2

rande i princip är 30 år från upphovsmannens död men beträffande litte­

rära och musikaliska verk provisoriskt förlängts till 50 år, föreslås nu be­

träffande samtliga verk till 50 år. I fråga om alster av konsthantverk och

konstindustri behålles dock, i avbidan på pågående utredning om mönster­

skyddet, den hittillsvarande skyddstiden oförändrad.

Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya in­

skränkningar i upphovsrätten till förmån för vissa kulturella eller eljest

samhälleliga ändamål. Bl. a. föreslås sålunda, att arkiv och bibliotek skall

aga fotokopiera skyddade verk och att skolorna skall kunna göra band­

inspelningar av radioprogram o. dyl. Vidare märkes, att de avtal om radio-

och television sutsändningar av skyddade verk, som Sveriges radio har med

Stim och andra upphovsmannaorganisationer, principiellt skall ge rätt att

sanda ut verk även av upphovsman som icke är ansluten till dessa orga­

nisationer.

Forslaget behandlar icke blott den egentliga upphovsrätten utan upptager

också regler om skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konst­

närer och i samband därmed också för grammofonindustrien och radion.

Dessa grupper får skydd mot vissa inspelnings- öch utsändningsåtgärder.

Vidare skall utövande konstnärer och grammofonfabrikanter äga rätt till er­

sättning för grammofonmusiken i radio och television. Utövande konstnärer

får dessutom skydd för sina ideella och personliga intressen.

I förslaget har även upptagits offentligrättsliga stadganden till skydd för

vissa allmänna intressen. Bl. a. beredes sålunda möjlighet åt det allmänna

att ingripa till skydd för ideella värden hos klassiska och andra äldre lit­

terära och konstnärliga verk.

Beträffande rätten till fotografier föreslås särskilda bestämmelser. Här

märkes att skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år från året för ut­

givningen, sättes till 25 år från framställningsåret. I en del fall, där det

för närvarande är fritt att använda fotografier som illustrationer, införes

rätt till ersättning för fotografen.

Förslaget föranleder följdändringar i tryckfrihetsförordningen och i la­

gen mot illojal konkurrens.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

3

>;t

•ilnirttmru

nviunuri^/oriqoui

a a

a

lav. *>:•»

*>»

1

-s- ■ -

•mtthrus

hno tlrx.» !n. l!i! no

: !

Förslag

till

La§

•)(!

;

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

.

j

>I

töv

U;xruinvj i];,

>h: u:r,

iritj Jnm

s

\ • n'i-u> ;r-.:ui'r” ‘

iö

V

n

?

Härigenom förordnas som följer.

</•••• i-i0 liii [•••■>ro;" vi’ •«•••.*■ r.d i■

aat.ix

... ... .vv tjätbi' 'ta

1 KAP.

Upphovsrättens föremål och innehåll

■;« h.

1

1

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till

verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift

eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst,

byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck

på annat sätt.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller

i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

2

§.

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, ute­

slutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav

och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller änd­

rat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart

eller i annan teknik.

Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på an­

ordning, genom vilken det kan återgivas.

Verket göres tillgängligt för allmänheten då det framföres offentligt, så ock

då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller

eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt. Lika med offentligt fram­

förande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en

större sluten krets.

3 §•

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för all­

mänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt

god sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnär­

liga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt

4

för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet

sätt kränkande för upphovsmannen.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan

eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad använd­

ning av verket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

4

§.

Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan

litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna gestalt, men han

äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.

Har någon i fri anslutning till ett verk åstadkommit ett nytt och själv­

ständigt verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

5 §.

Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit

ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men

hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.

⁶

§.

Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra själv­

ständiga verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var

för sig beivra intrång i rätten.

7 §•

Såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock

allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på ex­

emplar av verket eller angives då detta göres tillgängligt för allmänheten.

Är ett verk utgivet utan att upphovsmannen är angiven såsom i första

stycket sägs, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren före­

träda upphovsmannen, till dess denne blivit angiven på ny upplaga eller

genom anmälan i justitiedepartementet.

8 §.

Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för all­

mänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar därav lovligen förts i handeln eller el­

jest blivit spridda till allmänheten.

9 §•

Författningar samt beslut och yttranden av myndighet, som avses i 2 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen, äro icke föremål för upphovsrätt.

5

Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt

till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.

Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är

stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 dr 1960

10 §.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11

§.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bruk låta annan fram­

ställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efter­

bilda annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

12

§.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom foto­

grafi.

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens

lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

14 §.

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras

i den omfattning som betingas av ändamålet.

I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslutning till texten

återgivas offentliggjort konstverk. Återgivas i populärvetenskaplig fram­

ställning två eller flera konstverk av samma upphovsman, äger han rätt till

ersättning.

15 §.

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel

i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot efter­

tryck är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband

med redogörelse för dagshändelse på konstens område.

6

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt

ur verk från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av lit­

terärt eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem

år förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgi­

vas konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.

Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i sam­

ling för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till

ersättning.

17 §.

Inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offent­

liggjort verk framställas genom ljudupptagning; dock må grammofonskiva

eller liknande anordning, som framställts i förvärvssyfte, ej direkt eftergö­

ras. Exemplar som framställts med stöd av denna paragraf må ej utnytt­

jas på annat sätt.

18 §.

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blind­

skrift.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den soni text

till det musikaliska verket återgivas i samband med notskrift och framföras

offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande

eller framförande som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna tex­

ten återgivas i konsertprogram eller dylikt.

20

§.

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst eller under­

visning.

Utgivet verk må ock framföras offentligt vid tillfälle, där framförande

av sådana verk ej är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt och

anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det må jämväl framföras offentligt

i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyt­

tigt syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,

alla de medverkande göra det utan ersättning.

Vad i andra stycket är stadgat gäller ej sceniskt verk eller filmverk.

21

§.

Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må

korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshän­

delsen medtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

16 §.

8

Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsman­

nens rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.

Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,

skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Verket

må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som krä-

ves för den medgivna användningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

26 §.

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt

eller delvis överlåtas.

överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I frå­

ga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt

utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande

make och arvingar.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas

i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån

ej annat avtalats.

28 §.

Om ej annat avtalats, äger den till vilken upphovsrätt överlåtits icke

ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten i en rö­

relse, må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del där­

av; överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

29 §.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upp­

hovsrätt uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens om­

råde eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

Överlåtes rätt att framföra ett verk offentligt, skall överlåtelsen gälla för

en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Har längre giltighetstid än

tre år bestämts och är ensamrätt avtalad, må upphovsmannen likväl själv

framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten under en

tid av tre år ej tagits i bruk.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.

9

Förlagsavtal

31 §.

Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att ge­

nom tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller

konstnärligt verk.

Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall åter­

givas, förblir i upphovsmannens ägo.

32 §.

Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litte­

rärt verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.

Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.

33 §.

Förläggaren är pliktig att utgiva verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt

sörja för dess spridning samt fullfölja utgivningen i den omfattning som be­

tingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försum­

mas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall den ock

ersättas.

34 §.

Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,

inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript

eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå

att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behålla

uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren

har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsman­

nen hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.

35 §.

Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet

eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.

Har under räkenskapsår skett försäljning för vilken upphovsmannen har

rätt till honorar, skall förläggaren inom nio månader efter årets slut till­

ställa honom redovisning, angivande försäljningen under året samt restupp-

lagan vid årsskiftet. Även eljest äger upphovsmannen efter redovisningsfris­

tens utgång på begäran erhålla uppgift om restupplagan vid årsskiftet.

36 §.

Påbörjas framställning av ny upplaga senare än ett år efter det föregåen­

de upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla till­

fälle att göra sådana ändringar i verket, som kunna vidtagas utan oskälig

kostnad och icke ändra verkets karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

37 §.

Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på

det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren

äger utgiva blivit slutsålda.

Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgiv­

ningen påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade

eller valda arbeten.

38 §.

Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tid­

ning eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och

34 §§.

Avtal om filmning

39 §.

överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på

film omfattar rätt att genom filmen på biograf, i television eller annorle-

des göra verket tillgängligt för allmänheten.

40 §.

överlåtes rätt att utnyttja ett litterärt eller musikaliskt verk för film, som

är avsedd för offentlig visning, är förvärvaren pliktig att inom skälig tid

inspela filmverket och sörja för att det göres tillgängligt för allmänheten.

Försummas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla upp­

buret honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall

den ock ersättas.

Om filmverket icke är inspelat inom fem år från det upphovsmannen full­

gjort vad på honom ankommer, äger upphovsmannen, ändå att försummel­

se ej ligger förvärvaren till last, häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar.

Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.

41 §.

Efter upphovsmannens död äga reglerna om giftorätt, arv och testamente

tillämpning på upphovsrätten. Avträdes boet till förvaltning av boutred­

ningsman, äger denne icke utan dödsbodelägarnas samtycke utnyttja verket

på annat sätt än förut skett.

Upphovsmannen äger genom testamente, med bindande verkan även för

efterlevande make och bröstarvingar, giva föreskrifter om rättens utövande

eller bemyndiga annan att meddela dylika föreskrifter.

42 §.

Upphovsrätt må ej tagas i mät hos upphovsmannen själv eller hos någon,

till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Samma

lag vare beträffande manuskript, så ock i fråga om exemplar av sådant

12

46 §.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej

utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter

det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upp­

tagningen överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av fram-

ställares samtycke, skall vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17

och 21 §§ samt 22 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsänd-

ning, skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stad­

gas, ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande konstnär, vars

framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer sam­

verkat vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande

av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande

konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 14 § första stycket samt 20 och 21 §§ skola äga mot­

svarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövan­

de konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29, 41 och 42 §§ i mot­

svarande mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televi-

sionstöretagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom

vilken den kan återgivas. Utan sadant samtycke må ej heller televisions­

utsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs,

utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan an­

ordning till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsänd­

ningen ägde rum.

Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §

första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i den­

na paragraf.

49 §.

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort an­

tal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år

förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett

särpräglat sätt.

Vad i 11 § första stycket och 14 § sägs skall äga motsvarande tillämpning

beträffande arbete eller alster som avses i denna paragraf. År sådant arbete

eller alster eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gäl­

lande.

Kungl. Maj:ts, proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

13

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Litterärt eller konstnärligt verk må ej göras tillgängligt för allmänheten

under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovs­

man lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman.

51

§.

Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som

kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förbe-

redes, äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer vid

vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla åter­

givande som sker under upphovsmannens livstid.

52 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skä­

ligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses

med förbud enligt 51 §, så ock av föremål som kan användas endast för

framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen skall förstö­

ras eller på visst sätt ändras.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på föreskrift som där

sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet

53 §.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,

som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovs­

rätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot

50 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till bö­

ter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför

exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana om­

ständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straff­

bar enligt vad i första stycket sägs.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

54 §.

. i

KA

' ‘

Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra styc­

ket utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare

gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för

annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne­

bär intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsman­

nen eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åt­

gärden.

55 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i

53 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom

med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovs­

mannen eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten

efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras

eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed

för att förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfaran­

det bestått i utförande av byggnadsverk.

56 §.

Utan hinder av vad i 55 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till

det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga

omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela till­

stånd att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller hans

rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för

avsett ändamål.

57 §.

Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot

denna lag är Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning

som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 § andra stycket

eller 47 §.

59 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

15

överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra styc­

ket må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och ned­

stigande led eller syskon eller den som på grund av adoption står i motsva­

rande förhållande till upphovsmannen.

Egendom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på verk av den

som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, på verk av sådan

statslös eller flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom

eljest på verk, som först utgivits i Sverige, på här utfört byggnadsverk och

på konstverk, som infogats i här belägen byggnad.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konst­

närligt verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptag­

ning samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete eller alster, framställt av

svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som har hem­

vist i Sverige eller av sådan statslös eller flykting, som här i riket har sin

vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete eller alster som först utgivits i

Sverige.

62 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrif­

ter om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må

ock meddelas om tillämpning av lagen på verk, som först utgivits av mel-

lanfolklig organisation, samt på icke utgivet verk, som dylik organisation

äger utgiva.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill an­

slutande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

64 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska

verk;

2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;

3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt

4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid

för litterära och musikaliska verk.

65 §.

Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämp­

ning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkom­

mit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest

skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1969, gälla intill ut­

gången av år 1970.

66

§.

Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må

fritt spridas och visas, dock att vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter

till musikaliskt verk och om bemyndigande för Konungen att föreskriva

om viss avgift skall äga tillämpning.

67 §.

Trycksatser, klichéer, formar och andra hjälpmedel, som med stöd av

äldre lag framställts för mångfaldigande av visst verk, må utan hinder av

vad i nya lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av

år 1962. På exemplar, som framställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs

äga motsvarande tillämpning.

68

§.

Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självstän­

diga bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före nya lagens

ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om

han ej är känd, förläggaren.

17

Om såsom utgivare angivits offentlig undervisningsanstalt eller akademi

eller ock bolag, förening eller annan samfällighet eller, där utgivare ej är

känd, dylik samfällighet är förläggare, skall skyddstiden beräknas enligt

44 §.

69 §.

Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt,

som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock att 29 § skall lända

till efterrättelse i fråga om sådant avtal.

70 §.

Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens

ikraftträdande, skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

2 Bihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som

nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller

annat förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den of­

fentligt.

Som fotografisk bild anses även vad som framställes genom ett med

fotografi jämförligt förfarande.

2

§•

Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,

skall fotografen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Bilden må icke ändras så, att framställarens anseende som fotograf krän-

kes; ej heller må bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sam­

manhang som är på angivet sätt kränkande för fotografen.

3 §.

Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller all­

mänt kända signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av bilden el­

ler angives då denna visas offentligt.

4 §.

En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lovligen utgivits, utställts

offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

6

§.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.

med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll

däremot.

15 §.

Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter

det år, då bilden framställdes.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

16 §.

Den som beträffande en fotografisk bild vidtager åtgärd, som innebär in­

trång i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten, eller till försäljning

utbjuder eller eljest till allmänheten sprider exemplar av fotografisk bild,

som framställts i strid mot lagen, dömes, såframt det sker uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för så­

dan spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret fram­

ställts utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning

här i riket skulle varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

17 §.

Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till foto­

grafen eller lians rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt veder­

lag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för

annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne­

bär intrång eller överträdelse varom i 16 § sägs, skall ersätta fotografen

eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

18 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i

16 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom

med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till fotografen

eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten efter vad

som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras eller på

visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed för att

förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

19 §.

Utan hinder av vad i 18 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till

det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av bild eller övriga

omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela till­

stånd att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen eller hans rätts­

innehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för av­

sett ändamål.

21

20

§.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är

Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i

7 eller 9 §.

21

§.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

Egendom varom i 18 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

22

§.

Denna lag äger tillämpning på fotografisk bild, framställd av den som är

svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller av sådan statslös eller

flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom eljest på foto­

grafisk bild, som först utgivits i Sverige.

23 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrif­

ter om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock

meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av

mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation

äger utgiva.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till foto­

grafiska bilder.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk

bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av

äldre lag, må fritt spridas och visas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel, som med stöd av äldre lag framställts

för mångfaldigande av viss fotografisk bild, må utan hinder av vad i nya

lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av år 1962.

Exemplar, som framställts med stöd härav, må fritt spridas och visas.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

Använder någon----------- —---------------- uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i nä­

ringsverksamhet eller eljest offent­

liggör eller mångfaldigar litterärt

eller musikaliskt verk eller verk av

bildande konst under egenartad titel

eller diktat namn, varigenom lätt kan

föranledas förväxling med annans

förut offentliggjorda verk eller dess

upphovsman, och gärningen sker

med uppsåt att framkalla sådan för­

växling.

11

§•

Berättigad att----------------— —-------- lag är:

1) i de---------------------------------- inför domstol;

2) i de------------------------ ------- eller röjts;

3) i de-------------------------------- handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,

vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan

bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.

där fråga är om litterärt eller musi-

1 Senaste lydelse av 9 och It §§ se SFS 1942:246.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

8

Privilegier å--------------------------------

Om den uteslutande rätt att ge­

nom tryck mångfaldiga litterära och

musikaliska verk eller verk av bil­

dande konst, som tillkommer upp­

hovsmannen till sådant verk, gälle

vad i lag är stadgat.

§•

- tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upp­

hovsman till litterärt eller konstnär­

ligt verk eller framställare av foto­

grafisk bild, och om förbud mot att

återgiva litterärt eller konstnärligt

verk på ett sätt, som kränker den

andliga odlingens intressen, gälle vad

i lag är stadgat.

26

justitiedepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att dels tillkalla svenska

sakkunniga för ändamålet, dels ock utse personer, företrädande olika in­

tressen eller besittande speciell sakkunskap, att på kallelse av de sakkun­

nigas ordförande deltaga i överläggningar med dessa.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 november 1938 så­

som sakkunniga presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, till­

lika ordförande, och professorn Gösta Eberstein. Såsom företrädare för olika

intressen, som komme att beröras av utredningen, utsågs dåvarande ordfö­

randen i Sveriges författareförening och i filmförfattareföreningen i Sve-

rige, advokaten Axel Hemming-SjÖberg, dåvarande ordföranden i föreningen

svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u.p.a., byrådirektö­

ren Kurt Atterberg, dåvarande ordföranden i publicistklubben, chefredak­

tören Sten Dehlgren, rektorn vid Brunnsviks folkhögskola, filosofie doktorn

Alf Ahlberg samt dåvarande överbibliotekarien vid Uppsala universitets­

bibliotek, filosofie doktorn Anders Grape. Sedermera har att i nämnda egen­

skap deltaga i överläggningar med de sakkunniga ytterligare utsetts följan­

de personer: den 29 april 1939 dåvarande verkställande direktören i aktie­

bolaget Badiotjänst, filosofie licentiaten Carl Anders Dymling, dåvarande

juridiske rådgivaren åt skandinaviska grammophoneaktiebolaget m. fl. fö­

retag, advokaten Harald Flodin, dåvarande ordföranden i svenska musiker­

förbundet C. G. Lernon, dåvarande ordföranden i svenska bokförläggare-

föreningen, f. d. hovrättsrådet Tryggve Liljestrand, dåvarande sekreteraren

i akademien för de fria konsterna, vice-professorn Erik Lindberg samt då­

varande ordföranden i styrelsen för aktiebolaget svensk filmindustri, revi­

sionssekreteraren, sedermera häradshövdingen Gösta Siljeström, den 25

april 1941 dåvarande ombudsmannen i Sveriges författareförening och i

Stim, advokaten Ulf von Konow samt den 5 oktober 1943 dåvarande direk­

tören i aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, numera direktören i aktiebola­

get Sveriges litografiska tryckerier, f. d. revisionssekreteraren Johan Nor­

denfalk (efter Liljestrand, som avlidit under år 1942) och dåvarande verk­

ställande direktören i aktiebolaget Badiotjänst, filosofie kandidaten Yngve

Hugo (efter Dymling, som avsagt sig sitt uppdrag). Lemon avled år 1946

och Dehlgren år 1947; efterträdare till dessa har icke utsetts.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 februari 1939 hov­

rättsassessorn, numera presidenten Herman Zetterberg. Sedan Zetterberg

utnämnts till statsråd och chef för justitiedepartementet och i anledning där­

av den 2 augusti 1945 entledigats såsom sekreterare, förordnades lagbyrå­

chefen, numera justitierådet Erik Hedfeldt den 10 maj 1946 till denna be­

fattning. Hedfeldt har sedermera, med stöd av ett av Kungl. Maj:t den

27 november 1953 meddelat bemyndigande, samma dag förordnats att vara

ledamot i kommittén. Samtidigt förordnades hovrättsassessorn, numera hov­

rättsrådet Torwald Hesser till sekreterare.

De sakkunniga, som antagit benämningen auktorrättskommittén, har av­

givit ett den 20 augusti 1956 dagtecknat betänkande med förslag till lag

om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, in. m. (SOU

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

28

biblioteksförening, de blindas förening u. p. a., svenska teaterförbundets

fackorganisation, svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbun­

det, svenska gruppen av the international federation of the phonographic

industry, svenska försäljnings- och reklamförbundet, annonsbyråernas för­

ening, konsultativa reklambyråers förbund, svenska annonsörers förening,

föreningen svenska affischtecknare, tidningarnas telegrambyrå, svenska fo­

tografernas förbund och bildleverantörernas förening (vilka båda föreningar

avgivit gemensamt yttrande), vetenskapsakademien, lärarkollegiet vid karo­

linska mediko-kirurgiska institutet, ingeniörsvetenskapsakademien, över­

bibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek, tekniska litteratursällska­

pet, svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommu­

nernas förbund, Sveriges industriförbund — som bifogat yttranden av kon-

fektionsindustriföreningen, Sveriges grafiska industriförbund (vilken orga­

nisation åberopat det av svenska boktryckareföreningen avgivna yttrandet),

textilrådet och Upsala-Ekeby aktiebolag — samt Stockholms handelskam­

mare. Samverkande bildningsförbunden, som erhållit tillfälle avge utlåtan­

de över betänkandet, har inkommit med yttrande av studieförbundet med­

borgarskolan.

Vissa yrkanden i ärendet har framställts av svenska regissörsförbundet,

nordisk union for komponistrettigheder och nordiska fotografförbundet.

Även enskilda personer har inkommit med synpunkter och förslag.

Tillfälle att avge utlåtande över betänkandet har vidare beretts föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, folkparkernas

centralorganisation, styrelsen för kungl. dramatiska teatern, Sveriges or­

kesterföreningars riksförbund, Göteborgs orkesterförening, Malmö konsert­

husstiftelse, konsert- & teater-bureau aktiebolag, nordiska musikförlagets

konsertbyrå, svenska bokhandlareföreningen, svenska musikhandlareför-

eningen, svenska grammofonhandlareföreningen, folkrörelsernas konst­

främjande, riksförbundet för bildande konst, generalstabens litografiska

anstalt, grafiska standardiseringskommittén, svenska magnetofonklubben,

riksförbundet svensk fotografi, fotohandlarnas riksförbund, pressfotogra­

fernas klubb, kopieringsanstalternas riksförening och svenska arbetsgivare­

föreningen. Dessa organisationer har emellertid icke inkommit med ytt­

rande.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Äldre rätt. Författar- och konstnärsrätten har hos oss, liksom i de flesta

andra länder, växt fram ur ett på privilegier grundat boktryckar- och för-

läggarskydd. Sitt första erkännande fick den i 1810 års tryckfrihetsförord­

ning, vars hithörande bestämmelser innebar att författare till skrift ägde

29

ensamrätt att mångfaldiga denna genom tryck; uttrycket skrift hade härvid

en vidsträckt innebörd, så att rätten även avsåg mångfaldigande av musika­

liskt verk i noter och av konstverk genom träsnitt, kopparstick, litografi och

jämförliga förfaranden. Genom en förordning 1855 hänfördes under förfat­

tares rätt jämväl ensamrätt att bestämma om dramatiskt eller musikdrama­

tiskt verks uppförande på scenen. Skydd mot efterbildning av konstverk i

andra än de i tryckfrihetsförordningen avsedda fallen stadgades genom en

lag den 3 maj 1867. Ett decennium senare genomfördes en allmän revision

av auktorrätten, varvid det författarrättsliga skyddet upptogs till reglering

i en särskild lag, lagen den 10 augusti 1877 om äganderätt till skrift, och

det konstnärsrättsliga helt underlades den förut nämnda lagen av 1867.

Denna ersattes sedermera av lagen den 28 maj 1897 om rätt att efterbilda

konstverk. I samband härmed gavs vårt första fotografiskydd genom eu

samma dag utfärdad lag angående rätt att återge fotografisk bild.

Förarbetena till den nu gällande lagstiftningen påbörjades år 1911, när­

mast med anledning av att den för området grundläggande Bernkonven-

tionen för skydd av litterära och konstnärliga verk år 1908 reviderats. Till­

kallade sakkunniga avgav år 1914 ett betänkande i ämnet, vilket i huvudsak

lades till grund för de fem år senare utfärdade författar- och konstverksla-

garna samt lagen om rätt till fotografiska bilder.

Internationella överenskommelser. I Sverige liksom i de flesta andra län­

der gäller det auktorrättsliga skyddet omedelbart endast för verk som äger

ursprung i det egna landet. Utsträckning av skyddet till verk från annat

land förutsätter särskild överenskommelse på grundval av ömsesidighet. Mel­

lan länderna har ingåtts åtskilliga överenskommelser av detta slag.

1) Bernkonventionen. Den viktigaste av hithörande överenskommelser är

den förut berörda, år 1886 tillkomna Bernkonventionen för skydd av litte­

rära och konstnärliga verk. Anslutna stater bildar en union för skydd av

upphovsmännens rättigheter; i denna inträdde Sverige år 1904. Konventio­

nen revideras vid återkommande konferenser mellan unionsländerna. Såda­

na har tidigare ägt rum i Paris 1896, i Berlin 1908 och i Rom 1928. Under

kommitténs utredningsarbete har konventionen ånyo reviderats vid en kon­

ferens i Bryssel 1948.

För närvarande är till Bernunionen anslutna ett fyrtiotal länder. Bland

dem som står utanför märkes flertalet av de amerikanska staterna samt

Sovjetunionen.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett

unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättig­

heter som varje lands lagar tillerkänner eller framdeles kan komma att till­

erkänna landets egna medborgare (principen om s. k. nationell behandling).

Sådan upphovsman är vidare berättigad att i andra länder än verkets hem­

land — d. v. s. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om ut­

givna verk, det land där verket 1'örst utgivits — åtnjuta vissa i konventionen

stadgade minimirättigheter. Eu viktig begränsning är, att skydd icke till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

30

kommer verk som först utgivits utom unionen. I viss omfattning kan jäm­

väl upphovsman, som icke tillhör unionsland, erhålla skydd; för verk, som

sådan upphovsman först utgivit i unionsland, åtnjuter han i utgivningslan-

det rätt till nationell behandling och i övriga länder de särskilda minimirät-

t>gheterna. En annan ledande princip i konventionen är, att skyddet icke

får göras beroende av formaliteter av något slag.

Av det anförda framgår att konventionens bestämmelser om minimirät-

tigheter icke avser verkets hemland, och formellt gäller dessa bestämmelser

därför i huvudsak till förmån för utländska upphovsmän. Då det ligger i

sakens natur, att ett land icke ger utländska upphovsmän bättre skydd än

sina egna, får bestämmelserna dock i praktiken den betydelsen att ett land,

som ansluter sig till konventionen, genomför dessa rättigheter även i sin in­

terna lagstiftning.

Gällande svenska författar- och konstverkslagar uppfyller för närvarande

de krav i fråga om minimirättigheternas innehåll, som konventionens Rom­

text uppställer. Vid Brysselkonferensen har emellertid området för dessa

rättigheter i vissa delar något utvidgats eller preciserats. För att Sverige

skall kunna tillträda Brysseltexten kräves därför, att den svenska lagstift-

ningen i dessa punkter bringas till överensstämmelse med de nya reglerna.

Kommittén har utgått från att det är ett önskemål att Sverige tillträder

Brysseltexten, och dess förslag har utformats så att det enligt kommitténs

mening tillåter ratifikation av denna text.

2) Världskonventionen om upphovsrätt. År 1952 har, under Unescos au-

spicier, tillkommit ytterligare en viktig internationell konvention på områ­

det, Världskonventionen om upphovsrätt. Till denna hör tre tilläggsproto­

koll, nr 1 och 2 avseende tillämpning av konventionen på verk av statslösa

och flyktingar ävensom på verk av vissa mellanfolkliga organisationer samt

nr 3 avseende möjlighet att förena ratifikation av konventionen med visst

villkor. Konventionen berör i princip icke förhållandet mellan Bernunionens

medlemsstater, men är för dem av betydelse såvitt angår relationerna till

länder utanför denna union.

Till konventionen, som trätt i kraft den 16 september 1955, har hittills

anslutit sig ett trettiotal stater, bland vilka märkes de större västeuropeiska

länderna samt USA.

Konventionen kan sägas ha ett dubbelt syfte. Det ena är att göra det

möjligt för länder med ett ännu outvecklat rättsskydd på auktorrättens

områae att vinna anslutning till en internationell reglering i ämnet, även

om deras inre lagstiftning icke är eller inom överskådlig tid kan väntas bli

så beskaffad som kräves för anslutning till Bernunionen. Det andra och

för många deltagande stater väsentliga syftet är att överbrygga vissa mot­

sättningar, som på området består mellan Bernunionens medlemsstater och

de amerikanska länderna. Framför allt märkes att man i Amerika i regel

för skydd kräver officiell registrering av verket eller liknande formaliteter,

något som är helt främmande för Bernkonventionens system, t detta av­

seende har genom Världskonventionen nåtts en stor framgång, i det man

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

31

från amerikansk sida i allt väsentligt givit efter på nämnda princip såvitt

angår verk från andra länder. Enligt konventionen skall för skydd endast

krävas iakttagande av en enkel form, bestående däri att från verkets första

utgivning varje exemplar skall vara åsatt dels ett särskilt märke, (T), dels

rättsinnehavarens namn, dels årtalet för första utgivningen.

Vad angår skyddets innehåll bygger konventionen, liksom Bernkonven-

tionen, på principen om nationell behandling. Några särskilda rättigheter som

obligatoriskt skall tillkomma upphovsmännen anges i princip icke; ett

undantag gäller endast beträffande rätten att översätta verk.

Kommittén har utgått från att Sverige bör tillträda konventionen. Med

hänsyn till den ringa omfattningen av det däri föreskrivna obligatoriska

skyddet har emellertid detta ställningstagande ej påverkat utformningen

av de materiella bestämmelserna i lagförslagen utan varit av betydelse en­

dast beträffande reglerna om lagbestämmelsernas tillämplighet med avseen­

de å utlandet.

I anslutning härtill framhåller kommittén, att ett tillträde till konventio­

nen främst medför den fördelen att svenska upphovsmän får det väsentligt

lättare än nu att erhålla skydd i USA. För närvarande regleras denna fråga

av en särskild överenskommelse av år 1920, vilken emellertid för skydd krä­

ver iakttagande av en rad formaliteter. Såsom förut berörts innebär kon­

ventionen att formkravet reduceras till ett minimum.

Kommitténs lagförslag. Kommittén framhåller att det förhållandet, att dess

arbete bedrivits i nordisk samverkan och även har internationell inriktning,

såtillvida bestämt arbetsmetoden, att kommittén icke, såsom eljest varit na­

turligt, kunnat taga till utgångspunkt den gällande svenska lagstiftningen

och överväga, vilka ändringar i denna som kunde anses påkallade. Både for­

mellt och sakligt har förslaget utarbetats utan direkt anknytning till gällande

svensk rätt; uppslag och förebilder har hämtats från olika håll, till stor

del från de två modernaste nordiska lagarna på området, den norska och den

finska.

I kommitténs förslag har de auktorrättsliga reglerna sammanförts i en

gemensam lag om upphovsmannarätt¹ till litterära och konstnärliga verk.

Den nuvarande fotografilagen föreslås ersatt av en ny lag om rätt till foto­

grafisk bild.

Förslaget till lag om upphovsmannarätt uppbäres av grundtanken, att

rättsordningen bör skydda det litterära och konstnärliga skapandet, oavsett

vilka uttrycksformer detta väljer, samt att rättsreglerna hör utformas så att

de, så långt möjligt är, bereder författarna och konstnärerna gynnsamma

arbetsförhållanden och därjämte innefattar skydd för de ideella och person­

liga intressen, som dessa förbinder med sina verk. Samtidigt har hänsyn

tagits till samhällets krav och till att utvecklingen medfört behov av nya

1 Kommittén har använt ordet upphovsmannarätt såsom sammanfattande beteckning på

hithörande rättigheter. I departementsförslaget har i stället brukats ordet upphovsrätt. Se

vidare s. 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

32

inskränkningar i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella eller

eljest samhälleliga intressen. I lagtekniskt avseende har kommittén efter­

strävat att ersätta de nuvarande, enligt en äldre, mera kasuistisk lagstift­

ningsmetod avfattade reglerna med allmänt och principiellt hållna stadgan-

den.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel. I de fyra första behandlas upphovs­

rättens föremål och innehåll, inskränkningar i rätten, rättens övergång och

skyddstiden. Till 5 kap. har förts helt nya regler om skydd för vissa med

upphovsrätten besläktade rättigheter. I 6 kap. upptages vissa specialbestäm­

melser, bl. a. om titelskydd och skydd mot förvanskning av klassiska verk.

De sista kapitlen innehåller regler om straff och skadestånd och om lagens

tillämplighet i internationellt avseende samt övergångsbestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om rättens föremål och innehåll har

utformats på ett mer generellt sätt än motsvarande regler i gällande lag. Så­

som föremål anges sålunda, i stället för den nuvarande uppräkningen

av olika skyddade objekt (tal, skrift o. s. v.), litterärt eller konstnärligt verk

(1 §). Kommittén framhåller att denna utvidgning av skyddsområdet icke

för närvarande torde vara av större praktisk vikt men att den kan få bety­

delse för en framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och

konstnärliga uttrycksformerna.

Liksom hittills skall skydd även tillkomma alster av konsthantverk och

konstindustri. Det undantag, som för närvarande gäller i fråga om bekläd-

nadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, har icke bibehål­

lits.

Fotografisk bild skall icke vara föremål för upphovsrätt. Skyddet för foto­

grafier skall sålunda uteslutande regleras enligt den särskilda lagen härom.

Vad angår rättens innehåll kommer den förut angivna grundtanken

till uttryck däri, att de principiella bestämmelserna om upphovsmannens

befogenheter uppdelats på två stadganden, av vilka det ena i huvudsak be­

handlar rättens praktisk-ekonomiska sida (2 §) och det andra innehåller

vissa bestämmelser till skydd för hans ideella och personliga intressen (3 §).

1 det förra stadgandet har upphovsmannen förklarats äga uteslutande rätt

att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att fram­

ställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänhe­

ten. Rätten att framställa exemplar av verket — böcker, grammofonski­

vor, filmer o. s. v. — motsvarar den nuvarande ensamrätten att mångfaldiga

litterära och musikaliska verk och att efterbilda konstverk. Rätten att göra

verket tillgängligt för allmänheten motsvarar de för närvarande i författar-

lagen särskilt angivna ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och

uppföra verket, att offentligt framföra det medelst kinematografi och att

genom radio utsända det, men är mera omfattande. Den täcker även andra

sätt att framföra verket, som kan möjliggöras genom teknikens landvin­

ningar, och inbegriper därjämte alla åtgärder, genom vilka exemplar av

verket utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides

till allmänheten eller visas offentligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

34:

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

och enligt förslaget kommer sådana handlingar som av myndighet utgivna

handböcker o. dyl. att bli skyddade mot reproduktion.

I fråga om upphovsrättens övergång innehåller förslaget dels

allmänna bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt (27—29 §§), om rät­

tens övergång vid dödsfall (30 §) och om utmätning (31 §), dels, i begrän­

sad utsträckning, en reglering av vissa typer av överlåtelseavtal (avtal om

offentligt framförande, förlagsavtal och filmavtal; 32—42 §§). I de allmänna

bestämmelserna har upptagits ett stadgande om möjlighet att i ytterlig­

hetsfall jämka överlåtelseavtal (29 §), vilket utgör en motsvarighet till be­

stämmelser av samma slag i skuldebrevslagen och några andra lagar på ci­

vilrättens område.

Skyddstiden, som enligt 1919 års lagar är 30 år från upphovsman­

nens dödsår, föreslås förlängd till 50 år (43 §). Kommittén framhåller att

en övergång underlättas av alt under utredningsarbetet genomförts lagstift­

ning om provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära och musika­

liska verk (»Lex Strindbergs-). Nuvarande särbestämmelser om kortare

skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri har icke bibehål­

lits.

Såsom förut antytts behandlar förslaget icke endast den egentliga upp­

hovsrätten. Som en betydelsefull nyhet innehåller det även regler till skydd

för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i

samband därmed även för grammofonindustrien och radion

(45—48 §§). Konstnärliga framträdanden skall icke få inspelas eller radieras

utan konstnärens tillstånd. Utan sådant tillstånd skall icke heller inspel­

ningar få kopieras eller återinspelas. Grammofonindustrien får skydd mot

kopiering av dess produkter. Utövande konstnärer och grammofonskive-

fabrikanter berättigas till ersättning för grammofonmusiken i radio. De

utövande konstnärerna skall äga motsätta sig att inspelningar på grammo­

fon och film utnyttjas på ett för deras konstnärsära kränkande sätt. För

radioföretagen föreslås skydd mot obehörig återutsändning och kopiering

av deras sändningar. Televisionsutsändningar skall icke få göras tillgäng­

liga för allmänheten utan sändningsföretagets samtycke.

Skyddstiden föreslås i hithörande fall till 25 år från året för den första

inspelningen eller utsändningen.

I förevarande sammanhang föreslås också förbud mot eftergörande av

mera omfattande kataloger, tabeller och liknande arbe-

t e n samt av vissa r e k 1 a m a 1 s t e r (49 §); här är skyddstiden satt till

10 år från utgivningsåret.

Till den nya lagen har överförts vissa för närvarande i lagen mot illojal

konkurrens upptagna regler om skydd för titel på litterärt eller konstnär­

ligt verk ävensom för pseudonym och signatur (50 §). Vidare

har här givits ett stadgande, som främst åsyftar att skydda de ideella

vardena hos fria verk, särskilt de klassiska mästerverken (51 §).

Sedan skyddstiden utgått står det principiellt envar fritt att begagna verket,

och detta kan ske i vilken form som helst. Det saknas emellertid icke exem-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rätt, att detta ord är kortare, vilket utgör en särskild fördel, då det gäller

att bilda avledningar såsom upphovsrättslig, upphovsrättsverk o. s. v. Vi­

dare kan anföras att ordet skulle bidraga till önskvärd dansk-norsk-svensk

enhetlighet i terminologien. Å andra sidan kan för formen upphovsmanna­

rätt anföras dels att den redan sedan länge använts i Finland, dels att den

kan anses som en ordagrann översättning av den i rättsvetenskapen gängse

termen auktorrätt, liksom av dess motsvarigheter i tyskt och franskt språk­

bruk. Härtill kommer att termen under kommitténs arbete brukats som

»arbetsnamn» och därför i viss mån kommit till användning i den dis­

kussion som uppstått i anslutning därtill. Kommittén har av anförda skäl

stannat för att förorda formen upphovsmannarätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt

mottagande i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att

läggas till grund för lagstiftning.

Svenska föreningen för upphovsmannarätt och flera andra remissinstan­

ser understryker värdet av att förutsättningar nu synes föreligga för en

enhetlig nordisk reglering av rättsområdet.

Om förslaget uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Den föreslagna lagstiftningen avser ett område av allra största betydelse

för vårt lands kultur. Behovet av ny lagstiftning på området har bhvit allt­

mer framträdande, och efter att ha tagit del av betänkandet kan man med

tillfredsställelse konstatera att känslan för upphovsmannens rätt med åren

blivit allt starkare. Det omfattande arbete som nedlagts på förslaget har

givit ett imponerande resultat, och styrelsen vill uttala den förhoppningen

att en lagstiftning i enlighet med förslagets principer snarast mätte genom­

föras. För det praktiska livet kommer kommitténs i regel utförliga och

klargörande motivering att bli en värdefull vägledning.

Statens konstråd anser betänkandet innefatta ett i såväl sakligt som for­

mellt hänseende förträffligt lagstiftningsverk, mot vars grundprinciper och

flertalet av dess detaljer konstrådet icke har något att erinra. Överinten­

denten och chefen för Nationalmuseum finner det angeläget betyga sin till­

fredsställelse med det skydd i viktiga hänseenden, som ett genomförande av

förslaget skulle innebära för konstnärernas rätt, och kan i huvudsak till­

styrka förslaget i hithörande delar. Liknande uttalanden göres av akade­

mien för de fria konsterna samt åtskilliga enskilda organisationer på konst­

livets område, bl. a. styrelsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges

allmänna konstförening, svenska slöjdföreningen och föreningen svenska

affischtecknare.

Svenska akademien, som särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt de delar

av förslaget som avser den litterära upphovsrätten, har i princip intet att

erinra mot de nya bestämmelser som föreslås och finner dessa genomgå­

ende val agnade att skydda författarnas rättmätiga intressen. Med sär­

skild tillfredsställelse har akademien beaktat, att även översättarnas upp-

ovsratt i detta sammanhang blivit erkänd, så att det litterära arbetet in­

38

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

om skyddet göres alltför omfattande, detta kan lända upphovsmännen

själva till skada. I den mån investering i upphovsmännens produkter icke

göres lockande för dem som vill förvärva rättigheterna därtill kommer näm­

ligen efterfrågan på produkterna att minska. Handelskammaren anser vi­

dare att kommittén speciellt i fråga om överlåtelse av upphovsrätt på flera

punkter gått alltför långt i sina strävanden att skydda de andliga presta­

tionerna. Att ett all för långtgående skydd kan motverka det syfte man vill

främja understrykes också av publicistklubben. —- Handelskammarens upp­

fattning om förslagets avtalsregler delas av flera andra remissinstanser.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot

syftet med förslaget men framhåller helt allmänt, att metoden att på privat­

rättslig väg stärka upphovsmannens ställning har sin begränsning; det är

icke givet att det förstärkta skyddet verkligen kommer dem till del som man

främst avsett att stödja.

Publicistklubben och svenska tidningsulgivareföreningen anser, att man i

förslaget icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till tryckfrihetsrättens regler.

I ett par remissvar framträder en allmänt kritisk inställning till förslaget.

Svenska bokförläggareföreningen anser, att detta i sakligt hänseende går

längre än önskligt och nödvändigt; enligt föreningens mening borde man

ha inskränkt sig till att föreslå den utsträckning av skyddstiden som alla

iörutsatt skola bli genomförd och därutöver till en jämkning av de bestäm­

melser som kunde vara i behov av en översyn för att komma i samklang med

internationella konventioner och aktuell lagstiftning i övriga nordiska länder.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar, utan att närmare utveckla äm­

net, tvekan mot kommitténs allmänna uppläggning av förslaget, särskilt i vad

avser terminologi och de abstraktioner som ligger till grund för dess ut­

formning.

I några fall har remissinstanser företrädande speciella grupper riktat an­

mäl aningar mot att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodoser dessa grup­

pers intressen; uttalanden i denna riktning göres av svenska dramatiker-

förbundet, svenska översättarförbundet, svenska journalistförbundet, för­

eningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund.

\ad angår granskningen av de särskilda bestämmelserna framhåller Svea

hovrätt, att dess bedömning, med hänsyn till föreliggande lagstiftnings in­

ternationella och nordiska inriktning, blivit i viss män på förhand bunden.

Liknande uttalanden göres av hovrätten över Skåne och Blekinge, publi­

cistklubben och svenska försäljnings- och reklamförbundet.

Den av kommittén såsom ny beteckning på förevarande rättsområde före­

slagna termen upphovsmannarätt möter invändningar på ett par

håll. Sveriges radio anser termen ha betydande praktiska olägenheter på

grund av sin otymplighet, särskilt i sammanställningar; från praktisk syn­

punkt och med hänsyn till intresset av att erhålla en samnordisk term vore

nybildningen upphovsrätt att föredraga, även om den måhända icke är helt

idealisk. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser detta ord

kunna övervägas. En ledamot i Svea hovrätt föreslår uttrvcket upphovsmans

rätt.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

intressen. Vad angår fotografirätten föreslås även denna vidgad till sitt in

nehåll; bl. a. skall den i princip omfatta samtliga former för mångfaldigan­

de och offentlig visning av fotografi, varjämte nya regler föreslås till skydd

för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år

från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag, vilket som förut nämnts tillkommit i nordiskt sam­

arbete, har vid remissbehandlingen i allmänhet fått ett gynnsamt mottagan­

de. Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster såväl med

hänsyn till det sakliga innehållet som ur formell och systematisk synpunkt.

Kommittén synes mig i allmänhet ha nått fram till lämpliga lösningar i de

ofla starkt kontroversiella frågor som aktualiseras inom detta rättsområde.

Också då det gällt att avgöra i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till den

internationella rätten och till förhållandena i grannländerna har jag i hu­

vudsak funnit mig kunna biträda kommitténs överväganden. Jag anser där­

för att förslaget i stort sett är ägnat att läggas till grund för revisionen av

lagstiftningen. Det är att hälsa med särskild tillfredsställelse, att förutsätt­

ningar nu synes föreligga för en i det väsentliga enhetlig nordisk lagstift­

ning på området.

Även om alltså huvudlinjerna i kommitténs förslag bör följas, har den

granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrande­

na verkställts inom departementet visat, att en del jämkningar är påkal­

lade. Också i grannländerna har de där avgivna förslagen befunnits böra

ytterligare överarbetas. I detta läge har det ansetts lämpligt att fortsätta det

nordiska samarbetet genom överläggningar mellan representanter för ve­

derbörande departement och ministerier. För ändamålet har sådana represen­

tanter på inbjudan av danska undervisningsministeriet sammanträtt i Kö­

penhamn under tiden den 28 oktober—den 7 november 1957.1 Vid det fort­

satta arbetet inom justitiedepartementet har jag sökt att så långt som möj­

ligt taga hänsyn till resultatet av de delegerades överläggningar.

Då de auktorrättsliga bestämmelserna skall sammanföras i en lag, uppstår

behov av en gemensam beteckning för de rättigheter om vilka här är fråga.

Den av kommittén föreslagna termen upphovsmannarätt har vid remiss­

behandlingen från ett par håll kritiserats såsom varande alltför otymplig.

Enligt min mening är också den av kommittén alternativt förordade kor­

tare formen upphovsrätt att föredraga; då här är fråga om nordisk lag­

stiftning är det även en fördel att man med denna term vinner anknytning

till språkbruket i Danmark och Norge. I departementsförslaget betecknas

därför hithörande rättigheter såsom upphovsrätt.

.lag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagförslagen.

1 Svenska representanter var hovrättspresidenten Herman Zetterberg, hovrättsrådet Torwald

Hesser och lagbyråchefen Sten Rudholm.

42

beskrivning. I anslutning till den strävan att i detta hänseende nöja sig med

en helt kort formulering, som kommit till synes i nyare lagar och lagförslag

och även framträder i Bernkonventionens motsvarande formulering, har

kommittén funnit det tillräckligt, att såsom föremål för upphovsrätt anges

litterärt eller konstnärligt verk. I enlighet härmed har i förslaget upphovs­

rätt förklarats tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

I det följande utlägger kommittén den närmare innebörden av den valda

formuleringen; härom hänvisas till betänkandet s. 65 ff. Bl. a. framhålles att

med litterärt verk i första hand avses — i anslutning till ordets egentliga

språkliga innebörd — ett av de viktigaste uttryckssätten för det andliga

skapandet, nämligen framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller

Iryckta. Den vidsträckta betydelse vari ordet litterär användes i förevarande

Paragraf inbegriper emellertid även andra uttryckssätt, såsom då man i be­

skrivande framställningar — exempelvis för att åskådliggöra kvantitativa

förhållanden — använder icke blott text utan också siffror (tabeller) eller

grafiska framställningar (kurvor eller andra bilder). Med litterärt verk av­

ses även beskrivande framställningar, som göres med filmen som medel.

Vad angår uttrycket konstnärligt verk tages detta i så vidsträckt betydelse,

att det i princip omfattar alla former, i vilka det förekommer att verk till­

skapas med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan.

Stundom användes därvid ordet som uttrycksmedel, och verket är i så fall

både litterärt och konstnärligt, men verket kan också framträda i bild, i rö­

relse eller i toner. Formuleringen täcker även uttrycksmedel för konstnärligt

skapande, vilka nu är okända eller obrukade för konstnärliga ändamål men

i framtiden kan tagas i det konstnärliga skapandets tjänst.

Kommittén framhåller att den icke funnit erforderligt att, såsom skett

exempelvis i Bernkonventionen, vid sidan av litteraturen och konsten även

nämna vetenskapen; vetenskapliga framställningar skyddas endast i den

litterära form, i vilken de framlagts, och detta är tillräckligt uttryckt genom

att litterära verk av alla slag är skyddade.

I fortsättningen framhålles att den valda formuleringen innebär krav på

att produkten, för att åtnjuta skydd, skall utgöra resultatet av en skapande

verksamhet samt bära prägel av en viss självständighet och originalitet. I

anslutning till en utläggning härav undersöks också vilka i verket ingående

element som omfattas av rätten. I dessa delar må hänvisas till betänkandet

s. 66 ff.

Kommittén har ansett att den föreslagna bestämningen av rättens före­

mål bör utfyllas med en exemplifiering. Upphovsrätt har sålunda förklarats

föreligga evad verket framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller

sceniskt verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konst­

industri eller konsthantverk eller i annan form. I motiven (s. 70 ff.) ut­

vecklas narmare vilken betydelse som inlagts i de olika i exemplifieringen

använda orden. Bl. a. framhålles att med sceniskt verk avses alla slags

skådespel i vidsträckt bemärkelse: drama, komedi, fars, opera, operett, revy,

vådevill o. s. v. Därjämte avses sådana verk för scenen som endast använ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

44

ses karta, så ock teckning och grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande

art. Kommittén framhåller, att den svenska lagstiftningen om skydd för

»skrift» alltifrån sin tillkomst skyddat även vissa framställningar i bild.

Kommitténs förslag åsyftar på denna punkt icke någon saklig ändring av

betydelse. Bestämmelsen innebär, genom att den anknyter till första stycket,

att det krav på viss självständighet och originalitet, som ligger i ordet verk,

i princip upprätthålles även ifråga om nu avsedda arbetsprodukter. Be­

träffande den valda formuleringen i övrigt anföres bl. a. att skyddade fram­

ställningar kan vara två- eller tredimensionella. Av de förra namnes i lag­

texten teckningar och grafiska verk; grafisk har en dubbel betydelse: dels

av grafisk framställning, såsom staplar, kurvor och liknande, för att åskåd­

liggöra kvantiteter eller utvecklingsförlopp, dels en sammanfattning av

vissa reproduceringsmetoder, träsnitt, kopparstick o. s. v. I fråga om karta

uttalas, att sådan väl även utan uttryckligt omnämnande skulle täckas av

stadgandet. Kartor har emellertid ansetts vara så särpräglade arbetspro­

dukter att de förtjänar nämnas särskilt, liksom sker i gällande norsk och

finsk lag. Det anföres vidare bl. a. att vad som tekniskt må hänföras under

begreppet karta stundom faller utanför skyddet, enär det rör sig endast om

sådana kartografiska element (gränser, orters belägenhet o. s. v.) vilka är

faktiskt givna och därför naturligt bör ingå i en karta av den typ och med

den precisering, varom fråga är i det särskilda fallet.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det knappast kan antagas att

den föreslagna allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål i prak­

tiken för närvarande skulle medföra att något större antal verk, som nu

ligger utanför lagens tillämpningsområde, hädanefter skulle innefattas däri.

Möjligen kunde detta bli händelsen i sådana gränsfall som exempelvis verk

av trädgårdsarkitektur, där det torde vara tvivelaktigt om den gällande la­

gen är tillämplig. Den nya formuleringen kan däremot få betydelse för en

framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och konstnärliga

uttrycksformerna.

Remissyttrandena, ‘en av kommittén förordade principen att ange upp­

hovsrättens föremr genom en generell bestämning och dess för­

slag till utformning av stadgandet härom tillstyrkes eller lämnas utan erin­

ran av så gott som samtliga remissinstanser. En allmän anmärkning mot

förslaget göres av föreningen Sveriges filmproducenter, som anser bestäm­

ningen ha blivit sa allmän och oklar att vid tillämpningen faran för misstag

ligger nära till hands.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker mot det för beskrivningen

av rättens föremål använda uttrycket litterärt eller konstnär­

ligt verk att av detta icke framgår att, såsom åsyftats, även vetenskap­

liga verk och beskrivande verk i övrigt skall åtnjuta skydd. Hovrätten ifrå­

gasätter därför om icke i lagen vid sidan av litteraturen och konsten bör

nämnas även vetenskapen; om denna utväg ej väljes, synes i vart fall, till

ledning för tolkningen av ordet litterär i dess av kommittén använda, ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

45

sträckta bemärkelse, vetenskapliga verk böra upptagas i den i första stycket

givna exemplifieringen. Vad angår andra beskrivande verk finner hovrät­

ten möjligen större klarhet vinnas genom att de i andra stycket anförda

verken av beskrivande art upptages såsom litterära och likaledes inarbetas

i exemplifieringen i första stycket. Det synes dock vara att föredraga, att

benämningen »litterärt eller konstnärligt» i första stycket utökas med ett

adekvat uttryck för verk av enbart beskrivande art; möjligen bör i så fall

även rubriken till lagen ändras.

Stockholms rådhusrätt anser motivens uttalande, att ordet filmverk i para­

grafens första stycke skulle utvisa att jämväl enbart beskrivande filmer vore

skyddade, med hänsyn till lagrummets uppbyggnad knappast vara riktigt;

det torde fordras att i andra stycket införes ett tillägg av innebörd, att

skyddet enligt detta stycke omfattar även filmer av beskrivande art. Be­

greppet filmverk bör, enligt rådhusrättens mening, förbehållas sådana verk

av konstnärlig halt.

I några remissvar behandlas det för skydd grundläggande kravet, att pro­

dukten skall äga viss självständighet och originalitet. En

ledamot av Stockholms rådhusrätt anser, att detta krav bör markeras genom

att såsom föremål för rätten anges »alster av skapande andlig verksamhet».

I övrigt hänför sig uttalandena till vilken innebörd detta krav skall anses

äga beträffande olika objekt.

Publicistklubben anför i detta hänseende om innehållet i tidning-

a r att flertalet rent faktiska uppgifter som införskaffas och publiceras i en

tidning icke är skyddade. En mängd gränsfall måste emellertid uppkomma.

Så snart en medarbetare givit en klar personlig utformning åt en artikel eller

åt ett bidrag av annan natur bör detta anses som ett litterärt verk i lagens

mening.

Svenska tidningsutgivareföreningen, som helt allmänt anser 1 § böra tol­

kas restriktivt, framhåller att det icke minst för pressens del skulle med­

föra avsevärda praktiska svårigheter, om begreppet verk skulle innefatta allt­

för många okvalificerade objekt.

Några remissinstanser behandlar frågan om skyddet för intervjuer.

Sveriges radio påpekar, i anledning av ett uttalande i kommitténs motiv,

att även radiointervjuer är skyddade, om intervjuaren utfört ett kvalifice­

rat planerings- och avfattningsarbete; beträffande intervjuer inspelade på

band kan till och med ett betydelsefullt redigeringsarbete i efterhand före­

komma. Publicistklubben berör frågan vem som är upphovsman till eu

tidningsintervju och framhåller, att det regelmässigt är intervjuaren som

förvärvar upphovsrätten, låt vara alt huvuddelen av denna rätt genom an­

ställningsavtalet med tidningens ägare överlåtes till denne. Om emellertid

den intervjuade själv nedskrivit och till tidningen eller dess medarbetare

överlämnat ett enkätsvar eller liknande uttalande eller om medarbetaren

stenografiskt upptagit ett uttalande utan att företaga någon egen omarbet­

ning, blir dock den intervjuade att betrakta som upphovsman. Hovrätten

over Skåne och Blekinge menar å andra sidan att man i allmänhet kan utgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från att det är den intervjuade som är att anse som upphovsman. Är inter­

vjuarens insats av självständig och skapande art, synes han emellertid kun­

na erhålla skydd såsom bearbetare. I sådana fall kan ingendera parten för­

foga över intervjun utan den andres samtycke, en lösning som ur skilda

synpunkter synes hovrätten tillfredsställande.

Sveriges industriförbund tager upp frågan om gränsen mellan skyddat

och oskyddat objekt såvitt angår byggnadsverk och betonar, att en­

dast sådana objekt bör tillerkännas skydd som verkligen är uttryck för ett

nyskapande, så att icke en önskvärd och kostnadsbesparande standardise­

ring av bostadsbyggandet försvåras.

Svenska slöjdföreningen diskuterar samma spörsmål beträffande alster

av konsthantverk och konstindustri. Rättsskyddets effek­

tivitet blir, framhålles det, beroende av den gränsdragning det här gäller. Nä­

ringslivet har härvid behov av fastare linjer för vad som är skyddat och icke

skyddat än kommittén angivit. Föreningen finner det i detta sammanhang

angeläget att beröra sådana produkter som betecknas med termen industrial

design, d. v. s. av konstnärer formade, som regel i stora serier framställda

industriprodukter, t. ex. skrivmaskiner, matbestick, telefonapparater och

vissa möbler. Sådana kan enligt föreningens mening icke tillmätas mindre

betydelse än exklusivt konsthantverk, t. ex. i form av ett smycke eller en

konstvävnad. Det synes mindre tillfredsställande att denna viktiga och i

Iramtiden sannolikt alltmer dominerande verksamhetsgren, som det vill

synas, blir hänvisad till ett gränsområde. Sveriges industriförbund framhål­

ler, att det långtgående skydd som enligt förslaget skall tillkomma alster

av konsthantverk och konstindustri bör, för att utvecklingen icke skall häm­

mas, reserveras för produkter som uppfyller höga krav på originalitet och

konstnärlighet.

I anslutning till de i stadgandet upptagna exemplen på olika kategorier av

verk framhåller akademien för de fria konsterna, att med byggnadskonst bör

avses icke endast byggnadsverket och dess delar utan också ett komplex

av byggnader, en platsbildning och en anläggning,

där byggnader, öppna platser, terrasser, trädgårdsanläggningar och vägar

utgör en konstnärlig helhet. Detta är av vikt att understryka, eftersom

arkitekterna i våra dagar allt oftare ställes inför problem, där det gäller

att utforma en hel miljö och där det för det konstnärliga helhetsresultatet

är av största betydelse, att icke något av de ingående partierna förvanskas.

Svenska arkitekters riksförbund betonar att stads- och andra be­

byggelseplaner kan ha konstnärligt värde och alltså utgöra skydds-

objekt; förbundet hemställer att lagtexten kompletteras i detta hänseende.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att alster av reklam­

konst bör omnämnas i lagtexten.

Sveriges radio tager upp frågan, huruvida inom televisionen

producerad film är att hänföra till filmverk i lagens mening och

sålunda underkastad de för filmverk särskilt gällande reglerna. För tele­

vision icke särpräglade former av sådan film — journalfilm, dokumentär­

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk. Sjöfartsstyrelsen anser att andra stycket bör redaktionellt omarbetas,

eftersom karta torde innefattas i begreppet teckning och grafiskt eller plas­

tiskt verk av beskrivande art.

Innebörden av skyddet för karta beröres av rikets allmänna kartverk,

som ifrågasätter om icke det faktiska kartinnehållet är skyddat i större ut­

sträckning än kommittén angivit. I varje fall synes skyddet för karta,

eftersom den i ett verk redovisade kombinationen av fakta är skyddad,

böra inbegripa omfattningen av i kartan medtagna detaljer och deras pla­

cering.

I redaktionellt avseende förordar Sveriges radio, att ett par stadganden

i 2 och 4 §§, såsom uppenbarligen avseende rättens föremål, överföres till

1

§•

Departementschefen. Genom den upphovsrättsliga lagstiftningen bereder

samhället rättsskydd åt det andliga skapandet inom litteraturens och kons­

tens område. Då det gäller att närmare bestämma vad som är föremål för

rätten, tillämpas i gällande lag den tidigare allmänt använda metoden att

man som skyddsobjekt uppräknar särskilda former av sådant skapande.

Vid den revision av lagstiftningen som nu är aktuell är det emellertid av

vikt att själva grundbegreppen därinom utformas på sådant sätt, att de

kan antagas behålla sin giltighet och användbarhet under så lång tid som

möjligt. Ur denna synpunkt är metoden att ange rättens föremål genom upp­

räkning icke ändamålsenlig; det andliga skapandet söker sig nya uttrycks­

former och med nämnda metod riskerar man att dessa kommer att falla

utanför det skyddade området. Jag vill därför liksom kommittén förorda att

rättens föremål bestämmes genom en mera allmänt hållen beskrivning. I

anslutning till Bernkonventionens uttryckssätt synes man härvid, såsom

kommittén föreslagit, böra som föremål för skydd ange litterärt eller konst­

närligt verk. I enlighet härmed förklaras i förevarande paragraf upphovs­

rätt tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

Såsom kommittén understrukit tages uttrycket »litterärt eller konstnär­

ligt verk» här i mycket vidsträckt mening. Särskilt må framhållas att med

litterärt verk avses ej endast skönlitteratur utan även beskrivande fram­

ställningar, såsom vetenskapliga arbeten, reseskildringar, handböcker o.

dyl.; till denna grupp hänföres även framställningar genom tabeller, kurvor,

bilder o. dyl. Denna utsträckta betydelse av begreppet litterärt verk är all­

mänt godtagen i upphovsrätten och tillämpas bl. a. i Bernkonventionen. Jag

finner det därför ej behövligt att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckli­

gen upptaga även vetenskapliga och andra beskrivande verk som skydds­

objekt.

Till de skyddade objekten hör även filmverk av olika slag. Såsom film­

verk är att räkna icke blott dramatiska filmer utan även, under förutsätt­

ning av erforderlig kvalitet, andra filmer, såsom kortfilmer, reportage- och

journalfilmer o. dyl. Enligt kommitténs mening är en del icke dramatiska

filmer av beskrivande karaktär att hänföra till de litterära verken. Även

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

I exemplifieringen nämnes bl. a. alster av konsthantverk och konstindustri.

Kommittén har icke bibehållit det undantag som gällande konstverkslag här

gör för heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar. Mot

denna ståndpunkt, som innebär att skydd införes för hithörande produkter

— i den mån de fyller erforderliga kvalifikationer — har företrädare för

industriintressen ställt sig starkt kritiska. Det har hl. a. framhållits att det

icke finns något behov av skydd på området samt att de praktiska svårig­

heterna att avgöra vad som vore skyddat skulle medföra rättsosäkerhet och

verka hämmande på industriens arbete.

Beträffande detta spörsmål må till en början framhållas, att saken icke

torde vara av någon större praktisk betydelse, då det tyd ligt vis endast sällan

lörekommer sådant nyskapande på området, att förutsättningar för skydd

föreligger. Rent principiellt är det dock icke tillfredsställande, att värdefullt

konstnärligt skapande inom detta verksamhetsfält skall kunna tillägnas av

andra. Även om den svenska industrien anser sig kunna undvara skydd,

måste hänsyn tagas till de befogade anspråk i detta hänseende som konst­

närer och företag i andra länder kan ha vid försäljning av sina produkter i

Sverige. En viktig synpunkt är här, att skydd på området numera kräves av

Bernkonventionen. Vad angår de betänkligheter industrien i övrigt givit ut­

tryck åt, torde dessa med hänsyn till vad som nyss anförts om frågans ringa

praktiska betydelse vara överdrivna. Det kan i detta sammanhang erinras

om att skydd för här avsedda produkter sedan lång lid funnits i våra grann-

lander utan alt man i dessa förmärkt några olägenheter därav. Jag anser

darfor i likhet med kommittén att det nu diskuterade undanlaget i konst­

verkslagen icke bör bibehållas. Såsom jag förut anfört återkommer jag vid

43 § till frågan hur skyddstiden bör bestämmas för hithörande alster.

Gällande författarlag nämner, i anslutning till Bernkonventionen, såsom

skyddsobjekl särskilt sådan teckning samt grafisk och plastisk avbildning,

som ar av vetenskaplig eller teknisk art. Att dylika produkter principi­

ellt åtnjuter skydd enligt förslaget framgår av vad jag förut anfört därom

att såsom litterärt verk även räknas framställningar av beskrivande art. Lik­

väl synes det vara av visst värde, att, såsom kommittén föreslagit dessa

alster alltjämt särskilt anges och att därvid även karta medtages. En be­

stämmelse i ämnet bör såsom kommittén föreslagit upptagas i andra stycket

av forevarande paragraf. Den av kommittén föreslagna formuleringen torde

dock bora redaktionellt jämkas, så att det framgår att det för skydd gäl-

ande kravet, att produkten är att anse som ett verk i lagens mening, skall

galla aven kartor och teckningar. I anslutning härtill vill jag med aniednin«

8'V-,T„SOm anförls * ett remissyttrande framhålla, att skyddet för karta

sj al vfallet icke kan avse de kartografiska elementen — angivande av orters

och gransers belägenhet o. s. v. — som sådana utan endast det urval och

den kombination av dessa som gjorts för den föreliggande produkten

Vad angår upphovsrättens subjekt skall enligt förslaget rätten tillkomma

i*n.so™ skaPat ver!<et. Detta innebär att såsom ursprunglig bärare av rätten

stadse ar att betrakta den författare, tonsättare eller konstnär, som åstad­

51

kommit verket. Detta gäller även om vederbörande utfört verket på beställ­

ning eller i anställning hos annan. På grund av föreliggande avtal eller an­

ställningsförhållande övergår rätten emellertid ofta omedelbart på bestäl­

laren eller arbetsgivaren. Härmed sammanhängande frågor behandlas vid

27 §.

Ett par remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vem som

är att anse som upphovsman till en intervju. Med anledning av yttrandena

i denna del vill jag understryka att bedömningen här skall ske enligt samma

grunder som eljest gäller. Om det är intervjuaren som utfört planerings- och

avfattningsarbetet, bör han anses som upphovsman. Har å andra sidan den

intervjuade själv skrivit eller dikterat intervjun, är det självfallet han som

får rätten till denna. Stundom är tänkbart att rätten tillkommer intervjua­

ren och den intervjuade gemensamt, vilket innebär att för senare återgiv­

ning kräves samtycke både av intervjuaren — vars rätt dock i allmänhet en­

ligt det nyss anförda torde tillkomma arbetsgivaren — och den intervjuade.

Beträffande bestämmelserna i förevarande paragraf samt i 2 och 4 §§ har

i ett remissyttrande förordats vissa omdisposilioner. Den av kommittén valda

uppställningen synes mig emellertid ändamålsenlig och jag har ej funnit

anledning att frångå den.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

2

§•

I paragrafen, som frånsett en redaktionell ändring i tredje stycket är lika-

lydande med 2 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens innehåll så­

vitt rör dess praktisk-ekonomiska sida.

Gällande rätt. Upphovsmannens rätt att förfoga över verket är i gällande

rätt bestämd genom en uppräkning av vissa befogenheter att utnyttja ver­

ket, som i skilda avseenden tillagts honom.

Vad först angår litterära och musikaliska verk, bestämmes i 2 § första

stycket förfatlarlagen, att författare — med de inskränkningar, varom stad­

gas i vissa angivna paragrafer i lagen — äger uteslutande rätt

att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk;

att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musika­

liskt verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;

att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända

sitt verk.

Enligt andra stycket hänföres till mångfaldigande jämväl att överföra ett

verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band el­

ler annan till dylikt instrument hörande inrättning. Härjämte stadgas, att

där ett sålunda överfört verk genom instrumentet återges, detta anses så­

som föredragande eller utförande av verket.

Vad angår rätten alt offentligt utföra musikaliskt verk må nämnas, att

praxis (se NJA 1933 s. 639) härunder hänfört även det fallet, att ett i radio

utsänt verk återges för allmänheten i högtalare.

52

Vissa i 24 § författarlagen upptagna ansvarsregler, för vilkas innehåll

redogörelse lämnas vid 53 § i förslaget, ger vidare författaren skydd mot att

olovligen eller allenast för enskilt bruk framställda exemplar av verket hålles

till salu eller sprides. På samma sätt åtnjuter han skydd mot att i riket till

spridande införes sådant exemplar av verket, som framställts utan hans

tillstånd i fall, da sådant tillstånd skulle ha erfordrats för dess mångfaldi­

gande här i riket, eller att infört exemplar av detta slag hålles till salu eller

sprides.

Den uppräkning av författarens rättigheter, som upptagits i 2 §, är ut­

tömmande. Andra former för verkets utnyttjande faller således utanför en­

samrätten, exempelvis offentlig uthyrning eller utlåning samt offentlig ut­

ställning eller annan visning av exemplar av verket.

Författarens befogenheter enligt 2 § har icke allenast avseende å verket i

dess ursprungliga form. Enligt 3 § första stycket innebär dessa befogen­

heter även uteslutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen

föredraga, utföra eller uppföra eller ock medelst kinematografi framföra

eller genom radio utsända verket i översättning till annat språk, så ock i

bearbetning.

Enligt 3 § andra stycket anses såsom bearbetning i synnerhet:

1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form

till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återges

genom kinematografi;

2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument eller

för en eller flera sångstämmor.

I 3 § tredje stycket stadgas slutligen, att såsom bearbetning icke anses,

att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga själv­

ständigt sådant.

Vad härefter angår konstverk, gäller enligt 2 § konstverkslagen, att konst­

när — med de inskränkningar, varom stadgas i vissa angivna paragrafer i

lagen ägei uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig' genom

konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotogra-

fi, avgjutning eller pa annat sätt. Till efterbildande hänföres jämväl alt bygga

efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant. Såsom efter­

bildande anses icke alt i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt,

i det väsentliga självständigt sådant.

Vissa i 15 § upptagna ansvarsregler — jämför här vid 53 § i förslaget —

ger konstnären skydd mot att olovligen eller allenast för studieändamål eller

enskilt bruk framställda efterbildningar av konstverket hålles till salu,

sprides eller offentligen utställes; han åtnjuter jämväl skydd mot att i riket

till spridande eller offentligt utställande införes sådan efterbildning av ver­

ket, som framställts utan hans tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha

erfordrats för dess efterbildande här i riket, eller att införd efterbildnhm av

detta slag hålles till salu, sprides eller offentligen utställes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

54

samt genom radio utsända verk, men det täcker även andra fall, där man

kan tala om ett framförande.

Under uttrycket göra verket tillgängligt för allmänheten är vidare att

hänföra åtgärder genom vilka exemplar av verket utbjudes till försäljning,

uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offent­

ligt. Kommittén framhåller att upphovsmannens befogenhet i denna del,

såvitt angår exemplar som icke omfattas av en utgivning — d. v. s. exemplar

som icke lagligen förts i handeln eller eljest lagligen kommit i omlopp

bland allmänheten — i första hand framstår som ett komplement till rätten

att mångfaldiga verket, men att nämnda befogenhet i vissa fall kan få själv­

ständig betydelse, t. ex. då det gäller att förhindra spridning av olovligen

framställda eller obehörigen importerade exemplar. Beträffande exemplar,

som omfattas av en utgivning, bör spridningsrätten principiellt icke gälla

vidareöverlåtelse, t. ex. försäljning i antikvariat eller på bokauktion. Ehuru

detta torde ligga i sakens natur, bör enligt kommitténs mening en uttryck-

hg begränsning i detta hänseende uppställas; systematiskt borde detta ske i

iörevarande paragraf men av lagtekniska skäl har frågan behandlats i 2

kap. (23 och 25 §§). Däremot intager förslaget ståndpunkten att upphovs­

mannens rätt principiellt oinfattar uthyrning och utlåning av sådana exem­

plar som här avses; exemplaren sättes genom dessa åtgärder i en cirkulation,

som innebär att verket göres tillgängligt för allmänheten. Praktiskt vikti­

gast är här utlåningen inom den offentliga biblioteksverksamheten. Även i

denna del föreslås emellertid vittgående modifikationer i 23 och 25 §§.

Såsom anförts äger upphovsmannen med stöd av spridningsrätten för­

hindra spridning av obehörigen importerade exemplar. Hans intresse av att

i hithörande fall redan själva importen förhindras tillgodoses genom eu

straffbestämmelse i 53 §’.

Eu fråga som kommittén särskilt diskuterar är ofientlighetsbegreppet i

uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten». Detta uttryck bör enligt

kommitténs mening omfatta icke blott framföranden vid tillställningar som

är offentliga i vanlig mening utan även framföranden vid tillställningar som

eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören genom vissa yttre former, så­

som anmälan om medlemskap eller »inval» i eu förening, formella inbjud­

ningar och liknande, sökt ge kretsen av deltagare sken av att tillhöra en slu­

ten grupp. I en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar om kon­

troll eller beskattning av offentliga föreställningar bär dylika »förenings-

arrangeinang» uttryckligen likställts med offentliga föreställningar i äldre

mening. Detta har skett genom att författningarna förklarats tillämpliga

jämväl på tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del

av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar

driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfatt­

ning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställ­

ning, till vilken allmänheten har tillträde. Enligt kommitténs mening är det

emellertid icke nödvändigt att införa en motsvarande bestämmelse i lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

55

om upphovsrätt; även utan sådan måste offentlighetsrekvisilet anses ha den

innebörd som angivits. Det är sålunda uppenbart, framliålles det, att såsom

offentligt framförande i upphovsrättslig mening måste anses utförande av

skådespel eller musik i teaterklubbar, konsertföreningar, föreläsningsför-

eningar och liknande sammanslutningar, och detta även om av utrymmes-

skäl endast medlemmar äger tillträde eller tillträdet för nya medlemmar är

begränsat. Som särskilt skäl mot att göra ett tillägg till lagtexten i denna

punkt anföres att grannländernas kommittéer ansett ett sådant överflödigt.

I tredje styckets andra punkt har upptagits stadgande, enligt vilket med

offentligt framförande jämställes att verket framföres i förvärvsverksamhet

inför en större sluten krets. Främst syftas här på den s. k. industrimusiken,

d. v. s. framförande av musik genom grammofon eller radio inom fabriker

och andra företag. Kommittén anför, att det vid liden för avgivande av dess

betänkande var omtvistat, huruvida sådana framföranden omfattades av

upphovsrätten. En grundläggande synpunkt i förslaget är emellertid, att

inom upphovsmannens ensamrätt hör falla allt sådant utnyttjande av verket

i ekonomiskt syfte, vilket icke är alt hänföra till privatlivets område. Indu­

strimusiken är enligt kommitténs mening i allmänhet att hänföia till dy­

likt utnyttjande. För att avgränsa vissa mindre arbetsmiljöer som tillhör

privatlivet, exempelvis mindre företag inom småindustrien och hantverket,

har emellertid som krav för att framföranden av hithörande slag skall gå in

under ensamrätten uppställts att åhörarna kan anses som en »större» krets.

Kommittén framhåller att gränsdragningen är otillfredsställande, men att

en närmare precisering icke synes vara möjlig. Att fixera ett visst antal per­

soner, vid vilket gränsen bör gå, synes vara en alltför stel metod. Det är även

andra omständigheter än antalet åhörare, som bör inverka på bedömningen.

En sådan omständighet är att fråga kan vara om en privat radiomottagare

eller dylikt, som endast delvis användes för de i rörelsen anställda. En an­

nan omständighet hänför sig till hur pass regelbundet arrangemanget är. Det

kan även vara vanskligt att avgöra, vilka som bör räknas till åhörarskaran,

om utsändning äger rum i flera lokaler inom ett företag och en del anställda

kanske går in och ut i dessa under arbetet. Som en allmän riktpunkt för

bedömningen anföres att om icke särskilda omständigheter föranleder till an­

nat, kretsen skall anses större, om framförandet inom ett och samma före­

tag lätt kan avlyssnas av mer än 50 personer. Omvänt bör under samma för­

utsättningar stadgandet knappast anses tillämpligt, om antalet möjliga lyss­

nare stannar under 20. Mellan dessa ytlergränser måste avgörandet självfal­

let bli beroende på omständigheterna, varvid dock i tveksamt fall stadgandet

icke bör anses tillämpligt. Kommittén tillägger att eu dylik bestämmelse i

gränsfallen måste tillämpas med all varsamhet. I sakens natur ligger, att

om det gjorts ett ursäktligt antagande, alt en viss åhörarkrets enligt praxis

icke vore att hänföra till de större, intrång i ensamrätten ej skall anses

föreligga.

I fortsättningen framhåller kommittén alt stadgandet icke endast avser

industrimusik utan även andra framföranden i förvärvsverksamhet infor eu

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

56

större sluten krets. Som exempel nämnes musik och annan underhållning

på passagerarfartyg under langkryssningar samt vid privata sammankomster

i restaurangs festvåning. Kommittén framhåller helt allmänt att även i dessa

lall vid avgörande huruvida stadgandet är tillämpligt den kvantitativa syn­

punkten och gränsdragningen mot privatlivet är av betydelse. Särskilt i fråga

om pensionat och liknande finns en serie övergångsfall från helt privata mil­

jöer till stora etablissemang som står offentligheten nära. Uppenbart är.

uttalar kommittén, att om några tiotal fasta gäster — och inga »utomståen-

' pä ett pensionat eller ett turisthotell samlas kring radion i daglig-

luinmet eller dansar till grammofonmusik, delta icke bör hänföras under

upphovsmannens ensamrätt.

Enligt förevarande paragraf innefattar upphovsrätten uteslutande rätt att

i förut angivna hänseenden förfoga över »verkets». För tydlighetens skull

bär uttalats, att rätten avser verket i ursprunglig eller ändrad form, i över­

sättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan tek­

nik. Stadgandet motsvarar här gällande rätt.

Angående förevarande paragraf är en av de sakkunniga, professorn Ebcr-

stein, av skiljaktig mening såvitt angår sättet för beskrivande av upphovs­

mannens ensamrätt afl förfoga över exemplar av sitt verk. Eberstein anför

härom:

Såsom jag i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1955 s. 127 ff. när­

mare utvecklat, ställes lagstiftaren vid denna frågas lösande inför valet att

antingen tillerkänna upphovsmannen en allmän s. k. exemplarrätt __ med

lorsteg framför de enskildas äganderätt till sina exemplar — och att där-

etter genom en rad undantagsbestämmelser till förmån för exemplarägaren

inskränka den blott teoretiska allmänrätten till ett minimum eller att låta

upphovsmannens allmänna ensamrätt omfatta allenast befogenhet att

mångfaldiga och offentligen framföra verket samt därtill lägga de jämfö-

relsevis få enstaka befogenheter att förfoga över exemplar, vilka böra för­

tal å i* S uPPhovsmannen; framför allt kommer härvid i betraktande rätten

till offentlig utlåning och uthyrning, där icke sådan rätt i annan ordning

~j®xemPelvls som yår biblioteksavgift genom statsanslag — blir tillgodo-

,^?..rsJa§e*..har den förra vägen och givit upphovsmannen ensamrätt

att torioga over exemplar av verket, då sådant »utbjudes till försäljning, ut­

hyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offent-

hgts» (2 § tredje stycket), och sedermera har man i anslutning till denna

»principiella» huvudregel närmare preciserat de många undantagen härifrån.

För mm del har jag trott, att den andra metoden — att i lagtexten fastslå

allenast de fa befogenheter av denna natur, som bör förbehållas upphovs-

mannen — skulle göra lagtexten mera lättförståelig, då den komme alt utgå

rån ett betraktelsesätt, vilket bättre stode i överensstämmelse med gängse

rättsuppfattning än den »principiella» ensamrätt, som lagförslaget i 2 §

t ast siar och som, även med den motivering varmed man sökt underbvgga

den, för mig framstar såsom en teoretiskt sett icke tillfyllest motiverad kon-

struktion, baserad på alllför knappt verklighetsunderlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

58

röres av några remissinstanser. Sveriges radio anser det i andra stycket använ­

da ordet anordning såsom beteckning på grammofonskivor, band, filmremsor

o. dyl. vara mindre lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter

om det icke bör komma till uttryck i lagtexten att, såsom avsetts, upphovsman­

nens rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten även omfattar utföranden

vid föreställningar av den art, som enligt de i motiven berörda offentligrätts­

liga författningarna — och sedermera även i 1956 års allmänna ordnings­

stadga — jämslälles med offentliga föreställningar i äldre mening. För den

enskilde festarrangören, som vill låta offentligen framföra ett upphovsrätts-

ligt verk vid en »föreningssammankomsts. av här åsyftat slag och därvid har

att taga ställning till frågor om såväl t. ex. nöjesskatt som tillstånd av och

ersättning till upphovsmannen, måste det te sig förvirrande, att samma lag­

tekniska term givits olika innebörd i författningar, som ur hans synvinkel

kan framstå som varandra närstående. Mot ett motivuttalande anför för­

eningen Sveriges filmproducenter, alt det enligt dess mening icke är uppenbart

all exempelvis teaterklubbars föreställningar för medlemmar är att betrakta

såsom offentliga; den livliga verksamhet, som sedan flera år tillbaka bedri-

ves av ett stort antal filmstudios i landet, har i praxis icke ansetts nöjes-

skattebelagd. I anledning av ett annat motivuttalande framhåller Sveriges

radio, att under offentligt framförande bör ingå icke blott fall, där man på

ett naturligt sätt talar om framförande, utan överhuvudtaget varje fram­

ställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar. Vidare

Irainhåller Sveriges radio, att offenllighetsbegreppet vid spridning till all­

mänheten är ett annat än vid offentligt framförande; spridning till allmän­

heten får anses ha skett, så snart ett enda exemplar har överlämnats till

någon person som icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen —

med vissa undantag, såsom då exemplaret lämnas till en hantverkare för

reparation. Förhållandet har betydelse särskilt beträffande konstverk.

Den i tredje stycket föreslagna utvidgningen av upphovsmannens rätt till

att omfatta även industrimusik och andra framföranden i förvärvs­

verksamhet inför eu större sluten krets tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av så gott som samtliga remissinstanser. Det avstyrkes endast av Sve­

riges industriförbund och konfektionsindustriföreningen. Industriförbundet

framhåller bl. a., att induslrimusik icke användes i förvärvssyfte och alt det

icke heller är visat, att den positivt påverkar produktionsresultatet. Åtgärden

syftar — på samma sätt som exempelvis färgkonditionering och arbetsloka­

lers prydande med blommor och konstverk -- till att helt allmänt befrämja

trevnaden på arbetsplatsen och har alltså en rent social karaktär. Vidare är

det föreslagna stadgandet, närmast uttrycket större krets, så obestämt att

den praktiska tillämpningen lätt kan leda till ur rättssäkerhetssynpunkt

mycket otillfredsställande konsekvenser, i vart fall intill dess att erforder­

ligt antal vägledande prejudikat föreligger. Det är ej heller tillfredsställande

att ersättningsrätten, såsom följer av förslaget, skall vara beroende av vem

som formellt arrangerar framförandet, företaget eller de anställda. Viss tve­

kan mot förslaget uttalas av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

59

som framhåller att det lätt kan vålla svårigheter i tillämpningen. Till fa­

kultetens yttrande ansluter sig länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslagets ståndpunkt att framföranden av hithörande slag, för att gå in

under upphovsrätten, skall ske inför en större krets upptages till sär­

skild granskning i några yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har

icke principiellt något att invända mot detta krav men anser att den gräns­

dragning det här är fråga om bör göras klarare. Hovrätten har ej när­

mare undersökt, hur en sådan gräns lämpligen skulle kunna dragas, men

erinrar om att i annan lagstiftning berörande företag, som här är i fråga —

industrier, hotellrörelser etc. — redan tillämpas olika fixa gränser, såsom

i lagstiftningen om arbetstidens begränsning och om tillstånd till drivande

av hotell- och pensionatrörelse. Även om anknytning till dylika redan fixera­

de gränser ej finnes lämplig, synes det hovrätten som om en bestämd gräns­

dragning, med de olägenheter som må följa av en sådan, vore att föredraga

framför en motivhänvisning till eu blivande praxis och till ursäktliga miss­

tag rörande denna.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggarc-

föreningen anser att ordet större bör utgå; upphovsmannens rätt hör enligt

föreningarnas mening omfatta varje framförande i förvärvsverksamhet,

oavsett antalet åhörare. Upphovsmannen bör — likaväl som exekutören —

ha möjlighet till ersättning så snart verket utnyttjas i förvärvsverksamhet.

Det framhålles vidare att inom industrier begreppet större krets är otids­

enligt. Härom anföres följande:

På alla områden strävar man ju efter att kunna prestera ett maximum

av arbete med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Den alltmer tilltagan­

de automationen är ett utslag av denna strävan. Personalen kan bestå av

en enda man, och tillgång till »industrimusik» kan vara av största betydelse

för hans effektivitet genom att göra hans ensamma och monotona arbetsför­

hållanden drägliga. Exempel finns redan nu, där en eller ett par personer

har att sköta miilionleveranser t. ex. vid kraftstationer. Här kan i vissa fall

»industrimusik» också befordra arbetets effektivitet. Fastän arbetsstyrkan

icke kan betecknas såsom en större krets, gäller dock för företaget lagar och

förordningar om arbetstid, arbetarskydd etc. I analogi därmed hör också

auktorrättslagen vara tillämplig.

I andra hand anför föreningarna alt de siffror, som kommittén angivit

vid sin bestämning av begreppet större krets, ej får bli normgivande. Det

framhålles också att ett turisthotell eller ett pensionat aldrig kan anses till­

höra privatlivets område.

Till föreningarnas nu berörda uppfattning ansluter sig i allt väsentligt

musikaliska akademien.

Kravet alt framföranden av hithörande slag, för att omfattas av upphovs­

mannens rätt, skall ske i förvärvsverksamhet upptages till gransk­

ning i några yttranden. Stockholms rådhusrätt anser stadgandet böra för­

tydligas så all det klart framgår, att man här åsyftar arrangörens verksam­

het. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförlägga-

reföreningen menar däremot, att kravet bör anses uppfyllt även då framfö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

60

iandet skei' i eu verksamhet, där förvärvssyfte visserligen icke finns hos

arrangören men föreligger hos exekutören. Ett stort antal musiker och sång­

are har numera begränsat sina yrkesmässiga framträdanden till slutna fes­

ter och tillställningar. Dessa exekutörer borde vara skyldiga erlägga ersätt­

ning till de upphovsmän, med hjälp av vilkas verk de skaffar sig inkomst.

Liknande synpunkter anlägges av Sveriges dramatikerförbund, som fram­

håller att skådespelare icke sällan engageras för enskilda tillställningar. En­

ligt förbundets mening bör orden »i förvärvsverksamhet» utgå.

Musiketablissementcns förening anser att stadgandet ej i något fall bör

vara tillämpligt, då musik i särskild ordning anordnas för slutet sällskap i

festvåning. Redan av förslaget följer att stadgandet icke skall tillämpas, då

den som hyr festvåningen anordnar musiken, men detsamma bör gälla även

om det är restauratören som förmedlar eller ordnar musiken; det är här fråga

om en serviceåtgärd, som ej kan anses ingå i restauratörens normala verk­

samhet, och han får merendels ej någon förtjänst av sådan musik.

Sveriges radio förordar att stadgandet, för bättre överskådlighets skull,

föres till ett särskilt stycke.

Departementschefen. I nyare upphovsrättslig lagstiftning är den principiella

utgångspunkten, att åt upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt

tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk bety­

delse, låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest sam­

hälleliga behov gör vissa inskränkningar i denna rätt. Vid utformandet av de

grundläggande bestämmelserna härom har man att välja mellan att sär­

skilt ange de olika former av utnyttjanden som skall omfattas av rätten

eller att söka sammanfatta dessa i en mera allmän formulering. I gällande

lag tillämpas den förra metoden; lagstiftningen bär successivt kompletterats

allt eftersom nya former för användande av litterära och konstnärliga verk

framträtt. Då lagstiftningen nu skall revideras, bör man emellertid såsom

kommittén anfört söka att här, liksom då det gäller att ange rättens föremål,

finna en mera generell formulering. Den bestämning som kommittén för­

ordat och som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet

remissinstanser synes mig kunna accepteras. I enlighet med förslaget bör

sålunda upphovsrätten bestämmas såsom innefattande en uteslutande rätt

att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att fram­

ställa exemplar av verket och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.

Vad först angår befogenheten att framställa exemplar av verket motsva­

rar denna författarlagens ensamrätt att mångfaldiga musikaliska och litte­

rära verk och konstverkslagens ensamrätt alt efterbilda konstverk. Med

exemplar förstås, såsom kommittén närmare utvecklat, varje föremål, i vil­

ket verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett,

såsom böcker, noter och konstreproduktioner. Såsom exemplar är jämväl

att anse anordning, genom vilken verket kan återges, t. ex. trycksatser och

matriser samt grammofonskivor, tonband och filmband. Ett särskilt stad­

gande härom torde såsom kommittén föreslagit böra upptagas till kom­

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

62

den kontrollera hur exemplar av verket användes. Bl. a. får han skydd mot

att hans originalmanuskript och originalkonstverk utan hans samtycke ut­

lämnas till eller företes för obehöriga. Han erhåller vidare möjlighet att

bestämma om formerna för verkets utgivning och att ingripa mot spridning

av olagliga upplagor; i sistnämnda hänseende ersätter stadgandet vissa nu

gällande straffbestämmelser. Även i nu berörda delar bör rätten på olika

sätt begränsas och regler härom har likaledes förts till 23 § samt, beträf­

fande konstverk, till 25 §.

Det bör här framhållas att undantagsbestämmelserna i sistberörda para­

grafer, såsom redan antytts, är tämligen vittgående och i väsentlig grad be­

gränsar omfånget av spridningsrätten sådan den bestämis genom föreva­

rande stadgande. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpli­

gare att, såsom en reservant inom kommittén förordat, direkt i 2 § ange

vilka befogenheter denna rätt faktiskt omfattar. Den av kommitténs majo­

ritet föreslagna metoden äger emellertid enligt min mening företräde ur

principiell synpunkt. Framför allt synes det mig vara av betydelse att man

fastslår att biblioteksutlåningen principiellt faller under rätten. Även lagtek-

niskt har denna lösning bestämda fördelar och jag förordar att lagen av­

fattas i enlighet härmed.

Ett särskilt spörsmål, som vid remissbehandlingen berörts i flera yttran­

den, är hur man närmare skall bestämma offentlighetsbegreppet i fråga om

rätten att framföra verket offentligt och att sprida exemplar därav till all­

mänheten. Vad först angår offentligt framförande intager förslaget, såsom

kommittén anfört, den ståndpunkten att därmed avses icke blott framföran­

den vid tillställningar som är offentliga i vanlig mening utan även fram­

föranden vid tillställningar som eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangö­

ren genom vissa yttre former, såsom anmälan om medlemskap eller inval i

en förening, formella inbjudningar och liknande, sökt ge kretsen av delta­

gare sken av att tillhöra en sluten grupp. I ett yttrande har ifrågasatts

huruvida man icke, på sätt skett i en del förvaltnings- och finansrättsliga för­

fattningar om kontroll eller beskattning av offentliga föreställningar — senast

i 1956 års allmänna ordningsstadga — borde i lagtexten uttryckligen ange

att offentlighetsbegreppet även i upphovsrätten har denna vidsträckta inne­

börd. I huvudsak avses också pa detta område samma gränsdragning som

i de nämnda författningarna. Det skulle emellertid knappast vara lämpligt

att i lagen om upphovsrätt upptaga en så detaljerad gränsdragning som i

dessa. Att det ej är meningen att från upphovsmannens rätt utesluta fram­

föranden vid sådana tillställningar som nu berörts torde framgå av att en­

ligt sista punkten i förevarande paragraf rätten i vissa fall skall omfatta

även framföranden som äger rum inför helt slutna kretsar.

Vad angår spridning till allmänheten sker sådan i regel genom att ett stör­

re antal exemplar föres i handeln, tillhandahålles \ offentliga bibliotek

o. dyl. Principiellt beröres emellertid upphovsmannens rätt även om åtgär­

den avser ett enda exemplar, och i stadgandet har därför valts uttrycket

spridning »till» allmänheten. Enligt min mening bör sådan spridning i

regel anses ha skett så snart ett exemplar överlämnats till någon person som

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60

63

icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen. Har ett konstverk av upp­

hovsmannen överlåtits till en utomstående, får i enlighet härmed konstver­

ket anses offentliggjort i lagens mening; se härom vid 8 §.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en beslämmelse, varigenom även

vissa framföranden som ej är offentliga hänföres under upphovsmannens

rätt; enligt stadgandet skall lika med offentligt framförande anses att ver­

ket framföres i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets. Såsom kom­

mittén utvecklat i sina motiv avses härmed främst den s. k. industrimusi­

ken, d. v. s. musik genom grammofon eller radio, som inom industrier och

företag ordnas i arbetslokaler, lunchrum o. dyl. Genom elt avgörande av

högsta domstolen (NJA 1958 s. 80) är numera fastslaget att dylika utföran­

den icke kan anses som offentliga. Kommittén har emellertid ansett att hit­

hörande fall, såvida de icke såsom i mindre företag inom småindustrien och

hantverket kan räknas till privatlivet, bör hänföras under upphovsmannens

ensamrätt. Denna uppfattning har i allmänhet godtagits vid remissbehand­

lingen. Även enligt min mening bör upphovsrätten utvidgas på denna punkt;

i Danmark och Norge, liksom i åtskilliga andra västeuropeiska länder, har

en sådan utvidgning redan genomförts i rättspraxis.

Vad angår utformningen av stadgandet i detta ämne har kommittén före­

slagit att den erforderliga gränsdragningen mot privata miljöer göres så, att

upphovsmannens rätt förklaras omfatta endast fall, där fråga är om en

»större» krets av åhörare. Enligt min mening måste det också anses riktigt

att här gå efter den kvantitativa synpunkten. Vid remissbehandlingen har

från några håll gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna bestäm­

ningen är alltför vag. Tydligtvis kan man dock icke gärna fixera gränsen

vid ett visst antal personer. De uttalanden om innebörden av förevarande

krav som kommittén gjort och till vilka jag i det väsentliga kan ansluta mig

torde ge tillräcklig ledning för rättstillämpningen.

Såsom kommittén förordat bör stadgandet icke begränsas till framföran­

den i industriell verksamhet ulan bör avse varje framförande inför en större

krets som sker i förvärvsverksamhet, t. ex. då en restaurangägare i sin fest­

våning ordnar musik för ett större middagssällskap. Förvärvsverksamheten

bör föreligga hos arrangören; att inbegripa framförande vid en av en pri­

vatperson ordnad fest synes föra för långt, även om yrkesmusiker engage­

rats och framförandet alltså sker i dennes förvärvsverksamhet. För att klar­

göra nu berörda begränsning torde kommitténs förslag få jämkas något i

redaktionellt avseende.

Med anledning av vad kommittén och några remissinstanser anfört röran­

de musikutföranden på hotell och pensionat vill jag framhålla, att sådana

utföranden i regel torde få betraktas som offentliga och sålunda redan en­

ligt huvudregeln i paragrafens första stycke omfattas av upphovsmannens

ensamrätt. För att utförandet skall anses såsom offentligt förutsattes dock,

att det är fråga om verklig hotell- eller pensionatsrörelse och ej t. ex. om

ett mindre skolhushåll eller annat enskilt hushåll som, låt vara mot betal­

ning, mottar några få gäster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1!)60

Upphovsmannens rättigheter enligt paragrafen har i första stycket sam­

manfattningsvis betecknats som hans rätt att förfoga över verket. Ur sys­

tematisk synpunkt är det lämpligt med ett samlande uttryck; då man här

endast avser de praktisk-ekonomiska rättigheterna, bör man icke använda

den generella termen upphovsrätt.

3 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 3 § kommittéför­

slaget, behandlas upphovsmannens s. k. ideella rätt, d. v. s. hans rätt att bli

namngiven i förbindelse med verket och alt motsätta sig att verket återges

i förvanskat eller stympat skick eller eljest utsättes för förfaranden som

är kränkande för honom.

Gällande rätt. Generella bestämmelser till skydd för upphovsmannens

ideella rätt finns icke i 1919 års lagar. För särskilda fall ges dock föreskrif­

ter härom. Vad först angår hans intresse att bli namngiven gäller enligt 16 §

andra stycket författarlagen att författare, som å annan överlåtit rätt till ett

verks mångfaldigande, äger påfordra att hans namn eller ock diktat namn,

varunder han plägar framträda, anges vid mångfaldigandet. På motsvarande

sätt äger enligt 11 § andra stycket konstverkslagen konstnär, som å annan

överlåtit rätt att efterbilda konstverk, påfordra att hans namn anges å efter-

bildningen. Vidare föreskrives för vissa fall då verket med stöd av lag be­

gagnas fritt att upphovsmannens namn eller signatur skall anges (13 § för­

fattarlagen, 6 § andra stycket konstverkslagen). I fråga om upphovsman­

nens intresse av att verket icke ändras på det sätt varom här är fråga, är

av betydelse stadgandet i 16 § första stycket författarlagen att den, till vil­

ken författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke må utan tillstånd

av författaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare män än

som nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlå­

telse av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konst­

verkslagen, att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger för­

ändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet

använda förfarandet. Gällande rätt innehåller vidare för vissa fall, då ver­

ket med stöd av lag utnyttjas fritt, regler som principiellt förbjuder att

verket ändras; se vid 26 § i förslaget.

Kommittén. Kommittén har ansett det lämpligt att uppställa generella,

över upphovsrättens hela område gällande bestämmelser om skydd för upp­

hovsmannens ideella rätt. Dessa har upptagits i förevarande paragraf, vilken

med hänsyn till att de ideella befogenheterna utgör ett betydelsefullt mo­

ment i själva upphovsrätten fått sin placering i omedelbar anslutning till de

i 2 § givna föreskrifterna om upphovsmannens förfoganderätt.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande, att då exemplar av-

verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovs­

mannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I motiven

framhålles bl. a. att en regel om skyldighet att nämna upphovsmannen av

praktiska och andra skäl ej kan göras undantagslös. Att i lagtexten närmare

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

roman sammandrages till en underhaltig novell eller eljest utges i för­

kortat skick, på ett sätt som framstår som en förvrängning av originalet,

eller att romanen presenteras i en översättning som är under all kritik. Yt­

terligare exempel, som nämnes, är att ett seriöst musikaliskt verk göres om

till en revyvisa eller eu schlager eller framföres i jazztakt, att ett drama för­

ses med »happy end» eller att en pacifistisk roman, som överflyttas till film,

därvid tillägges en nationalistisk innebörd. För det andra åsyftas med stad­

gandet obehöriga ingrepp i konstverk och överhuvudtaget i exemplar av

verk, om åtgärden är kränkande för upphovsmannen. Som exempel anföres,

att målningar eller skulpturer obehörigen ändras för att tillgodose för­

menta anständighetssynpunkter eller ägarens personliga smak eller av and-

ra skäl. För det tredje avses fall då verket, även om det icke ändras, återges

lör allmänheten i sådant sammanhang, att det är kränkande för upphovsman­

nen. Som exempel nämnes bl. a., att ett seriöst musikstycke begagnas som

melodi till en revyvisa, att ett allvarligt litterärt verk illustreras med anstöt-

liga teckningar och att ett verk utnyttjas som varumärke eller eljest i

reklam på ett sätt som är verket ovärdigt.

Kommittén framhåller, att förevarande stadgande icke avser åtgärder ge-

nom vilka ett konstverk helt förstöres. Enligt kommitténs mening talar vissa

skäl för att det stadgas skydd mot dylika förfaranden, exempelvis i form

av förbud för ägaren av originalkonstverk att förstöra detta. Kommittén an­

ser dock att det skulle möta betydande svårigheter att genomföra bestäm­

melser härom och har därför stannat för att icke förorda lagstiftning i

amnet.

0

I tredje stycket har upptagits stadgande att upphovsmannen kan efterge

sin rätt enligt paragrafen endast såvitt angår eu till art och omfattning be­

gränsad användning av verket. Kommittén erinrar om att det stundom i sam­

band med överlåtelse av förfoganderätt till verket eller eljest förekommer att

upphovsmannen förklarar sig avslå från sin ideella rätt. Om upphovsman­

nen mer eller mindre generellt överlåter rätt till verket, kan överlåtelsen

ofta anses formellt innefatta även den ideella rätten, så att förvärvaren teo­

retiskt skulle vara berättigad att utge det under annan upphovsmannabeteck-

nmg an den av upphovsmannen bestämda eller godtyckligt ändra verket eller

ramfora det i vilket sammanhang som helst. I andra fall tager eu överlå­

telse av den ideella rätten den formen, att den som förvärvar rätt till ver-

ket gor uttryckligt förbehåll att upphovsmannen icke skall äga utöva sina

ideella befogenheter. Enligt kommitténs mening bör emellertid rättsverkan

icke tillaggas avtal, genom vilka upphovsmannen generellt betages möilig-

het att gora gällande den ideella rätten. Ett eftergivande av denna kunde

dar det vore av mera generell räckvidd, få verkan långt in i framtiden och'

tomma att galla de mest skiftande former för verkets utnyttjande. För upp­

hovsmannen ar det emellertid i sådana fall vid avtalsslutandet omöjligt att

överblicka, vad eftergiften i själva verket betyder för hans personliga in-

ti essen Enligt det föreslagna stadgandet gäller därför som huvudregel att

om upphovsmannen överlåtit rätt till sitt verk, han principiellt _ oavsett

68

sen, innebär vad som för närvarande är vedertagen praxis. Svenska tid-

ningsutgivareföreningen har ett liknande uttalande. Sveriges radio framhål­

ler att man, såvitt avser ljudradion, torde kunna tillämpa de riktlinjer som

hittills följts; beträffande lelevisionsutsändningar, där någon praxis ännu

ej utbildat sig, torde man i viss utsträckning kunna anknyta till praxis i and­

ra länder.

Svenska journalistförbundet hemställer att man bibehåller gällande lags

bestämmelse om ovillkorlig befogenhet för författare, som överlåtit rätt till

mångfaldigande, att påfordra att han anges på exemplaren. Då tidningar

trycker av artiklar i andra tidningar, strykes ofta journalistens signatur.

Förbundet befarar att det föreslagna stadgandet kan komma att tolkas som

ett godkännande av denna praxis.

I redaktionellt avseende anmärker statens konstråd, att den föreslagna be­

stämmelsen, sådan den utformats, synes ålägga upphovsmannen själv att,

då han framställer konstverket, signera detsamma i överensstämmelse med

vad god sed kräver; konstrådet anknyter bär till den kritik av uttrycket

»framställa exemplar av konstverk» som redovisats under 2 §. Efter orda-

lagen ger enligt konstrådets mening stadgandet vidare den felaktiga före­

ställningen, att upphovsmannen städse skall anges i hithörande fall. Stad­

gandet synes sålunda även avse bl. a. anonym upphovsman. I sistnämnda

avseende riktar också publicistklubben en anmärkning mot lagtexten.

Beträffande det i andra stycket föreslagna förbudet att ändra ver-

k e t eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkan­

de för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller

egenart föreslår Sveriges radio, att man i stället för orden »anseende

eller egenart» upptager Bernkonventionens uttryck »ära (heder) eller an­

seende». Kommitténs uttryck, som är ganska utpräglat subjektivt, lämnar

alltför stort spelrum åt vissa upphovsmäns erfarenhetsmässigt dokumente­

rade »yrkeskverulans» eller egensinnighet och utgör ett incitament till onö­

diga friktioner mellan upphovsmännen och lojala förmedlare av deras verk

eller rentav till ekonomisk utpressning mot sådana förmedlare. Föreningen

Sveriges filmproducenter menar att ordet anseende bör räcka; det kan icke

objektivt bedömas, när en upphovsmans egenart skall anses vara kränkt.

Akademien för de fria konsterna hemställer att ändringsförbudet, såvitt

angår konstverk, göres ovillkorligt. Ett konstverk bör icke i något avseende

få ändras utan konstnärens medgivande; endast konstnären själv kan be­

döma, om en ändring sker i enlighet med hans intentioner eller icke. Yrkan­

det biträdes av Sveriges allmänna konstförening. Det framställes även av

styrelsen för konstnärernas riksorganisation, som anför, att organisationen

visserligen hälsar denna del av lagförslaget med speciell tillfredsställelse,

då bristen på klara bestämmelser till skydd mot ändring av konstnärs verk

vållat den svenska konstnärskåren svårt obehag. Men om tvister på detta

område i framtiden skall undvikas, bör steget tagas fullt ut och ett generellt

ändringsförbud införas. I samma riktning uttalar sig föreningen svenska

tecknare, som befarar att med förslagets avfattning också obefogade och ur

strängt konstnärlig synpunkt svåra ingrepp förblir oåtkomliga.

Kungl. Maj.-ls proposition nr 17 år 1960

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i 27 §; härigenom vinner man bl. a. fördelen, att alla problem rörande över­

gång av upphovsrätt — och därmed också av den ideella rätten -— samlas i 3

kap. samt att bestämmelserna i 3 kap., särskilt jämkningsregeln i 29 §, får

tillämpning även på sådana överenskommelser om begränsad eftergift av

den ideella rätten, som enligt 3 § tredje stycket i förslaget skall vara möjliga.

Vad beträffar den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet synes det

tillfyllest, för att eftergiften skall kunna tolereras, att den angår en bestämt

angiven användning; även i fall då den angår eu användning, som icke kan

sägas vara till art och omfattning begränsad, kan upphovsmannen nämli­

gen vara i stånd att överblicka vad en eftergift betyder för hans personliga

intressen. Även i övrigt måste tillses, att stadgandet icke över hövan in­

skränker avtalsfriheten. Det hör bl. a. vara möjligt för en författare, som

önskar att i lugn och ro få sysselsätta sig med sin författarverksamhet, att

uppdraga åt en person, för vilken han hyser förtroende, eller åt sin orga­

nisation att för hans räkning pröva och med för upphovsmannen bindande

verkan godkänna alla ändringar av hans verk, som kan påkallas av utom­

stående; däremot torde det icke vara förenligt med stadgandet, att ombu­

dets tullmakt göres oåterkallelig. Sveriges radio framhåller slutligen som

en annan tänkbar lösning, att man icke har någon särskild bestämmelse

i förevarande fråga utan låter denna helt regleras av 29 § i förslaget.

Ett uttalande i motiven att såsom en till art och omfattning begränsad

användning kan anses verks användning för visst reklamändamål

föranleder yttranden från ett par håll. Föreningen svenska affischtecknare

förutsätter, att man här uteslutande syftar på verk, vilka ej i något hän­

seende tillkommit för alt tjäna reklamen, alltså icke på reklamalster.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet delar uppfattningen att reklam­

alster ej bör åsyftas, men anser den härav följande konsekvensen, att även

vid överlåtelse av dylika alster den ideella rätten skulle vara principiellt

oförytterlig, icke kunna godtagas; förbundet föreslår därför att reklamals­

ter undantages från förevarande stadgande, så att upphovsmannen till så­

dant städse skulle kunna efterge sin ideella rätt.

Departementschefen. Upphovsrätten bör bereda skydd icke blott åt upp­

hovsmannens intresse att ekonomiskt tillgodogöra sig verket ulan också åt

de personliga och ideella intressen som beröres då verket utnyttjas. Denna

sida av skyddet, den s. k. ideella rätten, har under senare år alltmera upp­

märksammats. Den ideella rätten framträder främst i två huvudhänseen­

den: upphovsmannen har anspråk på alt hans namn anges då verket göres

tillgängligt för allmänheten och på att verket därvid icke återges i för-

\anskat eller stympat skick. I gällande rätt skyddas dessa båda intressen,

ehuru ganska ofullständigt, genom en rad särskilda bestämmelser för olika

fall av utnyttjanden. Vid den revision av lagstiftningen som nu företages

bör, såsom kommittén föreslagit och av remissinstanserna lämnats utan

erinran, meddelas för samtliga fall gemensamma bestämmelser med gene­

rell räckvidd. Bestämmelserna synes i enlighet med vad kommittén föreslå-

72

endast avser sådana ändringar, som är kränkande för upphovsmannen i

iörut nämnd mening. Stadgandet utgör därför i regel icke hinder mot juste­

ringar som av redaktionella skäl företages i tidningsartiklar o. dyl. Göres

ändringar av andra skäl, t. ex. för att utgivaren anser artikeln i sitt ur­

sprungliga skick olämplig ur tryckfrihetssynpunkt, kan det emellertid ofta

vara fråga om sådana ingrepp som är förbjudna enligt stadgandet. Dylika

ändringar måste alltså underställas författaren för godkännande. Då det

gäller verk av flera upphovsmän, torde skyddet i allmänhet böra förbehål­

las åt den eller dem som enligt paragrafens första stycke bör nämnas som

upphovsmän.

Förbudet mot ändring avser icke åtgärder, genom vilka konstverk helt

1'örstöres. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att frågan om skydd

mot dylika förfaranden icke är av beskaffenhet att böra lösas genom en så­

dan förbudsregel, varom här är fråga.

Såsom inledningsvis tramhållits utgör den genom de föreslagna reglerna

skyddade ideella rätten en väsentlig sida av själva upphovsrätten. Detta

ligger i sakens natur, och det synes ej erforderligt att särskilt ange förhål­

landet i lagtexten. Det bör i anslutning härtill påpekas, att upphovsman­

nens skydd i förevarande del ej bör göras beroende av att han framställer

särskilt krav att komma i åtnjutande därav.

I enlighet med det anförda bör stadgandet i sak utformas på sätt kommit­

tén föreslagit. Andra stycket torde för bättre överskådlighets skull böra upp­

delas på två punkter.

Kommittén har jämväl upptagit frågan om eftergift av den ideella rätten.

Denna fråga kan bli aktuell i olika lägen. Särskilt kan spörsmål uppkom­

ma huruvida eu mer eller mindre generell överlåtelse av upphovsrätt skall

kunna innefatta avstående även av den ideella rätten, så att förvärvaren

skall äga att använda verket utan att namnge upphovsmannen och i god­

tyckligt ändrad form. Det kan även tänkas att upphovsmannen direkt för­

klarar sig avstå från den ideella rätten. Kommittén har ansett att dylika

generella eftergifter icke bör äga verkan; om eftergiften endast gäller en

till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. en viss upp­

laga eller en viss filminspelning, skall den emellertid vara giltig.

Kommitténs ståndpunkt att man sålunda i princip bör frånkänna efter­

gift rättsverkan bär mött gensaga hos några remissinstanser, som ansett att

full avtalsfrihet bör erkännas på området. För egen del vill jag emellertid

ansluta mig till kommitténs uppfattning. Vid en generell eftergift saknar

upphovsmannen i regel möjlighet att överblicka i vilka olika sammanhang

verket kan komma alt utnyttjas och eftergiften kan därför få helt oberäk­

neliga följder för honom. I princip bör därför ett avstående av detta slag

val a ogiltigt. Principen bör gälla i fråga om alla slags verk; anledning att

undantaga vissa grupper synes icke föreligga. I enlighet med vad kommit­

tén anfört bor det emellertid vara möjligt att efterge rätten, då det gäller

en mera begransad användning. Begränsningen bör härvid, såsom kommit­

tén föreslagit, hänföra sig både till arten av den åsyftade användningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

73

till omfattningen därav; det torde icke vara lämpligt att, såsom i ett remiss­

yttrande förordats, medge att eftergift kan ske så snart användningen blivit

bestämt angiven. Stadgandet bör därför utformas i enlighet med kommit­

téns förslag.

Med hänsyn till det samband som förevarande fråga har med spörsmål

angående överlåtelse av ekonomiska rättigheter till verket kunde det finnas

vissa skäl att placera bestämmelsen härom i 3 kap. En eftergift av den

ideella rätten kan dock icke direkt jämställas med överlåtelse av de eko­

nomiska rättigheterna. Det har också ett visst värde att den i princip oför-

vtterliga karaktären hos den ideella rätten framgår redan av det grundläg­

gande stadgandet om denna. Jag vill därför biträda kommitténs förslag

att bestämmelsen upptages i förevarande paragraf.

I anslutning till den nu diskuterade bestämmelsen må anmärkas, att änd­

ringar i verk städse får anses tillåtna i den mån de blivit granskade och god­

kända av upphovsmannen. Dylikt godkännande bör även i vissa fall på upp­

hovsmannens vägnar kunna meddelas av person eller organisation som er­

hållit hans bemyndigande i sådant hänseende. Till de synpunkter som Sve­

riges radio anfört i denna del kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

4 §.

I förevarande paragraf, som frånsett ett par smärre redaktionella jämk­

ningar är likalydande med 4 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten

till översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.

Gällande rätt. Enligt 4 § författarlagen har den, som översatt eller bear­

betat ett verk, författarrätt för sin översättning eller bearbetning; oförkränkt

dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare. På liknande

sätt stadgas i 3 § konstverkslagen att den, som efterbildat ett konstverk

medelst annat konstnärligt förfarande än det för originalverket använda, för

sin efterbildning äger samma rätt som enligt lagen tillkommer konstnär;

oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets upphovsman.

I detta sammanhang må även hänvisas till de vid 2 § i departeinentsför-

slaget berörda bestämmelserna i 3 § tredje stycket författarlagen och 2 §

andra stycket konstverkslagen, enligt vilka såsom bearbetning eller efter­

bildning icke anses att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det

väsentliga självständigt sådant.

Kommittén. I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande,

att den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan

litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,

men att hans rätt att förfoga däröver är beroende av upphovsrätten till ori­

ginalverket. I motiven anföres, alt upphovsrättsligt skydd endast åtnjutes

för sådana omarbetningar av verk, vilka utgör resultat av en individuell

andlig verksamhet. I princip ställes härvid samma krav på den andliga verk­

Kunql. Maj:ts proposition nr 17 år WHO

74

samhetens art som i fråga om verk i allmänhet, blott med den skillnaden

att för bearbetning icke fordras att verksamheten är av nyskapande slag.

Då ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form, torde nu an­

givna krav i regel vara uppfyllt. Detsamma gäller då ett verk blivit översatt.

I fråga om bearbetningar av annat slag ligger förevarande fordran i själva

uttrycket bearbetning. Såsom bearbetning kan sålunda icke anses sådana

ändringar i ett verk, som är resultat av ett allenast mekaniskt eller rutin­

mässigt arbete, t. ex. rättelser av skriv- och språkfel eller transponering av

en musikalisk komposition.

En fråga som i motiven ägnas särskild uppmärksamhet är huruvida tea­

terregi kan skyddas såsom bearbetning. Till en början framhålles, att så­

dant skydd kan ifrågakomma där regissören för iscensättningen företager

ändringar i verkets text, scenföljd, rollista o. s. v. Vad angår iscensättningen

som sådan anser kommittén det icke vara uteslutet, att en iscensättning kan

utgöra en sådan originell prestation, att den bör anses som en skyddad be­

arbetning av skådespelet. Som exempel ur teaterhistorien, vilka förtjänar

beaktande i sådant hänseende, nämnes från 1920-talet några internationellt

uppmärksammade iscensättningar av Max Reinhardt och från senare tid

Olof Molanders märkliga iscensättningar av August Strindbergs skådespel.

En regi, som utan egentliga originella insatser endast utför författarens in­

tentioner, kan däremot, anför kommittén, ej — även om den i sitt slag är

av hög klass och utgör resultatet av lång erfarenhet och mycket arbete -

anses som en bearbetning av verket. Det framhålles även att isolerade detal­

jer i en iscensättning, såsom grupperingar, placering av rekvisita o. dyl., lika

litet skyddas som isolerade idéer på andra områden av litterär och konst­

närlig verksamhet.

Vad angår bearbetningsskyddets innehåll framhåller kommittén bl. a.,

att bearbetarens samtycke erfordras, då bearbetningen skall utnyttjas. Av

sista punkten i det föreslagna stadgandet framgår att för utnyttjandet av

\eiket i dess bearbetade skick fordras tillstånd även av originalverkets upp­

hovsman.

I andra stycket har upptagits stadgande, att om någon i fri anslutning till

ett verk framställt ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej är

beroende på det sätt som anföres i första stycket. Kommittén framhåller, att

\ad sålunda utsäges följer redan av den allmänna bestämning av begreppet

verk, som ligger till grund för den upphovsrättsliga lagstiftningen, men att

en uttrycklig regel ansetts motiverad i tydlighetens intresse.

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran av re­

missinstanserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det av kommittén i motiven

behandlade kravet för skydd, att bearbetningen skall utgöra ett

'er k, bör komma till uttryck i lagtexten. Svenska bokförläggareföreningen

och svenska tidningsntgivareföreningen framför samma önskemål beträf­

fande översättningar. Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska insti-

75

Jutet berör spörsmålet såvitt angår vetenskapliga uppsatser. Det skulle en­

ligt kollegiets mening vara en stor olägenhet, om översättaren i dylikt fall

skulle äga göra gällande någon rätt. Kollegiet utgår dock från att sådana

översättningar i regel ej kan anses som verk i lagens mening.

Kommitténs utläggning i motiven om skydd för regikonst behandlas

av några remissinstanser, som hävdar att regissörer bör skyddas i större

omfattning än kommittén angivit. Ett allmänt uttalande i denna riktning

göres av Sveriges radio, som därvid åsyftar icke blott vanlig teater utan även

radioteater och televisionsleater. Teatrarnas riksförbund anser regissörerna

regelmässigt böra åtnjuta skydd såsom bearbetare. Förbundet anför bl. a.:

Kommitténs uppfattning av regissörens insats finna vi icke svara mot de

faktiska förhållandena. Även i en relativt enkel pjäs ger författarens inten­

tioner utrymme för skilda tolkningar, och i fråga om mångtydiga och dju­

pare verk erbjuder sig ett otal. Av de klassiska verken torde ytterst sällan

två föreställningar ge samma tolkning, såvida det icke är fråga om påverkan

eller medvetet plagiat. Det är valet av tolkning, som i huvudsak ger åt den

färdiga föreställningen det speciella drag, som skiljer den från det nedteck­

nade verket, och valet av tolkning är väsentligen regissörens sak. Det är

han som har att för artisterna analysera dramat, omsätta dess inre dyna­

mik i rörelse på scenen samt svara för dess rytmik i ternpi och accenter och

likaså genom ljud, ljus och dekorutkast ge det dess jttre inramning. Hans

arbete låter sig även lätt urskilja, då det i regel är nedtecknat genom sce­

nerier — d. v. s. planskisser över rörelseschemata —- analysutkast, direkt­

skisser, anteckningar om ljusmoment etc. i regiexemplaret. Vi ha här otvi­

velaktigt att göra med skapandet av ett konstnärligt verk av minst lika hög

grad som vid exempelvis en översättning. Det torde också böra framhållas,

att praxis varit, att regissörens rätt till sitt verk mot betalning kan överlåtas

till annan teater. Förslaget synes här icke ens skydda en redan utvecklad

praxis.

Svenska teaterförbundets fackorganisalion går ett steg längre och anser,

att regissörer städse bör åtnjuta skydd såsom bearbetare. Svenska regissörs-

förbundet uttalar sig i samma riktning.

Sveriges dramatikerförbund finner det naturligt, att regissörens viktiga

insats skyddas, men framhåller såsom angeläget, att betingelserna för skyd­

det utformas så afl regissören icke lockas frångå författarens intentioner;

ur denna synpunkt är kommitténs uttalande om alt såsom bearbetning icke

skulle kunna anses regi, som utan egentliga originella insatser utför för­

fattarens intentioner, utomordentligt betänkligt. Förbundet påpekar att frå­

gan är aktuell även vid den särart av regi, som förekommer då cn teater­

föreställning sändes i television. I motsats till vad kommittén uttalat kräver

cn sådan sändning en speciell bearbetning, som väsentligt kan ändra pjä­

sens atmosfär. Av betydelse vore att författaren tillerkändes rätt att laga del

av televisionsprogramledarens intentioner, innan sändningen sker.

Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att filmregi i regel måste

anses utgöra föremål för upphovsrättsligt skydd.

Svenska översättarförbundet framställer en erinran mot avfattningen av

bestämmelsen i första styckets sista punkt, all bearbclares eller översätta­

res rätt är beroende av upphovsrätten till originalverket. Härigenom tycks

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

76

rätten ha gjorts till själva sin existens beroende av originalförfattarens rätt.

Förbundet hemställer att bestämmelsen formuleras i enlighet med gällande

lag eller Bernkonventionen.

Beträffande stadgandet i andra stycket om det fall, alt i fri anslutning till

ett verk framställes ett nytt och självständigt verk, under­

stryker Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska mnsikför-

läggaref öreningen att bestämmelsen bör tolkas restriktivt; i anledning av

vissa uttalanden i kommitténs motiv vill föreningarna betona, att den som

vill komponera ett nytt verk med utnyttjande av värdefulla uppslag ur re­

dan existerande verk bör begära originalupphovsmannens tillstånd.

Akademien för de fria konsterna framhåller afl frågan, huruvida visst

arbete är att anse som otillåten efterbildning av tidigare verk eller som själv­

ständigt skapande, ofta uppkommer på byggnadskonstens område.

Att här göra en riklig och rättvis gränsdragning kräver stort omdöme, var­

till i viktigare fall torde erfordras särskilt sakkunnigt forum. En permanent

nämnd för sådana och liknande frågor torde böra inrättas, förslagsvis sam­

mansatt av representanter för byggnadsstyrelsen, akademien och svenska

arkitekters riksförbund. Detta förslag biträdes av svenska arkitekters riks­

förbund.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fast­

slås att upphovsrättsligt skydd jämväl åtnjutes för bearbetningar, översätt­

ningar och liknande andrahandsverk. Det synes ej erforderligt att uttryck­

ligen ange, att skyddet är beroende av att produkten utgör ett verk i lagens

mening. Alt delta krav gäller synes klart framgå av sammanhanget. Med

anledning av ett remissuttalande vill jag även framhålla, att kravet i fråga

om översättningar i regel torde vara uppfyllt om originalförfattaren eller

hans rättsinnehavare ansett sig kunna använda översättningen för verkets

publicering.

Såsom kommittén framhållit är stadgandet även tillämpligt på regikonst.

1 motiven har kommittén utförligt uppehållit sig vid frågan vilka krav som

bör uppställas för att sådan konst skall åtnjuta skydd. Den kritik som från

en del remissinstanser framförts mot kommitténs ståndpunkt såsom allt­

för restriktiv synes till en viss grad befogad. Det är visserligen givet, att icke

vilken rutinmässig iscensättning som helst går in under stadgandet. Å andra

sidan kan för skydd knappast fordras att regissören företagit en egentlig om­

arbetning av det dramatiska verket. Så snart regin tillfört verket något nytt

som resultat av regissörens personligt skapande insats, bör den kunna anses

som skyddad enligt stadgandet.

Kommittéförslaget upptager jämväl eu regel, att om någon i fri anslut­

ning till ett verk skapat ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej

är beroende av rätten till originalverket. Vad sålunda stadgas följer redan

av den allmänna bestämning av begreppet verk, som ligger till grund för

förslaget. Då den gränsdragning det här gäller har särskild betydelse i bear-

betningsfallen, synes det emellertid lämpligt att införa en särskild bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

77

melse härom. Av det sagda följer att stadgandet får tolkas med ledning av

vad som vid 1 § sagts om begreppet verk. I anledning av ett remissuttalande

av akademien för de fria konsterna vill jag framhålla, att det självfallet är

värdefullt om man på olika områden, där behov i denna riktning framträ­

der, inrättar sakkunniga organ, som i tveksamma fall kan avge vägledande

utlåtanden. Så har på konsthantverkets och konstindustriens område skett

genom instiftandet av svenska slöjdföreningens opinionsnämnd. Det bör

emellertid ankomma på vederbörande organisationer att frivilligt föranstal­

ta om sådana organ; något initiativ från det allmännas sida synes icke vara

erforderligt.

Kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf synes i övrigt ej ge

anledning till erinran, frånsett alt avfattningen i fråga om förhållandet till

skyddet för originalverket torde böra jämkas i förtydligande syfte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

5 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överens­

stämmer med 5 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten till samlings­

verk.

Gällande rätt. Enligt 5 § förfaltarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift

eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medar­

betare, anses såsom författare till verket såsom en helhet betraktat. År ut­

givare till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom

utgivare. Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.

Några häremot svarande bestämmelser finns icke i konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 1 § att upphovsrätt

kan grundläggas redan genom en verksamhet, som framträder allenast i ett

instruktivt urval eller sammanställande, en systematisk anordning av ett

verks olika delar. Då genom ett sådant arbete sammanställes verk eller delar

av verk, brukar samlingen betecknas som ett samlingsverk. Som exempel

på dylika samlingsverk anföres kalendrar, läseböcker, diktsamlingar, sam­

lingar av musikstycken, planschverk och andra samlingar, vilka samman­

ställes av redan föreliggande verk eller utdrag ur sådana. Som en annan

viktig grupp nämnes tidningar, tidskrifter, uppslagsverk, vetenskapliga pub­

likationer med bidrag från flera författare, handböcker och liknande, vilka

upptager verk som särskilt författats för ändamålet. 1 hithörande fall åt-

njutes upphovsrätt för själva sammanställandet. Rätten avser icke de sär­

skilda bidragen; för utgivning av ett samlingsverk fordras därför tillstånd

även av bidragsgivarna. I enlighet med det anförda har kommittén i föreva­

rande paragraf upptagit stadgande, att den som genom att sammanställa

verk eller delar av verk åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlings­

verk har upphovsrätt till detta, utan inskränkning i rätten till de särskilda

verken.

78

I motiven betonas att icke varje sammanställning av verk eller delar av

verk kan betecknas såsom samlingsverk. Härför fordras att sammanställ­

ningen är resultatet av en intellektuell prestation av viss kvalitet eller —

såsom det uttryckts i förarbetena till författarlagen — av »en planläggande,

samlande, sovrande och redigerande verksamhet»; detta krav får anses lig­

ga i uttrycket samlingsverk. I princip ställes härvid samma fordringar på

verksamhetens art som gäller i fråga om verk i allmänhet.

Kommittén framhåller, att förslaget i fråga om subjektet för skyddet

principiellt skiljer sig från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovs­

man anses samlingsverkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare; en­

ligt förslaget skall skyddet tillkomma den som åstadkommit samlingsver­

ket, oavsett om han utgivit det. En ordning enligt vilken rätten på grund

av lag flyttas över på annan än den verkliga upphovsmannen är enligt kom­

mitténs mening icke förenlig med moderna upphovsrättsliga principer. I

motsats till gällande bestämmelser är stadgandet tillämpligt även på sam­

lingsverk, som sammanställes av verk eller delar av verk ur en enda upp­

hovsmans produktion, ävensom på konstnärligt samlingsverk, t. ex. plansch­

verk.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missvaren.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig för att upphovsrätten till

samlingsverk, såsom i gällande lag, förklaras tillkomma utgivaren; enligt

föreningens mening har det icke anförts något godtagbart skäl för den av

kommittén föreslagna ändringen, vilken torde medföra att risken för kom­

plikationer blir väsentligt större än förut.

Även Sveriges radio anmäler viss tvekan mot den föreslagna ändringen.

Enligt dess mening talar åtskilliga praktiska skäl för alt juridiska perso­

ner skall kunna som utgivare förvärva ursprunglig upphovsrätt till ett sam­

lingsverk, vilket t. ex. skapats genom lagarbete inom ett företag och möjlig­

gjorts genom företagets egna ekonomiska och tekniska resurser. Sveriges

radio vill dock icke motsätta sig förslagets ståndpunkt, att en juridisk per­

son aldrig kan förvärva ursprunglig upphovsrätt. En förutsättning är lik­

väl, att parterna får frihet att överenskomma om praktiskt taget total över­

gång av upphovsrätten på företaget.

Publicistklubben ifrågasätter, om stadgandet kan tillämpas beträffande

tidning eller tidskrift; upphovsrätten får här anses tillkomma det kollektiv,

som samverkat vid framställning av publikationen. Å andra sidan hemstäl­

ler svenska tidning sut givar eföreningen, att i stadgandet som exempel på

samlingsverk nämnes tidning och tidskrift. I båda yttrandena understrykes

den principiella skillnaden mellan att utge ett pressalster och att samman­

ställa en antologi eller ett planschverk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den förkortade satsen »utan in­

skränkning i rätten till de särskilda verken» böra fullständigas.

Kungl. Maj.ts proposition nr i7 år 1960

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ten i förslaget skall detta krav emellertid icke gälla i fråga om intrång i

rätten. Kommittén anför att den enskilde upphovsmannens intresse att föra

talan om sådant intrång ofta är av den personliga natur — detta gäller sär­

skilt där fråga är om kränkning av den ideella rätten — att han bör äga

rätt därtill oberoende av övriga upphovsmäns inställning. Krav på enhäl­

lighet för sådan talan skulle också leda till att den skyldige undginge på­

följd, om faktiskt hinder möter att inhämta samtycke därtill hos någon av

upphovsmännen, t. ex. därför att denne vistas på okänd eller avlägsen ort.

Kommittén har övervägt att göra ytterligare undantag, närmast i den rikt­

ningen att varje upphovsman skulle ha rätt att med bindande verkan för

de övriga ge tillstånd till att verket utnyttjas ånyo på samma sätt som förut

skett med allas tillstånd, t. ex. då det gäller att utge ny upplaga av en bok

eller att på nytt uppföra en pjäs på teatern. En dylik regel skulle dock, an­

för kommittén, utgöra ett väsentligt ingrepp i de övriga upphovsmännens

rätt, särskilt den ideella sidan därav, ett ingrepp som man icke bör före­

taga utan mycket vägande skäl. Veterligen har det ej heller yppat sig något

praktiskt behov av en sådan regel.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § för-

fattarlagen, att om skrift förbindes med musikaliskt verk eller med teck­

ning eller avbildning, vartdera verkets författare behåller den honom till­

kommande författarrätten. Att så skall vara fallet har ansetts utan särskild

bestämmelse motsättningsvis framgå av det nu föreslagna stadgandet.

I förevarande sammanhang har kommittén till behandling upptagit frå­

gan huruvida det bör stadgas särskilda regler angående upphovsrätt till

filmverk. Efter en ingående undersökning anför kommittén sammanfatt­

ningsvis, att en modern spelfilm bygger på insatser av ett ofta mycket stort

antal upphovsmän och att det för förfoganden över filmen principiellt ford­

ras tillstånd av samtliga dessa upphovsmän. För filmbranschen är det ett

önskemål att rättigheterna koncentreras hos det företag som inspelat fil­

men. Hittills bär detta i praxis skett genom att rättigheterna — utom så­

vitt angår filmmusik — i regel avtalsvis överförts på filmföretagen. Film­

branschen har emellertid befarat att denna praxis kunde ändras och har

även anmärkt att den nuvarande ordningen medför rättsosäkerhet. I an­

ledning härav bär filmbranschen yrkat att det, i anslutning till vad som

gäller på sina håll i utlandet, måtte genomföras en ordning, enligt vilken

de till en film anknutna upphovsrättigheterna städse tillkommer filmföre­

taget. Kommittén har funnit principiella skäl tala för en särreglering i den­

na riktning men har icke ansett det möjligt att finna en form därför som

är godtagbar med hänsyn till upphovsmännens intresse och Bemkonventio-

nens hithörande bestämmelser. Kommittén bär därför stannat för den mind­

re genomgripande lösningen, att filmavtalen underkastas en särskild tolk-

ningsregel; en sådan har upptagits i 42 § kommittéförslaget.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missvaren.

82

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, med hänsyn till den viktiga roll som

den kommersiella filmen numera spelar i samhällslivet, trängande behov-

av en reglering på området föreligga; en sådan förordas också av studieför­

bundet medborgarskolan och, beträffande reklamfilm, av svenska annon-

sörers förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

Departementschefen. Det sladgande som kommittén föreslagit rörande rät­

ten till verk av flera upphovsmän innebär att rätten i princip skall tillkom­

ma upphovsmännen gemensamt men att envar av dem skall äga beivra in­

trång i rätten. Några remissinstanser har riktat anmärkning mot att det

sålunda för förfogande över verket skall fordras tillstånd av samtliga upp­

hovsmän. Det har förordats, att domstol måtte erhålla befogenhet att med­

dela beslut som ersätter bristande samtycke, eller att lagen om samägande­

rätt skall göras tillämplig. Även enligt min mening kan det vara förenat

med vissa olägenheter att eventuell oenighet mellan upphovsmännen kan

omöjliggöra varje förfogande över verket, särskilt i sådana fall då

någon eller några av medarbetarna endast i ringa mån bidragit till

utformningen av detta. Betänkligheter anmäler sig emellertid även mot

att ge utrymme för tvångsingripande. Ofta torde det vara ogörligt för utom­

stående att bedöma huruvida en upphovsmans vägran att lämna tillstånd

skall anses befogad eller icke; hans ståndpunkt kan vara grundad på över­

väganden av högst personlig art. Anmärkas må att den överenskommelse

om samarbete, som föreligger mellan upphovsmännen, ej sällan torde inne­

bära att rätten endast skall tillkomma någon eller några av medarbetarna.

Den eller de berättigade äga i sådant fall ensamma förfoga över verket.

I några remissyttranden har framhållits att såsom gemensamt verk bör

betraktas varje alster, som första gången utges såsom ett enhetligt verk

med text och musik; härav skulle följa att musiken icke utan upphovsmän­

nens tillstånd finge ersättas med annan musik och att texten icke utan så­

dant tillstånd finge utbytas mot ny text. Frågan huruvida i hithörande fall

föreligger ett enhetligt verk eller i stället en kombination av flera i upp-

hovsrättsligt hänseende från varandra fristående verk beror dock icke en­

dast av sättet för utgivningen utan måste bedömas med hänsyn tagen till

samtliga omständigheter. Om upphovsmannen vill hindra att hans alster

användes i förbindelse med andra verk, kan förbud däremot ges i samband

med att tillstånd till framförande lämnas.

En praktiskt synnerligen betydelsefull fråga, som äger visst samband med

de i förevarande paragraf behandlade spörsmålen, är huruvida det bör in­

föras särskilda regler angående upphovsrätt till filmverk. I första hand

gäller frågan huruvida filmföretagen bör i lag förklaras vara innehavare

av de upphovsrättigheter som är knutna till de av dem framställda filmer­

na. Det synes emellertid icke lämpligt att nu taga någon ståndpunkt till detta

invecklade spörsmål. Med stor sannolikhet kommer ämnet att i hela sin

vidd behandlas vid nästkommande konferens för revision av Bemkonven-

tionen och man bör icke nu föregripa den lösning som därvid kan komma

83

att antagas. Förslagets ståndpunkt i denna del innebär, att frågan om om­

fattningen av filmföretagens rätt, liksom hittills, får bedömas med ledning

av deras avtal med upphovsmännen. Till skapande av ökad klarhet i hit­

hörande avtalsförhållanden bör emellertid, såsom kommittén föreslagit,

meddelas en särskild tolkningsregel i ämnet. En sådan har upptagits i 39 §

i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 19(>0

7 §•

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § kommittéförslaget,

uppställes vissa presumtions- och behörighetsregler.

Gällande rätt. Enligt 8 § första stycket i författarlagen skall, där ej annat

visas, den anses såsom författare till ett litterärt eller musikaliskt verk,

vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan. För konstverk inne-

hålles motsvarande regel i 4 § första stycket konstverkslagen; enligt denna

gäller presumtionen om upphovsmannaskap till förmån för den, vilkens sig­

natur är anbragt å verket.

Författar- och konstverkslagarna upptager vidare regler om att upphovs­

mannen, där fråga är om verk av författare eller konstnär utan uppgivet

namn eller under diktat namn, i sin rätts utövning företrädes av den, vilken

finnes å verket nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom

förläggare (8 § andra stycket författarlagen, 4 § andra stycket konstverks­

lagen). Beträffande litterärt eller musikaliskt verk varar behörigheten in­

till dess författaren ger sig tillkänna genom att låta sitt namn utsättas på

en ny upplaga av verket eller ock genom anmälan i justitiedepartementet

samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,

att såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock

allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt anges på exem­

plar av verket eller då detta göres tillgängligt för allmänheten. I andra

stycket föreslås bestämmelse, att om ett verk är utgivet utan att upphovs­

mannen är angiven såsom i första stycket sägs, utgivaren, om sådan är

nämnd, och eljest förläggaren skall äga företräda upphovsmannen, till dess

denne blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedeparte­

mentet.

I motiven framhålles beträffande första stycket att presumtion om upp­

hovsmannaskap bör gälla icke blott, såsom för närvarande, då upphovsman-

nabeteckning utsättes på exemplar av verk utan även då den anges i sam­

band med att verket göres tillgängligt för allmänheten. Såsom presumtions-

grundande bör anses varje beteckning, som med säkerhet kan återföras på

viss upphovsman; i anslutning till Bernkonventionens senaste lydelse har

utsagts att detta även gäller pseudonym eller signatur i fall då sådan be­

teckning är allmänt känd, d. v. s. då det för allmänheten är bekant vem som

84

avses därmed. Regeln i andra stycket överensstämmer i stort sett med gäl­

lande rätt. Behörighet att företräda pseudonym författare har dock, i kon­

sekvens med nyssnämnda tillägg till första stycket, förklarats icke skola

gälla i fall då pseudonymen är allmänt känd. Behörigheten skall liksom en-,

ligt författarlagen gälla till dess upphovsmannen blir angiven på ny upp­

laga eller genom anmälan i justitiedepartementet. Gällande föreskrift att så­

dan anmälan skall förenas med kungörelseförfarande har såsom opraktisk

fått utgå.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missvaren.

Svenska arkitekters riksförbund anser presumtionsregeln i

första stycket icke vara tillräckligt tydlig och uttömmande; enligt denna

synes juridisk person kunna presumeras vara upphovsman. För arkitekter­

na är det väsentligt att upphovsmannabegreppet knytes till den fysiska per­

son, som bär ansvaret för verkets skapande och vars namn i regel bör vara

angivet å ritningarna.

Sveriges radio anmärker, att man av grunderna för stadgandet torde kun­

na sluta att en likartad presumtion för behörighet att företräda upp­

hovsmannen kan anses föreligga i vissa situationer. I den omfattande verk­

samhet Sveriges radio bedriver är det av praktiska skäl nödvändigt att ut­

gå från vissa hävdvunna presumtioner om företrädarskap, t. ex. vid innehav

av en filmkopia.

Svenska arkitekters riksförbund hemställer, att andra stycket komplette­

ras med föreskrift, att vid tävlingar rörande litterära eller

konstnärliga verk med anonyma deltagare tävlingsjuryn

skall äga företräda upphovsmannen till dess anonymiteten häves. Även sty­

relsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges allmänna konstförening

och föreningen svenska tecknare understryker vikten av att man vid lagtex­

tens utformning tar hänsyn till behovet av rättsskydd för anonyma delta­

gare i allmänna konsttävlingar.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med kommit­

téns förslag böra upptagas vissa presumtionsregler angående upphovsman­

nen och behörigheten att företräda denne. Såsom upphovsman bör sålunda,

om ej annat visas, anses den vars namn eller allmänt kända pseudonym

eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av verket eller anges då

detta göres tillgängligt för allmänheten. Med anledning av en anmärkning av

svenska arkitekters riksförbund vill jag framhålla att enligt förslaget en­

dast fysisk person kan anses som upphovsman. Utsättes ett företags namn

på ett exemplar eller anges företaget eljest på det berörda sättet, blir före­

taget icke därför att anse som upphovsman. I hithörande fall torde företa­

get dock i regel på grund av föreliggande tjänsteavtal äga att i vissa avse­

enden förfoga över verket, och faktiskt uppstår här en presumtion likartad

med den som föreskrives i stadgandet. Såsom Sveriges radio påpekat torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

86

i större antal lagligen förts i handeln eller eljest blivit spridda bland allmän­

heten. I motiven anföres som det i praktiken viktigaste fallet att utgivningen

sker i tryck, t. ex. att litterära verk utges i bokform, musikaliska verk så­

som tryckta noter och konstverk såsom bokillustrationer. Litterära och mu­

sikaliska verk kan även utges såsom inspelningar på grammofonskivor eller

band, filmverk i form av filmkopior o. s. v. Som exempel från ett annat om­

råde nämnes, att alster av konsthantverk kan framställas i serie och i denna

form bli föremål för utgivning.

Remissyttrandena. Sveriges radio anser, att den i andra stycket upptagna

definitionen på utgivet verk icke helt passar på musikaliskt verk. Ett

dylikt anses nämligen enligt gängse uppfattning vara utgivet, så snart det

överlämnats till en musikförläggare och denne gjort något eller några exem­

plar tillgängliga för allmänheten. Bibehåller man orden »i större antal»,

skulle ett sådant musikverk aldrig anses vara utgivet, även om några exem­

plar genom uthyrning gjorts tillgängliga för ganska vida kretsar av allmän­

heten. Lagtexten bör därför omformuleras. Jämväl föreningen svenska af­

fischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser förevarande

ord böra utgå.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio att ordet »lagligen» i

paragrafens båda stycken utbytes mot »lovligen».

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag torde i

förevarande paragraf böra upptagas stadganden med definition på vad of-

fentliggörande och utgivande av ett verk innebär. Förslaget har vid remiss­

behandlingen föranlett diskussion såvitt angår den beträffande utgivande

upptagna förutsättningen, att åtgärden skall beröra ett större antal exemplar.

Det är givet, att denna förutsättning som regel bör vara uppfylld för att åt­

gärden skall medföra den grad av offentlighet som här avses. Även i det

gängse språkbruket förbinder man normalt med ordet utgivning tanken

på att upplagan omfattar ett större antal exemplar, t. ex. i fråga om böcker

och grammofonskivor. Beträffande noter till seriösa musikaliska verk är

emellertid att beakta den form av publicering som sker genom att något eller

några få exemplar hålles tillgängliga för allmänheten genom uthyrning,

Också härigenom kan verket få en hög grad av offentlighet, och dylika åt­

gärder bör därför jämställas med utgivning i normal mening. Tänkbart är

också att i andra sammanhang spridning av ett mindre antal exemplar kan

få en liknande effekt. Det nämnda villkoret torde därför böra utgå ur

lagtexten. Att det normalt icke räcker med att enstaka exemplar saluförts

eller eljest utlämnats till spridning torde ändock framgå av den valda formu­

leringen.

Den praktiskt viktiga frågan om innebörden av begreppet offentliggöran­

de då fråga är om konstverk har berörts vid 2 §.

Enligt kommittéförslaget skall däri avsedda åtgärder, för att medföra att

verket blir offentliggjort resp. utgivet, företagas lagligen, varmed avses att

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

87

de skall ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd av bestäm­

melse i 2 kap. Anledning att, såsom yrkats i ett remissyttrande, utbyta or­

det »lagligen» mot »lovligen» anser jag icke föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

9 §•

I paragrafen, som är likalydande med 9 § kommittéförslaget, behandlas

frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar.

Gällande rätt. Enligt 9 § 1) författarlagen är från skydd uteslutna lagar,

förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riksdagens, beredningars

och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och andra offentliga represen­

tationers handlingar, protokoll, beslut och skrivelser, så ock andra allmänna

handlingar.

I avbidan på revisionen av upphovsrätten har genom speciallagstiftning

införts skydd för en viss grupp allmänna handlingar, nämligen de officiella

kartorna. Enligt lag den 14 december 1956 skall sålunda inom rikets all­

männa kartverk, sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen upprättad officiell

karta, utan hinder av nämnda stadgande i författarlagen, vara föremål för

skydd enligt denna lag.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att det i svensk tryck-

frihetsrätt är en viktig och sedan lång tid tillbaka erkänd grundsats att all­

männa handlingar fritt må offentliggöras. I den nya tryckfrihetsförordning­

en av år 1949 kommer denna princip till uttryck redan i det inledande stad­

gandet (1 kap. 1 §7 som anger tryckfrihetens allmänna innehåll. Enligt detta

skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de be­

stämmelser som är i förordningen meddelade till skydd för enskild rätt och

allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra

allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst. I 2 kap. 2 § upptages en definition av vad som avses med allmänna

handlingar; hit hänföres alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade

handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprät­

tade. Vad som härvid förstås med stats- och kommunalmyndighet utlägges

närmare i 3 § av samma kapitel.

Vid bedömande av hur långt den rätt att offentliggöra allmänna hand­

lingar, som sålunda stadgas i tryckfrihetsförordningen, sträcker sig måste

emellertid, framhåller kommittén, beaktas, att i vissa fall handlingar av detta

slag kan utgöra föremål för upphovsrätt. I princip medför detta, att hand­

lingen icke får utges i tryck utan tillstånd av vederbörande rättsinnehavare.

Rätten kan härvid tillkomma enskild eller, på grund av avtal eller anställ­

ningsförhållande, hans arbetsgivare, som i hithörande fall ofta är staten.

Det sagda innebär en tillämpning av en allmän princip i tryckfrihetsför­

ordningen, att dess bestämmelser icke ingriper i gällande privaträttsliga

regler och rättsgrundsatser; tryckfriheten begränsar icke annans rätt. Av

intresse i förevarande sammanhang är, att en erinran om detta förhållande

88

ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de

i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § hänvisas sålunda till att

vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck

mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst,

som tillkommer upphovsmannen till sådant verk.

Av det anförda följer, uttalar kommittén, att det publicitetsintresse, som

ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att

offentliggöra allmänna handlingar, måste tillgodoses jämväl genom sär­

skilda regler inom den upphovsrättsliga lagstiftningen.

I gällande rätt har detta skett genom undantagsstadgandet i 9 § 1) för-

fattarlagen. Vilken innebörd detta stadgande har torde enligt kommittén

i viss mån vara oklart. Visserligen avslutas uppräkningen av olika hand­

lingar med det generella uttrycket »så ock andra allmänna handlingar», men

att härav draga slutsatsen att därmed skulle avses alla sådana handlingar,

som numera i tryckfrihetsförordningen betecknas såsom allmänna, torde

vara förhastat; uttrycket förekom nämligen icke i den vid tiden för stad­

gandets tillkomst gällande 1812 års tryckfrihetsförordning.

Då det gäller att avgöra, i vilken mån allmänna handlingar bör undanta­

gas från det upphovsrättsliga skyddet, är det enligt kommitténs mening

klart, att man icke med den omfattning statsverksamheten tagit i nutida

samhällsliv utan vidare bör förklara sådant undantag avse samtliga allmän­

na handlingar och sålunda generellt ge dessa fria för eftertryck. Statliga or­

gan ombesörjer numera i en omfattning, som tidigare var okänd, affärsmäs­

siga och kulturella uppgifter, där statens verksamhet organisatoriskt och

praktiskt bedrives i former motsvarande den enskilda företagsamhetens. I

denna verksamhet publiceras exempelvis kartor, handböcker, kataloger, för­

fattningskommentarer och liknande arbeten, för vilka staten ur affärsmässig

synpunkt är i behov av skydd mot eftertryck i samma utsträckning som

privata företag utan att något samhällsintresse påkallar begränsning i så­

dant skydd. Även då det gäller handlingar, som härrör från enskilda men

blir allmänna genom att de inkommer till myndighet, föreligger i vissa fall

behov av ett skydd mot eftertryck. Enligt kommitténs mening bör därför

hithörande undantagsstadganden i förslaget utformas så, att skydd beredes

åt nu avsedda statliga och enskilda intressen. Olika synpunkter gör sig här­

vid gällande i fråga om å ena sidan handlingar, som är allmänna därför att

de upprättats av myndighet, och å andra sidan handlingar, som är allmän­

na därför att de inkommit till myndighet. Den förra gruppen behandlas

i förevarande paragraf. Beträffande den senare gruppen är stadgandet i 24 §

i förslaget av betydelse.

I fråga om handlingar, som upprättats av myndighet, synes enligt kom­

mittén tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse tillgodoses, om från det

upphovsrättsliga skyddet undantages författningar samt beslut och yttran­

den av myndighet eller annat offentligt organ. Kommittén tillägger, att ett

dylikt undantag kan motiveras även från rent upphovsrättsliga synpunkter

och ofta förekommer i utländsk lagstiftning. En lag, en dom, ett beslut av

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 är 1960

90

utlåtanden, blir återgivna avsnitt att anse som eu del av yttrandet och fal­

ler under stadgandet.

Stadgandet är begränsat till sådana uttalanden, som kan betecknas som

beslut eller yttranden. Det är icke tillämpligt t. ex. på författningskommen­

tarer och handböcker, som utges genom myndighets försorg. Som andra ex­

empel på handlingar, vilka faller utanför stadgandets tillämpningsområde,

nämnes av myndighet utgivna kartor, sjökort, tidtabeller, museikataloger,

studiehandböcker, program o. dyl. I nu avsedda fall tillkommer upphovs­

rätten principiellt de tjänstemän, som författat handlingarna; rätten har

dock i regel förvärvats av myndigheten genom avtal eller på grund av för­

fattarens tjänsteställning. En annan sak är, uttalar kommittén, att det i

vissa fall torde inträffa, att handlingar av denna karaktär faktiskt kan fritt

återges, därför att myndigheten icke önskar göra sin upphovsrätt gäl­

lande.

Att sådana handlingar som avses i stadgandet icke är föremål för upp­

hovsrätt innebär framför allt, att de får fritt utges. Det är även tillåtet att

publicera dylika handlingar i bearbetat skick; ett praktiskt fall är att nå­

gon utger författningar eller liknande i översättning.

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 ur 1960

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till lösning av frågan om upphovs­

rätt till allmänna handlingar godtages av det stora flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser har dock under åberopande av tryckfrihetsrätts-

liga synpunkter ansett, att sådana handlingar bör undantagas från upp­

hovsrätt i större omfattning än kommittén förordat.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser allmänna handlingar böra helt

undantagas från upphovsrätt. Att skydda handlingar, som upprättas av

myndighet, synes föreningen strida mot tryckfrihetsförordningen. Vad kom­

mittén anför om att staten har behov av skydd mot eftertryck för vissa

grupper allmänna handlingar kan icke vara av den vikt, att det kan moti­

vera ett avsteg från gällande principer om allmänna handlingars offentlig­

het. Beträffande allmänna handlingar, som härrör från enskilda personer,

kan i och för sig anföras starkare skäl för kommitténs förslag, men ej heller

i denna del kan detta godtagas. Förslaget är enligt föreningens mening

olämpligt ur allmänna synpunkter och innebär även en försämring av pres­

sens möjligheter att utnyttja allmänna handlingar som informationskällor.

Hittills tillämpad praxis har icke heller synts medföra olägenhet för någon.

Publicistklubben framhåller, att upphovsrätt till allmänna handlingar

icke kan omfatta offentliggörande i tryck utan får begränsas till framställ­

ning i annan form, t. ex. i radio, vid uppläsning o. dyl., och hemställer att

lagen om upphovsrätt omarbetas med beaktande härav. Härom anföres föl­

jande:

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall det stå varje svensk med­

borgare fritt att offentliggöra allmänna handlingar. Detta stadgande inne­

bär uppenbarligen, att auktorrättsliga inskränkningar av civillags natur

icke äro möjliga i envars rätt att i tryck publicera allmänna handlingar.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ligen en undantagsregel bli erforderlig, så att upphovsmannaskydd skulle

föreskrivas i vissa i lagen bestämt angivna fall. Att den andra gruppen

handlingar stundom kan återgivas utan upphovsmannens samtycke fram­

går av 24 §.

Styrelsen framför vidare tanken att på detta område stadga tvångslicens-

bestämmelser.

Bokförläggareföreningen anför, att de undantag från principen om all­

männa handlingars frihet, som förslaget vill införa, icke låter sig överblic­

kas och bedömas och i varje fall är alltför snäva. I stället bör man gene­

rellt undantaga allmänna handlingar från upphovsrätt och låta det upp-

hovsrättsliga skyddet vara beroende av särskilt stadgande därom. Inskränk­

ningar i huvudregeln om allmänna handlingars frihet måste — vare sig de

stadgas nu eller införes genom senare företagna lagändringar — i tryck­

frihetens intresse i varje enskilt fall bli föremål för debatt och därmed föl­

jande kontroll att de är förenliga med tryckfrihetslagstiftningens anda.

Till stöd för sin uppfattning åberopar föreningen ett vid dess yttrande fogat

utlåtande av professorn Ole Westerberg.

Från andra håll göres gällande, att allmänna handlingar bör undantagas

från upphovsrätt i något mindre omfattning än enligt förslaget.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggare-

föreningen anser sålunda att litterära och musikaliska verk, vilka blir

föremål för offentlig myndighets beslut och fogas som bilagor till kungl.

kungörelser, icke därigenom bör förlora upphovsrättsligt skydd. Det måste

enligt föreningarnas mening anses som en allvarlig konsekvens av försla­

get att exempelvis en koralbok, vilken genom kungörelse anbefallts för an­

vändning i svenska kyrkan och som bilaga fogats till kungörelsen, icke

skulle bli föremål för upphovsrätt.

Vad angår stadgandets tillämpning understryker rikets all­

männa kartverk att, såsom följer av förslaget, alla kartor, som är bilagor

till lantmäteriorganisationens förrättningsakter, bär vara uteslutna från

skydd. Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att seglingsbeskrivningar och liknande

officiella av sjöfartsstyrelsen utgivna handlingar, såsom Svensk Fyrlista

och Sveriges Skeppslista, icke genom stadgandet undantages från skydd.

Departementschefen. Enligt gällande författarlag är allmänna handlingar

generellt undantagna från skydd enligt lagen. Kommittén har ansett, att

ett dylikt generellt undantag går för långt och att upphovsrätt i viss om­

fattning bör beredas även på detta område. Kommitténs förslag innebär,

att författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offent­

ligt organ ej skall vara föremål för upphovsrätt. I princip har kommitténs

uppfattning godtagits av det övervägande antalet remissinstanser, låt vara

att kommitténs förslag till gränsdragning mellan handlingar som skall vara

föremål för upphovsrätt och sådana som icke skall vara det kritiserats från

några håli.

För min del finner jag också kommitténs ställningstagande i princip na­

94

Kumjl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Jag anser alltså att man vid den revision av upphovsrätten som nu före­

tages bör tillgodose behovet att bereda upphovsrätt för allmänna hand­

lingar, med behörigt beaktande av det publicitetsintresse tryckfrihetsför­

ordningen avser att skydda.

Vad härefter angår frågan om den närmare omfattning i vilket ett dylikt

skydd bör genomföras, innebär kommitténs förslag att det undantag från

upphovsrätt, som bör gälla beträffande allmänna handlingar, begränsas till

vad som här förut kallats allmänna handlingar i egentlig mening, nämligen

författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt

organ. Härav följer då, att övriga hos myndighet upprättade handlingar, i

huvudsak sådana handböcker, kartor in. m. som förut nämnts, blir föremål

för skydd. Även tal och anföranden som inflyter i offentliga protokoll och

akter samt till myndighet ingivna handlingar blir principiellt föremål för

skydd; i denna del föreslås emellertid särskilda undantagsbestämmelser i

24 §. Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande

antalet remissinstanser, men avvikande meningar har också kommit till

synes. På några håll har man sålunda ansett att frågan bör lösas så, att

man behåller ett i princip generellt undantag och låter skyddet för olika

grupper allmänna handlingar vara beroende av särskilt stadgande. I sam­

band härmed har man gjort gällande att det upphovsrättsliga skyddet med

kommitténs förslag skulle bli alltför vidsträckt. Enligt min mening är kom­

mitténs metod emellertid mera följdriktig och samtidigt enklare och jag

finner den förtjäna företräde. När det gäller avgränsningen av den grupp

handlingar som bör undantagas från upphovsrätt, kan självfallet olika

alternativ komma i fråga. Det av kommittén valda innefattar dock enligt

min mening en lämplig gränsdragning, som måste anses i tillräcklig grad

beakta tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse. De farhågor som an­

förts att allmänna handlingar härigenom skulle bli föremål för upphovsrätt

i alltför stor utsträckning anser jag sålunda icke befogade.

Beträffande stadgandets tillämpning kan jag i allt väsentligt ansluta mig

till kommitténs motiv; jag har ej heller något att erinra mot vad rikets

allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen anfört i ett par hithörande special­

frågor.

Såsom förut berörts innebär förslaget, att skrifter som upprättats av en­

skilda i princip kan vara föremål för upphovsrätt även om de inflyter i

officiella akter eller inges till myndighet och sålunda blir att anse som all­

männa handlingar. Till fragan i vilken utsträckning man bör genomföra

undantagsbestämmelser, som tillåter att dylika handlingar kan återges utan

upphovsmans samtycke, återkommer jag vid 24 §.

10

§.

I förevarande paragraf, som frånsett formell jämkning överensstämmer

med 10 § kommittéförslaget, behandlas förhållandet mellan upphovsrätten

samt fotografi- och mönsterrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

95

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att det inom upphovsrätten

är en omstridd fråga, på vad sätt skyddet för fotografiska bilder bör an­

ordnas. Särskilt har diskuterats, huruvida fotografier kan betraktas som

konstverk och i sådan egenskap utgöra föremål för upphovsrätt. Enligt en

äldre uppfattning var detta uteslutet, då det fotografiska förfarandet till sin

natur ansågs väsentligen skilt från den konstnärliga verksamheten. I stället

ansågs fotografier böra erhålla ett rättsskydd av särskilt slag, som borde

tillkomma alla slags fotografier, oavsett deras värde ur fotografisk eller an­

nan synpunkt. På denna uppfattning bygger gällande rätt, som upptager

hithörande bestämmelser i en särskild författning, lagen den 30 maj 1919

om rätt till fotografiska bilder. Kommittén fastslår emellertid att denna

uppfattning icke längre är hållbar. Med hänsyn till den betydande utveck­

ling, som under senare årtionden ägt rum inom fotografien, torde det nu­

mera, anföres det, vara en övervägande mening, att det fotografiska förfa­

randet kan utgöra medel att åstadkomma konstnärliga resultat. I allmänhet

torde sålunda fotografien anses utgöra en art av konst eller kanske snarare

av konsthantverk, som kan ge konstnärligt betydande värden. Enligt kom­

mitténs mening är det i varje fall klart, att alster av fotografi bör kunna

gå in under det mera vidsträckta konstverksbegrepp, som numera är veder­

taget inom upphovsrätten och som innefattar icke endast ren konst utan

även nyttokonst, såsom arkitektur, konsthantverk och konstindustri.

Kommittén framhåller härefter, att det med denna utgångspunkt vore

teoretiskt riktigast att ge upphovsrättsligt skydd åt de fotografier, vilka fram­

står såsom i rättslig mening konstnärliga alster, och att skydda övriga foto­

grafier i särskild ordning. Att sålunda reglera rätten till fotografier enligt

olika stadganden, allt efter fotografiets art i det särskilda fallet, skulle dock

enligt kommitténs mening innebära vissa praktiska olägenheter; om man

med en enhetlig fotografilagstiftning kunde även för de kvalificerade foto­

grafiernas del uppnå i allt väsentligt det rättsskydd som erfordras, vore

detta att föredraga. Det rent principiella skälet för att hänföra de konstnär­

liga fotografierna under upphovsrätten skulle i så fall kunna vika.

Olägenheterna med en uppdelning av rättsskyddet på olika komplex av

regler består enligt kommittén framför allt i de gränsdragningsproblem,

som därvid skulle uppkomma; att i särskilda fall draga gränsen mellan

konstnärliga fotografier och andra måste bli utomordentligt svårt. Liknande

problem finnes även beträffande andra alster, men är i regel här utan prak­

tisk betydelse; de objekt, som ligger nära gränsen, har i allmänhet intet

värde för andra och behöver därför ej skyddas mot obehörigt utnyttjande

och efterbildning. Ett undantag utgör produkter av industri och hantverk,

vilka kan ha värde som förebilder även om de icke anses hänförliga till

konstindustri eller konsthantverk. Här föreligger, inom upphovsrättens hit­

tillsvarande ram, ett gränsdragningsproblem som är allvarligt nog. Att så är

fallet betingas emellertid av ett särskilt förhållande, nämligen att det i

Sverige saknas ett tillfredsställande skydd för mönster och modeller; den

rättsliga behandlingen av konstnärliga produkter av industri och hantverk

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

måste anses som en nödlösning, som icke manar till efterföljd. Framför allt

bör understrykas, att antalet praktiska fall, där tvekan skulle uppkomma,

måste befaras bli mycket större beträffande fotografier än de gränsfall av

nyss antydd art, som nu kan vålla tvist.

Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att i en

enhetlig fotografilagstiftning genomföra regler av sådan beskaffenhet, att

de tillgodoser även det skyddsbehov som kan anses föreligga för den mera

kvalificerade gruppen fotografier. En dylik lösning medför visserligen, att

reglerna för den stora massan mindre kvalificerade fotografier går längre

än vad som kan anses strängt behövligt för denna kategori, men någon på­

taglig olägenhet torde icke behöva följa därmed. Det är en allmän iaktta­

gelse inom detta rättsområde, att skyddsreglerna utformas med tanke på de

främsta verken men ter sig alltför långt gående beträffande de enklare pro­

dukterna.

Kommittén föreslår därför en lösning efter nu angivna riktlinjer, d. v. s.

för alla slag av fotografier enhetliga regler, vilka utformas med tanke främst

på fotografier av kvalificerad art.

Slutligen framhåller kommittén, att nu behandlade spörsmål uppstår

även beträffande sådana vetenskapliga och tekniska fotografier, vilka prin­

cipiellt kan jämställas med alster som avses i 1 § andra stycket av förslaget.

De skäl som anförts för att undantaga de konstnärliga fotografierna från

upphovsrätten äger emellertid här motsvarande tillämpning.

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf

upptagits stadgande, att fotografisk bild icke är föremål för upphovsrätt.

Särskilt förslag har upprättats till lag om rätt till fotografisk bild.

En av kommitténs ledamöter, professorn Eberstein, har i särskilt yttran­

de anmält reservation mot förslaget i denna del. Enligt reservanten bör foto­

grafier icke undantagas från skydd enligt upphovsrätten; i stället bör fast­

slås att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att det

åtnjuter skydd såsom fotografisk bild. I motiveringen hävdas bl. a., att den

konstnärliga fotografien måste anses skyddad redan i gällande konstverks­

lag, som omfattar »verk av bildande konst» överhuvud, vare sig de tagit sig

uttryck i den ena eller andra formen. I anslutning härtill anföres vidare:

När man vill utesluta den nya konstarten från upphovsrätt, synes mig

detta fördenskull vara ett steg bakåt. Huvudskälet för ett sådant avsteg från

förslagets ledande principer är svårigheten att draga en gräns mellan det

jämförelsevis ringa antalet fotografiska bilder, som kunna sägas ha natu­

ren av auktorverk, och den stora mängden vanliga fotografier som sakna

denna karaktär. Emellertid är upprätthållandet av den allmänna regeln om

skydd för konstnärligt skapande i vilken form det än framträder så viktigt,

att man i fråga om fotografiskyddet, liksom tidigare då upphovsrätten ut­

sträcktes till nya konstarter (konsthantverket och konstindustrien), måste

taga olägenheten att lägga dylika — låt vara vanskliga — avgöranden på

domstolarna, till vilkas hjälp ju ock kvalificerade sakkunniga stå till för­

fogande. Alldeles likartade problem ha domstolarna redan tidigare upp­

repade gånger måst lösa, då de ställts inför sådana frågor som exempelvis

97

huruvida ett orreforsglas eller en stålrörsstol vore att anse som alster av

konsthantverk eller konstindustri. Även om någon i ett eller annat av dessa

fall förmenat, att ett domstolsbeslut bort gå i en annan riktning än som

skett, faller det ingen in att av denna grund vilja utesluta konsthantverket

och konstindustrien från upphovsrätt. På samma sätt bör man resonera

även i fråga om de konstnärliga fotografierna. Förslagets egen ställning till

rörliga fotografiska bilder pekar i samma riktning, i det man också beträf­

fande bildserie, allteftersom den är eller icke är auktorverk, måste draga en

gräns, analog med den mellan konstnärliga och icke konstnärliga fotogra-

iier.

...

.

Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden för de vanliga fotografi­

erna till tjugufem år lär ock bidraga till att de fall, då frågan om upphovs­

rätt till ett konstnärligt fotografi ställes på sin spets, nedbringas i antal.

Genom tjugufemårsregeln har ju den kritiska tidpunkten, då ett auktor-

skydd erhåller praktisk betydelse, framflyttats så långt, att det kan an­

tagas under denna tid ha försiggått en utkristallisering av de fotografiska

bilder, som genom sin konstnärliga halt alltjämt ha kvar sin aktualitet.

Reservanten framhåller vidare att majoritetens ståndpunkt leder till otill­

fredsställande resultat även i fråga om de vetenskapliga fotografierna. Bl. a.

anföres i denna del, att uteslutningen av de fotografiska bilderna från skydd

kan äventyra upphovsrätten till själva det vetenskapliga verket i sådana

fall, då det väsentliga i en vetenskaplig studie, t. ex. av astronomisk eller

biologisk art, framlägges i form av fotografier, vilka då har vetenskaplig

karaktär, och texten blott utgör en beskrivande kommentar till dessa.

Angående reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet s. 498 ff.

I andra stycket har kommittén upptagit bestämmelse, att registrering av

ett verk såsom mönster eller modell icke utgör hinder mot att upphovs­

rätt till verket göres gällande. Kommittén anför, att detta torde gälla även

utan särskilt stadgande men att bestämmelsen synts påkallad för tydlighe­

tens skull.

Remissyttrandena. I frågan hur skyddet för totografier bör anordnas

har kommittémajoritetens ståndpunkt, att fotografier bör förklaras icke

vara föremål för upphovsrätt utan i stället skyddas

i särskild ordning, godtagits eller lämnats utan erinran i det stora

flertalet remissvar.

Några remissinstanser intager en mera tveksam hållning. Publicistklub­

ben anser sålunda nämnda lösning principiellt mindre tillfredsställande men

finner dock de praktiska skäl, som anförts till stöd därför, vara övertygan­

de. I samma riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen. Svea

hovrätt anser den i professorn Ebersteins reservation förordade lösningen,

att kvalificerade fotografier erhåller upphovsrättsligt skydd och övriga fo­

tografier skyddas i särskild ordning, vara principiellt riktigast men under­

stryker att en sådan lösning, såsom kommittén anfört, skulle vålla svåra

gränsdragningsproblem. Särskilt framhålles att risken för tvister skulle bli

aktuell i ett mycket stort antal fall och att domstolsprövning av hilhöran-

7

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Sr 11

Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960

98

de frågor skulle bli kostsam och tidskrävande för parterna. På grund härav

och då den föreslagna fotografilagen enligt hovrättens mening erbjuder till­

räckligt skydd även för de kvalificerade fotografierna, ansluter sig hovrät­

ten till kommittémajoritetens linje. Sveriges radio finner likaledes reser­

vationen vara principiellt befogad men anser, med någon tvekan, de av kom­

mittémajoriteten anförda praktiska skälen väga tyngre och tillstyrker där­

för dess förslag. Inom televisionen använder man i icke ringa utsträckning

fotografier för historiska återblickar o. dyl. Stora praktiska svårigheter

skulle uppstå, om man vid urvalet av fotografier från äldre tid alltid måste

gå in på en — särskilt för lekmannen — synnerligen delikat bedömning

av huruvida den fotografiska bilden har auktorrättslig kvalitet eller ej. I

samband härmed skulle många tvister och mycken irritation kunna upp­

komma; för att förekomma detta föredrar man kanske till och med att

välja bilder av lägre kvalitet än vad som eljest skolat ske.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den principiellt riktigaste

lösningen skulle ha varit att skydda kvalificerade fotografier i lagen om

upphovsrätt och övriga fotografier på sätt i 5 kap. skett för vissa med upp­

hovsrätten besläktade rättigheter. Hovrätten, som icke haft tillfälle att

undersöka de praktiska konsekvenserna med hänsyn till lagtextens ut­

formning vid en sådan ordning, vill emellertid för sin del icke påyrka an­

nan lösning än den av kommittén valda.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet berör frågan så­

vitt rör vetenskapliga fotografier och finner de skäl kommittén anfört att

från upphovsrättsligt skydd undantaga sådana fotografier måhända ej vara

alldeles övertygande. Härom anföres:

Man kan fråga sig om ett vetenskapligt fotografi eller en annan optisk

återgivning, åstadkommen efter en kvalificerad preparering av ett biologiskt

material eller efter en omständlig fysiologisk operation, ej borde falla under

upphovsrättens område såtillvida som själva fotograferandet, vilket fixerar

slutresultatet, kanske bara avslutar ett mycket komplicerat och självstän­

digt vetenskapligt arbete, som är implicerat i den erhållna fotografiska bil­

den. Skillnaden i den juridiska synen på ett vetenskapligt diagram och på

ett vetenskapligt fotografi framstår ej heller särskilt övertygande.

Kollegiet anser emellertid den föreslagna fotografilagen tillvarataga de

rimliga pretentioner en upphovsman till ett vetenskapligt fotografi kan ställa

och finner därför kommitténs förslag vara utan större praktiska olägen­

heter.

Till den av professorn Eberstein i särskilt yttrande framförda meningen

att kvalificerade fotografier bör skyddas inom upphovsrätten

ansluter sig Stockholms rådhusrätt, statsåklagaren i Göteborg, rikets all­

männa kartverk, konsultativa reklambyråers förbund och Stockholms han­

delskammare. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars ytt­

rande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, svenska försäljnings- och re­

klamförbundet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar sig i den­

na riktning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

den uppfattningen, att gränsdragningen mellan konstnärliga och icke konst­

närliga fotografier behöver ställa sig avsevärt svårare än den åtskillnad mel­

lan konstnärliga verk och andra verk, som i andra fall ofta måste göras.

En tredje lösning förordas av svenska fotografernas förbund och bildle­

verantörernas förening, vilka anser att fotografier bör generellt jämställas

med verk av bildande konst så att samtliga fotografier, oberoende av sin

art, blir föremål för upphovsrätt. Organisationerna erinrar om att i fransk

och engelsk rätt fotografier generellt faller under det allmänna konstverks-

skyddet och att i tysk rätt fotografier jämställes med konstverk. Man kan

fråga sig om icke Sverige kunde taga steget fullt ut och införa någon av

dessa lösningar. Organisationerna är av den bestämda uppfattningen, att

det i längden icke går att upprätthålla skillnaden i skyddsomfång mellan

fotografiskt verk och verk av bildande konst. Skyddet för måleri och skulp­

tur mötte länge motstånd men detta förefaller nu obegripligt. I framtiden

torde man med samma undran se på det motstånd, som nu reses mot att

tillerkänna fotografier upphovsrättsligt skydd. Några olägenheter av skydds­

lagstiftningen i Frankrike, England och Tyskland har veterligen icke för­

märkts. Skulle organisationernas förslag emellertid icke bifallas, bör frågan

lösas enligt den av professorn Eberstein förordade linjen. De av kommittén

anförda svårigheterna att draga gränsen mellan konstnärliga och andra fo­

tografier får icke vara avgörande.

Ytterligare en lösning diskuteras av svenska bokförläggareföreningen, som

anser upphovsrättsligt skydd böra beredas för fotografier, vilka kan betrak­

tas som verk, men ifrågasätter huruvida andra fotografier överhuvudtaget

böT

skyddas.

Vad härefter angår formen för det särskilda skyddet för

fotografier godtages kommitténs förslag, att detta bör ske genom en sär­

skild lag, i allmänhet av de remissinstanser som i huvudfrågan biträtt kom­

mitténs mening. Sveriges radio anser emellertid att hithörande bestämmel­

ser bör inarbetas i lagen om upphovsrätt, förslagsvis i ett särskilt kapitel i

nära anslutning till 5 kap.; för den som i likhet med Sveriges radio har att

utnyttja verk, som på en gång är skyddade enligt rent upphovsrättsliga reg­

ler, enligt regler i 5 kap. och enligt fotografirättsliga regler (t. ex. filmverk)

är en sådan disposition önskvärd i överskådlighetens och enhetlighetens in­

tresse.

Även de remissinstanser, som principiellt biträtt professorn Ebersteins re­

servation, anser i allmänhet att skyddet för okvalificerade fotografier bör

lämnas genom en särskild lag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrå­

gasätter dock om icke regleringen kunde ske genom bestämmelser i 5 kap.

lagen om upphovsrätt.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för konstnärernas riksorganisation

anser andra stycket kunna utgå, eftersom vad där sägs torde gälla

utan särskilt stadgande.

101

Departementschefen. Vid tillkomsten av den gällande upphovsrättsliga lag­

stiftningen ansågs fotografier generellt falla ntanför det författar- och konst-

närsrättsliga skyddet. I enlighet härmed ansågs skyddet för fotografier böra

regleras i en särskild författning, lagen om rätt till fotografiska bilder. Den­

na lag ger ett skydd av samma natur som det upphovsrättsliga, men skyddet

är i olika avseenden mindre omfattande; bl. a. är skyddstiden kortare.

Under de årtionden som därefter förflutit har en betydande utveckling ägt

rum inom fotografien i skilda avseenden. Numera torde det, såsom kommit­

tén uttalat och remissyttrandena bestyrkt, vara en övervägande uppfattning

att fotografien kan utgöra ett medel för konstnärligt skapande. Man har ock­

så att taga hänsyn till att fotografier av teknisk och vetenskaplig art i vissa

fall principiellt är att jämställa med sådana teckningar och avbildningar som

åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Nu nämnda förhållanden aktualiserar frå­

gan, huruvida skyddet för fotografier alltjämt bör regleras genom särskilda

lagbestämmelser eller om en annan ordning bör införas.

Vid frågans behandling inom kommittén har framträtt skilda meningar.

Kommitténs majoritet anser, att det i det förändrade läget teoretiskt vore

riktigast att dela upp fotografiskyddet, så att kvalificerade fotografier skyd­

das inom upphovsrätten och de övriga genom särskild lagstiftning. Starka

praktiska skäl anses emellertid påkalla, att skyddet för alla slag av foto­

grafier regleras genom enhetliga bestämmelser. Enligt majoritetens mening

bör fotografier därför undantagas från upphovsrätt och i stället bör den foto­

grafirättsliga lagstiftningen utformas så, att den täcker skyddsbehovet även

för de kvalificerade fotografierna. En ledamot är av skiljaktig mening och

anser att de kvalificerade fotografierna bör skyddas inom upphovsrätten.

Då det gäller att taga ställning till föreliggande spörsmål, må till en bör­

jan uppmärksammas, att enligt reservantens mening konstnärliga fotografier

redan i nuvarande lagstiftning skulle åtnjuta skydd såsom konstverk och att

majoritetens förslag därför skulle medföra en försämring av rättsskyddet för

dessa alster. Huruvida gällande rätt är av denna innebörd torde dock få anses

vara i hög grad tveksamt. I varje fall torde man i det praktiska rättslivet

hittills vanligtvis ha utgått från att fotografier är skyddade endast genom den

särskilda lagen därom. Jag anser därför att man ur förevarande synpunkt

har fria händer vid utformandet av den nya lagstiftningen.

Vad härefter angår själva sakfrågan är det tydligt att principiella syn­

punkter talar till förmån för reservantens mening att kvalificerade foto­

grafier skyddas inom upphovsrätten; detta har även framhävts i kommitté-

majoritetens motivering och i åtskilliga remissyttranden. Ä andra sidan kan,

på sätt kommittémajoriteten utvecklat, praktiska skäl åberopas för lös­

ningen att man låter den fotografirättsliga lagstiftningen uttömmande reg­

lera skyddet för alla slags fotografier och sålunda generellt undantager

fotografier från upphovsrätt. Huruvida dessa praktiska synpunkter är av

den styrka, att de motiverar att man frångår den principiella ståndpunkten

är dock tveksamt, och för egen del är jag knappast beredd att enbart under

hänvisning till denna argumentering förorda kommittémajoritetens linje.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Vid frågans bedömande bör emellertid hänsyn även tagas till förhållande­

na i grannländerna. Under de nordiska överläggningarna — senast vid det

nordiska upphovsrättsmötet 1957 — har man enat sig om den lösning som

kommittémajoriteten förordat. Med hänsyn till det betydelsefulla intresset

att nordisk rättslikhet uppnås inom detta praktiskt viktiga område vill jag

därför för min del tillstyrka kommittémajoritetens förslag.

Det må tilläggas, att spörsmålet för de närmast intresserade, nämligen

fotograferna själva, icke torde ha så stor saklig betydelse som man måhända

föreställer sig. Den för dessa praktiskt viktigaste frågan är hur skyddstiden

för fotografier skall bestämmas, men detta är ett spörsmål som bör avgöras

oberoende av vilken form för skyddet man väljer. Jag vill i detta samman­

hang erinra om att Bernkonventionen uttryckligen tillåter att skyddstiden för

fotografier sättes kortare än för andra alster.

Av nu angivna skäl vill jag liksom kommitténs majoritet förorda, att

skyddet för fotografier ordnas genom en för alla slags hithörande alster en­

hetlig lagstiftning, som utformas främst med tanke på de kvalificerade foto­

grafierna, samt att i enlighet härmed fotografi förklaras icke utgöra före­

mål för upphovsrätt.

De särskilda bestämmelserna om skydd för fotografi bör, såsom kommit­

tén föreslagit och remissinstanserna i allmänhet lämnat utan erinran, ges

i en särskild lag.

I enlighet med det anförda bör i första stycket av förevarande paragraf

upptagas stadgande, att fotografisk bild icke utgör föremål för upphovsrätt

enligt förevarande lag. Förslag till särskild lag om rätt till fotografisk bild

föreligger. Paragrafen torde böra upptaga en hänvisning till denna särskilda

lagstiftning.

Den av kommittén i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att registre­

ring av ett verk såsom mönster eller modell icke skall vara hinder mot att

göra gällande upphovsrätt till verket, har av ett par remissinstanser ansetts

överflödig, då vad sålunda utsäges torde gälla utan stadgande. Särskilt med

hänsyn till att enligt första stycket annan reglering skall tillämpas beträf­

fande fotografisk bild, synes emellertid uttrycklig föreskrift i ämnet böra

upptagas.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11

§•

I förevarande paragraf, som frånsett en mindre ändring i slutet av andra

stycket överensstämmer med 11 § kommittéförslaget, behandlas rätten att

framställa exemplar för enskilt bruk.

104

förhållandet i läroanstalter. Enligt dess mening är det i princip icke tillå­

tet att i skolornas verksamhet mångfaldiga läroböcker och annat material

som användes för undervisningen. För visst fall, nämligen framställning

av exemplar genom ljudupptagning, har dock i förslaget gjorts ett särskilt

undantag, se 17 §.

I fråga om den begränsning som ligger i att endast enstaka exemplar får

framställas anför kommittén, att uttrycket enstaka med hänsyn till syftet

med begränsningen får olika innebörd beträffande olika föremål för upp­

hovsrätt. Beträffande alster av bildkonst gäller i många fall, att ett sär­

präglat originalverk icke tål att flera repliker därav förekommer; risken

för banalisering och förflackning av den direkt genom originalverket för­

medlade konstupplevelsen ligger här nära. Å andra sidan torde det i och

för sig knappast spela någon roll för upphovsmannen, om t. ex. en visa,

som redan tryckts i tusentals exemplar och är allmänt känd, mångfaldigas

i ett eller annat tiotal exemplar för en privat fest. Med detta exempel har

också antytts den övre gränsen för det antal exemplar, som kan framstäl­

las med stöd av förevarande paragraf. Att därunder hänföra framställning

av mer än några tiotal exemplar av samma verk strider mot den rent språk­

liga innebörden av uttrycket enstaka.

Kommittén framhåller, att stadgandet i första stycket som huvudregel

är tillämpligt även då den som önskar ett exemplar för sitt enskilda bruk

för framställningen anlitar biträde av annan person. I paragrafens andra

stycke har emellertid i detta hänseende gjorts vissa undantag beträffande

konstverk. Enligt bestämmelsen skall sålunda vad i första stycket sägs icke

medföra rätt att för egen räkning låta annan framställa bruksföremål eller

skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda annat konstverk.

I motiven framhålles att sådan beställningsverksamhet som här avses eljest

kunde få alltför stor omfattning; framställning av ytterligare exemplar kan

i hithörande fall i hög grad förringa värdet av det först utförda. Även i

denna del överensstämmer förslaget i princip med gällande rätt; nytt är

dock det generella förbudet mot att låta annan framställa bruksföremål

eller skulptur.

I andra stycket har i anslutning till gällande rätt jämväl upptagits be­

stämmelse varigenom från paragrafen helt undantagits utförande av

byggnadsverk. Som en nyhet har kommittén emellertid föreslagit, att det

vid utvidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsman­

nens verk mot ersättning. Rätten till ersättning motiveras därmed, att arki­

tektarvodena ofta utmätes efter byggnadsföretagets storlek och totalkost­

nad; det har då ansetts befogat att arkitekten erhåller något tillägg till sitt

arvode, om byggnadens storlek sedermera ökas.

Kommittén framhåller, att huvudregeln i första stycket i princip är

tillämplig oavsett vilka metoder som användes för mångfaldigandet. I ett

särskilt avsnitt har kommittén upptagit spörsmålet, huruvida det bör in­

föras specialregler rörande sådant mångfaldigande för enskilt bruk som

sker genom fotokopiering eller ljudupptagning. Vad först angår fotokopie­

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

105

ringen användes denna metod numera i stor omfattning som hjälpmedel

att erhålla för enskilt bruk avsedda kopior av olika tryckta alster. Särskilt

begagnas metoden inom forskning och näringsliv för kopiering av veten­

skapliga och tekniska tidskriftsuppsatser. Det har gjorts gällande att av­

sättningen av tidskrifterna härigenom lider intrång och att kompensation

bör beredas genom att fotokopieringen belägges med avgift till förmån för

utgivningen. Kommittén har emellertid icke ansett sig behöva närmare

utreda förevarande spörsmål. Det framhålles, att fotokopiering för här av­

sedda ändamål utomlands i regel bedrives helt fritt. Om man i vårt land

avgiftsbelade fotokopieringen, skulle detta å ena sidan — eftersom tid­

skrifterna mestadels är av utländskt ursprung — i huvudsak komma ut­

ländska tidskrifter tillgodo utan att svenska tidskrifter i utlandet erhölle

ett motsvarande skvdd, och a andra sidan medföra att svenska forsknings­

institutioner komme i sämre ställning än de utländska, såvitt rörde möjlig­

heterna att använda fotokopiering. Enligt kommitténs mening bör därför

den internationella utvecklingen på området avvaktas, innan frågan om

en reglering av fotokopieringen för nu avsedda ändamål upptages till när­

mare övervägande för svensk rätts del. Ej heller då det gäller privat foto­

kopiering av skönlitterära och musikaliska verk anser kommittén särskilda

regler böra införas.

I anslutning härtill anför kommittén, att man i hithörande fall ibland

överskrider gränsen för det enskilda bruket; detta kan särskilt vara fallet

inom arkiv och bibliotek och inom större företag. I praxis bedriver man

emellertid det oaktat kopieringen helt fritt och önskemål har framkommit

om en legalisering av denna praxis. Då det gäller arkiv och bibliotek anser

kommittén att dessa önskemål bör tillgodoses och ett stadgande i ämnet

har upptagits i 12 §. I övrigt bör enligt kommitténs mening den internatio­

nella utvecklingen avvaktas innan man tager ståndpunkt i frågan.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk anför kommittén att under

senare år apparater för ändamålet (bandinspelningsapparater o. dyl.) fun­

nit en viss spridning i hemmen, där de bl. a. användes för inspelning av

skyddade verk från grammofonskivor eller direkt från radioutsändningar.

Kompositörerna har bär framfört krav på kompensation genom avgiftsbe­

läggning av apparaterna och de för dessa avsedda banden. Enligt kommit­

téns mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträ­

dande, att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av rätten att fram­

ställa exemplar av verk för enskilt bruk har i allmänhet godtagits av re­

missinstanserna.

Stockholms rådhusrätt

kritiserar att rätten endast skall avse offent­

liggjort verk och anser den böra omfatta även icke offentliggjorda verk,

varav exemplar överlåtits.

I anslutning till kommitténs uttalande om vad som skall anses vara e n-

skilt bruk anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att enligt föreva­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

106

rande stadgande bör godtagas sådana förfaranden som då fiskal till huvud­

förhandling i mål upprättar promemoria med redogörelse för rättsfrågor i

målet och därvid gör excerpter ur facklitteratur. Hovrätten berör vidare för­

hållandet inom skolorna och ifrågasätter, om icke rätten att för undervis-

ningsändamål i skrift fritt mångfaldiga eljest skyddat material här givits

en i jämförelse med 17 § för snäv begränsning.

I flera yttranden dryftas frågan om vad som menas med enskilt lnuk,

då mångfaldigande sker inom företag. Sveriges radio förklarar sig utgå

från att företaget icke kan kalla sitt interna bruk för enskilt bruk; endast

enskilda personer inom företaget kan — inom eller utom tjänsten — utöva

enskilt bruk, t. ex. när de förfärdigar avskrifter att användas under förbe­

redelse till ett framträdande i radio eller television. På andra håll anses

emellertid innebörden av uttrycket i förevarande hänseende vara oklar.

Bl. a. ställer svenska försäljnings- och reklamförbundet frågan, huruvida

ett mångfaldigande inom en näringsorganisation, som har ideellt syfte eller

som icke direkt främjar medlemmarnas näringsutövning, skall anses ske i

förvärvssyfte; enligt förbundets mening bör lagtexten förtydligas.

I detta sammanhang framhåller Sveriges radio, att tillstånd till radiout­

sändning av ett verk även utan formlig bestämmelse därom måste anses

innefatta medgivande för företaget att göra de avskrifter som erfordras för

att framförandet tekniskt skall kunna ske. På grund av särskild överens­

kommelse torde något avvikande regler gälla beträffande notmaterial.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva gör invändningar

mot den utläggning, som kommittén givit åt uttrycket enstaka exem­

plar. Enligt gängse språkbruk synes uttrycket liktydigt med ett eller an­

nat exemplar. Att bestämma uttrycket på ett så flytande sätt som enligt

förslaget skulle kunna lända upphovsmännen till men och dessutom i många

fall försvåra tillämpningen av bestämmelserna om ansvar och ersättnings­

skyldighet. Det är också av vikt för upphovsmännen, att rätten att fram­

ställa exemplar för enskilt bruk icke utvidgas. Den av förslaget hävdade

tolkningen skulle kunna bidraga till att så sker. Liknande synpunkter an-

lägges av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikför-

läggareföreningen samt av föreningen svenska tecknare och studieförbun­

det medborgarskolan.

Förslagets ståndpunkt, att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk

som huvudregel skall kunna åberopas även då exemplar framställes g e-

n o m annan, möter principiella invändningar hos några remissinstan­

ser, främst med hänsyn till möjligheterna att anlita kopieringsanstalter och

inspelningsateljéer. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen anser det icke rimligt, att mångfaldigande

skall kunna ske genom annan, om denne bedriver mångfaldigandet i för­

värvssyfte; en eventuellt medgiven framställning av exemplar för enskilt

bruk bör endast kunna företagas av den som själv skall bruka exemplaret.

Det är föreningarnas bestämda uppfattning, att den av kommittén i detta

hänseende för bruksföremål och skulpturer föreslagna regleringen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

107

gälla även litterära oeh musikaliska verk. Till föreningarnas uppfatt­

ning ansluter sig musikaliska akademien. Svenska bokförläggareföreningen

anser att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk bör begränsas så

att endast sådan privat hemmakopiering, som icke kan kontrolleras, läm­

nas fri.

Till undantagsbestämmelserna i andra stycket anmärker Stockholms råd­

husrätt, att under ordet bruksföremål icke synes falla rena pryd­

nadsföremål. Då även sådana bör omfattas av stadgandet, föreslås att man

i stället väljer uttrycket »alster av konstindustri och konsthantverk». En

liknande anmärkning göres av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Flera remissinstanser tager upp frågan, huruvida speciella regler erford­

ras med hänsyn till yrkesmän, som i sin verksamhet sysslar med att

framställa exemplar av konstverk på grundval av det av konstnären skapade

originalet, exempelvis konstgjutare, koppartryckare och litografer. Styrel­

sen för Sveriges advokatsamfund framhåller, att det med den utformning

som lagtexten fått står dessa yrkesmän fritt att vid sidan av det beställda

exemplaret framställa ytterligare exemplar för eget bruk. Detta är sär­

skilt betänkligt då det gäller skulpturer, som signerats redan i originalet,

t. ex. av gips. Styrelsen föreslår en sådan ändring av lagtexten, att därav

framgår att nyssnämnda förfarande ej är tillåtet. Liknande synpunkter an-

föres av akademien för de fria konsterna, styrelsen för konstnärernas riks­

organisation, föreningen svenska affischtecknare, föreningen svenska teck­

nare och Sveriges allmänna konstförening. Statens konstråd, som endast be­

rör spörsmålet såvitt rör konstgjutare, anser däremot särbestämmel­

ser ej vara erforderliga; bl. a. framhålles att sådan yrkesman ej för

eget bruk äger framställa exemplar som är signerat och att de garantier för­

slaget innehåller mot att för enskilt bruk framställda exemplar kommer ut

i marknaden är så tillfredsställande som gärna är möjligt.

Bestämmelsen om rätt att vid utvidgning av byggnad tillgo­

dogöra upphovsmannens verk mot ersättning möter gensaga hos akademien

för de fria konsterna, som anser att arkitektens konstnärliga intressen bör

skyddas genom att han beredes tillfälle att granska förslag om utvidgning.

Sådan särskild nämnd, som akademien förordat vid 4 §, bör avgöra upp­

kommande tvist eller på domstols anmodan avge utlåtande därom. Svens­

ka arkitekters riksförbund uttalar att bestämmelsen med all sannolikhet

skulle få ej önskvärda konsekvenser och äventyra de värden arkitekten ve­

lat skapa och bevara. Båda instanserna anser att frågan om ersättning är

sekundär i sammanhanget.

Mot den föreslagna regeln att för enskilt bruk framställt exemplar ej

må utnyttjas för annat ändamål framhåller akademien för

de fria konsterna att kopior, som en konstnär gjort i studiesyfte av andra

målares verk, efter konstnärens död bör kunna utställas eller överlåtas, un­

der förutsättning att de är betecknade eller märkta på ett sätt, som anger

upphovsmannen och arbetets egenskap av kopia; kopior, som är utförda av

goda konstnärer, har ej sällan utöver sin egenskap av att efterbilda ett an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO

108

nät konstverk också intresse såsom ett uttryck för den kopierande konstnä­

rens egen uppfattning.

Kommitténs ståndpunkt att särskilda regler ej bör uppställas beträf­

fande mångfaldigande för enskilt bruk genom foto kopiering eller

ljudupptagning lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Konsertföreningen i Stockholm förklarar sig, såvitt angår fotokopiering av

musikaliska verk, gärna vilja vitsorda behovet av en viss rörelsefrihet. Vad

särskilt beträffar orkesterverk framhålles, att upphovsmannen har möjlig­

het att vid uthyrning träffa avtalsbestämmelser i ämnet och att huvudde­

len av inkomsterna härrör från ersättning för det offentliga framförandet.

Fotokopieringen torde därför icke medföra någon nämnvärd inskränkning

i upphovsmannens möjligheter att draga inkomst av sådana verk.

De av hithörande frågor närmast intresserade remissinstanserna har

emellertid i olika hänseenden anmält avvikande mening. Vad först angår

fotokopiering för enskilt bruk uttalar flera remissorgan, företrä­

dande upphovsmän och förläggare, önskemål om att lagstiftningen utfor­

mas sa att upphovsmännen får kontroll över den foto­

kopiering som bedrives inom företag och reprodu k-

tionsanstalter. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svens­

ka musikförläggareföreningen framhåller, att privatpersoner i stor ut­

sträckning låter kopiera noter i reproduktionsanstalterna och att notför­

säljningen till följd därav alltmer minskat. Föreningarna — vilka såsom

förut berörts i första hand önskar en allmän begränsning av rätten att

mångfaldiga skyddade verk för enskilt bruk — hemställer därför i andra

hand om förbud för sådana anstalter, att utan upphovsmannens tillstånd

kopiera skyddade verk, även om exemplaret uppges vara avsett för enskilt

bruk. Till föreningarnas hemställan ansluter sig musikaliska akademien.

Samma yrkande framställes av Sveriges författareförening och föreningen

Minerva, vilka framhåller att upphovsmännen i varje fall bör beredas er­

sättning för det utnyttjande av deras verk som fotokopieringen innebär.

Svenska bokförläggareföreningen hyser förhoppningen att frågan skall

kunna lösas genom samråd mellan intresserade parter; de undersökningar

föreningen gjort tyder på alt de flesta avnämarna av fotokopior är beredda

att betala rimliga författarlionorar.

Flera remissorgan, företrädande forskning och näringsliv, anser däremot

att de rättsliga möjligheterna att fritt fotokopiera

skyddade verk bör vidgas, så att den verksamhet i detta hän­

seende som förekommer inom forskningsinstitutioner och företag av olika

slag legaliseras. Tekniska litteratursällskapet betonar den utomordentliga

betydelsen av att bestämmelser om användning av fotokopiering inom tek­

nisk biblioteksverksamhet och dokumentation utformas så att man icke be­

gränsar nu tillämpad praxis; varje inskränkning skulle innebära allvarliga

olägenheter för industriell och annan verksamhet, särskilt beträffande forsk-

nings- och utvecklingsarbete. Behovet av att rådande praxis legaliseras un-

derstrykes vidare av vetenskapsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

109

lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, Sveriges industri­

förbund, Stockholms handelskammare, svenska försäljnings- och reklam-

förbundet och svenska boktrgckareföreningen.

Överbibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter, om icke

nuvarande praxis skulle vara förenlig med 11 § i förslaget såsom denna tol­

kas av kommittén, men ansluter sig, om så icke skulle vara fallet, till

uppfattningen att praxis bör legaliseras.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk hemställer Stim, för­

eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

om förbud för inspelningsateljéer, vilka i förvärvssyfte bedriver reproduk-

tionsverksamhet, att ulan upphovsmannens tillstånd framställa exemplar av

skyddade verk, även om exemplaren uppges vara avsedda för enskilt bruk.

Därjämte hemställer föreningarna att det måtte införas bestämmelser om

licensavgift på bandinspelningsapparater och band till sådana. I des­

sa yrkanden instämmer musikaliska akademien, Sveriges författareför­

ening och föreningen Minerva.

Departementschefen. Liksom i gällande rätt bör upphovsrätten icke om­

fatta åtgärder inom privatlivet. Mångfaldigande för ändamål som är att

anse som enskilt bruk bör alltså fortfarande vara tillåtet. Frågan vad som

är enskilt bruk kan självfallet föranleda vissa gränsdragningsproblem. I ett

remissyttrande har också ifrågasatts om icke här avsedda ändamål i klar­

hetens intresse borde närmare anges i lagtexten. Med hänsyn till de skiftan­

de förhållanden som här avses synes detta dock knappast möjligt; liksom

hittills bör det få ankomma på rättstillämpningen att mera i detalj avgrän­

sa det fria området.

Kommittén har emellertid i motiven angivit en rad vägledande exempel

och frågan har också belysts i ett par remissyttranden. I anslutning till de

gjorda uttalandena vill jag ytterligare beröra ett par hithörande spörsmål

av särskilt praktiskt intresse. Vad angår förhållandena inom olika slags

företag bör enligt min mening som huvudregel kunna gälla, att enskilda

tjänstemän är berättigade att för sitt personliga bruk, även i tjänsten,

göra sådana excerpter ur facklitteraturen av vilka de anser sig ha behov.

Däremot kan det icke anses godtagbart att företaget på detta sätt till­

handahåller sina anställda material av detta slag. En liknande uppdelning

kan göras beträffande mångfaldigande inom undervisningsväsendet. Det

bör vara tillåtet att en lärare stencilerar räkneuppgifter ur en exempelsam­

ling, material för en lektion i diktanalys o. s. v.; förfarandet anknyter här

till hans personliga undervisning och bör därför anses berättigat. Men det

kan icke anses tillåtet att ett skoldistrikt mångfaldigar undervisningsma­

terial till bruk i skoldistriktets klasser. Av det anförda framgår att arrangö­

rer av offentliga framföranden i allmänhet ej kan anses berättigade att

framställa de avskrifter som erfordras för framförandet; ibland kan dock

tillståndet till framförandet anses innefatta medgivande även i detta hän­

seende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år W60

I jämförelse med gällande rätt har kommittén föreslagit den begränsning­

en, att verket skall vara offentliggjort. Denna begränsning synes välmoti­

verad. Vidare skall enligt förslaget endast enstaka exemplar få framställas.

Såsom framgår av kommitténs motiv har uttrycket enstaka en mer begrän­

sad innebörd beträffande konstverk än i fråga om litterära och musikaliska

verk. Förhållandet torde få anses ligga i sakens natur och jag anser det ej

nödvändigt att, såsom yrkats i några remissyttranden, närmare precisera

förevarande villkor i lagtexten.

Kommittén har ansett, att rätten att mångfaldiga ett verk för enskilt

bruk skall få åberopas även då för framställningen anlitas biträde av annan

person, t. ex. då avskrifter och kopior beställes i en skrivbyrå eller repro-

duktionsanstalt. Några remissinstanser har ansett att rätten icke bör ha

denna räckvidd. I huvudsak sammanhänger denna fråga med spörsmålet,

huruvida det bör stadgas särskilda regler rörande sådant mångfaldigande

för enskilt bruk som sker genom fotokopiering och ljudupptagning. Jag

återkommer i det följande till denna punkt men vill här förutskicka att jag

icke ansett sådana regler böra uppställas. Ej heller i övrigt synes det mo­

tiverat att generellt begränsa huvudregeln ur den synpunkt varom här är

fråga.

Däremot bör såsom kommittén anfört i förevarande hänseende uppstäl­

las speciella undantagsregler såvitt rör en särskild grupp alster, nämligen

konstverk. I anslutning till kommitténs förslag bör sålunda upptagas stad­

gande, att huvudregeln ej skall medföra rätt att för eget bruk låta annan

framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande

efterbilda annat konstverk. Med anledning av ett remissuttalande må an­

märkas, att ordet bruksföremål, som är förslagets term för alster av konst­

hantverk och konstindustri, även täcker prydnadsföremål.

Några remissinstanser har ansett att man i fråga om efterbildning av

konstverk bör gå ännu ett steg i inskränkande riktning och införa förbud

för sådana yrkesmän som konstgjutare, koppartryckare och biografer, vil­

ka i sin verksamhet framställer exemplar av konstverk på grundval av det

av konstnären skapade originalet, att göra kopior för eget bruk. Ett gene­

rellt förbud, som skulle avse exempelvis även kopior av i handeln köpta ar­

beten, skulle dock föra för långt. Främst torde man också ha åsyftat ett

särskilt förbud mot kopiering av original som vederbörande i sin yrkesverk­

samhet mottager direkt av konstnären. I detta fall synes konstnären emel­

lertid vara tillräckligt skyddad genom att avtalet med yrkesmannen i regel

måste anses innebära, att endast de av konstnären beställda exemplaren

får framställas, och några lagbestämmelser därutöver torde icke vara er­

forderliga.

Såsom kommittén föreslagit bör, i anslutning till gällande rätt, från till-

lämpningsområdet för paragrafen undantagas utförande av byggnadsverk.

Kommittén har förordat den modifikationen i regeln härom, att det vid ut­

vidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens verk

mot ersättning. Med anledning av den kritik som från arkitekthåll riktats mot

Kungl. Maj:is proposition nr 17 ur 1900

in

bestämmelsen har frågan upptagits till behandling vid det nordiska upphovs-

rättsmötet 1957. De delegerade enade sig härvid om att visst fog fanns för

den framförda kritiken och att den nu åsyftade bestämmelsen borde utgå.

Jag vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Tillbyggnads­

företag, som verkligen innebär att de ursprungliga arkitektoniska lösningar­

na ytterligare utnyttjas, bör alltså underställas arkitekten. Det bör emel­

lertid anmärkas att en tillbyggnad ofta är av teknisk art och icke inne­

fattar ett dylikt utnyttjande. Den är då upphovsrättsligt endast att betrakta

som en ändring i byggnaden och för sådan skall i allmänhet icke krävas till­

stånd, jfr 13 §.

Exemplar som framställts för enskilt bruk får sedermera ej utnyttjas för

annat ändamål. Från konstnärshåll har hemställts om undantag för kopior

som en konstnär i studiesyfte gör av andra målares verk, så att dylika ko­

pior skulle kunna utställas eller överlåtas efter konstnärens död. Enligt

min mening föreligger dock icke skäl till en sådan undantagsbestämmelse.

Självfallet kan finnas intresse att ge offentlighet åt sådana alster, men upp­

hovsmannen till originalet bör då tillfrågas.

I några remissyttranden har yrkats att man vid utformande av reglerna i

förevarande paragraf borde taga särskild hänsyn till de metoder för mång­

faldigande som erbjudes genom fotokopiering och ljudupptagning (inspel­

ning med hjälp av bandinspelningsapparat o. dyl.). Vad som anförts härom,

exempelvis av Stim in. fl. beträffande fotokopiering av noter, ger anled­

ning att överväga särregler i ämnet. Från andra håll har emellertid fram­

förts beaktansvärda skäl mot att införa restriktioner i detta avseende. Frå­

gan om rätten att för enskilt bruk fotokopiera och inspela skyddade verk

synes mig därför, liksom hittills, böra bedömas enligt sannna normer som

gäller för andra sätt att mångfaldiga verk.

Vid remissbehandlingen har även framställts yrkanden om att fotokopie­

ring av vetenskapliga och tekniska tidskriftsuppsatser o. dyl. borde tillåtas i

större omfattning än som följer av reglerna om enskilt brnk. Såvitt angår

arkiv och bibliotek föreslås särskilda regler i detta hänseende i 12 §. I övrigt

anser jag icke att särbestämmelser i ämnet bör uppställas.

12 §.

I denna paragraf, som är likalydande med 12 § kommittéförslaget, be­

handlas fotokopiering inom arkiv och bibliotek.

Kommittén. Kommittén erinrar om att i nutiden s. k. folokopiering kom­

mit till vidsträckt användning då det gäller att framställa enstaka kopior

av tryckta arbeten och andra handlingar. Olika metoder användes, främst

kopiering direkt på papper samt mikrofilmning. Ett viktigt användnings­

område bär fotokopieringen fått inom arkiv- och biblioteksväsendet. Till

en början utgör den ett viktigt hjälpmedel för att skydda ömtåligt och dyr­

bart material mot förslitning genom alltför flitigt begagnande; åt allmän­

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

heten tillhandahålles materialet i form av fotokopior, och originalen kan

med hänsyn härtill undantagas från den löpande användningen. Även origi­

nalens skyddande mot brand- och krigsskador är ett betydelsefullt intresse

som tillgodoses på samma sätt. Original på trähaltigt papper — främst tid­

ningar — faller så småningom sönder, och i fråga om sådana utgör foto­

kopieringen det enda sättet att rädda materialet åt framtiden. Beträffande

tidningar motiveras fotokopieringen för övrigt även därav att kopiorna ta­

ger så mycket mindre plats än originalen; metoden innebär här eu lösning

av ett för det moderna biblioteksväsendet i detta hänseende brännande ut-

rymmesproblem. Genom fotokopieringen har institutionerna vidare erhållit

möjlighet att komplettera sina samlingar med sådana verk, som är utgång­

na i den ordinarie bokhandeln eller eljest svåråtkomliga, exempelvis ut­

ländska arbeten, opublicerade akademiska avhandlingar o. dyl. Det före­

kommer sålunda att ett bibliotek från ett annat bibliotek eller från privat

håll lånar ett sådant verk och framställer en fotokopia därav för sina egna

samlingar. Slutligen användes fotokopieringen såsom ett hjälpmedel i utlå-

ningsverksamheten, särskilt i den s. k. interurbana utlåningen, d. v. s. utlå­

ning till rekvirenter på annan ort. Denna är ofta förenad med olägenheter,

särskilt när fråga är om tidskriftsband. I allmänhet vill den som önskar

låna ett sådant endast taga del av en enstaka uppsats. För att slippa kost­

naden för transporten av bandet och bestyret att ombesörja denna och för

att kunna hålla bandet till tjänst för andra forskare brukar man i stället

lämna rekvirenten en fotokopia av den önskade uppsatsen.

Kommittén framhåller att fotokopieringen principiellt är beroende av

upphovsmannens tillstånd i de fall då de kopierade verken är skyddade;

endast om kopior på beställning göres för en rekvirents enskilda bruk och

11 § alltså är tillämplig, kan kopieringen ske fritt. I regel inhämtas dock

icke tillstånd och beträffande de skyddade verken saknar därför nuvarande

praxis i allmänhet stöd i lag. Enligt kommitténs mening utgör emellertid

fotokopieringen ett så betydelsefullt hjälpmedel för arkiv och bibliotek, att

praxis bör legaliseras, i den mån detta kan ske utan att berättigade intres­

sen å upphovsmännens sida trädes för nära.

Vad först angår den fotokopiering som bedrives i ändamål alt skydda

samlingarna finner kommittén det uppenbart att förfarandet icke kan in­

nebära något intrång för upphovsmännen och att invändning icke kan resas

mot att detta förklaras tillåtet. Motsvarande synes i allmänhet gälla i fråga

om fotokopiering som sker för att komplettera samlingarna, i den mån meto­

den användes i den begränsade omfattning som förut angivits. Något större

tvekan gör sig gällande i frågan huruvida institutionerna även bör äga rätt

att framställa fotokopior för utlåningsverksamheten; till skillnad från de

förut berörda fallen kan framställningen här komma att röra ett större

antal kopior av samma arbete. Kommittén erinrar emellertid om att fo­

tokopieringen är tillåten i sådana fall då den sker på rekvirentens be­

ställning och för hans enskilda bruk. Den utvidgning av denna rätt, som

den nu diskuterade befogenheten att framställa kopior för utlåningsverk-

113

samheten skulle innebära, torde enligt kommitténs mening icke äga större

betydelse för upphovsmännen. På grund härav och då starka praktiska skäl

talar därför, finner kommittén institutionernas praxis även i förevarande

hänseende böra legaliseras.

I motiven uttalas vidare att man vid utformandet av ett stadgande i ämnet

måste skapa garantier för att rätten utnyttjas endast i det allmännas in­

tresse och inom behöriga gränser. Inskränkningar bör därför gälla såväl

med hänsyn till vilka institutioner som skall komma i åtnjutande av rätten

som i fråga om de ändamål för vilka den skall få utövas. Beträffande det

första spörsmålet synes det kommittén icke möjligt att i lagtexten ange vil­

ka institutioner som skall erhålla rätt att fotokopiera; det bör därför till­

komma Kungl. Maj :t att bestämma i sådant hänseende, vilket bör ske i form

av tillstånd som meddelas åt särskilda institutioner eller grupper av insti­

tutioner. Ej heller såvitt gäller de ändamål, för vilka fotokopiering skall vara

tillåten, är det lämpligt att i lagtexten upptaga närmare bestämmelser; det

synes tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift, att kopieringen skall ske

för institutionernas verksamhet samt att det får ankomma på Kungl. Maj :t

att i samband med tillstånd ange närmare villkor för rättens utövande. I

enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,

att arkiv och bibliotek med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri

anges, för sin verksamhet må framställa exemplar av verk genom fotografi.

Slutligen framhåller kommittén att det i första hand är avsett att till­

stånd skall meddelas åt de större vetenskapliga biblioteken av skilda slag.

Vad angår de villkor, som bör förenas med sådant tillstånd, synes för när­

varande endast behöva föreskrivas alt fotokopieringen må ske för skydds-

ändamål, för komplettering av institutionens samlingar med svåråtkomligt

material eller för ett rationellt bedrivande av institutionens utlåningsverk-

samhet.

Remissyttrandena. Förslaget om en legalisering av fotokopie­

ringen inom arkiv och bibliotek får starkt slöd från remiss­

instanser företrädande biblioteksintressen. Riksbibliotekarien betonar att en

inskränkning i nuvarande praxis skulle innebära ett ytterst betänkligt steg

tillbaka i fråga om arbetsrationalisering och forskarservice inom bibliote­

ken. överbibliotekarien vid Uppsala universitet anser fotokopiering till skydd

för och komplettering av bibliotekens samlingar vara oumbärlig och utgöra

en bibliotekens skyldighet mot landets kulturliv; även fotokopieringen för

utlåningsändamål är av sådan vikt, att det framstår som ett uppenbart och

svåravvisligt forskningskrav att möjligheterna härtill bibehålies. Jämväl

Sveriges allmänna biblioteksförening understryker att det är av största vikt

att praxis på området legaliseras.

Uttalanden i samma riktning göres av remissorgan företrädande olika

vetenskapliga intresseriktningar, bl. a. vetenskapsakademien och lärarkolle­

giet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Förslaget tillstyrkes vidare av bl. a. riksarkivet samt av svenska akade-

H

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

mien, vilken senare remissinstans framhåller att akademiens arkiv förvarar

oersättliga originalhandlingar, som ej kan utlånas utan endast ställas till för­

fogande i fotografisk kopia.

Tekniska litteratursällskapet anser likaledes att fotokopiering för utlå-

ningsändamål bör vara fri men menar att detta följer redan av 11 § och att

något särskilt stadgande i ämnet icke är erforderligt. Även överbibliotekarien

vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter om icke nuvarande praxis i

huvudsak är förenlig med 11

g.

Förslaget avstyrkes i huvudsak av remissorgan företrädande upphovsmän

och förläggare. Enligt dessa remissorgans mening saknar förslaget stöd i

Bernkonvenlionen. Sveriges författarförening och föreningen Minerva har

visserligen icke något att erinra mot att arkiv och bibliotek får rätt att an­

vända fotokopiering för alt skydda eller komplettera sina samlingar. Där­

emot motsätter sig föreningarna bestämt, att fotokopiering för utlåningsän-

damål friges. Fotokopieringen kan här komma att röra ett större antal ko­

pior av ett och samma verk och drivas rent affärsmässigt; det finns ingen

rimlig anledning varför upphovsmännens verk skulle ställas till allmänhe­

tens förfogande för sådant ändamål. Under alla förhållanden bör upphovs­

mannen äga rätt till ersättning. Liknande synpunkter anlägges av Stim, för­

eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen.

Svenska bokförläggarcföreningen har intet att erinra mot arkivfotografe­

ring i enstaka exemplar sasom skydd mot brand- och krigsskador, om ga­

rantier lämnas mot att de sålunda framställda exemplaren utnyttjas för

annat ändamål. Då fråga blir om framställning av läs- och utlåningsexemp-

lar, uppkommer däremot så ömtåliga avvägningsproblem, att det icke bör

överlämnas till Kungl. Maj:t att bestämma inskränkningarna i upphovs­

rätten.

Bokförläggareföreningens uppfattning biträdes av Stockholms handels­

kammare,

som helt avstyrker det föreslagna stadgandet. Spörsmålet bör en­

ligt handelskammarens mening göras till föremål för utredning med delta­

gande av representanter för de berörda intressena.

Viss tvekan mot den föreslagna kopieringsrätten uttalas också av musi­

kaliska akademien, som understryker att bestämmelser i ämnet måste till-

lämpas med försiktighet, särskilt på det musikaliska området. Tillika fram-

hålles att ersättning bör utgå till upphovsmannen.

Vad angår frågan vilka institutioner som bör få till­

stånd att bedriva fotokopiering anser styrelsen för Sveriges

advokatsamfund att endast sådana arkiv och bibliotek som regelmässigt

är tillgängliga för allmänheten bör komma i fråga; denne begränsning bör

enhgt styrelsens mening anges i lagrummet. Tekniska litteratursällskapet

anser däremot att tillstånd bör lämnas åt alla slags bibliotek, sålunda även

specialbibliotek och företagsbibliotek. I samma riktning uttalar sig svenska

boktryckareföreningen, som nämner bibliotek och arkiv hos olika närings-

organisationer, större industrier, forskningslaboratorier m. fl. Sveriges all­

männa biblioteksförening och svenska stadsförbundets styrelse hävdar att

115

tillstånd bör kunna ges även åt folkbiblioteken. Skolöverstyrelsen är av sam­

ma mening samt anser att jämväl skolornas bibliotek bör kunna fa tillstånd,

eftersom man i skolundervisningen behöver exempelvis ett flertal ordboks-

eller tidskriftsartiklar, men särtryck av dylika ibland ej är att tillgå.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet hemställer att

föreskrifter i ämnet hålles allmänt, så att man icke oktrojerar ■vissa upp­

räknade bibliotek.

Förslaget att de närmare föreskrifterna om kopiering s-

rätten skall ges i administrativ ordning föranleder i öv­

rigt icke någon erinran i remissvaren.

I redaktionellt avseende anmärker styrelsen för konstnärernas riksorga­

nisation att orden »genom fotografi» synes ge stadgandet ett alltföi vid­

sträckt tillämpningsområde då därunder kan intolkas även andra förfaran­

den än fotokopiering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit förekommer

inom arkiv och bibliotek av skilda slag, att man mångfaldigar skyddade

verk genom fotografiska metoder. Metoderna användes dels för vissa skydds-

ändamål, dels för framställning av exemplar av verk som ej kan förvärvas

i original och dels för framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet.

I sistnämnda hänseende är främst fråga om fotokopior av tidskriftsartik­

lar, som utlämnas till allmänheten i stället för de originalvolymer i vilka

artikeln ingår. I praxis har man ansett sig i hithörande fall icke behöva in­

hämta tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att den

praxis som sålunda utbildats bör legaliseras. Några remissinstanser, främst

organisationer företrädande upphovsmän och förläggare, har motsatt sig

att man tillåter framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet. Jag vill

dock erinra om att praxis här till viss del har stöd redan i reglerna om fram­

ställning för enskilt bruk. Frågan gäller närmast sådan fotokopiering inom

arkiv och bibliotek, för vilka dessa regler ej kan åberopas. Hit hör exempel­

vis fall, då beställningen icke göres av en enskild person utan av ett företag

eller eu vetenskaplig institution. Det synes icke sannolikt, att ett medgivan­

de till fotokopiering även i dessa fall skulle ha någon större betydelse för

upphovsmännen och förläggarna. Från bibliotekshåll bär understrukits vik­

ten av att man medger fotokopiering i samtliga hithörande fall. Jag anser

därför att en legalisering bör omfatta även nu berörda ändamål.

Såsom kommittén anfört bör ett stadgande i ämnet utformas som en

fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela arkiv och bibliotek tillstånd att för

sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi och att därvid

föreskriva erforderliga villkor. Tillstand bör lämnas åt större vetenskapliga

arkiv och bibliotek av olika slag liksom åt större folkbibliotek, och bör även

kunna medges institutioner som icke är offentliga i vanlig mening utan

öppna exempelvis endast för forskare. För tillstånd bör bl. a. föreskrivas, att

kopia endast får utlämnas för forsknings- och studieändamål. I speciella

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

fall bör dock även andra ändamål kunna tillgodoses; det bör sålunda kunna

medges att böcker filmas på band, avsedda att utlånas till polioskadade och

andra handikappade för användning i läsapparater.

Vid remissbehandlingen har från ett håll gjorts gällande att det i stad­

gandet använda uttrycket »genom fotografi» vore alltför vidsträckt. Att man

här endast avser sådana fotografiska metoder, som normalt användes inom

arkiv och bibliotek, torde emellertid framgå av sammanhanget.

13 §.

Paragrafen, som är likalydande med 13 § kommittéförslaget, behandlar

rätten att göra ändringar i byggnad eller bruksföremål.

Kommittén. Kommittén framhåller, att stadgandet i 3 § om att verket icke

må ändras på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller

konstnärliga anseende eller egenart, principiellt är tillämpligt även på bygg­

nader samt alster av konsthantverk och konstindustri. Där förvanskande

ändringar i sådana objekt företages helt godtyckligt eller endast i syfte

att tillgodose ägarens privata uppfattning i estetiskt avseende eller av an­

nat ovidkommande skäl, finns icke anledning att göra inskränkning i skyd­

det för upphovsmannens ideella intressen. Eftersom byggnader och bruks­

föremål även fyller en praktisk funktion, kan det emellertid inträffa att så­

dana långtgående åtgärder, om vilka nu är tal, är betingade av tekniska skäl

eller nödvändiga för att objektet skall komma till ändamålsenlig använd­

ning. I denna intressekollision kan icke undvikas, att det konstnärliga in­

slaget får sättas i efterhand och att åtgärderna bör anses som tillåtna. Ehuru

hithörande fall icke torde vara vanliga — oftast kan erforderliga ändringar

i byggnader och bruksföremål vidtagas utan mera väsentligt men för den

konstnärliga utformningen — bör enligt kommitténs mening förhållandet

regleras genom en särskild lagbestämmelse. I enlighet med det anförda har

kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande, att byggnad eller

bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens lov, såvitt det

kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missyttrandena.

I avstyrkande riktning uttalar sig akademien för de fria konsterna. Även

om praktiska skäl för ändring av en byggnad eller ett bruksföremål kan före­

ligga, är det enligt akademiens mening en rimlig fordran, att sådan ändring

icke verkar kränkande för upphovsmannens konstnärliga anseende eller

egenart. Vad särskilt angår ändring av byggnad kan det självfallet förekom­

ma, att praktiska skäl gör en ändring önskvärd eller nödvändig, men det

bör beaktas, att nästan varje avvikelse, som en byggherre -—• kanske av

smakskäl — önskar, skenbart kan ges en praktisk eller ekonomisk moti­

vering. Upphovsmannens skydd blir då illusoriskt. I varje fall bör denne

enligt akademiens mening erhålla rätt att yttra sig över planerade änd­

ringar. Även svenska arkitekters riksförbund anser att upphovsmannen bör

tillerkännas sådan rätt och hemställer att bestämmelse härom intages i stad­

gandet. Förbundet anser denna fråga vara en av de väsentligaste i försöken

att hindra den förstörelse, som ofta övergår värdefulla byggnadsverk vid

ändringsarbeten, då upphovsmannen varit ovetande eller ställts åt sidan. I

anslutning härtill uttalar förbundet, att vid stadgandets tillämpning princi­

pen bör vara att betydande konstnärliga värden icke får uppoffras, om det

ej kan ledas i bevis att väsentliga praktiska eller ekonomiska fördelar vinnes.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker att stadgandet i sin fö­

reslagna avfattning jämväl gäller det inre av en byggnad, även i den mån

den användes för någons bostad. Den motsättning, som kan föreligga mel­

lan upphovsmannens rätt att förhindra ändring av sitt verk och en persons

intresse att få anordna sitt hem på det sätt han för sin trivsel finner lämp­

ligt, bör enligt styrelsens mening lösas så, att sistnämnda intresse tillgodo­

ses. Styrelsen föreslår därför att lagen ändras på det sätt, att det inre av en

byggnad, som användes till bostad, fritt kan ändras utan upphovsmannens

samtycke. I detta sammanhang upptager styrelsen även frågan om rätt att

ändra trädgårdsanläggningar. Styrelsen anser att det föreligger ett så stort

intresse för en trädgårdsinnehavare att efter gottfinnande kunna ändra en

sådan anläggning, att en ovillkorlig rätt härtill bör lagligen föreligga.

Upsala-Ekeby aktiebolag hemställer att i lagtexten efter ordet ägaren

insättes »för eget bruk»; det har förekommit att signerade konstindustri­

föremål av försäljaren, upphovsmannen ovetande, försetts med ytterligare

»utsmyckning».

Departementschefen. Det stadgande om rätt att vidtaga ändringar av bygg­

nad eller bruksföremål som föreslagits av kommittén är påkallat av prak­

tiska skäl, och det synes ej vara anledning till erinran mot att det upptages

i lagen. Praktiska skäl föranleder även att stadgandet icke bör tolkas allt­

för restriktivt. I ett remissyttrande har anförts, att ändringar i det inre av

en byggnad, som användes till bostad, borde få vidtagas helt efter gottfin­

nande, eftersom det här gäller ägarens intresse att ordna sitt eget hem. Änd­

ringar av detta slag torde emellertid sällan eller aldrig beröra arkitektens

ideella rätt och någon särskild undantagsbestämmelse synes icke vara er­

forderlig. Beträffande det i yttrandet omnämnda fallet att ändringar före­

tages i eu trädgårdsanläggning bör gälla samma principer som i fråga om

byggnader. Fallet är emellertid så speciellt att man icke lämpligen bör be­

lasta lagtexten med en bestämmelse därom; det torde vara tillräckligt att

här hänvisa till en analogisk tillämpning.

Med anledning av vissa uttalanden av företrädare för byggnadskonsten

må framhållas, att det självfallet är ett berättigat önskemål att man vid mera

långtgående ingrepp i byggnader låter arkitekten uttala sin mening; att så

sker torde oftast ligga i ägarens eget intresse. Någon skyldighet i detta av­

seende lär dock knappast kunna föreskrivas. .Tåg vill tillägga att sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

117

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

mera betydande byggnadsverk, där ändringar överhuvudtaget kan anses be­

röra arkitektens ideella intressen, ofta är i offentlig ägo och att det i dessa

fail bör kunna förväntas att här avsedda önskemål beaktas även utan sär­

skilda bestämmelser.

Stadgandet bör vara tillämpligt vare sig ägaren avser att själv behålla

objektet eller att i ändrat skick överlåta detta. Ett sådant vid remissbe­

handlingen omnämnt fall som att signerade konstindustriföremål av en för­

säljare förses med ovidkommande »utsmyckning» utgör emellertid ett exem­

pel på ändring som icke är tillåten enligt stadgandet.

14 §.

Denna paragraf, som frånsett en mindre ändring i andra stycket överens­

stämmer med 14 § kommittéförslaget, behandlar rätten att citera verk och

rätten att återge konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 1) författarlagen är det tillåtet

att, vid författande av nytt i det väsentliga självständigt verk, utgiven

skrift eller offentligen hållet föredrag begagnas på det sätt, att ordagrant

eller i sammandrag anföres delar därav, som åberopas till bevis eller upp­

tages till granskning, belysning eller ytterligare utveckling. Vetenskaplig

teckning o. dyl. må enligt tredje stycket i samma paragraf såsom förklaring

till texten intagas i vetenskaplig framställning. Som förutsättning gäller dock

att teckningen utgivits eller varit offentligen utställd. Enligt 12 § första

stycket 1) är det vidare tillåtet att delar av ett utgivet musikaliskt verk, oför­

ändrade eller i utdrag, anföres i ett i det väsentliga självständigt litterärt

verk. Slutligen förklaras i 6 § första stycket konstverkslagen tillåtet att i ve­

tenskaplig framställning till förklaring av texten efterbilda konstverk, som

utgivits eller varit offentligen utställt.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,

att ur offentliggjort verk citat må göras i överensstämmelse med god sed

och i den omfattning som betingas av ändamålet. I motiven framhålles bl. a.

att en återgivning för att vara berättigad som citat måste uppbäras av ett lo­

jalt syfte. I gällande svensk rätt har det ansetts erforderligt att särskilt ange

vilka syften som här avses. Det är emellertid vanskligt att utforma dylika

bestämningar så att de fullt täcker alla fall, där enligt sedvänja och allmän

rättsuppfattning citaträtt bör föreligga. Enligt kommitténs mening bör det

vara tillräckligt att i lagen hänvisa till de allmänt godtagna regler, som fak-

tiskt utbildat sig pa området. Angående den allmänna betydelse av den be­

stämmelse om tillämpning av god sed som i enlighet härmed uppställts

gäller vad därom anförts vid 3 § första stycket, som avfattats på ett lik­

nande sätt.

I andra stycket har kommittén intagit stadgande, att i kritisk eller veten­

skaplig framställning i anslutning till texten må återges offentliggjort konst­

119

verk; återges i populärvetenskaplig framställning ett flertal konstverk av

samma upphovsman, äger han rätt till ersättning. Kommittén uttalar bl. a.,

att en låneregel beträffande konstverk bör begränsas till återgivning i kri­

tisk eller vetenskaplig framställning; utan en dylik begränsning skulle

rätten bli alltför vidsträckt. Liksom beträffande citaträtten bör som vill­

kor gälla att återgivandet fyller en funktion i den framställning det är

fråga om. I förslaget uttryckes detta genom kravet att återgivandet skall

ske i anslutning till framställningen. Detta innebär att framställningen

skall vara det huvudsakliga och att konstverket återges endast för att yt­

terligare belysa denna. Kommittén anför vidare att stadgandet, liksom gäl­

lande bestämmelser, avser återgivning även i populärvetenskaplig fram­

ställning. Enligt kommitténs mening bör emellertid konstnären vid sådan

återgivning i vissa fall äga rätt till ersättning, eftersom arbeten av hithö­

rande slag ofta får sådan utstyrsel och sådant utförande, att de hos allmän­

heten röner efterfrågan som bild- eller planschverk. Med hänsyn till den

kritiska och vetenskapliga debattens behov av en i förevarande avseende

principiellt obegränsad lånerätt bör rätten till ersättning dock begränsas. I

förslaget bar detta skett så, att ersättning skall utgå endast där återgiv­

ningen avser ett flertal konstverk av samma upphovsman. Angående det sätt

på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till 52 §.

Remissyttrandena.

Förslagets utformning av citaträtten i första styc­

ket hälsas med tillfredsställelse av bl. a. publicislklubben, svenska tidnmgs-

utgivareföreningen och Sveriges radio samt möter i allmänhet icke erin­

ringar i övriga remissvar. Sveriges ungdomsförfattareförening anser emeller­

tid att hänvisningen till god sed gör stadgandet alltför vagt och hemställer

att omfattningen av citaträtten fastslås i lagtexten.

Angående citaträttens innebörd förekommer några uttalanden. Publicist-

klubben och svenska tidning sutgivar ef öreningen förutsätter att med god sed,

såvitt angår pressens förhållande, får anses härskande praxis på området.

Sveriges radio framhåller att det bör vara tillåtet att återge avsnitt ur auk-

torverk i ett radioprogram blott och bart för att skapa en viss stämning;

en sådan citering måste sägas vara uppburen av ett lojalt syfte. I anledning

av ett uttalande i motiven, att citalrälten ej kan anses medge att man exem­

pelvis i en annons om livsmedel för in ett skönlitterärt citat med uppgift

att tjänstgöra såsom blickfång, önskar Stim, svenska tonsättares förening,

Skap och svenska musikförläggareföreningen framhålla, alt förbudet mot

citering i sådant sammanhang bör gälla alla slag av litterära och musika­

liska verk.

Jämväl bestämmelsen i andra stycket om återgivning av konst­

verk i kritisk eller vetenskaplig framställning godtages i allmänhet av

remissinstanserna. Att rätten skall omfatta återgivning även i populärveten­

skaplig framställning avstyrkes dock av styrelsen för konstnärernas riks­

organisation, som framhåller att snart sagt varje bok om konst kan sägas

fylla kraven på populärvetenskap och att en med kommentar försedd port­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

120

följ med populära reproduktioner således skulle kunna skapas utan någon

gottgörelse åt konstnärerna. Den föreslagna ersättningsbestämmelsen torde

enligt styrelsens mening endast leda till att utgivarna av populärvetenskap­

liga framställningar, då de vill reproducera ett flertal konstverk, tager arbe­

ten från olika håll så att varje upphovsman blir representerad med mindre

än ett flertal konstverk. Ur liknande synpunkt avstyrker även svenska af­

fischtecknares förening och föreningen svenska tecknare förslaget i denna

del.

Någon tvekan mot den föreslagna ersättningsbestämmelsen uttalas av

överintendenten och chefen för Nationalmuseum, som anför att den kan

komma att vålla viss olägenhet för museet; museet vill dock icke motsätta

sig förslaget.

Sveriges radio anser det böra vara tillåtet att återge konstverk i före­

tagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller

televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställ­

ning, och hemställer om jämkning av stadgandet i denna riktning.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer, att lånerätten göres tillämp­

lig på varje konstverk som överlåtits.

I förevarande sammanhang må nämnas ett önskemål av föreningen konst

i skolan om att det måtte införas en allmän rätt för de kulturvårdande orga­

nen på den bildande konstens område att utan upphovsmannens tillstånd

framställa exemplar av offentliggjorda konstverk och visa sådana exemplar

offentligt, under förutsättning att det sker i ideellt syfte; enligt för­

eningens mening bör i en helt utan förvärvssyfte bedriven verksamhet på

konstbildningens område konstverk få återges även då, såsom exempelvis

i en pedagogisk sammanställning av bildmaterial på skärmar, av naturliga

skäl det avbildade konstverket oftast blir det huvudsakliga och den åtföl­

jande texten endast har till uppgift att ytterligare belysa bildmaterialet. I

föreningens önskemål instämmer skolöverstyrelsen.

Departementschefen. Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt att

ur offentliggjort verk göra citat i överensstämmelse med god sed och i den

omfattning som betingas av ändamålet torde få anses innebära, att cite-

ring får ske väsentligen i enlighet med gällande praxis. Stadgandet har i

allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del

förorda att det upptages i lagen. Kommitténs motiv och ett par remissutta­

landen belyser närmare innebörden av stadgandet.

Vad angår den av kommittén föreslagna regeln om återgivning av konst­

verk i kritisk eller vetenskaplig framställning, har vid remissbehandlingen

från konstnärshåll framställts invändningar mot att även återgivning i popu­

lärvetenskaplig framställning inbegripes. Det måste emellertid anses vara

ett allmänt folkbildningsintresse att man, liksom enligt gällande lag, också

i sådana framställningar har möjlighet att på det sätt som här avses an­

vända konstverk utan att inhämta tillstånd från upphovsmannen. Med hän­

syn till den ökade betydelse som illustrationsmaterialet i populärveten­

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

eller ett reportage om en dagshändelse på konstens område ofta kan levan­

degöras eller fullständigas genom att illustreras med konstverk som be-

röres av dagshändelsen. Att här upprätthålla det principiella kravet på till­

stånd från konstnärens sida skulle försvåra för pressen att lämna allmän­

heten information på detta åskådliga sätt. Vad angår konstnärens intressen

kan dessa knappast beröras, om ett eller annat av hans verk begagnas för

angivna ändamål.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla gällande bestämmelser om 1 å-

nerätt för pressen beträffande vissa pressartiklar avstyrkes av sven­

ska journalistförbundet. Förbundet konstaterar att denna lånerätt visserli­

gen återgår på en bestämmelse i Bernkonventionen, men framhåller att den

icke överallt betraktats eller betraktas som självklar och principiellt erkänd.

Vid Brysselkonferensen förelåg förslag från belgiskt håll att inskränka rät­

ten, och detta förslag fick stöd från fransk sida. Vid en av internationella

journalistfederationen år 1956 anordnad kongress antogs ett uttalande, som

utmynnade i ett krav på upphävande av berörda stadgande i konventionen

eller sådan ändring därav, att journalisternas upphovsrätt garanterades

även beträffande artiklar i religiösa, politiska eller ekonomiska frågor. För­

bundet ansluter sig helt till detta revisionskrav, vars förverkligande icke

skulle åsidosätta vare sig intresset av en fri och obunden samhällsdebatt i

press och radio eller intresset av en fri och obunden nyhetsförmedling. För­

bundet hemställer att hänsyn måtte tagas till detta för journalistkåren vitala

krav samt att en revision av de bestämmelser, som berör Bernkonventio-

nens nu förevarande stadgande, får anstå till efter Bernunionens nästkom­

mande medlemsmöte.

Å andra sidan hemställer publicistklubben, att det måtte tagas under

övervägande att utvidga lånerätten till sådana områden som teknik, medi­

cin m. m., där en ständig opinionsbildning genom pressens försorg pågår.

Publicistklubben uttalar sig vidare för att rätten borde gälla också i för­

hållandet mellan pressen och radion. Jämväl svenska tidningsutgivareför-

eningen anser skäl tala för en utvidgning i dessa båda hänseenden, men vill

icke framställa något yrkande därom.

Frågan om en lånerätt mellan press och radio behandlas även av Sveriges

radio, som förklarar sig icke vidhålla tidigare yrkanden om en sådan rätt.

Vad angår stadgandets utformning hemställer studieförbundet medbor­

garskolan om en precisering av uttrycket »artikel i religiös, politisk eller

ekonomisk dagsfråga».

Förslaget att införa en rätt att för journalistiskt ändamål efterbilda

konstverk i pressen har i princip godtagits i remissvaren. Beträf­

fande utformningen av bestämmelsen härom ifrågasätter svenska tidnings-

utgivareföreningen, om rätten icke gjorts något för snäv. Svenska bokför­

läggareföreningen hemställer att bestämmelsen göres tillämplig på varje

konstverk som överlåtits.

123

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla gällande regel om

pressens lånerätt har såsom framgår av den lämnade redogörelsen mött

stark kritik hos svenska journalistförbundet. Rätten är emellertid fastsla­

gen i Bernkonventionen och har även upptagits i åtskilliga umonsländers

inre lagstiftning, bl. a. i de nordiska länderna. Jag finner därför ej anled­

ning att nu föreslå upphävande av denna rätt, som hos oss funnits sedan

lång tid tillbaka. Skulle Bernkonventionens bestämmelser komma att änd­

ras, får frågan självfallet omprövas.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat sig

för att rätten förklaras gälla även i förhållandet mellan pressen och radion.

En sådan utsträckning av rätten är emellertid ej förenlig med Bernkon­

ventionen. Den rätt som finns att fritt återge pressartiklar och radioinslag

genom citat och referat torde räcka för det praktiska behovet.

Jag anser alltså, liksom kommittén, att de nuvarande bestämmelserna om

pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrade.

Kommitténs förslag att införa en rätt att för journalistiskt ändamål åter­

ge konstverk i tidning eller tidskrift har i princip godtagits i remissvaren.

Från presshåll har emellertid ifrågasatts huruvida icke rätten i förslaget

gjorts något för snäv. I grannländerna har kritiken på denna punkt varit

stark och frågan har med anledning härav tagits upp till behandling vid det

nordiska upphovsrättsmötet 1957. Man enades härvid om att stadgandet

borde få något ökad räckvidd och föreslog i detta syfte att orden »på kons­

tens område» borde utgå. För att i denna del uppna nordisk rättslikhet an­

ser jag mig böra biträda de delegerades förslag.

16 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 § kommittéförslaget,

har upptagits regler om lånerätt till förmån för samlingar till bruk vid

gudstjänst eller undervisning.

Gällande rätt. I detta ämne innehåller författar- och konstverkslagarna

åtskilliga, delvis invecklade bestämmelser. Vad först angår lån av litterära

verk är enligt 11 § första stycket 3) författarlagen tillåtet, att mindre delar

av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i

sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter sin beskaf­

fenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest

vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen

avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter än

som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt eller

delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära

undervisningen. I paragrafens tredje stycke stadgas att i skrift, som är av­

sedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten må in­

tagas teckning eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd.

Beträffande musikaliska verk är enligt 12 § första stycket 2) tillåtet, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ett utgivet sådant verk eller del därav intages i sådan ur flera tonsättares

verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till

bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller el­

jest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervis­

ningen avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas flera

verk eller delar därav än som motsvarar en tjugondei av samlingens hela

antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än tret­

tiotvå takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är

författat för att användas vid den elementära undervisningen.

Vad slutligen angår konstverk är enligt 6 § första stycket konstverksla­

gen tillåtet att i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning,

till förklaring av texten efterbilda sådant verk, som utgivits eller varit of­

fentligen utställt.

Kommittén. Kommittén anser, efter en ingående motivering, att rätten att

tör här avsedda ändamål låna utdrag av litterära och musikaliska verk

bör bibehållas, men att man bör förena denna med en rätt för upphovsman­

nen att erhålla ersättning. Såsom huvudsynpunkt anföres att det är ett

samhällsintresse att samlingar av hithörande slag — skolböcker, koral­

böcker och liknande — utges och att utgivaren härvid kan åstadkomma del

bästa möjliga i fråga om urval, samlingens disposition och uppläggning.

Detta samhällsintresse är av den styrka, att utgivningen icke bör vara be­

roende av den omständigheten, huruvida tillstånd kan erhållas från upp­

hovsmännen. Å andra sidan finns icke något giltigt skäl för att detta, så­

som nu är fallet skall kunna ske utan att dessa erhåller ersättning.

Såsom skydd för upphovsmannen mot ett alltför tidigt bruk av lånerätten

bör enligt kommitténs mening stadgas en särskild karenstid, under vilken

verket icke får utnyttjas. Tiden bör sättas till fem år från utgivningsåret.

Vad beträffar lånerättens innehåll i övrigt anser kommittén den förut

anförda huvudsynpunkten, att rätten endast bör få tagas i anspråk för

samlingar som sammanställts efter en viss plan, böra komma til! uttryck

genom krav att fråga skall vara om ett samlingsverk, sammanställt från ett

större antal upphovsmän. I huvudsaklig anslutning till nuvarande bestäm­

melser bör lånerätten vidare endast gälla samlingsverk till bruk vid guds­

tjänst eller undervisning. Lånerätten bör begränsas till mindre delar av

verk eller verk av ringa omfång. Från lånerätten bör slutligen undantagas

verk som tillkommit för att brukas vid undervisning.

I anslutning till bestämmelser om lånerätt beträffande litterära och mu­

sikaliska verk bör enligt kommitténs mening upptagas efter enahanda prin­

ciper utformade regler om rätt att låna konstverk som illustrationer till

samlingarna. Karenstiden bör här räknas från året för offentliggörandet.

Enligt det anförda utformade bestämmelser om lånerätten har av kommit­

tén upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har

intagits bestämmelse att upphovsmannen äger rätt till ersättning. Angående

det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till

52 §.

Beträffande förslagets förhållande till gällande rätt framhåller kommittén

i övrigt bl. a., att det i fråga om litterära och musikaliska verk i vissa hän­

seenden går något längre än nuvarande bestämmelser. Den begränsning som

för närvarande gäller genom att lånerätten endast avser undervisning som

är elementär har icke bibehållits. Termen elementär, som numera icke bru­

kas inom undervisningsväsendet, åsyftade ursprungligen skolgången upp till

studentexamen. Kommittén anför att behovet av en dylik begränsning, som

för övrigt torde vara av ringa praktisk betydelse, i huvudsak faller bort, om

man godtager förslagets ståndpunkt att upphovsmännen erhåller rätt till

ersättning. På grund härav och då det med hänsyn till de skilda undervis­

ningsformer, som numera förekomer, är svårt att finna uttryck för och prak­

tiskt genomföra en lämplig gränsdragning, har kommittén ansett berörda

inskränkning böra utgå. I förslaget har ej heller bibehållits det undantag

som gällande bestämmelser gör för samlingar till bruk vid musikskolor. En­

ligt kommitténs mening bör även på detta område gälla en ordning, som

möjliggör för en utgivare att sammanställa stycken efter en för undervis-

ningsändamål lämplig plan. Frågan får också mindre betydelse när, som en­

ligt förslaget, tonsättaren har rätt till ersättning. En annan avvikelse från

gällande rätt är att bestämmelserna om begränsning till ett tryckark, visst

antal takter o. dyl. slopats. Kommittén åberopar jämväl här synpunkten att

upphovsmannen skall få ersättning och tillägger att nuvarande bestämmel­

ser framstår som alltför schematiska och stela.

Såsom särskilt villkor för lånerätten uppställes för närvarande, att sam­

lingen efter sin beskaffenhet skall vara avsedd för de privilegierade ändamå­

len. Att detta bör gälla ligger enligt kommitténs mening i sakens natur;

kommittén har icke ansett erforderligt att särskilt framhäva detta i lagtexten.

Kommittén uttalar, att det naturliga tillämpningsområdet för stadgandet

är utgivning av skolböcker, koralböcker, samlingar för musikundervisning

och liknande i allmänhet genom tryck mångfaldigade samlingar. Principiellt

tillåter bestämmelserna emellertid även utgivning i andra former, exempel­

vis utgivning av magnetofonband på vilka för undervisningsändamål uppta­

gits utdrag av litterära eller musikaliska verk. Kommittén erinrar om att i

sådana fall 17 g kan vara tillämplig; upphovsman till utnyttjat verk är då

icke berättigad till ersättning. Däremot kan det nu föreslagna stadgandet

icke åberopas, om exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstad­

kommes genom sammanställning av brottstycken från andra filmer; något

praktiskt behov av lånerätt i denna riktning torde enligt kommitténs me­

ning icke föreligga.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla lånerätten till för­

mån för samlingar till bruk vid gudstjänst och un­

dervisning men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

125

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ersättning har i princip godtagits av så gott som samtliga remissinstan­

ser. Endast i det av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen gemensamt avgivna yttrandet göres en reserva­

tion såvitt angår lånerätt för samlingar till bruk vid gudstjänst. Föreningar­

na uttalar sig i denna del i avstyrkande riktning, varvid bl. a. göres gällande

att Bernkonventionen ej ger stöd för lån i detta fall. Den frivilliga, av ide­

ella skäl förestavade medverkan i kyrklig verksamhet begränsas alltmer.

De i gudstjänster, andaktsstunder, musikandakter o. dyl. medverkande tor­

de i allt större omfattning — åtminstone då det gäller statskyrkan och de

större frikyrkosamfunden -— erhålla ersättning. Det är därför svårt att för­

stå, att något särskilt tvång skall behöva åläggas upphovsmännen att ställa

sina verk till förfogande.

Vad angår rätten till ersättning framhåller enhetsskolans mo-

dersmålskommitté att en sådan kan komma att påverka innehållet i skol-

antologierna, genom att textvalet blir beroende av författarens ersättnings­

anspråk. Modersmålskommittén anser likväl principen om ersättning rik­

tig men finner det önskvärt, att i lagen intages riktlinjer för hur ersättning­

arna skall bestämmas. Förslagsvis borde vid utgivning av antologier utgå

royalty såsom för läroböcker i allmänhet, varvid 2/3 därav borde tillfalla

utgivaren och 1/3 författarna. Till detta förslag ansluter sig skolöversty­

relsen.

Förslaget om karenstid för lånerätten beröres av några remissin­

stanser. Sveriges författareförening och föreningen Minerva samt Stim m. fl.

hemställer att tiden sättes till minst tio år. Å andra sidan hemställer skol­

överstyrelsen att karenstid ej måtte stadgas, huvudsakligen under åberopan­

de av att denna kommer att försvåra en lämplig redigering av läseböckerna.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna framhålles i det av

Stim m. fl. avgivna yttrandet, att om en lånerätt för samlingar till bruk vid

gudstjänst överhuvud anses nödvändig, den under alla omständighe­

ter icke bör utsträckas utöver det verkliga behovet och endast bör gälla, vad

svenska kyrkan angår, sådana samlingsverk som skall fastställas av Kungl.

Maj :t och, för andra trossamfund, samlingar avsedda för motsvarande ända­

mål, d. v. s. koral-, psalm- och mässböcker.

Vad angår samlingar för undervisning hemställer Sveriges förfat­

tareförening och föreningen Minerva, att man bibehåller det nu gällande

villkoret för lånerätten att undervisningen skall vara elementär. Mot kom­

mitténs argumentering hävdas bl. a. att systemet med tvångslicens icke skulle

erkännas i Bernkonventionen. I det av Stim m. fl. avgivna yttrandet göres

motsvarande uttalanden, varvid särskilt framhålles att med den utvidgning

av den allmänna folkbildningsverksamheten, som med statsmakternas eko­

nomiska stöd äger rum, en lånerätt för alla former av undervisning i studie­

cirklar skulle kunna få betydande konsekvenser. Vidare framhålles att låne­

rätt för samlingsverk till bruk i musikskolor ej bör medges. Å andra sidan

anser skolöverstyrelsen att lånerätten bör gälla även för arbeten till bruk

vid fackutbildning.

o

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

svåras, om utgivaren skulle behöva träffa avtal med varje upphovsman.

Om lånerätten, såsom föreslagits, förenas med rätt till ersättning för upp­

hovsmännen, torde anordningen även ur deras synpunkt kunna betraktas

som rimlig. Beträffande förhållandet till Bernkonventionen må framhållas,

att denna icke ansetts utgöra hinder mot att i gällande författarlag uppta­

gits bestämmelser om lånerätt för gudstjänstbruk, och jag vill ansluta mig

till uppfattningen att något hinder i förevarande avseende icke föreligger.

.lag har därför även i denna del ansett mig böra biträda kommitténs prin­

cipiella ståndpunkt.

I fråga om övriga villkor för rätten har under remissbehandlingen fram­

ställts olika önskemål om ändringar i och tillägg till kommitténs förslag.

Företrädare för allmänna intressen har sålunda i olika hänseenden för­

ordat en utvidgning av lånerätten, medan upphovsmän och förläggare hem­

ställt om begränsning därav. De av kommittén föreslagna bestämmelserna

synes emellertid innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som

här står mot varandra och jag förordar att de oförändrade upptages i lagen.

Vad särskilt angår de nya reglerna om karenstid har skolöverstyrelsen an­

mält farhågor för att dessa skulle försvåra redigeringen av läseböcker. I

det sannolikt ringa antalet fall, då man vill återge utdrag ur ett nyutkom­

met verk, torde det emellertid i allmänhet finnas möjlighet att i vanlig ord­

ning sluta avtal därom med författaren.

Med anledning av vissa remissuttalanden vill jag framhålla att stadgan­

det, liksom motsvarande regler i författarlagen, endast är tillämpligt på

samlingar, som efter sin beskaffenhet är avsedda att tjäna till bruk för de

privilegierade ändamålen. Att särskilt framhäva detta i lagtexten synes

emellertid icke behövligt. Ej heller bör lånerätten göras beroende av an­

mälan till myndighet eller dylikt.

Såsom anförts vid 1 § avser förslagets regler om litterära verk icke i nå­

got fall filmverk. Förevarande stadgande kan därför icke åberopas om

exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes genom sam­

manställning av brottstycken från andra filmer. Något praktiskt behov av

en lånerätt i denna riktning torde icke heller föreligga. Däremot torde s. k.

stillbilder ur filmer kunna användas som illustrationer till samlingar en­

ligt de för konstverk gällande reglerna, vilka här torde kunna anses ana­

logt tillämpliga.

Vad angår den ersättning som enligt förslaget skall utgå till upphovs­

mannen kan, såsom vid 52 § utvecklas, förväntas, att berörda organisatio­

ner kommer att enas om de taxor och tariffer som här bör tillämpas. Skulle

ändock tvist uppstå, skall avgörande ske genom skiljedom av särskild

nämnd. Det torde ej vara lämpligt att, såsom företrädare för skolintressen

yrkat, i lagen upptaga riktlinjer för bedömandet i hithörande fall.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § kommittéförslaget, innehåller en ny be­

stämmelse om ljudupptagning för undervisning.

129

Kommittén. Kommittén erinrar om att man numera i skolorna i stor ut­

sträckning begagnar ljudupptagning såsom hjälpmedel vid undervisningen

(bändinspelningsapparater o. dyl.). Användningsformerna är skiftande. Så­

lunda inspelas skolradioprogram i sådana fall, då utsändningen icke kan

fogas in i schemat; inspelningen avlyssnas senare vid lämplig tidpunkt.

Många lärare spelar också in andra programpunkter i radioutsändningarna,

t. ex. uppläsningar av litterära verk och avsnitt ur historiska skådespel, för

att använda upptagningarna såsom illustrationer till undervisningen i lit­

teraturhistoria eller historia. I andra fall göres inspelningar från grammo­

fonskivor, både från talskivor, lämpliga för språkundervisning, och från

skivor med barnvisor o. dyl., lämpliga för sångundervisning. Inspelningar

användes vidare såsom ett kontrollmedel vid språk och sångundervisningen.

Man låter också infödda tala in den läsebok som användes, antingen hela

textmaterialet eller delar därav, varefter det inspelade återges som höröv­

ning, som diktamensövning eller för övning och korrektion av uttal.

I det följande framhålles, att inspelningar av hithörande slag, i den mån

de avser skyddade verk, principiellt omfattas av upphovsmannens rätt. I

praktiken torde förhållandet emellertid sällan eller aldrig uppmärksammas;

från upphovsmännens sida torde man icke heller göra anspråk på några

rättigheter i detta sammanhang, så länge verksamheten bedrives under

hittills förekommande former.

Enligt kommitténs mening bör den praxis som sålunda utbildats legali­

seras. Det är uppenbart att ljudupptagning i nu avsedda fall utgör ett så

värdefullt hjälpmedel för undervisningen, att den bör förklaras tillåten.

Samtidigt bör skapas garantier mot att förfarandet får så vidsträckt om­

fattning, att det kan komma att göra intrång i upphovsmännens berättigade

intressen. Enligt kommittén bör detta främst ske genom att ljudupptagning

i hithörande fall förklaras tillåten endast om den sker för tillfälligt bruk. I

enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande

att inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av of­

fentliggjort verk framställas genom ljudupptagning; härtill har fogats be­

stämmelse att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål

och skall efter användningen göras obrukbart.

Kommittén framhåller att det normala torde vara att inspelningarna

framställes inom vederbörande skola eller undervisningsanstalt. I diskus­

sionen har emellertid framförts önskemål om att inom skolväsendet anord­

nas inspelningscentraler, från vilka valda språkband och inspelningar av

radioprogram distribueras till skolorna. Om inspelningarna härvid är av­

sedda att inom skolorna användas endast för tillfälligt bruk, bör förfaran­

det anses förenligt med stadgandet.

Remissyttrandena.

Det föreslagna stadgandet om rätt att inom

undervisningsverksamhet göra ljudupptagningar av

skyddade verk för tillfälligt bruk tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes av organisationer före-

i)

liihamj till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

trädande upphovsmän och förläggare. Sålunda framhålles av Stim, för­

eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen,

att stadgandet saknar motsvarighet både i Bernkonventionen och i ut­

ländsk lagstiftning. Någon invändning behöver visserligen icke resas mot

att en lärare i en skola på skolans egen bandapparat gör en upptagning för

tillfälligt bruk i sin klass. Men det tillfälliga bruket kan icke kontrolleras

och resultatet blir kanske i stället ett bandbibliotek för undervisningen i

skolans olika klasser, vilket gör inköp av annars nödvändiga grammofon­

skivor och band överflödigt. Bestämmelsen att upptagningen efter det till­

fälliga bruket skall förstöras är ej en garanti mot missbruk; det är ytter­

ligt svårt att avgöra vad som är tillfälligt bruk, och ännu svårare att kon­

trollera att förstöringen äger rum. Särskilt synes det oriktigt att stadgan­

det skulle kunna åberopas även av vissa inspelningscentraler. Antingen fi­

nansieras sådana centraler genom att upptagningarna försäljes eller uthy­

res eller också genom statliga eller kommunala subventioner. I båda fallen

bör upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet och ersätt­

ningen vara uppenbar. Liknande synpunkter framföres av Sveriges förfat­

tareförening och föreningen Minerva, vilka dessutom understryker att om

upphovsmännen icke hittills reagerat inför det intrång i deras intressen som

här skett och sker, detta icke kan tolkas som ett samtycke från deras sida

till de inspelningar som företagits och ej heller får uppfattas såsom ett be­

vis för att de icke skulle haft något att erinra mot att nämnda praxis ut­

bildat sig.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller att stadgandet skulle med­

föra, att skolboksförlagen måste nedlägga tillverkningen av ljudband till

textböcker. Praktiskt skulle det mycket lätt gå att ordna, att överlärare-

distrikten gemensamt köpte ljudband, som sedan spelades över på band för

var och en av distriktens skolor. Men därigenom skulle efterfrågan minska

så, att banden icke längre kunde framställas. Skolornas berättigade intres­

sen torde utan lagstadgande kunna tillgodoses genom att Sveriges radio för

de program, som utsändes för skolbruk, träffar överenskommelse med

upphovsmännen om att ljudupptagning skall få ske. Detta kan meddelas

skolorna, exempelvis genom radioprogrammen.

Av de remissinstanser, som i princip tillstyrkt stadgandet, anser ett par

den uppställda begränsningen att inspelning får ske endast för tillfäl­

ligt bruk böra utgå. Skolöverstyrelsen framhåller att vissa radiopro­

gram med fördel kan användas år efter år, t. ex. den uppskattade serien

Tavlan och tiden. Om med tillfälligt bruk menas användning i eu eller flera

klasser omedelbart efter det programmet sänts, går kommande årsklasser

på samma stadium miste om det kunskapsstoff och den intressestimulans,

som ett värdefullt radioprogram kan skänka. I paragrafen bör därför före­

skrivas, att exemplar av offentliggjort verk må inom undervisningsverk­

samhet och för bruk endast inom sådan verksamhet framställas genom

ljudupptagning. Häri skulle även innefattas medgivande för skolan att låta

lärare och utländska språkassistenter, för användning inom viss skola eller

131

skoldistrikt, på ljudupptagningsapparater läsa in partier ur utgivna läro­

böcker. Liknande synpunkter anlägges av Stockholms rådhusrätt, som

dessutom anser föreskriften om att upptagningen skall göras obrukbar kun­

na utgå, eftersom upptagningen ej får användas för annat än undervisnings-

ändamål. Audiovisuella sällskapet ifrågasätter huruvida inspelningarna icke

bör få användas under en tid av åtminstone sex månader.

Beträffande utformningen av stadgandet i övrigt erinrar Sveriges radio

om att det enligt motiven skall vara tillåtet att med stöd av stadgandet fö­

retaga ljudupptagningar i inspelningscentraler; för att erhålla kvalitativt

högtstående inspelningar synes lämpligt att Sveriges radio anordnar en

sådan central. Med hänsyn till det anförda bör måhända uttrycket »inom

undervisningsverksamhet» utbytas mot t. ex. »för undervisningsverksam­

het». Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det, i analogi med vad

som föreskrives i 16 § första stycket i förslaget, bör stadgas att ljudband,

som framställts för att brukas vid undervisning, ej får kopieras.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit användes nume­

ra i stor utsträckning apparater för ljudupptagning (bandinspelningsappa­

rater o. dyl.) såsom hjälpmedel i skolundervisningen. Denna verksamhet av­

ser till betydande del även skyddade verk. I praktiken har man emellertid

med hänsyn till det särskilda ändamålet med inspelningarna ansett sig icke

behöva inhämta tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser finner jag denna

praxis böra legaliseras såvitt rör inspelningar som är avsedda för tillfälligt

bruk. Ett behov härav finns huvudsakligen i fråga om inspelningar från

skolradion. Dess program äger ibland rum på en tid som icke passar klas­

sens schema; med hjälp av en inspelning kan då programmet uppskjutas

till en mera lämplig tidpunkt. Även i fråga om andra programpunkter i

radio synes det önskvärt att inspelningar för här avsedda ändamål skall

kunna äga rum utan tillstånd. Tillstånd bör ej heller fordras i ett sådant

fall som att en infödd lärare under ett besök talar in avsnitt ur en textbok,

som sedan kan avlyssnas av flera olika klasser. Om rätten att göra inspel­

ningar för nu antydda och liknande ändamål såsom kommittén föreslagit

begränsas till fall, där de är avsedda för tillfälligt bruk, synes upphovsmän­

nens intressen icke kunna lida skada, och jag förordar att en bestämmelse

härom upptages i lagen.

Med »tillfälligt bruk» avses i princip, att inspelningen blott far anvandas

vid något eller några tillfällen och i uttrycket ligger också att detta icke får

ske inom alltför lång tid från det inspelningen företogs.

Med hänsyn till de invändningar som företrädare för upphovsmannen och

förläggarna rest mot kommitténs förslag, har de delegerade vid det nordiska

upphovsrättsmötet 1957 förordat ytterligare den inskränkningen, att in­

spelning icke får göras direkt från grammofonskivor, band etc. Jag vill bi­

träda detta förslag. Begränsningen har särskilt betydelse med hansyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

132

språkskivor och ljudband till textböcker. Då endast »direkt» eftergöring

undantages, skall det vara tillåtet att göra upptagning av radioprogram,

även om sändningen sker med hjälp av inspelning.

Det normala torde vara att inspelningarna framställes inom vederböran­

de skola eller undervisningsanstalt. Såsom kommittén anfört bör stadgan­

det emellertid vara tillämpligt även beträffande verksamheten i inspelnings-

centraler som anordnas inom skolväsendet. Däremot synes det icke före­

ligga tillräcklig anledning att, såsom Sveriges radio yrkat, låta stadgandet

gälla till förmån jämväl för detta företag; radion bör i hithörande fall träf­

fa överenskommelse om inspelning med upphovsmännen.

I paragrafen bör intagas föreskrift att inspelning som gjorts med stöd

därav icke får utnyttjas på annat sätt. Att såsom kommittén föreslagit där­

utöver stadga att den efter användningen skall göras obrukbar synes knap­

past nödvändigt och stadgandet härom bör därför utgå.

18 §.

Paragrafen, som är likalydande med 18 § kommittéförslaget, avser fram­

ställning av litterärt eller musikaliskt verk i blindskrift.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande att av utgivet litterärt

eller musikaliskt verk exemplar må framställas i blindskrift. I motiven

framhålles att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, uppbä-

res av humanitära grunder. I praktiken torde lånerätten komma att utnytt­

jas endast av organisationer, som bedriver verksamhet för de blindas väl.

Remissyttrandena. Stadgandet möter gensaga endast hos studieförbundet

medborgarskolan. Förbundet anser de humanitära skäl som åberopas vara

behjärtansvärda. Emellertid torde de blindas intressen bättre tillgodoses ge­

nom statsbidrag o. dyl. än genom ett stadgande sådant som det föreslagna,

som innebär en konfiskation av upphovsmannens rättigheter.

De blindas förening hemställer att stadgandet måtte utvidgas till att om­

fatta all för blinda avsedd framställning av litterära och konstnärliga verk,

oberoende av vilken teknik som använts. Föreningen konstaterar med till­

fredsställelse, att kommittén tagit viss hänsyn till de blindas behov genom

förslaget att från upphovsrätten skall undantagas framställning av exem­

plar i blindskrift. Blindskriftens användning begränsas emellertid starkt av

det förhållandet, att personer som drabbats av blindhet vid vuxen ålder

endast undantagsvis kan förvärva sådan färdighet vid läsning av denna

skrift, att de med behållning kan tillgodogöra sig skönlitteratur. Flertalet

av dessa blinda är därför utestängda från utnyttjandet av blindskriftsbiblio-

teken. För att tillgodose litteraturbehovet även för denna grupp tillämpas

numera metoden med inläsning av böcker på tonband. Framställning av så­

dana s. k. talböcker påbörjades i vårt land under år 1955 och vann omedel­

bart stor uppskattning bland de blinda. Utlåningen av talböcker handhas av

föreningens lånebibliotek och sker efter samma principer som utlåningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

133

av böcker i blindskrift. Förevarande stadgande bör därför under alla för­

hållanden avse framställning även genom inläsning på tonband. Enligt för­

eningens mening är det emellertid rimligt att antaga, att tekniken efter

hand kommer att kunna erbjuda ytterligare former för framställning av

böcker för blinda, varför hänsyn härtill bör tagas vid utformandet av lag­

stiftningen på området.

Sveriges allmänna biblioteksförening menar, att man bör tillgodose icke

blott de blinda utan även poliopatienter och andra personer, som är för­

hindrade att taga del av litterära eller musikaliska verk i konventionellt ut­

förande. Stadgandet bör i följd härav utsträckas till att avse alla litterära

och musikaliska verk, av vilka genom bandinspelning, grammofoninspel­

ning eller på annat sätt kopior kan framställas till tjänst för sådana perso­

ner. Liknande synpunkter anlägges av skolöverstyrelsen, som särskilt näm­

ner möjligheten att filma litterära verk för visning i läsapparater.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna regeln om framställning

av verk i blindskrift är förestavad av humanitära skäl, och jag vill även för

egen del förorda att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.

Vid remissbehandlingen har representanter för de blinda uttalat önske­

mål om att även upptagning av litterära verk på tonband till bruk för blinda

— s. k. talböcker — måtte förklaras fri. En generell regel i denna riktning

synes dock kunna föra för långt; ljudupptagningar av litterära verk kan

användas även av andra än blinda och man torde icke kunna bortse från

möjligheten av att bestämmelser i ämnet skulle missbrukas. Däremot kun­

de det i och för sig övervägas att ge de blindas egna organisationer samt

folkbiblioteken rätt att framställa ljudupptagningar av litterära verk, un­

der villkor att dessa endast finge användas för utlåning åt blinda. Man

torde dock kunna antaga att tillstånd till dylika upptagningar utan större

svårigheter skall kunna erhållas från författarna. Skulle denna förmodan

visa sig oriktig, synes det föreligga anledning att återkomma till frågan.

Den i ett par remissyttranden berörda frågan om filmning av böcker på

band, avsedda att utlånas till poliopatienter och andra handikappade för

användning i läsapparater, har behandlats vid 12 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

19 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § kommitté­

förslaget, behandlas rätten att mångfaldiga och offentligt framföra dikter

såsom text till musikaliska verk.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 2) författarlagen är tillåtet, att ut­

given dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften eller

upptages på konsertprogram. Sådan dikt får också framföras offentligt så­

som text till musikaliskt verk; i 10 § 2) göres nämligen det undantaget i

författares ensamrätt att offentligen föredraga skrift, att utgiven skrift må

134

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

föredragas »annorledes än genom uppläsning». Undantagsbestämmelsen är

endast tillämplig då fråga är om ett »föredragande» i lagens mening, d. v. s.

i första hand då dikten såsom sångtext föredrages vid ett personligt fram­

trädande inför publik. På grund av regeln i 2 § andra stycket sista punk­

ten är bestämmelsen emellertid tillämplig även vid återgivning genom gram­

mofonskiva eller liknande anordning. Enligt vissa uttalanden vid stadgandets

tillkomst (prop. 1931:2 s. 41, 42 och 57) torde bestämmelsen icke kunna

åberopas vid utsändning i radio eller återgivning genom ljudfilm; dessa

framförandeformer är nämligen icke att hänföra till »föredragande» utan

har i 2 § fått utgöra en särskild kategori.

Kommittén. Kommittén framhåller att rätten att fritt begagna dikter för

här avsedda ändamål starkt kritiserats, varvid framför allt anförts att den

kan leda till intrång i författarnas ideella intressen. På grund av lånerätten

kan sålunda en betydande diktare nödgas finna sig i, alt hans verk av en

medelmåttig kompositör behandlas på ett sätt som är ovärdigt texten; exemp­

len härpå i praktiken är talrika. Enligt kommitténs mening måste stor be­

tydelse tillmätas denna invändning. Även författarnas ekonomiska intressen

sättes genom lånerätten åt sidan till förmån för kompositörerna. Å andra

sidan måste hänsyn tagas till allmänhetens och kulturlivets intresse, att

kompositörernas frihet icke i alltför hög grad kringskäres. Vid övervägande

av olika förslag till en lämplig lösning har kommittén funnit goda skäl tala

till förmån för ett — i huvudsak efter dansk förebild utformat —■ system,

enligt vilket lånerätten principiellt bibehålies, men författaren erhåller möjlig­

het att genom ett särskilt, vid utgivningen av dikten meddelat förbud sätta

lånerätten ur kraft. Författaren kan på detta sätt förbehålla sig rätt att vara

medbestämmande, då dikten skall begagnas såsom text till kompositioner.

Har sådant förbehåll gjorts, vet å andra sidan kompositören på förhand, att

han icke ensam kan disponera över båda verken.

Vidare framhåller kommittén, att anledning icke föreligger att dikten,

såsom är fallet enligt gällande bestämmelser, skall få tillgodogöras utan

att författaren kan göra anspråk på ersättning. Rätt i sådant hänseende

bör tillerkännas denne.

Även då det gäller lånerättens omfattning bör enligt kommitténs mening

ett par ändringar vidtagas i förhållande till gällande lag. Rätten bör sålunda

begränsas så att endast mindre dikt eller del av dikt får lånas. Den bör å

andra sidan förklaras avse alla slags offentliga framföranden, således även

t. ex. radioutsändning och återgivning genom ljudfilm.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande

paragraf upptagit stadgande att i fall då utgiven mindre dikt eller del av

dikt blivit tonsatt, den må som text till det musikaliska verket återges i no­

ter och framföras offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivan­

det; härtill har fogats bestämmelse att författaren äger rätt till ersättning.

Angående det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kom­

mittén till 52 §.

135

Till andra stycket har förts en regel att då verket framföres, må städse

till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram och dylikt. Regeln

ansluter sig till gällande rätt. I motiven uttalas hl. a., att regeln ej kan åbe­

ropas i fråga om återgivning i tidning eller tidskrift, t. ex. i en publikation

för radiolyssnare.

Remissyttrandena. Förslaget att i princip bibehålla rätten att

använda dikter som text till musikaliska verk men göra

denna beroende av att förbud däremot icke utsatts och därjämte tillei-

känna diktens upphovsman rätt till ersättning tillstyrkcs eller lämnas

utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Mot förslaget uttalar sig Sveriges dramatikerförbund; förbundet finner

det visserligen utgöra ett framsteg, att textförfattaren skall kunna förbjuda

tonsättning, men vad denne önskar är icke att förbjuda utan att få kontroll

över av vem, på vad sätt och för vilka ändamål hans texter tonsättes. Av

principiella skäl kan förbundet icke undgå att finna den inskränkning som

genom stadgandet göres till förmån för tonsättarna obillig och stötande.

Förslaget avstyrkes vidare av svenska bokförläggareföreningen, som instäm­

mer i den i motiven åberopade kritiken mot att dikter får fritt utnyttjas i

kombination med musikaliska verk. Den nu föreslagna regeln, varigenom

lånerätten gjorts beroende av att förbud mot lån ej utsatts vid utgivandet,

finner föreningen opraktisk. Den kommer nämligen att leda till att alla för­

lag vid all utgivning av dikter skyddar författarens rätt genom att utsätta

törbud. Dessutom finns emellertid skalder som utger sina verk på eget för­

lag, och av dessa som icke är yrkesförläggare kan man knappast begära, att

de skall känna till vilka förbehåll de bör trycka på verket. I avstyrkande

riktning uttalar sig vidare studieförbundet medborgarskolan.

Vad angår stadgandets närmare utformning anför Sveriges författareför­

ening och föreningen Minerva att lånerätten endast bör avse i tryck utgivna

verk. Om utgivning sker på grammofon, band eller film, kan det icke alltid

praktiskt genomföras att förbud utsättes på exemplaret (skivan, bandet,

filmen). Vidare bör gälla att förbudet endast behöver utsättas vid första

publiceringen i bok, tidning eller annat tryckalster, ej vid senare utgåvor.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareför­

eningen anför liknande synpunkter. Hovrätten över Skåne och Blekinge

erinrar om att även pressens lånerätt enligt 15 § gjorts beroende av att för­

bud ej utsatts, men att enligt motiven sättet för angivande av förbudet skulle

vara något olika i de båda fallen. Om en sådan åtskillnad avses, bör den

enligt hovrättens mening komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Sveriges radio ifrågasätter om icke texten borde få återges även, såsom i

praktiken ibland sker, på omslag till grammofonskivor, och icke blott i noter.

I redaktionellt avseende anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att

ordet noter synes mindre väl valt; återgivande i noter för lätt tanken på

återgivande i nottecken.

Beträffande stadgandet i andra stycket om rätt att återge sång­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

text i konsertprogram hemställer hovrätten över Skåne och

Blekinge samt Sveriges radio om ett förtydligande av uttrycket »då ver­

ket framföres»; att här åsyftas alla musikverk med text, oavsett om texten

är av det slag som avses i första stycket eller ej, framgår icke av uttrycket.

Angående stadgandets innebörd i övrigt gör Sveriges radio erinringar mot

kommitténs uttalande, att detta ej skulle vara tillämpligt vid återgivning

i en publikation för radiolyssnare; så bör vara fallet.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit kan i olika avseenden

invändningar riktas mot den nuvarande ordningen att dikter helt fritt kan

begagnas som sångtexter. Kommittén har här föreslagit att författarnas in­

tressen skall tillgodoses dels genom att det införes en möjlighet att genom

förbud sätta lånerätten ur kraft och dels genom att författaren tillerkän-

nes rätt till ersättning. Denna lösning, som godtagits av flertalet remiss­

instanser, bland dem Sveriges författareförening, innebär enligt min me­

ning en lämplig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra

och jag förordar att den lägges till grund för bestämmelsen i ämnet.

I enlighet med kommitténs förslag bör rätten begränsas till mindre dikt

eller del av dikt varjämte kravet på att dikten skall ha utgivits bör bibe­

hållas. Att såsom några remissinstanser yrkat göra den ytterligare begräns­

ningen att rätten blott skall avse verk som utgivits i tryck synes icke mo­

tiverat.

Lånerätten skall enligt förslaget bestå i att dikten må som text till det

musikaliska verket återges i noter och framföras offentligt. Av samman­

hanget torde framgå att ordet noter avser nothäften o. dyl. Det synes icke,

såsom i ett remissvar föreslagits, påkallat att tillåta återgivning även på

omslag till grammofonskivor o. dyl. Bestämmelsen avser alla slags offent­

liga framföranden, alltså även utsändning i radio och återgivning genom

ljudfilm.

Vad angår den förslagna möjligheten att genom förbud sätta lånerätten

ur kraft, må framhållas att detta bör ske så att det tydligt framgår att för­

fattaren avser det utnyttjande som det här är fråga om. En allmän klausul

såsom »Copyright» o. dyl. torde i allmänhet uppfattas såsom syftande på

det formkrav för bibehållande av upphovsrätt överhuvudtaget som på sina

håll kräves för skydd utomlands och torde därför icke kunna godtagas. Det

bör dock vara tillåtet att använda förkortade uttryck, t. ex. »Tonsättning

förbjudes». Utges nya upplagor, måste förbudet upprepas i dessa; eljest får

anses att författaren eftergivit det.

Den av kommittén föreslagna regeln om återgivande av text i konsert­

program o. dyl. ger ej anledning till annan erinran än att en redaktionell

jämkning torde erfordras för att tydliggöra att rätten gäller i samtliga fall

då musikaliskt verk framföres med text. Såsom kommittén anfört kan

stadgandet ej anses tillämpligt vid återgivning i tidning eller tidskrift.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

20

§.

I paragrafen, som motsvarar 20 § kommittéförslaget, behandlas rätten

att fritt framföra verk offentligt för olika religiösa, kulturella och andra

samhälleliga ändamål.

Gällande rätt. I författariagen behandlas delta ämne i 10 g. Enligt denna

får såväl litterära som musikaliska verk i vissa fall fritt framföras offent­

ligt. Gemensam förutsättning är, att verket är utgivet.

Vad först angår litterära verk stadgas i 10 § 2), att sådant må offentligen

uppläsas av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning. Även yrkes-

uppläsare får fritt uppläsa verk, om han icke erhåller någon ersättning

eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd

folkbildningsorganisation. Att offentligt föredraga litterära verk såsom

sångtext är generellt tillåtet; se härom redogörelsen under 19 § i förslaget.

Dramatiska verk får ej i något fall uppfö-as utan upphovsmannens till­

stånd.

Musikaliska verk får enligt 10 § 3) fritt utföras offentligt i två fall. För

det ena uppställes såsom förutsättning, att allmänheten äger utan av­

gift övervara utförandet och att detta ej heller sker i förvärvssyfte. På

grund av detta stadgande får musik fritt utföras vid gudstjänst ävensom

vid parkkonserter o. dyl. För det andra fallet gäller såsom villkor, att den

av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål

och att den utförande icke erhåller någon ersättning.

Undantagsreglerna är ej tillämpliga, då en uppläsning eller ett musikut­

förande skall utsändas genom radio. Här uppställes i 10 § 4) särskilda

regler. Enligt dessa får ett verk utan tillstånd utsändas genom radio för

religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning. Vidare får ett verks

offentliga föredragande eller utförande utan tillstånd återges genom radio,

då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och

detta ej heller sker i förvärvssyfte.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis att hithörande bestämmelser

i stort sett bör utformas efter samma principer som nu gäller för mu­

sikutföranden.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande att utgivet verk må

framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning, så ock eljest om

det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. 1 motiven nämnes som exempel

olika slags framföranden vid kyrkliga och liknande förrättningar, som

äger rum i för allmänheten tillgängliga lokaler, samt musikutföranden vid

militärparader, processioner genom gator och organisationers möten på all­

männa platser. I anslutning härtill framhålles, alt den föreslagna bestäm­

melsen även täcker vissa fall, där det i och för sig kan vara tveksamt huru­

vida framförandet bör vara fritt, exempelvis konserter som eu stad sommar­

tid anordnar i parker och på andra allmänna platser, avgiftsfria kyrko-

konserter o. dyl. Sådana konserter anordnas som vanliga offentliga kon­

serter; enda skillnaden är, att åhörarna äger fritt tillträde. Med hänsyn

härtill kunde med visst fog göras gällande, att dessa fall borde omfattas

av upphovsmannens ensamrätt. Att i praktiken draga en gräns mellan olika

slags avgiftsfria framföranden är emellertid enligt kommitténs mening

knappast möjligt.

Till andra stycket har förts stadgande, att utgivet verk ock må framfö­

ras offentligt i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i an­

nat allmännyttigt syfte, om den som utför verket eller, vid utförande i

samverkan, alla de medverkande gör det utan ersättning; vad sålunda

stadgats skall dock ej gälla sceniskt verk. Kommittén anför att huvudregeln

bör vara att framföranden för här angivna syften omfattas av ensamrät­

ten; om exempelvis vid en välgörenhetssoaré engageras en populär yrkes-

artist för att locka publik, bör ersättning utgå för de verk denne utför. Om

emellertid artisten avstår från honorar för den goda sakens skull eller de

uppträdande är amatörer som icke gör anspråk på ersättning, kan det)

vara motiverat att framförandet skall vara fritt även gentemot upphovs­

männen. Framföranden om vilka nu är fråga har därför förklarats fria

under förutsättning, att den som utför verket gör det utan ersättning. Att

sceniska verk undantagits motiveras med att det finns en produktion av

skådespel, som huvudsakligen riktar sig till amatörteatern och som icke

skulle kunna bestå, om den ej honorerades av denna.

Såsom förut anförts motsvarar den föreslagna paragrafen i fråga om

musikutföranden i stort sett nuvarande bestämmelser; andra stycket inne­

bär dock en viss utvidgning av det fria området. Däremot medför de nya

bestämmelserna i huvudsak en inskränkning i den nuvarande, mycket

långtgående rätten att fritt uppläsa verk. Bl. a. kommer uppläsning inom

statsunderstödd folkbildningsverksamhet, som för närvarande städse må

äga rum utan författarens samtycke, att vara fri endast om uppläsaren

icke får någon ersättning. Enligt kommitténs mening finns ej anledning

att här avvika från de regler, som eljest bör gälla om rätten att fritt fram­

föra verk. Förslaget innebär vidare en viss inskränkning i radions rätt att

fritt utsända verk, som dock enligt kommittén torde vara av ringa prak­

tisk betydelse.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av rätten till fria fram­

föranden lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Mot förslaget göres erinringar bl. a. av organisationer företrädande upp­

hovsmän och musikförläggare. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap

och svenska musikförläggarefÖreningen finner sålunda förslaget innefatta

en synnerligen allvarlig inskränkning i upphovsmannens rätt och hävdar,

att det går längre än Bernkonventionen sådan denna tolkats vid Bryssel-

konferensen. Mot bestämmelsen i första stycket, att framföranden som sker

avgiftsfritt och utan förvärvssyfte generellt skall vara fria, framhålles att

tonsättare och författare säkerligen icke gör några svårigheter, då det gäl­

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

140

despel under angivna omständigheter innebära försämrade möjligheter

för upphovsmannen att få ekonomiskt utbyte av sitt verk. Upphovsmannen

måste nämligen räkna med minskat publikintresse för skådespelet i orter,

där framförande redan skett. Redan av nu nämnda skäl kunde måhända

anledning finnas att med hänsyn till upphovsmannens intresse göra stad­

gandet ifråga något mindre vittgående än som skett enligt förslaget. Ur

upphovsmannens synpunkt torde det vidare te sig obilligt att, då verk fram-

föres avgiftsfritt och utan förvärvssyfte, musiker och skådespelare kunna

erhålla ersättning av arrangören för framförandet, medan upphovsmannen

själv icke får någon ersättning för verkets utnyttjande. Det må i detta

sammanhang erinras om att de i andra stycket av 20 § behandlade fram­

förandena förklarats fria endast under förutsättning att den, som utför ver­

ket, gör det utan ersättning. Det kan med visst fog ifrågasättas, huruvida

icke enahanda förutsättning bör vara uppfylld för att de i första stycket

omförmälda framförandena — såvida dessa icke ske vid gudstjänst och

undervisning — skola vara fria.

Under åberopande härav finner hovrätten det beträffande sist avsedda

framföranden kunna övervägas, om icke upphovsmannen bör erhålla rätt

till ersättning för nyttjandet, eller om icke såsom förutsättning för att

framförandet skall vara fritt bör föreskrivas att den som utför verket gör

det utan ersättning.

Sveriges dramatikerförbund hemställer att det i andra stycket för

sceniska verk gjorda undantaget måtte utsträckas till hela paragra­

fen. Förbundet framhåller att flera svenska städer driver en viss park­

teaterverksamhet, som tenderar till att bli allt mera omfattande; det vore

högst oskäligt, om föreställningarna i sådan verksamhet skulle kunna äga

rum utan upphovsmannens tillstånd. Vad särskilt angår undantaget för

framförande vid gudstjänst framhålles, att under senare år byggts upp

flera omfattande organisationer för sceniska framföranden i gudstjänstlo­

kaler, och det synes vara svårt att avgöra, var gränsen mellan gudstjänst

och teater här går. Åtminstone en av dessa organisationer håller sig med

avlönad teaterledare. Beträffande framföranden i undervisning betonas,

att krav på tillstånd från upphovsmännens sida torde vara till gagn även

för det allmänna; den sceniska repertoaren för skolbruk är nu ytterligt

mager, ett faktum som flera svenska författare med pedagogiska intressen

hai uppmärksammat men naturligtvis icke har råd att göra någonting åt,

så länge lagen frånkänner dem rätten till deras verk på detta område.

Teatrarnas riksförbund anför liknande synpunkter och yrkar att undanta­

get för sceniska verk förklaras omfatta alla fall som avses i andra punkten

av första stycket, d. v. s. andra avgiftsfria framföranden utan förvärvs­

syfte än sådana som sker vid gudstjänst eller i undervising.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från paragrafen un­

dantages filmverk samt anför härom:

Samma motivering som föranlett, att sceniska verk undantagits, kan åbe­

ropas för undantagande av filmverk från bestämmelsen. Det finns nämligen

en icke oväsentlig filmproduktion, som lever just på undervisningsfilm

och bildningsfilm samt även annan film vars karaktär är sådan, att den

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

141

måste räkna föreställningar av sådan art som i 20 § avses såsom viktiga

inkomstkällor. Även beträffande dessa filmer gäller givetvis, att distributö­

ren förfogar över kopiorna och kan föreskriva villkor för dessas utnyttjan­

de. Bestämmelsen i 20 § kan emellertid lätt leda till tråkiga missuppfatt­

ningar: en person som hyrt en filmkopia kan med hänsyn till bestämmel­

sen tro sig ha rätt att utan filmägarens tillstånd visa filmen vid före­

ställningar av nu ifrågavarande slag. Till undanröjande av denna risk —

som måste betecknas såsom påtaglig — skulle vid uthyrning av kopior sär­

skilda påpekanden behöva göras i avtalen. I den mån detaljerade skrift­

liga avtal hittills icke förekommit — och detta torde ofta vara fallet beträf­

fande filmer av ifrågavarande slag — måste sådana införas.

Beträffande det föreslagna stadgandets innebörd i fråga om radiout­

sändningar anför Sveriges radio, att en utsändning, sådan som av den

stora soarén hösten 1956 för Ungernhjälpen, sker för välgörande ändamål

i förslagets mening, under exempelvis den förutsättningen, att radion till det

välgörande ändamålet avsätter en summa, motsvarande normal ersättning

till alla medverkande.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att Stockholms rådhusrätt

hemställt om upptagande av en regel om att verk må i rättsvårdens

och den allmänna säkerhetens intresse fritt utnyttjas.

Regeln borde gälla även beträffande rättigheter som avses i 5 kap.

Departementschefen. Kommitténs principiella uppfattning att det alltjämt

bör finnas en viss rätt att fritt framföra verk för olika religiösa, kulturella

och andra samhälleliga ändamål har under remissbehandlingen icke varit

föremål för invändningar. Däremot har framförts erinringar mot det sätt

på vilket det fria området avgränsats i kommitténs förslag.

Kommittén har till en början föreslagit en regel om att utgivet verk skall

få framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning och även eljest om

det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. Redan kommittén har emeller­

tid framhållit, att det i och för sig vore tveksamt huruvida stadgandet, på

sätt föreslagits, jämväl borde omfatta sådana avgiftsfria parkkonserter, fri-

luftsföreställningar o. dyl., som numera i stor omfattning anordnas av kom­

muner och andra allmänna organ; kommittén har dock ansett det möta

praktiska svårigheter att draga en gräns mellan olika slags avgiftsfria fram­

föranden. Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del starkt kritise­

rats av företrädare för upphovsmän och musikförläggare, och även Svea

hovrätt har givit kritiken sitt stöd. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957

enade sig också de danska, finska och svenska delegerade om att det av

hänsyn till upphovsmännen vore angeläget att söka finna en annan gräns­

dragning. Enligt de delegerades mening vore utmärkande för de tillfällen

som borde omfattas av stadgandet — kyrkliga ceremonier, militära parader

o. dyl. — att de musikutföranden och andra framföranden som förekomme

endast utgjorde beledsagande inslag i programmet. Vore åter fråga om ex­

empelvis en parkkonsert, utgjorde framförandet av verken själva ändamå­

let med arrangemanget. Om man i stadgandet införde ytterligare det vill­