Prop. 1960:17

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

1

Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.', given Stockholms slott den 27 november 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk; 2) lag om rätt till fotografisk bild; samt 3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga här­ vid fogade förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen till skydd för för­ fattare, tonsättare, bildkonstnärer, konsthantverkare och andra upphovs­ män till litterära och konstnärliga verk (upphovsrätt). Nu gällande lagbe­ stämmelser på detta område är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hän­ syn till utvecklingen inom film, grammofon, radio och television. Vissa ändringar påkallas även för att möjliggöra för Sverige, som är medlem av den s. k. Bernkonventionen, att tillträda en år 1948 reviderad text av kon­ ventionen, ävensom den år 1952 i Geneve ingångna Världskonventionen om upphovsrätt. Slutligen har beaktats intresset av att på detta område erhålla största möjliga nordiska rättslikhet; det förberedande lagstiftningsarbetet har därför utförts i samverkan med utredningar i Danmark, Finland och

Norge.

Den nya lagstiftning som föreslås innebär i vissa avseenden en förstärk­ ning av upphovsmannens rätt. Bl. a. ges ökat skydd åt de ideella och per­ sonliga intressen han förbinder med verket. Skyddstiden, som för närva-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

2

rande i princip är 30 år från upphovsmannens död men beträffande litte­

rära och musikaliska verk provisoriskt förlängts till 50 år, föreslås nu be­

träffande samtliga verk till 50 år. I fråga om alster av konsthantverk och

konstindustri behålles dock, i avbidan på pågående utredning om mönster­

skyddet, den hittillsvarande skyddstiden oförändrad.

Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya in­

skränkningar i upphovsrätten till förmån för vissa kulturella eller eljest

samhälleliga ändamål. Bl. a. föreslås sålunda, att arkiv och bibliotek skall

aga fotokopiera skyddade verk och att skolorna skall kunna göra band­

inspelningar av radioprogram o. dyl. Vidare märkes, att de avtal om radio-

och television sutsändningar av skyddade verk, som Sveriges radio har med

Stim och andra upphovsmannaorganisationer, principiellt skall ge rätt att

sanda ut verk även av upphovsman som icke är ansluten till dessa orga­

nisationer.

Forslaget behandlar icke blott den egentliga upphovsrätten utan upptager

också regler om skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konst­

närer och i samband därmed också för grammofonindustrien och radion.

Dessa grupper får skydd mot vissa inspelnings- öch utsändningsåtgärder.

Vidare skall utövande konstnärer och grammofonfabrikanter äga rätt till er­

sättning för grammofonmusiken i radio och television. Utövande konstnärer

får dessutom skydd för sina ideella och personliga intressen.

I förslaget har även upptagits offentligrättsliga stadganden till skydd för

vissa allmänna intressen. Bl. a. beredes sålunda möjlighet åt det allmänna

att ingripa till skydd för ideella värden hos klassiska och andra äldre lit­

terära och konstnärliga verk.

Beträffande rätten till fotografier föreslås särskilda bestämmelser. Här

märkes att skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år från året för ut­

givningen, sättes till 25 år från framställningsåret. I en del fall, där det

för närvarande är fritt att använda fotografier som illustrationer, införes

rätt till ersättning för fotografen.

Förslaget föranleder följdändringar i tryckfrihetsförordningen och i la­

gen mot illojal konkurrens.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

3

>;t

•ilnirttmru

nviunuri^/oriqoui

a a

a

lav. *>:•»

*>»

1

-s- ■ -

•mtthrus

hno tlrx.» !n. l!i! no

: !

Förslag

till

La§

•)(!

;

om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

.

j

>I

töv

U;xruinvj i];,

>h: u:r,

iritj Jnm

s

\ • n'i-u> ;r-.:ui'r” ‘

V

n

?

Härigenom förordnas som följer.

</•••• i-i0 liii [•••■>ro;" vi’ •«•••.*■ r.d i■

aat.ix

... ... .vv tjätbi' 'ta

1 KAP.

Upphovsrättens föremål och innehåll

■;« h.

1

1

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till

verket, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift

eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst,

byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck

på annat sätt.

Till litterärt verk hänföres karta, så ock annat i teckning eller grafik eller

i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

2

§.

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som nedan stadgas, ute­

slutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav

och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller änd­

rat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart

eller i annan teknik.

Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföres på an­

ordning, genom vilken det kan återgivas.

Verket göres tillgängligt för allmänheten då det framföres offentligt, så ock

då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller

eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt. Lika med offentligt fram­

förande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en

större sluten krets.

3 §•

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för all­

mänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt

god sed kräver.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnär­

liga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt

4

för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet

sätt kränkande för upphovsmannen.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan

eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad använd­

ning av verket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

4

§.

Den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan

litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna gestalt, men han

äger icke förfoga däröver i strid mot upphovsrätten till originalverket.

Har någon i fri anslutning till ett verk åstadkommit ett nytt och själv­

ständigt verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

5 §.

Den som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit

ett litterärt eller konstnärligt samlingsverk har upphovsrätt till detta, men

hans rätt inskränker icke rätten till de särskilda verken.

6

§.

Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra själv­

ständiga verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var

för sig beivra intrång i rätten.

7 §•

Såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock

allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på ex­

emplar av verket eller angives då detta göres tillgängligt för allmänheten.

Är ett verk utgivet utan att upphovsmannen är angiven såsom i första

stycket sägs, äger utgivaren, om sådan är nämnd, och eljest förläggaren före­

träda upphovsmannen, till dess denne blivit angiven på ny upplaga eller

genom anmälan i justitiedepartementet.

8 §.

Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för all­

mänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar därav lovligen förts i handeln eller el­

jest blivit spridda till allmänheten.

9 §•

Författningar samt beslut och yttranden av myndighet, som avses i 2 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen, äro icke föremål för upphovsrätt.

5

Fotografisk bild är icke föremål för upphovsrätt enligt denna lag; om rätt

till sådan bild gäller vad särskilt är stadgat.

Har ett verk registrerats såsom mönster eller modell enligt vad därom är

stadgat, må utan hinder därav upphovsrätt till verket göras gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 dr 1960

10 §.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11

§.

Av offentliggjort verk må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

Vad i första stycket sägs medför ej rätt att för eget bruk låta annan fram­

ställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande efter­

bilda annat konstverk, ej heller rätt att utföra byggnadsverk.

12

§.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av verk genom foto­

grafi.

13 §.

Byggnad eller bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens

lov, såvitt det kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

14 §.

Ur offentliggjort verk må, i överensstämmelse med god sed, citat göras

i den omfattning som betingas av ändamålet.

I kritisk eller vetenskaplig framställning må ock i anslutning till texten

återgivas offentliggjort konstverk. Återgivas i populärvetenskaplig fram­

ställning två eller flera konstverk av samma upphovsman, äger han rätt till

ersättning.

15 §.

I tidning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel

i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot efter­

tryck är utsatt.

Offentliggjort konstverk må avbildas i tidning eller tidskrift i samband

med redogörelse för dagshändelse på konstens område.

6

I samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, sammanställt

ur verk från ett större antal upphovsmän, må återgivas mindre delar av lit­

terärt eller musikaliskt verk eller sådant verk av ringa omfång, såframt fem

år förflutit efter det år, då verket utgavs. I anslutning till texten må återgi­

vas konstverk, därest fem år förflutit efter det år, då verket offentliggjordes.

Verk som tillkommit för att brukas vid undervisning må ej medtagas i sam­

ling för sådant ändamål.

För återgivande som avses i denna paragraf äger upphovsmannen rätt till

ersättning.

17 §.

Inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av offent­

liggjort verk framställas genom ljudupptagning; dock må grammofonskiva

eller liknande anordning, som framställts i förvärvssyfte, ej direkt eftergö­

ras. Exemplar som framställts med stöd av denna paragraf må ej utnytt­

jas på annat sätt.

18 §.

Av utgivet litterärt eller musikaliskt verk må exemplar framställas i blind­

skrift.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller del av dikt blivit tonsatt, må den soni text

till det musikaliska verket återgivas i samband med notskrift och framföras

offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivandet. För återgivande

eller framförande som nu sagts äger författaren rätt till ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna tex­

ten återgivas i konsertprogram eller dylikt.

20

§.

Verk som är utgivet må framföras offentligt vid gudstjänst eller under­

visning.

Utgivet verk må ock framföras offentligt vid tillfälle, där framförande

av sådana verk ej är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt och

anordnandet sker utan förvärvssyfte. Det må jämväl framföras offentligt

i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat allmännyt­

tigt syfte, om den som framför verket eller, vid framförande i samverkan,

alla de medverkande göra det utan ersättning.

Vad i andra stycket är stadgat gäller ej sceniskt verk eller filmverk.

21

§.

Vid återgivande genom ljudradio, television eller film av dagshändelse må

korta avsnitt av verk som framföres eller visas såsom ett led i dagshän­

delsen medtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

16 §.

7

Har radio- eller televisionsföretag rätt att i utsändning återgiva verk, må företaget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återgi­ vas. Om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten gäller vad eljest är stadgat.

Svenskt radio- eller televisionsföretag som Konungen bestämmer må, om företaget på grund av avtal med organisation som företräder ett flertal sven­ ska upphovsmän på området äger rätt att utsända litterära och musikaliska verk, jämväl utsända utgivet dylikt verk av upphovsman som icke företrädes av organisationen; för utsändningen äger upphovsmannen rätt till ersätt­ ning. Vad sålunda stadgats gäller dock icke sceniskt verk, ej heller annat verk om upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig utsändningen.

23 §.

Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits, må exemplar, som omfat­ tas av utgivningen, spridas vidare ävensom visas offentligt; dock må noter till musikaliskt verk ej utan upphovsmannens samtycke uthyras till all­ mänheten.

Konungen äger föreskriva, att avgift skall utgå för sådan utlåning och uthyrning av exemplar, som enligt första stycket må ske utan upphovs­ mans samtycke, ävensom förordna om medlens fördelning.

24 §.

Vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i stat­ lig eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst för över­ läggning om allmänna angelägenheter må återgivas utan upphovsmans sam­ tycke; dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må återgivas allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogö­ relsen. Upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

25 §.

Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av konstverk eller verket ut­ givits, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, spridas vidare samt verket visas offentligt. Verket må ock medtagas vid inspelning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av underordnad bety­ delse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till salu, må avbildas i katalog eller i meddelande om utställningen eller försälj­ ningen. Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats utomhus.

Byggnad må fritt avbildas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

22 §.

8

Bestämmelserna i detta kapitel medföra icke inskränkning i upphovsman­

nens rätt enligt 3 § i vidare mån än som följer av vad i 13 § sägs.

Då med stöd av bestämmelse i detta kapitel ett verk återgives offentligt,

skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Verket

må icke utan upphovsmannens samtycke ändras i vidare mån än som krä-

ves för den medgivna användningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

26 §.

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Upphovsrätt må, med den begränsning som följer av vad i 3 § sägs, helt

eller delvis överlåtas.

överlåtelse av exemplar innefattar icke överlåtelse av upphovsrätt. I frå­

ga om beställd porträttbild äger upphovsmannen dock icke utöva sin rätt

utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans efterlevande

make och arvingar.

Beträffande överlåtelse av upphovsrätt i vissa särskilda avseenden stadgas

i 30—40 §§; dock skola nämnda bestämmelser tillämpas allenast i den mån

ej annat avtalats.

28 §.

Om ej annat avtalats, äger den till vilken upphovsrätt överlåtits icke

ändra verket samt ej heller överlåta rätten vidare. Ingår rätten i en rö­

relse, må den överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del där­

av; överlåtaren svarar dock alltjämt för avtalets fullgörande.

29 §.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i avtal om överlåtelse av upp­

hovsrätt uppenbarligen vara stridande mot god sed på upphovsrättens om­

råde eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

Avtal om offentligt framförande

30 §.

Överlåtes rätt att framföra ett verk offentligt, skall överlåtelsen gälla för

en tid av tre år och icke medföra ensamrätt. Har längre giltighetstid än

tre år bestämts och är ensamrätt avtalad, må upphovsmannen likväl själv

framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten under en

tid av tre år ej tagits i bruk.

Vad i denna paragraf är stadgat gäller icke filmverk.

9

Förlagsavtal

31 §.

Genom förlagsavtal överlåter upphovsmannen till förläggare rätt att ge­

nom tryck eller liknande förfarande mångfaldiga och utgiva litterärt eller

konstnärligt verk.

Manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall åter­

givas, förblir i upphovsmannens ägo.

32 §.

Förläggaren har rätt att utgiva en upplaga, vilken ej må överstiga av litte­

rärt verk 2 000, av musikaliskt verk 1 000 och av konstverk 200 exemplar.

Med upplaga förstås vad förläggaren på en gång låter framställa.

33 §.

Förläggaren är pliktig att utgiva verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt

sörja för dess spridning samt fullfölja utgivningen i den omfattning som be­

tingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Försum­

mas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall den ock

ersättas.

34 §.

Om verket icke är utgivet inom två år eller, såvitt angår musikaliskt verk,

inom fyra år från det upphovsmannen avlämnat fullständigt manuskript

eller annat exemplar som skall mångfaldigas, äger upphovsmannen, ändå

att försummelse ej ligger förläggaren till last, häva avtalet och därvid behålla

uppburet honorar. Samma lag vare, om verket är utgånget och förläggaren

har rätt att utgiva ny upplaga men icke inom ett år efter det upphovsman­

nen hos honom begärt sådan utgivning utnyttjar sin rätt.

35 §.

Förläggaren är skyldig att tillställa upphovsmannen intyg från tryckeriet

eller den som eljest mångfaldigar verket om antalet framställda exemplar.

Har under räkenskapsår skett försäljning för vilken upphovsmannen har

rätt till honorar, skall förläggaren inom nio månader efter årets slut till­

ställa honom redovisning, angivande försäljningen under året samt restupp-

lagan vid årsskiftet. Även eljest äger upphovsmannen efter redovisningsfris­

tens utgång på begäran erhålla uppgift om restupplagan vid årsskiftet.

36 §.

Påbörjas framställning av ny upplaga senare än ett år efter det föregåen­

de upplaga utgavs, skall upphovsmannen före framställningen erhålla till­

fälle att göra sådana ändringar i verket, som kunna vidtagas utan oskälig

kostnad och icke ändra verkets karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

37 §.

Upphovsmannen har icke rätt att på nytt utgiva verket i den form och på

det sätt som avses i avtalet, förrän den eller de upplagor som förläggaren

äger utgiva blivit slutsålda.

Litterärt verk må dock sedan femton år förflutit efter det år, då utgiv­

ningen påbörjades, av upphovsmannen intagas i upplaga av hans samlade

eller valda arbeten.

38 §.

Bestämmelserna om förlagsavtal äga icke tillämpning på bidrag till tid­

ning eller tidskrift. För bidrag till annat samlingsverk gälla icke 33 och

34 §§.

Avtal om filmning

39 §.

överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller konstnärligt verk på

film omfattar rätt att genom filmen på biograf, i television eller annorle-

des göra verket tillgängligt för allmänheten.

40 §.

överlåtes rätt att utnyttja ett litterärt eller musikaliskt verk för film, som

är avsedd för offentlig visning, är förvärvaren pliktig att inom skälig tid

inspela filmverket och sörja för att det göres tillgängligt för allmänheten.

Försummas det, äger upphovsmannen häva avtalet och därvid behålla upp­

buret honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej täckes därav, skall

den ock ersättas.

Om filmverket icke är inspelat inom fem år från det upphovsmannen full­

gjort vad på honom ankommer, äger upphovsmannen, ändå att försummel­

se ej ligger förvärvaren till last, häva avtalet och därvid behålla uppburet

honorar.

Upphovsrättens övergång vid upphovsmannens död, m. m.

41 §.

Efter upphovsmannens död äga reglerna om giftorätt, arv och testamente

tillämpning på upphovsrätten. Avträdes boet till förvaltning av boutred­

ningsman, äger denne icke utan dödsbodelägarnas samtycke utnyttja verket

på annat sätt än förut skett.

Upphovsmannen äger genom testamente, med bindande verkan även för

efterlevande make och bröstarvingar, giva föreskrifter om rättens utövande

eller bemyndiga annan att meddela dylika föreskrifter.

42 §.

Upphovsrätt må ej tagas i mät hos upphovsmannen själv eller hos någon,

till vilken rätten övergått på grund av giftorätt, arv eller testamente. Samma

lag vare beträffande manuskript, så ock i fråga om exemplar av sådant

konstverk som ej blivit utställt, utbjudet till salu eller eljest godkänt för offentliggörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

11

4 KAP.

Upphovsrättens giltighetstid

43 §.

Upphovsrätt till ett verk gäller, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, intill utgången av femtionde året efter det år, då upphovsmannen av­ led, eller, beträffande verk som i 6 § sägs, efter den sist avlidne upphovs­ mannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller konstindustri gäller rätten intill utgång­ en av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes. Var sådant alster icke offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten intill utgången av ti­ onde året efter hans dödsår.

44 §.

För verk, som offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven med sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller upphovsrätten intill utgången av femtionde året efter det ar, då verket of­ fentliggjordes. Består verket av två eller flera delar med inbördes samman­ hang, räknas tiden från det år, då sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen inom nämnda tid angiven såsom i 7 § sägs eller vi­ sas att han avlidit innan verket offentliggjordes, gäller vad i 43 § stadgas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej alster av konsthantverk eller konst­ industri.

5. KAP. Vissa upphovsrätten närstående rättigheter

45 §.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas, och ej heller utsändas i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras tillgängligt för allmän­ heten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning och överföring, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 §, 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 § första stycket, 27—29 samt 41 och 42 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

12

46 §.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må ej

utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit efter

det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även att upp­

tagningen överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt denna paragraf är beroende av fram-

ställares samtycke, skall vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17

och 21 §§ samt 22 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsänd-

ning, skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf stad­

gas, ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande konstnär, vars

framförande upptagits på anordningen. Hava två eller flera konstnärer sam­

verkat vid framförandet, kan dem tillkommande rätt endast göras gällande

av dem gemensamt. Gentemot radio- eller televisionsföretaget göres utövande

konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 14 § första stycket samt 20 och 21 §§ skola äga mot­

svarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf. Beträffande utövan­

de konstnärs rätt skola jämväl föreskrifterna i 27—29, 41 och 42 §§ i mot­

svarande mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televi-

sionstöretagets samtycke återutsändas eller upptagas på anordning, genom

vilken den kan återgivas. Utan sadant samtycke må ej heller televisions­

utsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket sägs,

utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från en sådan an­

ordning till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då utsänd­

ningen ägde rum.

Vad i 11 § första stycket, 14 § första stycket, 17, 20 och 21 §§ samt 22 §

första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i den­

na paragraf.

49 §.

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort an­

tal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras, förrän tio år

förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Samma lag vare om reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett

särpräglat sätt.

Vad i 11 § första stycket och 14 § sägs skall äga motsvarande tillämpning

beträffande arbete eller alster som avses i denna paragraf. År sådant arbete

eller alster eller del därav föremål för upphovsrätt, må den ock göras gäl­

lande.

Kungl. Maj:ts, proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

13

6 KAP.

Särskilda bestämmelser

50 §.

Litterärt eller konstnärligt verk må ej göras tillgängligt för allmänheten

under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovs­

man lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman.

51

§.

Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som

kränker den andliga odlingens intressen eller om sådant återgivande förbe-

redes, äger domstol på talan av myndighet som Konungen bestämmer vid

vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla åter­

givande som sker under upphovsmannens livstid.

52 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skä­

ligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses

med förbud enligt 51 §, så ock av föremål som kan användas endast för

framställning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen skall förstö­

ras eller på visst sätt ändras.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på föreskrift som där

sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Ansvar och ersättningsskyldighet

53 §.

Den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk vidtager åtgärd,

som innebär intrång i den till verket jämlikt 1 och 2 kap. knutna upphovs­

rätten eller som strider mot föreskrift enligt 41 § andra stycket eller mot

50 §, dömes, såframt det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, till bö­

ter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till riket för spridning till allmänheten inför

exemplar av verk, där exemplaret framställts utom riket under sådana om­

ständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle hava varit straff­

bar enligt vad i första stycket sägs.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

54 §.

. i

KA

' ‘

Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra styc­

ket utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare

gälda ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för

annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne­

bär intrång eller överträdelse varom i 53 § sägs, skall ersätta upphovsman­

nen eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åt­

gärden.

55 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i

53 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom

med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till upphovs­

mannen eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten

efter vad som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras

eller på visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed

för att förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill och ej heller om det olagliga förfaran­

det bestått i utförande av byggnadsverk.

56 §.

Utan hinder av vad i 55 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till

det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av verk eller övriga

omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela till­

stånd att exemplaret mot särskild ersättning till upphovsmannen eller hans

rättsinnehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för

avsett ändamål.

57 §.

Vad i 53—56 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot

denna lag är Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning

som avses i 14 § andra stycket, 16 §, 19 § första stycket, 22 § andra stycket

eller 47 §.

59 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

15

överträdelse av stadgandet i 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra styc­

ket må städse beivras av efterlevande make, skyldeman i rätt upp- och ned­

stigande led eller syskon eller den som på grund av adoption står i motsva­

rande förhållande till upphovsmannen.

Egendom varom i 55 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

8 KAP.

Lagens tillämpningsområde

60 §.

Vad i denna lag är stadgat om upphovsrätt är tillämpligt på verk av den

som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, på verk av sådan

statslös eller flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom

eljest på verk, som först utgivits i Sverige, på här utfört byggnadsverk och

på konstverk, som infogats i här belägen byggnad.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller konst­

närligt verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptag­

ning samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt på arbete eller alster, framställt av

svensk medborgare eller svensk juridisk person eller av den som har hem­

vist i Sverige eller av sådan statslös eller flykting, som här i riket har sin

vanliga vistelseort, så ock eljest på arbete eller alster som först utgivits i

Sverige.

62 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrif­

ter om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må

ock meddelas om tillämpning av lagen på verk, som först utgivits av mel-

lanfolklig organisation, samt på icke utgivet verk, som dylik organisation

äger utgiva.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

9 KAP.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

63 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960; dock att 51 § och därtill an­

slutande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

64 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska

verk;

2) lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst;

3) lagen den 14 december 1956 (nr 590) om skydd för vissa kartor; samt

4) lagen den 1 mars 1957 (nr 32) om tillfällig förlängning av skyddstid

för litterära och musikaliska verk.

65 §.

Den nya lagen skall, med iakttagande av vad i 66—69 §§ sägs, äga tillämp­

ning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkom­

mit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest

skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1969, gälla intill ut­

gången av år 1970.

66

§.

Sådana exemplar av ett verk, som framställts med stöd av äldre lag, må

fritt spridas och visas, dock att vad i 23 § stadgas om uthyrning av noter

till musikaliskt verk och om bemyndigande för Konungen att föreskriva

om viss avgift skall äga tillämpning.

67 §.

Trycksatser, klichéer, formar och andra hjälpmedel, som med stöd av

äldre lag framställts för mångfaldigande av visst verk, må utan hinder av

vad i nya lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av

år 1962. På exemplar, som framställts med stöd härav, skall vad i 66 § sägs

äga motsvarande tillämpning.

68

§.

Beträffande tidning, tidskrift eller annat verk, som består av självstän­

diga bidrag från särskilda medarbetare och som utgivits före nya lagens

ikraftträdande, skall upphovsrätt enligt 5 § tillkomma utgivaren eller, om

han ej är känd, förläggaren.

17

Om såsom utgivare angivits offentlig undervisningsanstalt eller akademi

eller ock bolag, förening eller annan samfällighet eller, där utgivare ej är

känd, dylik samfällighet är förläggare, skall skyddstiden beräknas enligt

44 §.

69 §.

Äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om överlåtelse av upphovsrätt,

som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, dock att 29 § skall lända

till efterrättelse i fråga om sådant avtal.

70 §.

Vad i 65—67 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å rättighet, som skyddas genom föreskrift i 5 kap.

Har avtal om upptagning som sägs i 45 § tillkommit före nya lagens

ikraftträdande, skall vad i 69 § sägs äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

2 Bihany till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som framställt en fotografisk bild har, med de inskränkningar som

nedan stadgas, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller

annat förfarande framställa exemplar av bilden ävensom att visa den of­

fentligt.

Som fotografisk bild anses även vad som framställes genom ett med

fotografi jämförligt förfarande.

2

§•

Då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt,

skall fotografen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Bilden må icke ändras så, att framställarens anseende som fotograf krän-

kes; ej heller må bilden visas offentligt i sådan form eller i sådant sam­

manhang som är på angivet sätt kränkande för fotografen.

3 §.

Såsom fotograf anses, där ej annat visas, den vars namn, firma eller all­

mänt kända signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av bilden el­

ler angives då denna visas offentligt.

4 §.

En fotografisk bild anses offentliggjord, då den lovligen utgivits, utställts

offentligt eller eljest gjorts tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Av fotografisk bild må enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Vad sålunda framställts må ej utnyttjas för annat ändamål.

6

§.

Med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri angivas, må arkiv

och bibliotek för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

19

7 §•

I kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten åter­ givas offentliggjord fotografisk bild, såvitt gäller populärvetenskaplig fram­ ställning dock endast mot ersättning.

Offentliggjord fotografisk bild må, mot ersättning, i anslutning till tex­ ten intagas i arbete till bruk vid undervisning.

8

§.

Vid återgivande genom television eller film av dagshändelse må fotogra­ fisk bild som visas såsom ett led i dagshändelsen medtagas.

9 §•

Svenskt televisionsföretag som Konungen bestämmer må, mot ersättning, visa offentliggjord fotografisk bild, såframt fotografen icke meddelat för­ bud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig visningen. Vad nu sagts gäller ej film.

10 §.

Sedan fotografen överlåtit exemplar av fotografisk bild eller bilden blivit utgiven, må exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, utstäl­ las offentligt.

Offentliggjord fotografisk bild må även eljest visas offentligt i samband med undervisning, så ock om det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte eller i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i annat all­ männyttigt syfte. Vad nu sagts gäller ej film.

11

§.

Har televisionsföretag rätt att i utsändning visa fotografisk bild, må före­ taget ock, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna ut­ sändningar upptaga bilden på film eller liknande anordning. Om rätten att visa sålunda upptagen bild offentligt gäller vad eljest är stadgat.

12

§.

I rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse må fotografisk bild fritt utnyttjas.

13 §.

Då fotografisk bild återgives med stöd av 6—11 §§, skall källan nämnas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

14 §.

Rätten till fotografisk bild, som utförts på beställning, tillkommer bestäl­ laren, där ej annat uttryckligen avtalats. Fotografen äger dock på sedvan­ ligt sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

Beställare av fotografiskt porträtt äger, ändå att fotografen förbehållit sig rätten till bilden, låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift

med biografiskt innehåll, såframt fotografen icke gjort särskilt förbehåll

däremot.

15 §.

Rätten till fotografisk bild gäller intill utgången av tjugufemte året efter

det år, då bilden framställdes.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

16 §.

Den som beträffande en fotografisk bild vidtager åtgärd, som innebär in­

trång i den till bilden jämlikt denna lag knutna rätten, eller till försäljning

utbjuder eller eljest till allmänheten sprider exemplar av fotografisk bild,

som framställts i strid mot lagen, dömes, såframt det sker uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Samma lag vare, om någon till allmänheten sprider eller till riket för så­

dan spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret fram­

ställts utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning

här i riket skulle varit straffbar enligt vad i första stycket sägs.

17 §.

Den som i strid mot denna lag utnyttjar en fotografisk bild skall till foto­

grafen eller lians rättsinnehavare gälda ersättning, utgörande skäligt veder­

lag för utnyttjandet.

Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning jämväl utgå för

annan förlust än uteblivet vederlag, så ock för lidande eller annat förfång.

Den som eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager åtgärd, som inne­

bär intrång eller överträdelse varom i 16 § sägs, skall ersätta fotografen

eller hans rättsinnehavare förlust, lidande eller annat förfång av åtgärden.

18 §.

Den som vidtager åtgärd som innebär intrång eller överträdelse varom i

16 § sägs är pliktig att, såvitt det finnes skäligt, mot lösen avstå egendom

med avseende å vilken intrång eller överträdelse föreligger till fotografen

eller hans rättsinnehavare. På yrkande av denne äger ock rätten efter vad

som finnes skäligt föreskriva, att sådan egendom skall förstöras eller på

visst sätt ändras eller att andra åtgärder skola vidtagas därmed för att

förebygga missbruk.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt därtill.

19 §.

Utan hinder av vad i 18 § är stadgat äger rätten, om det med hänsyn till

det konstnärliga eller ekonomiska värdet hos exemplar av bild eller övriga

omständigheter finnes skäligt, på därom framställt yrkande meddela till­

stånd att exemplaret mot särskild ersättning till fotografen eller hans rätts­

innehavare göres tillgängligt för allmänheten eller eljest användes för av­

sett ändamål.

21

20

§.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning i strid mot denna lag är

Stockholms rådhusrätt. Samma lag vare i mål om ersättning som avses i

7 eller 9 §.

21

§.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej

angives till åtal av målsägande.

Egendom varom i 18 § sägs må, där brott som avses i denna lag skäligen

kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål

i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

22

§.

Denna lag äger tillämpning på fotografisk bild, framställd av den som är

svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller av sådan statslös eller

flykting, som här i riket har sin vanliga vistelseort, ävensom eljest på foto­

grafisk bild, som först utgivits i Sverige.

23 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, meddela föreskrif­

ter om denna lags tillämpning med avseende å annat land. Föreskrift må ock

meddelas om tillämpning av lagen på fotografisk bild, som först utgivits av

mellanfolklig organisation, samt på icke utgiven bild, som dylik organisation

äger utgiva.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 30 maj 1919 (nr 383) om rätt till foto­

grafiska bilder.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl med avseende å fotografisk

bild, som framställts före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Sådana exemplar av en fotografisk bild, som framställts med stöd av

äldre lag, må fritt spridas och visas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel, som med stöd av äldre lag framställts

för mångfaldigande av viss fotografisk bild, må utan hinder av vad i nya

lagen är stadgat fritt användas för sitt ändamål till utgången av år 1962.

Exemplar, som framställts med stöd härav, må fritt spridas och visas.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 §•

Använder någon----------- —---------------- uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i nä­

ringsverksamhet eller eljest offent­

liggör eller mångfaldigar litterärt

eller musikaliskt verk eller verk av

bildande konst under egenartad titel

eller diktat namn, varigenom lätt kan

föranledas förväxling med annans

förut offentliggjorda verk eller dess

upphovsman, och gärningen sker

med uppsåt att framkalla sådan för­

växling.

11

§•

Berättigad att----------------— —-------- lag är:

1) i de---------------------------------- inför domstol;

2) i de------------------------ ------- eller röjts;

3) i de-------------------------------- handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, 4) i de uti 9 § avsedda fall den,

vilkens inarbetade kännetecken kan vilkens inarbetade kännetecken kan

bliva föremål för förväxling, eller, bliva föremål för förväxling.

där fråga är om litterärt eller musi-

1 Senaste lydelse av 9 och It §§ se SFS 1942:246.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kaliskt verk eller verk av bildande konst, upphovsmannen till verket så ock annan innehavare av rätt till detsamma.

Allmän åklagare —-----------------------------sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

8

Privilegier å--------------------------------

Om den uteslutande rätt att ge­

nom tryck mångfaldiga litterära och

musikaliska verk eller verk av bil­

dande konst, som tillkommer upp­

hovsmannen till sådant verk, gälle

vad i lag är stadgat.

§•

- tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upp­

hovsman till litterärt eller konstnär­

ligt verk eller framställare av foto­

grafisk bild, och om förbud mot att

återgiva litterärt eller konstnärligt

verk på ett sätt, som kränker den

andliga odlingens intressen, gälle vad

i lag är stadgat.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, K

ling

, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstift­ ning om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m. samt anför därvid följande.

Lagstiftningen om den rätt som tillkommer författare, tonsättare, bild­ konstnärer, konsthantverkare m. fl. med avseende å deras verk (för­ fattar- och konstnärsrätt, auktorrätt) innefattas för närvarande i lagarna den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk och om rätt till verk av bildande konst, vanligen benämnda författarlagen och konst­ verkslagen. Till dessa ansluter sig en samma dag utfärdad lag om rätt till fotografiska bilder.

I anledning av en år 1928 företagen revision av den för områdets inter­ nationella reglering grundläggande Bernkonventionen för skydd av litte­ rära och konstnärliga verk genomfördes ändringar i de båda förstnämnda författningarna genom lagar den 24 april 1931. Dessa ändringar berörde emellertid icke lagstiftningens systematik och principiella uppbyggnad. Re­ dan under de följande åren aktualiserades i olika sammanhang önskemål om en mera genomgripande reform på området. I anledning härav förord­ nades år 1936 hovrättsrådet, filosofie doktorn Hjalmar Himmelstrand att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet verkställa en förberedande un­ dersökning rörande grunderna för en sådan reform. Himmelstrand avgav en promemoria i ämnet den 15 februari 1937 (SOU 1937: 18).

Även i Danmark och Finland hade vid denna tid frågan om en revision av författar- och konstnärsrätten sedan några år tillbaka stått på dagord­ ningen. Parallellt härmed hade inom samtliga nordiska länder framkommit önskemål om en gemensam nordisk lagstiftning på området. År 1938 enades de danska, finska, norska och svenska regeringarna om att utreda förut­ sättningarna härför. I beslut den 28 oktober samma år erhöll chefen för

26

justitiedepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att dels tillkalla svenska

sakkunniga för ändamålet, dels ock utse personer, företrädande olika in­

tressen eller besittande speciell sakkunskap, att på kallelse av de sakkun­

nigas ordförande deltaga i överläggningar med dessa.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 10 november 1938 så­

som sakkunniga presidenten, numera riksmarskalken Birger Ekeberg, till­

lika ordförande, och professorn Gösta Eberstein. Såsom företrädare för olika

intressen, som komme att beröras av utredningen, utsågs dåvarande ordfö­

randen i Sveriges författareförening och i filmförfattareföreningen i Sve-

rige, advokaten Axel Hemming-SjÖberg, dåvarande ordföranden i föreningen

svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u.p.a., byrådirektö­

ren Kurt Atterberg, dåvarande ordföranden i publicistklubben, chefredak­

tören Sten Dehlgren, rektorn vid Brunnsviks folkhögskola, filosofie doktorn

Alf Ahlberg samt dåvarande överbibliotekarien vid Uppsala universitets­

bibliotek, filosofie doktorn Anders Grape. Sedermera har att i nämnda egen­

skap deltaga i överläggningar med de sakkunniga ytterligare utsetts följan­

de personer: den 29 april 1939 dåvarande verkställande direktören i aktie­

bolaget Badiotjänst, filosofie licentiaten Carl Anders Dymling, dåvarande

juridiske rådgivaren åt skandinaviska grammophoneaktiebolaget m. fl. fö­

retag, advokaten Harald Flodin, dåvarande ordföranden i svenska musiker­

förbundet C. G. Lernon, dåvarande ordföranden i svenska bokförläggare-

föreningen, f. d. hovrättsrådet Tryggve Liljestrand, dåvarande sekreteraren

i akademien för de fria konsterna, vice-professorn Erik Lindberg samt då­

varande ordföranden i styrelsen för aktiebolaget svensk filmindustri, revi­

sionssekreteraren, sedermera häradshövdingen Gösta Siljeström, den 25

april 1941 dåvarande ombudsmannen i Sveriges författareförening och i

Stim, advokaten Ulf von Konow samt den 5 oktober 1943 dåvarande direk­

tören i aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, numera direktören i aktiebola­

get Sveriges litografiska tryckerier, f. d. revisionssekreteraren Johan Nor­

denfalk (efter Liljestrand, som avlidit under år 1942) och dåvarande verk­

ställande direktören i aktiebolaget Badiotjänst, filosofie kandidaten Yngve

Hugo (efter Dymling, som avsagt sig sitt uppdrag). Lemon avled år 1946

och Dehlgren år 1947; efterträdare till dessa har icke utsetts.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 februari 1939 hov­

rättsassessorn, numera presidenten Herman Zetterberg. Sedan Zetterberg

utnämnts till statsråd och chef för justitiedepartementet och i anledning där­

av den 2 augusti 1945 entledigats såsom sekreterare, förordnades lagbyrå­

chefen, numera justitierådet Erik Hedfeldt den 10 maj 1946 till denna be­

fattning. Hedfeldt har sedermera, med stöd av ett av Kungl. Maj:t den

27 november 1953 meddelat bemyndigande, samma dag förordnats att vara

ledamot i kommittén. Samtidigt förordnades hovrättsassessorn, numera hov­

rättsrådet Torwald Hesser till sekreterare.

De sakkunniga, som antagit benämningen auktorrättskommittén, har av­

givit ett den 20 augusti 1956 dagtecknat betänkande med förslag till lag

om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, in. m. (SOU

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

27

1956:25). Förslaget bygger i det väsentliga på resultat som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms radhusrätt, riksåklagaräm­ betet, som bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, skolöverstyrelsen, vars yttrande är åtföljt av ett av enhetsskolans modersmålskommitté avgivet utlåtande, statens konstråd, överintendenten och chefen för Nationalmuseum, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt länsstyrelsen i Uppsala län; sistnämnda länsstyrelse har inhämtat yttrande av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vil­ ken i sådant hänseende åberopat ett av professorn Åke Malmström avgivet utlåtande.

Från några myndigheter har infordrats yttrande i särskilda frågor, näm­ ligen från rikets allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen, såvitt angår skydd för officiella kartor, från riksarkivet, riksbibliotekarien och Uppsala univer­ sitetsbibliotek, såvitt angår fotokopiering av skyddade verk, från Sveriges författarfond, såvitt angår biblioteksutlåning, från socialstyrelsen och tele­ styrelsen, såvitt angår skydd för utövande konstnärer, grammofonfabrikan­ ter och radioföretag, samt från statens organisationsnämnd, statens repro- duktionsanstalt och statskontorets tryckeriintendent, såvitt angår skydd för formulär.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av sven­ ska akademien, musikaliska akademien (som jämväl i allt väsentligt åbe­ ropat ett i det följande omnämnt yttrande av Stim m. fl.), akademien för de fria konsterna, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, svenska förening­ en för upphovsmannarätt, Sveriges författareförening och Minerva, förening för Sveriges vetenskapliga och populärvetenskapliga författare (vilka båda föreningar avgivit gemensamt yttrande), Sveriges ungdomsförfattareför­ ening, svenska översättarförbundet, fria litterära yrkesutövarnas centralor­ ganisation (Flyco), Sveriges dramatikerförbund, filmförfattareföreningen i Sverige, publicistklubben, svenska journalistförbundet, föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) u. p. a., föreningen svenska tonsättare, föreningen svenska kompositörer av populärmusik (Skap) och svenska musikförläggareföreningen (vilka fyra sistnämnda föreningar av­ givit gemensamt yttrande), styrelsen för konstnärernas riksorganisation, för­ eningen svenska tecknare, svenska slöjdföreningen, svenska arkitekters riks­ förbund, föreningen svenska trädgårdsarkitekter, svenska inredningsarki­ tekters riksförbund, svenska bokförläggareföreningen, tcaterförlag Arvid Englind aktiebolag, svenska tidningsutgivareföreningen, teatrarnas riksför­ bund, folketshusföreningarnas riksorganisation, styrelsen för kungl. teatern, konsertföreningen i Stockholm, musiketablissementens förening, föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund, Sveriges radio ak­ tiebolag, audiovisuella sällskapet, föreningen konst i skolan, Sveriges all­ männa konstförening, svenska boktryckareföreningen, Sveriges allmänna

Kurigl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

28

biblioteksförening, de blindas förening u. p. a., svenska teaterförbundets

fackorganisation, svenska tonkonstnärsförbundet, svenska musikerförbun­

det, svenska gruppen av the international federation of the phonographic

industry, svenska försäljnings- och reklamförbundet, annonsbyråernas för­

ening, konsultativa reklambyråers förbund, svenska annonsörers förening,

föreningen svenska affischtecknare, tidningarnas telegrambyrå, svenska fo­

tografernas förbund och bildleverantörernas förening (vilka båda föreningar

avgivit gemensamt yttrande), vetenskapsakademien, lärarkollegiet vid karo­

linska mediko-kirurgiska institutet, ingeniörsvetenskapsakademien, över­

bibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek, tekniska litteratursällska­

pet, svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommu­

nernas förbund, Sveriges industriförbund — som bifogat yttranden av kon-

fektionsindustriföreningen, Sveriges grafiska industriförbund (vilken orga­

nisation åberopat det av svenska boktryckareföreningen avgivna yttrandet),

textilrådet och Upsala-Ekeby aktiebolag — samt Stockholms handelskam­

mare. Samverkande bildningsförbunden, som erhållit tillfälle avge utlåtan­

de över betänkandet, har inkommit med yttrande av studieförbundet med­

borgarskolan.

Vissa yrkanden i ärendet har framställts av svenska regissörsförbundet,

nordisk union for komponistrettigheder och nordiska fotografförbundet.

Även enskilda personer har inkommit med synpunkter och förslag.

Tillfälle att avge utlåtande över betänkandet har vidare beretts föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, folkparkernas

centralorganisation, styrelsen för kungl. dramatiska teatern, Sveriges or­

kesterföreningars riksförbund, Göteborgs orkesterförening, Malmö konsert­

husstiftelse, konsert- & teater-bureau aktiebolag, nordiska musikförlagets

konsertbyrå, svenska bokhandlareföreningen, svenska musikhandlareför-

eningen, svenska grammofonhandlareföreningen, folkrörelsernas konst­

främjande, riksförbundet för bildande konst, generalstabens litografiska

anstalt, grafiska standardiseringskommittén, svenska magnetofonklubben,

riksförbundet svensk fotografi, fotohandlarnas riksförbund, pressfotogra­

fernas klubb, kopieringsanstalternas riksförening och svenska arbetsgivare­

föreningen. Dessa organisationer har emellertid icke inkommit med ytt­

rande.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga det till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Äldre rätt. Författar- och konstnärsrätten har hos oss, liksom i de flesta

andra länder, växt fram ur ett på privilegier grundat boktryckar- och för-

läggarskydd. Sitt första erkännande fick den i 1810 års tryckfrihetsförord­

ning, vars hithörande bestämmelser innebar att författare till skrift ägde

29

ensamrätt att mångfaldiga denna genom tryck; uttrycket skrift hade härvid

en vidsträckt innebörd, så att rätten även avsåg mångfaldigande av musika­

liskt verk i noter och av konstverk genom träsnitt, kopparstick, litografi och

jämförliga förfaranden. Genom en förordning 1855 hänfördes under förfat­

tares rätt jämväl ensamrätt att bestämma om dramatiskt eller musikdrama­

tiskt verks uppförande på scenen. Skydd mot efterbildning av konstverk i

andra än de i tryckfrihetsförordningen avsedda fallen stadgades genom en

lag den 3 maj 1867. Ett decennium senare genomfördes en allmän revision

av auktorrätten, varvid det författarrättsliga skyddet upptogs till reglering

i en särskild lag, lagen den 10 augusti 1877 om äganderätt till skrift, och

det konstnärsrättsliga helt underlades den förut nämnda lagen av 1867.

Denna ersattes sedermera av lagen den 28 maj 1897 om rätt att efterbilda

konstverk. I samband härmed gavs vårt första fotografiskydd genom eu

samma dag utfärdad lag angående rätt att återge fotografisk bild.

Förarbetena till den nu gällande lagstiftningen påbörjades år 1911, när­

mast med anledning av att den för området grundläggande Bernkonven-

tionen för skydd av litterära och konstnärliga verk år 1908 reviderats. Till­

kallade sakkunniga avgav år 1914 ett betänkande i ämnet, vilket i huvudsak

lades till grund för de fem år senare utfärdade författar- och konstverksla-

garna samt lagen om rätt till fotografiska bilder.

Internationella överenskommelser. I Sverige liksom i de flesta andra län­

der gäller det auktorrättsliga skyddet omedelbart endast för verk som äger

ursprung i det egna landet. Utsträckning av skyddet till verk från annat

land förutsätter särskild överenskommelse på grundval av ömsesidighet. Mel­

lan länderna har ingåtts åtskilliga överenskommelser av detta slag.

1) Bernkonventionen. Den viktigaste av hithörande överenskommelser är

den förut berörda, år 1886 tillkomna Bernkonventionen för skydd av litte­

rära och konstnärliga verk. Anslutna stater bildar en union för skydd av

upphovsmännens rättigheter; i denna inträdde Sverige år 1904. Konventio­

nen revideras vid återkommande konferenser mellan unionsländerna. Såda­

na har tidigare ägt rum i Paris 1896, i Berlin 1908 och i Rom 1928. Under

kommitténs utredningsarbete har konventionen ånyo reviderats vid en kon­

ferens i Bryssel 1948.

För närvarande är till Bernunionen anslutna ett fyrtiotal länder. Bland

dem som står utanför märkes flertalet av de amerikanska staterna samt

Sovjetunionen.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i ett

unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättig­

heter som varje lands lagar tillerkänner eller framdeles kan komma att till­

erkänna landets egna medborgare (principen om s. k. nationell behandling).

Sådan upphovsman är vidare berättigad att i andra länder än verkets hem­

land — d. v. s. det land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om ut­

givna verk, det land där verket 1'örst utgivits — åtnjuta vissa i konventionen

stadgade minimirättigheter. Eu viktig begränsning är, att skydd icke till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

30

kommer verk som först utgivits utom unionen. I viss omfattning kan jäm­

väl upphovsman, som icke tillhör unionsland, erhålla skydd; för verk, som

sådan upphovsman först utgivit i unionsland, åtnjuter han i utgivningslan-

det rätt till nationell behandling och i övriga länder de särskilda minimirät-

t>gheterna. En annan ledande princip i konventionen är, att skyddet icke

får göras beroende av formaliteter av något slag.

Av det anförda framgår att konventionens bestämmelser om minimirät-

tigheter icke avser verkets hemland, och formellt gäller dessa bestämmelser

därför i huvudsak till förmån för utländska upphovsmän. Då det ligger i

sakens natur, att ett land icke ger utländska upphovsmän bättre skydd än

sina egna, får bestämmelserna dock i praktiken den betydelsen att ett land,

som ansluter sig till konventionen, genomför dessa rättigheter även i sin in­

terna lagstiftning.

Gällande svenska författar- och konstverkslagar uppfyller för närvarande

de krav i fråga om minimirättigheternas innehåll, som konventionens Rom­

text uppställer. Vid Brysselkonferensen har emellertid området för dessa

rättigheter i vissa delar något utvidgats eller preciserats. För att Sverige

skall kunna tillträda Brysseltexten kräves därför, att den svenska lagstift-

ningen i dessa punkter bringas till överensstämmelse med de nya reglerna.

Kommittén har utgått från att det är ett önskemål att Sverige tillträder

Brysseltexten, och dess förslag har utformats så att det enligt kommitténs

mening tillåter ratifikation av denna text.

2) Världskonventionen om upphovsrätt. År 1952 har, under Unescos au-

spicier, tillkommit ytterligare en viktig internationell konvention på områ­

det, Världskonventionen om upphovsrätt. Till denna hör tre tilläggsproto­

koll, nr 1 och 2 avseende tillämpning av konventionen på verk av statslösa

och flyktingar ävensom på verk av vissa mellanfolkliga organisationer samt

nr 3 avseende möjlighet att förena ratifikation av konventionen med visst

villkor. Konventionen berör i princip icke förhållandet mellan Bernunionens

medlemsstater, men är för dem av betydelse såvitt angår relationerna till

länder utanför denna union.

Till konventionen, som trätt i kraft den 16 september 1955, har hittills

anslutit sig ett trettiotal stater, bland vilka märkes de större västeuropeiska

länderna samt USA.

Konventionen kan sägas ha ett dubbelt syfte. Det ena är att göra det

möjligt för länder med ett ännu outvecklat rättsskydd på auktorrättens

områae att vinna anslutning till en internationell reglering i ämnet, även

om deras inre lagstiftning icke är eller inom överskådlig tid kan väntas bli

så beskaffad som kräves för anslutning till Bernunionen. Det andra och

för många deltagande stater väsentliga syftet är att överbrygga vissa mot­

sättningar, som på området består mellan Bernunionens medlemsstater och

de amerikanska länderna. Framför allt märkes att man i Amerika i regel

för skydd kräver officiell registrering av verket eller liknande formaliteter,

något som är helt främmande för Bernkonventionens system, t detta av­

seende har genom Världskonventionen nåtts en stor framgång, i det man

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

31

från amerikansk sida i allt väsentligt givit efter på nämnda princip såvitt

angår verk från andra länder. Enligt konventionen skall för skydd endast

krävas iakttagande av en enkel form, bestående däri att från verkets första

utgivning varje exemplar skall vara åsatt dels ett särskilt märke, (T), dels

rättsinnehavarens namn, dels årtalet för första utgivningen.

Vad angår skyddets innehåll bygger konventionen, liksom Bernkonven-

tionen, på principen om nationell behandling. Några särskilda rättigheter som

obligatoriskt skall tillkomma upphovsmännen anges i princip icke; ett

undantag gäller endast beträffande rätten att översätta verk.

Kommittén har utgått från att Sverige bör tillträda konventionen. Med

hänsyn till den ringa omfattningen av det däri föreskrivna obligatoriska

skyddet har emellertid detta ställningstagande ej påverkat utformningen

av de materiella bestämmelserna i lagförslagen utan varit av betydelse en­

dast beträffande reglerna om lagbestämmelsernas tillämplighet med avseen­

de å utlandet.

I anslutning härtill framhåller kommittén, att ett tillträde till konventio­

nen främst medför den fördelen att svenska upphovsmän får det väsentligt

lättare än nu att erhålla skydd i USA. För närvarande regleras denna fråga

av en särskild överenskommelse av år 1920, vilken emellertid för skydd krä­

ver iakttagande av en rad formaliteter. Såsom förut berörts innebär kon­

ventionen att formkravet reduceras till ett minimum.

Kommitténs lagförslag. Kommittén framhåller att det förhållandet, att dess

arbete bedrivits i nordisk samverkan och även har internationell inriktning,

såtillvida bestämt arbetsmetoden, att kommittén icke, såsom eljest varit na­

turligt, kunnat taga till utgångspunkt den gällande svenska lagstiftningen

och överväga, vilka ändringar i denna som kunde anses påkallade. Både for­

mellt och sakligt har förslaget utarbetats utan direkt anknytning till gällande

svensk rätt; uppslag och förebilder har hämtats från olika håll, till stor

del från de två modernaste nordiska lagarna på området, den norska och den

finska.

I kommitténs förslag har de auktorrättsliga reglerna sammanförts i en

gemensam lag om upphovsmannarätt1 till litterära och konstnärliga verk.

Den nuvarande fotografilagen föreslås ersatt av en ny lag om rätt till foto­

grafisk bild.

Förslaget till lag om upphovsmannarätt uppbäres av grundtanken, att

rättsordningen bör skydda det litterära och konstnärliga skapandet, oavsett

vilka uttrycksformer detta väljer, samt att rättsreglerna hör utformas så att

de, så långt möjligt är, bereder författarna och konstnärerna gynnsamma

arbetsförhållanden och därjämte innefattar skydd för de ideella och person­

liga intressen, som dessa förbinder med sina verk. Samtidigt har hänsyn

tagits till samhällets krav och till att utvecklingen medfört behov av nya

1 Kommittén har använt ordet upphovsmannarätt såsom sammanfattande beteckning på

hithörande rättigheter. I departementsförslaget har i stället brukats ordet upphovsrätt. Se

vidare s. 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

32

inskränkningar i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella eller

eljest samhälleliga intressen. I lagtekniskt avseende har kommittén efter­

strävat att ersätta de nuvarande, enligt en äldre, mera kasuistisk lagstift­

ningsmetod avfattade reglerna med allmänt och principiellt hållna stadgan-

den.

Förslaget är uppdelat på nio kapitel. I de fyra första behandlas upphovs­

rättens föremål och innehåll, inskränkningar i rätten, rättens övergång och

skyddstiden. Till 5 kap. har förts helt nya regler om skydd för vissa med

upphovsrätten besläktade rättigheter. I 6 kap. upptages vissa specialbestäm­

melser, bl. a. om titelskydd och skydd mot förvanskning av klassiska verk.

De sista kapitlen innehåller regler om straff och skadestånd och om lagens

tillämplighet i internationellt avseende samt övergångsbestämmelser.

De grundläggande bestämmelserna om rättens föremål och innehåll har

utformats på ett mer generellt sätt än motsvarande regler i gällande lag. Så­

som föremål anges sålunda, i stället för den nuvarande uppräkningen

av olika skyddade objekt (tal, skrift o. s. v.), litterärt eller konstnärligt verk

(1 §). Kommittén framhåller att denna utvidgning av skyddsområdet icke

för närvarande torde vara av större praktisk vikt men att den kan få bety­

delse för en framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och

konstnärliga uttrycksformerna.

Liksom hittills skall skydd även tillkomma alster av konsthantverk och

konstindustri. Det undantag, som för närvarande gäller i fråga om bekläd-

nadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, har icke bibehål­

lits.

Fotografisk bild skall icke vara föremål för upphovsrätt. Skyddet för foto­

grafier skall sålunda uteslutande regleras enligt den särskilda lagen härom.

Vad angår rättens innehåll kommer den förut angivna grundtanken

till uttryck däri, att de principiella bestämmelserna om upphovsmannens

befogenheter uppdelats på två stadganden, av vilka det ena i huvudsak be­

handlar rättens praktisk-ekonomiska sida (2 §) och det andra innehåller

vissa bestämmelser till skydd för hans ideella och personliga intressen (3 §).

1 det förra stadgandet har upphovsmannen förklarats äga uteslutande rätt

att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att fram­

ställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänhe­

ten. Rätten att framställa exemplar av verket — böcker, grammofonski­

vor, filmer o. s. v. — motsvarar den nuvarande ensamrätten att mångfaldiga

litterära och musikaliska verk och att efterbilda konstverk. Rätten att göra

verket tillgängligt för allmänheten motsvarar de för närvarande i författar-

lagen särskilt angivna ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och

uppföra verket, att offentligt framföra det medelst kinematografi och att

genom radio utsända det, men är mera omfattande. Den täcker även andra

sätt att framföra verket, som kan möjliggöras genom teknikens landvin­

ningar, och inbegriper därjämte alla åtgärder, genom vilka exemplar av

verket utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides

till allmänheten eller visas offentligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

33

Det sist sagda innebär att rätten även avser utlåning inom den offentliga biblioteksverksamheten. I denna del föreslås visserligen långtgående in­ skränkningar i rätten (23 §), vilka innebär att utlåning skall kunna ske utan tillstånd från författarnas sida, men principiellt står förslaget pa standpun ten, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk pa ersättning för det utnyttjande av deras böcker, som sker i denna verksamhet. Med hänsyn till att författarna för närvarande erhåller sådan gottgorelse av stats­ medel, har några bestämmelser om ersättning dock icke intagits i forsla­ get I stället har däri givits ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att belagga verksamhet för utlåning med avgift till förmån för författarna. Kommittén har avsett att därmed skapa en legal grund för författarnas bibliotekser­ sättning, som kan tagas i anspråk, om det nu tillämpade systemet med er­ sättning direkt av statsmedel framdeles skulle överges.

Genom ett särskilt stadgande har s. k. industrimusik och andra framfö­ randen av liknande slag — sådana som sker i förvärvsverksamhet infor en större sluten krets — i upphovsrättsligt hänseende jämställts med offentliga framföranden.

Stadgandet till skydd för den ideella rätten föreskriver dels att da exem­ plar av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kraver och dels att verket icke må ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Den ideella rätten skall i princip vara oförytterlig; en eftergift skall vara giltig endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. viss filminspelning.

De nuvarande inskränkningarna i upphovsrätten till förmån för religiösa, kulturella och eljest samhälleliga ändamål bibehålies i stort sett men har i olika hänseenden modifierats. Upphovsmannen föreslås få rätt till ersättning i några fall där verket enligt gällande lag kan utnyttjas helt fritt. Detta gäller bl. a. då ett flertal konstverk av samma konstnär återges i anslutning till populärvetenskaplig framställning (14 §), då verk tages i anspråk för skolböcker, koralböcker och liknande (16 §) och då dikter an­ vändes som sångtexter (19 §). Ersättningen skall i händelse av tvist be­ stämmas i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver (52 §). Det är avsett, att sådana ersättningsfrågor skall regleras i kollektiva överenskommelser samt, i individuella fall av tvist, av särskild skiljenämnd. Vidare har i vissa fall uppställts nya villkor för rätten att använda verk utan upphovsmannens till­ stånd; bl. a. har för återgivning i skolböcker och liknande uppställts en ka­ renstid på fem år. Nya regler föreslås om fotokopiering inom arkiv och bib­ liotek (12 §), om bruket av bandinspelningsapparater inom skolorna (17 §) och om radions inspelningar (22 §). Nytt är också ett stadgande, som till­ låter att verk mångfaldigas i blindskrift (18 §).

Liksom nu är förhållandet skall allmänna handlingar principiellt få återges utan hinder av att de innehåller upphovsrättsligt skyddat material (9 och 24 §§). Bestämmelserna härom har dock gjorts något mer restriktiva,

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

34:

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

och enligt förslaget kommer sådana handlingar som av myndighet utgivna

handböcker o. dyl. att bli skyddade mot reproduktion.

I fråga om upphovsrättens övergång innehåller förslaget dels

allmänna bestämmelser om överlåtelse av upphovsrätt (27—29 §§), om rät­

tens övergång vid dödsfall (30 §) och om utmätning (31 §), dels, i begrän­

sad utsträckning, en reglering av vissa typer av överlåtelseavtal (avtal om

offentligt framförande, förlagsavtal och filmavtal; 32—42 §§). I de allmänna

bestämmelserna har upptagits ett stadgande om möjlighet att i ytterlig­

hetsfall jämka överlåtelseavtal (29 §), vilket utgör en motsvarighet till be­

stämmelser av samma slag i skuldebrevslagen och några andra lagar på ci­

vilrättens område.

Skyddstiden, som enligt 1919 års lagar är 30 år från upphovsman­

nens dödsår, föreslås förlängd till 50 år (43 §). Kommittén framhåller att

en övergång underlättas av alt under utredningsarbetet genomförts lagstift­

ning om provisorisk förlängning av skyddstiden för litterära och musika­

liska verk (»Lex Strindbergs-). Nuvarande särbestämmelser om kortare

skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri har icke bibehål­

lits.

Såsom förut antytts behandlar förslaget icke endast den egentliga upp­

hovsrätten. Som en betydelsefull nyhet innehåller det även regler till skydd

för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i

samband därmed även för grammofonindustrien och radion

(45—48 §§). Konstnärliga framträdanden skall icke få inspelas eller radieras

utan konstnärens tillstånd. Utan sådant tillstånd skall icke heller inspel­

ningar få kopieras eller återinspelas. Grammofonindustrien får skydd mot

kopiering av dess produkter. Utövande konstnärer och grammofonskive-

fabrikanter berättigas till ersättning för grammofonmusiken i radio. De

utövande konstnärerna skall äga motsätta sig att inspelningar på grammo­

fon och film utnyttjas på ett för deras konstnärsära kränkande sätt. För

radioföretagen föreslås skydd mot obehörig återutsändning och kopiering

av deras sändningar. Televisionsutsändningar skall icke få göras tillgäng­

liga för allmänheten utan sändningsföretagets samtycke.

Skyddstiden föreslås i hithörande fall till 25 år från året för den första

inspelningen eller utsändningen.

I förevarande sammanhang föreslås också förbud mot eftergörande av

mera omfattande kataloger, tabeller och liknande arbe-

t e n samt av vissa r e k 1 a m a 1 s t e r (49 §); här är skyddstiden satt till

10 år från utgivningsåret.

Till den nya lagen har överförts vissa för närvarande i lagen mot illojal

konkurrens upptagna regler om skydd för titel på litterärt eller konstnär­

ligt verk ävensom för pseudonym och signatur (50 §). Vidare

har här givits ett stadgande, som främst åsyftar att skydda de ideella

vardena hos fria verk, särskilt de klassiska mästerverken (51 §).

Sedan skyddstiden utgått står det principiellt envar fritt att begagna verket,

och detta kan ske i vilken form som helst. Det saknas emellertid icke exem-

35

pel på att denna frihet missbrukats på ett sätt, som varit ägnat att skada be­ tydelsefulla kulturella intressen. I viss anslutning till vad som gäller i övriga nordiska länder och även i några andra stater stadgar förslaget rätt för det allmänna att ingripa mot dylika missbruk. Reglerna innebär att då ett lit­ terärt eller konstnärligt verk återges offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen eller sådant återgivande förberedes, domstol skall på särskilt yrkande kunna meddela förbud mot återgivandet. Sådant yrkande skall göras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Kommittén har avsett, att uppgiften att fungera som övervakande organ skall anförtros åt svenska akademien, musikaliska akademien och akademien för de fria konsterna, var och en för dess område.

Reglerna om ansvar och ersättningsskyldighet innebär vissa nyheter. Sålunda har straffet för brott mot lagens bestämmelser något skärpts. Gällande regler om skyldighet att utge s. k. obehörig vinst har ersatts med en skadeståndsregel. Bestämmelserna om olagligen framställda exemplar m. m. har något modifierats.

En viktig nyhet är att intrång i upphovsrätt, som för närvarande utgör målsägandebrott, lägges under allmänt åtal; för åtal skall dock fordras an­ givelse av målsäganden.

I förslaget till lag om rätt till fotografisk bild föreslås rätten, som för närvarande omfattar mångfaldigande genom fotografi och offentlig vis­ ning genom film, utsträckt till att avse framställning av exemplar och offentlig visning, oberoende av de metoder som användes; beträffande ut­ ställning göres dock långtgående inskränkningar. Nya regler föreslås till skydd för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu såsom huvudregel är 15 år från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag föranleder följdändringar i trgckfrihetsförordningen och i lagen mot illojal konkurrens.

Vad angår den av kommittén för rättsområdet föreslagna termen upp­ hovsmannarätt framhålles i motiven att man i svenskt lagspråk hit­ tills saknar en gemensam beteckning för detta rättsområde, beroende på att ämnet varit uppdelat på skilda lagar. I författarlagen sammanfattas dit- hörande regler såsom författarrätt, medan en motsvarande samlingsbeteck­ ning saknas i konstverkslagen. I doktrinen har man emellertid vid sidan av författarrätt talat om konstnärsrätt, och såsom samlande benämning har sedan gammalt brukats ordet auktorrätt. Enligt kommitténs mening är emellertid denna term knappast lämplig i lagstil. Med hänsyn till språk­ bruket i grannländerna kommer närmast i betraktande endera av termerna upphovsmannarätt eller upphovsrätt. Den förra användes i den finska la­ gen, den senare i den norska lagen (opphavsrett) och det danska förslaget (ophavsret). I svenskt språkbruk har orden upphov och upphovsman redan burskap medan termerna upphovsrätt och upphovsmannarätt torde få an­ ses som nvbildningar. Vid valet mellan dessa talar till förmån för upphovs­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

rätt, att detta ord är kortare, vilket utgör en särskild fördel, då det gäller

att bilda avledningar såsom upphovsrättslig, upphovsrättsverk o. s. v. Vi­

dare kan anföras att ordet skulle bidraga till önskvärd dansk-norsk-svensk

enhetlighet i terminologien. Å andra sidan kan för formen upphovsmanna­

rätt anföras dels att den redan sedan länge använts i Finland, dels att den

kan anses som en ordagrann översättning av den i rättsvetenskapen gängse

termen auktorrätt, liksom av dess motsvarigheter i tyskt och franskt språk­

bruk. Härtill kommer att termen under kommitténs arbete brukats som

»arbetsnamn» och därför i viss mån kommit till användning i den dis­

kussion som uppstått i anslutning därtill. Kommittén har av anförda skäl

stannat för att förorda formen upphovsmannarätt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt

mottagande i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att

läggas till grund för lagstiftning.

Svenska föreningen för upphovsmannarätt och flera andra remissinstan­

ser understryker värdet av att förutsättningar nu synes föreligga för en

enhetlig nordisk reglering av rättsområdet.

Om förslaget uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Den föreslagna lagstiftningen avser ett område av allra största betydelse

för vårt lands kultur. Behovet av ny lagstiftning på området har bhvit allt­

mer framträdande, och efter att ha tagit del av betänkandet kan man med

tillfredsställelse konstatera att känslan för upphovsmannens rätt med åren

blivit allt starkare. Det omfattande arbete som nedlagts på förslaget har

givit ett imponerande resultat, och styrelsen vill uttala den förhoppningen

att en lagstiftning i enlighet med förslagets principer snarast mätte genom­

föras. För det praktiska livet kommer kommitténs i regel utförliga och

klargörande motivering att bli en värdefull vägledning.

Statens konstråd anser betänkandet innefatta ett i såväl sakligt som for­

mellt hänseende förträffligt lagstiftningsverk, mot vars grundprinciper och

flertalet av dess detaljer konstrådet icke har något att erinra. Överinten­

denten och chefen för Nationalmuseum finner det angeläget betyga sin till­

fredsställelse med det skydd i viktiga hänseenden, som ett genomförande av

förslaget skulle innebära för konstnärernas rätt, och kan i huvudsak till­

styrka förslaget i hithörande delar. Liknande uttalanden göres av akade­

mien för de fria konsterna samt åtskilliga enskilda organisationer på konst­

livets område, bl. a. styrelsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges

allmänna konstförening, svenska slöjdföreningen och föreningen svenska

affischtecknare.

Svenska akademien, som särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt de delar

av förslaget som avser den litterära upphovsrätten, har i princip intet att

erinra mot de nya bestämmelser som föreslås och finner dessa genomgå­

ende val agnade att skydda författarnas rättmätiga intressen. Med sär­

skild tillfredsställelse har akademien beaktat, att även översättarnas upp-

ovsratt i detta sammanhang blivit erkänd, så att det litterära arbetet in­

37

om denna kategori bättre kan tillgodoses både i fråga om kvalitet och er­ sättning. Musikaliska akademien vill ge uttryck åt sin glädje över att en översyn av gällande rätt, som av olika skäl tett sig alltmera nödvändig, nu förts fram till ett nytt lagförslag och att vissa speciellt med tonkonsten sammanhängande problem därvid beaktats. Med särskild tillfredsställelse hälsar akademien det föreslagna skyddet mot förvanskningar av klassiska verk.

Även olika organisationer representerande författare, kompositörer och musikförläggare uttalar i princip tillfredsställelse med förslaget, varvid bl. a. framhålles såsom värdefullt att den ideella rätten stärkts, att skydds­ tiden förlängts och att skydd föreslås mot förvanskningar av klassiska verk. Vissa allmänna erinringar göres emellertid. Stim, svenska tonsättares för­ ening, Skap och svenska musikförläggareföreningen beklagar sålunda, att förslaget icke blott bibehållit utan även i vissa hänseenden utvidgat det all­ männas rätt att för sina olika syften utnyttja skyddade verk utan tillstånd av upphovsmannen och ofta utan ersättning åt denne; det göres också gäl­ lande att förslaget i flera punkter strider mot Bernkonventionen. Förening­ arna finner det vidare vara en märkbar tendens i förslaget, att man icke velat lagstifta i de fall, där möjligheter för en tillfredsställande ordning efter fria avtalsförhandlingar ansetts föreligga. Ehuru vissa skäl talar för denna ståndpunkt, skulle föreningarna på flera punkter ha föredragit klara bestämmelser till skydd för upphovsmannens intressen. Sveriges författare­ förening och föreningen Minerva förklarar sig hysa allvarlig oro i anledning av att de skyldigheter, som tvångsvis ålägges upphovsmännen till förmån för allmänna intressen och som redan för närvarande kännes betungande, kommer att ökas i en omfattning som man icke tidigare kunnat tänka sig och bl. a. utsträckas till nya områden.

Publicistklubben framhåller, att det ämnesområde som behandlas i försla­ get på det närmaste berör svensk press, och hälsar med tillfredsställelse, att

Sverige kan påräkna att inom kort erhålla en modern och huvudsakligen ändamålsenlig lagstiftning på det centrala område som auktorrätten utgör.

Sveriges radio uttrycker sin tillfredsställelse över att kommitténs arbete slutförts och givit ett så värdefullt resultat som det föreliggande betänkan­ det. Kommitténs förslag är enligt Sveriges radios mening väl ägnat att i hu­ vudsak läggas till grund för en ny lag om upphovsrätt; att en sådan lag utan onödigt dröjsmål bör antagas synes uppenbart.

Av några remissinstanser har mot förslaget erinrats, att det upphovsrätts- liga skyddet därigenom i vissa avseenden gjorts alltför omfattande. Sveriges industriförbund, som helt vill ansluta sig till kommitténs principiella mål­ sättning om ett förstärkt skydd, kan likväl icke underlåta att framhålla, att kommittén i sin strävan att tillgodose upphovsmännens intressen föreslagit bestämmelser, som i en del hänseenden är så långtgående att de kan med­ föra risk för att utvecklingen hämmas. Stockholms handelskammare finner det uppenbart, att de andliga prestationer som behandlas i förslaget bör åt­ njuta bästa möjliga skydd. Handelskammaren vill emellertid påpeka att

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

38

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

om skyddet göres alltför omfattande, detta kan lända upphovsmännen

själva till skada. I den mån investering i upphovsmännens produkter icke

göres lockande för dem som vill förvärva rättigheterna därtill kommer näm­

ligen efterfrågan på produkterna att minska. Handelskammaren anser vi­

dare att kommittén speciellt i fråga om överlåtelse av upphovsrätt på flera

punkter gått alltför långt i sina strävanden att skydda de andliga presta­

tionerna. Att ett all för långtgående skydd kan motverka det syfte man vill

främja understrykes också av publicistklubben. —- Handelskammarens upp­

fattning om förslagets avtalsregler delas av flera andra remissinstanser.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot

syftet med förslaget men framhåller helt allmänt, att metoden att på privat­

rättslig väg stärka upphovsmannens ställning har sin begränsning; det är

icke givet att det förstärkta skyddet verkligen kommer dem till del som man

främst avsett att stödja.

Publicistklubben och svenska tidningsulgivareföreningen anser, att man i

förslaget icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till tryckfrihetsrättens regler.

I ett par remissvar framträder en allmänt kritisk inställning till förslaget.

Svenska bokförläggareföreningen anser, att detta i sakligt hänseende går

längre än önskligt och nödvändigt; enligt föreningens mening borde man

ha inskränkt sig till att föreslå den utsträckning av skyddstiden som alla

iörutsatt skola bli genomförd och därutöver till en jämkning av de bestäm­

melser som kunde vara i behov av en översyn för att komma i samklang med

internationella konventioner och aktuell lagstiftning i övriga nordiska länder.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar, utan att närmare utveckla äm­

net, tvekan mot kommitténs allmänna uppläggning av förslaget, särskilt i vad

avser terminologi och de abstraktioner som ligger till grund för dess ut­

formning.

I några fall har remissinstanser företrädande speciella grupper riktat an­

mäl aningar mot att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodoser dessa grup­

pers intressen; uttalanden i denna riktning göres av svenska dramatiker-

förbundet, svenska översättarförbundet, svenska journalistförbundet, för­

eningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biograf ägareförbund.

\ad angår granskningen av de särskilda bestämmelserna framhåller Svea

hovrätt, att dess bedömning, med hänsyn till föreliggande lagstiftnings in­

ternationella och nordiska inriktning, blivit i viss män på förhand bunden.

Liknande uttalanden göres av hovrätten över Skåne och Blekinge, publi­

cistklubben och svenska försäljnings- och reklamförbundet.

Den av kommittén såsom ny beteckning på förevarande rättsområde före­

slagna termen upphovsmannarätt möter invändningar på ett par

håll. Sveriges radio anser termen ha betydande praktiska olägenheter på

grund av sin otymplighet, särskilt i sammanställningar; från praktisk syn­

punkt och med hänsyn till intresset av att erhålla en samnordisk term vore

nybildningen upphovsrätt att föredraga, även om den måhända icke är helt

idealisk. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser detta ord

kunna övervägas. En ledamot i Svea hovrätt föreslår uttrvcket upphovsmans

rätt.

39

Departementschefen. Lagstiftningen till skydd för det litterära och konst­ närliga skapandet är av utomordentligt stor betydelse för den andliga od­ lingen. Det är ur allmän synpunkt liksom även för den enskilde skaparen av litterära eller konstnärliga verk angeläget, att denna lagstiftning håller jämna steg med utvecklingen. Icke minst måste beaktas att den snabba tek­ niska utvecklingen successivt frambringar nya former för utnyttjande av de litterära och konstnärliga verken och av andra konstnärliga prestationer.

De nu i vårt land gällande författar- och konstverkslagarna tillkom för snart 40 år sedan och måste, trots vissa år 1931 genomförda ändringar, an­ ses i stora delar föråldrade. Redan vid auktorrättskommitténs tillkomst år 1938 ansågs allmänt behov föreligga av en genomgripande revision av lag­ stiftningen. De senare årens tekniska utveckling på området har ytterligare framhävt detta behov. Även internationellt har rättsområdet undergått en stark utveckling under senare år, och den svenska lagstiftningen måste an­ passas till denna. Det är vidare angeläget att på området åstadkomma rätts­ likhet inom de nordiska staterna. För detta ändamål har utredningsarbetet bedrivits i samverkan med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Såvitt angår den egentliga auktorrätten har samarbetet resulte­ rat i förslag till lagtexter, som i allt väsentligt överensstämmer.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget skall de auktorrättsliga be­ stämmelserna sammanföras i en lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Rätten till fotografisk bild skall liksom hittills behand­ las i en särskild lag. Förslaget till förstnämnda lag innebär att den rätt som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk i åtskilliga hänseenden stärkes. Sålunda föreslås rätten utvidgad till sitt innehåll, så att den i princip omfattar alla former för utnyttjanden, genom vilka verket mångfaldigas eller göres tillgängligt för allmänheten; under vissa förutsätt­ ningar skall rätten även avse framföranden inför slutna kretsar. Skyddet för upphovsmannens personliga och ideella rätt utbygges och göres i prin­ cip oförytterligt. I några fall, då verk för närvarande får utnyttjas helt fritt, införes rätt till ersättning för upphovsmannen. Skyddstiden, som enligt gäl­ lande författar- och konstverkslagar är 30 år från upphovsmannens dödsår, föreslås förlängd till 50 år. Jämväl de regler som föreslås rörande upphovs- rättsliga avtalsförhållanden och om straff och skadestånd innebär ett ökat skydd för upphovsmannen. Å andra sidan har beaktats att utvecklingen medfört behov av nya inskränkningar i upphovsrätten till förmån för spe­ ciella samhälleliga intressen; bl. a. föreslås att det i viss utsträckning skall vara tillåtet att inom arkiv och bibliotek fotokopiera verk och att inom skol­ väsendet inspela verk på magnetofon o. dyl. Som en betydelsefull nyhet in­ nehåller förslaget vidare regler till skydd för musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer och i samband därmed även för grammofon­ industrien och radion. Jämväl beträffande kataloger, tabeller m. in. samt reklamalster föreslås speciella skyddsregler. Förslaget upptager också vissa bestämmelser av offentligrättslig natur till skydd mot att äldre litterära eller konstnärliga verk återges på ett sätt som kränker den andliga odlingens

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

intressen. Vad angår fotografirätten föreslås även denna vidgad till sitt in

nehåll; bl. a. skall den i princip omfatta samtliga former för mångfaldigan­

de och offentlig visning av fotografi, varjämte nya regler föreslås till skydd

för fotografens ideella rätt. Skyddstiden, vilken nu som huvudregel är 15 år

från utgivningsåret, föreslås till 25 år från framställningsåret.

Kommitténs förslag, vilket som förut nämnts tillkommit i nordiskt sam­

arbete, har vid remissbehandlingen i allmänhet fått ett gynnsamt mottagan­

de. Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster såväl med

hänsyn till det sakliga innehållet som ur formell och systematisk synpunkt.

Kommittén synes mig i allmänhet ha nått fram till lämpliga lösningar i de

ofla starkt kontroversiella frågor som aktualiseras inom detta rättsområde.

Också då det gällt att avgöra i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till den

internationella rätten och till förhållandena i grannländerna har jag i hu­

vudsak funnit mig kunna biträda kommitténs överväganden. Jag anser där­

för att förslaget i stort sett är ägnat att läggas till grund för revisionen av

lagstiftningen. Det är att hälsa med särskild tillfredsställelse, att förutsätt­

ningar nu synes föreligga för en i det väsentliga enhetlig nordisk lagstift­

ning på området.

Även om alltså huvudlinjerna i kommitténs förslag bör följas, har den

granskning av förslaget som med beaktande av de avgivna remissyttrande­

na verkställts inom departementet visat, att en del jämkningar är påkal­

lade. Också i grannländerna har de där avgivna förslagen befunnits böra

ytterligare överarbetas. I detta läge har det ansetts lämpligt att fortsätta det

nordiska samarbetet genom överläggningar mellan representanter för ve­

derbörande departement och ministerier. För ändamålet har sådana represen­

tanter på inbjudan av danska undervisningsministeriet sammanträtt i Kö­

penhamn under tiden den 28 oktober—den 7 november 1957.1 Vid det fort­

satta arbetet inom justitiedepartementet har jag sökt att så långt som möj­

ligt taga hänsyn till resultatet av de delegerades överläggningar.

Då de auktorrättsliga bestämmelserna skall sammanföras i en lag, uppstår

behov av en gemensam beteckning för de rättigheter om vilka här är fråga.

Den av kommittén föreslagna termen upphovsmannarätt har vid remiss­

behandlingen från ett par håll kritiserats såsom varande alltför otymplig.

Enligt min mening är också den av kommittén alternativt förordade kor­

tare formen upphovsrätt att föredraga; då här är fråga om nordisk lag­

stiftning är det även en fördel att man med denna term vinner anknytning

till språkbruket i Danmark och Norge. I departementsförslaget betecknas

därför hithörande rättigheter såsom upphovsrätt.

.lag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda lagförslagen.

1 Svenska representanter var hovrättspresidenten Herman Zetterberg, hovrättsrådet Torwald

Hesser och lagbyråchefen Sten Rudholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

41

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk

1 KAP.

Om upphovsrättens föremål och innehåll

1

§•

I förevarande paragraf, som frånsett ett par redaktionella jämkningar är likalydande med 1 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens föremål.

Gällande rätt. Författarlagen bär i 1 § följande uppräkning över de verk som skyddas:

1) skrift och muntligt föredrag; 2) musikaliskt verk; 3) teckning samt grafisk eller plastisk avbildning, där teckningen eller avbildningen är av vetenskaplig eller teknisk art samt ej, efter sitt huvud­ sakliga ändamål, att betrakta såsom konstverk;

4) mimiskt verk (balett eller pantomim); 5) kinematografiskt verk, vartill i denna lag hänföres jämväl verk, avsett att återgivas genom ett kinematografi liknande förfarande.

Uppräkningen avser, enligt vad som uttalas i lagens förarbeten, att vara uttömmande.

I konstverkslagen anges i 1 § som föremål »verk av bildande konst, såsom teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst samt bygg­ nadskonst». Till verk av bildande konst hänföres efter lagändring 1926 jämväl alster av konsthantverk och konstindustri; dock att beklädnadsar- tiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, icke är föremål för skydd enligt lagen. Anmärkas må att skyddstiden för konsthantverk och konst­ industri är kortare än eljest; jfr 43 §.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att uppgiften för den upp- hovsrättsliga lagstiftningen är att lämna rättsskydd åt det andliga skapan­ det inom litteraturens och konstens område. I gällande lag har rättens före­ mål bestämts genom en uppräkning av särskilda former av det individuella andliga skapandet som skall vara skyddade. En dylik uppräkning har nack­ delen, att utvecklingen lätt gör den otidsenlig; nya former för att meddela sig med omvärlden framträder, och även det andliga skapandet tager nya hjälpmedel i bruk. I moderna lagar i ämnet är det därför vanligt, att man anger tillämpningsområdet på ett mera allmänt sätt. Detta är även Bern- konventionens metod. Enligt kommitténs mening bör tillämpningsområdet för den lag som nu föreslås bestämmas genom en dylik, mera allmänt hållen

42

beskrivning. I anslutning till den strävan att i detta hänseende nöja sig med

en helt kort formulering, som kommit till synes i nyare lagar och lagförslag

och även framträder i Bernkonventionens motsvarande formulering, har

kommittén funnit det tillräckligt, att såsom föremål för upphovsrätt anges

litterärt eller konstnärligt verk. I enlighet härmed har i förslaget upphovs­

rätt förklarats tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

I det följande utlägger kommittén den närmare innebörden av den valda

formuleringen; härom hänvisas till betänkandet s. 65 ff. Bl. a. framhålles att

med litterärt verk i första hand avses — i anslutning till ordets egentliga

språkliga innebörd — ett av de viktigaste uttryckssätten för det andliga

skapandet, nämligen framställningar i ord, antingen talade, skrivna eller

Iryckta. Den vidsträckta betydelse vari ordet litterär användes i förevarande

Paragraf inbegriper emellertid även andra uttryckssätt, såsom då man i be­

skrivande framställningar — exempelvis för att åskådliggöra kvantitativa

förhållanden — använder icke blott text utan också siffror (tabeller) eller

grafiska framställningar (kurvor eller andra bilder). Med litterärt verk av­

ses även beskrivande framställningar, som göres med filmen som medel.

Vad angår uttrycket konstnärligt verk tages detta i så vidsträckt betydelse,

att det i princip omfattar alla former, i vilka det förekommer att verk till­

skapas med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan.

Stundom användes därvid ordet som uttrycksmedel, och verket är i så fall

både litterärt och konstnärligt, men verket kan också framträda i bild, i rö­

relse eller i toner. Formuleringen täcker även uttrycksmedel för konstnärligt

skapande, vilka nu är okända eller obrukade för konstnärliga ändamål men

i framtiden kan tagas i det konstnärliga skapandets tjänst.

Kommittén framhåller att den icke funnit erforderligt att, såsom skett

exempelvis i Bernkonventionen, vid sidan av litteraturen och konsten även

nämna vetenskapen; vetenskapliga framställningar skyddas endast i den

litterära form, i vilken de framlagts, och detta är tillräckligt uttryckt genom

att litterära verk av alla slag är skyddade.

I fortsättningen framhålles att den valda formuleringen innebär krav på

att produkten, för att åtnjuta skydd, skall utgöra resultatet av en skapande

verksamhet samt bära prägel av en viss självständighet och originalitet. I

anslutning till en utläggning härav undersöks också vilka i verket ingående

element som omfattas av rätten. I dessa delar må hänvisas till betänkandet

s. 66 ff.

Kommittén har ansett att den föreslagna bestämningen av rättens före­

mål bör utfyllas med en exemplifiering. Upphovsrätt har sålunda förklarats

föreligga evad verket framträder i skrift eller tal, som musikaliskt eller

sceniskt verk eller filmverk, som alster av bildkonst, byggnadskonst, konst­

industri eller konsthantverk eller i annan form. I motiven (s. 70 ff.) ut­

vecklas narmare vilken betydelse som inlagts i de olika i exemplifieringen

använda orden. Bl. a. framhålles att med sceniskt verk avses alla slags

skådespel i vidsträckt bemärkelse: drama, komedi, fars, opera, operett, revy,

vådevill o. s. v. Därjämte avses sådana verk för scenen som endast använ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

43

der uttrycksmedlet rörelse, baletter och pantomimer, liksom även marionett­ teater. Med filmverk åsyftas icke blott konstnärliga utan även enbart be­ skrivande filmer, exempelvis vetenskapliga filmer, pedagogiska filmer för olika ändamål, reportage- och journalfilmer. Samtidigt framhålles att i ordet verk ligger ett krav på en självständig skapande insats, som från det skyddade området avskiljer enklare produkter, exempelvis ett blott registre­ rande i bild och ljud av ett händelseförlopp; en del upptagningar för peda­ gogiskt bruk och de flesta journalfilmer torde ej nå upp till denna gräns. Slutet av exemplifieringen avser vad som i gällande konstverkslag samman­ fattas såsom bildande konst. Detta uttryck omfattar icke blott måleri, teck­ ning, gravyr, skulptur och liknande konstformer utan även byggnadskonst samt konstindustri och konsthantverk. Bl. a. med hänsyn till att man i grannländerna ej velat använda uttrycket bildande konst har kommittén i stället särskilt nämnt byggnadskonsten, konsthantverket och konstindu­ strien samt för återstoden av det här avsedda området använt den nya be­ teckningen bildkonst. För de alster som är att hänföra till hela detta om­ råde användes den i gällande lag brukade termen konstverk såsom sam­ lingsbeteckning. Produkter av konsthantverk och konstindustri betecknas i ett par stadganden såsom bruksföremål. Till byggnadskonst har ansetts böra hänföras även fartygsbyggande och trädgårdsarkitektur.

Kommittén har icke bibehållit den inskränkning i skyddet av konstindu­ striens och konsthantverkets produkter, som den gällande svenska konst­ verkslagen gör genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, av­ sedda för dylika artiklar. Kommittén anför bl. a. att denna inskränkning saknas i övriga nordiska länder och att tillräckliga skäl ej föreligger för att Sverige alltjämt skulle intaga en särställning. Principiellt är den nuva­ rande ordningen enligt kommitténs mening föga tilltalande. Den bottnar i uppfattningen att Sverige på vissa områden av konsthantverk och konst­ industri, såsom glastillverkning och konstvävnad, har en internationell marknad och därmed egna intressen att försvara, men i ett annat avseende,

nämligen modebranschen, är endast tagande part och därför icke vill ge skydd för denna. Gällande rätt är visserligen formellt förenlig med Bern- konventionen i dess lydelse före Brysselkonferensen men den måste sägas strida mot grundtanken i konventionen. Härtill kommer att, sedan vid Brysselkonferensen verk av nyttokonst förts in i konventionens katalog över skyddade verk, det är tvivelaktigt huruvida ens formell överensstäm­ melse med konventionen kan åberopas. De praktiska skäl som anförts för inskränkningen är överdrivna. Ett skydd för hithörande artiklar skulle icke utgöra hinder för den svenska konfektionsindustrien och fabrikatio­ nen av tyger, skodon, hattar o. dyl. att, liksom hittills, följa de stora lin­ jerna i modeutvecklingen. Det skulle endast utgöra hinder mot att produk­ ter av originellt och självständigt konsthantverk på området kopierades. Något lojalt behov för svenska fabrikanter att fritt kopiera dylika artiklar kan icke sägas föreligga.

I andra stycket har upptagits bestämmelse, att lika med litterärt verk an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

44

ses karta, så ock teckning och grafiskt eller plastiskt verk av beskrivande

art. Kommittén framhåller, att den svenska lagstiftningen om skydd för

»skrift» alltifrån sin tillkomst skyddat även vissa framställningar i bild.

Kommitténs förslag åsyftar på denna punkt icke någon saklig ändring av

betydelse. Bestämmelsen innebär, genom att den anknyter till första stycket,

att det krav på viss självständighet och originalitet, som ligger i ordet verk,

i princip upprätthålles även ifråga om nu avsedda arbetsprodukter. Be­

träffande den valda formuleringen i övrigt anföres bl. a. att skyddade fram­

ställningar kan vara två- eller tredimensionella. Av de förra namnes i lag­

texten teckningar och grafiska verk; grafisk har en dubbel betydelse: dels

av grafisk framställning, såsom staplar, kurvor och liknande, för att åskåd­

liggöra kvantiteter eller utvecklingsförlopp, dels en sammanfattning av

vissa reproduceringsmetoder, träsnitt, kopparstick o. s. v. I fråga om karta

uttalas, att sådan väl även utan uttryckligt omnämnande skulle täckas av

stadgandet. Kartor har emellertid ansetts vara så särpräglade arbetspro­

dukter att de förtjänar nämnas särskilt, liksom sker i gällande norsk och

finsk lag. Det anföres vidare bl. a. att vad som tekniskt må hänföras under

begreppet karta stundom faller utanför skyddet, enär det rör sig endast om

sådana kartografiska element (gränser, orters belägenhet o. s. v.) vilka är

faktiskt givna och därför naturligt bör ingå i en karta av den typ och med

den precisering, varom fråga är i det särskilda fallet.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det knappast kan antagas att

den föreslagna allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål i prak­

tiken för närvarande skulle medföra att något större antal verk, som nu

ligger utanför lagens tillämpningsområde, hädanefter skulle innefattas däri.

Möjligen kunde detta bli händelsen i sådana gränsfall som exempelvis verk

av trädgårdsarkitektur, där det torde vara tvivelaktigt om den gällande la­

gen är tillämplig. Den nya formuleringen kan däremot få betydelse för en

framtida, nu icke förutsebar utveckling av de litterära och konstnärliga

uttrycksformerna.

Remissyttrandena, ‘en av kommittén förordade principen att ange upp­

hovsrättens föremr genom en generell bestämning och dess för­

slag till utformning av stadgandet härom tillstyrkes eller lämnas utan erin­

ran av så gott som samtliga remissinstanser. En allmän anmärkning mot

förslaget göres av föreningen Sveriges filmproducenter, som anser bestäm­

ningen ha blivit sa allmän och oklar att vid tillämpningen faran för misstag

ligger nära till hands.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker mot det för beskrivningen

av rättens föremål använda uttrycket litterärt eller konstnär­

ligt verk att av detta icke framgår att, såsom åsyftats, även vetenskap­

liga verk och beskrivande verk i övrigt skall åtnjuta skydd. Hovrätten ifrå­

gasätter därför om icke i lagen vid sidan av litteraturen och konsten bör

nämnas även vetenskapen; om denna utväg ej väljes, synes i vart fall, till

ledning för tolkningen av ordet litterär i dess av kommittén använda, ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

45

sträckta bemärkelse, vetenskapliga verk böra upptagas i den i första stycket

givna exemplifieringen. Vad angår andra beskrivande verk finner hovrät­

ten möjligen större klarhet vinnas genom att de i andra stycket anförda

verken av beskrivande art upptages såsom litterära och likaledes inarbetas

i exemplifieringen i första stycket. Det synes dock vara att föredraga, att

benämningen »litterärt eller konstnärligt» i första stycket utökas med ett

adekvat uttryck för verk av enbart beskrivande art; möjligen bör i så fall

även rubriken till lagen ändras.

Stockholms rådhusrätt anser motivens uttalande, att ordet filmverk i para­

grafens första stycke skulle utvisa att jämväl enbart beskrivande filmer vore

skyddade, med hänsyn till lagrummets uppbyggnad knappast vara riktigt;

det torde fordras att i andra stycket införes ett tillägg av innebörd, att

skyddet enligt detta stycke omfattar även filmer av beskrivande art. Be­

greppet filmverk bör, enligt rådhusrättens mening, förbehållas sådana verk

av konstnärlig halt.

I några remissvar behandlas det för skydd grundläggande kravet, att pro­

dukten skall äga viss självständighet och originalitet. En

ledamot av Stockholms rådhusrätt anser, att detta krav bör markeras genom

att såsom föremål för rätten anges »alster av skapande andlig verksamhet».

I övrigt hänför sig uttalandena till vilken innebörd detta krav skall anses

äga beträffande olika objekt.

Publicistklubben anför i detta hänseende om innehållet i tidning-

a r att flertalet rent faktiska uppgifter som införskaffas och publiceras i en

tidning icke är skyddade. En mängd gränsfall måste emellertid uppkomma.

Så snart en medarbetare givit en klar personlig utformning åt en artikel eller

åt ett bidrag av annan natur bör detta anses som ett litterärt verk i lagens

mening.

Svenska tidningsutgivareföreningen, som helt allmänt anser 1 § böra tol­

kas restriktivt, framhåller att det icke minst för pressens del skulle med­

föra avsevärda praktiska svårigheter, om begreppet verk skulle innefatta allt­

för många okvalificerade objekt.

Några remissinstanser behandlar frågan om skyddet för intervjuer.

Sveriges radio påpekar, i anledning av ett uttalande i kommitténs motiv,

att även radiointervjuer är skyddade, om intervjuaren utfört ett kvalifice­

rat planerings- och avfattningsarbete; beträffande intervjuer inspelade på

band kan till och med ett betydelsefullt redigeringsarbete i efterhand före­

komma. Publicistklubben berör frågan vem som är upphovsman till eu

tidningsintervju och framhåller, att det regelmässigt är intervjuaren som

förvärvar upphovsrätten, låt vara alt huvuddelen av denna rätt genom an­

ställningsavtalet med tidningens ägare överlåtes till denne. Om emellertid

den intervjuade själv nedskrivit och till tidningen eller dess medarbetare

överlämnat ett enkätsvar eller liknande uttalande eller om medarbetaren

stenografiskt upptagit ett uttalande utan att företaga någon egen omarbet­

ning, blir dock den intervjuade att betrakta som upphovsman. Hovrätten

over Skåne och Blekinge menar å andra sidan att man i allmänhet kan utgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

från att det är den intervjuade som är att anse som upphovsman. Är inter­

vjuarens insats av självständig och skapande art, synes han emellertid kun­

na erhålla skydd såsom bearbetare. I sådana fall kan ingendera parten för­

foga över intervjun utan den andres samtycke, en lösning som ur skilda

synpunkter synes hovrätten tillfredsställande.

Sveriges industriförbund tager upp frågan om gränsen mellan skyddat

och oskyddat objekt såvitt angår byggnadsverk och betonar, att en­

dast sådana objekt bör tillerkännas skydd som verkligen är uttryck för ett

nyskapande, så att icke en önskvärd och kostnadsbesparande standardise­

ring av bostadsbyggandet försvåras.

Svenska slöjdföreningen diskuterar samma spörsmål beträffande alster

av konsthantverk och konstindustri. Rättsskyddets effek­

tivitet blir, framhålles det, beroende av den gränsdragning det här gäller. Nä­

ringslivet har härvid behov av fastare linjer för vad som är skyddat och icke

skyddat än kommittén angivit. Föreningen finner det i detta sammanhang

angeläget att beröra sådana produkter som betecknas med termen industrial

design, d. v. s. av konstnärer formade, som regel i stora serier framställda

industriprodukter, t. ex. skrivmaskiner, matbestick, telefonapparater och

vissa möbler. Sådana kan enligt föreningens mening icke tillmätas mindre

betydelse än exklusivt konsthantverk, t. ex. i form av ett smycke eller en

konstvävnad. Det synes mindre tillfredsställande att denna viktiga och i

Iramtiden sannolikt alltmer dominerande verksamhetsgren, som det vill

synas, blir hänvisad till ett gränsområde. Sveriges industriförbund framhål­

ler, att det långtgående skydd som enligt förslaget skall tillkomma alster

av konsthantverk och konstindustri bör, för att utvecklingen icke skall häm­

mas, reserveras för produkter som uppfyller höga krav på originalitet och

konstnärlighet.

I anslutning till de i stadgandet upptagna exemplen på olika kategorier av

verk framhåller akademien för de fria konsterna, att med byggnadskonst bör

avses icke endast byggnadsverket och dess delar utan också ett komplex

av byggnader, en platsbildning och en anläggning,

där byggnader, öppna platser, terrasser, trädgårdsanläggningar och vägar

utgör en konstnärlig helhet. Detta är av vikt att understryka, eftersom

arkitekterna i våra dagar allt oftare ställes inför problem, där det gäller

att utforma en hel miljö och där det för det konstnärliga helhetsresultatet

är av största betydelse, att icke något av de ingående partierna förvanskas.

Svenska arkitekters riksförbund betonar att stads- och andra be­

byggelseplaner kan ha konstnärligt värde och alltså utgöra skydds-

objekt; förbundet hemställer att lagtexten kompletteras i detta hänseende.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att alster av reklam­

konst bör omnämnas i lagtexten.

Sveriges radio tager upp frågan, huruvida inom televisionen

producerad film är att hänföra till filmverk i lagens mening och

sålunda underkastad de för filmverk särskilt gällande reglerna. För tele­

vision icke särpräglade former av sådan film — journalfilm, dokumentär­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

47

film (kortfilm) och spelfilm — bör, framhållas det, bedömas som film­ verk, i den mån de uppfyller lagens minimifordringar. Om ett vanligt tele­ visionsprogram filmas, bör produkten däremot i regel ej anses som film­ verk. Ej heller kan upptagningar av direktsända program utgöra filmverk. Film, som ingår som en integrerande del i ett direktsänt program (inserat), bör tillsammans med programmet i övrigt anses utgöra ett verk av blandad, originell karaktär.

Kommitténs förslag att icke bibehålla den inskränkning i skyddet av konsthantverkets och konstindustriens produkter, som konstverkslagen gör genom att undantaga beklädnadsartiklar och vävnader, av­ sedda för dylika artiklar, beröres av några remissinstanser.

Textilrådet har i princip icke något att invända mot att värdefullt konst­ närligt skapande skyddas även på beklädnadstextiliernas område, men an­ ser frågan böra utredas ytterligare innan en lagändring företages, varvid industriell sakkunskap inom branschen bör medverka. Rådet framhåller vidare att ett skydd på området måste förutsätta, att mycket höga krav ställes på skyddsföremålens originalitet, självständighet och konstnärliga halt; det skall vara fråga om verkliga nyskapelser eller konstverk. Eljest skulle en lagändring medföra osäkerhet och onödiga konflikter på markna­ den samt verka hämmande på många textilfabrikers dagliga arbete, vilket i sin tur skulle inkräkta på den variationsrikedom på textilvaruområdet, som nu erbjudes konsumenterna. Vidare måste domstolarna garanteras till­ gång till sakkunskap vid prövning av tvister på området. Konfektionsindustriföreningen uttalar sig i avstyrkande riktning och anlägger delvis samma synpunkter som textilrådet; det framhålles också att något behov av skydd på området icke finnes. Liksom textilrådet understryker föreningen, att ett skydd måste förutsätta mycket stränga krav på självständighet och origina­ litet hos produkterna; vidare måste skyddstiden sättas väsentligt kortare än för andra verk. Sveriges industriförbund ställer sig ytterst tveksamt till förslaget i denna punkt. Förbundet framhåller att de praktiska svårighe­ terna att avgöra vad som är skyddat eller ej och den därav följande rätts­ osäkerheten i särskilt hög grad gäller detta område och att man får taga hänsyn till textil- och konfektionsindustriens speciella arbetsförhållanden med mycket stora mönstersortiment och med snabba säsong- och modeväx- lingar. Stort beaktande måste också tillmätas branschens egen uppfattning, att något behov av rättsskydd icke föreligger. I övrigt uttalar sig förbundet på samma sätt som konfektionsindustriföreningen och textilrådet.

Vad härefter angår de i andra stycket nämnda objekten karta, teck­ ning samt grafiskt eller plastiskt verk av beskri­ vande art erinrar hovrätten över Skåne och Blekinge om att enligt motiven även för skydd av karta och teckning skall gälla kravet, att pro­ dukten utgör ett verk i lagens mening. Detta bör enligt hovrättens mening uttryckligen anges i lagtexten. Därest ordet litterär bibehålies vid sin av kommittén utsträckta innebörd, synes det kunna inbegripa jämväl karta; karta synes härvid böra upptagas i första stycket som exempel på litterärt

48

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

verk. Sjöfartsstyrelsen anser att andra stycket bör redaktionellt omarbetas,

eftersom karta torde innefattas i begreppet teckning och grafiskt eller plas­

tiskt verk av beskrivande art.

Innebörden av skyddet för karta beröres av rikets allmänna kartverk,

som ifrågasätter om icke det faktiska kartinnehållet är skyddat i större ut­

sträckning än kommittén angivit. I varje fall synes skyddet för karta,

eftersom den i ett verk redovisade kombinationen av fakta är skyddad,

böra inbegripa omfattningen av i kartan medtagna detaljer och deras pla­

cering.

I redaktionellt avseende förordar Sveriges radio, att ett par stadganden

i 2 och 4 §§, såsom uppenbarligen avseende rättens föremål, överföres till

1

§•

Departementschefen. Genom den upphovsrättsliga lagstiftningen bereder

samhället rättsskydd åt det andliga skapandet inom litteraturens och kons­

tens område. Då det gäller att närmare bestämma vad som är föremål för

rätten, tillämpas i gällande lag den tidigare allmänt använda metoden att

man som skyddsobjekt uppräknar särskilda former av sådant skapande.

Vid den revision av lagstiftningen som nu är aktuell är det emellertid av

vikt att själva grundbegreppen därinom utformas på sådant sätt, att de

kan antagas behålla sin giltighet och användbarhet under så lång tid som

möjligt. Ur denna synpunkt är metoden att ange rättens föremål genom upp­

räkning icke ändamålsenlig; det andliga skapandet söker sig nya uttrycks­

former och med nämnda metod riskerar man att dessa kommer att falla

utanför det skyddade området. Jag vill därför liksom kommittén förorda att

rättens föremål bestämmes genom en mera allmänt hållen beskrivning. I

anslutning till Bernkonventionens uttryckssätt synes man härvid, såsom

kommittén föreslagit, böra som föremål för skydd ange litterärt eller konst­

närligt verk. I enlighet härmed förklaras i förevarande paragraf upphovs­

rätt tillkomma den som skapat ett dylikt verk.

Såsom kommittén understrukit tages uttrycket »litterärt eller konstnär­

ligt verk» här i mycket vidsträckt mening. Särskilt må framhållas att med

litterärt verk avses ej endast skönlitteratur utan även beskrivande fram­

ställningar, såsom vetenskapliga arbeten, reseskildringar, handböcker o.

dyl.; till denna grupp hänföres även framställningar genom tabeller, kurvor,

bilder o. dyl. Denna utsträckta betydelse av begreppet litterärt verk är all­

mänt godtagen i upphovsrätten och tillämpas bl. a. i Bernkonventionen. Jag

finner det därför ej behövligt att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckli­

gen upptaga även vetenskapliga och andra beskrivande verk som skydds­

objekt.

Till de skyddade objekten hör även filmverk av olika slag. Såsom film­

verk är att räkna icke blott dramatiska filmer utan även, under förutsätt­

ning av erforderlig kvalitet, andra filmer, såsom kortfilmer, reportage- och

journalfilmer o. dyl. Enligt kommitténs mening är en del icke dramatiska

filmer av beskrivande karaktär att hänföra till de litterära verken. Även

49

om skäl kan anföras för denna åsikt, finner jag det — i anslutning till vad som allmänt är godtaget inom Bernunionen — naturligare att anse filmverk generellt tillhöra det konstnärliga området i vidsträckt mening. Med hänsyn härtill torde det icke vara erforderligt att särskilt ange att även beskrivande filmer är skyddade. Det bör i detta sammanhang fram­ hållas att frågan huruvida ett verk skyddas såsom litterärt eller såsom konstnärligt alster saknar betydelse såvitt angår de grundläggande reg­ lerna, vilka är gemensamma för alla slags verk. Däremot har frågan prak­ tisk vikt vid tillämpning av vissa specialregler i 2 och 3 kap., vilka endast gäller litterära verk. Av vad jag nyss anfört framgår att dessa specialregler icke i något fall skall användas på filmverk.

Den valda bestämningen av rättens föremål innebär, såsom kommittén understrukit, att för skydd kräves ett visst mått av självständighet och ori­ ginalitet hos produkten. Den närmare innebörden härav har utförligt dis­ kuterats av kommittén, och i några remissvar har gjorts uttalanden om hur kravet bör tolkas i vissa särskilda fall, såsom i fråga om tidnings- och radio­ intervjuer, byggnadsverk m. m. Det är tydligt att några fasta och fullt klara gränslinjer ej kan lagstiftningsvägen uppdragas, utan det närmare bedö­ mandet får liksom hittills ankomma på rättsvetenskap och praxis. Härvid bör med hänsyn till detta rättsområdes internationella inriktnmg jäm­ väl utvecklingen i andra jämförbara länder beaktas.

Vid remissbehandlingen har gränsdragningen mellan skyddade och oskyd­ dade objekt särskilt berörts såvitt avser konstindustrien, där problemet har stor praktisk betydelse. Med anledning av vad som här yttrats vill jag under­ stryka, att bedömningen i hithörande fall skall ske enligt samma normer som eljest gäller. Vad det kommer an på är sålunda uteslutande huruvida produkten i sin utformning företer sådan konstnärlig självständighet och originalitet som i allmänhet kräves för upphovsrättsligt skydd; den omstän­ digheten att produkten är avsedd för industriellt mångfaldigande saknar betydelse för skyddsfrågan. Förslaget står här i överensstämmelse med gällande rätt, sådan den tolkats i en nyligen meddelad dom i högsta instan­ sen (NJA 1958 s. G8). Ett särskilt spörsmål, till vilket jag återkommer vid 13 g, är hur skyddstiden skall bestämmas i hithörande fall.

Den allmänna bestämningen av upphovsrättens föremål hör, såsom kom­ mittén föreslagit, i lagtexten kompletteras med en exemplifiering. Mot kom­ mitténs förslag i detta avseende synes ej vara anledning till erinran. Det torde ej vara behövligt all, som ett par remissinstanser yrkat, tillfoga ytter­ ligare exempel. Beträffande byggnadskonst har akademien för de fria kons­ terna uttalat, att därmed under vissa förhållanden bör avses även ett kom­ plex av byggnader, en platsbildning eller en anläggning. Påpekandet synes riktigt, men jag vill erinra om att den praktiska betydelsen av ett skydd på området icke är stor, hl. a. med hänsyn till att ägaren måste ha ganska vid­ sträckt rätt att vidtaga ändringar och andra omdispositioner, jfr 13 §. Till de synpunkter som Sveriges radio anfört beträffande televisionsfilm kan jag i det väsentliga ansluta mig.

Kungl. Mnj:is proposition nr 17 år 19(10

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

I exemplifieringen nämnes bl. a. alster av konsthantverk och konstindustri.

Kommittén har icke bibehållit det undantag som gällande konstverkslag här

gör för heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar. Mot

denna ståndpunkt, som innebär att skydd införes för hithörande produkter

— i den mån de fyller erforderliga kvalifikationer — har företrädare för

industriintressen ställt sig starkt kritiska. Det har hl. a. framhållits att det

icke finns något behov av skydd på området samt att de praktiska svårig­

heterna att avgöra vad som vore skyddat skulle medföra rättsosäkerhet och

verka hämmande på industriens arbete.

Beträffande detta spörsmål må till en början framhållas, att saken icke

torde vara av någon större praktisk betydelse, då det tyd ligt vis endast sällan

lörekommer sådant nyskapande på området, att förutsättningar för skydd

föreligger. Rent principiellt är det dock icke tillfredsställande, att värdefullt

konstnärligt skapande inom detta verksamhetsfält skall kunna tillägnas av

andra. Även om den svenska industrien anser sig kunna undvara skydd,

måste hänsyn tagas till de befogade anspråk i detta hänseende som konst­

närer och företag i andra länder kan ha vid försäljning av sina produkter i

Sverige. En viktig synpunkt är här, att skydd på området numera kräves av

Bernkonventionen. Vad angår de betänkligheter industrien i övrigt givit ut­

tryck åt, torde dessa med hänsyn till vad som nyss anförts om frågans ringa

praktiska betydelse vara överdrivna. Det kan i detta sammanhang erinras

om att skydd för här avsedda produkter sedan lång lid funnits i våra grann-

lander utan alt man i dessa förmärkt några olägenheter därav. Jag anser

darfor i likhet med kommittén att det nu diskuterade undanlaget i konst­

verkslagen icke bör bibehållas. Såsom jag förut anfört återkommer jag vid

43 § till frågan hur skyddstiden bör bestämmas för hithörande alster.

Gällande författarlag nämner, i anslutning till Bernkonventionen, såsom

skyddsobjekl särskilt sådan teckning samt grafisk och plastisk avbildning,

som ar av vetenskaplig eller teknisk art. Att dylika produkter principi­

ellt åtnjuter skydd enligt förslaget framgår av vad jag förut anfört därom

att såsom litterärt verk även räknas framställningar av beskrivande art. Lik­

väl synes det vara av visst värde, att, såsom kommittén föreslagit dessa

alster alltjämt särskilt anges och att därvid även karta medtages. En be­

stämmelse i ämnet bör såsom kommittén föreslagit upptagas i andra stycket

av forevarande paragraf. Den av kommittén föreslagna formuleringen torde

dock bora redaktionellt jämkas, så att det framgår att det för skydd gäl-

ande kravet, att produkten är att anse som ett verk i lagens mening, skall

galla aven kartor och teckningar. I anslutning härtill vill jag med aniednin«

8'V-,T„SOm anförls * ett remissyttrande framhålla, att skyddet för karta

sj al vfallet icke kan avse de kartografiska elementen — angivande av orters

och gransers belägenhet o. s. v. — som sådana utan endast det urval och

den kombination av dessa som gjorts för den föreliggande produkten

Vad angår upphovsrättens subjekt skall enligt förslaget rätten tillkomma

i*n.so™ skaPat ver!<et. Detta innebär att såsom ursprunglig bärare av rätten

stadse ar att betrakta den författare, tonsättare eller konstnär, som åstad­

51

kommit verket. Detta gäller även om vederbörande utfört verket på beställ­

ning eller i anställning hos annan. På grund av föreliggande avtal eller an­

ställningsförhållande övergår rätten emellertid ofta omedelbart på bestäl­

laren eller arbetsgivaren. Härmed sammanhängande frågor behandlas vid

27 §.

Ett par remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vem som

är att anse som upphovsman till en intervju. Med anledning av yttrandena

i denna del vill jag understryka att bedömningen här skall ske enligt samma

grunder som eljest gäller. Om det är intervjuaren som utfört planerings- och

avfattningsarbetet, bör han anses som upphovsman. Har å andra sidan den

intervjuade själv skrivit eller dikterat intervjun, är det självfallet han som

får rätten till denna. Stundom är tänkbart att rätten tillkommer intervjua­

ren och den intervjuade gemensamt, vilket innebär att för senare återgiv­

ning kräves samtycke både av intervjuaren — vars rätt dock i allmänhet en­

ligt det nyss anförda torde tillkomma arbetsgivaren — och den intervjuade.

Beträffande bestämmelserna i förevarande paragraf samt i 2 och 4 §§ har

i ett remissyttrande förordats vissa omdisposilioner. Den av kommittén valda

uppställningen synes mig emellertid ändamålsenlig och jag har ej funnit

anledning att frångå den.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

2

§•

I paragrafen, som frånsett en redaktionell ändring i tredje stycket är lika-

lydande med 2 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrättens innehåll så­

vitt rör dess praktisk-ekonomiska sida.

Gällande rätt. Upphovsmannens rätt att förfoga över verket är i gällande

rätt bestämd genom en uppräkning av vissa befogenheter att utnyttja ver­

ket, som i skilda avseenden tillagts honom.

Vad först angår litterära och musikaliska verk, bestämmes i 2 § första

stycket förfatlarlagen, att författare — med de inskränkningar, varom stad­

gas i vissa angivna paragrafer i lagen — äger uteslutande rätt

att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk;

att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musika­

liskt verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;

att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända

sitt verk.

Enligt andra stycket hänföres till mångfaldigande jämväl att överföra ett

verk på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band el­

ler annan till dylikt instrument hörande inrättning. Härjämte stadgas, att

där ett sålunda överfört verk genom instrumentet återges, detta anses så­

som föredragande eller utförande av verket.

Vad angår rätten alt offentligt utföra musikaliskt verk må nämnas, att

praxis (se NJA 1933 s. 639) härunder hänfört även det fallet, att ett i radio

utsänt verk återges för allmänheten i högtalare.

52

Vissa i 24 § författarlagen upptagna ansvarsregler, för vilkas innehåll

redogörelse lämnas vid 53 § i förslaget, ger vidare författaren skydd mot att

olovligen eller allenast för enskilt bruk framställda exemplar av verket hålles

till salu eller sprides. På samma sätt åtnjuter han skydd mot att i riket till

spridande införes sådant exemplar av verket, som framställts utan hans

tillstånd i fall, da sådant tillstånd skulle ha erfordrats för dess mångfaldi­

gande här i riket, eller att infört exemplar av detta slag hålles till salu eller

sprides.

Den uppräkning av författarens rättigheter, som upptagits i 2 §, är ut­

tömmande. Andra former för verkets utnyttjande faller således utanför en­

samrätten, exempelvis offentlig uthyrning eller utlåning samt offentlig ut­

ställning eller annan visning av exemplar av verket.

Författarens befogenheter enligt 2 § har icke allenast avseende å verket i

dess ursprungliga form. Enligt 3 § första stycket innebär dessa befogen­

heter även uteslutande rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen

föredraga, utföra eller uppföra eller ock medelst kinematografi framföra

eller genom radio utsända verket i översättning till annat språk, så ock i

bearbetning.

Enligt 3 § andra stycket anses såsom bearbetning i synnerhet:

1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form

till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återges

genom kinematografi;

2) ett musikaliskt verks omsättning för ett eller flera instrument eller

för en eller flera sångstämmor.

I 3 § tredje stycket stadgas slutligen, att såsom bearbetning icke anses,

att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga själv­

ständigt sådant.

Vad härefter angår konstverk, gäller enligt 2 § konstverkslagen, att konst­

när — med de inskränkningar, varom stadgas i vissa angivna paragrafer i

lagen ägei uteslutande rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig' genom

konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotogra-

fi, avgjutning eller pa annat sätt. Till efterbildande hänföres jämväl alt bygga

efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant. Såsom efter­

bildande anses icke alt i fri anslutning till ett konstverk framställes ett nytt,

i det väsentliga självständigt sådant.

Vissa i 15 § upptagna ansvarsregler — jämför här vid 53 § i förslaget —

ger konstnären skydd mot att olovligen eller allenast för studieändamål eller

enskilt bruk framställda efterbildningar av konstverket hålles till salu,

sprides eller offentligen utställes; han åtnjuter jämväl skydd mot att i riket

till spridande eller offentligt utställande införes sådan efterbildning av ver­

ket, som framställts utan hans tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle ha

erfordrats för dess efterbildande här i riket, eller att införd efterbildnhm av

detta slag hålles till salu, sprides eller offentligen utställes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

53

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, alt man vid utforman­ det av huvudbestämmelsen om upphovsrättens praktiskt-ekonomiska inne­ håll — vad som i kommittéförslaget benämnes upphovsmannens rätt att för­ foga över verket — kan välja mellan en allmän formel och en uppräkning av olika befogenheter. Med den historiska utvecklingen sammanhänger att den senare metoden hittills varit den vanliga. En mera allmän formulering är emellertid att föredraga: det är önskvärt att finna en beskrivning av rät­ ten som icke snabbt blir omodern genom teknikens utveckling. En sådan all­ män beskrivning bör täcka alla förfoganden över verket som har ekono­ misk betydelse. Enligt kommitténs mening kan detta ske om upphovsman­ nen förklaras äga uteslutande rätt att förfoga över verket i två huvudformer, nämligen genom att framställa exemplar därav och genom att göra det till­ gängligt för allmänheten; en regel av detta innehåll har upptagits i paragra­ fens första stycke.

Den första befogenheten motsvarar författarlagens ensami ält att mång­ faldiga verk och konslverkslagens ensamrätt att efterbilda verk. Att kom­ mittén icke bibehållit uttrycket mångfaldiga sammanhänger med att regeln bör täcka även det fallet att ett enda eller några få exemplar framställes. Kommittén utvecklar i anslutning härtill vad som avses med exemplar i förslagets mening. Därmed förstås varje föremål, i vilket verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett; ett litterärt eller mu­ sikaliskt verk kan ligga i manuskript, tryck, grammofonskiva eller upp­ tagning av annat slag, en målning eller skulptur i original eller reproduktion, en byggnad eller ett konstinduslriföremål i skiss, arbetsrilning, modell ellei färdig produkt och så vidare i växlande mångfald. Såsom exemplar är även att anse trycksatser, klichéer, formar och andra föremål och anordningar, med vilkas hjälp verket kan komma till utförande i normal form eller nya exemplar kan framställas. Slutligen är som exemplar att betrakta kopior och avbildningar av verket, även om de väsentligt avviker från originalet i utförande och format eller om efterbildningen sker i helt annan teknik än den för originalet använda. EU fotografi av ett byggnadsverk är i enlighet härmed att anse som ett exemplar av detta. Ett exemplar i förslagets me­ ning föreligger även om det endast är en del av verket som reproducerats. Med hänsyn till den praktiska betydelsen av sådana exemplar som gram­ mofonskivor, filmband, tonband o. dyl. har i paragrafens andra stycke ut­ tryckligen angivits att såsom framställning av exemplar även anses att ver­ ket överföres på anordning, genom vilken det kan återges.

Vad som avses med att verket göres tillgängligt för allmänheten utlägges i tredje stycket. Främst räknas bil fall då verket framföres offentligt. Utan betydelse är härvid, om verket förmedlas omedelbart till en vid framförandet närvarande publik eller om förmedlingen sker med hjälp av särskilda tek­ niska anordningar, såsom filmförevisning, radiering, television eller åter­ givande genom ljusbilder, grammofon eller högtalare. 1 denna del motsva­ rar stadgandet författarlagens bestämmelser om rätt att offentligen före­ draga, utföra och uppföra, att medelst kinematografi offentligen framtöra

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ur 1960

54

samt genom radio utsända verk, men det täcker även andra fall, där man

kan tala om ett framförande.

Under uttrycket göra verket tillgängligt för allmänheten är vidare att

hänföra åtgärder genom vilka exemplar av verket utbjudes till försäljning,

uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offent­

ligt. Kommittén framhåller att upphovsmannens befogenhet i denna del,

såvitt angår exemplar som icke omfattas av en utgivning — d. v. s. exemplar

som icke lagligen förts i handeln eller eljest lagligen kommit i omlopp

bland allmänheten — i första hand framstår som ett komplement till rätten

att mångfaldiga verket, men att nämnda befogenhet i vissa fall kan få själv­

ständig betydelse, t. ex. då det gäller att förhindra spridning av olovligen

framställda eller obehörigen importerade exemplar. Beträffande exemplar,

som omfattas av en utgivning, bör spridningsrätten principiellt icke gälla

vidareöverlåtelse, t. ex. försäljning i antikvariat eller på bokauktion. Ehuru

detta torde ligga i sakens natur, bör enligt kommitténs mening en uttryck-

hg begränsning i detta hänseende uppställas; systematiskt borde detta ske i

iörevarande paragraf men av lagtekniska skäl har frågan behandlats i 2

kap. (23 och 25 §§). Däremot intager förslaget ståndpunkten att upphovs­

mannens rätt principiellt oinfattar uthyrning och utlåning av sådana exem­

plar som här avses; exemplaren sättes genom dessa åtgärder i en cirkulation,

som innebär att verket göres tillgängligt för allmänheten. Praktiskt vikti­

gast är här utlåningen inom den offentliga biblioteksverksamheten. Även i

denna del föreslås emellertid vittgående modifikationer i 23 och 25 §§.

Såsom anförts äger upphovsmannen med stöd av spridningsrätten för­

hindra spridning av obehörigen importerade exemplar. Hans intresse av att

i hithörande fall redan själva importen förhindras tillgodoses genom eu

straffbestämmelse i 53 §’.

Eu fråga som kommittén särskilt diskuterar är ofientlighetsbegreppet i

uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten». Detta uttryck bör enligt

kommitténs mening omfatta icke blott framföranden vid tillställningar som

är offentliga i vanlig mening utan även framföranden vid tillställningar som

eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangören genom vissa yttre former, så­

som anmälan om medlemskap eller »inval» i eu förening, formella inbjud­

ningar och liknande, sökt ge kretsen av deltagare sken av att tillhöra en slu­

ten grupp. I en del förvaltnings- och finansrättsliga författningar om kon­

troll eller beskattning av offentliga föreställningar bär dylika »förenings-

arrangeinang» uttryckligen likställts med offentliga föreställningar i äldre

mening. Detta har skett genom att författningarna förklarats tillämpliga

jämväl på tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss

förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del

av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar

driven rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfatt­

ning eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställ­

ning, till vilken allmänheten har tillträde. Enligt kommitténs mening är det

emellertid icke nödvändigt att införa en motsvarande bestämmelse i lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

55

om upphovsrätt; även utan sådan måste offentlighetsrekvisilet anses ha den

innebörd som angivits. Det är sålunda uppenbart, framliålles det, att såsom

offentligt framförande i upphovsrättslig mening måste anses utförande av

skådespel eller musik i teaterklubbar, konsertföreningar, föreläsningsför-

eningar och liknande sammanslutningar, och detta även om av utrymmes-

skäl endast medlemmar äger tillträde eller tillträdet för nya medlemmar är

begränsat. Som särskilt skäl mot att göra ett tillägg till lagtexten i denna

punkt anföres att grannländernas kommittéer ansett ett sådant överflödigt.

I tredje styckets andra punkt har upptagits stadgande, enligt vilket med

offentligt framförande jämställes att verket framföres i förvärvsverksamhet

inför en större sluten krets. Främst syftas här på den s. k. industrimusiken,

d. v. s. framförande av musik genom grammofon eller radio inom fabriker

och andra företag. Kommittén anför, att det vid liden för avgivande av dess

betänkande var omtvistat, huruvida sådana framföranden omfattades av

upphovsrätten. En grundläggande synpunkt i förslaget är emellertid, att

inom upphovsmannens ensamrätt hör falla allt sådant utnyttjande av verket

i ekonomiskt syfte, vilket icke är alt hänföra till privatlivets område. Indu­

strimusiken är enligt kommitténs mening i allmänhet att hänföia till dy­

likt utnyttjande. För att avgränsa vissa mindre arbetsmiljöer som tillhör

privatlivet, exempelvis mindre företag inom småindustrien och hantverket,

har emellertid som krav för att framföranden av hithörande slag skall gå in

under ensamrätten uppställts att åhörarna kan anses som en »större» krets.

Kommittén framhåller att gränsdragningen är otillfredsställande, men att

en närmare precisering icke synes vara möjlig. Att fixera ett visst antal per­

soner, vid vilket gränsen bör gå, synes vara en alltför stel metod. Det är även

andra omständigheter än antalet åhörare, som bör inverka på bedömningen.

En sådan omständighet är att fråga kan vara om en privat radiomottagare

eller dylikt, som endast delvis användes för de i rörelsen anställda. En an­

nan omständighet hänför sig till hur pass regelbundet arrangemanget är. Det

kan även vara vanskligt att avgöra, vilka som bör räknas till åhörarskaran,

om utsändning äger rum i flera lokaler inom ett företag och en del anställda

kanske går in och ut i dessa under arbetet. Som en allmän riktpunkt för

bedömningen anföres att om icke särskilda omständigheter föranleder till an­

nat, kretsen skall anses större, om framförandet inom ett och samma före­

tag lätt kan avlyssnas av mer än 50 personer. Omvänt bör under samma för­

utsättningar stadgandet knappast anses tillämpligt, om antalet möjliga lyss­

nare stannar under 20. Mellan dessa ytlergränser måste avgörandet självfal­

let bli beroende på omständigheterna, varvid dock i tveksamt fall stadgandet

icke bör anses tillämpligt. Kommittén tillägger att eu dylik bestämmelse i

gränsfallen måste tillämpas med all varsamhet. I sakens natur ligger, att

om det gjorts ett ursäktligt antagande, alt en viss åhörarkrets enligt praxis

icke vore att hänföra till de större, intrång i ensamrätten ej skall anses

föreligga.

I fortsättningen framhåller kommittén alt stadgandet icke endast avser

industrimusik utan även andra framföranden i förvärvsverksamhet infor eu

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

56

större sluten krets. Som exempel nämnes musik och annan underhållning

på passagerarfartyg under langkryssningar samt vid privata sammankomster

i restaurangs festvåning. Kommittén framhåller helt allmänt att även i dessa

lall vid avgörande huruvida stadgandet är tillämpligt den kvantitativa syn­

punkten och gränsdragningen mot privatlivet är av betydelse. Särskilt i fråga

om pensionat och liknande finns en serie övergångsfall från helt privata mil­

jöer till stora etablissemang som står offentligheten nära. Uppenbart är.

uttalar kommittén, att om några tiotal fasta gäster — och inga »utomståen-

' pä ett pensionat eller ett turisthotell samlas kring radion i daglig-

luinmet eller dansar till grammofonmusik, delta icke bör hänföras under

upphovsmannens ensamrätt.

Enligt förevarande paragraf innefattar upphovsrätten uteslutande rätt att

i förut angivna hänseenden förfoga över »verkets». För tydlighetens skull

bär uttalats, att rätten avser verket i ursprunglig eller ändrad form, i över­

sättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan tek­

nik. Stadgandet motsvarar här gällande rätt.

Angående förevarande paragraf är en av de sakkunniga, professorn Ebcr-

stein, av skiljaktig mening såvitt angår sättet för beskrivande av upphovs­

mannens ensamrätt afl förfoga över exemplar av sitt verk. Eberstein anför

härom:

Såsom jag i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1955 s. 127 ff. när­

mare utvecklat, ställes lagstiftaren vid denna frågas lösande inför valet att

antingen tillerkänna upphovsmannen en allmän s. k. exemplarrätt __ med

lorsteg framför de enskildas äganderätt till sina exemplar — och att där-

etter genom en rad undantagsbestämmelser till förmån för exemplarägaren

inskränka den blott teoretiska allmänrätten till ett minimum eller att låta

upphovsmannens allmänna ensamrätt omfatta allenast befogenhet att

mångfaldiga och offentligen framföra verket samt därtill lägga de jämfö-

relsevis få enstaka befogenheter att förfoga över exemplar, vilka böra för­

tal å i* S uPPhovsmannen; framför allt kommer härvid i betraktande rätten

till offentlig utlåning och uthyrning, där icke sådan rätt i annan ordning

~j®xemPelvls som yår biblioteksavgift genom statsanslag — blir tillgodo-

,^?..rsJa§e*..har den förra vägen och givit upphovsmannen ensamrätt

att torioga over exemplar av verket, då sådant »utbjudes till försäljning, ut­

hyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offent-

hgts» (2 § tredje stycket), och sedermera har man i anslutning till denna

»principiella» huvudregel närmare preciserat de många undantagen härifrån.

För mm del har jag trott, att den andra metoden — att i lagtexten fastslå

allenast de fa befogenheter av denna natur, som bör förbehållas upphovs-

mannen — skulle göra lagtexten mera lättförståelig, då den komme alt utgå

rån ett betraktelsesätt, vilket bättre stode i överensstämmelse med gängse

rättsuppfattning än den »principiella» ensamrätt, som lagförslaget i 2 §

t ast siar och som, även med den motivering varmed man sökt underbvgga

den, för mig framstar såsom en teoretiskt sett icke tillfyllest motiverad kon-

struktion, baserad på alllför knappt verklighetsunderlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

57

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att bestämma upphovsrätten såsom innefattande uteslutande rätt att förfoga över verket ge­ nom att framställa exemplar av verket och göra det tillgängligt för allmänheten tillslyrkes eller lämnas utan erin­ ran av det övervägande antalet remissinstanser.

Det av professor Eberstein i särskilt yttrande framförda förslaget angå­ ende sättet att beskriva rätten vinner anslutning från svenska försäljningsoch reklamförbundet som bl. a. framhåller, att en lagstiftning enligt denna metod är lättare att överblicka för lekmannen. I samma riktning som reser­ vanten uttalar sig vidare juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars yttrande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, samt styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Sistnämnda remissinstans framhåller att man för ett rättvist tillgodoseende av skyddet för det litterära och konstnärliga skapandet ej behöver konstruera rättigheter av den totala karaktär som ut­ redningen föreslår. Ett exempel på de svårigheter, som mött vid tillämp­ ningen av denna teknik, är det sätt på vilket rätten till utlåning behandlats i förslaget. Eftersom hinder för privat underhandsutlåning av köpta bok­ exemplar icke skall föreligga och biblioteksutlåningen åtminstone tills vidare skall lämnas fri, återstår för författarnas del icke mycket av den i 2 § pro­ klamerade rätten för upphovsmannen att förfoga över verkens utlåning till allmänheten. Även i övrigt synes korrespondensen mellan 2 och 23 §§ oklar och ägnad alt vålla missförstånd. Beträffande biblioteksutlåningen tillkom­ mer, alt något på internationella överenskommelser grundat tvång att i denna del utvidga upphovsrätten ej förelegat.

Föreningen Sveriges filmproducenter framställer helt allmänt anmärk­ ningen att uttrycket »göra verket tillgängligt för allmänheten» är oklart och för filmens del olämpligt.

I övrigt har mot förslaget i förevarande del endast riktats redaktionella anmärkningar. Sveriges radio anser orden »förfoga över verket» böra utgå som överflödiga; där uttrycket i övrigt förekommer i lagen, bör del ersättas med ordet upphovsrätt. Akademien för de fria konsterna finner uttrycket »framställa exemplar av verket», ur konstens förhållanden betraktat, kunna orsaka missförstånd. Enligt kommittén är varje reproduktion, av vilket slag det vara må, ett exemplar av verket. När eu skulptör eller grafiker talar om exemplar, menar han dock identiska eller i det närmaste identiska konst­ verk, som utgör nummer i en serie och som har det gemensamt, att de samt­ liga gjutits i samma form, präglats av samma stamp eller mottagit avtryck av samma plåt, stock eller sten. De olika exemplaren av ett verk behöver däremot icke vara utförda i samma material. Klarare skillnad måste göras mellan exemplar, reproduktion, kopia och replik. En liknande anmärkning framföres av Sveriges allmänna konstförening och, i annat sammanhang, av statens konstråd.

Det sätt på vilket den närmare innebörden av de grundläg­ gande befogenheterna beskrivits i andra och tredje styckena bo-

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 år 1900

58

röres av några remissinstanser. Sveriges radio anser det i andra stycket använ­

da ordet anordning såsom beteckning på grammofonskivor, band, filmremsor

o. dyl. vara mindre lämpligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter

om det icke bör komma till uttryck i lagtexten att, såsom avsetts, upphovsman­

nens rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten även omfattar utföranden

vid föreställningar av den art, som enligt de i motiven berörda offentligrätts­

liga författningarna — och sedermera även i 1956 års allmänna ordnings­

stadga — jämslälles med offentliga föreställningar i äldre mening. För den

enskilde festarrangören, som vill låta offentligen framföra ett upphovsrätts-

ligt verk vid en »föreningssammankomsts. av här åsyftat slag och därvid har

att taga ställning till frågor om såväl t. ex. nöjesskatt som tillstånd av och

ersättning till upphovsmannen, måste det te sig förvirrande, att samma lag­

tekniska term givits olika innebörd i författningar, som ur hans synvinkel

kan framstå som varandra närstående. Mot ett motivuttalande anför för­

eningen Sveriges filmproducenter, alt det enligt dess mening icke är uppenbart

all exempelvis teaterklubbars föreställningar för medlemmar är att betrakta

såsom offentliga; den livliga verksamhet, som sedan flera år tillbaka bedri-

ves av ett stort antal filmstudios i landet, har i praxis icke ansetts nöjes-

skattebelagd. I anledning av ett annat motivuttalande framhåller Sveriges

radio, att under offentligt framförande bör ingå icke blott fall, där man på

ett naturligt sätt talar om framförande, utan överhuvudtaget varje fram­

ställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar. Vidare

Irainhåller Sveriges radio, att offenllighetsbegreppet vid spridning till all­

mänheten är ett annat än vid offentligt framförande; spridning till allmän­

heten får anses ha skett, så snart ett enda exemplar har överlämnats till

någon person som icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen —

med vissa undantag, såsom då exemplaret lämnas till en hantverkare för

reparation. Förhållandet har betydelse särskilt beträffande konstverk.

Den i tredje stycket föreslagna utvidgningen av upphovsmannens rätt till

att omfatta även industrimusik och andra framföranden i förvärvs­

verksamhet inför eu större sluten krets tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av så gott som samtliga remissinstanser. Det avstyrkes endast av Sve­

riges industriförbund och konfektionsindustriföreningen. Industriförbundet

framhåller bl. a., att induslrimusik icke användes i förvärvssyfte och alt det

icke heller är visat, att den positivt påverkar produktionsresultatet. Åtgärden

syftar — på samma sätt som exempelvis färgkonditionering och arbetsloka­

lers prydande med blommor och konstverk -- till att helt allmänt befrämja

trevnaden på arbetsplatsen och har alltså en rent social karaktär. Vidare är

det föreslagna stadgandet, närmast uttrycket större krets, så obestämt att

den praktiska tillämpningen lätt kan leda till ur rättssäkerhetssynpunkt

mycket otillfredsställande konsekvenser, i vart fall intill dess att erforder­

ligt antal vägledande prejudikat föreligger. Det är ej heller tillfredsställande

att ersättningsrätten, såsom följer av förslaget, skall vara beroende av vem

som formellt arrangerar framförandet, företaget eller de anställda. Viss tve­

kan mot förslaget uttalas av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

59

som framhåller att det lätt kan vålla svårigheter i tillämpningen. Till fa­

kultetens yttrande ansluter sig länsstyrelsen i Uppsala län.

Förslagets ståndpunkt att framföranden av hithörande slag, för att gå in

under upphovsrätten, skall ske inför en större krets upptages till sär­

skild granskning i några yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge har

icke principiellt något att invända mot detta krav men anser att den gräns­

dragning det här är fråga om bör göras klarare. Hovrätten har ej när­

mare undersökt, hur en sådan gräns lämpligen skulle kunna dragas, men

erinrar om att i annan lagstiftning berörande företag, som här är i fråga —

industrier, hotellrörelser etc. — redan tillämpas olika fixa gränser, såsom

i lagstiftningen om arbetstidens begränsning och om tillstånd till drivande

av hotell- och pensionatrörelse. Även om anknytning till dylika redan fixera­

de gränser ej finnes lämplig, synes det hovrätten som om en bestämd gräns­

dragning, med de olägenheter som må följa av en sådan, vore att föredraga

framför en motivhänvisning till eu blivande praxis och till ursäktliga miss­

tag rörande denna.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggarc-

föreningen anser att ordet större bör utgå; upphovsmannens rätt hör enligt

föreningarnas mening omfatta varje framförande i förvärvsverksamhet,

oavsett antalet åhörare. Upphovsmannen bör — likaväl som exekutören —

ha möjlighet till ersättning så snart verket utnyttjas i förvärvsverksamhet.

Det framhålles vidare att inom industrier begreppet större krets är otids­

enligt. Härom anföres följande:

På alla områden strävar man ju efter att kunna prestera ett maximum

av arbete med ett minimum av mänsklig arbetskraft. Den alltmer tilltagan­

de automationen är ett utslag av denna strävan. Personalen kan bestå av

en enda man, och tillgång till »industrimusik» kan vara av största betydelse

för hans effektivitet genom att göra hans ensamma och monotona arbetsför­

hållanden drägliga. Exempel finns redan nu, där en eller ett par personer

har att sköta miilionleveranser t. ex. vid kraftstationer. Här kan i vissa fall

»industrimusik» också befordra arbetets effektivitet. Fastän arbetsstyrkan

icke kan betecknas såsom en större krets, gäller dock för företaget lagar och

förordningar om arbetstid, arbetarskydd etc. I analogi därmed hör också

auktorrättslagen vara tillämplig.

I andra hand anför föreningarna alt de siffror, som kommittén angivit

vid sin bestämning av begreppet större krets, ej får bli normgivande. Det

framhålles också att ett turisthotell eller ett pensionat aldrig kan anses till­

höra privatlivets område.

Till föreningarnas nu berörda uppfattning ansluter sig i allt väsentligt

musikaliska akademien.

Kravet alt framföranden av hithörande slag, för att omfattas av upphovs­

mannens rätt, skall ske i förvärvsverksamhet upptages till gransk­

ning i några yttranden. Stockholms rådhusrätt anser stadgandet böra för­

tydligas så all det klart framgår, att man här åsyftar arrangörens verksam­

het. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförlägga-

reföreningen menar däremot, att kravet bör anses uppfyllt även då framfö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

60

iandet skei' i eu verksamhet, där förvärvssyfte visserligen icke finns hos

arrangören men föreligger hos exekutören. Ett stort antal musiker och sång­

are har numera begränsat sina yrkesmässiga framträdanden till slutna fes­

ter och tillställningar. Dessa exekutörer borde vara skyldiga erlägga ersätt­

ning till de upphovsmän, med hjälp av vilkas verk de skaffar sig inkomst.

Liknande synpunkter anlägges av Sveriges dramatikerförbund, som fram­

håller att skådespelare icke sällan engageras för enskilda tillställningar. En­

ligt förbundets mening bör orden »i förvärvsverksamhet» utgå.

Musiketablissementcns förening anser att stadgandet ej i något fall bör

vara tillämpligt, då musik i särskild ordning anordnas för slutet sällskap i

festvåning. Redan av förslaget följer att stadgandet icke skall tillämpas, då

den som hyr festvåningen anordnar musiken, men detsamma bör gälla även

om det är restauratören som förmedlar eller ordnar musiken; det är här fråga

om en serviceåtgärd, som ej kan anses ingå i restauratörens normala verk­

samhet, och han får merendels ej någon förtjänst av sådan musik.

Sveriges radio förordar att stadgandet, för bättre överskådlighets skull,

föres till ett särskilt stycke.

Departementschefen. I nyare upphovsrättslig lagstiftning är den principiella

utgångspunkten, att åt upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt

tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk bety­

delse, låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest sam­

hälleliga behov gör vissa inskränkningar i denna rätt. Vid utformandet av de

grundläggande bestämmelserna härom har man att välja mellan att sär­

skilt ange de olika former av utnyttjanden som skall omfattas av rätten

eller att söka sammanfatta dessa i en mera allmän formulering. I gällande

lag tillämpas den förra metoden; lagstiftningen bär successivt kompletterats

allt eftersom nya former för användande av litterära och konstnärliga verk

framträtt. Då lagstiftningen nu skall revideras, bör man emellertid såsom

kommittén anfört söka att här, liksom då det gäller att ange rättens föremål,

finna en mera generell formulering. Den bestämning som kommittén för­

ordat och som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet

remissinstanser synes mig kunna accepteras. I enlighet med förslaget bör

sålunda upphovsrätten bestämmas såsom innefattande en uteslutande rätt

att förfoga över verket i två huvudhänseenden, nämligen genom att fram­

ställa exemplar av verket och genom att göra det tillgängligt för allmänheten.

Vad först angår befogenheten att framställa exemplar av verket motsva­

rar denna författarlagens ensamrätt att mångfaldiga musikaliska och litte­

rära verk och konstverkslagens ensamrätt alt efterbilda konstverk. Med

exemplar förstås, såsom kommittén närmare utvecklat, varje föremål, i vil­

ket verket är nedlagt eller fixerat, likgiltigt med vilken teknik detta skett,

såsom böcker, noter och konstreproduktioner. Såsom exemplar är jämväl

att anse anordning, genom vilken verket kan återges, t. ex. trycksatser och

matriser samt grammofonskivor, tonband och filmband. Ett särskilt stad­

gande härom torde såsom kommittén föreslagit böra upptagas till kom­

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

61

plettering av den generella definitionen. I ett remissyttrande har termen an­ ordning kritiserats. Den har emellertid vunnit hävd i detta sammanhang och torde böra bibehållas.

I anledning av en i remissvaren från företrädare för den bildande kons­ ten framförd anmärkning vill jag framhålla, att uttrycket exemplar i för­ slaget är en juridisk-teknisk term och att det icke anknyter till den åtskill­ nad som man på berörda område gör mellan exemplar, reproduktion, kopia och replik. Uttrycket framställa exemplar avser alltså såvitt angår konst­ verk alla slags metoder för att efterbilda sådana verk. Det må framhållas, att i några stadganden i 2 kap., som endast avser konstverk, ordet efterbilda användes i stället för det generella uttrycket. Ordet exemplar avser i och för sig både original och alla slags efterbildningar.

I detta sammanhang må anmärkas att en avbildning av ett konstverk principiellt är att anse som exemplar även om den ingår i ett större helt, exempelvis om eu skulptur på en offentlig plats medtages vid avbildning av platsen. I sakens natur ligger dock, att om konstverket utgör bakgrund eller eljest ingår som en oväsentlig del i bilden, det icke kan anses föreligga något exemplar därav. Filmning eller fotografering av en interiör, i vilken ingår olika konstverk, kan därför i regel ske utan upphovsmännens till- fdånd.

Vad härefter beträffar den andra grundläggande befogenheten, nämligen att göra verket tillgängligt för allmänheten, omfattar denna främst fall då verket framföres offentligt. Den motsvarar här de i författarlagen stadgade ensamrätterna att offentligt föredraga, utföra och uppföra, att medelst kine- matografi offentligt framföra samt genom radio utsända verk. I fråga om konstverk innebär förevarande befogenhet rätt att visa det offentligt genom film, skioptikon o. dyl.; i denna del stadgas dock betydelsefulla inskränk­ ningar i 25 §. Det stadgande i ämnet som upptages i förevarande paragraf bör få en generell avfattning, vilken täcker även andra sätt att framföra verket offentligt som teknikens utveckling kan möjliggöra; det är avsett att varje framställning av verket, som icke innebär dess fixering i ett exemplar, skall innefattas under bestämmelsen.

En betydelsefull nyhet i kommitténs förslag är att befogenheten att göra verket tillgängligt för allmänheten även skall inbegripa vissa förfaranden beträffande exemplar av verket, nämligen åtgärder genom vilka exemplar försäljes, uthyres eller utlånas eller eljest sprides till allmänheten eller vi­ sas offentligt. Viktigast är att förslaget härigenom innebär ett principiellt erkännande av att den vanliga biblioteksutlåningen omfattas av upphovs­ rätten. Denna ståndpunkt är en konsekvens av förslagets grundtanke att upp­ hovsmannen bör äga ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk betydelse. Jag vill emellertid redan i detta sam­ manhang framhålla all upphovsmannens rätt i denna del, såsom kommittén anfört, av praktiska skäl måste underkastas vittgående modifikationer. När­ mare regler härom har upptagits i 23 §, vid vilket stadgande jag återkom­ mer med en närmare redogörelse för hithörande frågor. Upphovsmannens nu förevarande befogenhet ger honom vidare möjlighet att i olika avseen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

62

den kontrollera hur exemplar av verket användes. Bl. a. får han skydd mot

att hans originalmanuskript och originalkonstverk utan hans samtycke ut­

lämnas till eller företes för obehöriga. Han erhåller vidare möjlighet att

bestämma om formerna för verkets utgivning och att ingripa mot spridning

av olagliga upplagor; i sistnämnda hänseende ersätter stadgandet vissa nu

gällande straffbestämmelser. Även i nu berörda delar bör rätten på olika

sätt begränsas och regler härom har likaledes förts till 23 § samt, beträf­

fande konstverk, till 25 §.

Det bör här framhållas att undantagsbestämmelserna i sistberörda para­

grafer, såsom redan antytts, är tämligen vittgående och i väsentlig grad be­

gränsar omfånget av spridningsrätten sådan den bestämis genom föreva­

rande stadgande. Det kunde därför ifrågasättas, om det icke vore lämpli­

gare att, såsom en reservant inom kommittén förordat, direkt i 2 § ange

vilka befogenheter denna rätt faktiskt omfattar. Den av kommitténs majo­

ritet föreslagna metoden äger emellertid enligt min mening företräde ur

principiell synpunkt. Framför allt synes det mig vara av betydelse att man

fastslår att biblioteksutlåningen principiellt faller under rätten. Även lagtek-

niskt har denna lösning bestämda fördelar och jag förordar att lagen av­

fattas i enlighet härmed.

Ett särskilt spörsmål, som vid remissbehandlingen berörts i flera yttran­

den, är hur man närmare skall bestämma offentlighetsbegreppet i fråga om

rätten att framföra verket offentligt och att sprida exemplar därav till all­

mänheten. Vad först angår offentligt framförande intager förslaget, såsom

kommittén anfört, den ståndpunkten att därmed avses icke blott framföran­

den vid tillställningar som är offentliga i vanlig mening utan även fram­

föranden vid tillställningar som eljest har offentlig karaktär, ehuru arrangö­

ren genom vissa yttre former, såsom anmälan om medlemskap eller inval i

en förening, formella inbjudningar och liknande, sökt ge kretsen av delta­

gare sken av att tillhöra en sluten grupp. I ett yttrande har ifrågasatts

huruvida man icke, på sätt skett i en del förvaltnings- och finansrättsliga för­

fattningar om kontroll eller beskattning av offentliga föreställningar — senast

i 1956 års allmänna ordningsstadga — borde i lagtexten uttryckligen ange

att offentlighetsbegreppet även i upphovsrätten har denna vidsträckta inne­

börd. I huvudsak avses också pa detta område samma gränsdragning som

i de nämnda författningarna. Det skulle emellertid knappast vara lämpligt

att i lagen om upphovsrätt upptaga en så detaljerad gränsdragning som i

dessa. Att det ej är meningen att från upphovsmannens rätt utesluta fram­

föranden vid sådana tillställningar som nu berörts torde framgå av att en­

ligt sista punkten i förevarande paragraf rätten i vissa fall skall omfatta

även framföranden som äger rum inför helt slutna kretsar.

Vad angår spridning till allmänheten sker sådan i regel genom att ett stör­

re antal exemplar föres i handeln, tillhandahålles \ offentliga bibliotek

o. dyl. Principiellt beröres emellertid upphovsmannens rätt även om åtgär­

den avser ett enda exemplar, och i stadgandet har därför valts uttrycket

spridning »till» allmänheten. Enligt min mening bör sådan spridning i

regel anses ha skett så snart ett exemplar överlämnats till någon person som

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år W60

63

icke tillhör den närmaste familje- eller vänkretsen. Har ett konstverk av upp­

hovsmannen överlåtits till en utomstående, får i enlighet härmed konstver­

ket anses offentliggjort i lagens mening; se härom vid 8 §.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en beslämmelse, varigenom även

vissa framföranden som ej är offentliga hänföres under upphovsmannens

rätt; enligt stadgandet skall lika med offentligt framförande anses att ver­

ket framföres i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets. Såsom kom­

mittén utvecklat i sina motiv avses härmed främst den s. k. industrimusi­

ken, d. v. s. musik genom grammofon eller radio, som inom industrier och

företag ordnas i arbetslokaler, lunchrum o. dyl. Genom elt avgörande av

högsta domstolen (NJA 1958 s. 80) är numera fastslaget att dylika utföran­

den icke kan anses som offentliga. Kommittén har emellertid ansett att hit­

hörande fall, såvida de icke såsom i mindre företag inom småindustrien och

hantverket kan räknas till privatlivet, bör hänföras under upphovsmannens

ensamrätt. Denna uppfattning har i allmänhet godtagits vid remissbehand­

lingen. Även enligt min mening bör upphovsrätten utvidgas på denna punkt;

i Danmark och Norge, liksom i åtskilliga andra västeuropeiska länder, har

en sådan utvidgning redan genomförts i rättspraxis.

Vad angår utformningen av stadgandet i detta ämne har kommittén före­

slagit att den erforderliga gränsdragningen mot privata miljöer göres så, att

upphovsmannens rätt förklaras omfatta endast fall, där fråga är om en

»större» krets av åhörare. Enligt min mening måste det också anses riktigt

att här gå efter den kvantitativa synpunkten. Vid remissbehandlingen har

från några håll gjorts gällande, att den av kommittén föreslagna bestäm­

ningen är alltför vag. Tydligtvis kan man dock icke gärna fixera gränsen

vid ett visst antal personer. De uttalanden om innebörden av förevarande

krav som kommittén gjort och till vilka jag i det väsentliga kan ansluta mig

torde ge tillräcklig ledning för rättstillämpningen.

Såsom kommittén förordat bör stadgandet icke begränsas till framföran­

den i industriell verksamhet ulan bör avse varje framförande inför en större

krets som sker i förvärvsverksamhet, t. ex. då en restaurangägare i sin fest­

våning ordnar musik för ett större middagssällskap. Förvärvsverksamheten

bör föreligga hos arrangören; att inbegripa framförande vid en av en pri­

vatperson ordnad fest synes föra för långt, även om yrkesmusiker engage­

rats och framförandet alltså sker i dennes förvärvsverksamhet. För att klar­

göra nu berörda begränsning torde kommitténs förslag få jämkas något i

redaktionellt avseende.

Med anledning av vad kommittén och några remissinstanser anfört röran­

de musikutföranden på hotell och pensionat vill jag framhålla, att sådana

utföranden i regel torde få betraktas som offentliga och sålunda redan en­

ligt huvudregeln i paragrafens första stycke omfattas av upphovsmannens

ensamrätt. För att utförandet skall anses såsom offentligt förutsattes dock,

att det är fråga om verklig hotell- eller pensionatsrörelse och ej t. ex. om

ett mindre skolhushåll eller annat enskilt hushåll som, låt vara mot betal­

ning, mottar några få gäster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1!)60

Upphovsmannens rättigheter enligt paragrafen har i första stycket sam­

manfattningsvis betecknats som hans rätt att förfoga över verket. Ur sys­

tematisk synpunkt är det lämpligt med ett samlande uttryck; då man här

endast avser de praktisk-ekonomiska rättigheterna, bör man icke använda

den generella termen upphovsrätt.

3 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 3 § kommittéför­

slaget, behandlas upphovsmannens s. k. ideella rätt, d. v. s. hans rätt att bli

namngiven i förbindelse med verket och alt motsätta sig att verket återges

i förvanskat eller stympat skick eller eljest utsättes för förfaranden som

är kränkande för honom.

Gällande rätt. Generella bestämmelser till skydd för upphovsmannens

ideella rätt finns icke i 1919 års lagar. För särskilda fall ges dock föreskrif­

ter härom. Vad först angår hans intresse att bli namngiven gäller enligt 16 §

andra stycket författarlagen att författare, som å annan överlåtit rätt till ett

verks mångfaldigande, äger påfordra att hans namn eller ock diktat namn,

varunder han plägar framträda, anges vid mångfaldigandet. På motsvarande

sätt äger enligt 11 § andra stycket konstverkslagen konstnär, som å annan

överlåtit rätt att efterbilda konstverk, påfordra att hans namn anges å efter-

bildningen. Vidare föreskrives för vissa fall då verket med stöd av lag be­

gagnas fritt att upphovsmannens namn eller signatur skall anges (13 § för­

fattarlagen, 6 § andra stycket konstverkslagen). I fråga om upphovsman­

nens intresse av att verket icke ändras på det sätt varom här är fråga, är

av betydelse stadgandet i 16 § första stycket författarlagen att den, till vil­

ken författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke må utan tillstånd

av författaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare män än

som nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlå­

telse av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konst­

verkslagen, att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger för­

ändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet

använda förfarandet. Gällande rätt innehåller vidare för vissa fall, då ver­

ket med stöd av lag utnyttjas fritt, regler som principiellt förbjuder att

verket ändras; se vid 26 § i förslaget.

Kommittén. Kommittén har ansett det lämpligt att uppställa generella,

över upphovsrättens hela område gällande bestämmelser om skydd för upp­

hovsmannens ideella rätt. Dessa har upptagits i förevarande paragraf, vilken

med hänsyn till att de ideella befogenheterna utgör ett betydelsefullt mo­

ment i själva upphovsrätten fått sin placering i omedelbar anslutning till de

i 2 § givna föreskrifterna om upphovsmannens förfoganderätt.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande, att då exemplar av-

verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovs­

mannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I motiven

framhålles bl. a. att en regel om skyldighet att nämna upphovsmannen av

praktiska och andra skäl ej kan göras undantagslös. Att i lagtexten närmare

65

bestämma vilka undantag som bör gälla är emellertid icke möjligt. Enligt kommitténs mening bör förhållandet i stället regleras genom hänvisning till vad god sed kräver. Regeln avser dels att sanktionera en rådande sedvänja, om den kan tagas för god, dels att främja en sedvanebildning på området, där en god sed i detta hänseende icke stadgat sig. De rättstillämpande myn­ digheterna skall alltså ha möjlighet att — i förekommande fall med stöd av uttalanden från sakkunniga institutioner — vägleda praxis och hindra uppkomsten av icke önskvärda sedvänjor. Regeln innebär vidare, att även frågan på vad sätt och i vilken omfattning angivandet av upphovsmannen hör ske, får besvaras med utgångspunkt från vad god sed kräver.

Paragrafens andra stycke innehåller förbud mot att verket ändras eller gö- res tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovs­ mannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Kommittén an­ för hl. a., att stadgandet nära motsvarar en bestämmelse i Bernkonventionen, enligt vilken upphovsmannen skall äga motsätta sig förfaranden med av­ seende å verket, vilka är till men för hans sära eller anseende». Enligt kom­ mitténs mening bör emellertid av lagtexten framgå, att man i förevarande sammanhang åsyftar upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende, icke den uppfattning hans omgivning har om honom såsom samhällsmed­ lem; det medborgerliga anseendet skyddas av strafflagens bestämmelser om ärekränkning. Vidare bör beaktas, att upphovsmannen äger anspråk på skydd jämväl mot förfaranden som, även om de icke är menliga för hans anseende i andras ögon, innebär ett angrepp mot verkets integritet och kränker den känsla han som konstnär hyser för det verk han skapat. Som exempel nämnes alt ett allvarligt syftande skådespel genom — kanske icke så omfattande — ändringar får en komedibetonad prägel, som är författaren alldeles främmande; även om verket i den nya versionen vinner allmän­ hetens och kritikens uppskattning, kan de företagna ingreppen av författa­ ren erfaras som kränkande. I syfte att bereda skydd mot dylika förfaranden har stadgandet gjorts tillämpligt även på åtgärder, som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga egenart.

I fortsättningen anför kommittén, att de förfaranden som förbjudes genom stadgandet hänför sig till tre huvudfall. För det första avses för upphovs­ mannen kränkande ändringar i verket, då exemplar därav framställes eller det framföres offentligt. Kommittén framhåller alt man vid bedömandet huruvida företagna ändringar kan anses kränkande skall se saken från upphovsmannens synpunkt men att i övrigt skall anläggas eu objektiv mått­ stock. Obetydliga tryckfel och översättningsfel kan alltså icke hänföras hit. Bedömningen skall ske med utgångspunkt från förhållandena inom den konstart det är fråga om och med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Största hänsyn bör tagas till verkets art och dess betydelse i litterärt eller konstnärligt avseende. Vidare bör beaktas om återgivningen gör anspråk på att presentera verket i ursprunglig form eller om det klart framgår, att fråga är om en bearbetning eller att verket eljest icke återges i ursprungligt skick. Som exempel i denna del anföres bl. a., att en betydande

Kanyl. Maj:Is proposition nr 17 år 1900

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

roman sammandrages till en underhaltig novell eller eljest utges i för­

kortat skick, på ett sätt som framstår som en förvrängning av originalet,

eller att romanen presenteras i en översättning som är under all kritik. Yt­

terligare exempel, som nämnes, är att ett seriöst musikaliskt verk göres om

till en revyvisa eller eu schlager eller framföres i jazztakt, att ett drama för­

ses med »happy end» eller att en pacifistisk roman, som överflyttas till film,

därvid tillägges en nationalistisk innebörd. För det andra åsyftas med stad­

gandet obehöriga ingrepp i konstverk och överhuvudtaget i exemplar av

verk, om åtgärden är kränkande för upphovsmannen. Som exempel anföres,

att målningar eller skulpturer obehörigen ändras för att tillgodose för­

menta anständighetssynpunkter eller ägarens personliga smak eller av and-

ra skäl. För det tredje avses fall då verket, även om det icke ändras, återges

lör allmänheten i sådant sammanhang, att det är kränkande för upphovsman­

nen. Som exempel nämnes bl. a., att ett seriöst musikstycke begagnas som

melodi till en revyvisa, att ett allvarligt litterärt verk illustreras med anstöt-

liga teckningar och att ett verk utnyttjas som varumärke eller eljest i

reklam på ett sätt som är verket ovärdigt.

Kommittén framhåller, att förevarande stadgande icke avser åtgärder ge-

nom vilka ett konstverk helt förstöres. Enligt kommitténs mening talar vissa

skäl för att det stadgas skydd mot dylika förfaranden, exempelvis i form

av förbud för ägaren av originalkonstverk att förstöra detta. Kommittén an­

ser dock att det skulle möta betydande svårigheter att genomföra bestäm­

melser härom och har därför stannat för att icke förorda lagstiftning i

amnet.

0

I tredje stycket har upptagits stadgande att upphovsmannen kan efterge

sin rätt enligt paragrafen endast såvitt angår eu till art och omfattning be­

gränsad användning av verket. Kommittén erinrar om att det stundom i sam­

band med överlåtelse av förfoganderätt till verket eller eljest förekommer att

upphovsmannen förklarar sig avslå från sin ideella rätt. Om upphovsman­

nen mer eller mindre generellt överlåter rätt till verket, kan överlåtelsen

ofta anses formellt innefatta även den ideella rätten, så att förvärvaren teo­

retiskt skulle vara berättigad att utge det under annan upphovsmannabeteck-

nmg an den av upphovsmannen bestämda eller godtyckligt ändra verket eller

ramfora det i vilket sammanhang som helst. I andra fall tager eu överlå­

telse av den ideella rätten den formen, att den som förvärvar rätt till ver-

ket gor uttryckligt förbehåll att upphovsmannen icke skall äga utöva sina

ideella befogenheter. Enligt kommitténs mening bör emellertid rättsverkan

icke tillaggas avtal, genom vilka upphovsmannen generellt betages möilig-

het att gora gällande den ideella rätten. Ett eftergivande av denna kunde

dar det vore av mera generell räckvidd, få verkan långt in i framtiden och'

tomma att galla de mest skiftande former för verkets utnyttjande. För upp­

hovsmannen ar det emellertid i sådana fall vid avtalsslutandet omöjligt att

överblicka, vad eftergiften i själva verket betyder för hans personliga in-

ti essen Enligt det föreslagna stadgandet gäller därför som huvudregel att

om upphovsmannen överlåtit rätt till sitt verk, han principiellt _ oavsett

67

vad avtalet må innehålla därom — kan fordra att bli angiven som verkets upphovsman, liksom att han kan motsätta sig att verket utsättes för för­ vanskande ingrepp eller utnyttjas i ovärdiga sammanhang. I fortsättningen anför kommittén att huvudregeln bör begränsas så att en eftergift blir möj­ lig, såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket. Huvudregeln skulle eljest föra för långt och stundom kunna utgöra hinder för upphovsmannen att ekonomiskt utnyttja verket. Detta gäller främst då verket överlåtes för att efter bearbetning eller omgestaltning användas för ett visst på förhand bestämt ändamål. Som exempel nämnes, att upphovsman­ nen överlåter rätt att använda verket för filminspelning. I praktiken kan här ofta vara svårt att avgöra, om företagna ändringar faller inom ramen för förvärvarens i avtalet grundade rätt att omgestalta verket med hänsyn till filmens krav eller om de går utöver denna gräns och måste anses krän­ kande för upphovsmannen. För att inte riskera att upphovsmannen i etter- hand framställer mer eller mindre grundade påståenden om att verket i den nya versionen kränker hans ideella rätt, kan det därför vara av vikt för filmföretaget att i förväg erhålla ett bindande besked att denne avstår från att göra rätten gällande. Även för upphovsmannen är det av betydelse att ett sådant avstående tillerkännes rättslig giltighet; skulle han icke vara bunden därav, kunde detta försvåra möjligheten för honom att nå en upp­ görelse med filmföretaget. Att en eftergift av rätten i ett dylikt fall tilläg- ges verkan kan icke heller antagas leda till mera allvarligt förfång för upp­ hovsmannens personliga intressen, eftersom användningsområdet för verket är på förhand begränsat. Såsom ytterligare exempel anföres att verket skall begagnas för en viss utgåva, t. ex. för skolbruk, eller för ett visst fram­ förande på teater, i radio eller i television eller för en serie sådana framfö­ randen. Från ett annat område anföres, att en konstnär medger att ett av honom utfört konstverk får utnyttjas för visst reklamändamål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upptaga föreskrifter om den ideella rätten i ett särskilt stadgande, som placeras bland de inle­ dande bestämmelserna i lagen, godtages av samtliga remissinstanser. Även kommitténs förslag till utformning av stadgandet tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande antalet yttranden.

Sveriges radio anser det av lagtexten höra tydligare framgå, att här av­ sedda befogenheter innefattas i upphovsrätten; man kan exempelvis för­ klara att upphovsrätt även inbegriper rätt att kräva, att upphovsmannen anges i överensstämmelse med god sed och alt verket icke ändras eller göres lillgängligt för allmänheten på ett för upphovsmannen kränkande sätt.

Vad angår stadgandet i första stycket om rätt för upphovsmannen att bli angiven i överensstämmelse med vad god sed kräver, framhåller svenska försäljnings- och reklam förbundet all det med en viss oro ser en så vag bestämmelse, där vad god sed kräver lillmätes avgörande betydelse, tillämpad på det kommersiella livets område. Även piiblicislklubben finner bestämmelsen vagt utformad och förutsätter att god sed, såvitt angår pres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

68

sen, innebär vad som för närvarande är vedertagen praxis. Svenska tid-

ningsutgivareföreningen har ett liknande uttalande. Sveriges radio framhål­

ler att man, såvitt avser ljudradion, torde kunna tillämpa de riktlinjer som

hittills följts; beträffande lelevisionsutsändningar, där någon praxis ännu

ej utbildat sig, torde man i viss utsträckning kunna anknyta till praxis i and­

ra länder.

Svenska journalistförbundet hemställer att man bibehåller gällande lags

bestämmelse om ovillkorlig befogenhet för författare, som överlåtit rätt till

mångfaldigande, att påfordra att han anges på exemplaren. Då tidningar

trycker av artiklar i andra tidningar, strykes ofta journalistens signatur.

Förbundet befarar att det föreslagna stadgandet kan komma att tolkas som

ett godkännande av denna praxis.

I redaktionellt avseende anmärker statens konstråd, att den föreslagna be­

stämmelsen, sådan den utformats, synes ålägga upphovsmannen själv att,

då han framställer konstverket, signera detsamma i överensstämmelse med

vad god sed kräver; konstrådet anknyter bär till den kritik av uttrycket

»framställa exemplar av konstverk» som redovisats under 2 §. Efter orda-

lagen ger enligt konstrådets mening stadgandet vidare den felaktiga före­

ställningen, att upphovsmannen städse skall anges i hithörande fall. Stad­

gandet synes sålunda även avse bl. a. anonym upphovsman. I sistnämnda

avseende riktar också publicistklubben en anmärkning mot lagtexten.

Beträffande det i andra stycket föreslagna förbudet att ändra ver-

k e t eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkan­

de för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller

egenart föreslår Sveriges radio, att man i stället för orden »anseende

eller egenart» upptager Bernkonventionens uttryck »ära (heder) eller an­

seende». Kommitténs uttryck, som är ganska utpräglat subjektivt, lämnar

alltför stort spelrum åt vissa upphovsmäns erfarenhetsmässigt dokumente­

rade »yrkeskverulans» eller egensinnighet och utgör ett incitament till onö­

diga friktioner mellan upphovsmännen och lojala förmedlare av deras verk

eller rentav till ekonomisk utpressning mot sådana förmedlare. Föreningen

Sveriges filmproducenter menar att ordet anseende bör räcka; det kan icke

objektivt bedömas, när en upphovsmans egenart skall anses vara kränkt.

Akademien för de fria konsterna hemställer att ändringsförbudet, såvitt

angår konstverk, göres ovillkorligt. Ett konstverk bör icke i något avseende

få ändras utan konstnärens medgivande; endast konstnären själv kan be­

döma, om en ändring sker i enlighet med hans intentioner eller icke. Yrkan­

det biträdes av Sveriges allmänna konstförening. Det framställes även av

styrelsen för konstnärernas riksorganisation, som anför, att organisationen

visserligen hälsar denna del av lagförslaget med speciell tillfredsställelse,

då bristen på klara bestämmelser till skydd mot ändring av konstnärs verk

vållat den svenska konstnärskåren svårt obehag. Men om tvister på detta

område i framtiden skall undvikas, bör steget tagas fullt ut och ett generellt

ändringsförbud införas. I samma riktning uttalar sig föreningen svenska

tecknare, som befarar att med förslagets avfattning också obefogade och ur

strängt konstnärlig synpunkt svåra ingrepp förblir oåtkomliga.

Kungl. Maj.-ls proposition nr 17 år 1960

69

Vad angår stadgandeis tillämpning framhåller Sveriges radio bl. a., att nu ifrågavarande befogenhet måste anses utgöra en tämligen exklusiv rätt, som endast kan förenas med prestationer, vilka har en hög kvalitet och är resul­ tatet av ett självständigt arbete. Vidare torde sådan befogenhet sällan före­ komma i de fall, då upphovsmanen i enlighet med god sed icke nämnts. Det anförda bör särskilt beaktas vid samlingsverk, eftersom det för den som ut­ ger verket skulle vara synnerligen hinderligt, om detta alltid skulle vara be­ lastat med en principiellt oöverlåtbar befogenhet av nu förevarande slag till förmån för varje upphovsman som deltagit i sammanställningsarbetet. Publicistklubben anför att ändringsförbudet icke går att tillämpa vid utgivande av en tidning. Den som har hand om den slutliga redaktionen av tidningen måste kunna göra strykningar och omläggningar i artiklar, så att dessa kan inpassas i tidningen. Vidare måste ansvarige utgivarens ställning observeras. Den tryckfrihetsrättsliga regleringen korsar här i viss mån den föreslagna upphovsrättsliga. Ansvarige utgivaren måste nämligen alltid vara berättigad att utesluta sådant, för vilket han icke vill taga det tryckfrihetsrättsliga an­ svaret. Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar sig på liknande sätt.

Förslagets ståndpunkt att icke stadga förbud mot förstörelse av konstverk möter erinringar hos akademien för de fria konsterna. Sär­ skilt när det gäller konstverk, som tillhör det allmänna eller juridisk person, synes enligt akademiens mening bestämmelser kunna utfärdas, som förhind­ rar att konstverk helt eller delvis förstöres, antingen det nu sker av okunnig­ het, likgiltighet, smakuppfattning eller av ekonomiska skäl. överintendenten och chefen för Nationalmuseum anser att det vore önskvärt med skydd i nå­ gon form mot avsiktlig förstörelse, men förklarar sig medveten om att det kan vara svårt att genom lagstiftning komma till rätta med dylika fall.

Paragrafens tredje stycke, enligt vilket den ideella rätten i princip skall vara oför ytterlig men kunna efterges såvitt angår eu till art och omfattning begränsad användning av ver­ ket, avstyrkes av publicistklubben, som finner det tillfyllest att i förevaran­ de avseende tillämpa vanliga avtalsmässiga principer, och av svenska tid­ ningsutgivareföreningen, som framhåller att den tydligen till grund för stad­ gandet liggande föreställningen, alt upphovsmannen städse är den svagare parten i hithörande avtalsförhållanden, är felaktig; skall stadgandet bibe­ hållas, måste det klargöras att parterna, såvitt angår förhållandena på pres­ sens område, icke är betagna rätten att själva bestämma vad som menas med en till art och omfattning begränsad användning av verket. Studieför­ bundet medborgarskolan ifrågasätter helt allmänt, huruvida upphovsman­ nens rätt att förfoga över verket bör inskränkas på det sätt som förevarande stadgande anger. Svenska boktryckareföreningen finner en föreskrift om att eftergift kan ske, därest upphovsmannen uttryckligen förklarar sig avstå från sin ideella rätt, innebära tillräckligt skydd för denne; eu bestämmelse härom bör enligt föreningens mening upptagas i .‘1 kap.

Sveriges radio förordar, att de särskilda inskränkningar i rätten alt fri­ villigt överlåta de ideella befogenhelerna som må anses nödvändiga upptages

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 ur 1060

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

i 27 §; härigenom vinner man bl. a. fördelen, att alla problem rörande över­

gång av upphovsrätt — och därmed också av den ideella rätten -— samlas i 3

kap. samt att bestämmelserna i 3 kap., särskilt jämkningsregeln i 29 §, får

tillämpning även på sådana överenskommelser om begränsad eftergift av

den ideella rätten, som enligt 3 § tredje stycket i förslaget skall vara möjliga.

Vad beträffar den närmare utformningen av ett stadgande i ämnet synes det

tillfyllest, för att eftergiften skall kunna tolereras, att den angår en bestämt

angiven användning; även i fall då den angår eu användning, som icke kan

sägas vara till art och omfattning begränsad, kan upphovsmannen nämli­

gen vara i stånd att överblicka vad en eftergift betyder för hans personliga

intressen. Även i övrigt måste tillses, att stadgandet icke över hövan in­

skränker avtalsfriheten. Det hör bl. a. vara möjligt för en författare, som

önskar att i lugn och ro få sysselsätta sig med sin författarverksamhet, att

uppdraga åt en person, för vilken han hyser förtroende, eller åt sin orga­

nisation att för hans räkning pröva och med för upphovsmannen bindande

verkan godkänna alla ändringar av hans verk, som kan påkallas av utom­

stående; däremot torde det icke vara förenligt med stadgandet, att ombu­

dets tullmakt göres oåterkallelig. Sveriges radio framhåller slutligen som

en annan tänkbar lösning, att man icke har någon särskild bestämmelse

i förevarande fråga utan låter denna helt regleras av 29 § i förslaget.

Ett uttalande i motiven att såsom en till art och omfattning begränsad

användning kan anses verks användning för visst reklamändamål

föranleder yttranden från ett par håll. Föreningen svenska affischtecknare

förutsätter, att man här uteslutande syftar på verk, vilka ej i något hän­

seende tillkommit för alt tjäna reklamen, alltså icke på reklamalster.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet delar uppfattningen att reklam­

alster ej bör åsyftas, men anser den härav följande konsekvensen, att även

vid överlåtelse av dylika alster den ideella rätten skulle vara principiellt

oförytterlig, icke kunna godtagas; förbundet föreslår därför att reklamals­

ter undantages från förevarande stadgande, så att upphovsmannen till så­

dant städse skulle kunna efterge sin ideella rätt.

Departementschefen. Upphovsrätten bör bereda skydd icke blott åt upp­

hovsmannens intresse att ekonomiskt tillgodogöra sig verket ulan också åt

de personliga och ideella intressen som beröres då verket utnyttjas. Denna

sida av skyddet, den s. k. ideella rätten, har under senare år alltmera upp­

märksammats. Den ideella rätten framträder främst i två huvudhänseen­

den: upphovsmannen har anspråk på alt hans namn anges då verket göres

tillgängligt för allmänheten och på att verket därvid icke återges i för-

\anskat eller stympat skick. I gällande rätt skyddas dessa båda intressen,

ehuru ganska ofullständigt, genom en rad särskilda bestämmelser för olika

fall av utnyttjanden. Vid den revision av lagstiftningen som nu företages

bör, såsom kommittén föreslagit och av remissinstanserna lämnats utan

erinran, meddelas för samtliga fall gemensamma bestämmelser med gene­

rell räckvidd. Bestämmelserna synes i enlighet med vad kommittén föreslå-

71

git böra placeras i anslutning till de grundläggande reglerna i 2 § om upp­ hovsmannens ensamrätt att förfoga över verket.

Kommittén har till en början föreslagit en regel av innebörd att, då exem­ plar av verket framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. Ett par remissinstanser har ansett att bestämmelsen genom hänvisningen till god sed blivit alltför vag. Det är dock knappast möjligt att ge mera de­ taljerade regler i ämnet och sådana kan ej heller anses oundgängligen be­ hövliga. I stort sett lär den praxis beträffande namngivning som nu följes på skilda områden kunna godtagas och lagens huvudsyfte bör, såsom kom­ mittén anfört, vara att sanktionera denna praxis. Den föreslagna formule­ ringen innebär emellertid icke att domstolarna är förhindrade att rubba en sedvänja som finnes vara menlig för upphovsmännen eller eljest icke önsk­ värd. Vad jag nu anfört synes även böra leda till att man icke, såsom yr­ kats i ett annat yttrande, bör uppställa ovillkorliga regler om skyldighet att nämna upphovsmannen.

Med anledning av vissa remissyttranden vill jag framhålla, att stadgan­ det självfallet icke riktar sig mot upphovsmannen själv. Denne måste na­ turligtvis städse vara berättigad att publicera sitt arbete anonymt. Om så skett, skall hans önskan om anonymitet respekteras av andra som seder­ mera återger verket. Det sist sagda får anses framgå av hänvisningen till att god sed skall iakttagas.

Det av kommittén föreslagna stadgandet upptager även förbud mot att ändra verket eller göra det tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Bestämmelsen torde böra upptagas i lagen, varvid skyddet för upp­ hovsmannens egenart synes böra avse förfaranden, vilka — även om de till äventyrs ej skadar upphovsmannens anseende — likväl kränker hans per­ sonlighet, sådan den kommit till uttryck i verket. I ett par remissyttranden har uttalats farhågor för att man genom att bereda skydd även i detta hän­ seende skulle lämna alltför stort spelrum åt subjektiva synpunkter. Med an­ ledning härav vill jag understryka att bedömningen i detta fall liksom eljest bör ske efter en såvitt möjligt objektiv måttstock.

I fråga om en särskild grupp verk, nämligen originalkonstverk, har före­ trädare för den bildande konsten under remissbehandlingen hemställt att förbudet mot ändring göres ovillkorligt. Då det gäller de fall som man här i första hand torde avse, nämligen mera framstående originalarbeten, följer emellertid redan av det föreslagna stadgandet att ändringar eller andra in­ grepp i allmänhet icke får företagas; sådana ändringar måste nämligen i hithörande fall så gott som alltid anses kränkande för upphovsmannen. Beträffande produkter av enklare karaktär skulle ett ovillkorligt ändrings- förbud tydligtvis föra alltför långt.

Vad angår den föreslagna regelns tillämpning kan jag, utöver det förut sagda, i huvudsak hänvisa till kommitténs uttalanden. Med anledning av vissa remissuttalanden från pressens sida vill jag understryka att regeln

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

72

endast avser sådana ändringar, som är kränkande för upphovsmannen i

iörut nämnd mening. Stadgandet utgör därför i regel icke hinder mot juste­

ringar som av redaktionella skäl företages i tidningsartiklar o. dyl. Göres

ändringar av andra skäl, t. ex. för att utgivaren anser artikeln i sitt ur­

sprungliga skick olämplig ur tryckfrihetssynpunkt, kan det emellertid ofta

vara fråga om sådana ingrepp som är förbjudna enligt stadgandet. Dylika

ändringar måste alltså underställas författaren för godkännande. Då det

gäller verk av flera upphovsmän, torde skyddet i allmänhet böra förbehål­

las åt den eller dem som enligt paragrafens första stycke bör nämnas som

upphovsmän.

Förbudet mot ändring avser icke åtgärder, genom vilka konstverk helt

1'örstöres. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att frågan om skydd

mot dylika förfaranden icke är av beskaffenhet att böra lösas genom en så­

dan förbudsregel, varom här är fråga.

Såsom inledningsvis tramhållits utgör den genom de föreslagna reglerna

skyddade ideella rätten en väsentlig sida av själva upphovsrätten. Detta

ligger i sakens natur, och det synes ej erforderligt att särskilt ange förhål­

landet i lagtexten. Det bör i anslutning härtill påpekas, att upphovsman­

nens skydd i förevarande del ej bör göras beroende av att han framställer

särskilt krav att komma i åtnjutande därav.

I enlighet med det anförda bör stadgandet i sak utformas på sätt kommit­

tén föreslagit. Andra stycket torde för bättre överskådlighets skull böra upp­

delas på två punkter.

Kommittén har jämväl upptagit frågan om eftergift av den ideella rätten.

Denna fråga kan bli aktuell i olika lägen. Särskilt kan spörsmål uppkom­

ma huruvida eu mer eller mindre generell överlåtelse av upphovsrätt skall

kunna innefatta avstående även av den ideella rätten, så att förvärvaren

skall äga att använda verket utan att namnge upphovsmannen och i god­

tyckligt ändrad form. Det kan även tänkas att upphovsmannen direkt för­

klarar sig avstå från den ideella rätten. Kommittén har ansett att dylika

generella eftergifter icke bör äga verkan; om eftergiften endast gäller en

till art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. en viss upp­

laga eller en viss filminspelning, skall den emellertid vara giltig.

Kommitténs ståndpunkt att man sålunda i princip bör frånkänna efter­

gift rättsverkan bär mött gensaga hos några remissinstanser, som ansett att

full avtalsfrihet bör erkännas på området. För egen del vill jag emellertid

ansluta mig till kommitténs uppfattning. Vid en generell eftergift saknar

upphovsmannen i regel möjlighet att överblicka i vilka olika sammanhang

verket kan komma alt utnyttjas och eftergiften kan därför få helt oberäk­

neliga följder för honom. I princip bör därför ett avstående av detta slag

val a ogiltigt. Principen bör gälla i fråga om alla slags verk; anledning att

undantaga vissa grupper synes icke föreligga. I enlighet med vad kommit­

tén anfört bor det emellertid vara möjligt att efterge rätten, då det gäller

en mera begransad användning. Begränsningen bör härvid, såsom kommit­

tén föreslagit, hänföra sig både till arten av den åsyftade användningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

73

till omfattningen därav; det torde icke vara lämpligt att, såsom i ett remiss­

yttrande förordats, medge att eftergift kan ske så snart användningen blivit

bestämt angiven. Stadgandet bör därför utformas i enlighet med kommit­

téns förslag.

Med hänsyn till det samband som förevarande fråga har med spörsmål

angående överlåtelse av ekonomiska rättigheter till verket kunde det finnas

vissa skäl att placera bestämmelsen härom i 3 kap. En eftergift av den

ideella rätten kan dock icke direkt jämställas med överlåtelse av de eko­

nomiska rättigheterna. Det har också ett visst värde att den i princip oför-

vtterliga karaktären hos den ideella rätten framgår redan av det grundläg­

gande stadgandet om denna. Jag vill därför biträda kommitténs förslag

att bestämmelsen upptages i förevarande paragraf.

I anslutning till den nu diskuterade bestämmelsen må anmärkas, att änd­

ringar i verk städse får anses tillåtna i den mån de blivit granskade och god­

kända av upphovsmannen. Dylikt godkännande bör även i vissa fall på upp­

hovsmannens vägnar kunna meddelas av person eller organisation som er­

hållit hans bemyndigande i sådant hänseende. Till de synpunkter som Sve­

riges radio anfört i denna del kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

4 §.

I förevarande paragraf, som frånsett ett par smärre redaktionella jämk­

ningar är likalydande med 4 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten

till översättningar, bearbetningar och liknande andrahandsverk.

Gällande rätt. Enligt 4 § författarlagen har den, som översatt eller bear­

betat ett verk, författarrätt för sin översättning eller bearbetning; oförkränkt

dock den rätt, som må tillkomma originalverkets författare. På liknande

sätt stadgas i 3 § konstverkslagen att den, som efterbildat ett konstverk

medelst annat konstnärligt förfarande än det för originalverket använda, för

sin efterbildning äger samma rätt som enligt lagen tillkommer konstnär;

oförkränkt dock den rätt, som må tillkomma originalverkets upphovsman.

I detta sammanhang må även hänvisas till de vid 2 § i departeinentsför-

slaget berörda bestämmelserna i 3 § tredje stycket författarlagen och 2 §

andra stycket konstverkslagen, enligt vilka såsom bearbetning eller efter­

bildning icke anses att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det

väsentliga självständigt sådant.

Kommittén. I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande,

att den som översatt eller bearbetat ett verk eller överfört det till annan

litterär eller konstnärlig form har upphovsrätt till verket i denna gestalt,

men att hans rätt att förfoga däröver är beroende av upphovsrätten till ori­

ginalverket. I motiven anföres, alt upphovsrättsligt skydd endast åtnjutes

för sådana omarbetningar av verk, vilka utgör resultat av en individuell

andlig verksamhet. I princip ställes härvid samma krav på den andliga verk­

Kunql. Maj:ts proposition nr 17 år WHO

74

samhetens art som i fråga om verk i allmänhet, blott med den skillnaden

att för bearbetning icke fordras att verksamheten är av nyskapande slag.

Då ett verk överförts till annan litterär eller konstnärlig form, torde nu an­

givna krav i regel vara uppfyllt. Detsamma gäller då ett verk blivit översatt.

I fråga om bearbetningar av annat slag ligger förevarande fordran i själva

uttrycket bearbetning. Såsom bearbetning kan sålunda icke anses sådana

ändringar i ett verk, som är resultat av ett allenast mekaniskt eller rutin­

mässigt arbete, t. ex. rättelser av skriv- och språkfel eller transponering av

en musikalisk komposition.

En fråga som i motiven ägnas särskild uppmärksamhet är huruvida tea­

terregi kan skyddas såsom bearbetning. Till en början framhålles, att så­

dant skydd kan ifrågakomma där regissören för iscensättningen företager

ändringar i verkets text, scenföljd, rollista o. s. v. Vad angår iscensättningen

som sådan anser kommittén det icke vara uteslutet, att en iscensättning kan

utgöra en sådan originell prestation, att den bör anses som en skyddad be­

arbetning av skådespelet. Som exempel ur teaterhistorien, vilka förtjänar

beaktande i sådant hänseende, nämnes från 1920-talet några internationellt

uppmärksammade iscensättningar av Max Reinhardt och från senare tid

Olof Molanders märkliga iscensättningar av August Strindbergs skådespel.

En regi, som utan egentliga originella insatser endast utför författarens in­

tentioner, kan däremot, anför kommittén, ej — även om den i sitt slag är

av hög klass och utgör resultatet av lång erfarenhet och mycket arbete -

anses som en bearbetning av verket. Det framhålles även att isolerade detal­

jer i en iscensättning, såsom grupperingar, placering av rekvisita o. dyl., lika

litet skyddas som isolerade idéer på andra områden av litterär och konst­

närlig verksamhet.

Vad angår bearbetningsskyddets innehåll framhåller kommittén bl. a.,

att bearbetarens samtycke erfordras, då bearbetningen skall utnyttjas. Av

sista punkten i det föreslagna stadgandet framgår att för utnyttjandet av

\eiket i dess bearbetade skick fordras tillstånd även av originalverkets upp­

hovsman.

I andra stycket har upptagits stadgande, att om någon i fri anslutning till

ett verk framställt ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej är

beroende på det sätt som anföres i första stycket. Kommittén framhåller, att

\ad sålunda utsäges följer redan av den allmänna bestämning av begreppet

verk, som ligger till grund för den upphovsrättsliga lagstiftningen, men att

en uttrycklig regel ansetts motiverad i tydlighetens intresse.

Kungl. Maj:Is proposition nr 17 år 1960

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran av re­

missinstanserna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det av kommittén i motiven

behandlade kravet för skydd, att bearbetningen skall utgöra ett

'er k, bör komma till uttryck i lagtexten. Svenska bokförläggareföreningen

och svenska tidningsntgivareföreningen framför samma önskemål beträf­

fande översättningar. Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska insti-

75

Jutet berör spörsmålet såvitt angår vetenskapliga uppsatser. Det skulle en­

ligt kollegiets mening vara en stor olägenhet, om översättaren i dylikt fall

skulle äga göra gällande någon rätt. Kollegiet utgår dock från att sådana

översättningar i regel ej kan anses som verk i lagens mening.

Kommitténs utläggning i motiven om skydd för regikonst behandlas

av några remissinstanser, som hävdar att regissörer bör skyddas i större

omfattning än kommittén angivit. Ett allmänt uttalande i denna riktning

göres av Sveriges radio, som därvid åsyftar icke blott vanlig teater utan även

radioteater och televisionsleater. Teatrarnas riksförbund anser regissörerna

regelmässigt böra åtnjuta skydd såsom bearbetare. Förbundet anför bl. a.:

Kommitténs uppfattning av regissörens insats finna vi icke svara mot de

faktiska förhållandena. Även i en relativt enkel pjäs ger författarens inten­

tioner utrymme för skilda tolkningar, och i fråga om mångtydiga och dju­

pare verk erbjuder sig ett otal. Av de klassiska verken torde ytterst sällan

två föreställningar ge samma tolkning, såvida det icke är fråga om påverkan

eller medvetet plagiat. Det är valet av tolkning, som i huvudsak ger åt den

färdiga föreställningen det speciella drag, som skiljer den från det nedteck­

nade verket, och valet av tolkning är väsentligen regissörens sak. Det är

han som har att för artisterna analysera dramat, omsätta dess inre dyna­

mik i rörelse på scenen samt svara för dess rytmik i ternpi och accenter och

likaså genom ljud, ljus och dekorutkast ge det dess jttre inramning. Hans

arbete låter sig även lätt urskilja, då det i regel är nedtecknat genom sce­

nerier — d. v. s. planskisser över rörelseschemata —- analysutkast, direkt­

skisser, anteckningar om ljusmoment etc. i regiexemplaret. Vi ha här otvi­

velaktigt att göra med skapandet av ett konstnärligt verk av minst lika hög

grad som vid exempelvis en översättning. Det torde också böra framhållas,

att praxis varit, att regissörens rätt till sitt verk mot betalning kan överlåtas

till annan teater. Förslaget synes här icke ens skydda en redan utvecklad

praxis.

Svenska teaterförbundets fackorganisalion går ett steg längre och anser,

att regissörer städse bör åtnjuta skydd såsom bearbetare. Svenska regissörs-

förbundet uttalar sig i samma riktning.

Sveriges dramatikerförbund finner det naturligt, att regissörens viktiga

insats skyddas, men framhåller såsom angeläget, att betingelserna för skyd­

det utformas så afl regissören icke lockas frångå författarens intentioner;

ur denna synpunkt är kommitténs uttalande om alt såsom bearbetning icke

skulle kunna anses regi, som utan egentliga originella insatser utför för­

fattarens intentioner, utomordentligt betänkligt. Förbundet påpekar att frå­

gan är aktuell även vid den särart av regi, som förekommer då cn teater­

föreställning sändes i television. I motsats till vad kommittén uttalat kräver

cn sådan sändning en speciell bearbetning, som väsentligt kan ändra pjä­

sens atmosfär. Av betydelse vore att författaren tillerkändes rätt att laga del

av televisionsprogramledarens intentioner, innan sändningen sker.

Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att filmregi i regel måste

anses utgöra föremål för upphovsrättsligt skydd.

Svenska översättarförbundet framställer en erinran mot avfattningen av

bestämmelsen i första styckets sista punkt, all bearbclares eller översätta­

res rätt är beroende av upphovsrätten till originalverket. Härigenom tycks

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

76

rätten ha gjorts till själva sin existens beroende av originalförfattarens rätt.

Förbundet hemställer att bestämmelsen formuleras i enlighet med gällande

lag eller Bernkonventionen.

Beträffande stadgandet i andra stycket om det fall, alt i fri anslutning till

ett verk framställes ett nytt och självständigt verk, under­

stryker Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska mnsikför-

läggaref öreningen att bestämmelsen bör tolkas restriktivt; i anledning av

vissa uttalanden i kommitténs motiv vill föreningarna betona, att den som

vill komponera ett nytt verk med utnyttjande av värdefulla uppslag ur re­

dan existerande verk bör begära originalupphovsmannens tillstånd.

Akademien för de fria konsterna framhåller afl frågan, huruvida visst

arbete är att anse som otillåten efterbildning av tidigare verk eller som själv­

ständigt skapande, ofta uppkommer på byggnadskonstens område.

Att här göra en riklig och rättvis gränsdragning kräver stort omdöme, var­

till i viktigare fall torde erfordras särskilt sakkunnigt forum. En permanent

nämnd för sådana och liknande frågor torde böra inrättas, förslagsvis sam­

mansatt av representanter för byggnadsstyrelsen, akademien och svenska

arkitekters riksförbund. Detta förslag biträdes av svenska arkitekters riks­

förbund.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fast­

slås att upphovsrättsligt skydd jämväl åtnjutes för bearbetningar, översätt­

ningar och liknande andrahandsverk. Det synes ej erforderligt att uttryck­

ligen ange, att skyddet är beroende av att produkten utgör ett verk i lagens

mening. Alt delta krav gäller synes klart framgå av sammanhanget. Med

anledning av ett remissuttalande vill jag även framhålla, att kravet i fråga

om översättningar i regel torde vara uppfyllt om originalförfattaren eller

hans rättsinnehavare ansett sig kunna använda översättningen för verkets

publicering.

Såsom kommittén framhållit är stadgandet även tillämpligt på regikonst.

1 motiven har kommittén utförligt uppehållit sig vid frågan vilka krav som

bör uppställas för att sådan konst skall åtnjuta skydd. Den kritik som från

en del remissinstanser framförts mot kommitténs ståndpunkt såsom allt­

för restriktiv synes till en viss grad befogad. Det är visserligen givet, att icke

vilken rutinmässig iscensättning som helst går in under stadgandet. Å andra

sidan kan för skydd knappast fordras att regissören företagit en egentlig om­

arbetning av det dramatiska verket. Så snart regin tillfört verket något nytt

som resultat av regissörens personligt skapande insats, bör den kunna anses

som skyddad enligt stadgandet.

Kommittéförslaget upptager jämväl eu regel, att om någon i fri anslut­

ning till ett verk skapat ett nytt och självständigt verk, hans upphovsrätt ej

är beroende av rätten till originalverket. Vad sålunda stadgas följer redan

av den allmänna bestämning av begreppet verk, som ligger till grund för

förslaget. Då den gränsdragning det här gäller har särskild betydelse i bear-

betningsfallen, synes det emellertid lämpligt att införa en särskild bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

77

melse härom. Av det sagda följer att stadgandet får tolkas med ledning av

vad som vid 1 § sagts om begreppet verk. I anledning av ett remissuttalande

av akademien för de fria konsterna vill jag framhålla, att det självfallet är

värdefullt om man på olika områden, där behov i denna riktning framträ­

der, inrättar sakkunniga organ, som i tveksamma fall kan avge vägledande

utlåtanden. Så har på konsthantverkets och konstindustriens område skett

genom instiftandet av svenska slöjdföreningens opinionsnämnd. Det bör

emellertid ankomma på vederbörande organisationer att frivilligt föranstal­

ta om sådana organ; något initiativ från det allmännas sida synes icke vara

erforderligt.

Kommitténs förslag beträffande förevarande paragraf synes i övrigt ej ge

anledning till erinran, frånsett alt avfattningen i fråga om förhållandet till

skyddet för originalverket torde böra jämkas i förtydligande syfte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

5 §•

I förevarande paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överens­

stämmer med 5 § kommittéförslaget, behandlas upphovsrätten till samlings­

verk.

Gällande rätt. Enligt 5 § förfaltarlagen skall utgivare av tidning, tidskrift

eller annat verk, som består av självständiga bidrag från särskilda medar­

betare, anses såsom författare till verket såsom en helhet betraktat. År ut­

givare till sådant samlingsverk ej känd, betraktas verkets förläggare såsom

utgivare. Författare till särskilt bidrag behåller författarrätten till detta.

Några häremot svarande bestämmelser finns icke i konstverkslagen.

Kommittén. Kommittén erinrar om sitt uttalande vid 1 § att upphovsrätt

kan grundläggas redan genom en verksamhet, som framträder allenast i ett

instruktivt urval eller sammanställande, en systematisk anordning av ett

verks olika delar. Då genom ett sådant arbete sammanställes verk eller delar

av verk, brukar samlingen betecknas som ett samlingsverk. Som exempel

på dylika samlingsverk anföres kalendrar, läseböcker, diktsamlingar, sam­

lingar av musikstycken, planschverk och andra samlingar, vilka samman­

ställes av redan föreliggande verk eller utdrag ur sådana. Som en annan

viktig grupp nämnes tidningar, tidskrifter, uppslagsverk, vetenskapliga pub­

likationer med bidrag från flera författare, handböcker och liknande, vilka

upptager verk som särskilt författats för ändamålet. 1 hithörande fall åt-

njutes upphovsrätt för själva sammanställandet. Rätten avser icke de sär­

skilda bidragen; för utgivning av ett samlingsverk fordras därför tillstånd

även av bidragsgivarna. I enlighet med det anförda har kommittén i föreva­

rande paragraf upptagit stadgande, att den som genom att sammanställa

verk eller delar av verk åstadkommit ett litterärt eller konstnärligt samlings­

verk har upphovsrätt till detta, utan inskränkning i rätten till de särskilda

verken.

78

I motiven betonas att icke varje sammanställning av verk eller delar av

verk kan betecknas såsom samlingsverk. Härför fordras att sammanställ­

ningen är resultatet av en intellektuell prestation av viss kvalitet eller —

såsom det uttryckts i förarbetena till författarlagen — av »en planläggande,

samlande, sovrande och redigerande verksamhet»; detta krav får anses lig­

ga i uttrycket samlingsverk. I princip ställes härvid samma fordringar på

verksamhetens art som gäller i fråga om verk i allmänhet.

Kommittén framhåller, att förslaget i fråga om subjektet för skyddet

principiellt skiljer sig från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovs­

man anses samlingsverkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare; en­

ligt förslaget skall skyddet tillkomma den som åstadkommit samlingsver­

ket, oavsett om han utgivit det. En ordning enligt vilken rätten på grund

av lag flyttas över på annan än den verkliga upphovsmannen är enligt kom­

mitténs mening icke förenlig med moderna upphovsrättsliga principer. I

motsats till gällande bestämmelser är stadgandet tillämpligt även på sam­

lingsverk, som sammanställes av verk eller delar av verk ur en enda upp­

hovsmans produktion, ävensom på konstnärligt samlingsverk, t. ex. plansch­

verk.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missvaren.

Föreningen Sveriges filmproducenter uttalar sig för att upphovsrätten till

samlingsverk, såsom i gällande lag, förklaras tillkomma utgivaren; enligt

föreningens mening har det icke anförts något godtagbart skäl för den av

kommittén föreslagna ändringen, vilken torde medföra att risken för kom­

plikationer blir väsentligt större än förut.

Även Sveriges radio anmäler viss tvekan mot den föreslagna ändringen.

Enligt dess mening talar åtskilliga praktiska skäl för alt juridiska perso­

ner skall kunna som utgivare förvärva ursprunglig upphovsrätt till ett sam­

lingsverk, vilket t. ex. skapats genom lagarbete inom ett företag och möjlig­

gjorts genom företagets egna ekonomiska och tekniska resurser. Sveriges

radio vill dock icke motsätta sig förslagets ståndpunkt, att en juridisk per­

son aldrig kan förvärva ursprunglig upphovsrätt. En förutsättning är lik­

väl, att parterna får frihet att överenskomma om praktiskt taget total över­

gång av upphovsrätten på företaget.

Publicistklubben ifrågasätter, om stadgandet kan tillämpas beträffande

tidning eller tidskrift; upphovsrätten får här anses tillkomma det kollektiv,

som samverkat vid framställning av publikationen. Å andra sidan hemstäl­

ler svenska tidning sut givar eföreningen, att i stadgandet som exempel på

samlingsverk nämnes tidning och tidskrift. I båda yttrandena understrykes

den principiella skillnaden mellan att utge ett pressalster och att samman­

ställa en antologi eller ett planschverk.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den förkortade satsen »utan in­

skränkning i rätten till de särskilda verken» böra fullständigas.

Kungl. Maj.ts proposition nr i7 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

79

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör i lagen fastslås att upphovsrätt åtnjutes för s. k. samlingsverk, d. v. s. sådana sammanställ­ ningar av verk eller delar av verk som kalendrar, läseböcker, antologier, uppslagsböcker o. dyl. Skyddet avser själva sammanställandet — redaktio­ nen — men icke de särskilda bidragen; rätten till dessa får i vanlig ordning förvärvas från upphovsmännen.

Det torde icke vara erforderligt, att såsom vid remissbehandlingen yrkats från presshåll, särskilt nämna tidning eller tidskrift som exempel på sam­ lingsverk; sådana fall, då det kan bli aktuellt att åberopa skydd för det sätt på vilket ett tidnings- eller tidskriftsnummer redigerats, torde för öv­ rigt vara sällsynta.

I fråga om subjektet för rätten skiljer sig kommittéförslaget principiellt från gällande rätt. Enligt denna skall såsom upphovsman anses samlings­ verkets utgivare eller, i visst fall, dess förläggare. Enligt förslaget skall rät­ ten tillkomma den som åstadkommit samlingsverket, oavsett om han utgivit det. Denna ändring har kritiserats i ett par remissyttranden. Kommitténs förslag synes dock principiellt riktigt. Liksom i alla andra fall bör även be­ träffande samlingsverk gälla, att rätten anses uppstå hos den verklige upp­ hovsmannen. I allmänhet kommer den emellertid att i sin helhet övergå på utgivaren eller förläggaren i kraft av dennes avtal med upphovsmannen. Det praktiska resultatet av förslagets reglering kommer därför i regel att över­ ensstämma med gällande rätt.

Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört torde av­ fattningen av paragrafen böra redaktionellt jämkas.

6

§•

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 6 § kommittéför­ slaget, ges föreskrifter om upphovsrätt till verk med flera upphovsmän.

Gällande rätt. I 7 § förfatlarlagen stadgas att om flera är gemensamt för­ fattare till ett verk, som ej består av självständiga bidrag från de särskilda medarbetarna, samtliga författares samtycke erfordras för förfogande över författarrätten till verket. Någon häremot svarande bestämmelse finns icke i konstverkslagen.

Kommittén. I paragrafen har kommittén upptagit stadgande att i fall då ett verk har två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgör självständiga verk, upphovsrätten tillkommer dem gemensamt; envar av dem skall dock äga beivra intrång i rätten. I motiven anföres som exempel på sådana verk operettlibretter, lustspel och revysketcher, som utarbetas av två eller flera personer i förening. Från ett annat område nämnes redogörelser av veten­ skapliga forskningsgrupper. Det föreslagna stadgandet innebär att upphovs­ männen endast i förening äger förfoga över verket. För offentliggörande av verket liksom för senare utgivningar och offentliga framföranden av detta fordras således tillstånd av samtliga upphovsmän. På grund av andra punk­

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ten i förslaget skall detta krav emellertid icke gälla i fråga om intrång i

rätten. Kommittén anför att den enskilde upphovsmannens intresse att föra

talan om sådant intrång ofta är av den personliga natur — detta gäller sär­

skilt där fråga är om kränkning av den ideella rätten — att han bör äga

rätt därtill oberoende av övriga upphovsmäns inställning. Krav på enhäl­

lighet för sådan talan skulle också leda till att den skyldige undginge på­

följd, om faktiskt hinder möter att inhämta samtycke därtill hos någon av

upphovsmännen, t. ex. därför att denne vistas på okänd eller avlägsen ort.

Kommittén har övervägt att göra ytterligare undantag, närmast i den rikt­

ningen att varje upphovsman skulle ha rätt att med bindande verkan för

de övriga ge tillstånd till att verket utnyttjas ånyo på samma sätt som förut

skett med allas tillstånd, t. ex. då det gäller att utge ny upplaga av en bok

eller att på nytt uppföra en pjäs på teatern. En dylik regel skulle dock, an­

för kommittén, utgöra ett väsentligt ingrepp i de övriga upphovsmännens

rätt, särskilt den ideella sidan därav, ett ingrepp som man icke bör före­

taga utan mycket vägande skäl. Veterligen har det ej heller yppat sig något

praktiskt behov av en sådan regel.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § för-

fattarlagen, att om skrift förbindes med musikaliskt verk eller med teck­

ning eller avbildning, vartdera verkets författare behåller den honom till­

kommande författarrätten. Att så skall vara fallet har ansetts utan särskild

bestämmelse motsättningsvis framgå av det nu föreslagna stadgandet.

I förevarande sammanhang har kommittén till behandling upptagit frå­

gan huruvida det bör stadgas särskilda regler angående upphovsrätt till

filmverk. Efter en ingående undersökning anför kommittén sammanfatt­

ningsvis, att en modern spelfilm bygger på insatser av ett ofta mycket stort

antal upphovsmän och att det för förfoganden över filmen principiellt ford­

ras tillstånd av samtliga dessa upphovsmän. För filmbranschen är det ett

önskemål att rättigheterna koncentreras hos det företag som inspelat fil­

men. Hittills bär detta i praxis skett genom att rättigheterna — utom så­

vitt angår filmmusik — i regel avtalsvis överförts på filmföretagen. Film­

branschen har emellertid befarat att denna praxis kunde ändras och har

även anmärkt att den nuvarande ordningen medför rättsosäkerhet. I an­

ledning härav bär filmbranschen yrkat att det, i anslutning till vad som

gäller på sina håll i utlandet, måtte genomföras en ordning, enligt vilken

de till en film anknutna upphovsrättigheterna städse tillkommer filmföre­

taget. Kommittén har funnit principiella skäl tala för en särreglering i den­

na riktning men har icke ansett det möjligt att finna en form därför som

är godtagbar med hänsyn till upphovsmännens intresse och Bemkonventio-

nens hithörande bestämmelser. Kommittén bär därför stannat för den mind­

re genomgripande lösningen, att filmavtalen underkastas en särskild tolk-

ningsregel; en sådan har upptagits i 42 § kommittéförslaget.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missvaren.

81

Några remissorgan har anmärkt mot att förslaget icke upptager regler för fall då meningsmotsättningar råder mellan upp­ hovsmännen rörande verkets användning. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation förordar en bestämmelse att domstol i sådant läge skulle kunna meddela beslut, som ersätter upphovsmans samtycke, eller att lagen om samäganderätt skulle vara tillämplig. Liknande yrkanden framställes av föreningen svenska affischtecknare, konsultativa reklambyråers förbund och svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund påpekar, att motsvarande spörsmål kan uppstå beträffande patent, och fin­ ner det angeläget att framhålla behovet av en lagstiftning, som reglerar för­ hållandet då två eller flera innehavare av en immateriell rättighet icke kan enas om utnyttjandet av denna.

Frågan beröres även av lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet såvitt rör vetenskapligt samförfattande. Enligt kollegiets mening skulle stora praktiska olägenheter uppkomma, om exempelvis vid översätt­ ning, avtal om publicering, bearbetning för föredrag o. s. v. ingenting kunde företagas utan att hela gruppen varje gång gåve ett juridiskt giltigt godkän­ nande. Man torde dock få lov att i hithörande fall förutsätta ett av sakens natur följande tyst avtal om överlåtelse av delar i förfoganderätten till nå­ gon eller några av författarna i gruppen.

I anslutning till vissa motivuttalanden tar Stim, föreningen svenska ton­ sättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen upp spörsmålet om s. k. e n h e t s v e r k. Det framhålles såsom ur upphovsmännens synpunkt särskilt viktigt att vokalverk, d. v. s. musikaliskt verk med text, där musik och text skapats av en och samma person eller av flera personer i intimt samarbete, kan behandlas som ett enhetligt verk och att musiken till ifrå­ gavarande text icke får ersättas av annan musik eller texten till original­ musiken icke får utbytas mot ny text utan upphovsmännens tillstånd. Det kan vara tveksamt, på vilket sätt lagstiftaren skall taga hänsyn till detta önskemål. Måhända skulle det kunna tillfredsställas genom att i lagtext eller motiv konstatera att ett verk, som första gången utgivits såsom ett verk med text och musik, utgör ett enhetsverk. Liknande synpunkter fram- föres av teaterförlag Arvid Englind aktiebolag.

Kommitténs ståndpunkt att i förslaget icke upptaga särskilda regler om filmföretags rätt till av dem framställda filmer godtages i allmänhet i remissvaren. Sveriges radio framhåller att tiden ännu icke är mogen för en dylik reglering; även med hänsyn till frågans oklara läge på det internatio­ nella planet synes det vara klokt att förhålla sig avvaktande.

Mot kommitténs ståndpunkt i detta avseende uttalar sig dock några re­ missinstanser. Stark kritik anföres av föreningen Sveriges filmproducenter, som förklarar sig i princip vidhålla filmbranschens tidigare förslag i äm­ net; i nuvarande läge finner föreningen det emellertid gagnlöst att för da­ gen’vidare kämpa för detta. I filmproducentföreningens uttalande instäm­ mer folkctshusföreningarnas riksorganisation och Sveriges biograf agareforbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

82

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, med hänsyn till den viktiga roll som

den kommersiella filmen numera spelar i samhällslivet, trängande behov-

av en reglering på området föreligga; en sådan förordas också av studieför­

bundet medborgarskolan och, beträffande reklamfilm, av svenska annon-

sörers förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

Departementschefen. Det sladgande som kommittén föreslagit rörande rät­

ten till verk av flera upphovsmän innebär att rätten i princip skall tillkom­

ma upphovsmännen gemensamt men att envar av dem skall äga beivra in­

trång i rätten. Några remissinstanser har riktat anmärkning mot att det

sålunda för förfogande över verket skall fordras tillstånd av samtliga upp­

hovsmän. Det har förordats, att domstol måtte erhålla befogenhet att med­

dela beslut som ersätter bristande samtycke, eller att lagen om samägande­

rätt skall göras tillämplig. Även enligt min mening kan det vara förenat

med vissa olägenheter att eventuell oenighet mellan upphovsmännen kan

omöjliggöra varje förfogande över verket, särskilt i sådana fall då

någon eller några av medarbetarna endast i ringa mån bidragit till

utformningen av detta. Betänkligheter anmäler sig emellertid även mot

att ge utrymme för tvångsingripande. Ofta torde det vara ogörligt för utom­

stående att bedöma huruvida en upphovsmans vägran att lämna tillstånd

skall anses befogad eller icke; hans ståndpunkt kan vara grundad på över­

väganden av högst personlig art. Anmärkas må att den överenskommelse

om samarbete, som föreligger mellan upphovsmännen, ej sällan torde inne­

bära att rätten endast skall tillkomma någon eller några av medarbetarna.

Den eller de berättigade äga i sådant fall ensamma förfoga över verket.

I några remissyttranden har framhållits att såsom gemensamt verk bör

betraktas varje alster, som första gången utges såsom ett enhetligt verk

med text och musik; härav skulle följa att musiken icke utan upphovsmän­

nens tillstånd finge ersättas med annan musik och att texten icke utan så­

dant tillstånd finge utbytas mot ny text. Frågan huruvida i hithörande fall

föreligger ett enhetligt verk eller i stället en kombination av flera i upp-

hovsrättsligt hänseende från varandra fristående verk beror dock icke en­

dast av sättet för utgivningen utan måste bedömas med hänsyn tagen till

samtliga omständigheter. Om upphovsmannen vill hindra att hans alster

användes i förbindelse med andra verk, kan förbud däremot ges i samband

med att tillstånd till framförande lämnas.

En praktiskt synnerligen betydelsefull fråga, som äger visst samband med

de i förevarande paragraf behandlade spörsmålen, är huruvida det bör in­

föras särskilda regler angående upphovsrätt till filmverk. I första hand

gäller frågan huruvida filmföretagen bör i lag förklaras vara innehavare

av de upphovsrättigheter som är knutna till de av dem framställda filmer­

na. Det synes emellertid icke lämpligt att nu taga någon ståndpunkt till detta

invecklade spörsmål. Med stor sannolikhet kommer ämnet att i hela sin

vidd behandlas vid nästkommande konferens för revision av Bemkonven-

tionen och man bör icke nu föregripa den lösning som därvid kan komma

83

att antagas. Förslagets ståndpunkt i denna del innebär, att frågan om om­

fattningen av filmföretagens rätt, liksom hittills, får bedömas med ledning

av deras avtal med upphovsmännen. Till skapande av ökad klarhet i hit­

hörande avtalsförhållanden bör emellertid, såsom kommittén föreslagit,

meddelas en särskild tolkningsregel i ämnet. En sådan har upptagits i 39 §

i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 19(>0

7 §•

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § kommittéförslaget,

uppställes vissa presumtions- och behörighetsregler.

Gällande rätt. Enligt 8 § första stycket i författarlagen skall, där ej annat

visas, den anses såsom författare till ett litterärt eller musikaliskt verk,

vilken på sedvanligt sätt å verket angivits såsom sådan. För konstverk inne-

hålles motsvarande regel i 4 § första stycket konstverkslagen; enligt denna

gäller presumtionen om upphovsmannaskap till förmån för den, vilkens sig­

natur är anbragt å verket.

Författar- och konstverkslagarna upptager vidare regler om att upphovs­

mannen, där fråga är om verk av författare eller konstnär utan uppgivet

namn eller under diktat namn, i sin rätts utövning företrädes av den, vilken

finnes å verket nämnd såsom utgivare eller, där sådan ej angivits, såsom

förläggare (8 § andra stycket författarlagen, 4 § andra stycket konstverks­

lagen). Beträffande litterärt eller musikaliskt verk varar behörigheten in­

till dess författaren ger sig tillkänna genom att låta sitt namn utsättas på

en ny upplaga av verket eller ock genom anmälan i justitiedepartementet

samt tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,

att såsom upphovsman anses, där ej annat visas, den vars namn eller ock

allmänt kända pseudonym eller signatur på sedvanligt sätt anges på exem­

plar av verket eller då detta göres tillgängligt för allmänheten. I andra

stycket föreslås bestämmelse, att om ett verk är utgivet utan att upphovs­

mannen är angiven såsom i första stycket sägs, utgivaren, om sådan är

nämnd, och eljest förläggaren skall äga företräda upphovsmannen, till dess

denne blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedeparte­

mentet.

I motiven framhålles beträffande första stycket att presumtion om upp­

hovsmannaskap bör gälla icke blott, såsom för närvarande, då upphovsman-

nabeteckning utsättes på exemplar av verk utan även då den anges i sam­

band med att verket göres tillgängligt för allmänheten. Såsom presumtions-

grundande bör anses varje beteckning, som med säkerhet kan återföras på

viss upphovsman; i anslutning till Bernkonventionens senaste lydelse har

utsagts att detta även gäller pseudonym eller signatur i fall då sådan be­

teckning är allmänt känd, d. v. s. då det för allmänheten är bekant vem som

84

avses därmed. Regeln i andra stycket överensstämmer i stort sett med gäl­

lande rätt. Behörighet att företräda pseudonym författare har dock, i kon­

sekvens med nyssnämnda tillägg till första stycket, förklarats icke skola

gälla i fall då pseudonymen är allmänt känd. Behörigheten skall liksom en-,

ligt författarlagen gälla till dess upphovsmannen blir angiven på ny upp­

laga eller genom anmälan i justitiedepartementet. Gällande föreskrift att så­

dan anmälan skall förenas med kungörelseförfarande har såsom opraktisk

fått utgå.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missvaren.

Svenska arkitekters riksförbund anser presumtionsregeln i

första stycket icke vara tillräckligt tydlig och uttömmande; enligt denna

synes juridisk person kunna presumeras vara upphovsman. För arkitekter­

na är det väsentligt att upphovsmannabegreppet knytes till den fysiska per­

son, som bär ansvaret för verkets skapande och vars namn i regel bör vara

angivet å ritningarna.

Sveriges radio anmärker, att man av grunderna för stadgandet torde kun­

na sluta att en likartad presumtion för behörighet att företräda upp­

hovsmannen kan anses föreligga i vissa situationer. I den omfattande verk­

samhet Sveriges radio bedriver är det av praktiska skäl nödvändigt att ut­

gå från vissa hävdvunna presumtioner om företrädarskap, t. ex. vid innehav

av en filmkopia.

Svenska arkitekters riksförbund hemställer, att andra stycket komplette­

ras med föreskrift, att vid tävlingar rörande litterära eller

konstnärliga verk med anonyma deltagare tävlingsjuryn

skall äga företräda upphovsmannen till dess anonymiteten häves. Även sty­

relsen för konstnärernas riksorganisation, Sveriges allmänna konstförening

och föreningen svenska tecknare understryker vikten av att man vid lagtex­

tens utformning tar hänsyn till behovet av rättsskydd för anonyma delta­

gare i allmänna konsttävlingar.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med kommit­

téns förslag böra upptagas vissa presumtionsregler angående upphovsman­

nen och behörigheten att företräda denne. Såsom upphovsman bör sålunda,

om ej annat visas, anses den vars namn eller allmänt kända pseudonym

eller signatur på sedvanligt sätt utsättes på exemplar av verket eller anges då

detta göres tillgängligt för allmänheten. Med anledning av en anmärkning av

svenska arkitekters riksförbund vill jag framhålla att enligt förslaget en­

dast fysisk person kan anses som upphovsman. Utsättes ett företags namn

på ett exemplar eller anges företaget eljest på det berörda sättet, blir före­

taget icke därför att anse som upphovsman. I hithörande fall torde företa­

get dock i regel på grund av föreliggande tjänsteavtal äga att i vissa avse­

enden förfoga över verket, och faktiskt uppstår här en presumtion likartad

med den som föreskrives i stadgandet. Såsom Sveriges radio påpekat torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

85

också i viss utsträckning andra presumtioner gälla i praxis; filmbyråer torde exempelvis — utom såvitt angår filmmusiken — anses äga rättsligt disponera över de filmkopior de uthyr. I här avsedda fall är praxis dock ej så enhetlig att den bör lagfästas.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om rätt att företräda anonym eller pseudonym upphovsman innebär, att sådan rätt skall föreligga för ut­ givaren, om sådan är nämnd, och eljest för förläggaren, till dess upphovs­ mannen blivit angiven på ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepar­ tementet. Förslaget, som i det väsentliga överensstämmer med gällande rätt, har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen. Från arkitekt- och konst­ när shåll har emellertid hemställts om en motsvarande regel beträffande anonyma eller pseudonyma deltagare i konsttävlingar o. dyl., varvid före­ slagits att tävlingsjuryn skulle äga företräda upphovsmannen. En annan tänkbar lösning skulle vara att behörigheten att företräda upphovsmannen lämnas åt vederbörande arrangör. Enligt min mening skulle en bestämmelse i ämnet emellertid knappast bli av något egentligt praktiskt värde, då en jury eller arrangör i allmänhet ej torde vara benägen att åtaga sig kostna-

.derna och besväret att på upphovsmannens vägnar tillvarataga dennes rätt,

exempelvis i rättegång; i motsats till en förläggare har juryn eller arran­ gören i regel icke något eget ekonomiskt intresse härav. Jag anser därför att det ej finns anledning att i lagen upptaga en dylik lagregel, som för öv­ rigt saknar motsvarighet i utländsk lagstiftning.

8

§.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en mindre jämkning i andra stycket, med 8 § kommitténs förslag.

Kommittén. Enligt förslaget knytes i olika hänseenden särskilda rättsverk­ ningar till det faktum, att ett verk offentliggöres eller utges. Framför allt märkes att verket därefter fritt får användas för olika kulturella och sam­ hälleliga ändamål enligt närmare regler därom i 2 kap. I förevarande para­ graf har kommittén upptagit stadgande vad som förstås med offentliggö­ rande och utgivning i förslagets mening.

Enligt första stycket skall ett verk anses offentliggjort, då det lagligen gjorts tillgängligt för allmänheten. Som typiska fall nämnes i motiven att dramatiska och musikaliska verk framföres för allmänheten och att verk av bildkonst uppställes på allmän plats eller utställes. Beträffande samtliga verk gäller att de kan offentliggöras genom spridningsåtgärder av olika slag. Som exempel anföres att ett verk utges eller att ett konstverk salubjudes i en konsthandel. Kravet att åtgärden skall ha skett lagligen innebär i all­ mänhet, att upphovsmannens samtycke skall föreligga. Stundom kan offent­ liggörande emellertid ske omedelbart med stöd av bestämmelse i 2 kap. Som exempel nämnes att den som av upphovsmannen förvärvar ett icke offent­ liggjort konstverk, enligt 25 § äger utställa detta ulan särskilt samtycke.

I andra stycket föreslås att verket skall anses utgivet, då exemplar därav

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

86

i större antal lagligen förts i handeln eller eljest blivit spridda bland allmän­

heten. I motiven anföres som det i praktiken viktigaste fallet att utgivningen

sker i tryck, t. ex. att litterära verk utges i bokform, musikaliska verk så­

som tryckta noter och konstverk såsom bokillustrationer. Litterära och mu­

sikaliska verk kan även utges såsom inspelningar på grammofonskivor eller

band, filmverk i form av filmkopior o. s. v. Som exempel från ett annat om­

råde nämnes, att alster av konsthantverk kan framställas i serie och i denna

form bli föremål för utgivning.

Remissyttrandena. Sveriges radio anser, att den i andra stycket upptagna

definitionen på utgivet verk icke helt passar på musikaliskt verk. Ett

dylikt anses nämligen enligt gängse uppfattning vara utgivet, så snart det

överlämnats till en musikförläggare och denne gjort något eller några exem­

plar tillgängliga för allmänheten. Bibehåller man orden »i större antal»,

skulle ett sådant musikverk aldrig anses vara utgivet, även om några exem­

plar genom uthyrning gjorts tillgängliga för ganska vida kretsar av allmän­

heten. Lagtexten bör därför omformuleras. Jämväl föreningen svenska af­

fischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser förevarande

ord böra utgå.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio att ordet »lagligen» i

paragrafens båda stycken utbytes mot »lovligen».

Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag torde i

förevarande paragraf böra upptagas stadganden med definition på vad of-

fentliggörande och utgivande av ett verk innebär. Förslaget har vid remiss­

behandlingen föranlett diskussion såvitt angår den beträffande utgivande

upptagna förutsättningen, att åtgärden skall beröra ett större antal exemplar.

Det är givet, att denna förutsättning som regel bör vara uppfylld för att åt­

gärden skall medföra den grad av offentlighet som här avses. Även i det

gängse språkbruket förbinder man normalt med ordet utgivning tanken

på att upplagan omfattar ett större antal exemplar, t. ex. i fråga om böcker

och grammofonskivor. Beträffande noter till seriösa musikaliska verk är

emellertid att beakta den form av publicering som sker genom att något eller

några få exemplar hålles tillgängliga för allmänheten genom uthyrning,

Också härigenom kan verket få en hög grad av offentlighet, och dylika åt­

gärder bör därför jämställas med utgivning i normal mening. Tänkbart är

också att i andra sammanhang spridning av ett mindre antal exemplar kan

få en liknande effekt. Det nämnda villkoret torde därför böra utgå ur

lagtexten. Att det normalt icke räcker med att enstaka exemplar saluförts

eller eljest utlämnats till spridning torde ändock framgå av den valda formu­

leringen.

Den praktiskt viktiga frågan om innebörden av begreppet offentliggöran­

de då fråga är om konstverk har berörts vid 2 §.

Enligt kommittéförslaget skall däri avsedda åtgärder, för att medföra att

verket blir offentliggjort resp. utgivet, företagas lagligen, varmed avses att

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

87

de skall ske med upphovsmannens samtycke eller med stöd av bestäm­

melse i 2 kap. Anledning att, såsom yrkats i ett remissyttrande, utbyta or­

det »lagligen» mot »lovligen» anser jag icke föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

9 §•

I paragrafen, som är likalydande med 9 § kommittéförslaget, behandlas

frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar.

Gällande rätt. Enligt 9 § 1) författarlagen är från skydd uteslutna lagar,

förordningar, kungörelser, offentliga myndigheters, riksdagens, beredningars

och kommittéers samt kyrkliga, kommunala och andra offentliga represen­

tationers handlingar, protokoll, beslut och skrivelser, så ock andra allmänna

handlingar.

I avbidan på revisionen av upphovsrätten har genom speciallagstiftning

införts skydd för en viss grupp allmänna handlingar, nämligen de officiella

kartorna. Enligt lag den 14 december 1956 skall sålunda inom rikets all­

männa kartverk, sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen upprättad officiell

karta, utan hinder av nämnda stadgande i författarlagen, vara föremål för

skydd enligt denna lag.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att det i svensk tryck-

frihetsrätt är en viktig och sedan lång tid tillbaka erkänd grundsats att all­

männa handlingar fritt må offentliggöras. I den nya tryckfrihetsförordning­

en av år 1949 kommer denna princip till uttryck redan i det inledande stad­

gandet (1 kap. 1 §7 som anger tryckfrihetens allmänna innehåll. Enligt detta

skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de be­

stämmelser som är i förordningen meddelade till skydd för enskild rätt och

allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra

allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst. I 2 kap. 2 § upptages en definition av vad som avses med allmänna

handlingar; hit hänföres alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade

handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprät­

tade. Vad som härvid förstås med stats- och kommunalmyndighet utlägges

närmare i 3 § av samma kapitel.

Vid bedömande av hur långt den rätt att offentliggöra allmänna hand­

lingar, som sålunda stadgas i tryckfrihetsförordningen, sträcker sig måste

emellertid, framhåller kommittén, beaktas, att i vissa fall handlingar av detta

slag kan utgöra föremål för upphovsrätt. I princip medför detta, att hand­

lingen icke får utges i tryck utan tillstånd av vederbörande rättsinnehavare.

Rätten kan härvid tillkomma enskild eller, på grund av avtal eller anställ­

ningsförhållande, hans arbetsgivare, som i hithörande fall ofta är staten.

Det sagda innebär en tillämpning av en allmän princip i tryckfrihetsför­

ordningen, att dess bestämmelser icke ingriper i gällande privaträttsliga

regler och rättsgrundsatser; tryckfriheten begränsar icke annans rätt. Av

intresse i förevarande sammanhang är, att en erinran om detta förhållande

88

ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de

i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § hänvisas sålunda till att

vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck

mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst,

som tillkommer upphovsmannen till sådant verk.

Av det anförda följer, uttalar kommittén, att det publicitetsintresse, som

ligger till grund för tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att

offentliggöra allmänna handlingar, måste tillgodoses jämväl genom sär­

skilda regler inom den upphovsrättsliga lagstiftningen.

I gällande rätt har detta skett genom undantagsstadgandet i 9 § 1) för-

fattarlagen. Vilken innebörd detta stadgande har torde enligt kommittén

i viss mån vara oklart. Visserligen avslutas uppräkningen av olika hand­

lingar med det generella uttrycket »så ock andra allmänna handlingar», men

att härav draga slutsatsen att därmed skulle avses alla sådana handlingar,

som numera i tryckfrihetsförordningen betecknas såsom allmänna, torde

vara förhastat; uttrycket förekom nämligen icke i den vid tiden för stad­

gandets tillkomst gällande 1812 års tryckfrihetsförordning.

Då det gäller att avgöra, i vilken mån allmänna handlingar bör undanta­

gas från det upphovsrättsliga skyddet, är det enligt kommitténs mening

klart, att man icke med den omfattning statsverksamheten tagit i nutida

samhällsliv utan vidare bör förklara sådant undantag avse samtliga allmän­

na handlingar och sålunda generellt ge dessa fria för eftertryck. Statliga or­

gan ombesörjer numera i en omfattning, som tidigare var okänd, affärsmäs­

siga och kulturella uppgifter, där statens verksamhet organisatoriskt och

praktiskt bedrives i former motsvarande den enskilda företagsamhetens. I

denna verksamhet publiceras exempelvis kartor, handböcker, kataloger, för­

fattningskommentarer och liknande arbeten, för vilka staten ur affärsmässig

synpunkt är i behov av skydd mot eftertryck i samma utsträckning som

privata företag utan att något samhällsintresse påkallar begränsning i så­

dant skydd. Även då det gäller handlingar, som härrör från enskilda men

blir allmänna genom att de inkommer till myndighet, föreligger i vissa fall

behov av ett skydd mot eftertryck. Enligt kommitténs mening bör därför

hithörande undantagsstadganden i förslaget utformas så, att skydd beredes

åt nu avsedda statliga och enskilda intressen. Olika synpunkter gör sig här­

vid gällande i fråga om å ena sidan handlingar, som är allmänna därför att

de upprättats av myndighet, och å andra sidan handlingar, som är allmän­

na därför att de inkommit till myndighet. Den förra gruppen behandlas

i förevarande paragraf. Beträffande den senare gruppen är stadgandet i 24 §

i förslaget av betydelse.

I fråga om handlingar, som upprättats av myndighet, synes enligt kom­

mittén tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse tillgodoses, om från det

upphovsrättsliga skyddet undantages författningar samt beslut och yttran­

den av myndighet eller annat offentligt organ. Kommittén tillägger, att ett

dylikt undantag kan motiveras även från rent upphovsrättsliga synpunkter

och ofta förekommer i utländsk lagstiftning. En lag, en dom, ett beslut av

Kungl. Muj.ts proposition nr 17 är 1960

89

myndighet eller annat yttrande av offentligt organ utgör visserligen resul­ tatet av en författande verksamhet, vilken i och för sig kan grunda upp­ hovsrätt. Men i och med den stats- eller förvaltningsrättsliga akt, varigenom den av en eller flera medverkande författade texten blivit en lag, en dom o. s. v., måste anses, att ett aktstycke av annan rättslig valör tillkommit än de litterära arbetsprodukter som är föremål för upphovsrätt. Riktigast sy­ nes därför vara att förklara handlingar och yttranden av detta slag över­ huvudtaget icke utgöra föremål för upphovsrätt. Ett stadgande av detta in­ nehåll har upptagits i förevarande paragraf.

Vad angår det föreslagna stadgandets närmare innebörd anför kommittén följande.

För att stadgandet skall vara tillämpligt på ett beslut eller yttrande ford­ ras, att detta härrör från myndighet eller annat offentligt organ. I allmän­ het torde vara klart vad som avses härmed. Gränsfall kan emellertid upp­ stå. I stats- och kommunalförvaltningens förgreningar utövas sålunda verk­ samheten i vissa fall under former, där det är svårt att avgöra huruvida det organ, som beslutar eller avger yttrande, är att anse som offentligt eller icke. Att i lag närmare bestämma, hur gränsen här skall dragas, torde emel­ lertid icke vara möjligt. Åt rättstillämpningen får överlämnas att lösa den­ na uppgift, huvudsakligen med ledning av förvaltningsrättsliga grundsatser.

Såsom exempel på yttranden av offentligt organ anföres av sådant organ avgivna berättelser, förslag, utlåtanden och betänkanden. Även yttranden av särskilda myndighetspersoner, t. ex. avvikande votum av domstolsleda- mot, faller under stadgandet. Stundom kan i beslut eller yttrande ske hän­ visning till i ärendet uppgjorda kartor eller teckningar; även dessa är då undantagna från upphovsrättsligt skydd. Som exempel nämnes i stadspla- neärenden upprättade kartor och planer. Med yttranden avses även redogö­ relser i tabell- och diagramform, t. ex. statistiska uppgifter.

Kommittén framhåller vidare, att stadgandet endast är tillämpligt på ut­ talanden, som härrör från det offentliga organet självt. Vissa offentliga akt­ stycken, t. ex. rättegångsprotokoll, innehåller förutom beslut eller yttran­ den av myndigheten jämväl utlåtanden av enskilda personer, vilka kan ut­ göra föremål för upphovsrätt. Förevarande paragraf är icke tillämplig på så­ dana från enskilda härrörande yttranden; principiellt kan därför upphovs­ rätt göras gällande till dessa. På grund av stadgandet i 24 § får emellertid yttranden av delta slag i allmänhet återges utan upphovsmans samtycke. Ett gränsfall är att till ett kommittébetänkande fogas ett av kommittén an­ skaffat sakkunnigutlåtande. Detta kan i viss mån anses utgöra en del av den utredning, som kommittén framlägger. Ä andra sidan kan utlåtandet icke sägas utgöra ett yttrande av kommittén. Det torde därför i regel icke böra omfattas av förevarande bestämmelse, möjligen med undantag för så­ dana fall, där ett nära samband finns mellan kommitténs eget uttalande och sakkunnigutlåtandet, så att ett återgivande av det förra framstår såsom ofullständigt, om icke sakkunnigutlåtandet samtidigt återges. I den mån en myndighet i sitt beslut eller yttrande återger enskildas eller sakkunnigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1960

90

utlåtanden, blir återgivna avsnitt att anse som eu del av yttrandet och fal­

ler under stadgandet.

Stadgandet är begränsat till sådana uttalanden, som kan betecknas som

beslut eller yttranden. Det är icke tillämpligt t. ex. på författningskommen­

tarer och handböcker, som utges genom myndighets försorg. Som andra ex­

empel på handlingar, vilka faller utanför stadgandets tillämpningsområde,

nämnes av myndighet utgivna kartor, sjökort, tidtabeller, museikataloger,

studiehandböcker, program o. dyl. I nu avsedda fall tillkommer upphovs­

rätten principiellt de tjänstemän, som författat handlingarna; rätten har

dock i regel förvärvats av myndigheten genom avtal eller på grund av för­

fattarens tjänsteställning. En annan sak är, uttalar kommittén, att det i

vissa fall torde inträffa, att handlingar av denna karaktär faktiskt kan fritt

återges, därför att myndigheten icke önskar göra sin upphovsrätt gäl­

lande.

Att sådana handlingar som avses i stadgandet icke är föremål för upp­

hovsrätt innebär framför allt, att de får fritt utges. Det är även tillåtet att

publicera dylika handlingar i bearbetat skick; ett praktiskt fall är att nå­

gon utger författningar eller liknande i översättning.

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 ur 1960

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till lösning av frågan om upphovs­

rätt till allmänna handlingar godtages av det stora flertalet remissinstanser.

Några remissinstanser har dock under åberopande av tryckfrihetsrätts-

liga synpunkter ansett, att sådana handlingar bör undantagas från upp­

hovsrätt i större omfattning än kommittén förordat.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser allmänna handlingar böra helt

undantagas från upphovsrätt. Att skydda handlingar, som upprättas av

myndighet, synes föreningen strida mot tryckfrihetsförordningen. Vad kom­

mittén anför om att staten har behov av skydd mot eftertryck för vissa

grupper allmänna handlingar kan icke vara av den vikt, att det kan moti­

vera ett avsteg från gällande principer om allmänna handlingars offentlig­

het. Beträffande allmänna handlingar, som härrör från enskilda personer,

kan i och för sig anföras starkare skäl för kommitténs förslag, men ej heller

i denna del kan detta godtagas. Förslaget är enligt föreningens mening

olämpligt ur allmänna synpunkter och innebär även en försämring av pres­

sens möjligheter att utnyttja allmänna handlingar som informationskällor.

Hittills tillämpad praxis har icke heller synts medföra olägenhet för någon.

Publicistklubben framhåller, att upphovsrätt till allmänna handlingar

icke kan omfatta offentliggörande i tryck utan får begränsas till framställ­

ning i annan form, t. ex. i radio, vid uppläsning o. dyl., och hemställer att

lagen om upphovsrätt omarbetas med beaktande härav. Härom anföres föl­

jande:

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall det stå varje svensk med­

borgare fritt att offentliggöra allmänna handlingar. Detta stadgande inne­

bär uppenbarligen, att auktorrättsliga inskränkningar av civillags natur

icke äro möjliga i envars rätt att i tryck publicera allmänna handlingar.

91

Däråt kan intet göras utan att tryckfrihetsförordningen ändras. Vad som i detta hänseende kan bli stadgat ‘i lagen om upphovsrätt kan icke ha ver­ kan gentemot tryckfrihetsförordningens tydliga grundlagsbud. Självfallet är det möjligt att i upphovsrättslagen instifta en upphovsrätt för allmänna handlingar, men i sådant fall kan denna icke omfatta offentliggörande i tryckt skrift. — --------

Därest ett behov föreligger för staten att erhålla eu upphovsrätt för vissa verk, som äro att anse som allmänna handlingar, omfattande även återgi­ vande i tryckt skrift, måste tryckfrihetsförordningen i förevarande avseen­ de ändras. Detsamma gäller, därest — såsom i och för sig kan vara rimligt — upphovsrätten skall bevaras för enskild person till verk, till vilket han ursprungligen haft upphovsrätt, men som inkommit till myndighet och där blivit allmän handling. — — — En revision av tryckfrihetslagstiftningen kan på förevarande punkt övervägas för att möjliggöra ett hänsynstagande till berörda auktorrättsliga regler.

Publicistklubben framhåller slutligen, att det ur allmän pressynpunkt är av mycket stor betydelse att inga onödiga begränsningar stadgas i pressens tillgång till allmänna handlingar, vilka är bland de viktigaste informations­ källorna den svenska pressen äger. Varje inskränkning härvidlag kräver noggranna överväganden.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund och svenska bokförläggare­ föreningen anser, att kommittén icke tillräckligt beaktat principen om all­ männa handlingars offentlighet. Dessa instanser har dock icke något att erinra mot att frågan löses inom den upphovsrättsliga lagstiftningen, men anser berörda princip påkalla att allmänna handlingar undantages från upphovsrätt i högre grad än kommittén förordat.

Advokatsamfundets styrelse framhåller, att i vårt demokratiska samhälle ifrågavarande undantag, med hänsyn till varje medborgares grundlagsen- liga rätt att genom trycket utge allmänna handlingar, icke får begrän­ sas mer än vad är oundgängligen erforderligt. Det synes styrelsen som om samma synpunkter, som motiverar de i förslaget gjorda undantagen, kan motivera ytterligare undantag. Omfattningen av begreppet allmänna hand­ lingar ur upphovsrättslig synpunkt synes icke vara närmare utrett. Utan en fullständig utredning härutinnan torde det ej låta sig göra att närmare ange, vilka dessa ytterligare undantag skulle vara. Styrelsen ifrågasätter om ej denna synnerligen viktiga fråga skulle kunna lösas genom ett stad­ gande, att allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening icke skall vara föremål för upphovsrätt annat än i vissa, i lagtexten särskilt an­ givna undantagsfall. Angående principen vid angivande av sådana fall an­ för styrelsen:

I lagstiftningen särskiljas mellan två olika slags allmänna handlingar, nämligen dels sådana som inkommit till myndighet och dels de som där bli upprättade. Det förefaller som om man i denna uppdelning skulle kunna finna en principiell skiljelinje mellan de handlingar som böra åtnjuta pub* liceringsskydd och andra verk. De handlingar som upprättats hos offent­ lig myndighet skulle således i regel fritt få tryckas av envar, under det att till myndigheten inkomna handlingar skulle åtnjuta skydd enligt lagen om upphovsrätt, beträffande den första gruppen av handlingar skulle möj­

Kungl. Maj.ts proposition nr

ii

år 1 it (i 0

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ligen en undantagsregel bli erforderlig, så att upphovsmannaskydd skulle

föreskrivas i vissa i lagen bestämt angivna fall. Att den andra gruppen

handlingar stundom kan återgivas utan upphovsmannens samtycke fram­

går av 24 §.

Styrelsen framför vidare tanken att på detta område stadga tvångslicens-

bestämmelser.

Bokförläggareföreningen anför, att de undantag från principen om all­

männa handlingars frihet, som förslaget vill införa, icke låter sig överblic­

kas och bedömas och i varje fall är alltför snäva. I stället bör man gene­

rellt undantaga allmänna handlingar från upphovsrätt och låta det upp-

hovsrättsliga skyddet vara beroende av särskilt stadgande därom. Inskränk­

ningar i huvudregeln om allmänna handlingars frihet måste — vare sig de

stadgas nu eller införes genom senare företagna lagändringar — i tryck­

frihetens intresse i varje enskilt fall bli föremål för debatt och därmed föl­

jande kontroll att de är förenliga med tryckfrihetslagstiftningens anda.

Till stöd för sin uppfattning åberopar föreningen ett vid dess yttrande fogat

utlåtande av professorn Ole Westerberg.

Från andra håll göres gällande, att allmänna handlingar bör undantagas

från upphovsrätt i något mindre omfattning än enligt förslaget.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggare-

föreningen anser sålunda att litterära och musikaliska verk, vilka blir

föremål för offentlig myndighets beslut och fogas som bilagor till kungl.

kungörelser, icke därigenom bör förlora upphovsrättsligt skydd. Det måste

enligt föreningarnas mening anses som en allvarlig konsekvens av försla­

get att exempelvis en koralbok, vilken genom kungörelse anbefallts för an­

vändning i svenska kyrkan och som bilaga fogats till kungörelsen, icke

skulle bli föremål för upphovsrätt.

Vad angår stadgandets tillämpning understryker rikets all­

männa kartverk att, såsom följer av förslaget, alla kartor, som är bilagor

till lantmäteriorganisationens förrättningsakter, bär vara uteslutna från

skydd. Sjöfartsstyrelsen förutsätter, att seglingsbeskrivningar och liknande

officiella av sjöfartsstyrelsen utgivna handlingar, såsom Svensk Fyrlista

och Sveriges Skeppslista, icke genom stadgandet undantages från skydd.

Departementschefen. Enligt gällande författarlag är allmänna handlingar

generellt undantagna från skydd enligt lagen. Kommittén har ansett, att

ett dylikt generellt undantag går för långt och att upphovsrätt i viss om­

fattning bör beredas även på detta område. Kommitténs förslag innebär,

att författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offent­

ligt organ ej skall vara föremål för upphovsrätt. I princip har kommitténs

uppfattning godtagits av det övervägande antalet remissinstanser, låt vara

att kommitténs förslag till gränsdragning mellan handlingar som skall vara

föremål för upphovsrätt och sådana som icke skall vara det kritiserats från

några håli.

För min del finner jag också kommitténs ställningstagande i princip na­

93

turligt och riktigt. Det kan självfallet icke komma i fråga, att upphovsrätt skulle gälla beträffande vad som kan kallas allmänna handlingar i egentlig mening, d. v. s. lagar, förordningar, kungörelser, domstolars och andra myndigheters beslut och yttranden, protokoll och handlingar hos riksdagen, kommunala organ och andra offentliga representationer eller överhuvud­ taget handlingar som redovisar de offentliga organens överläggningar och beslut. Begreppet allmänna handlingar är emellertid mer vidsträckt och omfattar samtliga hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade hand­ lingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Såsom allmänna handlingar är därför även att anse olika tryckalster, som publiceras i statens affärsmässiga eller kulturella verksamhet och som ofta är av alldeles samma slag som av enskilda företag utgivna arbetsproduk­ ter; hit hör av staten utgivna handböcker, kartor, kataloger, författnings­ kommentarer o. dyl. Beträffande sådana alster är egenskapen av allmän handling mera formell och den bör icke utgöra hinder mot att erkänna upphovsrättsligt skydd i vanlig ordning. Staten är här likaväl som motsva­ rande enskilda organ i behov av skydd mot obehörigt utnyttjande, främst eftertryck; jag vill erinra om att behovet av skydd beträffande en viss grupp statliga arbetsprodukter av hithörande slag, nämligen de officiella kartorna, visat sig så trängande, att man icke ansett sig kunna avvakta frågans lösning i samband med revisionen av upphovsrätten, utan 1956 infört skydd genom en särskild lag. Begreppet allmän handling innesluter vidare skrifter och andra handlingar som inges till myndighet av enskilda. Också beträffande sådana aktstycken föreligger i vissa fall behov av upp­ hovsrättsligt skydd, t. ex. då fråga är om vetenskapliga arbeten som inges i ett befordringsärende.

Mot förslaget att bereda upphovsrätt för vissa allmänna handlingar har invänts, att ett genomförande därav skulle komma i strid med principen i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingars offentlighet. Denna synpunkt berördes vid tillkomsten av 1956 års provisoriska lagstiftning och har återkommit i ett par yttranden över det nu föreliggande förslaget. Såsom framhölls i 1956 års lagstiftningsärende (se prop. 1956: 184 s. 16) ingriper emellertid sagda princip icke, liksom ej heller tryckfrihetsförordningens övriga bestämmelser, i gällande privaträttsliga regler och grundsatser. En erinran om detta förhållande har ansetts böra komma till direkt uttryck i förordningen, såvitt avser just de i upphovsrätten grundade rättigheterna. I 1 kap. 8 § av förordningen hänvisas sålunda till att vad i lag är stadgat skall gälla om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musikaliska verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upp­ hovsmannen till sådant verk. Av förarbetena framgår att detta stadgande avser även upphovsrätt till allmänna handlingar. Nu berörda förhållande innebär att upphovsrätt kan erkännas till dylika handlingar i den utsträck­ ning som är förenlig med principerna inom detta rättsområde, varvid dock självfallet måste tillses att man icke kommer i strid med tryckfrihetsförord­ ningens anda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

94

Kumjl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Jag anser alltså att man vid den revision av upphovsrätten som nu före­

tages bör tillgodose behovet att bereda upphovsrätt för allmänna hand­

lingar, med behörigt beaktande av det publicitetsintresse tryckfrihetsför­

ordningen avser att skydda.

Vad härefter angår frågan om den närmare omfattning i vilket ett dylikt

skydd bör genomföras, innebär kommitténs förslag att det undantag från

upphovsrätt, som bör gälla beträffande allmänna handlingar, begränsas till

vad som här förut kallats allmänna handlingar i egentlig mening, nämligen

författningar samt beslut och yttranden av myndighet eller annat offentligt

organ. Härav följer då, att övriga hos myndighet upprättade handlingar, i

huvudsak sådana handböcker, kartor in. m. som förut nämnts, blir föremål

för skydd. Även tal och anföranden som inflyter i offentliga protokoll och

akter samt till myndighet ingivna handlingar blir principiellt föremål för

skydd; i denna del föreslås emellertid särskilda undantagsbestämmelser i

24 §. Vad kommittén sålunda föreslagit har godtagits av det övervägande

antalet remissinstanser, men avvikande meningar har också kommit till

synes. På några håll har man sålunda ansett att frågan bör lösas så, att

man behåller ett i princip generellt undantag och låter skyddet för olika

grupper allmänna handlingar vara beroende av särskilt stadgande. I sam­

band härmed har man gjort gällande att det upphovsrättsliga skyddet med

kommitténs förslag skulle bli alltför vidsträckt. Enligt min mening är kom­

mitténs metod emellertid mera följdriktig och samtidigt enklare och jag

finner den förtjäna företräde. När det gäller avgränsningen av den grupp

handlingar som bör undantagas från upphovsrätt, kan självfallet olika

alternativ komma i fråga. Det av kommittén valda innefattar dock enligt

min mening en lämplig gränsdragning, som måste anses i tillräcklig grad

beakta tryckfrihetsförordningens publicitetsintresse. De farhågor som an­

förts att allmänna handlingar härigenom skulle bli föremål för upphovsrätt

i alltför stor utsträckning anser jag sålunda icke befogade.

Beträffande stadgandets tillämpning kan jag i allt väsentligt ansluta mig

till kommitténs motiv; jag har ej heller något att erinra mot vad rikets

allmänna kartverk och sjöfartsstyrelsen anfört i ett par hithörande special­

frågor.

Såsom förut berörts innebär förslaget, att skrifter som upprättats av en­

skilda i princip kan vara föremål för upphovsrätt även om de inflyter i

officiella akter eller inges till myndighet och sålunda blir att anse som all­

männa handlingar. Till fragan i vilken utsträckning man bör genomföra

undantagsbestämmelser, som tillåter att dylika handlingar kan återges utan

upphovsmans samtycke, återkommer jag vid 24 §.

10

§.

I förevarande paragraf, som frånsett formell jämkning överensstämmer

med 10 § kommittéförslaget, behandlas förhållandet mellan upphovsrätten

samt fotografi- och mönsterrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

95

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att det inom upphovsrätten

är en omstridd fråga, på vad sätt skyddet för fotografiska bilder bör an­

ordnas. Särskilt har diskuterats, huruvida fotografier kan betraktas som

konstverk och i sådan egenskap utgöra föremål för upphovsrätt. Enligt en

äldre uppfattning var detta uteslutet, då det fotografiska förfarandet till sin

natur ansågs väsentligen skilt från den konstnärliga verksamheten. I stället

ansågs fotografier böra erhålla ett rättsskydd av särskilt slag, som borde

tillkomma alla slags fotografier, oavsett deras värde ur fotografisk eller an­

nan synpunkt. På denna uppfattning bygger gällande rätt, som upptager

hithörande bestämmelser i en särskild författning, lagen den 30 maj 1919

om rätt till fotografiska bilder. Kommittén fastslår emellertid att denna

uppfattning icke längre är hållbar. Med hänsyn till den betydande utveck­

ling, som under senare årtionden ägt rum inom fotografien, torde det nu­

mera, anföres det, vara en övervägande mening, att det fotografiska förfa­

randet kan utgöra medel att åstadkomma konstnärliga resultat. I allmänhet

torde sålunda fotografien anses utgöra en art av konst eller kanske snarare

av konsthantverk, som kan ge konstnärligt betydande värden. Enligt kom­

mitténs mening är det i varje fall klart, att alster av fotografi bör kunna

gå in under det mera vidsträckta konstverksbegrepp, som numera är veder­

taget inom upphovsrätten och som innefattar icke endast ren konst utan

även nyttokonst, såsom arkitektur, konsthantverk och konstindustri.

Kommittén framhåller härefter, att det med denna utgångspunkt vore

teoretiskt riktigast att ge upphovsrättsligt skydd åt de fotografier, vilka fram­

står såsom i rättslig mening konstnärliga alster, och att skydda övriga foto­

grafier i särskild ordning. Att sålunda reglera rätten till fotografier enligt

olika stadganden, allt efter fotografiets art i det särskilda fallet, skulle dock

enligt kommitténs mening innebära vissa praktiska olägenheter; om man

med en enhetlig fotografilagstiftning kunde även för de kvalificerade foto­

grafiernas del uppnå i allt väsentligt det rättsskydd som erfordras, vore

detta att föredraga. Det rent principiella skälet för att hänföra de konstnär­

liga fotografierna under upphovsrätten skulle i så fall kunna vika.

Olägenheterna med en uppdelning av rättsskyddet på olika komplex av

regler består enligt kommittén framför allt i de gränsdragningsproblem,

som därvid skulle uppkomma; att i särskilda fall draga gränsen mellan

konstnärliga fotografier och andra måste bli utomordentligt svårt. Liknande

problem finnes även beträffande andra alster, men är i regel här utan prak­

tisk betydelse; de objekt, som ligger nära gränsen, har i allmänhet intet

värde för andra och behöver därför ej skyddas mot obehörigt utnyttjande

och efterbildning. Ett undantag utgör produkter av industri och hantverk,

vilka kan ha värde som förebilder även om de icke anses hänförliga till

konstindustri eller konsthantverk. Här föreligger, inom upphovsrättens hit­

tillsvarande ram, ett gränsdragningsproblem som är allvarligt nog. Att så är

fallet betingas emellertid av ett särskilt förhållande, nämligen att det i

Sverige saknas ett tillfredsställande skydd för mönster och modeller; den

rättsliga behandlingen av konstnärliga produkter av industri och hantverk

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

måste anses som en nödlösning, som icke manar till efterföljd. Framför allt

bör understrykas, att antalet praktiska fall, där tvekan skulle uppkomma,

måste befaras bli mycket större beträffande fotografier än de gränsfall av

nyss antydd art, som nu kan vålla tvist.

Å andra sidan bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att i en

enhetlig fotografilagstiftning genomföra regler av sådan beskaffenhet, att

de tillgodoser även det skyddsbehov som kan anses föreligga för den mera

kvalificerade gruppen fotografier. En dylik lösning medför visserligen, att

reglerna för den stora massan mindre kvalificerade fotografier går längre

än vad som kan anses strängt behövligt för denna kategori, men någon på­

taglig olägenhet torde icke behöva följa därmed. Det är en allmän iaktta­

gelse inom detta rättsområde, att skyddsreglerna utformas med tanke på de

främsta verken men ter sig alltför långt gående beträffande de enklare pro­

dukterna.

Kommittén föreslår därför en lösning efter nu angivna riktlinjer, d. v. s.

för alla slag av fotografier enhetliga regler, vilka utformas med tanke främst

på fotografier av kvalificerad art.

Slutligen framhåller kommittén, att nu behandlade spörsmål uppstår

även beträffande sådana vetenskapliga och tekniska fotografier, vilka prin­

cipiellt kan jämställas med alster som avses i 1 § andra stycket av förslaget.

De skäl som anförts för att undantaga de konstnärliga fotografierna från

upphovsrätten äger emellertid här motsvarande tillämpning.

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf

upptagits stadgande, att fotografisk bild icke är föremål för upphovsrätt.

Särskilt förslag har upprättats till lag om rätt till fotografisk bild.

En av kommitténs ledamöter, professorn Eberstein, har i särskilt yttran­

de anmält reservation mot förslaget i denna del. Enligt reservanten bör foto­

grafier icke undantagas från skydd enligt upphovsrätten; i stället bör fast­

slås att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att det

åtnjuter skydd såsom fotografisk bild. I motiveringen hävdas bl. a., att den

konstnärliga fotografien måste anses skyddad redan i gällande konstverks­

lag, som omfattar »verk av bildande konst» överhuvud, vare sig de tagit sig

uttryck i den ena eller andra formen. I anslutning härtill anföres vidare:

När man vill utesluta den nya konstarten från upphovsrätt, synes mig

detta fördenskull vara ett steg bakåt. Huvudskälet för ett sådant avsteg från

förslagets ledande principer är svårigheten att draga en gräns mellan det

jämförelsevis ringa antalet fotografiska bilder, som kunna sägas ha natu­

ren av auktorverk, och den stora mängden vanliga fotografier som sakna

denna karaktär. Emellertid är upprätthållandet av den allmänna regeln om

skydd för konstnärligt skapande i vilken form det än framträder så viktigt,

att man i fråga om fotografiskyddet, liksom tidigare då upphovsrätten ut­

sträcktes till nya konstarter (konsthantverket och konstindustrien), måste

taga olägenheten att lägga dylika — låt vara vanskliga — avgöranden på

domstolarna, till vilkas hjälp ju ock kvalificerade sakkunniga stå till för­

fogande. Alldeles likartade problem ha domstolarna redan tidigare upp­

repade gånger måst lösa, då de ställts inför sådana frågor som exempelvis

97

huruvida ett orreforsglas eller en stålrörsstol vore att anse som alster av

konsthantverk eller konstindustri. Även om någon i ett eller annat av dessa

fall förmenat, att ett domstolsbeslut bort gå i en annan riktning än som

skett, faller det ingen in att av denna grund vilja utesluta konsthantverket

och konstindustrien från upphovsrätt. På samma sätt bör man resonera

även i fråga om de konstnärliga fotografierna. Förslagets egen ställning till

rörliga fotografiska bilder pekar i samma riktning, i det man också beträf­

fande bildserie, allteftersom den är eller icke är auktorverk, måste draga en

gräns, analog med den mellan konstnärliga och icke konstnärliga fotogra-

iier.

...

.

Den föreslagna utsträckningen av skyddstiden för de vanliga fotografi­

erna till tjugufem år lär ock bidraga till att de fall, då frågan om upphovs­

rätt till ett konstnärligt fotografi ställes på sin spets, nedbringas i antal.

Genom tjugufemårsregeln har ju den kritiska tidpunkten, då ett auktor-

skydd erhåller praktisk betydelse, framflyttats så långt, att det kan an­

tagas under denna tid ha försiggått en utkristallisering av de fotografiska

bilder, som genom sin konstnärliga halt alltjämt ha kvar sin aktualitet.

Reservanten framhåller vidare att majoritetens ståndpunkt leder till otill­

fredsställande resultat även i fråga om de vetenskapliga fotografierna. Bl. a.

anföres i denna del, att uteslutningen av de fotografiska bilderna från skydd

kan äventyra upphovsrätten till själva det vetenskapliga verket i sådana

fall, då det väsentliga i en vetenskaplig studie, t. ex. av astronomisk eller

biologisk art, framlägges i form av fotografier, vilka då har vetenskaplig

karaktär, och texten blott utgör en beskrivande kommentar till dessa.

Angående reservationen hänvisas i övrigt till betänkandet s. 498 ff.

I andra stycket har kommittén upptagit bestämmelse, att registrering av

ett verk såsom mönster eller modell icke utgör hinder mot att upphovs­

rätt till verket göres gällande. Kommittén anför, att detta torde gälla även

utan särskilt stadgande men att bestämmelsen synts påkallad för tydlighe­

tens skull.

Remissyttrandena. I frågan hur skyddet för totografier bör anordnas

har kommittémajoritetens ståndpunkt, att fotografier bör förklaras icke

vara föremål för upphovsrätt utan i stället skyddas

i särskild ordning, godtagits eller lämnats utan erinran i det stora

flertalet remissvar.

Några remissinstanser intager en mera tveksam hållning. Publicistklub­

ben anser sålunda nämnda lösning principiellt mindre tillfredsställande men

finner dock de praktiska skäl, som anförts till stöd därför, vara övertygan­

de. I samma riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen. Svea

hovrätt anser den i professorn Ebersteins reservation förordade lösningen,

att kvalificerade fotografier erhåller upphovsrättsligt skydd och övriga fo­

tografier skyddas i särskild ordning, vara principiellt riktigast men under­

stryker att en sådan lösning, såsom kommittén anfört, skulle vålla svåra

gränsdragningsproblem. Särskilt framhålles att risken för tvister skulle bli

aktuell i ett mycket stort antal fall och att domstolsprövning av hilhöran-

7

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Sr 11

Kungl. Maj.is proposition nr 17 år 1960

98

de frågor skulle bli kostsam och tidskrävande för parterna. På grund härav

och då den föreslagna fotografilagen enligt hovrättens mening erbjuder till­

räckligt skydd även för de kvalificerade fotografierna, ansluter sig hovrät­

ten till kommittémajoritetens linje. Sveriges radio finner likaledes reser­

vationen vara principiellt befogad men anser, med någon tvekan, de av kom­

mittémajoriteten anförda praktiska skälen väga tyngre och tillstyrker där­

för dess förslag. Inom televisionen använder man i icke ringa utsträckning

fotografier för historiska återblickar o. dyl. Stora praktiska svårigheter

skulle uppstå, om man vid urvalet av fotografier från äldre tid alltid måste

gå in på en — särskilt för lekmannen — synnerligen delikat bedömning

av huruvida den fotografiska bilden har auktorrättslig kvalitet eller ej. I

samband härmed skulle många tvister och mycken irritation kunna upp­

komma; för att förekomma detta föredrar man kanske till och med att

välja bilder av lägre kvalitet än vad som eljest skolat ske.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den principiellt riktigaste

lösningen skulle ha varit att skydda kvalificerade fotografier i lagen om

upphovsrätt och övriga fotografier på sätt i 5 kap. skett för vissa med upp­

hovsrätten besläktade rättigheter. Hovrätten, som icke haft tillfälle att

undersöka de praktiska konsekvenserna med hänsyn till lagtextens ut­

formning vid en sådan ordning, vill emellertid för sin del icke påyrka an­

nan lösning än den av kommittén valda.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet berör frågan så­

vitt rör vetenskapliga fotografier och finner de skäl kommittén anfört att

från upphovsrättsligt skydd undantaga sådana fotografier måhända ej vara

alldeles övertygande. Härom anföres:

Man kan fråga sig om ett vetenskapligt fotografi eller en annan optisk

återgivning, åstadkommen efter en kvalificerad preparering av ett biologiskt

material eller efter en omständlig fysiologisk operation, ej borde falla under

upphovsrättens område såtillvida som själva fotograferandet, vilket fixerar

slutresultatet, kanske bara avslutar ett mycket komplicerat och självstän­

digt vetenskapligt arbete, som är implicerat i den erhållna fotografiska bil­

den. Skillnaden i den juridiska synen på ett vetenskapligt diagram och på

ett vetenskapligt fotografi framstår ej heller särskilt övertygande.

Kollegiet anser emellertid den föreslagna fotografilagen tillvarataga de

rimliga pretentioner en upphovsman till ett vetenskapligt fotografi kan ställa

och finner därför kommitténs förslag vara utan större praktiska olägen­

heter.

Till den av professorn Eberstein i särskilt yttrande framförda meningen

att kvalificerade fotografier bör skyddas inom upphovsrätten

ansluter sig Stockholms rådhusrätt, statsåklagaren i Göteborg, rikets all­

männa kartverk, konsultativa reklambyråers förbund och Stockholms han­

delskammare. Även juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, i vars ytt­

rande länsstyrelsen i Uppsala län instämmer, svenska försäljnings- och re­

klamförbundet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar sig i den­

na riktning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

99

Stockholms rådhusrätt anser, att reservanten på ett övertygande sätt visat att upphovsrättsligt skydd för konstnärliga och vetenskapliga fotografier är påkallat. Det torde enligt rådhusrättens mening knappast behöva befa­ ras att de gränsdragningsproblem, som kommittén berört i sin argumen­ tering, kommer att bereda domstolarna större besvär. Det synes rådhusrät­ ten långt mera angeläget, att lagstiftningen upprätthåller den allmänna re­ geln om skydd för konstnärligt skapande, i vilken form det än framträder, än att man söker undvika möjligen uppkommande svårigheter av nyss an­ givet slag.

Rikets allmänna kartverk framhåller, att hithörande spörsmål ur dess synpunkt är av särskild betydelse såvitt angår kartverkets fotokartor, samt anför vidare:

En fotokarta består av en mosaik av flygbilder. För att erhålla dessas rätta läge på kartan har nedlagts ett omfattande arbete avseende bl. a. mät­ ningar på marken, stereomätningar i bilderna, omfotografering av bilderna till lämpligaste storlek och form samt sammansättning och retuschering. Utom bilden kan fotokartan innehålla namnuppgifter, höj dkurvor, ritade detaljer eller text. Det torde vara uppenbart, att de i fotokartan ingående bilderna kommer att åtnjuta skydd enligt lagen om rätt till fotografisk bild. Däremot är det tveksamt, om en eventuellt med namnuppgifter, höjdkur- vor samt vissa ritade detaljer (kartografiska element) försedd fotokarta kan komma under skydd av lagen om upphovsrätt.

Kartverket framhåller, att problemet ur praktiska synpunkter torde vara mera begränsat, då den 25-åriga skyddstiden enligt den förstnämnda lagen i allmänhet torde tillgodose behovet av skydd för dessa kartor. Ur princi­ piella synpunkter synes emellertid upphovsrättsligt skydd vara att före­ draga. Fotokartorna utnyttjas i allt större utsträckning för olika ändamål. Det torde icke finnas anledning, att de i det nu aktuella hänseendet icke skulle jämställas med andra kartor. I fråga om framställning och utnytt­ jande av olika slag av kartor finnes icke någon sådan principiell skillnad.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet yttrar:

Förbundet anser vad reservanten anfört synnerligen vägande och ifråga­ sätter, om icke det riktiga vore att på fotografirättens område, när det gäller de ur konstnärlig synpunkt kvalificerade verken, öppna möjlighet för ett dubbelt skydd genom både upphovsrättslagen och en fotografilag. Här­ med skulle man kunna få ett tillfredsställande skydd för de kvalificerade fotografiska verken och ett skydd av i allt väsentligt samma omfattning, som det gällande fotografilag erbjuder, för övriga mindre skyddsvärda fo­ tografier." Det må emellertid anmärkas att icke heller denna lösning är i allo tillfredsställande. En specifik och praktiskt ingalunda oviktig grupp fotografier, nämligen reportagebilder av hög klass, skulle genom ett så upp­ byggt skyddssystem knappast få det skydd, som i och för sig kunde vara motiverat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund vill ifrågasätta om det kan vara lämpligt att ur en lag, som avser att generellt reglera rättsförhållandena beträffande upphovsrätt, bryta ut en speciell form av konstnärligt skapan­ de och undantaga densamma från lagens stadganden. Styrelsen är icke av

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ar 1960

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

den uppfattningen, att gränsdragningen mellan konstnärliga och icke konst­

närliga fotografier behöver ställa sig avsevärt svårare än den åtskillnad mel­

lan konstnärliga verk och andra verk, som i andra fall ofta måste göras.

En tredje lösning förordas av svenska fotografernas förbund och bildle­

verantörernas förening, vilka anser att fotografier bör generellt jämställas

med verk av bildande konst så att samtliga fotografier, oberoende av sin

art, blir föremål för upphovsrätt. Organisationerna erinrar om att i fransk

och engelsk rätt fotografier generellt faller under det allmänna konstverks-

skyddet och att i tysk rätt fotografier jämställes med konstverk. Man kan

fråga sig om icke Sverige kunde taga steget fullt ut och införa någon av

dessa lösningar. Organisationerna är av den bestämda uppfattningen, att

det i längden icke går att upprätthålla skillnaden i skyddsomfång mellan

fotografiskt verk och verk av bildande konst. Skyddet för måleri och skulp­

tur mötte länge motstånd men detta förefaller nu obegripligt. I framtiden

torde man med samma undran se på det motstånd, som nu reses mot att

tillerkänna fotografier upphovsrättsligt skydd. Några olägenheter av skydds­

lagstiftningen i Frankrike, England och Tyskland har veterligen icke för­

märkts. Skulle organisationernas förslag emellertid icke bifallas, bör frågan

lösas enligt den av professorn Eberstein förordade linjen. De av kommittén

anförda svårigheterna att draga gränsen mellan konstnärliga och andra fo­

tografier får icke vara avgörande.

Ytterligare en lösning diskuteras av svenska bokförläggareföreningen, som

anser upphovsrättsligt skydd böra beredas för fotografier, vilka kan betrak­

tas som verk, men ifrågasätter huruvida andra fotografier överhuvudtaget

böT

skyddas.

Vad härefter angår formen för det särskilda skyddet för

fotografier godtages kommitténs förslag, att detta bör ske genom en sär­

skild lag, i allmänhet av de remissinstanser som i huvudfrågan biträtt kom­

mitténs mening. Sveriges radio anser emellertid att hithörande bestämmel­

ser bör inarbetas i lagen om upphovsrätt, förslagsvis i ett särskilt kapitel i

nära anslutning till 5 kap.; för den som i likhet med Sveriges radio har att

utnyttja verk, som på en gång är skyddade enligt rent upphovsrättsliga reg­

ler, enligt regler i 5 kap. och enligt fotografirättsliga regler (t. ex. filmverk)

är en sådan disposition önskvärd i överskådlighetens och enhetlighetens in­

tresse.

Även de remissinstanser, som principiellt biträtt professorn Ebersteins re­

servation, anser i allmänhet att skyddet för okvalificerade fotografier bör

lämnas genom en särskild lag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrå­

gasätter dock om icke regleringen kunde ske genom bestämmelser i 5 kap.

lagen om upphovsrätt.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för konstnärernas riksorganisation

anser andra stycket kunna utgå, eftersom vad där sägs torde gälla

utan särskilt stadgande.

101

Departementschefen. Vid tillkomsten av den gällande upphovsrättsliga lag­

stiftningen ansågs fotografier generellt falla ntanför det författar- och konst-

närsrättsliga skyddet. I enlighet härmed ansågs skyddet för fotografier böra

regleras i en särskild författning, lagen om rätt till fotografiska bilder. Den­

na lag ger ett skydd av samma natur som det upphovsrättsliga, men skyddet

är i olika avseenden mindre omfattande; bl. a. är skyddstiden kortare.

Under de årtionden som därefter förflutit har en betydande utveckling ägt

rum inom fotografien i skilda avseenden. Numera torde det, såsom kommit­

tén uttalat och remissyttrandena bestyrkt, vara en övervägande uppfattning

att fotografien kan utgöra ett medel för konstnärligt skapande. Man har ock­

så att taga hänsyn till att fotografier av teknisk och vetenskaplig art i vissa

fall principiellt är att jämställa med sådana teckningar och avbildningar som

åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Nu nämnda förhållanden aktualiserar frå­

gan, huruvida skyddet för fotografier alltjämt bör regleras genom särskilda

lagbestämmelser eller om en annan ordning bör införas.

Vid frågans behandling inom kommittén har framträtt skilda meningar.

Kommitténs majoritet anser, att det i det förändrade läget teoretiskt vore

riktigast att dela upp fotografiskyddet, så att kvalificerade fotografier skyd­

das inom upphovsrätten och de övriga genom särskild lagstiftning. Starka

praktiska skäl anses emellertid påkalla, att skyddet för alla slag av foto­

grafier regleras genom enhetliga bestämmelser. Enligt majoritetens mening

bör fotografier därför undantagas från upphovsrätt och i stället bör den foto­

grafirättsliga lagstiftningen utformas så, att den täcker skyddsbehovet även

för de kvalificerade fotografierna. En ledamot är av skiljaktig mening och

anser att de kvalificerade fotografierna bör skyddas inom upphovsrätten.

Då det gäller att taga ställning till föreliggande spörsmål, må till en bör­

jan uppmärksammas, att enligt reservantens mening konstnärliga fotografier

redan i nuvarande lagstiftning skulle åtnjuta skydd såsom konstverk och att

majoritetens förslag därför skulle medföra en försämring av rättsskyddet för

dessa alster. Huruvida gällande rätt är av denna innebörd torde dock få anses

vara i hög grad tveksamt. I varje fall torde man i det praktiska rättslivet

hittills vanligtvis ha utgått från att fotografier är skyddade endast genom den

särskilda lagen därom. Jag anser därför att man ur förevarande synpunkt

har fria händer vid utformandet av den nya lagstiftningen.

Vad härefter angår själva sakfrågan är det tydligt att principiella syn­

punkter talar till förmån för reservantens mening att kvalificerade foto­

grafier skyddas inom upphovsrätten; detta har även framhävts i kommitté-

majoritetens motivering och i åtskilliga remissyttranden. Ä andra sidan kan,

på sätt kommittémajoriteten utvecklat, praktiska skäl åberopas för lös­

ningen att man låter den fotografirättsliga lagstiftningen uttömmande reg­

lera skyddet för alla slags fotografier och sålunda generellt undantager

fotografier från upphovsrätt. Huruvida dessa praktiska synpunkter är av

den styrka, att de motiverar att man frångår den principiella ståndpunkten

är dock tveksamt, och för egen del är jag knappast beredd att enbart under

hänvisning till denna argumentering förorda kommittémajoritetens linje.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 är 1960

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Vid frågans bedömande bör emellertid hänsyn även tagas till förhållande­

na i grannländerna. Under de nordiska överläggningarna — senast vid det

nordiska upphovsrättsmötet 1957 — har man enat sig om den lösning som

kommittémajoriteten förordat. Med hänsyn till det betydelsefulla intresset

att nordisk rättslikhet uppnås inom detta praktiskt viktiga område vill jag

därför för min del tillstyrka kommittémajoritetens förslag.

Det må tilläggas, att spörsmålet för de närmast intresserade, nämligen

fotograferna själva, icke torde ha så stor saklig betydelse som man måhända

föreställer sig. Den för dessa praktiskt viktigaste frågan är hur skyddstiden

för fotografier skall bestämmas, men detta är ett spörsmål som bör avgöras

oberoende av vilken form för skyddet man väljer. Jag vill i detta samman­

hang erinra om att Bernkonventionen uttryckligen tillåter att skyddstiden för

fotografier sättes kortare än för andra alster.

Av nu angivna skäl vill jag liksom kommitténs majoritet förorda, att

skyddet för fotografier ordnas genom en för alla slags hithörande alster en­

hetlig lagstiftning, som utformas främst med tanke på de kvalificerade foto­

grafierna, samt att i enlighet härmed fotografi förklaras icke utgöra före­

mål för upphovsrätt.

De särskilda bestämmelserna om skydd för fotografi bör, såsom kommit­

tén föreslagit och remissinstanserna i allmänhet lämnat utan erinran, ges

i en särskild lag.

I enlighet med det anförda bör i första stycket av förevarande paragraf

upptagas stadgande, att fotografisk bild icke utgör föremål för upphovsrätt

enligt förevarande lag. Förslag till särskild lag om rätt till fotografisk bild

föreligger. Paragrafen torde böra upptaga en hänvisning till denna särskilda

lagstiftning.

Den av kommittén i andra stycket föreslagna bestämmelsen, att registre­

ring av ett verk såsom mönster eller modell icke skall vara hinder mot att

göra gällande upphovsrätt till verket, har av ett par remissinstanser ansetts

överflödig, då vad sålunda utsäges torde gälla utan stadgande. Särskilt med

hänsyn till att enligt första stycket annan reglering skall tillämpas beträf­

fande fotografisk bild, synes emellertid uttrycklig föreskrift i ämnet böra

upptagas.

2 KAP.

Inskränkningar i upphovsrätten

11

§•

I förevarande paragraf, som frånsett en mindre ändring i slutet av andra

stycket överensstämmer med 11 § kommittéförslaget, behandlas rätten att

framställa exemplar för enskilt bruk.

103

Gällande rätt. Enligt 10 § 1) författarlagen är det, utan hinder av vad i la­ gen stadgas, tillåtet att mångfaldiga litterärt eller musikaliskt verk för en­ skilt bruk. På motsvarande sätt stadgas i 5 § konstverkslagen, att en­ var må, utan konstnärens tillstånd, efterbilda konstverk för studieända­ mål eller till sitt enskilda bruk. Härifrån uppställes två undantag. Enligt det ena gäller att om någon vill låta ett konstverk till sitt enskilda bruk efterbildas genom annan, konstnärens tillstånd är erforderligt, där efter­ bildandet skall ske genom konstnärligt förfarande. Enligt det andra undan­ taget skall huvudregeln icke äga tillämpning i fråga om byggande efter byggnadsverk eller efter ritning eller modell till sådant.

Exemplar eller efterbildning som framställts med stöd av dessa stadgan- den får icke användas för annat ändamål än enskilt bruk. Enligt 24 § 2) författarlagen är sålunda belagt med straff att saluhålla eller sprida sådant exemplar. I fråga om efterbildning stadgas motsvarande i 15 § 2) konst­ verkslagen, som dessutom straffbelägger offentligt utställande av efter- bildningen.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis, att upphovsmannens en­ samrätt att framställa exemplar av verket icke kan omfatta vad som före­ kommer inom privatlivet och att det sålunda, liksom för närvarande, bör vara tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna rätt bör dock endast gälla om verket offentliggjorts; innan så skett bör det vara skyd­ dat även mot att spridas inom enskilda kretsar. Vidare bör rätten begrän­ sas så, att blott enstaka exemplar får framställas. Framställning av större upplaga kan, även om verket icke sprides till allmänheten, av upphovs­ mannen kännas som ett intrång i hans rätt. Risken för att något av exempla­ ren i en framtid kan komma i cirkulation inom allmänheten blir också mera beaktansvärd ju större den privata upplagan är. I enlighet härmed har kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande, att av offentliggjort verk enstaka exemplar må framställas för enskilt bruk; härtill har fogats bestämmelse att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål.

I motiven anför kommittén åtskilliga exempel på enskilt bruk. Bl. a. framhålles att i allmänhet härunder ej kan föras fall då förvärvssyfte föreligger. Att helt generellt säga, att enskilt bruk ej kan förekomma inom förvärvslivet, är emellertid enligt kommitténs mening att gå för långt. Det måste sålunda anses tillåtet för en yrkcsmusiker att skriva av ett not­ häfte för att använda avskriften för övning. Likaså har en läkare eller en advokat rätt att i yrkesintresse göra excerpter ur facklitteraturen. Sådan rätt bör också tillerkännas t. ex. eu föreståndare för ett kemiskt företags laboratorium, även om hans studier kan anses komma jämväl företaget tillgodo. Om däremot i sistnämnda fall avskrifter distribueras till de på laboratoriet anställda eller hålles tillgängliga för dem i företagets biblio­ tek, kan enskilt bruk icke längre anses föreligga. Kommittén berör vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

104

förhållandet i läroanstalter. Enligt dess mening är det i princip icke tillå­

tet att i skolornas verksamhet mångfaldiga läroböcker och annat material

som användes för undervisningen. För visst fall, nämligen framställning

av exemplar genom ljudupptagning, har dock i förslaget gjorts ett särskilt

undantag, se 17 §.

I fråga om den begränsning som ligger i att endast enstaka exemplar får

framställas anför kommittén, att uttrycket enstaka med hänsyn till syftet

med begränsningen får olika innebörd beträffande olika föremål för upp­

hovsrätt. Beträffande alster av bildkonst gäller i många fall, att ett sär­

präglat originalverk icke tål att flera repliker därav förekommer; risken

för banalisering och förflackning av den direkt genom originalverket för­

medlade konstupplevelsen ligger här nära. Å andra sidan torde det i och

för sig knappast spela någon roll för upphovsmannen, om t. ex. en visa,

som redan tryckts i tusentals exemplar och är allmänt känd, mångfaldigas

i ett eller annat tiotal exemplar för en privat fest. Med detta exempel har

också antytts den övre gränsen för det antal exemplar, som kan framstäl­

las med stöd av förevarande paragraf. Att därunder hänföra framställning

av mer än några tiotal exemplar av samma verk strider mot den rent språk­

liga innebörden av uttrycket enstaka.

Kommittén framhåller, att stadgandet i första stycket som huvudregel

är tillämpligt även då den som önskar ett exemplar för sitt enskilda bruk

för framställningen anlitar biträde av annan person. I paragrafens andra

stycke har emellertid i detta hänseende gjorts vissa undantag beträffande

konstverk. Enligt bestämmelsen skall sålunda vad i första stycket sägs icke

medföra rätt att för egen räkning låta annan framställa bruksföremål eller

skulptur eller genom konstnärligt förfarande efterbilda annat konstverk.

I motiven framhålles att sådan beställningsverksamhet som här avses eljest

kunde få alltför stor omfattning; framställning av ytterligare exemplar kan

i hithörande fall i hög grad förringa värdet av det först utförda. Även i

denna del överensstämmer förslaget i princip med gällande rätt; nytt är

dock det generella förbudet mot att låta annan framställa bruksföremål

eller skulptur.

I andra stycket har i anslutning till gällande rätt jämväl upptagits be­

stämmelse varigenom från paragrafen helt undantagits utförande av

byggnadsverk. Som en nyhet har kommittén emellertid föreslagit, att det

vid utvidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsman­

nens verk mot ersättning. Rätten till ersättning motiveras därmed, att arki­

tektarvodena ofta utmätes efter byggnadsföretagets storlek och totalkost­

nad; det har då ansetts befogat att arkitekten erhåller något tillägg till sitt

arvode, om byggnadens storlek sedermera ökas.

Kommittén framhåller, att huvudregeln i första stycket i princip är

tillämplig oavsett vilka metoder som användes för mångfaldigandet. I ett

särskilt avsnitt har kommittén upptagit spörsmålet, huruvida det bör in­

föras specialregler rörande sådant mångfaldigande för enskilt bruk som

sker genom fotokopiering eller ljudupptagning. Vad först angår fotokopie­

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

105

ringen användes denna metod numera i stor omfattning som hjälpmedel

att erhålla för enskilt bruk avsedda kopior av olika tryckta alster. Särskilt

begagnas metoden inom forskning och näringsliv för kopiering av veten­

skapliga och tekniska tidskriftsuppsatser. Det har gjorts gällande att av­

sättningen av tidskrifterna härigenom lider intrång och att kompensation

bör beredas genom att fotokopieringen belägges med avgift till förmån för

utgivningen. Kommittén har emellertid icke ansett sig behöva närmare

utreda förevarande spörsmål. Det framhålles, att fotokopiering för här av­

sedda ändamål utomlands i regel bedrives helt fritt. Om man i vårt land

avgiftsbelade fotokopieringen, skulle detta å ena sidan — eftersom tid­

skrifterna mestadels är av utländskt ursprung — i huvudsak komma ut­

ländska tidskrifter tillgodo utan att svenska tidskrifter i utlandet erhölle

ett motsvarande skvdd, och a andra sidan medföra att svenska forsknings­

institutioner komme i sämre ställning än de utländska, såvitt rörde möjlig­

heterna att använda fotokopiering. Enligt kommitténs mening bör därför

den internationella utvecklingen på området avvaktas, innan frågan om

en reglering av fotokopieringen för nu avsedda ändamål upptages till när­

mare övervägande för svensk rätts del. Ej heller då det gäller privat foto­

kopiering av skönlitterära och musikaliska verk anser kommittén särskilda

regler böra införas.

I anslutning härtill anför kommittén, att man i hithörande fall ibland

överskrider gränsen för det enskilda bruket; detta kan särskilt vara fallet

inom arkiv och bibliotek och inom större företag. I praxis bedriver man

emellertid det oaktat kopieringen helt fritt och önskemål har framkommit

om en legalisering av denna praxis. Då det gäller arkiv och bibliotek anser

kommittén att dessa önskemål bör tillgodoses och ett stadgande i ämnet

har upptagits i 12 §. I övrigt bör enligt kommitténs mening den internatio­

nella utvecklingen avvaktas innan man tager ståndpunkt i frågan.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk anför kommittén att under

senare år apparater för ändamålet (bandinspelningsapparater o. dyl.) fun­

nit en viss spridning i hemmen, där de bl. a. användes för inspelning av

skyddade verk från grammofonskivor eller direkt från radioutsändningar.

Kompositörerna har bär framfört krav på kompensation genom avgiftsbe­

läggning av apparaterna och de för dessa avsedda banden. Enligt kommit­

téns mening är emellertid behovet av en reglering på området ej så framträ­

dande, att man för närvarande behöver överväga att införa dylika avgifter.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av rätten att fram­

ställa exemplar av verk för enskilt bruk har i allmänhet godtagits av re­

missinstanserna.

Stockholms rådhusrätt

kritiserar att rätten endast skall avse offent­

liggjort verk och anser den böra omfatta även icke offentliggjorda verk,

varav exemplar överlåtits.

I anslutning till kommitténs uttalande om vad som skall anses vara e n-

skilt bruk anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att enligt föreva­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

106

rande stadgande bör godtagas sådana förfaranden som då fiskal till huvud­

förhandling i mål upprättar promemoria med redogörelse för rättsfrågor i

målet och därvid gör excerpter ur facklitteratur. Hovrätten berör vidare för­

hållandet inom skolorna och ifrågasätter, om icke rätten att för undervis-

ningsändamål i skrift fritt mångfaldiga eljest skyddat material här givits

en i jämförelse med 17 § för snäv begränsning.

I flera yttranden dryftas frågan om vad som menas med enskilt lnuk,

då mångfaldigande sker inom företag. Sveriges radio förklarar sig utgå

från att företaget icke kan kalla sitt interna bruk för enskilt bruk; endast

enskilda personer inom företaget kan — inom eller utom tjänsten — utöva

enskilt bruk, t. ex. när de förfärdigar avskrifter att användas under förbe­

redelse till ett framträdande i radio eller television. På andra håll anses

emellertid innebörden av uttrycket i förevarande hänseende vara oklar.

Bl. a. ställer svenska försäljnings- och reklamförbundet frågan, huruvida

ett mångfaldigande inom en näringsorganisation, som har ideellt syfte eller

som icke direkt främjar medlemmarnas näringsutövning, skall anses ske i

förvärvssyfte; enligt förbundets mening bör lagtexten förtydligas.

I detta sammanhang framhåller Sveriges radio, att tillstånd till radiout­

sändning av ett verk även utan formlig bestämmelse därom måste anses

innefatta medgivande för företaget att göra de avskrifter som erfordras för

att framförandet tekniskt skall kunna ske. På grund av särskild överens­

kommelse torde något avvikande regler gälla beträffande notmaterial.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva gör invändningar

mot den utläggning, som kommittén givit åt uttrycket enstaka exem­

plar. Enligt gängse språkbruk synes uttrycket liktydigt med ett eller an­

nat exemplar. Att bestämma uttrycket på ett så flytande sätt som enligt

förslaget skulle kunna lända upphovsmännen till men och dessutom i många

fall försvåra tillämpningen av bestämmelserna om ansvar och ersättnings­

skyldighet. Det är också av vikt för upphovsmännen, att rätten att fram­

ställa exemplar för enskilt bruk icke utvidgas. Den av förslaget hävdade

tolkningen skulle kunna bidraga till att så sker. Liknande synpunkter an-

lägges av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikför-

läggareföreningen samt av föreningen svenska tecknare och studieförbun­

det medborgarskolan.

Förslagets ståndpunkt, att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk

som huvudregel skall kunna åberopas även då exemplar framställes g e-

n o m annan, möter principiella invändningar hos några remissinstan­

ser, främst med hänsyn till möjligheterna att anlita kopieringsanstalter och

inspelningsateljéer. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen anser det icke rimligt, att mångfaldigande

skall kunna ske genom annan, om denne bedriver mångfaldigandet i för­

värvssyfte; en eventuellt medgiven framställning av exemplar för enskilt

bruk bör endast kunna företagas av den som själv skall bruka exemplaret.

Det är föreningarnas bestämda uppfattning, att den av kommittén i detta

hänseende för bruksföremål och skulpturer föreslagna regleringen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

107

gälla även litterära oeh musikaliska verk. Till föreningarnas uppfatt­

ning ansluter sig musikaliska akademien. Svenska bokförläggareföreningen

anser att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk bör begränsas så

att endast sådan privat hemmakopiering, som icke kan kontrolleras, läm­

nas fri.

Till undantagsbestämmelserna i andra stycket anmärker Stockholms råd­

husrätt, att under ordet bruksföremål icke synes falla rena pryd­

nadsföremål. Då även sådana bör omfattas av stadgandet, föreslås att man

i stället väljer uttrycket »alster av konstindustri och konsthantverk». En

liknande anmärkning göres av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Flera remissinstanser tager upp frågan, huruvida speciella regler erford­

ras med hänsyn till yrkesmän, som i sin verksamhet sysslar med att

framställa exemplar av konstverk på grundval av det av konstnären skapade

originalet, exempelvis konstgjutare, koppartryckare och litografer. Styrel­

sen för Sveriges advokatsamfund framhåller, att det med den utformning

som lagtexten fått står dessa yrkesmän fritt att vid sidan av det beställda

exemplaret framställa ytterligare exemplar för eget bruk. Detta är sär­

skilt betänkligt då det gäller skulpturer, som signerats redan i originalet,

t. ex. av gips. Styrelsen föreslår en sådan ändring av lagtexten, att därav

framgår att nyssnämnda förfarande ej är tillåtet. Liknande synpunkter an-

föres av akademien för de fria konsterna, styrelsen för konstnärernas riks­

organisation, föreningen svenska affischtecknare, föreningen svenska teck­

nare och Sveriges allmänna konstförening. Statens konstråd, som endast be­

rör spörsmålet såvitt rör konstgjutare, anser däremot särbestämmel­

ser ej vara erforderliga; bl. a. framhålles att sådan yrkesman ej för

eget bruk äger framställa exemplar som är signerat och att de garantier för­

slaget innehåller mot att för enskilt bruk framställda exemplar kommer ut

i marknaden är så tillfredsställande som gärna är möjligt.

Bestämmelsen om rätt att vid utvidgning av byggnad tillgo­

dogöra upphovsmannens verk mot ersättning möter gensaga hos akademien

för de fria konsterna, som anser att arkitektens konstnärliga intressen bör

skyddas genom att han beredes tillfälle att granska förslag om utvidgning.

Sådan särskild nämnd, som akademien förordat vid 4 §, bör avgöra upp­

kommande tvist eller på domstols anmodan avge utlåtande därom. Svens­

ka arkitekters riksförbund uttalar att bestämmelsen med all sannolikhet

skulle få ej önskvärda konsekvenser och äventyra de värden arkitekten ve­

lat skapa och bevara. Båda instanserna anser att frågan om ersättning är

sekundär i sammanhanget.

Mot den föreslagna regeln att för enskilt bruk framställt exemplar ej

må utnyttjas för annat ändamål framhåller akademien för

de fria konsterna att kopior, som en konstnär gjort i studiesyfte av andra

målares verk, efter konstnärens död bör kunna utställas eller överlåtas, un­

der förutsättning att de är betecknade eller märkta på ett sätt, som anger

upphovsmannen och arbetets egenskap av kopia; kopior, som är utförda av

goda konstnärer, har ej sällan utöver sin egenskap av att efterbilda ett an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år WHO

108

nät konstverk också intresse såsom ett uttryck för den kopierande konstnä­

rens egen uppfattning.

Kommitténs ståndpunkt att särskilda regler ej bör uppställas beträf­

fande mångfaldigande för enskilt bruk genom foto kopiering eller

ljudupptagning lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Konsertföreningen i Stockholm förklarar sig, såvitt angår fotokopiering av

musikaliska verk, gärna vilja vitsorda behovet av en viss rörelsefrihet. Vad

särskilt beträffar orkesterverk framhålles, att upphovsmannen har möjlig­

het att vid uthyrning träffa avtalsbestämmelser i ämnet och att huvudde­

len av inkomsterna härrör från ersättning för det offentliga framförandet.

Fotokopieringen torde därför icke medföra någon nämnvärd inskränkning

i upphovsmannens möjligheter att draga inkomst av sådana verk.

De av hithörande frågor närmast intresserade remissinstanserna har

emellertid i olika hänseenden anmält avvikande mening. Vad först angår

fotokopiering för enskilt bruk uttalar flera remissorgan, företrä­

dande upphovsmän och förläggare, önskemål om att lagstiftningen utfor­

mas sa att upphovsmännen får kontroll över den foto­

kopiering som bedrives inom företag och reprodu k-

tionsanstalter. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svens­

ka musikförläggareföreningen framhåller, att privatpersoner i stor ut­

sträckning låter kopiera noter i reproduktionsanstalterna och att notför­

säljningen till följd därav alltmer minskat. Föreningarna — vilka såsom

förut berörts i första hand önskar en allmän begränsning av rätten att

mångfaldiga skyddade verk för enskilt bruk — hemställer därför i andra

hand om förbud för sådana anstalter, att utan upphovsmannens tillstånd

kopiera skyddade verk, även om exemplaret uppges vara avsett för enskilt

bruk. Till föreningarnas hemställan ansluter sig musikaliska akademien.

Samma yrkande framställes av Sveriges författareförening och föreningen

Minerva, vilka framhåller att upphovsmännen i varje fall bör beredas er­

sättning för det utnyttjande av deras verk som fotokopieringen innebär.

Svenska bokförläggareföreningen hyser förhoppningen att frågan skall

kunna lösas genom samråd mellan intresserade parter; de undersökningar

föreningen gjort tyder på alt de flesta avnämarna av fotokopior är beredda

att betala rimliga författarlionorar.

Flera remissorgan, företrädande forskning och näringsliv, anser däremot

att de rättsliga möjligheterna att fritt fotokopiera

skyddade verk bör vidgas, så att den verksamhet i detta hän­

seende som förekommer inom forskningsinstitutioner och företag av olika

slag legaliseras. Tekniska litteratursällskapet betonar den utomordentliga

betydelsen av att bestämmelser om användning av fotokopiering inom tek­

nisk biblioteksverksamhet och dokumentation utformas så att man icke be­

gränsar nu tillämpad praxis; varje inskränkning skulle innebära allvarliga

olägenheter för industriell och annan verksamhet, särskilt beträffande forsk-

nings- och utvecklingsarbete. Behovet av att rådande praxis legaliseras un-

derstrykes vidare av vetenskapsakademien, ingeniörsvetenskapsakademien,

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

109

lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, Sveriges industri­

förbund, Stockholms handelskammare, svenska försäljnings- och reklam-

förbundet och svenska boktrgckareföreningen.

Överbibliotekarien vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter, om icke

nuvarande praxis skulle vara förenlig med 11 § i förslaget såsom denna tol­

kas av kommittén, men ansluter sig, om så icke skulle vara fallet, till

uppfattningen att praxis bör legaliseras.

Vad angår ljudupptagning för enskilt bruk hemställer Stim, för­

eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen

om förbud för inspelningsateljéer, vilka i förvärvssyfte bedriver reproduk-

tionsverksamhet, att ulan upphovsmannens tillstånd framställa exemplar av

skyddade verk, även om exemplaren uppges vara avsedda för enskilt bruk.

Därjämte hemställer föreningarna att det måtte införas bestämmelser om

licensavgift på bandinspelningsapparater och band till sådana. I des­

sa yrkanden instämmer musikaliska akademien, Sveriges författareför­

ening och föreningen Minerva.

Departementschefen. Liksom i gällande rätt bör upphovsrätten icke om­

fatta åtgärder inom privatlivet. Mångfaldigande för ändamål som är att

anse som enskilt bruk bör alltså fortfarande vara tillåtet. Frågan vad som

är enskilt bruk kan självfallet föranleda vissa gränsdragningsproblem. I ett

remissyttrande har också ifrågasatts om icke här avsedda ändamål i klar­

hetens intresse borde närmare anges i lagtexten. Med hänsyn till de skiftan­

de förhållanden som här avses synes detta dock knappast möjligt; liksom

hittills bör det få ankomma på rättstillämpningen att mera i detalj avgrän­

sa det fria området.

Kommittén har emellertid i motiven angivit en rad vägledande exempel

och frågan har också belysts i ett par remissyttranden. I anslutning till de

gjorda uttalandena vill jag ytterligare beröra ett par hithörande spörsmål

av särskilt praktiskt intresse. Vad angår förhållandena inom olika slags

företag bör enligt min mening som huvudregel kunna gälla, att enskilda

tjänstemän är berättigade att för sitt personliga bruk, även i tjänsten,

göra sådana excerpter ur facklitteraturen av vilka de anser sig ha behov.

Däremot kan det icke anses godtagbart att företaget på detta sätt till­

handahåller sina anställda material av detta slag. En liknande uppdelning

kan göras beträffande mångfaldigande inom undervisningsväsendet. Det

bör vara tillåtet att en lärare stencilerar räkneuppgifter ur en exempelsam­

ling, material för en lektion i diktanalys o. s. v.; förfarandet anknyter här

till hans personliga undervisning och bör därför anses berättigat. Men det

kan icke anses tillåtet att ett skoldistrikt mångfaldigar undervisningsma­

terial till bruk i skoldistriktets klasser. Av det anförda framgår att arrangö­

rer av offentliga framföranden i allmänhet ej kan anses berättigade att

framställa de avskrifter som erfordras för framförandet; ibland kan dock

tillståndet till framförandet anses innefatta medgivande även i detta hän­

seende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år W60

I jämförelse med gällande rätt har kommittén föreslagit den begränsning­

en, att verket skall vara offentliggjort. Denna begränsning synes välmoti­

verad. Vidare skall enligt förslaget endast enstaka exemplar få framställas.

Såsom framgår av kommitténs motiv har uttrycket enstaka en mer begrän­

sad innebörd beträffande konstverk än i fråga om litterära och musikaliska

verk. Förhållandet torde få anses ligga i sakens natur och jag anser det ej

nödvändigt att, såsom yrkats i några remissyttranden, närmare precisera

förevarande villkor i lagtexten.

Kommittén har ansett, att rätten att mångfaldiga ett verk för enskilt

bruk skall få åberopas även då för framställningen anlitas biträde av annan

person, t. ex. då avskrifter och kopior beställes i en skrivbyrå eller repro-

duktionsanstalt. Några remissinstanser har ansett att rätten icke bör ha

denna räckvidd. I huvudsak sammanhänger denna fråga med spörsmålet,

huruvida det bör stadgas särskilda regler rörande sådant mångfaldigande

för enskilt bruk som sker genom fotokopiering och ljudupptagning. Jag

återkommer i det följande till denna punkt men vill här förutskicka att jag

icke ansett sådana regler böra uppställas. Ej heller i övrigt synes det mo­

tiverat att generellt begränsa huvudregeln ur den synpunkt varom här är

fråga.

Däremot bör såsom kommittén anfört i förevarande hänseende uppstäl­

las speciella undantagsregler såvitt rör en särskild grupp alster, nämligen

konstverk. I anslutning till kommitténs förslag bör sålunda upptagas stad­

gande, att huvudregeln ej skall medföra rätt att för eget bruk låta annan

framställa bruksföremål eller skulptur eller genom konstnärligt förfarande

efterbilda annat konstverk. Med anledning av ett remissuttalande må an­

märkas, att ordet bruksföremål, som är förslagets term för alster av konst­

hantverk och konstindustri, även täcker prydnadsföremål.

Några remissinstanser har ansett att man i fråga om efterbildning av

konstverk bör gå ännu ett steg i inskränkande riktning och införa förbud

för sådana yrkesmän som konstgjutare, koppartryckare och biografer, vil­

ka i sin verksamhet framställer exemplar av konstverk på grundval av det

av konstnären skapade originalet, att göra kopior för eget bruk. Ett gene­

rellt förbud, som skulle avse exempelvis även kopior av i handeln köpta ar­

beten, skulle dock föra för långt. Främst torde man också ha åsyftat ett

särskilt förbud mot kopiering av original som vederbörande i sin yrkesverk­

samhet mottager direkt av konstnären. I detta fall synes konstnären emel­

lertid vara tillräckligt skyddad genom att avtalet med yrkesmannen i regel

måste anses innebära, att endast de av konstnären beställda exemplaren

får framställas, och några lagbestämmelser därutöver torde icke vara er­

forderliga.

Såsom kommittén föreslagit bör, i anslutning till gällande rätt, från till-

lämpningsområdet för paragrafen undantagas utförande av byggnadsverk.

Kommittén har förordat den modifikationen i regeln härom, att det vid ut­

vidgning av byggnad skall vara tillåtet att tillgodogöra upphovsmannens verk

mot ersättning. Med anledning av den kritik som från arkitekthåll riktats mot

Kungl. Maj:is proposition nr 17 ur 1900

in

bestämmelsen har frågan upptagits till behandling vid det nordiska upphovs-

rättsmötet 1957. De delegerade enade sig härvid om att visst fog fanns för

den framförda kritiken och att den nu åsyftade bestämmelsen borde utgå.

Jag vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Tillbyggnads­

företag, som verkligen innebär att de ursprungliga arkitektoniska lösningar­

na ytterligare utnyttjas, bör alltså underställas arkitekten. Det bör emel­

lertid anmärkas att en tillbyggnad ofta är av teknisk art och icke inne­

fattar ett dylikt utnyttjande. Den är då upphovsrättsligt endast att betrakta

som en ändring i byggnaden och för sådan skall i allmänhet icke krävas till­

stånd, jfr 13 §.

Exemplar som framställts för enskilt bruk får sedermera ej utnyttjas för

annat ändamål. Från konstnärshåll har hemställts om undantag för kopior

som en konstnär i studiesyfte gör av andra målares verk, så att dylika ko­

pior skulle kunna utställas eller överlåtas efter konstnärens död. Enligt

min mening föreligger dock icke skäl till en sådan undantagsbestämmelse.

Självfallet kan finnas intresse att ge offentlighet åt sådana alster, men upp­

hovsmannen till originalet bör då tillfrågas.

I några remissyttranden har yrkats att man vid utformande av reglerna i

förevarande paragraf borde taga särskild hänsyn till de metoder för mång­

faldigande som erbjudes genom fotokopiering och ljudupptagning (inspel­

ning med hjälp av bandinspelningsapparat o. dyl.). Vad som anförts härom,

exempelvis av Stim in. fl. beträffande fotokopiering av noter, ger anled­

ning att överväga särregler i ämnet. Från andra håll har emellertid fram­

förts beaktansvärda skäl mot att införa restriktioner i detta avseende. Frå­

gan om rätten att för enskilt bruk fotokopiera och inspela skyddade verk

synes mig därför, liksom hittills, böra bedömas enligt sannna normer som

gäller för andra sätt att mångfaldiga verk.

Vid remissbehandlingen har även framställts yrkanden om att fotokopie­

ring av vetenskapliga och tekniska tidskriftsuppsatser o. dyl. borde tillåtas i

större omfattning än som följer av reglerna om enskilt brnk. Såvitt angår

arkiv och bibliotek föreslås särskilda regler i detta hänseende i 12 §. I övrigt

anser jag icke att särbestämmelser i ämnet bör uppställas.

12 §.

I denna paragraf, som är likalydande med 12 § kommittéförslaget, be­

handlas fotokopiering inom arkiv och bibliotek.

Kommittén. Kommittén erinrar om att i nutiden s. k. folokopiering kom­

mit till vidsträckt användning då det gäller att framställa enstaka kopior

av tryckta arbeten och andra handlingar. Olika metoder användes, främst

kopiering direkt på papper samt mikrofilmning. Ett viktigt användnings­

område bär fotokopieringen fått inom arkiv- och biblioteksväsendet. Till

en början utgör den ett viktigt hjälpmedel för att skydda ömtåligt och dyr­

bart material mot förslitning genom alltför flitigt begagnande; åt allmän­

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

heten tillhandahålles materialet i form av fotokopior, och originalen kan

med hänsyn härtill undantagas från den löpande användningen. Även origi­

nalens skyddande mot brand- och krigsskador är ett betydelsefullt intresse

som tillgodoses på samma sätt. Original på trähaltigt papper — främst tid­

ningar — faller så småningom sönder, och i fråga om sådana utgör foto­

kopieringen det enda sättet att rädda materialet åt framtiden. Beträffande

tidningar motiveras fotokopieringen för övrigt även därav att kopiorna ta­

ger så mycket mindre plats än originalen; metoden innebär här eu lösning

av ett för det moderna biblioteksväsendet i detta hänseende brännande ut-

rymmesproblem. Genom fotokopieringen har institutionerna vidare erhållit

möjlighet att komplettera sina samlingar med sådana verk, som är utgång­

na i den ordinarie bokhandeln eller eljest svåråtkomliga, exempelvis ut­

ländska arbeten, opublicerade akademiska avhandlingar o. dyl. Det före­

kommer sålunda att ett bibliotek från ett annat bibliotek eller från privat

håll lånar ett sådant verk och framställer en fotokopia därav för sina egna

samlingar. Slutligen användes fotokopieringen såsom ett hjälpmedel i utlå-

ningsverksamheten, särskilt i den s. k. interurbana utlåningen, d. v. s. utlå­

ning till rekvirenter på annan ort. Denna är ofta förenad med olägenheter,

särskilt när fråga är om tidskriftsband. I allmänhet vill den som önskar

låna ett sådant endast taga del av en enstaka uppsats. För att slippa kost­

naden för transporten av bandet och bestyret att ombesörja denna och för

att kunna hålla bandet till tjänst för andra forskare brukar man i stället

lämna rekvirenten en fotokopia av den önskade uppsatsen.

Kommittén framhåller att fotokopieringen principiellt är beroende av

upphovsmannens tillstånd i de fall då de kopierade verken är skyddade;

endast om kopior på beställning göres för en rekvirents enskilda bruk och

11 § alltså är tillämplig, kan kopieringen ske fritt. I regel inhämtas dock

icke tillstånd och beträffande de skyddade verken saknar därför nuvarande

praxis i allmänhet stöd i lag. Enligt kommitténs mening utgör emellertid

fotokopieringen ett så betydelsefullt hjälpmedel för arkiv och bibliotek, att

praxis bör legaliseras, i den mån detta kan ske utan att berättigade intres­

sen å upphovsmännens sida trädes för nära.

Vad först angår den fotokopiering som bedrives i ändamål alt skydda

samlingarna finner kommittén det uppenbart att förfarandet icke kan in­

nebära något intrång för upphovsmännen och att invändning icke kan resas

mot att detta förklaras tillåtet. Motsvarande synes i allmänhet gälla i fråga

om fotokopiering som sker för att komplettera samlingarna, i den mån meto­

den användes i den begränsade omfattning som förut angivits. Något större

tvekan gör sig gällande i frågan huruvida institutionerna även bör äga rätt

att framställa fotokopior för utlåningsverksamheten; till skillnad från de

förut berörda fallen kan framställningen här komma att röra ett större

antal kopior av samma arbete. Kommittén erinrar emellertid om att fo­

tokopieringen är tillåten i sådana fall då den sker på rekvirentens be­

ställning och för hans enskilda bruk. Den utvidgning av denna rätt, som

den nu diskuterade befogenheten att framställa kopior för utlåningsverk-

113

samheten skulle innebära, torde enligt kommitténs mening icke äga större

betydelse för upphovsmännen. På grund härav och då starka praktiska skäl

talar därför, finner kommittén institutionernas praxis även i förevarande

hänseende böra legaliseras.

I motiven uttalas vidare att man vid utformandet av ett stadgande i ämnet

måste skapa garantier för att rätten utnyttjas endast i det allmännas in­

tresse och inom behöriga gränser. Inskränkningar bör därför gälla såväl

med hänsyn till vilka institutioner som skall komma i åtnjutande av rätten

som i fråga om de ändamål för vilka den skall få utövas. Beträffande det

första spörsmålet synes det kommittén icke möjligt att i lagtexten ange vil­

ka institutioner som skall erhålla rätt att fotokopiera; det bör därför till­

komma Kungl. Maj :t att bestämma i sådant hänseende, vilket bör ske i form

av tillstånd som meddelas åt särskilda institutioner eller grupper av insti­

tutioner. Ej heller såvitt gäller de ändamål, för vilka fotokopiering skall vara

tillåten, är det lämpligt att i lagtexten upptaga närmare bestämmelser; det

synes tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift, att kopieringen skall ske

för institutionernas verksamhet samt att det får ankomma på Kungl. Maj :t

att i samband med tillstånd ange närmare villkor för rättens utövande. I

enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande,

att arkiv och bibliotek med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri

anges, för sin verksamhet må framställa exemplar av verk genom fotografi.

Slutligen framhåller kommittén att det i första hand är avsett att till­

stånd skall meddelas åt de större vetenskapliga biblioteken av skilda slag.

Vad angår de villkor, som bör förenas med sådant tillstånd, synes för när­

varande endast behöva föreskrivas alt fotokopieringen må ske för skydds-

ändamål, för komplettering av institutionens samlingar med svåråtkomligt

material eller för ett rationellt bedrivande av institutionens utlåningsverk-

samhet.

Remissyttrandena. Förslaget om en legalisering av fotokopie­

ringen inom arkiv och bibliotek får starkt slöd från remiss­

instanser företrädande biblioteksintressen. Riksbibliotekarien betonar att en

inskränkning i nuvarande praxis skulle innebära ett ytterst betänkligt steg

tillbaka i fråga om arbetsrationalisering och forskarservice inom bibliote­

ken. överbibliotekarien vid Uppsala universitet anser fotokopiering till skydd

för och komplettering av bibliotekens samlingar vara oumbärlig och utgöra

en bibliotekens skyldighet mot landets kulturliv; även fotokopieringen för

utlåningsändamål är av sådan vikt, att det framstår som ett uppenbart och

svåravvisligt forskningskrav att möjligheterna härtill bibehålies. Jämväl

Sveriges allmänna biblioteksförening understryker att det är av största vikt

att praxis på området legaliseras.

Uttalanden i samma riktning göres av remissorgan företrädande olika

vetenskapliga intresseriktningar, bl. a. vetenskapsakademien och lärarkolle­

giet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Förslaget tillstyrkes vidare av bl. a. riksarkivet samt av svenska akade-

H

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj:is proposition nr 17 år 1960

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

mien, vilken senare remissinstans framhåller att akademiens arkiv förvarar

oersättliga originalhandlingar, som ej kan utlånas utan endast ställas till för­

fogande i fotografisk kopia.

Tekniska litteratursällskapet anser likaledes att fotokopiering för utlå-

ningsändamål bör vara fri men menar att detta följer redan av 11 § och att

något särskilt stadgande i ämnet icke är erforderligt. Även överbibliotekarien

vid tekniska högskolans bibliotek ifrågasätter om icke nuvarande praxis i

huvudsak är förenlig med 11

g.

Förslaget avstyrkes i huvudsak av remissorgan företrädande upphovsmän

och förläggare. Enligt dessa remissorgans mening saknar förslaget stöd i

Bernkonvenlionen. Sveriges författarförening och föreningen Minerva har

visserligen icke något att erinra mot att arkiv och bibliotek får rätt att an­

vända fotokopiering för alt skydda eller komplettera sina samlingar. Där­

emot motsätter sig föreningarna bestämt, att fotokopiering för utlåningsän-

damål friges. Fotokopieringen kan här komma att röra ett större antal ko­

pior av ett och samma verk och drivas rent affärsmässigt; det finns ingen

rimlig anledning varför upphovsmännens verk skulle ställas till allmänhe­

tens förfogande för sådant ändamål. Under alla förhållanden bör upphovs­

mannen äga rätt till ersättning. Liknande synpunkter anlägges av Stim, för­

eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen.

Svenska bokförläggarcföreningen har intet att erinra mot arkivfotografe­

ring i enstaka exemplar sasom skydd mot brand- och krigsskador, om ga­

rantier lämnas mot att de sålunda framställda exemplaren utnyttjas för

annat ändamål. Då fråga blir om framställning av läs- och utlåningsexemp-

lar, uppkommer däremot så ömtåliga avvägningsproblem, att det icke bör

överlämnas till Kungl. Maj:t att bestämma inskränkningarna i upphovs­

rätten.

Bokförläggareföreningens uppfattning biträdes av Stockholms handels­

kammare,

som helt avstyrker det föreslagna stadgandet. Spörsmålet bör en­

ligt handelskammarens mening göras till föremål för utredning med delta­

gande av representanter för de berörda intressena.

Viss tvekan mot den föreslagna kopieringsrätten uttalas också av musi­

kaliska akademien, som understryker att bestämmelser i ämnet måste till-

lämpas med försiktighet, särskilt på det musikaliska området. Tillika fram-

hålles att ersättning bör utgå till upphovsmannen.

Vad angår frågan vilka institutioner som bör få till­

stånd att bedriva fotokopiering anser styrelsen för Sveriges

advokatsamfund att endast sådana arkiv och bibliotek som regelmässigt

är tillgängliga för allmänheten bör komma i fråga; denne begränsning bör

enhgt styrelsens mening anges i lagrummet. Tekniska litteratursällskapet

anser däremot att tillstånd bör lämnas åt alla slags bibliotek, sålunda även

specialbibliotek och företagsbibliotek. I samma riktning uttalar sig svenska

boktryckareföreningen, som nämner bibliotek och arkiv hos olika närings-

organisationer, större industrier, forskningslaboratorier m. fl. Sveriges all­

männa biblioteksförening och svenska stadsförbundets styrelse hävdar att

115

tillstånd bör kunna ges även åt folkbiblioteken. Skolöverstyrelsen är av sam­

ma mening samt anser att jämväl skolornas bibliotek bör kunna fa tillstånd,

eftersom man i skolundervisningen behöver exempelvis ett flertal ordboks-

eller tidskriftsartiklar, men särtryck av dylika ibland ej är att tillgå.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet hemställer att

föreskrifter i ämnet hålles allmänt, så att man icke oktrojerar ■vissa upp­

räknade bibliotek.

Förslaget att de närmare föreskrifterna om kopiering s-

rätten skall ges i administrativ ordning föranleder i öv­

rigt icke någon erinran i remissvaren.

I redaktionellt avseende anmärker styrelsen för konstnärernas riksorga­

nisation att orden »genom fotografi» synes ge stadgandet ett alltföi vid­

sträckt tillämpningsområde då därunder kan intolkas även andra förfaran­

den än fotokopiering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit förekommer

inom arkiv och bibliotek av skilda slag, att man mångfaldigar skyddade

verk genom fotografiska metoder. Metoderna användes dels för vissa skydds-

ändamål, dels för framställning av exemplar av verk som ej kan förvärvas

i original och dels för framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet.

I sistnämnda hänseende är främst fråga om fotokopior av tidskriftsartik­

lar, som utlämnas till allmänheten i stället för de originalvolymer i vilka

artikeln ingår. I praxis har man ansett sig i hithörande fall icke behöva in­

hämta tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att den

praxis som sålunda utbildats bör legaliseras. Några remissinstanser, främst

organisationer företrädande upphovsmän och förläggare, har motsatt sig

att man tillåter framställning av fotokopior i utlåningsverksamhet. Jag vill

dock erinra om att praxis här till viss del har stöd redan i reglerna om fram­

ställning för enskilt bruk. Frågan gäller närmast sådan fotokopiering inom

arkiv och bibliotek, för vilka dessa regler ej kan åberopas. Hit hör exempel­

vis fall, då beställningen icke göres av en enskild person utan av ett företag

eller eu vetenskaplig institution. Det synes icke sannolikt, att ett medgivan­

de till fotokopiering även i dessa fall skulle ha någon större betydelse för

upphovsmännen och förläggarna. Från bibliotekshåll bär understrukits vik­

ten av att man medger fotokopiering i samtliga hithörande fall. Jag anser

därför att en legalisering bör omfatta även nu berörda ändamål.

Såsom kommittén anfört bör ett stadgande i ämnet utformas som en

fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela arkiv och bibliotek tillstånd att för

sin verksamhet framställa exemplar av verk genom fotografi och att därvid

föreskriva erforderliga villkor. Tillstand bör lämnas åt större vetenskapliga

arkiv och bibliotek av olika slag liksom åt större folkbibliotek, och bör även

kunna medges institutioner som icke är offentliga i vanlig mening utan

öppna exempelvis endast för forskare. För tillstånd bör bl. a. föreskrivas, att

kopia endast får utlämnas för forsknings- och studieändamål. I speciella

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

fall bör dock även andra ändamål kunna tillgodoses; det bör sålunda kunna

medges att böcker filmas på band, avsedda att utlånas till polioskadade och

andra handikappade för användning i läsapparater.

Vid remissbehandlingen har från ett håll gjorts gällande att det i stad­

gandet använda uttrycket »genom fotografi» vore alltför vidsträckt. Att man

här endast avser sådana fotografiska metoder, som normalt användes inom

arkiv och bibliotek, torde emellertid framgå av sammanhanget.

13 §.

Paragrafen, som är likalydande med 13 § kommittéförslaget, behandlar

rätten att göra ändringar i byggnad eller bruksföremål.

Kommittén. Kommittén framhåller, att stadgandet i 3 § om att verket icke

må ändras på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens litterära eller

konstnärliga anseende eller egenart, principiellt är tillämpligt även på bygg­

nader samt alster av konsthantverk och konstindustri. Där förvanskande

ändringar i sådana objekt företages helt godtyckligt eller endast i syfte

att tillgodose ägarens privata uppfattning i estetiskt avseende eller av an­

nat ovidkommande skäl, finns icke anledning att göra inskränkning i skyd­

det för upphovsmannens ideella intressen. Eftersom byggnader och bruks­

föremål även fyller en praktisk funktion, kan det emellertid inträffa att så­

dana långtgående åtgärder, om vilka nu är tal, är betingade av tekniska skäl

eller nödvändiga för att objektet skall komma till ändamålsenlig använd­

ning. I denna intressekollision kan icke undvikas, att det konstnärliga in­

slaget får sättas i efterhand och att åtgärderna bör anses som tillåtna. Ehuru

hithörande fall icke torde vara vanliga — oftast kan erforderliga ändringar

i byggnader och bruksföremål vidtagas utan mera väsentligt men för den

konstnärliga utformningen — bör enligt kommitténs mening förhållandet

regleras genom en särskild lagbestämmelse. I enlighet med det anförda har

kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande, att byggnad eller

bruksföremål må av ägaren ändras utan upphovsmannens lov, såvitt det

kräves av tekniska skäl eller för ändamålsenlig användning.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missyttrandena.

I avstyrkande riktning uttalar sig akademien för de fria konsterna. Även

om praktiska skäl för ändring av en byggnad eller ett bruksföremål kan före­

ligga, är det enligt akademiens mening en rimlig fordran, att sådan ändring

icke verkar kränkande för upphovsmannens konstnärliga anseende eller

egenart. Vad särskilt angår ändring av byggnad kan det självfallet förekom­

ma, att praktiska skäl gör en ändring önskvärd eller nödvändig, men det

bör beaktas, att nästan varje avvikelse, som en byggherre -—• kanske av

smakskäl — önskar, skenbart kan ges en praktisk eller ekonomisk moti­

vering. Upphovsmannens skydd blir då illusoriskt. I varje fall bör denne

enligt akademiens mening erhålla rätt att yttra sig över planerade änd­

ringar. Även svenska arkitekters riksförbund anser att upphovsmannen bör

tillerkännas sådan rätt och hemställer att bestämmelse härom intages i stad­

gandet. Förbundet anser denna fråga vara en av de väsentligaste i försöken

att hindra den förstörelse, som ofta övergår värdefulla byggnadsverk vid

ändringsarbeten, då upphovsmannen varit ovetande eller ställts åt sidan. I

anslutning härtill uttalar förbundet, att vid stadgandets tillämpning princi­

pen bör vara att betydande konstnärliga värden icke får uppoffras, om det

ej kan ledas i bevis att väsentliga praktiska eller ekonomiska fördelar vinnes.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmärker att stadgandet i sin fö­

reslagna avfattning jämväl gäller det inre av en byggnad, även i den mån

den användes för någons bostad. Den motsättning, som kan föreligga mel­

lan upphovsmannens rätt att förhindra ändring av sitt verk och en persons

intresse att få anordna sitt hem på det sätt han för sin trivsel finner lämp­

ligt, bör enligt styrelsens mening lösas så, att sistnämnda intresse tillgodo­

ses. Styrelsen föreslår därför att lagen ändras på det sätt, att det inre av en

byggnad, som användes till bostad, fritt kan ändras utan upphovsmannens

samtycke. I detta sammanhang upptager styrelsen även frågan om rätt att

ändra trädgårdsanläggningar. Styrelsen anser att det föreligger ett så stort

intresse för en trädgårdsinnehavare att efter gottfinnande kunna ändra en

sådan anläggning, att en ovillkorlig rätt härtill bör lagligen föreligga.

Upsala-Ekeby aktiebolag hemställer att i lagtexten efter ordet ägaren

insättes »för eget bruk»; det har förekommit att signerade konstindustri­

föremål av försäljaren, upphovsmannen ovetande, försetts med ytterligare

»utsmyckning».

Departementschefen. Det stadgande om rätt att vidtaga ändringar av bygg­

nad eller bruksföremål som föreslagits av kommittén är påkallat av prak­

tiska skäl, och det synes ej vara anledning till erinran mot att det upptages

i lagen. Praktiska skäl föranleder även att stadgandet icke bör tolkas allt­

för restriktivt. I ett remissyttrande har anförts, att ändringar i det inre av

en byggnad, som användes till bostad, borde få vidtagas helt efter gottfin­

nande, eftersom det här gäller ägarens intresse att ordna sitt eget hem. Änd­

ringar av detta slag torde emellertid sällan eller aldrig beröra arkitektens

ideella rätt och någon särskild undantagsbestämmelse synes icke vara er­

forderlig. Beträffande det i yttrandet omnämnda fallet att ändringar före­

tages i eu trädgårdsanläggning bör gälla samma principer som i fråga om

byggnader. Fallet är emellertid så speciellt att man icke lämpligen bör be­

lasta lagtexten med en bestämmelse därom; det torde vara tillräckligt att

här hänvisa till en analogisk tillämpning.

Med anledning av vissa uttalanden av företrädare för byggnadskonsten

må framhållas, att det självfallet är ett berättigat önskemål att man vid mera

långtgående ingrepp i byggnader låter arkitekten uttala sin mening; att så

sker torde oftast ligga i ägarens eget intresse. Någon skyldighet i detta av­

seende lär dock knappast kunna föreskrivas. .Tåg vill tillägga att sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

117

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

mera betydande byggnadsverk, där ändringar överhuvudtaget kan anses be­

röra arkitektens ideella intressen, ofta är i offentlig ägo och att det i dessa

fail bör kunna förväntas att här avsedda önskemål beaktas även utan sär­

skilda bestämmelser.

Stadgandet bör vara tillämpligt vare sig ägaren avser att själv behålla

objektet eller att i ändrat skick överlåta detta. Ett sådant vid remissbe­

handlingen omnämnt fall som att signerade konstindustriföremål av en för­

säljare förses med ovidkommande »utsmyckning» utgör emellertid ett exem­

pel på ändring som icke är tillåten enligt stadgandet.

14 §.

Denna paragraf, som frånsett en mindre ändring i andra stycket överens­

stämmer med 14 § kommittéförslaget, behandlar rätten att citera verk och

rätten att återge konstverk i kritisk eller vetenskaplig framställning.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 1) författarlagen är det tillåtet

att, vid författande av nytt i det väsentliga självständigt verk, utgiven

skrift eller offentligen hållet föredrag begagnas på det sätt, att ordagrant

eller i sammandrag anföres delar därav, som åberopas till bevis eller upp­

tages till granskning, belysning eller ytterligare utveckling. Vetenskaplig

teckning o. dyl. må enligt tredje stycket i samma paragraf såsom förklaring

till texten intagas i vetenskaplig framställning. Som förutsättning gäller dock

att teckningen utgivits eller varit offentligen utställd. Enligt 12 § första

stycket 1) är det vidare tillåtet att delar av ett utgivet musikaliskt verk, oför­

ändrade eller i utdrag, anföres i ett i det väsentliga självständigt litterärt

verk. Slutligen förklaras i 6 § första stycket konstverkslagen tillåtet att i ve­

tenskaplig framställning till förklaring av texten efterbilda konstverk, som

utgivits eller varit offentligen utställt.

Kommittén. Kommittén har i paragrafens första stycke upptagit stadgande,

att ur offentliggjort verk citat må göras i överensstämmelse med god sed

och i den omfattning som betingas av ändamålet. I motiven framhålles bl. a.

att en återgivning för att vara berättigad som citat måste uppbäras av ett lo­

jalt syfte. I gällande svensk rätt har det ansetts erforderligt att särskilt ange

vilka syften som här avses. Det är emellertid vanskligt att utforma dylika

bestämningar så att de fullt täcker alla fall, där enligt sedvänja och allmän

rättsuppfattning citaträtt bör föreligga. Enligt kommitténs mening bör det

vara tillräckligt att i lagen hänvisa till de allmänt godtagna regler, som fak-

tiskt utbildat sig pa området. Angående den allmänna betydelse av den be­

stämmelse om tillämpning av god sed som i enlighet härmed uppställts

gäller vad därom anförts vid 3 § första stycket, som avfattats på ett lik­

nande sätt.

I andra stycket har kommittén intagit stadgande, att i kritisk eller veten­

skaplig framställning i anslutning till texten må återges offentliggjort konst­

119

verk; återges i populärvetenskaplig framställning ett flertal konstverk av

samma upphovsman, äger han rätt till ersättning. Kommittén uttalar bl. a.,

att en låneregel beträffande konstverk bör begränsas till återgivning i kri­

tisk eller vetenskaplig framställning; utan en dylik begränsning skulle

rätten bli alltför vidsträckt. Liksom beträffande citaträtten bör som vill­

kor gälla att återgivandet fyller en funktion i den framställning det är

fråga om. I förslaget uttryckes detta genom kravet att återgivandet skall

ske i anslutning till framställningen. Detta innebär att framställningen

skall vara det huvudsakliga och att konstverket återges endast för att yt­

terligare belysa denna. Kommittén anför vidare att stadgandet, liksom gäl­

lande bestämmelser, avser återgivning även i populärvetenskaplig fram­

ställning. Enligt kommitténs mening bör emellertid konstnären vid sådan

återgivning i vissa fall äga rätt till ersättning, eftersom arbeten av hithö­

rande slag ofta får sådan utstyrsel och sådant utförande, att de hos allmän­

heten röner efterfrågan som bild- eller planschverk. Med hänsyn till den

kritiska och vetenskapliga debattens behov av en i förevarande avseende

principiellt obegränsad lånerätt bör rätten till ersättning dock begränsas. I

förslaget bar detta skett så, att ersättning skall utgå endast där återgiv­

ningen avser ett flertal konstverk av samma upphovsman. Angående det sätt

på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till 52 §.

Remissyttrandena.

Förslagets utformning av citaträtten i första styc­

ket hälsas med tillfredsställelse av bl. a. publicislklubben, svenska tidnmgs-

utgivareföreningen och Sveriges radio samt möter i allmänhet icke erin­

ringar i övriga remissvar. Sveriges ungdomsförfattareförening anser emeller­

tid att hänvisningen till god sed gör stadgandet alltför vagt och hemställer

att omfattningen av citaträtten fastslås i lagtexten.

Angående citaträttens innebörd förekommer några uttalanden. Publicist-

klubben och svenska tidning sutgivar ef öreningen förutsätter att med god sed,

såvitt angår pressens förhållande, får anses härskande praxis på området.

Sveriges radio framhåller att det bör vara tillåtet att återge avsnitt ur auk-

torverk i ett radioprogram blott och bart för att skapa en viss stämning;

en sådan citering måste sägas vara uppburen av ett lojalt syfte. I anledning

av ett uttalande i motiven, att citalrälten ej kan anses medge att man exem­

pelvis i en annons om livsmedel för in ett skönlitterärt citat med uppgift

att tjänstgöra såsom blickfång, önskar Stim, svenska tonsättares förening,

Skap och svenska musikförläggareföreningen framhålla, alt förbudet mot

citering i sådant sammanhang bör gälla alla slag av litterära och musika­

liska verk.

Jämväl bestämmelsen i andra stycket om återgivning av konst­

verk i kritisk eller vetenskaplig framställning godtages i allmänhet av

remissinstanserna. Att rätten skall omfatta återgivning även i populärveten­

skaplig framställning avstyrkes dock av styrelsen för konstnärernas riks­

organisation, som framhåller att snart sagt varje bok om konst kan sägas

fylla kraven på populärvetenskap och att en med kommentar försedd port­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

120

följ med populära reproduktioner således skulle kunna skapas utan någon

gottgörelse åt konstnärerna. Den föreslagna ersättningsbestämmelsen torde

enligt styrelsens mening endast leda till att utgivarna av populärvetenskap­

liga framställningar, då de vill reproducera ett flertal konstverk, tager arbe­

ten från olika håll så att varje upphovsman blir representerad med mindre

än ett flertal konstverk. Ur liknande synpunkt avstyrker även svenska af­

fischtecknares förening och föreningen svenska tecknare förslaget i denna

del.

Någon tvekan mot den föreslagna ersättningsbestämmelsen uttalas av

överintendenten och chefen för Nationalmuseum, som anför att den kan

komma att vålla viss olägenhet för museet; museet vill dock icke motsätta

sig förslaget.

Sveriges radio anser det böra vara tillåtet att återge konstverk i före­

tagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller

televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig framställ­

ning, och hemställer om jämkning av stadgandet i denna riktning.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer, att lånerätten göres tillämp­

lig på varje konstverk som överlåtits.

I förevarande sammanhang må nämnas ett önskemål av föreningen konst

i skolan om att det måtte införas en allmän rätt för de kulturvårdande orga­

nen på den bildande konstens område att utan upphovsmannens tillstånd

framställa exemplar av offentliggjorda konstverk och visa sådana exemplar

offentligt, under förutsättning att det sker i ideellt syfte; enligt för­

eningens mening bör i en helt utan förvärvssyfte bedriven verksamhet på

konstbildningens område konstverk få återges även då, såsom exempelvis

i en pedagogisk sammanställning av bildmaterial på skärmar, av naturliga

skäl det avbildade konstverket oftast blir det huvudsakliga och den åtföl­

jande texten endast har till uppgift att ytterligare belysa bildmaterialet. I

föreningens önskemål instämmer skolöverstyrelsen.

Departementschefen. Det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt att

ur offentliggjort verk göra citat i överensstämmelse med god sed och i den

omfattning som betingas av ändamålet torde få anses innebära, att cite-

ring får ske väsentligen i enlighet med gällande praxis. Stadgandet har i

allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, och jag vill även för egen del

förorda att det upptages i lagen. Kommitténs motiv och ett par remissutta­

landen belyser närmare innebörden av stadgandet.

Vad angår den av kommittén föreslagna regeln om återgivning av konst­

verk i kritisk eller vetenskaplig framställning, har vid remissbehandlingen

från konstnärshåll framställts invändningar mot att även återgivning i popu­

lärvetenskaplig framställning inbegripes. Det måste emellertid anses vara

ett allmänt folkbildningsintresse att man, liksom enligt gällande lag, också

i sådana framställningar har möjlighet att på det sätt som här avses an­

vända konstverk utan att inhämta tillstånd från upphovsmannen. Med hän­

syn till den ökade betydelse som illustrationsmaterialet i populärveten­

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

121

skapliga arbeten, med reproduktionsteknikens utveckling fått bör dock, så­ som kommittén anfört, ersättning utgå vid användandet. Kommittén har ansett, att såsom förutsättning bör gälla att man återger ett flertal konst­ verk av samma konstnär. Med anledning av de från konstnärshall fram­ förda invändningarna häremot var denna punkt föremål för diskussion vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Enligt de delegerades mening talade övervägande skäl för att man principiellt erkände ersättningsrätt i samtliga hithörande fall. Om endast ett konstverk lånades, syntes detta dock kunna ske helt fritt; det borde exempelvis vara tillåtet att i anslutning till ett ar­ bete om konstnären fritt återge ett enstaka verk som prov på hans konst. Jag vill för min del biträda den uppfattning vartill de delegerade sålunda kom­ mit.

Den föreslagna regeln om återgivande av konstverk bör kunna anses till­ lämplig även på det av Sveriges radio anförda fallet, att konstverk återges i företagets programtidning i anslutning till en presentation av ett radio- eller televisionsprogram, som utgöres av en kritisk eller vetenskaplig fram­ ställning. o . ,

För tillämpning av citat- eller återgivningsrätten bör såsom kommittén föreslagit krävas, att verket är offentliggjort. Att såsom yrkats i ett remiss­ yttrande låta återgivningsrätten omfatta varje konstverk som överlåtits skulle enligt min mening innebära ett alltför kraftigt ingrepp i upphovsrät­ ten. Detsamma gäller framställda önskemål om införande av en generell rätt att återge konstverk för ideella syften.

15 §.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 15 § kommittéförsla­ get, innehåller låneregler som tillgodoser pressens särskilda behov.

Gällande rätt. Enligt 14 § första stycket författarlagen är det tillåtet att i tidning eller tidskrift intaga ur annan tidning eller tidskrift hämtade artik­ lar i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor, såframt ej förbehåll mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt.

Kommittén. Kommittén har ansett att den nuvarande regeln om pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrad. I enlighet härmed har kom­ mittén i förevarande paragrafs första stycke upptagit stadgande, att i tid­ ning eller tidskrift må ur annan tidning eller tidskrift intagas artikel i re­ ligiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga, såframt ej förbud mot eftertryck är utsatt. En mindre skiljaktighet i förhållande till gällande rätt är att man icke bibehållit föreskriften om att förbud i här avsedda fall skall utsättas »vid artikeln».

Till andra stycket har förts en ny regel om rätt att i tidning eller tid­ skrift efterbilda offentliggjort konstverk i samband med redogörelse för dagshändelse på konstens område. I motiven framhålles bl. a., att en artikel

Kungl. Majds proposition nr 17 år 1960

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

eller ett reportage om en dagshändelse på konstens område ofta kan levan­

degöras eller fullständigas genom att illustreras med konstverk som be-

röres av dagshändelsen. Att här upprätthålla det principiella kravet på till­

stånd från konstnärens sida skulle försvåra för pressen att lämna allmän­

heten information på detta åskådliga sätt. Vad angår konstnärens intressen

kan dessa knappast beröras, om ett eller annat av hans verk begagnas för

angivna ändamål.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla gällande bestämmelser om 1 å-

nerätt för pressen beträffande vissa pressartiklar avstyrkes av sven­

ska journalistförbundet. Förbundet konstaterar att denna lånerätt visserli­

gen återgår på en bestämmelse i Bernkonventionen, men framhåller att den

icke överallt betraktats eller betraktas som självklar och principiellt erkänd.

Vid Brysselkonferensen förelåg förslag från belgiskt håll att inskränka rät­

ten, och detta förslag fick stöd från fransk sida. Vid en av internationella

journalistfederationen år 1956 anordnad kongress antogs ett uttalande, som

utmynnade i ett krav på upphävande av berörda stadgande i konventionen

eller sådan ändring därav, att journalisternas upphovsrätt garanterades

även beträffande artiklar i religiösa, politiska eller ekonomiska frågor. För­

bundet ansluter sig helt till detta revisionskrav, vars förverkligande icke

skulle åsidosätta vare sig intresset av en fri och obunden samhällsdebatt i

press och radio eller intresset av en fri och obunden nyhetsförmedling. För­

bundet hemställer att hänsyn måtte tagas till detta för journalistkåren vitala

krav samt att en revision av de bestämmelser, som berör Bernkonventio-

nens nu förevarande stadgande, får anstå till efter Bernunionens nästkom­

mande medlemsmöte.

Å andra sidan hemställer publicistklubben, att det måtte tagas under

övervägande att utvidga lånerätten till sådana områden som teknik, medi­

cin m. m., där en ständig opinionsbildning genom pressens försorg pågår.

Publicistklubben uttalar sig vidare för att rätten borde gälla också i för­

hållandet mellan pressen och radion. Jämväl svenska tidningsutgivareför-

eningen anser skäl tala för en utvidgning i dessa båda hänseenden, men vill

icke framställa något yrkande därom.

Frågan om en lånerätt mellan press och radio behandlas även av Sveriges

radio, som förklarar sig icke vidhålla tidigare yrkanden om en sådan rätt.

Vad angår stadgandets utformning hemställer studieförbundet medbor­

garskolan om en precisering av uttrycket »artikel i religiös, politisk eller

ekonomisk dagsfråga».

Förslaget att införa en rätt att för journalistiskt ändamål efterbilda

konstverk i pressen har i princip godtagits i remissvaren. Beträf­

fande utformningen av bestämmelsen härom ifrågasätter svenska tidnings-

utgivareföreningen, om rätten icke gjorts något för snäv. Svenska bokför­

läggareföreningen hemställer att bestämmelsen göres tillämplig på varje

konstverk som överlåtits.

123

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla gällande regel om

pressens lånerätt har såsom framgår av den lämnade redogörelsen mött

stark kritik hos svenska journalistförbundet. Rätten är emellertid fastsla­

gen i Bernkonventionen och har även upptagits i åtskilliga umonsländers

inre lagstiftning, bl. a. i de nordiska länderna. Jag finner därför ej anled­

ning att nu föreslå upphävande av denna rätt, som hos oss funnits sedan

lång tid tillbaka. Skulle Bernkonventionens bestämmelser komma att änd­

ras, får frågan självfallet omprövas.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen har uttalat sig

för att rätten förklaras gälla även i förhållandet mellan pressen och radion.

En sådan utsträckning av rätten är emellertid ej förenlig med Bernkon­

ventionen. Den rätt som finns att fritt återge pressartiklar och radioinslag

genom citat och referat torde räcka för det praktiska behovet.

Jag anser alltså, liksom kommittén, att de nuvarande bestämmelserna om

pressens lånerätt bör bibehållas i princip oförändrade.

Kommitténs förslag att införa en rätt att för journalistiskt ändamål åter­

ge konstverk i tidning eller tidskrift har i princip godtagits i remissvaren.

Från presshåll har emellertid ifrågasatts huruvida icke rätten i förslaget

gjorts något för snäv. I grannländerna har kritiken på denna punkt varit

stark och frågan har med anledning härav tagits upp till behandling vid det

nordiska upphovsrättsmötet 1957. Man enades härvid om att stadgandet

borde få något ökad räckvidd och föreslog i detta syfte att orden »på kons­

tens område» borde utgå. För att i denna del uppna nordisk rättslikhet an­

ser jag mig böra biträda de delegerades förslag.

16 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 § kommittéförslaget,

har upptagits regler om lånerätt till förmån för samlingar till bruk vid

gudstjänst eller undervisning.

Gällande rätt. I detta ämne innehåller författar- och konstverkslagarna

åtskilliga, delvis invecklade bestämmelser. Vad först angår lån av litterära

verk är enligt 11 § första stycket 3) författarlagen tillåtet, att mindre delar

av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela skriften intages i

sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter sin beskaf­

fenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest

vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen

avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter än

som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt eller

delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära

undervisningen. I paragrafens tredje stycke stadgas att i skrift, som är av­

sedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten må in­

tagas teckning eller avbildning, som utgivits eller varit offentligen utställd.

Beträffande musikaliska verk är enligt 12 § första stycket 2) tillåtet, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ett utgivet sådant verk eller del därav intages i sådan ur flera tonsättares

verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till

bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller el­

jest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervis­

ningen avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas flera

verk eller delar därav än som motsvarar en tjugondei av samlingens hela

antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än tret­

tiotvå takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är

författat för att användas vid den elementära undervisningen.

Vad slutligen angår konstverk är enligt 6 § första stycket konstverksla­

gen tillåtet att i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning,

till förklaring av texten efterbilda sådant verk, som utgivits eller varit of­

fentligen utställt.

Kommittén. Kommittén anser, efter en ingående motivering, att rätten att

tör här avsedda ändamål låna utdrag av litterära och musikaliska verk

bör bibehållas, men att man bör förena denna med en rätt för upphovsman­

nen att erhålla ersättning. Såsom huvudsynpunkt anföres att det är ett

samhällsintresse att samlingar av hithörande slag — skolböcker, koral­

böcker och liknande — utges och att utgivaren härvid kan åstadkomma del

bästa möjliga i fråga om urval, samlingens disposition och uppläggning.

Detta samhällsintresse är av den styrka, att utgivningen icke bör vara be­

roende av den omständigheten, huruvida tillstånd kan erhållas från upp­

hovsmännen. Å andra sidan finns icke något giltigt skäl för att detta, så­

som nu är fallet skall kunna ske utan att dessa erhåller ersättning.

Såsom skydd för upphovsmannen mot ett alltför tidigt bruk av lånerätten

bör enligt kommitténs mening stadgas en särskild karenstid, under vilken

verket icke får utnyttjas. Tiden bör sättas till fem år från utgivningsåret.

Vad beträffar lånerättens innehåll i övrigt anser kommittén den förut

anförda huvudsynpunkten, att rätten endast bör få tagas i anspråk för

samlingar som sammanställts efter en viss plan, böra komma til! uttryck

genom krav att fråga skall vara om ett samlingsverk, sammanställt från ett

större antal upphovsmän. I huvudsaklig anslutning till nuvarande bestäm­

melser bör lånerätten vidare endast gälla samlingsverk till bruk vid guds­

tjänst eller undervisning. Lånerätten bör begränsas till mindre delar av

verk eller verk av ringa omfång. Från lånerätten bör slutligen undantagas

verk som tillkommit för att brukas vid undervisning.

I anslutning till bestämmelser om lånerätt beträffande litterära och mu­

sikaliska verk bör enligt kommitténs mening upptagas efter enahanda prin­

ciper utformade regler om rätt att låna konstverk som illustrationer till

samlingarna. Karenstiden bör här räknas från året för offentliggörandet.

Enligt det anförda utformade bestämmelser om lånerätten har av kommit­

tén upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har

intagits bestämmelse att upphovsmannen äger rätt till ersättning. Angående

det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kommittén till

52 §.

Beträffande förslagets förhållande till gällande rätt framhåller kommittén

i övrigt bl. a., att det i fråga om litterära och musikaliska verk i vissa hän­

seenden går något längre än nuvarande bestämmelser. Den begränsning som

för närvarande gäller genom att lånerätten endast avser undervisning som

är elementär har icke bibehållits. Termen elementär, som numera icke bru­

kas inom undervisningsväsendet, åsyftade ursprungligen skolgången upp till

studentexamen. Kommittén anför att behovet av en dylik begränsning, som

för övrigt torde vara av ringa praktisk betydelse, i huvudsak faller bort, om

man godtager förslagets ståndpunkt att upphovsmännen erhåller rätt till

ersättning. På grund härav och då det med hänsyn till de skilda undervis­

ningsformer, som numera förekomer, är svårt att finna uttryck för och prak­

tiskt genomföra en lämplig gränsdragning, har kommittén ansett berörda

inskränkning böra utgå. I förslaget har ej heller bibehållits det undantag

som gällande bestämmelser gör för samlingar till bruk vid musikskolor. En­

ligt kommitténs mening bör även på detta område gälla en ordning, som

möjliggör för en utgivare att sammanställa stycken efter en för undervis-

ningsändamål lämplig plan. Frågan får också mindre betydelse när, som en­

ligt förslaget, tonsättaren har rätt till ersättning. En annan avvikelse från

gällande rätt är att bestämmelserna om begränsning till ett tryckark, visst

antal takter o. dyl. slopats. Kommittén åberopar jämväl här synpunkten att

upphovsmannen skall få ersättning och tillägger att nuvarande bestämmel­

ser framstår som alltför schematiska och stela.

Såsom särskilt villkor för lånerätten uppställes för närvarande, att sam­

lingen efter sin beskaffenhet skall vara avsedd för de privilegierade ändamå­

len. Att detta bör gälla ligger enligt kommitténs mening i sakens natur;

kommittén har icke ansett erforderligt att särskilt framhäva detta i lagtexten.

Kommittén uttalar, att det naturliga tillämpningsområdet för stadgandet

är utgivning av skolböcker, koralböcker, samlingar för musikundervisning

och liknande i allmänhet genom tryck mångfaldigade samlingar. Principiellt

tillåter bestämmelserna emellertid även utgivning i andra former, exempel­

vis utgivning av magnetofonband på vilka för undervisningsändamål uppta­

gits utdrag av litterära eller musikaliska verk. Kommittén erinrar om att i

sådana fall 17 g kan vara tillämplig; upphovsman till utnyttjat verk är då

icke berättigad till ersättning. Däremot kan det nu föreslagna stadgandet

icke åberopas, om exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstad­

kommes genom sammanställning av brottstycken från andra filmer; något

praktiskt behov av lånerätt i denna riktning torde enligt kommitténs me­

ning icke föreligga.

Remissyttrandena. Förslaget att bibehålla lånerätten till för­

mån för samlingar till bruk vid gudstjänst och un­

dervisning men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

125

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

ersättning har i princip godtagits av så gott som samtliga remissinstan­

ser. Endast i det av Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen gemensamt avgivna yttrandet göres en reserva­

tion såvitt angår lånerätt för samlingar till bruk vid gudstjänst. Föreningar­

na uttalar sig i denna del i avstyrkande riktning, varvid bl. a. göres gällande

att Bernkonventionen ej ger stöd för lån i detta fall. Den frivilliga, av ide­

ella skäl förestavade medverkan i kyrklig verksamhet begränsas alltmer.

De i gudstjänster, andaktsstunder, musikandakter o. dyl. medverkande tor­

de i allt större omfattning — åtminstone då det gäller statskyrkan och de

större frikyrkosamfunden -— erhålla ersättning. Det är därför svårt att för­

stå, att något särskilt tvång skall behöva åläggas upphovsmännen att ställa

sina verk till förfogande.

Vad angår rätten till ersättning framhåller enhetsskolans mo-

dersmålskommitté att en sådan kan komma att påverka innehållet i skol-

antologierna, genom att textvalet blir beroende av författarens ersättnings­

anspråk. Modersmålskommittén anser likväl principen om ersättning rik­

tig men finner det önskvärt, att i lagen intages riktlinjer för hur ersättning­

arna skall bestämmas. Förslagsvis borde vid utgivning av antologier utgå

royalty såsom för läroböcker i allmänhet, varvid 2/3 därav borde tillfalla

utgivaren och 1/3 författarna. Till detta förslag ansluter sig skolöversty­

relsen.

Förslaget om karenstid för lånerätten beröres av några remissin­

stanser. Sveriges författareförening och föreningen Minerva samt Stim m. fl.

hemställer att tiden sättes till minst tio år. Å andra sidan hemställer skol­

överstyrelsen att karenstid ej måtte stadgas, huvudsakligen under åberopan­

de av att denna kommer att försvåra en lämplig redigering av läseböckerna.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna framhålles i det av

Stim m. fl. avgivna yttrandet, att om en lånerätt för samlingar till bruk vid

gudstjänst överhuvud anses nödvändig, den under alla omständighe­

ter icke bör utsträckas utöver det verkliga behovet och endast bör gälla, vad

svenska kyrkan angår, sådana samlingsverk som skall fastställas av Kungl.

Maj :t och, för andra trossamfund, samlingar avsedda för motsvarande ända­

mål, d. v. s. koral-, psalm- och mässböcker.

Vad angår samlingar för undervisning hemställer Sveriges förfat­

tareförening och föreningen Minerva, att man bibehåller det nu gällande

villkoret för lånerätten att undervisningen skall vara elementär. Mot kom­

mitténs argumentering hävdas bl. a. att systemet med tvångslicens icke skulle

erkännas i Bernkonventionen. I det av Stim m. fl. avgivna yttrandet göres

motsvarande uttalanden, varvid särskilt framhålles att med den utvidgning

av den allmänna folkbildningsverksamheten, som med statsmakternas eko­

nomiska stöd äger rum, en lånerätt för alla former av undervisning i studie­

cirklar skulle kunna få betydande konsekvenser. Vidare framhålles att låne­

rätt för samlingsverk till bruk i musikskolor ej bör medges. Å andra sidan

anser skolöverstyrelsen att lånerätten bör gälla även för arbeten till bruk

vid fackutbildning.

o

127

Sveriges författareförening, föreningen Minerva samt Stim in. fl. hem­ ställer vidare, att man bibehåller det i gällande lag intagna villkoret för lå- nerätt, att samlingen efter sin beskaffenhet skall vara av­ sedd att tjäna till bruk för nu förevarande ändamål; bl. a. erin­ ras i detta sammanhang om att lånerätten enligt Barnkonventionen endast får gälla i den omfattning som rättfärdigas av ändamålet. I anslutning här­ till framhålles att frågan, huruvida en samling är av privilegierad karaktär, lämpligen kunde göras beroende av om samlingen av statens läroboks- nämnd upptagits i läroboksförteckningen eller eljest anmälts till nämnden.

Rörande den omfattning, i vilken verk får tagas i anspråk med stöd av lånerätten, framföres önskemål om att man, såvitt angår litterära verk, bi­ behåller den nuvarande begränsningen till ett tryckark av Sveriges författareförening, föreningen Minerva, svenska bokförläggareföreningen, svenska tidningsutgivareföreningen och svenska boktrgckareföreningen.

Det föreslagna undantaget i lånerätten, att denna ej skall gälla verk som tillkommit för att brukas vid undervisning anses av

Sveriges radio böra förklaras gälla verk som huvudsakligen tillkommit för berörda ändamål; ett musikverk kan av en tillfällighet komma att första gången inflyta i en lärobok, ehuru dess huvudsakliga ekonomiska utnytt­ jande har kunnat ske på vanligt sätt.

Mot kommitténs uttalande att lånerätten ej skulle gälla filmer an­ märker hovrätten över Skåne och Blekinge att detta ej synes följa av den föreslagna lagtexten; i sakligt avseende synes ej heller en sådan begräns­ ning befogad. Samma påpekande göres av skolöverstgrelsen.

Rätten att låna konstverk som illustrationer i samlingar av hithö­ rande slag beröres icke av remissinstanserna i vidare mån än att svenska bokförläggareföreningen diskuterar frågan om beräkningen av karenstiden i detta fall; föreningen anser tiden böra räknas från konstverkets tillkomst, med hänsyn till svårigheten att fastställa om och i så fall när ett konstverk offentliggjorts.

Departementschefen. Kommitténs förslag att bibehålla lånerätten till för­ mån för samlingar till bruk vid gudstjänst och undervisning men förena denna med rätt för upphovsmannen att erhålla ersättning har i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser, bland dem Sveriges förfat­ tareförening och föreningen Minerva, och utgör enligt min mening en lämplig lösning av den här föreliggande frågan. Såvitt angår samlingar för gudstjänstbruk har invändningar framställ Is av företrädare för komposi­ törer och musikförläggare, vilka anser att lånerätten i denna del bör upp­ hävas; bl. a. har gjorts gällande att förslaget i denna del skulle strida mot Bcrnkonventionen. Det måste emellertid anses vara ett viktigt samhälls­ intresse att en lånerätt medges även i detta fall. Inom gudstjänstlivet be­ höver man tillgång till enhetliga samlingar av texter och melodier, ord­ nade i nummerföljd eller på annat sätt, vilka innehåller vad som lämpar sig för olika tillfällen. Utgivningen av sådana samlingar kunde betänkligt för­

Kungl. Maj.ls proposition nr 17 år 1960

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

svåras, om utgivaren skulle behöva träffa avtal med varje upphovsman.

Om lånerätten, såsom föreslagits, förenas med rätt till ersättning för upp­

hovsmännen, torde anordningen även ur deras synpunkt kunna betraktas

som rimlig. Beträffande förhållandet till Bernkonventionen må framhållas,

att denna icke ansetts utgöra hinder mot att i gällande författarlag uppta­

gits bestämmelser om lånerätt för gudstjänstbruk, och jag vill ansluta mig

till uppfattningen att något hinder i förevarande avseende icke föreligger.

.lag har därför även i denna del ansett mig böra biträda kommitténs prin­

cipiella ståndpunkt.

I fråga om övriga villkor för rätten har under remissbehandlingen fram­

ställts olika önskemål om ändringar i och tillägg till kommitténs förslag.

Företrädare för allmänna intressen har sålunda i olika hänseenden för­

ordat en utvidgning av lånerätten, medan upphovsmän och förläggare hem­

ställt om begränsning därav. De av kommittén föreslagna bestämmelserna

synes emellertid innefatta en lämplig avvägning mellan de intressen som

här står mot varandra och jag förordar att de oförändrade upptages i lagen.

Vad särskilt angår de nya reglerna om karenstid har skolöverstyrelsen an­

mält farhågor för att dessa skulle försvåra redigeringen av läseböcker. I

det sannolikt ringa antalet fall, då man vill återge utdrag ur ett nyutkom­

met verk, torde det emellertid i allmänhet finnas möjlighet att i vanlig ord­

ning sluta avtal därom med författaren.

Med anledning av vissa remissuttalanden vill jag framhålla att stadgan­

det, liksom motsvarande regler i författarlagen, endast är tillämpligt på

samlingar, som efter sin beskaffenhet är avsedda att tjäna till bruk för de

privilegierade ändamålen. Att särskilt framhäva detta i lagtexten synes

emellertid icke behövligt. Ej heller bör lånerätten göras beroende av an­

mälan till myndighet eller dylikt.

Såsom anförts vid 1 § avser förslagets regler om litterära verk icke i nå­

got fall filmverk. Förevarande stadgande kan därför icke åberopas om

exempelvis en för undervisningsbruk avsedd film åstadkommes genom sam­

manställning av brottstycken från andra filmer. Något praktiskt behov av

en lånerätt i denna riktning torde icke heller föreligga. Däremot torde s. k.

stillbilder ur filmer kunna användas som illustrationer till samlingar en­

ligt de för konstverk gällande reglerna, vilka här torde kunna anses ana­

logt tillämpliga.

Vad angår den ersättning som enligt förslaget skall utgå till upphovs­

mannen kan, såsom vid 52 § utvecklas, förväntas, att berörda organisatio­

ner kommer att enas om de taxor och tariffer som här bör tillämpas. Skulle

ändock tvist uppstå, skall avgörande ske genom skiljedom av särskild

nämnd. Det torde ej vara lämpligt att, såsom företrädare för skolintressen

yrkat, i lagen upptaga riktlinjer för bedömandet i hithörande fall.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § kommittéförslaget, innehåller en ny be­

stämmelse om ljudupptagning för undervisning.

129

Kommittén. Kommittén erinrar om att man numera i skolorna i stor ut­

sträckning begagnar ljudupptagning såsom hjälpmedel vid undervisningen

(bändinspelningsapparater o. dyl.). Användningsformerna är skiftande. Så­

lunda inspelas skolradioprogram i sådana fall, då utsändningen icke kan

fogas in i schemat; inspelningen avlyssnas senare vid lämplig tidpunkt.

Många lärare spelar också in andra programpunkter i radioutsändningarna,

t. ex. uppläsningar av litterära verk och avsnitt ur historiska skådespel, för

att använda upptagningarna såsom illustrationer till undervisningen i lit­

teraturhistoria eller historia. I andra fall göres inspelningar från grammo­

fonskivor, både från talskivor, lämpliga för språkundervisning, och från

skivor med barnvisor o. dyl., lämpliga för sångundervisning. Inspelningar

användes vidare såsom ett kontrollmedel vid språk och sångundervisningen.

Man låter också infödda tala in den läsebok som användes, antingen hela

textmaterialet eller delar därav, varefter det inspelade återges som höröv­

ning, som diktamensövning eller för övning och korrektion av uttal.

I det följande framhålles, att inspelningar av hithörande slag, i den mån

de avser skyddade verk, principiellt omfattas av upphovsmannens rätt. I

praktiken torde förhållandet emellertid sällan eller aldrig uppmärksammas;

från upphovsmännens sida torde man icke heller göra anspråk på några

rättigheter i detta sammanhang, så länge verksamheten bedrives under

hittills förekommande former.

Enligt kommitténs mening bör den praxis som sålunda utbildats legali­

seras. Det är uppenbart att ljudupptagning i nu avsedda fall utgör ett så

värdefullt hjälpmedel för undervisningen, att den bör förklaras tillåten.

Samtidigt bör skapas garantier mot att förfarandet får så vidsträckt om­

fattning, att det kan komma att göra intrång i upphovsmännens berättigade

intressen. Enligt kommittén bör detta främst ske genom att ljudupptagning

i hithörande fall förklaras tillåten endast om den sker för tillfälligt bruk. I

enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgande

att inom undervisningsverksamhet må för tillfälligt bruk exemplar av of­

fentliggjort verk framställas genom ljudupptagning; härtill har fogats be­

stämmelse att vad sålunda framställts ej må utnyttjas för annat ändamål

och skall efter användningen göras obrukbart.

Kommittén framhåller att det normala torde vara att inspelningarna

framställes inom vederbörande skola eller undervisningsanstalt. I diskus­

sionen har emellertid framförts önskemål om att inom skolväsendet anord­

nas inspelningscentraler, från vilka valda språkband och inspelningar av

radioprogram distribueras till skolorna. Om inspelningarna härvid är av­

sedda att inom skolorna användas endast för tillfälligt bruk, bör förfaran­

det anses förenligt med stadgandet.

Remissyttrandena.

Det föreslagna stadgandet om rätt att inom

undervisningsverksamhet göra ljudupptagningar av

skyddade verk för tillfälligt bruk tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av flertalet remissinstanser. Det avstyrkes av organisationer före-

i)

liihamj till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

trädande upphovsmän och förläggare. Sålunda framhålles av Stim, för­

eningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen,

att stadgandet saknar motsvarighet både i Bernkonventionen och i ut­

ländsk lagstiftning. Någon invändning behöver visserligen icke resas mot

att en lärare i en skola på skolans egen bandapparat gör en upptagning för

tillfälligt bruk i sin klass. Men det tillfälliga bruket kan icke kontrolleras

och resultatet blir kanske i stället ett bandbibliotek för undervisningen i

skolans olika klasser, vilket gör inköp av annars nödvändiga grammofon­

skivor och band överflödigt. Bestämmelsen att upptagningen efter det till­

fälliga bruket skall förstöras är ej en garanti mot missbruk; det är ytter­

ligt svårt att avgöra vad som är tillfälligt bruk, och ännu svårare att kon­

trollera att förstöringen äger rum. Särskilt synes det oriktigt att stadgan­

det skulle kunna åberopas även av vissa inspelningscentraler. Antingen fi­

nansieras sådana centraler genom att upptagningarna försäljes eller uthy­

res eller också genom statliga eller kommunala subventioner. I båda fallen

bör upphovsmannens rätt att bestämma över mångfaldigandet och ersätt­

ningen vara uppenbar. Liknande synpunkter framföres av Sveriges förfat­

tareförening och föreningen Minerva, vilka dessutom understryker att om

upphovsmännen icke hittills reagerat inför det intrång i deras intressen som

här skett och sker, detta icke kan tolkas som ett samtycke från deras sida

till de inspelningar som företagits och ej heller får uppfattas såsom ett be­

vis för att de icke skulle haft något att erinra mot att nämnda praxis ut­

bildat sig.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller att stadgandet skulle med­

föra, att skolboksförlagen måste nedlägga tillverkningen av ljudband till

textböcker. Praktiskt skulle det mycket lätt gå att ordna, att överlärare-

distrikten gemensamt köpte ljudband, som sedan spelades över på band för

var och en av distriktens skolor. Men därigenom skulle efterfrågan minska

så, att banden icke längre kunde framställas. Skolornas berättigade intres­

sen torde utan lagstadgande kunna tillgodoses genom att Sveriges radio för

de program, som utsändes för skolbruk, träffar överenskommelse med

upphovsmännen om att ljudupptagning skall få ske. Detta kan meddelas

skolorna, exempelvis genom radioprogrammen.

Av de remissinstanser, som i princip tillstyrkt stadgandet, anser ett par

den uppställda begränsningen att inspelning får ske endast för tillfäl­

ligt bruk böra utgå. Skolöverstyrelsen framhåller att vissa radiopro­

gram med fördel kan användas år efter år, t. ex. den uppskattade serien

Tavlan och tiden. Om med tillfälligt bruk menas användning i eu eller flera

klasser omedelbart efter det programmet sänts, går kommande årsklasser

på samma stadium miste om det kunskapsstoff och den intressestimulans,

som ett värdefullt radioprogram kan skänka. I paragrafen bör därför före­

skrivas, att exemplar av offentliggjort verk må inom undervisningsverk­

samhet och för bruk endast inom sådan verksamhet framställas genom

ljudupptagning. Häri skulle även innefattas medgivande för skolan att låta

lärare och utländska språkassistenter, för användning inom viss skola eller

131

skoldistrikt, på ljudupptagningsapparater läsa in partier ur utgivna läro­

böcker. Liknande synpunkter anlägges av Stockholms rådhusrätt, som

dessutom anser föreskriften om att upptagningen skall göras obrukbar kun­

na utgå, eftersom upptagningen ej får användas för annat än undervisnings-

ändamål. Audiovisuella sällskapet ifrågasätter huruvida inspelningarna icke

bör få användas under en tid av åtminstone sex månader.

Beträffande utformningen av stadgandet i övrigt erinrar Sveriges radio

om att det enligt motiven skall vara tillåtet att med stöd av stadgandet fö­

retaga ljudupptagningar i inspelningscentraler; för att erhålla kvalitativt

högtstående inspelningar synes lämpligt att Sveriges radio anordnar en

sådan central. Med hänsyn till det anförda bör måhända uttrycket »inom

undervisningsverksamhet» utbytas mot t. ex. »för undervisningsverksam­

het». Svenska bokförläggareföreningen framhåller att det, i analogi med vad

som föreskrives i 16 § första stycket i förslaget, bör stadgas att ljudband,

som framställts för att brukas vid undervisning, ej får kopieras.

Departementschefen. Såsom kommittén närmare beskrivit användes nume­

ra i stor utsträckning apparater för ljudupptagning (bandinspelningsappa­

rater o. dyl.) såsom hjälpmedel i skolundervisningen. Denna verksamhet av­

ser till betydande del även skyddade verk. I praktiken har man emellertid

med hänsyn till det särskilda ändamålet med inspelningarna ansett sig icke

behöva inhämta tillstånd av upphovsmännen.

I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser finner jag denna

praxis böra legaliseras såvitt rör inspelningar som är avsedda för tillfälligt

bruk. Ett behov härav finns huvudsakligen i fråga om inspelningar från

skolradion. Dess program äger ibland rum på en tid som icke passar klas­

sens schema; med hjälp av en inspelning kan då programmet uppskjutas

till en mera lämplig tidpunkt. Även i fråga om andra programpunkter i

radio synes det önskvärt att inspelningar för här avsedda ändamål skall

kunna äga rum utan tillstånd. Tillstånd bör ej heller fordras i ett sådant

fall som att en infödd lärare under ett besök talar in avsnitt ur en textbok,

som sedan kan avlyssnas av flera olika klasser. Om rätten att göra inspel­

ningar för nu antydda och liknande ändamål såsom kommittén föreslagit

begränsas till fall, där de är avsedda för tillfälligt bruk, synes upphovsmän­

nens intressen icke kunna lida skada, och jag förordar att en bestämmelse

härom upptages i lagen.

Med »tillfälligt bruk» avses i princip, att inspelningen blott far anvandas

vid något eller några tillfällen och i uttrycket ligger också att detta icke får

ske inom alltför lång tid från det inspelningen företogs.

Med hänsyn till de invändningar som företrädare för upphovsmannen och

förläggarna rest mot kommitténs förslag, har de delegerade vid det nordiska

upphovsrättsmötet 1957 förordat ytterligare den inskränkningen, att in­

spelning icke får göras direkt från grammofonskivor, band etc. Jag vill bi­

träda detta förslag. Begränsningen har särskilt betydelse med hansyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

132

språkskivor och ljudband till textböcker. Då endast »direkt» eftergöring

undantages, skall det vara tillåtet att göra upptagning av radioprogram,

även om sändningen sker med hjälp av inspelning.

Det normala torde vara att inspelningarna framställes inom vederböran­

de skola eller undervisningsanstalt. Såsom kommittén anfört bör stadgan­

det emellertid vara tillämpligt även beträffande verksamheten i inspelnings-

centraler som anordnas inom skolväsendet. Däremot synes det icke före­

ligga tillräcklig anledning att, såsom Sveriges radio yrkat, låta stadgandet

gälla till förmån jämväl för detta företag; radion bör i hithörande fall träf­

fa överenskommelse om inspelning med upphovsmännen.

I paragrafen bör intagas föreskrift att inspelning som gjorts med stöd

därav icke får utnyttjas på annat sätt. Att såsom kommittén föreslagit där­

utöver stadga att den efter användningen skall göras obrukbar synes knap­

past nödvändigt och stadgandet härom bör därför utgå.

18 §.

Paragrafen, som är likalydande med 18 § kommittéförslaget, avser fram­

ställning av litterärt eller musikaliskt verk i blindskrift.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande att av utgivet litterärt

eller musikaliskt verk exemplar må framställas i blindskrift. I motiven

framhålles att stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, uppbä-

res av humanitära grunder. I praktiken torde lånerätten komma att utnytt­

jas endast av organisationer, som bedriver verksamhet för de blindas väl.

Remissyttrandena. Stadgandet möter gensaga endast hos studieförbundet

medborgarskolan. Förbundet anser de humanitära skäl som åberopas vara

behjärtansvärda. Emellertid torde de blindas intressen bättre tillgodoses ge­

nom statsbidrag o. dyl. än genom ett stadgande sådant som det föreslagna,

som innebär en konfiskation av upphovsmannens rättigheter.

De blindas förening hemställer att stadgandet måtte utvidgas till att om­

fatta all för blinda avsedd framställning av litterära och konstnärliga verk,

oberoende av vilken teknik som använts. Föreningen konstaterar med till­

fredsställelse, att kommittén tagit viss hänsyn till de blindas behov genom

förslaget att från upphovsrätten skall undantagas framställning av exem­

plar i blindskrift. Blindskriftens användning begränsas emellertid starkt av

det förhållandet, att personer som drabbats av blindhet vid vuxen ålder

endast undantagsvis kan förvärva sådan färdighet vid läsning av denna

skrift, att de med behållning kan tillgodogöra sig skönlitteratur. Flertalet

av dessa blinda är därför utestängda från utnyttjandet av blindskriftsbiblio-

teken. För att tillgodose litteraturbehovet även för denna grupp tillämpas

numera metoden med inläsning av böcker på tonband. Framställning av så­

dana s. k. talböcker påbörjades i vårt land under år 1955 och vann omedel­

bart stor uppskattning bland de blinda. Utlåningen av talböcker handhas av

föreningens lånebibliotek och sker efter samma principer som utlåningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

133

av böcker i blindskrift. Förevarande stadgande bör därför under alla för­

hållanden avse framställning även genom inläsning på tonband. Enligt för­

eningens mening är det emellertid rimligt att antaga, att tekniken efter

hand kommer att kunna erbjuda ytterligare former för framställning av

böcker för blinda, varför hänsyn härtill bör tagas vid utformandet av lag­

stiftningen på området.

Sveriges allmänna biblioteksförening menar, att man bör tillgodose icke

blott de blinda utan även poliopatienter och andra personer, som är för­

hindrade att taga del av litterära eller musikaliska verk i konventionellt ut­

förande. Stadgandet bör i följd härav utsträckas till att avse alla litterära

och musikaliska verk, av vilka genom bandinspelning, grammofoninspel­

ning eller på annat sätt kopior kan framställas till tjänst för sådana perso­

ner. Liknande synpunkter anlägges av skolöverstyrelsen, som särskilt näm­

ner möjligheten att filma litterära verk för visning i läsapparater.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna regeln om framställning

av verk i blindskrift är förestavad av humanitära skäl, och jag vill även för

egen del förorda att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.

Vid remissbehandlingen har representanter för de blinda uttalat önske­

mål om att även upptagning av litterära verk på tonband till bruk för blinda

— s. k. talböcker — måtte förklaras fri. En generell regel i denna riktning

synes dock kunna föra för långt; ljudupptagningar av litterära verk kan

användas även av andra än blinda och man torde icke kunna bortse från

möjligheten av att bestämmelser i ämnet skulle missbrukas. Däremot kun­

de det i och för sig övervägas att ge de blindas egna organisationer samt

folkbiblioteken rätt att framställa ljudupptagningar av litterära verk, un­

der villkor att dessa endast finge användas för utlåning åt blinda. Man

torde dock kunna antaga att tillstånd till dylika upptagningar utan större

svårigheter skall kunna erhållas från författarna. Skulle denna förmodan

visa sig oriktig, synes det föreligga anledning att återkomma till frågan.

Den i ett par remissyttranden berörda frågan om filmning av böcker på

band, avsedda att utlånas till poliopatienter och andra handikappade för

användning i läsapparater, har behandlats vid 12 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

19 §.

I förevarande paragraf, som i sak överensstämmer med 19 § kommitté­

förslaget, behandlas rätten att mångfaldiga och offentligt framföra dikter

såsom text till musikaliska verk.

Gällande rätt. Enligt 11 § första stycket 2) författarlagen är tillåtet, att ut­

given dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften eller

upptages på konsertprogram. Sådan dikt får också framföras offentligt så­

som text till musikaliskt verk; i 10 § 2) göres nämligen det undantaget i

författares ensamrätt att offentligen föredraga skrift, att utgiven skrift må

134

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

föredragas »annorledes än genom uppläsning». Undantagsbestämmelsen är

endast tillämplig då fråga är om ett »föredragande» i lagens mening, d. v. s.

i första hand då dikten såsom sångtext föredrages vid ett personligt fram­

trädande inför publik. På grund av regeln i 2 § andra stycket sista punk­

ten är bestämmelsen emellertid tillämplig även vid återgivning genom gram­

mofonskiva eller liknande anordning. Enligt vissa uttalanden vid stadgandets

tillkomst (prop. 1931:2 s. 41, 42 och 57) torde bestämmelsen icke kunna

åberopas vid utsändning i radio eller återgivning genom ljudfilm; dessa

framförandeformer är nämligen icke att hänföra till »föredragande» utan

har i 2 § fått utgöra en särskild kategori.

Kommittén. Kommittén framhåller att rätten att fritt begagna dikter för

här avsedda ändamål starkt kritiserats, varvid framför allt anförts att den

kan leda till intrång i författarnas ideella intressen. På grund av lånerätten

kan sålunda en betydande diktare nödgas finna sig i, alt hans verk av en

medelmåttig kompositör behandlas på ett sätt som är ovärdigt texten; exemp­

len härpå i praktiken är talrika. Enligt kommitténs mening måste stor be­

tydelse tillmätas denna invändning. Även författarnas ekonomiska intressen

sättes genom lånerätten åt sidan till förmån för kompositörerna. Å andra

sidan måste hänsyn tagas till allmänhetens och kulturlivets intresse, att

kompositörernas frihet icke i alltför hög grad kringskäres. Vid övervägande

av olika förslag till en lämplig lösning har kommittén funnit goda skäl tala

till förmån för ett — i huvudsak efter dansk förebild utformat —■ system,

enligt vilket lånerätten principiellt bibehålies, men författaren erhåller möjlig­

het att genom ett särskilt, vid utgivningen av dikten meddelat förbud sätta

lånerätten ur kraft. Författaren kan på detta sätt förbehålla sig rätt att vara

medbestämmande, då dikten skall begagnas såsom text till kompositioner.

Har sådant förbehåll gjorts, vet å andra sidan kompositören på förhand, att

han icke ensam kan disponera över båda verken.

Vidare framhåller kommittén, att anledning icke föreligger att dikten,

såsom är fallet enligt gällande bestämmelser, skall få tillgodogöras utan

att författaren kan göra anspråk på ersättning. Rätt i sådant hänseende

bör tillerkännas denne.

Även då det gäller lånerättens omfattning bör enligt kommitténs mening

ett par ändringar vidtagas i förhållande till gällande lag. Rätten bör sålunda

begränsas så att endast mindre dikt eller del av dikt får lånas. Den bör å

andra sidan förklaras avse alla slags offentliga framföranden, således även

t. ex. radioutsändning och återgivning genom ljudfilm.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande

paragraf upptagit stadgande att i fall då utgiven mindre dikt eller del av

dikt blivit tonsatt, den må som text till det musikaliska verket återges i no­

ter och framföras offentligt, såframt ej förbud däremot utsatts vid utgivan­

det; härtill har fogats bestämmelse att författaren äger rätt till ersättning.

Angående det sätt på vilket ersättningen skall bestämmas hänvisar kom­

mittén till 52 §.

135

Till andra stycket har förts en regel att då verket framföres, må städse

till bruk för åhörarna texten återges i konsertprogram och dylikt. Regeln

ansluter sig till gällande rätt. I motiven uttalas hl. a., att regeln ej kan åbe­

ropas i fråga om återgivning i tidning eller tidskrift, t. ex. i en publikation

för radiolyssnare.

Remissyttrandena. Förslaget att i princip bibehålla rätten att

använda dikter som text till musikaliska verk men göra

denna beroende av att förbud däremot icke utsatts och därjämte tillei-

känna diktens upphovsman rätt till ersättning tillstyrkcs eller lämnas

utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Mot förslaget uttalar sig Sveriges dramatikerförbund; förbundet finner

det visserligen utgöra ett framsteg, att textförfattaren skall kunna förbjuda

tonsättning, men vad denne önskar är icke att förbjuda utan att få kontroll

över av vem, på vad sätt och för vilka ändamål hans texter tonsättes. Av

principiella skäl kan förbundet icke undgå att finna den inskränkning som

genom stadgandet göres till förmån för tonsättarna obillig och stötande.

Förslaget avstyrkes vidare av svenska bokförläggareföreningen, som instäm­

mer i den i motiven åberopade kritiken mot att dikter får fritt utnyttjas i

kombination med musikaliska verk. Den nu föreslagna regeln, varigenom

lånerätten gjorts beroende av att förbud mot lån ej utsatts vid utgivandet,

finner föreningen opraktisk. Den kommer nämligen att leda till att alla för­

lag vid all utgivning av dikter skyddar författarens rätt genom att utsätta

törbud. Dessutom finns emellertid skalder som utger sina verk på eget för­

lag, och av dessa som icke är yrkesförläggare kan man knappast begära, att

de skall känna till vilka förbehåll de bör trycka på verket. I avstyrkande

riktning uttalar sig vidare studieförbundet medborgarskolan.

Vad angår stadgandets närmare utformning anför Sveriges författareför­

ening och föreningen Minerva att lånerätten endast bör avse i tryck utgivna

verk. Om utgivning sker på grammofon, band eller film, kan det icke alltid

praktiskt genomföras att förbud utsättes på exemplaret (skivan, bandet,

filmen). Vidare bör gälla att förbudet endast behöver utsättas vid första

publiceringen i bok, tidning eller annat tryckalster, ej vid senare utgåvor.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareför­

eningen anför liknande synpunkter. Hovrätten över Skåne och Blekinge

erinrar om att även pressens lånerätt enligt 15 § gjorts beroende av att för­

bud ej utsatts, men att enligt motiven sättet för angivande av förbudet skulle

vara något olika i de båda fallen. Om en sådan åtskillnad avses, bör den

enligt hovrättens mening komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Sveriges radio ifrågasätter om icke texten borde få återges även, såsom i

praktiken ibland sker, på omslag till grammofonskivor, och icke blott i noter.

I redaktionellt avseende anmärker hovrätten över Skåne och Blekinge att

ordet noter synes mindre väl valt; återgivande i noter för lätt tanken på

återgivande i nottecken.

Beträffande stadgandet i andra stycket om rätt att återge sång­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

text i konsertprogram hemställer hovrätten över Skåne och

Blekinge samt Sveriges radio om ett förtydligande av uttrycket »då ver­

ket framföres»; att här åsyftas alla musikverk med text, oavsett om texten

är av det slag som avses i första stycket eller ej, framgår icke av uttrycket.

Angående stadgandets innebörd i övrigt gör Sveriges radio erinringar mot

kommitténs uttalande, att detta ej skulle vara tillämpligt vid återgivning

i en publikation för radiolyssnare; så bör vara fallet.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit kan i olika avseenden

invändningar riktas mot den nuvarande ordningen att dikter helt fritt kan

begagnas som sångtexter. Kommittén har här föreslagit att författarnas in­

tressen skall tillgodoses dels genom att det införes en möjlighet att genom

förbud sätta lånerätten ur kraft och dels genom att författaren tillerkän-

nes rätt till ersättning. Denna lösning, som godtagits av flertalet remiss­

instanser, bland dem Sveriges författareförening, innebär enligt min me­

ning en lämplig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra

och jag förordar att den lägges till grund för bestämmelsen i ämnet.

I enlighet med kommitténs förslag bör rätten begränsas till mindre dikt

eller del av dikt varjämte kravet på att dikten skall ha utgivits bör bibe­

hållas. Att såsom några remissinstanser yrkat göra den ytterligare begräns­

ningen att rätten blott skall avse verk som utgivits i tryck synes icke mo­

tiverat.

Lånerätten skall enligt förslaget bestå i att dikten må som text till det

musikaliska verket återges i noter och framföras offentligt. Av samman­

hanget torde framgå att ordet noter avser nothäften o. dyl. Det synes icke,

såsom i ett remissvar föreslagits, påkallat att tillåta återgivning även på

omslag till grammofonskivor o. dyl. Bestämmelsen avser alla slags offent­

liga framföranden, alltså även utsändning i radio och återgivning genom

ljudfilm.

Vad angår den förslagna möjligheten att genom förbud sätta lånerätten

ur kraft, må framhållas att detta bör ske så att det tydligt framgår att för­

fattaren avser det utnyttjande som det här är fråga om. En allmän klausul

såsom »Copyright» o. dyl. torde i allmänhet uppfattas såsom syftande på

det formkrav för bibehållande av upphovsrätt överhuvudtaget som på sina

håll kräves för skydd utomlands och torde därför icke kunna godtagas. Det

bör dock vara tillåtet att använda förkortade uttryck, t. ex. »Tonsättning

förbjudes». Utges nya upplagor, måste förbudet upprepas i dessa; eljest får

anses att författaren eftergivit det.

Den av kommittén föreslagna regeln om återgivande av text i konsert­

program o. dyl. ger ej anledning till annan erinran än att en redaktionell

jämkning torde erfordras för att tydliggöra att rätten gäller i samtliga fall

då musikaliskt verk framföres med text. Såsom kommittén anfört kan

stadgandet ej anses tillämpligt vid återgivning i tidning eller tidskrift.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

20

§.

I paragrafen, som motsvarar 20 § kommittéförslaget, behandlas rätten

att fritt framföra verk offentligt för olika religiösa, kulturella och andra

samhälleliga ändamål.

Gällande rätt. I författariagen behandlas delta ämne i 10 g. Enligt denna

får såväl litterära som musikaliska verk i vissa fall fritt framföras offent­

ligt. Gemensam förutsättning är, att verket är utgivet.

Vad först angår litterära verk stadgas i 10 § 2), att sådant må offentligen

uppläsas av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning. Även yrkes-

uppläsare får fritt uppläsa verk, om han icke erhåller någon ersättning

eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd

folkbildningsorganisation. Att offentligt föredraga litterära verk såsom

sångtext är generellt tillåtet; se härom redogörelsen under 19 § i förslaget.

Dramatiska verk får ej i något fall uppfö-as utan upphovsmannens till­

stånd.

Musikaliska verk får enligt 10 § 3) fritt utföras offentligt i två fall. För

det ena uppställes såsom förutsättning, att allmänheten äger utan av­

gift övervara utförandet och att detta ej heller sker i förvärvssyfte. På

grund av detta stadgande får musik fritt utföras vid gudstjänst ävensom

vid parkkonserter o. dyl. För det andra fallet gäller såsom villkor, att den

av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål

och att den utförande icke erhåller någon ersättning.

Undantagsreglerna är ej tillämpliga, då en uppläsning eller ett musikut­

förande skall utsändas genom radio. Här uppställes i 10 § 4) särskilda

regler. Enligt dessa får ett verk utan tillstånd utsändas genom radio för

religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning. Vidare får ett verks

offentliga föredragande eller utförande utan tillstånd återges genom radio,

då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och

detta ej heller sker i förvärvssyfte.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis att hithörande bestämmelser

i stort sett bör utformas efter samma principer som nu gäller för mu­

sikutföranden.

I första stycket har kommittén upptagit stadgande att utgivet verk må

framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning, så ock eljest om

det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. 1 motiven nämnes som exempel

olika slags framföranden vid kyrkliga och liknande förrättningar, som

äger rum i för allmänheten tillgängliga lokaler, samt musikutföranden vid

militärparader, processioner genom gator och organisationers möten på all­

männa platser. I anslutning härtill framhålles, alt den föreslagna bestäm­

melsen även täcker vissa fall, där det i och för sig kan vara tveksamt huru­

vida framförandet bör vara fritt, exempelvis konserter som eu stad sommar­

tid anordnar i parker och på andra allmänna platser, avgiftsfria kyrko-

konserter o. dyl. Sådana konserter anordnas som vanliga offentliga kon­

serter; enda skillnaden är, att åhörarna äger fritt tillträde. Med hänsyn

härtill kunde med visst fog göras gällande, att dessa fall borde omfattas

av upphovsmannens ensamrätt. Att i praktiken draga en gräns mellan olika

slags avgiftsfria framföranden är emellertid enligt kommitténs mening

knappast möjligt.

Till andra stycket har förts stadgande, att utgivet verk ock må framfö­

ras offentligt i folkbildningsverksamhet, för välgörande ändamål eller i an­

nat allmännyttigt syfte, om den som utför verket eller, vid utförande i

samverkan, alla de medverkande gör det utan ersättning; vad sålunda

stadgats skall dock ej gälla sceniskt verk. Kommittén anför att huvudregeln

bör vara att framföranden för här angivna syften omfattas av ensamrät­

ten; om exempelvis vid en välgörenhetssoaré engageras en populär yrkes-

artist för att locka publik, bör ersättning utgå för de verk denne utför. Om

emellertid artisten avstår från honorar för den goda sakens skull eller de

uppträdande är amatörer som icke gör anspråk på ersättning, kan det)

vara motiverat att framförandet skall vara fritt även gentemot upphovs­

männen. Framföranden om vilka nu är fråga har därför förklarats fria

under förutsättning, att den som utför verket gör det utan ersättning. Att

sceniska verk undantagits motiveras med att det finns en produktion av

skådespel, som huvudsakligen riktar sig till amatörteatern och som icke

skulle kunna bestå, om den ej honorerades av denna.

Såsom förut anförts motsvarar den föreslagna paragrafen i fråga om

musikutföranden i stort sett nuvarande bestämmelser; andra stycket inne­

bär dock en viss utvidgning av det fria området. Däremot medför de nya

bestämmelserna i huvudsak en inskränkning i den nuvarande, mycket

långtgående rätten att fritt uppläsa verk. Bl. a. kommer uppläsning inom

statsunderstödd folkbildningsverksamhet, som för närvarande städse må

äga rum utan författarens samtycke, att vara fri endast om uppläsaren

icke får någon ersättning. Enligt kommitténs mening finns ej anledning

att här avvika från de regler, som eljest bör gälla om rätten att fritt fram­

föra verk. Förslaget innebär vidare en viss inskränkning i radions rätt att

fritt utsända verk, som dock enligt kommittén torde vara av ringa prak­

tisk betydelse.

Remissyttrandena. Förslagets utformning av rätten till fria fram­

föranden lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Mot förslaget göres erinringar bl. a. av organisationer företrädande upp­

hovsmän och musikförläggare. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap

och svenska musikförläggarefÖreningen finner sålunda förslaget innefatta

en synnerligen allvarlig inskränkning i upphovsmannens rätt och hävdar,

att det går längre än Bernkonventionen sådan denna tolkats vid Bryssel-

konferensen. Mot bestämmelsen i första stycket, att framföranden som sker

avgiftsfritt och utan förvärvssyfte generellt skall vara fria, framhålles att

tonsättare och författare säkerligen icke gör några svårigheter, då det gäl­

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

139

ler att nyttja deras verk till religiösa och kulturella syften. Den allmänna utvecklingen under senare år visar emellertid, att man numera mycket säl­ lan för religiösa, kulturella, patriotiska eller välgörande syften erhåller ohonorerad medverkan. Man frågar sig under sadana omständigheter, var­ för just de andliga verkens skapare skall behöva ställa sina prestationer gratis till förfogande. Det bör också påpekas, att litterära och konstnär­ liga verk numera i mycket stor utsträckning genom samhällets försorg sprides till allmänheten, utan att allmänheten erlägger någon avgift för åhörandet. Regelbundna parkkonserter och dramatiska föreställningar an­ ordnas i stor omfattning. Alla övriga medverkande erhåller av statliga eller kommunala medel ersättning för sina prestationer. Enligt stadgandet skulle tonsättare och författare tvingas att lämna sina andliga produkter gratis. Det är även oriktigt att upphovsmännens rätt skall vara beroende av om entréavgift uppbäres eller ej. Den i andra stycket gjorda utvidgningen av det fria området till framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat allmännyttigt syfte synes icke heller godtagbar. Det allmänna tager allt­ mera hand om folkbildning och allmän kulturell verksamhet och ger stora subventioner till studieverksamhet. Vad beträffar undantaget till förmån för välgörande ändamål framhålles, att upphovsmännen gärna önskar själva bestämma över sin välgörenhet och att de icke önskar vara beroen­ de av andras avgörande på denna punkt. Upphovsmännen kommer här­ vid icke att visa sig oförstående — tvärtom. Undantaget finns redan i gäl­ lande lag men bör, såsom oförenligt med Bernkonventionen, ej bibehållas. Sammanfattningsvis hemställer föreningarna, att paragrafen principiellt begränsas till fall som medges i Bernkonventionen. Med hänsyn till svå­ righeten att göra tillförlitliga definitioner av »folkbildningsverksamhet», »allmännyttigt syfte» och »välgörande ändamål» samt även svårigheten att kontrollera, huruvida alla de medverkande deltagit utan ersättning, liksom också till det oriktiga i att exekutörens ersättningskrav skall vara avgörande för upphovsmannens honorering, anser föreningarna emeller­ tid att andra stycket bör utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges författareförening, som anser att paragrafen bör begränsas till framföran­ den vid gudstjänst och elementär undervisning. Föreningen Minerva in­ stämmer i önskemålet att andra stycket måtte utgå, men anser med hänsyn till de starka skäl, som torde tala för att verk får framföras fritt i folk- högskole- och folkbildningsverksamhet, att begränsning av första stycket till elementär undervisning ej bör ske.

Även Svea hovrätt ifrågasätter om icke stadgandet i alltför stor utsträck­ ning inskränker upphovsmännens rätt och anför:

Det må särskilt framhållas, att städer, kommuner och organisationer numera i helt annan omfattning än tidigare uppträda såsom arrangörer av avgiftsfria konserter och föreställningar av olika slag. Det finnes även an­ ledning till antagande, att dessa arrangemang komma att framdeles få ökad omfattning, särskilt om nu berörda stadgande i dess föreslagna lydelse lagfästes. För upphovsmännen kunna dylika offentliga framföranden med­ föra olägenhet ur ekonomisk synpunkt. Så t. ex. kan uppförandet av ett skå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

140

despel under angivna omständigheter innebära försämrade möjligheter

för upphovsmannen att få ekonomiskt utbyte av sitt verk. Upphovsmannen

måste nämligen räkna med minskat publikintresse för skådespelet i orter,

där framförande redan skett. Redan av nu nämnda skäl kunde måhända

anledning finnas att med hänsyn till upphovsmannens intresse göra stad­

gandet ifråga något mindre vittgående än som skett enligt förslaget. Ur

upphovsmannens synpunkt torde det vidare te sig obilligt att, då verk fram-

föres avgiftsfritt och utan förvärvssyfte, musiker och skådespelare kunna

erhålla ersättning av arrangören för framförandet, medan upphovsmannen

själv icke får någon ersättning för verkets utnyttjande. Det må i detta

sammanhang erinras om att de i andra stycket av 20 § behandlade fram­

förandena förklarats fria endast under förutsättning att den, som utför ver­

ket, gör det utan ersättning. Det kan med visst fog ifrågasättas, huruvida

icke enahanda förutsättning bör vara uppfylld för att de i första stycket

omförmälda framförandena — såvida dessa icke ske vid gudstjänst och

undervisning — skola vara fria.

Under åberopande härav finner hovrätten det beträffande sist avsedda

framföranden kunna övervägas, om icke upphovsmannen bör erhålla rätt

till ersättning för nyttjandet, eller om icke såsom förutsättning för att

framförandet skall vara fritt bör föreskrivas att den som utför verket gör

det utan ersättning.

Sveriges dramatikerförbund hemställer att det i andra stycket för

sceniska verk gjorda undantaget måtte utsträckas till hela paragra­

fen. Förbundet framhåller att flera svenska städer driver en viss park­

teaterverksamhet, som tenderar till att bli allt mera omfattande; det vore

högst oskäligt, om föreställningarna i sådan verksamhet skulle kunna äga

rum utan upphovsmannens tillstånd. Vad särskilt angår undantaget för

framförande vid gudstjänst framhålles, att under senare år byggts upp

flera omfattande organisationer för sceniska framföranden i gudstjänstlo­

kaler, och det synes vara svårt att avgöra, var gränsen mellan gudstjänst

och teater här går. Åtminstone en av dessa organisationer håller sig med

avlönad teaterledare. Beträffande framföranden i undervisning betonas,

att krav på tillstånd från upphovsmännens sida torde vara till gagn även

för det allmänna; den sceniska repertoaren för skolbruk är nu ytterligt

mager, ett faktum som flera svenska författare med pedagogiska intressen

hai uppmärksammat men naturligtvis icke har råd att göra någonting åt,

så länge lagen frånkänner dem rätten till deras verk på detta område.

Teatrarnas riksförbund anför liknande synpunkter och yrkar att undanta­

get för sceniska verk förklaras omfatta alla fall som avses i andra punkten

av första stycket, d. v. s. andra avgiftsfria framföranden utan förvärvs­

syfte än sådana som sker vid gudstjänst eller i undervising.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från paragrafen un­

dantages filmverk samt anför härom:

Samma motivering som föranlett, att sceniska verk undantagits, kan åbe­

ropas för undantagande av filmverk från bestämmelsen. Det finns nämligen

en icke oväsentlig filmproduktion, som lever just på undervisningsfilm

och bildningsfilm samt även annan film vars karaktär är sådan, att den

Kurigl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

141

måste räkna föreställningar av sådan art som i 20 § avses såsom viktiga

inkomstkällor. Även beträffande dessa filmer gäller givetvis, att distributö­

ren förfogar över kopiorna och kan föreskriva villkor för dessas utnyttjan­

de. Bestämmelsen i 20 § kan emellertid lätt leda till tråkiga missuppfatt­

ningar: en person som hyrt en filmkopia kan med hänsyn till bestämmel­

sen tro sig ha rätt att utan filmägarens tillstånd visa filmen vid före­

ställningar av nu ifrågavarande slag. Till undanröjande av denna risk —

som måste betecknas såsom påtaglig — skulle vid uthyrning av kopior sär­

skilda påpekanden behöva göras i avtalen. I den mån detaljerade skrift­

liga avtal hittills icke förekommit — och detta torde ofta vara fallet beträf­

fande filmer av ifrågavarande slag — måste sådana införas.

Beträffande det föreslagna stadgandets innebörd i fråga om radiout­

sändningar anför Sveriges radio, att en utsändning, sådan som av den

stora soarén hösten 1956 för Ungernhjälpen, sker för välgörande ändamål

i förslagets mening, under exempelvis den förutsättningen, att radion till det

välgörande ändamålet avsätter en summa, motsvarande normal ersättning

till alla medverkande.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att Stockholms rådhusrätt

hemställt om upptagande av en regel om att verk må i rättsvårdens

och den allmänna säkerhetens intresse fritt utnyttjas.

Regeln borde gälla även beträffande rättigheter som avses i 5 kap.

Departementschefen. Kommitténs principiella uppfattning att det alltjämt

bör finnas en viss rätt att fritt framföra verk för olika religiösa, kulturella

och andra samhälleliga ändamål har under remissbehandlingen icke varit

föremål för invändningar. Däremot har framförts erinringar mot det sätt

på vilket det fria området avgränsats i kommitténs förslag.

Kommittén har till en början föreslagit en regel om att utgivet verk skall

få framföras offentligt vid gudstjänst och undervisning och även eljest om

det sker avgiftsfritt och utan förvärvssyfte. Redan kommittén har emeller­

tid framhållit, att det i och för sig vore tveksamt huruvida stadgandet, på

sätt föreslagits, jämväl borde omfatta sådana avgiftsfria parkkonserter, fri-

luftsföreställningar o. dyl., som numera i stor omfattning anordnas av kom­

muner och andra allmänna organ; kommittén har dock ansett det möta

praktiska svårigheter att draga en gräns mellan olika slags avgiftsfria fram­

föranden. Vid remissbehandlingen har förslaget i denna del starkt kritise­

rats av företrädare för upphovsmän och musikförläggare, och även Svea

hovrätt har givit kritiken sitt stöd. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957

enade sig också de danska, finska och svenska delegerade om att det av

hänsyn till upphovsmännen vore angeläget att söka finna en annan gräns­

dragning. Enligt de delegerades mening vore utmärkande för de tillfällen

som borde omfattas av stadgandet — kyrkliga ceremonier, militära parader

o. dyl. — att de musikutföranden och andra framföranden som förekomme

endast utgjorde beledsagande inslag i programmet. Vore åter fråga om ex­

empelvis en parkkonsert, utgjorde framförandet av verken själva ändamå­

let med arrangemanget. Om man i stadgandet införde ytterligare det vill­

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

koret, att framförandet ej skall vara det huvudsakliga vid det tillfälle som

avses, syntes man enligt de delegerades mening ernå en avgränsning, som

det icke i praktiken borde vålla alltför stora svårigheter att tillämpa. Jag

vill för min del biträda detta förslag.

Kommittén har även föreslagit att det fria området skall utvidgas till

framföranden i folkbildningsverksamhet och i annat allmännyttigt syfte,

under förutsättning att de medverkande ej uppbär ersättning. Även detta

förslag har mött gensaga av representanter för upphovsmän och musikför­

läggare. Jag vill emellertid i denna del ansluta mig till kommitténs förslag.

Det bör framhållas att rätt att utnyttja verket skall föreligga endast under

förutsättning att samtliga medverkande artister gratis ställer sig till förfo­

gande. Med hänsyn till de allmännyttiga intressen det här gäller synes det i

sådant fall motiverat att även vederbörande upphovsmän avstår från ho­

norar, vilket säkerligen i de flesta fall motsvarar deras inställning. I prak­

tiken innebär det en betydande lättnad, att kravet på inhämtande av till­

stånd får bortfalla i dessa fall. Det angivna villkoret gör för övrigt att stad­

gandet jämförelsevis sällan torde få betydelse. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att stadgandet, med hänsyn till de förhållanden under vilka ra­

dion bedriver sin verksamhet, endast undantagsvis torde kunna tillämpas

beträffande radioutsändningar.

Från den nu berörda rätten till offentligt framförande i folkbildnings­

verksamhet o. dyl. har i kommitténs förslag undantagits sceniska verk. Un­

dantaget synes med hänsyn till vad som anförts i ett remissyttrande böra

omfatta även filmverk. Vid remissbehandlingen har bl. a. Sveriges drama­

tikerförbund gjort gällande, att sceniska verk bör undantagas inom hela

det område som paragrafen avser. Efter den jämkning av kommitténs för­

slag som i det föregående förordats torde emellertid detta ej vara erfor­

derligt.

En regel som tillåter att skyddade objekt fritt utnyttjas i rättsvårdens och

den allmänna säkerhetens intresse har upptagits i förslaget till fotografilag

men torde då det gäller litterära och konstnärliga verk icke ha någon prak­

tisk betydelse. Jag anser därför att en sådan bestämmelse icke är erforder­

lig i lagen om upphovsrätt.

21

§.

I paragrafen, som motsvarar 21 § kommittéförslaget, behandlas rätten att

medtaga verk i radio- och filmreportage.

Gällande rätt. Enligt 10 g 4) författarlagen, är det tillåtet att i radio sän­

da ut ett verk, då utsändandet ingår i återgivande av en fortlöpande dags­

händelse.

Kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf upptagit stadgande, att

i fall då framförande eller visning av ett verk ingår såsom led i en dagshän­

delse, som återges genom radio, television eller film, verket därvid må med­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

143

tagas. I motiven framhålles att den nuvarande bestämmelsen bör utvidgas

till att avse jämväl filmreportage. Den föreslagna bestämmelsen är endast

tillämplig om framförandet eller visningen ingår som ett led i dagshändel­

sen. Om framförandet eller visningen däremot utgör själva dagshändelsen

eller det huvudsakliga inslaget i denna, kräves tillstånd i vanlig ordning.

I motiven diskuteras frågan om upphovsmannen bör äga rätt till ersätt­

ning, men kommittén har stannat för att icke föreslå någon bestämmelse

härom.

Remissyttrandena. Förslaget att utvidga den nuvarande rätten att återge

skyddade verk i radio- och televisionsreportage till att avse

även film reportage har i princip godtagits i remissvaren.

Vad angår stadgandets utformning hemställes i det av Stim, föreningen

svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen avgivna

yttrandet, att rätten i överensstämmelse med Bernkonventionen begränsas

till att avse »korta fragment» av verket. Det kan enligt föreningarnas mening

bli avsevärda svårigheter i tolkningshänseende om vad som skall få ingå i re­

portaget från en dagshändelse, om det icke strängt betonas att det gäller ute­

slutande korta fragment; med den lydelse paragrafen nu fått kan mycket

väl hela kantater, operaavsnitt vid festföreställningar m. m. betraktas så­

som inslag i dagshändelser. Samma yrkande framföres av Sveriges författa­

reförening och föreningen Minerva liksom av Sveriges dramatikerförbund.

Sveriges radio hemställer att rätten, såsom åsyftats, uttryckligen förkla­

ras avse även inspelningsåtgärder.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap, svenska musikförläggaref ör­

eningen, Sveriges författareförening, föreningen Minerva, Sveriges dramati­

kerförbund, styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen svens­

ka affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund anser att upp­

hovsmannen i förevarande fall bör äga rätt till ersättning.

Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller att en med 21 § likartad

bestämmelse till förmån för pressen vore önskvärd.

Departementschefen. Kommitténs förslag beträffande återgivande genom

radio eller television av verk, som framföres eller visas i samband med

dagshändelse, går något längre än Bernkonventionen, som blott tillåter att

korta avsnitt av verket medtages. Enligt min mening finns det ej anledning

att frångå konventionen på denna punkt.

I terminologiskt avseende må framhållas att uttrycket radio i tekniskt

språkbruk omfattar även television och i vissa specialförfattningar använ­

des i denna vidsträckta mening. Med hänsyn härtill torde i lagtexten böra

användas det tydligare ordet ljudradio.

Då det förklaras alt verket må »medtagas» vid återgivandet, innebär

detta att även inspelningsåtgärder är tillåtna; uttrycklig bestämmelse här­

om torde ej vara erforderlig.

Flera remissinstanser har hävdat, att upphovsmannen i hithörande fall

bör äga rätt till ersättning. Enligt gällande lag föreligger emellertid ej så-

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

dan rätt och tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu införa en bestäm­

melse därom.

I ett remissyttrande har uttryckts önskemål om en likartad bestämmelse

till förmån för pressen. Då det gäller tidningsreportage, synes dock rätten

att citera och referera vara tillfyllest, och en bestämmelse i antydd riktning

skulle för övrigt icke ha något stöd i Bernkonventionen.

22

§.

Första stycket

Detta lagrum, som i sak överensstämmer med 22 § kommittéförslaget,

innehåller en ny bestämmelse om rätt för radio- och televisionsföretag att

göra inspelningar av sina program i och för sin utsändningsverksamhet.

Kommittén. Kommittén framhåller att radioutsändningar av konserter,

hörspel, uppläsningar o. dyl. i allt större utsträckning äger rum med hjälp

av inspelningar, som sändningsföretaget gör av framförandet. De moderna

radioprogrammen planeras för flera veckor framåt, och tidpunkten för

de olika programinslagen fastställes därför långt i förväg. Av olika skäl

är det emellertid ofta svårt för de medverkande artisterna att ställa sig

till förfogande vid det tillfälle, då utsändningen enligt den uppgjorda pla­

nen skall äga rum. Framförandet arrangeras då vid någon tidigare, mera

lämplig tidpunkt och spelas in, varefter inspelningen användes för radie­

ringen. I andra fall inspelar man själva utsändningen för att några tim­

mar senare på kortvåg förmedla den till lyssnare i utlandet eller för att

möjliggöra reprissändningar. Sedan inspelningarna kommit till avsedd an­

vändning, brukar de förstöras eller neutraliseras. I vissa länder, bland dem

Sverige, bevaras emellertid en del av materialet, varvid syftet är att skapa

ett ur allmän kulturell och historisk synpunkt värdefullt arkiv för fram­

tiden. Vad nu sagts gäller närmast ljudradio. Även då det gäller television

göres inspelningar för nu angivna ändamål, vilka då upptages på film.

I fortsättningen anföres att inspelningarna i hithörande fall — även om

tillstånd föreligger till själva utsändningen — principiellt kräver upphovs­

männens särskilda samtycke. I Bernkonventionen har emellertid 1948 in­

tagits ett stadgande enligt vilket unionsländerna i viss omfattning äger

tillerkänna radio- och televisionsföretagen av sådant samtycke oberoende

inspelningsrätt. Som förutsättning gäller att inspelningarna är att anse

som »efemära» samt att de är avsedda för företagens egna sändningar och

framställda med deras egna hjälpmedel.

Enligt kommitténs mening bör häremot svarande regler upptagas i

svensk rätt. Det framhålles att radions inspelningar huvudsakligen har

karaktär av tekniska hjälpmedel för sändningarna och ingår som ett led

i anordnandet av dessa; det förefaller med hänsyn härtill konstlat att sär­

skilt samtycke skulle krävas till inspelningarna, något som i vissa fall kan

vålla tidsutdräkt och andra olägenheter. Ett principiellt stadgande om viss

145

inspelningsrätt för radion bör införas i lagen om upphovsrätt, medan de närmare villkoren för denna rätt bör utfärdas i administrativ ordning. I enlighet härmed har kommittén i förevarande paragraf upptagit stadgan­ de, att i fall då företag, som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller televisionsutsändning, har rätt att därvid återge verk, företaget ock må, under villkor som Konungen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar upptaga verket på anordning, genom vilken det kan återges; om rätten att göra sålunda upptaget verk tillgängligt för allmänheten skall gälla vad eljest är stadgat.

Vad angår de föreskrifter om inspelningsrätten, som enligt förslaget skall meddelas i administrativ väg, anför kommittén följande. Det bör föreskrivas att inspelningen skall åstadkommas med sändningsföretagets egen tek­ niska utrustning. Vidare bör, med hänsyn till att Bernkonventionen endast tillåter »efemära» inspelningar, begränsningar uppställas beträffande den tid, under vilken inspelningarna får bevaras, och det antal gånger de får användas för sändning. I förstnämnda hänseende bör beaktas, att program­ arbetet hos oss, bl. a. med hänsyn till semesterförhållanden, planlägges på rätt lång sikt och att t. ex. under vintern inspelas program, som är av­ sedda att sändas under sommaren. Den tid, under vilken inspelningarna högst får bevaras, bör därför vara jämförelsevis lång, förslagsvis ett år. Vad beträffar det antal gånger de skall få användas, bör det avgörande vara radions intresse att med hjälp av inspelning ge programpunkter i repris en eller ett par gånger; antalet tillåtna användningar kan därför för­ slagsvis sättas till fyra. På grund av det anförda bör såsom ytterligare villkor för den särskilda inspelningsrätten uppställas, att med stöd därav gjord inspelning får bevaras under högst ett år och användas för utsänd­ ning högst fyra gånger. Föreskrift bör utfärdas om att inspelningen eftei angiven tid eller sedan den använts tillåtet antal gånger förstöres eller ut­ plånas. Härvid bör dock, i enlighet med ett medgivande i Bernkonventionen, stadgas undantag för inspelningar som är av särskilt dokumentariskt vär­ de; tillstånd bör lämnas till att sådana får bevaras i vissa officiella arkiv. Hit hör inspelningar av framträdanden av kända kulturpersonligheter, för­ fattares uppläsning av egna verk, skådespelares avskedsföreställningai o. s. v. Praktisk användning har dylika inspelningar bland annat i kröni­ kor, minnesprogram och liknande återblickar, och huruvida ett program har dokumentariskt värde bör bedömas ur denna synpunkt. Undantags­ bestämmelsen torde knappast behöva tolkas restriktivt. Kungl. Maj :t bör vidare bestämma i vilka arkiv, som inspelningarna skall bevaras. För nar- varande bör Sveriges radios arkiv förklaras utgöra officiellt arkiv för do- kumentarinspelningar.

Kommittén framhåller, att de nu diskuterade bestämmelserna närmast avser ljudupptagningar. De kan emellertid även tillämpas på televisions- film.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

10

Bihang till riksdagens protokoll

1960. 1 samt. Nr 17

146

Remissyttrandena. Sveriges radio understryker att det föreslagna stad­

gandet är av största värde för dess verksamhet. Särskilt framhålles att det

är av största betydelse, icke minst ur allmän kulturell synpunkt, att inspel­

ningar av dokumentarisk karaktär får bevaras. Sveriges radio har redan i

sitt arkiv ett synnerligen stort antal värdefulla dokumentarinspelningar.

Mot stadgandet framföres erinringar av organisationer företrädande upp­

hovsmän och musikförläggare. Sålunda hemställer Stim, föreningen svenska

tonsättare, Skap och svenska musikförläggareföreningen att inspelningsrät-

ten, i anslutning till Bernkonventionens bestämmelser, förklaras avse efe­

mära upptagningar samt att det i lagtexten föreskrives, att upptagningarna

skall göras med radioföretagets egna hjälpmedel. Föreningarna framhåller

att de icke kan godtaga kommitténs tolkning av uttrycket efemär i Bern-

konventionen. Med konventionens undantagsbestämmelse har man avsett

att bereda radio- och televisionsföretag möjlighet att på förhand upptaga

och kort därefter utsända program, för vars utförande vissa artister var

oundgängliga, vilka icke kunde disponeras vid tiden för utsändningen. Då

inspelningsverksamheten har karaktären av programmagasinering, t. ex.

för att under vissa perioder av året nedbringa kostnaden för radioprogram­

met eller i syfte att möjliggöra eller förbilliga repriser, faller detta icke un­

der berörda undantagsbestämmelse. Liknande synpunkter anföres av Sve­

riges författareförening och föreningen Minerva.

I redaktionellt avseende hemställer Sveriges radio, att uttrycket »före­

tag, som med vederbörligt tillstånd bedriver radio- eller televisionsutsänd-

ning» måtte jämkas. Av motiven framgår att här avses tillstånd enligt la­

gen den 3 maj 1946 om radioanläggningar in. in. Denna lag avser utsänd­

ning av radiovågor. Dylik utsändning handhas icke av Sveriges radio utan

av telestyrelsen, som därför formellt kan sägas utgöra ett sådant sändar-

företag, varom talas i 48 § i förslaget. Vid radio- eller televisionsutsändning

förekommer överhuvudtaget intet tillstånd enligt 1946 års lag, eftersom

utsändningen handhas av staten själv genom telestyrelsen. Sveriges radios

ställning som programföretag regleras helt genom en rent privaträttslig

överenskommelse av den 14 juni 1947 med Kungl. Maj :t.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit och remissinstanserna i

princip lämnat utan erinran bör i lagen upptagas en bestämmelse om rätt

för radio- och televisionsföretag att, under villkor som Kungl. Maj :t be­

stämmer, utan särskilt tillstånd av upphovsmännen göra inspelningar i och

för sin utsändningsverksamhet. Företrädare för upphovsmän och musik­

förläggare har yrkat, att vissa av de villkor som avsetts skola anges i de

administrativa föreskrifterna — nämligen att inspelningen skall vara av­

sedd för ett mera tillfälligt bruk och att upptagningarna skall göras med

radioföretagets egna hjälpmedel — skall upptagas i själva lagtexten. Det

synes emellertid cj vara anledning att på detta sätt uppdela villkoren i olika

kategorier utan de bör i sin helhet regleras i administrativ väg.

De synpunkter beträffande innehållet i de blivande administrativa före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

147

skrifterna som kommittén framlagt i motiven har starkt kritiserats av re­

presentanter för upphovsmän och musikförläggare. De har ansett att vad

kommittén föreslagit strider mot Bernkonventionen och ger en alltför vid­

sträckt inspelningsrätt. Det är tydligt att konventionen på denna punkt

ger visst utrymme för skilda tolkningar. Enligt min mening kan det emel­

lertid ej med fog göras gällande att den gränsdragning som kommittén re­

kommenderat avviker från konventionen. Det synes böra framhållas att

upphovsmännen icke i och för sig torde önska hindra radion från att till-

lämpa den nuvarande i väsentlig utsträckning på inspelningar byggda pro­

gramtekniken; vad man önskar är väsentligen att ha möjlighet att begära

särskild ersättning för inspelningarna. Såsom kommittén framhållit utgör

inspelningarna emellertid endast ett tekniskt led i utsändningsverksamhe-

ten och det förefaller oegentligt att särskild ersättning skulle erläggas för

dessa. Den ersättning som utgår bör avse själva utsändningen av verken.

Vilken denna ersättning skall vara är emellertid en avtalsfråga som icke

kräver lagstiftning. En sådan samordning av ersättningsfrågorna som här

förordas torde vara till fördel för parterna å ömse sidor, bl. a. därför att den

bör leda till besparingar i administrativt hänseende.

I redaktionellt avseende torde lagtexten få jämkas på sätt som föreslagits

av Sveriges radio.

Andra stycket

Kommittén. I förevarande sammanhang har kommittén övervägt vissa

framställningar från Sveriges radio om införande av tvångslicensbestäm-

melser till förmån för radion, d. v. s. regler om rätt för radion att i sina

sändningar utnyttja skyddade verk utan upphovsmannens samtycke men

mot skyldighet att till honom utge skälig ersättning.

Kommittén framhåller, att dessa framställningar berör ett spörsmål, som

länge rönt stor uppmärksamhet i den internationella upphovsrättsliga dis­

kussionen. I de flesta länder har radioföretagen alltsedan radions första tid

rest krav om generella tvångslicensregler på området; som motivering har

anförts att radioföretagen i sin för det kulturella livet utomordentligt bety­

delsefulla verksamhet måste äga fri tillgång till de litterära och musikaliska

verken. Vid revisionen av Bernkonventionen i Rom 1928 utgjorde denna

fråga ett viktigt överläggningsämnc. Radioföretagens önskemål blev dock

i konventionen endast delvis tillgodosedda. Såsom huvudregel fastslogs så­

lunda, att upphovsmännen äger ensamrätt att bestämma om sina verks ut­

sändande i radio. Härtill fogades emellertid ett stadgande, enligt vilket

unionsländerna i sin lagstiftning skulle äga inskränka rätten genom tvångs-

licensbestämmelser. Vid konferensen var man ense om att delta medgivan­

de ej finge utnyttjas med mindre vederbörande land funnit erfarenheten

påkalla det.

Frågan var föremål för behandling även vid Brysselkonferensen, det

framställdes här förslag både att bestämmelserna om tvångslicens skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

utvidgas och att de skulle upphävas. Resultatet blev emellertid att de i Rom­

texten upptagna reglerna lämnades i princip oförändrade.

Bestämmelser om tvångslicens har införts i Norge men har där icke fått

någon praktisk betydelse. Av övriga västeuropeiska stater synes endast

Italien och Monaco ha genomfört institutet.

I Sverige har frågan tidigare övervägts i samband med att vid 1931 års

revision av författarlagen upphovsmännens rätt till radioutsändning av

sina verk upptogs till reglering. Redan tidigare hade i praxis erkänts, att i

varje fall kompositörerna ägde ensamrätt i sådant hänseende. Under förar­

betena till revisionen hade från företrädare för radions intressen framhål­

lits, att denna ordning givit kompositörernas organisationer möjlighet att

göra gällande överdrivna ersättningsanspråk. I det till grund för revisionen

liggande sakkunnigbetänkandet ansågs dock, att upphovsmännens rätt till

radioutsändning borde utformas som en ensamrätt, utan inskränkning av

några tvångslicensbestämmelser. Avgörande för denna ståndpunkt var, att

det under de sakkunnigas arbete lyckats de i saken intresserade huvudpar­

terna — dåvarande aktiebolaget Radiotjänst samt upphovsmännens organi­

sationer —- att träffa överenskommelser, enligt vilka uppkomna tvister om

honorar skulle avgöras genom skiljemannaförfarande. De sakkunnigas för­

slag godtogs av lagstiftningsinstanserna.

Under kommitténs arbete har Sveriges radio ånyo framfört begäran om

införande av vissa tvångslicensbestämmelser till förmån för radion; mot­

svarande krav har framställts i övriga nordiska länder. Som skäl har emel­

lertid icke längre anförts argument av ekonomisk natur utan i stället åbe­

ropats, att en tvångslicensordning är nödvändig för att undanröja vissa

olägenheter av administrativ art som föranledes av lagens principiella krav

att radion i förväg skall inhämta tillstånd av upphovsmännen till sändning­

arna. I praktiken bär denna fråga lösts så, att Sveriges radio genom kollek­

tiva avtal med olika svenska upphovsmannaorganisationer — Stim, Sveriges

författareförening, Minerva och Sveriges dramatikerförbund — erhållit ge­

nerella tillstånd att använda medlemmarnas verk; av Stim meddelade till­

stånd gäller även verk av medlemmar i motsvarande utländska sammanslut­

ningar. Beträffande upphovsmän som icke är medlemmar i hithörande orga­

nisationer kvarstår emellertid det principiella kravet på förhandstillstånd.

I praxis handlar man likväl som om de generella tillstånden avsåge även

dessa fall. Att efterforska vilka upphovsmän som ej är medlemmar och

att erhålla kontakt med dessa skulle nämligen möta betydande och ibland

oöverstigliga praktiska svårigheter. Denna praxis har godtagits av upphovs­

männen; dessa har garanti mot missbruk därigenom att ersättning för icke­

medlemmar utgår efter samma regler som för medlemmar. Enligt radions

mening borde i anslutning till denna praxis införas lagbestämmelser om en

principiellt generell rätt för radion att, mot ersättning, använda litterära

och musikaliska verk i radio utan förhandstillstånd; dock borde uppställas

vissa undantag, bl. a. beträffande sceniska verk.

149

Kommittén har icke funnit skäl föreligga att bifalla radions önskemål. I

motiveringen anföres bl. a. att lagens krav på samtycke av upphovsmannen

eller hans rättsinnehavare för rätt att offentligt framföra exempelvis mindre

musikaliska och litterära verk ofta kan vara svårt att uppfylla i praktiken,

där rättsinnehavarna icke företrädes av organisationer med vilka arrangö­

rerna kan ingå generella avtal. Det är uppenbart, att arrangörer ofta nöd­

gas utgå ifrån att tyst samtycke föreligger, då verket framförts offentligt

tidigare och särskilda förbehåll icke gjorts. Om en lättnad i detta hänseende

skulle genomföras för vissa arrangörer, skulle väl en sådan motiveras med

att nämnda svårigheter för deras del vore särskilt framträdande. Så kan

dock ej sägas vara fallet beträffande radioföretagen i Sverige och grann­

länderna. Snarare torde det förhålla sig så, att bland arrangörerna just dessa

företag är relativt väl utrustade administrativt och torde ha lättare än de

flesta att etablera erforderliga kontakter med upphovsmän och deras rätts­

innehavare. Med hänsyn härtill och till vad som i samband med de berörda

konventionsbestämmelserna anförts om att dessa borde tillämpas restrik­

tivt, har kommittén funnit sig icke böra i förslaget upptaga några regler

i ämnet.

Remissyttrandena. I sitt remissvar understryker Sveriges radio ånyo, att

vissa tvångslicensbestämmelser är nödvändiga för att radion skall erhålla

praktiska arbetsmöjligheter. Radion är självfallet obenägen att upprätthålla

en praxis som strider mot lag, och om lagen ej ändras synes följden kunna

bli att radion måste skapa en stor och kostnadskrävande organisation för

inhämtande av förhandstillstånd. Detta skulle troligen vara till nackdel

även för upphovsmännen, då systemet med största sannolikhet skulle minska

upphovsmännens samlade ekonomiska utbyte från radion. Tidigare förslag

i ämnet torde emellertid icke kunna genomföras utan stark kritik från upp­

hovsmännen. Sveriges radio vill därför nu föreslå en modifierad ordning,

som icke går utöver rådande praxis; såsom radion tidigare framhållit har

denna praxis godtagits av upphovsmännen.

I huvudsak innebär radions nya förslag följande.

1) Radioföretags rätt att utan förhandstillstånd använda auktorverk be­

gränsas till områden, där det föreligger generella förhandstillstånd av förut

berört slag. Licensen skulle således endast innebära, att generella tillstånd

i kollektiva avtal utsträcktes till att gälla även i förhållande till upphovs­

män utanför de avtalsslutande organisationerna. På områden där avtal om

generella tillstånd ej ingåtts skulle tillämpas vanliga regler om individuella

tillstånd.

2) Licensen skall förutsätta, att de avtalsslutande parterna uppfyller

vissa behörighetskrav. Den ena parten skall vara ett av staten i vanlig oid-

ning auktoriserat radioföretag, den andra en organisation som ensam -

eller flera organisationer som tillsammans — representerar flertalet av upp­

hovsmännen inom sitt område.

3) Enskild upphovsman eller avtalsslutande organisation skall kunna

göra förbehåll mot licensen.

Kungl. Maj:ts proposition nr i7 år 1960

150

4) Har radioföretag med utnyttjande av sin licens använt ett verk av en

upphovsman, som står utanför avtalsslutande organisation, skall denne er­

hålla vederlag enligt gängse grunder. I händelse av tvist skall ersättningen

bestämmas av skiljenämnd enligt 52 § i kommittéförslaget.

Sveriges radio framhåller till slut att det är av största vikt för radion att

dess förslag genomföres.

Över Sveriges radios förslag har efter särskild remiss yttranden avgivits

av Stim, föreningen svenska tonsättare och Skap (gemensamt yttrande),

Sveriges författareförening och föreningen Minerva (gemensamt yttrande),

Sveriges ungdomsförfattareförening, Sveriges dramatikerförbund och svens­

ka översättarförbundet.

I yttrandena avstyrkes radions förslag av samtliga organisationer. Stim,

föreningen svenska tonsättare och Skap inlägger en bestämd gensaga där­

emot. Föreningarna framhåller att de principiellt är emot varje form av

tvångslicens; någon inskränkning i upphovsmannens rätt att bestämma hur

och när verket skall framföras kan icke godtagas. Beträffande det nu ak­

tuella förslaget understrykes, att föreningarna icke kan taga något ansvar

för den praxis beträffande utnyttjandet av generella tillstånd som radion

utbildat. Förslaget kan därför icke motiveras med hänvisning till denna

praxis. Den kontrollapparat, som ett strikt iakttagande av de av kommittén

föreslagna lagbestämmelserna skulle erfordra, behöver icke bli så omfattan­

de som radion gör gällande; för sin del kan Stim tillhandahålla radion för­

teckning över de in- och utländska upphovsmän, vilkas rätt Stim bevakar. I

varje fall bör kostnaderna för kontrollen icke drabba upphovsmännen

utan — likaväl som andra kostnadsökningar — bestridas genom högre till­

delning av licensmedel. Den föreslagna ordningen förefaller i och för sig

egendomlig; en person, som icke önskar bli medlem av en organisation, bör

ej vara skyldig att ställa sitt verk till förfogande på denna organisations

villkor. Under alla förhållanden måste dramatiska och musikdramatiska

verk undantagas.

Åtskilliga av nu anförda synpunkter återkommer i övriga yttranden. Sve­

riges dramatikerförbund understryker särskilt, att de av radion berörda

svårigheterna ej föreligger i fråga om dramatiska arbeten, då upphovsmän­

nen på detta område är väl kända för radion.

Departementschefen. I sin omfattande programverksamhet, som avser både

ljudradio och television, använder Sveriges radio ett mycket stort antal skyd­

dade verk av skilda kategorier. Erforderliga tillstånd till utsändningen har

i allmänhet erhållits genom kollektiva överenskommelser med olika svenska

upphovsmannaorganisationer. Radion berättigas genom dessa att utnyttja

de verk vederbörande organisation bevakar utan att för varje särskilt fall

i förväg begära tillstånd av upphovsmannen eller den avtalsslutande orga­

nisationen. Ersättning utgår efter olika system.

Radion har framhållit att de generella tillstånden i praktiken, på grund

av de administrativa och praktiska svårigheterna att i varje särskilt fall in­

hämta individuella förhandstillstånd, i praktiken fått en större räckvidd,

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

151

så att de i allmänhet åberopas även beträffande verk av upphovsmän som icke tillhör organisationen på sitt område. I anslutning härtill har radion hemställt att denna praxis legaliseras genom alt radion erhåller en i princip generell rätt att, mot ersättning, använda skyddade verk utan att i förväg inhämta tillstånd därtill. Kommittén har emellertid ansett, att sådana lagbe­ stämmelser ej bör införas, varvid kommittén främst åberopat att radion icke bör beredas en särställning i förhållande till andra arrangörer.

Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet har radion ånyo under­ strukit vikten av att lättnader beviljas beträffande kravet på förhandstill- stånd. Med hänsyn till kritiken mot yrkandet om en generell rätt till utsänd­ ning har radion emellertid framlagt ett modifierat förslag till lösning av frågan. Enligt detta skall man i princip upprätthålla lagens krav på att till­ stånd skall inhämtas. Om radion emellertid på ett område erhållit ett så­ dant generellt tillstånd som förut nämnts, skall radion äga sända verk av ifrågavarande slag, även om upphovsmannen icke är medlem av organisa­ tionen; ett generellt tillstånd skall alltså, så länge det gäller, kunna åbero­ pas beträffande samtliga verk på området. Ersättning skall utgå enligt gängse grunder. Vidare skall enskild upphovsman eller avtalsslutande or­ ganisation äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning. Som ytter­ ligare skydd för upphovsmännen skall enligt radions förslag gälla att be­ stämmelserna endast skall avse utgivna verk.

Även i grannländerna har radion framfört önskemål om lättnader rö­ rande kravet på förhandstillstånd och frågan bär med hänsyn härtill tagits upp till diskussion vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957. Efter ingå­ ende studium av spörsmålet enade sig härvid de delegerade om att radions önskemål i viss utsträckning borde tillgodoses.

Vad angår mitt eget ställningstagande vill jag till en början understryka, att det tydligtvis finns beaktansvärda skäl för båda de motstridiga stånd­ punkter som här föreligger. Såsom kommittén påpekat, kan även för andra arrangörer finnas praktiska svårigheter att inhämta individuella förhands­ tillstånd, och det kan te sig omotiverat att bereda just radion speciella för­ måner. Emellertid föreligger i fråga om radion i flera hänseenden förhållan­ den, som gör att hithörande problem för dess del blir särskilt framträdande. Främst gäller att någon jämförelse med andra arrangörer överhuvud icke kan göras då det gäller programverksamhetens omfattning. Radion skall varje dag tillhandahålla nya program, vilka måste varieras inom eu mycket vid ram; åtskilliga programpunkter hänför sig dessutom till aktuella hän­ delser, varvid tiden för det förberedande arbetet är starkt begränsad. Beho­ vet för radion att erhålla lättnader beträffande kravet på förhandstillstånd är därför av en helt annan storleksordning än för andra företag. Till förmån för sådana lättnader talar även alt radion jämväl som folkbildande och kul- turfrämjande faktor intar en speciell ställning genom att den når en så mycket större publik än andra spridningsmedel; endast pressen kan här upptaga tävlan med radion. Slutligen bör beaktas att radions verksamhet i Sverige — liksom i övriga nordiska länder — är förbehållen ett enda före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

tag, som är av halvofficiell karaktär. Risken för missbruk av bestämmelser

till radions förmån synes därför vara ringa. Det är å andra sidan tydligt, att

man för att tillgodose radions intressen icke kan göra mera väsentliga in­

skränkningar i upphovsmännens rätt. Det av Sveriges radio under remiss­

behandlingen framlagda förslaget, som förordats av de nordiska delegerade,

synes emellertid beakta denna synpunkt. Jag vill särskilt framhålla att

enligt denna lösning lagens krav på att upphovsmännens tillstånd till sänd­

ningarna skall inhämtas i princip upprätthålles; systemet får på visst om­

råde verkan först då upphovsmännens organisationer givit sådant generellt

tillstånd som förut berörts och upphör att gälla då sådant tillstånd för­

faller. Något intrång i organisationernas förhandlingsmöjligheter göres allt­

så icke. Av stor betydelse är också att enskild upphovsman städse skall

äga göra förbehåll mot bestämmelsernas tillämpning, överhuvudtaget in­

nefattar den föreslagna ordningen endast en legalisering av det system som

redan faktiskt utbildat sig. Bestämmelser av detta slag torde enligt min

mening knappast kunna medföra olägenheter för upphovsmännen men

skulle å andra sidan medföra betydande lättnader för radion. Jag vill alltså

i princip förorda att radions förslag genomföres.

Ett särskilt spörsmål är huruvida bestämmelserna, såsom radion föresla­

git, bör avse alla kategorier av litterära och musikaliska verk. Vid det nor­

diska upphovsrättsmötet 1957 ansåg man sig från norsk sida böra biträda

denna stådpunkt; dock borde sceniska verk undantagas. Även den danska

delegationen ansåg att denna lösning — om man i princip gick på den

svenska radions linje — var lämplig. De svenska och finska delegerade häv­

dade emellertid, att bestämmelserna borde begränsas till musikaliska verk

och texter till sadana verk, eftersom beträffande andra verk systemet med

generella tillstånd ännu icke vunnit allmän tillämpning internationellt. En­

ligt min mening talar vissa skäl för att man i enlighet med sistnämnda dele­

gerades åsikt tager hänsyn till internationell praxis på området. Ä andra si­

dan skulle en begränsning av detta slag väsentligt minska det praktiska

värdet av bestämmelserna. Med hänsyn härtill och då man i Danmark och

Norge torde komma att låta bestämmelserna avse även litterära verk — utom

sceniska verk — anser jag mig böra förorda denna mera vidsträckta tillämp­

ning. Tilläggas må att någon reglering i förevarande hänseende icke erford­

ras i fråga om konstverk; visning av sådana i television är nämligen i regel

fri på grund av stadgandet i 25 § första stycket.

Som förutsättning för bestämmelsernas användning bör enligt det förut

anförda gälla, att en upphovsmannaorganisation lämnat radion generellt till­

stånd till utsändning av sina medlemmars verk. Det bör härvid krävas att

organisationen representerar ett flertal av de svenska upphovsmännen på

området. I allmänhet torde det icke uppkomma svårighet att avgöra om detta

krav är uppfyllt; för närvarande intages sålunda den ställning som här av­

ses av Stim, Sveriges författareförening och föreningen Minerva. Som ytter­

ligare förutsättning bör gälla att verket är utgivet.

I enlighet med vad förut angivits bör från bestämmelserna undantagas

153

verk, i fråga om vilket upphovsmannen meddelat förbud mot utsändning.

Enligt min mening bör undantaget emellertid ej begränsas härtill. Under­

stundom kan omständigheterna vara sådana, att det även utan uttryckligt

förbud är tydligt att upphovsmannen icke finner en utsändning önskvärd,

och sådan bör då ej äga rum. Ofta kan det sålunda antagas, att om upphovs­

mannen ändrat uppfattning i konstnärligt, politiskt eller religiöst hänseende,

han icke önskar förnyad offentlighet för den del av sin produktion som

återspeglar hans tidigare ståndpunkt. Ett annat exempel är att ett verk mött

för upphovsmannen ofördelaktigt uppseende hos allmänheten och att han

därför kan antagas icke önska ytterligare offentlighet åt detta. Från be­

stämmelserna bör därför jämväl undantagas fall, då det finns särskild an­

ledning antaga att upphovsmannen motsätter sig utsändningen.

Enligt radions förslag skulle även avtalsslutande organisation kunna med­

dela förbud mot bestämmelsernas tillämpning. Genom en dylik möjlighet

skulle emellertid hela systemet lätt kunna sättas ur kraft, och jag anser ej

någon regel härom böra upptagas.

Bestämmelserna bör för närvarande endast gälla till förman för Sveriges

radio. Då det emellertid bör finnas möjlighet att göra dem tillämpliga även

på andra företag som i en framtid kan komma att intaga en liknande ställ­

ning, synes mest ändamålsenligt att låta dem gälla till förman för svenskt

radio- eller televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer.

Bestämmelser utformade i enlighet med det anförda torde böra upptagas

som andra stycke i förevarande paragraf.

23 §.

Paragrafen, som i det väsentliga överensstämmer med 23 § kommittéför­

slaget, upptager vissa inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt i fråga

om spridande av exemplar av litterära och musikaliska verk till allmän­

heten m. m.

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i för­

slaget innefattar denna ensamrätt att till allmänheten sprida exemplar —

böcker, noter, grammofonskivor o. s. v. —■ och att visa sadana exemplar

offentligt, exempelvis på utställning. I förevarande paragraf har kommittén

upptagit stadgande, varigenom denna ensamrätt begränsas. Enligt stadgan­

det skall som huvudregel gälla, att sedan litterärt eller musikaliskt verk

blivit utgivet, exemplar som omfattas av utgivningen må spridas vidare

ävensom visas offentligt.

Såvitt avser andra förfoganden än uthyrning och utlåning följer den före­

slagna regeln av vad kommittén vid 2 § anfört om upphovsrättens princi­

piella gränser. Beträffande uthyrning och utlåning, som enligt förslaget i

princip omfattas av upphovsrätten, grundas regeln däremot på överväganden

av praktisk art. Härom och om regleringen i övrigt av upphovsmännens

rätt i detta hänseende anför kommittén följande.

Vad först angår offentlig utlåning av exemplar av litterärt verk erinrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

154

kommittén till eu början om att numera från och med budgetåret 1954/55

av statsanslag utgår ersättning åt författare för utlåning av deras verk ge­

nom bibliotek. Anslaget avsättes i sin helhet till en särskild fond, benämnd

Sveriges författarfond. Närmare föreskrifter om fonden är meddelade i

kungl. kungörelse den 17 juni 1955 (nr 464), ändrad genom kungörelse den

8 november 1957 (nr 597). Rätt till ersättning ur fonden (författarpen-

ning) tillkommer svensk medborgare för den beräknade användningen ge­

om landsbibliotek, statsunderstödda folkbibliotek samt skolbibliotek av ex­

emplar av hans litterära verk i original, vilka är föremål för skydd enligt

författarlagen. Ersättningen står i proportion till den omfattning i vilken

vederbörande författares verk utlånats eller tillhandahållits som referens-

exemplar. Oaktat spörsmålet sålunda erhållit en lösning, som i praktiken

tillgodoser vad statsmakterna funnit vara rimliga anspråk från författar­

nas sida, har kommittén ansett sig böra förutsättningslöst pröva på vad

sätt frågan bör regleras, om den bedömes från upphovsrättsliga synpunkter.

Undersökningen utmynnar i resultatet att någon ensamrätt ej bör införas

pa området; en sådan skulle otvivelaktigt vålla biblioteken mycket mer-

arbete och framför allt kunna orsaka icke önskvärda luckor i bokbestån­

det. Biblioteksutlåningen bör därför alltjämt kunna bedrivas utan förfat­

tarnas samtycke. Å andra sidan kan icke anföras något godtagbart skäl mot

att författarna i princip erhåller befogenhet att kräva ersättning för utlå­

ningen. Principiellt riktigast vore därför att på området införa ett privat-

riittsligt ersättningssystem. Enligt kommitténs mening skulle emellertid ett

sådant i praktiken få samma verkningar som den nuvarande ordningen.

Denna bör därför bibehållas. Den nya lagen bör dock innehålla en regel, som

garanterar att författarnas rättmätiga ersättningsanspråk tillgodoses även

om det nuvarande statsanslaget ej skulle förnyas. Kommittén har härvid

lunnit en lämplig utväg vara, att i lagen inrymmes fullmakt åt Kungl. Maj:t

att utfärda bestämmelser om skyldighet för bibliotekens huvudmän att ut­

ge ersättning åt författarna. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits

i andra stycket av förevarande paragraf. Enligt detta äger Kungl. Maj:t

töreskriva, att avgift skall utgå för offentlig utlåning, samt förordna om

medlens fördelning.

Kommittén uttalar, att om det i framtiden skulle bli aktuellt att taga

den föreslagna fullmakten i anspråk, bestämmelser i ämnet bör meddelas

i en av Kungl. Maj :t utfärdad författning. Av frågans vikt torde följa, att

riksdagen höres över författningens huvudgrunder.

I fråga om offentlig uthyrning av exemplar av litterärt verk (i bokbarer

och liknande) anför kommittén likaledes, att en ensamrätt för författarna

av praktiska skäl ej kan upprätthållas. Däremot bör dessa äga rätt till gott-

görelse. Ersättningarna bör få karaktär av en avgift på uthyrningen, som

tillföres en central institution. För fördelning av influtna medel kan tänkas

olika system. Att ge föreskrifter härom i lag synes kommittén icke påkal­

lat, utan enligt förslaget överlämnas regleringen till Kungl. Maj:t. Den av

kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj:t täcker även detta fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

155

Beträffande offentlig utlåning av exemplar av musikaliskt verk (noter

och grammofonskivor) anföres, att verksamheten härutinnan för närva­

rande är mycket ringa och knappast kan äga ekonomisk betydelse för ton­

sättarna. Principiellt och med hänsyn till möjligheten att verksamheten

framdeles utvidgas bör dock här gälla samma regler som beträffande böc­

ker. Tonsättarna bör, där utlåningens omfattning motiverar detta, äga rätt

till ersättning av statsanslag eller direkt av biblioteken. Då inom folkbiblio­

teksväsendet musikalier bibliotekstekniskt behandlas på samma sätt som

böcker, är det också i praktiken lätt att jämställa författare och tonsättare.

Den av kommittén föreslagna fullmakten för Kungl. Maj :t avser även detta

fall. Kommittén anser dock att någon ersättning icke för närvarande är mo­

tiverad.

Vad slutligen angår offentlig uthyrning av exemplar av musikaliskt verk

föreslår kommittén att denna skall omfattas av upphovsmannens ensam­

rätt. Till stöd härför anföres att inom musikförlagsbranschen uthyrning

blivit en normal form för distribution av mer omfattande notmaterial, så­

som noter till orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjer

i regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i allmänhet uthy­

res mot viss avgift för varje utförande; kända svenska köpare brukar dock

få förvärva exemplar med äganderätt. Förlagen har utan stöd av lagbe­

stämmelser kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vil­

ket i de flesta fall är en förutsättning för att verkets utgivning skall kunna

finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en normal form att förfoga över

musikverk av detta slag, synes det kommittén riktigast att hänföra uthyr­

ningen till tonsättarens ensamrätt. Därigenom ger man bl. a. musikförla­

gen rättslig möjlighet att inskrida mot uthyrning, som äger rum utan till­

stånd. Kommittén anför härefter, att uthyrning av noter till mindre musik­

verk torde sakna nämnvärd betydelse. Ej heller uthyrning av grammofon­

skivor eller andra ljudupptagningar torde för närvarande förekomma i

större omfattning. I fråga om ljudupptagningar skulle emellertid uthyr­

ning i framtiden väl kunna tänkas bli en praktisk form för distribution.

Det synes därför enligt kommittén saknas anledning att i förevarande hän­

seende göra skillnad mellan olika slag av musikverk eller exemplar.

I enlighet med det anförda har i den genom paragrafen uppställda huvud­

regeln om att exemplar som omfattas av utgivning ma fritt spridas vidare

gjorts undantag för uthyrning av exemplar av musikaliskt verk; härtill

skall enligt förslaget städse fordras upphovsmannens samtycke.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag till reglering av upphovsmannens

rätt med avseende å offentlig uthyrning eller utlåning av

e x e m p 1 a r tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstan­

ser.

Styrelsen för Sveriges författarfond framhåller att kommitténs motivering

i princip överensstämmer med de riktlinjer, som varit vägledande för stats­

makterna vid genomförandet av nu gällande bestämmelser om ersättning åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

156

författare för biblioteksutlåningen. I likhet med kommittén finner styrelsen

det ovedersägligt, att författarna äger ett i upphovsrätten grundat anspråk

på sådan ersättning. Styrelsen vill särskilt understryka, att samma rätt bör

tillkomma bearbetare och översättare, och föreslår, att denna fråga blir före­

mål för statsmakternas övervägande. Styrelsen tillstyrker förslaget att er­

sättning skall utgå jämväl för uthyrning av böcker och få formen av avgift

på uthyrningen, som tillföres en central institution. Av lämplighetsskäl

synes uthyrningsavgiften böra tillföras författarfonden. Styrelsen finner det

angeläget att ett avgiftssystem snarast kommer till stånd och utgår från

att den närmare regleringen härav sker efter styrelsens hörande. Även

svenska översättarförbundet berör frågan om översättarnas rätt till ersätt-

ning för biblioteksutlåning. De praktiska svårigheterna alt införa en sådan

rätt är icke större än att de kan övervinnas, varvid förbundet är berett att

på allt sätt medverka. En sådan ersättning skulle fylla ett mycket stort be­

hov, särskilt med hänsyn till de för yrkesutövningen oumbärliga studier och

utlandsresor som översättarna i brist på stipendier måste bekosta med egna

medel.

Svenska tidningsutgivareföreningen utgår från att systemet med avgift

på uthyrning kommer att tillämpas även beträffande tidskrifter. Det före­

faller inte osannolikt, att tidskrifter — i synnerhet sådana med litterärt eller

allmänt kulturellt innehåll — kan behöva stöd i detta hänseende.

Ett antal läroboksförfattare framhåller att ersättning i vissa fall bör utgå

även beträffande utlåning av läroböcker o. dyl. vid undervisningsanstalter.

Mot kommitténs förslag anmäles principiella invändningar av Svea hov­

rätt. Hovrätten uttalar inledningsvis att den kan ansluta sig till kommit­

téns uppfattning, att upphovsmannen för sådant utnyttjande som här avses

bör vara berättigad till ersättning, samt fortsätter:

Mot den av kommittén föreslagna ordningen, att den offentliga biblioteks­

utlåningen skall vara fri och författarna även i fortsättningen erhålla gott-

görelse av statsmedel, måste invändas att densamma icke vilar på privat­

rättslig grund. Kommittén har dock själv uttalat, att författarna äga ett i

upphovsrätten grundat anspråk på ersättning för offentlig utlåning och ut­

hyrning av deras verk. Den av kommittén föreslagna ordningen låter sig icke

väl förena med sistnämnda principiella ståndpunkt. Visserligen torde prak­

tiska överväganden tala för kommitténs förslag, men däres't statsmedel ej

längre skulle ställas till förfogande på sätt hittills skett, kan med än större

fog hävdas, att frågan om författarnas rätt till ersättning bör lösas helt på

privaträttslig grund. Det kan även framhållas, att det läge som påkallar till-

lämpning av andra stycket i förevarande lagrum beträffande biblioteksut­

låningen ännu ej inträtt, att stadgandet kan komma att få verkan under

förhållanden, vilka nu äro svåra att bedöma, samt att de bestämmelser, vilka

med stöd av stadgandet skola utfärdas och vilka komma att närmare reg­

lera författarnas ersättningsfråga, ännu ej utformats. De praktiska konse­

kvenserna av stadgandet kunna därför för närvarande ej överblickas.

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att fullmaktsstadgandet i and­

ra stycket bör utgå och att i stället författarnas principiella rätt till ersätt­

ning för den offentliga utlåningen och uthyrningen av deras verk bör kom­

ma till uttryck i paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

157

Även styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stads­

förbundets styrelse anser, ehuru av andra skäl än Svea hovrätt, att fullmakts-

stadgandet bör utgå. Styrelsen för landskommunernas förbund, vilken så­

som vid 2 § anförts uttalar sig kritiskt mot att upphovsmannens rätt utvidgas

till att principiellt avse även biblioteksutlåning, säger sig visserligen förstå

de teoretiska skäl som föranlett utredningen att införa fullmaktsstadgandct.

Det är emellertid överflödigt, därför att riksdagen ändock förutsättes bli i

tillfälle att uttala sin mening innan fullmakten begagnas. Det är även olämp­

ligt, eftersom dess införande kan befaras återuppväcka den nyligen bilagda

striden om författarersättningar vid biblioteksutlåning. Delta vore beklag­

ligt, då det nu gällande kompensationssystemet visat sig fungera tillfreds­

ställande både för författarna och biblioteken. Stadsförbundets styrelse fin­

ner stadgandet föranleda starka betänkligheter, framför allt ur praktisk syn­

punkt. Det nuvarande systemet med ersättning genom författarfonden funge­

rar relativt smidigt för bibliotekens del. De årligen företagna stickprovs-

undersökningarna för beräkning av ersättningsberättigade lån kan utan stör­

re olägenheter fullgöras inom ramen för bibliotekens normala verksamhet.

Om man överflyttade ersättningspliklen på bibliotekens huvudmän, kunde

det bli nödvändigt med ett omständligt och tidsödande merarbete för att ut­

räkna de ersättningsbelopp som skulle påföras varje särskild huvudman.

Även om, såsom kommittén påpekat, fullmaktsstadgandet måhända aldrig

behöver tillämpas, anser sig styrelsen med hänsyn till de anförda olägenhe­

terna icke kunna godtaga detta. Jämväl Sveriges allmänna biblioteksför-

ening anmäler tveksamhet i förevarande del. Föreningen framhåller att den

aktivt medverkat i arbetet att skapa former för en tillfredsställande ersätt­

ning åt författare för bibliotekens utnyttjande av dessas verk, och givetvis

är i högsta grad angelägen att den form av sådan ersättning, som tillkomsten

av Sveriges författarfond innebär, blir lagligt stadfäst. Då kommittén, oaktat

frågan erhållit en praktisk lösning som åtminstone tillsvidare tillfredsställer

berörda parter, upptagit frågan till prövning ur upphovsrättsliga synpunkter,

vill föreningen kraftigt understryka, att fullmaktsstadgandet underställes

riksdagens prövning.

Ett par av de remissinstanser, som tillstyrkt kommitténs förslag, har gjort

reservationer på vissa punkter.

Förslaget att ersättning även skall utgå vid utlåning av musika­

liska verk möter sålunda en viss tvekan hos konsertföreningen i Stock­

holm. Det synes föreningen mera praktiskt alt här inbegripa ersättnings­

anspråket i avgiften till tonsättarnas organisation. I motsats till vad som

gäller för de litterära verken torde nämligen de flesta lån av orkestermaterial

enligt föreningens erfarenhet ske för offentligt framförande. Föreningen ser

dock ingen anledning att direkt motsätta sig stadgandet, för vilket princi­

piella skäl kan åberopas.

Frågan om upphovsmannens rätt vid uthyrning av musikalis­

ka verk upptages till särskild granskning av styrelsen för Sveriges advo­

katsamfund. Såvitt angår uthyrning av noter har styrelsen ej något att erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

158

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 är 1960

mot kommitténs förslag, att uthyrningen skall ligga under ensamrätten. Ut­

hyrning av grammofonskivor och andra ljudupptagningar bör däremot be­

handlas på samma sätt som uthyrning av böcker, d. v. s. så att den avgifts-

belägges men eljest kan ske fritt. Härom anföres:

Kommittén anmärker, säkerligen fullt riktigt, att uthyrning av grammo­

fonskivor för närvarande icke förekommer i större omfattning, men tilläg­

ger att uthyrning i framtiden väl kan tänkas bli en praktisk form för distri­

bution. Det synes styrelsen som om förslagets 23 § skulle omöjliggöra för

framtiden, att nämnda distributionsform skulle kunna förekomma, då det

praktiskt sett icke torde vara genomförbart för ett företag, som yrkesmäs­

sigt driver uthyrning av grammofonskivor, att kunna träffa avtal med inne­

havarna av kompositörernas upphovsrätt om tillstånd till en sådan uthyr­

ning.

Enligt uppgift har det under de senaste åren i USA blivit allt vanligare,

att affärsmässig uthyrning av grammofonskivor förekommer. Även i Sverige,

i varje fall i Stockholm, förekommer sådan uthyrning. Enligt vad styrelsen

inhämtat har sistnämnda uthyrning särskilt på senaste tid fått en ökad

omfattning. Anledningen härtill torde vara att grammofonskivor av hög

kvalitet numera äro förhållandevis dyra, och detta gäller särskilt s. k. LP-

skivor. Priset för dylika skivor är för närvarande i handeln 16—21 kronor

lör mindre och 27—29 kronor för större skivor. Den kundkrets, till vilken

uthyrare av grammofonskivor vänder sig, består framför allt av skolungdom

och kännare av klassisk musik. Enligt styrelsens mening föreligger ett sam­

hällsintresse, att en sådan uthyrning av grammofonskivor kan ske.

Sveriges radio anmäler en viss tvekan inför förslaget, att uthyrning av

musikaliska verk skall ligga under ensamrätten, men vill icke motsätta sig

detta förslag, då samma reglering faktiskt har uppnåtts utan lagbestäm­

melse.

I förevarande sammanhang tager Stim, föreningen svenska tonsättare,

Skap och svenska musik förläggar ef öreningen upp frågan om rätten att

använda utlånade in usi kalier för offentligt utföran-

d e. Med hänsyn till den alltmer utbredda tendensen att införliva musika­

liska verk med bibliotekens utlåningsmaterial och med hänsyn till förlags­

verksamhetens brydsamma läge anser föreningen det önskvärt, att denna

rätt göres beroende av upphovsmannens eller hans rättsinnehavares tillstånd.

Departementschefen. Såsom kommittén framhållit bör upphovsmannens

ensamrätt att sprida exemplar av sitt verk som huvudregel begränsas, så

att den icke avser åtgärder genom vilka exemplar, som omfattas av’ en

lagligen företagen utgivning, sprides vidare eller visas offentligt. I före­

varande paragraf uttalas denna huvudregel såvitt angår exemplar av lit­

terära och musikaliska verk.

I detta sammanhang uppkommer emellertid fråga huruvida och i vilken

omfattning upphovsmannen bör tillerkännas rätt med avseende å offentlig

utlåning och uthyrning av sådana exemplar som här avses.

Vad först angår utlåningen av böcker vid de offentliga biblioteken har

författarna sedan gammalt hävdat att denna form för tillgodogörande av

deras verk borde berättiga till ersättning. Praktiskt har frågan fått sin lös­

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

159

ning för några år sedan genom inrättandet av Sveriges författarfond. Från

fonden erhåller svenska författare ersättning för utlåningen vid folkbiblio­

teken. Fonden finansieras av statsanslag.

Kommitténs förslag i denna del bygger på uppfattningen att författarnas

anspråk är grundat i upphovsrätten och att det därför principiellt vore

riktigast att i stället för gällande ordning införa ett privaträttsligt ersätt­

ningssystem. Praktiska skäl har emellertid ansetts tala mot en sådan för­

ändring. För att garantera författarna ersättning även för det fall att stats­

anslaget i framtiden skulle indragas, har dock i förslaget upptagits en

fullmakt för Kungl. Maj :t att belägga utlåningsverksamheten med avgift

samt förordna om medlens fördelning.

Förslaget att sålunda bibehålla ordningen med statsanslag har i allmän­

het icke mött invändningar vid remissbehandlingen och är även enligt

min mening den mest tillfredsställande lösningen av frågan. Såsom kom­

mittén understrukit torde visserligen enligt förslagets grunder ett privat­

rättsligt ersättningssystem vara principiellt riktigare och man kan, såsom

Svea hovrätt, göra gällande att denna princip borde komma till direkt ut­

tryck i lagen. Ur praktiska synpunkter är det dock olämpligt att frångå

den nu gällande ordningen, som visat, sig fungera väl och som i stort sett

leder till samma resultat. Även med ett privaträttsligt system skulle näm­

ligen resultatet sannolikt bli att ersättningarna helt eller till stor del finge

gäldas av staten, eftersom bibliotekens utgifter i detta hänseende troligen

skulle anses motivera höjda statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med

kommittén, att författarna även i fortsättningen tillgodoses genom ersätt­

ning från Sveriges författarfond. Frågan huruvida även översättare och

andra bearbetare skall tillgodoses från fonden kan icke avgöras i förevaran­

de sammanhang.

Mot förslaget att i lagen upptaga en fullmakt för Kungl. Maj:t att fram­

deles genomföra ett privaträttsligt system har invändningar framställts

av styrelsen för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsför­

bundets styrelse. Även Sveriges allmänna biblioteksförening har anmält

tveksamhet i denna del. I huvudsak anföres, att det gällande systemet visat

sig fungera fullt tillfredsställande och att man icke redan nu bör taga ställ­

ning till eventuellt ändrade förhållanden. Jag vill emellertid understryka,

att den nuvarande ordningen är beroende av att statsanslag står till för­

fogande i erforderlig utsträckning. Skulle samhällsförhållandena ändras och

sådanl anslag ej längre beviljas, är det en fördel att omedelbart genom

beslut i administrativ väg kunna tillgodose de berättigade intressen som

bär föreligger. Jag förordar därför att i lagen upptages en fullmakt av före­

slaget innehåll.

Vad härefter beträffar uthyrning av böcker — i s. k. bokbarer och lik­

nande — gäller för närvarande att författarna icke åtnjuter någon gottgö-

relse. Kommitténs förslag att rätt till ersättning här skall stadgas innebär

därför eu nyhet, vilken dock med hänsyn till den ringa omfattningen av

den verksamhet som här avses är av mindre praktisk betydelse. Förslaget

160

Kungl. Maj:ls proposition nr 17 år 1960

har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening

genomföras. Den förut berörda fullmakten för Kungl. Maj :t avser enligt

förslaget även detta fall och ett ersättningssystem skall alltså kunna sättas

i kraft genom ett förordnande av Kungl. Maj :t. Ersättningarna bör få ka­

raktär av en avgift på uthyrningen. Avgifterna bör lämpligen, såsom sty­

relsen för Sveriges författarfond föreslagit, tillföras denna fond. Den när­

mare regleringen av frågan bör ske i samråd med styrelsen.

Beträffande utlåning och uthyrning av musikalier föreligger mera spe­

ciella förhållanden. Vad först angår utlåning bedrives sådan verksamhet

för närvarande i så ringa omfattning, att den kan anses sakna ekonomisk

betydelse. Såsom kommittén anfört och remissinstanserna godtagit bör

emellertid möjlighet finnas att ge tonsättarna gottgörelse, om verksamheten

skulle vidgas. Fullmaktsstadgandet bör därför inbegripa jämväl detta fall.

Uthyrning av musikalier utgör däremot en med försäljning sidoordnad

form för utnyttjande; då det gäller mera omfattande notmaterial är denna

distributionsform den vanliga. Kommittén har med anledning härav ansett

uthyrning böra hänföras under upphovsmannens ensamrätt, varigenom bl. a.

beredes möjlighet åt musikförläggarna att inskrida mot uthyrning som äger

rum utan tillstånd. Förslaget har i princip godtagits vid remissbehandlingen

och bör genomföras. På en punkt synes emellertid föreligga anledning att

vidtaga en mindre jämkning. Det har framförts kritik mot att ensamrätten

enligt kommitténs förslag skulle avse även uthyrning av grammofonskivor,

tonband o. dyl. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 enade sig de

danska, finska och svenska delegerade om att dylika inspelningar borde lik­

som böcker få uthyras utan tillstånd. I anslutning härtill har de svenska

delegerade framhållit att upphovsmännen principiellt borde äga rätt till

ersättning om uthyrningens omfattning motiverade detta; liksom beträffan­

de böcker borde ett ersättningssystem kunna införas av Kungl. Maj :t. Jag

anser för min del övervägande skäl tala för de delegerades uppfattning. Den

av kommittén föreslagna regeln torde därför böra modifieras så att den

endast avser uthyrning av noter; samtidigt bör fullmakten avfattas så att

den även täcker uthyrning av grammofonskivor o. dyl. För närvarande sy­

nes dock sådan uthyrning vara av så obetydlig omfattning att det ej finns

anledning att taga fullmakten i anspråk.

I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla att jag icke anser det

påkallat att, såsom representanter för kompositörer och musikförläggare

yrkat, införa bestämmelser som gör användandet av lånade musikalier

för offentligt framförande beroende av upphovsmannens tillstånd.

24 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 24 § kommittéförslaget, be­

handlar rätten att återge offentliga förhandlingar utan upphovsmans sam­

tycke.

161

Gällande rätt. Enligt det vid 9 § förslaget berörda stadgandet i 9 § 1) för-

fattarlagen uteslutes från skydd enligt lagen, såvitt nu är i fråga, offentliga

myndigheters, riksdagens, beredningars och kommittéers samt kyrkliga,

kommunala och andra offentliga representationers handlingar, protokoll,

beslut och skrivelser, så ock andra allmänna handlingar. Bestämmelsen av­

ser verk, som tryckts eller eljest avfattats i skrift. Ett häremot svarande

undantag beträffande muntliga förhandlingar har upptagits under 2) i sam­

ma paragraf. Här stadgas att sådana förhandlingar i riksdagen och andra

offentliga representationer, så ock yttranden vid domstolar och eljest inför

offentliga myndigheter är uteslutna från skydd enligt lagen. Detsamma gäl­

ler även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning om all­

männa angelägenheter.

Kommittén. Kommittén framhåller inledningsvis att tal och yttranden vid

överläggningar och diskussioner i princip, likaväl som andra muntliga an­

föranden, är föremål för upphovsrätt, där de fyller de krav som ställes på

ett verk. Motsvarande gäller skriftliga inlägg i förhandlingar av olika slag.

Det är emellertid ett viktigt samhällsintresse, att sådana yttranden och in­

lägg kan obehindrat återges, då de ingår som led i offentliga förhandlingar

om allmänna angelägenheter; i ett fritt samhälle bör envar äga rätt att

sprida upplysning om allt som förekommer i dylika sammanhang. Nu be­

rörda samhällsintresse påkallar särskilda undantagsbestämmelser i den

upphovsrättsliga lagstiftningen.

I frågan hur man bör avgränsa tillämplighetsområdet för ett stadgande

i ämnet erinrar kommittén till en början om att anföranden och skriftliga

inlägg av hithörande slag ofta inflyter i protokoll och akter, vilka är att

anse som allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening. Såsom

vid 9 § berörts är det en viktig princip i förordningen, att sådana hand­

lingar fritt må offentliggöras. Nu avsedda undantag bör därför, framhåller

kommittén, utformas så att det publicitetsintresse, som ligger till grund för

denna princip, behörigen tillgodoses. I gällande rätt har detta beaktats ge­

nom en regel, vilken efter orden innebär att samtliga allmänna handlingar

är undantagna från upphovsrättsligt skydd. Vid 9 § har kommittén emeller­

tid anfört, att det i viss mån är tveksamt vilken tolkning som bör ges åt

denna regel. Vid den nu föreslagna revisionen av upphovsrätten synes det

i allt fall klart, att en så vittgående bestämmelse icke bör bibehållas. Att

generellt från skydd undantaga vad som i tryckfrihetsförordningens me­

ning utgör allmänna handlingar skulle i vissa fall leda till orimliga resultat.

Som exempel anföres, att om ett vetenskapligt arbete åberopas vid sökande

av professur eller annan befattning och inges till den myndighet som hand­

lägger ärendet, arbetet därigenom blir att anse som allmän handling och

att det alltså med angivna ståndpunkt skulle vara fritt för envar att av­

trycka det. Enligt kommitténs mening bör ett undantagsstadgande därför

erhålla en något mer begränsad räckvidd än den nuvarande regeln efter

orden äger. Lämpligt synes vara att det förklaras avse förhandlingar i of­

fentliga representationer och inför myndigheter. Stadgandet bör härvid icke

II

liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

inskränkas till skriftliga förhandlingar utan bör gälla även muntliga så­

dana.

För närvarande friges icke blott sådana förhandlingar varom hittills va­

rit tal utan även yttranden vid offentliga sammankomster för överläggning

om allmänna angelägenheter. Kommittén har ansett ett undantag av lik­

nande innehåll böra bibehållas i förslaget.

Ett särskilt spörsmål är, fortsätter kommittén, hur nu avsedda bestäm­

melser bör utformas i rättsligt hänseende. För närvarande gäller alt förhand­

lingar och yttranden av hithörande slag är helt uteslutna från upphovsrätts-

ligt skydd. Det är emellertid riktigare att utgå från att förhandlingarna och

yttrandena är skyddade som verk, i den mån de uppfyller kraven härutinnan.

men tillåta att de må återges utan upphovsmans samtycke. En sådan kon­

struktion innebär, att upphovsmannen principiellt är bevarad vid sin rätt

och äger hävda sina ideella befogenheter mot den som utnyttjar verket.

Härav följer att bestämmelserna bör anses vara av samma natur som övriga

i 2 kap. stadgade inskränkningar i upphovsmannens rätt och placeras i detta

kapitel.

I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande paragrafs första

punkt upptagit stadgande, att förhandlingar i offentliga representationer,

inför myndigheter samt vid offentliga sammankomster för överläggning om

allmänna angelägenheter må återges utan upphovsmans samtycke.

Om stadgandets innebörd anför kommittén bl. a., att till offentliga repre­

sentationer främst är att hänföra riksdagen, allmänt kyrkomöte och kom­

munala representationer ävensom av representationerna tillsatta utskott,

nämnder och andra organ. Redan på grund av 9 § gäller, att beslut och ytt­

randen av representationerna icke är föremål för upphovsrätt. Enligt nu

lorevarande stadgande får även vad som i övrigt förekommer under för­

handlingarna fritt återges. Med myndigheter avses såväl domstolar och

andra judiciella organ som administrativa myndigheter. Uttrycket förhand­

lingar får i detta sammanhang fattas i vidsträckt bemärkelse. Härunder

taller icke blott förhandlingar i proeessuell mening utan även inlägg och

yttranden i hos myndighet anhängiggjorda ärenden av olika slag. I första

hand må återges allt som vid förhandlingen yttras muntligen, men stadgan­

det är tillämpligt även på sådana i skrift avfattade yttranden och inlägg,

' ilka ingår som ett led i förhandlingen. Till mål och ärenden hör emellertid

ofta även uttalanden eller annat material, som icke direkt ingår som led i för­

handlingen. Som exempel nämner kommittén yttranden av sakkunniga eller

i rättegång allenast såsom bevismedel ingivna böcker eller konstverk; vi­

dare erinras om det förut nämnda fallet att vetenskapliga arbeten inges i ett

befordringsärende. I regel är förevarande stadgande icke tillämpligt på hand­

lingar av detta slag. I dessa fall är upphovsmannen därför i allmänhet bibe­

hållen vid sin rätt. Vissa undantag är dock enligt kommittén tänkbara- av­

görande är, i vilket sammanhang återgivandet äger rum. I ett mål ingivna

sakkunnigutlåtanden bör visserligen icke få publiceras separat, men om

handlingarna i målet skall utges in extenso eller om målet skall refereras i en

163

facktidskrift, bör utlåtandena få medtagas. Vad nu sagts äger motsvarande

tillämpning i fråga om handlingar, vilka delvis åberopas inom ramen för för­

handlingen men i övrigt faller utanför denna. Har en bok ingivits i en på

vissa uttalanden i boken grundad ärekränkningsprocess, är del klart att de

delar av boken som uppläses vid rättegången får fritt återges, t. ex. i referat

av processen. Men även sådana delar av boken som icke direkt åberopas får

återges, om det t. ex. sker inom ramen för eu kritisk granskning av frågor

som sammanhänger med rättegången. I sistnämnda fall kan eitaträtten enligt

14 g sägas leda till en viss utvidgning av den rätt, som gäller enligt föreva­

rande stadgande. Å andra sidan är det naturligtvis icke tillåtet att utge hela

boken i en särskild upplaga allenast under åberopande av att den ingivits i

rättegång och därför är av allmänt intresse. Kommittén framhåller att beslut

och yttranden under förhandlingarna, som härrör från myndigheten själv,

på grund av regeln i 9 § icke är föremål för upphovsrätt.

Rätten att återge förhandlingar får utövas både genom att förhandlingar­

na mångfaldigas, framför allt i tryck, men även genom inspelning, t. ex. på

ljudband eller film, och genom att de göres tillgängliga för allmänheten,

t. ex. genom utsändning i radio eller television eller genom filmförevisning.

I anslutning till vad som gäller i Danmark och Norge har kommittén an­

sett, att upphovsmannen bör förbehållas rätt att ensam utge samling av sina

anföranden, ett stadgande härom har upptagits i paragrafens andra punkt.

Remissyttrandena. Angående de allmänna invändningar som svenska tid-

ningsutgivareföreningen, publicistklubben, styrelsen för Sveriges advokat­

samfund och svenska bokförläggareföreningen riktat mot kommitténs förslag

till lösning av frågan om upphovsrätt till allmänna handlingar hänvisas till

9

§•

I övrigt har förevarande stadgande lämnats utan principiella erinringar i

remissvaren.

Vissa anmärkningar mot stadgandets utformning har gjorts av hovrätten

över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller, att de alster som avses i 24 §

är närbesläktade med dem som behandlas i 9 §, och ifrågasätter huruvida

paragraferna, såsom skett, bör konstrueras på olika sätt. Hovrätten berör vi­

dare kommitténs uttalande, att rätten till återgivande i vissa fall skulle vara

beroende av i vilket sammanhang detta äger rum. Hovrätten har ej invändning

häremot men framhåller att vad kommittén åsyftar ej framgår av lagtex­

ten. Tolkningen av ordet förhandling kan nämligen icke rimligen ställa sig

olika beroende på i vilket sammanhang återgivande senare sker. Hovrätten

hemställer att paragrafen omarbetas med beaktande av vad sålunda anföris.

Departementschefen. Av vad som anförts vid 9 § framgår, att anföranden,

yttranden och skrifter som icke härrör från myndighet enligt förslaget prin­

cipiellt skall vara föremål för upphovsrätt, även om de inflyter i sådana

protokoll och akter som är att anse som allmänna handlingar. Med hänsyn

till tryckfrihetsförordningens publicitetsprincip bör emellertid dylika anfö­

randen och skrifter i stor utsträckning kunna fritt återges. Kommittén har

föreslagit att man skall frige allt som kan betecknas som förhandlingar i

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

164

offentliga representationer och inför myndigheter; upphovsman skall dock

äga ensam utge samling av sina anföranden. Denna gränsdragning har god­

tagits av det stora flertalet remissinstanser och ger cj heller enligt min me­

ning i princip anledning till invändningar. I praktiken leder en sådan regel

i de flesta fall till samma resultat som den nuvarande bestämmelsen, att

allmänna handlingar generellt är undantagna från upphovsrättsligt skydd.

Det föreslagna stadgandet innebär emellertid att upphovsrätt blir förbehållen

i fråga om sådant material, som icke ingår som led i förhandling, exempel­

vis vetenskapliga arbeten som inges vid sökande av professur eller annan

befattning, eller böcker och konstverk, vilka inges i rättegång allenast såsom

bevismedel. Det synes påkallat att upphovsrättsligt skydd beredes i sist av­

sedda och andra jämförliga fall. Av vad jag anfört vid 9 § framgår att

tryckfrihetsförordningen icke kan anses utgöra hinder mot att dessa spe­

ciella grupper av handlingar skyddas.

Sasom kommittén anfört bör stadgandet även gälla muntliga anföranden

vid sådana förhandlingar som här avses ävensom yttranden vid offentliga

sammankomster för överläggning om allmänna angelägenheter. Med anled­

ning av en remissanmärkning vill jag även framhålla, att det i hithörande

fall, i motsats till vad som gäller beträffande de i 9 § avsedda handlingarna,

ofta är fråga om anföranden och skrifter som framlägges i enskilda perso­

ners namn och att det därför här kan finnas behov av att skydda upphovs­

mans ideella intressen; sasom kommittén anfört bör därför genom föreva­

rande stadgande icke göras inskränkning i upphovsmans rätt i vidare mån

än att återgivande må ske utan hans samtycke.

Det ligger i sakens natur, att det emellanåt kan uppstå svårigheter att av­

göra, huruvida ett visst aktstycke skall anses ingå som led i förhandling och

sålunda vara fritt för återgivning. Såsom kommittén anfört bör man vid

bedömandet stundom taga hänsyn även till omständigheterna vid återgiv­

ningen. Det bör i regel icke vara tillåtet att publicera ett i en rättegång in­

givet sakkunnigutlåtande separat, men om handlingarna i målet skall utges

in extenso eller om målet skall refereras i en facktidskrift bör utlåtandet

få medtagas. Att stadgandet bör tolkas på angivet sätt ligger i viss mån i

sakens natur och kan även anses framgå av att det såsom föremål för åter­

givande icke nämner enskilda objekt utan »förhandlingar».

25 §.

I paragrafen, som frånsett ett tillägg till första stycket i sak överensstäm­

mer med 25 § kommittéförslaget, stadgas vissa inskränkningar i upphovs­

mans rätt med avseende å konstverk.

Gallande rätt. Enligt 2 § första stycket konstverkslagen är konstnärens

rätt begränsad till en uteslutande befogenhet att efterbilda konstverket; han

äger icke någon rätt med avseende å utställning eller annan offentlig visning

av detta. Det står därför envar fritt att utnyttja konstverk för dessa ända­

mål.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

165

I 7 § samma lag stadgas, att det är tillåtet alt genom teckning eller annan

grafisk konst, målarkonst eller fotografi efterbilda konstverk, som finnes å

eller vid väg eller gata, torg eller annan allmän plats; av byggnadsverk må

dock allenast det yttre efterbildas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. Enligt den allmänna beskrivningen av upphovsrätten i försla­

get innefattar denna ensamrätt för upphovsmannen att visa konstverk offent­

ligt. Kommittén framhåller att ensamrättens funktion här bör vara att skydda

upphovsmannen mot att konstverk, som han ännu har i sin ägo, obehörigen

utlämnas till offentligheten. Sedan upphovsmannen överlåtit exemplar av

verket, hör detta kunna fritt visas, både genom utställning och genom så­

dana anordningar som skioptikon, film, television o. s. v. Så bör även kunna

ske om verket utges. Kommittén erinrar vidare om att upphovsrätten även

innefattar ensamrätt att sprida exemplar av verket. På samma sätt som

i 23 § skett i fråga om litterära och musikaliska verk bör emellertid även

beträffande konstverk stadgas, att exemplar som omfattas av utgivning fritt

må spridas vidare. Detsamma bör gälla beträffande exemplar som upphovs­

mannen överlåtit. I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket

av förevarande paragraf upptagit stadgande att sedan upphovsmannen över­

låtit exemplar av konstverk eller verket blivit utgivet, exemplar, som över­

låtits eller omfattas av utgivningen, må spridas vidare samt verket visas

offentligt.

Till andra stycket har förts regler om att konstverk, som ingår i en sam­

ling eller som utställes eller utbjudes till salu, må avbildas i katalog eller

i meddelande om utställningen eller försäljningen och att konstverk må

avbildas, om det är stadigvarande anbragt på eller vid allmän plats. Den

förra regeln är ny. Den senare överensstämmer med gällande rätt; kravet

att konstverket skall vara »stadigvarande» anbragt är dock nytt. I tredje

stycket har upptagits en bestämmelse att byggnad må fritt avbildas. Även

denna bestämmelse motsvarar i huvudsak gällande rätt; den nuvarande

begränsningen att endast det yttre av byggnaden får avbildas har emellertid

ej ansetts böra bibehållas.

Remissyttrandena. Den i första stycket upptagna regleringen av rätten att

sprida och visa konstverk ävensom bestämmelsen i andra styc­

ket om rätt alt avbilda konstverk i katalog in. m. har i all­

mänhet lämnats utan erinran i remissvaren. Sveriges radio förordar emel­

lertid att rätten att visa konstverk förklaras avse dels offentliggjorda konst­

verk och dels icke offentliggjorda konstverk i den omfattning som kan an­

ses lämplig; som exempel i sistnämnda hänseende nämnes konstverk, som

överlämnats till den närmaste familje- och vänkretsen.

Föreningen Sveriges filmproducenter påpekar att vid filminspelning rekvi­

sita av olika slag avbildas på filmen, t. ex. möbler, tavlor, kläder, vaser, lam­

por och andra prydnads- eller bruksföremål. Om sådana föremål endast

166

tjänar som bakgrund eller eljest återges mera tillfälligt, bör de få medtagas

utan hinder av att upphovsrätt kan föreligga till dem. Föreningen hemstäl­

ler att förevarande paragraf kompletteras med en bestämmelse härom. Lik­

nande påpekanden göres av Sveriges radio beträffande televisionsfilm, av

föreningen svenska affischtecknare i fråga om reportagebilder och liknande

återgivning samt av svenska försäljnings- och reklam förbundet beträffande

bilder som brukas i reklamsammanhang.

Till bestämmelsen i andra stycket om rätt att avbilda konst v er k

å allmän plats framhåller publicistklubben att man icke i praktiken

torde kunna upprätthålla kravet, att konstverket skall vara stadigvarande

anbragt på eller vid allmän plats; från publicistisk synpunkt är det önsk­

värt att alla konstverk, som är anbragta publikt, får fritt återges. I samma

riktning uttalar sig svenska tidningsutgivareföreningen; pressen måste ha

rätt att fotografera och återge verk i museer, kyrkor och andra mer eller

mindre offentliga byggnader.

I fråga om uttrycket »allmän plats» erinrar Svea hovrätt, att detta i för­

slaget användes i annan betydelse än i strafflagen 11 kap. 10 och 11 §§

samt 14 kap. 45 §, där samma uttryck förekommer. Ändamålsenligt vore att

till orden »allmän plats» i förslaget foga ordet »utomhus». Även hovrätten

över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges

advokatsamfund hemställer om ett förtydligande på denna punkt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker vidare, att man i förslaget

använt bestämningen »på eller vid» allmän plats utan att i motiveringen

ange innebörden av att dubbla prepositioner brukats. Härom anföres ytter­

ligare:

Tolkat efter ordalydelsen synes stadgandet innebära, att även konstverk,

uppställda på plats som icke är allmän — t. ex. i en privat trädgård — om-

tattas, blott de kunna sägas stå »vid» en allmän plats, t. ex. vid gatan. Up­

penbart är, att det mången gång skulle vålla svårigheter att t. ex. på ett vy­

kort avbilda en stadsvy, om icke konstverk som nu sagts finge medtagas.

Tvekan synes kunna råda, om dessa konstverk alltid fylla det för stadgan­

det angivna grundläggande kravet, att de skola i viss mening utgöra allmän

egendom. En väsentlig skillnad föreligger mellan fall då konstverket utgör

huvudmotivet för avbildningen och fall då dess medtagande är nödvändigt

för att en stads- eller landskapsbild skall kunna återges. Innebörden av stad­

gandet i nu berörda delar synes, i vart fall genom några vägledande exem­

pel i motiveringen, böra närmare klargöras.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för Sveriges advokatsamfund anmär­

ker, att uttrycket »avbilda», som enligt motiven innebär reproduktion i pla­

net, språkligt torde ha en mera vidsträckt innebörd och hemställer om ett

förtydligande av lagtexten.

Vad angår bestämmelsen i tredje stycket om rätt att avbilda bygg­

nad erinrar svenska arkitekters riksförbund om att rätten i gällande lag

är begränsad till det yttre av byggnaden och att denna begränsning icke

saknar betydelse för arkitekterna. Särskilt vid återgivning, t. ex. genom foto­

grafering, av en interiör som förändrats eller förvanskats, kan arkitektens

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 dr 1960

167

konstnärliga anseende kränkas. Avbildning av sådant verk kan spridas i

stora upplagor, t. ex. i tidskrifter, varvid skadan kan bli betydande för den

ursprunglige upphovsmannen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda

att i förevarande paragraf upptages en regel om rätt till spridning och offent­

lig visning av konstverk, varav exemplar överlåtits eller som blivit utgivet.

Rätten gäller även vid förevisning som sker genom film och television, men

är här i praktiken inskränkt genom att själva inspelningen av filmen eller

— i fall då utsändning av televisionsprogram sker med hjälp av inspelning

— av televisionsprogrammet är beroende av upphovsmannens samtycke. Vid

remissbehandlingen har anförts, att vid sådan inspelning som här avses konst­

verk och bruksföremål ofta ingår i bakgrunden eller eljest återges mera

tillfälligt och att inspelningen bör vara fri i dessa fall. Vid det nordiska upp-

hovsrättsmötet 1957 har detta önskemål ansetts välgrundat och de dele­

gerade har förordat en komplettering av stadgandet på denna punkt. Jag

vill för min del ansluta mig till de delegerades uppfattning. Bestämmelsen

torde därför böra kompletteras med stadgande, att konstverk må medtagas

vid inspelning av film eller televisionsprogram, om återgivningen är av un­

derordnad betydelse med hänsyn till filmens eller programmets innehåll.

Det kan anmärkas att problemet är aktuellt endast om inspelningen inne­

bär ett mångfaldigande i upphovsrättslig mening. Såsom vid 2 § anförts är

detta icke fallet, om en interiör fotograferas eller filmas och däri ingående

konstverk endast återges som mera obetydliga moment i bilden.

Konstverk som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till

salu bör såsom föreslagits av kommittén fritt få avbildas i katalog eller i

meddelande om utställningen eller försäljningen. Vad angår den föreslagna

regeln om rätt att avbilda konstverk som stadigvarande anbragts på eller

vid allmän plats, bör med sistnämnda uttryck avses plats under bar himmel;

anledning att, såsom representanter för pressen yrkat, utvidga stadgandet

till konstverk i kyrkor, museer o. dyl. föreligger icke. För att klargöra denna

begränsning torde böra anges att verket skall vara anbragt utomhus. Enligt

stadgandet får även konstverk »vid» allmän plats avbildas; om konstverket

är så placerat att det ingår i stads- eller landskapsbilden, bör det få återges

fritt, oberoende av huruvida det område det befinner sig på är i allmän

eller privat ägo. Att med avbilda menas reproduktion i planet torde framgå

av sammanhanget.

Slutligen har kommittén föreslagit en regel om rätt att fritt avbilda bygg­

nad. I motsats till gällande rätt avser denna regel även det inre av byggnad.

Från arkitekthåll har riktats kritik häremot och framhållits att vid återgiv­

ning, t. ex. genom fotografering, av en interiör som förändrats eller förvans­

kats, arkitektens konstnärliga anseende kan kränkas. Denna farhåga synes

dock överdriven. Den nuvarande begränsningen kan i det särskilda fallet

stundom te sig konstlad och otillräckligt motiverad, exempelvis då man vill,

168

jämte det yttre av en byggnad, avbilda några inre partier såsom hallar eller

trapphus. Bestämmelsen synes därför böra utformas enligt kommitténs för­

slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1960

26 §.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 26 § kommittéförslaget,

ges vissa regler till skydd för upphovsmannens ideella rätt då verket ut­

nyttjas med stöd av bestämmelse i 2 kap.

Gällande rätt. I gällande rätt är i förevarande hänseende av intresse dels

en bestämmelse i 14 § andra stycket författarlagen, enligt vilken då en arti­

kel återges med stöd av pressens lånerätt, den nyttjade tidningens eller tid­

skriftens titel skall tydligt anges, och dels vissa regler i författar- och konst-

verkslagarna angående ändringar i verket vid fria utnyttjanden. Enligt 11 §

andra stycket författarlagen gäller sålunda, att då dikt användes för kon­

sertändamål eller litterärt verk återges i skolböcker m. in., del nyttjade ver­

ket icke må förändras utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans

rätt övergått enligt 15 § första stycket, d. v. s. hans lagliga successorer; dock

är, där så erfordras, översättning tillåten. På motsvarande sätt stadgas i 12 §

andra stycket, att då musikaliskt verk återges i skolböcker m. in., det nytt­

jade verket icke må förändras utan tillstånd av tonsättaren eller hans lag­

liga successorer; dock är det tillåtet att för ett instrument eller en sång­

stämma omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor. Inta­

ges sådan teckning eller avbildning, som är att hänföra till litterärt verk,

i vetenskaplig framställning eller i skolböcker, gäller enligt 11 § tredje

stycket att teckningen eller avbildningen icke må utan tillstånd av förfat­

taren eller hans lagliga successorer förändras i vidare mån än som nödvän-

diggöres av det för återgivandet använda förfarandet. Motsvarande gäller,

enligt 8 § konstverkslagen, då konstverk efterbildas i vetenskaplig fram­

ställning eller i skolböcker eller då konstverk, som finnes å eller vid allmän

plats, efterbildas. I andra fall är själva låneregeln utformad så att därav

framgår, att verket icke får ändras vid återgivningen. Detta gäller bestäm­

melserna om citaträtt och i viss mån också bestämmelserna om pressens låne­

rätt.

Kommittén. Kommittén framhåller att bestämmelserna i 2 kap. — från­

sett 13 § — endast inskränker upphovsmannens förfoganderätt; principiellt

skall hans ideella rätt enligt 3 § iakttagas, även då verket med stöd av

dessa bestämmelser återges utan hans samtycke. Ehuru detta torde ligga i

sakens natur, har en erinran om förhållandet ansetts böra inflyta i förslaget.

Ett stadgande i denna riktning har upptagits i första stycket av förevarande

paragraf.

Enligt kommitténs mening bör emellertid uppställas ytterligare föreskrifter

till skydd för den ideella rätten vid fria utnyttjanden, nämligen dels bestäm­

169

melser om skyldighet att vid dylika tillfällen ange källan och dels förbud

mot opåkallade ändringar. I förstnämnda hänseende framhålles att verket

vid fria utnyttjanden ofta återges endast i mer eller mindre omfattande de­

lar eller utdrag. Där så sker, har upphovsmannen ett intresse av att det läm­

nas uppgift om ur vilket verk det begagnade partiet tagits eller att eljest

upplysning ges om vilken källan är för lånet; bl. a. vinner han att allmänhe­

ten därigenom får ökad kännedom om hans produktion. Enligt gällande rätt

föreligger skyldighet att nämna källan blott då artiklar återges med stöd av

pressens lånerätt. Sådan skyldighet bör emellertid enligt kommitténs mening

stadgas även för andra fall, exempelvis vid citat och lån till skolböcker. Att

närmare fastställa i vilka fall källan skall anges är dock knappast möjligt;

tillräckligt bör vara att här, liksom skett i fråga om skyldigheten att nämna

upphovsmannen, hänvisning göres till vad god sed kräver. En bestämmelse

i denna riktning har upptagits i andra styckets första punkt.

Vad angår opåkallade ändringar framhåller kommittén, att redan första

stycket innebär att verket icke må ändras på ett sätt som är kränkande för

upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. Då upp­

hovsmannen vid fria utnyttjanden icke har möjlighet att bestämma om det

sätt på vilket återgivningen skall ske, kräver emellertid hänsyn till honom i

första hand att verket återges i helt oförändrat skick eller med allenast så­

dana ändringar, som nödvändiggöres av det ändamål för vilket verket be­

gagnas. På grund härav har i andra stycket ytterligare föreskrivits, att ver­

ket i nu avsedda fall icke må utan upphovsmannens samtycke ändras i vi­

dare mån än som följer av den medgivna användningen.

Remissyttrandena. Beträffande stadgandet i andra styckets första punkt

om skyldighet att vid fria utnyttjanden ange källan anför statens konst­

råd, svenska journalistförbundet, svenska tidningsutgivareföreningen och

Sveriges radio mot formuleringen, att detta skall ske »i överensstämmelse

med vad god sed kräver», samma synpunkter som i fråga om motsvarande

uttryck i 3 §.

Svenska bokförläggareföreningen hemställer om bestämmelse, att varje

fotokopia, som framställes med stöd av 11 eller 12 §, förses med uppgift om

originalet och namnet på den som framställt kopian. Ett liknande önskemål

anföres av vetenskapsakademien.

Det i andra styckets andra punkt stadgade principiella förbudet mot opå-

kallade ändringar anses av några remissinstanser vara otillfreds­

ställande utformat. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen finner tillåtelsen att göra ändringar som »följer

av den medgivna användningen» kunna inbjuda till olika tolkningar och

rentav leda till missbruk. Den som t. ex. med stöd av 16 § i förslaget återger

ett musikverk i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning,

får fria händer att avgöra vad som skall anses följa av användningen och

kan tillåta sig långtgående förändringar, som icke ens förläggaren till ver­

ket har rätt till. Skyddet i 3 § mot kränkande ändringar är här icke tillfyl-

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

170

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

lest. Om en sång med piano arrangeras för kör, om en 4-stämmig körkom-

position sammandrages till 2-stämmig eller ett orkesterstycke av »ringa om­

fång» arrangeras för skolorkester, vilken icke torde kunna skiljas från »sa-

longsorkester», eller för blockflöjts- eller inandolinensemble, måste föränd­

ringarna anses strida mot vanliga pietetsbegrepp och vara otillåtna, även om

de icke skulle befinnas direkt kränkande. Att medge så stora friheter, som det

bär är fråga om, synes dessutom vara helt överflödigt, eftersom de flesta

upphovsmän i allmänhet visat sig villiga att lämna tillstånd till förändringar

av nu avsett slag, om de blott är gjorda med kunnighet och takt. Något stöd

tör att den som fritt utnyttjar ett verk skall äga bearbeta det finns ej i Bern-

konventionen, och sådan bearbetning är i gällande rätt endast tillåten i visst

begränsat hänseende. Föreningarna yrkar i första hand, att bearbetningar

och ändringar av musikaliska verk överhuvud icke får ske utan upphovs­

mannens samtycke, och i andra hand, att medgivandet, i viss anslutning till

gällande lag, begränsas till omsättning för en melodistämma av verk av

mindre omfång.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva anser stadgandet i sin

föreslagna utformning kunna ge anledning till missförstånd. Det förefaller

som om en viss detaljering av bestämmelserna till skydd för upphovsman­

nens nu förevarande intresse kunde vara lämplig, i riktning mot det i nu­

varande lag tillämpade systemet med särskilda skyddsföreskrifter för olika

iall av fria utnyttjanden. Bibehålies stadgandet, bör i varje fall ordet »följer»

utbytas mot »nödvändiggöres».

Departementschefen. Ett viktigt förbehåll i fråga om alla de begränsningar

i upphovsrätten som stadgas i förevarande kapitel är — bortsett från regeln

i 13 § angående ändring i byggnad eller bruksföremål —- att det skydd för

upphovsmannen som 3 § innehåller skall upprätthållas. Upphovsmannen

skall alltså anges i överensstämmelse med vad god sed kräver, och verket

får ej ändras eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är krän­

kande för hans anseende eller egenart. Såsom kommittén förordat torde för

tydlighets skull eu erinran härom höra intagas.

Härutöver har kommittén föreslagit ytterligare förbehåll i syfte att stärka

upphovsmannens skydd. Enligt förslaget skall sålunda källan anges i över­

ensstämmelse med god sed, och verket skall ej utan upphovsmannens sam­

tycke få ändras i vidare mån än som följer av den medgivna användningen.

Några remissinstanser har beträffande skyldigheten att ange källan'an­

sett att bestämmelsen genom hänvisningen till att detta skall ske i över­

ensstämmelse med god sed blivit alltför vag. Såsom jag anfört vid 3 §, där

motsvarande anmärkningar framställts, är det emellertid knappast möjligt

att ge mera detaljerade bestämmelser i ämnet och heller icke önskvärt med

hansyn till behovet av att kunna anpassa praxis efter utvecklingen. Jag för­

ordar därför att den av kommittén föreslagna formuleringen bibehålies.

Jag anser mig ej kunna biträda ett vid remissbehandlingen framfört öns­

kemål om införande av skyldighet att förse fotokopior av skyddade verk med

171

vissa uppgifter om vem som framställt kopian in. in. Det är visserligen klart

att det i en del sammanhang skulle vara av värde att äga tillgång till dylika

uppgifter, men att föreskriva en generell skyldighet skulle enligt min mening

föra allt för långt.

Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förbud mot opåkal­

lade ändringar har riktats vissa anmärkningar av organisationer företrädan­

de upphovsmän och musikförläggare. Kritiken går i huvudsak ut på att till-

låtelsen att göra ändringar som »följer av den medgivna användningen»

skulle kunna inbjuda till olika tolkningar och rentav leda till missbruk.

Särskilt framhålles alt bestämmelsen synes ge den som utnyttjar ett musi­

kaliskt verk rätt att bearbeta detta; för bearbetning eller ändring av sådant

verk borde emellertid, uttalar dessa organisationer, städse fordras komposi­

törens tillstånd. Enligt min mening är det dock tydligt, att vissa förkort­

ningar och omsättningar bör vara tillåtna, om de utföres med kunnighet och

takt. Stadgandet bör likväl tolkas tämligen restriktivt och till understrykan­

de härav torde i viss anslutning till ett av Sveriges författareförening och

föreningen Minerva framfört yrkande ordet »följer» utbytas mot »kräves».

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

3 KAP.

Upphovsrättens övergång

Allmänna bestämmelser om överlåtelse

27 §.

Paragrafen, som med vissa tillägg motsvarar 27 § första stycket kommit­

téförslaget, innehåller inledande bestämmelser om överlåtelse av upphovs­

rätt.

Gällande rätt. Enligt 15 § andra stycket författarlagen må författarrätt,

med eller utan inskränkning, överlåtas till annan.

För konstnärsrättens del finns en motsvarande bestämmelse i 9 § andra

stycket konstverkslagen. I 10 § första stycket samma lag stadgas vidare, att

där konstverk övergår i annans ägo, konstnärens rätt enligt lagen ej är

innefattad i överlåtelsen. Härifrån göres i andra och tredje styckena två

undantag. Enligt andra stycket skall, där konstverk av konstnären eller

hans lagliga successorer överlåtes till staten eller menighet, överlåtelsen

anses innefatta jämväl rätt att genom fotografi efterbilda verket, oför-

kränkt dock den rätt, som i enahanda avseende tillkommer överlåtaren. En­

ligt tredje stycket må porträttbild, som är utförd efter beställning, ej efter­

bildas av konstnären eller hans rättsinnehavare utan tillstånd av beställaren

eller, efter dennes död, av hans efterlevande make och arvingar.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Kommittén. I anslutning till gällande rätt har kommittén i första stycket

första punkten av förevarande paragraf upptagit stadgande, alt upphovs­

mannen helt eller delvis må överlåta sin rätt att förfoga över verket. I mo­

tiven framhålles bl. a., att överlåtelse vanligen endast gäller rätt att i vissa

begränsade hänseenden utnyttja verket. Hinder bör emellertid icke möta

att upphovsmannen överlåter rätten med hela det innehåll den har vid tiden

för avtalet. I vissa fall kan det vara en fördel för upphovsmannen att göra

så. Ett avtal av denna innebörd kan dock visa sig leda till uppenbar obillig­

het; härvid finns enligt 29 § i förslaget möjlighet att få avtalet jämkat.

Till första stycket andra punkten har kommittén fört stadgande, att över­

låtelse av exemplar icke innefattar rätt att förfoga över verket. I gällande

rätt har denna princip uttalats i 10 § första stycket konstverkslagen. För­

slaget upptager icke motsvarighet till de förut berörda undantag från prin­

cipen som gäller enligt andra och tredje styckena i nämnda paragraf. Vad

först angår bestämmelsen i andra stycket om rätt för staten eller menighet

att genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats direkt från konst­

nären eller hans lagliga successorer framhålles, att dess väsentliga bety­

delse torde vara att tillgodose museernas och andra offentliga institutio­

ners behov att avbilda konstverk i kataloger o. dyl. Enligt förslaget skall

sådan avbildning emellertid vara generellt tillåten på grund av en regel i

25 § andra stycket. Det nuvarande stadgandet ger även möjlighet åt mu­

seerna att framställa och sälja vykort och andra reproduktioner av vissa

utställda konstverk. I denna del anser kommittén det emellertid vara rik­

tigare att förvärvaren får göra förbehåll om reproduktionsrätt. I fråga om

bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf i konstverkslagen

om beställares rätt med avseende å beställd porträttbild anföres, att det i

regel lär vara förutsatt mellan parterna, att konstverket skall förbli unikt

eller att i vart fall inga andra repliker skall framställas än de beställaren

avsett. Skulle undantagsvis så icke vara fallet, hör emellertid enligt kom­

mitténs mening gälla, att beställaren får skydda sina intressen genom ut­

tryckligt förbehåll.

I andra stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit stad­

gande, att i fall då överlåtelse av upphovsrätt innefattar sådan utvidgning

av rätten, som efter överlåtelsen kan ske genom lagstiftning eller överens­

kommelse med främmande makt, överlåtelsen i denna del skall vara giltig

allenast såframt vid överlåtelsen utvidgningen blivit bestämt angiven och

kunnat bedömas vara sannolik. I motiven framhålles, alt överlåtelse av

upphovsrätt stundom icke närmare begränsas till viss eller vissa former

för utnyttjande utan göres mera generell. Om parterna härvid avsett, att

förvärvaren skall äga göra gällande rätten även med det utvidgade inne­

håll den kan få genom framtida lagstiftning, bör överlåtelsen i denna del

som huvudregel icke kunna åberopas mot upphovsmannen. Parterna sak­

nar nämligen i allmänhet möjlighet att bedöma vilka rättigheter, som i en

framtid kan komma att omfattas av avtalet; avtalet bär då karaktär av

hasard och det är föga tilltalande att upphovsmannen skulle vara bunden av

173

det. I vissa fall bör det dock vara möjligt att bedöma värdet även av fram­

tida rättigheter. Så är händelsen om exempelvis ny lagstiftning är nära

förestående. Om parterna härvid som föremål för överlåtelsen direkt anger

en sådan utvidgning av rätten, som åsyftas i den planerade lagstiftningen,

synes övervägande skäl tala för att avtalet skall vara bindande. Motsvarande

bör gälla även i andra fall, där den utvidgning av rätten varom fråga är

blivit bestämt angiven i avtalet och kunnat bedömas vara sannolik. Vad

nu sagts gäller även då upphovsmannens befogenheter genom en överens­

kommelse med främmande makt utvidgas till denna makts område liksom

beträffande sådana framtida ändringar i främmande länders lagstiftning,

vilka enligt överenskommelser kommer svenska upphovsmän tillgodo.

Kommittén anför, att ett problem likartat med det nu behandlade kan

uppstå om efter en överlåtelse rätten får ökat ekonomiskt värde genom att

nya metoder tillkommer för verkets utnyttjande. Av olika skäl har kom­

mittén emellertid stannat för att icke föreslå särskilda avtalsregler på detta

område. Kommittén framhåller emellertid att jämkningsregeln i 29 § kan

bli tillämplig i hithörande fall.

Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt kommitténs förslag gälla dels

allmänna bestämmelser i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels,

beträffande speciella avtalstyper, bestämmelser i 32—42 §§. Kommittén har

ansett att vissa av bestämmelserna skall vara tvingande. Övriga regler är

dispositiva, vilket i allmänhet kommit till uttryck genom föreskrift i varje

särskilt stadgande, att detta skall gälla där ej annat är eller må anses

vara avtalat.

Remissyttrandena. Mot förslagets ståndpunkt att överlåtelse av

upphovsrätt även skall kunna avse rätten i dess helhet reses

invändningar av svenska översättarförbundet. Förbundet, som framhåller

att frågan ur dess synpunkt i första hand är av betydelse för översättarna,

anser det vara ett oeftergivligt krav att det honorar, som fixeras i över-

sättningsavtal, skall få avse endast det utnyttjande av verket, som är ak­

tuellt vid avtalstillfället. Översättaren bör sålunda under alla omständig­

heter behålla förfoganderätten till sin översättning beträffande allt fram­

tida utnyttjande, av samma motpart eller annan, i samma form eller annan

form. I den del ett avtal innefattar överlåtelse även i sådant avseende bör

det vara ogiltigt. En regel härom bör vara tvingande, då översättarna icke

har möjlighet att genom förhandlingar uppnå skäliga avtalsvillkor. Ej heller

stadgandet i 29 § ger här erforderligt skydd; så som stadgandet är utfor­

mat är det tvivelaktigt, om en översättare kan få ens det mest ofördelak­

tiga avtal jämkat. Den av förbundet förordade regeln synes ändamålsenlig

även till skydd för originalförfattare, eftersom konsekvenserna av en to­

tal rättsöverlåtelse icke kan överblickas.

Den föreslagna bestämmelsen om att överlåtelse av exemplar

icke innefattar rätt att förfoga över verket väcker viss tvekan hos svenska

försäljnings- och reklamförbundct, som framhåller att denna princip knap­

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

174

Kanyl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

past kan vara generellt tillämplig på reklamens område. Förbundet vil!

dock ej motsätta sig bestämmelsen, eftersom den är ägnad att driva fram

en enhetligare praxis i ämnet, när det gäller avtal mellan reklamframstäl-

lare och reklambeställare; då bestämmelsen är dispositiv, kan berörda par­

ter eller partsorganisationer fritt överenskomma om en ur praktisk syn­

punkt rimlig lösning av frågan.

överintendenten och chefen för Nationalmuseum gör erinringar mot att

i förslaget icke upptagits motsvarighet till bestämmelsen i 10 § andra styc­

ket konstverkslagen om rätt för staten eller menighet att

genom fotografi efterbilda konstverk som förvärvats di­

rekt från konstnären eller hans lagliga successorer. Det framhålles att mu­

seet måste i aktivt konstbildningsarbete på olika sätt återge de konstverk

som museet äger, exempelvis på fotografier, vykort, skioptikonbilder o. dyl.

Konstnärerna har ej heller veterligen rest invändningar mot museets rätt

att fotografera, så mycket mindre som här ej är fråga om ensamrätt till ver­

ket utan konstnären bibehåller sina fulla rättigheter gentemot t. ex. för­

läggare och kopister. Vidare framhålles att förslaget i praktiken skulle med­

föra ett väsentligt merarbete för museet i form av en till övervägande delen

ofruktbar pappersexercis; man torde nämligen få utgå från att i varje sär­

skilt fall måste träffas skriftligt avtal om museets rätt att fotografera och

att dessa avtal måste registreras. Dessa svårigheter blir särskilt framträdan­

de i fråga om utländska konstnärer. En generell, i lagen inskriven fotogra-

feringsrätt av nuvarande innehåll för statens konstsamlingar, helst utsträckt

till att gälla även konstverk som inköpts i andra hand, skulle innebära bätt­

re möjligheter för museets konstbildande uppgifter och mindre arbete än

vad kommitténs förslag skulle medföra. För konstnärerna skulle en sådan

rätt säkerligen icke innebära någon nackdel av betydelse. Mot att den nu­

varande regeln i ämnet upphäves uttalar sig även svenska stadsförbundets

styrelse och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Stockholms rådhusrätt hemställer, att i den nya lagen upptages motsva­

righet till bestämmelsen i 10 § tredje stycket konstverkslagen om bestäl­

lares rätt med avseende å beställd porträttbild. Mot

kommittéens uttalande, att det i regel torde vara förutsatt mellan parter­

na att konstverket skall förbli unikt eller att i vart fall inga andra repliker

skall framställas än de beställaren avsett, anföres, att vad som i en avtals­

situation kan anses vara förutsatt mellan parterna ofta är ytterst vanskligt

att avgöra och icke utan vidare torde vara givet i fall som de förevarande.

På grund härav och då kommitténs förslag innebär ändring av gällande rätt

på området, bör det nuvarande stadgandet bibehållas. Samma yrkande fram-

ställes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Uppsala

län anser att principen i berörda stadgande bör tillämpas även beträffande

andra konstverk än porträttbilder och även vid andra förvärv hos konstnä­

ren än genom beställning.

I anslutning till den i 33 § andra stycket kommittéförslaget beträffande

förlagsavtal upptagna regeln om att manuskript eller annat exemplar av ver­

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

175

ket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovsmannens ägo, framhåller

föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers förbund

att motsvarande bör gälla även utanför förlagsavtalet och hemställer att ett

generellt stadgande härom upptages i förevarande paragraf. Sveriges radio

understryker däremot, att regeln i 33 § icke kan anses normerande för alla

områden utanför förlagsavtalet. Beträffande olika auktorrättsliga presta­

tioner, som utsändes i radio, gäller sedan gammalt, att i de allra flesta fall

ett manuskriptexemplar eller en inspelning arkiveras. Det finns inga skäl

att ändra denna ur kulturhistorisk synpunkt säkerligen mycket värdefulla

praxis. En annan fråga är i vad mån dessa arkiverade exemplar får ställas

till förfogande för forskare eller för andra intresserade utan upphovsman­

nens samtycke.

Det av kommittén i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stad­

gandet om verkan av överlåtelse av framtida rättigheter

avstyrkes av Svea hovrätt, Sveriges radio, svenska bokförläggareföreningen,

svenska tidning sutgivar ef'öreningen, Stockholms handelskammare och

svenska boktryckareföreningen. Dessa instanser framhåller bl. a., att det

är lämpligare att i ytterlighetsfall jämka avtal av förevarande slag med stöd

av 29 § i förslaget.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att hithörande situationer

bör regleras i lag men finner kommitténs förslag icke kunna godtagas;

spörsmålet bör i stället rimligen lösas på det sätt, att den som förvärvat ver­

ket skall ha en ovillkorlig option att förvärva den rätt som utvidgningen

avser men att han skall vara skyldig att erlägga skälig ersättning härför.

Föreningen Sveriges filmproducenter hemställer att från andra stycket av

förevarande paragraf undantages överlåtelse av upphovsrätt för film­

ning.

Den av kommittén i motiven diskuterade frågan om upphovsmannens

befogenheter, då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder till­

kommer för verkets utnyttjande, beröres av styrelsen för Sve­

riges advokatsamfund, som anser spörsmålet böra lösas genom en till 29 §

fogad föreskrift, att upphovsmannen i sådant fall skall äga rätt till ytterli­

gare ersättning.

I anslutning till de i 32—42 §§ kommittéförslaget upptagna bestämmel­

serna om särskilda avtalstyper uttalar svenska annonsörers före­

ning, att lagen även bör innehålla vissa regler angående avtal om överlåtelse

av upphovsrätt för reklamändamål.

Sveriges radio gör en allmän anmärkning mot alt vissa av de särskilda

avtalsbestämmelserna utformats såsom tvingande. Bl. a. framhålles,

att det skydd för en svagare avtalspart, som är de tvingande reglernas ända­

mål, icke är behövligt vid avtal mellan en organisation av upphovsmän och

förmedlare av auktorverk. I de fall, då ett skydd är erforderligt, kan detta

i tillräcklig grad lämnas av 29 § i förslaget. Liknande synpunkter framhål­

les av svenska tidningsutgivareföreningen, Stockholms handelskammare

och svenska försäljnings- och reklamförbundet. Mot de tvingande reglerna

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

uttalar sig även andra remissinstanser, på sätt närmare anföres vid dessa

bestämmelser.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund kritiserar det i de dispositiva be­

stämmelserna använda uttrycket »där ej annat är eller må anses vara av­

talat» och föreslår i stället »där ej annat må anses vara avtalat». Stock­

holms rådhusrätt och svenska översättarförbundet förordar uttrycket »där

ej annat avtalats».

Departementschefen. Mot kommitténs ståndpunkt att det alltjämt skall

vara möjligt att överlåta upphovsrätt i dess helhet har invändningar rests

av en remissinstans, svenska översättarförbundet, som anser att överlåtel­

se beträffande annat framtida utnyttjande än det som är aktuellt vid av­

talet bör vara ogiltig. Förbundet understryker att denna princip i varje fall

bör gälla för översättningar; översättarna skulle härigenom få möjlighet

att genomföra sina befogade anspråk på tilläggsersättning då en översätt­

ning senare skall användas för andra ändamål. Såsom kommittén anfört

kan det emellertid i vissa lägen vara en fördel för upphovsmannen att träf­

fa avtal om totalöverlåtelse och detta kan i speciella fall även gälla beträf­

fande översättningar. Jag anser det därför icke tillrådligt, att göra ett så

kraftigt ingrepp i avtalsfriheten som den av förbundet ifrågasatta regeln

skulle innebära. Liksom på andra områden bör det lämnas åt parterna och

deras organisationer att förhandla om de villkor som bör gälla. Framhållas

må att uppenbart otillbörliga villkor enligt förslaget skall kunna jämkas

med stöd av 29 §. Det av kommittén föreslagna stadgandet synes alltså böra

bibehållas.

Den av kommittén i anslutning till gällande rätt föreslagna regeln, att

överlåtelse av exemplar icke innefattar överlåtelse av upphovsrätt, vilken

lämnats utan erinran i remissbehandlingen, torde jämväl få upptagas i pa­

ragrafen.

Några remissinstanser har framställt anmärkningar mot att kommittén

icke bibehållit vissa nu gällande undantag från sistnämnda regel. Det ena

av dessa innebär, att museer och andra offentliga institutioner som förvär­

var ett konstverk direkt från konstnären eller hans lagliga successorer er­

håller rätt att genom fotografi efterbilda konstverket, överintendenten och

chefen för Nationalmuseum har framhållit, att museet måste ha möjlighet

att återge sina konstverk på fotografier, vykort o. s. v. och att, om den be­

rörda regeln upphäves, museet i stället måste sluta skriftliga avtal med

konstnärerna, något som bleve synnerligen arbetskrävande. Rätten att fram­

ställa fotografiska reproduktioner har emellertid i vår tid blivit allt vikti­

gare för konstnärerna och det bör knappast i en lagregel fastslås att de

förvärvare som här avses skall ha en generell sådan rätt. Frågan bör lösas

genom avtal, varvid kollektiva överenskommelser med konstnärernas orga­

nisationer synes kunna läggas till grund.

Den andra i gällande rätt förefintliga undantagsregeln som uteslutits av

. kommittén gäller beställda porträtt och innebär att sådana ej får efterbildas

177

utan tillstånd av beställaren eller hans efterlevande. Mot kommitténs för­

slag att slopa denna regel och låta frågan lösas genom avtalstolkning har i

ett par remissyttranden invänts, att en sådan tolkning ofta måste bli ytterst

vansklig. Även i denna del vill jag emellertid biträda kommitténs mening.

Den av kommittén förordade lösningen torde i alla normala fall leda till

samma resultat som den nuvarande regeln. Den har likväl företräde ur

principiell synpunkt och är mera ändamålsenlig i de •—- visserligen sällsynt

förekommande — fall, då det får antagas ha varit parternas avsikt att konst­

nären skulle behålla reproduktionsrätten.

Enligt 31 § andra stycket i departementsförslaget gäller beträffande för­

lagsavtal, att manuskript eller annat exemplar av verket, efter vilket detta

skall återges, förblir i upphovsmannens ägo. I många fall torde detta gälla

även utanför förlagsavtalet, och ett par remissinstanser har ansett att en

generell regel i ämnet borde upptagas i förevarande paragraf. Praxis är dock

här icke så enhetlig att en sådan generell regel kan anses lämplig.

I förevarande paragraf har kommittén även upptagit en regel som innebär

att avtal rörande s. k. framtida rättigheter — rättigheter som uppstår på

grund av att upphovsrätten efter avtalstillfället utvidgas genom lagstiftning

eller internationella överenskommelser — i princip skall vara ogiltiga; un­

dantag har endast gjorts för fall, då utvidgningen vid överlåtelsen blivit be­

stämt angiven och kunnat bedömas vara sannolik. Regeln har kritiserats vid

remissbehandlingen och vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har för­

ordats att den utgår. För egen del har jag också ansett övervägande skäl tala

för att regeln slopas. Ogiltighet synes sålunda icke alltid böra inträda i de

lägen som här avses. Om exempelvis avtalet honoreras med royalty, kan det

i vissa fall vara naturligt att det får gälla även beträffande den utvidgade

rätten. I andra lägen kan en jämkning vara mera motiverad än en total ogil-

tighetsverkan. Det torde därför vara lämpligare att hithörande fall regleras

av den allmänna jämkningsbestämmelsen i 29 §.

Liksom kommittén anser jag att frågan om upphovsmannens befogenhe­

ter, då efter överlåtelse av upphovsrätt nya metoder tillkommer för verkets

utnyttjande, bör regleras av 29 §.

Om överlåtelse av upphovsrätt skall enligt förslaget gälla dels allmänna

regler i förevarande paragraf och i 28—29 §§ och dels, beträffande speciella

avtalstyper, vissa särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser synes böra

upptagas i 30—40 §§. Kommittén har ansett att några av dem bör vara

tvingande. Av skäl som jag kommer att utveckla vid de särskilda stadgan-

dena har jag icke kunnat biträda denna uppfattning; enligt min mening bör

samtliga bestämmelser vara disposiliva. I förevarande paragraf torde böra

intagas en allmän föreskrift härom. I anslutning till den av kommittén

valda formuleringen synes förhållandet böra uttryckas så, att bestämmelser­

na skall tillämpas allenast i den mån annat ej är eller må anses avtalat.

Det synes ändamålsenligt, att det av lagtexten tydligt framgår att rättsför­

hållandet skall regleras enligt vad parterna avsett icke blott då det före­

ligger mer eller mindre uttryckliga avtalsbestämmelser utan också då det

12

Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

178

av omständigheterna framgår vilken parternas mening varit. En omstän­

dighet som i delta avseende är av stor betydelse är självfallet vilken sed­

vana som iakttages på området.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1960

28 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 28 § kommittéförslaget, uppta­

ges avtalstolkningsregler i frågor om rätt för den, som genom överlåtelse

förvärvat upphovsrätt till ett verk, att ändra detta samt att överlåta rätten

vidare.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket författarlagen må den, till vilken

författarrätt med avseende å ett verk överlåtits, icke utan tillstånd av för­

fattaren eller hans lagliga successorer förändra verket i vidare mån än som

nödvändiggöres av det med överlåtelsen avsedda ändamålet. Vid överlåtel­

se av rätt att efterbilda konstverk gäller enligt 11 § första stycket konst­

verkslagen, att förvärvaren icke utan tillstånd av motsvarande slag äger

förändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbil­

dandet använda förfarandet.

Regler om vidareöverlåtelse saknas i gällande rätt.

Kommittén. Kommittén framhåller, att den som förvärvar rätt att mång­

faldiga eller offentligt framföra ett verk ofta har ett intresse att företaga

ändringar i detta. En förläggare kan av olika skäl finna det önskvärt, att

det göres strykningar eller omformuleringar i ett litterärt verk, som skall

publiceras i bokform. Om en musikalisk komposition skall utges i populär-

upplaga, kan det vara erforderligt att förenkla sättningen. Skall ett konst­

närligt bruksföremål mångfaldigas i industriell skala, kan det vara nöd­

vändigt att ge produkten en något annan utformning än konstnären avsett.

FÖr uPPhovsmannen är i sådana och liknande fall av betydande intresse att

själv få bestämma, huruvida och i vilken utsträckning ändringar skall få

företagas i verket. Förvärvaren bör därför icke vara berättigad att ändra

verket utan att upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta eller det

av omständigheterna eljest framgår, att han skall äga sådan rätt. I enlig­

het härmed har kommittén i första punkten av förevarande paragraf upp­

tagit stadgande, att där ej annat är eller får anses vara avtalat, den till vil­

ken upphovsrätt överlåtits icke må ändra verket.

Det framhålles vidare, att en överlåtelse icke blott har ekonomisk bety­

delse för upphovsmannen utan också berör hans personliga intressen i ver­

ket. Om ej annat är eller får anses vara avtalat, bör förfoganderätten därför

blott få utövas av den, som upphovsmannen själv betrott med uppgiften att

framlägga verket för offentligheten, så att förvärvaren icke äger att överlåta

ratten vidare. En regel i denna riktning har upptagits i slutet av förevaran­

de paragrafs första punkt.

Till utläggning av sistnämnda regel anför kommittén bl. a., att avtal om

rätt till vidareöverlåtelse kan träffas redan i samband med den ursprung­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

179

liga överlåtelsen genom att upphovsmannen därvid ger förvärvaren en mer

eller mindre generell rätt i sådant hänseende. Upphovsmannen kan också

lämna dylikt tillstånd genom att godkänna en vidareöverlåtelse, då frågan

därom blir aktuell. Av lagtexten framgår, att förvärvaren äger överlåta rät­

ten vidare icke blott då upphovsmannen uttryckligen medgivit honom detta

utan även då omständigheterna eljest är sådana, att upphovsmannen får

anses ha samtyckt härtill. Som exempel anföres att en reklambyrå i all­

mänhet är berättigad att till sina kunder överlåta alster, som de hos byrån

anställda konstnärerna skapar i anställningen och till vilka byrån äger

förfoganderätt på grund av själva anställningsavtalet.

Såsom undantag från kravet på samtycke till vidareöverlåtelse har i para­

grafens andra punkt upptagits stadgande, att om rätten ingår i en rörelse,

den må överlåtas i samband med rörelsen eller avdelning därav; härtill har

fogats bestämmelse, att överlåtaren dock alltjämt skall vara ansvarig för

avtalets fullgörande. I motiven anföres som exempel, att en förläggare över­

låter hela sin förlagsrörelse. Det kan härvid icke skäligen fordras, att för­

läggaren skall taga tillstånd till rättigheternas överlåtelse av samtliga de

upphovsmän vilkas verk ingår i rörelsen. Detsamma gäller då en förläg­

gare överlåter en viss avdelning av sin rörelse, t. ex. en avdelning för skol­

böcker. I fortsättningen anföres, att där rätten lagligen överlåtits vidare

förvärvaren äger utnyttja verket på de villkor, som stadgats i överlåtarens

avtal med upphovsmannen, och de ytterligare villkor, som må uppställas vid

den senare överlåtelsen. Häremot svarar en skyldighet för förvärvaren att

gentemot upphovsmannen uppfylla det ursprungliga avtalet, såvitt avser

förpliktelser som inträder efter avtalets ingående. Av allmänna rättsgrund­

satser följer emellertid, att överlåtaren det oaktat alltjämt är ansvarig för

avtalets fullgörande, såvida upphovsmannen icke fritagit honom från det­

ta ansvar. Detta gäller även i det fallet, att rätten överlåtes i samband med

rörelse eller avdelning av rörelse, i vilken rätten ingår. För tydlighetens

skull har sistnämnda förhållande ansetts böra komma till direkt uttryck

i lagtexten.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet lämnats

utan erinran i remissvaren.

I anslutning till kommitténs uttalande, att rätt till ändring och

vidareöverlåtelse i vissa fall bör föreligga även utan uttryckligt

avtal därom, framhåller svenska tidningsutgivar ef öreningen, att en gene­

rell rätt till smärre ändringar städse måste anses tillkomma förläggare och

utgivare oavsett särskilt avtal och att det på pressens område är uteslutet

att generellt ogiltigförklara vidareöverlåtclser; sådana överlåtelser av före­

trädesvis mer kvalificerade bidrag förekommer i allt mer ökad utsträckning

och ett försvårande av denna verksamhet innebär risk för försämring av

pressens kulturella standard.

Akademien för de fria konsterna betonar att ändringsförbudet har bety­

delse även i fråga om ritningar till byggnadsverk; en beställare bör icke

180

ha rätt att frångå sådana, vare sig de är på skiss-, huvudritnings- eller ar-

betsritningsstadiet.

I anledning av ett uttalande i motiven, att en reklambyrå äger fritt för­

foga över de alster som de hos byrån anställda skapar i anställningen, under­

stryker föreningen svenska affischtecknare och konsultativa reklambyråers

förbund att denna uppfattning icke kan godtagas av konstnärerna.

Beträffande stadgandets sista punkt om överlåtarens ansvar för

avtalets fullgörande framför svenska boktryckareföreningen som sin me­

ning, att ansvaret städse bör upphöra, om upphovsmannen ej inom viss

tid efter det att han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar där­

emot.

Departementschefen. Det stadgande som kommittén föreslagit angående

rätt till ändring och vidareöverlåtelse av överlåtet verk har i allmänhet god­

tagits i remissvaren och torde böra intagas i lagen. I några remissvar anfö-

res synpunkter på frågan om tillåtlighet av ändringar och vidareöverlå­

telse i vissa särskilda fall. Med anledning härav vill jag understryka att,

såsom även kommittén betonat, hänsyn i alla hithörande fall måste tagas

icke blott till vad som uttryckligen avtalats utan också till samtliga övriga

omständigheter, främst den sedvana som må ha utbildat sig i branschen.

Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om överlåtarens ansvar

för avtalets fullgörande har i ett remissyttrande framförts den åsikten, att

ansvaret städse bör upphöra om upphovsmannen ej inom viss tid efter det

han underrättats om överlåtelsen framfört erinringar däremot. Det torde

väl också vara riktigt att en sådan underlåtenhet ofta får anses innebära,

att upphovsmannen fritager överlåtaren från ansvar, men så kan dock icke

alltid anses vara fallet; frågan får städse bedömas med beaktande av samt­

liga föreliggande omständigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

29 §.

I paragrafen, som motsvarar 29 § kommittéförslaget, har upptagits en be­

stämmelse om jämkning av avtal i vissa fall.

Kommittén. Kommittén erinrar om att på sina håll i nyare lagar princi­

pen om avtals bindande verkan ansetts böra begränsas i sådana fall, där

tillämpning av visst avtalsvillkor skulle vara stridande mot god sed på det

ifrågavarande området eller villkoret eljest är av den art att det icke kan

godtagas av rättsordningen. Sådan begränsning sker genom regler, som ger

domstol möjlighet att i ytterlighetsfall av detta slag jämka eller åsidosätta

eljest bindande avtalsvillkor.

En dylik bestämmelse har upptagits i lagen den 8 april 1927 om försäk­

ringsavtal. Enligt dess 34 § kan i fall, då ett från lagen avvikande försäk-

ringsvillkor finnes leda till uppenbar obillighet, villkoret jämkas eller läm­

nas utan avseende, där sådant kan anses överensstämma med god försäk­

ringspraxis. En regel i samma riktning återfinnes vidare i lagen den 27

181

mars 1936 om skuldebrev. Dess 8 § stadgar, att i fall, då tillämpning av vill­ kor som upptagits i skuldebrev uppenbarligen skulle vara stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende. Detta stadgande har utgjort förebild för en regel av mot­ svarande innehåll i den år 1939 reviderade lagstiftningen om hyresförhål­ landen i 3 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. I 43 § i sagda kapitel stadgas sålunda, att om tillämpning av villkor som upptagits i hyresavtal uppenbarligen är stridande mot god sed i hyresför­ hållanden eller eljest otillbörlig, villkoret må jämkas eller lämnas utan av­ seende. Ett ytterligare exempel är 9 § i lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar, som ger möjlighet till jämkning eller åsido­ sättande av villkor i avtal rörande rätten till sådan uppfinning; förutsätt­ ning för regelns användning är, att tillämpning av villkoret uppenbarligen är stridande mot god sed eller eljest otillbörlig. Slutligen har vid 1953 års revision av lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp i dess 8 § införts en bestämmelse, som helt ansluter sig till det förut nämnda stadgandet i skul­ debrevslagen. I motivuttalanden till ett par av dessa stadganden har de­ samma ansetts som uttryck för en allmän rättsgrundsats.

Kommittén framhåller, att även vid överlåtelse av upphovsrätt kan före­ komma, att villkor träffas som är av den art eller leder till sådana konse­ kvenser att de icke bör godtagas av rättsordningen. Till en början kan man sålunda icke bortse från möjligheten, att den som förvärvar upphovsrätt till ett verk genomdriver villkor, som står i strid med god sed på upphovsrät­ tens område eller som eljest är uppenbart obilliga för upphovsmannen. I detta sammanhang får beaktas att författare och konstnärer icke sällan står främmande för affärsmässiga och ekonomiska överväganden och saknar den erfarenhet, som erfordras för att bedöma det ekonomiska värdet av den rätt de överlåter. Av praktisk betydelse är vidare den omständigheten, att det på förevarande område — i högre grad än som eljest är vanligt i avtals­ förhållanden — är svårt för parterna att överblicka de konsekvenser, som avtalet kan medföra för framtiden. Som exempel kan anföras det fallet, att upphovsmannen överlåter rätt till verket mot engångsersättning. Mot ett så­ dant avtal kan i många fall icke i och för sig riktas några berättigade an­ märkningar. Verket kan emellertid få en framgång, som vida överträffar vad parterna väntat sig vid avtalets ingående, och ge förvärvaren en vinst, som icke står i någon som helst proportion till den utgivna engångsersätt­ ningen. Samma resultat kan uppkomma om förvärvaren erhållit en mer eller mindre generell rätt att utnyttja verket och nya metoder för verkets utnytt­ jande överraskande slår igenom. För rättskänslan maste anses i hög giad stötande, om förvärvaren i sådana och liknande fall skulle äga att under åberopande av avtalet ensam behålla hela det ekonomiska utbytet av verket.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt kommitténs mening särskdd anledning att i lagstiftning om hithörande avtalsförhållanden upptaga en motsvarighet till de förut återgivna bestämmelserna i vissa andra viktiga lagar på civilrättens område. Enligt stadgandet härom, som fått sin plats i

Kungl. Mnj:ts proposition nr 17 år 1960

182

förevarande paragraf, må i fall, då för rätt att förfoga över ett verk avtalats

villkor, som strider mot god sed på upphovsrättens område, eller då av­

talet eljest leder till uppenbar obillighet, avtalet jämkas efter ty prövas

skäligt.

Kommittén anför att stadgandet, såvitt rör villkor som strider mot god

sed på upphovsrättens område, är tillämpligt såväl då villkoret redan vid

sin tillkomst är oförenligt med god sed som då dess åberopande på grund av

sedermera inträffade omständigheter skulle strida däremot. Av uttrycket

god sed följer att domstolen icke generellt skall lägga rådande praxis på

området till grund för sitt bedömande; avgörandet skall ske med hänsyn till

sådan sedvana, som enligt domstolens uppfattning kan godtagas. Angående

möjligheten att åberopa stadgandet vid avtal som leder till uppenbar obil­

lighet hänvisar kommittén till de i det föregående givna exemplen; det be­

höver emellertid knappast framhållas, tillägger kommittén, att icke varje

disproportion mellan det upphovsmannen tillkommande vederlaget och för­

värvarens ekonomiska utbyte av den överlåtna rätten kan betecknas som

en uppenbar obillighet mot upphovsmannen. Kommittén framhåller vidare

att stadgandet i förekommande fall även kan åberopas av upphovsmannens

medkontrahent. Angående sättet för jämkning uttalar kommittén, att jämk­

ning även kan ske sålunda att visst avtalsvillkor lämnas helt utan avseende.

Att de föreslagna bestämmelserna icke får sättas ur kraft genom avtal

ligger enligt kommitténs mening i sakens natur och har ej ansetts behöva

uttalas i lagtexten.

Remissyttrandena. Förslaget att i den nya lagen införa ett stadgande om

möjlighet att i särskilda fall jämka avtal om över­

låtelse av upphovsrätt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av

så gott som samtliga remissinstanser. Endast svenska försäljnings- och re­

klamförbundet ifrågasätter, huruvida särskilda bestämmelser i ämnet är

erforderliga med hänsyn till gällande rätts allmänna regler om jämkning

av obilliga avtal.

Mot det föreslagna stadgandets utformning anmärkes från ett par

håll, att det lämnar alltför stort utrymme för jämkning. Stockholms råd­

husrätt hemställer att stadgandet, i anslutning till formuleringen av mot­

svarande lagrum i vissa andra lagar, begränsas till fall då tillämpning av

villkor, som ingår i avtal om rätt att förfoga över ett verk, uppenbarligen

skulle vara stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest

otillbörlig. Härigenom skulle vinnas bl. a., att ordalagen klarare gåve ut­

tryck åt att lagrummet är tillämpligt endast i vissa ytterlighetsfall samt att

eventuella billighetskrav icke skall beaktas, med mindre de kan hänföras

till vad som måste anses vara i egentlig mening otillbörligt eller stridande

mot god sed på det auktorrättsliga området. Samma synpunkter anlägges av

svenska boktryckareföreningen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund för­

ordar att stadgandet begränsas till fall, då avtalat villkor strider mot god

sed på upphovsrättens område eller eljest är otillbörligt. Styrelsen befarar

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 år 1960

183

att kommitténs förslag kan leda till rättsosäkerhet och anför härom i an­ slutning till ett av kommittén diskuterat exempel på tillämpning av para­ grafen:

Det synes styrelsen icke rimligt — annat än i rena undantagsfall — att en upphovsman, som mot engångsersättning överlåtit ett verk, lång tid där­ efter skall kunna vända sig till förvärvaren och avkräva denne ytterligare ersättning, om verket skulle ha visat sig få en större framgång än parterna väntat sig vid avtalets ingående. Förhållandena torde vara sådana att de som yrkesmässigt förvärva upphovsrätter mot engångsersättning ha att kal­ kylera med att vissa verk kunna medföra förhållandevis stora vinster och andra verk förluster. Frågan om en vinst kan betraktas som oskäligt hög måste därför bedömas mot bakgrunden av förvärvarens hela rörelse och icke enbart på grund av ett enstaka förvärv. Härtill kommer att en förvärvare icke rimligen bör bli skyldig att återbetala en uppburen vinst, sedan kanske lång tid förflutit efter förvärvet och den uppburna vinsten ingått i förvär­ varens rörelse samt beskattats. Enligt styrelsens mening måste en förvär­ vare i en sådan situation ha ett legitimt krav på att veta, att han icke kan krävas på ytterligare betalning, även om verket skulle få oväntat stor fram­ gång.

Jämväl svenska bokförläggareföreningen anser att stadgandet, så som det utlagts i motiven, erhållit alltför stor räckvidd. Enligt föreningens mening kan emellertid den föreslagna lagtexten bibehållas, om det klargöres att möj­ ligheterna att få avtalsvillkor jämkade icke är så vittgående som motiven antyder. I anslutning till kommitténs exempel anför föreningen:

Verkets framgång kan icke i och för sig berättiga till jämkning. Det av­ görande måste enligt föreningens mening vara, om den betalade engångs­ ersättningen vid jämförelse med de ersättningar författare med motsva­ rande kvalifikationer vid samma tidpunkt kunnat påräkna befinns rimlig eller icke. Har bidragsgivare till uppslagsverk, vilka allmänt betalas genom engångshonorar, fått normal betalning för sina bidrag, bör de uppenbar­ ligen icke kunna begära tilläggshonorar, hur stor den försålda upplagan av verket än blir liksom ingen heller kommer på idén att de skall betala igen något, om verket blir ett ekonomiskt fiasko. Icke heller författare av skön­ litteratur kan givetvis om de erhållit ett skäligt engångshonorar räkna med att få ytterligare betalning, även om verkets förläggare gör en stor vinst på bokförsäljningen. En framstående norsk förläggare har såsom något typiskt visat att av hans skönlitterära utgivning såldes cirka 75 % i så liten upp­ laga att icke ens de direkta framställningskostnaderna täcktes.

Skulle ett verks framgång stå i direkt proportion till dess höga konstnär­ liga värde, nödgades man kanske på förlagsavtalen anlägga helt andra syn­ punkter än inom avtalsrätten i allmänhet. Så är emellertid icke fallet utan en boks försäljningsframgång beror av ett lika komplicerat orsakssamman­ hang som det lyckosamma genomförandet av varuförsäljning inom många andra branscher.

Föreningen framhåller att stadgandet även med den begränsade räckvidd som föreningen förordar säkerligen kommer att utgöra ett värdefullt stöd för bokbranschens organisationer, då det gäller att upprätthålla god sed och att jämka obilliga avtal på upphovsrättens område. Stadgandet om eu sär­ skild förlagsavtalsnämnd i den svenska versionen av det nordiska normal­

184

formuläret till förlagsavtal har redan fått efterföljd i 1953 års normalfor­

mulär för ungdomsboksförfattare. Sådana nämnder bestående av represen­

tanter för förläggare- och författareorganisationerna under en opartisk ord­

förande kommer genom förevarande stadgande att få ökad auktoritet, då de

anmodas yttra sig i frågor rörande förlagsavtalsrättens innebörd eller om

vad som vid avtalens tillämpning i visst hänseende skall anses riktigt eller

skäligt.

Svenska tidningsutgivar ef öreningen förklarar att den godtager stadgandet

under förutsättning, att detta endast blir tillämpligt på fall, där villkoren up­

penbart strider mot god sed eller medför en iögonfallande disproportion mel­

lan vederlaget och medkontrahentens vinst.

Å andra sidan anser svenska översättarförbundet att stadgandet i den före­

slagna utformningen icke ger tillräckliga jämkningsmöjligheter. Genom att

det hänvisar till god sed på området kommer det enligt förbundets mening

knappast att vara till hjälp för översättarna. Någon god sed tillämpas näm­

ligen icke på översättningsområdet; ersättning utgår i form av synnerligen

blygsamma engångsbelopp och tilläggsersättning ifrågakommer icke, även

om översättningen utges i mycket stora upplagor. Det är därför tvivelaktigt,

om en översättare skulle kunna få ens det mest ofördelaktiga avtal jämkat.

Ett par remissorgan berör särskilt frågan om jämkning av avtal om re­

klamalster. Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser det tvek­

samt, om formuleringen »god sed på upphovsrättens område» är alldeles

lämplig när det gäller dylika alster. Här måste såväl rent upphovsrättsliga

som mer kommersiellt färgade (affärseliska) aspekter komma med i bilden

vid värderingen av vad som är rätt och rimligt i det konkreta fallet. Att ge­

nerellt ange att de kommersiella eller de upphovsrättsliga synpunkterna skall

tillerkännas företräde synes icke vara möjligt. Reklamalstrets karaktär

måste givetvis tillmätas avsevärd betydelse vid värderingen. Svenska annon-

sörers förening hemställer att avtal om reklamalster, med hänsyn till de sär­

skilda förhållandena på området, undantages från förevarande paragraf;

jämkning i sådana avtal bör endast kunna ske enligt avtalslagens bestäm­

melser.

I redaktionellt avseende anmärker Stockholms rådhusrätt att det sist i lag­

rummet gjorda tillägget »efter ty prövas skäligt» synes överflödigt; genom

lagrummet bör förklaras, att villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

Departementschefen. I flera nya lagar på förmögenhetsrättens område har

upptagits s. k. generalklausuler, som innebär att domstol kan jämka av­

talsvillkor, om tillämpning därav skulle uppenbarligen vara stridande mot

god sed eller eljest otillbörlig. Sådana klausuler finns bl. a. i skuldebrevsla­

gen, nyttjanderättslagen, lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar

och lagen om avbetalningsköp. I likhet med kommittén anser jag det lämp­

ligt att en bestämmelse i denna riktning upptages även i lagen om upphovs­

rätt.

Vad angår stadgandets närmare utformning avviker kommitténs förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

185

såtillvida från bestämmelserna i de nyss berörda lagarna, att såsom förut­

sättning för jämkning icke angivits att tillämpning av avtalsvillkor är uppen­

barligen otillbörlig utan att avtalet leder till uppenbar obillighet. Vid re­

missbehandlingen har anmärkts att skäl till sådan avvikelse icke föreligger.

Ej heller enligt min mening finns anledning att ange förutsättningarna för

jämkning på annat sätt än i de nämnda bestämmelserna. Genom stadgandet

torde sålunda böra föreskrivas att i fall, då tillämpning av villkor som

upptagits i avtal om överlåtelse av upphovsrätt skulle uppenbarligen vara

stridande mot god sed på upphovsrättens område eller eljest otillbörlig,

villkoret må jämkas eller lämnas utan avseende.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet har ansett det tveksamt huru­

vida hänvisningen till god sed på upphovsrättens område är alldeles lämp­

lig när det gäller reklamalster; även kommersiella och af färsetiska syn­

punkter måste här inverka. Med anledning härav bör framhållas, att det

självfallet icke för de bedömanden det här gäller kan finnas enhetliga nor­

mer över upphovsrättens hela fält utan att speciella förhållanden kan före­

ligga inom särskilda områden, vilka då måste beaktas vid prövningen, över­

huvudtaget måste man taga hänsyn till samtliga föreliggande omständighe­

ter, då fråga om jämkning uppkommer.

Beträffande stadgandets tillämpning har i kommitténs motiv och vid re­

missbehandlingen särskilt diskuterats det fallet, att mot engångsersättning

överlåtits en mer eller mindre generell rätt till verket och det sedermera

visar sig att förvärvaren erhåller en avsevärt större vinst än som kunnat

beräknas. För egen del finner jag det vanskligt att göra något mera gene­

rellt uttalande om stadgandets tillämpning i dylikt fall. Hänsyn bör ej

tagas allenast till missförhållande mellan honorar och vinst; såsom förut

understrukits är det nödvändigt att beakta samtliga i det särskilda fallet

föreliggande omständigheter.

Paragrafen bör i princip vara tillämplig pa alla slags överlåtelseavtal, an­

ledning att undantaga avtal rörande vissa kategorier verk anser jag icke

föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Avtal om offentligt framförande

30 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 32 § kommittéförslaget,

ges regler angående avtal om offentligt framförande.

Gällande rätt. Vissa regler om avtal varigenom författare å annan över­

låtit rätt att offentligen föredraga, utföra eller uppföra ett verk stadgas i

18 § författarlagen. Enligt dess första stycke gäller, att den till vilken rät­

ten överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge verket

överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan överlåta nå­

gon rätt därtill. Enligt andra stycket skall överlåtelse av detta slag anses

186

gälla för en tid av fem år. Vidare stadgas, att i fall då uteslutande rätt att

föredraga, utföra eller uppföra ett verk till någon överlåtits för längre tid

än fem ar, denne under fem på varandra följande år ej begagnat sig där­

av, den som överlåtit rätten skall vara oförhindrad att lämna tillstånd till

verkets återgivande även åt andra.

Kommittén. Kommittén framhåller att det endast i några få punkter, som

delvis redan reglerats i gällande rätt, ansetts möjligt och lämpligt att ge

generella stadganden angående avtal om offentligt framförande av litterära

eller konstnärliga verk.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf har kommittén

upptagit ett dispositivt stadgande att i fall då rätt att framföra ett verk of­

fentligt överlåtes, överlåtelsen skall gälla för en tid av tre år och icke med­

föra ensamrätt. Beträffande stadgandets första del framhåller kommittén,

att det vore orimligt att ett avtal som icke tidsbegränsats skulle bestå un­

der hela skyddstiden. Giltighetstiden bör därför begränsas genom bestäm­

melse i lag, varvid tiden icke bör sättas alltför lång. Efter några års för­

lopp kan förutsättningarna för avtalet vara helt ändrade; exekutörens för­

måga att framföra verket blir en annan, en sångare åldras, en teatergrupp

får en ny sammansättning. Även de ekonomiska förutsättningarna för av­

talet kan ändras. Den föreslagna treårstiden innebär en viss nedsättning i

förhållande till gällande rätt. I fråga om stadgandets senare del erinrar

kommittén om att överlåtelse av rätt till offentligt framförande antingen

kan avse ensamrätt eller också innebära att förvärvaren allenast erhåller

tillstånd att framföra verket (licens), med rätt för upphovsmannen att

lämna sådant tillstånd även åt andra. Där av avtalet framgår vilkendera

överlåtelseformen som åsyftas, skall detta naturligtvis lända till efterrät­

telse. Emellertid bör i lagen anges, vilken rätt som tillkommer förvärvaren,

där avtalet icke lämnar tillräcklig ledning för frågans bedömande. Huru­

vida på detta område ensamrätt eller licens skall anses vara det normala

är att besvara olika för olika slag av verk, exempelvis teaterpjäser och

musikverk, men i syfte att framtvinga klargörande avtalsbestämmelser har

det ansetts motiverat med en dispositiv regel att överlåtelsen icke medför

ensamrätt. Stadgandet saknar i denna del motsvarighet i gällande rätt.

I första stycket andra punkten har föreslagits en likaledes dispositiv be­

stämmelse, att i fall då ensamrätt är avtalad, upphovsmannen likväl själv

må framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan, såframt rätten un-

dei en tid av tre år ej tagits i bruk. Kommittén anför att motsvarande spörs­

mål på förlagsrättens område ansetts böra bedömas med utgångspunkt från

uppfattningen, att förläggaren är skyldig utge verket. Vid överlåtelse av

rätt till offentligt framförande torde man emellertid icke generellt kunna

anse, att förvärvaren är pliktig utnyttja sin rätt; huruvida så är förhål­

landet får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Ofta är läget sådant, att förvärvaren icke har dylik skyldighet och att passi­

vitet från hans sida icke i och för sig medför några påföljder. Om förvär­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

187

varen erhållit ensamrätt att framföra verket, leder emellertid hans under­

låtenhet till att verket överhuvudtaget ej kommer att framläggas för all­

mänheten; på grund av ensamrätten är upphovsmannen förhindrad att för­

anstalta om framförande i annan ordning. Av hänsyn såväl till upphovs­

mannen som till allmänna kulturintressen bör förhindras att förvärvaren

på detta sätt lägger en död hand på verket. Om förvärvaren under viss tid

icke tager rätten i bruk, bör därför gälla att upphovsmannen själv äger

framföra verket eller överlåta rätt därtill åt annan. Bestämmelsen motsvarar

i princip gällande rätt, där tiden dock är satt till fem år.

Till andra stycket har förts bestämmelse att paragrafens regler gäller

endast där ej annat är eller må anses vara avtalat och icke äger tillämpning

på filmverk.

Vad angår stadgandet i 18 § första stycket författar lagen, att den till vil­

ken rätten överlåtits är berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser, återge

verket överallt och så ofta han finner för gott, men ej att på annan över­

låta någon rätt därtill, anför kommittén att det knappast generellt kan sägas,

att förvärvarens rätt skall vara så vidsträckt som anges i stadgandets första

punkt; spörsmålet bör avgöras med hänsyn till omständigheterna i det sär­

skilda fallet och rådande sedvana. Någon motsvarighet till stadgandet i

denna del har därför icke upptagits i förslaget. Den i stadgandets senare

punkt behandlade frågan om vidareöverlåtelse regleras i förslaget i 28 §.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har icke mött erinringar hos

remissinstanserna. En viss tvekan mot nedsättningen av tidsfristen

n a från nu gällande fem till tre år kommer dock till synes i det av folkets-

hus föreningarnas riksorganisation avgivna yttrandet; då bestämmelsen är

dispositiv, finner organisationen likväl ej anledning till anmärkning. Teat­

rarnas riksförbund understryker att överlåtelse av förevarande slag, om ej

annat avtalats, icke bör gälla kortare tid än tre år. Uppföranderätten över-

låtes i regel av författaren till ett teaterförlag, vilket i sin tur säljer rätten

till teatrarna, vanligen med premiärfrist på minst två år. Förlagen behöver

sålunda tid för placeringen.

Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska musikförläggare-

föreningen hemställer, att det måtte införas bestämmelser om skyldighet

för arrangörer av offentliga framföranden att till upphovsmannen eller hans

rättsinnehavare avlämna rapporter om de litterära eller konstnäiliga

verk som ingår i programmet. Ett liknande önskemål framföres av teater-

förlag Arvid Englind aktiebolag.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna angående avtal

om offentligt framförande, vilka i stort sett överensstämmer med gällande

rätt, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde böra upp­

tagas i lagen med viss redaktionell jämkning. Att reglerna skall gälla endast

där ej annat är eller må anses avtalat framgår av 27 § andra stycket i depar-

tementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

Representanter för kompositörer, musikförläggare och teaterförläggare

har framfört önskemål om skyldighet för arrangörer av offentliga framfö­

randen att avge rapporter om de litterära eller konstnärliga verk som ingår

i programmet. Rapportskyldigheten kan emellertid regleras i samband med

avtalet om det offentliga framförandet, och någon lagregel i ämnet synes

icke behövlig.

Förlagsavtal

31 §.

I 31—38 §§, vilka motsvarar 33—40 §§ kommittéförslaget, har upptagits

bestämmelser om förlagsavtal. I förevarande paragraf, som motsvarar 33 §

kommittéförslaget, behandlas förlagsavtalets begrepp m. m.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att den beträffande förlags­

avtal — i typiska fall avtal varigenom en författare eller kompositör till en

förläggare överlåter rätt att i tryck utge ett litterärt eller musikaliskt verk

— icke funnit skäl föreslå en mera fullständig reglering. Det har dock an­

setts motiverat att införa något mera ingående bestämmelser än dem som nu

gäller. Av stor betydelse vid utformningen av förslagets regler härom har

varit ett normalformulär till förlagsavtal, som 1947 antogs gemensamt av

författarnas och bokförläggarnas nordiska organisationer, nordiska förfat-

tarrådet och nordiska bokförläggarrådet. Formuläret är ej avsett för alla

förlagsavtal utan endast för avtal om »romaner, noveller, lyrik och därmed

jämförliga verk» men det torde vara i viss mån vägledande även utanför

detta sitt direkta tillämpningsområde. Det benämnes i kommitténs motiv

det nordiska normalkontraktet. Några bestämmelser har av skäl som an­

förts vid dessa ansetts böra erhålla tvingande karaktär.

I första stycket av förevarande paragraf har kommittén upptagit en de­

finition på förlagsavtal, varigenom anges på vilka slags överlåtelser av upp­

hovsrätt som de särskilda reglerna om denna avtalstyp skall vara tillämp-

liga. Enligt definitionen hänföres härunder avtal, varigenom upphovsman­

nen till förläggaren överlåter rätt att genom tryck eller annat dylikt förfa­

rande mångfaldiga och utge litterärt eller musikaliskt verk eller alster av

bildkonst. Att de förlagsavtalsrättsliga bestämmelserna sålunda gjorts till­

lämpliga även på alster av bildkonst innefattar en utvidgning i förhållande

till gällande rätt; konstverkslagen upptager icke några regler om förlags­

rätt. Utvidgningen motiveras med att även alster av bildkonst mångfaldigas

och utges under former, som är likartade med dem som förekommer vid

utgivning av litterära och musikaliska verk.

Kommittén framhåller att med uttrycket »genom tryck eller annat dylikt

förfarande» endast avses mångfaldigande som sker med tryckpress och lik­

nande. Typiska exempel är avtal om utgivning av litterärt verk i bokform

och om utgivning av musikaliskt verk i nottryck samt avtal om utgivning

av konstverk i reproduktionstryrck. Såsom tryck kan ej anses stencilering,

189

hektografering eller liknande dupliceringsmetoder. Ej heller kan hit foras

mångfaldigande genom fotografi eller ljuskopiering; om reproduktion sker

genom tryck med kliché, som i sin tur framställts genom fotografiska meto­

der, sker mångfaldigandet emellertid »genom tryck».

I ett andra stycke har kommittén upptagit stadgande, att manuskript

eller annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upp­

hovsmannens ägo. Kommittén uttalar att detta i viss mån ligger i sakens

natur, men att en uttrycklig bestämmelse i ämnet ansetts böra inflyta i för­

slaget.

Remissyttrandena. Beträffande de föreslagna förlagsavtalsreg-

lerna i allmänhet understryker Flyco, Sveriges författareförening

och föreningen Minerva att dessa, särskilt de tvingande, innefattar en vär­

defull förbättring ur upphovsmännens synpunkt.

Å andra sidan ifrågasätter svenska bokförläggareföreningen huruvida för­

lagsavtalet överhuvudtaget bör upptagas till reglering; enligt föreningens

mening är i varje fall tvingande regler ej påkallade eller lämpliga. Vid revi­

sionsarbetets påbörjande i slutet av 1930-talet kunde det möjligen anses nöd­

vändigt med ett ingripande för att stödja förläggare- och författareorganisa­

tionernas strävan mot vissa enhetliga och tydliga kontraktsformulär, men

situationen är en annan sedan det nordiska normalkontraktet och sederme­

ra även 1953 års normalkontrakt för ungdomsböcker tillkommit.

Den i förevarande paragraf gjorda bestämningen av tillämp­

ningsområdet för förlagsavtalsreglerna anses av svenska

bokförläggareföreningen vara för trång. Föreningen påpekar att böcker re­

dan nu kan framställas genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering,

stencilering, hektografering och liknande duplicering. Det finns anledning

antaga att särskilt fotografiskt mångfaldigande snart kan bli vanligt för

bokframställning. Det bör därför komma till klart uttryck att »annat dylikt

förfarande» avser alla metoder att för läsning eller betraktande mångfal­

diga litterära eller musikaliska verk eller alster av bildkonst. Flgco instäm­

mer i att ett förtydligande här bör göras. Stim, föreningen svenska tonsätta­

re, Skap och svenska musikförläggar ef öreningen framför samma yrkande i

fråga om musikaliska verk. Föreningarna framhåller, att enligt praxis inom

musikförlagsbranschen förlagsavtal alltid upprättas, även om verket endast

skall mångfaldigas genom ljuskopiering eller fotokopiering. Särskilt vid

publicering av större orkesterverk nyttjas detta förfarande.

Svea hovrätt ifrågasätter om icke förlagsavtalsbestämmelserna bör äga

tillämpning även på nyttokonst, som ju ofta återges i bildverk.

I redaktionellt avseende framhåller statens konstråd, i anslutning till sin

vid 2 § gjorda anmärkning beträffande uttrycket »framställa exemplar av

verket», att det är språkligt otillfredsställande när i förevarande paragraf

stadgas om rätt alt mångfaldiga och utge alster av bildkonst. Samma erin­

ran gäller 36 och 37 §§ kommittéförslaget.

Förslaget upptager icke någon begränsning av förlagsavtals giltig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

190

h e t s t i d. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter,

med hänsyn till författarnas som regel svaga ställning på bokmarknaden, om

icke giltighetstiden för förlagsavtal borde maximeras till förslagsvis 25 år;

en sådan tvingande regel skulle främja inte bara författarnas utan även den

bokköpande allmänhetens och därmed samhällets intressen.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs uppfattning att den nya

lagen bör innehålla vissa bestämmelser rörande förlagsavtal. Frågan i vad

mån bestämmelserna bör göras tvingande kan icke bedömas efter någon ge­

nerell princip utan bör prövas med hänsyn till förhållandena i varje särskild

avtalssituation som föreligger till reglering. Jag återkommer till detta spörs­

mål vid de stadganden där frågan är aktuell.

Vad angår den av kommittén i förevarande paragraf föreslagna bestäm­

ningen av tillämpningsområdet för förlagsavtalsreglerna har i ett par re­

missyttranden uttalats, att hit bör föras även avtal som avser framställning

genom sådana metoder som fotografi, ljuskopiering, stencilering, hektogra-

fering och liknande duplicering, eftersom dessa metoder i stigande omfatt­

ning användes för framställning av böcker och noter. Vidare har ifrågasatts

om icke förlagsavtalsreglerna bör äga tillämpning även på nyttokonst, som

ju ofta återges i bildverk. Vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 har de

danska, finska och svenska delegerade ansett dessa synpunkter befogade;

vad angår det senare påpekandet har de delegerade framhållit att det över­

huvudtaget icke föreligger anledning att inskränka tillämpningen av för­

lagsavtalsreglerna med hänsyn till arten av det verk som utgivningen av­

ser. Jag biträder den uppfattning, varåt de delegerade sålunda givit uttryck.

Angående en av statens konstråd framställd anmärkning mot uttrycket

»mångfaldiga» alster av bildkonst hänvisar jag till vad jag i denna fråga

anfört vid 2 §.

I enlighet med kommitténs förslag torde böra stadgas, att manuskript eller

annat exemplar av verket, efter vilket detta skall återges, förblir i upphovs­

mannens ägo.

Såsom vid 27 § berörts skall enligt förslaget upphovsrätt kunna överlåtas

i sin helhet. Jag anser därför icke skäl föreligga att, såsom ifrågasatts i ett

yttrande, genom en tvingande regel maximera tiden för förlagsavtal.

32 §.

I paragrafen, som motsvarar 34 § kommittéförslaget, behandlas utgivning­

ens omfattning för det fall att särskilt avtal därom saknas.

Gällande rätt. Enligt 17 § första stycket författarlagen må den, som genom

överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, ej utge mer än en upplaga, vil­

ken ej må överstiga ettusen exemplar. I konstverkslagen finns, såsom förut

berörts, överhuvud icke några bestämmelser om förlagsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

191

Kommittén. Kommittén framhåller att parterna vid ingåendet av förlags­

avtal har att taga ställning till vilken omfattning utgivningen skall få. För­

läggarens rätt kan härvid på förhand inskränkas till en eller visst antal upp­

lagor, men han kan också erhålla rätt att utge verket i obegränsad utsträck­

ning. Enligt det nordiska normalkontraktet har förläggaren rätt att utge

verket dels i en första upplaga omfattande visst av parterna bestämt antal

exemplar, dels därefter i nya upplagor i det antal exemplar som förläggaren

bestämmer. Att omfattningen av förläggarens utgivningsrätt fastställes i av­

talet är av särskild vikt, när upphovsmannens honorar utgår som engångs­

ersättning. Såsom en anvisning för parterna att i avtalet intaga föreskrift

härom bör i lagen anges, vilken rätt som skall tillkomma förläggaren, om

parterna underlåter att själva träffa överenskommelse i ämnet. Naturligt

är, att förläggaren i sådant fall icke skall äga utge mer än en upplaga, om­

fattande ett visst högsta antal exemplar. I enlighet härmed har kommittén

i förevarande paragraf upptagit stadgande att förläggaren, där ej annat är

eller må anses vara avtalat, har rätt att utge en upplaga, vilken ej må över­

stiga av litterärt verk 2 000, av musikaliskt verk 500 och av konstverk 200

exemplar.

I paragrafens andra stycke har upptagits en definition på det inom för­

lagsrätten betydelsefulla begreppet upplaga; härmed skall förstås vad för­

läggaren på en gång låter framställa. Genom stadgandet bestämmes i första

hand vilken innebörd begreppet äger i förslaget, bl. a. i paragrafens första

stycke. Bestämmelsen fastslår tillika, vilken betydelse termen skall tilläggas

där den användes i förlagsavtal; då bestämmelsen är dispositiv, kan parter­

na emellertid överenskomma att använda uttrycket i annan mening än en­

ligt förslaget. I motiven anföres, att en upplaga är i stadgandets mening

framställd då den är tryckt; till framställningen hänföres således icke häft-

ning eller bindning. I sådana fall då vissa ark av tekniska eller ekonomiska

skäl tryckes i större antal exemplar än andra får upplagan anses tryckt

endast i så stort antal exemplar som motsvaras av antalet kompletta exemp­

lar av verket. Om delar av verket tryckes i skilda repriser, kan det natur­

ligtvis stundom vara svårt att direkt tillämpa den föreslagna definitionen; i

dylika fall får efter omständigheterna avgöras, när en upplaga av verket är

tryckt och framställningen av en ny upplaga vidtager.

Remissyttrandena. Stim, föreningen svenska tonsättare, Skap och svenska

musikförläggareföreningen anser upplagesiffran för musikaliska

verk böra sättas till 1 000 exemplar, vilket antal enligt föreningarnas mening

bättre skulle motsvara praxis i fråga om utgåvor i tryck. Föreningen svenska

affischtecknare anser den för konstverk angivna upplagesiffran böra sättas

högre, med hänsyn till förhållandena inom reklambranschen.

Sveriges författareförening och föreningen Minerva framför önskemål om

att förläggarens rätt att framställa överskottscxemplar regleras ge­

nom särskilt stadgande. Det nordiska normalkontraktet innehåller vissa reg­

ler härom. Anledning finns emellertid för antagande, att överskottsexemplar

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

i åtskilliga fall tryckes i större antal än som förläggaren varit berättigad till

enligt kontraktet eller att överskottsexemplar sålts av förläggaren, utan att

författaren erhållit honorar. Det synes uteslutet för författarna att utan en

uttrycklig, tvingande lagbestämmelse vinna respekt för sina berättigade in­

tressen i detta hänseende.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör utgivningsrätten,

om ej annat är eller må anses avtalat, endast omfatta en upplaga. Beträf­

fande litterära verk och konstverk torde upplagesiffran böra bestämmas

enligt kommitténs förslag, d. v. s. till 2 000 resp. 200 exemplar. I fråga om

musikaliska verk torde, såsom framhållits i några remissyttranden, ett

något högre antal än de 500 exemplar som föreslagits av kommittén bättre

motsvara praxis. I enlighet med en rekommendation av det nordiska upp-

hovsrättsmötet 1957 vill jag föreslå att antalet sättes till 1 000.

I förevarande paragraf torde jämväl i överensstämmelse med kommitténs

förslag anges vad som avses med upplaga.

Ett par remissinstanser har yrkat att förläggarens rätt att framställa

överskottsexemplar skall regleras genom särskilt, tvingande stadgande.

Några befogade anmärkningar mot den praxis som tillämpas vid upprät­

tande av avtal på området synes emellertid ej ha framkommit och jag anser

lagbestämmelser i ämnet icke vara erforderliga.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 35 § första stycket kommittéförslaget, inne­

håller regler om förläggarens utgivningsplikt.

Kommittén. Kommittén anför inledningsvis, att förlagsavtalet som en be­

tydelsefull rättsföljd medför skyldighet för förläggaren att utge verket och

sörja för dess spridning. Ur upphovsmannens synpunkt är förlagsavtalets

funktion, att verket blir utgivet och sålunda når ut till publiken. Genom av­

talet måste förläggaren anses åtaga sig att med sin erfarenhet, sin förmåga

som affärsman och sin organisation verka för tillgodoseende av detta upp­

hovsmannens intresse. Gällande svensk rätt innehåller icke några uttryck­

liga föreskrifter i ämnet. I praxis har emellertid fastslagits, att förlägga­

rens försummelse att utge verket medför skyldighet för honom att ersätta

den skada, som därigenom vållas upphovsmannen (NJA 1899 s. 38). Där­

emot torde ovisshet råda om vilken innebörd utgivningsplikten i övrigt

äger. Enligt kommitténs mening är detta spörsmål så betydelsefullt att det

bör upptagas till reglering i lag. Ett stadgande härom har fått sin plats i

förevarande paragraf. I första stycket har kommittén upptagit föreskrift, att

förläggaren skall vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt

sätt sörja för dess spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som

betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter. För­

summas det, skall upphovsmannen äga häva avtalet och behålla uppburet

honorar. Har upphovsmannen lidit skada, som ej därav täckes, skall den

193

ock ersättas. Enligt andra stycket skall avtalsbestämmelse, som till upp­

hovsmannens nackdel avviker från vad i paragrafen stadgas, vara utan ver­

kan.

I motiven anför kommittén till en början, att frågan vad som är skälig

tid självfallet får avgöras med ledning av rådande sedvana, i den mån

denna kan godtagas, och under beaktande av omständigheterna i det sär­

skilda fallet. Stor häns>n måste härvid tagas till verkets art och omfat-

ning. För verk av högaktuellt intresse, exempelvis vissa reportageböcker,

inlägg i den politiska eller kulturella debatten och liknande, har upphovs­

mannen anspråk på större skyndsamhet än eljest. I andra fall är det klart

att utgivningen måste taga mycket lång tid, t. ex. då fråga är om större

handböcker och liknande arbeten. Ett annat exempel är att utgivning av

musikaliska verk av tekniska skäl ofta kan kräva avsevärd lid. I vad mån

oförutsedda hinder, såsom pappersransonering, arbetskonflikt och liknande,

kan medföra en förlängning av den tid, som eljest skulle ansetts skälig,

får avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser.

Kommittén anför härefter att en i diskussionen livligt uppmärksammad

fråga är, huruvida utgivningsplikten bör begränsas till verkets första upp­

laga eller om förläggaren, där han har rätt att utge ytterligare upplagor,

också har skyldighet att göra detta i den mån marknaden erbjuder möj­

lighet härtill. Vilken ståndpunkt gällande svensk rätt intager av tveksamt.

Från förläggarhåll har gjorts gällande, att utgivningsplikten endast bör av­

se första upplagan; sedan denna utkommit, bör det stå förläggaren helt fritt

att ensam avgöra, huruvida och i vilken omfattning utgivningen bör fort­

sättas. Enligt kommitténs mening leder emellertid de överväganden, som

överhuvudtaget motiverar att förlagsavtalet anses innefatta en plikt för

förläggaren att utge verket, till att denna skyldighet icke alltid kan be­

gränsas på detta sätt. Om en första upplaga slutsålts men tydligt är, att

det fortfarande finns sådan efterfrågan på verket att en ny upplaga kan få

avsättning, bör upphovsmannen kunna kräva att en sådan kommer ut.

Hans ideella intresse att nå ut till publiken påkallar, att exemplar bålles till­

gängliga för den köpande allmänheten. Vad angår upphovsmannens ekono­

miska intressen må beaktas, att han i allmänhet har royalty på försålda

exemplar och att del alltså är av betydelse för honom, att så många exem­

plar som möjligt säljes. Även om han erhållit engångshonorar, är det av

vikt för honom, att hans namn genom fortsatt utgivning blir känt i så vida

kretsar som möjligt; i huvudsak tillhör detta den ideella sidan av spörs­

målet, men förhållandet kan ha betydelse även för upphovsmannens ut­

komstmöjligheter i framtiden. Av anförda skäl bör förläggaren principiellt

vara skyldig fullfölja utgivningen, där försäljningsmöjligheterna kan anses

motivera detta.

1 fortsättningen framhåller kommittén, att vissa svårigheter möter, då

det gäller att i lagtext bestämma i vilken omfattning utgivning av nya upp­

lagor bör äga rum. Såsom nyss antytts bör i första hand hänsyn tagas till

marknadens efterfrågan. Det avgörande bör vara, om man kan räkna med

111

liihaiKj till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 17

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

194

Kungi. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

så stor avsättning, att det är affärsmässigt motiverat att utge en ny upp­

laga. Ett typiskt exempel härpå är, att utgivningen avser ett högaktuellt

verk, som röner stor efterfrågan i bokhandeln; förläggaren är här icke be­

rättigad att godtyckligt avbryta utgivningen. Å andra sidan bör förläggaren

i vissa fall vara berättigad underlåta utgivning. Frågan härom är ett spe­

cialfall av det allmänna, i förslaget icke reglerade spörsmålet under vilka

omständigheter det bör vara tillåtet för en part att rygga ett förlagsavtal.

Kommittén har icke funnit tillräckliga skäl att besvara detta spörsmål på

annat sätt än att det blir att bedöma enligt allmänna rättsgrundsatser. I

anslutning härtill framhåller kommittén att en förläggare bör vara berätti­

gad att rygga avtalet på grund av bristande förutsättning, exempelvis om

vad som tidigare framstått som ett diktat verk befinnes vara en kränkande

eller indiskret skildring av levande människor, eller om eljest verket be­

finnes vara av helt annan art eller valör än vad förläggaren förstått eller

bort förstå då det blev antaget. Däremot kan i regel icke den omständig­

heten, att förläggaren kommer till en annan uppfattning om verket i konst­

närligt, moraliskt, politiskt eller religiöst hänseende, berättiga honom att

avbryta utgivningen. Nu anförda synpunkter har kommittén sökt samman-

latta i bestämmelsen, att utgivningen skall fullföljas i den omfattning, som

betingas av möjligheterna till avsättning och övriga omständigheter.

Såsom förut berörts innefattar utgivningsplikten jämväl skyldighet att

sörja för att verket sprides. Kommittén framhåller, att inom olika bran­

scher olika former för spridningen kan ifrågakomma. I sakens natur ligger,

att spridningen bör ske på det inom den ifrågavarande branschen sedvan­

liga sättet; för fullständighetens skull har detta utsagts i texten.

Vad angår de påföljder, som bör inträda om förläggaren försummar sin

utgivningsplikt, erinrar kommittén om att enligt gällande rätt sådan för­

summelse medför skyldighet för honom att ersätta den skada, som där­

igenom vållas upphovsmannen. Att dylik skadeståndsskyldighet föreligger

bör fastslås i lag. Enligt kommitténs mening bör upphovsmannen emeller­

tid jämväl äga häva avtalet; upphovsmannen bör nämligen erhålla möjlig­

het att utge verket på annat håll. I överensstämmelse med det anförda gäl­

ler enligt det föreslagna stadgandet att upphovsmannen, om förläggaren

försummar sin utgivningsplikt, äger häva avtalet och fordra skadestånd.

Kommittén anför vidare, att förläggaren på skadeståndet bör äga avräkna

i förskott utgivet honorar. Skulle skadan understiga detta, borde överskju­

tande del av forskottet eller, där skada ej uppstått, hela förskottet åter-

baras. Emellertid är det kännetecknande för honorarpraxis på detta områ­

de, att i avtalet stadgade förskott aldrig behöver återbetalas utan betrak­

tas på samma sätt som en handpenning eller liknande. I enlighet härmed

skall upphovsmannen enligt förslaget städse äga behålla uppburet honorar.

Beträffande det föreslagna andra stycket framhåller kommittén att utgiv-

nmgsphkten är att anse som grundad i förlagsavtalets natur. Den utgör en

så väsentlig rättsföljd av detta, att det icke bör tillåtas förläggaren att ge­

nom förbehåll sätta reglerna härom ur kraft.

195

Kommittén uttalar slutligen, att förläggaren i vissa fall kan ha ett berät­

tigat intresse att få ett verk på hand utan skyldighet att utge det, och att det

i så fall finns möjlighet att utforma överenskommelsen såsom ett options-

avtal. Intresse härav kan förläggaren särskilt ha beträffande arbeten som

utföres på förläggarens beställning; denne kan ju vid avtalet icke på för­

hand veta om arbetet blir sådant, att han vill åtaga sig ansvar för utgivning

därav, men han bör å andra sidan vara skyddad mot att författaren till an­

nan förläggare överlåter rätten till arbetet.

Remissyttrandena. Mot utformningen av bestämmelserna om förläg­

garens utgivningsplikt i första stycket har riktats erinran endast

av Sveriges ungdomsförfattareförening, som anser uttrycket »skälig tid» vara

alltför vagt.

Flyco understryker betydelsen för upphovsmannen av att bestämmelserna,

såsom föreslås i stadgandets andra stycke, göres tvingande. Det finns

en allmän tendens hos förläggarna att genom utnyttjande av sin ekonomiska

överlägsenhet förskaffa sig fördelaktiga villkor. Nordiska normalkontraktet

innehåller visserligen bestämmelser om utgivningsplikt men kontraktet ut­

gör ej tillräckligt skydd, då det när som helst kan uppsägas och dessutom

har ett strängt begränsat tillämpningsområde; det gäller endast mellan för­

fattareföreningens och bokförläggareföreningens medlemmar och blott be­

träffande de kategorier av verk som däri anges. Att lösa hithörande frågor

med tillämpning av jämkningsregeln i 29 § skulle medföra besvär och kost­

nader för upphovsmannen, något som ofta kunde få honom att avstå från

att hävda sin rätt. En rättegång kan också medföra dröjsmål med och extra

svårigheter för utgivningen.

Flera remissinstanser avstyrker att bestämmelserna göres tvingande.

Stockholms rådhusrätt framhåller att tvingande bestämmelser på avtalsrät­

tens område i allmänhet stadgas för att bereda skydd åt part, som antages

på grund av sin svagare ställning i avtalsförhållandet vara i särskilt behov

därav. Det kan också förekomma, att en tvingande regel motiveras av något

mera renodlat samhällsintresse. I förevarande fråga synes — med beaktande

bl. a. av innehållet i 29 § — icke något skäl kunna med fog åberopas till

stöd för det föreslagna stadgandet. I varje fall bör bestämmelsen om att

upphovsmannen skall äga behålla uppburet honorar icke göras tvingande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att tvingande bestämmelser,

vilka är avsedda att vara ett skydd för författaren, sannolikt ofta kommer

alt verka till dennes nackdel; med tanke på den skadeståndsskyldighet, som

enligt förslaget skulle förekomma, torde förläggaren icke våga binda sig för

ett kontrakt förrän han kunnat fastslå, att samtliga förutsättningar för eu

utgivning föreligger. Man kommer därför, på sätt kommittén antytt, i stor

utsträckning att använda sig av optionsavtal. I så fall kommer lagbestämmel­

serna att vara tämligen meningslösa.

Svenska bokförläggareföreningen anför betänkligheter mot att göra hit­

hörande bestämmelser tvingande främst såvitt avser utgivning av översätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

196

ningar och utgivning av nya upplagor. Frågan om behandlingen av översätt­

ningar diskuteras av föreningen i anslutning till 40 § kommittéförslaget.

Vad angår nya upplagor anföres att det ofta är ett affärsmässigt svårt av­

görande förläggaren har att träffa, då han skall besluta om tryckning av

nya upplagor. Även om ett verk snabbt tager slut hos förlaget, händer det

icke sällan att bokhandlarna missräknat sig på dess säljbarhet och efter

något halvår returnerar så stort antal exemplar, att ett tilltryck av en ny

upplaga skulle vara en förlustaffär. Å andra sidan kan det kanske i efter­

hand visa sig, att utöver vad som faktiskt tryckts en ytterligare upplaga

skulle ha kunnat säljas. Det är enligt föreningens mening en förutsättning

för en sund och även för författarna givande förlagsverksamhet, att förläg­

garna har möjlighet att avgöra, om de vill trycka nya upplagor, utan att ha

ett latent skadeståndshot hängande över sig. Enligt det nordiska normalkon-

liaktet, som är utformat som en kombination av förlags- och optionsavtal,

har förläggaren också sådan möjlighet. Att döma av uttalanden från leda­

möter av kommittén skulle normalkontraktet emellertid icke vara förenligt

med förslaget. Förslagets genomförande skulle då framtvinga en omläggning

av kontraktet, trots att detta i snart tio år fungerat tillfredsställande och

icke i något enda fall givit anledning till anmärkning. Överhuvudtaget är

frågan om förläggarnas utgivningsplikt beträffande nya upplagor mera prin­

cipiell än praktiskt betydelsefull; det synes då icke föreligga skäl att göra

bestämmelserna härom tvingande. Oskäliga utgivningsfrister och andra av-

talsklausuler, som är oförenliga med god sed på upphovsrättens område, kan

tillräckligt effektivt angripas med stöd av stadgandet i förslagets 29 §. Utan

tvivel är det, då fråga är om första utgivningen av originalverk, riktigt, så­

som i motiven sägs, att utgivningsplikten är grundad i förlagsavtalets natur

och att det icke bör tillåtas förläggarna att genom förbehåll undandraga sig

denna plikt. Men att därför göra förevarande paragraf tvingande synes onö­

digt.

Förslaget avstyrkes vidare av Sveriges radio, som åberopar sin principiella

tveksamhet mot att tvingande avtalsregler införes i den nya lagen, och av

Stockholms handelskammare, som hänvisar till att det nordiska normalkon­

traktet ingående reglerar utgivningsplikten och att några olägenheter vid

den praktiska tillämpningen av detta icke försports.

Svea hovrätt intager en tveksam hållning till förslaget. Hovrätten förkla­

rar att den icke äger närmare kännedom om de missförhållanden, som kan

förekomma på förlagsavtalens område och kan påkalla införandet av den

föreslagna regeln, och att hovrätten därför icke ansett sig böra avge något

bestämt uttalande om nödvändigheten av att i nu berörda hänseende in­

skränka avtalsfriheten. Hovrätten finner emellertid stadgandet ge anledning

till viss erinran och anför härutinnan i stort sett samma synpunkter som

övriga mot förslaget kritiska instanser.

Departementschefen. Såsom kommittén anfört bör i förlagsavtalet anses

ligga att förläggaren påtager sig skyldighet att utge verket och sörja för dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1960

197

spridning. Det synes lämpligt att innebörden av denna skyldighet regleras

i lagen. Kommitténs förslag i detta avseende går ut på, att förläggaren skall

vara pliktig att utge verket inom skälig tid, på sedvanligt sätt sörja för dess

spridning och fullfölja utgivningen i den omfattning, som betingas av möj­

ligheterna till avsättning och övriga omständigheter. Förslaget synes väsent­

ligen ej ge anledning till erinran. Att, såsom yrkats i ett remissyttrande,

närmare ange när utgivningen skall ske är självfallet icke möjligt med hän­

syn till det sätt på vilket förhållandena kan växla i de enskilda fallen. Då

förläggarens plikt förklarats innefatta jämväl skyldighet att fullfölja utgiv­

ningen i den omfattning, som betingas av möjligheterna till avsättning och

övriga omständigheter, innebär detta på sätt kommittén utvecklat, att även

nya upplagor skall utges om de angivna betingelserna föreligger. Med hän­

syn till vad svenska hokförläggareföreningen anfört vill jag understryka,

att förslaget icke förutsätter en mera ingående prövning av föreliggande

försäljningsmöjligheter än som normalt förekommer i den bransch varom

fråga är. Om å andra sidan en sådan prövning skulle ge vid handen att eu

ny upplaga är affärsmässigt motiverad, hör förläggaren vara skyldig föran­

stalta därom. Uppkommer i efterhand fråga huruvida ny upplaga borde ha

givits ut, skall bedömningen självfallet avse förhållandena sådana de gestal­

tade sig då frågan om utgivningen var aktuell; om dessa icke innefattade

tillräckliga skäl att ge ut en ny upplaga, är det utan betydelse att man till

äventyrs efteråt kan påvisa att en ny upplaga skulle ha kunnat säljas.

I enlighet med kommitténs förslag bör jämväl upptagas stadgande om

rätt för upphovsmannen att vid försummelse från förläggarens sida häva

avtalet samt därvid behålla uppburet honorar och eventuellt uppbära ska­

destånd.

Principen om förläggarens utgivningsplikt är självfallet av väsentlig be­

tydelse för upphovsmannen och kommittén har med hänsyn härtill föresla­

git att bestämmelserna härom skall vara tvingande. Mot förslaget i denna

del har emellertid riktats invändningar, icke blott av representanter för för­

läggarna och andra företagare utan också från andra hall, bl. a. Svea hov­

rätt, Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundets styrelse. I praktiken

torde denna fråga vara av jämförelsevis ringa betydelse, eftersom en för­

läggare regelmässigt har samma intresse som upphovsmannen av att ver­

ket vinner största möjliga avsättning; några exempel på missbruk av den

nuvarande avtalsfriheten är knappast kända, i varje fall icke från senare

år. Spörsmålet bör emellertid övervägas även ur principiella synpunkter. I

princip bör gälla att man i de normala fallen icke godtager klausuler ge­

nom vilka förläggaren åsidosätter utgivningsplikten. 1 mera speciella lägen

kan det emellertid föreligga ett legitimt intresse att göra törbehåll beträf­

fande utgivningen; om fråga exempelvis är om ett beställt arbete, är det

rimligt alt förläggaren äger göra utgivningen beroende av att han finner sig

kunna godtaga arbetet när detta framlägges eller av alt marknadsförhållan­

dena då icke väsentligen ändrats. Denna synpunkt har även anförts av kom­

mittén, som emellertid ansett frågan i detta fall böra lösas genom att par­

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 år 1960

terna icke upprättar förlagsavtal utan optionsavtal. Då enligt förslaget varje

avtal som ger förläggaren rätt att utge verket är ett förlagsavtal, skulle det

dock många gånger vara svårt att ur den synpunkt varom nu är fråga skilja

mellan options- och förlagsavtal. Att generellt göra reglerna om utgivnings-

plikten tvingande torde därför ej vara lämpligt. Ett system med undantags­

bestämmelser för särskilda fall torde å andra sidan bli onödigt komplicerat

och skulle för övrigt knappast kunna utformas så att det täckte alla de sär­

skilda situationer som här kunde uppstå. Den mest ändamålsenliga lös­

ningen synes vara att göra stadgandet dispositivt. Denna ståndpunkt har

också intagits av de delegerade vid det nordiska upphovsrättsmötet år 1957.

De med största sannolikhet sällsynta fall då fråga uppkommer huruvida

en förläggare äger åberopa ett avtalsvis gjort förbehåll om att han icke

skulle vara skyldig utge verket torde få lösas på grundval av den allmänna

jämkningsregeln i 29 §. I enlighet med det anförda torde andra stycket i

kommitténs förslag få utgå. Den allmänna hänvisningen om dispositiva

regler i 27 § andra stycket i departementsförslaget omfattar även föreva­

rande paragraf.

34 §.

I paragrafen, som i sak överensstämmer med 36 § kommittéförslaget,

stadgas vissa frister för utgivningen.

Gällande rätt. Enligt 17 § andra stycket författarlagen gäller, att om inne­

havare av förlagsrätt till ett verk icke inom två år efter det författaren av­

lämnat fullständigt manuskript utgivit verket, hans förlagsrätt förfaller

och författaren äger behålla vad han redan må ha uppburit i betalning. I

tredje stycket stadgas, att om utgivet verk utgått ur bokhandeln och förläg­

garen har rätt att utge ny upplaga, författaren äger påfordra verkets för­

nyade utgivande; utges verket icke på nytt inom ett år från det han därom

gjort framställning hos förläggaren, skall vad i andra stycket sägs gälla.

Reglerna är dispositiva.

Kommittén. Kommittén framhåller att det, såsom berörts vid 35 § i dess

förslag, i ett förlagsrättsligt avtalsförhållande är av stor betydelse för upp­

hovsmannen, att han äger rätt att häva avtalet om verket icke blir utgivet,

så att han kommer i tillfälle att få detta antaget på annat förlag. I överens­

stämmelse härmed gäller enligt nämnda stadgande, att upphovsmannen äger

häva avtalet om förläggaren försummar sin utgivningsplikt, d. v. s. om

denne dröjer oskäligt länge med att utge verket. Den omständigheten, att

verket ännu efter en längre tids förlopp icke utkommit, behöver likväl icke

alltid betyda att förläggaren gjort sig skyldig till försummelse, och även

om så är händelsen, kan upphovsmannen sakna möjlighet att styrka för­

hållandet. I ett sådant fall kan upphovsmannen därför icke häva avtalet

med stöd av 35 §. Där den tid som förflutit är mera avsevärd, bör upphovs­

mannen emellertid, enligt kommitténs mening, oavsett om dröjsmålet är

199

att tillskriva försummelse från förläggarens sida, äga möjlighet att vända

sig till annan förläggare. Av anförda skäl har i förevarande paragraf stad­

gats frister för utgivningen, efter vilkas utgång upphovsmannen, om verket

ännu ej blivit utgivet, skall äga rätt att häva avtalet.

Enligt bestämmelse i första punkten skall fristen i allmänhet vara två

år; i det nordiska normalkontraktet har motsvarande tid, i enlighet med in­

ternationell sedvänja rörande utgivning av skönlitteratur, satts till 18 må­

nader. För musikaliska verk skall tiden vara fyra år, vilket sammanhänger

med att utgivning av sådana verk regelmässigt måste planeras på tämligen

lång sikt. Frist skall enligt bestämmelsen räknas från det upphovsmannen

avlämnat fullständigt manuskript eller annat exemplar som skall mång­

faldigas; som exempel nämner kommittén teckning eller skiss.

Där avtalet häves, borde enligt allmänna regler upphovsmannen återbära

erhållet förskottshonorar. Av samma skäl som kommittén anfört under 35 §

stadgar emellertid förslaget, att upphovsmannen skall äga behålla vad han

i sådant hänseende uppburit.

Vad hittills sagts har avseende på det fallet, att verket överhuvudtaget

icke utges. Motsvarande spörsmål uppkommer, uttalar kommittén, om ver­

ket utgivits men sedermera utgått i handeln och förläggaren, oaktat han

har rätt därtill, icke föranstaltar om ny upplaga. Särskilt i detta läge torde

det ofta vara svårt att göra gällande, att förläggarens underlåtenhet är att

anse som försummelse; såsom kommittén anfört vid 35 § är förläggaren

skyldig utge ny upplaga endast om det kan beräknas, att en sådan vinner

erforderlig avsättning. Om förläggaren icke vill utge en ny upplaga, bör

emellertid upphovsmannen själv ha möjlighet att göra detta. Även i detta

fall bör han därför vara berättigad att häva avtalet. Förläggaren har emel­

lertid ett anspråk på, att en sådan åtgärd icke vidtages förrän viss tid för­

flutit efter det, att upphovsmannen uttryckligen begärt att en ny upplaga

skall utges. Tiden, som alltså bör räknas från det att sådan begäran gjorts,

synes enligt kommitténs mening lämpligen kunna sättas till ett år; i det

nordiska normalkontraktet är motsvarande tid nio månader. Även i före­

varande fall bör gälla, att upphovsmannen äger behålla uppburet honorar.

I enlighet med det anförda utformade bestämmelser har upptagits i para­

grafens andra punkt.

Paragrafens bestämmelser skall enligt förslaget gälla endast där annat ej

är eller må anses vara avtalat. Kommittén framhåller att längre frister än

de i lagen föreskrivna i många fall är erforderliga; dessa är nämligen främst

avpassade för utgivning av skönlitterära och musikaliska verk men i all­

mänhet för korta för exempelvis facklit