Prop. 1960:17
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
1
Nr 17
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.', given Stockholms slott den 27 november 1959.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk; 2) lag om rätt till fotografisk bild; samt 3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,
dels ock till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga här vid fogade förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.
GUSTAF ADOLF
Ingvar Lindell
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen till skydd för för fattare, tonsättare, bildkonstnärer, konsthantverkare och andra upphovs män till litterära och konstnärliga verk (upphovsrätt). Nu gällande lagbe stämmelser på detta område är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hän syn till utvecklingen inom film, grammofon, radio och television. Vissa ändringar påkallas även för att möjliggöra för Sverige, som är medlem av den s. k. Bernkonventionen, att tillträda en år 1948 reviderad text av kon ventionen, ävensom den år 1952 i Geneve ingångna Världskonventionen om upphovsrätt. Slutligen har beaktats intresset av att på detta område erhålla största möjliga nordiska rättslikhet; det förberedande lagstiftningsarbetet har därför utförts i samverkan med utredningar i Danmark, Finland och
Norge.
Den nya lagstiftning som föreslås innebär i vissa avseenden en förstärk ning av upphovsmannens rätt. Bl. a. ges ökat skydd åt de ideella och per sonliga intressen han förbinder med verket. Skyddstiden, som för närva-
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17
2
rande i princip är 30 år från upphovsmannens död men beträffande litte
rära och musikaliska verk provisoriskt förlängts till 50 år, föreslås nu be
träffande samtliga verk till 50 år. I fråga om alster av konsthantverk och
konstindustri behålles dock, i avbidan på pågående utredning om mönster
skyddet, den hittillsvarande skyddstiden oförändrad.
Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya in
skränkningar i upphovsrätten till förmån för vissa kulturella eller eljest
samhälleliga ändamål. Bl. a. föreslås sålunda, att arkiv och bibliotek skall
aga fotokopiera skyddade verk och att skolorna skall kunna göra band
inspelningar av radioprogram o. dyl. Vidare märkes, att de avtal om radio-
och television sutsändningar av skyddade verk, som Sveriges radio har med
Stim och andra upphovsmannaorganisationer, principiellt skall ge rätt att
sanda ut verk även av upphovsman som icke är ansluten till dessa orga
nisationer.
Forslaget behandlar icke blott den egentliga upphovsrätten utan upptager
också regler om skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konst
närer och i samband därmed också för grammofonindustrien och radion.
Dessa grupper får skydd mot vissa inspelnings- öch utsändningsåtgärder.
Vidare skall utövande konstnärer och grammofonfabrikanter äga rätt till er
sättning för grammofonmusiken i radio och television. Utövande konstnärer
får dessutom skydd för sina ideella och personliga intressen.
I förslaget har även upptagits offentligrättsliga stadganden till skydd för
vissa allmänna intressen. Bl. a. beredes sålunda möjlighet åt det allmänna
att ingripa till skydd för ideella värden hos klassiska och andra äldre lit
terära och konstnärliga verk.
Beträffande rätten till fotografier föreslås särskilda bestämmelser. Här
märkes att skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år från året för ut
givningen, sättes till 25 år från framställningsåret. I en del fall, där det
för närvarande är fritt att använda fotografier som illustrationer, införes
rätt till ersättning för fotografen.
Förslaget föranleder följdändringar i tryckfrihetsförordningen och i la
gen mot illojal konkurrens.
Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1960.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
3
>;t
•ilnirttmru
nviunuri^/oriqoui
a a
a
lav. *>:•»
*>»
1
-s- ■ -
•mtthrus
hno tlrx.» !n. l!i! no
: !
Förslag
till
La§
•)(!
;
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
.
j
>I
töv
U;xruinvj i];,
>h: u:r,
iritj Jnm
s
\ • n'i-u> ;r-.:ui'r” ‘
iö
V
n
?
Härigenom förordnas som följer.
</•••• i-i0 liii [•••■>ro;" vi’ •«•••.*■ r.d i■
aat.ix
... ... .vv tjätbi' 'ta
1 KAP.
Upphovsrättens föremål och innehåll
■;« h.
1
1
Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till
verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift
eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst,
byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck
på annat sätt.
Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller
i plastisk form utfört verk av beskrivande art.
2
§.
Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, ute
slutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav
och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller änd
rat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart
eller i annan teknik.
Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på an
ordning, genom vilken det kan återgivas.
Verket göres tillgängligt för allmänheten då det framföres offentligt, så ock
då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller
eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt. Lika med offentligt fram
förande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en
större sluten krets.
3 §•
Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för all
mänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt
god sed kräver.
Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnär
liga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt
4
för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet
sätt kränkande för upphovsmannen.
Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan
eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad använd
ning av verket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
4
§.
Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan
litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna gestalt, men han
äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.
Har någon i fri anslutning till ett verk åstadkommit ett nytt och själv
ständigt verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.
5 §.
Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit
ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men
hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.
6
§.
Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra själv
ständiga verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var
för sig beivra intrång i rätten.
7 §•
Såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock
allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på ex
emplar av verket eller angives då detta göres tillgängligt för allmänheten.
Är ett verk utgivet utan att upphovsmannen är angiven såsom i första
stycket sägs, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren före
träda upphovsmannen, till dess denne blivit angiven på ny upplaga eller
genom anmälan i justitiedepartementet.
8 §.
Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för all
mänheten.
Verket anses utgivet, då exemplar därav lovligen förts i handeln eller el
jest blivit spridda till allmänheten.
9 §•
Författningar samt beslut och yttranden av myndighet, som avses i 2 kap.
3 § tryckfrihetsförordningen, äro icke föremål för upphovsrätt.
5
Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt
till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.
Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är
stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 dr 1960
10 §.
2 KAP.
Inskränkningar i upphovsrätten
11
§.
Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.
Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bruk låta annan fram
ställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efter
bilda annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.
12
§.
Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom foto
grafi.
13 §.
Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens
lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.
14 §.
Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras
i den omfattning som betingas av ändamålet.
I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslutning till texten
återgivas offentliggjort konstverk. Återgivas i populärvetenskaplig fram
ställning två eller flera konstverk av samma upphovsman, äger han rätt till
ersättning.
15 §.
I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel
i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot efter
tryck är utsatt.
Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband
med redogörelse för dagshändelse på konstens område.
6
I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt
ur verk från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av lit
terärt eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem
år förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgi
vas konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.
Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i sam
ling för sådant ändamål.
För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till
ersättning.
17 §.
Inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offent
liggjort verk framställas genom ljudupptagning; dock må grammofonskiva
eller liknande anordning, som framställts i förvärvssyfte, ej direkt eftergö
ras. Exemplar som framställts med stöd av denna paragraf må ej utnytt
jas på annat sätt.
18 §.
Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blind
skrift.
19 §.
Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den soni text
till det musikaliska verket återgivas i samband med notskrift och framföras
offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande
eller framförande som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.
Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna tex
ten återgivas i konsertprogram eller dylikt.
20
§.
Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst eller under
visning.
Utgivet verk må ock framföras offentligt vid tillfälle, där framförande
av sådana verk ej är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt och
anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det må jämväl framföras offentligt
i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyt
tigt syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,
alla de medverkande göra det utan ersättning.
Vad i andra stycket är stadgat gäller ej sceniskt verk eller filmverk.
21
§.
Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må
korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshän
delsen medtagas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960
16 §.
7
Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgi vas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.
Svenskt radio- eller televisionsföretag som Konungen bestämmer må, om företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal sven ska upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes av organisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersätt ning. Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen.
23 §.
Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits, må exemplar, som omfat tas av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt; dock må noter till musikaliskt verk ej utan upphovsmannens samtycke uthyras till all mänheten.
Konungen äger föreskriva, att avgift skall utgå för sådan utlåning och uthyrning av exemplar, som enligt första stycket må ske utan upphovs mans samtycke, ävensom förordna om medlens fördelning.
24 §.
Vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i stat lig eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst för över läggning om allmänna angelägenheter må återgivas utan upphovsmans sam tycke; dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må återgivas allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogö relsen. Upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.
25 §.
Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av konstverk eller verket ut givits, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas vidare samt verket visas offentligt. Verket må ock medtagas vid inspelning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad bety delse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.
Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till salu, må avbildas i katalog eller i meddelande om utställningen eller försälj ningen. Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats utomhus.
Byggnad må fritt avbildas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
22 §.
8
Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsman
nens rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.
Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,
skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Verket
må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som krä-
ves för den medgivna användningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
26 §.
3 KAP.
Upphovsrättens övergång
Allmänna bestämmelser om överlåtelse
27 §.
Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt
eller delvis överlåtas.
överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I frå
ga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt
utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande
make och arvingar.
Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas
i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån
ej annat avtalats.
28 §.
Om ej annat avtalats, äger den till vilken upphovsrätt överlåtits icke
ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten i en rö
relse, må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del där
av; överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.
29 §.
Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upp
hovsrätt uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens om
råde eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.
Avtal om offentligt framförande
30 §.
Överlåtes rätt att framföra ett verk offentligt, skall överlåtelsen gälla för
en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Har längre giltighetstid än
tre år bestämts och är ensamrätt avtalad, må upphovsmannen likväl själv
framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten under en
tid av tre år ej tagits i bruk.
Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.
9
Förlagsavtal
31 §.
Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att ge
nom tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller
konstnärligt verk.
Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall åter
givas, förblir i upphovsmannens ägo.
32 §.
Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litte
rärt verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.
Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.
33 §.
Förläggaren är pliktig att utgiva verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt
sörja för dess spridning samt fullfölja utgivningen i den omfattning som be
tingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försum
mas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall den ock
ersättas.
34 §.
Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,
inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript
eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå
att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behålla
uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren
har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsman
nen hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.
35 §.
Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet
eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.
Har under räkenskapsår skett försäljning för vilken upphovsmannen har
rätt till honorar, skall förläggaren inom nio månader efter årets slut till
ställa honom redovisning, angivande försäljningen under året samt restupp-
lagan vid årsskiftet. Även eljest äger upphovsmannen efter redovisningsfris
tens utgång på begäran erhålla uppgift om restupplagan vid årsskiftet.
36 §.
Påbörjas framställning av ny upplaga senare än ett år efter det föregåen
de upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla till
fälle att göra sådana ändringar i verket, som kunna vidtagas utan oskälig
kostnad och icke ändra verkets karaktär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
37 §.
Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på
det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren
äger utgiva blivit slutsålda.
Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgiv
ningen påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade
eller valda arbeten.
38 §.
Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tid
ning eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och
34 §§.
Avtal om filmning
39 §.
överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på
film omfattar rätt att genom filmen på biograf, i television eller annorle-
des göra verket tillgängligt för allmänheten.
40 §.
överlåtes rätt att utnyttja ett litterärt eller musikaliskt verk för film, som
är avsedd för offentlig visning, är förvärvaren pliktig att inom skälig tid
inspela filmverket och sörja för att det göres tillgängligt för allmänheten.
Försummas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla upp
buret honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall
den ock ersättas.
Om filmverket icke är inspelat inom fem år från det upphovsmannen full
gjort vad på honom ankommer, äger upphovsmannen, ändå att försummel
se ej ligger förvärvaren till last, häva avtalet och därvid behålla uppburet
honorar.
Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.
41 §.
Efter upphovsmannens död äga reglerna om giftorätt, arv och testamente
tillämpning på upphovsrätten. Avträdes boet till förvaltning av boutred
ningsman, äger denne icke utan dödsbodelägarnas samtycke utnyttja verket
på annat sätt än förut skett.
Upphovsmannen äger genom testamente, med bindande verkan även för
efterlevande make och bröstarvingar, giva föreskrifter om rättens utövande
eller bemyndiga annan att meddela dylika föreskrifter.
42 §.
Upphovsrätt må ej tagas i mät hos upphovsmannen själv eller hos någon,
till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Samma
lag vare beträffande manuskript, så ock i fråga om exemplar av sådant
konstverk som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för offentliggörande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
11
4 KAP.
Upphovsrättens giltighetstid
43 §.
Upphovsrätt till ett verk gäller, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, intill utgången av femtionde året efter det år, då upphovsmannen av led, eller, beträffande verk som i 6 § sägs, efter den sist avlidne upphovs mannens dödsår.
För alster av konsthantverk eller konstindustri gäller rätten intill utgång en av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes. Var sådant alster icke offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten intill utgången av ti onde året efter hans dödsår.
44 §.
För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven med sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det ar, då verket of fentliggjordes. Består verket av två eller flera delar med inbördes samman hang, räknas tiden från det år, då sista delen offentliggjordes.
Blir upphovsmannen inom nämnda tid angiven såsom i 7 § sägs eller vi sas att han avlidit innan verket offentliggjordes, gäller vad i 43 § stadgas.
Vad i denna paragraf stadgas gäller ej alster av konsthantverk eller konst industri.
5. KAP. Vissa upphovsrätten närstående rättigheter
45 §.
En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmän heten.
Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.
Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 27—29 samt 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.
12
46 §.
Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej
utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter
det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upp
tagningen överföres från en sådan anordning till en annan.
Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av fram-
ställares samtycke, skall vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17
och 21 §§ samt 22 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.
47 §.
Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsänd-
ning, skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stad
gas, ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande konstnär, vars
framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer sam
verkat vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande
av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande
konstnärs rätt gällande genom framställaren.
Bestämmelserna i 14 § första stycket samt 20 och 21 §§ skola äga mot
svarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövan
de konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29, 41 och 42 §§ i mot
svarande mån gälla.
Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.
48 §.
Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televi-
sionstöretagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom
vilken den kan återgivas. Utan sadant samtycke må ej heller televisions
utsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.
Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs,
utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan an
ordning till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsänd
ningen ägde rum.
Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §
första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i den
na paragraf.
49 §.
Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort an
tal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år
förflutit efter det år, då arbetet utgavs.
Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett
särpräglat sätt.
Vad i 11 § första stycket och 14 § sägs skall äga motsvarande tillämpning
beträffande arbete eller alster som avses i denna paragraf. År sådant arbete
eller alster eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gäl
lande.
Kungl. Maj:ts, proposition nr 17 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
13
6 KAP.
Särskilda bestämmelser
50 §.
Litterärt eller konstnärligt verk må ej göras tillgängligt för allmänheten
under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovs
man lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman.
51
§.
Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som
kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förbe-
redes, äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer vid
vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla åter
givande som sker under upphovsmannens livstid.
52 §.
I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skä
ligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses
med förbud enligt 51 §, så ock av föremål som kan användas endast för
framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen skall förstö
ras eller på visst sätt ändras.
Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.
Egendom som avses i första stycket må i avbidan på föreskrift som där
sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är
stadgat äga motsvarande tillämpning.
7 KAP.
Ansvar och ersättningsskyldighet
53 §.
Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,
som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovs
rätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot
50 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till bö
ter eller fängelse i högst sex månader.
Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför
exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana om
ständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straff
bar enligt vad i första stycket sägs.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
54 §.
. i
KA
' ‘
Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra styc
ket utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare
gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.
Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för
annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.
Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne
bär intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsman
nen eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åt
gärden.
55 §.
Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i
53 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom
med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovs
mannen eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten
efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras
eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed
för att förebygga missbruk.
Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfaran
det bestått i utförande av byggnadsverk.
56 §.
Utan hinder av vad i 55 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till
det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga
omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela till
stånd att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för
avsett ändamål.
57 §.
Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.
58 §.
Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot
denna lag är Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning
som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 § andra stycket
eller 47 §.
59 §.
Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.
15
överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra styc
ket må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och ned
stigande led eller syskon eller den som på grund av adoption står i motsva
rande förhållande till upphovsmannen.
Egendom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen
kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
8 KAP.
Lagens tillämpningsområde
60 §.
Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på verk av den
som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, på verk av sådan
statslös eller flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom
eljest på verk, som först utgivits i Sverige, på här utfört byggnadsverk och
på konstverk, som infogats i här belägen byggnad.
Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konst
närligt verk, oberoende av dess ursprung.
61 §.
Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptag
ning samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.
Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete eller alster, framställt av
svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som har hem
vist i Sverige eller av sådan statslös eller flykting, som här i riket har sin
vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete eller alster som först utgivits i
Sverige.
62 §.
Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrif
ter om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må
ock meddelas om tillämpning av lagen på verk, som först utgivits av mel-
lanfolklig organisation, samt på icke utgivet verk, som dylik organisation
äger utgiva.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
9 KAP.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
63 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill an
slutande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i
tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.
64 §.
Genom denna lag upphävas:
1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska
verk;
2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;
3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt
4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid
för litterära och musikaliska verk.
65 §.
Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämp
ning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkom
mit före ikraftträdandet.
Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest
skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1969, gälla intill ut
gången av år 1970.
66
§.
Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må
fritt spridas och visas, dock att vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter
till musikaliskt verk och om bemyndigande för Konungen att föreskriva
om viss avgift skall äga tillämpning.
67 §.
Trycksatser, klichéer, formar och andra hjälpmedel, som med stöd av
äldre lag framställts för mångfaldigande av visst verk, må utan hinder av
vad i nya lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av
år 1962. På exemplar, som framställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs
äga motsvarande tillämpning.
68
§.
Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självstän
diga bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före nya lagens
ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om
han ej är känd, förläggaren.
17
Om såsom utgivare angivits offentlig undervisningsanstalt eller akademi
eller ock bolag, förening eller annan samfällighet eller, där utgivare ej är
känd, dylik samfällighet är förläggare, skall skyddstiden beräknas enligt
44 §.
69 §.
Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt,
som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock att 29 § skall lända
till efterrättelse i fråga om sådant avtal.
70 §.
Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.
Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens
ikraftträdande, skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
2 Bihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
Förslag
till
Lag
om rätt till fotografisk bild
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som
nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller
annat förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den of
fentligt.
Som fotografisk bild anses även vad som framställes genom ett med
fotografi jämförligt förfarande.
2
§•
Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,
skall fotografen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.
Bilden må icke ändras så, att framställarens anseende som fotograf krän-
kes; ej heller må bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sam
manhang som är på angivet sätt kränkande för fotografen.
3 §.
Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller all
mänt kända signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av bilden el
ler angives då denna visas offentligt.
4 §.
En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lovligen utgivits, utställts
offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.
5 §•
Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.
Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.
6
§.
Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv
och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
19
7 §•
I kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten åter givas offentliggjord fotografisk bild, såvitt gäller populärvetenskaplig fram ställning dock endast mot ersättning.
Offentliggjord fotografisk bild må, mot ersättning, i anslutning till tex ten intagas i arbete till bruk vid undervisning.
8
§.
Vid återgivande genom television eller film av dagshändelse må fotogra fisk bild som visas såsom ett led i dagshändelsen medtagas.
9 §•
Svenskt televisionsföretag som Konungen bestämmer må, mot ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat för bud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.
10 §.
Sedan fotografen överlåtit exemplar av fotografisk bild eller bilden blivit utgiven, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, utstäl las offentligt.
Offentliggjord fotografisk bild må även eljest visas offentligt i samband med undervisning, så ock om det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte eller i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat all männyttigt syfte. Vad nu sagts gäller ej film.
11
§.
Har televisionsföretag rätt att i utsändning visa fotografisk bild, må före taget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna ut sändningar upptaga bilden på film eller liknande anordning. Om rätten att visa sålunda upptagen bild offentligt gäller vad eljest är stadgat.
12
§.
I rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse må fotografisk bild fritt utnyttjas.
13 §.
Då fotografisk bild återgives med stöd av 6—11 §§, skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.
14 §.
Rätten till fotografisk bild, som utförts på beställning, tillkommer bestäl laren, där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen äger dock på sedvan ligt sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.
Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift
med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll
däremot.
15 §.
Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter
det år, då bilden framställdes.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
16 §.
Den som beträffande en fotografisk bild vidtager åtgärd, som innebär in
trång i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten, eller till försäljning
utbjuder eller eljest till allmänheten sprider exemplar av fotografisk bild,
som framställts i strid mot lagen, dömes, såframt det sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för så
dan spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret fram
ställts utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning
här i riket skulle varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.
17 §.
Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till foto
grafen eller lians rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt veder
lag för utnyttjandet.
Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för
annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.
Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne
bär intrång eller överträdelse varom i 16 § sägs, skall ersätta fotografen
eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.
18 §.
Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i
16 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom
med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till fotografen
eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten efter vad
som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras eller på
visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed för att
förebygga missbruk.
Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt därtill.
19 §.
Utan hinder av vad i 18 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till
det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av bild eller övriga
omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela till
stånd att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen eller hans rätts
innehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för av
sett ändamål.
21
20
§.
Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är
Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i
7 eller 9 §.
21
§.
Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej
angives till åtal av målsägande.
Egendom varom i 18 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen
kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål
i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.
22
§.
Denna lag äger tillämpning på fotografisk bild, framställd av den som är
svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller av sådan statslös eller
flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom eljest på foto
grafisk bild, som först utgivits i Sverige.
23 §.
Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrif
ter om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock
meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av
mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation
äger utgiva.
Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till foto
grafiska bilder.
Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk
bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:
1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av
äldre lag, må fritt spridas och visas.
2) Klichéer och andra hjälpmedel, som med stöd av äldre lag framställts
för mångfaldigande av viss fotografisk bild, må utan hinder av vad i nya
lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av år 1962.
Exemplar, som framställts med stöd härav, må fritt spridas och visas.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931
(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
9 §•
Använder någon----------- —---------------- uppkommen skada.
Lag samma vare, där någon i nä
ringsverksamhet eller eljest offent
liggör eller mångfaldigar litterärt
eller musikaliskt verk eller verk av
bildande konst under egenartad titel
eller diktat namn, varigenom lätt kan
föranledas förväxling med annans
förut offentliggjorda verk eller dess
upphovsman, och gärningen sker
med uppsåt att framkalla sådan för
växling.
11
§•
Berättigad att----------------— —-------- lag är:
1) i de---------------------------------- inför domstol;
2) i de------------------------ ------- eller röjts;
3) i de-------------------------------- handen; samt
4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,
vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.
där fråga är om litterärt eller musi-
1 Senaste lydelse av 9 och It §§ se SFS 1942:246.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
kaliskt verk eller verk av bildande konst, upphovsmannen till verket så ock annan innehavare av rätt till detsamma.
Allmän åklagare —-----------------------------sådant brott.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Förslag
till
ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 KAP.
8
Privilegier å--------------------------------
Om den uteslutande rätt att ge
nom tryck mångfaldiga litterära och
musikaliska verk eller verk av bil
dande konst, som tillkommer upp
hovsmannen till sådant verk, gälle
vad i lag är stadgat.
§•
- tjugu år.
Om den rätt, som tillkommer upp
hovsman till litterärt eller konstnär
ligt verk eller framställare av foto
grafisk bild, och om förbud mot att
återgiva litterärt eller konstnärligt
verk på ett sätt, som kränker den
andliga odlingens intressen, gälle vad
i lag är stadgat.
Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 januari 1959.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, K
ling
, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstift ning om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m. samt anför därvid följande.
Lagstiftningen om den rätt som tillkommer författare, tonsättare, bild konstnärer, konsthantverkare m. fl. med avseende å deras verk (för fattar- och konstnärsrätt, auktorrätt) innefattas för närvarande i lagarna den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk och om rätt till verk av bildande konst, vanligen benämnda författarlagen och konst verkslagen. Till dessa ansluter sig en samma dag utfärdad lag om rätt till fotografiska bilder.
I anledning av en år 1928 företagen revision av den för områdets inter nationella reglering grundläggande Bernkonventionen för skydd av litte rära och konstnärliga verk genomfördes ändringar i de båda förstnämnda författningarna genom lagar den 24 april 1931. Dessa ändringar berörde emellertid icke lagstiftningens systematik och principiella uppbyggnad. Re dan under de följande åren aktualiserades i olika sammanhang önskemål om en mera genomgripande reform på området. I anledning härav förord nades år 1936 hovrättsrådet, filosofie doktorn Hjalmar Himmelstrand att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande un dersökning rörande grunderna för en sådan reform. Himmelstrand avgav en promemoria i ämnet den 15 februari 1937 (SOU 1937: 18).
Även i Danmark och Finland hade vid denna tid frågan om en revision av författar- och konstnärsrätten sedan några år tillbaka stått på dagord ningen. Parallellt härmed hade inom samtliga nordiska länder framkommit önskemål om en gemensam nordisk lagstiftning på området. År 1938 enades de danska, finska, norska och svenska regeringarna om att utreda förut sättningarna härför. I beslut den 28 oktober samma år erhöll chefen för
26
justitiedepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att dels tillkalla svenska
sakkunniga för ändamålet, dels ock utse personer, företrädande olika in
tressen eller besittande speciell sakkunskap, att på kallelse av de sakkun
nigas ordförande deltaga i överläggningar med dessa.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 november 1938 så
som sakkunniga presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, till
lika ordförande, och professorn Gösta Eberstein. Såsom företrädare för olika
intressen, som komme att beröras av utredningen, utsågs dåvarande ordfö
randen i Sveriges författareförening och i filmförfattareföreningen i Sve-
rige, advokaten Axel Hemming-SjÖberg, dåvarande ordföranden i föreningen
svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u.p.a., byrådirektö
ren Kurt Atterberg, dåvarande ordföranden i publicistklubben, chefredak
tören Sten Dehlgren, rektorn vid Brunnsviks folkhögskola, filosofie doktorn
Alf Ahlberg samt dåvarande överbibliotekarien vid Uppsala universitets
bibliotek, filosofie doktorn Anders Grape. Sedermera har att i nämnda egen
skap deltaga i överläggningar med de sakkunniga ytterligare utsetts följan
de personer: den 29 april 1939 dåvarande verkställande direktören i aktie
bolaget Badiotjänst, filosofie licentiaten Carl Anders Dymling, dåvarande
juridiske rådgivaren åt skandinaviska grammophoneaktiebolaget m. fl. fö
retag, advokaten Harald Flodin, dåvarande ordföranden i svenska musiker
förbundet C. G. Lernon, dåvarande ordföranden i svenska bokförläggare-
föreningen, f. d. hovrättsrådet Tryggve Liljestrand, dåvarande sekreteraren
i akademien för de fria konsterna, vice-professorn Erik Lindberg samt då
varande ordföranden i styrelsen för aktiebolaget svensk filmindustri, revi
sionssekreteraren, sedermera häradshövdingen Gösta Siljeström, den 25
april 1941 dåvarande ombudsmannen i Sveriges författareförening och i
Stim, advokaten Ulf von Konow samt den 5 oktober 1943 dåvarande direk
tören i aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, numera direktören i aktiebola
get Sveriges litografiska tryckerier, f. d. revisionssekreteraren Johan Nor
denfalk (efter Liljestrand, som avlidit under år 1942) och dåvarande verk
ställande direktören i aktiebolaget Badiotjänst, filosofie kandidaten Yngve
Hugo (efter Dymling, som avsagt sig sitt uppdrag). Lemon avled år 1946
och Dehlgren år 1947; efterträdare till dessa har icke utsetts.
Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 februari 1939 hov
rättsassessorn, numera presidenten Herman Zetterberg. Sedan Zetterberg
utnämnts till statsråd och chef för justitiedepartementet och i anledning där
av den 2 augusti 1945 entledigats såsom sekreterare, förordnades lagbyrå
chefen, numera justitierådet Erik Hedfeldt den 10 maj 1946 till denna be
fattning. Hedfeldt har sedermera, med stöd av ett av Kungl. Maj:t den
27 november 1953 meddelat bemyndigande, samma dag förordnats att vara
ledamot i kommittén. Samtidigt förordnades hovrättsassessorn, numera hov
rättsrådet Torwald Hesser till sekreterare.
De sakkunniga, som antagit benämningen auktorrättskommittén, har av
givit ett den 20 augusti 1956 dagtecknat betänkande med förslag till lag
om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, in. m. (SOU
Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960
27
1956:25). Förslaget bygger i det väsentliga på resultat som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge.
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms radhusrätt, riksåklagaräm betet, som bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, skolöverstyrelsen, vars yttrande är åtföljt av ett av enhetsskolans modersmålskommitté avgivet utlåtande, statens konstråd, överintendenten och chefen för Nationalmuseum, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt länsstyrelsen i Uppsala län; sistnämnda länsstyrelse har inhämtat yttrande av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vil ken i sådant hänseende åberopat ett av professorn Åke Malmström avgivet utlåtande.
Från några myndigheter har infordrats yttrande i särskilda frågor, näm ligen från rikets allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen, såvitt angår skydd för officiella kartor, från riksarkivet, riksbibliotekarien och Uppsala univer sitetsbibliotek, såvitt angår fotokopiering av skyddade verk, från Sveriges författarfond, såvitt angår biblioteksutlåning, från socialstyrelsen och tele styrelsen, såvitt angår skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikan ter och radioföretag, samt från statens organisationsnämnd, statens repro- duktionsanstalt och statskontorets tryckeriintendent, såvitt angår skydd för formulär.
Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av sven ska akademien, musikaliska akademien (som jämväl i allt väsentligt åbe ropat ett i det följande omnämnt yttrande av Stim m. fl.), akademien för de fria konsterna, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, svenska förening en för upphovsmannarätt, Sveriges författareförening och Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare (vilka båda föreningar avgivit gemensamt yttrande), Sveriges ungdomsförfattareför ening, svenska översättarförbundet, fria litterära yrkesutövarnas centralor ganisation (Flyco), Sveriges dramatikerförbund, filmförfattareföreningen i Sverige, publicistklubben, svenska journalistförbundet, föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u. p. a., föreningen svenska tonsättare, föreningen svenska kompositörer av populärmusik (Skap) och svenska musikförläggareföreningen (vilka fyra sistnämnda föreningar av givit gemensamt yttrande), styrelsen för konstnärernas riksorganisation, för eningen svenska tecknare, svenska slöjdföreningen, svenska arkitekters riks förbund, föreningen svenska trädgårdsarkitekter, svenska inredningsarki tekters riksförbund, svenska bokförläggareföreningen, tcaterförlag Arvid Englind aktiebolag, svenska tidningsutgivareföreningen, teatrarnas riksför bund, folketshusföreningarnas riksorganisation, styrelsen för kungl. teatern, konsertföreningen i Stockholm, musiketablissementens förening, föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund, Sveriges radio ak tiebolag, audiovisuella sällskapet, föreningen konst i skolan, Sveriges all männa konstförening, svenska boktryckareföreningen, Sveriges allmänna
Kurigl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
28
biblioteksförening, de blindas förening u. p. a., svenska teaterförbundets
fackorganisation, svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbun
det, svenska gruppen av the international federation of the phonographic
industry, svenska försäljnings- och reklamförbundet, annonsbyråernas för
ening, konsultativa reklambyråers förbund, svenska annonsörers förening,
föreningen svenska affischtecknare, tidningarnas telegrambyrå, svenska fo
tografernas förbund och bildleverantörernas förening (vilka båda föreningar
avgivit gemensamt yttrande), vetenskapsakademien, lärarkollegiet vid karo
linska mediko-kirurgiska institutet, ingeniörsvetenskapsakademien, över
bibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek, tekniska litteratursällska
pet, svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommu
nernas förbund, Sveriges industriförbund — som bifogat yttranden av kon-
fektionsindustriföreningen, Sveriges grafiska industriförbund (vilken orga
nisation åberopat det av svenska boktryckareföreningen avgivna yttrandet),
textilrådet och Upsala-Ekeby aktiebolag — samt Stockholms handelskam
mare. Samverkande bildningsförbunden, som erhållit tillfälle avge utlåtan
de över betänkandet, har inkommit med yttrande av studieförbundet med
borgarskolan.
Vissa yrkanden i ärendet har framställts av svenska regissörsförbundet,
nordisk union for komponistrettigheder och nordiska fotografförbundet.
Även enskilda personer har inkommit med synpunkter och förslag.
Tillfälle att avge utlåtande över betänkandet har vidare beretts föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, folkparkernas
centralorganisation, styrelsen för kungl. dramatiska teatern, Sveriges or
kesterföreningars riksförbund, Göteborgs orkesterförening, Malmö konsert
husstiftelse, konsert- & teater-bureau aktiebolag, nordiska musikförlagets
konsertbyrå, svenska bokhandlareföreningen, svenska musikhandlareför-
eningen, svenska grammofonhandlareföreningen, folkrörelsernas konst
främjande, riksförbundet för bildande konst, generalstabens litografiska
anstalt, grafiska standardiseringskommittén, svenska magnetofonklubben,
riksförbundet svensk fotografi, fotohandlarnas riksförbund, pressfotogra
fernas klubb, kopieringsanstalternas riksförening och svenska arbetsgivare
föreningen. Dessa organisationer har emellertid icke inkommit med ytt
rande.
Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
I. Huvuddragen i lagstiftningen
Äldre rätt. Författar- och konstnärsrätten har hos oss, liksom i de flesta
andra länder, växt fram ur ett på privilegier grundat boktryckar- och för-
läggarskydd. Sitt första erkännande fick den i 1810 års tryckfrihetsförord
ning, vars hithörande bestämmelser innebar att författare till skrift ägde
29
ensamrätt att mångfaldiga denna genom tryck; uttrycket skrift hade härvid
en vidsträckt innebörd, så att rätten även avsåg mångfaldigande av musika
liskt verk i noter och av konstverk genom träsnitt, kopparstick, litografi och
jämförliga förfaranden. Genom en förordning 1855 hänfördes under förfat
tares rätt jämväl ensamrätt att bestämma om dramatiskt eller musikdrama
tiskt verks uppförande på scenen. Skydd mot efterbildning av konstverk i
andra än de i tryckfrihetsförordningen avsedda fallen stadgades genom en
lag den 3 maj 1867. Ett decennium senare genomfördes en allmän revision
av auktorrätten, varvid det författarrättsliga skyddet upptogs till reglering
i en särskild lag, lagen den 10 augusti 1877 om äganderätt till skrift, och
det konstnärsrättsliga helt underlades den förut nämnda lagen av 1867.
Denna ersattes sedermera av lagen den 28 maj 1897 om rätt att efterbilda
konstverk. I samband härmed gavs vårt första fotografiskydd genom eu
samma dag utfärdad lag angående rätt att återge fotografisk bild.
Förarbetena till den nu gällande lagstiftningen påbörjades år 1911, när
mast med anledning av att den för området grundläggande Bernkonven-
tionen för skydd av litterära och konstnärliga verk år 1908 reviderats. Till
kallade sakkunniga avgav år 1914 ett betänkande i ämnet, vilket i huvudsak
lades till grund för de fem år senare utfärdade författar- och konstverksla-
garna samt lagen om rätt till fotografiska bilder.
Internationella överenskommelser. I Sverige liksom i de flesta andra län
der gäller det auktorrättsliga skyddet omedelbart endast för verk som äger
ursprung i det egna landet. Utsträckning av skyddet till verk från annat
land förutsätter särskild överenskommelse på grundval av ömsesidighet. Mel
lan länderna har ingåtts åtskilliga överenskommelser av detta slag.
1) Bernkonventionen. Den viktigaste av hithörande överenskommelser är
den förut berörda, år 1886 tillkomna Bernkonventionen för skydd av litte
rära och konstnärliga verk. Anslutna stater bildar en union för skydd av
upphovsmännens rättigheter; i denna inträdde Sverige år 1904. Konventio
nen revideras vid återkommande konferenser mellan unionsländerna. Såda
na har tidigare ägt rum i Paris 1896, i Berlin 1908 och i Rom 1928. Under
kommitténs utredningsarbete har konventionen ånyo reviderats vid en kon
ferens i Bryssel 1948.
För närvarande är till Bernunionen anslutna ett fyrtiotal länder. Bland
dem som står utanför märkes flertalet av de amerikanska staterna samt
Sovjetunionen.
Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett
unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättig
heter som varje lands lagar tillerkänner eller framdeles kan komma att till
erkänna landets egna medborgare (principen om s. k. nationell behandling).
Sådan upphovsman är vidare berättigad att i andra länder än verkets hem
land — d. v. s. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om ut
givna verk, det land där verket 1'örst utgivits — åtnjuta vissa i konventionen
stadgade minimirättigheter. Eu viktig begränsning är, att skydd icke till
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
30
kommer verk som först utgivits utom unionen. I viss omfattning kan jäm
väl upphovsman, som icke tillhör unionsland, erhålla skydd; för verk, som
sådan upphovsman först utgivit i unionsland, åtnjuter han i utgivningslan-
det rätt till nationell behandling och i övriga länder de särskilda minimirät-
t>gheterna. En annan ledande princip i konventionen är, att skyddet icke
får göras beroende av formaliteter av något slag.
Av det anförda framgår att konventionens bestämmelser om minimirät-
tigheter icke avser verkets hemland, och formellt gäller dessa bestämmelser
därför i huvudsak till förmån för utländska upphovsmän. Då det ligger i
sakens natur, att ett land icke ger utländska upphovsmän bättre skydd än
sina egna, får bestämmelserna dock i praktiken den betydelsen att ett land,
som ansluter sig till konventionen, genomför dessa rättigheter även i sin in
terna lagstiftning.
Gällande svenska författar- och konstverkslagar uppfyller för närvarande
de krav i fråga om minimirättigheternas innehåll, som konventionens Rom
text uppställer. Vid Brysselkonferensen har emellertid området för dessa
rättigheter i vissa delar något utvidgats eller preciserats. För att Sverige
skall kunna tillträda Brysseltexten kräves därför, att den svenska lagstift-
ningen i dessa punkter bringas till överensstämmelse med de nya reglerna.
Kommittén har utgått från att det är ett önskemål att Sverige tillträder
Brysseltexten, och dess förslag har utformats så att det enligt kommitténs
mening tillåter ratifikation av denna text.
2) Världskonventionen om upphovsrätt. År 1952 har, under Unescos au-
spicier, tillkommit ytterligare en viktig internationell konvention på områ
det, Världskonventionen om upphovsrätt. Till denna hör tre tilläggsproto
koll, nr 1 och 2 avseende tillämpning av konventionen på verk av statslösa
och flyktingar ävensom på verk av vissa mellanfolkliga organisationer samt
nr 3 avseende möjlighet att förena ratifikation av konventionen med visst
villkor. Konventionen berör i princip icke förhållandet mellan Bernunionens
medlemsstater, men är för dem av betydelse såvitt angår relationerna till
länder utanför denna union.
Till konventionen, som trätt i kraft den 16 september 1955, har hittills
anslutit sig ett trettiotal stater, bland vilka märkes de större västeuropeiska
länderna samt USA.
Konventionen kan sägas ha ett dubbelt syfte. Det ena är att göra det
möjligt för länder med ett ännu outvecklat rättsskydd på auktorrättens
områae att vinna anslutning till en internationell reglering i ämnet, även
om deras inre lagstiftning icke är eller inom överskådlig tid kan väntas bli
så beskaffad som kräves för anslutning till Bernunionen. Det andra och
för många deltagande stater väsentliga syftet är att överbrygga vissa mot
sättningar, som på området består mellan Bernunionens medlemsstater och
de amerikanska länderna. Framför allt märkes att man i Amerika i regel
för skydd kräver officiell registrering av verket eller liknande formaliteter,
något som är helt främmande för Bernkonventionens system, t detta av
seende har genom Världskonventionen nåtts en stor framgång, i det man
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
31
från amerikansk sida i allt väsentligt givit efter på nämnda princip såvitt
angår verk från andra länder. Enligt konventionen skall för skydd endast
krävas iakttagande av en enkel form, bestående däri att från verkets första
utgivning varje exemplar skall vara åsatt dels ett särskilt märke, (T), dels
rättsinnehavarens namn, dels årtalet för första utgivningen.
Vad angår skyddets innehåll bygger konventionen, liksom Bernkonven-
tionen, på principen om nationell behandling. Några särskilda rättigheter som
obligatoriskt skall tillkomma upphovsmännen anges i princip icke; ett
undantag gäller endast beträffande rätten att översätta verk.
Kommittén har utgått från att Sverige bör tillträda konventionen. Med
hänsyn till den ringa omfattningen av det däri föreskrivna obligatoriska
skyddet har emellertid detta ställningstagande ej påverkat utformningen
av de materiella bestämmelserna i lagförslagen utan varit av betydelse en
dast beträffande reglerna om lagbestämmelsernas tillämplighet med avseen
de å utlandet.
I anslutning härtill framhåller kommittén, att ett tillträde till konventio
nen främst medför den fördelen att svenska upphovsmän får det väsentligt
lättare än nu att erhålla skydd i USA. För närvarande regleras denna fråga
av en särskild överenskommelse av år 1920, vilken emellertid för skydd krä
ver iakttagande av en rad formaliteter. Såsom förut berörts innebär kon
ventionen att formkravet reduceras till ett minimum.
Kommitténs lagförslag. Kommittén framhåller att det förhållandet, att dess
arbete bedrivits i nordisk samverkan och även har internationell inriktning,
såtillvida bestämt arbetsmetoden, att kommittén icke, såsom eljest varit na
turligt, kunnat taga till utgångspunkt den gällande svenska lagstiftningen
och överväga, vilka ändringar i denna som kunde anses påkallade. Både for
mellt och sakligt har förslaget utarbetats utan direkt anknytning till gällande
svensk rätt; uppslag och förebilder har hämtats från olika håll, till stor
del från de två modernaste nordiska lagarna på området, den norska och den
finska.
I kommitténs förslag har de auktorrättsliga reglerna sammanförts i en
gemensam lag om upphovsmannarätt1 till litterära och konstnärliga verk.
Den nuvarande fotografilagen föreslås ersatt av en ny lag om rätt till foto
grafisk bild.
Förslaget till lag om upphovsmannarätt uppbäres av grundtanken, att
rättsordningen bör skydda det litterära och konstnärliga skapandet, oavsett
vilka uttrycksformer detta väljer, samt att rättsreglerna hör utformas så att
de, så långt möjligt är, bereder författarna och konstnärerna gynnsamma
arbetsförhållanden och därjämte innefattar skydd för de ideella och person
liga intressen, som dessa förbinder med sina verk. Samtidigt har hänsyn
tagits till samhällets krav och till att utvecklingen medfört behov av nya
1 Kommittén har använt ordet upphovsmannarätt såsom sammanfattande beteckning på
hithörande rättigheter. I departementsförslaget har i stället brukats ordet upphovsrätt. Se
vidare s. 40.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
32
inskränkningar i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella eller
eljest samhälleliga intressen. I lagtekniskt avseende har kommittén efter
strävat att ersätta de nuvarande, enligt en äldre, mera kasuistisk lagstift
ningsmetod avfattade reglerna med allmänt och principiellt hållna stadgan-
den.
Förslaget är uppdelat på nio kapitel. I de fyra första behandlas upphovs
rättens föremål och innehåll, inskränkningar i rätten, rättens övergång och
skyddstiden. Till 5 kap. har förts helt nya regler om skydd för vissa med
upphovsrätten besläktade rättigheter. I 6 kap. upptages vissa specialbestäm
melser, bl. a. om titelskydd och skydd mot förvanskning av klassiska verk.
De sista kapitlen innehåller regler om straff och skadestånd och om lagens
tillämplighet i internationellt avseende samt övergångsbestämmelser.
De grundläggande bestämmelserna om rättens föremål och innehåll har
utformats på ett mer generellt sätt än motsvarande regler i gällande lag. Så
som föremål anges sålunda, i stället för den nuvarande uppräkningen
av olika skyddade objekt (tal, skrift o. s. v.), litterärt eller konstnärligt verk
(1 §). Kommittén framhåller att denna utvidgning av skyddsområdet icke
för närvarande torde vara av större praktisk vikt men att den kan få bety
delse för en framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och
konstnärliga uttrycksformerna.
Liksom hittills skall skydd även tillkomma alster av konsthantverk och
konstindustri. Det undantag, som för närvarande gäller i fråga om bekläd-
nadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, har icke bibehål
lits.
Fotografisk bild skall icke vara föremål för upphovsrätt. Skyddet för foto
grafier skall sålunda uteslutande regleras enligt den särskilda lagen härom.
Vad angår rättens innehåll kommer den förut angivna grundtanken
till uttryck däri, att de principiella bestämmelserna om upphovsmannens
befogenheter uppdelats på två stadganden, av vilka det ena i huvudsak be
handlar rättens praktisk-ekonomiska sida (2 §) och det andra innehåller
vissa bestämmelser till skydd för hans ideella och personliga intressen (3 §).
1 det förra stadgandet har upphovsmannen förklarats äga uteslutande rätt
att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att fram
ställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänhe
ten. Rätten att framställa exemplar av verket — böcker, grammofonski
vor, filmer o. s. v. — motsvarar den nuvarande ensamrätten att mångfaldiga
litterära och musikaliska verk och att efterbilda konstverk. Rätten att göra
verket tillgängligt för allmänheten motsvarar de för närvarande i författar-
lagen särskilt angivna ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och
uppföra verket, att offentligt framföra det medelst kinematografi och att
genom radio utsända det, men är mera omfattande. Den täcker även andra
sätt att framföra verket, som kan möjliggöras genom teknikens landvin
ningar, och inbegriper därjämte alla åtgärder, genom vilka exemplar av
verket utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides
till allmänheten eller visas offentligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
33
Det sist sagda innebär att rätten även avser utlåning inom den offentliga biblioteksverksamheten. I denna del föreslås visserligen långtgående in skränkningar i rätten (23 §), vilka innebär att utlåning skall kunna ske utan tillstånd från författarnas sida, men principiellt står förslaget pa standpun ten, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk pa ersättning för det utnyttjande av deras böcker, som sker i denna verksamhet. Med hänsyn till att författarna för närvarande erhåller sådan gottgorelse av stats medel, har några bestämmelser om ersättning dock icke intagits i forsla get I stället har däri givits ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att belagga verksamhet för utlåning med avgift till förmån för författarna. Kommittén har avsett att därmed skapa en legal grund för författarnas bibliotekser sättning, som kan tagas i anspråk, om det nu tillämpade systemet med er sättning direkt av statsmedel framdeles skulle överges.
Genom ett särskilt stadgande har s. k. industrimusik och andra framfö randen av liknande slag — sådana som sker i förvärvsverksamhet infor en större sluten krets — i upphovsrättsligt hänseende jämställts med offentliga framföranden.
Stadgandet till skydd för den ideella rätten föreskriver dels att da exem plar av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kraver och dels att verket icke må ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Den ideella rätten skall i princip vara oförytterlig; en eftergift skall vara giltig endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. viss filminspelning.
De nuvarande inskränkningarna i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella och eljest samhälleliga ändamål bibehålies i stort sett men har i olika hänseenden modifierats. Upphovsmannen föreslås få rätt till ersättning i några fall där verket enligt gällande lag kan utnyttjas helt fritt. Detta gäller bl. a. då ett flertal konstverk av samma konstnär återges i anslutning till populärvetenskaplig framställning (14 §), då verk tages i anspråk för skolböcker, koralböcker och liknande (16 §) och då dikter an vändes som sångtexter (19 §). Ersättningen skall i händelse av tvist be stämmas i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver (52 §). Det är avsett, att sådana ersättningsfrågor skall regleras i kollektiva överenskommelser samt, i individuella fall av tvist, av särskild skiljenämnd. Vidare har i vissa fall uppställts nya villkor för rätten att använda verk utan upphovsmannens till stånd; bl. a. har för återgivning i skolböcker och liknande uppställts en ka renstid på fem år. Nya regler föreslås om fotokopiering inom arkiv och bib liotek (12 §), om bruket av bandinspelningsapparater inom skolorna (17 §) och om radions inspelningar (22 §). Nytt är också ett stadgande, som till låter att verk mångfaldigas i blindskrift (18 §).
Liksom nu är förhållandet skall allmänna handlingar principiellt få återges utan hinder av att de innehåller upphovsrättsligt skyddat material (9 och 24 §§). Bestämmelserna härom har dock gjorts något mer restriktiva,
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
34:
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
och enligt förslaget kommer sådana handlingar som av myndighet utgivna
handböcker o. dyl. att bli skyddade mot reproduktion.
I fråga om upphovsrättens övergång innehåller förslaget dels
allmänna bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt (27—29 §§), om rät
tens övergång vid dödsfall (30 §) och om utmätning (31 §), dels, i begrän
sad utsträckning, en reglering av vissa typer av överlåtelseavtal (avtal om
offentligt framförande, förlagsavtal och filmavtal; 32—42 §§). I de allmänna
bestämmelserna har upptagits ett stadgande om möjlighet att i ytterlig
hetsfall jämka överlåtelseavtal (29 §), vilket utgör en motsvarighet till be
stämmelser av samma slag i skuldebrevslagen och några andra lagar på ci
vilrättens område.
Skyddstiden, som enligt 1919 års lagar är 30 år från upphovsman
nens dödsår, föreslås förlängd till 50 år (43 §). Kommittén framhåller att
en övergång underlättas av alt under utredningsarbetet genomförts lagstift
ning om provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära och musika
liska verk (»Lex Strindbergs-). Nuvarande särbestämmelser om kortare
skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri har icke bibehål
lits.
Såsom förut antytts behandlar förslaget icke endast den egentliga upp
hovsrätten. Som en betydelsefull nyhet innehåller det även regler till skydd
för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i
samband därmed även för grammofonindustrien och radion
(45—48 §§). Konstnärliga framträdanden skall icke få inspelas eller radieras
utan konstnärens tillstånd. Utan sådant tillstånd skall icke heller inspel
ningar få kopieras eller återinspelas. Grammofonindustrien får skydd mot
kopiering av dess produkter. Utövande konstnärer och grammofonskive-
fabrikanter berättigas till ersättning för grammofonmusiken i radio. De
utövande konstnärerna skall äga motsätta sig att inspelningar på grammo
fon och film utnyttjas på ett för deras konstnärsära kränkande sätt. För
radioföretagen föreslås skydd mot obehörig återutsändning och kopiering
av deras sändningar. Televisionsutsändningar skall icke få göras tillgäng
liga för allmänheten utan sändningsföretagets samtycke.
Skyddstiden föreslås i hithörande fall till 25 år från året för den första
inspelningen eller utsändningen.
I förevarande sammanhang föreslås också förbud mot eftergörande av
mera omfattande kataloger, tabeller och liknande arbe-
t e n samt av vissa r e k 1 a m a 1 s t e r (49 §); här är skyddstiden satt till
10 år från utgivningsåret.
Till den nya lagen har överförts vissa för närvarande i lagen mot illojal
konkurrens upptagna regler om skydd för titel på litterärt eller konstnär
ligt verk ävensom för pseudonym och signatur (50 §). Vidare
har här givits ett stadgande, som främst åsyftar att skydda de ideella
vardena hos fria verk, särskilt de klassiska mästerverken (51 §).
Sedan skyddstiden utgått står det principiellt envar fritt att begagna verket,
och detta kan ske i vilken form som helst. Det saknas emellertid icke exem-
35
pel på att denna frihet missbrukats på ett sätt, som varit ägnat att skada be tydelsefulla kulturella intressen. I viss anslutning till vad som gäller i övriga nordiska länder och även i några andra stater stadgar förslaget rätt för det allmänna att ingripa mot dylika missbruk. Reglerna innebär att då ett lit terärt eller konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen eller sådant återgivande förberedes, domstol skall på särskilt yrkande kunna meddela förbud mot återgivandet. Sådant yrkande skall göras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Kommittén har avsett, att uppgiften att fungera som övervakande organ skall anförtros åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria konsterna, var och en för dess område.
Reglerna om ansvar och ersättningsskyldighet innebär vissa nyheter. Sålunda har straffet för brott mot lagens bestämmelser något skärpts. Gällande regler om skyldighet att utge s. k. obehörig vinst har ersatts med en skadeståndsregel. Bestämmelserna om olagligen framställda exemplar m. m. har något modifierats.
En viktig nyhet är att intrång i upphovsrätt, som för närvarande utgör målsägandebrott, lägges under allmänt åtal; för åtal skall dock fordras an givelse av målsäganden.
I förslaget till lag om rätt till fotografisk bild föreslås rätten, som för närvarande omfattar mångfaldigande genom fotografi och offentlig vis ning genom film, utsträckt till att avse framställning av exemplar och offentlig visning, oberoende av de metoder som användes; beträffande ut ställning göres dock långtgående inskränkningar. Nya regler föreslås till skydd för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu såsom huvudregel är 15 år från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.
Kommitténs förslag föranleder följdändringar i trgckfrihetsförordningen och i lagen mot illojal konkurrens.
Vad angår den av kommittén för rättsområdet föreslagna termen upp hovsmannarätt framhålles i motiven att man i svenskt lagspråk hit tills saknar en gemensam beteckning för detta rättsområde, beroende på att ämnet varit uppdelat på skilda lagar. I författarlagen sammanfattas dit- hörande regler såsom författarrätt, medan en motsvarande samlingsbeteck ning saknas i konstverkslagen. I doktrinen har man emellertid vid sidan av författarrätt talat om konstnärsrätt, och såsom samlande benämning har sedan gammalt brukats ordet auktorrätt. Enligt kommitténs mening är emellertid denna term knappast lämplig i lagstil. Med hänsyn till språk bruket i grannländerna kommer närmast i betraktande endera av termerna upphovsmannarätt eller upphovsrätt. Den förra användes i den finska la gen, den senare i den norska lagen (opphavsrett) och det danska förslaget (ophavsret). I svenskt språkbruk har orden upphov och upphovsman redan burskap medan termerna upphovsrätt och upphovsmannarätt torde få an ses som nvbildningar. Vid valet mellan dessa talar till förmån för upphovs
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
rätt, att detta ord är kortare, vilket utgör en särskild fördel, då det gäller
att bilda avledningar såsom upphovsrättslig, upphovsrättsverk o. s. v. Vi
dare kan anföras att ordet skulle bidraga till önskvärd dansk-norsk-svensk
enhetlighet i terminologien. Å andra sidan kan för formen upphovsmanna
rätt anföras dels att den redan sedan länge använts i Finland, dels att den
kan anses som en ordagrann översättning av den i rättsvetenskapen gängse
termen auktorrätt, liksom av dess motsvarigheter i tyskt och franskt språk
bruk. Härtill kommer att termen under kommitténs arbete brukats som
»arbetsnamn» och därför i viss mån kommit till användning i den dis
kussion som uppstått i anslutning därtill. Kommittén har av anförda skäl
stannat för att förorda formen upphovsmannarätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt
mottagande i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att
läggas till grund för lagstiftning.
Svenska föreningen för upphovsmannarätt och flera andra remissinstan
ser understryker värdet av att förutsättningar nu synes föreligga för en
enhetlig nordisk reglering av rättsområdet.
Om förslaget uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund:
Den föreslagna lagstiftningen avser ett område av allra största betydelse
för vårt lands kultur. Behovet av ny lagstiftning på området har bhvit allt
mer framträdande, och efter att ha tagit del av betänkandet kan man med
tillfredsställelse konstatera att känslan för upphovsmannens rätt med åren
blivit allt starkare. Det omfattande arbete som nedlagts på förslaget har
givit ett imponerande resultat, och styrelsen vill uttala den förhoppningen
att en lagstiftning i enlighet med förslagets principer snarast mätte genom
föras. För det praktiska livet kommer kommitténs i regel utförliga och
klargörande motivering att bli en värdefull vägledning.
Statens konstråd anser betänkandet innefatta ett i såväl sakligt som for
mellt hänseende förträffligt lagstiftningsverk, mot vars grundprinciper och
flertalet av dess detaljer konstrådet icke har något att erinra. Överinten
denten och chefen för Nationalmuseum finner det angeläget betyga sin till
fredsställelse med det skydd i viktiga hänseenden, som ett genomförande av
förslaget skulle innebära för konstnärernas rätt, och kan i huvudsak till
styrka förslaget i hithörande delar. Liknande uttalanden göres av akade
mien för de fria konsterna samt åtskilliga enskilda organisationer på konst
livets område, bl. a. styrelsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges
allmänna konstförening, svenska slöjdföreningen och föreningen svenska
affischtecknare.
Svenska akademien, som särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt de delar
av förslaget som avser den litterära upphovsrätten, har i princip intet att
erinra mot de nya bestämmelser som föreslås och finner dessa genomgå
ende val agnade att skydda författarnas rättmätiga intressen. Med sär
skild tillfredsställelse har akademien beaktat, att även översättarnas upp-
ovsratt i detta sammanhang blivit erkänd, så att det litterära arbetet in
37
om denna kategori bättre kan tillgodoses både i fråga om kvalitet och er sättning. Musikaliska akademien vill ge uttryck åt sin glädje över att en översyn av gällande rätt, som av olika skäl tett sig alltmera nödvändig, nu förts fram till ett nytt lagförslag och att vissa speciellt med tonkonsten sammanhängande problem därvid beaktats. Med särskild tillfredsställelse hälsar akademien det föreslagna skyddet mot förvanskningar av klassiska verk.
Även olika organisationer representerande författare, kompositörer och musikförläggare uttalar i princip tillfredsställelse med förslaget, varvid bl. a. framhålles såsom värdefullt att den ideella rätten stärkts, att skydds tiden förlängts och att skydd föreslås mot förvanskningar av klassiska verk. Vissa allmänna erinringar göres emellertid. Stim, svenska tonsättares för ening, Skap och svenska musikförläggareföreningen beklagar sålunda, att förslaget icke blott bibehållit utan även i vissa hänseenden utvidgat det all männas rätt att för sina olika syften utnyttja skyddade verk utan tillstånd av upphovsmannen och ofta utan ersättning åt denne; det göres också gäl lande att förslaget i flera punkter strider mot Bernkonventionen. Förening arna finner det vidare vara en märkbar tendens i förslaget, att man icke velat lagstifta i de fall, där möjligheter för en tillfredsställande ordning efter fria avtalsförhandlingar ansetts föreligga. Ehuru vissa skäl talar för denna ståndpunkt, skulle föreningarna på flera punkter ha föredragit klara bestämmelser till skydd för upphovsmannens intressen. Sveriges författare förening och föreningen Minerva förklarar sig hysa allvarlig oro i anledning av att de skyldigheter, som tvångsvis ålägges upphovsmännen till förmån för allmänna intressen och som redan för närvarande kännes betungande, kommer att ökas i en omfattning som man icke tidigare kunnat tänka sig och bl. a. utsträckas till nya områden.
Publicistklubben framhåller, att det ämnesområde som behandlas i försla get på det närmaste berör svensk press, och hälsar med tillfredsställelse, att
Sverige kan påräkna att inom kort erhålla en modern och huvudsakligen ändamålsenlig lagstiftning på det centrala område som auktorrätten utgör.
Sveriges radio uttrycker sin tillfredsställelse över att kommitténs arbete slutförts och givit ett så värdefullt resultat som det föreliggande betänkan det. Kommitténs förslag är enligt Sveriges radios mening väl ägnat att i hu vudsak läggas till grund för en ny lag om upphovsrätt; att en sådan lag utan onödigt dröjsmål bör antagas synes uppenbart.
Av några remissinstanser har mot förslaget erinrats, att det upphovsrätts- liga skyddet därigenom i vissa avseenden gjorts alltför omfattande. Sveriges industriförbund, som helt vill ansluta sig till kommitténs principiella mål sättning om ett förstärkt skydd, kan likväl icke underlåta att framhålla, att kommittén i sin strävan att tillgodose upphovsmännens intressen föreslagit bestämmelser, som i en del hänseenden är så långtgående att de kan med föra risk för att utvecklingen hämmas. Stockholms handelskammare finner det uppenbart, att de andliga prestationer som behandlas i förslaget bör åt njuta bästa möjliga skydd. Handelskammaren vill emellertid påpeka att
Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960
38
Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960
om skyddet göres alltför omfattande, detta kan lända upphovsmännen
själva till skada. I den mån investering i upphovsmännens produkter icke
göres lockande för dem som vill förvärva rättigheterna därtill kommer näm
ligen efterfrågan på produkterna att minska. Handelskammaren anser vi
dare att kommittén speciellt i fråga om överlåtelse av upphovsrätt på flera
punkter gått alltför långt i sina strävanden att skydda de andliga presta
tionerna. Att ett all för långtgående skydd kan motverka det syfte man vill
främja understrykes också av publicistklubben. —- Handelskammarens upp
fattning om förslagets avtalsregler delas av flera andra remissinstanser.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot
syftet med förslaget men framhåller helt allmänt, att metoden att på privat
rättslig väg stärka upphovsmannens ställning har sin begränsning; det är
icke givet att det förstärkta skyddet verkligen kommer dem till del som man
främst avsett att stödja.
Publicistklubben och svenska tidningsulgivareföreningen anser, att man i
förslaget icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till tryckfrihetsrättens regler.
I ett par remissvar framträder en allmänt kritisk inställning till förslaget.
Svenska bokförläggareföreningen anser, att detta i sakligt hänseende går
längre än önskligt och nödvändigt; enligt föreningens mening borde man
ha inskränkt sig till att föreslå den utsträckning av skyddstiden som alla
iörutsatt skola bli genomförd och därutöver till en jämkning av de bestäm
melser som kunde vara i behov av en översyn för att komma i samklang med
internationella konventioner och aktuell lagstiftning i övriga nordiska länder.
Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar, utan att närmare utveckla äm
net, tvekan mot kommitténs allmänna uppläggning av förslaget, särskilt i vad
avser terminologi och de abstraktioner som ligger till grund för dess ut
formning.
I några fall har remissinstanser företrädande speciella grupper riktat an
mäl aningar mot att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodoser dessa grup
pers intressen; uttalanden i denna riktning göres av svenska dramatiker-
förbundet, svenska översättarförbundet, svenska journalistförbundet, för
eningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund.
\ad angår granskningen av de särskilda bestämmelserna framhåller Svea
hovrätt, att dess bedömning, med hänsyn till föreliggande lagstiftnings in
ternationella och nordiska inriktning, blivit i viss män på förhand bunden.
Liknande uttalanden göres av hovrätten över Skåne och Blekinge, publi
cistklubben och svenska försäljnings- och reklamförbundet.
Den av kommittén såsom ny beteckning på förevarande rättsområde före
slagna termen upphovsmannarätt möter invändningar på ett par
håll. Sveriges radio anser termen ha betydande praktiska olägenheter på
grund av sin otymplighet, särskilt i sammanställningar; från praktisk syn
punkt och med hänsyn till intresset av att erhålla en samnordisk term vore
nybildningen upphovsrätt att föredraga, även om den måhända icke är helt
idealisk. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser detta ord
kunna övervägas. En ledamot i Svea hovrätt föreslår uttrvcket upphovsmans
rätt.
39
Departementschefen. Lagstiftningen till skydd för det litterära och konst närliga skapandet är av utomordentligt stor betydelse för den andliga od lingen. Det är ur allmän synpunkt liksom även för den enskilde skaparen av litterära eller konstnärliga verk angeläget, att denna lagstiftning håller jämna steg med utvecklingen. Icke minst måste beaktas att den snabba tek niska utvecklingen successivt frambringar nya former för utnyttjande av de litterära och konstnärliga verken och av andra konstnärliga prestationer.
De nu i vårt land gällande författar- och konstverkslagarna tillkom för snart 40 år sedan och måste, trots vissa år 1931 genomförda ändringar, an ses i stora delar föråldrade. Redan vid auktorrättskommitténs tillkomst år 1938 ansågs allmänt behov föreligga av en genomgripande revision av lag stiftningen. De senare årens tekniska utveckling på området har ytterligare framhävt detta behov. Även internationellt har rättsområdet undergått en stark utveckling under senare år, och den svenska lagstiftningen måste an passas till denna. Det är vidare angeläget att på området åstadkomma rätts likhet inom de nordiska staterna. För detta ändamål har utredningsarbetet bedrivits i samverkan med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Såvitt angår den egentliga auktorrätten har samarbetet resulte rat i förslag till lagtexter, som i allt väsentligt överensstämmer.
Enligt det av kommittén framlagda förslaget skall de auktorrättsliga be stämmelserna sammanföras i en lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Rätten till fotografisk bild skall liksom hittills behand las i en särskild lag. Förslaget till förstnämnda lag innebär att den rätt som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk i åtskilliga hänseenden stärkes. Sålunda föreslås rätten utvidgad till sitt innehåll, så att den i princip omfattar alla former för utnyttjanden, genom vilka verket mångfaldigas eller göres tillgängligt för allmänheten; under vissa förutsätt ningar skall rätten även avse framföranden inför slutna kretsar. Skyddet för upphovsmannens personliga och ideella rätt utbygges och göres i prin cip oförytterligt. I några fall, då verk för närvarande får utnyttjas helt fritt, införes rätt till ersättning för upphovsmannen. Skyddstiden, som enligt gäl lande författar- och konstverkslagar är 30 år från upphovsmannens dödsår, föreslås förlängd till 50 år. Jämväl de regler som föreslås rörande upphovs- rättsliga avtalsförhållanden och om straff och skadestånd innebär ett ökat skydd för upphovsmannen. Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya inskränkningar i upphovsrätten till förmån för spe ciella samhälleliga intressen; bl. a. föreslås att det i viss utsträckning skall vara tillåtet att inom arkiv och bibliotek fotokopiera verk och att inom skol väsendet inspela verk på magnetofon o. dyl. Som en betydelsefull nyhet in nehåller förslaget vidare regler till skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i samband därmed även för grammofon industrien och radion. Jämväl beträffande kataloger, tabeller m. in. samt reklamalster föreslås speciella skyddsregler. Förslaget upptager också vissa bestämmelser av offentligrättslig natur till skydd mot att äldre litterära eller konstnärliga verk återges på ett sätt som kränker den andliga odlingens
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
intressen. Vad angår fotografirätten föreslås även denna vidgad till sitt in
nehåll; bl. a. skall den i princip omfatta samtliga former för mångfaldigan
de och offentlig visning av fotografi, varjämte nya regler föreslås till skydd
för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år
från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.
Kommitténs förslag, vilket som förut nämnts tillkommit i nordiskt sam
arbete, har vid remissbehandlingen i allmänhet fått ett gynnsamt mottagan
de. Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster såväl med
hänsyn till det sakliga innehållet som ur formell och systematisk synpunkt.
Kommittén synes mig i allmänhet ha nått fram till lämpliga lösningar i de
ofla starkt kontroversiella frågor som aktualiseras inom detta rättsområde.
Också då det gällt att avgöra i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till den
internationella rätten och till förhållandena i grannländerna har jag i hu
vudsak funnit mig kunna biträda kommitténs överväganden. Jag anser där
för att förslaget i stort sett är ägnat att läggas till grund för revisionen av
lagstiftningen. Det är att hälsa med särskild tillfredsställelse, att förutsätt
ningar nu synes föreligga för en i det väsentliga enhetlig nordisk lagstift
ning på området.
Även om alltså huvudlinjerna i kommitténs förslag bör följas, har den
granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrande
na verkställts inom departementet visat, att en del jämkningar är påkal
lade. Också i grannländerna har de där avgivna förslagen befunnits böra
ytterligare överarbetas. I detta läge har det ansetts lämpligt att fortsätta det
nordiska samarbetet genom överläggningar mellan representanter för ve
derbörande departement och ministerier. För ändamålet har sådana represen
tanter på inbjudan av danska undervisningsministeriet sammanträtt i Kö
penhamn under tiden den 28 oktober—den 7 november 1957.1 Vid det fort
satta arbetet inom justitiedepartementet har jag sökt att så långt som möj
ligt taga hänsyn till resultatet av de delegerades överläggningar.
Då de auktorrättsliga bestämmelserna skall sammanföras i en lag, uppstår
behov av en gemensam beteckning för de rättigheter om vilka här är fråga.
Den av kommittén föreslagna termen upphovsmannarätt har vid remiss
behandlingen från ett par håll kritiserats såsom varande alltför otymplig.
Enligt min mening är också den av kommittén alternativt förordade kor
tare formen upphovsrätt att föredraga; då här är fråga om nordisk lag
stiftning är det även en fördel att man med denna term vinner anknytning
till språkbruket i Danmark och Norge. I departementsförslaget betecknas
därför hithörande rättigheter såsom upphovsrätt.
.lag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagförslagen.
1 Svenska representanter var hovrättspresidenten Herman Zetterberg, hovrättsrådet Torwald
Hesser och lagbyråchefen Sten Rudholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
41
II. De särskilda lagförslagen
Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk
1 KAP.
Om upphovsrättens föremål och innehåll
1
§•
I förevarande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är likalydande med 1 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens föremål.
Gällande rätt. Författarlagen bär i 1 § följande uppräkning över de verk som skyddas:
1) skrift och muntligt föredrag; 2) musikaliskt verk; 3) teckning samt grafisk eller plastisk avbildning, där teckningen eller avbildningen är av vetenskaplig eller teknisk art samt ej, efter sitt huvud sakliga ändamål, att betrakta såsom konstverk;
4) mimiskt verk (balett eller pantomim); 5) kinematografiskt verk, vartill i denna lag hänföres jämväl verk, avsett att återgivas genom ett kinematografi liknande förfarande.
Uppräkningen avser, enligt vad som uttalas i lagens förarbeten, att vara uttömmande.
I konstverkslagen anges i 1 § som föremål »verk av bildande konst, såsom teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt bygg nadskonst». Till verk av bildande konst hänföres efter lagändring 1926 jämväl alster av konsthantverk och konstindustri; dock att beklädnadsar- tiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, icke är föremål för skydd enligt lagen. Anmärkas må att skyddstiden för konsthantverk och konst industri är kortare än eljest; jfr 43 §.
Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att uppgiften för den upp- hovsrättsliga lagstiftningen är att lämna rättsskydd åt det andliga skapan det inom litteraturens och konstens område. I gällande lag har rättens före mål bestämts genom en uppräkning av särskilda former av det individuella andliga skapandet som skall vara skyddade. En dylik uppräkning har nack delen, att utvecklingen lätt gör den otidsenlig; nya former för att meddela sig med omvärlden framträder, och även det andliga skapandet tager nya hjälpmedel i bruk. I moderna lagar i ämnet är det därför vanligt, att man anger tillämpningsområdet på ett mera allmänt sätt. Detta är även Bern- konventionens metod. Enligt kommitténs mening bör tillämpningsområdet för den lag som nu föreslås bestämmas genom en dylik, mera allmänt hållen
42
beskrivning. I anslutning till den strävan att i detta hänseende nöja sig med
en helt kort formulering, som kommit till synes i nyare lagar och lagförslag
och även framträder i Bernkonventionens motsvarande formulering, har
kommittén funnit det tillräckligt, att såsom föremål för upphovsrätt anges
litterärt eller konstnärligt verk. I enlighet härmed har i förslaget upphovs
rätt förklarats tillkomma den som skapat ett dylikt verk.
I det följande utlägger kommittén den närmare innebörden av den valda
formuleringen; härom hänvisas till betänkandet s. 65 ff. Bl. a. framhålles att
med litterärt verk i första hand avses — i anslutning till ordets egentliga
språkliga innebörd — ett av de viktigaste uttryckssätten för det andliga
skapandet, nämligen framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller
Iryckta. Den vidsträckta betydelse vari ordet litterär användes i förevarande
Paragraf inbegriper emellertid även andra uttryckssätt, såsom då man i be
skrivande framställningar — exempelvis för att åskådliggöra kvantitativa
förhållanden — använder icke blott text utan också siffror (tabeller) eller
grafiska framställningar (kurvor eller andra bilder). Med litterärt verk av
ses även beskrivande framställningar, som göres med filmen som medel.
Vad angår uttrycket konstnärligt verk tages detta i så vidsträckt betydelse,
att det i princip omfattar alla former, i vilka det förekommer att verk till
skapas med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan.
Stundom användes därvid ordet som uttrycksmedel, och verket är i så fall
både litterärt och konstnärligt, men verket kan också framträda i bild, i rö
relse eller i toner. Formuleringen täcker även uttrycksmedel för konstnärligt
skapande, vilka nu är okända eller obrukade för konstnärliga ändamål men
i framtiden kan tagas i det konstnärliga skapandets tjänst.
Kommittén framhåller att den icke funnit erforderligt att, såsom skett
exempelvis i Bernkonventionen, vid sidan av litteraturen och konsten även
nämna vetenskapen; vetenskapliga framställningar skyddas endast i den
litterära form, i vilken de framlagts, och detta är tillräckligt uttryckt genom
att litterära verk av alla slag är skyddade.
I fortsättningen framhålles att den valda formuleringen innebär krav på
att produkten, för att åtnjuta skydd, skall utgöra resultatet av en skapande
verksamhet samt bära prägel av en viss självständighet och originalitet. I
anslutning till en utläggning härav undersöks också vilka i verket ingående
element som omfattas av rätten. I dessa delar må hänvisas till betänkandet
s. 66 ff.
Kommittén har ansett att den föreslagna bestämningen av rättens före
mål bör utfyllas med en exemplifiering. Upphovsrätt har sålunda förklarats
föreligga evad verket framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller
sceniskt verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konst
industri eller konsthantverk eller i annan form. I motiven (s. 70 ff.) ut
vecklas narmare vilken betydelse som inlagts i de olika i exemplifieringen
använda orden. Bl. a. framhålles att med sceniskt verk avses alla slags
skådespel i vidsträckt bemärkelse: drama, komedi, fars, opera, operett, revy,
vådevill o. s. v. Därjämte avses sådana verk för scenen som endast använ
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
43
der uttrycksmedlet rörelse, baletter och pantomimer, liksom även marionett teater. Med filmverk åsyftas icke blott konstnärliga utan även enbart be skrivande filmer, exempelvis vetenskapliga filmer, pedagogiska filmer för olika ändamål, reportage- och journalfilmer. Samtidigt framhålles att i ordet verk ligger ett krav på en självständig skapande insats, som från det skyddade området avskiljer enklare produkter, exempelvis ett blott registre rande i bild och ljud av ett händelseförlopp; en del upptagningar för peda gogiskt bruk och de flesta journalfilmer torde ej nå upp till denna gräns. Slutet av exemplifieringen avser vad som i gällande konstverkslag samman fattas såsom bildande konst. Detta uttryck omfattar icke blott måleri, teck ning, gravyr, skulptur och liknande konstformer utan även byggnadskonst samt konstindustri och konsthantverk. Bl. a. med hänsyn till att man i grannländerna ej velat använda uttrycket bildande konst har kommittén i stället särskilt nämnt byggnadskonsten, konsthantverket och konstindu strien samt för återstoden av det här avsedda området använt den nya be teckningen bildkonst. För de alster som är att hänföra till hela detta om råde användes den i gällande lag brukade termen konstverk såsom sam lingsbeteckning. Produkter av konsthantverk och konstindustri betecknas i ett par stadganden såsom bruksföremål. Till byggnadskonst har ansetts böra hänföras även fartygsbyggande och trädgårdsarkitektur.
Kommittén har icke bibehållit den inskränkning i skyddet av konstindu striens och konsthantverkets produkter, som den gällande svenska konst verkslagen gör genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, av sedda för dylika artiklar. Kommittén anför bl. a. att denna inskränkning saknas i övriga nordiska länder och att tillräckliga skäl ej föreligger för att Sverige alltjämt skulle intaga en särställning. Principiellt är den nuva rande ordningen enligt kommitténs mening föga tilltalande. Den bottnar i uppfattningen att Sverige på vissa områden av konsthantverk och konst industri, såsom glastillverkning och konstvävnad, har en internationell marknad och därmed egna intressen att försvara, men i ett annat avseende,
nämligen modebranschen, är endast tagande part och därför icke vill ge skydd för denna. Gällande rätt är visserligen formellt förenlig med Bern- konventionen i dess lydelse före Brysselkonferensen men den måste sägas strida mot grundtanken i konventionen. Härtill kommer att, sedan vid Brysselkonferensen verk av nyttokonst förts in i konventionens katalog över skyddade verk, det är tvivelaktigt huruvida ens formell överensstäm melse med konventionen kan åberopas. De praktiska skäl som anförts för inskränkningen är överdrivna. Ett skydd för hithörande artiklar skulle icke utgöra hinder för den svenska konfektionsindustrien och fabrikatio nen av tyger, skodon, hattar o. dyl. att, liksom hittills, följa de stora lin jerna i modeutvecklingen. Det skulle endast utgöra hinder mot att produk ter av originellt och självständigt konsthantverk på området kopierades. Något lojalt behov för svenska fabrikanter att fritt kopiera dylika artiklar kan icke sägas föreligga.
I andra stycket har upptagits bestämmelse, att lika med litterärt verk an
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
44
ses karta, så ock teckning och grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande
art. Kommittén framhåller, att den svenska lagstiftningen om skydd för
»skrift» alltifrån sin tillkomst skyddat även vissa framställningar i bild.
Kommitténs förslag åsyftar på denna punkt icke någon saklig ändring av
betydelse. Bestämmelsen innebär, genom att den anknyter till första stycket,
att det krav på viss självständighet och originalitet, som ligger i ordet verk,
i princip upprätthålles även ifråga om nu avsedda arbetsprodukter. Be
träffande den valda formuleringen i övrigt anföres bl. a. att skyddade fram
ställningar kan vara två- eller tredimensionella. Av de förra namnes i lag
texten teckningar och grafiska verk; grafisk har en dubbel betydelse: dels
av grafisk framställning, såsom staplar, kurvor och liknande, för att åskåd
liggöra kvantiteter eller utvecklingsförlopp, dels en sammanfattning av
vissa reproduceringsmetoder, träsnitt, kopparstick o. s. v. I fråga om karta
uttalas, att sådan väl även utan uttryckligt omnämnande skulle täckas av
stadgandet. Kartor har emellertid ansetts vara så särpräglade arbetspro
dukter att de förtjänar nämnas särskilt, liksom sker i gällande norsk och
finsk lag. Det anföres vidare bl. a. att vad som tekniskt må hänföras under
begreppet karta stundom faller utanför skyddet, enär det rör sig endast om
sådana kartografiska element (gränser, orters belägenhet o. s. v.) vilka är
faktiskt givna och därför naturligt bör ingå i en karta av den typ och med
den precisering, varom fråga är i det särskilda fallet.
Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det knappast kan antagas att
den föreslagna allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål i prak
tiken för närvarande skulle medföra att något större antal verk, som nu
ligger utanför lagens tillämpningsområde, hädanefter skulle innefattas däri.
Möjligen kunde detta bli händelsen i sådana gränsfall som exempelvis verk
av trädgårdsarkitektur, där det torde vara tvivelaktigt om den gällande la
gen är tillämplig. Den nya formuleringen kan däremot få betydelse för en
framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och konstnärliga
uttrycksformerna.
Remissyttrandena, ‘en av kommittén förordade principen att ange upp
hovsrättens föremr genom en generell bestämning och dess för
slag till utformning av stadgandet härom tillstyrkes eller lämnas utan erin
ran av så gott som samtliga remissinstanser. En allmän anmärkning mot
förslaget göres av föreningen Sveriges filmproducenter, som anser bestäm
ningen ha blivit sa allmän och oklar att vid tillämpningen faran för misstag
ligger nära till hands.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker mot det för beskrivningen
av rättens föremål använda uttrycket litterärt eller konstnär
ligt verk att av detta icke framgår att, såsom åsyftats, även vetenskap
liga verk och beskrivande verk i övrigt skall åtnjuta skydd. Hovrätten ifrå
gasätter därför om icke i lagen vid sidan av litteraturen och konsten bör
nämnas även vetenskapen; om denna utväg ej väljes, synes i vart fall, till
ledning för tolkningen av ordet litterär i dess av kommittén använda, ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
45
sträckta bemärkelse, vetenskapliga verk böra upptagas i den i första stycket
givna exemplifieringen. Vad angår andra beskrivande verk finner hovrät
ten möjligen större klarhet vinnas genom att de i andra stycket anförda
verken av beskrivande art upptages såsom litterära och likaledes inarbetas
i exemplifieringen i första stycket. Det synes dock vara att föredraga, att
benämningen »litterärt eller konstnärligt» i första stycket utökas med ett
adekvat uttryck för verk av enbart beskrivande art; möjligen bör i så fall
även rubriken till lagen ändras.
Stockholms rådhusrätt anser motivens uttalande, att ordet filmverk i para
grafens första stycke skulle utvisa att jämväl enbart beskrivande filmer vore
skyddade, med hänsyn till lagrummets uppbyggnad knappast vara riktigt;
det torde fordras att i andra stycket införes ett tillägg av innebörd, att
skyddet enligt detta stycke omfattar även filmer av beskrivande art. Be
greppet filmverk bör, enligt rådhusrättens mening, förbehållas sådana verk
av konstnärlig halt.
I några remissvar behandlas det för skydd grundläggande kravet, att pro
dukten skall äga viss självständighet och originalitet. En
ledamot av Stockholms rådhusrätt anser, att detta krav bör markeras genom
att såsom föremål för rätten anges »alster av skapande andlig verksamhet».
I övrigt hänför sig uttalandena till vilken innebörd detta krav skall anses
äga beträffande olika objekt.
Publicistklubben anför i detta hänseende om innehållet i tidning-
a r att flertalet rent faktiska uppgifter som införskaffas och publiceras i en
tidning icke är skyddade. En mängd gränsfall måste emellertid uppkomma.
Så snart en medarbetare givit en klar personlig utformning åt en artikel eller
åt ett bidrag av annan natur bör detta anses som ett litterärt verk i lagens
mening.
Svenska tidningsutgivareföreningen, som helt allmänt anser 1 § böra tol
kas restriktivt, framhåller att det icke minst för pressens del skulle med
föra avsevärda praktiska svårigheter, om begreppet verk skulle innefatta allt
för många okvalificerade objekt.
Några remissinstanser behandlar frågan om skyddet för intervjuer.
Sveriges radio påpekar, i anledning av ett uttalande i kommitténs motiv,
att även radiointervjuer är skyddade, om intervjuaren utfört ett kvalifice
rat planerings- och avfattningsarbete; beträffande intervjuer inspelade på
band kan till och med ett betydelsefullt redigeringsarbete i efterhand före
komma. Publicistklubben berör frågan vem som är upphovsman till eu
tidningsintervju och framhåller, att det regelmässigt är intervjuaren som
förvärvar upphovsrätten, låt vara alt huvuddelen av denna rätt genom an
ställningsavtalet med tidningens ägare överlåtes till denne. Om emellertid
den intervjuade själv nedskrivit och till tidningen eller dess medarbetare
överlämnat ett enkätsvar eller liknande uttalande eller om medarbetaren
stenografiskt upptagit ett uttalande utan att företaga någon egen omarbet
ning, blir dock den intervjuade att betrakta som upphovsman. Hovrätten
over Skåne och Blekinge menar å andra sidan att man i allmänhet kan utgå
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
från att det är den intervjuade som är att anse som upphovsman. Är inter
vjuarens insats av självständig och skapande art, synes han emellertid kun
na erhålla skydd såsom bearbetare. I sådana fall kan ingendera parten för
foga över intervjun utan den andres samtycke, en lösning som ur skilda
synpunkter synes hovrätten tillfredsställande.
Sveriges industriförbund tager upp frågan om gränsen mellan skyddat
och oskyddat objekt såvitt angår byggnadsverk och betonar, att en
dast sådana objekt bör tillerkännas skydd som verkligen är uttryck för ett
nyskapande, så att icke en önskvärd och kostnadsbesparande standardise
ring av bostadsbyggandet försvåras.
Svenska slöjdföreningen diskuterar samma spörsmål beträffande alster
av konsthantverk och konstindustri. Rättsskyddets effek
tivitet blir, framhålles det, beroende av den gränsdragning det här gäller. Nä
ringslivet har härvid behov av fastare linjer för vad som är skyddat och icke
skyddat än kommittén angivit. Föreningen finner det i detta sammanhang
angeläget att beröra sådana produkter som betecknas med termen industrial
design, d. v. s. av konstnärer formade, som regel i stora serier framställda
industriprodukter, t. ex. skrivmaskiner, matbestick, telefonapparater och
vissa möbler. Sådana kan enligt föreningens mening icke tillmätas mindre
betydelse än exklusivt konsthantverk, t. ex. i form av ett smycke eller en
konstvävnad. Det synes mindre tillfredsställande att denna viktiga och i
Iramtiden sannolikt alltmer dominerande verksamhetsgren, som det vill
synas, blir hänvisad till ett gränsområde. Sveriges industriförbund framhål
ler, att det långtgående skydd som enligt förslaget skall tillkomma alster
av konsthantverk och konstindustri bör, för att utvecklingen icke skall häm
mas, reserveras för produkter som uppfyller höga krav på originalitet och
konstnärlighet.
I anslutning till de i stadgandet upptagna exemplen på olika kategorier av
verk framhåller akademien för de fria konsterna, att med byggnadskonst bör
avses icke endast byggnadsverket och dess delar utan också ett komplex
av byggnader, en platsbildning och en anläggning,
där byggnader, öppna platser, terrasser, trädgårdsanläggningar och vägar
utgör en konstnärlig helhet. Detta är av vikt att understryka, eftersom
arkitekterna i våra dagar allt oftare ställes inför problem, där det gäller
att utforma en hel miljö och där det för det konstnärliga helhetsresultatet
är av största betydelse, att icke något av de ingående partierna förvanskas.
Svenska arkitekters riksförbund betonar att stads- och andra be
byggelseplaner kan ha konstnärligt värde och alltså utgöra skydds-
objekt; förbundet hemställer att lagtexten kompletteras i detta hänseende.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att alster av reklam
konst bör omnämnas i lagtexten.
Sveriges radio tager upp frågan, huruvida inom televisionen
producerad film är att hänföra till filmverk i lagens mening och
sålunda underkastad de för filmverk särskilt gällande reglerna. För tele
vision icke särpräglade former av sådan film — journalfilm, dokumentär
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
47
film (kortfilm) och spelfilm — bör, framhållas det, bedömas som film verk, i den mån de uppfyller lagens minimifordringar. Om ett vanligt tele visionsprogram filmas, bör produkten däremot i regel ej anses som film verk. Ej heller kan upptagningar av direktsända program utgöra filmverk. Film, som ingår som en integrerande del i ett direktsänt program (inserat), bör tillsammans med programmet i övrigt anses utgöra ett verk av blandad, originell karaktär.
Kommitténs förslag att icke bibehålla den inskränkning i skyddet av konsthantverkets och konstindustriens produkter, som konstverkslagen gör genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, av sedda för dylika artiklar, beröres av några remissinstanser.
Textilrådet har i princip icke något att invända mot att värdefullt konst närligt skapande skyddas även på beklädnadstextiliernas område, men an ser frågan böra utredas ytterligare innan en lagändring företages, varvid industriell sakkunskap inom branschen bör medverka. Rådet framhåller vidare att ett skydd på området måste förutsätta, att mycket höga krav ställes på skyddsföremålens originalitet, självständighet och konstnärliga halt; det skall vara fråga om verkliga nyskapelser eller konstverk. Eljest skulle en lagändring medföra osäkerhet och onödiga konflikter på markna den samt verka hämmande på många textilfabrikers dagliga arbete, vilket i sin tur skulle inkräkta på den variationsrikedom på textilvaruområdet, som nu erbjudes konsumenterna. Vidare måste domstolarna garanteras till gång till sakkunskap vid prövning av tvister på området. Konfektionsindustriföreningen uttalar sig i avstyrkande riktning och anlägger delvis samma synpunkter som textilrådet; det framhålles också att något behov av skydd på området icke finnes. Liksom textilrådet understryker föreningen, att ett skydd måste förutsätta mycket stränga krav på självständighet och origina litet hos produkterna; vidare måste skyddstiden sättas väsentligt kortare än för andra verk. Sveriges industriförbund ställer sig ytterst tveksamt till förslaget i denna punkt. Förbundet framhåller att de praktiska svårighe terna att avgöra vad som är skyddat eller ej och den därav följande rätts osäkerheten i särskilt hög grad gäller detta område och att man får taga hänsyn till textil- och konfektionsindustriens speciella arbetsförhållanden med mycket stora mönstersortiment och med snabba säsong- och modeväx- lingar. Stort beaktande måste också tillmätas branschens egen uppfattning, att något behov av rättsskydd icke föreligger. I övrigt uttalar sig förbundet på samma sätt som konfektionsindustriföreningen och textilrådet.
Vad härefter angår de i andra stycket nämnda objekten karta, teck ning samt grafiskt eller plastiskt verk av beskri vande art erinrar hovrätten över Skåne och Blekinge om att enligt motiven även för skydd av karta och teckning skall gälla kravet, att pro dukten utgör ett verk i lagens mening. Detta bör enligt hovrättens mening uttryckligen anges i lagtexten. Därest ordet litterär bibehålies vid sin av kommittén utsträckta innebörd, synes det kunna inbegripa jämväl karta; karta synes härvid böra upptagas i första stycket som exempel på litterärt
48
Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
verk. Sjöfartsstyrelsen anser att andra stycket bör redaktionellt omarbetas,
eftersom karta torde innefattas i begreppet teckning och grafiskt eller plas
tiskt verk av beskrivande art.
Innebörden av skyddet för karta beröres av rikets allmänna kartverk,
som ifrågasätter om icke det faktiska kartinnehållet är skyddat i större ut
sträckning än kommittén angivit. I varje fall synes skyddet för karta,
eftersom den i ett verk redovisade kombinationen av fakta är skyddad,
böra inbegripa omfattningen av i kartan medtagna detaljer och deras pla
cering.
I redaktionellt avseende förordar Sveriges radio, att ett par stadganden
i 2 och 4 §§, såsom uppenbarligen avseende rättens föremål, överföres till
1
§•
Departementschefen. Genom den upphovsrättsliga lagstiftningen bereder
samhället rättsskydd åt det andliga skapandet inom litteraturens och kons
tens område. Då det gäller att närmare bestämma vad som är föremål för
rätten, tillämpas i gällande lag den tidigare allmänt använda metoden att
man som skyddsobjekt uppräknar särskilda former av sådant skapande.
Vid den revision av lagstiftningen som nu är aktuell är det emellertid av
vikt att själva grundbegreppen därinom utformas på sådant sätt, att de
kan antagas behålla sin giltighet och användbarhet under så lång tid som
möjligt. Ur denna synpunkt är metoden att ange rättens föremål genom upp
räkning icke ändamålsenlig; det andliga skapandet söker sig nya uttrycks
former och med nämnda metod riskerar man att dessa kommer att falla
utanför det skyddade området. Jag vill därför liksom kommittén förorda att
rättens föremål bestämmes genom en mera allmänt hållen beskrivning. I
anslutning till Bernkonventionens uttryckssätt synes man härvid, såsom
kommittén föreslagit, böra som föremål för skydd ange litterärt eller konst
närligt verk. I enlighet härmed förklaras i förevarande paragraf upphovs
rätt tillkomma den som skapat ett dylikt verk.
Såsom kommittén understrukit tages uttrycket »litterärt eller konstnär
ligt verk» här i mycket vidsträckt mening. Särskilt må framhållas att med
litterärt verk avses ej endast skönlitteratur utan även beskrivande fram
ställningar, såsom vetenskapliga arbeten, reseskildringar, handböcker o.
dyl.; till denna grupp hänföres även framställningar genom tabeller, kurvor,
bilder o. dyl. Denna utsträckta betydelse av begreppet litterärt verk är all
mänt godtagen i upphovsrätten och tillämpas bl. a. i Bernkonventionen. Jag
finner det därför ej behövligt att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckli
gen upptaga även vetenskapliga och andra beskrivande verk som skydds
objekt.
Till de skyddade objekten hör även filmverk av olika slag. Såsom film
verk är att räkna icke blott dramatiska filmer utan även, under förutsätt
ning av erforderlig kvalitet, andra filmer, såsom kortfilmer, reportage- och
journalfilmer o. dyl. Enligt kommitténs mening är en del icke dramatiska
filmer av beskrivande karaktär att hänföra till de litterära verken. Även
49
om skäl kan anföras för denna åsikt, finner jag det — i anslutning till vad som allmänt är godtaget inom Bernunionen — naturligare att anse filmverk generellt tillhöra det konstnärliga området i vidsträckt mening. Med hänsyn härtill torde det icke vara erforderligt att särskilt ange att även beskrivande filmer är skyddade. Det bör i detta sammanhang fram hållas att frågan huruvida ett verk skyddas såsom litterärt eller såsom konstnärligt alster saknar betydelse såvitt angår de grundläggande reg lerna, vilka är gemensamma för alla slags verk. Däremot har frågan prak tisk vikt vid tillämpning av vissa specialregler i 2 och 3 kap., vilka endast gäller litterära verk. Av vad jag nyss anfört framgår att dessa specialregler icke i något fall skall användas på filmverk.
Den valda bestämningen av rättens föremål innebär, såsom kommittén understrukit, att för skydd kräves ett visst mått av självständighet och ori ginalitet hos produkten. Den närmare innebörden härav har utförligt dis kuterats av kommittén, och i några remissvar har gjorts uttalanden om hur kravet bör tolkas i vissa särskilda fall, såsom i fråga om tidnings- och radio intervjuer, byggnadsverk m. m. Det är tydligt att några fasta och fullt klara gränslinjer ej kan lagstiftningsvägen uppdragas, utan det närmare bedö mandet får liksom hittills ankomma på rättsvetenskap och praxis. Härvid bör med hänsyn till detta rättsområdes internationella inriktnmg jäm väl utvecklingen i andra jämförbara länder beaktas.
Vid remissbehandlingen har gränsdragningen mellan skyddade och oskyd dade objekt särskilt berörts såvitt avser konstindustrien, där problemet har stor praktisk betydelse. Med anledning av vad som här yttrats vill jag under stryka, att bedömningen i hithörande fall skall ske enligt samma normer som eljest gäller. Vad det kommer an på är sålunda uteslutande huruvida produkten i sin utformning företer sådan konstnärlig självständighet och originalitet som i allmänhet kräves för upphovsrättsligt skydd; den omstän digheten att produkten är avsedd för industriellt mångfaldigande saknar betydelse för skyddsfrågan. Förslaget står här i överensstämmelse med gällande rätt, sådan den tolkats i en nyligen meddelad dom i högsta instan sen (NJA 1958 s. G8). Ett särskilt spörsmål, till vilket jag återkommer vid 13 g, är hur skyddstiden skall bestämmas i hithörande fall.
Den allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål hör, såsom kom mittén föreslagit, i lagtexten kompletteras med en exemplifiering. Mot kom mitténs förslag i detta avseende synes ej vara anledning till erinran. Det torde ej vara behövligt all, som ett par remissinstanser yrkat, tillfoga ytter ligare exempel. Beträffande byggnadskonst har akademien för de fria kons terna uttalat, att därmed under vissa förhållanden bör avses även ett kom plex av byggnader, en platsbildning eller en anläggning. Påpekandet synes riktigt, men jag vill erinra om att den praktiska betydelsen av ett skydd på området icke är stor, hl. a. med hänsyn till att ägaren måste ha ganska vid sträckt rätt att vidtaga ändringar och andra omdispositioner, jfr 13 §. Till de synpunkter som Sveriges radio anfört beträffande televisionsfilm kan jag i det väsentliga ansluta mig.
Kungl. Mnj:is proposition nr 17 år 19(10
50
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
I exemplifieringen nämnes bl. a. alster av konsthantverk och konstindustri.
Kommittén har icke bibehållit det undantag som gällande konstverkslag här
gör för heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar. Mot
denna ståndpunkt, som innebär att skydd införes för hithörande produkter
— i den mån de fyller erforderliga kvalifikationer — har företrädare för
industriintressen ställt sig starkt kritiska. Det har hl. a. framhållits att det
icke finns något behov av skydd på området samt att de praktiska svårig
heterna att avgöra vad som vore skyddat skulle medföra rättsosäkerhet och
verka hämmande på industriens arbete.
Beträffande detta spörsmål må till en början framhållas, att saken icke
torde vara av någon större praktisk betydelse, då det tyd ligt vis endast sällan
lörekommer sådant nyskapande på området, att förutsättningar för skydd
föreligger. Rent principiellt är det dock icke tillfredsställande, att värdefullt
konstnärligt skapande inom detta verksamhetsfält skall kunna tillägnas av
andra. Även om den svenska industrien anser sig kunna undvara skydd,
måste hänsyn tagas till de befogade anspråk i detta hänseende som konst
närer och företag i andra länder kan ha vid försäljning av sina produkter i
Sverige. En viktig synpunkt är här, att skydd på området numera kräves av
Bernkonventionen. Vad angår de betänkligheter industrien i övrigt givit ut
tryck åt, torde dessa med hänsyn till vad som nyss anförts om frågans ringa
praktiska betydelse vara överdrivna. Det kan i detta sammanhang erinras
om att skydd för här avsedda produkter sedan lång lid funnits i våra grann-
lander utan alt man i dessa förmärkt några olägenheter därav. Jag anser
darfor i likhet med kommittén att det nu diskuterade undanlaget i konst
verkslagen icke bör bibehållas. Såsom jag förut anfört återkommer jag vid
43 § till frågan hur skyddstiden bör bestämmas för hithörande alster.
Gällande författarlag nämner, i anslutning till Bernkonventionen, såsom
skyddsobjekl särskilt sådan teckning samt grafisk och plastisk avbildning,
som ar av vetenskaplig eller teknisk art. Att dylika produkter principi
ellt åtnjuter skydd enligt förslaget framgår av vad jag förut anfört därom
att såsom litterärt verk även räknas framställningar av beskrivande art. Lik
väl synes det vara av visst värde, att, såsom kommittén föreslagit dessa
alster alltjämt särskilt anges och att därvid även karta medtages. En be
stämmelse i ämnet bör såsom kommittén föreslagit upptagas i andra stycket
av forevarande paragraf. Den av kommittén föreslagna formuleringen torde
dock bora redaktionellt jämkas, så att det framgår att det för skydd gäl-
ande kravet, att produkten är att anse som ett verk i lagens mening, skall
galla aven kartor och teckningar. I anslutning härtill vill jag med aniednin«
8'V-,T„SOm anförls * ett remissyttrande framhålla, att skyddet för karta
sj al vfallet icke kan avse de kartografiska elementen — angivande av orters
och gransers belägenhet o. s. v. — som sådana utan endast det urval och
den kombination av dessa som gjorts för den föreliggande produkten
Vad angår upphovsrättens subjekt skall enligt förslaget rätten tillkomma
i*n.so™ skaPat ver!<et. Detta innebär att såsom ursprunglig bärare av rätten
stadse ar att betrakta den författare, tonsättare eller konstnär, som åstad
51
kommit verket. Detta gäller även om vederbörande utfört verket på beställ
ning eller i anställning hos annan. På grund av föreliggande avtal eller an
ställningsförhållande övergår rätten emellertid ofta omedelbart på bestäl
laren eller arbetsgivaren. Härmed sammanhängande frågor behandlas vid
27 §.
Ett par remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vem som
är att anse som upphovsman till en intervju. Med anledning av yttrandena
i denna del vill jag understryka att bedömningen här skall ske enligt samma
grunder som eljest gäller. Om det är intervjuaren som utfört planerings- och
avfattningsarbetet, bör han anses som upphovsman. Har å andra sidan den
intervjuade själv skrivit eller dikterat intervjun, är det självfallet han som
får rätten till denna. Stundom är tänkbart att rätten tillkommer intervjua
ren och den intervjuade gemensamt, vilket innebär att för senare återgiv
ning kräves samtycke både av intervjuaren — vars rätt dock i allmänhet en
ligt det nyss anförda torde tillkomma arbetsgivaren — och den intervjuade.
Beträffande bestämmelserna i förevarande paragraf samt i 2 och 4 §§ har
i ett remissyttrande förordats vissa omdisposilioner. Den av kommittén valda
uppställningen synes mig emellertid ändamålsenlig och jag har ej funnit
anledning att frångå den.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
2
§•
I paragrafen, som frånsett en redaktionell ändring i tredje stycket är lika-
lydande med 2 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens innehåll så
vitt rör dess praktisk-ekonomiska sida.
Gällande rätt. Upphovsmannens rätt att förfoga över verket är i gällande
rätt bestämd genom en uppräkning av vissa befogenheter att utnyttja ver
ket, som i skilda avseenden tillagts honom.
Vad först angår litterära och musikaliska verk, bestämmes i 2 § första
stycket förfatlarlagen, att författare — med de inskränkningar, varom stad
gas i vissa angivna paragrafer i lagen — äger uteslutande rätt
att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk;
att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musika
liskt verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;
att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända
sitt verk.
Enligt andra stycket hänföres till mångfaldigande jämväl att överföra ett
verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band el
ler annan till dylikt instrument hörande inrättning. Härjämte stadgas, att
där ett sålunda överfört verk genom instrumentet återges, detta anses så
som föredragande eller utförande av verket.
Vad angår rätten alt offentligt utföra musikaliskt verk må nämnas, att
praxis (se NJA 1933 s. 639) härunder hänfört även det fallet, att ett i radio
utsänt verk återges för allmänheten i högtalare.
52
Vissa i 24 § författarlagen upptagna ansvarsregler, för vilkas innehåll
redogörelse lämnas vid 53 § i förslaget, ger vidare författaren skydd mot att
olovligen eller allenast för enskilt bruk framställda exemplar av verket hålles
till salu eller sprides. På samma sätt åtnjuter han skydd mot att i riket till
spridande införes sådant exemplar av verket, som framställts utan hans
tillstånd i fall, da sådant tillstånd skulle ha erfordrats för dess mångfaldi
gande här i riket, eller att infört exemplar av detta slag hålles till salu eller
sprides.
Den uppräkning av författarens rättigheter, som upptagits i 2 §, är ut
tömmande. Andra former för verkets utnyttjande faller således utanför en
samrätten, exempelvis offentlig uthyrning eller utlåning samt offentlig ut
ställning eller annan visning av exemplar av verket.
Författarens befogenheter enligt 2 § har icke allenast avseende å verket i
dess ursprungliga form. Enligt 3 § första stycket innebär dessa befogen
heter även uteslutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen
föredraga, utföra eller uppföra eller ock medelst kinematografi framföra
eller genom radio utsända verket i översättning till annat språk, så ock i
bearbetning.
Enligt 3 § andra stycket anses såsom bearbetning i synnerhet:
1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form
till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återges
genom kinematografi;
2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument eller
för en eller flera sångstämmor.
I 3 § tredje stycket stadgas slutligen, att såsom bearbetning icke anses,
att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga själv
ständigt sådant.
Vad härefter angår konstverk, gäller enligt 2 § konstverkslagen, att konst
när — med de inskränkningar, varom stadgas i vissa angivna paragrafer i
lagen ägei uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig' genom
konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotogra-
fi, avgjutning eller pa annat sätt. Till efterbildande hänföres jämväl alt bygga
efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant. Såsom efter
bildande anses icke alt i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt,
i det väsentliga självständigt sådant.
Vissa i 15 § upptagna ansvarsregler — jämför här vid 53 § i förslaget —
ger konstnären skydd mot att olovligen eller allenast för studieändamål eller
enskilt bruk framställda efterbildningar av konstverket hålles till salu,
sprides eller offentligen utställes; han åtnjuter jämväl skydd mot att i riket
till spridande eller offentligt utställande införes sådan efterbildning av ver
ket, som framställts utan hans tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha
erfordrats för dess efterbildande här i riket, eller att införd efterbildnhm av
detta slag hålles till salu, sprides eller offentligen utställes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
53
Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, alt man vid utforman det av huvudbestämmelsen om upphovsrättens praktiskt-ekonomiska inne håll — vad som i kommittéförslaget benämnes upphovsmannens rätt att för foga över verket — kan välja mellan en allmän formel och en uppräkning av olika befogenheter. Med den historiska utvecklingen sammanhänger att den senare metoden hittills varit den vanliga. En mera allmän formulering är emellertid att föredraga: det är önskvärt att finna en beskrivning av rät ten som icke snabbt blir omodern genom teknikens utveckling. En sådan all män beskrivning bör täcka alla förfoganden över verket som har ekono misk betydelse. Enligt kommitténs mening kan detta ske om upphovsman nen förklaras äga uteslutande rätt att förfoga över verket i två huvudformer, nämligen genom att framställa exemplar därav och genom att göra det till gängligt för allmänheten; en regel av detta innehåll har upptagits i paragra fens första stycke.
Den första befogenheten motsvarar författarlagens ensami ält att mång faldiga verk och konslverkslagens ensamrätt att efterbilda verk. Att kom mittén icke bibehållit uttrycket mångfaldiga sammanhänger med att regeln bör täcka även det fallet att ett enda eller några få exemplar framställes. Kommittén utvecklar i anslutning härtill vad som avses med exemplar i förslagets mening. Därmed förstås varje föremål, i vilket verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett; ett litterärt eller mu sikaliskt verk kan ligga i manuskript, tryck, grammofonskiva eller upp tagning av annat slag, en målning eller skulptur i original eller reproduktion, en byggnad eller ett konstinduslriföremål i skiss, arbetsrilning, modell ellei färdig produkt och så vidare i växlande mångfald. Såsom exemplar är även att anse trycksatser, klichéer, formar och andra föremål och anordningar, med vilkas hjälp verket kan komma till utförande i normal form eller nya exemplar kan framställas. Slutligen är som exemplar att betrakta kopior och avbildningar av verket, även om de väsentligt avviker från originalet i utförande och format eller om efterbildningen sker i helt annan teknik än den för originalet använda. EU fotografi av ett byggnadsverk är i enlighet härmed att anse som ett exemplar av detta. Ett exemplar i förslagets me ning föreligger även om det endast är en del av verket som reproducerats. Med hänsyn till den praktiska betydelsen av sådana exemplar som gram mofonskivor, filmband, tonband o. dyl. har i paragrafens andra stycke ut tryckligen angivits att såsom framställning av exemplar även anses att ver ket överföres på anordning, genom vilken det kan återges.
Vad som avses med att verket göres tillgängligt för allmänheten utlägges i tredje stycket. Främst räknas bil fall då verket framföres offentligt. Utan betydelse är härvid, om verket förmedlas omedelbart till en vid framförandet närvarande publik eller om förmedlingen sker med hjälp av särskilda tek niska anordningar, såsom filmförevisning, radiering, television eller åter givande genom ljusbilder, grammofon eller högtalare. 1 denna del motsva rar stadgandet författarlagens bestämmelser om rätt att offentligen före draga, utföra och uppföra, att medelst kinematografi offentligen framtöra
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ur 1960
54
samt genom radio utsända verk, men det täcker även andra fall, där man
kan tala om ett framförande.
Under uttrycket göra verket tillgängligt för allmänheten är vidare att
hänföra åtgärder genom vilka exemplar av verket utbjudes till försäljning,
uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offent
ligt. Kommittén framhåller att upphovsmannens befogenhet i denna del,
såvitt angår exemplar som icke omfattas av en utgivning — d. v. s. exemplar
som icke lagligen förts i handeln eller eljest lagligen kommit i omlopp
bland allmänheten — i första hand framstår som ett komplement till rätten
att mångfaldiga verket, men att nämnda befogenhet i vissa fall kan få själv
ständig betydelse, t. ex. då det gäller att förhindra spridning av olovligen
framställda eller obehörigen importerade exemplar. Beträffande exemplar,
som omfattas av en utgivning, bör spridningsrätten principiellt icke gälla
vidareöverlåtelse, t. ex. försäljning i antikvariat eller på bokauktion. Ehuru
detta torde ligga i sakens natur, bör enligt kommitténs mening en uttryck-
hg begränsning i detta hänseende uppställas; systematiskt borde detta ske i
iörevarande paragraf men av lagtekniska skäl har frågan behandlats i 2
kap. (23 och 25 §§). Däremot intager förslaget ståndpunkten att upphovs
mannens rätt principiellt oinfattar uthyrning och utlåning av sådana exem
plar som här avses; exemplaren sättes genom dessa åtgärder i en cirkulation,
som innebär att verket göres tillgängligt för allmänheten. Praktiskt vikti
gast är här utlåningen inom den offentliga biblioteksverksamheten. Även i
denna del föreslås emellertid vittgående modifikationer i 23 och 25 §§.
Såsom anförts äger upphovsmannen med stöd av spridningsrätten för
hindra spridning av obehörigen importerade exemplar. Hans intresse av att
i hithörande fall redan själva importen förhindras tillgodoses genom eu
straffbestämmelse i 53 §’.
Eu fråga som kommittén särskilt diskuterar är ofientlighetsbegreppet i
uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten». Detta uttryck bör enligt
kommitténs mening omfatta icke blott framföranden vid tillställningar som
är offentliga i vanlig mening utan även framföranden vid tillställningar som
eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören genom vissa yttre former, så
som anmälan om medlemskap eller »inval» i eu förening, formella inbjud
ningar och liknande, sökt ge kretsen av deltagare sken av att tillhöra en slu
ten grupp. I en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar om kon
troll eller beskattning av offentliga föreställningar bär dylika »förenings-
arrangeinang» uttryckligen likställts med offentliga föreställningar i äldre
mening. Detta har skett genom att författningarna förklarats tillämpliga
jämväl på tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss
förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del
av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar
driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfatt
ning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställ
ning, till vilken allmänheten har tillträde. Enligt kommitténs mening är det
emellertid icke nödvändigt att införa en motsvarande bestämmelse i lagen
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
55
om upphovsrätt; även utan sådan måste offentlighetsrekvisilet anses ha den
innebörd som angivits. Det är sålunda uppenbart, framliålles det, att såsom
offentligt framförande i upphovsrättslig mening måste anses utförande av
skådespel eller musik i teaterklubbar, konsertföreningar, föreläsningsför-
eningar och liknande sammanslutningar, och detta även om av utrymmes-
skäl endast medlemmar äger tillträde eller tillträdet för nya medlemmar är
begränsat. Som särskilt skäl mot att göra ett tillägg till lagtexten i denna
punkt anföres att grannländernas kommittéer ansett ett sådant överflödigt.
I tredje styckets andra punkt har upptagits stadgande, enligt vilket med
offentligt framförande jämställes att verket framföres i förvärvsverksamhet
inför en större sluten krets. Främst syftas här på den s. k. industrimusiken,
d. v. s. framförande av musik genom grammofon eller radio inom fabriker
och andra företag. Kommittén anför, att det vid liden för avgivande av dess
betänkande var omtvistat, huruvida sådana framföranden omfattades av
upphovsrätten. En grundläggande synpunkt i förslaget är emellertid, att
inom upphovsmannens ensamrätt hör falla allt sådant utnyttjande av verket
i ekonomiskt syfte, vilket icke är alt hänföra till privatlivets område. Indu
strimusiken är enligt kommitténs mening i allmänhet att hänföia till dy
likt utnyttjande. För att avgränsa vissa mindre arbetsmiljöer som tillhör
privatlivet, exempelvis mindre företag inom småindustrien och hantverket,
har emellertid som krav för att framföranden av hithörande slag skall gå in
under ensamrätten uppställts att åhörarna kan anses som en »större» krets.
Kommittén framhåller att gränsdragningen är otillfredsställande, men att
en närmare precisering icke synes vara möjlig. Att fixera ett visst antal per
soner, vid vilket gränsen bör gå, synes vara en alltför stel metod. Det är även
andra omständigheter än antalet åhörare, som bör inverka på bedömningen.
En sådan omständighet är att fråga kan vara om en privat radiomottagare
eller dylikt, som endast delvis användes för de i rörelsen anställda. En an
nan omständighet hänför sig till hur pass regelbundet arrangemanget är. Det
kan även vara vanskligt att avgöra, vilka som bör räknas till åhörarskaran,
om utsändning äger rum i flera lokaler inom ett företag och en del anställda
kanske går in och ut i dessa under arbetet. Som en allmän riktpunkt för
bedömningen anföres att om icke särskilda omständigheter föranleder till an
nat, kretsen skall anses större, om framförandet inom ett och samma före
tag lätt kan avlyssnas av mer än 50 personer. Omvänt bör under samma för
utsättningar stadgandet knappast anses tillämpligt, om antalet möjliga lyss
nare stannar under 20. Mellan dessa ytlergränser måste avgörandet självfal
let bli beroende på omständigheterna, varvid dock i tveksamt fall stadgandet
icke bör anses tillämpligt. Kommittén tillägger att eu dylik bestämmelse i
gränsfallen måste tillämpas med all varsamhet. I sakens natur ligger, att
om det gjorts ett ursäktligt antagande, alt en viss åhörarkrets enligt praxis
icke vore att hänföra till de större, intrång i ensamrätten ej skall anses
föreligga.
I fortsättningen framhåller kommittén alt stadgandet icke endast avser
industrimusik utan även andra framföranden i förvärvsverksamhet infor eu
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
56
större sluten krets. Som exempel nämnes musik och annan underhållning
på passagerarfartyg under langkryssningar samt vid privata sammankomster
i restaurangs festvåning. Kommittén framhåller helt allmänt att även i dessa
lall vid avgörande huruvida stadgandet är tillämpligt den kvantitativa syn
punkten och gränsdragningen mot privatlivet är av betydelse. Särskilt i fråga
om pensionat och liknande finns en serie övergångsfall från helt privata mil
jöer till stora etablissemang som står offentligheten nära. Uppenbart är.
uttalar kommittén, att om några tiotal fasta gäster — och inga »utomståen-
' pä ett pensionat eller ett turisthotell samlas kring radion i daglig-
luinmet eller dansar till grammofonmusik, delta icke bör hänföras under
upphovsmannens ensamrätt.
Enligt förevarande paragraf innefattar upphovsrätten uteslutande rätt att
i förut angivna hänseenden förfoga över »verkets». För tydlighetens skull
bär uttalats, att rätten avser verket i ursprunglig eller ändrad form, i över
sättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan tek
nik. Stadgandet motsvarar här gällande rätt.
Angående förevarande paragraf är en av de sakkunniga, professorn Ebcr-
stein, av skiljaktig mening såvitt angår sättet för beskrivande av upphovs
mannens ensamrätt afl förfoga över exemplar av sitt verk. Eberstein anför
härom:
Såsom jag i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1955 s. 127 ff. när
mare utvecklat, ställes lagstiftaren vid denna frågas lösande inför valet att
antingen tillerkänna upphovsmannen en allmän s. k. exemplarrätt __ med
lorsteg framför de enskildas äganderätt till sina exemplar — och att där-
etter genom en rad undantagsbestämmelser till förmån för exemplarägaren
inskränka den blott teoretiska allmänrätten till ett minimum eller att låta
upphovsmannens allmänna ensamrätt omfatta allenast befogenhet att
mångfaldiga och offentligen framföra verket samt därtill lägga de jämfö-
relsevis få enstaka befogenheter att förfoga över exemplar, vilka böra för
tal å i* S uPPhovsmannen; framför allt kommer härvid i betraktande rätten
till offentlig utlåning och uthyrning, där icke sådan rätt i annan ordning
~j®xemPelvls som yår biblioteksavgift genom statsanslag — blir tillgodo-
,^?..rsJa§e*..har den förra vägen och givit upphovsmannen ensamrätt
att torioga over exemplar av verket, då sådant »utbjudes till försäljning, ut
hyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offent-
hgts» (2 § tredje stycket), och sedermera har man i anslutning till denna
»principiella» huvudregel närmare preciserat de många undantagen härifrån.
För mm del har jag trott, att den andra metoden — att i lagtexten fastslå
allenast de fa befogenheter av denna natur, som bör förbehållas upphovs-
mannen — skulle göra lagtexten mera lättförståelig, då den komme alt utgå
rån ett betraktelsesätt, vilket bättre stode i överensstämmelse med gängse
rättsuppfattning än den »principiella» ensamrätt, som lagförslaget i 2 §
t ast siar och som, även med den motivering varmed man sökt underbvgga
den, för mig framstar såsom en teoretiskt sett icke tillfyllest motiverad kon-
struktion, baserad på alllför knappt verklighetsunderlag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960
57
Remissyttrandena. Kommitténs förslag att bestämma upphovsrätten såsom innefattande uteslutande rätt att förfoga över verket ge nom att framställa exemplar av verket och göra det tillgängligt för allmänheten tillslyrkes eller lämnas utan erin ran av det övervägande antalet remissinstanser.
Det av professor Eberstein i särskilt yttrande framförda förslaget angå ende sättet att beskriva rätten vinner anslutning från svenska försäljningsoch reklamförbundet som bl. a. framhåller, att en lagstiftning enligt denna metod är lättare att överblicka för lekmannen. I samma riktning som reser vanten uttalar sig vidare juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars yttrande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, samt styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda remissinstans framhåller att man för ett rättvist tillgodoseende av skyddet för det litterära och konstnärliga skapandet ej behöver konstruera rättigheter av den totala karaktär som ut redningen föreslår. Ett exempel på de svårigheter, som mött vid tillämp ningen av denna teknik, är det sätt på vilket rätten till utlåning behandlats i förslaget. Eftersom hinder för privat underhandsutlåning av köpta bok exemplar icke skall föreligga och biblioteksutlåningen åtminstone tills vidare skall lämnas fri, återstår för författarnas del icke mycket av den i 2 § pro klamerade rätten för upphovsmannen att förfoga över verkens utlåning till allmänheten. Även i övrigt synes korrespondensen mellan 2 och 23 §§ oklar och ägnad alt vålla missförstånd. Beträffande biblioteksutlåningen tillkom mer, alt något på internationella överenskommelser grundat tvång att i denna del utvidga upphovsrätten ej förelegat.
Föreningen Sveriges filmproducenter framställer helt allmänt anmärk ningen att uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten» är oklart och för filmens del olämpligt.
I övrigt har mot förslaget i förevarande del endast riktats redaktionella anmärkningar. Sveriges radio anser orden »förfoga över verket» böra utgå som överflödiga; där uttrycket i övrigt förekommer i lagen, bör del ersättas med ordet upphovsrätt. Akademien för de fria konsterna finner uttrycket »framställa exemplar av verket», ur konstens förhållanden betraktat, kunna orsaka missförstånd. Enligt kommittén är varje reproduktion, av vilket slag det vara må, ett exemplar av verket. När eu skulptör eller grafiker talar om exemplar, menar han dock identiska eller i det närmaste identiska konst verk, som utgör nummer i en serie och som har det gemensamt, att de samt liga gjutits i samma form, präglats av samma stamp eller mottagit avtryck av samma plåt, stock eller sten. De olika exemplaren av ett verk behöver däremot icke vara utförda i samma material. Klarare skillnad måste göras mellan exemplar, reproduktion, kopia och replik. En liknande anmärkning framföres av Sveriges allmänna konstförening och, i annat sammanhang, av statens konstråd.
Det sätt på vilket den närmare innebörden av de grundläg gande befogenheterna beskrivits i andra och tredje styckena bo-
Kungl. Muj.ts proposition nr 17 år 1900
58
röres av några remissinstanser. Sveriges radio anser det i andra stycket använ
da ordet anordning såsom beteckning på grammofonskivor, band, filmremsor
o. dyl. vara mindre lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter
om det icke bör komma till uttryck i lagtexten att, såsom avsetts, upphovsman
nens rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten även omfattar utföranden
vid föreställningar av den art, som enligt de i motiven berörda offentligrätts
liga författningarna — och sedermera även i 1956 års allmänna ordnings
stadga — jämslälles med offentliga föreställningar i äldre mening. För den
enskilde festarrangören, som vill låta offentligen framföra ett upphovsrätts-
ligt verk vid en »föreningssammankomsts. av här åsyftat slag och därvid har
att taga ställning till frågor om såväl t. ex. nöjesskatt som tillstånd av och
ersättning till upphovsmannen, måste det te sig förvirrande, att samma lag
tekniska term givits olika innebörd i författningar, som ur hans synvinkel
kan framstå som varandra närstående. Mot ett motivuttalande anför för
eningen Sveriges filmproducenter, alt det enligt dess mening icke är uppenbart
all exempelvis teaterklubbars föreställningar för medlemmar är att betrakta
såsom offentliga; den livliga verksamhet, som sedan flera år tillbaka bedri-
ves av ett stort antal filmstudios i landet, har i praxis icke ansetts nöjes-
skattebelagd. I anledning av ett annat motivuttalande framhåller Sveriges
radio, att under offentligt framförande bör ingå icke blott fall, där man på
ett naturligt sätt talar om framförande, utan överhuvudtaget varje fram
ställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar. Vidare
Irainhåller Sveriges radio, att offenllighetsbegreppet vid spridning till all
mänheten är ett annat än vid offentligt framförande; spridning till allmän
heten får anses ha skett, så snart ett enda exemplar har överlämnats till
någon person som icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen —
med vissa undantag, såsom då exemplaret lämnas till en hantverkare för
reparation. Förhållandet har betydelse särskilt beträffande konstverk.
Den i tredje stycket föreslagna utvidgningen av upphovsmannens rätt till
att omfatta även industrimusik och andra framföranden i förvärvs
verksamhet inför eu större sluten krets tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av så gott som samtliga remissinstanser. Det avstyrkes endast av Sve
riges industriförbund och konfektionsindustriföreningen. Industriförbundet
framhåller bl. a., att induslrimusik icke användes i förvärvssyfte och alt det
icke heller är visat, att den positivt påverkar produktionsresultatet. Åtgärden
syftar — på samma sätt som exempelvis färgkonditionering och arbetsloka
lers prydande med blommor och konstverk -- till att helt allmänt befrämja
trevnaden på arbetsplatsen och har alltså en rent social karaktär. Vidare är
det föreslagna stadgandet, närmast uttrycket större krets, så obestämt att
den praktiska tillämpningen lätt kan leda till ur rättssäkerhetssynpunkt
mycket otillfredsställande konsekvenser, i vart fall intill dess att erforder
ligt antal vägledande prejudikat föreligger. Det är ej heller tillfredsställande
att ersättningsrätten, såsom följer av förslaget, skall vara beroende av vem
som formellt arrangerar framförandet, företaget eller de anställda. Viss tve
kan mot förslaget uttalas av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
59
som framhåller att det lätt kan vålla svårigheter i tillämpningen. Till fa
kultetens yttrande ansluter sig länsstyrelsen i Uppsala län.
Förslagets ståndpunkt att framföranden av hithörande slag, för att gå in
under upphovsrätten, skall ske inför en större krets upptages till sär
skild granskning i några yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har
icke principiellt något att invända mot detta krav men anser att den gräns
dragning det här är fråga om bör göras klarare. Hovrätten har ej när
mare undersökt, hur en sådan gräns lämpligen skulle kunna dragas, men
erinrar om att i annan lagstiftning berörande företag, som här är i fråga —
industrier, hotellrörelser etc. — redan tillämpas olika fixa gränser, såsom
i lagstiftningen om arbetstidens begränsning och om tillstånd till drivande
av hotell- och pensionatrörelse. Även om anknytning till dylika redan fixera
de gränser ej finnes lämplig, synes det hovrätten som om en bestämd gräns
dragning, med de olägenheter som må följa av en sådan, vore att föredraga
framför en motivhänvisning till eu blivande praxis och till ursäktliga miss
tag rörande denna.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggarc-
föreningen anser att ordet större bör utgå; upphovsmannens rätt hör enligt
föreningarnas mening omfatta varje framförande i förvärvsverksamhet,
oavsett antalet åhörare. Upphovsmannen bör — likaväl som exekutören —
ha möjlighet till ersättning så snart verket utnyttjas i förvärvsverksamhet.
Det framhålles vidare att inom industrier begreppet större krets är otids
enligt. Härom anföres följande:
På alla områden strävar man ju efter att kunna prestera ett maximum
av arbete med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Den alltmer tilltagan
de automationen är ett utslag av denna strävan. Personalen kan bestå av
en enda man, och tillgång till »industrimusik» kan vara av största betydelse
för hans effektivitet genom att göra hans ensamma och monotona arbetsför
hållanden drägliga. Exempel finns redan nu, där en eller ett par personer
har att sköta miilionleveranser t. ex. vid kraftstationer. Här kan i vissa fall
»industrimusik» också befordra arbetets effektivitet. Fastän arbetsstyrkan
icke kan betecknas såsom en större krets, gäller dock för företaget lagar och
förordningar om arbetstid, arbetarskydd etc. I analogi därmed hör också
auktorrättslagen vara tillämplig.
I andra hand anför föreningarna alt de siffror, som kommittén angivit
vid sin bestämning av begreppet större krets, ej får bli normgivande. Det
framhålles också att ett turisthotell eller ett pensionat aldrig kan anses till
höra privatlivets område.
Till föreningarnas nu berörda uppfattning ansluter sig i allt väsentligt
musikaliska akademien.
Kravet alt framföranden av hithörande slag, för att omfattas av upphovs
mannens rätt, skall ske i förvärvsverksamhet upptages till gransk
ning i några yttranden. Stockholms rådhusrätt anser stadgandet böra för
tydligas så all det klart framgår, att man här åsyftar arrangörens verksam
het. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförlägga-
reföreningen menar däremot, att kravet bör anses uppfyllt även då framfö-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
60
iandet skei' i eu verksamhet, där förvärvssyfte visserligen icke finns hos
arrangören men föreligger hos exekutören. Ett stort antal musiker och sång
are har numera begränsat sina yrkesmässiga framträdanden till slutna fes
ter och tillställningar. Dessa exekutörer borde vara skyldiga erlägga ersätt
ning till de upphovsmän, med hjälp av vilkas verk de skaffar sig inkomst.
Liknande synpunkter anlägges av Sveriges dramatikerförbund, som fram
håller att skådespelare icke sällan engageras för enskilda tillställningar. En
ligt förbundets mening bör orden »i förvärvsverksamhet» utgå.
Musiketablissementcns förening anser att stadgandet ej i något fall bör
vara tillämpligt, då musik i särskild ordning anordnas för slutet sällskap i
festvåning. Redan av förslaget följer att stadgandet icke skall tillämpas, då
den som hyr festvåningen anordnar musiken, men detsamma bör gälla även
om det är restauratören som förmedlar eller ordnar musiken; det är här fråga
om en serviceåtgärd, som ej kan anses ingå i restauratörens normala verk
samhet, och han får merendels ej någon förtjänst av sådan musik.
Sveriges radio förordar att stadgandet, för bättre överskådlighets skull,
föres till ett särskilt stycke.
Departementschefen. I nyare upphovsrättslig lagstiftning är den principiella
utgångspunkten, att åt upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt
tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk bety
delse, låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest sam
hälleliga behov gör vissa inskränkningar i denna rätt. Vid utformandet av de
grundläggande bestämmelserna härom har man att välja mellan att sär
skilt ange de olika former av utnyttjanden som skall omfattas av rätten
eller att söka sammanfatta dessa i en mera allmän formulering. I gällande
lag tillämpas den förra metoden; lagstiftningen bär successivt kompletterats
allt eftersom nya former för användande av litterära och konstnärliga verk
framträtt. Då lagstiftningen nu skall revideras, bör man emellertid såsom
kommittén anfört söka att här, liksom då det gäller att ange rättens föremål,
finna en mera generell formulering. Den bestämning som kommittén för
ordat och som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser synes mig kunna accepteras. I enlighet med förslaget bör
sålunda upphovsrätten bestämmas såsom innefattande en uteslutande rätt
att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att fram
ställa exemplar av verket och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.
Vad först angår befogenheten att framställa exemplar av verket motsva
rar denna författarlagens ensamrätt att mångfaldiga musikaliska och litte
rära verk och konstverkslagens ensamrätt alt efterbilda konstverk. Med
exemplar förstås, såsom kommittén närmare utvecklat, varje föremål, i vil
ket verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett,
såsom böcker, noter och konstreproduktioner. Såsom exemplar är jämväl
att anse anordning, genom vilken verket kan återges, t. ex. trycksatser och
matriser samt grammofonskivor, tonband och filmband. Ett särskilt stad
gande härom torde såsom kommittén föreslagit böra upptagas till kom
Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960
61
plettering av den generella definitionen. I ett remissyttrande har termen an ordning kritiserats. Den har emellertid vunnit hävd i detta sammanhang och torde böra bibehållas.
I anledning av en i remissvaren från företrädare för den bildande kons ten framförd anmärkning vill jag framhålla, att uttrycket exemplar i för slaget är en juridisk-teknisk term och att det icke anknyter till den åtskill nad som man på berörda område gör mellan exemplar, reproduktion, kopia och replik. Uttrycket framställa exemplar avser alltså såvitt angår konst verk alla slags metoder för att efterbilda sådana verk. Det må framhållas, att i några stadganden i 2 kap., som endast avser konstverk, ordet efterbilda användes i stället för det generella uttrycket. Ordet exemplar avser i och för sig både original och alla slags efterbildningar.
I detta sammanhang må anmärkas att en avbildning av ett konstverk principiellt är att anse som exemplar även om den ingår i ett större helt, exempelvis om eu skulptur på en offentlig plats medtages vid avbildning av platsen. I sakens natur ligger dock, att om konstverket utgör bakgrund eller eljest ingår som en oväsentlig del i bilden, det icke kan anses föreligga något exemplar därav. Filmning eller fotografering av en interiör, i vilken ingår olika konstverk, kan därför i regel ske utan upphovsmännens till- fdånd.
Vad härefter beträffar den andra grundläggande befogenheten, nämligen att göra verket tillgängligt för allmänheten, omfattar denna främst fall då verket framföres offentligt. Den motsvarar här de i författarlagen stadgade ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och uppföra, att medelst kine- matografi offentligt framföra samt genom radio utsända verk. I fråga om konstverk innebär förevarande befogenhet rätt att visa det offentligt genom film, skioptikon o. dyl.; i denna del stadgas dock betydelsefulla inskränk ningar i 25 §. Det stadgande i ämnet som upptages i förevarande paragraf bör få en generell avfattning, vilken täcker även andra sätt att framföra verket offentligt som teknikens utveckling kan möjliggöra; det är avsett att varje framställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar, skall innefattas under bestämmelsen.
En betydelsefull nyhet i kommitténs förslag är att befogenheten att göra verket tillgängligt för allmänheten även skall inbegripa vissa förfaranden beträffande exemplar av verket, nämligen åtgärder genom vilka exemplar försäljes, uthyres eller utlånas eller eljest sprides till allmänheten eller vi sas offentligt. Viktigast är att förslaget härigenom innebär ett principiellt erkännande av att den vanliga biblioteksutlåningen omfattas av upphovs rätten. Denna ståndpunkt är en konsekvens av förslagets grundtanke att upp hovsmannen bör äga ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk betydelse. Jag vill emellertid redan i detta sam manhang framhålla all upphovsmannens rätt i denna del, såsom kommittén anfört, av praktiska skäl måste underkastas vittgående modifikationer. När mare regler härom har upptagits i 23 §, vid vilket stadgande jag återkom mer med en närmare redogörelse för hithörande frågor. Upphovsmannens nu förevarande befogenhet ger honom vidare möjlighet att i olika avseen
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
62
den kontrollera hur exemplar av verket användes. Bl. a. får han skydd mot
att hans originalmanuskript och originalkonstverk utan hans samtycke ut
lämnas till eller företes för obehöriga. Han erhåller vidare möjlighet att
bestämma om formerna för verkets utgivning och att ingripa mot spridning
av olagliga upplagor; i sistnämnda hänseende ersätter stadgandet vissa nu
gällande straffbestämmelser. Även i nu berörda delar bör rätten på olika
sätt begränsas och regler härom har likaledes förts till 23 § samt, beträf
fande konstverk, till 25 §.
Det bör här framhållas att undantagsbestämmelserna i sistberörda para
grafer, såsom redan antytts, är tämligen vittgående och i väsentlig grad be
gränsar omfånget av spridningsrätten sådan den bestämis genom föreva
rande stadgande. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpli
gare att, såsom en reservant inom kommittén förordat, direkt i 2 § ange
vilka befogenheter denna rätt faktiskt omfattar. Den av kommitténs majo
ritet föreslagna metoden äger emellertid enligt min mening företräde ur
principiell synpunkt. Framför allt synes det mig vara av betydelse att man
fastslår att biblioteksutlåningen principiellt faller under rätten. Även lagtek-
niskt har denna lösning bestämda fördelar och jag förordar att lagen av
fattas i enlighet härmed.
Ett särskilt spörsmål, som vid remissbehandlingen berörts i flera yttran
den, är hur man närmare skall bestämma offentlighetsbegreppet i fråga om
rätten att framföra verket offentligt och att sprida exemplar därav till all
mänheten. Vad först angår offentligt framförande intager förslaget, såsom
kommittén anfört, den ståndpunkten att därmed avses icke blott framföran
den vid tillställningar som är offentliga i vanlig mening utan även fram
föranden vid tillställningar som eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangö
ren genom vissa yttre former, såsom anmälan om medlemskap eller inval i
en förening, formella inbjudningar och liknande, sökt ge kretsen av delta
gare sken av att tillhöra en sluten grupp. I ett yttrande har ifrågasatts
huruvida man icke, på sätt skett i en del förvaltnings- och finansrättsliga för
fattningar om kontroll eller beskattning av offentliga föreställningar — senast
i 1956 års allmänna ordningsstadga — borde i lagtexten uttryckligen ange
att offentlighetsbegreppet även i upphovsrätten har denna vidsträckta inne
börd. I huvudsak avses också pa detta område samma gränsdragning som
i de nämnda författningarna. Det skulle emellertid knappast vara lämpligt
att i lagen om upphovsrätt upptaga en så detaljerad gränsdragning som i
dessa. Att det ej är meningen att från upphovsmannens rätt utesluta fram
föranden vid sådana tillställningar som nu berörts torde framgå av att en
ligt sista punkten i förevarande paragraf rätten i vissa fall skall omfatta
även framföranden som äger rum inför helt slutna kretsar.
Vad angår spridning till allmänheten sker sådan i regel genom att ett stör
re antal exemplar föres i handeln, tillhandahålles \ offentliga bibliotek
o. dyl. Principiellt beröres emellertid upphovsmannens rätt även om åtgär
den avser ett enda exemplar, och i stadgandet har därför valts uttrycket
spridning »till» allmänheten. Enligt min mening bör sådan spridning i
regel anses ha skett så snart ett exemplar överlämnats till någon person som
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60
63
icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen. Har ett konstverk av upp
hovsmannen överlåtits till en utomstående, får i enlighet härmed konstver
ket anses offentliggjort i lagens mening; se härom vid 8 §.
Kommittén har i sitt förslag upptagit en beslämmelse, varigenom även
vissa framföranden som ej är offentliga hänföres under upphovsmannens
rätt; enligt stadgandet skall lika med offentligt framförande anses att ver
ket framföres i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets. Såsom kom
mittén utvecklat i sina motiv avses härmed främst den s. k. industrimusi
ken, d. v. s. musik genom grammofon eller radio, som inom industrier och
företag ordnas i arbetslokaler, lunchrum o. dyl. Genom elt avgörande av
högsta domstolen (NJA 1958 s. 80) är numera fastslaget att dylika utföran
den icke kan anses som offentliga. Kommittén har emellertid ansett att hit
hörande fall, såvida de icke såsom i mindre företag inom småindustrien och
hantverket kan räknas till privatlivet, bör hänföras under upphovsmannens
ensamrätt. Denna uppfattning har i allmänhet godtagits vid remissbehand
lingen. Även enligt min mening bör upphovsrätten utvidgas på denna punkt;
i Danmark och Norge, liksom i åtskilliga andra västeuropeiska länder, har
en sådan utvidgning redan genomförts i rättspraxis.
Vad angår utformningen av stadgandet i detta ämne har kommittén före
slagit att den erforderliga gränsdragningen mot privata miljöer göres så, att
upphovsmannens rätt förklaras omfatta endast fall, där fråga är om en
»större» krets av åhörare. Enligt min mening måste det också anses riktigt
att här gå efter den kvantitativa synpunkten. Vid remissbehandlingen har
från några håll gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna bestäm
ningen är alltför vag. Tydligtvis kan man dock icke gärna fixera gränsen
vid ett visst antal personer. De uttalanden om innebörden av förevarande
krav som kommittén gjort och till vilka jag i det väsentliga kan ansluta mig
torde ge tillräcklig ledning för rättstillämpningen.
Såsom kommittén förordat bör stadgandet icke begränsas till framföran
den i industriell verksamhet ulan bör avse varje framförande inför en större
krets som sker i förvärvsverksamhet, t. ex. då en restaurangägare i sin fest
våning ordnar musik för ett större middagssällskap. Förvärvsverksamheten
bör föreligga hos arrangören; att inbegripa framförande vid en av en pri
vatperson ordnad fest synes föra för långt, även om yrkesmusiker engage
rats och framförandet alltså sker i dennes förvärvsverksamhet. För att klar
göra nu berörda begränsning torde kommitténs förslag få jämkas något i
redaktionellt avseende.
Med anledning av vad kommittén och några remissinstanser anfört röran
de musikutföranden på hotell och pensionat vill jag framhålla, att sådana
utföranden i regel torde få betraktas som offentliga och sålunda redan en
ligt huvudregeln i paragrafens första stycke omfattas av upphovsmannens
ensamrätt. För att utförandet skall anses såsom offentligt förutsattes dock,
att det är fråga om verklig hotell- eller pensionatsrörelse och ej t. ex. om
ett mindre skolhushåll eller annat enskilt hushåll som, låt vara mot betal
ning, mottar några få gäster.
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1!)60
Upphovsmannens rättigheter enligt paragrafen har i första stycket sam
manfattningsvis betecknats som hans rätt att förfoga över verket. Ur sys
tematisk synpunkt är det lämpligt med ett samlande uttryck; då man här
endast avser de praktisk-ekonomiska rättigheterna, bör man icke använda
den generella termen upphovsrätt.
3 §.
I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 3 § kommittéför
slaget, behandlas upphovsmannens s. k. ideella rätt, d. v. s. hans rätt att bli
namngiven i förbindelse med verket och alt motsätta sig att verket återges
i förvanskat eller stympat skick eller eljest utsättes för förfaranden som
är kränkande för honom.
Gällande rätt. Generella bestämmelser till skydd för upphovsmannens
ideella rätt finns icke i 1919 års lagar. För särskilda fall ges dock föreskrif
ter härom. Vad först angår hans intresse att bli namngiven gäller enligt 16 §
andra stycket författarlagen att författare, som å annan överlåtit rätt till ett
verks mångfaldigande, äger påfordra att hans namn eller ock diktat namn,
varunder han plägar framträda, anges vid mångfaldigandet. På motsvarande
sätt äger enligt 11 § andra stycket konstverkslagen konstnär, som å annan
överlåtit rätt att efterbilda konstverk, påfordra att hans namn anges å efter-
bildningen. Vidare föreskrives för vissa fall då verket med stöd av lag be
gagnas fritt att upphovsmannens namn eller signatur skall anges (13 § för
fattarlagen, 6 § andra stycket konstverkslagen). I fråga om upphovsman
nens intresse av att verket icke ändras på det sätt varom här är fråga, är
av betydelse stadgandet i 16 § första stycket författarlagen att den, till vil
ken författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke må utan tillstånd
av författaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare män än
som nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlå
telse av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konst
verkslagen, att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger för
ändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet
använda förfarandet. Gällande rätt innehåller vidare för vissa fall, då ver
ket med stöd av lag utnyttjas fritt, regler som principiellt förbjuder att
verket ändras; se vid 26 § i förslaget.
Kommittén. Kommittén har ansett det lämpligt att uppställa generella,
över upphovsrättens hela område gällande bestämmelser om skydd för upp
hovsmannens ideella rätt. Dessa har upptagits i förevarande paragraf, vilken
med hänsyn till att de ideella befogenheterna utgör ett betydelsefullt mo
ment i själva upphovsrätten fått sin placering i omedelbar anslutning till de
i 2 § givna föreskrifterna om upphovsmannens förfoganderätt.
I första stycket har kommittén upptagit stadgande, att då exemplar av-
verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovs
mannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I motiven
framhålles bl. a. att en regel om skyldighet att nämna upphovsmannen av
praktiska och andra skäl ej kan göras undantagslös. Att i lagtexten närmare
65
bestämma vilka undantag som bör gälla är emellertid icke möjligt. Enligt kommitténs mening bör förhållandet i stället regleras genom hänvisning till vad god sed kräver. Regeln avser dels att sanktionera en rådande sedvänja, om den kan tagas för god, dels att främja en sedvanebildning på området, där en god sed i detta hänseende icke stadgat sig. De rättstillämpande myn digheterna skall alltså ha möjlighet att — i förekommande fall med stöd av uttalanden från sakkunniga institutioner — vägleda praxis och hindra uppkomsten av icke önskvärda sedvänjor. Regeln innebär vidare, att även frågan på vad sätt och i vilken omfattning angivandet av upphovsmannen hör ske, får besvaras med utgångspunkt från vad god sed kräver.
Paragrafens andra stycke innehåller förbud mot att verket ändras eller gö- res tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovs mannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Kommittén an för hl. a., att stadgandet nära motsvarar en bestämmelse i Bernkonventionen, enligt vilken upphovsmannen skall äga motsätta sig förfaranden med av seende å verket, vilka är till men för hans sära eller anseende». Enligt kom mitténs mening bör emellertid av lagtexten framgå, att man i förevarande sammanhang åsyftar upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende, icke den uppfattning hans omgivning har om honom såsom samhällsmed lem; det medborgerliga anseendet skyddas av strafflagens bestämmelser om ärekränkning. Vidare bör beaktas, att upphovsmannen äger anspråk på skydd jämväl mot förfaranden som, även om de icke är menliga för hans anseende i andras ögon, innebär ett angrepp mot verkets integritet och kränker den känsla han som konstnär hyser för det verk han skapat. Som exempel nämnes alt ett allvarligt syftande skådespel genom — kanske icke så omfattande — ändringar får en komedibetonad prägel, som är författaren alldeles främmande; även om verket i den nya versionen vinner allmän hetens och kritikens uppskattning, kan de företagna ingreppen av författa ren erfaras som kränkande. I syfte att bereda skydd mot dylika förfaranden har stadgandet gjorts tillämpligt även på åtgärder, som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga egenart.
I fortsättningen anför kommittén, att de förfaranden som förbjudes genom stadgandet hänför sig till tre huvudfall. För det första avses för upphovs mannen kränkande ändringar i verket, då exemplar därav framställes eller det framföres offentligt. Kommittén framhåller alt man vid bedömandet huruvida företagna ändringar kan anses kränkande skall se saken från upphovsmannens synpunkt men att i övrigt skall anläggas eu objektiv mått stock. Obetydliga tryckfel och översättningsfel kan alltså icke hänföras hit. Bedömningen skall ske med utgångspunkt från förhållandena inom den konstart det är fråga om och med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Största hänsyn bör tagas till verkets art och dess betydelse i litterärt eller konstnärligt avseende. Vidare bör beaktas om återgivningen gör anspråk på att presentera verket i ursprunglig form eller om det klart framgår, att fråga är om en bearbetning eller att verket eljest icke återges i ursprungligt skick. Som exempel i denna del anföres bl. a., att en betydande
Kanyl. Maj:Is proposition nr 17 år 1900
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
roman sammandrages till en underhaltig novell eller eljest utges i för
kortat skick, på ett sätt som framstår som en förvrängning av originalet,
eller att romanen presenteras i en översättning som är under all kritik. Yt
terligare exempel, som nämnes, är att ett seriöst musikaliskt verk göres om
till en revyvisa eller eu schlager eller framföres i jazztakt, att ett drama för
ses med »happy end» eller att en pacifistisk roman, som överflyttas till film,
därvid tillägges en nationalistisk innebörd. För det andra åsyftas med stad
gandet obehöriga ingrepp i konstverk och överhuvudtaget i exemplar av
verk, om åtgärden är kränkande för upphovsmannen. Som exempel anföres,
att målningar eller skulpturer obehörigen ändras för att tillgodose för
menta anständighetssynpunkter eller ägarens personliga smak eller av and-
ra skäl. För det tredje avses fall då verket, även om det icke ändras, återges
lör allmänheten i sådant sammanhang, att det är kränkande för upphovsman
nen. Som exempel nämnes bl. a., att ett seriöst musikstycke begagnas som
melodi till en revyvisa, att ett allvarligt litterärt verk illustreras med anstöt-
liga teckningar och att ett verk utnyttjas som varumärke eller eljest i
reklam på ett sätt som är verket ovärdigt.
Kommittén framhåller, att förevarande stadgande icke avser åtgärder ge-
nom vilka ett konstverk helt förstöres. Enligt kommitténs mening talar vissa
skäl för att det stadgas skydd mot dylika förfaranden, exempelvis i form
av förbud för ägaren av originalkonstverk att förstöra detta. Kommittén an
ser dock att det skulle möta betydande svårigheter att genomföra bestäm
melser härom och har därför stannat för att icke förorda lagstiftning i
amnet.
0
I tredje stycket har upptagits stadgande att upphovsmannen kan efterge
sin rätt enligt paragrafen endast såvitt angår eu till art och omfattning be
gränsad användning av verket. Kommittén erinrar om att det stundom i sam
band med överlåtelse av förfoganderätt till verket eller eljest förekommer att
upphovsmannen förklarar sig avslå från sin ideella rätt. Om upphovsman
nen mer eller mindre generellt överlåter rätt till verket, kan överlåtelsen
ofta anses formellt innefatta även den ideella rätten, så att förvärvaren teo
retiskt skulle vara berättigad att utge det under annan upphovsmannabeteck-
nmg an den av upphovsmannen bestämda eller godtyckligt ändra verket eller
ramfora det i vilket sammanhang som helst. I andra fall tager eu överlå
telse av den ideella rätten den formen, att den som förvärvar rätt till ver-
ket gor uttryckligt förbehåll att upphovsmannen icke skall äga utöva sina
ideella befogenheter. Enligt kommitténs mening bör emellertid rättsverkan
icke tillaggas avtal, genom vilka upphovsmannen generellt betages möilig-
het att gora gällande den ideella rätten. Ett eftergivande av denna kunde
dar det vore av mera generell räckvidd, få verkan långt in i framtiden och'
tomma att galla de mest skiftande former för verkets utnyttjande. För upp
hovsmannen ar det emellertid i sådana fall vid avtalsslutandet omöjligt att
överblicka, vad eftergiften i själva verket betyder för hans personliga in-
ti essen Enligt det föreslagna stadgandet gäller därför som huvudregel att
om upphovsmannen överlåtit rätt till sitt verk, han principiellt _ oavsett
67
vad avtalet må innehålla därom — kan fordra att bli angiven som verkets upphovsman, liksom att han kan motsätta sig att verket utsättes för för vanskande ingrepp eller utnyttjas i ovärdiga sammanhang. I fortsättningen anför kommittén att huvudregeln bör begränsas så att en eftergift blir möj lig, såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket. Huvudregeln skulle eljest föra för långt och stundom kunna utgöra hinder för upphovsmannen att ekonomiskt utnyttja verket. Detta gäller främst då verket överlåtes för att efter bearbetning eller omgestaltning användas för ett visst på förhand bestämt ändamål. Som exempel nämnes, att upphovsman nen överlåter rätt att använda verket för filminspelning. I praktiken kan här ofta vara svårt att avgöra, om företagna ändringar faller inom ramen för förvärvarens i avtalet grundade rätt att omgestalta verket med hänsyn till filmens krav eller om de går utöver denna gräns och måste anses krän kande för upphovsmannen. För att inte riskera att upphovsmannen i etter- hand framställer mer eller mindre grundade påståenden om att verket i den nya versionen kränker hans ideella rätt, kan det därför vara av vikt för filmföretaget att i förväg erhålla ett bindande besked att denne avstår från att göra rätten gällande. Även för upphovsmannen är det av betydelse att ett sådant avstående tillerkännes rättslig giltighet; skulle han icke vara bunden därav, kunde detta försvåra möjligheten för honom att nå en upp görelse med filmföretaget. Att en eftergift av rätten i ett dylikt fall tilläg- ges verkan kan icke heller antagas leda till mera allvarligt förfång för upp hovsmannens personliga intressen, eftersom användningsområdet för verket är på förhand begränsat. Såsom ytterligare exempel anföres att verket skall begagnas för en viss utgåva, t. ex. för skolbruk, eller för ett visst fram förande på teater, i radio eller i television eller för en serie sådana framfö randen. Från ett annat område anföres, att en konstnär medger att ett av honom utfört konstverk får utnyttjas för visst reklamändamål.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upptaga föreskrifter om den ideella rätten i ett särskilt stadgande, som placeras bland de inle dande bestämmelserna i lagen, godtages av samtliga remissinstanser. Även kommitténs förslag till utformning av stadgandet tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande antalet yttranden.
Sveriges radio anser det av lagtexten höra tydligare framgå, att här av sedda befogenheter innefattas i upphovsrätten; man kan exempelvis för klara att upphovsrätt även inbegriper rätt att kräva, att upphovsmannen anges i överensstämmelse med god sed och alt verket icke ändras eller göres lillgängligt för allmänheten på ett för upphovsmannen kränkande sätt.
Vad angår stadgandet i första stycket om rätt för upphovsmannen att bli angiven i överensstämmelse med vad god sed kräver, framhåller svenska försäljnings- och reklam förbundet all det med en viss oro ser en så vag bestämmelse, där vad god sed kräver lillmätes avgörande betydelse, tillämpad på det kommersiella livets område. Även piiblicislklubben finner bestämmelsen vagt utformad och förutsätter att god sed, såvitt angår pres
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
68
sen, innebär vad som för närvarande är vedertagen praxis. Svenska tid-
ningsutgivareföreningen har ett liknande uttalande. Sveriges radio framhål
ler att man, såvitt avser ljudradion, torde kunna tillämpa de riktlinjer som
hittills följts; beträffande lelevisionsutsändningar, där någon praxis ännu
ej utbildat sig, torde man i viss utsträckning kunna anknyta till praxis i and
ra länder.
Svenska journalistförbundet hemställer att man bibehåller gällande lags
bestämmelse om ovillkorlig befogenhet för författare, som överlåtit rätt till
mångfaldigande, att påfordra att han anges på exemplaren. Då tidningar
trycker av artiklar i andra tidningar, strykes ofta journalistens signatur.
Förbundet befarar att det föreslagna stadgandet kan komma att tolkas som
ett godkännande av denna praxis.
I redaktionellt avseende anmärker statens konstråd, att den föreslagna be
stämmelsen, sådan den utformats, synes ålägga upphovsmannen själv att,
då han framställer konstverket, signera detsamma i överensstämmelse med
vad god sed kräver; konstrådet anknyter bär till den kritik av uttrycket
»framställa exemplar av konstverk» som redovisats under 2 §. Efter orda-
lagen ger enligt konstrådets mening stadgandet vidare den felaktiga före
ställningen, att upphovsmannen städse skall anges i hithörande fall. Stad
gandet synes sålunda även avse bl. a. anonym upphovsman. I sistnämnda
avseende riktar också publicistklubben en anmärkning mot lagtexten.
Beträffande det i andra stycket föreslagna förbudet att ändra ver-
k e t eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkan
de för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller
egenart föreslår Sveriges radio, att man i stället för orden »anseende
eller egenart» upptager Bernkonventionens uttryck »ära (heder) eller an
seende». Kommitténs uttryck, som är ganska utpräglat subjektivt, lämnar
alltför stort spelrum åt vissa upphovsmäns erfarenhetsmässigt dokumente
rade »yrkeskverulans» eller egensinnighet och utgör ett incitament till onö
diga friktioner mellan upphovsmännen och lojala förmedlare av deras verk
eller rentav till ekonomisk utpressning mot sådana förmedlare. Föreningen
Sveriges filmproducenter menar att ordet anseende bör räcka; det kan icke
objektivt bedömas, när en upphovsmans egenart skall anses vara kränkt.
Akademien för de fria konsterna hemställer att ändringsförbudet, såvitt
angår konstverk, göres ovillkorligt. Ett konstverk bör icke i något avseende
få ändras utan konstnärens medgivande; endast konstnären själv kan be
döma, om en ändring sker i enlighet med hans intentioner eller icke. Yrkan
det biträdes av Sveriges allmänna konstförening. Det framställes även av
styrelsen för konstnärernas riksorganisation, som anför, att organisationen
visserligen hälsar denna del av lagförslaget med speciell tillfredsställelse,
då bristen på klara bestämmelser till skydd mot ändring av konstnärs verk
vållat den svenska konstnärskåren svårt obehag. Men om tvister på detta
område i framtiden skall undvikas, bör steget tagas fullt ut och ett generellt
ändringsförbud införas. I samma riktning uttalar sig föreningen svenska
tecknare, som befarar att med förslagets avfattning också obefogade och ur
strängt konstnärlig synpunkt svåra ingrepp förblir oåtkomliga.
Kungl. Maj.-ls proposition nr 17 år 1960
69
Vad angår stadgandeis tillämpning framhåller Sveriges radio bl. a., att nu ifrågavarande befogenhet måste anses utgöra en tämligen exklusiv rätt, som endast kan förenas med prestationer, vilka har en hög kvalitet och är resul tatet av ett självständigt arbete. Vidare torde sådan befogenhet sällan före komma i de fall, då upphovsmanen i enlighet med god sed icke nämnts. Det anförda bör särskilt beaktas vid samlingsverk, eftersom det för den som ut ger verket skulle vara synnerligen hinderligt, om detta alltid skulle vara be lastat med en principiellt oöverlåtbar befogenhet av nu förevarande slag till förmån för varje upphovsman som deltagit i sammanställningsarbetet. Publicistklubben anför att ändringsförbudet icke går att tillämpa vid utgivande av en tidning. Den som har hand om den slutliga redaktionen av tidningen måste kunna göra strykningar och omläggningar i artiklar, så att dessa kan inpassas i tidningen. Vidare måste ansvarige utgivarens ställning observeras. Den tryckfrihetsrättsliga regleringen korsar här i viss mån den föreslagna upphovsrättsliga. Ansvarige utgivaren måste nämligen alltid vara berättigad att utesluta sådant, för vilket han icke vill taga det tryckfrihetsrättsliga an svaret. Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar sig på liknande sätt.
Förslagets ståndpunkt att icke stadga förbud mot förstörelse av konstverk möter erinringar hos akademien för de fria konsterna. Sär skilt när det gäller konstverk, som tillhör det allmänna eller juridisk person, synes enligt akademiens mening bestämmelser kunna utfärdas, som förhind rar att konstverk helt eller delvis förstöres, antingen det nu sker av okunnig het, likgiltighet, smakuppfattning eller av ekonomiska skäl. överintendenten och chefen för Nationalmuseum anser att det vore önskvärt med skydd i nå gon form mot avsiktlig förstörelse, men förklarar sig medveten om att det kan vara svårt att genom lagstiftning komma till rätta med dylika fall.
Paragrafens tredje stycke, enligt vilket den ideella rätten i princip skall vara oför ytterlig men kunna efterges såvitt angår eu till art och omfattning begränsad användning av ver ket, avstyrkes av publicistklubben, som finner det tillfyllest att i förevaran de avseende tillämpa vanliga avtalsmässiga principer, och av svenska tid ningsutgivareföreningen, som framhåller att den tydligen till grund för stad gandet liggande föreställningen, alt upphovsmannen städse är den svagare parten i hithörande avtalsförhållanden, är felaktig; skall stadgandet bibe hållas, måste det klargöras att parterna, såvitt angår förhållandena på pres sens område, icke är betagna rätten att själva bestämma vad som menas med en till art och omfattning begränsad användning av verket. Studieför bundet medborgarskolan ifrågasätter helt allmänt, huruvida upphovsman nens rätt att förfoga över verket bör inskränkas på det sätt som förevarande stadgande anger. Svenska boktryckareföreningen finner en föreskrift om att eftergift kan ske, därest upphovsmannen uttryckligen förklarar sig avstå från sin ideella rätt, innebära tillräckligt skydd för denne; eu bestämmelse härom bör enligt föreningens mening upptagas i .‘1 kap.
Sveriges radio förordar, att de särskilda inskränkningar i rätten alt fri villigt överlåta de ideella befogenhelerna som må anses nödvändiga upptages
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 ur 1060
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
i 27 §; härigenom vinner man bl. a. fördelen, att alla problem rörande över
gång av upphovsrätt — och därmed också av den ideella rätten -— samlas i 3
kap. samt att bestämmelserna i 3 kap., särskilt jämkningsregeln i 29 §, får
tillämpning även på sådana överenskommelser om begränsad eftergift av
den ideella rätten, som enligt 3 § tredje stycket i förslaget skall vara möjliga.
Vad beträffar den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet synes det
tillfyllest, för att eftergiften skall kunna tolereras, att den angår en bestämt
angiven användning; även i fall då den angår eu användning, som icke kan
sägas vara till art och omfattning begränsad, kan upphovsmannen nämli
gen vara i stånd att överblicka vad en eftergift betyder för hans personliga
intressen. Även i övrigt måste tillses, att stadgandet icke över hövan in
skränker avtalsfriheten. Det hör bl. a. vara möjligt för en författare, som
önskar att i lugn och ro få sysselsätta sig med sin författarverksamhet, att
uppdraga åt en person, för vilken han hyser förtroende, eller åt sin orga
nisation att för hans räkning pröva och med för upphovsmannen bindande
verkan godkänna alla ändringar av hans verk, som kan påkallas av utom
stående; däremot torde det icke vara förenligt med stadgandet, att ombu
dets tullmakt göres oåterkallelig. Sveriges radio framhåller slutligen som
en annan tänkbar lösning, att man icke har någon särskild bestämmelse
i förevarande fråga utan låter denna helt regleras av 29 § i förslaget.
Ett uttalande i motiven att såsom en till art och omfattning begränsad
användning kan anses verks användning för visst reklamändamål
föranleder yttranden från ett par håll. Föreningen svenska affischtecknare
förutsätter, att man här uteslutande syftar på verk, vilka ej i något hän
seende tillkommit för alt tjäna reklamen, alltså icke på reklamalster.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet delar uppfattningen att reklam
alster ej bör åsyftas, men anser den härav följande konsekvensen, att även
vid överlåtelse av dylika alster den ideella rätten skulle vara principiellt
oförytterlig, icke kunna godtagas; förbundet föreslår därför att reklamals
ter undantages från förevarande stadgande, så att upphovsmannen till så
dant städse skulle kunna efterge sin ideella rätt.
Departementschefen. Upphovsrätten bör bereda skydd icke blott åt upp
hovsmannens intresse att ekonomiskt tillgodogöra sig verket ulan också åt
de personliga och ideella intressen som beröres då verket utnyttjas. Denna
sida av skyddet, den s. k. ideella rätten, har under senare år alltmera upp
märksammats. Den ideella rätten framträder främst i två huvudhänseen
den: upphovsmannen har anspråk på alt hans namn anges då verket göres
tillgängligt för allmänheten och på att verket därvid icke återges i för-
\anskat eller stympat skick. I gällande rätt skyddas dessa båda intressen,
ehuru ganska ofullständigt, genom en rad särskilda bestämmelser för olika
fall av utnyttjanden. Vid den revision av lagstiftningen som nu företages
bör, såsom kommittén föreslagit och av remissinstanserna lämnats utan
erinran, meddelas för samtliga fall gemensamma bestämmelser med gene
rell räckvidd. Bestämmelserna synes i enlighet med vad kommittén föreslå-
71
git böra placeras i anslutning till de grundläggande reglerna i 2 § om upp hovsmannens ensamrätt att förfoga över verket.
Kommittén har till en början föreslagit en regel av innebörd att, då exem plar av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. Ett par remissinstanser har ansett att bestämmelsen genom hänvisningen till god sed blivit alltför vag. Det är dock knappast möjligt att ge mera de taljerade regler i ämnet och sådana kan ej heller anses oundgängligen be hövliga. I stort sett lär den praxis beträffande namngivning som nu följes på skilda områden kunna godtagas och lagens huvudsyfte bör, såsom kom mittén anfört, vara att sanktionera denna praxis. Den föreslagna formule ringen innebär emellertid icke att domstolarna är förhindrade att rubba en sedvänja som finnes vara menlig för upphovsmännen eller eljest icke önsk värd. Vad jag nu anfört synes även böra leda till att man icke, såsom yr kats i ett annat yttrande, bör uppställa ovillkorliga regler om skyldighet att nämna upphovsmannen.
Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla, att stadgan det självfallet icke riktar sig mot upphovsmannen själv. Denne måste na turligtvis städse vara berättigad att publicera sitt arbete anonymt. Om så skett, skall hans önskan om anonymitet respekteras av andra som seder mera återger verket. Det sist sagda får anses framgå av hänvisningen till att god sed skall iakttagas.
Det av kommittén föreslagna stadgandet upptager även förbud mot att ändra verket eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Bestämmelsen torde böra upptagas i lagen, varvid skyddet för upp hovsmannens egenart synes böra avse förfaranden, vilka — även om de till äventyrs ej skadar upphovsmannens anseende — likväl kränker hans per sonlighet, sådan den kommit till uttryck i verket. I ett par remissyttranden har uttalats farhågor för att man genom att bereda skydd även i detta hän seende skulle lämna alltför stort spelrum åt subjektiva synpunkter. Med an ledning härav vill jag understryka att bedömningen i detta fall liksom eljest bör ske efter en såvitt möjligt objektiv måttstock.
I fråga om en särskild grupp verk, nämligen originalkonstverk, har före trädare för den bildande konsten under remissbehandlingen hemställt att förbudet mot ändring göres ovillkorligt. Då det gäller de fall som man här i första hand torde avse, nämligen mera framstående originalarbeten, följer emellertid redan av det föreslagna stadgandet att ändringar eller andra in grepp i allmänhet icke får företagas; sådana ändringar måste nämligen i hithörande fall så gott som alltid anses kränkande för upphovsmannen. Beträffande produkter av enklare karaktär skulle ett ovillkorligt ändrings- förbud tydligtvis föra alltför långt.
Vad angår den föreslagna regelns tillämpning kan jag, utöver det förut sagda, i huvudsak hänvisa till kommitténs uttalanden. Med anledning av vissa remissuttalanden från pressens sida vill jag understryka att regeln
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
72
endast avser sådana ändringar, som är kränkande för upphovsmannen i
iörut nämnd mening. Stadgandet utgör därför i regel icke hinder mot juste
ringar som av redaktionella skäl företages i tidningsartiklar o. dyl. Göres
ändringar av andra skäl, t. ex. för att utgivaren anser artikeln i sitt ur
sprungliga skick olämplig ur tryckfrihetssynpunkt, kan det emellertid ofta
vara fråga om sådana ingrepp som är förbjudna enligt stadgandet. Dylika
ändringar måste alltså underställas författaren för godkännande. Då det
gäller verk av flera upphovsmän, torde skyddet i allmänhet böra förbehål
las åt den eller dem som enligt paragrafens första stycke bör nämnas som
upphovsmän.
Förbudet mot ändring avser icke åtgärder, genom vilka konstverk helt
1'örstöres. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att frågan om skydd
mot dylika förfaranden icke är av beskaffenhet att böra lösas genom en så
dan förbudsregel, varom här är fråga.
Såsom inledningsvis tramhållits utgör den genom de föreslagna reglerna
skyddade ideella rätten en väsentlig sida av själva upphovsrätten. Detta
ligger i sakens natur, och det synes ej erforderligt att särskilt ange förhål
landet i lagtexten. Det bör i anslutning härtill påpekas, att upphovsman
nens skydd i förevarande del ej bör göras beroende av att han framställer
särskilt krav att komma i åtnjutande därav.
I enlighet med det anförda bör stadgandet i sak utformas på sätt kommit
tén föreslagit. Andra stycket torde för bättre överskådlighets skull böra upp
delas på två punkter.
Kommittén har jämväl upptagit frågan om eftergift av den ideella rätten.
Denna fråga kan bli aktuell i olika lägen. Särskilt kan spörsmål uppkom
ma huruvida eu mer eller mindre generell överlåtelse av upphovsrätt skall
kunna innefatta avstående även av den ideella rätten, så att förvärvaren
skall äga att använda verket utan att namnge upphovsmannen och i god
tyckligt ändrad form. Det kan även tänkas att upphovsmannen direkt för
klarar sig avstå från den ideella rätten. Kommittén har ansett att dylika
generella eftergifter icke bör äga verkan; om eftergiften endast gäller en
till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. en viss upp
laga eller en viss filminspelning, skall den emellertid vara giltig.
Kommitténs ståndpunkt att man sålunda i princip bör frånkänna efter
gift rättsverkan bär mött gensaga hos några remissinstanser, som ansett att
full avtalsfrihet bör erkännas på området. För egen del vill jag emellertid
ansluta mig till kommitténs uppfattning. Vid en generell eftergift saknar
upphovsmannen i regel möjlighet att överblicka i vilka olika sammanhang
verket kan komma alt utnyttjas och eftergiften kan därför få helt oberäk
neliga följder för honom. I princip bör därför ett avstående av detta slag
val a ogiltigt. Principen bör gälla i fråga om alla slags verk; anledning att
undantaga vissa grupper synes icke föreligga. I enlighet med vad kommit
tén anfört bor det emellertid vara möjligt att efterge rätten, då det gäller
en mera begransad användning. Begränsningen bör härvid, såsom kommit
tén föreslagit, hänföra sig både till arten av den åsyftade användningen och
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
73
till omfattningen därav; det torde icke vara lämpligt att, såsom i ett remiss
yttrande förordats, medge att eftergift kan ske så snart användningen blivit
bestämt angiven. Stadgandet bör därför utformas i enlighet med kommit
téns förslag.
Med hänsyn till det samband som förevarande fråga har med spörsmål
angående överlåtelse av ekonomiska rättigheter till verket kunde det finnas
vissa skäl att placera bestämmelsen härom i 3 kap. En eftergift av den
ideella rätten kan dock icke direkt jämställas med överlåtelse av de eko
nomiska rättigheterna. Det har också ett visst värde att den i princip oför-
vtterliga karaktären hos den ideella rätten framgår redan av det grundläg
gande stadgandet om denna. Jag vill därför biträda kommitténs förslag
att bestämmelsen upptages i förevarande paragraf.
I anslutning till den nu diskuterade bestämmelsen må anmärkas, att änd
ringar i verk städse får anses tillåtna i den mån de blivit granskade och god
kända av upphovsmannen. Dylikt godkännande bör även i vissa fall på upp
hovsmannens vägnar kunna meddelas av person eller organisation som er
hållit hans bemyndigande i sådant hänseende. Till de synpunkter som Sve
riges radio anfört i denna del kan jag i allt väsentligt ansluta mig.
4 §.
I förevarande paragraf, som frånsett ett par smärre redaktionella jämk
ningar är likalydande med 4 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten
till översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.
Gällande rätt. Enligt 4 § författarlagen har den, som översatt eller bear
betat ett verk, författarrätt för sin översättning eller bearbetning; oförkränkt
dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare. På liknande
sätt stadgas i 3 § konstverkslagen att den, som efterbildat ett konstverk
medelst annat konstnärligt förfarande än det för originalverket använda, för
sin efterbildning äger samma rätt som enligt lagen tillkommer konstnär;
oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets upphovsman.
I detta sammanhang må även hänvisas till de vid 2 § i departeinentsför-
slaget berörda bestämmelserna i 3 § tredje stycket författarlagen och 2 §
andra stycket konstverkslagen, enligt vilka såsom bearbetning eller efter
bildning icke anses att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det
väsentliga självständigt sådant.
Kommittén. I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande,
att den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan
litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,
men att hans rätt att förfoga däröver är beroende av upphovsrätten till ori
ginalverket. I motiven anföres, alt upphovsrättsligt skydd endast åtnjutes
för sådana omarbetningar av verk, vilka utgör resultat av en individuell
andlig verksamhet. I princip ställes härvid samma krav på den andliga verk
Kunql. Maj:ts proposition nr 17 år WHO
74
samhetens art som i fråga om verk i allmänhet, blott med den skillnaden
att för bearbetning icke fordras att verksamheten är av nyskapande slag.
Då ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form, torde nu an
givna krav i regel vara uppfyllt. Detsamma gäller då ett verk blivit översatt.
I fråga om bearbetningar av annat slag ligger förevarande fordran i själva
uttrycket bearbetning. Såsom bearbetning kan sålunda icke anses sådana
ändringar i ett verk, som är resultat av ett allenast mekaniskt eller rutin
mässigt arbete, t. ex. rättelser av skriv- och språkfel eller transponering av
en musikalisk komposition.
En fråga som i motiven ägnas särskild uppmärksamhet är huruvida tea
terregi kan skyddas såsom bearbetning. Till en början framhålles, att så
dant skydd kan ifrågakomma där regissören för iscensättningen företager
ändringar i verkets text, scenföljd, rollista o. s. v. Vad angår iscensättningen
som sådan anser kommittén det icke vara uteslutet, att en iscensättning kan
utgöra en sådan originell prestation, att den bör anses som en skyddad be
arbetning av skådespelet. Som exempel ur teaterhistorien, vilka förtjänar
beaktande i sådant hänseende, nämnes från 1920-talet några internationellt
uppmärksammade iscensättningar av Max Reinhardt och från senare tid
Olof Molanders märkliga iscensättningar av August Strindbergs skådespel.
En regi, som utan egentliga originella insatser endast utför författarens in
tentioner, kan däremot, anför kommittén, ej — även om den i sitt slag är
av hög klass och utgör resultatet av lång erfarenhet och mycket arbete -
anses som en bearbetning av verket. Det framhålles även att isolerade detal
jer i en iscensättning, såsom grupperingar, placering av rekvisita o. dyl., lika
litet skyddas som isolerade idéer på andra områden av litterär och konst
närlig verksamhet.
Vad angår bearbetningsskyddets innehåll framhåller kommittén bl. a.,
att bearbetarens samtycke erfordras, då bearbetningen skall utnyttjas. Av
sista punkten i det föreslagna stadgandet framgår att för utnyttjandet av
\eiket i dess bearbetade skick fordras tillstånd även av originalverkets upp
hovsman.
I andra stycket har upptagits stadgande, att om någon i fri anslutning till
ett verk framställt ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej är
beroende på det sätt som anföres i första stycket. Kommittén framhåller, att
\ad sålunda utsäges följer redan av den allmänna bestämning av begreppet
verk, som ligger till grund för den upphovsrättsliga lagstiftningen, men att
en uttrycklig regel ansetts motiverad i tydlighetens intresse.
Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960
Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran av re
missinstanserna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det av kommittén i motiven
behandlade kravet för skydd, att bearbetningen skall utgöra ett
'er k, bör komma till uttryck i lagtexten. Svenska bokförläggareföreningen
och svenska tidningsntgivareföreningen framför samma önskemål beträf
fande översättningar. Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska insti-
75
Jutet berör spörsmålet såvitt angår vetenskapliga uppsatser. Det skulle en
ligt kollegiets mening vara en stor olägenhet, om översättaren i dylikt fall
skulle äga göra gällande någon rätt. Kollegiet utgår dock från att sådana
översättningar i regel ej kan anses som verk i lagens mening.
Kommitténs utläggning i motiven om skydd för regikonst behandlas
av några remissinstanser, som hävdar att regissörer bör skyddas i större
omfattning än kommittén angivit. Ett allmänt uttalande i denna riktning
göres av Sveriges radio, som därvid åsyftar icke blott vanlig teater utan även
radioteater och televisionsleater. Teatrarnas riksförbund anser regissörerna
regelmässigt böra åtnjuta skydd såsom bearbetare. Förbundet anför bl. a.:
Kommitténs uppfattning av regissörens insats finna vi icke svara mot de
faktiska förhållandena. Även i en relativt enkel pjäs ger författarens inten
tioner utrymme för skilda tolkningar, och i fråga om mångtydiga och dju
pare verk erbjuder sig ett otal. Av de klassiska verken torde ytterst sällan
två föreställningar ge samma tolkning, såvida det icke är fråga om påverkan
eller medvetet plagiat. Det är valet av tolkning, som i huvudsak ger åt den
färdiga föreställningen det speciella drag, som skiljer den från det nedteck
nade verket, och valet av tolkning är väsentligen regissörens sak. Det är
han som har att för artisterna analysera dramat, omsätta dess inre dyna
mik i rörelse på scenen samt svara för dess rytmik i ternpi och accenter och
likaså genom ljud, ljus och dekorutkast ge det dess jttre inramning. Hans
arbete låter sig även lätt urskilja, då det i regel är nedtecknat genom sce
nerier — d. v. s. planskisser över rörelseschemata —- analysutkast, direkt
skisser, anteckningar om ljusmoment etc. i regiexemplaret. Vi ha här otvi
velaktigt att göra med skapandet av ett konstnärligt verk av minst lika hög
grad som vid exempelvis en översättning. Det torde också böra framhållas,
att praxis varit, att regissörens rätt till sitt verk mot betalning kan överlåtas
till annan teater. Förslaget synes här icke ens skydda en redan utvecklad
praxis.
Svenska teaterförbundets fackorganisalion går ett steg längre och anser,
att regissörer städse bör åtnjuta skydd såsom bearbetare. Svenska regissörs-
förbundet uttalar sig i samma riktning.
Sveriges dramatikerförbund finner det naturligt, att regissörens viktiga
insats skyddas, men framhåller såsom angeläget, att betingelserna för skyd
det utformas så afl regissören icke lockas frångå författarens intentioner;
ur denna synpunkt är kommitténs uttalande om alt såsom bearbetning icke
skulle kunna anses regi, som utan egentliga originella insatser utför för
fattarens intentioner, utomordentligt betänkligt. Förbundet påpekar att frå
gan är aktuell även vid den särart av regi, som förekommer då cn teater
föreställning sändes i television. I motsats till vad kommittén uttalat kräver
cn sådan sändning en speciell bearbetning, som väsentligt kan ändra pjä
sens atmosfär. Av betydelse vore att författaren tillerkändes rätt att laga del
av televisionsprogramledarens intentioner, innan sändningen sker.
Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att filmregi i regel måste
anses utgöra föremål för upphovsrättsligt skydd.
Svenska översättarförbundet framställer en erinran mot avfattningen av
bestämmelsen i första styckets sista punkt, all bearbclares eller översätta
res rätt är beroende av upphovsrätten till originalverket. Härigenom tycks
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
76
rätten ha gjorts till själva sin existens beroende av originalförfattarens rätt.
Förbundet hemställer att bestämmelsen formuleras i enlighet med gällande
lag eller Bernkonventionen.
Beträffande stadgandet i andra stycket om det fall, alt i fri anslutning till
ett verk framställes ett nytt och självständigt verk, under
stryker Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska mnsikför-
läggaref öreningen att bestämmelsen bör tolkas restriktivt; i anledning av
vissa uttalanden i kommitténs motiv vill föreningarna betona, att den som
vill komponera ett nytt verk med utnyttjande av värdefulla uppslag ur re
dan existerande verk bör begära originalupphovsmannens tillstånd.
Akademien för de fria konsterna framhåller afl frågan, huruvida visst
arbete är att anse som otillåten efterbildning av tidigare verk eller som själv
ständigt skapande, ofta uppkommer på byggnadskonstens område.
Att här göra en riklig och rättvis gränsdragning kräver stort omdöme, var
till i viktigare fall torde erfordras särskilt sakkunnigt forum. En permanent
nämnd för sådana och liknande frågor torde böra inrättas, förslagsvis sam
mansatt av representanter för byggnadsstyrelsen, akademien och svenska
arkitekters riksförbund. Detta förslag biträdes av svenska arkitekters riks
förbund.
Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fast
slås att upphovsrättsligt skydd jämväl åtnjutes för bearbetningar, översätt
ningar och liknande andrahandsverk. Det synes ej erforderligt att uttryck
ligen ange, att skyddet är beroende av att produkten utgör ett verk i lagens
mening. Alt delta krav gäller synes klart framgå av sammanhanget. Med
anledning av ett remissuttalande vill jag även framhålla, att kravet i fråga
om översättningar i regel torde vara uppfyllt om originalförfattaren eller
hans rättsinnehavare ansett sig kunna använda översättningen för verkets
publicering.
Såsom kommittén framhållit är stadgandet även tillämpligt på regikonst.
1 motiven har kommittén utförligt uppehållit sig vid frågan vilka krav som
bör uppställas för att sådan konst skall åtnjuta skydd. Den kritik som från
en del remissinstanser framförts mot kommitténs ståndpunkt såsom allt
för restriktiv synes till en viss grad befogad. Det är visserligen givet, att icke
vilken rutinmässig iscensättning som helst går in under stadgandet. Å andra
sidan kan för skydd knappast fordras att regissören företagit en egentlig om
arbetning av det dramatiska verket. Så snart regin tillfört verket något nytt
som resultat av regissörens personligt skapande insats, bör den kunna anses
som skyddad enligt stadgandet.
Kommittéförslaget upptager jämväl eu regel, att om någon i fri anslut
ning till ett verk skapat ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej
är beroende av rätten till originalverket. Vad sålunda stadgas följer redan
av den allmänna bestämning av begreppet verk, som ligger till grund för
förslaget. Då den gränsdragning det här gäller har särskild betydelse i bear-
betningsfallen, synes det emellertid lämpligt att införa en särskild bestäm
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
77
melse härom. Av det sagda följer att stadgandet får tolkas med ledning av
vad som vid 1 § sagts om begreppet verk. I anledning av ett remissuttalande
av akademien för de fria konsterna vill jag framhålla, att det självfallet är
värdefullt om man på olika områden, där behov i denna riktning framträ
der, inrättar sakkunniga organ, som i tveksamma fall kan avge vägledande
utlåtanden. Så har på konsthantverkets och konstindustriens område skett
genom instiftandet av svenska slöjdföreningens opinionsnämnd. Det bör
emellertid ankomma på vederbörande organisationer att frivilligt föranstal
ta om sådana organ; något initiativ från det allmännas sida synes icke vara
erforderligt.
Kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf synes i övrigt ej ge
anledning till erinran, frånsett alt avfattningen i fråga om förhållandet till
skyddet för originalverket torde böra jämkas i förtydligande syfte.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
5 §•
I förevarande paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överens
stämmer med 5 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten till samlings
verk.
Gällande rätt. Enligt 5 § förfaltarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift
eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medar
betare, anses såsom författare till verket såsom en helhet betraktat. År ut
givare till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom
utgivare. Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.
Några häremot svarande bestämmelser finns icke i konstverkslagen.
Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 1 § att upphovsrätt
kan grundläggas redan genom en verksamhet, som framträder allenast i ett
instruktivt urval eller sammanställande, en systematisk anordning av ett
verks olika delar. Då genom ett sådant arbete sammanställes verk eller delar
av verk, brukar samlingen betecknas som ett samlingsverk. Som exempel
på dylika samlingsverk anföres kalendrar, läseböcker, diktsamlingar, sam
lingar av musikstycken, planschverk och andra samlingar, vilka samman
ställes av redan föreliggande verk eller utdrag ur sådana. Som en annan
viktig grupp nämnes tidningar, tidskrifter, uppslagsverk, vetenskapliga pub
likationer med bidrag från flera författare, handböcker och liknande, vilka
upptager verk som särskilt författats för ändamålet. 1 hithörande fall åt-
njutes upphovsrätt för själva sammanställandet. Rätten avser icke de sär
skilda bidragen; för utgivning av ett samlingsverk fordras därför tillstånd
även av bidragsgivarna. I enlighet med det anförda har kommittén i föreva
rande paragraf upptagit stadgande, att den som genom att sammanställa
verk eller delar av verk åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlings
verk har upphovsrätt till detta, utan inskränkning i rätten till de särskilda
verken.
78
I motiven betonas att icke varje sammanställning av verk eller delar av
verk kan betecknas såsom samlingsverk. Härför fordras att sammanställ
ningen är resultatet av en intellektuell prestation av viss kvalitet eller —
såsom det uttryckts i förarbetena till författarlagen — av »en planläggande,
samlande, sovrande och redigerande verksamhet»; detta krav får anses lig
ga i uttrycket samlingsverk. I princip ställes härvid samma fordringar på
verksamhetens art som gäller i fråga om verk i allmänhet.
Kommittén framhåller, att förslaget i fråga om subjektet för skyddet
principiellt skiljer sig från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovs
man anses samlingsverkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare; en
ligt förslaget skall skyddet tillkomma den som åstadkommit samlingsver
ket, oavsett om han utgivit det. En ordning enligt vilken rätten på grund
av lag flyttas över på annan än den verkliga upphovsmannen är enligt kom
mitténs mening icke förenlig med moderna upphovsrättsliga principer. I
motsats till gällande bestämmelser är stadgandet tillämpligt även på sam
lingsverk, som sammanställes av verk eller delar av verk ur en enda upp
hovsmans produktion, ävensom på konstnärligt samlingsverk, t. ex. plansch
verk.
Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re
missvaren.
Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig för att upphovsrätten till
samlingsverk, såsom i gällande lag, förklaras tillkomma utgivaren; enligt
föreningens mening har det icke anförts något godtagbart skäl för den av
kommittén föreslagna ändringen, vilken torde medföra att risken för kom
plikationer blir väsentligt större än förut.
Även Sveriges radio anmäler viss tvekan mot den föreslagna ändringen.
Enligt dess mening talar åtskilliga praktiska skäl för alt juridiska perso
ner skall kunna som utgivare förvärva ursprunglig upphovsrätt till ett sam
lingsverk, vilket t. ex. skapats genom lagarbete inom ett företag och möjlig
gjorts genom företagets egna ekonomiska och tekniska resurser. Sveriges
radio vill dock icke motsätta sig förslagets ståndpunkt, att en juridisk per
son aldrig kan förvärva ursprunglig upphovsrätt. En förutsättning är lik
väl, att parterna får frihet att överenskomma om praktiskt taget total över
gång av upphovsrätten på företaget.
Publicistklubben ifrågasätter, om stadgandet kan tillämpas beträffande
tidning eller tidskrift; upphovsrätten får här anses tillkomma det kollektiv,
som samverkat vid framställning av publikationen. Å andra sidan hemstäl
ler svenska tidning sut givar eföreningen, att i stadgandet som exempel på
samlingsverk nämnes tidning och tidskrift. I båda yttrandena understrykes
den principiella skillnaden mellan att utge ett pressalster och att samman
ställa en antologi eller ett planschverk.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den förkortade satsen »utan in
skränkning i rätten till de särskilda verken» böra fullständigas.
Kungl. Maj.ts proposition nr i7 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960
79
Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås att upphovsrätt åtnjutes för s. k. samlingsverk, d. v. s. sådana sammanställ ningar av verk eller delar av verk som kalendrar, läseböcker, antologier, uppslagsböcker o. dyl. Skyddet avser själva sammanställandet — redaktio nen — men icke de särskilda bidragen; rätten till dessa får i vanlig ordning förvärvas från upphovsmännen.
Det torde icke vara erforderligt, att såsom vid remissbehandlingen yrkats från presshåll, särskilt nämna tidning eller tidskrift som exempel på sam lingsverk; sådana fall, då det kan bli aktuellt att åberopa skydd för det sätt på vilket ett tidnings- eller tidskriftsnummer redigerats, torde för öv rigt vara sällsynta.
I fråga om subjektet för rätten skiljer sig kommittéförslaget principiellt från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman anses samlings verkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare. Enligt förslaget skall rät ten tillkomma den som åstadkommit samlingsverket, oavsett om han utgivit det. Denna ändring har kritiserats i ett par remissyttranden. Kommitténs förslag synes dock principiellt riktigt. Liksom i alla andra fall bör även be träffande samlingsverk gälla, att rätten anses uppstå hos den verklige upp hovsmannen. I allmänhet kommer den emellertid att i sin helhet övergå på utgivaren eller förläggaren i kraft av dennes avtal med upphovsmannen. Det praktiska resultatet av förslagets reglering kommer därför i regel att över ensstämma med gällande rätt.
Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört torde av fattningen av paragrafen böra redaktionellt jämkas.
6
§•
I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 6 § kommittéför slaget, ges föreskrifter om upphovsrätt till verk med flera upphovsmän.
Gällande rätt. I 7 § förfatlarlagen stadgas att om flera är gemensamt för fattare till ett verk, som ej består av självständiga bidrag från de särskilda medarbetarna, samtliga författares samtycke erfordras för förfogande över författarrätten till verket. Någon häremot svarande bestämmelse finns icke i konstverkslagen.
Kommittén. I paragrafen har kommittén upptagit stadgande att i fall då ett verk har två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgör självständiga verk, upphovsrätten tillkommer dem gemensamt; envar av dem skall dock äga beivra intrång i rätten. I motiven anföres som exempel på sådana verk operettlibretter, lustspel och revysketcher, som utarbetas av två eller flera personer i förening. Från ett annat område nämnes redogörelser av veten skapliga forskningsgrupper. Det föreslagna stadgandet innebär att upphovs männen endast i förening äger förfoga över verket. För offentliggörande av verket liksom för senare utgivningar och offentliga framföranden av detta fordras således tillstånd av samtliga upphovsmän. På grund av andra punk
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
ten i förslaget skall detta krav emellertid icke gälla i fråga om intrång i
rätten. Kommittén anför att den enskilde upphovsmannens intresse att föra
talan om sådant intrång ofta är av den personliga natur — detta gäller sär
skilt där fråga är om kränkning av den ideella rätten — att han bör äga
rätt därtill oberoende av övriga upphovsmäns inställning. Krav på enhäl
lighet för sådan talan skulle också leda till att den skyldige undginge på
följd, om faktiskt hinder möter att inhämta samtycke därtill hos någon av
upphovsmännen, t. ex. därför att denne vistas på okänd eller avlägsen ort.
Kommittén har övervägt att göra ytterligare undantag, närmast i den rikt
ningen att varje upphovsman skulle ha rätt att med bindande verkan för
de övriga ge tillstånd till att verket utnyttjas ånyo på samma sätt som förut
skett med allas tillstånd, t. ex. då det gäller att utge ny upplaga av en bok
eller att på nytt uppföra en pjäs på teatern. En dylik regel skulle dock, an
för kommittén, utgöra ett väsentligt ingrepp i de övriga upphovsmännens
rätt, särskilt den ideella sidan därav, ett ingrepp som man icke bör före
taga utan mycket vägande skäl. Veterligen har det ej heller yppat sig något
praktiskt behov av en sådan regel.
Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § för-
fattarlagen, att om skrift förbindes med musikaliskt verk eller med teck
ning eller avbildning, vartdera verkets författare behåller den honom till
kommande författarrätten. Att så skall vara fallet har ansetts utan särskild
bestämmelse motsättningsvis framgå av det nu föreslagna stadgandet.
I förevarande sammanhang har kommittén till behandling upptagit frå
gan huruvida det bör stadgas särskilda regler angående upphovsrätt till
filmverk. Efter en ingående undersökning anför kommittén sammanfatt
ningsvis, att en modern spelfilm bygger på insatser av ett ofta mycket stort
antal upphovsmän och att det för förfoganden över filmen principiellt ford
ras tillstånd av samtliga dessa upphovsmän. För filmbranschen är det ett
önskemål att rättigheterna koncentreras hos det företag som inspelat fil
men. Hittills bär detta i praxis skett genom att rättigheterna — utom så
vitt angår filmmusik — i regel avtalsvis överförts på filmföretagen. Film
branschen har emellertid befarat att denna praxis kunde ändras och har
även anmärkt att den nuvarande ordningen medför rättsosäkerhet. I an
ledning härav bär filmbranschen yrkat att det, i anslutning till vad som
gäller på sina håll i utlandet, måtte genomföras en ordning, enligt vilken
de till en film anknutna upphovsrättigheterna städse tillkommer filmföre
taget. Kommittén har funnit principiella skäl tala för en särreglering i den
na riktning men har icke ansett det möjligt att finna en form därför som
är godtagbar med hänsyn till upphovsmännens intresse och Bemkonventio-
nens hithörande bestämmelser. Kommittén bär därför stannat för den mind
re genomgripande lösningen, att filmavtalen underkastas en särskild tolk-
ningsregel; en sådan har upptagits i 42 § kommittéförslaget.
Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re
missvaren.
81
Några remissorgan har anmärkt mot att förslaget icke upptager regler för fall då meningsmotsättningar råder mellan upp hovsmännen rörande verkets användning. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation förordar en bestämmelse att domstol i sådant läge skulle kunna meddela beslut, som ersätter upphovsmans samtycke, eller att lagen om samäganderätt skulle vara tillämplig. Liknande yrkanden framställes av föreningen svenska affischtecknare, konsultativa reklambyråers förbund och svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund påpekar, att motsvarande spörsmål kan uppstå beträffande patent, och fin ner det angeläget att framhålla behovet av en lagstiftning, som reglerar för hållandet då två eller flera innehavare av en immateriell rättighet icke kan enas om utnyttjandet av denna.
Frågan beröres även av lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet såvitt rör vetenskapligt samförfattande. Enligt kollegiets mening skulle stora praktiska olägenheter uppkomma, om exempelvis vid översätt ning, avtal om publicering, bearbetning för föredrag o. s. v. ingenting kunde företagas utan att hela gruppen varje gång gåve ett juridiskt giltigt godkän nande. Man torde dock få lov att i hithörande fall förutsätta ett av sakens natur följande tyst avtal om överlåtelse av delar i förfoganderätten till nå gon eller några av författarna i gruppen.
I anslutning till vissa motivuttalanden tar Stim, föreningen svenska ton sättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen upp spörsmålet om s. k. e n h e t s v e r k. Det framhålles såsom ur upphovsmännens synpunkt särskilt viktigt att vokalverk, d. v. s. musikaliskt verk med text, där musik och text skapats av en och samma person eller av flera personer i intimt samarbete, kan behandlas som ett enhetligt verk och att musiken till ifrå gavarande text icke får ersättas av annan musik eller texten till original musiken icke får utbytas mot ny text utan upphovsmännens tillstånd. Det kan vara tveksamt, på vilket sätt lagstiftaren skall taga hänsyn till detta önskemål. Måhända skulle det kunna tillfredsställas genom att i lagtext eller motiv konstatera att ett verk, som första gången utgivits såsom ett verk med text och musik, utgör ett enhetsverk. Liknande synpunkter fram- föres av teaterförlag Arvid Englind aktiebolag.
Kommitténs ståndpunkt att i förslaget icke upptaga särskilda regler om filmföretags rätt till av dem framställda filmer godtages i allmänhet i remissvaren. Sveriges radio framhåller att tiden ännu icke är mogen för en dylik reglering; även med hänsyn till frågans oklara läge på det internatio nella planet synes det vara klokt att förhålla sig avvaktande.
Mot kommitténs ståndpunkt i detta avseende uttalar sig dock några re missinstanser. Stark kritik anföres av föreningen Sveriges filmproducenter, som förklarar sig i princip vidhålla filmbranschens tidigare förslag i äm net; i nuvarande läge finner föreningen det emellertid gagnlöst att för da gen’vidare kämpa för detta. I filmproducentföreningens uttalande instäm mer folkctshusföreningarnas riksorganisation och Sveriges biograf agareforbund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
82
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, med hänsyn till den viktiga roll som
den kommersiella filmen numera spelar i samhällslivet, trängande behov-
av en reglering på området föreligga; en sådan förordas också av studieför
bundet medborgarskolan och, beträffande reklamfilm, av svenska annon-
sörers förening.
Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960
Departementschefen. Det sladgande som kommittén föreslagit rörande rät
ten till verk av flera upphovsmän innebär att rätten i princip skall tillkom
ma upphovsmännen gemensamt men att envar av dem skall äga beivra in
trång i rätten. Några remissinstanser har riktat anmärkning mot att det
sålunda för förfogande över verket skall fordras tillstånd av samtliga upp
hovsmän. Det har förordats, att domstol måtte erhålla befogenhet att med
dela beslut som ersätter bristande samtycke, eller att lagen om samägande
rätt skall göras tillämplig. Även enligt min mening kan det vara förenat
med vissa olägenheter att eventuell oenighet mellan upphovsmännen kan
omöjliggöra varje förfogande över verket, särskilt i sådana fall då
någon eller några av medarbetarna endast i ringa mån bidragit till
utformningen av detta. Betänkligheter anmäler sig emellertid även mot
att ge utrymme för tvångsingripande. Ofta torde det vara ogörligt för utom
stående att bedöma huruvida en upphovsmans vägran att lämna tillstånd
skall anses befogad eller icke; hans ståndpunkt kan vara grundad på över
väganden av högst personlig art. Anmärkas må att den överenskommelse
om samarbete, som föreligger mellan upphovsmännen, ej sällan torde inne
bära att rätten endast skall tillkomma någon eller några av medarbetarna.
Den eller de berättigade äga i sådant fall ensamma förfoga över verket.
I några remissyttranden har framhållits att såsom gemensamt verk bör
betraktas varje alster, som första gången utges såsom ett enhetligt verk
med text och musik; härav skulle följa att musiken icke utan upphovsmän
nens tillstånd finge ersättas med annan musik och att texten icke utan så
dant tillstånd finge utbytas mot ny text. Frågan huruvida i hithörande fall
föreligger ett enhetligt verk eller i stället en kombination av flera i upp-
hovsrättsligt hänseende från varandra fristående verk beror dock icke en
dast av sättet för utgivningen utan måste bedömas med hänsyn tagen till
samtliga omständigheter. Om upphovsmannen vill hindra att hans alster
användes i förbindelse med andra verk, kan förbud däremot ges i samband
med att tillstånd till framförande lämnas.
En praktiskt synnerligen betydelsefull fråga, som äger visst samband med
de i förevarande paragraf behandlade spörsmålen, är huruvida det bör in
föras särskilda regler angående upphovsrätt till filmverk. I första hand
gäller frågan huruvida filmföretagen bör i lag förklaras vara innehavare
av de upphovsrättigheter som är knutna till de av dem framställda filmer
na. Det synes emellertid icke lämpligt att nu taga någon ståndpunkt till detta
invecklade spörsmål. Med stor sannolikhet kommer ämnet att i hela sin
vidd behandlas vid nästkommande konferens för revision av Bemkonven-
tionen och man bör icke nu föregripa den lösning som därvid kan komma
83
att antagas. Förslagets ståndpunkt i denna del innebär, att frågan om om
fattningen av filmföretagens rätt, liksom hittills, får bedömas med ledning
av deras avtal med upphovsmännen. Till skapande av ökad klarhet i hit
hörande avtalsförhållanden bör emellertid, såsom kommittén föreslagit,
meddelas en särskild tolkningsregel i ämnet. En sådan har upptagits i 39 §
i departementsförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 19(>0
7 §•
I förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § kommittéförslaget,
uppställes vissa presumtions- och behörighetsregler.
Gällande rätt. Enligt 8 § första stycket i författarlagen skall, där ej annat
visas, den anses såsom författare till ett litterärt eller musikaliskt verk,
vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan. För konstverk inne-
hålles motsvarande regel i 4 § första stycket konstverkslagen; enligt denna
gäller presumtionen om upphovsmannaskap till förmån för den, vilkens sig
natur är anbragt å verket.
Författar- och konstverkslagarna upptager vidare regler om att upphovs
mannen, där fråga är om verk av författare eller konstnär utan uppgivet
namn eller under diktat namn, i sin rätts utövning företrädes av den, vilken
finnes å verket nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom
förläggare (8 § andra stycket författarlagen, 4 § andra stycket konstverks
lagen). Beträffande litterärt eller musikaliskt verk varar behörigheten in
till dess författaren ger sig tillkänna genom att låta sitt namn utsättas på
en ny upplaga av verket eller ock genom anmälan i justitiedepartementet
samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse.
Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock
allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt anges på exem
plar av verket eller då detta göres tillgängligt för allmänheten. I andra
stycket föreslås bestämmelse, att om ett verk är utgivet utan att upphovs
mannen är angiven såsom i första stycket sägs, utgivaren, om sådan är
nämnd, och eljest förläggaren skall äga företräda upphovsmannen, till dess
denne blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedeparte
mentet.
I motiven framhålles beträffande första stycket att presumtion om upp
hovsmannaskap bör gälla icke blott, såsom för närvarande, då upphovsman-
nabeteckning utsättes på exemplar av verk utan även då den anges i sam
band med att verket göres tillgängligt för allmänheten. Såsom presumtions-
grundande bör anses varje beteckning, som med säkerhet kan återföras på
viss upphovsman; i anslutning till Bernkonventionens senaste lydelse har
utsagts att detta även gäller pseudonym eller signatur i fall då sådan be
teckning är allmänt känd, d. v. s. då det för allmänheten är bekant vem som
84
avses därmed. Regeln i andra stycket överensstämmer i stort sett med gäl
lande rätt. Behörighet att företräda pseudonym författare har dock, i kon
sekvens med nyssnämnda tillägg till första stycket, förklarats icke skola
gälla i fall då pseudonymen är allmänt känd. Behörigheten skall liksom en-,
ligt författarlagen gälla till dess upphovsmannen blir angiven på ny upp
laga eller genom anmälan i justitiedepartementet. Gällande föreskrift att så
dan anmälan skall förenas med kungörelseförfarande har såsom opraktisk
fått utgå.
Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re
missvaren.
Svenska arkitekters riksförbund anser presumtionsregeln i
första stycket icke vara tillräckligt tydlig och uttömmande; enligt denna
synes juridisk person kunna presumeras vara upphovsman. För arkitekter
na är det väsentligt att upphovsmannabegreppet knytes till den fysiska per
son, som bär ansvaret för verkets skapande och vars namn i regel bör vara
angivet å ritningarna.
Sveriges radio anmärker, att man av grunderna för stadgandet torde kun
na sluta att en likartad presumtion för behörighet att företräda upp
hovsmannen kan anses föreligga i vissa situationer. I den omfattande verk
samhet Sveriges radio bedriver är det av praktiska skäl nödvändigt att ut
gå från vissa hävdvunna presumtioner om företrädarskap, t. ex. vid innehav
av en filmkopia.
Svenska arkitekters riksförbund hemställer, att andra stycket komplette
ras med föreskrift, att vid tävlingar rörande litterära eller
konstnärliga verk med anonyma deltagare tävlingsjuryn
skall äga företräda upphovsmannen till dess anonymiteten häves. Även sty
relsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges allmänna konstförening
och föreningen svenska tecknare understryker vikten av att man vid lagtex
tens utformning tar hänsyn till behovet av rättsskydd för anonyma delta
gare i allmänna konsttävlingar.
Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med kommit
téns förslag böra upptagas vissa presumtionsregler angående upphovsman
nen och behörigheten att företräda denne. Såsom upphovsman bör sålunda,
om ej annat visas, anses den vars namn eller allmänt kända pseudonym
eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av verket eller anges då
detta göres tillgängligt för allmänheten. Med anledning av en anmärkning av
svenska arkitekters riksförbund vill jag framhålla att enligt förslaget en
dast fysisk person kan anses som upphovsman. Utsättes ett företags namn
på ett exemplar eller anges företaget eljest på det berörda sättet, blir före
taget icke därför att anse som upphovsman. I hithörande fall torde företa
get dock i regel på grund av föreliggande tjänsteavtal äga att i vissa avse
enden förfoga över verket, och faktiskt uppstår här en presumtion likartad
med den som föreskrives i stadgandet. Såsom Sveriges radio påpekat torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
85
också i viss utsträckning andra presumtioner gälla i praxis; filmbyråer torde exempelvis — utom såvitt angår filmmusiken — anses äga rättsligt disponera över de filmkopior de uthyr. I här avsedda fall är praxis dock ej så enhetlig att den bör lagfästas.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om rätt att företräda anonym eller pseudonym upphovsman innebär, att sådan rätt skall föreligga för ut givaren, om sådan är nämnd, och eljest för förläggaren, till dess upphovs mannen blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepar tementet. Förslaget, som i det väsentliga överensstämmer med gällande rätt, har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen. Från arkitekt- och konst när shåll har emellertid hemställts om en motsvarande regel beträffande anonyma eller pseudonyma deltagare i konsttävlingar o. dyl., varvid före slagits att tävlingsjuryn skulle äga företräda upphovsmannen. En annan tänkbar lösning skulle vara att behörigheten att företräda upphovsmannen lämnas åt vederbörande arrangör. Enligt min mening skulle en bestämmelse i ämnet emellertid knappast bli av något egentligt praktiskt värde, då en jury eller arrangör i allmänhet ej torde vara benägen att åtaga sig kostna-
.derna och besväret att på upphovsmannens vägnar tillvarataga dennes rätt,
exempelvis i rättegång; i motsats till en förläggare har juryn eller arran gören i regel icke något eget ekonomiskt intresse härav. Jag anser därför att det ej finns anledning att i lagen upptaga en dylik lagregel, som för öv rigt saknar motsvarighet i utländsk lagstiftning.
8
§.
Paragrafen överensstämmer, frånsett en mindre jämkning i andra stycket, med 8 § kommitténs förslag.
Kommittén. Enligt förslaget knytes i olika hänseenden särskilda rättsverk ningar till det faktum, att ett verk offentliggöres eller utges. Framför allt märkes att verket därefter fritt får användas för olika kulturella och sam hälleliga ändamål enligt närmare regler därom i 2 kap. I förevarande para graf har kommittén upptagit stadgande vad som förstås med offentliggö rande och utgivning i förslagets mening.
Enligt första stycket skall ett verk anses offentliggjort, då det lagligen gjorts tillgängligt för allmänheten. Som typiska fall nämnes i motiven att dramatiska och musikaliska verk framföres för allmänheten och att verk av bildkonst uppställes på allmän plats eller utställes. Beträffande samtliga verk gäller att de kan offentliggöras genom spridningsåtgärder av olika slag. Som exempel anföres att ett verk utges eller att ett konstverk salubjudes i en konsthandel. Kravet att åtgärden skall ha skett lagligen innebär i all mänhet, att upphovsmannens samtycke skall föreligga. Stundom kan offent liggörande emellertid ske omedelbart med stöd av bestämmelse i 2 kap. Som exempel nämnes att den som av upphovsmannen förvärvar ett icke offent liggjort konstverk, enligt 25 § äger utställa detta ulan särskilt samtycke.
I andra stycket föreslås att verket skall anses utgivet, då exemplar därav
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
86
i större antal lagligen förts i handeln eller eljest blivit spridda bland allmän
heten. I motiven anföres som det i praktiken viktigaste fallet att utgivningen
sker i tryck, t. ex. att litterära verk utges i bokform, musikaliska verk så
som tryckta noter och konstverk såsom bokillustrationer. Litterära och mu
sikaliska verk kan även utges såsom inspelningar på grammofonskivor eller
band, filmverk i form av filmkopior o. s. v. Som exempel från ett annat om
råde nämnes, att alster av konsthantverk kan framställas i serie och i denna
form bli föremål för utgivning.
Remissyttrandena. Sveriges radio anser, att den i andra stycket upptagna
definitionen på utgivet verk icke helt passar på musikaliskt verk. Ett
dylikt anses nämligen enligt gängse uppfattning vara utgivet, så snart det
överlämnats till en musikförläggare och denne gjort något eller några exem
plar tillgängliga för allmänheten. Bibehåller man orden »i större antal»,
skulle ett sådant musikverk aldrig anses vara utgivet, även om några exem
plar genom uthyrning gjorts tillgängliga för ganska vida kretsar av allmän
heten. Lagtexten bör därför omformuleras. Jämväl föreningen svenska af
fischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser förevarande
ord böra utgå.
I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio att ordet »lagligen» i
paragrafens båda stycken utbytes mot »lovligen».
Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag torde i
förevarande paragraf böra upptagas stadganden med definition på vad of-
fentliggörande och utgivande av ett verk innebär. Förslaget har vid remiss
behandlingen föranlett diskussion såvitt angår den beträffande utgivande
upptagna förutsättningen, att åtgärden skall beröra ett större antal exemplar.
Det är givet, att denna förutsättning som regel bör vara uppfylld för att åt
gärden skall medföra den grad av offentlighet som här avses. Även i det
gängse språkbruket förbinder man normalt med ordet utgivning tanken
på att upplagan omfattar ett större antal exemplar, t. ex. i fråga om böcker
och grammofonskivor. Beträffande noter till seriösa musikaliska verk är
emellertid att beakta den form av publicering som sker genom att något eller
några få exemplar hålles tillgängliga för allmänheten genom uthyrning,
Också härigenom kan verket få en hög grad av offentlighet, och dylika åt
gärder bör därför jämställas med utgivning i normal mening. Tänkbart är
också att i andra sammanhang spridning av ett mindre antal exemplar kan
få en liknande effekt. Det nämnda villkoret torde därför böra utgå ur
lagtexten. Att det normalt icke räcker med att enstaka exemplar saluförts
eller eljest utlämnats till spridning torde ändock framgå av den valda formu
leringen.
Den praktiskt viktiga frågan om innebörden av begreppet offentliggöran
de då fråga är om konstverk har berörts vid 2 §.
Enligt kommittéförslaget skall däri avsedda åtgärder, för att medföra att
verket blir offentliggjort resp. utgivet, företagas lagligen, varmed avses att
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
87
de skall ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd av bestäm
melse i 2 kap. Anledning att, såsom yrkats i ett remissyttrande, utbyta or
det »lagligen» mot »lovligen» anser jag icke föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
9 §•
I paragrafen, som är likalydande med 9 § kommittéförslaget, behandlas
frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar.
Gällande rätt. Enligt 9 § 1) författarlagen är från skydd uteslutna lagar,
förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riksdagens, beredningars
och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och andra offentliga represen
tationers handlingar, protokoll, beslut och skrivelser, så ock andra allmänna
handlingar.
I avbidan på revisionen av upphovsrätten har genom speciallagstiftning
införts skydd för en viss grupp allmänna handlingar, nämligen de officiella
kartorna. Enligt lag den 14 december 1956 skall sålunda inom rikets all
männa kartverk, sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen upprättad officiell
karta, utan hinder av nämnda stadgande i författarlagen, vara föremål för
skydd enligt denna lag.
Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att det i svensk tryck-
frihetsrätt är en viktig och sedan lång tid tillbaka erkänd grundsats att all
männa handlingar fritt må offentliggöras. I den nya tryckfrihetsförordning
en av år 1949 kommer denna princip till uttryck redan i det inledande stad
gandet (1 kap. 1 §7 som anger tryckfrihetens allmänna innehåll. Enligt detta
skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de be
stämmelser som är i förordningen meddelade till skydd för enskild rätt och
allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst. I 2 kap. 2 § upptages en definition av vad som avses med allmänna
handlingar; hit hänföres alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprät
tade. Vad som härvid förstås med stats- och kommunalmyndighet utlägges
närmare i 3 § av samma kapitel.
Vid bedömande av hur långt den rätt att offentliggöra allmänna hand
lingar, som sålunda stadgas i tryckfrihetsförordningen, sträcker sig måste
emellertid, framhåller kommittén, beaktas, att i vissa fall handlingar av detta
slag kan utgöra föremål för upphovsrätt. I princip medför detta, att hand
lingen icke får utges i tryck utan tillstånd av vederbörande rättsinnehavare.
Rätten kan härvid tillkomma enskild eller, på grund av avtal eller anställ
ningsförhållande, hans arbetsgivare, som i hithörande fall ofta är staten.
Det sagda innebär en tillämpning av en allmän princip i tryckfrihetsför
ordningen, att dess bestämmelser icke ingriper i gällande privaträttsliga
regler och rättsgrundsatser; tryckfriheten begränsar icke annans rätt. Av
intresse i förevarande sammanhang är, att en erinran om detta förhållande
88
ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de
i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § hänvisas sålunda till att
vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck
mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst,
som tillkommer upphovsmannen till sådant verk.
Av det anförda följer, uttalar kommittén, att det publicitetsintresse, som
ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att
offentliggöra allmänna handlingar, måste tillgodoses jämväl genom sär
skilda regler inom den upphovsrättsliga lagstiftningen.
I gällande rätt har detta skett genom undantagsstadgandet i 9 § 1) för-
fattarlagen. Vilken innebörd detta stadgande har torde enligt kommittén
i viss mån vara oklart. Visserligen avslutas uppräkningen av olika hand
lingar med det generella uttrycket »så ock andra allmänna handlingar», men
att härav draga slutsatsen att därmed skulle avses alla sådana handlingar,
som numera i tryckfrihetsförordningen betecknas såsom allmänna, torde
vara förhastat; uttrycket förekom nämligen icke i den vid tiden för stad
gandets tillkomst gällande 1812 års tryckfrihetsförordning.
Då det gäller att avgöra, i vilken mån allmänna handlingar bör undanta
gas från det upphovsrättsliga skyddet, är det enligt kommitténs mening
klart, att man icke med den omfattning statsverksamheten tagit i nutida
samhällsliv utan vidare bör förklara sådant undantag avse samtliga allmän
na handlingar och sålunda generellt ge dessa fria för eftertryck. Statliga or
gan ombesörjer numera i en omfattning, som tidigare var okänd, affärsmäs
siga och kulturella uppgifter, där statens verksamhet organisatoriskt och
praktiskt bedrives i former motsvarande den enskilda företagsamhetens. I
denna verksamhet publiceras exempelvis kartor, handböcker, kataloger, för
fattningskommentarer och liknande arbeten, för vilka staten ur affärsmässig
synpunkt är i behov av skydd mot eftertryck i samma utsträckning som
privata företag utan att något samhällsintresse påkallar begränsning i så
dant skydd. Även då det gäller handlingar, som härrör från enskilda men
blir allmänna genom att de inkommer till myndighet, föreligger i vissa fall
behov av ett skydd mot eftertryck. Enligt kommitténs mening bör därför
hithörande undantagsstadganden i förslaget utformas så, att skydd beredes
åt nu avsedda statliga och enskilda intressen. Olika synpunkter gör sig här
vid gällande i fråga om å ena sidan handlingar, som är allmänna därför att
de upprättats av myndighet, och å andra sidan handlingar, som är allmän
na därför att de inkommit till myndighet. Den förra gruppen behandlas
i förevarande paragraf. Beträffande den senare gruppen är stadgandet i 24 §
i förslaget av betydelse.
I fråga om handlingar, som upprättats av myndighet, synes enligt kom
mittén tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse tillgodoses, om från det
upphovsrättsliga skyddet undantages författningar samt beslut och yttran
den av myndighet eller annat offentligt organ. Kommittén tillägger, att ett
dylikt undantag kan motiveras även från rent upphovsrättsliga synpunkter
och ofta förekommer i utländsk lagstiftning. En lag, en dom, ett beslut av
Kungl. Muj.ts proposition nr 17 är 1960
89
myndighet eller annat yttrande av offentligt organ utgör visserligen resul tatet av en författande verksamhet, vilken i och för sig kan grunda upp hovsrätt. Men i och med den stats- eller förvaltningsrättsliga akt, varigenom den av en eller flera medverkande författade texten blivit en lag, en dom o. s. v., måste anses, att ett aktstycke av annan rättslig valör tillkommit än de litterära arbetsprodukter som är föremål för upphovsrätt. Riktigast sy nes därför vara att förklara handlingar och yttranden av detta slag över huvudtaget icke utgöra föremål för upphovsrätt. Ett stadgande av detta in nehåll har upptagits i förevarande paragraf.
Vad angår det föreslagna stadgandets närmare innebörd anför kommittén följande.
För att stadgandet skall vara tillämpligt på ett beslut eller yttrande ford ras, att detta härrör från myndighet eller annat offentligt organ. I allmän het torde vara klart vad som avses härmed. Gränsfall kan emellertid upp stå. I stats- och kommunalförvaltningens förgreningar utövas sålunda verk samheten i vissa fall under former, där det är svårt att avgöra huruvida det organ, som beslutar eller avger yttrande, är att anse som offentligt eller icke. Att i lag närmare bestämma, hur gränsen här skall dragas, torde emel lertid icke vara möjligt. Åt rättstillämpningen får överlämnas att lösa den na uppgift, huvudsakligen med ledning av förvaltningsrättsliga grundsatser.
Såsom exempel på yttranden av offentligt organ anföres av sådant organ avgivna berättelser, förslag, utlåtanden och betänkanden. Även yttranden av särskilda myndighetspersoner, t. ex. avvikande votum av domstolsleda- mot, faller under stadgandet. Stundom kan i beslut eller yttrande ske hän visning till i ärendet uppgjorda kartor eller teckningar; även dessa är då undantagna från upphovsrättsligt skydd. Som exempel nämnes i stadspla- neärenden upprättade kartor och planer. Med yttranden avses även redogö relser i tabell- och diagramform, t. ex. statistiska uppgifter.
Kommittén framhåller vidare, att stadgandet endast är tillämpligt på ut talanden, som härrör från det offentliga organet självt. Vissa offentliga akt stycken, t. ex. rättegångsprotokoll, innehåller förutom beslut eller yttran den av myndigheten jämväl utlåtanden av enskilda personer, vilka kan ut göra föremål för upphovsrätt. Förevarande paragraf är icke tillämplig på så dana från enskilda härrörande yttranden; principiellt kan därför upphovs rätt göras gällande till dessa. På grund av stadgandet i 24 § får emellertid yttranden av delta slag i allmänhet återges utan upphovsmans samtycke. Ett gränsfall är att till ett kommittébetänkande fogas ett av kommittén an skaffat sakkunnigutlåtande. Detta kan i viss mån anses utgöra en del av den utredning, som kommittén framlägger. Ä andra sidan kan utlåtandet icke sägas utgöra ett yttrande av kommittén. Det torde därför i regel icke böra omfattas av förevarande bestämmelse, möjligen med undantag för så dana fall, där ett nära samband finns mellan kommitténs eget uttalande och sakkunnigutlåtandet, så att ett återgivande av det förra framstår såsom ofullständigt, om icke sakkunnigutlåtandet samtidigt återges. I den mån en myndighet i sitt beslut eller yttrande återger enskildas eller sakkunnigas
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960
90
utlåtanden, blir återgivna avsnitt att anse som eu del av yttrandet och fal
ler under stadgandet.
Stadgandet är begränsat till sådana uttalanden, som kan betecknas som
beslut eller yttranden. Det är icke tillämpligt t. ex. på författningskommen
tarer och handböcker, som utges genom myndighets försorg. Som andra ex
empel på handlingar, vilka faller utanför stadgandets tillämpningsområde,
nämnes av myndighet utgivna kartor, sjökort, tidtabeller, museikataloger,
studiehandböcker, program o. dyl. I nu avsedda fall tillkommer upphovs
rätten principiellt de tjänstemän, som författat handlingarna; rätten har
dock i regel förvärvats av myndigheten genom avtal eller på grund av för
fattarens tjänsteställning. En annan sak är, uttalar kommittén, att det i
vissa fall torde inträffa, att handlingar av denna karaktär faktiskt kan fritt
återges, därför att myndigheten icke önskar göra sin upphovsrätt gäl
lande.
Att sådana handlingar som avses i stadgandet icke är föremål för upp
hovsrätt innebär framför allt, att de får fritt utges. Det är även tillåtet att
publicera dylika handlingar i bearbetat skick; ett praktiskt fall är att nå
gon utger författningar eller liknande i översättning.
Kungl. Maj.ls proposition nr 17 ur 1960
Remissyttrandena. Kommitténs förslag till lösning av frågan om upphovs
rätt till allmänna handlingar godtages av det stora flertalet remissinstanser.
Några remissinstanser har dock under åberopande av tryckfrihetsrätts-
liga synpunkter ansett, att sådana handlingar bör undantagas från upp
hovsrätt i större omfattning än kommittén förordat.
Svenska tidningsutgivareföreningen anser allmänna handlingar böra helt
undantagas från upphovsrätt. Att skydda handlingar, som upprättas av
myndighet, synes föreningen strida mot tryckfrihetsförordningen. Vad kom
mittén anför om att staten har behov av skydd mot eftertryck för vissa
grupper allmänna handlingar kan icke vara av den vikt, att det kan moti
vera ett avsteg från gällande principer om allmänna handlingars offentlig
het. Beträffande allmänna handlingar, som härrör från enskilda personer,
kan i och för sig anföras starkare skäl för kommitténs förslag, men ej heller
i denna del kan detta godtagas. Förslaget är enligt föreningens mening
olämpligt ur allmänna synpunkter och innebär även en försämring av pres
sens möjligheter att utnyttja allmänna handlingar som informationskällor.
Hittills tillämpad praxis har icke heller synts medföra olägenhet för någon.
Publicistklubben framhåller, att upphovsrätt till allmänna handlingar
icke kan omfatta offentliggörande i tryck utan får begränsas till framställ
ning i annan form, t. ex. i radio, vid uppläsning o. dyl., och hemställer att
lagen om upphovsrätt omarbetas med beaktande härav. Härom anföres föl
jande:
Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall det stå varje svensk med
borgare fritt att offentliggöra allmänna handlingar. Detta stadgande inne
bär uppenbarligen, att auktorrättsliga inskränkningar av civillags natur
icke äro möjliga i envars rätt att i tryck publicera allmänna handlingar.
91
Däråt kan intet göras utan att tryckfrihetsförordningen ändras. Vad som i detta hänseende kan bli stadgat ‘i lagen om upphovsrätt kan icke ha ver kan gentemot tryckfrihetsförordningens tydliga grundlagsbud. Självfallet är det möjligt att i upphovsrättslagen instifta en upphovsrätt för allmänna handlingar, men i sådant fall kan denna icke omfatta offentliggörande i tryckt skrift. — --------
Därest ett behov föreligger för staten att erhålla eu upphovsrätt för vissa verk, som äro att anse som allmänna handlingar, omfattande även återgi vande i tryckt skrift, måste tryckfrihetsförordningen i förevarande avseen de ändras. Detsamma gäller, därest — såsom i och för sig kan vara rimligt — upphovsrätten skall bevaras för enskild person till verk, till vilket han ursprungligen haft upphovsrätt, men som inkommit till myndighet och där blivit allmän handling. — — — En revision av tryckfrihetslagstiftningen kan på förevarande punkt övervägas för att möjliggöra ett hänsynstagande till berörda auktorrättsliga regler.
Publicistklubben framhåller slutligen, att det ur allmän pressynpunkt är av mycket stor betydelse att inga onödiga begränsningar stadgas i pressens tillgång till allmänna handlingar, vilka är bland de viktigaste informations källorna den svenska pressen äger. Varje inskränkning härvidlag kräver noggranna överväganden.
Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund och svenska bokförläggare föreningen anser, att kommittén icke tillräckligt beaktat principen om all männa handlingars offentlighet. Dessa instanser har dock icke något att erinra mot att frågan löses inom den upphovsrättsliga lagstiftningen, men anser berörda princip påkalla att allmänna handlingar undantages från upphovsrätt i högre grad än kommittén förordat.
Advokatsamfundets styrelse framhåller, att i vårt demokratiska samhälle ifrågavarande undantag, med hänsyn till varje medborgares grundlagsen- liga rätt att genom trycket utge allmänna handlingar, icke får begrän sas mer än vad är oundgängligen erforderligt. Det synes styrelsen som om samma synpunkter, som motiverar de i förslaget gjorda undantagen, kan motivera ytterligare undantag. Omfattningen av begreppet allmänna hand lingar ur upphovsrättslig synpunkt synes icke vara närmare utrett. Utan en fullständig utredning härutinnan torde det ej låta sig göra att närmare ange, vilka dessa ytterligare undantag skulle vara. Styrelsen ifrågasätter om ej denna synnerligen viktiga fråga skulle kunna lösas genom ett stad gande, att allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening icke skall vara föremål för upphovsrätt annat än i vissa, i lagtexten särskilt an givna undantagsfall. Angående principen vid angivande av sådana fall an för styrelsen:
I lagstiftningen särskiljas mellan två olika slags allmänna handlingar, nämligen dels sådana som inkommit till myndighet och dels de som där bli upprättade. Det förefaller som om man i denna uppdelning skulle kunna finna en principiell skiljelinje mellan de handlingar som böra åtnjuta pub* liceringsskydd och andra verk. De handlingar som upprättats hos offent lig myndighet skulle således i regel fritt få tryckas av envar, under det att till myndigheten inkomna handlingar skulle åtnjuta skydd enligt lagen om upphovsrätt, beträffande den första gruppen av handlingar skulle möj
Kungl. Maj.ts proposition nr
ii
år 1 it (i 0
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
ligen en undantagsregel bli erforderlig, så att upphovsmannaskydd skulle
föreskrivas i vissa i lagen bestämt angivna fall. Att den andra gruppen
handlingar stundom kan återgivas utan upphovsmannens samtycke fram
går av 24 §.
Styrelsen framför vidare tanken att på detta område stadga tvångslicens-
bestämmelser.
Bokförläggareföreningen anför, att de undantag från principen om all
männa handlingars frihet, som förslaget vill införa, icke låter sig överblic
kas och bedömas och i varje fall är alltför snäva. I stället bör man gene
rellt undantaga allmänna handlingar från upphovsrätt och låta det upp-
hovsrättsliga skyddet vara beroende av särskilt stadgande därom. Inskränk
ningar i huvudregeln om allmänna handlingars frihet måste — vare sig de
stadgas nu eller införes genom senare företagna lagändringar — i tryck
frihetens intresse i varje enskilt fall bli föremål för debatt och därmed föl
jande kontroll att de är förenliga med tryckfrihetslagstiftningens anda.
Till stöd för sin uppfattning åberopar föreningen ett vid dess yttrande fogat
utlåtande av professorn Ole Westerberg.
Från andra håll göres gällande, att allmänna handlingar bör undantagas
från upphovsrätt i något mindre omfattning än enligt förslaget.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggare-
föreningen anser sålunda att litterära och musikaliska verk, vilka blir
föremål för offentlig myndighets beslut och fogas som bilagor till kungl.
kungörelser, icke därigenom bör förlora upphovsrättsligt skydd. Det måste
enligt föreningarnas mening anses som en allvarlig konsekvens av försla
get att exempelvis en koralbok, vilken genom kungörelse anbefallts för an
vändning i svenska kyrkan och som bilaga fogats till kungörelsen, icke
skulle bli föremål för upphovsrätt.
Vad angår stadgandets tillämpning understryker rikets all
männa kartverk att, såsom följer av förslaget, alla kartor, som är bilagor
till lantmäteriorganisationens förrättningsakter, bär vara uteslutna från
skydd. Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att seglingsbeskrivningar och liknande
officiella av sjöfartsstyrelsen utgivna handlingar, såsom Svensk Fyrlista
och Sveriges Skeppslista, icke genom stadgandet undantages från skydd.
Departementschefen. Enligt gällande författarlag är allmänna handlingar
generellt undantagna från skydd enligt lagen. Kommittén har ansett, att
ett dylikt generellt undantag går för långt och att upphovsrätt i viss om
fattning bör beredas även på detta område. Kommitténs förslag innebär,
att författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offent
ligt organ ej skall vara föremål för upphovsrätt. I princip har kommitténs
uppfattning godtagits av det övervägande antalet remissinstanser, låt vara
att kommitténs förslag till gränsdragning mellan handlingar som skall vara
föremål för upphovsrätt och sådana som icke skall vara det kritiserats från
några håli.
För min del finner jag också kommitténs ställningstagande i princip na
93
turligt och riktigt. Det kan självfallet icke komma i fråga, att upphovsrätt skulle gälla beträffande vad som kan kallas allmänna handlingar i egentlig mening, d. v. s. lagar, förordningar, kungörelser, domstolars och andra myndigheters beslut och yttranden, protokoll och handlingar hos riksdagen, kommunala organ och andra offentliga representationer eller överhuvud taget handlingar som redovisar de offentliga organens överläggningar och beslut. Begreppet allmänna handlingar är emellertid mer vidsträckt och omfattar samtliga hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade hand lingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Såsom allmänna handlingar är därför även att anse olika tryckalster, som publiceras i statens affärsmässiga eller kulturella verksamhet och som ofta är av alldeles samma slag som av enskilda företag utgivna arbetsproduk ter; hit hör av staten utgivna handböcker, kartor, kataloger, författnings kommentarer o. dyl. Beträffande sådana alster är egenskapen av allmän handling mera formell och den bör icke utgöra hinder mot att erkänna upphovsrättsligt skydd i vanlig ordning. Staten är här likaväl som motsva rande enskilda organ i behov av skydd mot obehörigt utnyttjande, främst eftertryck; jag vill erinra om att behovet av skydd beträffande en viss grupp statliga arbetsprodukter av hithörande slag, nämligen de officiella kartorna, visat sig så trängande, att man icke ansett sig kunna avvakta frågans lösning i samband med revisionen av upphovsrätten, utan 1956 infört skydd genom en särskild lag. Begreppet allmän handling innesluter vidare skrifter och andra handlingar som inges till myndighet av enskilda. Också beträffande sådana aktstycken föreligger i vissa fall behov av upp hovsrättsligt skydd, t. ex. då fråga är om vetenskapliga arbeten som inges i ett befordringsärende.
Mot förslaget att bereda upphovsrätt för vissa allmänna handlingar har invänts, att ett genomförande därav skulle komma i strid med principen i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet. Denna synpunkt berördes vid tillkomsten av 1956 års provisoriska lagstiftning och har återkommit i ett par yttranden över det nu föreliggande förslaget. Såsom framhölls i 1956 års lagstiftningsärende (se prop. 1956: 184 s. 16) ingriper emellertid sagda princip icke, liksom ej heller tryckfrihetsförordningens övriga bestämmelser, i gällande privaträttsliga regler och grundsatser. En erinran om detta förhållande har ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § av förordningen hänvisas sålunda till att vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upp hovsmannen till sådant verk. Av förarbetena framgår att detta stadgande avser även upphovsrätt till allmänna handlingar. Nu berörda förhållande innebär att upphovsrätt kan erkännas till dylika handlingar i den utsträck ning som är förenlig med principerna inom detta rättsområde, varvid dock självfallet måste tillses att man icke kommer i strid med tryckfrihetsförord ningens anda.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
94
Kumjl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
Jag anser alltså att man vid den revision av upphovsrätten som nu före
tages bör tillgodose behovet att bereda upphovsrätt för allmänna hand
lingar, med behörigt beaktande av det publicitetsintresse tryckfrihetsför
ordningen avser att skydda.
Vad härefter angår frågan om den närmare omfattning i vilket ett dylikt
skydd bör genomföras, innebär kommitténs förslag att det undantag från
upphovsrätt, som bör gälla beträffande allmänna handlingar, begränsas till
vad som här förut kallats allmänna handlingar i egentlig mening, nämligen
författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt
organ. Härav följer då, att övriga hos myndighet upprättade handlingar, i
huvudsak sådana handböcker, kartor in. m. som förut nämnts, blir föremål
för skydd. Även tal och anföranden som inflyter i offentliga protokoll och
akter samt till myndighet ingivna handlingar blir principiellt föremål för
skydd; i denna del föreslås emellertid särskilda undantagsbestämmelser i
24 §. Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande
antalet remissinstanser, men avvikande meningar har också kommit till
synes. På några håll har man sålunda ansett att frågan bör lösas så, att
man behåller ett i princip generellt undantag och låter skyddet för olika
grupper allmänna handlingar vara beroende av särskilt stadgande. I sam
band härmed har man gjort gällande att det upphovsrättsliga skyddet med
kommitténs förslag skulle bli alltför vidsträckt. Enligt min mening är kom
mitténs metod emellertid mera följdriktig och samtidigt enklare och jag
finner den förtjäna företräde. När det gäller avgränsningen av den grupp
handlingar som bör undantagas från upphovsrätt, kan självfallet olika
alternativ komma i fråga. Det av kommittén valda innefattar dock enligt
min mening en lämplig gränsdragning, som måste anses i tillräcklig grad
beakta tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse. De farhågor som an
förts att allmänna handlingar härigenom skulle bli föremål för upphovsrätt
i alltför stor utsträckning anser jag sålunda icke befogade.
Beträffande stadgandets tillämpning kan jag i allt väsentligt ansluta mig
till kommitténs motiv; jag har ej heller något att erinra mot vad rikets
allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen anfört i ett par hithörande special
frågor.
Såsom förut berörts innebär förslaget, att skrifter som upprättats av en
skilda i princip kan vara föremål för upphovsrätt även om de inflyter i
officiella akter eller inges till myndighet och sålunda blir att anse som all
männa handlingar. Till fragan i vilken utsträckning man bör genomföra
undantagsbestämmelser, som tillåter att dylika handlingar kan återges utan
upphovsmans samtycke, återkommer jag vid 24 §.
10
§.
I förevarande paragraf, som frånsett formell jämkning överensstämmer
med 10 § kommittéförslaget, behandlas förhållandet mellan upphovsrätten
samt fotografi- och mönsterrätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
95
Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att det inom upphovsrätten
är en omstridd fråga, på vad sätt skyddet för fotografiska bilder bör an
ordnas. Särskilt har diskuterats, huruvida fotografier kan betraktas som
konstverk och i sådan egenskap utgöra föremål för upphovsrätt. Enligt en
äldre uppfattning var detta uteslutet, då det fotografiska förfarandet till sin
natur ansågs väsentligen skilt från den konstnärliga verksamheten. I stället
ansågs fotografier böra erhålla ett rättsskydd av särskilt slag, som borde
tillkomma alla slags fotografier, oavsett deras värde ur fotografisk eller an
nan synpunkt. På denna uppfattning bygger gällande rätt, som upptager
hithörande bestämmelser i en särskild författning, lagen den 30 maj 1919
om rätt till fotografiska bilder. Kommittén fastslår emellertid att denna
uppfattning icke längre är hållbar. Med hänsyn till den betydande utveck
ling, som under senare årtionden ägt rum inom fotografien, torde det nu
mera, anföres det, vara en övervägande mening, att det fotografiska förfa
randet kan utgöra medel att åstadkomma konstnärliga resultat. I allmänhet
torde sålunda fotografien anses utgöra en art av konst eller kanske snarare
av konsthantverk, som kan ge konstnärligt betydande värden. Enligt kom
mitténs mening är det i varje fall klart, att alster av fotografi bör kunna
gå in under det mera vidsträckta konstverksbegrepp, som numera är veder
taget inom upphovsrätten och som innefattar icke endast ren konst utan
även nyttokonst, såsom arkitektur, konsthantverk och konstindustri.
Kommittén framhåller härefter, att det med denna utgångspunkt vore
teoretiskt riktigast att ge upphovsrättsligt skydd åt de fotografier, vilka fram
står såsom i rättslig mening konstnärliga alster, och att skydda övriga foto
grafier i särskild ordning. Att sålunda reglera rätten till fotografier enligt
olika stadganden, allt efter fotografiets art i det särskilda fallet, skulle dock
enligt kommitténs mening innebära vissa praktiska olägenheter; om man
med en enhetlig fotografilagstiftning kunde även för de kvalificerade foto
grafiernas del uppnå i allt väsentligt det rättsskydd som erfordras, vore
detta att föredraga. Det rent principiella skälet för att hänföra de konstnär
liga fotografierna under upphovsrätten skulle i så fall kunna vika.
Olägenheterna med en uppdelning av rättsskyddet på olika komplex av
regler består enligt kommittén framför allt i de gränsdragningsproblem,
som därvid skulle uppkomma; att i särskilda fall draga gränsen mellan
konstnärliga fotografier och andra måste bli utomordentligt svårt. Liknande
problem finnes även beträffande andra alster, men är i regel här utan prak
tisk betydelse; de objekt, som ligger nära gränsen, har i allmänhet intet
värde för andra och behöver därför ej skyddas mot obehörigt utnyttjande
och efterbildning. Ett undantag utgör produkter av industri och hantverk,
vilka kan ha värde som förebilder även om de icke anses hänförliga till
konstindustri eller konsthantverk. Här föreligger, inom upphovsrättens hit
tillsvarande ram, ett gränsdragningsproblem som är allvarligt nog. Att så är
fallet betingas emellertid av ett särskilt förhållande, nämligen att det i
Sverige saknas ett tillfredsställande skydd för mönster och modeller; den
rättsliga behandlingen av konstnärliga produkter av industri och hantverk
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
måste anses som en nödlösning, som icke manar till efterföljd. Framför allt
bör understrykas, att antalet praktiska fall, där tvekan skulle uppkomma,
måste befaras bli mycket större beträffande fotografier än de gränsfall av
nyss antydd art, som nu kan vålla tvist.
Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att i en
enhetlig fotografilagstiftning genomföra regler av sådan beskaffenhet, att
de tillgodoser även det skyddsbehov som kan anses föreligga för den mera
kvalificerade gruppen fotografier. En dylik lösning medför visserligen, att
reglerna för den stora massan mindre kvalificerade fotografier går längre
än vad som kan anses strängt behövligt för denna kategori, men någon på
taglig olägenhet torde icke behöva följa därmed. Det är en allmän iaktta
gelse inom detta rättsområde, att skyddsreglerna utformas med tanke på de
främsta verken men ter sig alltför långt gående beträffande de enklare pro
dukterna.
Kommittén föreslår därför en lösning efter nu angivna riktlinjer, d. v. s.
för alla slag av fotografier enhetliga regler, vilka utformas med tanke främst
på fotografier av kvalificerad art.
Slutligen framhåller kommittén, att nu behandlade spörsmål uppstår
även beträffande sådana vetenskapliga och tekniska fotografier, vilka prin
cipiellt kan jämställas med alster som avses i 1 § andra stycket av förslaget.
De skäl som anförts för att undantaga de konstnärliga fotografierna från
upphovsrätten äger emellertid här motsvarande tillämpning.
I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf
upptagits stadgande, att fotografisk bild icke är föremål för upphovsrätt.
Särskilt förslag har upprättats till lag om rätt till fotografisk bild.
En av kommitténs ledamöter, professorn Eberstein, har i särskilt yttran
de anmält reservation mot förslaget i denna del. Enligt reservanten bör foto
grafier icke undantagas från skydd enligt upphovsrätten; i stället bör fast
slås att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att det
åtnjuter skydd såsom fotografisk bild. I motiveringen hävdas bl. a., att den
konstnärliga fotografien måste anses skyddad redan i gällande konstverks
lag, som omfattar »verk av bildande konst» överhuvud, vare sig de tagit sig
uttryck i den ena eller andra formen. I anslutning härtill anföres vidare:
När man vill utesluta den nya konstarten från upphovsrätt, synes mig
detta fördenskull vara ett steg bakåt. Huvudskälet för ett sådant avsteg från
förslagets ledande principer är svårigheten att draga en gräns mellan det
jämförelsevis ringa antalet fotografiska bilder, som kunna sägas ha natu
ren av auktorverk, och den stora mängden vanliga fotografier som sakna
denna karaktär. Emellertid är upprätthållandet av den allmänna regeln om
skydd för konstnärligt skapande i vilken form det än framträder så viktigt,
att man i fråga om fotografiskyddet, liksom tidigare då upphovsrätten ut
sträcktes till nya konstarter (konsthantverket och konstindustrien), måste
taga olägenheten att lägga dylika — låt vara vanskliga — avgöranden på
domstolarna, till vilkas hjälp ju ock kvalificerade sakkunniga stå till för
fogande. Alldeles likartade problem ha domstolarna redan tidigare upp
repade gånger måst lösa, då de ställts inför sådana frågor som exempelvis
97
huruvida ett orreforsglas eller en stålrörsstol vore att anse som alster av
konsthantverk eller konstindustri. Även om någon i ett eller annat av dessa
fall förmenat, att ett domstolsbeslut bort gå i en annan riktning än som
skett, faller det ingen in att av denna grund vilja utesluta konsthantverket
och konstindustrien från upphovsrätt. På samma sätt bör man resonera
även i fråga om de konstnärliga fotografierna. Förslagets egen ställning till
rörliga fotografiska bilder pekar i samma riktning, i det man också beträf
fande bildserie, allteftersom den är eller icke är auktorverk, måste draga en
gräns, analog med den mellan konstnärliga och icke konstnärliga fotogra-
iier.
...
.
Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden för de vanliga fotografi
erna till tjugufem år lär ock bidraga till att de fall, då frågan om upphovs
rätt till ett konstnärligt fotografi ställes på sin spets, nedbringas i antal.
Genom tjugufemårsregeln har ju den kritiska tidpunkten, då ett auktor-
skydd erhåller praktisk betydelse, framflyttats så långt, att det kan an
tagas under denna tid ha försiggått en utkristallisering av de fotografiska
bilder, som genom sin konstnärliga halt alltjämt ha kvar sin aktualitet.
Reservanten framhåller vidare att majoritetens ståndpunkt leder till otill
fredsställande resultat även i fråga om de vetenskapliga fotografierna. Bl. a.
anföres i denna del, att uteslutningen av de fotografiska bilderna från skydd
kan äventyra upphovsrätten till själva det vetenskapliga verket i sådana
fall, då det väsentliga i en vetenskaplig studie, t. ex. av astronomisk eller
biologisk art, framlägges i form av fotografier, vilka då har vetenskaplig
karaktär, och texten blott utgör en beskrivande kommentar till dessa.
Angående reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet s. 498 ff.
I andra stycket har kommittén upptagit bestämmelse, att registrering av
ett verk såsom mönster eller modell icke utgör hinder mot att upphovs
rätt till verket göres gällande. Kommittén anför, att detta torde gälla även
utan särskilt stadgande men att bestämmelsen synts påkallad för tydlighe
tens skull.
Remissyttrandena. I frågan hur skyddet för totografier bör anordnas
har kommittémajoritetens ståndpunkt, att fotografier bör förklaras icke
vara föremål för upphovsrätt utan i stället skyddas
i särskild ordning, godtagits eller lämnats utan erinran i det stora
flertalet remissvar.
Några remissinstanser intager en mera tveksam hållning. Publicistklub
ben anser sålunda nämnda lösning principiellt mindre tillfredsställande men
finner dock de praktiska skäl, som anförts till stöd därför, vara övertygan
de. I samma riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen. Svea
hovrätt anser den i professorn Ebersteins reservation förordade lösningen,
att kvalificerade fotografier erhåller upphovsrättsligt skydd och övriga fo
tografier skyddas i särskild ordning, vara principiellt riktigast men under
stryker att en sådan lösning, såsom kommittén anfört, skulle vålla svåra
gränsdragningsproblem. Särskilt framhålles att risken för tvister skulle bli
aktuell i ett mycket stort antal fall och att domstolsprövning av hilhöran-
7
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Sr 11
Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960
98
de frågor skulle bli kostsam och tidskrävande för parterna. På grund härav
och då den föreslagna fotografilagen enligt hovrättens mening erbjuder till
räckligt skydd även för de kvalificerade fotografierna, ansluter sig hovrät
ten till kommittémajoritetens linje. Sveriges radio finner likaledes reser
vationen vara principiellt befogad men anser, med någon tvekan, de av kom
mittémajoriteten anförda praktiska skälen väga tyngre och tillstyrker där
för dess förslag. Inom televisionen använder man i icke ringa utsträckning
fotografier för historiska återblickar o. dyl. Stora praktiska svårigheter
skulle uppstå, om man vid urvalet av fotografier från äldre tid alltid måste
gå in på en — särskilt för lekmannen — synnerligen delikat bedömning
av huruvida den fotografiska bilden har auktorrättslig kvalitet eller ej. I
samband härmed skulle många tvister och mycken irritation kunna upp
komma; för att förekomma detta föredrar man kanske till och med att
välja bilder av lägre kvalitet än vad som eljest skolat ske.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den principiellt riktigaste
lösningen skulle ha varit att skydda kvalificerade fotografier i lagen om
upphovsrätt och övriga fotografier på sätt i 5 kap. skett för vissa med upp
hovsrätten besläktade rättigheter. Hovrätten, som icke haft tillfälle att
undersöka de praktiska konsekvenserna med hänsyn till lagtextens ut
formning vid en sådan ordning, vill emellertid för sin del icke påyrka an
nan lösning än den av kommittén valda.
Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet berör frågan så
vitt rör vetenskapliga fotografier och finner de skäl kommittén anfört att
från upphovsrättsligt skydd undantaga sådana fotografier måhända ej vara
alldeles övertygande. Härom anföres:
Man kan fråga sig om ett vetenskapligt fotografi eller en annan optisk
återgivning, åstadkommen efter en kvalificerad preparering av ett biologiskt
material eller efter en omständlig fysiologisk operation, ej borde falla under
upphovsrättens område såtillvida som själva fotograferandet, vilket fixerar
slutresultatet, kanske bara avslutar ett mycket komplicerat och självstän
digt vetenskapligt arbete, som är implicerat i den erhållna fotografiska bil
den. Skillnaden i den juridiska synen på ett vetenskapligt diagram och på
ett vetenskapligt fotografi framstår ej heller särskilt övertygande.
Kollegiet anser emellertid den föreslagna fotografilagen tillvarataga de
rimliga pretentioner en upphovsman till ett vetenskapligt fotografi kan ställa
och finner därför kommitténs förslag vara utan större praktiska olägen
heter.
Till den av professorn Eberstein i särskilt yttrande framförda meningen
att kvalificerade fotografier bör skyddas inom upphovsrätten
ansluter sig Stockholms rådhusrätt, statsåklagaren i Göteborg, rikets all
männa kartverk, konsultativa reklambyråers förbund och Stockholms han
delskammare. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars ytt
rande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, svenska försäljnings- och re
klamförbundet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar sig i den
na riktning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
99
Stockholms rådhusrätt anser, att reservanten på ett övertygande sätt visat att upphovsrättsligt skydd för konstnärliga och vetenskapliga fotografier är påkallat. Det torde enligt rådhusrättens mening knappast behöva befa ras att de gränsdragningsproblem, som kommittén berört i sin argumen tering, kommer att bereda domstolarna större besvär. Det synes rådhusrät ten långt mera angeläget, att lagstiftningen upprätthåller den allmänna re geln om skydd för konstnärligt skapande, i vilken form det än framträder, än att man söker undvika möjligen uppkommande svårigheter av nyss an givet slag.
Rikets allmänna kartverk framhåller, att hithörande spörsmål ur dess synpunkt är av särskild betydelse såvitt angår kartverkets fotokartor, samt anför vidare:
En fotokarta består av en mosaik av flygbilder. För att erhålla dessas rätta läge på kartan har nedlagts ett omfattande arbete avseende bl. a. mät ningar på marken, stereomätningar i bilderna, omfotografering av bilderna till lämpligaste storlek och form samt sammansättning och retuschering. Utom bilden kan fotokartan innehålla namnuppgifter, höj dkurvor, ritade detaljer eller text. Det torde vara uppenbart, att de i fotokartan ingående bilderna kommer att åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till fotografisk bild. Däremot är det tveksamt, om en eventuellt med namnuppgifter, höjdkur- vor samt vissa ritade detaljer (kartografiska element) försedd fotokarta kan komma under skydd av lagen om upphovsrätt.
Kartverket framhåller, att problemet ur praktiska synpunkter torde vara mera begränsat, då den 25-åriga skyddstiden enligt den förstnämnda lagen i allmänhet torde tillgodose behovet av skydd för dessa kartor. Ur princi piella synpunkter synes emellertid upphovsrättsligt skydd vara att före draga. Fotokartorna utnyttjas i allt större utsträckning för olika ändamål. Det torde icke finnas anledning, att de i det nu aktuella hänseendet icke skulle jämställas med andra kartor. I fråga om framställning och utnytt jande av olika slag av kartor finnes icke någon sådan principiell skillnad.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet yttrar:
Förbundet anser vad reservanten anfört synnerligen vägande och ifråga sätter, om icke det riktiga vore att på fotografirättens område, när det gäller de ur konstnärlig synpunkt kvalificerade verken, öppna möjlighet för ett dubbelt skydd genom både upphovsrättslagen och en fotografilag. Här med skulle man kunna få ett tillfredsställande skydd för de kvalificerade fotografiska verken och ett skydd av i allt väsentligt samma omfattning, som det gällande fotografilag erbjuder, för övriga mindre skyddsvärda fo tografier." Det må emellertid anmärkas att icke heller denna lösning är i allo tillfredsställande. En specifik och praktiskt ingalunda oviktig grupp fotografier, nämligen reportagebilder av hög klass, skulle genom ett så upp byggt skyddssystem knappast få det skydd, som i och för sig kunde vara motiverat.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vill ifrågasätta om det kan vara lämpligt att ur en lag, som avser att generellt reglera rättsförhållandena beträffande upphovsrätt, bryta ut en speciell form av konstnärligt skapan de och undantaga densamma från lagens stadganden. Styrelsen är icke av
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ar 1960
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
den uppfattningen, att gränsdragningen mellan konstnärliga och icke konst
närliga fotografier behöver ställa sig avsevärt svårare än den åtskillnad mel
lan konstnärliga verk och andra verk, som i andra fall ofta måste göras.
En tredje lösning förordas av svenska fotografernas förbund och bildle
verantörernas förening, vilka anser att fotografier bör generellt jämställas
med verk av bildande konst så att samtliga fotografier, oberoende av sin
art, blir föremål för upphovsrätt. Organisationerna erinrar om att i fransk
och engelsk rätt fotografier generellt faller under det allmänna konstverks-
skyddet och att i tysk rätt fotografier jämställes med konstverk. Man kan
fråga sig om icke Sverige kunde taga steget fullt ut och införa någon av
dessa lösningar. Organisationerna är av den bestämda uppfattningen, att
det i längden icke går att upprätthålla skillnaden i skyddsomfång mellan
fotografiskt verk och verk av bildande konst. Skyddet för måleri och skulp
tur mötte länge motstånd men detta förefaller nu obegripligt. I framtiden
torde man med samma undran se på det motstånd, som nu reses mot att
tillerkänna fotografier upphovsrättsligt skydd. Några olägenheter av skydds
lagstiftningen i Frankrike, England och Tyskland har veterligen icke för
märkts. Skulle organisationernas förslag emellertid icke bifallas, bör frågan
lösas enligt den av professorn Eberstein förordade linjen. De av kommittén
anförda svårigheterna att draga gränsen mellan konstnärliga och andra fo
tografier får icke vara avgörande.
Ytterligare en lösning diskuteras av svenska bokförläggareföreningen, som
anser upphovsrättsligt skydd böra beredas för fotografier, vilka kan betrak
tas som verk, men ifrågasätter huruvida andra fotografier överhuvudtaget
böT
skyddas.
Vad härefter angår formen för det särskilda skyddet för
fotografier godtages kommitténs förslag, att detta bör ske genom en sär
skild lag, i allmänhet av de remissinstanser som i huvudfrågan biträtt kom
mitténs mening. Sveriges radio anser emellertid att hithörande bestämmel
ser bör inarbetas i lagen om upphovsrätt, förslagsvis i ett särskilt kapitel i
nära anslutning till 5 kap.; för den som i likhet med Sveriges radio har att
utnyttja verk, som på en gång är skyddade enligt rent upphovsrättsliga reg
ler, enligt regler i 5 kap. och enligt fotografirättsliga regler (t. ex. filmverk)
är en sådan disposition önskvärd i överskådlighetens och enhetlighetens in
tresse.
Även de remissinstanser, som principiellt biträtt professorn Ebersteins re
servation, anser i allmänhet att skyddet för okvalificerade fotografier bör
lämnas genom en särskild lag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrå
gasätter dock om icke regleringen kunde ske genom bestämmelser i 5 kap.
lagen om upphovsrätt.
Stockholms rådhusrätt och styrelsen för konstnärernas riksorganisation
anser andra stycket kunna utgå, eftersom vad där sägs torde gälla
utan särskilt stadgande.
101
Departementschefen. Vid tillkomsten av den gällande upphovsrättsliga lag
stiftningen ansågs fotografier generellt falla ntanför det författar- och konst-
närsrättsliga skyddet. I enlighet härmed ansågs skyddet för fotografier böra
regleras i en särskild författning, lagen om rätt till fotografiska bilder. Den
na lag ger ett skydd av samma natur som det upphovsrättsliga, men skyddet
är i olika avseenden mindre omfattande; bl. a. är skyddstiden kortare.
Under de årtionden som därefter förflutit har en betydande utveckling ägt
rum inom fotografien i skilda avseenden. Numera torde det, såsom kommit
tén uttalat och remissyttrandena bestyrkt, vara en övervägande uppfattning
att fotografien kan utgöra ett medel för konstnärligt skapande. Man har ock
så att taga hänsyn till att fotografier av teknisk och vetenskaplig art i vissa
fall principiellt är att jämställa med sådana teckningar och avbildningar som
åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Nu nämnda förhållanden aktualiserar frå
gan, huruvida skyddet för fotografier alltjämt bör regleras genom särskilda
lagbestämmelser eller om en annan ordning bör införas.
Vid frågans behandling inom kommittén har framträtt skilda meningar.
Kommitténs majoritet anser, att det i det förändrade läget teoretiskt vore
riktigast att dela upp fotografiskyddet, så att kvalificerade fotografier skyd
das inom upphovsrätten och de övriga genom särskild lagstiftning. Starka
praktiska skäl anses emellertid påkalla, att skyddet för alla slag av foto
grafier regleras genom enhetliga bestämmelser. Enligt majoritetens mening
bör fotografier därför undantagas från upphovsrätt och i stället bör den foto
grafirättsliga lagstiftningen utformas så, att den täcker skyddsbehovet även
för de kvalificerade fotografierna. En ledamot är av skiljaktig mening och
anser att de kvalificerade fotografierna bör skyddas inom upphovsrätten.
Då det gäller att taga ställning till föreliggande spörsmål, må till en bör
jan uppmärksammas, att enligt reservantens mening konstnärliga fotografier
redan i nuvarande lagstiftning skulle åtnjuta skydd såsom konstverk och att
majoritetens förslag därför skulle medföra en försämring av rättsskyddet för
dessa alster. Huruvida gällande rätt är av denna innebörd torde dock få anses
vara i hög grad tveksamt. I varje fall torde man i det praktiska rättslivet
hittills vanligtvis ha utgått från att fotografier är skyddade endast genom den
särskilda lagen därom. Jag anser därför att man ur förevarande synpunkt
har fria händer vid utformandet av den nya lagstiftningen.
Vad härefter angår själva sakfrågan är det tydligt att principiella syn
punkter talar till förmån för reservantens mening att kvalificerade foto
grafier skyddas inom upphovsrätten; detta har även framhävts i kommitté-
majoritetens motivering och i åtskilliga remissyttranden. Ä andra sidan kan,
på sätt kommittémajoriteten utvecklat, praktiska skäl åberopas för lös
ningen att man låter den fotografirättsliga lagstiftningen uttömmande reg
lera skyddet för alla slags fotografier och sålunda generellt undantager
fotografier från upphovsrätt. Huruvida dessa praktiska synpunkter är av
den styrka, att de motiverar att man frångår den principiella ståndpunkten
är dock tveksamt, och för egen del är jag knappast beredd att enbart under
hänvisning till denna argumentering förorda kommittémajoritetens linje.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Vid frågans bedömande bör emellertid hänsyn även tagas till förhållande
na i grannländerna. Under de nordiska överläggningarna — senast vid det
nordiska upphovsrättsmötet 1957 — har man enat sig om den lösning som
kommittémajoriteten förordat. Med hänsyn till det betydelsefulla intresset
att nordisk rättslikhet uppnås inom detta praktiskt viktiga område vill jag
därför för min del tillstyrka kommittémajoritetens förslag.
Det må tilläggas, att spörsmålet för de närmast intresserade, nämligen
fotograferna själva, icke torde ha så stor saklig betydelse som man måhända
föreställer sig. Den för dessa praktiskt viktigaste frågan är hur skyddstiden
för fotografier skall bestämmas, men detta är ett spörsmål som bör avgöras
oberoende av vilken form för skyddet man väljer. Jag vill i detta samman
hang erinra om att Bernkonventionen uttryckligen tillåter att skyddstiden för
fotografier sättes kortare än för andra alster.
Av nu angivna skäl vill jag liksom kommitténs majoritet förorda, att
skyddet för fotografier ordnas genom en för alla slags hithörande alster en
hetlig lagstiftning, som utformas främst med tanke på de kvalificerade foto
grafierna, samt att i enlighet härmed fotografi förklaras icke utgöra före
mål för upphovsrätt.
De särskilda bestämmelserna om skydd för fotografi bör, såsom kommit
tén föreslagit och remissinstanserna i allmänhet lämnat utan erinran, ges
i en särskild lag.
I enlighet med det anförda bör i första stycket av förevarande paragraf
upptagas stadgande, att fotografisk bild icke utgör föremål för upphovsrätt
enligt förevarande lag. Förslag till särskild lag om rätt till fotografisk bild
föreligger. Paragrafen torde böra upptaga en hänvisning till denna särskilda
lagstiftning.
Den av kommittén i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att registre
ring av ett verk såsom mönster eller modell icke skall vara hinder mot att
göra gällande upphovsrätt till verket, har av ett par remissinstanser ansetts
överflödig, då vad sålunda utsäges torde gälla utan stadgande. Särskilt med
hänsyn till att enligt första stycket annan reglering skall tillämpas beträf
fande fotografisk bild, synes emellertid uttrycklig föreskrift i ämnet böra
upptagas.
2 KAP.
Inskränkningar i upphovsrätten
11
§•
I förevarande paragraf, som frånsett en mindre ändring i slutet av andra
stycket överensstämmer med 11 § kommittéförslaget, behandlas rätten att
framställa exemplar för enskilt bruk.
103
Gällande rätt. Enligt 10 § 1) författarlagen är det, utan hinder av vad i la gen stadgas, tillåtet att mångfaldiga litterärt eller musikaliskt verk för en skilt bruk. På motsvarande sätt stadgas i 5 § konstverkslagen, att en var må, utan konstnärens tillstånd, efterbilda konstverk för studieända mål eller till sitt enskilda bruk. Härifrån uppställes två undantag. Enligt det ena gäller att om någon vill låta ett konstverk till sitt enskilda bruk efterbildas genom annan, konstnärens tillstånd är erforderligt, där efter bildandet skall ske genom konstnärligt förfarande. Enligt det andra undan taget skall huvudregeln icke äga tillämpning i fråga om byggande efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.
Exemplar eller efterbildning som framställts med stöd av dessa stadgan- den får icke användas för annat ändamål än enskilt bruk. Enligt 24 § 2) författarlagen är sålunda belagt med straff att saluhålla eller sprida sådant exemplar. I fråga om efterbildning stadgas motsvarande i 15 § 2) konst verkslagen, som dessutom straffbelägger offentligt utställande av efter- bildningen.
Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att upphovsmannens en samrätt att framställa exemplar av verket icke kan omfatta vad som före kommer inom privatlivet och att det sålunda, liksom för närvarande, bör vara tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna rätt bör dock endast gälla om verket offentliggjorts; innan så skett bör det vara skyd dat även mot att spridas inom enskilda kretsar. Vidare bör rätten begrän sas så, att blott enstaka exemplar får framställas. Framställning av större upplaga kan, även om verket icke sprides till allmänheten, av upphovs mannen kännas som ett intrång i hans rätt. Risken för att något av exempla ren i en framtid kan komma i cirkulation inom allmänheten blir också mera beaktansvärd ju större den privata upplagan är. I enlighet härmed har kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande, att av offentliggjort verk enstaka exemplar må framställas för enskilt bruk; härtill har fogats bestämmelse att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål.
I motiven anför kommittén åtskilliga exempel på enskilt bruk. Bl. a. framhålles att i allmänhet härunder ej kan föras fall då förvärvssyfte föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan förekomma inom förvärvslivet, är emellertid enligt kommitténs mening att gå för långt. Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkcsmusiker att skriva av ett not häfte för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan rätt bör också tillerkännas t. ex. eu föreståndare för ett kemiskt företags laboratorium, även om hans studier kan anses komma jämväl företaget tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på laboratoriet anställda eller hålles tillgängliga för dem i företagets biblio tek, kan enskilt bruk icke längre anses föreligga. Kommittén berör vidare
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1960
104
förhållandet i läroanstalter. Enligt dess mening är det i princip icke tillå
tet att i skolornas verksamhet mångfaldiga läroböcker och annat material
som användes för undervisningen. För visst fall, nämligen framställning
av exemplar genom ljudupptagning, har dock i förslaget gjorts ett särskilt
undantag, se 17 §.
I fråga om den begränsning som ligger i att endast enstaka exemplar får
framställas anför kommittén, att uttrycket enstaka med hänsyn till syftet
med begränsningen får olika innebörd beträffande olika föremål för upp
hovsrätt. Beträffande alster av bildkonst gäller i många fall, att ett sär
präglat originalverk icke tål att flera repliker därav förekommer; risken
för banalisering och förflackning av den direkt genom originalverket för
medlade konstupplevelsen ligger här nära. Å andra sidan torde det i och
för sig knappast spela någon roll för upphovsmannen, om t. ex. en visa,
som redan tryckts i tusentals exemplar och är allmänt känd, mångfaldigas
i ett eller annat tiotal exemplar för en privat fest. Med detta exempel har
också antytts den övre gränsen för det antal exemplar, som kan framstäl
las med stöd av förevarande paragraf. Att därunder hänföra framställning
av mer än några tiotal exemplar av samma verk strider mot den rent språk
liga innebörden av uttrycket enstaka.
Kommittén framhåller, att stadgandet i första stycket som huvudregel
är tillämpligt även då den som önskar ett exemplar för sitt enskilda bruk
för framställningen anlitar biträde av annan person. I paragrafens andra
stycke har emellertid i detta hänseende gjorts vissa undantag beträffande
konstverk. Enligt bestämmelsen skall sålunda vad i första stycket sägs icke
medföra rätt att för egen räkning låta annan framställa bruksföremål eller
skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda annat konstverk.
I motiven framhålles att sådan beställningsverksamhet som här avses eljest
kunde få alltför stor omfattning; framställning av ytterligare exemplar kan
i hithörande fall i hög grad förringa värdet av det först utförda. Även i
denna del överensstämmer förslaget i princip med gällande rätt; nytt är
dock det generella förbudet mot att låta annan framställa bruksföremål
eller skulptur.
I andra stycket har i anslutning till gällande rätt jämväl upptagits be
stämmelse varigenom från paragrafen helt undantagits utförande av
byggnadsverk. Som en nyhet har kommittén emellertid föreslagit, att det
vid utvidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsman
nens verk mot ersättning. Rätten till ersättning motiveras därmed, att arki
tektarvodena ofta utmätes efter byggnadsföretagets storlek och totalkost
nad; det har då ansetts befogat att arkitekten erhåller något tillägg till sitt
arvode, om byggnadens storlek sedermera ökas.
Kommittén framhåller, att huvudregeln i första stycket i princip är
tillämplig oavsett vilka metoder som användes för mångfaldigandet. I ett
särskilt avsnitt har kommittén upptagit spörsmålet, huruvida det bör in
föras specialregler rörande sådant mångfaldigande för enskilt bruk som
sker genom fotokopiering eller ljudupptagning. Vad först angår fotokopie
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
105
ringen användes denna metod numera i stor omfattning som hjälpmedel
att erhålla för enskilt bruk avsedda kopior av olika tryckta alster. Särskilt
begagnas metoden inom forskning och näringsliv för kopiering av veten
skapliga och tekniska tidskriftsuppsatser. Det har gjorts gällande att av
sättningen av tidskrifterna härigenom lider intrång och att kompensation
bör beredas genom att fotokopieringen belägges med avgift till förmån för
utgivningen. Kommittén har emellertid icke ansett sig behöva närmare
utreda förevarande spörsmål. Det framhålles, att fotokopiering för här av
sedda ändamål utomlands i regel bedrives helt fritt. Om man i vårt land
avgiftsbelade fotokopieringen, skulle detta å ena sidan — eftersom tid
skrifterna mestadels är av utländskt ursprung — i huvudsak komma ut
ländska tidskrifter tillgodo utan att svenska tidskrifter i utlandet erhölle
ett motsvarande skvdd, och a andra sidan medföra att svenska forsknings
institutioner komme i sämre ställning än de utländska, såvitt rörde möjlig
heterna att använda fotokopiering. Enligt kommitténs mening bör därför
den internationella utvecklingen på området avvaktas, innan frågan om
en reglering av fotokopieringen för nu avsedda ändamål upptages till när
mare övervägande för svensk rätts del. Ej heller då det gäller privat foto
kopiering av skönlitterära och musikaliska verk anser kommittén särskilda
regler böra införas.
I anslutning härtill anför kommittén, att man i hithörande fall ibland
överskrider gränsen för det enskilda bruket; detta kan särskilt vara fallet
inom arkiv och bibliotek och inom större företag. I praxis bedriver man
emellertid det oaktat kopieringen helt fritt och önskemål har framkommit
om en legalisering av denna praxis. Då det gäller arkiv och bibliotek anser
kommittén att dessa önskemål bör tillgodoses och ett stadgande i ämnet
har upptagits i 12 §. I övrigt bör enligt kommitténs mening den internatio
nella utvecklingen avvaktas innan man tager ståndpunkt i frågan.
Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk anför kommittén att under
senare år apparater för ändamålet (bandinspelningsapparater o. dyl.) fun
nit en viss spridning i hemmen, där de bl. a. användes för inspelning av
skyddade verk från grammofonskivor eller direkt från radioutsändningar.
Kompositörerna har bär framfört krav på kompensation genom avgiftsbe
läggning av apparaterna och de för dessa avsedda banden. Enligt kommit
téns mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträ
dande, att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av rätten att fram
ställa exemplar av verk för enskilt bruk har i allmänhet godtagits av re
missinstanserna.
Stockholms rådhusrätt
kritiserar att rätten endast skall avse offent
liggjort verk och anser den böra omfatta även icke offentliggjorda verk,
varav exemplar överlåtits.
I anslutning till kommitténs uttalande om vad som skall anses vara e n-
skilt bruk anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att enligt föreva
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
106
rande stadgande bör godtagas sådana förfaranden som då fiskal till huvud
förhandling i mål upprättar promemoria med redogörelse för rättsfrågor i
målet och därvid gör excerpter ur facklitteratur. Hovrätten berör vidare för
hållandet inom skolorna och ifrågasätter, om icke rätten att för undervis-
ningsändamål i skrift fritt mångfaldiga eljest skyddat material här givits
en i jämförelse med 17 § för snäv begränsning.
I flera yttranden dryftas frågan om vad som menas med enskilt lnuk,
då mångfaldigande sker inom företag. Sveriges radio förklarar sig utgå
från att företaget icke kan kalla sitt interna bruk för enskilt bruk; endast
enskilda personer inom företaget kan — inom eller utom tjänsten — utöva
enskilt bruk, t. ex. när de förfärdigar avskrifter att användas under förbe
redelse till ett framträdande i radio eller television. På andra håll anses
emellertid innebörden av uttrycket i förevarande hänseende vara oklar.
Bl. a. ställer svenska försäljnings- och reklamförbundet frågan, huruvida
ett mångfaldigande inom en näringsorganisation, som har ideellt syfte eller
som icke direkt främjar medlemmarnas näringsutövning, skall anses ske i
förvärvssyfte; enligt förbundets mening bör lagtexten förtydligas.
I detta sammanhang framhåller Sveriges radio, att tillstånd till radiout
sändning av ett verk även utan formlig bestämmelse därom måste anses
innefatta medgivande för företaget att göra de avskrifter som erfordras för
att framförandet tekniskt skall kunna ske. På grund av särskild överens
kommelse torde något avvikande regler gälla beträffande notmaterial.
Sveriges författareförening och föreningen Minerva gör invändningar
mot den utläggning, som kommittén givit åt uttrycket enstaka exem
plar. Enligt gängse språkbruk synes uttrycket liktydigt med ett eller an
nat exemplar. Att bestämma uttrycket på ett så flytande sätt som enligt
förslaget skulle kunna lända upphovsmännen till men och dessutom i många
fall försvåra tillämpningen av bestämmelserna om ansvar och ersättnings
skyldighet. Det är också av vikt för upphovsmännen, att rätten att fram
ställa exemplar för enskilt bruk icke utvidgas. Den av förslaget hävdade
tolkningen skulle kunna bidraga till att så sker. Liknande synpunkter an-
lägges av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikför-
läggareföreningen samt av föreningen svenska tecknare och studieförbun
det medborgarskolan.
Förslagets ståndpunkt, att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk
som huvudregel skall kunna åberopas även då exemplar framställes g e-
n o m annan, möter principiella invändningar hos några remissinstan
ser, främst med hänsyn till möjligheterna att anlita kopieringsanstalter och
inspelningsateljéer. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen anser det icke rimligt, att mångfaldigande
skall kunna ske genom annan, om denne bedriver mångfaldigandet i för
värvssyfte; en eventuellt medgiven framställning av exemplar för enskilt
bruk bör endast kunna företagas av den som själv skall bruka exemplaret.
Det är föreningarnas bestämda uppfattning, att den av kommittén i detta
hänseende för bruksföremål och skulpturer föreslagna regleringen bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
107
gälla även litterära oeh musikaliska verk. Till föreningarnas uppfatt
ning ansluter sig musikaliska akademien. Svenska bokförläggareföreningen
anser att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk bör begränsas så
att endast sådan privat hemmakopiering, som icke kan kontrolleras, läm
nas fri.
Till undantagsbestämmelserna i andra stycket anmärker Stockholms råd
husrätt, att under ordet bruksföremål icke synes falla rena pryd
nadsföremål. Då även sådana bör omfattas av stadgandet, föreslås att man
i stället väljer uttrycket »alster av konstindustri och konsthantverk». En
liknande anmärkning göres av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Flera remissinstanser tager upp frågan, huruvida speciella regler erford
ras med hänsyn till yrkesmän, som i sin verksamhet sysslar med att
framställa exemplar av konstverk på grundval av det av konstnären skapade
originalet, exempelvis konstgjutare, koppartryckare och litografer. Styrel
sen för Sveriges advokatsamfund framhåller, att det med den utformning
som lagtexten fått står dessa yrkesmän fritt att vid sidan av det beställda
exemplaret framställa ytterligare exemplar för eget bruk. Detta är sär
skilt betänkligt då det gäller skulpturer, som signerats redan i originalet,
t. ex. av gips. Styrelsen föreslår en sådan ändring av lagtexten, att därav
framgår att nyssnämnda förfarande ej är tillåtet. Liknande synpunkter an-
föres av akademien för de fria konsterna, styrelsen för konstnärernas riks
organisation, föreningen svenska affischtecknare, föreningen svenska teck
nare och Sveriges allmänna konstförening. Statens konstråd, som endast be
rör spörsmålet såvitt rör konstgjutare, anser däremot särbestämmel
ser ej vara erforderliga; bl. a. framhålles att sådan yrkesman ej för
eget bruk äger framställa exemplar som är signerat och att de garantier för
slaget innehåller mot att för enskilt bruk framställda exemplar kommer ut
i marknaden är så tillfredsställande som gärna är möjligt.
Bestämmelsen om rätt att vid utvidgning av byggnad tillgo
dogöra upphovsmannens verk mot ersättning möter gensaga hos akademien
för de fria konsterna, som anser att arkitektens konstnärliga intressen bör
skyddas genom att han beredes tillfälle att granska förslag om utvidgning.
Sådan särskild nämnd, som akademien förordat vid 4 §, bör avgöra upp
kommande tvist eller på domstols anmodan avge utlåtande därom. Svens
ka arkitekters riksförbund uttalar att bestämmelsen med all sannolikhet
skulle få ej önskvärda konsekvenser och äventyra de värden arkitekten ve
lat skapa och bevara. Båda instanserna anser att frågan om ersättning är
sekundär i sammanhanget.
Mot den föreslagna regeln att för enskilt bruk framställt exemplar ej
må utnyttjas för annat ändamål framhåller akademien för
de fria konsterna att kopior, som en konstnär gjort i studiesyfte av andra
målares verk, efter konstnärens död bör kunna utställas eller överlåtas, un
der förutsättning att de är betecknade eller märkta på ett sätt, som anger
upphovsmannen och arbetets egenskap av kopia; kopior, som är utförda av
goda konstnärer, har ej sällan utöver sin egenskap av att efterbilda ett an-
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO
108
nät konstverk också intresse såsom ett uttryck för den kopierande konstnä
rens egen uppfattning.
Kommitténs ståndpunkt att särskilda regler ej bör uppställas beträf
fande mångfaldigande för enskilt bruk genom foto kopiering eller
ljudupptagning lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Konsertföreningen i Stockholm förklarar sig, såvitt angår fotokopiering av
musikaliska verk, gärna vilja vitsorda behovet av en viss rörelsefrihet. Vad
särskilt beträffar orkesterverk framhålles, att upphovsmannen har möjlig
het att vid uthyrning träffa avtalsbestämmelser i ämnet och att huvudde
len av inkomsterna härrör från ersättning för det offentliga framförandet.
Fotokopieringen torde därför icke medföra någon nämnvärd inskränkning
i upphovsmannens möjligheter att draga inkomst av sådana verk.
De av hithörande frågor närmast intresserade remissinstanserna har
emellertid i olika hänseenden anmält avvikande mening. Vad först angår
fotokopiering för enskilt bruk uttalar flera remissorgan, företrä
dande upphovsmän och förläggare, önskemål om att lagstiftningen utfor
mas sa att upphovsmännen får kontroll över den foto
kopiering som bedrives inom företag och reprodu k-
tionsanstalter. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svens
ka musikförläggareföreningen framhåller, att privatpersoner i stor ut
sträckning låter kopiera noter i reproduktionsanstalterna och att notför
säljningen till följd därav alltmer minskat. Föreningarna — vilka såsom
förut berörts i första hand önskar en allmän begränsning av rätten att
mångfaldiga skyddade verk för enskilt bruk — hemställer därför i andra
hand om förbud för sådana anstalter, att utan upphovsmannens tillstånd
kopiera skyddade verk, även om exemplaret uppges vara avsett för enskilt
bruk. Till föreningarnas hemställan ansluter sig musikaliska akademien.
Samma yrkande framställes av Sveriges författareförening och föreningen
Minerva, vilka framhåller att upphovsmännen i varje fall bör beredas er
sättning för det utnyttjande av deras verk som fotokopieringen innebär.
Svenska bokförläggareföreningen hyser förhoppningen att frågan skall
kunna lösas genom samråd mellan intresserade parter; de undersökningar
föreningen gjort tyder på alt de flesta avnämarna av fotokopior är beredda
att betala rimliga författarlionorar.
Flera remissorgan, företrädande forskning och näringsliv, anser däremot
att de rättsliga möjligheterna att fritt fotokopiera
skyddade verk bör vidgas, så att den verksamhet i detta hän
seende som förekommer inom forskningsinstitutioner och företag av olika
slag legaliseras. Tekniska litteratursällskapet betonar den utomordentliga
betydelsen av att bestämmelser om användning av fotokopiering inom tek
nisk biblioteksverksamhet och dokumentation utformas så att man icke be
gränsar nu tillämpad praxis; varje inskränkning skulle innebära allvarliga
olägenheter för industriell och annan verksamhet, särskilt beträffande forsk-
nings- och utvecklingsarbete. Behovet av att rådande praxis legaliseras un-
derstrykes vidare av vetenskapsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
109
lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, Sveriges industri
förbund, Stockholms handelskammare, svenska försäljnings- och reklam-
förbundet och svenska boktrgckareföreningen.
Överbibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter, om icke
nuvarande praxis skulle vara förenlig med 11 § i förslaget såsom denna tol
kas av kommittén, men ansluter sig, om så icke skulle vara fallet, till
uppfattningen att praxis bör legaliseras.
Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk hemställer Stim, för
eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen
om förbud för inspelningsateljéer, vilka i förvärvssyfte bedriver reproduk-
tionsverksamhet, att ulan upphovsmannens tillstånd framställa exemplar av
skyddade verk, även om exemplaren uppges vara avsedda för enskilt bruk.
Därjämte hemställer föreningarna att det måtte införas bestämmelser om
licensavgift på bandinspelningsapparater och band till sådana. I des
sa yrkanden instämmer musikaliska akademien, Sveriges författareför
ening och föreningen Minerva.
Departementschefen. Liksom i gällande rätt bör upphovsrätten icke om
fatta åtgärder inom privatlivet. Mångfaldigande för ändamål som är att
anse som enskilt bruk bör alltså fortfarande vara tillåtet. Frågan vad som
är enskilt bruk kan självfallet föranleda vissa gränsdragningsproblem. I ett
remissyttrande har också ifrågasatts om icke här avsedda ändamål i klar
hetens intresse borde närmare anges i lagtexten. Med hänsyn till de skiftan
de förhållanden som här avses synes detta dock knappast möjligt; liksom
hittills bör det få ankomma på rättstillämpningen att mera i detalj avgrän
sa det fria området.
Kommittén har emellertid i motiven angivit en rad vägledande exempel
och frågan har också belysts i ett par remissyttranden. I anslutning till de
gjorda uttalandena vill jag ytterligare beröra ett par hithörande spörsmål
av särskilt praktiskt intresse. Vad angår förhållandena inom olika slags
företag bör enligt min mening som huvudregel kunna gälla, att enskilda
tjänstemän är berättigade att för sitt personliga bruk, även i tjänsten,
göra sådana excerpter ur facklitteraturen av vilka de anser sig ha behov.
Däremot kan det icke anses godtagbart att företaget på detta sätt till
handahåller sina anställda material av detta slag. En liknande uppdelning
kan göras beträffande mångfaldigande inom undervisningsväsendet. Det
bör vara tillåtet att en lärare stencilerar räkneuppgifter ur en exempelsam
ling, material för en lektion i diktanalys o. s. v.; förfarandet anknyter här
till hans personliga undervisning och bör därför anses berättigat. Men det
kan icke anses tillåtet att ett skoldistrikt mångfaldigar undervisningsma
terial till bruk i skoldistriktets klasser. Av det anförda framgår att arrangö
rer av offentliga framföranden i allmänhet ej kan anses berättigade att
framställa de avskrifter som erfordras för framförandet; ibland kan dock
tillståndet till framförandet anses innefatta medgivande även i detta hän
seende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
no
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år W60
I jämförelse med gällande rätt har kommittén föreslagit den begränsning
en, att verket skall vara offentliggjort. Denna begränsning synes välmoti
verad. Vidare skall enligt förslaget endast enstaka exemplar få framställas.
Såsom framgår av kommitténs motiv har uttrycket enstaka en mer begrän
sad innebörd beträffande konstverk än i fråga om litterära och musikaliska
verk. Förhållandet torde få anses ligga i sakens natur och jag anser det ej
nödvändigt att, såsom yrkats i några remissyttranden, närmare precisera
förevarande villkor i lagtexten.
Kommittén har ansett, att rätten att mångfaldiga ett verk för enskilt
bruk skall få åberopas även då för framställningen anlitas biträde av annan
person, t. ex. då avskrifter och kopior beställes i en skrivbyrå eller repro-
duktionsanstalt. Några remissinstanser har ansett att rätten icke bör ha
denna räckvidd. I huvudsak sammanhänger denna fråga med spörsmålet,
huruvida det bör stadgas särskilda regler rörande sådant mångfaldigande
för enskilt bruk som sker genom fotokopiering och ljudupptagning. Jag
återkommer i det följande till denna punkt men vill här förutskicka att jag
icke ansett sådana regler böra uppställas. Ej heller i övrigt synes det mo
tiverat att generellt begränsa huvudregeln ur den synpunkt varom här är
fråga.
Däremot bör såsom kommittén anfört i förevarande hänseende uppstäl
las speciella undantagsregler såvitt rör en särskild grupp alster, nämligen
konstverk. I anslutning till kommitténs förslag bör sålunda upptagas stad
gande, att huvudregeln ej skall medföra rätt att för eget bruk låta annan
framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande
efterbilda annat konstverk. Med anledning av ett remissuttalande må an
märkas, att ordet bruksföremål, som är förslagets term för alster av konst
hantverk och konstindustri, även täcker prydnadsföremål.
Några remissinstanser har ansett att man i fråga om efterbildning av
konstverk bör gå ännu ett steg i inskränkande riktning och införa förbud
för sådana yrkesmän som konstgjutare, koppartryckare och biografer, vil
ka i sin verksamhet framställer exemplar av konstverk på grundval av det
av konstnären skapade originalet, att göra kopior för eget bruk. Ett gene
rellt förbud, som skulle avse exempelvis även kopior av i handeln köpta ar
beten, skulle dock föra för långt. Främst torde man också ha åsyftat ett
särskilt förbud mot kopiering av original som vederbörande i sin yrkesverk
samhet mottager direkt av konstnären. I detta fall synes konstnären emel
lertid vara tillräckligt skyddad genom att avtalet med yrkesmannen i regel
måste anses innebära, att endast de av konstnären beställda exemplaren
får framställas, och några lagbestämmelser därutöver torde icke vara er
forderliga.
Såsom kommittén föreslagit bör, i anslutning till gällande rätt, från till-
lämpningsområdet för paragrafen undantagas utförande av byggnadsverk.
Kommittén har förordat den modifikationen i regeln härom, att det vid ut
vidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens verk
mot ersättning. Med anledning av den kritik som från arkitekthåll riktats mot
Kungl. Maj:is proposition nr 17 ur 1900
in
bestämmelsen har frågan upptagits till behandling vid det nordiska upphovs-
rättsmötet 1957. De delegerade enade sig härvid om att visst fog fanns för
den framförda kritiken och att den nu åsyftade bestämmelsen borde utgå.
Jag vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Tillbyggnads
företag, som verkligen innebär att de ursprungliga arkitektoniska lösningar
na ytterligare utnyttjas, bör alltså underställas arkitekten. Det bör emel
lertid anmärkas att en tillbyggnad ofta är av teknisk art och icke inne
fattar ett dylikt utnyttjande. Den är då upphovsrättsligt endast att betrakta
som en ändring i byggnaden och för sådan skall i allmänhet icke krävas till
stånd, jfr 13 §.
Exemplar som framställts för enskilt bruk får sedermera ej utnyttjas för
annat ändamål. Från konstnärshåll har hemställts om undantag för kopior
som en konstnär i studiesyfte gör av andra målares verk, så att dylika ko
pior skulle kunna utställas eller överlåtas efter konstnärens död. Enligt
min mening föreligger dock icke skäl till en sådan undantagsbestämmelse.
Självfallet kan finnas intresse att ge offentlighet åt sådana alster, men upp
hovsmannen till originalet bör då tillfrågas.
I några remissyttranden har yrkats att man vid utformande av reglerna i
förevarande paragraf borde taga särskild hänsyn till de metoder för mång
faldigande som erbjudes genom fotokopiering och ljudupptagning (inspel
ning med hjälp av bandinspelningsapparat o. dyl.). Vad som anförts härom,
exempelvis av Stim in. fl. beträffande fotokopiering av noter, ger anled
ning att överväga särregler i ämnet. Från andra håll har emellertid fram
förts beaktansvärda skäl mot att införa restriktioner i detta avseende. Frå
gan om rätten att för enskilt bruk fotokopiera och inspela skyddade verk
synes mig därför, liksom hittills, böra bedömas enligt sannna normer som
gäller för andra sätt att mångfaldiga verk.
Vid remissbehandlingen har även framställts yrkanden om att fotokopie
ring av vetenskapliga och tekniska tidskriftsuppsatser o. dyl. borde tillåtas i
större omfattning än som följer av reglerna om enskilt brnk. Såvitt angår
arkiv och bibliotek föreslås särskilda regler i detta hänseende i 12 §. I övrigt
anser jag icke att särbestämmelser i ämnet bör uppställas.
12 §.
I denna paragraf, som är likalydande med 12 § kommittéförslaget, be
handlas fotokopiering inom arkiv och bibliotek.
Kommittén. Kommittén erinrar om att i nutiden s. k. folokopiering kom
mit till vidsträckt användning då det gäller att framställa enstaka kopior
av tryckta arbeten och andra handlingar. Olika metoder användes, främst
kopiering direkt på papper samt mikrofilmning. Ett viktigt användnings
område bär fotokopieringen fått inom arkiv- och biblioteksväsendet. Till
en början utgör den ett viktigt hjälpmedel för att skydda ömtåligt och dyr
bart material mot förslitning genom alltför flitigt begagnande; åt allmän
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
heten tillhandahålles materialet i form av fotokopior, och originalen kan
med hänsyn härtill undantagas från den löpande användningen. Även origi
nalens skyddande mot brand- och krigsskador är ett betydelsefullt intresse
som tillgodoses på samma sätt. Original på trähaltigt papper — främst tid
ningar — faller så småningom sönder, och i fråga om sådana utgör foto
kopieringen det enda sättet att rädda materialet åt framtiden. Beträffande
tidningar motiveras fotokopieringen för övrigt även därav att kopiorna ta
ger så mycket mindre plats än originalen; metoden innebär här eu lösning
av ett för det moderna biblioteksväsendet i detta hänseende brännande ut-
rymmesproblem. Genom fotokopieringen har institutionerna vidare erhållit
möjlighet att komplettera sina samlingar med sådana verk, som är utgång
na i den ordinarie bokhandeln eller eljest svåråtkomliga, exempelvis ut
ländska arbeten, opublicerade akademiska avhandlingar o. dyl. Det före
kommer sålunda att ett bibliotek från ett annat bibliotek eller från privat
håll lånar ett sådant verk och framställer en fotokopia därav för sina egna
samlingar. Slutligen användes fotokopieringen såsom ett hjälpmedel i utlå-
ningsverksamheten, särskilt i den s. k. interurbana utlåningen, d. v. s. utlå
ning till rekvirenter på annan ort. Denna är ofta förenad med olägenheter,
särskilt när fråga är om tidskriftsband. I allmänhet vill den som önskar
låna ett sådant endast taga del av en enstaka uppsats. För att slippa kost
naden för transporten av bandet och bestyret att ombesörja denna och för
att kunna hålla bandet till tjänst för andra forskare brukar man i stället
lämna rekvirenten en fotokopia av den önskade uppsatsen.
Kommittén framhåller att fotokopieringen principiellt är beroende av
upphovsmannens tillstånd i de fall då de kopierade verken är skyddade;
endast om kopior på beställning göres för en rekvirents enskilda bruk och
11 § alltså är tillämplig, kan kopieringen ske fritt. I regel inhämtas dock
icke tillstånd och beträffande de skyddade verken saknar därför nuvarande
praxis i allmänhet stöd i lag. Enligt kommitténs mening utgör emellertid
fotokopieringen ett så betydelsefullt hjälpmedel för arkiv och bibliotek, att
praxis bör legaliseras, i den mån detta kan ske utan att berättigade intres
sen å upphovsmännens sida trädes för nära.
Vad först angår den fotokopiering som bedrives i ändamål alt skydda
samlingarna finner kommittén det uppenbart att förfarandet icke kan in
nebära något intrång för upphovsmännen och att invändning icke kan resas
mot att detta förklaras tillåtet. Motsvarande synes i allmänhet gälla i fråga
om fotokopiering som sker för att komplettera samlingarna, i den mån meto
den användes i den begränsade omfattning som förut angivits. Något större
tvekan gör sig gällande i frågan huruvida institutionerna även bör äga rätt
att framställa fotokopior för utlåningsverksamheten; till skillnad från de
förut berörda fallen kan framställningen här komma att röra ett större
antal kopior av samma arbete. Kommittén erinrar emellertid om att fo
tokopieringen är tillåten i sådana fall då den sker på rekvirentens be
ställning och för hans enskilda bruk. Den utvidgning av denna rätt, som
den nu diskuterade befogenheten att framställa kopior för utlåningsverk-
113
samheten skulle innebära, torde enligt kommitténs mening icke äga större
betydelse för upphovsmännen. På grund härav och då starka praktiska skäl
talar därför, finner kommittén institutionernas praxis även i förevarande
hänseende böra legaliseras.
I motiven uttalas vidare att man vid utformandet av ett stadgande i ämnet
måste skapa garantier för att rätten utnyttjas endast i det allmännas in
tresse och inom behöriga gränser. Inskränkningar bör därför gälla såväl
med hänsyn till vilka institutioner som skall komma i åtnjutande av rätten
som i fråga om de ändamål för vilka den skall få utövas. Beträffande det
första spörsmålet synes det kommittén icke möjligt att i lagtexten ange vil
ka institutioner som skall erhålla rätt att fotokopiera; det bör därför till
komma Kungl. Maj :t att bestämma i sådant hänseende, vilket bör ske i form
av tillstånd som meddelas åt särskilda institutioner eller grupper av insti
tutioner. Ej heller såvitt gäller de ändamål, för vilka fotokopiering skall vara
tillåten, är det lämpligt att i lagtexten upptaga närmare bestämmelser; det
synes tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift, att kopieringen skall ske
för institutionernas verksamhet samt att det får ankomma på Kungl. Maj :t
att i samband med tillstånd ange närmare villkor för rättens utövande. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,
att arkiv och bibliotek med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri
anges, för sin verksamhet må framställa exemplar av verk genom fotografi.
Slutligen framhåller kommittén att det i första hand är avsett att till
stånd skall meddelas åt de större vetenskapliga biblioteken av skilda slag.
Vad angår de villkor, som bör förenas med sådant tillstånd, synes för när
varande endast behöva föreskrivas alt fotokopieringen må ske för skydds-
ändamål, för komplettering av institutionens samlingar med svåråtkomligt
material eller för ett rationellt bedrivande av institutionens utlåningsverk-
samhet.
Remissyttrandena. Förslaget om en legalisering av fotokopie
ringen inom arkiv och bibliotek får starkt slöd från remiss
instanser företrädande biblioteksintressen. Riksbibliotekarien betonar att en
inskränkning i nuvarande praxis skulle innebära ett ytterst betänkligt steg
tillbaka i fråga om arbetsrationalisering och forskarservice inom bibliote
ken. överbibliotekarien vid Uppsala universitet anser fotokopiering till skydd
för och komplettering av bibliotekens samlingar vara oumbärlig och utgöra
en bibliotekens skyldighet mot landets kulturliv; även fotokopieringen för
utlåningsändamål är av sådan vikt, att det framstår som ett uppenbart och
svåravvisligt forskningskrav att möjligheterna härtill bibehålies. Jämväl
Sveriges allmänna biblioteksförening understryker att det är av största vikt
att praxis på området legaliseras.
Uttalanden i samma riktning göres av remissorgan företrädande olika
vetenskapliga intresseriktningar, bl. a. vetenskapsakademien och lärarkolle
giet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.
Förslaget tillstyrkes vidare av bl. a. riksarkivet samt av svenska akade-
H
llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17
Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
mien, vilken senare remissinstans framhåller att akademiens arkiv förvarar
oersättliga originalhandlingar, som ej kan utlånas utan endast ställas till för
fogande i fotografisk kopia.
Tekniska litteratursällskapet anser likaledes att fotokopiering för utlå-
ningsändamål bör vara fri men menar att detta följer redan av 11 § och att
något särskilt stadgande i ämnet icke är erforderligt. Även överbibliotekarien
vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter om icke nuvarande praxis i
huvudsak är förenlig med 11
g.
Förslaget avstyrkes i huvudsak av remissorgan företrädande upphovsmän
och förläggare. Enligt dessa remissorgans mening saknar förslaget stöd i
Bernkonvenlionen. Sveriges författarförening och föreningen Minerva har
visserligen icke något att erinra mot att arkiv och bibliotek får rätt att an
vända fotokopiering för alt skydda eller komplettera sina samlingar. Där
emot motsätter sig föreningarna bestämt, att fotokopiering för utlåningsän-
damål friges. Fotokopieringen kan här komma att röra ett större antal ko
pior av ett och samma verk och drivas rent affärsmässigt; det finns ingen
rimlig anledning varför upphovsmännens verk skulle ställas till allmänhe
tens förfogande för sådant ändamål. Under alla förhållanden bör upphovs
mannen äga rätt till ersättning. Liknande synpunkter anlägges av Stim, för
eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen.
Svenska bokförläggarcföreningen har intet att erinra mot arkivfotografe
ring i enstaka exemplar sasom skydd mot brand- och krigsskador, om ga
rantier lämnas mot att de sålunda framställda exemplaren utnyttjas för
annat ändamål. Då fråga blir om framställning av läs- och utlåningsexemp-
lar, uppkommer däremot så ömtåliga avvägningsproblem, att det icke bör
överlämnas till Kungl. Maj:t att bestämma inskränkningarna i upphovs
rätten.
Bokförläggareföreningens uppfattning biträdes av Stockholms handels
kammare,
som helt avstyrker det föreslagna stadgandet. Spörsmålet bör en
ligt handelskammarens mening göras till föremål för utredning med delta
gande av representanter för de berörda intressena.
Viss tvekan mot den föreslagna kopieringsrätten uttalas också av musi
kaliska akademien, som understryker att bestämmelser i ämnet måste till-
lämpas med försiktighet, särskilt på det musikaliska området. Tillika fram-
hålles att ersättning bör utgå till upphovsmannen.
Vad angår frågan vilka institutioner som bör få till
stånd att bedriva fotokopiering anser styrelsen för Sveriges
advokatsamfund att endast sådana arkiv och bibliotek som regelmässigt
är tillgängliga för allmänheten bör komma i fråga; denne begränsning bör
enhgt styrelsens mening anges i lagrummet. Tekniska litteratursällskapet
anser däremot att tillstånd bör lämnas åt alla slags bibliotek, sålunda även
specialbibliotek och företagsbibliotek. I samma riktning uttalar sig svenska
boktryckareföreningen, som nämner bibliotek och arkiv hos olika närings-
organisationer, större industrier, forskningslaboratorier m. fl. Sveriges all
männa biblioteksförening och svenska stadsförbundets styrelse hävdar att
115
tillstånd bör kunna ges även åt folkbiblioteken. Skolöverstyrelsen är av sam
ma mening samt anser att jämväl skolornas bibliotek bör kunna fa tillstånd,
eftersom man i skolundervisningen behöver exempelvis ett flertal ordboks-
eller tidskriftsartiklar, men särtryck av dylika ibland ej är att tillgå.
Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet hemställer att
föreskrifter i ämnet hålles allmänt, så att man icke oktrojerar ■vissa upp
räknade bibliotek.
Förslaget att de närmare föreskrifterna om kopiering s-
rätten skall ges i administrativ ordning föranleder i öv
rigt icke någon erinran i remissvaren.
I redaktionellt avseende anmärker styrelsen för konstnärernas riksorga
nisation att orden »genom fotografi» synes ge stadgandet ett alltföi vid
sträckt tillämpningsområde då därunder kan intolkas även andra förfaran
den än fotokopiering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit förekommer
inom arkiv och bibliotek av skilda slag, att man mångfaldigar skyddade
verk genom fotografiska metoder. Metoderna användes dels för vissa skydds-
ändamål, dels för framställning av exemplar av verk som ej kan förvärvas
i original och dels för framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet.
I sistnämnda hänseende är främst fråga om fotokopior av tidskriftsartik
lar, som utlämnas till allmänheten i stället för de originalvolymer i vilka
artikeln ingår. I praxis har man ansett sig i hithörande fall icke behöva in
hämta tillstånd av upphovsmännen.
I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att den
praxis som sålunda utbildats bör legaliseras. Några remissinstanser, främst
organisationer företrädande upphovsmän och förläggare, har motsatt sig
att man tillåter framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet. Jag vill
dock erinra om att praxis här till viss del har stöd redan i reglerna om fram
ställning för enskilt bruk. Frågan gäller närmast sådan fotokopiering inom
arkiv och bibliotek, för vilka dessa regler ej kan åberopas. Hit hör exempel
vis fall, då beställningen icke göres av en enskild person utan av ett företag
eller eu vetenskaplig institution. Det synes icke sannolikt, att ett medgivan
de till fotokopiering även i dessa fall skulle ha någon större betydelse för
upphovsmännen och förläggarna. Från bibliotekshåll bär understrukits vik
ten av att man medger fotokopiering i samtliga hithörande fall. Jag anser
därför att en legalisering bör omfatta även nu berörda ändamål.
Såsom kommittén anfört bör ett stadgande i ämnet utformas som en
fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela arkiv och bibliotek tillstånd att för
sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi och att därvid
föreskriva erforderliga villkor. Tillstand bör lämnas åt större vetenskapliga
arkiv och bibliotek av olika slag liksom åt större folkbibliotek, och bör även
kunna medges institutioner som icke är offentliga i vanlig mening utan
öppna exempelvis endast för forskare. För tillstånd bör bl. a. föreskrivas, att
kopia endast får utlämnas för forsknings- och studieändamål. I speciella
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
fall bör dock även andra ändamål kunna tillgodoses; det bör sålunda kunna
medges att böcker filmas på band, avsedda att utlånas till polioskadade och
andra handikappade för användning i läsapparater.
Vid remissbehandlingen har från ett håll gjorts gällande att det i stad
gandet använda uttrycket »genom fotografi» vore alltför vidsträckt. Att man
här endast avser sådana fotografiska metoder, som normalt användes inom
arkiv och bibliotek, torde emellertid framgå av sammanhanget.
13 §.
Paragrafen, som är likalydande med 13 § kommittéförslaget, behandlar
rätten att göra ändringar i byggnad eller bruksföremål.
Kommittén. Kommittén framhåller, att stadgandet i 3 § om att verket icke
må ändras på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller
konstnärliga anseende eller egenart, principiellt är tillämpligt även på bygg
nader samt alster av konsthantverk och konstindustri. Där förvanskande
ändringar i sådana objekt företages helt godtyckligt eller endast i syfte
att tillgodose ägarens privata uppfattning i estetiskt avseende eller av an
nat ovidkommande skäl, finns icke anledning att göra inskränkning i skyd
det för upphovsmannens ideella intressen. Eftersom byggnader och bruks
föremål även fyller en praktisk funktion, kan det emellertid inträffa att så
dana långtgående åtgärder, om vilka nu är tal, är betingade av tekniska skäl
eller nödvändiga för att objektet skall komma till ändamålsenlig använd
ning. I denna intressekollision kan icke undvikas, att det konstnärliga in
slaget får sättas i efterhand och att åtgärderna bör anses som tillåtna. Ehuru
hithörande fall icke torde vara vanliga — oftast kan erforderliga ändringar
i byggnader och bruksföremål vidtagas utan mera väsentligt men för den
konstnärliga utformningen — bör enligt kommitténs mening förhållandet
regleras genom en särskild lagbestämmelse. I enlighet med det anförda har
kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande, att byggnad eller
bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens lov, såvitt det
kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.
Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re
missyttrandena.
I avstyrkande riktning uttalar sig akademien för de fria konsterna. Även
om praktiska skäl för ändring av en byggnad eller ett bruksföremål kan före
ligga, är det enligt akademiens mening en rimlig fordran, att sådan ändring
icke verkar kränkande för upphovsmannens konstnärliga anseende eller
egenart. Vad särskilt angår ändring av byggnad kan det självfallet förekom
ma, att praktiska skäl gör en ändring önskvärd eller nödvändig, men det
bör beaktas, att nästan varje avvikelse, som en byggherre -—• kanske av
smakskäl — önskar, skenbart kan ges en praktisk eller ekonomisk moti
vering. Upphovsmannens skydd blir då illusoriskt. I varje fall bör denne
enligt akademiens mening erhålla rätt att yttra sig över planerade änd
ringar. Även svenska arkitekters riksförbund anser att upphovsmannen bör
tillerkännas sådan rätt och hemställer att bestämmelse härom intages i stad
gandet. Förbundet anser denna fråga vara en av de väsentligaste i försöken
att hindra den förstörelse, som ofta övergår värdefulla byggnadsverk vid
ändringsarbeten, då upphovsmannen varit ovetande eller ställts åt sidan. I
anslutning härtill uttalar förbundet, att vid stadgandets tillämpning princi
pen bör vara att betydande konstnärliga värden icke får uppoffras, om det
ej kan ledas i bevis att väsentliga praktiska eller ekonomiska fördelar vinnes.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker att stadgandet i sin fö
reslagna avfattning jämväl gäller det inre av en byggnad, även i den mån
den användes för någons bostad. Den motsättning, som kan föreligga mel
lan upphovsmannens rätt att förhindra ändring av sitt verk och en persons
intresse att få anordna sitt hem på det sätt han för sin trivsel finner lämp
ligt, bör enligt styrelsens mening lösas så, att sistnämnda intresse tillgodo
ses. Styrelsen föreslår därför att lagen ändras på det sätt, att det inre av en
byggnad, som användes till bostad, fritt kan ändras utan upphovsmannens
samtycke. I detta sammanhang upptager styrelsen även frågan om rätt att
ändra trädgårdsanläggningar. Styrelsen anser att det föreligger ett så stort
intresse för en trädgårdsinnehavare att efter gottfinnande kunna ändra en
sådan anläggning, att en ovillkorlig rätt härtill bör lagligen föreligga.
Upsala-Ekeby aktiebolag hemställer att i lagtexten efter ordet ägaren
insättes »för eget bruk»; det har förekommit att signerade konstindustri
föremål av försäljaren, upphovsmannen ovetande, försetts med ytterligare
»utsmyckning».
Departementschefen. Det stadgande om rätt att vidtaga ändringar av bygg
nad eller bruksföremål som föreslagits av kommittén är påkallat av prak
tiska skäl, och det synes ej vara anledning till erinran mot att det upptages
i lagen. Praktiska skäl föranleder även att stadgandet icke bör tolkas allt
för restriktivt. I ett remissyttrande har anförts, att ändringar i det inre av
en byggnad, som användes till bostad, borde få vidtagas helt efter gottfin
nande, eftersom det här gäller ägarens intresse att ordna sitt eget hem. Änd
ringar av detta slag torde emellertid sällan eller aldrig beröra arkitektens
ideella rätt och någon särskild undantagsbestämmelse synes icke vara er
forderlig. Beträffande det i yttrandet omnämnda fallet att ändringar före
tages i eu trädgårdsanläggning bör gälla samma principer som i fråga om
byggnader. Fallet är emellertid så speciellt att man icke lämpligen bör be
lasta lagtexten med en bestämmelse därom; det torde vara tillräckligt att
här hänvisa till en analogisk tillämpning.
Med anledning av vissa uttalanden av företrädare för byggnadskonsten
må framhållas, att det självfallet är ett berättigat önskemål att man vid mera
långtgående ingrepp i byggnader låter arkitekten uttala sin mening; att så
sker torde oftast ligga i ägarens eget intresse. Någon skyldighet i detta av
seende lär dock knappast kunna föreskrivas. .Tåg vill tillägga att sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
117
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
mera betydande byggnadsverk, där ändringar överhuvudtaget kan anses be
röra arkitektens ideella intressen, ofta är i offentlig ägo och att det i dessa
fail bör kunna förväntas att här avsedda önskemål beaktas även utan sär
skilda bestämmelser.
Stadgandet bör vara tillämpligt vare sig ägaren avser att själv behålla
objektet eller att i ändrat skick överlåta detta. Ett sådant vid remissbe
handlingen omnämnt fall som att signerade konstindustriföremål av en för
säljare förses med ovidkommande »utsmyckning» utgör emellertid ett exem
pel på ändring som icke är tillåten enligt stadgandet.
14 §.
Denna paragraf, som frånsett en mindre ändring i andra stycket överens
stämmer med 14 § kommittéförslaget, behandlar rätten att citera verk och
rätten att återge konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.
Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 1) författarlagen är det tillåtet
att, vid författande av nytt i det väsentliga självständigt verk, utgiven
skrift eller offentligen hållet föredrag begagnas på det sätt, att ordagrant
eller i sammandrag anföres delar därav, som åberopas till bevis eller upp
tages till granskning, belysning eller ytterligare utveckling. Vetenskaplig
teckning o. dyl. må enligt tredje stycket i samma paragraf såsom förklaring
till texten intagas i vetenskaplig framställning. Som förutsättning gäller dock
att teckningen utgivits eller varit offentligen utställd. Enligt 12 § första
stycket 1) är det vidare tillåtet att delar av ett utgivet musikaliskt verk, oför
ändrade eller i utdrag, anföres i ett i det väsentliga självständigt litterärt
verk. Slutligen förklaras i 6 § första stycket konstverkslagen tillåtet att i ve
tenskaplig framställning till förklaring av texten efterbilda konstverk, som
utgivits eller varit offentligen utställt.
Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,
att ur offentliggjort verk citat må göras i överensstämmelse med god sed
och i den omfattning som betingas av ändamålet. I motiven framhålles bl. a.
att en återgivning för att vara berättigad som citat måste uppbäras av ett lo
jalt syfte. I gällande svensk rätt har det ansetts erforderligt att särskilt ange
vilka syften som här avses. Det är emellertid vanskligt att utforma dylika
bestämningar så att de fullt täcker alla fall, där enligt sedvänja och allmän
rättsuppfattning citaträtt bör föreligga. Enligt kommitténs mening bör det
vara tillräckligt att i lagen hänvisa till de allmänt godtagna regler, som fak-
tiskt utbildat sig pa området. Angående den allmänna betydelse av den be
stämmelse om tillämpning av god sed som i enlighet härmed uppställts
gäller vad därom anförts vid 3 § första stycket, som avfattats på ett lik
nande sätt.
I andra stycket har kommittén intagit stadgande, att i kritisk eller veten
skaplig framställning i anslutning till texten må återges offentliggjort konst
119
verk; återges i populärvetenskaplig framställning ett flertal konstverk av
samma upphovsman, äger han rätt till ersättning. Kommittén uttalar bl. a.,
att en låneregel beträffande konstverk bör begränsas till återgivning i kri
tisk eller vetenskaplig framställning; utan en dylik begränsning skulle
rätten bli alltför vidsträckt. Liksom beträffande citaträtten bör som vill
kor gälla att återgivandet fyller en funktion i den framställning det är
fråga om. I förslaget uttryckes detta genom kravet att återgivandet skall
ske i anslutning till framställningen. Detta innebär att framställningen
skall vara det huvudsakliga och att konstverket återges endast för att yt
terligare belysa denna. Kommittén anför vidare att stadgandet, liksom gäl
lande bestämmelser, avser återgivning även i populärvetenskaplig fram
ställning. Enligt kommitténs mening bör emellertid konstnären vid sådan
återgivning i vissa fall äga rätt till ersättning, eftersom arbeten av hithö
rande slag ofta får sådan utstyrsel och sådant utförande, att de hos allmän
heten röner efterfrågan som bild- eller planschverk. Med hänsyn till den
kritiska och vetenskapliga debattens behov av en i förevarande avseende
principiellt obegränsad lånerätt bör rätten till ersättning dock begränsas. I
förslaget bar detta skett så, att ersättning skall utgå endast där återgiv
ningen avser ett flertal konstverk av samma upphovsman. Angående det sätt
på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till 52 §.
Remissyttrandena.
Förslagets utformning av citaträtten i första styc
ket hälsas med tillfredsställelse av bl. a. publicislklubben, svenska tidnmgs-
utgivareföreningen och Sveriges radio samt möter i allmänhet icke erin
ringar i övriga remissvar. Sveriges ungdomsförfattareförening anser emeller
tid att hänvisningen till god sed gör stadgandet alltför vagt och hemställer
att omfattningen av citaträtten fastslås i lagtexten.
Angående citaträttens innebörd förekommer några uttalanden. Publicist-
klubben och svenska tidning sutgivar ef öreningen förutsätter att med god sed,
såvitt angår pressens förhållande, får anses härskande praxis på området.
Sveriges radio framhåller att det bör vara tillåtet att återge avsnitt ur auk-
torverk i ett radioprogram blott och bart för att skapa en viss stämning;
en sådan citering måste sägas vara uppburen av ett lojalt syfte. I anledning
av ett uttalande i motiven, att citalrälten ej kan anses medge att man exem
pelvis i en annons om livsmedel för in ett skönlitterärt citat med uppgift
att tjänstgöra såsom blickfång, önskar Stim, svenska tonsättares förening,
Skap och svenska musikförläggareföreningen framhålla, alt förbudet mot
citering i sådant sammanhang bör gälla alla slag av litterära och musika
liska verk.
Jämväl bestämmelsen i andra stycket om återgivning av konst
verk i kritisk eller vetenskaplig framställning godtages i allmänhet av
remissinstanserna. Att rätten skall omfatta återgivning även i populärveten
skaplig framställning avstyrkes dock av styrelsen för konstnärernas riks
organisation, som framhåller att snart sagt varje bok om konst kan sägas
fylla kraven på populärvetenskap och att en med kommentar försedd port
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
120
följ med populära reproduktioner således skulle kunna skapas utan någon
gottgörelse åt konstnärerna. Den föreslagna ersättningsbestämmelsen torde
enligt styrelsens mening endast leda till att utgivarna av populärvetenskap
liga framställningar, då de vill reproducera ett flertal konstverk, tager arbe
ten från olika håll så att varje upphovsman blir representerad med mindre
än ett flertal konstverk. Ur liknande synpunkt avstyrker även svenska af
fischtecknares förening och föreningen svenska tecknare förslaget i denna
del.
Någon tvekan mot den föreslagna ersättningsbestämmelsen uttalas av
överintendenten och chefen för Nationalmuseum, som anför att den kan
komma att vålla viss olägenhet för museet; museet vill dock icke motsätta
sig förslaget.
Sveriges radio anser det böra vara tillåtet att återge konstverk i före
tagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller
televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställ
ning, och hemställer om jämkning av stadgandet i denna riktning.
Svenska bokförläggareföreningen hemställer, att lånerätten göres tillämp
lig på varje konstverk som överlåtits.
I förevarande sammanhang må nämnas ett önskemål av föreningen konst
i skolan om att det måtte införas en allmän rätt för de kulturvårdande orga
nen på den bildande konstens område att utan upphovsmannens tillstånd
framställa exemplar av offentliggjorda konstverk och visa sådana exemplar
offentligt, under förutsättning att det sker i ideellt syfte; enligt för
eningens mening bör i en helt utan förvärvssyfte bedriven verksamhet på
konstbildningens område konstverk få återges även då, såsom exempelvis
i en pedagogisk sammanställning av bildmaterial på skärmar, av naturliga
skäl det avbildade konstverket oftast blir det huvudsakliga och den åtföl
jande texten endast har till uppgift att ytterligare belysa bildmaterialet. I
föreningens önskemål instämmer skolöverstyrelsen.
Departementschefen. Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt att
ur offentliggjort verk göra citat i överensstämmelse med god sed och i den
omfattning som betingas av ändamålet torde få anses innebära, att cite-
ring får ske väsentligen i enlighet med gällande praxis. Stadgandet har i
allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del
förorda att det upptages i lagen. Kommitténs motiv och ett par remissutta
landen belyser närmare innebörden av stadgandet.
Vad angår den av kommittén föreslagna regeln om återgivning av konst
verk i kritisk eller vetenskaplig framställning, har vid remissbehandlingen
från konstnärshåll framställts invändningar mot att även återgivning i popu
lärvetenskaplig framställning inbegripes. Det måste emellertid anses vara
ett allmänt folkbildningsintresse att man, liksom enligt gällande lag, också
i sådana framställningar har möjlighet att på det sätt som här avses an
vända konstverk utan att inhämta tillstånd från upphovsmannen. Med hän
syn till den ökade betydelse som illustrationsmaterialet i populärveten
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
121
skapliga arbeten, med reproduktionsteknikens utveckling fått bör dock, så som kommittén anfört, ersättning utgå vid användandet. Kommittén har ansett, att såsom förutsättning bör gälla att man återger ett flertal konst verk av samma konstnär. Med anledning av de från konstnärshall fram förda invändningarna häremot var denna punkt föremål för diskussion vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Enligt de delegerades mening talade övervägande skäl för att man principiellt erkände ersättningsrätt i samtliga hithörande fall. Om endast ett konstverk lånades, syntes detta dock kunna ske helt fritt; det borde exempelvis vara tillåtet att i anslutning till ett ar bete om konstnären fritt återge ett enstaka verk som prov på hans konst. Jag vill för min del biträda den uppfattning vartill de delegerade sålunda kom mit.
Den föreslagna regeln om återgivande av konstverk bör kunna anses till lämplig även på det av Sveriges radio anförda fallet, att konstverk återges i företagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig fram ställning. o . ,
För tillämpning av citat- eller återgivningsrätten bör såsom kommittén föreslagit krävas, att verket är offentliggjort. Att såsom yrkats i ett remiss yttrande låta återgivningsrätten omfatta varje konstverk som överlåtits skulle enligt min mening innebära ett alltför kraftigt ingrepp i upphovsrät ten. Detsamma gäller framställda önskemål om införande av en generell rätt att återge konstverk för ideella syften.
15 §.
Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 15 § kommittéförsla get, innehåller låneregler som tillgodoser pressens särskilda behov.
Gällande rätt. Enligt 14 § första stycket författarlagen är det tillåtet att i tidning eller tidskrift intaga ur annan tidning eller tidskrift hämtade artik lar i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor, såframt ej förbehåll mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt.
Kommittén. Kommittén har ansett att den nuvarande regeln om pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrad. I enlighet härmed har kom mittén i förevarande paragrafs första stycke upptagit stadgande, att i tid ning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i re ligiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck är utsatt. En mindre skiljaktighet i förhållande till gällande rätt är att man icke bibehållit föreskriften om att förbud i här avsedda fall skall utsättas »vid artikeln».
Till andra stycket har förts en ny regel om rätt att i tidning eller tid skrift efterbilda offentliggjort konstverk i samband med redogörelse för dagshändelse på konstens område. I motiven framhålles bl. a., att en artikel
Kungl. Majds proposition nr 17 år 1960
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
eller ett reportage om en dagshändelse på konstens område ofta kan levan
degöras eller fullständigas genom att illustreras med konstverk som be-
röres av dagshändelsen. Att här upprätthålla det principiella kravet på till
stånd från konstnärens sida skulle försvåra för pressen att lämna allmän
heten information på detta åskådliga sätt. Vad angår konstnärens intressen
kan dessa knappast beröras, om ett eller annat av hans verk begagnas för
angivna ändamål.
Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla gällande bestämmelser om 1 å-
nerätt för pressen beträffande vissa pressartiklar avstyrkes av sven
ska journalistförbundet. Förbundet konstaterar att denna lånerätt visserli
gen återgår på en bestämmelse i Bernkonventionen, men framhåller att den
icke överallt betraktats eller betraktas som självklar och principiellt erkänd.
Vid Brysselkonferensen förelåg förslag från belgiskt håll att inskränka rät
ten, och detta förslag fick stöd från fransk sida. Vid en av internationella
journalistfederationen år 1956 anordnad kongress antogs ett uttalande, som
utmynnade i ett krav på upphävande av berörda stadgande i konventionen
eller sådan ändring därav, att journalisternas upphovsrätt garanterades
även beträffande artiklar i religiösa, politiska eller ekonomiska frågor. För
bundet ansluter sig helt till detta revisionskrav, vars förverkligande icke
skulle åsidosätta vare sig intresset av en fri och obunden samhällsdebatt i
press och radio eller intresset av en fri och obunden nyhetsförmedling. För
bundet hemställer att hänsyn måtte tagas till detta för journalistkåren vitala
krav samt att en revision av de bestämmelser, som berör Bernkonventio-
nens nu förevarande stadgande, får anstå till efter Bernunionens nästkom
mande medlemsmöte.
Å andra sidan hemställer publicistklubben, att det måtte tagas under
övervägande att utvidga lånerätten till sådana områden som teknik, medi
cin m. m., där en ständig opinionsbildning genom pressens försorg pågår.
Publicistklubben uttalar sig vidare för att rätten borde gälla också i för
hållandet mellan pressen och radion. Jämväl svenska tidningsutgivareför-
eningen anser skäl tala för en utvidgning i dessa båda hänseenden, men vill
icke framställa något yrkande därom.
Frågan om en lånerätt mellan press och radio behandlas även av Sveriges
radio, som förklarar sig icke vidhålla tidigare yrkanden om en sådan rätt.
Vad angår stadgandets utformning hemställer studieförbundet medbor
garskolan om en precisering av uttrycket »artikel i religiös, politisk eller
ekonomisk dagsfråga».
Förslaget att införa en rätt att för journalistiskt ändamål efterbilda
konstverk i pressen har i princip godtagits i remissvaren. Beträf
fande utformningen av bestämmelsen härom ifrågasätter svenska tidnings-
utgivareföreningen, om rätten icke gjorts något för snäv. Svenska bokför
läggareföreningen hemställer att bestämmelsen göres tillämplig på varje
konstverk som överlåtits.
123
Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla gällande regel om
pressens lånerätt har såsom framgår av den lämnade redogörelsen mött
stark kritik hos svenska journalistförbundet. Rätten är emellertid fastsla
gen i Bernkonventionen och har även upptagits i åtskilliga umonsländers
inre lagstiftning, bl. a. i de nordiska länderna. Jag finner därför ej anled
ning att nu föreslå upphävande av denna rätt, som hos oss funnits sedan
lång tid tillbaka. Skulle Bernkonventionens bestämmelser komma att änd
ras, får frågan självfallet omprövas.
Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat sig
för att rätten förklaras gälla även i förhållandet mellan pressen och radion.
En sådan utsträckning av rätten är emellertid ej förenlig med Bernkon
ventionen. Den rätt som finns att fritt återge pressartiklar och radioinslag
genom citat och referat torde räcka för det praktiska behovet.
Jag anser alltså, liksom kommittén, att de nuvarande bestämmelserna om
pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrade.
Kommitténs förslag att införa en rätt att för journalistiskt ändamål åter
ge konstverk i tidning eller tidskrift har i princip godtagits i remissvaren.
Från presshåll har emellertid ifrågasatts huruvida icke rätten i förslaget
gjorts något för snäv. I grannländerna har kritiken på denna punkt varit
stark och frågan har med anledning härav tagits upp till behandling vid det
nordiska upphovsrättsmötet 1957. Man enades härvid om att stadgandet
borde få något ökad räckvidd och föreslog i detta syfte att orden »på kons
tens område» borde utgå. För att i denna del uppna nordisk rättslikhet an
ser jag mig böra biträda de delegerades förslag.
16 §.
I paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 § kommittéförslaget,
har upptagits regler om lånerätt till förmån för samlingar till bruk vid
gudstjänst eller undervisning.
Gällande rätt. I detta ämne innehåller författar- och konstverkslagarna
åtskilliga, delvis invecklade bestämmelser. Vad först angår lån av litterära
verk är enligt 11 § första stycket 3) författarlagen tillåtet, att mindre delar
av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i
sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter sin beskaf
fenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest
vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter än
som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt eller
delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära
undervisningen. I paragrafens tredje stycke stadgas att i skrift, som är av
sedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten må in
tagas teckning eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd.
Beträffande musikaliska verk är enligt 12 § första stycket 2) tillåtet, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
ett utgivet sådant verk eller del därav intages i sådan ur flera tonsättares
verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till
bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller el
jest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervis
ningen avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas flera
verk eller delar därav än som motsvarar en tjugondei av samlingens hela
antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än tret
tiotvå takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är
författat för att användas vid den elementära undervisningen.
Vad slutligen angår konstverk är enligt 6 § första stycket konstverksla
gen tillåtet att i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning,
till förklaring av texten efterbilda sådant verk, som utgivits eller varit of
fentligen utställt.
Kommittén. Kommittén anser, efter en ingående motivering, att rätten att
tör här avsedda ändamål låna utdrag av litterära och musikaliska verk
bör bibehållas, men att man bör förena denna med en rätt för upphovsman
nen att erhålla ersättning. Såsom huvudsynpunkt anföres att det är ett
samhällsintresse att samlingar av hithörande slag — skolböcker, koral
böcker och liknande — utges och att utgivaren härvid kan åstadkomma del
bästa möjliga i fråga om urval, samlingens disposition och uppläggning.
Detta samhällsintresse är av den styrka, att utgivningen icke bör vara be
roende av den omständigheten, huruvida tillstånd kan erhållas från upp
hovsmännen. Å andra sidan finns icke något giltigt skäl för att detta, så
som nu är fallet skall kunna ske utan att dessa erhåller ersättning.
Såsom skydd för upphovsmannen mot ett alltför tidigt bruk av lånerätten
bör enligt kommitténs mening stadgas en särskild karenstid, under vilken
verket icke får utnyttjas. Tiden bör sättas till fem år från utgivningsåret.
Vad beträffar lånerättens innehåll i övrigt anser kommittén den förut
anförda huvudsynpunkten, att rätten endast bör få tagas i anspråk för
samlingar som sammanställts efter en viss plan, böra komma til! uttryck
genom krav att fråga skall vara om ett samlingsverk, sammanställt från ett
större antal upphovsmän. I huvudsaklig anslutning till nuvarande bestäm
melser bör lånerätten vidare endast gälla samlingsverk till bruk vid guds
tjänst eller undervisning. Lånerätten bör begränsas till mindre delar av
verk eller verk av ringa omfång. Från lånerätten bör slutligen undantagas
verk som tillkommit för att brukas vid undervisning.
I anslutning till bestämmelser om lånerätt beträffande litterära och mu
sikaliska verk bör enligt kommitténs mening upptagas efter enahanda prin
ciper utformade regler om rätt att låna konstverk som illustrationer till
samlingarna. Karenstiden bör här räknas från året för offentliggörandet.
Enligt det anförda utformade bestämmelser om lånerätten har av kommit
tén upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har
intagits bestämmelse att upphovsmannen äger rätt till ersättning. Angående
det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till
52 §.
Beträffande förslagets förhållande till gällande rätt framhåller kommittén
i övrigt bl. a., att det i fråga om litterära och musikaliska verk i vissa hän
seenden går något längre än nuvarande bestämmelser. Den begränsning som
för närvarande gäller genom att lånerätten endast avser undervisning som
är elementär har icke bibehållits. Termen elementär, som numera icke bru
kas inom undervisningsväsendet, åsyftade ursprungligen skolgången upp till
studentexamen. Kommittén anför att behovet av en dylik begränsning, som
för övrigt torde vara av ringa praktisk betydelse, i huvudsak faller bort, om
man godtager förslagets ståndpunkt att upphovsmännen erhåller rätt till
ersättning. På grund härav och då det med hänsyn till de skilda undervis
ningsformer, som numera förekomer, är svårt att finna uttryck för och prak
tiskt genomföra en lämplig gränsdragning, har kommittén ansett berörda
inskränkning böra utgå. I förslaget har ej heller bibehållits det undantag
som gällande bestämmelser gör för samlingar till bruk vid musikskolor. En
ligt kommitténs mening bör även på detta område gälla en ordning, som
möjliggör för en utgivare att sammanställa stycken efter en för undervis-
ningsändamål lämplig plan. Frågan får också mindre betydelse när, som en
ligt förslaget, tonsättaren har rätt till ersättning. En annan avvikelse från
gällande rätt är att bestämmelserna om begränsning till ett tryckark, visst
antal takter o. dyl. slopats. Kommittén åberopar jämväl här synpunkten att
upphovsmannen skall få ersättning och tillägger att nuvarande bestämmel
ser framstår som alltför schematiska och stela.
Såsom särskilt villkor för lånerätten uppställes för närvarande, att sam
lingen efter sin beskaffenhet skall vara avsedd för de privilegierade ändamå
len. Att detta bör gälla ligger enligt kommitténs mening i sakens natur;
kommittén har icke ansett erforderligt att särskilt framhäva detta i lagtexten.
Kommittén uttalar, att det naturliga tillämpningsområdet för stadgandet
är utgivning av skolböcker, koralböcker, samlingar för musikundervisning
och liknande i allmänhet genom tryck mångfaldigade samlingar. Principiellt
tillåter bestämmelserna emellertid även utgivning i andra former, exempel
vis utgivning av magnetofonband på vilka för undervisningsändamål uppta
gits utdrag av litterära eller musikaliska verk. Kommittén erinrar om att i
sådana fall 17 g kan vara tillämplig; upphovsman till utnyttjat verk är då
icke berättigad till ersättning. Däremot kan det nu föreslagna stadgandet
icke åberopas, om exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstad
kommes genom sammanställning av brottstycken från andra filmer; något
praktiskt behov av lånerätt i denna riktning torde enligt kommitténs me
ning icke föreligga.
Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla lånerätten till för
mån för samlingar till bruk vid gudstjänst och un
dervisning men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
125
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
ersättning har i princip godtagits av så gott som samtliga remissinstan
ser. Endast i det av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen gemensamt avgivna yttrandet göres en reserva
tion såvitt angår lånerätt för samlingar till bruk vid gudstjänst. Föreningar
na uttalar sig i denna del i avstyrkande riktning, varvid bl. a. göres gällande
att Bernkonventionen ej ger stöd för lån i detta fall. Den frivilliga, av ide
ella skäl förestavade medverkan i kyrklig verksamhet begränsas alltmer.
De i gudstjänster, andaktsstunder, musikandakter o. dyl. medverkande tor
de i allt större omfattning — åtminstone då det gäller statskyrkan och de
större frikyrkosamfunden -— erhålla ersättning. Det är därför svårt att för
stå, att något särskilt tvång skall behöva åläggas upphovsmännen att ställa
sina verk till förfogande.
Vad angår rätten till ersättning framhåller enhetsskolans mo-
dersmålskommitté att en sådan kan komma att påverka innehållet i skol-
antologierna, genom att textvalet blir beroende av författarens ersättnings
anspråk. Modersmålskommittén anser likväl principen om ersättning rik
tig men finner det önskvärt, att i lagen intages riktlinjer för hur ersättning
arna skall bestämmas. Förslagsvis borde vid utgivning av antologier utgå
royalty såsom för läroböcker i allmänhet, varvid 2/3 därav borde tillfalla
utgivaren och 1/3 författarna. Till detta förslag ansluter sig skolöversty
relsen.
Förslaget om karenstid för lånerätten beröres av några remissin
stanser. Sveriges författareförening och föreningen Minerva samt Stim m. fl.
hemställer att tiden sättes till minst tio år. Å andra sidan hemställer skol
överstyrelsen att karenstid ej måtte stadgas, huvudsakligen under åberopan
de av att denna kommer att försvåra en lämplig redigering av läseböckerna.
Beträffande den närmare utformningen av reglerna framhålles i det av
Stim m. fl. avgivna yttrandet, att om en lånerätt för samlingar till bruk vid
gudstjänst överhuvud anses nödvändig, den under alla omständighe
ter icke bör utsträckas utöver det verkliga behovet och endast bör gälla, vad
svenska kyrkan angår, sådana samlingsverk som skall fastställas av Kungl.
Maj :t och, för andra trossamfund, samlingar avsedda för motsvarande ända
mål, d. v. s. koral-, psalm- och mässböcker.
Vad angår samlingar för undervisning hemställer Sveriges förfat
tareförening och föreningen Minerva, att man bibehåller det nu gällande
villkoret för lånerätten att undervisningen skall vara elementär. Mot kom
mitténs argumentering hävdas bl. a. att systemet med tvångslicens icke skulle
erkännas i Bernkonventionen. I det av Stim m. fl. avgivna yttrandet göres
motsvarande uttalanden, varvid särskilt framhålles att med den utvidgning
av den allmänna folkbildningsverksamheten, som med statsmakternas eko
nomiska stöd äger rum, en lånerätt för alla former av undervisning i studie
cirklar skulle kunna få betydande konsekvenser. Vidare framhålles att låne
rätt för samlingsverk till bruk i musikskolor ej bör medges. Å andra sidan
anser skolöverstyrelsen att lånerätten bör gälla även för arbeten till bruk
vid fackutbildning.
o
127
Sveriges författareförening, föreningen Minerva samt Stim in. fl. hem ställer vidare, att man bibehåller det i gällande lag intagna villkoret för lå- nerätt, att samlingen efter sin beskaffenhet skall vara av sedd att tjäna till bruk för nu förevarande ändamål; bl. a. erin ras i detta sammanhang om att lånerätten enligt Barnkonventionen endast får gälla i den omfattning som rättfärdigas av ändamålet. I anslutning här till framhålles att frågan, huruvida en samling är av privilegierad karaktär, lämpligen kunde göras beroende av om samlingen av statens läroboks- nämnd upptagits i läroboksförteckningen eller eljest anmälts till nämnden.
Rörande den omfattning, i vilken verk får tagas i anspråk med stöd av lånerätten, framföres önskemål om att man, såvitt angår litterära verk, bi behåller den nuvarande begränsningen till ett tryckark av Sveriges författareförening, föreningen Minerva, svenska bokförläggareföreningen, svenska tidningsutgivareföreningen och svenska boktrgckareföreningen.
Det föreslagna undantaget i lånerätten, att denna ej skall gälla verk som tillkommit för att brukas vid undervisning anses av
Sveriges radio böra förklaras gälla verk som huvudsakligen tillkommit för berörda ändamål; ett musikverk kan av en tillfällighet komma att första gången inflyta i en lärobok, ehuru dess huvudsakliga ekonomiska utnytt jande har kunnat ske på vanligt sätt.
Mot kommitténs uttalande att lånerätten ej skulle gälla filmer an märker hovrätten över Skåne och Blekinge att detta ej synes följa av den föreslagna lagtexten; i sakligt avseende synes ej heller en sådan begräns ning befogad. Samma påpekande göres av skolöverstgrelsen.
Rätten att låna konstverk som illustrationer i samlingar av hithö rande slag beröres icke av remissinstanserna i vidare mån än att svenska bokförläggareföreningen diskuterar frågan om beräkningen av karenstiden i detta fall; föreningen anser tiden böra räknas från konstverkets tillkomst, med hänsyn till svårigheten att fastställa om och i så fall när ett konstverk offentliggjorts.
Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla lånerätten till för mån för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla ersättning har i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser, bland dem Sveriges förfat tareförening och föreningen Minerva, och utgör enligt min mening en lämplig lösning av den här föreliggande frågan. Såvitt angår samlingar för gudstjänstbruk har invändningar framställ Is av företrädare för komposi törer och musikförläggare, vilka anser att lånerätten i denna del bör upp hävas; bl. a. har gjorts gällande att förslaget i denna del skulle strida mot Bcrnkonventionen. Det måste emellertid anses vara ett viktigt samhälls intresse att en lånerätt medges även i detta fall. Inom gudstjänstlivet be höver man tillgång till enhetliga samlingar av texter och melodier, ord nade i nummerföljd eller på annat sätt, vilka innehåller vad som lämpar sig för olika tillfällen. Utgivningen av sådana samlingar kunde betänkligt för
Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
svåras, om utgivaren skulle behöva träffa avtal med varje upphovsman.
Om lånerätten, såsom föreslagits, förenas med rätt till ersättning för upp
hovsmännen, torde anordningen även ur deras synpunkt kunna betraktas
som rimlig. Beträffande förhållandet till Bernkonventionen må framhållas,
att denna icke ansetts utgöra hinder mot att i gällande författarlag uppta
gits bestämmelser om lånerätt för gudstjänstbruk, och jag vill ansluta mig
till uppfattningen att något hinder i förevarande avseende icke föreligger.
.lag har därför även i denna del ansett mig böra biträda kommitténs prin
cipiella ståndpunkt.
I fråga om övriga villkor för rätten har under remissbehandlingen fram
ställts olika önskemål om ändringar i och tillägg till kommitténs förslag.
Företrädare för allmänna intressen har sålunda i olika hänseenden för
ordat en utvidgning av lånerätten, medan upphovsmän och förläggare hem
ställt om begränsning därav. De av kommittén föreslagna bestämmelserna
synes emellertid innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som
här står mot varandra och jag förordar att de oförändrade upptages i lagen.
Vad särskilt angår de nya reglerna om karenstid har skolöverstyrelsen an
mält farhågor för att dessa skulle försvåra redigeringen av läseböcker. I
det sannolikt ringa antalet fall, då man vill återge utdrag ur ett nyutkom
met verk, torde det emellertid i allmänhet finnas möjlighet att i vanlig ord
ning sluta avtal därom med författaren.
Med anledning av vissa remissuttalanden vill jag framhålla att stadgan
det, liksom motsvarande regler i författarlagen, endast är tillämpligt på
samlingar, som efter sin beskaffenhet är avsedda att tjäna till bruk för de
privilegierade ändamålen. Att särskilt framhäva detta i lagtexten synes
emellertid icke behövligt. Ej heller bör lånerätten göras beroende av an
mälan till myndighet eller dylikt.
Såsom anförts vid 1 § avser förslagets regler om litterära verk icke i nå
got fall filmverk. Förevarande stadgande kan därför icke åberopas om
exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes genom sam
manställning av brottstycken från andra filmer. Något praktiskt behov av
en lånerätt i denna riktning torde icke heller föreligga. Däremot torde s. k.
stillbilder ur filmer kunna användas som illustrationer till samlingar en
ligt de för konstverk gällande reglerna, vilka här torde kunna anses ana
logt tillämpliga.
Vad angår den ersättning som enligt förslaget skall utgå till upphovs
mannen kan, såsom vid 52 § utvecklas, förväntas, att berörda organisatio
ner kommer att enas om de taxor och tariffer som här bör tillämpas. Skulle
ändock tvist uppstå, skall avgörande ske genom skiljedom av särskild
nämnd. Det torde ej vara lämpligt att, såsom företrädare för skolintressen
yrkat, i lagen upptaga riktlinjer för bedömandet i hithörande fall.
17 §.
Paragrafen, som motsvarar 17 § kommittéförslaget, innehåller en ny be
stämmelse om ljudupptagning för undervisning.
129
Kommittén. Kommittén erinrar om att man numera i skolorna i stor ut
sträckning begagnar ljudupptagning såsom hjälpmedel vid undervisningen
(bändinspelningsapparater o. dyl.). Användningsformerna är skiftande. Så
lunda inspelas skolradioprogram i sådana fall, då utsändningen icke kan
fogas in i schemat; inspelningen avlyssnas senare vid lämplig tidpunkt.
Många lärare spelar också in andra programpunkter i radioutsändningarna,
t. ex. uppläsningar av litterära verk och avsnitt ur historiska skådespel, för
att använda upptagningarna såsom illustrationer till undervisningen i lit
teraturhistoria eller historia. I andra fall göres inspelningar från grammo
fonskivor, både från talskivor, lämpliga för språkundervisning, och från
skivor med barnvisor o. dyl., lämpliga för sångundervisning. Inspelningar
användes vidare såsom ett kontrollmedel vid språk och sångundervisningen.
Man låter också infödda tala in den läsebok som användes, antingen hela
textmaterialet eller delar därav, varefter det inspelade återges som höröv
ning, som diktamensövning eller för övning och korrektion av uttal.
I det följande framhålles, att inspelningar av hithörande slag, i den mån
de avser skyddade verk, principiellt omfattas av upphovsmannens rätt. I
praktiken torde förhållandet emellertid sällan eller aldrig uppmärksammas;
från upphovsmännens sida torde man icke heller göra anspråk på några
rättigheter i detta sammanhang, så länge verksamheten bedrives under
hittills förekommande former.
Enligt kommitténs mening bör den praxis som sålunda utbildats legali
seras. Det är uppenbart att ljudupptagning i nu avsedda fall utgör ett så
värdefullt hjälpmedel för undervisningen, att den bör förklaras tillåten.
Samtidigt bör skapas garantier mot att förfarandet får så vidsträckt om
fattning, att det kan komma att göra intrång i upphovsmännens berättigade
intressen. Enligt kommittén bör detta främst ske genom att ljudupptagning
i hithörande fall förklaras tillåten endast om den sker för tillfälligt bruk. I
enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande
att inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av of
fentliggjort verk framställas genom ljudupptagning; härtill har fogats be
stämmelse att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål
och skall efter användningen göras obrukbart.
Kommittén framhåller att det normala torde vara att inspelningarna
framställes inom vederbörande skola eller undervisningsanstalt. I diskus
sionen har emellertid framförts önskemål om att inom skolväsendet anord
nas inspelningscentraler, från vilka valda språkband och inspelningar av
radioprogram distribueras till skolorna. Om inspelningarna härvid är av
sedda att inom skolorna användas endast för tillfälligt bruk, bör förfaran
det anses förenligt med stadgandet.
Remissyttrandena.
Det föreslagna stadgandet om rätt att inom
undervisningsverksamhet göra ljudupptagningar av
skyddade verk för tillfälligt bruk tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes av organisationer före-
i)
liihamj till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 17
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
130
Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
trädande upphovsmän och förläggare. Sålunda framhålles av Stim, för
eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen,
att stadgandet saknar motsvarighet både i Bernkonventionen och i ut
ländsk lagstiftning. Någon invändning behöver visserligen icke resas mot
att en lärare i en skola på skolans egen bandapparat gör en upptagning för
tillfälligt bruk i sin klass. Men det tillfälliga bruket kan icke kontrolleras
och resultatet blir kanske i stället ett bandbibliotek för undervisningen i
skolans olika klasser, vilket gör inköp av annars nödvändiga grammofon
skivor och band överflödigt. Bestämmelsen att upptagningen efter det till
fälliga bruket skall förstöras är ej en garanti mot missbruk; det är ytter
ligt svårt att avgöra vad som är tillfälligt bruk, och ännu svårare att kon
trollera att förstöringen äger rum. Särskilt synes det oriktigt att stadgan
det skulle kunna åberopas även av vissa inspelningscentraler. Antingen fi
nansieras sådana centraler genom att upptagningarna försäljes eller uthy
res eller också genom statliga eller kommunala subventioner. I båda fallen
bör upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet och ersätt
ningen vara uppenbar. Liknande synpunkter framföres av Sveriges förfat
tareförening och föreningen Minerva, vilka dessutom understryker att om
upphovsmännen icke hittills reagerat inför det intrång i deras intressen som
här skett och sker, detta icke kan tolkas som ett samtycke från deras sida
till de inspelningar som företagits och ej heller får uppfattas såsom ett be
vis för att de icke skulle haft något att erinra mot att nämnda praxis ut
bildat sig.
Svenska bokförläggareföreningen framhåller att stadgandet skulle med
föra, att skolboksförlagen måste nedlägga tillverkningen av ljudband till
textböcker. Praktiskt skulle det mycket lätt gå att ordna, att överlärare-
distrikten gemensamt köpte ljudband, som sedan spelades över på band för
var och en av distriktens skolor. Men därigenom skulle efterfrågan minska
så, att banden icke längre kunde framställas. Skolornas berättigade intres
sen torde utan lagstadgande kunna tillgodoses genom att Sveriges radio för
de program, som utsändes för skolbruk, träffar överenskommelse med
upphovsmännen om att ljudupptagning skall få ske. Detta kan meddelas
skolorna, exempelvis genom radioprogrammen.
Av de remissinstanser, som i princip tillstyrkt stadgandet, anser ett par
den uppställda begränsningen att inspelning får ske endast för tillfäl
ligt bruk böra utgå. Skolöverstyrelsen framhåller att vissa radiopro
gram med fördel kan användas år efter år, t. ex. den uppskattade serien
Tavlan och tiden. Om med tillfälligt bruk menas användning i eu eller flera
klasser omedelbart efter det programmet sänts, går kommande årsklasser
på samma stadium miste om det kunskapsstoff och den intressestimulans,
som ett värdefullt radioprogram kan skänka. I paragrafen bör därför före
skrivas, att exemplar av offentliggjort verk må inom undervisningsverk
samhet och för bruk endast inom sådan verksamhet framställas genom
ljudupptagning. Häri skulle även innefattas medgivande för skolan att låta
lärare och utländska språkassistenter, för användning inom viss skola eller
131
skoldistrikt, på ljudupptagningsapparater läsa in partier ur utgivna läro
böcker. Liknande synpunkter anlägges av Stockholms rådhusrätt, som
dessutom anser föreskriften om att upptagningen skall göras obrukbar kun
na utgå, eftersom upptagningen ej får användas för annat än undervisnings-
ändamål. Audiovisuella sällskapet ifrågasätter huruvida inspelningarna icke
bör få användas under en tid av åtminstone sex månader.
Beträffande utformningen av stadgandet i övrigt erinrar Sveriges radio
om att det enligt motiven skall vara tillåtet att med stöd av stadgandet fö
retaga ljudupptagningar i inspelningscentraler; för att erhålla kvalitativt
högtstående inspelningar synes lämpligt att Sveriges radio anordnar en
sådan central. Med hänsyn till det anförda bör måhända uttrycket »inom
undervisningsverksamhet» utbytas mot t. ex. »för undervisningsverksam
het». Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det, i analogi med vad
som föreskrives i 16 § första stycket i förslaget, bör stadgas att ljudband,
som framställts för att brukas vid undervisning, ej får kopieras.
Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit användes nume
ra i stor utsträckning apparater för ljudupptagning (bandinspelningsappa
rater o. dyl.) såsom hjälpmedel i skolundervisningen. Denna verksamhet av
ser till betydande del även skyddade verk. I praktiken har man emellertid
med hänsyn till det särskilda ändamålet med inspelningarna ansett sig icke
behöva inhämta tillstånd av upphovsmännen.
I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser finner jag denna
praxis böra legaliseras såvitt rör inspelningar som är avsedda för tillfälligt
bruk. Ett behov härav finns huvudsakligen i fråga om inspelningar från
skolradion. Dess program äger ibland rum på en tid som icke passar klas
sens schema; med hjälp av en inspelning kan då programmet uppskjutas
till en mera lämplig tidpunkt. Även i fråga om andra programpunkter i
radio synes det önskvärt att inspelningar för här avsedda ändamål skall
kunna äga rum utan tillstånd. Tillstånd bör ej heller fordras i ett sådant
fall som att en infödd lärare under ett besök talar in avsnitt ur en textbok,
som sedan kan avlyssnas av flera olika klasser. Om rätten att göra inspel
ningar för nu antydda och liknande ändamål såsom kommittén föreslagit
begränsas till fall, där de är avsedda för tillfälligt bruk, synes upphovsmän
nens intressen icke kunna lida skada, och jag förordar att en bestämmelse
härom upptages i lagen.
Med »tillfälligt bruk» avses i princip, att inspelningen blott far anvandas
vid något eller några tillfällen och i uttrycket ligger också att detta icke får
ske inom alltför lång tid från det inspelningen företogs.
Med hänsyn till de invändningar som företrädare för upphovsmannen och
förläggarna rest mot kommitténs förslag, har de delegerade vid det nordiska
upphovsrättsmötet 1957 förordat ytterligare den inskränkningen, att in
spelning icke får göras direkt från grammofonskivor, band etc. Jag vill bi
träda detta förslag. Begränsningen har särskilt betydelse med hansyn till
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
132
språkskivor och ljudband till textböcker. Då endast »direkt» eftergöring
undantages, skall det vara tillåtet att göra upptagning av radioprogram,
även om sändningen sker med hjälp av inspelning.
Det normala torde vara att inspelningarna framställes inom vederböran
de skola eller undervisningsanstalt. Såsom kommittén anfört bör stadgan
det emellertid vara tillämpligt även beträffande verksamheten i inspelnings-
centraler som anordnas inom skolväsendet. Däremot synes det icke före
ligga tillräcklig anledning att, såsom Sveriges radio yrkat, låta stadgandet
gälla till förmån jämväl för detta företag; radion bör i hithörande fall träf
fa överenskommelse om inspelning med upphovsmännen.
I paragrafen bör intagas föreskrift att inspelning som gjorts med stöd
därav icke får utnyttjas på annat sätt. Att såsom kommittén föreslagit där
utöver stadga att den efter användningen skall göras obrukbar synes knap
past nödvändigt och stadgandet härom bör därför utgå.
18 §.
Paragrafen, som är likalydande med 18 § kommittéförslaget, avser fram
ställning av litterärt eller musikaliskt verk i blindskrift.
Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande att av utgivet litterärt
eller musikaliskt verk exemplar må framställas i blindskrift. I motiven
framhålles att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, uppbä-
res av humanitära grunder. I praktiken torde lånerätten komma att utnytt
jas endast av organisationer, som bedriver verksamhet för de blindas väl.
Remissyttrandena. Stadgandet möter gensaga endast hos studieförbundet
medborgarskolan. Förbundet anser de humanitära skäl som åberopas vara
behjärtansvärda. Emellertid torde de blindas intressen bättre tillgodoses ge
nom statsbidrag o. dyl. än genom ett stadgande sådant som det föreslagna,
som innebär en konfiskation av upphovsmannens rättigheter.
De blindas förening hemställer att stadgandet måtte utvidgas till att om
fatta all för blinda avsedd framställning av litterära och konstnärliga verk,
oberoende av vilken teknik som använts. Föreningen konstaterar med till
fredsställelse, att kommittén tagit viss hänsyn till de blindas behov genom
förslaget att från upphovsrätten skall undantagas framställning av exem
plar i blindskrift. Blindskriftens användning begränsas emellertid starkt av
det förhållandet, att personer som drabbats av blindhet vid vuxen ålder
endast undantagsvis kan förvärva sådan färdighet vid läsning av denna
skrift, att de med behållning kan tillgodogöra sig skönlitteratur. Flertalet
av dessa blinda är därför utestängda från utnyttjandet av blindskriftsbiblio-
teken. För att tillgodose litteraturbehovet även för denna grupp tillämpas
numera metoden med inläsning av böcker på tonband. Framställning av så
dana s. k. talböcker påbörjades i vårt land under år 1955 och vann omedel
bart stor uppskattning bland de blinda. Utlåningen av talböcker handhas av
föreningens lånebibliotek och sker efter samma principer som utlåningen
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
133
av böcker i blindskrift. Förevarande stadgande bör därför under alla för
hållanden avse framställning även genom inläsning på tonband. Enligt för
eningens mening är det emellertid rimligt att antaga, att tekniken efter
hand kommer att kunna erbjuda ytterligare former för framställning av
böcker för blinda, varför hänsyn härtill bör tagas vid utformandet av lag
stiftningen på området.
Sveriges allmänna biblioteksförening menar, att man bör tillgodose icke
blott de blinda utan även poliopatienter och andra personer, som är för
hindrade att taga del av litterära eller musikaliska verk i konventionellt ut
förande. Stadgandet bör i följd härav utsträckas till att avse alla litterära
och musikaliska verk, av vilka genom bandinspelning, grammofoninspel
ning eller på annat sätt kopior kan framställas till tjänst för sådana perso
ner. Liknande synpunkter anlägges av skolöverstyrelsen, som särskilt näm
ner möjligheten att filma litterära verk för visning i läsapparater.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna regeln om framställning
av verk i blindskrift är förestavad av humanitära skäl, och jag vill även för
egen del förorda att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.
Vid remissbehandlingen har representanter för de blinda uttalat önske
mål om att även upptagning av litterära verk på tonband till bruk för blinda
— s. k. talböcker — måtte förklaras fri. En generell regel i denna riktning
synes dock kunna föra för långt; ljudupptagningar av litterära verk kan
användas även av andra än blinda och man torde icke kunna bortse från
möjligheten av att bestämmelser i ämnet skulle missbrukas. Däremot kun
de det i och för sig övervägas att ge de blindas egna organisationer samt
folkbiblioteken rätt att framställa ljudupptagningar av litterära verk, un
der villkor att dessa endast finge användas för utlåning åt blinda. Man
torde dock kunna antaga att tillstånd till dylika upptagningar utan större
svårigheter skall kunna erhållas från författarna. Skulle denna förmodan
visa sig oriktig, synes det föreligga anledning att återkomma till frågan.
Den i ett par remissyttranden berörda frågan om filmning av böcker på
band, avsedda att utlånas till poliopatienter och andra handikappade för
användning i läsapparater, har behandlats vid 12 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
19 §.
I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § kommitté
förslaget, behandlas rätten att mångfaldiga och offentligt framföra dikter
såsom text till musikaliska verk.
Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 2) författarlagen är tillåtet, att ut
given dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften eller
upptages på konsertprogram. Sådan dikt får också framföras offentligt så
som text till musikaliskt verk; i 10 § 2) göres nämligen det undantaget i
författares ensamrätt att offentligen föredraga skrift, att utgiven skrift må
134
Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960
föredragas »annorledes än genom uppläsning». Undantagsbestämmelsen är
endast tillämplig då fråga är om ett »föredragande» i lagens mening, d. v. s.
i första hand då dikten såsom sångtext föredrages vid ett personligt fram
trädande inför publik. På grund av regeln i 2 § andra stycket sista punk
ten är bestämmelsen emellertid tillämplig även vid återgivning genom gram
mofonskiva eller liknande anordning. Enligt vissa uttalanden vid stadgandets
tillkomst (prop. 1931:2 s. 41, 42 och 57) torde bestämmelsen icke kunna
åberopas vid utsändning i radio eller återgivning genom ljudfilm; dessa
framförandeformer är nämligen icke att hänföra till »föredragande» utan
har i 2 § fått utgöra en särskild kategori.
Kommittén. Kommittén framhåller att rätten att fritt begagna dikter för
här avsedda ändamål starkt kritiserats, varvid framför allt anförts att den
kan leda till intrång i författarnas ideella intressen. På grund av lånerätten
kan sålunda en betydande diktare nödgas finna sig i, alt hans verk av en
medelmåttig kompositör behandlas på ett sätt som är ovärdigt texten; exemp
len härpå i praktiken är talrika. Enligt kommitténs mening måste stor be
tydelse tillmätas denna invändning. Även författarnas ekonomiska intressen
sättes genom lånerätten åt sidan till förmån för kompositörerna. Å andra
sidan måste hänsyn tagas till allmänhetens och kulturlivets intresse, att
kompositörernas frihet icke i alltför hög grad kringskäres. Vid övervägande
av olika förslag till en lämplig lösning har kommittén funnit goda skäl tala
till förmån för ett — i huvudsak efter dansk förebild utformat —■ system,
enligt vilket lånerätten principiellt bibehålies, men författaren erhåller möjlig
het att genom ett särskilt, vid utgivningen av dikten meddelat förbud sätta
lånerätten ur kraft. Författaren kan på detta sätt förbehålla sig rätt att vara
medbestämmande, då dikten skall begagnas såsom text till kompositioner.
Har sådant förbehåll gjorts, vet å andra sidan kompositören på förhand, att
han icke ensam kan disponera över båda verken.
Vidare framhåller kommittén, att anledning icke föreligger att dikten,
såsom är fallet enligt gällande bestämmelser, skall få tillgodogöras utan
att författaren kan göra anspråk på ersättning. Rätt i sådant hänseende
bör tillerkännas denne.
Även då det gäller lånerättens omfattning bör enligt kommitténs mening
ett par ändringar vidtagas i förhållande till gällande lag. Rätten bör sålunda
begränsas så att endast mindre dikt eller del av dikt får lånas. Den bör å
andra sidan förklaras avse alla slags offentliga framföranden, således även
t. ex. radioutsändning och återgivning genom ljudfilm.
I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande
paragraf upptagit stadgande att i fall då utgiven mindre dikt eller del av
dikt blivit tonsatt, den må som text till det musikaliska verket återges i no
ter och framföras offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivan
det; härtill har fogats bestämmelse att författaren äger rätt till ersättning.
Angående det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kom
mittén till 52 §.
135
Till andra stycket har förts en regel att då verket framföres, må städse
till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram och dylikt. Regeln
ansluter sig till gällande rätt. I motiven uttalas hl. a., att regeln ej kan åbe
ropas i fråga om återgivning i tidning eller tidskrift, t. ex. i en publikation
för radiolyssnare.
Remissyttrandena. Förslaget att i princip bibehålla rätten att
använda dikter som text till musikaliska verk men göra
denna beroende av att förbud däremot icke utsatts och därjämte tillei-
känna diktens upphovsman rätt till ersättning tillstyrkcs eller lämnas
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.
Mot förslaget uttalar sig Sveriges dramatikerförbund; förbundet finner
det visserligen utgöra ett framsteg, att textförfattaren skall kunna förbjuda
tonsättning, men vad denne önskar är icke att förbjuda utan att få kontroll
över av vem, på vad sätt och för vilka ändamål hans texter tonsättes. Av
principiella skäl kan förbundet icke undgå att finna den inskränkning som
genom stadgandet göres till förmån för tonsättarna obillig och stötande.
Förslaget avstyrkes vidare av svenska bokförläggareföreningen, som instäm
mer i den i motiven åberopade kritiken mot att dikter får fritt utnyttjas i
kombination med musikaliska verk. Den nu föreslagna regeln, varigenom
lånerätten gjorts beroende av att förbud mot lån ej utsatts vid utgivandet,
finner föreningen opraktisk. Den kommer nämligen att leda till att alla för
lag vid all utgivning av dikter skyddar författarens rätt genom att utsätta
törbud. Dessutom finns emellertid skalder som utger sina verk på eget för
lag, och av dessa som icke är yrkesförläggare kan man knappast begära, att
de skall känna till vilka förbehåll de bör trycka på verket. I avstyrkande
riktning uttalar sig vidare studieförbundet medborgarskolan.
Vad angår stadgandets närmare utformning anför Sveriges författareför
ening och föreningen Minerva att lånerätten endast bör avse i tryck utgivna
verk. Om utgivning sker på grammofon, band eller film, kan det icke alltid
praktiskt genomföras att förbud utsättes på exemplaret (skivan, bandet,
filmen). Vidare bör gälla att förbudet endast behöver utsättas vid första
publiceringen i bok, tidning eller annat tryckalster, ej vid senare utgåvor.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareför
eningen anför liknande synpunkter. Hovrätten över Skåne och Blekinge
erinrar om att även pressens lånerätt enligt 15 § gjorts beroende av att för
bud ej utsatts, men att enligt motiven sättet för angivande av förbudet skulle
vara något olika i de båda fallen. Om en sådan åtskillnad avses, bör den
enligt hovrättens mening komma till tydligt uttryck i lagtexten.
Sveriges radio ifrågasätter om icke texten borde få återges även, såsom i
praktiken ibland sker, på omslag till grammofonskivor, och icke blott i noter.
I redaktionellt avseende anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att
ordet noter synes mindre väl valt; återgivande i noter för lätt tanken på
återgivande i nottecken.
Beträffande stadgandet i andra stycket om rätt att återge sång
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
text i konsertprogram hemställer hovrätten över Skåne och
Blekinge samt Sveriges radio om ett förtydligande av uttrycket »då ver
ket framföres»; att här åsyftas alla musikverk med text, oavsett om texten
är av det slag som avses i första stycket eller ej, framgår icke av uttrycket.
Angående stadgandets innebörd i övrigt gör Sveriges radio erinringar mot
kommitténs uttalande, att detta ej skulle vara tillämpligt vid återgivning
i en publikation för radiolyssnare; så bör vara fallet.
Departementschefen. Såsom kommittén framhållit kan i olika avseenden
invändningar riktas mot den nuvarande ordningen att dikter helt fritt kan
begagnas som sångtexter. Kommittén har här föreslagit att författarnas in
tressen skall tillgodoses dels genom att det införes en möjlighet att genom
förbud sätta lånerätten ur kraft och dels genom att författaren tillerkän-
nes rätt till ersättning. Denna lösning, som godtagits av flertalet remiss
instanser, bland dem Sveriges författareförening, innebär enligt min me
ning en lämplig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra
och jag förordar att den lägges till grund för bestämmelsen i ämnet.
I enlighet med kommitténs förslag bör rätten begränsas till mindre dikt
eller del av dikt varjämte kravet på att dikten skall ha utgivits bör bibe
hållas. Att såsom några remissinstanser yrkat göra den ytterligare begräns
ningen att rätten blott skall avse verk som utgivits i tryck synes icke mo
tiverat.
Lånerätten skall enligt förslaget bestå i att dikten må som text till det
musikaliska verket återges i noter och framföras offentligt. Av samman
hanget torde framgå att ordet noter avser nothäften o. dyl. Det synes icke,
såsom i ett remissvar föreslagits, påkallat att tillåta återgivning även på
omslag till grammofonskivor o. dyl. Bestämmelsen avser alla slags offent
liga framföranden, alltså även utsändning i radio och återgivning genom
ljudfilm.
Vad angår den förslagna möjligheten att genom förbud sätta lånerätten
ur kraft, må framhållas att detta bör ske så att det tydligt framgår att för
fattaren avser det utnyttjande som det här är fråga om. En allmän klausul
såsom »Copyright» o. dyl. torde i allmänhet uppfattas såsom syftande på
det formkrav för bibehållande av upphovsrätt överhuvudtaget som på sina
håll kräves för skydd utomlands och torde därför icke kunna godtagas. Det
bör dock vara tillåtet att använda förkortade uttryck, t. ex. »Tonsättning
förbjudes». Utges nya upplagor, måste förbudet upprepas i dessa; eljest får
anses att författaren eftergivit det.
Den av kommittén föreslagna regeln om återgivande av text i konsert
program o. dyl. ger ej anledning till annan erinran än att en redaktionell
jämkning torde erfordras för att tydliggöra att rätten gäller i samtliga fall
då musikaliskt verk framföres med text. Såsom kommittén anfört kan
stadgandet ej anses tillämpligt vid återgivning i tidning eller tidskrift.
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
20
§.
I paragrafen, som motsvarar 20 § kommittéförslaget, behandlas rätten
att fritt framföra verk offentligt för olika religiösa, kulturella och andra
samhälleliga ändamål.
Gällande rätt. I författariagen behandlas delta ämne i 10 g. Enligt denna
får såväl litterära som musikaliska verk i vissa fall fritt framföras offent
ligt. Gemensam förutsättning är, att verket är utgivet.
Vad först angår litterära verk stadgas i 10 § 2), att sådant må offentligen
uppläsas av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning. Även yrkes-
uppläsare får fritt uppläsa verk, om han icke erhåller någon ersättning
eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd
folkbildningsorganisation. Att offentligt föredraga litterära verk såsom
sångtext är generellt tillåtet; se härom redogörelsen under 19 § i förslaget.
Dramatiska verk får ej i något fall uppfö-as utan upphovsmannens till
stånd.
Musikaliska verk får enligt 10 § 3) fritt utföras offentligt i två fall. För
det ena uppställes såsom förutsättning, att allmänheten äger utan av
gift övervara utförandet och att detta ej heller sker i förvärvssyfte. På
grund av detta stadgande får musik fritt utföras vid gudstjänst ävensom
vid parkkonserter o. dyl. För det andra fallet gäller såsom villkor, att den
av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål
och att den utförande icke erhåller någon ersättning.
Undantagsreglerna är ej tillämpliga, då en uppläsning eller ett musikut
förande skall utsändas genom radio. Här uppställes i 10 § 4) särskilda
regler. Enligt dessa får ett verk utan tillstånd utsändas genom radio för
religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning. Vidare får ett verks
offentliga föredragande eller utförande utan tillstånd återges genom radio,
då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och
detta ej heller sker i förvärvssyfte.
Kommittén. Kommittén anför inledningsvis att hithörande bestämmelser
i stort sett bör utformas efter samma principer som nu gäller för mu
sikutföranden.
I första stycket har kommittén upptagit stadgande att utgivet verk må
framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning, så ock eljest om
det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. 1 motiven nämnes som exempel
olika slags framföranden vid kyrkliga och liknande förrättningar, som
äger rum i för allmänheten tillgängliga lokaler, samt musikutföranden vid
militärparader, processioner genom gator och organisationers möten på all
männa platser. I anslutning härtill framhålles, alt den föreslagna bestäm
melsen även täcker vissa fall, där det i och för sig kan vara tveksamt huru
vida framförandet bör vara fritt, exempelvis konserter som eu stad sommar
tid anordnar i parker och på andra allmänna platser, avgiftsfria kyrko-
konserter o. dyl. Sådana konserter anordnas som vanliga offentliga kon
serter; enda skillnaden är, att åhörarna äger fritt tillträde. Med hänsyn
härtill kunde med visst fog göras gällande, att dessa fall borde omfattas
av upphovsmannens ensamrätt. Att i praktiken draga en gräns mellan olika
slags avgiftsfria framföranden är emellertid enligt kommitténs mening
knappast möjligt.
Till andra stycket har förts stadgande, att utgivet verk ock må framfö
ras offentligt i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i an
nat allmännyttigt syfte, om den som utför verket eller, vid utförande i
samverkan, alla de medverkande gör det utan ersättning; vad sålunda
stadgats skall dock ej gälla sceniskt verk. Kommittén anför att huvudregeln
bör vara att framföranden för här angivna syften omfattas av ensamrät
ten; om exempelvis vid en välgörenhetssoaré engageras en populär yrkes-
artist för att locka publik, bör ersättning utgå för de verk denne utför. Om
emellertid artisten avstår från honorar för den goda sakens skull eller de
uppträdande är amatörer som icke gör anspråk på ersättning, kan det)
vara motiverat att framförandet skall vara fritt även gentemot upphovs
männen. Framföranden om vilka nu är fråga har därför förklarats fria
under förutsättning, att den som utför verket gör det utan ersättning. Att
sceniska verk undantagits motiveras med att det finns en produktion av
skådespel, som huvudsakligen riktar sig till amatörteatern och som icke
skulle kunna bestå, om den ej honorerades av denna.
Såsom förut anförts motsvarar den föreslagna paragrafen i fråga om
musikutföranden i stort sett nuvarande bestämmelser; andra stycket inne
bär dock en viss utvidgning av det fria området. Däremot medför de nya
bestämmelserna i huvudsak en inskränkning i den nuvarande, mycket
långtgående rätten att fritt uppläsa verk. Bl. a. kommer uppläsning inom
statsunderstödd folkbildningsverksamhet, som för närvarande städse må
äga rum utan författarens samtycke, att vara fri endast om uppläsaren
icke får någon ersättning. Enligt kommitténs mening finns ej anledning
att här avvika från de regler, som eljest bör gälla om rätten att fritt fram
föra verk. Förslaget innebär vidare en viss inskränkning i radions rätt att
fritt utsända verk, som dock enligt kommittén torde vara av ringa prak
tisk betydelse.
Remissyttrandena. Förslagets utformning av rätten till fria fram
föranden lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Mot förslaget göres erinringar bl. a. av organisationer företrädande upp
hovsmän och musikförläggare. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap
och svenska musikförläggarefÖreningen finner sålunda förslaget innefatta
en synnerligen allvarlig inskränkning i upphovsmannens rätt och hävdar,
att det går längre än Bernkonventionen sådan denna tolkats vid Bryssel-
konferensen. Mot bestämmelsen i första stycket, att framföranden som sker
avgiftsfritt och utan förvärvssyfte generellt skall vara fria, framhålles att
tonsättare och författare säkerligen icke gör några svårigheter, då det gäl
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
139
ler att nyttja deras verk till religiösa och kulturella syften. Den allmänna utvecklingen under senare år visar emellertid, att man numera mycket säl lan för religiösa, kulturella, patriotiska eller välgörande syften erhåller ohonorerad medverkan. Man frågar sig under sadana omständigheter, var för just de andliga verkens skapare skall behöva ställa sina prestationer gratis till förfogande. Det bör också påpekas, att litterära och konstnär liga verk numera i mycket stor utsträckning genom samhällets försorg sprides till allmänheten, utan att allmänheten erlägger någon avgift för åhörandet. Regelbundna parkkonserter och dramatiska föreställningar an ordnas i stor omfattning. Alla övriga medverkande erhåller av statliga eller kommunala medel ersättning för sina prestationer. Enligt stadgandet skulle tonsättare och författare tvingas att lämna sina andliga produkter gratis. Det är även oriktigt att upphovsmännens rätt skall vara beroende av om entréavgift uppbäres eller ej. Den i andra stycket gjorda utvidgningen av det fria området till framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat allmännyttigt syfte synes icke heller godtagbar. Det allmänna tager allt mera hand om folkbildning och allmän kulturell verksamhet och ger stora subventioner till studieverksamhet. Vad beträffar undantaget till förmån för välgörande ändamål framhålles, att upphovsmännen gärna önskar själva bestämma över sin välgörenhet och att de icke önskar vara beroen de av andras avgörande på denna punkt. Upphovsmännen kommer här vid icke att visa sig oförstående — tvärtom. Undantaget finns redan i gäl lande lag men bör, såsom oförenligt med Bernkonventionen, ej bibehållas. Sammanfattningsvis hemställer föreningarna, att paragrafen principiellt begränsas till fall som medges i Bernkonventionen. Med hänsyn till svå righeten att göra tillförlitliga definitioner av »folkbildningsverksamhet», »allmännyttigt syfte» och »välgörande ändamål» samt även svårigheten att kontrollera, huruvida alla de medverkande deltagit utan ersättning, liksom också till det oriktiga i att exekutörens ersättningskrav skall vara avgörande för upphovsmannens honorering, anser föreningarna emeller tid att andra stycket bör utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges författareförening, som anser att paragrafen bör begränsas till framföran den vid gudstjänst och elementär undervisning. Föreningen Minerva in stämmer i önskemålet att andra stycket måtte utgå, men anser med hänsyn till de starka skäl, som torde tala för att verk får framföras fritt i folk- högskole- och folkbildningsverksamhet, att begränsning av första stycket till elementär undervisning ej bör ske.
Även Svea hovrätt ifrågasätter om icke stadgandet i alltför stor utsträck ning inskränker upphovsmännens rätt och anför:
Det må särskilt framhållas, att städer, kommuner och organisationer numera i helt annan omfattning än tidigare uppträda såsom arrangörer av avgiftsfria konserter och föreställningar av olika slag. Det finnes även an ledning till antagande, att dessa arrangemang komma att framdeles få ökad omfattning, särskilt om nu berörda stadgande i dess föreslagna lydelse lagfästes. För upphovsmännen kunna dylika offentliga framföranden med föra olägenhet ur ekonomisk synpunkt. Så t. ex. kan uppförandet av ett skå
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
140
despel under angivna omständigheter innebära försämrade möjligheter
för upphovsmannen att få ekonomiskt utbyte av sitt verk. Upphovsmannen
måste nämligen räkna med minskat publikintresse för skådespelet i orter,
där framförande redan skett. Redan av nu nämnda skäl kunde måhända
anledning finnas att med hänsyn till upphovsmannens intresse göra stad
gandet ifråga något mindre vittgående än som skett enligt förslaget. Ur
upphovsmannens synpunkt torde det vidare te sig obilligt att, då verk fram-
föres avgiftsfritt och utan förvärvssyfte, musiker och skådespelare kunna
erhålla ersättning av arrangören för framförandet, medan upphovsmannen
själv icke får någon ersättning för verkets utnyttjande. Det må i detta
sammanhang erinras om att de i andra stycket av 20 § behandlade fram
förandena förklarats fria endast under förutsättning att den, som utför ver
ket, gör det utan ersättning. Det kan med visst fog ifrågasättas, huruvida
icke enahanda förutsättning bör vara uppfylld för att de i första stycket
omförmälda framförandena — såvida dessa icke ske vid gudstjänst och
undervisning — skola vara fria.
Under åberopande härav finner hovrätten det beträffande sist avsedda
framföranden kunna övervägas, om icke upphovsmannen bör erhålla rätt
till ersättning för nyttjandet, eller om icke såsom förutsättning för att
framförandet skall vara fritt bör föreskrivas att den som utför verket gör
det utan ersättning.
Sveriges dramatikerförbund hemställer att det i andra stycket för
sceniska verk gjorda undantaget måtte utsträckas till hela paragra
fen. Förbundet framhåller att flera svenska städer driver en viss park
teaterverksamhet, som tenderar till att bli allt mera omfattande; det vore
högst oskäligt, om föreställningarna i sådan verksamhet skulle kunna äga
rum utan upphovsmannens tillstånd. Vad särskilt angår undantaget för
framförande vid gudstjänst framhålles, att under senare år byggts upp
flera omfattande organisationer för sceniska framföranden i gudstjänstlo
kaler, och det synes vara svårt att avgöra, var gränsen mellan gudstjänst
och teater här går. Åtminstone en av dessa organisationer håller sig med
avlönad teaterledare. Beträffande framföranden i undervisning betonas,
att krav på tillstånd från upphovsmännens sida torde vara till gagn även
för det allmänna; den sceniska repertoaren för skolbruk är nu ytterligt
mager, ett faktum som flera svenska författare med pedagogiska intressen
hai uppmärksammat men naturligtvis icke har råd att göra någonting åt,
så länge lagen frånkänner dem rätten till deras verk på detta område.
Teatrarnas riksförbund anför liknande synpunkter och yrkar att undanta
get för sceniska verk förklaras omfatta alla fall som avses i andra punkten
av första stycket, d. v. s. andra avgiftsfria framföranden utan förvärvs
syfte än sådana som sker vid gudstjänst eller i undervising.
Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från paragrafen un
dantages filmverk samt anför härom:
Samma motivering som föranlett, att sceniska verk undantagits, kan åbe
ropas för undantagande av filmverk från bestämmelsen. Det finns nämligen
en icke oväsentlig filmproduktion, som lever just på undervisningsfilm
och bildningsfilm samt även annan film vars karaktär är sådan, att den
Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
141
måste räkna föreställningar av sådan art som i 20 § avses såsom viktiga
inkomstkällor. Även beträffande dessa filmer gäller givetvis, att distributö
ren förfogar över kopiorna och kan föreskriva villkor för dessas utnyttjan
de. Bestämmelsen i 20 § kan emellertid lätt leda till tråkiga missuppfatt
ningar: en person som hyrt en filmkopia kan med hänsyn till bestämmel
sen tro sig ha rätt att utan filmägarens tillstånd visa filmen vid före
ställningar av nu ifrågavarande slag. Till undanröjande av denna risk —
som måste betecknas såsom påtaglig — skulle vid uthyrning av kopior sär
skilda påpekanden behöva göras i avtalen. I den mån detaljerade skrift
liga avtal hittills icke förekommit — och detta torde ofta vara fallet beträf
fande filmer av ifrågavarande slag — måste sådana införas.
Beträffande det föreslagna stadgandets innebörd i fråga om radiout
sändningar anför Sveriges radio, att en utsändning, sådan som av den
stora soarén hösten 1956 för Ungernhjälpen, sker för välgörande ändamål
i förslagets mening, under exempelvis den förutsättningen, att radion till det
välgörande ändamålet avsätter en summa, motsvarande normal ersättning
till alla medverkande.
I förevarande sammanhang må anmärkas, att Stockholms rådhusrätt
hemställt om upptagande av en regel om att verk må i rättsvårdens
och den allmänna säkerhetens intresse fritt utnyttjas.
Regeln borde gälla även beträffande rättigheter som avses i 5 kap.
Departementschefen. Kommitténs principiella uppfattning att det alltjämt
bör finnas en viss rätt att fritt framföra verk för olika religiösa, kulturella
och andra samhälleliga ändamål har under remissbehandlingen icke varit
föremål för invändningar. Däremot har framförts erinringar mot det sätt
på vilket det fria området avgränsats i kommitténs förslag.
Kommittén har till en början föreslagit en regel om att utgivet verk skall
få framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning och även eljest om
det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. Redan kommittén har emeller
tid framhållit, att det i och för sig vore tveksamt huruvida stadgandet, på
sätt föreslagits, jämväl borde omfatta sådana avgiftsfria parkkonserter, fri-
luftsföreställningar o. dyl., som numera i stor omfattning anordnas av kom
muner och andra allmänna organ; kommittén har dock ansett det möta
praktiska svårigheter att draga en gräns mellan olika slags avgiftsfria fram
föranden. Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del starkt kritise
rats av företrädare för upphovsmän och musikförläggare, och även Svea
hovrätt har givit kritiken sitt stöd. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957
enade sig också de danska, finska och svenska delegerade om att det av
hänsyn till upphovsmännen vore angeläget att söka finna en annan gräns
dragning. Enligt de delegerades mening vore utmärkande för de tillfällen
som borde omfattas av stadgandet — kyrkliga ceremonier, militära parader
o. dyl. — att de musikutföranden och andra framföranden som förekomme
endast utgjorde beledsagande inslag i programmet. Vore åter fråga om ex
empelvis en parkkonsert, utgjorde framförandet av verken själva ändamå
let med arrangemanget. Om man i stadgandet införde ytterligare det vill
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
koret, att framförandet ej skall vara det huvudsakliga vid det tillfälle som
avses, syntes man enligt de delegerades mening ernå en avgränsning, som
det icke i praktiken borde vålla alltför stora svårigheter att tillämpa. Jag
vill för min del biträda detta förslag.
Kommittén har även föreslagit att det fria området skall utvidgas till
framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat allmännyttigt syfte,
under förutsättning att de medverkande ej uppbär ersättning. Även detta
förslag har mött gensaga av representanter för upphovsmän och musikför
läggare. Jag vill emellertid i denna del ansluta mig till kommitténs förslag.
Det bör framhållas att rätt att utnyttja verket skall föreligga endast under
förutsättning att samtliga medverkande artister gratis ställer sig till förfo
gande. Med hänsyn till de allmännyttiga intressen det här gäller synes det i
sådant fall motiverat att även vederbörande upphovsmän avstår från ho
norar, vilket säkerligen i de flesta fall motsvarar deras inställning. I prak
tiken innebär det en betydande lättnad, att kravet på inhämtande av till
stånd får bortfalla i dessa fall. Det angivna villkoret gör för övrigt att stad
gandet jämförelsevis sällan torde få betydelse. I anslutning härtill vill jag
framhålla, att stadgandet, med hänsyn till de förhållanden under vilka ra
dion bedriver sin verksamhet, endast undantagsvis torde kunna tillämpas
beträffande radioutsändningar.
Från den nu berörda rätten till offentligt framförande i folkbildnings
verksamhet o. dyl. har i kommitténs förslag undantagits sceniska verk. Un
dantaget synes med hänsyn till vad som anförts i ett remissyttrande böra
omfatta även filmverk. Vid remissbehandlingen har bl. a. Sveriges drama
tikerförbund gjort gällande, att sceniska verk bör undantagas inom hela
det område som paragrafen avser. Efter den jämkning av kommitténs för
slag som i det föregående förordats torde emellertid detta ej vara erfor
derligt.
En regel som tillåter att skyddade objekt fritt utnyttjas i rättsvårdens och
den allmänna säkerhetens intresse har upptagits i förslaget till fotografilag
men torde då det gäller litterära och konstnärliga verk icke ha någon prak
tisk betydelse. Jag anser därför att en sådan bestämmelse icke är erforder
lig i lagen om upphovsrätt.
21
§.
I paragrafen, som motsvarar 21 § kommittéförslaget, behandlas rätten att
medtaga verk i radio- och filmreportage.
Gällande rätt. Enligt 10 g 4) författarlagen, är det tillåtet att i radio sän
da ut ett verk, då utsändandet ingår i återgivande av en fortlöpande dags
händelse.
Kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf upptagit stadgande, att
i fall då framförande eller visning av ett verk ingår såsom led i en dagshän
delse, som återges genom radio, television eller film, verket därvid må med
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
143
tagas. I motiven framhålles att den nuvarande bestämmelsen bör utvidgas
till att avse jämväl filmreportage. Den föreslagna bestämmelsen är endast
tillämplig om framförandet eller visningen ingår som ett led i dagshändel
sen. Om framförandet eller visningen däremot utgör själva dagshändelsen
eller det huvudsakliga inslaget i denna, kräves tillstånd i vanlig ordning.
I motiven diskuteras frågan om upphovsmannen bör äga rätt till ersätt
ning, men kommittén har stannat för att icke föreslå någon bestämmelse
härom.
Remissyttrandena. Förslaget att utvidga den nuvarande rätten att återge
skyddade verk i radio- och televisionsreportage till att avse
även film reportage har i princip godtagits i remissvaren.
Vad angår stadgandets utformning hemställes i det av Stim, föreningen
svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen avgivna
yttrandet, att rätten i överensstämmelse med Bernkonventionen begränsas
till att avse »korta fragment» av verket. Det kan enligt föreningarnas mening
bli avsevärda svårigheter i tolkningshänseende om vad som skall få ingå i re
portaget från en dagshändelse, om det icke strängt betonas att det gäller ute
slutande korta fragment; med den lydelse paragrafen nu fått kan mycket
väl hela kantater, operaavsnitt vid festföreställningar m. m. betraktas så
som inslag i dagshändelser. Samma yrkande framföres av Sveriges författa
reförening och föreningen Minerva liksom av Sveriges dramatikerförbund.
Sveriges radio hemställer att rätten, såsom åsyftats, uttryckligen förkla
ras avse även inspelningsåtgärder.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap, svenska musikförläggaref ör
eningen, Sveriges författareförening, föreningen Minerva, Sveriges dramati
kerförbund, styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen svens
ka affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser att upp
hovsmannen i förevarande fall bör äga rätt till ersättning.
Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller att en med 21 § likartad
bestämmelse till förmån för pressen vore önskvärd.
Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande återgivande genom
radio eller television av verk, som framföres eller visas i samband med
dagshändelse, går något längre än Bernkonventionen, som blott tillåter att
korta avsnitt av verket medtages. Enligt min mening finns det ej anledning
att frångå konventionen på denna punkt.
I terminologiskt avseende må framhållas att uttrycket radio i tekniskt
språkbruk omfattar även television och i vissa specialförfattningar använ
des i denna vidsträckta mening. Med hänsyn härtill torde i lagtexten böra
användas det tydligare ordet ljudradio.
Då det förklaras alt verket må »medtagas» vid återgivandet, innebär
detta att även inspelningsåtgärder är tillåtna; uttrycklig bestämmelse här
om torde ej vara erforderlig.
Flera remissinstanser har hävdat, att upphovsmannen i hithörande fall
bör äga rätt till ersättning. Enligt gällande lag föreligger emellertid ej så-
144
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
dan rätt och tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu införa en bestäm
melse därom.
I ett remissyttrande har uttryckts önskemål om en likartad bestämmelse
till förmån för pressen. Då det gäller tidningsreportage, synes dock rätten
att citera och referera vara tillfyllest, och en bestämmelse i antydd riktning
skulle för övrigt icke ha något stöd i Bernkonventionen.
22
§.
Första stycket
Detta lagrum, som i sak överensstämmer med 22 § kommittéförslaget,
innehåller en ny bestämmelse om rätt för radio- och televisionsföretag att
göra inspelningar av sina program i och för sin utsändningsverksamhet.
Kommittén. Kommittén framhåller att radioutsändningar av konserter,
hörspel, uppläsningar o. dyl. i allt större utsträckning äger rum med hjälp
av inspelningar, som sändningsföretaget gör av framförandet. De moderna
radioprogrammen planeras för flera veckor framåt, och tidpunkten för
de olika programinslagen fastställes därför långt i förväg. Av olika skäl
är det emellertid ofta svårt för de medverkande artisterna att ställa sig
till förfogande vid det tillfälle, då utsändningen enligt den uppgjorda pla
nen skall äga rum. Framförandet arrangeras då vid någon tidigare, mera
lämplig tidpunkt och spelas in, varefter inspelningen användes för radie
ringen. I andra fall inspelar man själva utsändningen för att några tim
mar senare på kortvåg förmedla den till lyssnare i utlandet eller för att
möjliggöra reprissändningar. Sedan inspelningarna kommit till avsedd an
vändning, brukar de förstöras eller neutraliseras. I vissa länder, bland dem
Sverige, bevaras emellertid en del av materialet, varvid syftet är att skapa
ett ur allmän kulturell och historisk synpunkt värdefullt arkiv för fram
tiden. Vad nu sagts gäller närmast ljudradio. Även då det gäller television
göres inspelningar för nu angivna ändamål, vilka då upptages på film.
I fortsättningen anföres att inspelningarna i hithörande fall — även om
tillstånd föreligger till själva utsändningen — principiellt kräver upphovs
männens särskilda samtycke. I Bernkonventionen har emellertid 1948 in
tagits ett stadgande enligt vilket unionsländerna i viss omfattning äger
tillerkänna radio- och televisionsföretagen av sådant samtycke oberoende
inspelningsrätt. Som förutsättning gäller att inspelningarna är att anse
som »efemära» samt att de är avsedda för företagens egna sändningar och
framställda med deras egna hjälpmedel.
Enligt kommitténs mening bör häremot svarande regler upptagas i
svensk rätt. Det framhålles att radions inspelningar huvudsakligen har
karaktär av tekniska hjälpmedel för sändningarna och ingår som ett led
i anordnandet av dessa; det förefaller med hänsyn härtill konstlat att sär
skilt samtycke skulle krävas till inspelningarna, något som i vissa fall kan
vålla tidsutdräkt och andra olägenheter. Ett principiellt stadgande om viss
145
inspelningsrätt för radion bör införas i lagen om upphovsrätt, medan de närmare villkoren för denna rätt bör utfärdas i administrativ ordning. I enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgan de, att i fall då företag, som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller televisionsutsändning, har rätt att därvid återge verk, företaget ock må, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återges; om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten skall gälla vad eljest är stadgat.
Vad angår de föreskrifter om inspelningsrätten, som enligt förslaget skall meddelas i administrativ väg, anför kommittén följande. Det bör föreskrivas att inspelningen skall åstadkommas med sändningsföretagets egen tek niska utrustning. Vidare bör, med hänsyn till att Bernkonventionen endast tillåter »efemära» inspelningar, begränsningar uppställas beträffande den tid, under vilken inspelningarna får bevaras, och det antal gånger de får användas för sändning. I förstnämnda hänseende bör beaktas, att program arbetet hos oss, bl. a. med hänsyn till semesterförhållanden, planlägges på rätt lång sikt och att t. ex. under vintern inspelas program, som är av sedda att sändas under sommaren. Den tid, under vilken inspelningarna högst får bevaras, bör därför vara jämförelsevis lång, förslagsvis ett år. Vad beträffar det antal gånger de skall få användas, bör det avgörande vara radions intresse att med hjälp av inspelning ge programpunkter i repris en eller ett par gånger; antalet tillåtna användningar kan därför för slagsvis sättas till fyra. På grund av det anförda bör såsom ytterligare villkor för den särskilda inspelningsrätten uppställas, att med stöd därav gjord inspelning får bevaras under högst ett år och användas för utsänd ning högst fyra gånger. Föreskrift bör utfärdas om att inspelningen eftei angiven tid eller sedan den använts tillåtet antal gånger förstöres eller ut plånas. Härvid bör dock, i enlighet med ett medgivande i Bernkonventionen, stadgas undantag för inspelningar som är av särskilt dokumentariskt vär de; tillstånd bör lämnas till att sådana får bevaras i vissa officiella arkiv. Hit hör inspelningar av framträdanden av kända kulturpersonligheter, för fattares uppläsning av egna verk, skådespelares avskedsföreställningai o. s. v. Praktisk användning har dylika inspelningar bland annat i kröni kor, minnesprogram och liknande återblickar, och huruvida ett program har dokumentariskt värde bör bedömas ur denna synpunkt. Undantags bestämmelsen torde knappast behöva tolkas restriktivt. Kungl. Maj :t bör vidare bestämma i vilka arkiv, som inspelningarna skall bevaras. För nar- varande bör Sveriges radios arkiv förklaras utgöra officiellt arkiv för do- kumentarinspelningar.
Kommittén framhåller, att de nu diskuterade bestämmelserna närmast avser ljudupptagningar. De kan emellertid även tillämpas på televisions- film.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
10
Bihang till riksdagens protokoll
1960. 1 samt. Nr 17
146
Remissyttrandena. Sveriges radio understryker att det föreslagna stad
gandet är av största värde för dess verksamhet. Särskilt framhålles att det
är av största betydelse, icke minst ur allmän kulturell synpunkt, att inspel
ningar av dokumentarisk karaktär får bevaras. Sveriges radio har redan i
sitt arkiv ett synnerligen stort antal värdefulla dokumentarinspelningar.
Mot stadgandet framföres erinringar av organisationer företrädande upp
hovsmän och musikförläggare. Sålunda hemställer Stim, föreningen svenska
tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen att inspelningsrät-
ten, i anslutning till Bernkonventionens bestämmelser, förklaras avse efe
mära upptagningar samt att det i lagtexten föreskrives, att upptagningarna
skall göras med radioföretagets egna hjälpmedel. Föreningarna framhåller
att de icke kan godtaga kommitténs tolkning av uttrycket efemär i Bern-
konventionen. Med konventionens undantagsbestämmelse har man avsett
att bereda radio- och televisionsföretag möjlighet att på förhand upptaga
och kort därefter utsända program, för vars utförande vissa artister var
oundgängliga, vilka icke kunde disponeras vid tiden för utsändningen. Då
inspelningsverksamheten har karaktären av programmagasinering, t. ex.
för att under vissa perioder av året nedbringa kostnaden för radioprogram
met eller i syfte att möjliggöra eller förbilliga repriser, faller detta icke un
der berörda undantagsbestämmelse. Liknande synpunkter anföres av Sve
riges författareförening och föreningen Minerva.
I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio, att uttrycket »före
tag, som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller televisionsutsänd-
ning» måtte jämkas. Av motiven framgår att här avses tillstånd enligt la
gen den 3 maj 1946 om radioanläggningar in. in. Denna lag avser utsänd
ning av radiovågor. Dylik utsändning handhas icke av Sveriges radio utan
av telestyrelsen, som därför formellt kan sägas utgöra ett sådant sändar-
företag, varom talas i 48 § i förslaget. Vid radio- eller televisionsutsändning
förekommer överhuvudtaget intet tillstånd enligt 1946 års lag, eftersom
utsändningen handhas av staten själv genom telestyrelsen. Sveriges radios
ställning som programföretag regleras helt genom en rent privaträttslig
överenskommelse av den 14 juni 1947 med Kungl. Maj :t.
Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit och remissinstanserna i
princip lämnat utan erinran bör i lagen upptagas en bestämmelse om rätt
för radio- och televisionsföretag att, under villkor som Kungl. Maj :t be
stämmer, utan särskilt tillstånd av upphovsmännen göra inspelningar i och
för sin utsändningsverksamhet. Företrädare för upphovsmän och musik
förläggare har yrkat, att vissa av de villkor som avsetts skola anges i de
administrativa föreskrifterna — nämligen att inspelningen skall vara av
sedd för ett mera tillfälligt bruk och att upptagningarna skall göras med
radioföretagets egna hjälpmedel — skall upptagas i själva lagtexten. Det
synes emellertid cj vara anledning att på detta sätt uppdela villkoren i olika
kategorier utan de bör i sin helhet regleras i administrativ väg.
De synpunkter beträffande innehållet i de blivande administrativa före
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
147
skrifterna som kommittén framlagt i motiven har starkt kritiserats av re
presentanter för upphovsmän och musikförläggare. De har ansett att vad
kommittén föreslagit strider mot Bernkonventionen och ger en alltför vid
sträckt inspelningsrätt. Det är tydligt att konventionen på denna punkt
ger visst utrymme för skilda tolkningar. Enligt min mening kan det emel
lertid ej med fog göras gällande att den gränsdragning som kommittén re
kommenderat avviker från konventionen. Det synes böra framhållas att
upphovsmännen icke i och för sig torde önska hindra radion från att till-
lämpa den nuvarande i väsentlig utsträckning på inspelningar byggda pro
gramtekniken; vad man önskar är väsentligen att ha möjlighet att begära
särskild ersättning för inspelningarna. Såsom kommittén framhållit utgör
inspelningarna emellertid endast ett tekniskt led i utsändningsverksamhe-
ten och det förefaller oegentligt att särskild ersättning skulle erläggas för
dessa. Den ersättning som utgår bör avse själva utsändningen av verken.
Vilken denna ersättning skall vara är emellertid en avtalsfråga som icke
kräver lagstiftning. En sådan samordning av ersättningsfrågorna som här
förordas torde vara till fördel för parterna å ömse sidor, bl. a. därför att den
bör leda till besparingar i administrativt hänseende.
I redaktionellt avseende torde lagtexten få jämkas på sätt som föreslagits
av Sveriges radio.
Andra stycket
Kommittén. I förevarande sammanhang har kommittén övervägt vissa
framställningar från Sveriges radio om införande av tvångslicensbestäm-
melser till förmån för radion, d. v. s. regler om rätt för radion att i sina
sändningar utnyttja skyddade verk utan upphovsmannens samtycke men
mot skyldighet att till honom utge skälig ersättning.
Kommittén framhåller, att dessa framställningar berör ett spörsmål, som
länge rönt stor uppmärksamhet i den internationella upphovsrättsliga dis
kussionen. I de flesta länder har radioföretagen alltsedan radions första tid
rest krav om generella tvångslicensregler på området; som motivering har
anförts att radioföretagen i sin för det kulturella livet utomordentligt bety
delsefulla verksamhet måste äga fri tillgång till de litterära och musikaliska
verken. Vid revisionen av Bernkonventionen i Rom 1928 utgjorde denna
fråga ett viktigt överläggningsämnc. Radioföretagens önskemål blev dock
i konventionen endast delvis tillgodosedda. Såsom huvudregel fastslogs så
lunda, att upphovsmännen äger ensamrätt att bestämma om sina verks ut
sändande i radio. Härtill fogades emellertid ett stadgande, enligt vilket
unionsländerna i sin lagstiftning skulle äga inskränka rätten genom tvångs-
licensbestämmelser. Vid konferensen var man ense om att delta medgivan
de ej finge utnyttjas med mindre vederbörande land funnit erfarenheten
påkalla det.
Frågan var föremål för behandling även vid Brysselkonferensen, det
framställdes här förslag både att bestämmelserna om tvångslicens skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
utvidgas och att de skulle upphävas. Resultatet blev emellertid att de i Rom
texten upptagna reglerna lämnades i princip oförändrade.
Bestämmelser om tvångslicens har införts i Norge men har där icke fått
någon praktisk betydelse. Av övriga västeuropeiska stater synes endast
Italien och Monaco ha genomfört institutet.
I Sverige har frågan tidigare övervägts i samband med att vid 1931 års
revision av författarlagen upphovsmännens rätt till radioutsändning av
sina verk upptogs till reglering. Redan tidigare hade i praxis erkänts, att i
varje fall kompositörerna ägde ensamrätt i sådant hänseende. Under förar
betena till revisionen hade från företrädare för radions intressen framhål
lits, att denna ordning givit kompositörernas organisationer möjlighet att
göra gällande överdrivna ersättningsanspråk. I det till grund för revisionen
liggande sakkunnigbetänkandet ansågs dock, att upphovsmännens rätt till
radioutsändning borde utformas som en ensamrätt, utan inskränkning av
några tvångslicensbestämmelser. Avgörande för denna ståndpunkt var, att
det under de sakkunnigas arbete lyckats de i saken intresserade huvudpar
terna — dåvarande aktiebolaget Radiotjänst samt upphovsmännens organi
sationer —- att träffa överenskommelser, enligt vilka uppkomna tvister om
honorar skulle avgöras genom skiljemannaförfarande. De sakkunnigas för
slag godtogs av lagstiftningsinstanserna.
Under kommitténs arbete har Sveriges radio ånyo framfört begäran om
införande av vissa tvångslicensbestämmelser till förmån för radion; mot
svarande krav har framställts i övriga nordiska länder. Som skäl har emel
lertid icke längre anförts argument av ekonomisk natur utan i stället åbe
ropats, att en tvångslicensordning är nödvändig för att undanröja vissa
olägenheter av administrativ art som föranledes av lagens principiella krav
att radion i förväg skall inhämta tillstånd av upphovsmännen till sändning
arna. I praktiken bär denna fråga lösts så, att Sveriges radio genom kollek
tiva avtal med olika svenska upphovsmannaorganisationer — Stim, Sveriges
författareförening, Minerva och Sveriges dramatikerförbund — erhållit ge
nerella tillstånd att använda medlemmarnas verk; av Stim meddelade till
stånd gäller även verk av medlemmar i motsvarande utländska sammanslut
ningar. Beträffande upphovsmän som icke är medlemmar i hithörande orga
nisationer kvarstår emellertid det principiella kravet på förhandstillstånd.
I praxis handlar man likväl som om de generella tillstånden avsåge även
dessa fall. Att efterforska vilka upphovsmän som ej är medlemmar och
att erhålla kontakt med dessa skulle nämligen möta betydande och ibland
oöverstigliga praktiska svårigheter. Denna praxis har godtagits av upphovs
männen; dessa har garanti mot missbruk därigenom att ersättning för icke
medlemmar utgår efter samma regler som för medlemmar. Enligt radions
mening borde i anslutning till denna praxis införas lagbestämmelser om en
principiellt generell rätt för radion att, mot ersättning, använda litterära
och musikaliska verk i radio utan förhandstillstånd; dock borde uppställas
vissa undantag, bl. a. beträffande sceniska verk.
149
Kommittén har icke funnit skäl föreligga att bifalla radions önskemål. I
motiveringen anföres bl. a. att lagens krav på samtycke av upphovsmannen
eller hans rättsinnehavare för rätt att offentligt framföra exempelvis mindre
musikaliska och litterära verk ofta kan vara svårt att uppfylla i praktiken,
där rättsinnehavarna icke företrädes av organisationer med vilka arrangö
rerna kan ingå generella avtal. Det är uppenbart, att arrangörer ofta nöd
gas utgå ifrån att tyst samtycke föreligger, då verket framförts offentligt
tidigare och särskilda förbehåll icke gjorts. Om en lättnad i detta hänseende
skulle genomföras för vissa arrangörer, skulle väl en sådan motiveras med
att nämnda svårigheter för deras del vore särskilt framträdande. Så kan
dock ej sägas vara fallet beträffande radioföretagen i Sverige och grann
länderna. Snarare torde det förhålla sig så, att bland arrangörerna just dessa
företag är relativt väl utrustade administrativt och torde ha lättare än de
flesta att etablera erforderliga kontakter med upphovsmän och deras rätts
innehavare. Med hänsyn härtill och till vad som i samband med de berörda
konventionsbestämmelserna anförts om att dessa borde tillämpas restrik
tivt, har kommittén funnit sig icke böra i förslaget upptaga några regler
i ämnet.
Remissyttrandena. I sitt remissvar understryker Sveriges radio ånyo, att
vissa tvångslicensbestämmelser är nödvändiga för att radion skall erhålla
praktiska arbetsmöjligheter. Radion är självfallet obenägen att upprätthålla
en praxis som strider mot lag, och om lagen ej ändras synes följden kunna
bli att radion måste skapa en stor och kostnadskrävande organisation för
inhämtande av förhandstillstånd. Detta skulle troligen vara till nackdel
även för upphovsmännen, då systemet med största sannolikhet skulle minska
upphovsmännens samlade ekonomiska utbyte från radion. Tidigare förslag
i ämnet torde emellertid icke kunna genomföras utan stark kritik från upp
hovsmännen. Sveriges radio vill därför nu föreslå en modifierad ordning,
som icke går utöver rådande praxis; såsom radion tidigare framhållit har
denna praxis godtagits av upphovsmännen.
I huvudsak innebär radions nya förslag följande.
1) Radioföretags rätt att utan förhandstillstånd använda auktorverk be
gränsas till områden, där det föreligger generella förhandstillstånd av förut
berört slag. Licensen skulle således endast innebära, att generella tillstånd
i kollektiva avtal utsträcktes till att gälla även i förhållande till upphovs
män utanför de avtalsslutande organisationerna. På områden där avtal om
generella tillstånd ej ingåtts skulle tillämpas vanliga regler om individuella
tillstånd.
2) Licensen skall förutsätta, att de avtalsslutande parterna uppfyller
vissa behörighetskrav. Den ena parten skall vara ett av staten i vanlig oid-
ning auktoriserat radioföretag, den andra en organisation som ensam -
eller flera organisationer som tillsammans — representerar flertalet av upp
hovsmännen inom sitt område.
3) Enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation skall kunna
göra förbehåll mot licensen.
Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960
150
4) Har radioföretag med utnyttjande av sin licens använt ett verk av en
upphovsman, som står utanför avtalsslutande organisation, skall denne er
hålla vederlag enligt gängse grunder. I händelse av tvist skall ersättningen
bestämmas av skiljenämnd enligt 52 § i kommittéförslaget.
Sveriges radio framhåller till slut att det är av största vikt för radion att
dess förslag genomföres.
Över Sveriges radios förslag har efter särskild remiss yttranden avgivits
av Stim, föreningen svenska tonsättare och Skap (gemensamt yttrande),
Sveriges författareförening och föreningen Minerva (gemensamt yttrande),
Sveriges ungdomsförfattareförening, Sveriges dramatikerförbund och svens
ka översättarförbundet.
I yttrandena avstyrkes radions förslag av samtliga organisationer. Stim,
föreningen svenska tonsättare och Skap inlägger en bestämd gensaga där
emot. Föreningarna framhåller att de principiellt är emot varje form av
tvångslicens; någon inskränkning i upphovsmannens rätt att bestämma hur
och när verket skall framföras kan icke godtagas. Beträffande det nu ak
tuella förslaget understrykes, att föreningarna icke kan taga något ansvar
för den praxis beträffande utnyttjandet av generella tillstånd som radion
utbildat. Förslaget kan därför icke motiveras med hänvisning till denna
praxis. Den kontrollapparat, som ett strikt iakttagande av de av kommittén
föreslagna lagbestämmelserna skulle erfordra, behöver icke bli så omfattan
de som radion gör gällande; för sin del kan Stim tillhandahålla radion för
teckning över de in- och utländska upphovsmän, vilkas rätt Stim bevakar. I
varje fall bör kostnaderna för kontrollen icke drabba upphovsmännen
utan — likaväl som andra kostnadsökningar — bestridas genom högre till
delning av licensmedel. Den föreslagna ordningen förefaller i och för sig
egendomlig; en person, som icke önskar bli medlem av en organisation, bör
ej vara skyldig att ställa sitt verk till förfogande på denna organisations
villkor. Under alla förhållanden måste dramatiska och musikdramatiska
verk undantagas.
Åtskilliga av nu anförda synpunkter återkommer i övriga yttranden. Sve
riges dramatikerförbund understryker särskilt, att de av radion berörda
svårigheterna ej föreligger i fråga om dramatiska arbeten, då upphovsmän
nen på detta område är väl kända för radion.
Departementschefen. I sin omfattande programverksamhet, som avser både
ljudradio och television, använder Sveriges radio ett mycket stort antal skyd
dade verk av skilda kategorier. Erforderliga tillstånd till utsändningen har
i allmänhet erhållits genom kollektiva överenskommelser med olika svenska
upphovsmannaorganisationer. Radion berättigas genom dessa att utnyttja
de verk vederbörande organisation bevakar utan att för varje särskilt fall
i förväg begära tillstånd av upphovsmannen eller den avtalsslutande orga
nisationen. Ersättning utgår efter olika system.
Radion har framhållit att de generella tillstånden i praktiken, på grund
av de administrativa och praktiska svårigheterna att i varje särskilt fall in
hämta individuella förhandstillstånd, i praktiken fått en större räckvidd,
Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
151
så att de i allmänhet åberopas även beträffande verk av upphovsmän som icke tillhör organisationen på sitt område. I anslutning härtill har radion hemställt att denna praxis legaliseras genom alt radion erhåller en i princip generell rätt att, mot ersättning, använda skyddade verk utan att i förväg inhämta tillstånd därtill. Kommittén har emellertid ansett, att sådana lagbe stämmelser ej bör införas, varvid kommittén främst åberopat att radion icke bör beredas en särställning i förhållande till andra arrangörer.
Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet har radion ånyo under strukit vikten av att lättnader beviljas beträffande kravet på förhandstill- stånd. Med hänsyn till kritiken mot yrkandet om en generell rätt till utsänd ning har radion emellertid framlagt ett modifierat förslag till lösning av frågan. Enligt detta skall man i princip upprätthålla lagens krav på att till stånd skall inhämtas. Om radion emellertid på ett område erhållit ett så dant generellt tillstånd som förut nämnts, skall radion äga sända verk av ifrågavarande slag, även om upphovsmannen icke är medlem av organisa tionen; ett generellt tillstånd skall alltså, så länge det gäller, kunna åbero pas beträffande samtliga verk på området. Ersättning skall utgå enligt gängse grunder. Vidare skall enskild upphovsman eller avtalsslutande or ganisation äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning. Som ytter ligare skydd för upphovsmännen skall enligt radions förslag gälla att be stämmelserna endast skall avse utgivna verk.
Även i grannländerna har radion framfört önskemål om lättnader rö rande kravet på förhandstillstånd och frågan bär med hänsyn härtill tagits upp till diskussion vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Efter ingå ende studium av spörsmålet enade sig härvid de delegerade om att radions önskemål i viss utsträckning borde tillgodoses.
Vad angår mitt eget ställningstagande vill jag till en början understryka, att det tydligtvis finns beaktansvärda skäl för båda de motstridiga stånd punkter som här föreligger. Såsom kommittén påpekat, kan även för andra arrangörer finnas praktiska svårigheter att inhämta individuella förhands tillstånd, och det kan te sig omotiverat att bereda just radion speciella för måner. Emellertid föreligger i fråga om radion i flera hänseenden förhållan den, som gör att hithörande problem för dess del blir särskilt framträdande. Främst gäller att någon jämförelse med andra arrangörer överhuvud icke kan göras då det gäller programverksamhetens omfattning. Radion skall varje dag tillhandahålla nya program, vilka måste varieras inom eu mycket vid ram; åtskilliga programpunkter hänför sig dessutom till aktuella hän delser, varvid tiden för det förberedande arbetet är starkt begränsad. Beho vet för radion att erhålla lättnader beträffande kravet på förhandstillstånd är därför av en helt annan storleksordning än för andra företag. Till förmån för sådana lättnader talar även alt radion jämväl som folkbildande och kul- turfrämjande faktor intar en speciell ställning genom att den når en så mycket större publik än andra spridningsmedel; endast pressen kan här upptaga tävlan med radion. Slutligen bör beaktas att radions verksamhet i Sverige — liksom i övriga nordiska länder — är förbehållen ett enda före
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
152
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
tag, som är av halvofficiell karaktär. Risken för missbruk av bestämmelser
till radions förmån synes därför vara ringa. Det är å andra sidan tydligt, att
man för att tillgodose radions intressen icke kan göra mera väsentliga in
skränkningar i upphovsmännens rätt. Det av Sveriges radio under remiss
behandlingen framlagda förslaget, som förordats av de nordiska delegerade,
synes emellertid beakta denna synpunkt. Jag vill särskilt framhålla att
enligt denna lösning lagens krav på att upphovsmännens tillstånd till sänd
ningarna skall inhämtas i princip upprätthålles; systemet får på visst om
råde verkan först då upphovsmännens organisationer givit sådant generellt
tillstånd som förut berörts och upphör att gälla då sådant tillstånd för
faller. Något intrång i organisationernas förhandlingsmöjligheter göres allt
så icke. Av stor betydelse är också att enskild upphovsman städse skall
äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning, överhuvudtaget in
nefattar den föreslagna ordningen endast en legalisering av det system som
redan faktiskt utbildat sig. Bestämmelser av detta slag torde enligt min
mening knappast kunna medföra olägenheter för upphovsmännen men
skulle å andra sidan medföra betydande lättnader för radion. Jag vill alltså
i princip förorda att radions förslag genomföres.
Ett särskilt spörsmål är huruvida bestämmelserna, såsom radion föresla
git, bör avse alla kategorier av litterära och musikaliska verk. Vid det nor
diska upphovsrättsmötet 1957 ansåg man sig från norsk sida böra biträda
denna stådpunkt; dock borde sceniska verk undantagas. Även den danska
delegationen ansåg att denna lösning — om man i princip gick på den
svenska radions linje — var lämplig. De svenska och finska delegerade häv
dade emellertid, att bestämmelserna borde begränsas till musikaliska verk
och texter till sadana verk, eftersom beträffande andra verk systemet med
generella tillstånd ännu icke vunnit allmän tillämpning internationellt. En
ligt min mening talar vissa skäl för att man i enlighet med sistnämnda dele
gerades åsikt tager hänsyn till internationell praxis på området. Ä andra si
dan skulle en begränsning av detta slag väsentligt minska det praktiska
värdet av bestämmelserna. Med hänsyn härtill och då man i Danmark och
Norge torde komma att låta bestämmelserna avse även litterära verk — utom
sceniska verk — anser jag mig böra förorda denna mera vidsträckta tillämp
ning. Tilläggas må att någon reglering i förevarande hänseende icke erford
ras i fråga om konstverk; visning av sådana i television är nämligen i regel
fri på grund av stadgandet i 25 § första stycket.
Som förutsättning för bestämmelsernas användning bör enligt det förut
anförda gälla, att en upphovsmannaorganisation lämnat radion generellt till
stånd till utsändning av sina medlemmars verk. Det bör härvid krävas att
organisationen representerar ett flertal av de svenska upphovsmännen på
området. I allmänhet torde det icke uppkomma svårighet att avgöra om detta
krav är uppfyllt; för närvarande intages sålunda den ställning som här av
ses av Stim, Sveriges författareförening och föreningen Minerva. Som ytter
ligare förutsättning bör gälla att verket är utgivet.
I enlighet med vad förut angivits bör från bestämmelserna undantagas
153
verk, i fråga om vilket upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning.
Enligt min mening bör undantaget emellertid ej begränsas härtill. Under
stundom kan omständigheterna vara sådana, att det även utan uttryckligt
förbud är tydligt att upphovsmannen icke finner en utsändning önskvärd,
och sådan bör då ej äga rum. Ofta kan det sålunda antagas, att om upphovs
mannen ändrat uppfattning i konstnärligt, politiskt eller religiöst hänseende,
han icke önskar förnyad offentlighet för den del av sin produktion som
återspeglar hans tidigare ståndpunkt. Ett annat exempel är att ett verk mött
för upphovsmannen ofördelaktigt uppseende hos allmänheten och att han
därför kan antagas icke önska ytterligare offentlighet åt detta. Från be
stämmelserna bör därför jämväl undantagas fall, då det finns särskild an
ledning antaga att upphovsmannen motsätter sig utsändningen.
Enligt radions förslag skulle även avtalsslutande organisation kunna med
dela förbud mot bestämmelsernas tillämpning. Genom en dylik möjlighet
skulle emellertid hela systemet lätt kunna sättas ur kraft, och jag anser ej
någon regel härom böra upptagas.
Bestämmelserna bör för närvarande endast gälla till förman för Sveriges
radio. Då det emellertid bör finnas möjlighet att göra dem tillämpliga även
på andra företag som i en framtid kan komma att intaga en liknande ställ
ning, synes mest ändamålsenligt att låta dem gälla till förman för svenskt
radio- eller televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer.
Bestämmelser utformade i enlighet med det anförda torde böra upptagas
som andra stycke i förevarande paragraf.
23 §.
Paragrafen, som i det väsentliga överensstämmer med 23 § kommittéför
slaget, upptager vissa inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt i fråga
om spridande av exemplar av litterära och musikaliska verk till allmän
heten m. m.
Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i för
slaget innefattar denna ensamrätt att till allmänheten sprida exemplar —
böcker, noter, grammofonskivor o. s. v. —■ och att visa sadana exemplar
offentligt, exempelvis på utställning. I förevarande paragraf har kommittén
upptagit stadgande, varigenom denna ensamrätt begränsas. Enligt stadgan
det skall som huvudregel gälla, att sedan litterärt eller musikaliskt verk
blivit utgivet, exemplar som omfattas av utgivningen må spridas vidare
ävensom visas offentligt.
Såvitt avser andra förfoganden än uthyrning och utlåning följer den före
slagna regeln av vad kommittén vid 2 § anfört om upphovsrättens princi
piella gränser. Beträffande uthyrning och utlåning, som enligt förslaget i
princip omfattas av upphovsrätten, grundas regeln däremot på överväganden
av praktisk art. Härom och om regleringen i övrigt av upphovsmännens
rätt i detta hänseende anför kommittén följande.
Vad först angår offentlig utlåning av exemplar av litterärt verk erinrar
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
154
kommittén till eu början om att numera från och med budgetåret 1954/55
av statsanslag utgår ersättning åt författare för utlåning av deras verk ge
nom bibliotek. Anslaget avsättes i sin helhet till en särskild fond, benämnd
Sveriges författarfond. Närmare föreskrifter om fonden är meddelade i
kungl. kungörelse den 17 juni 1955 (nr 464), ändrad genom kungörelse den
8 november 1957 (nr 597). Rätt till ersättning ur fonden (författarpen-
ning) tillkommer svensk medborgare för den beräknade användningen ge
om landsbibliotek, statsunderstödda folkbibliotek samt skolbibliotek av ex
emplar av hans litterära verk i original, vilka är föremål för skydd enligt
författarlagen. Ersättningen står i proportion till den omfattning i vilken
vederbörande författares verk utlånats eller tillhandahållits som referens-
exemplar. Oaktat spörsmålet sålunda erhållit en lösning, som i praktiken
tillgodoser vad statsmakterna funnit vara rimliga anspråk från författar
nas sida, har kommittén ansett sig böra förutsättningslöst pröva på vad
sätt frågan bör regleras, om den bedömes från upphovsrättsliga synpunkter.
Undersökningen utmynnar i resultatet att någon ensamrätt ej bör införas
pa området; en sådan skulle otvivelaktigt vålla biblioteken mycket mer-
arbete och framför allt kunna orsaka icke önskvärda luckor i bokbestån
det. Biblioteksutlåningen bör därför alltjämt kunna bedrivas utan förfat
tarnas samtycke. Å andra sidan kan icke anföras något godtagbart skäl mot
att författarna i princip erhåller befogenhet att kräva ersättning för utlå
ningen. Principiellt riktigast vore därför att på området införa ett privat-
riittsligt ersättningssystem. Enligt kommitténs mening skulle emellertid ett
sådant i praktiken få samma verkningar som den nuvarande ordningen.
Denna bör därför bibehållas. Den nya lagen bör dock innehålla en regel, som
garanterar att författarnas rättmätiga ersättningsanspråk tillgodoses även
om det nuvarande statsanslaget ej skulle förnyas. Kommittén har härvid
lunnit en lämplig utväg vara, att i lagen inrymmes fullmakt åt Kungl. Maj:t
att utfärda bestämmelser om skyldighet för bibliotekens huvudmän att ut
ge ersättning åt författarna. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits
i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt detta äger Kungl. Maj:t
töreskriva, att avgift skall utgå för offentlig utlåning, samt förordna om
medlens fördelning.
Kommittén uttalar, att om det i framtiden skulle bli aktuellt att taga
den föreslagna fullmakten i anspråk, bestämmelser i ämnet bör meddelas
i en av Kungl. Maj :t utfärdad författning. Av frågans vikt torde följa, att
riksdagen höres över författningens huvudgrunder.
I fråga om offentlig uthyrning av exemplar av litterärt verk (i bokbarer
och liknande) anför kommittén likaledes, att en ensamrätt för författarna
av praktiska skäl ej kan upprätthållas. Däremot bör dessa äga rätt till gott-
görelse. Ersättningarna bör få karaktär av en avgift på uthyrningen, som
tillföres en central institution. För fördelning av influtna medel kan tänkas
olika system. Att ge föreskrifter härom i lag synes kommittén icke påkal
lat, utan enligt förslaget överlämnas regleringen till Kungl. Maj:t. Den av
kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj:t täcker även detta fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
155
Beträffande offentlig utlåning av exemplar av musikaliskt verk (noter
och grammofonskivor) anföres, att verksamheten härutinnan för närva
rande är mycket ringa och knappast kan äga ekonomisk betydelse för ton
sättarna. Principiellt och med hänsyn till möjligheten att verksamheten
framdeles utvidgas bör dock här gälla samma regler som beträffande böc
ker. Tonsättarna bör, där utlåningens omfattning motiverar detta, äga rätt
till ersättning av statsanslag eller direkt av biblioteken. Då inom folkbiblio
teksväsendet musikalier bibliotekstekniskt behandlas på samma sätt som
böcker, är det också i praktiken lätt att jämställa författare och tonsättare.
Den av kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj :t avser även detta
fall. Kommittén anser dock att någon ersättning icke för närvarande är mo
tiverad.
Vad slutligen angår offentlig uthyrning av exemplar av musikaliskt verk
föreslår kommittén att denna skall omfattas av upphovsmannens ensam
rätt. Till stöd härför anföres att inom musikförlagsbranschen uthyrning
blivit en normal form för distribution av mer omfattande notmaterial, så
som noter till orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjer
i regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i allmänhet uthy
res mot viss avgift för varje utförande; kända svenska köpare brukar dock
få förvärva exemplar med äganderätt. Förlagen har utan stöd av lagbe
stämmelser kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vil
ket i de flesta fall är en förutsättning för att verkets utgivning skall kunna
finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en normal form att förfoga över
musikverk av detta slag, synes det kommittén riktigast att hänföra uthyr
ningen till tonsättarens ensamrätt. Därigenom ger man bl. a. musikförla
gen rättslig möjlighet att inskrida mot uthyrning, som äger rum utan till
stånd. Kommittén anför härefter, att uthyrning av noter till mindre musik
verk torde sakna nämnvärd betydelse. Ej heller uthyrning av grammofon
skivor eller andra ljudupptagningar torde för närvarande förekomma i
större omfattning. I fråga om ljudupptagningar skulle emellertid uthyr
ning i framtiden väl kunna tänkas bli en praktisk form för distribution.
Det synes därför enligt kommittén saknas anledning att i förevarande hän
seende göra skillnad mellan olika slag av musikverk eller exemplar.
I enlighet med det anförda har i den genom paragrafen uppställda huvud
regeln om att exemplar som omfattas av utgivning ma fritt spridas vidare
gjorts undantag för uthyrning av exemplar av musikaliskt verk; härtill
skall enligt förslaget städse fordras upphovsmannens samtycke.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av upphovsmannens
rätt med avseende å offentlig uthyrning eller utlåning av
e x e m p 1 a r tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstan
ser.
Styrelsen för Sveriges författarfond framhåller att kommitténs motivering
i princip överensstämmer med de riktlinjer, som varit vägledande för stats
makterna vid genomförandet av nu gällande bestämmelser om ersättning åt
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
156
författare för biblioteksutlåningen. I likhet med kommittén finner styrelsen
det ovedersägligt, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk
på sådan ersättning. Styrelsen vill särskilt understryka, att samma rätt bör
tillkomma bearbetare och översättare, och föreslår, att denna fråga blir före
mål för statsmakternas övervägande. Styrelsen tillstyrker förslaget att er
sättning skall utgå jämväl för uthyrning av böcker och få formen av avgift
på uthyrningen, som tillföres en central institution. Av lämplighetsskäl
synes uthyrningsavgiften böra tillföras författarfonden. Styrelsen finner det
angeläget att ett avgiftssystem snarast kommer till stånd och utgår från
att den närmare regleringen härav sker efter styrelsens hörande. Även
svenska översättarförbundet berör frågan om översättarnas rätt till ersätt-
ning för biblioteksutlåning. De praktiska svårigheterna alt införa en sådan
rätt är icke större än att de kan övervinnas, varvid förbundet är berett att
på allt sätt medverka. En sådan ersättning skulle fylla ett mycket stort be
hov, särskilt med hänsyn till de för yrkesutövningen oumbärliga studier och
utlandsresor som översättarna i brist på stipendier måste bekosta med egna
medel.
Svenska tidningsutgivareföreningen utgår från att systemet med avgift
på uthyrning kommer att tillämpas även beträffande tidskrifter. Det före
faller inte osannolikt, att tidskrifter — i synnerhet sådana med litterärt eller
allmänt kulturellt innehåll — kan behöva stöd i detta hänseende.
Ett antal läroboksförfattare framhåller att ersättning i vissa fall bör utgå
även beträffande utlåning av läroböcker o. dyl. vid undervisningsanstalter.
Mot kommitténs förslag anmäles principiella invändningar av Svea hov
rätt. Hovrätten uttalar inledningsvis att den kan ansluta sig till kommit
téns uppfattning, att upphovsmannen för sådant utnyttjande som här avses
bör vara berättigad till ersättning, samt fortsätter:
Mot den av kommittén föreslagna ordningen, att den offentliga biblioteks
utlåningen skall vara fri och författarna även i fortsättningen erhålla gott-
görelse av statsmedel, måste invändas att densamma icke vilar på privat
rättslig grund. Kommittén har dock själv uttalat, att författarna äga ett i
upphovsrätten grundat anspråk på ersättning för offentlig utlåning och ut
hyrning av deras verk. Den av kommittén föreslagna ordningen låter sig icke
väl förena med sistnämnda principiella ståndpunkt. Visserligen torde prak
tiska överväganden tala för kommitténs förslag, men däres't statsmedel ej
längre skulle ställas till förfogande på sätt hittills skett, kan med än större
fog hävdas, att frågan om författarnas rätt till ersättning bör lösas helt på
privaträttslig grund. Det kan även framhållas, att det läge som påkallar till-
lämpning av andra stycket i förevarande lagrum beträffande biblioteksut
låningen ännu ej inträtt, att stadgandet kan komma att få verkan under
förhållanden, vilka nu äro svåra att bedöma, samt att de bestämmelser, vilka
med stöd av stadgandet skola utfärdas och vilka komma att närmare reg
lera författarnas ersättningsfråga, ännu ej utformats. De praktiska konse
kvenserna av stadgandet kunna därför för närvarande ej överblickas.
Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att fullmaktsstadgandet i and
ra stycket bör utgå och att i stället författarnas principiella rätt till ersätt
ning för den offentliga utlåningen och uthyrningen av deras verk bör kom
ma till uttryck i paragrafen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
157
Även styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stads
förbundets styrelse anser, ehuru av andra skäl än Svea hovrätt, att fullmakts-
stadgandet bör utgå. Styrelsen för landskommunernas förbund, vilken så
som vid 2 § anförts uttalar sig kritiskt mot att upphovsmannens rätt utvidgas
till att principiellt avse även biblioteksutlåning, säger sig visserligen förstå
de teoretiska skäl som föranlett utredningen att införa fullmaktsstadgandct.
Det är emellertid överflödigt, därför att riksdagen ändock förutsättes bli i
tillfälle att uttala sin mening innan fullmakten begagnas. Det är även olämp
ligt, eftersom dess införande kan befaras återuppväcka den nyligen bilagda
striden om författarersättningar vid biblioteksutlåning. Delta vore beklag
ligt, då det nu gällande kompensationssystemet visat sig fungera tillfreds
ställande både för författarna och biblioteken. Stadsförbundets styrelse fin
ner stadgandet föranleda starka betänkligheter, framför allt ur praktisk syn
punkt. Det nuvarande systemet med ersättning genom författarfonden funge
rar relativt smidigt för bibliotekens del. De årligen företagna stickprovs-
undersökningarna för beräkning av ersättningsberättigade lån kan utan stör
re olägenheter fullgöras inom ramen för bibliotekens normala verksamhet.
Om man överflyttade ersättningspliklen på bibliotekens huvudmän, kunde
det bli nödvändigt med ett omständligt och tidsödande merarbete för att ut
räkna de ersättningsbelopp som skulle påföras varje särskild huvudman.
Även om, såsom kommittén påpekat, fullmaktsstadgandet måhända aldrig
behöver tillämpas, anser sig styrelsen med hänsyn till de anförda olägenhe
terna icke kunna godtaga detta. Jämväl Sveriges allmänna biblioteksför-
ening anmäler tveksamhet i förevarande del. Föreningen framhåller att den
aktivt medverkat i arbetet att skapa former för en tillfredsställande ersätt
ning åt författare för bibliotekens utnyttjande av dessas verk, och givetvis
är i högsta grad angelägen att den form av sådan ersättning, som tillkomsten
av Sveriges författarfond innebär, blir lagligt stadfäst. Då kommittén, oaktat
frågan erhållit en praktisk lösning som åtminstone tillsvidare tillfredsställer
berörda parter, upptagit frågan till prövning ur upphovsrättsliga synpunkter,
vill föreningen kraftigt understryka, att fullmaktsstadgandet underställes
riksdagens prövning.
Ett par av de remissinstanser, som tillstyrkt kommitténs förslag, har gjort
reservationer på vissa punkter.
Förslaget att ersättning även skall utgå vid utlåning av musika
liska verk möter sålunda en viss tvekan hos konsertföreningen i Stock
holm. Det synes föreningen mera praktiskt alt här inbegripa ersättnings
anspråket i avgiften till tonsättarnas organisation. I motsats till vad som
gäller för de litterära verken torde nämligen de flesta lån av orkestermaterial
enligt föreningens erfarenhet ske för offentligt framförande. Föreningen ser
dock ingen anledning att direkt motsätta sig stadgandet, för vilket princi
piella skäl kan åberopas.
Frågan om upphovsmannens rätt vid uthyrning av musikalis
ka verk upptages till särskild granskning av styrelsen för Sveriges advo
katsamfund. Såvitt angår uthyrning av noter har styrelsen ej något att erinra
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
158
Kungi. Maj.ts proposition nr 17 är 1960
mot kommitténs förslag, att uthyrningen skall ligga under ensamrätten. Ut
hyrning av grammofonskivor och andra ljudupptagningar bör däremot be
handlas på samma sätt som uthyrning av böcker, d. v. s. så att den avgifts-
belägges men eljest kan ske fritt. Härom anföres:
Kommittén anmärker, säkerligen fullt riktigt, att uthyrning av grammo
fonskivor för närvarande icke förekommer i större omfattning, men tilläg
ger att uthyrning i framtiden väl kan tänkas bli en praktisk form för distri
bution. Det synes styrelsen som om förslagets 23 § skulle omöjliggöra för
framtiden, att nämnda distributionsform skulle kunna förekomma, då det
praktiskt sett icke torde vara genomförbart för ett företag, som yrkesmäs
sigt driver uthyrning av grammofonskivor, att kunna träffa avtal med inne
havarna av kompositörernas upphovsrätt om tillstånd till en sådan uthyr
ning.
Enligt uppgift har det under de senaste åren i USA blivit allt vanligare,
att affärsmässig uthyrning av grammofonskivor förekommer. Även i Sverige,
i varje fall i Stockholm, förekommer sådan uthyrning. Enligt vad styrelsen
inhämtat har sistnämnda uthyrning särskilt på senaste tid fått en ökad
omfattning. Anledningen härtill torde vara att grammofonskivor av hög
kvalitet numera äro förhållandevis dyra, och detta gäller särskilt s. k. LP-
skivor. Priset för dylika skivor är för närvarande i handeln 16—21 kronor
lör mindre och 27—29 kronor för större skivor. Den kundkrets, till vilken
uthyrare av grammofonskivor vänder sig, består framför allt av skolungdom
och kännare av klassisk musik. Enligt styrelsens mening föreligger ett sam
hällsintresse, att en sådan uthyrning av grammofonskivor kan ske.
Sveriges radio anmäler en viss tvekan inför förslaget, att uthyrning av
musikaliska verk skall ligga under ensamrätten, men vill icke motsätta sig
detta förslag, då samma reglering faktiskt har uppnåtts utan lagbestäm
melse.
I förevarande sammanhang tager Stim, föreningen svenska tonsättare,
Skap och svenska musik förläggar ef öreningen upp frågan om rätten att
använda utlånade in usi kalier för offentligt utföran-
d e. Med hänsyn till den alltmer utbredda tendensen att införliva musika
liska verk med bibliotekens utlåningsmaterial och med hänsyn till förlags
verksamhetens brydsamma läge anser föreningen det önskvärt, att denna
rätt göres beroende av upphovsmannens eller hans rättsinnehavares tillstånd.
Departementschefen. Såsom kommittén framhållit bör upphovsmannens
ensamrätt att sprida exemplar av sitt verk som huvudregel begränsas, så
att den icke avser åtgärder genom vilka exemplar, som omfattas av’ en
lagligen företagen utgivning, sprides vidare eller visas offentligt. I före
varande paragraf uttalas denna huvudregel såvitt angår exemplar av lit
terära och musikaliska verk.
I detta sammanhang uppkommer emellertid fråga huruvida och i vilken
omfattning upphovsmannen bör tillerkännas rätt med avseende å offentlig
utlåning och uthyrning av sådana exemplar som här avses.
Vad först angår utlåningen av böcker vid de offentliga biblioteken har
författarna sedan gammalt hävdat att denna form för tillgodogörande av
deras verk borde berättiga till ersättning. Praktiskt har frågan fått sin lös
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
159
ning för några år sedan genom inrättandet av Sveriges författarfond. Från
fonden erhåller svenska författare ersättning för utlåningen vid folkbiblio
teken. Fonden finansieras av statsanslag.
Kommitténs förslag i denna del bygger på uppfattningen att författarnas
anspråk är grundat i upphovsrätten och att det därför principiellt vore
riktigast att i stället för gällande ordning införa ett privaträttsligt ersätt
ningssystem. Praktiska skäl har emellertid ansetts tala mot en sådan för
ändring. För att garantera författarna ersättning även för det fall att stats
anslaget i framtiden skulle indragas, har dock i förslaget upptagits en
fullmakt för Kungl. Maj :t att belägga utlåningsverksamheten med avgift
samt förordna om medlens fördelning.
Förslaget att sålunda bibehålla ordningen med statsanslag har i allmän
het icke mött invändningar vid remissbehandlingen och är även enligt
min mening den mest tillfredsställande lösningen av frågan. Såsom kom
mittén understrukit torde visserligen enligt förslagets grunder ett privat
rättsligt ersättningssystem vara principiellt riktigare och man kan, såsom
Svea hovrätt, göra gällande att denna princip borde komma till direkt ut
tryck i lagen. Ur praktiska synpunkter är det dock olämpligt att frångå
den nu gällande ordningen, som visat, sig fungera väl och som i stort sett
leder till samma resultat. Även med ett privaträttsligt system skulle näm
ligen resultatet sannolikt bli att ersättningarna helt eller till stor del finge
gäldas av staten, eftersom bibliotekens utgifter i detta hänseende troligen
skulle anses motivera höjda statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med
kommittén, att författarna även i fortsättningen tillgodoses genom ersätt
ning från Sveriges författarfond. Frågan huruvida även översättare och
andra bearbetare skall tillgodoses från fonden kan icke avgöras i förevaran
de sammanhang.
Mot förslaget att i lagen upptaga en fullmakt för Kungl. Maj:t att fram
deles genomföra ett privaträttsligt system har invändningar framställts
av styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsför
bundets styrelse. Även Sveriges allmänna biblioteksförening har anmält
tveksamhet i denna del. I huvudsak anföres, att det gällande systemet visat
sig fungera fullt tillfredsställande och att man icke redan nu bör taga ställ
ning till eventuellt ändrade förhållanden. Jag vill emellertid understryka,
att den nuvarande ordningen är beroende av att statsanslag står till för
fogande i erforderlig utsträckning. Skulle samhällsförhållandena ändras och
sådanl anslag ej längre beviljas, är det en fördel att omedelbart genom
beslut i administrativ väg kunna tillgodose de berättigade intressen som
bär föreligger. Jag förordar därför att i lagen upptages en fullmakt av före
slaget innehåll.
Vad härefter beträffar uthyrning av böcker — i s. k. bokbarer och lik
nande — gäller för närvarande att författarna icke åtnjuter någon gottgö-
relse. Kommitténs förslag att rätt till ersättning här skall stadgas innebär
därför eu nyhet, vilken dock med hänsyn till den ringa omfattningen av
den verksamhet som här avses är av mindre praktisk betydelse. Förslaget
160
Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960
har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening
genomföras. Den förut berörda fullmakten för Kungl. Maj :t avser enligt
förslaget även detta fall och ett ersättningssystem skall alltså kunna sättas
i kraft genom ett förordnande av Kungl. Maj :t. Ersättningarna bör få ka
raktär av en avgift på uthyrningen. Avgifterna bör lämpligen, såsom sty
relsen för Sveriges författarfond föreslagit, tillföras denna fond. Den när
mare regleringen av frågan bör ske i samråd med styrelsen.
Beträffande utlåning och uthyrning av musikalier föreligger mera spe
ciella förhållanden. Vad först angår utlåning bedrives sådan verksamhet
för närvarande i så ringa omfattning, att den kan anses sakna ekonomisk
betydelse. Såsom kommittén anfört och remissinstanserna godtagit bör
emellertid möjlighet finnas att ge tonsättarna gottgörelse, om verksamheten
skulle vidgas. Fullmaktsstadgandet bör därför inbegripa jämväl detta fall.
Uthyrning av musikalier utgör däremot en med försäljning sidoordnad
form för utnyttjande; då det gäller mera omfattande notmaterial är denna
distributionsform den vanliga. Kommittén har med anledning härav ansett
uthyrning böra hänföras under upphovsmannens ensamrätt, varigenom bl. a.
beredes möjlighet åt musikförläggarna att inskrida mot uthyrning som äger
rum utan tillstånd. Förslaget har i princip godtagits vid remissbehandlingen
och bör genomföras. På en punkt synes emellertid föreligga anledning att
vidtaga en mindre jämkning. Det har framförts kritik mot att ensamrätten
enligt kommitténs förslag skulle avse även uthyrning av grammofonskivor,
tonband o. dyl. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 enade sig de
danska, finska och svenska delegerade om att dylika inspelningar borde lik
som böcker få uthyras utan tillstånd. I anslutning härtill har de svenska
delegerade framhållit att upphovsmännen principiellt borde äga rätt till
ersättning om uthyrningens omfattning motiverade detta; liksom beträffan
de böcker borde ett ersättningssystem kunna införas av Kungl. Maj :t. Jag
anser för min del övervägande skäl tala för de delegerades uppfattning. Den
av kommittén föreslagna regeln torde därför böra modifieras så att den
endast avser uthyrning av noter; samtidigt bör fullmakten avfattas så att
den även täcker uthyrning av grammofonskivor o. dyl. För närvarande sy
nes dock sådan uthyrning vara av så obetydlig omfattning att det ej finns
anledning att taga fullmakten i anspråk.
I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla att jag icke anser det
påkallat att, såsom representanter för kompositörer och musikförläggare
yrkat, införa bestämmelser som gör användandet av lånade musikalier
för offentligt framförande beroende av upphovsmannens tillstånd.
24 §.
Paragrafen, som i sak överensstämmer med 24 § kommittéförslaget, be
handlar rätten att återge offentliga förhandlingar utan upphovsmans sam
tycke.
161
Gällande rätt. Enligt det vid 9 § förslaget berörda stadgandet i 9 § 1) för-
fattarlagen uteslutes från skydd enligt lagen, såvitt nu är i fråga, offentliga
myndigheters, riksdagens, beredningars och kommittéers samt kyrkliga,
kommunala och andra offentliga representationers handlingar, protokoll,
beslut och skrivelser, så ock andra allmänna handlingar. Bestämmelsen av
ser verk, som tryckts eller eljest avfattats i skrift. Ett häremot svarande
undantag beträffande muntliga förhandlingar har upptagits under 2) i sam
ma paragraf. Här stadgas att sådana förhandlingar i riksdagen och andra
offentliga representationer, så ock yttranden vid domstolar och eljest inför
offentliga myndigheter är uteslutna från skydd enligt lagen. Detsamma gäl
ler även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning om all
männa angelägenheter.
Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis att tal och yttranden vid
överläggningar och diskussioner i princip, likaväl som andra muntliga an
föranden, är föremål för upphovsrätt, där de fyller de krav som ställes på
ett verk. Motsvarande gäller skriftliga inlägg i förhandlingar av olika slag.
Det är emellertid ett viktigt samhällsintresse, att sådana yttranden och in
lägg kan obehindrat återges, då de ingår som led i offentliga förhandlingar
om allmänna angelägenheter; i ett fritt samhälle bör envar äga rätt att
sprida upplysning om allt som förekommer i dylika sammanhang. Nu be
rörda samhällsintresse påkallar särskilda undantagsbestämmelser i den
upphovsrättsliga lagstiftningen.
I frågan hur man bör avgränsa tillämplighetsområdet för ett stadgande
i ämnet erinrar kommittén till en början om att anföranden och skriftliga
inlägg av hithörande slag ofta inflyter i protokoll och akter, vilka är att
anse som allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening. Såsom
vid 9 § berörts är det en viktig princip i förordningen, att sådana hand
lingar fritt må offentliggöras. Nu avsedda undantag bör därför, framhåller
kommittén, utformas så att det publicitetsintresse, som ligger till grund för
denna princip, behörigen tillgodoses. I gällande rätt har detta beaktats ge
nom en regel, vilken efter orden innebär att samtliga allmänna handlingar
är undantagna från upphovsrättsligt skydd. Vid 9 § har kommittén emeller
tid anfört, att det i viss mån är tveksamt vilken tolkning som bör ges åt
denna regel. Vid den nu föreslagna revisionen av upphovsrätten synes det
i allt fall klart, att en så vittgående bestämmelse icke bör bibehållas. Att
generellt från skydd undantaga vad som i tryckfrihetsförordningens me
ning utgör allmänna handlingar skulle i vissa fall leda till orimliga resultat.
Som exempel anföres, att om ett vetenskapligt arbete åberopas vid sökande
av professur eller annan befattning och inges till den myndighet som hand
lägger ärendet, arbetet därigenom blir att anse som allmän handling och
att det alltså med angivna ståndpunkt skulle vara fritt för envar att av
trycka det. Enligt kommitténs mening bör ett undantagsstadgande därför
erhålla en något mer begränsad räckvidd än den nuvarande regeln efter
orden äger. Lämpligt synes vara att det förklaras avse förhandlingar i of
fentliga representationer och inför myndigheter. Stadgandet bör härvid icke
II
liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
162
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
inskränkas till skriftliga förhandlingar utan bör gälla även muntliga så
dana.
För närvarande friges icke blott sådana förhandlingar varom hittills va
rit tal utan även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning
om allmänna angelägenheter. Kommittén har ansett ett undantag av lik
nande innehåll böra bibehållas i förslaget.
Ett särskilt spörsmål är, fortsätter kommittén, hur nu avsedda bestäm
melser bör utformas i rättsligt hänseende. För närvarande gäller alt förhand
lingar och yttranden av hithörande slag är helt uteslutna från upphovsrätts-
ligt skydd. Det är emellertid riktigare att utgå från att förhandlingarna och
yttrandena är skyddade som verk, i den mån de uppfyller kraven härutinnan.
men tillåta att de må återges utan upphovsmans samtycke. En sådan kon
struktion innebär, att upphovsmannen principiellt är bevarad vid sin rätt
och äger hävda sina ideella befogenheter mot den som utnyttjar verket.
Härav följer att bestämmelserna bör anses vara av samma natur som övriga
i 2 kap. stadgade inskränkningar i upphovsmannens rätt och placeras i detta
kapitel.
I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande paragrafs första
punkt upptagit stadgande, att förhandlingar i offentliga representationer,
inför myndigheter samt vid offentliga sammankomster för överläggning om
allmänna angelägenheter må återges utan upphovsmans samtycke.
Om stadgandets innebörd anför kommittén bl. a., att till offentliga repre
sentationer främst är att hänföra riksdagen, allmänt kyrkomöte och kom
munala representationer ävensom av representationerna tillsatta utskott,
nämnder och andra organ. Redan på grund av 9 § gäller, att beslut och ytt
randen av representationerna icke är föremål för upphovsrätt. Enligt nu
lorevarande stadgande får även vad som i övrigt förekommer under för
handlingarna fritt återges. Med myndigheter avses såväl domstolar och
andra judiciella organ som administrativa myndigheter. Uttrycket förhand
lingar får i detta sammanhang fattas i vidsträckt bemärkelse. Härunder
taller icke blott förhandlingar i proeessuell mening utan även inlägg och
yttranden i hos myndighet anhängiggjorda ärenden av olika slag. I första
hand må återges allt som vid förhandlingen yttras muntligen, men stadgan
det är tillämpligt även på sådana i skrift avfattade yttranden och inlägg,
' ilka ingår som ett led i förhandlingen. Till mål och ärenden hör emellertid
ofta även uttalanden eller annat material, som icke direkt ingår som led i för
handlingen. Som exempel nämner kommittén yttranden av sakkunniga eller
i rättegång allenast såsom bevismedel ingivna böcker eller konstverk; vi
dare erinras om det förut nämnda fallet att vetenskapliga arbeten inges i ett
befordringsärende. I regel är förevarande stadgande icke tillämpligt på hand
lingar av detta slag. I dessa fall är upphovsmannen därför i allmänhet bibe
hållen vid sin rätt. Vissa undantag är dock enligt kommittén tänkbara- av
görande är, i vilket sammanhang återgivandet äger rum. I ett mål ingivna
sakkunnigutlåtanden bör visserligen icke få publiceras separat, men om
handlingarna i målet skall utges in extenso eller om målet skall refereras i en
163
facktidskrift, bör utlåtandena få medtagas. Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning i fråga om handlingar, vilka delvis åberopas inom ramen för för
handlingen men i övrigt faller utanför denna. Har en bok ingivits i en på
vissa uttalanden i boken grundad ärekränkningsprocess, är del klart att de
delar av boken som uppläses vid rättegången får fritt återges, t. ex. i referat
av processen. Men även sådana delar av boken som icke direkt åberopas får
återges, om det t. ex. sker inom ramen för eu kritisk granskning av frågor
som sammanhänger med rättegången. I sistnämnda fall kan eitaträtten enligt
14 g sägas leda till en viss utvidgning av den rätt, som gäller enligt föreva
rande stadgande. Å andra sidan är det naturligtvis icke tillåtet att utge hela
boken i en särskild upplaga allenast under åberopande av att den ingivits i
rättegång och därför är av allmänt intresse. Kommittén framhåller att beslut
och yttranden under förhandlingarna, som härrör från myndigheten själv,
på grund av regeln i 9 § icke är föremål för upphovsrätt.
Rätten att återge förhandlingar får utövas både genom att förhandlingar
na mångfaldigas, framför allt i tryck, men även genom inspelning, t. ex. på
ljudband eller film, och genom att de göres tillgängliga för allmänheten,
t. ex. genom utsändning i radio eller television eller genom filmförevisning.
I anslutning till vad som gäller i Danmark och Norge har kommittén an
sett, att upphovsmannen bör förbehållas rätt att ensam utge samling av sina
anföranden, ett stadgande härom har upptagits i paragrafens andra punkt.
Remissyttrandena. Angående de allmänna invändningar som svenska tid-
ningsutgivareföreningen, publicistklubben, styrelsen för Sveriges advokat
samfund och svenska bokförläggareföreningen riktat mot kommitténs förslag
till lösning av frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar hänvisas till
9
§•
I övrigt har förevarande stadgande lämnats utan principiella erinringar i
remissvaren.
Vissa anmärkningar mot stadgandets utformning har gjorts av hovrätten
över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller, att de alster som avses i 24 §
är närbesläktade med dem som behandlas i 9 §, och ifrågasätter huruvida
paragraferna, såsom skett, bör konstrueras på olika sätt. Hovrätten berör vi
dare kommitténs uttalande, att rätten till återgivande i vissa fall skulle vara
beroende av i vilket sammanhang detta äger rum. Hovrätten har ej invändning
häremot men framhåller att vad kommittén åsyftar ej framgår av lagtex
ten. Tolkningen av ordet förhandling kan nämligen icke rimligen ställa sig
olika beroende på i vilket sammanhang återgivande senare sker. Hovrätten
hemställer att paragrafen omarbetas med beaktande av vad sålunda anföris.
Departementschefen. Av vad som anförts vid 9 § framgår, att anföranden,
yttranden och skrifter som icke härrör från myndighet enligt förslaget prin
cipiellt skall vara föremål för upphovsrätt, även om de inflyter i sådana
protokoll och akter som är att anse som allmänna handlingar. Med hänsyn
till tryckfrihetsförordningens publicitetsprincip bör emellertid dylika anfö
randen och skrifter i stor utsträckning kunna fritt återges. Kommittén har
föreslagit att man skall frige allt som kan betecknas som förhandlingar i
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
164
offentliga representationer och inför myndigheter; upphovsman skall dock
äga ensam utge samling av sina anföranden. Denna gränsdragning har god
tagits av det stora flertalet remissinstanser och ger cj heller enligt min me
ning i princip anledning till invändningar. I praktiken leder en sådan regel
i de flesta fall till samma resultat som den nuvarande bestämmelsen, att
allmänna handlingar generellt är undantagna från upphovsrättsligt skydd.
Det föreslagna stadgandet innebär emellertid att upphovsrätt blir förbehållen
i fråga om sådant material, som icke ingår som led i förhandling, exempel
vis vetenskapliga arbeten som inges vid sökande av professur eller annan
befattning, eller böcker och konstverk, vilka inges i rättegång allenast såsom
bevismedel. Det synes påkallat att upphovsrättsligt skydd beredes i sist av
sedda och andra jämförliga fall. Av vad jag anfört vid 9 § framgår att
tryckfrihetsförordningen icke kan anses utgöra hinder mot att dessa spe
ciella grupper av handlingar skyddas.
Sasom kommittén anfört bör stadgandet även gälla muntliga anföranden
vid sådana förhandlingar som här avses ävensom yttranden vid offentliga
sammankomster för överläggning om allmänna angelägenheter. Med anled
ning av en remissanmärkning vill jag även framhålla, att det i hithörande
fall, i motsats till vad som gäller beträffande de i 9 § avsedda handlingarna,
ofta är fråga om anföranden och skrifter som framlägges i enskilda perso
ners namn och att det därför här kan finnas behov av att skydda upphovs
mans ideella intressen; sasom kommittén anfört bör därför genom föreva
rande stadgande icke göras inskränkning i upphovsmans rätt i vidare mån
än att återgivande må ske utan hans samtycke.
Det ligger i sakens natur, att det emellanåt kan uppstå svårigheter att av
göra, huruvida ett visst aktstycke skall anses ingå som led i förhandling och
sålunda vara fritt för återgivning. Såsom kommittén anfört bör man vid
bedömandet stundom taga hänsyn även till omständigheterna vid återgiv
ningen. Det bör i regel icke vara tillåtet att publicera ett i en rättegång in
givet sakkunnigutlåtande separat, men om handlingarna i målet skall utges
in extenso eller om målet skall refereras i en facktidskrift bör utlåtandet
få medtagas. Att stadgandet bör tolkas på angivet sätt ligger i viss mån i
sakens natur och kan även anses framgå av att det såsom föremål för åter
givande icke nämner enskilda objekt utan »förhandlingar».
25 §.
I paragrafen, som frånsett ett tillägg till första stycket i sak överensstäm
mer med 25 § kommittéförslaget, stadgas vissa inskränkningar i upphovs
mans rätt med avseende å konstverk.
Gallande rätt. Enligt 2 § första stycket konstverkslagen är konstnärens
rätt begränsad till en uteslutande befogenhet att efterbilda konstverket; han
äger icke någon rätt med avseende å utställning eller annan offentlig visning
av detta. Det står därför envar fritt att utnyttja konstverk för dessa ända
mål.
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
165
I 7 § samma lag stadgas, att det är tillåtet alt genom teckning eller annan
grafisk konst, målarkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som finnes å
eller vid väg eller gata, torg eller annan allmän plats; av byggnadsverk må
dock allenast det yttre efterbildas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i försla
get innefattar denna ensamrätt för upphovsmannen att visa konstverk offent
ligt. Kommittén framhåller att ensamrättens funktion här bör vara att skydda
upphovsmannen mot att konstverk, som han ännu har i sin ägo, obehörigen
utlämnas till offentligheten. Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av
verket, hör detta kunna fritt visas, både genom utställning och genom så
dana anordningar som skioptikon, film, television o. s. v. Så bör även kunna
ske om verket utges. Kommittén erinrar vidare om att upphovsrätten även
innefattar ensamrätt att sprida exemplar av verket. På samma sätt som
i 23 § skett i fråga om litterära och musikaliska verk bör emellertid även
beträffande konstverk stadgas, att exemplar som omfattas av utgivning fritt
må spridas vidare. Detsamma bör gälla beträffande exemplar som upphovs
mannen överlåtit. I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket
av förevarande paragraf upptagit stadgande att sedan upphovsmannen över
låtit exemplar av konstverk eller verket blivit utgivet, exemplar, som över
låtits eller omfattas av utgivningen, må spridas vidare samt verket visas
offentligt.
Till andra stycket har förts regler om att konstverk, som ingår i en sam
ling eller som utställes eller utbjudes till salu, må avbildas i katalog eller
i meddelande om utställningen eller försäljningen och att konstverk må
avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats. Den
förra regeln är ny. Den senare överensstämmer med gällande rätt; kravet
att konstverket skall vara »stadigvarande» anbragt är dock nytt. I tredje
stycket har upptagits en bestämmelse att byggnad må fritt avbildas. Även
denna bestämmelse motsvarar i huvudsak gällande rätt; den nuvarande
begränsningen att endast det yttre av byggnaden får avbildas har emellertid
ej ansetts böra bibehållas.
Remissyttrandena. Den i första stycket upptagna regleringen av rätten att
sprida och visa konstverk ävensom bestämmelsen i andra styc
ket om rätt alt avbilda konstverk i katalog in. m. har i all
mänhet lämnats utan erinran i remissvaren. Sveriges radio förordar emel
lertid att rätten att visa konstverk förklaras avse dels offentliggjorda konst
verk och dels icke offentliggjorda konstverk i den omfattning som kan an
ses lämplig; som exempel i sistnämnda hänseende nämnes konstverk, som
överlämnats till den närmaste familje- och vänkretsen.
Föreningen Sveriges filmproducenter påpekar att vid filminspelning rekvi
sita av olika slag avbildas på filmen, t. ex. möbler, tavlor, kläder, vaser, lam
por och andra prydnads- eller bruksföremål. Om sådana föremål endast
166
tjänar som bakgrund eller eljest återges mera tillfälligt, bör de få medtagas
utan hinder av att upphovsrätt kan föreligga till dem. Föreningen hemstäl
ler att förevarande paragraf kompletteras med en bestämmelse härom. Lik
nande påpekanden göres av Sveriges radio beträffande televisionsfilm, av
föreningen svenska affischtecknare i fråga om reportagebilder och liknande
återgivning samt av svenska försäljnings- och reklam förbundet beträffande
bilder som brukas i reklamsammanhang.
Till bestämmelsen i andra stycket om rätt att avbilda konst v er k
å allmän plats framhåller publicistklubben att man icke i praktiken
torde kunna upprätthålla kravet, att konstverket skall vara stadigvarande
anbragt på eller vid allmän plats; från publicistisk synpunkt är det önsk
värt att alla konstverk, som är anbragta publikt, får fritt återges. I samma
riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen; pressen måste ha
rätt att fotografera och återge verk i museer, kyrkor och andra mer eller
mindre offentliga byggnader.
I fråga om uttrycket »allmän plats» erinrar Svea hovrätt, att detta i för
slaget användes i annan betydelse än i strafflagen 11 kap. 10 och 11 §§
samt 14 kap. 45 §, där samma uttryck förekommer. Ändamålsenligt vore att
till orden »allmän plats» i förslaget foga ordet »utomhus». Även hovrätten
över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges
advokatsamfund hemställer om ett förtydligande på denna punkt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker vidare, att man i förslaget
använt bestämningen »på eller vid» allmän plats utan att i motiveringen
ange innebörden av att dubbla prepositioner brukats. Härom anföres ytter
ligare:
Tolkat efter ordalydelsen synes stadgandet innebära, att även konstverk,
uppställda på plats som icke är allmän — t. ex. i en privat trädgård — om-
tattas, blott de kunna sägas stå »vid» en allmän plats, t. ex. vid gatan. Up
penbart är, att det mången gång skulle vålla svårigheter att t. ex. på ett vy
kort avbilda en stadsvy, om icke konstverk som nu sagts finge medtagas.
Tvekan synes kunna råda, om dessa konstverk alltid fylla det för stadgan
det angivna grundläggande kravet, att de skola i viss mening utgöra allmän
egendom. En väsentlig skillnad föreligger mellan fall då konstverket utgör
huvudmotivet för avbildningen och fall då dess medtagande är nödvändigt
för att en stads- eller landskapsbild skall kunna återges. Innebörden av stad
gandet i nu berörda delar synes, i vart fall genom några vägledande exem
pel i motiveringen, böra närmare klargöras.
Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmär
ker, att uttrycket »avbilda», som enligt motiven innebär reproduktion i pla
net, språkligt torde ha en mera vidsträckt innebörd och hemställer om ett
förtydligande av lagtexten.
Vad angår bestämmelsen i tredje stycket om rätt att avbilda bygg
nad erinrar svenska arkitekters riksförbund om att rätten i gällande lag
är begränsad till det yttre av byggnaden och att denna begränsning icke
saknar betydelse för arkitekterna. Särskilt vid återgivning, t. ex. genom foto
grafering, av en interiör som förändrats eller förvanskats, kan arkitektens
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 dr 1960
167
konstnärliga anseende kränkas. Avbildning av sådant verk kan spridas i
stora upplagor, t. ex. i tidskrifter, varvid skadan kan bli betydande för den
ursprunglige upphovsmannen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda
att i förevarande paragraf upptages en regel om rätt till spridning och offent
lig visning av konstverk, varav exemplar överlåtits eller som blivit utgivet.
Rätten gäller även vid förevisning som sker genom film och television, men
är här i praktiken inskränkt genom att själva inspelningen av filmen eller
— i fall då utsändning av televisionsprogram sker med hjälp av inspelning
— av televisionsprogrammet är beroende av upphovsmannens samtycke. Vid
remissbehandlingen har anförts, att vid sådan inspelning som här avses konst
verk och bruksföremål ofta ingår i bakgrunden eller eljest återges mera
tillfälligt och att inspelningen bör vara fri i dessa fall. Vid det nordiska upp-
hovsrättsmötet 1957 har detta önskemål ansetts välgrundat och de dele
gerade har förordat en komplettering av stadgandet på denna punkt. Jag
vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Bestämmelsen
torde därför böra kompletteras med stadgande, att konstverk må medtagas
vid inspelning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av un
derordnad betydelse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.
Det kan anmärkas att problemet är aktuellt endast om inspelningen inne
bär ett mångfaldigande i upphovsrättslig mening. Såsom vid 2 § anförts är
detta icke fallet, om en interiör fotograferas eller filmas och däri ingående
konstverk endast återges som mera obetydliga moment i bilden.
Konstverk som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till
salu bör såsom föreslagits av kommittén fritt få avbildas i katalog eller i
meddelande om utställningen eller försäljningen. Vad angår den föreslagna
regeln om rätt att avbilda konstverk som stadigvarande anbragts på eller
vid allmän plats, bör med sistnämnda uttryck avses plats under bar himmel;
anledning att, såsom representanter för pressen yrkat, utvidga stadgandet
till konstverk i kyrkor, museer o. dyl. föreligger icke. För att klargöra denna
begränsning torde böra anges att verket skall vara anbragt utomhus. Enligt
stadgandet får även konstverk »vid» allmän plats avbildas; om konstverket
är så placerat att det ingår i stads- eller landskapsbilden, bör det få återges
fritt, oberoende av huruvida det område det befinner sig på är i allmän
eller privat ägo. Att med avbilda menas reproduktion i planet torde framgå
av sammanhanget.
Slutligen har kommittén föreslagit en regel om rätt att fritt avbilda bygg
nad. I motsats till gällande rätt avser denna regel även det inre av byggnad.
Från arkitekthåll har riktats kritik häremot och framhållits att vid återgiv
ning, t. ex. genom fotografering, av en interiör som förändrats eller förvans
kats, arkitektens konstnärliga anseende kan kränkas. Denna farhåga synes
dock överdriven. Den nuvarande begränsningen kan i det särskilda fallet
stundom te sig konstlad och otillräckligt motiverad, exempelvis då man vill,
168
jämte det yttre av en byggnad, avbilda några inre partier såsom hallar eller
trapphus. Bestämmelsen synes därför böra utformas enligt kommitténs för
slag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960
26 §.
I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 26 § kommittéförslaget,
ges vissa regler till skydd för upphovsmannens ideella rätt då verket ut
nyttjas med stöd av bestämmelse i 2 kap.
Gällande rätt. I gällande rätt är i förevarande hänseende av intresse dels
en bestämmelse i 14 § andra stycket författarlagen, enligt vilken då en arti
kel återges med stöd av pressens lånerätt, den nyttjade tidningens eller tid
skriftens titel skall tydligt anges, och dels vissa regler i författar- och konst-
verkslagarna angående ändringar i verket vid fria utnyttjanden. Enligt 11 §
andra stycket författarlagen gäller sålunda, att då dikt användes för kon
sertändamål eller litterärt verk återges i skolböcker m. in., del nyttjade ver
ket icke må förändras utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans
rätt övergått enligt 15 § första stycket, d. v. s. hans lagliga successorer; dock
är, där så erfordras, översättning tillåten. På motsvarande sätt stadgas i 12 §
andra stycket, att då musikaliskt verk återges i skolböcker m. in., det nytt
jade verket icke må förändras utan tillstånd av tonsättaren eller hans lag
liga successorer; dock är det tillåtet att för ett instrument eller en sång
stämma omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor. Inta
ges sådan teckning eller avbildning, som är att hänföra till litterärt verk,
i vetenskaplig framställning eller i skolböcker, gäller enligt 11 § tredje
stycket att teckningen eller avbildningen icke må utan tillstånd av förfat
taren eller hans lagliga successorer förändras i vidare mån än som nödvän-
diggöres av det för återgivandet använda förfarandet. Motsvarande gäller,
enligt 8 § konstverkslagen, då konstverk efterbildas i vetenskaplig fram
ställning eller i skolböcker eller då konstverk, som finnes å eller vid allmän
plats, efterbildas. I andra fall är själva låneregeln utformad så att därav
framgår, att verket icke får ändras vid återgivningen. Detta gäller bestäm
melserna om citaträtt och i viss mån också bestämmelserna om pressens låne
rätt.
Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna i 2 kap. — från
sett 13 § — endast inskränker upphovsmannens förfoganderätt; principiellt
skall hans ideella rätt enligt 3 § iakttagas, även då verket med stöd av
dessa bestämmelser återges utan hans samtycke. Ehuru detta torde ligga i
sakens natur, har en erinran om förhållandet ansetts böra inflyta i förslaget.
Ett stadgande i denna riktning har upptagits i första stycket av förevarande
paragraf.
Enligt kommitténs mening bör emellertid uppställas ytterligare föreskrifter
till skydd för den ideella rätten vid fria utnyttjanden, nämligen dels bestäm
169
melser om skyldighet att vid dylika tillfällen ange källan och dels förbud
mot opåkallade ändringar. I förstnämnda hänseende framhålles att verket
vid fria utnyttjanden ofta återges endast i mer eller mindre omfattande de
lar eller utdrag. Där så sker, har upphovsmannen ett intresse av att det läm
nas uppgift om ur vilket verk det begagnade partiet tagits eller att eljest
upplysning ges om vilken källan är för lånet; bl. a. vinner han att allmänhe
ten därigenom får ökad kännedom om hans produktion. Enligt gällande rätt
föreligger skyldighet att nämna källan blott då artiklar återges med stöd av
pressens lånerätt. Sådan skyldighet bör emellertid enligt kommitténs mening
stadgas även för andra fall, exempelvis vid citat och lån till skolböcker. Att
närmare fastställa i vilka fall källan skall anges är dock knappast möjligt;
tillräckligt bör vara att här, liksom skett i fråga om skyldigheten att nämna
upphovsmannen, hänvisning göres till vad god sed kräver. En bestämmelse
i denna riktning har upptagits i andra styckets första punkt.
Vad angår opåkallade ändringar framhåller kommittén, att redan första
stycket innebär att verket icke må ändras på ett sätt som är kränkande för
upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Då upp
hovsmannen vid fria utnyttjanden icke har möjlighet att bestämma om det
sätt på vilket återgivningen skall ske, kräver emellertid hänsyn till honom i
första hand att verket återges i helt oförändrat skick eller med allenast så
dana ändringar, som nödvändiggöres av det ändamål för vilket verket be
gagnas. På grund härav har i andra stycket ytterligare föreskrivits, att ver
ket i nu avsedda fall icke må utan upphovsmannens samtycke ändras i vi
dare mån än som följer av den medgivna användningen.
Remissyttrandena. Beträffande stadgandet i andra styckets första punkt
om skyldighet att vid fria utnyttjanden ange källan anför statens konst
råd, svenska journalistförbundet, svenska tidningsutgivareföreningen och
Sveriges radio mot formuleringen, att detta skall ske »i överensstämmelse
med vad god sed kräver», samma synpunkter som i fråga om motsvarande
uttryck i 3 §.
Svenska bokförläggareföreningen hemställer om bestämmelse, att varje
fotokopia, som framställes med stöd av 11 eller 12 §, förses med uppgift om
originalet och namnet på den som framställt kopian. Ett liknande önskemål
anföres av vetenskapsakademien.
Det i andra styckets andra punkt stadgade principiella förbudet mot opå-
kallade ändringar anses av några remissinstanser vara otillfreds
ställande utformat. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen finner tillåtelsen att göra ändringar som »följer
av den medgivna användningen» kunna inbjuda till olika tolkningar och
rentav leda till missbruk. Den som t. ex. med stöd av 16 § i förslaget återger
ett musikverk i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning,
får fria händer att avgöra vad som skall anses följa av användningen och
kan tillåta sig långtgående förändringar, som icke ens förläggaren till ver
ket har rätt till. Skyddet i 3 § mot kränkande ändringar är här icke tillfyl-
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
170
Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
lest. Om en sång med piano arrangeras för kör, om en 4-stämmig körkom-
position sammandrages till 2-stämmig eller ett orkesterstycke av »ringa om
fång» arrangeras för skolorkester, vilken icke torde kunna skiljas från »sa-
longsorkester», eller för blockflöjts- eller inandolinensemble, måste föränd
ringarna anses strida mot vanliga pietetsbegrepp och vara otillåtna, även om
de icke skulle befinnas direkt kränkande. Att medge så stora friheter, som det
bär är fråga om, synes dessutom vara helt överflödigt, eftersom de flesta
upphovsmän i allmänhet visat sig villiga att lämna tillstånd till förändringar
av nu avsett slag, om de blott är gjorda med kunnighet och takt. Något stöd
tör att den som fritt utnyttjar ett verk skall äga bearbeta det finns ej i Bern-
konventionen, och sådan bearbetning är i gällande rätt endast tillåten i visst
begränsat hänseende. Föreningarna yrkar i första hand, att bearbetningar
och ändringar av musikaliska verk överhuvud icke får ske utan upphovs
mannens samtycke, och i andra hand, att medgivandet, i viss anslutning till
gällande lag, begränsas till omsättning för en melodistämma av verk av
mindre omfång.
Sveriges författareförening och föreningen Minerva anser stadgandet i sin
föreslagna utformning kunna ge anledning till missförstånd. Det förefaller
som om en viss detaljering av bestämmelserna till skydd för upphovsman
nens nu förevarande intresse kunde vara lämplig, i riktning mot det i nu
varande lag tillämpade systemet med särskilda skyddsföreskrifter för olika
iall av fria utnyttjanden. Bibehålies stadgandet, bör i varje fall ordet »följer»
utbytas mot »nödvändiggöres».
Departementschefen. Ett viktigt förbehåll i fråga om alla de begränsningar
i upphovsrätten som stadgas i förevarande kapitel är — bortsett från regeln
i 13 § angående ändring i byggnad eller bruksföremål —- att det skydd för
upphovsmannen som 3 § innehåller skall upprätthållas. Upphovsmannen
skall alltså anges i överensstämmelse med vad god sed kräver, och verket
får ej ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är krän
kande för hans anseende eller egenart. Såsom kommittén förordat torde för
tydlighets skull eu erinran härom höra intagas.
Härutöver har kommittén föreslagit ytterligare förbehåll i syfte att stärka
upphovsmannens skydd. Enligt förslaget skall sålunda källan anges i över
ensstämmelse med god sed, och verket skall ej utan upphovsmannens sam
tycke få ändras i vidare mån än som följer av den medgivna användningen.
Några remissinstanser har beträffande skyldigheten att ange källan'an
sett att bestämmelsen genom hänvisningen till att detta skall ske i över
ensstämmelse med god sed blivit alltför vag. Såsom jag anfört vid 3 §, där
motsvarande anmärkningar framställts, är det emellertid knappast möjligt
att ge mera detaljerade bestämmelser i ämnet och heller icke önskvärt med
hansyn till behovet av att kunna anpassa praxis efter utvecklingen. Jag för
ordar därför att den av kommittén föreslagna formuleringen bibehålies.
Jag anser mig ej kunna biträda ett vid remissbehandlingen framfört öns
kemål om införande av skyldighet att förse fotokopior av skyddade verk med
171
vissa uppgifter om vem som framställt kopian in. in. Det är visserligen klart
att det i en del sammanhang skulle vara av värde att äga tillgång till dylika
uppgifter, men att föreskriva en generell skyldighet skulle enligt min mening
föra allt för långt.
Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förbud mot opåkal
lade ändringar har riktats vissa anmärkningar av organisationer företrädan
de upphovsmän och musikförläggare. Kritiken går i huvudsak ut på att till-
låtelsen att göra ändringar som »följer av den medgivna användningen»
skulle kunna inbjuda till olika tolkningar och rentav leda till missbruk.
Särskilt framhålles alt bestämmelsen synes ge den som utnyttjar ett musi
kaliskt verk rätt att bearbeta detta; för bearbetning eller ändring av sådant
verk borde emellertid, uttalar dessa organisationer, städse fordras komposi
törens tillstånd. Enligt min mening är det dock tydligt, att vissa förkort
ningar och omsättningar bör vara tillåtna, om de utföres med kunnighet och
takt. Stadgandet bör likväl tolkas tämligen restriktivt och till understrykan
de härav torde i viss anslutning till ett av Sveriges författareförening och
föreningen Minerva framfört yrkande ordet »följer» utbytas mot »kräves».
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
3 KAP.
Upphovsrättens övergång
Allmänna bestämmelser om överlåtelse
27 §.
Paragrafen, som med vissa tillägg motsvarar 27 § första stycket kommit
téförslaget, innehåller inledande bestämmelser om överlåtelse av upphovs
rätt.
Gällande rätt. Enligt 15 § andra stycket författarlagen må författarrätt,
med eller utan inskränkning, överlåtas till annan.
För konstnärsrättens del finns en motsvarande bestämmelse i 9 § andra
stycket konstverkslagen. I 10 § första stycket samma lag stadgas vidare, att
där konstverk övergår i annans ägo, konstnärens rätt enligt lagen ej är
innefattad i överlåtelsen. Härifrån göres i andra och tredje styckena två
undantag. Enligt andra stycket skall, där konstverk av konstnären eller
hans lagliga successorer överlåtes till staten eller menighet, överlåtelsen
anses innefatta jämväl rätt att genom fotografi efterbilda verket, oför-
kränkt dock den rätt, som i enahanda avseende tillkommer överlåtaren. En
ligt tredje stycket må porträttbild, som är utförd efter beställning, ej efter
bildas av konstnären eller hans rättsinnehavare utan tillstånd av beställaren
eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Kommittén. I anslutning till gällande rätt har kommittén i första stycket
första punkten av förevarande paragraf upptagit stadgande, alt upphovs
mannen helt eller delvis må överlåta sin rätt att förfoga över verket. I mo
tiven framhålles bl. a., att överlåtelse vanligen endast gäller rätt att i vissa
begränsade hänseenden utnyttja verket. Hinder bör emellertid icke möta
att upphovsmannen överlåter rätten med hela det innehåll den har vid tiden
för avtalet. I vissa fall kan det vara en fördel för upphovsmannen att göra
så. Ett avtal av denna innebörd kan dock visa sig leda till uppenbar obillig
het; härvid finns enligt 29 § i förslaget möjlighet att få avtalet jämkat.
Till första stycket andra punkten har kommittén fört stadgande, att över
låtelse av exemplar icke innefattar rätt att förfoga över verket. I gällande
rätt har denna princip uttalats i 10 § första stycket konstverkslagen. För
slaget upptager icke motsvarighet till de förut berörda undantag från prin
cipen som gäller enligt andra och tredje styckena i nämnda paragraf. Vad
först angår bestämmelsen i andra stycket om rätt för staten eller menighet
att genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt från konst
nären eller hans lagliga successorer framhålles, att dess väsentliga bety
delse torde vara att tillgodose museernas och andra offentliga institutio
ners behov att avbilda konstverk i kataloger o. dyl. Enligt förslaget skall
sådan avbildning emellertid vara generellt tillåten på grund av en regel i
25 § andra stycket. Det nuvarande stadgandet ger även möjlighet åt mu
seerna att framställa och sälja vykort och andra reproduktioner av vissa
utställda konstverk. I denna del anser kommittén det emellertid vara rik
tigare att förvärvaren får göra förbehåll om reproduktionsrätt. I fråga om
bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf i konstverkslagen
om beställares rätt med avseende å beställd porträttbild anföres, att det i
regel lär vara förutsatt mellan parterna, att konstverket skall förbli unikt
eller att i vart fall inga andra repliker skall framställas än de beställaren
avsett. Skulle undantagsvis så icke vara fallet, hör emellertid enligt kom
mitténs mening gälla, att beställaren får skydda sina intressen genom ut
tryckligt förbehåll.
I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit stad
gande, att i fall då överlåtelse av upphovsrätt innefattar sådan utvidgning
av rätten, som efter överlåtelsen kan ske genom lagstiftning eller överens
kommelse med främmande makt, överlåtelsen i denna del skall vara giltig
allenast såframt vid överlåtelsen utvidgningen blivit bestämt angiven och
kunnat bedömas vara sannolik. I motiven framhålles, alt överlåtelse av
upphovsrätt stundom icke närmare begränsas till viss eller vissa former
för utnyttjande utan göres mera generell. Om parterna härvid avsett, att
förvärvaren skall äga göra gällande rätten även med det utvidgade inne
håll den kan få genom framtida lagstiftning, bör överlåtelsen i denna del
som huvudregel icke kunna åberopas mot upphovsmannen. Parterna sak
nar nämligen i allmänhet möjlighet att bedöma vilka rättigheter, som i en
framtid kan komma att omfattas av avtalet; avtalet bär då karaktär av
hasard och det är föga tilltalande att upphovsmannen skulle vara bunden av
173
det. I vissa fall bör det dock vara möjligt att bedöma värdet även av fram
tida rättigheter. Så är händelsen om exempelvis ny lagstiftning är nära
förestående. Om parterna härvid som föremål för överlåtelsen direkt anger
en sådan utvidgning av rätten, som åsyftas i den planerade lagstiftningen,
synes övervägande skäl tala för att avtalet skall vara bindande. Motsvarande
bör gälla även i andra fall, där den utvidgning av rätten varom fråga är
blivit bestämt angiven i avtalet och kunnat bedömas vara sannolik. Vad
nu sagts gäller även då upphovsmannens befogenheter genom en överens
kommelse med främmande makt utvidgas till denna makts område liksom
beträffande sådana framtida ändringar i främmande länders lagstiftning,
vilka enligt överenskommelser kommer svenska upphovsmän tillgodo.
Kommittén anför, att ett problem likartat med det nu behandlade kan
uppstå om efter en överlåtelse rätten får ökat ekonomiskt värde genom att
nya metoder tillkommer för verkets utnyttjande. Av olika skäl har kom
mittén emellertid stannat för att icke föreslå särskilda avtalsregler på detta
område. Kommittén framhåller emellertid att jämkningsregeln i 29 § kan
bli tillämplig i hithörande fall.
Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt kommitténs förslag gälla dels
allmänna bestämmelser i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels,
beträffande speciella avtalstyper, bestämmelser i 32—42 §§. Kommittén har
ansett att vissa av bestämmelserna skall vara tvingande. Övriga regler är
dispositiva, vilket i allmänhet kommit till uttryck genom föreskrift i varje
särskilt stadgande, att detta skall gälla där ej annat är eller må anses
vara avtalat.
Remissyttrandena. Mot förslagets ståndpunkt att överlåtelse av
upphovsrätt även skall kunna avse rätten i dess helhet reses
invändningar av svenska översättarförbundet. Förbundet, som framhåller
att frågan ur dess synpunkt i första hand är av betydelse för översättarna,
anser det vara ett oeftergivligt krav att det honorar, som fixeras i över-
sättningsavtal, skall få avse endast det utnyttjande av verket, som är ak
tuellt vid avtalstillfället. Översättaren bör sålunda under alla omständig
heter behålla förfoganderätten till sin översättning beträffande allt fram
tida utnyttjande, av samma motpart eller annan, i samma form eller annan
form. I den del ett avtal innefattar överlåtelse även i sådant avseende bör
det vara ogiltigt. En regel härom bör vara tvingande, då översättarna icke
har möjlighet att genom förhandlingar uppnå skäliga avtalsvillkor. Ej heller
stadgandet i 29 § ger här erforderligt skydd; så som stadgandet är utfor
mat är det tvivelaktigt, om en översättare kan få ens det mest ofördelak
tiga avtal jämkat. Den av förbundet förordade regeln synes ändamålsenlig
även till skydd för originalförfattare, eftersom konsekvenserna av en to
tal rättsöverlåtelse icke kan överblickas.
Den föreslagna bestämmelsen om att överlåtelse av exemplar
icke innefattar rätt att förfoga över verket väcker viss tvekan hos svenska
försäljnings- och reklamförbundct, som framhåller att denna princip knap
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
174
Kanyl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
past kan vara generellt tillämplig på reklamens område. Förbundet vil!
dock ej motsätta sig bestämmelsen, eftersom den är ägnad att driva fram
en enhetligare praxis i ämnet, när det gäller avtal mellan reklamframstäl-
lare och reklambeställare; då bestämmelsen är dispositiv, kan berörda par
ter eller partsorganisationer fritt överenskomma om en ur praktisk syn
punkt rimlig lösning av frågan.
överintendenten och chefen för Nationalmuseum gör erinringar mot att
i förslaget icke upptagits motsvarighet till bestämmelsen i 10 § andra styc
ket konstverkslagen om rätt för staten eller menighet att
genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats di
rekt från konstnären eller hans lagliga successorer. Det framhålles att mu
seet måste i aktivt konstbildningsarbete på olika sätt återge de konstverk
som museet äger, exempelvis på fotografier, vykort, skioptikonbilder o. dyl.
Konstnärerna har ej heller veterligen rest invändningar mot museets rätt
att fotografera, så mycket mindre som här ej är fråga om ensamrätt till ver
ket utan konstnären bibehåller sina fulla rättigheter gentemot t. ex. för
läggare och kopister. Vidare framhålles att förslaget i praktiken skulle med
föra ett väsentligt merarbete för museet i form av en till övervägande delen
ofruktbar pappersexercis; man torde nämligen få utgå från att i varje sär
skilt fall måste träffas skriftligt avtal om museets rätt att fotografera och
att dessa avtal måste registreras. Dessa svårigheter blir särskilt framträdan
de i fråga om utländska konstnärer. En generell, i lagen inskriven fotogra-
feringsrätt av nuvarande innehåll för statens konstsamlingar, helst utsträckt
till att gälla även konstverk som inköpts i andra hand, skulle innebära bätt
re möjligheter för museets konstbildande uppgifter och mindre arbete än
vad kommitténs förslag skulle medföra. För konstnärerna skulle en sådan
rätt säkerligen icke innebära någon nackdel av betydelse. Mot att den nu
varande regeln i ämnet upphäves uttalar sig även svenska stadsförbundets
styrelse och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.
Stockholms rådhusrätt hemställer, att i den nya lagen upptages motsva
righet till bestämmelsen i 10 § tredje stycket konstverkslagen om bestäl
lares rätt med avseende å beställd porträttbild. Mot
kommittéens uttalande, att det i regel torde vara förutsatt mellan parter
na att konstverket skall förbli unikt eller att i vart fall inga andra repliker
skall framställas än de beställaren avsett, anföres, att vad som i en avtals
situation kan anses vara förutsatt mellan parterna ofta är ytterst vanskligt
att avgöra och icke utan vidare torde vara givet i fall som de förevarande.
På grund härav och då kommitténs förslag innebär ändring av gällande rätt
på området, bör det nuvarande stadgandet bibehållas. Samma yrkande fram-
ställes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Uppsala
län anser att principen i berörda stadgande bör tillämpas även beträffande
andra konstverk än porträttbilder och även vid andra förvärv hos konstnä
ren än genom beställning.
I anslutning till den i 33 § andra stycket kommittéförslaget beträffande
förlagsavtal upptagna regeln om att manuskript eller annat exemplar av ver
Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960
175
ket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens ägo, framhåller
föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund
att motsvarande bör gälla även utanför förlagsavtalet och hemställer att ett
generellt stadgande härom upptages i förevarande paragraf. Sveriges radio
understryker däremot, att regeln i 33 § icke kan anses normerande för alla
områden utanför förlagsavtalet. Beträffande olika auktorrättsliga presta
tioner, som utsändes i radio, gäller sedan gammalt, att i de allra flesta fall
ett manuskriptexemplar eller en inspelning arkiveras. Det finns inga skäl
att ändra denna ur kulturhistorisk synpunkt säkerligen mycket värdefulla
praxis. En annan fråga är i vad mån dessa arkiverade exemplar får ställas
till förfogande för forskare eller för andra intresserade utan upphovsman
nens samtycke.
Det av kommittén i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stad
gandet om verkan av överlåtelse av framtida rättigheter
avstyrkes av Svea hovrätt, Sveriges radio, svenska bokförläggareföreningen,
svenska tidning sutgivar ef'öreningen, Stockholms handelskammare och
svenska boktryckareföreningen. Dessa instanser framhåller bl. a., att det
är lämpligare att i ytterlighetsfall jämka avtal av förevarande slag med stöd
av 29 § i förslaget.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att hithörande situationer
bör regleras i lag men finner kommitténs förslag icke kunna godtagas;
spörsmålet bör i stället rimligen lösas på det sätt, att den som förvärvat ver
ket skall ha en ovillkorlig option att förvärva den rätt som utvidgningen
avser men att han skall vara skyldig att erlägga skälig ersättning härför.
Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från andra stycket av
förevarande paragraf undantages överlåtelse av upphovsrätt för film
ning.
Den av kommittén i motiven diskuterade frågan om upphovsmannens
befogenheter, då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder till
kommer för verkets utnyttjande, beröres av styrelsen för Sve
riges advokatsamfund, som anser spörsmålet böra lösas genom en till 29 §
fogad föreskrift, att upphovsmannen i sådant fall skall äga rätt till ytterli
gare ersättning.
I anslutning till de i 32—42 §§ kommittéförslaget upptagna bestämmel
serna om särskilda avtalstyper uttalar svenska annonsörers före
ning, att lagen även bör innehålla vissa regler angående avtal om överlåtelse
av upphovsrätt för reklamändamål.
Sveriges radio gör en allmän anmärkning mot alt vissa av de särskilda
avtalsbestämmelserna utformats såsom tvingande. Bl. a. framhålles,
att det skydd för en svagare avtalspart, som är de tvingande reglernas ända
mål, icke är behövligt vid avtal mellan en organisation av upphovsmän och
förmedlare av auktorverk. I de fall, då ett skydd är erforderligt, kan detta
i tillräcklig grad lämnas av 29 § i förslaget. Liknande synpunkter framhål
les av svenska tidningsutgivareföreningen, Stockholms handelskammare
och svenska försäljnings- och reklamförbundet. Mot de tvingande reglerna
176
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
uttalar sig även andra remissinstanser, på sätt närmare anföres vid dessa
bestämmelser.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund kritiserar det i de dispositiva be
stämmelserna använda uttrycket »där ej annat är eller må anses vara av
talat» och föreslår i stället »där ej annat må anses vara avtalat». Stock
holms rådhusrätt och svenska översättarförbundet förordar uttrycket »där
ej annat avtalats».
Departementschefen. Mot kommitténs ståndpunkt att det alltjämt skall
vara möjligt att överlåta upphovsrätt i dess helhet har invändningar rests
av en remissinstans, svenska översättarförbundet, som anser att överlåtel
se beträffande annat framtida utnyttjande än det som är aktuellt vid av
talet bör vara ogiltig. Förbundet understryker att denna princip i varje fall
bör gälla för översättningar; översättarna skulle härigenom få möjlighet
att genomföra sina befogade anspråk på tilläggsersättning då en översätt
ning senare skall användas för andra ändamål. Såsom kommittén anfört
kan det emellertid i vissa lägen vara en fördel för upphovsmannen att träf
fa avtal om totalöverlåtelse och detta kan i speciella fall även gälla beträf
fande översättningar. Jag anser det därför icke tillrådligt, att göra ett så
kraftigt ingrepp i avtalsfriheten som den av förbundet ifrågasatta regeln
skulle innebära. Liksom på andra områden bör det lämnas åt parterna och
deras organisationer att förhandla om de villkor som bör gälla. Framhållas
må att uppenbart otillbörliga villkor enligt förslaget skall kunna jämkas
med stöd av 29 §. Det av kommittén föreslagna stadgandet synes alltså böra
bibehållas.
Den av kommittén i anslutning till gällande rätt föreslagna regeln, att
överlåtelse av exemplar icke innefattar överlåtelse av upphovsrätt, vilken
lämnats utan erinran i remissbehandlingen, torde jämväl få upptagas i pa
ragrafen.
Några remissinstanser har framställt anmärkningar mot att kommittén
icke bibehållit vissa nu gällande undantag från sistnämnda regel. Det ena
av dessa innebär, att museer och andra offentliga institutioner som förvär
var ett konstverk direkt från konstnären eller hans lagliga successorer er
håller rätt att genom fotografi efterbilda konstverket, överintendenten och
chefen för Nationalmuseum har framhållit, att museet måste ha möjlighet
att återge sina konstverk på fotografier, vykort o. s. v. och att, om den be
rörda regeln upphäves, museet i stället måste sluta skriftliga avtal med
konstnärerna, något som bleve synnerligen arbetskrävande. Rätten att fram
ställa fotografiska reproduktioner har emellertid i vår tid blivit allt vikti
gare för konstnärerna och det bör knappast i en lagregel fastslås att de
förvärvare som här avses skall ha en generell sådan rätt. Frågan bör lösas
genom avtal, varvid kollektiva överenskommelser med konstnärernas orga
nisationer synes kunna läggas till grund.
Den andra i gällande rätt förefintliga undantagsregeln som uteslutits av
. kommittén gäller beställda porträtt och innebär att sådana ej får efterbildas
177
utan tillstånd av beställaren eller hans efterlevande. Mot kommitténs för
slag att slopa denna regel och låta frågan lösas genom avtalstolkning har i
ett par remissyttranden invänts, att en sådan tolkning ofta måste bli ytterst
vansklig. Även i denna del vill jag emellertid biträda kommitténs mening.
Den av kommittén förordade lösningen torde i alla normala fall leda till
samma resultat som den nuvarande regeln. Den har likväl företräde ur
principiell synpunkt och är mera ändamålsenlig i de •—- visserligen sällsynt
förekommande — fall, då det får antagas ha varit parternas avsikt att konst
nären skulle behålla reproduktionsrätten.
Enligt 31 § andra stycket i departementsförslaget gäller beträffande för
lagsavtal, att manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta
skall återges, förblir i upphovsmannens ägo. I många fall torde detta gälla
även utanför förlagsavtalet, och ett par remissinstanser har ansett att en
generell regel i ämnet borde upptagas i förevarande paragraf. Praxis är dock
här icke så enhetlig att en sådan generell regel kan anses lämplig.
I förevarande paragraf har kommittén även upptagit en regel som innebär
att avtal rörande s. k. framtida rättigheter — rättigheter som uppstår på
grund av att upphovsrätten efter avtalstillfället utvidgas genom lagstiftning
eller internationella överenskommelser — i princip skall vara ogiltiga; un
dantag har endast gjorts för fall, då utvidgningen vid överlåtelsen blivit be
stämt angiven och kunnat bedömas vara sannolik. Regeln har kritiserats vid
remissbehandlingen och vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har för
ordats att den utgår. För egen del har jag också ansett övervägande skäl tala
för att regeln slopas. Ogiltighet synes sålunda icke alltid böra inträda i de
lägen som här avses. Om exempelvis avtalet honoreras med royalty, kan det
i vissa fall vara naturligt att det får gälla även beträffande den utvidgade
rätten. I andra lägen kan en jämkning vara mera motiverad än en total ogil-
tighetsverkan. Det torde därför vara lämpligare att hithörande fall regleras
av den allmänna jämkningsbestämmelsen i 29 §.
Liksom kommittén anser jag att frågan om upphovsmannens befogenhe
ter, då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder tillkommer för verkets
utnyttjande, bör regleras av 29 §.
Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt förslaget gälla dels allmänna
regler i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels, beträffande speciella
avtalstyper, vissa särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser synes böra
upptagas i 30—40 §§. Kommittén har ansett att några av dem bör vara
tvingande. Av skäl som jag kommer att utveckla vid de särskilda stadgan-
dena har jag icke kunnat biträda denna uppfattning; enligt min mening bör
samtliga bestämmelser vara disposiliva. I förevarande paragraf torde böra
intagas en allmän föreskrift härom. I anslutning till den av kommittén
valda formuleringen synes förhållandet böra uttryckas så, att bestämmelser
na skall tillämpas allenast i den mån annat ej är eller må anses avtalat.
Det synes ändamålsenligt, att det av lagtexten tydligt framgår att rättsför
hållandet skall regleras enligt vad parterna avsett icke blott då det före
ligger mer eller mindre uttryckliga avtalsbestämmelser utan också då det
12
Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
178
av omständigheterna framgår vilken parternas mening varit. En omstän
dighet som i delta avseende är av stor betydelse är självfallet vilken sed
vana som iakttages på området.
Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960
28 §.
I paragrafen, som överensstämmer med 28 § kommittéförslaget, uppta
ges avtalstolkningsregler i frågor om rätt för den, som genom överlåtelse
förvärvat upphovsrätt till ett verk, att ändra detta samt att överlåta rätten
vidare.
Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket författarlagen må den, till vilken
författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke utan tillstånd av för
fattaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare mån än som
nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlåtel
se av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konst
verkslagen, att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger
förändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbil
dandet använda förfarandet.
Regler om vidareöverlåtelse saknas i gällande rätt.
Kommittén. Kommittén framhåller, att den som förvärvar rätt att mång
faldiga eller offentligt framföra ett verk ofta har ett intresse att företaga
ändringar i detta. En förläggare kan av olika skäl finna det önskvärt, att
det göres strykningar eller omformuleringar i ett litterärt verk, som skall
publiceras i bokform. Om en musikalisk komposition skall utges i populär-
upplaga, kan det vara erforderligt att förenkla sättningen. Skall ett konst
närligt bruksföremål mångfaldigas i industriell skala, kan det vara nöd
vändigt att ge produkten en något annan utformning än konstnären avsett.
FÖr uPPhovsmannen är i sådana och liknande fall av betydande intresse att
själv få bestämma, huruvida och i vilken utsträckning ändringar skall få
företagas i verket. Förvärvaren bör därför icke vara berättigad att ändra
verket utan att upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta eller det
av omständigheterna eljest framgår, att han skall äga sådan rätt. I enlig
het härmed har kommittén i första punkten av förevarande paragraf upp
tagit stadgande, att där ej annat är eller får anses vara avtalat, den till vil
ken upphovsrätt överlåtits icke må ändra verket.
Det framhålles vidare, att en överlåtelse icke blott har ekonomisk bety
delse för upphovsmannen utan också berör hans personliga intressen i ver
ket. Om ej annat är eller får anses vara avtalat, bör förfoganderätten därför
blott få utövas av den, som upphovsmannen själv betrott med uppgiften att
framlägga verket för offentligheten, så att förvärvaren icke äger att överlåta
ratten vidare. En regel i denna riktning har upptagits i slutet av förevaran
de paragrafs första punkt.
Till utläggning av sistnämnda regel anför kommittén bl. a., att avtal om
rätt till vidareöverlåtelse kan träffas redan i samband med den ursprung
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
179
liga överlåtelsen genom att upphovsmannen därvid ger förvärvaren en mer
eller mindre generell rätt i sådant hänseende. Upphovsmannen kan också
lämna dylikt tillstånd genom att godkänna en vidareöverlåtelse, då frågan
därom blir aktuell. Av lagtexten framgår, att förvärvaren äger överlåta rät
ten vidare icke blott då upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta
utan även då omständigheterna eljest är sådana, att upphovsmannen får
anses ha samtyckt härtill. Som exempel anföres att en reklambyrå i all
mänhet är berättigad att till sina kunder överlåta alster, som de hos byrån
anställda konstnärerna skapar i anställningen och till vilka byrån äger
förfoganderätt på grund av själva anställningsavtalet.
Såsom undantag från kravet på samtycke till vidareöverlåtelse har i para
grafens andra punkt upptagits stadgande, att om rätten ingår i en rörelse,
den må överlåtas i samband med rörelsen eller avdelning därav; härtill har
fogats bestämmelse, att överlåtaren dock alltjämt skall vara ansvarig för
avtalets fullgörande. I motiven anföres som exempel, att en förläggare över
låter hela sin förlagsrörelse. Det kan härvid icke skäligen fordras, att för
läggaren skall taga tillstånd till rättigheternas överlåtelse av samtliga de
upphovsmän vilkas verk ingår i rörelsen. Detsamma gäller då en förläg
gare överlåter en viss avdelning av sin rörelse, t. ex. en avdelning för skol
böcker. I fortsättningen anföres, att där rätten lagligen överlåtits vidare
förvärvaren äger utnyttja verket på de villkor, som stadgats i överlåtarens
avtal med upphovsmannen, och de ytterligare villkor, som må uppställas vid
den senare överlåtelsen. Häremot svarar en skyldighet för förvärvaren att
gentemot upphovsmannen uppfylla det ursprungliga avtalet, såvitt avser
förpliktelser som inträder efter avtalets ingående. Av allmänna rättsgrund
satser följer emellertid, att överlåtaren det oaktat alltjämt är ansvarig för
avtalets fullgörande, såvida upphovsmannen icke fritagit honom från det
ta ansvar. Detta gäller även i det fallet, att rätten överlåtes i samband med
rörelse eller avdelning av rörelse, i vilken rätten ingår. För tydlighetens
skull har sistnämnda förhållande ansetts böra komma till direkt uttryck
i lagtexten.
Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet lämnats
utan erinran i remissvaren.
I anslutning till kommitténs uttalande, att rätt till ändring och
vidareöverlåtelse i vissa fall bör föreligga även utan uttryckligt
avtal därom, framhåller svenska tidningsutgivar ef öreningen, att en gene
rell rätt till smärre ändringar städse måste anses tillkomma förläggare och
utgivare oavsett särskilt avtal och att det på pressens område är uteslutet
att generellt ogiltigförklara vidareöverlåtclser; sådana överlåtelser av före
trädesvis mer kvalificerade bidrag förekommer i allt mer ökad utsträckning
och ett försvårande av denna verksamhet innebär risk för försämring av
pressens kulturella standard.
Akademien för de fria konsterna betonar att ändringsförbudet har bety
delse även i fråga om ritningar till byggnadsverk; en beställare bör icke
180
ha rätt att frångå sådana, vare sig de är på skiss-, huvudritnings- eller ar-
betsritningsstadiet.
I anledning av ett uttalande i motiven, att en reklambyrå äger fritt för
foga över de alster som de hos byrån anställda skapar i anställningen, under
stryker föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers
förbund att denna uppfattning icke kan godtagas av konstnärerna.
Beträffande stadgandets sista punkt om överlåtarens ansvar för
avtalets fullgörande framför svenska boktryckareföreningen som sin me
ning, att ansvaret städse bör upphöra, om upphovsmannen ej inom viss
tid efter det att han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar där
emot.
Departementschefen. Det stadgande som kommittén föreslagit angående
rätt till ändring och vidareöverlåtelse av överlåtet verk har i allmänhet god
tagits i remissvaren och torde böra intagas i lagen. I några remissvar anfö-
res synpunkter på frågan om tillåtlighet av ändringar och vidareöverlå
telse i vissa särskilda fall. Med anledning härav vill jag understryka att,
såsom även kommittén betonat, hänsyn i alla hithörande fall måste tagas
icke blott till vad som uttryckligen avtalats utan också till samtliga övriga
omständigheter, främst den sedvana som må ha utbildat sig i branschen.
Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om överlåtarens ansvar
för avtalets fullgörande har i ett remissyttrande framförts den åsikten, att
ansvaret städse bör upphöra om upphovsmannen ej inom viss tid efter det
han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar däremot. Det torde
väl också vara riktigt att en sådan underlåtenhet ofta får anses innebära,
att upphovsmannen fritager överlåtaren från ansvar, men så kan dock icke
alltid anses vara fallet; frågan får städse bedömas med beaktande av samt
liga föreliggande omständigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
29 §.
I paragrafen, som motsvarar 29 § kommittéförslaget, har upptagits en be
stämmelse om jämkning av avtal i vissa fall.
Kommittén. Kommittén erinrar om att på sina håll i nyare lagar princi
pen om avtals bindande verkan ansetts böra begränsas i sådana fall, där
tillämpning av visst avtalsvillkor skulle vara stridande mot god sed på det
ifrågavarande området eller villkoret eljest är av den art att det icke kan
godtagas av rättsordningen. Sådan begränsning sker genom regler, som ger
domstol möjlighet att i ytterlighetsfall av detta slag jämka eller åsidosätta
eljest bindande avtalsvillkor.
En dylik bestämmelse har upptagits i lagen den 8 april 1927 om försäk
ringsavtal. Enligt dess 34 § kan i fall, då ett från lagen avvikande försäk-
ringsvillkor finnes leda till uppenbar obillighet, villkoret jämkas eller läm
nas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med god försäk
ringspraxis. En regel i samma riktning återfinnes vidare i lagen den 27
181
mars 1936 om skuldebrev. Dess 8 § stadgar, att i fall, då tillämpning av vill kor som upptagits i skuldebrev uppenbarligen skulle vara stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende. Detta stadgande har utgjort förebild för en regel av mot svarande innehåll i den år 1939 reviderade lagstiftningen om hyresförhål landen i 3 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. I 43 § i sagda kapitel stadgas sålunda, att om tillämpning av villkor som upptagits i hyresavtal uppenbarligen är stridande mot god sed i hyresför hållanden eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan av seende. Ett ytterligare exempel är 9 § i lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar, som ger möjlighet till jämkning eller åsido sättande av villkor i avtal rörande rätten till sådan uppfinning; förutsätt ning för regelns användning är, att tillämpning av villkoret uppenbarligen är stridande mot god sed eller eljest otillbörlig. Slutligen har vid 1953 års revision av lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp i dess 8 § införts en bestämmelse, som helt ansluter sig till det förut nämnda stadgandet i skul debrevslagen. I motivuttalanden till ett par av dessa stadganden har de samma ansetts som uttryck för en allmän rättsgrundsats.
Kommittén framhåller, att även vid överlåtelse av upphovsrätt kan före komma, att villkor träffas som är av den art eller leder till sådana konse kvenser att de icke bör godtagas av rättsordningen. Till en början kan man sålunda icke bortse från möjligheten, att den som förvärvar upphovsrätt till ett verk genomdriver villkor, som står i strid med god sed på upphovsrät tens område eller som eljest är uppenbart obilliga för upphovsmannen. I detta sammanhang får beaktas att författare och konstnärer icke sällan står främmande för affärsmässiga och ekonomiska överväganden och saknar den erfarenhet, som erfordras för att bedöma det ekonomiska värdet av den rätt de överlåter. Av praktisk betydelse är vidare den omständigheten, att det på förevarande område — i högre grad än som eljest är vanligt i avtals förhållanden — är svårt för parterna att överblicka de konsekvenser, som avtalet kan medföra för framtiden. Som exempel kan anföras det fallet, att upphovsmannen överlåter rätt till verket mot engångsersättning. Mot ett så dant avtal kan i många fall icke i och för sig riktas några berättigade an märkningar. Verket kan emellertid få en framgång, som vida överträffar vad parterna väntat sig vid avtalets ingående, och ge förvärvaren en vinst, som icke står i någon som helst proportion till den utgivna engångsersätt ningen. Samma resultat kan uppkomma om förvärvaren erhållit en mer eller mindre generell rätt att utnyttja verket och nya metoder för verkets utnytt jande överraskande slår igenom. För rättskänslan maste anses i hög giad stötande, om förvärvaren i sådana och liknande fall skulle äga att under åberopande av avtalet ensam behålla hela det ekonomiska utbytet av verket.
Med hänsyn till det anförda föreligger enligt kommitténs mening särskdd anledning att i lagstiftning om hithörande avtalsförhållanden upptaga en motsvarighet till de förut återgivna bestämmelserna i vissa andra viktiga lagar på civilrättens område. Enligt stadgandet härom, som fått sin plats i
Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960
182
förevarande paragraf, må i fall, då för rätt att förfoga över ett verk avtalats
villkor, som strider mot god sed på upphovsrättens område, eller då av
talet eljest leder till uppenbar obillighet, avtalet jämkas efter ty prövas
skäligt.
Kommittén anför att stadgandet, såvitt rör villkor som strider mot god
sed på upphovsrättens område, är tillämpligt såväl då villkoret redan vid
sin tillkomst är oförenligt med god sed som då dess åberopande på grund av
sedermera inträffade omständigheter skulle strida däremot. Av uttrycket
god sed följer att domstolen icke generellt skall lägga rådande praxis på
området till grund för sitt bedömande; avgörandet skall ske med hänsyn till
sådan sedvana, som enligt domstolens uppfattning kan godtagas. Angående
möjligheten att åberopa stadgandet vid avtal som leder till uppenbar obil
lighet hänvisar kommittén till de i det föregående givna exemplen; det be
höver emellertid knappast framhållas, tillägger kommittén, att icke varje
disproportion mellan det upphovsmannen tillkommande vederlaget och för
värvarens ekonomiska utbyte av den överlåtna rätten kan betecknas som
en uppenbar obillighet mot upphovsmannen. Kommittén framhåller vidare
att stadgandet i förekommande fall även kan åberopas av upphovsmannens
medkontrahent. Angående sättet för jämkning uttalar kommittén, att jämk
ning även kan ske sålunda att visst avtalsvillkor lämnas helt utan avseende.
Att de föreslagna bestämmelserna icke får sättas ur kraft genom avtal
ligger enligt kommitténs mening i sakens natur och har ej ansetts behöva
uttalas i lagtexten.
Remissyttrandena. Förslaget att i den nya lagen införa ett stadgande om
möjlighet att i särskilda fall jämka avtal om över
låtelse av upphovsrätt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
så gott som samtliga remissinstanser. Endast svenska försäljnings- och re
klamförbundet ifrågasätter, huruvida särskilda bestämmelser i ämnet är
erforderliga med hänsyn till gällande rätts allmänna regler om jämkning
av obilliga avtal.
Mot det föreslagna stadgandets utformning anmärkes från ett par
håll, att det lämnar alltför stort utrymme för jämkning. Stockholms råd
husrätt hemställer att stadgandet, i anslutning till formuleringen av mot
svarande lagrum i vissa andra lagar, begränsas till fall då tillämpning av
villkor, som ingår i avtal om rätt att förfoga över ett verk, uppenbarligen
skulle vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest
otillbörlig. Härigenom skulle vinnas bl. a., att ordalagen klarare gåve ut
tryck åt att lagrummet är tillämpligt endast i vissa ytterlighetsfall samt att
eventuella billighetskrav icke skall beaktas, med mindre de kan hänföras
till vad som måste anses vara i egentlig mening otillbörligt eller stridande
mot god sed på det auktorrättsliga området. Samma synpunkter anlägges av
svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund för
ordar att stadgandet begränsas till fall, då avtalat villkor strider mot god
sed på upphovsrättens område eller eljest är otillbörligt. Styrelsen befarar
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960
183
att kommitténs förslag kan leda till rättsosäkerhet och anför härom i an slutning till ett av kommittén diskuterat exempel på tillämpning av para grafen:
Det synes styrelsen icke rimligt — annat än i rena undantagsfall — att en upphovsman, som mot engångsersättning överlåtit ett verk, lång tid där efter skall kunna vända sig till förvärvaren och avkräva denne ytterligare ersättning, om verket skulle ha visat sig få en större framgång än parterna väntat sig vid avtalets ingående. Förhållandena torde vara sådana att de som yrkesmässigt förvärva upphovsrätter mot engångsersättning ha att kal kylera med att vissa verk kunna medföra förhållandevis stora vinster och andra verk förluster. Frågan om en vinst kan betraktas som oskäligt hög måste därför bedömas mot bakgrunden av förvärvarens hela rörelse och icke enbart på grund av ett enstaka förvärv. Härtill kommer att en förvärvare icke rimligen bör bli skyldig att återbetala en uppburen vinst, sedan kanske lång tid förflutit efter förvärvet och den uppburna vinsten ingått i förvär varens rörelse samt beskattats. Enligt styrelsens mening måste en förvär vare i en sådan situation ha ett legitimt krav på att veta, att han icke kan krävas på ytterligare betalning, även om verket skulle få oväntat stor fram gång.
Jämväl svenska bokförläggareföreningen anser att stadgandet, så som det utlagts i motiven, erhållit alltför stor räckvidd. Enligt föreningens mening kan emellertid den föreslagna lagtexten bibehållas, om det klargöres att möj ligheterna att få avtalsvillkor jämkade icke är så vittgående som motiven antyder. I anslutning till kommitténs exempel anför föreningen:
Verkets framgång kan icke i och för sig berättiga till jämkning. Det av görande måste enligt föreningens mening vara, om den betalade engångs ersättningen vid jämförelse med de ersättningar författare med motsva rande kvalifikationer vid samma tidpunkt kunnat påräkna befinns rimlig eller icke. Har bidragsgivare till uppslagsverk, vilka allmänt betalas genom engångshonorar, fått normal betalning för sina bidrag, bör de uppenbar ligen icke kunna begära tilläggshonorar, hur stor den försålda upplagan av verket än blir liksom ingen heller kommer på idén att de skall betala igen något, om verket blir ett ekonomiskt fiasko. Icke heller författare av skön litteratur kan givetvis om de erhållit ett skäligt engångshonorar räkna med att få ytterligare betalning, även om verkets förläggare gör en stor vinst på bokförsäljningen. En framstående norsk förläggare har såsom något typiskt visat att av hans skönlitterära utgivning såldes cirka 75 % i så liten upp laga att icke ens de direkta framställningskostnaderna täcktes.
Skulle ett verks framgång stå i direkt proportion till dess höga konstnär liga värde, nödgades man kanske på förlagsavtalen anlägga helt andra syn punkter än inom avtalsrätten i allmänhet. Så är emellertid icke fallet utan en boks försäljningsframgång beror av ett lika komplicerat orsakssamman hang som det lyckosamma genomförandet av varuförsäljning inom många andra branscher.
Föreningen framhåller att stadgandet även med den begränsade räckvidd som föreningen förordar säkerligen kommer att utgöra ett värdefullt stöd för bokbranschens organisationer, då det gäller att upprätthålla god sed och att jämka obilliga avtal på upphovsrättens område. Stadgandet om eu sär skild förlagsavtalsnämnd i den svenska versionen av det nordiska normal
184
formuläret till förlagsavtal har redan fått efterföljd i 1953 års normalfor
mulär för ungdomsboksförfattare. Sådana nämnder bestående av represen
tanter för förläggare- och författareorganisationerna under en opartisk ord
förande kommer genom förevarande stadgande att få ökad auktoritet, då de
anmodas yttra sig i frågor rörande förlagsavtalsrättens innebörd eller om
vad som vid avtalens tillämpning i visst hänseende skall anses riktigt eller
skäligt.
Svenska tidningsutgivar ef öreningen förklarar att den godtager stadgandet
under förutsättning, att detta endast blir tillämpligt på fall, där villkoren up
penbart strider mot god sed eller medför en iögonfallande disproportion mel
lan vederlaget och medkontrahentens vinst.
Å andra sidan anser svenska översättarförbundet att stadgandet i den före
slagna utformningen icke ger tillräckliga jämkningsmöjligheter. Genom att
det hänvisar till god sed på området kommer det enligt förbundets mening
knappast att vara till hjälp för översättarna. Någon god sed tillämpas näm
ligen icke på översättningsområdet; ersättning utgår i form av synnerligen
blygsamma engångsbelopp och tilläggsersättning ifrågakommer icke, även
om översättningen utges i mycket stora upplagor. Det är därför tvivelaktigt,
om en översättare skulle kunna få ens det mest ofördelaktiga avtal jämkat.
Ett par remissorgan berör särskilt frågan om jämkning av avtal om re
klamalster. Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser det tvek
samt, om formuleringen »god sed på upphovsrättens område» är alldeles
lämplig när det gäller dylika alster. Här måste såväl rent upphovsrättsliga
som mer kommersiellt färgade (affärseliska) aspekter komma med i bilden
vid värderingen av vad som är rätt och rimligt i det konkreta fallet. Att ge
nerellt ange att de kommersiella eller de upphovsrättsliga synpunkterna skall
tillerkännas företräde synes icke vara möjligt. Reklamalstrets karaktär
måste givetvis tillmätas avsevärd betydelse vid värderingen. Svenska annon-
sörers förening hemställer att avtal om reklamalster, med hänsyn till de sär
skilda förhållandena på området, undantages från förevarande paragraf;
jämkning i sådana avtal bör endast kunna ske enligt avtalslagens bestäm
melser.
I redaktionellt avseende anmärker Stockholms rådhusrätt att det sist i lag
rummet gjorda tillägget »efter ty prövas skäligt» synes överflödigt; genom
lagrummet bör förklaras, att villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.
Departementschefen. I flera nya lagar på förmögenhetsrättens område har
upptagits s. k. generalklausuler, som innebär att domstol kan jämka av
talsvillkor, om tillämpning därav skulle uppenbarligen vara stridande mot
god sed eller eljest otillbörlig. Sådana klausuler finns bl. a. i skuldebrevsla
gen, nyttjanderättslagen, lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar
och lagen om avbetalningsköp. I likhet med kommittén anser jag det lämp
ligt att en bestämmelse i denna riktning upptages även i lagen om upphovs
rätt.
Vad angår stadgandets närmare utformning avviker kommitténs förslag
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
185
såtillvida från bestämmelserna i de nyss berörda lagarna, att såsom förut
sättning för jämkning icke angivits att tillämpning av avtalsvillkor är uppen
barligen otillbörlig utan att avtalet leder till uppenbar obillighet. Vid re
missbehandlingen har anmärkts att skäl till sådan avvikelse icke föreligger.
Ej heller enligt min mening finns anledning att ange förutsättningarna för
jämkning på annat sätt än i de nämnda bestämmelserna. Genom stadgandet
torde sålunda böra föreskrivas att i fall, då tillämpning av villkor som
upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt skulle uppenbarligen vara
stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillbörlig,
villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet har ansett det tveksamt huru
vida hänvisningen till god sed på upphovsrättens område är alldeles lämp
lig när det gäller reklamalster; även kommersiella och af färsetiska syn
punkter måste här inverka. Med anledning härav bör framhållas, att det
självfallet icke för de bedömanden det här gäller kan finnas enhetliga nor
mer över upphovsrättens hela fält utan att speciella förhållanden kan före
ligga inom särskilda områden, vilka då måste beaktas vid prövningen, över
huvudtaget måste man taga hänsyn till samtliga föreliggande omständighe
ter, då fråga om jämkning uppkommer.
Beträffande stadgandets tillämpning har i kommitténs motiv och vid re
missbehandlingen särskilt diskuterats det fallet, att mot engångsersättning
överlåtits en mer eller mindre generell rätt till verket och det sedermera
visar sig att förvärvaren erhåller en avsevärt större vinst än som kunnat
beräknas. För egen del finner jag det vanskligt att göra något mera gene
rellt uttalande om stadgandets tillämpning i dylikt fall. Hänsyn bör ej
tagas allenast till missförhållande mellan honorar och vinst; såsom förut
understrukits är det nödvändigt att beakta samtliga i det särskilda fallet
föreliggande omständigheter.
Paragrafen bör i princip vara tillämplig pa alla slags överlåtelseavtal, an
ledning att undantaga avtal rörande vissa kategorier verk anser jag icke
föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Avtal om offentligt framförande
30 §.
I paragrafen, som i sak överensstämmer med 32 § kommittéförslaget,
ges regler angående avtal om offentligt framförande.
Gällande rätt. Vissa regler om avtal varigenom författare å annan över
låtit rätt att offentligen föredraga, utföra eller uppföra ett verk stadgas i
18 § författarlagen. Enligt dess första stycke gäller, att den till vilken rät
ten överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge verket
överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan överlåta nå
gon rätt därtill. Enligt andra stycket skall överlåtelse av detta slag anses
186
gälla för en tid av fem år. Vidare stadgas, att i fall då uteslutande rätt att
föredraga, utföra eller uppföra ett verk till någon överlåtits för längre tid
än fem ar, denne under fem på varandra följande år ej begagnat sig där
av, den som överlåtit rätten skall vara oförhindrad att lämna tillstånd till
verkets återgivande även åt andra.
Kommittén. Kommittén framhåller att det endast i några få punkter, som
delvis redan reglerats i gällande rätt, ansetts möjligt och lämpligt att ge
generella stadganden angående avtal om offentligt framförande av litterära
eller konstnärliga verk.
I första stycket första punkten av förevarande paragraf har kommittén
upptagit ett dispositivt stadgande att i fall då rätt att framföra ett verk of
fentligt överlåtes, överlåtelsen skall gälla för en tid av tre år och icke med
föra ensamrätt. Beträffande stadgandets första del framhåller kommittén,
att det vore orimligt att ett avtal som icke tidsbegränsats skulle bestå un
der hela skyddstiden. Giltighetstiden bör därför begränsas genom bestäm
melse i lag, varvid tiden icke bör sättas alltför lång. Efter några års för
lopp kan förutsättningarna för avtalet vara helt ändrade; exekutörens för
måga att framföra verket blir en annan, en sångare åldras, en teatergrupp
får en ny sammansättning. Även de ekonomiska förutsättningarna för av
talet kan ändras. Den föreslagna treårstiden innebär en viss nedsättning i
förhållande till gällande rätt. I fråga om stadgandets senare del erinrar
kommittén om att överlåtelse av rätt till offentligt framförande antingen
kan avse ensamrätt eller också innebära att förvärvaren allenast erhåller
tillstånd att framföra verket (licens), med rätt för upphovsmannen att
lämna sådant tillstånd även åt andra. Där av avtalet framgår vilkendera
överlåtelseformen som åsyftas, skall detta naturligtvis lända till efterrät
telse. Emellertid bör i lagen anges, vilken rätt som tillkommer förvärvaren,
där avtalet icke lämnar tillräcklig ledning för frågans bedömande. Huru
vida på detta område ensamrätt eller licens skall anses vara det normala
är att besvara olika för olika slag av verk, exempelvis teaterpjäser och
musikverk, men i syfte att framtvinga klargörande avtalsbestämmelser har
det ansetts motiverat med en dispositiv regel att överlåtelsen icke medför
ensamrätt. Stadgandet saknar i denna del motsvarighet i gällande rätt.
I första stycket andra punkten har föreslagits en likaledes dispositiv be
stämmelse, att i fall då ensamrätt är avtalad, upphovsmannen likväl själv
må framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten un-
dei en tid av tre år ej tagits i bruk. Kommittén anför att motsvarande spörs
mål på förlagsrättens område ansetts böra bedömas med utgångspunkt från
uppfattningen, att förläggaren är skyldig utge verket. Vid överlåtelse av
rätt till offentligt framförande torde man emellertid icke generellt kunna
anse, att förvärvaren är pliktig utnyttja sin rätt; huruvida så är förhål
landet får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Ofta är läget sådant, att förvärvaren icke har dylik skyldighet och att passi
vitet från hans sida icke i och för sig medför några påföljder. Om förvär
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
187
varen erhållit ensamrätt att framföra verket, leder emellertid hans under
låtenhet till att verket överhuvudtaget ej kommer att framläggas för all
mänheten; på grund av ensamrätten är upphovsmannen förhindrad att för
anstalta om framförande i annan ordning. Av hänsyn såväl till upphovs
mannen som till allmänna kulturintressen bör förhindras att förvärvaren
på detta sätt lägger en död hand på verket. Om förvärvaren under viss tid
icke tager rätten i bruk, bör därför gälla att upphovsmannen själv äger
framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan. Bestämmelsen motsvarar
i princip gällande rätt, där tiden dock är satt till fem år.
Till andra stycket har förts bestämmelse att paragrafens regler gäller
endast där ej annat är eller må anses vara avtalat och icke äger tillämpning
på filmverk.
Vad angår stadgandet i 18 § första stycket författar lagen, att den till vil
ken rätten överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge
verket överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan över
låta någon rätt därtill, anför kommittén att det knappast generellt kan sägas,
att förvärvarens rätt skall vara så vidsträckt som anges i stadgandets första
punkt; spörsmålet bör avgöras med hänsyn till omständigheterna i det sär
skilda fallet och rådande sedvana. Någon motsvarighet till stadgandet i
denna del har därför icke upptagits i förslaget. Den i stadgandets senare
punkt behandlade frågan om vidareöverlåtelse regleras i förslaget i 28 §.
Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har icke mött erinringar hos
remissinstanserna. En viss tvekan mot nedsättningen av tidsfristen
n a från nu gällande fem till tre år kommer dock till synes i det av folkets-
hus föreningarnas riksorganisation avgivna yttrandet; då bestämmelsen är
dispositiv, finner organisationen likväl ej anledning till anmärkning. Teat
rarnas riksförbund understryker att överlåtelse av förevarande slag, om ej
annat avtalats, icke bör gälla kortare tid än tre år. Uppföranderätten över-
låtes i regel av författaren till ett teaterförlag, vilket i sin tur säljer rätten
till teatrarna, vanligen med premiärfrist på minst två år. Förlagen behöver
sålunda tid för placeringen.
Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggare-
föreningen hemställer, att det måtte införas bestämmelser om skyldighet
för arrangörer av offentliga framföranden att till upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare avlämna rapporter om de litterära eller konstnäiliga
verk som ingår i programmet. Ett liknande önskemål framföres av teater-
förlag Arvid Englind aktiebolag.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna angående avtal
om offentligt framförande, vilka i stort sett överensstämmer med gällande
rätt, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde böra upp
tagas i lagen med viss redaktionell jämkning. Att reglerna skall gälla endast
där ej annat är eller må anses avtalat framgår av 27 § andra stycket i depar-
tementsförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
Representanter för kompositörer, musikförläggare och teaterförläggare
har framfört önskemål om skyldighet för arrangörer av offentliga framfö
randen att avge rapporter om de litterära eller konstnärliga verk som ingår
i programmet. Rapportskyldigheten kan emellertid regleras i samband med
avtalet om det offentliga framförandet, och någon lagregel i ämnet synes
icke behövlig.
Förlagsavtal
31 §.
I 31—38 §§, vilka motsvarar 33—40 §§ kommittéförslaget, har upptagits
bestämmelser om förlagsavtal. I förevarande paragraf, som motsvarar 33 §
kommittéförslaget, behandlas förlagsavtalets begrepp m. m.
Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att den beträffande förlags
avtal — i typiska fall avtal varigenom en författare eller kompositör till en
förläggare överlåter rätt att i tryck utge ett litterärt eller musikaliskt verk
— icke funnit skäl föreslå en mera fullständig reglering. Det har dock an
setts motiverat att införa något mera ingående bestämmelser än dem som nu
gäller. Av stor betydelse vid utformningen av förslagets regler härom har
varit ett normalformulär till förlagsavtal, som 1947 antogs gemensamt av
författarnas och bokförläggarnas nordiska organisationer, nordiska förfat-
tarrådet och nordiska bokförläggarrådet. Formuläret är ej avsett för alla
förlagsavtal utan endast för avtal om »romaner, noveller, lyrik och därmed
jämförliga verk» men det torde vara i viss mån vägledande även utanför
detta sitt direkta tillämpningsområde. Det benämnes i kommitténs motiv
det nordiska normalkontraktet. Några bestämmelser har av skäl som an
förts vid dessa ansetts böra erhålla tvingande karaktär.
I första stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit en de
finition på förlagsavtal, varigenom anges på vilka slags överlåtelser av upp
hovsrätt som de särskilda reglerna om denna avtalstyp skall vara tillämp-
liga. Enligt definitionen hänföres härunder avtal, varigenom upphovsman
nen till förläggaren överlåter rätt att genom tryck eller annat dylikt förfa
rande mångfaldiga och utge litterärt eller musikaliskt verk eller alster av
bildkonst. Att de förlagsavtalsrättsliga bestämmelserna sålunda gjorts till
lämpliga även på alster av bildkonst innefattar en utvidgning i förhållande
till gällande rätt; konstverkslagen upptager icke några regler om förlags
rätt. Utvidgningen motiveras med att även alster av bildkonst mångfaldigas
och utges under former, som är likartade med dem som förekommer vid
utgivning av litterära och musikaliska verk.
Kommittén framhåller att med uttrycket »genom tryck eller annat dylikt
förfarande» endast avses mångfaldigande som sker med tryckpress och lik
nande. Typiska exempel är avtal om utgivning av litterärt verk i bokform
och om utgivning av musikaliskt verk i nottryck samt avtal om utgivning
av konstverk i reproduktionstryrck. Såsom tryck kan ej anses stencilering,
189
hektografering eller liknande dupliceringsmetoder. Ej heller kan hit foras
mångfaldigande genom fotografi eller ljuskopiering; om reproduktion sker
genom tryck med kliché, som i sin tur framställts genom fotografiska meto
der, sker mångfaldigandet emellertid »genom tryck».
I ett andra stycke har kommittén upptagit stadgande, att manuskript
eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upp
hovsmannens ägo. Kommittén uttalar att detta i viss mån ligger i sakens
natur, men att en uttrycklig bestämmelse i ämnet ansetts böra inflyta i för
slaget.
Remissyttrandena. Beträffande de föreslagna förlagsavtalsreg-
lerna i allmänhet understryker Flyco, Sveriges författareförening
och föreningen Minerva att dessa, särskilt de tvingande, innefattar en vär
defull förbättring ur upphovsmännens synpunkt.
Å andra sidan ifrågasätter svenska bokförläggareföreningen huruvida för
lagsavtalet överhuvudtaget bör upptagas till reglering; enligt föreningens
mening är i varje fall tvingande regler ej påkallade eller lämpliga. Vid revi
sionsarbetets påbörjande i slutet av 1930-talet kunde det möjligen anses nöd
vändigt med ett ingripande för att stödja förläggare- och författareorganisa
tionernas strävan mot vissa enhetliga och tydliga kontraktsformulär, men
situationen är en annan sedan det nordiska normalkontraktet och sederme
ra även 1953 års normalkontrakt för ungdomsböcker tillkommit.
Den i förevarande paragraf gjorda bestämningen av tillämp
ningsområdet för förlagsavtalsreglerna anses av svenska
bokförläggareföreningen vara för trång. Föreningen påpekar att böcker re
dan nu kan framställas genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering,
stencilering, hektografering och liknande duplicering. Det finns anledning
antaga att särskilt fotografiskt mångfaldigande snart kan bli vanligt för
bokframställning. Det bör därför komma till klart uttryck att »annat dylikt
förfarande» avser alla metoder att för läsning eller betraktande mångfal
diga litterära eller musikaliska verk eller alster av bildkonst. Flgco instäm
mer i att ett förtydligande här bör göras. Stim, föreningen svenska tonsätta
re, Skap och svenska musikförläggar ef öreningen framför samma yrkande i
fråga om musikaliska verk. Föreningarna framhåller, att enligt praxis inom
musikförlagsbranschen förlagsavtal alltid upprättas, även om verket endast
skall mångfaldigas genom ljuskopiering eller fotokopiering. Särskilt vid
publicering av större orkesterverk nyttjas detta förfarande.
Svea hovrätt ifrågasätter om icke förlagsavtalsbestämmelserna bör äga
tillämpning även på nyttokonst, som ju ofta återges i bildverk.
I redaktionellt avseende framhåller statens konstråd, i anslutning till sin
vid 2 § gjorda anmärkning beträffande uttrycket »framställa exemplar av
verket», att det är språkligt otillfredsställande när i förevarande paragraf
stadgas om rätt alt mångfaldiga och utge alster av bildkonst. Samma erin
ran gäller 36 och 37 §§ kommittéförslaget.
Förslaget upptager icke någon begränsning av förlagsavtals giltig-
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
190
h e t s t i d. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter,
med hänsyn till författarnas som regel svaga ställning på bokmarknaden, om
icke giltighetstiden för förlagsavtal borde maximeras till förslagsvis 25 år;
en sådan tvingande regel skulle främja inte bara författarnas utan även den
bokköpande allmänhetens och därmed samhällets intressen.
Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att den nya
lagen bör innehålla vissa bestämmelser rörande förlagsavtal. Frågan i vad
mån bestämmelserna bör göras tvingande kan icke bedömas efter någon ge
nerell princip utan bör prövas med hänsyn till förhållandena i varje särskild
avtalssituation som föreligger till reglering. Jag återkommer till detta spörs
mål vid de stadganden där frågan är aktuell.
Vad angår den av kommittén i förevarande paragraf föreslagna bestäm
ningen av tillämpningsområdet för förlagsavtalsreglerna har i ett par re
missyttranden uttalats, att hit bör föras även avtal som avser framställning
genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering, stencilering, hektogra-
fering och liknande duplicering, eftersom dessa metoder i stigande omfatt
ning användes för framställning av böcker och noter. Vidare har ifrågasatts
om icke förlagsavtalsreglerna bör äga tillämpning även på nyttokonst, som
ju ofta återges i bildverk. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har de
danska, finska och svenska delegerade ansett dessa synpunkter befogade;
vad angår det senare påpekandet har de delegerade framhållit att det över
huvudtaget icke föreligger anledning att inskränka tillämpningen av för
lagsavtalsreglerna med hänsyn till arten av det verk som utgivningen av
ser. Jag biträder den uppfattning, varåt de delegerade sålunda givit uttryck.
Angående en av statens konstråd framställd anmärkning mot uttrycket
»mångfaldiga» alster av bildkonst hänvisar jag till vad jag i denna fråga
anfört vid 2 §.
I enlighet med kommitténs förslag torde böra stadgas, att manuskript eller
annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovs
mannens ägo.
Såsom vid 27 § berörts skall enligt förslaget upphovsrätt kunna överlåtas
i sin helhet. Jag anser därför icke skäl föreligga att, såsom ifrågasatts i ett
yttrande, genom en tvingande regel maximera tiden för förlagsavtal.
32 §.
I paragrafen, som motsvarar 34 § kommittéförslaget, behandlas utgivning
ens omfattning för det fall att särskilt avtal därom saknas.
Gällande rätt. Enligt 17 § första stycket författarlagen må den, som genom
överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, ej utge mer än en upplaga, vil
ken ej må överstiga ettusen exemplar. I konstverkslagen finns, såsom förut
berörts, överhuvud icke några bestämmelser om förlagsrätt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
191
Kommittén. Kommittén framhåller att parterna vid ingåendet av förlags
avtal har att taga ställning till vilken omfattning utgivningen skall få. För
läggarens rätt kan härvid på förhand inskränkas till en eller visst antal upp
lagor, men han kan också erhålla rätt att utge verket i obegränsad utsträck
ning. Enligt det nordiska normalkontraktet har förläggaren rätt att utge
verket dels i en första upplaga omfattande visst av parterna bestämt antal
exemplar, dels därefter i nya upplagor i det antal exemplar som förläggaren
bestämmer. Att omfattningen av förläggarens utgivningsrätt fastställes i av
talet är av särskild vikt, när upphovsmannens honorar utgår som engångs
ersättning. Såsom en anvisning för parterna att i avtalet intaga föreskrift
härom bör i lagen anges, vilken rätt som skall tillkomma förläggaren, om
parterna underlåter att själva träffa överenskommelse i ämnet. Naturligt
är, att förläggaren i sådant fall icke skall äga utge mer än en upplaga, om
fattande ett visst högsta antal exemplar. I enlighet härmed har kommittén
i förevarande paragraf upptagit stadgande att förläggaren, där ej annat är
eller må anses vara avtalat, har rätt att utge en upplaga, vilken ej må över
stiga av litterärt verk 2 000, av musikaliskt verk 500 och av konstverk 200
exemplar.
I paragrafens andra stycke har upptagits en definition på det inom för
lagsrätten betydelsefulla begreppet upplaga; härmed skall förstås vad för
läggaren på en gång låter framställa. Genom stadgandet bestämmes i första
hand vilken innebörd begreppet äger i förslaget, bl. a. i paragrafens första
stycke. Bestämmelsen fastslår tillika, vilken betydelse termen skall tilläggas
där den användes i förlagsavtal; då bestämmelsen är dispositiv, kan parter
na emellertid överenskomma att använda uttrycket i annan mening än en
ligt förslaget. I motiven anföres, att en upplaga är i stadgandets mening
framställd då den är tryckt; till framställningen hänföres således icke häft-
ning eller bindning. I sådana fall då vissa ark av tekniska eller ekonomiska
skäl tryckes i större antal exemplar än andra får upplagan anses tryckt
endast i så stort antal exemplar som motsvaras av antalet kompletta exemp
lar av verket. Om delar av verket tryckes i skilda repriser, kan det natur
ligtvis stundom vara svårt att direkt tillämpa den föreslagna definitionen; i
dylika fall får efter omständigheterna avgöras, när en upplaga av verket är
tryckt och framställningen av en ny upplaga vidtager.
Remissyttrandena. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska
musikförläggareföreningen anser upplagesiffran för musikaliska
verk böra sättas till 1 000 exemplar, vilket antal enligt föreningarnas mening
bättre skulle motsvara praxis i fråga om utgåvor i tryck. Föreningen svenska
affischtecknare anser den för konstverk angivna upplagesiffran böra sättas
högre, med hänsyn till förhållandena inom reklambranschen.
Sveriges författareförening och föreningen Minerva framför önskemål om
att förläggarens rätt att framställa överskottscxemplar regleras ge
nom särskilt stadgande. Det nordiska normalkontraktet innehåller vissa reg
ler härom. Anledning finns emellertid för antagande, att överskottsexemplar
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
i åtskilliga fall tryckes i större antal än som förläggaren varit berättigad till
enligt kontraktet eller att överskottsexemplar sålts av förläggaren, utan att
författaren erhållit honorar. Det synes uteslutet för författarna att utan en
uttrycklig, tvingande lagbestämmelse vinna respekt för sina berättigade in
tressen i detta hänseende.
Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör utgivningsrätten,
om ej annat är eller må anses avtalat, endast omfatta en upplaga. Beträf
fande litterära verk och konstverk torde upplagesiffran böra bestämmas
enligt kommitténs förslag, d. v. s. till 2 000 resp. 200 exemplar. I fråga om
musikaliska verk torde, såsom framhållits i några remissyttranden, ett
något högre antal än de 500 exemplar som föreslagits av kommittén bättre
motsvara praxis. I enlighet med en rekommendation av det nordiska upp-
hovsrättsmötet 1957 vill jag föreslå att antalet sättes till 1 000.
I förevarande paragraf torde jämväl i överensstämmelse med kommitténs
förslag anges vad som avses med upplaga.
Ett par remissinstanser har yrkat att förläggarens rätt att framställa
överskottsexemplar skall regleras genom särskilt, tvingande stadgande.
Några befogade anmärkningar mot den praxis som tillämpas vid upprät
tande av avtal på området synes emellertid ej ha framkommit och jag anser
lagbestämmelser i ämnet icke vara erforderliga.
33 §.
Paragrafen, som motsvarar 35 § första stycket kommittéförslaget, inne
håller regler om förläggarens utgivningsplikt.
Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att förlagsavtalet som en be
tydelsefull rättsföljd medför skyldighet för förläggaren att utge verket och
sörja för dess spridning. Ur upphovsmannens synpunkt är förlagsavtalets
funktion, att verket blir utgivet och sålunda når ut till publiken. Genom av
talet måste förläggaren anses åtaga sig att med sin erfarenhet, sin förmåga
som affärsman och sin organisation verka för tillgodoseende av detta upp
hovsmannens intresse. Gällande svensk rätt innehåller icke några uttryck
liga föreskrifter i ämnet. I praxis har emellertid fastslagits, att förlägga
rens försummelse att utge verket medför skyldighet för honom att ersätta
den skada, som därigenom vållas upphovsmannen (NJA 1899 s. 38). Där
emot torde ovisshet råda om vilken innebörd utgivningsplikten i övrigt
äger. Enligt kommitténs mening är detta spörsmål så betydelsefullt att det
bör upptagas till reglering i lag. Ett stadgande härom har fått sin plats i
förevarande paragraf. I första stycket har kommittén upptagit föreskrift, att
förläggaren skall vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt
sätt sörja för dess spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som
betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. För
summas det, skall upphovsmannen äga häva avtalet och behålla uppburet
honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej därav täckes, skall den
193
ock ersättas. Enligt andra stycket skall avtalsbestämmelse, som till upp
hovsmannens nackdel avviker från vad i paragrafen stadgas, vara utan ver
kan.
I motiven anför kommittén till en början, att frågan vad som är skälig
tid självfallet får avgöras med ledning av rådande sedvana, i den mån
denna kan godtagas, och under beaktande av omständigheterna i det sär
skilda fallet. Stor häns>n måste härvid tagas till verkets art och omfat-
ning. För verk av högaktuellt intresse, exempelvis vissa reportageböcker,
inlägg i den politiska eller kulturella debatten och liknande, har upphovs
mannen anspråk på större skyndsamhet än eljest. I andra fall är det klart
att utgivningen måste taga mycket lång tid, t. ex. då fråga är om större
handböcker och liknande arbeten. Ett annat exempel är att utgivning av
musikaliska verk av tekniska skäl ofta kan kräva avsevärd lid. I vad mån
oförutsedda hinder, såsom pappersransonering, arbetskonflikt och liknande,
kan medföra en förlängning av den tid, som eljest skulle ansetts skälig,
får avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.
Kommittén anför härefter att en i diskussionen livligt uppmärksammad
fråga är, huruvida utgivningsplikten bör begränsas till verkets första upp
laga eller om förläggaren, där han har rätt att utge ytterligare upplagor,
också har skyldighet att göra detta i den mån marknaden erbjuder möj
lighet härtill. Vilken ståndpunkt gällande svensk rätt intager av tveksamt.
Från förläggarhåll har gjorts gällande, att utgivningsplikten endast bör av
se första upplagan; sedan denna utkommit, bör det stå förläggaren helt fritt
att ensam avgöra, huruvida och i vilken omfattning utgivningen bör fort
sättas. Enligt kommitténs mening leder emellertid de överväganden, som
överhuvudtaget motiverar att förlagsavtalet anses innefatta en plikt för
förläggaren att utge verket, till att denna skyldighet icke alltid kan be
gränsas på detta sätt. Om en första upplaga slutsålts men tydligt är, att
det fortfarande finns sådan efterfrågan på verket att en ny upplaga kan få
avsättning, bör upphovsmannen kunna kräva att en sådan kommer ut.
Hans ideella intresse att nå ut till publiken påkallar, att exemplar bålles till
gängliga för den köpande allmänheten. Vad angår upphovsmannens ekono
miska intressen må beaktas, att han i allmänhet har royalty på försålda
exemplar och att del alltså är av betydelse för honom, att så många exem
plar som möjligt säljes. Även om han erhållit engångshonorar, är det av
vikt för honom, att hans namn genom fortsatt utgivning blir känt i så vida
kretsar som möjligt; i huvudsak tillhör detta den ideella sidan av spörs
målet, men förhållandet kan ha betydelse även för upphovsmannens ut
komstmöjligheter i framtiden. Av anförda skäl bör förläggaren principiellt
vara skyldig fullfölja utgivningen, där försäljningsmöjligheterna kan anses
motivera detta.
1 fortsättningen framhåller kommittén, att vissa svårigheter möter, då
det gäller att i lagtext bestämma i vilken omfattning utgivning av nya upp
lagor bör äga rum. Såsom nyss antytts bör i första hand hänsyn tagas till
marknadens efterfrågan. Det avgörande bör vara, om man kan räkna med
111
liihaiKj till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
194
Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
så stor avsättning, att det är affärsmässigt motiverat att utge en ny upp
laga. Ett typiskt exempel härpå är, att utgivningen avser ett högaktuellt
verk, som röner stor efterfrågan i bokhandeln; förläggaren är här icke be
rättigad att godtyckligt avbryta utgivningen. Å andra sidan bör förläggaren
i vissa fall vara berättigad underlåta utgivning. Frågan härom är ett spe
cialfall av det allmänna, i förslaget icke reglerade spörsmålet under vilka
omständigheter det bör vara tillåtet för en part att rygga ett förlagsavtal.
Kommittén har icke funnit tillräckliga skäl att besvara detta spörsmål på
annat sätt än att det blir att bedöma enligt allmänna rättsgrundsatser. I
anslutning härtill framhåller kommittén att en förläggare bör vara berätti
gad att rygga avtalet på grund av bristande förutsättning, exempelvis om
vad som tidigare framstått som ett diktat verk befinnes vara en kränkande
eller indiskret skildring av levande människor, eller om eljest verket be
finnes vara av helt annan art eller valör än vad förläggaren förstått eller
bort förstå då det blev antaget. Däremot kan i regel icke den omständig
heten, att förläggaren kommer till en annan uppfattning om verket i konst
närligt, moraliskt, politiskt eller religiöst hänseende, berättiga honom att
avbryta utgivningen. Nu anförda synpunkter har kommittén sökt samman-
latta i bestämmelsen, att utgivningen skall fullföljas i den omfattning, som
betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter.
Såsom förut berörts innefattar utgivningsplikten jämväl skyldighet att
sörja för att verket sprides. Kommittén framhåller, att inom olika bran
scher olika former för spridningen kan ifrågakomma. I sakens natur ligger,
att spridningen bör ske på det inom den ifrågavarande branschen sedvan
liga sättet; för fullständighetens skull har detta utsagts i texten.
Vad angår de påföljder, som bör inträda om förläggaren försummar sin
utgivningsplikt, erinrar kommittén om att enligt gällande rätt sådan för
summelse medför skyldighet för honom att ersätta den skada, som där
igenom vållas upphovsmannen. Att dylik skadeståndsskyldighet föreligger
bör fastslås i lag. Enligt kommitténs mening bör upphovsmannen emeller
tid jämväl äga häva avtalet; upphovsmannen bör nämligen erhålla möjlig
het att utge verket på annat håll. I överensstämmelse med det anförda gäl
ler enligt det föreslagna stadgandet att upphovsmannen, om förläggaren
försummar sin utgivningsplikt, äger häva avtalet och fordra skadestånd.
Kommittén anför vidare, att förläggaren på skadeståndet bör äga avräkna
i förskott utgivet honorar. Skulle skadan understiga detta, borde överskju
tande del av forskottet eller, där skada ej uppstått, hela förskottet åter-
baras. Emellertid är det kännetecknande för honorarpraxis på detta områ
de, att i avtalet stadgade förskott aldrig behöver återbetalas utan betrak
tas på samma sätt som en handpenning eller liknande. I enlighet härmed
skall upphovsmannen enligt förslaget städse äga behålla uppburet honorar.
Beträffande det föreslagna andra stycket framhåller kommittén att utgiv-
nmgsphkten är att anse som grundad i förlagsavtalets natur. Den utgör en
så väsentlig rättsföljd av detta, att det icke bör tillåtas förläggaren att ge
nom förbehåll sätta reglerna härom ur kraft.
195
Kommittén uttalar slutligen, att förläggaren i vissa fall kan ha ett berät
tigat intresse att få ett verk på hand utan skyldighet att utge det, och att det
i så fall finns möjlighet att utforma överenskommelsen såsom ett options-
avtal. Intresse härav kan förläggaren särskilt ha beträffande arbeten som
utföres på förläggarens beställning; denne kan ju vid avtalet icke på för
hand veta om arbetet blir sådant, att han vill åtaga sig ansvar för utgivning
därav, men han bör å andra sidan vara skyddad mot att författaren till an
nan förläggare överlåter rätten till arbetet.
Remissyttrandena. Mot utformningen av bestämmelserna om förläg
garens utgivningsplikt i första stycket har riktats erinran endast
av Sveriges ungdomsförfattareförening, som anser uttrycket »skälig tid» vara
alltför vagt.
Flyco understryker betydelsen för upphovsmannen av att bestämmelserna,
såsom föreslås i stadgandets andra stycke, göres tvingande. Det finns
en allmän tendens hos förläggarna att genom utnyttjande av sin ekonomiska
överlägsenhet förskaffa sig fördelaktiga villkor. Nordiska normalkontraktet
innehåller visserligen bestämmelser om utgivningsplikt men kontraktet ut
gör ej tillräckligt skydd, då det när som helst kan uppsägas och dessutom
har ett strängt begränsat tillämpningsområde; det gäller endast mellan för
fattareföreningens och bokförläggareföreningens medlemmar och blott be
träffande de kategorier av verk som däri anges. Att lösa hithörande frågor
med tillämpning av jämkningsregeln i 29 § skulle medföra besvär och kost
nader för upphovsmannen, något som ofta kunde få honom att avstå från
att hävda sin rätt. En rättegång kan också medföra dröjsmål med och extra
svårigheter för utgivningen.
Flera remissinstanser avstyrker att bestämmelserna göres tvingande.
Stockholms rådhusrätt framhåller att tvingande bestämmelser på avtalsrät
tens område i allmänhet stadgas för att bereda skydd åt part, som antages
på grund av sin svagare ställning i avtalsförhållandet vara i särskilt behov
därav. Det kan också förekomma, att en tvingande regel motiveras av något
mera renodlat samhällsintresse. I förevarande fråga synes — med beaktande
bl. a. av innehållet i 29 § — icke något skäl kunna med fog åberopas till
stöd för det föreslagna stadgandet. I varje fall bör bestämmelsen om att
upphovsmannen skall äga behålla uppburet honorar icke göras tvingande.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att tvingande bestämmelser,
vilka är avsedda att vara ett skydd för författaren, sannolikt ofta kommer
alt verka till dennes nackdel; med tanke på den skadeståndsskyldighet, som
enligt förslaget skulle förekomma, torde förläggaren icke våga binda sig för
ett kontrakt förrän han kunnat fastslå, att samtliga förutsättningar för eu
utgivning föreligger. Man kommer därför, på sätt kommittén antytt, i stor
utsträckning att använda sig av optionsavtal. I så fall kommer lagbestämmel
serna att vara tämligen meningslösa.
Svenska bokförläggareföreningen anför betänkligheter mot att göra hit
hörande bestämmelser tvingande främst såvitt avser utgivning av översätt
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
196
ningar och utgivning av nya upplagor. Frågan om behandlingen av översätt
ningar diskuteras av föreningen i anslutning till 40 § kommittéförslaget.
Vad angår nya upplagor anföres att det ofta är ett affärsmässigt svårt av
görande förläggaren har att träffa, då han skall besluta om tryckning av
nya upplagor. Även om ett verk snabbt tager slut hos förlaget, händer det
icke sällan att bokhandlarna missräknat sig på dess säljbarhet och efter
något halvår returnerar så stort antal exemplar, att ett tilltryck av en ny
upplaga skulle vara en förlustaffär. Å andra sidan kan det kanske i efter
hand visa sig, att utöver vad som faktiskt tryckts en ytterligare upplaga
skulle ha kunnat säljas. Det är enligt föreningens mening en förutsättning
för en sund och även för författarna givande förlagsverksamhet, att förläg
garna har möjlighet att avgöra, om de vill trycka nya upplagor, utan att ha
ett latent skadeståndshot hängande över sig. Enligt det nordiska normalkon-
liaktet, som är utformat som en kombination av förlags- och optionsavtal,
har förläggaren också sådan möjlighet. Att döma av uttalanden från leda
möter av kommittén skulle normalkontraktet emellertid icke vara förenligt
med förslaget. Förslagets genomförande skulle då framtvinga en omläggning
av kontraktet, trots att detta i snart tio år fungerat tillfredsställande och
icke i något enda fall givit anledning till anmärkning. Överhuvudtaget är
frågan om förläggarnas utgivningsplikt beträffande nya upplagor mera prin
cipiell än praktiskt betydelsefull; det synes då icke föreligga skäl att göra
bestämmelserna härom tvingande. Oskäliga utgivningsfrister och andra av-
talsklausuler, som är oförenliga med god sed på upphovsrättens område, kan
tillräckligt effektivt angripas med stöd av stadgandet i förslagets 29 §. Utan
tvivel är det, då fråga är om första utgivningen av originalverk, riktigt, så
som i motiven sägs, att utgivningsplikten är grundad i förlagsavtalets natur
och att det icke bör tillåtas förläggarna att genom förbehåll undandraga sig
denna plikt. Men att därför göra förevarande paragraf tvingande synes onö
digt.
Förslaget avstyrkes vidare av Sveriges radio, som åberopar sin principiella
tveksamhet mot att tvingande avtalsregler införes i den nya lagen, och av
Stockholms handelskammare, som hänvisar till att det nordiska normalkon
traktet ingående reglerar utgivningsplikten och att några olägenheter vid
den praktiska tillämpningen av detta icke försports.
Svea hovrätt intager en tveksam hållning till förslaget. Hovrätten förkla
rar att den icke äger närmare kännedom om de missförhållanden, som kan
förekomma på förlagsavtalens område och kan påkalla införandet av den
föreslagna regeln, och att hovrätten därför icke ansett sig böra avge något
bestämt uttalande om nödvändigheten av att i nu berörda hänseende in
skränka avtalsfriheten. Hovrätten finner emellertid stadgandet ge anledning
till viss erinran och anför härutinnan i stort sett samma synpunkter som
övriga mot förslaget kritiska instanser.
Departementschefen. Såsom kommittén anfört bör i förlagsavtalet anses
ligga att förläggaren påtager sig skyldighet att utge verket och sörja för dess
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
197
spridning. Det synes lämpligt att innebörden av denna skyldighet regleras
i lagen. Kommitténs förslag i detta avseende går ut på, att förläggaren skall
vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt sörja för dess
spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som betingas av möj
ligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Förslaget synes väsent
ligen ej ge anledning till erinran. Att, såsom yrkats i ett remissyttrande,
närmare ange när utgivningen skall ske är självfallet icke möjligt med hän
syn till det sätt på vilket förhållandena kan växla i de enskilda fallen. Då
förläggarens plikt förklarats innefatta jämväl skyldighet att fullfölja utgiv
ningen i den omfattning, som betingas av möjligheterna till avsättning och
övriga omständigheter, innebär detta på sätt kommittén utvecklat, att även
nya upplagor skall utges om de angivna betingelserna föreligger. Med hän
syn till vad svenska hokförläggareföreningen anfört vill jag understryka,
att förslaget icke förutsätter en mera ingående prövning av föreliggande
försäljningsmöjligheter än som normalt förekommer i den bransch varom
fråga är. Om å andra sidan en sådan prövning skulle ge vid handen att eu
ny upplaga är affärsmässigt motiverad, hör förläggaren vara skyldig föran
stalta därom. Uppkommer i efterhand fråga huruvida ny upplaga borde ha
givits ut, skall bedömningen självfallet avse förhållandena sådana de gestal
tade sig då frågan om utgivningen var aktuell; om dessa icke innefattade
tillräckliga skäl att ge ut en ny upplaga, är det utan betydelse att man till
äventyrs efteråt kan påvisa att en ny upplaga skulle ha kunnat säljas.
I enlighet med kommitténs förslag bör jämväl upptagas stadgande om
rätt för upphovsmannen att vid försummelse från förläggarens sida häva
avtalet samt därvid behålla uppburet honorar och eventuellt uppbära ska
destånd.
Principen om förläggarens utgivningsplikt är självfallet av väsentlig be
tydelse för upphovsmannen och kommittén har med hänsyn härtill föresla
git att bestämmelserna härom skall vara tvingande. Mot förslaget i denna
del har emellertid riktats invändningar, icke blott av representanter för för
läggarna och andra företagare utan också från andra hall, bl. a. Svea hov
rätt, Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundets styrelse. I praktiken
torde denna fråga vara av jämförelsevis ringa betydelse, eftersom en för
läggare regelmässigt har samma intresse som upphovsmannen av att ver
ket vinner största möjliga avsättning; några exempel på missbruk av den
nuvarande avtalsfriheten är knappast kända, i varje fall icke från senare
år. Spörsmålet bör emellertid övervägas även ur principiella synpunkter. I
princip bör gälla att man i de normala fallen icke godtager klausuler ge
nom vilka förläggaren åsidosätter utgivningsplikten. 1 mera speciella lägen
kan det emellertid föreligga ett legitimt intresse att göra törbehåll beträf
fande utgivningen; om fråga exempelvis är om ett beställt arbete, är det
rimligt alt förläggaren äger göra utgivningen beroende av att han finner sig
kunna godtaga arbetet när detta framlägges eller av alt marknadsförhållan
dena då icke väsentligen ändrats. Denna synpunkt har även anförts av kom
mittén, som emellertid ansett frågan i detta fall böra lösas genom att par
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
198
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960
terna icke upprättar förlagsavtal utan optionsavtal. Då enligt förslaget varje
avtal som ger förläggaren rätt att utge verket är ett förlagsavtal, skulle det
dock många gånger vara svårt att ur den synpunkt varom nu är fråga skilja
mellan options- och förlagsavtal. Att generellt göra reglerna om utgivnings-
plikten tvingande torde därför ej vara lämpligt. Ett system med undantags
bestämmelser för särskilda fall torde å andra sidan bli onödigt komplicerat
och skulle för övrigt knappast kunna utformas så att det täckte alla de sär
skilda situationer som här kunde uppstå. Den mest ändamålsenliga lös
ningen synes vara att göra stadgandet dispositivt. Denna ståndpunkt har
också intagits av de delegerade vid det nordiska upphovsrättsmötet år 1957.
De med största sannolikhet sällsynta fall då fråga uppkommer huruvida
en förläggare äger åberopa ett avtalsvis gjort förbehåll om att han icke
skulle vara skyldig utge verket torde få lösas på grundval av den allmänna
jämkningsregeln i 29 §. I enlighet med det anförda torde andra stycket i
kommitténs förslag få utgå. Den allmänna hänvisningen om dispositiva
regler i 27 § andra stycket i departementsförslaget omfattar även föreva
rande paragraf.
34 §.
I paragrafen, som i sak överensstämmer med 36 § kommittéförslaget,
stadgas vissa frister för utgivningen.
Gällande rätt. Enligt 17 § andra stycket författarlagen gäller, att om inne
havare av förlagsrätt till ett verk icke inom två år efter det författaren av
lämnat fullständigt manuskript utgivit verket, hans förlagsrätt förfaller
och författaren äger behålla vad han redan må ha uppburit i betalning. I
tredje stycket stadgas, att om utgivet verk utgått ur bokhandeln och förläg
garen har rätt att utge ny upplaga, författaren äger påfordra verkets för
nyade utgivande; utges verket icke på nytt inom ett år från det han därom
gjort framställning hos förläggaren, skall vad i andra stycket sägs gälla.
Reglerna är dispositiva.
Kommittén. Kommittén framhåller att det, såsom berörts vid 35 § i dess
förslag, i ett förlagsrättsligt avtalsförhållande är av stor betydelse för upp
hovsmannen, att han äger rätt att häva avtalet om verket icke blir utgivet,
så att han kommer i tillfälle att få detta antaget på annat förlag. I överens
stämmelse härmed gäller enligt nämnda stadgande, att upphovsmannen äger
häva avtalet om förläggaren försummar sin utgivningsplikt, d. v. s. om
denne dröjer oskäligt länge med att utge verket. Den omständigheten, att
verket ännu efter en längre tids förlopp icke utkommit, behöver likväl icke
alltid betyda att förläggaren gjort sig skyldig till försummelse, och även
om så är händelsen, kan upphovsmannen sakna möjlighet att styrka för
hållandet. I ett sådant fall kan upphovsmannen därför icke häva avtalet
med stöd av 35 §. Där den tid som förflutit är mera avsevärd, bör upphovs
mannen emellertid, enligt kommitténs mening, oavsett om dröjsmålet är
199
att tillskriva försummelse från förläggarens sida, äga möjlighet att vända
sig till annan förläggare. Av anförda skäl har i förevarande paragraf stad
gats frister för utgivningen, efter vilkas utgång upphovsmannen, om verket
ännu ej blivit utgivet, skall äga rätt att häva avtalet.
Enligt bestämmelse i första punkten skall fristen i allmänhet vara två
år; i det nordiska normalkontraktet har motsvarande tid, i enlighet med in
ternationell sedvänja rörande utgivning av skönlitteratur, satts till 18 må
nader. För musikaliska verk skall tiden vara fyra år, vilket sammanhänger
med att utgivning av sådana verk regelmässigt måste planeras på tämligen
lång sikt. Frist skall enligt bestämmelsen räknas från det upphovsmannen
avlämnat fullständigt manuskript eller annat exemplar som skall mång
faldigas; som exempel nämner kommittén teckning eller skiss.
Där avtalet häves, borde enligt allmänna regler upphovsmannen återbära
erhållet förskottshonorar. Av samma skäl som kommittén anfört under 35 §
stadgar emellertid förslaget, att upphovsmannen skall äga behålla vad han
i sådant hänseende uppburit.
Vad hittills sagts har avseende på det fallet, att verket överhuvudtaget
icke utges. Motsvarande spörsmål uppkommer, uttalar kommittén, om ver
ket utgivits men sedermera utgått i handeln och förläggaren, oaktat han
har rätt därtill, icke föranstaltar om ny upplaga. Särskilt i detta läge torde
det ofta vara svårt att göra gällande, att förläggarens underlåtenhet är att
anse som försummelse; såsom kommittén anfört vid 35 § är förläggaren
skyldig utge ny upplaga endast om det kan beräknas, att en sådan vinner
erforderlig avsättning. Om förläggaren icke vill utge en ny upplaga, bör
emellertid upphovsmannen själv ha möjlighet att göra detta. Även i detta
fall bör han därför vara berättigad att häva avtalet. Förläggaren har emel
lertid ett anspråk på, att en sådan åtgärd icke vidtages förrän viss tid för
flutit efter det, att upphovsmannen uttryckligen begärt att en ny upplaga
skall utges. Tiden, som alltså bör räknas från det att sådan begäran gjorts,
synes enligt kommitténs mening lämpligen kunna sättas till ett år; i det
nordiska normalkontraktet är motsvarande tid nio månader. Även i före
varande fall bör gälla, att upphovsmannen äger behålla uppburet honorar.
I enlighet med det anförda utformade bestämmelser har upptagits i para
grafens andra punkt.
Paragrafens bestämmelser skall enligt förslaget gälla endast där annat ej
är eller må anses vara avtalat. Kommittén framhåller att längre frister än
de i lagen föreskrivna i många fall är erforderliga; dessa är nämligen främst
avpassade för utgivning av skönlitterära och musikaliska verk men i all
mänhet för korta för exempelvis facklitteratur.
Remissyttrandena. Mot det föreslagna stadgandet har under remissbe
handlingen riktats anmärkningar endast av Sveriges författareförening och
föreningen Minerva, som förordar att utgivningsfristerna beträffande litte
rära verk, i anslutning till det nordiska normalkontraktet, sättes till 18
månader för första upplagan och nio månader för ny upplaga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960
200
Departementschefen. Förevarande i kommittéförslaget upptagna stadgan
de om viosa frister för utgivningen synes ej ge anledning till erinran. Efter
som paragrafen principiellt avser alla slags verk, synes fristerna böra göras
något längre än enligt det nordiska normalkontraktet som har ett begränsat
tillämpningsområde. I speciella fall kan skälig utgivningstid för övrigt vara
betydligt längre än de i paragrafen stadgade fristerna. Då stadgandet såsom
framgår av 27 § andra stycket i departementsförslaget är dispositivt, kan
<