SOU 1974:94

Bevara ljud och bild : [Preservation of sounds and pictures] : förslag om arkivering av radio- och tv-sändningar, grammofonskivor, spelfilmer m.m

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 30 juni 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med upp- drag att utreda arkivfrågorna för den moderna informationsbehand- lingens databärare m.m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade de- partementschefen den 26 september 1967 såsom sakkunniga riksarkiva— rien Åke Kromnow, numera driftchefen hos statistiska centralbyrån Gustaf Berglund, organisationsdirektören hos statskontoret Torsten Frank och numera t.f. hovrättslagmannen Erik Holmberg. Det uppdrogs åt Kromnow att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Den 8 november 1967 förordnade departementschefen förste arkiva- rien hos krigsarkivet Sven G. Haverling att från och med den 13 no- vember 1967 vara sekreterare åt utredningen. Den 24 november 1967 förordnades numera departementssekreteraren Charlotte Brunnberg till biträdande sekreterare.

Genom beslut den 19 mars 1968 tillkallades bibliotekarien hos kungl. biblioteket numera chefen för Sveriges Radios grammofonarkiv Claes M. Cnattingius, dåvarande förste arkivarien hos riksarkivet Elsa-Britta Grage och byrådirektören hos statskontoret Åke Lagerqvist att såsom experter biträda kommittén. Vidare förordnades som experter åt kom- mittén, den 29 september 1971 förste arkivarien hos statistiska central— byrån Birgit Fredberg, den 26 juni 1972 numera avdelningsdirektören hos statistiska centralbyrån Gunnar Ahl, den 3 november 1972 numera hovrättsassessorn Ulf Stene'feldt samt den 3 april 1973 dåvarande depar- tementssekreteraren i utbildningsdepartementet, numera landsarkiva- rien Sten Körner.

De sakkunniga har antagit benämningen dataarkiveringskommittén (DAK).

Kommittén har tidigare framlagt ett delbetänkande, Förslag till gall— ringsbestämmelser om utgallring hos statliga myndigheter av informa— tion på elektromagnetiska databärare m.m. (Utbildningsdepartementet 1969: 8, stencil).

DAK överlämnar härmed sitt andra delbetänkande. Under arbetet med delbetänkandet har kommittén samrått med kungl. biblioteket, Sveriges Radio och Svenska filminstitutet.

Av kommitténs experter har Claes M. Cnattingius, Åke Lagerqvist,

Ulf Stenefeldt och Sten Körner deltagit i arbetet med det nu framlagda betänkandet. Detta har utarbetats i huvudsak av Ulf Stenefeldt, som i egenskap av heltidsanställd expert förstärkt sekretariatet.

Stockholm den 14 november 1974. Åke Kromnow

Gustaf Berglund Torsten Frank Erik Holmberg

Claes M. Cnattingius Åke Lagerqvist Sten Körner

/ Ulf Stenefeldt Sven G. Haverling

Inrehåll

F örkn'tningar . F ör fzttningsförslag Samnanfatlning

I BXKGRUND

1. Inledning

1.1Direktiven. 1.2 Utredningsuppdragets uppläggning och genomförande 1.3 Områdesbestämning och begreppsdefinition . Facktermer .

2 Radio och tv . . . . 2.11nledning............. 2.1.1 Allmänt om Sveriges Radios verksamhet . 2.1.2 Samarbete med SR . 2.1.3 Utredningar om radio och tv . 2.1.4 Enkäter och reserapporter m.m. . 2.2 Nuvarande arkivering hos SR . 2.2.1 Verksamhetens uppbyggnad 2.2.2 De centrala arkivenheterna Dokumentarkivet . Grammofonarkivet Inspelningsarkivet . Tv-arkivet . . Musikbiblioteket Pressarkivet . . Referensbiblioteket Stimcentralen 2.2.3 Programförråden . Radion Tv . . . . . . . . 2.2.4 Arkivering inom distriktsorganisationen 2.2.5 Referensupptagningarna . 2.2.6 Principer och förutsättningar för arkiveringen . Allmänt . Radion Tv .

11 13 19

27 27 28 30 30

33 33 33 37 37 39 40 40 40 40 41 42 43 43 44 44 44 45 45 48 50 50 52 52 53 61

2.3

2.4

3.1 3.2

3.3

3.4 3.5

4.1 4.2

2.2.7 Service åt forskare och allmänheten . Arkiveringsverksamhet utomlands . 2.3.1 Allmänt.

2. 3. 2 Urvalsprinciper . . . . . . .

2.3 3 Relationer mellan radio— och tv-företag samt andra ljud- och bildarkiv . .

Framförda synpunkter på SR:s arkivering

2.4.1 Allmänt .

2. 4. 2 Pressdebatt. . . .

2. 4. 3 DAK: s forskarenkät. . .

2. 4. 4 Framställningar till Kungl. Maj: t 2.4.5 Riksdagen

Fonogrammen . Inledning . . Nuvarande produktion och distribution 3.2.1 Olika typer av fonogram 3. 2. 2 Branschorganisationer m.m. . 3. 2 3 Allmänt om fonogramproduktionen 1 landet. 3.2.4 Helt kommersiell produktion . 3.2.5 Subventionerad produktion STIM . SR........... Institutet för rikskonserter (IRK) . 3.2.6 Distributionen av fonogram Nuvarande arkivering 3.3.1 Allmänt . . . . 3.3.2 Nationalfonoteket 3.3.3 Svenskt visarkiv 3.3.4 Sveriges Radio . 3.3.5 Andra arkiv Förhållandena utomlands . . Framförda synpunkter och önskemål . 3.5.1 Konsertbyråutredningen 3.5.2 Nationalfonoteket

Filmen

Inledning . . . . . .

Nuvarande produktion och distribution . 4.2.1 Olika typer av film, videogram m.m. Film . . .

Videoband (magnetband) Kassett- och skivsystem .

4.2.2 Olika organ inom filmbranschen . Svenska filminstitutet . . Produktions- och distributionsleden . Branschorganisationer Statens *biografbyrå 4.2.3 Praxis inom filmbranschen .

63 65 65 68

70 71 71 72 73 79 80

81 81 81 81 84 86 87 88 88 88 89 89 91 91 92 94 95 95 95 99 99 99

101 101 101 101 101 104 105 108 108 108 110 111 111

_,.—_..=.—_ m... v—s

4.3

4.4 4.5

5.1 5.2

5.3 5.4 5.5

6.1 6.2

6.3

Producent filmuthyrare Filmuthyrare — biograf . Filmuthyrare filmlaboratorium . 4.2.4 Svensk filmproduktion . Biograflångfilm Annan film . . 4.2.5 Filmdistributionen Biograffilm . Annanfilm. . . . . . .. 4.2.6 Produktion och distribution av videogram Nuvarande arkivering 4.3.1 Allmänt. 4. 3. 2 Svenska filminstitutet 4.3.3 Sveriges Radio. . 4.3.4 Andra filmarkiv . Förhållandena utomlands . . Framförda synpunkter och önskemål . 4.5.1 Filmutredningen .

4. 5. 2 ”Ett filmarkivs förutsättningar och uppgifter” .

4. 5. 3 De nordiska filmarkiven

AV—material Inledning . . Olika typer av AV-material . . 5. 2.1 Tredimensionella föremål och modeller 5.2.2 Tvådimensionella visuella hjälpmedel . Stordia Smådia Bildband. . . Stillfilm (ljudbildsats, ljudbildband). Film . . . . Videoband Auditiva medier Audivisuella medier . Produktion och distribution Nuvarande arkivering . . . Framförda synpunkter och önskemål .

Gällande rätt .

Inledning . Internationell reglering . 6.2.1 Bernkonventionen 6.2.2 Världskonventionen . 6. 2. 3 Romkonventionen

6. 2. 4 Fonogramkonventionen

6.2.5 Europeiska överenskommelsen om skydd för televi- sionsutsändningar Nationell lagstiftning . . 6.3.1 Upphovsrättslagen (URL).

111 112 113 113 114 115 117 117 119 120 121 121 121 124 124 124 126 126 126 130

133 133 133 133 134 135 136 136 136 137 137 137 137 138 1.40 141

143 143 145 145 150 151 154

156 156 156

6. 3. 2 Fotografilagen (FotoL). . . . . 165

6. 3. 3 Tillämpningskungörelsen till URL och FotoL (URK) 167 6.3.4 Radioansvarighetslagen (RAL) med tillämpningskun- görelse(RAK). . . . . . . . . . . . . . 168

II KOMMITTENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

7 Utgångspunkter och principiella överväganden . . . . . 169 7.1 Motiv för utvidgad arkivering . . . . . . . . . . 169 7.2 Principiella överväganden . . . . . . . . . . . . 172 8 Databärare och inspelningsteknik . . . . . . . . . 179 8.1 Alternativa databärare för arkivmaterialet . . . . . . 179 8.1.1 Ljudupptagningar . . . . . . . . . . . . 179 8.1.2 Bildupptagningar . . . . . . . . . . . . . 183

8.2 Radiosändningarna . . . . . . . . . . . . . . 186 8.2.1 Riksprogrammen . . . . . . . . . . 186 Faktorer som inverkar på inspelningarnas kvalitet 187 Inspelningsmetod . . . . . . . . . . . . 187 Bandhastighet och bandtyp . . . . . . . . . 188 Automatiserad eller manuell inspelning . . . . . 189

Kostnader för automatiserad inspelning . . . . 190

8.2.2 Regionala och lokala sändningar . . . . . . . . 192

8.2.3 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . 193

8.3 Tv— sändningarna . . . . . . . . . . . . . . . 194 8.3.1 Riksprogrammen . . . . . . . . . . . 194 Arkivinspelning 1 färg eller 1 svart/Vitt. . . . . 194

Manuell eller automatiserad inspelning. . . . . 194

Bildkvalitet vid olika typer av inspelningsutrustning 197 Alternativa tekniska lösningar av inspelningsförfa-

randet. . . . . . . . . . . . . . . 199

Jämförelse mellan de tre alternativen . . . . . 204

Kommitténs ställningstagande . . . . . . . . 205

8.3.2 Regionala sändningar . . . . . . . . . . . 205

8.4 Fonogrammen. . . . . . . . . . . . . . . . 206 8.5 Filmen . . . . . . . . . . . . . 207 8.5.1 Överföring till videoband. . . . . . . . . . 207

8.5.2 Videogram . . . . . . . . . . . . . . . 210

9. Gallring vid arkivinspelning av radio- och tv-siindningarna 211 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . 216

10 Rättsliga frågor . . . . . . . . . . . . . . . 217 10.1 Inledning . . . . 217 10.2 Utvidgad arkivering mot bakgrund av gällande lagstiftning 218 10.2.1 Radio- och tv-sändningar . . . . . . . . . . 218

10. 2. 2 Fonogram . . . . . . . . . . . . . . . 220

10..23 Film . . . . . . . . . . . . . . 220

10.3 Bestämmelser för den utvidgade arkiveringen. . . . . 221

10.4

10.5

11 11.1 11.2

11.3 11.4 11.5

12

13 13.1

10.3.1 Allmänna överväganden . 10. 3. 2 Radio— och tv-sändningar . 10. 3. 3 Fonogram. . . . Leveranspliktens omfattning. Den leveransskyldige Leveransfrist . . Inskränkningar 1 leveransskyldigheten. Påföljdsregler m.m. 10.3.4 Bildupptagningar . Leveranspliktens omfattning . Den leveransskyldige Leveransfrist . . Inskränkningar 1 leveransskyldigheten. Påföljdsreglei m.m. Kopiering . . Rätt att utnyttja arkivmaterialet . 10.4. 1 Allmänt . 10.4. 2 Tryckfrihetsförordningens tillämplighet på arkivma- terialet. . . 10. 4. 3 Rätt till forskning och visst studium. . 10. 4. 4 Rätt att framställa kopior för arkivets verksamhet. 10. 4. 5 Annat utnyttjande . . . . DAK: s förslag och den internationella regleringen.

Organisatoriska frågor m.m. . En eller flera arkivinstitutioner . Arkivinstitutionens uppgifter . 11.2.1 Insamling av material .

Radiosändningar .

Tv—sändningar Övrigt 11. 2. 2 Katalogisering 11. 2. 3 Gallring 11. 2. 4 Tillhandahållande av arkivmaterial 11. 2.5 Kopieringsverksamhet . 11.2.6 Publcieringsverksamhet . . . 11.2.7 Bevakning av den tekniska utvecklingen . Övertagande av arkivmaterial från andra institutioner . Personalbehov . Lokalbehov. . . . . . 11. 5.1 Administrations- och expeditionsloka1e1. 11. 5. 2 Magasinsutrymmen . 11.5.3 Arkivklimat

Kostnaderna Specialmotivering till författningsförslagen

Ändringar i tryckfrihetsförordningen 2 kap. 7 5

221 224 226 226 229 230 231 233 233 233 235 236 236 238 238 239 239

240 244 249 250 255

257 257 260 260 260 261 261 262 265 265 268 268 269 269 270 272 272 273 273

275 283

283 283

13.2 Ändringar i upphovsrättslagen 22 a & . . . . 22b & . . . . . . 45, 46, 48 och 49 55 . 58 å . . . . . 13.3 Ändringar i fotolagen 6 5 . 208 13.4 Lag om arkivexemplar av vissa ljud— och bildupptagningar 1 & . 2 & . 3 & . 4 & . 5 & . 6 & . 7 & . . . 8 och 9 åå

Bilagal Mottagna framställningar och avgivna yttranden . Bilaga 2 DAK:s forskarenkät Bilaga 3 DAK:s utlandsenkät Summary

284 284 285 288 289 289 289 290 290 290 292 292 293 293 294 295 295

297 299 303 311

F orkortnmgar

ADB Automatisk databehandling AIBM Association Internationale des Bibliothéques Musicales AOst Allmänna ordningsstadgan (1956: 617) BBC British Broadcasting Corporation BIEM Bureau International des Societés gérant les Droits diEnregistrement et de Reproduction Mécanique BIRS British Institute of Recorded Sound EBU European Broadcasting Union FHR Folkets Husföreningamas Riksorganisation FIAF Fédération Internationale des Archives du Film FIAPF Fédération Internationale des Associations des Producteurs du Film FotoL Lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild FU Filmutredningen 1968 GLF Grammofonleverantörernas förening IASA International Association of Sound Archives IFPI International Federation of the Phonographic Industry IRK Institutet för rikskonserter KBU Konsertbyråutredningen LAS Lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster NCB Nordisk Copyright Bureau osK Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén RAI Radiotelevisione Italiana RAK Kungörelsen (1967: 226) om tillämpningen av radioansvarighcts- lagen (1966: 756) RAL Radioansvarighetslagen (1966: 756) RIAA Record Industry Association of America RU 1960 års radioutredning RUT 69 1969 års radioutredning SAB Sveriges allmänna biblioteksförening SAMI Svenska artisters och musikers intresseorganisation ekonomisk förening SF Svensk Filmindustri AB SIDA Styrelsen för internationell utveckling (Swedish International Development Authority) SR Sveriges Radio AB STIM Svenska tonsättares internationella musikbyrå TF Tryckfrihetsförordningen TRU Kommittén för television och radio i utbildningen UNESCO United Nations Educational, Scientific & Cultural Organization

URK Kungörelsen (1961: 348) med tillämpningsbestämmelser till lagarna den 30 december 1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotografisk bild URL Lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk VG Föreningen Våra Gårdar

Författningsförslag

Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 7 5

Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej till- lämpning å exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 &, eller a enskilda brev, skrifter eller upp- tagningar, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsk- nings- och studieändamål. Angåen- de tillhandahållande av handlingar och upptagningar som nu nämnts gälle vad särskilt är föreskrivet.

Förslag till

Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej till- lämpning å exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 5, eller å upptagning av rundradiosänd— ning, som verkställts för att säker- ställa framtida bevisning, ej heller å enskilda brev, skrifter eller upp— tagningar, vilka anskaffats eller överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieända- mål. Samma gäller upptagning av rundradiosändning, som förvaras i allmänt arkiv uteslutande för forsknings- och studieändamål. Angående tillhandahållande av handlingar och upptagningar som nu nämnts gälle vad särskilt är föreskrivet.

Lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, dels att 45, 46, 48, 49 och 58 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, betecknade 22 a och 22 b 55, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22aå

Verk, som återgives i ljudradio- eller televisionsutsändning, ,som äger rum i Sverige, må, med rege- ringens tillstånd och på de villkor som däri angivas, överföras på an- ordning, genom vilken det kan återgivas, för att bevaras i offi- ciellt arkiv.

I fråga om filmverk gäller be- stämmelsen i första stycket även verk som göres tillgängligt för all— mänheten på annat sätt än där så- ges.

22b?)

Om exemplar av verk, som har gjorts tillgängligt för allmänheten, har omhändertagits i officiellt ar- kiv, som avses i 22 a &, må ytterli- gare exemplar därav framställas för arkivets verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regering- en meddelar.

Om arkivet på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området äger rätt att utöver vad som följer av första stycket fram- ställa exemplar av verk, må arki- vet förfara på samma sätt med till samma art hänförligt offentlig- gjort verk av någon som icke till- hör organisationen; upphovsman- nen äger rätt till ersättning härför.

455

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film el- ler annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller ut- sändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första styc- ket sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsänd- ning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 och 9 åå, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17, 20 och 21 åå, 22 å första stycket, 24, 24 a, 27—29 samt 41 och 42 åå sägs äga mot- svarande tillämpning.

Beträffande upptagning, utsänd- ning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 och 9 åå, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17, 20 och 21 åå, 22 å första stycket, 22 a, 22 b, 24, 24 a, 27—29 samt 41 och 42 åå sägs äga motsvarande tillämpning.

46å

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upptagningen överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som en- ligt denna paragraf är beroende av framställarens samtycke, skall vad i 9 å, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17 och 21 åå, 22 å första stycket samt 24 och 24 a åå sägs äga motsvarande tillämpning.

Beträffande förfarande, som en— ligt denna paragraf är beroende av framställarens samtycke, skall vad i 9 å, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17 och 21 åå, 22 å första stycket samt 22 a, 22 b, 24 och 24a åå sägs äga motsvarande tillämpning.

48å

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televi- sionsföretagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, ge- nom vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller tele- visionsutsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jäm- förlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första styc- ket sägs, utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan anordning till en annan förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsändningen ägde rum.

Vad i 9 å, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17, 20 och 21 åå, 22 å första stycket samt 24 och 24 a åå sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i den- na paragraf.

Vad i 9 å, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17, 20 och 21 åå, 22 å första stycket samt 22 a, 22 b, 24 och 24 a åå sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

49å

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort an- tal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Vad i 9 å, 11 å första stycket samt 14, 24 och 24 a åå sägs skall äga motsvarande tillämpning be- träffande arbete som avses i denna paragraf. Är sådant arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Vad i 9 å, 11 å första stycket samt 14, 22 a, 22 b, 24 och 24 at åå sägs skall äga motsvarande till- lämpning beträffande arbete som avses i denna paragraf. Är sådant arbete eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gällande. '

58å

Rätt domstol i mål om ljudradio— eller televisionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms tingsrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i 9 å and- ra stycket, 14 å andra stycket, 16 å, 22 å andra stycket eller 47 å.

Förslag till

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms tingsrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i 9 å and- ra stycket, 14 å andra stycket, 16 å, 22 å andra stycket, 22 b å andra stycket eller 47 å.

Lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960: 730) om rätt till fotogra- fisk bild att 6 och 20 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6?)

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotogra- fisk bild.

Vad i 22 b å andra stycket lagen (1960: 729) om upphovsrätt till lit- terära och konstnärliga verk är stadgat om exemplar av verk skall äga motsvarande tillämpning i frå- ga om exemplar av fotografisk bild.

v—A. -_- !( mTw—rit"?!

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 å

Rätt domstol i mål om televi- Rätt domstol i mål om televi- sionsutsändning i strid mot denna sionsutsändning i strid mot denna lag är Stockholms tingsrätt. Sam- lag är Stockholms tingsrätt. Sam- ma lag vare i mål om ersättning ma lag vare i mål om ersättning som avses i 7 eller 9 å eller 12 å som avses i 6 å andra stycket, 7 andra stycket. eller 9 å eller 12 å andra stycket.

Förslag till Lag om arkivexemplar av vissa ljud- och bildupptagningar

Härigenom förordnas som följer

1 å Av varje ljudupptagning och upptagning av rörliga bilder, varav exemplar utlämnas för spridning eller göres tillgängliga för allmänhe- ten på annat sätt, skall, i den mån ej annat föreskrives i det följande, ett exemplar (arkivexemplar) utan ersättning avlämnas till det arkiv som regeringen bestämmer.

2 å Arkivexemplar skall vara fullständigt, felfritt och försett med samma uppgifter som de exemplar som göres tillgängliga för allmänhe— ten. Om dessa exemplar är inneslutna i fodral eller annat omslag, skall arkivexemplaret vara inneslutet på samma sätt.

3 å Arkivexemplar skall avlämnas av den, på vars beställning exemplar av upptagningen har framställts, eller, om exemplar har fram- ställts endast utom riket, av den som har infört exemplaren till riket.

Regeringen eller, efter dess bemyndigande, det arkiv som avses i 1 & kan föreskriva att arkivexemplar i stället skall avlämnas av den som har framställt exemplar eller har gjort exemplar tillgängligt för allmän- heten.

4 å Arkivexemplar skall avlämnas inom tre veckor från den dag då exemplar av upptagningen först gjordes tillgängligt för allmänheten.

Regeringen eller, efter dess bemyndigande, det arkiv som avses i 1 å kan medgiva att arkivexemplar avlämnas senare.

5 å Med upplaga avses i denna lag vad som på en gång framställes här i riket eller införes hit.

6 å Från avlämningsskyldigheten undantages

1. ljudupptagning med en upplaga av mindre än tjugo exemplar,

2. ljudupptagning med en upplaga av lägst tjugo men mindre än ett- hundra exemplar, under förutsättning att inom den i 4 å föreskrivna ti- den i stället anmälan med uppgifter om upptagningen göres till arkivet; den som gjort sådan anmälan skall bevara ett arkivexemplar av upptag- ningen i tre veckor därefter och på begäran avlämna detta,

3. ljudupptagning, av vilken arkivexemplar har avlämnats i samband med att annan upplaga har gjorts tillgänglig för allmänheten, om den nya upplagan ej innefattar någon förändring,

4. ljud- eller bildupptagning, av vilken exemplar skall användas en-

dasti ljudradio- eller televisionsutsändning,

5. ljud— eller bildupptagning, av vilken exemplar skall användas cn- dast som ett led i offentligt framförande, om användandet ej är det huvudsakliga i framförandet.

Regeringen eller, efter dess bemyndigande, det arkiv som avses i 1 å kan även i andra fall medgiva undantag från avlämningsskyldigheten.

7 å Den som avlämnat arkivexemplar av bildupptagning har rätt att få tillbaka exemplaret sedan arkivet haft skälig tid för framställning av kopia för arkivering.

8 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1—4 åå dömes till böter.

9 å Den som icke fullgör avlämnings- eller anmälningsskyldigheten kan på allmän åklagares begäran av domstol vid vite föreläggas att full- göra sin skyldighet.

Sammanfattning

Enligt utredningsdirektiven skulle kommittén utreda frågor om arkive- ring m.m. av fonogram, den automatiska databehandlingens databära- re och övriga lagringsmedier tillhörande informationsbehandlingens område. En samlad bedömning från arkivsynpunkt borde ske med hän— syn till såväl rättsliga, arkivtekniska och ekonomiska förhållanden som till forskningens behov och möjligheter. Utredningsarbetet borde i förs- ta hand avse arkivfrågorna för databärare inom riksarkivets huvudsak— liga verksamhetsområde, dvs. den statliga förvaltningen.

Med hänsyn till den mycket omfattande bild- och ljudupptagning som sker i annat sammanhang, främst inom Sveriges Radio, och den betydelse detta material har för forskningen, borde kommittén enligt di- rektiven också i samråd med Sveriges Radio redovisa de problem och rekommendera de åtgärder som ur arkivsynpunkt kan föreligga för så- dana samlingar av ljud- och bildupptagningar hos Sveriges Radio som är av betydelse i föreliggande sammanhang.

Genom tilläggsdirektiv har kommittén vidare fått i uppdrag att, utöver frågor om arkivering av bild- och ljudupptagningar hos Sve- riges Radio, utreda allmänna arkiveringsproblem sammanhängande med bild- och ljudupptagningar. Särskilt borde nationalfonotekets fram- tida ställning och uppgifter beaktas, liksom möjligheterna till samver— kan mellan skilda institutioner på detta område.

I det nu framlagda betänkandet behandlar kommittén arkiveringsfrå- gor som berör ljud— och bildupptagningar hos Sveriges Radio samt ljud- och bildupptagningar som görs tillgängliga för allmänheten på annat sätt än genom radio och tv, såsom grammofonskivor och andra fonogram, spelfilmer, videogram osv. Betänkandet behandlar teknis- ka, rättsliga, organisatoriska och ekonomiska frågor. Bl.a. framläggs förslag om ändringar i den upphovsrättsliga lagstiftningen som möjlig- gör en mera allmän arkivering av material, som förekommer i radio- och tv-sändningar, för forsknings- och andra studieändamål. Vidare föreslår kommittén en ny lag som innebär skyldighet att till en offent- lig arkivinstitution avlämna arkivexemplar av ljud- och bildupptag- ningar som görs tillgängliga för allmänheten i form av fonogram, spel- film och videogram - en motsvarighet till lagen om skyldighet att av- lämna bibl-ioteksexemplar av tryckta skrifter.

I fråga om olika databärares arkivbeständighet framläggs vissa ssyn- punkter och förslag. Eftersom undersökningar av olika databärares be- ständighet alltjämt pågår är det emellertid kommitténs avsikt att i ett senare betänkande mera ingående behandla beständighetsfrågonna samt frågor om arkivklimat och vård av arkivmaterial.

Under arbetet med delbetänkandet har kommittén samrått med kungl. biblioteket, Sveriges Radio och Svenska filminstitutet.

I delbetänkandets första del (I BAKGRUND) tecknas bakgrunden till kommitténs förslag. Här lämnas en översikt över radio- och tv- verksamheten i landet samt en redogörelse för den nuvarande arkiive- ringen hos Sveriges Radio av ljud- och bildupptagningar som förekom- mer i sändningsverksamheten. I anslutning härtill redovisas synpunkter som i olika sammanhang har framförts på den nuvarande arkivsitiua- tionen hos Sveriges Radio och på möjligheterna att ta del av arkivma- terialet (2 kap.). På motsvarande sätt ges en översikt över fonogram- branschens uppbyggnad i landet samt en redogörelse för den nuvaran- de arkiveringen på detta område (3 kap.). Delbetänkandets första del upptar också en översikt över film- och videogrambranscherna samt en redogörelse för den nuvarande arkiveringen (4 kap.). I anslutning till redogörelserna för arkiveringen inom landet av ljud- och bildupp- tagningar redovisas exempel på hur motsvarande frågor lösts utom- lands.

Uttrycket AV-material används som ett samlande begrepp för olika hjälpmedel vid undervisning och annan informationsförmedling. AV- material utgörs av kombinationer av auditivt och visuellt material, så- som av ljudupptagningar på grammofonskiva eller ljudkassett kombi- nerade med tryckt text eller bild eller bildupptagning på film eller av auditivt och visuellt material sammanställt i form av ljudfilm eller vi- deogram (videokassett eller bildskiva). Produktionen och distribution en av AV-material samt arkiveringen av sådant material berörs också i delbetänkandets första del (5 kap.). Dessutom ges en översikt över den internationella och nationella regleringen på upphovsrättens område och över vissa andra författningar av betydelse i sammanhanget (6 kap.).

Delbetänkandets andra del (II KOMMITTENS ÖVERVÄGAN- DEN OCH FÖRSLAG) inleds med en redovisning av argument, som i skilda sammanhang har framförts på arkiveringsfrågan, samt av kom- mitténs principiella överväganden (7 kap.).

I proposition 1974: 28 sammanfattas målen för den statliga kultur- politiken i åtta punkter. Ett av dessa mål är att äldre tiders kultur skall tas till vara och levandegöras. Det framhålls att kulturlivet aldrig kan utformas enbart på grundval av de samtida k'ulturströmningarna. Verk- samheten inom flera av de konstnärliga uttrycksformerna bygger till avsevärd del på ett arv från tidigare epoker. Inom teater, dans och mu- sik är äldre verk självklara inslag i institutionernas verksamhet. Vidare framhålls att det i arbetet med att bevara och föra kulturtraditioner vidare är viktigt att insatserna gäller hela samhällets historia.

Många synpunkter har under kommitténs arbete framförts på frå- gan om arkivering av ljud- och bildupptagningar. Från forskningshåll

-f—-—_—_..-.__3—__. f_n-m . lm 4

har man framhållit vikten av att material som förekommer i radio- och tv-sändningarna blir bevarat. Mycket av detta utgör ett för forskning- en oersättligt material. Vidare har man från skilda håll framhållit detta materials betydelse för undervisningen och för den allmänna informa- tionen och debatten. Man synes i allmänhet ha den uppfattningen att alltför litet bevaras och att forskares och andra intresserades möjlighe— ter att ta del av arkiverat material är mycket begränsade. Vad gäller fonogram, film och videogram som görs tillgängliga för allmänheten på annat sätt än genom radio eller tv har framförts synpunkter av lik- nande innebörd. Arkiveringen är inte tillräckligt omfattande, och dess- utom bedrivs arkiveringsverksamheten inte tillräckligt systematiskt.

Mycket av det som produceras och distribueras genom de moderna medierna blir visserligen redan nu bevarat men enligt kommitténs me- ning är arkiveringen alltför begränsad. I förhållande till sändningarnas omfattning är Sveriges Radios arkivering av sända program tämligen obetydlig. Oklarheter vad gäller de upphovsrättsliga förutsättningarna för arkivering av filmer och liknande upptagningar medför att arkive— ringen inte kan byggas upp systematiskt och verkar hämmande på filmarkivens normala verksamhet. Nationalfonoteket arkiverar i hu- vudsak svenska fonogram. Musik är emellertid internationell på ett annat sätt än språkliga framställningar och därför ger nationalfonote- kets samlingar inte någon fullständig bild av fonogramutbudet på den svenska marknaden.

Det nyss nämnda innebär inte bara, eller främst, att mycken infor- mation, många meningsyttringar och många kulturyttringar utan mot- svarighet i äldre tider går förlorade. Det som nu bevaras i arkiv och bibliotek kommer att ge en mycket mindre fullständig bild av nutidens verksamhet inom kultur, vetenskap, teknik och administration än vad vi nu har av gångna tiders. Kommittén anser därför att det är av stor vikt att information, opinionsbildning, kulturella framställningar m.m. som läggs fram inför offentligheten genom de moderna medierna, så- som radio, tv, fonogram, film och videogram, blir bevarade i en om- fattning som någorlunda svarar mot vad som är fallet med tryckta skrifter.

Även om man i princip bör sträva efter en total arkivering, är där- med inte sagt att varje gallring är utesluten. Även bortsett från duplet- ter, reprissändningar i radio eller tv och liknande kan det visa sig nöd- vändigt att nedbringa arkivbeständet genom att gallra ut mindre vä- sentligt material. Ett skäl i varje fall till en början arkivera allt eller en mycket stor del är dock att grunderna för utgallring kan vara lättare att bestämma efter något eller några årtionden sedan man fått perspek— tiv över vad som kan vara av intresse för framtida forskning. I fråga om radiosändningarna har kommittén funnit att en total arkivering knappast blir dyrare än en partiell, grundad på urval. En total arkive- ring av tv-sändningarna skulle däremot ställa sig mycket kostsam, och kommittén föreslår därför viss gallring i dett-a material i nära anslut- ning till inspelningen för arkiveringsänd-amål, inte bara av rena repri— ser utan också av annat material (9 kap.). I övrigt bör det enligt kom— mitténs mening tills vidare hållas öppet i vad mån gallring skall ske.

Gallring kan bli nödvändig av utrymmesskäl men å andra sidan kan det skapas ny teknik som möjliggör inspelning på medier som kräver mindre utrymme.

Kommittén framlägger förslag till tekniska lösningar i fråga om ar- kiveringen av radio- och tv-sändningar, fonogram, film och videogram (8 kap.). Beträffande radiosändningarna innebär förslagen att radions tre riksprogram samt merparten av utlandsprogrammen spelas in paral- lellt på fyra olika spår på samma magnetband väsentligen enligt samma princip som nu tillämpas för referensupptagningarna men med bättre kvalitet på upptagningarna. Kommittén föreslår en inspelnings- utrustning med långt driven automatisering, vilket medför att behovet av personal för inspelningsverksamheten blir litet trots att verksamhe- ten kommer att pågå så gott som dygnet runt. Upptagningarna skall fungera både som referensupptagningar och som arkivinspelningar. Inspelningarna skall ske vid sändningsföretaget (Sveriges Radio). Re- gionala- och lokala radiosändningar skall med kommitténs förslag spe- las in lokalt inom respektive distrikt. Också dessa inspelningar skall ha den dubbla funktionen av referensupptagningar och arkivinspelningar.

Vidare föreslår kommittén att samtliga tv-sändningar skall spelas in på magnetband (videoband) för arkiveringsändamål — riksprogram- men centralt i Stockholm samt regionala sändningar lokalt inom re- spektive distrikt. Inspelningen skall ombesörjas av sändningsföretaget (Sveriges Radio). Inspelningarna skall — liksom för radions del — också fylla funktionen som referensupptagningar. För inspelning av rikspro- grammen skall användas en särskild inspelningsutrustning som ger vä- sentligt bättre kvalitet på upptagningarna än vad som är fallet med de nuvarande referensupptagningarna. Bl.a. medger den upptagning av bilden i färg. Såsom tidigare nämnts föreslår kommittén av kostnads- skäl en viss gallring i tv-materialet i nära anslutning till inspelningstill- fället. Kommittén har funnit att material motsvarande ungefär 40 0/0 av den totala sändningstiden för riksprogrammen i tv, häri inbegripna rena reprissändningar, kan gallras ut utan att man fördenskull avlägs- nar sig från den principiella målsättningen för arkiveringsverksamhc- ten (9 kap.). Denna gallring skall enligt kommitténs försl-ag ske när inspelningarn-a inte längre behövs som referensupptagningar i regel sex månader efter sändningstillfället. Det material som skall bevaras överförs då till särskilda arkivband, varefter originalbanden avmagne- tiseras och används på nytt för originalinspe'lning. Gallr'ingen skall så- lunda ske i samband med överföringen till särskilda arkivband.

Grammofonskivor bereder i regel inte några speciel-la problem med hänsyn till arkivbeständigheten. När det gäller andra typer av fono- gram, såsom ljudkassetter, kan arkivbeständigheten variera. En faktor av betydelse är t.ex. kvaliteten på det magnetband som används i kas- setten. Man får därför från fall till fall pröva om sådana fonogram kan arkiveras i original eller om upptagningarna behöver överföras på nytt underlag, såsom magnetljudband som är lämpade för långtidsför- varing.

Arkiveringen av filmupptagningar bereder speciella problem ur be- ständighetssynpunkt. Särskilt färgfilmen ställer mycket höga krav vad

gäller arkivklimat och handhavande, och även under de bästa be- tingelser är det omöjligt att undvika kvalitetsförsämringar. Färgbilden kan inte bibehållas i sitt ursprungliga skick utan förändras gradvis. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att upptagningar på film, som skall arkiveras, överförs på magnetband (videoband). Bildupptagningar på andra databärare än film, såsom magnetband i videokassetter och bildskivor, blir allt vanligare. Dessa databärare befinner sig ännu i ett utvecklingsskede och det är för tidigt att ta ställning till deras arkivbe- ständighet. Kommittén föreslår därför att även upptagningar på dessa nya databärare, liksom filmupptagningarna, tills vidare överförs på särskilda magnetband (videoband) vid arkiveringen.

Vid en vidgad, mera allmän arkiv—ering för forsknings- och andra stud'ieändamål av material som offentliggörs genom radio, tv, fono- gram, film och videogram uppkommer vissa rättsliga frågor, bl.a. upp- hovsrättsliga (10 kap.). Möjligheterna att inom ramen för gällande lag- stiftning arkivera sådant som offentliggörs genom fonogram är relativt goda så till vida att arkivinstitutionen har möjlighet att förvärva fono- gram i handeln och hålla dessa tillgängliga för allmänheten. Man kan dock inte bortse från svårigheter i en del fall att på denna väg genom- föra en systematisk arkivering. I fråga om material som offentliggörs genom radio, tv och film är läget det att inte bara insamlandet av ma- terial utan också utnyttjandet av materialet så gott som helt måste byg- ga på frivilliga överenskommelser med rättighetshavarna (upphovs— män, artister m.fl.).

Kommittén anser att en mera generell arkivering måste bygga på förutsättningen att det material som skall bevaras verkligen ställs till förfogande och att det ges möjligheter att utnyttja arkivmaterialet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén ändringar i den upphovsrätts- liga lagstiftningen som innebär att upphovsrättsligt skyddade framställ- ningar, som återges i radio eller tv, utan rättighetshavarnas samtycke får spelas in för arkiveringsändamål. En motsvarande rätt föreslås i fråga om framställningar genom film och videogram, vilka offentlig- görs på annat sätt. Dessutom skall arkivinstitutionen ha rätt att för sin verksamhet framställa kopior av arkiverat material. De närmare före- skrifterna för arkiveringsverksamheten skall enligt förslaget meddelas i administrativ ordning av regeringen.

Vidare framlägger kommittén förslag till lag om skyldighet att av- lämna arkivexemplar av ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder, som görs tillgängliga för allmänheten. Uttrycket rörliga bilder syftar på upptagningar som på teknisk väg kan återges i form av rörliga bilder. En förutsättning för leveransskyldighet är att exemplar av upp- tagningen har gjorts tillgängligt för allmänheten. Sådant som kan hän- föras till privatlivet, såsom privata inspelningar i hemmet samt upp— tagningar av vilka exemplar används endast i slutna kretsar, faller utanför lagens tillämpningsområde. Under leveransskyldigheten faller i princip grammofonskivor och andra fonogram som saluförs i han- deln, lånas eller hyrs ut eller delas ut gratis. Vidare omfattar leverans— skyldigheten upptagningar av rörliga bilder, såsom filmer och video- gram, av vilka exemplar används för återgivning vid offentliga tillställ-

ningar eller av vilka exemplar (kopior) säljs i handeln, hyrs eller lånas ut eller delas ut gratis.

Arkivexemplar skall avlämnas utan ersättning. Bl.a. av kostnadsskäl föreslås emellertid att den, som har avlämnat arkivexemplar av bild- upptagning, skall ha rätt att få tillbaka detta sedan arkivet har haft skälig tid att framställa en kopia för arkivering. Leveransskyldighieten skall i regel fullgöras av den, på vars beställning de exemplar som görs tillgängliga för allmänheten har framställts, eller, om sådana exemplar har framställts endast utomlands, av den som har infört exemplaren till riket. Vissa inskränkningar i den principiella leveransskyldigheten föreskrivs, bl.a. i fråga om ljudupptagningar med mindre upplaga.

Kommittén föreslår att upptagningar av radio- och tv-sändnimgar samt arkivexemplar av ljud- och bildupptagningar, som har avlämnats i enlighet med lagen om leveransskyldighet, liksom andra upptagningar arkivinstitutionen kan förvärva, skall vara undantagna från begreppet allmän handling under förutsättning att materialet inkommit till insti- tutionen uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och :stu— dieändamål eller, i fråga om radio- och tv—sändningar, som referens- upptagningar. Detta innebär att vissa ändringar måste göras i tryckfri- hetsförordningen.

Rätten att ta del av upphovsrättsligt skyddat arkivmaterial skall en- ligt kommitténs förslag regleras i administrativ ordning genom före- skrifter utfärdade av regeringen. Dessa föreskrifter bör innehålla att arkivinstitutionen inte får tillhandahålla exemplar av material som inte har offentliggjorts (i upphovsrättslig mening, dvs. med rättighetshava— rens samtycke gjorts tillgängligt för allmänheten). Vidare bör före- skrifterna innehålla att exemplar av offentliggjort material får tillhan- dahållas bara för forskning och annat studium. För forskning bör ma— terial kunna tillhandahållas inte bara inom institutionen utan också genom att kopia lämnas ut för bruk utanför institutionen. Om ända- målet är annat studium än forskning bör kopia få lämnas ut för bruk utom institutionen bara om det är uppenbart att utlämnandet inte ut- gör intrång i rättighetshavarens normala utnyttjande av sin prestation. Allt utnyttjande av upphovsrättsligt skyddat arkivmaterial utöver det nu nämnda skall enligt kommitténs förslag i princip förutsätta avtal mellan institutionen och rättighetshavarna. Kommittén föreslår dock en regel om s.k. avtalslicens.

Kommittén anser att övervägande skäl talar för att arkiveringen av ljud- och bildupptagningar, som avses med förslaget, förläggs till en gemensam central institution (11 kap.). Denna arkivinstitution skall ha till uppgift att arkivera upptagningar, oavsett om det gäller radio- eller tv-sändningar, fonogram, filmer eller videogram. Kommittén tar inte ställning till frågan om huvudmannaskapet för arkivinstitutionen utan hänvisar till att utredningar för närvarande pågår angående den fram- tida organisationen av den offentliga biblioteksverksamheten och till att även styrelsefunktionen inom det offentliga arkivväsendet skall ut- redas. Frågan om huvudmannaskapet för arkivinstitutionen bör tas upp till behandling inom ramen för detta planeringsarbete.

Nationalfonotekets nuvarande samlingar av ljudupptagningar bör

enligt kommitténs mening överföras till den föreslagna arkivinstitutio- nen. Vidare är det önskvärt att denna får tillgång också till material som finns bevarat i Sveriges Radios och Svenska filminstitutets arkiv, antingen så att arkivinstitutionen övertar material eller får göra kopior.

Investeringskostnaderna för den av kommittén föreslagna arkive- ringsverksamheten har beräknats till ungefär 7,9 milj. kr, exklusive lo- kalkostnader (1973 års prisnivå). Beräkningen av lokalkostnaderna tor- de få anstå till dess att lokalfrågan lösts (12 kap.).

Driftskostnaderna för arkiveringsverksamheten har för första året beräknats till omkring 4,8 milj. kr (1973 års prisnivå). Ej heller här har lokalkostnader medtagits. Till de beräknade driftskostnaderna kommer eventuellt vissa kostnader föranledda av att sändningsföretaget enligt kommitténs förslag skall ombesörja inspelningen av radio- och tv—sänd- ningarna, såsom viss personal— och lokalkostnad.

I Bakgrund

1 Inledning

1.1. Direktiven

DAK:s utredningsuppdrag omfattar såväl rättsliga som arkivtekniska frågor. Vidare omfattar uppdraget frågor rörande forskningens behov och registreringsfrågor samt kostnads— och' samordningsfrågor.

I anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1967 yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman bl.a. följande.

"Den snabba tekniska utvecklingen har medfört att en rad nya metoder för att ta upp och lagra information tillkommit. Exempel på sådana databärare är hålkort, hålremsor, skivor, magnetband, magnetiska kortminnen samt olika mikrofotografiska media. Gemensamt för dessa former av databärare är att den på dem lagrade informationen normalt endast kan göras tillgänglig med hjälp av speciell teknisk utrustning för omvandling av informationen till text, bild eller ljud. Av särskild betydelse i sammanhanget är tekniken för den automatiska databehandlingen (ADB).

Den tekniska utvecklingen medför att metoderna på informationsbehand— lingens område förändras snabbt. I ett system använda databärare kan därför efter en tid visa sig vara föråldrade och informationen kan behöva överföras till en ny databärare för att kunna utnyttjas. Överhuvudtaget medför den nya tekniken en rad problem, när det gäller att bevara och utnyttja den lagrade informationen. Förutsättningarna härför avviker väsentligt från dem som le- gat till grund för gällande bestämmelser och metoder för hantering av vanligt skrift- och bildmaterial.

Med användningen av magnetband och andra moderna databärare har en ny typ av arkivhandlingar uppkommit utan att närmare föreskrifter finns för deras hantering och bevarande. Allmänna arkivstadgan den 10 november 1961 (nr 590) och övriga arkivbestämmelser är främst inriktade på hantering av pappersdokument.

Läget och utvecklingen på berörda områden motiverar enligt min mening att särskilda sakkunniga tillkallas att utreda frågor om arkivering m.m. av fo- nogram, den automatiska databehandlingens media och övriga lagringsmedia tillhörande informationsbehandlingens område. En samlad bedömning från ar- kivsynpunkt bör ske med hänsyn till såväl rättsliga, arkivtekniska och ekono- miska förhållanden som till forskningens behov och möjligheter. Förslag till erforderliga författningsändringar bör läggas fram liksom en redovisning av

de kostnader som blir följden av de regler som föreslås.

Utredningens arbete bör i första hand avse arkivfrågorna för databärarc inom riksarkivets huvudsakliga verksamhetsområde, dvs. den statliga förvalt— ningen. Med hänsyn till den mycket omfattande bild- och ljudupptagning som sker i annat sammanhang, främst inom Sveriges Radio, och den betydelse detta material har för forskningen, bör utredningen i samråd med Sverigcs Radio även redovisa de problem och rekommendera de åtgärder som ur arkiv- synpunkt kan föreligga för sådana samlingar av ljud- och bildupptagningar hos Sveriges Radio som är av betydelse i föreliggande sammanhang.”

I direktiven behandlas därefter olika frågor som bör utredas. Bl.a. nämns vissa arkivtekniska frågor såsom rörande handens hållbarhet, allmänna principer för bevarande av band, avmagnetisering av band (gallring) samt förvarings- och hanteringsregler. Det framhålls också att forskningens behov måste ägnas uppmärksamhet. Vidare berörs kostnadsfrågorna. Det framhålls att arkiveringens omfattning och t.ex. åtgärderna för att överföra äldre material till modernare databärare måste avgränsas till en kostnadsnivå som kan anses rimlig (utrednings— direktiven är i sin helhet intagna i riksdagsberättelsen år 1968, s. 278 ff.). Den 30 juni 1972 fick kommittén följande tilläggsdirektiv.

”Kungl. Maj:t uppdrar åt dataarkiveringskommittén att utöver tidigare erhål- let utredningsuppdrag rörande bild- och ljudupptagningar hos Sveriges Radio utreda allmänna arkiveringsproblem sammanhängande med bild- och ljud- upptagningar. Därvid bör särskilt frågan om nationalfonotekets framtida ställning och uppgifter samt möjligheterna till samverkan mellan skilda insti- tutioner på detta område beaktas. Kommittén bör samråda med kungl. biblio- teket och Svenska filminstitutet.”

1.2. Utredningsuppdragets uppläggning och genomförande

Enligt de ursprungliga direktiven skulle utredningens arbete i första hand avse arkivfrågorna för de moderna databärarna inom riksarkii'ets huvudsakliga verksamhetsområde, dvs. den statliga förvaltningen, men också redovisning av problem och rekommendation av åtgärder i fråga om ljud— och bildupptagningar hos Sveriges Radio.

Utredningsarbetet inleddes med att DAK kontaktade statliga myndig— heter och institutioner för att få fram underlag för bedömning av be- hovet av bestämmelser för arkivbildningen på ADB—medier. Vidare uppdrogs åt statens provningsanstalt att undersöka arkivbeständighezen hos magnetband och mikrofilm. DAK kontaktade också Sveriges Raiio för utredning av dess arkivfrågor.

Kontakten med statliga myndigheter och institutioner gav vid handen att gallringsproblemen i fråga om arkivbildning på ADB-medier hade central betydelse samt att ADB ökade i omfattning för varje år, blev alltmer komplicerad och berörde alltmera centrala områden inom id- ministration och samhällsliv. Det framkom att stora anskaffningskost—

i E i i

nader gjorde det synnerligen önskvärt att bl.a. magnetbanden så snart som möjligt kunde friställas för förnyad användning. Med hänsyn här- till prtoriterade DAK utredningen av gallringsproble-men vid ADB.

Den 11 november 1969 framlade kommittén delbetänkandet Förslag till gallringsbestämmelser om utgallring hos statliga myndigheter av in- formation på elektromagnetiska databärare m.m. (Utbildningsdeparte- mentet 1969: 8, stencil). Kungl. Maj:t utfärdade på grundval av de för- slag, som framlades i delbetänkandet, den 28 juni 1974 kungörelsen (1974. 646) om ändring i kungörelsen (1953: 716) angående utgallring av handlingar hos vissa statsmyndigheter, kungörelsen (1974: 647) om ändring i allmänna arkivstadgan ( 1961:590 ) och kungörelsen (1974: 648) om utgallring ur upptagning för automatisk databehandling.

I ett tidigt skede av utredningsarbetet aktualiserades frågan om inte arkiveringsproblemen rörande ljud- och bildupptagningar hos Sveriges Radio borde behandlas i ett särskilt delbetänkande eftersom denna del av utredningsuppdraget kunde betraktas som i viss mån fristående i för- hållande till DAK:s uppdrag i övrigt. Sedan kommittén fått tilläggs- direktiven att utreda allmänna arkiveringsproblem som sammanhänger med bild- och ljudupptagningar — grammofonskivor, ljudkassetter, spel— filmer, videogram osv. — och bl.a. beakta nationalfonotekets framtida ställning och uppgifter, framstod ett delbetänkande som än mera moti- verat. Det utvidgade utredningsuppdraget omfattar bl.a. rättsliga, tek- niska, organisatoriska och ekonomiska frågor av i många avseen- den annan karaktär än beträffande arkiveringen inom den statliga för- valtningen.

Kommittén har mot bakgrund av det nyss sagda valt att i ett särskilt delbetänkande behandla arkiveringsfrågor som berör ljud- och bildupp- tagningar hos Sveriges Radio samt ljudupptagningar i form av grammo- fonskivor och andra fonogram och bildupptagningar av typen spelfil- mer, videogram och liknande, dvs. sådant material som i huvudsak kan hänföras till nationalfonotekets och Svenska filminstitutets verksamhets- områden.

Delbetänkandet behandlar tekniska, rättsliga, organisatoriska och ekonomiska frågor förknippade med arkivering av ljud- och bildupptag- ningar på de moderna databärarna. Vad gäller beständighetsfrågorna framläggs vissa synpunkter och förslag. DAK vill emellertid framhålla att undersökningar av olika databärare (bl.a. magnetband) alltjämt på- går, bl.a. hos statens provningsanstalt på kommitténs begäran. Kom- mittén avser att i ett senare betänkande mera ingående behandla be- ständighetsfrågorna för olika moderna databärare och framlägga för- slag och rekommendationer, bl.a. angående arkivklimat och hantering av arkivmaterial.

Inom ramen för arbetet med delbetänkandet har kommittén motta- git ett antal framställningar och avgett ett antal yttranden. Dessa är förtecknade i bilaga 1 till betänkandet.

Under arbetet med det föreliggande delbetänkandet har kommit- tén samrått med kungl. biblioteket, Sveriges Radio och Svenska film- institutet.

1.3. Områdesbestämning och begreppsdefinition

I avd. I av betänkandet redogörs för det nuvarande läget vad gäller ar- kiveringen av ljud- och bildupptagningar. Redogörelsen har delats in i fyra kapitel som behandlar vart sitt område.

Kapitel 2 om radio och tv behandlar radio- och tv-verksamheten i landet, eller närmare bestämt verksamheten hos Sveriges Radio (SR). Redogörelsen lägger tyngdpunkten på det material som förekommer i radio- och tv-sändningama men omfattar också en överblick av övrigt material som används i programverksamheten, såsom programmanu- skript och annat bakgrundsmaterial.

Kapitel 3 om fonogrammen avser ljudupptagningar på grammofon- skiva, magnetband (t.ex. ljudkassetter) och andra databärare av såväl musik som tal och annat ljud, i den mån det inte gäller sådant material som behandlats i redogörelsen för radio och tv. Framställningen avser huvudsakligen fonogram som sprids bland allmänheten genom att exem- plar utbjuds i allmänna handeln eller utnyttjas vid offentliga framföran- den.

Kapitel 4 om filmen avser bildupptagningar på både film och andra databärare, såsom magnetband. Uttrycket film används som beteckning antingen för själva databäraren (filmremsan) eller för en filmupptag- nings informationsinnehåll. I allmänhet framgår av sammanhanget vilken innebörd som avses. I annat fall anges det särskilt. Liksom i fråga om fonogrammen avser redogörelsen i huvudsak bildupptagningar som offentliggörs för allmänheten. En viktig begränsning ligger i att fram- ställningen gäller enbart bildupptagningar med rörliga bilder. Härmed avses upptagningar som på teknisk väg kan återges i form av rörliga bilder, dock inklusive text och stillbilder som ingår i upptagningen samt tal, musik och andra ljudeffekter som sammanställts med de rörliga bil- derna. Däremot omfattas inte upptagningar som bara består av stillbil- der, såsom filmband med serier av stillbilder avsedda att projiceras med uppehåll mellan varje bild eller diabilder.

Audivisuellt material, som behandlas i kapitel 5, kan utgöras av ett fonogram eller en film. Det är emellertid mycket vanligt att AV-mate- rial består av olika kombinationer — grammofonskiva plus bok, film plus bok, ljudband plus filmband med stillbilder osv. DAK har valt att i ett särskilt kapitel närmare redogöra för "detta material.

Avd. II av betänkandet upptar DAK:s överväganden och förslag. Även här behandlas i viss utsträckning de olika områdena - radio och tv, fonogrammen samt filmen vart för sig, bl.a. vad gäller tekniska och rättsliga frågor. Innebörden av begreppen radio och tv, fonogram samt film är emellertid densamma som i Avd. 1, såvida inte annat an-

ges.

F acktermer

Bildskiva En motsvarighet till grammofonskivan. Bildskivan kan innehålla såväl ljud—

som bildinformation. Bildskivan spelas upp på en speciell typ av skivspelare

my...): ..,—,;

..__——wr-_—-——p;-

som omvandlar informationen till elektroniska signaler (ljudsignaler plus vi- deosignal). Dessa matas in i en tv-apparat och förvandlas till ljud och bild.

Brusrfduceringssystem

En typ av elektronik som (vanligen med s.k. komprcssions-expansionsteknik) används för att reducera bakgrundsbrus. Varumärkesexempel: Dolby, DNL.

Decibel (dB)

Enhet som inom elektroniken och akustiken används för att ange förhål- lande: mellan två signalstyrkor, t.ex. spänning och ljudtryck. Den mänskliga hörsen kan endast med svårighet uppfatta styrkeskillnader hos ljudet som är mindre än 3 dB, och ca 10 dB upplevs som en fördubbling av styrkan hos ljudet (för vetenskaplig definition av dB m.fl. termer, se SEN-norm 01 15 01).

Distorsion

Ljudfjrvrängning. Exempel: En förstärkaranläggning kan ge ett tillskott av övertoner som inte finns hos originalmaterialet (harmonisk distorsion). En extra blandningston kan även uppstå när flera toner spelas samtidigt (inter- moduiation). Viss distorsion förekommer också vid gravering och framställ- ning lV matriser för grammofonskivor. _ Normalt brukar en distorsion om några få procent kunna tolereras.

Dolbj Dolby, varumärke, se brusreduceringssystem.

Helical-scan

Snedspårssystem för inspelning på videoband. Signalen registreras snett över magnetbandets bredd och inte, som t.ex. är fallet med ljudupptagningar, på ett spår i magnetbandets längdriktning.

Konvertering

Överföring (t.ex. av ljud- eller bildupptagning) till databärare med annan representation av data (kodning) eller till annan typ av databärare.

K opien'ngse ffekt Ekoeffekt vid uppspelning av ljudupptagning på magnetband. Effekten orsa- kas av att intill varandra liggande bandslingor magnetiserar varandra. En liknande effekt kan förekomma vid tätt liggande spår på grammofonskiva.

Masterkopia

Kopia av originalupptagning (mastern). Masterkopian används för framställ- ning ev större serier kopior (t.ex. visningskopior av spelfilmer).

M ultiplexer Spegelanordning som används vid överföring av upptagning på film till vi- deoband.

Print-through effect Kopieringseffekt.

Scanner (F ilmscanner) Utrustning för elektronisk avsökning (scanning) av upptagning på film och

överföring av informationen till videosignal. Videosignalen kan nyttjas för att framställa bild i tv-bildskärm eller kan lagras på videoband.

Telefilm Bild och ljud överfört på film genom konvertering från videosignal och ljud- signal, antingen från videokamera jämte mikrofon eller från videobandspe- lare.

Bandhastigheter för ljudbandspelare, uttryckta dels i cm/sek., dels i tum/sek.

cm/sek. tum/sek. 2,4 15/16 4,75 1 7/8 9,5 3 3/4 19 7 1/2 38 15

___.___——_———

2. Radio och tv

2.1. Inledning

2.1.1. Allmänt om Sveriges Radios verksamhet

Sveriges Radios (SR) verksamhet regleras främst genom bestämmelser i radiolagen (1966: 755) och radioansvarighetslagen (1966: 756) samt avtalet är 1967 mellan staten och Sveriges Radio aktiebolag. Som väg- ledande får också anses uttalanden i förarbetena till de nämnda la- garna ( prop. 1966: 136 , SU 1966: 163 och rskr. 1966: 388).

Enligt radiolagen förbehålls ett enda företag rätten att bestämma vilka program som skall förekomma i radio och tv inom landet. Denna ensamrätt skall enligt lagen utövas opartiskt och sakligt samt i övrigt efter riktlinjer som fastställs genom avtal mellan staten och program- företaget. Förhandsgranskning eller annan form av censur av pro- grammen från myndighets sida är förbjuden. Däremot kan program- sändningarna i efterhand granskas av ett särskilt organ, radionämn- den.

Radioansvarighetslagen reglerar yttrandefriheten i radio- och tv- program som svenskt programföretag får anordna med ensamrätt. Enligt lagen skall det för varje program finnas en av programföretaget förordnad ansvarig programutgivare. Denne har till uppgift att före- bygga yttrandefrihetsbrott och bär i regel ensam det straffrättsliga an- svaret för sådant brott i sänt program. Programutgivaren är jämte pro- gramföretaget skadeståndsskyldig för yttrandefrihetsbrott. Program får ej sändas mot programutgivarens vilja.

Det nu gällande avtalet mellan staten och SR tillkom år 1967 och ersatte ett tidigare avtal från år 1959. Avtalet gäller under tio år, räk- nat från den 1 juli 1967. Avtalet reglerar SR:s rättigheter och skyldig- heter i fråga om rundradiosändning och programverksamhet. SR har ensamrätt att bestämma vilka program som skall sändas från sändare i Sverige. Med ensamrätten följer skyldighet att bedriva programverk- samhet. Enligt avtalet skall det under företagsledningen finnas särskil- da programenheter för programverksamheten samt en teknisk enhet. SR åläggs vidare att hävda de grundläggande demokratiska värdena och att bedriva programverksamheten med beaktande av radions och tv:s centrala ställning i samhället. Avtalet innehåller dessutom bl.a. vissa riktlinjer för olika typer av program som bör förekomma så att olika intressegrupper skall tillgodoses.

Styrelse

Radiochef

Bitr. radrochef

STABSORGAN

. Centrala Distrikts- Utveckling och . . Ekonomi Personal . . 4 , Internrewsnon kansliet central rationalisering

SERVICEORGAN

Rin-TV servoce servrce

OPERATIVA ENHETER

TV2 UTP

LR

Central— . redaktion Taknlken

Figur 2.1 SR:s organisation.

Huvuddragen av SR:s organisation fr.o.m. den 1 januari 1974 fram- går av figur 2.1.

Ledningen av SR utövas av styrelsen och radiochefen, assisterad av en biträdande radiochef och direktion. Under företagsledningen finns särskilda programenheter, nämligen ljudradion, TV 1 och TV 2, utbild- ningsprogrammet, utlandsprogrammet samt distrikten. Från hösten 1972 finns dessutom vid sidan av programenheterna en central nyhets- tjänst som svarar för nyhetskommunikéerna i både radio och tv och som har hand om tv-sporten och utlandskorrespondenternas verksam-

| ! [

het. För den tekniska driften finns en teknisk enhet.

Radion (LR) leds av en programdirektör som biträds av ett kollek- tiv — centrala programledningen (CPL). Programproduktionen hand— has av ett antal produktionsgrupper i Stockholm och i distrikten.

TV 1 har som bas för sin verksamhet ett antal projektgrupper som utformar program. Ansvarig projektledare utses av programledningen. Programdirektören för TV 1 biträds av ett kollektiv, programrådet, som visserligen inte fattar beslut men utformar underlag för program- direktörens beslut i fråga om programinnehåll, produktionsförhållan- den m.m.

TV 2 leds av en grupp funktionärer som tillsammans omspänner alla ansvarsområden. Programmedarbetare av alla kategorier ingår i produktionsgrupper med preciserade programuppgifter av permanent eller tillfällig natur. I policyarbetet medverkar TV 225 medarbetare främst genom s.k. kanalmöten. Idé- och programarbete bereds i grup— per.

Centralredaktionen är direkt underställd radiochefen och svarar ge- nom telegramredaktionen för de faktagivande nyhetsprogrammen i radio och tv. Sportredaktionen för tv och utlandskorrespondenterna sorterar också under centralredaktionens ledning.

Det kan nämnas att arkivfunktioner fullgörs inom enheterna Ad- ministrativ service och Programservice.

Distrikten har till uppgift att producera bidrag till radions och tv:s riksprogram samt regionala och, i viss mindre omfattning, lokala ra- dioprogram. Efter beslut våren 1972 pågår dessutom försök med re— gionala tv-sändningar. Den nuvarande distriktsorganisationen innebär att varje distrikt är ett självständigt organ direkt under företagsledning— en. Nödvändig samordning, planering och kontroll av verksamheten sköts av en distriktscentral i Stockholm. Denna har dock ej rätt att ge några direktiv om distriktens verksamhet. Distrikten kontaktar i stället normalt de olika programorganen i Stockholm.

En intern distriktsutredning inom SR föreslog år 1969 att distrikten med huvudsakligen bibehållen självständighet skulle sammanföras eller samverka i större enheter — regioner — med regioncentraler (resurs— centraler). SR:s styrelse beslutade år 1970 i enlighet med utrednings- förslaget. Regionindelningen gäller så gott som helt tv—verksamheten men viss samverkan för radions riksprogram berörs också. Regionin— delningen innebär inte någon förändring av distriktens ställning. Dessa skall även i fortsättningen vara direkt underställda radiochefen. Där- emot medför regionindelningen vissa nya uppgifter för de distrikt som har regioncentral på huvudorten. Det förutsätts att distrikten inom en region skall etablera långt gående samverkan inte minst när det gäller planering av program och programinslag för riksprogrammet i tv och produktion av regionala tv-program. Vidare förutsätts långt gående samverkan i fråga om användningen av regionens gemensamma produktionsresuiser.

Indelningen i distrikt och regioner framgår av följande karta och uppställning (tabell 2.1 och figur 2.2), båda hämtade ur RUT 69:s be- tänkande (sid. 53 och 54).

O Regionoentral: Produktions- och överföringsresurser

för ljudradio och tv Resurscentra! för region Fast anställd personal

O Malmberget

. Jokkmokk . Distriktskontor: Övertorneå Produktions- och övertöringsresurser för ljudradio och tv Haparanda

.. 8 Fast anstalld personal Rx Arlepiog Boden. Kolu _ .. Olörnoby X & AIYSbYHO lULEA Sonele O—N .A'stiw' ' - [] Lokalredaktlon: *s J—_ . . . _ En eller flera ljudradlostudror med MO'ÖO—V' ..ä ”* god teknisk utrustning OSWUMH () Jern Fast anställd personal ONorsjo kellcileö

OVilhelminu .Lycksele Oaumdsk

Dorotea _ Vindeln o noset

. Åsele Hotingo

BjurholmO Vönnbs Strömsund O OBacke UMEÅ

. Lokalstudio: Studio med begränsad teknisk ut- rustning för ljudradio Steinkjer

() Rapportställe: i regel inspelnings— och överförings— möjlighet för ljudradio

. Jör n " ' A . Ornsköldsvrk "(> 0 Öxlersund OSollelleö

_ Regiongräns, tillika distriktsgräns Härnösand

SUNDSVALL —-— Distriktsgräns "'x oHede

() ) Liuidol () Hudiksvall

, Söderhamn &_ » '_'

Gävle

Mora

SYhIebbdiO O Malung . FÅlUN

Ludvika Avrusta

olorsby (> Hagtorso &

. ( OKoppulberg

D Aulin lindfabergo

År'an KARLSYAD. Korliko ' g Kristinehamn ',0 of 90

) ÖREBR

Strömstad

N/RRKÖPING Diinteping; N o Alvidoberg

Vadstena

[åf] (] Skuru/ Vänersborg ;

Tran s

&

(Vimmerby &

Jönköping *'0 Vetlandao '

D Borås

V" ! 'k os erv. Visby

Görraouo

Figur 2.2 SR:s indel- ning i distrikt och re- Borgholm gioner m.m. hösten "”'"" olmor 1972. Ö'bylöngo Höganäs Heltlngborg Karlshamn Karls rom

Landskrona

Tabell 2.1 SR:s indelning i distrikt och regioner m.m. hösten 1972.

___—____——_——————

Region Distrikt Regioncentral Verksamhets- Distriktskontor område (län)

1 2 3 4

Övre Norrland Norrbotten Luleå BD Västerbotten Umeå AC Nedre Norrland Nedre Norrland Sundsvall X, Y, Z Gävle Dala Falun W, X, C Mellansvenska Mellansvenska Örebro D, T, U Värmland Karlstad S Östra Östra Norrköping E, H, I Småland Växjö F, G, H Västra Västra Göteborg N, O, P, R Södra Södra Malmö K, L, M

_ Stockholm Stockholm A , C ________________——_—_———-

Utbildningsprogramenheten (UTB) producerar skolradio- och skol— tv-program enligt avtal med skolöverstyrelsen. Enheten producerar dessutom program för lärare, och en särskild sektion producerar pro- gram för vuxna.

Utlandsprogramenheten (UTP) producerar program avsedda att sändas från Sverige till utlandet. Vidare distribuerar enheten inspelade program för sändning i andra länder (transcription service) samt produ— cerar tv-film för utländsk publik. Verksamheten omfattar sju språk- grupper — svenska, portugisiska, engelska, franska, ryska, tyska och spanska.

Den tekniska enheten har hand om den tekniska driften med därtill hörande anläggningar och utrustning. Enheten handhar också före- tagets byggnadsverksamhet.

2.1.2. Samarbete med SR

Sedan DAK i enlighet med sina direktiv (se avsnitt 1.1) tagit kontakt med SR genom skrivelse den 28 mars 1968, företog kommittén studie- besök hos SR den 13 juni 1968, varvid de olika arkivenheterna hos SR förevisades och beskrevs för kommittén. Vidare har utredningens sek- reterare samt vissa ledamöter och experter i utredningen fortlöpande under utredningsarbetets gång haft överläggningar med företrädare för SR och gjort studiebesök där, allt för att söka få en så allsidig bild av arkiveringsverksamheten som möjligt. DAK har därjämte fått ta del av material som utarbetats inom SR och som varit av värde för utred- ningsarbetet. DAK har följt utvecklingen av katalogiseringsarbetet vid arkivenheterna hos SR. Programdirektören Nils-Olof Franzén har från november 1972 fungerat som SR:s kontaktman med DAK.

2.1.3. Utredningar om radio och tv

1960 års radioutredning (RU), som enligt utredningsdirektiven skulle utreda frågan om ljudradions framtidsproblem samt televisionens fram- tida utveckling, upptog i sitt betänkande år 1965 (SOU 1965: 20 o. 21)

bl.a. forskningsfrågor och i samband därmed även arkivfrågan hos SR. RU konstaterade att det förelåg behov av forskning om radio och tv samt skisserade denna forsknings förutsättningar och allmänna inrikt— ning och gav exempel på önskvärda svenska forskningsprojekt. På tal om arkivfrågan anförde RU att det för att lösa uppgifter inom radio- och tv-forskningen krävdes tillgång till arkivmaterial samt praktiska och tekniska möjligheter att utnyttja arkivmaterialet. RU sammanfat- tade i sju punkter bestämda anspråk då det gällde vilket material som borde tillvaratas i ett arkiv sådant som SR:s, som enligt RU i praktiken är ett nationalarkiv (närmare redogörelse för de sju punkterna lämnas i avsnitt 2.2.6). RU konstaterade vidare att de angivna anspråken tämligen väl sammanföll med de arkiveringsprinciper som redan till- lämpades hos SR men att det vid utnyttjandet av arkivet för forsknings- ändamål röjdes en rad praktiska problem som måste lösas om arkivet skulle kunna fungera som en institution till forskningens och under- visningens tjänst. RU föreslog därför att det för att man skulle uppnå tillfredsställande forskarserviee skulle inrättas forskarrum hos SR, för- sedda med nödvändig teknisk utrustning, och att en amanuensbefatt- ning för forskarservice hos SR skulle inrättas.

Enligt RU kunde man vidare föreställa sig en utveckling av mass— medieforskningen lämpligen i tre etapper. Under den första etappen skulle man tillskapa forskardocenturer på olika universitetsorter och inom såväl samhällsvetenskapliga som humanistiska discipliner. Dessa befattningshavare skulle få nödvändiga resurser i form av lokaler, apparatur och biträdespersonal för att bedriva sin forskning rationellt. I den andra etappen skulle man enligt RU:s förslag skapa särskilda massmedieinstitut anknutna till universiteten. Den tredje etappen skul— le enligt RU bli aktuell först när kvantitativt betydande forskningsre- sultat nåtts rörande svenska förhållanden — efter 10 eller 15 år. Först då skulle underlag för ett- till trebetygsundervisning på primärstadiet föreligga och undervisningen skulle då kunna brytas ut till ett särskilt ämne massmediekunskap.

1969 års radioutredning (RUT 69) avgav i mars 1973 betänkan- det "Radio i utveckling” (SOU 1973: 8). RUT 69 skulle enligt direkti- ven utreda frågan om ökat sändningsutrymme i ljudradion för utbild— nings— och informationsändamål m.m. men berörde ej arkivfrågorna hos SR. DAK har emellertid under utredningsarbetet beaktat uppgifter och synpunkter som i övrigt framläggs i betänkandet.

Den 5 april 1974 bemyndigades chefen för utbildningsdepartemen- tet att tillsätta en arbetsgrupp för beredande av vissa radio- och tv-frå- gor. Arbetsgruppen skall med beaktande av remissinstansernas syn- punkter bereda de förslag som avlämnats av RUT 69 och överväga vis— sa frågor rörande produktion av regionala tv-program.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 24 juni 1974 chefen för utbildnings— departementet att tillkalla sakkunniga för att utreda radions och tv:s fortsatta utveckling. I utredningsdirektiven uttalas bl.a. att det är ange— läget att man säkerställer rätten att utnyttja program som producerats för etersändning också på annat sätt. De sakkunniga bör pröva olika möjligheter att inom ramen för nu gällande lagstiftning lösa de upp-

hovsrättsliga och ekonomiska problem som följer av att producerade program distribueras i nya former. Vidare uttalas att en friare tillgång för allmännyttiga ändamål till SR:s arkiv är önskvärd för en decentra- liserad kulturproduktion. Härvid kan nya organisatoriska lösningar bli aktuella.

2.1.4 Enkäter och reserapporter m.m. För att få forskningens synpunkter på frågan i vad mån ljud- och bild- upptagningar vid SR bör arkiveras har DAK gjort en enkät till ett an- tal institutioner vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala samt till några andra institutioner och till enskilda forska— re, sammanlagt 164 adressater. I enkäten ombads vederbörande att an- ge sina synpunkter på arkiveringen hos SR, och DAK anhöll om att i första hand få veta i vad avseende SR:s arkiv kan anses vara värde- fullt för den forskningsgren som den tillfrågade representerar. Enkäten inbringade endast 49 svar. Enkätsvaren fördelar sig dock på sådant sätt att flertalet forskningsgrenar är representerade. Resultatet av en- käten redovisas i avsnitt 2.4.3. Enkätskrivelsen jämte utsändningslista redovisas vidare i bilaga 2 till betänkandet. Utomlands arkiverar man i varierande utsträckning ljud- och bild- upptagningar från radio och tv. På vissa håll sker det hos programföre- tagen. I andra fall har särskilda institutioner hand om arkiveringen. Dessa institutioner ingår ibland i biblioteksorganisationen men är ofta helt fristående enheter. I avsikt att söka få en bild av arkiveringsverk- samheten utomlands och eventuellt finna uppslag och problemlösning- ar av värde för utredningsarbetet har DAK studerat bl.a. reserapporter som anställda vid SR lämnat till sitt företag från studieresor i utlandet. Karin Beskow Tainsh, som är chef för inspelningsarkivet vid SR, har i boken Ljudarkiv vid bibliotek och radioföretag (Bibliotekstjänst, Lund 1963) lämnat en internationell översikt på området. Den kompletteras med en reserapport som hon lämnat efter en studieresa till ljudarkiv i London, Paris, Hilversum och Frankfurt am Main i augusti 1966. Vi- dare föreligger reserapporter bl.a. från chefen för tv-arkivet hos SR, Stellan Norrlander, från dels en studieresa hos radio- och tv-företaget RAI i Italien är 1967, dels en studieresa till Paris med besök vid den franska radions filmarkiv, vid UNESCO:s filmarkiv och på det frans- ka cinemateket februari—mars 1969, dels en studieresa till London i december 1969. Vidare har DAK:s expert Claes M. Cnattingius läm- nat rapporter från studieresor, dels i september 1968 till USA med be- sök bl.a. hos olika ljudarkiv, dels i juni 1969 med besök vid AIBM:s (Association Internationale des Bibliothéques Musicales) och IASA:s (International Association of Sound Archives) årsmöten i Leipzig och studiebesök i Östberlin. Upplysningar om förhållandena utomlands har också inhämtats från olika tidskrifter för arkivfrågor. För att komplettera uppgifterna om förhållandena utomlands har DAK gjort en enkät till sammanlagt 37 utländska radio- och tv-företag. Enkäten bestod av ett särskilt frågeformulär och en förklarande pro- memoria i vilken de aktuella frågorna kortfattat analyserades. Enkäten

inbringade svar från tillhopa 11 företag. En redogörelse för resultatet av enkäten lämnas i avsnitt 2.3 om förhållandena utomlands. Vidare redovisas enkätens frågeformulär, utsändningslista och förklarande promemoria i särskild bilaga (bil. 3) till betänkandet.

2.2. Nuvarande arkivering hos SR

2.2.1. Verksamhetens uppbyggnad

I Stockholm finns ett antal centrala arkivenheter som har till uppgift att ge service åt alla övriga enheter inom företaget, såväl centrala som lokala. Dessa arkivenheter är

Dokumentarkivet Grammofonarkivet Inspelningsarkivet Tv-arkivet Musikbiblioteket Pressarkivet Referensbiblioteket Stimcentralen

Dokumentarkivet sorterar under serviceorganet Administrativ service, Inspelningsarkivet under radion samt övriga nämnda arkivenheter un- der serviceorganet Programservice (se avsnitt 2.1.1).

Ljud— och bildupptagningar med undantag av kommersiella fono- gram förvaras under viss tid i radions respektive tv:s programförråd för att sedan antingen arkiveras i Inspelningsarkivet respektive Tv-ar- kivet eller kasseras eller återlämnas till ägaren (närmare härom i av- snitt 2.2.3).

Inom distriktsorganisationen förekommer viss begränsad arkivering (se avsnitt 2.2.4).

2.2.2. De centrala arkivenheterna

Dokumentarkivet

Trots att de äldsta delarna av Dokumentarkivets bestånd, dvs. det som rör förspelet till AB Radiotjänsts start år 1925, går längre tillbaka i ti- den än själva programverksamheten, är Dokumentarkivet en ung före- teelse. Det tillkom som central arkivenhet år 1961.

Dokumentarkivet insamlar protokoll, räkenskaper, korrespondens, programmanuskript och andra handlingar från samtliga SR:s enheter. Materialet förtecknas och vårdas. Dokumentarkivet ombesörjer också utlåning och bistår övriga enheter i arkiveringsfrågor.

Programmanuskripten förvaras kronologiskt ordnade. Av naturliga skäl finns ej manuskript till allt som sänts i radio eller tv, men teater- avdelningarnas manuskriptserier är så gott som helt kompletta.

Alla enheter inom SR skall en gång om året avlämna icke aktuella arkivhandlingar till Dokumentarkivet, åtföljda av en förteckning över vad som avlämnas.

I Dokumentarkivet förvaras utöver ovan nämnda handlingar bl.a. Sveriges Radios förlags böcker i arkivexemplar samt pressklipp från åren 1924—1959. Dessutom finns några till företaget inköpta samling- ar, såsom den Rothska samlingen av tidningsklipp från 1900-talets bör- jan till slutet av 1940-talet samt en del av den Ranftska samlingen be- stående av talpjäser.

Grammofonarkivet

Grammofonarkivet har växt fram successivt från radions första år. Det började med att Sven Jerring medförde egna skivor att användas som utfyllnad i pauser mellan programmen. Med Julius Rabes krönikor ”Hur tonerna talar” år 1926 och ”Grammofontimmen” år 1928 föd- des sedan själva grammofonarkivet. Det kom i fortsättningen att utgö- ras av en samling skivor för programbruk och omfattade till en början endast några hyllmeter, som kunde överblickas med hjälp av en för- hållandevis enkel katalogisering.

Grammofonarkivet anskaffar, katalogiserar och vårdar alla kom- mersiella inspelningar på grammofonskiva och ljudband som behövs för programverksamheten. Vanligtvis finns i arkivet flera exemplar av var- je inspelning. I regel reserveras ett exemplar för enbart sändning. Det- ta exemplar (s.k. PX) får inte lånas ut. F.n. pågår arbete med att över- föra PX-exemplaren till ljudband för att man därigenom skall kunna undvika hack och knaster vid uppspelning i program.

Grammofonarkivet är uppdelat i tre enheter inköpsdetaljen, ka- talogdetaljen och expeditionen. Inköpsdetaljen ombesörjer kontakter med skivbolagen och beställningar av skivor o.d. Katalogdetaljen sköter katalogiseringen av nyinköpt material. Expeditionen svarar för upp- spelning för avlyssning och vissa sändnin-gar och kopieringar av skivor, samt tar emot beställningar av uppdrag där Grammofonarkivets med- verkan önskas. Under expeditionen sorterar även magasinet, 'som hand- har vården av arkivmaterialet och registrering av utlåningen.

Grammofonarkivet innehåller över 600000 grammofonskivor, där- av omkring 160000 78-varssskivor, samt ungefär 1500 fonografcylind- rar och omkring 1 000 rullar för självspelande pianon. Härtill kommer ett 50—tal ljudband med upptagningar från 78-varvsskivor som ej finns i grammofonarkivet. Den årliga tillväxten uppgår till ca 20000 gram- mofonskivor och några enstaka ljudband av ovan angivet slag.

I Grammofonarkivets kortkataloger finns uppgifter om varje arkive- rat fonogram, såsom titel, textförfattare, tonsättare och exekutör. Det finns sju olika kataloger, nämligen accessionskatalogen (efter fono- grammets accessionsnummer), nummerkatalogen (fonogrammens kom- mersiella nummer ordnade bolagsvis), titelkatalogen, kompositörs- och upphovsmannakatalogen (uppdelad i seriös och lätt musik), exekutörs- katalogen (artister), den systematiska katalogen (en modifierad form av Sveriges allmänna biblioteksförenings /SAB/ klassifikationssystem) samt katalogen ”Talat ord” (omfattande titel- och författarkatalog, röstkatalog och systematisk katalog). Katalogerna omfattar ca 2 500 000 kort. Arbete pågår med att överföra arkivkatalogerna till ADB. Syste-

met har under år 1974 tagits i bruk för nyinkommet material. Det äld— re kor-tmaterialet skall sedan successivt överföras på mikrofilm.

Dagligen utlånas mellan 700 och 800 grammofonskivor. De utlånas endast för programbruk och programplanering och får ej lånas hem.

Inköpen av fonogram sker efter samråd med produktionsavdelning- arna. Av den årliga accessionen kommer omkring 40 % från utlandet och beställs med ledning av kataloger och grammofontidskrifter. Så gott som samtliga svenska skivproducenter sänder påseendeexemplar av varje ny utgåva till Grammofonarkivet och beställningarna sker på grundval av detta material.

I nspelningsarkivet

Inspelningsarkivet förvarar de icke kommersiella inspelningarna, dvs. i huvudsak inspelningar av radions sändningar, ljudupptagningar från tv:s sändningar samt en del inspelningar från utländska radioföretag och ljudarkiv och olika privata samlingar.

Radion gjorde ej egna inspelningar förrän år 1931, då ett inspel- ningsverk installerades. Detta skulle göra det möjligt att i förväg på skiva ta upp program eller programinslag samt att spela in viktigare direktsända program. Den äldsta inspelningen av direktsänt program är från den 13 juni 1931 (ett landskampsreferat av Sven Jerring). De första åren efter 1931 gjordes få inspelningar och ofta endast korta extrakt ur program. Från mitten av 1930-talet växte emellertid så små- ningom inspelningsverksamheten i omfattning. Ända fram till 1950- talets början gjordes flertalet inspelningar på lackskiva men numera görs alla upptagningar på ljudband. Inspelningarna på lackskiva har senare överförts till ljudband.

I Inspelningsarkivet finns omkring 51000 band (1972). Det årliga tillskottet kan beräknas till 4 500 band.

En arkivkommitté beslutar vad som skall arkiveras. Närmare redo- görelse härför lämnas under 2.2.6.

Det finns många unika inspelningar i arkivet, såsom röster av fram— stående svenska och utländska politiker och kulturpersonligheter.

Regelbunden stickprovskontroll sker av de arkiverade banden. Efter en tioårsperiod i arkivet överförs upptagningarna på nya ljudband. Vis- sa äldre inspelningar, som bedöms vara särskilt värdefulla, överförs till metallmatriser. Som material för matriserna begagnades förut koppar men numera nickel.

Inspelningsarkivet har fem olika kataloger — nummerkatalogen (pro- duktionsnummer), röst- och exekutörskatalogen, författar-, komposi- törs- och titelkatalogen, den systematiska katalogen (enligt SAB:s klassi- fikationssystem) och den kronologiska katalogen (efter program- eller inspelningsdatum). Katalogerna omfattar ungefär 500 000 kort.

Arkivmaterialet är tillgängligt för programändamål för samtliga SR:s produktionsenheter. Vid användningen skall upphovsrättsliga, kontraktsrättsliga och internt programmässiga synpunkter liksom all— männa publiceringsregler noga beaktas och följas. Tillstånd till an- vändning av arkiverat material skall i förväg inhämtas från den enhet,

redaktion eller producent som ursprungligen producerat inspelningen. För att skydda de unika arkivbanden får utlåning utanför arkivets lo- kaler ske endast till studio där tekniker handhar och ansvarar för han- det. Utlåning till tjänsterum är ej tillåten.

T v-arkivet

Tv-arkivet förvarar 16 och 35 mm film (även telefilm) jämte textband, ljudband till filmer samt videoband. Dessutom finns en omfattande samling stillbilder.

Arkivet består av ett filmarkiv med katalogsektion och en expedi- tion. Vidare finns en sektion för stillbildssamlingen samt en sektion som handhar visst filmmaterial i huvudsak inköpt från Svensk Film- industri (närmare härom nedan). Katalogsektionen tar hand om film som kommer från tv-sändningarna samt ser igenom, katalogiserar och klassificerar materialet. Det finns flera olika kataloger, nämligen en ti- telkatalog med programtitlar i bokstavsordning, olika nummerkatalo— ger därav en produktionsnummerkatalog en personkatalog, en systematisk katalog (enligt SAB:s klassifikationssystem), en katalog över olika bildeffekter (t.ex. allmänna miljöbilder, vågor, vajande sädesfält) och en katalog över nyhetsmaterial som ännu ej använts i sändning men som kan komma till användning i framtiden. Sistnämnda katalog är ADB-baserad. Arbete pågår med att överföra övriga kataloger till ADB. Expeditionen mottager och effektuerar beställningar av kopior och lån av arkiverat material. Utlåningsfrekvensen ligger på ungefär 200 nummer om dagen.

Övervägande delen av det arkiverade film- och videobandmaterialet har producerats speciellt med tanke på tv, såsom nyhetsmaterial, un- derhållningsprogram och teaterföreställningar. Detta material täcker tiden efter tv:s start i mitten av 1950-talet. I arkivet finns emellertid också filmmaterial som ursprungligen producerats för biografändamål men som av SR inköpts från filmbolag, institutioner och privatperso- ner i och utom landet. Bland annat kan nämnas en samling joumalfil- mer från Svensk Filmindustri (den s.k. SF-journalen), omfattande ti- den från omkring år 1896 fram till år 1960, kortfilmer som använts som förspel på biografer samt beställningsfilmer avsedda för industrier. Detta material utgörs till stora delar av eldfarlig nitratfilm. En särskild grupp inom arkivet — SF-sektionen — arbetar med katalogisering och klassificering av det inköpta filmmaterialet samt med kopiering av nitratfilmerna på acetatfilm.

I Tv-arkivet finns omkring 19 miljoner meter 16 mm film (inklusive tillhörande magnetljudband), ungefär 1,5 miljon meter 35 mm film samt ca 7250 videoband. Stillbildssamlingen omfattar ungefär 7 mil— joner bilder.

Musikbiblioteket

Musikbiblioteket har till uppgift bl.a. att anskaffa notmaterial till programverksamheten genom köp, lån eller egen framställning. Biblio-

teket ger vidare litteraturservice inom sitt gebit för program, program- artiklar och notiser. Dessutom ges hjälp med bilder till tv-program samt till Sveriges Radios förlags och utbildningsprogramenhetens publikatio— ner.

Musikbiblioteket innehåller huvudsakligen musikalier av olika slag, såsom schlagernoter, vis- och koralböcker, seriösa sångnoter, körma- terial, piano- och orgelnoter, kammarmusik, klaverutdrag, partitur, material för alla slags orkestrar från underhållningsensembler till sym- foniorkester samt samlingsutgåvor. Dessutom har biblioteket en allsidig samling litteratur och tidskrifter om musik, inklusive balett. Beståndet är förtecknat i olika kataloger.

Pressarkivet

Pressarkivet inrättades år 1959. Från år 1967 tillämpas SAB:s klassifi- kationssystem vid katalogiseringen av arkivmaterialet.

Pressarkivets uppgifter liknar dem som de stora dagstidningarnas klipparkiv har. Arkivet skall samla och tillhandahålla ett brett urval av artiklar från svenska och utländska tidningar och tidskrifter som be- döms vara av intresse för programproduktionen. Artiklarna förvaras på mikrofilm och önskat material utlämnas i form av fotokopia i läs- bart format. Det arkiverade materialet är hämtat från ett 80-tal tid- ningar och tidskrifter med varierande ämnesinriktning, spridningsom- råde, politisk åsikt, språk och periodicitet. Tyngdpunkten ligger på ar- tiklar från den svenska pressen, såsom från de dagliga stockholmstid- ningarna och fem landsortstidningar. Artiklarna från utländsk press härrör från ett 30-tal tidningar och tidskrifter. Arkivbeståndet täcker många olika ämnesområden.

Referensbiblioteket

Referensbiblioteket har en samling av skönlitteratur och facklitteratur omfattande alla ämnesområden utom musik och teknik (som förvaras i Musikbiblioteket respektive på de olika tekniska enheterna).

Referensbiblioteket handhar utlåning av böcker ur det egna bestån- det, anskaffning av böcker från andra bibliotek inom och utom landet samt samtliga inköp av böcker till SR med undantag för musiklitteratur och teknisk litteratur.

S timcentralen

Enligt avtal mellan SR å ena sidan samt STIM och IFPI å andra sidan skall SR betala viss ersättning för musik som sänds i radio och tv. För att skapa underlag för beräkning av ersättningens storlek och dess för- delning är SR skyldig att fortlöpande lämna detaljerade rapporter till STIM rörande all sänd musik och till IFPI rörande all sänd grammo- fonmusik.

Stimcentralen inrättades år 1969 och har till uppgift att granska och bearbeta SR:s rapporter om sänd musik. Kopior av SR:s rapporter an- gående sänd levande musik vidarebefordras av Stimcentralen till STIM

varje månad. Rapporterna om sänd grammofonmusik påförs ett data- register. Detta register tillförs också uppgifter som lämnas av IFPI till Stimcentralen rörande inspelningsland och inspelningsår för all sänd grammofonmusik. Med hjälp av dataregistret framställer Stimcentralen en gång i månaden musikstatistik Över all under närmast föregående period sänd grammofonmusik med uppgifter om sändningstid och an- tal spelningar för varje skivavsnitt. Vidare gör Stimcentralen halvårs- vis sammanställningar rörande sändningstid för grammofonmusiken, uppdelad bl.a. på inspelningsland. Dessutom redovisas varje år från da- taregistret den totala sändningstiden för grammofonmusik.

2.2.3. Program förråden

Radion

Radions programförråd mottager och förvarar under viss tid radions inspelningar för programverksamheten, Efter förvaring i förrådet an- tingen kasseras inspelningarna eller överflyttas de till Inspelningsarki- vet för arkivering.

För varje inspelning och färdigredigerat programband upprättar ve- derbörande produktionsenhet ett inspelningsprotokoll (bandprotokoll) i fyra exemplar (litt. A—D; se figur 2.3). Vidare förser produktionsen- heten inspelningen med produktionsnummer. Inspelning jämte proto— koll överlämnas till programförrådet för registrering. Programförrådet behåller ett exemplar (litt. A) av inspelningsprotokollet samt lämnar två exemplar (litt. B och C) till produktionsenheten och ett exemplar till programförrådets spedition eller till vederbörande distriktskontor (se avsnitt 2.2.4).

Varje inspelning förvaras — oavsett om den sänts i program eller ej — i programförrådet intill ett år, räknat från inspelningsdatum, ifall inte dessförinnan beslutats att inspelningen skall arkiveras eller kasse- ras.

Vederbörande produktionsenhet skall snarast efter det att en inspel- ning sänts i program ta ställning till om den bör bevaras -— antingen i programförrådet eller i Inspelningsarkivet — eller om den kan kasse— ras omedelbart.

Efter utgången av den första ettårsperioden kasseras inspelningen automatiskt, om inte produktionsenheten antingen begärt förlängd för- varing i programförrådet ytterligare ett år eller framställt förslag om arkivering eller kassering. Efter utgången av den andra ettårsperio- den kasseras likaså inspelningen automatiskt om ej förslag till arkive- ring framställts. Vid begäran om arkivering hänskjuts frågan till en särskild arkivkommitté för radioinspelningar (närmare härom i avsnitt 2.2.6).

Beträffande vissa typer av inspelningar gäller särskilda regler. Så- lunda får skolradions inspelningar förvaras i programförrådet tre år. Vidare gallras inspelningar av signaturmelodier och svensk musik för export årligen av programförrådet i samråd med vederbörande pro- duktionsenhet.

5" ' "IT("P

PRODUKTIONSNUMMER

BANDPROTOKOLL

SVERIGES RADIO DRIF'I'AVDELNINGEN LIUDRADIO

PROGRAMFÖRRÅDET

RUBRIK

"Näää; """"""""""""""""" ' n : CENT ;

.; | —. PRODU

_umm— 19 |:]

Såndmn-sklarl

____________________________________ El 11 E! E E 3 _________________ rg_____ D D [I [I [] I— _| ____________________________________ E] [:| [II [II [I F F ____________________________________ D E] EI |: E] E :| ____________________________________ E] E! [II I: |] I— _ EI IZI [II [II I] U L

"DDD TFi—

'"**”'*" D Kopierat D den '? Klippt .. .

OBS! TIDSBEGRANSAD FÖRVARING

'Ankom

Bandnummer Detaljer. tekniska anm. m. m. onumr

— . - Ku : S:a Bandhnshghet. (%:/3 E] 27%) _] D (Gläd/SSES STEREO DOLBY !]

KOPlERAT K eller INKLIPPT | AVLYSSNAT (A) eller REDIGERAT (R)

Bandm | Tekn. | ”I en” .emgenng m.

SR IDG h. 40.000". 4.74 Pun-: Mum-MV su

Figur 2.3 Blankett till bandprotokoll.

SVERIGES RADIO VIDEOBANDSPROTOKOLL TKTVD Färdigrappon A

Programlltel

!nspetat.dsn_._.._.__.._..______._! _________ !? ________ ax ________________________ ”"m”” ' ________ 19... a! _________________________________________________________________________________________________________ ' _________ 19. ........ eV. .......................................................................................................... Avsynat den I 19 av

I Dir Kop Redigerat den / 19 av

|_Mek

Mek | Dnr Kap Redigerat den / 19 av se 35 | 40 45 60 70 90 Kronor Red um !— Band nr Maskin nr Detaljer. tekniska anm mm

Arkweras Teletilmas

Kasseras

SR 487.100017. 7.74 Puma Cthulhu-m v 97

'—

Figur 2.4 Blankett till videobandsprotokoll.

Tv

Materialet för tv:s programverksamhet utgörs av upptagningar av bild, med eller utan ljud, på videoband och film (även telefilm). Video- bandinspelningama — såväl tv:s egen produktion som inhyrt material förvaras i ett videobandförråd viss tid. Efter utgången av förva- ringstiden returneras inhyrt material medan tv:s egna inspelningar an- tingen kasseras eller arkiveras i Tv-arkivet. Filmmaterial i original med undantag av ljudupptagningar, som producerats av tv och som behövs för den löpande verksamheten, förvaras i Tv-arkivet. Origi— nalen av ljudupptagningarna förvaras hos tekniska avdelningen. Ko- pior av tv:s eget film- och ljudmaterial för den löpande verksamheten förvaras hos programenheterna liksom inhyrt filmmaterial, inklusive ljudupptagningar. Efter viss förvaringstid förfar man med filmmate— rialet på samma sätt som med videobandupptagningarna; det returne- ras, kasseras eller arkiveras.

Vad gäller tv:s egna upptagningar på videoband upprättar vederbö- rande videobandtekniker för varje inspelning eller färdigredigerat pro- gramband ett inspelningsprotokoll (ett s.k. videobandsprotokoll) i sju exemplar (litt. A—G; se figur 2.4), varvid även upptagningens produk— tionsnummer anges. Produktionsnumret meddelas av respektive pro- gramenhet eller produktionsenhet. Inspelning jämte protokoll lämnas sedan till videobandförrådet för registrering. Videobandförrådet behål- ler ett exemplar (litt. A) av inspelningsprotokollet samt lämnar två exemplar (litt. B och C) till produktionsenheten, ett exemplar (litt. E) till respektive programsektion eller motsvarande, ett exemplar (litt. F) till bokningskontoret och två exemplar (litt. D och G) till Tv-arkivet.

Vederbörande produktionsenhet skall snarast efter det att en video— bandinspelning sänts i program ta ställning till om inspelningen ome- delbart kan kasseras eller ej. Anteckning om den fortsatta hanteringen av inspelningen görs på inspelningsprotokollet. Videobandinspelningar som ej försetts med påteckning om omedelbar kassering förvaras i vi- deobandförrådet två år från inspelningsdatum, oavsett om inspelningen sänts i program eller ej. Efter utgången av tvåårsperioden sänder vi- deobandförrådet ett meddelande till vederbörande produktionsenhet. Denna har då möjlighet att inom en vecka begära förlängd förvaring i förrådet ett år eller framställa förslag om arkivering. Görs ej detta kas- seras inspelningen automatiskt. Framställs förslag om arkivering hän- skjuts frågan om fortsatt förvaring till en särskild arkivkommitté för tv-inspelningar (närmare härom i avsnitt 2.2.6).

För andra videobandupptagningar än tv:s egna gäller att de förvaras i videobandförrådet högst ett år från ankomstdagen, varefter de auto— matiskt returneras ifall inte besked getts om att upptagningarna skall sändas i program.

Utöver ovan nämnda videobandinspelningar förekommer det video— bandmaterial av mera kortfristig karaktär, nämligen arbetsmaterial för tv:s egen produktion. Detta material uppförs på s.k. tillfälliga band- rapporter.

I regel uppförs allt filmmaterial som producerats av tv:s egna enhe-

Figur 2.5 Blankett till arkivlista.

Sveriges Radio

Till arkivkommittén för TV-inspelningar Arklvlistafrån ..... vecka

Uukrlvas med maskin] Ett exemplar bo- Kod: K=f|lm resp. VB kasseras omedelbart. hållas hos Programa, övriga till film-

: K=f|lm resp. VB sparas i 2 år. kasseras därefter. Använd koden arkivet. 2 B=illm resp. VB sparas i 2 år. därefter beslut om arkivering eller kassering. lr'att kolumnl A=ii|m resp. VB arkiveras (med mllvering). Ange enligt koden vad som skall kasseras eller sparas på det ena eller andra sättet. Vad som e] nämnes kasseras. Var noga med allt material till en film eller ett videoband. Även enbart

ljud t hyrlllm samt textband uppföras på Il a. Observera att visst material gallras automatiskt efter sändning om ej annat sagts. enligt »Bestämmaiser för behandling av TV-inspelnlngar- och -A männa regler för tillvaratagande av lm med eller utan ljud I samband med klippning-. Telafllm behandlas som film. ingår fllmlnslaget l telefllm eller va omnämnas det särskilt.

Sandu. kop. s/v | färg Sandu.

Programmets namn Prod-nr Sändn. datum ”ud

Motlv., längd ] tid; anmärkningar

Arklvkommltténs beslut.

Ev. klagomål före nästa sammanträde Kopia till

.M'lllvnderakrm lv Maveric Inom programmen

SR m [OMG 3.72 mum—o

ter och som sänts i program på s.k. arkivlista (se figur 2.5) för beslut i arkivkommittén om eventuell arkivering.

2.2.4. Arkivering inom distriktsorganisationen

Inom distrikten förekommer ej någon egentlig arkivering av ljud- och bildupptagningar för radio och tv. Distrikten har endast mindre förråd av ljud- och bildeffekter och annat liknande material som behövs för den löpande programproduktionen. Övrigt inspelat material ljud- band, videoband och film — förvaras och arkiveras som regel i Stock- holm samt lånas ut till distrikten vid behov, t.ex. för lokala sändningar.

Distrikten följer i stort sett samma rutiner i samband med radio- och tv-inspelningar som SR i Stockholm. För radioinspelningar upprättas inspelningsprotokoll (bandprotokoll). För tv-inspelningar upprättas in- spelningsprotokoll (färdigrapport) och arkivlistor. Protokoll och arkiv- listor skickas tillsammans med inspelningarna till Stockholm.

Distriktschefen avgör efter förslag från vederbörande produk— tionsenhet — om distriktet skall begära förlängd förvaring eller arki- vering av inspelningarna. Distriktschefens beslut antecknas på radions inspelningsprotokoll och tv:s arkivlistor. Arkivkommittéerna i Stock- holm avgör sedan slutgiltigt om inspelningarna skall bevaras eller kas- seras.

Programmanuskript, notmaterial och liknande som används i pro— gramproduktionen ute i distrikten förvaras och arkiveras i viss omfatt- ning hos distrikten. Ibland skickas materialet dock till Stockholm för arkivering. Någon fast rutin då det gäller att bevara materialet finns för närvarande inte men arbete pågår med att utarbeta gemensamma föreskrifter för samtliga distrikt i dessa frågor. I vissa distrikt har man börjat katalogisera materialet och inreda arkivutrymmen.

Utöver tidigare nämnt material har distrikten egna mindre samling- ar av kommersiella grammofoninspelningar som behövs för den löpan- de programverksamheten.

2.2.5. Referensupptagningarna

Enligt bestämmelser i kungörelsen (1967 : 226) om tillämpningen av ra- dioansvarighetslagen (RAK) skall SR ombesörja upptagning av i prin- cip varje program som sänds i radio och tv för att därigenom säkerstäl- la framtida bevisning om innehållet i program. Dessa upptagningar — i det följande benämnda referensupptagningar skall bevaras av SR minst sex månader.

Med hjälp av en speciell inspelningsutrustning i radiohuset i Stock- holm inspelas radions riksprogram i P 1, P 2 och P 3, radions utlands— program samt för att få exakta tidsangivelser ”Fröken Ur” pa- rallellt på olika spår på samma ljudband. Lokala radiosändningar över Stockholmsområdet inspelas på ett särskilt spår på samma band. In- spelningsapparaturen består av två bandspelarverk, sammanbyggda till en enhet. Verken används växelvis och överkoppling från det ena verket till det andra sker automatiskt, ifall det första verket — på grund

av tekniskt fel och då bandet är färdigspelat stannar. Dessutom ut- löses en alarmanordning så snart något av verken stannar. Överkopp- ling från det ena verket till det andra kan ske också manuellt. Varje band har en speltid av tolv timmar. Eftersom inspelningarna sker med låg bandhastighet, 2,4 cm/sek. (15/16 tum/sek.), blir upptagningarnas ljudkvalitet, framför allt vad gäller musik, betydligt sämre än om in- spelning sker med de högre hastigheter, som används vid upptagningar för programverksamheten, 19 och 38 cm/sek. (71/2 och 15 tum/sek.). Kopiering av avsnitt av referensupptagning sker med hjälp av en sär- skild apparatur, varvid upptagningen överförs på ett vanligt ljudband. Referensupptagningarna förvaras hos radions tekniska avdelning. De bevaras i regel ej mer än sex månader, varefter banden avmagnetise- ras och används på nytt för inspelning. Eftersom referensupptagning— arna pågår praktiskt taget dygnet runt åtgår det två band per dygn.

Referensupptagningama av tv:s riksprogram sker i TV-huset i Stock- holm. Inspelningarna såväl bild som ljud — görs på videoband med hjälp av bandmaskiner av helical-scan-typ.1 Bilden inspelas endast i svart/vitt. För vardera av TV1 och TV2 finns en uppsättning om fyra bandmaskiner. Av säkerhetsskäl inspelas varje sändning parallellt på två bandmaskiner. Banden — 1 tum breda har en speltid av 70 minuter. När två minuter återstår av Speltiden på det ena paret band- maskiner startas det andra paret. Växlingen sköts manuellt av veder- börande tekniker. Omedelbart efter en växling kontrollerar teknikern upptagningen på ett av de inspelade banden. Är upptagningen godtag- bar, lämnas bandet till ett s.k. referensarkiv för förvaring. Det andra bandet ställs till radiochefens förfogande. Skulle det emellertid vid kontrollen av det första bandet visa sig att denna upptagning är obruk- bar, kontrolleras också det andra bandet och lämnas, om det inspelade kan användas som referensupptagning, till referensarkivet. Endast vid ett tillfälle har det inträffat att båda upptagningarna varit obruk- bara. Referensupptagningarna bevaras i regel ej mer än sex månader. Därefter avmagnetiseras banden och används på nytt för inspelning. Om upptagningarna behövs i samband med t.ex. anmälan till radio- nämnden kan förvaringstiden dock bli längre. Ungefär 450 band an- vänds varje månad för inspehiing. Referensupptagningar används ej i programverksamheten.

I de fall där program från något av SR:s distrikt ej sänds i rikspro- grammet utan endast regionalt eller lokalt ombesörjer distriktet, från vilket sändningen sker, referensupptagningen. Radioprogram inspelas med hjälp av mera ordinära bandspelare än vad gäller riksprogram- men. Inspelningarna sker på 1/4 turn breda ljudband med bandhastig- heten 4,75 cm/sek. (1 7/8 tum/sek.). Tv-program inspelas på video- band, ungefär på samma sätt som riksprogrammen, dock med mindre insats av maskinell utrustning eftersom sändningarna ej har någon stör- re omfattning. Referensupptagningarna förvaras hos distrikten.

1 Se avsnitt 4.2.1.

2.2.6. Principer och förutsättningar för arkiveringen

Allmänt

Det material som kommer i fråga för arkivering hos SR kan väsentli- gen indelas i tre kategorier. Till den första kategorin kan hänföras fö- retagets administrativa dokument i form av protokoll, räkenskaper, korrespondens o.d. Frågor om arkivering av sådant material får an— ses falla utanför DAK:s utredningsuppdrag och kommer därför ej att närmare beröras i betänkandet. Till den andra kategorin kan hänföras vad som med en samlande beteckning kallas bakgrundsmaterial till programmen, såsom programmanuskript, noter, tidningsklipp och litte— ratur. Frågor om arkivering av detta material kommer att beröras i avsnitt 11.3. Till den tredje kategorin kan hänföras inspelningarna på ljudband, grammofonskiva (fonografcylinder och rulle för självspelan- de piano), videoband och film. Arkiveringen av s.k. kommersiella in— spelningar, dvs. material som kan hänföras till grammofonarkivet, skall ej behandlas i förevarande avsnitt utan i kapitel 3 om fonogrammen. Den följande redogörelsen i detta avsnitt kommer därför, om ej annat anges, att avse radions icke kommersiella inspelningar samt tv:s in- spelningar.

Den nuvarande arkiveringsverksamheten tar i första hand sikte på att tillgodose företagets behov av material för programverksamheten och någon skyldighet för företaget att bevara material som kan vara värdefullt för forskning, undervisning m.m. föreligger inte. Mycket av det som bevaras med tanke på programverksamheten är emellertid vär- defullt t.ex. för forskningen. Härtill kommer att inom företaget efter hand utvecklats arkiveringsprinciper som i större utsträckning tar hän— syn till forskningens krav. Numera förekommer det att material arki- veras främst med tanke på forskningen.

1960 års radioutredning (RU) behandlade i sitt andra betänkande (SOU 1965:21, s. 165 ff.) arkivfrågor inom SR. RU konstaterade att det förelåg behov av forskning om radio och tv samt förklarade att ef- tersom SR:s arkiv var det enda i landet som bevarade radio- och tv-pro- gram kunde det ställas vissa krav på urval av material för arkivering för att tillgodose forskningens behov. RU sammanfattade i sju punkter de anspråk som borde ställas i fråga om material som skulle bevaras i SR:s arkiv, nämligen

material betingat av det direkta programbehovet (SR:s eget intresse),

2. material av historiskt intresse, såsom autentiska dokumentära inspelningar som belyser samtidshistorien, röster, historiska ögonblick, personhistoriskt material, mänskliga dokument som belyser livsöden och vardagsliv, miljö- reportage, inspelningar av etnologiskt och kulturhistoriskt intresse, folk- musik, folklig berättarkonst, svenskt samhällsliv i bild och ljud m.m.,

3. material av konstnärligt-kulturellt intresse, såsom inspelningar av svensk musik, märkliga och musikhistoriskt intressanta konserter, teaterföreställ- ningar och litterära uppläsningar, svensk dikt och prosa, gudstjänster och för det religiösa livet i kyrkor och samfund karaktäristiska uttryck,

4. material av intresse för studiet av radio och tv som uttrycksmedel (experi- j_:

ment, stadier i utvecklingen, radio- och tv-historia, typfall etc.),

5. material av värde för studiet av språkutvecklingen, såsom program med prov på dialekter och talet som uttrycksmedel i dess skilda funktioner,

6. material av intresse för studiet av individuella påverkningsprocesser, t.ex. pedagogiska program och informationsprogram men även konstnärligt ut- formade inslag,

7. material av politiskt-sociologiskt intresse, såsom program ägnade för stu- diet av opinionsbildningen i samband med val.

RU konstaterade att de angivna anspråken tämligen väl sammanföll med de principer arkivkommittéerna inom SR redan följde.

De av RU angivna riktlinjerna har blivit vägledande för arkiverings- verksamheten hos SR men har ej kunnat tillämpas fullt ut, väsentligen beroende på nu gällande upphovsrättsliga bestämmelser samt brist på ekonomiska resurser och arkivutrymmen.

I det följande skall lämnas en mera detaljerad redogörelse för arki- veringsverksamheten.

Radion

Arkiveringsfrågorna handläggs av ett speciellt organ, arkivkommittén för radioinspelningar. Kommittén består av bl.a. programdirektören för radion (ordförande) och chefen för Inspelningsarkivet.

Arkivkommittén har till uppgift att övervaka behandlingen av radio- inspelningar, att bevaka radioprogrammen ur radiohistorisk synpunkt och, när så bedöms lämpligt, låta ombesörja arkivinspelning av t.ex. direktsända program, att fatta beslut om arkivering eller kassering av radioinspelningar och att fungera som rådgivande organ. Arkivkom- mittén sammanträder i regel en gång per månad.

Underlaget för arkivkommitténs beslut i fråga om arkivering av in- spelningar utgörs av inspelningsprotokoll, försedda med motiverade förslag till arkivering. Såsom tidigare nämnts (avsnitt 2.2.3) skall veder- börande produktionsenhet snarast efter det att en inspelning sänts i program ta ställning till om inspelningen bör bevaras, antingen genom förlängd förvaring i programförrådet eller genom arkivering, eller om inspelningen kan kasseras. Om produktionsenheten anser att inspel- ningen kan kasseras, görs anteckning härom på inspelningsprotokollet och kasseringen (avmagnetisering) sker så gott som omgående. Anser produktionsenheten däremot att inspelningen bör bevaras viss tid för att användas t.ex. i reprissändning lämnas ett särskilt meddelande här- om till programförrådet. Om produktionsenheten finner att inspelning- en bör arkiveras, antecknas detta på inspelningsprotokollet med utför- lig motivering till ställningstagandet. Inspelningsprotokollet underteck- nas av chefen för produktionsenheten och överlämnas till programför- rådet för vidare befordran till arkivkommittén.

Om en inspelning ännu ej använts i sändning när den normala för- varingstiden i programförrådet utgår, kasseras inspelningen om inte produktionsenheten antingen begärt förlängd förvaring i programför- rådet eller arkivering. Om arkivering begärs skall inspelningsprotokol-

let på samma sätt som i fråga om sända inspelningar förses med moti- vering till förslaget samt undertecknas av chefen för produktionsenhe— ten och lämnas till programförrådet för vidare befordran till arkiv- kommittén.

Enligt gällande instruktioner skall produktionsenheterna själva be- vaka förvaringsfristen för inspelningarna i programförrådet och fram— ställa begäran om förlängd förvaring eller arkivering. I praktiken kon— taktar emellertid programförrådet vederbörande produktionsenhet in— nan kassering verkställs.

Andra inspelningar än SR:s egna, t.ex. material som lånats från and— ra radioföretag eller privatpersoner, returneras vanligtvis senast då för- varingstiden i programförrådet utgått. Det förekommer emellertid att den produktionsenhet som anskaffat materialet föreslår att det skall arkiveras eller kopieras för arkivering. Frågan hänskjuts då till arkiv- kommittén som undersöker förutsättningarna — bl.a. de upphovs— rättsliga — för arkivering. Arkivkommittén kontaktar vid behov veder- börande rättsinnehavare. Det kan nämnas att SR på detta sätt efter överenskommelser med bl.a. British Broadcasting Corporation (BBC) fått möjlighet att arkivera historiskt värdefulla utländska radioinspel- ningar.

Uppgifterna i tabellerna 2.2—2.7 ger en bild av arkiveringsverk- samheten vid radion, uttryckt i siffror. Sifferuppgifterna bygger på en årlig statistik som upprättas internt inom SR och som avser Inspelnings- arkivet.

Tabellerna 2.2 och 2.3 anger i vilken omfattning olika programen- heters produktion eller vissa programtyper arkiveras. Anledningen till uppdelningen på två tabeller, en för budgetåren 66/67—69/70 och en för budgetåren 70/71—72/73, är framför allt organisatoriska för— ändringar vid radion. Dessa har medfört att SR:s årliga redovisning av programstatistik för radion ändrats vad gäller indelningen i program- enheter m.m. Detta har fått till följd att även den interna statistiken för Inspelningsarkivet, vilken följer den årliga programstatistikens in- delningsprinciper, ändrats. När det gäller uppgifterna i tabellerna om arkivmaterial från centrala programredaktionen (CPR) kan anmärkas att härmed avses huvudsakligen inspelningar av hela dygnets sändning- ar av riksprogram i P 1, P2 och P 3 som görs, i regel tre gånger om året, i dokumentärt syfte.

Tabellerna 2.4 och 2.5 visar hur stor andel av den totala sändnings- tiden i P 1+P2 respektive P3 som vissa programenheters produk- tion/vissa programtyper disponerar. Uppgifterna har visst intresse för bedömningen av arkiveringens omfattning om de sammanställs med uppgifterna i tabellerna 2.2 och 2.3. En sådan samm-anställning har gjorts i tabell 2.7 samt diagram 2.2. Av dessa framgår att den procen- tuella andelen arkiverat material beträffande kultur- och samhällspro— gram samt radioteater är relativt hög i jämförelse med dessa programs procentuella andel i sändningstiden medan däremot arkiveringen av underhållningsprogram är relativt sett mindre. När det gäller musik- programmen var arkiveringen under den förra av de två perioderna relativt sett lägre än sändningstiden motiverade. Under rubriken övri-

SOU 1974: 94 Antal tim. Tusental 24 Sändn. 23" totalt 22 _l ___-___Sändn. 21 P1+P2+P3 20 .. Sandn. 19 """" P1+P2 18 Arkivering, 17 _ _ _ _ totalt

_| _;

10

odnwbmmxlooco

66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72 72/73

Diagram 2.1 Den totala arkiveringen i förhållande till dels SR.-s totala sänd- ningstid, dels sändningarna i P 1 +P 2+P 3, dels sändningarna i P ] +P 2.

ga. program, vilka har en relativt sett låg arkiveringsgrad, har samman- förts bl.a. utlandsprogram, lokala sändningar inom distrikten och ma— terial som hänförs till centrala programledningen (såsom inspelningar av hela dygnets sändningar i dokumentärt syfte).

Tabell 2.6 ger besked om den årliga arkiveringens omfattning i re— lation till radions totala sändningstid. Förhållandet mellan den totala arkiveringen och radions totala sändningstid respektive sändningstiden i P1+P2+P3 och P1+P2 illustreras ytterligare av diagram 2.1. Detta visar en ökad arkivering 1968/69 och en i relation till sändnings- tiden markant nedgång i arkiveringen 1969—1971, en viss ökning 1971/72 och sedan åter nedgång.

Diagram 2.2 Relativ fördelning av sändningstid och arkivering (i %) på programenhet/programtyp.

1966/67

Sänd- Arki— nings- vering

Övriga program

Musikprogram

Underhållnings— program

Nyhetsredaktionen

Kultur— och sam— hällsprogram

100

1967/68

Sänd- nings-

Arki vering

1968/69

Sänd- Arki- nings- vering

1969/70

Sänd— nings-

Arki- vering

1970/71

Sänd- Arki— nings- vering

1971/72

Sänd- Arki— ning tid

s- vering

1972/73

Sänd- nings- tid

Arki- vering

100%

80 70 60 50 40 30 20 10

Tabell 2.2 Arkiveringen vid olika produktionsenheter budgetåren 1966/67—1969/ 70

___—____________________ Produktions- A. Absoluta tal B. Relativ fördelning

h t en 6 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70

Prod. Spel- Prod. Spel- Prod. Spel- Prod. Spel- Prod. Spel- Prod. Spel- Prod. Spel- Prod. Spel- nr tid nr tid nr tid nr tid nr tid nr tid nr tid nr tid Antal Tim. Antal Tim. Antal Tim. Antal Tim. % % % % % % % %

CPR1 8 129,1 5 128,5 8 199,6 17 169,1 0,3

Kulturredaktion 807 270,1 7562 288,12 1 3343 510,23 1 054:! 406,73 27,1 Nyhetsredaktion 586 79,5 597 104,4 845 91,2 559* 119,84 19,6

Barn- och ungdoms-

program 251 58,0 321 121,6 603 163,9 800 265,1 8,4 4,8 10,5 8,1 12,3

Underhålln.avd. i övrigt 798 387,6 894 602,1 966 615,2 623 404,9 26 8 32,6 29,3 40,0 19,6

Musikavdelning 227 88,9 215 96,2 509 295,0 262 125,6 7 6 7,4 7,0 6,4 10,4 1,9 1,

10,8 0,2 8,5 0,2 22,6 24,7 19,1 27,1 6,7 19,5 6,9 17,2

on_oo N S'". xo N

way—w N own—er" hoom

N_—

Teatcravdelning 162 127,3 96 85,2 101 78,6 179 114,5 ,4 10,6 3,2 1 ,5 2,8

7

2,1 5,0 5,7 0,4

1

H—szaognm

)

"1 v hawhwca

5 Skolprogramavdelning 57 17,5 85 26,9 245 81,7 205 65,9 Utlandsavdelnin g 40 11,2 65 27,1 280 77,4 268 60,5 1 3

Förlaget 45 23,5 21 25,4 22 18,0 25 20,5 ,5 1,9 0,7 T V5 2 2,2 — — 2 0,2 — — 0 1 0,2 — — Distrikten 1 0,2 -— 2 0,1 — — 0,0 0,0

0,9 2,1

axmxo unvirxxomm— _.N "1 In .—

mm:—no hoooqh II)—'H—

Q o

Totalt 2983 1194,9 3056 1505,7 4915 2131,0 3994 l752,7 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

%"

1 Centrala programredaktionen.

2 Kursradion inräknad.

” Vuxenundervisningen inräknad.

* Sport inräknad.

5 Ljudupptagningar från vissa TV-program.

Tabell 2.3 Arkiveringen vid olika programenheter och programtyper budgetåren 1970/71—1972/73

Programenhet/ A. Absoluta tal B. Relativ fördelning t . program ” 1970/71 1971/72 1972/73 1970/71 1971/72 1972/73 Antal Tim. Antal Tim. Antal Tim. Nr (%) Tid (%) Nr (%) Tid (%) Nr (%) Tid (%)

CPR1 75 152,0 24 167,4 8 1 18,6 2,9 Kultur- och samhällsprogram Vetensk. o. forskn. 59 28,4 79 45,4 94 34,5 2,3 Litteratur 0. konst 301 111,0 214 82,4 238 105,2 11,7 Lantbruk 5 1,2 3 0,7 1 0,3 0,2 Dokumentärsektion2 6 4,7 2 1,4 0,2 Samhällsprogram 20 12,0 91 48,5 51 28, 0,8 Religion 31 12,9 32 10,5 3 1, 1,2 Brevl. o. fam.spegel 52 22,0 33 14,6 66 32,5 2,0 Teaterronden 27 22,9 5 3 23,3 42 30,8 1,0 Summa 501 215,1 507 226,8 495 233,2 19,4 Vuxenundervisning 112 49,0 124 56,4 460 116,4 4,3 Finskspr. program — — 70 12,8 4 0,9 Sport 3 1,7 24 42,6 3 1,5 0,1 0 1 Nyhetsredaktion3 534 88,6 304 66,9 248 42,4 20,7 7 3 Musikavdelning 155 93,6 461 260,6 427 241,9 6,0 7,7 8 2 13 7

ha 0 "I N _.

9,3

oo_ 00 "1 O

"1. OFO mixo

ND Q' WFL—40

*aoqq| NFO | _ o" v—t—igf

axo

Oquwo haooahqhowomm

Ncoomd——jmmom

'—

NONthodmwmv—ooo v-(v—C

_ON—WQOOOOMQ'OOOOONO

on—traxoq—q—iooomo

'— v—t q; ?? '—

Radio— 0. serieteater 157 99,5 375 187,0 133 75,3 6 l

v—tv—ctrmmrxoh—c—Okov'

Barn- 0. ungdomsprogr. 446 166,5 687 313,1 620 193,2 1 Underhålln.avd. 298 219,1 401 314,7 264 155 ,6 1 1 Utlandsavdelning 92 31,1 5 6,8 1 0,4 3 Skolradio 112 57,0 121 34,4 290 88,5 4 Förlaget 17 12,0 25 21,7 11 7,4 0 TRU* —— —- 2 0,7 —- — _ TV* -— —— 1 2,7 — — —

Distrikten 77 33,2 263 90,0 141 71,2 3,0 2,7

N "L (x ...

v—(v—l C”. _!

.Mac "äv—4O-—1Ot"'ÄOC>Olx I—(v—le—I

”_ ”d' &DH'LIN quoxo 10me

'.

l i 0. o

"i :: oqoo

5,0 4,5 5,3 Totalt 2 579 1 218,4 3 394 1 804,6 3 105 1 346,5 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

1 Centrala programredaktionen. 2 Ej redovisad som särsk. programtyp 1972/73. 1971/72 och 1972/73 Ekoredaktionen.

* Ej redovisad som särskild programenhet 1972/73. Se vidare not 5 vid tabell 2.2.

Tabell 2.4 Olika programenheters procentuella andel av sändningstiden i P1 + P2 respektive P3 budget- åren 1966/67—1969/70

Programenhet/ 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 programtyp _ ___—___...— _ __ P1+P2 P3 P1+P2 P3 P1+P2 P3 P1+P2 P3

Kultur- 0. samhällsprogram 24,1 —— 27,8 2,1 26,5 0,4 27,4 0,6 Nyhetsredaktion 9,0 7,5 0,5 10,1 4,9 12,3 4,5 Barn- 0. ungdomsprogr. 4,5 _ 5,0 8,6 5,3 9,9 4,1 9,9 Underhållningsprogram i övrigt 11,9 — 10,8 86,0 9.7 81,7 9,6 80,7 Musikprogram 31,4 —- 31,5 — 29,9 29,1 _— Radioteater 3,3 3,0 -— 4,1 0,0 3,5 _ Skolradio 5,5 _— 4,8 4,6 4,3 _— Övriga program 10,3 9,6 2,8 9,8 3,1 9,7 4,3

Summa 100,0 — 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Tabell 2.5 Olika programenheterslprogramtypers procentuella andel av sänd- ningstiden i P1 + P2 respektive P3 budgetåren 1970/71—1972/73

Programenhet/ 1970/ 71 1971/72 1972/73 programtyp _— _— _— P1+P2 P3 P1+P2 P3 P1+P2 P3

Kultur- 0. samhällsprogr.

Vetenskap o. forskning 4,2 3,7 4,0 Litteratur 0. konst 3,9 0,2 4,4 0,2 4,3 0,1 Lantbruk 0,3 0,3 0,3 Samhällsprogram 8,4 0,3 4,4 0,5 4,5 0,5 Religion 3,9 4,1 4,1 Brevl. o. famspegel 3,0 3,4 3,4 Teaterronden 0,9 0,7 0,5 Summa 24,6 0,5 21,0 0,7 21,1 0,6 Nyhetsredaktion 9,3 1,5 9,7 1,7 9,4 1,8 Sport 1,1 3,8 1,4 4,5 2,7 4,7 Barn- 0. ungdomsprogr. 3,7 11,3 3,6 8,3 6,2 11,8 Underhållningsprogram

i övrigt 7,6 75,8 8,0 75,9 5,8 72,5 Musikprogram 29,1 29,3 31,1 Radioteater 3,4 3,3 3,3 0,1 Vuxenundervisning 4,6 3,8 3,5 Skolradio 4,3 3,3 2,9 Övriga program 12,3 7,1 16,6 8,9 14,0 8,5 Summa 100,0 100,0 100 0 100,0 100,0 100,0

Tabell 2.6 Total sändningstid i radio och det arkiverade materialets procentuella andel därav

Budgetår Riksprogram och distrikten Antal tim. Andel arkiverat

material %

1966/67 18 782 6,4 1967/68 19 671 7,7 1968/69 20 356 10,5 1969/70 20 886 8,4 1970/71 21 800 5,6 1971/72 21507 8,4 1972/73 22 556 6.0

Tabell 2.7 Relativ fördelning av sändningstid och arkivering på program- enheter/programtyper Programenhet/ Budgetår Budgetår programtyp 1966/67——l969/70 1970/71—1972/73 Sänd- Arkive- Sänd- Arkive- ningstid ring ningstid ring % % % % Kultur- 0. samhällsprogram1 11,9 22,2 11,1 21,1 Nyhetsredaktionen 4,8 6,2 4,8 4,7 Underhållningsprogram 47,4 40,0 38,8 30,8 Musikprogram 13,2 8,7 13,1 13,4 Radioteater 1,3 6,6 1,5 8,1 Skolradio 2,1 2,7 2,5 4,4 Övriga program2 19,3 13,6 28,2 17,5 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0

1 Inkl. vuxenundervisning. ” Inkl. distriktens sändningar regionalt och lokalt.

Det material som arkiveras2 kan hänföras till vissa huvudkategorier nämligen

samtidshistoria i vidaste bemärkelse röster av kända samtida

författare läsande egna verk musik

a. svenska kompositörer b. kända artister

c. andra musikproduktioner av särskilt intresse vilka ej finns tillgängliga kommersiellt d. inspelningar av musikhistoriskt intresse folkmusik, folklore och dialekt produktioner lämpade för förnyat framförande helt eller delvis samt pro- duktioner som beräknas komma till kontinuerlig användning

undervisning

diverse blandat material användbart i program radiohistoria

speciella ljudeffekter matrisband från SR:s förlag

då!-”NF

.a)!”

... 893090.” H

Som exempel på material hänförligt till kategorin samtidshistoria i vi- daste bemärkelse kan nämnas inspelningar från Nationernas förbunds och Förenta nationernas sessioner, från internationella konferenser, från händelser i samband med kungars och andra statsmäns bortgång, från nationella och internationella konflikter, från minneshögtidlighe- ter och invigningar och från politiska debatter. Vidare kan nämnas in- spelningar av krönikor inom olika områden, urval av nyhetssändning- ar, inspelningar av anföranden av svenska och utländska statsmän, ve-

2 Den följande redogörelsen för vad som arkiveras bygger på uppgifter häm- tade ur en av Karin Beskow Tainsh den 27 januari 1971 internt inom SR ut- given skrift Inspelningsarkivet.

tenskapsmän och kulturpersoner samt inspelningar, som belyser t.ex. kommunikationernas utveckling, och referat från större sportevene- mang.

Vidare bevaras inspelningar av röster från kända personer i och utom landet, såsom statschefer samt regeringsledamöter och andra po— litiker, framträdande personer inom stats- och kommunförvaltningar- na, konstnärer och forskare.

Då det gäller gruppen folkmusik, folklore och dialekter bevaras bl.a. miljö- och bygdeskildringar som belyser det dagliga livet i olika bygder samt vidare reportage, intervjuer och fritt berättade minnen samt folkmusik i olika bygder.

Man bevarar också material som speglar radions utveckling, både tekniskt och i andra avseenden. Som exempel kan nämnas anföranden av olika radiochefer samt program där medarbetare vid SR berättar minnen från gångna år vid radion.

Det arkiverade materialets tekniska kvalitet kontrolleras fortlöpan- de genom stickprov. Vidare genomgår man för teknisk kontroll allt material efter varje förvaringsperiod om tio år. I samband härmed gallras en del inspelningar ut, bl.a. inspelningar som arkiverats främst med tanke på reprissändningar. Gallringsverksamheten tillgår i allmän- het så att Inspelningsarkivet går igenom inspelningsprotokollen och framlägger eventuella gallringsförslag för arkivkommittén, som sedan avgör om gallring skall ske. Vid denna genomgång av arkivmaterialet överförs också inspelningar på äldre ljudband av sämre kvalitet och hållbarhet till ljudband av polyester.

Tv

Ett särskilt organ, arkivkommittén för tv-inspelningar, avgör slutligt vad som skall arkiveras av tv-inspelningar. Arkivkommittén består av bl.a. chefen för Tv-arkivet (ordförande), representanter för TV1 och TV2 samt en utomstående person som företräder forskningsintresse- na. Arkivkommittén har till uppgift att besluta om arkivering eller kas— sering av inspelningar för tv samt att bevaka tv-programmen ur tv- historisk synpunkt och rekommendera arkivinspelning av t.ex. direkt— sända program. Kommittén sammanträder i regel en gång per må- nad. Programenheter, nyhetsredaktion och distrikt underrättas om kommitténs beslut genom ordföranden. Om ett beslut avviker från vederbörande programorgans förslag i fråga om arkivering har pro- gramorganet möjlighet att till nästa kommittésammanträde anföra be- svär mot beslutet, varefter arkiveringsfrågan prövas på nytt. Om be- svär anförts mot beslut om kassering, väntar man med verkställigheten till dess nytt beslut föreligger. I annat fall verkställs beslutet omgående.

Som underlag för arkivkommitténs prövning och beslut tjänar s.k. arkivlistor, som regelbundet — vanligen en gång per vecka — upprättas hos de olika produktionsenhetema (programenheter, nyhetsredaktion och distrikt). Listorna lämnas till chefen för TV—arkivet. På arkivlistor- na skall anges samtliga önskemål i fråga om arkivering av videoband- och filmmaterial. Arkivlistorna undertecknas av särskilt utsedd, ansva-

rig medarbetare hos respektive produktionsenhet.

Vad gäller tv:s egna inspelningar på videoband skall, såsom förut nämnts (avsnitt 2.2.3), vederbörande produktionsenhet snarast efter det att en inspelning sänts i program ta ställning till om inspelningen kan kasseras omedelbart eller ej. I regel skall alla videobandinspelningar som sänts i program föras upp på arkivlista. Undantag gäller för såda- na upptagningar, vars huvudsakliga uppgift varit att tekniskt under- lätta sändningen av program som föreligger i annan form, t.ex. video- bandinspelning av långfilm med text via textapparat, från distrikt över- spelat inslag i aktualitetsprogram, klippband av rutinkaraktär och ko- pia av originalband. Utöver inspelningar som sänts i program kan ve- derbörande produktionsenhet på arkivlistan föra upp sådant video- bandmaterial som man anser bör bevaras mer än två år (dvs. längre tid än den normala förvaringstiden i programförrådet).

Andra videobandinspelningar än tv:s egna, s.k. främmande material, uppförs i regel också på arkivlista. Beträffande detta material kan det så gott som aldrig bli fråga om egentlig arkivering utan uppförandet på arkivlista sker för att arkivkommittén skall få överblick över innelig- gande material och kunna granska villkoren för tv:s innehav av mate- rialet.

All film — såväl egen produktion som främmande material _ skall som regel uppföras på arkivlista, oavsett om den sänts i program eller ej. Anledningen till att s.k. främmande material uppförs på arkivlista är densamma som beträffande främmande videobandmaterial. Det finns dock en del undantag från huvudregeln. Främmande filmmate— rial, som beställts av programenhet och som kommit in direkt till Tv- arkivet och förvaras där, omhändertas av Tv-arkivet på lämpligt sätt. Vidare uppförs ej på arkivlista material som bevaras för att användas direkt i produktionen för illustration (s.k. stockshots) eller i undervis- ning m.m., ifall materialet är av tillfällig art och dess egenvärde inte motiverar arkivering. Film, som ej sänts i program och som endast kvarligger för påseende innan den kasseras, uppförs ej heller på arkiv- lista. Samma gäller film som sänts i de reguljära aktualitetsprogrammen eller i motsvarande program med sportnyheter. Sådant material tillva- ratas nämligen automatiskt i Tv—arkivet i den utsträckning som behövs. Vidare gäller att outnyttjad journalfilm och diverse annat filmmaterial efter överenskommelse med programorganen kan kasseras av Tv—arki— vet direkt och därför ej behöver uppföras på arkivlista.

Speciella regler gäller för tillvaratagande av filmmaterial som klippts bort vid redigering. Om vederbörande producent anser att sådant ma- terial kan komma till användning i framtiden skall han lämna det, åt- följt av innehållsbeskrivning, till negativklipparen som vidarebefordrar materialet till Tv-arkivet. Om man vill att materialet skall arkiveras skall det uppföras på arkivlista för beslut i arkivkommittén.

Videoband- och filminspelningar som år av intresse för försäljning men som eljest skulle kasserats får bevaras till dess att tv:s försäljnings- avdelning hunnit få lämplig kopia.

Ungefär hälften av videoband- och filmmaterialet som används i programverksamheten har producerats av tv medan återstoden utgörs

av främmande material. Detta består till största delen av inspelningar på film, såsom kommersiella långfihner, där SR köpt rätten till visning i sändning en gång, ibland med rätt till reprissändning. Avgörande för SR:s rätt att disponera över detta material är vad som avtalats med filmägaren/distributören samt de upphovsrättsliga reglerna. Det är sällsynt att främmande filmmaterial arkiveras. Främmande videoband- material används i mindre omfattning, om man bortser från TRU:S produktion, och arkiveras sällan.

Tvzs egen produktion är fördelad ungefär lika mellan videoband- och filminspelningar. I fråga om det egna materialet föreligger i all- mänhet inte några upphovsrättsliga hinder för arkivering, eftersom tv regelmässigt helt förbehåller sig visningsrätten. Avgörande blir istället framför allt inspelningens värde i och för sig, varvid RU:s tidigare nämnda riktlinjer beaktas, samt kostnaderna. Ungefär 60 0/o av den egna filmproduktionen arkiveras medan däremot videobandmaterial bevaras i betydligt mindre utsträckning. Till detta bidrar kostnadssyn- punkter; videobandet kan i motsats till filmen användas på nytt i pro- duktionen.

Av videobandmaterialet arkiveras en del inspelningar från större sportevenemang samt inspelningar i samband med större händelser i och utom landet. I de reguljära aktualitetsprogrammen (t.ex. TV-nytt, Aktuellt och Rapport) förekommer såväl videoband- som filminslag. Videobandinslagen bevaras i mycket liten utsträckning medan däremot filminslagen regelmässigt arkiveras.

Material, som förvarats i arkivet två år, genomgås. I samband här- med utgallras inspelningar som bedöms vara av mindre värde för lång- tidsarkivering. Gallringsbesluten fattas av arkivkommittén.

Vad gäller arkiveringsverksamheten hos tv föreligger ej någon stati- stik över arkiveringens omfattning motsvarande den hos radion. Det har därför ej gått att få mera ingående uppgifter om arkiveringsverk- samhetens kvantitativa omfattning och om arkivmaterialets fördelning på olika ämneskategorier. DAK har övervägt att göra en statistisk un- dersökning av bl.a. arkivmaterialet hos tv men har funnit att resultatet av en sådan undersökning inte skulle stå i rimlig proportion till de kost- nader undersökningen skulle kräva.

2.2.7. Service åt forskare och allmänheten

Såsom nämnts i föregående avsnitt sker för närvarande arkivering i första hand med tanke på företagets behov av material för program- verksamheten (i detta sammanhang bortses från referensupptagning- ama). I praktiken beaktar man emellertid vid arkiveringsbesluten även andra synpunkter. Mycket material, som kan vara värdefullt för fors- kare och andra intresserade, finns därför bevarat.

Någon formell skyldighet för SR att ställa bevarat material till för- fogande för utomstående finns inte utom i vissa fall, som anges i kun- görelsen om tillämpningen av radioansvarighetslagen (RAK) och i av- talet mellan staten och SR. I stället prövar SR från fall till fall om ma- terialet kan utlämnas eller på annat sätt ställas till förfogande.

Enligt 10 & 2 stycket radioansvarighetslagen (RAL) meddelar ko- nungen bestämmelser om skyldighet för programföretag (i detta fall SR) att vidta åtgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i radioprogram (härmed avses både ljudradio och tv) och fastställer vill- koren för att enskild skall få ta del av sådan bevisning. Med stöd härav föreskrivs i 7 & RAK att justitiekanslern har rätt att ta del av upptag- ningar av radioprogram och få utskrift av vad som yttrats i program- met. Vidare är programföretaget skyldigt att låta enskild, som anser att yttrandefrihetsbrott begåtts mot honom eller att han lidit skada på grund av sådant brott, hos företaget ta del av det program i vilket brot- tet uppges ha förekommit och få utskrift av vad som yttrats i program- met, allt under förutsättning att det ej är uppenbart att den som begär att få ta del av upptagningen eller att få utskrift ej berörs av innehål- let i programmet på sådant sätt att han kan vara målsägande. Pro- gramföretaget får inte betinga sig ersättning för tjänst som det är skyl- digt att tillhandahålla enligt RAK. I 9 & avtalet mellan staten och SR föreskrivs vidare att SR utan onödigt dröjsmål skall tillställa radio- nämnden det material som behövs för nämndens granskningsverksam- het.

På grund av ovan angivna bestämmelser utlämnar SR kostnadsfritt kopia eller utskrift av radio- eller tv-program i de fall då det med något fog kan göras gällande att yttrandefrihetsbrott begåtts i sänt program. Samma praxis i fråga om utlämnande tillämpas i fall där det kan vara fråga om tendentiös redigering av program, bristande partsbalans eller annat liknande brott mot interna publiceringsregler. Dessutom till- handahåller SR allt material som behövs för radionämndens verksam- het.

I den mån möjligheter finns försöker SR tillmötesgå önskemål även i andra fall från enskilda personer, företag, organisationer eller institu- tioner om kopia eller utskrift av program som väsentligen handlat om eller på annat sätt berört vederbörande. I dessa fall uttas avgift beräk- nad efter SR:s självkostnad för framställning av kopian eller utskriften.

I de fall där SR inte har någon formell skyldighet att ställa program- material till förfogande möter framför allt upphovsrättsliga och resurs- mässiga problem. Lagstiftningen om upphovsrätt utgör ofta direkt hinder mot att utlämna kopia eller utskrift. Kopiering eller överföring till annat medium (t.ex. utskrift) får inte utan vederbörande upp- hovsmans tillstånd ske för annat ändamål än enskilt bruk och för en- skilt bruk endast i mycket begränsat antal exemplar. Härtill kommer att denna verksamhet kräver tillgång till lokaler, maskiner och perso- nal. Höga kostnader för framställningen är ofta ett avgörande hinder.

En bandkopia av ett radioprogram med 30 minuters speltid kostar ungefär 80 kr, och kostnaden för utskrift av motsvarande program uppgår till 130—140 kr. En ljudkopia av ett tv-program på 30 minuter kostar ungefär 80 kr och en filmkopia med optiskt ljud av motsvarande program ungefär 1 800 kr. En fullständig bildbandkopia blir något dy- rare. Grundkostnaden för en ljudbandskopia med speltid upp till fem minuter är omkring 40 kr. Motsvarande kostnad för en filmkopia är omkring 300 kr (ovanstående kostnader är angivna i 1973 års prisnivå).

När det gäller utskrift av program är man hos SR generellt mycket restriktiv för att därigenom undvika att enbart kostnaden blir avgöran- de för om utskrift skall göras eller ej.

I fråga om uppspelning av program råder samma resursproblem som beträffande kopiering. För uppspelning av ett program tas i anspråk praktiskt taget samma utrustning och personal som vid sändning av programmet. Önskemål om uppspelning av program tillmötesgås där- för endast i mycket speciella fall.

Inspelningar som inte sänts i program lämnas generellt ej ut i någon form till utomstående.

Forskares möjligheter att få tillgång till bevarat material är mycket begränsade. Fram till slutet av 1960-talet kunde forskare i viss ut- sträckning hos SR få studera bakgrundsmaterial till program samt i nå- gon mån få radio- och tv-inspelningar uppspelade för sig. Under de se- naste tre till fyra åren har detta emellertid varit praktiskt taget omöj— ligt. Det har saknats tillgång till teknisk utrustning och personal samt lämpliga lokaler för sådan verksamhet.

SR överväger för närvarande att i fortsättningen anslå medel till forskningsverksamhet. Medlen skall användas till att inrätta lokaler åt forskare samt till att anskaffa apparatur för uppspelning av radio- och tv-inspelningar. Vidare överväger man att inrätta en tjänst för en ama— nuens eller liknande.

Genom Sveriges Radios förlag utges kommersiellt fonogram, film och videogram. Närmare redogörelse härför lämnas i kapitlen 3—5.

2.3. Arkiveringsverksamhet utomlands

2.3.1. Allmänt

Praktiskt taget alla utländska radio- och tv-företag arkiverar i någon utsträckning ljud- och bildinspelningar. Arkiveringsverksamhetens om- fattning och inriktning varierar dock. En rad olika faktorer medverkar till detta. För det övervägande antalet företag torde emellertid önske- mål om att bevara material som kan komma till användning i framti- den i programverksamheten ha avgörande betydelse vid urvalet av ma- terial för arkivering.

Radio- och tv-företag i olika länder arbetar under olika förutsätt- ningar och med växlande inriktning vad gäller programmens innehåll. I flertalet europeiska länder, men också i en del länder utanför Europa, är radio- och tv-verksamheten organiserad så att ett eller några företag har någon form av ensamrätt att sända program i etern, och staten fastställer genom koncession eller överenskommelse eller på annat sätt riktlinjerna för företagets verksamhet. En helt annan verksamhetsform förekommer i t.ex. USA. Där inskränker sig statens inflytande i stort sett till att fördela sändningskanaler mellan olika företag medan där- emot programverksamheten sköts helt självständigt av enskilda företag, som arbetar antingen kommersiellt eller på s.k. samhällsnyttig grundval (educational stations). I Storbritannien åter har British Broadcasting

Corporation (BBC) ensamrätt till radiosändningar medan tv-verksam- heten handhas av BBC jämte ett antal kommersiella företag som till- sammans producerar riksprogram.3 En annan verksamhetsform finns i Förbundsrepubliken Tyskland. Där sköter regionala programföretag radiosändningarna i de olika förbundsländerna4 (riksprogram förekom- mer inte i radio). Då det gäller tv-verksamheten sänder företagen dels regionala program i de olika förbundsländerna dels, i samarbete, riks- program. Dessutom finns ett särskilt tv-företag som endast sänder riks- program.

Förutsättningarna för radio- och tv-företagens verksamhet är alltså olika i olika länder. Härav följer att även urvalet av material för arki- vering kommer att variera, väsentligen beroende på inriktningen hos företagets programverksamhet. En del utländska företag bevarar emel- lertid ljud- och bildupptagningar i större utsträckning än som motive- ras av direkta behov för programverksamheten. I avsnitt 2.3.2 skall närmare redogöras för urvalsprinciper vid arkivering hos olika företag.

I vissa länder förekommer mer eller mindre utvecklat samarbete mel- lan radio- och tv-företag samt andra institutioner som arkiverar ljud- och bildupptagningar (fonotek, cinematek o. likn.). Redogörelse härför lämnas i avsnitt 2.3.3.

Närmast skall lämnas en allmän orientering om arkiveringsverksam- het hos vissa utländska radio- och tv-företag.

Engelska BBC arkiverar alltsedan 1930-talet systematiskt ljudupp- tagningar från radion, och numera även från tv (BBC Sound Archives). Merparten av ljudupptagningarna finns på grammofonskiva som man anser vara det ur arkivsynpunkt säkraste mediet. På senare år har man emellertid kommit fram till att även ljudband har godtagbar kvalitet för arkivering. Ljudinspelningar arkiveras därför i ökande omfattning på ljudband. Arkivbanden kontrolleras vartannat år. Arkivinspelningar som har speciellt värde eller som är särskilt ofta efterfrågade upptas dock alltjämt på grammofonskiva. Forskare kan endast i mycket liten utsträckning få tillgång till arkivmaterial hos BBC. Emellertid samar-

3 De kommersiella företagen samarbetar i ”Independant Television (lTV)”. ITV kontrolleras av det statliga övervakningsorganet ”Independant Tele- vision Authority (ITA)”. ITV består av 15 ”programme companies” _ Anglia Television (Östra England), ATV Network (mellersta England), Border Tele- vision (övre England), Channel Television (kanalöama), Grampian Tele- vision (nordöstra Skottland), Granada Television (Lancashire-området), HTV (Wales och västra England), London Weekend Television (London), Scottish Television (centrala Skottland), Southern Television (södra England), Thames Television (London), Tyne Tees Television (nordöstra England), Ulster Tele- vision (Nordirland), Westward Television (sydvästra England) och Yorkshire Television (Yorkshire). ** Det finns nio '”Landesrundfunkanstalten”, nämligen Bayerischer Rundfunk i Mönchen, Hessischer Rundfunk i Frankfurt am Main, Norddeutscher Rund- funk i Hamburg, Radio Bremen i Bremen, Saarländischer Rundfunk i Brei- bach bei Saarbriicken, Sender Freies Berlin i Västberlin, Siiddeutscher Rund- funk i Stuttgart, Siidwestfunk i Baden-Baden och Westdeutscher Rundfunk Köln i Köln. Dessa företag ingår sedan år 1950 i en centralorganisation ”Ar- beitsgemeinschaft der öffentlich-rechtlichen Rundfunkanstalten der Bundes- republik Deutschland (ARD)". Dessutom finns ett av förbundsländerna ge- mensamt upprättat tv-företag ”Zweites Deutsches Fernsehen (ZDF)”. ARD- företagen sänder dels regionala radio- och tv—program dels tv-riksprogram. ZDF sänder endast tv-riksprogram.

betar BBC kontraktsenligt med det brittiska nationalfonoteket, ”British Institute of Recorded Sound” (BIRS), som erhåller två exemplar av varje arkivinspelning hos BBC och som dessutom spelar in BBC:s övri- ga radioprogram. Närmare redogörelse härför lämnas i avsnittet 2.3.3. Även bildupptagningar för tv arkiveras (BBC Film Library).

Det franska radio- och tv-företaget, Office de Radiodlffusion—Télé- vision Francaise (ORTF), har en omfattande samling ljudupptagningar på grammofonskiva och ljudband. ORTF arkiverar även tv-program. I viss utsträckning får forskare tillgång till arkivmaterialet.

I Förbundsrepubliken Tyskland inrättades år 1952 ett för landets radioföretag gemensamt centralt arkiv för ljudupptagningar, ”Lautar- chiv des Deutschen Rundfunks” i Frankfurt am Main. Sedan arkivets uppgifter vidgats till att omfatta också tv-produktionen i landet ändra- des arkivets namn är 1962 till ”Deutsches Rundfunkarchiv” (DRA). DRA har till uppgift att katalogisera ljud- och bildupptagningar hos radio- och tv-företagen och att ställa sina kataloger till företagens för- fogande. Arkivmaterialet förvaras däremot ej hos DRA i Frankfurt am Main utan hos de olika programföretagen, som även för särskilda kataloger. DRA har dock ett eget arkivbestånd av inspelningar på gram- mofonskiva och ljudband som förvärvats från privata samlare. Särskil- da arkivarier ute i programföretagen väljer ut material, som skall arki- veras, för DRA:s räkning samt lämnar rapporter till DRA.

I Tyska Demokratiska Republiken (DDR) finns det ett centralt arkiv för radioinspelningar, beläget i Berlin. Till detta arkiv sänds i princip allt inspelat radiomaterial från landets fem riksprogram och tio regio- nalprogram. Vissa lokaltypiska program bevaras dock hos respektive regionalsändarstation. Arkivet är uppdelat i två huvudavdelningar — en för musik och en för talat ord. Båda huvudavdelningarna har under- avdelningar för olika kategorier av material, t.ex. symfonisk musik, kammarmusik, dansmusik, teater och sport. Det finns totalt 60 under— avdelningar. Även om arkivet har ett antal inspelningar för permanent arkivering — framför allt "historiska” inspelningar gallras merpar- ten av materialet fortlöpande. Arkivet påminner mycket om ett pro- gramförråd. Materialet bevaras varierande tidvrymder en månad, ett år, tre år etc. Arkivet ger inte någon egentlig forskarservice.

Omfattande radi'o- och tv-arkiv finns i flera andra länder. Som exem- pel kan nämnas att i Nederländerna finns ett centralt arkiv för lan- dets fem programföretag. Vidare har det indiska programföretaget All India Radio i New Delhi under de senaste 20—30 åren upprättat ett arkiv med ljudinspelningar (musik, tal, dokumentärinspelningar m.m.). Japans Radio (Nippon Hoso Kyokai), som omfattar ungefär 250 icke- kommersiella programföretag av landets sammanlagt över 350 radio- och tv-företag, har ett centralt ljud- och fih'narkiv som skall bevara kulturellt värdefullt programstoff.

I Sovjetunionen handhar Statskommittén för television och radio (Gosud-arstvennyj komitet soveta Ministrov SSSR po televideniju i ra- diovestjanija) arkiveringen av upptagningar på magnetband av mera intressanta radio— och tv-program som bedöms vara av långtidsintresse, t.ex. konstnärliga, dokumentära och populärvetenskapliga program.

2.3.2. Urvalsprinciper

Arkivering av radio- och tv-inspelningar förekommer som tidigare nämnts vid praktiskt taget alla utländska programföretag. Generellt kan sägas att arkiveringen sker i första hand med tanke på program- verksamheten. Detta medför emellertid att mycket material som är värdefullt också ur forskarsynpunkt blir bevarat för framtiden. Dess- utom bevaras vid de utländska företagen i större eller mindre utsträck- ning även material som har värde främst för forskare. DAK har ge- nom den förut omnämnda enkäten (se avsnitt 2.1.4) till ett antal ut— ländska radio- och tv-företag sökt klarlägga bl.a. i vilken omfattning inspelningar arkiveras i utlandet och i vilken utsträckning man vid va- let av material för arkivering beaktar forskarsynpunkter. Enkätsvaren innehåller mer eller mindre utförliga uppgifter i dessa hänseenden. Den följande redogörelsen omfattar ett urval bland de företag som svarat på enkäten. Uppgifterna om arkiveringsverksamhetens omfattning och om urvalsprinciperna bygger på enkätsvaren.

Hos BBC arkiveras ljudupptagningar från radions riksprogram, re gional- och lokalprogram samt utlandsprogram och, i relativt sett mindre omfattning, från tv-programmen. Valet av material för arkive- ring sker så gott som uteslutande med tanke på företagets eget behov för programverksamheten. Härutöver bevaras emellertid ljudupptag- ningar som kan vara speciellt intressanta vid studiet av radio och tv som uttrycksmedel. Varje år arkiveras ljudupptagningar motsvarande en speltid av omkring 600 timmar eller, i fråga om inspelningar från radion, ungefär 2 0/0 av den total-a sändningstiden. På tv-sidan arki- veras endast filmmaterial som bedöms vara av värde för programverk- samheten. Av det filmmaterial som används i tv-programmen bevaras till en början omkring 90 0/0 men efter tio år genomgås materialet för gallring.

Bayerischer Rundfunk (BR) i Miinchen bevarar radio- och tv-in— spelningar i första hand med tanke på företagets eget behov av pro- gramstoff men försöker även beakta forskarsynpunkter. BR tillämpar i stort sett samma urvalsprinciper som SR. Sender Freies Berlin (SFB) bevarar ljudinspelningar från radion motsvarande ungefär 24 % av sändningstiden. I första hand bevaras material som behövs för pro- gramverksamheten men därutöver också inspelningar av historiskt, konstnärligt, kulturellt och politiskt-sociologiskt intresse samt inspel- ningar som kan vara av värde för studiet av radion som uttrycksmedel och individuella påverkningsprocesser. RIAS-Berlin bevarar omkring 80 0/0 av det material som sänts i program. Utöver material som kan användas som programstoff bevarar man inspelningar som är histo- riskt, konstnärligt och kulturellt intressanta eller som är av värde för studiet av individuella påverkningsprocesser eller är politiskt-sociolo- giskt intressanta.

Canadian Broadcasting Corporation i Ottawa, Kanada, arkiverar i första hand med tanke på programverksamheten men bevarar också material som är värdefullt främst ur forskningssynpunkt. Man följer

huvudsakligen samma principer i fråga om urval av arkivmaterial som SR. Företaget arkiverar emellertid mindre än 10/0 av radio- och tv- inspelningarna. Canada Radio i Montreal arkiverar en ljudupp- tagning av varje radio- och tv-program som är ”kanadensiskt” (has an original canadian content) och som har aktualitetsvärde eller som är kulturellt eller politiskt intressant. Däremot bevarar man ej program bestående av kommersiella inspelningar eller utländska serier (foreign series). Man försöker bevara flertalet tv-inspelningar av värde. Vid ur- valet av material för arkivering beaktas även forskningssynpunkter. Ungefär 40% av radions och 60 % av tv:s ”kanadensiska” program arkiveras.

Det japanska radio- och tv-företaget Nippon Hoso Kyokai arkive- rar 90 % av radio- och tv—sändningarna. Vid arkiveringsbesluten be- aktas, utöver behovet av material för programverksamheten, om mate- rialet ur forskarsynpunkt är konstnärligt eller kulturellt intressant. Fö- retaget har bl.a. en samling inspelningar med dialekter från 142 re- gioner i landet.

Det nederländska radio- och tv-företaget Nederlandse Omroep Stich- ting (NOS) arkiverar årligen material motsvarande omkring 90/0 av sändningstiden i radion och 15 0/0 av sändningstiden i tv. Utöver före- tagets behov av programstoff beaktar man vid arkiveringsbesluten forskningssynpunkter, såsom om materialet är historiskt, konstnär- ligt, kulturellt eller politiskt-sociologiskt intressant eller om det kan ha intresse för studiet av individuella påverkningsprocesser.

Vid Radiotelevisione Italiana (RAI) förekommer arkivering av både radio- och tv-inspelningar. Vad gäller radiosändningarna bevaras un- gefär 25 0/0 av aktualitetsprogrammen och omkring 50 0/0 av övriga program. Så gott som alla tv:s aktualitetsprogram bevaras liksom 50— 75 0/0 av övriga tv-program. Vid arkiveringsbesluten beaktar man även forskn'ingssynpunkter på samma sätt som NOS.

Vid den finska rundradion, Oy Yleisradio Ab, inrättades år 1957 ett ljudarkiv med uppgift att bland det material som används i program- verksamheten välja ut sådant som kan ha historiskt, etnografiskt eller annat värde i framtiden. Arkivet har bl.a. en systematisk samling röst- prov från betydelsefulla personer inom olika områden. Vid mitten av 1960—talet började man inom företaget arbeta med långsiktsplanering av verksamheten. Resultatet av arbetet har redovisats i ett antal delbe- tänkanden. I ett av delbetänkandena (Rundradions riktlinjer 3, 1970) behandlas arkiveringsfrågor. Man framhåller i betänkandet att rund- radions uppgift inte är att fungera som arkiv utan som en programpro- ducerande inrättning men att radio- och tv-verksamheten utgör en viktig del av vårt sekels kulturhistoria och att företaget har landets största samlingar av grammofonskivor, ljudband och videoband. Det betonas att arkiveringen bör ske systematiskt så att allt stoff som fak- tiskt är viktigt bevaras medan däremot allt överflödigt kasseras. I be- tänkandet framhålls vidare att det allmänt taget är skäl att bevara en- dast sådana program som antingen kan sändas i repris oförändrade, eller kan användas som programmaterial i andra sammanhang, eller

har en konstnärligt värdefull framställning, eller är föredömligt ut- förda i sitt slag eller är av betydelse för radion eller tv som uttrycks- form, eller återspeglar något tidstypiskt ljud- eller bildfenomen.

2.3.3. Relationer mellan radio— och tv-företag samt andra ljud- och bildarkiv

I en del länder förekommer samarbete mellan å ena sidan radio- och tv-företagen och å andra sidan övriga institutioner som arkiverar ljud- och bildupptagningar — fonotek, diskotek, filmotek, cinematek o. likn. Radio- och tv-företagen behöver ofta material utifrån till programmen. Särskilt gäller detta tv-verksamheten. Andra institutioner är intresse- rade av att få tillgång till inspelningar av unika eller på annat sätt vär- defulla radio- och tv-program.

I Storbritannien förekommer ett ganska väl utvecklat samarbete mel- lan BBC och det brittiska nationalfonoteket BIRS. Såsom nämnts i fö- regående avsnitt bevarar BBC själv inspelningar huvudsakligen med tanke på programverksamheten och beaktar sällan forskarsynpunkter. I stället finns det i fråga om ljudinspelningar avtal mellan BBC och BIRS som ger BIRS rätt att på vissa villkor spela in BBC:s radiosänd- ningar och som möjliggör för BIRS att mot ersättning till BBC få ko— pior av ljudinspelningar som arkiveras hos BBC och av grammofonin- spelningar som görs av BBC Transcription Service. BIRS skall dock före varje inspelning av radioprogram ombesörja erforderliga avtal med upphovsmännen. BBC har å sin sida enligt avtalet rätt att ut- nyttja BIRS:s arkivmaterial i den mån ej upphovsrättsliga eller andra speciella hinder föreligger. BIRS lämnar en gång i veckan utförliga upp- gifter till BBC om vad som inspelats av radiosändningarna. Enligt av- talet har BBC rätt att vägra BIRS att spela in viss sändning och BIRS får ej utan BBC:s tillstånd sälja eller i övrigt överlåta exemplar av in- spelning till utomstående. Om BIRS skulle upphöra med sin verksamhet eller ej uppfylla avtalsvillkoren skall samtliga inspelningar återgå till BBC. Ytterligare uppgifter om verksamheten hos BIRS lämnas i ka- pitel 3.

BBC samarbetar också med det brittiska filminstitutet (British Film Institute), som arkiverar huvudsakligen biograffilm men som i ökande omfattning tar hand om och arkiverar även tv-film. Dessutom använ- der sig BBC och andra tv-bolag av material i filmarkivet hos Imperial War Museum — främst filminspelningar från de båda världskrigen. Detta material används för dokumentära tv-program.

I Italien samarbetar RAI med nationaldiskoteket, La Discoteca di Stato.

Radio- och tv-företagen i USA tycks i allmänhet inte bevara sina inspelningar. De två stora ljudarkiven i landet, Library of Congress och New York Public Library (se kapitel 3), har emellertid tillstånd att gö- ra inspelningar av radioprogram för arkivering. Denna möjlighet ut- nyttjas dock ej systematiskt. Enligt vad DAK erfarit arbetar man i lan- det för att upprätta ett nationellt tv-arkiv.

I Belgien överförs i viss utsträckning inspelningar från Radiodiffu-

sion-Television Belge till Centre Belge de Documentation, en institu- tion som dock ej är något egentligt arkiv utan snarare en informations- central liknande svenska STIM.

Centralarkivet för radio- och tv-företagen i Nederländerna lämnar i viss utsträckning ut material, huvudsakligen-av historiskt intresse, till Stichting Film en Wetenschap, en stiftelse med uppgift bl.a. att främja användningen och utvecklingen av audivisuella hjälpmedel inom lan- dets undervisning på universitetsnivå.

I Finland samarbetar rundradion med Finlands ljudupptagningsar- kiv. I Danmark och Norge förekommer också i viss mindre utsträck- ning samarbete mellan radioföretag och nationaldiskotek. Den danska lagstiftningen medger emellertid inte att Danmarks radio överlämnar inspelningar till det danska nationaldiskoteket.

2.4. Framförda synpunkter på SR:s arkivering 2.4.1 Allmänt

Etermedierna har efter hand fått allt större betydelse som förmedlare av information, debatt och kulturstoff. Till det mest betydelsefulla tor- de höra tv:s genombrott. Genom radions och tv:s tekniska utveckling kan man numera nå flertalet innevånare i landet med olika typer av information. Detta har medfört bl.a. att människors isolering minskat, att man kan ge bättre och snabbare information samt att allmänbild- ningen höjts och fler människor ges möjlighet till rikare kulturupp- levelser. Radio och tv har numera en mycket betydelsefull roll vid si- dan av andra medier t.ex. böcker och tidningar som förmedlare av information. Som en följd härav har debatten om radio och tv och om den information som ges genom dessa medier ständigt ökat. I sam- band härmed har behovet att kunna gå tillbaka och kontrollera pro- graminnehållet i radio och tv också ständigt ökat. Härtill kommer att radio och tv genom sin ställning i samhällslivet röner allt större intres- se från forskningens sida.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för arkiveringsverksam- heten hos SR arkiveras för närvarande endast en mindre del av det material som förekommer i sändningarna. Anledningarna härtill är fle- ra. Redan den nu gällande upphovsrättsliga lagstiftningen begränsar starkt möjligheterna att bevara programmaterialet. Vidare skall de me- del som ställs till SR:s förfogande i första hand och huvudsakligen an- vändas för produktion av program och ej till att bevara produktionen för framtiden. Dessutom möter det svårigheter för utomstående att få ta del av det material som arkiveras hos SR. Här är kanske bristen på medel det största problemet.

SR:s hittillsvarande arkiveringssituation har gett upphov till debatt och till att kritik framförts från olika håll. Allmänt anser man och det gäller även från SR:s sida att arkiveringen borde ha större om- fattning samt att forskare och andra intresserade borde i betydligt stör- re utsträckning än för närvarande ha möjlighet att ta del av arkivmate- rialet. '

Exempel på pressdebatt i arkivfrågan redovisas i avsnitt 2.4.2. Forskarnas intresse för arkiveringen hos SR har tagit sig uttryck i bl.a. framställningar till SR och till regeringen. Vidare har DAK, så- som nämnts i avsnitt 2.l.4, gått ut med en enkät till olika institutioner vid universiteten i landet m.fl. för att försöka få en allsidig belysning av olika forskares och forskningsgrenars intresse av och synpunkter på arkiveringen. En sammanfattande redogörelse för resultatet av enkä- ten lämnas i avsnitt 2.4.3.

I avsnitt 2.4.4 och 2.4.5 lämnas sedan en redogörelse för vissa andra synpunkter som framförts i olika sammanhang.

2.4.2. Pressdebatt

Pressdebatten skall redovisas i form av en sammanställning av synpunk- ter som framkom vid en debatt i Dagens Nyheter våren 1968. Arkiv- frågan hos SR har därefter berörts i artiklar i skilda sammanhang. Några väsentliga nya synpunkter har dock inte framkommit i dessa artiklar.

Debatten inleddes med en artikel av docenten i litteraturhistoria vid universitetet i Uppsala Germund Michanek (den 28 februari). Micha- nek uttryckte oro för den enligt hans uppfattning hårda gallring som skedde hos SR. Den kände skivsamlaren Robert W. Rönström instämde i Michaneks synpunkter (artikel den 13 mars). Rönström påpekade vi— dare att det nu inte kan avgöras vad som är värt att bevara åt framti- den. Man får inte nöja sig med att hänvisa till brist på pengar och arkivutrymmen. Rönström pekade också på att alla offentliggjorda tryckta skrifter enligt lag skall arkiveras och framhöll att arkivfrågan vid SR är så pass angelägen att den borde tas upp i riksdagen ”i och för lagbeslut”. Han hänvisade vidare till att ”Operation Stenkaka” år 1962 hade inbringat över 40 000 grammofonskivor som fyllt många luckor i samlingarna av äldre grammofoninspelningar. Rönström hävdade att problemställningen dock var mera skärpt i fråga om radions inspel- ningar eftersom det gäller ett kanske oersättligt kulturmaterial som när det väl en gång försvunnit aldrig kan återfinnas och bevaras.

Överbibliotekarien Folke Lindberg hos SR bemötte kritiken (artikel den 21 mars). Han framhöll att generösa arkiveringsprinciper tillämpa- des hos SR. Vidare påpekade Lindberg — i anslutning till Rönströms synpunkter att det finns en utbyggd organisation för att bevara exemplar av offentliga publikationer men att det i fråga om radioin- spelningar finns varken lagstiftning eller resurser som motsvarar dem för tryckta skrifter. Lindberg framhöll också att man i diskussionen om arkivfrågorna inte skulle beakta bara SR utan också grammofon- och filmindustrin, teatrarna, orkesterföreningarna osv. Enligt Lind— berg täckte arkiveringen hos SR parallellt med rena programsynpunk— ter ett mycket brett allmänt svenskt kulturintresse.

Michanek kritiserade ytterligare praxis vid arkiveringen hos SR (arti— kel den 26 mars). Han hävdade att producenter och avdelningschefer vid SR måste berövas sin rätt att gallra i materialet eftersom de alltför ofta saknar kompetens att bedöma ett programs framtida värde. Micha-

nek ifrågasatte om gallring över huvud taget borde ske: ”Vi är lyckliga att SF:s journalfilmer finns kvar och medan vi njuter av denna kultur- historia i bild fördärvar vi gladeligen vår egen ljudhistoria så att säga på löpande band.” Han påpekade att de vetenskapliga bibliotekens ny- förvärv årligen kräver nära en hyllkilometers utrymme medan SR:s produktion antagligen skulle kräva jämförelsevis blygsamt utrymme. Han delade också en uppfattning som Rönström gett uttryck för, näm- ligen att det måste skapas en institution motsvarande det brittiska BIRS (se avsnitt 2.3.1).

Redaktören Nils Palm deltog också i debatten (artikel den 2 april). Han hävdade att de juridiska problemen borde kunna lösas genom att SR köper all form av medverkan i programmen på sådana villkor som täcker de områden ett centralarkivs verksamhet kan göra aktuella. En- ligt Palm talades det för mycket om forskningens behov och alltför litet om den enskilde medborgarens intresse. Varje bibliotek borde själv— klart kunna rekvirera program eller delar av program från ett centralt radio- och tv-arkiv. Palm ansåg vidare att det i framtidens samhälle kommer att vara otänkbart att bedriva effektiv vuxenundervisning via radio och tv utan bibliotekslån av den typ han föreslagit. Förenings- livet skulle kunna stimuleras och den allmänna debatten intensifieras med hjälp av lån från ett centralarkiv. Nyredigeringar och samman- ställningar skulle kunna göras med hjälp av bibliotekens och skolornas resurser samt gemensamma AV-centraler.

2.4.3. DAK:s forskarenkät

Forskarna anser allmänt att material som bevaras i SR:s arkiv har stort värde ur deras synpunkt. Eftersom olika forskare arbetar inom skilda vetenskaper och vetenskapsgrenar varierar helt naturligt deras önske- mål i fråga om vad som skall bevaras. Sammanlagda täcker synpunk- terna och önskemålen dock så gott som alla kategorier av material som kan vara aktuellt för arkivering hos SR. Från flera håll framförs önske- mål om total arkivering av radio- och tv-sändningarna. Den följande re- dogörelsen för synpunkter och önskemål som framkommit genom enkä- ten ansluter i huvudsak till de av radioutredningen 1960 (RU) uppställ- da punkterna i fråga om krav som kan ställas på SR:s arkiv (jfr avsnitt 2.2.6). Den första av RU:s sju punkter, den som avser bevarande av material för programverksamheten (SR:s eget intresse), förbigås i detta sammanhang.

Enligt RU bör material av historiskt intresse arkiveras. Den allmän- na meningen bland historikerna är att så mycket som möjligt av SR:s sändningar bör bevaras för framtida historisk forskning. Historiskt in- riktade dokumentärprogram anses ha främst historiografiskt intresse för framtiden. Det väsentliga anses vara att man bevarar material så att radions och tv:s roll i politik och samhällsliv kan utforskas. Det anses också vara av betydande intresse att ej sända program och ar- betsmaterial till programmen bevaras. Historiska institutionen vid Stock- holms universitet anför bl.a. följande i fråga om att bevara material av historiskt intresse: ”I själva verket är det ju här fråga om ett massme-

dium motsvarande dagspressen, men täckande mycket fler delar av ny- hets— och kulturkonsumtionen än denna. En historisk opinionsforsk- ning enbart byggd på pressen kommer att för ex. 1960-talet vara omöj- lig. Forskaren måste ha tillgång till material såsom radios och tv:s ny- hetsutsändningar, politiska och samhälleliga kommentarer, intervjuer, reportage, debatter och föredrag. Kort sagt och med det självklara förbehållet att alla program knappast i sig intresserar historikern — är det lika nödvändigt för forskningen att disponera hela utsändningen vad gäller originalstoff, som hela tidningen, ej blott klipp ur den. Arki- veringen vid Sveriges Radio bör därför ske efter mycket vida synpunk- ter med sikte på möjligheten att rekonstruera mediet som sådant.”

Förutom den politiskt och sociologiskt inriktade historieforskningen visar kulturhistorie- och religionshistorieforskningen, liksom företrä- dare för konst-, litteratur-, teater-, film- och musikforskningen, intres- se för att material av historiskt värde bevaras.

I fråga om angelägenheten av att material av konstnärligt-kulturellt intresse bevaras framhåller den konsthistoriska institutionen vid uni- versitetet i Lund och Dokumenteringsarkiv för modern svensk konst. Lund, i ett gemensamt enkätsvar att det är av vikt att program och programinslag med konst och konstförhållanden både i radio och tv arkiveras och hålls tillgängliga för forskning i största möjliga utsträck- ning. Ett skäl härtill är att massmedieforskning, särskilt i samband med undersökningar angående konstens kontaktvägar och konsumentsitua- tioner, under senare år blivit ett allt mera markant inslag. Det fram- hålls vidare att Dokumenteringsarkiv för modern svensk konst, som är en institution för systematisk registrering av information om konst och konstförhållanden i Sverige, registrerar omnämnanden i radio och tv om konst och fortlöpande går igenom programtidningen Röster i Ra— dio/TV. Även mot bakgrund härav vill man betona värdet för forsk- ningen av att programmen bevaras och hålls tillgängliga.

Konsthistoriska institutionen vid Göteborgs universitet anför bl.a. att det många gånger är av värde att känna till inte bara vad den intervjua- de sagt utan också hur det sagts — tonfallet är ofta viktigare än orden. Vidare anför institutionen att det vid tv-intervjuer med skapande konst- närer, liksom vid radiointervjuer, givetvis är själva utsagan och ut- tryckssättet som är av väsentlig betydelse men att det i fråga om tv till- kommer en faktor av stort konstpsykologiskt intresse. Liksom varje människas personlighet kommer till uttryck i hennes kroppshållning och expressiva rörelser, lika så säger den skapande konstnärens rörelser och gester mycket som måste betraktas som ett värdefullt komplement vid bedömningen av hans konstverk och därmed också ett värdefullt komplement till forskningen. Vidare påpekar institutionen angelägen- heten av att tv-upptagningar av yttre och inre miljöer bevaras så att man i framtiden, när dessa försvunnit eller helt förändrats, kan studera deras utformning och funktion.

Även representanterna för litteraturvetenskapen har anmält intresse för att SR:s sändningar, och då särskilt sändningar som innehåller konst- närligt-kulturth intressant material, bevaras. Från litteraturhistoriska institutionen vid Lunds universitet framhålls bl.a. att radio- och tv-tea-

tern är de enda teaterformer som över huvud taget har möjlighet att tillvarata varje uppsättning. Med tanke härpå och på, som institutionen uttrycker det, denna teaters oerhörda auktoritet blir för framtiden alla bevarade föreställningar från radio- och tv-teatern ett forskningsob- jekt av allra första rangen. Därför bör samtliga radio— och tv-teaterns föreställningar arkiveras. — Från litteraturvetenskapens håll framhål- ler man också att svenska författares uppläsningar av egna verk samt intervjuer med författarna bör bevaras. Accentmarkeringar samt tal- och språkrytmer har nämligen dokumentariskt intresse. Vidare bör fö- redragshållares röster bevaras även om stoffet till föredragen finns till- gängligt i manuskript eller på annat sätt. Prov av alla slags intalningar av olika artister bör också bevaras, av stilhistoriska skäl.

Företrädarna för teater-, film- och musikvetenskaperna anser att SR:s inspelningar har stort värde. Institutionen för teater- och film- vetenskap vid Stockholms universitet framhåller att arkiveringsverk- samheten hos SR är en fråga av allra största betydelse för den teater- och filmvetenskapliga forskningen och att allt SR:s material rörande teater och film för institutionen är ett oersättligt källmaterial dels för den aktuella forskningen, dels för dokumentation i framtiden. Det framhålls vidare att, ifall det ej skulle gå att arkivera hela detta käll- material hos SR, viss prioritering bör göras och institutionen lämna förslag till arkivering med tanke på teater- och filmvetenskapen. Insti- tutionen önskar också medverka vid utarbetandet av arkiveringsregler- na för att därigenom främja en koordination med övriga samlingar, i och utom landet, av teater- och filmvetenskapligt material.

Från institutionen för musikvetenskap vid Stockholms universitet framhålls att en stor del av SR:s inspelningar ur musikvetenskaplig synpunkt har stort och självklart värde. Enligt institutionens uppfatt- ning måste man hålla fast vid den ståndpunkten att endast en mindre del av radions musikmaterial kan bevaras. Det som bör bevaras hänför institutionen till fyra kategorier. Den första kategorin utgörs av origi- nalinspelningar av verk av svenska tonsättare, inklusive teatermusik. Till den andra kategorin hänförs program om musik samt intervjuer med tonsättare, operaregissörer, musikadministratörer och liknande. Den tredje kategorin omfattar program av svenska musiker, sångare, instrumentalister och orkestrar och program med operaförest'a'llningar i den mån programmen inte består av uppspelningar av grammofon- skivor. Till den fjärde kategorin hänför man övriga musikprogram av unik karaktär, t.ex. specialprogram om olika länders folkmusik och originalintervjuer med utländska tonsättare.

Svenskt musikhistoriskt arkiv framhåller att det helt allmänt är mycket angeläget att arkivfrågan hos SR får en generös och konstruk- tiv lösning, enligt vilken största möjliga hänsyn tas även till musikve- tenskapliga intresseområden. Man konstaterar att SR genom den praxis som vuxit fram under årens lopp iakttar en generös attityd gentemot forskningen i fråga om bevarandet av material. Man anser det dock önskvärt att SR före gallring samråder med instanser som vad gäller det musikaliska materialet kan ha synpunkter på tänkbart arkivvärde hos vissa inspelningar. Det kan t.ex. gälla inspelningar av olika musik-

historiska föredrag med klingande musikexempel. För närvarande Spa- ras endast manuskriptet medan däremot bandet kasseras trots att det efter ett antal år kan anses ha högre arkivvärde än manuskriptet.

Svenskt visarkiv konstaterar att allmänt kan framhållas vikten av att så mycket som möjligt av SR:s programmaterial, liksom material som ej använts i programsändning, bevaras till eftervärlden. Man fram- håller vidare att speciellt i fråga om folkvise- och folkmusikmaterialet har Svenskt Visarkiv under alla år haft ett gott samarbete med SR.

Frågan om att bevara material av värde för studiet av radio och tv som uttrycksmedel berörs endast indirekt i enkätsvaren, vanligen i an- slutning till de synpunkter vederbörande institution eller forskare fram- för beträffande sin vetenskapsgren.

När det gäller material av värde för studiet av språkutvecklingen an- ser företrädarna för den allmänna språkforskningen och fonetiken att så mycket som möjligt bör arkiveras. Representanterna för de olika språkgrenarna framhåller det språkpedagogiska värdet i SR:s språk— program. Man är också intresserad av allt som i vid bemärkelse berör kultur- och samhällsliv inom respektive språkområde. Institutionen för finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet anser exempelvis att allt inspelningsmaterial med lapskt eller finskt språk kan vara av intresse för forskningsarbetet, liksom allt programmaterial som berör samer- nas och finnarnas levnadsförhållanden och kultur.

Forskningsgruppen för modern svenska vid Göteborgs universitet anför bl.a.: Utforskningen av det levande språket har kommit att spela en allt större roll inom modern språkvetenskap. Intresset är inriktat på att beskriva språksystemet vid en viss tidpunkt och att studera tenden- serna i utvecklingen. Ljud- och bildupptagningama hos SR erbjuder för det talade språkets vidkommande ett rikt och centralt material. Här är såväl spontant talspråk som uppläsnings- och scenspråk represente- rat, i viss utsträckning även regionalt och socialt färgat språk. — Pro- fessorn i allmän språkvetenskap, Karl-Hampus Dahlstedt, Umeå, ut- vecklar den allmänna språkvetenskapens intresse för SR:s programma- terial på följande sätt: Eftersom massmedierna i vår tid till en viss del måste förutsättas styra språkutvecklingen och på grund av att massme- diespråket i sig självt är värt vårt studium, både deskriptivt och histo- riskt, är det mycket betydelsefullt att SR arkiverar program av olika slag, såsom språkprov för framtida eller nutida dokumentation. Efter- som språkförändringen numera i vissa avseenden är mycket snabb bör sådana prov sparas för åtminstone vartannat kalenderår. Därvid skall iakttas att såväl radion som tv är representerade. För ett studium av språkets funktion i relation till den utomspråkliga kommunikationen (bilden) är det vidare värdefullt att av tv-programmen sparas inte en- bart ljudet. Inom etermedierna finns olika meddelare, såsom de fast anställda hallåmännen och nyhetsläsarna på en rent redaktionell och formell nivå samt de tillfälliga medarbetarna i form av intervjuobjekt och debattdeltagare på en ofta mycket personlig nivå osv. Det är vä— sentligt att dessa olika roller eller nivåer i etermedierna blir represente- rade i arkivurvalet. Likaså bör hänsyn tas till regionala varianter samt till olika ämnesgrenar, såsom nyheter, politisk debatt, kulturdebatt,

sport och idrott, konsumentupplysning osv.

Från landsmåls- och ortnamnsarkiven framhålls att intervjuer, byg- dereportage och andra inspelningar med dialekter och ortnamn samt folkminnen är av speciellt intresse för dem. Landsmåls- och folkmin- nesarkivet i Uppsala5 framhåller bl.a. att man under 1940-talet igång- satte en närmare folkloristisk katalogisering hos dåvarande Radiotjänst men att detta arbete avbröts i samband med omorganisation av vissa avdelningar hos SR. Under de senaste årtiondena har en stor mängd inspelningar i folkliga ämnen gjorts av både radions och tv:s m-edarbe- tare. Dessa inspelningar ger forskaren utmärkta möjligheter att följa de ständigt fortgående förändringarna i talspråk och samhällsliv, an- tingen det gäller jordbruks- eller stadsmiljöer eller hantverk, bebyggelse eller andliga traditioner. Arkivet anför att det utan närmare studier av detta omfångsrika material knappast är görligt att föreslå riktlinjer för en eventuell gallring. Ur arkivets synpunkt är det synnerligen välkom- met om det tidigare avbrutna katalogiseringsarbetet återupptas.

Då det gäller värdet av att bevara material av intresse för studiet av individuella påverkningsprocesser har synpunkter framförts bl.a. av institutionen för kyrkohistoria vid Lunds universitet. I sitt enkätsvar anför institutionen bl.a.: SR har utan tvivel en enorm betydelse som in- formationsspridare och opinionsbildare. Programmen utgör därvid inte primärkällor t.ex. när det gäller vad som hänt i riksdag samt på kyrkomöten, frikyrkomöten osv. angående religionsfrihetsfrågor, frå- gan om kvinnliga präster, vigsel- och kollektvägran, religionen som privatsak, kyrka och stat m.m. men de utgör ett utomordentligt viktigt kyrkohistoriskt primärmaterial när det gäller på vilket sätt dessa frågor presenterats för lyssnare och tittare och i vilken/a riktning/ar radio och tv påverkat allmänheten i kyrkliga frågor och livsåskådningsfrågor överhuvudtaget. Från den kyrkohistoriska forskningens synpunkt tor- de en fullständig arkivering av programmen vara tryggast då därige- nom materialet i dess helhet kan bli föremål för mätning och bearbet- ning ur kvantitativa synpunkter med hjälp av databehandling. Det är nu ej möjligt att helt överblicka vilka metoder den framtida forskning— en kan komma att utarbeta och använda. Det är därför icke heller möj- ligt att nu avgöra vilket material och hur mycket som för denna fram- tida forskning kan vara värdelöst eller obehövligt. Endast om fullstän- dig arkivering av ekonomiska eller andra skäl är omöjlig och ogenom- förbar bör systematisk galhing ske.

Enkätsvaren innehåller också synpunkter på värdet av att bevara programmaterial av politiskt-sociologiskt intresse. Sociologerna är när- mast böjda att önska att samtliga SR:s sändningar arkiveras; detta på grund av svårigheterna att närmare precisera behoven av forsknings- material. Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet uttrycker detta på följande sätt: Vi anser det nödvändigt att här skilja mellan två typer och helt olika problemställningar för sociologer, vilka kan ha nytta av arkivet. För det första kan sociologen ha nytta av arkivmate- rialet som dokument om verkligheten, dvs. samhälle, grupper, organi—

5 Numera Dialekt- och folkminnesarkivet.

sationer, institutioner osv. I det avseendet är det mycket svårt att när— mare precisera vilket material som skall arkiveras eftersom sociologien spänner över ett otal specialområden som vart och ett har sina särskilda önskemål om vilka program som bör arkiveras. För det andra kan ar- kivmaterialet vara till nytta som forskningsobjekt ”per se” för mass- kommunikationsforskning, innehållsanalyser m.m. Denna typ av forsk- ning är till sin karaktär centrerad kring massmedias totala verksamhet, varför man tveklöst kan förorda att allt material skall arkiveras.

Företrädarna för statsvetenskapen önskar att politiska reportage, debatter och intervjuer samt allt som har att göra med den politiska opinionsbildningen i möjligaste mån bevaras eftersom detta källmate— rial är på sitt sätt unikt och har mycket stort intresse för den statsveten- skapliga forskningen. Från statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet framhålls att för den politiska forskningen har politiska de- batter i massmedia, valdebatter och allt som har att göra med den po- litiska opinionsbildningen ett mycket stort intresse. Med den ökade vikt massmedieforskningen erhållit torde det förhålla sig så att mycket stora delar av utsändningarna hos SR bör arkiveras. Enligt institutio- nen är det kanske riktigare att vända på frågeställningen och under- söka vad som kan gallras.

Statsvetenskapliga institutionen och Kommunalforskningsgruppen i Umeå framhåller dessutom i sitt enkätsvar att man inom såväl parti— som kommunalforskningsprojekten (gemensamma för samtliga stats- vetenskapliga institutioner i riket) haft nytta av de arkiv som finns i Stockholm och ute i landet. För kommunalforskningen gällde det att försöka kartlägga vilken information olika kommunmedlemmar fick om sin egen kommun via radion. Problemet var dock att mycket av det material som skulle ha varit av intresse för att ge uttömmande svar på den frågeställningen hade rensats ut.

Kulturgeograferna konstaterar att de hittills endast i undantagsfall utnyttjat arkivmaterial hos SR. Man anser emellertid att en ökad an- vändning av arkivmaterialet kan förväntas i framtiden. Geografiska institutionen vid Umeå universitet anser att inte minst de regionala programmen är av utomordentligt stort intresse. Särskilt gäller detta direktintervjuer med i beslutsprocessen agerande personer som får ett betydligt större dokumentärt värde än de ofta journalistiskt tillrätta- lagda uttalanden som presenteras i tidningarna. För institutionen är behovet av dokumentation av den utveckling som äger rum i de norr— ländska glesbygdsområdena aktuellt. Naturgeograferna önskar att tv-program som på ett väsentligt sätt skildrar framför allt det svenska naturlandskapet arkiveras.

Biologi- och zoologiforskarna visar också intresse för att SR:s pro- gram bevaras. Man framhåller att det, vid sidan av program om svensk natur och zoologiska filmer, är särskilt angeläget att bevara program som visar hur människan exploaterar sin miljö.

2.4.4. Framställningar till Kungl. Maj:t

Professorn i teatervetenskap vid Stockholms universitet Kirsten Gram Holmström, docenten i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet Gunnar Hallingberg, tillika ordförande i universitetskanslersämbetets svenskgrupp, professorn i litteraturvetenskap vid Lunds universitet Ingvar Holm samt professorn i filmvetenskap vid Stockholms universi- tet Rune Waldekranz föreslog i en gemensam skrivelse till konungen den 1 mars 1972 att initiativ skulle tas till åtgärder så att SR tilldelas medel för forskarservice såsom SR tidigare begärt i sina petita och så att det utredningsarbete som 1960 års radioutredning påbörjade och förde fram till förslag förs vidare med sikte på att åstadkomma en ge— neralplan för arkivet och forskningen. Till stöd för framställningen an- förde undertecknarna bl.a.: För massmedieforskningen i Sverige in- tar SR:s arkiv en nyckelställning. I princip har allt material från eter- medierna samlats där. Detta stoff tilldrar sig ett alltmer ökande intresse från forskarsidan. Vidare har i läroplaner för olika skolformer mass- medieundervisning införts. Syftet härmed är att hos eleverna grund- lägga en förtrogenhet med det moderna samhällets kommunikations— former, lära dem en kritisk hållning och bibringa dem det kulturhisto- riska perspektiv och den förmåga till upplevelse och värdering som man förutsätter i undervisning om litteratur, konst och musik. Radions och tv:s ställning i samhället ger ständigt anledning till debatt om all- män programpolicy, enskilda program och olika påverkningsfaktorer. Tyvärr saknas dock ofta ett tillförlitligt debattunderlag i form av pro- gramanalyser, historiska perspektiv och jämförelsematerial. För den moderna historieforskningen betyder SR:s arkivalier en i vissa fall oundgänglig källa till samtidshistorisk forskning.

I skrivelsen framhålls vidare att det i regel är mycket svårt att få tillgång till SR:s arkivalier och svårigheterna har ökat allteftersom in- tresset från forskarsidan blivit livligare. Arkivet är helt enkelt inte ut- rustat för forskarservice och det finns för närvarande inga möjligheter att tillgodose externa önskemål om bistånd. Undertecknarna av skrivel- sen konstaterar vidare att RU:s förslag i arkivfrågan hittills inte föran- lett några som helst åtgärder från statsmakternas sida, trots att SR 1 sina petita gång på gång framhållit behovet av forskarservice. Begär- da medel har inte beviljats vilket haft till följd att SR:s arkiv nu i prak- tiken är stängt för extern forskning.

Framställningen har enligt Kungl. Maj:ts förordnande överlämnats till DAK för att tas under övervägande i kommitténs arbete.

I en framställning till statsrådet och chefen för utbildningsdeparte- mentet den 6 februari 1973 hemställde Sveriges Författarförbund att statsmakterna skulle ställa ett anslag till SR:s förfogande för bestridan- de av kostnader för att bereda allmänheten möjlighet att ta del av gjor- da inspelningar hos SR. I framställningen konstaterades att SR enligt bestämmelser i upphovsrättslagen har rätt att på vissa villkor, som fastställs av konungen, för bruk vid egna utsändningar uppta verk på band, att sådana band normalt skall användas för återutsändning och sedan förstöras men att upptagning med dokumentariskt värde skall

överlämnas till SR:s arkiv. Författarförbundet anförde vidare bl.a.: Be- träffande program som överlämnas till SR:s arkiv finns inga regler an- gående rätten att ta del av dem. Man får väl utgå ifrån att arkivet skall vara tillgängligt för forskning och studier, inte endast för SR:s tjänste- män utan också för utomstående. Någon generell rätt att ta del av SR:s inspelade program föreligger uppenbarligen inte. Beträffande så- dana program som överlämnats till arkivet finns å andra sidan inte några lagliga begränsningar. Möjligheterna att ta del av programmen torde helt och hållet betingas av SR:s resurser. Erfarenheten har visat att arkiverade upptagningar hos SR av ekonomiska och personella skäl inte kan hållas tillgängliga för andra än dem som vill bedriva forsk- ning eller specialstudier. Med hänsyn till att vi inte har något riksme- dietek som svarar mot riks- och universitetsbiblioteken saknar alltså de vanliga medborgarna möjlighet att i efterhand ta del av det, som sänts i etern, på samma sätt som av det som blivit tryckt inom riket. Detta får betraktas som en allvarlig brist i samhällsdokumentationen.

Även författarförbundets framställning har överlämnats till DAK för övervägande under utredningsarbetet.

2.4.5. Riksdagen

I riksdagen har vid flera tillfällen framförts synpunkter på arkivfrågan och service åt forskare och allmänheten hos SR.

I en motion (1972: 493) om anslag till stöd åt forskarservice vid SR anförde motionärerna (herr Wikström /fp/ och fru Anér /fp/) att två skäl talar för ett snabbt insatt stöd för radio/tv-forskning, nämligen dels den omständigheten att massmedieundervisningen kontinuerligt stärkt sina positioner i läroplanerna för olika skolformer, dels det för- hållandet att radions och tv:s ställning i samhället ständigt ger anled- ning till debatt om allmän programpolicy, enskilda program och på- verkningsfaktorer. Motionärerna framhöll vidare att utvecklingsmöj- lighetema för radio/tv-forskningen för närvarande begränsas bl.a. av att källmaterial är svåråtkomligt och dyrt att hantera. Trots upprepade framställningar petitavägen har SR — konstaterade motionärerna vidare - inte fått anslag till den forskaramanuens som begärts för arkivet.

Kulturutskottet avstyrkte i sitt betänkande motionen (KrU 1972: 11) men gjorde i samband härmed vissa uttalanden. Utskottet framhöll att riksdagens utbildningsutskott året innan i sitt betänkande (1971: 3) be- tonat angelägenheten av att de humanistiska och samhällsvetenskap- liga forskningsråden, Riksbankens jubileumsfond och SR söker stimu- lera forskning rörande massmedia och i synnerhet radio och tv. Kultur- utskottet underströk vidare vikten av att den forskning som åsyftades i motionen inte hämmas och försvåras av brist på forskarservice. Att så inte blir fallet borde enligt utskottet vara av stort intresse också för SR, inte minst med hänsyn till den betydelse uppnådda forskningsre- sultat kan ha för företagets egen verksamhet. Utskottet räknade med att det borde finnas möjlighet för företaget att inom den ekonomiska ram som gäller för dess verksamhet finna utrymme även för åtgärder för förbättrad forskarservice.

3. Fonogrammen

3.1. Inledning

Genom tilläggsdirektiv den 30 juni 1972 uppdrogs åt DAK att utöver tidigare erhållet utredningsuppdrag rörande bild- och ljudupptagningar hos Sveriges Radio utreda allmänna arkiveringsproblem sammanhäng- ande med bild- och ljudupptagningar. Särskilt borde frågan om na- tionalfonotekets framtida ställning och uppgifter samt möjligheterna till samverkan mellan skilda institutioner på detta område beaktas. DAK borde samråda med kungl. biblioteket och Svenska filminstitutet.

I enlighet med nyssnämnda tilläggsdirektiv har DAK under utred- ningsarbetet vad gäller ljudupptagningarna samrått med kungl. biblio— teket. Beträffande kartläggningen av det nuvarande fonogramutbudet har DAK utgått ifrån den redogörelse som lämnas i konsertbyråutred- ningens betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971: 73). Vida— re har DAK haft fortlöpande överläggningar med tjänstemän hos kungl. biblioteket samt med medarbetare vid SR.

DAK har fått ta del av material som utarbetats inom SR och som va- rit värdefullt för utredningsarbetet. Genom kontakter med direktören Eddie Landqvist i Grammofonleverantörernas förening och i Svenska gruppen av International Federation of the Phonographic Industry har DAK också fått synpunkter av värde för utredningen.

3.2. Nuvarande produktion och distribution

3.2.1. Olika typer av fonogram

De olika typerna av fonogram — grammofonskivan, ljudbandet m.m. — genomgår en ständig teknisk utveckling. Vidare pågår arbete med att skapa helt nya typer av fonogram. För att man skall få en bakgrund till den nuvarande tekniska situationen inom fonogrambranschen kan det emellertid ha visst intresse att göra en kort historisk tillbakablick på fonogrammens tekniska utveckling.

Uppfinnaren Thomas Alva Edison lät hösten 1877 en medarbetare montera den första ljudupptagnings- och ljudåtergivningsapparaten — fonografen. Den byggde på principen att en nål med hjälp av ett membran bringades att vibrera i takt med ljudvågor från tal och musik.

Nålens vibrationer registrerades på en rulle av papp försedd med ett ytskikt av tennfolie. Registreringarna skedde vertikalt på rullen. När nålen sedan tvingades följa samma spår, svängde membranet och åter- gav samma ljud som tidigare registrerats på rullen. Edison fick år 1878 patent på uppfinningen.

En medtävlare till Edison, uppfinnaren Alexander Graham Bell, vidareutvecklade och förbättrade fonografen. Bl.a. ersattes fonografrul- lens ytskikt av tennfolie med en vaxad yta och den primitiva fram- drivningsanordningen — cylindern hade vevats runt för hand — ersattes så småningom med en elektrisk motor. Den utvecklade typen av fono- graf patenterades år 1886 under namnet ”graphophone”.

Vid sekelskiftet började den tyskfödde teknikern Emile Berliner ex- ploatera en uppfinning som han arbetat på under många år — grammo- fonen. Denna uppfinning byggde på principen att man i stället för fonografcylinder använde en zinkskiva som bärare av ljudskriften. Skriften registrerades horisontellt på skivan i ett spår som löpte spiral- formigt från periferien in mot centrum. Efter några år byttes metall- skivan ut mot en vaxöverdragen platta, från vilken man kunde tillverka pressmatiiser för mångfaldigande av inspelningen. För mångfaldigandet användes skivor bestående av ett material av schellack, stenmjöl och kimrök, schellackskivor.

I början av 1920-talet inleddes forskningsarbeten på ett elektroakus— tiskt upptagnings- och återgivningsförfarande. Ett sådant förfarande hade bl.a. den fördelen att grammofonskivans frekvensområde skulle kunna vidgas och ljudförvrängningen reduceras. Vid samma tid hade rundradion fått sitt genombrott och många av de uppfinningar som gjordes för radioverksamheten kunde användas också inom grammo- fontekniken. Så snart den elektromagnetiska högtalaren kommit i bruk, kunde radio och grammofon kombineras. Under de följande årtiondena förbättrades sedan grammofontekniken successivt.

Redan år 1899 hade den danske uppfinnaren Valdemar Poulsen gjort försök med magnetisering av ett tunt järnband — en metod att på elek- tromagnetisk väg registrera elektriska signaler, alstrade av ljudvågor. Poulsens uppfinning fick dock inte någon praktisk användning, efter- som förstärkningen av de magnetiska impulsema visade sig vara ett svårlöst tekniskt problem. En del olika apparater för inspelning på magnetband utvecklades däremot under 1900-talets första årtionden.

Vid mitten av 1930-talet kom en tysk uppfinning, kallad magneto- fonen. Ett pappersband belagt med järnoxid användes som signalbärare. Efter andra världskriget frigavs patentet på uppfinningen så att envar kunde använda metoden. Magnetofonen och de signalbärande ban- den togs sedan i allmänt bruk i radioverksamheten. Inspelningar och utredigering av program för senare uppspelning underlättades nämligen avsevärt genom den nya metoden. Från slutet av 1950-talet övergick man successivt till magnetband på polyesterbas.

Tanken att förlänga grammofonskivans speltid genom tätare spår och långsammare spelhastighet hade prövats av det amerikanska gram- mofonbolaget RCA-Victor redan år 1931 men det fanns då inte lämplig uppspelningsapparatur. Det amerikanska grammofonbolaget Columbia

inledde emellertid åren 1945—46 ett intensivt arbete med att utveckla en långspelande grammofonskiva en s.k. LP-skiva. Den nya skivtypen blev färdig hösten 1947. Den hade en speltid av 23 minuter per skivsida och en spelhastighet av 33 1/3 varv per minut. Skivan var pressad i ett nytt material på plastbas — vinyl. Den nya skivan lanserades på markna- den år 1948. Konkurrentföretaget till Columbia, RCA-Victor, presente- rade ungefär samtidigt (år 1949) en egen ny typ av skiva, en liten skiva med spelhastigheten 45 varv per minut. Speltiden var den samma som för 78—varvsskivorna, högst 7—8 minuter per skivsida. Det blev i fort- sättningen en intensiv konkurrens mellan de båda företagen och mellan deras olika skivtyper. RCA-Victor började emellertid så småningom att producera även 33-varvsskivor, och Columbia och andra amerikanska grammofonbolag började ge ut också 45-varvsskivor. _ Senare tillkom även skivor med spelhastigheten 16 2/3 varv per minut, i första hand avsedda för s.k. talböcker.

I slutet av 1950-talet kom en stor förändring inom grammofontek- niken genom utvecklingen av metoder för stereoinspelning och stereo- återgivning. Försök med att åstadkomma stereofoniska grammofonski— vor hade visserligen förekommit redan år 1931 men dessa försök hade aldrig kommit över experimentstadiet.

År 1956 hade det engelska Decca-bolaget utvecklat en stereograve- ringsteknik med vilken man i samma ljudspår registrerade de båda ste- reokanalernas informationer. För den ena kanalen användes den från fonografen kända graveringen i vertikalled och för den andra kanalen grammofonskivans gravering i horisontalled. Systemet betecknades 00/90o efter de vinklar som graveringsplanen bildade mot skivytan. När det ryktades om uppfinningen uppdrog ledande amerikanska skiv- bolag, bl.a. RCA-Victor och Capitol, åt Western Electric Company att utarbeta ett alternativt system till gravering av stereoskivor. Inom ett år hade Western Electric slutfört sitt uppdrag och kommit fram med en något annorlunda metodik. Denna benämndes 450/45O och innebar att de båda graveringsplanen mot skivytan hade de angivna vinkelvär- dena.

Metoden 450/450 innebär att de båda stereokanalerna får gravera var sin vägg i det dike som ljudspåret bildar. Spårväggarna bär alltså in— formationer som kan skilja sig väsentligt åt och de båda spårväggarna kan som en följd härav ha högst olikartat utseende. Vid uppspelning av skivor av detta slag förutsätts att man har en stereo pick-up med möj- ligheter att känna av registreringen i de båda ljudspårsväggarna obe- roende av varandra. I princip måste nålsystemet vara rörligt i både djup- och sidled, och den — jämfört med den vanliga LP-skivan kom- plicerade nålrörelsen måste av pick-upen analyseras i två komposanter som svarar mot graveringsplanen. Komposantinformationen överförs därefter genom två omvandlare av gängse pick-uptyp till elektriska sig- naler som efter mångfaldig förstärkning kan driva de båda högtalarna för avlyssning.

Samarbetsorganet för grammofonindustrin i USA, Record Industry Association (RIAA) prövade det engelska Deccas och Western Electric Companys metoder ,och gav sitt förord åt den senare.

Sedan man sålunda enats om en stereoteknik började denna exploa- teras i stor skala. De europeiska grammofonföretagen övertog omedel— bart den nya tekniken.

Under senare år har inom fonogrambranschen kassettekniken fått allt större utbredning. Ljudband med inspelningar, inneslutna i kasset- ter, används för uppspelning på bandspelare av mindre format än de konventionella bandspelarna. Denna nya teknik har börjat konkurrera med grammofontekniken och den konventionella bandspelartekniken, framför allt sedan man börjat komma till rätta med bakgrundsbruset, en av kassetteknikens stora olägenheter, genom att ta elektroniska brus- reduceringssystem *-(t.ex. Dolby) i bruk.

Vidare har under senare år utvecklingen börjat gå mot att söka me- toder att överföra fyra ljudkanaler till lyssnarna (4-kanalsstereo, quad- rafoni, tetrafoni m.m.). Meningen är att lyssnaren skall ha fyra högta- lare för avlyssningen - ett par framför sig som vid vanlig stereo samt ett par bakom sig som återger ljudreflexmönstret i upptagningslokalens bakre del (lokalens akustik). Vid inspelning av pop-musik är det vanligt att samtliga fyra kanaler tillförs primärmaterial och att lyssnaren får ett intryck av att sitta ”inuti” ensemblen.

Olika tekniska metoder att registrera de fyra kanalerna i samma ljudspår har utarbetats. En huvudmetod bygger på vad som inom mate- matiken betecknas som ett matrisförfarande. De fyra utgångssignalerna kombineras på lämpligt sätt till två kanaler, som graveras på vanligt sätt på skivan. Man söker sedan genom olika tekniska metoder återvin- na de fyra utgångssignalerna vid uppspelningen, något som dock är möjligt endast i begränsad utsträckning.

En annan metod, som är tekniskt avancerad, utnyttjar en inom ra- diotekniken välkänd princip att låta två av signalerna modulera en bär- våg med ett svängningstal på ca 30000 hertz. Vid uppspelningen förut- sätts en demoduleringstillsats med vilken ursprungssignalerna kan åter- vinnas. Skivan måste med denna teknik ha möjligheter att registrera svängningar på upp till 50000 hertz, och en speciell pick-up med möj- ligheter att känna av så höga frekvenser är nödvändig. Metoden ger som resultat fyra av varandra oberoende informationskanaler.

De båda ovan nämnda systemen för 4-kanalsstereo är tekniskt oför- enliga med varandra och den kommersiella striden om vilket system som skall ges företräde är intensiv. Någon entydig bedömning av vilket system som skall gå segrande ur striden kan för närvarande inte ges.

4—kanalsstereo är betydligt enklare att åstadkomma på ljudkassetter. Här lägger man de fyra signalbärande registreringsspåren bredvid var- andra.

Olika metoder för att — utöver ljud registrera bilder med hjälp av skiva är under utveckling, liksom andra liknande tekniker. Närmare redogörelse härför lämnas i avsnitt 4.2.1.

3.2.2. Branschorganisationer m.m.

Fonogrambranschen kännetecknas av nationella och internationella intresseorganisationer samt regleringar genom standardavtal.

Tonsättarnas intressen företräds i allmänhet av nationella organisa- tioner utföranderättssällskap — i Sverige av Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM). Medlemmarna i STIM överlåter åt organisationen ”för inkasso” sin rätt till offentligt utförande och me- kaniskt mångfaldigande av verk. STIM inträder i medlemmens ställe och träffar avtal med dem som vill utnyttja hans verk. STIM har avtal med motsvarande organisationer utomlands om ömsesidig förvaltning av medlemmarnas intressen. De avtal STIM träffar med musikkonsu- menter kommer därför att omfatta också den utländska repertoaren. Även musikförläggarna tillhör STIM.

Nordisk Copyright Bureau (NCB) i Köpenhamn är en stiftelse som förvaltar rätten till mekaniskt mångfaldigande av verk för STIM:s och övriga nordiska motsvarande organisationers räkning. NCB träffar av- tal med grammofonskivefabrikanter m.fl. om ersättning till upphovs- männen för inspelningar av musik på fonogram och film. I fråga om grammofonindustrin används ett standardavtal enligt vilket ersättning för grammofonskivor utgår i form av royalty, beräknad på detaljhan- delspriset för varje försåld skiva. Motsvarande avtal finns ifråga om ljudband.

NCB är ansluten till ett internationellt organ, Bureau International des Societés gérant les Droits d'Enregistrement et de Reproduction Mécanique (BIEM), som har sitt säte i Paris. NCB bevakar övriga BIEM-medlemmars intressen i Norden och NCB-medlemmarnas intres- sen utanför Norden bevakas av övriga BIEM-medlemmar.

De utövande konstnärernas intressen inom det musikaliska området tillvaratas i Sverige av Svenska musikerförbundet och Svenska teater- förbundet. Dessa organisationer har dessutom bildat en gemensam in- tresseorganisation — Svenska artisters och musikers intresseorganisa- tion ekonomisk förening (SAMI). SAMI har till uppgift att företräda Svenska musikerförbundets och Svenska teaterförbundets medlemmar vad gäller rätten till ersättning för användningen av fonogram i radio och tv. SAMI inkasserar emellertid också mot provision ersättning åt icke organiserade konstnärer. Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet uppträder vidare bl.a. som förhandlingsorganisationer i fråga om ersättning till medlemmarna för inspelningar av fonogram och framträdanden i radio och tv.

Inspelningsbolagen i olika länder har en internationell sammanslut- ning, International Federation of the Phonographic Industry (IFPI).1

1 Förteckning över medlemmar i IFPI, Svenska gruppen, mars 1974 Amigo Musikproduktion AB, Stockholm

CBS-Cupol AB, Bromma Grammofon AB Electra, Solna Electric & Musical Industries Ltd Svenska AB, Stockholm AB Knäppupp, Lidingö Metronome Records AB, Stockholm Nordiska Musikförlaget AB, Stockholm Phonogram AB, Solna Polar Musik AB, Stockholm Polydor AB, Solna Proprius förlag, Stockholm Scan-Disc Recording Co AB, Stockholm Sonet Grammofon AB, Lidingö

Denna organisation skall närmast tillvarata bolagens intressen gent- emot tonsättare, musiker och musikförlag samt dessas organisationer.

Grammofonleverantörernas förening (GLF)2 är en branschorgani— sation inom Sveriges Grossistförbund. GLF representerar medlemsfö- retagen inom fonogrambranschen i deras gemensamma uppträdande mot bl.a. återförsäljare av fonogram samt myndigheter. Vidare upp- rättar GLF gemensamma försäljningsvillkor för medlemsföretagen att tillämpas vid försäljningen av fonogram till återförsäljare.3

Villkoren för musikers medverkan vid grammofoninspelningar regle- ras genom ett kollektivavtal mellan den svenska gruppen av IFPI och Svenska musikerförbundet, det s.k. grammofonavtalet. I avtalet jäm- ställs ljudband som bolagen i egen regi låter framställa för försäljning på öppna marknaden med kommersiella grammofonskivor. Grammo- fonavtalet tillämpas via s.k. hängavtal i vissa fall med någon avvikel- se — också då inspelningsbolaget inte är anslutet till IFPI:s svenska grupp-

Grammofonavtalet kan sägas vara det grundläggande avtalet vad gäller villkoren för musikers medverkan vid inspelningar för fonogram. Vissa kompletterande avtalsbestämmelser finns emellertid i det s.k. riksavtalet. Detta avtal har slutits mellan Teatrarnas riksförbund4 och Svenska musikerförbundet. Kompletteringarna genom riksavtalet gäller orkestermusiker och innebär bl.a. att musiker är skyldig att tjänstgöra vid alla föranstaltningar (konserter, föreställningar, inspelningar m.m.) som kan anses falla inom ramen för företagets naturliga verksamhets- område eller som utgör led i samarbete mellan företaget och andra kul- turinstitutioner.

3.2.3. Allmänt om fonogramproduktionen i landet

Tolv inspelningsbolag var representerade i den svenska gruppen av IFPI år 1958. Vid samma tid fanns det sammanlagt ett tjugotal inspel-

AB Swe-Disc, Saltsjö-Boo Helge Roundquist, Stockholm

2 Förteckning över medlemmar i GLF mars 1974

CBS-Cupol AB, Bromma Electric & Musical Industries Ltd Svenska AB, Stockholm Grammofon AB Electra, Solna Grammofonbolagens Distributionscentral AB, Solna 3 Av medlemmarna i GLF är CBS-Cupol AB och Electric & Musical In- dustries Ltd Svenska AB (EMI) dotterbolag till utländska grammofonbolag. Grammofon AB Electra är svenskägt. Grammofonbolagens Distributions- central AB (GDC) har sex delägare, nämligen grammofonbolagen Metro- nome Records AB, Phonogram AB, Polar Music AB, Polydor AB, Sonet Grammofon AB och AB Knäppupp. GDC är ett grossistföretag med uppgift att distribuera de sex delägande grammofonbolagens produkter. Samtliga medlemmar i GLF har generalagenturer för flera olika utländska produk— tionsbolag samt bedriver såväl import som inhemsk produktion. Verksamhe- ten domineras dock för samtliga bolag av försäljning av importerade fono- gram. " Till Teatrarnas riksförbund är anslutna Kungliga teatern AB, Konsert- föreningen i Stockholm, Sveriges Radio AB, Göteborgs teater- och konsert- aktiebolag, Stiftelsen Malmö konserthus, Norrköpings orkesterförening, Nord- västra Skånes orkesterförening och Gävleborgs läns orkesterförening.

ningsbolag. Därefter har antalet ökat kraftigt. För närvarande finns det omkring 200 inspelningsbolag. I mars 1974 var 14 av dessa med— lemmar i svenska gruppen av IFPI. Flertalet bolag är små och ofta av tillfällig natur. Det är inte ovanligt att ett inspelningsbolag bildas och utger ett eller ett par fonogram för att sedan upphöra med verksam— heten. Ett 50-tal något större bolag har produktion av fonogram som huvudsaklig sysselsättning medan ett litet antal _ i stort sett IFPI- bolagen — förutom produktion även bedriver import av fonogram i större utsträckning. Från IFPI:s sida ställs vissa krav på de bolag som vill bli medlemmar. Bl.a. skall vederbörande företag ha varit etablerat på fonogrammarknaden 3—5 år.

Tillverkningen av grammofonskivor tillgår i korthet så att ljudet vid inspelningen tas upp på ljudband. Sedan överförs inspelningen via ett graververk till lackskiva (s.k. matrislack). Från lackskivan framställs på galvanisk väg en fadermatris som är negativ, icke spelbar. Från fa- dermatrisen framställs på samma sätt en modermatris som är positiv, spelbar, och som därför kan kontrolleras. Från modermatrisen görs se- dan en pressmatris som är negativ och som används vid pressningen.

Alla leden i tillverkningskedjan utförs inte alltid inom landet. Det är vanligt att färdiginspelade ljudband importeras samt att gravering och pressning görs i landet. Det omvända förhållandet förekommer också. Vidare förekommer det att halvt färdiginspelade band, t.ex. utan sång, importeras och här kompletteras med sång, varefter graveringen görs inom landet medan däremot pressningen utförs utomlands.

I Sverige finns för närvarande endast ett par större matrisverkstäder samt fyra till fem större presserier. Inspelningsbolagen Phonogram AB och Polydor AB får praktiskt taget hela sin produktion pressad vid ett presseri i Norge.

3.2.4. Helt kommersiell produktion

De stora svenska produktionsbolagen är förbundna med utländska bo- lag och får därigenom rätt att pressa skivor på licens eller att importera delvis inspelade band eller exportera band osv. Det är därför svårt att ange vad som är inhemsk produktion och vad som är import. Det före- kommer också att bolagen gör nypressningar av gamla inspelningar.

IFPI:s svenska grupp förtecknar skivor, initierade av svenska bolag, oavsett om t.ex. gravering skett utomlands. Även produktion genom nypressning av gamla inspelningar anges som nyproduktion.

Den övervägande delen av inspelningsbolagens produktion är inrik- tad på musik som har stor efterfrågan. Man kan dela in denna produk- tion i två kategorier, nämligen dels en kategori bestående av ett ur för- säljningssynpunkt beständigt sortiment med en begränsad men stabil efterfrågan (klassisk musik, jazzmusik, evergreens, folkmusik osv.), dels en kategori bestående av ett s.k. modesortiment där försäljningen av respektive skiva kan variera mycket. Modemusiken upptar den största delen av grammofonbolagens produktion. Andra typer av musik är of— ta mindre attraktiva ur lönsamhetssynpunkt.

Den svenska skivproduktionen skall till större delen bäras upp ge-

nom försäljning inom landet och endast få skivor säljs i större utsträck— ning på den internationella marknaden.

3.2.5. Subventionerad produktion

Det förekommer mera sällan att allmänna medel anslås som bidrag till fonogramproduktion. Genom Institutet för rikskonserter (IRK) har staten emellertid i viss omfattning engagerat sig inom branschen. Mera vanligt är emellertid att intressenter inom musikområdet stöder in- spelningsprojekt genom ekonomisk—a bidrag, som kan lämnas på olika sätt.

Den vanligaste formen av subvention är att den subventionerande parten finansierar produktionen fram till färdigt ljudband. Det med- verkande grammofonbolaget tar sedan över produktionen och ansvarar för gravering, pressning och distribution. Skivorna ges då vanligen ut på något av grammofonbolagets skivmärken.

En annan subventionsform är att den subventionerande parten fi- nansierar hela produktionen och att grammofonbolagen anlitas vad gäller teknisk utrustning vid inspelning, gravering och pressning samt i flertalet fall även vid distributionen. I dessa fall ges skivorna ut på den subventionerande partens egna skivmärken (egna skivmärken har t.ex. SR, STIM och IRK).

Det förekommer flera andra subventionsformer, såsom stödköp av grammofonskivor eller att musiker avstår från ersättning i samband med sin medverkan vid inspelningen. De två först nämnda formerna, samproduktion eller helt subventionerad produktion, är dock vanligast.

I Sverige bedrivs subventionsverksamhet främst av STIM, SR och IRK. Vidare förekommer samarbete mellan dessa tre institutioner i frå- ga om subventionsverksamheten. STIM och SR ingick år 1967 ett samarbetsavtal som gäller inspelning av populärmusik.

STIM

I STIM:s huvudmål, som är att sprida kunskap om svensk musik och svenska artister, ingår utgivning av grammofonskivor. STIM har allt- sedan l940-talet gett bidrag till fonogramproduktion. STIM har, ut— över samarbetet med SR och IRK, sporadiskt samarbete med en rad organisationer, bl.a. Hugo Alfvén-stiftelsen, Peterson-Berger—sällskapet och Föreningen Svenska tonsättare, i fråga om stödverksamheten. Under 1960-talet utgav STIM drygt 100 fonogram, i huvudsak musik av svenska tonsättare.

SR

SR finansierar i de flesta fall helt på egen hand grammofonskivepro- duktionerna men ibland förekommer samproduktioner. Produktio- nerna avser dels överföringar till grammofonskiva av inspelningar gjor- da för den reguljära programverksamheten, dels inspelningar avsedda att ges ut på grammofonskiva. Produktionen ges ut genom SR:s förlag

Tabell 3.1. SR:s grammofonskiveproduktion fr.o.m. år 1958 t.o.m. september 1973.

Produktionstyp Antal skivenheter Helt subventionerade produktioner 215 Samproduktioner 38

Summa 253

och omfattar i första hand svensk musik och musik med svenska artis- ter, med inriktning på utgivningar som ur kommersiell synpunkt är mindre attraktiva. Omfattningen av SR:s utgivning år l958-septem- ber 1973 framgår av tabell 3.1.

Institutet för rikskonserter (IRK)

År 1963 inrättades statens försöksverksamhet med rikskonserter (SFRK). Under andra verksamhetsåret framkom förslag att SFRK skulle äta sig huvudmannaskap för framställning av grammofonskivor. En nämnd — nämnden för inspelning av svensk musik (NISM) — till- sattes med uppgift att handlägga frågor om statligt subventionerad in- spelningsverksamhet. Avsikten var att SFRK skulle samordna sina in- spehiingar med SR:s skivutgivning. NISM upphörde så småningom att verka och SFRK fick i uppdrag att företa vissa försök med produktion och marknadsföring av grammofonskivor.

Den första grammofonskivan utgavs våren 1965. Den följdes av yt- terligare utgivningar. SFRKzs verksamhet övergick den 1 juli 1968 till att bedrivas i reguljära former genom en stiftelse, Stiftelsen Institutet för rikskonserter. IRK:s utgivningar sker på egna skivmärken — Expo Norr, Caprice och Reportage. Vid samproduktioner utges emellertid även skivor på de samproducerande bolagens skivmärken. Fram till den 30 juni 1971 hade inom ramen för försöksverksamheten utgetts sammanlagt 21 LP-skivor och 7 EP-skivor, till stor del inspelningar med musik av svenska tonsättare. Vidare har utgetts skivor med utländsk musik, sakral musik, folkmusik och inspelningar som gjorts i anslutning till konsertproduktioner.

3.2.6. Distributionen av fonogram

Såsom tidigare nämnts (3.2.3) finns för närvarande ca 200 inspelnings- bolag i landet. Av dessa är emellertid de flesta relativt små och ofta till- fälliga. Flertalet av de större inspelningsbolagen återfinns bland med- lemmarna i svenska gruppen av IFPI. De små och medelstora inspel— ningsbolagen sysslar i allmänhet endast med produktion av fonogram. De större bolagen bedriver däremot förutom egen produktion import av fonogram. Dessa inspelningsbolag är i några fall dotterbolag till ut- ländska bolag. För de större bolagen är importverksamheten domine- rande. Importen baseras på generalagenturavtal, detta oberoende av om importören är dotterbolag till utländskt företag eller helsvensk.

Enligt uppgift från GLF är medlemmarna i den svenska gruppen av IFPI samt ytterligare ett par inspelningsbolag de avgjort största impor- törerna.

Det finns inte något fristående grosshandelsled inom fonogram- branschen i Sverige utan distributionen till återförsäljarna sköts av in- spelningsbolagen. Enligt uppgift från GLF sker ungefär 80 0/0 av all distribution i landet av fonogram genom dess medlemmar. GLF-med- lemmarna handhar inte endast distributionen av egen produktion och import utan ombesörjer även distributionen för andra svenska inspel— ningsbolag. Det finns dock företag som enbart importerar samt distri- buerar importerade fonogram till återförsäljare liksom det förekommer att återförsäljare själva importerar fonogram.

Från GLF har uppgetts att dess medlemmar lagerför omkring 35 000 olika skivenheter. Det förekommer att samma inspelning finns på både LP-skiva och EP-skiva. Dessa båda behandlas i sammanhanget som två olika enheter. Av lagerförda skivenheter är uppskattningsvis 75—80 % import.

Enligt GLF:s uppskattning introduceras årligen bortemot 10 000 nya skivenheter på den svenska marknaden. Omsättningsmässigt utgör 75—80 % härav import. Eftersom en del importerade skivor har mar- kant större omsättning än flertalet svenskproducerade skivor är pro- centandelen importerade nya skivenheter lägre per år, uppskattnings- vis 50—60 0/0. Med skivenhet förstås i sammanhanget beställningsnum- mer. Till import hänförs fonogram som införs till landet i färdigt skick.

Av det hos GLF-medlemmarna lagerhållna sortimentet om ca 35000 enheter svarar 15 % för omkring 80 0/0 av GLF-medlemmar- nas totala omsättning. Dessa 15 % utgörs huvudsakligen av sådan aktuell populärmusik som oftast återfinns i massmedias s.k. topplistor. Återstående 85 0/0 av sortimentet — omfattande hela det övriga musik- området, till stor del seriös musik svarar alltså för endast omkring 20 0/0 av GLF-företagens totala omsättning.

Vid sidan av GLF-företagen finns det ett företag — SAM-Distri- bution — i Vaxholm som distribuerar såväl svenska som utländska ski- vor. SAM-Distribution grundades år 1971 av skivproducenterna Mu- siknätet och Silence. Företaget distribuerar huvudsakligen den nordis- ka nya progressiva musiken och internationell folkmusik och kamp- musik. SAM-Distribution har i sitt sortiment ett tiotal svenska skivmär- ken v(bl.a. Silence, Musiknätet, Decibel, Folksång, Aurora, Tall, Okto- ber och Befria Södern) samt danska, finska, norska och engelska skiv- märken.

Detaljhandeln med fonogram har undergått stora förändringar un- der de senaste årtiondena. Tidigare skedde försäljningen företrädesvis genom specialiserade skivbutiker, musikaffärer samt bok-, pappers— och radiohandelsbutiker. Efter hand som stora varuhus, köpcentra och stor- marknader blivit allt vanligare har specialaffärerna minskat i antal. De specialiserade skivbutikerna har nästan helt försvunnit. Under senare år har flera nya kategorier återförsäljare tillkommit, t.ex. bensinstatio-

ner. Vid sidan av den reguljära detaljhandeln är postorderföretagen de

mest betydande återförsäljarna av fonogram. På den privata sektorn domineras marknaden av ett fåtal företag.5 IRK distribuerar vidare fonogram via postorder.6

Under de senaste årtiondena har efter hand växt fram musikavdel- ningar vid de offentliga biblioteken. Särskilt under 1960-talet gick den- na utveckling snabbt. Enligt vad konsertbyråutredningen uppger i sitt betänkande år 1971 (s. 68) fanns det då ett hundratal bibliotek med musikavdelningar. Fonogramservicen består i att allmänheten kan av- lyssna fonogrammen på biblioteket eller låna hem dem. Det förekom- mer också att biblioteken — efter avtal med STIM och svenska grup- pen av IFPI i stället för att låna ut grammofonskivor kopierar dem på ljudband som lånas ut.

Numera finns det en central inköps- och distributionsenhet, Bib- liotekstjänst AB i Lund, som beträffande fonogram ger biblioteken ser- vice liknande den för böcker. Bland annat distribueras skivlistor. Med ledning av skivlistorna kan biblioteken göra sina beställningar. Biblio- tekstjänst distribuerar beställda fonogram.

De kommunala AV-centralerna samt skolöverstyrelsens centraler för pedagogiska hjälpmedel distribuerar fonogram, så gott som uteslutande ljudband, till läroanstalterna. Vidare producerar och distribuerar läro- medelsförlagen m.fl. fonogram avsedda för undervisning. Närmare re— dogörelse för detta lämnas i kapitel 5.

3.3. Nuvarande arkivering

3.3.1. Allmänt

Offentliga ljudarkiv är en ganska sen företeelse i vårt land. Annorlun- da förhåller det sig med utlandet. Redan när fonogrammet var i början av sin utveckling inrättade man i vissa länder nationella ljudarkiv, t.ex. ett fonogramarkiv vid Akademie der Wissenschaften i Wien år 1899, nationalfonoteket i Paris år 1911 och Statens Arkiv för historiske Film og Stemmer i Köpenhamn år 1912. Först år 1955 lades grunden till vad som sedan skulle bli det svenska nationalfonoteket, vid kungl. biblioteket.

Numera finns förutom nationalfonoteket ljudarkiv vid forsknings- institutioner, utbildningsinstitutioner, museer, konsertinstitutioner m.fl. Många av dessa arkiv har en speciell inriktning vad gäller urval av ar- kivmaterial.

Vidare finns det många enskilda ljudarkiv, dvs. arkiv som i princip inte är tillgängliga för utomstående. SR:s Inspelningsarkiv och Gram- mofonarkiv torde vara de största.

I det följande skall redogöras för en del av de svenska ljudarkiven. Framställningen gör ej anspråk på att vara uttömmande.

5 T.ex. Concert Hall i Helsingborg och Svenska skivklubben i Stockholm. 5 Bl.a. genom skivklubben Caprice.

3.3.2. Nationalfonoteket

Riksbibliotekarien Uno Willers framförde vid mitten av 1950-talet tan- ken att inrätta ett nationellt ljudarkiv i landet. Sedan flertalet grammo- fonskiveproducenter förklarat sig villiga att gratis leverera ett exemplar av varje i landet producerad grammofonskiva av svenskt intresse (tal av svenskar, musik av svenska tonsättare eller med svenska exekutörer) och dessa leveranser hösten 1958 befriats från skatt började ljudarkivets verksamhet få fastare form. Samtidigt överlämnade STIM sitt förråd av 4000 grammofonskivor, nästan uteslutande 78—varvsskivor, som täckte större delen av den svenska produktionen åren 1948—1954, till ljudarkivet. Från ljudarkivets sida började man också en mer aktiv verksamhet för att planera katalogisering, inrätta avlyssningsrum m.m.

Under 1960-talets första år fick ljudarkivet utöver de reguljära leve— ranserna från grammofonskiveproducenterna donationer av äldre grammofonskivor från olika håll, bl.a. från SR, privatpersoner och ut— ländska ljudarkiv. I november 1961 utgavs det första numret i en pla- nerad skivserie — grammofonskivan Svenska Röster med uppläsningar av Dag Hammarskiöld, Tage Erlander, Sigfrid Siwerts, Erik Lindegren och Bo Bergman.

År 1962 flyttade ljudarkivet, som fått namnet Nationalfonoteket, in i nya och specialinredda lokaler i kungl. biblioteket i Stockholm. En assistenttjänst knöts till avdelningen. Grammofonskivor, ljudband och fonogramcylindrar tillfördes arkivet i ständigt ökande omfattning. Sommaren 1962 började fonoteket också verksamhet med grammofon- konserter i Humlegården i Stockholm. Vid dessa konserter presentera- des material från fonotekets samlingar.

Nationalfonoteket startade år 1962 i samarbete med SR en landsom- fattande insamling av 78-varvsskivor, ”Operation Stenkaka”. Insam- lingen, som pågick ett par år, inbringade bortemot 50 000 skivor. Bland dessa valde fonoteket ut omkring 20 000 för arkivering. Fonoteket fick dessutom under 1960-talet ett antal privata samlingar av fonogram samt kompletterade sina samlingar genom köp och byten. Vidare kan nämnas att inspelningar från föreställningar vid operan i Stockholm arkiveras hos fonoteket.

År 1966 ökade samlingarna mycket kraftigt i omfång. Den starka tillväxttakten höll i sig ett par år. Mot slutet av 1960-talet minskade emellertid det årliga tillskottet markant. Detta berodde bland annat på att 78-varvsmaterialet nu väsentligen hade blivit omhändertaget tack vare de tidigare insamlingama och leveranserna.

Under år 1971 gjorde nationalfonoteket inventeringar i ett antal andra arkiv, bl.a. dialekt- och landsmålsarkivet i Uppsala, dialekt— och ortnamnsarkivet i Lund och Etnografiska museet i Stockholm. Fono- teket lånade ljudupptagningar för kopiering på ljudband.

Nationalfonotekets samlingar omfattade vid årsskiftet 1973/74 över 122 000 grammofonskivor, ungefär 8000 ljudband och ca 1000 fono- grafcylindrar.

Den årliga accessionen av grammofonskivor framgår av tabell 3.2. I fråga om fonografcylindrarna pågår arbete med att överföra in-

Tabell 3.2. Den årliga tillväxten av nationalfonotekets grammofonskivesam- ling.

År Antal skivor År Antal skivor 1958 4 0001 1966 30 000 1959 855 1967 29 5952 1960 477 1968 12 139 1961 937 1969 7 710 1962 795 1970 7 220 1963 1 087 1971 5 450 1964 7 055 1972 5 460 1965 4 369 1973 5 470

Totalt 122 619

1 STIM:s samling av 78-varvsskivor. 2 Därav 10 000 skivor grammofonbolaget Sonoras inspelningsarkiv. Källa: Uppgifterna har lämnats av nationalfonoteket.

spelningarna på ljudband. Efterhand som överföringama genomförts återlämnar fonoteket i möjligaste mån cylindrarna till ägaren. Så små- ningom skall dessa olika inspelningar på ljudband sammanställas, var- vid man sorterar bort eventuella dubbletter av samma originalinspel- ning.

Nationalfonoteket ger ut förteckningar över svenska skivbolags äldre produktion, s.k. diskografier. Hittills har 15 diskografier publice- rats och man har för avsikt att redovisa samtliga svenska skivmärken på detta sätt.

I fråga om leveranserna av svenska grammofonskivor finns för när- varande ett avtal mellan fonoteket och svenska gruppen av IFPI. Av- talet omfattar samtliga i Sverige producerade grammofonskivor samt utländska skivor av ”visst svenskt intresse”. Som exempel på den se- nare kategorien kan nämnas inspelningar som gjorts utomlands med svenska artister.

Fonoteket följer utbudet på den svenska skivmarknaden med hjälp av samma reklam- och katalogmaterial som detaljisterna får. Hos fono— teket registreras varje producent/distributör på ett särskilt registerkort. Där införs också uppgifter om gjorda leveranser. Såsom tidigare nämnts finns i landet många små och ofta tillfälliga produktionsbolag. Detta medför ett omfattande efterforskningsarbete för fonoteket. Bl.a. gör man förfrågningar hos presserierna.

Vid nationalfonoteket bedrivs såsom tidigare nämnts viss inköps— verksamhet. Detta sker i huvudsak med ledning av utländska skivkata- loger.

Nationalfonoteket bedriver också egen inspelningsverksamhet. Man gör bl.a. intervjuer med framträdande svenskar. En del av detta mate- rial publiceras i skivserien Svenska Röster.

Arkivmaterialet, som finns på schellack- och vinylplastskivor, på ljudband med polyesterbas samt på fonografcylindrar av bakelit och olika vaxblandningar, förvaras i speciella utrymmen med lämpligt ar- kivklimat — temperatur omkring +180 C och ca 55 0/0 relativ luft— fuktighet.

Fonoteket har särskilda utrymmen där besökare kan avlyssna arkiv- inspelningarna. Dessutom har fonoteket kopieringsservice. Ljudband- kopior utlämnas — i den mån upphovsrättslagstiftningen och resurser- na medger till enskilda forskare, institutioner, skivbolag, ljudarkiv och allmänheten både i och utom landet.

3.3.3. Svenskt visarkiv

Stiftelsen Svenskt visarkiv grundades år 1951 på enskilt initiativ och med tillskott av enskilda medel. Enligt stadgarna skulle stiftelsen skapa översikt över det äldre svenska vismaterialet, genom kopiering bevara representativa och värdefulla delar av detta material på lämpligt sätt samt ställa handskrivna eller i övrigt svåråtkomliga vissamlingar till forskares och visans vänners förfogande genom att anordna ett cen- tralt arkiv med kopierat material. Vidare skulle visarkivet i samarbete med vetenskapliga institutioner insamla och bevara primärmaterial för visforskning, verka för systematisk utforskning av svenska visor ge- nom att bl.a. organisera utbyte av kopierat material mellan olika svens- ka institutioner samt befrämja samverkan inom nordisk visforskning genom dylikt utbyte i syfte att möjliggöra överblick över hela det nor- diska vismaterialet.

Till en början fungerade visarkivet främst som en dokumentations- central. Uppbyggandet av register prioriterades. Tämligen snart börja- de emellertid också arbetet med att insamla kopior av vismaterial från olika håll.

Under visarkivets första årtionde dominerade textforskningen men i början av 1960-talet ökades satsningen på melodiforskning, både vo- kal och instrumental. År 1968 inleddes i regi av Samarbetsnämnden för svensk folkmusik inspelningsverksamhet med visarkivet som basin- stitution. Från och med halvårsskiftet 1969 bedrev visarkivet inspel- ningsverksamheten i egen regi. Man gjorde inspelningar på ljudband av den svenska folkliga vistraditionen och den instrumentala folkmu- siken.

År 1970 omorganiserades visarkivet till en statlig institution, belägen i Stockholm. Samtidigt ställdes visarkivet samt landsmåls- och folk— minnesarkivet i Uppsala, Svenska ortnamnsarkivet och landsmålsarki- vet i Lund under en gemensam myndighet, dialekt- och ortnamnsarki- ven samt svenskt visarkiv (DOVA). Den 1 juli 1971 inordnades även folkmåls- och folkminnesinstitutet för övre Norrland i Umeå samt den 1 juli 1974 institutet för ortnamns- och dialektforskning i Göteborg under denna myndighet. De nämnda arkiven ingår alltså nu i samma myndighet och har gemensam styrelse men är i övrigt förhållandevis självständiga institutioner. Till varje arkiv är knuten en rådgivande nämnd.7 Visarkivet, med sin inriktning på att insamla och bevara svenska vi-

7 Arkivens namn är numera: Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, ort- namnsarkivet i Uppsala, dialekt- och ortnamnsarkiven i Lund, Göteborg och Umeå samt svenskt visarkiv.

sor och svensk folkmusik, har den största samlingen inspelningar av svensk folkmusik i landet. Visarkivets fonogramsamlingar omfattade den 1 april 1972 dels originalsamlingar om 1420 ljudband motsva- rande 12600 inslag, varav 5 850 vokala och 6750 instrumentala, för- utom intervjuer, hela gudstjänster samt lästa ramsor, gåtor, ordstäv, sägner m.m. — dels kopiesamlingar med 325 ljudband (dessutom 775 ljudband deponerade av SR). Vidare fanns en samling om 320 kommer- siellt utgivna grammofonskivor.

Visarkivets samlingar och service utnyttjas av bl.a. enskilda forskare samt vetenskapliga institutioner i och utom landet. Vidare utnyttjas visarkivet av massmedia, skapande och utövande konstnärer, lärare och elever vid undervisningsanstalter på olika nivåer samt den vis- och folkmusikintresserade allmänheten. Service ges både vid besök i arkivet och per post och telefon.

Inspelningsmaterialet förvaras i speciella lokaler med temperatur och luftfuktighet anpassade till ändamålet. Lokalerna ligger i anslutning till arkivets huvudlokaler.

Under budgetåret 1972/73 inledde visarkivet utgivning av grammo- fonskivor med material ur arkivets samlingar i samarbete med IRK.

3.3.4. Sveriges Radio

I avsnitt 2.2.2 har lämnats redogörelse för Grammofonarkivet och In— spelningsarkivet hos SR.

3.3.5. Andra arkiv

Vid teatrar och en del vetenskapliga institutioner bevaras i viss ut- sträckning ljudupptagningar för forskningsändamål. Teater- och film- vetenskapliga institutionen i Stockholm, universitetsbiblioteket i Göte- borg, operan i Stockholm och en del teatrar spelar exempelvis in hela föreställningar främst för forskningsbruk. Länsmuseer, hembygdsmu- seer, spelmansförbund m.fl. bevarar också i viss utsträckning ljudupp— tagningar av olika slag. I de senare fallen är det emellertid i allmänhet inte fråga om någon planmässig arkivering.

Företag som producerar fonogram torde i många fall ha stora delar av sin produktion bevarad. Härtill kommer ett antal värdefulla privata samlingar av fonogram.

3.4. Förhållandena utomlands

Ljudarkiv finns numera i ett stort antal länder. Det möter emellertid svårigheter att få en total bild av arkiveringsverksamheten utomlands. Ljudarkiven är av många olika slag. I en del länder har man skapat nationalfonotek, nationaldiskotek och liknande. Vidare finns i många länder ljudarkiv i anslutning till universitet, akademier osv. Radioföre- tagen i flertalet länder har också egna arkiv för ljudinspelningar.

Redan vid sekelskiftet grundades de första större ljudarkiven utom-

lands. Därefter har antalet ökat successivt. Detta sammanhänger bl.a. med att fonogrammets betydelse ökat och med att den tekniska utveck- lingen vidgat möjligheterna att bevara inspelningar. Särskilt 1960-talet och tiden därefter har präglats av stor expansion på området.

Arkiveringsverksamheten vid radio- och tv-företagen utomlands har behandlats i avsnitt 2.3 och kommer därför inte att beröras vidare i detta sammanhang. Den följande redogörelsen kommer att röra andra typer av ljudarkiv i utlandet. Redogörelsen är inte uttömmande utan är närmast avsedd som en exempelsamling.

Det första arkivet av större betydelse grundades i Österrike år 1899, nämligen Das Phonogrammarchiv der Österreichischen Akademie der Wissenschaften i Wien. Arkivet skulle göra inspelningar av språk, dia— lekt, folkmusik m.m. över hela världen och upprätta en samling ”Stimmporträts” av berömda personligheter. Efter några år utvidgades verksamheten till att omfatta inspelningar också inom de naturveten- skapliga och medicinska ämnesområdena. Inspelningarna togs upp på metallmatriser. Under andra världskriget förstördes arkivlokalerna men merparten av metallmatriserna hade dessförinnan evakuerats och blev således räddade undan förstörelse. Omedelbart efter kriget började man återupprätta arkivet. År 1951 övergick man till att göra arkivinspel- ningarna på magnetljudband. Arkivet tillförs årligen mellan 1200 och 1500 nya inspelningar och hösten 1973 omfattade samlingarna unge- fär 26 000 inspelningar. Arkivet är öppet endast för vetenskapligt bruk. I flertalet fall lånas kopior av originalinspelningarna ut. I arkivlokaler- na finns emellertid också vissa utrymmen för avlyssning på platsen.

I Danmark upprättades år 1905 Dansk Folkmindesamling vid Kongl. Biblioteket i Köpenhamn (folksång och folkmusik) samt år 1909 Ud- valg for Folkemaal vid Universitetsbiblioteket i Köpenhamn (dialekt- inspelningar). År 1911 bildades sedan det nationella arkivet Statens Arkiv for Historiske Film og Stemmer. Detta arkiv ombildades år 1957 till Nation-aldiskoteket, som sorterar under det danska nationalmuseet. Här arkiveras statens ljudsamling bestående av bl.a. fonografcylindrar, grammofonskivor och ljudband.

Diskoteket skall vidare försöka skaffa fram äldre ljudupptagningar. Diskoteket samlar exemplar av den löpande danska fonogramproduk- tionen och ett urval av utländska inspelningar. Fonogrammen förvär- vas genom inköp. I samlingarna finns dessutom ett stort antal grammo- fonskivor som överlämnats som gåvor. Vid diskoteket bedrivs låne- service i fråga om grammofonskivor för studie- och undervisningsän- damål. En särskild utlåneserie har lagts upp vid sidan av arkivserien. Skivor i arkivserien lånas nämligen över huvud taget inte ut. Däremot kan man, om inte upphovsrättsliga bestämmelser lägger hinder i vä- gen, få låna ljudbandskopior av exemplar i arkivserien.

I Frankrike invigdes år 1911 Les Archives de la Parole. Arkivet ha- de till uppgift bl.a. att göra dokumentära inspelningar. Det ombildades år 1928 till Le Musée de la Parole. Samlingarna omfattade ett stort antal inspelningar med berömda personers röster samt annat historiskt värdefullt material. Det franska nationalfonoteket — La Phonotheque Nationale inrättades i Paris är 1938. Det övertog så småningom

samlingarna av ljudupptagningar hos Le Musée de la Parole. Natio— nalfonoteket hade år 1973 omkring 200000 inspelningar på fonograf- cylindrar, grammofonskivor och ljudband. Fonoteket ger lyssnarser- vice åt forskare och studenter. I den mån ej lagliga hinder föreligger utlämnas också bandkopior. — I Frankrike finns vidare diskotek vid ett flertal offentliga bibliotek och museer.

År 1928 grundades i Italien ett statsdiskotek — La Discoteca di Stato. Diskoteket har till uppgift att bevara exemplar av landets pro- duktion av fonogram och att göra dokumentära inspelningar. Enligt föreskrifter i lag skall av varje fonogramutgåva levereras två exemplar till diskoteket. Diskotekets samlingar hålls tillgängliga för forskare, mu- siker och studerande, som kan avlyssna inspelningarna på platsen. Genom diskotekets försorg publiceras förteckningar över nyutkomna grammofonskivor. Vidare utger diskoteket musikhistoriska serier på grammofonskiva.

Sovjetunionen har ett stort antal institutioner som samlar in, beva- rar och håller fonogram tillgängliga för allmänheten. Centrala statsar- kivet för ljudupptagningar (Tsentralnyj gosudarstoennyj archiv zvu- kozapisej SSSR) förvarar bl.a. grammofonskivor och magnetband med ljuddokument till belysning av viktigare händelser i landets historia alltifrån början av 1800-ta1et. En av de största institutionerna är mu- sikavdelningen vid det statliga Leninbiblioteket i Moskva. Denna av- delning inrättadcs år 1962. Till avdelningen förvärvas dels exemplar av den löpande fonogramproduktionen i landet, dels fonogram från ti- den före 1962. Avdelningen har också förvärvat några stora privata fonogramsamlingar med exemplar som kommit ut före år 1950, bl.a. fonogram som producerats under tsartiden. Musikavdelningen förvär— var vidare utländska fonogram, såsom upptagningar med amerikansk folkmusik vilka har kommit från Library of Congress i Washington samt fonogram producerade i DDR, Tjeckoslovakien och Ungern. Musikavdelningens samlingar omfattar nu över 10000 grammofonski- vor. Avdelningen fungerar som en central institution för metodisk ka- talogisering av fonogram vid de offentliga biblioteken i landet. Man utfärdar föreskrifter för katalogiseringen. Det statliga ungdomsbiblio- teket i Moskva har också ett fonotek. Samlingarna omfattar ungefär 18000 fonogram. Dessa lånas ut till allmänheten. Glinkamuseet för musikkultur, beläget i Moskva, grundades år 1938. Museet har en om- fattande samling, ca 17000 fonogram, med såväl nationell som ut- ländsk musik. Dess huvuduppgift är att arrangera konserter och museet har inte lokaler för individuell avlyssning på platsen. Teatermuseet i Moskva äger en samling ljudupptagningar från operaföreställningar.

Såsom nämnts i avsnitt 2.3.1 har DDR ett centralt arkiv för radio- inspelningar, beläget i Berlin. Vid sidan av detta arkiv finns flera fono- gramarkiv, i regel knutna till universiteten, vetenskapsakademierna, museerna eller de offentliga biblioteken. Vanligast är att fonogram- arkiven är delar av de offentliga biblioteken. Fonogrammen kan av- lyssnas på platsen eller lånas hem. Det tyska statsbiblioteket i Berlin fungerar i synnerhet som arkiv. Där finns minst 10000 grammofon- skivor insamlade under 30 år. Bl.a. arkiveras exemplar av den löpan-

de fonogramproduktionen i landet.

I Polen infördes år 1961 leveransplikt för fonogram. Leveransplik- ten innebär att ett exemplar av varje i landet utgivet fonogram skall avlämnas till nationalbiblioteket i Warszawa. Bibliotekets fonogram- samling omfattar över 2000 exemplar. Arbete pågår med att inrätta lokaler så att allmänheten kan ta del av inspelningarna på platsen. Ge- nom bibliotekets försorg utges diskografier över den polska fonogram- produktionen.

Även Ungern har infört leveransplikt för fonogram. Av varje fono- gram som produceras i landet skall ett exemplar avlämnas till National- fonoteket, en särskild avdelning i det nationella biblioteket i Budapest. Nationalfonoteket har omkring 3 000 fonogram.

Storbritannien har sedan år 1955 ett nationalfonotek The British Institute of Recorded Sound (BIRS). BIRS skall åt framtiden bevara ljudupptagningar av skilda slag musik från alla länder och tidsepo- ker, litteratur och drama, språk och dialekt, tal och historiska evene- mang, djurläten m.m. Vidare skall BIRS fungera som central institu— tion för studier av ljudinspelningar. BIRS bedriver föreläsningsverk- samhet och ger ut en facktidskrift Recorded Sound. Såsom nämnts i avsnitt 2.3.3 samarbetar BIRS med BBC och har därigenom möjlighet att få kopior av BBC:s sända program. Vidare har BIRS avtal med grammofonbolagen i landet av innebörd att bolagen skall leverera två exemplar av varje ny utgåva. Hos BIRS samlas också inspelningar som förvärvats från olika institutioner samt enskilda personer. Forskare, studenter och musiker har möjlighet att avlyssna inspelningar i fono- teket. Däremot förekommer ej utlåning av kopior. Samlingarna omfat- tade år 1973 över 200000 inspelningar, såväl kommersiella som icke- kommersiella.

Ett av världens största ljudarkiv finns i USA - Recorded Sound Section vid Library of Congress i Washington. Detta arkiv grundades år 1927 med uppgift att samla in inspelningar med amerikansk folk- musik. Arkivets verksamhet utbyggdes så småningom till att omfatta inspelningar från de mest skilda områden. Bl.a. finns i arkivet en av världens största samlingar av kommersiellt utgivna grammofonskivor. Vidare finns inspelningar gjorda hos myndigheter, inspelningar av ra- dioutsändningar, talböcker för blinda m.m. i arkivet. Samlingarna väx- er årligen med 25 000—30 000 inspelningar och år 1973 fanns totalt omkring 500000 i arkivet. Forskare och andra besökande med ”legi- tima ärenden” får avlyssna inspelningarna på platsen. Vidare utlämnas ljudbandkopior till enskilda forskare samt institutioner i den mån inte upphovsrättsliga hinder föreligger. I USA finns vidare diskotek och andra typer av ljudarkiv bl.a. vid universitet (t.ex. Historical Sound Recording Archive vid Yale University) och bibliotek (t.ex. Rogers and Hammerstein Archives of Recorded Sound vid New York Public

Library).

3.5. F ramförda synpunkter och önskemål

3.5.1. Konsertbyråutredningen

Konsertbyråutredningen (KBU) behandlade i sitt betänkande år 1971 även frågor om dokumentation Och forskning beträffande fonogram- men. Bl.a. anförde utredningen att fonogrammet kanske huvudsakli- gen kan ses som en effektiv kanal för att tillfredsställa ett behov att lyssna till musik och till att sprida kunskap om musik, men att fono- grammet också kan betraktas som ett historiskt dokument. KBU fram- höll att fonogrammet ur strikt musikhistorisk aspekt i första hand är av intresse för musikforskare, musikstuderande och andra grupper som är professionellt verksamma inom musiklivet men att de ständigt för- bättrade tekniska förutsättningarna medför att inspelningar från tidi- gare epoker röner ökat intresse även från den musikintresserade all- mänhetens sida.

De tekniska förutsättningar som nu finns ger möjlighet och även skyldighet att bevara ljudande dokument åt framtiden, betonade KBU. Fonogramarkiv finns i Sverige vid ett flertal institutioner. Det största arkivet — Sveriges Radios är dock inte tillgängligt för all- mänheten. I övrigt är samlingarna inte tillräckligt omfattande eller öv- riga resurser inte tillräckligt stora för att täcka de insatser som krävs på de inspelande och arkiverande områdena. KBU konstaterade att det alltså inte finns något allmänt fonogramarkiv med service för allmän- heten i landet och att splittringen inom området ej synes vara rationell. Enligt utredningen borde vissa av arkiven inom olika statliga institu- tioner föras samman till ett statligt centralarkiv. Detta arkiv borde samarbeta med de olika specialarkiv som redan finns, liksom med kon- sertinstitutioner, teatrar osv. Centralarkivet borde också ha möjlighet att själv göra inspelningar eller att beställa sådana.

Enligt KBU borde centralarkivet fortlöpande tillföras alla i Sverige producerade fonogram vilket borde säkerställas genom att fonogram- producenterna ges lagstadgad skyldighet att leverera ett exemplar till centralarkivet efter det mönster som tillämpas för leverans till kungl. biblioteket och till vissa forskningsbibliotek i fråga om tryckalster.

3.5.2. Nationalfonoteket

Leveranserna av fonogram till nationalfonoteket har sitt ursprung i en överenskommelse som träffades år 1955 vid ett sammanträde mel- lan riksbibliotekarien och företrädare för fonogrambranschen i landet. Representanterna för branschen förklarade sig villiga att ställa exem- plar av fonogram av svenskt intresse till nationalfonotekets förfogande. Leveranserna skulle avse produktion av svenskt intresse, oavsett om matrisering eller pressning skett i eller utom landet.

Efter tillkomsten av nationalfonoteket har man från fonotekets sida träffat muntliga avtal med producenter och distributörer om le- veranser till fonoteket. Några skriftliga avtal föreligger inte. Från fono- tekets sida anser man att systemet med frivilliga leveranser, även om

det bygger på endast muntliga överenskommelser, fungerar förhål- landevis väl. Ibland uteblir leveranserna men efter påstötning brukar producenter och distributörer se till att fonoteket får sitt exemplar. Ett problem är däremot de små företagen inom branschen. Dessa ut- ger ofta bara något eller några fonogram per år. Denna typ av företag har blivit allt vanligare under senare år. Man har från fonotekets sida ibland svårigheter att hålla sig underrättad om sådana nytillkomna företag så att man kan träffa avtal om leverans till fonoteket.

Från fonotekets sida anser man att de frivilliga leveranserna gans- ka väl täcker den svenska fonogramproduktionen. Genom selektiva inköp kompletteras samlingarna med importerade grammofonskivor.

Fonotekets stora problem är för närvarande att lokalerna i kungl. biblioteket är alldeles för små. Särskilt de utrymmen där besökare skall avlyssna fonogrammen är klart otillräckliga. Dessutom är de utrym- men där grammofonskivorna förvaras ur arkivsynpunkt ej helt till- fredsställande. Man väntar emellertid att lokalfrågan kommer att lö— sas om några år. Avsikten är att nationalfonoteket skall få lokaler i det s.k. kronobageriet i Stockholm, vilket skall genomgå en omfat- tande ombyggnad. Ombyggnaden beräknas vara klar år 1976.

4. Filmen

4.1. Inledning

Enligt tilläggsdirektiven den 30 juni 1972 skall DAK utreda allmän- na arkireringsproblem som sammanhänger med bild- och ljudupptag- ningar. Vad gäller bildupptagningar avser utredningsuppdraget alltså inte bara frågor om arkivering av bildupptagningar hos Sveriges Radio utan också av bildupptagningar som förekommer i andra samman- hang — spelfilmer, videogram m.m. Kommittén bör enligt direktiven samråda med bl.a. Svenska filminstitutet i dessa frågor.

I enlighet med utredningsuppdraget har DAK samrått med Svens- ka filminstitutet i fråga om såväl redovisningen av den nu rådande si- tuationen beträffande arkivering av bildupptagningar som förslagen till åtgärder i framtiden. Kommittén har haft fortlöpande kontakter och överläggningar med företrädare för Svenska filminstitutet. Vidare har DAK följt det utredningsarbete som utförts av Filmutredningen 1968. När det gäller kartläggningen av filmbranschen har DAK i vä— sentliga delar byggt på uppgifter som lämnas i Filmutredningens fyra betänkanden Samhället och filmen 1—4 (SOU 1970: 73, 1972: 9, 1973: 16 och 1973: 53) samt i den av direktören Harry Schein såsom sakkun- nig inom utbildningsdepartementet år 1972 avgivna skriften Smal- filmsdistribution (stencil U 1972: 9).

Beträffande vissa tekniska frågor har DAK vidare biträtts av teknis- ka medarbetare inom tv hos Sveriges Radio.

4.2. Nuvarande produktion och distribution

4.2.1. Olika typer av film, videogram m.m. Film

Thomas Alva Edison premiärvisade år 1894 sin nya uppfinning kine- toscopet Detta var ett tittskåp i vilket en åskådare i taget kunde be— trakta rörliga bilder. Bilderna hade tagits med en kinetograf, även den- na konstruerad av Edison, år 1891. Bröderna Louis och Auguste Lu- miére fick år 1895 patent på sin uppfinning kinematographen. Den fungerade som både kamera och projektor. Samma år öppnades i På-

Principskiss över den svart—vita filmremsans uppbyggnad

Ljuskänsligt skikt

Filmbas

Ljusgårdsskikt

Principskiss över färgfilmremsa ns uppbygg nad

VIII./III/I/I A Bläkänsligt skikt — & - » llllllIllllllllllIIIIIIIIIIIIIII Gu'f"*e'5k'k* — x Grönkänsligt skikt

txxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxv Q Klar gelatinhinna Rödkänsligt skikt

Filmbas

Ljusgårdsskikt

ris världens första biograf. Filmen utvecklades sedan snabbt. I slutet av 1920-talet kom ljudfilmen och senare färgfilmen.

Filmremsan är ett elastiskt band som är gjutet i flera lager. Ytlagret utgörs av ett emulsionsskikt med ljuskänsliga ämnen. Emulsionsskiktet är gjutet på det bärande bandet, filmbasen. Fram till omkring år 1950 tillverkades filmbasen av cellulosanitrat. Detta material är mycket brandfarligt. Det sönderfaller så småningom och avger då nitrösa ga- ser som tillsammans med luftens syre ger en lättantändlig, mycket ex- plosiv blandning. Åldrad cellulosanitratfilm kan självantända vid +410C. Den förbränns mycket snabbt. Omkring år 1950 började man tillverka filmbasen av cellulosaacetat, som är mera beständigt och betydligt mindre eldfängt än cellulosanitrat. Numera övergår man till att tillverka filmbasen av polyester.

Som nyss nämnts är filmremsan uppbyggd av olika lager. 1 den svart- vita filmen finns tre lager, nämligen filmbasen som är genomskinlig, ovanpå filmbasen en emulsion av gelatin med ljuskänsliga silversalter och under filmbasen ett tunt s.k. ljusgårdsskikt som skall hindra att infallande ljus reflekteras in i den ljuskänsliga emulsionen. Färgfilmen är i princip uppbyggd på samma sätt. Den väsentligaste avvikelsen är att det i stället för ett ljuskänsligt skikt finns tre skikt med ämnen som är känsliga för olika färger samt mellan dessa skikt olika filterskikt som släpper igenom olika färger.

Principskiss över filmremsan i filmformaten Dubbel—8 (före delningen), Super-8 och 16 mm

Under filmteknikens utveckling har många olika format på filmrem- san framkommit. Det ursprungliga formatet (bredden) var 35 mm. Så småningom började man använda mindre format. Till en början fram- ställdes mindre format helt enkelt genom att 35 mm—remsan delades på mitten. Närmast skall lämnas en översikt över de filmformat som nu är vanligast här i landet.

Till biograffilm hänförs vanligen film med bredderna 35 och 70 mm. 35 mm-filmen dominerar inom biografbranschen i Sverige. Den kallas också normalfilm. 70 mm-formatet är mera exklusivt och endast ett fåtal biografer har projektorutrustning för sådan film.

Filmer med mindre bredd än 35 mm benämns i allmänhet smalfil- mer. Inom undervisning och föreningsliv liksom vid tv används före- trädesvis 16 mm-film. Utvecklingen går emellertid därhän att även biograferna i allt större utsträckning utrustas också för visning av 16 mm-film.

Bland amatörfilmare är 8 mm-formatet det vanligaste. Även profes- sionella filmare använder i viss utsträckning detta format. Det finns väsentligen två typer av 8 mm-film nämligen Dubbel-8 och Super-8.

Dubbel-8 introducerades i början av 1930-talet. Dubbel-8-filmen är egentligen en 16 mm-film med perforering längs båda kanterna. Fil- men körs två gånger genom kameran -— först exponeras den ena hal- van av remsan, därefter den andra. Vid framkallningen delas sedan filmremsan på mitten och de två delarna skarvas samman.

På 1960-talet presenterades Super-8-formatet. Den huvudsakliga skillnaden mellan vanlig 8 mm-film som nämnts ovan samt Super-8- film är att man genom att minska perforering m.m. fått fram 50 0/0 större yta för själva bilden. Dessutom ligger filmen i en ljustät kassett som placeras i kameran. Super-S-filmen förekommer vidare i ett spe- ciellt utförande, s.k. Singel-8, med avvikande konstruktion av kasset- ten.

För filmupptagningar med åtföljande ljudeffekter används en film- remsa med ljudspår som löper utmed remsans kant, utanför perfore— ringen. Det förekommer emellertid också att ljudet är inspelat på ett separat ljudband, som vid uppspelningen synkroniseras med bildpro- jektorn. Ljudspåret på filmremsan kan vara antingen optiskt eller mag- netiskt. Det magnetiska ljudspåret består av magnetisk järnoxid. För

Principskiss över registreringen av ljud och bild på videoband enligt Ampex-systemet.

BHdspår

llXX

XXXXW&RXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXW

Illl

Ljudspår

4———— Bandriktning

Kontrolispår

amatörbruk är magnetljudspår vanligast. I professionella sammanhang är däremot optiskt ljudspår vanligare.

Videoband ( magnetband )

Videobandet är i princip uppbyggt på samma sätt som magnetljudban— det. Det består av en bandbas, numera av polyester, belagd med ett järnoxid— eller kromdioxidskikt.

Registreringen av information på videoband sker i stort sett på sam- ma sätt som i fråga om magnetljudband. Den väsentliga skillnaden finns dock att, medan man vid inspelning av ljud på magnetljudband rör sig med svängningstal (frekvenser) upp till omkring 20000 perioder/sek., frekvensomfånget vid inspelning av bild är 100—200 gånger större. Som exempel kan nämnas att för en ljudupptagning på magnetband är bandhastigheten 9,5 cm/sek. (3 3/4 tum/sek.) i allmänhet tillräck- lig för relativt god ljudkvalitet på upptagningen. För att samma in- spelningsmetod (rörligt band som löper förbi ett fast in- eller avspel- ningshuvud) skall kunna tillämpas för inspelning av bild behövs det en bandhastighet om ca 10 m/sek. vilket motsvarar en bandåtgång om ca 36 000 meter per timme, alltså en mycket stor bandåtgång.

Inspelningsförfarandet för bildupptagningar har lösts på två skilda sätt, dels genom Ampex-systemet, dels genom Helical-scan-systemet.

Ampex-systemet, som utvecklades i början av 1950-talet, bygger på att både magnetband och in- och avspelningshuvudena är i rörelse. Fyra bildhuvuden roterar med hög hastighet så gott som vinkelrätt mot bandet. För att tillräckligt mycken information skall rymmas på bandet är detta 2 tum brett.

Helical-scan—systemet presenterades år 1964. Det bygger på att in— och avspelningshuvudena roterar horisontellt inne i en s.k. videotrum— ma. Runt denna trumma klättrar bandet i en spiral, varvid bildinfor- mationen registreras i spår snett över bandets bredd (snedspårssystem). Banden är 1 tum eller smalare.

Principskiss över registreringen av ljud och bild på videoband enligt HelicaI-scan-systemet.

BHdspår

Synkronise- ringsspår

Ljudspår 4——— Bandriktning

Kassett— och skivsystem

Super-S-systemet medger att bildupptagningar på vanlig film av forma- tet Super-8 med hjälp av en scanner kan spel—as upp på bildskärmen i en tv-apparat. För inspelningen används vanliga Super-8-kassetter (se ovan). Systemet medger alltså att man använder såväl färdiginspelade program som egna upptagningar. Vid uppspelningen körs filmen ge- nom en scanner där bilderna omvandlas till elektroniska signaler. Des- sa förs sedan till tv-apparaten, varvid bilderna återges på bildskärmen (eller upptas på videoband).

Electronic Video Recording (EVR) presenterades år 1967. Detta system har utvecklats av det amerikanska företaget Columbia Broad- casting System (CBS). Databäraren är i EVR-systemet en mycket finkornig specialfilm innesluten i kassett. Filmremsan, silverhaloid- film, är 8,75 mm bred och operforerad. Systemet bygger på att bildin- formationen från en vanlig film (t.ex. 16 eller 35 mm-film) eller från videoband genom elektronisk fotografi överförs på EVR-film. Denna har två bildspår och två magnetiska ljudspår. Mellan bildspåren löper ett synkroniseringsspår. Vid upptagningar i svart/vitt utnyttjas båda bildspåren för var sitt program och den totala Speltiden per kassett blir 50 minuter. Om upptagningen görs i färg lagras bildinformationen på det ena bildspåret medan det andra används för kodning av färgsigna- len. Vid upptagning i färg kan de två ljudspåren användas t.ex. för stereoåtergivning av ljudet. Speltiden blir vid färginspelning 25 minu- ter per kassett. Vid uppspelningen omvandlas informationen på EVR- filmen genom en s.k. Flying-spot—scanner till elektroniska signaler som återger bild och ljud genom en vanlig tv—apparat. EVR-systemet med- ger ej egna inspelningar.

Selecta Vision är ett system som utvecklats av det amerikanska före- taget Radio Corporation of America (RCA). Det presenterades år 1969. Systemet bygger på användning av laserstråle och hologram. Man använder en laserstråle, en ljusstråle med särskild finhet och ren- het, som belyser hologrammet vid uppspelningen. Hologrammet be- står av en 1/2 tum bred plastremsa (vinyl eller mylar) som för ögat ver- kar helt blank och genomskinlig. Informationen lagras på remsan i

Principskiss över skivspelare enligt TeD-systemet

Bildskiva

Släde med avkännare

Kuggrem

Skivbord Motor Drivaxel

—— Radtrumma

form av mikroskopiskt små ”berg och dalar” på remsans yta. Vid upp- spelningen belyser laserstrålen hologrammet så att alla element verkar som linser och återspeglar ljud och bild optiskt i en tv-kamera. Denna kopplas till en vanlig tv—apparat som återger bild och ljud. Hologram- met är inneslutet i kassett.

Video Cassette Recorder-systemen ( VGR—systemen) bygger på mag— netband (videoband) inneslutna i kassetter som används på in— och uppspelning i videokassettbandspelare. År 1969 presenterades det förs- ta systemet (Philips). Därefter har en rad företag presenterat sina egna system. Dessa skiljer sig inbördes åt på vissa punkter. Man strävar emel- lertid nu efter att så långt som möjligt nå internationell standardisering av kassettsystemen. Gemensamt för VGR-systemen är att man använ- der magnetband (videoband) bestående av bandbas — vanligen polyes- ter — belagd med järnoxid eller kromdioxid (det senare överväger nu- mera). Videobandens längd och bredd samt kassetternas format varie- rar. *Så har t.ex. Philipskassetten 1/2 tums videoband som löper mellan två spolar ovanpå varandra. Speltiden för en kassett är 60 minuter. Sony-kassetten åter har 3/4 tums videoband som löper mellan två spo- lar bredvid varandra. Speltiden är maximalt 90 minuter. Samtliga VCR- system medger att man gör egna inspelningar.

Television Disc (TeD) är ett bildskivsystem som utvecklats av väst- tyska AEG-Telefunken och brittiska Decca. Det demonstrerades första gången officiellt år 1970. Som databärare används en skiva (liknande grammofonskivan men mindre till formatet) tillverkad i tunn PVC- plast. Informationen lagras i form av upphöjningar och fördjupningar i spår på skivan. Det finns 120—140 spår per mm. Som jämförelse kan nämnas att en vanlig LP-skiva har 10—12 spår per mm. Bildskivspe- laren påminner till utseendet om en grammofon. Det finns dock väsent- liga avvikelser. På grammofonen används en rörelseavkännare, en nål, för avläsning av informationen i skivspåren. På bildskivspelaren an- vänds däremot en tryckavkännare — en medformad och elastiskt upp- hängd avkännare (diamant) som dras utmed spåret ungefär som man drar en nagel över taggarna på en kam. Tryckavkännaren avläser in- formationen mekaniskt. Skivtallriken på bildskivspelaren roterar inte.

Principskiss över avkänningsanordningen enligt TeD-systemet

|||||||||||||||||||llllllllllllllllllllllllllllllll ... %%:ezzzo'

oo . 00,0...

' Bildskiva | +— Rörelseriktning '

Principskiss över skivspelare enligt VLP-systemet

___-— Bildskiva

Mikroskopobjektiv som fokuserar la- serstrålen

Rörlig spegel som riktar in strålen i. spåret

Prisma som böjer av strålen

Fotodiod

Heliumneonlaser

Bildskivan drivs runt (1500 varv/minut) med en axel i skivtallrikens mitt medan skivan vilar på en luftkudde som trycker skivan upp mot avkännaren. Avkännaren rör sig i sidled under det att skivan roterar. Skivspelaren omvandlar informationen på skivan till elektroniska sig- naler. Dessa återger genom en tv-apparat ljud och bild. Speltiden är 10 minuter per skiva. Man överväger dock att framställa kassetter med

ett antal skivor och skivspelare som automatiskt sköter växlingen mel- lan skivorna. Härigenom skulle Speltiden kunna ökas väsentligt.

Video Long Playing (VLP) är ett bildskivsystem som presenterades år 1972 av Philips. Systemet skiljer sig från TeD huvudsakligen där- igenom att det bygger på optisk avläsning med hjälp av laserteknik i stället för mekanisk avläsning. Bildskivan är gjord av ett material som liknar LP-skivans. Skivan är täckt med ett tunt lager aluminium. Bild- och ljudinformationen lagras i spiralformiga spår som består av en lång rad mikroskopiskt små avlånga fördjupningar. Skillnaden i för- djupningarnas längd och inbördes avstånd ger informationen för bl.a. ljusstyrka, färg, synkronisering och ljud. Informationen avläses med en helium-neon laserstråle i stället för en avkännare. Bildskivan roterar över en luftkudde på i stort sett samma sätt som enligt TeD-systemet. Varje skiva medger en speltid av 2>(45 minuter för färgprogram.

Utöver de ovan nämnda finns ytterligare kassett- och skivsystem, en del ännu på experimentstadiet. Som exempel kan nämnas Jeols kassett- system (Jeol=Japan Electron Optics Laboratory Co), ett system un- der utveckling vilket liknar EVR men som har högre informationstät- het på databäraren, MCA Disco-Vision (MCA=Music Corporation of America), ett bildskivsystem som liknar VLP och som presenterades i slutet av år 1972, RCA Video Disc, ett system under utveckling men som förefaller att vara enklare till konstruktionen än tidigare bildskiv— system, samt Sydnor-Barent Chromadisc, ett system som ännu befinner sig på experimentstadiet.

4.2.2. Olika organ inom filmbranschen

Svenska filminstitutet

Våren 1963 träffades ett avtal mellan staten och representanter för filmbranschen, det s.k. filmavtalet, som trädde i kraft den 1 juli 1963. Genom avtalet bildades en stiftelse, Svenska filminstitutet, med ända— mål att främja värdefull svensk filmproduktion, att stödja artistisk och teknisk utbildning liksom undervisning och forskning inom branschen m.m. Enligt avtalet skall biograferna betala viss andel av bruttobiljett- intäkterna till stiftelsen. Denna fördelar inflytande medel inom bran— schen genom ett system av fonder som är reglerat i avtalet. Biografer med mindre omfattande verksamhet är befriade från avgift. Filmav- talet har reviderats ett par gånger.

Produktions— och distributionsleden

Branschen kan indelas i filmproducenter, filmuthyrare och biografer jfr SOU 1973: 16, kap. 2 o. 4). Begreppet filmproducent är emellertid, såsom filmutredningen (FU) påpekar (SOU 1973: 16, s. 15 ff.), mång- tydigt. Vidare är vissa filmbolags verksamhet långtgående integrerad så att samma företag utför olika distributionsfunktioner.

Begreppet filmproducent kan definieras på olika sätt och definitio- nerna kan indelas med hänsyn till om begreppet knyts till enskild per-

son eller till företaget som helhet. Det finns flera olika definitioner.1 Enligt en åsikt finns det tre tänkbara tolkningar, om man hänför sig till den enskilda personen, nämligen

a. person som äger ett produktionsbolag och helt eller delvis med egna me- del finansierar filminspelningen b. person som i högre eller lägre grad utövar påverkan på filmens konstnär- liga utformning (exekutiv producent)

0. person som genom ledande ställning i ett större produktionsbolag har det yttersta ansvaret för slutprodukten.

Filmcensurutredningen definierade i sin specialmotivering till försla— get om filmansvarighetslag producentbegreppet på följande sätt: ”Med producent bör förstås den fysiska eller juridiska person som planerar, organiserar och genomför produktionen av en film. Under denna be- stämning ryms ett flertal olika former från större, integrerade filmföre- tag till fristående filmare som är sin egen producent. Som producent räknas inte vad som inom filmbranschen kallas inspelningsledare och inte heller, på ett högre stadium, produktionsledare vilka vid större produktioner leder själva inspelningsarbetet av filmen och är ett slags mellanhand mellan dem, som gör de skapande insatserna i filmen, och producenten.”

Numera förekommer det att två eller flera intressenter går samman i ett särskilt bolag, som har som enda mål att genomföra ett bestämt filmprojekt men inte att bedriva fortlöpande verksamhet. Vidare före- kommer det att den för filmens konstnärliga utformning huvudansva- rige regissören eller någon av de ledande skådespelarna ingår som fi- nansiär i filmproduktionen. Deras ekonomiska risktagande utgörs van— ligen av den egna arbetsinsatsen medan det formellt ansvariga pro- duktionsbolaget svarar för övriga ekonomiska risktaganden under in- spelningstiden.

Filmuthyrarna kan enligt vad som anförs i filmutredningens tredje betänkande ( SOU 1973:16, s. 46 f.) lämpligen indelas i tre grupper med hänsyn till olika funktioner i fråga om filmsortimentets samman- sättning.

Den förste gruppen utgörs av de svenska produktionsbolagen Svensk Filmindustri (SF), Sandrew Film & Teater AB (Sandrews) och AB Europa Film. I deras sortiment ingår dels respektive bolags egen pro- duktion, dels filmer från andra svenska producenter, dels utländska pro- duktioner.

Den andra gruppen består av de stora amerikanska produktionsbo- lagen som bedriver filmuthyrning genom dotterbolag i Sverige. Dessa uthyrare för dels moderbolagens produkter, dels andra utländska pro— duktioner och dels — dock mera undantagsvis — svenska filmpro- duktioner.

Den tredje gruppen utgörs av filmuthyrare som är fristående i för- hållande till produktionsbolagen. De har i sitt sortiment svenska filmer,

1 K. Fant i boken Svensk film på väg, Bokförlaget Pan/Norstedts, Stockholm 1968, samt FU:s tredje betänkande, SOU 1973: 16, s. 44 och Filmcensurutred- ningens betänkande SOU 1969: 14, s. 122.

som producerats av icke-filmuthyrande produktionsbolag, samt ut- ländska filmer. Ibland förvärvar de dessutom visningsrätten till äldre amerikanska filmer som tidigare visats på biograferna i Sverige.

Biograferna brukar klassificeras med hänsyn till antalet ordinarie föreställningar per vecka exklusive barnmatinéer. Man kan också dela in dem efter om de har sin verksamhet förlagd till fasta visningsställen eller om de ambulerar. Även andra indelningsgrunder förekommer.

Den tekniska delen av inspelningsverksamheten omfattar olika la- boratoriearbeten, såsom ljudarbeten, framkallning och kopiering. Des- sa arbeten utförs vid särskilda filmlaboratorier.

Branschorganisationer

Inom filmbranschen finns ett flertal sammanslutningar. I det följande skall redogöras för huvudorganisationema inom olika led av produk- tions- och distributionskedjan.

Föreningen Sveriges Filmproducenter är producenternas bransch— organ. Föreningen, som är uppdelad i en sektion för långfilmsprodu- center och en för kortfilmsproducenter, har ett tjugotal medlemmar. Den 1 juli 1971 var åtta biograffilmsbolag anslutna till föreningen. Föreningens huvuduppgift är att främja medlemmarnas intressen i eko- nomiska sammanhang. Föreningen skall emellertid bevaka medlem- marnas intressen även i andra hänseenden. Den löpande verksamheten bedrivs genom ett bolag, Sveriges Filmproducenter AB. Några av lan- dets ledande reklamfilmsproducenter bildade i slutet av år 1973 en egen branschförening, Sveriges Reklamfilm Producenter.

Filmuthyrarnas organisation, Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a., har mellan 25 och 30 medlemmar. Medlemmar är dels SF, Sandrews och AB Europa Film, dels samtliga de svenska dotterbolagen till de amerikanska produktionsbolagen (6 st.), dels flertalet (17) fristående filmuthyrare av betydelse (SOU 1973: 16, s. 56). Föreningen skall med- verka i olika branschutredningar och utfärda regler för förhyrning av film. Vidare skall föreningen vara rådgivande organ för medlemsföre- tagen och informera kontinuerligt i frågor som rör filmuthyrnings- verksamheten. Enligt FU (SOU 1973:16, s. 56) svarar medlemmarna i föreningen för allt väsentligt utbud av biograffilm i Sverige. De pro- fessionella smalfilmsdistributörema har en egen sammanslutning, Smalfilmsdistributörernas förening (SDF), med 10—15 medlemmar.

Sveriges Biografägareförbund har drygt 200 medlemmar som repre- senterar ungefär 600 biografer. Samtliga enskilda biografkedjor är representerade i förbundet liksom vissa biografer i de biografkedjor som är anslutna till Folkets Husföreningarnas Riksförbund och För- eningen Våra Gårdar. Förbundet sprider information och bedriver teknisk rådgivning bland medlemmarna. Dessutom är förbundet till- sammans med övriga branschorganisationer avtalspart i flertalet av de avtal och andra bestämmelser som reglerar utformningen av biograf- filmsdistributionen i landet (se SOU 1973:16, s. 57 ). Rådgivnings- verksamheten bedrivs genom ett särskilt bolag, Biografernas Service AB.

Filmägarnas Kontrollförening u.p.a. har som medlemmar samma företag som Sveriges Filmuthyrareförening. Filmägarnas Kontroll- förening driver sin verksamhet genom ett särskilt bolag, Filmägarnas Kontrollbyrå AB. Kontrollbyråns huvuduppgift är att bevaka att kor- rekta biobiljettkassor redovisas. Detta har betydelse bl.a. för inbetal- ningen av avgift till filminstitutet och filmhyra till filmägaren. Byrån utövar kontrollen på i huvudsak fyra sätt. Alla biografer måste använ- da samma biljettyp. Biljetterna kan fås endast genom byrån. Vidare är biograferna skyldiga att till byrån rapportera tillämpade biljettpriser, och byrån gör stickprovsmässiga kontroller att rätt biljettyp används och att antalet sålda biljetter överensstämmer med antalet besökare. Dessutom granskar byrån biografernas räkenskaper. Byrån för register över landets biografer och lämnar statistiska uppgifter om antalet bio- grafer i landet. Härtill kommer att byrån utför en del utredningar för branschens räkning och fungerar som ett slags branschinternt remiss— organ i frågor som kan påverka byråns möjligheter att utföra kontroll— uppgifterna.

Statens biografbyrå

Enligt Kungl. Maj:ts förordning (1959: 348) med särskilda bestämmel- ser om biografföreställningar m.m. får vid offentlig förevisning av bio- graffilm (biografföreställning) ej förevisas film som inte dessförinnan godkänts av statens biografbyrå. Genom förordningen regleras också vilka filmer eller delar av film som inte får godkännas för visning vid biografföreställning. Till statens biografbyrå är knutet ett rådgivande organ, statens filmgranskningsråd. Biografbyrån för register över grans- kade filmer.

Utöver de ovan nämnda förekommer det inom filmbranschen ett flertal andra organ.

4.2.3. Praxis inom filmbranschen

Man kan urskilja olika typer av affärsmässiga relationer inom bran- schen, nämligen dels mellan producenten (eller annan filmägare ) och filmuthyraren, dels mellan filmuthyraren och biografen, dels mellan filmuthyraren och filmlaboratoriet.

Producent—filmuthyrare

Relationerna mellan producent och filmuthyrare kan beskrivas med i huvudsak tre olika modeller _ ren distributionsuppgörelse, delning eller fast pris.

Ren distributionsuppgörelse karaktäriseras av att producenten står för samtliga kostnader av typen kopiekostnad, annonseringskostnad (huvudsakligen vid premiären i Stockholm) och övriga lanseringskost- nader (hemtagning av film, översättning, textning o. likn.). Filmuthy- raren får ersättning i form av distributionsprovision. I allmänhet bru- kar denna ersättning uppgå till 15—25 0/0 av influtna filmhyror från

biograferna.

Inom modellen delning förekommer det olika delningsförfaranden, från att både intäkter och samtliga kostnader delas till att enbart in- täkterna delas medan producenten svarar för samtliga kostnader. En variant är att filmhyran delas 50/50 mellan producent och filmuthyra- re samt att filmuthyraren svarar för samtliga annonserings- och övriga lanseringskostnader men producenten för kopiekostnaden. I en del fall garanterar filmuthyraren producenten viss minimiinkomst, vilken för- skotteras av filmuthyraren. Denne behåller sedan av de inflytande film- hyrorna så mycket som motsvarar dubbla garantibeloppet. Den film- hyra som inflyter härutöver delas lika mellan producent och filmut— hyrare. Det förekommer att även kostnaderna delas lika men det är också tänkbart att producenten står för kopiekostnaden och filmuthy- raren för annons- och övriga lanseringskostnader.

Den tredje modellen med fast pris innebär att filmuthyraren förvär- var visningsrätten (s.k. outright) till filmen viss tid, vanligen fem år, till ett fast pris. Filmuthyraren står sedan för samtliga lanseringskost- nader. Inköp av utländsk film sker ofta enligt denna modell. Ibland förvärvas också reprisrätten (visningsrätten till redan tidigare visad film) till fast pris.

Filmuthyrare biograf

De ekonomiska relationerna mellan filmuthyrare och biograf kan in- delas i två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar kostnaden för den fysiska distributionen av filmkopia och reklammaterial från film- uthyrarens lager till biografen. Denna kostnad står biografen för, lik- som för returfrakten. Till denna kostnadsgrupp hör också avgiften till statens biografbyrå för filmgranskningen. Också den kostnaden står biograferna för enligt särskilda beräkningsgrunder. Biograferna betalar dessutom eventuella försäkringsavgifter för filmkopior samt vissa spe- ciella reklamtjänster som filmuthyrarna tillhandahåller.

Den andra huvudgruppen av kostnader består av ersättningen till filmuthyraren för själva filmen (ersättning för att visningsrätten över- låts till biografen för viss tid och för att filmuthyraren tillhandahåller filmkopior som möjliggör utnyttjandet av visningsrätten), filmhyran. Denna varierar beroende på typen av biograf. Vidare beräknas film- hyran på olika belopp efter om biografen är avgiftspliktig eller ej. Det förekommer också andra skillnader i beräkningsgrunderna.

I fråga om avgiftspliktiga biografer utgår filmhyran med viss procent av nettobiljettintäkten per vecka enligt en speciell skala.

För icke avgiftspliktiga biografer beräknas filmhyran i procent av bruttobiljettintäkten per vecka enligt särskilda regler i ett avtal som träffades år 1962 mellan berörda branschorganisationer.

Särskilda filmhyrestaxor tillämpas när film uthyrs till speciella mål- grupper, t.ex. för undervisning i filmkunskap, till filmstudieorganisa- tioner, till vårdanstalter och till militärbiografer.

Filmuthyrare filmlaboratorium

Den tekniska delen av inspelningsverksamheten omfattar olika slag av laboratoriearbeten, såsom ljudarbeten, framkallning och kopiering. Dessa arbeten utförs vid särskilda filmlaboratorier i landet.

I det övervägande antalet fall får filmuthyraren vid import av ut- ländska filmer erforderligt antal visningskopior. Mera sällan förekom- mer att filmuthyraren vid importen får ett s.k. duplikat-negativ av fil- men jämte ljudband. Det kan också röra sig om en s.k. omvändnings- masterkopia. I dessa fall framställs visningskopiorna vid filmlaborato- rier här i landet. I fråga om bl.a. undervisningsfilm intalas ofta svensk speakertext som på laboratoriet ”mixas” med ljudbandet. I de fall där svensk text skall läggas till en utländsk film trycks texten på visnings- kopian. Detta sker vid särskilda textlaboratorier. I fråga om 70 mm- film finns det ofta ett separat textband.

4.2.4. Svensk filmproduktion

När man skall redogöra för filmproduktionen i landet inställer sig frågan om filmen skall indelas i olika kategorier och vilka filmer man i så fall skall hänföra till olika kategorier. Inom branschen förekommer många olika indelningsgrunder.

Man talar om långfilm och kortfilm. Någon exakt gränsdragning mellan dessa två grupper finns inte. FU förklarar emellertid i sin redo- görelse för kortfilmen i Sverige (SOU 1972: 9, s. 61 ff.) att man med kortfilm i allmänhet menar en film som har en speltid om högst 55 minuter.

Filmen indelas också efter olika förekommande bredder på filmrem- san. Smalfilm omfattar då filmer med bredd från 16 mm och nedåt. Film som är bredare än 16 mm benämns ofta biograffilm, eftersom så— dan film vanligen produceras i första hand med tanke på biografvis- ning. En annan förekommande beteckning är normalfilm. Man avser då 35 mm film och utgångspunkten torde vara att detta format är det vanligast förekommande på de svenska biograferna. Smalfilm visas inte i större omfattning på de svenska biograferna och dessa saknar på några undantag när projektorutrustning för film som är bredare än 35 mm, t.ex. 70 mm film. Utvecklingen pekar dock mot att 16 mm- film kan komma att bli vanlig på biograferna.

Filmen indelas också efter sitt innehåll eller syfte, såsom i spelfilm, dokumentärfilm, journalfilm, reklamfilm och undervisningsfilm. Många andra indelningsgrunder förekommer (t.ex. amatörfilm — professionell film).

I den följande översikten över den svenska filmproduktionen kom- mer filmen att indelas i två grupper — biograffilm i långfilmsutföran- de (biograflångfilm) och annan film. Definitionen av begreppet bio- graflångfilm ansluter sig till den som framförs av FU (SOU 1973: 16, s. 15) -— med biograffilm i långfilmsutförande förstår man en film som primärt är avsedd för biografvisning och som har en speltid motsvaran- de minst 2 000 meter i 35 mm-format.

Tabell 4.1 I Sverige premiärvisade biograflångfilmer spelåren 1963/64—1972/ 73. Siffror inom parentes avser svensk-utländska samproduktioner

Spelår Totalt antal Premiärvisade svenska och premiärvisade svensk-utländska filmer filmer

Antal %

1963/64 258 18 7,0 1964 / 65 281 24 8,5 1965/66 258 19 (1) 7,4 1966/ 67 323 25 (5) 7,7 1967 / 68 337 27 (4) 8,0 1968/69 337 34 (2) 10,1 1969 / 70 241 24 (2) 10,0 1970/ 71 260 20 (7) 7,7 1971 / 72 298 19 (2) 6,4 1972/73 237 14 (1) 5,9

Källa: Svenska filminstitutets verksamhetsberättelser.

Biograflångfilm

Den svenska filmproduktionens andel av det totala antalet i landet pre- miärvisade filmer är relativt liten. Om man med svensk produktion av- ser såväl helt svensk produktion som svensk-utländsk samproduktion, varierade andelen svensk produktion mellan 5,9 och 10,1 % spelåren 1963/64—1972/73. Den närmare fördelningen år för år framgår av tabell 4.1.

De största svenska producenterna av biograflångfilm är de tre bola- gen AB Svensk Filmindustri (SF), Sandrew Film & Teater AB (Sand- rews) och AB Europa Film (Europa Film). Enligt vad som uppges i FU:s kartläggning av den svenska filmbranschen (SOU 1973:16, s. 45) svarade dessa tre bolag under perioden 1963/64—1970/71 för un- gefär 30% av den totala svenska produktionen av biograflångfilm samt medverkade också i varierande omfattning i 17 av periodens 27 samproduktioner. Det konstateras vidare att över hälften av producen- terna under samma period producerat endast en film.

Förutom att vissa producenter på grund av ekonomiska svårigheter upphör med verksamheten förekommer det att två eller flera intressen- ter går samman i ett särskilt bolag med ändamål att genomföra ett visst filmprojekt men ej med avsikt att bedriva kontinuerlig produk- tionsverksamhet. Det har dessutom under de senare åren blivit allt van- ligare att svenska intressenter går samman med utländska om sam- produktioner, s.k. svensk-utländska produktioner.

FU konstaterar vidare att ytterst få företag bedriver någorlunda re- gelbunden filmproduktion. Om man beaktar de förändringar som skett under perioden 1963/64—1970/71 kan det enligt utredningen sägas att för närvarande högst fem producenter uppvisar regularitet i film- produktion, nämligen SF, Sandrews, Europa Film, Minerva Film och Swedish Film Production. Vidare uttalas att man med hänsyn till änd- ringarna år 1972 i filmavtalet kan anta att Svenska filminstitutet kom- mer att producera biograffilm i större utsträckning än tidigare (totalt 2 filmer under perioden 1963/64—1970/71).

Annan film

Denna grupp omfattar många olika typer av film. Det rör sig dock huvudsakligen om smalfilm i 16 mm format. Någon mera omfattande professionell produktion av 8 mm-film förekommer ännu ej i landet. Det kan dock inom parentes nämnas att SR under år 1973 genomfört en teaterproduktion (”Pang i bygget”) i Super-8-format. Till gruppen annan film hänförs i denna redogörelse också olika slag av kortfilm som produceras i 35 mm-format och som i första hand är avsedd för biografvisning.

För att börja med smalfilmen så indelade man tidigare denna i kate- gorierna undervisningsfilm, kulturfilm, beställnings- (företags-)film och barnfilm. Gränserna mellan dessa olika kategorier är emellertid många gånger flytande. I den tidigare omnämnda utredningen Smalfilms- distribution väljer man att i stället dela in smalfilmen i sex kategorier med hänsyn tagen främst till olika former för finansiering av produk- tionen. De sex kategorierna är skattefinansierad produktion avsedd främst för tv-visning, övrig skattefinansierad produktion såsom filmer producerade av statliga verk och myndigheter samt av landsting och kommuner, beställningsfilm, undervisningsfilm, reklamfilm och slutli- gen s.k. fri film. I den följande redogörelsen kommer denna indelning att följas i huvudsak.

Inom ramen för undervisningen i tv produceras tv-program på 16 mm-film. Denna produktion handhas väsentligen av SR:s utbildnings- programenhet och Kommittén för tv och radio i utbildningen (TRU). Filmerna är i första hand avsedda för visning i tv. I viss utsträckning distribueras emellertid filmkopior av TRU-programmen till bl.a. AV- centralerna.

Då det gäller övrig filmproduktion som finansieras med allmänna medel kan man nämna att armén årligen producerar omkring 15 kort- filmer, främst militära instruktionsfilmer. Vidare producerar Utbild— ningsförlaget på beställning av skolöverstyrelsen filmer som i första hand är inriktade på lärarutbildning och på utvecklingsarbete inom läromedelsområdet. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har egen produktion av smalfilm. Verksamheten har dock ringa omfatt- ning. Man vänder sig med filmerna närmast till undervisningsväsendet samt till organisationer och föreningsliv. De affärsdrivande verken pro- ducerar kortfilm i relativt betydande omfattning. Postverket gör ett par filmer årligen. Beställningarna läggs ut till s.k. fria filmproducen- ter. Postbanken2 eller poststyrelsen står som beställare. Vidare produ- cerar t.ex. SJ kortfilmer. Materialet är i allmänhet inriktat på intern ut- bildning och information eller på användning inom undervisningsvä- sendet.

Med beställningsfilm avses främst film som företag och organisatio- ner beställer hos fria filmproducenter. Filmerna skall i allmänhet an- vändas i PR- eller informationssyfte. Produktionen av beställningsfilm är ganska omfattande och svarar för största delen av den svenska film-

2 Numera PK-banken.

produktionen om man bortser från den film som produceras för bio- graf- och tv-visning. Det är svårt att få fram tillförlitliga uppgifter om omfattningen av den årliga produktionen i landet.

Undervisningsfilm som producerats av enskilda företag förekommer i viss utsträckning i smalfilmsformat. Det rör sig dock om mindre än tio filmer per år. Esselte Studium AB är en av de största producenterna.

Reklamfilm utgörs i första hand av 35 mm-film som är avsedd att visas på biograferna före de egentliga föreställningama. Reklamfilm förekommer emellertid också i 16 mm-format, såsom film för utställ- ningar, varumässor och liknande. Den är då i regel avsedd för starkt specialiserade målgrupper. Det bör i sammanhanget påpekas att det ofta är svårt att dra gränsen mellan beställningsfilm och reklamfilm.

Med s.k. fri film menas traditionellt film som tillkommit på upphovs- mannens initiativ (se Smalfilmsdistribution s. 5). Tidigare utgjordes den fria filmen främst av kortfilm avsedd för visning på biograf. Den- na typ av produktion har numera nästan helt upphört. Däremot före- kommer det kortfilmer i 16 mm-format.

De ovan nämnda kategorierna av film förekommer även i 35 mm- format, dock mycket sällan i fråga om produktion finansierad med allmänna medel och undervisningsfilm. Beställnings- och reklamfilm produceras alltjämt i viss utsträckning i 35 mm-format, liksom fri kort- film. Filmbolagen har emellertid upphört med att producera annan

kortfilm än beställnings- och reklamfilm.

Genom att studera redovisningen av antalet kortfilmer som anmälts till filminstitutets jury för erhållande av kvalitetsbidrag (se tabell 4.2) kan man få en viss uppfattning om storleken på produktionen av fri kortfilm i landet. Kvalitetsbidrag utdelas årligen enligt bestämmelser i filmavtalet. De föreskrivs att kortfilmen skall vara i minst 16 mm-for- mat. Vidare bör endast film som producerats med klar konstnärlig målsättning anmälas för kvalitetsbidrag. De kan vidare nämnas att

Tabell 4.2 Antalet kortfilmer som anmälts till Svenska filminstitutet för erhållande av kvalitetsbidrag 1966/67—1971/721

Spelår Anmälda Granskade kortfilmer kort- _ filmer Darav 16 mm 35 mm Totalt Fri Beställ- kort- nings— film film 66/67 109 76 33 109 76 33 67/68 113 61 26 87 61 26 68/69 150 85 35 120 95 25 69 / 70 94 61 30 91 79 12 70 / 71 90 53 24 77 74 3 71 / 72 96 47 39 86 79 7

1 Till uppgifterna i tabellen skall anmärkas att en del av anmälningarna dras tillbaka av olika anledningar, därav det lägre antalet granskade filmer. I antalet granskade beställningsfilmer 70/71 och 71/ 72 ingår även filmer som finansierats av Dramatiska institutet.

Källa: Svenska filminstitutets verksamhetsberättelser.

man vid bidragsgivningen hänför all kortfilm som helt eller delvis fi- nansierats av SR till kategorien beställningsfilm. Det skall anmärkas att filminstitutets jury upphört med sin verksamhet. I stället hålls årligen en festival.

4.2.5. F ilmdistributionen

I denna kortfattade redogörelse för filmdistributionen i landet skiljs mellan distribution av film för visning på biograf (biograffilm) och an- nan film. Anledningen är att distributionssystemen är i viss mån olika.

De svenska filmbolagen producerar numera nästan inte någon kort- film för biografvisning med undantag av reklamfilm. Detta beror bl.a. på att långfilmerna under senare år tenderat att ha längre speltid, var— för behovet av fyllnadsprogram minskat. Vidare har journalfilmen efter tv:s genombrott fått mindre aktualitet. Till biograffilm skall således i huvudsak hänföras biograflångfilm och reklamfilm.

Biograf film

Distributionen av biograflångfilm sker helt på kommersiell basis. Distri— butionsföretagen filmuthyrarna lånar ut visningskopior till bio- graferna mot ersättning. Filmuthyrarna kan, såsom nämnts i avsnitt 4.2.2, delas in i tre grupper med hänsyn till olika sammansättning på filmsortimentet. Till den första gruppen hänförs de s.k. integrerade svenska filmbolagen SF, Sandrews och Europa Film. De hyr ut dels egna produktioner, dels filmer av andra svenska producenter, dels ut- ländska filmer.

Den andra gruppen filmuthyrare består av de amerikanska produk- tionsbolagen som bedriver filmuthyrning i Sverige genom svenska dot- terbolag. Dessa filmuthyrare har i sitt sortiment dels moderbolagens produktioner, dels andra utländska filmer. Dotterbolagens avtal med moderbolagen bygger i allmänhet på den i avsnitt 4.2.3 omnämnda delningsprincipen i fråga om kostnads- och ersättningsfördelningen.

Den tredje gruppen filmuthyrare utgörs av de fristående svenska filmuthyrarna, dvs. företag som är fristående i förhållande till produk- tionsbolagen. De fristående filmuthyrarna distribuerar svenska filmer som producerats av icke-filmuthyrande produktionsbolag samt utländs- ka filmer.

Det är svårt att mera exakt ange antalet i landet verksamma filmut- hyrare. Ständiga förändringar förekommer inom branschen företag upphör, andra tillkommer, företag går samman eller har sin verksam- het ”vilande”. FU hänvisar till uppgifter i en artikel i tidskriften Chap- lin år 1969 (nr 89) under rubriken Fakta om filmdistributionen. Enligt FU kan artikeluppgifterna, även om undersökningsmetod m.m. inte redovisats, ses som ett grovt mått på den relativa betydelsen av de olika filmuthyrargruppemas verksamhet.

Distributionen av reklamfilm för biografvisning handhas av två fö- retag AB Filmkontakt och Förenad Filmreklam AB.

Enligt artikeln hade vid undersökningstillfället (troligen i början av

Tabell 4.3 Antal filmer i distribution, fördelade på olika filmuthyrargrupper

Filmuthyrargrupp Antal Antal filmer företag i distribution

De integrerade svenska bolagen 3 410 De amerikanska filmuthyrarna 8 1 115 De fristående svenska filmuthyrarna 25 1 069

år 1969) 36 filmuthyrningsföretag i landet sammanlagt 2594 filmer i distribution. Uppgifterna avser övervägande biograffilm men innefattar beträffande några företag även smalfilm. De tre integrerade svenska produktionsbolagen hade totalt 410 filmer i distribution, vart och ett av bolagen 100 filmer eller fler. De amerikanska uthyrarna, samman- lagt åtta, hade totalt 1 115 filmer i distribution, därav sju företag 100 eller fler filmer vartdera. De fristående svenska filmuthyrarna var to- talt 25. De hade sammanlagt 1 069 filmer i distribution. Endast tre av företagen hade 100 eller fler filmer samt fem företag färre än tio fil- mer i distribution. Enligt FU (SOU 1973: 16 s. 48) finns det troligtvis inom gruppen fristående filmuthyrare åtskilliga ”vilande” företag, och det faktiska utbudet av film från fristående filmuthyrare skulle därför sannolikt vara betydligt mindre än vad uppgifterna i artikeln ger vid handen. De fristående filmuthyrarnas verksamhet är enligt FU (SOU 1973: 16 s. 128), även om dessa företag svarar för cirka 40 % av samt- liga filmer i distribution, mycket begränsad i förhållande till de ameri- kanska filmuthyrarnas. Artikeluppgifterna om filmdistributionen sam- manfattas i tabell 4.3.

Avnämama för biograffilmen utgörs av biografer av olika typer. Enligt uppgift3 fanns den 30 juni 1973 totalt 1 298 biografer och under spelåret 1972/73 visades sammanlagt 1935 långfilmer, varav 220 svens- ka. Antalet biografer har minskat på senare år, från 1798 den 30 juni 1966 till som nämnts 1298 den 30 juni 1973. I den följande framställ- ningen delas biograferna in i tre kategorier, nämligen biografer som ägs av svenska produktionsbolag, föreningsbiografer och ambulerande biografer.

De tre svenska produktionsbolagen SF, Sandrews och Europa Film äger ett stort antal biograf-er, antingen helt eller såsom delägare, och har alltså stora intressen i biografledet.

Föreningsbiograferna utgörs av biografer i biografkedjorna som är anslutna till Folkets Husföreningarnas Riksorganisation (FHR) respek- tive Föreningen Våra Gårdar (VG). Båda kedjorna består av biografer som i princip är ekonomiskt fristående enheter. FHR har ungefär 800 lokala folketshusföreningar fördelade på åtta distrikt. Ett av distrikten betjänas direkt av FHR i Stockholm och återstående distrikt genom särskilda distriktscentraler. De enskilda folketshusföreningama äger biograferna men FHR:s centrala förvaltning i Stockholm svarar gent- emot biograferna för filmsättning. Distriktscentralerna förses med programförteckning för biograferna inom respektive distrikt. VG-ked- jans biografer ägs i huvudsak av nykterhetsrörelsens lokalägande för-

3 Svenska filminstitutets verksamhetsberättelse 1972/73.

eningar. Biograferna betjänas med filmsättning m.m. direkt från den centrala förvaltningen i Stockholm.

De ambulerande biograferna består av biografföretag med ett antal visningsställen. I allmänhet reser företagsägaren runt och visar film på olika visningsställen som inregistrerats hos Filmägarnas Kontroll- byrå AB. På en del visningsställen som besöks ofta finns stationär tek- nisk utrustning men oftast används transportabel utrustning, projek- torer m.m. Visningama sker t.ex. i bygdegårdar, folketshus, ordenslo- kaler samt skolor och andra kommunala lokaler.

Annan film

Smalfilm distribueras på tre olika sätt — genom försäljning, utlåning eller uthyrning av visningskopior.

Kopieförsäljning innebär i allmänhet att filmägaren försäljer vis— ningsrätten till en kopia som deponeras hos köparen. Köparen får vis- ningsrätt så länge kopian håller allmänt godtagbar teknisk kvalitet. Ut- sliten kopia returneras till filmägaren. Försäljningsvillkoren brukar in- nehålla bestämmelser som reglerar i vilken omfattning köparen får ut- nyttja visningsrätten, t.ex. överlåta visningsrätten till kopian på annan, samt låna eller hyra ut kopian.

Kopieförsäljning sker övervägande till kommunala AV-centraler som i sin tur lånar ut kopiorna till undervisningsanstalter kostnadsfritt. Det rör sig nästan uteslutande om film som skall användas i undervisning- en. I viss utsträckning förekommer kopieförsäljning för intern före- tagsutbildning, arbetsmarknadsutbildning, reklamverksamhet o.d. En- ligt vad som uppges i utredningen Smalfilmsdistribution (s. 35) har kopieförsäljningen ökat kraftigt under senare år, från 2700 kopior år 1965 till 4 600 år 1971.

Med utlåning av film avses i allmänhet att beställaren får låna fil- men utan andra kostnader än transportkostnaderna. De kommunala AV-centralerna lånar ut filmkopior utan kostnad för beställaren. Fil- merna utlånas till skolor, föreningar, studieorganisationer och liknan- de. Vidare lånar ambassader, legation-er, turistbyråer, branschorganisa- tioner och enskilda företag ut film mot att beställaren betalar returfrak— ten. Numera sker den sistnämnda utlåningen ofta genom professionel- la distributörer som får ersättning från filmägaren enligt särskilda av- tal.

Med filmuthyrning förstås i detta sammanhang att filmuthyraren får ersättning för distributionskostnaden antingen av den som hyr fil- men eller av annan, såsom av företag som finansierat produktionen eller som vill främja att filmen sprids. Distributionen av smalfilm hand- has av ett antal filmuthyrare.4 Vissa filmuthyrare har specialiserat sig

4 AB Europa Film, Institutet för Färgfilm AB-AKA-film, Föreningsfilmo AB, Kyrko-film, Esselte—Studium, Personal-administrativa rådet (PA-rådet), SoL-FILM, Starfilm, Swedish Film AB, SF, Svensk Kulturfilm, Television & Smalfilm, Svenska Utbildningsförlaget Liber AB, Kursverksamheten vid Stockholms universitet, FilmCentrum, filminstitutet samt vissa andra större företag och organisationer (uppgifterna hämtade ur FU:s betänkande SOU 1972: 9, s. 65 f).

på en del typer av film. Institutet för Färgfilm-AKA-film har som spe- cialitet film för brandförsvar och yrkesutbildning. Vidare har SoL-Film specialiserat sig på film för lantbruk och skogsbruk, Föreningsfilmo på film för arbetarrörelsens organisationer och föreningar, SF på film för skolor, bibliotek och föreningsliv samt PA-rådet på film för industrins utbildningsbehov och yrkesutbildning.

Årligen tillförs landet omkring 500 smalfilmer med en genomsnittlig visningstid av 17—18 minuter. Av dessa är ca 300 import. Ungefär 10 0/0 av importen avser filmer som producerats i USA. Distributionen av importerade filmer sker genom både försäljning och uthyrning av visningskopior. Import av kortfilm i 35 mm-format förekommer nästan inte alls. Huvudparten av smalfilmen går till undervisningsväsendet och det gäller här inköpta visningskopior. Föreningsrörelsen tar hand om mindre än 10 % av det årliga utbudet av smalfilm.

4.2.6. Produktion och distribution av videogram

Videogrammen har blivit allt vanligare i landet under 1970-talet. Pro— duktionen och distributionen har dock ännu inte nått större stabilitet. Detta beror bl.a. på att utvecklingen av videogrammen alltjämt befin— ner sig i sådant skede att många tekniska system och lösningar före— kommer som är oförenliga med varandra. Man kan dock förutse att så snart standardiseringsfrågor och liknande lösts kommer marknads- föringen av videogram att öka väsentligt.

För närvarande finns i landet mellan 20 och 30 företag som produ— cerar videogram i huvudsak videokassetter. Bland annat produceras program för undervisning och information inom skolväsendet, företag, statliga myndigheter, kommuner, föreningar och andra institutioner. Vidare kan nämnas att videokassetter med informations-, utbildnings— och underhållningsprogram framställs för att användas i den svenska handelsflottans fartyg. Utöver att nya program framställs med tanke på videogram överförs bl.a. äldre biograffilmer och andra material på film till videokassett.

Vad särskilt gäller företagen har videotekniken i flera år använts för att underlätta och effektivisera utbildning, säljträning osv. Videogram används inte endast för internt bruk utan också externt i PR-syfte. Vis- sa producenter och distributörer av videogram har inriktat sig på ut- hyrning av videokassetter med program avsedda att visas i interna tv- anläggningar i barer, pubar, frisersalonger, läkar— och tandläkarmot— tagningar, varuhus, båtar, flygplan, klubb— och föreningslokaler osv.

Videogram används i stor utsträckning inom utbildningssektorn — vid statliga och kommunala skolor, universitet och högskolor, studie— förbunden ABF och TBV, Folkuniversitetet samt politiska, religiösa och andra bildningsförbund. Sjukhus och andra vårdinrättningar an— skaffar i ökande omfattning interna tv-anläggningar där videogram kan utnyttjas i underhållnings-, informations— och utbildningssyfte.

Distributionen av videogram direkt till enskilda personer genom för— säljning eller uthyrning har ännu ej någon större utbredning. Denna distributionsform torde dock sannolikt bli den största marknaden i

framtiden. Eftersom flertalet konsumenter har tillgång till tv-appara- ter, behövs bara en uppspelningsanordning i form av videobandspelare eller bildskivspelare för att envar skall kunna utnyttja videogrammen. När maskinutrustningen standardiserats i större utsträckning än nu och inköpspriserna relativt sett sjunkit till följd av massproduktion tor- de distributionen av videogram direkt till enskilda kunna bli en mass- marknad som fonogrammarknaden nu är.

Ett nytt sätt att använda videogram introducerades i landet våren 1974 — Videografen. Videografen är en lokal, liknande biografen men mycket mindre, där program på videokassett visas för publik på en tv- skärm. Videografen består av ett antal moduler med plats för respek- tive 5, 7 eller 13 besökare. Videografen befinner sig alltjämt på experi- mentstadiet.

4.3. Nuvarande arkivering

4.3.1. Allmänt

Fram till mitten av 1960-talet fanns det inte någon central institution för arkivering av filmer. Arkiveringen sköttes av filmbolagen och ett antal privata samlare. Filmbolagen arkiverade originalnegativ och ko- pior samt lät i enstaka fall framställa masterkopior och duplikat av fil- mer, vars originalnegativ skadats eller förstörts. Bland de privata sam- larna spelade stiftelsen Filmhistoriska samlingarna en framträdande roll. Stiftelsen började sin verksamhet vid mitten av 1930-talet. Dess målsättning var att skapa ett filmarkiv i internationell bemärkelse, och verksamheten stöddes av filmbranschen. Stiftelsen upplöstes år 1964 och verksamheten övertogs av Svenska filminstitutet.

I och med tv:s genombrott började SR bevara filmmaterial för pro- gramverksamheten. Vid sidan av filminstitutets filmarkiv är SR:s Tv- arkiv, där spelfilmer och liknande bevaras, det största filmarkivet i lan- det. I samband med att Filmhistoriska samlingamas verksamhet över- togs av filminstitutet, överläts åt SR att bevara journal— och dokumentär- film. SR hade redan dessförinnan förvärvat SF:s journalfilmarkiv, bl.a. den s.k. SF-journalen.

4.3.2. Svenska filminstitutet

Såsom nämnts ovan övertog Svenska filminstitutet år 1964 stiftelsen Filmhistoriska samlingamas uppgift att bevara film. Filminstitutet upp- tog kort därefter förhandlingar med svenska filmproducenter i avsikt att försöka rädda den äldre spelfilmen av typen nitratfilm genom om- kopiering på acetatfilm och att säkerställa att filminstitutets filmarkiv i framtiden skulle få en kopia av varje i landet producerad film depone— rad hos sig. Vid filminstitutet inrättades förutom filmarkivet ett biblio- tek med litteratur om film samt ett arkiv för kringmaterial till filmerna, såsom klipp, affischer och stillbilder.

I samband med övertagandet av verksamheten hos Filmhistoriska

samlingarna organiserade filminstitutet en omfattande visningsverk- samhet. Filmhistoriska samlingarna hade tidigare fungerat som ser- viceorgan åt den svenska filmstudiorörelsen genom att tillhandahålla egna filmer och genom att hjälpa till med att låna filmer från utländska filmarkiv. Filminstitutet fortsatte och byggde ut denna verksamhet. Bl.a. byggdes upp en serviceorganisation för barnfilmklubbar i avsikt att köpa in eller hyra filmer lämpade för visning för barn. Dessa fil- mer skulle distribueras till museer, stadsbibliotek och liknande allmän- na samlingslokaler.

Filminstitutet började vidare i samarbete med den svenska biograf- rörelsen söka efter nya distributionsformer för sådana exklusiva ut— ländska filmer som normalt visades bara i de större städerna och som vanligen hade svårt att göra sig gällande kommersiellt utanför storstä- derna.

Filminstitutets arkiveringsverksamhet delades upp i två avdelningar _ dokumentationsavdelningen Och filmarkivet. Dokumentationsavdel- ningen skulle svara för bibliotek, tidskriftsarkiv, bild- och klipparkiv samt därmed sammanhängande intern och extern service. Filmarkivet skulle samla in, bevara och restaurera filmer samt fungera som distri- butionscentral för visningsverksamhet bedriven av filminstitutet och filmstudior.

Verksamhetsåret 1964/65 växte filmarkivets bestånd kraftigt. Totalt registrerades 326 nya filmtitlar, därav 124 långfilmer och 64 kortfil- mer, vilka tillförts arkivet i form av gåvor och depositioner. Dessutom erbjöd svenska filmbolag och filmdistributörer filmarkivet dubblettko- pior av konstnärligt värdefulla filmer för att därigenom den bästa ko- pian skulle kunna arkiveras och dubblettkopiorna användas för vis- ningsverksamheten. Filminstitutet träffade vidare avtal med SF om att bolagets i filmarkivet bevarade nitratfilmer efter hand skulle omkopie— ras på acetatfilm. Filminstitutet träffade också en principöverenskom- melse med de svenska filmproducenterna av innebörd att de senare skulle deponera ett negativ eller en masterkopia samt en visningskopia av varje ny svensk spelfilm i filmarkivet.

Under de följande åren ökade filmarkivets förråd av filmer starkt och omkopieringen av nitratfilmer på acetatfilm kunde ske i ökande takt. Avtal träffades om förvärv av ryska och tyska filmer. Vidare träffades överenskommelser med ytterligare svenska filmbolag om om- kopiering av nitratfilmer på samma sätt som tidigare avtalats med SF.

Verksamhetsåret 1968/69 kunde filmarkivet förvärva ett antal film-- historiskt värdefulla filmer från 1920- och 1930-talen i utbyte mot svenska filmer genom avtal med Staatliches Filmarchiv i Östberlin. Se- nare förvärvades ytterligare sådana filmer, bl.a. ett antal engelska fil- mer från 1930- och l940-ta1en.

Våren 1971 flyttade filmarkivet från sina lokaler i Tekniska museet till det nybyggda filmhuset på Gärdet i Stockholm. Under verksamhets- året 1972/73 genomfördes en viss intern omorganisation inom filmin- stitutet. De olika verksamhetsgrenarna delades upp på tre sektioner, en för filminstitutets filmproduktion, en för personal- och ekonomifrågor

samt en för filminstitutets visningsverksamhet, filmarkivet, dokumenta- tionsavdelningen och filminstitutets informationsverksamhet.

Visningsverksamheten omfattar nu tre verksamhetsgrenar, nämligen landsortsvisningarna (t.ex. Film Annorlunda), filmklubbarna och barn- filmsvisningarna.

Landsortsvisningarna, som inleddes 1964/65 men som numera har upphört, bedrevs så att filmer på vissa speciella villkor visades på kom- mersiella biografer, men också på folketshusbiografer, kommunala bio- grafer och i samarbete med kommunala myndigheter (skolstyrelse, kul— turnämnd osv.).

Filmklubbarna har till uppgift att fördjupa medlemmarnas insikter om filmens möjligheter som konstnärligt uttrycksmedel, främst genom att för medlemmarna visa klassisk film och icke-kommersiell modern film, företrädesvis arkivfilm, att anordna föreläsningar och diskussio- ner beträffande aktuella filmproblem samt att ägna sig åt därmed sam— manhängande publicistisk verksamhet. Filmvisningama sker dels i film- huset i Stockholm, dels i Göteborg och Umeå.

Barnfilm visas genom filminstitutets försorg dels i filmhuset i Stock— holm dels ute i landet. Visningsprogrammet omfattar bl.a. kortfilmer för barn under skolåldern samt långfilmer för något äldre barn.

Filmarkivets restaurering av äldre filmer pågår alltjämt men under senare år har arbetstakten hämmats av brist på medel. Såväl år 1973 som år 1974 fick filminstitutet dock ett statligt anslag om 500000 kr för restaureringsarbetet och detta har därmed kunnat intensifieras.

Vid utgången av verksamhetsåret 1973/74 hade filmarkivet mellan 5 000 och 6 000 filmtitlar registrerade.

Arkivmaterialet består av dels visningskopior till vilka filmarkivet förvärvat viss visningsrätt, dels deponerade visningskopior som filmin- stitutet i viss utsträckning får disponera i sin verksamhet.

I fråga om filmer producerade av svenska filmbolag har filmarkivet genom avtal med bolagen rätt att förvärva en visningskopia av varje ny film med viss visningsrätt. Visningskopian får användas endast i ideellt syfte inom ramen för filminstitutets verksamhet. Den får sålunda inte användas för kommersiell visning. Visningskopian får utnyttjas för un- dervisning och forskning om film samt i syfte att sprida kunskap om film. Även om filmarkivet sålunda genom den nyss nämnda överens- kommelsen har möjlighet att i viss omfattning utnyttja arkiverade fil- mer för visning är möjligheterna i praktiken mindre. Ett inte ovanligt förhållande är att filmproducenten upphovsmannen till filmverket — förvärvat rätten att göra en filmatisering av ett litterärt verk men att rätten att utnyttja filmverket för framförande därvid begränsats till viss tid, såsom 10 eller 20 år. När rätten att framföra filmverket ut- gått, kan filmen, såvida inte framföranderätten förlängs, inte längre utnyttjas med stöd av överenskommelsen mellan filmarkivet och film- producenten utan tillstånd måste inhämtas från upphovsmannen till det litterära verket. Detta har vållat svårigheter i en del fall.

När det gäller filmer som producerats utomlands får filmarkivet tillgång till visningskopior så gott som uteslutande genom deposition.

Depositionerna grundar sig i regel på överenskommelser i enlighet med ett av FIAPF5 upprättat standardavtal. Detta innebär bl.a. att en de- ponerad visningskopia förblir deponentens egendom och kan återtas när som helst. Kopian skall återsändas inom en månad efter begäran. Deponerad kopia får användas endast för tillhandahållande inom arki- vet för privat studium i grupper med begränsat antal deltagare och av personer med professionell verksamhet inom filmen vilka bedriver se- riös forskning. Depositionsavtalet medger i princip inte sådan intern visningsverksamhet för betalande publik som filminstitutet bedriver. För detta krävs särskilt tillstånd av deponenten.

Många utländska filmproducenter medverkar till att visningskopior av deras filmer blir deponerade i filmarkivet, låt vara att det ofta rör sig om visningskopior som varit i distribution en längre tid och därför har mindre god kvalitet. Vissa utländska filmbolag vägrar emellertid konsekvent att medverka till depositioner. Detta medför att vissa ut- ländska filmbolags i Sverige visade produktion över huvud taget inte finns representerad i filminstitutets filmarkiv.

4.3.3. Sveriges Radio

I avsnitt 2.2.2 har lämnats en redogörelse för Tv-arkivet hos SR.

4.3.4. Andra filmarkiv

De svenska filmbolagen arkiverar i viss utsträckning exemplar av sina filmproduktioner. Arkiveringen omfattar i regel originalnegativ samt en eller några visningskopior. En viss begränsad arkivering förekom- mer vid offentliga institutioner såsom bibliotek och museer.

AV-centraler och andra filmdistributörer förvarar såväl nyare som äldre filmer men det är här inte fråga om arkivering. Huvudändamålet med förvaringen är att underlätta distributionen och i den mån filmer— na ej längre efterfrågas återgår visningskopiorna till filmägaren eller förstörs.

4.4. Förhållandena utomlands

Vid mitten av l930-talet upprättades de första utländska filmarkiven. År 1935 etablerades The National Film Archive i London samt Depart- ment of Film vid The Museum of Modern Art i New York. Dessa ar- kivinstitutioner samt det dåvarande Reichsfilmarchiv i Berlin bildade år 1938 den internationella filmarkivorganisationen La Fédération Internationale des Archives du Film (FIAF). Efter andra världskriget ökade FIAF i betydelse och omfattning. Organisationen har nu blivit ett viktigt centrum för information om film och filmarkivering samt har genomfört flera undersökningar angående de tekniska förutsätt-

5 La Fédération Internationale des Associations des Produteurs du Film (in- ternationella filmproducentföreningen).

ningarna och metoderna för arkivering av film. Flertalet länder har numera centrala filmarkiv, i flertalet fall av ty- pen offentliga institutioner. Ett fyrtiotal filmarkiv representerande alla världsdelarna är numera medlemmar i FIAF.

I England finns det ett antal offentliga filmarkiv. Ett av dessa är det ovan nämnda The National Film Archive som ingår i The British Film Institute. Arkivet bevarar olika typer av spelfilm, bl.a. biograffilm och tv-film. Accessionen omfattar över 100 000 filmer alltifrån år 1933. Ar- kivet har en omfattande katalog på arkivmaterialet. En komplett ver- sion av katalogen kommer ut vart femte år. Dessemellan utges supple- ment. Institutionen bedriver en livlig visningsverksamhet. Bl.a. anord- nas dagligen visningar av filmhistoriskt intressanta filmer. — Imperial War Museum har ett filmarkiv med ca 10 milj. meter film, huvudsakli- gen upptagningar från de båda världskrigen. Filmmaterialet utnyttjas bl.a. av film- och tv-bolag som sammanställer dokumentärfilmer om världskrigen.

I Frankrike skapades år 1936 La Cinématheque Francaise i Paris. Denna institution samlar in och bevarar filmer men fungerar också som filmmuseum. Vid sidan av denna centrala arkivinstitution finns ett antal regionala och lokala cinematek, såsom Cinématheque de Toulouse i staden Toulouse. UNESCO:s filmarkiv är också beläget i Frank- rike, i Paris. Detta arkiv bevarar filmer med anknytning till organisa- tionens verksamhet samt lånar ut arkiverade filmer.

Italien har ett flertal filmarkiv, bl.a. det nationella filmarkivet i Rom

Cineteca Nazionale samt Cineteca Italiana i Milano och Museo Nazionale del Cinema i Turin.

I Sovjetunionen finns ett flertal institutioner som bedriver arkivering av film. Allunionella statliga filmfonden (Vsesojuznyj gosudarstoennyj fond kinofilmov) förvarar spelfilmer och populärvetenskapliga långfil- mer. Till institutionen levereras kopior av alla i Sovjetunionen produ— cerade filmer. Centrala statsarkivet för film- och fotodokumentation (Tsentralnyj gosudarstoennyj archiv kinofotodokumentov SSSR) arki- verar dokumentärfilmer och filmjournaler som producerats i landet. Dessutom arkiveras fotodokument som belyser olika händelser i det offentliga livet med början från mitten av lSOO-talet.

Tyska Demokratiska Republiken (DDR) har ett centralt filmarkiv i Berlin Staatliches Filmarchiv der DDR. Där bevaras kopior av i stort sett all film som visas i landet. Arkivet bedriver en omfattande distributionsverksamhet och har ägnat mycket arbete åt att undersöka vilka förvaringsförhållanden som är gynnsammast för arkiverade fil- mer.

USA har flera filmarkiv. Bl.a. kan nämnas Department of Film vid The Museum of Modern Art i New York samt American Film Institute och Motion Picture Section vid Library of Congress i Washington.

De nordiska grannländerna Danmark, Finland och Norge har centra— la filmarkiv liksom Sverige. Det Danske Filmmuseum i Köpenhamn in- rättades i början av 1940-talet. Finlands Filmarkiv R.F (Suomen Elo- kuva-Arkisto R.Y.) i Helsingfors inrättades år 1957 som en privat insti- tution av en grupp filmintresserade. Arkivet är alltjämt en privat insti-

tution men den får statligt stöd til-l sin verksamhet. Norsk Filminstitutt i Oslo inrättades år 1955.

4.5. Framförda synpunkter och önskemål

4.5.1. Filmutredningen

Filmutredningen (FU) behandlade i sitt andra delbetänkande (SOU 1972: 9) frågor om film- och tv-undervisning samt kortfilm. I fråga om film- och tv-undervisningen konstaterade utredningen att bristen på filmer och andra läromedel av olika slag är en av de stora svårighe- terna i skolornas film- och tv-undervisning. För filmförsörjningen sva- rar framför allt AV-centralerna samt kommersiella distributörer men den centrala filmdistributionen är splittrad på många små enheter. Vik—— tig långfrekvent film kan inte hållas i distribution. Det saknas vidare tillräckliga resurser för utlandskontakter, och informationen, katalo- giseringen och marknadsföringen är oöverskådlig och ineffektiv. FU föreslog vissa stödåtgärder och i fråga om smalfilmen att den i betän- kandet Smalfilmsdistribution (stencil U 1972: 9) föreslagna filmcentra- len skulle registrera all smalfilm i landet samt ge ut kataloger och an— nan information om undervisningsfilm, barnkortfilm, videogram m.m. (s. 34 f.). FU konstaterade vidare att filminstitutets filmarkiv arbetar under trängda ekonomiska villkor och att dess möjligheter att tillmö- tesgå den högre utbildningens och forskningens behov är alltför be- gränsade, inte bara ekonomiskt utan också med hänsyn till upphovs- rättsliga förhållanden m.m. Utredningen fann detta otillfredsställande både allmänt kulturhistoriskt sett och från filmvetenskaplig synpunkt. Enligt FU kan en översyn av den lagstiftning som reglerar arkivens arbete också bli nödvändig (s. 48). FU framhöll vidare att arkivfrågan med hänsyn till problemets räckvidd borde utredas i särskild ordning och att denna utredning borde innefatta frågan om möjligheten av lagstiftning beträffande tvångsdeponering av filmer. Beträffande kort— filmsfrågan framhöll FU att den tidigare omnämnda filmcentralen kunde utnyttjas också för information om fri kortfilm och distribution av sådan film (5. 82).

I slutbetänkandet (SOU 1973: 53) konstaterade FU att filminstitutet för närvarande tvingas inskränka sitt verksamhetsområde, inte minst i fråga om distribution av kvalitetsfilm, räddning och restaurering av äldre svenska filmer samt den filmforskning som drivs utanför univer- siteten. Utredningen konstaterade att kraven på en vidgning av filmin- stitutets verksamhet samtidigt ökar, inte minst av kulturpolitiska skäl (5. 133).

4.5.2 ”Ett filmarkivs förutsättningar och uppgifter”

Dåvarande intendenten vid Svenska filminstitutet Nils Hugo Geber höll år 1970 ett föredrag inför studenter vid Institutionen för Teater- och Filmvetenskap vid Stockholms universitet. Föredraget hade rubri-

ken Ett filmarkivs förutsättningar och uppgifter. I föredraget framför- de Geber kritik mot rådande arkivförhållanden och framlade vissa för— slag till förbättringar. I det följande skall lämnas en redogörelse för syn- punkter som Geber framförde.

Geber slog till en början fast att i grund och botten är tanken att vi inte på något sätt skulle försöka bevara yttringarn-a av vår kultur ab— surd, eftersom vi accepterar en människas rätt att lära sig något, att utvidga sitt vetande, att bedriva forskning och att förmedla den kun— skap, som hon tillägnat sig, till andra, och det går inte att bedriva så— dana verksamheter utan utgångspunkt i ett material som existerar. 1 en demokrati, där förvärvandet av kunskap måste vara detsamma som det kritiska förvärvandet av kunskap, går det i varje fall inte. Det måste finnas referensmöjligheter, möjligheter att göra jämförelser mellan nuet och det förgångna. Filmen är en konstart och det är vår med- borgerliga rättighet att få uppleva de uttryck som denna konstart re- sulterat i under sin utveckling. Filmen är någonting unikt, en konstart som uppstått i industrisamhället och som är beroende av industriella processer för att kunna materialiseras. Den förmår ändå återge dröm- mens och medvetandets fantastiska föreställningsvärld med större rea- lism och mer övertygande än något annat medium. Filmen är därtill ett nytt slag av historiskt dokument med vars hjälp man dramatiskt och le- vande kan registrera vissa aspekter på skeendet i vår tid.

I många länder accepterar den samhälleliga representationen i dag dessa grundläggande värderingar, framhåller Geber vidare. Man har genomfört lagstiftning som syftar till att bevara film och har ställt stora resurser till förfogande för detta ändamål. I andra länder åter accep- terar man i princip att filmen har samma betydelse och värde som and- ra konstarter men det kostar för mycket att tillvarata den. Geber kon- staterar att filmen här tycks ha kommit för sent för att få sin rättmäti- ga del av samhällets resurser.

Med hänsyn till filmmaterialets speciella egenskaper — det åldras, torkar, skrumpnar, spricker samt angrips av syror, baser, vissa lösnings- medel och vatten krävs det enligt Geber mycket stora resurser för varaktig konservering av film. Dessa resurser kan garanteras endast av institutioner som har samhälleligt stöd och av samhället lagligen defi- nierade rättigheter. Konservering av film måste innefatta möjligheten till reproducering av film enligt samma system som tillämpas inom film- industrin. En på film inriktad arkivverksamhet måste således ha en teknisk industriell bas. Ett av de sista leden i filmens produktionspro- cess, reproduktionen, måste byggas in i filmarkiven.

Geber, som påpekar att tanken att bevara film inte är ny och att nationella filmarkiv upprättades utomlands redan på 1930-talet (t.ex. The National Film Archive i London, Department of Film vid The Museum of Modern Art i New York och La Cinématheque Francaise i Paris), sammanfattar ett filmarkivs uppgifter i fem punkter. För det första skall det tillvarata och konservera den nationella filmproduk- tionen. För det andra skall filmarkivet samla kopior av konstnärligt, kulturhistoriskt eller politiskt betydelsefulla filmer som finns inom det egna landet samt organisera den tekniska service som garanterar dessa

filmers permanenta bevarande. För det tredje skall det utöka sin film- samling genom byte av filmer med andra arkiv och inköp av filmer från producenter och distributörer. För det fjärde skall arkivet samla dokument som kan vara av värde för studium och forskning inom fil- mens område. För det femte skall arkivet katalogisera filmer och doku- ment och göra dem tillgängliga för studium och forskning så långt det är möjligt utan att principen om permanent bevarande åsidosätts.

Geber pekar på en del problem som filmarkiven för närvarande har. I de fall där filmdistributören och innehavaren av de upphovsrättsliga rättigheterna är samme person — så är fallet med de s.k. integrerade bolagen är det inte så svårt att få en film formellt deponerad vid ett arkiv, ifall rättsinnehavaren går med på depositionen. Om åter distri- butören deponerar en film utan att rättsinnehavarens medgivande in- hämtats eller trots att denne uttryckligen motsätter sig deposition upp- kommer en besvärlig situation. Arkivens innehav av sådana filmer bru- kar registreras under beteckningen informella depositioner, och för- teckningen är konfidentiell. Om filmarkivet skulle offentliggöra för— teckningen skulle man riskera dels att bli av med filmen, dels att bli föremål för åtal för att ha förvärvat filmen på olagligt sätt. Geber konstaterar att så länge det inte föreligger någon särskild lagstiftning som med hänsyn till det nationella intresset skyddar filmarkivets inne- hav kan sådana filmer knappast utnyttjas för något ändamål, inte ens internt inom arkivet. Detta förhållande är enligt Geber ett av de tyngs- ta argumenten för att man skall genomföra en särskild lagstiftning.

Geber sammanfattar i sex punkter olika typer av material som för närvarande kan återfinnas i filmarkiven, nämligen

1. filmer, på vilka ingen copyright existerar. Det rör sig om filmer där copyright i ursprungslandet utlöpt och inga andra rättsinnehavar- anspråk gjorts gällande,

2. filmer där det är osäkert om copyright föreligger men där man av praxis anser dem fria för kopiering och visning,

3. filmer där copyright med största sannolikhet föreligger men kon- takt med rättsinnehavare ej har kunnat upprättas,

4. filmer där rättsinnehavaren är känd men filmerna överlåtits till

arkivet på sådana villkor att de ej kan utnyttjas, filmer som deponerats under avtal med rättsinnehavaren, filmer till vilka det finns flera olika rättsinnehavare. Filmarkivet har avtal med producenten men ej med innehavaren av den litte- rära rätten, vilken löpt ut för producentens del. Innehavaren av den litterära rätten bestämmer i detta fall över filmens användning vid varje enskilt tillfälle.

PNS/'

Filmer under 1 och 2 kan enligt Geber i allmänhet fritt användas både inom och utom arkiven, under förutsättning att de kan reproduceras i händelse av skada. Filmer under 3 och 4 kan endast undantagsvis an- vändas för enskilt studium inom arkivet. Filmer under 5 utgör flertalet av de årligen inkommande depositionerna. Det rör sig om kopior som tagits ur distribution av olika skäl. Det vanligaste torde vara att licens-

tiden utlöpt men det kan också röra sig om kopior som anses så slitna eller skadade att de ej bör visas på kommersiella biografer. I ett litet antal fall överlämnar distributören kopior i gott skick långt innan li- censtiden gått ut, detta på grund av att han ej anser det lönsamt att ytterligare hyra ut eller förevisa filmen.

Ett flertal betydande amerikanska, engelska och franska producen- ter träffade under 1950- och 1960-talen depositionsavtal med europeis— ka filmarkiv, framhåller Geber vidare. Ödeläggelsen av konstnärligt och kulturhistoriskt värdefull film kunde därigenom avsevärt minskas men inte hejdas. Geber nämner att exempelvis så betydande producen- ter som United Artists och Walt Disney Productions hittills ej gått med på deposition av film i filmarkiven utan antingen återfordrar filmerna eller begär att de huggs upp (man sätter en yxa i filmrullarna för att göra dem oanvändbara).

I länder med nationaliserad filmindustri, t.ex. de östeuropeiska län- derna, har enligt Geber en av de första åtgärderna varit att genom lag- stiftning förhindra okontrollerad ödeläggelse av film. Filmarkiven har av staten ålagts dessa uppgifter att bevara filmen. I västvärlden förelig- ger det däremot en ömsesidig misstro mellan producenter och filmar- kiv. Enligt Geber ligger bakom producenternas attityd oro för den framtida utvecklingen; filmbolagens tillgodohavande hos filmarkiven i form av deponerat material kan med tiden bli mycket stort och risken finns att bolagen förlorar kontrollen över materialet ju mer omfattan- de åtgärder filmarkiven vidtar för att bevara det. Bolagen fruktar vi- dare att deponerade filmer skall komma att visas utanför arkivens ram eller att arkivens visningsverksamhet skall få sådana proportioner att arkiven börjar konkurrera med distributörerna om filmpubliken.

Geber framhåller att det dock från filmarkivens och producenternas sida funnits intresse för en enhetlig avtalstext beträffande depositions- villkoren. År 1970 framlade internationella filmproducentföreningen (FIAPF) ett avtalsförslag, vilket undertecknades av flera europeiska filmarkiv. Avtalet innehåller bland annat att upphovsmannarätten och den kommersiella rätten till filmen ej får på något sätt skadas eller be— gränsas genom arkivets verksamhet, att deposition av film i ett arkiv ej skall innebära någon annan rätt till reproduktion eller förevisning än den som uttryckligen fastslås i avtalsbestämmelserna och att varje kopia, oberoende av det sätt på vilket den förvärvats, skall vara produ— centens egendom och skall överlämnas till honom på begäran. Avtalet innehåller vidare att kopia som framställts på arkivets bekostnad trots detta skall vara producentens egendom och att ifall en sådan kopia överlämnas till producenten, denne inom en månad skall till arkivet be— tala den normala laboratoriekostnaden för kopian, under förutsätt- ning att återlämnandet ej sker på grund av att arkivet åsidosatt produ- centens rättigheter. Dessutom innehåller avtalet att användningen av filmen skall begränsas till att den bevaras i arkivet och tillhandahålls inom arkivet för privat studium av till antalet begränsade grupper av bona fide studerande och personer med professionell verksamhet inom filmen i seriöst forskningssyfte. Om arkivet vill använda filmen på an- nat sätt skall först särskilt tillstånd inhämtas från producenten.

Geber anger vissa rättsliga garantier som bör ges för att säkerställa filmarkivens verksamhet. För det första skall arkivet ha rätt att inom landet anskaffa och permanent bevara film- och bildmaterial som of- fentligen förevisats. För det andra skall arkivet ha rätt att inom sitt administrativa område reproducera film- och bildmaterial. För det tred- je skall arkivet ha rätt att inom sitt administrativa område låta förevisa film- och bildmaterial i studiesyfte.

Geber konstaterar slutligen att i Sverige har hittills 65 % av den nationella filmproduktionen gått förlorad tillsammans med ett okänt antal unika och filmhistoriskt värdefulla filmer av utländskt ursprung. För den filmvetenskapliga forskningen i landet, som redan är starkt hämmad av bristen på forskningsmöjligheter och studiematerial, inne- bär en fortsatt likgiltighet från samhällets sida inför den existerande situationen en ytterligare försämring, fastslår Geber. Detta medför i sin tur en försämring av den humanistiska forskningens kvalitet.

4.5.3. De nordiska filmarkiven

De nordiska filmarkiven gjorde år 1971 en gemensam framställning till Nordisk Kulturfond om ekonomiskt bidrag till räddning av den äldre nordiska filmen på nitratfilmbas eller närmare bestämt biograf- filmen, i första hand spelfilmer samt kortfilmer av särskilt stort film- historiskt intresse. Som bakgrund till ansökan om bidrag lämnades en redogörelse för filmens utveckling. I samband härmed upptogs även arkivfrågan. I det följande skall vissa synpunkter på arkivfrågan, häm- tade ur redogörelsen, omnämnas.

Man framhåller inledningsvis att det beträffande andra konstarter än film är onödigt att argumentera för betydelsen av att bevara olika slags kulturprodukter åt framtiden. Att filmen i stor utsträckning be- handlats annorlunda beror på tre förhållanden. För det första är fil- men en ung konstart. För det andra har filmproduktionen och film- distributionen i motsats till flertalet andra konstarter helt dominerats av ett kommersiellt system inom vilket åtgärder vidtas eller inte vidtas efter överväganden som helt domineras av lönsamhetsfrågor. För det tredje har filmen som konstart tämligen sent vunnit allmänt erkän- nande.

Man påpekar att åtgärder för att bevara filmen redan tidigt vidtogs utomlands men att Sverige i hög grad drabbats av filmödeläggelse. Av omkring 1600 spelfilmer framställda i Sverige fram till år 1966 har sannolikt 65 % gått förlorade. Man framhåller att den svenska stor- hetstiden under stumfilmsperioden i stor utsträckning är knuten till Mauritz Stiller och Victor Sjöström men att man av Stillers 44 filmer har kvar endast 10, varav tre i ofullständigt skick, och att av Sjöströms 44 filmer endast 14 återstår, därav två i ofullständigt skick. Man konsta- terar också att karakteristiskt nog handlar den första doktorsavh-and- lingen, som inom filmens område gjorts i Sverige, om Stillers 32 första filmer, varav endast en finns bevarad. Arbetet har utförts i syfte att med hjälp av bevarade fotografier, textlistor och annat dokumenta- tionsmaterial göra en rekonstruktion för att i illustrerad prosa återge

filmernas innehåll. Man kommenterar detta på följande sätt. ”Det är svårt att finna mera drastiska uttryck än detta för den situation vi talar om; att man bara 50 år efter en internationellt starkt uppmärk- sammad kulturinsats har förlorat konstverken och tvingas till en de- skriptiv rekonstruktion av desamma. Man behöver bara tillämpa detta exempel på andra konstarter. I stället för museer i vilka vi kunde stu- dera konstverken själva skulle vi ha beskrivningar av hur dessa konst- verk egentligen sett ut i stället för bibliotek där vi kunde ta del av litteraturen skulle vi få nöja oss med en oftast bristfällig dokumenta- tion om vad böckerna egentligen handlar om.”

Man påpekar vidare att det sedan hösten 1970 finns en professur i filmforskning vid Stockholms universitet, att akademisk undervisning om film förekommer även på lägre nivå vid andra universitet i landet men att den akademiska undervisningen hämmas i stor utsträckning av brist på den film undervisningen egentligen handlar om. På sikt kommer det att behövas särskilda åtgärder för att framställa det för undervisningen nödvändiga antalet visningskopior. En grundförutsätt- ning är naturligtvis, konstaterar man, att filmerna som sådana finns bevarade.

I princip kan samma resonemang tillämpas när det gäller filmunder- visningen i skoloma, framhåller man vidare i ansökan. Filmundervis— ning ingår i t.ex. den svenska läroplanen och den bör självfallet i åt- minstone viss utsträckning arbeta med den värdefulla nordiska filmen som utgångspunkt. Det är dock en självklar grundförutsättning att den nordiska filmen finns bevarad. I sista hand gäller för filmen samma som för andra konstarter. ' Skolundervisning, yrkesundervisning, aka- demisk forskning och undervisning och en vital och progressiv kultur- atmosfär i allmänhet fordrar kontakt med och kunskap om den kultur- tradition som nuet bygger på.

5. AV-material

5.1. Inledning

I en skrivelse till konungen den 8 december 1970 anhöll Sveriges all- männa bibliote'ksförening (SAB) att frågan om en lagstiftning som av- ser arkivering av AV-material skulle utredas. Utbildningsdepartemen- tet uppdrog genom tilläggsdirektiv den 30 juni 1972 åt DAK att utreda allmänna arkiveringsproblem sammanhängande med bild- och ljudupp- tagningar.

Kommittén har med anledning härav haft kontakter med represen- tanter för AV-centralen i Stockholm, Esselte Studium AB, massmedie- utredningen, nationalfonoteket, skolöverstyrelsen, SAB, kommunför- bundet och statens psykologisk-pedagogiska bibliotek.

5.2. Olika typer av AV—material

Termen audivisuella hjälpmedel — förkortningen AV-medel är vanli- gare har försöksvis översatts med uttryck som öra— och ögahjälpme- del eller ljud- och bildhjälpmedel. Dessa översättningar har emellertid ej vunnit hävd. Termen AV-medel har blivit ett bekvämt samlingsbe- grepp för olika hjälpmedel vid undervisning eller annan informations- förmedling (oftast till flera personer) med hjälp av vilka det sagda, skriv- na eller tryckta ordet kan förtydligas och kompletteras. Avsikten är även att ge dem, till vilka meddelandet riktas, ett förstärkt intryck av verklighet och i bästa fall en känsla av upplevelse. Den tekniska kom- binationen av auditivt och visuellt kan vara fastare eller lösare. Be— greppet AV-medel omfattar å den ena sidan apparater och projektorer och å den andra de egentliga informationsbärarna. Det finns ej någon gräns, som markerat avskiljer AV-medel från massmedieprodukter som film samt radio- och tv-utsändningar, vilka under vissa betingelser kan anses vara AV-medel.

Uppdraget att utreda de allmänna arkiveringsproblem som sam- manhänger med ljud- och bildupptagningar torde vad gäller AV-medel avse endast egentliga informationsbärare (AV-material).

5.2.1. Tredimensionella föremål och modeller

Alla levande och döda föremål ger utan undantag på olika sätt kunska- per och erfarenhet. Varje urval av dem som tjänar undervisnings- och

studieändamål i vidaste bemärkelse utgör en samling av AV-medel. Sådana tredimensionella föremål för demonstration kan bestå av t.ex. mineralsamlingar eller på fackmässigt sätt konserverade eller prepare- rade föremål ur djur- eller växtriket (naturaliesamlingar) samt varu- prover.

Att studera verkliga ting eller företeelser kan ibland av kostnads- och utrymmesskäl vara svårt. Man använder sig då av en rik mångfald av modeller (ofta skalmodeller) från jordglober, reliefmodeller och pla- netsystemsmodeller till fysikaliska experimentsatser och pedagogiskt förenklade maskinmodeller eller andra substitut för de verkliga före- målen eller händelserna.

5.2.2. Tvådimensionella visuella hjälpmedel

Bland tvådimensionella visuella hjälpmedel för direkt visning kan näm- nas kartor och andra grafiska framställningar i rullform eller plansch- form, liksom olika bilder i normala dokumentformat för utdelning el- ler cirkulation.

Tidigare var det även vanligt att sistnämnda typ av bild visades in— direkt i en för ej genomskinliga (opaka) bildmedier speciell typ av pro- jektor, kallad episkop.

Krittavlans ”tillfälliga” information har alltmer kommit att komplet- teras eller ersättas av blädderblockets oftast i förväg preparerade text eller streckbild inte bara i undervisningsbruk utan även vid föredrag— ning.

Men bilden kan även visas genom ”montering” av färdigställda bild- element som hoppassas på en flanelltavla eller magnetisk tavla.

En vanlig typ av visuella hjälpmedel är den transparenta bilden, som via genomlysning med hjälp av ett optiskt systern projiceras i för- storat format på lämpligt material, t.ex. projektionsduk. Bildbäraren har härvid till format och montering vanligen avpassats till bestämd typ av projektor, t.ex. smådia för smådiaprojektor, stordia för stordia- projektor. Småbilden kan även förekomma i form av remsa (strip) eller rulle och benämns då bildband.

Det förekommer även att en tvådimensionell dvs. plan bild kan ut- föras så att den med hjälp av särskild optisk utrustning vid visningen kan ge en tredimensionell (stereoskopisk) bild.

Enklaste formen är den plana enkelbilden, utförd i speciella färg- kombinationer som betraktad med ”glasögon” med glas i två komple- mentfärger ger en viss rymdverkan.

Vidare förekommer användning av stereoskopiskt fotograferat bild- par, som betraktat i stereoskopisk betraktningsapparat ger en verklig tredimensionell bilduppfattning. Sådana bilder används såväl i veten- skapligt arbete, t.ex. kartografi, som i undervisningsbruk — och även som leksaker.

Med hjälp av holografi och laserteknik öppnas helt nya möjlig- heter till stereoskopisk bildbetraktning från plan bildbärare, t.ex. film, men någon egentlig marknadsföring har ännu ej skett.

Om vi bortser från sistnämnda framtidsvyer har framställningen hit-

tills endast beaktat ”stillbilder”, dvs. bilder som visas var för sig i så pass långsam ordningsföljd att varje bild har ett självständigt informa- tionsinnehåll i motsats till spelfilmen vars ”rörliga bilder” skapas ge- nom en sekvens (scen) av snabbt visade bilder där var bild har en liten förändring jämfört med den föregående. Men även sekvensen i ett bildband har ofta en logisk uppbyggnad och differenserna i uttrycks- möjlighet mellan ”stillbildsviten" och spelfilm är ej alltid så stora som man i förstone är böjd att tro.

En stor del av de tvådimensionella AV-medlen är att betrakta som tillfällighetsprodukter och arbetsmedel, som enbart förekommer i en- staka exemplar. Det gäller här förbrukningsmaterial, som i regel kastas sedan avsett ändamål uppfyllts. Ofta är AV-medel emellertid avsedda att spridas till allmänheten genom försäljning eller på annat sätt till en- skilda eller till vissa avnämarkategorier, t.ex. skolor. Är det fråga om svenska trycksaker är tryckerierna enligt lag skyldiga att leverera fri— exemplar till kungl. biblioteket och till universitetsbiblioteken i Uppsa- la, Lund och Göteborg (lagen /1949: 166/ angående skyldighet att av- lämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift).

Vad som skall ske med motsvarande fotografiska medier är ej lika klart angivet. Av sådana AV-medel bör följande uppmärksammas.

Stordia

Enligt Sveriges standardiseringskommissions standardförslag (SIS 622301) definieras stordia som ett bildbärande transparent blad av plast eller annat material avsett att medelst genomlysning projiceras i projektor, stordiaprojektor, som är särskilt avpassad för bildformatet. Förslaget avses bli framlagt som internationell standard för stordia. Standardiseringen gäller ytterformat, bildfält och bildvisningsfält, dvs. ramöppningen i inramad stordia. En sådan standardisering kommer att öka användningen av stordia. En massproduktion genom grafiska metoder kommer nämligen att underlättas. Detta kan i sin tur väntas medföra ökad standardisering av stordiaprojektorernas bildvisningsöpp- ning, dvs. resultatet blir en underlättad användning.

En vanlig form av stordia är s.k. överläggsstordia, som består av ett antal stordiablad avsedda för samtidig projektion (blädderbild). Över- läggsbilderna måste vara väl avpassade i höjd— och sidled och olika sy- stem för deras centrering förekommer.

Som nämnts framställs stordia genom tryck men ofta genom olika professionella och halvprofessionella fotokopieringsmetoder. För stor- diaframställning på kontor används dessutom ett dussintal enklare fo- tokopieringsmetoder. Ur arkiveringssynpunkt har dessa framkopierade stordia tämligen olika beständighet. Några är t.ex. känsliga för solljus - de som framställts med diazo eller vissa termometoder — medan andra har mycket god beständighet.1

1 Diazometoden är den vanligaste metoden inom vad som populärt kallas ljuskopiering (här används ultraviolett exponeringsljus). Termokopiering är ett sammanfattande begrepp för metoder vid vilka infraröd strålning i något arbetsmoment används för exponering eller framkallning vid kopiering.

Smådia

Smådia är ljusbilder för projektion medelst genomlysning (diaskopisk projektion) med småbildsprojektor. Bilden kan även ses i en betrakt- ningsapparat avsedd för en till högst tre personer.

Diabilden framställs på film i svart/vitt eller färg. Bildformatet är vanligen 24X36 mm. Den effektiva bildytan blir då efter inramningen 23X34 mm. Standardramens yttermått är 5>(5 cm. Större format, t.ex. 7>(7 cm, förekommer numera endast om bilden skall visas i en mycket stor sal. Vid montering används monteringsramar, som skyd- d-ar mot damm och småpartiklar. Det finns även ramar utan glas. Små- dia av svart/vit väl fixerad silverfilm har god beständighet. Smådia i färg har färgfilmens bristfälliga beständighet.

Bildband

Bildbandet består av en serie småbilder på en filmremsa av normal- filmsbredden 35 mm. Bilderna, som oftast är horisontellt placerade på bandet, har formatet 24>(36 mm. Bildbandet är i Sverige ett vanligt pedagogiskt hjälpmedel, som produceras och saluförs kommersiellt. B-eständigheten beror på hur småbilderna framställs (se föregående).

Stillfilm (ljudbildsats, ljudbildband)

Stillfilmen består ofta av ett bildband med tillhörande ljud på grammo- fonskiva eller i de flesta fall numera på ett ljudband. Vanlig är även kombinationen smådiaserie och ljudband. Detta spelas som regel upp med hastigheten 9,5 cm i sekunden (3 % tum/sek.). Även kassett- band med lägre hastighet kan förekomma och blir allt vanligare i fram- tiden (främst 4,75 cm/sek. dvs. 1 7/3 tum/sek.).

Stillfilm har blivit en beteckning på ganska väsensskilda produkter, som endast har det gemensamt att det är fråga om sammansättningar av ljud och bild. Synkronisering av bild och ljud sker antingen genom manuell bildväxling på ljudsignal från bandet eller genom automatisk bildväxling via styrimpulser inlagda på en av bandkanalerna. Bildvis- ningen sker inte bara på projektionsduk. Det finns också bildskärmför- sedda projektorer för låd- eller rullkassetter, t.ex. sammanbyggda med kassettbandspelare (s.k. ljuddiaprojektorer). Om ett inspelat föredrag, en talad text eller ett musikstycke illustreras med bild eller om från motsatt utgångspunkt en bildserie förses med tal eller annat ljud, är resultatet en utveckling av bild- eller ljudbandet och produkten borde snarare benämnas ljud-bildsats.

En utveckling under 1960-talet av stillfilmen är den s.k. flerbilds- stillfilmen (multivision) som förekommer t.ex. som fyrbildsstillfilm, dvs. fyra projektorer används på en gång eller växelvis. Styrningen sker då från bandspelare med flera spår.

Film

Filmen är ett viktigt AV-medel. Det är kort- och smalfilmen som före- kommer i detta sammanhang. Mest använd är 16 mm-filmen, vilket format dominerar inom skolorna och även är vanligast bland filmvisan- de föreningar. Man torde kunna förutse att Super-S-formatet så små- ningom kommer att tränga ut och ersätta 16 mm-filmen som AV-me- del. Flertalet filmer är försedda med ljud (optiskt eller magnetiskt) men även stumfilmer och s.k. ändlösa filmslingor förekommer. Tekniken för ljudåtergivning är i hög grad standardiserad (se vidare avsnitt 4.2.1).

Videoband

Utom på film kan rörliga bilder och ljud lagras på videoband (se ka- pitel 4), som därför kan tänkas komma att ersätta eller komplettera filmen som AV-medel. Detta har emellertid hittills skett i mycket ringa omfattning. Skälen härtill är dels ekonomiska (filmutrustning finns re- dan), dels tekniska (sinsemellan inkompatibla apparater). Det rör sig också om ett relativt nyligen etablerat medium som fortfarande ut- vecklas. Billigare videobandspelare började säljas i Sverige först år 1964 och kassettbandspelare för videoband först år 1972. På längre sikt är det dock mycket som talar för videobandstekniken. En videobandspe- lare ansluten till en tv-mottagare är lätt att sköta och kan snabbt sät- tas igång utan mörkläggning och andra anordningar. Dessutom kan bildflödet när som helst hejdas för närmare studium av den enskilda bilden. Liknande anordning finns endast på ett fåtal filmprojektorer och fordrar då speciella anordningar för att minska ljus- och värme- flödet så att bilden ej skadas.

Auditiva medier

Grammofonskivan och ljudbandet är renodlat auditiva medier — för uppspelning bundna till Skivspelaren respektive bandspelaren. Båda medierna är oumbärliga hjälpmedel i undervisningen och utgör därför tillsammans en kvantitativt omfattande och viktig grupp av AV-med- len. Många skivor och band har producerats enbart för att fungera som läromedel.

A udivisuella medier

Audivisuella i egentlig mening är ljudfilmen och videobandet för avspelning bundna till ljudfilmprojektom respektive videobandspela- ren.

Audivisuel'l information kan skapas genom varje kombination av auditivt och visuellt hjälpmedel, t.ex. blädderblock med notskrift och avlyssning av inspelning av motsvarande musik. I praktiken brukar man likväl vanligen anse att benämningen audivisuellt hjälpmedel fordrar någon form av teknisk synkronisering även om mekaniseringsgrad och precision i synkroniseringen kan vara högst varierande.

En undervisningssats kan t.ex. bestå av ett ljudband plus en svit av smådia. En hörbar signal inlagd på bandet anger att projektorskötaren skall växla smådia. Men det finns också bandinspelningar där en band- kanal innehåller styrimpulser till en projektor med automatisk bild- växling.

Mer eller mindre komplicerade elektromekaniska tillsatser finns till vissa bandspelare och stumfilmsprojektorer, med vilka mer eller mind— re noggrann synkronisering av bild och ljud nås. — Först i det förena— de mediet ljudfilmen kan större säkerhet nås i synkroniseringen p.g.a. att professionella utrustningar använts vid filmens inspelning, klipp- ning och ljudsättning.

Livligt experimentarbete förekommer på tillverk—arsidan för att ska- pa audivisuella utrustningar där en viss bild kan framsökas samtidigt med motsvarande ljudillustration. Det finns exempelvis utrustning för simultan sökning från 16 mm filmkassett och ljudband, så att sökt bild framkommer tillsammans med intalad kommentar eller annan ljud- illustration. Än så länge finns bara ett fåtal sådana utrustningar i prak- tiskt bruk.

Alla sådana kombinationer av ljudbärare och bildbärare fordrar någon form av speciell utrustning för att uppnå mer eller mindre nog- grann synkronisering av ljud och bild. Härmed är även utsagt att i den mån standardisering av databärare och avspelningsmedium ej utveck- lats tillfredsställande så kan det uppstå besvärliga arkivtekniska pro- blem, som framtvingar konvertering till standardiserade medier för att förhindra att arkivet blir ett tekniskt museum för inbördes inkom- patibla databärare och avspelningsmedier.

5.3. Produktion och distribution

Försäljningen av AV-medel har ökat kraftigt under 1960-talet och en fortsatt uppgång väntas under 1970-talet. Området kännetecknas av stark teknisk utveckling, där olika kombinationer av utrustning prövas. Före redogörelsen för produktionen och distributionen av AV-material skall några uppgifter lämnas om utvecklingen i fråga om apparater.

I betänkandet Samhällsinsatser på läromedelsområdet (SOU 197]: 91), ur vilket flertalet uppgifter i detta kapitelavsnitt är hämtade, upp- skattar läromedelsutredningen läromedelsmarknadens storlek i landet till belopp på 600—700 milj. kr per år. Försäljningen av AV-apparater (projektorer, ljudapparater, kameror, inlärningsstudior, videobandspe- lare, tv-apparater) och av AV-material (kartor, filmer, fonogram, dia— bilder och ljudbildsatser) utgör delmarknader, vars omfattning är svår att beräkna, eftersom de innefattar många små företag. Enligt en bland företagen vanlig uppfattning uppgår den totala marknaden för AV-apparater och AV-material till ca 100 milj. kr. Läromedelsutred- ningen fann att marknaden för AV-apparater år 1969 hade en omsätt- ning om ca 50—60 milj. kr. Marknaden för AV-material (frånsett kar- tor och film) uppskattades till knappt 30 milj. kr.

De flesta fabrik-anterna på delmarknaden för AV-apparatur är ut—

ländska och antalet fabrikat är stort. Ett rikt utbud av produkter som är jämförbara ifråga om kvalitet medför en viss priskonkurrens. Man väntar sig att marknaden i framtiden skall komma att domineras av ett fåtal företag som håller ett brett AV-sortiment. Härutöver kan specia- listföretag, som inriktar sin verksamhet på ett fåtal AV-produkter, vän- tas få del i marknaden. Denna expanderade snabbt under 1960-talet. En orsak härtill var att statsbidrag skulle utgå till skolorna för AV- utrustning vid nybyggnad samt vid om- och tillbyggnad. Av betydelse har även varit den verksamhet som bedrivits av det år 1956 bildade Audiovisuella sällskapet (AVS) som är en ideell förening öppen för en- skilda personer, organisationer och företag. AVS skall främja produk- tionen och användningen av AV-medel inom undervisning, biblioteks— verksamhet, fri bildningsverksamhet och föreningsliv m.m.

Liksom marknaden för AV-apparatur har AV-materialmarknaden kraftigt utvecklats under 1960—talet och företagens förväntningar om fortsatt expansion under 1970-talet är stora. Marknaden har ej stabili- serats och de fem största företagen har endast något över en tredjedel av marknaden men företagskoncentrationen kan väntas öka under 1970-talet, bl.a. beroende på att AV-material alltmer inköps i system, vilket ökar kraven på producenterna. Ett företag har helt specialiserat sig på AV—material. Företagen utvecklar ofta specialområden av AV- materialprodukter, såsom samhällsorienterande material, språkmaterial och stordiakartor. Importen av AV-material har förhållandevis ringa betydelse. Företagen importerar framkallningsvätska, film, plastmate- rial, ljudband m.m., dvs. material som behövs för att de skall kunna framställa och montera sina egna produkter.

På grund av AV-materialets värde för undervisningen betyder de pedagogiska synpunkterna ofta mer för en viss produkts framgång än den tekniska kvaliteten. Med utgångspunkt i läroplaner kommer pro- duktionsuppslagen ofta till inom företagen även om idéer och färdigt AV-material ofta erbjuds utifrån och då särskilt från lärare. Det finns alltså en stor likhet med skolboksproduktionen. Ibland bildas kurs- paket och s.k. studiesatser eller läromedelspaket bestående av tryckt material och AV-material, t.ex. bilder och ljudband.

Planscher och grammofonskivor används allt mindre i skolorna. Ljud- banden är hållbarare än skivorna. Behovet av planscher och plansch- kort tillgodoses i stället med dia. Flera av läromedelsföretagen har bred- dat sitt sortiment med stordia och väntar en expansion av stordiaför- säljningen. Stordiakartan, som har pedagogiska fördelar och blir allt- mer användbar på grund av det ökade antalet projektorer, kommer t.ex. att vinna i antal på väggkartans bekostnad. Eljest är smådia och ljudbildsatser numera de två största produkterna. Användningen av bildband utan ljud minskar. I stället förekommer smådiabilder.

I kapitlen 3 och 4 redogörs för de produktions- och distributions- förhållanden som råder beträffande fonogram och film. AV-materi-al som är film och fonogram framställs och distribueras ofta på sätt som beskrivs i nämnda kapitel. En upprepning här synes därför vara onö- dig.

Några ord bör emellertid sägas om den film, som används för under-

visningsändamål. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 4.2.4 är pro- duktionen i Sverige föga omfattande. Produktionskostnaderna för en film är genomsnittligt så höga att man vanligen ej anser sig kunna göra en film enbart avsedd för skolbruk. Utbudet av film till skolorna är likväl större än efterfrågan. Detta beror till en liten del på SR:s och TRU:s produktion men främst på att skolorna även kan få film från utlandet, som producerats för undervisningsändamål, eller från före- tag. I sistnämnda fall har filmen producerats för att visa ett företags produkter och tillverkningsmetoder eller för att användas vid dess in— terna utbildning eller informationsverksamhet. Om ej företaget sköter om distributionen handhas denna i regel av PA-rådet, den största smal- filmsdistributören i landet, eller något företag som distribuerar film. Även organisationer och främmande länders företrädare lånar ut film till skolorna.

Om filmen ej kan erhållas gratis, uthyrs den på vanligt sätt eller ut- lämnas för långlån mot en depositionsavgift. I senare fallet skall den återsändas eller förstöras, när den inte längre håller en tekniskt god- tagbar kvalitet.

År 1950 bildades organisationen ICEM (International Council for Educational Media), vars medlemmar består av statliga eller statsun- d'erstöddia organ från ett trettiotal länder. Syftet var att förbättra till- gången på undervisningsfilm och göra denna billigare. Film lämnas av en medlem till en annan enligt principen free flow, dvs. kostnaden för s.k. ”preprint material" (bildnegativ och internationellt ljudband) er- sätts. Utbildningsförlaget sköter om distributionen i Sverige. Filmer från ICEM utgör emellertid en ringa del av de filmer, som visas i svens- ka skolor. De flesta kommer från Tyskland.

Ur distributionssynpunkt intar sålunda filmen en särställning. Ko- pior lånas eller hyrs ut men köps i stort sett endast av AV-centralerna, dvs. dessa förvärvar visningsrätten på vissa villkor. En AV-central är en kommunal inrättning, vars verksamhet är skattefinansierad. Cen- tralerna, numera ett femtiotal, betjänar hela län, en region med ett an- tal kommuner eller enstaka kommuner. Från en AV-central utlå- nas film, ljudband (bl.a. inspelade skolradioprogram), bildband och videoband utan kostnad för låntagarna, som är skolor, föreningar och studieorganisationer. Det förekommer att en film anskaffas direkt av en skola men vanligen lånas filmen från en AV-central.

Distributionen av det mer kostnadskrävande AV-m—aterialet sker 1 ökande omfattning på länsplanet. I flera län finns s.k. läns-AV-centra— ler (LAVC), som inom länet distribuerar film samt ljud- och videoband. Tanken är att alla kommuner skall ha samma möjlighet att få tillgång till olika typer av material.

5.4. Nuvarande arkivering

Arkivering av AV-material hos offentliga institutioner sker i viss be- gränsad utsträckning. I den mån s.k. kurspaket, studiepaket eller läro- medelspaket, som innehåller både tryck och AV-material, enligt lagen

om leverans av tryck överlämnas till kungl. biblioteket och till univer- sitetsbiblioteken medföljer fonogram, film eller diabilder. Tryckalstret skall nämligen inlevereras i det skick, som avses för försäljning. Sådant AV-material som säljs fristående från trycket kommer emellertid en- dast i undantagsfall biblioteken till handa. Eftersom ljudbilagorna till trycket i flertalet fall ej anses ha något egenvärde ägnas det inleverera- de AV-materialet ej större uppmärksamhet. Hos kungl. biblioteket för- varas fonogrammen i nationalfonoteket.

En mera systematisk arkivering av AV-läromedel sker hos statens psykologisk-pedagogiska bibliotek i Stockholm. Detta bibliotek har en enhet med en särskild underavdelning för läromedelspaket. Dessa förvaras i de omslag, som förlagen försett dem med. Eftersom man ej har medel för att kunna köpa alla AV-läromedelspaket som ut- bjuds, sker en urvalsarkivering. AV-centralernas förvaring av AV- material kan ej betraktas som arkivering, eftersom förvaringens hu- vudändamål är att underlätta distribution och utlåning och den även är förhållandevis kortvarig genom att ej aktuellt material tas bort.

5.5. Framförda synpunkter och önskemål

I ovannämnda (avsnitt 5.1) framställning den 8 december 1970 till konungen anhöll Sveriges Allmänna Biblioteksförening (SAB) att frå- gan om lagstadgad leverans av AV-material skulle utredas. SAB er- inrade om att Sverige genom tryckeriernas skyldighet att avlämna ex- emplar av tryckta skrifter till kungl. biblioteket har skapat en praktiskt taget komplett samling av det egna trycket alltifrån år 1661 då avläm- ningsskyldigheten infördes. I framställningen framhölls att en under- sökning, som syftar till lagstiftning om skyldighet för institutioner, för- lag, företag, privatpersoner m.fl. att leverera in exemplar av nya AV- produkter till en central institution, kräver en inventering av vad som framställs och en bestämning av hur mycket av detta material som bör bevaras för framtiden.

6. Gällande rätt

6.1. Inledning

En vidgad arkivering av radio- och tv-program, fonogram och film medför vissa rättsliga konsekvenser. I första hand är problemen av upphovsrättslig natur.

Upphovsrätten har stark internationell prägel. Upphovsmännens rät- tigheter skyddas genom olika internationella överenskommelser. Bern— konventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, i det följan- de benämnd ”Bernkonventionen”, har grundläggande betydelse. Den tillkom år 1886. De stater som är anslutna till konventionen bildar en union för ömsesidigt skydd av litterära och konstnärliga verk. Bemkon- ventionen har reviderats och kompletterats flera gånger, senast vid en konferens i Paris är 1971. Sverige anslöts till konventionen år 1904. Sverige är bundet av den i Paris antagna konventionstexten.

Världskonventionen om upphovsrätt tillkom år 1952 och Sverige an- slöt sig till konventionen år 1961. Världskonventionen syftar till att gö- ra det möjligt för länder, vars interna lagstiftning inte uppfyller Bem- konventionens krav på upphovsrättsligt skydd, att vinna anslutning till en internationell reglering av upphovsrätten samt till att överbrygga viss motsättning på det upphovsrättsliga området mellan stater anslut- na till Bernkonventionen och stater som står utanför denna, såsom USA. Världskonventionen reviderades samtidigt med Bernkonventio- nen vid konferensen i Paris år 1971. Sverige är bundet av den revidera- de konventionstexten.

Internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag undertecknades i Rom är 1961. I det följande benämns överenskommelsen ”Romkonventionen”. Romkonventionen ger skydd för vissa upphovsrätten närstående rättig- heter, s.k. droits voisins. Dessa rättigheter innefattar främst skydd åt utövande konstnärer för deras framföranden, skydd åt framställare av fonogram för deras grammofonskivor, ljudbandskassetter m.m. samt skydd åt radio- och tv-företagen för deras utsändningar. Sverige har tillträtt Romkonventionen.

Under 1960-talet visade det sig att ett omfattande mångfaldigande av grammofonskivor, ljudbandskassetter m.m. utan den ursprungliga

fonogramframställarens samtycke förekom på olika håll i världen och att dessa s.k. piratexemplar såldes, ofta i andra länder än det där de framställts, till skada för den ursprunglige framställaren, för upphovs— män vars verk inspelats på fonogrammen och för utövande konstnärer. Romkonventionen hade ratificerats av ett förhållandevis litet antal sta- ter och utgjorde därför inte tillräckligt skydd mot detta missbruk. Det framfördes önskemål om en särskild konvention till skydd mot olovlig kopiering av fonogram och mot användning av sådana fonogram. Vid en diplomatisk konferens i Geneve år 1971 antogs därefter konventio- nen rörande skydd för framställare av fonogram mot olovlig kopiering av deras fonogram, i det följande kallad ”fonogramkonventionen”. Sverige har tillträtt även denna konvention.

Romkonventionen omfattar såsom ovan nämnts skydd också för te- levisionsutsändningar. Förarbetet till konventionen var inriktat på att den skulle vara av världsomspännande art. I avvaktan på att så skulle bli fallet framfördes emellertid önskemål om att de västeuropeiska län- derna skulle träffa en regional överenskommelse om skydd för tv-ut- sändningar. En expertkommitté inom Europarådet utarbetade ett för— slag till sådan överenskommelse. År 1960 framlades förslaget till över- enskommelse, Europeiska överenskommelsen om skydd för televisions- utsändningar, för undertecknande. Överenskommelsen undertecknades av bl.a. Sverige. Den har sedan ändrats i vissa avseenden genom ett till- läggsprotokoll 1965, som undertecknats av bl.a. Sverige. Ett nytt till— läggsprotokoll med ändringar har lagts fram i januari 1974 för under- tecknande. Det har undertecknats av Sverige i april 1974.

Radio- och tv-sändningar via satellit har numera blivit allt vanligare. I vissa fall förekommer det att länder eller radioföretag tar sådana sänd- ningar, t.ex. av större sportevenemang, på deras väg ner från satelliten till mottagarlandet och sedan, utan någon ersättning till sändarstatio- nen, vidareutsänder dem till länder eller kontinenter för vilka de inte varit avsedda. För att tillgodose behovet av skydd för satellitsändningar tillkom vid en diplomatisk konferens i Bryssel i maj 1974 en särskild konvention om distribution av programbärande signaler som över- förts genom satellit. Konventionen har ännu inte ratificerats av någon stat.

De svenska reglerna om författares, kompositörers och andra konst- närers rätt till sina verk finns i första hand i lagen (1960: 729) om upp- hovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL), i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild (FotoL) samt i kungörelsen (1961: 348) med tillämpningsbestämmelser till URL och FotoL (URK). URL och FotoL har tillkommit i nordiskt samarbete.

Härutöver finns bestämmelser om upptagning av radio- och tv-sänd— ningar och om bevarande av upptagningarna i radioansvarighetslagen (1966: 756; RAL) och kungörelsen ( 1967:226 ) om tillämpningen av RAL (RAK).

6.2. Internationell reglering

6.2.1. Bernkonventionen

Enligt den inledande bestämmelsen (art. 1) bildar de länder för vilka konven— tionen gäller en union för skydd av upphovsmännens rättigheter till litterära och konstnärliga verk.

Art. 2 innehåller bestämmelser om konventionens tillämpningsområde i ma- teriellt hänseende. Enligt art. 2.1. innefattar uttrycket ”litterära och konstnär- liga verk” alla alster på det litterära, vetenskapliga och konstnärliga området, oavsett på vilket sätt och i vilken form de kommit till uttryck. Vidare ges ett antal exempel på olika typer av alster som omfattas av konventionen. Bl.a. kan nämnas att med filmverk jämställs verk som kommit till uttryck genom ett med kinematografi likartat förfarande och med fotografiskt verk jämställs verk som kommit till uttryck genom ett med fotografi likartat förfarande. Det upp- hovsrättsliga skyddet omfattar även ofixerade koreografiska verk och panto- mimer. Unionsmedlemmama har dock genom en bestämmelse i art. 2.2. förbe- hållits rätt att i lag föreskriva att litterära och konstnärliga verk inte skall åt- njuta skydd om de inte upptagits på ett materiellt underlag. Art. 2.3. innehål- ler bestämmelser av innebörd att översättningar, bearbetningar, musikaliska arrangemang och andra omarbetningar av litterära och konstnärliga verk åt- njuter skydd lika med originalverk, dock utan att därigenom den rätt som till- kommer originalverkens upphovsmän inskränks. Art. 2.4. förbehåller åt unions- länderna att bestämma vilket skydd officiella texter på lagstiftningens, för- valtningens och rättskipningens områden och officiell översättning av sådana texter skall få. Art. 2.5. föreskriver skydd åt samlingar av verk, t.ex. uppslags- böcker och antologier. I art. 2.6. stadgas att de i art. 2 angivna verken åtnjuter skydd i alla unionsländer och att skyddet gäller till förmån för verkets upp— hovsman och hans rättsinnehavare. Genom art. 2.7. ges unionsländerna rätt att i intern lagstiftning fastställa tillämpningsområdet för lagar om verk av brukskonst samt om industriella mönster och modeller, och i art. 2.8. föreskrivs att nyhetsmeddelanden och notiser som endast har karaktären av vanliga tid- ningsmeddelanden inte skyddas genom konventionen.

Art. 2. bis reglerar det upphovsrättsliga skyddet för tal, föredrag och liknan- de verk. Enligt art. 2. bis. 1. ges unionsländerna möjlighet att genom nationell lagstiftning utesluta politiska tal och anföranden inför rätta från upphovsrätts- ligt skydd. Vidare förbehålls enligt art. 2 bis. 2. åt unionsländernas lagstiftning att bestämma de villkor under vilka offentligen framförda föredrag, tal och andra verk av samma art får återges i press eller användas i radio, trådöver- föring till allmänheten eller sådant framförande, som avses i art. 2 bis. l., i de fall då sådant nyttjande rättfärdigas av informationssyftet. Art. 2 bis. 3. ger upphovsmannen ensamrätt att föranstalta om samling av sina verk som avses i art. 2.

Art. 3 innehåller regler om vilka anknytningsmoment som behövs för att skydd skall åtnjutas enligt konventionen. Upphovsman som är medborgare i unionsland åtnjuter alltid skydd för sitt verk, oavsett om det publicerats eller ej och även om verket först publiceras i land utanför unionen. Även andra upphovsmän får emellertid i viss utsträckning skydd för sina verk, nämligen för verk som de först publicerar i ett unionsland eller samtidigt i unionsland och i land utanför unionen (art. 3.1 b). Vidare gäller att upphovsman som inte är medborgare i unionsland erhåller samma skydd för sina verk som upp- hovsman tillhörig unionsland, ifall vederbörande har ”sin vanliga vistelseort” i unionsland (art. 3.2.).

I art. 3.3. definieras uttrycket ”publicerade verk”. Härmed avses först och

främst att verket skall ha getts ut. Det saknar betydelse på vilket sätt exempla- ren framställts. Emellertid fordras att utgivningen skall ha skett med upp- hovsmannens samtycke. Vidare krävs att exemplar av verket skall ha gjorts tillgängliga för allmänheten på sådant sätt att ”med beaktande av verkets art, allmänhetens rimliga behov blir tillfredsställt”. Artikeln innehåller också en uppräkning av framföranden och utföranden av verk som inte anses som pub- licering. Bl.a. kan nämnas att framförandet av filmverk samt överföring eller radiosändning av ett litterärt eller konstnärligt verk inte anses som publice- ring. Enligt art. 3.4. anses ett verk publicerat samtidigt i flera länder ifall det utkommit i två eller flera länder inom 30 dagar efter dess första publicering.

Art. 4 innehåller bestämmelser om skydd, utöver vad som följer av art. 3, i vissa fall för filmverk, byggnadsverk samt verk av grafisk och plastisk konst som utgör del av byggnad. För filmverkens vidkommande gäller att upphovs- man till filmverk åtnjuter skydd för verket om dess producent har sitt ”säte” eller ”sin vanliga vistelseort” i ett unionsland (art. 4 a).

Art. 5 innehåller bestämmelser om det upphovsrättsliga Skyddets omfatt- ning. Bestämmelsernas utformning skall ses mot bakgrund av principen som fastslagits i art. 3.1. att medborgare i unionsland alltid åtnjuter skydd enligt konventionen. I art. 5.1. stadgas att verk, vars upphovsman skyddas genom konventionen, i varje annat unionsland än verkets hemland åtnjuter samma rättigheter, som respektive lands nationella lagstiftning tillerkänner dess egna medborgare, och dessutom de rättigheter som följer av konventionen, vissa minimirättigheter. Rättigheterna åtnjutes och utövas utan att någon formali- tet behöver iakttas (principen om det automatiska skyddet) och oberoende av om skydd finns i verkets hemland (principen om det oberoende skyddet). Skyddets omfång och tillvaratagandet av rätten till skydd regleras alltså ute- slutande genom lagstiftningen i det land där skyddet påkallas, ifall inte annat stadgas i konventionen (art. 5.3.). Skyddet i verkets hemland regleras ge- nom den inhemska lagstiftningen och detta oberoende av om upphovsmannen är medborgare i verkets hemland eller ej (art. 5.3.).

Verk som först publicerats i ett unionsland anses ha detta land som sitt ”hemland”. Om verket publiceras samtidigt i flera unionsländer med olika skyddstid betraktas dock det land som har den kortaste skyddstiden såsom ver- kets hemland (art. 5.4 a). Om ett verk publicerats samtidigt i ett unionsland och i ett annat land anses det förra som verkets hemland (art. 5.4 b). Har verket inte publicerats eller först publicerats i land utanför union och ej sam- tidigt i unionsland betraktas det land upphovsmannen är medborgare i som verkets hemland (art. 5.4 c). Undantag härifrån gäller i fråga om filmverk, byggnadsverk samt verk av grafisk och plastisk konst som utgör del av byggnad. För filmverkens del innebär detta att verk vars producent har sitt säte eller sin vanliga vistelseort i unionsland, anses ha detta land som sitt hemland (art. 5.4 i).

Art. 6 innehåller bestämmelser som ger möjlighet för unionsland att i vissa fall inskränka skyddet för verk av upphovsman som inte är medborgare i unionsland.

Art. 6 bis reglerar upphovsmannens s.k. ideella rätt till verket (”droit mo- ral”). Oberoende av de ekonomiska rättigheterna till verket och oberoende av om dessa överlåts behåller upphovsmannen den ideella rätten till verket. Det- ta innebär att han behåller rätten att anges som verkets upphovsman och han kan motsätta sig varje förvanskning, stympning eller annan ändring av verket och varje annat förfarande med verket som är till ”men för hans ära eller an- seende” (art. 6 bis l.). Skyddet för den ideella rätten består i princip lika länge som skyddet för de ekonomiska rättigheterna.

Art. 7.1. stadgar att det upphovsrättsliga skydd konventionen ger upphovs-

mannen skall omfatta upphovsmannens livstid och en tid av femtio år efter hans död. Det finns emellertid en alternativ regel om skyddstid för filmverk (art. 7.2.). Enligt denna regel får unionsländerna själva bestämma att skydds— tiden för filmverk i princip skall utgå 50 år efter det att verket med upphovs- mannens samtycke gjordes tillgängligt för allmänheten.

Skyddet för anonymt och pseudonymt verk upphör enligt art. 7.3. vanligen 50 år efter det att verket lovligen gjordes tillgängligt för allmänheten. Om där- emot den valda pseudonymen inte ”lämnar rum för tvivel” om upphovsman- nens identitet gäller skyddstiden enligt art. 7.1. Samma är förhållandet om upphovsmannen till anonymt eller pseudonymt verk innan skyddstiden enligt art. 7.3. löpt ut röjer sin identitet. Enligt art. 7.3. är unionsländerna vidare inte skyldiga att skydda anonymt eller pseudonymt verk om det är skälig an- ledning förmoda att verkets upphovsman är död sedan 50 år.

Art. 7.4. reglerar skyddstiden för fotografiska verk samt för verk av bruks- konst som skyddas som verk. Det är förbehållet åt unionsländerna att be- stämma skyddstiden för dessa typer av verk. Skyddstiden får dock inte under- stiga 25 år, räknat från verkets tillkomst.

Enligt art. 7.5. inträder skyddet efter upphovsmans död omedelbart vid dödsfallet. Likaså inträder skyddet som avses i art. 7.2.—4. genast vid händel- sen (verket göres tillgängligt för allmänheten eller tillkommer). Emellertid skall skyddstidens längd räknas från den 1 januari närmast följande år. Om t.ex. upphovsmannen avlider den 1 augusti 1974 inträder alltså skyddet för hans verk efter dödsfallet omedelbart men skyddstiden räknas från och med den 1 januari 1975.

Skyddstiden bestäms enligt art. 7.8. alltid av lagen i det land där skydd på— kallas men skall, ifall detta lands lag ej föreskriver annat, inte överskrida skyddstiden i verkets hemland.

Om flera personer gemensamt har upphovsrätt till ett verk skall skyddsti— den efter upphovsmans död räknas från den sist avlidnes död (art. 7 bis).

Enligt art. 8 har upphovsman till litterärt och konstnärligt verk under den tid dennes rättigheter till originalverket skyddas enligt konventionen uteslu- tande rätt att översätta eller låta översätta verket.

Konventionens art. 9 har central betydelse särskilt för tillvaratagandet av upphovsmännens ekonomiska intressen. Här regleras rätten till mångfaldigan- de av verk. Vidare anges vad som är att anse som mångfaldigande.

Enligt art. 9.1. har upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk uteslu- tande rätt att låta mångfaldiga verket ”på vad sätt eller i vilken form det vara må” och enligt art. 9.3. anses varje ljud- eller bildupptagning som mångfaldi- gande. Det kan anmärkas att t.ex. arkivinspelningar av radio- och tv-sänd- ningar torde falla under bestämmelsen om upphovsmannens ensamrätt att lå- ta mångfaldiga verk.

Art. 9.2. innehåller emellertid ett undantag från huvudregeln. Det förbe- hålls nämligen åt unionsländerna att tillåta mångfaldigande av litterära och konstnärliga verk ”i vissa särskilda fall". Förutsättningarna är dock att mång- faldigandet inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och ej heller ”oskäligt inkräktar” på upphovsmannens ”legitima intressen”.

Art. 10 handlar om rätten att citera ur verk och att använda verk för un- dervisningsändamål. Citat ur verk, som lovligen gjorts tillgängligt för allmän- heten, är tillåtet om det står i överensstämmelse med ”god sed” och sker i ”den omfattning som rättfärdigas av ändamålet”. Samma gäller lån ur tid- nings— och tidskriftsartiklar i form av pressöversikter (art. 10.1.). Enligt art. 10.2. ges unionsländerna möjlighet att genom nationell lag eller avtal sins- emellan bestämma om rätt att i den omfattning som rättfärdigas av ändamålet fritt utnyttja litterära och konstnärliga verk för att skriftligen, genom radio-

utsändning eller ljud- eller bildupptagningar belysa undervisning, under för- utsättning att nyttjandet står i överensstämmelse med god sed. Citat och ny tt— jande skall åtföljas av uppgift om källa och om upphovsmannens namn, om detta är angivet i källan (art. 10.3.).

Pressens och radions s.k. lånerätt samt rätten att ta med verk i reportage regleras i art. 10 bis. Enligt art. 10 bis 1. kan unionsländerna genom lagstift— ning tillåta att tidnings- och tidskriftsartiklar i aktuella ekonomiska, politiska eller religiösa frågor samt radioprogram av samma karaktär mångfaldigas ge- nom pressen och radioutsändning eller trådöverföring till allmänheten. En för- utsättning är att uttryckligt förbehåll häremot inte gjorts. Källan skall alltid anges tydligt. Vidare kan unionsländerna enligt art. 10 bis 2. tillåta att i redo- görelse för dagshändelser, som lämnas med hjälp av fotografi, film, radio- sändning eller trådöverföring till allmänheten, litterära eller konstnärliga verk, ”som synes eller höres under dagshändelsen”, får mångfaldigas eller göras tillgängliga för allmänheten i den omfattning som rättfärdigas av informa- tionssyftet.

Art. 11 innehåller bestämmelser som ger upphovsman till dramatiskt, musi- kaliskt-dramatiskt och musikaliskt verk ensamrätt att låta offentligt framföra verket, oavsett ”vilka medel eller metoder som kommer till användning”, och att med ”vilket medel det vara må” låta överföra sådant framförande till all- mänheten. Samma ensamrätt ges upphovsman till dramatiskt och musikaliskt- dramatiskt verk i fråga om översättning av verket under den tid rätten till ori— ginalverket består.

Upphovsmannens ensamrätt att låta utsända litterärt och konstnärligt verk i radio eller tv regleras genom art. 11 bis. Ensamrätten avser dels att låta ut- sända verket i radio eller att låta offentligt framföra verket genom varje annan anordning för trådlös utsändning av tecken, ljud eller bilder t.ex. tv, dels att låta med eller utan tråd offentligt återge radioutsändning av verk när åter- givandet anordnas av annat företag än det ursprungliga, dels att låta genom högtalare eller annan liknande anordning för överföring av tecken, ljud eller bilder offentligt återge radioutsändning av verket (art. 11. bis 1.). Det förbe- hålls åt unionsländerna att fastställa villkoren för tillämpningen av de nämn- da rättigheterna men föreskrivs samtidigt att verkan av sådana villkor skall vara strängt begränsade till det land som uppställt dern. Villkoren får dess- utom inte göra intrång i upphovsmannens ideella rätt eller i hans rätt att er- hålla skälig ersättning (art. 11 bis 2.).

Enligt art. 11 bis 3. innefattar upphovsmans tillstånd till utsändning, som avses i art. 11 bis inte tillstånd att överföra radioutsändningen på anordning för upptagning av ljud eller bilder (t.ex. magnetljudband eller videoband), om inte avtal härom träffats med upphovsmannen. Unionsländerna har emel- lertid möjlighet att genom lagstiftning medge att ”efemära” upptagningarl får göras av radioföretag med dess egna hjälpmedel för att användas vid före- tagets egna utsändningar. Unionsländema får också medge att upptagningar som har ”ovanlig dokumentarisk karaktär” bevaras i officiella arkiv.

Upphovsman till litterärt verk har ensamrätt att låta offentligt uppläsa verket och att med varje slag av hjälpmedel låta överföra uppläsning av ver- ket till allmänheten (art. 16 ter 1.). Upphovsmannen ges samma rättighet i fråga om översättning av verket, så länge rätten till originalverket består (art. 11 ter 2.).

Enligt art. 12 har upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk uteslutan-

1 I den franska konventionstexten används uttrycket ”enregistrements éphé- meres” vilket kan översättas med ”kortlivade upptagningar” eller ”upptag- ningar med kort varaktighet”.

de rätt att låta bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma verket.

Art. 13 innehåller vissa specialbestämmelser om inspelning av musikaliska verk. Enligt art. 13.1. får unionsland ställa upp villkor och förbehåll beträffan- de den uteslutande rätten för upphovsman till musikaliskt verk och för upp- hovsman till beledsagande text, vilken redan tidigare lämnat tillstånd till upp- tagning av texten tillsammans med musiken, att låta utföra ljudupptagningen av det musikaliska verket, i förekommande fall jämte texten. Verkan av sådana bestämmelser skall vara begränsad till det land som uppställt dem och de får inte göra intrång i upphovsmannens rätt till skälig ersättning. Reglerna i ar- tikeln innebär att unionsland ges möjlighet att införa s.k. tvångslicens. Art. 13.2. innehåller vissa övergångsbestämmelser angående inspelningar som gjorts innan den nya konventionstexten trätt i kraft. Art. 13.3. behandlar frågor om beslag.

Bernkonventionen har olika regler för upphovsrätt till litterärt eller kont- närligt verk som läggs till grund för en filminspelning (t.ex. upphovsrätt till roman som skall filmas eller till musikstycke som skall användas i film) och för upphovsrätt till filmverket (t.ex. upphovsrätt som tillkommer regissör eller annan som deltagit i filminspelningen). Bestämmelser om rätten att ut- nyttja litterärt och konstnärligt verk för filminspelning finns i art. 14. Regler om rätten till filmverket som originalverk återfinns i art. 14 bis.

Enligt art. 14.1. har upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk uteslu- tande rätt att låta bearbeta och återge verket genom film samt att låta sprida bearbetningen eller återgivningen. Dessutom har upphovsmannen ensamrätt att låta offentligt framföra och genom tråd till allmänheten överföra bearbet- ningen eller återgivningen.

I art. 14.2. föreskrivs att bearbetning i varje annan konstnärlig form av filmverk, som bygger på litterärt eller konstnärligt verk, kräver tillstånd av upphovsmannen till sistnämnda verk. Det tilläggs att detta inte inskränker den rätt upphovsmannen till filmverket har (filmverk skyddas enligt art. 14 bis som originalverk).

Av art. 14.3. följer att reglerna i art. 13.1. om musikaliska verk (möjlighe— ten att föreskriva tvångslicens) inte är tillämpliga i de fall som art. 14 avser.

Regler om upphovsrätt till filmverk återfinns, som ovan nämnts, i art. 14 bis. Till en början slås fast att filmverk skyddas som originalverk men att det- ta inte innebär någon inskränkning i de rättigheter upphovsman har till verk som kan ha bearbetats eller återgetts. Den som har upphovsrätt till filmverk åtnjuter samma rättigheter som upphovsman till originalverk, däri inbegripet de rättigheter som anges i art. 14.

I konventionen anges inte vilken krets av medverkande vid en filminspel- ning som skall anses berättigad till verket. Det förbehålls nämligen enligt art. 14 bis. 2 a åt lagstiftningen i det land där skyddet påkallas att bestämma vil- ka personer som innehar upphovsrätt till filmverk.

Art. 14 bis 2 b innehåller konventionens huvudbestämmelser om filmavtal. Det föreskrivs att i de unionsländer, vilkas lagstiftning bland rättsinnehavare till filmverk räknar upphovsmän som lämnat bidrag till filmverkets framställ- ning, skall dessa upphovsmän inte kunna motsätta sig vissa åtgärder med ver- ket. De kan inte motsätta sig att filmverket mångfaldigas, sprids, framförs of- fentligt, överförs till allmänheten genom tråd, utsänds genom radio eller åter- ges till allmänheten. Ej heller kan upphovsmännen motsätta sig att talade in- slag i text återges eller att sådana inslag översätts till annat språk. En förut- sättning är dock i samtliga fall att upphovsmännen åtagit sig att lämna bidrag till framställningen av filmverket och att därvid ingen överenskommelse av motsatt eller särskilt innehåll träffats. Med ”överenskommelse av motsatt el- ler särskilt innehåll” avses enligt art. 14 bis 2 (I varje inskränkande villkor

som kan vara fogat till åtagande att lämna bidrag till framställning av film- verk.

Art. 14 bis 3. innehåller ett undantag från reglerna om inskränkningar i upphovsmans rätt i art. 14 bis 2. I art. 14 bis 3. föreskrivs att bestämmelserna i art. 14 bis 2 b inte gäller upphovsmän till scenarietexter, dialoger och mu- sikaliska verk som skapats särskilt för framställningen av filmverk. En förut- sättning härför är dock att den nationella lagstiftningen inte föreskriver an- nat.

Art. 14 ter innehåller vissa regler om att upphovsman, som avhänt sig ori- ginalverk, i vissa fall har rätt till del i köpeskilling vid vidareförsäljning av verket, s.k. ”droit de suite”.

Art. 15 innehåller presumtionsregler om vem som skall anses som upphovs- man till verk och art. 16 reglerar rätten att ta i beslag olovligen eftergjorda verk m.m. I art. 17 föreskrivs att konventionen inte inskränker regeringarnas i unionsländerna rätt att i vissa fall t.ex. förbjuda att verk eller alster sprids, framförs eller utställs. Art. 18 stadgar bl.a. att konventionen är tillämplig på alla verk som vid konventionens ikraftträdande ännu inte blivit allmän egen- dom i sitt hemland på grund av att skyddstiden löpt ut.

Art. 19 och 20 innehåller bl.a. regler om möjlighet att åberopa mer vitt- gående bestämmelser som kan finnas i unionsland samt bestämmelser om att unionsländernas regeringar sinsemellan kan träffa särskilda överenskom- melser om mera vidsträckta rättigheter åt upphovsmännen än konventionen

ger.

6.2.2. Världskonventionen

Konventionen kan sägas ha dubbelt syfte. Det ena är att göra det möjligt för länder med ett ännu outvecklat rättsskydd på upphovsrättens område att vin- na anslutning till en internationell reglering i ämnet, även om deras lagstift- ning inte är eller inom överskådlig tid kan väntas bli så beskaffad som krävs för anslutning till Bernkonventionen. Det andra syftet är att överbrygga vissa motsättningar på upphovsrättens område som finns mellan stater anslutna till Bernkonventionen och de amerikanska staterna. Dessa senare kräver i regel för upphovsrättsligt skydd att verket registreras eller att andra liknande for- maliteter iakttas. Genom Världskonventionen har emellertid de amerikanska staterna i allt väsentligt gett avkall på denna princip i fråga om verk från andra länder.

Enligt art. I förbinder sig konventionsstaterna att vidta alla erforderliga åt- gärder för att bereda ett tillräckligt och verksamt skydd för upphovsmännens och andra rättsinnehavares rättigheter till litterära, vetenskapliga och konst- närliga verk, såsom skrifter, musikaliska, dramatiska och kinematografiska verk samt verk av måleri, gravyr och skulptur.

Världskonventionen bygger på principen om nationell behandling som hu- vudregel. Konventionsstat skall skydda dels verk av medborgare i annan kon- ventionsstat, vare sig de publicerats eller ej, dels verk som först publicerats i konventionsstat. Dessa verk skall ges samma skydd som verk av konventions- statens egna medborgare. Därutöver skall verken åtnjuta det skydd som till- kommer dem i kraft av själva konventionen (art. II). Reglerna om nationell behandling kompletteras genom två tilläggsprotokoll. Enligt det ena proto- kollet skall regeln om nationell behandling tillämpas även beträffande verk som har annan anknytning till konventionsstat. Under vissa förutsättningar skall skydd ges åt verk av den som har hemvist i staten samt verk av sådan flykting eller statslös som där har sin vanliga vistelseort. Enligt det andra till- läggsprotokollet skall skydd ges åt verk som först utgetts av Förenta nationer-

na samt av Organisationen av amerikanska stater.

Såsom nämnts ovan kräver vissa stater att formaliteter iakttas för att ett verk skall vara skyddat. Enligt världskonventionens art. III skall det emel- lertid för skydd bara krävas att från verkets första utgivning varje exemplar förses med ett särskilt märke, ©, med rättsinnehavarens namn, och med år- talet för första utgivningen.

Art. IV upptar bestämmelser om minsta skyddstid. Enligt art. IV bis skall rättigheterna enligt art. I innefatta de grundläggan— de rättigheter som säkerställer upphovsmännens ekonomiska intressen, bl.a. ensamrätten att låta mångfaldiga ett verk, att låta offentligt framföra det och att låta utsända det i radio. Fördragsslutande stat får emellertid medge vissa undantag i sin lagstiftning. Dessa undantag får dock inte inkräkta på andan och föreskrifterna i konventionen och en rimlig grad av skydd skall alltid be- redas för de rättigheter för vilka undantag har medgetts.

Art. V behandlar ensamrätten till översättning m.m. Fördragsslutande stat har möjlighet att i viss utsträckning inskränka denna rätt genom tvångslicens. Art. V bis, V ter och V quater handlar om rätten för utvecklingsländer att föreskriva tvångslicens för ensamrätten till mångfaldigande och till översätt- ningar.

De återstående artiklarna (art. VI—XXI) innehåller bl.a. administrativa bestämmelser. I art. XVII (jämte tilläggsdeklaration) föreskrivs bl.a. att Världskonventionen inte skall vara tillämplig mellan länder inom Bemunio- nen i fråga om verk som enligt Bernkonventionen har något av dessa länder som hemland.

6.2.3. Romkonventionen

Romkonventionen avser att ge internationellt skydd åt utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radio- och tv-företag. Konventionen bygger på principen om nationell behandling, dvs. att konventionsstat skall ge utövande konstnär, fonogramframställare samt radio- och tv-företag med viss närmare angiven anknytning till annan konventionsstat i princip samma skydd som sta- ten ger sina egna utövande konstnärer, fonogramframställare samt radio- och tv-företag.

Vad som menas med nationell behandling anges i konventionens art. 2. För det första avses den behandling som konventionsstat, inom vars territorium skydd begärs, i sin lagstiftning ger utövande konstnärer, vilka är medborgare i staten, för framföranden som äger rum eller som upptagits för första gången eller som utsänts i radio eller tv inom statens territorium. För det andra avses den behandling som konventionsstat, inorn vars territorium skydd begärs, i sin lagstiftning ger fonogramframställare, som är medborgare i staten, för fo- nogram som för första gången upptagits eller utgetts inom statens territorium. För det tredje avses den behandling som konventionsstat, inom vars territo- rium skydd begärs, i sin lagstiftning ger radio- eller tv-företag, som har sitt säte inom statens territorium, för utsändningar som företas från sändare inom statens territorium.

I art. 3 definieras vissa uttryck som används i konventionstexten. ”Utövan- de konstnärer” är skådespelare, sångare, musiker, dansörer och andra perso- ner som sceniskt framställer, sjunger, reciterar, deklamerar, medverkar i eller på annat sätt framför litterära eller konstnärliga verk. Med ”fonogram” avses anordning på vilken, uteslutande till återgivning för hörseln, upptagits ett framförande eller andra ljud. ”Framställare av fonogram” är den fysiska eller juridiska person som för första gången upptar ljuden från ett framförande el- ler andra ljud. Med ”utgivning” avses att exemplar av ett fonogram i tillräck—

ligt antal görs tillgängliga för allmänheten, och ”mångfaldigande” avser fram- ställning av ett eller flera exemplar av en upptagning. ”Radioutsändning” die- finieras som utsändning genom radiovågor av ljud eller av bilder och ljud för mottagning av allmänheten. ”Återutsändning” är att ett radioföretags utsänd- ning samtidigt utsändes av ett annat radioföretag.

Art. 4—6 anger anknytningsmomenten för skyddet av utövande konstnärer, fonogramframställare samt radio- och tv-företag. Utövande konstnär (art. 4) skall ges nationell behandling om framförandet sker i annan konventionsstat eller om framförandet är upptaget på ett fonogram som är skyddat enligt art. 5 eller om framförandet medtages, utan att vara upptaget på fonogram, i en radio- eller tv-sändning som är skyddad enligt art. 6.

Framställare av fonogram (art. 5) skall ges nationell behandling om veder- börande är medborgare i annan konventionsstat (nationalitetskriterium) eller om den första upptagningen av ljudet företogs i annan konventionsstat (up-p- tagningskriterium) eller om första utgivningen av fonogrammet skedde i an- nan konventionsstat2 (utgivningskriterium). Konventionsstat har emellertid enligt art. 5 möjlighet att förklara att den inte kommer att tillämpa ettdera av utgivningskriteriet eller upptagningskriteriet. Vidare får konventionsstat, som vid tidpunkten för undertecknandet av konventionen tillerkänner framställa- re av fonogram skydd bara på grundval av upptagningskriteriet, förklara att den kommer att tillerkänna framställaren nationell behandling bara på grund av detta kriterium (art. 17). Sverige, som enligt 61 & första stycket URL ger skydd endast åt ljudupptagning som skett inom landet, har avgett sådan för- klaring, alltså att endast upptagningskriteriet tillämpas som anknytningsmo- ment.

Radio- eller tv-företag (art. 6) skall ges nationell behandling om företaget har sitt säte i annan konventionsstat eller om utsändningen företogs från sän— dare, belägen i annan konventionsstat. Konventionen medger dock att anslu- ten stat förklarar att den inte kommer att tillämpa de två nämnda villkoren alternativt utan i stället kommer att ge nationell behandling endast om båda villkoren samtidigt är uppfyllda. Enligt 61 5 första stycket URL skyddas en- dast utsändningar som skett i landet. Sverige har utnyttjat möjligheten att begränsa konventionsåtagandet till vad som ligger inom ramen för principen i den svenska lagen och har avgett sådan förklaring.

Art. 7 innehåller föreskrifter om vissa minimirättigheter åt utövande konst- när. Denne skall ha möjlighet att förhindra radio- eller tv-utsändning och offentlig återgivning utan hans samtycke av framförande. Skyddet är dock be- gränsat till utsändning och återgivning genom åtgärder som företas på den plats där konstnären själv framför verket. Återutsändning av en utsändning och utnyttjande av upptagningar faller utanför. Vidare skall utövande konst- när ha möjlighet att förhindra upptagning, utan hans samtycke, av ett icke upptaget framförande.

Det skydd som enligt konventionen tillerkänns utövande konstnär skall vi- dare enligt art. 7 innefatta möjlighet att förhindra mångfaldigande, utan hans samtycke, av upptagning av hans framförande, om den första upptag- ningen gjorts utan hans samtycke eller om mångfaldigandet sker för andra ändamål än dem till vilka samtycke lämnats eller om den första upptagning- en företagits med stöd av bestämmelserna i art. 15 (utnyttjande för enskilt bruk m.m.) och mångfaldigande sker för annat ändamål än som avses i sist- nämnda artikel.

2 Om den första utgivningen skedde i en icke-konventionsstat men inom tret- tio dagar därefter fonogrammet utges i konventionsstat (samtidig utgivning), anses den första utgivningen ha skett i konventionsstat.

Dessutom finns i art. 7 vissa särskilda bestämmelser som reglerar konstnä- rens rätt gentemot radio— eller tv-företag. Det är förbehållet lagstiftningen i den konventionsstat, där skydd begärs, att bereda skydd mot återutsändning, upptagning för radio- eller tv-sändning och mångfaldigande för utsändnings— ändamål av sådan upptagning, i fall då konstnären samtyckt till utsändning. Vidare skall den närmare regleringen av radio- eller tv-företagens använd- ning av upptagningar, som gjorts för utsändning, ske i enlighet med den na- tionella lagstiftningen i den konventionsstat inom vars territorium skydd be- gärs. Den nationella lagstiftningen får dock inte innehålla bestämmelser som berövar utövande konstnär hans möjlighet att genom avtal reglera sina för- hållanden till sändningsföretagen.

Konventionsstaterna får genom sin lagstiftning bestämma på vilket sätt ut- övande konstnärer skall företrädas vid tillvaratagandet av deras rättigheter i fall då två eller flera av dem samverkar vid samma framförande (art. 8). Kon- ventionsstat får dessutom utsträcka skyddet enligt konventionen till artister som inte framför litterära eller konstnärliga verk (art. 9).

Art. 10 och 11 upptar bestämmelser om vissa rättigheter beträffande fono- gram. Framställare av fonogram skall ha rätt att lämna tillstånd till eller för- bjuda direkt eller indirekt mångfaldigande av fonogrammet (art. 10). Indi- rekt mångfaldigande syftar närmast på att ett fonogram som återges i radio- eller tv-sändning kopieras genom att sändningen spelas in.

Art. 11 anger vilka formalitetskrav som får uppställas för skydd av fono- gram. Om en konventionsstat, såvitt angår fonogram, som villkor för skydd av fonogramframställare, utövande konstnärer eller båda dessa kategorier krä— ver att formaliteter iakttas, skall detta krav anses uppfyllt om alla i handel förda exemplar av ett utgivet fonogram eller deras fodral är försedda med en påskrift, bestående av märket P, åtföljt av årtalet för den första utgivningen anbragt på sådant sätt att det klart framgår att skyddet är förbehållet. Om exemplaren eller fodralen inte utvisar vem som är framställare av fonogram- met eller innehavare av framställarens licens genom att vederbörandes namn, varumärke eller annat lämpligt kännetecken angetts därpå, skall påskriften också innehålla namnet på den som innehar framställarens rättigheter. Om exemplaren eller fodralen inte utvisar vilka som är de förnämsta utövande konstnärerna, skall påskriften dessutom innehålla namnet på den person som innehar dessa konstnärers rättigheter i det land där upptagningen företogs.

Art. 12 behandlar vissa frågor om utnyttjande av fonogram i radio- eller tv-utsändning eller för offentlig återgivning, s.k. sekundärt bruk. Om fono- gram, som utgetts i kommersiellt syfte, eller mångfaldigat exemplar av sådant fonogram används direkt för utsändning skall den som använder fonogram- met betala ett enda skäligt ersättningsbelopp till de utövande konstnärerna eller till fonogramframställarna eller till båda. Med ”ett enda skäligt ersätt- ningsbelopp” avses att om både utövande konstnärer och fonogramframstäl- lare är ersättningsberättigade skall företaget som företar utsändningen bara behöva betala ut en klumpsumma. Villkoren för uppdelningen av denna klumpsumma mellan olika berättigade kan bestämmas av den nationella lag- stiftningen. Reglerna häri skall inte vara tvingande. Parterna skall alltså all— tid kunna komma överens om uppdelningen.

Enligt art. 12 gäller motsvarande regler om fonogram används för offentlig återgivning. Sverige har emellertid utnyttjat en möjlighet som ges i art. 16 att förklara att landet inte kommer att tillämpa bestämmelserna i art. 12, så- vitt avser vissa utnyttjanden. Sverige har förklarat att bestämmelserna i art. 12 bara kommer att tillämpas i fråga om utnyttjanden i radio- eller tv-utsänd- ning, alltså inte beträffande offentlig återgivning.

Genom bestämmelser i art. 13 ges radio- och tv-företagen vissa minimirät-

tigheter. Företagen skall ha rätt att lämna tillstånd till eller förbjuda återut- sändning av deras utsändningar, upptagning av deras utsändningar samt mångfaldigande av sådana upptagningar, som företagits utan deras samtycke, och av sådana upptagningar av utsändningar, som företagits med stöd av be- stämmelserna i art. 15 (för enskilt bruk m.m.), om mångfaldigandet sker för andra ändamål än dem som avses med sagda bestämmelser. Vidare skall sänd- ningsföretagen ha rätt att lämna tillstånd till eller förbjuda offentlig återgiv- ning av deras tv-utsändningar om det sker på ställen där allmänheten äger tillträde mot inträdesavgift. Enligt art. 16 har konventionsstat emellertid möjlighet att avge förklaring att den inte kommer att tillämpa bestämmelsen. Sverige har med stöd av detta förklarat att bestämmelsen om skydd mot of- fentlig återgivning av tv-sändning kommer att tillämpas endast i fråga om offentlig återgivning av tv-utsändning i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Art. 14 innehåller regler om minsta skyddstiden. Romkonventionen medger att konventionsstat till förmån för vissa kulturel- la och andra samhälleliga intressen får föreskriva undantag från reglerna om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram och radio- och tv- företag. Enligt art. 15 får undantag föreskrivas i fråga om utnyttjande för enskilt bruk, utnyttjande av korta avsnitt vid redogörelse för dagshändelse, efemär upptagning som ett radio- eller tv-företag gör med sina egna hjälp- medel och för sina egna utsändningar samt utnyttjande enbart för undervis- ning eller vetenskaplig forskning. Vidare får konventionsstat i sin lagstiftning föreskriva samma slag av inskränkningar i skyddet för utövande konstnärer, framställare av fonogram och radio- och tv-företag som den genom sin lag- stiftning föreskriver i skyddet för upphovsrätten till litterära och konstnärli- ga verk. Bestämmelser om tvångslicens får dock ges endast i den utsträckning de är förenliga med Romkonventionen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen innehåller art. 16 och 17 be- stämmelser som medger att konventionsstat i vissa fall genom att avge särskild förklaring kan inskränka sina konventionsåtaganden.

Art. 18—34 innehåller bl.a. bestämmelser om konventionens tillämpning i vissa fall, ikraftträdande, ratificering m.m.

6.2.4. Fonogramkonventionen

Konventionen inleds med en förklaring att de fördragsslutande staterna är oroade över den tilltagande olovliga kopieringen av fonogram och den skada denna medför för upphovsmännens, de utövande konstnärernas och fonogram- framställarnas intressen och att de är övertygade om att ett skydd för fono- gramframställarna mot sådana handlingar också kommer att gagna de utövan- de konstnärer, vars framföranden upptagits på ifrågavarande fonogram, och de upphovsmän, vars verk upptagits på fonogrammen. Vidare förklarar sig de fördragsslutande staterna vara angelägna om att inte på något sätt inkräkta på de internationella överenskommelser som redan är i kraft och särskilt att inte på något sätt försvåra ett vidare tillträde till Romkonventionen. Begreppen ”fonogram” och ”framställare av fonogram” definieras enligt art. 1 på samma sätt som i Romkonventionen. Med ”kopia” avses i fonogram- konventionen anordning som innehåller ljud vilka direkt eller indirekt tagits från ett fonogram och som omfattar alla eller en väsentlig del av de ljud som upptagits på detta fonogram. En kopia av ett fonogram kan alltså föreligga också när kopieringen inte skett direkt från fonogrammet utan från t.ex. en radioutsändning eller ett redan kopierat exemplar av fonogrammet. ”Sprid- ning bland allmänheten” är enligt fonogramkonventionen varje handling ge- nom vilken kopior av ett fonogram direkt eller indirekt erbjuds allmänheten

eller en grupp av denna. Under begreppet faller även att t.ex. kopior tillhan- dahålls en partihandlare för att de direkt eller indirekt skall säljas till allmän- heten.

Genom fonogramkonventionen åtar sig konventionsstaterna att skydda fram- ställare av fonogram som är medborgare i andra konventionsstater. Skydd skall ges dels mot framställning av kopior utan framställarens samtycke, dels mot införsel av sådana kopior som gjorts utan framställarens samtycke, under förutsättning att sådan framställning eller införsel företas med sikte på sprid- ning till allmänheten, dels mot spridning av sådana kopior till allmänheten (art. 2). Såsom tidigare nämnts skyddar Romkonventionen framställare av fonogram på grundval av tre olika kriterier — nationalitetskriterium, upptag- ningskriterium och utgivningskriterium. Fonogramkonventionen bygger där- emot i princip endast på nationalitetskriteriet. Emellertid får konventionsstat, som vid den tidpunkt då konventionen undertecknades (29 oktober 1971) i sin nationella lagstiftning beredde skydd åt fonogramframställare bara på grund av upptagningskriteriet, förklara att den kommer att tillämpa detta kriterium i stället för nationalitetskriteriet (art. 7). Sverige har avgett sådan förkla— ring.

Art. 3 anvisar tre alternativa vägar för konventionsstat att ge konventionen verkan genom nationell lagstiftning. Skydd kan ges genom upphovsrätt el- ler annan liknande rätt (t.ex. särskild, upphovsrätten närstående rättighet av den typ som finns i URL). Skydd kan också ges genom lagstiftning mot illojal konkurrens. Den tredje möjligheten är att straffbelägga de förfaranden som skall vara otillåtna enligt konventionen.

Minsta skyddstiden anges i art. 4. En särskild bestämmelse gäller för konventionsstater som enligt sin natio- nella lag kräver att formaliteter iakttas för att fonogram skall vara skyddade. Enligt art. 5 skall formalitetskravet anses uppfyllt, om alla de godkända kopior av fonogrammet, som spritts till allmänheten, eller deras fodral är försedda med en särskild påskrift, bestående av märket P (jämför Romkonventionen, art. 11), åtföljt av årtalet för den första utgivningen, anbragt på sådant sätt att det klart framgår att skyddet är förbehållet. Om kopioma eller fodralen inte utvisar vem som är framställare av fonogrammet, hans rättighetsinneha- vare eller innehavare av en exklusiv licens genom att därpå angetts vederbö- randes namn, varumärke eller annat lämpligt kännetecken, skall påskriften också innehålla namnet på framställaren, hans rättsinnehavare eller inne- havaren av den exklusiva licensen.

Enligt art. 6 får konventionsstat, som bereder framställare av fonogram skydd genom en upphovsrätt eller annan särskild rätt eller genom straffrätts- liga sanktioner, i fråga om skyddet göra samma slags inskränkningar som är tillåtna i fråga om skyddet för upphovsrätten till litterära och konstnärliga verk. Tvångslicens får dock inte förekomma annat än om kopieringen sker uteslutande för användning i undervisning eller vetenskaplig forskning och licensen gäller kopiering endast på den konventionsstats område, som beviljat licensen, och icke utsträcks till att gälla utförsel av kopior samt den kopiering som utförts enligt licensen berättigar till en skälig ersättning, som fastställs av behörig myndighet under beaktande av, bland annat, det antal kopior som skall framställas.

I art. 7 uttalas att konventionen på intet sätt skall tolkas så att den inskrän- ker eller inkräktar på det skydd som eljest tillförsäkrats upphovsmän, utövan— de konstnärer, framställare av fonogram eller radioföretag genom nationell lag eller internationell överenskommelse. Det skall ankomma på den nationella lagen i varje konventionsstat att bestämma om och i vilken utsträckning de utövande konstnärerna, vilkas framföranden upptagits på ett fonogram, är be-

rättigade att åtnjuta skydd samt vilka villkor som skall gälla för åtnjutandet av sådant skydd.

Konventionens återstående artiklar (art. 8—13) upptar administrativa be- stämmelser.

6.2.5. Europeiska överenskommelsen om skydd för televisions- utsändningar

Enligt överenskommelsen åtnjuter radioföretag (uttrycket innefattar också tv-företag), som bildats inom en i överenskommelsen deltagande stats terri- torium och i enlighet med den statens lagstiftning eller som företar sina ut- sändningar från sådan stats territorium, visst närmare angivet skydd (art. 1). Skyddet består i att radioföretaget skall ha rätt att lämna tillstånd till eller förbjuda

N

. återutsändning av dess utsändningar, . trådöverföring till allmänheten av dess utsändning, c. offentlig återgivning av dess utsändningar genom apparat för överföring av tecken, ljud och bilder, d. upptagning av dess utsändningar eller av däri ingående särskilda bilder och mångfaldigande av sådan upptagning, e. återutsändning, överföring med träd eller offentlig återgivning med hjälp

av sådan upptagning eller mångfaldigat exemplar därav, som avses under d, med undantag för det fall att radioföretaget lämnat tillstånd till att upp- tagningen eller exemplaret hålls till salu för allmänheten. O'

Dessutom skall radioföretaget i övriga anslutna stater åtnjuta s.k. nationell behandling.

Skyddet enligt överenskommelsen varar minst 20 år från utgången av det år då utsändningen skedde (art. 1 i tilläggsprotokollet år 1965).

Anslutet land kan enligt art. 3 genom särskild förklaring inskränka skyddet i vissa närmare angivna hänseenden.

Den i förevarande sammanhang intressantaste föreskriften om rätt att in— skränka skyddet återfinns i art. 3, punkt 1 c. Enligt denna får ansluten stat utesluta skydd för upptagning av utsändning eller av däri ingående särskilda bilder och mångfaldigande av sådan upptagning, om upptagningen eller mång- faldigandet sker för enskilt bruk eller enbart för undervisningsändamål.

Sverige har för sitt vidkommande gjort förbehåll som avses i art. 3. punkt 1 c.

6.3. Nationell lagstiftning

6.3.1. U pphovsrättslagen (URL)

Upphovsrättslagen har blivit ändrad vid ett par tillfällen sedan den trädde i kraft den 1 juli 1961. År 1970 företogs vissa ändringar med anledning av att ny lagstiftning om skydd för mönster ( Mönsterskyddslagen 1970: 485) an- togs. URL ändrades därefter år 1973 dels i fråga om upphovsrätten till all- männa handlingar och dels för att möjliggöra Sveriges tillträde av de i Paris år 1971 antagna texterna till Bernkonventionen och Världskonventionen. 1 det följande lämnas en redogörelse för huvuddragen av URLzs nu gällande bestämmelser.

Kapitel 1 (1—10 åå) innehåller bestämmelser om upphovsrättens föremål och innehåll.

Enligt 1 & är i princip varje litterärt eller konstnärligt verk föremål för upphovsrätt, oavsett i vilken form det kommit till uttryck. Det kan t.ex. röra sig om en skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal, ett mu- sikaliskt eller sceniskt verk eller ett filmverk. För att åtnjuta upphovsrättsligt skydd måste emellertid produkten vara en litterär eller konstnärlig prestation som innebär något nytt _ ett nyskapande. Det nyskapade måste vidare ha en viss grad av individualitet. Vanliga nyhetsmeddelanden, t.ex. i press eller ra- dio, torde i allmänhet inte uppfylla sistnämnda krav. Upphovsrätten tillkom- mer den som ”skapat” verket (1 & första stycket). Upphovsrätten till ett verk kan innehas av flera personer samtidigt. En person kan t.ex. ha dramati- serat eller filmatiserat ett litterärt verk (med tillstånd av det litterära verkets upphovsman). Upphovsmannen till originalverket bibehåller därvid sin upp- hovsrätt medan den som gjort dramatiseringen eller filmen får upphovsrätt till sitt verk. Ett verk kan också ha skapats av flera personer utan att man kan urskilja de olika personernas bidrag som självständiga verk. Medarbetarna har då gemensamt upphovsrätt till verket.

Upphovsrätten innefattar enligt 2 5 som regel uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav och genom att göra det till— gängligt för allmänheten. Överföring (upptagning) av verk på anordning ge- nom vilken det kan återges, t.ex. film, videoband, magnetljudband eller grammofonskiva, anses som framställande av exemplar utav verket.

Verk görs tillgängligt för allmänheten då det framförs offentligt eller exem- plar av verket utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning, eller om verket eljest sprids till allmänheten eller visas offentligt (2 & tredje stycket). Of— fentligt framförande kan vara att direkt inför närvarande publik uppföra tea- terpjäs men också att framföra något genom radio eller tv eller att spela upp ett musikaliskt verk från grammofonskiva vid exempelvis en offentlig dans- tillställning. Med offentligt framförande avses inte bara framförande vid till- ställning till vilken vem som helst har tillträde. Även framförande inom vissa personkretsar i föreningar och liknande räknas dit. Utförande av exempelvis skådespel eller musik i föreningar av typen teaterklubb, konsertförening och föreläsningsförening torde anses som offentligt framförande.3 URL går dess- utom ett steg längre. I 2 & tredje stycket föreskrivs nämligen att framförande som ”i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets” anses lika med offentligt framförande. Ett nära liggande exempel på sådant framföran- de är s.k. industrimusik. Många större industrier har installerat särskilda hög- talaranläggningar i arbetslokalema. Genom dessa återges radiosändningar och grammofonmusik. Denna typ av arrangemang kan inte hänföras till offentligt framförande i vanlig bemärkelse, bl.a. därför att möjligheterna för utom- stående att få tillträde till arbetslokalerna ofta är starkt begränsade (t.ex. av säkerhetsskäl). Det bör påpekas att bestämmelsen inte omfattar mindre ar- betsplatser; det skall röra sig om ”större” åhörarkretsar. Varken lagtexten eller förarbetena till URL ger någon precisering av vad som anses med ut- trycket ”större”.4 Framförandet skall ingå som ett led i företagets verksam- het ("förvärvsverksamhet”). Om de anställda själva eller genom en förening arrangerar musik på arbetsplatsen faller detta inte under bestämmelsen.

URL & 3 innehåller bestämmelser om upphovsmannens ideella rätt (”droit moral”). Bestämmelserna i URL har samma innebörd som motsvarande reg-

3 Se vad 1 LU 1960: 1, s. 38 säger — allt som inte är helt slutet är offentligt. 4 Jfr dock SOU 1956: 25, s. 105.

ler i Bernkonventionen (art. 6 bis). 3 % tredje stycket URL innehåller därut- över en regel som innebär att upphovsmannen i princip inte med bindande verkan kan överlåta sin ideella rätt. Den kan efterges ”endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket”.

Den som översätter, bearbetar eller till annan litteratur- eller konstart över- för ett originalverk får upphovsrätt till det nya verket men får inte förfoga över detta i strid med upphovsrätten till originalverket (4 å). Som exempel på konsekvens av bestämmelsen kan nämnas att om man vill utnyttja bear- betningen av ett originalverk för att framställa exemplar eller för offentligt utförande behövs inte bara bearbetarens tillstånd utan även medgivande av upphovsmannen till originalverket. Om däremot någon ”i fri anslutning” till ett verk skapar ”ett nytt och självständigt” verk, är hans upphovsrätt inte be— roende av rätten till originalverket (4 & andra stycket). Det kan vara fråga om t.ex. en parodi eller en travesti.

Den som sammanställt verk eller delar av verk till ett s.k. samlingsverk, har upphovsrätt till detta verk (5 5) men hans rätt inskränker inte upphovsrät- ten till de särskilda verken som ligger till grund för samlingsverket (5 g). Såsom nämnts i anslutning till 1 5 kan ett verk ha skapats av flera personer utan att man kan urskilja de olika personernas bidrag som självständiga verk. Enligt 6 & har samtliga medarbetare då gemensamt upphovsrätt till hela ver- ket och kan var för sig påtala eventuellt intrång i rätten till detta.

7 & första stycket innehåller en presumtionsregel för att den, vars namn eller allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsatts på exemplar av verk eller anges då verket görs tillgängligt för allmänheten, skall anses som upphovsman till verket. I andra stycket finns särskilda regler för fall då namn, pseudonym eller signatur inte har angetts.

Ett flertal av URLzs rättsverkningar knyts till att ett verk blivit ”offent- liggjort" eller ”utgivet”. 8 & innehåller bestämningar av dessa båda begrepp. Ett verk anses offentliggjort när det lovligen gjorts tillgängligt för allmänhe- ten. Som nämnts i anslutning till 2 & görs ett verk tillgängligt för allmän- heten då det framförs offentligt, då exemplar av verket utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller då det eljest sprids till allmänheten eller visas offentligt. — Ett verk anses utgivet då exemplar av verket med upphovsman- nens samtycke förts i handeln eller eljest blivit spridda till allmänheten. I re- gel räcker det inte med att några enstaka exemplar av t.ex. en bok eller ett fonogram saluförs eller sprids på annat sätt för att kravet för utgivning skall vara uppfyllt.

9 & innehåller bestämmelser om i vad mån vissa hos myndighet upprättade allmänna handlingar nämligen författningar m.m. är föremål för upphovsrätt.

I 10 & föreskrivs att upphovsrätt kan göras gällande till verk även om det- ta registrerats som mönster enligt mönsterskyddslagen. Vidare anges att foto- grafisk bild inte är föremål för upphovsrätt enligt URL.

Kapitel 2 (11—26 55) innehåller regler om inskränkningar i upphovsman- nens ensamrätt att förfoga över sitt verk.

Enligt 11 & första stycket får av offentliggjort verk framställas enstaka exemplar för ”enskilt bruk”. Sådana exemplar får inte användas för annat än- damål. Paragrafens andra stycke innehåller vissa undantagsbestämmelser som gäller bruksföremål, skulptur, byggnadsverk m.m. Bestämmelsen i första styc- ket innebär en viktig inskränkning i upphovsmannens förfoganderätt. Den mot- svaras av Bernkonventionens art. 9. Enligt denna har, såsom tidigare nämnts, upphovsmannen uteslutande rätt att låta mångfaldiga sitt verk på vad sätt el- ler i vilken form det vara må. Emellertid får unionsländerna tillåta mång- faldigande som inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.

Vad som skall hänföras till ”enskilt bruk” är många gånger diskutabelt. Att t.ex. i hemmet göra upptagningar på magnetljudband eller videoband av ra- dio- respektive tv-program för personligt bruk (studier eller underhållning hemma) torde höra hit. Även att utnyttja upptagningen vid en privat bjud- ning eller inom en mindre sluten förening kan anses som enskilt bruk, i det senare fallet på grund av det personliga bandet mellan föreningsmedlemmar- na. Ett utnyttjande i öppna föreningar, i större föreningar eller i andra större sammanhang faller däremot utanför begreppet enskilt bruk. I begreppet ligger en avsikt att tillgodose enskilda personers intresse att framställa exemplar av verk för sitt eget bruk eller för användande bland personer till vilka framstäl- laren står i ett närmare personligt förhållande. Man får låta annan framställa ifrågavarande exemplar.

Bestämmelserna i 12 & ger arkiv och bibliotek möjlighet att i vissa fall framställa exemplar av verk genom fotografering. Avsikten härmed är främst att arkiven och biblioteken skall kunna skydda ömtåligt eller dyrbart material mot förslitning eller förstöring genom att göra brukskopior eller genom att mikrofilma material. (Närmare härom i redogörelsen för tillämpningskungö- relsen till upphovsrättslagen och fotografilagen.)

14 5 innehåller bestämmelser om citaträtten och om rätten att återge offentliggjort konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.

Pressens lånerätt regleras i 15 &. Rätten gäller emellertid endast tidning- ars och tidskrifters rätt att sinsemellan låna artiklar i vissa fall. Däremot gäl— ler lånerätten inte mellan pressen å ena sidan samt radio och tv å andra sidan. Däremot ger den ovan nämnda citaträtten möjlighet för press, radio och tv att i en viss begränsad omfattning göra citat ur varandras uttalanden. 16 & reglerar rätten att för bruk vid gudstjänst eller undervisning, t.ex. psalm- böcker och läseböcker, utan upphovsmannens tillstånd framställa samlings- verk bestående av verk eller utdrag ur verk av ett flertal upphovsmän.

I 'lundervisningsverksamhet” får enligt 17 & för ”tillfälligt bruk” fram- ställas exemplar av verk genom ljudupptagning. Det ges dock ett undantag. Grammofonskiva eller ”liknande anordning” som framställts i förvärvssyfte får ej ”direkt” eftergöras. Till undervisningsverksamhet hänförs i första hand skolväsendet men även studiecirklar och liknande bör räknas dit.

Vad som menas med uttrycket ”tillfälligt bruk” är något oklart. Enligt de- partementschefens uttalande i propositionen med förslag till URL avses att inspelningen får användas vid något eller några tillfällen inom en inte alltför lång tid efter inspelningen. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande över lagförslaget att bestämmelsen bör tolkas så att inspelningen inte får göras för permanent bruk men bör få bevaras åtminstone ”något år”, utan någon egent- lig begränsning av antalet användningstillfällen. Enligt ett uttalande av de- partementschefen vid riksdagsbehandlingen fick uttrycket ”något är” väl anses innebära att skolorna kan bevara inspelningarna ”ett par tre år” utan risk att anses ha överträtt bestämmelsen.

En viktig begränsning är att det skall röra sig om en ljudupptagning. Be- stämmelsen medger således inte att man utan upphovsmannens tillstånd spe- lar in bilden från t.ex. ett tv-program eller en film. Det kan i sammanhanget påpekas att TRU-kommittén i sina avtal med medverkande i utbildningspro- grammen för tv utverkar att upphovsrätten överlåts på kommittén så att den i sin tur kan medge att sändningarna får spelas in, t.ex. vid AV-centralerna.

Grammofonskiva eller liknande anordning som framställts i förvärvssyfte får, som nämnts ovan, inte eftergöras direkt. ”Liknande anordning” kan vara t.ex. en inspelning på magnetljudband. Innebörden av ”framställts i förvärvs- syfte” är att grammofonskivor, ljudband osv. som innehåller material direkt avsett för undervisning (språkskivor, ljudband till textböcker osv.) inte får

kopieras direkt. Uttrycket ”direkt” hindrar inte att upptagning görs av radio- program när en sådan inspelning sänds.

18 5 innehåller bestämmelser som ger möjligheter att framställa exemplar i blindskrift av litterära och musikaliska verk samt att göra ljudupptagningar av litterära verk för utlåning till blinda och svårt vanföra. 19 & föreskriver att då ett musikaliskt verk framförs med text får till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram och dylikt. 20 & reglerar rätten att i vissa fall, bl.a. vid gudstjänst, undervisning och arrangemang med allmännyttigt syfte, of- fentligt framföra verk, dock ej sceniskt verk eller filmverk, utan upphovsman- nens tillstånd.

Bestämmelser om den s.k. reportagerätten finns i 21 5. Vid information om dagshändelse genom radio, tv, direkt överföring (t.ex. överföring med tråd från en central anläggning till högtalare i andra lokaler) eller film får verk som ”synes eller höres under dagshändelsen” utan upphovsmannens till- stånd återges i den omfattning som betingas av informationssyftet.

Enligt 22 & första stycket får radio- eller tv-företag, om det har rätt att i sändning återge ett verk, också ”för bruk vid egna utsändningar upptaga ver- ket på anordning, genom vilken det kan återgivas”. Konungen bestämmer vill- koren för upptagningen. Med stöd härav föreskrivs i URK (11—13 åå) att upptagningen skall göras med företagets egen tekniska utrustning, att den får bevaras högst ett år och användas för utsändning högst fyra gånger samt att den därefter skall förstöras eller utplånas. Ett undantag stadgas emeller- tid. Har upptagning, som har ”dokumentariskt värde”, överlämnats till SR:s arkiv, får denna bevaras i arkivet utan tidsbegränsning.

Ovan nämnda bestämmelser i 22 & första stycket URL samt 11—13 gg URK återgår på Bernkonventionens art. 11 bis 3., enligt vilken det 'är förbe- hållet unionsländernas lagstiftning att ge regler om efemära upptagningar, som görs av radioföretag med dess egna hjälpmedel och för dess egna utsänd- ningar, och att medge att upptagningar som har ”ovanlig dokumentarisk ka- raktär” bevaras i officiella arkiv.

De svenska bestämmelserna om efemära upptagningar har motiverats med radio- och tv-företagets behov att kunna planera sändningsverksamheten och förbereda reprissändningar. Samma motivering har framförts för regeln om arkivering av upptagningar med ”dokumentariskt värde”. Auktorrättskom- mittén, som föreslog att inspelningar av ”särskilt dokumentariskt värde” bor- de få bevaras utan tidsbegränsning, anförde bl.a. (SOU 1956: 25 s. 241): ”Här avses inspelningar t.ex. av framträdanden av kända kulturpersonlighe- ter, av författares upplåsning av egna verk, av framstående skådespelares av— skedsföreställningar osv. Praktisk användning ha dylika inspelningar bland annat i krönikor, minnesprogram och liknande återblickar, och huruvida ett program har dokumentariskt värde bör bedömas ur denna synpunkt. Undan- tagsbestämmelsen torde knappast behöva tolkas restriktivt; det må framhållas, att det här liksom ofta i frågor om arkivering kan vara tveksamt vad som är värt att bevaras och att man därför hellre arkiverar något för mycket än för litet.”

Auktorrättskommitténs uppfattning att undantagsbestämmelsen om arkive- ring inte skulle behöva tolkas restriktivt torde ha återverkat på utformningen av regeln i 12 å andra stycket URK; motsvarighet saknas till det krav i kom- mitténs förslag som låg i ordet ”särskilt” (dokumentariskt värde).

Genom de ovan nämnda bestämmelserna om efemära upptagningar och om arkivering av upptagningar har SR möjlighet att spela in och bevara verk, till vilka företaget har sändningsrätt. Detta medför emellertid inte i och för sig att upptagningarna kan användas för utsändning. Här gäller URL:s regler om upphovsmannens tillstånd till utsändning av verk.

Bestämmelserna i 22 å andra stycket innebär en inskränkning av upp- hovsmannens ensamrätt att medge utsändning av hans verk i radio eller tv. Det föreskrivs nämligen att om svenskt radio- eller tv-företag som konungen bestämmer (i detta fall SR) på grund av avtal med organisation som före- träder ett flertal svenska upphovsmän på området har rätt att utsända litte- rära och konstnärliga verk, företaget får utsända även utgivet sådant verk av upphovsman som inte företräds av organisationen. Sceniska verk är dock un- dantagna. Vidare får verk över huvud taget ej heller sändas om upphovsman— nen meddelat förbud mot utsändning eller det ”eljest föreligger särskild an- ledning antaga att han motsätter sig utsändningen”. Vederbörande upphovs- man har dessutom rätt till ersättning för utsändningen.

Reglerna i 22 5 andra stycket innefattar en s.k. avtalslicens. Bakgrunden till bestämmelsen är att om företaget i varje enskilt fall skulle behöva skaffa upphovsmannens tillstånd till utsändning skulle betydande olägenheter upp- komma. Det skulle många gånger bli mycket arbetskrävande och i vissa fall ogenomförbart att efterforska vilka upphovsmän som inte är medlemmar i nå- gon av de organisationer, som företräder upphovsmän och med vilka SR har avtal om rätt till utsändning, och kontakta dessa. Ett krav på förhandstill— stånd till varje sändning skulle medföra att det behövdes en omfattande och kostsam organisation för att inhämta samtycken.

Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk utgivits, dvs. exemplar av verket lovligen förts i handeln eller på annat sätt spritts till allmänheten, får enligt 23 & exemplar av verket spridas vidare och visas offentligt. Noter till musi- kaliskt verk får dock inte hyras ut utan upphovsmannens samtycke. Man kan således utan upphovsmannens tillstånd t.ex. vidareförsälja böcker eller gram- mofonskivor i antikvariat eller vid auktioner. Vidare kan böcker, grammo- fonskivor, ljudbandskassetter m.m. hållas tillgängliga för allmänheten i offent- liga bibliotek, museer och liknande institutioner. — Författare får för närva- rande ersättning för utlåningen av böcker vid biblioteken via ett statsanslag som avsätts till en särskild fond, Sveriges författarfond. Även översättare av böcker får ersättning.

24 & reglerar i vilken utsträckning handlingar som upprättats hos svensk myndighet — med undantag för författningar m.m. som regleras i 9 5 samt till myndighet inkomna handlingar får återges utan upphovsmannens samtyc- ke. Vidare innehåller 24 a & föreskriften att allmän handling utan hinder av upphovsrätt skall tillhandahållas i den ordning 2 kap. tryckfrihetsförordning- en stadgar.

25 & innehåller mot 23 & svarande bestämmelser om vidarespridning och offentlig visning av konstverk. Verket får visas offentligt utom genom film eller i tv. Det tilläggs att verk som får spridas vidare eller visas offentligt också får medtas vid inspelning och visning av film eller tv-program om återgivningen har underordnad betydelse med hänsyn till filmens eller pro- grammets innehåll (25 5 andra stycket). Paragrafen innehåller även vissa specialbestämmelser om rätt att avbilda konstverk samt en bestämmelse att byggnad får fritt avbildas.

De inskränkningar av upphovsmannens förfoganderätt som följer av be- stämmelserna i 11—25 %% medför i princip inte någon inskränkning i upp— hovsmannens ideella rätt till verket (26 å). Det enda undantaget är att byggnad och bruksföremål får ändras av ägaren utan upphovsmannens till- stånd (13 å). I övrigt skall, när verket återges offentligt, källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver och verket får inte utan upp- hovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som krävs för den medgivna användningen (26 å andra stycket).

Regler om upphovsrättens övergång återfinns i kapitel 3 (27—42 55).

Upphovsrätten till ett verk kan överlåtas helt eller delvis (27 å första stycket). Den som förvärvar upphovsrätten kan alltså få ensamrätt till verket eller en begränsad rätt, t.ex. licens genom vilken vederbörande får utnyttja verket vid sidan av andra personer. Upphovsmannen kan dock inte överlåta sin ideella rätt till verket (jfr 3 $). Överlåtelse av ett exemplar av verket innebär inte överlåtelse av upphovsrätten (27 å andra stycket). Den som köper ett exemplar av ett verk får alltså inte därigenom automatiskt rätt att t.ex. mångfaldiga det. För detta krävs särskilt tillstånd av vederbörande rätts- innehavare. I fråga om beställd porträttbild gäller särskilda bestämmelser (27 å andra stycket).

Den som förvärvat upphovsrätten till ett verk får inte ändra verket eller överlåta upphovsrätten vidare utan avtal med överlåtaren (28 å). Om rät- ten ingår i en rörelse, t.ex. förlagsrörelse, får den dock överlåtas i samband med att rörelsen eller del av denna överlåts, men överlåtaren svarar även i fortsättningen för att avtalet med den rättighetsinnehavare, från vilken han förvärvat sin rätt, fullgörs.

29 5 innehåller en s.k. generalklausul enligt vilken avtalsvillkor som i sin tillämpning strider mot god sed på upphovsrättens område eller som eljest är otillbörligt kan jämkas eller lämnas utan avseende.

I 30 & ges vissa regler om rätten att offentligt framföra andra verk än filmverk. Reglerna är dispositiva, dvs. de kan sättas åt sidan genom avtal (se 27 & tredje stycket). Om rätten att offentligt framföra ett verk överlåts, skall överlåtelsen gälla för en tid av tre år och inte med ensamrätt. Har avtal träffats om längre giltighetstid och om ensamrätt får upphovsmannen trots detta själv framföra verket offentligt eller överlåta denna rätt till annan ifall framföranderätten inte utnyttjas under tre år.

31 5—38 5 innehåller särskilda bestämmelser om förlagsavtal, dvs. avtal genom vilka upphovsmannen till förläggare överlåter sin rätt att genom tryck eller liknande förfarande (t.ex. ljuskopiering eller duplicering) mångfaldiga och ge ut litterärt eller konstnärligt verk. Bestämmelserna är dispositiva (27 & tredje stycket).

Överlåtelser av rätt till filmning av verk regleras i 39 och 40 55. Reglerna är dispositiva (27 & tredje stycket). Enligt 39 5 omfattar överlåtelse av rätt till inspelning av annat litterärt eller konstnärligt verk än musikaliskt verk på film rätt att genom filmen göra verket tillgängligt för allmänheten på biograf, i tv eller annorledes. Inspelningsrätten omfattar också rätt att i filmen återge talade inslag i text och att översätta filmtexter till annat språk.

I 40 & ges bestämmelser om s.k. inspelningsplikt. Den som fått inspel- ningsrätten är skyldig att göra inspelningen inom skälig tid och att se till att filmverket görs tillgängligt för allmänheten. I annat fall får upphovsmannen häva avtalet och behålla uppburet honorar. Han har därutöver rätt till er- sättning för skada som ej täcks av honoraret.

41 & upptar bestämmelser om upphovsrättens övergång genom upphovs- mannens död. Reglerna om giftorätt, arv och testamente gäller även upp- hovsrätten. Vissa undantag görs i fråga om rätten att utnyttja verket. Bl.a. kan upphovsmannen med bindande verkan även mot efterlevande make och bröstarvingar i testamente ge föreskrifter om hur upphovsrätten får ut- övas eller bemyndiga annan att ge sådana föreskrifter.

Enligt 42 & får upphovsrätt till verk inte utmätas hos upphovsmannen själv eller hos någon som fått rätten på grund av giftorätt, arv eller testa- mente. Samma gäller i fråga om manuskript samt exemplar av konstverk som inte blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för offentliggörande.

Skyddstiden för upphovsrätten regleras i kapitel 4 (43 och 44 åå). Upp- hovsrätten till ett verk gäller intill utgången av 50:e året efter det år då upp-

hovsmannen avled. Om flera upphovsmän gemensamt har upphovsrätt till ett verk beräknas skyddstiden med utgångspunkt från den sist avlidne upp- hovsmannens dödsår (43 5). I fråga om anonymt offentliggjort verk är skyddstiden 50 år, räknat från utgången av det år då verket offentliggjordes. Om verket består av flera delar med inbördes sammanhang räknas skyddsti- den från utgången av det år då den sista delen offentliggjordes (44 5 första stycket).

Om upphovsmannen till anonymt verk före skyddstidens utgång skulle bli namngiven, t.ex. på ny upplaga av verket, eller det inom samma tid skulle visa sig att han avlidit innan verket offentliggjordes, beräknas skyddstidens längd enligt huvudregeln i 43 ä.

I kapitel 5 återfinns bestämmelser om vissa upphovsrätten närstående rät- tigheter (droits voisins). Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är bestämmelserna i 45—48 åå. Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om skydd åt sångare, musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer för deras framföranden. Vidare ges bestämmelser om fonogramframställarnas rätt till skydd för sina ljudinspelningar på grammofonskivor, ljudbandskassetter etc. mot bl.a. kopiering samt om radio- och tv-företags rätt till skydd för sina utsändningar mot upptagning och återutsändning.

Enligt 45 5 första stycket får en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk inte utan hans samtycke upptas på grammo- fonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återges. Ej heller får framförandet utan vederbörandes samtycke sändas i radio eller tv eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmänheten. Vidare får enligt 45 å andra stycket framförande som upptagits på anordning, genom vilken det kan återges, inte utan konstnärens samtycke överföras från en sådan an- ordning till en annan förrän 25 år förflutit efter året för upptagningen. Be- träffande upptagning, utsändning och överföring som avses i 45 & första och andra styckena skall bestämmelserna i 3 5, 9 %, 11 & första stycket, 14 5 första stycket, 17 få, 20 och 21 55, 22 5 första stycket, 245, 24 a 5, 27—29 åå samt 41 och 42 åå ha motsvarande tillämpning (45 & tredje stycket). Denna hän- visning medför bl.a. följande.

I princip är sådana förfaranden med en utövande konstnärs prestation till- låtna som medges i fråga om upphovsrättsligt skyddade verk. Den utövande konstnärens ensamrätt att förfoga över sin prestation inskränks i fråga om allmänna handlingar genom hänvisningen till 9 och 24 55. Vidare följer av hänvisningen till 11 & första stycket att en utövande konstnärs framförande utan hans samtycke får spelas in på t.ex. magnetband för enskilt bruk. Citat- rätt föreligger också i viss utsträckning (hänvisn. till 14 5 första stycket).

Inom undervisningsverksamhet får för tillfälligt bruk göras ljudupptag- ning av offentliggjord prestation utan samtycke, dock med viss inskränkning i fråga om grammofonskiva och liknande som framställts i förvärvssyfte (hän- visn. till 17 5). Genom hänvisningen till 22 & första stycket får radio- eller tv-företag, som har rätt att återge verk i utsändning, under villkor som be- stäms av konungen uppta verk, som framförs av utövande konstnär, på an- ordning genom vilken det kan återges.

46 5 innehåller bestämmelser om kopieringsskydd för fonogramframstäl- larnas produkter. Enligt 46 & första stycket får grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud tagits upp, inte utan framställarens samtycke efter- göras förrän 25 år förflutit efter det år då upptagningen gjordes. Såsom efter- görande anses även att upptagningen överförs från en sådan anordning till en annan. Eftergörande kan ske genom att en grammofonskiva avgjutes men också genom att upptagningen t.ex. överförs från grammofonskiva till mag- netband. Det bör påpekas att kopieringsskyddet gäller oberoende av om upp-

tagningens innehåll är ett upphovsrättsligt skyddat verk eller något annat, t.ex. samtal eller fågelsång.

Enligt 46 å andra stycket skall beträffande eftergörande, som enligt 46 å är beroende av framställarens samtycke, bestämmelserna i 9 å, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17 å, 21 å, 22 å första stycket, 24 och 24 a åå äga motsvarande tillämpning. Om fonogram eftergöres under sådana förhållan- den att en inspelning av ett upphovsrättsligt skyddat verk skulle få göras utan upphovsmannens tillstånd får eftergörandet alltså ske utan fonogramfram- ställarens samtycke. Bl.a. får enstaka exemplar framställas för enskilt bruk (hänvisn. till 11 å första stycket). Inom undervisningsverksamhet får ko- piering ske i vissa fall (hänvisn. till 17 å) och under vissa villkor får radio- eller tv—företag överföra upptagning på fonogram på annan anordning genom vilken den kan återges (hänvisn. till 22 å första stycket).

Framställare av fonogram och utövande konstnär, vars framförande upp- tagits på fonogram, har enligt 47 å första stycket rätt till ersättning när fo- nogrammet spelas upp i radio- eller tv-sändning. Ersättningsrätten gäller ut- sändning som sker inom 25 år efter det år då inspelningen på fonogrammet gjordes. Om två eller flera utövande konstnärer samverkat vid framförandet kan de endast gemensamt göra ersättningsrätten gällande. Den utövande konstnärens ersättningsrätt skall göras gällande genom fonogramframställaren. Fonogramframställaren får alltså hos radio- eller tv-företaget begära ersätt- ning både för egen del och för den utövande konstnären och sedan utbetala den utövande konstnärens andel av ersättningen till denne.

Enligt 47 å andra stycket skall bestämmelserna i 9 å, 14 å första stycket samt 20, 21 och 24 åå äga motsvarande tillämpning i fall som avses i 47 å och beträffande utövande konstnärs rätt även föreskrifterna i 27, 28, 29, 41 och 42 åå. Bestämmelserna i 47 å första och andra styckena gäller inte ljudfilm (47 å tredje stycket).

Radio- eller tv-utsändning får enligt 48 å första stycket inte utan radio- eller tv-företagets samtycke återutsändas eller upptas på anordning genom vilken den kan återges. Ej heller får tv-utsändning utan samtycke återges för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal; t.ex. behövs sändarföre— tagets tillstånd för att man skall få visa en tv-utsändning från ett sportevene- mang för allmänheten i biograflokal. Vidare får enligt 48 å andra stycket ut- sändning, som upptagits på anordning genom vilken den kan återges, inte överföras på annan sådan anordning utan sändarföretagets samtycke, förrän 25 år förflutit efter året för utsändningen.

Radio- och tv-företagens skydd för deras utsändningar inskränks i viss mån. Enligt 48 å tredje stycket skall vad i 9 å, 11 å första stycket, 14 å första stycket, 17, 20 och 21 åå, 22 å första stycket samt 24 och 24 a åå sägs äga motsvarande tillämpning i fall som avses i 48 å. Bl.a. får enstaka upptag- ningar av radio- eller tv-sändningar göras för enskilt bruk (hänvisn. till 11 å första stycket). Likaså får i undervisningsverksamhet för tillfälligt bruk ljud- upptagningar göras från radio- eller tv-sändningar (hänvisn. till 17 å).

49 å upptar vissa bestämmelser om rätten att eftergöra katalog, tabell e.d. Kapitel 6 (50—52 åå) innehåller särskilda bestämmelser, bl.a. att litterärt eller konstnärligt verk inte får göras tillgängligt för allmänheten under titel, pseudonym eller signatur som medför att verket eller upphovsmannen kan förväxlas med annat verk eller annan upphovsman (50 å), att domstol kan vid vite förbjuda återgivande av litterärt eller konstnärligt verk på sätt som kränker den andliga odlingens intressen (51 å) och föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som förbjudits.

Kapitel 7 (53—59 åå) upptar regler om ansvar och ersättningsskyldighet. Upphovsrättslagens tillämpningsområde regleras genom bestämmelser i ka-

pitel 8 (60—62 åå).

Lagens bestämmelser om upphovsrätt är enligt 60 å tillämpliga på dels verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sve- rige, dels verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och utom riket (samtidig utgivning anses ha skett om verket utgetts i Sverige inom 30 dagar efter utgivning utomlands), dels filmverk vars producent (om ej annat visas, anses den vars namn på sedvanligt sätt utsatts på exemplar av filmver- ket som verkets producent) har sitt säte eller sin vanliga vistelseort i Sverige, dels i landet uppfört byggnadsverk, dels konstverk som utgör del av i landet belägen byggnad eller på annat sätt är fast förenat med marken. Bestämmel- serna i 50 och 51 åå gäller varje litterärt eller konstnärligt verk oavsett dess ursprung.

Lagens föreskrifter i 45—48 åå om skydd för utövande konstnärs fram- förande, om skydd för framställare av fonogram, om utövande konstnärs och fonogramframställares rätt till ersättning från radio- eller tv-företag och om skydd för radio- eller tv-företags utsändningar är enligt 61 å första stycket tillämpliga på framförande, ljudupptagning samt radio- och tv-utsändning som sker i Sverige. I 61 å andra stycket finns särskilda bestämmelser som gäller kataloger m.m. enligt 49 å.

Enligt 62 å får konungen, under förutsättning av ömsesidighet, i vissa fall meddela föreskrifter om upphovsrättslagens tillämpning med avseende på annat land. Sådana föreskrifter har meddelats i kungörelsen (1973: 529) om tillämpning av upphovsrättslagen och fotografilagen med avseende på andra länder och områden, m.m.

Kapitel 9 innehåller ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

6.3.2. F otografilagen ( F otoL)

Enligt 1 å har den, som framställt fotografisk bild, som regel ensamrätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande framställa exemplar av bilden och att visa bilden offentligt. Såsom framställare av fotografisk bild anses i vanliga fall den person, som skött kameran. Om flera gemensamt skött kameraarbetet har dessa gemensamt rätt till bilden. Som fotografisk bild an- ses också det som framställs genom ett med fotografi jämförligt förfarande (1 å andra stycket). Som exempel kan nämnas upptagning på magnetband.

Skyddet förutsätter inte att bilden har individuell prägel eller är konstnär— lig; det krävs i princip inte att bilden skall uppfylla något speciellt krav i fråga om kvalitet. Emellertid uttalades i förarbetena till FotoL (se bl.a. prop. 1960: 17, s. 329 ) att i uttrycket bild ligger en viss begränsning så till vida att vanliga ljuskopior och liknande kopior av ritningar och handlingar, där den fotografiska metoden används som medel för rent mångfaldigande, är undan- tagna från skydd enligt FotoL.

Fotografisk bild åtnjuter skydd också om den upptagits på t.ex. en biograf- film eller ett magnetband för visning i tv. De fotografiska bilderna på film- remsan kan tillsammans utgöra ett upphovsrättsligt skyddat verk (filmverk) men vid sidan härav består rätten till de olika fotografiska bilderna.

2 å FotoL innehåller bestämmelser om fotografens s.k. droit moral. Då exemplar av fotografisk bild framställs eller visas offentligt, skall fotografen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Bilden får inte ändras så att fotografens anseende kränks eller visas offentligt i sådan form eller i sådant sammanhang som är kränkande för fotografen. Reglerna motsvarar i huvudsak bestämmelserna om upphovsmannens droit moral (3 å URL), dock med det undantaget att reglerna i FotoL inte är tvingande.

Om ej annat visas, anses den som fotograf vars namn, firma eller allmänt

kända signatur på sedvanligt sätt utsätts på exemplar av bilden eller som an- ges då bilden visas offentligt (3 å).

Fotografisk bild anses offentliggjord då den lovligen utgetts, utställts of- fentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten (4 å).

1 5—12 åå ges vissa undantag från fotografens ensamrätt. Enstaka exem- plar får framställas för enskilt bruk utan fotografens samtycke (5 å). Vidare får arkiv och bibliotek med konungens tillstånd och på villkor som konungen föreskriver framställa exemplar av fotografisk bild för sin verksamhet (6 å). I kritisk eller vetenskaplig framställning får vidare i anslutning till texten återges offentliggjord fotografisk bild. Rör det sig om en populärvetenskaplig framställning får bilden dock återges endast mot ersättning. Dessutom får, mot ersättning, offentliggjord fotografisk bild i anslutning till texten intagas i arbete till bruk vid undervisning (7 å).

Enligt 8 å får vid information om dagshändelse fotografisk bild, som syns under dagshändelsen, utan fotografens samtycke återges genom tv, direkt överföring eller film i den omfattning som betingas av informationssyftet. Vi— dare får enligt 9 å svenskt tv-företag som konungen bestämmer (Sveriges Radio) mot ersättning visa offentliggjord fotografisk bild, om inte fotografen meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning an- ta att han motsätter sig visning. Det sagda gäller dock inte film. Regleringen i 9 å innefattar en s.k. tvångslicens.

10 å innehåller bestämmelser om rätten att vidaresprida fotografisk bild. Sedan fotografen överlåtit exemplar av bilden eller bilden blivit utgiven, får det eller de exemplar som överlåtits eller som omfattas av utgivningen visas offentligt. Offentliggjord bild får också i övrigt visas offentligt i samband med undervisning eller om det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte eller i folk- bildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyttigt syf- te. Detta gäller dock inte film.

Om tv-företag har rätt att i utsändning visa fotografisk bild, så får företa- get också uppta bilden på film eller liknande anordning, t.ex. magnetband (11 å). Det krävs dock tillstånd av konungen, som föreskriver villkoren. För rätten att visa den upptagna bilden offentligt gäller vad eljest är stadgat. Sålunda krävs fotografens samtycke för att upptagningen skall få användas i utsändning, exempelvis i en reprissändning.

Enligt 12 å får fotografisk bild utnyttjas fritt i rättsvårdens och den all- männa säkerhetens intresse. Rätten att utnyttja fotografisk bild som ingår i allmän handling regleras på samma sätt som beträffande verk (hänvisn. i 12 å andra stycket FotoL till 9 och 24 åå URL). Dessutom skall enligt 12 å tredje stycket allmän handling tillhandahållas enligt bestämmelserna i 2 kap. tryck- frihetsförordningen utan hinder av rätt till fotografisk bild.

14 å innehåller en väsentlig inskränkning i fotografens ensamrätt. Om fotografisk bild framställs på beställning, tillkommer fotografirätten bestäl- laren, såvida inte annat uttryckligen avtalats. Fotografen har dock rätt att ställa ut bilden i reklamsyfte, om inte beställaren förbjuder detta. Om foto- grafen förbehållit sig rätten till fotografiskt porträtt, får beställaren trots det- ta låta inta porträttet i tidning, tidskrift eller skrift med biografiskt innehåll, såvida inte fotografen gjort särskilt förbehåll mot detta.

Skyddstiden för fotografisk bild är enligt 15 å 25 år räknat från utgången av det år då bilden framställdes. Om emellertid bilden har konstnärligt eller vetenskapligt värde, är skyddstiden längre; 50 år från det år då fotografen avled.

16—21 åå innehåller bl.a. regler om påföljden av olovligt utnyttjande av fotografisk bild samt rättegångsbestämmelser.

Enligt 22 å är FotoL tillämplig dels på fotografisk bild framställd av den

som är svensk medborgare eller som har sin vanliga vistelseort här i landet, dels på fotografisk bild som först utgetts här i landet eller samtidigt i och utom landet, dels på fotografisk bild som infogats i byggnad eller annan med marken fast förenad anordning, som är belägen här i landet. Samtidig utgiv- ning anses också ha skett om bilden utgetts i Sverige inom trettio dagar efter utgivning utomlands.

Enligt 23 å kan konungen, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrifter av innebörd att FotoL skall tillämpas också med avseende på annat land. Sådana föreskrifter har meddelats i kungörelsen (1973: 529) om tillämpning av lagen om upphovsrätt och lagen om rätt till fotografisk bild med avseende å andra länder och områden, m.m.

6.3.3. Tillämpningskungörelsen till URL och FotoL ( URK)

Tillämpningskungörelsens 1—7 åå upptar närmare bestämmelser om fotoko- piering för arkiv- och biblioteksändamål med stöd av 12 å URL och 6 å FotoL.

Enligt 1 å får bl.a. riksarkivet, och myndigheter under dess inspektion, kungl. biblioteket och andra vetenskapliga eller fackliga bibliotek, som drivs av det allmänna, utan upphovsmannens eller fotografens samtycke för sin verksamhet framställa exemplar av litterärt eller konstnärligt verk eller av fotografisk bild genom fotografi.

Genom mikrofilmning eller liknande förfarande får kopior av material i ar- kivens och bibliotekens bestånd och samlingar framställas i den utsträckning som påkallas av beredskaps- och skyddssynpunkter (2 å första stycket). Vidare får kopior göras av sådant material i bestånden och samlingarna som på grund av sin ömtålighet eller svårersättlighet inte bör göras tillgängligt för lånesökande i original. Mer än två kopior får dock inte framställas annat än om synnerliga skäl föreligger (2 å andra stycket). Om det gäller skyddat verk eller sådan skyddad fotografisk bild, som inte offentliggjorts, får kopior inte göras utan rättighetshavarens samtycke (2 å tredje stycket).

Kopior av enstaka artiklar i samlingsverk, tidningar eller tidskrifter samt av korta avsnitt i andra utgivna verk får, om det befinnes ändamålsenligt, gö- ras för att utlämnas till lånesökande för forsknings- eller studieändamål i stäl- let för de volymer eller häften i vilka materialet ingår. Dock får endast en kopia utlämnas till lånesökanden av varje artikel eller avsnitt (3 å).

Om ett exemplar av verk är ofullständigt, får det kompletteras genom foto- grafi, såvida de felande partierna endast utgör en mindre del i förhållande till hela verket (4 å första stycket). Undantag görs för det fall att materialet kan anskaffas i bokhandeln eller hos utgivare eller förläggare (4 å andra styc- ket).

Bibliotek som får s.k. biblioteksexemplar av tryckta skrifter har under förutsättning att synnerliga skäl föreligger rätt att göra fotokopior av ut- givna verk som anses böra förvärvas till samlingarna men som inte kan an- skaffas i bokhandel eller från utgivare eller förläggare (5 å).

Bestämmelserna i 3—5 åå har motsvarande tillämpning på fotografisk bild (6 5)-

7 å innehåller vissa specialbestämmelser för rätten att göra filmupptag- ningar av verk och fotografiska bilder åt handikappade.

8—10 åå reglerar närmare rätten att framställa talböcker med stöd av 18 å URL.

11—15 åå reglerar rätten för radio- och tv-företag att med stöd av 22 å första stycket URL och 11 å FotoL göra ljud- och bildupptagningar av verk och fotografiska bilder. Upptagningarna skall alltid göras med företagets egen

tekniska utrustning (11 å första stycket) och får i regel inte överlämnas till utomstående (11 å andra stycket).

Vidare får upptagningarna bevaras högst ett år och användas för utsänd- ning högst fyra gånger. Efter den tiden eller efter det att upptagningen an- vänts fyra gånger skall den, om inte annat avtalats med rättighetshavaren, förstöras eller utplånas (t.ex. avmagnetisering av ljud— eller videoband; 12 å första stycket). Om upptagningen har dokumentariskt värde och har överlämnats till Sveriges Radios arkiv, får den emellertid bevaras i detta arkiv även efter utgången av ettårsfristen och även om den använts för utsändning fyra gånger (12 å andra stycket). Om man finner att upptagningen inte lämpligen bör bevaras i original, får den överföras på nytt underlag. I sam- band därmed skall originalupptagningen förstöras eller utplånas (13 å första stycket). Vidare gäller att om upptagningen skall användas för utsändning och det av tekniska skäl inte är lämpligt att vid utsändningen använda origi- nalet eller sådant exemplar som framställts i stället för originalet (enligt 13 å första stycket), så får för sändningsändamålet framställas ett särskilt exem- plar. Denna upptagning skall dock förstöras eller utplånas efter sändnings- tillfället (13 å andra stycket).

Föreskrifterna i 11—13 åå har motsvarande tillämpning beträffande de närstående rättigheterna enligt 45, 46 och 48 åå URL (14 å).

6.3.4. Radioansvarighetslagen (RAL) med tillämpningskungörelse (RAK)

RAL reglerar yttrandefriheten i ljudradio- och tv-program (radioprogram), som svenskt programföretag får anordna med ensamrätt (Sveriges Radio).

Enligt 10 å andra stycket RAL meddelar konungen bestämmelser om skyldighet för programföretaget att vidta åtgärder för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i radioprogram och fastställer villkoren för att en- skild skall få ta del av sådan bevisning. Bestämmelserna syftar på de s.k. refe— rensupptagningama.

I RAK ges närmare föreskrifter om referensupptagningarna. Enligt 6 å RAK skall programföretaget ombesörja upptagning av varje program som sänds. Om företaget önskar bli befriat från skyldighet att uppta bild beträf— fande visst slag av tv-program, i vilket risken för yttrandefrihetsbrott är ringa, meddelar Kungl. Maj:t beslut härom efter särskild framställning. Referens- upptagningarna skall bevaras minst sex månader från sändningstillfället (6 å andra stycket RAK).

Justitiekanslern har rätt att ta del av referensupptagningarna och att få utskrift av vad som yttrats i programmen (7 å första stycket RAK).

Vidare är programföretaget enligt 7 å andra stycket RAK skyldigt att låta enskild, som anser att yttrandefrihetsbrott begåtts mot honom eller att han lidit skada på grund av sådant brott, hos företaget ta del av det ifrågavaran- de programmet och få utskrift av vad som yttrats i programmet. Detta gäller emellertid inte för det fall att det är uppenbart att den som begär att få ta del av upptagningen eller att få utskrift icke berörs av programmet på sådant sätt att han kan vara målsägande.

Programföretaget får inte begära ersättning för uppspelning av referens- upptagning eller utskrift (7 å tredje stycket RAK).

Il Kommitténs överväganden och förslag

7. Utgångspunkter och principiella överväganden

7.1. Motiv för utvidgad arkivering

I Kungl. Maj:ts proposition om den statliga kulturpolitiken ( prop. 1974: 28 ) sammanfattas målen för den statliga kulturpolitiken i åtta punkter. I en av punkterna utsägs att kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. Departementsche- fen anför i anslutning härtill bl.a. följande (s. 301): ”Kulturlivet kan aldrig formas enbart på grundval av de samtida kulturströmningarna. Verksamheten inom flera av de konstnärliga uttrycksformerna bygger till avsevärd del på ett arv från tidigare epoker. Inom teater, dans och musik är äldre verk självklara inslag i institutionernas verksamhet. Muséernas och arkivens verksamhet är i sig inriktad på att bevara och levandegöra kulturarvet. — Intresset för vården av vår miljö har un- der det senaste decenniet vuxit sig allt starkare. Samhällets insatser har också ökat vilket bl.a. inneburit att naturvården inordnats i samhälls- planeringen. Miljövårdsintresset har under de senare åren i allt större utsträckning kommit att omfatta även den fysiska kulturmiljön, dvs. den miljö i form av bebyggelse och landskap som utgör ramen för vår dagliga tillvaro. — Den snabba förändringstakt som i synnerhet präg— lar våra tätorter utsätter den fysiska kulturmiljön för ett mycket hårt tryck. Högt ställda krav på funktionsduglighet och effektivitet hotar att göra vår arbets- och boendemiljö steril och traditionsfattig. När den enskilda människan på så vis berövas sin anknytning bakåt i tiden tilltar hennes känsla av otrygghet och främlingskap. Bevarande av den historiska kontinuiteten i den fysiska kulturmiljön måste därför till- mätas grundläggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. — Samhällets insatser för äldre tiders kul— tur får inte begränsas till ett passivt bevarande. Kraftfulla åtgärder måste till för att levandegöra och föra vidare vårt kulturarv. I detta arbete bör föreningar och organisationer verksamma inom detta om- råde spela en aktiv roll. — I arbetet med att bevara och föra kultur— traditioner vidare är det viktigt att insatserna gäller hela samhällets historia och inte bara den s.k. högreståndskulturen. Även arvet från det gamla bondesamhället samt den framväxande industrialismen och

de därmed sammanhängande folkrörelserna måste föras vidare.”

Under DAK:s utredningsarbete har synpunkter och önskemål i arv— kiveringsfrågor framförts från många håll. Detta har redovisats i de olika kapitlen om radio och tv, fonogram, film och AV-material. Här skall "lämnas en kortfattad sammanställning av synpunkterna.

Av DAK:s forskarenkät framgår att forskarna tillmäter ljud- och bildupptagningarna stor betydelse för sin verksamhet. Forskarenkä- ten genomfördes visserligen innan DAK genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utöver att utreda frågan om SR:s arkiv utreda all- männa arkiveringsproblem sammanhängande med bild- och ljudupp- tagningar. Enkäten avsåg därför endast arkiveringsfrågor vid SR. De synpunkter som framkommit genom enkäten har emellertid i stor ut- sträckning giltighet även då det gäller att mera alh'nänt ta ställning till i vad mån man skall bevara ljud- och bildupptagningar. Av naturliga skäl har forskare inom olika verksamhetsområden sina speciella önske- mål. Flertalet tillfrågade förefaller emellertid ha den uppfattningen att ljud- och bildupptagningarna har sådant värde för forskning och undervisning vid institutionerna att man bör eftersträva att bevara så mycket som möjligt.

När det gäller forskningsaspekten på arkiveringsfrågan kan man också framhålla vad riksdagens kulturutskott år 1972 uttalade i sitt betänkande med anledning av en motion om anslag till stöd åt forskar- service vid SR ( se avsnitt 2.4.5). Utskottet framhöll att riksdagens ut- bildningsutskott året innan betonat angelägenheten av att de humanis- tiska och samhällsvetenskapliga forskningsråden, Riksbankens jubi- leumsfond och SR söker stimulera forskningen rörande massmedia och i synnerhet radio- och tv-forskning samt underströk vikten av att radio- och tv-forskningen inte hämmas och försvåras av brist på fors— karservice.

Ljud- och bildupptagningarnas värde för forskning och undervis- ning, men även för den allmänna debatten, framgår vidare av den framställning till konungen som professorerna Kirsten Gram Holm- ström, Ingvar Holm och Rune Waldekrantz samt docenten Gunnar Hallingberg gjorde år 1972 angående forskarservice vid SR (se avsnitt 2.4.4). Där framhålls att SR:s arkiv intar en nyckelställning för mass- medieforskningen i Sverige och att arkivmaterialet tilldrar sig allt stör- re intresse från forskarnas sida. Man påpekar vidare att massmedie- undervisning införts i läroplaner för olika skolformer. Det konstateras att radions och tv:s ställning i samhället ständigt ger anledning till de- batt om allmän programpolicy, enskilda program och olika påverk- ningsfaktorer men att det ofta saknas tillförlitligt debattunderlag i form av programanalyser, historiska perspektiv och jämförelsematerial. Slutligen framhålls att det i regel är mycket svårt att få tillgång till SR:s arkivalier och att svårigheterna ökat allteftersom forskarnas in- tresse tilltagit.

Ljud- och bildupptagningarnas värde för den allmänna debatten och informationen samt allmänhetens intresse av att i efterhand kunna ta del av det som sänts i radio och tv betonas av Sveriges författarför- bund i förbundets framställning till utbildningsdepartementet år 1973

(se avsnitt 2.4.4) om anslag åt SR så att allmänheten bereds möjlighet att ta del av gjorda inspelningar. Författarförbundet konstaterar att SR i viss utsträckning har rätt att för bruk vid egna utsändningar ta upp verk på band, att sådana band normalt förstörs sedan de använts i återutsändning men att upptagningar med dokumentariskt värde skall överlämnas till SR:s arkiv. Man konstaterar vidare att det för närva- rande ej finns regler beträffande rätten att ta del av arkivmaterialet. Erfarenheten har enligt författarförbundet visat att upptagningarna av ekonomiska och personella skäl inte kan hållas tillgängliga för and- ra än dem som vill bedriva forskning eller specialstudier. Författarför— bundet deklarerar slutligen att de vanliga medborgarna saknar möjlig- het att i efterhand ta del av det som sänts i etern på samma sätt som av det som blivit tryckt inom riket, eftersom det i landet saknas ett riksmedietek som svarar mot riks- och universitetsbiblioteken. Förfat- tarförbundet finner att detta får betraktas som en allvarlig brist i sam- hällsdokumentationen.

Liknande synpunkter framfördes bl.a. i den pressdebatt om SR:s ar- kiv som fördes år 1968 (se avsnitt 2.4.2).

Många synpunkter har framförts på den speciella frågan om arkive- ring av fonogram. Synpunkterna torde kunna sammanfattas med vad konsertbyråutredningen (KBU) anför i betänkandet Fonogrammen i musiklivet. KBU förklarar att fonogrammet — utöver att vara en ef- fektiv kanal för att tillfredsställa behov att lyssna till musik och sprida kunskap om musik — kan betraktas som ett historiskt dokument som ur strikt musikhistorisk aspekt i första hand är av intresse för musik- forskare, musikstuderande och andra grupper med professionell verk- samhet inom musiklivet. KBU framhåller emellertid också att de stän- digt förbättrade teknisk—a förutsättningarna medför att inspelningar från tidigare epoker röner ökat intresse även från den musikintressera- de allmänhetens sida. Vidare konstaterar KBU att det största fono- gramarkivet i landet — SR:s — inte är tillgängligt för allmänheten och att övriga fonogramarkiv inte har tillräckligt omfattande samlingar el- ler i övrigt inte har tillräckligt stora resurser. KBU förordar ett statligt centralarkiv för fonogram. Detta centralarkiv skall samarbeta med oli- ka specialarkiv och andra institutioner på området samt ge service åt allmänheten.

För filmens vidkommande har också många synpunkter framförts under utredningsarbetet. Filmutredningen (se avsnitt 4.5.1) uttalar i sitt andra delbetänkande om bl.a. film- och tv-undervisning, att film- institutets filmarkiv arbetar under trängda ekonomiska förhållanden och att dess möjligheter att tillmötesgå den högre utbildningens och forskningens behov är alltför begränsade, inte endast ekonomiskt utan även med hänsyn till upphovsrättsliga förhållanden m.m. Enligt film- utredningen är detta otillfredsställande både allmänt kulturhistoriskt sett och från filmvetenskaplig synpunkt. Man bör utreda möjligheten av lagstiftning om tvångsdeponering av filmer. Det framhålls också att man inom undervisnings- och forskningsverksamheten på filmom- rådet har stort behov av filmer och tv-program samt teknisk utrust- ning m.m.

Synpunkter av samma innebörd som filmutredningens förekommer i de nordiska filmarkivens framställning år 1971 (se avsnitt 4.5.3) till Nordisk kulturfond om ekonomiskt bidrag till räddning av den äldre nordiska filmen och i Nils Hugo Gebers föredrag år 1970 (se avsnitt 4.5.2).

Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB) anför i sin framställ- ning till konungen om utredning av frågan om lagstadgad leverans av AV-material (se avsnitt 5.5) bl.a. att Sverige sedan år 1661 genom tryc- keriernas skyldighet att inleverera allt tryck, först till kungl. biblioteket och senare även till universitetsbiblioteken, skapat en praktiskt taget komplett samling av det egna trycket men att det fortfarande saknas lagstiftning som på motsvarande sätt stadgar leverans av AV-material. SAB konstaterar vidare att nationalfonoteket genom avtal med produ- center förvärvar exemplar av i landet för allmän spridning framställda grammofonskivor och ljudband men att det i fråga om visuellt och audivisuellt material som är avsett att spridas bland allmänheten sak- nas reguljär arkivering.

Utöver de ovan nämnda synpunkterna har många andra framförts. Man har allmänt den uppfattningen att ljud- och bildupptagningar bör arkiveras i betydligt större utsträckning och mera systematiskt än som för närvarande är fallet.

7.2. Principiella överväganden

Skapande verksamhet på det litterära eller konstnärliga området har genom århundradena ofta kommit till uttryck genom tecken eller bil- der. Detta gäller inte bara skönlitteratur, dramatik, musikalisk konst och bildkonst utan även vetenskapliga och tekniska framställningar, tekniska konstruktioner osv. I många fall har verken eller framställ- ningarna publicerats just genom att spridas i form av text eller bild, t.ex. böcker, tidningar, planschverk, musikalier i notform. I andra fall har verken offentliggjorts på annat sätt eller även på annat sätt: ett musikaliskt verk genom en konsert, en pantomim eller ett koreografiskt verk genom en föreställning på scen, en vetenskaplig framställning ge- nom en föreläsning. I fall av detta senare slag har man ofta, om inte verket offentliggörs omedelbart i form av tecken eller bilder, bevarat det i sådan form för att underlätta vidare spridning i samtiden och framtiden.

Det finns stora allmänna och privata samlingar av publicerade verk av skilda slag. AV särskild betydelse är de offentliga samlingar av tid- ningar, tidskrifter, böcker, broschyrer och annat publicerat tryck, som grundas på lagstadgade leveranser från boktryckerierna i riket. Hos de svenska allmänna biblioteken och i privata bibliotek samlas också stora mängder av utländskt tryck, som har förvärvats för att begagnas i forskning, vid undervisning, för underhållning eller för andra ändamål.

Även material som aldrig har publicerats bevaras i stor omfattning. Myndigheternas arkiv är en given källa för historiska studier. Härvid- lag har man länge strävat efter att bevara ett så omfattande material

att framtida forskning kan få en om inte fullständig så dock rättvisan- de bild av underlaget för myndigheternas åtgärder och i övrigt av det material som samlas hos myndigheterna. Många privata samlingar av brev och andra anteckningar ökar forskarnas möjligheter att forma en bild av företeelser i det förflutna. Arkivinstitutioner samt vissa biblio- tek och museer har i betydande omfattning stått till tjänst med att be- vara och vård-a privata arkiv.

Det kan givetvis inte hävdas att det material i form av skrift eller bild som finns bevarat ger en fullständig bild av gångna tiders verksam- het i det offentliga livet samt inom kultur och vetenskap. Likväl är all- männa och privata arkiv och bibliotek oumbärliga källor för forskning och studier. Meddelanden och opinionsbildning har under långa tider i synnerligen stor omfattning haft skriftlig form tidningar, broschy- rer, böcker, protokoll och liknande uppteckningar, brev osv. Därav föl- jer att det har varit möjligt att bevara förhållandevis mycket av de meddelanden som lämnades och den opinionsbildning som förekom.

Till de äldre teknikerna för att befordra meddelanden och meningar har under det senaste seklet kommit flera nya. Telefonsamtal har i sti- gande omfattning ersatt brev som form för personliga och kommersiel- la meddelanden och för andra besked. Tryckta skrifter har såsom me- del för information, underhållning och opinionsbildning til-l en del er- satts med radio, tv och film. Notskrift har som medel att bevara musik kompletterats och delvis ersatts med grammofonskivor och andra fo- nogram. Inom den offentliga förvaltningen och inom enskilda företag spelar fonetiska upptagningar och upptagningar för ADB allt större roll som medel att bevara underlaget för beslut och andra åtgärder.

Mycket av det som produceras och distribueras i modern teknik blir redan nu bevarat för framtiden. Sveriges Radio har arkiverat många program, företag som producerar fonogram eller film torde i många fall ha stora delar av produktionen bevarade. Nationalfonoteket har be- tydande samlingar av både äldre och nyare svenska ljudinspelningar. Filminstitutet förvarar många biograffilmer, särskilt sådana som i ett eller annat hänseende har ansetts viktiga i filmkonstens utveckling, låt vara att dispositionsrätten ofta är begränsad. Sveriges Radio har lan- dets största samling av grammofonskivor och andra fonogram. Det existerar också många privata samlingar av fonogram. Myndigheternas fonetiska upptagningar och deras upptagningar för ADB torde bevaras i en omfattning som någorlunda motsvarar arkiveringen av skriftligt material (frågan härom behandlas av kommittén i annat sammanhang).

Åtskilligt ljud- och bildmaterial går emellertid förlorat. I förhållande till sändningarnas omfattning är Sveriges Radios arkivering av sända program tämligen obetydlig. Oklarheten i de upphovsrättsliga förut- sättningarna för arkivering av film leder till att film-arkiven inte kan byggas upp systematiskt och verkar hämmande på deras normala verksamhet. Nationalfonoteket arkiverar i huvudsak bara svenska fo- nogram, och eftersom musik är internationell på annat sätt än språkli- ga framställningar, ger fonotekets samlingar inte någon fullständig bild av fonogramutbudet på den svenska marknaden. Av vikt i fråga om vissa typer av tekniska upptagningar är vidare att de är underkas-

tade fara för förstöring som följd av bristfällig upptagningsteknik och ofullkomliga lagringsförhållanden.

Det sagda innebär inte bara, eller främst, att mycken information, många meningsyttringar, många kulturyttringar utan motsvarighet i äldre tider går förlorade. Det innebär också att vad som bevaras i bib— liotek och arkiv kommer att ge en mycket mindre fullständig bild av nutidens verksamhet inom kultur, vetenskap, teknik och administra- tion än vad vi nu har av gångna tiders. Särskilt stor betydelse har det att framtida forskning, om nu rådande förhållanden får bestå, kommer att ha mycket sämre möjligheter att göra sig en bild av information och opinionsbildning i politiska och kulturella frågor än vi kan göra oss av motsvarande aktiviteter under gångna tider. Man behöver här bara erinra om vilken betydelse radio och tv har som medel för sådan infor- mation och opinionsbildning.

En slutsats av det anförda är att det är av stor vikt för framtida forskning på skilda områden att information, opinionsbildning, kultu- rella framställningar osv., som läggs fram inför offentligheten genom radio eller tv eller genom fonogram, film eller liknande modern teknik, verkligen blir bevarade för framtiden i en omfattning som någorlun- da motsvarar vad som är fallet med tryckta skrifter. Man bör alltså i princip sträva efter en total arkivering. Denna slutsats stödjes också av de många önskemål i samma riktning som har sammanfattats i avsnitt 7.1.

Godtar man principen att offentliggjorda framställningar i enlighet med det sagda skall bevaras för framtiden, är därmed likväl inte sagt att varje gallring är utesluten. Även bortsett från dupletter, reprissänd- ningar i radio och liknande kan det visa sig nödvändigt att nedbringa arkivbeståndet genom att gallra ut mindre väsentliga framställningar, genom att i vissa hänseenden begränsa arkiveringen till ett statistiskt urval e.d. Ett skäl att i varje fall till en början arkivera alla framställ- ningar eller en mycket stor del av dem är att grunderna för en utgall- ring kan vara lättare att bestämma efter något eller ett par decenniers förlopp, sedan man har fått perspektiv över vad som kan vara av in- tresse för framtida forskning. Ett motiv som har betydelse för ra— dions del är att totalark-ivering där knappast är dyrare än en partiell arkivering grundad på ett urval. Frågan om modifikationeri principen om totalarkivering diskuteras i det följande.

Vissa problem måste lösas, om man på det sätt som har förordats här skall vidga arkiveringen av sändningar i radio eller tv och av andra här avsedda framställningar som läggs fram inför offentligheten.

Till en början uppkommer vissa tekniska problem. Framställningar i ljud eller bild eller bådadera måste tas upp t.ex. på elektronisk eller elektromekanisk väg, om de inte redan föreligger i form av upptag- ning. De medier, på vilka framställningarna tas upp, måste vara be- ständiga, eller också måste det finnas en rimlig teknisk rröjlighet att föra över (konvertera) framställningarna till nya medier, scm i sin tur är beständiga eller konvertibla. Vid bedömande av skilda rrediers tjän- lighet för långtidsförvar-ing måste man ta hänsyn till kostiaderna för att ordna ett för sådan förvaring gynnsamt arkivklimat.

Det torde kunna hävdas att de tekniska problem som hör hit kan lösas. Det är sålunda fullt möjligt att göra inspelningar av allt sådant som sänds i radio eller tv. Redan nu görs, som nämndes nyss, tämligen omfattande inspelningar av sända program för Sveriges Radios eget behov, och dessutom görs särskilda s.k. referensinspelningar främst för att man vid prövning i rättegång eller i radionämnden skall kunna fastställa vad som har förekommit i en sändning. De förra inspelning- arna är tämligen dyrbara. Det är knappast behövligt att begagna en så dyrbar teknik vid en mycket omfattande inspelning och arkivering med sikte främst på forskningens intressen. De senare inspelningarna är avsevärt billigare men i vissa hänseenden knappast godtagbara med avseende på den tekniska kvaliteten. Vad som fordras är apparatur som med rimlig ekonomisk insats kan säkra inspelningar på rimlig teknisk nivå av hela programutbudet från Sveriges Radio eller i varje fall av den allra största delen därav.

Problemet att bevara gjord-a inspelningar för mycket lång framtid torde ännu inte vara slutgiltigt löst. DAK har också i uppdrag att ut- arbeta förslag till regler om arkivering av upptagningar för ADB. Inom ramen för detta uppdrag utför statens provningsanstalt på kommit- téns beställning vissa undersökningar om arkivbeständigheten hos olika datamedier. Resultaten av dessa undersökningar torde bli användbara även vid beslut om arkivmedium för ljud- och bildupptagningar. Vad som hittills har kommit fram genom provningsanstaltens arbete och andra undersökningar ger anledning anta att inspelningarnas tekniska livslängd, under förutsättning att de bevaras under gynnsamma arkiv- förhållanden, knappast är det största problemet. Större svårighet bere- der det förhållandet att inspelningstekniken ständigt förnyas så att det efter hand blir svårt att bevara möjligheten att utnyttja inspelningarna. Denna utveckling kan göra det nödvändigt att med vissa mellanrum konvertera arkiverade inspelningar, även om medierna som sådana in- te löper fara att förstöras. I varje fall är ovissheten om mediernas livs- längd enligt kommitténs mening inte något hinder att redan nu vidga inspelning och arkivering med sikte i första hand på att upptagningar- na skall bevaras utan konvertering. Man kan vid lämplig tidpunkt, kanske efter tio eller femton år, ta ställning till i vad mån upptagning- arna skall konverteras, bevaras oförändrade eller utgallras.

Kommittén behandlar i det följande de tekniska problem som är förbundna med en vidgad arkivering av ljud- och bildupptagningar. Här vill kommittén bara förutskicka att kommittén bedömer det vara möjligt att finna sådana lösningar av de tekniska problemen som är rimliga även från ekonomisk synpunkt.

En fullständig arkivering av tv-sändningarna skulle vara mycket dyr- bar (se avsnitt 8.3). Kommittén förordar därför en viss gallring (se kap. 9), inte bara inriktad på reprissändningar, i samband med en överfö- ring till arkivmedium i nära anslutning till inspelningen. Det är enligt kommitténs mening möjligt att gallra bort sändningar motsvarande om— kring 40 0/0 av den totala sändningstiden utan att i något väsentligt hänseende skada de intressen som den utvidgade arkiveringen skall tillgodose.

Även rättsligt innebär en vidgad arkivering vissa problem. Av sär- skilt intresse är de frågor som hänger samman med att Sverige är an- slutet till vissa internationella överenskommelser om upphovsrätt m.m., främst Bernkonventionen. Dessa frågor har belysts i 6 kap. Som där utvecklas kan saluförda fonogram, liksom saluförda tryckta skrifter, bevaras hos offentlig likaväl som hos privat institution, utan att Bern— konventionen eller den svenska upphovsrättslagen lägger hinder i vä- gen. Upptagning av en framställning på inspelningsanordning är emel- lertid som allmän regel underkastad upphovsmannens och stundom även andra rättsinnehavares förfoganderätt. Härav följer bl.a. att det kan uppstå svårigheter att föreskriva en generell inspelning av radions och tv:s sändningar om inte upphovsrättslagen ändras. Enligt kommit- téns mening (se 10 kap.) hindras en sådan ändring inte av Bernkon- ventionen eller andra Sveriges internationella åtaganden.

Ett annat problem är, hur det allmänna skall få möjlighet att arki- vera andra tekniska upptagningar än upptagningar av sändningar i radio eller tv. Beträffande saluförda upptagningar är problemen inte så stora. De kan lösas på ekonomisk väg, så att anslag ställs till förfo- gande för inköp av upptagningarna. De torde också kunna lösas ge- nom bestämmelser om leveransplikt. Valet mellan dessa vägar diskute- ras i det följande. Upptagningar som inte saluförs utan offentliggörs på annat sätt erbjuder större svårigheter. Av betydelse här är främst biograffilmen. Här måste man ta ställning till frågan om det allmänna som nu skall vara hänvisat till att träffa uppgörelse med rättsinne- havarna eller utrustas med makt att utan samtycke förvärva eller fram- ställa kopior av de publicerade verken. Väljer man den senare utvägen, måste det övervägas, om det allmänna skall betala ersättning för ko- pian respektive rätten att göra en kopia. Även dessa frågor diskuteras i det följande.

Finner man, att de tekniska och de rättsliga problemen kan bemäst- ras, återstår det att överväga lämplig organisation för det allmännas verksamhet på området samt att beräkna kostnaderna för denna. Kom- mittén tar upp även dessa problem till behandling i den följande fram- ställningen.

Kommittén anser således att man bör sträva efter en fullständig el- ler mycket omfattande arkivering av offentliggjorda framställningar genom radio, tv, fonogram, film osv.

I kravet att framställningarna skall vara offentliggjordr ligger en begränsning. Det kan hävdas att framtida forskning skulle ha intresse även av att få del av privata och icke publicerade framställningar. I fråga om tryck och andra tidigare förekommande typer av framställ- ningar förekommer dock ingen så vidsträckt obligatorisk arkivering. Kommittén anser uteslutet att man går längre i fråga om privata upp- tagningar av typen fonogram eller film. En annan sak är att myndig- heter i viss omfattning står till tjänst med att bevara och vårda privata arkiv, som förmodas ha intresse för forskning. Denna möjlighet skall givetvis finnas även i fråga om privata upptagningar, exempelvis poli- tikers bandinspelningar från privata samtal eller deras diktamina av typen dagboksanteckningar. Av intresse i detta hänseende är likaledes

SR:s ”kringmaterial” av typen programmanuskript.

Om man alltså begränsar arkiveringen till vad som har blivit offent- liggjort, återstår att bestämma innebörden av detta krav. I fråga om sändningar i radio eller tv är problemet knappast svårt. Det syn-es vara nödvändigt att anknyta till begreppet rundradiosändning. Därmed menas enligt 1 & radiolagen ”radiosändning eller trådsändning som är avsedd att mottagas direkt av allmänheten, om sändningen icke är avsedd en— dast för en sluten krets, vars medlemmar äro förenade genom en påtag- lig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen”. Det kan tilläggas att arkiveringen därmed kommer att omfatta även sådan film som visas i tv och detta oavsett om filmen ti- digare har visats offentligt i landet eller ej, exempelvis på biograf.

I fråga om fonogram finns det anledning att ge offentlighetskravet ungefär samma innebörd som beträffande tryckta skrifter. Enligt 1 kap. 6 & tryckfrihetsförordningen är en sådan skrift utgiven, ”då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt”, varvid förbe- håll görs för myndighets tryckta handlingar som skall hållas hemliga. I 2 & tredje stycket upphovsrättslagen sägs att ett verk görs tillgäng- ligt för allmänheten bl.a. då det framförs offentligt och då exemplar därav utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprids till allmänheten. Det tilläggs att lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Praktiskt sett kommer en tillämpning av dessa regler att innebä- ra i första hand att alla grammofonskivor och andra fonogram som saluförs i allmänn-a handeln eller genom postorderförsäljning e.d. skall bevaras. Arkiveringen kommer att omfatta även sådana fonogram som, utan att saluföras, begagnas för framförande vid offentlig kon— sert eller annan offentlig tillställning. Om man vid utformningen av reglerna skall anknyta till begreppet offentligt framförande eller till be- greppet offentlig tillställning i allmänna ordningsstadgan, diskuteras i det följande.

Förordningen (1959: 348) med särskilda bestämmelser om biograf— föreställningar m.m. bygger med avseende på offentlighetsrekvisitet på allmänna ordningsstadgan. I dennas 9 & anges såsom offentlig tillställ- ning bl.a. biografföreställning, som anordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster. I fortsättningen av bestämmelsen i ordningsstadgan sägs att som offentlig skall avses jäm- väl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande el- ler väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller vilken el- jest, såsom med avseende på omfattningen av den krets som äger till- träde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde. Det synes uppen- bart att samma rekvisit bör vara avgörande för frågan om obligatorisk arkivering av film. Härmed är då sagt, att film, som framställs för un— dervisning, reklam eller annan information och är avsedd att visas en— dast för slutna grupper av personer, inte skall höra hit. Detta utesluter givetvis inte att arkivering kan komma i fråga på annan grund, exem-

pelvis administrativ föreskrift (filmer som framställs inom försvaret el- ler det statliga undervisningsväsendet) eller villkor i samband med stats- bidrag. I sammanhanget kan noteras att arkivstadgan är tillämplig på statliga myndigheters filmer.

I den mån ovannämnda offentlighetsrekvisit är tillämpligt på AV- materi-al som består av fonogram, film eller videogram skall sådant material enligt kommitténs förslag arkiveras på samma sätt som ljud- och bildupptagningar i övrigt.

Att för forskningen bevara och dokumentera AV-materi-al som be- står av tredimensionella föremål och modeller anser kommittén vara en uppgift för museiväsendet.

Är det fråga om trycksaker, skall AV-materialet levereras till kungl. biblioteket och till universitetsbiblioteken. I framtiden kan dessa även få till uppgift att ta vara på AV—material som utgetts och mångfaldi- gats på annat sätt än genom tryckning. DAK har nämligen efter kon- takt med massmedieutredningen inhämtat att denna kommitté över- väger att föreslå en ny och utvidgad definition av begreppet tryckt skrift. Med tryckt skrift skulle med en sådan tankegång komma att jämställas skrift som mångfaldigas genom duplicering, fotokopiering el— ler liknande förfarande. Genomförs ett sådant förslag kommer AV- material såsom olika slags diabilder och bildsatser att bli föremål för leveransplikt. Frågan om hur dessa slag av AV-material skall arkiveras lämnar DAK öppen i avvaktan på massmedieutredningens förslag.

Tidigare i detta avsnitt nämndes att kommittén föreslår en viss gallring bland tv-sändningarna red-an i nära anslutning till inspelning- en. Att övriga ljud- och bildupptagningar i princip skall arkiveras full- ständigt utesluter inte en viss gallring på längre sikt. Detta gäller själv- fallet i första hand reprissändningar i radio och dupletter i övrigt. Beroende på hur inspelningstekniken utvecklas kan det vara ekono— miskt gynnsamt eller ogynnsamt att gå igenom ett en gång lagrat ma- terial från sändningar i radio i samband med konvertering o.d. och gallra ut reprissändningar. Praktiska och särskilt ekonomiska synpunk- ter bör här vara avgörande. Detsamma gäller ljudinspelningar som finns på skilda typer av fonogram, såsom grammofonskiva och kassett- band. Här måste uppmärksammas att det i vissa fall kan ha betydelse i vilket sammanhang en inspelning förekommer. En och samma original- inspelning kan komma att utnyttjas dels som ett separat fonogram, dels som ett av flera nummer på ett annat fonogram. Sammanställningar av det senare slaget kan från arkiveringssynpunkt ha ett särskilt värde som föranleder att ett sådant fonogram inte bör gallras ut enbart där- för att de skilda numren finns arkiverade också vart för sig.

Det bör tills vidare hållas öppet i vad mån gallring skall ske utöver vad som nyss sades om dupletter. En sådan gallring kan bli nödvändig av utrymmesskäl. Det kan å andra sidan skapas ny teknik som möjlig- gör inspelning på medier som kräver mindre utrymme. Självfallet bör en eventuell gallring göras i samband med någon av tekniska skäl mo- tiverad konvertering. Grunderna för gallringen bör bestämmas med ledning av den överblick man då har vunnit av vad som kan ha be— tydelse för bl.a. forskningen i framtiden.

8. Databärare och inspelningsteknik

8.1. Alternativa databärare för arkivmaterialet

För närvarande finns det i huvudsak ett par olika typer av databärare för ljud- respektive bildupptagningar. Ljudupptagningarna görs före- trädesvis på grammofonskiva eller magnetband, bildupptagningarna på film eller magnetband (videoband). Nya databärare och nya upp- tagningsmetoder är emellertid under utveckling. I vissa fall är det frå— ga om revolutionerande nyskapelser. Här närmast skall föras en kort diskussion kring de databärare som för närvarande är mest aktuella vid arkivering av ljud- och bildupptagningar.

8.1.1. Ljudupptagningar

Grammofonskivan tillverkas numera företrädesvis av ett plastmaterial, vinylit. Materialet är så vitt man känner till relativt beständigt, dvs. det undergår inte några kemiska eller andra förändringar av betydelse, allt under förutsättning att materialet inte utsätts för onormal yttre påverkan. Grammofonskivan kan därför anses som en av de ur be- ständighetssynpunkt bästa databärarna man för närvarande har för ljudupptagningar. Framställningsprocessen är däremot ganska om- ständlig och kostsam. Grammofonskivan är därför fördelaktigast som databärare vid produktion av stora upplagor av samma upptagning.

En nackdel med grammofonskivan är att den förslits ganska snabbt i takt med antalet uppspelningar, och minsta hack eller repa på ski— van försämrar ljudkvaliteten. Dessutom förvrängs ljudet i viss mån (distorsion) i samband med gravering och pressning. Vidare är utrym- met för inspelning på varje skiva ganska begränsat inemot en tim- me på en LP-skiva. Grammofonskivan har däremot den fördelen att den inte ställer så stora krav på arkivklimat.

Vid många ljudarkiv bl.a. hos SR arkiveras speciellt värde— fulla ljudupptagningar på matriser av metall. Denna metod är ur så- kerhetssynpunkt bättre än att arkivera endast grammofonskivan men är avsevärt dyrare. Från matrisen kan man efter behov framställa grammofonskivor.

M—agnetbandet har blivit en allt vanligare databärare för ljudupp- tagningar och används i allt större utsträckning även vid ljudarkiven.

Alltsedan slutet av 1950-talet är magnetbandet tillverkat på polyester- bas och är därmed mindre känsligt för klimatförändringar än de tidi- gare använda banden på bas av cellulosatriacetat. Polyesterbanden är dessutom starkare. Kostnaden för själva ljudupptagningen blir lägre om magnetband används än om man använder grammofonskiva. Vi- dare kan ljudkvaliteten bli bättre än på grammofonskiva. Upptagning- ar på magnetband är emellertid i vissa avseenden känsligare för yttre faktorer än grammofonskivan.

De undersökningar som hittills gjorts om magnetljudbandens be- ständighet ger inte något belägg för att materialet i polyesterbanden skulle undergå förändringar. Man måste dock iaktta vissa regler i fråga om klimatförhållanden i arkivet.

Den europeiska radiounionen — European Broadcasting Union (EBU) — utgav våren 1973 ett tekniskt dokument (Tech 3202) an— gående förvaring av magnetband och film. Dokumentet grundar sig på erfarenheter bland EBU:s medlemmar samt i fråga om förva- ring av magnetljudband på en undersökning som gjorts vid det schweiziska telefonbolaget P.T.T. Dokumentet är uppdelat i tre hu- vudavdelningar en om förvaring av magnetljudband, en om förva- ring av videoband och en om förvaring av film (spelfilm).

Vad gäller förvaring av magnetljudband framhålls i dokumentet att tre huvudvillkor måste uppfyllas för att man skall kunna försäkra sig om att upptagningarna kan bevaras och återges med bibehållen kvali- tet. Magnetiseringen av bandets magnetskikt får inte undergå föränd- ringar efter inspelningen, bandets basskikt får inte förändras så att återgivningen påverkas och uppspelningsapparaturen måste vara an- passad till bandets och spolens dimensioner, till bandets inspelnings- hastighet och till övriga data för inspelningen.

Vid inspelningen avmagnetiseras en del kortare våglängder (recor- ding head—gap effect). Detta saknar emellertid betydelse ur förvarings- synpunkt. Det korrigeras under inspelningsprocessen, och signaler som en gång inspelats på bandet utplånas inte så lätt. Enligt dokumentet har erfarenheten visat att bandupptagningar kan förvaras många år utan att signalstyrkan försämras. Undersökningar som gjorts vid in- spelningslaboratoriet hos det franska radioföretaget ORTF har visat att signalerna på bandupptagningar som varit minst tio år gamla inte undergått någon förändring av betydelse. D'ifferenserna var mindre än vad örat uppfattar.

Enligt dokumentet är risken för skador på bandets magnetfält ge- nom påverkan från externa magne-tkällor relativt liten. Sådana mag- netkällor måste för att innebära någon risk vara mer än tio gånger starkare än jordens magnetfält. Magnetfält av den styrkan är inte vanliga. Elektriska installationer i närheten av ett magnetband innebär i regel ej heller någon fara. På längre avstånd än en decimeter från bandet är dessutom de flesta magneter helt ofarliga. Man måste där- emot iaktta att inte magnetiserade föremål kommer i omedelbar när- het eller i direkt kontakt med bandet (t.ex. en magnetiserad sax vid klippning i bandet). Vidare måste tillses att bandmaskinens metallde— lar som kommer i beröring med bandet vid bandtransporten inte är

magnetiserade.

Ett problem med förvaring av magnetljudband är den s.k. kopie- ringseffekten (print—through effect). Denna innebär att magnetfältet på en slinga i bandrullen ”smittar av sig” på intilliggande slinga. Detta medför att man vid uppspelningen kan få en form av ekoeffekt. Ko- pieringseffekten blir mer markerad om man använder mycket tunna band. Vidare ökar den med förvaringsperiodens längd och ökad tem- peratur i förvaringslokalen. Effekten kan reduceras genom omspolning av banden med vissa tidsintervall.

Förändringar i själva bandbasen är i allmänhet av lättare slag. Ban- det måste emellertid hållas slätt och väl sträckt. I annat fall kan det uppstå ojämnheter i bandytan med påföljd att uppspelningen blir ojämn och bandets anliggning mot avspelningshuvudet försämrad. Vid allvarligare skador på bandet finns risk att det över huvud taget inte kan spelas upp.

Mekaniska skador på bandet beror vanligen på fabrikationsfel. Det kan emellertid också röra sig om vårdslös hantering av bandet, dåligt justerade bandmaskiner, defekta bandspolar eller spolnav eller otill- fredsställande spolning av bandet. I vissa fall kan det inträffa att en bandupptagning förstörs till följd av att magnetskiktet lossnar från bandbasen eller att bandslingorna klibbar samman eller att bandet bryts av. Sådana fel brukar uppstå under de första förvaringsmånader— na. De beror vanligen på fabrikationsfel. Sammanklibbningen kan emellertid också bero på att temperaturen i förvaringslokalen varit för hög eller att olämpligt bindemedel använts vid skarvning av bandet.

Bandet blir mycket ömtåligt om dess kanter skadas, t.ex. genom bristfällig klippning, nötning mot spolens flänsar eller otillfredsställan- de spolning. Tillfredsställande spolning av bandet är ett oeftergivligt krav för att bandet skall kunna bevaras utan att mekaniska skador uppstår.

För att en upptagning skall kunna återges korrekt fordras att man känner till bandets och spolens dimensioner, ljudspårens läge på ban- det och bredd samt inspelningshastigheten (med tidskonstant för kor- rektion, uttryckt i mi—krosekunder).

I dokumentet anförs sammanfattningsvis att ljudupptagningar på magnetband av god kvalitet torde kunna bevaras under lång tid och att det inte finns skäl förmoda att de inte skulle kunna bevaras flera tiotal är, allt under förutsättning att bandupptagningarna hanteras varsamt och i övrigt enligt vissa rekommenderade rutiner samt förva- ras under bestämd-a klimatförhållanden.

Med den tidigare nämnda, vid det schweiziska telefonbolaget P.T.T. utförda undersökningen av magnetljudband avsåg man att försöka fastställa om kvaliteten på upptagningar och band som förvarats läng— re tid undergår förändringar. Undersökningen inleddes år 1956 med att ett antal ljudupptagningar gjordes på magnetband av olika fabri- kat. I samband härmed gjordes olika mätningar av såväl ljudupptag- ning som magnetband. Banden förvarades sedan, uppdelade i olika grupper, under skilda klimatförhållanden. Upptagningama och ban-

den kontrollerades efter en förvaringstid av fem och elva år. Resulta— ten från dessa kontroller redovisas i en bilaga till EBU-dokumentet.

Undersökningen av elva år gamla magnetband gav mätningsvärden som endast mycket litet avvek från de värden som uppmätts vid in- spelningstillfället respektive efter fem års förvaring. I fråga om even- tuella mekaniska förändringar i banden kunde man konstatera att bandens elasticitet över lag ökat under förvaringstiden; i några fall var elasticiteten 50 % högre än vid inspelningstillfället. Med handens förmåga att motstå förslitning förhöll det sig däremot annorlunda. Be— roende på bandmaterial hade efter elva år förmågan antingen ökat eller minskat i jämförelse med kontrollen efter fem års förvaring. För- mågan att motstå brytningar hade över lag minskat jämfört med in- spelningstillfället. Verkan av skarvningar i banden samt snabb fram- och backspolning av banden var oförändrad efter elva års förvaring i förhållande till värdena efter fem års förvaring.

I fråga om förvaringens inverkan på handens magnetisering kunde man konstatera att endast mycket små förändringar uppkommit. Dif- ferensen mellan mätresultaten på olika band differenser som hade samband med att banden förvarats under olika klimatförhållanden visade sig vara så små att det ansågs omöjligt att ge några definitiva rekommendationer om lämpligt förvaringsklimat. Eftersom det emel- lertid efter elva års förvaring iakttagits en lätt avmagnetisering beroen- de på sjunkande våglängd beslöt man att fortsätta förvaringen av ban- den under samma klimatförhållanden som dittills och att efter ytterli- gare tio år göra en avslutande kontroll. Resultatet av slutkontrollen kan förväntas mot slutet av 1970-talet.

Såsom nämnts i avsnitt 2.2.6 genomgås allt bandmaterial i SR:s in- spelningsarkiv för teknisk kontroll efter varje förvaringsperiod om tio år. Under de senaste åren har man kontrollerat upptagningar på po- lyesterband. Vid kontrollerna har inte konstatera-ts någon nämnvärd förändring eller försämring av bandbasen eller själva upptagningens ljudkvalitet. Man överväger därför att förlänga tiden mellan varje kontroll.

Statens provningsanstalt utför för närvarande på DAK:s beställ- ning undersökningar av arkivbeständigheten hos olika databärare, bl.a. magnetband. Vad som hittills kommit fram vid dessa undersökningar ger anledning anta att ljudupptagningar på magnetband kan bevaras under lång tid, dock under förutsättning att inspelningarna görs på band av god kvalitet och att banden förvaras under gynnsamma kli- matförhållanden.

Kommittén finner på grundval av de erfarenheter och undersök- n-ingsresultat som för närvarande före-ligger att magnetbandet får an- ses acceptabelt som arkivmedium under förutsättning att bandet har god kvalitet, hanteras varsamt och i övrigt enligt vissa bestämda ruti- ner samt förvaras under speciella klimatförhållanden. Härtill kommer att man torde kunna förvänta att magnetbandets kvalitet kommer att successivt förbättras.

8.1.2. Bildupptagningar

Filmremsan är tämligen ömtålig. Fram till 1950—talet tillverkades film— basen av cellulosanitrat, som är mycket brandfarligt och som förbrin- ner med explosionsartad hastighet. Härtill kommer att nitratfilmen gradvis sönderfaller till pulver med tiden.

De material som numera används för filmbasen, cellulosatriacetat eller polyester, är däremot mekaniskt och kemiskt relativt stabila. Bildskiktet på filmen är dock mycket känsligt för luftföroreningar som förekommer i städer och vid industrier. I filmbasen ingår vidare en s.k. mjukgörartillsats, som skall förhindra att filmen blir styv och därmed lätt bryts. Man känner till att denna tillsats tenderar att avdunsta med tiden, vilket leder till att filmen krymper och inte längre kan användas för projektion. För torrt luftklimat påskyndar denna krympning. Film- remsans ytskikt är mycket känsligt för dammpartiklar och annat dylikt, som vid projektion kan förorsaka allvarlig skada genom repor. Filmen förslits vid projektionen och en filmkopia räcker i allmänhet till endast omkring 350 visningar. Sedan är visningskvaliteten vanligen inte ac- ceptabel.

Förvaringsproblemen är i vissa hänseenden olika beroende på vilket material filmbasen är tillverkad av — cellulosanitrat, cellulosatriacetat eller polyester. Vidare är problemen i viss mån skilda vid förvaring av färgfilm och vid förvaring av svart/vit film.

De största problemen bereder film av cellulosanitrat, s.k. nitratfilm. Såsom ovan nämnts sönderfaller nitratfilmen successivt till pulver. Un— der denna process avger den nitrösa gaser som är mycket lättantänd- liga. Sönderfallsprocessen kan inte avbrytas men i viss utsträckning bromsas. Enligt rekommendationer av FIAF (Fédération Internatio- nale des Archives du Film)1 bevaras nitratfilm bäst vid låg temperatur. Undersökningar i flera länder har visat att temperaturen i förvaringslo- kalen bör vara högst ZOCiZO. Nitratfilmen sönderfaller visserligen än- nu långsammare vid lägre temperatur (t.ex. —180C) men skillnaden är så pass liten att den inte anses uppvägas av de ökade tempereringskost— naderna. Ett av de viktigaste skälen mot högre temperatur än den ovan rekommenderade är att volymen nitrösa gaser från filmen nästan fördubblas med varje temperaturhöjning om SGC. Sönderfallet ökar vidare med högre luftfuktighet. Å andra sidan medverkar alltför torr luft till att filmen krymper och blir bräcklig. Nitratfilmen måste därför förvaras i sådan luftfuktighet att å ena sidan sönderfallsprocessen bromsas upp men å andra sidan krympning och bräcklighet förebyggs. Enligt FIAF:s rekommendationer bör den relativa luftfuktigheten lig- ga mellan 40 och 60 %.

Bildskiktet i den svart/vita nitratfilmen är relativt stabilt. Än så länge har inte iakttagits någon förändring av bilden beroende på för- ändringar i själva bildskiktet.

1 Rekommendationerna finns intagna i en publikation med titeln ”Film Pre— servation” utgiven av FIAF år 1963 på bl.a. tyska och franska. En engelsk version utgavs år 1965. Rekommendationema om förvaring av nitratfilm är hämtade från den engelska versionen.

Film på bas av acetat, s.k. acetatfilm, utgör inte någon egentlig brandfara såsom nitratfilmen. Den är dessutom kemiskt mycket stabi- lare än nitratfilmen. Visserligen avsöndrar den syra (ättiksyra) och nedbryts därvid med tiden men nedbrytningsprocessen går mycket långsamt. Enligt vad som uppges i FIAF:s rapport har man ännu ej kunnat iaktta någon verklig nedbrytning av acetatfilmbasen och enligt resultat som framkommit vid åldringsprov med acetatfilm i USA torde man kunna förvänta att acetatfilm som förvaras under gynnsamma betingelser kan ha en livslängd om 200—300 år.

Svart/vit acetatfilm bör enligt FIAF:s rekommendationer år 1963 förvaras i en temperatur av högst lZOCiZO. Den relativa luftfuk- tigheten bör ligga högst mellan 40 och 60 0/0.

Beträffande förvaring av färgfilm på acetat- och polyesterbas har FIAF år 1971 gett ut särskilda rekommendationer.2 Det konstateras där att färgfilmen bereder större förvaringsproblem än svart/vit film. Vid förvaring under längre tid måste man noggrannare än i fråga om svart/vit film försöka utesluta alla för filmen skadliga faktorer.

Den största svårigheten med förvaring av färgfilm är att färgerna gradvis förstörs genom en kemisk process. De ursprungliga färgerna i bilden förändras och denna förändring sker olika snabbt för olika fär- ger. Dessutom uppstår det nya färger och färgtoner. Än så länge har man inte kunnat framställa färgämnen som är stabila. Man kan därför inte eliminera förstöringsprocessen men väl bromsa upp den.

Väsentliga faktorer som inverkar skadligt på färgerna i färgfilmen är värme, luftfuktighet, ljus (särskilt ultraviolett), närvaro av rester från bearbetningsprocesser (t.ex. rester från framkallningen), nitrösa gaser och luftföroreningar (t.ex. industriavgaser).3 Temperaturer över OGC anses skadliga för färgerna i färgfilmen. Ju högre temperatur, desto fortare förändras färgerna. Även den värme filmen utsätts för i samband med användandet, t.ex. vid projektion, medverkar till färg- förändringen.

Vid relativ luftfuktighet över 40 0/0 kan förstöringsprocesser som speciellt angriper färgerna uppstå. 40 % relativ luftfuktighet anses därför vara en översta gräns för tillåten luftfuktighet vid förvaring av färgfilm.

Det ljus filmen utsätts för vid kopiering och projektion är så kort- varigt att det praktiskt taget är oskadligt. Däremot kan färgerna ta ska- da av att filmen utsätts för ljus under längre tid. Särskilt ultravioletta strålar är farliga.

Kvarvarande rester efter framkallningsvätskor och andra kemika- lier som använts vid bearbetningen av filmen har en starkare skadlig inverkan på färgfilm än på svart/vit film. Det är därför nödvändigt att tillse att färgfilm som skall förvaras längre tid är helt rengjord från sådana rester.

Om det alltså inte går att eliminera den förändring färgerna i färg.- filmen undergår kan förloppet dock bromsas upp. Därigenom kan fil-

2 ”Leitsätze fiir die Konservierung von Farbfilmen”. 3 De följande rekommendationerna för förvaring av färgfilm bygger helt på FIAF:s förutnämnda publikation år 1971.

mens brukbarhet förlängas. Det finns huvudsakligen två olika meto- der optimal klimatisering av förvaringslokalen eller förvaring av färgavdrag på svart/vit film (separationsmetoden).

Metoden med optimal klimatisering innebär att temperatur och luftfuktighet i förvaringslokalen måste hållas inom vissa värden. Tem- peraturen får inte överstiga —5” C och den relativa luftfuktigheten bör ligga mellan 25 och 30 0/0 som medelvärde. Vid temperaturer mellan 00 och —20 C har det kunnat konstateras att vidhäftnings— skiktet mellan filmbas och färgemulsion förstörs.

De ovan angivna k'limatvärdena avser i första hand färgfilm på ace- tat- eller polyesterbas. Samma värden bör dock användas vid förva- ring av färgfilm på nitratbas. Härutöver måste man emellertid beakta de speciella problem som är förknippade med förvaring av nitratfilm över huvud taget.

Om färgfilmen förvaras under optimal klimatisering måste den ound- gängligen acklimatiseras varje gång den tas ut ur eller skall föras in i förvaringslokalen. Denna anpassning kan ta omkring 30 dygn. Genom konstlad anpassning i speciell apparatur kan tiden dock nedbringas vä- sentligt, till omkring ett dygn för en 35 mm—film. Om filmen inte an- passas till ändrade klimatförhållanden på sätt som ovan beskrivits före- ligger risk att färgerna snabbt förändras.

Separationsmetoden innebär att de tre huvudfärgema på filmen se- pareras från varandra och att varje färg för sig överförs till en svart/ vit film. Färgfilmkopior kan sedan vid behov framställas från de svart/ vita kopiorna genom trefaldig exponering. Metoden anses vara den för närvarande bästa för långtidsförvaring av färgfilm. Den är emellertid mycket kostsam och kräver förhållandevis stora förvaringsutrymmen för lagring av filmen. Varje förändring av de ursprungliga färgerna utesluts inte genom separationsmetoden. De tre svart/vita kopioma kan förändras olika, t.ex. genom krympning. Krympningseffekten kan dock förebyggas genom att de tre färgavdragen placeras i bredd på en och samma svart/vita filmremsa.

Det förut omnämnda EBU-dokumentet innehåller ett avsnitt om förvaring av spelfilm. De rekommendationer som där ges överensstäm— mer i stort med FIAF:s.

Sammanfattningsvis kan sägas att de material som numera används vid framställningen av filmbasen är relativt stabila. Däremot före- ligger alltjämt vissa problem, såsom problemen med krympning och uttorkning. Dessa problem torde dock i stor utsträckning kunna lösas genom lämplig klimatisering av förvaringslokalema.

Bildskiktet i den svart/vita filmen synes enligt de erfarenheter som hittills gjorts inte undergå några förändringar av betydelse under för- utsättning att filmen förvaras under gynnsamma betingelser.

Annorlunda förhåller det sig med färgfilmens bildskikt. Alla under- sökningsresultat och andra erfarenheter utvisar att färgbilden även med optimal klimatisering eller färgseparation inte kan bibehållas i sitt ursprungliga skick utan förändras gradvis.

Enligt DAK:s bedömande är möjligheterna att med i stort sett bibe- hållen kvalitet bevara bildupptagningar på svart/vit film ganska goda

medan däremot färgfilmen inte kan anses acceptabel som arkivme- dium.

Videobandet är i princip uppbyggt på samma sätt som magnetljud- bandet. Vad som tidigare sagts om magnetljudbandets beständighet och beträffande vården av magnetljudband torde därför i stor ut- sträckning vara tillämpligt även på videobandet. Några resultat av systematiska undersökningar av kvaliteten på bildupptagningar på vi— deoband efter längre tids förvaring föreligger, såvitt DAK har sig be- kant, ännu inte. De result—at som kan komma fram vid statens prov- ningsanstalts undersökningar av magnetbanden för ADB kan dock förväntas få värde även vid bedömningen av Videobandens och video- bandupptagningarnas beständighet.

De erfarenheter som hittills gjorts tyder inte på annat än att upp— tagningar på videoband, liksom upptagningar på magnetljudband, kan bevaras lång tid utan nämnvärd kvalitetsförsämring. EBU gjorde år 1968 en enkät bland sina medlemmar för att undersöka vilka erfa- renheter man hade av långtidsförvaring av videoupptagningar. Genom enkäten framkom bl.a. att undersökningar av videoupptagningar från åren 1958 och 1959 över lag visade att signalerna på banden i den mån de över huvud taget försvagats gjort detta i så ringa grad att man helt kunde bortse därifrån. Av undersökningsresultaten drog man slut- satsen att videobandupptagningar kan bevaras minst tio år utan att nämnvärt försämras. Än så länge saknas faktaunderlag för en säker bedömning av Videobandens och videoupptagningarnas beständighet. Hittills gjorda undersökningar av äldre videoupptagningar och inte minst den genom EBU gjorda undersökningen av magnetljudbanden tyder emellertid på att frågan om upptagningamas beständighet inte skulle vara det största problemet. Magnetbandet förefaller att erbjuda godtagbar säkerhet. Risken synes i stället vara att med den tekniska utvecklingen svårigheter kan uppkomma att använda äldre upptag- ningar som gjorts med äldre teknik. Utvecklingen kan komma att krä- va att äldre upptagningar så småningom överförs (konverteras) till nya databärare.

8.2. Radiosändningarna

Utgångspunkten för DAK:s ställningstaganden till de tekniska och or- ganisatoriska frågorna är att man i princip bör sträva efter fullständig arkivering av vad som sänds i radio. Det gäller sedan att undersöka i vad mån man i praktiken kan uppnå detta mål till rimliga kostnader.

8.2.1. Riksprogrammen

Såsom nämnts i avsnitt 2.2.5 inspelar SR ljudet från riksprogrammen i radio, utlandsprogrammen samt ”Fröken Ur” på olika spår parallellt på ett magnetband med hjälp av en speciell inspelningsutrustning (re- ferensupptagningarna). Ljudkvaliteten på dessa inspelningar är otill- fredsställande för vissa typer av forskning. Särskilt musikåtergivning-

en har dålig kvalitet. Om man kunde förbättra ljudkvaliteten skulle emellertid den nu tillämpade inspelningsmetoden kunna anses an- vändbar även ur arkiveringssynpunkt. Sådana förbättringar är också enligt kommitténs mening tekniskt möjliga att göra till rimlig kostnad. Det finns i marknaden flera bandspelartyper som efter viss ombyggnad med tanke på den speciella användningen kommer att vara lämpade för ändamålet.

Kommittén finner alltså att det redan nu är möjligt att med godtag- bar ljudkvalitet spela in samtliga riksprogram i radion på magnetband för arkiveringsändamål enligt samma princip som för närvarande till- lämpas för referensupptagningarna.

Faktorer som inverkar på inspelningarnas kvalitet

Ljudkvaliteten på inspelningarna beror väsentligen på hur många spår man använder på varje band, magnetbandets kvalitet, inspelningsap- paraturens kvalitet och inspelningshastigheten.

För ljudinspelningar används magnetband med 1/4 tums bredd. På ett sådant band kan man utnyttja fyra spår bredvid varandra med ac- cepta'bel ljudkvalitet. Om man ökar antalet parallella spår på bandet är det risk för att ljudkvaliteten försämras. Bland annat kan det förekom- ma störningar mellan intill varandra liggande spår. I fråga om inspel- ningar för arkivändamål torde det vara lämpligt att inte ha mer än fyra spår på varje band.

Magnetbandets kvalitet är också av betydelse för kvaliteten på ljudupptagningen. Vid SR används i programverksamheten s.k. studio— band. Dessa är tjockare än de magnetband som eljest vanligen an- vänds, t.ex. LP—banden. Studiobanden är därför mindre känsliga för mekanisk påverkan, såsom risk för sträckning i samband med spelning. Magnetskiktet är tjockare på studiobandet än på LP-bandet. För arkiv- inspelningar torde man dock kunna nöja sig med LP-banden, som ur kostnadssynpunkt ställer sig fördelaktigare än studiobanden.

Det finns som ovan nämnts bandspelare av flera olika fabrikat som är fullt acceptabla för arkivinspelningar.

Inspelningshastigheten har betydelse för kvaliteten på ljudupptag- ningarna. Frekvensomfånget ökar med högre hastighet. Inspelnings- h-astigheten 2,4 cm/sek. (15/16 tum/sek.) som för närvarande används för referensupptagningama av riksprogrammen ger litet frekvensom— fång på upptagningarna och är godtagbar endast för inspelning av tal. Om man ställer högre krav på framför allt återgivningen av musik bör bandhastigheten vara minst 9,5 cm/sek. (3 % tum/sek.). Bandhas— tigheten 4,75 cm/sek. (1 % tum/sek.) kan anses lämplig för nor- malt tal och godtagbar för musikåtergivning med mindre krav på bl.a. frekvensomfång.

lnspelningsmetod

Om man väljer att för arkiveringsändamål spela in radions samtliga riksprogramsändningar synes ett system med inspelning av de olika programkanalerna parallellt på ett och samma magnetband vara att

föredra. Visserligen har endast P3 sändningar hela dygnet, P1 sänds vanligen mellan kl. 5.50 och 22.30 samt P2 kl. 6.00 till längst 24.00. Detta får till följd att något eller några av spåren på bandet inte kom- mer att utnyttjas hela dygnet. Om man emellertid i stället skulle spela in varje programkanal för sig skulle bandåtgången bli väsentligt större. Det skulle vidare behövas fler bandspelare och större personal. Syste— met med parallell inspelning på ett magnetband har dock vissa nack- delar, såsom när man skall spela upp endast ett visst program eller om man vill gallra ut någon inspelning. Kommittén ansr emellertid att fördelarna med systemet överväger nackdelarna.

Såsom tidigare nämnts kan man med acceptabel kvalitet på upp- tagningen utnyttja fyra spår på varje band. Om de tre riksprogram— men spelas in på var sitt spår återstår alltså ett spår. Man får då över- väga om detta spår skall utnyttjas för inspelning av utlandsprogram- sändningarna.

De utlandsprogram som sänds från Sverige går i första hand på kortvåg men i viss utsträckning också på mellanvåg. Samtliga sänd- ningar utgår från radiohuset i Stockholm. Programmen sänds på sju språk (svenska, engelska, tyska, spanska, franska, portugisiska och rys— ka). Den totala sändningstiden per dygn uppgår till mer än 30 timmar. Vissa tider på dygnet sänds nämligen två program parallellt. Kommit- tén föreslår att frågan om inspelningen av utlandsprogramsänd— ningarna löses på så sätt att den ena utlandsprogramkanalen inspelas parallellt med riksprogrammen på ett och samma band samt att den andra utlandsprogramkanalen inspelas separat.

Bandhastighet och bandtyp

Såsom tidigare nämnts är kvaliteten på magnetbanden samt inspel- ningshastigheten av betydelse i sammanhanget. Ju högre kvalitet ban— den har och ju högre inspelningshastigheten är, desto bättre blir i all— mänhet ljudkvaliteten på inspelningen. Å andra sidan medför det ökad bandåtgång och, med tanke på täta byten av band, behov av en mer omfattande inspelningsorganisation (maskiner och'eller personal). Ut— fallet av ett par olika inspelningsalternativ som kommittén bedömer vara av intresse i sammanhanget belyses i följande uppställning. Det skall påpekas att kostnadsuppgifterna är ungefärliga

Beräknad bandåtgång och kostnader per dygn vid inSpelning av riksprogrammen i P 1, P 2 och P 3 samt utlandsprogramncn på fyra olika spår på ett magnetljudband.

Bandtyp Studioband LP-band 10 1/2-tums spole l( 1/2-tums spole Inspelningshastighet 9,5 cm/ 4,75 cm/ 9,5 cm/ 4,75 cm/ sek. sek. sec. sek. Bandåtgång per dygn (antal spolar) 12 6 i 4 Kostnad per dygn i kr 420 210 32) 160

Automatiserad eller manuell inspelning

Valet av bandtyp och inspelningshastighet har betydelse för inspel- ningsorganisationens storlek. Om man först ser till det fallet att inspel- ningarna skall ske manuellt, dvs. personal skall vara närvarande och sköta bandbyten samt växling mellan olika bandmaskiner, har valet av inspelningsalternativ inte någon större betydelse för behovet av inspel- ningsapparatur. Det behövs ett par bandspelare för själva inspelningen samt någon eller några maskiner i reserv. Däremot beror behovet av personal i stor utsträckning på vilket alternativ man väljer. Ju tätare bandväxlingarna kommer desto större blir kraven på att personal skall finnas på plats vid varje tidpunkt på dygnet.

Ett mer eller mindre automatiserat inspelningsförfarande medför att man kan minska personalen men i gengäld blir kraven på den tek- niska utrustningen större. Man måste ha ett större antal band- spelare samt kontrollutrustning, tidur m.m., som sköter växlingen mellan olika bandspelare. En tänkbar lösning är att inspelningsförfa- randet automatiseras så att personal behöver vara närvarande vid en- dast ett tillfälle per dygn för bandbyten o.d. Valet av bandtyp och in- spelningshastighet får då stor betydelse för behovet av bandspelare.

Eftersom det är tekniskt fullt möjligt att inrätta en automatiserad inspelningsutrustning som uppfyller kraven på driftssäkerhet — detta stöds bl.a. av de erfarenheter man har hos SR av de automatiserade referensuppt-agningarna och eftersom personalkostnaderna skulle bli förhållandevis höga om man nödgades ha personal närvarande för att sköta inspelningsutrustningen hela dygnet förordar kommittén att arkivinspelningarna av riksprogrammen och utlandsprogrammen auto- matiseras.

Den i figur 8.1 skisserade inspelningsutrustningen bygger på att man vid inspelningarna använder bandhastigheten 4,75 cm/sek. (1 7/3 tum/ sek.) och gör inspelningarna på LP—band. Varje band har då en speltid av 6 timmar. Det kommer således att åtgå 4 band per dygn. Under förutsättning att bandspelarna fungerar felfritt räcker det i och för sig med fyra maskiner för automatiserad inspelning hela dygnet men man måste räkna med att någon eller några maskiner kan mankera av en eller annan anledning. Man bör därför ha minst 6 bandmaskiner till förfogande.

Den automatiserade inspelningen tillgår på följande sätt. SR:s pro- gramlinjer sammanförs till en programterminal. Från programtermi— nalen förs samtliga programlinjer till en kontroll- och övervakningsen- het. Denna enhet skall innehålla utrustning för nivåjustering och nivå— kontroll av fyra linjer samt lyssningskontroll från samtliga bandma- skiner. Styrenheten och jämföraren (minnesenhet) ombesörjer auto- matiskt start och stopp av bandmaskinerna, och om ett tekniskt fel skulle uppstå i en bandmaskin som är i gång kopplas automatiskt nästa bandmaskin in. Det programbortfall som kan uppkomma vid över— kopplingen från en bandmaskin till en annan torde uppgå till högst ca 15 sekunder. Med styrenheten inkopplad förutsätts anläggningen kun-

Programterminal Bandmaskiner

P1

P2

P3

UTP

Figur 8.1. Principskiss över den tekniska utrustningen vid automatiserad in— spelning.

na fungera helt utan bemanning med undantag för bandbyten som måste ske en gång per dygn.

Kostnader för automatiserad inspelning

Anskaffningskostnaderna för den ovan skisserade utrustningen kan beräknas till ungefär följande (1973 års prisnivå).

Programterminal 9 000 kr Kontrollenhet 11 000 ,, Styrenhet och jämförare 55 000 ,, Bandmaskiner 155 000 ,, Installation 11000 ,, Diverse kringutrustning 6 000 ,,

S:a 247000 kr

Om man väljer den högre inspelningshastigheten 9,5 cm/sek. (3 3/4 tum/sek.) påverkas anläggningskostnadema. Det kommer att åtgå åtta band per dygn och följaktligen behövs åtta bandmaskiner för den kontinuerliga inspelningen. Dessutom bör man, liksom i alternativet med lägre inspelningshastighet, ha ett par bandmaskiner i reserv. Det skulle alltså behövas tio bandmaskiner i stället för sex. Övriga anlägg- ningskostnader torde däremot bli i stort sett de samma oavsett vilken bandhastighet man väljer.

Avskrivningstiden för en inspelningsutrustning av den typ som ovan förordats kan beräknas ligga mellan 5 och 10 år. Underhållskostnaden per år torde uppgå till ungefär 12 0/0 av anskaffningskostnaden. Om man väljer alternativet med den lägre inspelningshastigheten kan den totala maskinkostnaden per år, med en avskrivningstid av 8 år, 4 0/o medelränta under avskrivningstiden samt underhållskostnad, uppskat- tas till något över 70000 kr. Härtill kommer personalkostnaden som dock inte torde bli särskilt hög. I stort sett behövs personal endast vid bandbytena och för viss kontroll av inspelade band. Om man förut- sätter att denna personal under mellantiden kan sysselsättas med andra arbetsuppgifter, torde den årliga personalkostnaden ligga omkring 30000 kr. Till maskin- och personalkostnaderna kommer bandkostna- den. Med en bandförbrukning som motsvarar en speltid av 24 timmar per dygn under 365 dagar skulle bandåtgången bli 1460 band. Man måste dock räkna med att det åtgår ytterligare band, t.ex. på grund av att man vid maskinfel inte kunnat utnyttja ett band i dess helhet. Det torde därför vara realistiskt att räkna med en bandåtgång om 1500 band per år. Med en kostnad av 40 kr/band skulle den årliga band- kostn-aden uppgå till 60000 kr. Den totala årskostnaden för den auto- matiska inspelningen av radiosändningarna skulle alltså bli ungefär 160 000 kr.

Om man väljer alternativet med den högre inspelningshastigheten påverkas i första hand maskin— och bandkostnaderna. Med utgångs- punkt från samma avskrivningstid samt samma procentuella under- hållskostnad och samma medelränta som i föregående alternativ skulle den årliga maskinkostnaden bli ungefär 100000 kr samt bandkostna- den ungefär 120000 kr. Den totala årskostnaden skulle alltså inklu- sive personalkostnad om ca 30000 kr — bli ungefär 250000 kr. Här- till kommer att den årliga accessionen av band kommer att öka till ungefär det dubbla.

Valet av inspelningsalternativ är väsentligen avhängigt av vilka kva- litetskrav man ställer på inspelningarna samt kostnaderna. I alterna- tivet med den lägre inspelningshastigheten blir den totala årskostnaden lägre. Kvaliteten på upptagningama blir dock sämre än vid den högre inspelningshastigheten. Särskilt återgivningen av musik påverkas. Det torde emellertid efter hand komma fram kvalitativt bättre magnet- band, bl.a. genom den snabba utvecklingen inom kassettbandstekni- ken, där man företrädesvis använder bandhastigheten 4,75 cm/sek. (1 7/3 tum/sek.). Man kan därför på goda grunder anta att magnet- banden redan om något eller några år har sådan standard att den

lägre inspelningshastigheten är fullt acceptabel för arkivinspelningar- na.

Den förordade tekniken vid arkivinspelningarna av riksprogrammen medför att man inte har möjlighet till stereoinspelning. Kommittén an- ser att stereoinspelningar för närvarande skulle bli alltför kostsamma. Det är däremot inte otänkbart att med teknikens utveckling man i framtiden kan göra arkivinspelningarna i stereo till rimliga kostnader.

8.2.2. Regionala och lokala sändningar

Såsom nämnts i avsnitt 2.2.5 ombesörjer för närvarande distrikten själva referensupptagningarna av radioprogram som sänds endast re- gionalt eller lokalt. Inspelningen sker med bandspelare av typer som allmänt förekommer i marknaden. Man använder bandhastigheten 4,75 cm/sek. (1 % tum/sek.). Samma inspelningsteknik bör kunna användas vid arkivinspelningarna. Man skulle i och för sig kunna över- väga att göra inspelningarna centralt i Stockholm men ett sådant för- farande skulle kräva att de regionala och lokala sändningarna över- fördes via kabel till inspelningsplatsen. Kommittén finner att ett så— dant arrangemang skulle bli alltför kostsamt.

De regionala och lokala sändningarna har ökat i omfattning under senare år men har alltjämt inte så stor omfattning, ungefär 4000 tim- mar totalt per år. Sändningstiden är i genomsnitt 6 timmar per vecka och distrikt. Med tanke på sändningarnas begränsade omfattning synes det som om man inte har något att vinna kostnadsmässigt med auto- matiserad inspelningsteknik. Kommittén förordar att de regionala och lokala radiosändningarna inspelas för arkiveringsändamål på samma sätt som för närvarande sker vid referensupptagningarna. Man torde därvid, liksom vid inspelningarna av riksprogrammen, kunna nöja sig med den låga inspelningshastigheten 4,75 cm/sek. (1 % tum/sek.). Under förutsättning att LP-band på 10 tums spolar används och att man vid inspelningen utnyttjar fyra spår på varje band (vid referens- upptagningarna används nu endast två spår per band) får man en spel— tid av maximalt 24 timmar per band. Vid en sändningstid av 4000 timmar per år skulle den totala bandmängden per år uppgå till ca 166 band. Visst tillägg måste göras eftersom man antagligen inte kommer att kunna utnyttja Speltiden på varje band maximalt. Man får därför räkna med en årlig bandåtgång om ungefär 200 st till en kostnad av ca 8 000 kr.

Om man väljer det ovan förordade inspelningssystemet behöver in- spelningsutrustningen förbättras i viss mån. För närvarande använder man vid referensupptagningarna bandmaskiner för inspelning på en- dast två spår per band. Dessa maskiner kostar ungefär 1000 kr/st. Med fyrspårsteknik och högre kvalitetskrav behövs dyrare maskiner — i prisklass omkring 3 000 kr. På varje inspelningsställe bör det fin— nas minst tre bandmaskiner, varav en i reserv vid service etc. samt en maskin för kontrolluppspelning m.m. Med utgångspunkt från att SR för närvarande har 27 lokalredaktioner, från vilka lokala radiopro- gram sänds, skulle kostnaden för anskaffning av den dyrare inspel-

ningsutrustningen ligga omkring 243 000 kr.

Personalkostnaderna är inte av så stor betydelse i fråga om arkivin- spelning av regional- och lokalsändningarna. Inspelningen torde i fler- talet fall kunna skötas av den tekniska personal som normalt är när- varande vid sändningarna.

Det ovan angivna systemet för arkivinspelning av regional- och 10- kalsändningarna utgår från den utformning radioverksamheten har för närvarande. Kommittén har ansett att man med den utgångspunk- ten kan spela in och arkivera samtliga sändningar för att senare even- tuellt gallra ut en del material. Om däremot radioverksamheten skulle omorganiseras i enlighet med radioutredningens (RUT 69) förslag om utbyggnad av lokalradion till ett landstäckande system med maximalt 36 lokalradioområden med en sändningstid per område om 26 a 30 timmar per vecka totalt cirka 56000 sändningstimmar per år -— kommer frågan om arkivering av samtliga sändningar i ett annat lä- ge. Visserligen förutsätts enligt förslaget att de nuvarande regionala och lokala sändningarna upphör men den totala sändningstiden kom- mer att vara av en helt annan storleksordning än nu. Eftersom något slutgiltigt ställningstagande till RUT 69:s förslag ännu inte föreligger finner kommittén det för tidigt att lägga fram förslag om arkivering av eventuellt kommande lokalradiosändningar. Kommittén vill en- dast framhålla att en total arkivering av sändningarna med fullt ut- byggd lokalradioverksamhet skulle bli mycket kostsam och utrymmes- krävande. Man torde i stället få tänka sig att bevara ett representativt urval av program. Ett möjligt förfaringssätt skulle vara att från refe- rensupptagningarna — radioansvarighetslagen förutsätts enligt RUT 69:s förslag omfatta även de nya lokalradioföretagen — välja ut vissa sändningar för arkivering.

8.2.3. Sammanfattning

DAK förordar att radions tre riksprogram samt utlandsprogrammen för arkiveringsändamål spelas in i sin helhet på magnetband enligt den ovan skisserade inspelningsmetoden med automatiserad drift av band— maskinerna och med upptagning av de fyra programmen parallellt på lli-tums magnetband av typen LP—band. Magnetbanden bör vara av hög kvalitet. Under förutsättning av hög bandkvalitet bör bandhastig— heten 4,75 cm/sek. (1 7/3 tum/sek.) ge godtagbar kvalitet på upptag- ningarna. I den mån två utlandsprogram sänds samtidigt skall den ena utsändningen spelas in separat.

Vidare förordar DAK att de regionala och lokala sändningarna för arkiveringsändamål inspelas på magnetband lokalt inom de olika di— strikten enligt i stort sett samma metod som för närvarande används vid de lokala referensupptagningarna. Kvaliteten på inspelningsutrust- ningen bör därvid förbättras. För arkivinspelningarna bör användas samma typ av magnetband och samma bandhastighet som förordats för arkivinspelningarna av riksprogrammen och utlandsprogrammen.

8.3. Tv-sändnin garna

Inspelning för arkiveringsändamål av tv-sändningarna medför större tekniska problem än motsvarande inspelningar på radiosidan. Kostna— derna blir också betydligt högre.

8.3.1. Riksprogrammen

Såsom nämnts i avsnitt 2.2.5 inspelas kontinuerligt tv:s riksprogram centralt i Stockholm genom de s.k. referensupptagningarna. För detta ändamål används en uppsättning av fyra bandmaskiner av enklare typ för vardera programkanalen. Bilden inspelas endast i svart/vitt. Av säkerhetsskäl inspelas varje sändning parallellt på två bandmaskiner. Överkopplingen från ett par bandmaskiner till nästa par sker manuellt.

Inspelningsförfarandet vid referensupptagningarna synes i princip kunna användas även för arkivinspelningar. En del förbättringar av inspelningsutrustning m.m. måste dock vidtas.

Arkivinspelning i färg eller i svart / vitt

Som tidigare nämnts inspelas vid referensupptagningarna bilden endast i svart/vitt. Däremot sänds numera flertalet program _ över 80 0/0 — i färg och utvecklingen går mot att så gott som alla program inom snar framtid kommer att sändas i färg.

Med den högre bildkvalitet färginspelningarna ger ökar deras värde och användningsområde väsentligt. Ur forskningssynpunkt torde färg- inspelning av sändningar i färg i regel vara betydligt intressantare än inspelning endast i svart/vitt. Av större betydelse är emellertid att högkvalitativa bandmaskiner numera så gott som alltid är utrustade för färginspelning. Ur kostnadssynpunkt vinner man därför inte mycket genom att välja en inspelningsutrustning för enbart svart/vitt, såvida man inte är beredd att godta väsentligt lägre bildkvalitet.

För att godtagbar bildkvalitet skall uppnås på arkivinspelningarna bör dessa göras med en inspelningsutrustning som medger upptagning i färg.

Frågorna om bildkvalitet m.m. kommer att behandlas ytterligare längre fram i detta avsnitt.

Manuell eller automatiserad inspelning

Ett par tunga poster är i sammanhanget kostnaderna för inköp och underhåll av inspelningsapparaturen samt personalkostnaderna. De senare kostnaderna tenderar att få allt större betydelse och det måste därför övervägas i vad mån kostnaderna kan hållas nere genom auto- matisering.

Man kan tänka sig ett par olika förfaranden med automatiserad in- spelning.

En metod är att använda bandmaskiner och magnetband, som medger inspelning under långa tidsintervaller, helst hela dygn, utan

omladdning av inspelningsmaskinen. För närvarande uppgår den ef- fektiva Speltiden för ett videoband till högst ca 70 minuter. Metoden är alltså för närvarande inte användbar men med den fortgående tek- niska utvecklingen är det inte uteslutet att så kan bli fallet i framtiden.

En annan metod är att använda bandmaskiner som automatiskt by- ter från ett band till ett annat så snart det första är färdigspelat. För att övergången från ett band till ett annat skall ske tillfredsställande måste bandmaskinen bestå av två verk som är sammanbyggda till en enhet med växlingsautomatik. För att växlingen skall ske störningsfritt bör banden lämpligen finnas i kassetter. I marknaden finns bandspe- lare som i och för sig skulle kunna komma i fråga för den skisserade inspelningstekniken. Dessa maskiner är dock förhållandevis dyra (i storleksordningen 500000 kr/st) och inspelningstiden per band är låg, vilket medför hög bandkostnad vid mer omfattande inspelning. En om- byggnad för automatiserad inspelning är komplicerad och dyrbar och det är än så länge inte helt klart om en sådan ombyggnad kan lö- sas tekniskt tillfredsställande. Det är därför tveksamt om metoden för närvarande är brukbar.

En tredje inspelningsmetod är att ha så många bandmaskiner att dessas totala speltid utan bandbyte motsvarar den önskade tiden mel- lan varje tillsynstillfälle. Alla maskinerna laddas med band vid tillsy— nen och startas sedan automatiskt i tur och ordning. Starten av ma- skin-erna kan tänkas ske på olika sätt.

Starten kan ske genom tidur, vilket anses vara en enkel och pålitlig metod. En väsentlig nackdel är dock att man, om en bandmaskin oför- modat skulle stanna innan bandet är färdigspelat, får ett avbrott i in- spelningen tills tiduret startar nästa maskin. Denna nackdel kan i viss mån elimineras genom parallellinspelning på två uppsättningar band- maskiner. Starten av maskinerna kan också ske på det sättet att den ena maskinen, efter det att bandet är färdigspelat, automatiskt startar nästa maskin. Detta kräver emellertid ingrepp i maskinerna. Metoden har den bristen att om en maskin stannar innan bandet är färdigspelat kommer nästa maskin i ordningen ej att bli startad. Den nackdelen kan i viss mån elimineras genom att man även bygger in tidur. En tredje möjlighet att ordna automatisk start av bandmaskinerna är att den ena maskinen, så snart den av en eller annan anledning stannar, startar nästa maskin. Detta kan styras av bandets rörelse, närvaron av inspel- ningssignal eller av en kombination av båda dessa faktorer. Det krä- ver emellertid dyrbara ingrepp i bandmaskinerna. Detta startförfaran- de torde bli aktuellt endast om man vill undvika parallell inspelning på två maskiner.

Om man finner att det är tekniskt möjligt att med tillfredsställande driftssäkerhet automatisera inspelningsförfarandet en fråga som allt- så ännu ej kan med säkerhet besvaras återstår att undersöka i vad mån ett mer eller mindre automatiserat inspelningsförfarande är för- delaktigare ur kostnadssynpunkt än en rent manuell inspelningsmetod med större insats av personal. För att belysa detta skall här framläggas tre exempel på inspelningsalternativ med överslagsberäkning av kost- naderna. Kostnadsuppgifterna är ungefärliga och utgår från kostnads-

läget år 1972. Vidare tas som utgångspunkt för beräkningarna en bandspelartyp som för närvarande används vid referensupptagningar- na av tv-sändningarna.

Exempel 1

Kontinuerlig inspelning sammanlagt 10 tim/dag, två programkanaler, parallell inspelning på två uppsättningar bandmaskiner, ett tillsynstill- fälle per dag.

Antal maskiner: 42 st., därav 36 st. för den kontinuerliga inspelningen och 6 st. för kontrollspelning och som reserv vid reparation o.d. Investeringskostnad: 565 000 kr Avskrivningstid: 7 år Underhållskostnad per år: 12 0/0 av investeringskostnaden Total maskinkostnad per år: 175 000 kr Personalkostnad per år: 30 000 kr Total årskostnad: 205 000 kr

Exempel 2

Samma förutsättningar som i exempel 1, dock med två tillsynstillfällen per dag.

Antal maskiner: 28 st., därav 22 st. för den kontinuerliga inspelningen och 6 st. för kontrollspelning och som reserv vid reparation o.d. Investeringskos—tnad: 370 000 kr Avskrivningstid: 5 år Underhållskostnad per år: 15 0/0 av investeringskostnaden Total maskinkostnad per år: 145 000 kr Personalkostnad per år: 50 000 kr Total årskostnad: 195 000 kr

Exempel 3

Manuellt inspelningsförfarande med ständig passning (ingen automa- tik), kontinuerlig inspelning sammanlagt 10 tim/dag, två programkana- ler, parallell inspelning på två bandmaskiner.

Antal maskiner: 10 st., därav 4 st. för den kontinuerliga inspelnings- verksamheten och 6 st. för kontrollspelning och som reserv vid re- paration o.d. Investeringskostnad: 100 000 kr Avskrivningstid: 3 år Underhållskostnad per år: 25 0/0 av investeringskostnaden Total maskinkostnad per år: 60 000 kr Personalkostnad per år: 135 000 kr Total årskostnad: 195 000 kr

Till de olika exemplen ovan skall lämnas några kommentarer.

Man kan räkna med att bandbyten på två parallellinspelande band-

maskiner, backspolning, kontroll av inspelade band, anteckningar, in- läggning av banden i kartonger samt transporter av band till och från inspelningsstället tar minst fem minuter per bandväxling. Härtill kom- mer en kvarts timmes starttid för varje arbetspass. Vid 10 timmars in- spelning per dag av två kanaler med parallellinspelning av vardera ka- nalen går det åt en arbetstid om ca 2 timmar per dag om man kan an— vända band med en timmes speltid. Om man använder band med spel— tid av endast en halv timme, blir arbetstiden ungefär 3,5 timmar per dag. Om den personal som skall sköta arkivinspelningarna kan syssel- sättas med annat arbete resten av arbetsdagen kan man under varda— gar räkna med en personalkostnad om 120—125 kr (inklusive alla bikostnader, OB-tillägg m.m.). För lördags- och söndagstjänstgöring kan man räkna med dubbelt så hög kostnad.

Vid automatiserad start av bandmaskinerna måste man räkna med att 5 0/0 av Speltiden per band åtgår för ”overlapping” och säkerhets- marginal. När det gäller anskaffningskostnaden för inspelningsutrust- ningen får man räkna med kostnader för eventuella ändringar i band- maskinerna, yttre automatstyrningsorgan och liknande. Dessa kostna- der är svåra att uppskatta. Det kan möjligen röra sig om 4000 kr per maskinplats.

Bandmaskinerna slits ner snabbt vid kontinuerlig drift. Underhålls- kostnaden uppgår då årligen till omkring 25 0/0 av anskaffningskostna- den. Vid kortare driftstid per dag håller maskinerna längre. Man får dock räkna med en maximal livslängd av sju år, eftersom maskintyper- na ändras och det kan bli svårt att få fram reservdelar till äldre maski- ner.

I de tre exemplen har endast rena maskin- och betjäningskostnader medtagits. Medelräntan under avskrivningstiden har satts till 4 0/0.

När man jämför kostnaderna i de olika exemplen kan det konstateras att den totala årskostnaden är ungefär densamma oavsett vilket inspel- ningsalternativ man väljer. Det tredje exemplet har emellertid vissa för- delar framför övriga. Vid automatiserad inspelning krävs större lokaler (fler bandmaskiner), och man kan inte helt bortse från risken av av- brott på grund av tekniska fel. Om övervakningspersonal ständigt är närvarande blir riskerna för bortfall av programmaterial mindre. Exem- pel 3 ger i stort sett inte högre årskostnader än exemplen 1 och 2 och driftssäkerheten blir bättre.

Med utgångspunkt i nuläget förordar kommittén att arkivinspel- ningen av tv:s riksprogram sker enligt en manuell inspelningsmetod. Det bör dock påpekas att den tekniska utvecklingen på området samt löneutvecklingen kan medföra att det längre fram i tiden visar sig eko— nomiskt fördelaktigare med mindre personalkrävande, automatiserad inspelning. Detta torde emellertid såvitt nu kan bedömas dröja minst fem år.

Bildkvalitet vid olika typer av inspelningsutrustning

Den inspelningsutrustning som för närvarande används vid referens- upptagningarna av tv:s riksprogram torde inte ha godtagbar standard

för arkivinspelningar. Den uppfyller inte de krav som måste ställas i fråga om kompatibilitet. Det är ofta inte ens möjligt att spela upp en upptagning, som gjorts med en bandmaskin, på en annan bandmaskin av samma typ. Vidare är bildupplösningen ej tillfredsställande, med påföljd att bilden får mindre god kvalitet i fråga om skärpa m.m. Det förekommer också ett ganska kraftigt bakgrundsbrus på upptagningar— na, vilket visar sig i form av ”snöfall” i bilden och mindre god briljans. Dessutom kan upptagningarna göras endast i svart/vitt.

Under senare år har flera nya metoder för inspelning av tv-program under s.k. halvprofessionella förhållanden presenterats — inspelning på film i vakuum, inspelning på plastskiva och kassettsystem med video- band. De två förra metoderna är lämpade endast för massframställ- ning av kopior av ett program. Kostnaderna för det första exemplaret är nämligen mycket höga. Dessutom är de två metoderna ännu ej helt utvecklade. Däremot synes kassettmetoden med videoband ha vunnit sådan stabilitet och spridning att man kan överväga att använda den vid arkivinspelning av tv-sändningarna.

Närmast skall redogöras för en tänkbar metod att inspela tv-sänd- ningarna med hjälp av ett kassettsystem. Mot detta skall sedan ställas ett alternativ med inspelning på s.k. öppna band, dvs. enligt samma system som nu används vid referensupptagn—ingarna men med högre kvalitet på inspelningsutrustningen och upptagningarna.

Det tänkta kassettsystemet avser bandmaskiner av s.k. snedspårstyp med två huvuden. Bandmaskinerna kan användas för upptagningar i färg. Varje kassett har en speltid av 45 minuter men arbete pågår med att utveckla 60-minuterskassetter. Videobandet har en bredd av 1/2 tum.

Man kan räkna med att den effektiva Speltiden vid kontinuerlig in- spelning kommer att vara ca 58 minuter per 60-minuterskassett. Resten av Speltiden måste avsättas till ”overlapping” och som marginal för start- sladd o.d.

Vid företagen undersökning inom EBU har kompatibiliteten hos kassettsystemet visat sig vara inte tillfredsställande. Denna nackdel kan möjligen undanröjas genom att man anlitar tekniker vid uppspelning- en. Upptagningen har relativt god bildkvalitet. Däremot har det vid upprepade kopieringsprov visat sig att kopior av andra generationen blir mycket dåliga, bl.a. försvinner färgen i upptagningen nästan helt. Systemet är alltså inte lämpligt om man skall ha möjlighet att fram- ställa flera generationer kopior av originalinspelningen med bibehållan- de av rimlig bildkvalitet.

En uppsättning om 10 bandmaskiner skulle kosta ungefär 65000 kr. Den totala årskostnaden för maskiner och personal kan beräknas till ca 220000 kr. Med utgångspunkt från 58 minuters effektiv speltid per 60-minuterskassett skulle det åtgå ungefär 1035 kassetter för in- spelning av 1000 timmar sändningstid. Kostnaden per kassett torde ligga omkring 200 kr. Bandkostnaden för inspelning av 1000 timmar sändningstid skulle då bli ca 207 000 kr. Under förutsättning att man spelar in samtliga tv:s riksprogramsändningar (ca 5000 tim/år) skulle årskostnaden med användning av det tänkta kassettsystemet uppgå till

ca 1255 000 kr, varav ca 1 035 000 kr utgör bandkostnad. Det är dock inte otänkbart att kostnaden per kassett kan komma att sjunka när kassettsystemet får större spridning.

Kassettsystemet har som ovan påpekats den nackdelen att kopie— ringsmöjligheterna är dåliga. Närmast skall därför redogöras för ett inspelningssystem med högre kvalitet på själva originalinspelningen, som ger goda möjligheter till kopiering. Dessa möjligheter finns visserligen också om man är beredd att satsa på en helt professionell inspelnings- utrustning med 2 tum breda magnetband sådan utrustning som an- vänds i programverksamheten. Detta skulle emellertid medföra extremt höga kostnader vid användning för arkivinspelningar i större omfatt- ning. Man kan bara nämna att bandmaskinerna kostar över 700000 kr/st. i inköp.

Kommittén avser i stället ett inspelningssystem som är under ut— veckling. Det gäller bandmaskiner av snedspårstyp, för 1-tumsband på öppna spolar samma bandtyp som nu används vid referensupptag- ningarna. Speltiden per band är upp till 90 minuter. Maskinerna arbe- tar med högre bandhastighet än såväl referensbandmaskinerna som de ovan omnämnda kassettmaskinema varför bandåtgången blir större per speltimme. Bandkostnaden kan därför beräknas till ungefär 350 kr/timme. En bandmaskin för inspelning och med möjlighet till kon- trollspelning kommer att kosta ungefär 160000 kr. En utrustning med 10 bandmaskiner skulle alltså kosta ca 1 600000 kr i inköp. Den totala maskinkostnaden per år (avskrivningstid 8 år, 4 % medelränta under avskrivningstiden och underhållskostnad 12 % av anskaffningskost- naden) skulle bli 456000 kr. Med utgångspunkt från att man skulle spela in samtliga tv:s sändningar i riksprogram skulle årskostnaden uppgå till ca 2 366000 kr (maskinkostnad 456000 kr, personalkostnad 160000 kr och bandkostnad 1750 000 kr). Kostnaderna anges i 1973 års nivå.

Om man väljer denna senare inspelningsmetod får man upptagning- ar med hög kvalitet. Därigenom ökar också upptagningarnas arkiv- värde avsevärt. Man kan göra fler kopieringar utan att kvaliteten för- sämras alltför mycket. Kopiering kan t.ex. ske till nya band om de gam- la banden av någon anledning skulle bli sämre och man kan med i stort sett bibehållen kvalitet överföra upptagningarna på nytt medium om en sådan överföring skulle bli aktuell i framtiden. Dessutom kan upp- tagningarna användas även i mera kvalificerade sammanhang, såsom för återutsändning i tv.

Metoden medför dock att arbetskopior och avspelningsutrustning blir kostsamma. Kostnaderna kan emellertid nedbringas väsentligt om upptagningarna överförs till arbetskopior med hjälp av ett enklare och billigare system, t.ex. kassettsystemet som omnämnts i det föregående. Dessa frågor skall behandlas närmare i kapitel 11 och 12.

Alternativa tekniska lösningar av inspelningsförfarandet

I det följande skall redogöras för tre olika metoder för arkivinspelning av riksprogrammen i tv. Förutom rent tekniska frågor beaktas kostna—

derna för de olika alternativen samt möjligheterna till gallring i anslut- ning till inspelningsverksamheten.

I samtliga alternativ tas som utgångspunkt att arkivinspelningarna skall göras med den högkvalitativa inspelningsutrustning, som nyss för- ordats, att inspelningarna skall skötas manuellt och att den totala sändningstiden uppgår till 5000 timmar per år. Beräkningarna avser de totala årskostnaderna, inklusive avskrivning och ränta på och un- derhåll av maskinparken. Lokalkostnader, kostnader för framställning av arbetskopior och kostnader för transport av banden mellan inspel- ningsplatsen och arkivet ingår dock ej.

Det förutsätts vidare att originalinspelningen äger rum hos SR men att eventuell kopiering utförs hos arkivinstitutionen med hjälp av sär— skild maskinutrustning.

Kostnaderna anges i 1973 års kostnadsläge och är ungefärliga.

Alternativ 1

Samtliga sändningar i de båda programkanalerna inspelas. Referens- och arkivinspelningarna kombineras. Från originalbanden görs efter behov s.k. masterkopior för bruk inom arkivet (från masterkopiorna görs sedan arbetskopior).

Bandmaskinerna för inspelningsverksamheten kostar ca 160000 kr/ st. Driftskostnaden kan beräknas till 45 600 kr per maskin och år. Det behövs 10 maskiner. Kostnaden för inköp av bandmaskiner blir alltså ca 1 600 000 kr.

Maskinkostnad per år 456 000 kr Personalkostnad per år (3 anställda tekniker) 160 000 ,, Driftskostnad per år exkl. bandkostnad 616 000 kr Bandkostnad per år (5 000 tim 5. 350 kr/tim) 1 750 000 ,, Total årskostnad 2 366 000 kr

Inspelningsmetoden är i första hand avsedd för det fall att samtliga sändningar skall spelas in och arkiveras. Den ger dock vissa möjlig- heter att gallra ut material som ej skall arkiveras. Viss besparing kan därför göras genom att en del band friställs för att på nytt användas för inspelning. Besparingen genom gallring torde dock bli förhållandevis liten.

På kommitténs uppdrag gjordes år 1972 hos SR en undersökning i avsikt att få fram uppgifter om hur stor bandbesparing som skulle kunna göras om samtliga sändningar spelades in men band med enbart utgallringsbart material sedan togs bort. De två första veckorna i no- vember 1972 valdes som undersökningsperiod. Undersökningsperioden ansågs representativ för programutbudet i tv under året.

Utgångspunkten för undersökningen var att samtliga sändningar som innehöll visning av biograflångfilm och repriser skulle gallras ut. Man tog fram uppgifter om tiderna för bandbytena vid referensupp- tagningarna samt uppgifter om program med biograflångfilm och repri- ser under perioden, inklusive uppgifter om visningstider. Med detta underlag beräknades antalet inspelade referensband, antalet band som

innehöll enbart utgallringsbart material samt den totala sändningstiden för sådana program.

Undersökningen gav följande resultat (den effektiva speltiden per band är ca 70 minuter).

TV 1 TV 2 Totalt

Antal inspelade referensband 122 99 221 Antal referensband med enbart utgallringsbart material 4 5 9 Total visningstid för utgallringsbart material (tim) 24,1 20,7 44,8 Total visningstid för utgallringsbart material, uttryckt i antal band 20 17 37

Undersökningen visade att om man spelade in samtliga sändningar och sedan tog bort band med enbart utgallringsbart material sparades totalt 9 band eller ca 4 0/0 av det totala antalet använda band. Om däremot utgallringsbara program inte spelats in skulle besparingen ha blivit 37 band eller ca 17 0/0 av samtliga använda band.

Undersökningsresultatet tyder på att alternativ 1 inte är särskilt lämpligt som inspelningsmetod för det fall att man avser att nedbringa kostnaderna genom gallring.

Alternativ 2

Originalinspelningen görs på samma sätt som enligt alternativ 1. Från originalinspelningen görs efter hand genom kopiering arkivexemplar av det originalmaterial som skall bevaras och utgallringsbart material utesluts. Originalbanden används sedan på nytt för inspelning av tv— sändningar. Originalinspelningarna kan användas som referensupptag— ningar.

Driftskostnaden för originalinspelningen blir densamma som enligt alternativ 1, dvs. 616 000 kr/år.

Framställningen av högvärdiga arkivexemplar kräver dels bandma— skiner av hög kvalitet, dels personal som sköter kopieringen.

Under verksamhetsåret 1972/73 utgjordes i runt tal 20 % av den totala sändningstiden i tv:s riksprogram av reprissändningar. Om samt- liga reprissändningar skall gallras ut, motsvarande ca 20 0/0 av den to- tala sändningstiden, torde det behövas åtminstone 3 kopieringsenheter för det löpande arbetet med framställning av arkivexemplar. Varje kopieringsenhet består av två bandmaskiner, en med inspelnings— och kontrollspelningsmöjligheter å 160000 kr samt en med möjlighet till inspelning och högkvalitativ avspelning är 350000 kr. De årliga driftskostnaderna för de två maskinerna uppgår till ca 145000 kr (45600 respektive 99700 kr). Det torde behövas en kopieringsenhet i reserv för reparationer, omkopieringar o.d. samt ytterligare två band- maskiner med möjlighet till inspelning och högkvalitativ avspelning för kontroll av gjorda arkivexemplar.

För framställningen av arkivexemplaren behövs personal, minst 2 heltidsanställda. Personalen skall utöver kopiering kontrollera gjorda kopior, registrera dessa m.m. Man måste räkna med att ha en viss per-

sonalreserv i händelse av sjukdom, semester osv. och kostnaden härför kan beräknas genom tillägg med 20 % på kostnaden för två anställda. Personalkostnaden kan då beräknas till ca 130 000 kr om året.

När det gäller att beräkna bandkostnaderna för originalbanden kan man räkna med att varje band kommer att ligga något över 6 månader som referensupptagning. Arkivexemplaret kan framställas såväl före som efter utgången av denna tid. Om arkivexemplaret görs senast ome- delbart efter utgången av sexmånadersfristen och originalbandet sedan används på nytt för inspelning, får man ett ständigt genomflöde av band. Dessa förslits inte i någon större utsträckning. Bandkostnaden för originalbanden kan beräknas som räntekostnaden (8 %) under 6 månader för en bandvolym motsvarande 5 000 speltimmar. Kostnaden för originalbanden skulle enligt detta beräkningssätt uppgå till omkring 70 000 kr om året.

Kostnaden för inköp av bandmaskiner för originalinspelningarna blir liksom i alternativ 1 ca 1600 000 kr. Bandmaskinerna för fram- ställning av arkivexemplar kostar ungefär 2740 000 kr i inköp. Kost— naden för inköp av magnetband för originalinspelningarna blir ca 1 750 000 kr.

Den årliga kostnaden skulle med 20 % gallring bli följande.

Driftskostnad för originalinspelning (exkl. bandkostnad) 616000 kr Kostnad för originalband 70 000 ,, Maskinkostnad för framställningen av arkivexemplar 780 000 ,, Personalkostnad för framställningen av arkivexemplar 130 000 ,, Kostnad för band till arkivexemplar (4 000 tim 51 350 kr/tim) 1 400 000 ,, Total årskostnad 2 996 000 kr

Med tanke på de höga kostnader som är förknippade med arkivinspel- ningen av tv-sändningarna har DAK funnit anledning undersöka i vad mån en hårdare gallring än vad som motsvarar rena reprissändningar är möjlig utan att för den skull de intressen som skall tillgodoses genom arkiveringsverksamheten, bl.a. forskningen, eftersätts i alltför stor ut- sträckning. DAK har därvid kommit fram till att även vissa andra ut- sändningar än rena repriser bör kunna gallras ut. Med utgångspunkt från sändningsstatistiken för tv verksamhetsåret 1972/73 har DAK funnit att ungefär 40 % av den totala sändningstiden (inkl. ca 20 % reprissändningar) bör kunna utgallras. Närmare redogörelse för kom— mitténs ställningstagande i gallringsfråg'an lämnas i kapitel 9.

Utgår man från att programmaterial motsvarande 40 0/0 av den totala sändningstiden kan gallras ut påverkas såväl maskin- som band- kostnader för framställningen av arkivexemplar enligt alternativ 2. I stället för tre kopieringsenheter torde det räcka med två för det löpan- de arbetet med framställning av arkivexemplar. Detta medför att inve- steringskostnaden för bandmaskiner sjunker med ca 510000 kr och den årliga maskinkostnaden med ca 145000 kr. Däremot torde allt- jämt behövas en kopieringsenhet i reserv samt två bandmaskiner för inspelning och högkvalitativ avspelning. Behovet av teknisk personal för kopieringen torde ej komma att minska. Det är troligt att band- maskinerna inte kan utnyttjas helt vid framställningen av arkivexem—

plar av tv-sändningarna. Denna överkapacitet bör emellertid utnytt— jas för andra uppgifter inom arkivet. Såsom framgår av avsnitt 8.5 för- ordar kommittén att biograflångfilmer och andra typer av film kopie— ras på magnetband för arkivering.

Vid en 40-procentig gallring i tv-materialet minskar bandkostnaden för arkivexemplaren till ca 1 050 000 kr om året.

Med 40 0/0 gallring blir investeringskostnaderna följande.

Inköp av bandmaskiner för originalinspelningarna 1 600 000 kr Inköp av bandmaskiner för framställning av arkivexemplar 2230 000 ,, Inköp av magnetband för originalinspelningarna 1 750000 ,,

Den årliga kostnaden med 40 % gallring skulle bli följande.

Driftskostnad för originalinspelning (exkl. bandkostnad) 616 000 kr Kostnad för originalband 70000 ,, Maskinkostnad för framställning av arkivexemplar 635 000 ,, Personalkostnad för framställning av arkivexemplar 130 000 ,, Kostnad för band till arkivexemplar (3 000 tim å 350 kr/tim) 1 050 000 ,, Total årskostnad 2 501 000 kr

Alternativ 3

Referensupptagningarna görs separat med en enkel typ av bandmaski- ner enligt det system som för närvarande tillämpas hos SR. För arki- veringsändamål inspelas endast program som bestämts i förväg. Arkiv- inspelningarn'a görs med samma typ av högkvalitativ utrustning som enligt alternativ 1 och 2.

Om någon gallring ej sker är kostnaderna enligt alternativ 3 de sam— ma som enligt alternativ 1. Vid gallring påverkas kostnaderna olika beroende på gallringsprocenten. I allmänhet torde de program som skall inspelas för arkivering vara relativt jämnt fördelade över den tota- la sändningstiden. Med hänsyn härtill kan man troligen inte räkna med någon besparing i fråga om maskinutrustning och personal i jämfö- relse med alternativ 1. Däremot står bandkostnaden i relation till hur mycket av den totala sändningstiden som arkivinspelas.

Om 20 % av den totala sändningstiden ej arkivinspelas blir årskost- naden följande.

Driftskostnad (exkl. bandkostnad) 616000 kr Bandkostnad (4 000 tim å 350 kr/tim) 1 400000 ,, Total årskostnad för arkivinspelning 2 016 000 kr

Om i stället 40 % gallras ut blir årskostnaden följande.

Driftskostnad (exkl. bandkostnad) 616000 kr Bandkostnad (3 000 tim å 350 kr/tim) 1 050000 ,. Total årskostnad för arkivinspelning 1 666000 kr

Vid en direkt jämförelse mellan de totala årskostnaderna enligt de olika alternativen bör till kostnaden för arkivinspelningarna enligt alternativ 3 läggas kostnaderna för de separata referensupptagningarna. Dessa kostnader kan beräknas till ca 200000 kr om året. De totala kostna— derna enligt alternativ 3 skulle då bli, vid 20 % gallring 2216 000 kr och vid 40 % gallring 1 866 000 kr.

Jämförelse mellan de tre alternativen

Om man först ser till möjligheterna att gallra i sändningsmaterialet i anslutning till själva inspelningen (omedelbar gallring) och därigenom begränsa arkivmaterialet är alternativen 2 och 3 att föredra framför alternativ 1. Visserligen ger även alternativ 1 vissa möjligheter till ome— delbar gallring men gallringen ger, såsom framgår av den tidigare redo— visade undersökningen hos SR, inte någon större besparing i antal fri- ställda band. Alternativen 2 och 3 är likvärdiga så till vida att de ger lika goda möjligheter att nedbringa arkivmaterialet genom gallring. Al- ternativ 3 medför emellertid den enligt kommitténs mening väsentliga nackdelen att man alltid måste redan före sändningen avgöra om ett visst program skall arkiveras. Särskilt i fråga om direktsända program kan det många gånger vara svårt att i förväg avgöra om innehållet i programmet kommer att ha sådant värde att programmet skall arkiv- inspelas. Mot detta kan invändas att man i tveksamma fall kan spela in utsändningen och i efterhand gallra ut upptagningen om den inte bör arkiveras. Risken är emellertid att de tveksamma fallen blir så många att inspelningsverksamheten till sin omfattning närmar sig totalinspel- ning enligt alternativ 1. Såsom nämnts ovan blir möjligheterna att ge- nom gallring av visst eller vissa program friställa band då förhållande- vis små. Alternativ 2 ger däremot efter sändningstillfället viss respittid för beslut om arkivering eller utgallring.

Om man därefter ser till den tekniska kvaliteten på arkivinspelningar- na är alternativen 1 och 3 likvärdiga. originalinspelningen blir arkiv- exemplar. Alternativ 2 ger däremot något sämre kvalitet på arkiv— exemplaret, eftersom detta utgörs av en kopia. Oavsett hur hög kvali— tet inspelningsutrustning och magnetband håller försämras nämligen särskilt bilden något för varje ny generation av kopior. Det gäller så- ledes inte bara den första generationen (arkivexemplaret) utan även följande generationer. Med den högkvalitativa inspelningsmetod kom- mittén förordat är försämringen emellertid inte större på de tre eller fyra första generationerna kopior än att den kan accepteras. Det bör framhållas att försämringen av bildkvaliteten på den första generatio- nen kopior i allmänhet inte är subjektivt märkbar.

Ur kostnadssynpunkt är alternativ 3 totalt sett det gynnsammaste av de tre alternativen. Visserligen är maskin- och personalkostnaderna de samma som enligt alternativ 1 men bandkostnaderna minskar i för- hållande till gallringsprocenten (med förbehåll för vad som ovan an- förts om de s.k. tveksamma fallen).

Alternativ 1, som i praktiken bör betraktas som ett totalarkiverings- alternativ och inte som något gallringsalternativ, medför utöver m.askin- oc'h personalkostnaderna hög årlig bandkostnad och den årliga band- tillväxten i arkivet blir stor. Bandtillväxten kommer med tiden att dra höga kostnader för förvaringslokaler och dessutom höga kostnader för vård och annan hantering i arkivet. Detta torde medföra att man förr eller senare eventuellt i samband med konvertering till nytt ar- kivmedium - måste gallra. Kostnaderna för denna gallring torde i viss utsträckning bli beroende av hur pass omfattande arkivmaterialet är.

Årskostnaderna enligt alternativ 2 är beroende av i vilken utsträck- ning gallring sker. Vid en 40—procentig gallring blir årskostnaden en- dast något högre än enligt alternativ 1 och om gallringsprocenten sätts ännu högre kommer årskostnaden att bli den samma eller lägre än enligt alternativ 1. Härtill kommer att gallringsmöjligheten medför att bandtillväxten i arkivet kan hållas på en lägre nivå. Vidare skall beak- tas att i den totala årskostnaden enligt alternativ 2 ligger en viss pro- duktionskapacitet som kan utnyttjas för andra uppgifter.

Kommitténs ställningstagande

DAK har i de principiella övervägandena (avsnitt 7.2) uttalat att man i princip bör sträva efter en total arkivering av information, opinions- bildning, kulturella framställningar m.m., som läggs fram inför offent- ligheten, bl.a. genom tv. Kostnaderna för total arkivering av tv:s sänd- ningar i riksprogrammen har emellertid visat sig bli relativt höga. Det gäller inte bara kostnaderna för själva inspelningen. En tillväxt av arkiv- material motsvarande den totala årliga sändningstiden i tv:s rikspro— gram kommer att kräva stora förvaringsutrymmen, i vart fall så länge magnetbanden används som arkivmedium. Härtill kommer ständigt sti— gande kostnader för vården av arkivmaterialet.

Kommittén har prövat olika gallringsalternativ. Bl.a. har DAK övervägt i vad mån arkivmaterialets tillväxt kan nedbringas genom gallring redan kort tid efter utsändningen. Såsom närmare redovisas i kapitel 9 har kommittén kommit fram till att alla rena reprissändningar och en del s.k. förstagångssändningar bör kunna gallras ut, motsvaran- de ungefär 40 % av den totala sändningstiden.

Alternativ 1, enligt vilket samtliga sändningar spelas in för arkive- ringsändamål, är enligt kommitténs bedömande olämpligt om man av- ser att göra större kostnadsbesparingar genom gallring. Av de två åter- stående alternativen ger altemativ 3, enligt vilket endast i förväg be- stämda sändningar spelas in, de största möjligheterna till besparingar. Detta alternativ har emellertid den avgörande nackdelen att frågan om arkivering som regel måste avgöras redan före utsändningen och många gånger (t.ex. vid direktsändning) utan att man kan förutse vad som skall förekomma i sändningen. Mot bakgrund av det anförda har kom- mittén funnit att en teknisk lösning av inspelningsförfarandet enligt alternativ 2 samtliga sändningar spelas in men endast det material, som skall bevaras, överförs på arkivband, varefter originalbanden an- vänds på nytt — är att föredra.

Kommittén förordar alltså att tv-sändningarna i riksprogrammen spelas in för arkiveringsändamål enligt alternativ 2.

8.3.2. Regionala sändningar

De regionala tv-sändningarna har än så länge ganska blygsam omfatt- ning. 1972/73 sände södra och västra distrikten vardera omkring 50 minuter per vecka medan övriga distrikt hade en sändningstid om högst ca 20 minuter per vecka. För det mesta rörde det sig om lokalt beto- nade nyhetsprogram.

Arkivinspelning av de regionala sändningarna med samma högkvali- tativa metod som förordats för riksprogrammen skulle bli allt för dyr- bar. Särskilt maskinkostnaderna skulle med hänsyn till den låga graden av utnyttjande bli mycket höga.

En tänkbar lösning är däremot att SR spelar in program, som be- döms vara särskilt värdefulla, med den inspelningsutrustning, som an- vänds i programverksamheten, och överlämnar inspelningarna eller kopior av dem för arkivering. Ett sådant förfarande kommer emeller- tid att medföra att arkivet behöver särskild utrustning för att utnyttja inspelningarna. SR använder nämligen en anna_—1 typ av magnetband och bandmaskiner för programverksamheten än dem som enligt kom- mitténs förslag skall användas vid arkivinspelning av riksprogrammen. Tekniskt sett kan detta lösas men man kan förutse att kostnaderna blir ej obetydliga.

En annan möjlighet är att utnyttja referensupptagningarna även som arkivinspelningar. Som tidigare framhållits är kvaliteten på referens- upptagningarna för närvarande relativt dålig. Upptagningarna görs dessutom endast i svart/vitt. Å andra sidan medför den tekniska ut— vecklingen att bättre bandmaskiner i de lägre prisklasserna kommer fram efter hand. Redan nu finns i handeln bandmaskiner i prisklassen under 10000 kr som medger inspelning i färg med relativt god ljud— och bildkvalitet. Kopieringsproblemen kvarstår dock. Särskilt bildkva- liteten försämras påtagligt för varje generation kopior av originalin— spelningen. Detta kan dock i viss mån elimineras genom att original- inspelningen i arkivet kopieras med den högkvalitativa metoden.

Det sist skisserade förfarandet har den nackdelen att den tekniska kvaliteten på arkivinspelningen blir sämre än om man använder en högkvalitativ utrustning. Å andra sidan har det vissa fördelar. Refe- rens- och arkivinspelningarna kan kombineras. Vidare öppnar det möj- lighet att mera generellt bevara regionala tv—sändningar till rimlig kost- nad.

Kommittén förordar att referensupptagningarna används också för arkiveringsändamål. Praktiskt sett bör verksamheten utformas så att de regionala sändningarna inspelas inom respektive distrikt, varefter upptagningarna överlämnas till arkivet. Det förordade systemet med- för att inspelningsutrustningen för referensupptagningarna måste för- bättras i tekniskt avseende men kostnaden för denna förbättring är ganska låg. Däremot kommer det förordade systemet att dra med sig högre bandkostnader (för närvarande används referensbanden på nytt efter sex månader). Med utgångspunkt från de regionala sändningarnas nuvarande omfattning, totalt ca 150 timmar 1972/73, och en band- kostnad om 200 kr per timme skulle den årliga bandkostnaden uppgå till omkring 30 000 kr.

8.4. Fonogrammen

Såsom nämnts i avsnitt 8.1.1 är grammofonskivorna numera tillverkade av material som torde vara relativt beständigt. Skivorna ställer inte

några speciella krav i fråga om arkivklimat o.d. Arkivering av fono— gram i form av inspelningar på grammofonskiva bereder därför ej någ- ra större tekniska problem.

Under senare år har ljudupptagningar på magnetband, på öppna spolar eller i kassetter, blivit allt vanligare på marknaden. Under för- utsättning att magnetbanden är av god kvalitet bereder det inte några större tekniska problem att arkivera sådana fonogram. Kvaliteten på dessa magnetband växlar emellertid än så länge kraftigt. Det är därför svårt att generellt ta ställning till om inspelningarna på magnetband kan arkiveras i original eller om det krävs överföring till ur arkiverings- synpunkt bättre databärare. I den mån sådan överföring visar sig nöd- vändig torde det vara lämpligast att för arkivexemplaren använda mag- netband av kvalitet som lämpar sig för förvaring under lång tid.

8.5. Filmen

8.5.1. Överföring till videoband

Såsom framgår av redogörelsen i avsnitt 8.1.2 är många problem för- knippade med arkivering av film. Den svart/vita filmen har visserligen numera relativt god beständighet. Annorlunda förhåller det sig med färgfilmen. Den kan enligt kommitténs bedömande inte anses accepta- bel som databärare vid arkivering.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att det övervägande anta- let filmer som visas offentligt i olika sammanhang numera är färgfil- mer har DAK undersökt olika möjligheter att i samband med arkive- ringen överföra upptagningar på film till annan databärare som är god- tagbar ur arkiveringssynpunkt.

Utvecklingen av nya medier för bild— och ljudupptagningar är in- tensiv och flera nya medier — s.k. bildskivor, system med videokasset- ter m.m. — har introducerats eller aviserats på marknaden. De nya medierna befinner sig dock alltjämt i utvecklingsstadiet och det är där- för omöjligt att göra en mera tillförlitlig bedömning av deras arkivbe- ständighet.

Vid tv-företagen — bl.a. hos SR — överförs ofta filmer, t.ex. bio- graflångfilmer, som skall användas i tv-utsändning, till videoband för att själva utsändningen skall underlättas. Filmen körs genom en s.k. scanner, i vilken bild och ljud på filmremsan via ett avsökningsinstru- ment omvandlas till elektroniska signaler som med hjälp av en video- bandmaskin upptas på videoband. Mycket schematiskt uttryckt kan man säga att scannern vid överföringen från film till videoband har samma funktion som tv—kameran vid direktinspelning på videoband.

Om man överväger att Överföra bildupptagningar på film till video- band för arkiveringsändamål bör beaktas bl.a. följande.

Färgfilmen har mycket begränsad livslängd även under de mest gynnsamma arkivförhållanden. Videobandet synes däremot såvitt nu kan bedömas ha god beständighet.

Filmen, och då särskilt färgfilmen, ställer höga krav vad gäller gynn-

samt arkivklimat och varje gång en film skall tas ut ur förvaringsloka- len för t.ex. visning eller kopiering måste den genomgå en anpassnings- process för att inte filmen skall förstöras genom klimatbytet; visnings- lokaler o.d. har i allmänhet helt andra klimatförhållanden än förva- ringslokalen. Framställningen av kopior av en film är förhållandevis tidskrävande och kostbar. Kostnaden för en filmkopia med en speltid av en timme torde röra sig omkring 4000 kr i 35 mm-formatet och omkring 1 600 kri 16 mm-formatet.

Videobandet ställer inte lika höga krav i fråga om arkivklimat och någon speciell anpassning till luftklimat utanför förvaringslokalen tor- de i regel inte behövas. Kopieringskostnaderna blir dessutom betydligt lägre.

Bildkvaliteten försämras något genom överföringen från film till videoband men försämringen är, under förutsättning att överföringen sker med en teknisk utrustning av hög kvalitet, i allmänhet inte större än att den kan anses godtagbar ur arkiveringssynpunkt.

Mot bakgrund av det ovan anförda förordar DAK att filmer som skall bevaras för framtiden vid arkiveringen överförs på videoband.

Filmer som visas offentligt har övervägande formaten 35 mm och 16 mm. På biograferna visas nästan uteslutande filmer av 35 mm-for— matet. Någon enstaka 70 mm-film förekommer men filmer av detta format tenderar att bli allt färre, åtminstone i Sverige. Härtill kommer att av filmer, som ursprungligen gjorts i 70 mm-format, framställs som regel visningskopior även i 35 mm-format, bl.a. därför att flertalet biografer inte har teknisk utrustning till att visa 70 mm-film. Filmer av mindre format än 16 mm förekommer praktiskt taget aldrig vid offentliga filmförevisningar i landet. Med utgångspunkt från nuläget torde man därför kunna räkna med att de filmer som skall överföras till videoband kommer att finnas i formaten 16 och 35 mm.

Såsom framgår av redogörelsen i avsnitten 4.2.4 och 4.2.5 är det svårt att mera exakt ange hur många nya filmer som årligen introduce— ras i landet. Antalet premiärvisade biograflångfilmer har under tioårs- perioden 1963/64—1972/73 varierat mellan 337 (spelåren 1967/68 och 1968/69) och 237 (spelåret 1972/73). I genomsnitt har 280 biograflång- filmer premiärvisats per år. Speltiden kan beräknas till ca 90 minuter per film. Härtill kommer ett ej närmare känt men dock begränsat antal kortfilmer i 35 mm—formatet.

Antalet 16 mm-filmer som årligen introduceras för offentlig visning är också svårt att ange närmare. Man kan inte utgå ifrån produktions— och importsiffrorna eftersom många filmer inte är avsedda för visning i offentliga sammanhang (t.ex. filmer för internt bruk inom företag, slutna föreningar o.d.). Vid en grov uppskattning torde man emellertid kunna räkna med högst 500 nya 16 mm—filmer per år med en genom- snittlig speltid om 18 minuter.

Det torde vara realistiskt att räkna med att 35 mm-film motsvarande en speltid av högst ca 400 timmar och 16 mm-filmer med en speltid om sammanlagt högst ca 150 timmar årligen behöver överföras till video- band för arkiveringsändamål.

Erfarenhetsmässigt åtgår det längre maskintid för överföringen av

film till videoband än som motsvarar den egentliga speltiden. Bl.a. åtgår tid för laddning och inställning av scanner och bandmaskin, för omtagningar osv. Maskintiden bör sättas omkring 50 % högre än spel- tiden. Det skulle då årligen åtgå ca 600 timmar för överföringen av 35 mm—fi'lm och ca 225 timmar för överföringen av 16 mm-film till video- band.

Såsom tidigare nämnts behövs högkvalitativ maskinutrustning för att bildkvaliteten inte skall försämras i alltför hög grad vid överföringen. En scanner av hög kvalitet är förhållandevis kostsam och kan användas för endast ett filmformat. Det behövs alltså en scanner för varje film- format. Det finns visserligen billigare typer av överföringsanordningar. Ett sådant system består av normala biografprojektorer som genom en spegelanordning (s.k. multiplexer) förenas med en färg-tv-kamera. En filmprojektor används för varje filmformat. Systemet medger emeller- tid inte högkvalitativ överföring.

För överföringen behövs två scanners samt en högkvalitativ video— bandmaskin av den typ som förordats för arkiveringen av tv-sändning— arna.

Genom att långfilmerna är uppdelade på flera filmrullar förutsätter nämnda utrustning att långfilmer överförs rulle för rulle. Någon re— servutrustning är inte medtagen och torde inte behövas. Antalet filmer som skall överföras är inte så stort att man oundgängligen behöver ut- nyttja utrustningen ständigt.

Inköpskostnaden för 2 scanners inklusive nödvändig hjälputrust- ning (monitorer, högtalare, ljudbandmaskiner osv.) uppgår till ungefär 1200 000 kr. Avskrivningstiden bör vara 10 år. Med en medelränta under avskrivningstiden om 4 0/0 och en årlig underhållskostnad om 12 0/0 av inköpskostnaden skulle den årliga kostnaden för 2 scanners bli 312 000 kr.

DAK har i avsnittet om arkivinspelning av tv-sändningarna beträf- fande riksprogrammen (8.3.1) förordat att arkivexemplaren framställs med hjälp av en särskild kopieringsutrustning (alternativ 2). Kommit- tén har framhållit att bandmaskinerna som ingår i denna kopierings- utrustning troligen inte kommer att kunna utnyttjas helt vid framställ- ning av arkivexemplar av tv-sändningama utan att det finns viss över- kapacitet. Denna överkapacitet bör kunna utnyttjas vid överföringen av film till videoband. Härigenom skulle någon extra investeringskost- nad eller årlig kostnad för videobandmaskiner för överföringen av film inte uppkomma. Videobandkostnaden utgör 350 kr per timme. Man måste räkna med att varje band inte kan utnyttjas i sin helhet eftersom filmernas och Videobandens speltider ofta inte sammanfaller. Tillägg bör därför göras för bandspill med 20 %. Bandkostnaden skulle då i genomsnitt bli 420 kr per timme. Speltiden för filmerna som skall över- föras till videoband har ovan beräknats till sammanlagt 550 timmar. Den årliga kostnaden för videoband skulle därmed uppgå till ca 230 000 kr.

På personalsidan torde det, liksom beträffande bandmaskinerna, uppkomma en viss överkapacitet vid framställningen av arkivexemplar av tv-sändningarna. Det är emellertid tveksamt om denna överkapaci—

tet räcker för överföringen av film till videoband. Man kan förutse att viss tid kommer att åtgå för uppackning av filmer, registreringar m.m. Man bör därför räkna med att överföringen medför behov av ytterli- gare teknisk personal. Kostnaden härför kan beräknas till ca 55 000 kr om året. De totala årskostnaderna för överföringen av film till videoband, exklusive bandmaskinkostnad, som ingår i de redovisade kostnaderna på tv-sidan, skulle bli följande (1973 års prisnivå).

Scanner-kostnad 312 000 kr Videobandkostnad 230 000 ,,

Personalkostnad 55 000 ,, Totalt 597 000 kr

8.5.2. Videogram

Systemen med videokassetter, bildskivor osv. kan komma att medföra problem ur arkiveringssynpunkt, bl.a. i fråga om standardisering och arkivbeständighet. Systemen befinner sig dock ännu i ett utvecklings- stadium och har inte fått så stor spridning i vårt land. Internationellt finns strävanden att försöka standardisera de olika systemen och där- igenom uppnå större enhetlighet.

Enligt kommitténs bedömning är det än så länge för tidigt att ta ställ— ning till frågan om arkivering av upptagningar på de nya medierna. Man torde få avvakta utvecklingen.

9 Gallring vid arkivinspelning av radio- och tv-sändningarna

I de principiella övervägandena (avsnitt 7.2) har DAK intagit den ståndpunkten att man bör sträva efter att bevara all information och opinionsbildning, kulturella framställningar m.m. som förs ut till all- mänheten bl.a. genom radio och tv.

I fråga om radiosändningarna har kommittén kommit fram till att totalarkivering är möjlig till en som kommittén bedömer rimlig kost— nad. Det har visat sig, att man skulle vinna mycket lite genom gallring eller att rentav de totala kostnaderna för arkiveringsverksamheten skulle bli högre vid gallring.

På tv-sidan är inspelningskostnader, förvaringskostnader m.m. vä— sentligt högre än för radions vidkommande. Såsom kommittén förut- skickat har den därför funnit det nödvändigt att föreslå gallring bland arkivinspelningarna av riksprogrammen i tv.

Kommittén har vid sammanträffanden med medarbetare på SR in- hämtat synpunkter på gallringsfrågan. Vidare har de synpunkter som framkommit genom DAK:s forskarenkät och andra synpunkter, som redovisats i avsnitt 2.4, beaktats.

Till utgångspunkt för en mera konkret beskrivning av möjligheterna att gallra har kommittén tagit SR:s programstatistik för tv verksam- hetsåret 1972/73. I programstatistiken redovisas programutbudet efter programinnehåll i huvudsak enligt SAB:s klassifikationssystem. Den valda perioden kan i stort sett anses representativ för det normala pro- gramutbudet. Visserligen har sändningstiden ökat för varje år. Ökning- en har dock påverkat flertalet programtyper även om vissa förskjut- ningar mellan olika typer av program skett från år till år. Även antalet reprissändningar kan variera.

Gallringen bör i första hand gå ut över reprissändningarna. Dessa utgjorde verksamhetsåret 1972/73 ca 20 0/0 av den totala sändningsti- den. Kommittén har emellertid funnit att även en del program, som sänds för första gången (i det följande benämnda förstagångssändning- ar), bör kunna gallras ut. Därigenom skulle man kunna göra bespa— ringar motsvarande ytterligare ca 20 0/o av den totala sändningstiden.

Resultatet av genomgången av programstatistiken redovisas i tabell 9.1. Kommittén vill starkt betona att förslagen om gallringens omfatt- ning beträffande de olika programtyperna är ungefärliga och bör ses

som uttryck för en grov uppskattning av gallringsmöjligheterna. En detaljerad gallring måste göras efter bedömning från fall till fall av de olika programmen. Riktmärke bör därvid vara att inklusive repriser 40 0/o av materialet gallras ut.

Tabell 9.1 SR:s tv-sändningar i riksprogram 1.7.1972—30.6.1973, möjlig gallring av förstagångssändningar samt sändningstiden för material som skall arkiveras efter utgallring av repriser och vissa förstagångssändningar

Programtyp1 Total Förstagångssändningar sänd— ————-—————————— ningstid Totalt Möjlig Arki- (tim.) (tim.) gallring vering

(tim.) (tim.)

Allmänt Hallå, meddelanden 129,2 129,2 125,0 4,2 Trailers, löpsedlar 34,9 27,4 25,0 2,4 Spots 3,0 2,3 2,0 0,3 Pausprogram 5,9 2,8 2,0 0,8 Program för utlänningar 124,1 102,1 — 102,l

Summa 297,0 263,8 154,0 109,8

Kultur, human. vetenskap Religion 76,2 73,4 _ 73 ,4 Program om undervisn. o. utbildn. 2,9 1,6 —— 1,6 Litteraturvetenskap 19,1 15,6 15 ,6 Litteratur 2,1 1,8 1,8

Summa 100,3 92,4 — 92,4

Kultur, human. vetenskap, konst, musik. teater Program om film 73 ,4 49,5 —— 49,5

Historia 43,6 35,7 — 35,7 Biografi 79,3 60,3 — 60,3 Geografi 40,3 33,1 — 33,1 Övrigt 14,5 12,1 »— 12,1 Summa 251,1 190,7 -— 190,7

Politik, samhälle. teknik, ekonomi Internationella förhållanden 7,6 6,4 _ 6,4 Politik, utlandet 130,4 99,7 _ 99,7 Politik, Sverige 71,3 70,5 — 70,5 Förvaltning, miljöfrågor 41,8 25,9 25,9 Sociala o. juridiska frågor 100,3 71,8 — 71,8 Teknik, industri, kommunikation 33,8 24,0 — 24,0 Näringsliv, ekonomi 20,0 16,7 —— 16,7 Övrigt 95,3 80,9 80,9

Summa 500,5 395,9 _— 395,9

Sport och fritid Sportnyheter 43,8 43,2 —— 43,2 Sportevenemang och annan sport 440,9 424,4 200,0 224,4

Sportnyheter, söndag 39,1 37,8 — 37,8 Fritid, hobbies 13,7 10,0 — 10,0 Övrigt 14,4 11,3 —— 11,3

Summa 551,9 526,7 200,0 326,7

* Indelningen efter SR:s programstatistik.

Programtyp Total Förstagångssändningar sänd- ___—___.— ningstid Totalt Möjlig Arki- (tim.) (tim.) gallring vering (tim.) (tim .)

_______________...———-——

Naturvetenskap, medicin Naturvetenskap, allmänt 8,5 3,6 —— 3,6 Natur, biologi 87,1 70,2 —- 70,2 Medicin 21,2 13,8 — 13,8 Övrigt 5,6 4,1 —— 4,1 Summa 122,4 91,7 — 91,7 Musik Instrumental- och vokalmusik 60,8 48,7 —— 48,7 Dramatisk och scenisk musik 19,0 12,8 ,_ 12,8 Balett 9,7 8,7 » 8,7 Folkmusik 23,5 20,6 " 20,6 Underhållningsmusik 53,8 42,9 42,9 Övrigt 1,6 1,5 —— 1,5 Summa 168,4 135,2 135,2 Teater och film Teater och långfilm (utom

biograffilm) 434,8 298,9 — 298,9 Biograffilm 370,8 324,6 200,0 124,6 Män—___ÄÅÄ Summa 854,9 664,6 200,0 464,6 Barn- och ungdomsprogram Informativa program 108,2 86,5 —— 86,5 Teater, film för barn 147,2 102,5 — 102,5 Biograffilm för barn 14,6 13,0 —- 13,0 Övrigt 209,2 156,5 »— 156,5 Summa 479,2 358,5 —— 358,5 N yhetsprogram, ej sport Nyhetsläsning 191,1 184,7 180,0 4,7 Nyhetskommentarer 290,2 289,5 — 289,5 Special events 12,5 11,3 — 11,3 Väderleksrapporter 32,4 31,5 30,0 1,5 Summa 526,2 517,0 210,0 307,0 Nöjesprogram och serier Artistprogram shower 35,2 33,1 15,0 18,1 Artistprogram — ej shower 120,6 107,2 50,0 57,2 Panelprogram 2,9 2,9 2,9 Tävlingsprogram, frågesport 67,0 67,0 60,0 7,0 Önskeprogram 36,9 3,2 3,2 Blandprogram 317,3 310,5 200,0 1 10,5 Fiction 223,6 209,0 100,0 109,0 Ovrigt 90,6 83,9 40,0 43,9 Summa 893,9 816,8 465,0 351,8 Vuxenundervisning SR 69,2 19,9 —— 19,9 Skol-tv 327,3 31,9 —— 31,9 TRU 109,8 30,2 _ 30,2 Totalt 5.251,51 4 135,3 1 229,0 2 906,3

1 Därav 1 116,2 tim. repriser.

Såsom nämnts i avsnitt 2.2.6 arkivinspelas för närvarande —— i regel tre gånger per år — hela dygnets radiosändningar i dokumentärt syfte. Något liknande bör enligt kommitténs mening ske vid en utridgad ar- kivering av tv-sändningarna. En möjlighet är att välja ut Visa dagar under året. En annan är att välja ut någon eller några veckor från vilka samtliga utsändningar bevaras. Det kommer att medfön att den totala tiden för sändningar som skall arkiveras kommer att öka. Om utsändningar motsvarande fem hela veckor bevaras blir öklingen ca 200 timmar.1

Vad gäller programtyperna under rubriken ”Allmänt” bör en om— fattande gallring kunna ske. ”Hallå, meddelanden” innefattar annon- sering av programmen samt allmän information t.ex. meddelaiden från televerket angående driftsstörningar på tv-sändare. ”Trailers" består av utdrag ur kommande tv-program. Löpsedlar innehåller information om dagens eller kommande dags tv-program. Med ”Spots” avses pro— gram som innehåller information till medborgarna, bl.a. frå1 statliga myndigheter. Det kan röra sig om anvisningar i deklarationitider, in— formation om ny lagstiftning, påminnelser om uppbördsterniner för skatt m.m. Pausprogrammen består ofta av någon kort film, en intervju, ett reportage eller liknande. Man bör kunna nöja sig med en del exem— pel på de nämnda programtyperna.

Med program för utlänningar avses program som producertts utom- lands och som utsänds från Sverige. F.n. produceras i Finland program avsedda för finländare bosatta i Sverige. Programmen skicka: till Sve- rige och utsänds härifrån. Dessa program kan ha visst värde sirskilt ur forskningssynpunkt och kommittén har stannat för att inte föreslå nå— gon utgallring.

Program som klassificerats som kultur, humanistisk vetenskap, konst, musik och teater torde ha stort värde, särskilt ur forskningsynpunkt. De bör därför bevaras helt. Likaså torde programmen under rubriken ”Politik, samhälle, teknik, ekonomi” i allmänhet vara värdefulla, inte endast för forskare. Bl.a. kan materialet antas ha betydelse son under- lag för samhällsdebatten.

I fråga om Sportprogrammen föreslår DAK viss utgallring. ”Sport- nyheter" som omfattar nyhetsuppläsning samt kommentarer "ill sport- händelser bör dock bevaras i sin helhet. ”Sportevenemang Ozh annan sport” innefattar många olika typer av program — sändnirgar från landskamper, världsmästerskap, olympi—ader m.m. Mycket *orde ha störst intresse då det är nytt medan däremot dess värde för framtiden är mindre. Man kan t.ex. peka på utsändningar från utlänrska liga- matcher i fotboll som ingår i det svenska tipset. Matchresultaen finns så gott som alltid bevarade i tryck och intressanta inslag från matcher- na förekommer ofta i sportnyheterna.

Program av de slag som upptagits under rubrikerna ”Naturveten— skap, medicin”, ”Musik”, ”Teater och film” och ”Barn- och mgdoms- program” bör i allmänhet bevaras. DAK föreslår dock utgdlring av

1 Total sändningstid per vecka omkring 100 timmar. Vid den innehillsmässi- ga gallringen skulle i genomsnitt 40 % eller 40 timmar gallras ut. Dessa 40 timmar tillkommer vid totalarkiveringen.

program med biograffilm. Anledning härtill är i första hand kommit.- téns förslag om utvidgad arkivering av filmer som visas offentligt. I den mån biograffilmer arkiveras på detta sätt torde det i allmänhet vara onödigt att tv-utsändningar med samma filmer bevaras. Det är dock svårt att nu bedöma i vilken utsträckning filmarkiveringen kan påverka gallringsmöjligheten. Kommittén anser emellertid att dessutom en del tv-sändningar med biograffilmer, vilkas innehåll bedöms vara av mindre värde, bör kunna gallras ut.

Vad gäller programmen under rubriken ”Nyhetsprogram, ej sport” anser kommittén att av sändningar med enbart nyhetsläsning bör beva- ras endast ett antal utvalda exempel. Visserligen varierar presentationen av nyheterna och uppläsningen åtföljs ofta av illustrationer i form av bilder o.d. Man kan därför inte bortse från att det kan ha sitt intresse att i efterhand studera programmen. Å andra sidan förekommer det faktamateri-al, som presenteras i tv:s nyhetsläsningar, så gott som alltid även i radions nyhetsutsändningar och kommer därför att bevaras ge- nom arkiveringen av radiosändningarna.

De nyhetskommenterande programmen (t.ex. Aktuellt, Rapport) har däremot betydligt större intresse, bl.a. för den som i efterhand vill stu— dera hur tv presenterat en viss tilldragelse. Denna typ av program bör därför bevaras i sin helhet. Samma ”bedömning gäller program av typen ”Special events”. Beträffande väderleksrapporterna gör DAK samma bedömning som i fråga om nyhetsläsningarna; det torde räcka med ett urval av program.

”Nöjesprogram och serier” upptar en betydande del av sändningsti- den. Artistprogrammen utgörs av både enstaka program och serier av program. Särskilt serieprogrammen har många gånger likartat innehåll. En del av programmen bör därför kunna gallras ut. I fråga om serie- programmen torde man i många fall kunna nöja sig med ett urval om ett eller några program ur varje serie. Panelprogrammen (t.ex. ”Fråga Lund”) upptar ringa sändningstid. Någon större vinst kan inte göras genom gallring i detta material.

Tävlingsprogram och frågesportprogram bör kunna gallras ut i stor omfattning. Förutom att de ofta är mycket lika varandra är det tvek- samt i vad mån de har något större värde för framtiden. Önskepro- grammen (t.ex. Önskereprisen) består företrädesvis av reprissändningar av tidigare sända program jämte kommentarer av programledaren. Programtypen bedöms ha visst intresse ur forskarsynpunkt. Kommen- taren är det nya i programmet medan däremot reprisen ofta torde finnas bevarad tidigare.

Blandprogram är, såsom benämningen antyder, sammansatta med olika inslag — inslag av musik, diskussion och debatt, tävling osv. (t.ex. Kvällsöppet, Halvsju och Sveriges Magasin). Många av inslagen kan antas vara värdefulla för framtiden. Det är svårt att uppskatta behovet av arkivering eftersom blandprogrammen är mycket växlande. Antag- ligen kan man i många fall nöja sig med att bevara vissa inslag i pro- grammen.

Fictionprogrammen har varierande innehåll. Det kan röra sig om underhållningsprogram — ofta serier — av typen ”Lucy Show” eller

detektivhistorier. Här bör man, liksom beträffande artistprogramnen, ofta kunna nöja sig med ett urval av program.

Utbildningsprogrammen (Vuxenundervisning SR, Skol—TV och TRU) kan antas vara värdefulla bl.a. för den som skall bedriva pedagogiska studier. Dessa program bör bevaras helt.

Sammanfattning

Det ovan redovisade gallringsförslaget medför att ungefär 40 % av det totala utbudet i tv utesluts från arkivering. Visserligen är ungefär 20 % rena reprissändningar men även ett stort antal förstagångssändningar gallras ut.

DAK har strävat efter att göra en rimlig avvägning mellan intressen att bevara så mycket som möjligt och nödvändigheten att genom gall— ring hålla kostnaderna nere.

En väsentligt hårdare gallring än 40 % — t.ex. 50 % medför ris- ker för att mycket värdefullt material går förlorat. Om den hårdare gallringen går ut över alla programtyper proportionellt kommer spe— ciellt programtyper som upptar en mindre andel av den totala sänd- ningstiden (bl.a. kulturprogrammen) att drabbas hårt. Ytterligare kraf— tig gallring i de programtyper som berörs redan av kommitténs förslag om 40-procentig gallring kan också antas få ej önskvärda konsekven- ser. Särskilt sportprogrammen, den utländska biograffilmen och nöjes- programmen skulle drabbas i sådan grad att man kan förmoda att det skulle bli omöjligt att bevara ens ett urval som är representativt för utbudet.

DAK finner sig alltså kunna förorda att material motsvarande unge- fär 40 % av det totala utbudet i tv gallras ut. Väljer man en hårdare gallring avlägsnar man sig från det mål kommittén uppställt i avsnitt 7.2. Det skulle också kräva en betydligt mera kvalificerad och dyrbar prövning av gallringsfrågoma.

10. Rättsliga frågor

10.1. Inledning

Upphovsrättslagen (URL) syftar till att bereda upphovsmännen en— samrätt att förfoga över sina verk och till att ge dem skydd för deras ideella och personliga intressen. De grundläggande bestämmelserna om detta finns i URL:s kapitel 1.

Varje litterärt eller konstnärligt verk är i princip föremål för upp— hovsrätt, oavsett i vilken form det kommit till uttryck. Det kan vara en skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal eller ett mu— sikaliskt eller sceniskt verk eller ett filmverk. Produkten måste dock för att åtnjuta upphovsrättsligt skydd innebära ett nyskapande och ha en viss grad av individualitet. Detta krav, ”verkskravet”, torde inte va- ra uppfyllt i fråga om t.ex. vanliga nyhetsmeddelanden i radio eller tv.

Upphovsrätt till ett verk innefattar som huvudregel ensamrätt att framställa exemplar av verket eller att göra verket tillgängligt för all- mänheten (2 5 första stycket URL). Överföring av verk på anordning genom vilken det kan återges (t.ex. inspelning på magnetljudband eller videoband) anses också såsom framställning av exemplar av verk ( 2 & andra stycket URL).

URL (2 & tredje stycket) anger olika sätt på vilka ett verk kan göras tillgängligt för allmänheten. Det kan ske genom att verket framförs offentligt eller genom att exemplar av verket utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller på annat sätt sprids till allmänheten. Ett verk kan också göras tillgängligt för allmänheten genom att det visas offentligt. Ett verk anses offentliggjort då det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten (8 5 första stycket). Verket anses utgivet, då exemplar av verket med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller på an- nat sätt blivit spridda till allmänheten.

Av hänsyn till samhällets krav och till kulturella och andra samhäl- leliga intressen har en del begränsningar i upphovsmannens ensamrätt att bestämma över sitt verk införts, såsom rätten att framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk för enskilt bruk (11 & URL), rätten för arkiv och bibliotek att under vissa villkor för sin verksamhet fram— ställa exemplar av verk genom fotografi (12 & URL), rätten att inom undervisningsverksamhet i vissa fall framställa exemplar av offentlig-

gjort verk genom ljudupptagning (17 & URL), rätten för radio- och tv-företag att i viss utsträckning spela in verk för sina sändningar (22 & URL) samt rätten att i vissa fall vidaresprida och offentligt visa exemp- lar av verk som utgivits (23 och 25 55 URL).

Fotografisk bild är inte föremål för upphovsrätt. Rätten till fotogra- fisk bild regleras i stället i FotoL (10 å andra stycket URL). Den som framställt en fotografisk bild (fotografen) har emellertid genom regler- na i FotoL en ensamrätt till bilden som i allt väsentligt kan jämställas med upphovsmannens ensamrätt till hans verk. Skyddstiden är dock i regel kortare. För fotografisk bild, ”som äger konstnärligt eller veten- skapligt värde”, är skyddstiden emellertid den samma som för verk en- ligt URL (15 å andra stycket FotoL). Rätten till fotografisk bild är vid- sträcktare än upphovsrätten så till vida att den gäller även bild som inte uppfyller URL:s krav på nyskapande och individualitet.

Liksom URL innehåller FotoL regler om begränsningar i ensamrät- ten. Bl.a. får enstaka exemplar av bild framställas för enskilt bruk (5 & FotoL), och arkiv och bibliotek får på vissa villkor framställa exemplar för sin verksamhet (6 & FotoL).

Genom bestämmelser i 45—49 55 URL om vissa upphovsrätten närstående rättigheter ges utövande konstnärer, framställare av fono- gram, radio— och tv-företag samt katalog— och tabellframställare i prin- cip ensamrätt till sina prestationer i vissa avseenden. Bl.a. gäller detta rätten att överföra deras prestationer på ljudband eller videoband. En- samrätten begränsas i viss mån, huvudsakligen på samma sätt som upp- hovsmannens ensamrätt till verket. I princip får rättighetshavarnas prestationer utnyttjas utan deras medgivande om det sker under såda- na förhållanden att ett upphovsrättsligt skyddat verk i motsvarande situation skulle få utnyttjas utan upphovsmannens samtycke.

Såsom framgår av det ovan nämnda ansluter regleringen av rätten till fotografisk bild och av de s.k. närstående rättigheterna nära till be- stämmelserna om upphovsrätten. Vad som i det följande sägs om upp- hovsrätt gäller därför, i den mån inte annat anges, också rätten till fo- tografisk bild och rättigheterna enligt 45—49 && URL.

10.2. Utvidgad arkivering mot bakgrund av gällande lagstiftning

10.2.1. Radio- och tv-sändningar

Radio- eller tv-sändning, i vilken upphovsrättsligt skyddat verk före— kommer, får i princip inte utan upphovsmannens tillstånd upptas på anordning genom vilken den kan återges. Detta följer av upphovsman- nens ensamrätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav (2 & första stycket URL) samt av att såsom framställning av exemplar anses även att verket överförs på anordning genom vilken det kan återges (2 & andra stycket URL). Vidare får som regel enligt 48 & URL radio- eller tv-sändning inte utan sändningsföretagets sam- tycke upptas på anordning genom vilken den kan återges. Det är här

fråga om skydd för själva utsändningen, inte för programinnehållet i sändningen. Förbudet enligt 48 & gäller oavsett om sändningen inne- håller upphovsrättsligt skyddat verk eller ej.

Den ensamrätt upphovsmännen och sändningsföretagen enligt de nyss nämnda bestämmelserna har i fråga om inspelning av radio- och tv-sändningar har inskränkts i vissa fall. Bl.a. gäller detta inspelning för enskilt bruk (11 & URL) och ljudupptagning inom undervisnings- verksamhet (17 & URL).

Av störst intresse i detta sammanhang är den inskränkning av en- samrätten som föreskrivs i 22 & första stycket URL. Radio- eller tv- företag, som har rätt att i utsändning återge verk, får på villkor som konungen bestämmer för bruk vid egna utsändningar uppta verket på anordning genom vilken det kan återges. Om rätten att göra det upp- tagna verket tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat. Detta inn-ebär bl.a. att en upptagning inte får sändas i repris utan upp- hovsmannens tillstånd. Bestämmelsen i 22 5 första stycket URL har tillkommit för att underlätta planeringen av programverksamheten. In- spelningen kan göras före utsändningen, t.ex. för att programmet skall sändas mer än en gång och då det kan vara svårt för medverkan- de artister att stå till förfogande vid varje sändningstillfälle. Men det kan också röra sig om inspelning av t.ex. en direktsändning för repris- sändning. Motsvarande gäller enligt 11 & FotoL för fotografisk bild.

Den begränsning som ligger i att inspelningarna får göras endast ”för bruk vid egna utsändningar” medför att 22 5 första stycket URL principiellt sett inte kan tas till stöd för inspelning och arkivering av utsändningarna för forskning och andra liknande ändamål utan rätts- innehavamas tillstånd. För att en sådan arkiveringsverksamhet skall kunna bedrivas inom ramen för gällande lagstiftning torde det krävas avtal med berörda upphovsmän, sändningsföretag och andra rättig- hetshavare både om rätten att göra inspelning och om utnyttjandet av arkivmaterialet.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av 22 5 första stycket URL o'ch 11 & FotoL finns i 11—15 55 kungörelsen (1961: 348) med tillämpningsföreskrifter till lagarna den 30 december 1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt till fotogra- fisk bild (URK). Huvudregeln är att upptagningar som här avses, s.k. efemära inspelningar, skall göras med företagets egen utrustning och i princip inte får överlämnas till annan. De får bevaras högst ett år och då användas högst fyra gånger. De skall därefter förstöras eller utplå- nas om annan överenskommelse inte träffas med upphovsmannen eller fotografen. Om upptagning h-ar dokumentariskt värde och har över- lämnats till SR:s arkiv får den dock bevaras också efter utgången av denna tid respektive den angivna användningen. Regeln gör det möjligt att bevara t.ex. en framstående skådespelares tack— och avskedsföre- ställning. Man har också viss rätt att föra över originalupptagningen till nytt underlag och att framställa särskilt exemplar för utsändningen men originalupptagningen respektive det särskilda exemplaret skall se- dan förstöras.

Reglerna i 22 g första stycket URL och 11 & FotoL ger alltså i

begränsad omfattning utrymme för arkivering. De ger inga regler om tillhandahållande av arkivmaterialet.

10.2.2. Fonogram

Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits, får exemplar, som om— fattas av utgivningen, spridas vidare och visas offentligt (23 & URL). Viss begränsning gäller i fråga om noter till musikaliska verk. Dessa får inte utan upphovsmannens samtycke uthyras till allmänheten. Fo- nogrammen distribueras i allmänhet genom att exemplar utbjuds till försäljning i handeln. Den som förvärvar ett exemplar får det med äganderätt — med rätt att fritt utnyttja det inom ramen för gällande upphovsrättsliga regler.

Bestämmelserna om rätten till vidarespridning och offentlig visning gör det möjligt att låna ut eller hyra ut böcker och annat tryck vid de offentliga biblioteken, arkiven osv. för forskning eller annat studium. Bestämmelserna gäller även fonogram. Grammofonskivor, ljudkasset— ter och liknande kan således hållas tillgängliga för avlyssning eller ut- låning vid t.ex. offentliga bibliotek.

Det föreligger alltså inte något rättsligt hinder för en generell arkive- ring av fonogram för forskningsändamål eller annat studium under förutsättning att det rör sig om fonogram som utgivits genom att med upphovsmannens samtycke föras i handeln eller på annat sätt spridas till allmänheten.

1023. Film

Distributionen av film skiljer sig i väsentliga avseenden från distribu- tionen av fonogram. I allmänhet överlåter den som har de fullständi— ga rättigheterna till filmen (filmproducenten, filmägaren) en begränsad rätt åt distributören (filmuthyraren) att göra ett eller flera exemplar av filmen (visningskopior) tillgängliga för allmänheten genom visning i biograf eller annan liknande lokal under viss tid (visningsrätt). När vis— ningsrätten upphört återgår i allmänhet visningskopiorna till filmäga- ren, i vart fall om de alltjämt är användbara för visning. I annat fall förstörs kopioma. Det är sällsynt att visningskopior överlåts med mera vidsträckta rättigheter att utnyttja dem.

En generell arkivering av exemplar av filmer som visas offentligt på annat sätt än genom tv kräver principiellt att avtal träffas med berörda rättighetshavare både om leverans av filmexemplar till arkivet och om utnyttjandet av arkivmaterialet. Det kan noteras att reglerna i 23 & URL om rätt till vidarespridning och offentlig visning av litterärt och musikaliskt verk inte är tillämpliga på exemplar av film.

Ett system med avtal med berörda rättighetshavare kan tänkas i vissa fall bli svårt att tillämpa i praktiken. Det är osäkert i vad mån det räcker med överenskommelse med filmdistributören, innehavaren av visningsrätten. Oftast är det andra personer som innehar rätten att framställa exemplar (kopior) av filmen. Detta gäller speciellt filmer som producerats utomlands.

10.3. Bestämmelser för den utvidgade arkiveringen

10.3.1. Allmänna överväganden

Möjligheterna att arkivera offentliggjorda fonogram är relativt till— fredsställande så till vida att arkivinstitutionen praktiskt sett har möj- lighet att förvärva fonogramexemplar i handeln och att hålla arkivma- terialet tillgängligt för allmänheten. För nationalfonoteket har det ock- så i stor utsträckning varit möjligt att träffa generella avtal med fono- gramdistributörer om leveranser av fonogram, och leveranserna har skett tillfredsställande. Mot bakgrunden härav är behovet av bestäm- melser om leveransplikt inte särskilt stort. Sådana bestämmelser bör dock underlätta arkiveringsverksamheten, särskilt då det gäller fono- gram som har utgetts eller importerats av mindre väletablerade företag. Kommittén föreslår därför att bestämmelser om leveransplikt införs. Detta behandlas närmare i avsnitt 10.3.3.

I fråga om radio- och tv-sändningarna samt filmen är läget annor— lunda. Här måste inte bara insamlandet av material utan också utnytt- jandet så gott som helt bygga på frivilliga överenskommelser (i detta sammanhang bortses från arkiveringen hos SR med de särskilda regler som gäller för den verksamheten).

Teoretiskt sett skulle en utvidgad, mera generell arkivering för forsk- ning och andra ändamål även av framställningar genom radio, tv och film kunna ske inom ramen för gällande lagstiftning. En sådan arkive- ring skulle förutsätta avtal med berörda rättighetshavare. Det är emel- lertid osäkert, om det skulle vara möjligt att i praktiken genomföra en generell arkivering på avtalsbasis, bl.a. med tanke på att det ofta är så många kategorier av rättighetshavare som berörs. Speciellt i fråga om material som kommer från utlandet — radio- och tv-program från ut— landet samt utländska filmer som visas i landet kan man förutse svå- righeter att träffa avtal som är nödvändiga för att syftet med arkive- ringsverksamheten skall uppnås. Det finns en risk att någon rättighets- havare genom att vägra sitt medgivande omintetgör arkivering av den sändning eller den film, till vilken han har medverkat. Det allmänna skulle också kunna komma i ett tvångsläge när det gällde att bestämma ersättning för inspelningsrätten. En mera generell arkivering måste i stället bygga på förutsättningen att det material som man vill bevara verkligen ställs till förfogande och att möjligheter ges att utnyttja arkiv- materialet enligt givna regler.

En tänkbar lösning är att införa ett system med avtalslicenser, kom- binerat med regler om skiljemannaförfarande, såsom Nordiska upp- hovsrättskommittén föreslagit. Denna kommittés förslag innebär en rätt till fotokopiering och annat liknande förfarande inom undervis- ningssektorn samt inom myndigheters, sammanslutningars och närings- idkares verksamhet och en rätt att inom undervisningsverksamhet spe- la in radio— och tv-sändningar (Nordisk utredningsserie 21/73).

För svenskt vidkommande föreslår Nordiska upphovsrättskommittén att läroanstalt eller annan institution, som på grund av avtal med orga- nisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området har

rätt att för bruk inom undervisningsverksamhet framställa exemplar av utgivna verk genom fotokopiering eller liknande förfarande, på mot- svarande villkor skall ha rätt att framställa exemplar genom fotoko- piering och liknande även av verk, hänförligt till samma art, av upp— hovsman som inte företrädes av organisationen. Motsvarande regler föreslås för rätten att kopiera vid myndighet, inom sammanslutning och hos näringsidkare samt för rätten att spela in vissa radio- och tv-sänd- ningar inom undervisningsverksamhet. Förslaget förutsätter sålunda att avtal träffas mellan parterna. Såsom upphovsrättskommittén fram- håller, kan det tänkas fall då avtal av en eller annan anledning inte kommer till stånd. Enligt den mening som företräds av de svenska och norska sakkunniga i kommittén är de olägenheter som ett avtalslöst läge kan medföra av mycket allvang art. Man pekar på att det sär- skilt inom undervisningsväsendet kan få svåra återverkningar. För svenskt vidkommande föreslås därför bestämmelser av innebörd att om för-handling om avtal, som avses med de föreslagna avtalslicensregler- na, inte leder till resultat, part skall ha rätt att hänskjuta tvistefrågan till skiljemän. Skiljemännens avgörande skall enligt förslaget få verkan i förhållandet mellan de faktiska parterna men också i förhåll-ande till upphovsmän som inte företräds av organisationen.

Systemet med avtalslicens och skiljemannaförfarande medför emel- lertid, tillämpat på arkiveringsverksamheten, en risk för att den syste- matiska arkiveringen äventyras. Om generella avtal ej kan träffas är man, i fråga om radio- och tv-sändnin'gar samt film, hänvisad till att avvakta resultatet av skiljemannaförfarandet och under tiden kan myc- ket ur arkiveringssynpunkt värdefullt material gå förlorat.

Enligt DAK:s uppfattning bör vissa grundläggande bestämmelser in- föras som syftar till att säkerställa leveranser till arkivet oberoende av avtal av vad som sänds i radio eller tv och av film som visas offentligt. Utformningen av dessa bestämmelser blir beroende av vilket av de oli- ka medierna det är fråga om. Detta behandlas i avsnitten 10.3.2 och 10.3.4.

Om bestämmelser införs som medger en utvidgad arkivering av ra- dio- och tv-sändningar samt film, innebär redan detta principiellt sett en inskränkning i upphovsmännens och andra rättighetshavares en- samrätt att förfoga över sina prestationer. Från rättighetshavarnas syn- punkt torde emellertid det största intresset vara på vilket sätt det arki- verade materialet skall få utnyttjas.

Arkiveringen enligt DAK:s förslag av ljud- och bildupptagningar torde i praktiken komma att omfatta nästan enbart verk som dessför- innan har blivit offentliggjorda i den mening som anges i 8 5 första stycket URL de har lovligen gjorts tillgängliga för allmänheten. Här- med åsyftas i huvudsak att rättsinnehavarna har samtyckt till att ver- ket framförs offentligt eller till att exemplar därav sprids till allmän- heten. Skulle det någon gång hända att exemplar av ett icke offentlig- gjort verk arkiveras hos arkivinstitutionen, exempelvis ett musikstycke som har sänts i radio utan upphovsmannens sam-tycke, bör institutio- nen icke få tillhandahålla det arkiverade exemplaret av verket. Ett så- dant tillhandahållande skulle nämligen, i den mån det gjordes på grund

av bestämmelserna om institutionens verksamhet, kunna sägas innebä- ra att institutionen lovligen gjorde verket tillgängligt för allmänheten. Därigenom skulle vissa viktiga rättsverkningar inträda, t.ex. att upp- hovsrätten till verket blir underkastad begränsningarna enligt 2 kap. URL. Dessa verkningar bör inte utan tungt vägande skäl inträda utan att upphovsmannen har samtyckt till att verket görs tillgängligt för all- mänheten.

Om ett verk offentliggörs, medför alltså detta att upphovsrätten till verket blir underkastad de begränsningar som anges i 2 kap. URL. Bl.a. föreligger rätt för enskild att framställa enstaka exemplar för enskilt bruk (11 & URL). Härav följer emellertid inte att arkivet är skyldigt att ställa sina upptagningar till förfogande för sådana ändamål. Det är ingalunda självklart att exempelvis en schlager, som har offentliggjorts i radio, genom det allmänna skall ställas till förfogande för enskilda upp- tagningar. Om så skedde, skulle det vara svårt för rättighetshavarna att förebygga missbruk. En av dem auktoriserad försäljning i den allmän- na handeln skulle kunna lida avbräck. Det är väl förenligt med URL och med Sveriges internationella åtaganden att det allmänna genom författningsbestämmelser begränsar tillgången till arkiverat material i syfte att skydda upphovsmän och andra rättighetshavare från intrång. Fara för missbruk kan finnas i fråga om både utgivna och icke utgivna verk. Det bör därför föreskrivas att exemplar av offentliggjorda verk får ställas till förfogande endast för särskilt angivna ändamål.

Ett offentliggjort verk bör i första hand få ställas till förfogande för forskning. Den närmare avgränsningen behandlas i avsnittet 10.4.3. Det bör vidare vara möjligt att ställa exemplar av offentliggjort verk till förfogande för visst studium. I dessa fall bör det vara möjligt att vinna säkerhet mot spridning genom obehörigen gjorda kopior. Den närmare omfattningen av vad som skall tillåtas i dessa hänseenden diskuteras också i avsnitt 10.4.3. Spridning för andra ändamål bör där- emot inte få komma i fråga om inte upphovsmannen m.fl. medgett det (se avsnitt 10.43).

De ovan nämnda förbuden mot och begränsningarna av tillhanda- hållandet av arkiverade exemplar av verk bör införas i URK. Där bör sålunda föreskrivas dels att arkivinstitutionen inte får tillhandahålla exemplar av verk som inte har offentliggjorts, dels att exemplar av of- fentliggjort verk får tillhandahållas endast för forskning och visst stu- dium. Att en mera vidsträckt rätt att tillhandahålla exemplar kan byggas på överenskommelse följer av URL:s allmänna grunder.

De nu åsyftade bestämmelserna i URK innebär att det läggs en viss undersökningsplikt på arkivinstitutionen. Överträdelse av förbudet att tillhandahålla exemplar av icke offentliggjort verk kan beivras såsom tjänstefel och kan vidare tänkas bli anledning till ansvars- eller ersätt- ningstalan enligt 7 kap. URL . Att exemplar av ett icke offentliggjort verk blir omhändertaget hos arkivinstitutionen kan inträffa t.ex. såsom följd av att verket av misstag sänds i radio eller tv utan att rättsinne- havarna samtyckt. Man måste utgå ifrån att programföretaget i ett så- dant fall i eget intresse underrättar arkivinstitutionen så snart förhål- landet blir känt. Även rättsinnehavarna kan ha anledning att påpeka

förhållandet. Ett annat tänkbart fall är att ett musikverk saluförs i form av ett fonogram som har framställts utan vederbörliga samtycken och som levereras till arkivinstitutionen. Det kan antas att rättsinnehavarna skyndsamt underrättar denna när de får kännedom om ett sådant fono- gram. Det kan för övrigt förmodas att arkivinstitutionens verksam- het, med den publicering av accessionskataloger som institutionen kan komma att medverka till (se avsnitt 11.26), kan öka rättsinnehavarnas möjlighet att spåra piratutgåvor och därigenom främja en sanering av branschen.

Utnyttjande av arkivmaterialet för andra ändamål än för forskning och visst studium bör principiellt förutsätta avtal med rättighetshavar-

na.

10.3.2. Radio- och tv-sändningar

DAK förordar att i URL införs ett stadgande som medger att verk, som förekommer i radio- eller tv-utsändning, som äger rum i Sverige, får spelas in och bevaras i officiellt arkiv utan särskilt samtycke.

Den föreslagna inspelningsrätten innebär teoretiskt sett en inskränk- ning i upphovsmannens ensamrätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det. Så länge upptagningen inte begagnas för uppspelning eller överföring till annat arkivmedium kan emellertid denna inskränkning inte betraktas som ett reellt intrång i upphovsman- nens rätt.

Man kan peka på att det bör vara ett intresse för rättighetshavarna att exemplar av deras skyddade prestationer finns bevarade. Ett sådant exemplar kan användas som jämförelsematerial vid uppkommen miss— tanke om plagiat eller annat intrång i deras rätt. Även rent personligt kan en rättighetshavare finna det tillfredsställande att hans prestation finns bevarad. Att så är fallet kan ha praktisk betydelse speciellt i fråga om verk som sänts i radio eller tv och som inte eljest finns inspelade på fonogram eller videogram (jfr SOU 1956: 25, s. 130).

Det kan hävdas att en risk för missbruk föreligger så snart en inspel- ning gjorts. Enligt DAK:s mening bör dock denna risk kunna motver- kas genom att detaljerade föreskrifter meddelas för verksamheten. In- spelningsrätten bör därför kunna utövas endast med regeringens till- stånd och i enlighet med de föreskrifter som regeringen utfärdar. Vi- dare bör regleras i vilken omfattning och under vilka villkor en arki- verad inspelning skall få begagnas för uppspelning eller överföring till annat arkivmedium.

I fråga om de föreskrifter om tillstånd till och villkoren för verksam- heten som enligt förslaget skall meddelas av regeringen får kommittén anföra följande. DAK ser det närmast som en praktisk fråga om in- spelningarna skall ombesörjas av arkivets personal eller av sändarföre- tagets. Denna fråga kan eventuellt lösas genom avtal med sändarföre- taget. Av större betydelse är om inspelningarna skall göras med den för sändningsverksamheten anskaffade tekniska utrustningen eller med en för ändamålet särskilt avsedd utrustning. Kommittén anser att in- spelningarna bör göras med en särskild teknisk utrustning. För detta

talar inte endast praktiska skäl — det tekniska inspelningsförfarande DAK förordat i kapitel 8 förutsätter en annan utrustning än den sän- darföretaget använder i programverksamheten — utan också att det får anses betydelsefullt ur Bernkonventionens synpunkt att en klar gräns dras mellan inspelning för programverksamheten (enligt 22 & URL) och inspelning för den arkivering som kommittén föreslår. Inspelningsrätten bör begränsas så att den endast kommer att gälla ar- kiveringsändamål. Inspelningarna skall inte på grund av bestämmelsen om inspelningsrätt kunna användas för sändarföretagets egen verk- samhet. Dessutom bör vid tillståndsgivningen bestämmas vilket arkiv som skall bevara inspelningarna.

Inspelningen för arkiveringsändamål innebär i sig ett utnyttjande i vart fall formellt enligt URL av upphovsmannens prestation. Ar- kiveringen minskar emellertid inte upphovsmannens möjligheter att i ekonomiskt syfte förfoga över verket. Något berättigat krav på ersätt— ning för själva inspelningen för arkiveringsändamål kan därför inte anses föreligga.

En annan fråga är om upphovsmannen skall ha rätt till ersättning när arkivmaterialet utnyttjas genom att hållas tillgängligt för forskare och andra. Kommittén återkommer till denna ersättningsfråga i av- snitt 10.4 om rätten att utnyttja arkivmaterialet.

De nya bestämmelserna om rätt att inspela radio- och tv-utsänd- ningarna för arkiveringsändamål föreslås bli intagna i en ny paragraf i URL 22 a &.

Kommittén förordar alltså att i en ny paragraf — 22 a & URL — intas bestämmelser som medger att verk, som återges i radio- eller tv- utsändning, som äger rum i Sverige, får överföras på anordning, genom vilken det kan återges, för att bevaras i officiellt arkiv. Detta skall för- utsätta tillstånd av regeringen och göras i enlighet med de villkor som regeringen föreskriver.

Vid inspelning av radio- och tv-sändningarna berörs även de s.k. närstående rättigheterna som tillerkänns utövande konstnärer, fono- gramframställare, sändningsföretag samt katalog- och tabellframstäl- lare genom bestämmelserna i 45, 46, 48 och 49 && URL. Såsom ti— digare framhållits (avsnitt lO.1) begränsas dessa rättighetshavares en- samrätt till sina prestationer huvudsakligen på samma sätt som upp- hovsmannens ensamrätt till verket. Principen är den att rättighets- havarnas prestationer får utnyttjas utan deras medgivande om det sker under sådana förhållanden att ett upphovsrättsligt skyddat verk i motsvarande situation skulle få utnyttjas utan upphovsmannens sam— tycke.

Denna princip måste, för att de föreslagna arkiveringsreglema skall få avsedd effekt, tillämpas också i fråga om de nya bestämmelserna om inspelningsrätt för arkiveringsändamål. DAK förordar sålunda att inspelningsrätten skall gälla även i fråga om prestationer av utövande konstnärer, fonogramframställare, sändningsföretag samt katalog- och tabellframställare.

Den som framställt fotografisk bild har genom reglerna i FotoL en ensamrätt att förfoga över bilden som i allt väsentligt kan jämställas

med upphovsmannens ensamrätt. I FotoL har införts begränsningar i ensamrätten som motsvarar inskränkningarna i upphovsmannens en- samrätt. Enligt 6 & FotoL får arkiv och bibliotek, med konungens tillstånd och på de villkor som däri anges, för sin verksamhet fram- ställa exemplar av fotografisk bild. Denna paragraf torde medge att fotografisk bild som återges i tv-sändning överförs på anordning, ge- nom vilken den kan återges, för att bevaras i officiellt arkiv. Detta skall förutsätta tillstånd av regeringen och göras i enlighet med de vill- kor som regeringen föreskriver.

Såsom framgår av redogörelsen i kapitel 6 för gällande rätt är Sve- rige bundet av internationella överenskommelser på upphovsrättens och de s.k. närstående rättigheternas områden. Vad gäller upphovsrätten är det närmast Bernkonventionen som är av intresse i detta samman- hang.

Enligt art. 9.1 i Bernkonventionen har upphovsmannen till litterärt eller konstnärligt verk ensamrätt (”uteslutande rätt”) att låta mång- faldiga verket på vad sätt eller i vilken form det vara må, och enligt konventionens art. 9.3 anses varje ljud- eller bildupptagning — således även inspelning av radio- eller tv-utsändning — som mångfaldigande. Enligt art. 9.2 är det emellertid förbehållet åt unionsländerna att till- låta mångfaldigande av litterära och konstnärliga verk ”i vissa särskil- da fall” under förutsättning att mångfaldigandet ”icke gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt inkräktar på upp- hovsmannens legitima intressen”.

Lagbestämmelser om rätt att enbart spela in och i arkiv bevara ra- dio- och tv-sändningar kan enligt kommitténs mening inte anses strida mot Bernkonventionen. Det är nämligen uppenbart att man såtill- vida rör sig inom den ram som dras upp i art. 9.2 i konventionen. En annan fråga är på vilket sätt och i vilken utsträckning arkivmaterialet skall få utnyttjas för olika ändamål. Kommittén återkommer till denna fråga i avsnitt 10.4 och 10.5.

De internationella överenskommelserna om skydd för de s.k. när- stående rättigheterna — Romkonventionen, fonogramkonventionen och den europeiska överenskommelsen angående skydd för televi- sionsutsändningar — öppnar, liksom Bernkonventionen, möjligheter för de fördragsslutande staterna att i vissa fall tillåta utnyttjande av rättighetshavarnas prestationer utan deras samtycke. Även frågan 'om förhållandet mellan dessa internationella regler och kommitténs förslag om inspelningsrätt upptas till behandling i avsnitt 10.4 och 10.5.

10.3.3. F onogram

Leveranspliktens omfattning

I avsnitt 10.3.1 nämndes att de frivilliga leveranserna av fonogram till nationalfonoteket har fullgjorts tillfredsställande. Mot bakgrund härav är behovet av bestämmelser om leveransplikt inte särskilt stort. Det bör dock underlätta arkiveringsverksamheten, särskilt såvitt den rör inspelningar utgivna eller importerade av mindre väletablerade företag,

om arkivinstitutionen kan hänvisa till bestämmelser om obligatorisk leverans, liksom fallet sedan länge är med tryckta skrifter. Kommittén föreslår således att en ny lag införs med bestämmelser av den innebör- den att, i princip, ett exemplar av varje offentliggjord ljudupptagning skall avlämnas för arkivering.

I kravet att det skall röra sig om offentliggjorda upptagningar ligger en väsentlig begränsning. Upptagningar som kan hänföras till privat- livet faller utanför lagens tillämpningsområde. Gränsdragningen mellan det som är offentliggjort och det som hör till privatlivet är emellertid inte alltid helt klar. Innebörden av begreppet offentliggjord i detta sammanhang måste alltså bestämmas närmare.

Enligt kommitténs mening finns det anledning att beträffande fono- grammen ge kravet på offentliggörande ungefär samma innebörd som i fråga om tryckt skrift. Enligt 1 kap. 6 5 tryckfrihetsförordningen an- ses tryckt skrift utgiven när den blivit utlämnad till salu eller för sprid- ning på annat sätt (förbehåll görs dock för myndighets handling som skall hållas hemlig).

Begreppen allmänheten och offentlig förekommer i en rad olika författningar och har i viss mån olika innebörd beroende på samman- hanget.

Enligt 2 & tredje stycket URL görs ett verk tillgängligt för allmän- heten då det framförs offentligt och då exemplar av verket utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller på annat sätt sprids till all- mänheten eller visas offentligt. Med offentligt framförande avses inte bara framförande vid offentlig tillställning i vanlig mening utan också framförande vid tillställning, där anordnaren visserligen genom vissa arrangemang krav på anmälan om medlemskap eller inval i för- ening, formell inbjudan eller liknande — söker ge sken av att deltagar- na bildar en sluten grupp men där tillställningen ändå kan anses ha offentlig karaktär, t.ex. genom att villkoren för medlemskap och till- träde är så liberala att man kan säga att allmänheten i praktiken har tillträde.

Spridning av exemplar av verk till allmänheten sker vanligen ge- nom att exemplar saluhålls i handeln eller genom att exemplar lånas ut eller hyrs ut vid offentliga bibliotek och liknande. Hit hör emeller- tid också sådan verksamhet där enskilda företag i stället för att sälja exemplar hyr ut eller lånar ut dem till allmänheten. Vidare faller under begreppet spridning till allmänheten att exemplar delas ut gratis.

I sista punkten av 2 & tredje stycket URL föreskrivs att lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Bakgrunden till denna bestämmel- se är att upphovsrättsligt skyddade verk, särskilt musik, i vissa fall framförs under sådana omständigheter att framförandet å ena sidan inte kan anses som offentligt i den mera vidsträckta mening som ovan angetts men att framförandet å andra sidan inte heller kan hänföras till privatlivet. Närmast avses_den s.k. industrimusiken. Vid industrier och andra företag återges radioutsändningar eller musik från grammo- fon genom särskilt installerade högtalaranläggn—ingar i arbetslokaler, lunchrum och liknande. Denna typ av framföranden har inte ansetts

utan särskilt stadgande falla under begreppet offentligt framförande.

Allmänna ordningsstadgans (AOst) föreskrifter anknyter till begrep- pet offentlig tillställning. Någon generell definition av begreppet ges ej. I stället uppräknas de vanligaste och mest betydelsefulla typerna av offentliga tillställningar, nämligen teaterföreställningar, konserter, täv- lingar och uppvisningar i sport och idrott, danstillställningar, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställningar av annat slag, som anordnas för allmänheten och som inte avses i lagen om allmänna sammankoms- ter.

Lagen om allmänna sammankomster (LAS) är tillämplig på allmän- na sammankomster, som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller till religionsövning. Bestämmelserna i LAS gäller även om vid sammankomsten förekom- mer mindre inslag av underhållning eller förströelse. Om t.ex. ett poli- tiskt möte följs av ett sångarframträdande hänförs sammankomsten i sin helhet till allmän sammankomst. Om däremot inslaget av underhåll- ning eller förströelse kan anses vara en del av själva sammankomsten — en filmförevisning sker i anslutning till och för att belysa ett före- drag — är sammankomsten att hänföra till offentlig tillställning enligt AOst.

Såsom allmän eller offentlig betecknas enligt vanligt språkbruk sam- mankomst eller tillställning som anordnas för allmänheten eller till vil- ken allmänheten har tillträde. Med allmänheten förstås medborgare i gemen till skillnad från en särskild personkrets. Envar skall alltså ha tillträde och någon begränsning med hänsyn till person får ej ske. I AOst har emellertid offentlighetsrekvisitet utvidgats. Enligt 9 & andra stycket AOst skall nämligen såsom offentlig tillställning anses också tillställning till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss för- ening eller av inbjudan, om tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsent- ligen för anordnande av sådana tillställningar eller vilken eljest, såsom med avseende på omfattningen av den krets, som har tillträde, eller de villkor, under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten har tillträde.

Föreskriften om leveransskyldighet bör, vad gäller kravet att upp- tagningen skall ha offentliggjorts, utformas i anslutning till URL:s be- stämmelser om hur ett verk görs tillgängligt för allmänheten. Den bör i princip ha den innebörden att ett exemplar (arkivexemplar) skall av- lämnas av varje ljudupptagning, varav exemplar utlämnas för spridning till allmänheten eller görs tillgängliga för allmänheten på annat sätt.

Praktiskt sett innebär den föreslagna föreskriften att av fonogram, som saluförs i den allmänna handeln, av postorderföretag m.m., skall arkivexemplar avlämnas. Avlämningsskyldigheten kommer vidare att omfatta fonogram, av vilka exemplar sprids till allmänheten genom ut- låning, uthyrning eller på annat sätt, t.ex. gratisutdelning. Begreppet allmänheten bör i förevarande sammanhang ges samma vidsträckta in- nebörd som i URL, vilket medför att fonogram, som sprids inom såda- na sammanslutningar skivklubbar och liknande där medlemmar-

na inte kan sägas bilda en sluten krets, också omfattas av leverans- skyldigheten.

Även fonogram, som görs tillgängligt för allmänheten genom att an- vändas vid offentligt framförande, t.ex. grammofonkonsert, omfattas i princip av leveransskyldigheten, och detta, med den mera vidsträckta innebörden av begreppet offentligt framförande, också om framföran- det sker i en förening eller liknande, där medlemmarna inte kan sägas bilda en sluten krets.

En särskild fråga är om arkivexemplar skall avlämnas mot ersättning eller gratis. Frågan är ytterst om kostnaden för arkivexemplar skall belasta det allmänna eller direkt fonogrambranschen och indirekt den del av allmänheten som köper eller på annat sätt får del av fonogram- utbudet. För alternativet med ersättning talar att forskning och annat liknande studium får anses som ett allmänt intresse. Från den synpunk— ten kan det synas principiellt mest tillfredsställande att ersättning utgår. För alternativet med leverans utan ersättning talar emellertid att en sådan ordning tillämpas beträffande tryckt skrift — enligt lagen om biblioteksexemplar1 skall exemplaren avlämnas utan betalning — och att man undviker att prissättningen behöver underkastas administrativ prövning.

DAK förordar att arkivexemplar skall avlämnas utan ersättning. Arkivexemplaren skall enligt kommitténs förslag ha samma utform- ning som de exemplar som görs tillgängliga för allmänheten. I fråga om grammofonskivor innebär detta att om skivorna vid spridningen är in- neslutna i speciella fodral skall även arkivexemplaret avlämnas i så- dant fodral. Om skivorna vid spridningen åtföljs av tryckta häften eller liknande — såsom ofta är fallet i fråga om språkkurser skall även arkivexemplaret åtföljas av sådant häfte. Motsvarande gäller i fråga om andra typer av fonogram.

Den leveransskyldige

Såsom framgår av redogörelsen i avsnitt 3.2.3 kan framställningen av grammofonskivpr uppdelas i flera moment ljudet spelas in på mag— netband, inspelningen förs över på pressmatris (gravering) och med hjälp av pressmatrisen framställs grammofonskivor. De olika momen- ten utförs vanligen inte vid samma företag och ofta inte i samma land. Det är vanligt att inspelningen görs utomlands men att gravering och pressning sker inom landet. Även det omvända förhållandet förekom- mer. En inte så ovanlig variant är att inspelningen görs utomlands (ut- ländskt produktionsbolag, utländska konstnärer och utländska sånger) och att gravering och pressning sker utomlands. Skivorna importeras sedan till Sverige. Om efterfrågan visar sig god, sänds sedan en press- matris hit och en ny upplaga pressas här i landet.

Mot bakgrund av de olika mönster som förekommer för produktio- nen och distributionen av grammofonskivor som görs tillgängliga för allmänheten här i landet anser DAK att leveransskyld-igheten bör be-

1 Lagen ( 1949:166 ) angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift.

stämmas i första hand med hänsyn till om de för spridning avsedda exemplaren har framställts i eller utom landet. Kommittén föreslår att skyldigheten att avlämna arkivexemplar läggs på den som låtit fram- ställa de för spridning avsedda exemplaren, såvida dessa har framställts här i landet. Med uttrycket framställa avses därvid själva mångfaldi- gandet — pressning av grammofonskivor eller motsvarande beträffan- de andra typer av fonogram. Om exemplar har framställts endast utom- lands, bör leveransskyldigheten vila på den som för in exemplaren i lan- det, importören.

Utvecklingen inom fonogramtekniken kan komma att medföra nya distributionssätt och distributionsvägar. Med hänsyn härtill bör möj- lighet öppnas för regeringen eller, efter dess bemyndigande, arkivet att föreskriva att leveransskyldigheten i stället skall fullgöras av den som framställt exemplaren eller av den som gör exemplar tillgängligt för allmänheten.

Leveransfrist

DAK föreslår att arkivexemplar skall avlämnas inom tre veckor från den dag då exemplar av upptagningen först gjordes tillgängligt för all- mänheten. I fråga om fonogram som sprids till allmänheten innebär detta att tidsfristen räknas från den tidpunkt, då exemplar började sa- luföras till allmänheten, erbjudas till utlåning eller uthyrning osv. I fråga om upptagning, av vilken exemplar begagnas vid offentligt fram- förande, räknas tidsfristen från det första framförandet.

Enligt lagen angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift skall biblioteksexemplar för varje halvt ka- lenderår avlämnas inom tre månader från halvårets utgång. Mot den- na bakgrund kan det göras gällande att en tidsfrist om endast tre vec— kor för leverans av arkivexemplar av fonogram är för kort. Det kan hävdas att den leveransskyldige nödgas göra många små leveranser i stället för att samla arkivexemplar för en längre tidsperiod och leverera dem vid färre tillfällen. Vissa skäl talar emellertid enligt kommitténs mening för att tidsfristen bör vara relativt kort. Ser man till arkivets verksamhet är det angeläget att arkivexemplaren så långt det är möj- ligt flyter in i en jämn ström. Därigenom underlättas katalogiserings- arbete m.m. En snabbare accession gör det också lättare att hålla ar- kivinstitutionens publicerade accessionskatalog aktuell (se avsnitt 11. 2.6).

Såsom närmare utvecklas längre fram i detta avsnitt föreslår DAK att ljudupptagning, av vilken arkivexemplar har avlämnats i samband med att tidigare upplaga av samma upptagning har gjorts tillgänglig för allmänheten, skall undantas från leveransskyldighet. Praktiskt sett har denna undantagsregel störst betydelse i fråga om importerade fo- nogram. Det förekommer att utomlands framställda fonogram förs in i landet av olika importörer oberoende av varandra. Om i sådant fall en importör har avlämnat arkivexemplar, är andra importörer inte skyl- diga a—tt avlämna arkivexemplar av samma ljudupptagning. En förut— sättning för att detta skall fungera tillfredsställande är emellertid att

det arkivexemplar, som skall avlämnas när den första upplagan görs tillgänglig för allmänheten, kommer arkivet till handa så snart som möjligt så att den som för in ytterligare upplaga av samma upptagning genom kontakt med arkivet kan kontrollera huruvida arkivexemplar tidigare avlämnats. Även denna omständighet har medverkat till att kommittén föreslår en så kort leveransfrist som tre veckor. Såsom närmare utvecklas i avsnittet om bildupptagningar (10.3.4) föreslår kommittén en möjlighet att förlänga leveransfristen.

Inskränkningar i leveransskyldigheten

Fonogram framställs ofta i flera serier. Vad gäller grammofonskivor som pressas här i landet förekommer det att ett antal exemplar, exem- pelvis 500, pressas i en första omgång och att därefter, beroende på efterfrågan, ytterligare exemplar framställs. När det gäller utomlands framställda exemplar är det vanligt att importören först tar in ett mind- re antal exemplar för presentation på den svenska marknaden och att sedan ytterligare exemplar importeras beroende på avsättningen. DAK har i lagförslaget valt benämningen upplaga för vad som på en gång framställs här i riket eller införs hit.

Om exempelvis 500 exemplar av en upptagning vid ett och samma tillfälle framställs här i landet eller införs hit utgör dessa en upplaga. Varje nytt antal exemplar som framställs respektive importeras anses som en ny upplaga.

DAK anser att vissa inskränkningar i leveransskyldigheten bör före- skrivas.

Ljudupptagningar, av vilka endast mycket få exemplar görs tillgäng- liga för allmänheten, bör undantas från leveransskyldigheten. Praktiskt sett har detta störst betydelse i fråga om importerade fonogram. I viss utsträckning importeras fonogram av mera exklusivt slag. Det rör sig företrädesvis om fonogram som efterfrågas av en mycket begränsad krets. Oftast är det fonogram med seriös musik. Enligt DAK skulle en generell leveransplikt beträffande dessa fonogram vara onödigt ingri- pande. Fastän DAK intagit den principiella ståndpunkten att man bör sträva efter att bevara alla fonogram finner DAK det rimligt att man gör avsteg för fonogram, som görs tillgängliga för allmänheten i så be- gränsad omfattning som det här är fråga om. Det främsta motivet är att en leveransplikt skulle innebära en förhållandevis så stor börda, att importen och spridningen motverkades. I stället bör arkivet ha möjlig- het att på eget initiativ förvärva sådana fonogram i den mån de be- döms vara särskilt värdefulla ur arkiveringssynpunkt.

DAK föreslår därför att upptagningar, som vid ett och samma till- fälle framställs eller importeras i upplaga understigande tjugo exemplar, helt undantas från leveransskyldigheten.

Det är svårt att mera exakt ange hur många nya fonogramenheter (beställningsnummer) som årligen görs tillgängliga för allmänheten. Det torde dock röra sig om mellan 8 000 och 10000 enheter. De flesta av dessa är importerade, dvs. exemplaren har framställts utomlands. Myc- ket av det som presenteras är emellertid inte nytt om man ser till inne-

hållet. Ofta är det nya utgåvor av material som tidigare presenterats på andra fonogramenheter, t.ex. sammanställningar av musik från fle- ra förut utgivna fonogram.

Med hänsyn till det stora antalet nya fonogramenheter per år har kommittén övervägt i vad mån leveransskyldigheten kan begränsas och därmed den årliga accessionen i arkivet nedbringas genom någon form av urval, utan att för den skull den principiella målsättningen för ar- kiveringsverksamheten rubbas.

Av naturliga skäl är det svårt att formulera mera generella före- skrifter som begränsar leveransskyldigheten med hänsyn till fonogram- mens innehåll. Man bör därför i stället överväga inskränkningar i le— veransskyldigheten med hänsyn till storleken av de olika fonogramen- heternas upplagor. Utgångspunkten bör därvid vara att de fonogram- enheter som har liten avsättning skall undantas från leveransskyldig- heten. En sådan inskränkning får emellertid till följd att fonogram, som visserligen inte röner så stor efterfrågan bland allmänheten men vars innehåll ändå kan anses vara värdefullt från arkiveringssynpunkt, såsom operamusik, vissa andra typer av seriös musik, uppläsningar osv., inte kommer att omfattas av leveransskyldigheten. Kommittén föreslår därför att i fråga om fonogramenheter med upplagor som ligger över minimigränsen 20 exemplar men under en viss gräns leveransskyldig- heten ersätts med en skyldighet för framställaren eller importören att göra anmälan till arkivet.

Reglerna för anmälningsskyldighet bör utformas så att den, som el- jest skulle ha avlämnat arkivexemplar, i stället åläggs att inom samma tid underrätta arkivet om att fonogrammet framställts eller införts i landet och att lämna vissa uppgifter om detsamma. Med ledning av dessa uppgifter kan arkivet sedan ta ställning till om ett exemplar skall bevaras i arkivet. För att säkerställa att ett exemplar finns tillgängligt, ifall arkivet beslutar om arkivering, bör den anmälningsskyldige åläg- gas att bevara ett arkivexemplar under viss tid, enligt kommitténs förslag tre veckor från anmälan, och att på arkivets begäran avlämna detta.

Gränsen mellan leveransskyldighet och anmälningsskyldighet bör bestämmas med hänsyn till den upplaga av fonogrammet, som vid ett och samma tillfälle framställs här i land-et eller införs hit. DAK före- slår att denna gräns fastställs till 100 exemplar. Om upplagan uppgår till 100 exemplar eller mera, föreligger alltså leveransskyldighet, i annat fall anmälningsskyldighet. Är upplagan mindre än 20 exemplar förelig- ger inte heller anmälningsskyldighet.

Den av kommittén föreslagna leveransskyldigheten omfattar i prin- cip varje upplaga av ljudupptagning som framställs i landet eller im- porteras. I praktiken medför detta att, om ett och samma fonogram framställs eller importeras i flera likadana upplagor, arkivexemplar skall avlämnas för varje upplaga. För att i möjligaste mån förebygga detta bör undantag från leveransskyldigheten föreskrivas för det fall att arkivexemplar tidigare finns i arkivet. Det bör ankomma på den leveransskyldige att undersöka om arkivexemplar förut avlämnats.

Ljudupptagningar som är avsedda endast för vissa speciella ändamål

bör enligt kommitténs mening undantas från leverans- och anmälnings- skyldighet. Detta gäller i första hand upptagningar som skall utnyttjas endast i radio— eller tv-sändning. Sådana upptagningar kommer som regel att bevaras genom arkivinspelningen av radio- och tv-sändning- arna.

Bl.a. vid teatrarna utnyttjas upptagningar av ljudeffekter m.m. för uppspelning vid föreställningama. Likaså förekommer att specialar- rangerade musikinslag, tal och annat, inspelat på ljudband, används för uppspelning i föreställningama. Dessa upptagningar utgör i allmänhet endast en osjälvständig del av föreställningen och torde ha ringa eller intet värde från arkiveringssynpunkt, såvida de ej ingår i en upptag- ning av föreställningen i dess helhet. Dessa upptagningar bör därför enligt kommitténs mening också undantas från leverans- och anmäl- ningsskyldighet.

Utvecklingen kan komma att medföra behov av ytterligare inskränk- ningar i leveransskyldigheten. Enligt kommitténs mening bör regering- en eller, efter regeringens bemyndigande, arkivet ha möjlighet att med— ge sådana inskränkningar.

Påföljdsregler m.m.

Den föreslagna lagen bör, liksom lagen om skyldighet att avlämna bib- lioteksexemplar, innehålla straffbestämmelser för den som inte fullgör leverans- eller anmälningsskyldigheten.

Vidare bör lagen innehålla bestämmelser som ger möjlighet till vitesföreläggande mot den försumlige.

Den föreslagna lagen måste i vissa hänseenden kompletteras med särskilda tillämpningsföreskrifter. DAK förutsätter att regeringen ut- färdar dessa. Bl.a. behövs mera detaljerade föreskrifter om hur anmäl- ningsskyldigheten skall fullgöras och om vilka uppgifter som skall läm— nas till arkivet.

Lagen bör träda i kraft vid samma tidpunkt som övriga lagförslag vilka kommittén framlägger i detta betänkande.

10.3.4. Bildupptagningar Leveranspliktens omfattning

DAK föreslår att den i föregående avsnitt behandlade lagen om skyl- dighet att avlämna arkivexemplar skall avse också genom film och an- nan liknande teknik offentliggjorda upptagningar av rörliga bilder, bl.a. biograffilm.

Såsom framhållits i föregående avsnitt beträffande fonogrammen ligger i kravet på offentliggörande att sådant som kan hänföras till privatlivet faller utanför lagens tillämpningsområde. Innebörden av begreppet offentliggjord måste emellertid bestämmas närmare också i fråga om bildupptagningarna.

I l & förordningen (1959: 348) med särskilda bestämmelser om bio- grafföreställningar m.m. används begreppet offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) för att bestämma förordningens till-

lämpningsområde. Enligt 2 & samma förordning får film ej förevisas vid biografföreställning om den inte dessförinnan godkänts av statens biografbyrå.

Biografförordningens offentlighetsrekvisit bygger i första hand på allmänna ordningsstadgans begrepp offentlig tillställning. Visning av film vid offentlig tillställning anses alltså som biografföreställning. Un- der begreppet biografföreställning faller emellertid också visning av film vid sådan sammankomst som avses i lagen om allmänna samman- komster (jfr prop. 1959: 135). Såsom offentlig förevisning av film betraktas alltså enligt biografförordningen varje visning vid tillställning eller sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde, häri inbegrip- na tillställningar där medlemskap, särskild inbjudan eller liknande vis- serligen är en förutsättning för tillträde men där tillställningen likväl är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

Den föreslagna lagen om leveransplikt i fråga om bildupptagningar bör enligt kommitténs mening i princip omfatta alla upptagningar, av vilka exemplar visas vid tillställningar och sammankomster som enligt det tidigare sagda allmänheten har tillträde till. Bestämmelserna bör emellertid också omfatta upptagningar som distribueras på annat sätt, såsom spridning till allmänheten genom att exemplar saluförs, hyrs ut, lånas ut eller delas ut gratis. Dessa distributionsformer har visserligen än så länge ej särskilt stor utbredning men kan få stor betydelse i fram- tiden. Flera av de nya medier som är under utveckling, tv-kassetter, bildskivor osv., torde lämpa sig för sådan distribution.

Föreskriften om leveransskyldighet bör i fråga om offentlighetsrekvi- sitet utformas på samma sätt som beträffande ljudupptagningarna. Var- je upptagning, av vilken exemplar utlämnas för spridning eller görs tillgängliga för allmänheten på annat sätt, bör således i princip omfat- tas av skyldigheten att avlämna arkivexemplar.

Begreppet upptagning syftar i första hand på innehållet, den infor- mation som förmedlas. Det har emellertid också teknisk innebörd, så till vida som det inte har någon betydelse om informationen upptagits fotografiskt, elektromagnetiskt eller genom annat liknande förfarande. Uttrycket rörliga bilder avser att upptagningen på teknisk väg kan återges i form av rörliga bilder, häri inbegripet text och stillbilder som ingår i upptagningen. Vidare avses även ljud i form av tal, musik och andra ljudeffekter som har sammanställts med bilderna.

Den föreslagna leveransskyldigheten kommer att omfatta bildupp- tagningar, på vilka biografförordningens bestämmelser är tillämpliga. Vidare kommer bildupptagningar som görs tillgängliga för allmänhe- ten på annat sätt än genom visning vid offentliga tillställningar — ge- nom försäljning, uthyrning, utlåning eller gratisutdelning direkt till all- mänheten - att falla under leveransskyldigheten.

DAK har beträffande ljudupptagningarna förordat att arkivexemplar skall avlämnas utan ersättning. Såsom utvecklas närmare längre fram i detta avsnitt har kommittén funnit att en motsvarande regel beträf- fande bildupptagningarna är mindre lämplig. Kommittén föreslår i stål- let att arkivexemplaret av bildupptagning efter kopiering i arkivet skall

återlämnas. Däremot bör regeln om skyldighet att avlämna arkivexem- plar utan ersättning vara tillämplig även på bildupptagningar så till vida att den leveransskyldige själv står för kostnaderna för tillhanda- hållandet av ett arkivexemplar för kopiering.

Arkivexemplar av bildupptagningar skall enligt kommitténs förslag ha samma utformning som det eller de exemplar som görs tillgängliga för allmänheten. Praktiskt sett innebär detta att om en utländsk film eller annan upptagning vid visningen i Sverige är försedd med svensk text eller svenskt tal, skall även arkivexemplaret ha denna utformning. Om del av upptagningen har uteslutits i samband med statens biograf- byrås granskning och godkännande av upptagningen för offentlig vis- ning, skall arkivexemplaret överensstämma med den för visning god- kända versionen. Om videokassetter eller andra upptagningar utbjuds till allmänheten inneslutna i fodral eller annat omslag, skall arkivexem- plaret också vara inneslutet i sådant omslag.

Den leveransskyldige

Distributionen av film i landet handhas för närvarande i huvudsak av 25—30 filmuthyrare, som hyr ut filmkopior till biografer, undervis- ningsanstalter, föreningar osv. för visning (se avsnitt 4.2). De största svenska produktionsbolagen (SF, Sandrews och Europa Film) uppträ- der även som filmuthyrare. De hyr i första hand ut sina egna produk- tioner men i viss utsträckning även utländska produktioner. Övriga filmuthyrare — dotterbolag till utländska produktionsbolag och film- uthyrare som är helt fristående i förhållande till produktionsbolagen — distribuerar såväl svenska som utländska produktioner.

Av svenska filmer framställs i regel 5—15 visningskopior. Kopiorna framställs vanligen vid filmlaboratorier här i landet. Utländska filmer distribueras här i landet antingen genom att duplikatnegativ importe- ras och visningskopior framställs här i landet eller genom att visnings- kopior importeras. Det senare är vanligast.

Än så länge är distributionen av bildupptagningar via den allmänna handeln, t.ex. försäljning av videokassetter, inte särskilt omfattande. Det finns emellertid anledning att förmoda att denna distributionsform i framtiden får större betydelse. Inte minst bildskivesystemen utvecklas med sikte på massdistribution.

Frågan om vem som skall fullgöra leveransskyldigheten bör, liksom beträffande ljudupptagningarna, regleras med utgångspunkt från om de exemplar som görs tillgängliga för allmänheten har framställts här i landet eller importerats. Kommittén föreslår sålunda att den som har låtit framställa exemplar här i riket skall vara skyldig att avlämna ar- kivexemplar. Ifall exemplaren har framställts utomlands skall avläm- ningsskyldigheten vila på importören.

Om man först ser till biograffilmer och liknande upptagningar, som distribueras genom att kopior hyrs ut för offentlig visning, innebär DAK:s förslag i praktiken att filmproducenten eller filmuthyraren blir skyldig att avlämna arkivexemplar. Svenska produktionsbolag låter i

allmänhet själva framställa visningskopiorna, för att själva hyra ut dem eller för att överlåta dem till andra filmuthyrare. I dessa fall blir pro- duktionsbolaget leveransskyldigt. Om däremot filmuthyraren förvärvar ett duplikatnegativ och själv låter framställa visningskopior, blir film- uthyraren leveransskyldig. Förhållandet blir det samma i fråga om ut- ländska produktioner. Om visningskopior importeras, skall importören fullgöra leveransskyldigheten. Framställs visningskopiorna här i landet, skall den som har låtit framställa dem avlämna arkivexemplar.

I fråga om bildupptagningar, av vilka kopior utbjuds direkt till all— mänheten eller massdistribueras på annat sätt, skall leveransskyldighe- ten fullgöras av den som låtit framställa exemplaren respektive av im- portören.

Beträffande ljudupptagningarna har DAK förordat att regeringen el- ler, efter dess bemyndigande, arkivet skall kunna föreskriva att leve- ransskyldigheten skall fullgöras av den som framställt exemplaren eller av den som gör exemplar tillgängligt för allmänheten. Motsvarande möjlighet bör finnas i fråga om bildupptagningar.

Leveransfrist

DAK föreslår att tiden inom vilken arkivexemplar skall avlämnas be- stäms till tre veckor från den dag då exemplar av upptagningen först gjordes tillgängligt för allmänheten.

I fråga om bildupptagningar, av vilka exemplar utbjuds till allmän- heten (videokassetter och liknande), är det av samma skäl som anförts i fråga om ljudupptagningarna angeläget med en relativt kort leverans- frist. Vad gäller andra typer av bildupptagningar, i första hand bio- graffilm, är skälen för den relativt korta tidsfristen inte lika starka. Man bör emellertid enligt kommitténs mening sträva efter likartade leveransbestämmelser oavsett vilken typ av bildupptagningar det är frå— ga om. Med tanke bl.a. på att vissa utländska filmer importeras i bara något eller ett par exemplar bör regeringen eller, efter dess bemyndi- gande, arkivinstitutionen kunna besluta om längre leveransfrist.

Inskränkningar i leveransskyldigheten

Beträffande ljudupptagningarna har föreslagits att sådant materia], som är avsett endast för vissa speciella ändamål, generellt skall undan— tas från leveransskyldighet. Motsvarande undantag bör föreskrivas för bildupptagningar. DAK förordar därför att bildupptagningar som är avsedda endast för tv-utsändning eller som skall användas endast som inslag i offentliga framföranden, t.ex. rörlig fondbild i teaterföreställ— ning, undantas från leveransskyldighet.

DAK föreslår vidare att den som avlämnat arkivexemplar av bild- upptagning skall ha rätt att få tillbaka exemplaret sedan arkivet haft möjlighet att framställa en kopia för arkiveringsändamål. Två skäl ta— lar för detta.

Det ena skälet är av teknisk natur. Såsom har framhållits i avsnitt

8.1.2 är möjligheterna att bevara upptagningar på film med bibehållen bildkvalitet begränsade, särskilt i fråga om färgfilm. Kommittén har därför förordat att upptagningar på film vid arkivering skall överföras på videoband (avsnitt 8.5.1). Efter överföringen kan filmexemplaret återlämnas. Vad gäller upptagningar på de nya medier som är under utveckling _ videokassetter, bildskivor m.m. har kommittén tidi- gare framhållit (avsnitt 8.5.2) att det än så länge är för tidigt att ta ställning till arkivbeständigheten. Videokassetter med magnetband av god kvalitet torde visserligen uppfylla kraven på stabilitet och bestän- dighet men bandkvaliteten varierar på de kassetter som nu förekom- mer i marknaden. Enligt DAK:s bedömande får man därför tills vidare utgå ifrån att även andra upptagningar än sådana på film regelmässigt överförs på särskilda videoband.

Ett ytterligare skäl för att arkivexemplaret bör återlämnas är kost- naden. Den genomsnittliga kostnaden för framställning av en visnings- kopia av en färgfilm är omkring 4000 kr per timme speltid för 35 mm-film och ca 1 600 kr per timme för 16 mm—film. Kostnaden för en kopia av en normal biograflångfilm uppgår alltså till drygt 5000 kr. Mot detta skall ställas kostnaden för överföring av upptagningen på videoband enligt den högkvalitativa metod kommittén förord-at (se av- snitt 8.5.1). Överföringskostnaden, inklusive bandkostnad, blir i genom- snitt omkring 1 100 kr per timme speltid.

Varje leverans av arkivexemplar skulle medföra jämförelsevis höga kostnader, som skulle bäras antingen av den leveransskyldige eller av arkivet. Härtill kommer ökade kostnader för speciella arkivutrymmen för film. Den konvertering, som redan av tekniska skäl är nödvändig i fråga om färgfilm, skulle också vara dyrbar.

Beträffande bildupptagningar avsedda för massdistribution, t.ex. vi— deokassetter, skulle man i och för sig kunna tillämpa samma system som föreslagits för ljudupptagningarna, nämligen att arkivet behåller arkivexemplaret. Kostnaden per exemplar är i allmänhet betydligt lägre än i fråga om flertalet filmer. Såsom tidigare framhållits medför tvek- samheten vad gäller databärarnas arkivbeständighet dock att man tills vidare som regel får överföra dessa upptagningar för arkivering på särskilda videoband.

En annan fråga är hur lång tid arkivet skall ha till sitt förfogande för kopieringen. Särskilt då det gäller biograflångfilmer och liknande upptagningar, som distribueras i ett mera begränsat antal exemplar, torde det från den leveransskyldiges synpunkt vara ett intresse att ar- kivexemplaret återlämnas efter kort tid. Å andra sidan måste arkivets kopieringsresurser beaktas. Enligt kommitténs mening är det lämpligast att i lagen ange endast att arkivexemplaret skall återlämnas sedan ar- kivet haft skälig tid för kopiering.

Vad gäller ljudupptagningarna har DAK föreslagit att regeringen bör ha möjlighet att utöver de undantag från leveransskyldigheten, som särskilt anges i lagen, medge undantag från leveransskyldigheten för visst slag av ljudupptagningar. En motsvarande regel bör finnas för bildupptagningar.

Påföljdsregler m.m.

De bestämmelser om straff och vitesföreläggande som föreslagits be- träffande ljudupptagningar bör ha motsvarande tillämpning på bild-

upptagningar.

Kopiering

En förutsättning för att det förordade arkiveringsförfarandet för bild— upptagningar skall kunna genomföras i praktiken är att arkivet har rätt att utföra kopiering. DAK föreslår därför att i URL införs bestäm- melser som medger att filmverk, som görs tillgängligt för allmänheten på annat sätt än genom att återges i tv-sä'ndning, utan särskilt samtycke från rättighetshavarna får kopieras (överföras på anordning genom vil- ken det kan återges) för att bevaras i officiellt arkiv. Praktiskt sett inne— bär de föreslagna bestämmelserna att arkivet får rätt att göra video- bandkopior av upphovsrättsligt skyddade biograffilmer och andra upp- tagningar på film men även av upptagningar på andra typer av data- bärare än film, t.ex. videokassetter eller bildskivor, för arkivering.

Den föreslagna kopieringsrätten innefattar teoretiskt sett en in- skränkning i upphovsmannens ensamrätt att förfoga över filmverket. Så länge kopian inte begagnas för uppspelning eller för överföring på annat arkivmedium kan inskränkningen emellertid enligt kommitténs mening inte betraktas som något verkligt intrång i upphovsmannens rått.

Liksom i fråga om rätten att spela in radio- och tv-sändningar för arkivering kan det hävdas att kopieringsrätten medför risk för miss- bruk. Detta bör dock kunna motverkas genom detaljerade föreskrifter för kopierings- och arkiveringsverksamheten. Sådana föreskrifter bör meddelas av regeringen.

Beträffande de föreskrifter som det sålunda förutsätts att regeringen kommer att meddela vill kommittén anföra följande. Liksom i fråga om arkivinspelningen av radio- och tv-sändningarna bör vid tillstånds- givningen bestämmas vilket ark-iv som skall bevara materialet. Vidare bör endast det arkiv, som fått tillstånd att bedriva arkiveringsverksam- heten, ha rätt att ombesörja kopieringen. Dessutom bör föreskrivas att kopieringen skall ske inom arkivet och endast med utnyttjande av arki- vets personal och tekniska utrustning.

Kopieringen innebär, åtminstone formellt enligt URL, ett utnyttjan- de av upphovsmannens prestation. Detta utnyttjande minskar emeller- tid inte upphovsmannens möjligheter att i ekonomiskt syfte förfoga över verket, och någon ersättning för själva kopieringen bör därför en— ligt kommitténs mening inte utgå ti'll upphovsmannen. Frågan i vad mån ersättning bör utgå då arkivmaterialet utnyttjas för forskning eller för annat ändamål kommer att behandlas i avsnitt 10.4.

Bestämmelserna om kopieringsrätten bör intas i samma paragraf som reglerna om rätt att inspela radio- och tv—sändningar för arkive- ring.

Sammanfattningsvis föreslår DAK alltså att i en ny paragraf

22 a & URL — utöver bestämmelser om rätt att för arkiveringsända- mål spela in radio- och tv-sändningar, intas bestämmelser som medger att filmverk, som görs tillgängligt för allmänheten på annat sätt, får överföras på anordning, genom vilken det kan återges, för att bevaras i officiellt arkiv. Kopieringsverksamheten skall förutsätta tillstånd av regeringen och kopieringen skall ske enligt de villkor som anges vid tillståndsgivningen.

Vid kopiering av filmverk berörs även vissa av de s.k. närstående rät- tigheterna, nämligen utövande konstnärs, fonogramframställares samt katalog- och tabellframställares rätt enligt 45, 46 och 49 55 URL. Om utövande konstnärs framförande upptagits på t.ex. film är konst— nären i princip skyddad mot att upptagningen kopieras utan hans sam— tycke (45 å andra stycket URL). Likaså åtnjuter framställaren av en ljudupptagning på ljudfilm skydd mot kopiering utan hans samtycke (46 & första stycket URL). På samma sätt skyddas katalog- och tabell— framställares prestationer (49 & första stycket URL).

För att den föreslagna kopieringsrätten skall få avsedd effekt bör den avse även prestationer av utövande konstnärer, fonogramframstäl- lare samt katalog— och tabellframställare.

På grund av regler i FotoL har den som framställt fotografisk bild som regel ensamrätt att förfoga över bilden. Ensamrätten kan väsent— ligen jämställas med upphovsmannens ensamrätt. Fotografisk bild åt- njuter skydd enligt FotoL också om den upptagits i t.ex. en biograf- film. Biograffilmen som helhet kan utgöra ett upphovsrättsligt skyddat verk (filmverk) men vid sidan av upphovsrätten till filmverket består rätten till den fotografiska bilden. Vidare kan det förhålla sig så att biograffilmen inte uppfyller kravet på en självständig skapande insats, verkskravet, och således inte åtnjuter skydd enligt URL. Så kan vara fallet med en del upptagningar för pedagogiskt bruk och många jour- nalfilmer, som endast innebär en registrering av ett händelseförlopp. Dessa upptagningar åtnjuter skydd enligt FotoL.

DAK anser att kopieringsrätten för arkiveringsändamål bör avse också sådant material som åtnjuter skydd enligt FotoL. Såsom kom- mittén har utvecklat i avsnitt 10.3.2 torde 6 5 FotoL medge sådan kopiering.

10.4. Rätt att utnyttja arkivmaterialet

10.4.1. Allmänt

Den av DAK föreslagna rätten att spela in radio— och tv-sändningar och att kopiera bildupptagningar för arkivering innebär enligt den upp- hovsrättsliga lagstiftningen formellt en inskränkning i rättighetshavar— nas ensamrätt att förfoga över sina prestationer. Själva åtgärden att framställa ett exemplar anses nämligen som regel utgöra ett intrång i det normala utnyttjandet eller oskäligt inkräkta på rättighetshavarnas legitima intressen. Förklaringen härtill synes vara att upptagningen i allmänhet görs med sikte på återgivning. Det kan t.ex. föreligga risk för

framtida olovlig kopiering som kan få kännbara ekonomiska konse- kvenser för rättighetshavarna. Om upptagningen görs för att bevaras i ett officiellt arkiv kan åtgärden dock, så länge upptagningen inte ut- nyttjas ytterligare, enligt kommitténs mening inte anses innebära nå- gon verklig inskränkning av rättighetshavarens ensamrätt. Det kan i sammanhanget noteras att rätten att göra översättning av ett verk till- kommer upphovsmannen men att var och en har rätt att översätta verket. Det är först om översättningen publiceras som ett intrång i upphovsrätten kan föreligga (se lydelsen av 4 & URL där det sägs att man inte får förfoga över översättningen i strid med upphovsrätten till originalverket).

Syftet med den föreslagna arkiveringen är emellertid att tillgodose forskares och andras intresse av att ta del av arkivmaterialet. Varje sådant tillhandahållande får betraktas som ett utnyttjande som i prin- cip kräver rättighetshavarnas samtycke. Rätten att utnyttja arkivmate- rialet för olika ändamål bör också enligt kommitténs mening i stor omfattning regleras genom överenskommelser med rättighetshavarna. Särskilt gäller detta fall där utnyttjandet kan anses ha större ekonomisk betydelse för rättighetshavarna. Såsom förutskickats i avsnitt 10.3.1 anser DAK emellertid att vissa grundläggande bestämmelser bör infö- ras som medger utnyttjande av arkivmaterialet utan att rättighetsha— varnas samtycke behöver inhämtas.

10.4.2. Tryckfrihetsförordningens tillämplighet på arkivmaterialet

Såsom närmare utvecklas i kapitel 11 föreslår kommittén att arkive- ringsverksamheten skall handhas av en institution som kommer att ha ställningen av statlig myndighet.

Enligt 2 kap. 1 & tryckfrihetsförordningen (TF) äger var och en fri tillgång till allmänna handlingar. Allmän handling är varje handling som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet, vare sig handlingen inkommit dit eller upprättats där. Enligt 2 kap. 2 5 andra stycket skall vad i kapitlet sägs om handling även avse karta, ritning och bild. Vida- re skall kapitlets bestämmelser om handling tillämpas också på upptag- ning för automatisk databehandling (ADB) eller annan upptagning som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel, t.ex. upptagning på ljudband eller grammofonskiva.

Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall enligt 2 kap. 8 & TF genast eller så snart det kan ske utan avgift tillhandahållas på stäl- let för den som önskar ta del av handlingen för läsning eller för av- skrivning. Upptagning som kan läsas eller avlyssnas endast med tek- niskt hjälpmedel skall tillhandahållas i läsbar eller avlyssningsbar form. Undantag från skyldigheten att tillhandahålla handling på stället ges för det fall att betydande hinder möter.

Den som vill ta del av allmän handling har som regel rätt att mot fastställd avgift få avskrift av handlingen. Skyldighet att lämna ut upp- tagning för ADB i annan form än utskrift föreligger emellertid inte. Någon motsvarande inskränkning gäller däremot inte beträffande and- ra tekniska upptagningar, såsom upptagningar på ljudband eller gram-

mofonskiva.

Enligt 24 a & URL skall allmän handling utan hinder av upphovs- rätt tillhandahållas i den ordning 2 kap. TF stadgar. Motsvarande gäl- ler i fråga om de s.k. närstående rättigheterna enligt 45, 46, 48 och 49 åå URL. Likaså föreskrivs i 12 & FotoL att allmän handling utan hinder av rätt till fotografisk bild skall tillhandahållas enligt 2 kap. TF.

Angående innebörden av begreppet upptagning, som infördes i TF genom ändringar, vilka trädde i kraft den 1 juli 1974 (prop. 1973: 33, KU 19, rskr 131, KU 1974: 2, rskr 10), anförde departementschefen i propositionen (s. 74 ff.) bl.a. följande: ”I likhet med vissa remissin- stanser anser jag att det i och för sig vore önskvärt att ge begreppet upptagning en helt och hållet konkret innebörd, motsvarande begrep— pet handling. Detta gäller naturligtvis särskilt om man — — — för in de tekniska upptagningarna under bestämmelserna om handling. Stora svårigheter uppstår emellertid när det gäller att finna ett lämpligt kon— kret objekt. I de fall då information har lagrats på exempelvis magnet- band eller ett hålkort, skulle man visserligen kunna anse bandet resp. hålkortet som en upptagning. Förhållandena blir emellertid betydligt mer komplicerade, om en viss information finns i ett trumminne e.d. i en datamaskin. Skulle ett sådant minne anses utgöra en upptag- ning, skulle upptagningen, bl.a. med hänsyn till minnenas stora lag— ringskapacitet, i de flesta fall komma att få ett alldeles för vidsträckt innehåll. Även minnenas beskaffenhet i övrigt gör att de får anses olämpliga som objekt för offentlighetsreglerna. Enligt min mening bör i stället, som också har föreslagits under remissbehandlingen, med upptagning avses själva informationsinnehållet, dvs. den uppgift som har fixerats på det tekniska mediet. — — — Vad härefter gäller upp- tagning som inte är avsedd för ADB men som likväl kan läsas endast med tekniskt hjälpmedel kan som exempel nämnas uppgift som är upptagen på mikrofilm. Normalt är sådan film läsbar med hjälp av läs- apparat. Det kan emellertid också inträffa att mikrofilm läses maski- nellt genom att den matas in i datamaskin. I sådant fall kan de upp— gifter som finns upptagna på mikrofilmen också vara att anse som upptagningar för ADB. Under begreppet upptagning som är av- lyssningsbar endast med tekniskt hjälpmedel faller sådana uppgifter som har tagits upp på ljudband, grammofonskiva e.d. För att avlyss- ning skall kunna ske krävs i sådant fall någon form av uppspelningsap- parat. — Vad jag nu har anfört om begreppet upptagning visar att gränserna i viss mån kan vara svåra att dra såväl mellan olika former av upptagningar som mellan upptagning och handling i traditionell be— märkelse. Enligt min mening är detta dock utan betydelse med hänsyn till att samma offentlighetsregler så långt möjligt skall tillämpas i samt- liga fall. Skulle det på någon punkt gälla olika regler, är det naturligt att man i första hand tillämpar reglerna om handling. Det viktiga är emellertid att se till att offentlighetsgrundsatsen inte urholkas utan att den — inom de särskilt angivna gränserna — i varje särskilt fall till- lämpas på det sätt som bäst tillgodoser den enskildes intressen.”

Mot bakgrund av det nyss nämnda är det uppenbart att TF:s bestäm— melser om allmänna handlingar kommer att vara tillämpliga på ljud—

upptagningar, såsom grammofonskivor och ljudband. I linje med de överväganden som ligger bakom införandet av begreppet upptagning i TF faller också arkiverade bildupptagningar under TF:s bestämmel- ser om allmän handling, och detta även om upptagningarna är regi- strerade elektromagnetiskt på videoband. Redan före de ovan nämnda ändringarna i TF var bestämmelserna om allmänna handlingar tillämp— liga också på bilder. Bilder, som har registrerats elektromagnetiskt på ett band, skiljer sig från bilder i traditionell bemärkelse (fixerade t.ex. på papper eller filmremsa) bl.a. däri att elektroniska hjälpmedel, såsom bandmaskin och apparat med bildskärm, behövs för att man skall kun- na ta del av innehållet.

Från TF:s regler om allmänna handlingars offentlighet görs vissa undantag, bl.a. i fråga om visst material som överlämnats till arkiv eller bibliotek. I 2 kap. 7 & TF föreskrivs sålunda att vad i kapitlet stadgas om allmänna handlingar ej äger tillämpning på exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 & TF (de s.k. gransknings- och biblioteks- exemplaren som skall avlämnas till justitiedepartementet eller till tryck- frihetsombud respektive till vissa bibliotek), eller på enskilda brev, skrifter eller upptagningar, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Om en enskild person har över- låtit eller deponerat sin korrespondens, egna skrifter eller upptagning- ar av ljud eller bild eller annat material till exempelvis riksarkivet eller kungl. biblioteket, blir således det överlåtna eller deponerade mate- rialet inte fördenskull allmän handling enligt TF. I stället kan överlå- taren eller deponenten själv uppställa villkor för hur materialet skall få utnyttjas.

Böcker, tidskrifter och annat som offentliga arkiv eller bibliotek för- värvar på annat sätt, t.ex. genom köp, är inte uttryckligen undantagna från TF:s bestämmelser om allmänna handlingar. Offentlighetskom- mittén konstaterade i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966: 60) med förslag till ändringar i bl.a. 2 kap. 7 & TF (s. 142) att bestämmelserna i 2 kap. om handlingsoffentlighet inte är tillämpliga på gransknings- och biblioteksexemplaren, att skrifter som eljest an- skaffats till statligt eller kommunalt bibliotek för utlåning eller för stu- dium på platsen inte är uttryckligen undantagna från handlingsoffent- ligheten men att innebörden av gällande bestämmelser torde vara att inte heller dessa skrifter är allmänna handlingar. Offentlighetskommit- tén hänvisade till uttalanden i samma riktning i ett betänkande år 1927 med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna hand- lingars offentlighet (SOU 1927: 2, s. 87). Offentlighets- och sekretess- lagstiftningskommittén (OSK), som har att utreda frågor om offent- lighet och sekretess beträffande allmänna handlingar m.m., har ännu ej framlagt något förslag som idetta hänseende rör 2 kap. 7 & TF.

I likhet med offentlighetskommittén anser DAK att innebörden av gällande rätt är att inte bara gransknings- och biblioteksexemplaren av tryckta skrifter utan även tryckta skrifter, som statligt eller kommunalt bibliotek i övrigt anskaffar för forsknings- och studieändamål, faller utanför reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Motsvarande

får anses gälla i fråga om ljud- och bildupptagningar på de moderna databärarna av typen fonogram, film och videogram. Utanför begrep— pet allmän handling faller alltså de ljud- och bildupptagningar som le- vereras in till arkivinstitutionen enligt den av kommittén föreslagna leveranslagen.

Upptagningar av radio- och tv-sändningar, som enligt kommitténs förslag görs för forsknings- och studieändamål, torde icke kunna be- traktas som enskilda upptagningar. Även de bör emellertid undantas från reglerna om allmänna handlingars offentlighet.

Kommittén föreslår av ovan angivna skäl vissa förtydliganden av 2 kap. 7 & TF.

Självfallet kommer inte heller de inom arkivet gjorda kopioma av arkiverade upptagningar, som avses här, att bli jämställda med allmän- na handlingar enligt TF.

Att upptagningarna undantas från TF:s bestämmelser om offentlig- het är enligt kommitténs mening av betydelse då det gäller att ta ställ- ning till de föreslagna inskränkningarna i upphovsmäns och andra rät- tighetshavares ensamrätt att förfoga över sina prestationer. Om mate- rial, som i och för sig åtnjuter upphovsrättsligt skydd, genom arkive— ringen skulle få karaktären av allmän handling med rätt för envar att ta del av materialet på platsen och att få utskrifter eller kopior, skulle faran för skada för rättighetshavarnas legitima intressen öka.

Enligt DAK:s förslag skall arkivinspelningarna av rad—io- och tv- sändningama också ha funktionen som referensupptagningar. För närvarande regleras rätten att ta del av referensupptagningarna genom bestämmelser i radioansvarighetslagen (1966: 756; RAL) och kungörel- sen (1967: 226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen (RAK).

Enligt 10 å andra stycket RAK meddelar konungen bestämmelser om skyldighet för programföretaget att vidta åtgärder för att säker- ställa framtida bevisning om innehållet i radio- eller tv-program och fastställer villkoren för att enskild skall få ta del av sådan bevisning. I 6 & RAK regleras programföretagets skyldighet att ombesörja refe- rensupptagningarna och i 7 & RAK finns mera detaljerade regler om rätten att få del av upptagningarna. Justitiekanslern har rätt att ta del av referensupptagningarna och att få utskrift av dem. Vidare är pro- gramföretaget skyldigt att låta enskild, som anser att yttrandefrihets— brott begåtts mot honom eller att han lidit skada på grund av sådant brott, hos programföretaget ta del av det program i vilket brottet upp- ges ha förekommit eller att få utskrift av vad som yttrats i program- met. Detta gäller dock inte om det är uppenbart att vederbörande inte berörs på sådant sätt att han kan vara målsägande. Det kan tilläggas att SR enligt 9 5 avtalet mellan staten och SR utan onödigt dröjsmål skall tillställa radionämnden det material som behövs för nämndens granskningsverksamhet.

Utöver vad som följer av det ovan sagda föreligger inte rätt för en- skild att ta del av referensupptagningarna. Det bör påpekas att pro- gramföretaget, SR, inte är någon statlig eller kommunal myndighet och att TF:s regler om allmänna handlingars offentlighet således inte är tillämpliga på referensupptagningarna.

Om däremot referensupptagningarna, såsom DAK föreslår, skall be- varas i officiellt arkiv med ställningen av statlig myndighet, kommer frågan om upptagningarnas offentlighet i ett annat läge. Det kan vis- serligen sägas att arkivets uppgift i sammanhanget i första hand blir att förvara och vårda upptagningarna såsom bevismaterial och som utred- ningsmaterial åt radionämnden samt att utlämna materialet för bevis- och utredningsändamål till justitiekanslern, enskild målsägande eller radionämnden. Enligt kommitténs mening är det emellertid tveksamt om referensupptagningar, som förvaras i arkivet, kan anses falla under de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 7 5 TF. Något som talar mot detta är att granskningsexemplaren av tryckt skrift, som väsentligen fyller samma funktion som referensupptagningarna, genom uttrycklig föreskrift undantagits från begreppet allmän handling.

DAK avser inte att med förslagen för arkiveringsverksamheten göra någon saklig ändring vad gäller rätten att ta del av referensupptag- ningarna. Med hänsyn härtill bör 2 kap. 7 & TF ändras så att, för- utom granskningsexemplaren och biblioteksexemplaren av tryckt skrift, referensupptagningarna av radio- och tv-sändningarna undantas från reglerna om allmänna handlingars offentlighet.

Sammanfattningsvis föreslår DAK alltså att 2 kap. 7 & TF ändras på så sätt att undantagen från begreppet allmän handling kommer att omfatta dels exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 &, dels upptagning av rundradiosändning, som verkställts för att säkerställa framtida bevisning, dels enskilda brev, skrifter eller upptagningar, som anskaffats eller överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål, dels upptagningar av rundradiosändn'ingar, som förva— ras i allmänt arkiv uteslutande för forskn'ings- och studieändamål.

Härutöver torde bestämmelserna i 6 och 7 55 RAK samt avtalet mellan staten och programföretaget (SR) behöva jämkas i enlighet med vad som följer av kommitténs förslag om den praktiska utformningen av verksamheten med referensinspelningen och förvaringen av dessa upptagningar.

10.4.3. Rätt till forskning och visst studium

Ljud- och bildupptagningar som enligt DAK:s förslag skall arkiveras kommer i allmänhet att omfatta verk som har offentliggjorts i URL:s mening, dvs. verk som lovligen har gjorts tillgängliga för allmänheten. Det är dock tänkbart att också exemplar av verk, som inte har offent- liggjorts, blir arkiverade. Det kan t.ex. röra sig om verk som utan upp- hovsmannens tillstånd av misstag återgetts i ra—dio- eller tv-sändning. Arkiveringen får i sådana fall inte medföra att verket görs tillgängligt för allmänheten utan upphovsmannens tillstånd genom att exemplar tillhandahålls av arkivinstitutionen. I URK bör därför intas en be- stämmelse av innebörd att arkivinstitutionen inte får tillhandahålla exemplar av verk som inte har offentliggjorts.

Vad därefter gäller arkiverade exemplar av offentliggjorda verk blir i princip reglerna i 2 kap. URL tillämpliga. Detta innebär att vissa för—

foganden blir tillåtna utan rättighetshavarnas samtycke. Bl.a. får en- staka exemplar framställas för enskilt bruk (11 & URL). Vidare får citat göras (14 & URL). Någon inskränkning i rätten enligt 2 kap. URL att för olika ändamål utnyttja offentliggjort verk bör enligt kom- mitténs mening inte föreskrivas i URL, såvitt gäller arkiverade ljud- och bildupptagningar.

En annan fråga är i vad mån arkivinstitutionen skall ställa sina be- varade upptagningar av offentliggjorda verk till allmänhetens förfogan- de. Såsom närmare har utvecklats i avsnitt 10.4.2 föreslår DAK att ar- kiverade ljud- och bildupptagningar skall undantas från reglerna i TF om allmänna handlingars offentlighet. Skyldighet att tillhandahålla ar- kiverade upptagningar på grund av TF:s bestämmelser kommer där- med inte att föreligga.

Av redogörelsen i avsnitt 7.1 framgår att man tillmäter ljud- och bildupptagningarna stor betydelse för forskningen. DAK anser också att forskningens intressen bör tillgodoses. Om man ser till upphovsmän och andra rättighetshavare, finns det anledning anta att de i allmänhet inte har något emot att deras alster tillhandahålls för forskning, i vart fall så länge det gäller forskning bedriven i arkivet med de möjligheter detta ger att förebygga missbruk. Det finns därför anledning anta att utnyttjandet av arkiverade upptagningar för forskning många gånger skulle kunna regleras genom överenskommelser med berörda rättig- hetshavare. Man kan dock inte bortse från svårigheter i en del fall att träffa nödvändiga avtal.

En tänkbar lösning vore att införa ett avtalslicenssystem av den typ som den nordiska upphovsrättskommittén förordat för rätten att inom undervisningsverksamhet i vissa fall spela in och utnyttja radio- och tv- sändningar (se avsnitt 10.3.1). Mot ett sådant system talar emellertid för det första att forskning får anses vara ett samhälleligt intresse av så- dan betydelse att möjligheterna för forskare att få tillgång till arkiv- materialet inte bör vara beroende av avtal. För det andra kan använ- dandet av arkivmaterialet för forskning i allmänhet inte anses utgöra intrång av sådan art i rättighetshavarnas normala utnyttjande av sina prestationer att ersättning bör utgå.

DAK föreslår att arkiverade ljud- och bildupptagningar skall få an- vändas för forskning utan rättighetshavarnas samtycke och utan att ersättning utgår till dessa. Forskare skall ha möjlighet att ta del av arkiverade upptagningar såväl i arkivet som genom att få kopior för studium utom arkivet.

Begreppet forskning är inte entydigt. En ganska vid definition är att forskning innebär ett systematiskt sökande efter kunskap och nya teo- rier. Enligt en annan definition är forskning sådant systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap som bedrivs av person som är forskarutbildad eller som befinner sig under forskarutbildning.2 Den senare definitionen tar sikte huvudsakligen på den institutionellt be- drivna forskningen. I propositionen 1973: 15 om ändringar i upphovs-

2 Jämför betänkandet av 1968 års utbildningsutredning, Högskolan, SOU 1973: 2, s. 58 f.

rättslagen m.m. utläggs begreppet ”vetenskaplig forskning” något (s. 164).

Enligt DAK:s bedömande är det inte möjligt att helt precisera inne- börden av begreppet forskning i förevarande sammanhang. I första hand bör naturligtvis den institutionellt bedrivna forskningen hänföras hit. Även andra typer av studium som normalt kan anses ha karaktären av forskning bör emellertid räknas hit. Man torde i varje enskilt fall få se till vederbörandes avsikter med att få tillgång till arkivmaterial. För att det skall röra sig om forskning bör i allmänhet krävas att veder- börande, utöver att fördjupa sina egna kunskaper på ett visst område, har en avsikt att tillföra allmänheten kunskap och nya fakta på områ- det. Detta innebär att under begreppet forskning faller också annat studium än sådant som traditionellt hänförs till vetenskaplig forskning