SOU 1974:48
Installationssektorn
Förkortningar
Allmän material- och arbetsbeskrivning Statens Råd för Byggnadsforskning Byggfackens utredningsavdelning Byggindustrialiseringsutredningen BostadSstyrelsen Byggproduktion AB
Byggnadsstyrelsen Byggandets Samordning AB Byggstandardiseringen
Certification Body, internationellt organ för samordning av provning av elmaterial International Commission for the Ruling and Checking of Electrical Equipment
Comité Européen de Normalisation Comité Européen de Coordination des Normes (på elområ- det)
Conseil International de Båtiment. Internationellt samar- betsorgan för byggnadsforskning
Chalmers Tekniska Högskola Elektriska Arbetsgivareföreningen Economic Commission for Europe (UN) Elektriska Installatörsorganisationen
ER-nämnden Nämnden för egenskapsredovisning inom byggfacket FOB GLSM IBU IEC INSTA ISO IVA KAS KK KTH LTH MNC NSS
Statistiska centralbyråns folk- och bostadsräkning Gruppen Luftteknik inom Sveriges Mekanförbund Installationsbranschutredningen International Electrotechnical Commission lnternordisk standardisering International Organization for Standardization Ingenjörsvetenskapsakademien
Kungl Arbetarskyddsstyrelsen Kommerskollegium
Kungl Tekniska Högskolan i Stockholm Lunds Tekniska Högskola Metallnormcentralen Nordiska kommittén för samordning av elektriska säker- hetsfrågor
NVS R RAF
AB Nordiska Värme Sana Rörfirmornas Riksförbund Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund
SCB-studien SCB:s specialbearbetning av statistiken över byggnads- och
SEF SEK SEN
SEMKO SIB SIS SKIF SKTF SK VS SMS
SP SPK-under-
sökningen
byggkonsultverksamheten avseende rör- och elinstallations- företag samt vvs- och elkonsulter Sveriges elgrossisters förening Svenska elektriska kommissionen
Svenska elektrotekniska normer. Standard utarbetad av SEK
Svenska elektriska materielkontrollanstalten Statens Institut för Byggnadsforskning
Sveriges standardiseringskommission Svenska konsulterande ingenjörers förening Svenska kommunal-tekniska föreningen Svenska konsulterande vvs-ingenjörers förening Sveriges Mekanförbunds standardcentral Statens provningsanstalt De två utredningar Statens pris- och kartellnämnd (SPK) utfört på utredningens uppdrag: Marknadsstrukturen i producentledet för vvs-material och Marknadsstrukturen i producentledet för elmaterial.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings— och rationalise- ringsinstitut Vatten och avlopp Svenska vatten- och avloppsverksföreningen Värme, ventilation och sanitet. ] vvs-sektorn räknas således ventilationsbranschen in. Värme- och sanitetsinstallationer utförs av rörbranschen.
Bilaga 1 Rör— och elinstallationsföretagen
] Inledning
I installationsbranschutredningens direktiv framhålls som en viktig uppgift att kartlägga branschens struktur. Denna uppgift har i stor utsträckning styrt uppläggningen av denna bilaga som till stora delar består av en statistisk redovisning av olika branschförhållanden.
Vid belysningen av den historiska utvecklingen har huvudintresset lagts vid dels totalutvecklingen och dels koncentrationsutvecklingen på lokal och landsomfattande nivå. För att belysa koncentrationsutvecklingen har särskilda utredningar måst göras. Inom utredningen har således storföreta- gens utveckling studerats. För att skapa en uppfattning om den lokala utvecklingen har på utredningens uppdrag en särskild studie av struktur- utvecklingen inom Malmö-Lundområdet utförts. Dessa utredningar ger förutom en bild av koncentrationsutvecklingen även en uppfattning om mönstret i och faktorerna bakom strukturutvecklingen.
Utredningen har för rör- och elinstallationsföretagen låtit statistiska centralbyrån (SCB) göra en specialbearbetning på grundval av ett utvidgat underlag av uppgifter till byggproduktionsstatistiken (SCB-studien). Det insamlade materialet har legat till grund för en konventionell strukturbeskrivning med inriktning på såväl totalvärden för produktion, produktionsinriktning och sysselsättning som dess fördelning på olika storleksklasser. Det har också varit möjligt att i någon mån belysa kostnadsstrukturen samt produktionen per arbetartimme vid olika projekttyper.
För en belysning av företagens finansiella förhållanden har utredningen huvudsakligen använt specialredovisningar av SCB:s finansstatistik för företag. Det har medgett en traditionell finansierings- och lönsamhets- analys där hänsyn kunnat tas till dolda reserver och deras förändring. Särskilda utredningar som utförts för rörföretag i Stockholm har dessutom möjliggjort vissa studier av historisk utveckling, lönsamhets- spridning samt hur vinstvärdena påverkas av att företagsledare ofta tar ut vinster i form av lön i stället för att redovisa vinst.
Löneförhållandena har bedömts som speciellt intressanta från utveck- lingssynpunkt. Dels har relationerna mellan lönerna i installationsledet och den egentliga industrin betydelse för fördelningen av produk- tionsinsatserna på byggnadsplats och stationär industri. Dels är löne-
formerna, som nyligen undergått stora förändringar i båda branscherna, av betydelse när det gäller företagens incitament till effektivisering av produktionsmetoderna och materialindustrins möjligheter att utveckla och lansera monteringsfärdiga installationsenheter.
Det har även varit möjligt att närmare belysa arbetarnas åldersstruktur och sysselsättningsförhållanden, delvis på grundval av specialbearbet— ningar inom Byggfackens utredningsinstitut av dess sysselsättnings- statistik. Materialet medger bl a en ytterligare belysning av olika projekttypers betydelse för installationsbranscherna och jämförelser mellan produktionsinriktningen inom dessa och övrig byggnadsindustri. Dessutom ges underlag för en bedömning av arbetsmarknadens struktur och funktionssätt.
Slutligen har förekomsten och erfarenheterna av företagsintegration studerats, vilket är av speciellt intresse mot bakgrund av byggnads- branschens samordningsproblem.
2. Organisationer
I detta avsnitt görs en översikt över arbetsuppgifterna för de organisa- tioner som helt eller till stor del sysslar med rör- och elinstallations- företagens problem. Uppgifter om antalet anställda i organisationerna samt antalet medlemmar framgår av tabell B 111.
Arbetsgivarna är organiserade i Rörledningsfirmornas Arbetsgivar— organisation (RAF) och Elektriska Arbetsgivarföreningen (EA). Medan RAF endast representerar installationsföretag inom rör-, isolerings- och kylbranscherna ingår bland EA 15 medlemmar förutom installationsföretag även kraftverksföretag och elgrossister.
Rörarbetarna är organiserade inom Byggnadsarbetareförbanders rör- grupp som även omfattar isolerare samt kyl- och oljeanläggnings- montörer. Elektrikerna har ett eget fackförbund, Svenska Elektriker- förbundet. Medlemmarna är installationselektriker av olika slag samt Iinjearbetare och driftspersonal i privata kraftverk.
1972 sammanslogs de två branschföreningarna Rörledningsfirmornas Riksorganisation (RR) och Rörfirmornas Landsförbund (RL) till Rör- firmornas Riksförbund (R). Samma år ingick Ol/eeldningsfirmornas Riksförbund (OR) i R. R samarbetar nära med Isoleringsfirmornas Förening (IF). Branschföreningen Elektriska Installatörsorganisationen (EIO) samarbetar nära med EA. De har gemensamt kansli.
Arbetsgivare- och branschorganisationernas arbetsuppgifter är likartade inom de två installationsfacken. Arbetsgivarförbunden handhar främst avtals- och ackordsförhandlingar. Dessutom är man engagerad i arbetar- skyddsfrågor (bla via Stiftelsen Bygghälsan) och lärlingsutbildningen. Läromedel av olika slag framställs. Såväl RAF som EA är engagerade i arbetsledarutbildning. Ackordsfrågorna tog under år "1970 stor tid i anspråk i samband med införandet av nya ackordssystem (se avsnitt 6.4). RAF har en egen rationaliseringsavdelning för bla arbetsstudier med an
motsvarande organ på elsidan är Stiftelsen Elrationalisering som finan- sieras huvudsakligen av EA.
På rörsidan har arbetsgivare- och arbetarparterna varsin regionalt uppbyggd organisation för mätning av ackordsarbeten. På elsidan kontrolleras och prissätts arbetarnas mätningar av Elektrikerförbundets lokala ombudsmän, medan BA:s ombudsmän ej har löpande kontakt med dessa frågor (se avsnitt 6.5).
Arbetsgivar- och branschorganisationerna arbetar för att få fram och förbättra administrativa hjälpmedel i form av bl a branschkontoplaner, kravrutiner och dataservice för löne- och redovisningsrutiner. Rörsidans organisationer bildade 1970 ett särskilt bolag för utveckling av data- rutiner och redovisningssystem, Rördata AB sedermera Installationsdata
Tabell B |:]. Antal anställda och anslutna i rör- och elinstallationsbranschernas organisationer.
Kansli Anslutna Anställda Centralt Lokalt Arbetare Tj änste- Företag
man B yggnadsarbetare förb anders rörgrupp (1970) 4 88* 17170 — — *exkl administrativ personal inkl 77 mät- därav rörmontörer ningsmän 15 442 — — isolerare 1 387 — — kylmontörer 15 3 — — oljeanläggningsmontörer 188 -— — RAF (1970) inkl lärlingsnämnder 17 ca 65* 13 845 3 488 552 *i regionala mät- ningskontor, varav därav rörledningsfirmor 48 mätningsmän 11 907 3 008 482 isoleringsfirmor 1 502 330 51 kylinstallationsfirmor 436 150 19 R (1971) 26 4 13 829 — 1663a OR (1971) 110 II-'(l971) 1224 31 Installationsdata (fd Rördata) 3 _ Sv Elektrikerförbundet (1970) 26 115* 24 574 *därav 50 ombuds- därav installation män 19 344 [:”/1 + E10 30 20 EA (1971) 18578 9024 872 därav installation 13 046 3 860 681 grossister m fl 900 2 626 55 kraftverk 4 632 2 538 136 BIO (1971) 16 300 1 797b Stiftelsen [:'lrationalisering (1971) 1(_)_ — i Orebro l/ VS- Tekniska Föreningen (197 3) 12c 3 600 personliga medlemmar VVS-Information (1973) 2 1 700 medlemsföretag
a Inkl 150 filialer i större företag. b Inkl ca 100 filialer i större företag. c Inkl tidskriften VVS.
AB. 1973 inträdde EA och E10 som aktieägare så att därmed utvecklingsarbetet kan samordnas.
Prissättningsfrågor är en viktig del av R:s och EIO:s verksamhet. Det gäller dels grossisternas pris- och rabattsystem vid försäljning till entreprenörerna och dels entreprenörernas egen prissättning. Båda organisationerna har utarbetat debiteringsnormer för mindre arbeten och reparationsarbeten och utger materialprislistor avsedda att tillämpas vid direktförsäljning och reparationer. R har utvecklat ett komplett kalkyl- system som tillämpas allmänt i rörbranschen. Bla ingår beräkningar av lämpliga pålägg som successivt justeras. Systemet är upplagt så att stora pålägg görs på arbete och små på material. E10 har utfärdat allmänna riktlinjer för kalkylering i handboksform och i början av 1970-talet har ett gemensamt kalkylsystem utarbetats.
En stor del av verksamheten utgöres av service till företagen i form av bl a juridisk, ekonomisk och teknisk rådgivning. Båda organisationerna bedriver omfattande informations— och kursverksamhet i dessa frågor. R och E10 utger varsin tidskrift, VVS-Forum respektive Elinstallatören.
Dessutom verkar organisationerna som remissorgan samt deltar i olika kommittéer och samarbetsorgan, tex AMA-arbetet, utformandet av nya
i l !
kontraktsbestämmelser, byggstandardiseringsfrågor m 111.
R bedriver även visst utvecklingsarbete med bidrag från BFR. Så har man utvecklat ett system för organisation och prissättning inom reparationsområdet som 1972 tillämpades eller höll på att införas i ett 35-tal företag. 1970 påbörjades det 5 k SUND-projektet med syfte att få fram riktlinjer för systematiserat underhållsarbete inom rörsektorn. Vidare är man engagerad i utveckling av verktyg och arbetsmetoder i samarbete med ett privat företag. Vissa handböcker, tex Handbok i oljeeldning, har getts ut. R har också deltagit i utvecklingen av s k fältverkstäder.
En för E10 speciell verksamhet är den s k nyetableringsnämnden som drivs i samarbete med Sveriges Elgrossisters Förening. Den har till syfte att granska om nyetablerade företag har behörighet och entreprenörsrätt samt tillräcklig ekonomisk stabilitet, vilket är ett villkor för att de skall erhålla entreprenörsrabatter hos grossisterna.
VVS-Tekniska Föreningen. Föreningens syfte är att verka för främ- jande av vvs-tekniken och tekniken inom andra grenar av installations- sektorn. Den hade år 1971 3 600 personliga medlemmar som represen- terar samtliga branschled. Föreningen bedriver föredragsverksamhet huvudsakligen i vvs-tekniska frågor genom regelbundna lokalträffar i 16 orter i landet, dit även andra intresserade än föreningsmedlemmar inbjuds. I samband med årsmötena anordnas dessutom normalt en serie föredrag och diskussioner.
Föreningen verkar som remissorgan samt deltar i utvecklingsarbete och 1 utredningar i olika sammanhang. Så har utarbetandet av VVS AMA letts 1 och samordnats genom föreningens kansli. I en utbildningsutredning som ' drivs i samarbete med Skolöverstyrelsen och Statens Råd för Byggnads- forskning studeras den vvs-tekniska utbildningen med syfte att få fram förslag för framförallt ingenjörs- och teknikerutbildningen. Utredningen
blev klar 1974. Föreningen planerar ett fördjupat engagemang i utbild- bl a tekniska rön. Föreningen är representerad i statens planverks tekniska råd, Byggstandardiseringen och dess radiatorkommitté, SMS, BSAB m fl organ. ökade insatser inom bestämmelse- och standardiseringsområdet planeras. Föredragsverksamheten samt den mer omfattande utrednings- verksamheten finansieras delvis av byggforskningsmedel.
Föreningen ger ut tidskriften VVS som huvudsakligen är inriktad på vvs-tekniska frågor. Dessutom arrangeras den vart tredje år återkom- mande vvs-mässan.
VVS-Information. Organisationen, som har ca 1 700 medlemsföretag bland rörinstallatörer, rörgrossister och tillverkare av rörmaterial, är ett ningsfrågor, rörande fortbildning och sammanställning av nya gemensamt PR-organ för branschen. Man sysslar med olika slag av information, konsumentupplysning och därtill hörande utredningar.
3. Historisk utveckling
3.1. Inledning
Från historisk synpunkt är det av störst intresse att studera de aktuella branschernas totala utveckling samt förändringar i branschstrukturen vad beträffar företagens storleksfördelning, personalsammansättning och kostnadsstruktur. Det har påståtts att inom båda branscherna en betydande koncentration pågår och att antalet medelstora företag skulle minska bl a på grund av att dessa ej kan bära de administrativa kostnaderna och ej har råd att skaffa tillräckligt kvalificerad personal. Småföretag däremot skulle ha större möjlighet att överleva, dels genom inriktning på reparationsmarknaden som ej kräver så kvalificerad admi- nistration och teknik och genom personliga insatser utöver normal arbets- tid från ägaren och hans familj.
På grundval av tillgängligt statistiskt material kan endast rörbranschen ges en någorlunda fyllig beskrivning i berörda avseenden på grundval av i industristatistiken publicerade uppgifter för företag med mer än fyra anställda. De 5 k rörledningsverkstäderna ingick nämligen i denna statistik to m 1967.! En ytterligare källa är fackföreningarnas statistik över antalet fackföreningsanslutna arbetare. Då båda branscherna har en hög anslutningsgrad ger dessa uppgifter en god överblick över branschernas totala utveckling. Dessutom har vissa uppgifter från SCB:s folk- och bostadsräkningar (FOB) kunnat utnyttjas.
För att ytterligare belysa främst koncentrationsutvecklingen och personalsammansättning har två specialstudier utförts. I den första, som belyser koncentrationsutvecklingen på riksnivå, har utvecklingen av antal anställda och omsättning i företag som 1970 hade mer än 100 anställda arbetare studerats för åren 1960, 1965, 1970 och 1972. Uppgifterna har insamlats genom kontakter med de aktuella företagen. Vid definitionen av företag har koncerner och företag med gemensam ägare sammanslagits till ett företag.
1 Därefter finns endast uppgifter om företagens storleksfördelning i pro- duktionsstatistiken för byggnads— och anlägg- ningsverksamheten som avser företag med mer än 1 anställd. Denna stati- stikserie som även omfat- tar elinstallationsföretag påbörjades f örsöksvis 1963 för att från 1965 publiceras i SCB:s stati- stikserier. På grund av ändrade definitioner av företagsstorlek har upp- gifterna ej kunnat använ- das för belysning av den historiska utvecklingen.
I den andra studien har strukturen i de aktuella branscherna på lokalnivå i Malmö-Lundområdet åren 1961, 1965 och 1970 detaljstu- derats. Dessutom har utvecklingen för varje företag följts varvid det varit möjligt att belysa nedläggningar, etableringar och fusioner. Slutligen har man studerat bakgrunden till företagens varierande utveckling.
3.2. Rörinstallationsföretagen
Total utveckling redovisas dels enligt på FOB grundade beräkningar och dels enligt anslutningen till Byggnadsarbetareförbundets rörgrupp (tabell B 1:2). Enligt FOB-beräkningarna ökade sysselsättningen mellan 1950 och 1970 med 16,5 %. Det är en lägre ökningstakt än i hela byggnads- industrin och andelen sysselsatta i rörinstallationsverksamhet sjönk från 9,3 % till 8,0 %. Enligt fackföreningsstatistiken sjönk antalet rörmontörer något mellan 1960 och 1970 vilket dock ej bekräftas av FOB-uppgif- terna, vilket kan förklaras av en ökad anställning av övriga yrkeskate- gorier i rörinstallationsföretag. Enligt båda källorna nåddes en syssel- sättningstopp i mitten av 1960-talet. Antalet isolerare ökade kraftigt vilket bekräftas av här ej redovisade FOB-uppgifter.
I tabell B 1:3 redovisas uppgifter om antal företag, anställda m m åren 1950—1967 enligt industristatistiken. Dessutom redovisas motsvarande uppgifter för 1970 enligt SCB-studien. Uppgifterna avser i samtliga fall företag med mer än 4 anställda. SCB:s uppgifter är dock ej jämförbara med industristatistikens uppgifter. Bl a ingick betydligt fler företag 1970, däribland BPA med 1 848 anställda. Troligen har man i industrista- tistiken ej vinnlagt sig om att få med nytillkomna företag.
Enligt såväl industristatistiken som FOB ökade antalet anställda 1950— 1965 med drygt 20 %. Industristatistiken bekräftar att antalet anställda i branschen stagnerat under 1960-talet.
Tabell B l:2. Arbetare och sysselsatta i rörinstallationsverksamhet enligt beräk- ningar grundade på FOB samt yrkesverksamma arbetare inom Byggnadsarbetare— förbundets rörgrupp.
1950 1960 1965 1970 1972 Folk och bostadsräk- ningarna Rörinstallation Arbetare 17 637 18 529 20 000 18 776 Sysselsatta 22 805 25 049 27 674 26 571 Byggnadsarbetarför- bundets rörgrupp Rörmontörer 15 953b 16 961 15 442 14 288 lsolcrare 851b 1 002 1 387 1462 Kylmontörer 213b 188 153 220 Oljeanläggningsmontörer 271b 261 188 177 Summa yrkesverksamma 17 293 18 412 17 170 16 147 Totalt inkl icke yrkesverk- samma 17 845 19 234 18 618 17 926
3 Se appendix l:2. b Fördelningen skattad med hjälp av uppgifter för 1962.
Andelen tjänstemän har successivt stigit, från 15,8 % 1950 till 21,2 % 1967. 1970 års siffror från SCB är något lägre, 20,9 %. På grund av de skilda populationerna kan dock ej slutsatsen dras att andelen de facto sjunkit. Så har de SAF-anslutna företagens tjänstemannaandel successivt stigit under 1960-talet, från 17,5% år 1960 till 20,0% år 1970. De byggnadsföretag som är anslutna till Byggförbundet visar under samma period en mycket kraftig ökning, från 12,5 % till 19,2 %. De har allt- så under 1960-talet kommit ifatt rörföretagen. ökningen för rörföretagen enligt industristatistiken består till stor del av en ökning av andelen arbets- befäl som svarar för 2,3 % av den totala ökningen på 5,4 %. Den tekniska driftpersonalen och kategorin övrig personal ökade med 1,5 % vardera. Man kan alltså dra slutsatsen att ökade arbetsledningsinsatser tagit den största andelen medan den tekniska ledningen och administrationen visar mer blygsamma ökningar. ökningen av andelen tjänstemän har också lett till ökningar i deras löneandel från 5,7 % 1952 till 8,6 % 1967. Arbetarnas löneandel har däremot varit oförändrad, 25,4 %. Värdena avser utbetald lön. Man kan av de anförda värdena dra slutsatsen att materialkostnadernas andel sjunkit, särskilt mot bakgrund av att de stegrade sociala kostnaderna ej inräknats i löneandelarna.
De större företagens utveckling 1960—1972. I tabell B l:4 redovisasi sammanfattad form uppgifter om antalet anställda och omsättning, 1960, 1965, 1970 och 1972 för de 14 företag och koncerner som 1970 hade mer än 100 anställda arbetare. Uppgifter för enstaka företag redovisas 1
Tabell B 1:3. Rörinstallationsföretag. Antal arbetsställen, anställda, andel tjänste- män och löneandelar i företag med mer än 4 anställda.
År Arbets— An- Andel därav Löneandelar ställen ställda tjänste- _ . män före- tek- ar- övriga Tjäns— Arbe- tags- nisk bets— temän tare ledare drifts- befäl oövr pers chef- pers
Industristatistiken 1950 627 12712 15,8 —
| l l I
25,4
1952 614 12 573 16,0 2,7 3,1 2,8 7,3 5,7 1960 664 14 834 17,8 2,6 3,4 3,8 8,0 6,8 25,3 1965 571 15 604 19,8 2,7 4,1 4,4 8,6 7,2 23,8 1967 569 15 147 21,2 2,7 4,6 5,1 8,8 8,6 25,4 SCB—undersökningen för IBU 1970 738 19 465 20,9 3,2 9,9 7,8 6,7 22,5
Källor: 1952—1967 SOS Industri. Avser arbetsställen. _ " 1970 SCB:s specialbearbetning av produktionsstatistiken. Värdena är ej jämför-
bara med dem för tidigare år.
Tabell B l:4. Rörinstallationsföretag med mer än 100 arbetare 19703. Tiänstemän, arbetare och omsättning inom företagens rörinstallationsverksamhet 1960, 1965, 1970 och 1972.
Arbetare Tjänste- Anställda Andel Omsätt-
man tjänstc- ning män
De 4 storföretagena 1960 2 606 670 3 276 20.3b 398 1965 3 718 1068 4 786 22,7b 782 1970 5 118 1532 6 650 24,0b 783 1972 4 466 1 167 5 633 19,8b 10 medelstora företag 1960 718 153 871 17,6 .. 1965 1 063 249 1 312 19,0 109 1970 1 887 487 2 374 20,5 265 1972 1 784 446 2 230 20,0 292
a 1960 och 1965 inklusive de företag som genom fusioner bildade de fyra företagen, men exklusive företag som senare inköpts bla i samband med betalningsinställelse.
blixkl BPA.
Se även Bilagetabell B 1:A.
bilagetabell B 1:A. Där redovisas även uppgifter för Naumburg & Co som övertogs av Galor-Celsius 1968.
Företagen Calor-Celsius AB, BPA, AB Nordiska Värme-Sana (NVS) och Björklund & Vedin AB räknades år 1970 till branschens storföretag. Björklund & Vedin övertogs dock i slutet av 1970 av Galor-Celsius i samband med betalningsinställelse. BPA är huvudsakligen inriktat på husbyggande medan övriga kan betecknas som allroundföretag 1 rör- branschen dock med en avsevärd satsning på industriinstallationer och montage. Samtliga verkade 1970 i hela landet. Antalet anställda i gruppen ökade mellan 1960 och 1970 med drygt 100 % till 6 650. Fram till 1972 skedde sedan en kraftig minskning till 5 633, beroende främst på att för Calor-Celsius övertagandet av Björklund & Vedin ej innebar någon ökning av antalet anställda men även på minskat antal tjänstemän i gruppen. Tjänstemannaandelen (exklusive BPA) ökade från 20,3 % till 24,0 % år 1970 och låg därmed konstant ca 3 % högre än enligt industristatistiken. Andelen sjönk därefter till 19,8 % år 1972.
De övriga 10 större företagen hade mellan drygt 100 och 400 anställda. Antalet anställda ökade med 170 % till 2 374 år 1970 för att fram till 1972 minska med 140 personer. Sex av företagen kan karakteriseras som allroundföretag av vilka endast Nils B Nilsson-gruppen och Armerad Betongs röravdelning expanderat. Fyra av allroundföre- tagen är belägna i Stockholm, där de har sin huvudsakliga verksamhet, nämligen Nils B Nilsson-gruppens företag, AB Beskow & Co, AB Installatör och Rörlednings AB Montör. Nils B Nilsson-gruppen inköpte år 1971 AB Installatör, varefter denna företagsgrupp är landets i storleksordning fjärde. Armerad Betongs röravdclning verkar i hela landet
med undantag för övre Norrland, medan Värmelednings AB Radiator arbetar -i Mellansverige.
De övriga fyra företagen igruppen, AB Rörsystem, Solna, Industriröri Sölvesborg AB, AB Infjärdens Värme, Piteå och Vanadis Entreprenad AB, Stockholm, arbetar över hela eller stora delar av landet, Tre av företagen sysslar enbart med industriinstallationer och etablerades under 1960—talet, medan Infjärdens Värme även arbetar inom andra sektorer. Dessa fyra företag har expanderat mycket snabbt.[ Tjänstemannaandelen för de tio företagen var under hela 1960-talet mycket lika den för samtliga företag med mer än 4 anställda.
Totalt sett ökade antalet anställda i de 14 stora och medelstora företagen (exklusive Naumburg&Co) med 120 % till 9 062 år 1970. Detta innebär en avsevärd ökning av koncentrationen i branschen. Genom den kraftiga minskningen i antalet anställda bland storföretagen fram till 1972 skedde sedan en viss minskning av koncentrationen. Med ledning av uppgifterna om antal årsarbetare år 1970 i tabell B 119 och utvecklingen av antalet fackföreningsanslutna yrkesverksamma rörmontörer kan före- tagens andel av arbetarna beräknas ha utvecklats på följande sätt (%):
1960 1965 1970 1972
De 4 storföretagen 14 19 29 27 10 medelstora företag 4 6 11 11 Summa 18 25 40 38
Det bör påpekas att koncentrationsutvecklingen i själva verket varit snabbare än vad som framgår av de anförda sifferuppgifterna, beroende på att i 1960 och 1965 års siffror de sedermera fusionerade företagen i CC (Calor & Sjögren, Anderssons Värme och Celsius-bolagen), NVS (Nordiska Värme och Sana) samt BPA (SVESAB och byggfackföretagens vvs—avdelningar) sammanslagits, se bilagetabell B 1:A.
3.3. Elinstallationsföretagen
Total utveckling redovisas dels enligt på FOB grundade beräkningar, dels enligt Elektrikerförbundets medlemsstatistik (se tabell B l:5). Övriga 15,1 medelstor koncern, historiska uppgifter saknas. Enligt FOB—beräkningarna ökade sysselsätt- NaumburgåcCo med dOt' ningen mellan 1950 och 1970 med 47,5 %. Nästan hela ökningen skedde terbolag, övertogs 1968 av Calor-Celsrsus efter betal- under 1960-talet. Ökningen har varit snabbare än i hela byggnads- ningsinställelse.Koncer-
industrin varför andelen sysselsatta i elinstallationsverksamheten ökade nen, SOm 1965 hade 686 från 7 2 % till 7 8 %. anställda, arbetade huvud—
.. . . _ .in ed"dt'i- De större foretagens utveckling 1960—1970. [ tabell B 126 redov1sas1 ?allfågnrelr. |)th ?årålenföw
sammanfattad form uppgifter om antalet anställda och omsättningen ligga ett samband mellan 1960, 1965, 1970 och 1972 för de 16 företag och koncerner som 1970 nedlaggmngen av Naumburg
. .. . . .. , ”hd .t” d hade mer än 100 anstallda arbetare. Uppgifterna om enskilda företag &Co oc eovam aen e
industriinstallationsföre- framgår av bilagetabell B lzB. Endast två av företagen är verkligt stora, tagens snabba expansion.
Tabell B 15. Arbetare och sysselsatta i elinstallationsverksamhet enligt beräk- ningar grundade på FOB samt yrkesverksamma installationselektriker inom Svenska Elektrikerförbundet 1957—1970.
1950 1957 1960 1965 1970 1972
Folk och bostadsräk-
ningarna
Elinstallation Arbetare 13 506 13 383 16 055 19 653 Sysselsatta 17 545 19 299 23 346 25 876 Elektrikerförbundet Installation Starkström 16196 18162 17 861 Svagström 674 879 798 Hissar 339 303 359 Hiss, KONE-ASEA— Graham 374b
Summa yrkesverksamma ca 13 750 17 583 19 344 19 018
& Appendix l:2. bÖvergick 1965 till svenska Metallindustriarbetareförbundet.
nämligen ASEA:s och BPA:s installatio'nsavdelningar, som båda verkar över hela landet. AEG brukar dock räknas in bland storföretagen.
Aseas installationsavdelning ökade antalet anställda kraftigt i början av 1960-talet. Detta skedde i samband med att Elektro-Skandias och Elektro-Mekanos installationsverksamhet sammanslogs med ASEA:s. Sum- man av de ingående företagens anställda ökade emellertid endast obetydligt mellan 1960 och 1970, eller med 13 %. Detta är en lägre ökning än för det totala antalet installationselektriker under samma period, 47 % enligt FOB. Fram till 1972 minskade antalet anställda med 14 %. ASEA verkar över hela landet med tyngdpunkten lagd på mer komplicerade nyinstallationer och liten verksamhet på bostadssektorn.
BPA ökade sin verksamhet mycket kraftigt. Antalet anställda ökade från ca 300 till 1 470 år 1970, dvs nära en femdubbling för att sedan stagnera fram till 1972. En stor del av företagets verksamhet avser nyinstallation inom bostadssektorn inom hela landet, men man arbetar
|
även med andra typer av nybyggnad. AEG:s verksamhet inom installations- och anläggningssektorn har mer än tredubblats mellan 1960 och 1970 till 630 anställda för att fram till 1972 öka med ytterligare 13 %. Omsättningen inom enbart installations- verksamheten 1970 uppgick till 43 mkr. AEG har verksamhet över hela landet, till stor del avseende mer komplicerade projekt än bostäder.
Rörföretaget Galor-Celsius engagerade sig 1969 och 1970 i elinstalla- tionsbranschen genom att köpa allroundföretagen Elektro-Ek i Malmö och Elektro-Elit i Göteborg. Företagen har senare integrerats i Calor— Celsius filialer.
För att studera de medelstora företagens utveckling under 1960-talet har de två av Galor-Celsius köpta företagen inräknats i denna kategori som således består av 13 företag. De flesta av dessa kan betecknas som
Tabell B 126. Elinstallationsföretag med mer än 100 arbetare 1970. Tjänstemän, arbetare och omsättning inom företagens elinstallationsverksamhet 1960, 1965, 1970 och 1972.
Arbetare Tjänste- Anställda Tjänste— Omsätt- män manna- ning andel ASEA, Västerås 1960 ASEA 576 97 673 18,9 Elektro-Skandia 525 ca 100 ca 625 Elektro-Mekano 95 ca 10 ca 105 Summa 1 196 ca 207 ca 1 403 14,8 .-
1965 1 198 187 1 385 13,5 66,6 1970 1376 215 1591 13,5 1341) 1972 1 225 147 1 372 10,7 132,0 Elektro-Skandias o Elektro-Mekanos installa-
tionsverksamhet sammanslogs med ASEA:s verk- samhet i början av 1960-talet. Verksamhet i hela landet. BPA, Stockholm 1960 252 ca 50a ca 300 — 10,5 1965 419 ca 85& ca 500 — 28,5 1970 1218 252 1470 17,1 130,8 1972 1 208 256 1 464 17,5 154,6 För 1960 0 1965 ingår samtliga byggfackföre-
tagens elavdelningar. Verksamhet i hela landet. AEG, Stockholm . 1960 155 45 200 22,6 31,9 1965 467 58 525 11,0 59,6 1970 560 70 630 11,1 90,4 1972 630 80 710 11,3 127,6 Värdena avser såväl installations— som anlägg—
ningsverksamheten. 1970 var omsättningen inom installationsverksamheten 43 milj kr. Verksamhet i hela landet. 13 medelstora företag 1960 35 199 1 034 19,2 1965 1 452 430 1 882 22,8 .. 1970 2 863 711 3 574 19,9 281,6 1972 2 940 682 3 622 18,8 3560
” Samma andel som 197 0. bSe även bilagetabell B 1:13.
allroundföretag med regional verksamhet på olika håll i landet. Elektro- montage i Sandviken är dock till stor del inriktat på industriinstallationer och service. Siemens, som arbetar över hela landet, sysslar huvudsakligen med mer komplexa anläggningar.
Alla företag utom ett expanderade sin verksamhet under sextiotalet, de flesta mycket kraftigt. Totalt ökade antalet anställda med 250 % till 3 574 år 1970. År 1972 var antalet i stort sett oförändrat. Tjänstemanna—
1 Utredningen har utförts av Lennart Dackö och Claes Göran J arebrant på uppdrag av utredningen som en del av ett exa- mensarbete i företagseko- nomi vid Lunds Univer- sitet. Valet av Malmö- Lund-regionen och start- året 1961 motiverades av att genom den av SPK utförda undersökningen av byggnadsmarknaden (Pris— och kartellfrågor nr 3—4 1968) vissa uppgif- ter om de aktuella bran— scherna förelåg för 1961 och 1965.
för branschen med bortseende från de minsta och största företagen som har lägre andelar. Med ledning av uppgifterna i tabell B 1:9 om antalet arbetare 1970 och utvecklingen av antalet yrkesverksamma installations- elektriker har företagens andelar av arbetarna beräknats enligt följande
(%).
andelen steg från 19,2 % 1960 till 22,8 % 1965 för att därefter sjunka till 19,9 % år 1970 och 18,8 % år 1972. Enligt tabell B 1:13 var nivån normal
1960 1965 1970 1972
ASEA (1960 inkl Elektro-
Skandia o Elektro-Mekano). 8 7 7 7 BPA 2 2 6 6 13 medelstora företag 5 9 15 16
Summa (inkl AEG) 16 21 32 32
De större företagen har fördubblat andelen från 16 % år 1960 till 32 % år 1970. Andelen förblev oförändrad fram till 1972. Nästan hela ökningen inträffade under andra hälften av 1960-talet. Hela effekten av koncentrationsutvecklingen framgår dock ej, då hänsyn tagits till sammanslagningen inom ASEA-gruppen och BPA på samma sätt som för rörföretagen.
3.4. Rör- och elinstallationsföretagens utveckling i Malmö-Lundregionen I 961 —I 970
För att ge en mer detaljerad bild av utvecklingsförloppet i företags- strukturens förändring på lokal nivå har företagsutvecklingen inom Malmö-Lund-regionen 1961—1970 detaljstuderats.l Utredningens mål- sättning var att spåra samtliga företag i branscherna de aktuella åren och i sammanfattande form beskriva varje enskilt företags utveckling. Av praktiska skäl valdes som storleksmått antal arbetare. Vidare syftade utredningen till att undersöka bakgrunden till den varierande utvecklingen hos olika företag, speciellt då krympande och expanderande företag. Rörinstallationsbranschen. Antalet företag efter storleksklass och antalet arbetare i dessa redovisas i figur B 121 och tabell B 117. Det totala antalet arbetare ökade med 28 % 1961—1965 och minåkade 1965—1970 med 7 %. Antalet företag steg kraftigt eller med 26 företag till 109. Ökningen förklaras främst av den mycket kraftiga ökningen i den minsta storleksklassen som ökade med 23 företag. Samtidigt minskade antalet i klassen 10—19 arbetare från 11 till 8. Antalet arbetare i denna klass minskade även kraftigt, från 178 till 96. Företagens medelstorlek sjönk från 16 arbetare till 12. Det ensamma storföretaget (AB Sana) ökade sitt arbetarantal mellan 1961 och 1965 genom fusion med ett företag i vardera av klasserna 10—19 och 20—49. Företagen med mindre än 10 anställda ökade kontinuerligt antalet arbetare från 121 till 156 medan de medelstora, 20—99 arbetare, ökade kraftigt mellan 1961 och 1965 för att därefter
Antal företag Antal arbetare
70 6165
0—1 2—9 10—19 20—49 50—99100—499 0—1 2—9 10-19 20—49 50—99100—499 Storleksklass Storleksklass Antal arbetare Antal arbetare
['igurB 1.'I. Antal rörinstallationsföretag och antal arbetare efter storleksklass i Malmö—Lund-regioncn 1961, 1965 och 19 70
Tabell B 127. Antal rörinstallationsföretag och antal arbetare efter storleksklass i Malmö—Lund-regionen 1961, 1965 och 1970.
Storleks- Antal företag Antal arbetare klass Antal 1961 1965 1970 1961 1965 1970 arbetare 0— 1 29 39 52 10 15 19 2— 4 18 20 20 47 51 59 5— 9 10 12 13 64 76 78 10— 19 11 11 8 178 155 96 20— 49 11 10 12 288 298 331 50— 99 3 4 33 198 313 261 100—199 1 0 0 101 0 0 200—499 0 1 1b 0 230 218 Summa 83 97 109 886 1 138 1 062
';; BPA, (alot-Celsius (inkl f d Björklund & Vedin), Johan Sjöström. NVS.
Ursprunglig storlek År 0—1 arbetare 8 10 23
Ursprunglig storlek 2—4 arbetare
2—4 5—9 Sto rleksklass, a ntal arbetare
Ursprunglig storlek Ursprunglig storlek År 5—9 arbetare 19 arbetare och däröver
1970 1 5 ' J 9 1965 Ik |” 1961 "II
2—4 5—9 10—19 10—19 20—49 50—99 100—199 200— Storleksklass, antal arbetare
.1__
Ursprunglig storlek År 10—1 9 arbetare
Illlu
0— 1 2— 4 5— 9 10— 19 20—49 50—99 100—199 1200—499 Storleksklass, antal arbetare
Anm Siffrorna i diagrammen avser antal företag med samma storleksutveckling.
Figur B I :2. Rörinstallationsföretagens storleksutveckling i Malmö—Lundområdet 1961 — I 9 70.
Antal företag
0—1 2—9
Storleksklass Antal arbetare
10—19 20—49 50—99 100—499
Antal arbetare
0—1 2—9
Storleksklass Antal arbetare
10—19 20—49 50—99 100—499
Figur B 1:3. Antal elinstallationsföretag och antal arbetare efter storleksklass i Malmö—[,undreglonen 1961, 1965 och 1970.
Tabell B 1:8. Antal elinstallationsföretag och antal arbetare efter storleksklass i Malmö—Lund-regionen 1961, 1965 och 1970.
Storleks- Antal företag Antal arbetare klass _" Antal 1961 1965 1970 1961 1965 1970 arbetare
0— 1 35 36 40 21 16 16 2— 4 23 20 31 70 58 88 5— 9 12 15 12 74 94 76 10— 19 12 11 11 163 145 142 20— 49 7 7 5 202 248 131 50— 99 2 4 511 145 242 383 100—199 1 1 zb 103 135 261 200—499
Summa 92 94 106 778 938 1 097
3 AEG, BPA, Elektro-Ek, Hallberg & Co, Siemens. b ASEA, Elektro-Sandberg.
minska något. Utvecklingen innebar en ökning av koncentrationen mellan 1961 och 1965 medan den mellan 1965 och 1970 vari stort oförändrad. Utveckligen för de enskilda företagen illustreras i figur B 112. Varje vertikal linje betecknar ett eller flera företag med likartad utveckling. Med en punkt markeras företagsetableringar respektive nedläggningar.
Det mest betecknande är den stora omsättningen av företag i klassen 0—1 anställda. Av de 29 företagen i klassen 1961 nedlades sammanlagt 17 före 1970, varav 9 före 1965. 1961—1965 startades 16 nya, varav 5 nedlades 1965—1970. 1965—1970 slutligen startades 23 nya företag. I själva verket torde omsättningen ha varit ännu större, då företag som både nedlagts och startats under en period ej registrerats.
I övriga storleksklasser är nedläggningar mycket ovanliga, endast två har konstaterats. Etableringar förekommer däremot rätt ofta, samman— lagt skedde 1961—1970 9 etableringar i klassen 2—4 och 5 i övriga klasser.
I figuren kan även företagens storleksutveckling följas. I den minsta klassen växte under 1961—70 endast 5 företag. Tillväxten var obetydlig och nådde som högst klassen 10—19 för ett företag. Betydligt fler företag lades ned än tillväxte. I klassen 2—4 var det fler företag som minskade i storlek än som ökade, 10 jämfört med 5. Förhållandena var likartade i övriga klasser. Betecknande är att den enda större tillväxten skett genom fusion, genom den förut nämnda sammanslagningen. Även en fusion i klassen 10—19 under perioden 1965—70 ledde till tillväxt.
Det är av intresse att notera att tre av de fyra största företagen i regionen är filialkontor till de tre storföretagen i branschen, nämligen Nordiska Värme-Sana (200—499), BPA (50—99) och Galor-Celsius (SO—99). Det senare företagets inköp av Björklund & Vedin markeras av fusionen i storleksklassen 50—99. Det fjärde stora företaget är Skånska Cementgjuteriets dotterbolag, AB Johan Sjöström (SO—99).
Elinstallationsbranschen. Antal företag och arbetare efter storleksklass redovisas i figur B 1:3 och tabell B 128. Arbetarantalet ökade successivt från 778 år 1961 till 1 097 år 1970 eller med 40 %.
Antalet företag steg måttligt eller med 14 st till 106. Ökningen skedde framförallt i de två minsta storleksklasserna som svarar för en ökning med 13 företag. Även de största klasserna (50—99, 100—199) ökade nämligen från tre till sju företag. Antalet arbetare i de två största klasserna ökade även mycket kraftigt, från 248 till 644. Ökningen skedde på bekostnad av framförallt klassen 20—49 men även 10—19. Sammanlagt minskade arbetarantalet där från 365 till 273. För de mindre företagen skedde en svag ökning. Det kan alltså konstateras att inte bara hela ökningen i arbetarantalet i området, 319, utan även en del arbetare från de medelstora företagen hamnade i de största storleksklasserna. Denna utveckling innebar en relativt stark och successiv ökning av koncentrationen i branschen.
Utvecklingen för de enskilda företagen illustreras i figur B l:4. Få företagsnedläggningar förekom och dessa var tämligen jämnt fördelade över storleksklasserna. Av totalt 11 nedläggningar skedde 7 i de minsta klasserna.
Ursprunglig storlek År 0—1 arbetare 1970| 234111 12 5
1961 | Klass 0— 1 2—4 5—9 Arbeta re Storleksklass, antal arbetare
Ursprunglig storlek År 5—9 arbeta re
Ursprunglig storlek 2—4 arbetare
Ursprunglig storlek 10—19 arbetare
10—19
1 970 1 4 3 1 2 L. 1 1 1 3 2 1 1 1965 | | | i 1961 1 | . 2—4 5—9 10—1 9 20—49 2—4 5—9 10—1 9 20—49 Storleksklass, antal arbetare Ursprunglig storlek Ursprunglig storlek År 20—49 arbetare 50—99 och 100—199 arbetare 1970 ' 1 2 2 _| 1 1 1 1965 1961 r F | 10—1 9 20—49 50—99 1 0— 19 20—49 50—99 100—199
Storleksklass, antal arbetare
Anm Siffrorna i diagrammen avser antal företag med samma storleksutveckling.
Figur B l:4. Elinstallationsföretagens storleksutveckling i Malmö-[.undområdet I961—-1970_
Av totalt 27 nyetableringar skedde 17 iklassen O—l arbetare och 6 i klassen 2—4. Samtliga företag som etablerades under 1961—1970 levde kvar 1970. En betydande tendens till företagstillväxt kan konstateras i de minsta och största klasserna. I de två minsta klasserna ökade 18 företag i storlek medan sju lades ned och endast ett minskade i storlek. 1 klassen 20—49 ökade fyra företag medan inget minskade eller lades ned. 1 de större klasserna skedde en ökning och en minskning samt en ökning genom fusion. I klasserna 5—9 och 10—19 skedde något fler minskningar och nedläggningar än ökningar, 10 mot 6.
Som tidigare konstaterats ökade antalet arbetare i de två största klasserna kraftigt. Av de sju företagen där 1970, hade samtliga utom en expanderat under perioden. Bland företagen återfinns filialer till de på riksplanet största företagen. ASEA, BPA och AEG liksom några av de expanderande företagen med mer än 100 arbetare, nämligen Elektro-Ek (som köptes av Galor-Celsius 1969), Hallberg & Co och Siemens.
Växande och krympande företag. Ett av syftena med Malmö-Lund- undersökningen var att studera bakgrunden till de olika företagens storleksutveckling. Sex företag —— växande och krympande — utvaldesi respektive bransch. Däribland ingick endast lokala företag. Genom intervjuer och studier av årsredovisningar undersöktes sådana faktorer som målsättning vad beträffar vinst och expansion, produktionsinrikt— ning, företagsorganisation och företagsledningens utbildning, anbudspo- licy, konkurrensmedel samt likviditet m m.
Man kunde ej finna några skillnader i berörda avseenden mellan expansiva och tillbakagående företag. Undersökningen var naturligtvis även för begränsad för att mer långtgående slutsatser över huvud taget skulle kunna dras. Trots svårigheten att generalisera ansåg man sig kunna dra vissa slutsatser.
De företag som expanderat hade ej någon målsättning att expandera. Det allmänna intrycket var att företagens målsättning i de flesta fall var att upprätthålla den uppnådda storleken. Expansion var åtminstone delvis en följd av att man närmast av lönsamhetsskäl gett sig in på mera komplicerade projekt såsom sjukhus, industrier osv. Expansionen blev sedan en följd av den allmänna expansionen inom dessa sektorer. En annan orsak var att dessa arbeten var så stora att man måste anställa flera montörer för vissa projekt. Då företagen sedan ville behålla den nya storleken och ej gärna minskade antalet anställda sökte man hålla styrkan sysselsatt, ibland med mindre lönsamma a_rbeten. En viktig företagsledarfunktion syntes vara att hålla kontakt med uppdragsgivare så att man vid den oftast tillämpade selektiva anbudsin- fordran blev inbjuden. En begränsande faktor för företagstillväxten speciellt för små företag, syntes vara att arbetsledare och kontorspersonal måste anställas när man överskred ca 5 respektive ca 10 montörer. När man överskred detta antal måste man å andra sidan expandera snabbt för att behålla lönsamheten. Åtminstone mindre företag syntes ofta ovilliga att expandera på grund av att ägaren då ej längre skulle ha full kontroll över företaget. Yngre företag syntes ha en större expansionslusta,
åtminstone inom elinstallationsbranschen. Dessa syntes söka sig fram till en lämplig storlek medan äldre företag som nått en optimal avvägning mellan arbetsledare och administrativ personal samt arbetare sökte behålla den uppnådda storleken och var mer benägna att minska än att öka i storlek.
3.5. Expansionsmönster
Företag inom byggnadsbranschen kan expandera såväl lokalt som regionalt. Lokal expansion kan ske genom ökad verksamhet inom företaget, dels genom ökad anbudsaktivitet inom traditionella grenar och dels genom att man går in på nya. Man kan även expandera lokalt genom företagsköp. Regional expansion kan likaledes ske på olika sätt. Man kan börja lämna anbud utanför lokaliseringsorten och eventuellt etablera filialer på orter där man fått arbeten. En annan väg är att köpa företagi andra orter. Slutligen finns möjligheter till expansion såväl lokalt som regionalt genom att man går in i andra branscher.
Någon studie över vilka expansionsvägar som använts har ej gjorts. Uppenbart är dock att alla de angivna vägarna utnyttjats. Några exempel kan nämnas. Rörinstallationsföretaget Calor-Celsius har till största delen expanderat genom företagsköp på nya orter. Under slutet av 1960-talet började man även expandera lokalt genom inköp av elinstallationsföretag. Man har uppgivit att detta är enda vägen för lokal expansion. Ytterligare köp av rörföretag i orter där man tidigare är etablerad leder ej till att man kan öka verksamheten med mer än en del av det köpta företagets omsättning.
Piteå-företaget Infjärdens Värme har expanderat genom att lämna anbud på arbeten i stora delar av landet. På vissa platser har man därefter öppnat filialer. BPA:s expansion inom rör- och elområdet kan karaktä- riseras som en lokal expansion inom andra områden än det traditionella byggområdet samt lokal expansion inom etablerade branscher och inom dessa satsning på nya projekttyper. Företagsköp har endast skett i ringa utsträckning. ,
De expansiva medelstora elinstallationsföretagen har till stor del utvecklat etablerade lokala avdelningar men även köpt företag, främst på nya orter i regionen.
Det är uppenbart att den stora mängden av små och medelstora företag ej har någon expansionsvilja utan betraktar det som naturligt att verka inom relativt givna ramar på den lokala marknaden. En de] företag råkar därvid expandera i samband med anbud på stora projekt. De flesta storföretagen har en expansionspolicy liksom vissa medelstora. Ett undantag i storföretagsgruppen är ASEA, som genom sin redan riksom- fattande verksamhet anser sig ha uppnått en med hänsyn till företagets övriga verksamhet lämplig storlek.
SOU 1974z48 4 Företagsstrukturen 1970
4.1. Inledning
Vid redogörelsen för installationsföretagens struktur har utredningen varit hänvisad till de möjligheter som SCB:s produktionsstatistik för byggnadshantverksföretag erbjuder. Utredningen har ej tagit del av uppgifter om de enskilda företagen och har alltså ej heller kunnat kontrollera statistikens riktighet. För några av de större företagen har dock insamling skett direkt av»utredningen. En närmare redogörelse för undersökningsmetodiken, urval och urvalskompletteringar samt precision lämnas i Appendix 1:1. Här skall endast påpekas att företag med mer än 50 anställda totalundersökts medan för de mindre kategorierna ett urval på 12,5 % och 25% tillämpats. Det har ej varit möjligt att närmare beräkna uppgifternas precision. Enligt vissa försöksvisa beräkningar synes dock de slumpmässiga felen innebära att totalvärdena för tex hela produktionen med 95 % sannolikhet ligger i intervallet i 4 % från de redovisade. Motsvarande precision i delgrupperna under 50 anställda är ungefär i 14 %. Delvärden, tex installation i bostäder, har lägre precision. En stor del av de redovisade värdena avser emellertid kvoten av olika slag, tex produktion per anställd. För dessa värden torde precisionen ofta vara högre, beroende på relativt liten variation i dessa värden mellan företag i en viss storleksklass.
Till de slumpmässiga felen måste läggas ett helt okänt systematiskt fel, beroende på ett omfattande bortfall, främst bland de minsta företagen, maximalt 26 %. Detta bortfall har man dock sökt bemästra genom att på grundval av tillgängliga uppgifter om det aktuella respektive likartade företag konstruera de olika värdena.
4.2. Branschernas totala omfattning
Uppskattade värden för rör- och elinstallationsbranschernas totala om- fattning redovisas i tabell 119. Det totala antalet företag är ungefär detsamma i båda branscherna, ca 2250 respektive 2100 i rör- och elbranscherna. Detsamma gäller den totala sysselsättningen, som uppgår till ca 23 600 respektive 24200. Rörbranschen har betydligt större omsättning i installationsverksamheten, ca 2 400 milj kr mot ca 1 775 milj kr för elbranschen.
Uppgifterna om arbetarantalet grundas på uppgifter om antalet arbe- tade timmar enligt SCB:s undersökning. Årsarbetstiden har antagits vara 1840 timmar. En osäkerhet ligger i att antalet lärlingar av någon anledning uppenbart underskattats i de uppgifter som lämnats av före- tagen till SCB. Efter kontroll hos några företag har antagits att de inräknats bland yrkesarbetare. Enligt en i Appendix l:2 redovisad beräkning på grundval av FOB var sysselsättningen betydligt högre i de två branscherna, 26 571 respektive 25 876. I båda fallen föreligger en skillnad i antalet företagare på 1 000 personer. Utredningen inkluderar endast i företagsregistret noterade företag och i sysselsättningen har
Tabell B 19. Rör- och elinstallationsbranscherna. Totala antalet företag, årsarbetare, anställda, sysselsatta och omsättning 1970.
Företag Årsarbetare Anställda Sysselsatta Omsättning i installations- verksamhet milj kr
Rör Rena rör-installationsföretag med minst två anställdaa (SCB-studien) 1 361 16 648 20 787 21 450b 2 153 Blandade företags vvs-verksamhet (SCB-studien) 88 665 832 832 78 Företag med 1 anställd sood 500 500 1 000 1000 Enmansföretag 300d — — 300 30(: Summa 2 250 17 800 22 119 23 600 2 360 E] Rena elinstallationsföretag med minst två anställdaa (SCB-studien) 1 528 18 446 22 441 22 995f ] 676 Blandade företags elverksamhet (SCB-studien) 33 200 243 243 17 Företag med 1 anställd 36od 360 360 720 65e Enmansföretag 200d — — 200 189 Summa 2 100 19 000 23 000 24 200 1 775
3 Inkl BPA:s, Armerad Betongs och Calor-Celsius' rörinstallationsavdelningar respektive ASE A:s, AEG:s, Siemens, BPA :s och Calor-Celsius' elinstallationsavdelningar. b Inkl 662 ägare till icke-aktiebolag. C 100 000 kr per arbetare och ägare. d SCB:s företagsregister 1969. e 90 000 kr per arbetare och ägare. f lnk1564 ägare till icke-aktiebolag.
inräknats en ägare till varje icke-aktiebolag. De på FOB baserade beräkningarna visar även 1 700 fler anställda i rörinstallationsverksam-
heten och 800 fler för elinstallationsverksamhet. Differensen beror huvudsakligen på att SCB-undersökningen avser samt- liga arbetare och ej enbart yrkesarbetarna samt att antal årsarbetare beräknats. FOB avser samtliga anställa yrkesarbetare. Utredningen base- rar sig på de i tabell B 19 redovisade värdena.
BPA:s, Armerad Betongs, ASEA:s, Galor-Celsius m fl storföretags rör- och elinstallationsavdelningar har något oegentligt inräknats i katego- rierna ”rena” rör- och elinstallationsföretag med mer än en anställd. För de ”rena” företagen med mer än en anställd, som svarar för 91 % respektive 94 % av branschomsättningen, har genom SCB mer detaljerade uppgifter insamlats. Redogörelsen avser i det följande, om ej annat sägs, endast dessa företag.
4.3. Branschstruktur
Antal företag och omsättning. Karaktäristiskt är att det övervägande antalet företag i rör- och elinstallationsbranscherna är mycket små, se tabell B 1:10. 90 % respektive 86 % av företagen har mindre än 20 anställda, varav ungefär hälften endast 2—4 anställda. Företag med mind-
Tabell B 1:10. [(är och elinstallationsföretag. Antal företag och omsättning 1970 efter storleksklass.
Summa
Storleksklass, antal anställda
5—19 20—99 100—499 500—
2_4
Rör Antal företag 639 583 123 12 4 1 361 Omsättninga mkr 201 499 451 249 751 2 151 El Antal företag 654 659 197 14 4 1 528 Omsättning mkr 181 438 450 214 394 1 677 Rör % Antal företag 46,9 42,8 9,0 1,0 0,3 100,0 Omsättninga 9,3 23,2 21,0 11,6 34,9 100,0 EI % Antal företag 42,8 43,1 12,9 0,9 0,3 100,0 Omsättning 10,7 26,1 26,8 12,8 23,6 100,0
a lnhemsk byggnadsverksamhet, dvs exklusive utlandsverksamhet, tillverkning, varuhandel och konsultverksamhet m m.
Se även Bilagetabellerna B l:C och B 1:D
fördelningen på övriga storleksklasser skiljer sig branscherna. De fyra stora företagen inom rörbranschen svarade nämligen för ca 1/3 av omsättningen i hela branschen medan motsvarande värde för elbranschen var drygt 1/5. Där hade i stället de medelstora företagen en större andel. Detta överensstämmer med konstaterandet i avsnitt 3 att de medelstora elföretagen varit mer expansiva än motsvarande rörföretag.
Av företagen med mer än 500 anställda fanns inom rörbranschen tre företag, som markant skilde sig från övriga vad beträffar storlek, *- nämligen Calor-Celsius med ca 2 500 anställda och Nordiska Värme-Sana ! och BPA med vardera ca 1 800. Det fjärde storföretaget, Björklund & 3
l %
re än 20 anställda svarar för ca 1/3 av branschomsättningen. När det gäller !
Vedin med ca 600 anställda, övertogs i slutet av 1970 av Calor-Celsius.
Inom elbranschen dominerar ASEA» och BPA med vadera ca 1 500 anställda. De övriga två företagen i gruppen över 500 anställda är AEG och Elektro-Montage i Sandviken med drygt 600 respektive drygt 500 anställda.
Anställda. Antalet anställda i rör- och elinstallationsföretagen med minst 2 anställda, 20 800 respektive 22 400 fördelar sig i stort sett som omsättningen. Närmare uppgifter redovisas i bilagetabell B l:C och B 1 :D. Omsättning per arbetare och tjänstemannaandelen diskuteras nedan.
Produktionrinrikming. Den dominerande delen av installationsverk- samheten i båda branscherna enligt SCB-studien avser nybyggnad samt reparationer och underhåll på hus, som svarar för tillsammans 92 21 93 % av omsättningen, medan anläggningar såsom kraftverk, reningsverk samt väg- och brobyggen svarar för ca 7 %, se figur B 115. Fördelningen inom husbyggnadssektorn är dock olika. Elföretagen har något högre andel reparationer 22 % mot 19 % för rörbranschen. Inom nybyggnadsverk-
: Övrlga byggnader
20
2—4 5—19 20—99 100—499 500— samtliga EL anställda företag
100
80
60
40
20
samheten svarar bostadssektorn för en avsevärt större del för rörföre- tagen, 45 % mot endast 34 % för elföretagen. För dessa svarar kategorin övriga byggnader för en större andel än bostadssektorn, nämligen 37 % mot 29 % för rörföretagen.
Andelen underhålls- och reparationsarbete sjunker kraftigt med sti- gande företagsstorlek. Detta kompenseras främst av en ökad verksamhet inom kategorin övriga byggnader. Inom rörbranschen visar företagen i storleken 50—500 anställda de lägsta andelarna inom bostadssektorn, 34 å 40 % och de minsta företagen den största andelen, 56 % (se bilagetabell B le). Inom elbranschen ligger andelen för de flesta storleksgrupperna mycket nära 38 %, med avsevärt lägre andelar för grupperna 100—199 och > 500 med 20 % respektive 25 % (se bilagetabell B lzG).
Det ofta framförda påståendet att medelstora företag skulle vara speciellt inriktade på bostadssektorn styrks alltså inte av de här redovisade uppgifterna. Det bör noteras att den relativt höga andelen i | den största storleksklassen förklaras av att BPA till övervägande del * arbetar inom bostadssektorn. Däremot bekräftas det att småföretagen har i den största andelen reparationsverksamhet.
Varuhandel, tillverkning och konsultverksamhet. lnstallationsföretagen bedriver även i viss utsträckning annan verksamhet än installationsverk- samhet.
Elföretagen driver en omfattande varuhandel. 467 företag, dvs 30 % av totalantalet, bedriver varuhandel till ett värde av 154 milj kr. I rörbranschen däremot är försäljningen obetydlig och uppgår till endast 24 milj kr. 1
Tillverkningsverksamheten, som dock ej omfattar BPA:s och Calor- | Celsius prefabriceringsverksamhet, är skäligen obetydlig, 26 mkr respek- tive 40 mkr, liksom konsultverksamheten, vars värde är 4 mkr respektive 11 mkr.
Företag med landsomfattande verksamhet. I tabell B 1:1 1 visas i vilken utsträckning företagen verkar i 1, 2—3 respektive 3 eller flera regioner.
Regionerna är Mälarlänen, östra, södra respektive västra Götaland, södra skogslänen samt mellersta och norra Norrland.
Tabell B 1:11. Rör- och elinstallationsföretag 1970. Antal företag med verksamhet i 1, 2—3 och mer än 3 regioner.
Storleksklass 2—49 50—99 100— 200— 500— Summa 499 499
Rör 1 region 1 275 25 6 1 -— 1 307 2—3 regioner 37 9 1 1 — 48 fler än 3 regioner - — 1 2 4 7
El 1 region 1 479 28 6 2 -— 1 515 2—3 regioner l 2 2 2 — 7 fler än 3 regioner — — 1 l 4 6
Källa: SCB-studien.
Endast 55 respektive 13 av rör- och elföretagen verkar i mer än en region, varav en del företag naturligtvis helt enkelt av den anledningen att de är lokaliserade nära en regiongräns.
Anmärkningsvärt många fler rörföretag än elföretag och framförallt relativt små sådana, synes verka över ett större geografiskt område. Precisionen i de angivna uppgifterna är dock låg för gruppen 2—49 anställda.
Omsättning per arbetartimme. Omsättningen per arbetartimme är högst i rörbranschen, ca 70 kr mot ca 50 kr i elbranschen och stiger i rör- branschen kontinuerligt med företagets storlek från 60 kr till 80 kr se bilagetabell B le. Inom elbranschen däremot synes den vara oberoende av företagsstorlek och varierar osystematiskt mellan 45 och 55 kr. Detta är något förvånande, då man väntar sig en stigande tendens beroende på högre materialkostnadsandel i nyproduktion än vid repara- tioner. En förklaring kan vara att små elinstallationsföretag till stor del arbetar med enfamiljshus där, till skillnad från flerfamiljshus, spisar, kylskåp m m ofta köps av installatören.
Genom att sammanställa uppgifterna om fördelningen på projekttyper av omsättningen (enligt SCB-studien) respektive de organiserade arbe- tarna (enligt Byggnadsfackens Utredningsavdelnings sysselsättningsunder- sökningar, se tabell B 1:28) är det möjligt att skapa en närmare uppfattning om omsättningen pet montörtimme för olika projekttyper, se tabell B 1:12.1 De i tabell B 1:12 angivna värdena för omsättning per montörtimme har beräknats på grundval av omsättning per montör på byggplats varvid årsarbetstiden antagits vara 1 840 timmar. De sålunda beräknade total- värdena ligger avsevärt högre än enligt SCB-studien, beroende bl a på att arbetare ej sysselsatta på byggplats ej ingår i BFU:s här använda
sysselsättningssiffror. Det framgår klart att omsättningen per montörtimme är avsevärt högre
vid nybyggnad än reparations- och underhållsarbete. I rörbranschen är den 1 15 kr respektive 42 kr och i elbranschen 88 kr contra 34 kr. Tjänstemannaandel. Andelen tjänstemän är högre i rörbranschen än i elbranschen, 20 % mot 18 %, se tabell B 1:13. Skillnaden förklaras främst av den mycket låga andelen för de största elföretagen. I båda branscherna redovisar den minsta klassen av naturliga skäl lägre tjänstemannaandelar
Tabell B 1:12. Rör— och elinstallationsbranseherna. Omsättning per montörtimme efter projekttyp 1970.
Omsättning/timme, kr
rör el Nybyggnad 115 88 Reparationer och underhåll 42 34 Anläggningar 133 80 Totalt 87 65
Omsättning: SCB-studien Sysselsättning: Byggfackens utredningsavdelning. Sysselsättningsundcrsökningama i februari och augusti 1969 och 1970.
1 Uppgifterna måste dock tolkas med stor försiktighet. Sysselsätt- ningssiffrorna avser den organiserade, på bygg- plats sysselsatta arbets- kraften i medeltal under en dag i vardera februari och augusti 1969 och 1970. Oorganiserade ar- betare och arbetare på verkstad och förråd, chaufförer m fl ingår ej. Omsättningssiffrorna avser företagens totala omsättning 1970, varför tidsperioderna ej är iden- tiska. Vidare baseras såväl sysselsättnings- som om- sättningssiffrorna på av varandra oberoende slumpmässiga urval.
1 Vid direktkontakt med Asea har man bekräftat att man gjort och gör stora ansträngningar att minska den ad ministra- tiva personalen genom överföring av rutiner, bl a kalkylering, till databe- handling och genom andra kontorsrationalise— ringsåtgärder. De låga värdena för AEG kan åtminstone delvis sam- manhänga med företagets svårigheter att urskilja den del av administra- tionen, som är hänförlig till installationsverksam- heten.
Tabell B 1:13. Rör- och elinstallationsföretag 1970. Antal tjänstemän av olika kategorier efter storleksklass.
Storleksklass (anställda) 2 4 5 19 20 99 100 500
499
Summa
Rör Tjänstemannaandel 11,7 19,9 20,8 17,5 22,2 20,1 därav företagsledare,
teknisk personal och arbetsledare 6,9 12,3 12,2 10,7 15,2 12,6 övriga tjänstemän 4,8 7,6 8,6 6,8 7,5 7,5 El Tjänstemannaandel 12,8 21 ,3 19,6 19,1 12,1 17,8 därav företagsledare, teknisk personal och arbetsledare 8,9 12,2 10,2 10,7 9,0 10,4 övriga tjänstemän 3 9 3 1 9,1 9,4 8,4 , 7,4
Källor: SCB-studien se även bilagetab B IC och B 1:D.
än övriga kategorier. De stora företagen inom elbranschen skiljer sig markant från övriga genom den låga andelen övrig personal, endast 3,2 %. Det är framförallt ASEA och AEG men även BPA (såväl på rör- som elsidan) som redovisar låga andelar.1 För såväl ASEA, AEG och BPA utgör installationerna endast en mindre del av verksamheten, vilket naturligtvis ger goda förutsättningar för rationaliseringsåtgärder just på den admi- nistrativa sidan. För de flesta övriga kategorierna redovisar elföretagen en något högre andel administrativ personal än rörföretagen, vilket torde kunna förklaras av att ca 1/3 av elinstallationsföretagen har butiksförsälj- ning. Butikspersonalen ingår ej, men den totala administrativa personalen torde ofta ha redovisats under installationsverksamheten.
Skillnaderna i andel teknisk personal etc är störst bland storföretagen, 15 % inom rörbranschen mot endast 9 % i elbranschen. Förklaringen torde vara dels att speciellt Calor-Celsius och Nordiska Värme-Sana i stor omfattning ägnar sig åt komplicerade industrianläggningar såsom kraft- verk och raffinaderier, som kräver stora teknikerinsatser. Företagen i storleksgruppen bedriver även en viss teknisk utvecklingsverksamhet, t ex vad beträffar prefabricering och installationssystem. 1 klasserna under 20 anställda är andelarna teknisk personal etc mycket lika för att i storleken 20—199 anställda ligga 2 år 3 % högre bland rörföretagen, troligen beroende på en mer omfattande arbetsledning.
Kostnadsstruktur. SCB-studien redovisar uppgifter om företagens ut- betalda löner. Den alldeles övervägande delen av övriga kostnader avser material. I lönekostnadsandelen som redovisas i tabell B 1:14 har sociala kostnader, 21,3 % för tjänstemän och 12,4 % för arbetare, tillagts. Lönekostnadsandelarna är avsevärt högre i elbranschen än i rörbranschen, 42,6% mot 33,5 %, vilket sammanhänger främst med lägre material- kostnader i elbranschen. Detta avspeglas som nämnts i den lägre omsättningen per arbetartimme.
I båda branscherna redovisas en mycket låg löneandel i den minsta storleksklassen, vilket beror på att ersättning till ägande företagsledare ej
Tabell B 1:14. Rör- och elinstallationsföretagen. Lönekostnadsandelar 1970 (%).
Storleksklass (anställda) 2 4 5 19 20 99 100 500 Summa 499
Rör Lönekostnadsandel 23,4 35,9 35,6 34,9 33,0 33,5 Tjänstemän 2,7 8,5 10,1 8,4 9,2 8,5 Arbetare 20,7 27,4 25,5 26,5 23,8 25,0 E] Lönekostnadsandel 29,7 40,8 45,2 48,6 45,9 42,6 Tjänstemän 4,8 10,3 11,4 10,3 6,9 9,1 Arbetare 24,9 30,5 33,8 38,3 39,0 33,5
Anm: Exklusive ersättning till företagsägare i icke-aktiebolag, inklusive sociala kostnader, 21,3 % för tjänstemän och 12,4 % för arbetare. Källor: SCB-studien se även bilagetabell B le.
inräknats i lönekostnaderna. Detta kan även i någon mån ha påverkat värdena i klassen 5—9 anställda.
Vid studium av de mer detaljerade värdena i Bilagetabell B le framgår att för rörföretagen andelen i övrigt är mycket stabil, dock med något lägre värden för företag över 200 anställda, 33 % mot ca 36 %. Bland elföretagen har företagen i storleken 50—199 anställda de högsta värdena, ca 50 %, sammanhängande främst med höga andelar arbetarlöner.
Med ledning av uppgifterna om lönekostnaderna och finansstatistikens uppgifter om bruttovinster (se avsnitt 5) har i tabell B 1:15 den ungefärliga kostnadsbilden för hela rör- och elinstallationsbranschen konstruerats.
Tabell 8 1:15. Hela rör- och elinstallationsbranschen 1970. Beräknad kostnads- sammansättning. Milj kr.
Rör El Mkr % Mkr % Omsättning 2 360 100 1 775 100 Löner inkl sociala kostnader 761 32 734 41 därav tjänstemän 189 8 155 9 arbetare 572 24 579 33 Ersättning till företagsägare i icke aktiebolag 44 2 40 2 övrigt 1 484 63 966 55 därav administrations- 0 för- säljnings kostnader m m ca 4a ca 4 frakter, verktyg m m ca 2& ca 2 material, underentre- prenadcr m m ca 57 ca 49 Rörelseöverskott 71 3 36 2
3 Uppskattning grundad på Gcntele. Lönsamhetsutveckling för Stockholms Rörentreprenörers Förening, maj 1970, Stencil (tabell B 1:13 och B 1114 avseende förhållandena i 20 Stockholmsföretag 1968).
beräknats på grundval av arbetarlöner i medeltal respektive i kategorin 2—4 anställda och med antagandet att företagsägarna i småföretagen och i icke-aktiebolagen tjänar 30 000 kr per år.
Lönesummorna i de två branscherna är tämligen lika, ca 761 mkr respektive 731 mkr. Däremot är materialkostnaderna avsevärt mycket högre i rörbranschen, ca 1 350 mkr mot 860 mkr. Likaså skiljer sig materialkostnadsandelarna som är ca 57 % respektive ca 49 %.
Förädlingsvärdet, som här beräknats som summan av löner och rörelseöverskott är ca 875 mkr respektive ca 810 mkr.
4.4. Entreprenadformer
Vid nyproduktion kan installationsföretagen uppträda antingen som sidoentreprenörer vid delad upphandling eller som underentreprenörer vid general- och totalentreprenad. Underhålls- och reparationsarbeten torde till övervägande del upphandlas direkt av beställaren, varvid relationen mellan parterna blir densamma som vid sidoentreprenad. I tabell B 1:16 redovisas nyproduktionens beräknade fördelning på sido- och underentreprenad.
För såväl rör— som elföretag i storleken 2—500 anställda omfattar sidoentreprenaden ca 2/3 och underentreprenaden 1/3 av omsätlningen med en tendens att mindre företag har lägre andel underentreprenaden Underentreprenad är avsevärt mycket vanligare bland storföretagen, 78 % respektive 50%. BPA, som ingår i storföretagsgruppen har redovisat extremt stor andel underentreprenad, vilket sammanhänger med att en
Tabell B 1:16. Rör— och elinstallationsföretag. Omfattningen av under- och sido- entreprenad vid nyproduktion 1970.
Anställda Summa 200—500 500— Mkr % Mkr % Mkr %
Rör Sidoentreprenad 697 67 152 22 849 49 Underentreprenad 343 33 547 78 889 51 1040 100 699 100 1738 130
El Sidoentreprenad 648 71 196 50 845 55 Underentreprenad 266 29 198 50 464 35
914 100 394 100 1 309 DO
Företagen har redovisat hela byggnadsverksamlletens fördelning på sidoentrepre— nad (värdet av direkt till byggherre utställda fakturor) och underentrtprenad (värdet av till företag med byggnadsverksamhet utställda fakturor). I tabclcn har antagits att underhåll och reparation helt avser sidoentreprenad och har dragts från den posten. ] tabellen redovisas alltså total Sidoentreprenad minus underhåll och reparation respektive total underentreprenad.
Källa: SCB-studien.
Uppgifterna för blandade företag och företag med 0—1 anställda har
stor del av rör- och elavdelningarna sysslar med projekt där BPA är huvudentreprenör. Även i de övriga stora rörföretagen är underentrepre— naden vanligast och tar ca 70% av omsättningen. De övriga stora elföretagen har däremot en fördelning som väl överensstämmer med den övriga elbranschens. Totalt sett är alltså underentreprenaden vanligare i rörbranschen, även med bortseende från BPA med dess speciella förhållanden.
5. Finansiell struktur och lönsamhet
5.1. Inledning
Tre källor har kunnat utnyttjas för studien av rör- och elinstallationsföre- tagens ekonomi, nämligen SCB:s finansstatistik samt två utredningar om rörinstallationsföretag i Stockholm. SCB insamlat och bearbetar uppgif- ter från aktiebolagens årsredovisningar. I samband därmed tas även in uppgifter om bl a företagens dolda reserver och dess förändringar. Uppgifterna finns redovisade storleksgruppvis för de aktuella branscherna på särskilda branschlistor som utredningen fått utnyttja. Insamlingen beträffande installationsföretagen skedde första gången 1968 varför detta material ej kunnat användas för en historisk överblick. Här har 1970 och i viss utsträckning 1971 års uppgifter utnyttjats. Uppgifter har inhämtats från ett slumpvis urval av aktiebolag i olika storleksgrupper enligt nedan:
Antal anställda Urval, % 2— 4 2 5— 9 4 10—19 10 20—49 25 50— 100
Endast ett 20-tal företag med mindre än 20 anställda ingår i urvalet, varför värdena för dessa är behäftade med en avsevärd osäkerhet. Vissa företag ingår ej heller bland installationsföretagen, nämligen BPA, Armerad Betong, ASEA, Siemens och AEG, som redovisas inom andra branscher samt Björklund & Vedin. Aktiebolagen i respektive branscher svarar för 95 respektive 86 % av det totala antalet anställda om dessa företag frånräknas.
Statistiken ger, med ovan angivna reservationer, möjligheter till en traditionell räkenskapsanalys, speciellt som man kan ta hänsyn till inverkan av de dolda reserverna och deras förändring. Materialet lider dock av den bristen att vinstsiffrorna, trots justering för ändringar av dolda reserver, kan bli missvisande. För de oftast små aktiebolag det här är fråga om är det nämligen vanligt att ägaren—företagsledaren justerar sitt löneuttag efter vinstens storlek. Det är mer lönsamt för honom att ta ut vinsten i form av direkt lön än som utdelning, vilken först måste beskattas. En annan brist är att dolda reserver i anläggningar och maskiner ej kunnat beräknas och att bokföringsmässiga och ej
kalkylmässiga avskrivningar ingår i resultatredovisningen. Detta spelar dock en liten roll i de aktuella branscherna med dess små anläggnings- och maskininvesteringar. Vinstuppgifter är naturligtvis av störst intresse. Sådana har också beräknats och diskuterats med branschrepresentanter, revisorer och grossister. De beräknade vinsterna visar stora och oregel- bundna variationer mellan storleksgrupperna. Vid en senare jämförelse med 1971 års vinster framkom förändringar som delvis gick stick i stäv mot den allmänna uppfattningen. Vid de nämnda diskussionerna fram- hölls även att de av företagen till SCB lämnade uppgifterna ofta är otillförlitliga. Man menade också att uppgifterna om dold reserv ofta är överdrivna och att uppgifterna om reservförändringar mera är ett resultat av variationer i ofullständiga och kanske felaktiga värderingsprinciper. Det har till och med framförts (från grossisthåll) att en uppvärdering av lagret ibland används för att dölja ett dåligt faktiskt resultat.
Av ovan framförda anledningar redovisas ej uppgifterna så detaljerat som planerat. En redovisning av totaluppgifter samt en särredovisning för företag med mer än 200 anställda har ändock ansetts motiverad. Speciellt de senare företagen borde förväntas ha en tillfredsställande redovisning. Deras balansstruktur skiljer sig också i vissa avseenden markant från övriga företags.
I tabell B 1:17 redovisas antalet aktiebolag samt antal anställda och omsättning för SCB-materialet. Företagen med mer än 200 anställda representerar 32 % respektive 9 % av omsättningen.
Tabell B 1:17. Aktiebolag i rör- och elinstallationsbranschen 1970. Antal företag, antal anställda och omsättning.
Rör El
> 200 anst. Totalt > 200 anst. Totalt
Antal företag 6 839 5 962 Antal anställda 5 205 17 235 1 498 15 957 Omsättning (Mkr) 577 1 785 128 1 348
Stockholms Rörentreprenörers förening har år 1970 genom revisor H Gentele låtit göra en historisk studie över 22 medlemsföretags utveckling under åren 1962—1968. Härvid har lagerreserverna och dess förändringar framtagits och företagsledarnas löneuttag justerats så att de motsvarar normal företagsledarlön. Analysen medger dessutom en historisk beskrivning.
I en trebetygsuppsats i företagsekonomi vid Stockholms universitet vårterminen 1972 har revisorerna P Mårding och B Ryman studerat utvecklingen för i stort sett samma Stockholmsföretag för åren 1965— 1969 varvid förutom att lagerreserver och företagsledarlönerna justerats även vissa andra förfiningar av analysen gjorts. Undersökningen medger bla en beskrivning av lönsamhetens spridning samt storleken av de övernormala företagsledarlönerna.
5. 2 Finansiell struktur
Balansräkningarnas omslutning och procentuella fördelning 1970 redo- visas i figurB 116 samtibilagetabellerna B lzl-I ochB 1:I. En jämförelse med 1971 visar en i stora drag oförändrad struktur varför detta års värden ej redovisas. Värdena har-i några avseenden justerats och omdisponerats i förhållande till de principer som gäller för företagens egen redovisning. Där upptas som en aktiv post nedlagda kostnader i pågående arbeten och som en passiv post fakturerat belopp för pågående arbeten. Dessa poster som normalt är ungefär lika stora upptar i medeltal ca 40 % respektive 20 % av den med hänsyn till dolda reserver justerade balansomslutningen för rör- och elföretagen. Värdena redovisas i ovan nämnda bilagetabeller. Det har emellertid ansetts riktigare att i analyssammanhang endast redovisa saldot mellan dessa poster. Detta saldo, som i allmänhet hamnar på aktivsidan, avser alltså utfört arbete som ännu ej fakturerats och kan ses som en lagerpost (varor i arbete). De pågående arbetena och varulagret har vidare redovisats till sina verkliga värden vilket medför att på passivsidan de dolda reserverna redovisats som obeskattat eget kapital. Dit har även de normalt redovisade garantiriskreserverna förts då det ej varit möjligt att beräkna de verkliga garantikostnadernas storlek.
Det brukar framhävas att byggnadsföretag och då även installations- företag arbetar med mycket litet eget kapital. Med det här anlagda synsättet på balansomslutningens definition och med hänsyn till de Obeskattade dolda reserverna är det dock knappast i genomsnitt uppseendeväckande lågt, åtminstone inte i rörbranschen där det utgör 30 % av balansomslutningen. I elbranschen är andelen lägre, 22 %. Det Obeskattade egna kapitalet, dvs de dolda reserverna är i båda branscherna mer än dubbelt så stort som det redovisade och beskattade. 1 rör- branschen stiger andelen eget kapital successivt med företagsstorlek upp till gruppen 100—199 anställda från 25 % till 39 % främst genom att de dolda reserverna ökar. De sex företagen med mer än 200 anställda har dock avsevärt mycket lägre andel, 25 %. Elföretagen visar närmast en motsatt tendens. Med undantag för en mycket hög andel eget kapital, 39 %, bland de sju företagen i gruppen 100—199 anställda, sjunker andelen successivt från 26 % till 17 %, framförallt genom sjunkande andel beskattat eget kapital. Den långfristiga lånefinansieringen uppgår till 18 % respektive 11 % för ,rör- och elföretagen. De största företagen i båda branscherna har avsevärt högre andelar än övriga, 31 respektive 23 %, vilket alltså kompenserar deras relativt låga egna kapital.
Den totala långfristiga finansieringen är alltså bäst bland rörföretagen där den svarar för 49 % av balansomslutningen mot 33 % för elföretagen. I båda branscherna är den bäst i de två största storleksgrupperna. Inom rörbranschen svarar de korta skulderna i medeltal för halva finansieringen och bland elföretagen för 2/3. Eftersom den långa finansieringen är högst för de största företagen är även den kortfristiga finansieringen minst.
På aktivsidan upptar de korta fordringarna den dominerande platsen, ca 45 % i båda branscherna. Variationerna är små mellan storleksgrup- perna. Andelen kassa, bank och värdepapper, som i båda branscherna
Rg
Aktiva 200— Summa Passiva 200— Summa %
Kassa, bank, värdepapper
Kortfristiga Korta ford- —— 60 ringar x X XXL—. _ 50 Material o Långfristiga — 40 varulager Nedlagda kost- 30 nader i pågående ,»|—— _ i arbete ' / Övrig omsätt- — 20 , ningstillgångar Obeskattat l eget kapital .. . — 10 G '? 55.12.395— Beskattat /, ' _ eget kapital EL Aktiva 2 Su mma Passiva 200— Summa % % r— — 100 . Kassa, bank, ! värdepapper _ 90 | /_, Kortfristiga skulder _ 80 — 70 I Korta ford— ; ringar __ 60 "i 1 Förskott på I _ 50 "31 ej utförda X % . ___ arbeten X Xx _ 40 , Materlal o XX, | varulager __ -; Nedlagda kost— Långfristiga _ 30 i nader i pågående 5 U er : arbete xx , _ 20 i . *:: _J/ Övriga omsätt- x Obeskattat ' ningstillgångar * eget kapital — lo Anlagen mQS— Beskattat , , '# tillgångar eget kapital _j/
FigurB I 16. Aktiebolag inom rör- och elinstallationsbranscherna 1970. leansom— slutningcns procentuella sammansättning.
Varulager och nedlagda kostnader i pågående arbete har uppräknats med dolda reserver. Reserverna redovisas som obeskattat eget kapital. Nedlagda kmtnader i pågående arbete har kvittats mot fakturerat belopp i pågående arbeten.
sjunker med stigande företagsstorlek är något högre bland elföretagen, l7 % mot 13 %. Även material och varulagren är högre bland elföretagen, 21 % mot 17 %. Dessa förhållanden får troligen ses mot bakgrund av den relativt omfattande varuhandeln i elbranschen. Inom rörbranschen är lagren, med undantag av den låga andelen för de största företagen, 11 %, oberoende av företagsstorlek medan de för elföretagen sjunker med stigande storlek från 30 % till ca 15 %. Anläggningstillgångarna är betydligt mycket större i rörbranschen, 17 % mot 10% bland elföre- tagen. Sammansättningen har ej studerats men de består till viss del av affärsfastigheter. I båda branscherna ökar andelen med företagsstorlek. Elbranschens låga andel eget kapital får ses mot bakgrund av den låga andelen anläggningstillgångar som i båda branscherna utgör ungefär
hälften av det egna kapitalet. [ tabell B 1:18 har sammanställts sådana mått på företagens likviditet och soliditet som traditionellt brukar användas. Motsvarande värden för hela byggnadsindustrin har även beräknats.
Likviditet. Kassalikviditeten beräknas som kvoten mellan i täljaren kassa, bank och värdepapper samt korta fordringar och inämnaren de kortfristiga skulderna inklusive förskott på ej utfört arbete. Kvoten multipliceras med 100. Kassalikviditeten är ett mått på företagens förmåga att motstå kortfristiga betalningsansträngningar med utnyttjande av de mest likvida tillgångarna. Normalt anses att de likvida tillgångarna bör vara minst lika stora som de korta skulderna och kassalikviditeten alltså 100. Härvid förutsätts att de korta fordringarna och korta skulderna är lika långa.
Vid beräkning av balanslikviditeten inräknas även varulagret och ej fakturerade kostnader för pågående arbeten i täljaren. Den sistnämnda posten betraktas alltså som varor i arbete. Balanslikviditeten anger förmågan att motstå betalningspåfrestningar även med utnyttjande av varulagret, varvid tillgångarna anses behöva vara dubbelt så stora som skulderna och balanslikviditeten alltså 200.
Vid definitionen av de korta skulderna kan man tänkas inräkna skatteskulden i den dolda varulagerreserven vid beräkningen av balans— likviditeten. Detta skulle motiveras av att om varulagret realiseras den dolda reserven måste tas fram till beskattning. Då det emellertid är frågan om ett mått på den kortfristiga likviditeten har detta ej ansetts motiverat speciellt som skattereglerna är så utformade att den aktuella skatten ej behöver erlägges även om reserven upplöses vid ett enstaka bokslut.
'Kassa- och balanslikviditeten är i medeltal lägre 1 rör- och speciellt i elbranschen än i hela byggnadsindustrin. Medan värdena stiger med företagsstorleken i byggnadsbranschen är variationerna i installations- branscherna osystematiska och i allmänhet små. Balanslikviditeten är där avsevärt lägre än vad som brukar anses erforderligt, 161 i rörbranschen och 135 i elbranschen. Det måste påpekas att tolkningen av balanslikvi- diteten för den aktuella typen av företag är vansklig, sammanhängande med de stora posterna ”nedlagda kostnader i pågående arbeten" respektive ”fakturerat belopp i pågående arbeten.” Soliditeten mäts som relationer mellan eget kapital och
Tabell B 1:18. Aktiebolag i hela byggnadsindustrin samt rör— och elinstallations- branscherna. Likviditets- och soliditetstal för 1970.
> 200 anställda
Totalt
bygg bygg rör el
Likviditet Kassalikviditet 144 123 98 166 141 104 Balanslikviditet 222 161 135 246 173 133 Soliditet ligct kapital/anliiggningstillgångar 171 176 239 213 109 87 läget kapital/ totalt kapital 19 30 22 19 25 18
Källa: SCB.
anläggningstillgångar, där det anses att det egna kapitalet bör vara större än anläggningstillgångarna och kvoten således större än 100. Såväl byggnads- som installationsföretagen uppfyller väl detta krav när hänsyn tas till de Obeskattade reserverna. Soliditetskvoten är 176 för rörföre- tagen och 239 för elföretagen. Relationstalen är avsevärt högre än 100i alla storleksklasser utom den största. Anmärkningsvärt är att i hela byggnadsindustrin soliditeten stiger med företagsstorleken medan de största installationsföretagen har de lägsta värdena, avsevärt lägre än i byggnadsindustrin. De små installationsföretagen har däremot avsevärt högre värden än byggnadsindustrin.
Ett annat soliditetsmått avser det egna kapitalets andel av det totala kapitalet. Som redan konstaterats är de dolda reserverna mer än dubbelt & så stora som det redovisade egna kapitalet vilket också gäller i hela byggnadsindustrin (3,6 ggr högre). Detta innebär att andelen eget kapital stiger till så mycket som 30 % i rörbranschen och 22 % i elbranschen, vilket är högre än i hela byggnadsindustrin.
5.3 Vinstsituation
[ tabell B 1:19 redovisas rör- och elt'öretagens sammanlagda vinst- och förlusträkning för 1970 och 1971 samt för storleksgruppen >200 anställda är 1970. Rörelseöverskottet har korrigerats så att alla vinst- dispositioner återförts. Korrigering för eventuella ”övernormala” före- tagsledarlöner har dock ej kunnat göras.
Vid beräkning av rörelsevinsten dras kundförluster och avskrivningar av. Den disponibla vinsten före skatt framkommer efterjustering för deti allmänhet negativa räntenettot och de oftast positiva extraordinära posterna, främst realisationsvinster. Genom olika typer av fondavsätt- ningar reduceras den beskattningsbara vinsten. Efter avdrag för skatt ] framkommer slutligen den redovisade nettovinsten. i
Det är inte möjligt att med någon säkerhet uttala sig om lönsamheten i 1 branscherna på grundval av de redovisade värdena. Bortsett från vinstregleringsmöjligheten via företagsledarlön mm varierar nämligen
Tabell B 1:19. Vinstdispositionen för aktiebolag inom rör- och elinstallationsbran- scherna för 1970 och 1971. Mllj kr.
Rör El 1970 1971 1970 1971 __ totalt _— totalt totalt >200 totalt >200 Överskott på byggnadsrörelse 54,5 16,8 26,0 1,4 Överskott av övr rörelsegrenar 1,5 0,1 3,6 0,3 Överskott på rörelsen 56,0 16,9 48,9 29,6 1,7 44,0 Kundförluster —9,1 -—0,7 —5,2 —3,7 — —5,2 Avskrivningar —15,9 ——5,1 —21,8 —9,8 —0,6 —8,1 Rörelsevinst 31,0 11,1 21,8 16,1 1,1 30,6 Räntor o utdelningar intäkter 6,2 2,6 7,2 4,8 0,9 4,6 Kostnader —12,9 —7,8 —21,7 —6,9 —l,0 —5,5 Räntcnetto —6,7 —5,2 —14,4 —2,1 —0,1 —0,9 Rörelsevinst minus räntenetto 24,3 5,9 7,4 14,1 1,0 29,7 Koncernbidrug Intäkter 0,3 0,2 2,5 — — 0,2 Kostnader —0,8 — —0,9 —0,4 — —0,8 Netto —0,5 0,2 1,6 —0,4 — —0,6 Extraordinära poster Intäkter 3,3 0,2 2,1 0,4 0,1 0,5 Kostnader —0,1 — ——0,1 —0,1 — —0,2 Netto 3,2 0,2 2,0 0,3 0,1 0,3 Dispom'bel vinst före skatt 27,0 6,3 10,9 13,9 1,1 29.3 Vinstdispositioner investeringsfond —0,l — —0,7 -O,5 — —l,4 garantiriskreserv —3,8 — —3,0 —5,5 —0,6 —9,6 varulagerrcserv —8,7 —3,0 -0,4 —l,4 —0,2 —5,4 reserv i påg arb —4,9 ——2,2 3,9 5,2 — —7,8 Summa —17,5 —5,2 —0,3 -2,2 —0,8 ——22,8 Skatt —4,3 —1,0 —3,3 —4,3 —0,1 4,4 Redovisad nettovinst 5,3 0,2 7,3 7,4 0,2 2,9 Källa: SCB.
vinsttalen mellan storleksgrupperna år 1970 på ett högst oregelbundet sätt liksom mellan år 1970 och 1971. Det fortsatta resonemanget måste därför tas mera som en diskussion av möjligheten att över huvud taget dra några slutsatser. En jämförelse mellan 1970 och 1971 på grundval av tabell B 1:19 visar för 1970 ett i det närmaste dubbelt så högt överskott på rörelsen för rörföretagen som för elföretagen. 1971 ligger de på ungefär samma nivå, 49 respektive 44 mkr. Rörföretagen minskade med drygt 10 % och elföretagen ökade med 50 %. Rörföretagens rörelseöver- skott belastades 1971 med mycket större avskrivningar än 1970, vilket ledde till att rörelsevinsten, som är utgångspunkt för vinstberåkningarna, visar helt omvända relationer de två åren. 1970 var den dubbelt så stor för rörföretagen som för elföretagen och 1971 50 % större för elföre-
2 I totala kapitalet ingår endast nettot mellan på- gående arbete och faktu- rerat belopp i pågående arbete. 3 Urvalet för de minsta storleksklasserna är också så litet att slumpmässiga variationer kan få stor in- verkan. 4 Rörelsevinst/omsättning respektive rörelsevinst mi- nus räntenetto/eget kapi- tal var de två åren:
tagen. Samtidigt sjönk dess nivå för rörföretagen med en tredjedel och steg för elföretagen till det dubbla. Vid beräkning av vinst på eget kapital dras vidare räntenettot av från rörelsevinsten. Det negativa räntenettot var 1971 för rörföretagen mer än dubbelt så stort som 1970 medan det för elföretagen förblev i stort sett oförändrat. Rörelsevinsten efter räntenetto som 1970 var nästan dubbelt så stort för rörföretagen blev därmed 1971 fyra gånger större för elföretagen.
Slutsatsen blir att man först efter studier av material för en längre tidsperiod kan bedöma den normala storleken av de olika vinstposterna och därmed vinstläget.
Vissa jämförelser har gjorts med byggnadsindustrin i sin helhet som för 1970 visar högre vinster för installationsbranscherna enligt samtliga använda mått.l Då år 1970 anses ha varit ett osedvanligt dåligt år är det ej heller möjligt att med någon säkerhet göra sådanajåmförelser på annat än en längre tidsserie.
l tabell B 1:20 redovisas rörelsevinsten i relation till det totala kapitalet.2 Den tidigare relaterade vinstutvecklingen avspeglar sig i en sänkning för rörföretagen från 3,4% till 2,1 % och en ökning för elföretagen från 2,5 % till 4,6 %. Det faktum att för elföretagen vinsten stigit i alla storleksklasser utom i den minsta och för rörföretagen sjunkit i alla klasser utom de två minsta talar för att de redovisade värdena avspeglar den faktiska utvecklingen och att alltså lönsamheten skulle ha ökat för elföretagen och minskat för rörföretagen.3 Vid samtal med representanter för elbranschen har man dock betvivlat att en ökning kan ha inträffat, medan representanter för rörbranschen bekräftat utveck— lingen i rörbranschen. Personer med inblick i båda branscherna anser å andra sidan att elföretag generellt sett är mindre lönsamma än rörföretag, vilket överensstämmer med 1970 års resultat.4
1970 1971 % % Rörelsevinst/omsättning rör 1,7 1,0 el 1,2 2,3 Rörelsevinst minus räntenetto/ eget kapital (inkl hela dolda reserven) rör 9,0 2,8 el 9,7 18,8 1 Bygg Rör El Rörelsevinst/omsättning (%) 0,9 1,7 1,2 /totalt kapital (%) 1,3 3,4 2.5 Rörelsevinst minus räntenetto/ eget kapital (%) 6,3 9,0 9,7
l-"ör byggnadst'örctagen sjönk vinsten kraftigt med företagsstorlek medan insstalla- tionsföretagen visade oregelbundna variationer.
Tabell B 1:20. Aktiebolag inom rör- och elinstallationsbranschema. Rörelsevinst/ totalt kapital 1970 och 1971 (%).
Storleksklass (anställda) 2—9 10— 19 20—49
199 i Rör _ ! 1970 0,0 0,9 5,7 4,4 3,2 3,2 3,4 1971 3,7 9,0 2,8 0,1 —3,3 1,8 2,1 E! 1970 3,9 1,5 1,0 2,2 7,9 1,3 2,5 . 1971 1,5 5,2 5,5 4,1 8,5 4,1 4,6 Källa: SCB.
5.4. Historisk utveckling för rörföretagen i Stockholmsområdet
Det har varit möjligt att skapa en viss uppfattning om den historiska finansiella utvecklingen för rörföretagen genom två undersökningar som utförts av Gentele respektive Mårding och Ryman för Stockholms Rörentreprenörers Förening. Genteles undersökning avser åren 1961— 1968 och Mårding och Rymans åren 1965—1969. Båda undersökningarna avser ett 20-tal företag i Stockholmsområdet och företagen torde istort sett vara identiska i de två studierna. De undersökta företagen hade 1968 en omsättning på ca 200 mkr och ca 1 500 anställda, dvs i medeltal ca 75 per företag.
I undersökningarna har beräknats bl a olika likviditets- och lönsam- hetsmått. De använda definitionerna skiljer sig såväl mellan undersök— ningarna som mellan dem och de i denna utredning tillämpade. För att få jämförbara resultat har de två Stockholmsstudiernas resultat omräknats så att de i görligaste mån blir jämförbara med de tidigare tillämpade. Detta har varit möjligt för de nedan redovisade likviditetsmåtten samt för vissa av vinstvärdena. Definitionen av totalt och eget kapital enligt Gentele har dock ej kunnat omräknas. I den redovisade serien över vinst/totalt kapital för 1962—1968 ingår således hela den redovisade balansomslutningen i kapitalbegreppet. Definitionen av eget kapital enligt Gentele skiljer sig så mycket från det av oss tillämpade att serien över vinst/eget kapital ej redovisats.
I Stockholmsundersökningarna har vid vinstberäkningen förutom reservändringar även övernormala uttag av företagsledarlöner betraktats som en vinstdisposition och sålunda inräknats i vinsten. Det framkomna vinstresultatet är alltså så långt möjligt riktigt. Resultatet redovisas i figur B 1 :7. 1965 års värden har påverkats av ändrade värderingsregler och har därför endast markerats med (x). I figuren har även värden från de tidigare redovidade SCB-uppgifterna prickats in. De avser storleksklassen 50—199 anställda. Medelstorleken för dessa 43 företag överensstämmer väl med Stockholmsundersökningarnas.
Likviditeten har förbättrats successivt fram till 1967—68 för att sedan
On.-no
Kassalikviditet
Lönsamhet
Vinst/omsättning
Inkl fakturerat belopp ' i pågående arbete ' D_ågiende arbete _ _ _ S
8 x (x) Sx Vinst/totalt kapital / o
i ! Exkl fakturerat belopp | 'l l l l l
(x) 40
30 x x Vinst/eget kapital i
1961 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71
Figur B 1:7. Finansiella . .. .. .. .. . . .. . . Hans Gentele. Utredning for Sthlms Rorentreprenorers Forening. Stencvl, forhallanden I ett 20—tal _ Sthlm maj 1970
Stockholmsföretag. _ _ __ P Mårding, B Ryman. En räntabilitets- o finansieringsanalys av vvs-företag
försämrats. En jämförelse med SCB-värdena för 1970 och 1971 visar en stabilisering på den lägre nivån, ca 100, för kassalikviditeten och 140 för balanslikviditeten.
Lönsamheten var för Stockholmsföretagen jämn och i förhållande till senare är hög under 1960-talet fram till 1968. Rörelsevinst/omsättning låg på nivån 4 %, vinsten/totalt kapital kring 8 % och vinsten/eget kapital på nivån 25 %.
Mellan 1968 och 1969 skedde en kraftig nedgång. Trots de reservationer som gjorts kring SCB—materialets vinstsiffror (som i figur 7 avser storleksgruppen 50—199 anställda) passar de in i mönstret både vad avser storleksordning och utvecklingstendens. Man kan av jämförelsen möjligen våga dra den slutsatsen att vinstnedgången fortsatt under 1970 och 1971 så att de aktuella företagen det senare året redovisar förlust.
Övernormal företagsledarlön. För att närmare belysa storleken av utdelningen i form av övernormal företagsledarlön har i tabell 21 den övernormala företagsledarlönens andel av rörelsevinst och normal före- tagsledarlön samt eget kapital enligt Mårding och Rymans undersökning sammanställts. Den normala företagsledarlönen har beräknats så att det antagits att den motsvarar den i Stockholmsundersökningen för olika år angivna normallönen i storleksklassen 42—55 montörer, vilken är 1969 var 102 000 kr/år.
Det övernormala löneuttaget var 1965 och 1966 nära dubbelt så stort som senare är, ca 2 mkr mot ca 1 mkr. Huruvida det höga uttaget 1965 och 1966 var en följd av den höga vinsten 1965, som troligen framkom genom de tidigare nämnda ändringarna i vissa värderingsregler, eller om de avspeglar det normala uttaget under förra delen av 1960-talet kan ej utrönas. Det övernormala Iöneuttagets andel av vinsten var i medeltal 15 %, vilket indikerar att de vinstsiffror som framkommit genom SCB-studien är i ungefär motsvarande grad för låga. Detta påverkar dock 1
Tabell B 1:21. Den övernormala företagsledarlönens andel av rörelsevinst, normal företagsledarlön och eget kapital.
1965 1966 1967 1968 1969
Rörelsevinst, mkr 11,5 9,3 7,5 11,8 6,9 Uppskattad normal företagsledar-
lön, mkr 1,6 1,7 1,8 2,0 1,9 Eget kapital, mkr 22,8 25,6 29,3 32,8 35,2 Vinstdispositioner (inkl koncern-
bidrag), mkr 8,6 5,2 5,3 6,7 3,2 därav övernormal företagsledar-
lön, mkr 2,0 1,8 1,1 1,1 1,0 Övernormal företagsledarlön/
rörelsevinst, % 17 19 15 9 14 Övernormal företagsledarlön/
normal företagsledarlön, % 125 106 61 55 53 Övernormal företagsledarlön/
eget kapital 8,8 7,0 3,8 3,4 2,8
Källa: Mårding, Ryman.
ringa grad den gjorda jämförelsen, i synnerhet som uttaget kan antas ha minskat med sjunkande lönsamhet.
Genom de extra löneuttagen har företagsledarna kunnat höja sin lön till mer än det dubbla mot normalt under 1965 och 1966 och med drygt 50% under 1967—1969. Vid bedömningen av detta uttag måste man dock ha i minnet att i de aktuella typerna av företag aktieutdelning är ovanlig. Betraktas det övernormala löneuttaget som utdelning kan konstateras att under 1965 och 1966 i medeltal 8 % av det egna kapitalet uttogs medan andelen senare år sjunkit från 3,8 % till 2,8 %.
Lönsamhetens spridning. Som tidigare framhållits varierar lönsamheten naturligtvis mellan företagen. Såt ex anger Mårding och Ryman att 1969 sju av nitton företag gick med förlust. Man har även beräknat medianer och kvartiler för vinst/totalt kapital (där den totala balansomslutningen inräknats i kapitalet). Dessa värden för 1965, 1968 och 1969 redovisas nedan.
1969
Övre kvartil 14,8 12,7 12,7 Median 6,1 6,9 Nedre kvartil 2,4 1 2
perioden liksom medianen och nedre kvartilen fram till år 1968. År 1969 undergick dock de senare en drastisk försämring. Tyvärr framgår det inte om det är samma företag som år från år ligger på en viss nivå eller om
1 3,9 —4,9 Det övre kvartilvärdet har varit förvånansvärt stabilt under hela 1 vinsterna varierar kraftigt från år till år. *
6. Löneförhållanden
6.1. Inledning 4]
På grundval av SCB—undersökningen är det möjligt att belysa löneskill- nader mellan olika storleksklasser av företag, såväl för arbetare som tjänstemän. Då löneläget inom byggnadsindustrin åtminstone för arbetare är avsevärt högre än inom övrig industri, är det av speciellt intresse att belysa dessa skillnader. Bl a torde det höga löneläget inom byggnadsin- dustrin vara en viktig faktor vid bedömningen av möjligheterna at: i ökad utsträckning förtillverka byggnadsdelar i den stationära industrii. SAF- statistiken ger möjligheter till sådana jämförelser för arbetarlönerna. & Statistiken omfattar dock endast SAF-anslutna företag som i allnänhet är större än medeltalet. BPA med dess byggnads-, vvs- och elavdelningar ingår ej heller i statistiken.
Det har ej varit möjligt att närmare belysa tjänstemannalönerra inom , ws- och elinstallationsbranscherna. Vissa jämförelser mellan :gentlig ' industri och byggnadsindustri kan dock göras på grundval at SCB:s tjänstemannastatistik.
En viktig faktor från bla utvecklingssynpunkt är de löneformer som tillämpas för arbetarna. I rör- och elinstallationsbranscherna har raka ackord traditionellt tillämpats. Detta system har utsatts för avsevärd kritik, både från fackförenings- och företagshåll. Systemet har framstått som orättvist och utvecklingshämmande. I båda branscherna reviderades lönesystemen i slutet av 1960-talet och bakgrunden till och möjliga effekter av de nya systemen ägnas därför ett särskilt avsnitt.
6.2. Arbetare
Enligt SCB-undersökningen var lönen per arbetad timme år 1970 i medeltal högre i rör- än i elbranschen, 15.65 kr mot 14.70 kr. (Tabell B 1:22 och bilagetabell B le). Lönerna varierar i båda branscherna med företagsstorleken. Inom rörbranschen stiger de från 14 kr till 17 kr ochi elbranschen från ca 13 kr till 16.65 kr. Den viktigaste förklaringen till dessa skillnader är troligen den med företagsstorleken sjunkande andelen av lägre betalt underhålls- och reparationsarbete (figur B 1:5). En bidra- gande förklaring kan vara att lönerna i speciellt Stockholmsområdet är högre än i övriga landet och att samtidigt de företag som verkar där äri medeltal större.
SAF-statistiken ger en annan bild av relationerna mellan lönernai rör- och elinstallationsbranschen. 1 SAF-företagen var medellönerna högre bland elinstallationsföretagen år 1970. 15.84 kr mot 15.37 kr bland rörföretagen.1
[ tabell B 1:23 redovisas timlöner för vuxna män iolika branscher och regioner 1970 enligt SAP:s statistik. Löneskillnaderna mellan industri- arbetare och samtliga kategorier av arbetare i byggnadsverksamheten gäller främst ackordslönerna. Ackordsprocenten enligt SAF-statistiken är även högre i byggnadsverksamheten, ca 68 % för alla kategorier mot 58 % för industriarbetarna. Då de ej anslutna företagen inom byggnadsbran- schen huvudsakligen är småföretag som till stor del sysslar med tidlöneersatt reparationsarbete torde den skillnaden dock i realiteten ej vara så stor som 10 %.
Tabell B 1:22. Rör— och elinstallationsföretag 1970. Arbetar- och tjänstemanna- löner.
Storleksklass 2—4 5—19 20—99 100— 500— Summa 499
Arbetare (utbetald lön per arbetad timme) Rör 14.00 15.00 15.00 16.20 16.95 15.65 lil 13.90 13.00 14.50 15.75 16.65 14.70
Tjänstemän (utbetald lön per år) Rör 23 500 31 700 38 500 41600 38 200 36 200 lil 27 700 28 000 33 900 32 500 36 500 31600 Källa: SCB Se även Bilagctabell B le.
1 Förklaringen torde ligga ide olika popula- tionerna och den awikan— de fördelningen mellan nybyggnads— och repara- tionsarbete mellan de oftast större företag som ingår i SAF respektive de mindre som inte ingår. Reparationsarbete betalas oftast med tidlön, vilken är avsevärt lägre än ac- kordslönen. De små elfö— retagen har betydligt högre andel reparations- arbete än motsvarande rörföretag, knappt 40 % mot drygt 30 %. BPA, som huvudsakligen arbe- tar inom bostadssektorn, med dess höga löner, ingår ej heller i SAF. BPA har en relativt större verksamhet inom rörsek- torn än inom elsektorn. Samtidigt arbetar en större andel av BPA:s rörarbetare än elektriker med bostadsinstalla- tioner.
Tabell B 1:23. Lön per arbetad timme för vuxna män i olika industribranscher 1970. Dag- och tvåskiftsarbete. Kr och relativa tal.
Hela landet Stockholm Göteborg Region 13a
A ckordslön Egentlig industri 12,74 100 14,57 100 14,13 100 12,45 100 Byggnadsverksamhet 17,41 137 21.23 146 18,58 131 16,25 131 därav rörledningsfirmor 16,99 133 20,22 139 16,52 117 15,88 123
elinstallation 17,91 141 20,20 139 18,07 128 17,17 138 Tidlön Egentlig industri 11,32 100 12,92 100 12,60 100 11,05 100 Byggnadsverksamhet därav därav rörledningsfirmor 11,89 105 12,37 96 12,19 97 11,70 106 elinstallation 11,57 102 12,27 95 12,22 97 11,33 103
& Region B omfattar landet i övrigt med undantag av några mindre områden i region A, där Stockholm och Göteborg svarar för ca 90 % av arbetsvolymen. Källa: SAF Arbetarlöner år 1970.
Ackordsförtjänsterna i hela byggnadsbranschen ligger i medeltal 37 %1 högre än i industrin.2 Elektrikernas löner ligger högre än genomsnitt i hela byggnadsbranschen medan rörarbetarna ligger lägre. Byggnadsarbetarnas ackordsförtjänster är relativt högst i Stockholmsom- rådet där de i medeltal ligger 46 % högre än i industrin medan skillnaden i övriga landet är 31 %. Även rörarbetarnas löner i Stockholm är relativt högst, 39 %. Inom elbranschen däremot är de regionala löneskillnaderna betydligt mindre än i den övriga byggnadsbranschen. Endast i Göteborg avviker det relativa läget från landet i övrigt och är avsevärt lägre. Rörarbetarna, som totalt har lägre ackordsförtjänster än elektrikerna, när i Stockholm samma nivå som dessa för att i övriga landet och då speciellt iGöteborg ligga på en avsevärt lägre nivå.
Tidlönerna inom de olika behandlade branscherna skiljer sig obetyd- ligt, speciellt om hänsyn tas till industrins helgdagsersättning, som svarar för ca 3 % av lönesumman. [ Stockholms- och Göteborgsområdena ligger rörarbetare och elektriker till och med lägre än industriarbetarna.
Löneskillnaderna mellan egentliga byggnadsföretag och egentlig indu- stri har utjämnats något under 1960-talet liksom mellan egentlig byggnadsverksamhet och installationsverksamhet vilket framgår av tabell B 1:24.
TabellBl:24. Arbetarlönernas utveckling 1960—1970 inom egentlig industri,
__ .. _ _ byggnadsindustri samt rörledningsfirmor och elinstallationsföretag. ' Hansyn har då ej tagits
till industriarbetarnas helglön som motsvarar ca 1960 1970 1970 (1960=100) 3 %'av lonen. . Ackord Mcdel- Ackord Medel- Ackord Medel- ? Vld en diskussron av för_ för- för- möjligheterna att pre- tjänst tjänst tjänst fabricera komponenter är enlamforelse ""Tid Verk" Egentlig industri 5.95 5.63 12.74 12.15 214 216
stadsmdustrms loner . .
mest relevant Lönerna Byggnadsmdustn— i där. är något högre än för förbundet 9.76 7.99 17.53 15.81 180 198 | . . , .. Rörledningsfirmor 8.09 6.93 16.99 15.37 210 222 hela '"d"s*'1"* ” 35 (”e/ Elinstallation 8.96 7.42 17.91 15.84 200 213 timme.
Inom byggnads- och installationsverksamheten har även tidlönerna stigit avsevärt mer än ackordsförtjänsterna, vilket avspeglas i att medel- förtjänsterna stigit mer än ackorden. Som nämnts anses det att lönerna, åtminstone inom installations- facken, är högre inom bostadsbyggandet än för övriga projekttyper. Dessa skillnader kan ej beläggas men väl belysas för rörarbetare på i grundval av en studie utförd inom RAF avseende timlönerna för helårsarbetande rörarbetare inom RAF-företag 1967, se figur B 128. Som synes är lönespridningen, speciellt för ackordsarbete, högst avsevärd.
% 13 12 Reparationsarbetare (10.97 kr/tim)
1 1 10
9
*Samtliga arbetare (12.64 kr/tim) 8 7 Ackordsarbetare (13.06 kr/tim)
6
5
4
3 .
. | I . . | 2 x '—. N ", N '. O 1 Net... — '_'";
6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19
__ Kronor/tim Kalla: RAF. Rörarbetare i RAF-företagen, Stockholm 1969.
[figurB I :8. Spridning av timförtjänst för helårsarbetande rörarbetare. Hela riket I 96 7.
Hälften av ackordsarbetarna hade en lön som med mer än 13 % avvek uppåt eller nedåt från medianlönen. Motsvarande värde för reparations- arbetarna var 10,7 %. Arbetare inom bostadssektorn återfinns troligen inom den övre hälften av löneskalan.
6.3. Tjänstemän
Tjänstemannalönerna var år 1970 imedeltal högst i rörbranschen, 36 200 kr/år mot 31600 i elbranschen, se tabell B 1:22. Förklaringen torde främst ligga i den högre andelen teknisk personal och arbetsledare. Medellönerna i bådadera branscherna stiger med företagsstorleken, troligen sammanhängande med högre andel personal med högre utbildning och mer kvalificerade uppgifter.
Enligt SCB:s arbetsmarknadsstatistik var tjänstemannalönerna inom såväl byggnadsindustrin som egentlig industri ca 40 500 kr/år, vilket alltså är avsevärt mycket högre än i installationsbranscherna.
Lönespridningen bland tjänstemän är stor och torde främst variera med yrkesgrupp, utbildning och ålder. Det har ej varit möjligt att ta hänsyn till dessa förhållanden vid jämförelsen mellan lönerna i installationsbran- scherna och byggnadsindustrin. En jämförelse med hänsyn till dessa förhållanden på grundval av SCB:s arbetsmarknadsstatistik har däremot gjorts mellan byggnadsindustrin och egentlig industri. På grundval av denna jämförelse kan den slutsatsen dras att inom byggnadsindustrin teknisk personal i ledande ställning och med självständigt arbete samt verkmästare med likartad ålder och utbildning i allmänhet har 5—15 % högre löner än i egentlig industri. För övriga kategorier finns skillnader i samma storleksordning i båda riktningarna. De påvisade skillnaderna är i förhållande till skillnaderna i ackordslöner tämligen små och oenhetliga. 1 Det finns ingen anledning att tro att tjänstemannalönerna 1 rör- och 3 elinstallationsbranscherna skulle avvika påtagligt från byggnadsindustrin. : Då medellönerna är lägre kan man misstänka att lönerna med hänsyn till de ovan nämnda faktorerna är lägre.
6.4. Löneformer
Inom såväl rör- som elinstallationsbranscherna har man för landet gemensamma, centralt överenskomna ackordslöneavtal, som för båda branscherna to m 1970 avsett raka ackord. Grunden för dessa avtal lades omkring år 1920.
Framförallt bland företagare och materialproducenter men även inom fackföreningarna har sedan länge rått missnöje med de gällande ackorden. De existerande priserna baserades på för länge sedan gjorda beräkningar och med då gällande arbetsmetoder och material. 1 och med den tekniska utvecklingen justerades priserna och nya priser tillkom. Dessa förzänd- ringar baserades dock inte alltid på mätningar utan hade ofta karaktären
av kompensationsprissättning. Detta innebär tex att ett pris som framstod som för lågt kompenserades med ett högt pris för något annat. I samband med att nya material framkom förenklades vissa arbeten avsevärt. I många fall gjordes inte motsvarande nedjusteringar av ackorden. Slutresultatet blev en ojämn lista, som inom båda branscherna bl a innebar att arbeten vid bostadsbyggande kom att bli relativt högt betalda.
Ojämnheten framstod kanske främst från fackföreningssynpunkt som otillfredsställande. Man fann det även otillfredsställande att lönerna kunde variera mycket beroende på arbetsgivarens bättre eller sämre planering och andra omständigheter utanför arbetarnas kontroll. Ojämn- heten innebar även att företagen ofta tvingades ge ersättningar utöver avtalen för sådana arbeten, främst av komplex natur, som gav dålig ackordsersättning.
Företagare och framförallt materialproducenter ogillade även systemet, kanske främst av andra orsaker. Vid introduktion av nya mer lättmonterade produkter och mer komplexa, installationsfärdiga komponenter var det svårt att få full kompensation i ackorden för de möjliga tidsbesparingarna. Ackordssystemet ansågs därför vara hindrande för den tekniska utvecklingen.
Många installationsföretag ansåg systemet även ha den nackdelen att de hade svårt att påverka lönsamhetssituationen genom bättre planering och bättre service till arbetarna för att minska tidåtgången. En mycket liten del av förtjänsten kom företagen till del. Ovanstående nackdel hängde även samman med att de arbetsförhållanden i ovan nämnda avseenden under vilka ackorden skulle gälla ej var närmare specificerade. Först vid arbetsförhållanden som avsevärt avvek från de normala ansågs det vara möjligt att justera ackordspriserna. De förhandlingar som krävdes för sådana justeringar var dessutom tidsödande. Det bör även framhållas att många ansåg att det existerande systemet var bra. Vissa arbetare hade möjlighet att komma upp i mycket höga förtjänster, speciellt om de hade arbete inom bostadssektorn. Många företag fann det fasta systemet fördelaktigt, då det förenklade kalkyl- arbetet och minskade företagets risker. Detta trygghetsmoment ansågs av många viktigare än möjligheten att genom bättre planering etc påverka lönsamheten.
Inom både rör- och elinstallationsbranschen ledde de påtalade nack- delarna till att arbetsmarknadens parter i slutet av 1950-talet på allvar började revidera ackordsformerna. Arbetet fick dock olika inriktning inom de två branscherna.
Inom rörbranschen gjordes under 1960-talet successiva tidsstudier av delar av listan med åtföljande successiva justeringar i syfte att få mer rättvisande priser. Samtidigt skedde inom begränsade geografiska områ- den prov med blandackord. Detta system genomfördes sedan i hela branschen från 1971. Detta fick en sådan utformning att vid medelför- tjänst och medelprestation ungefär halva lönen utgjordes av timersättning (fast del) och hälften ackordsersättning (rörlig del).l Genom detta system ansåg man sig uppnå att såväl företagare som arbetare fick
* Parterna synes vara ense om att den fasta delen i framtiden skall höjas. Denna policy arbe- tar man för övrigt efter inom hela byggnadsom- rådet. Olika former av blandackord tillämpas även inom andra fack.
jämbördiga incitament till prestationsökningar. Vid bättre arbetsplane- ring osv sjunker företagens lönekostnader per enhet genom att tidlönen per enhet sjunker. Samtidigt stiger arbetarnas timförtjänst liksom vid högre egen arbetsintensitet. Löneskillnaderna mellan arbetare på grund av olika arbetsintensitet och olika arbetsförhållanden blir även mindre än vid rakt ackord, vilket innebär en löneutjämning utöver den som kan åstadkommas genom bättre avvägda ackordpriser.
De successiva revideringarna av ackordspriserna fortsatte 1971 för det stora området sanitära apparater och armatur samt värmare. Dessutom gjordes justeringar i rörmomentet. Därvid tillämpades nya principer för ackordssättningen. [ stället för att som tidigare bestämma priser för färdiga installationsdelar på plats bestämdes priser för arbetsmoment. Så t ex bestäms priset för tvättställ med armatur på plats av sådana faktorer som antal fästpunkter för tvättstället, tvättställets vikt samt det antal kopplingar som krävs för armaturen. Leverantörernas ansvar för färdiga komponenters funktion fastslogs även. De nya principerna synes viktiga inte minst för materialindustrins arbete med att utveckla mer installationsvänliga komponeneter. Man kan direkt ur prislistan utläsa hur stora besparingar som kan göras genom att t ex antalet kopplingar ändras. Parterna synes vara inställda på att även vid de fortsatta revideringarna av ackordspriserna tillämpa de nya principerna.
Inom elinstallationsbranschen skedde ackordsrevisionen i ett slag genom överenskommelse om helt ny ackordsprislista från 1971 (den s k SUA-listan). Bakom den nya listan ligger ett lO-årigt utredningsarbete i samarbete mellan Elektrikerförbundet och Stiftelsen Elrationalisering i Örebro, som drivs av arbetsgivarparten. Syftet var främst att få fram rätt avvägda ackordspriser. Priserna utformades efter samma principer som ovan skildrats, dvs efter antalet arbetsmoment av olika slag samt efter vikt och ger givetvis likartade incitament till introduktion av mer lättmonterat material. Listan anses ge företagen motiv till rationalise- ringsåtgärder genom att de arbetsbetingelser under vilka listans priser skall gälla har specificerats. Specificeringen gäller såväl förhållandena vid varje arbetsoperation som sådana allmänna betingelser som arbetsledning, ritningar och beskrivningar, materialförsörjning och arbetsplatsförhål- landen. Om de allmänna betingelserna avviker från de angivna, kan parterna kräva att ackorden justeras och överenskommelse härom kan träffas genom förhandlingar. Vid förhandlingarna får man då utgå från att utöver verktiden tillkommer 67 % fördelningstid vid angivna arbets- betingelser. Det har tagit viss tid innan sådana förhandlingar påfordrats men våren 1973 har ett fåtal överenskommelser om ackordsjusteringar träffats.
Det nya avtalet innebär även den förändringen att blandackord skall tillämpas vid arbeten med en kortare beräknad arbetstid än 85 timmar.
6.5. Ackordsma'tning
För att ackordslönerna skall kunna beräknas behöver arbetet mätas enligt ackordsprislistornas enheter. Dessa mätningar är olika organiserade inom rör- och elbranscherna.
Inom rörinstallatiansbranschen har Byggnadsarbetareförbundet och RAF-företagen varsin regional organisation med mätningsmän, totalt 77 respektive 48 st. Vid mätningarna deltar en mätningsman från varje sida. För mätningen betalar arbetarna 3—4 % av ackordssumman och arbets- givarna 7 % av den rörliga delen. 1970 mättes arbeten med en total ackordslönesumma på 170 milj kr. Om totalkostnaden relateras till den 1 rörliga delen i ackordet (som motiverar mätningen) vilken är ungefär
50 %av totallönen vid ackordsarbete, uppgår kostnaden till ca 14 %.
När ackordsdelen sjunker stiger kostnadsandelen samtidigt som kravet på noggrannhet sjunker. Mot bakgrund av att den rörliga lönedelen troligen kommer att sänkas i framtiden överväger parterna, än så länge var för sig, hur verksamheten skall kunna rationaliseras. En lösning som diskuteras är att endast en, helst opartisk person sköter mätningarna. En ytterligare rationalisering vore att mäta på ritningar eller andra hand- lingar. En förenkling av ackordsprislistan skulle naturligtvis ge bättre förutsättningar för en sådan lösning. En förenkling synes naturlig när den rörliga delen minskar.
I elinstallationsbranschen görs mätningen av arbetsmängden av arbe- tarna själva på grundval av materialåtgången. Ersättningen härför är inräknad i ackorden med ca 2 %. Mätningarna kontrolleras och prissätts av fackföreningen innan de går till arbetsgivarna. För fackföreningens arbete betalar arbetarna 2,5—4 % av överskottet, som i medeltal ligger på drygt 100 %. Den totala kostnaden relaterad till totala ackordslönen, uppgår alltså till i medeltal 3 år 4 %.
Det finns arbetsgivare som är missnöjda med att mätningen inom elinstallationsbranschen sker på grundval av materialåtgången. Förutom att man funnit att arbetarna gärna anger större mängder än de verkligen använder menar man att de ibland ökar förtjänsterna genom att slösa med eller kasta bort material. Till och med stulen material kan bli ackordssatt. En mätning av utfört arbete (planerat eller konstaterat) skulle naturligtvis ge incitament till viss materialbesparing. Svårigheten är att ledningarna oftast är svårmätta bl a genom att de gjuts in. Arbets- givarnas fördel att själva delta i mätningsarbetet (så som på rörsidan) måste naturligtvis vägas mot kostnaderna. Mot bakgrund av att man redan nu har möjligheter att med någorlunda noggrannhet kontrollmäta utfört arbete synes den nuvarande mätorganisationen relativt rationell. Mätningsarbetet skulle dock kunna rationaliseras om parterna kunde komma överens om att göra mätningar på ritningar och beskrivningar. Schablonregler för tillägg för spill, oförutsedda arbeten m m måste då överenskommas. Införande av blandackord och en förenkling av ackords- prislistan skulle ge bättre förutsättningar för en sådan lösning.
7. Arbetarnas sysselsättningsförhållanden
Utöver tidigare nämnda uppgifter har det ej varit möjligt att närmare studera tjänstemännens sysselsättningsförhållanden. Däremot är det möjligt att skapa en uppfattning om vissa karakteristiska och viktiga drag i främst rörarbetar- och elektrikerkårernas struktur och arbetsmarknad. Det är därvid naturligt att jämföra med förhållandena ihela byggnadsar- betarkåren.
7.1 Arbetsmarknad
Av FOB 1970 framgår att byggnadsarbetare i viss utsträckning, ca 10 %, arbetar utanför byggnadsindustrin. Tabell B 1 :25 visar att ungefär samma förhållande råder för rörarbetare-och isoleringsmontörer av vilka 84 % arbetade i byggnadsindustrin år 1970. Elektrikerna har sin största arbetsmarknad utanför byggnadsindustrin som endast sysselsätter 45 % av dem. Uppgifterna avser samtliga med rör-, isolerings- och elmontörsutbildning, alltså även företagare och tjänstemän.
Tabell B 1:25. Antal rör—, isolerings- och elmontörer totalt och inom byggnadsin- dustrin år 1970.
Totalt Byggn ind %
Rörarbetare 23 770 19 871 84 lso'leringsmontörer 1 902 1 603 84 lnstallationselektriker m fl 48 729 21 843 45
Källa." FOB 1970.
7.2. Åldersfördelning
Från arbetsmarknadssynpunkt är åldersfördelningen av stort intresse. Hög medelålder indikerar rekryteringsproblem vid expansion och sysselsätt- ningsproblem vid stagnation. Medianåldern och åldersfördelningen enligt BFU:s (Byggnadsfackens utredningsavdelning) sysselsättningsunder— sökning i augusti 1970 för samtliga organiserade byggnadsarbetare samt rörarbetare och elektriker redovisas i tabell B 1:26. Rörarbetarna och speciellt elektrikerna har en avsevärt lägre medianålder än samtliga byggnadsarbetare. Den är 31 år för elektrikerna, 37 år för rörarbetarna och 42 år för samtliga. Relationerna är likartade vid fördelning efter nybyggnad och reparation. Vid studium av åldersfördelningen framgår att 32—42 % av arbetarna i samtliga kategorier är medelålders, dvs i åldern 35—54 år. De stora skillnaderna finns bland yngre och äldre arbetare. Så mycket som 61 % av elektrikerna är under 35 år mot ca 40 % för de övriga kategorierna. Likaså är mycket få elektriker äldre, endast 7 %. Även bland rörarbetarna finns en relativt låg andel äldre arbetskraft, 16 % mot 27 % för samtliga.
Tabell B 1:26. De yrkesverksamma byggnadsarbetarnas, rörarbetarnas och elektri- kernas åldersfördelning och medianålder 1970.
Åldersfördelning % Medianålder
Husbyggnadssektorn
Ålder —-34 35—54 55— Samtliga Nybyggnad Reparation » Samtliga byggnads * arbetare 36,7 36,3 27,0 41,8 39,2 45,5 ' därav rörarbetare 42,6 41,9 15,5 37,3 35,3 37,9 elektriker 61,4 32,1 6,5 31,1 31,2 33,0
Källa: BFU:s syssclsättningsundersökning 18.8 1970.
Elektrikernas åldersfördelning torde främst kunna förklaras av den allmänna expansionen inom elinstallationsbranschen under 1960-talet och den stora arbetsmarknaden utanför byggnadssektorn. Genom expansionen har skett en kraftig tillförsel av nyutbildade unga arbetare som vida överstigit bortfallet genom pensionering. Åtskilliga äldre elektriker torde dessutom övergå till övrig industri eller få anställning som driftselektriker vid sådana mera komplicerade anläggningar de varit med om att installera. En ytterligare faktor, som även kan bidra till förklaringen av rörarbetarnas låga medianålder, är att åtskilliga montörer så småningom startar egna rörelser.
Rörarbetarnas förhållandevis gynnsamma åldersstruktur är i övrigt mera svårförklarlig. Branschen har under 1960-talet stagnerat och arbetsmarknaden utanför byggnadssektorn är ej speciellt stor. En möjlig förklaring är dock att nyrekryteringen, trots stagnationen varit stor beroende på en tidigare brist. Detta skulle i så fall ha kompenserats av en motsvarande avgång av äldre och/eller outbildad arbetskraft.
7.3. Sysselsättning och arbetslöshet
BFU har för utredningens räkning gjort en specialbearbetning av sysselsättningsundersökningarna i februari och augusti 1969 och 1970. Dessa undersökningar, som baseras på ett slumpmässigt urval om 9 % avser förhållandena en viss dag i respektive månad. Ett relativt stort systematiskt fel kan föreligga då bortfallet uppgår till i genomsnitt ca 20 %. Genom att de här redovisade beräkningarna avser fyra räkningstill- fällen torde det slumpmässiga felet vara ganska obetydligt. Å andra sidan blir värdena ej fullt kongruenta med övriga statistiska uppgifter som i de flesta fall avser 1970. Målarna har särredovisats då deras sysselsättning visar vissa särpräglade drag.
Den totala sysselsättningen redovisas i tabell B 1:27. Av det totala antalet organiserade rörarbetare och elektriker arbetade knappt 75 % inom husbyggnadssektorn, medan övriga byggnadsarbetare (exkl målare) till avsevärt lägre de], 62 %, arbetar där. Orsaken är främst den relativt stora sysselsättningen inom anläggningssektorn, drygt 10 % mot 4 ä 5 % bland rörarbetare och elektriker och, framförallt, den avsevärt mycket
högre arbetslösheten 7,5 % mot endast ca I% bland rörarbetare och elektriker.
Det kan konstateras att arbetarna inom installationssektorn har för byggnadsfacket osedvanligt god anställningstrygghet. Den avspeglas också i att inte ens under de vikande byggnadskonjunkturerna 1970—1972 någon större ökning av arbetslösheten inträffade. En bidragande orsak är att de i stor utsträckning är mer eller mindre fast anställda vid sina företag men även att de, som senare kommer att framgå, i osedvanligt hög utsträckning arbetar inom reparations- och underhållssektorn. Det anses möjligt för företagen att balansera nedgång i sysselsättningen inom nybyggandet med verksamhet inom denna sektor.
Anmärkningsvärt är även att genom arbetslöshet och tillfällig frånvaro av olika slag så stor del som 18 % av samtliga arbetare ej är sysselsatta. För rörarbetarna och elektrikerna är dock andelen något lägre, 13 % respektive 15 %.
1 tabell B 1:28 redovisas sysselsättningsfördelningen inom husbygg- nadssektorn. Endast 59 % respektive 55 % av rörarbetare och elektriker inom husbyggnadssektorn sysselsätts med nybyggnad mot så mycket som 75 % av kategorin övriga byggnadsarbetare. Målarna arbetar dock i ännu mindre utsträckning där, endast 44 %.
Inom byggnadssektorn är rörarbetarna, liksom målare och övriga arbetare mer beroende av utvecklingen inom bostadssektorn och främst flerfamiljshusproduktion än elektrikerna. 57% av rörarbetarna inom nybyggnad arbetar där mot 47 % för elektrikerna. Bland övriga projekt- typer har elektrikerna förhållandevis höga andelar för kontor, förvalt- ningsbyggnader och skolor m m (inkl sjukhus).
Tabell B 1:27. De organiserade byggnadsarbetarnas sysselsättning 1969 och 1970.
Rör— Elek- Målare Övriga Summa arbetare triker
Totalt antal 17148 18 274 19 918 126 222 181562 % % % % %
Husbyggnad 74,6 72,6 76,2 62,0 65,7 därav nybyggnad 44,1 40,0 33,8 46,6 44,1 reparation 30,5 32,6 42,4 15,4 21,6 Anläggningsarbeten m 111 3,8 4,8 2,6 10,5 8,5
Utanför byggnad s- 0 an-
läggningssektorn 1,1 0,8 0,8 2,1 1,7 Verkstad, förråd, chauf-
förer, maskinförare, ej angivet område 7,7 7,1 2,4 Arbetslösa 1 3 0,6 5,6 Tillfällig frånvaro (militär-
tjänst, semester, tillfällig sjukdom o frånvaro) 11,5 14,1 12,4 11,6 12,0
Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
?,? (nu ?” o
Källa: Bl-'U. Enligt sysselsättningsundersökningarna i februari och augusti 1969 och 1970.
- . 'är...-
Tabell B 1:28. Sysselsättningen bland de i husbyggnadssektorn arbetande, organiserade arbetarna 1969 och 1970.
Totalt antal
Nybyggnader
Småhus (inkl fritids- hus)
Flerfamiljshus
Industribyggnader
Affars- o kontorshus
Förvaltningsbyggn
Skolor m m
Jordbruk o övr byggn
Reparationer
Småhus (inkl fritids- hus) Flerfamiljshus Industribyggnader Affars- o kontorshus Förvaltningsbyggn Skolor m rn Jordbruk o övr byggn
Rörarbetare
Elektriker
Målare Övriga
12 800 7 575
1 570 2 734 1 152 654 687 720 58 5 224 1 154 1 027 1 614 505 325 409 190
%
100,0 59,2 100,0 20,7
36,1 15,2
8, 9, 9, 0,
40,8 10030
13 274 7 322
1 484 2 020 1 088 1 003 762 870 95 5 952 953 748 1 735 1 112 593 462 349
%
100,0 55,2 100,0
20,3 27,6 14,9 13,7 10,4 11,9
1,3
44,8 100,0 16,1 12,6
15 207 6730
2 051 2 750 386 418 544 534 47 8 471 1 694 3 766 520 798 613 928 152
%
100,0 44,3
55,7
%
1000
78 138 58649 13 303 21 978 5 513 5 772 5 267 5 937 879 19 489 4 393 3 160 3 886 2 729 1 946 2 155 1 220
24,9
119 419 80 276
18 408 29 482 8 139 7 847 7 260 8 061
100,0 22,5 16,2 19,9 14,0
9,9 11,0 6,3
Källa: Byggnadsfackens utredningsavdelning. Enligt sysselsättningsundersökningarna ifebruari och augusti 1969 och 1970.
100,0 67,2 100,0
22,9 36,7 10,1
9
32,8 100,0 20,9
22,2 19,8 13,1
8,8
10,1
4,9
Det kan för övrigt konstateras att fördelningen av rörarlbetarnas sysselsättning inom byggnadssektorn mycket nära följer den för kate- gorin övriga byggnadsarbetare.
Förhållandena inom reparationssektorn är likartade. Bostadsrsektorn har mindre betydelse för elektrikerna, 29 %, mot 42 % för rörarbetare och 39 % för övriga. För båda installationsfacken spelar industriisektorn ! stor roll och svarar för ca 30% mot 20% för övriga. Affärslhus och
förvaltningsbyggnader spelar relativt liten roll för rörarbetarna, 16 % mot 29 % för elektriker och 24 % för övriga.
Av den ovanstående redogörelsen framgår alltså att från sysselsättnings- synpunkt utvecklingen inom reparations- och underhållssektorrn är av mycket stor betydelse för arbetarna inom installationsfacken, liksom för målare. Samtidigt kan konstateras att eftersom endast ca 20 % av installationsföretagens omsättning avser reparations- och underhållsar- beten, den ej från företagens synpunkt har fullt lika stor betydelse. Man kan dock anta att sektorn från företagssynpunkt på flera sätt har större betydelse än omsättningssiffrorna visar. Dels erbjuder den möjligheter till utjämning av fluktuationerna i nybyggandet och underlättar därmed verksamhets- och personalplaneringen. Dels används, åtminstone bland rörföretagen, ett sådant kalkylförfarande att pålägget för tjänstemanna- personal, vinst m m läggs på arbetarlönerna. Fluktuationer i sysselsätt- ningen får därmed stora återverkningar på företagens lönsamhet och kanske främst möjligheterna att behålla tjänstemannapersonal.
8. Integrerade företag
Tre olika typer av integrerade företag kan urskiljas, nämligen installa- tionsföretag, byggnadsentreprenadföretag och allmännyttiga egenregibyg— gande företag. I tabell B 1:29 redovisas uppgifter om de större integrerade företagen. Ytterligare ett antal små integrerade installations- i företag och några byggnadsföretag med visst samarbete med gemensamt ] ägda rörföretag finns. Endast integration med rör- och elinstallationsverk- samhet har tagits med. ,
De storleksmässigt helt dominerande integrerade företagen är installa- tionsföretaget Calor-Celsius och byggnadsföretaget BPA. De övriga stora byggnadsföreta—gens och allmännyttiga företagens rör- och elavdelningar är små liksom de integrerade installationsföretagen.
8.1. Motiv för och erfarenheter av integrationl
Installationsföretag. I fyra av de sju integrerade installationsföretagen i skedde integrationen 1969—1971 och i ett fall 1961. Det var rörföretag , som skaffade sig elavdelningar. I de övriga fallen är integrationen av i IRedogörelsen baserad gammalt datum. Två motiv för integration dominerar, nämligen el- ,- på företagsintervjuer, se värmens frammarsch och behovet av en integrerad servrceverksamhet, även artiklaHVVS-l-"o- En gemensam erfarenhet är positiva kundreaktioner på servicesrdan. _, mm '" 8) 1972- Man har även fått nya kunder. Även på nybyggnadssektorn anser man det 1
Tabell B 1:29. Integrerade företag.
Installationsföretag Arbetare 1971 Integration
med
totalt rör el år
AB Installationsfirman SEL, Sthlm 150 60 90 1925 rör
AB Ahlberg & Bengtsson, Landskrona 33 25 8 1920- el talet Galor-Celsius AB, Sthlm 2 280 1 865 415 1969 el Wolraths Rör-el AB, Uppsala 60 40 20 1971 el El och VVS-Center i Ljusdal AB, Ljusdal 28 15 13 1969 el Högbergs Rör & El i Borås AB, Borås 35 30 5 1969 el Hans Andersson Rör och El AB, Karlskoga 6 3 3 1961 el Byggnadsföretag Arbetare 1970 lntegra- Organisa— tion år tionsform totalt rör el BPA 14 000 1 463 1 218 success— Avdelning sivt fr 1923 AB Skånska Cementgjuteriet (SCG) 14 000 80a 30b 1964 Dotterbolag AB Armerad Betong 3 300 162 — 1966 Avdelning Byggnads AB Hallström & Nisses 850 80c 50d 1948/ Dotterbolag 1960 Byggnads AB L E Lundberg 720 60e 1967 Gemensam ägare Egenregibyggande allmännyttiga Arbetare 1971 Integra- Bestånd Produktion företag " tion år lägenheter 71/72 totalt ror el lägenheter Med egen installationsverksamher Göteborgs stads bostads AB, Göte- borg (projektering bygg, ws, el, målning, trädg) 439 45 39 1960/51 20 000 ] 770/l 190 AB Göteborgshem, Göteborg (bvgg. wsl 120 18 — 1964 33 600 l OOO/750 Stiftelsen Haningebostäder, Haninge (projektering bygg, ws, el, målning) 114 8 7 1955/67 2 400 380/290 Utan egen instalhrtionsverksamhet 9 st 1 141 — — 60 800 2 470/2 560
a AB Johan Sjöström, Malmö. b Stenbergs Elektriska AB, Malmö. C Sundsvalls Värme & Sanitet AB, Sundsvall. d El AB Pollux, Sundsvall. e Knut Johanssons Rörlednings AB, Norrköping.
vara en viss fördel för byggherrar och huvudentreprenörer att ha en gemensam kontakt. Det är dock långt ifrån det normala att man får såväl rör- som elentreprenaden, beroende på att de upphandlas separat och
ofta är tidsmässigt förskjutna. Fördelarna vid nybyggnad är heller
Övrigt 71/72 milj kr
6/41 5/0
3/3
inte så påtagliga som vid servicearbeten. Bla måste byggherrar och huvudentreprenörer ha separata tekniska kontakter med rör- respektive elavdelningarna. Dessa kontakter sköts ofta av olika beställarrepresen- tanter.
Samordningen mellan rör- och elarbetena på byggplats anses inte vara ett stort problem; i stället betonas beroendet av byggnadsentreprenörens planering.
På den administrativa sidan anser man sig ha uppnått vissa fördelar. De mindre företagen har ej behövt utöka sin administrativa personal. Calor-Celsius försöker rationalisera byggplatsarbetet genom att samman- föra tidskrivning m m till arbetsledningen för antingen rör eller el. Ett företag har en gemensam ordercentral för servicearbeten och gemensam central för radiodirigering av servicebilar. I några fall har man i viss utsträckning kunnat samordna transport av material och personal till byggnadsplatsen. En ytterligare fördel anses vara att de båda avdel- ningarna drar kunder till varandra. En elkund blir uppmärksammad på företagets röravdelning och vice versa.
Integrationen har också inneburit problem för de tidigare rena rörföretagen. Flera av företagen menar att elavdelningarna är för små, vilket innebär att man ej kunnat få tillräckligt förmånliga materialpriser. Elgrossisterna anses också till en början ha varit något avvisande. Auktoritetsproblem har uppstått och det anses av flera att en stark gemensam ledning och gemensam administration är nödvändig.
De flesta nyintegrerade företag anser även att lönsamheten på elsidan är sämre än på rörsidan. Bland annat anses kalkylprinciperna felaktiga. I elbranschen räknar man i stor utsträckning pålägg på summa av material och arbete till skillnad från rörbranschen där arbetskostnaden är påläggsbas. Det senare anses riktigare.
När det gäller den framtida inriktningen synes de flesta företag anse att servicesidan är mest utvecklingsbar. Det anses önskvärt att speciella . servicemontörer utbildas så att en rörmontör kan ta hand om enklare ) elservice och vice versa. Speciellt Galor-Celsius är inne på denna tanke, ]
__ _ _stz—u—l
men man menar att det är fråga om en utveckling på lång sikt.
Byggnadsföretag. Bland byggnadsföretag med egen installationsverk- samhet intar BPA en särställning. Företaget, som hittills till stor del arbetat inom bostadssektorn, har sedan länge i regionerna, förutom byggnadsavdelningar, en rad specialavdelningar, bl a rör och el. Centralt finns helt integrerade projekterings- och kalkylavdelningar. Den nuvarande organisationen tillkom 1968 genom sammanslagning och omorganisation av de regionala byggfackföretagen med bl a det BPA-ägda rörföretaget SVESAB.
Företaget har sedan början av 1960-talet bedrivit ett systematiskt utvecklingsarbete både vad beträffar system, projektering och byggande. Man anser att integrationen till stor del varit en förutsättning för de gjorda insatserna och för de uppnådda resultaten.
På rörsidan har man nu kommit fram till en ”andra generationens” systemlösning. Den första avsåg förtillverkade rördelar tillverkade vid den centrala verkstaden i Gävle. Sådana delar skall i framtiden främst
".. _u_
användas vid rörarbeten åt utomstående och för avsalu samt för avloppsinstallationer. De numera tillämpade metoderna för vatten och värmeinstallationer i av BPA projekterade hus bygger på principen ”mjuka rör” i tomrör. Grundprincipen är att de mjuka rören dras i spirorör som ingjuts i stommen. Rören är utbytbara. Denna teknik tillämpades först för vertikala stammar men börjar nu användas även för källar- och kulvertledningar. Utvecklingen-har inneburit att de ingående komponenterna måst nyutvecklas. Detta har skett i samarbete med en rad industriföretag och med stöd från BFR. Inom elsidan har utvecklingsarbetet varit av begränsad omfattning. Man har bl a deltagit i utvecklingen av ellistsystem, dock utan att de kommit att utnyttjas i någon större utsträckning.
Genom att en stor del av projekteringen bedrivs i egen regi, ofta i samarbete med Riksbyggen och allmännyttiga företag, anser man sig nå många fördelar. Ett kontinuerligt samarbete och teknisk diskussion uppstår. Inom företaget har interna standards utarbetats och det är lätt såväl att få dem kontinuerligt tillämpade som att introducera nyheter av olika slag.
I byggplatsarbetet är den främsta integrationsfördelen att man sedan 1968 kunnat tillämpa gemensamhetsackord baserat på produktionstek- niskt underlag. Elektrikerna ingår dock sällan. Även om systemet mötte visst introduktionsmostånd anses det nu av alla parter vara mycket fördelaktigt, speciellt vid större objekt. Speciellt anser man i företaget att inlärningseffekterna blir mer långtgående genom att inte bara inlärningi varje fack kommer till stånd utan också i samarbetet mellan dem. Man söker behålla samma arbetslag från projekt till projekt vilket naturligtvis underlättar samarbetet, särskilt som man ofta arbetar med inom företaget _ projekterade typhus och över huvud taget, genom den egna företags- standarden, eftersträvar samma lösningar från fall till fall av olika byggnadstekniska frågor.
Integrationen har även medfört vissa stordriftsproblem som kan karaktäriseras som byråkratisering och för långt gående specialisering. Detta söker man motverka genom att fördela lönsamhetsansvar i första hand till regionkontoren och i andra hand till dess underavdelningar. Genom internutbildning och genom att låta befattningshavarna byta arbetsuppgifter på alla nivåer söker man motverka specialiseringsten- denserna. På servicesidan har inom regionerna självständiga serviceavdelningar organiserats. På grund av den ojämna arbetsbelastningen har det dock ej varit möjligt att utnyttja enbart avdelningens egna arbetare. Rör- och elarbetare ingår över huvud taget ej i serviceavdelningarna utan rekryteras vid behov från regionkontoret.
Övriga byggnadsföretag. Den primära orsaken till att de övriga aktuella byggnadsföretagen skaffat egna installationsföretag eller avdelningar har varit behovet av inblick i installationsbranschernas funktionssätt vad avser prisbildning och teknik.
Inom SCG, Hallström & Nisses och L E Lundberg är man mån om att installationsföretagen skall fungera självständigt. De har inga egna
projekteringsresurser. Underentreprenader upphandlas normalt i kon- kurrens. Hallström & Nisses anser det vara en nackdel att dotterbolagen ibland måste utnyttjas av sysselsättningsskäl även om man får lägre priser på annat håll.
Även om det primära målet var att skapa ekonomisk och teknisk inblick har samarbete och visst utvecklingsarbete kommit till stånd. De egna installationsföretagen utnyttjas oftast vid egenregiprojekt och vid general- och totalentreprenader. SCG har egna rör- och elprojektörer, år 1970 25 respektive 15, däremot ej Hallström & Nisses och L E Lundberg. När andra företag än dotterbolagen engagerats kan inom Hallström & Nisses dotterbolagens installationstekniker delta i byggnadskontrollen och över huvud taget ha en rådgivande funktion. I SCG svarar moderbolagets installationstekniker för motsvarande uppgifter. Gemen- samt utvecklingsarbete och mer kontinuerligt samarbete förekommer, speciellt vid totalentreprenadobjekt och egenregiproduktion, där installa- tionsföretagens och projekteringsavdelningarnas tekniker medverkat vid utvecklingen av byggsystem och hustyper och ofta svarat för installa- tionsarbetena. Speciellt inom SCG har installationssystem utvecklats för egna typhus.
I Armerad Betong har samarbetet i viss mån drivits längre. Vid egen regi och totalentreprenader görs projekteringen i samarbete med rörav- delningens projekteringsavdelning som består av ca 10 personer (inkl kalkylatorer). Företaget har även en eltekniker. Man lägger stor vikt vid att studera alternativa lösningar från ekonomisk synpunkt. Vid egen regi och totalentreprenadbyggandet och ofta vid generalentreprenader utnytt- jas den egna röravdelningen. Man söker på olika sätt samordna bygg och vvs. Bla satsar man på att planera och samordna hela materialflödet till byggplatsen, bl a för att få en jämnare sysselsättning på vvs-sidan. Genom att ws—sidan fått större inflytande anser man att totalresultatet påverkats positivt. Man har även en verkstad i Örebro för förtillverkning av rördelar med ca 6 anställda.
Det kan också nämnas att de av AB Industrivärden ägda byggnads- respektive rörinstallationsföretagen John Matson Byggnads AB och Carl Hanssons Rör AB de senaste åren inlett ett visst samarbete, framförallt vid total och generalentreprenader. Carl Hansson Rör AB hade år 1973 ett hundratal anställda och arbetari Stockholmsområdet.
Allmännyttiga egenregibyggande företag. Tre av de sammanlagt 12 allmännyttiga egenregibyggarna hade 1971 egna installationsavdelningar, varav ett enbart röravdelning. De två största är Göteborgs Stads Bostads AB och AB Göteborgshem. De tre integrerade företagen svarade för mer än hälften av den allmännyttiga egenregiproduktionen, år 1-971 3 150 lägenheter av totalt 5 620, men sysselsatte mindre än en tredjedel av byggnadsarbetarna, 508 av 1 649. Detta sammanhänger med att man i stor utsträckning bygger med element. De två Göteborgsföretagen utnytt- jar således för en stor del av egenregiproduktionen element från egna fabriker.
Den högsta förädlingsgraden har Bostadsbolaget som utnyttjar fabriks- tillverkade badrums- och köksenheter förutom plana element, medan AB
.ru. pmm—amn”
* t:;_ -. ..
;HF'_( .... u.: _
_ - . __".-- Anu—...a».
Göteborgshem endast använder plana element. Stiftelsen Haningebostä- der bygger en del av sin produktion med köpta element.
En väsentlig förutsättning för egenregiverksamheten och speciellt för installationsverksamheten anses vara att man kan hålla en kontinuerlig, säker produktion som bör uppgå till minst 400—500 lägenheter per år. Detta, tillsammans med möjligheterna att balansera nyproduktionen med reparationer i det egna fastighetsbeståndet, var avgörande då man kompletterade byggavdelningarna med installationsavdelningar. För Göteborgsheml spelade även förväntningar om rationell elementhuspro- duktion en stor roll. Företagen använder främst de egna installationsav- delningarna vid elementbygge, medan man vid konventionellt byggandei större eller mindre utsträckning upphandlar installationsentreprenader. Man strävar efter att hålla jämn sysselsättning för de egna avdelningarnai elementproduktionen och låta entreprenadmarknaden svara för den ”övre” varierande delen.
Genom att produktionen sker i egen regi anser man sig kunna minska byggnadskontrollen. Kostnadsmässigt anses de egna avdelningarna ligga på samma nivå som entreprenadföretagen vid hård konkurrens på byggmarknaden. Vid överkonjunktur däremot anser man sig kunna hålla en lägre och jämnare kostnadsnivå. Detta sammanhänger bla med att man har en stabil arbetarstam.
De två Göteborgsföretagen använder var och en en enhetlig installa- tionsteknisk lösning i all sin elementproduktion. Då samma montörer kontinuerligt arbetar med samma system har man kunnat rationalisera produktionen, vilket bla avspeglar sig i att man har mycket flacka inkörningskurvor för varje nytt projekt. Göteborgshem tillämpar gemen- samhetsackord mellan bygg och rör och Bostadsbolaget planerar att införa det. Båda företagen har som målsättning att alla byggnadsarbetare skall kunna uppträda som allroundmontörer för det egna systembyggan- det.
' Egentligen Göteborgs- bostäder. Göteborgshem skapades genom fusion av tre företag, varav Göte- borgsbostäder ägde ele— mentfabriken.
9. Bilagetabeller B l:,A—B lzl
Tabell B 1:A. Rörinstallationsföretag med mer än 100 arbetare 1970. Tjänstemän, arbetare och omsattning inom företagens rörinstallationsverksamhet 1960, 1965 och 1970.
Arbetare Tjänstemän Anställda Omsättning
Calor- Celsius AB, Stockholm (vvs) 1960 AB Calor & Sjögren, Solna
Anderssons Värme AB, Umeå samt Celsius-företagen som fusionerades 1964 1 042 285 1 327 68,1 1965 1 449 481 1 930 150,6 1970 1 865 643 2 508 2723 1972 1828 418 2 246 321,4 Verksamhet i hela landet Naumburg & Co, Stockholm (Koncernen) 1960 451 139 590 1965 516 170 686 Köptes 1968 av Calor-Celsius Björklund & Vedin AB, Stockholm 1960 319 58 377 22,0 1965 458 112 570 50,7 1970 458 129 587 ca 70 Köptes i slutet av 1970 av Galor-Celsius. Verk- samhet i hela landet. BPA, Stockholm (vvs) 1960 471 ca 125 ca 600 37,7 1965 800 ca 210 ca 1 000 100,2 1970 1463 385 1 848 238,6 1972 1 306 388 1 694 255,7 För 1960 0 1965 ingår samtliga byggfackföretags ws-avdel- ningar samt SVESAB. Verksam- het i hela landet. AB Nordiska Värme-Sana, Göteborg 1960 (Nordiska Värme + SANA) 774 202 976 .. 1965 1 011 265 1 276 97 1970 1 332 375 1 707 200 1972 1 332 361 1693 206 Företaget bildades 1963 genom sammanslagning av Nordiska Värme och SANA. Verksamhet i hela landet. AB Rörsystem, Solna 1960 — — — — 1965 90 18 108 8,4 1970 356 46 402 43,6 1972 199 43 242 32,0
-nu...»
_q... ._j|._ uu...
... . _: mmm—...nu
Tjänstemän Anställda Om sättning
Rörlednings AB Nils B Nilsson- gruppen, Stockholm 1960 148 1965 252 1970 291 1972 423 9 företag inkl lnstallatör som köptes 1971. Verksamhet huvud- sakligen i Stockholmsområdet.
AB Installatör, Stockholm 1960 124 1965 150 1970 150 Verksamhet i Stockholm, Göte- borg o Borlänge. Köptes av AB Nils B Nilsson 1971.
Vanadis Entreprenad AB,
Stockholm
1960 — 1965 64 1970 270 1972 280
[företaget startades 1962. Verksamhet främst i Norrland.
AB Infjärdens Värme, Piteå 1960 40 1965 100 1970 218 1972 206 Verksamhet i stora delar av landet.
Värme/ednings AB Radiator, Örebro 1960 184 1965 196 1970 183 197 2 186 Verksamhet i Mellansverige
Industrirör [ Sölvesborg A B, Sölvesborg
1960 .. 1965 _ 197 0 105 1972 158 Verksamhet i Syd- o Mellan-
sverige
AB Armeraa' Betongs vvs- avdelning
1960 — 1965 — 1966 78 1970 124 1972 132 Företagets vvs-avdelning star-
tades 1966. Verksamhet främst i Stockholms—, Malmö— 0 Örebro- området.
24 41 84 113
38 59 40
1 3 27 27
21 75 78
41 48 55 62
10 43 48
172 293 375 536
162 209 190
77 297 307
47 121 293 284
225 244 238 248
113 186
88 167 180
10,1 22,9 50,0 72,2
5,4 11,5 13,3
WN #90: moo
WW)— xlUli—nn—t .. .. ». OQON
19,1 27,4 28,3
mkr
8,6 21,3 32,6
Arbetare Tjänstemän Anställda Omsättning
AB Beskow & Co, Stockholm 1960 1965 1970 1972 Verksamhet i Stockholm
Rörlednings A B Montör, Stockholm 1960 1965 1970 1972 Verksamhet i Stockholm
Källa: Företagen
100 103 109 106
22 122 28 131 30 139 27 133
Tabell B [:B. Elinstallationsföretag med mer än 100 arbetare 1970. Tjänstemän, arbetare och omsättning inom företagens elinstallationsverksamhet 1960, 1965 och 197 0.
Arbetare Tjänstemän Anställda Omsättning Mkr
A SEA, Västerås
1960 ASEA Elektro-Skand ia Elektro-Mekano
Summa
1965 197 0 197 2 Elektro—Skandias o Elektro- Mekanos installatio nsverksam- het sammanslogs med ASEA:s verksamhet i början av 1960- talet. Verksamhet i hela landet.
BPA, Stockholm 1960 1965 1970 1972 För 1960 0 1965 ingår samtliga byggfackföretags elavdelningar. Verksamhet i hela landet.
AEG, Stockholm 1960 1965 1970 1972 Värdena avser såväl installa— tions— som anläggningsverksam- heten. 1970 var omsättningen inom installationsverksamheten 43 milj kr. Verksamhet i hela landet.
576 525 95
1196
1 198 1 376 1 225
97 673 18,9 ca 100 ca 625 .. ca 10 ca 105
ca 207 ca 1 403
187 1 385 66,6 215 1 591 134,0 147 1 372 132,0
Elek tro-Montage A B, Sandviken 1960 1965 1970 1972 Verksamhet i Bergslagsområdet.
Galor-Celsius, Stockholm 1960 Elektro-lik, Malmö Elektro-Elit, Göteborg 1965 Elektro-Ek Elektro-Elit 1970 Elektro-Ek Elektro-Elit Galor-Celsius 1972 Galor-Celsius köpte 1969 Elektro- Ek (majoritetsintresse) och 1970 Elektro-Elit. Verksamhet i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna.
AB Vanadis Elektriska, Stockholm 1960 1965 1970 1972 Verksamhet huvudsakligen i Mel- lansverige inkl Stockholms— och Göteborgsregionema. A Lövgrens El AB, Stockholm 1960 1965 1970 1972 lnkl sex dotterbolag. Verksam- het i Stockholmsområdet.
Närkes Elektriska A B, Örebro (koncernen) 1960 1965 [970 197 2 Inkl två dotterbolag. Verksam- het i Örebro, Karlstad, Västerås 0 Lindesberg.
AB Hallberg & Co, Hälsingborg 1960 1965 1970 197 2 Verksamhet i sydvästra Skåne.
Elajo-företagen, Oskarshamn 1960 1965 1970 1972 lnkl tio dotterbolag. Även rör- installation (obetydlig verk- samhet) samt elgrosshandel. Verksamhet i sydöstra Sverige.
Arbetare Tjänstemän Anställda
41 13 54 117 32 149 408 116 524 410 146 556
20 5 25 15 3 18 101 23 124 35 5 40 (255) (50) (305) (147) (24) (171) 415 78 493 408 51 459
35 3 38 143 44 187 310 71 381 405 75 480
81 14 95 182 67 249 235 73 308 190 75 265 120 31 151 135 65 200 231 69 300 238 68 306 111 41 152 153 67 220 182 68 250 150 48 198
10 3 13 55 14 69 173 51 224 144 42 186
Omsättning
13.)ny— Ov—nt—x)
AL»
(26,1) (13,0) 46,1 37,3
åt.».— Nagy)»— 600000
4,7 17,8 23,4 28,6
7,3 18,9 34,5 42,2
b—th—l 80qu NIOOOQ
ca 4,0 20,3 25,6
Arbetare TjänstemänAnställda Omsättning
Installations AB NEA, Alingsås
(koncernen)
1960 115 21 136
1965 155 27 182 ., 1970 186 36 222 20,0 1972 95 18 113 12,5
Inkl 12 dotterbolag. Verksam- het i södra Svealand 0 norra Götaland.
Elektro Sandberg AB, Malmö 1960 ca 35 ca 5 ca 40 1,4 1965 71 11 82 4,7 1970 168 29 197 20,1 1972 233 34 267 24,5 Verksamhet i Skåne.
Siemens AB, Stockholm 1960 84 8 92 4,5 1965 102 11 113 6,0 1970 172 20 192 12,7 1972 255 50 305 22,0 Verksamhet i hela landet.
Sigfrid Andersson Elektriska Affär i Linköping AB,
Linköping
1960 40 15 55 ca 2,1 1965 56 20 76 3,6 1970 140 25 165 11,2 1972 145 37 182 19,2 Verksamhet huvudsakligen i
Linköpingsområdet.
Emil Lundgrens Elektriska AB,
Göteborg
1960 33 10 43 1,7 1965 91 22 113 6,8 1970 133 37 170 15,3 1972 152 37 189 18,8 Verksamhet i Göteborg
Järnh & Heilborn Elektriska AB, Stockholm 1960 95 27 122 3,0 1965 56 22 78 5,2 1970 123 32 155 11,3 1972 115 27 142 13,3 lnkl två dotterbolag, Verksam- het i Stockholmsområdet.
Källa: Företagen
Tabell B 1 :C. Rörinstallationsföretag 1970. Antal företag och anställda av olika kategorier, procentuella fördelningar samt andel tjänstemän av olika slag.
Storleksklass (anställda) 2—4 5—9 10—19 20—49 50—99 100—199 200—499 500— Summa Blandade företag
Antal företag 639 215 89 34 8 4 4 1 361 86 Procentuell fördelning 46,9 15,8 6,5 2,5 0,6 0,3 0,3 100,0 6,3
Summa tjänstemän 190 614 539 433 201 1 452 4 139 ca 167 därav företagsledare 88 204 106 43 13 13 30 706 teknisk personal 24 162 200 223 108 971 1 920
övriga 78 248 233 167 84 80 451 1 513
Summa årsarbetare (inkl arbe— tande förmän m m) 1 439 2 446 2 002 1 702 870 1 107 5 091 16 648 ca 665 ca 17 310 därav rörmontörer 1 303 2 139 1 859 1 370 630 1 047 5 039 15 083 602 15 680 plåtslagare, smeder o andra
montörer 114 — — 217 174 — — 522 lärlingar och praktikantera 13 131 102 60 38 40 — 424 ca 63 ca 1630 övriga 9 176 41 55 29 20 52 620
Summa anställda 1 629 3 060 2 541 2 135 1 089 1 308 6 583 20 787 ca 832 ca 21610 Procentuell fördelning 7,8 14,7 12,2 10,2 5,2 6,3 31,7 100,0 4,0 104,0
Andel tjänstemän 11,7 20,1 21,2 20,1 15,4 22,7 20,1 därav företagsledare och teknisk personal 6,9 12,0 12,0 1 , 4,8
2 5 9,3 I övriga tjänstemän 8,1 9,2 7,8 6,1
5,2 12,6 7,5 7,5 ___—M
a Företagen har i stor utsträckning inräknat lärlingama bland rörmontörerna. Enligt RAF var totalantalet 1970 2 100.
Källa: SCB-studien.
Tabell B l:D. Elinstallationsföretag 1970. Antal företag och årsanställda av olika kategorier, procentuella fördelningar samt andel tjänstemän av olika slag.
Storleksklass (anställda) 2—4 5—9 10—19 20—49 50—99 100—199 200—499 500— Summa Blandade Summa företag
Antal företag 654 358 301 167 30 9 5 4 1 528 43 1 571 Procentuell fördelning 42,8 23,4 19,7 10,9 2,0 0,6 0,3 0,3 100,0 2,8 102,8
Summa tjänstemän 230 401 938 895 344 234 325 614 3 981 ca 43 4 024 därav företagsledare 120 244 307 178 44 13 11 12 929 teknisk personal 40 40 177 299 126 115 174 438 1 409 övriga 70 117 454 418 174 106 140 164 1643
Summa årsarbetare (inkl arbe- tande förmän m m) 1564 1 772 3 179 3 593 1 490 1 192 1 193 4 461 18 444 ca 200 18 644 därav elektriker 1 520 1 667 2 950 3 308 1 398 1 167 1 145 4 430 17 585 191 17 776 lärlingar o praktikantera 41 88 58 147 35 5 9 11 394 ca 9 ca 860 övriga 3 17 171 138 57 20 39 20 465
___—___
Summa anställda 1 794 2 173 4 117 4 488 1 834 1 426 1 518 5 075 22 425 ca 243 ca 22 668 Procentuell fördelning 8,0 9,7 18,3 20,0 8,2 6,3 6,8 22,7 100,0 1,1 101,1
Andel tjänstemän 12,8 18,5 22,8 19,9 18,8 16,4 21,4 12,1 17,8 därav företagsledare och teknisk personal 8,9 13,1 11,7 10,6 9,3 8,9 12,2 9,0 10,4 övriga tjänstemän 3,9 5,4 11,1 9,3 9,5 7,5 9,2 3,1 7,4
3 Företagen har i stor utsträckning inräknat lärlingama bland elektrikerna. Enligt Elektriska Arbetsgivareförbundet var totalantalet 1970 1 200. SCB-studien.
Källa: SCB-studien.
Tabell B [:E. Rör- () elinstallationsföretag 1970. Värdet av inhemsk byggnadsverksamhet, löneandelar, löner samt omsättning/arbetartimme.
Storleksklass (anställda)
Rör
Inhemsk byggnadsverksam- het milj kr %
Lönekostnadsandel (inkl
sociala kostnader) % därav tjänstemän %
arbetare % Årslön/tjänsteman kr Timlön/arbetare kr Omsättning/arbetartimme kr
El
lnhemsk byggnadsverksam- het milj kr %
Lönekostnadsandel (inkl sociala kostnader) % därav tjänstemän % arbetare % Årslön/tjänsteman kr Timlön/arbetare kr Omsättning/arbetartimme kr
Blan- Summa dade före-
2—4 5—9 10—19 20—49 50—99 100—199 200—499 500— Summa
201 221 278 236 215 107 142 751 2 151 78 9,3 10,3 12,9 11,0 10,0 5,0 6,6 34,9 100 3,6
2 229 103,6
23,4 35,1 36,8 36,6 34,5 36,9 33,6 33,0 33,5 2,7 7,7 9,2 10,8 9,3 10,6 6,8 9,2 8,5 20,7 27,4 27,6 25,8 25,2 26,3 26,8 23,8 25,0 23 500 28 600 34 100 35 300 38 100 42 800 39 900 38 200 36 200 14,00 14,70 15,20 14,70 15,40 15,60 16,60 16,95 15,65 75,80 60,40 61,90 64,10 68,60 66,80 70,10 80,30 70,40 (59,40)a
181 173 265 329 121 100 114 394 1677 17 10,7 10,3 15,8 19,6 7,2 6,0 6,8 23,6 100 1,0
1 694 101,0
29,7 37 5 42,9 43,2 50,8 50,4 47,0 45,9 42,6 4,8 8,7 11,4 11,1 12,2 11,0 9,6 6,9 9,1 24,9 28,8 31,5 32,1 38,6 39,4 37,4 39,0 33,5 27 700 30 800 36 500 13,90 13,60 16,65 62,70 53,10 48,00 (52,50)a
31 600 14,70 49,40
26 600 12,70 45,40 33 300 14,25 49,80 35 400 15,10 44,00 39 100 16,00 45,60 27 700 15,50 54,10
a Arbetsprestation för uppskattat antal arbetande ägare i icke-aktiebolag tillagd. Vvs 400, el 300.
Källa: SCB-studien.
Tabell B 1:F. Rörinstallationsföretag 1970. Produktionens fördelning på projekttyper. Milj kr och procent. Storleksklass (anställda) 2—4 5—9 10—19 20—49 50—99 100—199 200—499 500— Mil/' kr
Totalt 200,8 221,1 278,8 236,5 219,8 107,0 142,7 Byggnader 197,6 193,9 274,0 234,1 202,0 103,5 112,8 Nybyggnad 129,1 122,6 191,0 177,3 153,7 87,1 99,7 Bostäder 112,4 92,3 131,9 100,1 74,5 42,5 49,4 Övriga byggnader 16,7 30,3 59,1 77,2 79,2 44,6 50,3 Underhåll och reparationer 68,5 71,3 83,0 56,8 48,3 16,4 13,1 Bostäder 60,5 51,4 49,8 39,1 29,7 10,5 3,9 Övriga byggnader 8,0 19,9 33,2 17,7 18,6 5,9 9,2
Anläggningar 3,2 27,2 4,8 2,1 17,8 3,5 29,9
%
Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Byggnader 87,6 98,3 99,3 91,9 79,0 Nybyggnad 55,4 68,5 75,3 69,9 69,9 Bostäder 41,7 47,3 42,7 33,9 34,6 Övriga byggnader 13,7 21,2 32,6 36,0 35,3 Underhåll och reparationer 32,2 29,8 24,0 22,0 9,1 Bostäder 23,2 17,9 16,5 13,5 2,7 Övriga byggnader 9,0 11,9 7,5 8,5 6,4 Anläggningar 12,4 1,7 0,7 8,1 21,0
Källa: SCB :studien.
Tabell B l:C. Elinstallationsföretag 1970. Produktionens fördelning på projekttyper. Milj kr och procent. Storleksklass (anställda) 2—4 5—9 10—19 20—49 50—99 100—199 200—499 500— Summa
Milj kr Totalt 172,9 265,3 329,1 120,6 100,2 114,0 393,8 1 676,5 Byggnader 164,2 262,1 312,0 112,1 88,2 101,7 332,4 1 545,8 Nybyggnad 95,0 172,6 240,7 88,9 72,0 319,3 1 178,5 Bostäder 64,8 100,7 122,8 48,0 19,7 97,9 563,3 Övriga byggnader 30,2 71,9 117,9 40,9 52,3 221,4 615,2 Underhåll och reparationer 69,2 89,5 71,3 23,2 16,2 13,1 367,3 Bostäder 42,7 50,5 35,7 13,0 5,5 2,6 201,9 Övriga byggnader 26,5 39,0 35,6 10,2 10,7 10,5 165,4 Anläggningar 8,7 3,2 17,1 8,5 12,0 61,4 130,7
%
Totalt 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Byggnader 95,0 98,7 94,7 93,0 88,1 84,5 92,3 Nybyggnad 55,0 65,0 73,1 73,7 71,9 81,1 70,3 Bostäder 37,5 37,9 37,3 39,8 19,7 24,9 33,6 Övriga byggnader 17,5 27,1 35,8 33,9 52,2 56,2 36,7 Underhåll och reparationer 40,0 33,7 21,6 19,3 16,2 3,4 22,0 Bostäder 24,7 19,0 10,8 10,8 5,5 0,7 12,1
Övriga byggnader 15,3 14,7 10,8 8,5 10,7 2,7 9,9 Anläggningar 5,0 1,3 5,3 7,0 11,9 15,5 7,7
Källa: SCBestudien.
Tabell B le. Aktiebolag inom rörinstallationsbranschen 1970. Balansomslutningen och dess sammansättning. Milj kr.
Storleksklass (antal anställda) 2—9 10—19 20—49 50—99 100—199 200— Summa
i Balansomslutning 101,3 87,6 258,8 263,7 121,9 600,9 1 434,1 ] Aktiva Kassa, bank, värdepapper 24,3 10,6 29,9 12,7 4,1 34,6 116,2 Korta fordringar 42,3 31,4 84,6 64,1 29,5 170,8 422,7 Material- o varulager 20,4 16,9 39,4 28,3 13,4 36,6 155,0 Nedlagda kostnader i på- gående arbete 5,3 20,6 76,8 127,1 60,1 267,0 557,0 Övriga omsättningstill- gångar — - 3,8 6,2 3,2 12,6 25,7 Spärrkonto l RB — — 0,3 0,1 0,3 —— 0,7 Anläggningstillgångar 8,9 8,1 24,0 25,2 11,2 79,2 156,8 Passiva Kortfristiga skulder 56,0 41,6 105,9 81,2 28,3 154,2 467,1 Iiakturerat belopp i på- .? gående arbete 5,3 18,8 66,4 118,5 59,4 254,8 523,2 Långfristiga skulder 15,7 7,5 13,8 13,6 9,1 107,1 166,7 Investeringsfond — — 0,8 0,2 0,7 — 1,7 Obeskattat eget kapital 14,1 11,3 50,6 35,2 20,5 67,7 199,3 — reserv i pågående arbete 1,0 1,0 14,2 14,8 10,2 32,8 74,0 — reserv i material- och varulager 10,5 8,6 23,9 15,7 7,7 17,5 83,9 -— garant iriskreserv 2,6 1,7 12,5 4,6 2,6 17,4 41,4 Beskattat eget kapital 10,2 8,5 21,3 15,0 4,0 17,1 76,1 Källa: SCB. j Tabell B l:]. Aktiebolag inom elinstallationsbranschen 1970. Balansomslutningen L och dess sammansättning. Milj kr. 1 Storleksklass (antal anställda) " 2—9 10—19 20-49 50—99 100—199 200— Summa ; Balansomslutning 119,7 141 ,4 141,8 225,7 79,7 122,9 831,2 '] Aktiva Kassa, bank, värdepapper 27,6 30,1 19,1 11,3 9,6 14,5 112,2 & Korta fordringar 44,1 57,2 51,2 85,5 21,7 36,2 296,0 :, Material- o varulager 34,9 32,9 26,5 24,6 6,3 14,0 139,2 Nedlagda kostnader i på- ' gående arbete 4,3 14,1 34,7 69,2 34,2 41,3 197,8 , Övriga anställningstill- gångar — — 1,6 71,4 1,1 0,3 74,4 Spärrkonto i RB — — 0,1 0,4 0,5 — 1,0 ? Anläggningstillgångar 8,8 7,1 8,6 13,2 6,4 16,5 60,6 & Passiva ; Kortfristiga skulder 74,4 94,0 81,4 125,4 22,5 41,4 439,1 '; Fakturerat belopp i på- ? gående arbete 4,0 5,0 23,9 59,5 34,8 48,7 176,0 , Långfristiga skulder 11,4 11,8 12,3 11,7 3,3 18,5 68,9 ? Investeringsfond — — 0,1 0,9 1,6 0,0 2,8 ! Obeskattat eget kapital 19,3 15,8 16,6 21,1 13,3 12,4 98,4 3 — reserv i pågående arbete 0,3 0,1 3,2 3,5 8,4 5,2 20,8 ;— — reserv i material- och t', varulager 17,5 14,6 11,8 13,6 3,8 5,8 67,1 i” — garantiriskreserv 1,6 1,1 1,6 4,0 1,0 1,3 10,6 Beskattat eget kapital 10,6 14,8 7,4 7,1 4,2 1,9 46.0
Appendix lzl Källmaterial till avsnittet om företagsstrukturen 1970
SCB publicerar sedan 1965 uppgifter om husbyggnads—, anlägg- nings- och byggnadshantverksföretagen (företagsundersökningar sedan 1963) och sedan 1968 uppgifter om byggkonsultföretag. Syftet är främst att kartlägga omfattningen av den totala byggnads— och byggkonsultverk- samheten i landet vad avser produktionsvärde, sysselsättning, löner samt produktionens fördelning regionalt, på projekttyper och företagsstor- lekar. Statistiken begränsas dock till företag med minst 2 anställda.
Kompletteringar och urval
För rör- och elinstallationsföretag publiceras endast uppgifter om antal företag och anställda efter företagsstorlek och för rör- och elkonsulter uppgifter om antal företag. Uppgifterna avser ”rena” företag. Blandade företag i olika kategorier redovisas i en särskild grupp t o m årgång 1969. För byggnadsföretagen gäller fr o m 1970 klassificering efter antal anställda enligt mestkriterium. Dessa uppgifter erhålles från CFR — SCB:s centrala företagsregister. Då möjligheterna att specialbearbeta blanket- terna för installationsföretagen undersöktes visade det sig nödvändigt att göra vissa kompletteringar.
1. I statistiken för byggnadshantverksföretag, speciellt el och rör, ingår ej vissa företag, nämligen BPA:s rör- och elavdelningar och Armerad Betongs röravdelning samt ASEA:s och Siemens installationsavdelningar. Företagen räknas som byggnads— respektive industri- och handelsföretag. Särskilda uppgifter infordras för dessa företag.
2. Företag inom koncerner där aktierna ägs av en person och i vissa fall dotterbolag redovisas som separata företag. Då det ansågs önskvärt med ett vitt företagsbegrepp krävdes sammanslagningar. Detta skedde för följande koncerner; Installations AB NEA med 10 dotterbolag, Närkes Elektriska AB med 2 dotterbolag, AB Storviks Eltjänst med 1 dotter- bolag, Lövgrens Elektriska AB med 5 dotterbolag, Jährn & Heilborn med 2 dotterbolag, Galor-Celsius elinstallationsverksamhet med 2 dotterbolag samt Nils B Nilsson-gruppens företag. I ett par fall fanns dock ej uppgifter om små dotterbolag emedan för de aktuella storleksgrupperna undersökningen baseras på urval. Elajo-gruppens företag har ej alls kunnat sammanslås.
3. Blankettens uppgifter om produktionens fördelning på projekt-
typer och regioner avsåg endast Sidoentreprenad och egenregiverksam- heten och ej underentreprenader. För att totalproduktionens fördelning skulle kunna belysas krävdes en kompletterande enkätundersökning för de företag som redovisat underentreprenader.
4. För företag med mindre än 50 anställda tillämpades urvalsunder- sökning. Urvalet är draget bland samtliga bygghantverksföretag så att totalskattningarna för samtliga sådana företag optimeras. Därigenom blir urvalet för rör— och elinstallationsföretag litet och precisionen låg. Det enda sättet att höja precisionen till rimlig kostnad visade sig vara att komplettera det ordinarie urvalet för de aktuella grupperna med SCB:s s k tilläggsurval som avsåg företag med 2—19 anställda. För företagen i denna grupp utnyttjas normalt endast vissa strukturuppgifter från företagsregistret. Högre precision kunde ha nåtts genom ett separat urval ur företagsregistret, men detta förfarande skulle ha blivit orimligt dyrt, då samordning med SCB:s normala statistikinsamling ej skulle ha kunnat ske. Urvalet för SCB:s undersökningar av byggnadshantverksföretag drogs ur 1967 års företagsregister för hela denna population. Kompletteringar för 1968 och 1969 nytillkomna företag har gjorts. Urvalsfraktionen för installationsföretagen kan därför avvika från den totala. Om emellertid det ursprungliga urvalet läggs samman med tilläggsurvalet fås de urvalsfraktioner som redovisas nedan tillsammans med uppgifterna om bortfallet för installationsföretagen.
Storleksklass Urval, % Bortfall, % Byggnadshant- lnstallations- verksföretag företag
2— 4 12,5 26,1 5— 9 12,5 15,5 10—19 12,5 11,8 20—49 25,0 12,6 50—99 100,0 2,9 100— 100,0 —
Bortfallet avser företag för vilka inga som helst uppgifter kunnat insamlas trots två brevpåminnelser och två telefonpåminnelser. För tilläggsurvalet har inte uppgiftslämnarplikt gällt. För en del företag har endast vissa uppgifter kunnat insamlas. De felande uppgifterna har då uppskattats på grundval av uppgifter från företag som i övrigt har liknande karakteristika som det aktuella. En liknande teknik har använts för det ovan redovisade bortfallet varvid företagsregistrets uppgifter om antal anställda samt eventuellt föreliggande uppgifter från tidigare års undersökningar legat till grund för uppskattningarna.
Insamlingen av uppgifterna om produktionens fördelning på projekt- typer och regionalt skedde genom en särskild enkät till de företag som redovisat underentreprenader. Bortfallet i denna undersökning i procent av det totala antalet företag i hela undersökningen var följande.
i
. 9.—— _ 'Jh._a
Storleksklass Bortfall, % 2— 4 1,0 5— 9 1,2 1 0— 19 3,4 20—49 26,4 50—99 28,9 100— 11,4
För de företag som ej svarat antogs att underentreprenaderna hade samma fördelning på projekttyper och regionalt som sidoentreprenader och egenregiverksamheten.
För konsultföretagen var urvalsramen tekniska konsulter i företags- registret, De som i SCB:s urval i denna population angavs vara installations- konsulter används som urval av populationen installationskonsulter. Företag med mer än 50 anställda totalundersöktes. Vissa kompletteringar blev nödvändiga.
1. För att få acceptabel precision på uppgifterna för de minsta (2—19 anställda) företagen utökades urvalet för dessa med 50 %.
2. De totalundersökta (> 50 anställda) företag som angivit att de var både rör- och elkonsulter eller hade annan konsultverksamhet utöver rör och el tillfrågades särskilt om rör- och elkonstruktionsarbetets omfatt- ning. Sammanlagt berörde denna komplettering 15 företag. Det sammanlagda urvalet för rör- och elkonsultföretagen var följande:
Storlek Urval, % Bortfall, % antal sysselsatta
2— 4 30 34,4 5— 9 30 11,9 10— 19 30 6,8 20— 49 50 16,4 50— 99 100 11,8 100_199 100 12,5 200— 100 — Summa 17,8
Korrigeringar av de bortfallna företagen har skett som för installations- företagen.
Precision
Genom det ovan angivna urvalsförfarandet för installationsföretagen har det ej varit möjligt att mer exakt beräkna det slumpmässiga felets inverkan på precisionen. Vissa överslagsmässiga beräkningar inom SCB tyder dock på att spridningen i skattningarna för sådana värden som produktion, antal anställda m fl i olika storleksgrupper under 50 anställda ligger i storleksordningen 7 % och för totalvärdena i storleks- ordningen 2%. Detta betyder att de verkliga värdena med 95% sannolikhet ligger i intervallet i 14 % respektive i 4 % av de redovisade.
För delvärden, tex bostadsbyggande och antal företagsledare är preci- sionen sämre. En stor del av de redovisade värdena avser emellertid olika kvoter, t ex lön per arbetartimme och andel tjänstemän. Precisionen för dessa skattningar är avsevärt större än de ovan redovisade, beroende på den relativt låga variationen mellan företag av dessa förhållanden. Till den ovan redovisade osäkerheten måste även läggas det systematiska fel av helt okänd storlek som kan ha uppkommit genom bortfallet.
För kansultföretagen har på liknande sätt medelfelet för skattningarna på produktionsvärdet och löner beräknats. Det understiger 5 %. Skatt- ningen av antalet företag får dock ett större medelfel, ca 10 %.
Appendix l:2 Sysselsättning i rör- och elinstalla-
tionsverksamheten samt i byggnadsindustrin enligt
: FOB 1950, 1960, 1965 och 1970
Syftet med den här redovisade genomgången av FOstl redovisning av sysselsättningen i rör- och elinstallationsverksamheten har varit att studera hur den utvecklats i förhållande till sysselsättningen i byggnads- industrin samt att stämma av utredningens egna beräkningar.
Utvecklingen kan följas i näringsgrenar på yrkesställning (se tabell 1). Rör- och elinstallationsverksamheten har något växlande beteckningar, men innebörden torde vara tämligen oförändrad. Klassificeringen sker ef- ter arbetsställenas huvudsakliga näringsgrenstillhörighet. Det är därför möjligt att rör- och elmontörer ibyggnadsföretag, t ex BPA, hänförts till annan näringsgren. Genom uppföljning av redovisningen av yrkena rör- arbetare och installationselektriker som från 1960 redovisas efter yrkes- ställning och näringsgren kan en viss kontroll göras, som dock komplice- ras av att i redovisningen av yrkesställning arbetare och tjänstemän sam— manslagits till kategorin anställda fr o m 1970 (se tabell 2).
Tabell [. Sysselsättning efter näringsgren och yrkesställning.
Näringsgren Yrkesställning Totalt Företagare Anställda
Tjänstemän Arbetare
l-"OB 1950 Rörledningsinstallation 2 791 2 377 17 637 22 805 Elektrisk installation 2 254 1 785 13 506 17 545 Byggnadsindustri 27 949 19 916 196 434 244 299 FOB 1960 Rörledningsinstallation 3 012 3 508 18 529 25 049 Elektrisk installation 2 358 3 558 13 383 19 299 Byggnadsindustri 32 519 37 207 225 267 294 993 FOB 1965 Rörledningsverkstäder 3 053 24 621 27 674 Elektrisk installa- tionsentreprenad 2 222 21 124 23 346 Byggnadsindustri 32 593 38 261 240 872 311 726 FOB 1970 Värme-, vatten- och sani- tetsarbeten 2 731 23 840 26 571 Elektrisk installation 2 005 23 871 25 876 1 _ Byggnadsindustri 32 544 299 920 332 464 ['”'k' ”Ch bos'ads'
räkningen, SCB.
86 Bilaga ] SOU 11974148 Tabell 2. Rörarbetare och installationselektriker efter yrkesställning och närings- gren. Yrke Yrkesställning Näringsgren Totalt Företagare Anställda Byggnads- Övriga ___ industri Tjänste- Arbetare män FOB 1960 Rörarbetare 2 021 — 20 934 18 399 4 556 22 955 lnstallationselektriker 2 403 169 39 539 15 265 26 846 42 111 FOB 1965 Rörarbetare 2 080 60 22 071 20 744 3 464 24 211 Installationselektriker 2 502 302 44 894 18 452 29 246 47 698 FOB 1970 Rörarbetare 2 345 21 425 19 871 3 899 23 770 Installationselektriker 2 386 46 343 21 843 26 886 48 729
Den relativa sysselsättningen i rör- och elinstallationsverksamheten har enligt Tabell 1 utvecklats på följande sätt (%).
År 1950 1960 1965 1970 Byggnadsindustri 100,0 100,0 100,0 100,0 därav rörledningsinstallation 9,3 8,5 8,9 8,0
elektrisk installation 7,2 6,5 7,5 7,8
Sysselsättningen enligt FOB 1970 är högre än utredningens beräk- ningar i bilaga 1, tabell B 119.
Rörinstallation Elinstallation FOB 1970 26 571 25 876 [BU 23 600 24 200 Differens 2 971 1 676
Antalet företagare skiljer sig enligt de två beräkningarna.
Rörinstallation Elinstallation FOB 1970 2 731 2 005 IBU 1 422 1 124 Differens 1 309 881 Återstående differens 1 662 795
Det är även möjligt att jämföra antal rörarbetare och installationselek— triker enligt tabell 2 med utredningens beräkningar i tabell B 19. Om man antar att samtliga rörarbetare och installationselektriker enligt tabell 2 som är företagare och tjänstemän arbetar i byggnadsindustrin och att antalet sådana tjänstemän var oförändrat mellan 1965 och 1970 kan arbetarantalet beräknas till:
1965 1970
18 604 15 648
17 466 19 155
Rörarbetare lnstallationselektriker
Till dessa värden bör läggas antalet övriga arbetare, 7,5 % respektive 2,6 % enligt, tabell B l:C och tabell B l:D (exkl lärlingar och praktikanter).
* Följande jämförelse över antalet arbetare kan då göras.
i
) Rörinstallation Elinstallation 1965 1970 1965 1970 l-"OB 1970 20 000 18 776 16 055 19 653 IBU 17 800 19 000 Differens 976 653
Även enligt denna beräkning ger FOB ett något högre värde för antalet arbetare år 1970.
Differensen i antal företagare beror på att utredningen utnyttjat SCB:s företagsregister över antal företag i olika branscher. Skillnaden i antal arbetare är väntad och beror på att utredningen utgått från antal arbetade timmar och beräknat antal årsarbetare vilket bör ge ett lägre värde än när man som FOB studerar sysselsättning och yrke.
Bilaga 2 Struktur— och konkurrensförhållanden på marknaderna för rör— och elinstal- lationsvaror
1. Inledning
I denna bilaga behandlas struktur- och konkurrensförhållandena på marknaden för det material som används i rör- och elinstallationer i byggnader. Varorna tillverkas i företag tillhörande verkstadsindustrin, elektroteknisk industri samt jord- och stenindustri. Utöver branschstruk- turen behandlas export och import, arbetskraftens sammansättning samt tillverkningsföretagens sortiment, FoU-verksamhet och marknadsföring. Följande varugrupper ingår i redogörelsen för rörinstallationer.
— rör för tappvatten, avlopp och värme — armatur och kopplingar för vvs-ändamål — sanitetsapparater, sanitetsporslin, badkar och diskbänkar _ värmeapparater t ex pannor, radiatorer och oljebrännare — pumpar — styrutrustning för vvs-ändamål
— expansionskärl
—— isolering för vvs-ändamål
och för elinstallationer:
— ledning och kabel
— förläggningsmaterial
— installationsmaterial
— uppvärmnings- och belysningsvaror.
I en branschstudie utgår man vanligen från en tillverkningsteknik eller ett produktområde och studerar branschens struktur och konkurrensför- hållanden. Industrin för rör- och elinstallationsmaterial utgör inte en avgränsad industribransch. Produktion av ifrågavarande varor sker iflera industribranscher, främst i olika delbranscher inom verkstadsindustrin. Branschens heterogena karaktär har minskat möjligheterna att utnyttja officiell statistik och att görajämförelser med industristrukturen i övrigt.
Eftersom IBU endast skall behandla installationer i byggnader, har varor som används i distributionsnät för vatten, värme och elkraft eller som huvudsakligen används i produktionsanläggningar i industrin tagits med. Förtillverkade installationer ingår i Bilaga 9. En del av de varor som tagits med används inte bara av rör- och elinstallationsföretagen
utan även av ventilationsföretag, oljeeldningsinstallatörer och isolerings- företag.
Redogörelsen grundar sig huvudsakligen på två undersökningar utförda av statens pris- och kartellnämnd (SPK) på utredningens uppdrag, nämligen ”Marknadsstrukturen i producentledet för vvs-material 1971”1 samt ”Marknadsstrukturen i producentledet för elmaterial 1971” (dnr B 1:9/72). Med benämningen SPK-undersökningarna menas i fort.- sättningen endast dessa två undersökningar. Vissa tabeller ur den först- nämnda undersökningen samt hela den sistnämnda återges i appendix 2:1 och 22. Det ovannämnda materialet har kompletterats med uppgifter inhämtade vid intervjuer med branschrepresentanter samt med uppgifter ur officiell statistik och tidigare SPK-undersökningar, bla ”Försäljnings- system inom byggnadsbranschen” (1972), ”Marknaden för sanitets- porslin och badkar” (1972) samt ””Byggnadsmaterialbranschen" (1970). På elsidan har SPK-utredningen ”Pris— och konkurrensförhållanden på marknaden för isolerade kablar och ledningar för elektriska ändamål” (1970) kommit till användning. SPK—undersökningarna baserar sig på en skriftlig enkät till de företag
som man ansett vara de viktigaste producenterna och importörerna av ifrågavarande varor. Det är därför sannolikt att redovisade siffror innebär en underskattning, eftersom vissa mindre tillverkare inte har kommit med. P ör importen har det varit ännu svårare att uppnå tillfredsställande täckning. Vissa mindre betydelsefulla varugrupper ingår inte, t ex kom- pletteringsvaror av typen skruv och lim och förbrukningsmaterial av typen glödlampor. Å andra sidan förekommer dubbelräkningar eftersom underleveranser i vissa fall kan ha räknats två gånger. Tillsammans medför dessa effekter att branschens totala produktion troligen underskattats i
denna redogörelse. i Saluvärdena som anges är i de tillverkande företagens försäljnings- '! priser. Försäljningsvärdet för de varor grossisterna importerar själva har dock angivits inklusive grossistmarginalen, dvs i en något högre prisnivå. I de fall värdena för import hämtats från officiell statistik blir nivån lägre eftersom importörens inköpspris gäller. Det har inte varit möjligt att i alla fall justera värdena så att dessa skillnader eliminerats. , 2. Tillförsel av material för rörinstallationer ;ngååäggfgäzlépagscn År 1971 tillverkade 103 företag material för rörinstallationer. Antalet materialibetydelsen ma- tillverkare var enligt l—lolm2 ca 190 år 1952. Från 1971 till december 233; 512332???— 1973 har antalet minskat med åtminstone 6 genom fusioner eller , handlas begreppen inte nedläggningar. Det totala produktionsvärdet för de aktuella varugrupper- !
som synonymer. Med vvs na var 1971 1 590 milj kr varav 540 milj kr exporterades. Importen var I menas harvarme,ventila- samma är ca 240 milj kr och den totala tillförseln 1290 milj kr. I
ti n h 't t. . ., ., .. . » 221033, SZR'öärmg och Fördelningen pa varugrupper framgar av tabell B 2:1 dar produktion, i
sanitetsbranschen. Studie export och import sammanfattats. "tföfd Pä "PPdFag av _ Av produktionen avsåg 18 % rör. Importen, som huvudsakligen bestod byggnadsmatenalutredningen. ., .. .. .. .. .. SOU 195549 av stalror och plastror samt motsvarande rördelar, var storre an exporten.
Armatur, vattenlås m m svarade för 13 % av produktionen. Importen av
kopplingar och sanitetsarmatur var betydande. Den grupp där sanitets- porslin, badkar och rostfritt stål ingår, svarade för 18 % av produktionen. Exportandelen var hela 35 %. Gruppen Värmeprodukter svarade för 32 % av produktionsvärdet. Även där var exportandelen hög. Importen var obetydlig. De övriga grupperna är pumpar, styrutrustning och isolering. Tillsammans svarar de för 18 % av saluvärdet. Pumptillverkningen var starkt exportinriktad.
Den ovannämnda SPK—undersökningen, har här kompletterats varför de redovisade uppgifterna kan betraktas som totaluppgifter för respektive delbransch, om ej annat anges. I appendix 2:1 återges i tabellform marknadsdata för år 1971 för vissa varugrupper hämtade direkt ur SPK-undersökningen.
Tabell B 2:1 Produktion och utrikeshandel med material för rörinstallationer 1971. Milj kr. Inhemsk Export Expor- Import Tillförsel Antal produk- tens an- till- tion del av ver- produk- kare tioneni% 1. Rör 285,7 68,1 24 96,1 313,7 14
kopparrör samt rör och rördelar av stål och aducerjärn 190,7 63,3 33 60,7 188,1 6 rör och rördelar av gjutjärn för inomhus- avlopp 19,0 0,1 0 3,3 22,2 3 tryckrör, avloppsrör och rördelar av plast 76,0 4,7 6 32,1 103,4 6 2. Armatur, vattenlås mm 214,3 27,2 13 44,8 231,9 33 teknisk armatur 131,8 25,9 20 36,6 142,5 21 varav ventiler 104,6 23,6 23 24,8 105,8 kopplingar 27,2 2,3 9 11,8 36,7 sanitetsarmatur 69,7 1,3 2 7,5 75,9 12 varav ventiler 61,0 1,1 2 7,5 67,4 kopplingar 8,7 0,2 2 0,0 8,5 vattenlås, gjutjärn och plast 4,2 0,0 0 0,3 4,5 5 golvbrunnar, gjutjärn och plast 8,6 0,0 0 0,4 9,0 4 3. Sanitetsapparater och diskbänkar 294,1 108,6 35 32,8 218,3 13 diskbänkar och appa- rater för fast instal- lation av rostfritt stål211 127,1 51,7 41 1,7 77,1 12 badkarb 34,5 5,3 15 1,1 30,3 3 sanitetsporslinb 132,5 51,6 39 30,00 110,96 varav tvättställ och bidéer (44,7) (12,9) (29) 2 kloscttskålar (85 ,9) (38,2) (45) 2 övrigt (1,9) (0,5) (26) 2
Inhemsk Export Expor- Import Tillförsel Antal produk- tens an- till- tion del av ver- produk— kare tionen i %
4. Värmeprodukter 507,3 197,0 39 15,4 325,7 37 värmeled ningspannor för husbyggnadsända- mål 226,0 97,0 43 3,5 l32,5 14 elpannor 6,8 0,0 0 0,7 7,5 3 värmeväxl' re 50,8 22,8 45 0,0 28,0 7 radiatorer 77,0 14,4 19 0,0 62,6 10 varmvattenberedare 69,1 22,3 32 0,7 47,5 8 oljebrännare 76,6 40,5 53 7,0b 43,1 8 expansionskärl 1,0 0,0 0 3,5 4,5 1 5. Pumpar för vvs-ända- mål 165,0 100,0 61 20,0 85,0 9 6. Styrutrustning för vvs-ändamål 79,0 31,5 40 28,7 76,2 4 7. Vvs-isolering 45,0 5 ,0 11 — 40,0 2 Total 1 590,4 537,4 34 237,8 1 290,8 103
a På denna punkt redovisar SOS Industri en tillverkning av diskbänkar på 94,0 Mkr och en export på 48,8 Mkr.
b Enligt sos Industri och 508 Utrikeshandel. C Importörens försäljningsvärde vid försäljning till grossist underskattas kraftigt i utrikeshandelsstatistiken. l sammanställningen har därför detta korrigerats. Enligt SOS Utrikeshandel var importen av sanitetsporslin totalt 14,8 Mkr.
Källor: SPK-undersökningen, SOS Industri, IBU.
2.1. SPK —undersökningen
I SPK-undersökningen ingår 81 tillverkningsföretag och 22 importerande företag. Av importörerna var 11 st rörgrossistföretag. Den behandlar följande 14 varugrupper.
Rör
— kopparrör samt rör och rördelar av stål och aducerjärn — rör och rördelar av gjutjärn för inomhusavlopp — tryckrör, avloppsrör (inkl markavlopp) och rördelar av plast
Sanitet
-— teknisk armatur; ventiler och kopplingar — sanitetsarmatur; blandare, ventiler och kopplingar — vattenlås för sanitetsapparater; gjutjärn och plast — golvbrunnar; gjutjärn och plast — rostfritt; diskbänkar och sanitetsarmatur för fast installation
Värme
— värmeledningspannor
— elpannor; villapannor och övriga — värmeväxlare
— varmvattenberedare
_"1575' *
— oljebrännare av villatyp och övriga — styrutrustning för vvs-ändamål.
För att få en fullständig bild av tillverkningen av rörinstallationsmate- rial har uppgifter om varugrupperna sanitetsporslin, badkar, radiatorer, pumpar och ws-isolering lagts till i den fortsatta redogörelsen. Komplet- teringar har gjorts med bl a produktionsvärden och sysselsättning. För de tillagda varugrupperna har inte alla de i SPK-undersökningen studerade variablerna kunnat belysas. I några sammanhang har därför framställ- ningen begränsats ti11 SPK-undersökningens varugrupper. I så fall har det klart angivits. I SPK :s produktionsvärde för pannor ingår vissa ång- och hetvattenpannor för större centraler. Produktionen av dessa ingår inte i redogörelsen eller i huvudtabellen B 2:1. Bland de större företagen ingår hela Gustavsbergs verksamhet i SPK-undersökningen medan endast diskbänkstillverkningen av Ifö AB:s verksamhet ingår.
I den av SPK utförda enkäten har 81 företag tillfrågats dels om tillverkningen av ovannämnda varugrupper dels om vvs-materialtillverk- ning över huvud taget. Den tillverkning av vvs-material i denna vidare bemärkelse som SPK redovisar innehåller delar av de varugrupper som ingår i kompletteringarna. Ur SPK-undersökningen kan alltså hämtas uppgifter dels om de undersökta varugrupperna, dels om de undersökta 81 företagens totala vvs-materialtillverkning. Tabell B 22 visar saluvärdet för de delar av materialtillverkningen som behandlas i SPK-undersök- ningen.
Tabell B 2:2 Tillverkning av material för rörinstallationer 1971. Milj kr.
Milj kr Antal företag
SPK-undersökningens företag, vvs-varor totalt 1 550 81 SPK-undersökningens företag, de av SPK undersök- ta varugrupperna 1 250 81 exklusive äng- och hetvattenpannor för indu- strier och värmeverk ] 100 81 Total tillverkning av material för rörinstalla- tioner enligt utredningens beräkning 1 590 103
2 .2 Företagsstrukturen
Av de 103 företag som 1971 tillverkade material för rörinstallationer hade 12 stycken en sammanlagd omsättning överstigande 100 milj kr, dvs inklusive eventuell verksamhet vid sidan av den här aktuella produktio- nen. Tabell B 2:3 visar hur de av SPK undersökta 81 företagen fördelar sig på storleksklasser efter omsättning.
Den låga genomsnittliga andelen rörinstallationsmaterial i företagens försäljning beror främst på att de två omsättningsmässigt största före- tagen, Gränges Essem AB och Uddeholm AB, båda har liten andel. Ca 40 av de totalt 103 företagen tillverkade enbart material för värme- och sanitetsinstallationer.
Sedan 1952 har antalet tillverkningsenheter för produktion av material
Tabell B 23 Värme- och sanitetsmaterialförsäljningens andel av totalomsättningen för företagen i SPK-undersökningen
Företagens totalomsättning, milj kr
—4,9 5,0— 10,0— 20,0— 100— Totalt 9,9 19,9 99,9
Summa rörinstallationsförsälj- ning, milj kr 44,9 64,5 62,3 621,5 750,3 1 543,5 Antal företag 28 13 10 20 10 81 Installationsmaterialens an- del av totalomsättningen, % 76 73 51 72 20 32
Källa: SPK-undersökningen
för värme— och sanitetsinstallationer minskat kraftigt. I tabell B2z4 jämförs antalet tillverkande företag inom vissa varugrupper 1952 och 1971.
På de områden där det 1952 fanns flera tiotal tillverkare har antalet sjunkit kraftigt. Där det redan 1952 fanns bara ett fåtal tillverkare är läget i stort sett oförändrat 1971. Speciellt när det gäller gjutna produkter (pannor, rördelar, armatur) har antalet tillverkare minskat starkt.
Strukturförändringarna under åren 1971—1973 präglas av att efter- frågan på den inhemska marknaden har vikit för pannor, oljebränna- re, pumpar och radiatorer. Förutom den allmänt stagnerande byggnads- aktiviteten, har den ökade användningen av elvärme i småhus och fjärrvärme i större byggnader inverkat dämpande. Minst två oljebrännar- tillverkande företag har lagts ned och en av de största tillverkarna, Bentoneverken i Ljungby, har köpts av Parca-Norrahammar AB. Av radiatortillverkarna har en köpts upp och två lagts ned. Inom flertalet varugrupper dominerade 1971 ett fåtal tillverkare vilket framgår av tabell B 2:5 . Sedan 1971 har koncentrationen ytterligare ökat. Fusioner har skett bl a inom tillverkningen av plaströr, pannor och radiatorer. De tre största företagens andel torde i genomsnitt ligga på ca
Tabell B 2:4 Antal tillverkare av rörinstallationsmaterial för vissa varugrupper 1952 och 1971.
1952 1971
Pannor smidda eller svetsade 25 14 gjutna 15 l Radiatorer 20 8 Normalavloppsrör och rördelar av gjutjärn 22 4 Armatur 78 28 Sanitetsporslin tvättställ 2 2 klosettskålar Badkar 4 2
Källor: 1952 enligt Holm, 1971 enligt SPK-undersökningen.
Tabell B 25 De tre största tillverkarnas andel av den inhemska produktionen, antalet tillverkare samt importens andel av tillförseln 1971.
Andel av Antal Import- svenska pro- tillver- andel i duktionen kare tillför— för de tre totalt seln, % ], största, %
Kopparrör samt rör och rördelar av stål 74 6 32 varav kopparrör 100 2 27 stålrör 100 2 33 aducerade rördelar 100 1 . . Tryckrör, avloppsrör och rördelar av plast 85 6 31 varav PVC-rör 100 3 . . Rör och rördelar av gjutjärn för inomhusavlopp 100 3 15 Teknisk armatur, ventiler och kopplingar 81a 21 26 Sanitetsarmatur, blandare, ventiler, kopplingar 78 12 10 Badkar 100 3 4 Sanitetsporslin 100 2 27 Rostfritt 70 1 1 0 varav diskbänkar 85 4 0 Värm eled ningspannor 913 14 2 Elpannor 100 3 10 Värmeväxlare 83 7 0 Varmvattenberedare 80 8 l Oljebrännare 72 8 10 Radiatorer 70 10 0 Pumpar för vvs-ändamål ca 90 9 23 Utrustning för styrning och övervakning (ws) 90b 4 38 Isolering för vvs-ändamål 100 2 0
3 Avser av sekretesskäl de 6 största tillverkningsföretagen. b Avser de 2 största företagen.
Källor: SPK—undersökningen, IBU.
80 %. Denna grad av koncentration är inte ovanlig i svensk verkstadsin- dustri, särskilt om man som här gör en mycket detaljerad varugruppsin- delning. De konkurrensbegränsande effekterna av koncentrationen mot- verkas av att det på flertalet varuområden finns en åtminstone potentiell irnportkonkurrens. För Värmeprodukter och rostfria produkter finns det dock knappast utländska tillverkare som skulle kunna konkurrera på allvar på den svenska marknaden, möjligen utgör finska pannor ett undantag. Pannmarknaden påverkas dock av den starka substitutionskon- kurrensen från elvärme och fjärrvärme. Flertalet företag som tillverkar material för rörinstallationer har ett arbetsställe. Av de fjorton rörtillverkande företagen hade elva företag ett arbetsställe, medan ett företag hade två arbetsställen och två företag hade tre arbetsställen. Inom värmesektorn hade fyra företag av totalt 37 mer än ett arbetsställe, dock högst fyra. Två företag hade dessutom vardera två arbetsställen utomlands. De 103 företagen torde 1971 ha haft ca 115 arbetsställen.
Lokaliseringen av de företag som tillverkar material för rörinstallatio- ner har inte undersökts systematiskt. Det står dock klart att storstäderna spelar liten roll för lokaliseringen av denna industri. Vidare finns flera exempel på tillverkningsenheter som svarar för en stor del av sysselsätt-
ningen på lokaliseringsorten. På rörområdet gäller detta bl a Wirsbo Bruk i Virsbo och AB Järnförädling i Hälleforsnäs. På sanitetsområdet kan bl a nämnas Ifö AB:s anläggningar i Bromölla och Gustavsbergs Fabriker i Gustavsberg. På pannområdet är Norrahammar, där Parca-Norrahammar har sin huvudanläggning, ett typiskt exempel på en enföretagsort.
2.3. Sysselsättningen i företag som tillverkar material för rörinstallationer
Totalt beräknas 11 600 personer år 1971 ha varit sysselsatta med tillverkning av material för rörinstallationer i byggnader. Detta innebär en viss underskattning eftersom endast en del av underleverantörsföretagen ingår. Av skäl som redovisas i avsnitt 2.5 beräknas underleverantörsföre- tagen sysselsätta 5 a 10% av de totalt sysselsatta i dessa branscher. Fördelningen av sysselsättningen på varugrupper framgår av tabell B 2:6. Uppgifterna i tabell B 226 bör behandlas med försiktighet eftersom de i viss utsträckning grundar sig på skattningar.
_De företag som tillverkar rör och rördelar av plast och stål samt kopparrör hade 1971 totalt ca 28 400 anställda. Av dessa sysselsattes dock endast 1 800 med produktion av varor som ingår i värme- och sanitetsinstallationer. För rör- och rördelstillverkarna låg sålunda det genomsnittliga antalet anställda på ca 2 000 per företag varav i genom- snitt 130 inom det här aktuella området. Totalt 45 företag var verksam- ma med tillverkning av armatur, rostfritt, vattenlås och golvbrunnar. Av dessa företag hade vart fjärde mer än 200 anställda, medan nära hälften av företagen hade mindre än 50 anställda. Företagen sysselsatte samman- lagt ca 18 000 anställda, varav uppskattningsvis 2 900 arbetade med rörinstallationsmaterial. Inom huvudgruppen värme enligt SPK-under- sökningen, arbetade 30 företag varav nio företag hade mer än 200 anställda. En tredjedel av företagen hade mindre än 50 anställda. Sammanlagt sysselsatte dessa 30 företag ca 9 800 anställda, varav 4 550 inom undersökta varugrupper. Det genomsnittliga antalet anställda var 327 per företag, varav 150 inom detta område.
I tabell B 2:7 har SPK-undersökningens företag fördelats efter antalet anställda som sysslar med tillverkning av vvs-material över huvud taget. Småföretagen inklusive småavdelningar i storföretag spelar liten roll för sysselsättningen. Differenserna i andelen arbetare är inte anmärknings- värda annat än för storleksgruppen 501—1000 anställda där andelen arbetare är låg.
Tabell 2:6 Totalt antal sysselsatta med tillverkning av material för rörinstalla- tioner
Totalt 11 600 varav rör och rördelar 1 800 saniteta 4 500 värme 4 300 övrigt ca 1 000
3 Här ingår armatur, vattenlås, sanitetsporslin, badkar samt rostfritt. Källa: IBU.
Tabell B 2:7 Fördelning på storleksklasser av antalet anställda respektive arbetare som arbetar med tillverkning av vvs-material. SPK-undersökningens företag och branschdefmition
Storleksklasser, antal anställda per företag
—20 21— 51— 101— 501— 1001— Totalt 50 100 500 1000
Antal anställda inom resp storleksklass 177 444 724 3 046 3 270 4 138 11 799 Procentuell fördelning 1 4 6 26 28 35 100 Därav antal arbetare inom resp storleks- klass 140 347 550 2 120 1 983 2 926 8 066 Andel arbetare 79 78 76 70 61 71 68 Antal företag inom resp storleksklass 16 17 14 21 6 7 81
Källa: SPK-undersökningen
2.4. De största företagens betydelse
Fyra företag, AB Gustavsbergs Fabriker, Coronaverken AB, Ifö AB och AB Parca-Norrahammar, tillverkar ett omfattande sortiment av material för rörinstallationer. AB Gustavsbergs Fabriker är utan jämförelse det största tillverkningsföretaget och sortimentet omfattar både värme- och sanitetssidan. CTC-gruppen, Vårgårda Armaturfabrik och Växjö Rostfritt inom Corona-koncernen tillverkade pannor, värmeväxlare och varmvat- tenberedare samt armatur. Coronaverken och AB Gustavsbergs Fabriker äger dessutom tillsammans AB Perfecta-Silenta som tillverkar pumpar och oljebrännare. Ifö AB inom Euroc-koncernen tillverkar huvudsakligen sanitetsprodukter men har 1973 utvidgat sitt sortiment mot värme och klimatsidan. Tillsammans med Stenberg-Flygt AB, som tillverkar pumpar, svarar de nämnda företagen för närvarande för ca 60% av tillverkningen av rörinstallationsmaterial i landet. I tabell B 228 ges en översikt av sorti- ment och ägandeförhållanden. Se även figur 2:1 1 kap 2.
På varuområdena rör, armatur och reglerutrustning arbetar också andra storföretag. Som exempel kan nämnas att Uddeholm AB och företag tillhörande Gränges-koncernen är betydande tillverkare av stålrör, kop- parrör och plaströr. De två dotterföretagen till Incentive, A H Anders— son AB och Tour Agenturer AB har båda en omfattande försäljning av armatur. Den armatur Tour Agenturer AB säljer tillverkas av A H Anders- son AB men konstrueras av Tour Agenturer AB. På området utrustning för styrning och övervakning arbetar Tour Agenturer AB och Billman— Regulator AB.
Nedan följer en detaljerad genomgång av de största tillverkningsföre- tagens produktionsinriktning.
AB Gustavsbergs Fabriker är helägt dotterbolag till Kooperativa Förbundet (KF) och ingår i dess industrisektor. Gustavsberg tillverkar följande rörinstallationsvaror.
— Sanitetsporslin och badkar. För sanitetsporslin var Gustavsbergs andel av den svenska marknaden i början av 1970-talet ca 50% och för
Tabell B 2:78 De mest betydande tillverkarna av rörinstallationsmaterial
Sortiment 1973 Försäljn Ägandeförhål- Anm 1971 av landen 1973 rörinstal- lationsva- ror Milj kr
Företag
AB Gustavsbergs Sanitetsporslin 286 Dotterföretag till Äger tillsammans Fabriker badkar Kooperativa För- med Coronaver- diskbänkar m m bundet ken Perfecta- plaströr Silenta AB, som |utjämsrör tillverkar pum- Marknadsför även par, oljebrännare villapannor värmeväxlare varmvattenbe- redare pumpar armatur radiatorer AB Coronaverken, Pannor 258 Börsnoterat Växjö Rostfritt CTC-gruppen, värmeväxlare Kooperativa För- sålt 1973 Vårgårda Ar- varmvattenbe- bundet äger 11 % maturfabrik, redare Växjö Rostfritt oljebrännare armatur specialrostfritt Ifö AB Sanitetsporslin 150 Dotterföretag till 1973 förvärvades badkar Euroc AB panntillverkaren diskbänkar Hill & Co AB sanitetsarmatur vattenlås våtväggar värmepannor AB Parca-Norra- Pannor 125 AB Svenska Järn- hammar värmeväxlare (1973) vägsverkstäderna varmvattenbe- 40 %, Husqvarna redare AB 40 %, AB Gus- tavsbergs Fabri- ker 20 % Stenberg-Flygt Pumpar ca 150 Dotterföretag till Hög exportandel AB I'I'I'
badkar ca 60 %. 1970 svarade Gustavsberg för ca 1/3 av exporten av sanitetsporslin. Badkarsexporten är ringa. Tillverkningen sker i Gus- tavsberg. — Diskbänkar. Gustavsberg, med tillverkning i Mölntorp, är en av de sex största tillverkarna av diskbänkar och sanitetsapparater av rostfritt stål för fast installation. — Plaströr. Av totalmarknaden år 1971 för rör för vvs-ändamål av plast svarade Gustavsbergs och Tarketts plaströrsfabriker för 50 år 60 %. 1972 förvärvade Gustavsberg Tarkett AB:s tillverkning av plaströr. Gustavsberg tillverkar numera plaströr i Fristad och Ronneby. Den svenska tillverkningen av PVC-rör för vvs-ändamål är nästan helt koncentrerad till Gustavsbergs Fabriker. —— Gjutjärnsrör. Gustavsbergs fabrik i Oxelösund och AB Åkers Stycke-
bruk är de enda svenska tillverkarna av gjutjärnsrör. — Pannor. Gustavsbergs tillverkning av pannor avsåg 1971 villapannor, som tillverkades i Reftele samt pannor för flerfamiljshus och större pannor för husbyggnadsändamål som tillverkades i Gustavsberg. Till- verkningen överläts 1972 till Parca-Norrahammar. Gustavsberg mark- nadsför även i fortsättningen Villavärme samt en särskild radiatortyp på den svenska marknaden. Den tillverkas av fristående radiatorfabrik. Till KF:s industrisektor hör också gummifabriken Gislaved AB som bl a i liten omfattning tillverkar gummirör för ws-ändamål. KF är vidare hälftendelägare i AB Perfecta-Silenta som tillverkar oljebrännare och värmeledningspumpar som marknadsförs av Gustavsberg och CTC. Per- fecta-Silentas omsättning år 1971 var ca 22 milj kr. KF äger 11 % av aktierna i Corona-verken AB. Gustavsberg äger vidare 35 % av aktiernai rörgrossistföretaget AB Fosselius & Alpen och 20 % av aktierna i Parca-Norrahammar AB. 8 % av aktierna i grossistföretaget Ahlsell & Ågren AB ägs av ett dotterföretag till KF, AB Superco. Två mindre rörgrossister, GG Arecos samt Park & Co, är helägda dotterföretag till KF. Drygt 80 % av Gustavsbergs omsättning 1971 på 344 milj kr eller 286 milj kr var vvs-material. Av den svenska tillverkningen av rörinstalla- tionsmaterial torde AB Gustavsbergs Fabriker svara för nästan 20 %. Andelen av tillförseln på den svenska marknaden är dock högre eftersom tillverkningen inom Gustavsberg synes vara mindre exportinriktad än för övriga storföretag. CTC-gruppen inom Coronaverken genomgick under 1973 en omorgani- sation. Under året såldes Växjö rostfritt AB med tillverkning av bla sjukhusutrustningar och Wascator-gruppen med tillverkning av tvätt- maskiner tilI Electrolux AB. Under 1973 har AB Egnahemspannan övertagits. Det sistnämnda företaget torde ha haft en årsomsättning av storleksordningen 6 år 7 milj kr.
1971 var CTC-gruppens försäljning av pannor, värmeväxlare och varmvattenberedare 202 milj kr varav 130 milj kr utomlands. Utlandsför- säljningen avser både export och tillverkning vid utländska enheter. CTC-gruppen har tillverkningsenheter i Ljungby, Ronneby och Arvika samt en fabrik i Västtyskland och en i Norge. Vårgårda Armatur- fabrik hade en omsättning på 33 milj kr 1971 som avsåg tillverkning av armatur. I dessa siffror ingår en del av det år 1971 förvärvade företaget Thermiaverken som tillverkade varmvattenberedare och sanitetsarmatur. Växjö rostfritt AB hade 1971 en omsättning på 23 milj kr. Totalt var Coronaverkens tillverkning av ws-material 269 milj kr år 1971 inklusive halva omsättningen för Perfecta-Silenta.
Ifö AB, Bromölla, inom Euroc-koncernen tillverkar följande produk- ter.
- Sanitetsporslin. Ifö AB svarar för 20—25 % av den svenska marknaden för sanitetsporslin. Värme & Sanitets AB Ido, som i Sverige monterar och försäljer den finska Wärtsilä-koncernens sanitetsporslin av märket Arabia, har likaså 20—25 % av marknaden. Värme & Sanitets AB Ido ägs till 2/3 av Ifö AB. Ifö AB är betydligt mer exportinriktat än
Gustavsberg och svarade för 2/ 3 av den svenska exporten av sanitets- porslin i början av 70-talet. Exporten av sanitetsporslin har sedan dess utvecklats snabbt och fördelningen kan vara en annan 1973. Sanitets- porslin tillverkas i Bromölla.
— Badkar. I början av 1970-talet var Ifö AB:s marknadsandel för badkar ca 35 %.
— Diskbänkar. Ifö AB producerar diskbänkar av rostfritt stål i Mörrum. 1972 övertog bolaget Motala Verkstads tillverkning av standarddisk- bänkar. Sedermera har denna produktion överförts till enheten i Mörrum och till ett holländskt dotterföretag där slutbearbetning av vissa diskbänkstyper sker. — Värmepannor. Pannföretaget Hill & Co i Kalmar köptes år 1973 — Installationsväggar. I Bromölla tillverkas en installationsvägg, ISO- väggen. Se bilaga 9. —Sanitetsarmatur. Armaturfabriken Trio AB i Lönsboda, som är ett * dotterföretag till Ifö AB, tillverkar sanitetsarmatur. — Vattenlås och golvbrunnar av plast tillverkas vid Ifö AB:s dotterföretag AB Konstharts i Simrishamn.
Under 1973 har Ifö AB's moderföretag AB Euroc genom förvärv ökat sitt aktieinnehav i grossistföretaget Ahlsell & Ågren AB från 6 till 30% av aktierna. Hösten 1973 har Nordzent Teknik AB som marknadsför under- tak och qutbehandlingsanläggningar inköpts. I december 1973 förvärvades AB Hill & Co som svarar för 10—15 % av panntillverkningen i landet. Ifös omsättning var 1971 217 milj kr och hela Euroc-koncernens ] 178 milj kr. År 1972 var motsvarande siffror 269 milj kr respektive 1 335 milj kr. _ Bland Eurocs övriga dotterföretag kan nämnas Cementa AB och AB ? Elementhus som tillverkar cement respektive monteringsfärdiga trähus. j Parca-Norrahammar AB tillverkar villapannor, medelstora pannor och stora pannor samt elvarmvattenberedare och har tillverkning i Norraham- mar, Reftele och Gävle. I Kisa tillverkas värmeväxlare. 1972 förvärvades Gustavsbergs panntillverkning. AB Gustavsbergs Fabriker äger 20 % av aktierna i Parca-Norrahammar, övriga ägare är AB Svenska Järnvägsverk- städerna och Husqvarna AB med 40 % vardera. Under 1973 har Bentone- ' verken AB, en av Sveriges största tillverkare av oljebrännare, köpts. De två största tillverkarna av pannor i Sverige, CTC AB och AB Parca-Norra- hammar, skiljer sig så att CTC huvudsakligen arbetat med villapannor och värmeväxlare för villor medan Parca-Norrahammar i något större ut- sträckning arbetat på medelstora och större pannor. Parca-Norrahammar
%
i
i
är landets enda tillverkare av gjutna pannor. Omsättningen beräknas 1973 bli 125 milj kr.
2.5. Medelstora och mindre materialtillverkande företag
De 20 företag i SPK-undersökningen som 1971 hade en omsättning på mellan 20,0 och 99,9 milj kr svarar för ca 40% av försäljningen av rörinstallationsmaterial. De minsta företagen, till antalet 50 st, svarade för ca 10 %. Ett relativt sett betydande antal småföretag finns på
armaturområdet. De största företagen dominerar men för teknisk arma- tur finns totalt 21 tillverkare varav de 15 minsta svarar för 15 % av marknaden. Tolv svenska företag tillverkar sanitetsarmatur. Av dessa svarade de sex största för 88 % av produktionen. Småföretag sysslar även med tillverkning av villapannor och radiatorer.
, Underleverantörsföretag. I undersökningen behandlas huvudsakligen * sådana företag som tillverkar och säljer slutprodukter. Uppgifter om * förädlingsvärde har inte kunnat erhållas. Enligt SPK-undersökningen hade de färdiga produkter de undersökta företagen köpt från underleverantö- rer ett värde på minst 90 milj kr. Av de redovisade inköpen avsåg 4/5 värmekomponenter varav en stor del importerades. Enligt metallmanu- fakturutredningenl är andelen underleveranser i delbranschen annan byggnadsmetallvaruindustri, där flera av de här aktuella varugrupperna ingår, 4 % av saluvärdet jämfört med 12 % i hela metallmanufakturin- dustrin. Det förefaller därför knappast troligt att någon betydande del av tillverkningen av material för rörinstallationer sker inom sådana företag, företrädesvis småföretag, som är underleverantörer. Många av de mindre och medelstora företagen som ingår i SPK-undersökningen säljer dock en del av sin tillverkning av färdiga produkter till andra tillverkare av vvs-varor. Bla säljer armaturtillverkare direkt till företag som tillverkar sanitetsporslin, badkar och diskbänkar.
2.6. Utrikeshandel 2.6.1 Import
Av tillförseln av material för rörinstallationer var år 1971 ca 18 % import. Fördelningen på varugrupper framgår av tabell B 2:5. Andelen importera- de varor i rörgrossisternas omsättning var 1970 ca 15 %. Detta är låga tal om man jämför med övriga nordiska länder. Importen avser huvudsakli- gen rör, sanitetsgods, armatur, kontrollutrustning samt pumpar. 2/3 av importen kommer från Västtyskland, Finland och Danmark.
Före andra världskriget importerades största delen av det svenska behovet av sanitetsporslin och badkar. Importens andel av den svenska förbrukningen av vissa varor 1952 och 1971 framgår av tabell B 29.
Tabell B 29 Importens andel av den svenska förbrukningen av vissa varugrupper 1952 och 1971.
Importandel, % Förekomst av kartell 1952 1952 1971 Pannor smidda eller svetsade 0 4 nej gjutna 2 9 delvis Radiatorer — 0 ja Sanitetsporslin tvättställ 16 23 nej | ,_ klosettskålar 20 22 nej Jam: och metallmanu- Badkar 18 4 nej faktunndustnn under ___—___— 70-talet. SOU 1973:29, Källa: 1952 enligt Holm, 1971 se tabell B 2:1. Bilagor SOU 1973:30.
Importens betydelse har minskat för badkar medan sanitetsporslin har fått en svagt ökad importandel. Detta beror delvis på att legotillverkning tillfälligt var förlagd till Storbritannien i början av 1970-talet. Beträffan- de armatur anges i Holm inga värden men det sägs att icke oväsentliga kvantiteter importeras och exporteras. Läget torde alltså ha varit detsam- ma som 1971.
I SPK-undersökningen ingår 22 importerande företag. Det torde dock finnas avsevärt många fler. Elva rörgrossister svarar för import av de undersökta varugrupperna på 86 milj kr, medan övriga elva importörer svarade för en import på 73 milj kr. Härtill kommer tio tillverkares import på ca 19 milj kr. Den import som går via gruppen övriga importörer vidareförsäljs i stor utsträckning genom rörgrossisterna. Av det undersökta varuområdet försåldes 4/5 av övriga företags import vidare till rörgrossisterna. Även en viss del av tillverkarnas import vidareförsäljs till rörgrossisterna, varför omkring 90 % av den undersökta importvolymen passerar grossistledet. Av rörgrossisternas import på ca 86 milj kr utgjordes den helt övervägande delen av rör och rördelar. Bland importörer utanför rörgrossisterna finns ett betydande företag på rörom- rådet, Dickson & Sjöstedt K/B, som tillsammans med rörgrossisterna svarade för mer än 90 % av importen av rör och rördelar. Ett företag, Armatur-Jonsson AB, svarade för en mycket stor del av importen avseende teknisk armatur för vvs-ändamål. AB Söderberg & Haak och AB Odelberg & Olson dominerade enligt SPK-undersökningen grossistimpor- ten. Därnäst var Ahlsell & Ågren AB, Fosselius & Alpen AB samt Bröderna Edstrand AB de största importörerna. Dessa fem företag svarade tillsammans för mer än 90% av grossisternas sammanlagda import av de undersökta varugrupperna. Dessa uppgifter som endast avser varugrupperna i SPK-undersökningen är troligen giltiga för hela importen av rörinstallationsmaterial.
När det gäller handelshinder kan man konstatera att importföretagen endast i liten utsträckning upplever speciella problem som försvårar importen. Bland de faktorer som framkommit i SPK-undersökningen dominerar skilda normer och standard samt tullar. Dessutom nämns fraktkostnaderna och prisnivån som försvårande omständigheter för import.
2.6.2. Export
Under 1960-talet har en omfattande export av rörinstallationsvaror byggts upp. Tabell B 2:10 visar den kraftiga ökningen i exportandelen för bl a pannor och sanitetsporslin. Exporten 1952 gick nästan uteslutande till de nordiska länderna. Den stora badkarsexporten 1952 berodde på över-
kapacitet. Exportens omfattning och relativa betydelse 1971 varierade mycket
kraftigt mellan olika varugrupper. I tabell B 2:11 visas exporten av rörinstallationsmaterial 1971 och exportandelen av produktionen. Tabel- len bygger på tabell B2:I. Exportandelen var totalt 34% för hela varuområdet vilket är en internationellt sett hög siffra. Särskilt höga
Tabell B 2:10 Exportandel av produktion av rörinstallationsmaterial 1952 och 1971. Uppgifterna för 1952 räknade i ton, för 1971 i milj kr.
1952 1971 % %
Pannor , smidda eller svetsade 30 43 l Radiatorer 0 19 ' Normalavloppsrör och rördelar av gjutjärn 0 1 Armatur liten 13 Sanitetsporslin tvättställ 13 29a klosettskålar 17 44 Badkar 33 15 a Inkl bidéer.
Källa: 1952 enligt Holm, 1971 se tabell B 2:1.
exportandelar förekommer för diskbänkar, klosettskålar och på hela värmeområdet. På pumpområdet dominerar Flygt-koncernen exporten. För vissa varor har utvecklingen av exporten beräknats i löpande priser
sedan 1965. Exportökningen var som synes snabb 1965—1970. 1971 inträffade en nedgång för vissa produkter men 1972 uppnåddes åter en kraftig ökning. Den snabba exportökning som ägde rum under 1972 tycks ha fortsatt även 1973. Den kraftiga nedgången på pannsidan
Tabell B 2:1 [ Export av rörinstallationsmaterial 1971.
Varugrupp Export Export- Exportens procentuella 1971 andel av ökningstakt i löpande Milj kr prod priser, % per år
1971 % _— 1965— 1970— 1971— 1970 1971 1972
Rör 68,1 24 Armaturer, vattenlås m m 27,2 13 varav teknisk armatur 25,9 20 Sanitetsapparatur och diskbänkar 108,6 35 varav diskbänkar m m 51,7 41 10a 8a 14 badkar 5,3 15 10 —5 15 tvättställ och bidéer 12,9 29 15 —8 21 klosettskålar 38,2 45 11 5 11 Värmeprodukter l97,0 39 varav pannor för husbyggnads- ändamål 97,0 43 9 12 —-29 värmeväxlare 22,8 45 varmvattenberedare 22,3 32 oljebrännare 40,5 53 10 — 14 —8 radiatorer 14,4 19 18 14 43 Pumpar för vvs-ändamål 100,0 61 Styrutrustning för vvs-ändamål 31,5 40 Isolering för vvs-ändamål 5,0 11 Totalt 537,4 34
& Enbart diskbänkar, Källa: SPK-undersökningen och SOS Industri.
sammanhänger med förhållandena på den tyska marknaden. 3/4 av de exporterande företagen i SPK-undersökningen avser att öka exporten. Speciellt uttalade är där värmeföretagens planer.
Exportförsäljningen domineras enligt SPK-undersökningen av ett be- gränsat antal företag. Av den där angivna exporten, 359,6 milj kr, svarade de sex största för närmare 210 milj kr. Dessa sex företag var Billman- Regulator AB, AB CTC, AB Gustavsbergs Fabriker, AB Järnförädling, Parca-Norrahammar AB och Wirsbo Bruk AB. Företagen var samtidigt bland de tio största materialtillverkarna i undersökningen. Företag med betydande export som inte ingick i undersökningen var Stenberg-Flygt AB, Ifö AB och Aga Plåtförädling AB. Exportandelarna för de företag i SPK-undersökningen som redovisade export varierade inom ett mycket stort intervall, från mindre än en procent upp till omkring 3/4 av den sammanlagda försäljningen. Mer än 1/3 av de exporterande företagen hade exportandelar på högst 10 % och mer än hälften av exportföretagen hade exportandelar på högst 20 %. De fem företag som hade en exportandel över 50 % svarade för 46 % av exporten.
En stor del av den svenska exporten av material för rörinstallationer går till de nordiska länderna och Västtyskland. Tillsammans svarar dessa länder för knappa 60 % av de viktigaste delarna av exporten enligt tabell B 2:12. Uppgifterna i tabellen bygger på SPK-undersökningen, men har kompletterats. Dock saknas vissa varugrupper, främst pumpar. Å andra sidan ingår ång- och hetvattenpannor för större värmecentraler, vilka normalt inte har inräknats i denna redogörelse. Rörexporten var 1971 av storleksordningen 70 milj kr, sanitetsvaruexporten som inkluderar arma- tur ca 120 milj kr samt Värmeprodukter knappa 250 milj kr. Som framgår av tabell B 2:12 går omkring 30% av exporten av rör och rördelar till Norge. Övriga större köpare är Danmark och Storbritannien. Exporten inom huvudgruppen rör avser främst kopparrör samt rör och rördelar av stål. Större mottagarländer inom huvudgruppen sanitet är Danmark, Norge och Västtyskland. Utöver sanitetsporslin utgjordes sanitetsvaruexporten av teknisk armatur och rostfritt. Exporten av
Tabell B 2:12 Exporten av material för rörinstallationer fördelad på länder, %.
Land Rör Sanitet Värme De tre huvud- grupperna tillsammans
Danmark 1 8
Norge 15
Finland 6 Västtyskland 19 Schweiz Frankrike
Belgien
Nederländerna Italien Storbritannien 13
Övriga 15 Summa 100
Källor: SPK-undersökningen och SOS Utrikeshandel.
värmematerial består till hälften av värmeledningspannor, främst villa- pannor.
Värmepannor exporteras i stor utsträckning till Västtyskland och Schweiz, men en icke obetydlig del exporteras till Östeuropa. Dessutom exporteras värmeväxlare, främst till Tyskland och Norge, och varmvatten- beredare till Tyskland, Finland och Norge. Styrutrustning för vvs- ändamål exporteras i betydande omfattning, i första hand till Tyskland och Frankrike samt de nordiska grannländerna.
De av SPK undersökta företagen har tillfrågats om vilka faktorer som avsevärt försvårar utrikeshandel med respektive varugrupp. I frågeformu- läret har särskilt angivits två exempel på handelshinder, nämligen skilda normer och standard samt höga tullar. Svaren bör uppfattas som en provkarta på hur tillverkarna upplever aktuella eller potentiella hinder för export av de aktuella varorna. Inom huvudgruppen rör uppger ett av de 8 exportföretagen att några handelshinder ej föreligger. Till de faktorer som de övriga företagen ofta nämner hör tullar vid export utanför EFTA samt skilda normer och standard. Ett par företag anser också att transportkostnaderna försvårar exporten.
För varugrupperna armatur och rostfritt har hälften av företagen inte uppgivit några handelshinder vid exportförsäljning, varav några ej hade exportförsäljning 1971. Bland de handelshinder som redovisats är tullar samt skilda normer och standard vanligast förekommande. Härutöver framhålls att svenska produkter många gånger genom sin höga kvalitet ligger på en för hög prisnivå i förhållande till andra länder där kraven på produkterna är lägre. Andra företag har enbart angivit prisnivån utan betoning av kvalitetsskillnader. Vidare nämns fraktkostnadernas betydel- se av ett par företag.
Exportörer av pannor, värmeväxlare, varmvattenberedare och oljebrän- nare uppger som regel att handelshinder förekommer vid exportförsälj- ning. Framförallt angavs tullar inom EG-området, skilda normer och standard samt provningsbestämmelser som försvårande omständigheter vid export. Flera företag angav också prisnivån på utländska marknader eller det höga kostnadsläget för den egna produktionen som besvärande.
Av de exporterande företagen i SPK-undersökningen uppgav 20 styc- ken, dvs närmare 40 %, att man tillverkar särskilda exportserier. Export- serier förekommer i relativt hög grad inom rörsektorn. Två armaturtillver- kare har speciella exportserier, liksom de tre största exportörerna av rostfritt. Det är vanligt att de exporterande företagen har särskilda exportserier för värmepannor, varmvattenberedare och oljebrännare. Förekomsten av särskilda exportserier torde ha sin förklaring i de skilda normer, standard och provningsbestämmelser som råder i olika länder.
Exportmarknadsföringen sköttes dels genom dotterbolag, egna repre— sentanter eller generalagenter, dels på annat sätt, exempelvis genom svensk exportör. Av de 52 exporterande företagen i undersökningen använde sig 29 st, med en sammanlagd export på 160 milj kr, av en enda exportmarknadsföringskanal, medan övriga företag använde olika mark- nadsföringskanaler på olika marknader. För de 29 företagen som endast använde en typ av marknadsföringskanal för hela sin export gick mer än
90 % genom dotterbolag och generalagenter. Totalt fördelade sig export- marknadsföringen på följande kanaler: 17 företag hade ett eller flera dotterbolag som skötte exportmarknadsföringen, 16 företag hade egna representanter, 34 företag anlitade generalagenter på exportmarknaderna och 12 företag ordnade exportmarknadsföringen på annat sätt. I appen- dix 213 beskrivs Wirsbo Bruks exportmarknadsföring av mjuka rör.
2.7. Struktur— och konkurrensförhållanden för enskilda varugrupper
Detta avsnitt baserar sig på SPK-undersökningen, officiell statistik samt intervjuer i branschen. En sammanställning av produktion och utrikes- handel med de aktuella varorna återfinns i tabell B 2:1
För att ta tillvara gemensamma intressen har drygt 20-talet företag bildat VVS-Fabrikanternas Råd. Syftet är att arbeta för en utveckling av branschen i vid mening. Vidare skall rådet diskutera distributionsfrågor, frågor om teknisk utveckling och exportfrågor. Inom Sveriges Mekanför- bund arbetar fyra branschgrupper som omfattar delar av rörinstallations- materialtillverkningen nämligen Armaturgruppen, Pumpgruppen, Grup- pen Varmvattenberedare och Gruppen Värmepannor. En mindre bransch- förening är Sveriges förenade oljefabrikanters förening.
2.7.1. Rör
Rör och rördelar för vvs-ändamål tillverkas av stål, koppar, plast, gjutjärn och aducerat gjutgods. Ända till för några år sedan användes enbart styva rör av stål, koppar och gjutjärn. Under 1960—talet har i allt större utsträckning mjuka rör kommit till användning. Till en början användes uteslutande mjuka kopparrör, normalt försedda med en mantel av plast. Senare har man börjat utnyttja mjuka stålrör. Dessa är normalt elför- zinkade för att motstå korrosion och försedda med skyddsmantel av plast. Idag utnyttjar man också rör av förnätad polyetenplast (PEX) eller gummi för vatten- och värmeledningsändamål. Plaströr används i övrigt inom vvs-området för avloppsledningar i byggnader samt för vatten- och avloppsledningar i mark. På rörområdet finns endast några få tillverkare av varje rörtyp. Konkurrensen från utländska tillverkare, bl a de stora kontinentala rörverken, är påtaglig liksom substitutionskonkur- rensen.
Kopparrör samt rör och rördelar av stål. Kopparrör tillverkas dels hårda, raka, dels mjuka, i ring, med eller utan plastmantel. Kopparrör tillverkas i landet av två företag Gusums Bruk AB samt Gränges Essem, av vilka Gränges Essem tillverkar både hårda och mjukar rör. De raka hårda rören dominerade 1971 försäljningen på den svenska marknaden. som uppgick till ca 85 milj kr. Tillverkningen i landet var ca 85 mzlj kr. Export- och importandelen låg mellan 25 och 30 % av tillverkningen resp tillförseln. Den helt övervägande delen av den inhemska produktion som avsattes inom landet gick till husbyggnadssektorn. Kopparrören används
för såväl vatten- som värmeledningar. Kopparrördelar har hänförts till teknisk armatur.
Tillverkningen av stålrör för vvs—ändamål är helt koncentrerad till AB Wirsbo Bruk och Uddeholm AB. Tillverkningen omfattar rör av typen SMS 326, bla för kallvattenledningar samt tuber av typ SMS 1786 och 1886 för bla värmeledningar, samt tunnväggiga, ofta mjuka, stålrör med eller utan plastmantel för värmeledningar. I SPK-undersökningen ingår bara de dimensioner och typer som används vid installationer i bygg- nader. Tillverkningsvärdet var drygt 50 milj kr. F örsäljningsvärdet på den svenska marknaden uppgick 1971 till ca 68 milj kr, varav importen svarade för inemot hälften. Rördelar av stål och aducerat gjutgods, tubkrökar och flänsar för kallvatten och värmeledningar tillverkades av fyra företag till ett värde av drygt 50 milj kr. AB Järnförädling, som är ensam svensk tillverkare av aducerade rördelar, dominerade. Övriga tillverkare är Wirsbo Bruk AB, Uddeholm AB och AB Karl Josefsson & Söner. Försäljningen på den svenska marknaden uppgick 1971 till ca 35 milj kr varav en mindre del importerades. Exporten var betydande och uppgick till ca 40 % av tillverkarnas sammanlagda försäljning.
Tryckrör, avloppsrör (inkl markavlopp) och rördelar av plast. AB Gustavsbergs Fabriker var 1971 den största plaströrstillverkaren i landet och svarade samma år för omkring 40 % av den svenska plaströrsmarkna- den som totalt uppskattas till ca 150 milj kr. Av denna försäljningsvolym avsåg drygt 100 milj kr rör för installationsändamål, övriga rör användes till vattendistribution, kulvertledningar etc och har grövre dimensioner än vvs-rören. Av rör och rördelar för installationsändamål var den svenska tillverkningen 76 milj kr, importen 32 milj kr. Den näst största plaströrs- tillverkaren efter Gustavsberg var 1971 Tarkett AB med fabrik i Ronne- byhamn. Dessa två företag samt AB Wifa-Verken svarade för hela den svenska tillverkningen av PVC-rör. Genom Gustavsbergs F abrikers förvärv av Tarketts plaströrsfabrik 1972 stärktes ytterligare företagets ställning på den svenska plaströrsmarknaden. Bland övriga tillverkare av rör och rördelar av plast återfinns Gränges Essem och Wirsbo Bruk som utvecklat rör av förnätad polyetenplast (PEX) samt AB Polyrör och AB Wifa- Verken. Gustavsberg och Tarkett svarade sammanlagt för 50 år 60 % av försäljningen av plaströr och rördelar av plast för rörinstallationer 1971. Importen svarade för 31 % medan exporten var av liten omfattning. Detta innebär att Gustavsbergs andel av den svenska tillverkningen av plaströr, av de här nämnda slagen, efter förvärvet av Tarketts produktion var ca 80 %. Mer än 60 % av försäljningen i landet avsåg PVC-rör, medan PBH—, PEX- samt ABS-rör sammanlagt svarade för en relativt liten del av marknaden. Den större delen av återstående 40 % avsåg rördelar. Plaströr har på senare är snabbt ersatt gjutjärnsrör. Sedan 1971 har tillverkningen av framförallt PEX—rör ökat starkt. En stor del av dessa rör exporteras. Gustavsbergs dominans på PVC-plaströr kvarstår men PVC—rörens bety- delse på hela plaströrsmarknaden har minskat något. Även om till- komsten av rörtillverkande företag synes osannolik får man räkna med ett ökande importtryck bl a från Finland.
De företag som tillverkar rör och rördelar av plast för vvs-ändamål äri flertalet fall medlemmar i Sveriges Plastförbund.
Rör och rördelar av gjutjärn för inomhusavlopp. Normalavloppsrör av gjutjärn tillverkas av två företag, AB Åkers Styckebruk och AB Gustavs- bergs Fabriker. Sistnämnda företag är, som tidigare nämnts, den i särklass störste plaströrstillverkaren i landet och är därigenom tillverkare av de två konkurrerande typerna av avloppsrör, gjutjärn och plast. Utrikeshandeln med normalavloppsrör är obetydlig. Rördelar av gjutjärn tillverkades 1971 av AB M Lundgrens Gjuteri och AB Aug Hanssons Gjuteri. Fr o 111 januari 1972 övertog emellertid M Lundgrens Gjuteri rördelstillverk- ningen från Aug Hanssons Gjuteri. Totalmarknaden för varugruppen uppgick 1971 enligt SPK-undersökningen till 22 milj kr varav en mindre del avser rördelar. Även om gjutjärnsrören kommer att ha viss marknad även i fortsättningen, bl a på grund av bättre ljudegenskaper torde det inom några år finnas utrymme för bara en tillverkningsenhet i landet.
2.7.2. Armatur och kopplingar
Armaturtillverkarna är genomsnittligt små företag men tillverkningen domineras av ett fåtal stora.
Armatur: teknisk armatur för vvs-ändamål; ventiler och kopplingar. De 21 tillverkarna av teknisk armatur hade år 1971 en försäljning på 132 milj kr av teknisk armatur för vvs-ändamål. Mer än 3/4 var ventiler och återstoden kopplingar inklusive kopparrördelar. Importen svarade för drygt 1/4 av marknadstillförseln, medan exportandelen uppgick till 20 %. Den största armaturtillverkaren är A H Andersson & Co AB och den näst största Tour Agenturer AB, båda ingående i Incentive-gruppen. En viss dubbelräkning är sannolik eftersom A H Andersson & Co AB har vissa leve- ranser till Tour Agenturer AB. Den därnäst största tillverkaren av teknisk armatur är AB Vårgårda Armaturfabrik, som tillhör Coronaverken. De sex största företagen har en sammanlagd marknadsandel på nära 60 %. Återstående 15 tillverkare svarar för 15 % av marknaden.
Armatur: sanitetsarmatur; blandare, ventiler och kopplingar. Tolv
. _ _ _. .. ,, ,. = , a "u:—u: ""min—__ , ._.., _" _ .. . : .. .,
svenska armaturtillverkare tillverkade sanitetsarmatur till ett värde av 70 milj kr 1971. En mindre del härav exporterades. Den inhemska produk- tionen svarade för 90 % av marknadstillförseln, återstoden importerades. Av de inhemska tillverkarnas totala försäljning utgjorde 61 milj kr blandare och ventiler medan 9 milj kr avsåg kopplingar. Av de tolv företag som tillverkade sanitetsarmatur, var fem företag även producenter av teknisk armatur. Endast ett företag, AB Vårgårda Armaturfabrik, var bland de sex största tillverkarna av såväl teknisk armatur som : sanitetsarmatur. Sanitetsarmatur användes så gott som uteslutande för i husbyggnadsändamål. De tre största sanitetsarmaturtillverkarna, F M Mattsson AB, AB Vårgårda Armaturfabrik och Mora Armaturfabrik i AB, hade 1971 en sammanlagd marknadsandel på 71 % och de sex största företagen 82 %. Övriga sex tillverkare svarade sammanlagt för 8 % av försäljningen. Resten, 10 %, importerades. Produktionen säljs till en del
direkt till tillverkare av sanitetsporslin och badkar som monterar arma- turen.
Vattenlås för sanitetsapparater av gjutjärn och plast. Vattenlås och golvbrunnar är relativt enkla komponenter i det sanitära rörsystemet. Den svenska tillverkningen 1971 hade ett värde av 4,2 milj kr och , produkterna tillverkades av ett fåtal företag. Plast har mer och mer l konkurrerat ut gjutjärn men den sistnämnda typen övervägde dock 1971 .
Vattenlås av gjutjärn tillverkades 1971 av fyra företag, nämligen Ebbes Bruk AB, Kockums Jernverk AB, AB M Lundgrens Gjuteri och Skepps- hults Gjuteri AB. Exporten var av mycket liten betydelse. Utöver de undersökta slagen av vattenlås förekommer också vattenlås av förkromad mässing, varför den redovisade marknadsbilden är ofullständig. Golvbrunnar av gjutjärn och plast. Golvbrunnar av gjutjärn tillverkades 1971 av tre undersökta företag, AB M Lundgrens Gjuteri, Skeppshults Gjuteri AB och AB Sjöbo Bruk av vilka de sistnämnda även tillverkade plastgolvbrunnar. AB Konstharts tillverkade enbart golv— brunnar av plast. Utrikeshandeln var obetydlig och den svenska tillverk- ningen var knappt 9 milj kr. Den övervägande delen utgjordes av gjutjärnsgolvbrunnar.
2.7.3. Sanitetsporslin, badkar och rostfria produkter
Sanitetsporslin. Sanitetsporslin tillverkas inom landet av Ifö AB och AB Gustavsbergs Fabriker. Tillverkningens saluvärde var år 1971 enligt statistiska centralbyråns statistik 132,5 milj kr. Av detta avsåg 65 % klosettskålar och resterande 35 % huvudsakligen tvättställ och bidéer. De två företagens försäljning torde ha varit ungefär lika stor, möjligen var Gustavsbergs något större än Ifös. Importen avser dels import från Finland av sanitetsporslin av märket Arabia, dels import från Holland och Storbritannien. Importen från Finland säljs av Värme & Sanitets AB Ido som till 2/3 ägs av Euroc-koncernen. Ido har en sammansättningsfabrik i Norrtälje. Importen från Holland sker genom vvs-importföretaget Lager- stedt & Krantz AB som representerar den betydande holländska tillver- karen Sfinx. Importen anses vara accepterad av de svenska tillverkarna så länge marknadsandelen är liten. Av försäljningen på den svenska markna- den svarar Gustavsberg för ca 50 % samt Ifö och Ido vardera för 20—30 %. Importen från Holland motsvarar endast ca 5 % av försäljningen på den svenska marknaden. Enligt den officiella statistiken förekom 1971 även viss import från Storbritannien. Denna bestod till stor del av delar som gick in i den svenska produktionen. I mindre omfattning importerades dock sanitetsporslin och badkar från Storbritannien och Västtyskland. Exporten av sanitetsporslin var betydande. Ifö svarade 1970 för ca 2/3 av exporten och Gustavsberg för resten.
Badkar. Badkar av plåt tillverkades år 1971 av Gustavsberg och Ifö. Tillverkningsvärdet var 35 milj kr. En obetydlig kvantitet gjutna badkar tillverkades av Ankarsrums Bruk inom Electrolux-koncernen. Gustavs— bergs andel av försäljningen på den svenska marknaden anses ha varit
knappt 2/3. Import från Italien och Västtyskland motsvarar mindre än 5 % av försäljningen. Ca 15 % av den svenska tillverkningen exporterades 1971 huvudsakligen till de nordiska länderna, Storbritannien och Schweiz.
Diskbänkar och sanitetsapparater för fast installation av rostfritt stål. Tillverkningen av rostfria diskbänkar och sanitetsapparater för fast installation uppgick 1971 till 127 milj kr. Härav exporterades för 52 milj kr. De största tillverkarna av rostfritt var Ifö Stålpressnings AB, AB Gustavsbergs Fabriker, Växjö Rostfritt AB och AB Motala Verkstad. Standarddiskbänkar exporteras sedan många år i stor utsträckning. Från 1970 till 1973 har även exporten av andra rostfria sanitetsprodukter ökat snabbt. Av de totalt elva tillverkarna av rostfritt svarade de sex största för 88 % av tillverkningen.
Standarddiskbänkar tillverkades år 1971 av Ifö Stålpressnings AB, AB Gustavsbergs Fabriker, AB Motala Verkstad samt Ramnäs Bruk-divisio- nen inom Bulten-Kanthal AB. AB Motala Verkstad hade den mest omfattande tillverkningen 1971 och överlät diskbänkstillverkningen till Ifö Stålpressnings AB i april 1972. Försäljningen av standarddiskbänkar på den svenska marknaden uppgick 1971 till ca 32 milj kr medan exporten uppgick till knappt 42 milj kr.
2.7.4. Värmeprodukter
Värmeledningspannor: villapannor, pannor för flerfamiljshus samt stora pannor för värmecentraler, värmeverk 0 d. Värmeledningspannor inklusi- ve hetvattenpannor för husbyggnadsändamål tillverkades 197] av 14 företag i landet till ett värde av 226 milj kr varav försäljningen på den svenska marknaden var ca 129 milj kr. Härtill kom import på drygt 4 milj kr. Exporten uppgick till 97 milj kr vilket alltså motsvarar en exportandel av tillverkningen på 43 %. Inkluderas tillverkningen av större ångpannor och hetvattenpannor för bl a industribruk blir försäljningen 372 milj kr. Den största panntillverkaren som ingår i SPK-undersökningen är AB Svenska Maskinverken. Företaget har dock helt inriktat sin verksamhet på större hetvatten- och ångpannor, huvudsakligen för kraftvärmeverk, industrier och fartyg. Endast en mycket liten del avser centraler för uppvärmning av husbyggnader. De därnäst största är AB CTC och Parca-Norrahammar AB. Parca-Norrahammar är den enda svenska tillver- karen av gjutna pannor.
Strukturrationaliseringen bland tillverkare av Värmeprodukter har varit snabb på senare år. Som nämntsi annat sammanhang beror det dels på ned- gången i bostadsbyggandet, dels på den snabba övergången till fjärrvärme och elvärme. Flera av de företag som tillverkar pannor har tagit upp tillverkning av värmeväxlare och varmvattenberedare. I slutet av 1973 torde CTC och Parca-Norrahammar svara för över 75 % av tillverkningen av pannor för husbyggnadsändamål inom landet. Koncentrationen är nu så hög att ytterligare fusioner knappast väntas.
Försäljningen av värmepannor för husbyggnadsändamål i Sverige domi- neras av Parca-Norrahammar som stärkt sin ställning genom att 1972
överta AB Gustavsbergs Fabrikers tillverkning av villapannor mm i Reftele och stora pannor i Gustavsberg. AB Gustavsbergs Fabriker marknadsför dock även i fortsättningen villapannor. Det andra storföre- taget på den svenska marknaden är AB CTC som 1971 hade en betydligt större utlandsförsäljning än Parca-Norrahammar. De därnäst största före- tagen var 1971 AB Hill & Co, Osby-Pannan AB samt Maskinaffären Generator AB. Ovannämnda fem företag hade 1971 en sammanlagd inhemsk försäljning av värmeledningspannor för husbyggnadsändamål på 110 milj kr, vilket utgör ca 83 % av den sammanlagda försäljningen. I december 1973 gick Euroc AB in på pannmarknaden genom att förvärva Hill & Co AB. Företaget ingår nu i Ifö-divisionen. AB Hill & Co var 1973 den tredje i storlek av tillverkarna av pannor för husbyggnadsändamål. Företaget, som 1973 ändrade namn från Exoverken AB, begärdes i oktober 1973 i konkurs. Det kan nämnas att Euroc AB förvärvade företaget i konkurrens med Parca-Norrahammar AB. Parca-Norrahammar bjöd ett högre pris men Euroc lämnade, i ansökan om lokaliseringslån, större garantier för att sysselsättningen skulle upprätthållas vilket fällde utslaget.
Elva av de 14 panntillverkarna hade villapannor i sitt sortiment, tillverkningsvärdet var 138 milj kr. Försäljningen av villapannor på den svenska marknaden uppgick 1971 till närmare 59 milj kr medan export- försäljningen låg på 79 milj kr. Exportandelen var ca 57 %. Någon import av villapannor förekom inte 1971. Den i särklass största tillverkaren av villapannor var AB CTC som, trots att endast en mindre del säljs i Sverige, även hade en dominerande ställning på den svenska marknaden för villapannor. 1973 köpte AB CTC Egnahemspannan AB med en försäljning på 6 ä 7 milj kr per år. Den därnäst största tillverkaren av villapannor var Parca-Norrahammar AB varefter följde AB Hill & Co. Dessa tre företag svarar tillsammans för över 70 % av försäljningen av villapannor i landet. De sex största villapanntillverkarna hade en samman- lagd marknadsandel av ca 88 %.
Pannor för flerfamiljshus tillverkades 1971 av sju företag för ca 35 milj kr, varav sex samtidigt tillverkade villapannor. Försäljningen på den svenska marknaden uppgick till knappt 25 milj kr varav en mindre del importerats. Parca-Norrahammar AB svarade ensamt för större delen av denna marknad och täckte tillsammans med AB Gustavsbergs Fabriker och AB Hill & Co 90 % av marknaden. Exporten uppgick till 11 milj kr.
Större pannor för husbyggnadsändamål tillverkades 1971 av sex företag för ca 55 milj kr. Försäljningen på den svenska marknaden uppgick till ca 48 milj kr och på exportmarknaden till ca 7 milj kr. Importen var liten. De största tillverkarna var Maskinaffären Generator AB, Osby-Pannan AB och AB Gustavsbergs Fabriker.
Elpannor, villapannor och övriga. Tillverkningen av elpannor i landet var 1971 7 milj kr. Importen var 1 milj kr. Någon export förekom inte. Den största tillverkaren av elpannor är AB Zander & Ingeström. Övriga två tillverkare är Parca-Norrahammar AB samt AB CTC vilka främst är inriktade på villaelpannor medan AB Zander & Ingeström tillverkar elpannor för industriändamål.
Värmeväxlare. De tre ovannämnda tillverkarna av elpannor är samti- digt de tre största producenterna av värmeväxlare. Av deras totala tillverkning av värmeväxlare år 1971 på 42 milj kr avsattes 20 milj kr på den svenska marknaden och 22 milj kr på export. övriga fyra tillverkare sålde värmeväxlare till ett värde av drygt 8 milj kr, nästan uteslutande på den svenska marknaden. Någon import av värmeväxlare förekom ej. Försäljningen på den svenska marknaden uppgick 1971 till 28 milj kr. Härav utgjorde 10 milj kr kompletta enheter med automatik etc, medan återstoden utgjordes av enbart värmeväxlarenheter. Exportförsäljningen avsåg också enbart värmeväxlarenheter.
Varmvattenberedare. De åtta tillverkarna av varmvattenberedare hade ett sammanlagt försäljningsvärde 1971 på 69 milj kr varav 22 milj kr på export. Importen var obetydlig. Företag som enbart tillverkar mindre varmvattenberedare, exempelvis för fritidsbostäder, har ej ingått i före— tagsurvalet. De flesta företagen tillverkade både elvarmvattenberedare och varmvattenberedare av konventionell typ, avsedda för anslutning till panna. Av försäljningen på den svenska marknaden avsåg mer än 1/3 varmvattenberedare av konventionell typ medan motsvarande andel för exporten var 3/4. De största tillverkarna var AB Thermia-Verken inom CTC-gruppen som huvudsakligen tillverkade varmvattenberedare av kon- ventionell typ samt Nibe—Verken AB som till största delen tillverkade elvarmvattenberedare. Det tredje företaget i storleksordning var AB CTC. Thermia-Verken införlivades i CTC-gruppen år 1971. Dessa tre, samt Parca-Norrahammar AB, svarade för drygt 80 % av den svenska försälj— ningen och för praktiskt taget hela exportförsäljningen.
Oljebrännare. I SPK-undersökningen ingår åtta tillverkare av oljebrän- nare med ett tillverkningsvärde 1971 på 77 milj kr. Den totala försäljningen av oljebrännare på den svenska marknaden uppgick 1971 till 43 milj kr medan exportförsäljningen uppgick till ca 40 milj kr. Oljebrännare importerades för 7 milj kr. Sju företag tillverkade brännare för villapan- nor medan fyra företag tillverkade övriga brännare. Villabrännare svarade för 40 % av den inhemska försäljningen och för över 55 % av exporten. De tre största tillverkarna av oljebrännare, AB Bentoneverken, B Palm & Co AB och Perfecta-Silenta AB, svarade sammanlagt för 2/3 av försälj- ningen i landet och för 3/4 av exporten. De två största panntillverkarna har numera även oljebrännartillverkning. CTC AB äger hälften av Per- fecta-Silenta AB. Parca-Norrahammar förvärvade 1973 Bentoneverken AB.
Radiatorer. 1971 tillverkades radiatorer till ett värde av 77 milj kr. Exporten var 14 milj kr. Försäljningen av radiatorer inom landet har minskat sedan mitten av 60-talet räknat i yta. Exporten har ökat kraftigt de senaste åren och 1971 var exportandelen 19 %. Importen var obetydlig. Radiatorer tillverkades 1971 av 10 företag, 1961 var antalet radiatortillverkare 15. Den största tillverkaren är Aga Plåtförädling AB som också torde svara för huvuddelen av exporten. Under 1972 och 1973 har två företag lagts ned och ett förvärvats av Aga Plåtförädling AB. I Radiatorindustrins Fabrikantgrupp samarbetar flertalet radiatortillverka-
re och utarbetar bla gemensamma cirkaprislistor för den svenska mark- naden.
2.7.5. Pumpar för vvs-ändamål
Pumpar för vvs-ändamål inkluderar värmeledningspumpar (huvudsakligen cirkulationspumpar), avloppspumpar, tryckstegringspumpar, djupbrunns- pumpar, pumpautomater, vattenringpumpar samt fjärrvärmepumpar. I Sverige tillverkas pumpar av detta slag huvudsakligen av nio företag men fyra dominerar: Stenberg-Flygt AB, Perfecta-Silenta AB (dessa pumpar marknadsförs av AB Gustavsbergs Fabriker), Vadstena/Göta Pump AB och Foke Pump AB (tidigare Odell & Ekberg AB). Fjärrvärme- pumpar tillverkas även av Zander & Ingeström och Sonessons Pump AB. Flygts har den största marknadsandelen. Utöver de nämnda sex finns tre mindre tillverkningsföretag. Under 60-talet har antalet pumptillverkande företag totalt minskat till hälften. Vid början av 1960-talet tillverkades pumpar för vvs-ändamål av 14 företag. Hittills under 1970-talet har ingen förändring skett.
Den totala tillverkningen i landet av pumpar för vvs-ändamål hade 1971 ett värde på ca 165 milj kr. Försäljningen iSverige kan uppskattas. till ca 85 milj kr. Någon volymökning har knappast inträffat sedan dess, priserna har dock stigit 5 a 8 % per år 1971—1973. Importen torde ha varit högst 20 milj kr 1971 och tillförseln från inhemska företag ca 65 milj kr. Importen avsåg huvudsakligen fjärrvärmepumpar och avlopps- pumpar men även en del små värmeledningspumpar, tryckstegringspum- par samt pumpautomater, Exporten av avloppspumpar var ca 100 milj kr 1971. Den har ökat sedan dess. 1 övrigt var exporten liten.
Av de dominerande pumptillverkarna är endast Perfecta-Silenta ägar- mässigt anknutet till företag som gör andra installationskomponenter. Företaget ägs av CTC och Gustavsberg. Vadstena/Göta Pump AB ägs av norska intressenter som inte tillverkar pumpar eller vvs-material, Flygts ägs av ITT och Foke är ett familjeföretag.
2.7.6. Utrustning för styrning och övervakning av vvs-anläggningar
Styrsystem installeras för att pannor, brännare, pumpar, ventilationsan- läggningar m m skall fungera riktigt. Styrutrustning innehåller oftast en stor mängd komponenter med mekanisk, elektromekanisk, elektronisk, pneumatisk eller hydraulisk funktion. Kombinationer förekommer oftai den för reglering erforderliga kedjan givare, reglerfunktionsenhet och styrdon. För att underlätta driften och övervakningen speciellt av stora och komplicerade objekt har man numera utvecklat utrustningar för central styrning där övervakning, manövrering etc kan skötas från ett enda eller några få ställen i byggnaden.
I SPK-undersökningen ingår fyra svenska tillverkare av styrutrustning för vvs-ändamål. De hade en sammanlagd försäljning av styrutrustning 1971 på omkring 80 milj kr, varav ungefär 40 % på export. Importen var betydande och uppgick 1971 till omkring 30 milj kr. De två stora svenska
tillverkare som ingår i undersökningen är Billman-Regulator AB och Tour Agenturer AB. Dessa två företag svarade också för en viss import. Övriga importörer är Kontroll-Automatik Fabriks AB, Satchwell Regulatorer AB och Honeywell AB. Billman-Regulator är till 97 % ägt av Euroclimate AB, Satchwell Regulator ingår i General Electric Company, England. Honeywell är helägt dotterbolag till Honeywell Inc, USA. För komplice- rade anläggningar utför tillverkaren ofta installationen med egna mon- törer.
De tre största företagen på den svenska marknaden är'Billman-Regula- tor AB, Tour Agenturer AB och Honeywell AB. De svarar tillsammans för ca 90 % av marknaden och har ungefär lika stor marknadsandel var. Ett antal småföretag av mindre betydelse har inte tagits med i
SPK-undersökningen. Beträffande övriga två tillverkare säljer Armaturfabriken Trio AB hela sin produktion av styrutrustning, radiatortermostatventiler, till Aga Plåtförädling AB. TTM-Produkter AB sysslade 1967 enbart med monte- ring av en egen konstruktion inom ventilationsområdet. Vissa system för övervakning och kontroll som inte ingår här betraktas som svagströms- installationer.
2.7.7. Material för isolering av vvs—anläggningar
Isolering av rörledningar för vatten och ventilationskanaler sker främst för att uppnå värmeisolering, ljudisolering och skydd mot spridning av brand. För detta ändamål används mineralull i mattor och skivor samt i form av rörskålar där mineralullens form anpassats till rörens. Mineral- ullen täcks oftast med ett tunt plastskikt kallat plastplåt. För värmeisole- ring används dessutom cellplast i viss utsträckning. Material för isolering av vvs-anläggningar i byggnader såldes i Sverige år 1971 till ett värde av ca 40 milj kr. Exporten uppgick till ca 5 milj kr och importen var obetydlig. Sedan 1971 har exporten ökat starkt. Två företag tillverkade dessa varor, Rockwool AB och Gullfiber AB. I båda fallen kommer tekniken från utländska licensgivare eller liknande. Rockwools marknadsandel på denna del av isoleringsmarknaden är minst 75 %. Båda företagen äger stora entreprenadföretag. Se Bilaga 3.
2.8 Investeringar och kostnader för FoU-arbete bland tillverkare av material för rörinstallationer
I detta avsnitt redovisas några uppgifter som är hämtade direkt ur SPK-undersökningen. Detta innebär att hela branschen inte ingår. De undersökta 81 materialtillverkarnas sammanlagda investeringar i byggna- der och maskiner under tvåårsperioden 1970—71 uppgick till 576 milj kr. Härav avsåg 16 % investeringar inom vvs-materialsektorn. Två företag svarade för 38 % av investeringarna inom denna sektor och ytterligare sju företag för 35 % tillsammans. 17 företag uppger att man under 1970—71 ej gjorde några investeringar alls i byggnader och maskiner för tillverkning av vvs-material.
De undersökta 81 företagens sammanlagda kostnader för forskning och utveckling (Fo U) under 1971 uppgick enligt SPK-undersökningen till 51 milj kr varav 23 milj kr avsåg ws-materialsektorn. Med FoU har i denna undersökning avsetts verksamhet för att få fram nya produkter eller avsevärda förbättringar av redan befintliga. Till FoU har i detta sammanhang ej hänförts verksamhet som bedrivs för att förbättra produktionstekniken eller för att åstadkomma smärre modellförändringar etc. Det ligger i sakens natur att uppgifterna om FoU-kostnader måste tolkas med viss försiktighet då någon exakt avgränsning mot andra närliggande aktiviteter ej låter sig göra. Detta gäller inte minst uppskatt- ningarna av den andel av forskningen som avser ws-ändamål.
I tabell B 2:13 redovisas FoU-kostnadernas fördelning totalt och för vvs-ändamål. En femtedel av företagen redovisade inga FoU-kostnader över huvud taget. Spridningen för de redovisade värdena var dock mycket stor både absolut och sett i relation till företagens omsättning.
När det gäller kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete inom vvs—området uppgick den sammanlagda kostnaden till 23 milj kr varav sju företag svarade för närmare 2/3. Ungefär 2/3 av företagen hade FoU- kostnader inom området på högst 100 000 kr.
Tabell B 2:13 Företag med tillverkning av rörinstallationsmaterial fördelade efter storleken av totala FoU-kostnader och FoU-kostnader för vvs-sektorn samt FoU- kostnademas storlek för företagen i respektive intervall.
Antal FoU-kostnader (tkr) Totalt företag/ ___—___— antal tkr 0—100 101—200 201—500 501—1 0001 001— före. tag/tkr Totalt antal 41a 9 14 3 14 81 tkr 640 1 490 4 790 2 010 42 055 50 985 Vvs antal 52b 10 9 3 7 81 tkr 1 185 1670 3 235 2 210 14 528 22 828
3 Därav 20 företag som ej haft några FoU-kostnader. b Därav 22 företag som ej haft några FoU-kostnader inom ws-området.
Källa: SPK-undersökningen
Som tidigare påpekats redovisas i SPK-undersökningen inte hela tillverkningen av vvs-material för de undersökta företagen. Nedanstående tabell B 2:14 visar FoU-kostnadernas procentuella andel av omsättningen för de varugrupper SPK-undersökningen särskilt behandlar.
Tabell B 2:14 FoU-kostnader FoU-kostnader i pro- Milj kr cent av omsättningen Rör 2,9 1,0 Armatur, rostfritt, vattenlås m m 3,9 1,2 Värme 13,9 2,1 Totalt 20,7 1,7
Källa: SPK-undersökningen
På grund av materialets osäkerhet får procenttalen betraktas som storleksordningar. Den högre FoU-kostnadsandelen av omsättningen på värmeområdet stämmer väl överens med uppfattningen att värme- och klimatfrågorna inom installationsområdet är de tekniskt mest komplice- rade. Kostnaderna för FoU-arbeten, för den svenska industrin i genom- snitt, torde ligga på 1,5 % av omsättningen.
1 ovanstående redovisning ingår inte FoU-kostnaderna vid tillverkning av sanitetsporslin, badkar, radiatorer, pumpar, isolering m m, eftersom dessa varugrupper inte ingår i SPK-undersökningen. För hela rörinstalla- tionsmaterialtillverkningen i landet kan kostnaderna för FoU-arbeten bedömas ha uppgått till 26 milj kr år 1971 eller 1,6 % av produktionens saluvärde.
2.9 Försäljningsvägar för material för rörinstallationer samt marknads- föring och prissystem
SPK-undersökningen har kartlagt försäljningsvägarna, marknadsföringen och prissystemen för en del av tillverkningen av vvs—material. Här redovisas dessa uppgifter. I avsnitt 2.1 ovan visas omfattningen av den del
av hela tillverkningen av rörinstallationsmaterial som ingår i SPK-under- sökningen.
2.9.1. Försäljningsvägar
Försäljningen till rörgrossisterna av SPK-undersökningens varugrupper uppgick till 551 milj kr vilket motsvarade 62% av producenternas svenska försäljning, vilket även framgår av tabell B2:15. Om man emellertid exkluderar sådana ång- och hetvattenpannor som huvudsakli- gen går till industrier, kraftverk och kommuner, går 3/4 av försäljningen genom rörgrossister.
Tabell B 2:15 Försäljningsvägar på den svenska marknaden 1971 för viss material till rörinstallationer.
Köpare Huvudgrupp
Rör Armatur, Värme Summa rostfritt m m
mkr % mkr % mkr % mkr %
Rörgrossister 203,1 95 202,7 81 145,8 34 551,6 62 Övriga grossister 0,4 0 9,7 4 29,1 7 39,2 4 Installatörer 2,8 1 1,9 1 37,3 9 42,0 5 Egen installations-
verksamhet — — 9,6 2 9,6 l Byggmaterialindustri 2,5 1 7,5 3 4,8 1 14,8 2 Övrig industri 2,9 2 13,5 5 51,3 12 67,7 8 Byggherrur — 3,5 1 30,0 7 33,5 4 Övriga 1,5 1 12,2 5 119,8 28 133,5 14
Summa 213,2 251,0
Källa: SPK-undersökningen
Inom huvudgruppen rör dominerar försäljningen genom rörgrossisterna helt med ca. 95 % av försäljningen. I övrigt såldes vissa kvantiteter rör främst till installatörer, byggmaterialindustrin och övrig industri. För armatur, rostfritt m in var rörgrossisternas ställning också mycket stark då 4/5 av försäljningen gick till dessa. För dessa varor spelade dock försäljning genom övriga grossister en viss roll, liksom försäljning till byggmaterialindustrin. Till gruppen övrig industri gick omkring 5 % av försäljningen och av ungefär samma omfattning var försäljningen till gruppen övriga. Inom värmeområdet svarade rörgrossisterna för ungefär 1/3 av tillverkningsföretagens försäljning. Exklusive ång- och hetvatten- pannor för industriellt bruk går ungefär hälften av försäljningen till rörgrossisterna. Sammanlagt var den näst största avnämaren gruppen övriga, där kommuner, kraftverk etc utgör största delen och försäljningen avser ång- och hetvattenpannor. Industrin var den därnäst största köpar- kategorin följd av installatörer och byggherrar.
Två viktiga varugrupper som ej ingår i SPK-undersökningen, sanitets- porslin och badkar, säljs till allra största delen genom rörgrossisterna. Likaså har undersökningen ej heller omfattat radiatorer, vilka också till allra största delen säljs genom rörgrossisterna. Om dessa varugrupper inkluderas kan rörgrossisternas andel av materialförsäljningen beräknas till omkring 80 %. Som tidigare redovisats svarar grossisterna dessutom för hälften av importen av de undersökta varugrupperna samt fungerar som återförsäljare för merparten av övriga importföretags försäljning. Detta bekräftar rörgrossisternas dominerande betydelse för materialför- säljningen i landet.
I tabell B 2:16 visas exempel på den andel av försäljningen av vissa varugrupper som gick genom grossister 1971. Hela försäljningen av rör och rördelar av gjutjärn för inomhusavlopp gick genom rörgrossisterna. Däremot såldes endast 15 % av varugruppen styrutrustning genom rör- grossisterna medan mer än hälften av försäljningen inom denna varugrupp gick direkt till installationsföretag. Beträffande varugruppen värmeled-
Tabell B 2:16 Försäljning 1971 till rörgrossisterna av inhemsk produktion för vissa varugrupper
Huvudgrupper respektive varugrupper
Rör % Sanitet Värme %
Kopparrör samt rör Teknisk armatur Värmelednings- oeh rördelar av stål 96 Sanitetsarmatur pannora 63 Tryckrör, avlopps— Vattenlås för sani- Elpannor 45 rör och rördelar av tctsapparater Värmeväxlare 41 plast 93 Golvbrunnar Varmvattenberedare 40 Rör och rördelar av Rostfritt Oljebrännare 70 gjutjärn för inom- Styrutrustning för hus-avlopp 100 vvs-anläggningar 15 Totalt 95 81 50a
uAvser försäljning exklusive ångpannor samt hetvattenpannor för industriellt bruk
Källa: SPK-undersökningen
ningspannor svarar grossisterna för omkring 63 % av försäljningen exklu- sive ång- och hetvattenpannor för industriellt bruk.
2.9.2. Marknadsföring
I SPK-undersökningen har vissa uppgifter om de tillverkade företagens marknadsföring redovisats. Bla har företagen tillfrågats om de egna insatsernas omfattning och till vilka grupper man huvudsakligen vänder sig.
Flera slag av samarbete i marknadsföringsfrågor förekommer. Organisa- tionen VVS-Information har bildats av grossister, installatörer och fler- talet materialtillverkare. Syftet med VVS-Information är att allmänt verka för att vidga marknaden för vvs—installationer, samt att ta fram allmänna underlag för branschens marknadsbedömningar. I Fabrikant- gruppen Rör, Värme och Sanitet ingår 7 tillverkare av vvs-varor. Syftet med gruppen är att samordna vissa delar av marknadsföringen bl a kontakterna med konsulter och installatörer. Företaget Vvs—marketing i Norrköping har åtagit sig bl a marknadsföringsansvaret för några material- tillverkare. AB Gustavsbergs Fabriker marknadsför inte bara sina egna produkter utan även varor som kompletterar sortimentet. I vissa fall har de utvecklats inom Gustavsberg. Hösten 1973 har ett försäljningssamar- bete mellan Värme & Sanitets AB IDO och Mora Armaturfabrik annonse- rats.
Elva av de fjorton företagen som ingår i huvudgruppen rör i SPK- undersökningen handhar själva marknadsföringen av sina produkter. Tre företag har helt eller till allra största delen överlåtit marknadsföringen till rörgrossisterna. I övrigt deltog rörgrossisterna endast i liten utsträckning i marknadsföringsarbetet. För armatur, rostfritt, golvbrunnar och vattenlås handhas marknadsföringen huvudsakligen av tillverkarna och rörgrossis- terna gemensamt. Åtta företag av totalt 44 har lagt hela marknadsförings- ansvaret på rörgrossisterna medan tre företag uppger att rörgrossisterna ej medverkar i marknadsföringen alls. Det förekommer även att marknads- föringen handhas av andra företag inom den egna koncernen och att tillverkaren överlåtit försäljning och marknadsföring till en importör. När det gäller värmesektorn handhar 20 företag av de totalt 30 som ingår i SPK-undersökningen helt eller till största delen marknadsföringen själva. Ytterligare fem företag har i stor utsträckning själva hand om marknads- bearbetningen men då parallellt med rörgrossisterna eller andra företag. Endast ett företag har lagt hela marknadsbearbetningen på rörgrossister- na. Tre företag har helt eller till största delen överlåtit marknadsbearbet- ningen och i två fall även försäljningen till speciella företag.
Inom huvudgruppen rör inriktade sig de tre företag som överlåtit marknadsföringsansvaret till grossisterna enbart på att bearbeta dessa. I övrigt inriktade sig flertalet tillverkare på såväl byggherrar och byggentre- prenörer som konsulter och installatörer. En viss övervikt för konsulterna kan dock konstateras. En tillverkare av plaströr inriktade sig huvudsak- ligen på att marknadsbearbeta kommuner vilket sammanhänger med att vissa plaströrstyper används i det kommunala ledningsnätet. Även på
sanitetsområdet var marknadsbearbetningen inriktad på alla ovannämnda parter i byggprocessen. Marknadsbearbetningen inom värmesektorn inrik- tades främst på installatörer men också i stor utsträckning på konsulter. Två företag inom värmeområdet uppgav att marknadsbearbetningsinsat- serna i första hand riktades mot byggherrar.
Inom huvudgruppen rör hade de 14 undersökta företagen sammanlagt ett 80-tal anställda som skötte den svenska marknadsbearbetningen av berörda varugrupper, dvs i genomsnitt sex personer per företag. De flesta tillverkarna, närmare bestämt tio företag, var representerade endast på tillverkningsorten. Marknadsbearbetningen bland tillverkare av armatur, rostfritt, golvbrunnar och vattenlås sköttes av sammanlagt ett 100-tal anställda fördelade på 44 företag, dvs drygt två personer per företag. Fördelningen mellan tillverkarna var dock mycket ojämn. Av de under- sökta 44 företagen hade 2/3 högst en person som skötte marknadsbear- betningen. Dessa företag representerade samtidigt småföretagen inom denna huvudgrupp. Övriga företag hade i genomsnitt sex personer per företag för marknadsbearbetning. Tjugofyra företag var representerade på endast en ort, medan övriga företag var representerade på ett mycket varierande antal platser. Inom värmesektorn sysslade sammanlagt ca 300 anställda med marknadsbearbetning av de berörda varugrupperna, vilket motsvarar tio personer per företag. Den övervägande delen av företagen hade mer än en anställd för marknadsbearbetning och ungefär 1/3 av företagen mer än tio anställda för marknadsbearbetning. Tolv företag fanns representerade på enbart en ort medan 16 företag fanns represente- rade på 3 orter eller flera.
Önskemål om produktutformning, funktion, förbättringar etc kommer till tillverkarnas kännedom på flera olika sätt varav två vanliga vägar är direkt från installatörer respektive via rörgrossister. Av rörtillverkarna uppger ett företag att informationsåterföringen sker enbart via rörgrossis- terna medan tre företag till stor del erhåller information via rörgrossister- na. Större delen av företagen uppger att man endast i liten utsträckning eller inte alls får återföring av produktinformation via grossisterna. Sex företag får större delen av informationen direkt från installationsföreta- gen medan fem företag i stor utsträckning får informationen från annat håll. Inom huvudgruppen värme uppger 60 % av företagen att man till stor del eller till största delen får information från installatörerna. Rörgrossisterna uppges i l/4 av fallen vara de som till stor del eller till största delen svarar för informationsåterföringen.
2.9.3. Pris- och rabattsystem
Tillverkarna av rör och rördelar tillämpar i allmänhet listpriser (brutto- priser). Vid försäljning till rörgrossisterna tillämpas vanligen grundrabat- ter och kvantitetsrabatter samt bonus. Ett par företag uppger att det dessutom lämnas hemlig eller extra bonus vid försäljning till rörgrossister- na. Några företag tillämpar dock nettopriser med eller utan bonus. Av de undersökta företagen inom huvudgruppen rör uppger sex att priserna fastställs av företaget ensamt. Tre företag uppger att prissättningen sker i
samråd med andra tillverkare medan tre företag sätter priserna i samråd med rörgrossisterna. Rabatterna fastställs på samma sätt.
Bland tillverkarna av armatur, rostfritt, golvbrunnar och vattenlås uppger 15 av totalt 44 att man enbart tillämpar nettoprislistor med eller utan bonus vid försäljning till rörgrossister. Några företag tillämpar dels nettopriser, dels listpriser, medan 17 företag enbart tillämpar listpriser (bruttopriser) från vilka avgår grundrabatt, kvantitetsrabatt och bonus i varierande omfattning. Två företag har enbart cirkaprislista till ledning för återförsäljarnas prissättning. Bland de företag som tillämpar listpriser eller cirkapriser vid försäljning till rörgrossister dominerar grundrabatter som lämnas av 19 företag och kvantitetsrabatter som lämnas av 16 företag. Nio företag tillämpade öppen bonus medan sju företag som ej tillämpade öppen bonus använde hemlig eller extra bonus. Några företag tillämpade hemliga eller extra rabatter. Sju tillverkare inom huvudgrup- pen sanitet uppger att priserna sätts i samråd med övriga tillverkare medan huvuddelen av företagen sätter priserna själva. Endast två företag uppger att rabatterna sätts i samråd med andra tillverkare, medan huvuddelen uppger att rabatterna fastställs av företaget ensamt.
Inom värmesektorn dominerar bruket av listpriser från vilka olika rabatter avgår vid försäljning till framförallt rörgrossister. Fyra tillverkare tillämpar nettopriser vid försäljning till grossist. De flesta företagen tillämpade grundrabatt vid försäljning till rörgrossist men mer än hälften tillämpade också kvantitetsrabatt. Hälften av företagen lämnade i kombi- nation med grundrabatt och/eller kvantitetsrabatt även bonus till grossis— terna. Endast i ett par fall uppges att man lämnar hemlig eller extra bonus medan hemlig eller extra rabatt lämnas av en tillverkare. Inom värmesektorn uppger flertalet tillverkare att man självständigt fastställer pris och rabattvillkor. Ett företag uppger dock att priserna sätts i samråd med rörgrossister och ett företag att priserna sätts i samråd med branschorganisationen. Om ett företag uppger att priser sätts i samråd torde andra företag ha avstått från att lämna uppgift om det. När det gäller rabatterna uppger ett företag att dessa fastställs i samråd med andra tillverkare av varugruppen. Tre företag uppger att rabatterna fastställs i samråd med rörgrossisterna medan två företag sätter rabatterna i samråd med branschorganisationen.
De företag som uppgivit att samråd sker i pris- och rabattfrågor och ytterligare tillfrågats på denna punkt framhåller att samarbetet ej är av formell eller bindande karaktär och alltså ej utgörs av några överenskom- melser om vilka priser och rabatter som skall gälla. Samrådet uppges ske på helt informella grunder som ett led ide normala branschkontakterna. Vidare framhåller man att endast en begränsad del av försäljningen sker till listpriser eller motsvarande medan för en stor del av försäljningen priserna görs upp från fall till fall.
3. Tillförsel av material för elinstallationer
År 1971 tillverkades material för elinstallationer i byggnader för ca 420 milj kr (inkl kabel och ledning) av ett femtiotal företag. Tillförseln
Tabell B 2:17 Tillverkning, import och export av elinstallationsmaterial
Försäljning av inhemsk produktion
Varugrupp
Totalt På Export- Försäljn Till- Antal export andel På svenska försel produ- markn av center import Mkr Mkr % Mkr Mk, liörläggningsmaterial Rör och dosor 24,9 1,8 7 1,8 24,9 16 Ledningsstegar 13,6 1,1 8 0,0 12,4 4 Fästmaterial 14,2 5 ,2 37 1,8 10,8 6 Installationsmaterial Strömställare, uttag m ma 16,7 0,2 1 34,7 51,2 6 Centraler o mätartavlor 39,0 0,1 3 0,0 38,9 6 Elradiatorer 14,8 1,3 9 31,9 45,4 5 Ljusarmaturerb 169,9 19,8 12 32,3 182,5 16
293,1 29,5 10 102,5 366,1 45
a Gruppen omfattar huvudsakligen strömställare, Stickproppar, uttag och Säkrings- material.
b Gruppen omfattar ljusarmatur för fast montering inomhus. Miljöljusarmatur ingår inte.
Källa: SPK-undersökningen.
fördelar sig på huvudgrupper och varugrupper enligt tabell B 2:17. Till den där redovisade tillförseln på 366 milj kr kommer kabel och ledning. Förbrukningen år 1971 av kabel och ledning för installationsändamål har uppskattats till 135 milj kr. Importen har uppskattats till 15 milj kr och exporten av de aktuella kabeltyperna till 5 milj kr.
SPK-undersökningen ”Marknadsstrukturen i producentledet för el- material 1971" omfattar hela det aktuella varuområdet utom kabel och ledning. Det har därför inte ansetts erforderligt att här närmare analysera den delen av tillverkningen utan därvidlag hänvisas till SPK-undersök- ningen som i sin helhet bifogas denna bilaga som appendix 222.
Tabell B 2:18 Koncentrationen inom tillverkningen av elinstallationsmaterial 1971._
De 3 största till- Antal till- lmportandel verkarnas andel verkare av tillförseln av prod % % förläggningsmaterial Rör och dosor 49 16 7 Ledningsstcgar ca 85 4 O llästmaterial 96 6 17 lnstallationsmaterial Strömställare, uttag, säkringar 86 6 68 Centraler och mätartavlor 95 6 0 l'ilradiatorer 80 5 70 Ljusarmaturer 65 ti 70 16 18 Kabel och ledning för instal— lationsändamal 85 4 ”
Källa: SPK-undersökningen och "IBU.
För att få beskrivningarna av rör- och elinstallationsvaruproduktionen likartade redovisas i tabell B 2:18 koncentrationen i tillverkningen av elinstallationsmaterial år 1971. Importandelen är hög för vissa varugrupper och obetydlig för andra. Den svenska tillverkningen är koncentrerad till ett fåtal företag utom beträffande rör och dosor och ljusarmaturer.
Av en total tillverkning av kabel och ledning år 1971 på över 800 milj kr anses att 125 milj kr avsåg kabel och ledning för installation i byggnader. Uppskattningsvis 300 anställda arbetade 1971 med tillverkning av kabel och ledning för installationsändamål.
Tillverkningen av kabel och ledning för elektriska ändamål var starkt koncentrerad år 1971. De två största tillverkarna som tillverkar installationsledning, ASEA och LM Ericsson, ägde tillsammans AB Bjurhagens Fabriker, den tredje tillverkaren i storleksordning. Det fjärde företaget, IKO Kabelfabrik AB, ägs av ITT. Marknadsföringen och distributionen av kabel och ledning för installationsändamål sker enbart genom elgrossisternas försorg. Den vertikala integrationen i branschen går ner i grossistledet, ITT äger grossistföretagen Joel Olssons El AB och Bröderna Engströms El AB. ASEA äger ASEA-Skandia AB. LM Ericssom äger tillsammans med ASEA och Elektriska AB AEG, Selga-Sievert AB där numera även grossistverksamheten vid Elektriska AB AEG ingår.
Utrikeshandeln med kabel avser huvudsakligen kraftkabel. Kabel och ledning för installationsändamål är svår att sälja utanför tillverkningslan- det på grund av skilda säkerhetsbestämmelser i flertalet länder. Importen till Sverige är dock inte obetydlig, drygt 10 % avtillförseln, medan exporten ej överstiger 5 % av den inhemska produktionen.
Kostnaderna för FoU 1971 för de här behandlade slagen av kabel och ledning har inte gått att få exakta uppgifter om. De har uppskattats till 1 milj kr.
Appendix 2:1 Marknadsdata för vissa rörinstalla- tionsvaror år 1971
I detta appendix återges data ur SPK-undersökningen ”Marknads- strukturen i producentledet för vvs-material 1971”. Som framgår av av- snitt 2.1 ingår endast vissa delar av tillverkningen av rörinstallations- material i SPK-undersökningen. Begränsningarna gäller även för tabbllerna i detta appendix.
Tabell B 2:A Kopparrör samt rör och rördelar av stål,
1. Totalt 6 tillverkare och 12 importörer
2. De 6 tillverkarna var: 3. De 6 största importörerna var: AB Karl Josefsson & Söner Bröderna Edstrand AB AB Järnförädling Dickson & Sjöstedt KB Gränges Essem AB Fosselius & Alpen AB Gusum Bruk AB AB Odelberg & Olson Uddeholm AB RP Rörprodukter AB Wirsbo Bruk AB Söderberg & Haak AB 4. Tillverkning och försäljning. Milj kr Summa varav de Summa varav de Summa till- till- 3 största impor— 3 största verkare och verkare törer importörer Försäljning av varu- gruppen 190,7 140,9 (totalt i företagen) (2 691,23) (1 482,7) Försäljning på den svenska marknaden 127,4 97,0 61,0 47,7 188,1 Export 63,3 44,0 0,2 0,0 63,5 Antal anställda för varugruppen 1 063 776 (totalt i företagen) (23 067) (10 286) FoU-kostnader för varugruppen 1,1 0,4 5. Utrikeshandel. Milj kr Export Import Norge 19,4 4,1 Danmark 10,9 Storbritannien 9,1 1,6 Västtyskland 6,8 20,0 Finland 6,5 23,3 Österrike 4,1 1,6 Frankrike 6,4 Övriga 6,7 4,0 Summa 63,5 61,0
Exportserier förekom för kopparrör och exporten beräknades av företagen öka eller vara oförändrad;
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion
%
Rörgrossistcr 9 And ra grossister lnstallationsföre tag B yggmaterialindustri Annan industri B yggherrar Öv riga Summa 100
Tabell B 2:B Tryckrör, avloppsrör (inkl markavlopp) och rördelar av plast för ws—ändamål
1. Totalt 6 tillverkare och 7 importörer
2. De 6 tillverkarna var: 3. De 6 största importörerna var: Gränges Essem Plast AB Ahlsell & Ågren AB AB Gustavsbergs Fabriker Fosselius & Alpen AB AB Polyrör AB Odelberg & Olson Tarkett AB Söderberg & Haak AB AB Wifa-Verken Tarkett AB Wirsbo Bruks AB AB Wifa-Verken
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Tillverkare lmportörer Summa tillverkare och importörer
Försäljning av varugruppen 71,6 32,4 104,0 (totalt i företagen) (509,8) Försäljning på den svenska marknaden 66,9 32,1 99,0 Export 4,7 0,2 4,9 Anställda för varugruppen 615 (totalt i företagen) (3 672) FoU-kostnader för varugruppen 1,6
5. Utrikeshandel. Milj kr Export Import
Norge 2,4 4,5 Danmark 1,3 14,5 Finland 0,6 9,1 Västtyskland 0,2 4,0 Schweiz 0,1 0,2 Övriga 0,4 —— Summa 5,0 32,3 Särskilda exportserier förekom i ett par fall. Ett par exportörer planerade ökning.
. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion %
Rörgrossister 9 A ndra grossister lnstallationsföretag Byggmaterialindustri Annan industri Byggherrar
Övriga
Summa
Tabell B 2:C Rör och rördelar av gjutjärn för inomhusavlopp
]. Totalt 3 tillverkare och 6 importörer
2. De 3 tillverkarna var:
AB Gustavsbergs Fabriker AB M Lundgrens Gjuteri AB Åkers Styckebruk
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Tillverkare Försäljning av varugruppen 19,0 (totalt i företagen) (413,8) Försäljning på den svenska marknaden 18,9 Export 0,1 5. Utrikeshandel. Milj kr Export
USA 0,1 Västtyskland Norge Danmark
Summa 0,1
3. De 6 importörerna var:
G G Arecos AB Fosselius & Alpen AB AB Odelberg & Olson Rör AB Gohlin & Co AB Åkers Styckebruk Ahlsell & Ågren AB
lmportörer Summa tillverkare och importörer 3,3 22,3 3,3 22,2 0,1 Import 2,9 0,2 0,1 3,2
6. Den svenska produktionen såldes till 100 % över rörgrossisterna.
Tabell B 2:B Teknisk armatur för vvs-ändamål; ventiler och kopplingar.
1. Totalt 21 tillverkare och 9 importörer
2. De 6 största tillverkarna var:
A H Andersson & Co AB AB Holmgrens Armaturfabrik AB Markaryds Metallarmatur Erik Sörbergs Armaturfabrik AB Tour Agenturer AB AB Vårgårda Armaturfabrik
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
3. De 6 största importörerna var:
Armaturjonsson AB Beulco Armatur AB Fosselius & Alpen AB Georg Fischer AB lsipo AB Tour Agenturer AB
Summa varav de Summa varav de Summa till- till- 6 största impor- 3 största verkare och verkare törer importörer Försäljning av varu- gruppen 131,8 106,4 36,7 5,1 168,5 (totalt i företagen) (1 585,23) Försäljning på den svenska marknaden 1053 84,0 36,6 5,0 142,5 Export 25,9 22,4 0,2 0,2 26,0 Antal anställda för varugruppen (totalt i företagen) (11 367) FoU-kostnader för varugruppen 1,6 1,5
5. Utrikeshandel. Milj kr
Export Västtyskland 6,6 Norge 5 ,1 Danmark 1 ,9 Finland 1 ,6 Holland 1,4 Storbritannien 2,3 Österrike 0,6 USA ,6 Frankrike 0,4 Schweiz 0,3 Övriga 5 ,1 Summa 25 ,9
Import
11,4 4,6 8,9 0,7 2,6 1,7 0,7 0,0 6,0
36,6
Två tillverkare hade särskilda exportserier och exporten väntades allmänt öka.
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion.
%
Rörgrossister 7 Andra grossister lnstallationsföretag Byggmaterialind ustri Annan industri Byggherrar
Övriga
Summa 100
NDOOwHUVON
Tabell B 2:B Sanitetsarmatur; blandare, ventiler och kopplingar, 1971 .
1. Totalt 12 tillverkare och 8 importörer
2. De 6 största tillverkarna var:
F M Mattsson AB Mora Armaturfabrik AB AB Mora Kranar Thermia Armatur AB Armaturfabriken Trio AB Vårgårda Armaturfabrik AB
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa till- verkare Försäljning av varu- gruppen 69,17 (totalt i företagen) (155,2) I-"örsåljning på den svenska marknaden 68,5 Export 1,3 Antal anställda för varugruppen 810 (totalt i företagen) (1 640) FoU-kostnader för varugruppen 1,1
varav de 3 största
3. De 6 största importörerna var: Ahlsell & Ågren AB G G Arecos AB Fosselius & Alpen AB John Fredrik AB R P Rörprodukter AB Söderberg & Haak AB
Summa varav de Summa till- impor- 3 största verkare och törer importörer
7,5 5,4 77,3
5. Utrikeshandel. Milj kr
Export Import
Norge 0,6 0,1 Danmark 0,3 1,1 Västtyskland 0,1 6,1 Holland 0,1 0,0 Storbritannien 0,0 0,2 Övriga 0,2 Summa 1,3 7,5 Ett av de fyra exportföretagen hade särskilda exportserier. Tre företag avsåg att börja exportera och de fyra redan etablerade avsåg att öka exporten.
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion. %
Rörgrossister 8 Andra grossister Installationsföretag Byggmaterialindustri
Annan industri
Byggherrar Övriga
Summa 100
Nocomow—
Tabell B 2:F Värmeledningspannor 1. Totalt 14 tillverkare och 3 importörer
2. De 6 största tillverkarna var: 3. De tre importörerna var: AB CTC Kymmene försäljnings AB Exoverken AB (numera Hill & Co AB) Navire Värmeprod AB AB Gustavsbergs Fabriker Söderberg & Haak AB Maskinaffären Generator AB Parca-Norrahammar AB AB Svenska Maskinverken
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa varav de Summa Summa tillverkare till— 6 största impor- och importörer verkare törer
Försäljning av varugruppen 372,0 336,9 4,3 376,3 (totalt i företagen) (958,9) (868,9) Försäljning på den svenska marknaden 262,7 232,7 4,3 267,0 Export 109,3 104,1 109,3
Antal anställda för varu- gruppen (totalt i före-
tagen) (5 498) (5 166)
FoU-kostnader för varu-
gruppen 4,2 3,9
I uppgifterna ingår tillverkning av pannor för industrier och större centraler.
5. Utrikeshandel. Milj kr
Export Import Västtyskland 30,9 Schweiz. 27,2 Östeuropa 11,7
Danmark Norge Jugoslavien Italien Österrike Storbritannien Finland Frankrike Övriga
.... ».
On—u—Af—Uuaxxroo wH—OOOMNN
».
4,3
Summa 109,2
4,3
Av de elva företag som importerade värmepannor hade 6 särskilda exportserier. Exporten förväntades öka allmänt.
. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion
%
Rörgrossister 31 And ra grossister 1 Installationsfö retag 2 Egen installationsverksamhet 2 Byggmaterialindustri 1 Annan industri 15 B y ggherrar 8 Övriga3 40 Summa 100
a Främst ångpannor etc till fartyg och kommunala myndigheter.
Tabell B 2:G Värmeväxlare
1. Totalt 7 tillverkare och inga importörer
2. De 6 största tillverkarna var:
AB CTC AB Gustavsbergs Fabriker Parca-Norrahammar AB AB Svenska Maskinverken AB Therm ia-Verken AB Zander & Ingeström
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Försäljning av varugruppen (totalt i företagen) Försäljning på den svenska marknaden Export Antal anställda för varugruppen (totalt i företagen) FoU-kostnader för varugruppen
5. Utrikeshandel. Milj kr Export
3. Inga importföretag redovisas
Summa tillverkare varav de 3 största
50,8 42,2 (962,6) (449,31 28,0 19,7 22,8 22,5 221 167 (7 091) (3 287) ca 2 1,7
Västtyskland 11,7 Norge 5,4 Danmark 0,9 Österrike 0,8 Finland 0,7 Schweiz 0,6
Italien 0,4 Storbritannien 0,3 Övriga 2 ,0 Summa 22,8 De två största exportörerna hade exportserier. De tre största tillverkarna avsåg att öka exporten, två företag planerade att starta export.
. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion
%
Rörgrossister 41 Andra grossister 0 lnstallationsföretag 7 Egen installation 1 Byggmaterialindustri 0 Annan industri 13 Byggherrar 11 Övriga8 27
Summa
& Främst värmeverk.
Tabell B 2:H Varmvattenberedare 1. Totalt 8 tillverkare och 1 importör
2. De 6 största tillverkarna var:
AB CTC Exo-Verken AB (numera Hill & Co AB) Nike—Verken AB Parca-Norrahammar AB AB Thermia-Verken Örebro Värmeindustri AB
. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Försäljning av varugruppen (totalt i företagen) Försäljning på den svenska marknaden Export Antal anställda för varugruppen (totalt i företagen)
FoU-kostnader för varugruppen »
5. Utrikeshandel. Milj kr
3. Namnet på importföretaget redovisas ej.
Tillverkare lmportörer Summa
69,1 0,7 69,8 (773,3) 46,8 0,7 47,5 22,3 22,3 366 (6 427) 1,1
lmport
Västtyskland Finland Norge Holland Belgien Frankrike Danmark Italien Österrike Övriga Summa
Fyra av de fem exportörerna hade särskilda exportserier. Exportftretagen väntade ökad export.
. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion. %
Rörgrossister 83 Andra grossister 14 Byggmaterialindustri — Annan industri
Byggherrar Övriga
Summa
Tabell B 2:l Oljebrännare 1. Totalt 8 tillverkare och ingen redovisad importör
2. De 6 största tillverkarna var: 3. Inga importörer redovisas men AB Bentone Verken bl a for storre brannare H Blomstedt AB finns det några få. lng F:a Callidus AB Perfecta Silenta AB (CTC-Gustavsberg) B Palm & Co AB AB Tulifaverken
. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Tillverkare varav de 3 största
Försäljning av varugruppen 76,6 54,5 (totalt i företagen) (343,3) (302,1) Försäljning på den svenska marknaden 36,1 24,7 Export 40,5 29,9 Antal anställda för varugruppen 358 243 (totalt i företagen) (2 436) (2 162) FoU-kostnader för varugruppen 2,2 1,9
5. Utrikeshandel. Milj kr Export
Danmark Finland Västty sk la nd Norge Holland Storbritannien Frankrike Irland Österrike Italien Schweiz Övriga Summa 40,5 Fyra företag hade exportserier och exporten förväntades öka för flertalet företag.
woPrf—HPPPHFP soaxq—wwxoowo—A
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion.
&
ON
OOMONOOQ
Rörgrossister
Andra grossister lnstallationsföretag Egen installation Byggmaterialindustri Annan industri Byggherrar
Övriga
_
Summa
Tabell B 2:1 Utrustning för styrning och övervakning för ws-ändamål
1. Totalt 4 tillverkare och 6 importörer
2. Tillverkarna var: 3. lmportörerna var: Armaturfabriken Trio AB Billman-Regulator AB (endast termostatventiler) Honeywell AB TTM-produkter AB Kontroll-Automatik AB Billman-Regulator AB Satchwell Regulator AB Tour Agenturer AB Söderberg & Haak AB Tour Agenturer AB
. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Till- lmpor- varav de Summa tillverkare verkare törer 3 största och importörer
”___—___— Försäljning av varu-
gruppen 79,0 30,3 22,9 109,3 (totalt i företagen) (13 3 ,2) Försäljning på den svenska marknaden 47,5 76,2 Export 31,5 33,1 Antal anställda för varu- gruppen (totalt i före- tagen) (1 135) FoU-kostnader för varugruppen 4,2
5. Utrikeshandel. Milj kr
Västtyskland Frankrike Finland Norge Danmark
A ustralien Storbritannien Holland Österrike Belgien USA Italien Övriga
"01110
___—HHHNWÅM .. wWN
kubanen Ja.-
?” t—lxl (» ?” oa 9 :>
Summa
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion %
Rörgrossister 15 Andra grossister lnstallationsföretag Egen installation Byggmaterialindustri Arman industri
Byggherrar Övriga
Summa
Appendix 2:2 Marknadsstrukturen i producent- ledet för elmateriel 1971
Utarbetad av Statens Pris— och Kartellnämnd I 973. Dnr 1:9/72.l
1 Inledning
1.1. Utredningens bakgrund
Kungl Maj:t har tillsatt en utredning, installationsbranschutredningen (IBU), som har till uppgift att kartlägga och analysera el- och VVS-instal- lationssektorns struktur och funktionssätt. Utredningen som omfattar såväl tillverkning, distribution och installation begränsas till husbyggnads- sektorn. Utredningens syfte är bla att kartlägga eventuella hinder för en bättre fungerande installationssektor och föreslå vägar för att undanröja sådana hinder. Bla skall möjligheterna till en ökad förtillverkning och utnyttjande av systemlösningar studeras, liksom möjligheterna för en ökad export.
För att kunna analysera utvecklingsmöjligheter inom installations- branschen har det varit nödvändigt att utgå från ett underlag som belyser materieltillverkningens och utrikeshandelns omfattning och struktur. Installationsbranschutredningens intresseområde har därvid i stora styc- ken sammanfallit med SPK:s normala undersökningsverksamhet varför det överenskommits att nämnden skulle genomföra en sådan utredning som kunde ge svar på de aktuella frågorna.
Undersökningen avser förhållandena 1971 och uppgifterna har in- hämtats genom enkät under hösten 1972. Uppgifter har inhämtats från de olika självständiga företagen eller enheterna inom koncerner med mångsidig verksamhet inom eI—området.
I underbilaga ] redovisas ett koncentrat av marknadsdata avseende 1971 för var och en av de undersökta varugrupperna.
1.2. Undersökningens uppläggning 1.2.1 Produkturval
Urvalet av produkter har skett i samråd med IBU och har begränsats till sådana produkter vilkas huvudsakliga användningsområde är byggnader. Inom ramen för denna målsättning har produkturvalet inriktats på sådana produkter och produktgrupper som allmänt används vid elinstallationer.
[ Sammanfattningen ingår ej här.
undantag. Med hänsyn till att nämnden relativt nyligen (1970) gjort en undersökning rörande konkurrensförhållandena på marknaden för elektriska kablar och ledningar har denna sektor inte närmare undersökts i föreliggande undersökning. Det slutliga produkturvalet framgår av nedanstående uppställning
Undersökningen är inom denna ram en totalundersökning men med ett 1 l 1 i
Huvudgrupp Omfattar produkterna
F örläggnings materiel Installatio nsrör Dosor Ellister Ledningsstegar Fäst materiel
Installationsmateriel Uttag Strömbrytare Stickproppar Säkringar Centraler Mätartavlor
Elradiatorer
Ljusarmaturer Lysrörarmatur Glödljusarmatur
1.2.2. F öretagsurval l
Målsättningen har varit att täcka in en så stor del som möjligt av den inhemska produktionen och importen av de aktuella produkterna av- sedda för installation i hus. Sammanlagt har 45 producenter och 21 importörer undersökts. Vad gäller importörer har den avgränsningen gjorts att endast sådana företag som själva importerar har medtagits. Förmedlande företag har således inte undersökts. De undersökta före- tagen fördelar sig på olika huvudgrupper enligt följande.
Huvudgrupp Antal Antal producenter importörer
Förläggningsmateriel totalt 21 8
Rör och dosor 16
Ledningsstegar 4 —
Fästmateriel 6 Installationsmateriel totalt 10 14
Strömbrytare, uttag m fl 6 14 ._ Centraler och mätartavlor 6 0 ' Elradiatorer 5 6 Ljusarmaturer 16 12
2 Företagsstruktur
De undersökta företagens sammanlagda totalomsättning uppgick till 3 394 mkr 1971, varav elmateriel svarade för 22 procent eller 762 mkr. Med företag avses i föreliggande undersökning en eller flera produktions- anläggningar som bildar en juridisk enhet. Äganderättsförhållandena påverkar inte företagsbegreppet. Ett fåtal storföretag med omfattande intressen inom andra verksamhetsområden än elområdet väger tungt i detta sammanhang varför det genomsnittliga företaget i föreliggande undersökning i avsevärt större grad än vad som framgår av ovanstående uppgifter är verksamma inom elområdet.
Omkring 2/3 av företagen hade 1971 en lägre totalomsättning än 10 mkr. Ungefär 1/4 av företagen hade en totalomsättning som översteg 20 mkr. Därav var det 6 företag som hade en totalomsättning över 100 mkr. De undersökta företagens storleksfördelning redovisas nedan i tabell 1.
Den genomsnittliga totalomsättningen för de undersökta producenter- na var 1971 ca 75 mkr. Detta värde påverkas emellertid kraftigt av det fåtal mycket stora företag som ingår i undersökningen. De 6 största företagens totalomsättning svarade för drygt 85 procent av de undersökta företagens sammanlagda totalomsättning. Bortser man från de 6 största företagen sjunker den genomsnittliga totalomsättningen till ca 11 mkr per företag, vilket ger en bättre bild av företagsstrukturen hos de undersökta företagen. Den genomsnittliga omsättningen för producenter med lägre totalomsättning än 10 mkr — 67 procent av antalet företag —— var 3.7 mkr.
De 6, totalt sett, största företagen hade inte en motsvarande andel av elmaterielförsäljningen, vilket beror på att det endast var två av dessa företag som hade ett mer omfattande engagemang inom elområdet. Dessa två företag svarade för omkring 55 procent av de undersökta företagens sammanlagda elmaterielförsäljning. De övriga 4 företagen hade — i förhållande till sin totala verksamhet — en mer marginell verksamhet som elmaterielproducenter. Två av företagen — AB Gustavsbergs Fabriker och AB Iföverken — är huvudsakligen sysselsatta inom VVS-området, ett
Tabell 1 De undersökta företagens sammanlagda totalomsättning fördelad på stor- leksklasser efter totalomsättning samt antalet företag och deras genomsnittliga totalomsättning inom respektive storleksklass 1971
Omsättningsklasser mkr Totalt
—4.9 5.0— 10.0- 9.9 19.9
Summa totalomsättning
inom resp klass mkr 43.7 63.9 . 2 9460 3 3935 Procentuell andel 1 2 87 100 Antal företag 21 9 6 45 Procentuell andel 47 20 13 100 Genomsnittlig total-
omsättning mkr 2.1 7.1 . . 491.0 75.4
Tabell 2 De undersökta företagens sammanlagda elmaterielförsäljning fördelad på storleksklasser efter totalomsättning samt antal företag och deras genomsnittliga elmaterielförsäljning inom respektive storleksklass 1971
Omsättningsklasser mkr Totalt —4.9 5.0— 10.0— 20.0— 100.0— 9.9 19 .9 99.9 Summa elmaterielför— säljning inom resp storleksklass 33.5 45.4 43.4 182.4 457.5 762.2 Procentuell andel 4 6 6 24 60 100 Antal företag 21 9 3 6 6 45 Procentuell andel 47 20 7 13 13 100 Genomsnittliga el- materielförsäljning 1.6 5.0 14.5 30.4 76.2 16.9 Genomsnittliga el- materielandel % 77 71 98 62 16 22
företag sysslar huvudsakligen med annan verksamhet inom elsektorn A Siemens AB — och ett företag producerar huvudsakligen golvmaterial — Tarkett AB. Det sistnämnda företagets produktion av plaströr — såväl för VVS- som för el-ändamål — övertogs under 1972 av Gustavsbergs Fabriker.
Försäljningen av elmateriel bland de undersökta producenterna upp- visar en koncentration till två företag — ASEA och Sieverts Kabelverk — som tillsammans svarar för omkring 55 procent av den sammanlagda elmaterielförsäljningen. Till skillnad från de övriga undersökta företagen är dessa två företag verksamma huvudsakligen inom andra delar av elområdet än vad som berörs av föreliggande undersökning. Den del av företagens verksamhet som berörs är omsättningsmässigt mycket liten i förhållande till den totala. I förhållande till övriga undersökta företag vilkas verksamhet i mycket stor utsträckning ligger inom ramen för föreliggande undersökning utgör således de 6 största företagen en särpräglad grupp inte enbart beroende på sin storlek utan också vad gäller anknytningen till de produktområden som behandlas här.
Som framgår av tabell 2 hade företagen en genomsnittlig elmaterielför- säljning på ca 17 mkr. Variationen kring genomsnittet är stor. I den lägsta omsättningsklassen — mindre än 5 mkr — var den genomsnittliga elmaterielförsäljningen 1.6 mkr medan den i den högsta var 76 mkr. Om man bortser från förhållandena inom den högsta omsättningsklassen »— som starkt påverkas av framför allt två företag — blir den genomsnittliga elmaterielförsäljningen för resterande företag ca 8 mkr eller 68 procent av totalomsättningen.
Elmaterielförsäljningens andel av företagens totala försäljning sjunker med stigande totalomsättning. En markerad gräns går mellan de 6 största företagen och de övriga av skäl som nämnts ovan. Omkring hälften av de företag som hade en lägre totalomsättning än 10 mkr sysslade enbart med produktion av elmateriel medan endast 20 procent av de företag som hade en totalomsättning över 10 mkr uteslutande tillverkade elmateriel. Sammanlagt var det omkring 45 procent av de undersökta företagen som
___ &_
Tabell 3 Producenter fördelade efter elmaterielförsäljningens andel av total försälj-
ning Elmaterielförsäljningens andel av Totalt den totala försäljningen i procent —24 35 — 50— 75 — 49 74 I 00 ' Antal företag 12 5 4 24 45 Procentuell andel 27 11 9 53 100
' Därav 20 företag 100 procent
enbart var verksamma inom elmaterielområdet. Merparten av dessa var mindre företag. För drygt hälften av de undersökta företagen utgjorde försäljningen av elmateriel mer än 75 procent av företagets totala försäljning.
Av producenternas försäljning av elmateriel, 762 mkr, svarade de i föreliggande undersökning behandlade produkterna för 38 procent eller 294 mkr. Som framgår av tabell4 bidrager olika materiel i väsentligt olika utsträckning till det sammanlagda försäljningsvärdet av undersökta produkter. Försäljningen av ljusarmaturer svarade för drygt hälften eller omkring 170 mkr. Totalt har 16 producenter av ljusarmaturer undersökts och deras genomsnittliga försäljning — 11 mkr — var betydligt större än vad som är fallet för producenter av andra materiel. Den lägsta genom- snittliga försäljningen återfinns bland de 16 producenterna av rör och dosor som tillsammans bidrog med ungefär 8 procent av den samman- lagda försäljningen. De genomsnittliga försäljningsvärden per företag som kan beräknas ur tabell 4 är vad det gäller framför allt ljusarmaturer och centraler och mätartavlor behäftad med en relativt stor spridning.
Företagen exporterade i genomsnitt ca 10 procent av sin produktion. Ljusarmaturindustrin bidrager med omkring 65 procent av det samman- lagda exportvärdet. Den genomsnittliga exportandelen för ljusarmatur- industrin är också något högre än för de flesta andra materiel exklusive fästmateriel där exporten utgjorde 37 procent av företagens försäljning.
Importen uppgick till 103 mkr och fördelar sig i stort sett lika på grupperna strömställare, uttag m fl, elradiatorer och ljusarmaturer. Im— porten har relativt sett störst betydelse för de två förstnämnda varu- grupperna. ] båda fallen utgör försäljningsvärdet av importerade produk- ter ca 70 procent av den totala försäljningen på den svenska marknaden hos de undersökta företagen.
Omkring 60 procent av företagen var helt fristående utan någon koncerntillhörighet. De företag som tillhörde någon koncern var i allmänhet större företag och och oftast dominerade de utbudet av en viss vara. Företag med koncerntillhörighet svarade för 86 procent av den sammanlagda elmaterilförsäljningen hos de undersökta företagen.
De koncerner som i första hand är av intresse är ASEA och Telefon AB LM Ericsson som inom elområdet i första hand har ett dominerande inflytande över produktionen av kablar och ledningar.
Vissa kabelproducerande företag är helägda, vissa är delägda. Kabel- och ledningsproduktionen utgör en mycket väsentlig del av den totala elmaterielproduktionen. I elinstallationer utgör ledningar den helt domi- nerande, enskilda kostnadsposten. Utanför ASEA- och LM-företagen finns egentligen enbart ett kabelproducerande företag av någon betydel- se, nämligen ITT-ägda IKO Kabelfabrik. Förutom de kabel- och lednings- producerande dotterbolagen ingår i ASEA-koncernen två av landets ledande ljusarmaturproducenter — AB Järnkonst och Cebe AB — som tillsammans svarar för drygt 40 procent av utbudet av teknisk ljus- armatur. Till ASEA-koncernen hör också AB Cewe-Selfa som är den helt dominerande leverantören av kapslad materiel, uttag, strömställare m m för industriellt bruk. Till LM-koncernen hör AB Thorsman & Co som producerar fästmateriel. Företaget är praktiskt taget ensam: om att producera ellister.
Den del av ASEA— respektive LM-koncernema som berör elinstalla- tionsmateriel kan sålunda åskådliggöras på följande sätt.
/ASEAX L M EricssonX AB Järnkonst Liljeholmens Sieverts / Thorsman & Co | Kabelfabrikx Kabelverk / Cebe AB Bjurhagens | Fabriker Cewe-Selfa P A Boréns Fabriks AB
Förutom intressena i den elmaterielproducerande industrin har de båda koncernerna betydande intressen i partihandelsledet.
Elgrosshandeln har under senare år uppvisat en mycket stark kon- centrationsutveckling. Från att för några år sedan ha omfattat ett trettiotal företag finns det i dag 13 fristående elgrossister, anslutna till SEG. Utmärkande för utvecklingen har varit koncentrationen av parti-
handeln kring tre producentgrupper: LM, ASEA och ITT. Upprinnelsen till denna utveckling var ITTzs inträde på marknaden genom uppköpet av IKO Kabelfabrik och två större grossister: AB Bröderna Engström och Joel Olssons Elektriska AB. Grossistföretagen är nu sammanslagna till ett företag: Bröderna Engström & Joel Olssons Elektriska AB.
LM och ASEA bildade relativt raskt ett nytt partihandelsföretag, Svenska Elgrossist AB Selga, som köpte 8 medelstora grossistföretag. Sieverts Kabelverks grossiströrelse överfördes också till Selga. Från och med hösten 1972 har AEG gått in som delägare i Selga och AEG:s elgrossiströrelse förts över till Selga.
Siemens och Skoogs är de enda större grossister som från ägandesynpunkt är helt oberoende av gruppbildningarna kring LM, ASEA och ITT. Därutöver finns det ett tiotal mindre grossistföretag.
Bland de undersökta företagen finns förutom de redan nämnda ett antal storföretag.
Gustavsbergs Fabriker producerar i första hand VVS-produkter bla plaströr. Som en mindre del av plaströrsproduktionen tillverkar man också plaströr för indragning av ledning. Under 1971 fanns två större inhemska tillverkare; Gustavsbergs Fabriker och Tarkett med ungefär lika stor försäljning. Under 1972 köpte Gustavsberg Tarketts plaströrspro- duktion och är därmed dominerande på marknaden. Marknaden för installationsrör är emellertid relativt liten trots att Gustavsberg blivit dubbelt så stor inom denna marknad.
Till KF hör också AB Lumalampan som förutom produktion av glödlampor framför allt har produktion av teknisk ljusarmatur. Företaget tillhör de större i landet.
Iföverken som också huvudsakligen producerar VVS-materiel har en mindre produktion inom elmaterielområdet av dels glödljusarmatur, dels Säkringsmateriel. På den senare marknaden har företaget en dominerande ställning.
Ett grossistföretag, Siemens, har en egen produktion i Sverige av teknisk ljusarmatur.
Under perioden 1970—1971 gjorde de undersökta företagen investeringar för sammanlagt ca 282 mkr, varav ca 78 mkr utgjorde investeringar inom elmaterielområdet. Sammanlagt gjorde 34 företag investeringar som varierade mellan 10 tkr och drygt 100 milj kr. Investeringarna inom elmaterielområdet varierade mellan 5 tkr och 40 tkr för sammanlagt 30 företag.
Investeringarna är i stor omfattning koncentrerade till ett fåtal stora företag. Ser man till företagens totala verksamhet var det 4 företag vilkas investeringar skiljde sig markant istorlek från övriga företags investering- ar. Sammanlagt svarade dessa 4 företag för omkring 80 procent av de undersökta företagens sammanlagda investeringar. De 4 företagen hör till de omsättningsmässigt största företagen i undersökningsmaterialet.
Tabell9 Sammanlagda investeringar inom elmaterielområdet fördelat efter före- tagens försäljning av elmateriel och deras investeringari mkr
Investeringar Försäljning av elmateriel mkr Totalt inom elmate- rielområdet —0.9 1.0— 5.0— 10.0— 20.0— 100— 1970—71 mkr 4.9 9.9 19.9 99.9
-0.09 68 338 406 0.10—0.49_ 300 730 1 050 400 2 480 0.50—0.99 850 810 1 660 100—4.99 3 200 3 616 3 600 6 400 16 816 5.00— 7 000 49 500 56 500
Totalt 368 4 268 4 666 11 850 7 210 49 500 77 862
Investeringarna inom elmaterielområdet är i något mindre grad kon- centrerade till ett fåtal företag även om större delen av de undersökta företagens investeringar inom elmaterielområdet fördelar sig på ett relativt litet antal företag. Till skillnad från företagens totala verksamhet är det inom elområdet endast ett företag som på ett markant sätt skiljer sig från övriga företag vad gäller investeringarnas storlek. De fem största företagen vad gäller försäljning av elmateriel svarade för drygt 70 procent av de totala investeringarna inom elmaterielområdet (se tabell 9) och de 10 största företagen svarade för knappt 90 procent.
Om man bortser från de företag vilkas investeringar under 1970—1971 markant avvek från övriga företags blir den genomsnittliga totala investe- ringssumman för de undersökta företagen omkring 1.6 mkr. Görs motsvarande reducering inom elmaterielområdet — ett avvikande företag — blir den genomsnittliga investeringssumman 1.2 mkr.
Investeringssumman är i allmänhet högre hos företag med större omsättning inom elmaterielområdet. Hälften av de företag som redovisat investeringar under 1970—1971 omsatte mindre än 5 mkr inom el- området. Deras investeringar var oftast mindre än 0.5 mkr. Bland resterande företag — som omsatte mer än 5 mkr inom elområdet — var investeringssumman under 1970—1971 i allmänhet högre än 0.5 mkr (se tabell 10). Omkring 70 procent av företagen som hade en större elmaterielförsäljning än 5 mkr hade gjort investeringar som var större än 0.5 mkr under perioden.
Tabell 10 Företag som under 1970—1971 gjort investeringar fördelade efter försälj— ning av elmateriel och investeringarnas storlek
Investeringar Försäljning av elmateriel mkr Totalt inom elmate- rielområdet —0.9 1.0— 5.0— 10.0— 20.0— 100—— 1970—1971 4.9 9.9 19.9 99.9 mkr
—0.09 OJO—0.49 0.50—0.99 LOD—4.99 5.00—
Totalt 2 13
De företag som inte alls redovisat investeringar under perioden är nästan uteslutande mindre företag med en genomsnittlig försäljning av elmateriel på 1.2 mkr.
Med forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) avses i föreliggande under- sökning sådant arbete som syftar till att åstadkomma väsentliga föränd- ringar i existerande produkter eller utveckling av nya produkter. Smärre modellförändringar i fråga om färg, dimension etc hör enligt denna definition inte till forsknings- och utvecklingskostnader. De undersökta företagen har lämnat uppgift om storleken av de kostnader man lägger ned på forsknings- och utvecklingsarbete enligt ovanstående definition. Uppgifterna är ofta skattade och det är inte möjligt att ange med vilken precision som dessa skattningar gjorts.
De undersökta företagen hade en sammanlagd kostnad för FoU-verk- samhet som uppgick till omkring 105 mkr. Företagens sammanlagda omsättning var 3 394 mkr. De undersökta företagen lade således i genomsnitt ned 3 procent av sin omsättning på FoU-verksamhet. Inom elmaterielområdet var de sammanlagda FoU-kostnaderna ca 17 mkr, vilket utgjorde 2 procent av företagens sammanlagda försäljning av elmateriel.
FoU-kostnadernas absoluta storlek varierar kraftigt mellan företagen med avseende på deras totala omsättning. Som framgår av tabell 11 var det 29 av 45 företag som överhuvudtaget hade någon FoU-verksamhet. De som hade FoU-verksamhet var så gott som uteslutande de större företagen. Samtliga företag vilkas totalomsättning var högre än 10 mkr hade FoU-verksamhet medan knappt hälften av resterande företag hade sådan verksamhet.
Som framgår av tabell 12 bidrager de stora företagen med en mycket stor del av de totala FoU-kostnaderna hos de undersökta företagen. De 12 företag som hade en totalomsättning överstigande 20 mkr svarade sammanlagt för nära 103 av totalt 105 mkr i FoU-kostnader. Av dessa
Tabell 11 Sammanlagd FoU-kostnad för företagens totala verksamhet, verksamhet inom elområdet och verksamhet inom de särskilt undersökta varugrupperna
Antal före- Sammanlagd FoU-kostnaders tag med FoU- FoU-kostnad andel av för- verksamhet säljningen inom respekti- ve område %
Totalt 3,1 Elområdet 2,2 Särskild undersökta varu-
grupper:
Förläggningsmateriel
Installationsmateriel Elradiatorer
Ljusarmaturer
Tabell 12 Företagens totala FoU-kostnader fördelade på företagsstorlek efter total- omsättning i mkr
Storleksklasser totalomsättning per Totalt företag
—4.9 . 10.0— 20.0— 19.9
Summa FoU-kostnad per
storleksklass tkr 340 850 345 103 460 104 995 Procentuell andel 0,3 0,8 0,3 98,5 100 Antal företag 9 5 4 12 29 Procentuell andel 31 17 10 41 100
företag kan 8 karaktäriseras som storföretag — företag med fler än 500 anställda — och de hade en sammanlagd FoU-kostnad på omkring 102 mkr.
Situationen är ungefär densamma om man enbart betraktar företagens verksamhet inom elområdet. De större företagen har emellertid en något mindre andel av FoU-kostnaderna inom elområdet än för den totala verksamheten, vilket hänger samman med att några av de större företagen hade ett relativt litet engagemang inom elområdet. Deras andel är dock fortfarande helt dominerande och de svarar för omkring 90 procent av FoU-kostnaderna inom elområdet (se tabell 13). Så när som på ett företag hade samtliga de som för sin totala verksamhet bedrev FoU-verk- samhet också sådan verksamhet inom elområdet. Något påtagligt samband mellan företagsstorlek och FoU-kostnadernas relativa storlek föreligger inte på annat sätt än att de större företagen i högre grad bedriver FoU-verksamhet än de mindre företagen. Storleks- mässigt jämförbara företag lägger ned högst varierande andel av sin omsättning på FoU-verksamhet (se tabell 14). I medeltal utgjorde FoU-kostnaderna för de företag som överhuvudtaget hade någon FoU- verksamhet ungefär 3 procent av totalomsättningen. Den genomsnittliga relativa FoU-kostnaden påverkas emellertid starkt av ett företag — ASEA — som lägger ned betydligt mer pengar på forsknings- och utvecklings— verksamhet än de övriga företagen. Medianföretagets relativa FoU- kostnad var 1,2 procent. Som framgår av tabell 14 är företagen med hög relativ FoU-kostnad relativt jämnt fördelad över storleksklasserna. Tabell 13 Företagens sammanlagda FoU-kostnad inom elområdet fördelad efter företagsstorlek inom elområdet
Företagsstorlek omsättning elmateriel Totalt per företag mkr
—4.9 5.0— 10.0— 20.0— 9.9 19.9
Summa Fo U-kostnader inom respektive storleks- klass tkr 385 700 895 15 280 Procentuell andel 2 4 5 88 Antal företag 13 4 5 6 Procentuell andel 46 14 18 21
Tabell 14 Producenter fördelade efter FoU-kostnadernas andel av företagens total- omsättning och företagsstorlek
Relativ FoU-kostnad % Företagsstorlek total omsättning per Total företag i mkr
—4.9 5.0— 10.0— 20.0— 9.9 19.9
—0,49 1 0,50—0,99 1 LOD—1,49 1 1,50—1,99 2,00—
Totalt 29
Av de undersökta företagens sammanlagda FoU-kostnader inom el- området — 17 mkr — föll drygt 20 procent eller 3.1 mkr på de i föreliggande undersökning särskilt undersökta varugrupperna. De olika varugruppernas bidrag till den sammanlagda FoU-kostnaden var inte proportionella mot respektive varugrupps bidrag till den sammanlagda försäljningen av undersökta varugrupper. Varugrupperna installations- materiel och elradiatorer bidrog i större utsträckning till de sammanlagda FoU-kostnaderna än till den sammanlagda försäljningen. Särskilt markant var detta för elradiatorer. Förläggningsmateriel och ljusarmaturer bidrog med en lägre procentuell andel av FoU-kostnaderna än av den samman- lagda försäljningen.
Den genomsnittliga kostnaden för FoU-arbete bland producenter som överhuvudtaget hade sådan verksamhet var inom varugruppen:
förläggningsmateriel 30 tkr installationsmateriel 140 tkr elradiatorer 100 tkr ljusarmaturer 150 tkr
Generellt gäller att variationerna kring dessa medelvärden är stora och som tidigare nämnts föreligger inget påtagligt samband mellan storleken av ett företags försäljning och mängden nedlagda kostnader på FoU-verk- samhet.
Bland producenter av förläggningsmateriel var det 12 företag som hade FoU-verksamhet. Sammanlagt uppgick kostnaderna till 400 tkr. Nära hälften av dessa faller på 3 producenter av ledningsstegar. Detta är väsentligt mycket mer än deras andel av försäljningen av förläggnings- materiel som uppgick till 25 procent. Producenter av rör och dosor svarade för omkring hälften av varugruppens sammanlagda försäljning men bidrog endast med 1/4 till de sammanlagda FoU-kostnaderna.
FoU-arbetet är i huvudsak koncentrerat till två av de tolv företagen. De svarade för närmare hälften av de sammanlagda FoU-kostnaderna inom varugruppen. De övriga tio företagen lägger således ned i genom- snitt 20 tkr på forskning och utvecklingsarbete.
Producenter av installationsmateriel lade ned sammanlagt 700 tkr på FoU-arbete. Fem av de tio undersökta företagen hade FoU-verksamhet.
Inom gruppen varierade FoU-kostnaden per företag mellan 30 och 350 tkr. Två av de fem företagen svarade för 80 procent av gruppens sammmanlagda FoU-kostnader, vilket i genomsnitt är ungefär 300 tkr per företag. De tre övriga företagen hade i genomsnitt 40 tkr i FoU-kostnader per företag.
Varugruppen kan delas upp i två skilda undergrupper, bestående dels av producenter av huvudsakligen strömställare, uttag och Stickproppar, dels av producenter av mätartavlor och centraler. Koncentrationen är hög inom båda dessa undergrupper.
De tre största företagen svarade för mellan 85 och 95 procent av den sammanlagda försäljningen inom respektive undergrupp. FoU-verksam- heten är i något större utsträckning koncentrerad till de tre största företagen inom respektive undergrupp. Samtliga producenter av elradiatorer hade FoU-verksamhet. Samman- lagt uppgick kostnaderna till omkring 500 tkr, vilket gör omkring 100 tkr per företag. De hade också i förhållande till sin försäljning en relativt hög genomsnittlig FoU-kostnad, 3 procent. FoU-kostnadernas storlek per företag varierade mellan 20 och 300 tkr. Två företag svarade för 70 procent av de sammanlagda FoU-kostnaderna och hade en genomsnittlig kostnad för FoU på omkring 175 tkr. Övriga företag lade i genomsnitt ned 30 tkr på FoU-arbete per företag.
Det var huvudsakligen de större producenterna av ljusarmaturer som hade FoU-verksamhet. I undersökningen ingår 16 producenter och av dessa hade 10 företag FoU-verksamhet till en sammanlagd kcstnad av 1 500 tkr. Kostnaderna per företag varierade mellan 10 och 350 tkr. Variationerna mellan företagen vad gäller FoU-kostnadernas absoluta storlek var inte lika stor inom denna grupp som inom övriga gerper. Av de 10 företagen hade 6 företag FoU-kostnader som låg mellan 150 och 200 tkr per företag. De relativa FoU-kostnaderna varierade dock betyd- ligt och låg mellan 0,2 och 3,0 procent. Inget samband finrs mellan relativ FoU-kostnad och omsättningsstorlek.
De tre största producenterna av ljusarmaturer svarade för 30 procent av de sammanlagda FoU-kostnaderna inom gruppen och de sex största företagen för drygt 60 procent. De tre respektive sex största företagen bidrog i lägre grad till de sammanlagda FoU-kostnaderna än till den sammanlagda försäljningen av varugruppen. De tre största lönetagen svarade för 60 procent och de sex största för 85 procent av den sammanlagda försäljningen.
Samarbete vad gäller forsknings- och utvecklingsverksamhet föirekom inte bland företagen. Två producenter av ljusarmaturer — Cebe AB och AB Taiba — bedrev forsknings- och utvecklingsarbete tillsamnams med Svenska Fläktfabriken respektive Bahco. I båda fallen gäller sanairbetet särskilda sektorer inom ljusarmaturområdet.
SOU l974:48 3 Utrikeshandel
Försäljningen av importerade produkter uppgick 1971 till 103 mkr. De inhemska producenternas försäljning på den svenska marknaden uppgick under samma tid till 264 mkr. Uppgifterna är inte direkt jämförbara till följd av att importens försäljningsvärde till ungefär 60 procent är mätt i partihandelspriser. Importens andel av den sammanlagda tillförseln till den svenska marknaden kan uppskattas till drygt 20 procent om hänsyn tas till detta.
Importen sker dels genom grossister, dels genom agenter, dels genom producenter (se tabell 15). Av importens sammanlagda försäljningsvärde svarar grossisterna för ca 60 procent. Antalet importerande företag var 21. Av dessa var 9 grossister och 12 andra företag. Importen är koncentrerad till de större grossisterna. Som tidigare nämnts svarar ett fåtal mycket stora grossistföretag för praktiskt taget all parti- liandelsförsäljning. De största importörerna är ASEA-Skandia, AEG, Siemens och Selga.
Den resterande delen av importen går huvudsakligen via agent. Im- porten genom producenter är totalt sett ringa. Med agenter avses här endast sådana som själva svarar för importen. Förmedlande företag har inte medtagits i föreliggande undersökning.
Importen avser huvudsakligen installationsmateriel, elradiatorer och ljusarmaturer. Importens försäljningsvärde är ungefär lika stort inom dessa tre huvudgrupper. Relativt sett har dock importen störst betydelse inom elradiatormarknaden och därnäst inom installationsmateriel- marknaden.
De inhemska producenternas försäljning av elradiatorer på den svenska marknaden uppgick till omkring 14 mkr, vilket kan jämföras med importens försäljningsvärde 32 mkr. Som framgår av tabell 15 är det endast grossister som importerar elradiatorer. Importen av installations- materiel avser endast sådana produkter som uttag, stickproppar och strömställare. Importens försäljningsvärde av dessa varor är 35 mkr, vilket är något större än den inhemska industrins försäljning på den svenska marknaden. Till skillnad från elradiatormarknaden sker importen till stor
Tabell 15 Importens försäljningsvärde fördelat på huvudgrupp och grossister respektive övriga företag
Huvud grup p Grossister Övriga Totalt
Antal mkr Antal Antal mkr
Förläggnings- matcriel 2.2 . 3.7 Installations- materiel Elradiatorer Ljusarmaturer
Totalt
Tabell 16 Importen länderfördelad på olika huvudgrupper
Ursprungsland Förlägg- Installa- Elradia- Ljusarma- Totalt ningsmtrl tionsmtrl torer turer
Norge — 9,0 31,9 ,5 43,4 Finland — — 5 2,5 Tyskland 3,4 20,0 — 8 35,2 England 0,5 - 5 10,0 0 3 Övriga 0,3 5,2 — 11,5 Totalt 3,7 34,7 31,9 102,6
del genom andra företag än grossister. Import av centraler och mätar- tavlor förekommer inte. Importen av ljusarmaturer är i värde ungefär lika stor som för elradiatorer och installationsmateriel, 32 mkr. Relativt sett är den emellertid av mindre betydelse. De inhemska producenternas försäljning på den svenska marknaden uppgick 1971 till 150 mkr. Importen av ljusarmaturer sker till större delen genom andra företag än grossister.
Som framgår av tabell 15 är grossisterna till skillnad från övriga företag inte specialiserade på import av någon särskild varugrupp. Samtliga importerande grossister är tex representerade inom huvudgruppen in- stallationsmateriel.
De två dominerande ursprungsländerna för importen är Norge och Västtyskland. Importen från Norge svarar för ungefär hälften av den totala importen av aktuella varorna. Västtyskland svarar för ca 30 procent av den totala importen.
Importen från Norge består till övervägande del av elradiatorer. En betydande del av importtillförseln av strömställare och liknande materiel kommer också från Norge. Den västtyska importen består till stor del av strömställare och liknande varor men även av ljusarmaturer. Importens länderfördelning för olika materielgrupper redovisas i tabell 16.
Inom övrig-gruppen märks framför allt Österrike, Holland och USA. Till denna grupp har också förts den import som inte länderfördelats av uppgiftslämnaren.
3 .2 Export
Företagens exportverksamhet har enbart undersökts med avseenie på de särskilt utvalda elmateriel som föreliggande undersökning behandlar. I förhållande till den sammanlagda försäljningen av dessa varor var ex- porten liten. Den uppgick till totalt 29 mkr, vilket motsvarar lOprocent av de undersökta företagens sammanlagda försäljning av de aktuella varorna. Ungefär hälften av de undersökta företagen — 22 av 45 — hade exportverksamhet om än ofta i blygsam omfattning.
Bland exportföretagen återfinns i första hand de större företagen. Exportföretagen skiljde sig från icke-exporterande företag genom att de i större utsträckning var verksamma inom andra områden än elomridet.
De företag som inte hade någon exportverksamhet var till skilliad från exportföretagen i allmänhet koncentrerade till elområdet. Deras genom-
Tabell 17 Total försäljning och exportförsäljning fördelad efter varugrupp
Varugrupp Total försäljning av Exportförsäljning av Export- varugruppen varugruppen andel mkr % mkr % %
Förläggningsmateriel 52.7 18 8.1 28 15 Installationsmateriel 55.7 19 0.3 1 l
Elradiat orer 14 . 8 5 1.3 4 9
Ljusarmaturer 169.9 58 19.7 66 12
Totalt 293.1 100 29.4 100 10
snittliga försäljning av elmateriel var i genomsnitt avsevärt lägre än exportföretagens. Flertalet icke-exporterande företag hade en elmateriel- försäljning som var mindre än 5 mkr medan endast ett fåtal exportföretag hade en lägre elmaterielförsäljning än 5 mkr.
Exportens omfattning varierade mellan olika varugrupper som framgår av tabell 17. Ljusarmaturindustrin bidrog med ungefär 60 procent av det totala exportvärdet. Särskilt låg var exportverksamheten bland producen- terna av installationsmateriel och inom denna grupp framför allt bland producenter av mätartavlor och centraler vilket hänger samman med att tekniska handelshinder har ett stort inflytande på handeln mellan olika länder. Exporten av förläggningsmateriel var relativt sett något högre än genomsnittet för hela undersökningsmaterielet. Mer än hälften av grup- pens totala export — 8 mkr - utgörs av fästmateriel av olika slag. Ungefär 1/3 av de undersökta företagens försäljning av fästmateriel exporterades. Väsentligen är det ett företag som står för denna export, nämligen Thorsman & Co. Därutöver förekom export huvudsakligen av lednings- stegar och installationsrör. De mest betydande exportföretagen var Tarkett som producerade installationsrör, Thorsman & Co som till- verkade fästmateriel och AB Wikstrand & Berg som tillverkade lednings- stegar.
Exporten av elradiatorer, drygt 1 mkr, utgjorde 15 procent av de inhemska producenternas totala försäljning av elradiatorer. Tre av de fem producenterna hade exportverksamhet. Ett av företagen hade en avsevärt större export än de övriga företagen och svarade för en betydande del av branschens totala exportvärde.
Den volymmässigt dominerande delen av exporten svarade ljusarmatur- industrin för. Av sammanlagt 16 undersökta företag hade 11 företag exportverksamhet. Samtliga större företag hade export. Exportvärdet per företag varierade mellan 50 och 9 000 tkr och exportens andel av företagens försäljning varierade mellan 2 och 34 procent. De tre största inhemska producenterna — Cebe, Fagerhults Elektriska och Järnkonst — var också de största exportföretagen. De svarade tillsammans för omkring 3/4 av den sammanlagda exporten av ljusarmaturer.
Exporten av de undersökta varugrupperna går framför allt till de nordiska länderna som svarade för knappt 50 procent av de undersökta företagens export. Exportens fördelning på olika mottagarländer framgår av tabell 18.
Tabell 18 Exporten länderfördelad
Land Export mkr %
Danmark . 22 Finland . 14 Norge . 10 England och Irland . 8 Tyskland . 6 Frankrike . 5 Övriga . 35
Totalt . 100
Större mottagarländer inom gruppen övriga är Belgien, Sydafrika och Holland. I denna grupp ingår också en större exportvolym som inte har länderfördelats av de undersökta företagen. Den rangordning av mot- tagarländer som anges i tabell 18 för hela undersökningsmaterialet gäller i stort sett också individuella varugrupper. De nordiska länderna är genomgående de mest väsentliga handelsparterna. Exporten till övriga länder skiftar däremot/i betydelse beroende på varugrupp. Sålunda avser exporten till Frankrike nästan uteslutande ljusarmaturer. Belgien och Sydafrika köper mycket strömställare, uttag m m. Länderspridningen är störst vid försäljning av ljusarmaturer. Försäljningen av elradiatorer sker nästan uteslutande till de nordiska länderna, framför allt till Finland.
Särskilda exportserier förekom hos 10 företag, varav 4 tillverkade förläggningsmateriel, 2 elradiatorer och 4 ljusarmaturer. Förekomsten av särskilda exportserier hänger bla samman med att normer och standard varierar mellan olika länder. Detta förhållande gäller generellt men är speciellt påtagligt inom elområdet beroende på den omfattande reglering, t ex i form av funktionskrav, som myndigheter byggt upp kring det mesta som har med elektrisk ström att göra.
Skilda normer och standard nämndes också av de flesta av de undersökta företagen, oavsett produktionsinriktning, som det mest väsentliga hindret för handel mellan olika länder med elmateriel. Ett par företag nämnde också höga transportkostnader och högt kostnadsläge som påtagliga problem vid export. Ett generellt problem vid export till vissa delar av västeuropa är tullarna.
Det är emellertid svårt att utvärdera den handelshindrande betydelsen av skilda normer och standard med hänsyn till att förekomsten av sådana hinder torde ha högst olika effekt på olika företag och produkter. Skilda normers och standards inverkan på exportbenägenheten kan krappast i - allmänhet renodlas utan måste kopplas samman med sådana faktorer som företagens produktionsteknik, företagens kapacitetsutnyttjance, pris- nivån på andra marknader och de på marknaden befintliga företagens resurser och effektivitet. Ett speciellt problem i samband med prisnivån på andra marknader är valutarörelser som avsevärt kan förändra förutsätt- ningarna för handeln.
Det kan noteras att — med några få undantag — de uncersökta företagen inte i detta sammanhang har nämnt bristande prodiktions-
Tabell 19 Exportvärdet 1 mkr fördelat på olika marknadsföringskanaler
Varugrupp Marknadsföringskanal Totalt Dotter- Egna repre- General— Annan bolag sentanter agenter kanal Förläggningsmateriel mkr 5.2 0.1 1.7 1.1 8.1 Installationsmateriel mkr 0 0.2 0.1 0.3 Elradiatorer mkr 0 1.0 0.3 1.3 Ljusarmaturer mkr 6.8 0.4 6.3 2.1 15.6*
Totalt mkr 12,0 0.5 9.2 3.6 25.3
* Två företag med en sammanlag export på 4.1 mkr har inte uppgivit marknads- föringskanal.
eller marknadsföringskapacitet eller finansiella faktorer som några påtag- liga hinder för handeln med andra länder.
Exporten marknadsförs huwdsakligen genom dels egna dotterbolag eller i tillämpliga fall koncernbolag, dels generalagenter, se tabell 19. Knappt hälften av det exportvärde som fördelats på olika marknads- föringskunder föll på dotterbolag eller koncernföretag. Något mindre kanaliserades genom generalagenter. En och samma producent kan därvid utnyttja olika kanaler i olika länder. I huvudsak är det förläggnings- materiel och ljusarmaturer som säljs via producenternas egna dotter- företag eller koncernföretag. Resterande del av exporten — ca 15 procent — utgörs antingen av direktkontakter med förbrukarna eller direktförsälj- ning genom grossister.
2.2. Arbetskraft
De undersökta producenterna hade 1971 sammanlagt omkring 31 300 anställda varav 64 procent var arbetare. Sysselsättning med anknytning till elområdet hade totalt omkring 6 800 anställda, varav 68 procent arbetare. Antalet anställda inom elområdet utgjorde således ca 22 procent av företagens totala antal anställda, vilket är något mindre än elmaterielförsälningens andel av företagens totala försäljning som var 25
Tabell 4 Undersökta tillverkares och importörers försäljning 1971 av respektive varugrupper
Varugrupp Försäljning av inhemsk produktion Export- F örsäljn på lmport- Till- —— andel svenska markn andel försel totalt på svenska på export av import
marknaden mkr % mkr % mkr
F örläggningsmateriel Rör och dosor 24.9 24.9 Ledningsstegar 13.6 12.4 F ästmateriel 14.2 10.8
Installationsmateriel Strömställare, uttag m rnl 16.7 16.5 34.7 51.2 Centraler och mätartavlor 39.0 38.9 0 38.9
Elradiatorer 14.8 13.5 31.9 45.4
Ljusarmaturer2 169.9 150.1 32.3 182.5 därav för husbyggnads-
ändamål 128.2 32.3 147.8
Totalt 293.1 263.6 29.5 10 102.5 366.1
1 Gruppen omfattar huvudsakligen strömställare, Stickproppar, uttag och Säkringsmateriel. 2 Gruppen omfattar ljusarrnatur för fast montering. Miljöljusarmatur ingår inte.
Tabell 5 Antalet anställda totalt, inom elmaterielområdet samt inom de varuom- råden som utredningen berör för 1971
Totalt ant Totalt ant Därav Procen- företag anställda arbetare tuell andel arbetare Hela företag 45 31 274 19 974 64 Inom elmaterielområdet 45 6 772 4 587 68 Inom särskilt undersökta delar av elområdet: F ö rläggningsmateriel 21" 317 247 7 8 Installationsmateriel 10 540 399 74 Elradiatorer 5 180 146 81 Ljusarmaturer 16 1 456 1 052 72 Totalt 45 2 493 1 844 74
* Ett företag säljer enbart legotillverkat materiel
procent. Den totala arbetskraften som var sysselsatt med de produkter som föreliggande undersökning behandlar uppskattades av företagen till omkring 2 500, dvs 37 procent. Andelen arbetare för de undersökta varugrupperna var något högre än för företagens totala verksamhet och deras verksamhet inom elområdet, nämligen 74 procent. Som framgår av tabell 5 varierar andelen arbetare mellan olika varugrupper. Elradiator- industrin har relativt sett störst antal arbetare medan ljusarmatur— industrin har den lägsta andelen.
De undersökta företagen varierar avsevärt i storlek och ett fåtal större företag svarar för en mycket stor del av antalet anställda. Bland de undersökta företagen finns 8 storföretag — med storföretag avses här företag med fler än 500 anställda — vilka svarade för drygt 90 procent av den totala arbetskraften. Som nämnts tidigare är 6 av dessa storföretag företag med en mycket omfattande verksamhet utanför det område som föreliggande undersökning behandlar. Samtliga 6 företag har en omsätt- ning som överstiger 100 mkr, vilket är en extremt hög omsättningssiffra
Tabell 6 Fördelning på storleksklasser av totalantalet anställda och arbetare samt antalet företag inom varje storleksklass 1971
Storleksklasscr antal anställda per företag Totalt —20 21— 51- 101— 501— 1000— 50 100 500 1 000 Antal anställda inom respektive stor- leksklass 145 291 396 1 825 1 774 26 843 31 274 Procentuell fördelning 0 1 1 6 6 86 100 Därav antal arbetare inom respektive storleksklass 115 223 315 1 303 1217 16 801 19 974 Procentuell fördelning 1 1 2 6 6 84 100 Antal företag inom
respektive stor- lck sk lass 13 10 5 9 Procentuell fördelning 29 22 11 20
ÅN )— &»
jämfört med de övriga företagen, och samtliga hade mer än 1000 anställda. För att ge en bild av strukturen bland de undersökta företagen är det därför nödvändigt att dessa 6 företag är möjliga att urskilja från övriga företag. Tabell 6 redovisar de undersökta företagen fördelade på storleksklasser efter totalt antal anställda. Som framgår av tabellen svarade de 6 största företagen för 86 procent av det totala antalet anställda. Främst är det ASEA som väger tungt med sammanlagt omkring 18 000 anställda.
Bortser man således från de 6 största företagen hade de undersökta företagen i genomsnitt 114 anställda totalt, varav 81 arbetare (71 procent). Men även då hänsyn tagits till de 6 största företagen kvarstår en avsevärd storleksvariation, vilket påverkar genomsnittet och bilden av de undersökta företagens storleksstruktur. Som framgår av tabell 6 är det mer än hälften av företagen som hade färre än 50 anställda totalt. Medianföretaget hade, om man bortser från de 6 största företagen, totalt 33 anställda. Arbetarnas andel av den totala arbetskraften sjunker med stigande företagsstorlek. Särskilt markant är detta vid en jämförelse mellan de 6 största företagen och övriga företag. För företag med högst 100 anställda utgjorde arbetare 78 procent av antalet anställda medan de för de 6 största företagen utgjorde 63 procent.
Betraktar man sedan situationen inom elområdet — tabell 7 — finner man att de 6 största företagens dominans är mindre. De svarade för 86 procent av det totala antalet anställda men för 58 procent av antalet anställda inom elområdet. Detta hänger som tidigare nämnts samman med, att 4 av de 6 företagen hade en i förhållande till deras totala verksamhet marginell verksamhet inom elområdet. Det är egentligen endast två företag —— ASEA och Sieverts Kabelverk — som hade ett större intresse inom elområdet och dessa två företag svarade också för större delen av de 6 största företagens arbetskraft inom elområdet.
Storföretagen, dvs företag med fler än 500 anställda, svarade för 70 procent av det totala antalet anställda inom elområdet. Företag med färre än 50 anställda, vilka utgjorde ungefär hälften av de undersökta före-
Tabell 7 Fördelning på storleksklasser av antalet anställda och arbetare inom elområdet samt antal företag inom varje klass 1971
Storleksklasser antal anställda per företag Totalt
—20 21— 51— 101— 501—— 50 100 500 1000
Antal anställda inom
respektive stor-
leksklass 119 . 192 Procentuell fördelning 2 3 Därav antal arbetare
inom respektive storleksklass 91 Procentuell fördelning 2 Antal företag inom
respektive stor- leksklass 13 Proccntucll fördelning 29
Tabell 8 Företag fördelade efter andelen arbetare av totalt antal anställda inom elområdet och det totala antalet anställda per företag inom elområdet 1971
Andel arbetare Totalt antal anställda inom elområdet Totalt av totalt antal anställda inom ——20 21— 51— 101— 501— 1 000— elområdet 50 100 500 1 000
— 50 1 1 1 3 51— 60 1 1 2 61— 70 3 2 2 2 9 7 1— 80 6 1 1 3 1 12 81— 90 7 3 2 2 14 91-—100 3 l 4
Totalt 21 8 3 9 1 2 44*
* Ett företag säljer uteslutande lcgotillverkade produkter
tagen, svarade endast för 5 procent av antalet anställda. I tabell 7 har företagen fördelats mot bakgrund av deras totala storlek. Med hänsyn till att företagen kan ha en mer eller mindre omfattande verksamhet utanför elområdet kan företagsstrukturen också betraktas enbart mot bakgrund av företagens storlek inom elområdet. Den mest väsentliga förändringen blir då att antalet företag med färre än 50 anställda ökar kraftigt, från ungefär hälften till 2/3 av antalet undersökta företag. Storföretagens dominans kvarstår relativt oförändrad.
I genomsnitt utgjorde andelen arbetare 68 procent av det totala antalet anställda inom elområdet. För företagens totala verksamhet var andelen något lägre, 64 procent. Liksom för företagens totala verksamhet sjunker den genomsnittliga andelen arbetare med stigande företagsstorlek. Inom gruppen företag med färre än 100 anställda var andelen arbetare 79 procent och för de 6 största företagen 64 procent. En markant gräns går mellan de 6 största företagen och övriga företag. Variationen kring de genomsnittliga värdena är emellertid stor som framgår av tabell 8 där företagen fördelats dels efter antalet anställda inom elmaterielområdet, dels efter andelen arbetare inom elområdet. Framför allt är det variatio- nen bland de mindre företagen som är framträdande.
Produktionen av förläggningsmateriel sysselsätter lägst antal anställda per företag. Sammanlagt redovisade företagen inom denna grupp 317 anställda totalt, varav 247 arbetare. I genomsnitt gör detta totalt 15 anställda per företag, varav 12 arbetare. Den genomsnittliga försäljningen av förläggningsmateriel uppgick till 2,5 mkr.
Inom gruppen installationsmateriel var det sammanlagda antalet an— ställda 540, vilket ger ett genomsnitt på 54 anställda per företag, varav 40 arbetare. Den genomsnittliga försäljningen per företag inom denna grupp var 5.6 mkr.
Produktionen av elradiatorer sysselsatte sammanlagt 180 personer, varav 146 arbetare. I genomsnitt gör detta totalt 36 anställda per företag, varav 29 arbetare. Försäljningen per företag uppgick till 3.0 mkr. Omkring hälften av antalet anställda personer som berörs av de
produkter som föreliggande undersökning behandlar återfinns inom ljusarmaturindustrin. Sammanlagt redovisade ljusarmaturproducenterna ] 456 anställda, varav 1 052 arbetare. Genomsnittet var totalt 90 anställ— da, varav 66 arbetare. Den genomsnittliga försäljningen per företag var 10.6 mkr.
4. Konkurrensförhållanden
Gruppen förläggningsmateriel är heterogent sammansatt varför det inte är möjligt att direkt diskutera konkurrenssituationen vare sig mellan pro- dukter eller företag innan produkterna sorterats efter funktion. Det gemensamma för produkterna inom gruppen är att de ingår som interna, ofta anonyma, komponenter i strömförsörjningsanläggningen.
Inom gruppen ryms huvudsakligen följande materiel: dosor, rör för indragning av ledningar, fästmateriel av olika slag, ledningsstegar och ellistsystem. Det senare ingår normalt inte parallellt med övriga materiel i en elinstallation utan representerar ett alternativt sätt att förlägga ledning och bygga upp ett strömförsörjningssystem.
4.1.2. Rör och dosor
Den sammanlagda försäljningen av rör och dosor uppgick 1971 till omkring 25 mkr varav 2 mkr utgjorde export. Importen uppgick också
till ca 2 mkr. Produktionen fördelade sig i stort sett lika på de två huvudgrupperna.
Rör för indragning av ledning görs nästan uteslutande av plast utom för särskilda användningsområden. Plaströren har genom ett betydligt lägre pris konkurrerat ut andra typer av rör. De största plaströrstillverkar- na 1971 var Gustavsbergs Fabriker och Tarkett som tillsammans svarade för en mycket stor del av marknaden. Tarketts plaströrsanläggning köptes 1972 av Gustavsbergs Fabriker.
Plaströr för indragning av ledning har en relativt sidoordnad ställning i Gustavsbergs totala produktion av plaströr. Den stora produktions- volymen ligger på plaströr för VVS-ändamål. Den totala marknads- volymen är också relativt opåverkbar genom att efterfrågan i stor utsträckning bestäms av nybyggnadsverksamheten. Ett konkurrerande system för förläggning av ledningar, t ex ellistsystem, utgör därmed den enda reella konkurrensfaktorn på produktsidan.
Produktionen av plaströr sker i högt automatiserade anläggningar med goda möjligheter att utnyttja stordriftsfördelar. Potentiell konkurrens i form av nyetablering eller import försvåras av de absoluta kostnadsför- delar som föreligger för befintliga företag genom effektivt utnyttjande av anläggningarna. Konkurrensen mellan företagen på marknaden är direkt beroende av anläggningarnas storlek och anläggningarnas belägenhet i förhållande till marknaden. Produktens fysiska egenskaper, användnings- områden och produktionsteknik gör priset till det främsta konkurrens- medlet.
I undersökningsmaterialet ingår 6 producenter av dosor. Deras sam- manlagda försäljning uppgick till drygt 10 mkr. De tre största företagen — AB Borås Elprodukter, AB Gårö Elektriska Armaturfabrik och Kull- torps Elektriska AB — svarade för ca 80 procent av försäljningen.
På marknaden finns dosor av två principiellt skilda typer. Skillnaden mellan de två typerna består väsentligen i hur konstruktören löst problemet med dosans anpassning till ett stort antal olika användnings- situationer. Ursprungligen konstruerades dosor med fasta uttag för ledningarna. Beroende på användningsområde uppstod krav på ett myc- ket omfattande sortiment eftersom varje dosa hade sin specifika tillämp- ning. Därefter utvecklades en modernare dosvariant som hade fördelen av att vara flexibel. Samma dosa kunde anpassas till många olika använd- ningssituationer. Produktion av den äldre typen av dosa ligger helt på ett företag, AB Eljo Plastindustri. Konkurrenssituationen mellan den äldre dosvarianten och den yngre kan enligt en företrädare för branschen i korthet sägas vara att fördelen med den äldre dosan är att den av installatörerna betraktas som lättmonterad samt att den kan göras i vattentätt utförande. Nackdelen är det omfångsrika sortimentet, vilket framför allt upplevts av grossisterna. Den moderna dosvarianten kräver inte samma lagerhållning. Den reella konkurrenssituationen betiingas i sista hand av hur dessa för- och nackdelar upplevs av varuväljarne och hur de värderas i förhållande till priset. Inom den ram som bestäms av prioritering av den äldre dosmodellen har således Eljo Plastindusttri inga egentliga konkurrenter.
Importkonkurrensen är relativt liten och någon nyetablering har inte skett i större skala. Mindre svenska producenter har inte lyckats få fotfäste på marknaden.
4.1.3. Ledningsstegar
I undersökningsmaterialet ingår 4 producenter av ledningsstegar som tillsammans hade en försäljning på den svenska marknaden som uppgick till ca 12 mkr. Import förekommer inte men däremot en viss export framför allt till övriga nordiska länder. Handeln med ledningsstegar försvåras bla av höga fraktkostnader till följd av att materialet är skrymmande. Det största företaget är Wikstrand & Berg som svarade för mer än hälften av den inhemska försäljningen. De tre övriga företagen är ungefär lika stora.
Konkurrensen mellan de olika producenternas produkter utspelar sigi stor utsträckning på idéplanet genom att de olika produktsystemen skiljer sig från varandra i flera avseenden. Den reella konkurrenssituatio- nen mellan företagen är svår att överblicka genom att de olika produkter- na erbjuder olika lösningar på ett visst problem. En väsentlig faktor i detta sammanhang är systemets totala anläggningskostnad både absolut och i förhållande till andra variabler såsom lättheten att montera, servicebarheten m m. Fabrikanternas marknadsföring riktar sig i stor utsträckning till de föreskrivande leden.
4.1.4. Fästmateriel
Den dominerande producenten av fästmateriel är Thorsman & Co som svarade för en betydande del av företagens sammanlagda försäljning på den svenska marknaden, som var 9 mkr 1971. Exporten av de produkter som ryms under beteckningen fästmateriel är relativt betydande i förhållande till den totala produktionen. Dominerande exportföretag är Thorsman & Co. En viss import förekommer.
Till fästmateriel har också räknats ellistsystem som är ett till den gängse förläggningsmetoden för ledningar konkurrerande förläggnings- system. Ellistsystemet skiljer sig från konventionell förläggning genom att det är utanpåliggande varvid rummets listsystem utnyttjats för lednings- dragning. Ellistsystem består av ett stort antal komponenter, vilket är nödvändigt för att göra systemet användbart i olika situationer.
Förväntningarna på ellistsystemens framtid var relativt höga när de lanserades på marknaden. Ett flertal företag har också under senare år försökt slå sig in på marknaden. Det enda företag som kan sägas ha lyckats är Thorsman & Co som var först på marknaden och i dag är praktiskt taget ensamma på marknaden. Företaget har under senare är köpt HSB:s listsystem.
I föreliggande undersökning har intresset koncenterats till produkter som huvudsakligen används för husbyggnadsändamål. De sex undersökta företagens försäljning inom detta område uppgick 1971 till omkring 39 mkr. Exporten var obetydlig och någon import förekom inte bland de importföretag som undersökts. Den främsta anledningen till att handel över gränserna inte förekommer i så stor omfattning är att produkterna måste anpassas exakt till strömförsörjningssystemets speciella egenheter. Detta gör att särskilda exportserier blir nödvändiga. Två av de undersökta företagen — ASEA och Eldon AB —— har även produktionen av produkter som huvudsakligen används för industriella ändamål. Utanför de under- sökta företagen finns dessutom en inhemsk tillverkare _ Cewe-Selfa AB — som nästan uteslutande producerar varor för industriellt bruk. Före- taget är dotterbolag till ASEA. Produktionen är koncentrerad till tre företag — ASEA, Eldon och Gårö Elektriska Armaturfabrik — som tillsammans svarade för 95 procent av de undersökta producenternas försäljning inom varuområdet. Den största leverantören är Eldon som svarade för mer än hälften av tillförseln till marknaden. '
Eldon och ASEA marknadsför två olika produktsystem, varför kon- kurrensen mellan företagen i viss utsträckning har karaktär av idéför- säljning. Enligt uppgift från fabrikanthåll är emellertid utbudet av produkter inom detta område, trots skilda systemlösningar, att betrakta som homogent.
Ett väsentligt konkurrensmedel är valet av distributionskanal. Gene- rellt gäller att produkterna till övervägande delen distribueras genom grossister. ASEA:s försäljning har till skillnad från Eldons en viss selektiv prägel genom att man enbart marknadsför sina varor genom koncern- företaget ASEA-Skandia som har marknadsföringsansvaret. Av efterfråge— skäl säljs dock även Eldons produkter genom ASEA-Skandia. Vid bedömningen av konkurrenssituationen mellan företagen blir därvid konkurrenskraften hos grossisterna av väsentlig betydelse liksom installa- törernas inköpsbeteende. Normalt upphandlas materielen i ett installa- tionsprojekt från samma grossist. Konkurrensen på marknaden kan annars sägas ha ökat sedan mitten av 60-talet då ASEA utvidgade sitt produktionsprogram till att omfatta även fördelningssystem för hus- byggnadsändamål. De huvudsakliga skälen till denna utvidgning var att man genom förekomsten av gemensamma komponenter kunde utnyttja stordriftsfördelar i komponenttillverkningen som gjorde det lönsamt med en utvidgning. Tillverkningen är en blandning av sammansättning och komponenttillverkning.
Konkurrensen mellan företagen påverkas också av efterfråge- marknadens struktur och dess utvecklingspotential. Generellt kan man som inom andra delar av byggnadsmaterialproducerande industri skilja mellan å ena sidan nybyggnadsmarknaden och å andra sidan sanerings- marknaden. Marknadsvolymen inom nybyggnadsmarknaden kan inte genom något enskilt initiativ påverkas i någon nämnvärd utsträckning. En
stor del av marknadsvolymen är därvid bunden till utvecklingen av nybyggnationen. Saneringsmarknaden innehåller ett visst mått av okänd volymtillväxt. En förutsättning är emellertid att saneringarna görs så grundligt att även elsystemet byggs om. För närvarande tycks förutsätt- ningarna för en sådan marknadsexpansion inte föreligga.
4.2.2. Övriga installationsmateriel
Inom denna sektor ryms framför allt strömbrytare, vägguttag, stick- proppar och säkringsmateriel. De undersökta företagens försäljning upp- gick till ca 17 mkr och avsåg huvudsakligen varor avsedda för husbygg- nadsändamål.
Generellt gäller för dessa varor att importkonkurrensen är betydande. De undersökta importföretagen haren sammanlagd försäljning av impor- terade produkter på ca 35 mkr, dvs mer än dubbelt så mycket som den inhemska tillverkningen. Importen kommer i första band från Västtysk- land men även Norge har en betydande export av installationsmateriel till Sverige. Konkurrenssituationen på den svenska marknaden är i stor utsträckning beroende av importen.
Importens inflytande över den inhemska marknadsbilden varierar emellertid mellan olika produkter beroende bla på tillverkningsteknik där utnyttjande av stordriftsfördelar skapar avgörande prisfördelar för stora utländska företag med överlägsen kapacitet. Detta gäller framför allt strömbrytare och stickproppar för vilka den inhemska prisnivån är mycket beroende av importföretagens prissättning.
Bland producenterna är det endast ett företag — Eljo Plastindustri —- som har ett mer betydande inflytande på den inhemska marknaden. Företaget producerar huvudsakligen vägguttag men har också en viss produktion av annan installationsmateriel.
Produkterna distribueras nästan uteslutande genom grossister. Ungefär hälften av importen går direkt genom grossist medan den andra hälften importeras av andra företag men till stor del distribueras genom grossis- ter.
4.3 Elradiatorer
De fem undersökta producenterna hade 1971 en sammanlagd försäljning på 15 mkr, varav 1 mkr utgjorde export. Tre av de undersökta producenterna svarade för drygt 80 procent av utbudet från inhemska producenter. Importen är betydande och försäljningsvärdet av importera- de produkter uppgick 1971 till 32 mkr. Importerande företag är enbart elgrossister och varorna importeras enbart från Norge. Importverksam- heten var 1971 koncentrerad till tre elgrossister — AEG, ASEA-Skandia och Siemens -— vilka tillsammans svarade för omkring 80 procent av importen. Ett större grossistföretag — AB Selga — hade ingen import av elradiatorer. Försäljningen av elradiatorer domineras således av elgrossis- terna. De inhemska fabrikanterna säljer drygt hälften av sin produktion genom elgrossisterna. Härvidlag skiljer sig de olika fabrikanterna åt
genom att ett par huvudsakligen säljer genom grossist medan de övrigai . stor utsträckning säljer direkt till förbrukare.
Den inhemska industrin är relativt nyetablerad, vilket torde vara en av förklaringarna till varför importen är så dominerande. Den bild av marknadspositionerna mellan inhemsk och utländsk industri som ges av försäljningssiffrorna för 1971 torde därför inte spegla det rätta kon- kurrensförhållandet. Enligt utsagor från den inhemska industrin ämnar man expandera, vilket dels kan ske genom en ökad total marknadsvolym, dels genom ökad marknadsandel. I förhållande till de utländska kon- kurrenterna har den inhemska industrin bl a fördelen av att i regel ligga närmare marknaden. Enligt uppgift har transportkostnaderna en icke oväsentlig betydelse i konkurrensen. Med hänsyn till den koncentration som ägt rum inom elgrossistledet under senare år med ett kraftigt minskat antal företag spelar grossisten en betydelsefull roll när det gäller konkurrensbeteendet på marknaden. Grossisterna marknadsför som tidi- gare nämnts huvudsakligen ett fabrikat och många av grossisterna är representanter för utländska företag. Konkurrensen mellan producenter- na — såväl inhemska som utländska — kommer därvid också att utvidgas till en konkurrens om och med distributionskanaler.
De undersökta företagens försäljning av ljusarmaturer uppgick 1971 till ca 170 mkr varav ca 150 mkr avsattes på den inhemska marknaden. Importens försäljningsvärde uppgick till ca 30 mkr. Enligt de uppskatt- ningar som de undersökta företagen gjort utgjorde den del av försäljning- en på den svenska marknaden som användes för husbyggnadsändamål ca 130 mkr. Enligt importörerna var motsvarande andel för importen ca 20 mkr. De inhemska producenterna svarade sålunda för ca 80 procent av den totala tillförseln till den svenska marknaden. De största företagens bidrag till försäljningen är relativt markerad. De tre största producenterna — Cebe, Fagerhults Elektriska och Järnkonst — svarade för knappt hälften av tillförseln. De sex största producenterna svarade för knappt 70 procent av tillförseln. Utbudet av ljusarmaturer för inhemsk industri är således i hög grad koncentrerad till ett fåtal stora företag: de sex största producenterna svarade för mer än 80 procent av den totala inhemska produktionen.
Inom definierade användningsområden är skillnaden mellan olika företags produkter inte särskilt stor. Med hänsyn till att utbudet av ljusarmaturer beroende på användningsområde varierar mellan enkla, standardiserade varianter till mer komplext uppbyggda produkter varierar också olikheten mellan jämförbara produkter från olika företag. Förut- sättningen för differentiering är större för de mer avancerade produkter- na än för de enklare.
I konkurrensen mellan företagen utnyttjas dels formgivning, dels den tekniska produktutformningen. Existerande skillnader mellan olika fabri- kat blir verkliga först då de uppfattas som verkliga av de som bestämmer
över varuvalet, dvs byggherrar, konsulter och installatörer. Formgivning är därvid en svårbedömbar konkurrensfaktor medan den tekniska utform- ningen är direkt mätbar. Beroende på teknisk utformning kan exempelvis ljusarmaturens verkningsgrad och driftkostnader varieras. I samband därmed torde också anläggningskostnaden variera. Tekniska skillnader kan vara avgörande för produktval i de fall köparens krav inte är ensidigt inriktade på att minimera anläggningskostnaden utan också tar hänsyn till framtida driftskostnader, hållbarhet, lättheten att utföra service på armaturen och armaturens belysningstekniska prestanda. Försäljning av ljusarmaturer kräver således teknisk information, vilken kan utnyttjas i varierande utsträckning som konkurrensmedel av företagen. Marknads- föringen inriktas i stor utsträckning på de föreskrivande leden med syftet att få sina egna produkter inskrivna i programbandlingarna.
Förutom den rena produktkonkurrensen kan behovet av teknisk information genom olika långtgående serviceåtaganden utvecklas till ett konkurrensbeteende som mer utnyttjar företagens speciella kunnande och kvalitet än skillnader i produkter. Producent upprättar tex egna avdelningar som bistår potentiella kunder med utformningen av belys-
ningsanläggningen efter givna krav. Som nämnts tidigare kan producenterna delas upp i två grupper med väsentligt olika distributionssätt. Den ena gruppen säljer huvudsakligen genom grossister medan den andra gruppen huvudsakligen inriktar sig på direktförsäljning till olika kundkategorier. Valet av försäljningskanal utgör således ett aktivt konkurrensmedel inom denna bransch.
Den priskonkurrens som förekommer mellan producenterna måste ses mot bakgrund av den existerande produktdifferentieringen och hur denna uppfattas av varuväljarna. Köpare som har fastpriskontrakt torde vara mer benägna än andra att sträva efter en minimering av anläggnings- kostnaden och priset kommer således att utgöra ett avgörande kon- kurrensmedel. Då priset sätts i relation till driftskostnader och verknings- grad hos armaturen torde priset som konkurrensmedel minska i betydel- se. Priskonkurrensen mellan företagen skall också ses mot bakgrund av marknadens uppdelning i dels nybyggnadsförsäljning, dels annan försälj- ning. Vid försäljning till nybyggnadsmarknaden där projektstorlekar ofta är betydande sker försäljningen genom anbud. Med ökande projektstor- lek ökar kraven på leveranskapacitet, vilket i princip gynnar stora företag. De stora företagen har i allmänhet en lägre andel av sina anställda syssel- satta i direkt produktion.
5 Distribution
Grossisterna svarade genomgående för en mycket stor del av distribu- tionen av de produkter som undersökts (se tabell 20). I genomsnitt svarade grossisterna för 63 procent av de inhemska producenternas försäljning på den svenska marknaden. Grossisternas roll varierar dock
Tabell 20 Inhemska producenters försäljning fördelad efter kundkategori och varugrupp
Kundkategori Varugrupp Totalt
Förlägg- Installa- Elradia- Ljusarma- nings— tions— torer turer materiel materiel mkr % mkr % mkr % mkr %
Elgrossist 39.7 89 51.4 93 7.7 57 67.7 45 Annan gros-
sist 1.0 2 0.6 1 0.1 0.4 2.0 ] Elinstalla-
tör . 6 0.2 2.3 36.5 41.7 16 Egen instal-
lations- verksamhet 0.5 0.5 1.0 Byggmateriel-
industri 0.3 0.3 Annanin-
dustri 0.8 2 1.6 3 1.1 8 4.2 3 7.7 3 Byggherre 0.2 1.6 12 16.1 11 17.9 7 Ovriga 0.3 1 1.3 2 0.8 5 24.8 17 27.2 10
Totalt 44.7 100 55.6 100 13.6 100 150.5100 264.3100
mellan olika typer av materiel. Omkring 90 procent av försäljningen av förläggningsmateriel gick genom grossist medan endast 45 procent av försäljningen av ljusarmaturer gick genom grossist. Mest betydelsefulla direktköpande kundkategori var installatörer till vilka 16 procent av producenternas försäljning gick. Installatörerna har största betydelse som direktköpande kategori för producenter av elradiatorer och ljusarmatu- rer. Omkring 1/4 av ljusarmaturindustrins försäljning gick direkt till installatörer. Bland övriga direktköpande kunder märks industri, bygg- herrar och elverken. I allmänhet uppvisar producenter av en viss vara samma distributions- mönster. Ett undantag utgör emellertid ljusarmaturproducenterna. Bland dessa kan man urskilja två helt skilda sätt att sälja sina varor. Ungefär hälften av företagen med en sammanlagd försäljning på den svenska marknaden på ca 80 mkr säljer huvudsakligen genom grossister. Omkring 80 procent av dessa företags försäljning går via grossist. Den andra hälften som tillsammans säljer för omkring 70 mkr ljusarmaturer utnyttjar praktiskt taget inte alls grossister. Endast 3 procent av dessa företags försäljning kanaliseras genom grossist. Ungefär hälften av den senare gruppens försäljning går direkt till installatörer och resten fördelar sig på industri, byggherrar och övriga direktköpande kunder.
Bland övriga kunder finns framför allt köparna av utomhusarmaturer, t ex elverken. Detta innebär att försäljningen av inomhusarmaturer som enligt producenterna kan uppskattas till omkring 130 mkr i något större utsträckning än vad som anges ovan säljs genom grossister. Framför allt gäller detta den grupp producenter som huvudsakligen säljer sina varor genom grossist eftersom landets största producent av utomhusarmaturer ingår i denna grupp.
Som framgått av avsnittet som behandlade importen av elmateriel intar
Tabe1121 Skattning av marknadsvolymen i partihandelsledet. Antagen grossist- marginal 20 procent
Huvudgrupper Totalt
Förlägg- I nstalla- Elradia— Ljusarma- nings- tions— torer turer materiel materiel mkr % mkr % mkr % mkr %
Försäljning
genom gros- sist . 41.6 88 105.9 53 2939 72 Direktförsälj-
ning från
producent
ellerim- portör 5.5 9 11.1 11 5.9 12 93.9 47 116.4 28
Totalt 58.5 100 104.5100 47.5 100 199.8100 410.3100
grossisterna en mycket betydelsefull roll även som importörer. Förutom sin egen direktimport distribuerar grossisterna även andra importörers varor på den svenska marknaden. Ser man sålunda till den sammanlagda försäljningen på den svenska marknaden ökar grossistens roll som försäljningskanal. Uppskattningsvis svarar grossisterna för ca 75 procent av distributionen men vissa variationer föreligger mellan olika varu- grupper. ] tabell 21 redovisas en skattning av den sammanlagda mark- nadsvolymen för olika varugrupper mätt i partihandelsledet. För att få ekvivalenta försäljningssiffror har producenternas försäljning genom gros- sist räknats upp med hänsyn till en skattad marginal på 20 procent. På samma sätt har försäljningen genom grossist från andra importörer än grossisterna själva räknats upp. Den korrigerade marknadsvolymen avser att mäta försäljningen till avnämare och vilken roll grossisten spelar i distributionen.
I jämförelse med den inhemska produktionens fördelning på olika försäljningskanaler visar tabell 21 avnämarnas inköpskällor och och inköpsvolymens fördelning mellan dessa. Situationen för förläggnings- och installationsmateriel är densamma som tidigare, dvs grossisten svarar för omkring 90 procent av distributionen. Grossisternas roll som distribu- törer av framför allt elradiatorer ökar. Omkring 90 procent av försälj- ningsvärdet till avnämare faller på grossisten. Detta hänger samman dels med att importen av dessa varor är stor, dels att det enbart är grossister som importerar. Grossisterna saluför normalt endast en begränsad del av det sortiment som finns. Någon fullt utstyrd selektiv försäljning kan man knappast tala om men i jämförelse med grossistens normala verksamhet är försäljningen av elradiatorer mer selektivt präglad.
Det kan således konstateras att grossisten intar en mycket domineran- de roll vid distributionen av elmateriel. Det kan därför vara skäl att något beskriva orsakerna till detta.
En av de grundläggande förutsättningar—na för att partihandel skall uppstå är att efterfrågan är uppdelad såväl geografiskt som tidsmässigt i relativt många och relativt små enheter. De materiel som behandlasi
föreliggande undersökning används huvudsakligen för installation i bygg- nader. Den mest betydande köparkategorin blir därvid elinstallations- företag. En undersökning genomförd av SPK och som avser förhållandena 1970 visar följande om företagsstrukturen inom installatörsledet.
Antalet installatörsföretag med mer än 2 anställda uppgick 1970 till drygt 1 500. Produktionsvärdet uppgick till ungefär 1 700 mkr.
Omkring 2/3 av antalet installatörsföretag har färre än 10 anställda. Deras andel av det totala produktionsvärdet var 1970 ungefär 1/5. Det fanns sammanlagt 48 företag med fler än 50 anställda och deras andel av produktionsvärdet var drygt 40 procent. Företag med fler än 500 anställda, 4 st, svarade för drygt 1/5 av den sammanlagda produktionen 1970.
Huvuddelen av elinstallatörerna är lokalt verksamma. Större installatö- rer med verksamhet över hela landet är ASEA, AEG och Siemens. Ett byggföretag, BPA, tillhör de största installatörerna i landet med fler än 1 000 anställda montörer.
En annan grundförutsättning för grossistdistribution, nämligen ett brett sortiment, föreligger också. Sortimentet omfattar ett mycket stort antal artiklar och varje producent svarar endast för en mindre del av det totala sortimentet. Produkterna är i allmänhet standardiserade eller på annat sätt likvärdiga. De olika produkterna står i ett komplementärt beroendeförhållande till varandra genom att installatörernas efterfrågani allmänhet avser ett fullständigt installationsprojekt. Någon lagerhållning hos installatörerna förekommer inte i någon större utsträckning. Både för installatör och producent är det därför förknippat med betydande fördelar att sortimentet i sin helhet finns samlat på en plats: hos grossisten. Genom närvaron av ett mellanled som är lagerförande utjäm- nas också efterfrågevariationerna, vilket är betydelsefullt för en jämn produktion.
Förutom att grossisten har såväl lager- som distributionsfunktion har de också en annan mycket betydelsefulla roll, nämligen som kreditgivare. Det torde inte vara ovanligt att grossisten hjälper installatören att finansiera sin verksamhet genom olika former av finansiellt stöd, tex borgensåtaganden. Förekomsten av ett stort antal köpare genererar också rätt betydande kostnader för övervakning m m. Grossistens finansiella funktion kan också ses som ett konkurrensmedel mot direktdistribution.
Producenterna saluför i allmänhet sina varor genom flera grossister. Ett skäl till detta är att producenten önskar täcka in så stor del av marknaden som möjligt. Här avses då icke enbart en geografisk täckning utan också en maximering av täckningsgraden vad gäller antalet köpare, framför allt installatörer. Största möjliga marknadsexponering synes vara en genom- gående policy hos producenterna. Olika grossister täcker in olika delar av installationsmarknaden, vilket kan vara en specifik företagspoliey hos en grossist men vilket med hänsyn till fabrikantens önskemål om största möjliga exponeringsgrad inte är gynnsam. Koncerntillhörighet spelar mindre roll vid valet av -distributörskanal. Producenter tillhörande ASEA-koncernen saluför dock i regel en relativt stor del av sina varor genom ASEA-Skandia. Inom ledningsområdet föreligger t ex en överens-
kommelse mellan ASEA-Skandia och Liljeholmens Kabelfabrik att ASEA-Skandia skall täcka större delen av sitt behov av kablar och ledningar genom inköp från Liljeholmen.
Elgrossisterna har en något varierande kundinriktning vilket kan påverka varuströmmens fördelning på olika grossister. Mindre och mellan- stora grossister betjänar nästan uteslutande installatörssektorn medan de större grossisterna är mindre beroende av installatörerna. Från branschåll har det nämnts att installatörernas andel av de större grossisternas för- säljning varierar mellan 40 och 60 procent. Inom installationssortimentet föreligger dock inte större sortimentsskillnader utan grossisterna kon- kurrerar med i stort sett lika sortiment. Strukturrationaliseringen inom elgrossistledet har gått mycket snabbt under de senaste åren. I huvudsak har detta emellertid enbart inneburit ett överförande av äganderätten till ett färre antal företag. Antalet försäljningskontor har visserligen minskat men detta torde till största delen bero på att vid företagssammanslagningar viss dubbeletablering uppstått inom vissa orter. Dessa försäljningskontor har då normalt sammanslagits till ett kontor. Den genomsnittliga storleken på filialerna torde därför ha ökat och man kan förmoda att dessa sammanslagningar ur distributionssynvinkel inte inneburit någon nackdel för producenter- na.
5.2. Marknadsföring
Företagens resurser för marknadsföring har inte närmare undersökts. En indikation på de resurser ett företag kan mobilisera för marknadsföring av sina produkter utgör dels antalet försäljningskontor, dels antalet tjänstemän som är anställda för att handha marknadsföringen av en viss produkt.
Tabell 22 redovisar antalet försäljningskontor hos de undersökta företagen (inklusive huvudkontoret). Det framgår att företagen i allmän- het oavsett varugrupp endast har ett försäljningskontor. Generellt gäller att antalet försäljningskontor varierar med företagets storlek. Produ- center av ljusarmaturer skiljer sig dock från de övriga därigenom att något mer än hälften av företagen har fler än ett försäljningskontor. Behovet av och möjligheterna till egen marknadsbearbetning är större för denna varugrupp än för övriga, vilket hänger samman med att producen- ternas möjlighet att i något avseende ge sitt sortiment en särprägel är större än för andra varugrupper. Detta framgår bl a av distributionsför- hållandena inom varugruppen som karaktäriserades av två väsentligen olika sätt att se på marknadsföringen av dessa varor. En grupp företag sålde huvudsakligen genom grossister medan en annan grupp företag praktiskt taget inte alls sålde genom grossister utan direkt till förbrukare genom en egen försäljningsorganisation. Tabell 23 redovisar företagens personalresurser för marknadsbearbet- ning av en viss varugrupp. De lägsta resurserna återfinns bland producen- terna av förläggningsmateriel och installationsmateriel. Omkring 3/4 av producenterna av förläggningsmateriel uppger sig ha högst en anställd
Tabell 22 Producenter efter antal försäljningskontor och varugrupp
Antal försälj- Varugrupp ningskontor
Förläggnings Installations— Elradiatorer Ljusarmaturer materiel materiel
18 7 1
1 1 1 ]
Bortfall 1
Totalt antal företag 21 10 16
tjänsteman vars uppgift det är att arbeta med marknadsföringen av varugruppen. Inom dessa varugrupper förekommer emellertid också ett fåtal företag med avsevärt mycket större resurser för marknadsföring av företagets produkter än genomsnittet i varugruppen. Dessa är Eldon, Thorsman & Co samt Wikstrand & Berg. Företagen intar en marknads- ledande position inom sina respektive områden.
Producenter av ljusarmaturer har de genomsnittligt största resurserna för marknadsföring. Som tidigare nämnts är också möjligheterna att genomföra en framgångsrik marknadsföring på egen hand särskilt gynn- samma inom denna sektor genom att de olika fabrikanternas produkter visserligen är att betrakta som likvärdiga i många avseenden men där det ändå ges utrymme att variera sådana faktorer som kvalitet, design och service. Elgrossisternas del i marknadsföringen av elmateriel består huvudsak- ligen av distribution och lagerhållning. Normalt deltar man inte i någon nämnvärd utsträckning i enskilda fabrikanters marknadsbearbetning. Ett
Tabell 23 Producenternas marknadsföringsresurser
Antal anställda Varugrupp
Förläggnings— Installations— Elradiatorer Ljusarmaturer materiel materiel
2 5
10 1 2
1
WWQQMAle—lo
10 Bortfall
Totalt antal företag
undantag utgör iviss mån ASEA-Skandia som för vissa koncernprodukter har marknadsföringsansvaret.
Omfattningen av fabrikanternas egen marknadsbearbetning varierar såväl mellan de olika varugrupperna som mellan olika företag. Generellt gäller att fabrikantens egen marknadsbearbetning är mindre omfattande för förläggnings— och installationsmateriel än för elradiatorer och ljus- armaturer. Detta förhållande får ses mot bakgrund av de förstnämndas karaktär av massproducerade standardvaror. Produkterna distribueras också i mycket hög grad genom grossister. Inköpssituationen för köparen är av ren återköpskaraktär, dvs han är väl bekant med produkten och själva produktvalet föranleder i allmänhet ingen närmare förundersökning av de alternativ som marknaden erbjuder. Undantag förekommer emeller- tid framför allt inom gruppen förläggningsmateriel som är relativt heterogent sammansatt. De producenter som till stor del själva sköter sin marknadesbearbetning saluför ofta mer komplexa produkter. Detta gäller sk ellistsystem och ledningsstegssystem. I princip skiljer sig de olika fabrikanternas produktprogram från varandra på ett sådant sätt att egen marknadsbearbetning är möjlig. För både ellistsystem och ledningsstegar inriktas tex marknadsbearbetningen på att sälja produktidén i första hand.
Omkring 2/3 av producenterna av elradiatorer och ljusarmaturer svarar själva för större delen av den marknadsbearbetning som utförs. Jämfört med producenter av förläggnings— och installationsmateriel distribueras dessa också i mindre utsträckning genom grossist. Särskilt gäller detta ljusarmaturer där elinstallatörerna är en betydelsefull direktköpande kundkategori. Ljusarmaturer är inte i samma utsträckning som annan elmateriel en lagervara. Inköpssituationen kan betecknas som ett överlagt återköp genom att varje projekt i princip kräver sin belysningstekniska lösning. Ljusarmaturproducenten har här möjlighet att genom sina konkurrensparametrar — pris, kvalitet, produkternas ljustekniska egen- skaper, servicenivå m m — på ett tidigt stadium i upphandlingen påverka materialvalet i önskad riktning. Även om ljusarmaturer ingår i den totala upphandlingen av en elinstallation kräver inköpet ett mått av över— vägande som inte är fallet för större delen av projektet.
I allmänhet råder identitet mellan begreppen köpare och varuväljare. Inom byggnadsbranschen är detta emellertid inte givet. Förutom den som slutligen gör inköpen av varorna finns det flera andra som kan ha påverkat detta val. För elinstallationsmarknaden har följande fyra katego- rier betraktats som påverkare i valet av varor: byggherre, byggnadsentre- prenör, elkonsult och elinstallatör. Samtliga som på ett eller annat sätt är involverade i varuvalet utgör målgrupper för fabrikanternas marknads- bearbetning. I föreliggande undersökning har ingen exakt mätning gjorts av den totala marknadsföringsinsatsens fördelning på olika målgrupper. Som nämnts ovan begränsas beskrivningen till den normala installations- marknaden. Fabrikanterna har för varje målgrupp angivit ivilken omfatt- ning marknadsbearbetningen riktas till denna målgrupp. Resultatet redo- visas i tabell 24.
Tabell 24 Procentuell fördelning av producenter med avseende på marknadsbe- arbetningens inriktning för målgrupper
Varugrupp Målgrupp Marknadsbearbetningens om fattning
Inte alls Stor omfatt- Till största eller i liten ning delen eller en- omfattning bart % % %
Förläggnings— Byggherre 90 10 100 materiel B yggentre— prenör 90 10 100 Elkonsult 80 15 100 Elinstalla- tör 65 15 100 Övriga 60 10 100 Installations— Byggherre 90 10 100 materiell Byggentre— prenör 100 Elkonsult 50 50 100 Elinstalla- tör 40 20 100 Övriga 40 10 100 Elradiatorer By ggherre 80 20 100 By ggentre— prenör 80 20 100 Elko nsult 100 Elinstalla- tör 20 40 40 100 Övriga 40 60 100
Ljusarmaturer Byggherre 50 40 10 100 Byggentre- _ prenör ' 80 1 5 5 100 bilkonsult 30 20 50 100 Elinstalla- tör 50 20 30 100 Övriga 60 20 20 100
' Ett företag har inte lämnat uppgifter och ett företags marknadsföring sköts helt av moderbolaget.
Bland producenter av förläggningsmateriel är marknadsbearbetnings- aktiviteten i allmänhet relativt låg. Ingen av de målgrupper som redovisas bearbetas i särskilt stor utsträckning. Utöver de namngivna målgrupperna riktar sig vissa fabrikanters marknadsbearbetning i första hand till grossisterna. Enstaka företag bearbetar också industrier och varuhus.
Föreläggningsmateriel är en relativt heterogent sammansatt grupp. Mark- nadsförutsättningarna varierar också mellan olika typer av förläggnings- materiel och därmed också behovet av marknadsbearbetning. Bland producenter av rör och dosor är marknadsbearbetningen genomgående låg. Det rör sig om standardiserade produkter som är likvärdiga från funktionssynpunkt. Detsamma gäller olika typer av fästmateriel. Situatio- nen är annorlunda för ellistsystem och ledningsstegar. Marknadsbearbet- ningen är mer omfattande och spridd över alla målgrupper.
Elinstallatörer och elkonsulter utgör de huvudsakliga målgrupperna för producenter av installationsmateriel. Vissa producenter som huvudsakli-
gen producerar produkter avsedda för industrin inriktar sig till större delen på denna köparkategori. Ett par företag bearbetar enbart elgrossis- terna.
Producenter av elradiatorer riktar sin marknadsbearbetning i ungefär lika hög grad mot byggentreprenörer, elkonsulter och elinstallatörer. De är de enda producenterna i detta materiel som ägnar byggentreprenörerna något särskilt intresse. Två fabrikanter bearbetar också grossister medan en fabrikant riktar sitt intresse mot småhusfabrikanter.
Ljusarmaturfabrikanterna bearbetar i första hand elkonsulterna. Hälften av de intervjuade fabrikanterna uppger att marknadsbearbetning- en till största delen inriktas på elkonsulter. Därefter kommer framför allt elinstallatörer. Det är relativt vanligt bland de intervjuade fabrikanterna att marknadsbearbetningen är utspridd till samtliga målgrupper. Till skillnad från övriga fabrikanter i detta materiel utgör byggherren en betydelsefull målgrupp inom ljusarmaturindustrin. Ett par företag inrik- tar sig enbart på elgrossisterna och ett par företag bearbetar förutom de namngivna målgrupperna olika typer av storförbrukare.
5.3. Informationsåterföring
Företagen behöver i varierande utsträckning och med varierande syften information om hur marknaden reagerar på företagens aktiviteter. Ett av producenternas intressen är därvid att tillgodogöra sig de erfarenheter som förbrukarna av företagets produkter besitter. Det kan gälla produk- tens utformning, funktion, behov av förbättringar m m. Information av det här slaget kan inhämtas direkt från förbrukare av företagets egna representanter då direkta försäljningskontakter förekommer. Ett annat sätt är att med jämna mellanrum genomföra särskilda undersökningar inom detta område. Ett tredje sätt är att utnyttja indirekt information genom grossister. I föreliggande undersökning har intresset koncentrerats kring installatörernas och el—grossisternas roll i detta avseende och i vilken utsträckning som de utnyttjas som informationskällor av fabrikanten.
Informationsåterföringen från förbrukare till producent kan gå olika vägar för olika typer av produkter, vilket innebär att ett och samma företag kan utnyttja helt skilda metoder för att skaffa sig den erforderliga informationen beroende på vilken produkttyp man betraktar. I tabell 25, som redovisar i vilken utsträckning de två nämnda kategorierna utnyttjas som informationskällor av producenterna, har ett företag och en produkttyp betraktats som en enhet, vilket innebär att det totala antalet företag som redovisas i tabellen överstiger det verkliga antalet intervjuade företag beroende på att ett visst antal företag ingår i undersökningen som producenter av flera olika typer av materiel.
Omkring 1/4 av antalet producenter utnyttjar varken installatörer eller el-grossister i särskilt stor omfattning. Ett mindre antal företag — omkring 7 procent — utnyttjar överhuvudtaget inte installatörer och grossister för detta ändamål. Antalet företag som huvudsakligen utnyttjar den ena av dessa två informationskällor är ungefär lika stort för båda
Tabell 25 Installatörer och grossister som informationskällor för producenter
Omfattning av
installatör som in- formationskäua Inte alls 1 stor om- Till största
eller i liten fattning delen eller en- omfattning bart Antal företag Antal företag Antal företag Omfattning av grossist som informationskälla Totalt
Inte alls eller i
liten omfattning 14 11 30 I stor omfattning 9 1 14 Till största delen
eller enbart 9 11
Totalt 32 11 12 55
kategorierna. Det kan således konstateras att installatörer och el-grossis— ter totalt sett utnyttjas i ungefär lika stor omfattning som informations- källor. För enskilda företag och produktslag kan dock endera kategorin vara mer betydelsefull än den andra.
Omkring 1/3 av producenterna av förläggningsmateriel utnyttjar inte alls installatörer och omkring 1/4 utnyttjar inte alls grossister som informationskälla. De som inte alls utnyttjar grossisterna får sin informa- tion nästan uteslutande från installatörerna medan de företag som inte alls utnyttjar installatörerna i varierande omfattning får sin information från grossisterna. Antalet företag som uteslutande får sin information från grossister är litet. Båda informationskällorna utnyttjas av något mindre än hälften av producenterna. Någon särskild preferens föreligger i detta fall inte utan ungefär lika stor andel av producenterna utnyttjar den ena kategorin i något större omfattning än den andra. Producenter av förläggningsmateriel utnyttjar inte i någon större utsträckninginforma- tion från andra än installatörer och grossister.
För producenter av installationsmateriel utgör grossisterna den huvud- sakliga informationskällan. Omkring hälften av företagen utnyttjar inte alls installatörerna och omkring 70 procent av företagen får sininforma- tion till stor del från grossisterna.
Producenter av elradiatorer utnyttjar såväl installatörer som grossister. Någon särskild preferens föreligger inte. Återföringen av information från förbrukare till fabrikant inom ljus- armatursektorn sker till stor del genom direktkontakter mellan installatör och fabrikant. Informationen genom grossister bedöms som relativt ringa av fabrikanterna. Ungefär 85 procent uppger att man inte alls eller endast i liten utsträckning får sin information från grossister. Ungefär 60 procent utnyttjar överhuvudtaget inte grossisterna som informations- källa. Något mindre än hälften av de intervjuade producenterna uppgav att information i stor utsträckning inhämtas från andra källor. Elkonsul- ter och arkitekter spelar en viss roll liksom direktkontakter med andra köpare än installatörer. Ett av företagen genomförde egna narknads— undersökningar för att skaffa sig erfarenheter om sin produkt från förbrukarna.
Sammanfattningsvis gäller således att grossisterna har stor äetydelse
som källa för information bland producenter av förläggnings- och installationsmateriel medan man inom ljusarmaturindustrin endast ut- nyttjar grossisterna i ringa utsträckning. Informationen går där direkt från förbrukare till fabrikant vare det rör sig om installatörer eller andra förbrukare.
5.4 Priser och rabatter
De undersökta företagen tillämpade prissystem av högst varierande utformning. Bland de undersökta företagen förekommer i princip hela skalan från rena nettopriser till listpriser med rikliga rabattmöjligheter. Variationerna är således stora men en viss samstämmighet kan ändå skönjas mellan fabrikanter av likartade varor. Likheten sträcker sig emellertid i allmänhet endast till utformningen av prissystemet. Ytterst få företag har uppgett att man samarbetar med andra företag inom bran- schen i prissättningsfrågor.
Nettopriser utan någon form av rabattgivning förekom framför allt bland producenter av installationsrör, dosor och fästmateriel. De flesta av de undersökta företagen inom dessa områden uppgav att man enbart använde nettopriser. En mindre del av företagen tillämpade listpriser på vilka man lämnade rabatter. Prissättningen avser försäljningen till grossis- ter genom vilka all försäljning av rör och dosor går och omkring 80 procent av fästmaterielen. En viss försäljning genom andra grossister, t ex rör-grossister, förekommer och prissättningen bygger där föresträdesvis på listpriser plus rabatter.
Ledningsstegar säljs huvudsakligen genom grossister men även andra kundkategorier förekommer, i första hand installatörer. Vid försäljning till grossister tillämpades listpriser på vilka företagen lämnade olika former av rabatter. Utformningen av rabattsystemen var inte enhetliga. Vid försäljning till installatörer förekom olika prissystem såväl rena nettopriser som listpriser plus rabatter. Den formella prissättningen kan dock frångås vid större projekt, tex statliga upphandlingar, då försälj— ningen sker genom offertgivning.
Vid försäljning av installationsmateriel, som till omkring 90 procent kanaliseras genom grossister, tillämpade de flesta producenter listpriser på vilka olika typer av rabatter lämnades. Ett företag — ASEA — säljer merparten av sin produktion genom koncernföretaget ASEA-Skandia och prissättningen har en särskild utformning. .
Producenterna av elradiatorer tillämpade listpriser på vilka man lämna- de en grundrabatt plus en bonus. Därutöver förekom hos en del företag även andra rabattformer. Nettopriser offererades av en del företag vid stora projekt och försäljning direkt till byggnadsentreprenörer.
Merparten av ljusarmaturfabrikanterna tillämpade någon form av listprissystem med rabatter vid försäljning till grossist. De företag som huvudsakligen säljer genom installatörer tillämpade också listpriser på vilka rabatter lämnades. Rabattsystemen varierade men genomgående lämnade producenterna en kvantitetsrabatt. Någon form av grundrabatt lämnades också av många.
6 Marknadsdata för 1971
Tabell 27 Rör och dosor 1. Totalt 16 tillverkare och 6 importörer
2. De 6 största tillverkarna var: AB Borås Elprodukter Davinyl Fabriks AB AB Gustavsbergs Fabriker AB Gårö Elektriska Armaturfabrik Kulltorps Elektriska AB AB Tarkett
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr.
Summa varav de till- 3 största verkare
3. De 6 importörerna var: Elektriska AB Abeta Elektriska AB AEG AB Asea-Skandia AB Bröderna Engström AB Dirak Mellansvenska Elektriska AB
Summa im- varav de Sunma till- portörer 3 största verkare och impor- törer
Försäljning av varu-
gruppen 24.9 12.3 (totalt i före-
tagen) (662.9) (550.2) Försäljning på den
svenska marknaden 23. Export l . Antal anställda för
varugruppen 112 37 (totalt i före- tagen) (5 516) (4 281) FoU-kostnader för
varugruppen 0.1
1 10.6 8 1.7
5. Utrikeshandel. Milj kr Export Import
1.8 . 26.7
1.8
Norge 0.2 Finland 1.4 Danmark 0.2 Västtyskland
Summa 1.8
Ett av de fyra exporterande företagen hade särskilda exportserier. Företag som 1971 exporterade planerade att öka exporten. Därutöver hade två företag planer på att börja exportera.
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion Elgrossister 100 %
Tabell 28 Ledningsstegar med tillbehör 1. Totalt 4 tillverkare och inget importföretag
2. De 4 tillverkarna var: AB liljo Plastindustri Sieverts Kabelverk AB Verkstads AB Gujo AB Wikstrand & Berg
3. Inga importörer
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa tillverkare
Försäljning av varugruppen 13.6 (totalt i företagen) (247.9) Försäljning på den svenska marknaden 12.5 Export 1.1 Antal anställda för varugruppen 72 (totalt i företagen) (3 072) F oU-kostnader för varugruppen 0.2
5. Utrikeshandel. Milj kr Export
Norge 0.6 Danmark 0.4 F inland 0.1 Övriga 0.1
Summa 1.2 Ett företag har särskilda exportserier.
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden %
Elgrossister 76 lnstallationsföretag,
direkt 20 Annan industri 2 Byggherrar 2
Summa 100
Tabell 29 Fästmaterial inkl ellister 1. Totalt 6 tillverkare och 3 importörer
2. De 6 tillverkarna var: AB Arot 3. De 3 importörerna var: Eldon AB Elektriska AB Abeta Esskå Metall AB AB Asea-Skandia Gifa Pressindustri Herbert Lcmbke AB Swerro-Verken AB AB Thorsman & Co
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa varav de Summa im- Summa till- till- 3 största portörer verkare verk are och im- portörer
Försäljning av varugruppen 14.2 . 16.0 (totalt i företagen) (81.9) Försäljning på den svenska marknaden 9.0 . . 10.8 Export 5.2 . Antal anställda för varu- gruppen 133 (totalt i företagen) (1 007) FoU-kostnader för varu- gruppen 0.1
5. Utrikeshandel. Milj kr Export Import
Norge 0.9
Danmark 0.5 0 Finland 0.6 Västtyskland 0.5 1.8 Storbritannien 2.4
Övriga 0.3
Summa 5.2 1.8
Särskilda exportserier förekom hos 2 företag, 3 företag planerade att öka exporten.
6. F örsäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion
%
Elgrossister 79 Andra grossister ll lnstallationsföretag,
direkt Annan industri Övriga
Summa 100
Tabell 30 Strömställare, uttag m m 1. Totalt 6 tillverkare och 14 importörer
2. De 6 tillverkarna var: Eldon AB AB Eljo Plastindustri Gårö Elektriska Armaturfabrik AB Installationsmateriel AB Lumalampan Skand Solenoid AB
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa varav de till— 3 största verkare
3. De 6 största importörerna var: AB Asea-Skandia AB Elagenturer AB Renil AB Selga Skand Solenoid AB AB Karl H Ström
Summa im- varav de Summa till- portörer 3 största 'erkare )eh im- )ortörer
Försäljning av varu- gruppen 16.7 (totalt i före- tagen) (181.7) Försäljning på den svenska marknaden 16.5 Export 0.2 Antal anställda för varugruppen 144 (totalt i före- tagen) (2 098) FoU-kostnader för varugruppen 0.3
51.4
5. Utrikeshandel. Milj kr Export Import
Västtyskland 20.0 Norge 9.0 Österrike 5.0 Portugal 0.1 Övriga 0.1 0.7 Summa 0.2 34.7
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden för inhemsk produktion %
Elgrossister 97 Andra grossister 3
Summa 100
Tabell 31 Centraler och mätartavlor 1. Totalt 6 tillverkare och inga importörer
2. De 6 tillverkarna var: 3. Inga importörer Asea Eldon AB Gårö Elektriska AB AB Holmstrands Plåtindustri Kåce AB Belysningsarmatur AB
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa till- varav de verkare 3 största Försäljning av varugruppen 39.0 37.0 (totalt i företagen) (1 834.4) (1 8233) Försäljning på den svenska marknaden 38.9 36.9 Export 0.1 0.1 Antal anställda för varugruppen 396 359 (totalt i företagen) (19 409) (19 301) FoU-kostnader för varugruppen 0.4 0.4
5. Exporten gick till Norge och Danmark.
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion
% Elgrossister 91 Egen installation 1 Annan industri 4 Ovrigt 3
Summa 100
Tabell 32 Elradiatorer 1. Totalt 5 tillverkare och 6 importörer
2. De 5 tillverkarna var: 3. De 6 importörerna var: Eldon AB AB Asea-Skandia Elektriska AB Ergo AB Bröderna Engström Elektro Standard AB Elektriska AB AEG J ärnkonst AB Mellansvenska El AB Roshamn Industri AB Siemens AB
Skoogs Elektriska AB
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa Summa im- varav de Summa till— till- portörer 3 största verkare verkare och im- portörer
Försäljning av varugruppen 14.8 . . 46.7 (totalt i företagen) (1 37 .9) Försäljning på den svenska marknaden 13.5 . . 45.4 Export 1.3 Antal anställda för varu- gruppen 180 (totalt i företagen) (1 425) FoU-kostnader för varu- gruppen 0.5
5. Utrikeshandel. Milj kr Export Import
Finland
Österrike .
Norge 31.9 Övriga .1
Summa 1.3 31.9
Ett av företagen hade en särskild exportserie. De tre tillverkare som hade export planerade att öka den, de övriga två planerade att starta export.
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden för inhemsk produktion %
Elgrossister 57 lnstallationsföretag.
direkt 17 Annan industri 8 Byggherrar 12 Övrigt 6
Summa 100
Tabell 33 Ljusarmatur för fast montering 1. Totalt 16 tillverkare och 12 importörer
2. De 6 största tillverkarna var: 3. De 6 största importörerna var: Cebe AB AB Asea-Skandia Elektriska AB Exaktor Elektriska AB AEG Fagerhults Elektriska AB Glamox Elektro AB Järnkonst AB Ljusgruppen AB Lumalampan AB AB Karl H Ström AB Taiba Svenska Thorn AB
4. Tillverkning och försäljning. Milj kr
Summa varav de Summa im- varav de Summa till till- 6 största portörer 3 största verkare verkare och im— portörer
Försäljning av varu-
gruppen 169,9 142,0 . . 202.2 (totalt i före-
tagen) (902.3) (236,3) Försäljning på den
svenska marknaden 150.1 125.8 Export 19.7 16.2 Antal anställda för
varugruppen 1 445 1 201 (totalt i före—
tagen) (5 017) (1 514) FoU-kostnader för
varugruppen 1.5 0.9
5. Utrikeshandel. Milj kr
Export Import
Danmark Norge Finland
Västtyskland
Frankrike
Holland . Storbritannien 9.4 Övriga 2.9
Ej länderfördelat 5.8 5.9
Summa 19.7 32.3
Särskilda exportserier förekom hos fyra företag. Åtta av de nio exporterande företagen planerade att öka exporten.
6. Försäljningsvägar på den svenska marknaden av inhemsk produktion %
Elgrossister 45 Installationsföretag,
direkt 24 Annan industri 3 By gghcrrar 11 Övriga 17
Summa 100
Appendix 213 Handelshinder vid utrikeshandel
med mjuka stålrör och plaströr för vvs-installationer 1973
I många sammanhang har framhållits att de icke tariffära handelshindren för material för rörinstallationer är besvärande. I installationsbranschut- redningens kartläggning av utrikeshandel med material för rör- och elinstallationer har framkommit att handelshindren på värmeområdet inte synes alltför besvärande. På sanitetsområdet finns omfattande bestämmelser i olika länder som försvårar handeln. För enskilda kompo- nenter går hindren dock relativt lätt att överbrygga. På elinstallationsom- rådet är handelshindren för materialet stora.
För att konkretisera diskussionen om handelshinder beskrivs i detta appendix de svårigheter som varit förenade med försäljning utomlands av Wirsbo Bruks Aktiebolags mjuka stålrör, Wirsbo-Flex, för värmeinstalla- tioner och förnätade polyetenrör, Wirsbo-PBX, för vatten- och värme— installationer.
Mjuka stålrör — Wirsbo-Flex
Mjuka stålrör används endast för värmeinstallationer. Risken för korro- sion etc och metallen gör att de inte är särskilt lämpliga för tappvatten. Wirsbo säljer rören i 14 europeiska länder och i Japan. Försäljningen uppgår för närvarande till 5 000 ä 6 000 ton per år och man räknar med att ca 15 % av alla värmeinstallationer med vattenburen värme i Europa görs med dessa rör.
Man har inte haft några större problem med bestämmelser eftersom värmesidan sällan regleras i bestämmelser. I England har dock National Coal Board och National Gas Board en omfattande finansiering av värmeinstallationer. I samband med finansieringen av installationerna provar man ingående material och eftersom en annan tillverkare av mjuka stålrör tidigare misslyckats att hålla hög och jämn kvalitet har de mjuka stålrören där fått en dålig start. En mycket liten försäljning har Wirsbo dock.
Försäljningen ute i Europa går genom egna dotterföretag eller agenter och liknande. Dessa har återförsäljare som ofta är lokala grossister på värmesidan. Utomlands är grossistfunktionen ofta delad på en värme- grossist och en sanitetsgrossist. Dessutom är grossisterna ofta regionala. På kontinenten är också grossisterna mera märkesvarubetonade än i Sverige. I sex av länderna i Europa där man säljer produkterna går de
genom samma kanaler som Tour Agenturer AB använder för sin exportverksamhet. Det anses vara en viss fördel att ha ett sådant . samarbete, sortimenten kompletterar varandra. Marknaden bearbetas av _ grossisterna men agenterna har också viss projektbevakning. I de nordiska ** länderna levereras de mjuka stålrören via grossisterna. Marknadsbe- arbetningen sker dock via andra företag som är speciella. I Sverige utförs marknadsbearbetningen i samarbete med Värme & Sanitets AB IDO.
I Frankrike har man haft problem med stålrören. Flera myndigheter skall bearbetas och försäkringsbolagen ställer särskilda krav. Industrin arbetar även med klassningssällskap som skall prova och kontrollera produkterna.
I något land har lönesystemen vållat problem, tex i Finland. I USA
* anses det omöjligt att sälja produkter som ändrar förutsättningarna för
ackordssättningen.
I östländerna har man tex i USSR deltagit i teknisk-vetenskapliga samarbetet och därigenom fått kontakter med byggministerierna som kan leda till licensavtal och fabriksbygge. De byråkratiska hindren är dock stora.
Mjuka plaströr — Wirsbo-PEX
Wirsbo Bruks AB har varit föregångare när det gäller att utveckla mjuka stålrör för värmeinstallationer. PVC-rör används för tappvattenledningar i mark. Plaströr för värme- och tappvatteninstallationer är annars sällsynt på marknaden. Ett exempel är det av Wirsbo utvecklade och marknads- förda Wirsbo-PBX, ett rör av förnätad polyeten, som är relativt böjligt. Det är i Sverige godkänt för varm- och kallvatteninstallationer. Huvudsak- liga användningsområdet har i avvaktan på godkännande för tappvatten varit värmeanläggningar. En av utgångspunkterna för utvecklingsarbetet var att få fram ett rör för tappvatten, vilket inte tidigare ingått i företagets sortiment.
Wirsbo Bruks Aktiebolag förvärvade under 1969 licensen att tillverka och i Skandinavien marknadsföra rör av s k förnätad polyeten enligt en process som uppfunnits av en tysk uppfinnare, Thomas Engel. Företaget var, i motsats till övriga licenstagare, exempelvis Pirelli i Italien. Dunlop i England, Mitsubishi i Japan och Pont-å-Mousson i Frankrike, helt inriktat på att utveckla metoden och produkten till ett allrör för både värme- och sanitetsinstallationer. Efter att ha skaffat maskiner och utvecklat tillverkningsteknik för rören började man förbereda för ett godkännande för varm- och kallvatteninstallationer hos planverket. Efter många och omfattande diskussioner beträffande vilken typ och omfatt- ning av prover rören skulle undergå fastställdes att provprogrammet skulle handhas av byggforskningsinstitutets laboratorium iStudsvik. Programmet planerades ta sex månader. Provningen avsåg framförallt kopplingssystemen. Under provprogrammets gång beslöt Byggforsk- ningen att förlänga detta och provtiden kom sammanlagt att omfatta över ett år. Vid institutionen för polymerteknik vid KTH provades materialets temperaturbeständighet.
Efter provernas avslutande tog det sedan flera månader innan samman- fattning och utvärdering gjorts. Härefter ansökte företaget omedelbart om godkännande hos statens planverk. Där ansågs att med hänsyn till ärendets vikt godkännandefrågan skulle diskuteras i den nordiska kom- mitté, som skapats för sådana ändamål. Efter ytterligare ett antal månader blev röret godkänt för användning i tappvarmvatteninstallatio— ner under en tid av tills vidare två år. Detta godkännande gäller endast Sverige.
I de övriga skandinaviska länderna finns ingen motsvarighet till statens planverk utan där skall röret godkännas av lokala vattenverk exempelvis i Helsingfors och Oslo. Dessa anses vara tongivande för de övriga. Företaget hade hoppats att samarbetet i den nordiska kommittén skulle åstadkomma ett gemensamt godkännande för de skandinaviska länderna.
Företaget har senare förvärvat licensrätten även för Västtyskland, Schweiz, Österrike, Spanien och Portugal. Dessa länders organ för godkännande av nya material till sanitetsinstallationer accepterar inte svenska provresultat som underlag för beslut utan det kommer att ta ytterligare några år med nya betydande provningskostnader före ett eventuellt godkännande.
Wirsbo-PEX-rören marknadsförs i Sverige av företagets egen organisa- tion i samarbete med Värme & Sanitets AB IDO, som svarar för informationen till konsulter, rörledningsentreprenörer och större bostads- företag. Försäljning, lagerhållning och distribution sker uteslutande ge- nom vvs-grossisterna. I de övriga skandinaviska länderna har man agenter som sköter marknadsbearbetningen. Försäljning, lagerhållning och distri- bution sker även här uteslutande genom grossister.
I Tyskland har man ett helägt dotterbolag som bedriver tillverkning medan marknadsföringen handhas av ett dotterbolag till Tour Agenturer AB. Detta företag, Thermo-Apparatebau, bearbetar byggnads— och installationsföretagen direkt med 35 st egna försäljare. Distributionen sker till ca 50 % över återförsäljare, som ofta är grossister, och för övrigt direkt till installationsföretag och byggnadsföretag. Under tiden till dess att godkännande för varm- och kallvatteninstallationer beviljas säljs Wirsbo-PEX-rören i Tyskland uteslutande för golvvärmeinstallationer. Godkännande utfärdas av Deutscher Verband der Gas- und Wasserfach- männer. Provningen utförs av en särskild provningsanstalt efter normer utarbetade av Deutsche Normen Ausschuss, DNA. Godkännandet gälleri hela landet.
I Schweiz äger företaget ett försäljningsbolag som har det operativa ansvaret för marknadsföringen av såväl mjuka stålrör, Wirsbo-Flex, som de nya Wirsbo-PEX-rören på samtliga europeiska marknader där någon av dessa produkter är etablerad. De arbetar genom ett nät av auktoriserade återförsäljare av samma typ som i Tyskland, dvs större specialföretag som företräder även andra komponenter inom centralvärme— eller sanitetssys- temet. I Schweiz och Österrike undersöks för närvarande vilka krav myndigheterna ställer på Wirsbo-PEX-röret för tappvatteninstallationer.
Slu tsa trer
Komponenter för värmeanläggningar, i detta fall mjuka stålrör, möter ' inga större icke tariffära handelshinder. Den mest intressanta marknaden för Sveriges del är Västtyskland, österrike och Schweiz. Frankrike och ; Storbritannien synes ha vissa hinder.
På sanitetsområdet är hindren avsevärda. Provningen och godkännan- det i Sverige tog flera år i anspråk för plaströren. Detta kan dock till stor del anses bero på att ifrågavarande produkt var helt ny. I enlighet med diskussionerna inom NKB i anslutning till va-byggnormen borde rimligen ett svenskt godkännande utan diskussioner kunna accepteras av övriga nordiska länder. Så var uppenbarligen icke fallet. För EG-Iändernas del är situationen oklar och enhetliga principer gäller inte. I Västtyskland är det tydligen lättast att komma in både på sanitets— och på värmeområdet. Övriga länder har avsevärda hinder och besvärliga, ofta lokala godkännan- den att ta hänsyn till. Ur företagets synvinkel skulle det vara fördelaktigt med en europeisk samordning så att prover utförda i ett land enligt en överenskommen kravspecifikation kan ligga till grund för godkännanden i övriga länder.
I denna redogörelse behandlas inte de tariffära handelshindren men som exempel kan nämnas att i Italien och Portugal har man pålagor av olika slag som är rätt omfattande. I Italien är de 27 % av importvärdet. 1 Portugal skyddas plastindustrin.
Bilaga 3 Övriga installationssektorer
1 Inledning
I denna bilaga har beskrivningar av följande installationssektorer samman- förts. Ventilationssektorn beskrivs i kapitel 1.
- Oljeeldningsanläggningar - Kylanläggningar -- Svagströmsanläggningar -- Hissar
- Vvs-isolering
Syftet har varit att ungefärligen bedöma sektorernas omfattning och att belysa struktur, teknisk utveckling, normarbete samt arbetskrafts— förhållanden. Redogörelsen avser läget är 1972.
Beskrivningen grundar sig huvudsakligen på intervjuer med bransch- representanter. Detta har medfört att flertalet uppgifter som lämnas får karakteriseras som bedömningar. Tillförlitlig statistik på området saknasi stor utsträckning. Sammanställningen får också genom denna arbets- metod en subjektiv karaktär. Installation inom här behandlade områden utförs även i varierande utsträckning av rörinstallationsföretag (oljeeld- ningsanläggningar, isolering), ventilationsföretag (kyla, isolering) och el- installationsföretag (svagströmsanläggningar, hissar). Det har alltså ej varit möjligt att renodla sektorernas verksamhet. Detsamma gäller i än större utsträckning för reglersektorn. Reglerutrustning ingår i de flesta installa- tioner. Det har endast varit möjligt att få fram uppgifter om tillverkning av och utrikeshandel med reglerutrustning för vvs-ändamål, som redovisas i bilaga 2.
De installationssystem som här behandlas är ofta tekniskt kompli— cerade jämfört med el- och rörinstallationer både när det gäller apparater och montagesätt. Ofta krävs specialkunskaper för igångsättning och intrimning. Detta har medfört att vertikal integration är vanlig och grossistverksamheten obetydlig. Företagen arbetar ofta som underentre- prenörer till andra installationsföretag. De är ofta flexibla och kan arbeta över stora geografiska områden. Även små företag kan äta sig relativt stora projekt. Konkurrensförutsättningarna torde därför vara goda. [ några fall har det också påpekats att begränsad anbudsinfordran minskar konkurrensförutsättningarna avsevärt.
I flera av sektorerna är antalet småföretag stort. Nyetableringar och nedläggningar är vanliga. De minsta företagen får betraktas som ganska instabila. I många fall finns ett stort behov av utbildning i ekonomi och
planering.
2 Oljeeldningsanläggningar
Montering av olje- och gasbrännare på pannor utförs till stor del av specialiserade företag. Vid nyinstallation av villapannor och mindre fastighetspannor är brännaren ofta monterad på pannan vid leveransen. Dessutom utför rörinstallationsföretag montering av brännare. Båda kategorierna av företag har serviceverksamhet. Gasbrännare installeras endast i begränsad omfattning.
Materialtillförsel. Tillverkningen av oljebrännare tas upp i bilaga 2 avsnitt 2.7.4.
Installation. Flertalet av de specialiserade oljeinstallationsfirmorna var medlemmar i branschorganisationen Oljeeldningsfirmornas Riksförbund (OR) som den 1.7 1972 gick in i Rörfirmornas Riksförbund (R). Inom R bevakas frågor beträffande installationer av eldningsanordningar av en särskild kommitté, OGE-gruppen. I OR fanns ett hundratal specialfirmor organiserade. Dessutom anses ca hälften av de 1 500 rörfirmorna i R även syssla med oljebrännarinstallationer. Därutöver finns ett antal mycket små företag, enmansföretag, som utför montage- arbete som underentreprenör till de större oljeinstallatörsfirmorna samt service.
Totalomsättningen för installation av brännare beräknas uppgå till 150 å 200 milj kr per år varav service 50 milj kr. På fem år har den minskat med ca 50 milj kr. Nedgången beror på övergången till el— och fjärrvärme. De fyra största företagen (Tycho Roberg AB, Göteborg, Petrocraft AB, Göteborg, Svenska Nu-Way AB, Älvsjö och AB Pegasus med dotterföretag i Stockholm) har en riksomfattande verksamhet och en sammanlagd omsättning av storleksordningen 25 milj kr. Resten fördelar sig på ett 50-tal specialiserade lokala företag med en genomsnittlig omsättning på ca 1 milj kr per år, rörinstallationsföretag och mycket små företag med ingen eller enstaka anställda. I branschen räknar man med att omsättningen per montör är ca 150 000 kronor per år.
Vid installation av större brännare är materialkostnaden 55—60 %. Av den totala kostnaden för pannan kan kostnaden för brännaren med kringutrustning uppgå till 50 %. Leverans av oljetank ingår mera sällan i installatörens åtagande.
Service. Servicekontrakt, ofta genom oljeleverantören, är numera vanligt för skötsel av små oljeeldningsanläggningar. För större anlägg- ningar handhas servicen av de stora installationsföretagen eller .1V förval- tarens egna personal. Vid servicearbeten utgör materialkostnaden ca 35
%.
Arbetskraft. Ca 1300 montörer arbetar med installation av olje- brännare och service. Antalet tekniker och administrativ personal är , okänt. Montörerna tillhör Byggnadsarbetareförbundets rörgrupp. 1970 var 188 oljeeldningsmontörer anslutna. En stor del torde vara registrerade som rörmontörer. Montörerna är ofta från början rörarbetare. Timför- tjänsten ligger något under rör- och elmontörernas.
Här beskrivs endast de entreprenadformer som gäller för större anlägg- ningar. Oljeinstallatören arbetar oftast som underleverantör till pannleve— rantören som i sin tur i allmänhet är underleverantör till rörinstallatören. Direktupphandling av oljebrännare förekommer dock. Installatören levererar och tar ansvaret för brännarens funktion och prestanda och svarar därför även för igångsättning och intrimning. Vissa av de större företagen — ingenjörsfirmor — lägger ut montagearbetet på lokala fristående småföretag. Andra åter har egna montörer och ibland återförsäljare som tar hela ansvaret för en installation. Oljeeldningsin- stallatören levererar den automatik som behövs för att styra brännaren. Flertalet oljebrännarfabrikat passar till de olika pannorna. Utvecklingen har inneburit att panntillverkningen koncentrerats och antalet potentiella kunder för oljeinstallationsföretagen blivit litet. De som finns kvar har fått ökad ekonomisk styrka.
Arbetarskyddsstyrelsen, kommerskollegium och planverket svarar i sam- råd med statens brandinspektion för typgodkännandeverksamhet inom eldstadsområdet, där olje- och gasbrännare ingår. Statens provningsanstalt utför provningarna och en förteckning över gällande tygpgodkännanden ges ut av planverket. På mindre anläggningar kan man få godkännande för enheten brännare plus panna. I vissa fall godkänns brännare som är godkända utomlands utan föregående provning här i landet. Normer för stoftutsläpp och svavelutsläpp utfärdas av naturvårdsverket. För mindre brännare finns viss gemensam nordisk standardisering. lnstallationsföre- tag måste ha en montör med viss begränsad elinstallatörsbehörighet.
3 Kylanläggningar
[ olika tillverkningsprocesser och för lagring av livsmedel m m har sedan länge omfattande kylutrustningar byggts, på senare år även i luftkonditio- neringsanläggningar i varuhus, kontor etc. Huvuddelen av en anläggning är kylkompressorn med kondensor, ventiler, automatik etc. Kylan över- förs till det som skall kylas via kylbatterier. Leverans av material samt installation utförs av specialiserade företag, kylfirmor. Tre typer av projekt förekommer. Industrikyla avser större lagringsanläggningar, berg-
rum och kylning i samband med tillverkningsprocesser i industrn. Med kommersiell kyla menas storkökskylrum, kylrum i sjukhus och i butiker. Komfortkyla används för att reglera klimatet i byggnader oftast genom kylning av luft i luftkonditioneringsanläggningar. Äver andra varianter förekommer, tex kylda tak och kylbatterier i olika nm som förses med köldmedium från en central kompressor. För instalations- branschutredningen är komfortkyla den del som är av störst utresse. Dessutom finns en marin sektor som inte tas upp här.
En ny tillämpning som på senare tid vunnit viss spridning i Srerige är värmepumpanläggningar. Med tidigare energipriser har de do:k inte ansetts vara lönsamma annat än i speciella fall för tex varuhui. Äter— vinning av värme från kylkondensorer bör dock kunna få vidgad 'illämp-
ning.
Materialtillförsel. Den mest komplicerade delen i en kylanläggning är kylkompressorn. I Sverige tillverkas kylkompressorer endast iv Stal Refrigeration AB i Norrköping. I Danmark finns tre betydande tillrerkare, Danfoss, Sabroe och Gramkyl. Dessutom förekommer på den svenska marknaden en rad amerikanska, engelska, västtyska ochjapanska närken. Företagen har ofta verksamhet över hela världen och även pi andra områden. Förångare och kondensorer tillverkas av flera svenska företag bl & AB Svenska Fläktfabriken, AB Asarums Industrier och AB Kjlovent. Ventiler och reglerutrustning tillverkas bla av Stal Refrigeratirn m fl. Import förekommer. Ofta levereras kylaggregaten sammanbyggda till en enhet. Särskilt vanligt är detta vid komfortkylanläggningar. Bransrhen får betraktas som ingenjörsbetonad och det krävs en omfattande iisats av forsknings- och utvecklingsarbete för att få fram nya produkter. Kraven på teknisk dokumentation är som nämnts också stora.
Statistiska centralbyrån redovisar tillverkning och utrikeshaidel av vissa komponenter till kylanläggningar i en post (stat nr 84 13 800). Definitionen är för vid, i siffrorna ingår en del produkter som inte ingår i kylinstallationer. Av nedanstående tabell framgår tillförseln under 1960- talet. Den har ökat kraftigt.
Kylapparater, kylmaskiner m m. Milj kr.
1960 1965 1970 1971 1972
Produktion 36,5 52,2 75,7 83,4 Import 4.8 11,8 16,6 22,3 19,1 Export 13,9 43,1 34,8 57,5 35,5 Tillförsel 27,4 20,9 57,5 48,2
Exportens länderfördelning synes variera kraftigt mellan åren. 1970 och 1971 var exporten störst till Frankrike och Filippinerna med vardera ca 20 % i medeltal samt England, Norge och Danmark med ca 10 %. Ca hälften av importen kommer från USA.
Försäljningen i Sverige av material för komfortanläggningar anses vara av storleksordningen 15 milj kr per år.
Utöver kylaggregat ingår i en kylinstallation kylbatterier, ledningar m m. I komfortanläggningar svarar ventilationsföretaget oftast för kyl- batterierna. Aggregaten säljs av Stal Refrigeration AB och importörer, som ofta har återförsäljare. Utan undantag säljs kylkompressorer och kompletta aggregat inklusive installationer, igångkörning och intrimning. Stal Refrigeration AB samt några importörer har byggt upp en egen installationsverksamhet som täcker hela landet.
De mindre komponenterna köps av installatören från någon av de 6 a 7 speciella kylgrossisterna. Dessa för ett, delvis importerat, sortiment värme- och kylprodukter. Som exempel kan nämnas AB Sandblom & Stohne, Industrial Products AB, AB Kylma och AB Triator. Kylanlägg- ningar fordrar armatur, särskilda rörkvaliteter etc. Detta gör att de varorna inte ingår i vanliga rörgrossisters sortiment.
Installation. Totalt torde omsättningen i hela kylinstallationsbranschen ligga på 150—200 milj kr per år. Möjligen ingår då endast en del av reparations- och underhållsarbetena. Antalet montörer uppskattas till ca 1 000. Hela kylinstallationsmarknaden i landet växer med 15 % per år. Komfortkylan är den del som expanderar snabbast.
Det största kylinstallationsföretaget i landet är Stal Refrigeration AB med 200 montörer och en försäljning på 55 milj kr 1972. Stal Refrigera- tion AB sysslar mest med industrikyla och kommersiell kyla. Ca fem stora företag utför alla typer av kylinstallationer. Därutöver finns 20—30 företag som utför kommersiell kyla och komfortkyla. Antalet små företag med en eller två personer sysselsatta bedöms uppgå till 400 å 500. Dessa företag levererar större kylmöbler och utför reparationer och underhåll. 28 av de större företagen är organiserade i Svenska Kylfirmors Förening. Teknikerna inom kylområdet är med i Svenska Kyltekniska Föreningen som är en ren teknikerförening. Av kostnaderna för en kylanläggning beräknas 20 % vara arbetskost- nader vid installationen. När sammanbyggda aggregat används är installa- tionskostnaden ibland lägre. Av materialkostnaden avser hälften kom- pressorn. Kostnadsandelen för kylfunktionen i en komfortventilations- anläggning i modulkontor uppskattas till 20 %.
Service. Samtliga kylfirmor driver serviceverksamhet. De mindre före- tagen är i hög grad inriktade på service. Former av kontraktssarvice förekommer. Servicebehovet är stort för kylanläggningar bla beroende på den omfattande automatiken i anläggningarna.
Arbetskraft. De ca 1 000 montörerna är i förekommande fall anslutna till Byggnadsarbetareförbundets rörgrupp. Anslutningsgraden är låg. Kylinstallationsfirmorna i RAF har 436 montörer.
Yrkesutbildningen sker inom företagen, vid Lidingö yrkesskola samt vid omskolningskurser ordnade av AMS på fyra platser. Kylmontören måste bl a ha viss utbildning i elteknik. Kylfirmorna arbetar på att höja kvaliteten på yrkesutbildningen. Vidareutbildningen inom företagen är betydelsefull. Lönen för kylmontörer ligger ett par kronor under rörmontörernas nivå. Blandackord och särskilt månadslön är vanligt. I det månadslönesystem som tillämpas av Stal Refrigeration AB är den fasta delen 80—85 %.
För gymnasieingenjörer finns ingen särskild utbildning i kylteknik. Flertalet av teknikerna i branschen har vvs- eller maskinteknisk utbild- ning. På KTH finns en särskild institution för mekanisk värmeteori och kylteknik vid sektion M. Flertalet av civilingenjörerna i kylbranschen är kyltekniker.
Komfortkyla säljs oftast via ventilationsföretaget och industrikyla alltid direkt till beställaren. Kommersiell kyla säljs ofta direkt till beställaren men ganska ofta är kylfirman underentreprenör till ett rörinstallations- företag. Marknaden i Sverige betecknas som hård med livlig konkurrens i alla delar. Återförsäljare konkurrerar ibland med huvudleverantörer om samma leverans. Importören respektive tillverkaren av kylaggregatet tar i praktiken det tekniska ansvaret för anläggningarna vare sig de säljs och installeras genom den egna organisationen eller genom återförsäljare.
Genom samarbete mellan BSAB och Svenska Kylfirmors förening har kyl-AMA utarbetats.
3.3 Bestämmelser och standard
Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat en norm för kylanläggningar år 1965. Normen tangerar tryckkärlsnormen samt pann- och rörsvets- normerna. Dispenser erfordras dock ofta, särskilt för importerade aggre- gat. Svenska Kyltekniska Föreningen har vid flera tillfällen sökt anslag för att utarbeta en ny norm och har nyligen erhållit bidrag till förberedelsearbete. Tillämpningen av normen kontrolleras av besiktnings- män. Ett trettiotal personer, ofta konsulter, plus Ångpanneföreningen har besiktningsrätt för kylanläggningar. De aggregat som importeras färdigmonterade måste uppfylla de svenska elsäkerhetsbestämmelserna.
Standardiseringen i branschen är till stora delar internationell. Man har branschspecifika måttserier och krav på materialkvaliteten i rör och ventiler. Kylaggregat kräver en ganska omfattande teknisk dokumen- tation som dock inte är standardiserad internationellt.
4 Svagströmsanläggningar
Med svagströmsanläggningar förstås i det följande anläggningar för tele- kommunikation (telefon, radio, TV) samt anläggningar för signalering, manövrering, reglering och mätning. Den spänning som används är högst 60 V. Svagströmssystemen brukar delas in i övervakningssystem (larm samt driftsövervakning av komplicerade byggnader), tidssystem, signal- system och telefonsystem. Därtill kommer automatik och TV-antenner samt intern-TV. De senare delarna utförs inte alltid av elektriker. Televerkets nät och apparater ingår ej i denna redogörelse.
4.1 Branschstruktur
Materialtillförsel. Svagströmsanläggningar är ihög grad konstruerade som system som måste kunna offereras som helheter. Ofta måste funktionen garanteras gentemot köparen vilket betyder att säljaren måste ta ansvaret för projektering och installation. Svagströmsinstallationer kräver mer detaljprojektering och mer arbetsberedning än starkströmsinstallationer vilket också ställer högre krav på installationsföretaget.
I de fall då flera systemtyper skall kombineras utarbetas programmen för anläggningarna av elkonsulter, ofta efter kontakt med någon material- leverantör. Det förekommer att visst märke föreskrivs. Vid installation i en befintlig byggnad gör leverantörenlinstallationsföretaget som regel projekteringen på egen hand. Marknadsföringen inriktar sig dels på konsulterna dels på beställare, brukare.
Det största företaget på området är LM Ericsson Telemateriel AB (LMS). LMS marknadsför ett brett sortiment av egna system, som även exporteras. Komponenterna tillverkas vid moderbolagets fabriker. Elgrossistföretaget Asea-Skandia AB marknadsför ett program inom svagströmsområdet varav största delen under eget varumärke. Komponen- terna tillverkas av underleverantörer eller importeras. Andra märken är Elektriska AB AEG (tillsammans med dotterbolaget SATT), Securitas Alarm AB, ITT, Stentor, Ringström, Siemens, Gylling & Co, Automatisk Brandalarm m fl. För varje slag av system finns högst tio märken.
Med undantag av Asea-Skandia har elgrossisterna endast ett begränsat sortiment av material för svagströmsinstallationer, huvudsakligen ledning och f örläggningsmaterial.
Installation. Av arbetsvolymen för de drygt 20000 montörerna i elinstallationsbranschen är 8 a 10% installationer av svagströmsanlägg- ningar. Största delen av arbetet utförs av montörer som arbetar växelvis med stark- och svagströmsinstallationer. Bland de större företagen kan nämnas LM Ericsson Telemateriel AB (LMS) med ca 500 montörer varav ca 150 servicetekniker som endast sysslar med underhålls- och repara- tionsarbeten, Securitas Alarm AB med något under 100 montörer samt Aseas installationsavdelning med ca 50 specialiserade montörer. Inom de största elinstallationsföretagen ligger ca 10 % av arbetsvolymen på svag- strömssidan. Dessutom finns specialföretag, ofta ett slags återförsäljare, som endast utför svagströmsinstallationer. Flera materialtillverkande företag, agenter och importörer, har egna montörer främst för att bistå elinstallatören vid komplicerade anläggningar.
En stor del av verksamheten avser sjukhus och kontorshus. Om- och tillbyggnad av existerande anläggningar och nyanläggning av system i befintliga byggnader utgör en stor del av verksamheten. Service utförs ofta av leverantören.
Arbetskraft. Flertalet montörer är anslutna till Elektrikerförbundet. Av förbundets medlemmar är knappt 800 registrerade som specialiserade svagströmsmontörer. Installation av styrutrustningar till processanlägg- ningar utförs ibland av montörer från andra förbund.
Organisations- och avtalsmässigt betraktas alla medlemmar i Elektriker-
förbundet som en grupp. Vissa arbeten för svagströmsinstallationer är prissatta i en särskild svagströmslista. Den är en förhandlingslista av samma typ som den gamla starkströmslistan. Vissa arbeten t ex rördrag— ning är bara prissatta i starkströmslistan. En omarbetning av svagströms- listan till tidsstuderad lista är påbörjad. När hela elinstallationen utförs av ett företag händer det att samma ackordslag gör både starkströms- och svagströmsinstallationen. Ackordsräkningen blir då gemensam. Löneläget för svagströmsarbeten anses ligga 10% under starkströmsinstallations— arbeten mest beroende på liten volym rör- och ledningsdragning. Efter- frågan på montörer har länge varit stor. De som nu arbetar i branschen har elmontörsutbildning. Från och med våren 1973 utexamineras tele- montörer och telereparatörer på särskilda linjer i gymnasiet. De större företagen har internutbildning av nyanställda montörer.
Svagströmsanläggningar marknadsförs som system med varumärke. Appa— rater av olika slag svarar för den största delen av materialkostnaden. På grund av anläggningarnas komplexitet och märkesmedvetenheten tar leverantören ofta ansvaret för anläggningens funktion. Om installationen och ledningsdragningen görs av en elinstallatör bistår materialleveran- tören ofta med arbetsledning, tekniskt underlag och hjälp med inkopp- ling och intrimning. Materialleverantören bistår ofta installatören med anbudsräkning för svagströmsinstallationen. Entreprenadformerna varierar.
Enkla svagströmsinstallationer vid nybyggnad ingår oftast i elentrepre- naden. Vid mer komplicerade anläggningar uppträder specialföretagen och tillverkarnas installationsavdelningar ofta som underentreprenörer. Ibland delas upphandlingen.
Vid ombyggnad eller inbyggnad av ett nytt svagströmssystem i en befintlig byggnad är svagströmsinstallatören ofta den ende entreprenören. Elinstallatörer arbetar vanligen inte på denna marknad.
I vissa fall kan olika former av totalentreprenad eller funktions- upphandling användas. Det finns exempel på att leverantören vid avance- rade styrutrustningar för klimatanläggningar utvecklar System i samarbete med huvudentreprenören.
För svagströmsanläggningar gäller särskilda säkerhetsbestämmelser utfärdade av statens industriverk. Bestämmelserna avser anläggningar för en spänning på högst 60 V och innebär framförallt vissa regler för avsäkring av ledningar på grund av de ibland höga strömstyrkorna. Svenska Försäkringsbolagens Riksförbund utarbetar regler för auto- matiska brand- och inbrottslarmanläggningar. 5 år 6 företag, däribland de största, har rätt att utföra sådana anläggningar.
Ledningar, säkringar och komponenter till radio- och TV-antenner samt överfyllnadsskydd för oljetankar är standardiserade. Av övriga
komponenter är endast en infällningsdosa standardiserad. Vid SEK pågår arbete på telesignalledningar, lågspänningssäkringar samt telesignaldosor och telesignallådor.
De apparater som används har utvecklats snabbt under senare år. Halvledare används i stor utsträckning och sammankopplingen sker mer och mer med på fabrik monteradejackar.
5 Hissar
Materialtillförsel och installation. Installation och försäljning av material till linhissar och hydraulhissar i Sverige utförs av två kategorier av företag. Mellan fem och tio företag marknadsför hissar under eget varumärke. De konstruerar och tillverkar vissa komponenter och monte— rar hissarna. Ett 20-tal mindre företag monterar hissar och köper samtliga komponenter. Dessa mindre företag sysslar i övrigt med service och ombyggnader. Småföretagen arbetar huvudsakligen med bostadshissar. För mera komplicerade anläggningar finns högst fem tänkbara leveran- törer.
De större företagen är medlemmar i hissektionen i gruppen närtrans— portdon i Sveriges Mekanförbund. Följande företag ingår där: Bildeve i Stockholm AB, Kalea AB, Göteborg, AB Kone-Asea-Graham, Magnus- sons Hiss AB, Stockholm, Otis Hiss AB, Schlieren AB, Siemens AB och Svenska Tepper-Hissar AB. Kone—Asea-Graham har under 1972 köpt Kalea AB.
Det största företaget är Kone-Asea-Graham. Företaget marknadsför både lin- och hydraulhissar och har drygt 50 procents marknadsandel. Företaget har ingen egen tillverkning av komponenter här i landet utan importerar huvuddelen av komponenterna från moderföretaget i Finland. Inköp sker även från svenska underleverantörer. Bildeve tillverkar och installerar endast hydraulhissar. Svenska Tepper—Hissar AB importerar vissa komponenter men tillverkar huvuddelen i egen verkstad. Otis, Schlieren och Siemens är utländska märken som är representerade i Sverige genom dotterföretag. De använda maskinerierna och andra komponenter är tillverkade av moderföretaget. Flertalet av de hisskorgar och dörrar som installeras här i landet tillverkas av ett fåtal svenska specialföretag.
Den totala omsättningen 1972 för hissar och rulltrappor uppskattas till 150 milj kr varav nybyggnad 80 milj kr. De ovannämnda företagen uppskattas ha en totalomsättning på 120 milj kr varav nybyggnad 70 milj kr. Uppskattningsvis installerades år 1972 ca 1 500 linhissar iSverige. Av detta antal bedöms 70 % vara bostadshissar. Till detta kommer ca 600 hydraulhissar för tunga transporter och i låga byggnader. Totala antalet installerade linhisser är sjunkande.
Antalet rulltrappor som installeras varje år varierar mellan 40 och 80. I SCB:s uppgifter om industriproduktion och utrikeshandel redovisas
en post benämnd person- och varuhissar (stat nr 84 22 600). Uppgifterna avser troligen komponenter till stor del. Följande tablå visar att produk- tionen i Sverige stigit relativt sakta.
Person- och varuhissar. Milj kr.
1960 1965 1970 1971
Produktion 39,6 44,1 Import 13,8 19,3 Export 15 ,2 17,4 Tillförsel 38,2 46,0
Exporten går bla till USA (ca 30 %) och Västtyskland (ca 20 %). Importen kommer främst från Finland (ca 50 %) och Schweiz (ca 20 %).
Flertalet stora utländska komponenttillverkare är representerade i Sverige genom dotterbolag eller agenter. Försäljningen genom agenter går huvudsakligen till de mindre lokala hissföretagen. Särskilda grossist- företag för hissmaterial finns ej.
Hissleverantören offererar alltid en komplett anläggning och monterar hissen med egna montörer. I regel levereras komponenter som monteras ihop på byggplatsen, varvid korgar och dörrar levereras av svenska specialföretag. Leverantören svarar också för igångsättning och intrim- ning. Utrymmet för hissen bestäms av byggnadskonstruktören. Vissa standardutrymmen finns men används inte alltid. Utformningen av hissmaskineriet etc avgörs ej av konsulten. Montagekostnaden ligger kring 25 % av entreprenadsumman vid nybyggen.
Service. Samtliga storföretag har serviceverksamhet varav några i hela landet. De lokala småföretagen är huvudsakligen serviceföretag. Större elinstallationsföretag utför ibland skötsel av hissar.
Hissägaren och serviceföretaget har som regel ett kontrakt för skötseln och vissa enkla underhållsarbeten. Större arbeten och omfattande repara- tioner utförs av serviceföretaget enligt prislista. I vissa fall marknadsför serviceföretagen en fullständig förvaltning av hissen, då ingår även större reparationer. Detta mera omfattande serviceåtagande har inte vunnit större spridning i Sverige. I USA och på kontinenten är det dock en vanlig form för skötsel av hissar. Priserna för servicekontrakten höjs varje år enligt index. Inom Mekanförbundet pågår ett arbete på att få fram enhetliga kontraktsformer för service.
Arbetskraft. Antalet montörer som sysslar med nymontage av hissar uppgår till högst 500. Arbetsvolymen för service torde vara av samma storleksordning. Antalet tjänstemän, tekniker m fl, är okänt. Hissmon- törer är anslutna till Elektrikerförbundet (354 anslutna hissmontörer) eller Metallindustriarbetareförbundet. De till Elektrikerförbundet anslutna montörerna arbetar efter ett gemensamt ackordssystem med förhandlingspriser och raka ackord, medan övriga har företagsegna lönesystem. Utbildningen av montörer sker inom företagen. Dessutom finns en korrespondenskurs. I montagearbetet och i servicearbetet ingår ganska mycket arbete med uppbyggnad av det elektriska manöver- och
säkerhetssystemet. Vissa kunskaper på elområdet krävs därför. Timför- tjänsten för montörerna ligger något under elmontörernas timförtjänst.
Säkerhetsbestämmelser för hissar utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen i samarbete med statens planverk och statens industriverk. Hissbestäm- melser som direkt berör byggnaden meddelas av planverket i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och ingår i SBN.
För närvarande gäller 1939 års kungörelse angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar. Förslag till ny kungörelse har lämnats i ett utredningsbetänkande avgivet i oktober 1972: Säkerhets- bestämmelser för hissar, rulltrappor m m (DS C 19723).
För att få anlägga hiss krävs byggnadslov. En av arbetarskyddsstyrelsen godkänd hissbesiktningsman skall efter besiktning godkänna hissen för användning och besiktigar sedan hissen en gång per år. Byggnadsnämn- derna har överinseende för vissa hissar, huvudsakligen i bostäder och yrkesinspektionen för hissar i varuhus, sjukhus etc. Rulltrappor och vissa specialhissar omfattas inte av den nu gällande kungörelsen utan bestäm- melserna där anges i lokala föreskrifter. Det ovan nämnda utrednings- förslaget innebär dels att säkerhetsbestämmelserna för samtliga hissar, rulltrappor och andra lyftanordningar regleras i samma kungörelse, dels att byggnadsnämnderna får huvudansvaret för kontrollen. Samarbetet mellan byggnadsnämnderna, besiktningsmännen och yrkesinspektörerna förutses öka.
Nya säkerhetsnormer för linhissar har utarbetats av en grupp inom SEK. Delar av denna SEK—norm utgör SBN:s hissavsnitt. Dessa normer väntas inom kort bli godkända och utfärdade av arbetarskyddsstyrelsen. IVA:s kran- och hisskommision är också verksam på området. Speciella bestämmelser för hydraulhissar förbereds på det internationella planet. Det internationella samarbetet drivs inom en expertgrupp knuten till ILO. Gruppens rekommendationer bearbetas av det europeiska samar- betsorganet CEN i en Speciell grupp för linhissar. Inom Norden finns en särskild samarbetskommitté inom Nordiska gruppen för lyftdon, NGL, som samordnar de nordiska synpunkterna inför arbetet i CEN. Nyligen har internationellt utfärdats rekommendationer för bestämmelser beträf- fande linhissar.
Säkerhetsbestämmelserna för hissar i Europa varierar mellan länderna. De nordiska kraven på hissdörrens brandsäkerhet är högre än i andra länder. Typgodkännande förekommer i Sverige i viss utsträckning genom arbetarskyddsstyrelsen.
Hissbesiktningsmännen är egna företagare. För byggnadsnämnds— hissarna har varje besiktningsman ett distrikt och arbetar efter taxa. De hissar där yrkesinspektionen är övermyndighet för besiktningsverksam- heten får besiktigas av vilken godkänd besiktningsman som helst. Kostna- derna för besiktningen av hissar bestrids av fastighetsägaren.
I Sverige har byggstandardiseringen utarbetat måttstandard för hiss-
korgar. Den internationella standard för mått som är under utarbetande kommer inte att bli anpassad till den internationella byggmåttserien. I Sverige är även dörrar och maskinrum standardiserade. Större svenska upphandlare av hissar har egen standard (t ex HSB) som dock är anpassad till den officiella standarden.
6 Vvs-isolering
Det i samband med vvs-installationer förekommande isoleringsarbetet utförs i stor utsträckning av specialiserade isoleringsföretag. Enkla röriso- leringar, som döljs i byggnadskonstruktionen, utförs dock vanligen av rörföretag. Ventilationskanaler i bostadshus isoleras normalt av ventila- tionsföretag, ] övrigt är isoleringsfirmornas insatser inom ventilations- sektorn beroende på konjunkturläget, så att ventilationsfirmorna vid låg arbetsbelastning själva utför isoleringarna.
Enligt SAF:s matrikel fanns 1970 56 SAF-anslutna isoleringsföretag med 1 656 anställda, varav 1 338 arbetare. Dessutom finns i ej anslutna företag ca 300 arbetare, varför den totala sysselsättningen kan beräknas till ca 2 000 personer. Den totala omsättningen beräknas 1970 ha uppgått till ca 175 milj kr. Endast ca 60 milj kr därav avser dock vvs-isolering som sysselsätter ca hälften av arbetarna. Resten avser bl a isolering av fasader och tak, cisterner, processanläggningar samt fartygsisolering.
Branschen har under 1960-talet ökat snabbt, vilket avspeglas i att antalet fackföreningsanslutna, yrkesverksamma isolerare ökat från 872 år 1960 till 1 387 år 1970. Antalet anställda i SAF—företag ökade från 962 till 1 656. Antalet SAF-företag ökade även från 50 till 60.
Största antalet företag är små och lokalt verksamma. I slutet av 1960-talet ökade dock koncentrationen avsevärt genom att landets två tillverkare av isoleringsmaterial, Rockwool och Gullfiber, köpte upp företag och skapade två storföretag, [senta med 424 anställda 1970 och Nordisol med 190 anställda. Dessa två företag som har landsomfattande verksamhet svarar alltså för nära 1/3 av sysselsättningen.
Bakgrunden till branschens snabba expansion är den allmänna ökningen av byggnadsverksamheten parad med den ökade användningen av lätta fasad- och takkonstruktioner, där isoleringsfirmorna i ökande utsträckning uppträtt som specialentreprenörer. Vissa företag åtar sig numera även hela takkonstruktioner.
Inom vvs-området har ökningen varit speciellt stor inom sektorer med stora ventilationsanläggningar såsom sjukhus samt affärs- och kontors- hus. Mineralull används i ökande usträckning som brandisolering i ventilationskanaler. Rörföretag har även i stor utsträckning avvecklat de egna isoleringsavdelningarna.
Av de två materialtillverkarna svarar Rockwool för 80—85 % av marknaden för teknisk isoleringsmaterial som huvudsakligen avser röriso- lering. Materialtillverkarna håller identiska priser men olika dimensioner och förpackningsenheter. Bl a av denna anledning är köptroheten bland
isoleringsföretagen stor då dessa är tvungna att hålla stora egna lager. Tillverkarna konkurrerar främst genom kreditvillkor och service. Produk- tionen av vvs-isoleringsmaterial var 1971 ca 45 milj kr, varav export 5 milj kr. Importen är obetydlig. Materialtillverkningen belyses även i bilaga 2.
Distributionen sker direkt från tillverkarna till isoleringsfirmornas lager eller direkt till byggplats i relativt stora poster.
Totalt sett spelar branschen en liten roll inom vvs-sektom. Produk- tionsvärdet 60 milj kr motsvarar endast ca 2,7 % av det totala nyproduk- tionsvärdet i nybyggnadssektorn, ca 2200 milj kr (inkl ventilation). Dock kan i vissa projekttyper kostnadsandelen vara betydande vilket framgår av följande sammanställning från ett isoleringsföretag av isole- ringsentreprenadens andel av rörentreprenaden:
3 vån flerfamiljshus 5—10 % (lägre för höga hus) Affärshus och industrier 10—15 % Fjärrvärmeledningar 20—30 %
___________________————————
Branschen anses ej ha kunnat rationalisera i nämnvärd utsträckning. På senare år har dock effektiviteten höjts genom användning av mer prefabricerat material (rörskålar m m), framförallt genom sådana där efterbehandling ej krävs. Färdigisolerade rör för kulvertar tillverkas nu bl a av Gränges-Essem. Genom den stora mängden byggskador på rören krävs dock så mycket efterlagning att lönsamheten är tveksam. Den traditionella isoleringen med filtmatta har även den fördelen framför rörskålar att man kan arbeta med betydligt mindre sortiment.
En möjlig rationalisering är att slopa isolering av rörböjar och anslut- ningar. Den lilla värmeförlusten är lägre än de relativt höga kostnader för isoleringen av dessa delar.
Bilaga 4 Rör— och elgrosshandeln
] Inledning
Distributionen av rör- och elinstallationsmaterial sker till stor del från fabrikanter via grossist till installatörer. Material för ventilationsanlägg- ningar, hissar och specialanläggningar tillhandahålls däremot i stor ut- sträckning direkt av producenterna som ofta även uppträder som installa- törer. Vid behandlingen av installationsvaromas distribution har det därför ansetts berättigat att i detta sammanhang enbart studera rör- och elgrosshandeln.
Efter en inledande redovisning för grosshandelns funktionssätt och den allmänna utvecklingen i grossistledet görs en sedvanlig strukturundersök- ning avseende bla företagsstorlekar, lokalisering och ägareförhållanden. Då grossisterna även levererar till andra än installatörer och för andra ändamål än husbyggnad och ej deltar i distributionen av allt installationsmaterial studeras även dess kund- och sortirnentsstruktur samt distributionsvägar för olika varutyper.
Det problem som bland grossisterna kanske upplevs som det svåraste är den stora andelen små order med tillhörande höga relativa kostnader, samt det därmed sammanhängande prissättningsproblemet. Dessa frågor ägnas ett särskilt avsnitt samtidigt med en redogörelse för grossistledets kostnader och pålägg.
l .2 U tredningsmaterial ]
Rörinstallationssektorns, och speciellt rörgrosshandelns, struktur kring 1949 har utförligt behandlats av Holm. Holm koncentrerade sin studie kring distributionen av rörinstallationsvaror. Utredningen innehåller åtskilliga strukturdata för hela branschen. Beträffande rörgrosshandeln har även bl a kund-, order- och kostnadsstrukturen samt leveranssätt studerats. Studien av distributionsvägarna ledde till vissa rekommen- dationer. Bl a påvisades att order till grosshandeln ofta var illa planerade med bl a en stor andel små order vilket ledde till onödigt höga kostnader både för grossister och installatörer. Det konstaterades även att den fysiska distributionen av de flesta varor var hårt bunden till vissa kanaler,
1 Källor se sid 225.
1 Källor se sid 225.
oftast via grossist- och installatörslager. Då andra inköps— och framförallt distributionssätt ofta kunde tänkas vara rationella rekommenderades branschen att i gemensamma utredningar studera de mest gynnsamma distributionssätten. Vidare rekommenderades grosshandeln att i ökad omfattning differentiera sina priser efter faktiska kostnader. I samband med ökad frihet att välja leveransväg borde detta leda till lägre totala distributionskostnader. Grosshandeln hade 1949, förutom i Gävle, ej några lager i Norrland. Holm rekommenderade att lagerfilialer borde lokaliseras dit.
Handelns utredningsinstitut (HUI) gjorde 1968—1969 på uppdrag av Rörgrossistföreningen en utredning som skulle ligga till grund för diskus- sioner om ett nytt prissystem i branschen. Studien innehåller uppgifter om bl a företagsstruktur samt order-, kund- och kostnadsstruktur samt leveranssätt.
Genom dessa två utredningar finns ett någorlunda fylligt material för beskrivning av rörgrosshandeln. Det har kompletterats med intervjuer med företrädare för såväl grossist- som producent- och installatörsledet. Det har varit betydligt svårare att få fram material om elgrosshandeln. Historiska data saknas så gott som helt. Endast översiktliga aktuella strukturdata finns. Det har därför varit nödvändigt att göra en enkät om frågor om kundstruktur och leveranssätt samt vissa kostnadsdata. Dess- utom har kostnadsstrukturen studerats i detalj för några företag. Slutligen har representanter för främst elgrosshandeln intervjuats.
2 Grosshandelns funktionssätt
Då i ett industrialiserat samhälle produktionen är skild från konsum- tionen krävs distribution (handel) för att överbrygga klyftan dem emellan. Varudistributionens funktionerl brukar delas upp på följande sätt:
1. Transportfunktionen som innebär att övervinna avståndet mellan producent och avnämare.
2. Lagringsfunktionen behövs för att reducera avståndet i tid mellan produktion och förbrukning då varorna ej efterfrågas iexakt den takt som de produceras.
3. Försäljningsfunktionen som består i att upplysa köparna om varornas existens och att tillhandahålla dem men också i att förmedla köparnas synpunkter på och attityder till varorna till producenten (erfarenhets- återföringen).
4. Finansfunktionen, dvs kreditgivning och därmed förknippat risk- tagande.
I många branscher har särskilda handelsorgan utvecklats för att svara för distributionsfunktionerna varvid man brukar skilja mellan partihand- lare eller grossister som utför partihandel (försäljning till icke-konsu-
mentet) och detaljister som utför detaljhandel (försäljning till konsu- menter). I de här studerade branscherna utgör installationsföretagen motsvarigheten till detaljisterna. Det bör dock betonas att de olika funktionerna kan utföras av producenter (t ex transport och lagerhåll- ning), konsumenter (tex del av transportarbetet, lagerhållning) och av icke handelsföretag (t ex olika transportföretag, banker genom kreditgiv- ning). Likaså kan parti- och detaljhandel utföras av andra än respektive grossister och detaljister. Så tex kan fabrikanter sälja direkt till detal- jister eller till konsumenter.
Förutom de ovan nämnda distributionsfunktionerna är det speciellt två ytterligare ”funktioner” som ligger bakom uppkomsten av ett särskilt grossistled nämligen:
5. Fördelningsfunktionen. Denna avser det förbilligande som kan ske vid distributionen av en vara genom att leveranserna från producenten till grossistlagret kan ske i stora fraktbilliga poster medan sedan distri- butionen därifrån till detaljisten sker i små poster där fraktkostnaden är högre. Dessa behöver då endast transporteras en mindre del av sträckan.
6. Sortimentsfunktionen. Varje förbrukare kräver varor från en rad olika producenter. Genom att grossister sammanför varor från olika produ- center inom en viss ”bransch" kan förbrukaren få sitt behov tillfreds- ställt genom endast en (eller ett fåtal) kontakter i stället för att behöva kontakta varje producent. Den totala kontaktverksamheten nedbringas därigenom radikalt. Samtidigt ökar transaktionsstorlekarna såväl mellan producent och grossist (jfr fördelningsfunktionen) som mellan grossist och detaljist genom att flera varor kan samlastas.
Bakom de funktioner som uppfylls av grossisten och som kan omfatta samtliga eller en del av de i föregående avsnitt nämnda ligger ett antal arbetsmoment av olika slag.
l. Inköpsarbetet som omfattar kontakter med producenterna och val mellan utbjudna varor liksom orientering till producenterna om efterfrågans utveckling. . Tilltransporter som omfattar transporter från producent till grossist- lager. Ombesörjs ofta av producenten. . Orderupptagning från avnämarna. . Orderrutinen omfattande hela pappersrutinen isamband med försälj- ningen. .Kreditgivning som vanligen riktar sig mot avnämaren om vilken grossisten ofta har avsevärt bättre kännedom och därmed bättre övervakningsmöjligheter än producenten. Den kan även riktas mot producenten dels genom snabbare betalning än som erhålls från avnämarna dels genom förskottsbetalningar. . Lagerhållning innebärande en avlastning av producenternas kostnader för denna uppgift.
1 Uppskattningen är högst ungefärlig. Defini- tionen av vad som anses vara en separat artikel gör det svårt att uppskatta antalet artiklar i hela branschens sortiment. För vissa varor är olika fabrikat helt synonyma medan det för andra finns skillnader som är oväsentliga vid nyinstalla- tion men väsentliga vid utbyte. Åter andra är delar i system vilket gör dem oanvändbara tillsam- mans med andra fabrikat som fyller samma funk- tion.
7.Expediti0n. Utplockning från lagret och färdigställande av utleve- ransen. 8. Uttransport. Transport till avnämarna. 9. Marknadsstudium. Studier av efterfrågans inriktning och utveckling. Överföring av användarnas synpunkter till producenterna. 10. Marknadsbearbetning. Kan ske med olika medel vanligen i producent- varubranscher genom besök av konsulenter och säljingenjörer, distri- bution av kataloger m rn.
Den främsta orsaken till rör- och elgrosshandelns starka ställning är den rationalisering av sortiments- och fördelningsfunktionen som kan åstad- kommas. Sortimentet av installationsmaterial har uppskattats till följande ant al artiklar :1
R örgrossister Elgro ssister
2000—6000 7000 17000
1500—5500 7000 8000—10000
Lagerfört i lokallager Lagerfört i storföretag Storföretags katalogsortiment
I lokallager lagerförs främst det i regionen normalt efterfrågade sortimentet. Dessutom finns mindre frekventa artiklar antingen i centrallager eller utspridda på lokala lager. Katalogsortimentet är avsevärt större och omfattar större delen av de varor som kan anskaffas från företagens leverantörer. Det totala branschsortimentet åter är betydligt större eftersom företagen ej alltid säljer alla fabrikanters produkter i en viss varugrupp. Därtill kommer reservdelar av olika slag. Det är knappast möjligt att göra någon tillförlitlig uppskattning av branschsortimentet. Det totala antalet tillverkare i Sverige av rör- respektive elinstallations- material är ca 100 respektive ca 50. Därtill skall läggas ett antal utländska företag med export till Sverige. Inom de flesta produktområdena är dock antalet tillverkare litet. Antalet grossistkunder, huvudsakligen installa- törer, uppgår till över 2 500 i respektive bransch. Antalet lager och byggplatser till vilka materialet normalt levereras är betydligt större.
Genom att installatörerna kan vända sig till grossister för inköp minskas den totala kontaktverksamheten radikalt. Likaså kan trans- porterna rationaliseras genom transport från producent till grossistlager i stora poster och genom korta transporter av små poster till installatörer och byggplatser. I dessa transporter sammanförs flera varor från varje kund och flera kunder betjänas vid varje transport.
Transportfunktionen har fördelats mellan producenter och grossister på så sätt att de förra levererar fritt grossistlager och de senare fritt installatör respektive byggplats. Undantag finns dock. Vid direktleverans debiteras ibland frakten separat men ombesörjs oftast av producenten. Ibland hämtar installatören varor vid grossistlager utan att detta påverkar prissättningen. Inom vvs-grosshandeln gällde till början av 1972 att frakt debiterades utanför de orter där grossistlager fanns.
Lagringsfunktionen ombesörjs till stor del av grossisterna. Detta gäller
även till en del varor som ofta direktlevereras. För varor som specialtillverkas behövs av naturliga skäl inga lager. Producenternas lager hålls nere i största möjliga utsträckning och torde till stor del endast bestå av leveransposter under uppbyggnad och vissa infrekventa artiklar. Installatörerna eftersträvar ofta att hålla nere de egna lagren så mycket som möjligt, särskilt på byggplats. Dock måste man hålla vissa lager speciellt med hänsyn till reparationsverksamhet och eventuell butiksför- säljning.
Försäljningsfunktionen är oftast så fördelad att producenterna svarar för marknadsföringsåtgärder såsom reklam, mässor, permanenta utställ- ningar och kundbesök medan orderupptagningen sköts av grossisterna. Marknadsföringen riktas inte enbart mot installatörer utan i lika stor utsträckning mot andra beslutsfattare främst konsulter, men även byggherrar och byggnadsentreprenörer. Vissa elgrossister marknadsför egna märkesvaror, speciellt vita varor, och sköter så även marknads- föringen. Detsamma kan även gälla när grossisterna uppträder som agenter. Ibland sker samarbete mellan producent och grossist. Producenterna får synpunkter framförallt vid kundbesök och genom reklamationer. Ibland har producenterna egna service- och reparationsav— delningar som får åtgärda reklamationer. Ofta görs reklamationerna till grossist som då vidareförmedlar dem till producenten.
Det är naturligt att grossisterna genom sin centrala ställning i varu- kedjan får omfattande erfarenheter av de olika producenternas produkter och möjligheter att jämföra dern. Dessa erfarenheter torde också ofta komma såväl producenter som kunder till del. Vid samtal med represen- tanter för grossistledet har man ofta framfört att man upplever detta som en viktig del av verksamheten. Det händer också att grossisterna tar initiativ till nya produkter och ny utformning av existerande. I samband med introduktionen av nya produkter söker man värdera dessa framför- allt för att bedöma om de har fördelar framför redan existerande. Vid kontakterna med installatörer torde grossisterna ofta uppträda som rådgivare.
Finansfunktionen visavi installatörerna ombesörjs av grossisterna. Frågan hur kreditfunktionen fungerar mellan producenter och grossister har ej studerats. Vanligen torde grossisterna få krediter som, åtminstone i praktiken, är kortare än de egna krediterna till leverantörer. Möjligen förekommer även förskottsbetalningar till producenter och stöd vid investeringar.
3 Allmän utveckling inom grosshandeln
Inom svensk grosshandel pågår en stark koncentration och tillväxt. Koncentrationen är kanske mest markerad inom handeln med konsu- mentvaror inklusive livsmedel där tre starka block utvecklats, nämligen Konsum, ICA och ASK. Dessutom har varuhuskedjorna egna grossist- funktioner. Dessa grossiströrelser är starkt lierade med detaljhandeln,
vilket i sin tur innebär ett starkt inflytande över producentledet. De varor som ej accepteras av grosshandeln för försäljning inom detaljhandeln kan svårligen marknadsföras. Vidare sker en centralisering genom byggandet av stora centrallager för hela landet eller stora regioner.
Även inom branscher där producenter vanligen sålt direkt till detal- jister bildas organisationer med grosshandelsfunktioner. Det är vanligt att detaljhandlare går samman för att göra gemensamma inköp. Målet är ofta dels att förbilliga inköps- och distributionsarbetet, dels att genom större inköp kunna utverka bättre priser, men även att påverka producenterna när det gäller sortiment och produktutveckling. Exempel på sådana organisationer är färghandelns Färgsam, radiohandelns Samex och bygg- varuhandelns Interpares och Svegros.
Inom rör-, el— och järnbranscherna har traditionellt existerat från installationsföretagen i huvudsak fristående grosshandelsföretag. El— och järngrossisterna har en stor del av sina kunder utanför byggnadsindustrin. Byggmaterialhandeln som säljer byggnadsvaror med undantag av dels rör-, el- och jämvaror dels tunga och skymmande varor såsom cement, tegel och snickerier, har traditionellt ej haft något grosshandelsled. Där har dock under 1960-talet på olika vägar utvecklats mer eller mindre utpräglade grossistföretag. Det största var år 1971 det detaljistägda Interpares med ett 40-tal delägare. Tyngdpunkten ligger på gemensamma inköp och gemensam marknadföring. Svegros som ägs av mindre byggmaterialhandlare och materialindustrin genom de regionala s k Byggmagrupperna har en likartad målsättning. Beijer Byggmaterial med bl a KF och staten genom LKAB som delägare hade år 1970 ca 35 filialer och är, genom den största delägaren Beijerinvest, nära lierad med byggmaterialindustrin. Av intresse i detta sammanhang är även dels att speciella byggvaruhus med brett sortiment bildats och dels att vissa
Tabell B 4:l. Utvecklingen av rör- och elgrosshandelns, byggnadsmaterielhandelns och den totala grosshandelns omsättning liksom BNP:s och investeringarnas förändring i löpande priser åren 1961—72. ___—___—
Förändring, % per år 1970 __ ___—' *__— Mdr kr 1961—70 1970—1971 1971—1972
Bruttonationalprodukt (marknpriser)a , 7,4 9,0 l70,2 Investeringar i (inkl rep och underhåll)& , 2,9 11,8 3l,5 Grosshandel totaltb (identiska företag) 9 0 Byggnadsmaterialb 8,9 6 8
7,3 27,301 6 2 5,1d 8,4 1,4(1 2 3 1,3d
. , därav vvs-materialc
,8 elmaterialc 6
1 ,
Källor: a SCB Nationalräkenskaper. 5 SOU 1971:14 1970 års långtidsutredning, bil 3 s 11. 1970 och senare HUI. C HUI, Svenska Rörgrossistföreningen, SEG. " dTill skillnad från värdena i SOU 1971:14 avses här enbart partihandelsomsatt- ningen inom respektive branschområde. [ SOU 1971114 ingår även detaljhandelsom- sättning, egen produktion och partiförsäljning av varor inom andra branscher.
Tabell B 4:2. Rörgrossistföretagens fördelning på storleksklasser och omsättningens fördelning, 1951, 1957, 1963 och 1970.
Omsättningsklass Antal företag Milj kr ___—___— 1951 1957 1963 1970 1951
— 5 1 5— 10
10— 20 20— 50 50—100 >100 resp 100—200 (1970) 200—400 (1970) >400 (1970)
'_'—NNNNÖD—
1957
6,1 16,4 8,5 7,1 23,4 38,5
Klassomsättning i % av totalomsättning
;
, 19,5 ) 75,3
Summa 18 ... Oi
100,0 Totalomsättning (Mkr) 341
Källor: 1951, 1957 och 1963 SOU 1968:6 s 141. 1970 Rörgrossistföreningen. [ 1970 års värden har de två jämnstora KF-företagen AB Park & Co och GG-Arecos AB räknats som ett företag i storleksklassen 50—100 mkr. Det är ej känt om så är fallet även tidigare år. Mellan 1963 och 1970 inträdde två medelstora företag i föreningen varför värdena för dessa år ej är fullt jämförbara.
varuhus startat byggvaruavdelningar. De är där till stor del inriktade på reparationsmarknaden, villa- och fritidshusmarknaden samt ”gör det själv-”byggare.
TabellB 4:l visar rör- och elgrosshandelns samt hela byggmaterial- handelns utveckling mot bakgrund av utvecklingen av den totala gross- handeln samt bruttonationalprodukten och byggnadsverksamheten. Medan de fyra sistnämnda utvecklats med ca 9 % per år 1961—1970 visar elgrosshandeln en något lägre utvecklingstakt, 8,6 % per år och rörgross- handeln en avsevärt lägre, 6,8 % per år. Den svaga utvecklingen 1970— 1972 inom elgrosshandeln är mot bakgrund av rörgrosshandelns snabbare utveckling svårförklarlig. Möjligen beror den på en relativt svag efter- frågan från sektorer utanför installationsbransche'n, liksom leveranser för bl a reningsanläggningar kan ha bidragit till rörgrosshandelns gynnsamma utveckling. Då de angivna värdena avser löpande priser och lämpliga prisindex saknas kan man dock ej uttala sig om volymutvecklingen.
4 Företagsstruktur och ägareförhållanden
4.1 Koncentration
Rör- och elgrosshandeln var 1970 omsättningsmässigt ungefär lika stora med en totalomsättning på 1 389 mkr respektive 1 287 mkr för de till respektive branschorganisation, Svenska Rörgrossistföreningen VVS och Sveriges Elgrossisters Förening (SEG) anslutna företagen. Företag utanför respektive organisation svarar enligt uppgift för små andelar av grossist- försäljningen.
Branscherna skiljer sig avsevärt vad avser utveckling, struktur och
100,0 344
100,0 654
100,0 1 389
Tabell B 43. Elgrossistföretagens fördelning på storleksklasser och omsättningens fördelning 1957, 1963 och 1970 (för 1970 utan och med hänsyn till sammanslagningarna 1968 och 1969).
Omsättningsklass Milj kr
— 5 5— 10 10— 20 20— 50 50—100
100—200 200—
Summa Omsättning (Mkr)
[ Närmare uppgifter sak- nas. Genom fusion med Söderberg & Hanks rör- grossiströrelse 1972 öka- de företagets andel 5 år 10 %.
Antal företag Klassomsättning i% av totalomsättning
1957 1963 1970 1957 1963 1970
före efter före efter sammanslagning sammanslagning
0,4 2 ,0
line
l63,l l86,6
[00,0 100,0 385 1 287 1 287
Källor: 1957 enligt SOU 1968:6 5140. 1963 och 1970 enligt uppgifter från Sv Elgrossisters förening (SEG). Uppgifterna avser i samtliga fall medlemmarna i SEG. 1963 och 1970 har ett företag med enbart försäljning av egen produktion frånräknats och ett företag lagts till i förhållande till uppgifterna i SOU 1968:6.
ägareförhållanden. Företagens och omsättningens fördelning på storleks- klasser redovisas i tabell B 4:2 och B 43.
Inom rörbranschen har en fortlöpande minskning av antalet företag skett, främst sammanslagningar med de största företagen. Inom elgrosshandeln var antalet företag i stort sett oförändrat fram till slutet av 1960-talet, då i ett slag hela branschstrukturen förändrades genom två fusioner omfattande ett lO—tal företag.
Koncentrationen är störst bland rörföretagen. Två företag med omsätt- ning över 100 mkr svarade redan 1963 för 62 % av omsättningen. 1970 hade två medelstora rörgrossister tillkommit i branschföreningsstatis— tiken. Fyra företag med mer än 100 mkr i omsättning svarade då för 75 % av omsättningen varav de två storföretagen ca 60 %. Frånräknas de nytillkomna företagen i statistiken har de två storföretagen troligen ökat sin andel till upp emot 70 %.
Inom elbranschen svarade 1963 tre företag med större omsättning än 50 mkr för 62 % av omsättningen. 1970 svarade fyra elgrossister med omsättning över 100 mkr för 64% om hänsyn ej tas till fusionerna. Genom dessa kom 87 % av omsättningen att koncentreras till fem företag med en omsättning över 100 milj kr. 1972 skedde ytterligare fusioner i båda branscherna, vilket skildras nedan.
Rörbranschens största företag är Ahlsell & Ågren AB med 35 år 40 % av omsättningen år 1970 följt av Fosselius & Alpen AB i storleksordningen 20—25 %.1 Båda är landsomfattande mångfilialföretag. Medelstora inom rörbranschen var 1970 AB Odelberg& Olsson, Söderberg & Haak AB samt
RP-Rörprodukter AB, även de med filialer på olika håll i landet. Övriga företag är huvudsakligen lokalt inriktade.
Ahlsell & Ågren har under 1950- och 1960-talen bl a genom företags- sammanslagningar utvecklats till en stor koncern inom grossistbranschen med försäljning av rörartiklar, stål och metaller, industriråvaror samt speditionsverksamhet. Man äger också ett tillverknings- och ett installa- tionsföretag inom ventilationsbranschen, AB Frödéns Verkstäder och AR-Ventilation AB. Omsättningen var 1970/71 1 105 milj kr och antalet anställda 2 110.1 Företaget står bakom största delen av minskningen av antalet rörgrossister sedan 1951. Sålunda inköptes under åren 1951— 1960 fem rörgrossistföretag och 1963—1969 sju.
Fosselius & Alpen är ett renodlat rörgrossistföretag med 626 anställda 1970.[ Även detta företag har köpt ett par mindre grossister och dessutom i några fall övertagit nedlagda företags lager. Liksom Ahlsell & Ågren har företaget i samband med företagsköp ofta bildat nya filialer. År 1972 skedde en ytterligare koncentration ibranschen när Söderberg &. Haaks rörgrossiströrelse sammanslogs med Fosselius & Alpen. Detta skedde i samband med att Söderberg & Haak köpte aktier i Fosselius & Alpens huvudintressent. Ägarmässigt föreligger ett samband mellan Gustavsbergs Fabriker och vissa grossistföretag. KF äger två mindre rörgrossistföretag, GG Arecos AB i Stockholm och AB Park & Co iGöteborg och har ägarintressen i de två största. Detta ägarintresse tillkom eller förstärktes kring 1969 då Gustavsbergs Fabriker köpte 35 % av aktierna i Fosselius & Alpen och KF, genom dotterbolaget AB Superco, ökade aktieinnehavet i Ahlsell & Ågren till ca 8 % av aktiekapitalet. 1973 blev Euroc-koncernen, som tidigare ägt 6 %, den dominerande ägaren Ahlsell & Ågren med 30 % av aktierna. Husqvarna Vapenfabrik med viss rörmaterialproduktion har 5 %. Samtliga värden gäller slutet av 1973.
65 % av aktiekapitalet (före 1969 hela) i Fosselius & Alpen ägs av ett danskt företag. Brödrene Dahl Holding A/S som även driver ett av de största rörgrossistföretagen irespektive Danmark och Norge. Som nämnts köpte Söderberg & Haak en aktiepost 1972. Övriga rörgrossister är rena familjeföretag.
Elgrosshandelns största företag är AB Asea-Skandia med ca en tredje- del av branschomsättningen 1970. Övriga större företag var före fusio- nerna Elektriska AB AEG, Siemens AB och Sieverts Kabelverk. Medel- stora företag var Joel Olssons El AB, Bröderna Engströms El AB och Skoogs El AB. Dessa företag hade ett mer eller mindre omfattande filialnät medan övriga företag i huvudsak hade lokal anknytning eller några filialer. Bland elgrossistföretagen finns omfattande ägarsamband med tillverknings- och installationsföretag.
Ett par av de största elgrossisterna, nämligen Asea-Skandia och Siemens, ägs av eller är delar av elmaterialproducerande företag. Dessa har även en omfattande installationsverksamhet liksom AEG. Trots anknytningen till det tyska AEG och den egna produktionen av elek- triska artiklar var sambandet mellan AEG:s grosshandelsverksamhet och dessa rörelser obetydlig. Produktionen omfattar ej sådana artiklar som
1 Uppgifter om omsätt- ningen på vvs-området redovisas ej av företagen.
säljs genom grosshandeln. Även för Asea-Skandia och Siemens gäller att moder- och systerbolagens installationsmaterialproduktion endast omfat- tar en del av grosshandelssortimentet.
Fram till 1968 var majoriteten av de övriga företagen fristående familjeföretag. Under l968 och 1969 skedde dock en omfattande omstrukturering. Denna synes ha initierats av det amerikanska företaget ITT, som efter att ha köpt IKO Kabelfabrik AB i Grimsås, övertog två medelstora grossister, Bröderna Engström El AB och Joel Olssons El AB. Genom denna koncernbildning kom det av LM Ericsson ägda Sieverts Kabelverk att bli den ende större kabelfabrikanten i Sverige utan direkt anknytning till grosshandelsledet. Detta torde ha varit bakgrunden till bildandet av Selgagruppen med till en början LM Ericsson och ASEA som huvudintressenter. Övriga intressenter var åtta mindre grossistföre- tag. 1972 skedde en fortsatt koncentration genom att AEG:s grossistverk- samhet sammanslogs med Selgas. AEG övertog 40 % av Selga-aktierna. Genom sannanslagningar har således en stor del av grossistbranschen anknytning till olika kabelfabrikanter. Detta gäller Asea-Skandia (Lilje- holmens Kabelverk), Selga-gruppen (Sieverts Kabelverk), ITT-gruppen (IKO Kabelfabrik) samt Abeta och Unelko (se nedan). Fig B 411 visar sambandet mellan svenska kabelfabrikanter och grossister.
I vissa av företagen i branschen finns ett utländskt inflytande. Siemens ägs av det tyska företaget med samma namn. Två av de mindre företagen, Abeta och Unelko, ägs av danska kabelfabrikanter. Slutligen har det tyska företaget AEG inflytande i Elektriska AB AEG, både genom tekniskt samarbete och genom att tyska AEG äger 25 % av aktierna. Det dominerande ägarinflytandet har dock sju svenska industriföretag med 49 % av rösträtten. Övriga företag förutom Asea-Skandia är familjeföretag.
. Elektriska |— LM Ericsson/KB J I AB AEG (
Kabel- Liljeholmen Sieverts Kabelverket IKO Kabel- fubrikmter kabelfabrik AB Kabelfabrik Älvsjö fabrik
AB Bjurhagens labri ker
PA Borens AB
. . LM Ericsson Bröderna Eng- Joel Olssons Grossister Asea-Skandia AB Telemateriel AB ström El AB El AB
Figur B 4.'I . Horisontell och vertikal integration på marknaden för elledningar och elkabel
Rörgrosshandelns lokalisering framgår av tabell B 4:4 (Rörgrossistför- eningens medlemmar). De 15 grossisterna hade 1971 sammanlagt 53 lager i 20 städer och dessutom 2 försäljningskontor. Grosshandeln är traditionellt koncentrerad till storstäder och större importhamnar vilket avspeglas i att nästan samtliga företag med mer än lokal verksamhet har sina huvudkontor i Stockholm. Ett medelstort företag har huvudkontor i Göteborg. De tre storstäderna, och speciellt Göteborg, hade ett flertal grossistlager, från 9 till 4. Även i vissa andra städer, nämligen Helsingborg, Örebro, Karlstad, Sundsvall och Umeå fanns 3 lager eller flera. Endast 8 av de 20 storstäderna hade enbart ett grossistlager. Genom fusionen mellan Fosselius & Alpen och Söderberg & Haak försvann endast 3 lager, alla i storstäderna som har många lager.
Vid en jämförelse med förhållandena 1950, (Holm 5 56) framgår att en avsevärd etablering, framförallt i Norrland, företagits sedan dess. 1950 var det nordligaste grossistlagret beläget i Gävle. I Sundsvall fanns två försäljningskontor. 1971 fanns 10 lager och 2 försäljningskontor. Äveni övriga Sverige har lager etablerats på nya orter. Antalet grossistlager i storstäderna synes å andra sidan ha minskat från sammanlagt 34 till 19 (inkl specialgrossister). Jämförelsen ger dock en för stor nedgång då 1950 års värden avser samtliga grossistföretag och 1970 års enbart medlemmar i Rörgrossistföreningen.
E [grossisternas lokalisering framgår av tabell B 4 :5 . Före fusionerna inom Selga och ITT-grupperna hade 25 företag 82 lager i20 orter. I var och en av de tre storstäderna fanns 12 lager. I 14 av de 17 landsortsstäderna fanns mer än ett lager varav 7 i Sundsvall, 6 iÖrebro och 4 i Norrköping. Genom bildandet av Selga- och ITT-grupperna i slutet av 1960-talet och 1972 kom en strukturrationalisering att ske så att respektive grupps dubbeletablering på vissa orter bortföll. Sammanlagt har 14 lager försvunnit, främst i storstäderna och på orter med flera elgrossistföretag. Antalet företag minskade med 10.
5 Sortiments- och kundstruktur
Rörgrosshandelns sortiment har studerats av Holm och HUI. En jämfö- relse av de två undersökningarna har gjorts i tabell B 4:6. HUI redovisar ej värdena för de två storföretagen som svarar för 3/4 av omsättningen för de undersökta företagen. Fördelningen sägs dock likna de mindre före- tagens. Holm (5 72) kunde endast redovisa en detaljerad sammanställning för 11 mindre och medelstora företag samt en ungefärlig fördelning för ”majoriteten av företag.”
1969 svarade rör, sanitetsvaror samt pannor och radiatorer m m för vardera ca 20 % av omsättningen. Bland övrigt material dominerade åtminstone bland de medelstora företagen posterna övrigt värme- material (oljecisterner, oljebrännare och automatik) samt maskindrivna
Tabell B 4:4. Rörgrossisternas lokalisering. Medlemmar i Svenska Rörgrossistföreningen VVS.
Storstäderna Götaland
Stock— Göte- " Helsing- Växjö Kristian- holm borg borg stad
Fullsortiments- grossister
Ahlsell & Ågren AB Fosselius & Alpen AB Söderberg & Haak AB AB Odelberg & Olsson RP-Rörprodukter AB ÖVIiga 8 företag Specialgrossister,
2 st
Antal lager 1
Norrland
Köping Gävle Skellef- Sunds— Härnö- Umeå Luleå Lyck- teå vall sand sele
F ullsortiments- grossister
Ahlsell & Ågren AB Fosselius & Alpen AB Söderberg & Haak AB AB Odelberg & Olsson RP-Rörprodukter AB Övriga 8 företag Specialgrossister,
2 st
Antal lager H = Huvudkontor och lager
F = Försäljningskontor
L = Lager
() = L och H som försvunnit vid fusionen mellan Fosselius & Alpen och Söderberg & Haak.
c:.—&&»:- 14 _; __ .
Tabell B 45. Elgrossistemaslpkalisering. Medlemmar i Sveriges elgrossisters förening-
Storstäderna Götaland
Stock— Helsing- holm borg borg
Asea-Skandia H L Siemens H L Selga-gruppen efter fusionerna H L L (De 1969 fusionerade 9 företagen) (HL) (H) (AEG) (L) BE & 10 L (Bröderna Engströms EL AB) (L) (Joel Olssons EL AB) (L) Övriga, 12 st 2H 3H 3L 21. Antal lager 9 9 9 (3)
Tabell B 45. forts.
Norrland
Eskils- Bor- Gävle Skellef- Sunds- tuna länge teå vall
Asea-Skandia L L Siemens L Selga-gruppen efter
fusionerna L (De 1969 fusionerade 9
företagen)
(AEG)
BE &JO
(Bröderna Engströms
EL AB)
(Joel Olssons EL AB) (L)
Övriga, 12 st 2L
Antal lager 5 (1)
H = Huvudkontor och lager
F = F örsäljningskontor
L = Lager
() = L och H före som försvunnit genom fusionerna i Selga och BE & JO.
Tabell B 4:6. Rörgrossistemas sortimentsstruktur, (%).
Varugrupp 1969a 1949b Omsättningsklass Milj kr/år
under 12 12—30 över 30 de två stor- mindre 0 majorite- företagen medelstora ten av företag företag
Antal företag 5 11
Smidda rör, rördelar, plaströr 11 30,5? Gjutna rör, rördelar, avloppsplast 8 8,5 Armatur för vatten, gas, värme, ånga 14 11,2 Sanitetsvaror (badkar, porslin, rost-
fritt, vattenlås och konsoler, sani- tetsarmatur) 26 Pannor 10 Radiatorer, varmvattenberedare, expansionskärl 7
7,7 15,0 10,8
"Munin"
Övrigt ' 24 därav övrigt värmematerial (oljecisterner, oljebrännare, automatik) Maskindrivna pumpar Handpumpar Va-material Kopparrör Annat
Summa 100 100 100
aHUI. Enkät till samtliga medlemmar i Rörgrossistföreningen år 1969. b Holm s 72 f. Enkätresultat för 11 mindre och medelstora företag respektive uppskattning av förhållandet hos majoriteten av företag på grundval av enkät till samtliga företag.
pumpar med vardera knappt 10 %. Vid en jämförelse med fördelningarna 1949 framgår att posten övrigt ökat kraftigt, från ca 15 % till ca 25 %. Framförallt torde här posten övrigt värmematerial ha bidragit genom övergången från vad och kokseldning till oljeeldning. Även gruppen sanitetsvaror har ökat, från ca 8 % för mindre och medelstora företag och 10 a 15 % för majoriteten till 20 år 26 %. Denna ökning är dock troligen i realiteten något mindre beroende dels på att gruppen sanitetsvaror 1969 men ej 1949 omfattade vattenlås, konsoler och sanitetsarmatur och dels på att de större företagen 1949 synes ha haft en högre andel än för majoriteten av företag (Holm tabell 33 kol 11).
Den grupp som framförallt minskat är smidda rör och rördelar. Plaströren som ju över huvud taget ej förekom 1949 har dessutom till avsevärd del trängt undan framförallt gjutna rör.
Även kundstrukturen har studerats av såväl HUI som Holm på samma sätt som sortimentsstrukturen, tabell B 4:7. 1969 dominerade rörentreprenörer med 80 år 90 % av leveransvärdet, dock med lägre andel för speciellt de minsta företagen. Andelen leveranser till övriga kundkategorier varierar kraftigt bland de mindre och medelstora företagen. En del av dem synes ha specialiserat sig på leveranser till andra kundkategorier än rörentreprenörer.
Tabell B 4:7. Rör- och elgrossisternas kundstruktur, (%).
Rörgrossister Elgrossister
1969a Omsättningsklass Milj kr/år
1970c
under 12 12—30 över 30 de två stor- de fem stora fem 3 l företagen företagen företa
5
Rör- resp elinstallatörer Industrier
Elverk (inkl Vattenfall) Statliga och kommunala myndigheter Byggmästare Övriga (järnhandel, varuhus, byggnadsmaterialhandel, spe- cialaffärer m m)
Summa 100 100 100
a HUI. Enkät till samtliga medlemmar i Rörgrossistföreningen. b Holm 3 74. Resultat på grundval av enkät till samtliga företag. C Företagsenkät december 1971. d Enbart järnhandel.
Vid en jämförelse med förhållandena 1949 framgår att rörentreprenö- rernas dominans bland kunderna har förstärkts. Detta synes ha skett på bekostnad av leveranser till kategorin övriga, främst järnhandeln. Järn- handelns minskade andel sammanhänger med att den tidigare var en viktig mellanhand vid leveranser till installatörer, speciellt i Norrland, som 1949 praktiskt taget saknade grosshandelslager.
1969 hade de stora företagen den största andelen leveranser till installatörer. 1949 var förhållandet det motsatta (Holm tabell 35). Orsaken kan vara att vissa av de mindre företagen mött storföretagens konkurrens med en specialisering på vissa varuslag och kundkategorier.
Elgrossisternas sortiment redovisas i tabell B 418. Ingen grupp är särskilt dominerande. De största, bl a vita varor, svarar för vardera 13—17 % av omsättningen. Vita varor levereras till största delen av de tre företag som marknadsför egna märkesvaror, nämligen Asea-Skandia, AEG och Siemens. För dessa företag utgör de vita varorna mellan en fjärdedel och en femtedel av omsättningen. Knappast hälften av leveranserna går till elinstallatörer och lika mycket till olika återförsäljare såsom varuhus, järnhandlare och specialaffärer. Endast en liten del går till övriga kundkategorier.
Kundstrukturen 1970 för de fem stora grossisterna redovisas i tabell B 4:7. De svarar för 87 % av branschomsättningen. Den domine- rande kundkategorin är installatörer, som svarar för 45 % av leveranserna följd av industrin med 21 % och övriga med 14 %. Leveranserna i
Tabell B 4:8. Elgrossisternas sortimentsstruktur, 1970.
Grupp Milj kr %
1 Kraft- och styrkablar 181 2 Ledningar 21 3 3 Installationsmaterial, kabelmuffar, -skåp, kontaktpressningsmaterial 168 Linje- och åskledarm aterial, blank ledning 28 Svagströmsm aterial 13 Mätartavlor och centraler 31 Kapslad material 58 Motorskyddsbrytare, kontaktorer, startapparater 39 Ljusarrnatur, strålkastare, lamphållare, glas, rörstolpar och fundament 134 10 Vita varor, övr hushållsartiklar m m 185 11 Övrigt (glödlampor, lysrör, motorer, elmätare, instrument m m) 160 13,2
Summa 1 210 100,0
Källor: SEG marknadsstatistik 1970 samt uppskattning för vita varor på grundval av företagsenkät. Ett antal mindre företag med en omsättning på 77 mkr ingår ej i statistiken. Gruppen Övrigt är en restpost.
gruppen övriga består till hälften av vita varor. I gruppen ingår främst olika återförsäljare såsom varuhus, järnhandlare och specialhandlare. De mindre och medelstora företagen har högre andel leveranser till installa- törer, ca 60 % för fem företag.
6 Försäljnings- och distributionsvägar
Försäljningen av rör— och elvaror sker i varierande utsträckning via grossist. De varor som säljs direkt av fabrikant levereras också direkt. Av grossistförsäljningen går en del via grossistlager och en del levereras direkt.
6. ] Rörinstallationssektorn
l tabell B 4:9 redovisas grossisternas andel av den svenska försäljningen av rörinstallationsvaror för husbyggnadsändamål 1971 enligt SPK-studien. Grossisterna dominerar marknaden och svarar för drygt 80 % av totalför- säljningen. Det är endast styr- och övervakningsutrustning som till stor del säljs direkt av tillverkarna, främst till installatörer (56 %). Grossisterna har en relativt låg andel av värmemarknaden, 72 %. Värme- växlare säljs i stor utsträckning direkt till kommunala värmeverk, medan större pannor ofta säljs direkt till byggherrar. Oljebrännare säljs i viss utsträckning till installatörer (9 %) och också för andra ändamål än husuppvärmning.
Försäljningen utanför grossistledet av sanitetsartiklar avser till stor del dels försäljning av armatur mm för montering på sanitetspjäser vid fabrik, dels teknisk armatur för annat än husbyggnadsändamål.
Tabell B 4:9. Rörgrossisterna andel av försäljningen i Sverige av rörinstallations- varora 1971. Producenters försäljningsvärde, importörers inköpsvärde.
Försäljning
därav 1971 genom
grossist Mkr %
1 251 81 Inhemsk produktion I 012 80
Rör 218 95 Kopparrör, rör o rördelar av stål 127 96 Tryckrör, avloppsrör o rördelar av plast 71 93 Rör o rördelar av .utjärn för inomhusavlopp 19
Sanitet 8 7 Sanitetsporslin Badkar Teknisk armatur: ventiler o kopplingar 76 Sanitetsarmatur, blandare, ventiler o kopplingar 81 Vattenlås för sanitetsapparater, gjutjärn o plast 63 Golvbrunnar av gjutjärn o plast 96 Rostfritt; diskbänkar o sanitetsapparater för fast installation 88
Värme 72 Radiatorer Värmeledningspannor för husuppvärmning 63 Elpannor 7 45 Värmeväxlare 28 41 Varmvattenberedare 4 7 8 3 Oljebrännare 36 68 Pumpar 65 80
Styr- och övervakningsutrustning för vvs 48 15 Import (distribution av all import) 240 90
Kalla: SPK-studien. aFör sanitetsporslin, badkar och radiatorer har uppgifter hämtats från SOS Utrikeshandel. b Enligt branschrepresentanter.
Holm (kap 10) gjorde en liknande undersökning för 1950. Grossis- ternas roll var då i stort sett densamma som 1971 .
Enligt HUI fördelade sig leveranserna på lager och direktleveranser enligt tabell B 4:10. 2/3 av leveranserna gick via lager. Inom rörgross— handeln förekommer förutom lager och direktleveranser även s k transit- ".— leveranser. Dessa innebär att olika leveranser för en viss expedition sammanförs vid grossistlagret för direkt expedition. De omfattar 5 å 10 % av de större grossisternas leveranser. Transitleveranserna torde till
stor del ha inräknats i direktleveranserna i HUI-studien. De förekommer . främst hos de större företagen vilket kan ha bidragit till dessas högre
andel direktleveranser. ' Holm redovisar för 1949 att 67 % av leveransvärdet för samtliga ;,
rörgrossister avsåg lagerleveranser och att de större företagen hade en "
Tabell B 4:10. Leveransernas fördelning på lager- och direktleveranser inom rör- och elgrosshandeln .
Antal företag Lagerleveranser Direktleveranser % %
Rörgrosshandeln I 969” De två storföretagen 65 35 Övriga Omsättning >30 milj 67 33 12—30 milj 80 20 12 milj 80 20
Rörgrosshandeln 1949b 67 33 Elgrosshandeln 19706 De fem storföretagen 5 69 31 Fem mindre och medel- stora företag 5 85 15
& HUI. Värdena baseras på en intervjuundersökning hösten 1969 med samtliga medlemmar av Svenska Rörgrossistföreningen VVS.
b Holm. Enkät till 31 företag varav 25 svarat. C liöretagsenkät december 1971.
lägre andel än de mindre. Förhållandena skulle ha varit desamma 1938. Leveransstrukturen enligt HUI—undersökningen överensstämmer väl med den 1949. Den skulle alltså i detta avseende ha varit i stort sett oförändrad under de senaste 30 åren. Liksom 1950 var det 1970 främst tyngre varor såsom större pannor och s k heltjocka muffrör som levere- rades direkt från fabrik även om de sålts av grossist.
6.2 Elinstallationssektorn
Elgrossisternas andel av distributionen på svenska marknaden för de i SPK-studien undersökta varorna redovisas i tabell B 4:11. Det är en uppskattning av den totala försäljningen (inkl import) till grossistpriser av respektive varugrupper.
De undersökta varorna svarar endast för ca 1/3 av den totala grossist- försäljningen. Grossisterna dominerar försäljningen av förläggnings— och installationsmaterial samt elradiatorer där de svarar för ca 90 %. De har en omfattande import av elradiatorer. Av den svenska tillverkningen av elradiatorer (ca 16 mkr till grossistpris) säljs 43 % till andra än grossist, främst installatörer och byggherrar. Ungefär halva antalet ljusarmaturtill- verkare, som svarar för ca hälften av den svenska försäljningen, säljer praktiskt taget enbart direkt, främst till installatörer men även till byggherrar och andra. De övriga tillverkarnas produktion liksom importen säljs till övervägande del via grossist.
SPK har i en studie avseende marknaden för ledningar och kabel 1966 och 1967 även studerat distributionssättet. Totalt såldes 50 % av kablar och ledningar över grossist. Grövre kabel såldes övervägande direkt samt klenare kabel och ledning (som används bl a för husbyggnadsändamål) övervägande genom grossist.
Tabell B 4:11. Skattning av marknadsvolymen för vissa elvaror 1971 samt grossis- tens andel. Antagen grossistmarginal 20 %.
Försäljning därav 1971 genom
grossist mkr %
Förläggningsmaterial (rör, dosor, ledningsstegar,
fästm aterial) 5 9 91 lnstallationsmaterial (strömställare, uttag m m, centraler o mätartavlor) 89 Elradiatorer 48 8 8 Ljusarmaturer 5 3
Summa 72
Kalla: SPK-studien.
Elgrossisterna svarar endast för en liten del, ca 30 %, av vitvaruförsälj- ningen.
Den slutsatsen kan dras att elgrossisterna har en motsvarande stark ställning som rörgrossisterna för renodlat installationsmaterial. Elgrossis- terna arbetar i betydligt större utsträckning än rörgrossisterna även på andra marknader, där deras ställning ej är lika stark.
Ca 70 % av elgrosshandelns leveranser sker över lager. De små före- tagen redovisar liksom för rörbranschen avsevärt högre andelar, 85 %, än de stora (tabell B 4:11).
Endast vissa uppgifter om leveransvägar för enstaka varugrupper föreligger. Dessa inhämtades i samband med företagsenkäten. De i tabell B 4:12 redovisade varugrupperna valdes utifrån en förmodan att dess leveransvägar skulle avvika avsevärt från genomsnittet. Endast kraft- och styrkabel med relativt låg andel lagerleveranser och vita varor med hög andel skiljer sig dock nämnvärt.
7 Order—, pris- och kostnadsstruktur
Inom såväl rör- som elgrossistbranscherna dominerade småexpeditionerna vilket framgår av figur B 4:2 A samt tabell B 4:13.1 Vid en jämförelse för rörbranschen mellan förhållandena 1969/70 och 1949/50 och mellan rör- och elbranschen 1969/70 (figur B 4:2 A) framgår att expeditionsstruk- turen var mycket likartad. De olika undersökningarna visar att 80 % av expeditionerna svarar för 20 el 25 % av värdet medan de 20% större expeditionerna svarar för 75 el 80 % av värdet. Vid en jämförelse mellan den absoluta expeditionsstorleken framstår dock rörgrossistbranschen 1969/70 i en gynnsammare dager än elgrossistbranschen (figur B 4:2 B). Sålunda svarade inom rörbranschen expeditioner under 1 000 kr för 23 % av värdet medan de inom elbranschen svarade för 35 %. I figur B 4:2 B har även förhållandena inom rörbranschen 1949/50 redovisats. En jäm- förelse med värdena för 1969/70 är naturligtvis, beroende på de olika prislägena, ej adekvat.
l HUI-undersökningen studerades även för de två företagen i figur B 4:2 expeditionernas fördelning separat för lager, transit och direktleve- ranser. Även om fördelningen var mer gynnsam för de senare typerna av expeditioner, visar de en förvånande hög andel småexpeditioner. För direktexpeditioner, som hade den gynnsammaste strukturen, svarade de 80 % minsta expeditionerna för ca 25 % av värdet. Expeditionerna var i medeltal större, vilket avspeglas i att expeditionerna under 1000 kr endast svarade för 14,5 % av värdet mot 28 % för lagerexpeditionerna.
Som kommer att framgå av den senare redogörelsen är den stora andelen småorder en källa till bekymmer för grossisterna och man söker
1 De olika undersökningar som legat till grund förjämförelserna i figur B 4:2 och tabell B 4:13 är varken fullt representativa cller fullt jämförbara. Man har på ett någorlunda enkelt sätt sökt få en bild av förhållandena i respektive bransch. I samtliga fall hur expeditionerna, ej att förväxla med order eller fakturor, studerats. Troligen är ordcrstrukturcn betydligt gynnsammare än expeditionsstrukturcn. Stora order delas ofta upp i smärre expeditioner. Å andra sidan sammanförs ibland flera småordcr till en expedition. Holms undersökning (Holm 5 192) avser ett företag = arbetsställe i en storstads- region som vad beträffar storlek, omsättning, andel lagerleveranser, sortiments- struktur och andel försäljning till rörinstallatörer tämligen väl motsvarar förhållan- dena i branschen i mcdeltal. För månaden maj 1949 och 1950 har var femte expedition studerats. HUI.'s undersökning avser ett stort och medelstort företag = arbetsställen belägna i två storstadsregioner och med likartade konkurrenssituationer. Ingenting sägs om företagens rcprescntutivitet. Endast expeditioner till rörentreprenörer, (som var den helt dominerande kategorin) med övervägande rörmateriul har medtagits. Ett stickprovsurval om tillsammans ca 1500 orderscdlar under tiden 1.3 1969—1.3 1970 har studerats. De två företagens expeditionsfördelningar har vägts samman med respektive företags omsättning som vikter. SEG.'s undersökning avser åtta medlemsföretag där expeditionerna under novem- ber 1969 och maj 1970 studerats. Inga närmare uppgifter om förfarandet har redovisats.
Två rörgrossister 1969/70 (HUI)
En typisk rörgrossist 1949/50 (Holm)
Ett antal el-grossister ............. 1969/70 (SEG)
Expeditioner %
B
Tabell B 4:13. Rör- och elgrosshandelns expeditionsstruktur.
Expeditionsstruktur hos en stor och en medelstor rörgrossist mars 1969—februari 1970. (HUI)
Expeditionsvärde kr Andel expeditioner % Omsättning % (kumulativa värden) (kumulativa värden)
0—- 50 17,7 0,5 51— 100 29,0 1,4 101— 200 45,9 4,3 201— 500 69,2 12,8 501— 1000 81,4 23,1 1001— 5 000 96,6 59,2 5 001—10 000 98,9 76,3 10 001—20 000 99,7 88,5 20 001—50 000 99,9 94,7 50 001— 100,0 [00,0
Expeditionsstruktur hos 8 elgrossister november 1969 och maj 1970. (SEG)
0— 50 20 1, 51— 100 33 2, 101— 150 42 4, 151— 300 59 11,0 301— 500 72 19,0 501— 1000 86 35,0 1001— 5 000 98 71,0 5 001— 100 100,0
l—lxpeditionsstruktur hos en typisk rörgrossist maj 1949 och 1950. (Holm)
0— 49 41 3 50— 99 57 7 100— 499 89 37 500— 999 95 53 1 000— 100 100
efter medel, framförallt genom prissättningen, att påverka struktureni gynnsam riktning. Som framgår av figur B 4:2 A har detta för rörgrossis- ternas del ej lyckats under 20-årsperioden 1960—1970.
7.3 Prisstruktur
Inom såväl rör- som elgrossistbranscherna finns för respektive bransch gemensamma rabattrekommendationer som tillämpas av de företag som ingår i Svenska Rörgrossistföreningen VVS respektive Sveriges elgrossis- ters förening (SEG). Rörgrossister. Före 1952 tillämpade rörgrossisterna ingen prisdifferen- tiering efter expeditionernas storlek. Däremot fick vissa kundkategorier förmånligare priser. Då dessa i allmänhet var relativt stora köpare (medlemmar i Rörledningsfirmornas Riksorganisation, statliga och kom- munala verk och järnhandlare) torde de dock ha haft genomsnittligt större order än övriga köpare. Något incitament till stora köp fanns dock ej. 1952 och 1953 infördes successivt en prisdifferentiering efter expedi- tionsstorlek för rör och rördelar, sanitetsporslin, badkar och armatur
1 Holms 5121—127, 269—271.
vilket senare kom att omfatta ytterligare varor. Bakgrunden var den ogynnsamma orderstruktur som redovisats i föregående avsnitt.l
Rörgrossisterna tillämpar för närvarande ett av Svenska Rörgrossist- föreningen utarbetat prissystem för sk differentierat material som omfattar ca 65% av omsättningen. Det differentierade materialet är Sådant som normalt ingår i alla grossisters lager såsom rör, rördelar, sanitetsvaror och de flesta armaturer m m. Prissystemet är ej bindande men torde följas väl. Följande komponenter ingår:
7.1. Inledning
Genom Holms och HUI:s utredningar om rörgrosshandelns pris- och rabattsystem finns ett relativt rikhaltigt material om rörbranschens
Tabell B 4:12. Distributionsvägar för vissa elvaror som sålts av grossist 1970 .
Varugrupp Försäljning över grossist
grossistlager direkt
Kraft- och styrkabel 59 41 Ljusarmatur 67 33 Kapslad material 73 27 Vita varor 87 13
Källa: Företagsenkät december 1971. 10 företag som svarar för 96 ”a av bransch- omsättningen.
order—, pris- och kostnadsstruktur. För elgrosshandeln finns endast vissa grundläggande värden som dock kompletterats genom en skriftlig enkät och intervjuer hösten 1971.
1. Grundpris 2. Grundrabatt 3. Prestationsrabatt
Därutöver tillämpar de enskilda grossisterna extra rabatter i varierande omfattning för större order. Årsbonus förekommer endast i undantags- fall. För alla order tillämpas dröjsmålsränta vid betalning senare än efter en månad. Grundpriser och grundrabatter för differentierat material publiceras i en av Rörgrossistföreningen utgiven katalog. För övrigt material är prissättningen fri, men de enskilda grossisterna tillämpar ofta ett likartat system som det här beskrivna. Grundpriset för varje artikel ändras relativt sällan, rörligheten ligger främst i grundrabatterna. Först om exempelvis inköpspriset skulle stiga så högt, att grundrabatten inte räcker till, kan det bli aktuellt att räkna om grundpriserna.
Grundrabatter. Rabatterna tillämpas för i stort sett alla kundkate- gorier, dock ej privatpersoner. Den genomsnittliga rabatten uppgick 1970 till 25—30 %.
Grundrabatterna sätts ofta lika (i %) för artiklar inom en viss varu- grupp, men det finns också exempel på att olika modeller av en vara (t ex en värmepanna) kan ha mycket starkt varierande grundrabatter. Grund- rabatterna användes bl a som ett instrument att korrigera för pris- och kostnadshöjningar. Om exempelvis en leverantör höjer sina priser med 10 %, justeras vanligen grundrabatterna på motsvarande sätt.
Det pålägg som kvarstår efter avdrag för grundrabatt fastställs med hänsyn främst till varornas frekvens och hanteringskostnader.
Prestationsrabatter. Dessa utgår efter expeditionens storlek räknat efter grundpris. Orderna klassificeras i fem s k prisgrupper:
Prisgrupp Orderstorlek Rabatt, %
___—__A
1— 400 0 401—1200 6 1201—3 000 10 3 001—5 000 13 över 5000 15
Extra rabatter. Medlemmarna i Rörgrossistföreningen tillämpar extra rabatter endast i prisgrupp 5. För order av denna storlek är alltså prissättningen fri. Upphandlingen sker här ofta genom anbud och förhandlingar, särskilt för större installationsprojekt. För att den överens- komna extra rabatten skall gälla krävs dock att varje expedition över-
stiger 5 000 kr. För mindre expeditioner tillämpas alltså alltid den överenskomna prestationsrabatten. Extrarabatterna kan variera mellan olika kunder för samma slags order och återspeglar iviss mån olikheteri prestationer skilda kunder emellan. En kund kan ge en stor order, som dock är starkt splittrad på en mängd olika varuvarianter och därför blir relativt dyr att expediera. En annan kund beställer en mera samlad order som kan föranleda en extra rabatt. Också andra omständigheter såsom kreditrisken kan påverka rabattens storlek. Kreditrisken är naturligtvis större vid större leveranser, t ex till en installatörs lager och kan motverka grossisternas vilja att ge kostnadsmässigt motiverade större rabatter i sådana fall.
Leveranserna sker fraktfritt inom hela landet (fr o m 1972). Det överenskomna prissystemet tillämpas oavsett leveranssätt. Detta innebär att de för grossisterna billigare direkt- och transitleveranserna kan medföra lägre kundpriser först om de uppgår till mer än 5 000 kr. Dessutom debiteras i princip frakt för dessa leveranser, dock ej om den aktuella artikeln normalt ingår i grossistens lagersortiment. Även andra undantag förekommer.
Enligt vad som framkom i föregående avsnitt svarar expeditioner under 5 000 kr för ca 97 % av antalet expeditioner och ca 60 % av värdet. Om man antar att 65 % av dessa avser differentierat material skulle det överenskomna prissystemet täcka drygt 60 % av antalet expeditioner och ca 40 % av värdet. Det använda prissystemet anses ha flera brister. De höga och varierande grundrabatterna gör det svårt att utläsa verkliga priser ur kataloger. Det är vanligt att man manipulerar med prestations- rabatterna t ex så att flera små expeditioner rabattmässigt hanteras som en större. Prisdifferensieringen anses inte vara tillräckligt kostnadsan- passad.
Elgrossisterna tillämpade före 1 juni 1971 en prisdifferentiering efter det köpande företagets storlek och i stort sett samma medelpålägg för alla varor. Med utgångspunkt i gemensamma listpriser tillämpades därvid rabatter som varierade efter företagsstorlek. Härvid erhöll företag med mer än 51 montörer för olika material 8—-l4 % lägre nettopriser än företag med 1—3 montörer. Mindre rabatter gavs till företag i mellanstor- lek.1 Åren 1959—69 tillämpades ett likartat system dock med mindre prisdifferentiering, ca 6%.2 Dessutom förekom tom 1970 rabatt- rekommendationer för kommunala och statliga verk, elverk och indu- strier. Detta system som för övrigt något påminner om det som tillämpades inom rörbranschen före 1953, gav naturligtvis inget incita- ment till stora inköp.
Från 1 juni 1971 infördes ett nytt system för största delen av sortimentet som radikalt bryter med det gamla. Nettopriser som ej tar hänsyn till kundernas storlek infördes. Dessa utarbetades gemensamt för branschen med hänsyn till hanteringskostnaderna för olika varor. Vid utarbetandet av de nya nettopriserna eftersträvade man en oförändrad genomsnittlig prisnivå. För de mest frekventa varorna, ca 600 st av det totala sortimentets ca 10 000, som svarar för ca 70 % av grossistföre- tagens omsättning, differentierades nettopriserna för obrutna förpack-
1 SEG. Vägledande re- kommendation 27.10 1969. 2 SEG Ledningsrekom- mendationer 1.10 1959.
ningar i tre och ibland fyra steg. Beroende på antal förpackningar av viss vara i varje leverans tillämpas därvid rabatter på 10 % för steg 3 och 14 % för steg 4. Dessutom finns en prislista med något högre priser som tillämpas vid bl a brutna förpackningar och vid leveranser till strö- och småkunder. Vid expeditioner under 100 kr tillkommer en expeditions- avgift på 30 kr.
I samband med införandet av det nya systemet slopades kassarabatten. Vid betalning mer än 30 dagar efter fakturadatum tillämpas i stället dröjsmålsränta. Leveranserna sker fraktfritt. Prissystemet gäller oavsett leveranssätt.
Nettopriser, rabattsatser och övriga villkor är gemensamma för alla företag inom SEG. Å andra sidan är de ej bindande. Systemet följs troligen tämligen väl vid smärre order och för mindre kunder. Vid större order, tex för visst byggnadsprojekt, tillämpas däremot ibland anbuds- och förhandlingsförfaranden. Dessutom tillämpas årsbonus efter indivi- duella förhandlingar.
7.4. Kostnadsstruktur
Såväl i Holms som i HUI:s undersökningar har rörgrosshandelns kost- nader studerats. Uppgifter om elgrossisternas kostnader har dessutom insamlats av utredningen genom studier av några företags räkenskaper. Kostnader kan fördelas på olika sätt. Intressant är här dels att studera kostnadernas fördelning på kostnadsställe och kostnadsslag och dels på kostnadsbärare. I det förra fallet ges främst underlag för en diskussion av kostnadernas totala storlek och fördelning samt mekanisering och ratio- nalisering och i det senare fallet för en diskussion av relationen mellan kostnader och priser. Den förra typen av beräkningar kan lätt utföras om man har tillgång till företagets bokföring medan det senare ofta medför avsevärda såväl teoretiska som praktiska svårigheter.
Kostnaderna fördelade efter kostnadsslag och kostnadsställe. Kost- nadsstudier med fördelning efter kostnadsslag och kostnadsställe har för rörgrossisterna utförts av Holm avseende 1949 och HUI avseende 1969. HUI-studien baseras på studier av bokföringen hos två företag, ett stort och ett medelstort. Holm har studerat bokföringen hos ett företag med en ekonomisk struktur i stort sett lika medianföretaget, dock med något större andel direktförsäljning och mindre andel försäljning till installa- törer.
För elgrossisterna har data avseende 1970 inhämtats av utredningen för några stora och medelstora företag på en särskild blankett ochi samarbete med företagens ekonomiavdelningar. På grund av företagens varierande bokföringsprinciper och svårigheten att entydigt definiera vissa kostnadsposter är uppgifterna för elgrossisterna endast ungefärliga. Kostnadsstrukturen varierar också mellan företagen.
Kostnadsfördelningen för rör- och elgrossister redovisas i tabell B 4114, ll där uppgifterna så långt möjligt gjorts jämförbara. De direkta kostna- derna (p 1—3) uppgår till 9 % för rörgrossisterna och 13,6 % för elgrossis- terna. Elgrossisternas kostnader är praktiskt taget genomgående högre ""
men med speciellt stora avvikelser för försäljningsomkostnaderna (inköpsomkostnaderna uppgår till endast 0,6 %). Detta avspeglar en större försäljningsinsats hos elgrossisterna, speciellt i samb'and med marknadsföringen av egna märkesvaror i vitvarusektorn men troligen även i övrigt. Även kostnaderna för kontor och administration är högre, speciellt avseende posten Övrigt som dock för elgrossisternas del kommit fram som en restpost. Lagerkostnaderna är likartade i de två branscherna.
Grossistverksamheten belastas även av en rad kalkylmässiga kostnader. Sådana uppgifter har insamlats för elgrossisterna i samband med kost- nadsstudien. Totalt uppgår de till 3,5 % med tyngdpunkten på räntekost- naden för utestående fordringar (efter avräkning för krediter från leverantörer) och lager. Motsvarande uppgifter saknas för rörgrossisterna, men ett större företag har beräknat räntekostnaden för lager till 1,4 %. Övriga poster torde vara av samma storleksordning som för elgrossisterna. Lönekostnaderna totalt är även högre för elgrossisterna, 8,4 % jämfört med 6,1 % för rörgrossisterna inklusive resor och traktamenten.
Det totala pålägget (bruttovinsten) för elgrossisterna redovisades i samband med företagsenkäten. Det är 16,8 % (10 företag, vägt medel- värde) med variationer mellan 14 och 20 %. Denna totalsiffra överens- stämmer tämligen väl med de i tabell B 4:14 redovisade kostnaderna. För rörgrossisterna finns uppgifter endast för ett företag som uppgivit pålägget till 12% vilket även det överensstämmer någorlunda med kostnaderna. Holm (5 217) har vid studier av en rörgrossist 1949 kommit fram till en omkostnad av 9,9 % inklusive faktiska räntor på lånat och 4 % ränta på eget kapital. Jämförelser tyder på att omkostnaderna förblivit tämli- gen oförändrade för rörgrossisterna. Då det av Holm studerade företaget hade relativt hög andel direktförsäljning bör kostnaderna 1949 för samtliga företag ha legat högre än 9,9 %. Samtidigt har räntan stigit sedan 1949 vilket motiverar något högre kostnader 1970.
Holm har även fördelat kostnadsslagen på kostnadsställen (s 216). En jämförelse blir här än mer vansklig då indelningsgrunderna varierar. Efter det att justeringar i möjligaste mån gjorts visar Holms undersökning följande fördelning (inkl räntor).'
Försäljning och inköp Kontor och administration (inkl kontorslokaler) Lager (inkl transporter)
Även fördelningen på kostnadsställen synes alltså tämligen oförändrad genom åren.
Slutligen kan en jämförelse göras mellan löneandelen (inkl resor och traktamenten) 1969 och 1949. Den uppgick till 68,4 % 1969 och ca 63 % 1949 (exkl räntor). Här synes således en mindre stegring ha inträffat, vilket skulle tyda på att grossistföretagen ej haft möjlighet att kompen- sera lönestegringarna genom mer kapitalintensiv verksamhet. Däremot synes man ju ha kunnat hålla de totala omkostnaderna oförändrade.
' Det har antagits att kontorslokalerna 1949 svarade för 1/3 av totala lokalkostnader och ränte- kostnader.
Om man vidare studerar personalkostnadernas andel av de olika kostnadsställenas kostnadsslag får man följande bild:
1969 1949 ___—___
Försäljning, inköp, kontor och administration 69 % 47 % Lager (inkl transporter) 68 % 56 %
Med hänsyn till att räntekostnaderna ingår i 1949 års totalkostnad skiljer sig värdena för lagerkostnadernas löneandel ej anmärkningsvärt. Det synes i stället som om lönekostnadernas andel har stigit för försäljning, inköp och administration. Skillnaden för inköp och försälj-
Tabell B 4:14. Rör- och elgrossister. Kostnadsslagens fördelning på kostnadsställen.
Kostnadsställe Omkostnader i procent av Kostnadsfördelning % Kostnadsslag total försäljning
Rör El
1. Försäljning och inköp Personalkostnader (inkl resor och traktamenten) Porto, telefon Reklam, gåvor
Övrigt
2. Kontor och administration Personalkostnader
Lokal, försäkringar Styrelse, personbil, föreningsavgifter Kontorsmaterial, underhåll Avskrivningar
Övrigt
3. Lager Personalkostnader Lokal, försäkringar Transport, emballage Material Avskrivningar
Övrigt
Summa direkta kostnader
Kalk ylmz'issiga kostnader Kundförluster Räntor på utestående fordringar (netto) Räntor på varulager Inkurans
Summa Lönekostnaden (inkl sociala kostnader) 6,1b
3 Inkl löner. b Inkl resor och traktamenten. Källor: Rörgrossister. HUI. Två företag avseende 1969. Elgrossister. Data insamlade av utredningen hos några grossister avseende 1970. Lönekostnader enl företags- enkäten (10 företag vägda medeltal).
ning synes störst. Den var 1949 45 % när räntor och inköps- och försäljningsverksamhetens ränte- och lokalkostnader ingick i totalkost- naden och 86 % 1969, där dessa poster ej ingick i totalen. Detta skulle betyda att det varit möjligt att i högre grad införa mekaniska hjälpmedel i lagerhanteringen än för kontorsverksamheten samt att försäljnings- ansträngningarna nu är större.
Kostnaderna fördelade efter kostnadsbärare. HUI-studiens syfte var att ligga till grund för ett nytt prissystem inom rörgrossistbranschen. Man har därför sökt fördela kostnaderna på order av olika storlek och sammansättning och därvid tillämpat det sk cost-plussystemet som innebär att varje order skall bära sina egna kostnader. Det hittills tillämpade prissystemet anses inte vara tillräckligt differentierat vilket för grossisterna innebär direkta förluster på småorder.1
I HUI-studien studerades tidsåtgången för ett antal order i de två företagen. Därefter fördelas kostnadsslagen i tabell 4:14 (exkl räntekostnader) på kostnadsbärare varvid följande kostnadsfördelning framkom:
Expeditionsberoende,2 dvs kostnad per expedition 18 % Expeditionsradberoende 24 % Expeditionsvärdeberoende 19 % Ofördelade kostnader 39 %
2 l HUI-studien används termen expeditionsoberoende, vilket synes oegentligt då kostnad per expedition avses.
I ett första alternativ, alternativ A, hänfördes sedan de Ofördelade kostnaderna till expeditionsvärdeberoende. I ett andra alternativ, alter- nativ B, fördelades de Ofördelade kostnaderna med en tredjedel på var och en av de övriga tre kostnadsbärarna. Det var då möjligt att beräkna enhetskostnadstal varvid för alternativ A även beräknades separata värden för lager, transit och direktexpeditioner, tabell B 4:15. Det bör obser- veras att ränte- och inkuranskostnader ej fördelats. Dessa torde till stor del vara värdeberoende. De olika enhetskostnaderna enligt alternativ A är för direktleveranser mellan 50 % och 60 % av dem för lagerleveranser medan transitleveran- serna intar en mellanställning. Enligt alternativ B stiger framförallt de
Kostnad Alternativ A Alternativ B
Lager- Transit- Direk t- Totalt Totalt expedi— expedi- expedi- tion tion tion
Per expedition (kr) 14,21 11,90 8,84 14,25 24,30 Per expeditionsrad (kr) 4,38 3,30 2,23 4,20 6,43 % av expeditionsvärde (%) 6,01 4,74 3,28 5,17 2,83
Källa: HUI.
Vid alternativ A har Ofördelade kostnader hänförts till kostnad per expeditionsvärde och vid alternativ B har de fördelats lika på kostnads- bärarna.
1 Ett par partsrepresen- tanter har uppgivit att man gör förluster i pris- grupp 1 och 2 och för- tjänster i prisgrupp 3 och 4 medan konkurrensen om order i prisgrupp 5 gör att man där ej kan överblicka vinstläget.
Tabell 13 4:16. Kostnadsbelastningen för olika typer av expeditioner. Alternativ A.
Expeditionsfonn Expeditions- Antal expe— Kostnader i värde kronor ditionsrader % av expedi- tionsvärde
45 ,2 80,2 15,8 24,6
Lager 50 Lager 50 Lager 200 Lager 200 Lager 500 Lager 500 Lager 5 000 Lager 5 000 Lager 5 000 Transit 500 Transit 5 000 Transit 5 000 Transit 10 000 Direkt 1 000 Direkt 5 000 Direkt 10 000
_-
(g)—- MMHMoM—OOMOb—Mb—IMD—l
1
xxxomoasboo—h'oo'oow
;—
WWAMMMSWQONQND
Källa: HUI.
expeditionsberoende kostnaderna (med 70 %) medan de expeditions- värdeberoende kostnaderna sjunker.
Enligt cost-plussystemet varierar kostnaderna för olika ordertyper kraftigt, vilket framgår av tabell B 4:16. Små expeditioner och order med många orderrader drar mycket stora kostnader, enligt tabell B 4:16 ända upp till 80 % för en 50 kr expedition med 5 orderrader. Däremot är stora direktexpeditioner billiga. Så t ex är kostnaden för en 10 000 kr direktexpedition med 5 rader endast 3,7 % av expeditionsvärdet.
Som tidigare nämnts kostar enligt HUI-studien en direktexpedition ". mellan 50% och 60% av en lagerexpedition. Det är här möjligt att ! jämföra med Holms studie (s 217) som beräknat att kostnaderna 1949 för en lagerleverans var 12,9 % och för en direktleverans 5,6 % för det undersökta företaget. Direktleveransernas kostnad var alltså 43 % av den för lagerleverans vilket är en lägre relativ kostnad än enligt HUI-studien. Detta förklaras dock, åtminstone delvis, av att räntekostnaderna ingick. Dessa belastar främst lagerleveranser. Beräkningsmetodiken är emellertid ' även här olika vilket gör jämförelsen vansklig. Vid en jämförelse mellan de kostnader som redovisas i tabellB 4:16 m och den tillämpade prisdifferentieringen som innebär att man vid t ex en ' 5 000 kr order får 15 % lägre pris än vid en order under 400 kr framgår " att småorder med många rader (många olika materialslag) måste vara direkt förlustbringande.' Å andra sidan kan en höjning av priserna för .
' Följande resonemang kan tex tillämpas. Antag att pålägget för 5 000 kr lagerleverans är i den storleksordning som redovisas i tabell 14, säg 8 %. För en order under 400 kr är då pålägget enligt det tillämpade prisdifferentieringssystemet 15 % högre eller 23 %. För 200 kr ordern med endast en rad uppstår då vinst men när ordervärdet sjunker eller radantalet stiger över 5 uppstår förlust. För 50 kr orderna blir de mycket stora relativt sett. Vid redovisade beräkningar har de fasta kostnaderna (39 %) fördelats. Om man i stället tillämpar ett bidragsresonemang är det uppenbart att även relativt små expeditioner kan ge ett bidrag till täckande av de fasta kostnaderna.
småorderna inte innebära några radikala prissänkningar för stora order då de svarar för en så ringa andel av värdet.
De låga kostnaderna för direktleveranser, även av måttlig storlek, är även intressant. Rörgrossisternas pålägg varierar inte enbart efter order- storlek utan även efter leveranssätt, dock först vid order över 5 000 kr. En rörgrossist har redovisat att pålägget i medeltal vid direktleverans är ca en tredjedel av pålägget för lagerleveranser. Konkurrensen vid högre ordervärden innebär troligen att priset differentieras, bl a med hänsyn till hur expeditionerna skall fördelas. Troligen är priserna för större order därför redan nu tämligen väl differentierade efter den faktiska kostnads- strukturen. Det är alltså grossistpålägg i storleksordningen 3 ä 5 % man skall ha i åtanke när man diskuterar det berättigade i rörgrossisternas insats vid större leveranser direkt från fabrik. Vid stora lagerleveranser skulle de aktuella påläggen vid motsvarande resonemang uppgå till storleksordningen 6 å 10 %.
En studie av elgrosshandelns, lönsamhet för olika orderstorlekar genomfördes av HUI 1964—65.1 Den visar att order under ca 110 kr ger negativt täckningsbidrag. Fördelas de fasta kostnaderna, som i studien av rörgrosshandeln, blir lönsamhetsgränsen avsevärt högre. Sådana beräk- ningar genomfördes dock ej. Vid samtal med branschrepresentanter har framkommit att problematiken fortfarande är densamma, dvs de små expeditionerna är direkt förlustbringande. Det radikala draget att för- utom det nya rabattsystemet införa en expeditionsavgift på 30 kr för expeditioner under 100 kr får ses som ett försök att; i ett slag få bukt med problemet.
Källor
Grosshandelns utredningsinstitut. Orderkostnader och orderlönsamhet inom elgross- handeln. 1965. Stencil. Handelns utredningsinstitut. Rörgrossistbranschens pris— och rabattsystem. Del 1 1969, del ll 1970. Stenciler. Ländell, Hans. Studier i företagslokalisering. Del ll. Lokalisering och lokaliserings- förändring inom svensk grosshandel. F orskningsrapport från Kulturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet Nr 26. Uppsala 1971. Stencil. Sannesson, Sven. Konsumentvarudistribution. Stockholm 1970. Sveriges Elgrossisters Förening. Ledningsrekommendationer 1.10 1969. Väg- ledande rekommendationer. 27.10 1969. Stenciler. Värme- och sanitetsbranschen. Utredningen utförd på uppdrag av byggnadsmaterial- utredningen av fil lic Per Holm. SOU 1955:49. Koncentrationsutredningen V. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. SOU 1968:6. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 3. Varuhandeln fram till 1975. SOU l971:l4. SPK. Pris— och konkurrensförhållanden på marknaden för isolerade kablar och ledningar för elektriska ändamål. Stencil. 1970. SPK. Marknadsstrukturen i producentledet för ws—material 1971. Stencil. 1973. SPK. Marknadsstrukturen i producentledet för elmaterial 1971. Stencil. 197 3.
1 Orderkostnader och orderlönsamhet inom elgrosshandeln, HUI juni 1965 (sten- cil).
Bilaga 5 Program- och projekteringsarbete för vvs- och elinstallationer
1 Inledning
Sedan lång tid har byggkonsulten betraktats som rådgivare med förtroen- deuppdrag från byggherren. Så länge projekten var föga komplicerade räckte det med en enda rådgivare, oftast arkitekten. Även den som byggde huset, byggmästaren, arbetade då ofta på förtroendeuppdrag. Numera krävs en rad specialister både vid projekteringen och vid uppförandet av byggnaden. Detta har bla medfört att byggherren fått allt svårare att överblicka och värdera konstruktionerna. I många projekt anlitas numera arkitekt, byggnadskonstruktör, vvs- och elkonstruktörer samt en specialist på grundförhållanden. I vissa fall anlitas även inrednings— och trädgårdsarkitekter, akustik- och belysningsspecialister m fl. I denna bilaga beskrivs först vvs- och elkonsultföretagens arbetssätt, sedan följer en redogörelse för branschstrukturen. Sist behandlas upp- handling och utvecklingsarbete.
Statens pris- och kartellnämnd (SPK) utförde 1964—1966, på uppdrag av näringsfrihetsombudsmannen, en utredning om arkitekt- och bygg- konsultbranscherna.1 Undersökningen avsåg dels branschens struktur, dels byggkonsulternas intäkter och kostnader. Den sistnämnda delen avsåg närmast att klarlägga i vilken mån bindande kalkylnormer och fasta taxor låser priserna på en hög nivå. De synpunkter och uppgifter om arbetssätt etc som presenteras i denna bilaga grundar sig på intervjuer med ett antal i branschen verksamma personer. Beskrivningen av företagsstrukturen avser både rena konsultföretag och de till byggherre- organ, främst HSB:s Riksförbund och Riksbyggen, anknutna projek- teringsavdelningarna. Beteckningen konsultföretag används i fortsätt- ningen både för att beteckna de fristående företagen och de byggherre- anknutna.
2 Arbetssätt, företagsformer
Vvs- och elkonsulter :" byggprocessen. Program- och projekteringsarbetet för vvs- och elanläggningar utförs till största delen av fristående konsulter. På bostadsområdet utförs dock en stor del av projekterings- avdelningar knutna till byggherreorganisationer, främst HSB:s Riksför-
1 Byggkonsultbranschens struktur, Pris- och kartell- frågor 1966:4 och Bygg- konsulternas intäkter och kostnader, Pris— och kar- tellfrågor 1967 :5.
bund och Riksbyggen. En del av projekteringsarbetet utförs av entre- prenadföretag bl a i samband med totalentreprenad eller byggande i egen regi. Ventilationsföretag har också projekteringsverksamhet. Installations- konsulterna kommer in i projekteringsarbetet efter kontakt med en arkitekt eller direkt med en byggherre. De helintegrerade företagens vvs- och elavdelningar får den största delen av uppdragen internt.
Programarbetet leds av byggherren, av en speciellt anlitad konsult eller av en arkitekt. Vid komplicerade projekt anlitar byggherren en vvs- konsult redan i programarbetet. Endast i vissa fall kommer en elspecialist in under detta utredningsskede. I så fall gäller det specialutredningar av belysning i samband med val av ventilationssystem eller liknande. De för installationerna viktiga besluten om utrymmen för och placering av stråk och schakt fattas dock i detta skede. I det följande skedet då förslagshandlingar och huvudhandlingar (kalkylhandlingar) tas fram deltar vvs-konstruktören i beslut om val av system. Även fördelningen av utrymmen i stråk och schakt beslutas. Senast i detta skede görs valet av stomkonstruktion och val av klimatanläggning. De ekonomiska kon- sekvenserna av olika alternativ utreds. Vid utarbetandet av bygghand- lingar medverkar vvs- och elprojektörer liksom specialister. För vvs-an- läggningen upprättar konsulten mängdförteckningen utom vad beträffar rör, kanaler och isolering. För elanläggningen utför konsulten i allmänhet inte mängdberäkningen. Den utförs av entreprenören i samband med anbudsräkningen. I vissa fall ansvarar konsulten för att mängdberäk- ningen är riktig. Konsulter arbetar på uppdrag av entreprenör bl a vid tidig upphandling. I så fall ställs ofta låga krav på handlingarnas detaljeringsgrad. Under byggskedet anlitar byggherren som regel en byggnadskontrollant och ofta en vvs-kontrollant. Något mera sällan anlitas en elkontrollant. Flera större byggherrar har egen kontrollantor- ganisation, i annat fall anlitas konsulter för ändamålet. Flertalet konsultföretag åtar sig att utarbeta drifts- och skötselinstruktioner för färdiga anläggningar.
I flertalet projekt engageras en rad specialister i program- och projekteringsskedet, vid komplicerade projekt ett tiotal i olika samarbets- former. En, åtminstone tidigare, mycket vanlig form är att samtliga konsulter engageras av byggherren direkt, som då svarar för samord- ningen av deras arbete. Numera ges dock oftast en av konsulterna, arkitekten eller byggnadskonstruktören, i uppdrag att leda konsulternas arbete. I andra fall kan byggherren upphandla konsulttjänsterna av ett helintegrerat företag eller av en fast eller för tillfället etablerad konsultgrupp. I dessa fall tas ansvaret för samordningen av konsulternas arbete av en ledare, vanligen arkitekten. Samarbete mellan konsulter så att man köper färdiga lösningar av andra förekommer ej.
Vvs- och elkonsultföretagens organisation. Flertalet vvs- och elkonsult- företag har sektioner för olika specialiteter. Detta gäller även de byggherreanknutna projekteringsavdelningarna. Denna organisation har främst till ändamål att hålla samman specialisterna i kompetenshöjande syfte. [ projekteringsarbetet bildas i allmänhet en grupp där en projektledare samlar de behövliga specialisterna kring sig. Ett mindre
företag som inte kan samla alla specialister inom företaget specialiserar sig mer eller mindre på vissa projekttyper. Trots detta erfordras i många fall en betydande upplärning för varje projekt.
1 de integrerade installationskonsultföretagen finns speciella avdel- ningar för vvs respektive el. Inom dessa avdelningar finns ibland speciella sektioner för skolor, sjukhus, kontor, industribyggen etc. Anläggnings- sidan, främst VA, är ofta samlad i speciella avdelningar. Elavdelningen kan ställa sina resurser till förfogande även för anläggningsprojekt i de fall respektive avdelning inte har egen kompetens på området. De större installationskonsultföretagen är uppbyggda med filialer. Dessa organiseras som små eller medelstora konsultföretag och handlägger förekommande projekt på egen hand, ofta med komplettering av specialister från andra delar av företaget. Ledningen för fackavdelningarna är dock ofta centraliserade liksom vissa specialistfunktioner. Inom företaget brukar man organisera en omfattande teknisk samverkan och en cirkulation av personal. En central funktion brukar vara att bevaka nya normer etc.
Ett konsultföretags möjligheter att inom företaget genom avskriv- ningar eller avsättningar skapa Obeskattade reserver är små. Det är därför vanligt att konsultföretag söker skapa en reserv i pågående arbeten.
3 Branschstruktur
Hela byggkonsultbranschen hade 1970 ett produktionsvärde på 1 587 milj kr och 24 608 anställda i företag med två anställda och däröver. Därav föll 330 milj kr och 5 000 anställda på vvs- och elprojektering.
Siffermater'ialet i detta avsnitt härrör, vad beträffar uppgifterna från 1962 och 1964, från SPK:s ovannämnda byggkonsultundersökning. Undersökningen var en totalundersökning av samtliga byggkonsultföre- tag, men de i regel stora, integrerade projekteringsavdelningarna hos vissa större byggherrar ingick inte. Uppgifterna för 1970 är hämtade från den specialbearbetning av byggproduktionsstatistiken som statistiska central- byrån utfört på utredningens uppdrag. En redogörelse för urvalsmetoder och presision lämnas i appendix 121 till bilaga ]. Där framgår bla att deluppgifter, särskilt för mindre företag, kan vara osäkra. Totaluppskatt- ningarna däremot är relativt tillförlitliga.
De företagsbegrepp som användes i 1970 års material är dels rena vvs- respektive elkonsultföretag, dvs sådana företag som bara utför vvs- eller elinstallationsprojektering, dels blandade företag. Blandade företag kan antingen utföra enbart vvs- respektive elprojektering eller ws- och elprojektering i kombination med annan byggnadsprojektering, tex statiska beräkningar eller geoteknik. Den projekteringskapacitet som finns hos entreprenadföretag och tillverkare ingår inte. I materialet ingår byggherreanknutna projekteringsavdelningar och liknande. De betraktas som konsultföretag. Som exempel kan nämnas att HSB:s Riksförbund i Stockholm, Svenska Riksbyggens projekteringsavdelning, KFAI AB och K-Konsult ingår som blandade konsultföretag. Endast företag med minst två årsanställda ingår. En jämförelse med företagsregistrets uppgifter om
Tabell B Szl. Antal personer sysselsatta med byggnads- och anläggningsprojektering 1962, 1964 och 1970 i konsultföretag och byggherreanknutna projekteringskontor.
1962 1964 1970
Antal företag 1 450 1 570 1 700 varav företag med enbart vvs- eller elprojektering 289 309 300
Totala antalet sysselsatta 14 000 18 000 25 500 varav i företag med enbart
vvs- eller elprojektering 2 082 2 689 4 000
Källa: SCB och SPK:s konsultundersökning.
byggkonsulter visar att de allra minsta företagen spelar liten roll för branschens kapacitet. 1969 hade de uppskattningsvis 3—4 % av antalet årsanställda.
Historisk utveckling. Antalet företag som arbetar med enbart vvs- och elprojektering ökade obetydligt från 1962 till 1970. Däremot fördubb- lades antalet sysselsatta.
Uppgifterna för 1962 och 1964 har ökats med en uppskattning av antalet företag och anställda för byggherreanknutna projekteringskontor. Dessa ingick inte i SPK:s undersökning. Uppgifterna för 1970 har ökats med det uppskattade antalet företag och anställda för företag med mindre än två anställda. Även om uppgifterna måste anses som ungefärliga, står det helt klart att en stark ökning av antalet sysselsatta i program- och projekteringsarbete totalt sett har skett mellan 1962 och 1970. Antalet sysselsatta i rena vvs- och elkonsultföretag har ökat snabbare.
Flertalet konsultfack, däribland installationskonsulterna, erfar sedan 1968 en vikande efterfrågan. Flertalet nu verksamma installationskon- sultföretag har vuxit upp under de senaste femton åren. Intill 1968 var efterfrågan stabil och ökande. Sedan dess har antalet anställda vvs-pro- jektörer minskat kraftigt. På elsidan har nedgången varit mindre drastisk. Enligt en av svenska konsultföreningen utförd undersökning har vvs- konsulterna varit den mest utsatta delbranschen av samtliga byggkon- sulter. Inom företagen i svenska konsultföreningen har antalet anställda i detta fack minskat med ca 20 % från början av år 1971 till i maj 1973. Inom elfacket uppskattas nedgången till drygt 10 %. Enligt en enkät- undersökning utförd av installationsbranschutredningen i oktober 1973 har antalet sysselsatta med vvs-projektering i rena och blandade konsult- företag med mer än 50 anställda 1970 minskat med 25 % mellan 1970 och 1973. För elprojektering var motsvarande nedgång knappt 10 %. I dessa företag arbetade i oktober 1973 ca 1 150 personer på vvs-sidan jämfört med 1 550 år 1970. På elsidan hade företagen I 233 anställda är 1970 och 1 120 i oktober 1973.
Anledningarna till den vikande efterfrågan är flera. Viktigast är att ökningstakten för investeringar i byggnader och anläggningar har mins- kat. Problem med funktionen hos existerande anläggningar har fött en strävan till förenklingar som kräver mindre konsultinsats. Vidare har en
del av det arbete som hittills utförts av konsultföretag tagits över av byggherreorgan och byggledarföretag. Materialtillverkande företag ut- formar standardlösningar avpassade till ett givet varuprogram. Prefabri- cerade system och komponenter används alltmer. Installatörs- och monteringsföretag utför projektering i samband med former av total- entreprenad och upphandling på funktionskrav. Den starka tillväxten hos de stora konsultföretagen och hos de integrerade har inneburit en effektivisering. Man har kunnat utnyttja de tekniska och administrativa stordriftsfördelarna.
Antalet företag var under 1960-talet i stort sett oförändrat. Genom- snittsstorleken på företagen ökade alltså. Företag med mer än 100 årsanställda ökade sin andel av totala antalet anställda från ca 34 % till 41 % under samma tid. Det finns endast få uppgifter om utvecklingen före 1962—64. Av totalantalet byggkonsultföretag 1964 hade 72% startats 1950 och senare. För vvs-konsultföretag var det likaledes 72 % och för elkonsultföretag 76 %. Huvuddelen av företagen är alltså unga. SPK-undersökningen visar också att antalet fusioner och dotterbolags- etableringar har ökat starkt mellan 1960 och 1964. Med den traditionellt stora nyetablering man har i denna bransch är det anmärkningsvärt att antalet företag legat relativt oförändrat 1964—70. Detta tyder på att avgången måste ha varit avsevärd. Utöver nedläggningar måste fusionerna ha varit talrika. I vilken mån de blandade företagens vvs- och elavdel- ningar vuxit relativt sett går inte att överblicka. Vid intervjuerna har det dock framkommit att dessa avdelningar stagnerat eller minskat sedan 1967-68. Filialbildningen var snabb under 60-ta1ets sista år. Detta gäller dels de allra största rena vvs— och elkonsultföretagen, dels vissa blandade konsultföretag, t ex K-Konsult.
Företagsstruktur 1970. Av företag med enbart vvs-projekteringsarbete hade 11 av totalt 164 fler än femtio anställda, två företag hade över etthundra anställda. På elsidan hade 9 av totalt 107 över 50 anställda och 4 över 100. Antalet företag i respektive storleksgrupper framgår av tabell B 522.
Tabell B 52. Antal företag i storleksklasser 1970.
Storleksklass, antal anställda
2—9 10—19 20—49 50—99 100—199 200—499 >500
Vvs-konsulter 115 24 14 9 1 1 5 t—Zlkonsulter 83 12 3 Blandade med enbart vvs och el 2 1
3 1
Källa: SCB.
Av de rena vvs-konsulterna svarade företag med mer än 50 anställda för 42 % av antalet anställda och för 44 % av produktionsvärdet. Företag med mer än 50 anställda kan i dessa branscher betecknas som storföretag. Beträffande rena elkonsulter hade storföretagen 50 % av antalet anställda
Tabell B 5:3. Produktionsvärde 1970. Milj kr.
Storleksklass, antal anställda 2—9 10—19 20—49 50—499 >500 Summa
Vvs-konsulter 37,0 17,1 27,2 63,5 144,8
Vvs-projektering i blandade företaga 1,7b 6,9b 19,5 30,1 58,2
Summa 38,7 51,2 83,0 30,1 203,0 Elkonsulter 19,5 14,2 60,4 — 94,1 Elprojektering i blan- dade företaga 0,9b 3,5b 8,6 20,4 33,4
Summa 20,4 17,7 69,0 20,4 127,5 Totalsumma 59,1 68,9 152,0 50,5 330,5
a För dessa företag avser storleksklassen hela företaget. 9 Uppskattning. Källa: SCB.
och 64 % av produktionsvärdet. De blandade företagens verksamhet inom ws- och elprojektering har kartlagts genom att de som totalt hade mer än 50 årsanställda år 1970 har specialundersökts. Omfattningen av de minsta blandade företagens verksamhet på vvs- och elområdet har uppskattats. I tabell B 53 görs på basis av tabell B 5:A i appendix 511 en uppskattning av fördelningen av den totala vvs- och elprojekteringen på rena respektive blandade konsultföretag.
Tabell B 5:4. Antal anställda 1970.
Storleksklass, antal anställda
2—9 10—19 20—49 >500 Summa
Rena vvs-konsulter 638 283 400 2 276 Vvs-projektering i blan- dade företaga 21b 13b 9319 720
Summa 659 296 493 2 996 % 22,0 9,9 16,5 Rena elkonsulter 382 173 111 1 591 Elprojektering i blan- dade företaga lib 7b 46b 458
Summa 393 180 157 2 049 % 19,2 8,8 7,7
Totalt 1 052 476 650 % 20,9 9,4 12,9
a För dessa företag avser storleksklassen hela företaget. b Uppskattning. Källa: SCB.
Att storföretagen svarade för den dominerande delen av arbets- volymen, särskilt inom elinstallationsarbetet visar även sammanställningen i tabell B 514 över antalet anställda.
Utöver dessa drygt 5 000 sysselsatta torde ett antal personer vid kommunala myndigheter, större byggnadsföretag och andra entrepre- nadföretag ägna sig åt projektering av vvs- och elinstallationer. Totalt torde antalet sysselsatta knappast överstiga 100. De allra minsta företagen, deltidsarbetande etc, ingår inte. Även om de är många och spelar en stor roll för flexibiliteten på marknaden, torde den totala resursinsatsen inte vara stor, något eller möjligen några hundratal årsanställda. Ventilationsföretagens projekteringsresurser anges ha bestått av 70 helårsarbetande år 1970. Dessutom sysslade 880 personer med försäljningsverksamhet. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning deras arbete avsåg projektering. Jämföres ovanstående med den procentuella fördelningen av antalet anställda i samtliga byggkonsultföretag med mer än 2 anställda i tabell B 525, fås att ca 55 % av de anställda arbetade i storföretag 1970, bådei byggkonsultföretag över huvud taget och i installationsfacken.
Flertalet byggkonsultföretag är blandade och arbetar inom flera fack. Enbart ett fåtal har dock vvs- eller elprojektering. De minsta blandade företagen synes nästan inte alls syssla med vvs- eller elprojektering. De större integrerade företagen är dels de, sedan länge etablerade, stora byggkonsultföretagen som arbetar med industribyggen, vatten- och avlopps- samt annat anläggningsbyggande, dels de stora bostadsbygg- herrarnas projekteringskontor. De förstnämnda har endast lite vvs- och elprojektering för husbyggande, de senare relativt mycket sådan projek- tering.
Antalet anställda per företag var 1970 i medeltal 14 både för rena vvs- respektive elkonsultföretag. Vvs— respektive elkonsultföretagen med över femtio anställda hade 88 respektive 103 anställda i genomsnitt. Hos integrerade företag med över 50 anställda sysselsatte vvs— och elavdel- ningarna tillsammans 71 personer i genomsnitt per företag.
Uppdragsgivare. Installationskonsultföretagens uppdragsgivare var i huvudsak byggherrar. Uppdragen därifrån motsvarade 1970 80—85 % av produktionsvärdet, se tabell B 5:B i appendix 511. Uppdrag åt byggnads- företag utfördes huvudsakligen av de mindre företagen. På vvs-sidan var uppdragen för andra byggkonsulter relativt betydande. l intervjuerna har å andra sidan framhållits att underkonsultförhållanden är minst lika
Tabell B 515. Byggkonsultförctag, antal anställda i storleksklasser 1970.
Storleksklasser, antal anställda
2—9 10—49 50—499 >500 Summa
Byggkonsulter, totalt
antal anställda 4 841 6 125 5 029 8 613 24 608 % 19,7 24,9 20,4 35,0 100
Källa: SCB.
vanliga beträffande elprojektering. En förklaring kan vara att de allra minsta företagen och ”extraknäckarna" täcker behovet av underkonsult- arbete på elsidan.
Projekttyper. Vvs-projekteringen av bostadshus dominerades av de blandade företagen, se tabellerna B 5:C och B 5:D i appendix 5:1. Huvuddelen torde ha utförts av byggherreanknutna projekteringsavdel- ningar. Stora rena konsultföretag sysslade mest med skolor och sjukhus samt med anläggningar. Projektering av industribyggnader var relativt jämnt fördelad över storleksgrupperna. För andra byggnader, kontorshus, affärshus, hotell etc, hade blandade konsultföretag störst andel. Beträf- fande sjukhusbyggandet torde kapaciteten att sätta in stora resurser på ett enda projekt spela stor roll. Storföretagen uppvisar inte någon tendens att vara betydelsefulla på de största marknaderna, dvs i storstadsområdena. Möjligen hade storföretagen stor andel i västra Götaland. Storföretagens andel av projekteringsarbetet låg också klart över genomsnittet i övre Norrland.
Elprojekteringen av bostadshus dominerades av de minsta företagen och de stora blandade byggherreanknutna företagen se tabellerna B 5215 och B SzF i appendix 5:1. De minsta företagens aktivitet var jämnt spridd över projekttyperna med undantag för anläggningar som hade en liten andel. De mellanstora företagen projekterade huvudsakligen skolor och sjukhus samt andra byggnader, tex affärs- och kontorshus, hotell etc. Eftersom storföretag med endast elprojektering väger tungt över huvud taget i detta fack, dominerade de flertalet projekttyper utom bostadsprojektering. Projektering av skolor, sjukhus m m utfördes mest av rena elkonsulter. Den regionala fördelningen av projekteringsinsatserna visar att de små och medelstora företagens aktivitet var omfattande i storstadsområdena, medan storföretagen och i ännu högre grad de blandade företagen i större utsträckning än övriga arbetade på projekt i Norrland.
Utlandsuppdragen svarade 1970 för 3,7 % av produktionsvärdet på vvs-sidan. De utförs av både medelstora och stora företag. På elsidan var utlandsuppdragen 3,5% av produktionsvärdet och utfördes bara av storföretag. Flertalet av de större företagen hade utlandsverksarnhet. Den har ofta bestått av punktinsatser i underutvecklade länder i samband med biståndsprogram och projekteringsarbete i samband med utbyggnad av svenska industrianläggningar utomlands. Verksamheten på kontinenten och i USA har varit obetydlig. Några projekt har förekommit iÖsteuropa.
Personalsammansättning. Inom konsultföretagen finns olika personal- kategorier. Till den tekniska personalen räknas, enligt befattningsnomen- klaturen, konstruktionschefer och -ledare, förste konstruktörer och konstruktörer samt ritare. Projektledare hämtas ur kategorierna kon- struktionsledare och förste konstruktörer. De som inte har högskoleut— bildning har ofta börjat som ritare. Till dessa kommer administrativ personal och företagsledare. Många storföretag har egna resurser för kalkylering.
Högre befattningshavare i många av de mera betydande installations- konsultföretagen är medlemmar i Svenska konsulterande ingenjörers
förening (SKIF) grundad 1910 och/eller i Svenska konsulterande vvs-ingenjörers förening (SKVS) grundad 1940. I dessa föreningar antas som medlemmar endast kvalificerade personer med lång konsulterfaren- het. I SKIF är högskoleutbildning enligt stadgarna villkor för med- lemskap. Svenska Konsultföreningen och SKVS företagsförening arbetar med branschfrågor och arbetsgivarfrågor. Medlemmar i den sistnämnda föreningen är de företag i vilka SKIF- respektive SKVS-ledamöter är verksamma. Dessa företag sysselsätter ca 7 000 personer varav ca 1 500 inom vvs— och elfacken. De fyra ovannämnda föreningarna är nära knutna till varandra och har gemensamt kansli. Fro m 1975 skall SKVS företagsförening upphöra och helt integreras med Svenska Konsult- föreningen. Flertalet tekniker inom vvs-sektorn är medlemmar i VVS Tekniska Föreningen. Föreningen har totalt 3 800 medlemmar. Inom elområdet finns allmänna föreningar av typen Stor-Stockholms elförening (SSEF) med medlemmar som arbetar inom industri, handel och eldistribution.
För rena vvs- och elkonsultföretag låg andelen administrativ personal är 1970 på ca 14 %. De blandade företagen hade ca 11 % administrativ personal. Uppgifterna torde inte ge underlag för en diskussion av stordriftsfördelar etc. Vissa småföretagsgruppers höga andel kan bero på dålig kvalitet på uppgifterna. Se tabell B 5:H i appendix 5:1.
Storföretagens _ löner per anställd var högre än för mindre och medelstora företag. Detta beror i första hand på att storföretagen i högre grad är lokaliserade till storstadsområdena och har mer kvalificerad personal. Detta torde gälla trots att flera av de största är mångfilial- företag. Den tekniska personalens löner var högre i vvs-konsultföretag än i elkonsultföretag. Lönen för den administrativa personalen låg på samma nivå i installationsfacket som för byggkonsultverksamheten totalt. Vad beträffar den tekniska personalen låg lönen i installationsfacken något under genomsnittet för byggkonsulter.
Omsättningen per anställd låg högt för de blandade företagen. Detta beror huvudsakligen på att i omsättningen ingick arbeten som utförts av underkonsulter i större utsträckning än för de rena vvs- och elföretagen. De delar av uppdragen som lagts ut ingår då i det blandade företagets fakturering.
Den tekniska personalens utbildning. Flertalet av teknikerna i vvs- och elkonsultledet har ingenjörsutbildning. Det är vanligast med examen från tekniskt institut eller tekniskt gymnasium. Utbildningen inom de tekniska gymnasierna har legat på en högre nivå än institutsutbildningen. Utbildningsfrågorna belyses närmare i kapitel 9. Utöver den tekniska grundutbildningen förekommer det ofta att projektörerna har montörs— praktik. Detta är särskilt vanligt på elsidan.
Svenska Konsultföreningen har lämnat uppgift om vilken utbildning de tekniker har som arbetar inom vvs- och elfacken i föreningens medlems- företag. Uppgifterna avser de totalt 4 700 teknikerna i konsultfören- ingens företag i augusti 1971.
De företag som är med i konsultföreningen är större än övriga vvs- och elkonsultföretag. Därför torde andelen högskoleutbildade tekniker i dessa
Tabell B 5:6. Den tekniska personalens grundutbildning inom företag i Svenska Konsultföreningen 1971.
Elf acket Vvs-facket Su mma ws Andra bygg— Övriga Totalt hela och el konsulter fören
An- % An- % Antal % Antal % An— % Antal % tal tal tal
Tekn gymnasium, tekn institut och tekn fackskola 384 95,3 686 1070 94,3 2405 80,5 79,3 3927 83,7 Tekn högskola 19 4,7 46 65 5,7 583 19,5 20,7 766 16,3 Summa 403 100,0 732 1135 100,0 2988 100,0 100,0 4693 100,0
Kalla: Svenska Konsultföreningen.
företag ligga över genomsnittet.
Utbildningsnivån i installationskonsultföretagen har även kartlagts genom en enkät utförd av utredningen. Enkäten, som gjordes i oktober 1973, riktade sig till de konsultföretag som hade mer än 50 anställda 1970 och som arbetade med vvs- och elprojektering. Tabell B 527 visar att av de i dessa företag i oktober 1973 totalt 2 375 anställda var 1 985 tekniker. Av de anställda på vvs-området med teknisk utbildning hade 8,6 % högskoleutbildning, 20,2 % hade examen från tekniskt gymnasium och resterande 71,2 % var utbildade vid tekniskt institut och liknande. På elsidan var 5,5 % civilingenjörer, 44,2 % hade examen från tekniskt läro- verk och 50,3 % examen från tekniskt institut och liknande.
Skillnaderna mellan utredningens och konsultföreningens uppgifter om utbildningsnivån beror huvudsakligen på skillnader i företagsurval. En ökning av andelen civilingenjörer har uppkommit genom att minskningen i antalet sysselsatta tekniker så gott som enbart gällt ingenjörer utbildade vid tekniska gymnasier och institut.
Eftersom tekniken inom vvs- och elanläggningsområdet utvecklas snabbt är vidareutbildningsbehovet stort. En rad former för vidareutbild- ning finns. Konsultföretagen stöder i allmänhet vidareutbildning. Stödet kan variera från möjlighet att få tjänstledigt utan lön till full ersättning
Tabell B 5:7. Vvs— och elprojekterande personal efter utbildningsnivå 1973.
Avser vissa större företag
Totalt % Vvs El
Antal % Antal %
Totalt antal sysselsatta
med vvs— och elpro- jektering 1 985 100,0 987 100,0 998 100,0
varav högskoleutbildade 140 7,1 85 8,6 55 5,5
med examen från tekn gymna- sium, tekn institut , och liknande 1 845 92,9 902 91,4 943 94,5 ;
både för utbildningen och den använda tiden. I vissa fall finns givetvis möjligheter att debitera kurser direkt på visst uppdrag.
4 Upphandling av konsulttjänster
Arvodesfrågor. Upphandlingsfrågorna och arvodena inom installations- facken reglerades åren 1956—1966 huvudsakligen enligt de normer som antogs av vissa föreningar 1956, nämligen Svenska Teknologföreningen, Svenska Arkitektföreningen, Svenska Elektroingenjörers förening, Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR), Svenska Väg— och Vatten- byggares Riksförbund, VVS Tekniska Föreningen, Svenska konsulterande vvs-ingenjörers förening (SKVS) och Svenska konsulterande ingenjörers förening (SKIF). Normerna innebar en överenskommelse mellan ett antal teknikerföreningar att gentemot beställarna tillämpa vissa ge- mensamma normer och regler vid upphandling och arvodesbestäm- ning. År 1966 fastställdes nya allmänna bestämmelser för konsult- uppdrag inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet (ABK 66) som er- sättning för arvodesnormerna. ABK är en överenskommelse mellan beställarsidan och konsultsidan. Parter är: vissa statliga myndigheter, Svenska Landstingsförbundet, Svenska Stadsförbundet, Svenska lands- kommunernas förbund, Sveriges industriförbund, Svenska Byggnads- entreprenörföreningen samt byggherreföreningen från beställaresidan och SKIF, SAR, SKVS samt svenska ångpanneföreningarnas central- organisation från konsultsidan. Förutom arvodesfrågor reglerar ABK ansvarsfrågor, betalningsfrågor och upphovsrätt, dvs flertalet aspekter som behöver beaktas i samband med upphandling av konsultjänster. Vid projektering av vvs- och elinstallationer används så gott som alltid ABK-systemets regler för upphandlingen enligt självkostnadsprincipen eller till fast pris. Fasta priser kan enligt ABK tillämpas när uppdraget går att klart definiera och när lösningarna är fastlagda.
Bl a i samband med den ökade användningen av tidig upphandling och totalentreprenad har formerna för arvodesberäkning förändrats. Program- arbetet respektive det fortsatta projekteringsarbetet utförs åt olika uppdragsgivare och med olika former för arvodesbestämningen. Kon- kurrensen om uppdrag och priskonkurrensen på utarbetandet av kalkyl- handlingar och bygghandlingar har ökat. I totalentreprenadsammanhang förekommer det att installationskonsulterna tar tävlingsrisk. Konsulten utarbetar då ett förslag som han får betalt för ifall totalentreprenaden antas. Samma konsult får då också göra detaljprojekteringen.
Ett problem i samband med arvodesbestämningen är sambandet mellan arvodesform och kvalitet på handlingar och lösningar. Många konsulter framhåller att man vid arbete mot fast pris lägger ner mindre tid på att utföra handlingar och konstruktioner på ett byggnads- och produktions- vänligt sätt samt på att nå de mest ekonomiska lösningarna. En aspekt är att beställaren genom fastprisförfarande har fjärmat sig från förtroende- formen för uppdraget och infört ett motsatsförhållande mellan konsult och beställare. Konsulten skulle då endast arbeta för sitt eget bästa, dvs
göra arbetet så enkelt som möjligt. På längre sikt bör dock ett sådant arbetssätt vara förödande för det konsultföretag som vill hålla sig kvar på marknaden i ett läge med strukturellt minskad efterfrågan. Ansvarsfrågor. Ett antal faktorer gör det svårt att värdera en ' installationskonsults arbetsinsats och klart visa att en anläggnings bristande funktion beror på fel i konstruktionen. Installationer i en byggnad är tekniskt komplicerade och funktionen beror ibland lika ** mycket på byggnaden i övrigt som på installationerna. Byggherren har ' också svårt att precisera kraven i funktionstermer. Allmänt gäller att en anläggning skall vara utformad så att den fyller de krav som specificeras i lagar och förordningar, normer och bestämmelser. Ansvaret för detta faller , på konstruktören och entreprenören och efterlevnaden kontrolleras bla genom att myndigheterna granskar handlingar. Respektive behörig installa- tör och ansvarig arbetsledare svarar för att installationsarbetet utförs enligt gällande bestämmelser. En anläggning skall också vara så projekterad att den motsvarar beställarens krav på prestation och ekonomi. Ansvaret för detta faller på konstruktören. Ifall kraven inte uppfylls och entrepre- nören inte felat skall beställaren vända sig till konstruktören för rättelse. Enligt ABK 66 är konsulten i princip ansvarig för skada som vållas . beställaren eller tredje man genom fel eller försummelse av konsulten vid uppdragets fullgörande.
Under det senaste årtiondet har en rad anläggningar projekterats och byggts, som sedan inte ansetts fungera tillfredsställande. Byggherrarna har ' därför skärpt sina krav på ansvarstagande från projektörens sida. , Beställaren måste då i vissa fall vara beredd att utveckla sin förmåga att precisera vad konsulten skall göra och vilken funktion anläggningen skall fylla. Ett vidgat ansvarstagande från konsultföretagens sida kräver att de får större ekonomiska resurser än många nu har. Upphandling på förtroendebasis av konsulttjänster kommer även i fortsättningen att betyda mycket. Huvudsakligen kommer det då att gälla de första skedena, framförallt programarbetet, och kvalificerad teknisk rådgivning. Detaljprojekteringen upphandlas redan nu oftast efter anbudskonkurrens.
5 Teknisk utveckling och erfarenhetsåterföring
Konstruktionsarbetet för vvs- och elanläggningar spelar stor roll för den tekniska utvecklingen inom området. Man kan peka på sådant som konsultföretagens resurser för utvecklings- och utredningsuppdrag, sats- ningar och försök med nya tekniska lösningar, utredningar i samband med systemval av olika slag, ny teknik i projekteringsarbetet samt inhämtande och bearbetning av erfarenheter från byggnads- och drifts- skedena.
Bara ett fåtal av de allra största konsultföretagen har särskild ' utvecklingsavdelning eller utvecklingsfunktion. I stället avsätter man vissa resurser i samband med projektarbetet till utvecklingsarbete. Flertalet av de stora vvs-konsultföretagen och vvs-projekteringsavdelningarna hos ' byggherrarna har haft projekt som finansierats av byggforskningsanslag. ,
, Som exempel på eget utvecklingsarbete kan nämnas de mer eller mindre utvecklade projekteringsanvisningar som HSB:s Riksförbund och Svenska Riksbyggens projekteringsavdelning och andra byggherreanknutna pro- jekteringsföretag har utarbetat. Med hänsyn till erfarenheter från driften sker en fortlöpande omarbetning. I samband med programarbetet på ett projekt utförs ofta utredningar av olika slag. Utredningsuppdrag av detta slag innebär en höjning av företagets kompetens. Vissa större konstruk- tionsföretag har som målsättning att alltid ha en viss andel uppdrag med karaktär av utredningar just för att få en fortlöpande höjning av den tekniska kompetensen. Representanter för konsultledet deltar i installa— tionssektorns gemensamma utvecklingsarbete. Som exempel nämns stan- dardiseringsarbete, arbete med utformning av normer och bestämmelser och gemensamt arbete på att förenkla handlingar m m.
Konsulter utför ofta besiktningar och kontroll under byggskedet och vid dess avslutning. Detta innebär en fortlöpande kontakt med den del av byggbranschen som svarar för byggskedet. Besiktnings- och kontroll- verksamheten är dock ofta organiserad som en särskild enhet inom företaget eller i ett dotterföretag. Anledningen till uppdelningen är att vissa byggherrar gärna vill att kontrollanten är fristående från den som projekterar. Det är också vanligt att kontrollanten eller besiktnings— mannen hämtas från ett annat konsultföretag än det som har gjort konstruktionen. Det sistnämnda kräver ökad upplärning men medför vissa fördelar genom erfarenhetsutbytet mellan olika konsultföretag. Konsulterna har även kontakter med andra led och andra konsulter. Man har fortlöpande kontakter med materialtillverkare och dessa gör stora ansträngningar att marknadsföra sina produkter hos konsulterna. Några ingående kontakter med grossistledet för att inhämta erfarenheter har inte redovisats. Flertalet konsultföretag har några etablerade kontakter med installationsledet. Kontakter med andra konsulter för utbyte av tekniska erfarenheter förekommer sällan. Uppdrag att upprätta skötsel- instruktioner ger även en hel del erfarenheter. I några få fall åtar sig konsulter skötsel och underhåll av komplicerade vvs—anläggningar. Ytter- ligare en viktig väg för erfarenhetsåterföring är de reklamationer som alltid förekommer. Vissa företag har systematiserat erfarenhetsåter- föringen och skapat en särskild funktion inom företaget för dokumenta— tion och spridning av erfarenheter. Inom branschen har ett förslag om gemensam ”erfarenhetsbank” länge diskuterats. Några stora bostads- byggherrar har egen projekteringsverksamhet och ibland egenregi-pro- duktion. Tillsammans med förvaltningen av stora bostadsbestånd ger detta goda möjligheter att ta tillvara erfarenheter. En utveckling som något minskar förutsättningarna för konsulterna att få en vidgad erfarenhetsåterföring och därigenom en större betydelse för utvecklings- arbetet inom sektorn är att de nya tekniska lösningarna i allt större utsträckning utvecklas av materialtillverkare. I och med att system och komponenter blir mer integrerade och komplexa och antalet varianter med olika data växer, blir tillverkarnas initiativ till tekniska förändringar tongivande. Det kommer troligen att bli betydligt mindre utrymme för konsulterna att utforma anläggningar efter detaljerade önskemål.
6 Sammanfattning och utvecklingstendenser
Marknadsstruktur. Efterfrågan på installationskonsulternas tjänster ex- 3 panderade starkt under 50- och 60—talen. Sedan slutet av 60-talet har den ' minskat kraftigt. Antalet anställda fördubblades mellan 1960 och 1970 till ca 5 000. Antalet företag var oförändrat, omkring 300, vilket innebär att företagsstorleken ökat. Eftersom projekteringsarbetet för en byggnad inte behöver utföras på samma ort som byggnadsarbetet, kan projekte- .,. ringsfunktionen koncentreras till storstadsområden, där den största delen 'i av marknaden finns. Flertalet installationskonsultföretag arbetar på ' projekt belägna i skilda delar av landet. Ett komplicerat projekt kräver ? relativt sett betydligt större projekteringsinsats jämfört med ett enkelt projekt. Skillnaden är betydligt större än avvikelserna i installations- entreprenörens insats. Den största delen av installationskonsulternas insatser avser komplicerade byggnader och anläggningar. Konsultledets ' problem i installationssektorn är inte något bostadsbyggnadsproblem.
Efterfrågeutveckling. Under senare år har efterfrågan på konsult- tjänster i installationsbranschen minskat, dels till följd av nedgången i ökningstakten för byggandet, dels på grund av strukturella förändringar. Den strukturförändring i efterfrågan som sker innebär att vissa delar av , det traditionella projekteringsarbetet tenderar att falla bort. Tillverkarna ' har utvecklat kompletta komponenter och system. lnstallationsföretagen har, främst i samband med nya upphandlingsformer, åtagit sig att utföra en del av projekteringsarbetet och sänkt kraven på detaljerade handlingar. Ny teknik i projekteringsarbetet och ett ökat tillvaratagande av stordrifts- fördelar torde ha medfört en produktivitetsökning under senare år. Många konsultföretag anpassar sig till den nya situationen genom att . inrikta sig på kvalificerad teknisk rådgivning. Arbetsvolymen minskar då men arbetet kräver högre teknisk kompetens. !
Stordrift. En ökad användning av ADB i projekteringsarbetet för . beräkningar och dokumentation innebär vissa stordriftsfördelar. Når rutinkonstruktioner och i viss mån utformning av komponenter faller bort i projekteringsarbetet ökar kraven på konsultens kvalifikationer. På samma gång växer behovet av erfarenhetsmaterial och teknisk dokumen- , tation. Även i detta insamlings- och bevakningsarbete finns stordrifts- fördelar. I och med att installationerna blir mer och mer komplicerade _” krävs att ett ökat antal specialister anlitas. Stora företag kan ha lättare att ' genomföra en effektiv samordning. Stora konsultföretag har lättare att uppnå jämn sysselsättning. Byggherrarna vill i ökad utsträckning upp- handla på funktionskrav. Om konsultföretagen då inte skall få en underordnad ställning gentemot andra led måste de ta ett vidgat ansvar. För att kunna göra detta måste företagen ha ekonomiska resurser och möjligheter till riskspridning. Dessa stordriftsfördelar ger förutsättningar för en integration av hela installationsprojekteringen inom ett företag. Dessutom sker efter hand en allt starkare teknisk integration av vvs och el i de komponenter som utvecklas. Vid projektering av klimatanläggningar måste ett flertal fack samordnas för att god funktion skall uppnås.
Appendix 5 :1 Tabeller
Källa för samtliga tabeller i appendixen är statistiska centralbyråns specialbearbetning av byggproduktionsstatistiken 1970; utförd på utred- ningens uppdrag.
Tabell B 5:A. Antal företag och anställda bland ws— och elkonsultföretag, 1970.
Storleksklass, anstal årsanställda
2—9 10—19 20—49 50—499
Rena ws—konsulter antal företag 115 24 14 11 Produktionsvärde milj kr 37,0 17,1 27,2 63,5 antal anställda 638 283 400 95 5 omsättning/anställd tkr 58,0 60,4 68,0 66,5 Rena elkonsulter antal företag 83 12 3 9 produktionsvärde milj kr 19,5 % 60,4 antal anställda 3 82 1 11 925 omsättning/anställd tkr 51,0 65,3 Blandade företag med ws och/ eller el och annan konsult- verksamhet antal företag produktionsvärde milj kr antal anställda omsättning/anställd tkr varav vvs-projekteringa produktionsvärde milj kr antal anställda omsättning/anställd tkr i % av totala produktions- värdet varav elprojektering produktionsvärde milj kr antal anställda omsättning/anställd tkr i % av totala produktions— värdet
Summa antal företag produktionsvärde milj kr antal anställda omsättning/anställd tkr
Storleksklass, anstal årsanställda
2—9 10—19 20—49 50—499 >500 Summa -'
varav enbart ws-prokek- teringa produktionsvärde milj kr 83,0 antal anställda 1 139 omsättning/anställd tkr 72,3 varav enbart elprojekteringa produktionsvärde milj kr 69,0 antal anställda 1 010 omsättning/anställd tkr 68,3
aAvser fakturering till byggherre, för egen räkning och till byggnadsföretag. Normalt ca 90 % av totala faktureringen.
Tabell B 5:B. Produktionsvärdets fördelning på uppdragsgivare. 1970. Milj kr
Rena vvs-konsulter
Uppdragsgivare Storleksklass, antal anställda Summa
2—9 10—49 > 50
Arbete åt byggherrar och för egen räkning 27 ,4 åt andra byggkonsulter 3 2 åt byggnadsföretag 6,2 i utlandet 0,1 0 l 7 0 5 6
1
övrigt
)
Summa 3, % 2,
Rena elkonsulter
Uppdragsgivare Storleksklass, antal anställda Summa
2—9 10—49 > 50
Arbete åt byggherrar och för egen räkning 15,7 13,1 åt andra byggkonsulter 0,3 0,6 åt byggnadsföretag 3,0 0,5 i utlandet 0,4 — övrigt 0,1 0,0
Summa 19,5 14,2 % 20,7 15,2
Tabell B 5:C. Vvs-projekteringens fördelning på projektkategorier, 1970. Avser arbeten för byggherrar, för egen räkning och för företag med byggnadsverksamhet.
Milj kr.
Projektkategori Rena vvs-konsulter
Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 >50
Bostadshus
Industribyggnad
Skolor, sjukhus m in Andra byggnader Planarbeten rn m Anläggningar m m 1,3
Summa 33,8
Vvs-projek- Summa tering inom blandade företag > 50 anst
Procentuell fördelning
Projektkategori Rena ws—konsulter
Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 >50
Vvs-projek- tering inom blandade företag > 50 anst
Bostadshus 22,8 Industribyggnad 29,3 Skolor, sjukhus m m 26,7 Andra byggnader 17,2 Planarbeten m m — Anläggningar m m 3,9
31,9 18,5 14,9 29,2
5,6
Summa 100 100
100
Tabell B SzD. RegiOnal fördelning av vvs-projektering, 1970. Avser arbeten för byggherrar, för egen räkning och för företag med byggnadsverksamhet.a
Milj kr.
Rena vvs-konsulter
Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 >50
Vvs-projek- Summa tering inom blandade
företag
>50 anst
Mälarlänen 13,5 14,6 2 Östra Götaland 2,1 2,5 Södra Götaland 2,2 1,9 1 Västra Götaland 4,7 2,5 1 Södra Skogslänen 3,4 7,4 Mellersta Norrland 2,6 5,0 Övre Norrland 1,1 0,2
Summa 34,1
18,4 3,8 7,6 8,6 3,3 2,7 5,3
49,7
Procentuell fördelning
Rena ws-konsulter Vvs-projek-
tering inom Storleksklass, antal anställda blandade
företag 10—49 > 50 > 50 anst
Mälarlänen 3 , Östra Götaland , Södra Götaland 1 Västra Götaland 1 Södra Skogslänen , Mellersta Norrland 5, Övre Norrland 10,7
Summa 100 100 100
1 7 3 3 7 4
a För delar av rena ws-konsulter ingår inte arbeten för företag med byggnads- verksamhet.
Tabell B SzE Elprojekteringens fördelning på projektkategorier, 1970. Avser ar- beten för byggherrar, för egen räkning och för företag med byggnadsverksamhet.
Milj kr.
Rena elkonsulter Elprojek- Summa __ tering inom Storleksklass, antal anställda blandade
företag 2—9 10—49 >50 >50 anst
Bostadshus 4,1 2 Industribyggnad 5,0 0 8 2
)
3 9; 17, 14
»
Skolor, sjukhus m m 4,6 Andra byggnader 3,3 Planarbeten m m — Anläggningar m m 1,6 0,1 6,5
)
Summa 13,6
Procentuell fördelning
Rena elkonsulter Elprojek- Summa '_'—___ tering inom Storleksklass, antal anställda bland ade
' företag
2—9 10—49 >50 >50 anst
Bostadshus 15,5 20,3 Industribyggnad 2,2 20,3 Skolor, sjukhus m m 60,3 16,9 Andra byggnader 21 , 3 29,7 Planarbeten m m — — Anläggningar m m 0,7 12,8
Summa 100 100
Tabell B 5:F Regio nal fördelning av elprojekteringen, 1970. Avser arbeten för byggherrar, för egen räkning och för företag med byggnadsverksamhet.a
mmm
Rena elkonsulter
Elprojek- tering inom
Storleksklass, antal anställda blandade
#9
10—49
företag > 50 > 50 anst
Mälarlänen 4,2 Östra Götaland 0,7 Södra Götaland 5,4 Västra Götaland 0,1 Södra Skogslänen 2,6 Mellersta Norrland 1,1 Övre Norrland 0,3
6,0 0,2 4,2 2,6 0,2
N 9 »—
».
v ».
».
Summa 14,4 13,2
O ___x—amqax
OO hxleIOU-Ul © NHJ—jämn)»— O axun—o—e—Ox
Ul N
Procentuell fördelning
Rena elkonsulter
Elprojek- tering inom
Storleksklass, antal anställda blandade
2—9 10—49
företag > 50 > 50 anst
Mälarlänen 29,2 Östra Götaland 4,9 Södra Götaland 37,5 Västra Götaland 0,7 Södra Skogslänen 18,0 Mellersta Norrland 7,6 Övre Norrland 2,1
&
l—N wyyy—eo ONOOOOONO
Su mma 100
100
100
a l—"ör delar av rena elkonsulter ingår inte arbeten för företag med byggnadsverk- samhet.
Tabell B 5:G. Geografisk spridning av vvs- och elprojektcringsverksamheten 1970.
Rena vvs-konsulter
Antal företag med verksamhet i Storleksklass, antal anställda
2—9 10—19 20—49 50—
1 regiona 2—3 regioner mer än 3 regioner
58 16 3_ 4 37 3 6 2 17 3 5 5
Rena elkonsulter
Antal företag med verksamhet i Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 50—
1 region 47 11 2—3 regioner 18 1 mer än 3 regioner 11 3
Blandade företag (med vvs- och/eller elprojektering m m)
Antal företag med verksamhet i Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 50— 500— 1000— 499 999
1 region 5 4 1 — — 2—3 regioner — 3 1 — — mer än 3 regioner 6 8 4 4 3
a Regionerna är: Mälarlänen, Östra Götaland, Södra Götaland, Västra Götaland, Södra Skogslänen, Mellersta Norrland, Övre Norrland.
Tabell B 5:H. Personalfördelningivvs— och elkonsultföretag, 1970.
Rena vvs-konsultföretag Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 >50 Summa
Antal anställda totalt 638 683 955 2 276 varav teknisk personal 546 584 825 1 955 varav adm personal, % 92 14,4 99 14,5 130 13,6 321 14,1
Rena elkonsultföretag Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 >50 Summa
Antal anställda totalt 382 284 902b (925)a 1 568 varav teknisk personal 282 243 765 1 290 varav adm personal, % 100 26,2 41 14,4 137 15,2 278 17,7
Vvs och/eller el samt annan konsultverksamhet
Antal anställda totalt
varav teknisk personal varav adm personal, % varav inom vvs-proj % varav inom elproj %
Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 50—499 >500
Summa
1067b (1091)3 54 332 950 17 23,9 41 11,0 117 .. .. 184 85
71 374
4441b
(6 479)& 3974
467 10,5 409 9,2 309 7,0
5 953b (8 010)b 5 310 642 10,8
a Avser den totala personalen. b Projekteringspersonal.
Tabell B 5:1. Löner inom vvs- och elkonsultföretag, 1970.
Rena vvs-konsultföretag Milj kr resp 1" kr
Storleksklass, antal anställda
2—9 10—49 >50 Summa
Löner till proj personal varav tekn pers summa varav tekn pers per anst
varav adm pers summa varav adm pers per anst
Rena elkonsultföretag Milj kr resp Tkr
Storleksklass,
antal anställda
2—9 10—49 > 50 Summa
(50— 499)
Löner till projekterande personal 9,4 varav tekn pers summa 8,2 varav tekn pers per anst 33,7
varav adm pers su mma 1 2 varav adm pers per anst 29,5
37,2 32,8 42,9
4,5 32,8
Blandade företag (med vvs eller elprojektering m Milj kr resp. Tkr
m)
Storleksklass, antal anställda
2—9
Löner till projekterande pers 2,8 varav tekn pers summa 2,4 varav tekn pers anst 44,0
varav adm pers summa 0,4 varav adm pers per anst 24,6
10—49 50—499 > 500
13,9 9 190,9 12,7 5 176,0 38,3 7 44,3 4 5
1,3 15,0 31,7 3 32,0
Bilaga 6 Vad kostar installationerna
] Inledning
Det är från många olika synpunkter av intresse att veta vad installationerna kostar. Några mer ingående utredningar om denna fråga finns ej. Ett vanligt påstående är att installationernas andel av byggnadskostnaderna är stor och stigande samt att dess andel av husens årskostnad är än högre. Ibland framförs vissa värden. I ett ofta citerat uttalande från 1960 hävdar Jakobssonl att installationernas andel av byggkostnaderna för bostadshus i Stockholm stigit från 20% 1930 till 28 % 1960. Skånska Cement- gjuteriet och Svenska Riksbyggen har 1973 hävdat att andelen 1970 stigit till 37 %.1 Chalmers Tekniska Högskola hävdade 19712 att i moderna bostadsbyggnader enbart rörinstallationerna svarar för 25—30 % av såväl anläggnings- som årskostnaderna. Än större är kostnaderna för kontors— och affärsbyggnader och i synnerhet för sjukhus. Liknande värden framförs av KTH3 som menar att ”Rörbranschen blir i många fall ekonomiskt bestämmande för inemot en tredjedel av årskostnaden (hyran) för en byggnad.” Slutligen sägs i direktiven till denna utredning att för flerfamiljshus installationerna svarar för 20—30% av totala byggnadskostnaderna samt att för sjukhus och vissa kontorsbyggnader motsvarande värden kan överstiga 40 %.
För att man över huvud taget skall kunna diskutera uppgifter av detta slag måste man definiera dels vad som innefattas i installationskost- naderna och dels till vilken total kostnad de relateras. Som senare kom- mer att visas kan man med olika beräkningssätt komma till att installa- tionskostnadernas andel för ett visst projekt varierar mellan 16% och 31 %.
Uppgifter om installationskostnadernas andel kan användas för olika syften. De för utredningen viktigaste är följande.
Historisk utveckling. En serie över installationskostnadernas utveckling kan i och för sig ha olika syften. Emellertid går det inte att utan omfattande undersökningar få fram entydiga serier lämpade för visst ändamål. Man får nöja sig med att ge en allmän översikt över utvecklingen varvid huvudvikten måste läggas vid att få entydiga värden. Det har visat sig möjligt att få fram användbara historiska värden för flerfamiljshus och sjukhus varvid det eftersträvais att relatera kostnaden för samtliga installationer till byggnadskostnaden (inkl grundläggning,
' Se Appendix 611. 2 CTH, sektionen för väg- och vattenbyggnad, petita för budgetåret 197 2/73 5 9. 3 John Rydberg, PM angående ingenjörsutbild- ningen inom fackområdet värme-, ventilations- och sanitetsteknik i Sverige. KTH, Institutionen för uppvärmnings— och venti- lationsteknik, stencil 12.10 1970.
finplanering och byggherreomkosmader). Avsevärda problem vid jäm- förelserna uppstår dock.
Bedömning av installationsbranschernas andel av den totala byggnads- produktionen. Då installationskostnaderna varierar för olika byggnads- typer måste man ange såväl totalkostnader som installationskostnader för dessa om en bedömning skall göras. Totalkostnaden bör omfatta hela byggnadsindustrins produktionsbidrag, dvs inkludera såväl grundlägg- nings-, finplanerings- som byggherrekostnader. Installationskostnaderna bör innefatta de delar som ingår i respektive branschs åtaganden. Värdena kan även utnyttjas för prognoser om respektive branschs framtida utveckling. Möjligheterna att få fram ovan angivna värden varierar. Någorlunda representativa värden har kunnat beräknas för flerfamiljshus, gruppbyggda småhus, saneringsprojekt, skolor, sjukhus, byggnader för högre undervisning, statliga förvaltningsbyggnader m m samt för kontors- hus.
Bedömning av industrialiseringsinsatser. En industrialisering torde ha den största effekten om den sätts in på de mest arbetsintensiva delarna av installationerna. För att få underlag för bl a sådana bedömanden har ett flerfamiljshusprojekt, kalkylprojektet, detaljstuderats avseende arbets- och materialåtgång varvid en indelning efter basinstallationer, rördrag- ningar samt lägenhetsinstallationer gjorts för rör-, ventilations- och elinstallationer. Bedömning av installationskostnadernas variationer vid olika installa- tionsstandard och husutformning. Även för detta syfte har möjligheterna varit begränsade. Det har varit möjligt att variera standarden och utformningen i kalkylprojektet varvid en tämligen detaljerad bild av byggnadskostnadernas variationer kunnat erhållas. För övriga byggnads- typer måste analysen begränsas till ett studium av kostnadsvariationerna för olika hus av viss kategori och med varierande installationsstandard.
[nstallationskostnadernas andel av hyran. Vid byggnadsekonomiska kalkyler uppehåller man sig oftast vid investeringskostnaderna. Av större intresse är emellertid att studera årskostnader och, från utredningens synpunkt, installationskostnadernas andel därav. Oftast hävdas att dess årskostnadsandelar är högre än investeringsandelen. För att få underlag för en sådan diskussion har för kalkylprojektet installationernas andel av årskostnaden beräknats vid olika installationsstandard och projektut- formning.
2 Historisk utveckling
Analysen av installationskostnadernas historiska utveckling måste av praktiska skäl begränsas till flerfamiljshus och sjukhus.
Vid en analys av kostnadsutvecklingen kan man vilja belysa olika frågeställningar varav följande kan nämnas.
Kostnadsutvecklingen för installationer i förhållande till totala bygg- nadskostnadernas utveckling vid given standard. Denna jämförelse inne- bär en jämförelse mellan faktorprisindexens (byggnadskostnadsindexens)
utveckling varvid den viktiga begränsningen måste göras att indexen avser oförändrad teknik.
SCB:s byggnadskostnadsindex för flerfamiljshus av sten med basåret 1950 (faktorprisindex) visar följande utveckling tilljanuari 1974.
325 337 297
Totalt Vvs-installation Elinstallation
Enligt denna index skulle alltså kostnaderna för elinstallationerna ha stigit långsammare än för rörinstallationer och totalkostnader. Det är dock viktigt att ha i minnet att denna index visar kostnadsutvecklingen för ett hus av den typ som var vanlig före 1950 och som uppförs med oförändrad teknik. Byggandets rationalisering och ändringen i hustyper och husens tekniska utförande påverkar alltså ej indexserierna.
Installationskostnadernas andel av byggnadskostnaderna i respektive års faktiska produktion. En sådan serie påverkas bl a av installationernas relativa prisutveckling, installationsstandardens utveckling, utvecklingen av övrig standard samt förändringen av andelen hus med olika standard. Man måste vara uppmärksam på att en stigande installationsstandard ej behöver medföra stigande kostnadsandelar. Det kräver att man satsar relativt mer på höjd installationsstandard än på annan standard. En ökning av andelen hus med låg installationsstandard kan innebära en sänkning, trots att standarden ökar i alla hustyper och vice versa.
Flerfamiljshus. Flerfamiljshusens standard har successivt ökat imånga avseenden. Förutom höjd installationsstandard har såväl rumsytor som antal rum per lägenhet ökat. Så steg enligt låneobjektstatistiken medellägenhetsytan från 1954/55 till 1972 från 57 m2 ti1166 m2 med en topp på 75 m2 i mitten av 1960-talet. Standardökningen har även avsett inredning, bil- och lekplatser m m.1 I en tvärsnittsanalys för 1966 avseende hela riket har Westman konstaterat ett starkt samband mellan lägenhetsyta och installations- standard i lägenheten. Westmans studier tyder på att en ökning med ytterligare en installationsenhet (badkar, tvättställ, toalett, dusch, tvätt- ho, torkskåp m m) sammanhänger med en ytökning av ca 10 m2 (5 48). Om dessa tvärsnittsdata enligt följande sammanställning även skulle gälla i tiden skulle en ökad lägenhetsstandard knappast medföra någon ökning av installationskostnadernas andel.3
2
3rk
yta m2 antal installations- enheter
4rk
90—99 100—
109
110— 119
yta m2
antal installations- enheter 6,4 6,6 7,9
l Därtill kan läggas att byggherreomkostnaderna och främst ränte— och kreditivkostnaderna stigit vilket sänker installatio- nernas andel av totalkost- naden. 2 Westman, Maj Britt. Utrustning i flerfamiljs- hus. Byggforskningen Rapport R 8:1971. 3 Om medelkostnaden per rn2 lägenhetsyta är 1 000 kr och marginal- kostnaden 500 kr innebär en ytökning med 10 m2 per lägenhet en kostnads- ökning med 5 000 kr. Vid en installationskost- nadsandel på 17 % måste samtidigt installations- kostnaderna stiga med mer än 0,17 x 5 000 kr = 850 kr för att installa- tionskostnadsandelen skall stiga. Installations- enheter kostar i allmän- het mindre än så.
1 Salaj, Branko, Bostads- produktionens prisut- veckling. Industriens Ut- redningsinstitut, l968.
Liknande resultat redovisas av Salaj:l En bearbetning av hans analys av ' orsakerna till de stigande kostnaderna per lägenhet åren 1953—1963 visar att av den totala standardökningen endast 13,3 % avsåg in- stallationer. Den största andelen, 67 %, avsåg ökad lägenhetsyta. övriga poster avsåg miljöstandard (9 %), parkeringsplatser och övrig utrustning i lägenheter och hus.
[ tabell B 6:l redovisas uppgifter från olika är för installationernas kostnadsandelar. Bortsett från Jakobssons värden, för vilka hustypen är okänd, avser samtliga uppgifter, utom 1959 års, 3-vånings lamellhus med källare. Det är okänt vad som ingår i Jakobssons installationskostnader, liksom till vilket byggnadskostnadsbegrepp de relateras. Det har antagits att samtliga installationer ingår (troligen även panncentral eller motsva- rande) liksom att relationskostnaden avser enbart huset exklusive byggherrekostnader.
Installationskostnaderna har relaterats till olika definitioner av bygg- nadskostnaden varför uppgifterna endast är jämförbara i respektive kolumn. De bäst kända värdena är de i kolumn 1 och 2 redovisade. Omfattningen av vad som ingår i installationskostnaderna varieras något. Diskbänkar ingår ej. 1939 samt 1951—52 ingår ej tvättstugeutrustning. Panncentral eller kostnad för fjärrvärmeanslutning ingår i samtliga fall utom för 1951—1952, dock med en viss osäkerhet för 1963—1966. An- slutningsavgift för el ingår för 1968—1970. Hiss ingår ej i kolumn (1) och (2).
De insamlade uppgifterna avser även olika orter. Då byggnadskost- naderna varierar mera i landet än installationskostnaderna och är högre i bla Stockholm och Göteborg kan ej uppgifter från ett år och en ort utan vidare jämföras med uppgifter från ett annat år och en annan ort. I tabell B 6:l har denna inverkan så långt möjligt eliminerats. Ytterligare uppgifter om de olika undersökningarna redovisas i Appendix 6:1.
En jämförelse av serierna i kolumn (1) och (3) visar helt olika tendens. Enligt kolumn (1) där installationskostnaderna relateras till hela bygg- nadskostnaden visar andelen närmast en sjunkande tendens, från 20% 1949 till 16,7 % 1968—1970. Enligt kolumn (3) har andelen stigit från 6 % 1900 till 25 % 1950 och 37 % 1970. För denna serie, som beräknats av Jakobsson för åren 1900, 1930, 1950 och 1960 och senare byggts på av bl a Skånska Cementgjuteriet och Svenska Riksbyggen för 1970, har det ej varit möjligt att utröna beräkningssätt. Serien har ofta figurerat i fackpressen och torde vara en av de viktigaste orsakerna till den allmänna uppfattningen att installationskostnadernas andel stigit kraftigt och kontinuerligt. Detta motsägs dock helt av uppgifterna i kolumn (1) som alla är noggrant verifierade om än hämtade från olika källor.
Vid en bedömning av utvecklingen bör största avseende fästas vid HSB-värdena från 1949 och Bostadsstyrelsens från 1963—1970. Kost- nadsdelen synes ha sjunkit något, från ca 20 % till 16 :i 17 %. Uppgifterna från 1951—1952 och 1959 motsäger ej att detta är en riktig nivå med hänsyn till att panncentral och tvättstuga ej ingår i värdena för 1951—1952.
Såväl HSB:s som Bostadsstyrelsens material avser enbart trevåningshus.
Tabell B 6:1 Installationernas kostnadsandelar olika år. Flerfamiljshus.
Källa Andel av byggnads— Exklusive
enligt kostnad (exkl mark, " Appendix inkl moms) mark, grundlagg- samt byggherre- 621 ning, finplanering omkostnader
(1) (2) (3)
1 1900 (Jakobsson) Stockholm 6a
1930 (Jakobsson) Stockholm 20a
2 1939 (Byggnadssätt . . .) Stockholm 2 hus 22,1 (18,7) exkl tvättstugeutrustning
v—l
3 1949 (HSB) Svealand och Götaland exkl storstäder och Skåne 20 projekt 20,0 (16,5 ) 1 1950 (Jakobsson) 25a 4 1951—52 (Trestadshusen) 9 projekt varav 3 i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö 16,1 (13,7) (exkl tvättstugeutrustning o panncentral) 5 1959 (Byggindustrins rationaliseringsproblem) Luleå 14,6 Luleå 17,3b Uppsala 16,7b , 6 1960 (Jakobsson) Stockholm (SCG, Sv Riksbyggen) 28a 1963—65 (Bos) Hela landet 50 projekt 15.9 1968—70 (Bos) Hela landet 30 projekt 16,7 (inkl anslutningsavgift för el) 1970 (SCG, Sv Riksbyggen) 37a
v-il—OOW
________________________________.____________———_—__——————
3 Beräkningssättet för dessa värden har ej kunnat utrönas. b Därtill hiss 1,6 %.
( ) enbart kostnader för vvs- och elentreprenader. Källor: Se Appendix 6:1.
Andelen höga hus är nu större än 1949. I dessa hus finns hiss. Likaså är ' mekanisk ventilation nödvändig i högre hus, men förekommer ej alltid i ' lägre.
Enligt Bostadsstyrelsens undersökning för 1968—1970 uppgår ventila- tionskostnaden till 1,2 % vilket väl torde motsvara genomsnittet för alla hus. Kostnader för hiss ingår ej. Med hänsyn till att ca en tredjedel av alla lägenheter byggs i hus med hiss (32 % år 1966) och att hisskostnaden uppgår till 3 å 5 % av byggnadskostnaden i sådana hus (låga värden för loftgångshus) kan installationskostnadernas andel av byggnadskostna- derna för flerfamiljshus år 1970 uppskattas till 18 %. Kostnadsandelen har varit i stort sett oförändrad under efterkrigstiden med en ökning av ventilations- och hisskostnader och en sänkning troligen främst för kostnadsandelen för värmeanläggning.
Sjukhus. SPRI insamlar och redovisar projektvis sedan 1950-talet uppgifter om kostnaderna för de flesta sjukhusprojekten. Redovisningen sker årsvis vartefter de efterkalkylerade kostnaderna redovisas till SPRI. Kostnaderna, bl a för byggherren och olika installationer, redovisas separat.
Uppgifterna, som av utredningen har sorterats efter byggstartår (period), redovisas i Appendix 6:2.
Sjukhusbyggandet har en från installationskostnadssynpunkt varie- rande sammansättning. För att belysa utvecklingen för olika kategorier har i tabell B 6:2 gjorts en sammanställning över utvecklingen från andra hälften av 1950-talet till andra hälften av 1960-talet för följande tre kategorier:
1. Kliniker, läkarstationer och medicinska serviceavdelningar (lasaretts- avdelningar) såsom laboratorier, röntgen—, operations— och obduktions- avdelningar inkl hela lasarett. .Hem och vårdavdelningar för långvarigt sjuka (kronikerhem) och vårdhem. . Mentalsjukhus.
Andelen specialinstallationer har sjunkit för samtliga kategorier. Enligt SPRI beror detta till stor del på att dessa i stigande utsträckning redovisas under övriga installationskostnader. För kliniker rn ni, som är den största gruppen, har kostnadsandelen (inklusive specialinstallationer) stigit obetydligt med ca 1% till drygt 30 %. Uppgifterna i Appendix 6:2, tabell2 indikerar att en kraftig stegring skedde under 1950-talet. Hem och vårdavdelningar m m visar en relativt kraftig ökning eller från ca 25% till 30% samtidigt som byggandet av sådana anläggningar ökat kraftigt. Under andra hälften av 1960-talet svarade de enligt SPRI-materialet för ungefär samma volym som kliniker m m. För mentalsjukhusen slutligen, som svarar för en mindre del av sjukhusbyggandet, ökade andelen från ca 25 % till ca 27 %.
De skillnader beträffande installationskostnadsandelar för de under- sökta kategorierna som fanns under 1950-talet har alltså i stor utsträck— ning utjämnats. Ett genomgående drag för alla kategorier är att kostnaderna för elinstallationer ökat relativt kraftigt och att andelen
Tabell B 6:2. Installationskostnadernas andel av byggnadskostnaderna för olika sjukhuskategorier påbörjade under andra hälften 1950-talet respektive andra hälften av 1960-talet.
Kliniker, medicinska Hem och vårdavdelningar Mentalsjukhus serviceavdelningar, för långvarigt sjuka lasarett m m
Andra hälften av Andra hälften av Andra hälften av
50-ta1et 60-ta1et 50—ta1et 60—talet 50-talet 60-talet
Värme och sanitet 11,0 10,9
:15,7 >14,9 EIS]
Ventilation 6,0 6,4 Elinstallation 6,8 9,0 6,8 6,4 8,2 Hissar 3,9 3,4 1,2 2,4 1,8
Summa 26,4 29,4 22,9 24,5 27,3 Specialinstallationer 2, 9 1 ,0 1,8 0,4 0
Summa 29,3 30,4 24,7 24,9 27,3
Kalki: SPRI .
specialinstallationer, av tidigare nämnda skäl, minskat. Vvs-kostnaderna har ökat (om än inte i samma takt som elkostnaderna) medan hisskost- naderna sjunkit eller för hem och vårdhem ökat obetydligt.
Kostnaderna för värme och sanitet var under slutet av 1960-talet högst för hem och vårdavdelningar, ca 15 % mot 11 % för övriga medan ventilationskostnaderna var de samma för alla kategorier, 5 å 6 %. Även elkostnaderna låg för alla kategorier på ungefär samma nivå, 8 51 9 %. Hisskostnaderna liksom kostnaderna för specialinstallationer är högst för kliniker m m, drygt 3 % respektive 1 % och lägst för mentalsjukhus.
Det har ej varit möjligt att studera installationskostnadsandelarnas utveckling för andra projekttyper än bostäder och sjukhus. Den allmänna uppfattningen är att andelarna stigit, kanske framförallt för kontorshus, främst på grund av ökad klimatstandard (ventilationsanläggningar). Nuder och Johansson (1970 s 101 f) har studerat utvecklingen för kontorshus i Stockholm under åren 1955—1965 och konstaterat att vvs-kostnadens andel stigit från ca 8,5 % i slutet av 1950-talet till ca 12 % i mitten av 1960-talet. Man kunde även konstatera att projekt med kylning och med förberedd kylning av luften var ”något dyrare än för andra projekt.” Medianvärdena var dock desamma, 8,5 %.
3 Installationskostnadernas andel för olika projekttyper
Efter en genomgång av olika undersökningar och statistiska källor har aktuella värden för installationskostnadsandelar kunnat beräknas för ett antal projekttyper. Resultatet redovisas i tabell B 6:3. I de flesta fall avses
vägda medeltal. Uppgifter om källor och beräkningsprinciper redovisas i Appendix 6:3. Målsättningen har varit att beräkna andelar av byggnads- kostnaden, som inkluderar grundläggning, grovplanering och byggherre- omkostnader men exkluderar markkostnader. För att möjliggöra be- räkningar av andelar av kostnaden för enbart hus vore det önskvärt att _*
l l
ij i .
kunna särredovisa övriga angivna delar av byggnadskostnaden. Detta har * dock endast varit möjligt för byggherreomkostnaderna som särredovisas. De uppgår i allmänhet till 10—20 % av byggnadskostnaderna. Installa- tionskostnadsandelarna utan hänsyn till byggherrekostnader är i mot- ' svarande grad högre än här redovisat.
De flesta kostnadsandelarna avser projekt som uppförts under andra '.; hälften av 1960-talet och början av 1970-talet. Uppgifterna om kontors— ' hus avser dock perioden 1955—1965.
Den högsta installationskostnadsandelen för nybyggnad redovisas för sjukhus, i medeltal 30 %, med små variationer för olika kategorier. Ombyggnadsprojekt har höga andelar såväl för sjukhus, 38 %, som för bostäder, 27 %. Höga andelar redovisas även för Byggnadsstyrelsens produktion av byggnader för högre undervisning och forskning, 25 %, vilket främst sammanhänger med förekomsten av laboratorier av olika slag. Byggnads- ;. styrelsens förvaltningsbyggnader har en andel av 22 % medan för de flesta övriga projekttyperna kostnadsandelen ligger mellan 15 och 20 %.
Skillnaden mellan förvaltningsbyggnader och kontorshus, 22 % respek- tive 15,5 % är anmärkningsvärd, särskilt med hänsyn till förvaltningsbygg- nadernas höga byggherrekostnader. Flera orsaker finns. Installations- standarden kan ha ökat. En förklaring är även att kontorshusen är byggda enbart i Stockholms centrum med dess höga grundläggningskostnader och höga byggnadsentreprenadkostnader. Vissa kontorshus har haft specialanläggningar som egna kraftverk och högspänningsanläggningar. Dessa kostnader har ej räknats med, vilket man dock gjort för förvaltningsbyggnaderna.
4 Presentation av kalkylprojektet, kv Rosengården, Helsingborg
I samarbete med BPA:s och Svenska Riksbyggens låne-, byggnads-, vvs- och elavdelningar har kostnaderna för ett flerfamiljshusprojekt, kv Rosengården, hus 1—6 i Helsingborg detaljstuderats. Kostnadsläget avser år 1971. Målsättningen var att finna ett projekt som är normalt beträffande produktionskostnad, utformning, lägenhetssammansättning, medellägenhetsyta, standard och storlek, vilket i och för sig krävde en omfattande genomgång. På ett sent stadium av beräkningsarbetet upptäcktes dock att kostnaden för värme- och sanitetsentreprenaden, (vs— - entreprenaden) var osedvanligt hög. Detta förhållande som kommenteras ytterligare längre fram, försvårar i vissa fall analyserna.
Tabell B 63 Installationskostnadernas andel av byggnadskostnaden (inkl byggherrekostnader, grundläggning och finplanering) för olika byggnadstyper.
Antal Summa bygg- Kalkyltyp Byggherre- Vvs-installationer Elinstallationer Special- projekt nadskostna— B=Beräkning omkost- ” _ _ anlägg- der Miljkr A=Anbud nader Varme Venti- Stark 0 511553! ningar
Antal lgh E=Efter— och lation svag- kalkyl sanitet ström
% % % % % %
Bostäder Flerfamiljshus (huvudsakligen
3-våningshus) 3 300 lgh Gruppbyggda småhus 826 lgh Saneringsprojekt (begränsad om-
byggnad) . . Skolor (inkl markkostnad) 378
Sjukhus Kliniker, läkarstationer, med service- avd inkl laboratorier Nybyggnad Om- och nybyggnad Ombyggnad Hem o vårdavd för långvarigt sjuka, nybyggnad Mentalsjukhus, nybyggnad Totalt, nybyggnad (vägda medeltal)
Byggnadsstyrelsens produktion, nybyggnad
Högre undervisning o forskning
Förvaltningsbyggnader
Polishus
Kriminal- o socialvård
Post, tele
Tabell B 6:3 forts.
Antal Summa bygg- projekt nadskostna— der Miljkr
Kontorshus i Stockholme
Diverse projekttyper
Varuhus
Centrumanläggning (varuhus, bio, parkering)
Storhotell
Industrilaboratorium
. . Uppgift saknas.
a Inkl tvättstugeutrustning.
9 Med hänsyn till förekomst av hiss där kostnaden uppskattats. C Enbart projektering och kontroll.
d Uppskattad.
e Medianvärden.
Källor: Se Appendix 6:3.
Kalkyltyp Byggherre- Vvs-installationer
B=Beräkning om kost- A=Anbud nader E=Efter-
kalkyl %
9
Värme Venti- och lation sanitet % %
8,5
Elinstallationer
Stark o svag- ström %
4,5 5,0 4,6 6 3
Hissar
%
Basalternativets utformning. Projektet, som ingår i ett större område, består av sex 3-vånings lamellhus med källare. Det innehåller 114 lägenheter med en medellägenhetsyta av 68,8 m2 (vilket exakt motsvarar genomsnittet för 1970 enligt låneunderlagsgruppens statistik) och föl- jande lägenhetssammansättning. (Den procentuella fördelningen 1969 enligt låneunderlagsstatistiken redovisas inom parentes.)
% %
(12) 12 10,5 (8) 30 26,3 (32) 60 52,6 (39) 12 10,5 (9)
— (1)
100
114 100,0
Lägenheterna har större antal rum än i genomsnitt för riket. 1 rk-lägenheterna har 150 [ kyl, övriga 360 ] kyl-svalskåp. 4 rk-lägenheterna har förutom badrum extra toalett. Husen är via under- centraler i två av husen anslutna till fjärrvärme. Två tvättstugor med vardera bl a två tvättmaskiner och torkrum finns i vardera ett hus. Husen har frånluftsventilation.
Som underlag för en bedömning av effekten av alternativa utformningar har dessutom ett alternativ med hög standard och ett där projektet om- formats till två 9-våningshus studerats. Dessa alternativ diskuteras närmare i följande avsnitt.
Kostnader. Relationen mellan produktionskostnad och pantvärde (överkostnader) är 100,5 vilket väl motsvarar medeltalet för exploate- ringsprojekt i hela landet 1970, 100,8.
Installationskostnaderna redovisas i detalj i Appendix 6:4. En fördel- ning på kostnadsslagen material, arbete och omkostnader har gjorts för varje delpost och dess andelar har beräknats.1
I Appendix 6:5 redovisas projektets produktionskostnad samt kost- nadsandelar beräknade på olika sätt. I kolumn 1 visas en traditionell kostnadsuppdelning. I kolumn 7 har byggherreomkostnader och moms fördelats på de olika kostnadsbärarna.2 Som tidigare antytts kan installationskostnadsandelar beräknas på många olika sätt. Sådana beräk- ningar har gjorts i kolumn 2—6 respektive 8—11. Andelarna varierar mellan 21 % och 31 %. Om man med installationskostnader menar endast kostnaden för installationsentreprenad som relateras till produktions- kostnaden blir resultatet en kostnadsandel på 16 %.3 Nödvändigheten att klart definiera beräkningsprincipen vid angivandet av kostnadsandelen framgår med all tydlighet!
1 Vid beräkningarna har sedvanliga kalkylmetoder använts, varvid man ut- gått från ett traditionellt utförande. De faktiska kostnaderna kan avvika från de här redovisade, framförallt beroende på i vilken omfattning pre- fabricerade rördelar an- vänts. Kalkylerna är de som legat till grund för de antagna installations- entreprenaderna. ? Vid fördelningen av ränte— och kreditivkost- naderna har antagits att ledningar inmonterats fortlöpande under bygg- nadstiden medan lägen- hetsinstallationerna monterats under de två sista byggmånaderna. Marken har belastats för hela byggtiden. Vissa konsult- och administra- tionskostnader har kunnat relateras direkt till grundläggning respek- tive finplanering medan övriga delar fördelats i proportion till kostnader- na. Momsen har fördelats med 6,38 % på grundlägg- ning, f'mplanering och hus samt med 2,34 % på konsult och administra- tionskostnader. Övriga poster har fördelats pro- portionellt till kostna- derna. 3 Anslutningsavgifterna för fjärrvärme och el, samt kostnaderna för diskbänkar, tvättstuge- utrustning, kylskåp och spisar som ingår i bygg- nadsentreprenaden har härvid ej räknats in.
1 Beroende på den höga kostnaden för vs-entre- prenaden är denna andel osedvanligt hög. 2 I samtliga kalkyler an- vänds betydligt högre pålägg för arbete än ma- terial, för vs t ex 52 % för arbete och 6 % för mate- rial, vilket avspeglar det faktum att det är arbetet och ej materialet som skall administreras.
Installationskostnadsandelarna för kalkylprojektet är osedvanligt höga. Detta gäller främst vs-entreprenaden. En jämförelse med Bostadsstyrel- sens undersökning av 30 flerfamiljshusprojekt (1971) kan göras för n summan av vs—entreprenad (inklusive moms) och anslutningsavgift. Som framgår av nedanstående tablå är skillnaderna avsevärda.
Andel av byggnadskostnad
kr/m2 ly
1. Kalkylprojektet 2. Bostadsstyrelsen 9,7 l. /2. 1,61
15,6 115 76,50 1,50
Skillnaden i kostnadsandelar är högst, beroende på att kalkylprojektet är uppfört i Skåne med de relativt lägsta byggnadsentreprenadkost- naderna. [ det aktuella fallet var dessa även osedvanligt låga för Skåne- förhållanden.
Skillnaden i kr/m2 ly kan endast delvis förklaras av att kostnaden för värmeväxlare, som normalt bekostas av fjärrvärmeverket, ingår i entrepre- naden samt av att ledningsdragningarna är osedvanligt långa, många och komplicerade. Någon närmare analys av orsakerna har ej kunnat utföras.
5 Bedömning av industrialiseringsinsatser
Industrialiseringsinsatser bör i första hand sättas in på de mest arbets- krävande delarna av installationerna. Kostnadsuppdelningen i Appendix 6:4 har utformats för att ge ett underlag för denna bedömning. Resul— ' tatet sammanfattas i tabell B 6:4 där installationernas material- och arbetskostnader samt omkostnader fördelats på olika installationsdelar.
Vs-installationerna, (exklusive anslutningsavgift för fjärrvärme) svarade för knappt 2/31 av de totala installationskostnaderna, ventilation för 6 % och el för 28 %. Material- och arbetskostnaden följer i stort sett samma fördelning, medan vs svarar för en något högre del av omkostnaderna, 73 %, beroende på högre relativa omkostnader.
För samtliga typer av installationer är ledningarna den mest arbetskräv- i ande delen. Även omkostnaderna är högst för ledningar.2 Sålunda svarar * arbetet med ledningar för 65 % av arbetskostnaderna för vs, 89 % för ventilation och 81 % för el. Den relativt höga andelen av arbetskostnader för lägenhetsinstallationer för vs, 33 %, sammanhänger med att kostna- 1 derna för röranslutningar har räknats till respektive lägenhetsinstallation.
Arbetskostnaden för vs—ledningar fördelar sig med knappt 30 procent- , enheter vardera på ledningar i källare respektive hus och 7 procenten- ' heter på kulvertledningar.
Materialkostnaderna har en helt annan fördelning än arbetskostnader- , na. Tyngdpunkten ligger på basinstallationer (undercentraler, aggregat och elcentral) och lägenhetsinstallationer. Speciellt för el svarar lägen- l hetsinstallationerna för den dominerande delen, 68 % för material mot endast 9 % av arbetskostnaden.
Det kan alltså konstateras att ledningsdragningen svarar för den dominerande delen av arbetskostnaden för installationer. lndustrialise- 31
Tabell B 6:4. Fördelningen av kostnaderna för material och arbete samt omkostnader för olika slag av installa- tioner, Rosengården. Basalternativet,%.
Material Arbete Omkostnader Totalt
Vs 64,8 100,0 63,7 [00,0 72,8 100,0 65,7 Und ercentraler 9, 5 1,1 3 ,0 Ledningar 44,0 65,2 60,7 i källare (30,0) (28,6) (29,0) ihus (11,1) (29,8) (25,8) kulvertar (2,9) (6,8) (5,9) Lägenhetsin- stallationer 42,1 32,6 34,7 , Tvättstugein- stallationer 3,4 0,4 1,1 Övrigt 1,0 0,7 0,5 Ventilation 100,0
Aggregat 19,1 Trummor o armatur 80,9 El ] 00, 0
Central Ledningar Lägenhetsin-
stallationer Stolpbelysning Övrigt
Summa 100,0
ringssträvandena bör alltså främst inriktas på dessa. Härvid bör uppmärk- sammas att vs-ledningar i källare kan svara för lika stor arbetskostnad som ledningar i hus.
Effekterna av industrialisering begränsas ej till en minskning av arbetskostnaderna. lndustrialisering kräver en standardisering. Då en stor del av projekteringskostnaderna hänför sig till dimensionering och in- placering av ledningar torde även minskningar av projekteringskost- naderna på lång sikt kunna uppnås genom den ”engångsprojektering” som standardisering innebär. Ledningarna svarar även för den största delen av installationernas kostnader för räntor under byggnadstiden genom att de monteras successivt under byggnadstiden. Kan man genom industrialise- ring och standardisering uppnå att ledningar kan byggas in senare under byggnadstiden och under ett minimum av kollision med byggnads— arbetena kan ytterligare besparingar göras, kanske inte minst genom kortare totala byggtider.
Kostnadsfördelningen för vs och el har även studerats för ett alternativ med hög standard (se nedan). Slutsatserna rubbas inte. Huvuddelen av ökningen faller på lägenhetsinstallationer med låg andel arbetskostnad. Sålunda svarade arbetskostnaden för 21 % respektive 15 % av kostnads- ökningen för vs och elinstallationer vid alternativet med hög standard.
6 Installationskostnader vid olika standard och hustyp
Som underlag för en bedömning av installationskostnadernas variation vid olika standard och husutformning har, förutom för basalternativet, kostnaderna för ytterligare två utföranden studerats. I båda fallen har antagits att lägenhetsfördelning, lägenhetsstorlekar och planlösningar i stort kunnat bibehållas. I ett högstandardalternativ har lägenheterna givits en hög standard för sanitär utrustning och köksutrustning. Ventilationen antas ske med förvärmd tilluft och frånluft. I9-vånings— alternativet bibehålls basalternativets standard men hissar tillkommer. Detta alternativ har utformats så att de sex 3-våningshusen bildat två 9-våningshus genom att ställas på varandra varvid varje hus får källare med undercentral och tvättstuga. De olika alternativens standard redo- visas i tabell B 615 och byggnadskostnaderna och dess fördelning i tabell B 636. De redovisade kostnaderna inkluderar ej markkostnad.
De två alternativen är i och för sig något verklighetsfrämmande. Det är ej möjligt att placera in högstandardalternativets ökade vs-utrustning i existerande badrum. Lägenheter med så hög standard har normalt även större ytor. Trapphusen är något för små för att hissar skall kunna tänkas placeras in i 9-våningsalternativet. Trots dessa brister har det använda förfarandet bedömts bättre än att studera kostnaderna för olika, faktiskt utförda projekt. Förutom svårigheten att få fram lämpliga projekt och det avsevärda merarbetet skulle jämförelserna ha störts av ovidkommande faktorer såsom awikande byggnadsteknisk utformning, olika kostnads— läge och geografisk belägenhet, varierande kalkylmetoder m m. Medan skillnaden i installationskostnad mellan de olika alternativen kunnat beräknas på ett tillfredsställande sätt har dock skillnaderna i byggnads- entreprenörens kostnader måst uppskattas schablonmässigt. Då huvud- intresset är att beräkna installationskostnadsandelar är sådana fel dock av underordnad betydelse.
I basalternativet svarar installationerna för 22,6% av kostnaderna. Såväl standardhöjningen som övergången till höghus medför en ökning av
Tabell B 6:5. Rosengården. Standard vid de olika beräkningsalternativen.
Basalternativet Hög standard
Vs 1—3 rk Badrum 1—4 rk Badrum med tvättho och uttag för tvättmaskin 4 rk Extra toalett med 2 rk Avskild toalett i badrum med tvättställ extra tvättställ 3 rk Extra toalett med tvättställ. Bidé 4 rk Extra toalett med tvättställ och dusch. Bidé Ventilation Frånluft Till- och frånluft. Spiskåpa l rk 1501 kyl 1-—4 rk 3601kyl—sval 2—4 rk 3601 kyl-sval 2—4 rk 1701 frys. Torkskåp med egen fläkt Alternativet med 2 st 9—våningshus har samma standard som basalternativet. 6 hissar tillkommer.
Tabell B6:6. Byggnadskostnader för kvarteret Rosengården. Alternativa utform- ningar.
Basalternativet Hög standard 9-våningshus
1000kr% 1000kr % 1000kr%
Byggnadskostnad därav 5 699 81,0 6 147 81,5 5 585 80,9 Grundläggn o grov- planering 274 274 180 Finplanering o bil- platser 280 280 280 Husen därav 5 145 73,2 5 593 74,1 5 125 Installationer därav 1 588 22,6 1 986 26,3 1 828 Vs (930) (13,2) (1 055) (14,0) (850) Anslutning fjärrvärme (160) (2,3) (160) (2,1). (160) Ventilation (84) ( 1, 2) (237) (3,1) (84) El (402) (5,7) (5 22) (6,9) (392) Hissar — — (330) Anslutning el (12) (0,2) (12) (0,2) (12) Övrig byggkostnad 3 557 50,6 3 607 47,8 3 297 Byggherreomkostnader därav 971 13,8 I 003 1 3,3 959 lagfart o inteckningar 36 36 36 Ränte— o kreditivkostnader 420 434 413 Byggstart-inflyttning 260 264 258 Inflyttn-utanordn av statl län 160 170 155 Konsulter, administration 480 4 98 4 75 Avgifter till myndigheter 35 35 35 Moms 363 5,2 392 5,2 356 5,2 Total byggnadskostnad 7 033 100,0 7 542 100,0 7 473 100,0
denna andel med knappt 4 procentenheter till 26,3 % respektive 26,5 %. Vid hög standard stiger ventilationskostnaden mest såväl absolut som relativt medan vid höghusalternativet den tillkommande hisskostnaden om 4,8,% till en del motverkas av sänkta kostnader för framförallt vs-ledningar.
Byggnadskostnaderna ökar vid hög standard med 7 % och sänks vid höghusalternativet med 2 %. Det senare värdet är dock osäkert.
Som visats i avsnitt 2 sammanhänger ökad lägenhetsstandard med ökade lägenhetsytor. Höjningen vid högstandardalternativet kan därför ej tas till intäkt för att höjd standard i praktiken medför höjda installa- tionskostnadsandelar.
7 Installationernas andel av hyran
Ofta hävdas att installationerna svarar för en större andel av hyran än av investeringskostnaderna. Denna fråga har studerats på basalterna- tivet. Hyran beräknas uppgå till 84.50 kr/m2. Därtill kommer kostnader- na för lägenheternas elförbrukning 3.50 kr/m2 ly (Appendix 6:6). Årskostnaderna för installationerna redovisas i Appendix 6:7 fördelade efter kostnadsställen och kostnadsslag.
1 Det första antagandet kan vara något för högt och det senare möjligen för lågt. 2 Vs-kostnaden är i det aktuella projektet osed- vanligt hög varför såväl produktionskostnads— som årskostnadsandelar— na normalt är lägre än här redovisats. En stor del av de onormala kostnaderna ligger på ledningar. Då dessa har låga årskostnader skulle under normala förhållan— den produktionskost- nadsandelen sänkas mer än årskostnadsandelen.
Årskostnader kan beräknas på olika sätt, framförallt beträffande kapitalkostnader och avskrivningsbehov. Kapitalkostnaderna har beräk- ) nats enligt paritetslånesystemets villkor. Eftersom kapitalkostnaderna skall stiga i takt med inflationen och baseras på en låg ränta, kan den använda metoden liknas vid en realräntekalkyl, dvs räntan med avdrag för inflationstakten ligger till grund för beräkningen. Avskrivningarna be- räknas i procent av anskaffningsvärdena. De avsatta medlen plus upplupen ränta bör i stort täcka de genom inflationen stigande återanskaffningskostnaderna.
Husets livslängd antas vara ca 60 år. Avskrivningskalkylen täcker dock endast den första hälften av perioden. Efter 30 år skulle avskrivnings- behovet sjunka. Behov av ersättning av icke avskrivna delar kan dock uppstå därefter, liksom behov att sänka hyran på grund av husets ålder. Det torde vara orealistiskt att göra avskrivningsplaner med längre ut- sträckning än som här angetts. Återanskaffningar efter en så lång period kräver också mycket små årliga avsättningar.
Vid beräkningarna har kapitalkostnader, skatt och försäkring fördelats i proportion till de fördelade produktionskostnaderna (Appendix 6:5). Periodiskt underhåll har beräknats på grundval av gängse avskrivnings- tider. Installationernas kostnader för löpande underhåll och skötsel är naturligtvis svårberäknade men svarar för relativt små andelar. De har beräknats i samråd med Svenska Riksbyggens förvaltningsavdelning (Intendent Baltzar Hansson). Kostnaderna för värme, vatten och el baseras på allmänt accepterade erfarenhetsvärden. Tvättstugekostnaderna har beräknats på grundval av utredningar inom Svenska Riksbyggen, där det antas att 100 av de I 14 lägenheterna utnyttjar tvättstugan och tvättar 300 kg tvätt per år.'
I tabell B 6:7 redovisas installationernas andel av produktionskostna- derna (byggherrekostnader och moms har fördelats) och hyra. I hyres— kalkylen har i ena fallet kostnader för värme, vatten och el exkluderats från installationskostnaden och i andra fallet inkluderats. I det förra fallet blir hyresandelen lägre än produktionskostnadsandelen, 22 % contra 25 %, och i det senare högre, 37 %.2
Bakom påståendena om installationernas höga hyresandel ligger tyd— ligen föreställningen att hela kostnaderna för värme, vatten och el bör inräknas i installationernas årskostnad. Detta är emellertid tveksamt. Uppvärmningskostnaden sammanhänger förutom med värmeanlägg- ningens effektivitet med de boendes krav på innetemperatur och luftom- sättning, byggnadens värmeisolering och täthet samt väderförhållanden. Varm- och kallvattenåtgången samt elförbrukningen beror främst på de boendes vanor och standardkrav. En annan sak är att vid en viss standardnivå främst beträffande inneklimatet, kostnaderna och framför- allt effektiviteten kan påverkas genom en väl genomtänkt integration av uppvärmning, belysning, ventilation och byggnadsutformning och att anläggningarnas skötsel och utformning påverkar energi- och vattenför- brukningen. Detta faktum kan dock inte på ett meningsfullt sätt tas till intäkt för att påstå att samtliga här diskuterade kostnader är hänförliga till installationerna. Angelägenheten av att spara på energi och vatten kan ej heller motiveras av installationskostnadernas storlek utan bör närmast ses som ett separat problem där många olika åtgärder kan ge effekt.
Tabell B 6:7. Kostnadsandelar för installationer, Rosengården, basalternativet, Kostnadsläge 1971. %
Andel av
Produktions Årskostnad Inkl el, vat- kostnada exl el, vat- ten, värmec ten, värmeb
Vs 17,0 13,7 25,0 Ventilation 1,3 1,5d 1,4 Elinstallationer 6,6 6,8 10,9
Summa 24,9 22,0 37,3
3 Procent av produktionskostnad, där byggherreomkostnader och moms fördelats. b Procent av totalhyra exklusive lägenheternas elförbrukning. C Procent av totalhyra inklusive lägenheternas elförbrukning. d lnkl el för drift av fläktar.
Resultatet att installationerna svarar mot en lägre andel av hyran än av produktionskostnaden kan synas överraskande. För att närmare belysa frågan har i tabell B 6:8 installationernas andel av olika hyresposter studerats. Andelen av den dominerande posten, kapitalkostnader samt skatt och försäkring, som svarar för nära 2/3 av hyran, är densamma som för produktionskostnaden. Höga andelar redovisas för underhåll1 som svarar för 13 % av hyran. För administration och fastighetsskötsel samt sophämtning och städning som svarar för ca 11 % är installationskostna- den obetydlig eller noll. Värme, vatten och elkostnaden slutligen (16,4 % av hyran inklusive hushållsel) kan antingen inkluderas eller exkluderas.
Effekten på årshyran av högstandardalternativet har beräknats över- siktligt. Härvid har ej de ökade lägenhetskostnaderna för elektricitet inräknats men däremot de ökade uppvärmningskostnaderna vid FT- system. Årskostnaden ökar med ca 7,60 kr/m2 ly varav för installationer
Tabell B 6:8. Installationernas andel av vissa hyresposter. Kostnadsläge 1971.
Hy respost Hy resandela Andel av respektive hyrespost
Vs Venti- El lation
Kapitalkostnad, skatt, försäkring 62,8 17,0 1 Administration, fastighetsskötsel 5,9 3,6 l Sophämtning och städning 5,4 0 .0 4 l 1
,3 ,8 Löpande underhåll 3,5 33,2
Period iskt underhåll (avsättning) 9,5 16,7 Värme, vatten, el 12,9(16,4)b
,
C
»
& Exklusive el i lägenheter. b Inklusive el i lägenheter. C lil för drift av fläktar.
' Kostnaden för perio- diskt underhåll 8 kr/m2 anses av Riksbyggen för låg. 8 kr har dock använts då detta värde bl a anges av Hy resgästföreningen och ofta används vid hyreskalkyler. Höjs värdet till 9 kr sänks installationskostnads- andelen till ca 36 %.
7,20 kr/m2 lyl . Årskostnadsandelen exklusive värme, vatten och el stiger från 21,8 % till ca 28 %. Installationskostnadens andel av produktions- kostnaden, beräknad i relation till den fördelade produktionskostnaden, stiger samtidigt från 24,9 % till ca 29 %.
Inte heller vid den här antagna höga standarden kommer alltså installationskostnadernas andel av hyran att överstiga produktionskost- nadsandelen.
Vid de större ytor och högre standard i övrigt som förekommer vid den antagna installationsstandarden och vid mer normala vs-kostnader skulle såväl produktions- som årskostnadsandelarna vara lägre än här angivet. Det är dock inte troligt att de två relationstalen under några förhållanden skulle skilja sig mer avsevärt för bostäder.
8 Sammanfattning och slutsatser
De uppgifter om installationernas kostnadsandelar som i olika samman- hand framförts är överdrivna, åtminstone om de skall tolkas som medeltal för vissa projekttyper och om man avser installationskostnader- nas andel av byggnadsinvesteringarna som inkluderar byggherreomkost- nader samt kostnader för grundläggning och finplanering. Kostnads- andelarna varierar mellan 15 och 30 % med de högsta Värdena för sjukhus samt byggnader för högre undervisning och forskning. I de flesta övriga projekttyperna ligger andelarna i intervallet 18—22 %. En annan sak är att man kan finna enstaka byggnader med stor andel installationer. Med hjälp av en snäv avgränsning av definitionen på byggnadskostnad och genom att inräkna så mycket som möjligt i installationerna kan man även nå höga Värden.
Ombyggnadsprojekt har genomgående högre andel installationskostnad än nybyggnad.
Det finns ej belägg för att kostnadsandelarna i flerfamiljshus stigit under efterkrigstiden, vilket ofta hävdats. Detta sammanhänger med att parallellt med en stigande installationsstandard har även standarden i andra avseenden ökat, framförallt genom ökad yta per lägenhet. Kost- nadsdelen för flerfamiljshus synes närmast ha sjunkit något under efter- krigstiden, från ca 20 % till ca 18 %. Däremot har det kunnat Visas att an- delarna stigit för sjukhus och kontor.
! Ärskostnadsökningen har följande sammansättning.
Kapitalkostnader, skatt försäkring 30 600 (Inst 27 600) Värme (1,50/m2 ly enl Sv Riksbyggen) 11 500 Periodiskt underhåll Vs (i huvudsak 30 års avskr tid) 3 400 Ventilation (fördubbling mot enbart frånluft, spiskåpor 30 år) 1 800 151 (i huvudsak 15 års avskr tid) 13 000 Löpande underhåll Vs 0,25 kr/m2 ly 1 900 Ventilation (fördubbling) 700 El 0,25 kr/m2 ly 1 900
Summa 59 600
Det har anförts att installationernas andel av årskostnaden är högre än andelen av investeringskostnaden. Det konstateras att detta för fler- familjshus gäller endast under förutsättning att fastighetens och lägen- heternas kostnader för värme, varmvatten, kallvatten och elektricitet inräknas, vilket synes vara föga motiverat. I annat fall är kostnadsandelar- na ungefär lika stora.
Industrialisering på byggplatserna av installationer bör inriktas på de mest arbetsintensiva delarna. Vid detaljstudium av ett flerfamiljsprojekt visas att dessa är ledningar och kanaler. Av intresse är härvid att vs-led- ningar i källare svarar för en avsevärd del av den totala arbetskostnaden för vs-ledningar. Förhållandet torde vara likartat för andra projekttyper.
Appendix 6: l Kostnadsandelar för vvs- och
elinstallationer enligt olika utredningar. Flerfamiljshus
1. Jacobsson Mejse: Guldkornet 511960 Ort: Stockholm År: 1900, 1930, 1950, 1960 Husutformning okänd.
Byggnadskostnadens omfattning: troligen enbart hus och exkl byggherre- omkostnad.
1900 1930 1950 1960
Installationer troligen inkl spisar o kylskåp (%) 20 25 28
2. Danielsson H, Jacobsson M: Byggnadssätt och byggnadskostnader. SIB Meddelande 11, 1948. Ort: Stockholm År: 1939 3 vån lamellhus, troligen med källare och eget pannrum. Lägenhetsfördelning okänd. Ly/lgh för 2 rk 52 m2 Bad, kyl, gasspis i alla lgh.
Byggnadskostnadens omfattning: enbart hus, exkl byggherreomkostnad.
Hus 1 Hus 2 %
Vs (inkl gasledning) 14,6 151 3,3 Tvättstugeinredning (0,8) Gasspisar 1,2 Kylskåp 1, 8
21,7 (22,5)
3. HSB Kostnadsstatistik. HSB bokförde to m 1949 systematiskt kostnadsuppgifter för bygg- nadsprojekten, bl a för vvs— och elentreprenader samt för spisar, kylskåp och tvättstugeutrustning för huvuddelen av HSB:s projekt. Kostnaderna
för ett antal projekt med 3 vån lamellhus och källare samt eget pannrum l färdigställda 1949 har studerats.
Ovägda medeltal
Stockholm Svealand o Götaland Skåne 1 exkl Stockholms o Göteborgsområdena
Antal projekt 20 Antal lägenheter i medeltal 63 Medellägenhetsyta rn2 , 61,5 Lokaland el % 9
Vs-entreprenad % , 13,13 Elentreprenad % , 3,34 Kylskåp % , 1,16 Spisar % , 1,14 Tvättstugeutrustning % , 0,51 Badkar (160 kr/st) % , 0,68
Summa % , 19,96
4. Trestadshusen. Kungl Bostadsstyrelsens skrifter 20:1955. År: 1951—52
I vardera Stockholm, Göteborg och Malmö uppfördes och kostnadsstu- ! derades tre st 3 vån lamellhus med källare. Ett hus typiskt för var och en av orterna byggdes i varje ort. Exkl värmecentral och tvättstuga.
Självdragsventilation. Bad, kyl i samtliga lägenheter.
Byggnadskostnadens omfattning: enbart hus, inkl byggherreomkostnader.
___—___— Medeltal Stockholm Göteborg Malmö totalt medeltal medeltal medeltal
Vvs-entreprenad = installation 1 Elentreprenad
Elspisar Kylskåp
Vvs + elinstallation
Källa: Trestadshusen TAB 12, 13 a.
5. Byggnadsindustrins rationaliseringsproblem. Byggfackens Industriut- redning, Stockholm 1962. Kostnaderna för tre flerfamiljshusprojekt, byggda i huvudsak under 1959, detaljstuderades.
Varje hus har egen tvättstuga och varje projekt egen panncentral med 3 pannor. Ventilation genom variatoranläggning och fläktventilation.
Projekt Svalan Lärkan Gladan Luleå Luleå Uppsala
Hustyp 4 vån 2 st 8 vån 3 st 7 vån Antal lgh 47 55 98 Medellägenhetsyta m2 69,8 66,5 64,1 Lgh med extra wc-rum 5 4 14 Hiss nej ja ja
Byggnadskostnadernas omfattning: Hus, grundläggning, grovplanering, byggherrekostnader. För Gladan exklusive extra ordinarie grundlägg- ningskostnader.
Kostnadsandelar % Svalan Lärkan Gladan
Vvs Rörarbetare Vvs-material (troligen exkl diskbänkar) Entreprenörens omkostnader Summa
El Elektriker Elmaterial
Kylskåp, spisar, tvättstuge- utrustning Entreprenörens omkostnader
Summa
Hiss Hissmontörer Material Su mma
Totalt 14,6
Den lägre vvs—kostnaden för Svalan kan troligen till en del förklaras av den större medellägenhetsytan och att kostnaderna för ventilations- anläggningen blir billigare för lägre hus. 6. Skånska Cementgjuteriet angav i annonser under Våren 1973 (bl ai DN 5.3 1973) under rubriken ”Sanningen om din hyra” att kostnaderna för vatten, avlopp och el ”idag” uppgår till 37 % av ”hela byggkostna- den” mot 28 % 1960.
Svenska Riksbyggen uppger samma siffror i skriften ”Fakta i bostads- frågan 1972.” Värdena anges avse installationernas andel av byggnads- kostnaderna (dvs ej enbart vatten, avlopp och el).
Trots telefon- och brevkontakter med företagen har beräkningssätt eller källa ej kunnat erhållas. Det förefaller dock att vara en extrapolering av Jacobssons värden (se punkt 1).
I samma annons respektive skrift anges även följande värden: SCG: Målning vvs, elinstallation l6 % av kapitalkostnaden, vilket måste
tolkas som motsvarande andel av hela projektets produktionskostnad inkl Å mark m m.
Svenska Riksbyggen:
% av byggnadskostnaderna
Hissar m m 0,5 Vvs-installationer inkl tvätt- stugeutrustning 11,4 Elinstallationer inkl spisar och kylskåp 5,3
17,2
Som källa anges Bostadsstyrelsens petita 1972. Inget av företagen kommenterar de avsevärda skillnaderna mellan uppgifterna. '
7—8. Bostadsstyrelsens undersökningar avseende flerfamiljshus. 7. Byggkostnad och bostadslån. Stencil 1970.
8. Kostnadsuppföljning av 30 projekt med flerfamiljshus. Stencil juni 1972.
Undersökning 7. Byggkostnada 8. Kostnads- uppföljning
Ort Hela landet År 1963—66 1967—70 Antal objekt 50 30 Objektens storlek, lgh > 50 25—350
Objektstyp huvudsakligen trevåningshus i exploateringsområden
Antal lgh 5 243 3 272
Byggnadskostn omfattning Hus, grundläggning, finplanering, byggherreomk, moms
Kostnadsandelar inkl moms Vvs inkl panncentral resp anslut-
ningsavg för fjärrvärme, 10 4 exkl diskbänkar * 10,9 Tvättstugeutrustning 0,5 Elentreprenad inkl anslutningsavg 5 5 3,1 Spisar och kylskåp ' 2,2
15,9 16,7
3 Kostnadsuppgifterna har räknats från Kostnadsuppföljning Bilaga 4.
Appendix 6:2 Installationskostnader för vårdbyggnader
Källa: Bearbetningar av SPRI Byggkostnadsuppgifter.
Tabell 1. Installationskostnadsandelar för sjukhusprojekt.
Antal Medel— Total Andel av total byggkostnad (exkl övriga kostnader) %
rojekt startår/ bygg- p bygg- kOStnad Arvoden Installation
" " _ iämte startar laki:; admini- Summa Värmeo Venti— El
nad er) strativa sanitet lation Mkr kostnader
1954—59 455 7,3 1960—61 111 9,7 1962—63 355 12,0 1964—65 369 12,3 1966—67 854 11,0 1968—69 195 10,4
Tabell 2. lnstallationskostnadsandelar för kliniker, läkarstationer (sjukstugor), me— dicinska serviceavdelningar såsom laboratorier, röntgen-, operations— och obduk- tionsavdelningar.
Antal Medel- Total Andel av total byggkostnad (exkl övriga kostnader) % proj ekt startår/ bygg- _ bygg- kostnad Arvoden Installation
" " _ jämte startar Sågs:? admini- Summa Värmeo Venti— El
nader) strativa sanitet lation Mkr kostnader
1955 99 14,7 1956 35 14,5 1957 162
1957 77 . 12,7 1960—61 103
1962—63 304 1964—65 235 1966—67 473 1968—69 26
______________________________._.—___———_—_—
».
.
».
». ».
Hl—ONl—IWWNN eocen-honom!:—
» u ».
».
u ..
wawywbww &UIkaNI—IONND
..
wmmmyqqam unooooeoo-n—wv—
Tabell 3. Installationskostnadsandelar för hem och vårdavdelningar för långvarigt sjuka (kronikerhem) och vårdhem.
Antal Medel- Total Andel av total byggkostnad (exkl övriga kostnader) %
ro'ekt startår/ bygg- PJ bygg— kostnad Arvoden Installation
* " - jämte _ startar $$;ka; admini- Summa Värmeo Venti- El
nader) strativa sanitet lation Mkr kostnader
1954 18 7,4 22,4 1958 39 8,3 23,2 1960—61 8 9,0 24,7 1962—63 50 10,9 25,2 1964—65 65 11,5 22,8 1966—67 317 10,1 30,3 1968—69 141 9,2 28,8
Tabell 4. Installationskostnadsandelar för mentalsjukhus.
Antal Medel- Total Andel av total byggkostnad (exkl övriga kostnader) %
rojekt startår/ by _ _ P bygg- koåtgnad Arvoden InStallation
" - jämte startår lägg; admini- Summa Värme o Venti- El
nader) strativa sanitet lation Mkr kostnader
1954 11 1958 14 1964—65 69 1966—67 64 1968—69 28
Appendix 6:3 Installationskostnadernas andel av byggnadskostnaden Källor till tabell B 6:3.
Bostäder
Flerfamiljshus. Erbacke, P 0: Kostnadsuppföljning av 30 projekt med flerfamiljshus. Bostadsstyrelsen stencil juni 1972. Hus byggda 1968—70. Huvudsakligen 3-våningshus utan hiss. Uppgifterna insamlade för Bo- stadsstyrelsens s k revisionsverksamhet.
Gruppbyggda småhus. Byggkostnader och bostadslån. Bostadsstyrelsen stencil 1970. Hus byggda 1963—65. Uppgifterna insamlade för Bostads- styrelsens s k revisionsverksamhet.
Saneringsprojekt. Bjerking, S E: Ombyggnad. Studier av genomförda moderniseringar. Byggforskningen Rapport R 32:1971. Arbetena utförda 1967—7 1.
Vvs-kostnaden för flerfamiljshus och saneringsprojekt omfattar även eventuell anslutningsavgift för fjärrvärme. För småhusen är redovisningen av eventuell fjärrvärmeanslutning osäker. I elkostnaden ingår spisar och kylskåp samt för saneringsprojekt tvättstugeutrustning. För övriga ingår den senare i vvs.
Skolor
Jansson, Patrik: Återföring av skolbyggnadskostnader. Statens Institut för Byggnadsforskning, arbetshandling Ea 2:1969 stencil. Kostnadsberäk- ningar utförda 1967—69 och inlämnade från kommuner till Skolöver- styrelsen i samband med ansökan om statsbidrag för skolbyggnader.
Sjukhus
SPRI:s rapporter. Byggnadskostnadsuppgifter. Uppgifter om efterkalky- ler.
Byggnadsstyrelsens produktion
Produkt- och resursdata utgivna november 1971. Kostnadsberäkningar (förkalkyler) utförda 1965—71.
Kontorshus
Nuder, A, Johansson, B: Kontorshus i Stockholm. Byggforskningen rap- f port R 16:1970. Avser 50 kontorshus i Stockholm varav 40 som fått byggnadslov 1954—65, uppförts av privata byggherrar och som avsetts " för uthyrning och 10 uppförda av offentliga byggherrar. Samtliga hus har färdigställts mellan 1955 och 1965.
Undersökningen visar att ws-kostnadens andel har stigit från ca 8,5 %i slutet av 50-talet till ca 12 % i mitten av 60-talet, främst beroende på höjd ventilationsstandard. Elkostnaderna däremot har en oförändrad nivå.
Diverse projekt
Kostnadsredovisningar som erhållits vid kontakter med konsulter, kom- munala myndigheter m fl.
, Appendix 6:4 Kostnader för installationer, Rosengården, basalternativet.
Kostnader Material Arbete inkl Omkost- Totalt sociala nader kostnader
Vs 556 200 224 200 149 800 930 200 Undercentraler 53 000 2 500 4 500 60 000 Ledningar 244 400 144 800 90 800 481 300
Källarledningar Kallvatten 32 000 12 000 8 200 - 52 200 Varmvatten 41 000 15 000 10 300 66 300 Värme 73 000 28 500 19 200 120 700 Avlopp 20 000 8 500 5 600 34 100
Ledningar i hus Kallvatten 13 000 15 000 8 600 36 600 Varmvatten 16 500 18 000 10 400 44 900 Värme 9 700 26 000 14 100 49 800 Avlopp 23 000 8 000 5 500 36 500
Kulvertar 16 200 15 200 8 900 40 300 lägenhetsinstallationer 233 900 73 000 52 000 359 000
Vc—stolar inkl arma-
tur o anslutninga 33 000 6 500 5 400 44 900 Badkar inkl armatur
o anslutning 67 000 15 000 11 800 93 800 Handfat inkl armatur
o anslutning 23 200 10 450 6 800 40 450 Diskbänkar inkl arma-
tur o anslutning Vvs 11 000 12 600 7 200 30 800 Bygg 21 700 2 500 2 600 26 800 Radiatorer inkl arma-
tur o anslutning 78 000 26 000 18 200 122 200
Tvättstugeinstallationer (Bygg + VVs) 19100 1 000 I 670 21 770
Tvättmaskiner 10 000 250 730 10 980 Torkanordning 1 800 — 110 1 910 Centrifug 2 600 — 160 2 760 Mangel 2 300 — 140 2 440 Övrig utrustning 2 400 750 530 3 680
Övrigt (radiatorer i trapphus o källare ev källartoalett m m) Ventilation Aggregat
Trummor o armaturer
_4 Kostnader Material Arbete inkl Omkost- Totalt Mate- Arbe- Omkost- & sociala nader rial te nader
kostnader % % % ___—___— EI 249 200 108 600 44 700 402 500 61,9 27,0 11,1 Central 10 880 1 240 I 865 13 985 77,8 8,9 13,3 Ledningar 35 410 87 440 19 150 142 000 24,9 61,6 13,5 Stolpbelysning inkl
ledningar 6 920 3 045 I 535 11 500 60,2 26,5 13,3 Lägenhetsinstallationer I 68 690 9 770 1 6 410 I 94 8 70 86,6 5, 0 8,4 Kyl- o svalskåp 82 830 — 6 210 89 040 93,0 — 7,0 Spisar 51 850 — 3 890 55 750 93,0 —7,0 Armaturer, kont uttag, lgh mätare m m 33 890 9 265 6 640 49 800 68,1 Övrigt (armaturer i trapphus o källare svagström m m) 27 400 7 650 5 390 40 440 67,8
& Under resp installation inräknas även kostnaden för sådan ledningsdragning som sker i samband med installationer.
, Appendix 6:5 Produktionskostnadernas
fördelning för kvarteret Rosengården, hus 1—6. B asalternativet
Produktionskostnademas fördelning för kvarteret Rosengården, hus l—6. Basalternativet.
Mä
Produk- Procentuella fördelningar Produk- Procentuella fördelningar ”om" . tions- %%— kostnad Totalt EXklUSlVC kostnad Totalt Exklusive
1 000 kr efter om- - ' + - Mark +Grund +Bygg Anm" fördelning
läggning herreom- ningsav- finpla- kostnad gift för av bygg-
nering +Moms fjärr— 11232 222311) värme
0 el moms
7
Mark +Grund— läggning o f'mpla- nering
% 7 %
0 0 (4 (5) (6) (7) (10)
Mark 63 7 Byggkostnad därav 6 969 Grundläggn o grovplan 375 F inplanering o bil— platser 34] Husen därav ]00,0 6 253 Installationer därav 28,4 1 891 Vs (18,7) (1 126) Anslutn fjärrvärme — (166) Ventilation (1,7) (102) El (8,1) (485) Anslutning el — (13) Övrig byggkostnad 71,5 4 362 Byggherreomkostn därav Lagfart () inteckningar Ränte— o kreditivkostn Byggstart-inflyttn lnflyttn-utanordn av statl lån Konsulter, administration Avg till myndigheter
Moms
Total produktionskostnad 100,0 7 606 100,0 100,0 4 973 7 606 6 969
Appendix 6:6 Hyreskalkyl Rosengården. Basalternativet.
Fastighets- förvaltning
Kapitalkostnada 388 000 Värmeb 41 000 Vatten, lägenheterc 31 400 El, husetol 4 000 El, lägenhetere Tvättstugat Vatten
El Torkning 9 500 Skattg 26 000 Försäkringh _ 2 700 Sophämtningl 12 000 Städning! 23 500 Administration, fastighetsskötselk 39 000 Underhåll
Löpandel 23 500 Periodisktm 62 800
663 400 27 500 2 690 900 84,50/m /ly 3,50/m21y
Kalkylen har gjorts i samarbete med intendent Baltzar Hansson, Svenska Riksbyggen och kontrollerats mot uppgifter från Svenska Bostä- der och Hyresgästernas Riksförbunds underhållsutredning 1969.
a 0,051x 7 606 000. b 5,50/m2 ly = 43 000 därav varmvattenuppvärmning 40% = 17 000, värme 24 000 och vatten till torkaggregat 2 000.
C 4 m3 a ] kr/m2 ly. d 6 kWh/m'2 ly a 10 öre (exkl tvättmaskiner och ventilation). *? 35 kWh/m2 ly a 10 öre. 1 100 lgh 300 kg tvätt/lgh. g Kommunalskatt 23 kr, taxeringsvärde 75 % av produktionskostnaden (0,02 x 0,23 x 0,75 x 7 606 000).
110,35 kr/m2 ly. ! 1,50 m2/ly.
] 3 kr/m2 ly. k 5 kr/m2 ly. | 3 kr/m2 ly. m 8 kr/ m'z ly.
Appendix 6:7 Årskostnader för installationer, Rosengården. Basalternativet
1. Fördelning på kostnadsställen
Vs-installationer inkl anslutningsavgift Kapitalkostnader 5,1 % (1 126 000 + 166 000) Skatt och försäkring
Underhåll Periodiskt (avskrivningar på investeringskostnader + moms) Undercentraler 30 år (64 000) VC, badkar, handfat 30 år (190 000) Armatur till diskbänkar 30 år (17 000) Tvättstugeutrustning 15 år (23 000)
Löpande 1 kr/m2 ly Uppvärmning Vattenvärmning Vatten Tvättstuga Vatten El Torkning, hetvattenaggregat 9 500 Skötsel 20 öre/m2 ly 1 400
Summa 172 800
Ventilation
Kapitalkostnad 5,1 %av 102 000 5 200 Skatt och försäkring 400
Underhåll Periodiskt Aggregat 30 år (33 000) 1 100 Löpande 0,15/m2 ly 1 000 bil 2 kWh m2/ly 1 500 Skötsel 10 öre m2/ly 700
Summa 9 900
Elinstallation Kapitalkostnad 5,1 % (485 000 + 13 000) 25 400 Skatt och försäkring 2 000 Underhåll Periodiskt Elcentral 30 år (15 000) Kylskåp, spisar 15 år (150 000) Armaturer etc i lgh 30 år (52 000) Övrigt 30 år (42 000) Löpande 0,50/m2 ly
El Gemensam 4 kWh/m2 ly a 10 öre 3 200 [ lägenheter 35 kWh/m2 ly a 10 öre 27 500
Summa 75600 Totalt 258 300
. Fördelning på kostnadsslag
Kapitalkostnader Vs
Ventilation Elinstallation
Skatt o försäkring Vs Ventilation El
Löpande underhåll Vs Ventilation Elinstallation
Periodiskt underhåll Vs Ventilation Elinstallation
Ventilation
EI Vs (tvättmaskiner) Ventilation Huset Lägenheter
Vatten
Lägenheter Kallvatten Vattenvärmning
Tvättstuga Kallvatten
Uppvärmning Hus 0 lägenheter Torkaggregat 26 000
Summa 258 300
Bilaga 7 Den tekniska utvecklingen inom vvs-området
Utarbetad av civilingenjör Allan Wallin
Vvs-installationerna i en byggnad är avsedda att skapa ett acceptabelt inomhusklimat och att tillfredsställa vissa sanitära behov. Detta åstad- kommes med ett antal olika system, tex värmesystem, luftbehandlings- system, varmvattensystem. Systemen kan vara skilda åt, men vara beroende av varandra. Värmesystemet värmer luft i luftbehandlings- systemet och vatten i varmvattensystemet. Systemen skall vidare fungera tillsammans för att tillfredsställa önskade krav. Uppvärmning av rum kan t ex ske genom att radiatorerna i värmesystemet avger värme och genom att värmd luft tillförs.
En byggnad består av ett antal väl definierade och lätt avgränsbara enheter, tex väggar, bjälklag, källarplan, trapphus, brandceller. Vvs- installationerna däremot har en helt annan principiell uppbyggnad. Ofta sker det en produktion i en central enhet och en konsumtion iett antal platsutrustningar, fördelade över hela byggnaden. Från centralenheten går ett vitt förgrenat ledningsnät genom praktiskt taget hela byggnaden till platsutrustningarna. De olika systemen kräver utrymme i byggnaden. Rörledningar och kanaler måste passera bjälklag och väggar. De olika systemen är vidare i större eller mindre omfattning beroende av byggnaden. För att installationerna skall fungera på avsett sätt måste byggnaden vara samordnad med installationerna. Är väggisoleringen av ett rum bristfälligt utförd kommer temperaturen i det rummet att bli för låg. Har inte fönster och dörrar tillräcklig täthet kan luftbehandlings- systemets funktion äventyras av läckluft.
Många av problemen i samband med vvs-installationerna samman- hänger dels med de olika systemen och deras funktion, dels med samordningen mellan systemen och byggnaden. Mycket av den tekniska utvecklingen inom vvs-området är också inriktad på att avhjälpa dessa problem. Utvecklingen sker på många sätt. Det är en fråga om utveckling av dels material, komponenter och system, dels tekniska lösningar, arbetsmetoder o d. De olika formerna av teknisk utveckling griper ini varandra på ett komplicerat sätt.
I denna redogörelse beskrivs och diskuteras utvecklingen de senaste 5 a 10 åren. Huvudsakligen skildras läget 1972. I redogörelsen för rörsystem, luftbehandlingssystem och styrsystem har komponenter, sammansatta komponenter och system behandlats var för sig. Vissa system och
komponenter har behandlats särskilt. Uppgifterna i denna redogörelse har hämtats från branschlitteratur och från diskussioner med i branschen verksamma personer. Källor har som regel ej särskilt angivits.
1 Komponenter och system inom vvs-området
1.1 Allmänt
Definitioner. Vvs-installationerna består av ett antal system. Dessa kan normalt uppdelas i ett antal delsystem med ”egna” funktioner. Ett luftbehandlingssystem kan t ex indelas i tilluftsystem och frånluftsystem. Denna indelning kan drivas olika långt. En värmepanneinstallation t ex kan indelas i olje- och förbränningssystem, pannenhet, rökgassystem med skorsten samt värmevattensystem. Olje- och förbränningssystemet kan vidare indelas i systemet för oljeförvaring, systemet för oljedistribution och systemet för förbränning. Beroende på storleken av systemet och dess principiella uppbyggnad kan man vid denna uppdelning i mindre delar komma så långt att det betraktade delsystemet utgörs av en enda sammansatt komponent.
Går man ytterligare ett steg i uppdelning kan man säga att vvs-instal- lationerna är sammansatta av ett antal komponenter, varor med varierande grad av komplexitet. Ett rör är exempel på en produkt som används i en vvs-installation utan någon förädlingsgrad utöver den det erhållit vid tillverkningen på fabrik. Med hjälp av ett antal arbetsmoment på byggplatsen —— kapning, fogning, upphängning — och vissa varor —— upphängningsdon, fogmaterial — erhålls en rörledning —— en systemdel. Vissa arbetsmoment kan flyttas till en fältverkstad eller en central verkstad. Rörledningar kan komma till arbetsplatsen som förtillverkade enheter. En ventil är ett annat exempel på produkt som används i en vvs-installation utan att undergå någon bearbetning på arbetsplatsen. Här är det dock fråga om en relativt komplicerad komponent med speciell funktion. Ventilen har hög förädlingsgrad, men inget av arbetsmomenten som krävs för dess framställning kan lämpligen flyttas från tillverkarens verkstad. Många av dessa komponenter kan byggas samman med andra komponenter redan hos tillverkarna och bildar då mer eller mindre komplicerade funktions- eller leveransenheter. Ventiler förses tex ofta vid tillverkningen med påbyggda ställdon, avsedda för automatisk manövrering av-ventilerna.
lndustrialisering av vvs-branschen innebär i princip att tillverkning, montering m m flyttas från själva byggplatsen till en plats där arbetet utförs industriellt med tillhjälp a_v rationella maskiner och under industriella former. Detta i sin tur medför att man vid industrialise— ringsprocessen framställer mer eller mindre sammansatta produkter. Det vore därför fördelaktigt att i denna redogörelse kunna göra en strikt uppdelning av produkterna med utgångspunkt i system, systemdelar, sammansatta komponenter och varor. Detta är dock svårt eftersom gränsen mellan systemdelar och sammansatta komponenter samt mellan
sammansatta komponenter och enkla komponenter är svår att dra. övergången mellan grupperna är flytande och varierar från en typ av utrustning till en annan. Därtill kommer de sammansatta komponenter, där vvs-utrustningen endast utgör en del, tex installationsväggar och
volymelement. Redogörelsen för den tekniska utvecklingen inom vvs-området
kommer trots detta att följa denna indelning även om den av praktiska skäl tas i omvänd ordning och inleds med utvecklingen på komponent- sidan. Efter ett allmänt avsnitt med denna indelningsgrund kommer redogörelser för rörsystem, luftbehandlingssystem och styrsystem. Även där följs indelningen i komponenter, sammansatta komponenter och system. Speciella system och komponenter samt förtillverkade rören- heter, vägg- och volymelement behandlas under separata rubriker.
Komponenter. En del varor inom vvs-branschen har använts i praktiskt taget oförändrat skick sedan lång tid tillbaka. De vanliga stålrören och gjutjärnsrören är exempel på sådana produkter. De flesta varorna har emellertid undergått en kontinuerlig utveckling. Komponenternas prestanda eller verkningsgrad förbättras. De blir mindre, lättare och enklare att montera och ansluta. Drift och underhåll underlättas.
Utvecklingsarbetet har till stor del skett hos tillverkarna. Detta är naturligt med tanke på att dessa bäst känner till produktens egenskaper, tillverkningsmetoder, materialegenskaper o d. Det finns dock en viss risk att man vid detta utvecklingsarbete inte tillräckligt beaktar att i den totala kostnaden för komponenten ingår kostnader för montering, drift, underhåll samt avskrivning. Komponentens livslängd har stor betydelse. Dessutom kan andra parters arbete och kostnader komma att påverkas.
Helt nya komponenter eller komponenter med nya konstruktions- element är relativt sällsynta. Några exempel kommer att behandlas under avsnitten om de olika systemen.
Oavsett om utvecklingen sker genom att befintliga komponenter förbättras eller nya tillkommer, så innebär detta att antalet varianter ökar. De äldre produkterna har en tendens att leva kvar och det finns många områden där rikedomen på varianter är besvärande. Skälet till att äldre modeller bibehålls kan vara att de behövs för reparations- och underhållsarbete eller att de nya varianterna helt enkelt inte har slagkraft nog att slå ut de äldre. För teknisk armatur och sanitetsarmatur har en utredning verkställts inom VVS-Tekniska Föreningen med syfte att undersöka om det finns möjligheter att på det ena eller andra sättet åstadkomma en variantbegränsning. Denna utredning kunde dock inte komma fram till några konkreta förslag, trots alla medverkandes och uppgiftlämnares försäkran om betydelsen av en variantbegränsning.
Leverans- och funktionsenheter. Det finns idag en tydlig tendens till att allt fler produkter sammansätts av ett antal olika komponenter redan hos tillverkarna. Härigenom vinner man åtskilliga fördelar. Genom att föra över vissa arbetsmoment från byggplatsen till verkstaden kan större delen av monteringsarbetet bedrivas under verkstadsmässiga former. Arbetet på byggplatsen inskränker sig till att man placerar enheten på avsedd plats och därefter ansluter den till aktuella system. Risken för
felkopplingar är eliminerad. Det går snabbt att montera och ansluta på arbetsplatsen. De ingående komponenterna är anpassade för varandra och ofta provade med avseende på funktion och utförande. Dessutom tillkommer att lönerna normalt är lägre vid tillverkning i verkstad än vid monteringsarbete på byggplatsen, vilket i princip medverkar till en kostnadssänkning.
Ett av de äldsta exemplen på sammansatta produkter är tvättställen, som sedan 50-talets början har levererats med påmonterad blandare. Idag levereras kompletta leverans- och funktionsenheter i mycket stor utsträckning. Med hänsyn till komponenternas storlek begränsas utveck- lingen ofta av att enheterna måste kunna transporteras och hanteras.
Alla sammansatta komponenter som på ena eller andra sättet skall fungera tillsammans behöver dock inte alltid levereras och monteras som en enda enhet. Det finns exempel på paketleveranser där utrustningen av praktiska skäl inte kan föras samman, men där de olika komponenterna utgör en funktionsenhet. Som exempel kan nämnas vissa expansions- och säkerhetssystem för värmeinstallationer samt en mängd produkter till- hörande styrutrustningssidan. :
Det är som ovan antytts möjligheten att kunna transportera och hantera enheterna som begränsar storleken. Därigenom har man kommit så långt att man i en eller ett fåtal leveransenheter kan leverera praktiskt taget ett helt system.
Priserna på de olika leverans- eller funktionsenheterna beror på kapacitet, storlek 0 d. Kostnaden för transport på byggplatsen, mon- tering på avsedd plats och anslutning till olika system kan beräknas. Även kostnaden för material och arbete för de delar av ws—installationen som ersätts av leverans- eller funktionsenheten kan beräknas. Däremot visar det sig i de flesta fall mycket svårt att få reda på hur mycket billigare eller dyrare byggnadsarbetena och andra arbeten blir. Det gör att det är praktiskt taget omöjligt att få fram jämförbara kostnader för platsbyggda och fabrikstillverkade enheter. Kostnadsjämförelsen kan dessutom för- svåras av att den fabrikstillverkade enheten eventuellt inte har exakt samma prestanda eller funktion som den platsbyggda. Vissa av fördelarna med fabrikstillverkade enheter är för övrigt svåra att omsätta i pengar, tex frånvaro av felkopplingar, bättre kvalitet och snabbare arbete på byggplatsen.
] .2 Rörsystem
Rörledningarna förbinder olika delar av vvs-installationerna. De kommer därvid att passera eller löpa parallellt med väggar och bjälklag. Med hänsyn till i huvudsak estetiska synpunkter var det till för några år sedan vanligt att rörledningarna förlades dolda i slitsar eller ingiutna. Att montera rörledningarna dolda medför dock avsevärda komplikationer. Under uppförandeskedet inträffar samordningsproblem i och med att byggnads— och installationsarbetet måste ske samtidigt. Vid reparationer måste byggnadens ytskikt genombrytas och väggar eller bjälklag bilas upp.
Med hänsyn till detta är det därför naturligt att man i allt större utsträckning lägger rörledningarna friliggande eller åtkomliga. Rören är synliga, men detta accepteras. Detta gäller inte enbart vid yttervägg förlagda värmestammar utan också va-ledningar och för övrigt också ventilationskanaler. l sjukhus och andra offentliga lokaler ligger ofta installationerna fullt synliga i tak och korridorer och liknande utrymmen. Man slopar undertak och får billigare och enklare installationer, som dessutom är enkla att underhålla och reparera.
Va-byggnormen är utformad så att det skall bli betydligt enklare och billigare att förlägga vattenledningarna friliggande eller åtkomliga. Detta har inneburit att man idag oftast förlägger rörledningar för vatten åtkomliga.
I installationsväggar och i samband med förtillverkning kan rörled— ningar kläs in under förutsättning att rör eller skarvar är åtkomliga utan att byggnadens ytskikt förstörs vid en inspektion eller reparation.
En annan metod är att förlägga rörledningarna i tomrör, som är ingjutna i bjälklag och väggar. Det kräver att man har mjuka rör. Tomrören består av ingjutna rör av spiralfalsad stålplåt. Rörledningarna består av mjuka stålrör eller kopparrör eller av gummi- eller plaströr, som skjuts in i tomrören och kopplas till olika apparater i luckförsedda ursparingar i väggarna. Vid ett läckage rinner vatten i de lutande tomrören till en grop i källaren, som innehåller alla till huset inkom- mande rörledningar. Gropen är försedd med golvbrunn.
För avloppsrörledningar är inte kraven så stränga, att rören inte kan ingjutas. I de byggnader där man idag använder tomrörsmetoden gjuts avloppsrören in i väggarna.
Till för några år sedan var alla rör styva och av stål, koppar gjutjärn, betong o d. Vid riktningsförändringar måste rören bockas eller förses med en rördel som normalt krävde två fogar. Under senare tid har man i allt större utsträckning börjat använda mjuka rör för vattenled- ningar. Till en början användes uteslutande mjuka kopparrör som normalt var försedda med en mantel av plast. Senare har man börjat utnyttja även mjuka stålrör. Dessa är normalt elförzinkade för att motstå korrosion och ofta försedda med skyddsmantel av plast. Idag utnyttjar man också rör av förnätad polyetenplast (PEX) eller gummi. De gummirör som användes vid de första värmeinstallationerna har dock visat sig vara mindre lämpliga för dessa installationer. Gummirören är täta mot vatten, men däremot inte mot luft. Syre diffunderade därför in till värmevattnet och medförde att radiatorerna mycket snabbt rostade sönder.
Genom att utnyttja dessa mjuka rör kunde en helt ny monterings- teknik användas. ] början lades rören i spår i bjälklaget eller göts in i överbetong. I och med att rören levereras i rullar behöver de endast fogas till stamledningen eller ett fördelningsdon och till platsutrustningen, t ex radiatorn. Senare har man i allt större utsträckning börjat förlägga de mjuka rören i lister eller slitsar utefter väggarna eller i tomrör. Detta innebär att rörledningarna och platsutrustningen på våningsplanen kan monteras utan att byggnadsarbetena störs. Tiden för monteringen är
kort. Normalt kan värmevatten till vattenradiatorerna kopplas in tidigt, vilket är en stor fördel. När styva rör användes, förlades stamledningarna till värmesystemet utefter ytterväggarna, där radiatorerna är placerade. Vid mjuka rör förläggs stamledningar centralt i byggnaden. Från speciella fördelningsdon leds vatten fram till de olika förbrukningsställena.
Plast är en gemensam benämning på en hel grupp av nya material. Plast används som material i rör, isolerings— och ytbeklädnadsvaror samt olika komponenter, såsom golv- och väggbrunnar, cisterner o (1.
De normalt använda plaströren är lättare än metallrören för mot- svarande arbetsområden. De har glatt yta, vilket ger lågt strömnings- motstånd och minskar risken för avlagringar. En del av plaströren är böjliga. Fogningstekniken är annorlunda än den som gäller för metall- rören. Den är normalt inte komplicerad, men det krävs att man noggrant följer anvisningar gällande renhet, limtyp, temperatur o d för att resultatet skall bli det avsedda. Plastmaterialen är resistenta mot många kemikalier.
Många av plaströren är känsliga för yttre påverkan och höga eller låga temperaturer. De flesta har en hög längdutvidgningskoefficient, vilket måste beaktas vid konstruktionen och monteringen av rörledningen. Speciell hänsyn måste tas till deras brännbarhet. Plaströren har vidare lägre ljuddämpning än metallrören. I början beaktades inte alltid dessa egenskaper, även om materialdata var kända eventuellt med undantag för hur egenskaperna kunde ändras efter lång tids användning i olika omgiv- ningar. Man utnyttjade i stort sett samma konstruktionsprinciper och monteringsmetoder som för rörledningar av metall innan man lärt sig den speciella teknik och de begränsningar som gäller. Ett speciellt problem i samband med plaströrs användning var och är kopplingarna och deras funktion och beständighet. De olika plastmaterialen kräver ofta speciella typer eller varianter av kopplingar. Här pågår fortfarande ett utvecklingsarbete.
Idag är dock kunskapen om plaströren och deras användning bättre och de förekommer i stor utsträckning. De används i huvudsak för rörledningar i va-installationer, hittills mest för avloppsrörledningar. Vidare förekommer plast som material i va-rörledningar i mark och som skyddsrör i kulvertledningar. Under senare tid har man även fått fram plastmaterial som kan bli användbara även för varmt vatten.
Skummad plast har dålig värmeledningsförmåga och utnyttjas därför som isolervara. Vissa plastmaterial tål emellertid inte allt för höga temperaturer. Plastisolering används för rörledningar och kulvertled- ningar samt komponenter. Plastfolier, plastplåt, plastband och plasttejp används som ytbeklädnad på isolering.
Under senare tid har plast även använts som material i cisterner beroende på dess goda korrosionsbeständighet. Det finns expansionskärl utförda av ren termoplast. Oljecisterner kan utföras endera av plastbelagt stål eller armerad härdplast.
Plast används vidare i en mängd olika varor, t ex golv- och väggbrunnar och som material för konstruktionsdetaljer i produkter av andra material. En bild av utvecklingen kan fås av nedanstående tabell som visar den
Q. 1
årliga produktionen hos en tillverkare av rör av PVC under åren 1966—197 1. Siffrorna anger index för produktionen i ton/år.
1966 1967 1968 1969 1970 1971
Produktion av PVC-rör (Index 1969=100) 19 57 81 100 83 80
Innan plaströren korn använde man nästan uteslutande gjutjärn i avloppsrör inomhus. Idag är plast det vanligaste materialet. Man beräknar att plasterna PEH och PVC samt gjutjärn har följande procentuella
fördelning:
FEI-I 20 % PVC 50 % Gjutjärn 30 % 100 %
Rör av gjutjärn har bättre bullerdämpning än rör av plast. Gjut- järnsrören har därigenom fått förnyad aktualitet.
I många fall har man börjat använda kända material för — sett från vvs-teknisk synpunkt — nya ändamål. Som exempel kan nämnas de mjuka kopparrören och stålrören. Genom lämpligt materialval och lämplig värmebehandling erhålls rör som kan levereras i ring och är enkla att böja, i vissa fall utan verktyg.
Ett annat känt material som kommit till användning inom vvs- branschen är det rostfria stålet. Det används i vissa rörledningar, vattenvärmare och värmeväxlare. Man utnyttjar här det dyrare mate- rialets goda korrosionsegenskaper och kan välja tunnare gods.
Värmesystem. I och med att de mjuka rören började användas i värmesystemen har man i stor utsträckning börjat utnyttja ettrörssystem. Det innebär att värmevattnet passerar fler än en radiator i serie i de olika kretsarna. Vid normala tvårörssystem passerar värmevattnet parallellt genom radiatorerna och framledningstemperaturen är konstant till alla radiatorerna, som är dimensionerade för samma temperaturfall på värmevattnet. I ettrörssystemen kommer de i strömningsriktningen senare placerade radiatorerna att få lägre framledningstemperatur.
Ettrörssystemen är normalt något mer komplicerade att beräkna än tvårörssystemen. Injusteringen måste ske med större noggrannhet. Men ettrörssystemen är enklare till sin uppbyggnad och enligt vissa uppgifter billigare. De används för det mesta vid elementbyggande och även vid platsbygge.
Helt nya komponenter eller komponenter med nya konstruktions- element är som ovan påpekats under det allmänna avsnittet relativt sällsynta. Ett exempel, som kan nämnas, är Bahcos SOZ-skrubber. De flesta komponenterna har dock kontinuerligt utvecklats i större eller mindre omfattning. Tidigare fanns tex värmepannor av stålplåt eller i gjutet utförande. Större pannor försågs ofta med rökgasfläktar. För att öka värmeöverföringen försågs vissa typer med en konvektionsdel av
tuber genom vilka rökgasen passerar, tornpannor. Numera har man börjat utnyttja övertryckseldade pannor. Dessa har ofta cirkulär eldstad och en konvektionsdel bestående av runt eldstaden placerade rör eller spalter genom vilka de heta rökgaserna passerar. Det är brännarens fläkt som ger övertrycket i eldstaden och trycker ut rökgaserna genom skorstenen. övertryckseldning ger principiellt bättre förbränning i och med att man på ett enklare sätt kan kontrollera förbränningsförloppet.
De tidigare pannorna uppfyllde normernas krav om att de enkelt skulle kunna arrangeras för eldning med fast bränsle. För de cirkulära, övertryckseldade pannorna måste man bygga en relativt utrymmes- _ krävande förugn och förse dem med rökgasfläkt för att det skall vara möjligt att elda med fast bränsle. Detta krav kan endast med svårighet uppfyllas i många av de pannrum som byggs idag.
För 20 år sedan tävlade man om att få ner rökgastemperaturen till omkring 1600C, detta för att få så god verkningsgrad som möjligt. Idag accepteras högre temperatur, 200—23000 Man får därvid något sämre verkningsgrad. Förbränningsförloppet blir dock mindre känsligt och risken för korrosion och sotbildning mindre.
Nedan följer en sammanställning över vissa data för olika panntyper, dels från 1955, dels från 1970.
Tabell B 7:1. Jämförelse av utveckling av pannor 1955—1970. Pannorna har följande beteckningar: S Självdragspanna av Iådtyp. HEL Panna med rökgasfläkt (högeffektpanna). Utrymme för fläkt är inte inräknad. Ö Övertryckseldad panna med cirkulär eldstad. HET Tornpanna, övertryckseldad eller försedd med rökgasfläkt. Vanligen är
brännare placerade på toppen.
År Effekt Typ Eldnings- Botten- Volym Vikt MW area m2 area m2 m3 ton
1955 0,23 s 15 2,16 3,0 2,85 1970 0,23 0 6 1,58 1,7 0,65 1955 0,81 5 50 3,8 8,0" 6,2 1970 0,81 ö 22 3,9 5,9 2,5 1955 1,6 5 100 6,0 15 10,7 1970 1,6 0 32 5,5 9,5 3,7 1955 2,3 HEL 100 6,0 16,5 10,5 1970 2,3 HEL 60 5,7 16,5 7,5 1970 2,3 ö 47 6,8 13,6 5,0 1955 4,6 HEL 176 11,0 3,1 19,0 1970 4,6 HEL 91 7,5 25,5 13,0 1970 4,6 ö 75 7,5 22,5 11,0 1955 5,8 HEL 220 13,5 — _ 1955 5,8 HET 220 11,0 7,2 ca 23 1970 5,8 HET 156 8,5 6,4 16,0 1970 5,8 HEL 115 12,0 _ _ 1955 11,6 HET 440 14,7 7,4 36,0 1970 11,6 HET 302 12,6 7,0 26,0 1955 17,4 HET 650 24,2 7,9 ca 51 1970 17,4 HET 455 22,5 7,5 36,0
.__.
Data:—:* ””Nä—a_— / ”***—.—
€»:x14*hr4.k'*5
Som synes har eldningsarean minskat för samma effekt. Detta beror på att värmeövergångstalet ökat på grund av bättre konstruktion och att rökgastemperaturen höjts. Bottenarean är i stort sett konstant därför att eldstaden gjorts längre för att minska sotbildningen. I övrigt framgår klart hur volymen och vikten minskat. Det finns många typer av leverans- och funktionsenheter av varierande 1 storleksordning för värmesystem. Mindre värmepannor levereras ofta som kompletta enheter. Pannan är försedd med brännare, slutet expansions- kärl med säkerhetssystem och regler— och övervakningsutrustning, allt monterat i ett plåthölje. Sedan enheten placerats på fundamentet ansluts oljerör, rörledningar för vatten, elledningar och rökrör, varefter pannan efter vattenpåfyllning är klar att startas.
Anslutning av byggnaders värmeinstallationer till fjärrvärmenät sker oftast via värmeväxlare med tillhörande utrustning. Tidigare projekte- rades varje sådan värmeväxlarinstallation för sig. Konstruktören valde komponenter och angav deras placering i byggnaden. Entreprenören upphandlade de olika enheterna och monterade dem i enlighet med handlingarna. Numera används ofta värmeväxlarenheter som är samman- byggda på fabrik och kan transporteras in i aggregatrummet och anslutas sedan huvuddelen av byggnadsarbetena färdigställts. Inkopplingen sker snabbt och värme kan påkopplas tidigare än vid en värmeväxlarcentral, sammanfogad på byggplatsen.
Kostnadsjämförelser mellan de båda alternativen, omfattande bygg—, vvs— och elkostnader har ej kunnat göras. Kostnadsvinsterna på byggsidan är svåra att beräkna. Man har beräknat att monteringstiden för en förtillverkad värmeväxlarenhet är 20—50 % av monteringstidenlför en undercentral bestående av separata enheter. De sekundära vinsterna i form av mindre kollisioner på arbetsplatsen, ingen risk för felkoppling osv bedöms värdefulla.
Alla sammansatta komponenter som på ena eller andra sättet skall fungera tillsammans behöver dock inte alltid levereras och monteras som en enda enhet. Det finns exempel på paketleveranser, där utrustningen av praktiska skäl inte kan föras samman. Vissa tryck- och säkerhetssystem för värmeinstallationer består av säkerhetsventiler, tryckkärl, pumpar, reglerutrustning och övervakningsutrustning. De olika delarna monteras på skilda platser i systemet, men skall fungera på avsett sätt genom att dels hålla ett visst tryck i systemet, dels blåsa ut tillräckligt flöde av värmemediet för att inte otillåtet tryck skall uppstå vid fel på
brännarutrustningen. Det finns numera även möjlighet att upphandla hela system eller
systemdelar som en enda leveransenhet. Ett sådant exempel är de transportabla värmecentralerna. I samband med att ett större bostads- område byggs ut kommer det totala värmebehovet att öka kontinuerligt under byggtiden. Denna kan sträcka sig över åtskilliga år. I stället för att bygga ut värmecentralen för ett helt område under ett tidigt skede är det ofta ekonomiskt fördelaktigt att installera en eller fler transportabla panncentraler under bostadsområdets uppbyggnadstid. Dessa trans- portabla centraler är kompletta och består av panna med utrustning,
oljecistern och skorsten samt pannhus. Utrustningen är placerad i två eller fler förtillverkade byggnader av plåt. Monteringen tar ca 2 dagar. De finns för effekter upp till 7 MW motsvarande värmebehovet för ca 800 lägenheter. De transportabla panncentralerna utnyttjas även som reserv vid haverier. Några har kommit till användning för permanent drift. De fyller dock normalt inte myndigheternas krav på tillåtna emissioner, ljud 0 d.
Va-system. Fram till 1971 gällde lokala, kommunala bestämmelser för va-installationer i byggnader. De flesta byggde i grunden på centralt utarbetade normer, men var i varierande omfattning försedda med för kommunerna specifika föreskrifter. Alla dessa ersattes från och med den 1 januari 1971 av den av statens planverk utarbetade VA-byggnormen. Detta har inneburit avsevärda förändringar både med hänsyn till det administrativa förfarandet och det tekniska utförandet.
För vattensystemen innebär de nya föreskrifterna bl a följande:
— man har fått nya anvisningar gällande godtagna åtgärder till skydd mot
förorening av tappvatten genom återsugning och oavsedd blandning av olika vattenkvaliteter. Vissa av anvisningarna är strängare, andra är mindre stränga ijämförelse med förutvarande bestämmelser. — varmvatten får inte ha högre temperatur än 650 — dimensioneringen av rörledningar och armatur sker efter nya grunder. Vanligen accepteras ett lägre normflöde för enskilda vattenuttag än tidigare.
I princip innebär de nya anvisningarna att stamrörledningar ges sådana dimensioner att tryckfallet i dessa är lågt, medan kopplings- ledningen ges sådana dimensioner att tryckfallet där är relativt högt. Härigenom blir vattenfördelningen i de olika vattenuttagen så jämn 'som möjligt.lDessutom stryps mycket av det normalt höga trycket i vattnet bort i de klena kopplingsledningarna varvid ljudalstringen för tappventilerna blir lägre. Man utnyttjat en sammanlagringskurva uppbyggd så, att det i extremfall kan bli ett relativt lågt vattenflödei enstaka tappventiler.
— plaströrsledningar godtas generellt för kallvatten. För spillvattensystem innebär de nya föreskrifterna bl a följande:
— bad- och duschrum får utföras utan golvbrunn under vissa förutsätt- ningar. — nya principer för luftning av avloppsrörledningar har införts. — dimensioneringen av rörledningar sker efter nya grunder. Man accep— terar normalt betydligt mindre dimensioner än tidigare. Under vissa förutsättningar får avloppsledning läggas utan fall. — plaströrsledningar godtas generellt.
Dessutom innehåller VA-byggnormen föreskrifter och anvisningar om regnvatteninstallationer.
VA-byggnormen har inneburit stora förändringar när det gäller va-installationernas dimensionering och utförande. Det är fortfarande
vissa problem i samband med övergången, bl a saknas ännu komponenter för vissa i normen angivna dimensioner på rörledningar. Informations- behovet beträffande normens innehåll och tolkning är fortfarande stort.
Av nya komponenter på va-sidan kan nämnas den typ av elektriska vattenvärmare, där man utnyttjar ett runt beredaren liggande, i plast inbakat, motståndselement i stället för de konventionella elpatronerna. Genom att värmeflödet per areaenhet blir avsevärt lägre än för elpatronerna är risken för kalkavlagringar på ytan mycket mindre. Värmaren kan användas även vid hårt vatten.
En annan variant byggd efter samma principer har ett invändigt emaljerat kärl av stål där vattnet värms av ett runt värmaren beläget lager med elektriska värmespiraler.
Problemet med att hårt vatten ger beläggningar på de elektriska motståndselementen i elektriska vattenvärmare har man sökt eliminera genom att i en typ av värmare förse elementet med ett hölje av teflon. Höljet är försett med öppningar och vattnet innanför står i direkt förbindelse med det utanför. Men eftersom vattnet innanför teflonhöljet är praktiskt taget stillastående kommer mycket ringa mängder nya salter o (1 in i höljet och risken för beläggningar på elementet minskar härmed avsevärt.
Ursprungligen utformades vvs-systemen så att de fungerade utan tillförsel av yttre energi, t ex självcirkulationssystem för värmevatten och Självdragsventilation. Numera har man cirkulationspumpar och fläktven- tilation och kan på så sätt minska rör- och kanaldimensioner. Det under senare tid marknadsförda, men för åtskilliga år sedan introducerade, vakuumsystemet för spillvatten är ett exempel på motsvarande utveckling inom va-området. I vakuumsystemet sugs spillvattnet i rörledningarna till en spillvattencistern. Genom att spillvattnet sugs kan det transporteras även uppåt och man blir oberoende av fall i ledningarna. Vattenförbruk- ningen minskar. Systemet är dock tekniskt mer komplicerat och risken för fel ökar.
1.3 luftbehandlingssystem
Förutsättningarna för valet av luftbehandlingssystem är de i byggnaden befintliga personernas krav och önskemål på ett acceptabelt klimat, yttre klimatologiska och andra faktorer, av verksamheten i byggnaden be- roende faktorer samt byggnadstekniska faktorer. Ett speciellt problem i detta sammanhang är att det normalt är mycket svårt att definiera vad som är ett acceptabelt klimat. Olika personer har skilda önskemål beroende på ålder, kön, klädedräkt o d. Det finns stora variationer i uppfattningen om vad som uppfattas som drag, för hög temperatur, för låg fuktighet o d. Därför torde det praktiskt taget alltid finnas personer som är missnöjda med inneklimatet, vilket normalt brukar skyllas på ventilationen.
Även om man räknar med att man kan fastställa vissa accepterade gränser för temperatur, luftföroreningar i fast form eller gasform o (1 är det normalt svårt att välja ett ur alla synvinklar godtagbart luftbehand-
lingssystem, som kan ge detta önskade klimat. De yttre faktorerna upp— visar stora variationer. Temperaturen varierar med årstid, tid på dygnet och väderlek. Solstrålningens inverkan likaså. Det är inte ekonomiskt rim- ligt att dimensionera med utgångspunkt i extremt höga eller låga tempe— raturer. När dessa undantagsvis inträffar, måste man acceptera för höga respektive låga temperaturer inomhus. Förutsättningarna inne i byggna- den kan också variera. Antalet personer som avger värme, fukt och nor- malt försämrar luftkvaliteten är olika under olika tider på dygnet. Vistel- setiden varierar.
Allt detta medverkar till att valet av luftbehandlingssystem måste bli resultatet av ett stort antal kompromisser och approximeringar. Man bygger eller har i stor utsträckning byggt på erfarenheter från befintliga anläggningar och på allmänt accepterade rekommendationer gällande t ex luftomsättning, temperatur och relativ fuktighet.
Erfarenhetsvärdena är ofta godtagbara men lider av den bristen att de gäller under begränsade förutsättningar med hänsyn till byggnad, verksamheten i byggnaden o d. Det innebär att man måste välja med stor urskiljning för att inte få en felaktig eller felaktigt dimensionerad installation. Därutöver måste man normalt beakta driftkostnaden för luftbehandlingssystemet, dvs kostnaden för värmeenergi, kylenergi, fläktenergi o (1 samt kostnaden för filter och liknande utrustning som måste bytas med jämna mellanrum. För en och samma typ av byggnad varierar driftkostnaden kraftigt med typ av system och typ av komponen— ter.
Luftbehandlingssystemen innehåller normalt flera komponenter som måste fungera på avsett sätt för att systemet skall uppfylla ställda krav. Filter måste bytas eller rengöras. Fläktmotorer och drivanordningar måste kontrolleras och vid behov justeras eller bytas. Reglerutrustningen måste kontrolleras och justeras. I annat fall ger inte luftbehandlings- systemet det avsedda luftflödet eller också blåses för kall eller för varm luft in i lokalerna. Balansen mellan olika delar av ett system kan störas och en sektion få för mycket luft och en annan för lite. Denna försämring som inträffar om installationen lämnas utan skötsel sker gradvis och upptäcks inte på samma sätt som när en oljebrännare till en värmepanna stoppar. Många luftbehandlingsinstallationer har körts och körs fortfarande med reducerad kapacitet på grund av bristande skötsel. Under senare tid har man emellertid allt mer börjat beakta detta och det finns numera speciella företag som åtar sig att regelbundet göra service på vvs—systemen och ange erforderliga åtgärder såsom utbyte av slitna komponenter o (1.
Det finns också exempel på luftbehandlingsinstallationer, som varit i huvudsak korrekt valda och utförda, men som inte injusterats eller funktionskontrollerats i erforderlig omfattning. Dessa installationer har aldrig fungerat på avsett sätt. Även dessa problem har kommit att beaktas i större omfattning än tidigare. I Råd och anvisningar till VVS AMA 72 anges t ex att det skall anges i beskrivningen hur injustering skall utföras och att injustering och provning, dvs funktionskontroll bör utföras vid samma tillfälle. Det senare är betingat av att det kan vara svårt att göra
jämförelser om mätningar utförs vid två olika tillfällen när de yttre klimatologiska förhållandena är olika. Sett ur totalekonomisk synvinkel innebär det också ett förenklat förfarande och ett förbilligande i och med att två åtgärder slås samman.
Med tanke på kostnaden att utföra, driva och sköta luftbehandlings- systemen är det alltså mycket betydelsefullt att man väljer ett med i beaktande av alla synpunkter lämpligt system. En modern syn på begreppet ”lämpligt luftbehandlingssystem” kan man få av byggnads- styrelsens anvisningar 10 A ”Klimatplanering i kontorslokaler”, där det bl a anges:
"Mål för klimatplanering skall vara att till lägsta möjliga kostnad ge ett från nyttjarens synpunkt gott inomhusklimat.” . . . ”Avgörande skall vara om man uppnår målen för klimatplaneringen och inte vilken teknisk standard systemet representerar.” Båda citaten har generell giltighet för alla system.
Det hävdas ibland att luftbehandlingssystem medverkar till att arbetsprestationen hos personer i byggnaden ökar i så stor utsträckning att produktionsökningen alltid täcker kostnaden för luftbehandlings- systemet. Enligt byggnadsstyrelsens anvisning betraktar man samma problem på i princip motsatt sätt. Det luftbehandlingssystem skall installeras som till lägsta kostnad ger ett acceptabelt klimat, dvs ett klimat som inte försämrar produktivitet eller välbefinnande i allt för stor utsträckning. Man kan acceptera en eller annan dag med för hög inomhustemperatur under extrem Värmebölja. Luftbehandlingsinstalla- tionen är till för att yttre faktorer — solstrålning, buller, stoft, hög temperatur o d — eller rumsbundna faktorer — lukt, värmeutveckling, drag od — inte skall störa eller minska välbefinnandet. En mycket betydelsefull faktor i detta sammanhang är byggnadens läge och utföran— de. Ligger den i så bullrande stadsmiljö att man inte kan vädra genom att öppna fönster? Hur stora är fönsterytorna? Är det en lätt byggnads- konstruktion som inte har någon värmeackumulerande förmåga?
För ett kontor med i princip en person per rum placerat i lugn miljö och med måttligt stora fönster skulle eventuellt enbart krävas ett mycket enkelt luftbehandlingssystem. Ett kontor uppbyggt som storkontor däremot kräver en omfattande luftbehandling med kylning och filtrering. På senare tid har man blivit allt mer uppmärksam på att klimat- planeraren redan på ett tidigt stadium måste samverka med arkitekter, byggare och elektriker för att få fram en optimal lösning av helheten — den färdiga byggnaden. Här samverkar byggnadsstomme, byggnadens placering och orientering, solskydd, belysning och luftbehandlingssystem.
Det är, som ovan framgått, omöjligt att välja ett ur alla synvinklar lämpligt luftbehandlingssystem. Man har ibland sökt kringgå dessa problem genom att enbart specificera kraven på klimat i de olika lokalerna och ge erforderliga byggnadstekniska data. Då tvingas de olika anbudsgivarna att föreslå system, och att ange kostnaden för desamma samt för deras drift. Det kan då vara enklare för beställaren att välja eftersom han enbart har de olika priserna att jämföra mellan under
förutsättning att ingen av anbudsgivarna reserverat sig beträffande möjligheterna att uppfylla ställda krav. Denna form av upphandling , förekommer i samband med totalentreprenad men används även vid andra former av upphandling.
En speciell svårighet i samband med denna upphandlingsform är dock att det är synnerligen svårt att kunna mäta om ställda krav uppfylls. Problemen är för närvarande under utredning både här i landet och utomlands. Det krävs en omfattande forsknings- och utvecklingsinsats för att få fram enkla och lätthanterliga mätmetoder och instrument.
För att kunna utnyttja denna upphandlingsform krävs det vidare att man på ett tidigt stadium vet så mycket om byggnaden, dess närmaste men också framtida användning att man kan ge förutsättningar för aggregatrums placering och storlek samt kanalsystems utsträckning och storlek. Dessa måste klarläggas tidigt, eftersom de ger förutsättningarna för byggnadskonstruktörens arbete.
Även efter mycket omsorgsfulla överväganden och noggranna beräk— ningar kan det vara svårt att i förväg med tillräcklig noggrannhet avgöra vilket klimat som verkligen kommer att erhållas. För större anläggningar som kontor och sjukhus utnyttjar man därför i dag ofta fullskaleprov. Man bygger upp ett rum, som i ventilationstekniskt avseende är exakt lika det planerade och kan där mäta temperaturer, flöden o d i rummet. Är inte resultatet tillfredsställande kan man enkelt modifiera installa- tionerna i provrummet till dess att värdena är acceptabla och därefter utföra den verkliga installationen i enlighet därmed. I vissa fall kan det också vara nödvändigt att göra byggnadstekniska ändringar. För större byggnader är detta ett billigt sätt att i förväg verifiera att föreslagen lösning kommer att uppfylla de ställda kraven. Dylika provningsmöjlig- heter finns på flera platser i landet.
Tidigare var alla plåtkanaler längsfalsade eller svetsade. De falsade var dyra att tillverka och svåra att få täta. Sedan några år använder man för runda kanaler övervägande spiralfalsade kanaler som i många avseenden är överlägsna de längsfalsade. Kanalerna tillverkas i en maskin av ändlösa band av plåt. Plåten falsas i spiral i maskinen. Kanalerna tillverkas med stor måttnoggrannhet. Tätheten är god. Genom spiralfalsningen blir kanalerna förhållandevis styva och tål transporter bra.
Även för rektangulära kanaler har man utvecklat skarvar som är enkla, billiga och täta. Rektangulära kanaler används i huvudsak för större luftflöden och i trånga utrymmen, eftersom man på detta sätt bättre utnyttjar utrymmet.
Luftfuktare har oftast byggt på principen att man finfördelar vatteni dysor placerade i luftströmmen. Det finfördelade vattnet avdunstar och luften blir fuktigare. En variant är att luften fuktas av ånga som tillförs luftströmmen. Därvid sker förloppet utan att luftens temperatur sänks.
Det finns numera också fuktare där fuktningen sker genom att luften passerar genom eller förbi ett material som ständigt hålls fuktigt. En typ består av en tvärs luftströmmen placerad trumma av plast. Trumman roterar. Undre delen passerar genom vatten och plastmaterialet fuktas. Luften i sin tur tuktas då den passerar övre delen av trumman. En annan
typ består av korrugerat oorganiskt material som hålls fuktigt genom vattenstrilning. Luften fuktas när den leds genom de av korrugeringen bildade hålrummen och passerar den fuktiga ytan.
Korrugerat oorganiskt material, men med de av korrugeringen bildade hålrummen parallella och med så klena dimensioner att luftströmningen blir laminär används dels i regenerativa värmeväxlare, dels i strypdon. Den regenerativa värmeväxlaren har en rotor med de klena kanalernai rotorns längdriktning. Rotorn roterar sakta. Ena hälften är i tilluften och andra hälften i frånluften. Rotorns väggar tar upp värmeenergi och fukt av frånluften och avger detta till tilluften. Verkningsgraden hos aggre- gatet är hög. I och med att tryckfallet i de klena kanalerna är högt har materialet fått användning som strypdon i kanaler före tilluftsdon. Strömningen genom de klena kanalerna sker så att ljudalstringen vid strypförloppet är mycket liten.
Även för luftbehandlingssystem har man i allt större omfattning börjat tillverka apparater som innehåller flera olika komponenter. För tillufts- aggregat finns i princip två olika utföranden. Den ena är byggbar. Man väljer de delar som är aktuella, tex spjäll, filter, värmare och fläkt. Delarna fogas samman, monteras som en enhet och ansluts till rörled- ningar, kanaler och elledningar. Den andra typen består av ett hölje i vilket all den utrustning placeras som är erforderlig för tilluftens beredning inklusive kylmaskin. Dessa aggregat placeras på byggnadens tak. Separat utrymme i byggnaden erfordras alltså inte. Aggregatet kommer helt färdigt och kontrollerat till byggplatsen, lyfts upp på byggnadens tak och ansluts. Monteringsarbetet sker snabbt och helt utan att störa eller störas av byggnadsarbetet. Dessa aggregat tillverkas för luftflöden upptill 16,5 m3/s.
Det är svårt att göra en jämförelse mellan totalkostnaden för ett enhetsaggregat och ett platsbyggt aggregat. Uppgifter som erhållits är osäkra beroende på svårigheter att definiera och generalisera förutsätt— ningarna. Enhetsaggregatet kan bli ca 20 % billigare än ett platsbyggt. Vid denna kostnadsjämförelse har hänsyn tagits till bygg-, vvs- och elkost- nader. Det förutsätts att driftkostnaderna är lika i båda fallen. Fördelarna är att monteringen sker snabbt, att risken för kollisioner på byggnads- platsen är praktiskt taget eliminerad, att risken för felkopplingar är undanröjd och att normalt kvaliteten är bättre tillkommer därutöver.
För sjukhus, kontor och andra typer av byggnader har man under senare tid börjat utnyttja speciella fönsterkonstruktioner, som utnyttjas som frånluftsdon, frånluftsfönster. Luft från lokalen tas in i en springa nedtill och sugs ut mellan den inre och mellersta glasrutan iett för ändamålet avsett treglasfönster. Vintertid uppvärms den inre fönsterrutan av frånluften och man undviker kallras och av strålning orsakad värrneförlust, Radiatorer är av dessa skäl inte nödvändiga. Erforderlig värmeenergi för att täcka värmeavgivningen kan erhållas med tillsatsvär- mare i tilluften. Sommartid kan frånluften kyla en mellan rutorna placerad persienn varvid värmestrålningen från fönstret minskas avsevärt.
I ett luftbehandlingssystem förekommer normalt en behandling, filtrering, värmning, kylning od, en distribution i ett kanalsystem,
tilluftsystemet och en utblåsning via ett kanalsystem, frånluftsystemet. När kraven på klimat är höga kan man utnyttja en speciell typ av tilluftsystem där luften delas upp i två kanalsystem. I det ena distribueras kyld luft och i det andra värmd luft. Före inblåsningen i lokalerna blandas kall och varm luft till för lokalen avpassad temperatur. Systemet är dyrbart eftersom det innehåller dubbla tilluftskanalsystem och blandningsapparater. Driftkostnaden blir också hög eftersom en del av luften kyls till låg temperatur. Men systemet är lätt att projektera, har utmärkta regleregenskaper och kan, även från kostnadssynpunkt, hävda sig när kraven på klimat är höga.
I vissa fall ersätts de omfattande tilluftsystemen av i respektive lokal placerade apparater som bereder och distribuerar luften i lokalen. För klassrum finns speciella skolapparater, avsedda för ett enda klassrum. Kontor och andra lokaler kan förses med vid fönster placerade apparater som också bereder och distribuerar luften. Vissa aggregat kan förses med kyla. Kostnaden för aggregaten är högre än för ett centralt aggregat. Detsamma gäller driftkostnaden. De olika enhetsapparaterna kräver mer omfattande skötsel än ett enda centralt aggregat. Men med lokala aggre- gat slipper man ett omfattande kanalsystem och undviker därmed en hel del samordningsarbete under såväl konstruktion som uppförande.
1.4 Styrsystem
Styrsystemen skiljer sig principiellt i många avseenden från rör- och luftbehandlingssystemen. De installeras för att andra system skall fungera på avsett sätt. De tillverkas och levereras av särskilda leverantörer. Därtill kommer att systemen är uppbyggda av elektromekaniska, elektroniska eller pneumatiskt drivna komponenter vilket kan innebära problem. Det krävs en omfattande samordning både under projekteringen och upp- förandet för att man skall få den för avsett ändamål lämpliga styr- eller reglerutrustningen. Det gäller att avpassa kvalitet och prestanda hos styrutrustning och styrd utrustning. En alltför kvalificerad och följakt- ligen dyr styrutrustning kan aldrig styra en vvs-anläggning så att den presterar mer än vad denna är konstruerad för. Motsatsen gäller också. En för enkel styrutrustning möjliggör inte att en vvs-anläggning med höga prestanda utnyttjas helt.
Många av dessa problem sammanhänger med att det ofta är olika kategorier av tekniker som projekterar de olika systemen. Vvs-ingenjörer utan speciell kunskap om reglerteknik och reglerutrustning projekterar rör— och luftbehandlingssystem, medan specialutbildade ingenjörer — ofta med el-teknisk bakgrund — projekterar styr— och reglerutrustningen.
Ibland sker projekteringen och valet av regler— och styrutrustning i samråd med viss tillverkare. Den utrustning som då specificeras i beskrivningen bygger ofta på dennes tillverkningsprogram. Detta behöver i och för sig inte innebära en nackdel med hänsyn till de rent reglertekniska förutsättningarna, men möjligheterna för andra firmor att ge anbud på lika villkor kan begränsas.
Idag är dock läget bättre beträffande teknikernas kunskap och de olika
kategorierna vet mer om varandras specialområden. Men det krävs information och utbildning i allt större omfattning. Styrutrustningen har blivit så speciell och komplicerad att den ofta måste handhas av specialister.
Styrsidan karaktäriseras av att den innehåller en stor mängd olika komponenter, ofta uppbyggda efter helt olika principer, men med i huvudsak samma eller liknande funktion. Utrustningen kan vara me- kanisk, elektromekanisk, elektronisk, pneumatisk eller hydraulisk. Kom- binationer förekommer ofta, åtminstone för någon del av den för reglering erforderliga kedjan, givare, reglerfunktionsenhet, styrdon. De ingående komponenterna förbättras och förändras kontinuerligt. I samband med att man mer och mer utnyttjar elektronik blir utrust- ningarna mindre. Många av de ingående delarna i enheterna byggs upp av ett relativt litet antal enhetliga delar. Dessa är utförda och sammanfogade så att de lätt kan bytas ut. Vid fel lokaliseras vilken del eller komponent som är felaktig, varefter den byts ut. Reparationsarbete förekommer egentligen inte. De olika tillverkarnas utrustningar är så olika uppbyggda att enbart delar av eget fabrikat kan användas.
En speciell typ av komponent, som tillhör styrsidan men som ofta hänförs till rörsidan kan nämnas. Det gäller termostatventiler för vattenradiatorer. De är alla självverkande, dvs de kräver ingen yttre energi för att fungera. Själva givaren som känner rumstemperaturen kan vara placerad endera i själva ventilen eller åtskild från ventilen. En annan ny produkt som kan tänkas få användning som del av en styr- eller reglerutrustning är fluidistorn.
För stora och komplicerade byggnader blir vvs-installationerna, spe- ciellt luftbehandlingsinstallationerna, komplicerade och vidsträckta efter- som de sträcker sig genom hela byggnaden. För att underlätta driften och övervakningen har man numera utvecklat utrustningar för central styrning. Med hjälp av dessa kan drift och övervakning ske från en eller undantagsvis några få platser. Utrustningen, som i och för sig är uppbyggd av konventionella komponenter, är ofta inbyggd i en pulpet med instrument för övervakning, felsignaleringsutrustning, don för manövrering, dvs start och stopp av motorer eller öppning eller stängning av ventiler samt drifttillståndsindikering o d. Även andra signaler än från vvs-utrustning kan överföras till den centrala utrustningen t ex signal från hissar eller inbrottslarm.
2 Speciella komponenter och system
De sammansatta komponenter som berörts ovan omfattar i huvudsak utrustning som av hävd kallas vvs-utrustning. Det finns dock flera exempel på utrustning — speciellt förtillverkade komponenter —— som även omfattar delar till byggnaden eller elutrustningen, eller bådadera. Här avses inte den elutrustning som normalt anses ingå i vvs-utrustningen, t ex elmotorer och styr- och övervakningsutrustning. Som första exempel kan nämnas de av ventilationsentreprenörerna
förtillverkade fläktrummen, som är avsedda att inrymma fläktar och annan luftbehandlingsutrustning. De ersätter väggar och tak av byggnads- material. Tak och väggar till dessa fläktrum består av hopfogade plåtsektioner som sammanfogas så att erforderlig täthet erhålls. Fläkt- rummet placeras på plåtprofiler fästa i golv av byggnadsmaterial. Förtillverkade fläktrum av plåt är ca 8 gånger lättare än motsvarande av byggnadsmaterial. De kan monteras snabbt och vid behov enkelt flyttas eller byggas om. I och med att det är ventilationsentreprenören som uppför fläktrummet blir samordningen mellan bygge och installation enklare.
Även elutrustning kan inkluderas i vissa typer av utrustning. Det finns undertakskonstruktioner för kontorslokaler o d som i princip utgör en funktionsenhet inkluderande bygg, el och ws. Undertaket är för det första ett tak utfört på sådant sätt och med sådana varor att det dämpar ljud i lokalen. I taket kan det finnas delar som är i kontakt med ovanpå fastsatta rörledningar för varmt eller kallt vatten. På så sätt kan man värma eller kyla lokalen. Taket kan vara perforerat eller försett med tilluftsdon. Tilluftsdonen kan anbringas i anslutning till belys- ningsarmaturen. Vidare kan belysningsarmaturerna utformas så att de fungerar som frånluftsdon. Därigenom kan en mängd överskottsvärme från belysningen föras bort från lokalen och vid behov tas till vara i annan del av luftbehandlingssystemet.
Konstruktionen sker med utgångspunkt i lokalens värme- eller kylbe- hov, krav på belysning och luftomsättning samt med hänsyn tagen till risken för drag och möjligheten att dämpa ljud. De olika delarna i under- taket är beroende av varandra. Kylbehovet är bl a avhängigt typen av be- lysning och belysningseffekten. Värmeavgivningen till lokalen och belys- ningen är oberoende på hur armaturen ventileras. Armaturens placering och utformning av tilluftsdonen beror på takets utformning, takhöjd
m m. De olika delar i undertaket som kan hänföras till viss funktion ärinte mekaniskt åtskilda. Belysningsarmaturen fungerar som en del av från- luftsystemet och samtidigt en del av undertaket. Tilluftsdon och rörledningar är förbundna med delar av undertaket.
Med hänsyn till detta är det naturligt att de olika typerna av undertak konstrueras och marknadsförs som enheter. Arbetet på byggplatsen förenklas i och med att det endast är en part som ansvarar för uppförandet. Ansvaret för att de olika delarna fungerar tillsammans behöver inte uppdelas.
I detta sammanhang kan nämnas det av KFAI utvecklade systemet med värmepump och elvärmeackumulering för kontor och varuhus. Totala kostnaden för systemet varierar med flera faktorer bl a belysnings- styrkan, men åtminstone för kontor kunde man under vissa förutsätt- ningar och med priserna i augusti 1973 få ungefär samma totalkostnad som vid oljeeldning och konventionell kylinstallation.
3 Förtillverkning av rörenheter, vägg- och volymelement
Förutsättningarna för att förtillverka rörenheter, vägg- och volymelement är i princip desamma som för sammansatta komponenter vilket beskrivits ovan. Monteringsarbetet flyttas från byggplatsen till en verkstad, där det kan ske i ljusa, uppvärmda lokaler och där det är mycket enklare att ' rationalisera arbetsoperationerna och de administrativa momenten. Ute på byggplatsen transporteras enheterna fram till avsedd plats, monteras och ansluts till övriga installationsdelar. På komponentsidan kan man skönja en tydlig tendens till att fler och mer komplicerade enheter utvecklas. För rörenheterna, vägg- och volymelementen är bilden något oklarare.
3 .1 F örtillverkade rörenheter
Viss förtillverkning av rörenheter utförs normalt vid alla byggplatser i och med att en del arbetsmoment sker i en fältverkstad eller motsvarande. Så har skett sedan lång tid tillbaka. Under senare tid har man i allt större omfattning kommit att utnyttja på arbetsplatsen uppförda fältverkstäder med moderna maskiner för kapning, bockning, gängning osv. För stora byggen kan man utnyttja stora och mycket väl utrustade fältverkstäder och gränsen mellan dessa och de permanenta förtillverkningsverkstäderna kan i princip vara svår att dra.
Förtillverkning av rörenheter i stor skala sker här i landet i två verkstäder, Calor-Celsius i Ljusdal och VVS-Produkter (BPA) i Gävle. Tillverkningen är relativt likartad. Man förtillverkar rörenheter av stålrör för värmeinstallationer, kopparrör för vatteninstallationer och plaströr (PEH) för avloppsinstallationer. Viss annan tillverkning förekommer också.
De rörenheter som skall förtillverkas på en central verkstad väljs ut från de normala installationsritningarna. Därefter upprättas en noggrann tillverkningsritning för den valda enheten med utgångspunkt ibyggnads— ritningarna. Den av konstruktören på konventionellt sätt uppgjorda rit- ningen kan inte direkt användas för förtillverkning. Sedan rörenheten ritats, sker verkstadsberedning och tillverkning. De olika enheterna märks därefter, packas och transporteras till den avsedda byggplatsen. I början när man utnyttjade förtillverkade enheter uppstod stora svårigheter där- för att byggnadskonstruktionen inte uppfyllde de krav på måttnoggrann- het, som ställdes från installationssidan. Numera har man löst dessa pro- blem, sedan man på installationssidan lärt sig hur man skall utforma rör- enheterna. Även om det är i princip samma arbetsoperation som utförs i den centrala verkstaden som ute på byggplatsen vid platsbygge, kan de flesta operationerna rationaliseras och utföras snabbare i verkstaden. Kraven på planering ökar vilket innebär förbättrad produktivitet. En undersökning som utfördes för några år sedan inom Calor-Celsius AB visade att det
304 Bilaga 7 sou l974:48 ;' krävdes nästan exakt 5 tim/lgh vid förtillverkning på verkstad. Det är medelvärdet för drygt 2 500 lägenheter. Timmarna fördelades sålunda:
-._.r.. _
l:a—.;— ..-.. &_
Installation tim/lgh Avloppsrör 1,56 i Stålrör (värme) 1,78 Kopparrör (vatten) 1,22 Isolering 0,50 Summa 5,06
För motsvarande tillverkning på byggplatsen är tidåtgången 15—20 tim/lgh. Man producerar alltså 3 till 4 gånger mer i verkstaden, beroende * på bättre arbetsförhållanden, bättre och fler maskiner samt större serier. 1
De anställda i förtillverkningsverkstäderna arbetar inte efter röravtalets priser utan är anslutna till metallindustriarbetareförbundet. Ackordsför- ; tjänsterna inom vvs-facket är i medeltal 33 % högre än i egentlig industri . om man tar hänsyn till lönerna inom samma region. I själva verket varie- . rar denna siffra avsevärt om man betraktar de löneskillnader som existe- rar mellan olika områden i landet. Den kan uppgå till 62 % om man jäm- för vvs-arbetare i Stockholm med industriarbetare i vissa andra delar av landet och kan vara så låg som 10 % om man växlar typ av fack och region. Jämför tabell B 1:23 i bilaga I.
Rörenheterna som tillverkas på verkstad prissätts med hänsyn tagen till kostnader för material, arbete, omkostnader, transport o d. Monteringen av enheterna på byggplatsen utförs av rörarbetare enligt röravtalets villkor. Enligt senaste avtalet har man generellt infört begreppen helprefab och halvprefab, även om redan tidigare vissa specialvillkor fanns.
Helprefab innebär att rörledningarna skall vara förtillverkade så att de passar i anläggningen efter endast sådan justerbockning som kan utföras på arbetsplatsen utan att man behöver använda arbetsbänk. Halvprefab innebär att rörledningarna är avsedda att passa in i en anläggning efter justerbockning samt kapning och bearbetning. För helprefab betalas en ackordsandel som är ca 40 % av den som skulle gälla för montering av samma rörledningar utan förtillverkning. För halvprefab är motsvarande siffra ca 90 %. Helprefab gäller om mer än 40 % av rörledningarna i byggnaden utom i källare och på vind förtillverkats helt. I annat fall gäller halvprefab.
Enligt röravtalet utnyttjas numera blandackord. Lönen består dels av en fast del i kr/timme, dels en rörlig del, beroende på ackordspris och antal producerade enheter/timme. Timlönen ligger i genomsnitt på ungefär halva den utgående medelförtjänsten.
När det gäller att bedöma kostnaderna för förtillverkning måste man också beakta transportkostnaden. Denna varierar med avståndet och kan högst uppgå till ca 4 % för de längsta transporterna.
De här angivna differenserna när det gäller tidsåtgång, löner i olika fack, ackordsprissättning o (1 kan dock inte användas för att på ett enkelt sätt illustrera och ge underlag för en beräkning av skillnaden i kostnad för en konventionellt utförd montering och en, där man utnyttjar förtill-
verkning. Bilden är mycket mer komplicerad och det har inte gått att få fram noggranna kostnadsberäkningar.
Man måste också beakta att förtillverkningsandelen endast är en del av den totala kostnaden. För en konventionell rörinstallation uppgår materialandelen till ca 65 % och arbetsandelen till ca 35 %. Av de 35 * procenten är det endast en mindre del som berörs av förtillverkning. Man beräknar att denna andel utgör ca 9 % av totalkostnaden.
Det är dock inte enbart när det gäller arbetskostnaden som man gör vinster vid förtillverkning. Genom rationellare inköp, mindre spill, enklare arbetsmetoder o d kan man vinna fördelar. Materialkostnadsbesparingar
på totalt 12 % har konstaterats. Det har, som antytts ovan, inte varit möjligt att få mer exakta uppgifter gällande hur mycket billigare det är att förtillverka. Sådana kalkyler är också svåra att göra. En noggrann förkalkyl för ett stort projekt visade att man enbart för förtillverkningsdelen skulle uppnå en vinst av 0,5 kr/arbetad timme. I denna kostnad ingår viss materialvinst, dock inte vinst på grund av mindre spill eller bättre planering. Motsvarande beräkningar har gjorts i samband med efterkalkyler för ett stort antal projekt där man utnyttjat förtillverkade rörenheter. Vinsten uppgick dåi medeltal till ca 5 kr/arbetad timme, dvs 10 gånger mer än vid den nämnda förkalkylen. Underlaget är dock osäkert. Många andra faktorer inverkar, tex konkurrenssituationen, installationernas storlek 0 (1. Det går inte att enkelt analysera vad som orsakat denna skillnad. En faktor, som angavs och som också framförts i flera andra sammanhang är att den noggrannare planering och uppföljning, som krävs för installationer med förtillverkning medför att hela arbetet sker effektivare och rationellare.
När skall man använda förtillverkade rörenheter? En mycket bestäm- mande faktor är seriernas storlek. Calor-Celsius anser att det bör vara minst 75 lika lägenheter för ett projekt med flerfamiljshus. BPA anger att det måste vara minst 20 lika produkter.
Det är oftast den rörentreprenör som fått uppdraget, som avgör om man skall använda förtillverkade rörenheter. Med tanke på att det är svårt och kostsamt att försöka beräkna kostnadsdifferenser mellan konven- tionell montering och montering där förtillverkade rörenheter utnyttjas, är det naturligt att man grundar avgörandet på erfarenheter och erfarenhetsvärden, t ex seriestorlek, byggnadens utformning, av konstruk— tör valda rörtyper o (1. De flesta som använt förtillverkade rörenheter anser sig ha haft goda erfarenheter. Oftast pekar man därvid på de sekundära vinsterna. Monteringen sker snabbare. Det krävs färre yrkeskunniga montörer på arbetsplatsen. Riskerna för kollision på arbetsplatsen minskar. Kvaliteten på den färdiga produkten är god. När det gäller dessa erfarenheter bör man dock ha i minnet att det i huvudsak är egna firmans filialer, som köper förtillverkade rörenheter från de centrala verkstäderna. Endast en mindre del av deras produktion säljs till andra företag. Bland dessa finns dessutom en hel del tillverkare av f örtillverkade vägg— och volymelement.
Förtillverkade väggelement med inbyggda vvs-installationer förekommeri flera varianter som väg mellan kök och badrum (toalett). Alla rör och kanaler som erfordras är monterade på fabrik. De olika väggelementen monteras samman på byggplatsen, varefter sanitetsporslin, diskbänkar o d monteras. ,
När det gäller de förtillverkade volymelementen har man gått ytter- ligare ett steg och levererar tex ett komplett badrum med rör, kanaler och inredning. Volymelement förekommer också vid småhusbyggande.
Många av förutsättningarna för dessa element är i princip desamma som för rörenheterna. I två avseenden skiljer det sig. För det första måste man vanligen redan under projekteringsskedet avgöra, om man skall ha vägg- eller volymelement. Ofta måste man dessutom även bestämma typ eller fabrikat, eftersom de olika elementen är olika. Vid bedömningen av om vägg— eller volymelement skall användas och vid den därefter följande projekteringen måste många parter medverka: arkitekt, byggnads- konstruktör samt ws— och elkonstruktör. Tänkbart är också att en leverantör kan medverka.
Det är också tänkbart, speciellt för stora projekt, att anbudsgivaren offererar alternativa lösningar, som bygger på att förtillverkade vägg- eller volymelement utnyttjas.
Den andra principiella skillnaden mellan förtillverkade rörenheter samt vägg- och volymelement är att det i senare fallet är än svårare att bedöma kostnadsskillnanden i och med att ytterligare parter blir inblandade. Hur
Tabell B 72. Kostnadsjämförelse mellan konventionell vvs-installation och vvs-installation med ISO-vägg utförd i juni 1973.
Detaljer Kostnad vid konven- Kostnad vid in- tionellt system stallationsvägg Material Arbete Material Arbete kr kr kr kr Installationsvägg — — 1 240 60 2 frånluftsventiler å 25 kr/st 50 — 50 — 12 2 montering av d:o ä 5 kr/st 10 — — _ ," Ventilationskanaler 80 — — — Sanitetsapparater 950 382 907 40 Transport inom arbetsplatsen — — — 40 Stamrörledningar 167 116 — — Kopplingsledningar 105 17 8 — — Tillägg för vägganslutn av WC 70 - 70 — Byggnadsarbetea Material och arbete 420 — — — Målning av kopp] ledn 2 8 — — Slitsluckor, 2 st 10 1 864 684 2 267 140 Totalt 2 548 2 407
aVägg av regelverk och gipsplattor. Uppbyggnaden av inklädning för stamrör- Iedning. Ursparing i valv och efterlagning i schakt. Håltagning i gipsplattor. Skada på formluckoro d.
1 i ”l
mycket billigare eller dyrare totalt sett blir det att ersätta en vägg i en del av en byggnad med en speciell förtillverkad vägg? Normalt kan man inte på byggsidan enkelt fastställa detta.
Många försök har gjorts för att få fram mer exakta uppgifter. En av HSB gjord beräkning gällande kostnader vid konventionellt system och i vid installationsvägg, typ ISO redovisas i tabell B 7:2. HSB har hittills
projekterat ca 3 000 lägenheter med installationsväggar.
Skillnaden i detta exempel är alltså 140 kr/vägg eller lägenhet. Den är resultatet av en subtraktion mellan två stora och i många avseenden osäkra tal. Det är alltså troligt att man med något annorlunda förutsättningar skulle kunna erhålla både större och mindre skillnader. Kostnaderna för installationsvägg och för byggnadsarbete är de största posterna. De är av varandra inbördes beroende. Vidare kan konkurrens- och arbetssituationen vid anbudstillfället lätt påverka bilden. Om man antar att en lägenhet i medeltal kostar ca 70 000 kronor kan man alltså räkna med att man med förtillverkning av installationsvägg kan påverka kostnaden med några promille. Slutsatsen av detta är att man troligen kommer att kunna sänka kostnaderna genom förtillverkning av vägg- och volymelement, men att de kalkylerbara kostnadsdifferenserna är små.
I ännu högre grad än för förtillverkade rörenheter är det de sekundära vinsterna av att utnyttja vägg- eller volymelement, som betyder mest, i varje fall i dagens situation. Utöver de som förut redovisats för rörenheterna kan nämnas att man med dessa vägg- och volymelement normalt kan ta värmeinstallationen i drift tidigare, vilket är fördelaktigt med hänsyn tagen till andra arbeten i byggnaden och till uttorkningen. Ofta får man en lösning med utprovade, rationella installationer, som man enkelt kan komma åt vid ett läckage. I och med att en så stor del kommer färdig till byggplatsen kan man undvika mycket av samordnings- problemen och de friktioner som normalt finns mellan olika kategorier av montörer och byggnadsarbetare.
Den av alla projektörer och planerare bedrivna samordnings- och planeringsverksamheten som för förtillverkade vägg- och volymelement drivs något längre än i vanliga fall innebär att även övriga delar av byggnaden uppförs relativt sett snabbare och rationellare. Detta är sannolikt den mest betydelsefulla faktorn.
Under senare tid har flera olika typer av vägg— och volymelement utvecklats. I en undersökning (BFR R12:1972 Installationsprinciper vid olika stombyggnadssystem — en inventering) redovisas 12 undersökta installationssystem, 6 förtillverkade installationsväggar och 6 förtillverka- de badrum. De olika elementen är sinsemellan relativt olika och kan inte bytas ut mot varandra. Man måste redan vid projekteringen bestämma vilken typ som skall användas.
En del av de redovisade typerna har försvunnit från marknaden. Några nya har tillkommit. Det är naturligt att så komplicerade komponenter som förtillverkade vägg- och volymelement utformas efter olika prin- ciper. Det skulle vara en fördel om en stor del av yttermått, anslutningar o d skulle kunna standardiseras. Detta skulle underlätta projekteringen och göra det möjligt att konstruera byggnaden utan att i förväg ha valt fabrikat på vägg- eller volymelement.
4 Nya system inom uppvärmningsområdet
I och med att man började projektera och bygga stora bostadsområden var det naturligt att man valde att producera värmeenergi i stora gemensamma panncentraler, blockcentraler. Det varma vattnet distri- buerades i kulvertförlagda rörledningar från centralen till de tillhörande byggnaderna. I dessa större blockcentraler kunde man installera stora pannor, försedda med sådan utrustning att verkningsgraden blev högre än om man utnyttjade flera små installationer. Även med hänsyn till utsläpp av svaveldioxid och sot innebar denna centralisering en fördel. Man kunde bygga högre skorstenar och vid behov förse centralerna med rökgasrening. Denna utveckling mot större centraliserade enheter pågår fortfarande.
I flera orter har man valt att producera värmeenergin i kommunala fjärrvärmecentraler. I princip finns det ingen större skillnad mellan fjärrvärmecentraler och blockcentraler. Ofta är fjärrvärmecentralerna större enheter, vilket innebär än större fördelar med hänsyn till verkningsgrad och utsläpp från skorstenar.
I blockcentralerna cirkulerar normalt det i pannan värmda vattnet i husens radiatorer. I fjärrvärmefallet utnyttjas undercentraler, där primär- vattnet i värmeväxlare värmer radiatorvatten och förbrukningsvarm- vatten. I vissa fall ansluts även småhus till fjärrvärmenäten.
Det kommer förmodligen att bli allt vanligare att producera elenergi och hetvatten i mottrycksanläggningar. I utförda utredningar har man visat att det sannolikt skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för relativt många kommuner här i landet att bygga sådana anläggningar.
Tidigare ansågs elenergi vara en allt för dyrbar energiform för att kunna användas för bostadsuppvärmning annat än i speciella fall. För ett tiotal år sedan började man dock från elsidan att argumentera för att elenergi — rätt använd — kan användas för uppvärmning även av flerfamiljshus. Jämförande ekonomiska utredningar tydde på att kostnaden för upp- värmning och varmvattenberedning med elenergi var ungefär lika med motsvarande kostnad för fjärrvärme, åtminstone i de områden där eltaxan var låg. Ett flertal bostadsområden byggdes med elvärme under denna tid. Den diskussion som därvid fördes om fördelaktigaste uppvärmnings- alternativet mellan elsidan och oljesidan var mycket häftig och i många fall osaklig. I samband med elenergikrisen år 1970 avtog emellertid debatten. 1973 har energifrågorna fått ny aktualitet.
Utvecklingen av utrustning på elsidan, speciellt på reglersidan, som möjliggör ett utnyttjande av billig nattström och hindrar eluttag under högbelastningsperioder har medfört att man idag måste betrakta elvärme som ett många gånger konkurrenskraftigt alternativ till fjärrvärme. Den framtida utvecklingen är dock svår att uttala sig om. Hur kommer den fortsatta utvecklingen på kärnkraftsidan att gestalta sig? Hur kommer prisutvecklingen på oljesidan att påverka prisrelationen el/olja?
5 ADB
Datorer har i allt större utsträckning kommit till användning inom vvs-tekniken. De används dels för tekniska och ekonomiska beräkningar, dels som hjälpmedel för administrativa rutiner. Dessa senare kommer inte att närmare beröras i denna redogörelse.
För att dimensionera även den enklaste vvs—installation måste bygg- nadens värmeförlust beräknas. Det har hittills utförts manuellt efter mer eller mindre fastställda regler. Värmeförlustberäkningen är inte tekniskt komplicerad men det är ett omfattande mät- och räknearbete av rutinkaraktär.
Oftast sker beräkningsarbetet schablonmässigt och gäller enbart för- hållandena vid dimensionerande utetemperatur. Med hjälp av erfaren- hetsmässiga påslag för olika utrymmen kan man ta hänsyn till olika faktorer som inte omfattas av det enkla beräkningsunderlaget.
När värmeförlusten är känd väljs värmare och, om det är fråga om vattenvärmda system, vattenflöde för de olika utrymmena. Därefter skall rörsystemet dimensioneras. Beräkningsarbetet är av samma karaktär som värmeförlustberäkningen. De normalt använda schablonreglerna tar hän— syn till vissa grundläggande faktorer såsom ekonomiska vattenhastigheter och ljudalstring vid vattnets strömning i rörledningarna.
Olika delar eller större delen av hela detta beräkningsarbete kan idag utföras med datorer. Det finns flera olika program att välja på som i stort sett bygger på samma förutsättningar som gäller för den manuella beräkningen.
Med datorns hjälp kan man göra beräkningsarbetet snabbare och säkrare. En risk finns dock att man vid införandet av data från ritningarna gör ett fel. Vid manuell beräkning skulle felet sannolikt ha upptäckts när resultatet av beräkningen kommer fram. Det sker inte när beräkningen utförs med dator. Datorn kan visserligen programmeras att inte acceptera alltför orimliga resultat men gränserna måste vara vida.
Värmeförlust-, rör- och kanalberäkningar med datorer används idag i relativt stor omfattning. Det finns dock exempel på konstruktionskontor där man fortsätter att använda de manuella beräkningsmetoderna. Man anger där bla att det är en relativt liten kostnadsvinst att utnyttja datorer för denna sorts beräkningar, speciellt eftersom man måste kontrollera att rätt värden införts.
Utöver kostnadsvinsten vinner man dock vissa andra fördelar, som kan vara svåra att värdera i pengar. Man får en enhetlig beräkningsmetod och redovisning. Dessutom erhåller man underlag för injustering av ventiler och spjäll. Ofta kan man även få en varuspecifikation.
Ovan nämnda beräkningar gäller för vissa specificerade förhållanden. Värmef'örlusten beräknas för den dimensionerade utetemperaturen. Rör- och kanalberäkningarna gäller för ett visst nominellt flöde. Förutsätt- ningarna för beräkningarna är i och för sig svåra att fastställa -— t ex hur hög är den optimala vattenhastigheten i ett rörsystem — men dessa är normalt givna för den enskilde beräknaren — konstruktören.
I många andra fall måste konstruktören ta hänsyn till förutsättningar
som varierar med tiden. Det gäller speciellt beräkningar av rumstempe- raturer, värme- eller kylbehov. I synnerhet vid dimensioneringen av kylinstallationer är det nödvändigt att veta hur hög den högsta rumstemperaturen blir, när den inträffar och hur stor kyleffekt som fordras, om den med hänsyn till kraven på komfort fastställda tempera- turen sätts lägre. Sådana beräkningar är i praktiken omöjliga att utföra utan hjälp av datorer.
Det finns idag flera dataprogram utarbetade för sådana beräkningar. De bygger på något olika förutsättningar och approximationer. Som exempel kan nämnas ett utvecklat vid institutionen för värme- och ventilations- teknik vid KTH och ett inom Svenska Fläktfabriken. Det senare används för beräkningar av värme- och kylbelastningar under året i en byggnads olika zoner. Hänsyn tas till byggnadsdata tex moduldimensioner, vägg- och fönsterareor, k-värde, solavskärmning samt byggnadens läge och fasadorientering. Skuggande detaljer eller byggnaders inverkan kan beaktas. Förutsättningar för beräkningen är vidare utetemperatur, värme- utveckling i rummen, önskad rumstemperatur samt driftsätt för luftbe- handlingsin