SOU 1992:92
Pliktleverans : slutbetänkande
Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
Regeringen bemyndigade vid sammanträde den 2 maj 1991 stats- rådet Bengt Göransson att tillkalla en särskild utredare för att gö- ra en översyn av reglerna för bevarande av skrifter och ljud— och bildupptagningar m.m. Fr.o.m. den 1 september 1991 förordnades undertecknad att vara särskild utredare. Utredningen har kallat sig pliktleveransutredningen.
Till sakkunniga i utredningen förordnades direktören Sven Al- lerstrand och biblioteksrådet Erna Roos och till experter hovrätts- assessom, numera departementsrådet Magnus Eriksson, arkivrå- det, numera överdirektören Claes Granström, överbibliotekarien Paul Hallberg, hovrättsassessom Karin Moberg, avdelningsdirek- tören Erik Sundström, överbibliotekarien Thomas Tottie och hov- rättsassessorn Magnus Widebeck.
Den 1 september 1991 förordnades överbibliotekarien Bengt Alexanderson till sekreterare i utredningen och den 1 april 1992 jur. kand. Stig Hagelstam till att biträda i juridiska frågor.
Jag har under utredningsarbetet haft Överlåggningar med före- trädare för olika institutioner och organisationer, för vilka närma- re redogörs i kap. 2.3.
Utredningsarbetet år nu slutfört, och jag får härmed överläm— na betänkandet Pliktleverans.
Stockholm i september 1992
Sven Lundkvist Särskild utredare
Bengt Alexanderson Sekreterare
Stig Hagelstam Sekreterare
1. Sammanfattning
1.1. Uppdraget
Utredaren har enligt direktiven haft att
- belysa de regler som gäller i andra länder, särskilt de nordi- ska länderna och länderna inom den europeiska gemenskapen, och de av Unesco givna rekommendationerna för lagstiftning om leveransplikt,
— fastställa vad pliktleveranserna skall omfatta och utarbeta begreppsdefinitioner för materialtyper omfattade av leveransskyl- dighet,
— undersöka om någon form av urval är möjligt och i så fall fastställa vilka regler som därvid bör gälla, och formerna för be— slut om bevarande och gallring,
— beakta vilka olika tekniska möjligheter, som ges för beva- rande,
— bedöma behovet av det s.k. nationella reservexemplaret och möjligheterna till viss arbetsfördelning mellan de berörda myndig- heterna och andra myndigheter, varvid de ekonomiska konse- kvenserna av olika alternativ bör redovisas,
— överväga regler för tillgängligheten av materialet: utlåning och kostnader i samband därmed, möjligheter till gemensamt och delat ansvar för universitetsbiblioteken, ev. särskilda regler för material med högt kommersiellt värde,
— analysera frågor om särskild utrustning för att materialet skall kunna användas,
— belysa och analysera erfarenheterna av den nuvarande för- delningen av pliktleveranser mellan KB och ALB, bedöma för— och nackdelar med det delade ansvaret liksom med en mer sam- manhållen organisation och pröva ansvarsfördelningen dem emel- lan och andra myndigheter och organ med anknytning till verk- samhetsområdet,
— föreslå en ny pliktexemplarslag och övriga erforderliga åt- gärder, som dock ej skall leda till ökade kostnader, och
— lämna förslag senast den 1 september 1992. Betänkandet är indelat i två avdelningar. I den första, som om- fattar kapitlen 4—7, redovisas bakgrundsmaterial och nuvarande förhållanden. I den andra avdelningen, kap. 8—14, följer mina överväganden och förslag.
SOU 1992: 92 Kapitel 1
1.2. Bakgrundsbeskrivning (kap. 4—7)
Den första avdelningen inleds med en principiell syn på doku- mentation av svenskt samhälle och liv inför Sveriges ökande inte- gration i det nya Europa, då frågorna om bevarande och tillhan— dahållande av det svenska materialet blir centrala.
Yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och svensk kultur, som bevaras och tillhandahålls för eftervärlden, visar vår egenart och ger oss vår identitet i den europeiska gemenskapen. Ytterst handlar det om att i samarbete över gränserna lyfta fram det mänskliga arvet i vår värld och dess betydelse för nutid och fram- tid. Behandlingen av kulturarvet gäller dels den viktiga kunskaps- försörjningen, dels dagens och framtidens kulturpolitik. För svensk del har gällt och bör även fortsättningsvis gälla, att det svenska kulturarvets produkter i form av böcker och dokument på skilda medier skall bevaras och att detta material skall stå öp- pet för varje medborgare, i den mån inte upphovsrättslagen läg- ger hinder i vägen. Allt detta kommer att kräva ett utvidgat sam- arbete mellan berörda parter, och på sikt måste nya personella och ekonomiska resurser tillföras (kap. 4).
Därefter beskrivs nuläget med gällande lag och förslag av tidi— gare utredningar och vad som nu gäller inom biblioteksvärlden, Arkivet för ljud och bild, ALB, Sveriges Radio AB, SR, och Stif- telsen Svenska filminstitutet, SFI, (kap. 5).
De nordiska och internationella förhållandena på lagstiftnings- området skärskådas i ett särskilt kapitel (kap. 6).
Olika medier och deras problem vid bevarande och tillhanda- hållande tas upp till behandling (kap. 7). Det gäller dels tekniska frågor, dels mängden material, vilket särskilt har avseende på ra- dio— och TV—program.
1.3. Överväganden och förslag (kap. 8—14)
Betänkandets andra del, i vilken överväganden och förslag åter- finns, inleds med en precisering av målen. Det sker mot bakgrund av vad som tidigare sagts 1 kap. 4, att yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och svensk kultur skall bevaras för eftervärlden och att materialet så vitt möjligt skall kunna nyttjas av alla. Det skall kunna användas för rättsstatens och förvaltningens behov och för studier, forskning och kultur över huvud. Tillhandahål- landet blir därmed väsentligt.
Frågan kan ställas, om vi över huvud skall ha pliktleverans el- ler om vi i stället skall lösa leveransfrågan på annat sätt. Fördelar- na med pliktleverans är dock större än med varje annan lösning, varför pliktleverans föreslås även i fortsättningen.
På bibliotekssidan har hittills Kungl. biblioteket, KB, och uni- versitetsbiblioteken varit mottagande institutioner och Arkivet för
SOU 1992: 92 Kapitel 1
ljud och bild, ALB, när det gäller övriga medier. Dessutom har Lunds universitetsbibliotek, LUB, haft en särskild uppgift som mottagare för ett nationellt reservexemplar. Nu föreslås, att plikt— exemplar skall levereras till KB och universitetsbiblioteken samt till ALB, men att LUB inte längre skall ansvara för ett nationellt reservexemplar. Orsaken därtill är främst ekonomisk, då kostna- derna inte uppväger fördelarna med ett sådant exemplar. Likaså avvisas tanken på ett säkerhetsexemplar.
Frågan om en mer sammanhållen organisation av de mottagan- de institutionerna KB och ALB diskuteras i kap. 9. Fördelarna in- nebär bl.a. att man skulle få större funktionell enhetlighet. Mot detta talar bl.a. att man i dagens läge har två väl fungerande orga- nisationer, där man inte ser någon fördel med en sammanslag- ning. KB och ALB bör därför under den närmaste framtiden ver- ka som från varandra fristående institutioner. Dock bör i var och en av de båda myndigheternas styrelser den andra vara represen- terad. På sikt måste emellertid en sammanslagning tas upp till ny prövning, inte minst därför att framtiden kommer att kräva en väl samordnad policy på hela bevarande— och tillhandahållandesi- dan. Ett organisatoriskt samgående med Stiftelsen Svenska fihnin- stitutet eller Sveriges Radio AB är varken önskvärt eller möjligt. ALB bör ha det formella ansvaret för att film på filmbas bevaras. Mellan Sveriges Radio AB och ALB skall samrådsplikt finnas.
I kap. 10 görs en rad överväganden om leverans. Utgångspunk- ten är, att dokumentslag inte spelar någon roll utan att det är den allmänna tillgängligheten och anknytningen till svenska förhållan- den, som är avgörande för frågan om leveranspliktens omfattning. Däremot finns det vid utformningen av en pliktleveranslag anled- ning att skilja mellan vissa huvudkategorier av informationsbära- re. Kravet på allmän tillgänglighet bör finnas i en ny lag, och pre— ciseringen av kravet sker på ett sådant sätt, att samma formule- ring kan göras tillämplig på flertalet dokumentslag. En generell regel utformas i anslutning till yttrandefrihetsgrundlagen och upphovsrättslagen. Likaså ges en generell regel om anknytning till Sverige och svenska förhållanden i lagens inledande bestämmel- ser. Omfattningen av leveransplikten av tryckta skrifter knyts till tryckfrihetsförordningen, TF, och en rimlig tolkning av den, som ger en praktiskt hanterbar lösning. Sedan följer en noggrann ge- nomgång ur skilda aspekter av den föreslagna pliktleveranslagen. I ett kapitel 13 kommer sedan olika specialmotiveringar.
Förslaget till pliktleveranslag har mot denna bakgrund följande huvudbestämmelser (avsnitt 3.1):
Tryckta skrifter skall levereras i sju exemplar, ett till KB, ett till vardera Stockholms, Uppsala, Linköpings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek. Ett undantag i fråga om antalet är dagstidningar, som bör levereras i två exemplar i pappersfor- mat till KB, som ombesörjer mikrofilmning. Ett annat undantag är punktskriftslitteratur, som bara levereras om det inte har sam-
SOU 1992: 92 Kapitel 1
ma innehåll som tidigare framställd skrift och inte är en samman- ställning ur tidigare framställda skrifter, och som levereras i en- dast ett exemplar. Kombinerat material levereras som skrift. Mik- roform skall levereras i sju exemplar, om de är originalpublikatio- ner, men i ett, om de är parallell— eller sekundärpublikationer. Elektroniska dokument, som innehåller huvudsakligen text och/el— ler fast bild, skall levereras som skrift. Elektroniska dokument, som är tillgängliga genom direktkoppling, är inte leveranspliktiga.
Av dokument, som upptar ljud och rörlig bild, skall ett exem- plar levereras till ALB. Detta gäller film, videogram och fono- gram samt överhuvudtaget alla former av elektroniska dokument, som innehåller ljud och rörlig bild.
Rikstäckande radio— och TV—sändningar, som utgår från Sveri- ge, är i princip leveranspliktiga. I fråga om sändningar med be- gränsad räckvidd, dvs. närradio, kabel—TV och i framtiden privat- radio, sker urval och rekvisitioner genom ALst försorg.
För dokument, som framställts inom landet, gäller i princip att framställare eller producent skall leverera. Undantag är film, som levereras av den, som gör filmen tillgänglig för allmänheten, kombinerat material, som levereras av beställaren, och ljudradio— och TV-program, vilka lämnas av den som. skall göra referens- upptagningar.
Pliktexemplar skall bevaras och tillhandahållas för forskning och studier enligt föreskrifter, som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Frågan om bevarande och gallring diskuteras i kap. 11. Det material, som levereras till universitetsbiblioteken, bevaras efter de riktlinjer, som ställs upp vid respektive universitet och univer- sitetsbibliotek. De bestämmer alltså själva vad som skall gallras och bevaras. Också för nationalexemplaret gäller, att KB och ALB ytterst själva avgör, vad som skall bevaras. Det ligger emel- lertid ett stort värde i att ha en samling som är så heltäckande som möjligt, vartill kommer att det är föga lönsamt att gallra i detta exemplar. De båda mottagande institutionerna bör därför vinnlägga sig om att eftersträva största möjliga fullständighet.
Tillhandahållandet tas upp i kap. 12. Det bör vara allmänt och inte inskränkas av annat än lagstiftningen, i första hand upphovs— rättslagen, och materialets ömtålighet. Denna vida syn på tillgäng- lighet tillämpas redan nu av KB och universitetsbiblioteken. ALB är mer restriktivt och kräver forskarlegitimation men bör, såvitt upphovsrättslagstiftningen och materialets ömtålighet tillåter det, anpassa sig till en större tillgänglighet.
I takt med universitetens decentralisering blir sambiblioteks- tanken viktigare än förut. Därför föreslås ett samrådsförfarande mellan KB och universitetsbiblioteken, när det gäller tillhandahål— landet av det svenska materialet. Originaldokumenten bör ställas till förfogande fritt för låntagaren, vare sig det sker direkt från det egna biblioteket eller genom fjärrlån.
SOU 1992: 92 Kapitel 1
Enligt direktiven skall en utgångspunkt för en ny pliktexem- plarslag vara, att den inte leder till ökade kostnader. Lagförslaget kan i och för sig betraktas som kostnadsneutralt. Jag för emeller- tid i kap. 14 ett resonemang om olika kostnadsalternativ och de- ras konsekvenser, eftersom den nuvarande kostnadsramen är för snäv för att tillgodose mer än mycket restriktiv behandling och därmed risk för att väsentligt material förstörs.
Det första alternativet medför inga ökade kostnader. KB fort- sätter att ta hand om det man redan har ansvar för med ganska obetydliga tillägg, som får redovisas i kommande anslagsframställ- ningar. För ALB blir läget ett annat då det gäller radio- och TV— sändningar, eftersom krav ställs på att institutionen skall ta hand om både rikstäckande sändningar och sådana med kort räckvidd (närradio, kabel—TV och i framtiden privatradio). Detta kan inte ske på annat sätt än att man får vara mycket selektiv, när det gäl- ler det sistnämnda materialet, vilket innebär, att alternativet egentligen inte leder till några förbättringar. ALB får även det formella ansvaret för film på filmbas. Detta medför inga extra kostnader, då verksamheten redan bedrivs vid SFI. För de sex universitetsbiblioteken blir det deras och universitetens sak att be— döma, vilka resurser man skall lägga ned på bevarande och till- handahållande av svenskt material.
Det andra alternativet är med viss kostnadsökning detsamma som det första. Kostnadsökningen beror på bevarandet av materi— al, som nu är åsidosatt (radio— och TV—sändningar med kort räck- vidd), och akuta tekniska problem och aktuella bevarandepro- blem, som sammanhänger med pliktleveransen.
Konsekvenserna av det andra alternativet blir, att hittills för- summat material tas om hand på miniminivå och att förstörelsen av material i riskzonen avvärjs. Kostnaderna kan sammanfattas på följande sätt: 1) Omhändertagande av sändningar utanför Sve- riges radio: 3,S milj.kr. om året för framtiden, 2) Bevarande av äldre material hos KB: två miljoner kronor årligen under fem år, totalt 10 milj.kr. och 3) Bevarandekostnader för ALB—material: 6,72 milj.kr. under fem år, totalt 33,6 milj.kr.
Det utmärkande för alternativen ett och två är, att de inte lö- ser några problem för framtiden. För att lösa dem måste betydan- de resurser sättas in på lång sikt. Samhället måste satsa på forsk- nings— och utvecklingsarbete, varvid ett samarbete mellan berörda institutioner på arkiv—, biblioteks— och museiområdet är nödvän- digt. En omedelbar insats gäller konvertering av stora mängder material till modernare och hållbarare medier. Enligt detta tredje alternativ bör insatser av följande slag göras: 1) Planering av pro- jekt för att bevara dokument, främst elektroniska, på lång sikt, 2) Mikrofilmning/scanning av pappersdokument för att överföra det svenska trycket fr.o.m. 1850 (”Projekt 1850”) till annat medi- um och 3) Bevarande av elektroniska dokument.
SOU 1992: 92 Kapitel 1
Konsekvenserna av detta tredje alternativ blir, att samhället långsiktigt bevarar och tillhandahåller det material, som belyser vårt kulturarv och samtidigt tillfredsställer de krav, som rättssta- ten ställer. Kostnaderna kan sammanfattas på följande sätt: 1) Pla- nering av projekt för bevarande av främst elektroniska dokument på lång sikt: 1 milj.kr. under ett år, 2) Mikrofilmning/scanning in- om ”Projekt 1850”, som i dag inte kan kostnadsberäknas, 3) Be- varande av elektroniska dokument vid ALB: 6,72 milj.kr. om året under tio år (6,72 milj.kr. om året enligt alternativ två jämte lika mycket under ytterligare fem är), totalt 67,2 milj.kr. Ett mycket angeläget projekt, som dock kan bekostas av andra medel, är att överföra inspelningar av äldre televisionsprogram hos Sveriges Television AB till mera beständigt material. Detta projekt är kost- nadsberäknat till totalt 8,3 milj.kr.
ALB skulle spara ca 750 000 kr. årligen, om SR:s programföre- tag själva svarade för kostnaderna för referensband.
Några ytterligare besparingar, som skulle täcka kostnaderna för alternativen två och tre, har jag inte kunnat ange. En möjlig fi- nansiering vore dock, att en viss del av TV—avgiften anslogs till bevarandeändamål.
En annan möjlig finansieringsväg vore, att Sveriges Television AB bekostade räddningsåtgärder ur sina samlade allmänna medel. Förhandlingar bör därför inledas härom. KB:s och bibliotekens åtgärder för att rädda hotat material bör bekostas genom allmän- na medel.
SOU 1992: 92 Kapitel 1
2. Uppdraget
2.1. Tillkallande av särskild utredare
Den 2 maj 1991 fick statsrådet Bengt Göransson regeringens be- myndigande att tillkalla en särskild utredare för att göra en över- syn av reglerna för bevarande av skrifter och ljud— och bildupp- tagningar m.m. Frågorna har varit föremål för utredningar och överväganden i skilda sammanhang. Orsaken är bl.a. den snabba tekniska utvecklingen, mängden och de ökande kostnaderna för nya medier. En samlad översyn bör därför nu göras.
2.2. Direktiven
Mitt uppdrag framgår av direktiven (dir. 1991228), som återges i bilaga.
I direktiven beskrivs utredningsuppdraget. Utredningen bör av- se ”en samlad översyn av reglerna för bevarande av det material, som trycks, spelas in eller på annat sätt framställs i Sverige eller utomlands men är avsett för spridning i Sverige”. Översynen bör också belysa de regler, som gäller i andra länder, särskilt då de nordiska länderna och länderna inom den europeiska gemenska- pen liksom de av Unesco givna rekommendationerna för lagstift- ning om leveransplikt. Med beaktande av tidigare gjorda utred- ningar och remissyttranden över dem skall följande huvudfrågor behandlas: vilket material skall levereras in, vilket material skall bevaras, vilka regler bör gälla för tillgängligheten av det bevarade materialet och vilken organisation bör gälla.
Översynen, då det gäller vilket material som skall levereras in, bör utgå från att det primära syftet med samtliga pliktleveranser i fortsättningen skall vara det, som nu gäller tryckta skrifter, dvs. att för eftervärlden dokumentera vad som framställs eller förläggs i Sverige. Dokumentationen av videofilmer skall här dock ta hän- syn till reglerna för granskning av våldsskildringar. Vidare bör be- greppsdefinitioner för olika typer av leveranspliktigt material ut— arbetas.
Vad bevarandet angår, bör översynen klargöra, om det är möj— ligt att sortera materialet så, att endast det som bedöms som mest intressant bevaras. Om urval är möjligt, bör formerna för beslut om bevarande respektive gallring behandlas. Olika tekniska möj- ligheter för bevarande bör beaktas. Översynen bör också innefatta en bedömning av ett s.k. nationellt reservexemplar. Vidare bör möjligheterna till viss arbetsfördelning på detta område mellan de
SOU 1992: 92 Kapitel 2
berörda myndigheterna övervägas. De ekonomiska konsekvenser— na av olika alternativ bör också redovisas.
Utgångspunkten för tillgängligheten av det bevarade materialet är, att det bör tillhandahållas alla intresserade gratis, i den mån inte upphovsrättsliga hänsyn förhindrar detta. En bedömning bör göras om det är möjligt att låna ut pliktexemplarsmaterial utanför mottagande bibliotek och vem som då bör stå för eventuella kost- nader. Vidare bör övervägas möjligheten till gemensamt och delat ansvar för universitetsbiblioteken vid utlån av svenskt tryck. Utre- daren bör göra en bedömning av om särskilda regler bör gälla för tillhandahållandet av material av högt kommersiellt värde. En analys bör vidare ske av behovet av särskild teknisk utrustning för användning av vissa medier.
KB har i dag huvudansvaret för det tryckta materialet, medan ALB har ansvar för ljud— och bildupptagningar. Utredningen bör analysera erfarenheterna av den nuvarande organisationen och bedöma för— och nackdelar med det delade ansvaret mellan de två institutionerna liksom med en mer sammanhållen organisa— tion. Likaså bör ansvarsfördelningen mellan dem och andra myn— digheter och organ med anknytning till verksamhetsområdet prö- vas.
Översynen skall resultera i förslag till ny pliktexemplarslag och andra förslag, som kan komma ifråga. De skall inte leda till några ökade kostnader. Förslag skall lämnas senast den 1 september 1992.
Vid sammanträde den 17 oktober 1991 beslöt regeringen att till utredningen överlämna skrivelser från ALB om reglerna för interurbanlån av film, om nytt namn för arkivet och om resurs— förstärkningar till arkivet i syfte att garantera tillgängligheten i framtiden till samlingarna. Samtidigt överlämnades en skrivelse från KB om samverkan mellan offentliga forskningsbibliotek. I fråga om ALst namn har jag avstått från att framlägga förslag.
Regeringen beslöt vidare vid sammanträde den 29 april 1992 att till utredningen överlämna en skrivelse från chefen för Svens- ka akademiens ordbok, professor Hans Jonsson, om betydelsen för ordboksarbetet av god tillgång till svenskt tryck vid Lunds universitetsbibliotek.
2.3. Utredningens arbetsformer
Jag har kunnat utnyttja olika utredningar från bibliotek, ALB och andra myndigheter. Jag har också tagit del av erfarenheter och synpunkter, som anställda vid berörda institutioner och andra in- om området har gjort och haft. Detta har framför allt skett med hjälp av sakkunniga och experter samt genom en referensgrupp av bibliotekarier, forskare och andra specialister bestående av professorn Carl Göran Andrae, riksbibliotekarien Birgit Antons-
SOU 1992: 92 Kapitel 2
son, förste bibliotekarien Bodil Edvardsson, överbibliotekarien Göran Gellerstam, docenten Gunnar Hallingberg, överbiblioteka- rien Jon Erik Nordstrand, professorn Ulf Olsson och förste bib— liotekarien Liisi Pusa. Assistent Inger Bergenheim har biträtt ut- redningsarbetet.
Tillsammans med sakkunniga, experter och sekretariat har jag gjort studiebesök vid Uppsala universitetsbibliotek, ALB och KB. Jag har vidare tillsammans med sekreteraren Bengt Alexanderson gjort studiebesök i Norge och därvid besökt Riksbibliotekstjenes- ten, Oslo universitetsbibliotek, Kulturdepartementet och Nasjo- nalbiblioteksavdelinga i Rana, vid Lunds universitetsbibliotek och Svenska Akademiens ordbok, vid Stiftelsen Svenska filminstitutet, vid Sveriges Radio AB och i Finland, varvid Åbo akademis biblio- tek, Åbo universitets bibliotek, Helsingfors universitetsbibliotek och Undervisningsministeriet besöktes.
Jag har också haft överläggningar med andra av frågorna be- rörda institutioner, organisationer och personer.
Som utredare har jag tillsammans med sakkunniga, experter och sekretariat haft sex protokollförda sammanträden och lika många med referensgruppen.
SOU 1992: 92 Kapitel 2
3. Författningsförslag 235392: 92
3.1. Förslag till Lag om pliktleverans av allmänt tillgängliga dokument
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 5 I denna lag ges föreskrifter om skyldighet att till bibliotek eller Arkivet för ljud och bild lämna exemplar av dokument som lagrar text, ljud eller bild (pliktexemplar).
Pliktexemplar skall bevaras och tillhandahållas för forskning och studier enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
25. I denna lag förstås med
dokument exemplar av något som lagrar information för läs- ning, avlyssning eller visning,
skrift dokument som lagrar text eller fast bild, skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig skrift som avses i 1 kap. 5—7 55 tryckfrihetsförordningen,
dagstidning skrift som utgör allmän nyhetstidning och publika- tion av dagspresskaraktär och som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka, samt löpsedel och bilaga,
dokument i mikroform skrift i förminskad form som kan läsas endast med hjälp av apparat,
film dokument som består av bilder avsedda att projiceras i snabb följd,
elektroniskt dokument dokument som lagrar text, ljud eller bild och vars innehåll kan återges enbart med hjälp av elektroniskt hjälpmedel,
fonogram elektroniskt dokument som uteslutande lagrar ljud, videogram elektroniskt dokument som lagrar rörliga bilder, med eller utan ljud.
3 5 Ett dokument görs tillgängligt för allmänheten när exem- plar bjuds ut till försäljning, uthyrning eller utlåning eller annars sprids till allmänheten eller när informationen i dokumentet åter- ges offentligt eller i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets.
4 5 Ett dokument skall anses röra svenska förhållanden, om informationen i dokumentet helt eller delvis är avfattad på svens— ka språket eller dokumentet helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller, om inte någon av dessa förutsättningar föreligger, dokumentet ändå huvudsakligen är avsett att spridas inom landet.
Pliktleveransens omfattning Skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig
55 Av skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som har framställts och givits ut här i landet, skall sju plikt- exemplar lämnas, om inte annat följer av 7, 8 eller 9 (j.
6 & Av skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som har framställts utomlands skall sju pliktexemplar lämnas, om
1. skriften är sådan periodisk skrift för vilken utgivningsbevis finns eller skall finnas eller
2. skriften inte är periodisk och har lämnats ut för spridning här i landet inte bara i enstaka exemplar och rör svenska förhål- landen.
Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av 7, 8 eller 9 5.
7 & Om en skrift som avses i 5 eller 6 5 har samma innehåll och utförande som en tidigare framställd skrift, skall endast ett pliktexemplar lämnas under förutsättning att pliktexemplar av den tidigare framställda skriften har lämnats eller lämnas samti- digt.
Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av fö— reskrifterna om kombinerat material i 17 och 18 55.
Av skrift som har framställts i punktskrift skall ett pliktexem- plar lämnas, om inte annat följer av vad som föreskrivs i 9 (j.
Skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt 5 och 6 Gå omfat- tar inte ett sådant radioprogram, en film eller en ljudupptagning som enligt 1 kap. 7 5 andra stycket tryckfrihetsförordningen skall jämställas med en bilaga till en periodisk skrift.
8 & I fråga om tryckt dagstidning gäller, i stället för vad som följer av 5, 6 och 7 (55, följande.
Av tidningen skall lämnas två pliktexemplar. Om tidningen ges ut i flera olika editioner, skall pliktexemplar lämnas av den edition som har utgivits först och, om tidningen ges ut i minst tre olika editioner, också av den edition som har utgivits sist.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
Har sida eller löpsedel ändrats, skall pliktexemplar lämnas av varje sålunda ändrad sida eller löpsedel. Detta gäller dock inte om den ändrade sidan eller den ändrade löpsedeln ingår i pliktexem— plar som lämnas enligt tredje stycket.
9 & Skyldighet att lämna pliktexemplar enligt 5—8 55 föreligger inte i fråga om
1. visitkort, etikett, blankett, reklamblad och emballagetryck eller därmed jämförlig skrift,
2. protokoll, arbetspromemoria eller liknande 'skrift som har framställts hos myndighet,
3. skrift som har framställts i punktskrift och som har samma innehåll som en tidigare framställd skrift eller som är en samman- ställning av utdrag ur tidigare framställda skrifter, under förut- sättning att pliktexemplar av den eller de tidigare framställda skrifterna har lämnats eller lämnas samtidigt,
4. skrift som skall lämnas som tillbehör till pliktexemplar en— ligt 33 5.
Annan skrift
105 Av elektroniskt dokument som lagrar text eller fast bild eller av dokument i mikroform skall sju pliktexemplar lämnas, om dokumentet har framställts här i landet i minst 50 exemplar och har gjorts tillgängligt för allmänheten här. Av dokument som avses i första stycket som har framställts ut- omlands och har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet i minst 50 exemplar skall sju exemplar lämnas, om dokumentet rör svenska förhållanden. Föreskrifterna i första och andra styckena gäller inte om annat följer av 11 5.
11 & Om dokument som avses i 10 5 har samma innehåll som tidigare eller samtidigt framställd skrift som avses i 5 5 eller har samma innehåll och utförande som tidigare framställt dokument av samma slag, skall endast ett pliktexemplar lämnas under förut— sättning att pliktexemplar av den tidigare eller samtidigt framställ- da skriften eller det tidigare framställda dokumentet har lämnats eller lämnas samtidigt.
Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av fö- reskrifterna om kombinerat material i 17 och 18 åå.
Film och videogram
12 5 Av film eller videogram som har gjorts tillgängligt för all- mänheten här i landet skall ett pliktexemplar lämnas.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
Av film eller videogram som har granskats av Statens biograf- byrå och därvid inte godkänts för visning skall ett pliktexemplar lämnas.
Föreskrifterna i första och andra styckena gäller inte om annat följer av 14 & eller av vad som föreskrivs om kombinerat material i 17 och 18 55.
13 & Den som har lämnat pliktexemplar av film, vars producent inte har sitt säte eller sin vanliga vistelseort i Sverige, skall få till- baka filmen genom att den tillhandahålls för hämtning sedan Ar- kivet för ljud och bild har haft skälig tid för att framställa en ko- pia.
14 & Skyldighet att lämna pliktexemplar enligt 12 å föreligger inte i fråga om sådant dokument som har samma innehåll och ut- förande som tidigare framställt dokument, av vilket pliktexemplar har lämnats.
Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av fö- reskrifterna om kombinerat material i 17 och 18 59.
Fonogram och vissa andra elektroniska dokument
15 5 Av fonogram som har framställts här i landet i minst 50 exemplar och som har gjorts tillgängligt för allmänheten här skall ett pliktexemplar lämnas.
Av fonogram som har framställts utomlands och har gjorts till- gängligt för allmänheten här i landet i minst 50 exemplar skall ett pliktexemplar lämnas, om fonogrammet rör svenska förhållanden.
Vad som sägs om fonogram i första och andra styckena skall tillämpas även på elektroniskt dokument som är av annat slag än som avses i 10 (5 och som inte är videogram eller fonogram.
Föreskrifterna i denna paragraf gäller inte om annat följer av 16 5 eller av vad som föreskrivs om kombinerat material i 17 och 18 55.
165 Skyldighet att lämna pliktexemplar enligt 15 9 föreligger inte i fråga om sådant dokument som har samma innehåll och ut- förande som tidigare framställt dokument, av vilket pliktexemplar har lämnats. Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av fö- reskrifterna om kombinerat material i 17 och 18 55.
Kombinerat material
17 & Med kombinerat material förstås material, som innehåller dels en eller flera skrifter, av vilka pliktexemplar skall lämnas,
SOU 1992: 92 Kapitel 3
dels en eller flera filmer, videogram, fonogram eller elektroniska dokument som avses i 15 9 tredje stycket, av vilka pliktexemplar skall lämnas.
18 & Av kombinerat material skall lämnas sju pliktexemplar.
Om kombinerat material har samma innehåll och utförande som tidigare framställt kombinerat material, skall endast ett plikt- exemplar lämnas under förutsättning att pliktexemplar av det tidi- gare framställda kombinerade materialet har lämnats eller lämnas samtidigt.
Ljudradio— och televisionsprogram
19 & I fråga om ljudradio— och televisionsprogram, som avses i 5 kap. 3 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsför- ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, skall ett pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspelning av program- met som skall göras enligt den bestämmelsen.
I fråga om ljudradio— och televisionsprogram, som svenskt pro- gramföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 5 (j radiolagen (1966z755) eller som genom satellitsändning som utgår från Sveri- ge förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, skall pliktexemplar lämnas av samtliga sändningar.
Av andra sändningar än som avses i andra stycket skall pliktex- emplar lämnas av de sändningar som Arkivet för ljud och bild be- stämmer.
Vem som skall leverera
20 & Pliktexemplar av skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig skall lämnas i fråga om
1. skrift, som har framställts här i landet, av framställaren,
2. periodisk skrift, som har framställts utomlands, av utgiva- ren här i landet,
3. annan skrift än periodisk skrift, som har framställts utom- lands, av förläggaren här i landet eller, om sådan förläggare inte finns, av den som har låtit lämna ut skriften för spridning här i landet.
21 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om
1. film, av den som låtit göra filmen tillgänglig för allmänhe- ten här i landet,
2. film eller videogram som har granskats av Statens biograf- byrå och därvid inte godkänts för visning, av den som har begärt granskningen hos byrån.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
22 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om fonogram eller an- nat videogram än sådant som har granskats av Statens biografby- rå och därvid inte godkänts för visning
1. som har framställts här i landet, av den som har producerat dokumentet,
2. som har framställts utomlands, av den som har låtit föra in exemplaret till landet.
23 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om dokument i mikro- form eller annat elektroniskt dokument än videogram och fono— gram
1. som har framställts här i landet, av den som har framställt dokumentet,
2. som har framställts utomlands, av den som har låtit föra in exemplaret till landet.
24 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om
1. kombinerat material, som har framställts inom landet, av den som har beställt framställningen eller, om sådan beställare in- te finns, av den som har låtit göra materialet tillgängligt för all- mänheten här i landet,
2. kombinerat material, som helt eller delvis har framställts utomlands, av förläggaren här i landet eller, om sådan förläggare inte finns, av den som har låtit göra materialet tillgängligt för all- mänheten här i landet.
25 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om ljudradio— och tele— visionsprogram, av den som skall sörja för att sådan inspelning som avses i 19 5 första stycket kommer till stånd.
Till vem leverans skall ske
26 & Pliktexemplar av skrift eller kombinerat material som skall lämnas i ett eller två exemplar skall lämnas till Kungl. biblioteket.
I fråga om pliktexemplar av skrift eller kombinerat material som skall lämnas i sju exemplar skall ett exemplar lämnas till vart och ett av Kungl. biblioteket och Stockholms, Uppsala, Linkö- pings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek.
27 & Pliktexemplar av film, annat elektroniskt dokument än så- dant som avses i 10 5 eller upptagning av ljudradio— och televi- sionsprogram skall lämnas till Arkivet för ljud och bild.
Tid för leverans
28 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om
SOU 1992: 92 Kapitel 3
1. annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig SOU 1992: 92 än dagstidning, inom en månad efter utgången av det kalender- Kapitel 3 kvartal under vilket skriften utgavs,
2. videogram, så snart som videogrammet har gjorts tillgäng- ligt för allmänheten här i landet,
3. dokument i mikroform, film eller annat elektroniskt doku- ment än videogram, inom en månad från den dag då dokumentet först gjordes tillgängligt för allmänheten här i landet,
4. film eller videogram som har granskats av Statens biograf— byrå och därvid inte godkänts för visning, inom en månad från den dag då beslut i granskningsärendet vunnit laga kraft.
29 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om dagstidning som av- ses i 8 5 enligt följande.
Utgivningsmånad Lämnas före utgången av januari, februari mars mars, april maj maj, juni juli juli, augusti september september, oktober november november, december januari
30 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om kombinerat materi- al, som har gjorts tillgängligt för allmänheten i fullständigt skick, inom en månad efter utgången av det kalenderkvartal under vil- ket materialet gjordes tillgängligt.
I annat fall än som anges i första stycket skall pliktexemplar av material som utgör del av kombinerat material lämnas i enlighet med vad som följer av bestämmelserna i 28 5 för varje doku- mentslag.
31 & Pliktexemplar skall lämnas i fråga om ljudradio— och tele- visionsprogram, inom en månad från den dag då skyldigheten att bevara upptagningen enligt 5 kap. 3 5 lagen (1991:1559) med fö- reskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrund- lagens områden upphörde.
Särskilda föreskrifter för videogram
32å Pliktexemplar av videogram skall åtföljas av uppgift om vem som är ansvarig utgivare.
Över pliktexemplar av videogram som har lämnats till Arkivet för ljud och bild skall ett särskilt register föras med hjälp av auto- matisk databehandling. I registret skall antecknas ett nummer för
varje videogram och uppgift om ansvarig utgivare. Statens bio- grafbyrå får ha terminalåtkomst till detta register.
Arkivet för ljud och bild skall underrätta den som har lämnat pliktexemplar av videogram om de nummer som videogrammen har fått i registret.
Den som är skyldig att lämna pliktexemplar till Arkivet för ljud och bild skall föra en förteckning över videogram som omfat— tas av plikten och i förteckningen ange de registernummer som de ingivna pliktexemplaren har fått.
Gemensamma föreskrifter
33 & Pliktexemplar som skall lämnas enligt föreskrifterna i den- na lag, skall även omfatta
1. bildband, diabilder och liknande material som utgör kom- plement till pliktexemplaret,
2. omslag, fodral, folder, broschyr och liknande mindre tillbe— hör som följer med varje exemplar när detta görs tillgängligt för allmänheten.
Pliktexemplar och tillbehör skall vara i samma skick som de exemplar som är avsedda att göras tillgängliga för allmänheten.
34 & Varje försändelse med pliktexemplar skall vara åtföljd av en förteckning över det material som ingår i försändelsen. För- teckningen skall vara underskriven och lämnas i två exemplar. Det ena exemplaret skall återställas med anteckning om att mate- rialet har mottagits.
Om kombinerat material ingår i försändelse, skall detta särskilt anges i förteckningen.
35 5 Den som åsidosätter skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt denna lag kan av den myndighet som regeringen bestäm- mer föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Vitesföreläg- gandet skall delges.
Den som underlåter att fullgöra sin skyldighet att föra en för- teckning enligt 32 5 fjärde stycket skall dömas till böter.
Beslut enligt första stycket får överklagas till länsrätten.
36 & Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får för visst fall medge undantag från skyldigheten att lämna pliktex- emplar enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993, då lag (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar skall upphöra att gälla.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
2. Skyldighet att lämna pliktexemplar av ljudradio- och televi— SOU 1992: 92 sionsprogram, som avses i 19 (5 tredje stycket, föreligger i fråga Kapitel 3 om sådant program som har sänts efter utgången av december 1992.
3. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av rege- ringen hänvisas till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya lagen.
3.2. Förslag till Förordning om pliktleverans av allmänt tillgängliga dokument
Härigenom föreskrivs följande.
1 5 I denna förordning meddelas vissa föreskrifter om sådant material som omfattas av lagen (1993:000) om pliktleverans av allmänt tillgängliga dokument.
Bevarande av pliktexemplar
2 & Dokument som har lämnats till Kungl. biblioteket och Ar- kivet för ljud och bild skall bevaras för framtiden med största möjliga fullständighet. I fråga om upptagning av ljudradio- och televisionsprogram gäller dock att den får bevaras endast om den har dokumentariskt värde.
Dokument som har lämnats till Stockholms, Uppsala, Linkö- pings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek skall be— varas enligt föreskrifter som meddelas av respektive universitet efter samråd med Kungl. biblioteket.
Tillhandahållande av pliktexemplar
3 & Dokument som förvaras hos Kungl. biblioteket hålls till- gängligt i bibliotekets lokaler i den utsträckning som biblioteket bestämmer.
Dokument som förvaras hos Stockholms, Uppsala, Linköpings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek hålls tillgängligt enligt föreskrifter som meddelas av respektive universitet efter samråd med Kungl. biblioteket.
I fråga om ljud— och bildupptagning som förvaras hos bibliotek skall vad som i 4—6 95 föreskrivs för Arkivet för ljud och bild äga motsvarande tillämpning.
4 & Sådan ljud- och bildupptagning som förvaras hos Arkivet för ljud och bild hålls tillgänglig i arkivets lokaler och tillhanda- hålls med hjälp av arkivets apparatur.
Exemplar av ljud— och bildupptagningar får efter prövning i varje särskilt fall hållas tillgängligt på motsvarande sätt på institu- tion utanför arkivet. Efter utnyttjandet skall exemplaret lämnas tillbaka till arkivet.
Lån utanför arkivet eller institution får inte ske av ljud— och bildupptagning som har lämnats som pliktexemplar och som för— varas hos arkivet eller som har lämnats ut till institution.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
5 & Arkivet för ljud och bild skall tillse att den som tar del av material hos arkivet inte utan tillstånd av arkivet framställer ex- emplar av materialet.
65 När en kopia av ett pliktexemplar lämnas ut av Arkivet för ljud och bild utanför arkivet skall arkivet upplysa mottagaren om innebörden av tillämplig upphovsrättslig lagstiftning.
Efter utnyttjandet skall kopian återlämnas till arkivet. Sådant exemplar får därefter bevaras i arkivet.
Övriga föreskrifter
7å Föreläggande att vid vite fullgöra skyldighet att lämna pliktexemplar meddelas av Arkivet för ljud och bild i fråga om dokument som skall lämnas till arkivet och av Kungl. biblioteket i fråga om övriga dokument.
8 & Undantag från skyldighet att lämna pliktexemplar får medges av Arkivet för ljud och bild i fråga om dokument som skall lämnas till arkivet och av Kungl. biblioteket i fråga om övri- ga dokument.
9 5 Ytterligare föreskrifter om bevarande och tillhandahållan- de av pliktexemplar av ljud- och bildupptagningar får meddelas av Arkivet för ljud och bild.
10 & Beslut av Kungl. biblioteket, universitet eller Arkivet för ljud och bild i fråga om avlämnande av pliktexemplar eller till— handahållande av bevarat material får överklagas till länsrätten.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1993, då förordning (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptag- ningar skall upphöra att gälla.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
3.3. Förslag till Förordning om ändring i förordning (1988:342) med instruktion för Arkivet för ljud och bild
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1988:342) med in- struktion för arkivet för ljud och bild att 1 och 2 55 skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15
Arkivet för ljud och bild har till uppgift att ta emot och förvara sådana exemplar av ljudradio— och televisionsprogram, filmer, fonogram och videogram som enligt lagen (I978:487) om plikt- exemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar skall läm- nas till arkivet. Arkivet skall där— vid föra det register över ingivna pliktexemplar av videogram som anges i 17 a 5 första stycket la- gen.
Arkivet för ljud och bild har till uppgift att ta emot och förvara sådana exemplar av ljud— och bildupptagningar som enligt la- gen (1993:000) om pliktleverans av allmänt tillgängliga dokument skall lämnas till arkivet. Arkivet skall därvid föra det register över ingivna pliktexemplar av vi- deogram som anges i32 5 lagen.
Arkivet får även som deposition eller gåva ta emot eller på an- nat sätt förvärva andra ljud- eller bildupptagningar än sådana som avses i första stycket samt sådana framställningar i skrift, ljud eller bild som är avsedda att användas tillsammans med upptag-
ningarna.
25
Det åligger arkivet särskilt att
1. vårda de samlingar som förvaras hos arkivet, 2. gallra i den utsträckning som behövs samt
3. hålla samlingarna tillgängliga. Samlingarna skall förvaras på ett betryggande sätt.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
Nuvarande lydelse
Om bevarande och tillhandahål- lande finns bestämmelser i för— ordningen (1978:779) om plikt- exemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.
Föreslagen lydelse
Om bevarande och tillhandahål- lande finns bestämmelser i för- ordningen (1993:000) om pliktle- verans av allmänt tillgängliga do- kument.
Det åligger arkivet att samrå- da med företrädare för Sveriges Radio Aktiebolag i frågor av be- tydelse för bevarande och tillhan- dahållande av upptagningar av radio— och televisionsprogram.
SOU 1992: 92 Kapitel 3
4. Dokumentation av svenskt samhälle och liv: bevarande och tillhandahållande
I det samverkande Europa, som nu växer fram, understryker man såväl värdet av nationell och regional egenart som det gemensam- ma europeiska kulturarvet. Även om EG ännu inte har känne- tecknats av stark aktivitet på kultursidan, har man dock nyligen uttalat, att man vill främja båda dessa sidor av det europeiska kul— turarvet (Treaty on European Union, ”Maastricht—fördraget”, 1992, Title IX).
Att bevara och tillhandahålla yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och svensk kultur för eftervärlden är väsentligt. Det vi- sar vår egenart och ger oss vår identitet i det nya Europa. Det handlar då inte bara om vårt kulturarv utan om hela det nationel- la arvet, dvs. vårt sätt att leva. Det säger sig självt, att det blir mycket viktigt att på lämpligt sätt bevara och tillhandahålla detta för landets och Europas nuvarande och tillkommande invånare.
Ytterst handlar det om det mänskliga arvet i vår värld. Vi mås- te få lyfta fram det och dess betydelse för nutid och framtid, och vi måste i ett ekonomiskt kärvt läge skapa resurser att samla in och bevara det för framtiden. Allt detta har starka humanistiska inslag. I vår tid finns människor, sammanslutningar och krafter, som inte är klara över eller medvetet bortser från dessa inslag till förmån för andra mer kortsiktiga intressen än människans andliga överlevnad. Att förverkliga det europeiska kulturarvet kräver samarbete över gränserna men också en samordning inom vårt eget land mellan olika institutioner och intressen.
Det förefaller mig, som om behandlingen av vårt kulturarv måste ta hänsyn till åtminstone två sidor, nämligen dels den kun— skapsförsörjande, dels den mer renodlat kulturella, som då också tar sig uttryck i någon form av kulturpolitik. Ibland kan gränser- na mellan dem vara oklara. Kunskapsförsörjningen i dagens sam- hälle är utomordentligt viktig och dess nytta bestrids väl av få. Böckerna och våra andra medier spelar där en viktig roll. Samti- digt kan vi konstatera att kulturpolitiken som en följd av dagens snabba utveckling är underkastad förändring och anpassning till de nya förhållandena.
Vad som i fortsättningen behandlas, gäller främst bevarande och tillhandahållande av det svenska kulturarvets produkter i form av böcker och dokument på skilda medier. Dessa belyser, vad som skett och sker inom det svenska samhället och i dess kontakter med världen.
För den svenske medborgaren är det väsentligt inte bara att själv få tillgång till det nationella arvet utan också att det av sam— hället och myndigheterna förvaltas och görs tillgängligt. Staten
SOU 1992: 92 Kapitel 4
och förvaltningen måste hålla sig inom de ramar, som offentlig- hetsprincipen ger uttryck åt, dvs. varje medborgare skall ha rätt att ta del av material som angår honom eller henne.
Överfört på det material, som i denna utredning kommer ifrå- ga, det svenska mediematerialet, innebär det, att viktiga doku- ment skall bevaras, hållas tillgängliga för den enskilde och all- mänheten, så att inte bara deras rätt tillgodoses utan också den enskilde får insyn i hur samhället fungerar och kan bilda sig en uppfattning om förvaltningens effektivitet. Den nyligen antagna arkivlagen säger, att arkiven är till för rättsstaten, för en effektiv förvaltning och för kultur och forskning. Utan att här hårdra jämförelsen vill jag dock konstatera, att det finns en påtaglig pa— rallellitet mellan arkiven å ena sidan och biblioteken m.fl. å den andra. I båda fallen rör det sig om institutioner med uppgift att bevara och tillhandahålla material åt medborgarna till deras och samhällets gagn.
Den tekniska utveckligen har medfört nya möjligheter att be— vara och tillhandahålla både äldre och nyare material. Vi kan nu på ett helt annat sätt än tidigare bevara stora mängder dokument och göra dem lätt tillgängliga, även om detta inte är billigt utan kräver stora resurser. Samtidigt har den också fört med sig svårig- heter. Hållfasthetsproblemen har ännu inte lösts på ett tillfreds— ställande sätt. Den snabba utvecklingen medför, att apparaturen snart blir föråldrad och måste ersättas med ny. En annan svårig— het är bristen på enhetliga standarder. Allt detta kräver en nog- grann uppföljning av vad som sker på olika håll i världen. Kultu— rella och kommersiella intressen måste i en framtid finna vettiga lösningar.
Väsentliga för framtiden är den lagstiftning och de riktlinjer, som antingen redan vuxit fram eller måste komma i en nära framtid och som syftar till att bemästra de problem som samman- hänger med att vi måste bevara och tillhandahålla vårt kulturarv. De internationella aspekterna blir här utomordentligt betydelse- fulla. Inte minst viktiga är våra nordiska grannars lagstiftning och erfarenheter liksom vad skilda EG-länder kommit fram till.
Redan i dag länkas det svenska biblioteksväsendet alltmer sam- man med ett världsomfattande biblioteksnätverk. Detsamma sker också på andra besläktade områden som radio och TV och arkiv- området, där inte minst tekniken kräver stor lyhördhet för vad som sker i andra länder. Men också den normativa sidan är av stort intresse.
Ett exempel kan hämtas ur Kungl. bibliotekets fördjupade an- slagsframställning avseende åren 1993-1996. Jag citerar: ”Att samla, bevara och tillhandahålla det nationella trycket är — enligt Unesco's riktlinjer - ett nationalbiblioteks mest fundamentala funktion.” Citatet speglar det internationella ansvaret men också det nationella eller som ett annat citat ur anslagsframställningen uttrycker det: ”Som nationalbibliotek skall KB främst ge den
SOU 1992: 92 Kapitel 4
svenska allmänheten en spegelbild av landets kultur, vetenskap och samhällsliv men även ingå som en del av det globala nätver- ket av nationalbibliotek. Det fria flödet av information över grän- serna är en internationellt uppsatt och accepterad målsättning. Det förutsätter att varje lands nationalbibliotek tar fullt ansvar för det inhemska trycket. Genom ett ökat utnyttjande av befintlig teknik som t.ex. mikrofilmning, scanning och digitalisering skapas förutsättningar dels för ett förbättrat bevarande av originaldoku- menten, dels för ett förenklat spridande av den information de in- nehåller.”
Det finns i det moderna mediematerialet och i dess tillhanda— hållande för den enskilde en spänning mellan önskan om fullstän- dig öppenhet och upphovsrättsliga krav. Den kommer inte till ut- tryck så mycket i bibliotekens arbetsuppgifter som i dem, som Arkivet för ljud och bild har att syssla med. Principiellt skall ma- terialet stå öppet för envar för studier, förkovran och forskning. KB:s och universitetsbibliotekens böcker kan i princip lånas av al— la, medan tillträde till ALst samlingar i dag är förbehållet fors- kare, låt vara att termen fått en vid tolkning. För att ALB skall få tillgång till material har det ofta tvingats till särskilda avtal. Ett noggrant iakttagande av upphovsrättslagen är en självklarhet. Det vore utan tvivel av stort värde, om praxis vid utlåningen i en framtid kunde vidgas inom upphovsrättslagstiftningens ram och om nya överenskommelser kunde ge större öppenhet.
För att i framtiden på sikt kunna samla, bevara och tillhanda- hålla kulturarvet kommer det att bli nödvändigt med förstärkta resurser personellt och ekonomiskt. Även om dagens finansiella läge kräver åtstramningar, är det inte i det långa loppet möjligt med sådana, om över huvud kulturarvet skall bevaras. Kanske är det befogat att citera bibelordet (Matt. 16:26, 1917 års översätt- ning): ”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Vad det gäller, är vår svenska identitet och vårt bidrag till den europeiska och världsomfattande gemenskapen. Uppgiften att samla, bevara och tillhandahålla kul- turarvet kräver redan nu en samsyn och ett samarbete mellan alla berörda parter. I en framtid kommer detta samarbete att bli än nödvändigare. Knappa resurser kommer inte att tillåta, att intres- sen och arbete spretar åt skilda håll. Redan nu är det önskvärt, att denna samsyn också finge mera handfasta uttryck. Det finns all anledning att förbereda framtiden genom lösningar, som inte hindrar en samsyn och i vissa fall ett framtida organisatoriskt samgående.
Innan jag går vidare, önskar jag ge en bild av nuläget i vid me- ning: villkoren för de svenska institutionerna, den internationella lagstiftningen samt problem som sammanhänger med olika me- dier, för att sedan kunna framföra mina förslag.
SOU 1992: 92 Kapitel 4
' c ”11% mi mm LlåiqlL 'l.
ullillfll (iw 111-u aln J:»(i'. ishall? inann de 1» ml ' än cyl 1113.ij 1111 tre rti Emse 111151 med? BM; Ätailhu'töl :va "!årl ] , 111. "V zlåg'u simmrtm tat I» .xa.) maa amulett! " wmgnimtåzn tät (fit aleb ,H'JJ'ISm . .. "_wllådau 'It. learnt 390
i?! - 15339 251 MM 'iö'i téqqö äta saline: . . . .' ;WWSWQVW i!” ..Häl
mim—mm: " Wigan nu.-v Jåi ,man!
' WE il" in när antaa” !! , smulat inningen
chmod hämtat tatavö nytt 1110 _1511 i m; (Ö"i __ 'munlui stil:! .oa'mq weeman _
'Mawghnåbål tm
”1 " * .t'm' mamman
' öm Miami-in
" " & 11:51:11.me ' ' _ .éxåv Abdi rariznalpi samm
-Ä' ”[. ((till—,int— . ;. _| ”"'-,
,. 11 ' I' '. " . .. . ':Å , ' vgl.: 4" 1 . . I.. ' | I”," . $n." . ipnummer .irst'b 15131" . Hå MUCH S:T/"1151
5. Nuläge
5.1. Gällande rätt och tidigare lämnade utredningsförslag
Frågor om pliktleverans m.m. regleras i lag (1978:487) om plikt- exemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar, pliktexem- plarslagen, samt i förordning (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar, pliktexemplarsförord- ningen. Till grund för den gällande lagstiftningen låg tre olika ut— redningsförslag. Dataarkiveringskommittén (DAK) hade i sitt del— betänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild föreslagit åtgär- der för att bevara radio— och TV—program, filmer, fonogram och videogram. Förslag om nya bestämmelser för pliktleveranser av dagstidningar och andra skrifter hade vidare lagts fram dels i tid- ningsfilmningskommitténs första rapport (Utbildningsdeparte— mentet 1975:4) Dagspress på mikrofilm, dels av en särskild utre- dare i betänkandet (Ds U 1977:12) Pliktexemplar av skrift. För— slag till lagstiftning presenterades härefter i proposition 1977/78197.
5.1.1. Pliktexemplarslagen
I pliktexemplarslagen regleras pliktleverans beträffande skrifter (3—10 55), ljud— och bildupptagningar (11—17 59) och kombinerat material (18—23 59).
Med skrift förstås enligt lagen tryckt skrift och annan skrift, som avses i 1 kap. 5 & tryckfrihetsförordningen, TF. Pliktexem- plar skall lämnas dels av skrift som har framställts här i riket och utgivits här, dels av vissa skrifter som har framställts utom riket. I sistnämnda fall skiljer lagen mellan periodisk skrift och annan skrift. För periodisk skrift är det tillräckligt att det finns eller skall finnas utgivningsbevis. Andra skrifter skall ha lämnats ut för spridning här i riket, röra svenska förhållanden på vissa sätt och inte ha införts i riket i bara enstaka exemplar. Skyldighet att läm- na pliktexemplar föreligger inte beträffande bl.a. tillfällighets- tryck, arbetspromemoria eller liknande skrift som har framställts hos myndighet samt skrift som har framställts i punktskrift.
Pliktexemplar av skrift skall i regel lämnas i sju exemplar, nämligen till vart och ett av Kungliga biblioteket (KB) och Stock— holms, Uppsala, Linköpings, Lunds (LUB), Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek. Om skrift har samma innehåll och utförande som tidigare framställd skrift, behöver dock pliktexemplar bara lämnas till KB och LUB. Vidare behöver av dagstidning bara läm-
SOU 1992: 92 Kapitel 5
nas två exemplar till KB och ett exemplar till LUB. I 9 och 10 55 ges bestämmelser om vem som skall lämna pliktexemplar och när det skall lämnas.
Bestämmelser om pliktexemplar av ljud- och bildupptagningar gäller för ljudradio— och televisionsprogram, film, fonogram och videogram.
I fråga om radio— och TV—program (11 5) skall pliktexemplar lämnas i form av en sådan s.k. referensupptagning som skall ske enligt 5 kap. 3 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri- hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Leve- ransskyldighet gäller i fråga om program som svenskt programfö- retag får sända med stöd av tillstånd enligt 5 5 radiolagen (1966:7 55) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmed— las till allmänheten från svenskt programföretag.
Beträffande film gäller att pliktexemplar skall lämnas dels av film som har granskats av Statens biografbyrå, dels av reklamfilm som distribueras för visning vid allmän sammankomst eller of- fentlig tillställning (12 5). Den som har lämnat in filmen skall få tillbaka den sedan den har kopierats.
Även av videogram som har granskats av Statens biografbyrå skall pliktexemplar lämnas (12 5). Härutöver gäller följande. Av fonogram och videogram som har mångfaldigats här i riket, fono- gram i minst 50 exemplar och videogram i minst 10 exemplar, och som har gjorts tillgängliga för allmänheten här skall ett plikt- exemplar lämnas (13 5). När det gäller fonogram och videogram som har mångfaldigats utom riket förutsätts för leveransplikt att de har förts in i 50 respektive 10 exemplar och rör svenska för— hållanden. Skyldighet föreligger inte att lämna pliktexemplar av sådant fonogram eller videogram som har samma innehåll och ut- förande som tidigare lämnat exemplar.
Pliktexemplar av upptagningar av radio- och TV—program, film, fonogram och videogram skall lämnas till Arkivet för ljud och bild (ALB). I lagen ges också bestämmelser om vem som skall lämna pliktexemplar och när det skall ske. Beträffande vi- deogram finns i 17a 5 bestämmelser om registrering m.m.
Med kombinerat material förstås enligt 18 5 olika kombinatio— ner, i vilka i allmänhet en skrift ingår. Lagen skiljer mellan kom— binerat material som utgör läromedel och annat kombinerat ma- terial. Läromedelskombinationerna är mera skiftande. Av kombi- nerat material som har mångfaldigats här i riket i minst 50 exem- plar skall ett exemplar lämnas till KB och ett till LUB (19 5). Be— träffande kombinerat material som helt eller delvis har mångfal- digats utom riket gäller i princip samma bestämmelser som för fonogram. Undantag från leveransplikt föreligger beträffande ma— terial som har samma innehåll och utförande som tidigare lämnat material. Bestämmelser finns slutligen om vem som skall lämna pliktexemplar och när (22 och 23 55).
SOU 1992: 92 Kapitel 5
Lagen avslutas med vissa gemensamma föreskrifter angående tillbehör till pliktexemplar, vite, straff och dispens (24-26 55).
5.1.2. Pliktexemplarsförordningen
I pliktexemplarsförordningen ges föreskrifter om överlämnande av pliktexemplar, bevarande och förvaring av pliktexemplar, framställning av exemplar hos ALB, tillhandahållande av pliktex- emplar och om vissa övriga frågor. I det här sammanhanget skall inte lämnas någon närmare redogörelse för dessa föreskrifter. De kommer att beröras i det följande i samband med behandlingen av särskilt frågorna om bevarande och tillhandahållande. Det kan emellertid redan här finnas anledning att förklara innebörden av begreppen nationalexemplar och nationellt reservexemplar som kommer att nyttjas i det följande.
Skrifter skall lämnas till KB och universitetsbiblioteken och kombinerat material skall lämnas till KB och LUB. Skrifter och kombinerat material som har lämnats till KB utgör nationalexem- plar och skrifter och kombinerat material som har lämnats till LUB utgör nationellt reservexemplar (6 5 pliktexemplarsförord- ningen). Beträffande båda dessa exemplar gäller, till skillnad mot övriga pliktexemplar, ovillkorliga föreskrifter om bevarande för framtiden. Det finns också ett par andra särbestämmelser för na- tionalexemplar och nationella reservexemplar, nämligen angående förvaring och tillhandahållande. Det kan anmärkas att termen na- tionalexemplar inte används om pliktexemplar som lämnas till ALB.
5.1.3. Ljud— och bildbevarandekommittén, LBK
I april 1986 förordnades en särskild utredare för att göra en över- syn av reglerna för bevarande av ljud- och bildupptagningar. Ut- redaren antog namnet Ljud- och bildbevarandekommittén, LBK. I augusti 1987 avgavs betänkandet (SOU 1987:51) Ljud och bild för eftervärlden. Sammanfattningsvis föreslog kommittén följande ändringar i pliktexemplarslagen.
Vid den tidpunkt då förslaget lades fram förelåg skyldighet att lämna pliktexemplar av upptagning av radio- och TV-program enbart för programföretagen inom Sveriges Radio AB, SR. LBK föreslog i en mera generell bestämmelse att leveransskyldighet skall gälla för företag och sammanslutning som sänder radio— el- ler TV—program och som har skyldighet att göra referensband— ningar. I dåläget betydde detta att leveransskyldighet skulle kom— ma att omfatta även sammanslutningar som sänder närradio och kabelföretag som bedriver egensändningar. Dessutom föreslogs le- veransskyldighet avseende upptagning av vidaresändning i landet
SOU 1992: 92 Kapitel 5
av programkanaler från satelliter. En särskild bestämmelse i fråga om sådan vidaresändning var nödvändig eftersom någon skyldig- het att företa referensbandning inte förelåg. Skyldighet att levere- ra samtliga referensband skulle dock liksom tidigare bara åligga företagen inom SR. I övrigt skulle leverans ske i enlighet med vad ALB bestämmer.
Utvidgad leveransskyldighet föreslogs även beträffande film. Pliktexemplar skulle alltså lämnas av all film som har gjorts till- gänglig för allmänheten. I övrigt föreslogs beträffande videogram att exemplarsgränsen skulle sänkas från 50 till 10. Sistnämnda ändring har sedermera genomförts, om ock på andra grunder än enligt LBK:s förslag.
Betänkandet remissbehandlades och remisskritiken var övervä- gande positiv. Beträffande förslaget till lagändringar förekom knappast några invändningar. När det gäller kommitténs rekom- mendationer om vilket urval ALB bör göra beträffande leverans av radioprogram var meningarna i viss mån delade.
5.1.4. Biblioteksexemplarsutredningen, BEU
I juli 1988 tillkallades en särskild utredare med uppgift att se över bestämmelserna om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bild- upptagningar. Utredaren antog namnet Biblioteksexemplarsutred- ningen, BEU. I september 1989 avgavs betänkandet (SOU 1989:89) Översyn av lagen om pliktexemplar. Sammanfattningsvis föreslog utredningen följande ändringar i pliktexemplarslagen.
Beträffande pliktexemplar av skrifter föreslog utredningen vis- sa ändringar som av utredningen betraktades som rent redaktio- nella eller i sak obetydliga. Av större betydelse var däremot ut- redningens förslag om införande av leveransskyldighet beträffan- de nya former av dokument, nämligen dokument i mikroform och dokument i elektronisk form. Bestämmelser härom föreslogs bli intagna under särskilda rubriker i åtta nya paragrafer, 10a—10d 55 respektive 10e—10h 55. Av dokument i mikroform skulle plikt- exemplar lämnas i sju exemplar under i huvudsak samma förut- sättningar som gäller för skrift. Av dokument i elektronisk form skulle pliktexemplar lämnas i sju exemplar under i huvudsak sam- ma förutsättningar som gäller för fonogram, alltså bl.a. ett mång- faldigande i minst 50 exemplar.
Utredningen diskuterade utförligt frågan om pliktleverans be- träffande olika typer av information i elektronisk form, men stan— nade för att pliktleverans bara bör avse elektronisk information som har fixerats i någon form av dokument. Denna ståndpunkt framgår ju också av att dokumentet enligt förslaget skall ha mångfaldigats i visst antal exemplar.
SOU 1992: 92 Kapitel 5
Som en konsekvens av dessa ändringar föreslogs också vissa ändringar i reglerna om kombinerat material jämte ändringar i pliktexemplarsförordningen.
Utredningen behandlade också olika informationsbärare för läshandikappade, men denna behandling utmynnade inte i några förslag till lagändringar.
Betänkandet remissbehandlades. Det fick i huvudsak ett posi— tivt mottagande. Utredningens överväganden beträffande elektro— niska dokument tillstyrktes av flertalet remissinstanser. Det var endast ett par instanser som ifrågasatte om inte on—linedatabaser borde omfattas av leveransplikt. Några remissinstanser, bl.a. Stats- kontoret, ansåg att antalet pliktexemplar av skrift m.m. borde minskas. Många remissinstanser hade synpunkter på utredningens överväganden beträffande informationsbärare för läshandikappa- de.
5.2. Bevarande
5.2.1. Kungl. biblioteket, KB, och Lunds universitetsbibliotek, LUB
Trycksaker och kombinerat material levereras till KB (nationalex— emplaret) och LUB (nationella reservexemplaret) och bevaras där för framtiden (3—7 och 19—20 55 pliktexemplarslagen och 6 5 pliktexemplarsförordningen).
KB och LUB mottar samma material, som årligen uppgår till 450—500 hm enstaka böcker, broschyrer, serier, tidskriftshäften, musikalier, kartor, affischer och bilder (fotografier). Härtill kom- mer drygt 300 hm dagstidningar och ca 600 enheter som ingår i kombinerat material (ljudkassetter, grammofonskivor, filmer m.m.). Alla de trycksaker som inkommer (det rör sig om ca 230 000 enheten och 60 000 tidningsexemplar) kan inte få en indi- viduell beskrivning (katalogisering), utan en del bildar en sektion för okatalogiserat tryck, där materialet ställs upp enligt en ämnes- indelning. Det okatalogiserade materialet är alltså systematiserat och väl åtkomligt, även om ingen katalog ger en direkt och exakt vägledning till den plats där det förvaras. En liknande fördelning mellan katalogiserat och okatalogiserat tryck finns även vid andra bibliotek som mottar pliktleveranser, ehuru praxis vid fördelning— en mellan de två kategorierna varierar. Pliktexemplarsbiblioteken samarbetar med varandra informellt, men även formellt genom regelbundna möten mellan berörd personal.
SOU 1992: 92 Kapitel 5
5.2.2. Arkivet för ljud och bild, ALB
ALst huvuduppgift är enligt förordning (1988:342) med instruk- tion för Arkivet för ljud och bild att ta emot och förvara sådana exemplar av ljudradio- och televisionsprogram, filmer, fonogram och videogram som enligt pliktexemplarslagen skall lämnas till ar- kivet.
Pliktexemplarsförordningen ålägger inte ALB bevarandeplikt, såsom är fallet med KB och LUB. Det åligger ALB enligt 2 5 i in- struktionen att ”gallra i den utsträckning som behövs”. Beträffan- de radio- och TV-material är arkivet förpliktigat att gallra ut så- dant som ej har dokumentariskt värde, såvida ej rättighetsinneha- varna medgett att det får ingå i ALst samlingar (7 5 pliktexem— plarsförordningen). Denna bestämmelse, som går tillbaka på Bernkonventionens krav, är en nödvändig följd av vad som stad- gas i 22a 5 upphovsrättslagen, URL. Man anser vid ALB att sam- ma bevarandekrav bör ställas på film, videogram och fonogram som på nationalexemplaret av skrift. Gallringsåläggandet gäller enligt URL endast radio— och TV-sändningar. Uppfattningen vid ALB är att av radio— och TV-sändningar har allt utom repriser dokumentariskt värde, och man avser att gallra ut dessa vid kopi- ering eller konvertering av de band där nu materialet finns beva— rat. För närvarande bevarar man allt levererat material.
ALB betalar årligen ca 750 000 kr. för att ersätta bandkostna- derna vid SR:s programföretag. Övriga leverantörer av referens- band till ALB får själva betala sina bandkostnader.
ALB mottar varje är följande mängd dokument genom pliktle— verans, motsvarande ca 300 hm:
film: 400—500 titlar videogram: 1 500-2 000 titlar fonogram: 4 OOO-5 000 objekt inspelningar av rikssänt radiomaterial: motsvarande ca 25 000 timmar inspelningar av lokala radiosändningar: motsvarande ca 90 000 timmar inspelningar av TV-sändningar: motsvarande ca 20 000 timmar.
5.2.3. Mottagande bibliotek utom KB och LUB
Universitetsbiblioteken i Stockholm (SUB), Uppsala (UUB), Lin- köping (LiUB), Göteborg (GUB) och Umeå (UmUB) mottar pliktexemplar av skrift. Undantagna är dagstidningar och kombi- nerat material. De nämnda biblioteken har, i motsats till KB och LUB, inte bevarandeplikt. Det finns ett fungerande samarbete när det gäller att hantera pliktexemplaren, se avsnitt 5.2.1. Om dessa bibliotek gäller följande enligt 6 5 pliktexemplarsförordningen: ”Skrifter som har lämnats till biblioteken vid universiteten i Stockholm, Uppsala, Linköping, Göteborg och Umeå bevaras en- ligt föreskrifter som meddelas av styrelsen för respektive universi- tet.” Viss uppmärksamhet måste alltså ägnas åt frågan om vad
SOU 1992: 92 Kapitel 5
dessa andra bibliotek bevarar och tillhandahåller. I allmänhet är beslut om bevarande av svenskt tryck delegerat till en biblioteks- nämnd, som endast meddelar allmänt hållna riktlinjer.
De nämnda biblioteken har besvarat en enkät som utskickats till alla de fem universitetsbibliotek som mottar pliktexemplar. Enkätens frågor har biblioteken i många fall haft svårt att svara på, då man ofta inte samlar in de uppgifter i fråga om utlån, eko- nomi m.m. som är aktuella för just denna utredning. Endast mycket allmänna slutsatser kan därför dras av enkäten. LiUB sär- skiljer i mindre grad än de andra universitetsbiblioteken pliktex— emplar från andra förvärv.
Biblioteken mottar 400—470 hyllmeter svenskt tryck varje år. De gallrar och bevarar enligt olika principer. Uppsala UB bevarar ca 345 hm, GUB ca 235 hm, UmUB ca 195 hm. En del av det material som inte bevaras vid huvudbiblioteket skickas ut till and- ra bibliotek, mestadels inom den egna universitetsorganisationen. Man kastar alltså bort mycket material, men det bör framhävas att en viktig kärna av materialet bevaras på i stort sett alla biblio- teken, även om det långt ifrån alltid registreras.
Intresseområden
I fråga om vad man bevarar kan man konstatera att GUB lägger vikt vid Västsverige och Göteborgstrakten, medan UUB särskilt omsorgsfullt samlar föreningstryck från samhällets alla områden och alla slags företags och institutioners verksamhetsberättelser. Biblioteken kastar mycket material av typen reklam och produkt- information, lokal och intern information såsom annonsblad och turistinformationsblad.
LiUB:s samling av det svenska trycket är i hög grad inriktad på den pågående forskningens behov. Man strävar efter att inför- liva allt material som behövs på längre sikt med de katalogiserade samlingarna.
Regional täckning, nationell täckning
Inför problemet att förse hela landet med svenskt tryck på ett nå- gorlunda rättvist sätt frågades i enkäten vilken roll de gamla hög- skoleregionerna spelade. Mest samverkan med bibliotek inom den gamla högskoleregionen har de ”unga” universitetsbiblioteken, nämligen LiUB, SUB och UmUB, som sänder material till en rad bibliotek utanför det egna universitetet. När det gäller att låna ut tidningsfilm utanför det egna biblioteket, har KB och de universi- tetsbibliotek som erhåller gratis tidningsfilm (avsnitt 7.1.1), näm- ligen GUB, LUB, UmUB och UUB, kommit överens om att till- lämpa gränserna för de gamla högskoleregionerna.
SOU 1992: 92 Kapitel 5
Man kan konstatera att mycket gallras ut och att det kvarva- rande inte tillsammans bildar ett fullständigt exemplar.
5.3. Tillhandahållande 5.3.1 KB och LUB
KB:s tillhandahållande av pliktexemplar regleras av pliktexem- plarsförordningen, där det i 13 5 föreskrivs att skrift och kombi- nerat material skall hållas tillgängligt i bibliotekets lokaler i den utsträckning biblioteket bestämmer.
LUB:s tillhandahållande av pliktexemplar regleras i 14 5 plikt- exemplarsförordningen. Där stadgas att skrift och kombinerat ma- terial hålls tillgängligt enligt föreskrifter som meddelas av styrel- sen för universitetet i samråd med KB och delegationen för ve— tenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI). DFI är nu- 'mera nedlagd. I fråga om LUB tillkommer en samrådsplikt med KB, annars gäller i stort sett detsamma för tillhandahållandet vid LUB som för övriga universitetsbibliotek (avsnitt 5.3.3).
Som framgått av det föregående lånar KB inte ut svenskt ma— terial utanför huset, medan LUB, liksom övriga mottagande bib- liotek, lånar ut utanför biblioteket om inte särskilda skäl förelig- ger. Alla bibliotek utom KB har en livlig fjärrlåneverksamhet. Ef- tersom LUB bevarar ett fullständigt pliktexemplar, kan det för- modas att det är särskilt anlitat i fjärrlånetrafik. Vid LUB har man beräknat att man varje år expedierar ca 11 000 fjärrlån av svenskt material till andra bibliotek. Mycket av utlånen faller in- om ämnesområdena litteraturvetenskap, etnografi med angränsan— de ämnen, biografi med genealogi, samhälls- och rättsvetenskap och historia. En liknande beräkning vid Göteborgs universitets— bibliotek-tyder på att man där expedierar mellan 4 000 och 4 500 fjärrlån av svenskt material.
Det finns viss utlåningsstatistik från KB och LUB, som gäller vanliga utlån till låntagare på orten. Den ger emellertid inte svar på alla frågor som är intressanta ur utredningens synvinkel. Man får endast delvis veta om det är katalogiserat eller okatalogiserat material som lånas, vad som lånas av forskare och av studerande och vilka ämnesområden som oftast berörs av lånen. KB för stati- stik över utlånat okatalogiserat material. Varje år inkommer ca 2 000 beställningar, som resulterar i utlån av antingen enstaka skrift eller kapslar och portföljer vilka innehåller flera, ibland upp till ett par hundra skrifter. Då den låntagande ofta inte noggrant kan ange vad som önskas, föregås ofta en framtagning av omfat— tande sökningar, vilket gäller alla bibliotek som har okatalogiserat tryck. En undersökning som gjordes vid KB under fem veckor 1985 och grundar sig på ca 4 800 återlämnade böcker/periodica visar att 38 % av det utlånade materialet var svenskt, 62 % ut-
SOU 1992: 92 Kapitel 5
ländskt. Det mest utlånade svenska trycket föll inom ämnesområ— dena samhälls- och rättsvetenskap, litteraturvetenskap, skönlitte- ratur, konst, ekonomi, historia och geografi/topografi
Vid LUB har undersökningar gjorts 1985 och 1990 vid det s.k. UB 1, som tillhandahåller litteratur inom samhälls— och rättsve- tenskap, juridik, ekonomi och humaniora. Vid båda tillfällena vi- sade det sig att ca två tredjedelar av det utlånade materialet var svenskt: år 1990 67 % av den undersökta periodens 6 635 utlån, vilket innebar en liten procentuell ökning. Undersökningen från 1985 visar stort utlån inom ämnena samhällsvetenskaper, historia, ekonomi, geografi och religion. Den senare undersökningen visar särskilt stor efterfrågan på litteratur inom ämnesområdena sam- hällsvetenskaper och ekonomi; även historia, filosofi/psykologi, konst, ”allmänt och blandat” (skrifter och skriftsamlingar som be- rör flera ämnesområden) och geografi lånades flitigt. För det oka- talogiserade materialet gällde i stort sett samma tendens som för det katalogiserade.
5.3.2. ALB
Enligt de bestämmelser som gäller vid ALB är dokument huvud- sakligen tillgängliga i studiekopia och endast för forskningsända- mål. Forskare är den som är registrerad vid universitet och hög- skolor som forskare, men även många andra som kan sägas verka i nära anknytning till forskning. Det kan vara fråga om produk- tion av filmer, teaterföreställningar, musik—, radio— och TV-pro- gram, författarskap, utredningsarbete, journalistik. Ändamålet med verksamheten skall anmälas skriftligt och godkännas vid ALB. ”Forskare” får alltså en vidsträckt tolkning, men i jämförel- se med de bibliotek som mottar pliktexemplar är man vid ALB betydligt mera restriktiv: biblioteken ställer sitt material till förfo— gande för forskning, men även för enskilda personers högre stu— dier, och kräver endast i sällsynta undantagsfall redogörelse för forskningsändamål. Så sker i första hand om det material som önskas är mycket ömtåligt.
Man mottar årligen ca 1 200 beställningar från 300 forskare. Största delen av forskarna ägnar sig åt filmvetenskap (51 %) och annan humaniora än filmvetenskap (17 %). Samhällsvetenskap och musikvetenskap är också representerade (8 % resp. 5 %).
En skillnad mellan tillhandahållandet vid ALB och vid biblio- teken är att låntagaren vid de senare inte betalar något för vanligt lån. Vid ALB debiteras däremot låntagaren med en summa som skall motsvara framställningen av en studiekopia, vilket innebär 6 kr. för 15 minuters speltid för video och 3 kr. för samma tid om det gäller ljud. En spelfilm på video kostar följaktligen ca 40 kr. ALB får in ca 40 000 kr. per år genom denna ersättning.
SOU 1992: 92 Kapitel 5
Liksom i fråga om uppbyggnad av samlingar bestäms tillhanda- hållandet av respektive universitetsstyrelse (15 5 pliktexemplars— förordningen). Det finns följaktligen inga övergripande bestäm— melser på detta område. Allmänt gäller 16 kap. 1 5 högskoleför- ordningen (1988z811): ”Högskolebibliotek skall inom de områden som anknyter till utbildning och forskning vid högskoleenheten svara för biblioteksservice inom högskoleenheten och i samverkan med landets biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice.” Hög- skoleförordningen är nu under omarbetning, men föredragande statsråd har i prop. 1992/93:1 Universitet och högskolor uttalat att det i den nya högskoleförordningen bör införas en motsvarighet till den bestämmelse som i den nu gällande förordningen reglerar dels förekomsten av högskolebibliotek, dels samverkan med det allmänna biblioteksväsendet. Man kan sammanfattningsvis säga att följande tillämpas, vari även LUB inbegrips: det egna universi- tetets verksamhet bestämmer inriktningen vid respektive universi- tetsbibliotek; rätt att begagna biblioteket har lärare, forskare, tjänstemän och studerande vid universitetet, men därjämte var och en som har behov av universitetetsbibliotekets resurser för egen forskning eller egna högre studier; endast i undantagsfall krävs redogörelse för forskningsändamål. I praktiken innebär det- ta att alla mottagande bibliotek, däri inbegripet KB och LUB, ställer sina samlingar av svenskt material till förfogande för varje myndig person.
Ej heller vid andra mottagande bibliotek än KB och LUB finns det särskilt mycket för utredningen relevant lånestatistik. Av en undersökning från UUB:s huvudbibliotek (Carolina) gjord i bör— jan av 80—talet framgår att det svenska trycket stod för en dryg tredjedel (36,8 %) av de lokala utlånen och för 14,4 % av fjärr- lån, dvs. lån till andra bibliotek. Undersökningen sträckte sig över 20 dagar och berörde 16 304 lånetransaktioner, av vilka 5 060 gällde svenskt tryck. Mest efterfrågade var svenskt tryck inom områdena medicin, humaniora och samhällsvetenskaper. Här finns stora osäkerhetsmoment, som ligger i att undersökningen är rätt gammal, endast gäller ett universitetsbibliotek och där endast huvudbiblioteket. Det kan vara rimligt att som i Carolina—under- sökningen kursbibliotekets lån utesluts. Dessa står för en stor del av universitetsbibliotekens utlån och gäller i mycket hög grad svenskt material, men pliktleveranser spelar liten roll för kursbib- liotekens uppbyggnad, eftersom man i allmänhet har flera, ofta ett stort antal, av publikationerna. I flera fall gäller att universi- tetsbibliotekets huvudbibliotek mest är inriktat på humaniora och samhällsvetenskaper, vilket enligt erfarenheten borde ge stort ut- lån av svenskt material, särskilt av okatalogiserat tryck. Uppsala- siffroma är därför kanske lägre än man väntat, men frågan är om de gäller i dag. Intervjuer med erfarna bibliotekarier vid flera hu-
SOU 1992: 92 Kapitel 5
vudbibliotek och en jämförelse med den senaste undersökningen vid LUB (avsnitt 5.3.1) har givit ett allmänt intryck av att det svenska trycket står för större del av lånen än Uppsalaundersök— ningen visar, och att det snarare rör sig om mer än hälften av alla län.
LUB har som nämnts en livlig fjärrlåneverksamhet, men de övriga mottagande bibliotek som svarat på enkäten är också starkt engagerade i denna trafik och har därvidlag inga andra restriktio- ner än de som gäller deras egna lokala låntagare. Detta kan inne- bära att visst material ej får lånas hem utan måste studeras i ett biblioteks läsesal.
Leveransfrist
Leveransfristen, som innebär att material kan levereras ett drygt kvartal efter utgivandet, anses enligt enkäten (avsnitt 5.2.3) av vis- sa mottagande bibliotek vara ett problem därigenom att man en- dast med försening kan ställa materialet till låntagarnas förfogan- de, men accepteras av andra. De relativt sena leveranserna inne- bär dock att universitetsbiblioteken ofta väljer att köpa aktuell lit- teratur, mest i form av monografier och tidskrifter, som man se- dan får som pliktexemplar. Detta innebär dubbelkostnader, vilkas storlek dock är okänd.
5.4. Övriga institutioner: Sveriges Radio AB och Stiftelsen Svenska filminstitutet
5.4.1. Sveriges Radio AB, SR
SR är en paraplyorganisation som innefattar flera programföretag vilka svarar för radio- och TV—sändningar. Programföretagen Sveriges Riksradio AB och Sveriges Television AB bedriver en omfattande verksamhet när det gäller att bevara de egna sänd- ningarna, såsom finns utförligt beskrivet i LBK:s betänkande. Några mera betydande förändringar har inte skett sedan denna utredning presenterades, varför jag hänvisar till den.
SR:s framtida ställning är osäker. Jag måste emellertid anta att det även i framtiden kommer att finnas ett av allmänna medel fi- nansierat radio- och TV—bolag, vilket är fallet i de flesta jämför- bara länder. Jag antar också att det även i framtiden kommer att ställas speciella krav på SR eller dess motsvarighet. En våren 1992 framlagd proposition om den avgiftsfinansierade radio— och TV— verksamheten 1993—1996 (prop. 1991/92:140) stöder dessa två an- taganden och föreslår beträffande SR i huvudsak administrativa förändringar, som är utan större betydelse för denna utredning. Som exempel på de krav som ställs på programföretagen inom
SOU 1992: 92 Kapitel 5
nuvarande SR må citeras ur 6 5 avtal mellan staten och Sveriges Television AB: Programmen skall ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. De skall utfor— mas så att de genom kvalitét, tillgänglighet och mångsidig- het i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov hos lan— dets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i gör- ligaste mån tillgodoses.
Programutbudet skall som helhet präglas av folkbild- ningsambitioner. Det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsinriktningar och så att hänsyn tas till olika förutsättningar hos befolkningen. Ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall i betydande omfattning förekomma i te- levisionen. Ovanstående krav på SR:s programföretag brukar ofta kallas public service—uppdraget. Liknande krav ställs inte på andra pro- gramföretag, lika lite som det ställs krav på att publicerade tryck- saker, filmer eller grammofonskivor skall hålla viss kvalitet.
I motsats till Stiftelsen Svenska filminstitutet, SFI, (avsnitt 5.4.2) har programföretagen inte som uppgift att bevara kulturar- vet inom sitt område. Deras uppgift är att bedriva radio— och TV—verksamhet i allmänhetens tjänst (2 5 avtal mellan staten och SR). Bevarande ägnar man sig i princip åt i den mån det främjar den egna programverksamheten, dvs. man sparar för användning på nytt, vilket innebär en stark gallring, och man håller i princip samlingarna tillgängliga endast för programändamål. Detta hind- rar inte att man visar intresse för det kulturella arvet.
Enligt pliktexemplarslagen skall programföretagen till ALB överlämna de s.k. referensbanden, dvs. de inspelningar som enligt lag skall göras av alla program och sparas hos företagen i sex må- nader av tryckfrihetsskäl. Dessa inspelningar är emellertid av låg kvalitet och ger inte det rätta intrycket av direktsändningen. Mer— parten av de svenskproducerade program som Sveriges Television AB, SVT, sänder spelar man in med högre kvalitet och ställer det till ALst förfogande i enlighet med ett avtal, som syftar till båda parternas fördel: ALB får bättre kvalitet på viktiga inspelningar, SVT drar fördel av att ALB bevarar viktiga program för framti— den, vilka SVT kan återanvända utan att själv behöva stå för be— varandet.
SR:s intäkter består till 92 % av TV-avgifter, vilkas storlek fastställs av riksdagen och vilka uppbärs av SR. I stort sett gäller alltså att SR drivs med allmänna medel.
SOU 1992: 92 Kapitel 5
5.4.2. Stiftelsen Svenska filminstitutet, SFI
1963 slöts ett första avtal mellan staten och de svenska filmorga- nisationerna i avsikt att bilda Stiftelsen Svenska filminstitutet. In- nebörden i avtalet var att 10 % av filmintäkterna från de biogra- fer, som visar film mera än fem föreställningar i veckan, avsätts till SFI. I gengäld avstår staten från att konsumtionsbeskatta bio- grafnäringen, för vilken nöjesskatten varit en kännbar pålaga. Se- nare har institutet också regelbundet erhållit statsbidrag. Sedan 1982 är också videobranschen avtalspart; en summa betalas in för varje videogram som uthyrs eller säljs. Det senaste avtalet löper fram till och med den 31 december 1992. En utredning, som om- talas i det följande, har nyligen framlagt förslag som nära berör SFI. Den 3 september 1992 har ett avtal, 1993 års finansieringsav- tal för Filminstitutet, undertecknats av staten och organisationer inom film—, video- och TV—branschen. Avtalet är från statens si- da träffat under förbehåll av regeringens godkännande. Det är av- sett att träda i kraft den 1 januari 1993 och gälla t.o.m. den 31 december 1998.
En viktig skillnad i det nya avtalet gentemot det ännu gällande är att man drar en gräns mellan de medel, som inflyter genom av- talet och som är avsedda huvudsakligen till produktionsstöd till svensk film, och de medel som stiftelsen erhåller för att utföra uppdrag åt staten inom det filmkulturella området. Staten och branschen i förening finansierar alltså filmproduktion genom av- talet, staten finansierar filmkulturell verksamhet med andra me- del.
SFI lägger årligen ned betydande summor på att bevara och tillhandahålla svensk film.
SFI har till ändamål att främja värdefull svensk filmproduktion att öka intresset hos allmänheten för film att främja spridning och visning av värdefull film att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område att direkt eller i samarbete med folkbildningsorganisationer, filmstudior och andra sammanslutningar sprida kunskap om fil- men
att medverka till bevarandet av filmer och material av film— och kulturhistoriskt intresse
att verka för internationellt samarbete på alla dessa områden att inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intresse att i övrigt verka för ändamål inom filmens område. SFI finansieras huvudsakligen genom biografavgifter (hittills ca 40 %), videoavgifter (hittills ca 17 %) och statsbidrag (hittills ca 33 %). Avgifterna fastställs genom avtal mellan staten och organi— sationer inom film— och videobranschen. De bör betraktas som ett alternativ till skatteintäkter: avtalet kan nämligen sägas upp av branschen om nöjesskatt återinföres, avdragsrätter begränsas eller
SOU 1992: 92 Kapitel 5
andra pålagor åläggs branschen av staten. SFI drivs alltså liksom SR huvudsakligen av allmänna medel, och sådana ligger till grund för den största delen av de betydande investeringar man gjort.
En nyss avslutad utredning, (SOU 1991:105) Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige, påpekar att SFlzs verk- samhetsområden är två, nämligen stöd till filmproduktion och filmkulturella frågor, och vill skilja mellan de verksamheter som primärt faller på staten och de verksamheter som regleras genom avtal. Produktion av film skulle finansieras genom avtal med film— och videobranschen, medan staten helt skulle svara för fi- nansieringen av filmkulturella frågor. Det nya, ännu ej giltiga fi- nansieringsavtalet, ansluter sig till dessa tankar.
De filmkulturella aktiviteterna innefattar bl.a. spridning och visning av värdefull film, utgivning av tidskrifter, restaurering av film samt arkiv— och dokumentationsverksarnhet.
Arkivet bevarar i dag över 13 000 filmer. Det får merparten av sina filmer genom att filmbolagen deponerar en kopia av filmen efter det att den svenska distributionsrätten upphört, i de flesta fall 2—3 år efter biografpremiären. Depositionerna regleras i sär- skilda avtal med filmernas rättsinnehavare.
De stora utländska filmbolagen intog vid ALst start 1979 en avvaktande hållning gentemot en lagstadgad leveransplikt till ALB. Efter överläggningar, i vilka SFI deltog, beslöt ALB att medge dispens från lagen för utländsk biograffilm, under förut- sättning att den leveransskyldige kan uppvisa ett avtal med SFI, där han förbinder sig att deponera en filmkopia av god kvalitet hos SFI.
För den svenska filmen finns avtalat att för alla produktioner som får ekonomiskt stöd av SFI åtar sig producenten att lämna en masterkopia för långtidsförvaring hos SFI.
Man har omkopierat större delen av de svenska filmer som finns på den brandfarliga nitratbasen till modern säkerhetsfilm och hoppas kunna avsluta detta arbete inom några år.
Arkivets kopior utnyttjas i första hand av forskare vid Institu- tionen för teater— och filmvetenskap vid Stockholms universitet och Dramatiska institutet. De är i princip avsedda för forskning.
Dokumentationsavdelningen består av bibliotek, klipparkiv samt bild— och affischarkiv. Biblioteket är Sveriges mest betydan- de när det gäller filmlitteratur. Man bevarar även, om än mera se— lektivt, 'IV- och videolitteratur. Samlingarna uppgår till ca 36 000 volymer, och man prenumererar på 260 tidskrifter. Man har även hand om manuskript och arkiv från enskilda personer och film- bolag. Klipparkivet bevakar vad som skrivs om film i svensk dags- press. Bild- och affischarkivet samlar stillbilder till filmer (ca 1,5 miljoner bilder) och har en betydande porträttsamling, jämte drygt 30 000 affischer. Det är alltså fråga om stora och betydelse- fulla samlingar.
SOU 1992: 92 Kapitel 5
Bibliotekets läsesal och utlåningsexpedition delas med Stock- holms universitetsbibliotek, filialen för Institutionen för teater— och filmvetenskap. Det är öppet för allmänheten och deltar i fjärrlånesamarbetet. Under ett år kan ca 3 000 hemlån och ca 7 000 läsesalslån registreras.
Bild— och affischarkivets expedition kan under ett år tillhanda- hålla 4 000—5 000 bilder i original och kopia till internt och ex- ternt bruk. Allmänheten har tillträde till expeditionen, som för- medlar kopior av bilder till beställare ute i landet.
Det framgår klart, både av SFI:s målsättning och av dess verk- samhet, att man arbetar för att bevara det filmkulturella arvet och därvid har beröringspunkter med ALB. En arbetsfördelning finns, som enkelt kan uttryckas: film på filmbas hos SFI, film på video- gram hos ALB.
SOU 1992: 92 Kapitel 5
6. Internationella riktlinjer och lagstiftning
Unescos riktlinjer är av stort intresse. De är tillkomna under medverkan av framstående expertis, är väl genomtänkta och bil- dar en referensram. Beträffande länder utanför Sverige har tyngd— punkten i denna framställning lagts vid de nordiska länderna och länder inom EG. Någon harmonisering av bestämmelserna om pliktleverans finns inte inom EG och förberedes inte för närva- rande. De länder på kontinenten som beskrivs i det följande jämte Storbritannien är samtliga medlemmar av EG och kan stå som exempel på de olikartade förhållanden som ännu så länge råder där. Länderna har valts i avsikt att belysa några stora länder som traditionellt har stor betydelse för Sverige, vartill Nederländerna har lagts som exempel på ett till storleken mera jämförbart utom- nordiskt land, som är intressant även ur den synvinkeln att det ej har någon pliktleveranslag. Norge och Frankrike, som har nya la- gar på området, tilldrar sig ett speciellt intresse.
6.1. Unescos riktlinjer 6.1.1 Lunn: Guidelines
En skrift som ofta citeras i diskussioner om pliktleverans är Gui- delines for legal deposit legislation, prepared by Jean Lunn. (Pa- ris: Unesco, 1981.)
Dessa ”guidelines” har ingen bindande kraft för något land utan skall betraktas just som riktlinjer. De är utarbetade efter dis- kussion med sakkunniga från flera länder och kan tjänstgöra som utgångspunkt för överväganden.
Lunn för ett resonemang om olika aspekter som kan läggas på pliktleverans. Förhållandena i olika länder beskrivs. Författarin- nan är ganska sparsam med rekommendationer, men sammanfat- tar sina åsikter i ett förslag till en pliktleveranslag. Denna är kort- fattad och allmänt hållen; Lunn rekommenderar att man använ- der sig av föreskrifter (”regulations”) för att reglera mera i detalj, eftersom det är lättare att ändra föreskrifter än lag när det blir aktuellt att ta hänsyn till nya förhållanden. Sammanfattningen ne- dan utgår från lagförslaget, med tillägg av kommentarer och för- tydliganden.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Varför pliktleverans?
Att bevara kulturarvet är den viktigaste orsaken. I andra hand skall det levererade materialet tjäna som underlag för nationalbib— liografin. I tredje hand nämns statistik över produktionen av pub- likationer och önskan att ge bibliotek/motsvarande tillgång till material.
Vad skall levereras?
Ett nyckelbegrepp för Lunn är ”offered to the public”. Detta be— grepp innefattar publikationer som distribueras till allmänheten (”general public”), men även till medlemmar i sammanslutningar som står öppna för alla och till medlemmar i sådana sammanslut- ningar som står öppna för alla inom verksamhetens ram (”all with certain qualifications inherent in the nature of the organiza- tion”). Detta sistnämnda är inte helt glasklart, men det avser bl.a. aktieägare, medlemmar i fackförening och lärda sällskap.
Inom begreppet ”offered to the public” faller t.ex. skådespel som framförts offentligt, och i enlighet med detta anser Lunn att även icke publicerade bearbetningar av skådespel som framförts offentligt bör levereras. Detta är ett krav som föga berörts i svensk diskussion. I Storbritannien finns bestämmelser att sådant material skall levereras till British Library.
Med Lunns utgångspunkt i vad som ”gjorts allmänt tillgäng- ligt” blir underlaget för informationen likgiltigt. Observera att hon anser att datorbaserat material som tillhandahålls på band, skivor m.m. eller visas på en skärm är leveranspliktigt. Det må här påpekas att man i Norge som första land i världen kräver le— verans av on-linedatabaser, vilket är i linje med kraven i Guideli— nes på leverans av sådant som tillhandahålls genom ”display on a screen”.
Ett annat nyckelbegrepp är ”ny”. Det som levereras skall vara nya publikationer, och nytt är allt som i något avseende är ändrat. Detta gäller både innehåll och form. Lyxupplagor, pocketuppla— gor, punktskriftsupplagor, upplagor i facsimil och mikroform m.m. bör alltså levereras.
Lunn diskuterar hur fullständigt det publicerade materialet skall levereras. Hon är ingen strikt anhängare av fullständighet, utan kan tänka sig inskränkningar i vad som kallas ”pamphlets” och ”trivia and ephemera”, speciellt i fråga om det sistnämnda. Hon kan också tänka sig att endast exempel lämnas av vissa pub- likationstyper: t.ex. endast de viktigaste dagstidningarna i ett land och endast vissa firmors årsrapporter.
Publikationer som importeras och sprids i landet skall levere- ras, om deras upphovsmän är hemmahörande (”domiciled”) i lan- det.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Antal exemplar
Lunn föreslår två exemplar, av vilka ett skall vara ett bruksex- emplar. Hon vill i föreskrifter fastställa att endast ett exemplar behöver lämnas av sådana publikationer som producerats i få ex- emplar eller som är särskilt dyra, samt av filmer och videogram (”videotapes”).
Vem skall leverera?
lagförslaget anger förläggare eller importörer. Lunn diskuterar fördelar och nackdelar med att tryckare/producent eller förlägga- re/motsvarande levererar materialet och rekommenderar en prag— matisk hållning. Argumentet för leverans från tryckare/producent är den större fullständighet man då kan uppnå, men Lunn kräver å andra sidan inte obetingad fullständighet.
Tidsgräns
Lunn intar en mycket strikt hållning: leverans före publicerandet. Alla de nordiska länderna har leverans efter publicerandet, vilket i flera länder lett till att förlag frivilligt levererar in material för tidig registrering i nationalbibliografin.
Krav på leverantör och mottagande institution
Lunn föreslår att leverantören (förläggare/beställare eller tryck- are/producent) skall bifoga bibliografiska upplysningar i standar- diserad form. Mottagande institution skall lämna mottagningsbe- vis. Publikationer som inte är böcker skall åtföljas av tillhörande material såsom omslag, bruksanvisningar m.m. Böter kan utkrävas av försumlig leverantör. Ingen ersättning är tänkt för dyrbart ma- terial, däremot, som nämnts, i vissa fall leverans av endast ett ex- emplar.
6.1.2. Kofler: Legal questions facing audiovisual archives
Ett slags parallell till Lunns arbete är Legal questions facing au- diovisual archives, prepared by Birgit Kofler. (Paris: Unesco, 1991.) Kofler betecknar arbetet som riktlinjer (”guidelines”), vilket innebär att de inte har någon bindande kraft. Riktlinjerna försöker dels ta hänsyn till allmänt gällande lag- stiftning, dels utveckla tankar om hur en institution som bevarar och tillhandahåller ljud och bild bäst skall kunna fullfölja sin upp-
SOU 1992: 92 Kapitel 6
gift. Kofler kallar denna institution ”archive”, som nedan återges med ”arkiv”, utan att jag fördenskull tagit ställning till den omde— batterade frågan om lämpligt namn på vårt svenska Arkiv för ljud och bild (ALB). Ingen institution av den typ Kofler skisserar finns i sinnevärlden, ehuru det svenska ALB företer likheter lik- som The Australian National Film and Sound Archives.
Kofler delar upp sin text i olika avsnitt, inom vilka ett förslag till lagtext följs av kommentarer och förtydliganden. Utgångs- punkten är inte pliktleverans utan snarare inrättandet av nationel- la ”arkiv för ljud och bild”.
Definitioner
Kofler utgår från ”kulturarvet”, vars betydelse understrykes mycket starkt, och konstaterar att det audiovisuella materialet ut- gör en viktig del av detta. Med ”visuell” avses hos henne huvud— sakligen rörliga bilder. Det är att märka att hon anser att beva- randet av detta kulturarv innebär att man bevarar kringmaterial i stor utsträckning. Hon tänker därvid uppenbarligen i första hand på det visuella materialet och önskar bevara manus, stillbilder, af- fischer, reklammaterial, scenteckningar, skisser till scenkläder. Hon önskar också bevara äldre teknisk utrustning och kunskap att hantera denna.
Vid definitionen av audiovisuellt material fäster hon inget av- seende vid informationsbäraren. Film, radio, TV, videogram och fonogram men även mikrofilm skall bevaras. Ett viktigt kriterium är att materialet skall vara avsett att tillgängliggöras för allmänhe— ten (”intended to be made available to the public”, med special- formuleringar för att täcka film, radio och TV).
”Nationell” är ett viktigt begrepp, som definieras som att pro- ducenten eller åtminstone en av medproducenterna till materialet har sin huvudsakliga uppehållsort (”headquarters or habitual resi- dence”) inom landet.
Arkiv för ljud och bild
För att bevara det kulturarv som är aktuellt bör ett arkiv för au- diovisuellt material inrättas. Kofler medger att uppgiften kan vara fördelad på flera institutioner men vill gärna se ett arkiv för ljud och bild som en motsvarighet till ett nationalbibliotek, till ett na- tionellt arkiv och till nationella museer. Arkivets arbetsuppgifter beskrivs ingående, men kan sammanfattas som: samla, bevara, un- derhålla, förteckna och katalogisera, tillhandahålla för vetenskap- liga och kulturella ändamål och för studier (”for scientific, educa- tional and cultural purposes”) samt sprida kunskap om beståndet. I bevarandet ingår som redan nämnts bevarandet av teknisk ut-
SOU 1992: 92 Kapitel 6
rustning. En viktig punkt utöver de nämnda är att arkivet skall bedriva forskning om material och produktion på ljud- och bild- området.
Arkivets tjänster skall i princip vara gratis, men om låntagare har speciellt krävande önskemål, bör rimlig avgift kunna uttas.
Pliktleverans
Arkivet kan förvärva material på olika sätt, och pliktleveranser spelar här en särskild roll. Det material som skall levereras är:
film och rörliga bilder, varav den nationella produktionen skall levereras i ett exemplar
annat visuellt material, varav allt skall levereras som är till- gängligt inom landet, i ett exemplar
fonogram på samma sätt som ”annat visuellt material” ovan, i två exemplar
radio— och TV-sändningar av alla slag på rekvisition från arki- vet
kompletterande information, varmed framför allt menas upp- lysningar om upphovsrättsliga förhållanden, vilka arkivet har nyt- ta av att känna till.
I ett särskilt avsnitt, Related Material, specificerar Kofler det kringmaterial som också skall levereras, och ställer här stora krav. Se ovan under Definitioner.
Man noterar Koflers rekommendation att man bevarar hela ut- budet av vad som finns tillgängligt i landet beträffande sådant material som inte är film eller rörliga bilder. Av film och rörliga bilder skall däremot endast den inhemska produktionen levereras. När det gäller radio— och TV—sändningar av alla slag skall de be- varas i ett urval, som arkivet ansvarar för. Ett villkor är därvid att materialet skall vara utsänt i landet (”broadcast in the country”).
Bland sådant som inte skall levereras märks vad som motsvarar allmänna handlingar (”audiovisual materials that are required to be sent to the National Archives as public records”).
Kofler medger att det kan vara svårt att leva upp till ett ambi- tiöst program, och ger därför följande angelägenhetsordning:
material producerat (”made”) i eller som handlar om landet material framställt av medborgare i landet eller med deras medverkan
material framställt (”manufactured”) i landet
material av intresse för landet. Denna ordning kan utan tvivel diskuteras. Man frågar sig t.ex. om inte sådant som är av intresse för landet (”of relevance to the country”) bör komma före sådant som framställts i landet; ett ut- ländskt företag kan ju av ekonomiska skäl ha förlagt en produk- tion till ett visst land utan att produkten har något som helst med landet att göra.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Leverantören skall bära alla kostnader, men det är inte klart vem som skall leverera olika typer av material. Producent, utgiva- re och distributör nämns utan specifikation.
Materialet skall levereras omedelbart efter publicerandet eller efter rekvisitionen (radio— och TV-sändningar). I det sistnämnda fallet får man väl förutsätta att sändaren har en upptagning av det utsända programmet, såsom fallet är med programföretagen i Sverige.
Sanktioner mot underlåtenhet är böter uppgående till viss mul— tipel av materialets värde (alltså t.ex. fem gånger fonogrammets
pris).
Rätt att göra inspelningar och kopior
Arkivet skall ha rätt att själv göra inspelningar av etersändningar och bevara dem, om de är av speciellt dokumentariskt värde.
Arkivet har rätt att göra och bevara säkerhetskopia och bruks- kopia. Se nedan om fjärrlån.
Tillträde till materialet
Tillträde till arkivets material räknas som en medborgerlig rättig- het (”access to the collections ..., whether as information or cultu— ral material, is considered a public right as well as a need”). I en- lighet härmed skall arkivet i görligaste mån bereda fritt och lika tillträde till alla som begär det (”provide access to all who seek it, as freely and equitably as practicable”). Upphovsrätten får härvid inte trädas för nära.
Arkivet får göra kopia och använda denna i fjärrlån till annan arkivinstitution med officiell status, under förutsättning att motta- gande institution följer samma bestämmelser som arkivet, vilket framför allt innebär att upphovsrätten inte överträdes.
6.2. De nordiska länderna 6.2.1 Danmark
Den gällande lagen om leveransplikt är från 1927 och är komplet- terad med ministeriella förordningar. Den tar inte hänsyn till an- nat material än tryckta skrifter. Filmlagen från 1989 föreskriver om leverans av film och videogram, men för övriga dokumentty- per finns inget stadgat i lag. Det finns anledning att tro att lagen om leveransplikt kommer att revideras i en icke alltför avlägsen framtid.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Tryckta skrifter
Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn och Statsbiblioteket i År- hus erhåller vardera ett exemplar från tryckerierna. Statligt och kommunalt tryck levereras till de nämnda biblioteken på frivillig basis. Universitetsbiblioteket Fiolstraede och Det Danske Natur— og Laegevidenskabelige Bibliotek (tidigare Universitetsbibliotekets 1. och 2. afdeling) i Köpenhamn har rätt att från förläggarna rek- virera exemplar: av material som förtecknats i Dansk Bogforteg- nelse högst en månad efter publicerandet, av annat material högst ett år efter publicerandet. Förläggarna ansvarar för leverans av i utlandet framställt material som är avsett för bruk i Danmark. Oförändrade tryckningar behöver ej levereras.
Fonogram
För fonogram finns ingen leveransplikt. Nationaldiskoteket, som är en avdelning inom Statsbiblioteket i Århus, strävar efter att ge- nom köp förvärva ett exemplar av varje fonogram som produce- ras i Danmark.
Film och videogram
Filmlagen från 1989 föreskriver leveransplikt för danskproduce- rad film. Det Danske Filmmuseum, som är en statlig institution, har rätt att begära en oanvänd kopia och en uppsättning av de bilder som används i reklamsyfte. Om filmen mottagit stöd enligt filmlagen skall exemplaret levereras utan ersättning. Dessutom skall två år efter den första offentliga visningen av en dansk film en god använd kopia utan ersättning deponeras på filmmuseet.
En oanvänd kopia av varje danskt videogram, som i Danmark distribueras och säljs i mera än 50 exemplar, skall mot ersättning levereras till filmmuseet.
Radio- och televisionsprogram
Samtliga radio— och TV—sändningar från Danmarks Radio levere- ras enligt avtal (ej enligt lag; leverans av sådana sändningar är överhuvudtaget ej reglerade i lag, jfr ovan) till Statens Mediear— kiv, som är en avdelning inom Statsbiblioteket i Århus.
Insamling av radio— och TV—sändningar från närradiosändare/ motsvarande bygger på frivillighet. Statens Mediearkiv har råd- gjort med en grupp medieforskare, och man har enats om att en- bart utgå från tidsperiod. Alla sändare uppmanas att leverera hela
SOU 1992: 92 Kapitel 6
sitt utbud under en vecka på våren och en vecka på hösten. En- dast ca en tredjedel hörsammar denna uppmaning.
Övrigt
Visa förläggare levererar frivilligt till Dansk Bibliotekscenter, som utarbetar nationalbibliografin över monografier. Avsikten är att produktionen därigenom snabbt skall registreras. Utarbetandet av nationalbibliografin sker alltså i Danmark i väsentliga delar utan samband med pliktleverans, men det finns ett samarbete mellan bibliotekscentret och Det Kongelige Bibliotek som syftar till att göra bokförteckningen så fullständig som möjlig.
6.2.2. Finland
Lagen om friexemplar av 1980 innehåller föreskrifter om tryckta skrifter och vissa ljud— och bildupptagningar. Filmarkiveringsla- gen av 1984 innehåller bestämmelser om film och videogram.
Tryckta skrifter
Tryckt skrift skall levereras av tryckeriema i sex exemplar till Helsingfors universitetsbibliotek, som är Finlands nationalbiblio- tek. Fem exemplar sänds vidare till de regionala universitetsbib- lioteken. Oförändrade tryckningar levereras som ovan. Dagstid- ningar levereras i två exemplar. Alla mottagande bibliotek har be- varandeplikt. Material producerat utomlands men avsett för bruk i Finland skall levereras på samma sätt, med den skillnaden att förläggare/importör är ansvarig.
A V—material
Enligt lagen av år 1980 skall producenten leverera två exemplar av fonogram, diabilder och mikroformer som mångfaldigats i Fin- land i minst 50 exemplar. Mottagare är Helsingfors universitets- bibliotek. Av ljudupptagningar sänds ett exemplar vidare till uni- versitetsbiblioteket i Jyväskylä. Samma bestämmelser gäller för publikationer som mångfaldigats utomlands men är avsedda för bruk i Finland. I detta fall skall dock förläggare/importör leverera materialet.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Film och videogram
En speciell filrnarkiveringslag, som gäller både film och video- gram, antogs i Finland år 1984. I den föreskrivs att originalmate- rial (gäller även TV-material) som spelats in av inhemsk filmpro— ducent inte får förstöras innan ägaren av detta material erbjudit Finlands filmarkiv materialet för förvaring utan ersättning och ar- kivet skriftligen vägrat att ta emot det. Inom fem år efter det att filmen granskats för biografvisning eller föreligger färdig skall ägaren deponera originalmaterialet till inhemsk film hos filmarki— vet. Dessutom skall inom tre år efter granskningen eller färdig- ställandet en visningsduglig kopia av filmen lämnas till arkivet för långtidsförvaring. Om minst 50 exemplar har framställts av en film skall framställaren utan ersättning överlämna två av dessa. Importör av sådan upptagning som importerats i minst 50 exem- plar skall överlämna två exemplar av dessa om upptagningen har .orts utomlands och är avsedd att spridas huvudsakligen i Fin- land. Leverans sker till Finlands filmarkiv. Utan samtycke av den som innehar de till filmen knutna rättigheterna får inte arkivet använda film i annat syfte än för forskning och för filmundervis- ning på högskolenivå.
Radio- och televisionsprogram
Sändningar som producerats av det statliga TV— och radiobolaget Oy Yleisradio Ab bevaras i bolagets programarkiv i tre månader. Program bevaras för framtiden endast om de bedöms ha intresse för den kommande programverksamheten. Utländska program bevaras ej.
Förslag till ny lagstiftning
I slutet av 80—talet arbetade man på ett förslag till ny lagstiftning om friexemplar, men detta har inte lett till några åtgärder. Tan- karna var att man skulle ta hänsyn till nya medier och framställ- ningsmetoder, tillåta viss gallring utom vid Helsingfors universi— tetsbibliotek och Åbo universitets bibliotek samt kräva leverans av endast två exemplar av oförändrade nytryck och av sådant materi— al som närmast motsvarar vad som i Sverige brukar bli okatalogi- serat tryck. Fixerade elektroniska dokument skulle levereras, men ej programvara eller direktkopplade databaser. Man tänkte sig att i lagen inta en bestämmelse om att mottagande institutioner skul— le ha rätt att för sina egna samlingar framställa säkerhets— och bruksexemplar av alla friexemplar.
I ett kommittébetänkande från 1991 föreslås en lag om arkive- ring av radio— och TV-program. De riksomfattande programmen
SOU 1992: 92 Kapitel 6
föreslås bevarade utan undantag, regionala och lokala på basis av SOU 1992: 92 stickprov. Upptagningarna skulle få användas endast för forsk— Kapitel 6 ning och högskoleundervisning. En arkivcentral för radio och TV föreslås inrättad och underställd undervisningsministeriet.
6.2.3. Island
Lagen om leveransplikt är från 1977.
Tryckta skrifter
Tryckta skrifter levereras i fyra exemplar av tryckeriema till na- tionalbiblioteket. Två behålls där, ett som säkerhetsexemplar och ett som bruksexemplar, ett går till länsbiblioteket i Akureyri och ett till universitetsbiblioteket. Förläggare levererar material som framställts utomlands för bruk på Island. Oförändrade tryckning- ar levereras ej.
Kombinerat material
Kombinerat material levereras som ovan, dock gäller att förlägga— re levererar det som hör samman med trycksaken men är av an- nat slag, såsom ljud- och bildupptagningar och elektroniska doku- ment.
Ljud— och bildupptagningar
Fonogram levereras av förläggare/utgivare i tre exemplar till na- tionalbiblioteket, som behåller två exemplar, som utgör säker- hets— och bruksexemplar. Det tredje exemplaret går till länsbiblio— teket i Akureyri.
Övrigt
För medier utom de nämnda föreligger för närvarande ingen le— veransplikt på Island. Förläggare levererar frivilligt till nationalbibliotekets ISBN — kontor för snabbare registrering i nationalbibliografin. Nationalbiblioteket kan rekvirera tio exemplar av material som utgivits med stöd av statliga medel.
F 1 ! 1 !
6.2.4. Norge
”Lov om avleveringsplikt for allment tillgjengelege dokument”, 9. juni 1989, Lov nr. 32, är i kraft sedan den 1 juli 1990. Till lagen är knuten Forskrifter om avleveringsplikt for allment tilgjengele- ge dokument, 25. mai 1990, nr. 427. De ersätter en lag från 1939 med föreskrifter från 1956. Den nya lagen är en kortfattad ram- lag. I det följande redovisas innehållet i lag och föreskrifter.
Oversikt
Levereras av Dokumenttyp Antal ex. Utg. Prod. Imp. Mottagare Böcker 7 5 2 7 NBR Tidskrifter 7 5 2 7 NBR Tidningar 7 7 - 7 NBR Ovr. pappersdokument 7 5 2 7 NBR Mikroform 7 7 - 7 NBR Fotografier (minst 500 ex.) 7 5 2 7 NBR Komb. dok. (7) 2 (7) 2 - 2 NBR Fonogram 2 2 - 2 UBO Film 2 2 — 2 NF Videogram (minst 50 ex.) 2 2 — 2 NF Elektroniska dok. (minst 50 ex. eller on—line) 2 2 2 NBR NRK-sändningar 1 1 - - NBR Ovrig radio, TV anmodan anmodan — — NBR
(Förkortningar: NBR = Nasjonalbibliotekavdelinga i Rana, NF = Norsk iilminstitutt, NRK = Norsk Rikskringkasting, UBO = Universi- tetsbiblioteket i Oslo.)
Fördelningen av leveransplikten mellan utgivare och producent framställs ovan i förenklad form. Utgivaren skall, förutom i de fall som nämns ovan, leverera alla exemplaren när han framställer dokumentet själv (t.ex. i reprocentral), när producenten finns i utlandet och när flera producenter samverkar. Importören övertar allt ansvar för leverans om både utgivare och producent finns i utlandet.
Kommentarer och jämförelser med svenska förhållanden
Visst material (fonogram, film, videogram) levereras i Sverige i endast ett exemplar och 80—talets utredningar föreslår ingen änd- ring. Den norska lagen kräver två exemplar, vilket sammanhänger med att man har krav på ”sikringsexemplar”.
Oförändrade nytryck skall levereras. Som synes levereras allt material av samma typ till en adress. Därifrån skall det fördelas på följande sätt:
I fall av sju exemplar: ett ”sikringsexemplar” och ett bruksex- emplar till NBR, ett exemplar till vardera Norsk avdeling vid
SOU 1992: 92 Kapitel 6
UBO, universitetsbiblioteken i Oslo, Bergen, Trondheim och Tromsö.
I fall av två exemplar: ett ”sikringsexemplar” till NBR, ett ex- emplar till adressaten.
I fall av ett exemplar: till adressaten. Tidningar. I Sverige levereras tidningar i mindre antal exem- plar än böcker/tidskrifter, men ett antal svenska universitetsbib- liotek får i stället mikrofilm gratis (avsnitt 7.1.1). I Norge levere— ras samma antal.
Mikroformer. Levereras ej i dag i Sverige. Föreslås levererade av BEU i samma antal som tryckta skrifter (7 exemplar).
Kombinerade dokument. Den del som utgörs av tryckt materi- al skall levereras som annat sådant material i sju exemplar, den del som utgörs av AV—material, elektroniskt material o.d. i två ex- emplar. I Sverige levereras två fullständiga exemplar av leverans- pliktigt material (huvudsakligen skrift tillsammans med fonogram och/eller bildmaterial), till KB och LUB. BEU föreslår leverans av sju fullständiga exemplar, oavsett i vilken form det icke—tryck- ta materialet förekommer.
Elektroniska dokument. Levereras ej i dag i Sverige. BEU fö- reslår leverans i sju exemplar av elektroniska dokument i fixerad form (t.ex. CD-ROM), men ingen leverans av on—linedatabaser. Bestämmelsen om pliktleverans av offentligt tillgängliga on—line— databaser är kanske den mest uppseendeväckande bestämmelsen i den norska lagen. Genomförandet av lagen har dock stött på praktiska svårigheter.
Radio— och TV—sändningar. Om NRK:s produktion gäller det— samma som om SR:s produktion i vårt land. Beträffande närra- dio— och kabel—TV-sändningar föreslår LBK för Sveriges vidkom- mande att i framtiden ett urval motsvarande tre veckors sänd— ningar levereras till ALB. I Norge har man valt rekvisition (an- modan) men har ännu knappast nått fram till fungerande rutiner.
6.3. Vissa EG-länder 6.3.1 Frankrike
Bestämmelserna gick intill nyligen huvudsakligen tillbaka till en lag från 1943, som föreskriver leverans av skrift, film och fono- gram. Senare har tillkommit bestämmelser rörande andra slag av dokument. Parlamentet har emellertid i juni 1992 antagit en ny lag om dépöt légal. Den är snarast en ramlag som inte ger full- ständig vägledning för det praktiska hanterandet av pliktexempla- ren. Den nämner t.ex. inte antalet pliktexemplar. Förarbetena till lagen ger upplysningar på många punkter, men viktiga föreskrif— ter överlämnas till vad som motsvarar våra förordningar. Nedan ges därför en redogörelse för praxis i dag, som kan antas bestå till
SOU 1992: 92 Kapitel 6
stora delar, varjämte de viktigaste förändringarna presenteras. Ka- raktäristisk för både äldre och nyare lagstiftning är den dubbla le- veransen, dels från förlag/motsvarande, dels från tryckeri/motsva— rande.
Tryckta skrifter
Förlagen i och omkring Paris levererar fyra exemplar till Biblio- théque nationale, övriga förlag fyra exemplar till något av de 19 ”bibliothéques municipales classées” som hittills i detta avseende varit ombud för Bibliothéque nationale. Ett exemplar levereras av de verk som producerats i liten upplaga. Vid Bibliothéque natio- nale binds ett exemplar och förvaras för all framtid, medan de öv— riga används till fjärrlån (via Centre national de prét), till interna- tionell bytesverksamhet eller sändes till olika universitets— och specialbibliotek. Ett exemplar (förutom de fyra nämnda) lämnas till Ministére de l'intérieur, där efter ett par års förlopp en del material fortfarande bevaras, annat sänds ut till andra bibliotek. Tryckerierna lämnar två exemplar till respektive ”bibliothéque municipale classée”. Ett exemplar av dessa går vidare till Biblio- théque nationale (båda, om biblioteket ligger i närheten av Paris), ett bevaras på biblioteket för all framtid. Tryckta skrifter omfat— tar även större delen av det som i svenska bibliotek brukar bli okatalogiserat tryck (broschyrer, affischer, föreningstryck m.m.).
Fonogram
F onogram levereras i två exemplar till Phonotéque nationale, som är en del av Bibliothéque nationale. Ett lämnas av producenten, ett av förläggaren, eller båda av importören, om verket importe- ras från utlandet. Man bevarar alltså inte bara den franska pro— duktionen, utan hela utbudet av ljudupptagningar tillgängliga i landet.
Videogram och film
Videogram levereras enligt samma bestämmelser som fonogram, likaledes till Phonothéque nationale; man bevarar alltså utbudet. Film levereras i ett exemplar av producenten, vilket innebär att den franska produktionen bevaras. Filmen förvaras vid Ar— chives du film, som sorterar under Bibliothéque nationale. Den nya lagen föreskriver leverans även av utländsk film, och som mottagande institution Centre nationale de la cinématographie, som är fristående från nationalbiblioteket. Man tänker sig enligt
SOU 1992: 92 Kapitel 6
förarbetena att importer i få exemplar eller för tillfälliga visning- ar, t.ex. vid festivaler, skall undantas från leverans.
Radio— och televisionsprogram
Den gamla lagen om dépöt légal gällde inte radio— och TV-sänd- ningar, men enligt annan lagstiftning ålåg det Institut national de l'audiovisuel, som är fristående från Bibliothéque nationale, att bevara de program som sändes av de nationella programföretagen och som helt eller till största delen var producerade med statsun- derstöd. Den nya lagen utökar detta med leverans även från pri- vata programföretag. Man kan vänta sig av förarbetena att man kommer att beakta de möjligheter lagen ger att göra urval: man kommer att koncentrera bevarandet på franska produktioner i första sändning och med nationell räckvidd; man kommer att av— stå från leverans av lokala och regionala sändningar, oberoende av vilka företag som sänder. Lagen framhåller möjligheten att le- verera programöversikter i stället för själva programmen. Leve- rans kommer att ske till Institut national de l'audiovisuel.
Elektroniska dokument
Elektroniska dokument har hittills inte levererats, men den nya lagen föreskriver leverans av fixerade dokument. Ett förslag som kom fram under behandlingen av lagförslaget var att s.k. källkod (”programme source”) skulle levereras: detta skulle ge möjlighet att i framtiden tolka datorbaserad information av äldre datum. Tanken föll framför allt på att ADB—branschen fruktade piratko- pieringar. Av förarbetena framgår att man tänker sig leverans i urval av program.
Ny lag
Ett förslag till ny lag om dépöt légal framlades i senaten i januari 1992 och antogs med små ändringar av nationalförsamlingen i maj och senaten i juni samma år. Man preciserar målen, som är bevarandet av kulturarvet, vilket starkt betonas, beskrivning av materialet i bibliografier/motsvarande och möjlighet att konsulte- ra dokumenten i den utsträckning som lagstiftningen, framför allt upphovsrättslagstiftningen, tillåter. Det framhålls i förarbetena att denna konsultation endast kan äga rum i enskilda fall och för forskningsändamål (”recherche”). Leveransen till inrikesdeparte— mentet består och tjänar som förr syftet att informera de statliga myndigheterna, men detta syfte finns inte med i lagens målsätt- ning.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Lagen fastställer att kriteriet för leveransskyldighet för de fles- ta dokumenttyper skall vara att dokumentet är tillgängliggjort för en icke alltför inskränkt krets (”mis ä la disposition d'un public”), medan det för fixerade elektroniska dokument krävs en vidare tillgänglighet (”mis å la disposition du public”). lagen omfattar dokument av alla slag, dock ej on—linedatabaser. Man vill enligt förarbetena till lagen även innefatta framtida nya dokumenttyper. Lagen förutser att urval kan ske enligt principer som fastställs i förordning, men av förarbetena framgår att detta framför allt kommer att gälla radio- och TV—program och programvara i fixe- rad och allmänt tillgänglig form.
Nyheter i lagen är, som nämnts ovan, framför allt att man vill få leverans av fixerade elektroniska dokument och utländsk film samt en mera tillfredsställande representation av radio- och TV— sändningar. En viktig nyhet är också att man inrättar ett veten- skapligt råd som skall svara för helhetssynen på området. I rådet skall finnas representanter för de institutioner som mottar pliktle- veranser under ordförandeskap av chefen för Bibliothéque natio- nale. Inrättandet av rådet sammanhänger med att nationalbiblio— teket förr ensamt hade ett övergripande ansvar för pliktexempla- ren. Biblioteket kommer nu att mottaga skrift, fonogram, video- gram och elektroniska dokument, medan Centre nationale de la cinématographie kommer att svara för film och Institut national de l'audiovisuel för radio och TV. Påfallande om man jämför med svenska förhållanden är de höga vitessummorna: från 10 000 till 500 000 francs.
6.3.2. Nederländerna
Nederländerna har inte någon pliktleverans. Tidigare har funnits en lag, som upphävdes år 1912 då landet anslöt sig till Bernkon- ventionen; denna stadgar att författares rättigheter inte får be- gränsas av några formella krav. Veterligen har inga andra länder tolkat Bernkonventionens krav på detta strikta sätt. Under en följd av år fick Koninklijke Bibliotheek (numera nationalbiblio- tek) i Haag inhemsk litteratur till skänks av företaget Brinkman, som förr utgav den nederländska nationalbibliografin i privat regi. 1970 började man utreda frågan om lagstadgad leverans, men ing— en lag har stiftats. Under tiden löste man vid Koninklijke Biblio- theek problemet tills vidare på så sätt att man slöt avtal om leve- rans med förlagen genom deras branschförening. Alla centrala statliga organ är dessutom ålagda att leverera sin tryckproduktion till Koninklijke Bibliotheek. Biblioteket köper också mycket ma- terial, däribland kartor. Då systemet visat sig fungera bra i flera avseenden, har statsmakterna framgent inte visat stort intresse för pliktleveranslag.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Förlagen kan få viss ersättning för sina produkter, men levere- rar i allmänhet gratis. Nationalbiblioteket har noggrann kontroll över att leverans sker.
En fördel med systemet är att leveranser sker snabbt och att arbetet vid biblioteket med nationalbibliografin därigenom under- lättas, till förmån för båda parter. I fråga om kombinerat material och material som framställts utomlands för nederländsk publik anses förläggaren vara lämplig leverantör.
Nackdelar är att endast lite kommer in till nationalbiblioteket av det material som motsvarar vårt okatalogiserade tryck. Vidare är det svårt att hålla reda på sådana förläggare/utgivare som ver- kar mera tillfälligt. Dessa måste i stor utsträckning lämnas utan kontroll, och man kommer att koncentrera sig på större produ- center. Den största nackdelen torde dock vara att ljud- och bild— material och moderna typer av dokument inte levereras. Ungefär som i Storbritannien finns olika arkiv som sparar inom sitt intres- seområde. Så har t.ex. Nederlands Omroepproduktie Bedrijf (Netherlands Broadcasting Services Corporation) samlingar av material, som utväljs och bevaras med sikte på återanvändning i sändningar och som i stort sett är otillgängliga för forskare.
6.3.3. Storbritannien (United Kingdom)
Lagen, Copyright Act, section 15, är från 1911 och gäller endast tryckt material. Detta hindrar inte att annat material bevaras vid olika institutioner i landet, men med mycket skiftande grad av fullständighet. Nedan upptas material som mera systematiskt sam- las in vid speciella institutioner.
Tryckta skrifter
Lagen föreskriver leverans av ett exemplar från utgivarna till vad som nu är British Library. Oförändrade tryckningar skall inte le— vereras. Fyra andra bibliotek i landet, nämligen The Bodleian Library i Oxford, The University Library i Cambridge, The Natio- nal Library of Scotland och The National Library of Wales har rekvisitionsrätt, vilket också gäller The Library of Trinity College i republiken Irland, som inte är en del av United Kingdom. Bib- lioteken med rekvisitionsrätt har ett samordningsorgan, The Co— pyright Libraries Agency i London, dit många förlag skickar sin produktion direkt i tillräckligt antal. De samverkande biblioteken strävar efter att genom denna organisation erhålla fullständig täckning av böcker och ”parnphlets”, medan man beträffande tid— skrifter och tidningar låter British Library svara för fullständighe- ten och utesluter sådant av lokalt intresse som täcks av andra re- kvisitionsbibliotek.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Det är oklart om något annat än den tryckta delen av en sådan publikation överhuvudtaget faller under lagen. Det icke—tryckta materialet levereras ibland, ibland inte.
Fonogram
National Sound Archive (NSA), som är en del av British Library, har en överenskommelse med British Phonographic Industries (BPI) att som deposition motta två kopior av allt material som framställts i Storbritannien. Företag utanför BPI är inte bundna av denna överenskommelse. De höga kostnaderna för CD—skivor gör numera industrin mindre benägen att deponera sitt material hos N SA.
Videogram och film
The National Film Archive står utanför British Library. Man an— skaffar film så långt en knapp budget tillåter. Man mottar vissa depositioner, men har inga överenskommelser med filmindustrin, som på grund av de höga kostnaderna är ovillig att deponera spelfilm.
Radio— och televisionsprogram
NSA har en överenskommelse med BBC att göra upptagningar av de radiosändningar man önskar. Man har inga överenskommelser med från BBC fristående företag. I fråga om TV—sändningar är det tvärtom så att NSA har en överenskommelse med de friståen- de bolagen om att få göra upptagningar, men inte med BBC.
6.3.4. Tyskland
Tyskland bildar sedan kort tid en politisk enhet, där man nu sö- ker få till stånd en samverkan mellan biblioteks— och informa— tionssystemen inom vad som intill nyligen var Förbundsrepubli- ken Tyskland och Tyska Demokratiska Republiken (DDR). Deut- sche Bibliothek i Frankfurt am Main och Deutsche Bächerei i Leipzig bildar numera tillsammans en enhet, som nedan kallas na- tionalbiblioteket. Störst vikt läggs i det följande vid den f.d. för- bundsrepubliken. Film och video arkiverades med större fullstän— dighet i det gamla DDR.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Gällande bestämmelser om pliktexemplar beträffande för— bundsrepubliken är från 1969 med vissa tillägg från 1982. De om- fattar huvudsakligen trycksaker, mikroformer, fonogram och fixe- rade elektroniska dokument. Diskussion och revision av bestäm- melserna anses önskvärd, men har f.n. kommit i skymundan med anledning av de stora förändringarna i det tyska biblioteks— och informationsväsendet.
Tryckta skrifter och mikroformer
Levereras enligt lag från förlagen till nationalbiblioteket. De olika delstaterna har olika lagstiftning, men kräver i allmänhet leverans från tryckeriema till något bibliotek i delstaten. Det förekommer att man i delstaterna har s.k. Anbietungspflicht, vilket innebär att producenten skall erbjuda biblioteken att välja ur produktionen. I allmänhet finns minst två exemplar av trycksaker, ett centralt i nationalbiblioteket, ett i delstaten. Dock är sådant som i stor ut— sträckning i Sverige blir okatalogiserat tryck undantaget från leve- rans. Man förlitar sig på att sådant tillhandahålls i arkiv och spe- cialbibliotek. Som en brist uppfattas från bibliotekshåll att tryck- saker som publiceras av lokala myndigheter inte faller under nå- gon bestämmelse om leverans. De lämnas dock ofta frivilligt till biblioteken.
Fonogram
Levereras på motsvarande sätt som tryckta skrifter.
Film och videogram
Bestämmelser om leveransplikt saknas, men betydande samlingar av biograffilm och smalfilm finns vid olika arkiv och museer som har samlande till uppgift. Videogram samlas i ringa utsträckning, och man är inte enig om vilken eller vilka institutioner som bör ta hand om materialet.
Radio— och televisionsprogram
Bestämmelser om leveransplikt saknas, men radio— och TV—sta— tioner som drivs med allmänna medel bevarar i stor utsträckning det som de sänt, särskilt TV—program. Man sparar därvid i all- mänhet inte program som producerats utomlands och endast står till förfogande för visning under begränsad tid.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
Elektroniska dokument
Bestämmelser som direkt nämner elektroniska dokument saknas, men den tyska lagen från 1969 är så allmänt formulerad att man betraktar sådana dokument i fixerad form som leveranspliktiga. Nationalbiblioteket har dock ännu knappast tagit itu med detta material på allvar. On—linedatabaser är inte föremål för samlande.
6.4. Sammanfattning
Ändamålet med pliktleverans anges ibland inte alls i gällande la- gar. Det som oftast anförs är att man bör bevara kulturarvet och tillgodose forskningens behov. Rättssamhällets och förvaltningens krav spelar mindre roll i de lagar som studerats, med visst undan— tag för Frankrike.
De nordiska länderna med sina krav på leverans från tryckeri- erna har en hög ambition när det gäller trycksaker. Detta torde sammanhänga med att dessa små länder ser en möjlighet att beva— ra materialet med stor fullständighet, medan de stora länderna tvingas till lägre ambitioner.
På fonogram- och videogramområdet skiftar bestämmelserna med hänsyn till ambitionsnivån.
Bevarandet av radio— och TV—program sker genomgående uti— från läga ambitioner. Detta är också fallet med elektroniska doku- ment (ej fonogram/videogram). Beträffande de sistnämnda har man på sin höjd lagstiftat eller planerar att lagstifta om fixerade dokument, med Norge som viktigt undantag.
Den norska lagen är intressant genom sina allomfattande be- stämmelser och den stora frihet man lägger på mottagande insti- tution att insamla det ”svåra" materialet, dvs. radio— och TV— sändningar och icke fixerade elektroniska dokument. De praktiska svårigheterna vid genomförandet har dock visat sig vara betydan- de.
SOU 1992: 92 Kapitel 6
7. Olika dokumentslag: praktiska problem
Nedan görs ett försök till probleminventering med utgångspunkt från olika typer av dokument. Det är framför allt fråga om pro- blem som sammanhänger med objektens fysiska form: framställ- ning av dokumenten, deras hållbarhet, förändring av dokumenten och deras informationsinnehåll vid nyproduktion samt anpassning till svenska förhållanden. Avsikten är att ge en konkret bakgrund till senare ställningstaganden. I avsnitt 10.2 Leveranspliktens om- fattning ges en översikt över dokumentslag med utgångspunkt från lagstiftningen, varvid tidigare utredningars sätt att se på pro- blemen och mina förslag till lösningar presenteras. En del över- lappningar betingas av de skilda synsätt som anläggs.
7.1. Dokument på papper och i mikroform 7.1.1 Papper, tryckt material
Modern teknik gör det möjligt att framställa trycksaker som är skräddarsydda för viss mottagare och som med lätta ändringar kan tillrättaläggas för annan mottagare. Man kan också med mo— dern teknik lätt datera upp trycksaker. Sådana publikationer kommer att innehålla en informationsmängd som till största delen förblir oförändrad från den ena framtagningen till den andra. Man står här inför en svårighet att bedöma huruvida en skrift är allmänt tillgänglig och således leveranspliktig, eller riktar sig till enskild person/företag/institution och således inte är det. Ett an- nat problem är att med modern teknik praktiskt taget vem som helst kan åstadkomma en leveranspliktig trycksak.
Svensk dagspress mikrofilmas fortlöpande, för att originalen inte skall förslitas, för att utrymme skall sparas och för att detta viktiga material skall vara tillgängligt över landet. Mikrofilm läm— par sig att distribueras via fjärrlån, dvs. lån till andra bibliotek. För närvarande levereras dagstidningar till KB och Lunds univer- sitetsbibliotek och bevaras där. Genom KB:s försorg distribueras mikrofilm av dagspress gratis till Göteborgs, Lunds, Uppsala och Umeå universitetsbibliotek. Att Stockholms universitetsbibliotek inte erhåller mikrofilm beror på att man ansett att universitetet och Stockholmsregionen är tillgodosedda genom KB. Linköpings universitetsbibliotek erhåller heller inte mikrofilm, vilket torde bero på att övriga bibliotek utanför Stockholm före lagen om pliktexemplar fått pliktexemplar av dagstidningar enligt då gällan- de bestämmelser; genom den nya lagen förlorade de denna rättig-
SOU 1992: 92 Kapitel 7
het och borde få ersättning, men detta gäller inte Linköpings UB, som aldrig haft pliktexemplar.
Ett stort problem är att visst papper har starkt begränsad håll- barhet. I avsnitt 14.3—14.4 diskuteras frågan om mikrofilmning och scanning av bräckligt material. En överföring till annat medi— um innebär att man inte på det nya mediet bevarar och tillhanda— håller det dokument som en gång publicerats och gjorts allmänt tillgängligt, utan en kopia. Denna kopia återger endast delvis ori- ginalets yttre form, och forskaren/studeranden går miste om en del av helhetsintrycket. Inför hotet att förlora informationen bör man dock vara villig att acceptera en försämring när det gäller att bevara den yttre formen. Härtill bör läggas att man sparar mycket utrymme, och att man med post och med modern teknik via data- kommunikation kan sprida dokumentets innehåll i princip vart som helst.
Ett annat sätt att elektroniskt lagra sådant material som sprids i tryckt form är att man tar emot de datafiler som ligger till grund för tryckproceduren (avsnitt 7.2.6). Fördelar och nackdelar är desamma som för scanning.
7.1.2. Dokument i mikroform
Dokument i mikroform kan utges som originalpublikationer, men kan också vara parallell- eller sekundärpublikationer till samtidigt eller tidigare publicerade dokument, vilka kan vara allt från all- mänt tillgängliga skrifter till unikt arkivmaterial. Mikroform kan ha annan framställare än förlaga eller parallellpublikation, vilket mottagande institution tvingas beakta.
Mikrofilmade arkivhandlingar eller arkivhandlingar i mikro- film kan, liksom annat material såsom fotografier, tillhandahållas på beställning. Så gör t.ex. Riksarkivet, inte minst genom Svensk arkivinformation (SVAR). Den allmänna tillgängligheten talar för leverans, framställningen i oftast få exemplar talar mot.
Angående mikrofilmning av dagstidningar och stora textmäng- der, se avsnitten 7.1.1 resp. 7.2.1.
7.2. Elektroniska dokument
Det är knappast möjligt att dra klara gränser mellan olika typer av elektroniska dokument och behandla dem på ett systematiskt sätt och i logisk följd. Nedan görs ett försök till en praktisk över- blick över de dokumenttyper som är av särskilt intresse för utred- ningen. En gränslinje går mellan fixerade dokument som levereras såsom avgränsade föremål (CD—ROM, flexskivor, magnetband m.m.) och datamängder som distribueras på elektronisk väg och
SOU 1992: 92 Kapitel 7
som nås genom direktkoppling till en databas (on—linedatabaser, Videotex, elektronisk post m.m.).
7.2.1. Elektroniska dokument i fixerad form Leverans
Ett problem är att ett dokument kan innehålla t.ex. både text och rörlig bild, såsom i vissa multimedier, vilket innebär att dokumen- tet kan jämställas med skrift, men även är ett slags videogram. Detta får konsekvenser för antalet pliktexemplar, om vilka i dag gäller att skrift levereras i sju exemplar medan ljud- och bildupp- tagningar levereras i ett exemplar.
Hela bibliotek med viss inriktning eller en stor mängd texter inom ett visst ämnesområde kan i dag publiceras på optiskt medi- um såsom CD—ROM. Sådant medium torde i dag i stor utsträck- ning ha ersatt mikrofilm, som kan användas till samma ändamål. I den mån sådan publicering av stora textmängder förekommer i Sverige, kan den vålla problem: kostnaderna för ett fullständigt exemplar kan vara mycket höga, och producenten kan anse det orimligt att leverera hela sju gratisexemplar till de stora bibliote- ken. Om dessa presumtiva kunder bortfaller, kan en producent dra sig för att överhuvudtaget starta projektet.
CD—ROM som har sådan svensk anknytning att de kan bli ak- tuella för leveransplikt finns ännu inte i större antal. En aktuell katalog visar att det i dag kan röra sig om ett dussintal dokument, bland vilka återfinns företagsbeskrivningar och företagsbokslut, svenska standarder, flerspråkig ordbok och ett större uppslagsverk (Stora Focus). Att antalet kommer att öka står klart, frågan är ba— ra hur snabbt och vilka anspråk som i en snar framtid kommer att ställas på biblioteken. Världsmarknaden för sådana dokument på de stora språken är närmast obegränsad, men detta innebär in- te nödvändigtvis att det svenska utbudet kommer att öka i samma takt.
Bevarande och tillhandahållande
Livstiden för de fysiska dokumenten är föga känd. Det talas om fem år, tio år, hundra år, kanske längre. Om man härtill lägger att det ännu inte finns någon accepterad standard för hur infor- mation lagras på mediet, står man inför olika svårigheter när det gäller att bevara och tillhandahålla.
Om man betraktar dagsläget med dess olika standarder, måste den mottagande institutionen antingen ha en mängd olika appara- ter för att kunna ta hand om allt, eller inskränka sig till ett urval apparater. I det senare fallet kan man bevara allt, åtminstone till
SOU 1992: 92 Kapitel 7
en tid, men kan inte tillhandahålla mera än ett urval. Vid Library of Congress tar man emot och tillhandahåller endast dokument som ansluter sig till IBM— eller Macintosh—standarder. Det är up- penbart att den nationella institutionen bara kan hålla sig med ett urval av apparater. Detta hindrar inte att man mottar leverans av allt. Det är inte omöjligt att skaffa lämplig apparatur i efterhand, om efterfrågan visar sig vara stor på dokument i en viss standard som man inte kan tillhandahålla, eller ordna med tillhandahållan— de vid någon annan institution.
Inför framtiden står man inför två möjligheter, som vi kan kal- la ”tekniskt museum” respektive ”överföring”. Med ”tekniskt mu- seum” menar jag att man bevarar äldre apparatur och håller den i stånd, så att den kan användas för tillhandahållande av dokument i framtiden. Det är helt klart att detta i det långa loppet inte är något verkligt alternativ. Möjligen kan man för en viss tid hålla liv i äldre apparater tills man fått en möjlighet till överföring.
Överföring till modernare medier, som tillhandahåller infor- mationen med modernare apparatur, är i det långa loppet den en- da möjligheten. Man kan tänka sig att i framtiden bättre medier och teknik är tillgängliga, som ger god lagringsmöjlighet, god återgivning och god hållbarhet, vilket innebär att dokumentets in— nehåll inte så ofta behöver överföras till annan bärare. CD—tekni- ken tycks ge löften om att uppfylla dessa önskemål. Den ger möj- lighet att lagra stora datamängder med god återgivning, och infor- mationsbärarna har inte kortare livslängd än de magnetiska un— derlag som nu i allmänhet används, utan snarare längre. Därtill kommer som viktig fördel att det vid överföring inte sker någon kvalitetsförlust. Innan man nått fram till tillfredsställande meto- der bör man räkna med att elektroniska dokument behöver över- föras flera gånger och till betydande kostnader. Vi befinner oss alltså i en besvärlig övergångsperiod men kan se framtiden an med optimism.
En intressant tanke framfördes vid debatten i det franska par— lamentet om den nya lagen om pliktleverans. Man föreslog att ej bara elektroniska dokument i fixerad form skulle levereras, utan även den s.k. källkoden (”programme source”) som ligger bakom programmen. Med hjälp av dessa källkoder skulle det vara möjligt att i framtiden återvinna informationen, även om den tekniska apparaturen inte längre fanns. Förslaget förkastades med motive- ringarna att källkoden inte är ett publicerat dokument, att ADB— branschen är mycket ovillig att lämna sådana koder då man fruk— tar piratkopiering och att källkoderna ofta inte finns hos dem som publicerar det elektroniska dokumentet utan hos en privat upphovsman och alltså är svåråtkomliga.
SOU 1992: 92 Kapitel 7
_ ... ___ __.__._,
Ett särskilt problem erbjuder programvara, såsom operativsystem, kompilatorer, textbehandlingsprogram, kalkylprogram, grafikpro— gram, administrativa program, registerhanteringsprogram, styr- program. Man kan säga att den nya norska lagen (avsnitt 6.2.4) försöker definiera bort detta material; man anser att programva- ran inte är ett dokument som innehåller information utan är ett redskap, med vars hjälp man utnyttjar datorn eller behandlar in- formation. Den nya franska lagen tänker sig däremot leverans, men förarbetena visar att man tänker nöja sig med urval.
I fråga om kombinerat material där en programskiva ingår uppstår problem. Bestämmelsen i 23 å upphovsrättslagen, URL, innebär att datorprogram i maskinläsbar form inte får lånas ut till allmänheten utan upphovsmans samtycke, och den mottagande institutionen kan därför endast med viss svårighet tillhandahålla dokumentet.
7 .2.3 On—linedatabaser
Databaser som tillhandahålles on—line kan tänkas bli levererade på olika sätt, om de överhuvudtaget bör levereras. Ett sätt är att leverera en kopia i fixerad form vid vissa tillfällen. Man har då samma bevarandeproblem som för andra dokument.
Metoden har betydande nackdelar. On—linedatabaser är dyna— miska och stadda i ständig förändring. Det skulle strida mot deras idé att fixera dem i ett dokument. Det skulle vidare strida mot en av de grundläggande idéerna med pliktleverans, nämligen att do- kumenten bör levereras i den form de erbjuds allmänheten; man bör inte skapa ett särskilt dokument som ingen någonsin haft till- gång till, bara för att kunna leverera det.
Dessa invändningar är inte oberättigade men knappast avgö— rande. En fundamental idé bakom pliktleverans är att kulturarvet skall bevaras och tillhandahållas; man skall för eftervärlden beva- ra en bild av Sverige vid vilken tidpunkt som helst. Det är då klart att man helst inte borde avstå från en så viktig, och allt vik- tigare, typ av dokument som on—linedatabaser. Vidare gäller att upptagningar av radio— och televisionsprogram är leveranspliktiga dokument som aldrig såsom dokument varit tillgängliga för all- mänheten. Problemen med on—linedatabaser blir de praktiska som är betydande nog: skall alla baser eller ett urval av dem levereras, skall hela basen eller en del av den, kanske åtföljd av en beskriv- ning, bevaras för framtiden, hur ofta skall leverans ske, på vilket medium, hur skall det levererade hanteras, hur skall informatio- nen återvinnas?
Om man tänker sig att endast vissa databaser bör levereras, bör man rimligen koncentrera sig på dem som inte finns i annan
SOU 1992: 92 Kapitel 7
form. Vissa databaser finns helt eller delvis även i tryckt version SOU 1992: 92 eller på CD—ROM och är mindre aktuella för leverans. Kapitel 7
För leverans av databas kan man välja att ta ut en kopia på papper. I fråga om stora databaser blir det dock mycket dyrt, och i praktiken blir det omöjligt att hitta i materialet. Många allmänt tillgängliga databaser innehåller så mycket material att databasen inte blir överskådlig i pappersutskrift; utmärkande för databaser är ju bl.a. att man utnyttjar möjligheten att lagra stora datamäng— der.
Ett annat sätt är att leverera basen i ett fixerat elektroniskt do- kument i standardform. I dag mottar Riksarkivet, RA, leverans av vissa allmänna handlingar i form av databaser på magnetband. De kan t.ex. levereras årsvis vid visst datum eller vid årets slut. Möj- ligheterna att söka i banden har emellertid brister: antingen måste sökning ske sekventiellt, vilket är mycket tidsödande, eller måste informationen lagras i dator med ett relevant sökprogram, vilket förutsätter en standardisering som man ännu inte nått fram till. Banden är också arbetskrävande: de måste vändas 120 grader var- je år, spolas om vartannat år och kopieras (föras över till likadant band) eller konverteras (föras över till annan informationsbärare med tätare packning) omkring vart femte år. Leverans i denna form innebär likväl en stor förändring till det bättre, då man nu får tillgång till ett material som annars skulle vara synnerligen svåröverskådligt och betydligt besvärligare att hantera. Man note- rar en klar skillnad mellan RA och de institutioner som mottar pliktleverans: de senare har ingen möjlighet att föreskriva en stan- dard för leverantörer, i varje fall inte för de privata.
I stället för leverans på magnetband kan man givetvis tänka sig ett uttag på CD—ROM. Kostnaderna för detta är emellertid så sto- ra att detta inte är en realistisk möjlighet.
En metod som nämnts i diskussionen är att man tar in ett punktuttag och sedan mottar ändringar. För att kunna återvinna informationen måste man i så fall bevara programvaran. Om så sker, torde återvinningen bli omständlig, utan programvara där— emot omöjlig, så länge det saknas standard för lagring och sök- ning av information.
En annan möjlighet är att institutionen tillhandahåller on—line- databasen så länge den existerar, och sedan mottar en leverans av basen i fixerad form då den upphör. Man måste då givetvis utgå ifrån att databasägaren får ersättning för bruk under basens livs— tid enligt vanlig taxa. Man har då tillgång till dokumentet för stunden men bevarar det inte för framtiden, vilket dock är en hu- vudtanke bakom pliktleverans. Att de mottagande institutionerna ställer ett gott urval av relevanta databaser till sina låntagares för- fogande är en självklarhet och ger en god inblick i dagens läge, men innebär inte pliktleverans.
Man kan också överväga att leverera en utförlig beskrivning av basen, med exempel på dess innehåll. En fördel är att sådana be-
skrivningar, s.k. blue sheets, ofta finns färdiga och erbjuds av den som tillhandahåller databasen. En nackdel är att man då ålägger leverantören att leverera något annat än själva dokumentet, vilket strider mot pliktleveransens idé, och att denna beskrivning kanske många gånger blir bristfällig. Den måste kontrolleras, och det kan tänkas att man måste kräva in en förbättrad version. Detta är knappast ett realistiskt förfarande. Det är dock mycket viktigt att man får in den dokumentation i tryckt form eller på videogram som kan finnas om en databas.
En ”minimilösning” som diskuterats i Norge är att den natio— nella institutionen håller sig väl orienterad om de allmänt till- gängliga databaser som tillhandahålles on-line i landet och för- tecknar dem. Man gör alltså en nationell förteckning, liknande nationalbibliografin eller den nationella diskografin. Om lagen kräver leverans, är det diskutabelt om man med denna metod verkligen uppfyller lagens krav.
7.2.4. Elektroniska tidskrifter
En elektronisk tidskrift kan vara en unik publikation eller en pa— rallellutgåva till en tryckt tidskrift. Den kan föreligga som on—li- nedatabas, dvs. nås genom direktkoppling, eller som fixerat elek- troniskt dokument, t.ex. en diskett per tidskriftsnummer. Dessa olikheter kan leda till olika bedömningar av om och hur leverans skall ske.
7 .2.5 Multimedier
Med multimedium avses en smula oegentligt antingen dokument eller en presentationsteknik som utnyttjar dokument, varvid an- vändaren nås av information på flera olika sätt (text, bild, ljud etc.). Ett eller flera dokumentslag kan medverka. Redan i dag ser vi att olika sådana kan samverka i ett dokument, vare sig detta dokument består av flera fysiska enheter eller en enda sådan. S.k. kombinerat material kan t.ex. bestå av skrift jämte fonogram eller videogram. Ett enda elektroniskt dokument kan lagra både text, ljud, stillbilder och rörliga bilder. Informationen på samma doku- ment mottas alltså med både ögats och örats hjälp. I framtiden kommer man säkerligen att i mycket större utsträckning än i dag överföra information och upplevelser genom olika dokumentslag till olika sinnesorgan.
I multimedier förekommer ofta möjligheter till interaktivitet, dvs. läsaren/tittaren/lyssnaren skall själv kunna välja väg genom den information som bjuds och i viss utsträckning påverka den. Om man kräver att flera dokumentslag eller sinnesorgan skall medverka och att det skall ske en samordning genom en dator,
SOU 1992: 92 Kapitel 7
vartill ofta kommer interaktivitet, torde man tillräckligt ha beskri— vit vad man i dag lägger in i begreppet multimedium.
Som exempel på multimedier kan tas ordböcker och uppslags- verk av ett slag som redan finns och som med all säkerhet kom- mer att bli vanligare i framtiden. De utnyttjar samverkan mellan text, ljud och såväl stillbilder som rörliga bilder. Uttal av ord åskådligörs genom ljudillustrationer, dynamiska förlopp illustreras med rörliga bilder.
Ett exempel på i dag existerande multimedier är presentatio- nen av skeppet Vasa på Vasamuseet. Programmet Vasa i närbild visar bl.a. skeppets historia, livet ombord och den konstnärliga ut- smyckningen. Scener spelas upp, på stillbilder med inlagda rutor kan man välja ut den som intresserar och gå vidare till att betrak— ta närbilder och lyssna till förklaringar. Bilder och scener ledsagas av musik eller effektljud. I utställningen i Malmö kring årsskiftet 1991/92 om Pompeji användes liknande teknik vid presentationen av staden Pompeji, livet i staden, dess konst och arkitektur.
7.2.6. Elektroniska dokument som underlag för framställning på andra medier
Visa produkter som sprids på andra medier produceras i dag i allmänhet på basis av elektroniska dokument. Så är fallet med trycksaker. Man kan mycket förenklat säga att en datafil omvand- las till en bok. Givetvis är förhållandet likartat med s. k. COM— produkter (Computer Output Microfilm), som framställs direkt ur dator utan att någon tryckt text ligger till grund. Kan man då inte tänka sig att leverera datafilen? Häremot talar att det är en grundläggande tanke att det allmänt tillgängliga dokumentet skall levereras. Det är det som påverkar människorna. Datafilen kan inte sägas vara allmänt tillgänglig. Däremot kan man mycket väl tänka sig att man på frivillig väg samlar in elektroniska doku- ment, som skett i det engelska s.k. Knowledge Warehouse-projek- tet. En av huvudtankarna bakom detta var att man skulle skapa nya dokument på grundval av de befintliga och därvid utnyttja datorteknikens möjligheter att söka, lagra och återanvända text.
7.2.7. Övriga elektroniska dokument
En del dokument distribueras på elektronisk väg på sådant sätt att man kan diskutera om de överensstämmer med kraven på all- män tillgänglighet. När det gäller dagens material är det i första hand fråga om Videotex, telefax, elektronisk post och konferenssy- stem.
SOU 1992: 92 Kapitel 7
Videotex innebär att man via telenätet och via vanliga TV—appa- rater tillhandahåller databaser, vilkas innehåll i allmänhet ofta ändras. Man kan via systemet få tillgång till börsnyheter och tid- tabeller, beställa biljetter via systemet, m.m. Man kan hävda att Videotex är ett kommunikationssystem, vilket innebär att man an- ser att det inte är fråga om ett allmänt tillgängligt dokument och att det följaktligen inte bör levereras. Man kan emellertid också hävda att Videotex är ett sätt att tillhandahålla databaser. Det skulle då kunna jämställas med on—linedatabaser.
Telefax
Det är fullt möjligt att sprida ett dokument, t.ex. en tidskrift eller ett nyhetsblad, till många mottagare via telefax, och så sker även. Om enstaka skrifter distribueras på detta sätt, kan man förutse att det blir svårt att kontrollera att det leveranspliktiga materialet verkligen kommer in, medan däremot tidskrifter, som skall ha ut— givningsbevis, lättare kan kontrolleras.
Elektronisk post, konferenssystem
Elektronisk post är ett kommunikationssystem avsett för att vida— rebefordra dokument mellan enskilda eller inom en begränsad krets. Det kan diskuteras om sådana dokument någon gång upp- fyller kravet på allmän tillgänglighet. En utveckling av elektronisk post är s.k. datakonferenssystem, vilket är en datorstödd kommu- nikation inom en trängre krets. Även här gäller att det är tvivel- aktigt om man någonsin skapar dokument som kan bli aktuella för pliktleverans.
7.3. Fonogram och videogram
Fonogram och videogram är i dag elektroniska dokument i fixe- rad form. Svårigheten att bevara dem på ett tillfredsställande sätt behandlas ovan (avsnitt 7.2.1).
Utländska fonogram som införs till Sverige saluförs i allmän— het i oförändrat skick. De är alltså inte framställda här och fyller inte kravet på anknytning till Sverige. Man bör dock ha klart för sig att dessa utländska fonogram har stor betydelse för svenskt samhälle och liv, inte minst för ungdomskulturen. Mycket ut- ländsk musik bevaras i upptagningar av radioprogram, men det är svårt att hitta i dessa, och man kan inte räkna med att ljudupptag- ningen är av god kvalitet. Att leverera det stora utbudet av ut-
SOU 1992: 92 Kapitel 7
ländska fonogram skulle vålla problem för mottagande institution, men leverans av det fullständiga utbudet är något som kan över- vägas. Jfr avsnitt 10.26.
De videogram av utländskt ursprung som görs allmänt tillgäng- liga i landet är däremot i allmänhet anpassade för svenska förhål- landen och framställda i riket. Med videogrammet följer nämligen i allmänhet information på svenska, det har i regel svensk under- text och i vissa fall svenskt tal.
Talböcker och taltidningar behandlas i avsnitt 10.2.9.
7.3.1. Leverantör av fonogram och videogram
Enligt pliktexemplarslagen åligger det beställaren att leverera fo— nogram och videogram som mångfaldigats inom riket. Ett pro- blem är att vem som helst kan vara beställare. ALB har följaktli- gen otillräcklig överblick över vem som kan tänkas vara leverans- skyldig och går säkerligen miste om material på grund av bristan- de kontrollmöjligheter.
En beställning går i allmänhet till ett företag som dels skapar ett dokument i original, dels ofta men inte alltid mångfaldigar detta i önskat antal, som kan vara tämligen litet. Detta företag kallas producent. Då en större upplaga önskas, överlåter produ- centen mångfaldigandet till ett särskild företag. Det har tidigare hävdats från ALB att den som mångfaldigar, vare sig det sker i stor eller liten skala, bör leverera. Sådana företag finns i begrän- sat antal, så att det är möjligt att ha överblick över dem, vilket in- te är fallet med beställarna. Branschen har emellertid ställt sig tveksam till en sådan ordning, enligt en enkät som redovisas i LBK:s betänkande (s. 224) och i remissyttranden över detta. Man hävdar att mångfaldigandet ofta består i att man nyproducerar ut— givet material, som redan levererats till ALB och alltså inte skall levereras på nytt, vilket de mångfaldigande företagen har svårt att hålla reda på. Utan att utveckla saken närmare har man också hävdat att risken för piratkopiering skulle kunna öka. Senare har från ALB presenterats en uppfattning att producenten bör levere- ra. Dessa företag, som alltså skapar originalet, finns i ett begrän- sat antal och känner till fonogrammets eller videogrammets histo- ria, varför det är lättare för dem att leverera korrekt.
7.3.2. Video— eller dataspel
Det kan diskuteras om video— eller dataspel är dokument såsom sådana definieras i föreliggande betänkande; man kan nämligen knappast hävda att de lagrar information. De bör snarare betrak- tas som ett slags tidsfördriv, om man så vill som leksaker. LBK
SOU 1992: 92 Kapitel 7
ansåg att vissa sådana spel är att betrakta som videogram, men fö- reslog ändå att de inte skulle levereras.
7.4. Film
Med tanke på de två vanliga kriterierna för leveransplikt, allmän tillgänglighet och anknytning till svenska förhållanden, kan man fråga sig om svensk undertext till utländsk film och en eventuell anpassning till svenska förhållanden i fråga om redigering är till— räckligt för att göra filmen leveranspliktig. Redigeringen kan be- stå i att man klipper filmen för att inte riskera att filmen förbjuds eller för att anpassa den till de svenska åldersgränserna för biobe- sökare. I den mån den svenska anknytningen i dessa filmer består enbart i undertext och viss klippning kan man betrakta den som obetydlig. Viktigare är att påpeka att utländsk film utan tvivel till- hör det svenska kulturarvet och starkt påverkar människor och samhälle. För studiet av filmcensurens arbete i Sverige är det ock- så viktigt att kunna följa tendenser i det filmutbud som varit till- gängligt i landet. Härtill kommer att antalet utländska filmer som årligen har premiär i Sverige är obetydligt, ca 200, vilket skall jämföras med den mängd dokument av annat slag som ALB mot- tar (avsnitt 5.2.2). Arbetsbördan för ALB påverkas alltså endast marginellt om man mottar utländsk film eller inte. Man kan ock- så hävda att man i görligaste mån bör underlätta för forskningen; andra länder har långt ifrån alltid en god bevarandepolitik, och det är därför fördelaktigt att ha det för oss intressantaste utländs- ka materialet tillgängligt i Sverige. Jag hänvisar till avsnitt 10.2.8 angående framtida internationell utveckling och dess konsekven— ser för bevarandet av ljud och bild i Sverige.
7.5. Radio— och televisionsprogram: materialets omfattning
I dag har sändningstiden ökat i oerhörd omfattning om man jäm- för med förhållandena då pliktexemplarslagen trädde i kraft och ALB inrättades. Detta gäller både leveranspliktigt material och så- dant som i dag inte är leveranspliktigt. Det leveranspliktiga mate— rial i form av radiosändningar som ALB mottar i dag är ca 25 000 timmar riksradioprogram och ca 90 000 timmar lokalradio. Detta kan jämföras med att riksradion och lokalradion vardera sände ca 20 000 timmar budgetåret 1979/80. Närradions sändningar är i dag inte leveranspliktiga. De uppgår för närvarande till över 300 000 timmar per år. Fr.o.m. den 1 januari 1993 kommer Sveri- ge enligt (Ds 1992:22) Förslag till Lag om privatradio att få s.k. privatradio. Sändarnas antal kan enligt de tekniska förutsättningar som råder bli 175, men torde i praktiken bli betydligt lägre. De
SOU 1992: 92 Kapitel 7
kommer säkerligen att sända under en stor del av dygnets tim- mar.
Sveriges television sänder årligen ca 6 000 timmar i sina båda kanaler. De kanaler som nyligen därutöver blivit leveransskyldiga, nämligen TV4 och TV5 Nordic samt FilmNet, sänder tillsammans ca 14 000 timmar om året. Mängden leveranspliktiga timmar är alltså ca 20 000. Detta kan jämföras med ca 4 800 leveranspliktiga sändningstimmar budgetåret 1979/80. Mer än 25 satellitkanaler med en sammanlagd sändningstid på 120 000 timmar årligen kan tas emot i Sverige.
När det gäller annat material, såsom trycksaker, film, video- gram och fonogram har omfånget ökat inom de flesta kategorier sedan pliktexemplarslagen av 1978 trädde i kraft. Man kan emel- lertid hävda att en stabilitet inträtt och att mottagande bibliotek och ALB bemästrar de nämnda dokumentslagen. För radio— och televisionsprogram är läget annorlunda. Ökningen har varit ojäm- förligt mycket större och något jämviktsläge har inte inträtt. ALB har med nuvarande resurser ingen om helst möjlighet att insamla det material som teoretiskt sett borde insamlas. Materialet är så omfattande att ett urval är det enda realistiska. Förutom att mängden tvingar fram ett urval motiveras detta också av att mycket material redan tillhandahålls på annat sätt i form av film, fonogram och videogram, i Sverige eller annorstädes.
SOU 1992: 92 Kapitel 7
8. Mål och motiveringar
8.1. Övergripande mål
I ett tidigare avsnitt (kap. 4) har jag gett den internationella bak- grunden och diskuterat de övergripande målen. De kan härledas och sammanfattas på följande sätt:
1) Vi skall bevara och tillhandahålla yttringar av svenskt liv, svenskt samhälle och svensk kultur för eftervärlden
2) Materialet skall så vitt möjligt kunna nyttjas av alla 3) Målen skall ges lagform under hänsynstagande till tidigare svensk och internationell lagstiftning och erfarenhet
4) Lösningarna skall ta hänsyn till den senaste tekniska ut- vecklingen och finna tillfredsställande organisatoriska former.
Med detta synsätt blir det självklart att den ena typen av doku- ment, det må vara text—, ljud— eller bilddokument, inte i sig kan anses vara mera värd att bevara än den andra. Kvalitetskriterier är omöjliga att uppställa, då det dåliga belyser vårt samhälle lika väl som det goda. Strävan måste i stället vara att behålla så mycket som möjligt av det material som innehåller mycken och unik in- formation. De restriktioner på bevarande och tillhandahållande som måste uppställas är följaktligen av ekonomisk natur. Jag har under utredningsarbetet strävat efter lösningar som är realistiska ur ekonomisk synvinkel.
Föregångare till nu gällande pliktexemplarslag var stadganden i tryckfrihetsförordningen. Målsättningen för föreliggande lagför- slag anknyter i sak nära till denna förordning och till yttrandefri- hetsgrundlagen. Det heter i 1 kap. 1 6 yttrandefrihetsgrundlagen att yttrandefrihet har till ändamål att säkra ett fritt meningsutby- te, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapan- de. I 1 kap. 1 (j tryckfrihetsförordningen talas om säkerställandet av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Tillgång till de dokument som spridits till allmänheten är en av förutsättning— arna för att ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall kunna komma till stånd.
8.1.1. Information för rättskipning och förvaltning
Det föreligger ett behov både från myndigheters och från enskil— das sida att bilda sig en uppfattning om vårt samhälle. Detta tar sig uttryck i forskning, utredning och studier (avsnitt 8.1.3). Man kan tala om ett krav på kunskap. En särskilt viktig aspekt, som gäller både enskild och myndighet, är kravet på insyn: man skall
SOU 1992: 92 Kapitel 8
kunna kontrollera att lagar efterlevs, man skall kunna arbeta för att förändra samhället. Detta mål kan endast uppnås om det i ri- ket så långt det är praktiskt möjligt finns tillgång till de dokument som är allmänt tillgängliga. Studier av våldsskildringar och porno— grafi kan leda till opinionsbildning i syfte att ändra gällande lag. Upphovsmän till litterära eller konstnärliga verk skall ha möjlig- het att jämföra sina verk med vad som kan misstänkas vara plagi- at. Medborgaren har rätt att ställa höga krav på samhället i dessa avseenden.
8.1.2. Kulturarvet
Ett annat och viktigt skäl för pliktleverans är att man önskar be- vara för eftervärlden och tillhandahålla allmänt tillgängliga doku- ment som belyser svenskt liv, svenskt samhälle och svensk kultur. Man kan med ett ord tala om kulturarvet. Detta skall tillhanda- hållas för att utnyttjas vid forskning, utredningsverksamhet och studier.
Genom att tillhandahålla ett eller två exemplar av materialet kan man hävda att man åtminstone nödtorftigt uppfyller kravet på att ge eftervärlden tillgång till kulturarvet. Resonemanget ne- dan gäller detta/dessa nationalexemplar. I avsnitten 8.3 och 10.3 diskuteras antalet exemplar och mottagande institution/institutio- ner närmare.
Med målsättningen ovan är det klart att samhället har behov av ett mycket vittomfattande material som belyser så många sidor som möjligt av det svenska samhället. Det material som kommer ifråga är ofta svåråtkomligt, såsom broschyrer, affischer m.m. och vad som kan sägas vara en motsvarighet på ljud— och bildsidan (t.ex. upptagningar av lokala arrangemang, radio— och TV—sänd- ningar med begränsad räckvidd). Pliktleverans ger här god till- gång, även om mycket arbete måste läggas ned på att uppspåra material som borde inkomma utan påstötning. Att själv köpa in motsvarande material eller skaffa det genom avtal med olika för- lag/motsvarande eller framställare skulle vara omöjligt, vilket framgår av studien över alternativ till pliktleverans (avsnitt 8.4). Givetvis kan man lösa leveransfrågan på annat sätt än genom lag— stiftning, men det torde förutsätta att man sätter ambitionerna klart lägre än vad som hittills varit fallet i Sverige, särskilt beträf— fande i handeln svåråtkomligt tryck och motsvarande material på ljud— och bildsidan.
8.1.3. Forskning, utredning och studier
Jag vill inte dra klara gränser mellan forskning, utredning och studier, utan vill snarare understryka det gemensamma målet för
SOU 1992: 92 Kapitel 8
dem: att öka kunskapen om förhållanden och utveckling i Sverige fram till i dag.
Betydelsen av en effektivt fungerande forskning har framhållits många gånger i olika sammanhang och behöver här inte ytterliga— re understrykas. Beträffande utredningar och studier, såväl insti- tutionaliserade som privata, måste framhållas medborgarens rätt till information och kunskap. En förutsättning för en fungerande demokrati är att medborgaren har kunskap om sitt samhälle. Han måste ha möjlighet att självständigt skaffa sig insikter och bedöma företeelser. Detta kunskapsmål uppnås bl.a. genom samverkan mellan väl utrustade bibliotek, mediatek och arkiv. Genom ett studium av handlingar från domstolar och andra myndigheter (återfinns i arkiv), tryckta skrifter som politiska partiers informa— tionsskrifter och artiklar i tidningar och tidskrifter (återfinns 1 bibliotek) samt radio— och TV—debatter och musikstycken med aktuella motiv (återfinns på ALB) kan man, för att ta ett exem- pel, bilda sig en uppfattning om invandrarens ställning i det sven- ska samhället samt om medborgarnas attityder och samhällets åt- gärder på detta område. Forskning, utredningsverksamhet och studier har här behov av ett omfattande material, och pliktleve- ranser bidrar till att detta behov kan fyllas. Mycket av det som kan tänkas komma till användning är nämligen svårt eller omöj- ligt att anskaffa på annat sätt. Det bör inte spela någon roll om arbetet med ett sådant material är en förberedelse för en doktors— examen, för en statlig utredning eller för en tidningsartikel; det bör också anses likgiltigt om det är en privatperson som söker kunskap på egen hand eller om en institution och dess lärare ini- tierar studierna.
8.1.4. Beskrivning av dokument, bibliografering m.m.
Det bör starkt framhållas att kulturarvet inte bara skall bevaras utan att det skall tillhandahållas, göras tillgängligt. Det måste hela tiden stå klart att bevarande utan praktisk möjlighet att tillhanda- hålla är meningslöst. Härav följer att beskrivning i vidsträckt be- tydelse, bibliografering, indexering, diskografering m.m. är viktig, då man härigenom gör materialet känt och gör det lättare att nå. Bibliografering/motsvarande hänger alltså nära samman med be- varande och tillgängliggörande. Svenskt biblioteksväsen har enga- gerat sig livligt i internationellt samarbete, inte minst i den världs- omfattande biblioteksorganisationen IFLA, och främjar inom den- na organisation bl.a. de projekt som syftar till att varje nation skall beskriva och tillhandahålla sina egna dokument (UAP och UBCIM).
Den svenska lagen medger att pliktleverans av trycksaker kan ske ganska lång tid (en månad — ett kvartal) efter det att doku- mentet publicerats, vilket sammanhänger med att leveransplikten
SOU 1992: 92 Kapitel 8
åligger tryckerierna. Beträffande förlagsproduktionen av framför allt monografier (”vanliga böcker”) bygger registreringen i LIBRIS och den därifrån uttagna periodiska förteckningen i Svensk Bokhandel i rätt stor utsträckning på frivilliga leveranser från förlagen till KB, eftersom dessa anser det förmånligt att de- ras böcker blir kända så fort som möjligt. Man väljer alltså att in- te invänta leveranserna från tryckerierna. Pliktleveranserna är dock grundläggande för den bibliografiska beskrivningen av allt annat material, vilket utgör majoriteten av de registrerade poster- na. Det kan nämnas att ca en tredjedel av registrerade poster sak- nar prisuppgift, vilket tyder på att dessa titlar inte är tillgängliga i den allmänna handeln och inte kommer till KB från förlagen.
8.1.5. Statistik
Statistik förs över produktionen av tryckta skrifter och andra do- kument med utgångspunkt från pliktexemplar. KB svarar för den statistik över svensk trycksaksproduktion, uppdelad på olika kate- gorier (monografier, serier, tidskriftshäften, kartor m.m.), som in- rapporteras till Statistiska centralbyrån. Givetvis finns en viss osä- kerhet, då man ju bara kan räkna det man får in. Liknande stati- stik förs vid Lunds universitetsbibliotek, som mottar samma ma— terial. Beträffande ljud— och bildmaterial svarar ALB för statistik på motsvarande sätt.
8.2. Materialets tillgänglighet
Om man önskar hävda rättsstatens krav och bevara vårt kultur- arv, blir en följdfråga: för vem? Svaret måste bli: för medborga- ren. En målsättning måste alltså vara tillgänglighet, men givetvis inom lagens gränser. Här kan uppstå en konflikt, framför allt med upphovsrättslagstiftningen. Medborgaren har ett legitimt krav på kunskap och personlig förkovran, upphovsmannen har ett likaledes legitimt krav att få ersättning för sitt arbete.
Att erhålla pliktleverans ger universitetsbiblioteken hjälp att bygga upp samlingar. Det är också ett rättvisekrav att man på oli- ka ställen i landet skall ha i princip samma tillgång till dokument. Ett fungerande sambibliotek ställer dessa till förfogande och bi- drar till att utjämna skillnader mellan olika landsdelar. Man får i dag gratis svenska originaldokument till sitt förfogande i KB:s lä- sesal. De kommer i de allra flesta fall ur KB:s samlingar, men hämtas ibland till biblioteket genom fjärrlån. Såvitt möjligt bör man få samma service gratis vid andra mottagande bibliotek, vare sig dokumentet kommer från de egna samlingarna eller tillhanda- hålls genom fjärrlån. Jag går i övrigt inte in på den omdebattera—
SOU 1992: 92 Kapitel 8
de frågan om avgiftsbeläggning vid de statligt finansierade veten— skapliga biblioteken.
8.3. Exemplar 8.3.1 Nationalexemplar
Med utgångspunkt i tankarna om rättsstatens krav och kulturar- vet är det självklart att man behöver en mottagande institution och ett exemplar, kanske därtill ett reservexemplar. Jag talar tills vidare om nationalexemplar. Vid vilken/vilka institution/institutio- ner bevarandet och tillhandahållandet skall ske, lämnas tills vidare öppet. Det görs ingen skillnad mellan olika slag av dokument.
Man bör ta som utgångspunkt att ett exemplar av svenska do- kument skall bevaras i största möjliga utsträckning och behandlas med stor försiktighet. Man kan diskutera om dessutom ett exem— plar bör finnas för utlån utanför den institution där det förvaras, såsom fallet nu är med det s.k. nationella reservexemplaret av tryckta skrifter, vilket finns vid LUB.
KB är givetvis institutionen för det nationella exemplaret. Vem, om någon, som skall ha ansvaret för det nationella reservex— emplaret är däremot ett problem. Frågan kan ställas om det inte vore rimligare — förutsatt att man väljer en lösning med två natio- nalexemplar — att se ansvaret för båda exemplaren som en natio— nalbiblioteksuppgift för KB, som är en från universiteten friståen- de institution. Att placera ett reservexemplar vid KB är dock orealistiskt: man saknar helt enkelt plats.
Anledningarna till att förlägga det nationella reservexemplaret till LUB var tre (Pliktexemplar av skrift, Ds U 1977:12, s. 125, 130 ff.): man ville förvara exemplaret på ”betryggande avstånd” från KB, vilket torde betyda att vid ett krig bombningar förhopp- ningsvis skulle skona det ena exemplaret; LUB hade sitt okatalo- giserade tryck organiserat på likartat sätt som KB; redaktionen för Svenska akademiens ordbok (SAOB) fanns inom biblioteket och utnyttjade ständigt dess samling av svenskt tryck, vilket är fal- let även i dag.
Gentemot det första skälet kan man genmäla att inget avstånd är betryggande, ehuru sannolikheten att både KB och LUB skulle förstöras givetvis är mindre än att två mera närbelägna samlingar skulle gå till spillo; den likartade organisationen är kanske snarare ett motskäl: en annan organisation och uppställning av det okata- logiserade materialet kan tänkas ge nya sökmöjligheter och nya infallsvinklar. SAOB:s behov väger däremot tyngre. Jag redovisar min syn på SAOB nedan.
Erfarenheten har visat att LUB:s ansvar inte låter sig väl för- enas med de andra uppgifter som ett universitetsbibliotek har; framför allt vållar finansieringen problem. Särskilda medel till re-
SOU 1992: 92 Kapitel 8
servexemplaret har aldrig utgått; LUB har utan framgång sökt er— SOU 1992: 92 hålla täckning för merkostnaderna från centralt anslag. Man har Kapitel 8 fått svara för uppgiften med de medel som ställts till förfogande från universitetet. Biblioteksstyrelsen vid LUB önskar i sin an— slagsframställning för 1993/94—1995/96 att biblioteket blir löst från uppgiften och anför ekonomiska skäl för detta. Universitets- styrelsen instämmer i denna bedömning i sin fördjupade anslags— framställning för samma period. Här finns en konflikt mellan en nationell uppgift och universitetets önskan att styra användningen av de egna medlen. Konflikten är inbyggd i vårt universitetssy- stem och är densamma för alla universitet. Ett annat bibliotek kan tänkas överta uppgiften, men samma problem som i Lund kan när som helst dyka upp. Frågan om man skall ha ett natio- nellt reservexemplar eller inte är alltså inte knuten till LUB.
Det har framhållits, särskilt från de yngre universitetsbibliote- ken, att man finner det betryggande att reservexemplaret existe- rar. Delvis organiserar man sitt bevarande och gallrande utifrån den förutsättningen att materialet alltid finns tillgängligt hos LUB. Att ta bort reservexemplaret skulle kunna leda till vissa ökade kostnader, som dock inte kan kvantifieras. Det råder emel- lertid delade meningar bland universitetsbibliotekens företrädare om detta; vissa anser att det inte skulle spela någon roll för det egna biblioteket om reservexemplaret försvann. Ett visst ökat tryck på KB:s exemplar måste emellertid förutsättas.
Gallringen vid de universitetsbibliotek som inte har bevarande- plikt leder visserligen till att deras samlingar av visst material inte tillsammans blir heltäckande, men man kan räkna med att det mest utnyttjade materialet såsom monografier, tidskrifter och tid- ningar kommer att finnas på många ställen i landet, nämligen i första hand vid nationalbiblioteket och universitetsbiblioteken, men även vid många högskolebibliotek och folkbibliotek. Sambib- liotekstanken innebär att man betraktar de vetenskapliga bibliote— kens resurser som gemensamma för landet, och man bör i den andan se på universitetsbibliotekens pliktexemplar som ett slags reservexemplar, låt vara att det kan ha vissa, mindre betydande luckor. Som sista instans finns KB, som får ställa sitt material till förfogande, antingen i KB:s lokaler eller med hjälp av utsända fo- tokopior. Jag anser därför att det är väl sörjt för svenskt material vid de svenska vetenskapliga biblioteken, så att både lokala lånta— gares önskemål kan tillgodoses och fjärrlånet inom och utom lan- det fungera tillfredsställande. Under dessa omständigheter och i ett läge då många andra akuta problem pockar på en lösning fin- ner jag det inte nödvändigt att satsa på ett nationellt reservexem- plar, även om ett sådant i och för sig innebär en fördel. En roll för detta ställningstagande spelar också att det är svårt att finna en plats för det nationella reservexemplaret i universitetens orga— nisation.
SAOB framför i en särskild skrivelse till chefen för utbild— ningsdepartementet önskemål om god tillgång till svenska skrifter för ordbokens arbete. En diskussion om reservexemplarets vara eller icke vara vid LUB har förts i pressen. Jag anser att SAOB:s önskemål är berättigade och hänvisar till Lunds universitets och Lunds universitetsbiblioteks möjligheter och skyldigheter att be- tjäna sina låntagare; bland dessa intar SAOB en bemärkt plats så- som en institution av den största betydelse för vårt kulturarv. Det bör vara angeläget för Lunds universitet att ha ett nära och gott samarbete med SAOB.
De principiella övervägandena om man skall ha ett eller två nationalexemplar är desamma för andra dokumenttyper som för tryckta skrifter. Ljud— och bildupptagningar levereras i dag till ALB i ett exemplar. Att man bestämt sig för endast ett exemplar har förmodligen ekonomiska orsaker: man har vid inrättandet av den då (1979) nya institutionen ALB inte velat fördubbla ett ma- terial som kräver dyrbar utrustning och dessutom i framtiden kanske tvingas till konverteringar inom båda exemplaren. Samma ekonomiska skäl torde ligga bakom att man inte tänkt sig leverans till andra institutioner ute i landet, såsom sker med tryckta skrif- ter. För upphovsrättsligt skyddade verk andra än musikaliska och litterära verk medför dessutom upphovsrätten större restriktioner, och det kan därför anses mindre lämpligt att permanent tillhan- dahålla materialet på flera platser (se kap. 12).
Även i fråga om ljud— och bildupptagningar konstaterar jag att det vore bra med ett nationellt reservexemplar, men det stöter på stora praktiska svårigheter och höga kostnader att bevara och till- handahålla ett sådant, varför man bör avstå från det. Det kan dock nämnas att den norska lagen föreskriver leverans av fono- gram, film, videogram, ADB—dokument och kombinerat material i två exemplar, av vilka ett skall vara säkerhetsexemplar. Man tän- ker sig alltså inte ett ”aktivt” bruk av detta för forskning och stu- dier, utan ett bruk i ”nödfall”, se avsnitt 8.3.2. Av radio— och TV—program föreskrivs däremot leverans i ett exemplar.
8.3.2. Säkerhetsexemplar
Bör det förutom nationalexemplar finnas ett ”säkerhetsexem— plar”? Med säkerhetsexemplar förstås ett exemplar som förvaras skyddat under mycket goda förhållanden och endast används som förlaga till en kopia, om alla exemplar av publikationen försvun- nit. Ovan (avsnitt 8.3.1) har motiverats varför vi bör nöja oss med ett nationalexemplar. Beträffande säkerhetsexemplar blir ekono- min avgörande; ett säkerhetsexemplar vore bra, men det blir för dyrt. Stora problem pockar på kostnadskrävande lösningar, och man får då avstå från säkerhetsexemplar.
SOU 1992: 92 Kapitel 8
8.3.3. Regionexemplar
Det kan kanske tyckas tilltalande att skapa vad man skulle kunna kalla regionexemplar på så sätt att man får pliktleverans av t.ex. sydsvenskt material till Lund, västsvenskt till Göteborg osv., och tillhandahåller detta material där. Det framhålls emellertid ofta att tryckerier ogärna vill sortera materialet. Att endast västsvens- ka tryckerier skulle leverera till Göteborg är ingen lösning på denna svårighet, då givetvis material av intresse för Västsverige produceras även på andra håll.
Vidare torde det vara omöjligt att skilja lokal forskning från forskning med räckvidd över en större del av landet. Den som vill studera t.ex. folkrörelserna i Växjö under en viss tid kan också vilja göra jämförelser med vad som ägt rum i en annan stad av liknande storlek på annat håll i landet, i en större stad och på landsbygd och mindre orter. Ett perspektiv utöver det lokala blir ofta aktuellt, vilket knappast kan vara till nackdel för studierna] forskningen. Härtill kommer, att om man vill använda ljud- och bildmaterial, måste man i många fall fara till Stockholm. För många former av forskningstudier torde en begränsning till en- dast det lokala materialet inte ge tillräckligt underlag. En strikt uppdelning av materialet efter regionalt intresse ter sig därför som omöjligt. Detta är emellertid inget skäl till att inte bygga upp goda samlingar av regionalt material. Det är bra att åtminstone vissa dokument finns på platsen, främst sådant som är av riksin- tresse och av lokalt intresse. Dessa får eventuellt kompletteras med sådant som finns på annat håll.
8.3.4. Universitetsbibliotekens exemplar av tryckta skrifter
Ovan har förts ett resonemang om de krav som ställs på ett rätts— samhälle och om skyldigheten att vårda kulturarvet. Det framgår där att Sverige bör ha ett nationalexemplar av alla slags doku— ment. I dagens läge levereras ett speciellt slag av dokument, näm- ligen tryckta skrifter till inte mindre än sju ställen, förutom till KB och LUB även till fem universitetsbibliotek. I internationellt jäm- förelse är detta ett stort antal. Man måste ställa frågan varför det finns en så påtaglig skillnad i behandlingen av det tryckta ordet i jämförelse med ljud— och bilddokument, och om en sådan skill- nad är rimlig. I mångas medvetande torde pliktexemplar vara lika med pliktexemplar av tryckt skrift, och frågan om antalet ställs ofta.
Det är självklart att man vid universiteten har krav på ett om— fattande forskningsmaterial och en snabb tillgång till detta jämte snabb tillgång till de svenska dokumenten överhuvudtaget. Det är välkänt att trycket på de svenska skrifterna är starkt. Om det nu är viktigt att man har tillgång vid universitetsbiblioteken till goda
SOU 1992: 92 Kapitel 8
samlingar av svenskt tryck, är därmed inte sagt att man nödvän- digtvis bör skaffa detta genom pliktleveranser. Argumenten för och emot är följande.
Argument för:
1. Fullständighet. Om praktiskt taget allt levereras, kan man i den egna regionen bedriva bredare och djupare studier i svenskt samhälle och kultur än som kan ske om materialet har luckor.
2. Med pliktleverans erhåller man svåråtkomligt material, som inte finns i handeln.
3. Snabbhet. Med goda rutiner kan man snabbt få in och be— handla materialet.
4. Ekonomi. De mottagande biblioteken anser att man sparar personal i jämförelse med att man skulle bevaka marknaden och inköpa material från ett stort antal tryckerier och andra produ- center. Fullständigheten lämnar dock en del övrigt att önska. I dag le- vereras tryckta skrifter i stort sett fullständigt till sju bibliotek. Det bevaras dock inte fullständigt på mer än två ställen. I stort sett gäller dock att det allra viktigaste sparas. Vad okatalogiserat tryck beträffar, står det biblioteken fritt att lägga upp omfattande och i stort sett heltäckande samlingar inom de områden som man bedömer som särskilt viktiga.
Argumentet i punkt 2 är mycket viktigt. Det finns i praktiken ingen möjlighet att bevaka produktionen av dokument, som inte saluförs i handeln, på annat sätt än genom pliktleverans. Det kan framhållas att av de ca 13 000 svenska titlar som varje år registre- ras i LIBRIS saknar ca en tredjedel prisuppgift. Dessa skrifter finns i allmänhet inte att köpa i allmänna handeln.
Argument mot:
1. Man levererar in en stor mängd publikationer som sedan gallras ut av den mottagande institutionen.
2. En stor del av det material som levereras och bevaras kom- mer förmodligen att förbli oanvänt i alla tider. Det bör emellertid påpekas att den mängd som kastas är stor men att volymen av det som bevaras är betydligt större och repre- senterar det material som bedöms som värdefullast. Man skall emellertid ta invändningen på allvar.
Argumentet i punkt 2 gäller egentligen allt material som skaf- fas in till bibliotek, eftersom framtidens behov endast delvis kan förutses. Resonemanget bör tillbakavisas med hänvisning till uni- versitetens ansvar: de bestämmer själva vad de vill lägga sina re- surser på. De kan t.ex. finna att kostnaderna för att bevara och tillhandahålla svenskt tryck bör skäras ned och att man i stället bör lägga pengarna på något annat. Detta är i samklang med de tankar om decentralisering och flexibilitet som framförs av stats- makterna (Inledning till budgetpropositionen 1992, prop. 1991/92:100, bil. 9).
SOU 1992: 92 Kapitel 8
Det nuvarande systemet med pliktleverans av tryckta skrifter till de sex universitetsbiblioteken förutom till Kungl. biblioteket har som bakgrund det svenska högskolesystemet. I förarbeten till gällande lag (prop. 1977/78:97, s. 23, 65, 101) underströk man att de sex högskoleregionerna borde behandlas lika i fråga om till- gång till det svenska trycket. Högskoleregionerna har försvunnit, men tanken på en hög och likvärdig kvalitet inom hela högskolan har man hävdat framgent (prop. 1988/89:65, s. 4).
Numera understryker man som nämnts tanken på decentralise- ring och flexibilitet. När det gäller de frivilliga skolformerna gym- nasieskola, vuxenutbildning och högskola anser man det angeläget att garantera tillgängligheten, dvs. att utbildningen finns att tillgå inom rimliga avstånd från hemorten (Inledning, 5. 9). Likvärdig- heten är ett viktigt begrepp, men betraktas nu ur en något annan synvinkel: den statliga styrningen skall i första hand reglera lik- värdigheten och en minsta godtagbar omfattning på utbildningar, men aldrig en högsta nivå och sällan metoderna.
Om man ser till hela samhället, präglas detta av tanken på in- dividernas lika rättigheter. Från regeringens sida underströk man nyligen i samband med grundskolan rätten till utbildning av god kvalitet oavsett var man bor och oavsett social bakgrund (Inled- ning, s. 9). En utgångspunkt för utbildningspolitiken och synen på skolans mål är en människosyn som bygger på att alla männi- skor kan utvecklas, växa och utveckla sin personlighet (Inledning, 5. 10). Man framhåller att folkbildningen har djupa rötter i det svenska samhället och spelar en viktig roll för kunskapssynen, bildningsidealet och därmed för den enskildes frihet och person- lighetsutveckling (Inledning, 5. 14). Det är rimligt att grundläg— gande studie— och forskningsmöjligheter skall vara desamma vid landets universitet, och att en intresserad allmänhet i glesbygden skall ha samma möjlighet till personlig förkovran genom studier som människor som lever nära stora kulturinstitutioner.
Beträffande tryckta skrifter innebär pliktleverans ett viktigt steg mot ett jämlikhets— och likvärdighetsmål. Dock är endast KB och LUB ålagda att bevara det som levererats enligt pliktexem- plarslagen, medan övriga mottagare har frihet att gallra. Man gall- rar också, men enligt olika principer. Den omedelbara tillgången till tryckt svenskt material är följaktligen olika vid olika universi- tet och forskare/studerande arbetar såtillvida under olika villkor. Viktigare är dock att framhålla att man överallt har god tillgång till det kanske allra viktigaste svenska tryckta materialet, nämligen monografier, tidskrifter och tidningar, och att sambiblioteket ver- kar för att utjämna olikheter.
Om det är viktigt att ha exemplar av tryckta skrifter för forsk- ningen på olika orter, så är det i princip lika viktigt att ha exem— plar av ljud— och bildupptagningar. Man ställer sig då frågan: om man kan avstå från att ha ljud— och bilddokument på mera än ett ställe, varför skall man då ha skrifter på flera ställen? Detta gäller
SOU 1992: 92 Kapitel 8
förstås inte om man kan hävda att den ena typen av dokument, t.ex. tryckta skrifter, är klart viktigare än en annan sorts doku- ment, t.ex. 1jud- och bildupptagningar. Jag anser inte att någon sådan skillnad kan göras. Man bör däremot starkt trycka på ett praktiskt argument, nämligen att det är bra att ha åtminstone det viktigaste tryckta materialet till hands. Efterfrågan är mycket stark på dessa dokument. Man kan då inskränka Stockholmsresor och fjärrlån till att gälla annat material, vilket innebär en avse— värd besparing. Det material som finns vid ALB är förvisso bety- delsefullt, men mängden av utlån ligger här ännu så länge på en helt annan och lägre nivå (avsnitt 5.3.2) och får främst tillhanda- hållas forskare. Det är därför rimligare att detta tillhandahålls i endast ett exemplar, även om antalet län kan förväntas öka. Möj- lighet finns i dag, och bör bestå, att låna ut dokument från ALB till vissa institutioner i landet.
8.4. Alternativa kostnader
Man kan tänka sig att de institutioner som nu mottar pliktleve— rans kan skaffa in huvuddelen av det material som man anser sig behöva på annat sätt. Det skulle då i de flesta fall bli fråga om köp, men visst material skulle man förmodligen kunna få som gå- va. Det enda material som ALB relativt lätt skulle kunna skaffa sig genom köp är fonogram och videogram, som är varor som kan köpas på marknaden. Man kan räkna med att en årsproduk- tion skulle kosta ca 1 milj.kr. i inköp. Överföring av film till vi- deogram skulle kunna köpas, liksom inspelningar av radio— och TV-program. Detta skulle emellertid medföra att man fick betala för tjänster, vilket ger helt andra kostnader och inte framstår som ett realistiskt alternativ.
I LIBRIS registrerade KB år 1990 ca 13 000 svenska titlar. KB har oftast självt gjort registreringen, men kan också i efterhand ta över ansvaret för andras registreringar. Ca 35 % av dessa 13 000 titlar saknar prisuppgifter. Antalet titlar för vilka prisuppgifter finns är ca 8 500. Det sammanlagda priset för dessa titlar uppgår till ca 1,65 milj.kr., vilket ger ett genomsnittspris av 195 kr. Om man tänker att de ej prissatta skrifterna betingar samma pris, vil- ket förmodligen är för högt räknat, skulle det sammanlagda priset uppgå till 2,5 milj.kr. Man bör kanske snarare räkna med 2 milj. kr.
Det sammanlagda priset 1,65 milj.kr. innebär givetvis inte att ett bibliotek skulle behöva betala hela denna summa för att skaffa dessa ca 8 500 titlar. Stora bibliotek skulle säkert få goda rabatter och även få mycket material i form av gåvor. Det är viktigare att lägga märke till att en stor del av produktionen inte är avsedd för
SOU 1992: 92 Kapitel 8
en större marknad. Den är i stor utsträckning svåråtkomlig och det skulle krävas stor arbetsinsats för att skaffa in den.
Varje bibliotek som mottar pliktleveranser står inför ett val när det gäller det material man beslutat sig för att behålla: antingen registrerar man det i LIBRIS eller bevarar man det okatalogiserat. Biblioteken har här olika kriterier. KB har utan tvivel höga ambi— tioner när det gäller att registrera, med tanke på att man önskar ta ut en så heltäckande nationalbibliografi som möjligt. En skrift som exempelvis Uppsala universitetsbibliotek, UUB, inte registre— rat i LIBRIS kan alltså mycket väl finnas på detta bibliotek. Sä— kerligen äger både UUB och andra universitetsbibliotek en större del av hela antalet 13 000 titlar än som framgår av LIBRIS.
UUB registrerade sig 1990 för ca 8 000 av de ovan nämnda ca 13 000 titlarna, dvs. för ungefär 62 %. Att andra bibliotek skriver in ett mindre antal titlar än KB betyder inte att man registrerar samma material som KB minus ett antal titlar. UUB registrerar under ett är ca 600 titlar utöver KB:s. Orsaken är att man har material av lokalt intresse som man vill föra in och att varje uni— versitetsbibliotek har ett särskilt ansvar för att registrera rappor— ter från det egna universitetet.
Utan mycket omfattande studier går det inte att beräkna kost- naderna för ett mottagande bibliotek, om man där skulle behöva köpa de svenska trycksaker man anser sig behöva. Man vet inte hur mycket av materialet som ett bibliotek verkligen har behållit, och det som man behållit saknar ofta prisangivelse. En okänd an— del av materialet går överhuvudtaget inte att köpa. Man kan emellertid säga något om storleksordningen: det rör sig om 1 till 2 milj.kr. I en av de utredningar som är förarbeten till gällande lag (Pliktexemplar av skrift, Ds U 1977:12, s. 229) räknar man med ett sammanlagt pris på 335 000 kr. i 1976 års penningvärde för det prissatta svenska materialet, vilket i 1991 års penningvärde skulle motsvara 1 140 000 kr. Härtill skall emellertid läggas några hundra tusen kronor för det icke prissatta materialet.
Antalet personer som sysslar med pliktexemplaret från dess an- komst till dess att det behandlats fullständigt och hamnat på sin plats i biblioteket varierar mellan några få och upp till 12-14 hel- tider för universitetsbiblioteken, medan KB enbart på svenska sektionen, sektionen för okatalogiserat tryck och tidningssektio- nen sysselsätter ett trettiotal personer. Man bör bedöma uppgif- terna om personalstyrka med en viss försiktighet, då sättet att räkna kan skifta något och det dessutom kan vara svårt att fast- ställa hur mycket tid som läggs på beskrivning och uppsättning av det svenska materialet; personal brukar inte i detta avseende vara uppdelad på svenskt och utländskt material.
UUB beräknar att man skulle behöva ytterligare fyra bibliote- karier för att bevaka det svenska trycket, och då ändå få nöja sig med lägre ambition. Endast en del av det önskade materialet skul— le kunna beställas från bokhandel eller agenter. Föreningars, före-
SOU 1992: 92 Kapitel 8
tags och institutioners skrifter måste skaffas direkt från källan. Arbete skulle alltså behöva läggas på att spåra tusentals utgivare, hålla förbindelser med dem och årligen uppmärksamma en stort antal nya utgivare. Det är att märka att man inte skulle kunna ut- nyttja sina gamla förbindelser med tryckeriema, som ju inte torde kunna sälja utgivarens/beställarens egendom. Till lönekostnader skulle givetvis komma förvärvskostnader.
Ett alternativ till pliktleverans skulle med säkerhet dra högre kostnader för universitetsbiblioteken än nuvarande system. Det förefaller därför mindre meningsfullt att söka göra en helhetsbe- dömning av vad som är en acceptabel kostnad, vilket också skulle vara synnerligen komplicerat. I sista hand kostar systemet stats— kassan vad man vid universiteten finner att det bör kosta. Detta hindrar inte att man kan reflektera över den stora skillnaden mel- lan biblioteken i fråga om insatta resurser. Kan man skära ned anslagen till universiteten och lägga besparingen på annat håll, i första hand på ALB med dess svåra akuta problem? Emellertid går det enligt min uppfattning inte att fastställa en sorts önskvärd standardnivå för de olika bibliotekens kostnader för det svenska trycket. De universitet med bibliotek som lägger ned stora resur- ser på det svenska trycket gör det därför att man vill ha det så; man tar pengar till detta ändamål från klumpsummor, vilket in— nebär att man tar pengar från något annat område. De som låg- ger ned relativt lite personal och pengar prioriterar något annat. I intet fall kan man konstatera en överbemanning som skulle kun- na motivera besparingar. Sådana besparingar kan endast föreslås om man har fullständig överblick över alla universitets och uni- versitetsbiblioteks ekonomi. Det ligger helt utanför utredningens uppdrag och möjligheter att komma fram till en sådan överblick.
8.5. Sammanfattning av skäl för pliktleverans
Rättskipningens och förvaltningens krav jämte bevarandet och tillhandahållandet av kulturarvet är avgörande skäl för pliktleve- rans av nationalexemplar. Tillhandahållandet på flera håll i landet av svenskt tryck är ett rättvisekrav och främjar forskning och stu— dier. Dessa skäl finner jag tillräckliga för att i stort sett bevara nuvarande system med leverans till nationalinstitutionerna KB och ALB och till universitetsbiblioteken.
Man bör ta fasta på de ekonomiska konsekvenserna av pliktle- verans och konstatera att om pliktleverans ej fanns och bibliote- ken lade ned oförändrade resurser på svensktrycket, skulle man behöva sänka sina ambitioner betydligt beträffande ett viktigt och flitigt använt material. Om man skulle vilja uppehålla nuvarande nivå, skulle det krävas betydligt ökade resurser. Ljud— och bild- upptagningar skulle endast till en liten del kunna omhändertas utan pliktleverans.
SOU 1992: 92 Kapitel 8
9. Organisationsfrågor
9.1. KB och ALB
Det karaktäristiska för den svenska arbetsfördelningen mellan de nationella institutionerna är att man jämte nationalbiblioteket, som nästan enbart är inriktat på tryckta publikationer, har en in- stitution med så omfattande ansvar som ALB: fonogram, video- gram, film, radio— och TV—sändningar. Utomlands har national— biblioteket ofta ansvar för fonogram, som torde vara den publika- tionstyp som är bäst tillgodosedd efter tryckta publikationer. Man kan erinra om att även i Sverige bevarandet av fonogram på na- tionell basis startade genom ett initiativ vid KB. Övriga publika- tionstyper brukar vara spridda på flera institutioner och omfattas i mindre grad av bestämmelser om pliktleverans.
9.1.1. KB
Enligt förordning (1988z678) med instruktion för kungl. bibliote- ket är KB är nationalbibliotek och fullgör dokumentära uppgifter och serviceuppgifter. Av dessa spelar hanteringen av pliktexem- plar en mycket stor roll, men KB har även andra betydelsefulla uppgifter. KB:s ansvar för pliktexemplaren gäller följande punk- ter:
1. samla, förvara och tillhandahålla svenska böcker och annat tryck och därvid fullgöra de uppgifter som följer av lagen om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar samt förordningen om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupp- tagningar,
2. vårda och förkovra bibliotekets äldre samlingar av böcker och annat tryck, handskrifter, kartor och bilder,
3. svara för mikrofilmning av svensk dagspress,
4. framställa nationalbibliografiska produkter,
5. svara för det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS. Punkterna 1 och 2 hänger givetvis nära samman: dagens plikt- exemplar är ju framtidens äldre samlingar, som det fortfarande åligger biblioteket att vårda och tillhandahålla.
Mikrofilmningen (punkt 3) ombesörjs på grundval av tidningar som levererats i pliktleverans.
Punkterna 4 och 5. De nationalbibliografiska produkterna, dvs. i första hand Svensk bokförteckning, sammanställs till stor del på grundval av pliktleveransen. Beskrivningarna av materialet läggs
SOU 1992: 92 Kapitel 9
först in i LIBRIS. Mycket av det material som inte är förlagsma— terial skulle vara svåråtkomligt utan pliktleverans.
KB:s uppgifter är i hög grad koncentrerade till tryckt material. De enda dokument som KB har ansvar för utöver trycksaker är kombinerat material, som skall levereras till biblioteket. Pliktex- emplarslagen fastställer noggrant vad som menas med kombinerat material. Däri ingår i de allra flesta fallen skrift, som kan kombi- neras på olika sätt med fonogram eller videogram. I läromedel kan också ingå t.ex. film och diabilder. KB har enligt sin förord- ning inte något ansvar för dokument som kan sägas motsvara trycksaker därigenom att de innehåller text och fasta bilder. Såda- na dokument är framför allt mikroformer och fixerade elektronis— ka dokument, t.ex. CD—ROM. Av den senare dokumenttypen kö— per man dock sådant som är av speciellt svenskt intresse.
9.1.2. ALB
ALst uppgifter i samband med pliktexemplarslagen framgår av förordning (1988:342) med instruktion för Arkivet för ljud och bild. ALB har till uppgift att ta emot och förvara sådana exem— plar av ljudradio— och televisionsprogram, filmer, fonogram och videogram som enligt pliktexemplarslagen skall lämnas till arki- vet. Detta är klart uttryckt som ALB:s huvuduppgift. Det åligger arkivet särskilt att 1. vårda de samlingar som finns hos arkivet, 2. gallra i den utsträckning som behövs samt 3. hålla samlingarna tillgängliga. I fråga om radio— och televisionssändningar finns en särskild bestämmelse, som går tillbaka till Bernkonventionen: man har ej rätt att i sina samlingar bevara upptagningar av pro- gram som saknar dokumentariskt värde, om inte rättighetsinneha- varna har medgett detta (7 (j pliktexemplarsförordningen).
Uppgifterna beträffande pliktexemplaren överensstämmer i stort sett med de uppgifter som KB har för sitt material. ALB skall:
se till att de i lagen definierade pliktexemplaren levereras till ALB,
vårda samlingarna så att de kan bevaras och göras tillgängliga i framtiden,
göra samlingarna tillgängliga genom att katalogisera dem, tillhandahålla samlingarna, främst för forskningsändamål,
föra ett allmänt tillgängligt videogramregister samt tilldela var- je videogram ett separat nummer,
svara för viss publikationsverksamhet, framför allt utgivning av förteckningar över det svenska fonogramutbudet, s.k. diskogra— fier.
SOU 1992: 92 Kapitel 9
9.1.3. Varför två skilda institutioner?
En viktig tanke bakom den nu gällande pliktexemplarslagen från 1978 var att ”information, opinionsbildning, kulturella framställ- ningar osv. som offentliggörs genom radio eller TV eller genom fonogram, videogram och film blir bevarade i en utsträckning som någorlunda svarar mot vad som gäller för skrifter” (prop. 1977/78z97 s. 65). 1980-talets utredningar har arbetat vidare i samma anda och föreslagit att publikationsformer som tillkommit efter det att lagen trätt i kraft skall jämställas med dem som enligt 1978 års lag skall tas om hand.
Då ALB inrättades rådde alltså redan en helhetssyn på olika typer av publikationer. De ansågs som i princip likvärdiga infor- mationsbärare. Man kan då fråga sig varför man inte föredrog att låta den existerande institutionen, KB, få ansvaret för det nya ma- terial som skulle levereras in. Vad är med andra ord motiveringen för att man inrättade ALB?
Man kan först konstatera att inrättandet av ALB framstod som en av olika möjligheter. Dataarkiveringskommittén (DAK) tog upp tre förslag till diskussion (Bevara ljud och bild, SOU 1974:94, s. 257 ff.). Det första gick ut på att redan existerande institutio- ner, nämligen nationalfonoteket vid KB, SR och SFI skulle ta hand om resp. fonogram, radio— och TV—sändningar och film. Det andra förslaget uteslöt SR och delade upp etermedia på na- tionalfonoteket (radio) och SFI (television). Det tredje förslaget innebar att man skapade en ny central institution för alla de ljud- och bildpublikationer som då var aktuella. Utredningen förordade det sistnämnda förslaget, som fick stöd i regering och riksdag (prop. 1977/78:97 s. 102, KrU 27, rskr 375). Man noterar att både utredningen och föredraganden håller frågan öppen om denna centrala institution skall vara fristående eller knytas till en redan existerande statlig institution och hänvisar till pågående och fram- tida utrednings— och planeringsarbete på biblioteks— och arkivom- rådet. Enligt sin första förordning (1978:780) hade ALB samma styrelse, Statens arkivstyrelse, som RA, Svenskt biografiskt lexi- kon samt Dialekt— och ortnamnsarkiven jämte Svenskt visarkiv. Konstruktionen visade sig tydligen mindre lyckad, och enligt sin andra förordning (1984:580) är ALB en fristående myndighet med egen styrelse, vilket fortfarande gäller (1988:342).
Argumenten mot den uppdelning på olika institutioner som omnämnts ovan och som diskuterats av DAK var två: genom uppdelning på olika institutioner skulle det vara svårare att få en samlad bild av arkivmaterialet; gränsdragningen mellan ljud— och bildupptagningar framstod som delvis konstlad — exempelvis åtföl- jes ju film i allmänhet av ljud.
Man kan säga att man resonerade sig fram till att inrätta en central myndighet utifrån en enhetstanke, även om man inte tog steget fullt ut och sammanförde även ansvaret för tryckta skrifter
SOU 1992: 92 Kapitel 9
till samma organisation. Vissa remissinstanser (prop. 1977/78:97 s. 60) gick emellertid längre och framhöll att en anknytning till det offentliga biblioteksväsendet var mest naturlig. SFI påpekade att fördelarna med en central institution blir uppenbara om den även omfattar tryckta skrifter, varvid KB skulle bli en självklar huvud- man. En förutsättning skulle dock vara sammanhängande lokalut- rymmen. Någon enstaka röst (Göteborgs universitetsbibliotek) höjdes för att KB skulle spela en aktiv roll.
Det kan förefalla förvånande att KB förekommer så lite i dis- kussionen och att man sällan tänkt sig att ljud och bild skulle tas om hand av den institution som har ett särskilt ansvar för tryckta skrifter och som redan inom sin organisation är 1958 inrättat na- tionalfonoteket. Man kan föreställa sig följande anledningar till att KB föga varit med i diskussionen:
KB betraktades framför allt som ett bibliotek, med en sådan institutions traditionella uppgifter. Nya arbetsuppgifter inriktade på andra dokumentslag kunde uppfattas som väsensfrämmande. Det material som skulle behandlas var av nytt slag och den kom- petens som krävdes var till stor del en annan än den som gäller för traditionellt biblioteksarbete. Man skulle riskera att i prakti- ken få två institutioner med relativt lite samarbete, i konkurrens om knappa resurser.
Vidare spelade KB på 1970-talet inte samma roll som det gör i dag. I och med ingången av verksamhetsåret 1988/89 markerades KB:s ställning och funktion som landets nationalbibliotek på ett tydligare sätt genom att uppgifter av samordnande och planeran- de karaktär inom biblioteksområdet fördes dit. Sålunda svarar KB numera för drift och utveckling (tidigare endast för drift) av det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS, har ansvaret för sam— ordning, samplanering och visst utredningsarbete inom biblioteks- området samt utser ansvarsbibliotek.
9.1.4. Motiveringar för sammanslagning av institutionerna
Resonemanget nedan utgår från vissa tänkbara vinster vid en sammanslagning.
Helhetssynen
Som nämnts ovan präglades lagen om pliktexemplar av 1978 av en klar målsättning: ljud- och bildupptagningar skulle omfattas av i stort sett samma leveransregler som gällt sedan länge för tryckta skrifter. I de betänkanden som föregick lagen framhålles särskilt i Pliktleverans av skrift (Ds U 1977:12 s. 182 f.) sambandet mellan de olika dokumenttyperna. Samma helhetssyn präglar även 1980—
SOU 1992: 92 Kapitel 9
talets utredningar (se t. ex. LBK:s betänkande s. 184 f. och BEU:s betänkande s. 35).
Man kan tala om en helhetssyn på allt publicerat material som i princip likvärdigt. Denna uppfattning leder inte nödvändigtvis till att allt publicerat material bör omhändertas av samma institu- tion. Med ett samarbete mellan institutionerna kan man givetvis uppnå ett gott resultat. Fördelen med gemensam institution är att nödvändiga insatser på olika områden kan vägas mot varandra över hela det gemensamma området, utan att man är ”instängd” inom sin institution. Särskilt i ett kärvt ekonomiskt läge kan detta vara den enda möjligheten att vidtaga nödvändiga åtgärder. Det är svårt att tänka sig att sådana överföringar skulle kunna åstad- kommas genom samarbete mellan fristående institutioner. Även i ett gynnsammare ekonomiskt läge, då medel finns att tillgå, kan man bättre överblicka var insatser bör göras.
Personalutveckling, kompetenshöjning
En större sammanhållen institution ger bättre möjligheter till per- sonalutveckling. Personalen kan komma i kontakt med publika- tioner av alla slag såsom trycksaker, ljud— och bildpublikationer och elektroniska dokument, och kan därigenom förkovra sig över hela informationsfältet. Härmed är inte sagt att alla skall syssla med allt: specialisering är och förblir säkerligen nödvändig, men denna kan lättare kombineras med överblick över ett större fält.
Det har å andra sidan också framhållits att behovet av ökade kunskaper inom det egna anträdet är stort och i första hand bör tillgodoses. T.ex. skulle personalen vid ALB ha större nytta av att lära sig mera om film än om det material som KB huvudsakligen tar hand om. Jag anser inte att det egentligen finns någon mot- sättning mellan ”förkovran på bredden” och ”förkovran på dju- pet”, men kan också instämma i att fördjupad specialisering är mycket viktig. Personalutveckling och kompetensutveckling kan inte sägas vara något särskilt starkt argument för en sammanlägg- ning.
Samordningsvinster Jag utgår nedan av praktiska skäl från ALst arbetsuppgifter med
ledning av den utförliga framställning som finns i arkivets An- slagsframställning för budgetåren 1991/92-1992/93.
SOU 1992: 92 Kapitel 9
1. Bevakning, inkrävning och mottagning av material
Bevakning och inkrävning vid KB och ALB torde i och för sig va- ra verksamhet av likartat slag. Emellertid är det av stor vikt för framgången i detta arbete att man känner marknaden. Det är inte troligt att samma person blir lika hemmastadd inom de många olika branscherna. Olika personer torde i allmänhet få ägna sig åt olika publikationstyper, varför samordning av dessa verksamheter knappast är ett starkt argument för sammanslagning.
2. Bevarande— och beständighetsfrågor
På detta område står ALB inför stora problem, vilkas lösning krä- ver betydande resurser. För visst material vid ALB gäller att det uppnått en kritisk ålder, och att åtgärder snarast bör vidtagas för att inte information skall gå förlorad. Härtill kommer att material vid ALB i dag endast kan spelas upp med hjälp av apparatur som inte längre finns på marknaden.
Ovanstående problem kan i första hand tyckas vara ett pro— blem för AIB. Det som i dag vållar stora problem för KB är pap- perets dåliga beständighet. Emellertid mottar KB redan i dag s.k. kombinerat material, som består av tryckt skrift jämte ljud— och/ eller bildmaterial. Här har man alltså samma problem, om än tills vidare i liten skala. Jag föreslår i denna utrednings lagförslag, lik- som BEU i sitt, att kombinerat material bestående av tryckt skrift jämte fixerad elektronisk publikation (t.ex. CD—ROM) i framtiden skall mottas av KB.
Det råder inget tvivel om att KB och ALB bör samordna sina resurser när det gäller att hålla sig ä jour med de senaste rönen inom bevarandeproblematiken, utveckla nya metoder och överfö- ra bestånd i riskzonen till modernare medier. Emellertid bör man inte stanna vid en samverkan mellan KB:s och ALst resurser i dessa avseenden. Arkivväsendet står inför exakt samma problem. Samordnad forskning och samordnad bevakning av bevarande- och beständighetsfrågorna framstår snarast som en självklarhet.
3. Nationaldiskografin, retrospektiva diskografier, registrering och katalogisering
Personalsamverkan och därmed personalutveckling bör rimligen kunna äga rum på detta område.
SOU 1992: 92 Kapitel 9
4. Informations- och referensarbete för forskning och studier
Det skulle vara en stor fördel om man hade gemensamt referens- bibliotek och gemensam läsesal med uppspelningsmöjligheter. Detta förefaller helt orealistiskt för tillfället, då både KB och ALB är i färd med om- och tillbyggnad resp. omflyttning och därvid inte har planerat för gemensamma utrymmen. Rent all— mänt vill jag anknyta till vad som sagts ovan om nödvändigheten av dels specialisering, dels utblick över angränsande områden. KB har utan tvivel stora resurser i fråga om referenslitteratur och bakgrundsmaterial till ljud— och bildpublikationer, liksom ALB har material av intresse för de forskare och studenter som huvud- sakligen utnyttjar KB. Med fortsatt lokalisering till olika hus, Vi]- ket man får räkna med, innebär det inte på kort sikt någon vinst för de två institutionerna att gå samman. På längre sikt kan man emellertid se stora fördelar i den kombinerade kompetens som finns hos de två institutionerna. Denna bör leda till en klart för— bättrad överblick över det bevarade svenska kulturarvet och en förbättrad inköpspolitik när det gäller att skaffa den vetenskapliga litteratur som belyser detta. Ett samarbetande datoriserat infor- mationssystem förutsättes som en självklarhet.
Förutom vetenskaplig litteratur efterfrågar forskare vid ALB kringmaterial som stillbilder, manuskript, affischer m.m. Ett sam— arbete med KB, som har rika samlingar på dessa områden, kan gi- vetvis äga rum utan organisatorisk samordning. Om man, som är rimligt, ser ljud- och bildpublikationema samt dokumentationen kring dem som en helhet är det likväl en fördel med en samman- hållen organisation. Den har då ett klart ansvar för detta samband och kan fördela och tillhandahålla materialet på det sätt som är mest praktiskt.
Besparingar
Vissa rationaliseringsvinster kan förväntas, om än relativt obetyd- liga. Man får en styrelse i stället för två, vilket kan innebära en besparing på ca 50 000 kr. Man vinner en effektivisering genom att visst administrativt arbete, däribland förhandlingar, utföres en gång i ett sammanhang i stället för två gånger. Det är rimligt att tänka sig att KB med ca 200 årsverken och ALB med ca 30 vid en sammanslagning skulle kunna spara in en administrativ tjänst, vil- ket motsvarar ca 300 000 kr.
SOU 1992: 92 Kapitel 9
9.1.5 Motiveringar för att behålla nuvarande organisation
De mest vägande argument som framkommit för att behålla nu— varande organisation med två från varandra fristående enheter är följande.
1. Institutionerna fungerar var för sig bra enligt gällande be— stämmelser, och de har ett gott samarbete i de ganska få fall där så är nödvändigt. Det finns därför ingen anledning att ändra i en väl fungerande organisation, särskilt som inga påfallande stora vinster kan göras.
2. Institutionerna har inte mycket med varandra att göra. Även om KB är representerat i ALB:s styrelse, har ALB en be- tydligt starkare anknytning till SFI och SR. Ett närmare samgåen- de mellan ALB och SR eller SFI är emellertid uteslutet av skäl som framhålls på annan plats (avsnitten 9.2 och 9.3). Det är en— dast för vissa delar av materialet som ALB har mycket att göra med SFI och SR, och ett ökat samarbete med KB måste förutsät- tas, särskilt som den förespråkade helhetssynen på materialet rim- ligen måste vinna insteg med tiden.
3. Konkurrensen om resurser inom en och samma organisa- tion skulle bli hårdare än konkurrensen i nuläget. Det har i detta sammanhang anförts att det skulle ha varit en fördel att ALB är en fristående organisation som relativt väl kun- nat hävda sina medelsbehov och lyckats med att bygga upp en or- ganisation som anses föredömlig internationellt sett. Jag håller det för troligt att ALB:s fristående ställning varit till nytta under ett uppbyggnadsskede.
4. De två institutionerna kan ha utvecklat sig på ett sådant sätt att de inte lämpar sig för sammanslagning. Jag tänker härvid i första hand konkret på investeringar i datorstöd. I dag finns inget samarbete på detta område mellan institutionerna. ALB har ett lokalt datorbaserat system som saknar anknytning till LIBRIS, medan KB använder LIBRIS som sitt lokala bibliotekssystem. Det är dock inte några större tekniska svårigheter att inlemma in- nehållet i ALB:s databas med LIBRIS—systemet: basen kan kon- verteras till LIBRIS—format, varefter nya poster tillförs med jäm— na mellanrum, konverteras och tillhandahålls via LIBRIS över he— la landet. Givetvis kan ALB lätt skaffa sig tillgång till KB:s och övriga forskningsbiblioteks material via LIBRIS. Det obefintliga datorsamarbetet tyder på att man inte funnit anledning att pröva ett närmare, mera aktivt samarbete, vilket in- te utesluter att man samarbetar i praktiska frågor då så är påkal— lat. I dag är emellertid läget det att institutionerna arbetar i stort sett var och en på sitt håll och tycker sig, var och en på sitt håll, ha händerna fulla med angelägnare uppgifter än att utöka samar- betet med den andra organisationen. Institutionskulturen och in- stitutionstraditionema visar ännu inte några tecken att konverge- ra.
SOU 1992: 92 Kapitel 9
9.1.6 Slutsats om KB:s och ALB:s organisation
Den slutsats man kan dra av ovanstående är att det finns goda ar— gument både för och emot att KB och ALB skulle utgöra en or- ganisation. De viktigaste skälen för en sammanslagning är att det- ta befrämjar den nödvändiga helhetssynen, samt att samordnings- vinster står att vinna särskilt i fråga om bevarande av material och utveckling av nya metoder för bevarande och tillhandahållan- de. Skälen mot är att arbetsuppgifterna i teorin må syfta till sam- ma mål men i praktiken framstår som mycket olikartade, att inget stort och tvingande behov av långtgående samordning ännu givit sig tillkänna, varken inom institutionerna själva eller bland de forskare som de betjänar, samt att inga påfallande stora ekonomi- ska vinster står att göra.
En utgångspunkt för framtiden bör vara den helhetssyn på be- varandet och tillhandahållandet av vårt kulturarv som skisseras i föreliggande betänkande. Ett samarbete mellan bibliotek, arkiv och museer förekommer redan, bl.a. i bevarandefrågor, och jag föreslår nedan (avsnitt 14.4) ett vidgat samarbete mellan KB, ALB och RA på detta område. Den eftersträvade helhetssynen torde emellertid behöva tid på sig för att utvecklas. En samman- slagning mellan olika institutioner som av tradition sysslar med olika material och som har skilda traditioner är i dagens läge svår att genomföra. Institutionskulturerna inom KB och ALB förefal- ler att vara så olika att ett samgående skulle uppfattas som nega- tivt. Det är min uppfattning att man i framtiden kommer att få en utveckling i riktning mot ett betydligt ökat samarbete mellan KB och ALB. Man bör därför redan nu tillse att var och en av de två myndigheterna är representerad i den andras styrelse.
9.2. Stiftelsen Svenska filminstitutet, SFI
Jag hänvisar till tidigare redogörelse för verksamheten vid SFI (avsnitt 5.4.2).
Det har tidigare konstaterats att det svenska kulturarvet bör stå till medborgarnas förfogande. Beträffande filmer bör detta rimligen tolkas så att filmer tillhandahålls på ett sådant sätt att betingelserna så långt möjligt liknar dem som rådde då filmen framvisades, dvs. filmen bör såvitt det är ekonomiskt och prak- tiskt möjligt finnas tillgänglig på fihnbas.
Mot detta kan invändas att annat material måste tillhandahållas vid ALB på ett sätt som innebär att kvaliteten försämras avsevärt i jämförelse med den ursprungliga presentationen. Detta gäller bl.a. radio— och televisionsprogram, som ställs till förfogande i en studiekopia som kan vara gjord från ett referensband av tämligen låg kvalitet. Detta är dock inget skäl till att man inte så långt som det är möjligt söker återge ett verk i dess ursprungliga skick.
SOU 1992: 92 Kapitel 9
Vid en jämförelse mellan ALB:s och SFI:s verksamheter när det gäller att bevara det svenska kulturarvet på film finner man en arbetsfördelning, som emellertid innebär att ingen av institu- tionerna helt fyller de krav som ställts ovan. ALB visar endast vi- deoöverföringar, vilket inte ger den rätta upplevelsen av film. Fördelen med video är att åskådaren kan se om de bilder och se- kvenser som särskilt intresserar. SFI visar film på filmbas, vilket ger den konstnärliga upplevelsen och helhetsintrycket. Det går däremot inte att se om och spela om de avsnitt man vill återvända till. SFI är en stiftelse, vilket innebär att staten inte kan ställa de krav på bevarande och tillhandahållande som måste ställas när det gäller dels att bevara kulturarvet, dels att säkerställa behovet av information för rättskipning och förvaltning.
Om alltså inte SFI kan sägas uppfylla alla de krav som en pliktleveranslag bör ställa, är det å andra sidan uppenbart att SFI:s filmkulturella verksamhet går långt utöver vad en sådan lag har anledning att kräva och att denna verksamhet är nära knuten till filmarkiv och dokumentationsavdelning. Dessa bildar en bas för SFI:s insatser på det filmkulturella området.
Samordningsvinster mellan ALB och SFI är svåra att genomfö— ra i praktiken. ALB:s verksamhet kan, av skäl som anförts ovan, inte överföras till SFI. Man kan göra tankeexperimentet att man bryter ut vissa delar av SFI:s verksamhet och lägger dem under ALB:s ansvar, vilket skulle vara möjligt men inte problemfritt. ALB skulle kunna överta filmarkiv jämte bibliotek, klipparkiv och bild- och affischarkiv, men skulle då få ansvaret för en verk- samhet som går utöver de krav som en pliktleveranslag rimligen kan leda till. Om ALB inte har möjlighet att föra ett ”arv från SFI” vidare, går gjorda investeringar på ett viktigt område förlo- rade.
Det är för mitt betraktelsesätt klart att ALB bör ha ansvar för bevarande och tillhandahållande av film på filmbas. De investe- ringar som gjorts vid SFI bör emellertid utnyttjas, vilket lämpli— gen kan ske genom avtal. Av detta bör framgå att SFI handhar bevarande och tillhandahållande av fihn på filmbas; om stiftelsens ställning förändras så att den inte längre kan fullgöra sina åtagan- den, skall ALB överta även den praktiska hanteringen av film på filmbas. Några ekonomiska konsekvenser av ett sådant arrange— mang torde inte finnas: ansvaret flyttas över till ALB, men det är samma pengar som förbrukas.
Förslaget ovan står i samklang med de idéer som nyligen fram- förts i utredningen (SOU 1991:105) Filmproduktion och filmkul- turell verksamhet i Sverige, där man framhåller att den filmkultu- rella verksamheten bör bekostas av staten och skiljas från den verksamhet som har med filmproduktionen att göra. Remissytt- randena över denna utredning har i mycket liten utsträckning ta- git upp SFI:s bevarandefunktion. Undantaget är ALB:s yttrande, som understryker vikten av kontinuitet i fråga om restaurering,
SOU 1992: 92 Kapitel 9
bevarande och dokumentation och instämmer i att filmarkivets verksamhet bör finansieras med statliga medel.
Enligt min uppfattning bör staten köpa tjänster av SFI på det filmkulturella området. Ovan har bevarandet och tillhandahållan— det av film på filmbas diskuterats, men det är också fråga om att anskaffa och vid behov restaurera och konvertera äldre film, m.m. Eftersom ansvaret för kulturarvet enligt mitt synsätt måste ligga på statlig myndighet, bör ansvaret även för sådan upphand- ling åvila ALB. Ej heller en sådan upphandling, som går utöver de krav som pliktleverans ställer, kan rimligen leda till ökade kostnader, eftersom det även i detta fall är fråga om samma peng- ar som förut stått till förfogande.
9.3. Sveriges Radio AB, SR
SR:s programföretag är i dag endast några av många sändare. De— ras uppgift är att sända program, inte att bevara för eftervärlden. Bevarande och tillhandahållande av det egna materialet kan inte åläggas SR:s programföretag i högre grad än andra sändare. Den rikstäckande och ambitiösa verksamheten gör dock att deras pro- duktion bör tilldra sig stort intresse från nationalinstitutionen. Organisatoriskt föreslås inga förändringar i förhållandet mellan ALB och SR. Ett nära samarbete till ömsesidig nytta bör givetvis alltid eftersträvas mellan ALB och programföretagen. I frågor av vikt för bevarande och tillhandahållande av det svenska kulturar— vet bör SR ha samrådsplikt med ALB, varvid ALB alltid skall er- bjudas att i första hand ta över material som SR:s programföretag inte längre avser att behålla.
9.4. Sammanfattning om organisationsfrågor
KB och ALB bör åtminstone under den närmaste framtiden verka som från varandra fristående institutioner. Var och en av myndig- heterna bör vara representerad i den andras styrelse.
Det är min uppfattning att ansvaret för att bevara och tillhan- dahålla allmänt tillgängliga dokument måste ligga på statliga insti— tutioner. Ett organisatoriskt samgående med SFI eller SR är var- ken önskvärt eller möjligt. Samarbetet bör dock i vissa avseenden utökas.
ALB bör ha ansvaret att film på filmbas bevaras för framtiden. Praktiskt sett bör detta tillgå så att ALB upphandlar bevarande och tillhandahållande av svensk film på filmbas av SFI. Om SFI inte kommer att kunna vidmakthålla sin standard på detta områ— de, bör verksamheten direkt övertagas av ALB.
Beträffande SR och ALB föreslås att samrådsplikt skall finnas och att SR, om det blir aktuellt att förstöra upptagningar, inte
SOU 1992: 92 Kapitel 9
skall vidtaga några åtgärder innan man först erbjudit ALB mate- SOU 1992: 92 rialet. Kapitel 9 Några ekonomiska konsekvenser av ovanstående förslag förut- ses inte.
10. Överväganden om pliktleverans
10.1. Lagteknisk lösning
I direktiven för utredningen förutsätts att utredningsarbetet skall utmynna i förslag till en ny lag. En sådan lösning är inte helt självklar. Om förslagen till ändringar i förhållande till den gällan- de pliktexemplarslagen inte är alltför omfattande, kan man nämli- gen tänka sig att i stället ändra den nuvarande lagen.
Av det följande framgår att mina överväganden inte leder till någon genomgripande systematisk omprövning av pliktexemplars- lagen. Jag bygger i stor utsträckning mina förslag på den gällande lagen samt på det utredningsarbete och de förslag som har lagts fram av Ljud— och bildbevarandekommittén, LBK, och Biblio- teksexemplarsutredningen, BEU. Detta innebär att jag föreslår dels att leveransplikten skall utvidgas till att omfatta vissa nya for- mer av dokument, dels att förutsättningarna för leverans av doku- ment som nu omfattas av lagen skall ändras i viss utsträckning. Dessa förslag medför, om man håller sig inom ramen för gällande lag, att denna måste kompletteras med en del nya bestämmelser och att vissa befintliga bestämmelser måste ändras. BEU:s förslag till i huvudsak enbart tillägg till lagen är emellertid inte tillfreds— ställande från systematisk synpunkt. Man måste enligt min me- ning göra större ingrepp i lagen än vad utredningen hade tänkt sig. Härtill kommer att regleringen beträffande kombinerat mate- rial bör förenklas och att lagen bör justeras även i vissa andra hänseenden. Sammantaget leder detta till att ändringarna trots allt skulle bli så omfattande att pliktexemplarslagen bör ersättas med en ny lag.
I likhet med vad som gäller i dag måste en lag kompletteras av bestämmelser i en förordning. Av redogörelsen i det föregående för internationella riktlinjer och lagstiftning (kap. 6) framgår att det finns sympatier för tanken på att man skall stanna vid en all- mänt hållen lagstiftning och låta detaljregleringen ske i form av föreskrifter av ett eller annat slag. Det blir härigenom lättare att anpassa sig till ändrade förhållanden. Jean Lunn har således i sina Guidelines förespråkat en sådan lagstiftningsteknik och Norges nya lagstiftning på området kan sägas gå i denna riktning. För svensk del torde det emellertid inte finnas något utrymme för de- legation till regeringen av riksdagens normgivningsmakt såvitt av— ser föreskrifter om pliktleverans. Regeringens normgivningskom- petens är således begränsad till rätten att besluta om verkställig— hetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 & regeringsformen, RF. En ny lag
SOU 1992: 92 Kapitel 10
måste därför i princip innehålla samma utförliga reglering av SOU1992: 92 pliktleverans som den nu gällande lagen.
I huvudsak skall den nya lagen reglera frågorna om leverans- pliktens omfattning, alltså vilka typer av dokument som skall le- vereras, vem som skall leverera till vem och när. Lagen skall allt- så riktas in på bestämmelser som reglerar den enskildes skyldighe- ter. Lagen skall kompletteras med en förordning. I denna bör i huvudsak regleras frågor om bevarande av levererat material hos bibliotek och arkiv samt om tillhandahållande av materialet. I den gällande förordningen finns också vissa bestämmelser om sättet för pliktleverans. Sådana bestämmelser bör i stället finnas i lagen. Den som är leveransskyldig skall alltså kunna få uttömmande in- formation genom att gå enbart till lagen.
När det gäller frågan om namn på lagen anser jag att den nors- ka lagen bör kunna tas som förebild. Den heter Lov om avleve- ringsplikt for allment tilgjengelege dokument. Jag föreslår att den svenska lagen skall benämnas Lag om pliktleverans av allmänt tillgängliga dokument.
I enlighet med den nu skisserade dispositionen av lagstiftning- en kommer jag först att redovisa mina överväganden och förslag såvitt avser frågor som skall regleras i lagen, avsnitt 10.2—10.5, och därefter såvitt avser frågor om bevarande och tillhandahållan- de som'skall regleras i en förordning, kap. 11 och 12.
10.2. Leveranspliktens omfattning 10.2.1 Inledning
Den gällande lagstiftningen angående pliktexemplar har sitt ur- sprung i regler om skyldighet att leverera tryckta skrifter. Genom 1978 års pliktexemplarslag utvidgades leveransplikten till att om— fatta även upptagningar av ljudradio— och televisionsprogram, film, fonogram, videogram och kombinerat material. Utvidgning- en av lagens tillämpningsområde har alltså skett genom att man har tillfogat nya dokumentslag.
BEU ställde upp bl.a. följande principer som borde ligga till grund för en översyn och komplettering av pliktexemplarslagen: Lagen bör vara neutral i förhållande till olika informationsmedier och leveransplikt bör gälla för sådana skrifter, upptagningar osv. som fixerats i form av ett dokument av något slag och är avsedda att i denna form spridas till en större krets av användare i sam- hället. Trots detta generella synsätt kom utredningens förslag inte att innebära något principiellt nytt sätt att angripa lagstiftnings- problemet. Förslaget innebar nämligen bara att två nya typer av medier skulle införlivas med lagen, dokument i mikroform och dokument i elektronisk form.
Kapitel I 0
Jag har i det föregående redovisat i huvudsak samma synsätt som BEU, således att materialet inte spelar någon roll utan att det är den allmänna tillgängligheten och anknytningen till svenska förhållanden som är det avgörande för frågan om leveranspliktens omfattning. Med denna utgångspunkt kan det finnas anledning att redovisa vissa allmänna överväganden beträffande frågorna om vad som bör levereras och om möjligheten att ange leveransplik— tens omfattning på ett mera generellt sätt.
Utgångspunkten bör vara att leveransplikten skall omfatta do- kument. Med dokument avses något som lagrar information för senare läsning, avlyssning eller visning. Detta är en ganska vid de— finition. Till dokument skulle man således kunna hänföra inte ba— ra skrifter m.m. utan även t.ex. tavlor, skulpturer, trafikskyltar, gravstenar, kläder och bilar. Snart sagt allt som framställs av människan innehåller mer eller mindre dold information. Det ut- märkande för flertalet slag av dokument som åsyftas här är emel- lertid att informationen är huvudsaken och att dokumenten skall ha mångfaldigats för spridning till allmänheten just i syfte att sprida information. Ett ytterligare kännetecknande drag är att do- kumentets information inte skall kräva utfyllnad från omgivning- en. En trafikskylt t.ex. säger ingenting utom i anslutning till en viss plats. Mångfaldigandet som kännetecken utesluter dock vissa dokument som bör innefattas i leveransplikten. En film mångfal- digas visserligen, men den sprids inte till allmänheten såsom ett föremål utan genom att filmen visas. När det vidare gäller radio— och TV-program är dessa inte alls några ting som kan göras till föremål för leveransplikt. Vad som kan levereras är upptagningar av programmen, och dessa är normalt inte något som mångfaldi- gas och sprids till allmänheten.
Av vad som nu har sagts framgår att det är omöjligt att i en allmän definition precisera vad som bör omfattas av leveransplikt. Eftersom det är fråga om en i lag reglerad skyldighet att leverera vissa dokument måste bestämmelserna härom fylla högt ställda krav på tydlighet. Det är alltså nödvändigt att på i princip samma sätt som i dagens lagstiftning dela in dokumenten i särskilda grupper som sedan definieras. Det är emellertid inte bara hänsy- nen till krav på tydlighet som medför behov av en uppdelning på skilda dokumentslag. Antalet pliktexemplar kan komma att varie- ra alltefter vilken typ av dokument det rör sig om. Likaså är frå- gan om vem som skall leverera och till vem leverans skall ske be- roende av dokumentslag. Även problem rörande bevarande och tillhandahållande kan behöva lösas på olika sätt för olika typer av dokument.
I sakens natur ligger att leveransskyldighet bara kan omfatta fysiskt avskiljbara dokument som kan förflyttas och lagras. En hel del viktig information föreligger emellertid inte i sådan fixerad form. Jag tänker här på radio- och TV—program, on—linedataba- ser och liknande. Frågan är om man för uppfyllande av leverans-
SOU 1992: 92 Kapitel 10
plikt skall kräva att en särskild dokumentation sker. När det gäl— ler radio— och TV—program har vi redan nu ett system med doku— mentation i form av bandupptagningar och självfallet skall sådana upptagningar omfattas av leveransplikt även i fortsättningen. Det bör i det sammanhanget observeras att leveransplikten avser s.k. referensupptagningar som skall göras på grund av annan lagstift— ning. I pliktexemplarslagen finns alltså inte några bestämmelser som innebär åläggande om dokumentation av vare sig radio— och TV—program eller någon annan form av information enbart för att leverans skall möjliggöras, och enligt min mening måste re- striktivitet iakttas när det gäller att införa skyldighet till sådan särskild dokumentation.
En viss särställning enligt dagens lagstiftning intar filmen. När det gäller skrifter, fonogram och videogram rör det sig om skyl- dighet att leverera ett visst antal exemplar av en upplaga eller ut- gåva. Fihn däremot görs, som nämndes nyss, tillgänglig för all- mänheten inte genom spridning av den materiella filmrullen utan genom att filmen visas. Av skilda anledningar har också leverans- plikten utformats på ett speciellt sätt. Visserligen skall ett pliktex- emplar av filmen levereras, men den som har levererat pliktexem- plaret skall få tillbaka detta sedan ALB har framställt en kopia.
Det finns alltså vid utformningen av en pliktleveranslag anled- ning att skilja mellan vissa huvudkategorier av informationsbära- re. I första hand har vi information som finns lagrad i dokument som har mångfaldigats för spridning till allmänheten. Det rör sig här framför allt om sådana skrifter, fonogram och videogram som är leveranspliktiga enligt dagens lagstiftning. Till denna kategori hör dock även vissa andra typer av dokument som för närvarande inte omfattas av leveransplikt, såsom mikrofilm och CD—ROM. Alla dessa dokumentslag är från lagstiftningssynpunkt ganska okomplicerade.
Vidare har vi information som inte på detta sätt finns lagrad i fysiskt avskiljbara dokument som kan bli föremål för pliktleve- rans. Hit hör t.ex. on—linedatabaser. Om pliktleverans skall åläg- gas beträffande sådan information måste leveransskyldigheten kombineras med en skyldighet att framställa det som skall levere- ras. Här står man inför svåra lagtekniska problem.
Till en tredje typ av information kan hänföras sådan som finns lagrad i dokument som inte avses att spridas med själva doku- mentet utan genom visning eller liknande. Hit hör film, möjligen videogram i vissa fall och sådan CD—ROM som är att betrakta som multimedium. I dessa fall möter det inte några lagtekniska problem att föreskriva leveransplikt. Informationen finns lagrad i dokument av sådant slag som kan levereras. Problemet är emel- lertid att antalet framställda dokument är begränsat eftersom ett dokument är tillräckligt för omfattande spridning av informatio- nen, och att framställning av ytterligare exemplar för pliktleve— rans ofta kan bli dyrbar.
SOU 1992: 92 Kapitel I 0
En fjärde kategori utgörs av eterburen information, således ra- dio— och TV—program. Beträffande denna typ av information ut- gör frågan om avgränsningen av leveranspliktens omfattning inte något större problem. Det stora problemet här är mängden av in- formation som framtvingar ett urval.
10.2.2. Vissa grundläggande förutsättningar för leveransplikt Allmänt tillgänglig
En genomgående förutsättning för leveransplikt enligt pliktexem- plarslagen är att de olika dokumentslagen skall ha gjorts tillgäng- liga för allmänheten. Beträffande skrift krävs att den skall ha ut- givits eller lämnats ut för spridning. Upptagningar av radio— och TV—program blir leveranspliktiga när programmen har förekom- mit i rundradiosändning. Fonogram och videogram skall ha gjorts tillgängliga för allmänheten och kombinerat material skall ha lämnats ut för spridning. Beträffande film är det dock tillräckligt att den har godkänts för visning.
Kravet på allmän tillgänglighet bör i princip upprätthållas även i en ny lag. Det synes härvid angeläget att preciseringen av kravet sker på sådant sätt att samma formulering kan göras tillämplig på flertalet dokumentslag. Om man beträffande skrifter låter an- knytningen till tryckfrihetsförordningen, TF, kvarstå, tillhanda- hålls kravet på allmän tillgänglighet genom de bestämmelser som finns i TF. Beträffande radio- och TV-sändningar ger sig kravet på allmän tillgänglighet av sig självt genom att det skall röra sig om sändningar. Beträffande övriga dokument däremot bör kravet på allmän tillgänglighet kunna formuleras på ett enhetligt sätt. Detta gäller även film, om man som förutsättning för leverans- skyldighet släpper anknytningen till granskning av Statens bio- grafbyrå.
När det gäller att utforma en generell regel om vad som skall avses med allmänt tillgänglig kan ledning hämtas från bestämmel- serna i 1 kap. 10 å yttrandefrihetsgrundlagen och 2 (j tredje styck— et upphovsrättslagen, URL. Yttrandefrihetsgrundlagen har en kortfattad formulering rörande filmer och ljudupptagningar ”som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhanda- hållas på annat sätt”. Bestämmelsen i URL är fylligare och fram- står som bättre ägnad att täcka alla de situationer som kan bli ak- tuella i förevarande sammanhang. Här föreslås därför att det bland lagens inledande bestämmelser tas in en definition av vad som skall avses med allmän tillgänglighet och att denna utformas med regeln i URL som förebild.
SOU 1992: 92 Kapitel 10
Den nuvarande pliktexemplarslagen anger som förutsättning för leveransskyldighet beträffande skrift, fonogram, videogram och kombinerat material, som har framställts eller mångfaldigats utom riket, att dokumentet skall röra svenska förhållanden på ett eller annat sätt. Ett undantag utgörs dock av film och vissa videogram. Alla svenska och utländska filmer och videogram som har grans- kats av Statens biografbyrå skall nämligen levereras.
En förutsättning för leveransskyldighet av detta slag, således att dokumentet skall röra svenska förhållanden, behöver självfal- let finnas med även i en ny lag. Allt importerat material kan inte och bör inte bli föremål för leveransplikt. Avgränsningen av vil— ket utländskt material som skall omfattas av leveransplikt och be— varas skall ske med utgångspunkt från syftet med lagstiftningen såsom detta har redovisats i det föregående (kap. 8). Ett huvud— syfte med lagstiftningen är att samla in, bevara och tillhandahålla pliktexemplar för forskning och, i den mån upphovsrättsliga reg- ler tillåter det, studier rörande svenskt samhälle och liv. För att en allsidig bild härav skall kunna erhållas är det naturligtvis inte tillräckligt att material som har framställts här i landet samlas in. Även en del importerat material är av betydelse för att belysa det svenska kulturarvet och bör i vissa fall levereras som pliktexem- plar.
I det föregående har också behovet av information för rätt- skipning och förvaltning poängterats. Den delen av lagstiftningens syfte torde dock inte ge upphov till några problem när det gäller avgränsningen i förhållande till importerat material. Behovet av sådan information måste nämligen antas bli tillgodosett genom tillgång till inhemskt material.
I huvudsak bör man, när det gäller avgränsningen av leverans— skyldigheten i den här delen, kunna bygga på samma principer som i gällande lag såsom dessa har kommit till uttryck i 14 5 rö— rande fonogram och videogram. Ett dokument som har fram- ställts eller mångfaldigats utomlands bör alltså, för att det skall kunna bli föremål för leveransplikt, ha vissa utmärkande svenska drag. Innehållet i dokumentet bör helt eller delvis vara avfattat på svenska språket, eller dokumentet bör helt eller delvis innehål- la verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konst- nar.
Om man låter en sådan förutsättning för leveransplikt bli till- lämplig även på skrift, medför det en viss utvidgning av det leve— ranspliktiga området i förhållande till vad som gäller i dag. Skrift som inte är periodisk och som har framställts utom riket behöver nämligen som regel bara levereras om den helt eller delvis är av- fattad på svenska språket. En skrift som har framställts utomlands på ett främmande språk av en svensk upphovsman behöver alltså i allmänhet inte levereras. Om en sådan skrift lämnas ut för
SOU 1992: 92 Kapitel 10
spridning i Sverige, föreligger dock enligt min mening lika starka SOU 1992: 92 skäl för leveransplikt som de skäl som kan åberopas för leverans- Kapitel 10 plikt beträffande en i utlandet framställd grammofonskiva med en svensk artist som sjunger på ett främmande språk. Svenska fors- kares inriktning på en internationell marknad leder allt oftare till att de skriver på t.ex. engelska. Sådana skrifter bör vara föremål för pliktleverans även om de har framställts utomlands. Jag före- slår därför att samma regel om anknytningen till svenska förhål— landen skall gälla för skrift som för övriga dokumentslag.
I likhet med den regel som gäller beträffande skrift i dag bör visst importerat material vara leveranspliktigt trots avsaknad av sådana svenska drag som nu har redovisats. Jag åsyftar här in— vandrarlitteratur. Om således en skrift på främmande språk har framställts utomlands men är huvudsakligen avsedd att spridas i Sverige, bör den omfattas av leveransplikt. En sådan regel torde kunna gälla alla dokumentslag. Om en grupp invandrare framstäl- ler t.ex. ett fonogram utomlands för huvudsaklig spridning i Sve- rige, bör alltså leveransplikt inträda.
En fråga av visst intresse är hur en allmän regel av det nu be- handlade slaget skall tillämpas på dokument, vars innehåll är av- fattat på ett samiskt språk. Ett sådant språk är inte att hänföra till svenska språket, men det är heller inte ett främmande språk. Där— emot kan man säga att det är ett svenskt språk. Det torde visserli— gen inte vara sannolikt att svenska samer framställer en skrift ut- omlands för huvudsaklig spridning i Sverige, men man kan tänka sig skrifter framställda i Norge eller Finland för spridning bland dem som talar ett gemensamt samiskt språk. Självfallet kan det då finnas intresse av att bevara sådana dokument för att belysa svensk samisk kultur. Den produktion av det här slaget som kan bli aktuell torde emellertid vara av så begränsad omfattning att det bör överlåtas till biblioteken att förvärva de skrifter, som kan vara av intresse, på annat sätt än genom pliktleverans.
Ett annat problem, som har aktualiserats av ALB, är följande. Det förekommer att svenska producenter av fonogram låter göra inspelningar i utlandet med olika utländska orkestrar av verk, sammanställda utifrån någon viss grundidé. Det kan vara angelä- get att sådana produkter tillförs ALB:s samlingar. För att säker- ställa detta skulle en bestämmelse om vad som skall vara känne— tecknande för att ett dokument skall anses röra svenska förhållan- den kunna kompletteras med en föreskrift om att verk som är ut- givet av svenskt förlag eller liknande skall anses röra svenska för- hållanden. Dock har den, som genom att sammanställa verk eller delar av verk åstadkommit ett konstnärligt samlingsverk, enligt 5 & URL upphovsrätt till detta. Det framstår inte som osannolikt att en sådan sammanställning av verk som ALB åsyftar ofta är att betrakta som ett samlingsverk i upphovsrättslig mening. Om så är fallet inträder leveransplikt för fonogrammet enligt den bestäm- melse som föreslås här.
Utländska filmer och videogram, som även diskuteras i avsnit- ten 7.3 och 7.4, är i allmänhet försedda med svensk text. Fråga uppstår då om denna omständighet skall anses medföra att doku- menten rör svenska förhållanden enligt den bestämning av rekvi- sitet som har redovisats här. Frågan blir enligt dagens lagstiftning aldrig aktuell när det gäller film, eftersom all film som visas of- fentligt skall levereras. Beträffande utlandsproducerade videogram däremot förutsätts enligt 14 5 pliktexemplarslagen för leverans- plikt bl.a. att videogrammet helt eller delvis innehåller framföran— de på svenska språket. LBK anför beträffande videogram följan— de (betänkandet s. 225): ”Till skillnad från fonogram bearbetas de allra flesta videogram, där innehållet har utländskt ursprung, för den svenska marknaden. Filmer förses med svenska texter, nya omslag specialtillverkas med text på svenska, kopiorna framställs ofta i Sverige. Därigenom kommer den allra största delen också av de utländska videogrammen att omfattas av leveransplikt och bevaras hos ALB.”
Det förefaller tveksamt om en sådan tolkning verkligen har va- rit avsedd. I 1978 års lagstiftningsärende uttalade departements- chefen nämligen att bevarandet av videogram bör begränsas till huvudsakligen sådant material som har framställts inom landet (prop. 1977/78:97 s. 73). Enligt min mening är det från lagteknisk synpunkt olämpligt att ge kravet på svensk anknytning en sådan tolkning att film och videogram med svensk text skall anses upp- fylla kravet. Om det anses önskvärt att även utländsk sådan pro- duktion skall omfattas av leveransplikt, är det bättre att slopa kra- vet på svensk anknytning i dessa fall. Jag skall ta upp den frågan i det följande i anslutning till behandlingen av respektive doku— mentslag.
I likhet med vad som föreslås beträffande en generell regel om allmän tillgänglighet bör en regel om vad som krävs för att ett dokument skall anses röra svenska förhållanden tas in bland la— gens inledande bestämmelser. Härigenom slipper man upprep- ningar i de paragrafer som behandlar de skilda dokumenten.
10.2.3. Skrifter Skrifter på vilka TF är tillämplig
Enligt pliktexemplarslagen förstås med skrift tryckt skrift och an- nan skrift, som avses i 1 kap. 5 & TF. Pliktexemplar skall alltså lämnas av sådana skrifter på vilka TF äger tillämpning. Undantag har dock i 8 & pliktexemplarslagen gjorts för bl.a tillfällighetstryck och vissa skrifter som har framställts hos myndighet.
Skrift kan sägas vara ett dokument som lagrar text och/eller fast bild. Det bör nämligen uppmärksammas att till skrift hänförs enligt TF bild, även om den inte åtföljs av text. Det finns emeller-
SOU 1992: 92 Kapitel 10
tid även andra dokument än skrifter omfattade av TF som lagrar text och/eller fast bild, t.ex. mikrofilm och CD-ROM. En tänkbar möjlighet är att man frigör sig från TF:s begreppsbestämning och i en pliktleveranslag i stället sammanför alla dokument som inne- håller text och/eller fast bild till ett dokumentslag som görs leve— ranspliktigt. Härigenom skulle framhävas att det inte är materialet som är det viktiga utan innehållet.
BEU tog upp frågan om det kan finnas anledning att ompröva kriterierna för pliktleverans beträffande skrifter, men fann att principiella förändringar av regelsystemet inte är påkallade. Nå- gon avvikande uppfattning framfördes inte vid remissbehandling— en. Utredningen var ju inriktad på partiella reformer och hade kanske inte anledning att föreslå mera ingripande systematiska ändringar än nödvändigt. När jag nu föreslår en helt ny pliktle— veranslag bör dock systematiken tas upp till förnyat övervägande.
Till en början inställer sig frågan om den avgränsning av plikt- leveransens omfattning som har åstadkommits genom kopplingen till TF är i sak lämplig eller inte. Avgörandet av vilka skrifter som skall omfattas av TF har naturligtvis skett utifrån andra grunder än de som är av betydelse för avgörande av pliktleveran- sens omfattning. Det har emellertid under utredningsarbetet inte framkommit något som tyder på vare sig att överflödiga katego- rier av skrifter levereras eller att några särskilt intressanta katego— rier saknas.
BEU har i sitt betänkande (avsnitten 5.3.2—5.3.5 och 6.2.1) be— handlat vissa gränsdragningsproblem som sammanhänger med an— vändningen av nya grafiska produktionsmetoder. Det förekommer således att företag och myndigheter producerar en skrift som trycks eller kopieras upp först när behovet uppstår (printing on demand). Vidare arbetar ett antal civiltryckerier med en fram— ställningsmetod som bygger på laserteknik och som brukar kallas electronic printing. Denna teknik medger att varje trycksak kan produceras individuellt. Detsamma gäller en förhållandevis ny grafisk metod som kallas desktop publishing. Den innebär att man får fram trycksaker genom en persondator. Denna utveck- ling ger upphov till flera problem.
TF är enligt 1 kap. 5 & tillämplig även på skrift som har mång- faldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. Från tillämpningsområdet är enligt motivuttalanden (prop. 1975/76:204 s. 90) uteslutna bl.a. skrifter som har mångfal- digats genom maskinskrift, upprepade utskrifter av samma text på dators radskrivare och utskrift hos flera mottagare av innehål— let i trådsändning. Det kan alltså vara tveksamt i vad mån skrif- ter, framställda med en del av de nämnda metoderna, är leverans- pliktiga. Om en principiell leveransplikt föreligger, vållas vidare problem av att det ofta inte föreligger någon upplaga i vedertagen mening. Behandlingen av sådana problem blir dock knappast enk— lare, om man överger anknytningen till TF. I likhet med BEU an-
SOU 1992: 92 Kapitel 10
ser jag att dessa frågor i stor utsträckning bör kunna lösas med en rimlig tolkning av TF. Det material som kan komma att falla utanför ramen för leveransplikt torde vara av begränsad omfatt- ning och bör i förekommande fall kunna förvärvas av biblioteken på annat sätt än genom pliktleverans. Den omständigheten att en anknytning till TF kan leda till att vissa skrifter faller utanför till- lämpningsområdet för pliktleverans utgör därför inte ett tillräck- ligt skäl för att överge anknytningen till TF.
Det kan för övrigt ifrågasättas om det största problemet är av lagteknisk art. Skrifter av det slag som nu har behandlats fram- ställs av en svåröverskådlig producentgrupp. Informations— och kontrollproblemen är således avsevärda. Även när det gäller tradi- tionella skrifter ger utvecklingen upphov till liknande problem. Specialiseringen och internationaliseringen inom den grafiska in- dustrin ställer således stora krav på information. KB lägger också ned mycket arbete på sådan verksamhet.
En ändrad systematik är således inte motiverad av något behov av att ändra omfattningen av leveransplikten beträffande skrifter av traditionellt slag. TF har sedan lång tid tillbaka varit utgångs- punkten för leveransskyldigheten i fråga om tryckt skrift och det är en avgjord fördel att ha väl inarbetade begrepp att utgå ifrån. Det bör också beaktas att de skrifter som faller inom TF:s till- lämpningsområde under överskådlig framtid kommer att vara helt dominerande bland de dokument som innehåller text och/eller bild. Om man frångår anknytningen till TF, måste man ställa upp nya kriterier som på ett otvetydigt sätt utmärker vilka dokument med text och/eller bild som bör vara leveranspliktiga. Detta skulle leda till en tyngande beskrivning i lagen. Sammantaget anser jag att önskemålet om en teoretiskt kanske mera tilltalande systema- tik får vika till förmån för en mera praktiskt hanterbar indelning av de leveranspliktiga dokumentslagen. Anknytningen till TF bör därför behållas.
Med skrift avses enligt pliktexemplarslagen enbart sådana skrifter på vilka TF är tillämplig. Detta innebär att begreppet skrift i pliktexemplarslagen har en snävare innebörd än i TF. I TF definieras nämligen inte begreppet skrift, utan där anges bara vil- ka av alla tänkbara skrifter som omfattas av TF:s tillämpningsom- råde. Den valda definitionen i pliktexemplarslagen är enligt min mening inte lämplig. Med skrift bör i enlighet med vanligt språk— bruk avses ett dokument som innehåller text och bild. I enlighet med TF:s terminologi bör dock den avvikelsen från vanligt språk- bruk göras att en bild skall anses som en skrift även om den inte åtföljs av text.
Den här valda definitionen av skrift, således ett dokument som innehåller text eller fast bild, är ganska vid. Till skrift blir att hän- föra inte bara skrifter på vilka TF är tillämplig utan även t.ex. do— kument i mikroform och sådana dokument i elektronisk form som uteslutande innehåller text och fast bild. Lagtekniskt bör frå—
SOU 1992: 92 Kapitel 10
gan om omfattningen av pliktleverans beträffande skrifter lösas så att de skrifter som skall omfattas av lagen delas in i grupper. Följande grupper synes täcka de skrifter som det finns anledning att få in till biblioteken för att lagens syften skall uppnås: 1. skrif- ter på vilka TF är tillämplig, 2. dokument eller skrifter i mikro- form och 3. dokument i elektronisk form som uteslutande inne- håller text och fast bild. Jag vill påpeka att denna uppdelning inte innebär något ställningstagande till frågan om lagen skall inklude- ra leveransplikt för sådan mera flytande information som före— kommer i t.ex. on—linedatabaser. Om leveransplikt införs för även sådan information, måste denna under alla omständigheter doku- menteras i fixerad form och det blir då fråga om ett elektroniskt dokument. För den händelse man i lagen skulle kräva in datorba— serad information i form av utskrift på papper blir det emellertid fråga om en fjärde kategori av dokument eftersom sådana utskrif- ter inte torde omfattas av TF.
De regler som nu finns i pliktexemplarslagen beträffande skrif— ter på vilka TF är tillämplig bör i huvudsak oförändrade föras över till en ny lag. Här avses alltså än så länge bara frågan om vil- ka skrifter som skall levereras. Till frågan om antal exemplar skall jag återkomma. Vissa ändringar i reglerna om leveranspliktens omfattning anser jag dock vara motiverade.
I det föregående (avsnitt 10.2.2) har jag föreslagit att det i la- gen skall tas in en generellt tillämplig regel om vad som skall krä- vas för att ett dokument som har framställts utomlands skall vara leveranspliktigt. Regeln medför, tillämpad på skrifter, en viss ut— vidgning av leveranspliktens omfattning i förhållande till vad som gäller i dag. En skrift skall alltså anses röra svenska förhållanden inte bara om den är helt eller delvis avfattad på svenska språket utan även om upphovsmannen är svensk.
Härutöver föreslår jag vissa ändringar i förhållande till de i 8 (j pliktexemplarslagen angivna undantagen. Där undantas samtliga skrifter som har framställts i punktskrift. Enligt min mening bör vissa skrifter av sådant slag omfattas av leveransplikt. Frågan skall behandlas närmare i samband med överväganden om dokument för läshandikappade (avsnitt 10.2.9). Slutligen föreslår jag dels vissa ändringar av närmast redaktionell natur i förhållande till 8 & pliktexemplarslagen, dels en mindre utvidgning av leveransplik- ten beträffande reklamtryck. Dessa ändringsförslag skall kommen- teras i specialmotiveringen.
Det finns i det här sammanhanget anledning att beröra det i samband med införandet av yttrandefrihetsgrundlagen gjorda till- lägget till 1 kap. 7 (j TF, som innebär att vissa radioprogram, fil- mer och ljudupptagningar skall jämställas med en bilaga till en periodisk skrift. Bakgrunden till bestämmelsen är följande. Det förekommer att innehållet i en dagstidning eller annan periodisk skrift distribueras även i form av en radio— eller kassettidning. Enligt lagen om ansvarighet för radio— och kassettidningar är ut-
SOU 1992: 92 Kapitel 10
givaren för den tryckta förlagan ansvarig även för den version som sprids genom radiosändning i etern eller via träd eller i form av en ljudupptagning. Om inga särbestämmelser fanns, skulle emellertid en särskild utgivare för dessa versioner även behöva utses enligt bestämmelserna i 4 kap. yttrandefrihetsgrundlagen. Därför har i ett nytt andra stycke i 1 kap. 7 & TF stadgats att, om innehållet i en periodisk skrift sprids i form av ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning, så skall en sådan version jämstäl— las med en bilaga till skriften i den utsträckning versionen återger innehållet i skriften oförändrat och anger hur innehållet har dis— ponerats.
Eftersom periodiska skrifter omfattas av pliktleverans torde den nya bestämmelsen i TF innebära att även de åsyftade radio— och kassettidningarna är leveranspliktiga som bilagor till skriften. I bestämmelsen har också stadgats att det i lag får föreskrivas om särskild skyldighet att spela in sådana program och bevara filmer och upptagningar samt att tillhandahålla dessa. Denna yttrandefri— hetsrättsliga reglering visar att det inte är helt problemfritt att knyta frågor om pliktleverans till TF. Om särskilda bestämmelser inte ges torde nämligen en dubbel leveransplikt uppkomma i vissa fall. Dels skulle dessa radio— och kassettidningar bli leveransplik- tiga som bilagor till skrift, dels skulle de i vissa fall bli leverans- pliktiga enligt de regler angående särskilda dokumentslag som kommer att föreslås här. Den lämpligaste lösningen synes vara att leveransplikt bara skall föreligga enligt sistnämnda regler. Här fö- reslås därför att sådana versioner av en periodisk skrift som regle- ras i 1 kap. 7 å andra stycket TF undantas från den leveransplikt som skall gälla för skrifter.
Dokument i mikroform
Den övervägande delen av den svenska produktionen av mikro- film, mikrofiche och mikrokort avser s.k. skyddsfilmning eller filmning för att spara utrymme. Det förekommer emellertid att originalpublikationer utges i mikroform och vidare finns paral— lell- och sekundärpublikationer i mikroform (se avsnitt 7.1.2). I dag föreligger inte leveransplikt beträffande denna typ av doku- ment.
BEU föreslog att dokument i mikroform skall levereras på i princip samma sätt som pliktexemplarslagens skrifter. Förslaget mottogs positivt av remissinstansema och även jag delar uppfatt— ningen att mikroformer i princip skall omfattas av leveransplikt. Jag är emellertid tveksam till om mikroformer i alla delar skall behandlas på samma sätt som vanliga skrifter. Mikroformer torde ofta framställas i ett begränsat antal exemplar, t.ex. när kyrko- böcker mikrofilmas för en begränsad kundkrets. Det framstår inte som rimligt att leveransplikt skall åläggas beträffande mikrofor—
SOU 1992: 92 Kapitel 10
mer som sprids i hur få exemplar som helst. Det är heller inte an- geläget med hänsyn till lagens syften att mikroformer med myck— et begränsad spridning levereras. Det synes ligga närmast till hands att i detta hänseende behandla dessa dokument på samma sätt som elektroniska dokument, alltså att antalet framställda ex- emplar skall överstiga ett visst antal för att leveransplikt skall in— träda. Jag föreslår samma antal som jag i det följande kommer att föreslå beträffande elektroniska dokument som lagrar skrift, allt- så 50 exemplar. En sådan regel torde utesluta alla skyddsfilmer, även om exemplar av en sådan film skulle bli allmänt tillgänglig. Vidare torde arkivhandlingar i mikroform komma att falla utan- för det leveranspliktiga området.
En regel av det här slaget torde för övrigt ligga väl i linje med vad som gäller beträffande vanliga skrifter. I TF finns inte någon bestämmelse om att en skrift skall ha utgivits i visst antal exem— plar för att den skall omfattas av lagstiftningen, men av vad jag inhämtat från KB är det inte ovanligt att dispens ges beträffande skrifter som utgivits i mindre än 50 exemplar.
Pliktleverans bör avse alla mikroformer som framställts i minst 50 exemplar och som har gjorts allmänt tillgängliga, alltså även s.k. parallell— och sekundärutgävor. Material framställt i utlandet bör dock bara levereras om det rör svenska förhållanden. Frågan om antalet pliktexemplar skall behandlas i det följande (avsnitt 10.3).
Elektroniska dokument som lagrar text och/eller fast bild i fixerad form
Här avses sådana dokument som har beskrivits i avsnitt 7.2.1. Dessa omfattas i dag inte av leveransplikt. BEU föreslog leverans- plikt beträffande dokument i elektronisk form som har utgivits i minst 50 exemplar. Remisskritiken var övervägande positiv och även jag anser att leveransplikt bör införas beträffande sådana do- kument. I likhet med vad som är fallet med mikrofilm kan det fö- rekomma parallell— och sekundärutgävor av elektroniska doku- ment. Även sådana bör levereras. Till frågan om antalet exemplar skall jag återkomma (avsnitt 10.3).
Övrig information i elektronisk form
I det föregående har behandlats information som finns lagrad i dokument som mångfaldigas och sprids till allmänheten. Informa- tion kan emellertid spridas på många andra sätt, vilket framgår av redogörelsen i avsnitt 7.2. Här avses alltså distribution av infor- mation genom att användaren har direkt tillgång till en databas via telefonnätet eller särskilt datakommunikationsnät, eventuellt
SOU 1992: 92 Kapitel 10
med en fast uppkopplad linje. Man talar om att informationen hålls tillgänglig on-line.
BEU fann att övervägande skäl talar för att leveransplikten in— te skall utvidgas till att omfatta information som görs tillgänglig i direktkopplade databaser. De skäl som åberopades har redovisats i avsnitt 7.2.3. De är i korthet följande. Leveransplikt skulle inne- bära krav på framställning av en konstlad produkt enbart för till- godoseende av lagens föreskrifter. Dessa produkter skulle sanno- likt inte komma att efterfrågas av bibliotekens kunder. Formen för leverans skulle bli problematisk med hänsyn till framtida möj- ligheter att återge innehållet. Långtidsförvaring av materialet skulle bli resurskrävande.
Med ett par undantag instämde remissinstanserna i utredning- ens bedömning. Även jag delar utredningens tvekan att föreskriva leveransplikt beträffande denna typ av information. Detta gäller särskilt den informationsspridning från en databas som kan be- skrivas som ett kontinuerligt flöde, alltså information som hela ti- den förändras. Man kan här tala om dynamisk information. Det finns emellertid också mera statiska former av datorbaserad infor- mation, t.ex. elektroniska tidskrifter, och i sådana fall gör sig de principiella invändningarna mot pliktleverans inte gällande med samma styrka. Pliktleverans skulle kunna ske genom överlämnan- de av en eller flera disketter innehållande publikationen.
Det är dock gradskillnader och inte artskillnader mellan dyna- miska och statiska databaser och det skulle därför möta stora svå- righeter att precisera vad som skall vara leveranspliktigt och vad som inte skall vara det. Önskemål har emellertid framställts om att lagen utformas på ett så allmänt sätt att den täcker såväl on—li- nebaserad information som eventuella kommande former för in- formationsöverföring. I de norska föreskrifterna om pliktleverans finns i 9 kap. 30 5 andra stycket följande bestämmelse: ”Edb—do- kument som er tilgjengelege ved direktekopling gjennom tele—, fjernsyns—, datanett e.l. skal avleverast 1 to eksemplar etter kon- kret oppmoding frå mottaksinstitusjonen i det einskilde tilfellet.” Om man skall införa en leveransplikt avseende den här typen av information måste således leveransplikten göras principiellt om- fattande och förenas med antingen en rekvisitionsrätt eller vida dispensmöjligheter. Detta finner jag inte tillfredsställande. Be- stämmanderätten i frågor som trots allt rör en tvångslagstiftning skulle därmed i alltför stor utsträckning komma att överlåtas till bibliotek och arkiv. Leveransplikten blir inte tillräckligt förutse- bar och rekvisitions— eller dispensförfarandet kan komma att uppfattas som orättvist.
Det är svårt att uppskatta betydelsen för framtida forskning och studier av den on—linebaserade information som sprids för närvarande i vårt land. Självfallet måste man dock följa utveck— lingen beträffande datorbaserad information och ta upp frågan om pliktleverans på nytt om förhållandena påkallar det. Under ti—
SOU 1992: 92 Kapitel 10
den är det naturligtvis inte något som hindrar att KB genom köp eller på annat sätt förvärvar lagrad information från databaser. Man bör för övrigt inte bortse från att beskrivningar över databa- serna i många fall kan komma att levereras som pliktexemplar enligt reglerna för skrift.
10.2.4. Film
Leveransplikt föreligger i dag beträffande film som har granskats av Statens biografbyrå. Dessutom skall reklamfilm som distribue- ras för visning vid allmän sammankomst eller offentlig tillställ- ning levereras. Den som har lämnat pliktexemplar av en film skall få tillbaka filmen sedan ALB har framställt en kopia på video- band.
Enligt lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram skall framställningen i en film eller ett videogram vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå, innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Från granskningsplikten undantas dock filmer och videogram som sänds i radiosändning och vissa andra liknande sändningar, utgör reklam eller visas vid varumässa, utställning eller sportevene- mang, om inte själva visningen utgör en allmän sammankomst.
Anledningen till att man vid pliktexemplarslagens tillkomst an— knöt reglerna om pliktleverans till granskningen av Statens bio- grafbyrå var bl.a. att filmen kunde kopieras på videoband i sam— band med granskningen.
När LBK skrev sitt betänkande 1987 gällde något annorlunda regler beträffande pliktleverans. Då skulle film som hade grans- kats och godkänts för visning vid biografföreställning levereras. Dessutom skulle leverans ske av reklamfilm som distribueras för visning vid biografföreställning. Kommittén föreslog att all film som har gjorts tillgänglig för allmänheten skall levereras. Som skäl för förslaget anfördes dels att den offentliggjorda film som föll utanför lagstiftningen borde inlemmas, dels att man borde undvika att ändringar i censurlagstiftningen automatiskt får åter- verkningar också på leveransplikten (betänkandet s. 213). Någon ändring i regeln att filmen skall lämnas tillbaka sedan ALB har gjort en kopia föreslogs inte. Skälen härtill var att videoband är billigare, tar mindre plats, inte ställer lika höga krav på gynnsamt arkivklimat och underlättar arbetet för forskaren (betänkandet s. 216). Kommitténs förslag möttes av i huvudsak positiv kritik vid remissbehandlingen.
Vid övervägandena om hur reglerna om pliktleverans beträf- fande film skall utformas måste hänsyn tas till den koppling som nu finns till granskningsverksamheten vid Statens biografbyrå. I propositionen 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder m.m. konstaterade departementschefen (s. 55 f.) att en granskad film
SOU 1992: 92 Kapitel 10
som bevaras hos biografbyrån blir allmän handling och att detta inte kan godtas med hänsyn till rättighetshavarnas intressen. Som regel bör därför hela filmverk inte vara tillgängliga för allmänhe- ten hos biografbyrån. Principen om allmänhetens insyn i myndig- heternas beslut ansågs således behöva tåla undantag. Enligt depar- tementschefen kunde emellertid ett sådant undantag godtas i det- ta fall, om pliktexemplarslagen ändrades så att pliktexemplar av granskade filmverk alltid levereras till ALB. De dit levererade verken utgör visserligen inte allmänna handlingar, men de är till- gängliga för forskning, vilket ansågs tillräckligt. På grund av dessa överväganden ändrades lydelsen i 12 5 pliktexemplarslagen så att alla granskade filmer skall levereras.
Om ALB även i fortsättningen skall kunna fylla funktionen att tillgodose insynsintresset när det gäller granskade filmer, behöver vissa avsteg göras från de grundläggande principer som i övrigt bör gälla för leveranspliktens omfattning. Således måste totalför- bjudna filmer komma att levereras trots att de inte är allmänt till- gängliga och vidare kan kravet på anknytning till svenska förhål- landen inte upprätthållas eftersom även utländska filmer grans- kas.
Det kan naturligtvis ifrågasättas om en lag om pliktleverans skall utnyttjas för att beslutsunderlaget hos biografbyrån skall kunna sparas. Pliktleverans måste i första hand motiveras med hänvisning till de grunder som bär upp lagstiftningen angående pliktleverans. Emellertid finns det även andra skäl än insynsin- tresset som kan åberopas för en omfattande pliktleverans beträf- fande filmer. En diskussion om detta återfinns i avsnittet 7.4. Ut- ländska filmer påverkar människor och samhälle i sådan utsträck- ning att de måste anses tillhöra det svenska kulturarvet. Visserli- gen kan det sägas att man bör överlåta bevarandet och tillhanda- hållandet av utländskt material på ursprungslandet, men uppen- barligen är efterfrågan på utländska filmer stor bland forskarna och det finns därför anledning att se till att filmerna finns till- gängliga även i Sverige. Särskilt när det gäller våldsinslag i film, och för övrigt även i videogram, är det angeläget att det kan er- bjudas ett fullständigt underlag för studier i filmens och video- grammens utveckling och tendenser (jfr prop. 1989/90:70 s. 49).
Det nu redovisade behovet av en koppling mellan verksamhe- ten vid Statens biografbyrå och pliktleverans innebär dock inte något krav på att pliktleveransens omfattning helt skall bestäm- mas av reglerna om vilka filmer som skall granskas. Enligt min mening bör förutsättningarna för pliktleverans beträffande film så långt möjligt överensstämma med de förutsättningar som gäller för andra dokument. Detta innebär att den allmänna tillgänglig— heten bör utgöra den grundläggande förutsättningen för pliktleve- rans. En sådan ändring i förhållande till dagens ordning medför att en del filmer som nu faller utanför lagstiftningens ram kom- mer att bli leveranspliktiga. Som exempel kan tas film som visas i
SOU 1992: 92 Kapitel 10
samband med undervisning vid läroanstalt. Sådan undervisning utgör vanligen inte allmän sammankomst eller offentlig tillställ- ning (se prop. 1989/90:70 s. 65). I enlighet med de överväganden som jag nyss redovisat bör något krav på anknytning till svenska förhållanden inte gälla och vidare bör även totalförbjuden film le- vereras.
När det härefter gäller frågan om i vilken form pliktleverans skall ske har från ALB:s sida framförts önskemål om att leverans- skyldigheten skall avse film på filmbas.
Överföring från film till video är förenad med vissa nackdelar. Kvaliteten försämras, vidfilmsformatet skapar svårigheter och fil- men kan inte visas i den form den är avsedd för, nämligen på en stor biografduk. Gentemot leverans av film på filmbas kan knap- past andras att möjligheterna till långtidsförvaring skulle vara bristfälliga. Förvaringsmetoderna är numera effektiva och kraven på förvaringsutrymmen torde vara överkomliga, i vart fall om man begränsar sig till svensk film. Tillgängligheten för forskarna är naturligtvis betydelsefull, men den skulle inte påverkas av om ALB får behålla filmen. Tillhandahållandet för forskningen måste nämligen som regel ske i form av en videokopia. Den enda in- vändningen mot leverans av film på filmbas som har någon bety- delse synes vara kostnaden. Själva produktionskostnaden för en filmkopia är dock inte större än att den ryms inom de gränser som måste accepteras av producenterna av kommersiell spelfilm. Det bör också beaktas att vår nuvarande princip att bevara den nationella filmproduktionen endast i form av videoband avviker från internationell praxis. I t.ex. Norge skall film på filmbas leve- reras i två exemplar. Visserligen deponeras kopior av svensk film i stor utsträckning hos SFI, men dessa kopior uppfyller ofta inte de krav på kvalitet som man har anledning att ställa.
Enligt min mening bör alltså pliktexemplar av svensk film le- vereras i form av en fihn på filmbas som får behållas av ALB. När det däremot gäller utländsk film anser jag att den nuvarande ordningen får godtas och att ALB således skall lämna tillbaka fil- men sedan den kopierats.
När det gäller kvaliteten på det leveranspliktiga exemplaret kan nämnas följande beträffande norsk och finländsk rätt. Enligt de norska bestämmelserna, som alltså innehåller krav på två ex— emplar, skall det ena exemplaret i princip vara en obrukad mas- terkopia med tillhörande ljudband och det andra exemplaret vara en brukskopia i gott skick. Enligt den finländska fihnarkiverings— lagen skall pliktexemplaret utgöras av en visningsduglig kopia av filmen.
Ett minimikrav för svensk del måste givetvis vara att pliktleve— ransen skall avse en visningsduglig kopia. Man bör dock kunna sträcka sig ett steg längre. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrivs i 24 (5 pliktexemplarslagen skall en ny lag in- nehålla en föreskrift om att pliktexemplar jämte tillbehör skall va-
SOU 1992: 92 Kapitel 10
ra i samma skick som de exemplar som är avsedda att göras till- gängliga för allmänheten. Tillämpad på film innebär en sådan fö- reskrift att filmen visserligen inte behöver vara helt oanvänd, men att den dock skall vara i sådant skick att den kan användas vid en offentlig biografföreställning. Med hänsyn till biopublikens krav måste detta anses innebära att filmkopian skall vara av mycket hög kvalitet. Enligt min mening är ett sådant kvalitetskrav till- räckligt.
ALB har väckt frågan om att, i överensstämmelse med vad som gäller enligt den finländska filmarkiveringslagen, införa för- bud mot att förstöra svenska spelfilmer. Frågan berördes av LBK (betänkandet s. 218) som därvid fann att den endast kan behand- las i ett vidare, upphovsrättsligt sammanhang. Jag delar denna uppfattning.
10.2.5. Videogram
Gällande lagstiftning behandlar videogram tillsammans med dels film, dels fonogram. Av videogram som har granskats av Statens biografbyrå skall pliktexemplar lämnas på samma sätt som för film. I övriga fall föreligger leveransplikt för videogram som har mångfaldigats i minst 10 exemplar och har gjorts tillgängligt för allmänheten. Ett videogram som importeras i minst 10 exemplar skall levereras, om det rör svenska förhållanden. Ursprungligen gällde antalet 50 exemplar för både videogram och fonogram. LBK föreslog att gränsen skulle sänkas till 10 exemplar beträffan— de videogram för att försäkra bevarandet Också av videogram som producerats för institutionsbruk. När gränsen senare, i samband med åtgärder mot våldsskildringar i film och videogram, sänktes till 10 exemplar skedde det för att förbättra garantierna för en fullständig täckning av alla kommersiellt utgivna videogram. Videogram och film liknar varandra i hög grad. Båda är doku- ment som lagrar rörliga bilder med eller utan ljud (jag bortser här ifrån att film egentligen inte lagrar rörliga bilder, utan är en serie stillbilder). En skillnad ligger emellertid i offentliggörandet. Film offentliggörs inte genom spridning av filmkopior utan genom vis- ning, medan videogram i allmänhet offentliggörs genom spridning av kopior av videogrammen. Denna skillnad avspeglar sig också i de nuvarande reglerna. Videogram sammanförs ju där i huvudsak med fonogram och för pliktleverans förutsätts ett visst mångfaldi- gande av dokumenten. Beträffande videogram som har granskats av Statens biografbyrå däremot skall ett exemplar levereras oav— sett antal mångfaldigade exemplar. Här har nu föreslagits beträf- fande film att frågan om pliktleverans inte längre skall vara av- hängig av biografbyråns granskning utan att det skall vara den all- männa tillgängligheten som är avgörande. Samma sak bör natur-
SOU 1992: 92 Kapitel 10
ligtvis gälla för videogram. Den nuvarande anknytningen till bio- grafbyråns granskning bör således upphöra.
Det kan då ifrågasättas om man skall ha kvar det nuvarande kravet på att videogrammet skall ha framställts i visst antal exem— plar. Det kan ju nämligen tänkas att ett videogram offentliggörs på samma sätt som en film genom visning och då kan det räcka med att ett enstaka exemplar framställs. För sådant fall bör natur- ligtvis leveransplikt föreligga. Skälet till att det för leveransplikt förutsätts ett visst mångfaldigande är att leveransplikten annars skulle bli för betungande. Man kan dock fråga sig vilka video— gram som nu utesluts från leveransplikt. Kravet på offentliggö- rande torde vara tillräckligt för att, i de fall offentliggörandet sker genom spridning av exemplar, utesluta videogram som har mång- faldigats i mindre än 10 exemplar. Jag föreslår därför att exem- plarsgränsen inte längre skall ingå bland förutsättningarna för le- veransplikt. Om ett videogram som har framställts i mindre än 10 exemplar i undantagsfall skulle komma att offentliggöras genom spridning av dokumentet, bör dispens kunna ges.
Jag har i det föregående (avsnitt 10.2.2) berört frågan om svensk text till importerade filmer och videogram skall anses medföra att dokumenten rör svenska förhållanden och har därvid funnit att frågan bör besvaras nekande. När det gäller importera- de filmer har jag föreslagit att det för leveransplikt inte skall upp- ställas något krav på anknytning till svenska förhållanden. Ett av skälen för detta förslag är att av biografbyrån granskade filmer behöver bevaras för att kravet på insyn i byråns beslutsunderlag skall kunna tillgodoses. Samma skäl kan anföras för att videogram som har granskats skall omfattas av pliktleverans. Det finns emel- lertid, som anfördes beträffande film, även andra skäl för pliktle- verans avseende utländskt material. Såvitt avser videogram är det särskilt angeläget att utveckling och tendenser rörande våldsskild- ringar kan studeras. Jag föreslår därför att det inte heller för im- porterade videogram skall krävas anknytning till svenska förhål- landen för att leveransplikt skall inträda.
Reglerna beträffande film och videogram kommer enligt mina förslag att i huvudsak överensstämma med varandra. Alla filmer och videogram som har offentliggjorts skall levereras. Något krav på anknytning till svenska förhållanden beträffande importerat material skall inte ställas upp. Den enda skillnaden blir att vissa filmer skall återlämnas sedan de har kopierats. lagtekniskt bör därför videogram i fortsättningen sammanföras med film i stället för med fonogram.
10.2.6. Fonogram och vissa andra elektroniska dokument
Beträffande fonogram skall enligt gällande lagstiftning leverans ske, om fonogrammet har mångfaldigats i minst 50 exemplar och
SOU 1992: 92 Kapitel 10
har offentliggjorts. Fonogram som har importerats i minst 50 ex- emplar skall levereras, om de rör svenska förhållanden.
Till skillnad mot vad som bör gälla för videogram är det moti- verat med ett visst minsta antal framställda fonogram för att leve- ransplikt skall inträda. Den gällande exemplarsgänsen framstår som lämplig. När det gäller kravet på att fonogrammet skall röra svenska förhållanden kan det visserligen göras gällande att svenskt kulturliv, icke minst ungdomskulturen, i hög grad präglas av mu- sik som har producerats utomlands och att man får en skev bild av vår musikkultur, om man bara har tillgång till svenskproduce— rad musik. Det bör emellertid uppmärksammas att det mesta av den utlandsproducerade musiken spelas i radio och att den däri- genom sparas på band. Det är därför motiverat att upprätthålla kravet på anknytning till svenska förhållanden.
I det föregående har jag behandlat elektroniska dokument som lagrar text och/eller bild. Sådana dokument hör självfallet mest samman med skrifter. Det kan emellertid, som har redovisats i avsnitt 7.2, förekomma elektroniska dokument som lagrar både text, ljud och rörliga bilder. De är ännu så länge ganska sparsamt förekommande, men torde bli vanligare med tiden. Någon leve- ransplikt beträffande sådana dokument finns inte i dag.
BEU föreslog att dokument i elektronisk form som utgivits i minst 50 exemplar och offentliggjorts skall levereras. Utredningen åsyftade i första hand sådana dokument som lagrar text och/eller bild, men såsom den föreslagna bestämmelsen hade utformats in- nefattades även andra elektroniska dokument. Någon negativ kri— tik från remissinstanserna framfördes inte.
Jag delar uppfattningen att lagstiftningen bör omfatta även denna typ av dokument. I likhet med vad jag föreslår beträffande elektroniska dokument som lagrar text och/eller bild bör som för— utsättning för leveransplikt gälla att dokumentet har mångfaldi- gats i minst 50 exemplar. En sådan gräns kan komma att utesluta dokument som offentliggörs, inte genom spridning av själva do- kumentet, utan genom visning. Som exempel kan tas en CD— ROM som används som illustrationsmaterial vid ett museum. En- ligt min mening får man acceptera konsekvensen att ett sådant dokument kan falla utanför leveransplikten. Om det skulle anses angeläget att dokumentet tillförs samlingarna hos ALB eller bib- liotek bör det kunna anskaffas på annat sätt än genom pliktleve- rans.
I det föregående har jag behandlat information som görs till- gänglig i direktkopplade databaser och har därvid avvisat tanken på att sådan information för närvarande skall göras till föremål för pliktleverans. Information som hålls tillgänglig on-line behö— ver inte begränsas till att gälla text och/eller bild utan kan även innefatta ljud och rörliga bilder. Jag gör emellertid samma be— dömning beträffande sådan information, alltså att den inte lämpar sig för pliktleverans.
SOU 1992: 92 Kapitel 10
I pliktexemplarslagen ges i 18 5 en utförlig beskrivning av vad som skall avses med kombinerat material. Det görs där en upp— delning i material som ej utgör läromedel och sådant som utgör läromedel, läromedelspaket. Till den första gruppen hänförs skrift, fonogram och videogram i olika kombinationer. Till läro- medelspaket hänförs olika kombinationer av skrift, fonogram och sådant bildmaterial, som är avsett att visas med tekniskt hjälpme- del. Det bildmaterial som främst avses är bildband, mikrofilm, diabilder, film och videogram. Det bör alltså uppmärksammas att leveransplikten beträffande läromedelspaket omfattar vissa doku- mentslag som annars inte är leveranspliktiga.
BEU föreslog vissa ändringar i reglerna om kombinerat mate- rial. Förslagen motiverades i första hand av att nya dokumentslag skulle bli leveranspliktiga, men härutöver föreslogs att de särskil- da bestämmelserna om läromedel skall utgå eftersom de har visat sig sakna praktisk relevans.
Det främsta skälet till att det behövs särskilda regler beträffan- de kombinerat material är naturligtvis att det är angeläget att de ingående delarna hålls samman vid leveransen. Även om varje del för sig är leveranspliktig kan det gälla olika regler om antal plikt- exemplar, om vem som skall leverera och till vem leverans skall ske. Särskilda regler för kombinerat material behövs alltså om oli— ka regler i dessa hänseenden gäller för de ingående delarna. En— ligt både dagens lagstiftning och det förslag som jag framlägger går en klar gräns mellan å ena sidan skrifter och å andra sidan ljud och bildmaterial. Av skrifter skall i allmänhet sju pliktexem- plar lämnas till biblioteken, medan annat material skall levereras i ett exemplar till ALB. Det är alltså framför allt när dokument från dessa två grupper kompletterar varandra som särskilda regler behövs. Oftast torde en skrift ingå i ett kombinerat material. Följ- aktligen kan bestämmelser avseende kombinerat material begrän- sas till fall då en eller flera skrifter utgör en kombination tillsam- mans med exemplar av något eller några andra dokumentslag.
Leverans av upptagningar av radio— och TV—program sker dock med sådan försening att det inte är lämpligt att dessa upp- tagningar i något fall ingår i kombinationer. Enligt dagens lag- stiftning ingår heller inte fihn i kombinationer annat än när det är fråga om läromedel. De filmer som kan ingå i läromedelspaket torde dock vara sådana som annars inte skulle vara leveransplikti- ga. Enligt mitt förslag skall emellertid leveransplikten beträffande film vidgas så att all film som har gjorts tillgänglig för allmänhe- ten skall levereras. Detta kommer att medföra att film som nu in- går i läromedelspaket kommer att bli leveranspliktig även som se- parat dokument. Jag kan inte se något hinder mot att man be- handlar film på samma sätt som andra dokument i samband med kombinationer. Jag föreslår alltså att alla dokumentslag utom
SOU 1992: 92 Kapitel 10
upptagningar av radio— och TV—program skall kunna ingå i kom- binerat material.
Härefter inställer sig frågan vilket samband mellan olika delar som skall föreligga för att materialet skall betraktas som kombi- nerat. Beträffande kombinerat material som inte utgör läromedel krävs enligt pliktexemplarslagen inte att de olika delarna är avsed- da att komplettera varandra vid nyttjandet. Det krävs bara att ma— terialet ges ut som en kombinerad produkt. När det däremot gäl— ler läromedel måste de olika komponenterna förutsättas komplet— tera varandra så att de tillsammans bildar ett eget läromedel (prop. 1977/78:97 s. 122). Den nämnda bestämningen beträffande kombinerat material som inte utgör läromedel framstår som me- ningslös. Som kombinerat material anses material som ges ut som en kombinerad produkt. Det har något av cirkeldefinition över sig. Enligt min mening finns det knappast anledning att som en kombination betrakta delar som inte i någon mening komplette— rar varandra.
För skyldighet att lämna pliktexemplar av kombinerat material krävs enligt gällande regler att materialet har mångfaldigats i minst 50 exemplar. I bestämmelserna för de särskilda dokument- slagen anges samtidigt att skyldighet att lämna pliktexemplar inte föreligger i fråga om sådant dokument som ingår eller är avsett att ingå i kombinerat material. Reglerna leder till följande konse- kvenser. Om t.ex. en skrift och ett videogram ingår i ett kombine— rat material som skall levereras (i två exemplar, till KB och LUB), behöver skriften och videogrammet inte dessutom levere— ras separat. Om emellertid kombinationen bara mångfaldigas i 40 exemplar blir den inte leveranspliktig. I stället skall då skriften och videogrammet levereras separat enligt de regler som gäller för respektive dokumentslag, alltså skriften i sju exemplar till bib- lioteken och videogrammet i ett exemplar till ALB. Avsikten med exemplarsgränsen torde ha varit att begränsa leveransskyldigheten vid små upplagor, men som synes uppnås inte denna effekt.
De nuvarande reglerna innebär alltså att kombinerat material utgör en egen dokumentkategori för vilken förutsättningarna för pliktleverans har angetts på samma uttömmande sätt som beträf- fande övriga dokumentslag. Det förefaller onödigt att på detta sätt ha en dubbel uppsättning förutsättningar för pliktleverans. Jag föreslår en något annorlunda lagteknisk lösning när det gäller kombinerat material. Det bör i lagen inte anges några särskilda förutsättningar för att ett kombinerat material skall levereras, utan förutsättningarna för pliktleverans skall enbart knytas till de särskilda dokumentslagen. Om t.ex. en skrift och ett fonogram kompletterar varandra så att de är att anse som ett kombinerat material, skall frågan om leveransplikten bedömas enligt reglerna för respektive dokument. Först när man har konstaterat att båda är leveranspliktiga blir reglerna om kombinerat material aktuella. Dessa regler skall då ge besked beträffande frågor om antal plikt—
SOU 1992: 92 Kapitel 10
exemplar, vem som skall leverera till vem och när. Lagtekniskt in- nebär detta bl.a. följande. I gällande lag anges beträffande de oli- ka dokumentslagen att skyldighet att lämna pliktexemplar inte fö— religger beträffande dokument som ingår i kombinerat material. Enligt mitt förslag avgörs emellertid frågan om leveransplikten av reglerna angående de särskilda dokumenten och det är bara be— träffande resterande frågor som det hänvisas till reglerna om kombinerat material.
När det gäller läromedelspaket utvidgas leveransplikten i dag till att omfatta dokument som annars inte behöver levereras. Det gäller alltså främst bildband, mikrofilm, diabilder och film. Med den utvidgning av leveranspliktens omfattning som föreslås här blir det bara bildband och diabilder som faller utanför lagstift- ningen. Sådana dokument bör även i fortsättningen levereras i vissa fall. De bör då levereras inte bara i samband med leverans av en kombination av t.ex. en skrift och ett fonogram, utan även i samband med leverans av enbart en skrift. Det förefaller emeller- tid onödigt att i ett sådant fall tala om en kombination av skrift och diabilder. Som jag konstaterade nyss finns det bara anledning att ha regler om kombinerat material för sådana fall då var för sig leveranspliktiga dokument hänger samman på något sätt. Regler- na om kombinerat material är då så att säga konfliktlösande. Men när det gäller en skrift och diabilder finns ingen sådan konflikt eftersom diabilderna inte är leveranspliktiga som separata doku- ment. Jag föreslår i stället följande lösning på problemet.
I likhet med vad som gäller i dag bör det finnas en bestämmel- se i lagen om mindre tillbehör till pliktexemplar, varmed avses t.ex. omslag, fodral, innehållsförteckning och utskrift av innehål- let i ett fonogram. Enligt min mening ligger det närmast till hands att betrakta även t.ex. bildband och diabilder som tillbehör, låt vara att de inte alltid kan betraktas som mindre tillbehör. Jag föreslår alltså att en bestämmelse om mindre tillbehör komplette- ras med en föreskrift om att pliktexemplar även skall omfatta bildband, diabilder och liknande material som utgör ett komple- ment till det eller de dokument av vilket eller vilka exemplar läm- nas.
En närmare redogörelse för hur reglerna om kombinerat ma- terial avses fungera lämnas i specialmotiveringen.
10.2.8. Radio- och televisionsprogram
SR:s programföretag var från början innehavare av regeringens tillstånd att sända radioprogram i rundradiosändning (vilket inne- fattar television). Nu är det sedan flera är möjligt för föreningar och organisationer att få tillstånd att genom tråd (kabelnät) sända närradio och kabel—TV, och det gäller numera att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända program
SOU 1992: 92 Kapitel 10
genom tråd. Sändningarna får inte vara reklamfinansierade. Dock gäller att det sedan årsskiftet 1991/92 är fritt att i kabelnät sända s.k. egensändningar, vilka definieras som ”sändning av annat slag än vidaresändning”, som i sin tur definieras som ”samtidig och oförändrad återutsändning av en sändning”. Dessa egensändning— ar kan vara finansierade med reklamintäkter. Fr.o.m. år 1993 kan man räkna med att det kommer att vara tillåtet att etablera re- klamfinansierade radiostationer (privatradio).
Enligt 11 (& pliktexemplarslagen föreligger skyldighet att lämna pliktexemplar i fråga om ljudradio— och televisionsprogram, som svenskt programföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 5 (j radiolagen (1966:755) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföre— tag. Pliktexemplar skall lämnas i form av en sådan upptagning som programföretaget skall göra enligt 5 kap. 3 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets- grundlagens områden. Enligt denna bestämmelse skall den som sänder radioprogram till allmänheten ombesörja att varje program spelas in.
Enligt 5 5 radiolagen krävs tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning. Enligt 1 & radiolagen förstås med radiosändning ljud, bild eller annat med- delande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor. Med rundradiosändning förstås radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtag- lig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen.
Av den mycket generella bestämmelsen i 5 5 radiolagen får man lätt intrycket av att pliktexemplarslagen, genom hänvisning- en till denna bestämmelse, skulle omfatta alla radioprogram i rundradiosändning. Frågor om tillstånd att sända ljudradiopro- gram m.m. regleras emellertid även i vissa andra lagar. En erinran härom har tagits in i 5a (j radiolagen. Om rätt att sända ljudradio- program i vissa lokala rundradiosändningar finns således särskilda föreskrifter i närradiolagen (1982z459). Vidare finns föreskrifter om rätt att sända radiotidningar i rundradiosändning i lagen (1981:508) om radiotidningar. Slutligen finns i lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram föreskrifter om rätt att från radiosändare sända vidare televisionsprogram i radio— eller trådsändning från Finland.
Sammantaget innebär dessa regler att pliktexemplarslagen om- fattar Riksradions tre programkanaler, utlandsprogrammet, Lo- kalradions 25 stationer och Utbildningsradions program. Vidare omfattar lagen utbudet från Sveriges Televisions två kanaler, TV4 samt de båda satellitkanalerna TV5 Nordic och FilmNet. Utanför leveransplikten faller däremot bl.a. TV3, som ju sänder från Lon- don, och närradion.
SOU 1992: 92 Kapitel 10
I promemorian (Ds 1992:22) Regler och villkor för privatradio har lagts fram ett förslag till lag om privatradio. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om tillstånd till vissa lokala rund— radiosändningar av radioprogram i ljudradio (privatradio). Lagen skall inte gälla sådana sändningar som bedrivs med stöd av närra- diolagen. I promemorian föreslås också ett tillägg till 5a 6 första stycket radiolagen av innebörd att det erinras om att frågor om sändningsrätt även regleras i lagen om privatradio. Med den nu— varande formuleringen i pliktexemplarslagens 11 (5 skulle även privatradio komma att falla utanför lagens tillämpningsområde.
LBK föreslog en utvidgning av leveransplikten. Förslaget inne— bar att man anknöt till reglerna om referensbandning i stället för till reglerna om tillstånd i radiolagen. Företag eller sammanslut- ning som sänder radio— eller TV—program och som har skyldighet att göra referensupptagning skulle således vara skyldig att lämna sådan upptagning som pliktexemplar. Skyldighet att leverera samtliga upptagningar skulle dock bara föreligga för företag som avses i 5 & radiolagen. Annat företag och sammanslutning skulle lämna upptagningar av de sändningar som ALB bestämmer. Upp- tagningar av programkanal från satellit omfattades inte av regler— na om referensbandning. Därför föreslogs i en särskild bestäm— melse att kabelnämnden i enlighet med ALB:s bestämmande skul- le göra upptagning och lämna den som pliktexemplar.
Som framgått av avsnittet 5.4.1 har SR:s programföretag en ambitiös målsättning. Det är knappast rimligt att de i bevarande- hänseende skall jämställas med programföretag som har och ver- kar efter långt blygsammare ambitioner. Jag försöker i princip att undvika att anlägga subjektiva kriterier som baserar sig på doku- mentens kvalitet, men krav på mångfald, hänsyn till olika förut- sättningar hos befolkningen och hänsyn till mindre gruppers in- tressen bör rimligen leda till att sändningar från SR:s programfö— retag eller deras motsvarighet i framtiden tilldrar sig ett särskilt intresse.
Jag anser att leveransplikt även i fortsättningen skall föreligga i fråga om sådana radio— och TV—program som omfattas av leve- ransplikt i dag. I princip bör emellertid alla offentliggjorda ljud— och bildupptagningar omfattas av leveransplikt. I likhet med LBK anser jag att det är särskilt angeläget att även åtminstone delar av närradions sändningar bevaras för framtiden. Lagtekniskt är det lämpligt att anknyta till bestämmelserna om referensupptagning- ar. I 5 kap. 3 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri- hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden stad- gas att den som sänder radioprogram (gäller ljudradio och televi- sion) till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in. Sådana upptagningar bör lämnas som pliktexemplar. En sådan ge- nerell lösning medför också den fördelen att man slipper ändra lagen så snart nya sändningar, såsom privatradio, kommer till stånd.
SOU 1992: 92 Kapitel 10
En nackdel med referensupptagningarna är att de ofta är av låg kvalitet. Hittills har ALB genom överenskommelse med SR:s programföretag erhållit band av högre kvalitet än som erfordras för tillgodoseende av syftet med rererensupptagningarna. Det bör även i fortsättningen överlåtas på ALB att genom samråd och av- tal försöka åstadkomma att Upptagningarna sker på band av så god kvalitet som möjligt. Önskvärt är dock att den tekniska kvali- teten hos sådana upptagningar som levereras till ALB inte under- stiger den kvalitet som uppnås vid normal inspelning för hem- mabruk. Det är t.ex. angeläget att inspelning inte sker med sänkt inspelningshastighet.
En generell bestämmelse av det slag som här föreslås bör inte gälla utan begränsningar. Av redogörelsen i det föregående (av- snitt 7.5) framgår att närradions sändningar är mycket omfattan— de. ALB tar i dag årligen emot ca 25 000 timmar riksradiopro- gram och ca 90 000 timmar lokalradioprogram. Närradions sänd— ningar uppgår för närvarande till ca 300 000 timmar. Det är ofrånkomligt att det bara kan bli fråga .om bevarande av ett urval av närradions program. Det urval som kan komma i fråga för be— varande måste bli ganska begränsat i förhållande till hela utbudet. Det är därför inte lämpligt att pliktleverans skall omfatta samtliga sändningar och att det därefter överlåts på ALB att göra urval. I enlighet med LBK:s förslag bör i stället pliktexemplar lämnas av de sändningar som ALB bestämmer. Detta bör gälla beträffande alla upptagningar som inte är leveranspliktiga i dag.
LBK har redovisat olika urvalsmetoder och kommittén stanna- de för förslaget att som urval väljs två veckor, en under våren och en under hösten. Dessutom borde det tillkomma en icke tidsbun— den resurs som skulle kunna utnyttjas för att rekvirera program av särskilt intresse. Denna resurs borde ha en sådan omfattning att det totala inflödet till ALB av närradiosändningar kan uppgå till ca sex procent av hela utbudet, dvs. omkring tre veckors sänd— ningstid. Detta skulle i nuläget motsvara ca 18 000 timmar.
En annan metod är att låta dem som har ansvaret för stationen själva välja vad de anser bör bevaras för framtiden. Vid den lokala stationen kan man tänkas önska få sina bästa (eller vad man själv anser som bästa) program bevarade för eftervärlden, särskilt som lagringen sker på ett mycket bättre sätt än vad man själv i allmän— het har resurser att åstadkomma. Metoden kan alltså tänkas sti- mulera till samarbete. ALB har prövat att få in material genom frivilliga leveranser men har inte goda erfarenheter av dessa för- sök. Liknande erfarenheter har redovisats från Danmark (avsnitt 6.2.1). Situationen måste dock antas bli en annan om ALB ges en rekvisitionsrätt. Det bör då bli lättare att få till stånd medverkan av de lokala stationerna. Det som kan vara tveksamt med den här metoden är att urvalet delvis blir styrt med utgångspunkt från kvalitativa grunder. Detta bör dock i viss mån kunna motverkas
SOU 1992: 92 Kapitel 10
genom att ALB bl.a. lägger fram riktlinjer för vad man i första hand är intresserad av.
Man kan vidare tänka sig att bevara materialet efter kategorier. När det gäller att bevara sådana trycksaker som inte katalogiseras anses det ofta att föreningars skrifter än särskilt värdefulla. På lik- nande sätt kan man bestämma sig för att t.ex. kyrkliga samfunds och politiska sammanslutningars sändningar i första hand borde sparas. En svårighet är att sådana sändningar upptar så stor del av sändningstiden att man troligen behöver ytterligare urvalskrite- ner.
En tänkbar metod är också att man tar ut vissa stationer, un- der beaktande av att man får god representativitet, och bevarar deras produktion med stor fullständighet. Detta kan vara tillfreds- ställande för stationen som får sitt material bevarat, men det kan också uppfattas som betungande och orättvist.
Vid bedömningen av de olika urvalsmetoder som kan tänkas bli tillämpade finner jag att övervägande skäl ändå talar för de re- kommendationer som framfördes av LBK. Några bindande rikt- linjer för ALB bör det dock inte bli fråga om, utan ALB bör efter samråd med bl.a. företrädare för forskningen utarbeta de metoder som på bästa sätt tillgodoser lagstiftningens syften och håller sig inom ramen för ALB:s resurser.
Det bör här påpekas att man i en framtid bör kunna skapa ett internationellt datorbaserat nätverk som förmedlar ljud och bild, och där varje land svarar för att bevara och tillhandahålla sin pro- duktion. Det kommer då att bli mycket lättare för varje land att genomföra ett meningsfullt urval. Ett arbete pågår med denna målsättning inom internationella organisationer, men är ännu i begynnelseskedet. ALB deltar aktivt i detta samarbete.
10.2.9. Särskilt om dokument för läshandikappade m.fl.
Med läshandikappad förstås i det följande personer som av olika anledningar inte kan läsa vanlig tryckt text. Det kan röra'sig om synskadade, dyslektiker m.fl. De former för informationsöverfö- ring till läshandikappade som främst är av intresse i det här sam- manhanget är följande: punktskriftslitteratur, talböcker, taltid- ningar och s.k. RAPS/RATS—tidningar.
Skrift som har framställts i punktskrift faller inom TF:s till- lämpningsområde, men enligt 8 5 pliktexemplarslagen har sådan skrift undantagits från leveransplikt.
Med en talbok avses en sådan ljudupptagning av ett utgivet lit- terärt verk som regleras i 18 & URL. Framställning av en talbok innefattar ett undantag från den principiella ensamrätten för upp- hovsmannen. Talböcker får med hänsyn härtill bara användas för utlåning till blinda och andra svårt vanföra. Från talböcker har man att skilja kassettböcker, som likaså är inlästa texter, men som
SOU 1992: 92 Kapitel 10
utges av förlag eller motsvarande och säljs i bokhandeln. Talböck- er och kassettböcker är att betrakta som fonogram och de är leve- ranspliktiga enligt pliktexemplarslagen. När det gäller talböcker har emellertid ALB gett dispens från leveransskyldigheten efter- som materialet inte anses vara unikt. Kassettböcker däremot leve- reras i vanlig ordning och bevaras.
Termen taltidning används om både dagstidningar och tidskrif- ter. När det gäller dagspress finns det tekniskt sett två typer av taltidningar, nämligen radiotidningar och kassettidningar. En ra- diotidning består av inläsningar ur dagstidningar som sänds över FM-nätet. De omfattas inte av leveransplikt. Kassettidningar där- emot, som kan vara av dagspresskaraktär eller innehålla uppläs- ning av tidskrifter, är leveranspliktiga som fonogram, om de har framställts i minst 50 exemplar. ALB tar dock endast emot ett ur- val av kassettidningar.
RAPS (radioöverförd punktskrift) och RATS (radioöverförd talsyntes, dvs. syntetiskt tal) innebär att sätteridatorns fil, som lig- ger till grund för den tryckta dagstidningen, sänds via radio till den läshandikappades bostad, där filen lagras i ett magnetband. Den handikappade kan sedan ta del av informationen via en da- tor. Någon leveransplikt beträffande sådana dokument föreligger inte i dag.
År 1980 inrättades Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB, som en statlig myndighet med uppgift att i samverkan med andra bibliotek i landet arbeta för att synskadade och andra handikap— pade skall få tillgång till litteratur. TPB har omfattande samlingar av punktskriftslitteratur, talböcker m.m.
LBK föreslog att alla former av talböcker och taltidningar, allt— så även radiotidningar och RAPS/RATS—tidningar, skall omfattas av leveransplikt, men kombinerade förslaget med rekommenda- tioner om ett vidsträckt dispensförfarande och en omfattande gallring.
Även BEU behandlade de nämnda formerna av talböcker och taltidningar. Dessutom behandlade utredningen naturligtvis punktskriftslitteraturen. Utredningens förslag gick ut på att an- svaret för bevarande av informationsbärare för läshandikappade skall överlåtas på TPB. Punktskriftslitteraturen borde alltså även i fortsättningen undantas från leveransplikt. Någon motsvarande skyldighet att leverera till TPB ansågs inte erforderlig. Inte heller någon ändring i reglerna om fonogram föreslogs, vilket synes in- nebära att utredningen hade tänkt sig att ALB skall fortsätta med dispensförfarandet beträffande talböcker och kassettidningar. Nå- got förslag beträffande RAPS/RATS-tidningar som berör pliktex- emplarslagen framlades inte av utredningen. I den mån exemplar bör bevaras får det ankomma på TPB att sköta detta.
Jag skall först anlägga vissa principiella synpunkter på frågan om bevarande av informationsbärare för läshandikappade.
SOU 1992: 92 Kapitel 10
läshandikappade bör självfallet beredas samma möjligheter som andra till forskning och studier med avseende på det material som samlas in och bevaras. Detta underlättas naturligtvis, om det finns tillgång till punktskriftslitteratur, talböcker m.m. som paral— lellutgåvor till vanliga tryckta skrifter. Även om man låter alla former av informationsbärare för handikappade omfattas av leve- ransplikt, blir dock tillgången till punktskriftslitteratur m.m. mycket slumpartad och långt ifrån tillräcklig. Det bör också beak— tas att, även om det finns tillgång till litteratur i punktskrift på vanligt papper, så kanske den läshandikappade föredrar att arbeta med den mindre skrymmande formen av punktskrift som består i utskrift på en display, som motsvarar den seendes skärm. Hänsyn måste naturligtvis också tas till att det i framtiden kan komma fram helt andra metoder med vilkas hjälp läshandikappade kan ta del av allt bevarat material. Punktskrift kan komma att framstå som föråldrad och svår att utnyttja. Det väsentliga måste alltså va- ra att man har en god beredskap att iordningställa det material som den läshandikappade önskar få tillgång till genom att det lä- ses in eller scannas in för senare uttag i talsyntes, punktskrift eller någon annan form. Snarare än på att bevara dagens punktskrifts- litteratur bör resurser läggas på konvertering av den litteratur som den läshandikappade vill ha tillgång till.
Det jag nu har åsyftat är de läshandikappades möjligheter att ta del av material som annars bara är tillgängligt för seende. En helt annan sak är att punktskriftslitteratur m.m. kan ha ett inne- håll som saknar motsvarighet i annan litteratur. Sådant material kan vara värt att bevara inte bara av hänsyn till de läshandikappa- de utan lika mycket av hänsyn till de seende. Det är en del av al- las vårt gemensamma kulturarv. Det finns visserligen inte så mycket originallitteratur i punktskrift, men det förekommer dock, som t.ex. Trollposten, som är en barn— och ungdomstidning i punktskrift utan någon förlaga. Det förefaller minst lika angeläget att bevara sådana skrifter som vanliga skrifter.
När det gäller att med utgångspunkt från dessa överväganden ta ställning till leveransplikt avseende olika typer av material som framställs för läshandikappade finner jag, såvitt först avser punkt- skrift, att det nuvarande undantaget från leveransplikt inte är till- fredsställande. Undantaget bör enbart gälla fall då en skrift som har framställts i punktskrift har samma innehåll som en tidigare framställd skrift eller som är en sammanställning av utdrag ur ti- digare framställda skrifter. Visserligen kan det sägas att punkt- skriftslitteratur nästan alltid innehåller något tillskott utöver för- lagan, men när avsikten endast har varit att göra förlagan till- gänglig för läshandikappade anser jag att undantag från pliktleve— rans är motiverat.
Det kan förutsättas att det material som således bör omfattas av leveransplikt även finns hos TPB. Någon leveransplikt i förhål- lande till TPB föreligger emellertid inte, och det kan då vara bra
SOU 1992: 92 Kapitel 10
att ha en leveransplikt i förhållande till åtminstone KB i bakgrun— den. Det är emellertid angeläget att det sker ett nära samarbete mellan KB, TPB och punktskriftsproducenter så att samförstånd kan uppnås om vad som bör levereras till vem.
Talböcker torde i stor utsträckning likna kassettböcker och jag kan inte se att det finns mindre anledning att bevara talböcker. Visserligen tillförs även talböcker TPst samlingar, men motsva- rande resonemang kan här föras som beträffande punktskriftslit- teratur. Leveransplikt bör således även i fortsättningen föreligga enligt reglerna för fonogram. Det får därefter ankomma på ALB att via dispensreglerna avgöra i vilken utsträckning leverans bör ske.
Kassettidningar kan sägas likna merparten av punktskriftslitte— raturen och man skulle därför kunna tänka sig att ha motsvaran— de regler som de jag nyss redogjorde för. Det kan emellertid bli svårare för den leveranspliktige attbedöma originaliteten hos en kassettidning och jag anser därför att den nuvarande leveransplik— ten bör kvarstå, varvid det får ankomma på ALB att dispensvägen pröva i vad mån leverans bör ske.
Radiotidningar och RAPS/RATS-tidningar sänds via radio. Dessa sändningar torde omfattas av skyldigheten att ombesörja referensbandning. I enlighet med vad som har föreslagits i det fö- regående (avsnitt 10.2.8) inträder leveransplikt för de nämnda re- ferensupptagningarna. De faller därvid inom den kategori där ALB äger att bestämma leveranspliktens omfattning. Eftersom de aktuella tidningarna inte torde innehålla något nytt i förhållande till den tryckta upplagan, kan det knappast finnas anledning för ALB att kräva leverans.
Avslutningsvis kan det finnas anledning att beröra videogram på teckenspråk. Sådana är självfallet leveranspliktiga i dag enligt de regler som gäller för videogram. BEU föreslog att ansvaret för bevarande av även detta material skall f.överlåtas på TPB. Något undantag i reglerna om videogram föreslogs dock inte. Enligt min mening kan man anlägga samma synsätt på denna typ av video- gram som det jag nyss redovisat med avseende på talböcker. En principiell leveransplikt bör alltså kvarstå med dispensmöjligheter för ALB.
10.3. Antal pliktexemplar till vem
I det föregående (avsnitt 8.3—8.5) har redovisats överväganden be- träffande dels nationalexemplar, nationellt reservexemplar och så- kerhetsexemplar av alla slag av dokument, dels leveransplikt avse— ende skrift till universitetsbiblioteken. Den huvudsakliga slutsat- sen av övervägandena är att ett exemplar av varje leveranspliktigt dokument skall lämnas till KB eller ALB för att där bevaras med särskild omsorg samt att exemplar av skrift dessutom skall levere—
SOU 1992: 92 Kapitel 10
ras till vart och ett av Stockholms, Uppsala, Linköpings, Lunds, Göteborgs och Umeå universitetsbibliotek. Något krav på säker- hetsexemplar skall inte föreligga. Följden blir således i princip att sju exemplar skall lämnas av skrift och ett exemplar av övriga do— kument.
Här återstår emellertid vissa närmare överväganden i fråga om antalet pliktexemplar. När det gäller skrift på vilken TF är till- lämplig skall, i likhet med vad som gäller enligt pliktexemplarsla- gen, sju exemplar lämnas utom såvitt avser dagstidning. Enligt pliktexemplarslagen skall av dagstidning två exemplar lämnas till KB och ett till Lunds universitetsbibliotek, LUB. Anledningen till det lägre antalet är att dagstidningar är mycket skrymmande och därtill besvärliga att hantera i lånesammanhang. Det är därför fördelaktigt att de i stor utsträckning ersätts av mikrofilm. Regeln att ett exemplar skall lämnas till LUB hänger naturligtvis samman med att LUB skall omhänderha det nationella reservexemplaret. Enligt mina överväganden i det föregående (avsnitt 8.3.1) skall något nationellt reservexemplar inte förekomma i fortsättningen. Kravet på ett tredje exemplar av dagstidning bör därför inte lång- re upprätthållas. Förhållandet är likartat beträffande skrift som har samma innehåll och utförande som en tidigare levererad skrift. Enligt pliktexemplarslagen behöver då bara två exemplar levereras, ett till KB och ett till LUB. Här föreslås att det skall vara tillräckligt med ett exemplar.
Enligt pliktexemplarslagen är alla skrifter som har framställts i punktskrift undantagna från leveransplikt. Jag föreslår här (se av- snitt 10.2.9) att viss punktskriftslitteratur skall levereras. Sådana skrifter framställs ofta i ganska få exemplar till förhållandevis hö- ga kostnader. Det finns därför skäl att begränsa antalet pliktexem- plar. Jag föreslår att det skall vara tillräckligt med att ett exem- plar lämnas till KB.
Beträffande övriga skrifter, alltså dokument i mikroform och elektroniska dokument som lagrar text och/eller fast bild, kan åberopas samma skäl för leverans till universitetsbiblioteken som beträffande skrifter på vilka TF är tillämplig. Det som kan inge tvekan inför ett krav på leverans av sju exemplar är kostnaden för den leveranspliktige. Visserligen innebär mitt förslag att det för leveransplikt skall krävas att dokumentet har mångfaldigats i minst 50 exemplar, men det kan antas att leveransskyldighet i många fall inträder vid ett exemplarsantal strax över 50. Med hänsyn till kostnaden för särskilt elektroniska dokument kan det då bli betungande med en leveransplikt omfattande sju exemplar. I framtiden kan det dock bli allt vanligare med skrift i form av elektroniska dokument och det är angeläget att inte bara KB utan även universitetsbiblioteken får tillgång till dessa. Jag föreslår där- för att sju exemplar skall levereras. I fall då leveransplikten skulle bli alltför betungande kan dispens ges.
SOU 1992: 92 Kapitel 10
När det gäller film, videogram och fonogram bör leveransplik- ten, i likhet med vad som gäller i dag, omfatta endast ett exem- plar. Detsamma bör gälla beträffande elektroniska dokument som lagrar annat än bara skrift.
Av kombinerat material skall enligt pliktexemplarslagen läm— nas ett exemplar till KB och ett exemplar till LUB. Från några universitetsbibliotek har framställts önskemål om att leveransskyl— digheten skall vidgas så att alla universitetsbibliotek erhåller ex— emplar av kombinerat material. Även här är det naturligtvis kost— naderna som kan inge tvekan. Möjlighet finns dock att erhålla dispens och jag finner därför att intresset av allmän tillgång även till kombinerat material motiverar att antalet pliktexemplar be- stäms till sju.
Upptagning av radio— och televisionsprogram bör lämnas i bara ett exemplar.
.I det föregående (kap. 9) har jag förordat att den nuvarande uppdelningen mellan KB och ALB skall bestå. När det gäller frå— gan till vem leverans skall ske bör därför samma principer gälla som i dag. Pliktexemplar av skrift och kombinerat material skall alltså lämnas till KB och universitetsbiblioteken medan exemplar av övriga dokument skall lämnas till ALB. Kombinerat material kan i vissa fall antas ha sådan sammansättning att skriften spelar en helt underordnad roll. Inget hindrar att KB:s exemplar i sådant fall överlämnas till ALB.
Här förutsätts alltså att den leveransskyldige skall sända plikt- exemplar av skrift till KB och universitetsbiblioteken. Jag har övervägt möjligheten av central leverans, alltså leverans till ett ställe — förslagsvis KB - där pliktexemplaren sorteras och skickas till respektive bibliotek. En sådan ordning skulle leda till ett visst minskat besvär för den leveransskyldige. A andra sidan skulle den leda till merarbete för KB, ökade portokostnader för det allmän- na och försening av leveranserna till universitetsbiblioteken. Sam- mantaget innebär detta enligt min mening att den nuvarande ord- ningen — som för övrigt inte har utsatts för någon kritik- bör be- stå.
10.4. Vem som skall leverera
Pliktexemplarslagen stadgar beträffande skrift som har framställts här i riket att det är framställaren som skall fullgöra skyldigheten att lämna pliktexemplar. Begreppet framställare täcker både den som mångfaldigar en skrift genom tryckning och den som mång- faldigar en skrift genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. Det är den som utåt framträder som fram— ställare som är skyldig att lämna pliktexemplar av skriften (prop. 1977/78: 97 s. 113).
SOU 1992: 92 Kapitel 10
I fråga om periodisk skrift som har framställts utomlands skall pliktexemplaret lämnas av utgivaren här i landet. I fråga om an— nan skrift som har framställts utomlands skall pliktexemplaret lämnas av förläggaren här i landet. Saknas sådan förläggare skall den som har låtit lämna ut skriften för spridning här i landet läm— na pliktexemplaret.
Någon kritik mot dessa regler har inte framkommit och de bör gälla även i en ny lag.
Skyldigheten att lämna pliktexemplar av film och av video- gram som har granskats av Statens biografbyrå åvilar enligt plikt- exemplarslagen den som har påkallat granskningen. Eftersom le— veransskyldigheten enligt mitt förslag skall kopplas bort från granskningen vid biografbyrån måste subjektet för leveransskyl- dighet uttryckas på något annat sätt. När det gäller film föreslår jag att pliktexemplar skall lämnas av den som har låtit göra fil- men tillgänglig för allmänheten. En sådan regel kan tillämpas bå- de för inhemsk produktion och för importerad film. När det gäl- ler film och videogram som har granskats och inte godkänts bör nuvarande ordning behållas, vilket alltså innebär att det är den som har påkallat granskningen som skall lämna pliktexemplar.
Pliktexemplar av andra än granskade videogram skall enligt gällande regler lämnas av den som har beställt mångfaldigandet. Samma regel gäller beträffande fonogram. Av redogörelsen i av- snitt 7.3.1 framgår att ALB har framställt önskemål om att leve— ransplikten skall överföras från beställaren till producenten.
I det föregående har föreslagits att förutsättningen för pliktle- verans beträffande film och videogram skall vara densamma, nämligen att filmen eller videogrammet skall ha gjorts tillgängligt för alhnänheten. Nära till hands ligger då att även ha samma reg- ler om vem som skall lämna pliktexemplar. De önskemål som har framförts av ALB och som måste anses ha fog för sig synes dock inte bli tillgodosedda om man beträffande videogram anknyter le- veransplikten till den som har gjort videogrammet tillgängligt för allmänheten. I stället borde leveransplikten åläggas producenten.
I pliktexemplarslagen talas inte i något sammanhang om pro- ducenten utan om den som har mångfaldigat ett dokument. Detta uttryck är emellertid olämpligt att använda i samband med video- gram, såsom leveransplikten föreslås bli bestämd här. För leve- ransplikt skall nämligen inte förutsättas något visst minsta antal framställda videogram. I den norska pliktleveranslagen har man definierat begreppen utgivare och producent. Med utgivare avses den som för egen räkning tillverkar eller låter tillverka ett doku- ment för att göra det tillgängligt för allmänheten. Med producent avses den som framställer ett exemplar av ett dokument för en utgivare. Med denna terminologi skulle man kunna använda ter— men framställare som liktydig med termen producent. Med fram- ställare av t.ex. ett fonogram kan man emellertid avse både den som står för själva inspelningen och den som därefter framställer
SOU 1992: 92 Kapitel 10
kopior av fonogrammet. Det är den förstnämnde som enligt ALB bör åläggas pliktleverans.
Med hänsyn härtill bör leveransskyldighet beträffande video- gram och fonogram åläggas producenten, varvid detta begrepp skall ha en snävare innebörd än enligt den norska lagen. Med producent bör således avses den som har framställt det ursprung- liga dokumentet till skillnad mot den som bara framställer kopior.
Dokument i mikroform är inte leveranspliktiga i dag. BEU fö- reslog att skyldigheten att lämna pliktexemplar skall åvila utgiva- ren eller, om det inte finns någon sådan här i landet, den som har låtit lämna ut dokumentet för spridning här. Enligt utredningen skulle ett åläggande för utgivaren vara analogt med vad som gäl- ler för fonogram och videogram. Jag kan dock inte finna att utgi- varen helt skulle motsvara den som har beställt mångfaldigande. Eftersom reglerna beträffande mikroform i det här hänseendet så långt möjligt bör överensstämma med vad som gäller för skrift bör det vara framställaren som skall lämna pliktexemplar. Det- samma bör gälla beträffande andra elektroniska dokument än vi- deogram och fonogram.
När det gäller kombinerat material saknas anledning att från— gå den nuvarande regeln som innebär att pliktexemplar skall läm- nas av beställaren.
10.5. Tid för leverans
Pliktexemplar av annan skrift än dagstidning skall enligt 10 &” pliktexemplarslagen lämnas inom en månad efter utgången av det kalenderkvartal under vilket skriften utgavs. Leveransfristen kan således komma att uppgå till fyra månader. Från flera universi- tetsbibliotek har framförts önskemål om att fristen förkortas, vil— ket skulle kunna leda till minskat behov av att köpa efterfrågade skrifter.
Enligt de norska föreskrifterna om leveransplikt skall utgiva- ren sända in pliktexemplar senast när dokumentet görs tillgängligt för allmänheten. Enligt de svenska reglerna är det emellertid tryckerierna som skall lämna pliktexemplar — en ordning som jag enligt det föregående anser bör behållas — och för dessa har det ansetts kunna medföra problem med alltför täta leveranser. Por- tokostnaderna bör också beaktas. Enligt de norska reglerna är det den leveranspliktige som skall stå för kostnaderna, medan pliktle- veranserna hos oss är portofria.
För de stora tryckeriema skulle krav på tätare leveranser san— nolikt inte medföra några större problem. De levererar ändå i stor utsträckning oftare än vad lagen föreskriver. Krav på tätare leveranser skulle däremot för små tryckerier kunna innebära att de tvingas sända in ett fåtal pliktexemplar varje gång. Detta skulle naturligtvis leda till ett avsevärt ökat besvär för dessa tryckerier.
sou 1992: 92 Kapitel 10
Jag förordar därför att de nuvarande reglerna, trots att de är för- enade med vissa nackdelar, skall kvarstå oförändrade.
Mot pliktexemplarslagens regler om leveranstider beträffande övriga dokument har någon kritik inte framförts och dessa bör därför överföras till en ny lag. De nya dokumenttyper som här föreslås bli omfattade av leveransplikt, dokument i mikroform och vissa nya elektroniska dokument, bör levereras inom samma tid som film och fonogram, alltså inom en månad från den dag då dokumentet först gjordes tillgängligt för allmänheten.
SOU 1992: 92 Kapitel 10
11. Urval, gallring och bevarande
11.1. Dagsläget
I dag gäller enlig pliktexemplarsförordningen följande om beva- rande. Enligt 6 5 skall KB och LUB bevara samtliga pliktexem- plar för framtiden, medan universitetsbiblioteken skall bevara en- ligt föreskrifter som meddelas av styrelsen för respektive universi- tet. För ALB finns inte några föreskrifter om bevarande, men däremot ett åläggande om gallring. Enligt 7 5 skall nämligen en upptagning av radio eller TV—program som saknar dokumenta- riskt värde gallras ut, om inte rättighetshavarna har medgett an- nat. Hur detta tolkas av ALB har redovisats i avsnitt 5.2.2.
11.2. Bör KB:s och ALB:s exemplar gallras?
Det material som levereras till universitetsbiblioteken bör även i fortsättningen bevaras efter de riktlinjer som uppställts vid re- spektive universitet och universitetsbibliotek. Jag har i det föregå— ende (avsnitten 8.3.1-8.3.2) behandlat frågorna om nationellt re- servexemplar och säkerhetsexemplar och därvid funnit att några sådana exemplar inte bör finnas. Med dessa utgångspunkter åter- står att behandla frågan om vilka krav på bevarandet som man kan ställa på KB och ALB.
Till en början kan konstateras att ALB även i fortsättningen måste gallra i upptagningarna av radio— och TV-program i enlig- het med vad som föreskrivs i 22a & URL. När det gäller ALB:s övriga material och KB:s material inställer sig emellertid frågan om man, i likhet med vad som gäller för KB i dag, skall kräva att allt bevaras för framtiden.
Motiv för att överhuvudtaget ha ett system med pliktexemplar har redan diskuterats: de är framför allt kraven på information för rättskipning och förvaltning, bevarande och tillhandahållande av kulturarvet, stöd för forskning, utredning och studier. När det gäller ett fullständigt bevarande framstår kraven på rättskipning "och förvaltning som de starkaste. Jag hänvisar till diskussionen i avsnitt 8.1.1. Dock kan det knappast hävdas att allt material av den anledningen måste sparas för all framtid. Även när det gäller kraven på att bevara kulturarvet och stödja forskningen är det svårt att hävda att allt behövs för alltid. På andra områden inom kultursektorn måste man ofta nöja sig med ett urval. Ett princi- piellt tvång för KB och ALB att bevara allt för framtiden bör där- för inte finnas. Däremot är det, av de skäl som anförts ovan, helt
SOU 1992: 92 Kapitel 11
klart att målsättningen måste sättas högt. Mottagande institution har ansvar för att en sådan målsättning omsätts i praktiken.
11.3. Urval vid källan
Utgångspunkten blir följaktligen att man inte nödvändigtvis måste spara allt. Beträffande skrift kan naturligtvis en viss utsortering ske redan vid källan, dvs. göras av leverantören. Jag föreslår, i stort sett i överensstämmelse med gällande lag, att visitkort, eti- kett, blankett, reklamblad, emballagetryck eller därmed jämförlig skrift ej skall levereras. Tryckerierna torde sköta den sortering som lagen ålägger dem på ett tillfredsställande sätt.
Om nu tryckeriema i dag mycket väl kan sköta om utsortering av visst material, kan man då inte gå ett steg vidare och även be- gära att tryckerier och framställare av ljud- och bildupptagningar skall sortera ut annat material efter överenskommelse med motta- gande institution? Den mottagande institutionen skulle alltså kun— na ges möjlighet att meddela dispens av ett mera generellt slag. Man kan härtill säga att bestämmelserna både i gällande svensk lag och gällande norska föreskrifter utgår från yttre kriterier när det gäller tryckt material, dvs. man utgår från slag eller kategori av trycksak. Det är inte fråga om utsortering efter det intresse en publikation kan tänkas ha eller få. Visitkort skall således inte le- vereras, varken i Sverige eller i Norge, och det råder knappast nå— gon tvekan om vad som menas med visitkort. Det kan vara svåra- re att bestämma vad som menas med reklamblad, men sedan man väl bestämt sig för att en trycksak tillhör denna kategori, vet man hur man skall förfara. Om man däremot skall börja sortera efter vilket intresse som eftervärlden kan tänkas visa för tryck från id- rottsföreningar, företag, frikyrkor, politiska sammanslutningar m.m., ställer man utan tvivel orimliga krav på producenten, i vars yrkesverksamhet sådan bedömning inte ingår. Lika omöjligt före— faller det att låta gallra ljud och bild vid källan och kräva att det ena fonogrammet eller videogrammet skall levereras, men inte det andra. Mottagande institutioner har i motsats till leverantörer— na ett uppdrag att bygga upp samlingar som är relevanta för forskning och studier. Urval utgör där en arbetsuppgift.
Beträffande både skrift, bild och ljud kan det också vara svårt för framställaren att avgöra om ett dokument skall betraktas som oförändrat till innehåll och utförande i förhållande till ett redan levererat dokument eller inte.
Man kan alltså konstatera redan av praktiska skäl att någon form av urval vid källan inte bör äga rum. Dessutom torde det vara mindre lämpligt att ge en myndighet möjlighet att utfärda mera generella dispenser, då detta innebär att en myndighet får befogenheter som kan betraktas som alltför vida. Det bör obser- veras att enligt både 36 (5 lagförslaget och 26 å gällande lag får
SOU 1992: 92 Kapitel 11
undantag från skyldighet att lämna pliktexemplar medges för visst fall. Urval vid källan avvisas alltså.
11.4. Urval hos mottagande institution
Vissa kriterier för utrensning av dokument är erkända och tilläm- pas när det gäller arkivhandlingar. De kan leda till att man beva— rar mycket selektivt. Gallring äger rum i så stor skala inom arkiv— världen att det knappast har någon motsvarighet på bibliotekssi- dan. Statliga myndigheter beräknas gallra ca 80 % av sitt materi- al. Jag finner inte att något liknande är möjligt när det gäller det material som levereras i pliktleverans till mottagande institution, vare sig urvalet av material sker vid källan eller hos mottagaren. ALB måste trots sitt namn snarast anses vara en motsvarighet till ett bibliotek, då det liksom dessa är inriktat på det allmänt till— gängliga materialet.
Man måste vid mottagande institution utgå ifrån att inga kvali— tetskriterier kan uppställas (”bevara det som är bra, kasta det som är dåligt”). Det bevarade materialet skall ge en bild av Sverige så- dant som det är, ej som det enligt vissa uppfattningar borde vara. Det är också mycket svårt att som kriterium uppställa forskning- ens framtida behov. Vi vet inte tillräckligt om dessa krav. Så pass mycket kan dock sägas, att om forSkning och studier kräver ett visst material, är det av vikt att man bevarat åtminstone det infor- mationstätaste materialet. Vi har då två riktpunkter att gå efter: informationstätheten och ekonomin. Med utgångspunkt från att vi inte har råd att tillhandahålla allt för all framtid och att tekni— ken ännu inte givit oss oändliga lagringsmöjligheter med obegrän- sad tillgång till dokumenten, kan man tänka sig att göra sig av med sådant material som inte tillför mycket nytt till det vi redan har. Framförallt två fall kommer därvid i fråga: ”duplettgallring” och ”mängdgallring”.
Med ”duplettgallring” menar jag att man gallrar ut det som be- varas i annan form, även om det inte är fråga om samma utföran- de och innehåll (om ett dokument har samma innehåll och utfö— rande som redan levererat dokument, skall enligt lagförslaget lämnas ett exemplar av skrift och av övriga dokumentslag inget). En version på annat medium av samma musikverk, obetydligt förändrade tryckningar av samma populärroman är exempel på ”dupletter” som man kan vara beredd att avstå från.
Med ”mängdgallring” menar jag att man gallrar visst material, som finns i stor mängd och där varje dokument är intressant framför allt såsom representant för en genre. Man kan tala om variationer på allmänt kända mönster. Givetvis står här dörren öppen för godtycke; ett dokument kan i den enes ögon ha ett in— dividuellt intresse, medan den andre ser det endast som represen- tant för en genre. Mycket reklam på olika medier kan anses till-
SOU 1992: 92 Kapitel 11
höra denna kategori, men man kan också tänka på telefonkatalo— ger, turlistor, närradiosändningar som utsänder redan existerande musikupptagningar, m.m. Man skulle kunna tala om ”enahanda- kriteriet” och vara beredd att på detta område endast spara exem- pel som belyser genrens utveckling eller eventuellt brist på ut- veckling.
Mängdgallring kommer naturligtvis mycket nära vad jag ovan betecknat som gallring enligt kvalitetskriterier och tagit avstånd från, vilket ytterligare visar att gallring är ett mycket svårt pro- blem och att det är näst intill omöjligt att undvika subjektiva vär- deringar.
11.5. Gallringsprinciperna och exemplaren hos KB och ALB
De anförda principerna har en direkt och påtaglig betydelse för radio— och televisionsprogram. Här är det självklart att ALB i mycket stor utsträckning måste tillgripa sin möjlighet att göra ur- val. Man bör givetvis ställa särskilt stora krav på bevarandet av rikstäckande förstagångssändningar av svenska program, som ge- nerellt kan förutsättas ha dokumentariskt värde. Man kan hoppas på tekniska framsteg som gör det lättare att gallra och på möjlig- heter att sluta internationella avtal som ger god åtkomst till ut- ländska dokument.
Beträffande ”duplettgallring” tillser lagförslaget att oförändra- de dokument inte skall levereras av annat än skrift (ett exemplar). KB och ALB bör ha möjlighet att gallra ut likartade dokument, t.ex. i stort sett oförändrade utgåvor av böcker, videogram, etc., samma musikproduktion i olika presentation (t.ex. på LP och på CD). Man gör då ingen stor informationsförlust. Dock måste man ha klart för sig att inga stora vinster kan göras på detta sätt.
En svaghet hos ”mängdgallring” är att man i fråga om det uni- ka nationalexemplaret måste fatta beslut om enskilda dokument från fall till fall. All erfarenhet visar att sådan hantering är dyr och att man därmed vinner föga utrymme. Man tjänar däremot mycket på att gallra efter vissa breda kriterier, såsom också sker vid de universitetsbibliotek som ej har bevarandeplikt. Med goda rutiner har man där lyckats spara åtskilligt utrymme och ändå be- vara det intressantaste materialet (avsnitt 5.2.3).
Sammanfattningsvis blir vinsterna av en gallring i nationalex- emplaret obetydliga. Det är föga lönsamt att sätta in stora arbets- insatser på att gallra bort förhållandevis få dokument i national- exemplaret, varför mottagande institutioner bör vinnlägga sig om största möjliga fullständighet.
En pågående undersökning inom FoU—projektet för pappers- konservering (avsnitt 14.4) visar att mängden tryckt material vid Göteborgs, Lunds och Uppsala universitetsbibliotek samt vid KB
SOU 1992: 92 Kapitel 11
ökat mellan två och en halv och tre gånger sedan 1954. Visserli- gen kommer endast en liten del av detta material från pliktleve— ranser, men tillväxttakten kan inge oro. Emellertid bör man se ti- den an och ställa sina förhoppningar till och inrikta sitt arbete på teknikens möjligheter att förvara dokument på ringa utrymme och med god hållbarhet och återvinning. Det är där framtida vinster ligger, inte i gallring.
11.6. Kostnadsaspekter på gallring
Gallring eller inte gallring är i första hand ett utrymmesproblem och därmed ett kostnadsproblem. Det kan förefalla vara ett åt— komstproblem: ju mera material, desto svårare att hitta. Detta är dock en sanning med modifikation: datorbaserade informationssy- stem och goda rutiner att hantera materialet gör att problemen inte i främsta hand rör åtkomsten.
Det framhålles ibland att det är ”billigare att spara än att gall- ra ut”. Tankegången är att arbetsinsatsen för att gallra ut t.ex. en hyllmeter är kvalificerad, tar en hel del tid och följaktligen är dyr. Lagringskostnaderna är däremot, tänker man sig, relativt obetydli- ga. Emellertid är gallringskostnaden en engångsföreteelse, medan lagringskostnadema alltid finns där och kan tänkas hinna i kapp så småningom.
Jag har kommit fram till att man inte bör fästa stora förvänt- ningar vid vinster av gallring. Värdet av att bevara nationalexem- plaret i så fullständigt skick som möjligt framstår som mycket stort i förhållande till eventuella vinster.
SOU 1992: 92 Kapitel 11
12. Tillhandahållande
Det har i det föregående (avsnitt 8.2) framhållits att de dokument som levereras och bevaras bör vara tillgängliga för medborgaren i så stor utsträckning som möjligt med hänsyn till de ofrånkomliga begränsningar som följer av särskilt upphovsrättslagstiftningen. Denna lagstiftning har i det här sammanhanget sin största bety- delse i fråga om ljud- och bildupptagningar, således främst de do- kument som förvaras hos ALB. I pliktexemplarsförordningen finns för närvarande en hel del bestämmelser som med hänsyn till upphovsrättslagstiftningen reglerar frågor om bevarande av plikt- exemplar, framställning av exemplar och tillhandahållande av pliktexemplar med avseende på material som förvaras hos ALB. Några motsvarande bestämmelser för biblioteken finns inte. Jag skall inte här lämna någon utförlig redogörelse för den lagstift- ning som gäller på det upphovsrättsliga området utan begränsar mig till de frågor som har betydelse för biblioteken och ALB.
Med upphovsrätt menas den rätt som författare, kompositörer och bildkonstnärer m.fl. har till sina alster. Reglerna härom finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, URL. Motsvarande regler om den rätt som fotografer har till sina alster finns i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. I anslutning till dessa lagar har utfärdats en förordning (1961:348) med tillämpningsföreskrifter 'till lagarna.
Upphovsrättens innehåll är fastslagen i 2 ,6, URL. Det talas där om två förfoganderätter, nämligen rätten att framställa exemplar av verket, exemplarrätten, och rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Tillgängliggörandet för allmänheten framgår närmare av 2 (j tredje stycket. Det omfattar tre förfoganden, näm- ligen framföranderätten (främst viktig vid musikverk, scenverk, film o.d.), spridningsrätten (försäljning, uthyrning, lån, etc.) och visningsrätten (främst praktiskt viktig för konstverken).
I lagen finns betydelsefulla begränsningar i de upphovsrättsliga befogenheterna. Av särskilt intresse i det här sammanhanget är de s.k. konsumtionsreglerna i 23 och 25 55 URL. Reglerna rör exem- plar och de innebär att upphovsrätten konsumeras genom den lovliga överlåtelsen av exemplar. Enligt 23 & gäller som huvud- princip att när litterära och musikaliska verk har utgivits får de utgivna exemplaren spridas vidare och visas offentligt. För de sed— vanliga litterära verken är konsumtionen fullständig med avseen— de på spridningsrätten. Förvärvaren av exemplar kan alltså sälja vidare, hyra och låna ut böckerna. Här finns således lagstödet för biblioteksutlåning. (Enligt gällande regler har författaren inte nå- got upphovsrättsligt krav på biblioteksersättning. Hans veder-
SOU 1992: 92 Kapitel 12
lagskrav grundar sig i stället på bestämmelserna i förordningen (1962:252) om Sveriges författarfond.)
För musikverken gäller enligt 23 & URL att utgivna exemplar får spridas vidare, dock inte genom uthyrning eller annan liknan- de handling. Men utlåning är alltså tillåten.
Beträffande filmverk gäller motsatsvis enligt 23 och 25 55 att de överhuvudtaget inte berörs av inskränkningarna. Om ett film- verk — en vanlig spelfilm eller ett videogram — är utgivet genom exemplarframställning till allmänheten, får de omsatta exempla- ren inte omsättas vidare. De får inte heller utlånas eller uthyras utan upphovsmannens tillstånd.
När det gäller framföranderätten innebär upphovsmannens förfoganderätt i princip att hans tillstånd krävs för att hans verk skall få framföras offentligt. Offentligt framförande blir det fråga om så snart framförandet sker inför en inte helt sluten krets. I NJA 1987 s. 89 ansågs uppspelning av korta musikavsnitt om 30- 60 sekunder i samband med demonstration av radioapparater vara offentligt framförande av musik. Det var i sammanhanget ovä— sentligt för offentlighetsbedömningen att endast någon enstaka person lyssnade. Möjligheten stod öppen för en obestämd person- krets. Vidare kan nämnas NJA 1988 s. 715 där det ansågs att det var offentligt framförande när radiomusik spelades dels i perso- nalutrymmen, dels hos patienter på en anstalt för sluten psykiat- risk vård.
Det redovisade regelsystemet innebär för bibliotekens del inte några problem vid tillhandahållandet av litterära verk. För ALB:s del däremot medför de upphovsrättsliga reglerna att restriktivitet måste iakttas vid tillhandahållandet av ljud— och bildmaterial.
Fonogram får visserligen lånas ut till vem som helst, men ef- tersom pliktleveransen avser ett exemplar kan det självfallet inte komma i fråga att detta exemplar lånas ut utanför ALB:s lokaler. Om exemplaret skall tillhandahållas, måste det därför ske i ALB:s lokaler och med ALB:s utrustning. Det blir då inte fråga om ett lån utan om ett framförande genom ALB:s försorg. Ett sådant framförande kan dock inte ske för vem som helst, ty det blir då ett otillåtet offentligt framförande. Personkretsen vid uppspelning måste begränsas till forskare.
När det gäller film och videogram blir effekten av upphovs- rättslagstiftningen i praktiken densamma som för fonogram. Upp- spelning kan bara ske inför forskare. Här föreligger ju också hin- der mot utlåning.
Enligt 22c & URL har ALB rätt att framställa enstaka exem— plar av offentliggjort verk för forskningsändamål. Något hinder mot utlåning av ett sådant exemplar till forskare föreligger inte.
Enligt föreliggande förslag kommer ljud— och bildmaterial även att finnas hos biblioteken i viss utsträckning genom att kom— binerat material skall levereras till biblioteken. För dessas del
SOU 1992: 92 Kapitel 12
kommer då givetvis samma restriktioner vid tillhandahållandet att gälla som för ALB.
Den nu redovisade upphovsrättsliga lagstiftningen bör självfal— let även i fortsättningen utgöra en så att säga minimirestriktion när det gäller tillhandahållandet hos ALB och biblioteken. Någon anledning att skärpa reglerna med hänsyn till innehavarna av upphovsrätt föreligger inte. Däremot kan kraven på aktsamhet om materialet medföra att restriktionerna vid tillhandahållandet måste sträcka sig längre. I det föregående har således redan förut- satts att exemplar av fonogram inte kan bli föremål för utlåning utanför institutionslokalen trots att hinder häremot inte föreligger från upphovsrättslig synpunkt. Allmänt bör gälla att tillhandahål- landet skall avse en av ALB framställd kopia och ett sådant till- handahållande kan som nämnts inte ske annat än till forskare.
I det föregående har förutsatts att ljud— och bildmaterial som förvaras hos ALB i allmänhet skall tillhandahållas i ALB:s loka- ler. Något hinder bör dock inte föreligga mot att en kopia över- sänds till en institution utanför arkivet och tillhandahålls där med upprätthållande av samma restriktiva bestämmelser som hos ALB. lämpliga institutioner för samarbete med ALB är i första hand universitetsbiblioteken, som har stor erfarenhet och goda rutiner när det gäller att förvara och tillhandahålla dokument som är fö- remål för restriktioner.
Avslutningsvis bör anmärkas att det givetvis inte föreligger nå- got hinder mot ett fritt tillhandahållande sedan den upphovsrätts- liga skyddstiden, normalt 50 år efter upphovsmannens död, har gått ut. Det är naturligtvis också möjligt för den som vill ta del av ett skyddat dokument att utverka tillstånd till detta av upphovs— mannen eller upphovsmännen.
Jag anser att ALB inte längre bör ta ut avgift av låntagare (se avsnitt 5.3.2). Detta är knappast lönsamt med hänsyn till hante- ringskostnaderna och innebär dessutom en orättvisa mot den som utnyttjar ALB:s material i jämförelse med biblioteksbesökaren. ALB bör alltså ställa materialet gratis till förfogande.
SOU 1992: 92 Kapitel 12
13. Specialmotivering till lagförslag
Flertalet bestämmelser i den föreslagna lagen har motsvarighet i pliktexemplarslagen även om systematiken här är något annorlun- da. I den mån överensstämmelse i sak råder med pliktexemplars— lagens bestämmelser hänvisas till specialmotiveringen i prop. 1977/78:97 s. 110 ff.
Inledande bestämmelser
1 5 I paragrafen har tagits in en allmän beskrivning av lagens tillämp- ningsområde och ändamål.
Dokument utgör den sammanfattande beteckningen för allt som kan bli föremål för pliktleverans. Dokumenten har i de föl— jande paragraferna grupperats huvudsakligen med hänsyn till vil— ken typ av information som lagras i dokumentet. Först behandlas dokument som är att betrakta som skrifter (5-11 åå), alltså doku- ment som lagrar text och/eller bild. Dessa dokument har i sin tur delats in i skrifter på vilka TF är tillämplig (5-9 55) och andra skrifter (10 och 11 55). Till dessa sistnämnda skrifter är att hänfö- ra dokument i mikroform och elektroniska dokument som lagrar text och/eller fast bild. Härefter behandlas film och videogram (12-14 55) samt fonogram och vissa andra elektroniska dokument (15 och 16 55). Till sistnämnda kategori är att hänföra t.ex. CD— ROM som kan lagra text, ljud och bilder, såväl fasta som rörliga. Vidare behandlas kombinationer av alla de nämnda dokumentsla— gen (17 och 18 55). Slutligen behandlas upptagningar av ljudra- dio— och televisionsprogram (19 (5).
I de följande paragraferna behandlas frågorna om vem som skall leverera (20—25 55), till vem leverans skall ske (26 och 27 555) och tid för leverans (28-31 55). Härefter följer vissa föreskrif- ter för videogram (32 å) och avslutningsvis finns vissa gemensam- ma föreskrifter (33—36 55).
I lagen ges bestämmelser som i huvudsak riktar sig till dem som är leveransskyldiga. Regeringen eller den myndighet som re- geringen bestämmer kan härefter meddela bestämmelser om hur de levererade dokumenten skall bevaras och tillhandahållas. I andra stycket har ett vidsträckt syfte angivits för lagstiftningen ge— nom att det sägs att pliktexemplar skall tillhandahållas för forsk- ning och studier. Material som har levererats till ALB kan emel— lertid till följd av de upphovsrättsliga reglerna ofta inte tillhanda- hållas för annat än forskning. Avsikten med föreskrifterna är
SOU 1992: 92 Kapitel 13
dock inte att ange i vilka fall och under vilka villkor tillhandahål- landet får ske utan att för den leveransskyldige ange motiven för lagstiftningen.
2 i Denna paragraf innehåller definitioner av några av de benäm- ningar som förekommer i förslaget till en ny lag. Med dokument avses exemplar av något som lagrar information för läsning, av- lyssning eller visning. I BEU:s betänkande liksom i den norska la- gen om leveransskyldighet definieras dokument som exemplar av medium som lagrar information. Begreppet medium definieras därvid som något som kan lagra information. Här har begreppet medium ansetts vara överflödigt och har ersatts med ”något”.
Med skrift avses dokument som lagrar text eller fast bild. Ut- trycket text eller fast bild är här avsett att i överensstämmelse med vad som gäller i logiken utläsas som text eller fast bild eller båda. Det bör uppmärksammas att skrift inte har samma innehåll som i pliktexemplarslagen, enligt vilken med skrift förstås tryckt skrift och annan skrift, som avses i 1 kap. 5 & TF. Begreppet här är alltså avsevärt vidare. Det omfattar såväl skrift, på vilken TF är tillämplig, som skrift i mikroform och skrift som lagras i ett elek- troniskt dokument. I överensstämmelse med begreppsbestämning- en i TF hänförs bild till skrift, även om bilden inte åtföljs av text.
I de följande paragraferna i lagen talas helt allmänt om skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Här ges den preci- seringen att därmed förstås skrift som avses i 1 kap 5-7 55 TF. I pliktexemplarslagen hänvisas beträffande skrift enbart till 1 kap. 5 (j TF. Där anges emellertid inte uttömmande på vilka skrifter TF äger tillämpning. Man måste även läsa 1 kap. 6 och 7 56. Även dessa paragrafer har därför tagits med här.
Definitionen av dagstidning härrör från förordningen (1981:409) om statligt stöd till dagstidningar.
Begreppet film har i dagligt tal fått en vid betydelse. Man talar inte bara om film i traditionell mening utan även om t.ex. video- film. I yttrandefrihetsgrundlagen avser vad som sägs om filmer även videogram och andra upptagningar av rörliga bilder (1 kap. 1 9 tredje stycket). För undvikande av missförstånd har här givits en definition av begreppet film. Med film avses således i lagen en- bart dokument som består av bilder avsedda att projiceras i snabb följd. Definitionen bygger på en formulering som finns i Biblio- grafiska referenser, utgiven 1991 av SIS, Standardiseringskommis— sionen i Sverige.
Ett elektroniskt dokument kan lagra alla former av information som är av betydelse i sammanhanget, alltså text, ljud samt fasta och rörliga bilder. Självfallet behöver inte alla dessa typer av in- formation förekomma samtidigt. Ett elektroniskt dokument som innehåller uteslutande ljud kallas fonogram. Om rörliga bilder till-
SOU 1992: 92 Kapitel 13
kommer blir det ett videogram. Av det sagda framgår att ordet el- ler skall utläsas på samma sätt som i definitionen av skrift. Det är alltså inte fråga om det uteslutande eller.
Själva dokumentet behöver inte ha något med elektronik att göra. Enligt definitionen är det i samband med återgivandet som elektroniken kommer in i bilden. Det skall nämligen vara fråga om ett dokument vars innehåll kan återges enbart med hjälp av elektroniskt hjälpmedel. När det t.ex. gäller fonogram bygger den gamla stenkakan och LP—skivan på samma princip. Skillnaden lig- ger i att medan stenkakan kan spelas upp på en icke elektronisk vevgrammofon, så kan LP—skivans innehåll inte återges annat än med elektroniskt hjälpmedel (här bortses från att det faktiskt går att få fram en svag återgivning genom att bara lägga pick—upen på en snurrande LP—skiva). Den omständigheten att stenkakan med den här valda definitionen faller utanför begreppet fono- gram synes sakna betydelse, eftersom det i framtiden inte torde bli aktuellt med framställning av sådana grammofonskivor.
3 &
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.2.2. För flertalet doku- ment gäller att de skall ha gjorts tillgängliga för allmänheten för att leveransplikt skall inträda. I paragrafen har angetts olika sätt på vilka ett dokument kan ha gjorts tillgängligt. I huvudsak är fö- rebilden hämtad från 2 5 tredje stycket URL. Villkoret finns se- dan upptaget i bestämmelserna rörande annan skrift i 10 5, film och videogram i 12 5 samt fonogram och vissa andra elektroniska dokument i 15 5. När det gäller skrift på vilken TF är tillämplig finns villkoret i stället angivet i 1 kap. 6 5 TF i form av kravet att en skrift skall vara utgiven. Beträffande radio och TV-program uttrycks villkoret genom att det skall vara fråga om program som har sänts. De enda fall då kravet på tillgänglighet för alhnänheten inte gäller är när en film eller ett videogram inte har godkänts för visning. Även i dessa fall skall pliktexemplar lämnas enligt 12 å andra stycket.
4 5 För leveransplikt beträffande dokument som har framställts ut- omlands förutsätts i vissa fall att innehållet i dokumentet rör svenska förhållanden. Denna förutsättning har ställts upp beträf- fande skrifter i 6 5 och 10 å andra stycket samt fonogram och vis- sa andra elektroniska dokument i 15 å andra stycket. I förevaran- de paragraf, som har behandlats i avsnitt 10.2.2, anges nu förut- sättningarna för att dokumentet skall anses röra svenska förhål- landen.
När det talas om verk av svensk upphovsman avses att s.k. verkshöjd skall ha uppnåtts i upphovsrättslig mening. Det krävs
SOU 1992: 92 Kapitel 13
alltså att arbetsresultatet skall ha individuell särprägel. Formule- ringen i slutet av paragrafen medför att den invandrarlitteratur som framställs utomlands omfattas av leveransplikt.
Pliktleveransens omfattning Skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig
5 & Preciseringen av vilka skrifter som omfattas av leveransplikt sker i paragrafen genom en hänvisning till TF. Som framgår av 2 5 i förevarande lag förstås med skrift på vilken TF är tillämplig skrift som avses i 1 kap. 5—7 55 TF.
Enligt 1 kap. 5 & TF äger förordningen tillämpning på i första hand skrift som har framställts i tryckpress. För att en sådan skrift skall anses som tryckt skrift skall den enligt 1 kap. 6 5 TF vara utgiven. Härmed menas att den skall ha blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Förordningen skall också tillämpas på skrift som har mångfaldigats genom stencilering, fo- tokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om 1. utgivnings- bevis gäller för skriften, eller 2. skriften är försedd med beteck— ning, som utvisar att den är mångfaldigad, samt i anslutning där- till tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat skriften och om ort och år för mångfaldigandet. Även för sådana skrifter gäl- ler kravet i 1 kap. 6 6 på att skriften skall vara utgiven. Undantag görs dock för sådana handlingar hos myndigheter som inte är till- gängliga för envar, dvs. hemliga. Till skrift hänförs enligt förord- ningen bild, även om den inte åtföljs av text. Enligt 1 kap. 7 5 skall ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning i vissa hänseenden jämställas med en bilaga till en periodisk skrift.
TF bygger på förutsättningen att utgivningen av skriften har skett här i landet. Ett uttryckligt sådant krav kan därför synas överflödigt. Eftersom det rör sig om en viktig förutsättning för le- veransplikt har den ändå tagits med i bestämmelsen.
6 & Bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 och 5 66 pliktexemplarsla— gen. I jämförelse med 5 & pliktexemplarslagen innebär bestäm— melsen i första stycket punkt 2 en viss utvidgning av leveransplik— tens omfattning. Enligt pliktexemplarslagen begränsas leverans- plikten huvudsakligen till fall då skriften helt eller delvis är avfat— tad på svenska språket. I förevarande paragraf anges att skriften skall röra svenska förhållanden. Detta innebär, med hänsyn till avfattningen av 4 5, att pliktexemplar av en skrift som har fram- ställts utomlands och har avfattats på ett främmande språk även skall lämnas, om upphovsmannen är svensk.
SOU 1992: 92 Kapitel 13
7 & Enligt bestämmelsen i första stycket behöver skrift som trycks om i oförändrat skick i regel endast lämnas i ett exemplar. Vid avgö- rande av frågan om innehåll och utförande har ändrats bör sam- ma bedömningsgrunder gälla som enligt pliktexemplarslagen. Så- ledes får utförandet anses ha ändrats om förändringar har skett i typografin eller i textbehandlingen i övrigt eller i illustrationsma- terialet. Däremot saknar det betydelse om papperssort eller band— typ har ändrats. Till grund för att avgöra leveransskyldighetens omfattning bör kunna läggas det s.k. ISBN-systemet (Internatio- nal Standard Book Numbering). Om nytt ISBN krävs, bör den nya utgivningen inte anses som oförändrad (se prop. 1977/78:97 s. 68 och 115).
Enligt andra stycket gäller inte föreskrifterna i första stycket, om annat följer av reglerna om kombinerat material. Innebörden härav utvecklas närmare i kommentaren till 18 5.
I tredje stycket föreskrivs att skrift som har framställts i punkt- skrift bara skall lämnas i ett exemplar. Bestämmelsen hör egentli- gen närmast hemma i 5 och 6 55, men för att upprepningar skall undvikas har den tagits in i förevarande paragraf.
I fjärde stycket görs undantag från leveransplikt beträffande så- dana versioner av en periodisk skrift som avses i 1 kap. 7 5 andra stycket TF. Undantaget har behandlats i den allmänna motive- ringen, avsnitt 10.2.3. I den nämnda bestämmelsen i TF stadgas att om innehållet eller delar av detta i en periodisk skrift sprids i form av ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning (radio— eller kassettidning), så skall en sådan version jämställas med en bilaga till skriften i den mån den versionen återger innehållet i skriften oförändrat och anger hur innehållet har disponerats. En- ligt förevarande bestämmelse behöver alltså en sådan radio— eller kassettidning inte levereras som bilaga till en leveranspliktig skrift. Däremot kan leveransplikt föreligga enligt reglerna för ljudradio— och televisionsprogram, film, videogram och fonogram.
8 & Bestämmelserna om dagstidning överensstämmer i huvudsak med 7 5 pliktexemplarslagen. Den väsentliga förändringen har dock gjorts att antalet pliktexemplar har minskats från tre till två.
9 & Bestämmelserna i paragrafen har sin huvudsakliga motsvarighet i 8 5 pliktexemplarslagen. Vissa ändringar har dock gjorts. Under punkten ] har notifikation och adresskort uteslutits. Det kan antas att dessa exempel saknar praktisk betydelse. Någon ändring i sak är inte avsedd. Däremot har en viss saklig ändring gjorts beträf— fande reklamtryck. I pliktexemplarslagen undantas reklam— och
SOU 1992: 92 Kapitel 13
emballagetryck eller därmed jämförlig skrift. Här inskränks un- dantaget till att avse reklamblad och emballagetryck eller därmed jämförlig skrift. Ändringen innebär alltså att det bara är enkla re— klamblad som skall vara undantagna från leveransplikt.
En ändring i förhållande till gällande lag har vidare gjorts i be- stämmelsen under punkten 3. Enligt pliktexemplarslagen utesluts alla skrifter som har framställts i punktskrift. Enligt förevarande paragraf gäller däremot undantaget inte all punktskriftslitteratur. I korthet kan sägas att skrifter i punktskrift som saknar förlaga skall levereras. Frågan har behandlats i avsnitt 10.2.9.
Annan skrift
10 & Motsvarighet till dessa bestämmelser saknas i pliktexemplarslagen. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 10.2.3. Med elektroniskt dokument som lagrar text och/eller fast bild avses t.ex. CD—ROM. Genom att det som villkor för leveransskyldighet anges att doku- mentet skall ha framställts i minst ett visst antal exemplar utesluts sådan information som hålls tillgänglig on-line. Även om man i dessa fall skulle kunna tala om dokument, så är det ju inte fråga om ett visst antal framställda dokument.
11 & Bestämmelsen i första stycket tar sikte på olika fall. För det första avses sekundär— och parallellutgåvor i förhållande till vanliga skrifter, alltså sådana på vilka TF är tillämplig. För det andra av- ses det enklare fallet att det nya dokumentet har samma innehåll och utförande som ett tidigare dokument av samma slag. I båda fallen behöver bara ett pliktexemplar lämnas.
Enligt andra stycket gäller undantaget i första stycket inte om annat följer av bestämmelserna om kombinerat material i 17 och 18 55. Den huvudsakliga innebörden härav framgår av kommen- taren till 18 5. Det kan dock finnas anledning att komplettera denna kommentar såvitt avser fallet med sekundär— eller parallell— utgåva. Anta att pliktexemplar har lämnats av ett kombinerat ma- terial innehållande en vanlig skrift och ett fonogram. Härefter framställs ett kombinerat material innehållande dels ett dokument i mikroform med samma innehåll som den tidigare skriften, dels samma fonogram som tidigare. Det nya kombinerade materialet har då inte samma innehåll och utförande som det tidigare, varför sju nya exemplar skall levereras. Trots alltså att det rör sig om en sekundärutgåva, som enligt första stycket bara skulle behöva leve- reras i ett exemplar, måste sju exemplar levereras när sekundärut- gåvan ingår i ett kombinerat material som inte har samma inne— håll och utförande som ett tidigare levererat material.
SOU 1992: 92 Kapitel 13
12 & Frågor om film och videogram har behandlats i avsnitten 10.2.4 och 10.2.5. Förutsättningarna för pliktleverans beträffande film och videogram är enligt bestämmelserna i paragrafen desamma. Eftersom informationsinnehållet dessutom är likartat behandlas här videogram tillsammans med film i stället för, såsom enligt pliktexemplarslagen, med fonogram. Huvudförutsättningen för pliktleverans är således allmän tillgänglighet. Härtill kommer emellertid vid granskning icke godkända filmer och videogram.
Beträffande videogram bör påpekas att det för leveransskyldig— het inte skall krävas att videogrammet har mångfaldigats i visst antal exemplar. Skillnaden i praktiken i förhållande till pliktexem- plarslagen, enligt vilken det krävs mångfaldigande i minst 10 ex- emplar, torde dock inte bli stor. Det måste antas vara sällsynt att ett videogram som bara framställs i ett fåtal exemplar blir allmänt tillgängligt. Om så blir fallet, torde det bli genom visning och inte genom spridning av exemplar. Pliktexemplar skall således lämnas även i ett sådant fall.
När det gäller importerat material krävs inte att filmen eller videogrammet skall röra svenska förhållanden. I tredje stycket hänvisas beträffande avvikande bestämmelser till reglerna om kombinerat material i 17 och 18 (55. En sådan hänvisning erford- ras eftersom leveransplikten enligt dessa bestämmelser avser sju exemplar.
13 5 Enligt pliktexemplarslagen skall samtliga filmer lämnas tillbaka sedan de har kopierats. Här görs den ändringen att svenskprodu- cerad film får behållas hos ALB. Bestämningen av vad som skall anses vara svenskproducerad film har hämtats från 60 5 första stycket 3 URL. Bestämmelsen leder till att det inte bara år kom- mersiell biograffilm som får behållas hos ALB utan samtliga svenskproducerade filmer. Om detta i enskilda fall leder till obil- liga resultat finns det möjlighet för ALB att ge dispens enligt 36 5. Frågan om kravet på kvalitet på det pliktexemplar som skall lämnas får avgöras med ledning av vad som föreskrivs i 33 5 and- ra stycket.
I paragrafen görs vidare det tillägget i förhållande till pliktex— emplarslagen att film som skall lämnas tillbaka skall tillhandahål- las för hämtning. Regeln har tillkommit för att underlätta arbetet för ALB.
SOU 1992: 92 Kapitel 13
14 & Enligt paragrafens första stycke utesluts från leveransplikt doku- ment som har samma innehåll och utförande som tidigare levere- rat dokument. Enligt andra stycket gäller dock inte undantaget enligt första stycket, om annat följer av föreskrifterna om kombi- nerat material. Innebörden härav framgår av kommentaren till 18 &.
Fonogram och vissa andra elektroniska dokument
15 & Bestämmelserna om fonogram i första och andra styckena över— ensstämmer i sak med de bestämmelser som finns i 13 och 14 55 pliktexemplarslagen.
Motsvarighet till bestämmelsen i tredje stycket saknas däremot i pliktexemplarslagen. Här åsyftas elektroniska dokument av i prin- cip samma slag som de som behandlas i 10 å. Skillnaden är att de sistnämnda dokumenten bara lagrar text och/eller fast bild, medan det utmärkande för de dokument som behandlas i förevarande paragraf är att de lagrar rörliga bilder, eventuellt i kombination med text, fast bild och ljud. De kan alltså i vissa fall vara att be- trakta som multimedier. Förutsättningarna för leveransplikt är desamma som för fonogram.
16 & I paragrafens första stycke stadgas om befrielse från leveransskyl- dighet. En förutsättning härför är att exemplar i den nya uppla- gan är helt lika med pliktexemplar som tidigare har lämnats. När det gäller fonogram kan sådan likhet inte anses föreligga t.ex. när en upptagning sprids både som grammofonskiva och ljudkassett eller om ett antal inspelningar först presenteras som skilda delar av ett fonogram och därefter förs samman som flera nummer på ett nytt fonogram. Av 33 5 följer att fodral också hör till pliktex- emplar. Om fodralet till en grammofonskiva ändras, föreligger därför skyldighet att lämna ett nytt pliktexemplar trots att själva grammofonskivan är densamma.
Enligt andra stycket gäller undantaget i första stycket inte, om annat följer av föreskrifterna om kombinerat material i 17 och 18 55. Innebörden härav framgår av kommentaren till 18 5.
Kombinerat material
17 & I paragrafen ges bestämmelser om kombinerat material. Kon- struktionen när det gäller reglerna om kombinerat material avvi-
SOU 1992: 92 Kapitel 13
ker från pliktexemplarslagens konstruktion. I pliktexemplarslagen behandlas kombinerat material som ett särskilt dokumentslag och det ges regler om förutsättningarna för leveransplikt. Enligt före- varande förslag aktualiseras bestämmelsen om kombinerat materi- al först sedan det har konstaterats att leveransplikt föreligger be- träffande vart och ett av de dokument som ingår i det kombinera- de materialet.
För bestämmelsens tillämpning krävs kombinationer av vissa slag. Genomgående förutsätts att det i materialet skall ingå en el- ler flera skrifter. Med skrift avses i enlighet med definitionen i 2 5 ett dokument som lagrar text eller fast bild. Det kan alltså röra sig om en skrift på vilken TF är tillämplig, ett dokument i mikro- form eller ett elektroniskt dokument som lagrar text eller fast bild. En eller flera skrifter skall alltså ingå i kombination med ex- emplar av ett eller flera av de dokumentslag som anges i paragra- fen, alltså film, videogram, fonogram, elektroniskt dokument som avses i 15 å tredje stycket.
För att exemplar av två eller flera skilda slag av dokument skall anses utgöra ett kombinerat material krävs att exemplaren kompletterar varandra på ett eller annat sätt. Vid bedömningen av hur fast sambandet skall vara får man ta ledning av de motiv som ligger bakom den särskilda regleringen beträffande kombine- rat material. Huvudmotivet är självfallet intresset av att hålla sam- man dokument som förutsätts bli nyttjade tillsammans. Samban- det behöver emellertid inte vara så starkt att ett gemensamt nytt- jande är nödvändigt. Det kan vara tillräckligt att producenten av materialet har ansett att konsumenten får en rikare upplevelse av ett dokument genom att samtidigt ta del av ett annat dokument. Det är naturligtvis i sådana fall av intresse att dokumenten förva- ras på samma ställe.
* Ett fonogram kan ibland var åtföljt av ett texthäfte. I ett så- dant fall föreligger inte ett kombinerat material utan häftet är i stället att betrakta som tillbehör till fonogrammet enligt 33 6.
18 & Till skillnad mot vad som gäller enligt pliktexemplarslagen före- skrivs här att pliktexemplar skall lämnas i sju exemplar.
I bestämmelserna för de särskilda dokumentslagen finns det genomgående särbestämmelser för det fallet att ett senare offent- liggjort dokument har samma innehåll och utförande som ett tidi— gare framställt dokument, av vilket pliktexemplar har lämnats. I dessa bestämmelser anges emellertid att de inte skall tillämpas i den mån annat finns föreskrivet i bestämmelserna om kombinerat material. Innebörden härav är följande. Anta att det av en skrift och ett videogram har lämnats sju pliktexemplar enligt bestäm— melserna om kombinerat material. Senare framställs en kombina- tion i vilken skriften har oförändrat innehåll, medan videogram—
SOU 1992: 92 Kapitel 13
met har förändrats. Det kombinerade materialet har då inte sam- ma innehåll som tidigare framställt kombinerat material och följ- aktligen skall sju nya exemplar av både skriften och videogram- met levereras. Trots att skriften alltså har oförändrat innehåll och utförande skall sju nya exemplar levereras.
Ljudradio- och televisionsprogram
19 & Enligt paragrafens första stycke skall pliktexemplar lämnas av så- dana inspelningar av program som avses i 5 kap. 3 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Enligt detta lagrum skall den som sänder radioprogram till allmänheten ombesörja att varje program spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radiopro- gram som avses i 1 kap. 7 5 andra stycket TF. Skyldigheten gäller dock inte samtidig och oförändrad vidaresändning av radiopro— gram genom trådnät. Uttrycket radioprogram har i lagrummet samma innebörd som enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Detta in- nebär att uttrycket radioprogram avser både program i ljudradio och program i television. Här används för tydlighetens skull be- greppen ljudradio— och televisionsprogram.
Bestämmelsen i första stycket innebär att leveransplikten om- fattar i första hand de program som omfattas av 11 & pliktexem- plarslagen. Dessutom omfattas bl.a. närradion. Bestämmelserna i andra och tredje styckena innebär emellertid att pliktexemplar av samtliga sändningar bara behöver lämnas i fråga om de program som för närvarande omfattas av pliktexemplarslagen. Av andra sändningar behöver pliktexemplar bara lämnas i enlighet med ALB:s bestämmande. I avsnittet 10.2.8 har redovisats vissa över— väganden beträffande de urvalsprinciper som bör vara vägledande för ALB.
Vem som skall leverera
20 & Bestämmelsen övensstämmer med vad som föreskrivs i 9 5 plikt— exemplarslagen.
21 & Bestämmelsen beträffande film under punkten 1 har ändrats i för- hållande till vad som gäller enligt pliktexemplarslagen. Detta sam— manhänger med att förutsättningen för pliktleverans beträffande film har ändrats. Enligt pliktexemplarslagen skall pliktexemplar lämnas av film som har granskats av Statens biografbyrå. Här fö-
SOU 1992: 92 Kapitel 13
reslås i stället att pliktexemplar skall lämnas av film som har gjorts tillgänglig för allmänheten. Följaktligen skall leveransskyl- digheten åvila den som har gjort filmen tillgänglig.
Punkten 2 överensstämmer med vad som gäller enligt pliktex- emplarslagen.
22 & I 16 5 pliktexemplarslagen föreskrivs att pliktexemplar av fono- gram eller videogram i första hand skall lämnas av den som har beställt mångfaldigandet. Här föreskrivs i stället i punkten 1 att pliktexemplar skall lämnas av den som har producerat dokumen- tet. Med producent menas den som har framställt det ursprungli- ga dokumentet till skillnad mot den som därefter bara framställer kopior av dokumentet.
Bestämmelsen i punkten 2 överensstämmer i sak med vad som stadgas i pliktexemplarslagen.
23 & I paragrafen regleras frågan om vem som skall lämna pliktexem- plar av dokument i mikroform eller annat elektroniskt dokument än videogram och fonogram. Det är alltså fråga om dokumentty— per som inte tidigare har varit leveranspliktiga. De elektroniska dokument som avses är sådana som regleras i 10 å och 15 5 tredje stycket. Regeln under punkten ] överensstämmer med vad som enligt 20 & gäller för skrift på vilken TF är tillämplig, medan re— geln under punkten 2 överensstämmer med vad som enligt 22 & gäller för fonogram och merparten av videogrammen.
24 & Bestämmelsen, som gäller för kombinerat material, överensstäm- mer i sak med vad som föreskrivs i 22 & pliktexemplarslagen.
25 & Enligt pliktexemplarslagen åligger det programföretaget att lämna ett pliktexemplar av en sådan referensupptagning som skall göras enligt 5 kap. 3 & lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri- hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Här stadgas i stället att skyldigheten att lämna pliktexemplar åligger den som skall sörja för att en sådan referensupptagning kommer till stånd.
SOU 1992: 92 Kapitel 13
26 & I paragrafen regleras fall då pliktexemplar skall lämnas till KB och universitetsbiblioteken. Det rör sig om skrift och kombinerat material. Med skrift avses enligt definitionen i 2 (j dokument som lagrar text eller fast bild och följaktligen omfattar begreppet skrift dels skrift på vilken TF är tillämplig, dels annan skrift som avses i 10 5, alltså elektroniskt dokument som lagrar text eller fast bild och dokument i mikroform. I vissa fall skall pliktexemplar av skrift och kombinerat material lämnas i ett exemplar (7 5 första och tredje styckena, 11 5 första stycket och 18 5 andra stycket) och beträffande dagstidning gäller enligt 8 5 att två exemplar skall lämnas. I alla dessa fall skall pliktexemplar lämnas till KB. I andra fall skall sju pliktexemplar lämnas och det skall ske till KB och universitetsbiblioteken.
27 & Paragrafen reglerar fall då pliktexemplar skall lämnas till ALB. Grundprincipen är densamma som enligt pliktexemplarslagen.
Tid för leverans
28 5 I paragrafen regleras frågan om när pliktexemplar skall lämnas av dels annan skrift på vilken TF är tillämplig än dagstidning, dels elektroniska dokument av olika slag, alltså videogram, fonogram och andra elektroniska dokument, dels dokument i mikroform och fihn. I princip är det fråga om samma tider som enligt plikt- exemplarslagen. Under punkterna 2 och 3 talas om videogram och film utan inskränkningar, trots att det även under punkten 4 talas om film och videogram. Eftersom det i punkterna 2 och 3 an- knyts till faktum att dokumentet skall ha gjorts tillgängligt för all— mänheten är det dock uppenbart att sådan film och sådant video- gram som avses i punkten 4 faller utanför punkterna 2 och 3. När det under punkten 3 talas om annat elektroniskt dokument än vi— deogram avses såväl fonogram som sådana elektroniska dokument som omtalas i 10 å och 15 5 tredje stycket.
29 & Bestämmelserna angående leveranstider för dagstidning återfinns för närvarande i 10 5 pliktexemplarslagen. De kompletteras av en precisering av leveranstiderna i 4 5 pliktexemplarsförordningen. I enlighet med en av utgångspunkterna för lagstiftningen, nämligen att den leveranspliktige skall kunna erhålla all information från
SOU 1992: 92 Kapitel 13
lagen, har bestämmelsen i pliktexemplarsförordningen flyttats över till lagen med oförändrat innehåll.
30 & Bestämmelsen avser leveranstider för kombinerat material. Första stycket motsvarar 23 5 första stycket pliktexemplarslagen. Andra stycket avviker däremot från vad som stadgas i 23 5 andra stycket pliktexemplarslagen. Skälet härtill är att de i en kombination ingående delarna har en mera självständig ställning i föreliggande förslag än enligt pliktexemplarslagen. I linje härmed ligger att, när delarna levereras successivt, leverans skall ske i enlighet med de regler som gäller för respektive dokumentslag. I princip kan även en dagstidning ingå i kombinerat material, men denna möjlighet har ansetts som så osannolik att hänvisningen i paragrafen har be- gränsats till 28 5.
31 & Bestämmelsen motsvarar vad som stadgas i 11 5 pliktexemplarsla- gen.
32 & I 17 & tredje stycket pliktexemplarslagen stadgas att pliktexemplar av videogram skall åtföljas av kortfattade skriftliga uppgifter om videogrammets innehåll och att sådana uppgifter skall särskilt av- se huruvida videogrammet innehåller våldsscener. Från ALB har uppgetts att en utvärdering visar att denna information dåligt tjä- nar sitt syfte, men att det däremot skulle vara värdefullt med uppgift om videogrammets ansvarige utgivare. Med utgångspunkt från vad ALB har anfört har bestämmelsen i första stycket in- skränkts till att avse uppgift om vem som är ansvarig utgivare. Andra till fjärde styckena motsvarar 17a & pliktexemplarslagen. Bestämmelserna avser bara videogram som lämnas till ALB. En- ligt reglerna om kombinerat material kan emellertid videogram även komma att lämnas till KB och universitetsbiblioteken. Dessa videogram torde i allmänhet ingå i läromedelspaket. De syften som ligger bakom reglerna i förevarande paragraf om registrering av videogram - framför allt att få kontroll över våldsutvecklingen i branschen — har inte ansetts motivera att de videogram som lämnas till biblioteken skall omfattas av bestämmelserna.
SOU 1992: 92 Kapitel 13
Gemensamma föreskrifter
33 & Bestämmelserna i första stycket punkten 2 och andra stycket mot- svarar 24 & pliktexemplarslagen. Bestämmelsen i första stycket punkten 1 är däremot ny. Den har behandlats i avsnitt 10.2.7.
Bildband, diabilder och liknande material ingår i vad som i 18 5 andra stycket pliktexemplarslagen benämns ”sådant bildmaterial som är avsett att visas med tekniskt hjälpmedel”. Dessa former av dokument, som alltså annars inte är leveranspliktiga, kan bli leve- ranspliktiga när de ingår i en läromedelskombination. I förevaran- de förslag har reglerna om kombinerat material konstruerats på ett annorlunda sätt än enligt pliktexemplarslagen, vilket framgår av 17 och 18 åå och kommentarerna till dessa. Med kombinerat material avses enligt förslaget enbart kombinationer av sådana do- kumentslag som är leveranspliktiga som självständiga dokument. En skrift jämte t.ex. diabilder är således inte att betrakta som kombinerat material. Om diabilder utgör komplement till en skrift, skall emellertid diabilderna levereras tillsammans med skriften på samma sätt som tillbehör enligt punkten 2.
För att bildband, diabilder och liknande material skall bli leve- ranspliktiga förutsätts att materialet utgör komplement till ett pliktexemplar. Detta pliktexemplar kan vara av vilket dokument- slag som helst, men vanligen torde det bli fråga om en skrift. Med komplement avses, om man tar exemplet med skrift jämte diabil- der, att det i skriften förutsätts att läsaren skall ha tillgång även till diabilderna. Det skall alltså råda en ganska fast förbindelse mellan dokumentslagen för att det ena skall anses utgöra komple- ment till det andra.
Enligt andra stycket skall pliktexemplar jämte tillbehör vara i samma skick som de exemplar som är avsedda att göras tillgängli- ga för allmänheten. När det gäller dokument som görs tillgängliga genom spridning av exemplar innebär detta självfallet att det skall röra sig om ett oanvänt exemplar. Bestämmelsen avses emellertid även vara tillämplig på dokument som görs tillgängligt genom vis- ning. Pliktexemplar av t.ex. biograffilm skall således vara i samma skick som ett exemplar som används i samband med visning på biograf. Detta innebär att filmen måste vara av god kvalitet och det gäller oavsett om det rör sig om en svenskproducerad film som får behållas av ALB eller om en utländsk film som skall åter— lämnas efter kopiering.
34 & Bestämmelserna i paragrafen har hämtats från 3 5 andra och tredje styckena pliktexemplarsförordningen. I 3 (5 andra stycket stadgas att varje försändelse med pliktexemplar bör vara åtföljd av en förteckning över det material som ingår i försändelsen. Här
SOU 1992: 92 Kapitel 13
har ordet bör ersatts med skall, eftersom det har visat sig att den nuvarande regeln inte efterföljs i önskvärd utsträckning.
I 3 5 första stycket pliktexemplarsförordningen stadgas att pliktexemplar skall lämnas på ett betryggande sätt. Detta har an- setts som så självklart att någon uttrycklig bestämmelse härom in- te har tagits med här.
35 & Bestämmelserna motsvarar 25 & pliktexemplarslagen. I sista styck- et har länsrätten angetts som besvärsinstans. Detta ligger i linje med vad som föreslås i domstolsutredningens betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000—talet.
36 & Paragrafen motsvarar 26 (& pliktexemplarslagen.
SOU 1992: 92 Kapitel 13
14. Kostnader
14.1. Allmänt
Jag har funnit att en pliktleveranslag, förutom de dokument som levereras enligt nu gällande lag, bör omfatta allmänt tillgängliga dokument av följande slag:
mikroformer fixerade elektroniska dokument (andra än de som nu levereras till ALB)
film ej avsedd för offentlig visning (s.k. beställningsfilm) radio— och TV—sändningar med begränsad räckvidd.
De alternativ som presenteras nedan utgår alla från denna uppfattning om vad som bör vara leveranspliktigt material.
De största akuta finansieringsproblemen vållas av radio— och TV-sändningar. Mikroformer och film ej avsedd för offentlig vis- ning torde inte komma att levereras i så stora mängder att annat än marginella kostnader orsakas. De elektroniska dokument som avses ovan kommer utan tvivel att i en framtid vålla stora kestna- der, men för närvarande gäller att antalet dokument ännu är litet och att hastigheten i tillväxten knappast kan bedömas. Dessa kost- nader får behandlas i framtida anslagsframställningar från institu- tionerna.
Jag har redogjort för mikrofilmning av svensk dagspress (av- snitt 7.1.1). Enligt min uppfattning vore det önskvärt att även Li- UB och SUB finge exemplar av tidningsfihner gratis. Emellertid skulle det dra höga kostnader (drygt 600 000 kr.) att förse de två biblioteken med detta material. Inför de stora problem som åter- står att lösa anser jag att medel inte bör användas till detta ända- mål. SUB kan lätt använda KB:s material, och LiUB bör kunna använda fjärrlån.
Direktiven fastslår att en utgångspunkt för en ny pliktexem- plarslag skall vara att den inte skall leda till ökade kostnader. La- gen har utformats så att den skall vara ”kostnadsneutral”, dvs. skall kunna tillämpas både vid lägre och vid högre ambitionsnivå. Jag utgår i nedanstående Alternativ I från att uppgifterna skall kunna fullföljas utan ökade kostnader, men föreslår även alterna- tiv som ger bättre lösningar med större resursinsatser. Förslag till viss finansiering av de ökade kostnaderna lämnas.
SOU 1992: 92 Kapitel 14
Alternativ I söker lösa uppgiften med utgångspunkt från direkti- vens ståndpunkt att förslagen inte skall leda till ökade kostnader. Problemen kommer då huvudsakligen att drabbba ALB och gälla radio— och televisionsprogram. Det har på annan plats framhållits att ett urval främst måste gälla det väldiga och till stor del repeti- tiva utbudet av dessa sändningar. ALB får rätt att mottaga allt ra— dio- och televisionsmaterial, men har också rätt att avstå från att bevara. På så sätt får man där fria händer att över hela detta om- råde välja ut det man anser angelägnast för bevarande och tillhan- dahållande.
Det nationella reservexemplaret avskaffas, och LUB får samma ställning som de övriga universitetsbiblioteken.
Beträffande de sex universitetsbiblioteken blir det varje univer- sitets och varje universitetsbiblioteks sak att bedöma vilka resur- ser man bör lägga på bevarande och tillhandahållande av svenskt material. De skall motta, bevara och tillhandahålla dokument en- ligt föreskrifter som meddelas av respektive universitets styrelse.
14.2.1 Konsekvenser av Alternativ I
Av ekonomiskt nödtvång tvingas man till att i förväg välja mycket selektivt bland radio- och televisionsprogram. En ”kostnadsfri lösning” skulle kunna vara att mottagande institution gör urval över hela radio— och TV—området. Härmed menar jag att man för att få med t.ex. närradio skulle vara beredd att avstå från att be- vara visst material ur rikstäckande radio- och TV-sändningar.
En nackdel i ovan föreslagna lösning är att den leder till att hela radio— och TV—området förvandlas till ett slags ”gråzon”, där man inte vet vad som finns och inte finns bevarat. Lösningen är därför synnerligen otillfredsställande. Den är i själva verket så otillfredsställande att ALB knappast bör vidtaga några större för- ändringar i sin bevarandepolitik, om man tvingas att leva enligt den ”kostnadsfria lösningen". Lagförslaget ger ju institutionen möjlighet att fortsätta som förut, dvs. bevara rikstäckande sänd- ningar och avstå från lokala. Detta är konsekvent och ger institu- tionen en stadga i hanteringen. Denna lösning medför emellertid andra mycket stora,nackdelar; man går helt eller nästan helt miste om ett material som är viktigt för förståelsen av vårt samhälle. Lösningen kan endast tillgripas under förutsättning att inga ökade medel på något sätt kan ställas till förfogande.
Avskaffandet av det nationella reservexemplaret medför inte några besparingar, eftersom medel aldrig anslagits från statens si— da till detta ändamål. Däremot kan det tänkas att andra universi- tetsbibliotek och KB ställs inför ökade svårigheter. Universitets- biblioteken kan inte längre lita på att ett fullständigt exemplar
SOU 1992: 92 Kapitel 14
finns vid LUB, vilket kan leda till ökade kostnader för dem, och belastningen på nationalexemplaret vid KB kommer sannolikt att öka (avsnitt 8.3.1). Dessa konsekvenser kan förhoppningsvis mot- verkas av att man håller sambibliotekstanken levande och betrak- tar samlingarna som gemensamma, vilket innebär att man för en god tradition vidare.
14.3. Alternativ II
Alternativ II är detsamma som Alternativ I med viss kostnadsök- ning. Denna förorsakas av leverans av sådant material som nu är åsidosatt på ett särskilt påfallande sätt. Det är fråga om radio— och televisionssändningar, vilka inte kan omhändertas utan bety- dande ekonomiska konsekvenser. Härtill kommer vissa akuta tek- niska problem och vissa likaledes akuta bevarandeproblem som har nära anknytning till pliktleverans och som kräver sin lösning inom de allra närmaste åren.
Radio— och televisionsprogram som nu ej är leveranspliktiga
LBK föreslog att två veckors sändningar bevaras av närradio— och kabel—TV—sändningar, varjämte ALB skall ha möjlighet att rekvi- rera särskilt intressanta program motsvarande ungefär en veckas sändningar, och beräknade kostnaderna för detta (betänkandet kap. 17). Man har vid ALB räknat om dessa siffror så att de mot- svarar dagens läge och därtill lagt en beräkning av tänkta kostna- der för att dokumentera de privatradiosändningar som kan antas bli tillåtna fr.o.m. den 1 januari 1993. Beräkningarna slutar på årskostnaden 2,375 milj.kr. Jag har, efter samråd med ALB, ansett det riktigt att dels lägga till två tjänster för att ta hand om kabel— TV, dels höja lönekostnaderna, varvid jag utgår från månadslön 15 000 kr. och lönekostnadspåslag 43 %. Detta ger en årskostnad på 3,15 milj.kr. Till denna summa skall läggas en ökad hyreskost- nad på 350 000 kr., orsakad av att utrymme krävs för utökad per- sonal. Tillsammans rör det sig om en årskostnad på 3,5 milj.kr.
Jag anser att de ovan nämnda kostnaderna medger att man be- varar vad som ovillkorligen måste betraktas som ett minimum, och vill prioritera detta ändamål före andra. Det är en kostnads- ökning som direkt sammanhänger med en föreslagen ändring i la- gen. Man kan diskutera huruvida denna leverans" av nytt material verkligen är viktigare än bevarandet av det äldre material som be- skrivs i nästa avsnitt, Bevarandefrågor. Vikten av att bevara mate- rial i farozonen har ju betonats på flera ställen i denna utredning. Jag anser mig dock i första hand ha ett uppdrag att föreslå leve- rans av dokument, och prioriterar därför på detta sätt.
SOU 1992: 92 Kapitel 14
Bevarandefrågor
Problemet att bevara dokumenten på lång sikt har tidigare knap- past uppmärksammats i samband med frågan om pliktleveranser. Det har emellertid på senare tid kommit att framstå allt klarare att varje dokumenttyp erbjuder problem, som endast kan lösas ge- nom att medel förr eller senare sätts in för bevarandet.
I och med CD—ROM-teknikens framväxt under 1980-talet kunde det förefalla som om mikrofilmning fått en övermäktig konkurrent. Emellertid har mikrofilmningen väl hävdat sig när det är fråga om att förvara och tillhandahålla stora textmängder. Orsaker till detta är de låga framställningskostnaderna, den goda hållbarheten och den enkla tekniken vid återvinning. De elektro— niska dokumentens hållbarhet är inte fastställd. Mikrofilmens hållbarhet torde vid försiktig hantering sträcka sig över århundra- den, och filmen tål flera omkopieringar. Dessutom bör informa- tionen kunna återvinnas i framtiden, då det enda som behövs där— till är det mänskliga ögat och ett förstoringsglas, medan de elek- troniska dokumenten i detta avseende erbjuder helt andra pro- blem. För räddningsaktioner inriktade på att bevara stora text- massor på litet utrymme är mikrofilmning alltså fortfarande aktu- ell, men jag anser inte att man i dagsläget bör binda sig för vilken teknik man bör använda i framtiden. Det är också möjligt att kombinera mikrofilm— och avancerad CD—teknik på så sätt att man har materialet ,.rpå film och senare överför det man önskar i digital form, förhoppningsvis med en teknik som är effektivare och billigare än dagens. Det kan därför knappast vara fel att i dag sätta i gång en räddningsaktion med hjälp av mikrofilmning. Tek- niken finns, och det material som en gång räddats kan senare om så erfordras behandlas ytterligare.
Det bör påpekas att man inte bara bevarar dokumenten på ett tryggare sätt med mikrofilmning/scanning, utan man får också ökade möjligheter att ställa dem till förfogande. Detta kan ske ge- nom att man som nu skickar mikrofilm per post, men dokumen- ten kan också överföras på elektronisk väg och kan i princip skickas med sådan teknik vart som helst.
Den svenska dagspressen mikrofilmas nu i KB:s regi och KB ställer filmerna gratis till förfogande för GUB, LUB, UUB och UmUB. KB driver även ett projekt som innebär retrospektiv mik- rofilmning av den svenska dagspressen.
Man kan emellertid gå längre än så och mikrofilma/scanna det svenska bestånd av trycksaker som stammar från tiden 1850 och framåt, dvs. från den period då det papper som kom till använd— ning var av speciellt dålig kvalitet och snabbt förstörs. Det kan påpekas att man i Finland mikrofilmar sitt äldre material, inte en- bart i syfte att rädda det som hotas av direkt förstörelse utan även för att skydda det äldre finska trycket. Man filmar ca 3 000 voly- mer om året.
SOU 1992: 92 Kapitel 14
Jag anser att medel bör anslås till överföring av det svenska materialet från ca 1850. Arbetet bör utföras i KB:s regiaoch utgå från det material som finns där, med suppleringar ur andrabib- lioteks bestånd. Kopior av det filmade/scannade materialet bör er— bjudas andra bibliotek till självkostnadspris.
Medelsbehovet för överföringen kan inte beräknas nu. Det ne- dan (avsnitt 14.4) nämnda FoU—projektet för papperskonserve- ring har ännu inte kommit fram till hållbara kostnadsberäkningar av. räddningsinsatser. Det bör anses vara en av dess uppgifter att föreslå metod och beräkna kostnader för verksamheten på lång sikt.
Det kan emellertid redan nu konstateras att mycket material är i akut fara. Det moderna Sveriges framväxt dokumenteras ofta i skrifter som är framställda på mycket dåligt papper. Dokumenten är i hög grad efterfrågade av forskare. Det kan vara fråga om broschyrer, flygblad, affischer, företagstryck och tidningar, utgiv— na av sammanslutningar, företag eller enskilda personer,.företrä- dande de mest skilda åsikter i olika frågor som politik, religion, ekonomi, nykterhet, försvar m.m.
En början av ett större projekt bör rimligen vara att man star- tar medfdet mest utsatta materialet, men man kan också tänka sig attäa'rbeta i tidsföljd. Dessa praktiska problem kan inte lösas här, men man kan ta som en utgångspunkt att överföra ett års.>materi- al under ett är; detta är utgångspunkten även för ALB:ssövervä- ganden nedan. Kostnaden kan mycket grovt skattas till två miljo- ner kronor- om året. Den erfarenhet som vinns under detta arbete kan? utnyttjas i fortsättningen i ett tänkt större. sammanhang (se avsnitt 14.4 Arbetsuppgifter för bevarande på lång sikt, punkt 1) och leda till justeringar i arbetstakt och kostnadsberäkning.
Hållbarheten hos de mikroformer och filmer som levererats ochulevereras— som pliktexemplar tordeyid försiktig behandling in— te orsaka—iproblem som kräver omedelbara insatser.
När det gäller bevarandet av elektroniska dokument är proble— men akuta. De första elektroniska dokument som levererats-som pliktexemplar är de inspelningar av ljud och bild som finns hos ALB sedan slutet av 70—talet. Osäkerheten'är stor då det gäller hållbarheten hos elektroniska dokument överhuvudtaget, men här står. manninför det mycket konkreta problemet att dessa äldre do- kument visar tecken på åldrande. Härtill kommer ett annat pro— blem: den snabba tekniska utvecklingen har lett till att dettäldre materialet numera endast kan spelas upp på apparatur som. ej långre'fiims i—handeln. Slutsatsen är att detta äldre material måste konverteras. Detta innebär att ALB under ett antal år framåt be- höver en permanent konverteringsfunktion, vilken inte ryms in- om budgeten": Den tekniska personalen år*nämligen fullt'sysselsatt med att? föras över pliktexemplar av film till videogram och fram- ställa studiekopior för forskningsändamål. ALB gjorde år 1990 beräkningar av kostnaderna för konvertering och utgick därvid
SOU 1992: 92 Kapitel 14
ifrån att man bör kunna konvertera ett års sändningar på ett år. Det kan här påpekas att kopiering av en timmes sändning tar en timme jämte tid för för- och efterarbeten; den sammanlagda ti- den uppgår i själva verket till ca två timmar. Det mest hotade ma- terialet motsvarar drygt fyra och ett halvt års sändningar och ut- görs av ca 25 000 kassetter inspelade på systemet VCR 1500. Den årliga kostnaden skulle bli ca 6 milj.kr., vartill kommer en en— gångsinvestering på ca 3,6 milj.kr. som utslagen på avskrivningsti- den fem år ger en ytterligare kostnad om 0,72 milj.kr. per år. To- talt blir alltså kostnaden 6,72 milj.kr. per år. Jag anser att medel bör anslås enligt ALB:s beräkningar under fem år för en första räddningsinsats. Jag anför nedan under Alternativ III ytterligare överväganden om konvertering av elektroniskt material.
14.3.1 Konsekvenser av Alternativ II
Ovan har beskrivits konsekvenserna när det gäller bevarande och tillhandahållande av dokument: ett hittills försummat material omhändertas på miniminivå; personal vid ALB ges tillfälle att äg-— na sig åt de akuta problem som följer av att nytt material utväljs och tas om hand; förstörelse av det mest utsatta materialet både vid KB och ALB avvärjs med vad som skulle kunna kallas en snabbutryckning.
Sammanfattningsvis är de ekonomiska konsekvenserna följan- de:
Omhändertagande av sändningar som nu ej är leveranspliktiga: 3,5 milj.kr. om året i framtiden.
Bevarandet av äldre material hos KB: 2 milj.kr. årligen under fem är, totalt 10 milj.kr.
Bevarande av äldre material hos ALB: 6,72 milj.kr. under fem år, totalt 33,6 milj.kr.
Sammanlagda beräknade kostnader per år: är 1-5: 12,22 milj.kr. (radio/IV 3,5, bevarande KB 2, bevarande
ALB 6,72)
är 6—: 3,5 milj.kr. (radio/TV 3,5).
För tio år framåt blir den sammanlagda kostnaden 78,6 milj.kr.
14.4 Alternativ IH
Det utmärkande för både Alternativ I och Alternativ II är att de inte löser några problem för framtiden annat än att de nödtorftigt tar hand om ett hittills helt försummat material (närradio m.m.). Klart är att man på längre sikt behöver en annan lösning. Nedan görs vissa överväganden som inte enbart rör dokument som är aktuella för pliktleveransuppgifter utan även går in på angränsan- de områden. Ett samarbete krävs följaktligen mellan olika beva-
SOU 1992: 92 Kapitel 14
rande och tillhandahållande institutioner. Jag tänker mig att man i framtiden måste ha ett utvidgat samarbete mellan olika institu- tioner i avsikt att bevara det svenska kulturarvet.
Med utgångspunkt i resonemanget om att vi bör bevara ytt- ringar av svenskt samhälle och liv och tillgodose rättssamhällets krav behöver vi den dokumentation vi har av det traditionella materialet. Av nytt material behöver vi i princip samma goda do- kumentation. Detta är relativt lätt när det gäller vissa dokument- typer, nämligen mikroformer, s.k. beställningsfilm och fixerade elektroniska dokument. Det bereder svårigheter framför allt i frå- ga om radio— och TV—sändningar. Riktlinjer för bevarandet har diskuterats ovan (avsnitt 10.2.8).
Betydande resurser måste satsas på bevarande på lång sikt. Detta innebär konvertering av stora mängder material till moder- nare och hållbarare medier. Det innebär också att betydande me- del måste satsas på utveckling och tillämpning av nya metoder.
Arbetsuppgifter för bevarande på lång sikt
1. Planering av projekt för att bevara dokument, främst elek- troniska, på lång sikt Riksarkivet har ett sektorsansvar när det gäller bevarandet av dokument på olika medier och gör på detta område insatser av stor vikt även utanför den egna arkivsektom. Det åligger RA att samråda med ALB i frågor av gemensamt intresse. Ett nationellt samverkansprojekt, FoU-projektet för papperskonservering, drivs av RA, Krigsarkivet, KB, universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund och Uppsala, Statens lantmäteriverk och Riksantikvarieämbetet. Ett omfattande arbete pågår vid det s.k. författningsprojektet vid RA. Arbetet syftar till att fastställa tekniska krav för olika databä- rare såsom papper, medier för ADB-upptagningar, mikrofilm m.m. I samma frågor bedriver man också standardiseringsarbete. Ovan har berörts de insatser som är nödvändiga för att ALB i längden skall kunna fylla sin uppgift. Om man satsar på en över- föring till modernare media, kan man givetvis inte nöja sig med att använda gängse, dvs. snart föråldrad, teknik utan man behöver tillgång till kvalificerat tekniskt kunnande. Detta kunskapsbehov gör inte halt vid någon sektorsgräns utan sträcker sig över flera områden, i första hand biblioteks—, arkiv- och museiområdena, såsom väl illustreras av det nationella samverkansprojektetet om papperskonservering och av arbetet med tekniska krav och stan- dardisering vid RA. En person arbetar nu på heltid i riksarkivets regi med projek— tet papperskonservering. Projektet beräknas pågå även under pe- rioden 1993/94—1995/96 och bör ses som en inledning till ett be- varandeprogram med nationell räckvidd för bibliotek och arkiv. F.n. arbetar 2—3 personer vid Riksarkivet inom det s.k. författ-
SOU 1992: 92 Kapitel I 4
ningsprojektet, men antalet kan minska när man hunnit arbeta igenom problemen och endast revidering och uppföljning kvar- står. För allt som har med bevarande av dokument att göra gäller att man behöver utarbeta tekniska krav, bedriva standardiserings- arbete, ge råd och upplysningar, följa med den tekniska utveck- lingen samt bedriva eller initiera forsknings— och utvecklingsarbe- te. Man bör i detta sammanhang även uppmärksamma möjlighe- ten att bevara den datafil som numera ofta ligger till grund för mångfaldigande. Detta innebär att FoU—projektet för papperskon- servering behöver kompletteras med insatser för bevarande av i första hand elektroniska dokument. Huruvida man bör arbeta i ett eller flera projekt blir en uppgift för den nedan föreslagna ut— redningen att klargöra.
Det är omöjligt att utan närmare utredning klargöra vilka be- hov av insatser som finns, vilken finansiering som behövs samt var och hur arbetet skall" utföras. Inte minst gäller det att faststäl— la vilka samordningsinsatser som behövs i framtiden inom närlig- gande områden, varmed i första hand.avses biblioteks—, arkiv— och museivärlden. Givetvis gäller att befintliga institutioner, t.ex. Statens provningsanstalt, bör engageras i bevarandearbetet, men det är oklart i vilken utsträckning bibliotek, arkiv och museer be- höver egen kompetens och var denna i så fall skall finnas. Kost— naderna för att utreda på vad sätt det ovan nämnda bevarande- projektet kan utvidgas eller kompletteras med annat projekt, så att främst de elektroniska dokumenten omfattas, beräknas till ca 1 milj.kr. under ett år. ALB, KB och RA bör få i uppdrag att i samarbete ansvara fören-w sådan utredning.
2. Mikrofilmning/scanning av pappersdokument Överföringen av material vid KB bör fortgå. Bland de doku- ment som är aktuellamärks affischsamlingen. KB har landets i särklass största affischsamling omfattande. ca 450 000 enheter. Ge- nom ett pilotprojekt har de i samlingeningående politiska affi— scherna, ca 17 000, filmats med ny färgfilms— och kamerateknik. Samtidigt har en metod för datorbaserad registrering och ämnes- sökning utarbetats. Detta projekt är nu vilande i brist på medel. Jag utgår från att man i framtiden vid överföring av dokument använder en del av de, medel som kan erhållas till att bevara den- na samling och göra den tillgänglig men vill inte i detta läge prio- ritera detta arbete framför andra viktiga insatser för att rädda och tillgängliggöra hotade dokument. Affis'chprojektet är kostnadsbe- räknat till 10 milj.kr., fördelade på fyra år.
3. Bevarande av elektroniska dokument Bevarandet av moderna elektroniska informationsbärarna er— bjuder svårigheter av två olika slag: den korta eller okända livs- längden hos informationsbärarna. och den snabba omsättningen av tekniska system. De moderna formaten, särskilt på videosidan, är
SOU 1992: 92 Kapitel 14
under ständig utveckling och därför kortlivade. Man kan inte räk- na med längre livslängd än tio år för ett system som nyttjas av professionella användare. Att ALB använt system som nu är för- åldrade ligger alltså i sakens natur.
Elektronisk lagring sker med olika metoder. Analog magnetisk lagring medför stora problem. Kvaliteten försämras i och med att informationsbäraren används, och det sker även kvalitetsförlust vid lagring. Omkopiering medför kvalitetsförlust. Även digitala system som använder magnetisk lagringsteknik har osäker hållbar- het. Här är det en fördel att omkopiering inte medför kvalitets- förlust. Optiska lagringsmetoder anses ha bättre hållbarhet än de magnetiska, men även här råder viss osäkerhet. Det är också osä- kert om CD—tekniken kommer att ge tillräcklig packningstäthet så att rörliga bilder kan återges med god kvalitet. Svaret på dessa frågor kan förhoppningsvis ges inom det närmaste decenniet.
Det torde för ögonblicket inte vara klokt att räkna med håll- barhet för längre tidsrymder än något decennium. Det är möjligt att framtiden kan erbjuda möjligheter att lagra stora datamängder på ett sådant sätt att informationen inte förändras och kan åter— vinnas efter mycket lång tid. Innan tekniken när så långt genom- går arkivmaterial av olika slag ett kritiskt skede och torde få ge— nomgå mer än en omkopiering. Som ett exempel på dagens pro- blem kan man nämna det myckna arbete som RA:s magnetband kräver (avsnitt 7.2.3).
ALB startade sin verksamhet 1978 och mottog från början le— veranser av det ljud— och bildmaterial (film, videogram, fono- gram, inspelade radio- och TV—sändningar) som skall levereras enligt pliktexemplarslagen, jämte annat material av liknande slag som är av intresse för vårt kulturarv. De äldsta pliktexemplaren är alltså nu 14 år gamla och är nu i farozonen. Ovan under Alter- nativ II föreslås akuta hjälpåtgärder för detta material (VCR-kas— setter).
Emellertid är även de senare videosystem som utnyttjats hos ALB på väg ut ur marknaden. Efter VCR—kassetterna är alltså det övriga TV— och filmmaterialet i behov av omkopiering. En per- manent funktion för sådan verksamhet är nödvändig under avse- värd tid framåt. I själva verket är det omöjligt att tänka sig att man i längden dels tar in nytt material ständigt, dels hela tiden håller på att omkopiera det gamla materialet. Med nuvarande me- toder skulle arbetskraftskostnaderna snart bli överväldigande. Den enda lösningen är att automatisera förfarandet för att överleva fram till dess att tekniken gett oss bättre möjligheter att bevara och tillhandahålla stora mängder dokument på ringa utrymme och med god beständighet. ALB har därför tillsammans med Sve- riges Radio AB inlett diskussioner med Tandberg Data i Norge, som tagit fram ett system för lagring av digitalt komprimerat ljud. Syftet är att pröva en modell av ett helautomatiserat system för arkivering av radiosändningar. Det uppges att alla komponenter
SOU 1992: 92 Kapitel 14
finns tillgängliga för att skapa det ovan nämnda systemet. Fortsatt utvecklingsarbete behövs för att skapa detta system och göra det praktiskt användbart. Det bör framhållas att framtiden synes er- bjuda goda lösningar på problem som nu, i ett övergångsskede, kan uppfattas som besvärande och kostsamma.
Nästa steg måste bli ett liknande system för rörliga bilder. För— utsättningarna är svårare, eftersom det krävs mycket utrymme för att lagra bildsekvenser i digital form. Detta arbete kräver inte ba— ra utvecklings— utan även forskningsresurser.
Kostnader för konvertering av material vid ALB har tidigare beräknats under Alternativ II till 6,72 milj.kr. om året under en tid av fem år, sammanlagt 33,6 milj.kr. Konvertering måste fort- sätta under de följande åren, och ingen bestämd gräns kan sättas. Här beräknas sex miljoner kronor per år under ytterligare fem år, vartill kommer att viss nyanskaffning av apparatur måste ske un- der denna tid. Denna uppskattas till samma kostnad som för de första fem åren, dvs. utslaget på fem år 0,72 milj.kr. per år. Totalt blir årskostnaden följaktligen 6,72 milj.kr. om året under fem år, tillsammans 33,6 milj.kr.
Emellertid är bevarandet och tillhandahållandet av de elektro- niska dokumenten inte någon fråga enbart för ALB. KB står inför samma problem. Man mottar redan i dag s.k. kombinerat materi- al, i vilket vanligen ingår tryckt skrift i kombination med annat medium, som kan vara t.ex. ett videogram.
Från Sveriges Television AB, SVT, har inkommit en skrivelse, daterad den 7 maj 1992, med titeln ”Till Pliktleveransutredningen ang. behovet och nödvändigheten av räddningsåtgärder för video— band, vars beständighet hotas bl.a. av åldrandeprocesser”. Dessa räddningsåtgärder skulle bestå i man går igenom ett mycket stort material av äldre band och överför dem som är speciellt illa med- farna. Man tänker sig att det blir nödvändigt att i första hand överföra ca 6 000 band till en kostnad av ungefär en miljon kro— nor om året i 8,5 år, sammanlagt 8,3 milj.kr. Därefter återstår ett stort antal band, ca 32 000.
Dessa band, sammanlagt ca 38 000, är av företagets arkivkom- mitté utvalda att ”arkiveras för gott”, vilket innebär att det är frå- gan om sändningar man anser speciellt värdefulla och som utgör ett litet urval av allt som sänts. De är bevarade med sådan stan- dard att det är möjligt att återutsända dem; banden har alltså en högre teknisk kvalitet än referensbanden, givetvis om man bortser från den skada de eventuellt tagit.
Ett speciellt intresse knyter sig till de 6 000 band som man i första hand tänkt sig att rädda. De är i stort sett alla från tiden före ALB, dvs. före den 1 juli 1978. Det är mycket angeläget att dessa band sparas, då de dels är ett viktigt vittnesbörd om svenskt samhälle och historia, dels är unika. Jag anser det dock lämpligt att SVT i första hand söker möta dessa kostnader med egna me- del. Om staten skulle anslå särskilda medel, bör man tillse att
SOU 1992: 92 Kapitel I 4
banden tillhandahålls på samma sätt som materialet vid ALB. Si- tuationen i nuläget är den att genom ett avtal mellan SR och ALB har forskare vid ALB tillgång till SVT:s band men får själva beta— la kostnaden för den kopia de får utnyttja. För ALB:s eget mate- rial betalar forskaren en rätt obetydlig summa för en kassett, me— dan kostnaden för att få en kopia av SVT:s material är många gånger högre.
4. Vissa insatser på närliggande områden: konvertering av na— tionalbibliografin, insatser för bevarande av fotografi KB anför i sin fördjupade anslagsframställning 1993/94—1995/96 att man avser att konvertera den svenska nationalbibliografin till maskinläsbar form. Man har redan arbetat igenom perioden 1926— 1955 och kommer i första hand att satsa på perioderna 1900—1925 och 1956—1975, så att man 1996 kan erbjuda hela 1900—talets pro- duktion i maskinläsbar form. Kunskap om den svenska tryckpro- duktionen kan på detta sätt spridas effektivare både inom och ut- om landet, vilket utgör ett viktigt led i tillhandahållandet. Kon- vertering av nationalbibliografier står högt på listan över insats- områden i den av EG antagna ”Action Plan for Libraries” och står även i samklang med svenska internationella engagemang (avsnitt 8.1.4). Kostnaderna beräknas till tre miljoner kronor un- der den nämnda treårsperioden, fördelade på en miljon kronor om året. Jag tillstyrker att medlen anslås. ”Skrift” innefattar enligt definitionen även fast bild. De bilder som faller inom utredningens intresseområden är de allmänt till- gängliga, dvs. i första hand vykort. Insamling, bevarande och till- handahållande av dessa torde inte erbjuda några speciella svårig- heter, och de utgör endast en ganska liten del av vårt kulturarv på detta område, där Nordiska museet har ett särskilt ansvar. Man föreslår där i en rapport med titeln Foto i focus från våren 1992 att det fotosekretariat som funnits vid museet sedan 1990/91 ut- vidgas och får en fastare form. Jag vill framhålla att det är en stor och angelägen uppgift att bevara det kulturarv som utgörs av fo- tografier och att samarbete där krävs mellan bibliotek, museer och arkiv. Det bör uppmärksammas att ett betydande arbete för att bevara det norska kulturarvet i form av fotografi utförts vid Nasjonalbibliotekavdelinga i Rana. Utvecklingen på området bör följas i samarbete med berörda institutioner, i första hand Nordis— ka museet, KB och ALB.
14.4.1 Konsekvenser av Alternativ III
Det har ovan framhållits att konsekvenserna av detta alternativ blir att samhället långsiktigt bevarar och tillhandahåller det mate— rial som belyser vårt kulturarv och samtidigt tillfredsställer med- borgarens krav på kunskap och insyn. Långsiktigheten bör beto-
SOU 1992: 92 Kapitel 14
nas; i bevarandehänseende löser Alternativ I inga problem alls och Alternativ II ger endast möjlighet till vissa insatser av ringa räckvidd. Kostnaderna kan sammanfattas på följande sätt, varvid man skall beakta att Alternativ III utgör Alternativ II jämte tillägg: Planering av projekt för att bevara dokument, främst elektro- niska, på lång sikt: en miljon kronor under ett år. Mikrofilmning/scanning: Det stora projekt som innebär att man överför det svenska trycket fr.o.m. 1850 (”Projekt 1850”) till annat medium fortsätter; det kan i dag inte kostnadsberäknas. Fortsatt överföring av elektroniska dokument vid ALB: 6,72 milj.kr. om året under tio år (6,72 milj.kr. om året under fem år enligt Alternativ II jämte lika mycket under ytterligare fem är), totalt 67,2 milj.kr. Kostnader för att överföra material vid SVT: ca 1 milj.kr. om året under 8,5 är, totalt 8,3 milj.kr. Sammanlagda beräknade kostnader per år anges nedan. För att helhetsbilden skall framgå, uppförs också kostnader för det fr.o.m. är sex ej kostnadsberäknade ”Projekt 1850” och för Alter- nativ II. år 1: 2 milj.kr. (utredning 1, SVT 1). Därtill kommer 12,22 milj.kr., vari ”Projekt 1850”, i Alt. II. år 2—5:1 milj.kr. (SVT 1). Därtill kommer 12,22 milj.kr., vari ”Projekt 1850”, i Alt. II år 6—8: 7,72 milj.kr. (ALB 6,72, SVT 1) + ”Projekt 1850”. Därtill kommer 3,5 milj.kr. i Alt. II.
år 9: 7,02 milj.kr. (ALB 6,72, SVT 0,3) + "Projekt 1850”. Där- till kommer 3,5 milj.kr. i Alt. II. år 10: 6,72 milj.kr. (ALB 6,72) + ”Projekt 1850”. Därtill kom- mer 3,5 milj.kr. i Alt. II.
De sammanlagda kostnaderna för de första tio åren enligt Al- ternativ III, vari Alternativ II ingår med 78,6 milj.kr., uppgår såle- des till 121,5 milj.kr., vartill skall läggas kostnader för ”Projekt 1850” under åren 6—10.
14.5 Finansiering
Det har inte varit lätt att finna möjligheter till besparingar. Dock bör ALB upphöra att betala ca 750 000 kr. årligen för att ersätta bandkostnadcr för SR:s programföretag (se avsnitt 5.2.2). Arran- gemanget lever kvar från den tid då SR:s programföretag var de enda som levererade radio— och TV—program till ALB, och det kunde då förefalla likgiltigt om kostnaden låg på ALB eller på det huvudsakligen med allmänna medel finansierade SR. Övriga leve— rantörer av referensband till ALB får själva betala sina bandkost- nader.
SOU 1992: 92 Kapitel 14
För bevarande av inspelningar av TV—material kan flera lös— ningar tänkas. En väg är att utnyttja medel från SR:s teleavgifter till en sådan finansiering. Andra vägar är följande:
Som framgått tidigare, har Sveriges Television AB, SVT, in- kommit med en skrivelse om behovet av räddningsåtgärder för vi- deoband, vars beständighet hotas bl.a. av åldrandeprocesser. I för- sta hand rör det sig om ca 6 000 band till en kostnad av ungefär en miljon kronor om året under åtta och ett halvt år eller sam- manlagt 8,3 milj.kr., i andra hand ca 32 000 band till en framtida kostnad av minst den anförda årliga miljonen kronor. Det tycks mig rimligt, att SVT får bekosta dessa räddningsåtgärder ur sina samlade allmänna medel.
Programföretaget utnyttjar vidare ALB som arkiv. ALB förva- rar band av tidigare program av en sådan kvalitet, att de kan ut- nyttjas för programverksamheten. Genom att SVT kan tillgodogö- ra sig denna tjänst och också använda ALB:s förvarade band till att förse andra TV—företag med material på en kommersiell basis förefaller det mig acceptabelt, att företaget också här bör bekosta ytterligare räddningsåtgärder vid ALB. Det är vidare väsentligt, att det inledda samarbetet mellan ALB och SR i form av diskus- sioner med Tandberg Data i Norge fortsätter, i avsikt att få fram en modell till ett helautomatiserat system för arkivering av radio- sändningar. I framtiden måste också ett liknande system för rörli— ga bilder tas fram. Det ligger här i SR:s intresse att få fram lös- ningar, som också kan gynna ALB, varför de hittillsvarande vill- koren bör gälla för utvecklingsarbetet.
Jag föreslår därför att förhandlingar tas upp i dessa frågor för att bevara och tillhandahålla radio— och TV—inspelningar och samtidigt tillgodose ALB:s utgiftsbehov.
Då det gäller den föreslagna utredningen och KB:s behov, bör de tillgodoses genom allmänkulturella och forskningsinriktade in- satser. Mot bakgrund av de värden det här rör sig om och den ti- digare omtalade finländska satsningen på mikrofilmning av all lit- teratur alltifrån början och framåt tycks det mig, som om en så- dan ekonomisk satsning vore fullt möjlig. Jag föreslår, att statliga medel ställs till förfogande för att rädda och bevara hotat material och på sikt åstadkomma hållbara lösningar överhuvud.
SOU 1992: 92 Kapitel 14
Förkortningar och ordförklaringar
ALB: AV: BBC: Bern- konventionen:
BEU:
CD: CD—ROM: DAK:
Ds: Ds U: GUB: hm: IFLA:
KB: Knowledge Warehouse:
KrU: LBK:
LIBRIS:
LiUB: LUB: NBR: NF: NJA: NKR: NOU: "
Arkivet för ljud och bild audio—visuell British Broadcasting Corporation Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. De stater, däribland Sverige, som är anslutna till konventionen bildar en uni- on för ömsesidigt skydd av litterära och konst- närliga verk. Biblioteksexemplarsutredningen. Tillsattes 1988, publicerade betänkandet Översyn av lagen om pliktexemplar, SOU 1989:89. Compact Disc Compact Disc Read Only Memory Dataarkiveringskommittén, tillsattes 1967, pub- licerade betänkandet Bevara ljud och bild, SOU 1974:94.
Departementsserien Departementsserien/Utbildningsdepartementet Göteborgs universitetsbibliotek hyllmeter
International Federation of Library Associa- tions and Institutions Kungl. biblioteket Se Knowledge Warehouse. Report on phase 1 of the project. Vol. 1—2. Publishers Databases 1987. Kulturutskottets betänkande Ljud— och bildbevarandekommittén, Tillsattes 1986, publicerade betänkandet Ljud och bild för eftervärlden, SOU 1987:51. ett nationellt datorbaserat biblioteks- och infor- mationssystem som syftar till samutnyttjande av de svenska forsknings— och specialbibliotekens resurser Linköpings universitetsbibliotek Lunds universitetsbibliotek Nasjonalbibliotekavdelinga i Rana Norsk filminstitutt Nytt Juridiskt Arkiv Norsk rikskringkasting
Norges offentlege utgreiingar
Pliktexemplars- förordningen:
Pliktexemplars- lagen: Prop.: RA: RF: rskr.: SAOB: SFI: SFS: SOU: SR: SUB: SVAR:
SVT: TF: UAP: UBCIM: UBO: UmUE URL:
UUB:
Förordning (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar, med ändringar Lag (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar, med ändringar proposition Riksarkivet
Regeringsformen riksdagsskrivelse
Svenska Akademiens ordbok Stiftelsen Svenska filminstitutet
Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Sveriges Radio AB
Stockholms universitetsbibliotek Svensk arkivinformation, som är en byrå inom Riksarkivet, tillhandahåller kyrkoarkivalier i mikroform Sveriges Television AB Tryckfrihetsförordningen Universal Availability of Publications Universal Bibliographie Control and Internatio- nal MARC (machine—readable catalogue) Universitetsbiblioteket i Oslo Umeå universitetsbibliotek Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk Uppsala universitetsbibliotek
Kommittédirektiv
SOU 1992: 92 Bilaga 1
&&? &
Utredning om reglerna för bevarande av skrifter och ljud- och bildupptagningar m.m.
Dir. l991128
Beslut vid regeringssammanträde l99l-(l5—02
Chefen för utbildningsdepartementet. statsrådet Göransson. anför.
Mitt förslag
Jag föreslar att en särskild utredare tillkallas för att göra en Översyn av reglerna för bevarande av skrifter och ljud- och bildupptagningar m.m.
Bakgrund
Lagen (1978z487. ändrad senast 1990: 1480) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (pliktexemplarslagen) innebär att exemplar av allt som trycks och förläggs i Sverige skall levereras till kungl. biblioteket och samtliga universitetsbibliotek. Kungl. biblioteket har i egenskap av lan— dets mutionalbibliotek skyldighet att bevara allt inlevererat material. Univer- sitetsbiblioteket i Lund har dessutom skyldighet att bevara det s.k. natio- nella reservexemplaret. även avsett för tillhandahållande utanför det egna biblioteket. Kopior av ljud— och bildupptagningar skall inlevercras till arki— vet för ljud och bild.
Utvecklingen inom saväl den grafiska tekniken som datatekniken har medfört att begreppet skrift inte längre har samma entydiga innebörd.
Regeringen tillkallade av den anledningen en särskild utredare sommaren I988 med uppdrag att se över bestämmelserna om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar till den del de avsag skrifter samt anpassa bestämmelserna till radande tekniska förutsättningar.
Utredaren redovisade sitt uppdrag i september 1989 i betänkandet (SOU l989:8*)) Översyn av lagen om pliktexemplar. Utredarens förslag, som bl.a. innebar bevarande av "elektroniska dokument" och dokument i mikroform men uteslöt dataregister och databaser "on line". remissbchandlades och
Dir. l99lz28
2
fick ett positivt mottagande av många myndigheter. Avgörande invänd- ningar framfördes dock ur juridiska aspekter framför allt mot bristen på be— greppsdefinitioner och att det därigenom inte klarlagts möjligheterna att av- gränsa vilka typer av material, som skulle omfattas av bestämmelserna.
Lagbestämmelserna har även blivit föremål för utredning med avseende på ljud- och bildupptagningar. Ljud- och bildbevarandekommittén lämnade 1987 betänkandet (SOU l987:51) Ljud och bild för eftervärlden.
Utredningen föreslog bl.a. en utökning av pliktleveranserna till att avse också närradiosändningar och lokala egensändningar i kabelnät. På filmom- rådet föreslogs även vissa förändringar. Kopplingen mellan censurgransk- ning och leveransplikt bör, enligt utredningen, upphävas. All film, som har gjorts tillgänglig för allmänheten, skall således enligt förslaget omfattas av leveransplikt. Även detta betänkande har remissbehandlats. Remissyn- punkterna var i huvudsak positiva.
Det kan i detta sammanhang nämnas att vissa ändringar i pliktleveransla- gen med anledning av prop. 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder m.m. har trätt i kraft den 1 januari 1991. Dessa ändringar berör emellertid inte leveransskyldighetens omfattning.
Bevarandet av tryckta skrifter har lång tradition i Sverige. Härigenom har det varit möjligt att till kommande generationer bevara de viktiga delar av kulturarvet som består av vad som tryckts i landet. De samlingar, som här- igenom byggts upp i landets universitetsbibliotek, har stort värde för forsk- ning inom en rad ämnesområden. Kungl. biblioteket har som landets natio— nalbibliotek ett vidare ansvar av allmänkulturell art. dä bibliotekets avnä- mare inbegriper inte bara forskare utan även enskilda medborgare. kulturin— stitutioner. förvaltning och näringsliv. Den formella regleringen av hithö- rande frågor återfinns i pliktexemplarslagen och i förordningen (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (ändrad senast l990:993).
Principen om skyldighet att till staten leverera in exemplar av allt som trycks kom till vid en tid. när urvalet av vad som gick till tryckning var betyd- ligt mer exklusivt än för närvarande. Det som hade valts ut för att tryckas kunde därigenom nästan definitionsmässigt ocksa antas vara sa intressant att det borde bevaras till eftervärlden.
Stora förändringar har sedermera skett. Framställningen av olika typer av tryckt material har nu en helt annan omfattning än tidigare. I och med att tryckeritekniken har utvecklats och förbilligats används den nu ocksa i be- tydligt fler sammanhang än tidigare. Detta innebär att nu ocksa stora mäng— der av mer alldagligt material omfattas av skyldigheten att lämna pliktexem- plar.
Samtidigt har nya former för att reproducera skrift. ljud och bild utveck— lats och pä kort tid fätt stor spridning. Skyldigheten att för bevarande leve-
SOU 1992: 92 Bilaga I
rera exemplar av allt som framställs har vidgats och omfattar nu ocksa icke- ti'yckla medier. ()cksa med avseende pa ljud- och bildframställningar har en snabb utveckling ägt rum. som inneburit saväl kraftigt ökat utbud som en rad nya former. De nya medierna medför ocksa problem med att avgränsa vad som bör omfattas av pliktlevci'ansskyldighctcn.
Skyldigheten för tryckare och andra producenter att inlevcrera exemplar motsvaras ocksa av en skyldighet för staten att bevara dessa för framtiden. ()eksa här har pliktcxemplarslagcn i dagens situation lett till l'örhallanden. som är helt andra än de som gällde vid lagens tillkomst. Nu levereras iirligen ca 1 000 hyllmeter material till vardera kungl. biblioteket och universitets- biblioteket i Lund. llnivcrsitetsbihliotcket i Lund mottar mikrofilmad dags- press i lägre omfattning än kungl. biblioteket. Det innebär att universitets- biblioteket far i det närmaste. men inte fullt ut. lika manga hyllmeter per är som kungl. biblioteket. De övriga universitetsbibliotekcn tar emot svenskt material omfattande 400-500 hyllmeter ärligen. Därtill kommer leveran- serna till arkivet för ljud och bild. som omfattar 300 hyllmeter band per är.
Uppdraget
Mot denna bakgrund är det nu angeläget att göra en samlad översyn av reglerna för bevarande av det material som trycks. spelas in eller pä annat sätt framställs i Sverige eller utomlands men är avsett för spridning i Sverige. Översynen bör samtidigt belysa vilka regler som i motsvarande fragor gäller i andra länder. Ilärvid bör särskilt uppmärksamnias de nordiska länderna och länderna inom deti europeiska gemenskapen (jfr dir. MSN:-B). I detta sammanhang bör ocksa uppmärksamnias de av Unesco givna rekomnienta— tionerna för lagstiftning om leveransplikt. Översynen bör genomföras av en särskild utredare.
Översynen bör. med beaktande av tidigare gjorda utredningar och remiss- yttrandena över dessa. behandla följande luivudfragor:
I . Vilket mmvriu/ sku/I lt'i'ert'rus' in?
I nuvarande bestämmelser för pliktleverans finns vissa skillnader mellan olika typer av material. Till arkivet för ljud och bild skall säledes levereras in inte endast material. som framställts i Sverige. utan ocksä t.ex. utländska biograf— och videofilmer som visats eller funnits tillgängliga i landet. Plikt- exemplarslagen har saledes i denna del närmast funktionen att generellt do- kumentera förhällandcna inom ljud- och bildomrädct. Det är ett syfte som är betydligt vidare än vad som gäller i fräga om tryckta skrifter. där lagen huvudsakligen är tillämplig endast pa vad som framställts i Sverige. I detta
SOU 1992: 92 Bilaga 1
sammanhang bör dock även framhallas den koppling sotn finns mellan plikt- leveranser av videogram och biogral'byrans uppgifter att ingripa mot olaga väldsskildringan
Översynen bör utgä frän att det primära syftet med samtliga pliktleveran— ser fortsättningsvis skall vara det som nu gäller i fraga om tryckta skrifter. nämligen att för eftervärlden dokumentera vad som framställs eller förläggs i Sverige. Utredaren skall dock beakta de krav pä dokumentation av video— filmer, som ställs genom de av riksdagen beslutade reglerna för granskning av våldsskildringar. Det är vidare angeläget att begreppsdefinitioner utarbe- tas i syfte att entydigt avgränsa vilka typer av material, som skall omfattas av pliktleveransskyldighet.
2. Vilket material skull hamrar?
I dag motsvaras leveransskyldigheten av en skyldighet för staten att be- vara i huvudsak allt det levererade materialet. Översynen bör behandla frä- gan om det principiellt kan vara möjligt att sortera materialet i syfte att en— dast bevara det som bedöms vara mest intressant. Översynen bör. om nägon form av urval bedöms vara möjlig. ocksä ta upp frägan om vilka regler som eventuellt bör gälla för urvalet av material som bevaras samt om formerna för beslut om bevarande respektive gallring. lin viss ledning kan här finnas att hämta från arkivväsendet. där gallringen bland annat styrs av vad som bör bevaras för forskningens behov.
Den tekniska utvecklingen är snabb ocksä när det gäller former för att bevara såväl tryckt material som ljud- och bildupptagningar liksom material på andra medier. Översynen bör beakta olika tekniska möjligheter för beva- randet.
Tvä myndigheter är skyldiga att bevara allt tryckt' material. Det gäller kungl. biblioteket samt universitetet i Lund. Universitetet i Lund svarar för det s.k. nationella reservexemplaret. Ljud- och bildupptagningar Ievererasi ett exemplar till arkivet för ljud och bild. För detta material finns inget säker- hetsexemplar. Översynen bör innefatta en bedömning av behovet av en kompletterande uppsättning av material, som identiskt ("överensstämmer med vad som bevaras i kungl. biblioteket respektive arkivet för ljud och bild. ett s.k. nationellt reservexemplar. Möjligheterna till viss arbetsfördelning mellan de berörda myndigheterna eller mellan dessa och andra myndigheter bör också övervägas. De ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ bör redovisas.
3. Vilka re »lt'r bör gälla för tillgängligheten av det bevarade nuiterialct?
Det är angeläget att det material som levereras in sä längt möjligt är till— gängligt för alla intresserade. I princip är de svenska biblioteken öppna för
SOU 1992: 92 Bilaga 1
5
allmänheten och deras tjänster är normalt gratis. Sä gäller ocksä för de bib— liotek sotn mottar pliktexemplaren. Däremot är arkivet för ljud och bild en- dast tillgängligt för forskarc. Denna begränsning i tillgängligheten beror främst pa upphovsrättsliga hänsyn.
Lin första fraga är om det material som bevaras till följd av pliktexemplars- lagen över huvud taget skall lanas ut utanför det bibliotek där det förvaras. lnom översynens ram bör vidare göras en bedömning av vem som bör stä'för eventuella kostnader i samband med utläning av material. som faller under pliktexemplarslagen. Möjligheten till gemensamt och delat ansvar för uni- versitetsbiblioteken avseende utlan utanför det egna universitet av svenskt tryck bör övervägas.
Vissa typer av material. t.ex. visst datamaterial som eventuellt kan komma att omfattas av pliktexemplarslagen. kan ha ett högt kommersiellt värde. Utredaren bör göra en bedömning av om särskilda regler bör gälla för hur sadant material skall göras tillgängligt.
l fraga om annat material än trycktaskrifter — t.ex. video och ljudupptag- ningar -— behövs särskild utrustningföratt materialet över huvud taget skall kunna användas. Särskilda problem är förknippade med att göra upptag- ningar med äldre.teknik fortsatt tillgäagligaj Problemen berör säväl arkivet för ljud och bild som levcransbibliot—etken. De fragor som är förknippade med detta maste analyseras i samband med översynen.
4. Vlllx't'll orguttis'ut'imt t/iör gill/u?
Flera myndigheter ansvarar i dag för bevarandet av det material som leve- reras in med stöd av pliktexemplarslagen. Kungl. biblioteket har huvudan- svaret för det tryckta materialet. l betänkandet Översyn av lagen om plik- texemplar föreslas att ibiblioteket ocksa fär ansvar för elektroniskt och visst annat material. vilket .pliktIeveranslagen enligt förslag i betänkandet ocksä bör omfatta. Arkivet :för ljud och bild har. sotn namnet anger. ansvar för ljud- och bildupptagningar. Utredaren bör analysera erfarenheterna av den nuvarande organisationen och bedöma för- och nackdelar med det delade ansvaret mellan kungl. biblioteket och arkivet för ljud och bild liksom med en mer sammanhallen organisation. Ansvarsfördelningen mellan dessa häda myndigheter och andra myndigheter och organmed anknytning till verksam- hetsomrädet bör ocksä prövas.
5. Him/ag
Översynen skall resultera i förslag till ny pliktexemplarslag samt de övriga förslag som kan erfordras. Utgängspunktcn bör vara att förslagen inte skall leda till nagra ökade kostnader.
SOU 1992: 92 Bilaga 1
6. Tidplan m.m.
För översynen gäller regeringens direktiv (dir. 19845) till samtliga korn— mitteer och särskilda utredare angaende utredningsförslagens inriktning. Förslag skall lämnas senast den I september l992.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyn— digar chefen för utbildningsdepartementet
att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommitteförordningen (19761l 19) — med uppdrag att göra en samlad översyn av reglerna för beva- rande av skrifter och ljud- och bildupptagningar m.m.,
att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde at utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall be- lasta ättonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
( UtbiIdningsdepartementet)
REGERlNGSKANSLIETS OFFSEI'CENTRAL Stodcholm 1991
SOU 1992: 92 Bilaga 1
Statens offentliga utredningar 1992
Kronologisk förteckning
1. Frihet — ansvar — kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3. Psykiskt stördas situation i kommunerna _en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden —ett jämförande perspektiv. S. 5. Koncession för försäkringssarnmanslutningar. Fi. 6. Ny mervärdesskattelag. — Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 2. Fi. 7. Kompetensutveckling - en nationell strategi. A. 8. Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. Fi. 9. Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 10. Ett nytt bolag för rundradiosändningar. Ku. 11. Fastighetsskatt. Fi. 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. 13. Bundna aktier. Ju. 14. Mindre kadmium i handelsgödsel. Jo. 15.Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. U. 16. Kroppen efter döden. S. 17. Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. S. 18. Tvångsvård i socialtjänsten — ansvar och innehåll. S. 19.Långtidsutredningen 1992. Fi. 20. Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. S. 21.Bostadsstöd till pensionärer. S. 22. EES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 23. Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. Fi. 24. Avreglerad bostadsmarknad. Fi. 25 . Utvärdering av försöksverksamheten med 3-årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. U. 26. Rätten till folkpension — kvalifikationsreglcr i internationella förhållanden. S. 27.Årsarbetstid. A. 28. Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. Fi. 29. Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunku'oner. S. 30. Kreditförsäkring — Några aktuella problem. Fi. 31.Lagstiftning om satellitsändningar av TV-programKu. 32. Nya Inlandsbanan. K. 33. Kasinospclsverksamhet i folkrörelsemas tjänst? C. 34.Fastighetsdatasystemets datorstruktur. M. 35. Kart- och mämingsutbildningar i nya skolformer. M. 36. Radio och TV i ett. Ku.
37. Psykiatrin och dess patienter —-1evnadsförhållanden. vårdens innehåll och utveckling. S. 38. Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. U. 39.Begreppet arbetsskada. S. 40. Risk- och skadehantering i statlig verksamhet. Fi. 41. Angående vattenskotrar. M. 42. Kretslopp — Basen för hållbar stadsutveckling. M. 43. Ecocycles — The Basis of Sustainable Urban Development. M. 44. Resurser för högskolans grundutbildning. U. 45. Miljöfarligt avfall — ansvar och riktlinjer. M. 46. Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka — forskning kring service, stöd och vård. S. 47. Avreglerad bostadsmarknad, Del II. Fi. 48. Effektivare statistikstyrning — Den statliga statistikens finansiering och samordning. Fi. 49. EES-anpassning av marknadsföringslagstifmingen. C. 50. Avgifter och högkosmadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen. S 51. Översyn av sjöpolisen. Ju. 52. Ett samhälle för alla. S. 53. Skatt på dieselolja. Fi. 54. Mer för mindre — nya styrfonner för bam— och ungdomspolitiken. C. 55. Råd för forskning om uansportcr och kommunikation. K. Råd för forskning om transporter och kommunikation. Bilagor. K. 56. Färjor och farleder. K. 57. Beskattning av vissa nannaförmåner m.m. Fi. 58. Miljöskuldcn. En rapport om hur miljöskulden utvecklas om vi ingenting gör. M. 59. Läraruppdraget. U. 60. Enklare regler för statsanställda. Fi. 61. Ett reformerat åklagarväsende. Del. A och B. Ju. 62. Forskning och utveckling för totalförsvaret -— förslag till åtgärder. Fö. 63. Regionala roller — en perspektivstudie. C. 64. Utsikt mot framtidens regioner — sju debattinlägg. C. 65. Kartboken. C. 66. Västsverige — region i utveckling. C. 67. Fortsatt reformering av företagsbeskatmingen. Del 1. Fi. 68. Långsiktig miljöforslming. M. 69. Meningsfun vistelse på asylförläggning. Ku. 70. Telelag. K. 71. Bostadsförmedling i nya former. Fi. 72. Det kommunala medlemskapet. C.
Statens offentliga utredningar 1992
Kronologisk förteckning
73. Välfärd och valfrihet — service, stöd och vård för psykiskt störda. S. 74. Prova privat — Provning och mätteknik inom SP och SMP i europaperspektiv. N.
75. Ekonomisk politik under kriser och i krig. Fi. 76. Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetänkande. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor I. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor Il. Jo. 77. Psykiskt störda i socialförsäkringen — ett kunskaps- underlag. S.
78. Utredningen om vissa internationella insolvens- frägor. Ju. 79. Statens fastigheter och lokaler — ny organisation. Fi.
80. Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. Ju. 81. Trafikpolisen mer än dubbelt bättre. Ju.
82. Genteknik — en utmaning. Ju. 83. Aktiebolagslagen och EG. Ju. 84. Ersättning för kränkning genom brott. Ju. 85. Förvaltning av försvarsfastigheter. Fö. 86. Ett nytt betygssystem. U.
87. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG — förslag om vegeta- biliesektom, livsmedelsexporten och den ekologiska produktionen. Jo.
88. Veterinär verksamhet — behov, organisation och finansiering. Jo. 89. Bostadsbidrag — enklare — rättvisare — billigare. S. 90. Biobränslen för framtiden. Jo. 91. Biobränslen för framtiden. Bilagedel. Jo. 92. Pliktleverans. U.
Statens offentliga utredningar 1992
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet
Bundna aktier. [13] EES-anpassnin g av kreditupplysningslagen. [22] Översyn av sjöpolisen. [51] Ett reformerat åklagarväsende. Del A och B. [61] Utredningen om vissa internationella insolvens- frägor. [78] Kriminologisk och luiminalpolitisk forskning. [80] Trafikpolisen mer än dubbelt bättre. [81] Genteknik — en utmaning. [82] Aktiebolagslagen och EG. [83] Ersätming för kränkning genom brott. [84]
Försvarsdepartementet
Forskning och utveckling för totalförsvaret — förslag till åtgärder. [62] Förvaltning av försvarsfastigheter. [85]
Socialdepartementet
Psykiskt stördas situation i kommunerna —en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. [3] Psykiatrin i Norden — ett jämförande perspektiv. [4] Kroppen efter döden. [16] Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. [17] Tvångsvård i socialtjänsten — ansvar och innehåll. [18] Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. [20] Bostadsstöd till pensionärer. [21] Rätten till folkpension — kvalifikationsregler i internationella förhållanden. [26] Smittskyddsinstitutet -— ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. [29] Psykiatrin och dess patienter — levnadsförhållanden, vårdens innehåll och utveckling. [37] Begreppet arbetsskada. [39] Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka — forskning kring service, stöd och vård. [46] Avgifter och högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen. [50] Ett samhälle för alla. [52] Välfärd och valfrihet — service, stöd och vård för psykiskt störda. [73] Psykiskt störda i socialförsäkringen — ett kunskaps- underlag. [77] Bostadsbidrag — enklare — rättvisare —_billigare. [89]
Kommunikationsdepartementet
Nya Inlandsbanan. [32] Råd för forskning om transporter och kommunikation. Råd för forskning om transporter och kommunikation. Bilagor. [55] Färjor och farleder. [56] Telelag. [70]
Finansdepartementet
Koncession för försäkringssammanslutningar. [5] Ny mervärdesskattelag.
- Motiv. Del 1.
— Författningstext och bilagor. Del 2. [6] Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. [8] Fastighetsskatt. [ 1 1] Långtidsutredningen 1992. [19] Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23] Avreglerad bostadsmarknad. [24] Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. [28] Kreditförsäluing — Några aktuella problem. [30] Risk- och skadehanteringi statlig verksamhet. [40] Avreglerad bostadsmarknad, Del II. [47] Effektivare statistikstyming — Den statliga statistikens finansiering och samordning. [48] Skatt på dieselolja. [5 3] Beskattning av vissa naturaförmåner m.m. [57] Enklare regler för statsanställda. [60] Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 1. [67] Bostadsförrnedling i nya former. [71] Ekonomisk politik under kriser och i krig. [751 Statens fastigheter och lokaler — ny organisation. [79]
Utbildningsdepartementet
Frihet — ansvar — kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. [1]
Konstnärlig högskoleutbildning. [12]
Ledning och ledarskap i högskolan — nägra perspektiv och möjligheter. [15] Utvärdering av försöksverksamheten med 3-årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. [25] Fristående skolor. Bidrag och elevavgifter. [3 8] Resurser för högskolans grundutbildning. [44] Läraruppdraget. [59] Ett nytt betygssystem. [86] Pliktleverans. [92]
Statens offentliga utredningar 1992
Systematisk förteckning
Jordbruksdepartementet
Mindre kadmium i handelsgödsel. [14] Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetänkande. [76] Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor I. [76] Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor II. [76] Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för FB - förslag om vegetabilie- sektorn, livsmedelsexporten och den ekologiska produktionen. [87]
Veterinär verksamhet — behov, organisation och finansiering. [88] Biobränslen för framtiden. [90]
Biobränslen för framtiden. Bilagedel. [91]
Arbetsmarknadsdepartementet
Kompetensutveckling - en nationell strategi. [7] Årsarbetstid. [271
Kulturdepartementet
Ett nytt bolag för rundradiosändningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. [31] Radio och TV i ett. [36] Meningsfun vistelse på asylförläggning. [69]
Näringsdepartementet Prova privat — Provning och mätteknik inom SP och SMP i europaperspektiv. [74] Civildepartementet
Ekonomi och rätt i kyrkan. [9] Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemas tjänst? [33] EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen.[49] Mer för mindre — nya styrfonner för barn- och ungdomspolitiken. [54] Regionala roller — en perspektivstudie. [63] Utsikt mot framtidens regioner — sju debattinlägg. [64] Kartboken. [65]
Västsverige —region i utveckling. [66] Det kommunala medlemskapet. [72]
Miljö- och naturresursdepartementet
Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. [2] Fastighetsdatasystemets datorstruktur. [34] Kart- och mätningsutbildningar i nya skolformer. [35] Angående vattenskotrar. [41] Kretslopp — Basen för hållbar stadsutveckling. [42]
Ecocycles — The Basis of Sustainable Urban Develop- ment. [43] Miljöfarligt avfall - ansvar och riktlinjer. [45] Miljöskulden. En rapport om hur miljöskulden utveck- las om vi ingenting gör. [58]
Långsiktig miljöforskning. [68]
*N— »——-—»—-—-. Nuur-..... _,- , _
KUNGL. Bit-i. 1992 * l l -0 4 STOCKHOLM
