 380 45,7 Utlandet 747 2,0 15 909 6,9 133 340 86,9 44 507 34,0 194 503 35,2
Totalt 37 372100,0 230 570100,0 153441 100,0 130 904 100,0 552 289100,0
A-region som alstrats av de 80 undersökta företagen uppgår till ca 447 mkr. (total försäljning till övriga Sverige och utlandet). De nationella företagen svarar för nästan hälften av denna penningström.
Försäljning till kunder utanför A-regionen alstrar ett penningflöde in till regionen. Hur stor är denna ström fördelad per anställd i företagen uppdelade på de tre marknadsklassema? Den följande tabellen besvarar den frågan.
Tabell 4.3 Penningström in till regionen fördelad per anställd i marknadstyperna.
Marknadstyp Tkr/anställd Regio nal 3 Nationell 1 16 Interna tionell 108 Blandad 64
Totalt _ 8 8
De regionala företagen drar helt naturligt in lite pengar till regionen. Dessa företag harju sin huvudsakliga försäljning inom regionen.
De blandade företagen har ett lågt värde i denna tabell jämfört med de nationella och internationella företagen. Detta förklaras av just det att deras marknadsbild är splittrad. De har 36% av sin försäljning inom regionen.
De nationella företagen har en högre andel av sin försäljning inom regionen än de internationella, 7 % mot 4 %. De internationella företagen borde därför dra in mer pengar till regionen än de nationella. Så är dock inte fallet. De nationella företagen drar in mer pengar till regionen än de internationella, både absolut och per anställd. Detta förklaras av att de nationella företagen är fler än de internationella. Dessutom har de nationella företagen en högre omsättning per anställd än de internatio- nella, vilket kommer att visa sig i ett senare avsnitt.
Som sagts tidigare har vi saknat möjligheten att göra jämförelser över tiden. Det skulle dock vara intressant att undersöka hur företagens marknadssammansättning utvecklats. Har det lilla nystartade företaget med produktion för hemmamarknad vuxit och sökt kunder utanför regionen och slutligen blivit ett stort ”exportföretag”? Har denna utveckling skett successivt eller språngvis? Hur ser företagen ut som utvecklats snabbt i detta hänseende? Etc.
4.4 Företagsstruktur [ de olika marknadstyperna
4.4.1 Arbetskraften
Arbetskraften fördelar sig på de fyra olika marknadstyperna enligt tabellen nedan. De regionala företagen har minsta betydelsen för sysselsättningen eller något mer än 1/10 av alla anställda i regionen. De 20 företagen sysselsätter endast 548 personer. Ser man till antalet anställda per företag, är de regionala företagen minst.
Tabell 4.4 Arbetskraftens fördelning på företag iolika marknadstyper.
Marknadstyp Antal Antal % av Anställda/ företag anställda anställda företag Regional 20 548 10,8 27 Nationell 28 1 843 36,4 66 Internationell 10 1 366 26,9 137 Blandad 22 1 315 25,9 60 Totalt 80 5 072 100,0 63
De nationella företagen har de flesta anställda. De internationella företagen har dock flest anställda per företag. Det betyder alltså att dessa företag är genomsnittligt större än företagen i de övriga marknadsklasser- na.
Tabell 4.5 visar fördelningen av små, medelstora och stora företag på de olika marknadsklassema.
Den regionala klassen omfattar endast små och medelstora företag med en klar dominans av små företag. Den största andelen av de anställdai denna grupp sysselsätts i små företag.
Även i den nationella klassen är de flesta företagen små. Andelen medelstora och stora företag är dock större i denna klass än i den regionala. 55 % av de anställda i denna klass sysselsätts i medelstora företag.
Endast hälften av de 10 företagen med en internationell marknadstyp
Tabell 4.5 De undersökta företagen uppdelade på storlek efter antal anställda och marknadstyper.
Antal anställda Marknadstyp
Regionala Nationella lnterna- Blandade Totalt tionella
Ant %av Ant %av Ant %av Ant %av Ant %av ftg anst ftg anst ftg anst ftg anst ftg anst 0— 49 18 56,6 17 17,3 5 6,0 15 26,4 55 20,8 50—199 2 43,4 9 54,6 2 16,3 6 26,2 19 35,7 200— — — 2 28,2 3 77 ,7 1 47,4 6 43,4
Totalt 20 100,0 28 100,0 10 100,0 22 100,0 80 100,0
är små. Den största andelen, 78 %, av de anställda i denna klass sysselsätts i stora företag.
I gruppen med blandad marknadstyp är antalet små företag störst, 15 av 22 st. Här ingår ett stort företag som sysselsätter nästan hälften av de anställda i klassen.
Vid några tillfällen tidigare har vi åtminstone indirekt berört relationen företagsstorlek—marknadsomfattning. Mot bakgrund av vad som visats i detta avsnitt finns det anledning att åtminstone som hypotes framföra att det finns ett samband mellan företagsstorlek och marknadsstorlek. Vad som är mycket intressant i det sammanhanget är att marknaden förefaller växa i takt med företagets expansion. Till detta bör fogas att produktionens art tycks spela mycket liten, om någon roll. I brist på uppgifter från flera observationstillfällen finns emellertid i den här undersökningen inga bevis för den anförda hypotesen.
4.4.2 Omsättningen
De 80 undersökta företagens omsättning fördelar sig på de olika marknadstyperna enligt tabell 4.6.
Tabell 4.6 Omsättningens fördelning på marknadstyper 1970.
Marknadstyp Omsättn. Antal Andel av Oms/företag (tkr) företag industrins (tkr) omsättn.
Regional 37 374 20 6,8 1 869 Nationell 230 570 28 41,7 8 235 Internationell 153 441 10 27,8 15 344 Blandad 130 904 22 23,7 5 950 Totalt 552 289 80 100,0 6 904
Omsättningen fördelar sig på de olika marknadsklasserna på i stort sett samma sätt som arbetskraften. Sålunda är den regionala klassen den omsättningsmässigt minsta och den internationella den största. Det äri och för sig inte överraskande, eftersom omsättning och företagsstorlek är starkt korrelerade med varandra och företag i den regionala marknadstypen visat sig ha den minsta och företagi den internationella gruppen den största personalstyrkan.
Omsättningen belyser ur en något annan synvinkel den tidigare nämnda relationen företagsstorlek—marknadsomfattning. Förhållandet avspeglasi tabell 4.7.
Som syns är nästan alla företag i den regionala klassen små och omsätter mindre än 5 mkr. Tre fjärdedelar av omsättningen här faller på dessa små företag. Även i den nationella klassen dominerar de små företagen. Den största delen av omsättningen, 58 %, faller dock på stora företag. I den internationella klassen har de små företagen relativt sett den minsta andelen av omsättningen. Här svarar de stora företagen för nästan 80 % av omsättningen.
Tabell 4.7 De undersökta företagen fördelade på storlek efter omsättning och marknadstyper 1970.
Omsättning Regionala Nationella Interna- Blandade Totalt (tkr) tionella Ant % av Ant % av Ant % av Ant % av Ant % av ftg oms ftg oms ftg oms ftg oms ftg oms — 4 999 19 73,8 16 12,0 5 5,7 15 24,5 55 17,4 5 000—14 999 1 26,2 7 27,9 2 15,6 6 37,3 16 27,4 15 000— — — 5 58,3 3 78,8 1 38,1 9 55,2 Totalt 20 100,0 28 100,0 10 100,0 22 100,0 80 100,0
4.4.3 Förädlingsvärdet
Det sammanlagda förädlingsvärdet för de undersökta företagen uppgår till drygt 288 mkr. Var detta förädlingsvärde uppstått framkommer av tabell 4.8, som visar dess fördelning på de olika marknadstyperna.
Tabell 4.8 Förädlingsvärdets fördelning på marknadstyper.
Marknadstyp Förädl. Antal Andel av Förädlvärdel värde (tkr) företag förädl. före tag (tkr) värdet Regional 22 863 20 7,9 1 143 Nationell 105 195 28 36,5 3 757 Internationell 82 801 10 28,7 8 280 Blandad 77 275 22 26,8 3 513 Totalt 288 134 80 100,0 3 602
Marknadstypernas andelar av förädlingsvärdet överensstämmeri stort med deras andelar av omsättningen. Sålunda har den regionala klassen den minsta andelen och den nationella klassen den största. Dock visar förädlingsvärdet en jämnare fördelning på marknadstyperna än omsätt- ningen.
Förädlingsvärdet erhålls som sagts tidigare genom att kostnader för inköp av råvaror och halvfabrikat dras från omsättningen, dvs. försälj- ningsvärdet. Det ovan nämnda förhållandet, att förädlingsvärdet är jämnare fördelat på de olika marknadstyperna än omsättningen, får sin förklaring av att råvarukostnademas relativa andel varierar mellan de olika kategorierna. Den nationella klassen har som framkommer av tabellen en avsevärt lägre del av förädlingsvärdet än av omsättningen. I denna klass ingår nämligen fyra för klassen betydelsefulla företag från livsmedelsbranschen. Denna bransch har som visats tidigare den högsta råvarukostnaden per anställd.
Det genomsnittliga förädlingsvärdet är lägst för de regionala företagen. Det högsta visar de internationella företagen. Här som i tidigare jämförelser är det varierande företagsstorlek som förorsakar de olika förädlingsvärdena.
4.4.4 Produktiviteten
Varierar produktiviteten (här definierad som förädlingsvärde per anställd) mellan företagen i de olika marknadstyperna? I tabellen nedan, som visar dessa kvoter i de olika klasserna, redovisas även råvarukostnaden per anställd. Denna post utgör definitionsmässigt skillnaden mellan omsätt- ning per anställd och förädlingsvärde per anställd.
Tabell 4.9 Omsättning, förädlingsvärde samt råvarukostnad per anställd i olika marknadstyper 1970.
Marknadstyp Antal Oms/ Förädlvärdel Råvarukostnad/ företag anställd anställd anställd (tkr) (tkr) (tkr)
Regionala 20 68 42 26 Nationella 28 125 57 68 Internationella 10 1 12 61 51 Blandade 22 100 59 41
Totalt 80 109 5 7 5 2
Tabellen visar, att de regionala företagen är de minst produktiva. Här är förädlingsvärdet per anställd 42 tkr, vilket ligger betydligt under genomsnittet för alla företagen. De internationella företagen har det genomsnittligt högsta värdet.
Om man däremot ser på omsättningen per anställd, ligger de nationella högst med 125, före de internationella med 112. Till de nationella företagen hör emellertid fyra relativt stora livsmedelsföretag, som har en i förhållande till de övriga branscherna hög råvarukostnad. De fyra livsmedelsföretagen av nationell typ drar alltså med sina höga råvarukost— nader upp värdenai denna klass. Eftersom råvarukostnaden rensats bort i förädlingsvärdet per anställd bör det senare värdet därför vara mer lämpat för jämförelse av produktiviteten mellan de olika marknadstyperna. Skillnaderna mellan de nationella, de internationella och de blandade företagen är emellertid så obetydliga att de kan vara Slumpvariationer. I vilket fall tål siffrorna inte en närmare analys i det här sammanhanget.
4.4.5 Sammanfattande karakteristik av de olika marknadstyperna
Analysen har påvisat stora skillnader i strukturen mellan de olika marknadstyperna. De 20 s.k. regionala företagen har både absolut och relativt minsta antalet anställda och den lägsta omsättningen. De 10 internationella företagen är de största både vad avser anställda och omsättning. De 28 nationella företagen befinner sig storleksmässigt mellan dessa båda marknadstyper. Samma förhållande gäller för produk- tiviteten. För att på ett enkelt sätt visa förhållandet mellan de olika marknadstyperna har vi för några produktivitetsmått rangordnat värdena för de olika marknadsklassema och samlat dem i tabell 4.10. Där har den marknadsklass som har det högsta värdet för respektive mått getts rangen 1, det näst högsta värdet har fått rangen 2 etc.
Tabell 4.10 Marknadstypernas rang med avseende på olika produktivitetsmått.
Marknads- Anställda/ Omsättn/ Förädl. Omsättn./ Förädl. typ företag företag värde/ anställd värde/ företag anställd
Regional 4 4 4 4 4 Nationell 2 2 2 1 3 Interna-
tionell 1 1 1 2 l Blandad 3 3 3 3 2
Resultatet är inte svårt att tolka. De internationella företagen har den högsta rangen. Det betyder att de företagen är de största, har den högsta produktiviteten etc. Därefter kommer de nationella före tagen. De regionala företagen är de minsta, har den lägsta produktiviteten osv. Det finns två stömingari mönstret. Den ena är, att de nationella företagen har högre värden på omsättningen per anställd än de internationella. Förklaringen har redovisats under avsnittet om produktivitet. Den andra finns i förädlingsvärdet/anställd. I det fallet är det som sagts tidigare svårt att ange en hållbar förklaring. Skillnaderna mellan de absoluta talen, som ligger till grund för rangordningen, är emellertid mycket små.
Man kan nu fråga sig om dessa skillnader mellan de olika marknadstyper- na kan bero på att företagen som ingår i de olika kategorierna är av olika storlek (här = ant anst/företag). För att få svar på den frågan kan man studera en grupp av företag, som i storleksavseende är jämnt representerade i de olika marknadstyperna. Den storleksgrupp som ganska väl uppfyller det kravet har 1 1—20 anställda per företag. De 5. k. internationella företagen utgör dock p. g. a. det begränsade antalet ett undantag. I tabell 4.1 1 redovisas värden på de olika variablerna för de nämnda företagenide fyra marknadstyperna.
Tabell 4.11 visar samma karaktär som tabell 4.10 med ett undantag. De nationella företagen i denna storleksgrupp har högre värden på de undersökta produktivitetsmåtten än de internationella företagen. Detta
Tabell 4.11 Jämförelser mellan vissa centrala variabler för företag med 11—20 anställda i olika marknadstyper.
Regionala Nationella lnternatio nella Blandade
Abs tal Rang Abs tal Rang Abs tal Rang Abs tal
Ant företag 8 6 2 7 Ant anställda 120 90 34 102 Omsättning 9 419 12 064 4 366 12 259 Förädlingsvärde 6 620 6 749 1 936 5 725 Anst/företag 15 15 17 15 Oms/företag 1 177 4 2 011 2 2183 1 1751 Förädlingsvärde/
företag 828 3 1 125 1 968 2 818 Oms/anställd 78 4 134 1 128 2 120 Förädlingsvärde/
anställd 55 4 75 1 57 2 56
Rang
Totalt Abs tal
23 346 38 108 21 030 15 1 657
914 110
Källa; Leveransenkäten.
kan kanske delvis skyllas på att det bara är två företag i den internationella klassen och det alltså lämnas stort utrymme för slumpfel. Det tycks i alla fall stå klart att de regionala företagen är avgjort mindre produktiva än de nationella. De blandade företagen har högre produktivi- tet än de regionala, men lägre än de nationella och internationella företagen. I denna storleksklass är de nationella företagen mer produktiva än de internationella, men enligt tabell 4.10 är ju förhållandet det motsatta, varför man bör vara försiktig med slutsatser.
Det är också intressant att notera, att oavsett hur man definierar produktivitet (omsättning eller förädlingsvärde per företag eller anställd), så behåller marknadsklassema i stort sett samma inbördes rangordning.
Att de regionala företagen är de minsta och visar upp den lägsta produktiviteten har säkert många orsaker. Det ligger dock utanför intentionerna och möjligheterna med detta arbete att gå djupare in på detta problem. Därför kan endast i korthet några tänkbara förklaringar antydas. En orsak kan vara, att de små regionala företagen är starkt beroende av de stora internationella och nationella företagen. I stor utsträckning är man nämligen underleverantör till dessa. Så länge det lilla företaget ”håller sig” inom regionen är dess existens beroende av att man får sälja till storföretagen. Dessa är i sin tur mindre beroende av att köpa av leverantörer inom regionen. Man kan ju gå utanför regionen med sina inköp om detta skulle löna sig. Detta ensidiga beroendeförhållande leder till en för småföretagen ogynnsam prissättning på deras varor.
En annan förklaring kan vara att de små regionala företagen har svårt att marknadsföra sina produkter p. g. a. det aviga geografiska läget, brist på kunskap om hur man bäst använder sig av de försäljningsmöjligheter som finns,etc. _
Ytterligare en förklaring till den låga produktiviteten hos småföretagen kan vara att måttet på produktivitet, som bl.a. innehåller begreppet förädlingsvärde, är dåligt. Förädlingsvärdet är som sagts tidigare samman- satt av kostnader för realkapital och arbetskraft. Många små företag har gamla och ”billiga” men ändå funktionsdugliga maskiner och lokaler. Deras kapitalkostnader är därför relativt låga och de kan klara sig ganska bra, även om produktivitetssiffror tycks tyda på motsatsen.
Förteckning över samtliga bilagor till ERU: s betänkande
Föreliggande bilaga
Bilagedel II Produktionskostnader och regionala produktionssystem (SOU 1974:3).
Bilaga 7 Produktionskostnader och regionala produk- tionssystem — rapport från ERUZS produktionskostnadsgrupp.
,- Bilaga 8 Regionalaberoenden — bidrag av Gunnar Törnqvist, Mats Engström — Bengt Sahlberg, Ingemar Dalgård, Lars Nordström, Erik Bylund, Gösta Weissglas — Ulf Wiberg.
Bilaga 9 Produktivitetsförhållanden — bidrag av Yngve Åberg.
Bilaga 10 Fyra länsstudier — bidrag av Bernt Berglund, Claes Herlitz, Hans Bylund, Torbjörn Ek, Olov Erson, Dick Ramström, Carl Fredriks- son — Leif Lindmark.
Övriga bilagedelar
Bilagedel] Ortsbundna levnadsvillkor (SOU l974z2).
Bilaga 1 Ortsbundnalevnadsvillkor — rapport från ERU:s arbetsgrupp för studier av hushållens levnadsvillkor i olika ortstyper
Bilaga 2 Ortssystem och levnadsvillkor — bidrag av Torsten Hägerstrand, Bo Lenntorp, Solveig Mår- tensson, Marica Jenstav och Erik Wallin
Bilagedel III
Bilaga 3 Hälsa och lokal samhällsmiljö — bidrag av Gösta Carlsson
Bilaga 4 Lokala arbetsmarknader
— bidrag av Anders Karlqvist —— Folke Snickars, Claes-Henric 'Siven och Svante Öberg
Bilaga 5 Lokal service — bidrag av Bengt-Owe Birgersson, Claes Örtendahl och Marja Walldén
Bilaga 6 Geodata som utredningsunderlag —— rapport från ERU's arbetsgrupp för bearbetning av koor- dinatsatt statistik '
Regionala prognoser i planeringens tjänst (SOU 1974:4).
Bilaga 1 l Regionala prognoseri planeringen — rapport från ERU:s prognosgrupp.
Bilaga 12 Kommunalaprognoser
— bidrag av Bengt Nilsson — Bo Peterson, Rune Tryggvesson och Olof Wärneryd.
Bilaga 13 Planeringsmodeller — bidrag av Arne Granholm — Olle Ohlsson.
Bilaga 14 Regionala utvecklingsförlopp — bidrag av Åke E. Andersson — Olle Ohlsson, Barbro
Fransson, Lars Lundqvist — Folke Snickars och Tomas Re- stad.
Förteckning över ERU:s underlagsmaterial
Materialet kan erhållas från ERU: s kansli.
U 1 Lokala effekter vid en industrietablering — Per Arne Andreasson m.fl.
2 Informationsteknologi — Grupprapport Bertil Thorngren
3 Kontraktion inom vissa näringar — Grupprapport [var Lidström
4 Kommunstudien — Carl Gunnar Jansson
5 Inomregionalallokeringsteknik — Grupprapport Claes Göran Guinchard rn. fl.
6 Regionala utvecklingsförlopp — Grupprapport
7 Tidsstudier som planeringsunderlag — Grupprapport
8 Tidsbudgetstudier vid skogshögskolan — Solveig Mårtensson
9 Litteraturöversikt angående tidsbudgetstudier — Brita Karlberg-Nilsson
10 Tidsbudgetstudier vid SCB i Örebro och Stockholm — Brita Karlberg-Nilsson
1 1 Kartor framtagna i samarbete med SCB och ERU 1973.
12 Regionalt och lokalt utfall av centralt beslutsfattande — Lennart Andersson, Bengt Dahlgren
13 AKU-tabeller, bearbetning av februariundersökningama 1970—1973
I4Regionala bearbetningar av levnadsnivåundersökningen 1968 och hushållsbudgetundersökningen 1969
15 Regionala bearbetningar av folk- och bostadsräkningen
16 Kommunikationer och regional utveckling, specialstudier — Mats G. Engström, Bengt Sahlberg
Statens offentliga utredningar 1974
Kronologisk förteckning
1. Orter i regional samverkan. ln. 2. Ortsbundna levnadsvillkor. In. 3. Produktionskostnader och regionala produk- tionssystem. In.
Statens offentliga utredningar 1974
Systematisk förteckning
lnrikesdepartementet
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Produktionskostnader och regionala produktionssystem. [3]
___________________ Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer iden kronologiska förteckningen.
Föreliggande bilagedel till ERU:s betänkande Orter i regional samverkan (SOU 1974: 1) lie- handlar företagens och samhällets produktionskostnader i olika ortstyper. Verksamheterna i olika orter är beroende av varandra genom de varu- och kontaktutbyten som sker. Dessa kopplingar mellan orterna har stor betydelse för kostnadsnivån. Forskningsresultatcn i Pro- duktionskostnader och regionala produktionssystem anger hur man genom att summanlänkn verksamheter kan skapa utvecklingsblock i skilda delar av landet. De visar också hur före- tagens kostnader för personkontakter kan begränsas genom förbättrade kommunikationer. Forskarnas bidrag har utvärderats av en särskild arbetsgrupp i samarbete mellan forskare och tjänstemän. En fullständig förteckning över bidragen i denna och övriga bilagedelar ges nedan.
Förteckning över ERU:s bilagor
Bilagedel I: Ortsbundna levnadsvillkor (SOU 1974: 2).
Bilaga 1 Ortsbundna levnadsvillkor Rapport från ERU:s arbetsgrupp för studier av hushållens levnadsvillkor i olika orts- typer,
Bilaga 2 Ortssystemet och levnadsvillkortm Bidrag av Torsten Hägerstrand, Bo. Lenn- torp, Solveig Mårtensson, Marica Jcnstav och Erik Wallin.
Bilaga 3 Hälsa och lokal mmhällsmiljö Bidrag av Gösta Carlsson.
Bilaga 4 Lokala arbetsmarknader Bidrag av Anders Karlqvist—Folke Snickars. Claes-Henric Siveu och Svante Öberg.
Bilaga 5 Lokal service Bidrag av Bengt—Owe Birgersson, (line—s. Örtendahl och Marja Walldén.
Bilaga 6 Geodata som utredningsunderlag Rapport från ERU:s arbetsgrupp för be- arbetning av koordinatsatt statistik.
Bilagedel II: Produktionskostnader och regionala produktionssystem (SOU 1974: 3).
Bilaga 7 Produktionskostnader och regionala produktionssystem » Rapport från ERU:s produktionskostnads-
STUPP -
Bilaga 8 Regionala beroenden Bidrag av Gunnar Törnqvist,-Mats Eng- ström—Bengt Sahlberg, Ingemar Dalgård, Lars Nordström. Erik Bylund,-Gösta Weiss- glas—Ulf Wiberg.
Bilaga 9 Produktivitetsförhållanden Bidrag av Yngve Åberg.
Bilaga 10 Fyra länsstudier
Bidrag av Bernt Berglund, Claes Herlitz, Hans Bylund—Torbjöm Ek, Olov Erson, Dick Ramström. Carl Fredriksson—Leif Lind-
' mark.
Bilagedel III: Regionala prognoser i planeringens—tjänst (SOU 1974: 4).
Bilaga 11 Regionala pregnoser i planeringen Rapport från ERU:s prognosgrupp.
Bilaga 12 Komunala prognoser Bidrag av Bengt Nilsson—Bo Peterson, Ru- ne Tryggveson och Olof Wärneryd.
Bilaga 13 Planeringsmodeller
Bidrag av Arne Granholm—Olle Ohlsson._
Bilaga 14 Regionala utvecklingsförlopp Bidrag av Åke E. Andersson—Olle Ohlsson, Barbro Fransson, Lars Lundqvist—Folke Snickars och Tomas Resmd.