SOU 1977:94

Personval och valkretsindelning

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 6 september 1974 chefen förjustitiedeparte- mentet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om ändrad valkretsin- delning och ökat inslag av personval vid val till riksdagen. Med stöd av detta bemyndigande tillkalladejustitieministern den 14 oktober 1974 som sakkun- niga f.d. landshövdingen Valter Åman (s), ordförande, riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö (c). organisationssekreteraren Rune Hammarbäck (s), riks- dagsledamöterna Doris Håvik (s), Hilding Johansson (s), studierektorn Billy Olsson (fp) samt riksdagsledamoten Knut Wachtmeister(m). Fr. 0. m. den 30 november 1976 tillkallades som ytterligare sakkunniga riksdagsledamöterna Björn Eliasson (c) och Per-Erik Nisser (m).

Som sekreterare i utredningen har förordnats docenten Bengt Owe Birgersson (fr. o. m. den 15 november 1974) och som experter förste byråsekreteraren Jan Hult (fr. o. m. den 15 juni 1977) och avdelningsdirek- tören Kell Persson (fr. o. m. den 1 september 1977).

Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande "Personval och valkretsindelning”. Utredningen har härmed slutfört sitt uppdrag.

Stockholm i december 1977

Valter Åman

Björn Eliasson Bertil Fiskesjö Rune Hdmmarbäck Doris Ha'vik Hilding Johansson Per-Erik _Nisser Billy Olsson Knut Wlachtmeister

/Bengt Owe Birgersson

3. Två alternativa valkretsindelningar

Inledning . .

Alternativ 1: 34 valkretsar Stockholms kommun Stockholms län Göteborgs kommun Malmöhus län Alternativ 2: 54 valkretsar Metodiken . . . . Några sammanfattande uppgifter Valkretsförslaget länsvis

4 Analyser av valkretsalternativen Inledning . . . . . Behov av ytterligare analyser Resultat

33

35 35 35 35 36 38 38 38 39 39

41 41 42 42 44

51 51 52 53 55 57 58 58 58 58 62

73 73 74 75

5 Utredningens överväganden och förslag rörande valkretsindel-

ningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77

6 Personvalsinslaget i valsystemet: en återblick . . . . . . . 83 Gällande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 Tidigare reformförslag . . . . . . . . . . . . . . . . 86 7 Personvalsinslaget i andra länders valsystem . . . . . . . 97 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Belgien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Partistrukturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 Valförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 Mandatfördelningen . . . . . . . . . . . . . . . . 101 En ”teoretisk” analys . . . . . . . . . . . . . . . . 105 Personvalet' | praktiken . . . . . . . . . . . . . . 107 Personrösternas betydelse för kandidaturvalet . . . . . . . 109 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . 110 Valförfarandet och mandatfördelningen . . . . . . . . . . 111 Personvalet | praktiken . . . . . . . . . . . . . . . 116 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 120 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . 120 Valförfarandet och mandatfördelningen . . . . . . . . . 121 Erfarenheter av valsystemet . . . . . . . . . . . . . . 124 Irland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . 124 Valförfarandet och mandatfördelningen . . . . . . . . . 126 Valsystemet | praktiken . . . . . . . . . . . . . . . 129 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 Schweiz . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 Valförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 Mandatfördelningen . . . . . -. . . . . . . . . . . 133 Personvalet i praktiken . . . . . . . . . . . . . . . 135 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 Italien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 Nederländerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 Luxemburg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144 Österrike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144 Källor och litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 8 Personval inom listvalsystem — en prob/eminventering . . . . 149 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 Rena listval . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 Listval med möjlighet att lämna en preferensröst . . . . . . . 151 Obligatoriskt personval . . . . . . . . . . . . . . . 151 Fakultativt personval . . . . . . . . . . . . . . . 156 Listval med möjlighet att lämna flera preferensröster . . . . . . 159

Listval med möjlighet att lämna jlera preferensröster utan att vara bunden av partilistorna Single transferable vote

9. Utredningens förslag rörande personvalsinslaget Allmänna överväganden Förslagets huvudprinciper

Valsedlarna .

Mandatfördelningen Exempel på sammanräkning

10. Specialmotivering

Inledning . . . . . . . . . . .

Registrering av partibeteckning samt anmälan av kandidater (kap. 5 i

vallagen) Kandidat/istor och valsedlar (kap. 6 i vallagen)

Allmänna bestämmelser om röstningen (kap. 8 i vallagen) Särskilda bestämmelser om röstning i vallokal (kap. 9 i vallagen) Särskilda bestämmelser om röstning pa' postanstalt, hos utlandsmyndighet

och på fartyg (10 kap. i vallagen) . . .

Preliminär och slutlig sammanräkning (13 och I4 kap. i vallagen) Preliminär rösträkning Slutlig sammanräkning Reservation

Särskilt yttrande

Bilaga 1 PM rörande analyser av de två alternativa valkretsindelning- arna . . . . . . . . . . . Bilaga 2 PM rörande ytterligare analyser av olika valkretsindelningar

Bilaga 3 Simu/erade val med majoritetsvalsystem av jil. dr. Lennart Brantgärde . . . . . . . . Bilaga 4 Nagra exempel på sammanräkningsjörfarandet enligt utred- ningensjöreslagna valsystem.

162 162

163 163 170 171 172 176

179 179

179 182 185 186

186 186 186 187 195 201 203 217 223

279

Lagförslag

Förslag till Lag om ändring i vallagen (1972:620)

Härigenom föreskrives att 2 kap. l ä, 6 kap., 8 kap. 12 ä, 9 kap. 6 &, 10 kap. 5 a (i, 13 kap. 6 & och 14 kap. samt rubriken till 6 kap. vallagen (19721620)l skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

15

För val till riksdagen är riket indelat i 28 valkretsar. Dessa är

Stockholms kommun,

Stockholms län med undantag av S tockholms kommun (Stockholms läns valkrets),

Göteborgs kommun, Göteborgs och Bohus län med undantag av Göteborgs kommun (Bohusläns valkrets),

Malmö, Helsingborg, Landskrona och Lunds kommuner ([vrstadskret- sen),

Malmöhus län med undantag av fyrstadskretsen (Malmöhus läns val- krets).

Ale, Alingsås, Bengtsfors, Dals- Eds, Färgelanda. Herrljunga. Le- rums, Lilla Edets, Melleruds, Troll- hättans, Vårgårda, Vänersborgs och Åmåls kommuner (Älvsborgs läns norra valkrets),

Borås, Marks, Svenljunga, Trane- mo och Ulricehamns kommuner (Älvsborgs läns södra valkrets),

För val till riksdagen är riket indelat i 34 valkretsar. Dessa är

Adolf Fredriks, Engelbrekts, Enske- de, Hedvig Eleonora, Högalids, Gu- stav Vasa, Jakobs, Johannes, Kata- rina, Klara, Maria. Matteus, Oscars och Sofia jörsamlingar samt Storkyr- kojörsamlingen iStockho/ms kommun (Stockholms kommuns norra val- krets),

Brännkyrka, Farsta, Hägerstens, Skarpnäcks, Skärholmens och Van- törs församlingar i Stockholms kom- mun (Stockholms kommuns södra valkrets),

Bromma, Essinge, Hässelby, Kungsholms. Sankt Görans, Spånga. Vällingby och Västerleds församlingar i Stockholms kommun (Stockholms kommuns västra valkrets),

Ekerö, Järfälla. Norrtälje, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Sundbybergs, Upplands Bro, Upplands Väsby och Vallentuna kommuner (Stockholms läns norra valkrets).

' Omtryckt 19762404.

Nuvarande lydelse

vart och ett av övriga län.

Föreslagen lydelse

Danderyds, Lidingö. Nacka. Tyre- sö, Täby, Vaxholms och Värmdö kommuner (Stockholms läns östra valkrets),

Botkyrka, Haninge, Huddinge, Ny- näshamns och Södertälje kommuner (S tockholms läns södra valkrets).

Malmö kommun,

Bjuvs, Eslövs. Helsingborgs, Höga- näs, Hörby, Höörs, Landskrona och Svalövs kommuner (Malmöhus läns norra valkrets),

Burlövs, Kävlinge, Lomma, Lunds, Skurups, Sjöbo, Staffanstorps, Sveda- la, Trelleborgs, Vellinge och Ystads kommuner (Malmöhus läns södra valkrets),

Angereds, Backa, Bergsjöns. Ber- gums, Biskopsgårdens, Björlanda, Brämaregärdens, Gunnereds, Här- landa, Kortedala, Lundby, Nylöse, Rödbo, Säve. Torslanda, Tuve och Örgryte församlingar i Göteborgs kommun (Göteborgs kommuns norra valkrets),

Annedals, Askims, Carl Johans, Haga, Högsbo, Johannebergs, Mast- huggets, Oscar Fredriks, Sankt Pau/i, Styrsö, Tynnereds, Vasa, Västra Frö- lunda och Älvsborgs församlingar samt domkyrkojörsamlingen i Göteborgs kommun (Göteborgs kommuns södra valkrets),

Göteborgs och Bohus län med undantag av Göteborgs kommun (Bohusläns valkrets),

Ale, Alingsås, Bengtsfors, Dals- Eds, Färgelanda, Herrljunga, Le- rums, Lilla Edets, Melleruds, Troll- hättans, Vårgårda, Vänersborgs och Åmåls kommuner (Älvsborgs läns norra valkrets),

Borås, Marks, Svenljunga, Trane- mo och Ulricehamns kommuner (Älvsborgs läns södra valkrets),

vart och ett av övriga län.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

Valsedlar

] 45 Till valsedlar skall användas särskilda blanketter som tillhandahålles av centrala valmyndigheten.

2 52

Valsedlarna skall vara lika till storlek och material. För val till riksdagen skall användas gula, för val av landstingsledamöter blå och för val av kommunfullmäktige vita valsedlar.

På valsedel skall finnas partibe- teckning. Valsedel bör dessutom inne- håHa

I . namn på en ellerjlera kandida- ter,

Kandidatlistor och valsedlar

l &

Kandidat/ister till val till riksdagen och jär val av Iandstingsledamöter och kommunfullmäktige skall anmälas till centrala valmyndigheten. Sådan an- mälan skall göras senast två veckor efter den tidpunkt då parti med regi- strerad partibeteckning enligt 5 kap. 8 9' skall anmäla kandidater till centrala valmyndigheten.

Om kandidatlista upptar mer än ett namn skall vid anmälan anges ord- ningen mellan dem. Anmälan skall göras på särskild blankett som fast- ställes och tillhandahålles av centrala valmyndigheten.

Rätt att anmäla kandidat/ism tillval till riksdagen i viss valkrets tillkommer röstberättigad i valkretsen. För val av landstingsledamöter eller kommun-

fullmäktige har röstberättigad i re-

spektive landsting eller kommun rätt att anmäla kandidat/isla. För parti med registrerad partibeteckning till- kommer rätt att anmäla kandidatlistor även det ombud som anmälts enligt 5 kap. 5 9».

2 & Vid valet skall användas valsedlar som tillhandahålles av centrala val- myndigheten.

3 &

Valsedlarna skall vara lika till storlek och material. För val till riksdagen skall användas gula, för val av landstingsledamöter blå och för val av kommunfullmäktige vita valsedlar.

På valsedel skall finnas

I. partibeteckning,

2 Senaste lydelse 1977:187.

Nuvarande lydelse

2. beteckning som visar för vilken valkrets sedeln är avsedd (valkrets- beteckning) samt

3. uppgift om det val för vilket sedeln gäller (valbeteckning).

Kandidat skall anges på sådant sätt att det klart framgår vem som avses. Vid kandidatnamn bör därför utsättas kandidatens personnummer eller an- nan identifieringsuppgift.

3 53 Om valsedel upptager mer än ett kandidatnamn. skall namnen uppta- gas i en, följd under varandra ochförses med nummer som visar ordningen mellan dem.

Namnen gäller själva valet samt, i den mån de ej därvid tages i anspråk, val av ersättare för riksdagsleda- möter och val av suppleanter för landstingsledamöter och kommun- fullmäktige.

Upptager valsedel med registrerad partibeteckning namn på kandidater, skall valsedeln, om partiet enligt 5 kap. 8 & anmält kandidater för valet, som första namn upptaga namnet på kandidat som tagits upp på listan över kandidater partiet anmält.

4 % Efter beställning av parti, som är

3Senaste lydelse 1977:187. representerat i den församling valet

Föreslagen lydelse

2. uppgift om det val för vilket sedeln gäller (valbeteckning),samt

3. särskilt utrymme där väljaren kan skriva namnet på en av väljaren före- slagen kandidat (preferensröst).

Valsedel bör dessutom innehålla beteckning som visar för vilken val- krets sedeln är avsedd (valkretsbe- teckning),

4 &

På begäran av den som anmält kandidat/ism tillhandahåller centrala valmyndigheten valsedlar där kandi- daternas namn upptas i den ordning som framgår av anmälan. På sådan valsedel skall vid varje namn finnas ett särskilt utrymme (ruta) där väljaren genom en markering kan ange särskild preferensröst för kandidaten ifråga.

Namnen på valsedlarna gäller själ- va valet samt, i den mån de därvid ej tages i anspråk, val av ersättare för riksdagsledamöter och val av supple- anter för landstingsledamöter och kommunfullmäktige.

Upptager valsedel med registrerad partibeteckning namn på kandidater enligt första stycket, skall valsedeln, om partiet enligt 5 kap. Sä anmält kandidater för valet, som första namn upptaga namnet på kandidat som tagits upp på listan över kandi- dater partiet anmält.

Kandidat skall anges på sådant sätt att det klart framgår vem som avses. Vid kandidatnamn bör därför utsättas kandidatens personnummer eller an- nan identifieringsuppgift.

5 s' Efter beställning av parti, som är representerat i den församling valet

Nuvarande lydelse

gäller, tillhandahåller centrala val- myndigheten partiet blanketter till valsedlar till det antal partiet öns- kar.

Göres beställning av annat parti än som anges i första stycket eller av annan än den som är behörig företrä- dare för partiet tillhandahåller cen- trala valmyndigheten blanketter till valsedlar endast om beställaren beta- lar blanketterna i förskott.

5 &

I fråga om parti, som deltager i riksdagsval och som vid det senaste riksdagsvalet fått eller vid det före- stående valet får mer än 2,5 procent av rösterna i hela landet, svarar stats- verket för kostnaden för blanketter till valsedlar till ett antal som motsvarar fem gånger antalet röstbe- rättigade i valkretsen. Vad som sagts nu gäller även parti som utan att ha uppnått den angivna röstandelen är eller genom det förestående valet blir representerat i riksdagen.

Ifråga om parti, som deltager i val av landstingsledamöter eller kom- munfullmäktige och som är eller genom det förestående valet blir representerat i den församling valet gäller, svarar statsverket för kost- naden för blanketter till valsedlar till ett antal som motsvarar fem gånger antalet röstberättigade i valet.

6 %

Har blanketter till valsedlar beta- lats i förskott och har valsedlarna använts för parti som enligt 5 & är berättigat att få valsedelsblanketter kostnadsfritt vid valet, skall förskot- tet efter ansökan återbetalas i den mån antalet valsedlar som partiet får kostnadsfritt därigenom ej kommer att överstiga, i fråga om val till riksdagen fem gånger antalet röstbe-

Föreslagen lydelse

gäller, tillhandahåller centrala val- myndigheten partiet valsedlar till det antal partiet önskar.

Göres beställning av annat parti än som anges i första stycket eller av annan än den som är behörig företrä- dare för partiet, tillhandahåller cen- trala valmyndigheten valsedlar en- dast om beställaren betalar dem i

förväg.

6 &

I fråga om parti, som deltager i riksdagsval och som vid det senaste riksdagsvalet fått eller vid det före- stående valet får mer än 2,5 procent av rösterna i hela landet, svarar stats- verket för kostnaden för valsedlar till ett antal som motsvarar fem gånger antalet röstberättigade i valkretsen. Vad som sagts nu gäller även parti som utan att ha uppnått den angivna röstandelen är eller genom det före- stående valet blir representerat i riks— dagen.

I fråga om parti, som deltager i val av landstingsledamöter eller kom- munfullmäktige och som är eller genom det förestående valet blir representerat i den församling valet gäller, svarar statsverket för kost- naden för valsedlar till ett antal som motsvarar fem gånger antalet röstbe- rättigade i valet.

7 5

Har valsedlar betalats i förskott och har dessa använts för parti som enligt 6 & är berättigat att få valsedlar kostnadsfritt vid valet, skall förskot- tet efter ansökan återbetalas i den mån antalet valsedlar som partiet får kostnadsfritt därigenom ej kommer att överstiga, i fråga om val till riksdagen fem gånger antalet röstbe- rättigade i valkretsen och i fråga om

4Senaste lydelse 1977:187.

Nuvarande lydelse

rättigade i valkretsen och i fråga om annat val fem gånger antalet röstbe- rättigade vid valet. Belopp som åter- betalas tillställes partiet oavsett vem som erlagt förskottet.

7 &

Om beställaren begär det, förser centrala valmyndigheten utan särskild ersättning valsedelsblanketterna med partibeteckning, kandidatnamn samt valkrets- och valbeteckningar.

Centrala valmyndigheten får förse valsedelsblanketter och valsedlar med särskild siffer- eller bokstavsbeteck- ning (listtypbeteckning).

8 &"

När val skall förrättas, bestämmer centrala valmyndigheterna den sista dag då beställning av valsedlar skall ha gjorts för att leverans skall kunna ske 45 dagar före valdagen. För särskilda fall får bestämmas senare dag för beställning och, om det behövs, även senare dag för leve- rans. Kommer beställning in senare än centrala valmyndigheten be- stämt, fullgöres leverans endast om betalning erlägges i förskott och endast under förutsättning att leve» ransen kan ske före valdagen och utan att leveransen av tidigare gjorda beställningar försenas.

9 %

I lokal där röstning äger rum skall väljarna för varje val ha tillgång till

1. valsedlar som försetts med parti- och valbeteckning för parti som vid senaste riksdagsvalet fått mer än 2,5 procent av rösterna i hela landet (partimarkerade valsedlar) samt

2. blanketter till valsedlar.

Föreslagen lydelse

annat val fem gånger antalet röstbe- rättigade vid valet. Belopp som åter- betalas tillställes partiet oavsett vem som erlagt förskottet.

Centrala valmyndigheten får förse valsedlar med särskild siffer- eller bokstavsbeteckning (listtypbeteck- ning)

9 &

När val skall förrättas, bestämmer centrala valmyndigheten den sista dag då beställning av valsedlar skall ha gjorts för att leverans skall kunna ske 45 dagar före valdagen. För särskilda fall får bestämmas senare dag för beställning och, om det behövs, även senare dag för leverans. Kommer beställning in senare än centrala valmyndigheten bestämt, fullgöres leverans endast om betalning erläg- ges i förskott och endast under förut- sättning att leveransen kan ske före valdagen och utan att leveransen av tidigare gjorda beställningar för- senas.

10 &

I lokal där röstning äger rum skall väljarna för varje val ha tillgång till

1. valsedlar som försetts med parti- och valbeteckning för parti som vid det senaste riksdagsvalet fått mer än 2,5 procent av rösterna i hela landet (partimarkerade valsed— lar) samt

2. valsedlar med endast valbeteck-

ning.

Nuvarande lydelse

Lantbrevbärare som mottager val- sedelsförsändelser bör medföra par- timarkerade valsedlar och valsedels- blanketter enligt första stycket.

Partimarkerade valsedlar och val- sedelsblanketter enligt första stycket tillhandahålles genom centrala val- myndighetens försorg.

10ä

Föreslagen lydelse

Lantbrevbärare som mottager val- sedelsförsändelser bör medföra val- sedlar med parti— och valbeteckning samt valsedlar med endast valbeteck- ning enligt första stycket.

Valsedlar enligt första stycket till- handahålles genom centrala val- myndighetens försorg.

llä

Talan mot centrala valmyndighetens beslut i ärende som avses i detta kapitel föres hos valprövningsnämnden genom besvär. Centrala valmyndigheten har rätt att erhålla biträde av länsstyrelse i ärende som avses i detta kapitel.

8 kap. 12 |" 1 lokal där röstning äger rum skall ett exemplar av denna lag finnas

tillgängligt.

I vallokal skall finnas anslagna de listor som centrala valmyndigheten upprättat över de kandidater som partierna anmält för valen i den valkrets till vilken valdistriktet hör. På postanstalt där röstning äger rum skall listor finnas tillgängliga för samtliga valkretsar. Listor för samt- liga valkretsar bör finnas tillgängliga även hos utlandsmyndighet och på fartyg där röstning äger rum.

1 vallokal skall finnas anslagna de listor som centrala valmyndigheten upprättat över de kandidater som partierna enligt 5 kap. 8 58" anmält för valen i den valkrets till vilken valdis- triktet hör. På postanstalt där röst- ning äger rum skall listor finnas tillgängliga för samtliga valkretsar. Listor för samtliga valkretsar bör finnas tillgängliga även hos utlands- myndighet och på fartyg där röstning äger rum.

I vallokal skall dessutom finnas anslagna exemplar av samtliga genom centrala valmyndighetens försorg tryckta valsedlar som gällerför valen i den valkrets till vilken valdistriktet här. Det ankommer på centrala valmyn- digheten att tillställa valnämnden exemplari tillräckligt antal av samtliga valsedlar.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

65

Kommunen skall tillhandahålla lämpliga vallokaler. I anslutning till vallokalen eller i denna skall anord- nas lämplig plats där de partier som deltager i valen kan lägga ut sina valsedlar. Valförrättaren skall tillse att väljarna där har tillgång till blan- ketter för valsedlar och partimarke- rade valsedlar för parti som vid senaste riksdagsvalet fått mer än 2,5 procent av rösterna i hela landet.

Kommunen skall tillhandahålla lämpliga vallokaler. I anslutning till vallokalen eller i denna skall anord- nas lämplig plats där de partier som deltager i valen kan lägga ut sina valsedlar. Valförrättaren skall tillse att väljarna där har tillgång till valsedlar med endast valbeteckning samt partimarkerade valsedlar för parti som vid det senaste riksdags- valet fått mer än 2,5 procent av rösterna i hela landet.

10 kap. Sa 55

I anslutning till lokal där poströst- ning äger rum eller i sådan lokal skall anordnas lämplig plats där parti, som har fått sin partibeteckning regi- strerad men vars valsedlar icke till- handahålles enligt 6 kap. 95%", kan lägga ut partimarkerade valsedlar för partiet. Parti som fått sin partibeteck- ning registrerad för val av lands- tingsledamöter eller för val av kom— munfullmäktige får dock ej lägga ut valsedlar på postanstalt som är belägen utanför landstingskommun eller kommun som anges i registre- ringsbeslutet.

I anslutning till lokal där poströst- ning äger rum eller i sådan lokal skall anordnas lämplig plats där parti, som har fått sin partibeteckning regi- strerad men vars valsedlar icke till- handahålles enligt 6 kap. 10 58", kan lägga ut partimarkerade valsedlar för partiet. Parti som fått sin partibeteck- ning registrerad för val av lands- tingsledamöter eller för val av kom- munfullmäktige får dock ej lägga ut valsedlar på postanstalt som är belägen utanför landstingskommun eller kommun som anges i registre- ringsbeslutet.

13 kap.

64%

Sedan de i 3—5 515 föreskrivna åtgärderna vidtagits, förfares för varje val för sig på följande sätt.

1. Val— och innerkuvert tages ut ur urnan och räknas. Antalet personer som enligt röstlängd deltagit i valet räknas. Antalet kuvert och röstande antecknas i protokollet. Överensstämmer de framräknade siffrorna ej med varandra, anges i protokollet den sannolika orsaken till skillnaden.

2. Valsedlarna tages ut ur kuverten. Innehåller kuvert mer än en valsedel, lägges valsedlarna tillbaka i kuvertet. Sådana kuvert räknas och lägges in i ett särskilt kuvert som tillslutes och förses med anteckning om innehållet.

3. Kan det antagas att valsedel är ogiltig enligt 14 kap. 4 38" lägges valse- deln åt sidan. Valsedlar som lagts åt sidan lägges därefter in i ett eller flera

3. Kan det antagas att valsedel är ogiltig enligt 14 kap. 5 55 lägges valse- deln åt sidan. Valsedlar som lagts åt sidan lägges därefter in i ett eller fiera

Nuvarande lydelse

särskilda omslag som tillslutes och förses med anteckning om antalet valsedlar som omslaget innehåller.

Föreslagen lydelse

särskilda omslag som tillslutes och förses med anteckning om antalet valsedlar som omslaget innehåller.

4. Övriga valsedlar ordnas i grupper efter partibeteckning. Antalet valsedlar inom varje grupp räknas och antalet antecknas i protokollet. Valsedlarna lägges därefter partivis in i särskilda omslag. På omslagen antecknas vilket partis valsedlar omslaget innehåller och valsedlarnas antal.

5. De särskilda kuverten och omslagen förses med uppgift om valdistriktet och förseglas med minst två olika sigill. Sigillen avtryckes i protokollet.

14 kap. Allmänna bestämmelser 1 åf”

Den slutliga sammanräkningen verkställes av länsstyrelsen vid offentlig förrättning som påbörjas så snart det kan ske. Länsstyrelsen skall kungöra tid och plats för sammanräkningen. 1 kungörelsen anges i vilken ordning som de olika valen kommer att räknas, om hinder ej möter. Kungörelsen skall anslås på kommunernas anslagstavlor samt senast dagen före sammanräkningens början införas i ortstidning inom länet.

Före sammanräkningens början skall länsstyrelsen ha tillsett att de handlingar som behövs för sammanräkningen har kommit in från valnämnden i den kommun sammanräkningen avser. Är inkomna hand- lingar ofullständiga eller ej i behörigt skick, skall länsstyrelsen infordra det som fattas eller, om det behövs, inhämta uppgift om anledningen till att handlingarna är ofullständiga eller ej i behörigt skick.

2 å

Vid den slutliga sammanräkningen prövar länsstyrelsen valsedlarnas giltighet och meddelar de beslut som denna prövning och de vid röstningen förda protokollen föranleder.

Har avgivna valsedlar ej förvarats på föreskrivet sätt, skall de förklaras ogiltiga, om det ej kan antagas att obehörig åtgärd ej vidtagits med dem.

Över förrättning hos länsstyrelsen föres protokoll enligt formulär som fastställes av centrala valmyndigheten.

3 57 I fråga om riksdagsval bestämmer länsstyrelsen ordningen mellan kandi- datnamnen på partiernas valsedlar i valkretsen i den utsträckning som behövs för utseende av riksdagsleda- möter och ersättare för dem.

I fråga om landstings- och kom- munfullmäktigval fördelar länssty- relsen platserna mellan partierna. Platserna fördelas ifråga om kom-

3 &

I fråga om riksdagsval räknar läns- styrelsen antalet röster som avgivits på varje parti inom valkretsen. Vidare räknas antalet Iiströster på varje i valkretsen anmäld kandidatlista samt antalet preferensröster på varje en- skild kandidat på varje lista.

I fråga om landstings- och kom- munfullmäktigval fördelar länssty- relsen platserna mellan partierna. Platserna fördelas för varje valkrets.

6Senaste lydelse 19772712. 7Senaste lydelse 1977:187.

Nuvarande lydelse

munfullmäktigval för varje valkrets. Länsstyrelsen fastställer även för varje valkrets vilka personer som skall erhålla platserna samt utser suppleanter för landstingsledamöter och kommunfullmäktige.

Föreslagen lydelse

Länsstyrelsen fastställer även för varje valkrets vilka personer som skall erhålla platserna samt utser suppleanter för landstingsledamöter och kommunfullmäktige.

Förrättningen skall genomföras utan dröjsmål. Vid avbrott i förrättningen skall valsedlarna och övriga valhandlingar läggas i säkert förvar. Innan förrättningen återupptages, skall länsstyrelsen se till att obehörig åtgärd ej vidtagits med valhandlingama.

4 %

Valsedel är ogiltig, om den

1. saknar partibeteckning eller upptager mer än en partibeteckning, eller

2. är försedd med kännetecken som uppenbarligen blivit anbragt på valsedeln med avsikt.

Finns i ett valkuvert mer än en valsedel, är valsedlarna ogiltiga. Innehåller valkuvertet två eller tre valsedlar och bär alla samma partibe- teckning, skall dock en valsedel räknas som giltig. Uppvisar i sådant fall valsedlarna olikheter i fråga om kandidatnamn, skall namnen på sedlarna anses obefintliga.

4 ä

Valsedel utan preferensröst tillgo- doräknas partiet som liströst. Valsedel med preferensröst för enskild kandidat tillgodoräknas kandidaten vid man— datfördelningen. Valsedel medfler än en preferensröst tillgodoräknas partiet som liströst.

Valsedel med preferensröst skall tillgodoräknas partiet endast som liströst om kandidaten ej är valbar eller det ej klart framgår vem som avses.

5 &

Valsedel är ogiltig, om den

1. saknar partibeteckning eller upptager mer än en partibeteckning, eller

2. är försedd med kännetecken som uppenbarligen blivit anbragt på valsedeln med avsikt.

Finns i ett valkuvert mer än en valsedel, är valsedlarna ogiltiga. Innehåller valkuvertet två eller tre valsedlar och bär alla samma partibe- teckning, skall dock en valsedel räknas som giltig. Uppvisar i sådant fall valsedlarna olikheter i fråga om kandidatnamn, skall namnen på sedlarna anses obefintliga och valse— deln endast tillgodoräknas partiet vid mandatfördelningen.

Nuvarande lydelse 5 &

Utöver vad som gäller enligt 4 5 andra stycket skall namn på valsedel anses obefintligt,

I . om kandidaten ej är valbar eller det e/"framgår klart vem som avses,

2. om ordningen mellan namnet och annat namn ej framgår klart eller

3. om valsedeln gäller parti med registrerad partibeteckning, för vilket anmälts kandidater enligt 5 kap. 8 5, och valsedeln ej som första namn upptager namnet på någon av de anmälda kandidaterna.

Vid bedömning enligt första stycket 3 av vilket namn som är detförsta skall namn ej anses obefintligt därför att kandidaten har avlidit eller visat sig ej vara valbar.

Riksdagsvalet 6 %

Ordningen mellan kandidatnamnen inom varje parti fastställes genom särskilda uträkningar. Vid varje uträk- ning gäller valsedel endast för ett namn.

Vid den första uträkningen gäller valsedel för det namn som står först på sedeln. Valsedlar med samma första namn bildar en grupp. Varje grupps röstetal räknas fram. Röstetalet är lika med det antal valsedlar som ingåri gruppen. Samma tal är också jämfö- relsetal för det namn som står först på gruppens valsedlar. Det namn vars jämförelsetal är störst får den första platsen i ordningen.

Vid varje följande uträkning gäller valsedel för det namn som står först på sedeln, varvid bortses från namn som redan fått plats iordningen. Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående uträkning gällde för det namn som fick plats i ordningen, upplöses och ordnas i nya

Föreslagen lydelse

Riksdagsvalet 6 &

Vid sammanräkningen av riksdags- valet ordnas valsedlarna igrupper. De valsedlar som ej innehåller preferens- röst ordnas efter listtyp så att varje anmäld kandidatlista bildar enskild grupp.

Valsedlar med preferensröster ord- nas listvis och grupperas så att valsedlar som innehåller preferensröst för enskild kandidat bildar en grupp.

Därefter räknas valsedlarna i re- spektive grupp. Resultatet förtecknas i protokollet. Därvid summeras

]. antalet röster på partiet totalt,

2. antalet röster totalt på varje anmäld kandidatlista,

3. antal preferensröster på varje kandidat på varje kandidatlista,

4. antalet preferensröster totalt på varje enskild kandidat.

Nuvarande lydelse

grupper, så att valsedlar som vid den pågående uträkningen gäller för ett och samma namn bildar en grupp. Övriga befintliga grupper behålles däremot oförändrade. För varje nybil- dad grupp räknas röstetalet fram. Röstetalet är lika med det antal valsedlar som ingår i gruppen. För samtliga namn, som deltager i uträk- ningen, beräknas röstetal och jämfö- relsetal.

Röstetaletjör ett namn är lika med röstetalet för den grupp eller det sammanlagda röstetalet för de grup- per vilkas valsedlar gäller för namnet. Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess röstetal. om icke grupp av valsedlar som gäller för namnet deltagit i besättandet av förut utdelad plats. Om detta är fallet, erhålles namnets jämförelsetal genom att dess röstetal delas med det tal som motsvarar den del gruppen tagit i besättandet av plats eller platser som utdelats (gruppens platstal), ökat med I , eller, omflera grupper av valsedlar, som gäller för namnet, deltagit i besät- tandet av förut utdelad plats, med dessa gruppers sammanlagda platstal, ökat med I . Platstalet för en grupp beräknas sålunda att gruppens röstetal delas med det största jämförelsetalet vid uträkningen närmastföre gruppens bildande. Bråktal. som uppkommer vid delning, beräknas med två decima- ler. Den sista decima/srffi'an får ej höjas.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, får nästa plats i ordningen. Mellan lika tal avgöres företrädet genom lottning.

75. För varje namn som erhållit plats i ordningen enligt 6 &" bestämmer läns- styrelsen i erforderlig utsträckning genom särskilda sammanräkningar

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inom det parti som namnet tillhör särskild ordning mellan namnen på partiets valsedlar för utseende av ersättare.

Ersättare utses på grundval av de valsedlar som gällde för namnet, när det erhöll plats i ordningen enligt 6 55". Vid denna uträkning gäller varje valsedel som hel röst. Med iaktta- gande av att namn på den som redan fått plats i den särskilda ordningen anses som obefintligt skall röstvärde! tillgodoräknas det namn som står främst på sedeln. Den som får högsta röstetalet erhåller plats i den särskilda ordningen. Mellan lika tal avgöres företräder genom lottning.

8 Q' Sedan de i 6 och 7559 föreskrivna åtgärderna vidtagits, lägges valsed- larna in i särskilda omslag, de godkända för sig och de ogiltiga för sig. Omslagen förseglas under minst två olika sigill. Valsedlarna förvaras till utgången av den tid för vilken

7 å

Sedan de i 6 38" föreskrivna åtgär— derna vidtagits, lägges valsedlarna in i särskilda omslag, de godkända för sig och de ogiltiga för sig. Omslagen förseglas under minst två olika sigill. Valsedlarna förvaras till utgången av den tid för vilken valet gäller.

valet gäller. Förrättningen avslutas genom att protokollet läses upp. Protokollet sändes genast till centrala valmyndigheten. I protokollet skall vidare antecknas antalet valsedlar som tillgodoräknats partiet enligt 5 9" andra stycket.

9 ti 8 &

Centrala valmyndigheten fördelar mandaten i riksdagen på grundval av protokollen från länsstyrelserna och med tillämpning av 3 kap. 6—8 åå regeringsformen.

Vid fördelningen av de fasta valkretsmandaten enligt 3 kap. Så första stycket regeringsformen tilldelas mandaten ett efter annat det parti som för varje gång uppvisar det största jämförelsetalet. Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet ännu ej tilldelats något mandat, genom att partiets röstetal i valkretsen delas med 1,4. Därefter erhålles jämförelsetalet genom att partiets röstetal delas med det tal som är 1 högre än dubbla antalet mandat som redan tilldelats partiet i valkretsen.

Vid bestämmandet av det sammanlagda antal mandat i riksdagen som parti skall ha enligt 3 kap. Så andra stycket regeringsformen för att bli proportionellt representerat tillämpas fördelningsregeln i andra stycket på

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hela riket som en valkrets. Varje parti tilldelas så många utjämningsmandat som behövs för att detta antal skall uppnås.

Av de utjämningsmandat som parti erhållit tillföres det första den valkrets där partiet efter fördelningen av de fasta valkretsmandaten uppvisar större jämförelsetal än i övriga valkretsar. Återstående utjämningsmandat tillföres ett efter annat den valkrets där partiet för varje gång uppvisar störst jämförelsetal vid fortsatt tillämpning av fördelningsregeln i andra stycket på partiets röstetal i valkretsarna.

Har parti i någon valkrets erhållit fiera mandat än antalet på partiets valsedlar upptagna namn, flyttas överskjutande mandat, med motsvarande tillämpning av fjärde stycket, till annan valkrets där partiet deltager i fördelningen av fasta valkretsmandat. Kan mandat ej besättas genom tillämpning av detta förfarande, skall det vara obesatt under den tid för vilken valet gäller.

Mellan lika tal avgöres företrädet genom lottning.

10 5 första och andra styckena 9 &

Centrala valmyndigheten fastställer på grundval av protokollen från länsstyrelserna vilka personer som skall erhålla mandaten som ledamöter.

Har länsstyrelsen ej bestämt ord- För varje parti som erhållit mandati ning mellan så många namn som en valkrets divideras partiets röstetal i behövs för att de mandat som ett parti valkretsen med ett tal som är I högre erhållit i valkretsen skall kunna besät- än det totala antal mandat som partiet tas med ledamöter, skall länsstyrelsen erhållit i valkretsen. Uppkommer bru- på anmodan av centrala valmyndig- heten vid ny förrättning bestämma ytterligare namn i ordningen. Sådan förrättning skall kungöras enligt 1 59.

tet tal höjes till närmast högre tal. Därvid erhålles partiets valkvot i valkretsen.

Kandidat som erhållit egna prefe- rensröster till ett antal motsvarande valkvoten erhåller partiets mandat i valkretsen. Kandidaterna erhåller mandaten i ordning efter antalet preferensröster. Vid lika röstetal avgö- res ordningen genom lottning.

Återstår mandat att fördela sedan mandat fördelats enligt tredje stycket sker en fördelning av återstående mandat i två omgångar. Först fördelas mandaten mellan olika kandidatlistor med utgångspunkt från de olika listornas röstetal. En listas röstetal erhålles genom att antalet Iiströster adderas till det antal preferensröster som avgivits på kandidater på listan. Därvid bortses från preferensröster som avgivits på redan valda kandida- ter.

Nuvarande lydelse

11 i?

Sedan mandaten besatts med leda- möter, utser centrala valmyndig- heten på grundval av den enligt 7 51" bestämda ordningen mellan kandidat- namnen för varje ledamot lika många

Föreslagen lydelse

Mandaten tilldelas kandidatlistor- na en efter annat den lista som för varje gång uppvisar det största jämfö- relsetalet. Jämförelsetalet beräknas, så länge listan ej erhållit något mandat, genom att listans röstetal delas med 1,4. Därefter erhålles jämförelsetalet genom att listans rös- tetal delas med ett tal som är ] högre än dubbla antalet mandat som redan tilldelats listan.

De mandat som tilldelats respektive lista tilldelas kandidaterna på listan. Innan denna tilldelning fördelas Iist- rösterna på kandidaterna i den ordning de är upptagna på listan. Liströster läggs till det totala antal preferensröster som avgivits på kandi- daten för partiet i valkretsen till det antal som krävs för att de isamverkan skall uppgå till valkvoten. Fördel- ningen av Iiströster fortgår tills samt- liga liströster är fördelade. Därefter tilldelas kandidaterna mandaten efter det nu erhållna röstetalets storlek. Har flera kandidater erhållit röster till ett antal motsvarande valkvoten eller har i övrigt flera kandidater erhållit lika röstetal tilldelas mandaten kandida- terna i den ordning de är upptagna på listan.

Mandaten fördelas i den ordning som mandaten tilldelats listorna. Kandidat som därvid tilldelats mandat betraktas därefter som obefintlig på övriga listor. De Iiströster som redan överförts till sådan kandidat på övriga listor omfördelas därvid på övriga kandidater på respektive lista enligt sjätte stycket.

10 (i Sedan mandaten besatts med leda- möter, utser centrala valmyndig- heten ersättare för ledamöterna. Till ersättare utses iordning de kandidater som vid tillämpningen av 958" sjätte

Nuvarande lydelse

ersättare som ledamotens parti fått mandat i valkretsen. Minst tre ersät- tare skall dock alltid utses för varje ledamot. Vid utseende av ersättare skall bortses från namn på den som valts till ledamot.

Finns ej någon som enligt första stycket kan utses till ersättare, skall den kandidat inom valkretsen, som enligt 6 9' står i tur att erhålla mandat för partiet, utses till ersättare för leda- moten. Finns ej någon sådan kandidat på partiets valsedlar, skall centrala valmyndigheten med tillämpning av 9 59 femte stycket bestämma annan valkrets, från vilken ersättaren skall utses, och där till ersättare utse den som står närmast i tur att erhålla mandat för partiet. För ledamot får finnas endast en ersättare enligt detta stycke. Finns ej någon som sålunda kan utses till ersättare, skall därvid bero.

Om det behövs, skall länsstyrelsen på anmodan av centrala valmyndig- heten vid ny förrättning fastställa ordning enligt 6 och 7 555" mellan namnen på partis valsedlar. Sådan förrättning skall kungöras enligt 1 55".

10 & tredje stycket Har kandidat fått plats i ordning i mer än en valkrets eller för mer än ett parti och skulle han till följd därav

Föreslagen lydelse

stycket står i tur att erhålla mandat. Ersättare för kandidat som invalts enligt 9 55' tredje stycket utses från den lista där kandidaten erhållit flest preferensröster. För varje kandidat- lista som erhållit mandat skall utses minst tre ersättare. Har lista erhållit fler än tre mandat skall dock utses lika många ersättare som antalet erhållna mandat. Kan ersättare enligt första stycket icke utses, utses ersättare med tillämpning av reglerna i första stycket från den kandidatlista som står i tur att erhålla mandatför partiet i valkretsen. Har ersättare redan utsetts för leda- möter på denna lista blir dessa ersät- tare även för ledamöterna på den första listan.

Finns ej någon som enligt andra stycket kan utses till ersättare, skall centrala valmyndigheten med till- lämpning av 89" femte stycket bestämma annan valkrets, från vil- ken ersättaren skall utses, och därtill ersättare utse den som står närmast i tur att erhålla mandat för partiet. [ sådant fall utses endast en ersättare för partiet i valkretsen. Finns ej någon som sålunda kan utses till ersättare eller kan i övrigtfastställt antal ersät- tare ej utses, skall därvid bero.

11 & Har kandidat erhållit mandat i mer än en valkrets eller förfler än ett parti, skall han tillträda mandatet i

Nuvarande lydelse

erhålla mandat i mer än en valkrets eller för mer än ett parti, skall han tillträda det mandat för vilket hans jämförelsetal är störst. Mandat som kandidat ej tillträder tillfaller den som står/rämst i denför kandidatens namn enligt 755" bestämda särskilda ordningen. Därvid bortses från namn på den som redan valts till ledamot. Har till följd av denna paragraf två eller flera mandat ej tillträtts, tillsätts de ett och ett allt efter storleken på _järn/örelsetalen för namnen enligt

65.

Föreslagen lydelse

den valkrets ellerför det parti där hans antal preferensröster är störst. Man- dat som kandidat ej tillträder tillfaller den kandidat som står i tur att erhålla mandat på kandidatlistan. Namn på redan invalda kandidater skall därvid betraktas som obefintliga. Om man- datet tillfallit kandidaten enbart på grund av preferensröster tillfaller mandatet den kandidat som står i tur att erhålla mandat på den kandidat- lista där kandidaten erhållit flest preferensröster. De genom dubbelval ledigblivna mandaten besätts med nya innehavare i den ordning som de avvecklade kandidaterna erhållit mandaten inom valkretsen.

12 &

När mandaten fördelats mellan partierna och besatts med ledamöter samt ersättare utsetts, tillkännager centrala valmyndigheten valets utgång genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. Därmed är valet avslutat. De handlingar som rör valet lägges i säkert förvar och bevaras till utgången av den tid valet gäller.

13 &

Har ledamot avgått före utgången av den tid för vilken han blivit vald, utser centrala valmyndigheten på anmälan av riksdagens talman till ny ledamot i den avgångnes ställe den ersättare som enligt den mellan ersättarna bestämda ordningen står i tur att inträda. Kan mandatet ej besättas med ersättare, skall det vara obesatt under återstoden av valperioden.

Har till ny ledamot utsetts den som enligt 11 55 andra stycket varit utsedd till ersättare för den avgångne ledamoten, utses ersättare för ho- nom enligt 11 på". Har mandatet flyt- tats från en valkrets till en annan, skall därvid anses som om mandatet vid valet tilldelats sistnämnda val- krets. Ersättare för annan ledamot, som trätt i stället för avgången leda- mot, är de övriga personer som skulle ha varit ersättare för den avgångne ledamoten.

14 & Har antalet ersättare för en riks- dagsledamot gått ner till hälften eller

Har till ny ledamot utsetts den som enligt 1055" tredje stycket varit utsedd till ersättare för den avgångne ledamoten, utses ny ersättare enligt 1055'. Har mandatet flyttats från en valkrets till en annan, skall därvid anses som om mandatet vid valet tilldelats sistnämnda valkrets. Ersät- tare för annan ledamot, som trätt i stället för avgången ledamot, är de övriga personer som skulle ha varit ersättare för den avgångne ledamo- ten.

14 & Har antalet ersättare för ledamö- terna. från en kandidatlista gått ner till

8Senaste lydelse 1977:187.

Nuvarande lydelse

därunder av det vid valet utsedda antalet genom att ersättare utsetts till ordinarie ledamot eller avgått av annan orsak, utser på anmälan av riksdagens talman centrala valmyn- digheten med tillämpning av 115 om möjligt två nya ersättare.

l4aä

Föreslagen lydelse

hälften eller därunder av det vid valet utsedda antalet genom att ersättare utsetts till ordinarie leda- mot eller avgått av annan orsak, utser på anmälan av riksdagens talman centrala valmyndigheten med tillämpning av 10 _j" om möjligt två nya ersättare.

15å

Centrala valmyndigheten utfärdar kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar om utgången av förrättning som avses i 13 eller 14 &. Förrättningen är därmed avslutad.

Landstings- och kommunfullmäktig- valen 15 &

Ordningen mellan kandidatnamnen inom varje parti fastställes genom särskilda uträkningar. Vid varje uträk- ning gäller valsedel endast för ett

Landstingsvalen

16 &

Vid sammanräkningen av lands- tingsvalen ordnas valsedlarna inom varje valkrets i grupper med tillämp- ning av reglerna i 6 55.

namn. Vidfastställande av ordningen mellan namnenförfares i enlighet med 6 9" andra—femte styckena.

15 a 58 17 & Mandaten i landstinget fördelas mellan partier. Endast parti som har fått minst tre procent av rösterna i hela landstingskommunen är berättigat att deltaga i fördelningen av mandaten i landstinget.

15 b &

De fasta valkretsmandaten i landstinget fördelas för varje valkrets proportionellt mellan partierna på grundval av valresultatet i valkretsen. Härvid tilldelas mandaten, ett efter annat, det parti som för varje gång uppvisar det största jämförelsetalet. Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet ännu ej tilldelats något mandat, genom att partiets röstetal i valkretsen delas med 1,4. Därefter erhålles jämförelsetalet genom att partiets röstetal delas med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet av de mandat som redan tilldelats partiet i valkretsen.

Utjämningsmandaten fördelas mellan partierna så, att fördelningen av alla mandat i landstinget blir proportionell mot partiernas röstetal i hela landstingskommunen. Vid bestämmandet av det sammanlagda antal mandat i landstinget som parti skall ha för att bli proportionellt representerat tillämpas fördelningsregeln i första stycket på hela landstingskommunen som en valkrets. Varje parti tilldelas så många utjämningsmandat som behövs för att detta antal skall uppnås. Har parti vid fördelningen av de fasta valkretsmandaten erhållit flera

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mandat än som motsvarar den proportionella representationen i landstinget för partiet enligt andra stycket, bortses vid fördelningen av utjämningsman- daten från partiet och de fasta valkretsmandat det har erhållit.

Av de utjämningsmandat som parti erhållit tillföres det första den valkrets där partiet efter fördelningen av de fasta valkretsmandaten uppvisar större jämförelsetal än i övriga valkretsar. Återstående utjämningsmandat tillföres ett efter annat den valkrets där partiet för varje gång uppvisar störst jämförelsetal vid fortsatt tillämpning av fördelningsregeln i första stycket på partiets röstetal i valkretsarna.

Har parti i någon valkrets erhållit flera mandat än antalet på partiets valsedlar upptagna namn, flyttas överskjutande mandat, med motsvarande tillämpning av fjärde stycket, till annan valkrets. Kan mandat ej besättas genom tillämpning av detta förfarande, skall det vara obesatt under den tid för vilken valet gäller.

Mellan lika jämförelsetal avgöres företrädet genom lottning.

15 c &

För varje mandat som ett parti har erhållit i landstinget utses en lands- tingsledamot. Den första platsen som tilldelats parti besättes med den kandidat som står främst i den enligt 15 59 bestämda ordningen mellan namnen, den andra med den kandidat som därefter står närmast i ordningen och så vidare efter samma grund.

17 59 När platserna i landsting och kom- munfullmäktigefördelats mellan par- tier och besatts med ledamöter, skall länsstyrelsen utse suppleanter för landstingsledamöter och kommunfull- mäktige.

18 &

För landstingsledamöter utses supp- leanter påföljande sätt.

För varje landstingsledamot göres inom det parti, för vilket han blivit vald, lika många nya sammanräk- ningar, dock minst tre, som partiet erhållit platser. Vid varje sammanräk- ning äger 16 59 andra stycket motsva- rande tillämpning.

Kan föreskrivet antal suppleanter icke utses enligt andra stycket, skall därvid bero.

195 Fördelningen av partiernas mandat mellan olika kandidater sker med tillämpning av reglerna i 99' and- ra—sjunde styckena.

20 5 Sedan mandaten besatts med leda- möter, skall länsstyrelsen utse supp- leanter./ör ledamöterna. Till supple- anter utses i ordning de kandidater som vid tillämpningen av 95 sjätte stycket står i tur att erhålla mandat. Suppleant för kandidat som invalts enligt 9 59 tredje stycket utsesfrån den lista där kandidaten erhållit flest preferensröster. För varje kandidat- lista skall suppleanter utses till ett antal motsvarande antalet erhållna mandat dock minst 3. Kan föreskrivet antal suppleanter icke utses enligt första stycket skall därvid bero.

9 Senaste lydelse 1977:187.

Nuvarande lydelse

16 å

Har kandidat vid val till landsting fått plats i ordning i mer än en valkrets eller för merän ett parti och skulle han till följd därav erhålla mandat i mer än en valkrets eller för mer än ett parti, skall han tillträda det mandat, för vilket hans jämförelsetal är störst.

På grundval av de valsedlar som gällde för kandidatens namn när detta erhöll plats i ordningen fastställes vid ny sammanräkning vem som skall erhålla mandat som kandidaten ej til/träder. Vid denna uträkning gäller varje valsedel som hel röst. Med iakt- tagande av att namn på kandidat som redan tillträtt mandatför partiet anses som obefintligt skall röstvärdet tillgo- doräknas det namn står främst på sedeln. Den som får högsta röstetal erhåller mandatet. Mellan lika tal avgöres företrädet genom lottning.

Har til/följd av denna paragraf två eller flera mandat ej tillträtts, tillsätts de ett och ett allt efter storleken på jämförelsetalen för namnen enligt 6 ; .

Bestämmelserna i första—tredje styckena äger motsvarande tillämp- ning för det fall att kandidat vid val till kommunfullmäktige fått plats i ord- ning i mer än en valkrets och till följd därav skulle erhålla plats i mer än en valkrets. Är vid tillämpningen av andra stycket fråga om plats för mer än ett parti skall sammanräkningen ske inom det parti för vilket plats först skulle ha tilldelats kandidaten.

Föreslagen lydelse

21 åt Har kandidat erhållit mandat i mer än en valkrets eller förflerän ett parti förfares i enlighet med reglerna i 11 58".

Kommunfullmäktigevalen 22 &

Vid sammanräkningen av kom- munfullmäktigvalen ordnas valsedlar- na inom varje valkrets i grupper i enlighet med 6 &.

Nuvarande lydelse

15 d &

Skall två eller flera platser besättas vid val till kommunfullmäktige, förde- las de mellan partierna så att plat- serna, en efter annan, tilldelas det parti som varje gång uppvisar det största jämförelsetalet. Jämförelse- talet beräknas enligt andra stycket. Den första platsen som tilldelats parti besättes med den kandidat som står främst i den enligt 15 55 bestämda ordningen mellan namnen, den andra med den kandidat som därefter står närmast i ordningen och så vidare efter samma grund.

Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet ännu ej tilldelats någon plats. genom att partiets röstetal delas med 1,4. Därefter erhålles jämförelsetalet genom att partiets röstetal delas med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet av de platser som tilldelats partiet. Har samma kandidat erhållit platser från två partier. skall vid beräkning av det antal platser som utdelats vardera platsen anses blott som en halv plats och, om kandidaten erhållit platserfrån tre partier, som en tredjedels plats och så vidare efter samma grund.

Föreslagen lydelse

23 i?

Vid fördelningen av mandaten i valkretsen tilldelas mandaten ett efter annat det parti som för varje gång uppvisar det största jämförelsetalet. Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet ännu ej tilldelats något man- dat, genom att partiets röstetal i valkretsen delas med 1,4. Därefter erhålles jämförelsetalet genom att partiets röstetal delas med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet av de mandat som redan tilldelats partiet i valkretsen.

Har ett parti tilldelats lika många platser som motsvarar antalet namn på partiets valsedlar, skall det uteslutas från vidare jämförelse.

Skall blott en plats besättas tillfaller platsen den kandidat som står främst i namnordningen inom det parti som har det största jäm/örelsetalet enligt andra stycket.

Mellan lika jämförelsetal avgöres företrädet genom lottning.

19 glo För kommunfullmäktige utses supp— leanter på följande sätt.

24 &

Fördelningen av partiernas mandat mellan olika kandidater sker med tillämpning av reglerna i 959 and- ra—sjunde styckena.

25 & Sedan mandaten besatts med leda- möter utser länsstyrelsen suppleanter

10 Senaste lydelse 1977:187.

Nuvarande lydelse

För varje ledamot göres en sam- manräkning inom det parti, för vilket han har blivit vald. Vid varje samman- räkning tages hänsyn endast till de valsedlar som upptar ledamotens namn och som på grund härav gällde för detta namn, när det fick plats i ordning. Varje valsedel gälkr som hel röst. Med iakttagande av att namn på kandidat som har blivit genom valet utsedd till ledamot skall anses som obefintligt tillgodoräknas röstvärde! det namn som står främst på sedeln. Den som får högsta röstetalet är utsedd till suppleantför den ledamot som sammanräkningen avser. Mellan lika tal avgöresföreträdet genom lott- ning.

Om det antal suppleanter som har utsetts enligt andra stycket är mindre än det antal som kommunfullmäk- tige har bestämt enligt 2 kap. 21? kommunallagen (1977: 1 79) och sam- ma suppleant har utsetts för fyra eller flera ledamöter, göres ytterligare en sammanräkning för var och en av dessa ledamöter. Därvid skall även namn på kandidat som har blivit genom valet utsedd till suppleant för den ledamot som sammanräkningen avser, anses som obefintligt. I övrigt förfares på sätt som anges i andra stycket.

Därefter göres på motsvarande sätt successivt ytterligare sammanräk- ningar för de ledamöter vilkas supp- leanter har utsetts för åtta eller flera ledamöter, tio eller flera ledamöter, och så vidare, så länge antalet supp- leanter är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt enligt 2 kap. 2 & kommunallagen (1977:179).

Föreslagen lydelse

för ledamöterna. Till suppleanter utses

i ordning de kandidater som vid tillämpningen av 9 9" sjätte stycket står itur att erhålla mandat. Suppleant för kandidat som invalts enligt 9 55" tredje stycket utsesfrån den lista där kandi- daten erhållit flest preferensröster.

För varje kandidatlista utses först en suppleant. Om antalet suppleanter därefter är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt enligt 2 kap. 2 & kommunallagen (1977:179) och samma suppleant har utsetts för fyra eller flera ledamöter, utses ytterligare en suppleant för var och en av dessa ledamöter.

Om antalet suppleanter fortfaran- de är mindre än det antal som kommunfullmäktige har bestämt enligt 2 kap. 2 & kommunallagen (1977:179) och samma suppleant har utsetts för sex eller flera ledamöter. utses ytterligare en suppleant för var och en av dessa ledamöter.

Därefter utses på motsvarande sätt successivt ytterligare suppleanter för de ledamöter vilkas suppleanter har utsetts för åtta eller flera ledamöter tio eller flera ledamöter och så vidare, så länge antalet suppleanter är mindre än det antal som kom- munfullmäktige har bestämt enligt 2 kap. 25 kommunallagen (1977:179).

Nuvarande lydelse

20 &

När länsstyrelsen företagit de åtgärder som föreskrives i 15. I5b—15d, 16. '18'ach 19 gts", lägges valsedlarna in i särskilda omslag, de godkända för sig och de ogiltiga för sig. Omslagen förseglas under minst två olika sigill. Valsedlarna förvaras till utgången av den tid valet gäller.

Föreslagen lydelse

26 5" Har kandidat erhållit mandat i mer än en valkrets ellerförfler än ett parti förfares i enlighet med reglerna i 1159.

Gemensamma bestämmelser för landstings- och kommunfullmäktigva- lenll

27 &

När länsstyrelsen företagit de åtgärder som föreskrives i 16—26 599". lägges valsedlarna in i särskilda omslag. de godkända för sig och de ogiltiga för sig. Omslagen förseglas under minst två olika sigill. Valsed- larna förvaras till utgången av den tid valet gäller.

Valets utgång kungöres genom upplåsning av protokollet. Därmed är valet avslutat. 21 äl?

Har föreskrivet antalfullmäktige ej blivit utsedda vid valet,skall nytt val genast anställas för utseende av det felande antalet. Vid sådant val skall utses även suppleanter för fullmäk- tige. Har fullmäktige men ej suppleanter bero.

22 ål.?

Har landstingsledamot avgått före utgången av den tid för vilken han blivit vald, skall länsstyrelsen på anmälan av landstingets ordförande till ordinarie landstingsledamot in- kalla den suppleant som enligt den mellan suppleanterna bestämda ord- ningen står i tur att inträda.

Har fullmäktig avgått/öre utgången av den tid för vilken han blivit vald, skall länsstyrelsen på anmälan av full-

28 &

Har föreskrivet antal landstings/e- damöter eller kommunfullmäktige ej blivit utsedda vid valet, skall nytt val genast anställas för utseende av det felande antalet. Vid sådant val skall utses även suppleanter för dessa. valts till föreskrivet antal, skall därvid

29 &

Har landstingsledamot eller kom— munfullmäktig avgått före utgången av den tid för vilken han blivit vald, skall länsstyrelsen på anmälan av landstingets eller kommunfullmäk- tiges ordförande till ordinarie lands- tingsledamot eller kommunfullmäktig inkalla den suppleant som enligt den mellan suppleanterna bestämda ord- ningen står i tur att inträda.

” Ny rubrik. ” Senaste lydelse 1977:187. 13 Senaste lydelse 1977:187.

Nuvarande lydelse

mäktiges ordförande vid offentlig för- rättning genom ny sammanräkning inom det partiför vilket den avgångne blivit vald utse efterträdare för honom. Blev den avgångne vald för flera partier, skall sammanräkningen ske inom det parti från vilket plats först tilldelats honom. Vid sammanräk- ningen äger 7 9' andra stycket motsva- rande tillämpning.

23 än

Har samtliga suppleanter för landstingsledamot inträtt som ordi- narie landstingsledamöter eller av- gått som suppleanter av annan orsak, skall länsstyrelsen på anmälan av landstingets ordförande vid offentlig förrättning genom ny sammanräk- ning utse ytterligare en suppleant. Därvid äger 18 9' motsvarande till- lämpning.

Har suppleant för fullmäktig in- trätt som ordinarie fullmäktig eller avgått som suppleant av annan orsak, skall länsstyrelsen på anmälan av kommunfullmäktiges ordförande vid offentlig förrättning genom ny sammanräkning utse ytterligare en suppleant. Därvid äger 19 55" motsva- rande tillämpning.

Föreslagen lydelse

30 5

Har samtliga suppleanter för landstingsledamot inträtt som ordi- narie landstingsledamöter eller av- gått som suppleanter av annan orsak, skall länsstyrelsen på anmälan av landstingets ordförande vid offentlig förrättning genom ny sammanräk- ning utse ytterligare en suppleant. Därvid äger 2058" motsvarande till- lämpning.

Har suppleant för fullmäktig in- trätt som ordinarie fullmäktig eller avgått som suppleant av annan orsak, skall länsstyrelsen på anmälan av kommunfullmäktiges ordförande vid offentlig förrättning genom ny sammanräkning utse ytterligare en suppleant. Därvid äger 25 9" motsva- rande tillämpning.

Flnns ej någon som kan utses till suppleant för landstingsledamot eller kommunfullmäktig, skall därvid bero.

24?

Med uppläsning av protokollet är förrättning som avses i 22 och 23 5558" avslutad. Efter sammanräkningen skall valsedlarna åter läggas in i omslag på sätt som föreskrives i

14 Senaste lydelse 1977:187. 20 y',

31 %

Med uppläsning av protokollet är förrättning som avses i 29 och 30 59” avslutad. Efter sammanräkningen skall valsedlarna åter läggas in i omslag på sätt som föreskrives i

2759.

Sammanfattning

Personvals- och valkretsutredningen har enligt sina direktiv haft tre olika arbetsuppgifter. Den första gäller möjligheterna att införa ett starkare personvalsinslag inom ramen för det riksproportionella valsystem som infördes genom 1968—69 års författningsreform. Den andra uppgiften gäller en översyn av valkretsindelningen vid val till riksdagen. Som en tredje uppgift har utredningen haft att genom simulerade val med majoritetsvals- system belysa hur ett sådant system skulle ha fungerat på grundval av aktuella röstsiffror i vårt land.

Utredningens majoritet föreslår ett nytt personvalssystem som ger väljarna en möjlighet att på valdagen förutom partivalet även lämna en preferensröst på en av partiets kandidater. Personvalet är fakultativt. De väljare som inte önskar utnyttja möjligheten kan liksom hittills lämna en oförändrad partivalsedel (partiröst).

Vid mandatfördelningen räknas först fram en valkvot som är så konstruerad att den motsvarar det antal röster som krävts för ett av partiets mandat. Har någon av kandidaterna erhållit preferensröster till ett antal motsvarande denna valkvot förklaras kandidaten vald oavsett placering på listan. Om mandat därefter återstår att fördela sker detta efter en röstöver- föring där partiröster överförs till kandidaterna efter ordningen på partiets lista. Kandidatema ges partiröster så långt dessa räcker till det antal som krävs för att de tillsammans med egna preferensröster skall motsvara valkvoten. Kandidater som därigenom uppnår valkvoten tilldelas mandaten i den ordning de är upptagna på listan. Om partirösternas antal är otillräckligt för att alla mandat ska kunna fördelas på detta sätt blir kandidaternas preferens- röster avgörande för fördelningen av återstående mandat.

Effekten av det föreslagna personvalsinslaget blir beroende av väljarnas intresse av att utnyttja möjligheten att påverka personvalet. Om flertalet väljare lämnar preferensröster räcker partiröstema endast i liten utsträckning till överföring till kandidaterna. Preferensrösternas fördelning blir då avgö- rande för fördelningen av flertalet mandat. Om i stället flertalet väljare lämnar partiröster kommer dessa att räcka till överföring till många kandidater på listan. Då blir ordningen på listan avgörande för vilka av kandidaterna som erhåller mandaten.

Personvalssystemet föreslås tillämpat i riksdagsvalen, landstingsvalen och kommunfullmäktigvalen. Valen till kyrkofullmäktige berörs ej av utred- ningens förslag.

Beträffande valkretsarna vid riksdagsvalen föreslår utredningen en uppdel-

ning av de största valkretsarna. Därigenom blir valkretsarna av mer likformig storlek än för närvarande. Stockholms kommuns nuvarande valkrets föreslås uppdelad i tre nya valkretsar. Även i Stockholms län föreslår utredningen tre valkretsar. Göteborgs kommun föreslås uppdelad i två valkretsar. I Malmöhus län föreslår utredningen att fyrstadskretsen och länsvalkretsen ersätts av tre nya valkretsar. Malmö kommun föreslås utgöra en egen valkrets medan länet i övrigt delas upp i en nordlig och en sydlig valkrets. Därigenom erhålles även i Malmöhus län geografiskt sammanhängande valkretsar. Detta är väsentligt för att skapa goda förutsättningar för partiernas organisatoriska arbete både i valrörelserna och däremellan.

Den nya valkretsindelningen innebär att antalet valkretsar ökar från 28 till 34. De omfattande analyser som utredningen gjort av behovet av utjäm- ningsmandat visar att en sådan ökning kan genomföras utan risker för att valresultatet skall avvika från strikt riksproportionalitet. Den nya indel- ningen kan därför tillämpas utan att antalet utjämningsmandat måste ökas.

Den tredje uppgiften simulerade val med majoritetsvalsystem har utredningen uppdragit åt fll. dr. Lennart Brantgärde vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet att genomföra. [ bilaga 3 i betän- kandet redovisas rapporten från denna undersökning.

1. Utredningens direktiv och arbetets bedrivande

Direktiven

Inledning

Personvals- och valkretsutredningens direktiv omfattar tre olika frågor. Utredningen har dels att utarbeta förslag till en ny valkretsindelning vid riksdagsvalen, dels att överväga möjligheterna att öka inslaget av personval vid val till riksdagen. Eftersom riksdagsvalen numera sker samtidigt med valen till kommunfullmäktige och landsting har utredningen uppfattat att uppdraget även omfattar möjligheterna att öka personvalsinslaget i valsys- temet i kommunal- och landstingsval.

Förutom de två huvuduppgifterna har utredningen också att belysa hur ett valsystem med majoritetsval i enmansvalkretsar skulle ha fungerat i vårt land med utgångspunkt från 1964, 1968, 1970 och 1973 års röstsiffror.

Valkretsindelningen

l direktiven framhålls att den nuvarande valkretsindelningen vid riksdags- valen i allt väsentligt varit oförändrad sedan 1921. Valkretsindelningen följer nära länsindelningen. De 28 valkretsarna utgörs av länen med undantag för Stockholms och Göteborgs kommuner, vilka bildar egna valkretsar. Malmöhus län är uppdelat på två valkretsar — länsvalkretsen och den s. k. fyrstadskretsen (Malmö, Lund, Landskrona och Helsingborgs kommuner). Dessutom är Älvsborgs län uppdelat på två valkretsar.

Befolkningsomflyttningarna har successivt medfört att spännvidden i storlek mellan olika valkretsar ökat. I dag har den minsta valkretsen (Gotland) endast två fasta riksdagsmandat. Samtidigt har Stockholms län, som är den största, 28 fasta valkretsmandat. Denna valkrets flck totalt efter fördelningen av Utjämningsmandaten 33 riksdagsmandat vid 1976 års val. I Malmöhus län har kommunindelningsreformen medfört att inte endast fyrstadskretsen utan även länsvalkretsen kommit att bestå av geografiskt icke-sammanhängande områden.

Sedan det nya riksproportionella valsystemet infördes i samband med den partiella författningsreformen 1968-69 har valkretsindelningen inte längre någon betydelse för mandatfördelningen totalt mellan olika partier. Vid tillämpningen av ett proportionellt valsystem uppstår alltid avvikelser från exakt proportionalitet inom varje valkrets. Dessa avvikelser kompenseras

dock genom systemet med utjämningsmandat.

De olägenheter som följer av att valkretsindelningen varit oförändrad under så lång tid och att valkretsarna är av så olika storlek gäller framför allt arbetsförutsättningarna för de politiska partierna. Genom att nomineringarna till riksdagsvalen sker valkretsvis har valkretsarna stor betydelse för parti- ernas regionala organisation. Möjligheterna att bedriva en aktiv valrörelse påverkas också av storleken befolkningsmässigt och geografiskt på det område inom vilket enskilda kandidater och partiorganisationer har att verka. Valkretsar som består av geografiskt åtskilda områden framstår som olämpliga med hänsyn till svårigheterna att i dessa lokalt förankra partiernas politik i valkretsen.

Mot bakgrund av dessa förhållanden ges utredningen i direktiven i uppdrag att överväga en förändrad indelning av landet i valkretsar vid riksdagsvalen. Direktiven anger fyra utgångspunkter som bör vara vägledande för utred- ningens arbete i detta avseende.

1. Valkretsarna bör vara befolkningsmässigt mindre än de för närvarande största.

2. Valkretsarna bör vara befolkningsmässigt mer likformiga.

3. Valkretsarna bör vara geografiskt sammanhängande.

4. Valkretsarnas gränser bör ej skära kommun- eller länsgränser.

Av dessa utgångspunkter är det främst den fjärde som begränsar utred- ningens handlingsfrihet. Möjligheterna att förändra indelningen begränsas till delningar av de större av de nuvarande valkretsarna.

l direktiven anförs vidare att utredningens förslag måste ligga inom ramen för det nuvarande riksproportionella valsystemet. Hur radikala förändringar av valkretsindelningen som är förenliga med detta villkor diskuteras inte i direktiven. Det är emellertid uppenbart att utjämningsmandaten, vilka f. n. är 39 till antalet, är otillräckliga för att kompensera för avvikelser från proportionaliteten i enskilda valkretsar om dessa görs väsentligt mindre än de nuvarande. Ett system med väsentligt mindre valkretsar än de nuvarande kan alltså komma att kräva en förändring av relationen mellan andelen fasta valkretsmandat och utjämningsmandaten.

Personvalsinslaget i valsystemet

I denna del anförs i direktiven att de allmänna valen i vårt land i dag i första hand har karaktären av ett val mellan olika politiska partier. Det är partiernas medlemmar som nominerar kandidater till valen. Dessa presenteras sedan för väljarna i den ordning som partiernas nomineringsinstanser önskar se dem invalda. Formellt har väljarna på valdagen en stor frihet att själva påverka valsedelns utformning. Genom att stryka namn på valsedeln kan väljaren åstadkomma att hans valsedel ej tillgodoräknas dessa kandidater vid fördelningen av mandat inom partiet. Väljaren kan också komponera en helt egen valsedel genom att på en valsedelsblankett skriva in namnen i en annan ordning än den som partiet presenterat. Väljaren kan också på detta sätt presentera helt nya kandidater. Därvid måste dock beaktas att en valsedel för att delta i fördelningen av mandat inom partiet som första namn måste uppta en av partiet i särskild ordning anmäld kandidat. I annat fall tillgodoräknas

valsedeln endast partiet vid fördelningen av mandat mellan olika partier. Dessa möjligheter att komponera egna valsedlar kan också utnyttjas av väljargrupper som önskar presentera alternativ till partiernas listor. Genom att trycka upp valsedlar med alternativa kandidatuppsättningar kan olika grupper presentera s. k. särlistor och därmed ge väljarna ytterligare ett färdigt alternativ på valdagen.

Framförallt beträffande den enskilda väljarens möjligheter att på valdagen påverka kanditaturvalet måste konstateras att den formella möjligheten i praktiken blir verkningslös åtminstone vid riksdagsvalen. Den helt övervä- gande andelen av väljarna utnyttjar de valsedlar som partierna fastställt. De alternativ som enskilda väljare presenterar "drunknar” i mängden av oförändrade valsedlar. Det reella urvalet av kandidater vid valet sker sålunda i dag vid de tillfällen då partiernas nomineringsinstanser beslutar om rangordningen mellan kandidaterna på listan.

1 direktiven redogörs något för författningsutredningens och grundlagbe- redningens överväganden I denna fråga. Grundlagberedningen fann för sin del att ett ökat inslag av personval i valsystemet aktualiserade teoretiska och praktiska frågeställningar av sådan betydenhet och svårighetsgrad att hela frågan borde överlåtas åt en särskild parlamentarisk kommitté. Denna ståndpunkt delades av departementschefen i propositionen 1973190 med förslag till ny regeringsform m. m. Även riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Även beträffande denna utredningsuppgift preciseras i direktiven vissa utgångspunkter för arbetet. Dessa svarar väl mot de villkor som även grundlagberedningen ansåg böra vara vägledande för det fortsatta utred- ningsarbetet.

1. Det riksproportionella valsystem som infördes genom besluten 1968-1969 skall bibehållas.

2. Valen till riksdagen bör även i fortsättningen ha karaktären av ett val mellan partierna.

3. Små grupper får inte styra personvalet på bekostnad av den stora mängden väljare som kanske helst överlåter valet av personer på partiinstan- serna.

4. Stora ekonomiska eller andra ovidkommande omständigheter får inte bli avgörande för personvalet.

5. Proceduren får inte bli för komplicerad.

6. Den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerande av parti bör bibehållas. (Detta krav är dock endast ”värt stort beaktande”)

7. Utredningen bör ej överväga någon reglering av partiernas nominerings- förfarande.

Det sistnämnda villkoret motiveras av att de politiska partierna bör ha rätt att så långt möjligt själva besluta om sin organisation och sina arbetsformer. En statlig reglering av partiernas interna arbete har i allmänhet bedömts som olämplig av hänsyn till det viktiga demokratiska kravet att slå vakt om föreningsfriheten.

Vilka möjligheter finns då att med beaktande av de sju villkoren öka väljarnas inflytande över personvalet och därmed också förbättra förutsätt-

ningarna för en nära och kontinuerlig kontakt mellan de förtroendevalda och deras väljare? Direktiven pekar på fyra olika vägar att uppnå detta.

1. Förändringar beträffande valsedelns utformning.

2. Förändringar rörande förfarandet vid själva röstningen. 3. Ändrade rutiner vid mandatfördelningen inom partierna. 4. Ny valkretsindelning med mindre valkretsar.

De första tre uppslagen aktualiserar frågan om det är möjligt att konstruera ett valsystem som ger väljarna möjlighet att på valdagen lämna en eller flera preferensröster på enskilda kandidater. Den fjärde punkten pekar på sambandet mellan utredningens två deluppgifter. Väljarnas direkta infly- tande över personvalet påverkas inte vid en övergång till mindre valkretsar men den ökade kontakt mellan väljare och valda som ett personvalsystem allmänt anses leda till främjas av mindre valkretsar.

1 direktiven pekas på att inslag av personval inom proportionella valsystem finns i andra länder. Utredningen uppmanas att särskilt studera förhållanden i Finland och Danmark.

Fingerade val med majoritetsvalsystem

I direktiven framhålls som nämnts att utgångspunkten för utredningens arbete bör vara att det nu gällande riksproportionella valsättet behålls utan några större ingrepp. Någon undersökning av förutsättningarna för att införa ett system som bygger på majoritetsval bör inte komma i fråga. Riksdagen har dock med anledning av motionsyrkanden anhållit hos kungl. majzt att undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetoden skall utföras på grundval av röstsiffrorna från 1964, 1968 och 1970 års val. Sådana undersökningar skulle innebära en uppföljning av de undersökningar som genomfördes av författningsutredningen. 1 direktiven framhålls att denna uppgift bör uppdras åt den nu tillsatta utredningen och även omfatta 1973 års röstsiffror.

Arbetets bedrivande

Valkretsindelningen

Utredningen startade sitt arbete med en inventering av den nuvarande valkretsindelningen och utarbetade därefter två alternativa ”modeller". Enligt den första modellen eftersträvades att så långt möjligt erhålla valkretsar med tio mandat som riktmärke. Eftersom ett stort antal av de nuvarande valkretsarna har mandat till ett antal kring denna siffra innebär denna indelning i första hand att de riktigt stora valkretsarna (Stockholms kommun och län, Göteborgs kommun och Malmöhus län och fyrstadskret- sen) delas och omstruktureras. Denna modellindelning leder till 34 valkret- sar.

Eftersom en av utgångspunkterna för utredningsarbetet varit att länsgrän- serna dvs. de nuvarande valkretsgränserna inte bör brytas måste en mer radikal nedskärning av valkretsstorleken ske genom en delning av även de

valkretsar som i dag har "normalstorlek" dvs. omkring tio mandat. Önskemålet att erhålla valkretsar av så långt möjligt lika storlek leder därvid till en indelning där femmandatskretsen blir modellvalkrets. En sådan indelning har utarbetats innebärande totalt 54 valkretsar.

En ökning av antalet valkretsar stället som nämnts större krav på antalet utjämningsmandat för att ett riksproportionellt valresultat i rimlig utsträck- ning skall garanteras. Med hänsyn härtill har utredningen i samarbete med datateknisk och matematisk expertis vid Lunds universitet företagit en analys med ett stort antal simulerade val och med olika fördelningar mellan andelen fasta valkretsmandat och andelen utjämningsmandat. Resultatet av dessa analyser presenteras dels i betänkandet (kap. 4) dels i bilaga 1 och 2.

Personvalsinslaget

Beträffande personvalssystemet har utredningen gjort en genomgång av de valsystem som tillämpas i andra länder i västeuropa med proportionella val. Huvuddelen av dessa undersökningar presenteras i betänkandet. Av särskilt intresse för utredningens arbete har valsystemen i Finland, Danmark och Belgien bedömts. Utredningen har därför företagit studieresor till dessa länder. Besöket i Finland inträffade under 1975 års finländska valkampanj medan besöken i Danmark och Belgien skedde utan direkt anknytning till ett aktuellt val. [ betänkandet presenteras förutom en redogörelse för de olika valsystemen också en inom sekretariatet utarbetad teoretisk analys av de möjligheter som står till buds när man vill öka inslaget av personval inom ett proportionellt valsystem. Utredningens eget förslag bygger i mycket på den grundprincip som tillämpats i de belgiska valen sedan början av 1900- talet.

F ingerade majoritetsval

I alla former av majoritetsval är valkretsindelningen av kritisk betydelse för valresultatet. Genom mindre förändringar av valkretsindelningen kan stora skillnader i mandatfördelningen uppstå mellan två val även om röstfördel- ningen mellan olika partier endast förändrats i mindre utsträckning. Detta skapar stora problem om man vill göra meningsfulla och intressanta jämförelser mellan olika valresultat i vårt land och därvid tillämpa ett fiktivt system med majoritetsval i enmansvalkretsar.

På grund av de omfattande förändringar som företagits beträffande valdistriktsindelningen sedan mitten av 1960-talet är det inte möjligt att konstruera en valkretsindelning som oförändrat skulle kunna användas vid fiktiva val på 1964, 1968, 1970 och 1973 års röstsiffror. Enligt utredningen är det framför allt de teoretiska egenskaperna hos majoritetsvalssystemet, belysta med svenska valresultat, som är av intresse. Utredningen har därför uppdragit åt fil. dr. Lennart Brantgärde vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet att genomföra en mer djupgående analys grundad enbart på 1973 års valresultat. Denna undersökning redovisas i bilaga 3.

2. Den nu gällande valkretsindelningen och tidigare reformförslag

Den nuvarande valkretsindelningen

Valkretsindelningen vid riksdagsvalen regleras dels i regeringsformen, dels i vallagen (19721620). 1 regeringsformen finns (3 kap. 6 &) de grundläggande stadgandena att riket skall vara uppdelat i valkretsar för val till riksdagen samt att 310 av riksdagens mandat skall vara s.k. fasta valkretsmandat. Av paragrafen framgår även att de fasta valkretsmandaten fördelas mellan valkretsarna på grundval av en beräkning av förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje valkrets och antalet röstberättigade i hela riket. Fördelningen fastställes för tre år i sänder.

1 vallagen finns bestämmelserna rörande valkretsar och fasta valkrets- mandat i 2 kap. Valkretsarna förtecknas i 2 kap. 1 &. Av reglerna i detta kapitel framgår att centrala valmyndigheten dvs. riksskatteverket (RSV) fastställer antalet fasta valkretsmandat i varje valkrets före utgången av april varje år då ordinarie val till riksdagen skall hållas. Varje valkrets tillförs ett mandat för varje gång som antalet röstberättigade där är jämnt delbart med en 310-del av antalet röstberättigade i riket. De överskottsmandat som därvid uppstår tillförs valkretsarna efter storleken av de överskott som uppkommit vid denna fördelning. '

Vid 1976 års val fanns totalt 5 947 077 röstberättigade. Den 5. k. riksval- kvoten dvs. en 310-del av antalet röstberättigade var då 19 184. 1 tabell 11:1 redovisas antalet röstberättigade vid riksdagsvalet 1976, förändring sedan 1973 samt antalet mandat som tillfallit resp. valkrets. Av tabellen kan även utläsas hur Utjämningsmandaten påverkat relationen mellan antalet röstbe- rättigade i resp. valkrets och mandatantalet.

Av tabellen kan utläsas att Stockholms län i dag är den största valkretsen med 28 fasta mandat och 5 utjämningsmandat. Vid 1973 års val var Stockholms kommun störst med 29 fasta mandat och 34 mandat totalt. Befolkningsomflyttningarna har alltså medfört en omfördelning av mandat inom Stockholmsregionen. Med undantag av dessa två största valkretsar är Göteborgs kommun och Fyrstadskretsen med 19 mandat vardera och Östergötlands län med 18 mandat störst. Gotland är med två mandat den minsta valkretsen. Näst minst är Jämtlands län med 5 mandat totalt. Alla dessa är fasta valkretsmandat.

Samtliga valkretsar med undantag av fyrstadskretsen och Malmöhus läns valkrets utgörs i dag av geografiskt sammanhängande områden. Fyrstads- kretsen, som består av Malmö, Lund, Landskrona och Helsingborgs

Tabell Ilzl Röstberättigade vid riksdagsvalet 1976, valkretsvis

Valkrets Totalt För- Fasta Totalt Antal röst- röstbe- ändring valkrets- antal berättigade/ rättigade från 1973 mandat mandat antal man-

1976 dat

Stockholms kommuns 523 983 — 3 809 27 32 16 374 Stockholms läns 537 375 + 42 969 28 33 16 284 Uppsala läns 164 298 + 9 255 9 10 16 430 Södermanlands läns 176 250 + 8 247 9 9 19 583 Östergötlands läns 283 263 + 11 904 15 18 15 737

Jönköpings läns 217 952 + 9 078 11 13 16 766 Kronobergs läns 123 232 + 5 455 6 7 17 605 Kalmar läns 179 189 + 6 686 9 11 16 290 Gotlands läns 40 079 + 2 089 2 2 20 040 Blekinge läns 112 622 + 4 158 6 7 16089

Kristianstads läns 200 301 + 9 664 10 12 16 692 Fyrstadskretsen 337 870 + 5 352 18 19 17 782 Malmöhus läns 197 963 + 16 936 10 11 17 997 Hallands läns 158 260 + 12 180 8 9 17 584 Göteborgs kommuns 324 387 + 5 951 17 19 17 073

Göteborgs o. Bohus läns 191 667 + 12 970 10 11 17 424 Älvsborgs läns norra 168 889 + 10 013 9 9 18 765 Älvsborgs läns södra 127 011 + 4 967 7 8 15 876 Skaraborgs läns 191 761 + 8 582 10 11 17 433 Värmlands läns 213 300 + 7 428 11 12 17 775

Örebro läns 201 579 + 6 183 11 11 18 325 Västmanlands läns 179 091 + 7 508 9 9 19 899 Kopparbergs läns 209 037 + 10 549 11 13 16 080 Gävleborgs läns 220 351 + 9 095 12 13 16 950 Västernorrlands läns 201 823 + 7 345 11 13 15 525

Jämtlands läns 101 442 + 4 373 5 5 20 288 Västerbottens läns 175 792 + 9 182 9 10 17 579 Norrbottens läns 188 310 + 12 434 10 12 15 693

Hela riket 5 947 077 + 256 744 310 349 17 040

kommuner har alltsedan 1921 bestått av geografiskt åtskilda områden. Länsvalkretsen utgjorde dock före kommunindelningsreformen ett samman- hängande område.

Tidigare överväganden rörande valkretsindelningen

1 909—192]

Proportionellt valsätt vid valen till riksdagens andra kammare infördes år 1909 i samband med den utvidgning av rösträtten som beslöts detta år.

Tidigare tillämpades majoritetsval i enmansvalkretsar. Vissa valkretsar bestod dock av flera mandat. Den valmetod som infördes 1909 d”Hondts metod — gynnade i allmänhet större partier inom resp. valkrets. Trots detta konstruerades en valkretsindelning med jämförelsevis många och små valkretsar.

Proportionsvalskommittén som tillsattes 1902 framhöll att det föreslagna valsystemet förutsatte stora valkretsar för att ge ett totalt sett tillfredsstäl- lande proportionellt resultat. Kommittén föreslog att länsindelningen skulle tas till utgångspunkt för valkretsindelningen. Med hänsyn till bl. a. befolk- nings- och samfärdselförhållanden inom skilda delar av landet förordades dock vissa avvikelser från denna grundregel. Enligt förslaget skulle sålunda sex län delas, vart och ett i två valkretsar. Förutom Stockholm skulle städerna Göteborg och Malmö bilda var sin krets. Förslaget upptog sammanlagt 33 valkretsar. 1 de skilda valkretsarna skulle efter en fördelning på grundval av befolkningstalen i allmänhet utses 4—9 representanter. För två valkretsar skulle antalet mandat bli lägre. Gotlands län skulle få två och Malmö stad tre mandat.

Proportionsvalskommitténs förslag lades fram 1903 och behandlades i riksdagen med utgångspunkt från propositionsförslag vid 1904 och 1905 års riksdagar. 1906 togs förslaget upp i olika motioner. Förslagen fälldes av riksdagen. Av stor betydelse härvidlag var den kritik som riktades mot den avsedda utvidgningen av valkretsarna. Kritiken mot att införa valkretsar av i allmänhet ett läns storlek grundades framför allt på farhågor för att väljarna i valkretsar av denna storlek inte skulle komma i sådan personlig beröring med varandra och kandidaterna som var önskvärd och att hela valproceduren därigenom skulle bli invecklad och tungrodd. Man pekade också på risker för att valen i alltför stor utsträckning skulle komma att läggas i händerna på valledningen. Även om kretsar med mera begränsad omfattning skulle göra det svårare för mindre politiska grupper att bli representerade så utgjorde detta en mindre vägande invändning. I förhållande till det majoritetsval- system som då tillämpades innebar även små valkretsar förbättrade förut- sättningar för ett proportionellt valresultat.

1906 års konstitutionsutskott fann att argumenten för mindre valkretsar inte saknade fog och förordade därför en valkretsindelning med mindre valkretsar. 1 rösträttspropositionen 1907 (1907228), vilken antogs av riksdagen med vissa ändringar, beaktades KU:s önskemål. Den valkretsindelning för andrakammarvalen som därvid beslutades innebar att 56 valkretsar inrät- tades. Enligt denna indelning omfattade varje län två eller flera valkretsar. Endast några av de minsta länen utgjorde vart för sig en egen valkrets. Valkretsarna omfattade i allmänhet 3—5 mandat. Det stadgades särskilt att antalet mandat i en valkrets inte fick understiga 3.

Under perioden 1909—21 kom diskussionen om valsystemet att kretsa kring frågan om kvinnlig rösträtt samt proportionalismen. Redan erfarenhe- terna under de första åren av den proportionella valmetodens tillämpning visade att framför allt det största partiet gynnades av kombinationen av d”Hondts system och små valkretsar. 1912 och 1914 väcktes motioner i riksdagen med syfte att erhålla större valkretsar. Motionerna avslogs emellertid av riksdagen. 1918 års lagtima riksdag tog i en skrivelse till Kungl. Maj:t upp frågan om reformering av valsystemet och berörde därvid särskilt

möjligheterna att begränsa antalet valkretsar. Skrivelsen utmynnade i en begäran om en utredning rörande de åtgärder, som kunde vidtas för att undvika de olägenheter som följde med de regler som gällde för det proportionella valsättet.

1 skrivelsen uttalades bl. a. att det mindre tillfredsställande resultat, som andrakammarvalen givit ur proportionalistisk synpunkt, otvivelaktigt sammanhängde med de små valkretsarna. De betänkligheter, som tidigare gjort sig gällande mot valkretsar av större omfattning, ansågs inte längre ha samma tyngd. Riksdagen fann därför att en omläggning av valkretsindel- ningen borde övervägas med länen som utgångspunkt för den nya indel- ningen.

Uppdraget att pröva valkretsindelningen lämnades till proportionsvalssak- kunniga som tillsattes 1919 och avlämnade sitt betänkande två år senare. Denna utredning föreslog i enlighet med direktiven att länsindelningen skulle vara vägledande för valkretsindelningen och konstruerade ett system med 28 valkretsar. Denna indelning lades till grund för en proposition till riksdagen 1921. Därmed fastställdes den valkretsindelning som i allt väsentligt tillämpas än i dag.

Reform/örslag efter 1921

Något tillspetsat kan sägas att diskussionen omkring 1909 års reform gällde om länen var alltför stora som valkretsar. Det var omtanken om närheten mellan väljare och valda som främst präglade denna diskussion. Efter 1921 har diskussionen gällt om länen är tillräckligt stora som valkretsar. Intresset har därmed förskjutits i riktning mot frågan om möjligheterna att uppnå en god proportionell representation i riksdagen. Kanske speglar denna utveck- ling av debatten den allt mer framträdande roll i politiken som partierna fick i samband med det demokratiska genombrottet 1909—1921.

Som framhållits tenderar d”Hondts fördelningsregel att premiera större partier. Vill man eftersträva en proportionellt större rättvisa åt de mindre partierna finns åtminstone fyra vägar att pröva. Man kan införa ett system med karteller där små partier genom valteknisk samverkan vid mandatför- delningen får en bättre representation. Man kan införa utjämningsmandat i någon form, ändra fördelningsregeln eller gå över till ett system med större valkretsar.

Vid 1924 års riksdag infördes enhetliga regler rörande kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar för att underlätta valteknisk samverkan mellan mindre partier.

Den andra möjligheten, vilken varit aktuell under hela den tidsperiod då proportionella val tillämpats i vårt land, är att införa något slag av utjämningssystem. Vid riksdagarna 1922 och 1926 väcktes motioner i syfte att genom ett utjämningsförfarande av ett eller annat slag vinna exakt partiproportionalitet vid valen till andra kammaren. Proportionsvalssakkun- niga hade i sitt betänkande diskuterat en sådan lösning men förkastat den. Utredningen framhöll att införande av tilläggsmandat eller annat utjäm- ningsförfarande skulle komma att ytterligare understryka partimomentet i valet bl. a. genom den uniformitet över hela landet som skulle krävas rörande partibeteckningar och annat. Det fanns vidare, enligt utredningen, en risk för att valets karaktär av partival skulle skjuta personvalet i bakgrunden.

År 1927 uppdrogs åt särskilda sakkunniga — 1927 års vallagstiftningssak- kunniga att verkställa utredning och framlägga förslag i syfte att tillförsäkra partierna mandat i förhållande till deras sammanlagda rösttal. Utredningen föreslog att 215 platser skulle besättas i de särskilda valkretsarna och återstående 15 platser utgöra tilläggsmandat. Förslaget genomfördes inte och motioner i samma syfte vid 1928 och 1929 års riksdagar avslogs.

Vid 1932 års riksdag föreslogs i en proposition att valkretsmandaten skulle kompletteras med ett antal riksmandat vilka skulle fördelas så att totalresul- tatet av valet närmade sig exakt proportionalitet. Konstitutionsutskottet avstyrkte propositionen och anförde därvid att vidgningen av valkretsarna 1921 inte varit avsedd att vara ett steg i riktning mot riksvalkretsen. Motivet hade tvärtom varit att bevara valkretsarna genom att i möjlig grad låta dem sammanfalla med länsområdena som naturliga enheter i valen. Motionsyr- kanden rörande utjämningsmandat avslogs även vid 1935, 1936, 1937, 1941 och 1945 års riksdagar.

Frågan om en revision av det proportionella valsystemet aktualiserades ånyo vid 1949 års riksdag som hade att behandla ett flertal motioner i detta ämne. Motionerna föranledde riksdagen att beställa en särskild utredning vilken tillsattes ijanuari 1950. Utredningen, vilken även fick i uppdrag att utreda frågan om folkomröstningarnas roll i vårt representativa demokratiska system, avlämnade året därpå betänkandet "Det proportionella valsättet vid val till riksdagens andra kammare” (SOU 1951 :58). Utredningen presenterade en bred analys av det proportionella valsystemets verkningar, jämförde olika fördelningsregler och kom också in på frågan om utjämningsmandat. Efter en ingående analys av olika modeller förkastades dock tanken på utjämning i denna form. På grund av tekniska svårigheter och på grund av en sådan reforms olika verkningar för stora och små partier ansåg utredningen att nackdelarna övervägde fördelarna ur proportionell synpunkt. Utredningen framhöll bl. a. att utjämningsmandaten i första hand skulle komma de mindre partierna till godo. De större partierna skulle även med ett sådant system huvudsakligen få mandat i valkretsarna medan de mindre partiernas representation till betydande del skulle komma att utgöras av utjämnings- mandat. Om utjämningsmandaten tillfördes från särskilda listor riksman- datsystemet skulle kammaren komma att bestå av två olika kategorier av ledamöter, något som utredningen bedömde som olämpligt.

Då utredningen sålunda förkastat tanken på utjämningsmandat återstod de två sistnämnda möjligheterna att förändra reglerna i riktning mot en mer exakt proportionalitet större valkretsar och en annan fördelningsmetod. Beträffande valkretsarna analyserade utredningen tre alternativ. Enligt det första alternativet, vilket omfattade 19 valkretsar, sammanslogs Stockholms och Uppsala län, Södermanlands och Västmanlands län, Kronobergs och Hallands län, Malmöhus län och fyrstadskretsen, Älvsborgs läns båda valkretsar, Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens län. Enligt de andra och tredje alternativen gjordes betydligt större valkretsar. 1 det första fallet blev antalet 9 och i det andra 6. Vid sitt slutliga ställningstagande stannade dock utredningen för att endast föreslå vissa mindre ändringar. Sålunda föreslogs att Västernorrlands och Jämtlands län samt Blekinge och Kristianstads län skulle bilda gemensamma valkret- sar.

Anledningen till att utredningen stannade för så begränsade förändringar i valkretsindelningen var att de samtidigt genomförda analyserna av olika fördelningsprinciper visade att det var möjligt att erhålla ett mer exakt proportionellt valsystem genom en övergång till uddatalsmetoden kombi- nerad med en särskild spärregel. Utredningen föreslog en sådan reform och fr. o. m. 1952 års andrakammarval tillämpades detta system med vissa modifikationer. Den spärr som utredningen föreslagit ersattes med jämk- ningen av första divisorn till 1.4. Förslaget att ändra valkretsindelningen vann inte förståelse hos statsmakterna. Problemen ur proportionell synpunkt med riktigt små valkretsar löstes i stället genom att vissa minimiregler för antalet mandat i en valkrets infördes. En valkrets som enligt den fastställda regeln för mandattilldelningen skulle erhålla färre än tre mandat tillförsäk- rades tre mandat. En valkrets med mellan tre och fem mandat tillförsäkrades fem mandat. Det totala antalet mandat i andra kammaren kom sedan successivt på grund av befolkningsutflyttningen främst i Gotlands och Jämtlands län att med ett par mandat överstiga de ursprungliga 230.

Även den 1954 tillsatta författningsutredningen tog upp frågan om tilläggsmandat. Nu var emellertid syftet med dessa mandat det rakt motsatta. Av omtanke om behovet av regeringsdugliga majoriteter föreslog utred- ningen i sitt betänkande "Sveriges statsskick” (SOU 1963:17) att de i de 28 valkretsarna utsedda ledamöterna (230) skulle kompletteras med 60 leda- möter som utsågs genom val i sex regioner. Vid regionvalet skulle d'Hondts fördelningsmetod tillämpas. Därigenom antogs det största partiet erhålla en viss överrepresentation samtidigt som incitamenten för att bilda nya småpartier skulle bli mindre. Utredningen övervägde inte några förändringar av de 28 valkretsarna.

Författningsutredningens förslag utsattes i denna del för stark kritik såväl från dem som var anhängare av ett mer exakt proportionellt system som från dem som ansåg att den föreslagna valordningen inte i tillräcklig utsträckning tillgodosåg önskemålet om regeringsdugliga majoriteter. Till bilden hör att det inom utredningen fanns ett starkt intresse för en övergång till majori- tetsval i enmansvalkretsar. Den starka kritiken mot författningsutredningens förslag medförde att hela författningsfrågan efter överläggningar mellan de fyra största partierna överlämnades till en ny utredning den 1966 tillsatta grundlagberedningen.

Frågan om valkretsstorleken, utjämningsmandat och fördelningsmetod fick inom grundlagberedningen en lösning som innebär att valkretsindel- ningen inte längre har någon betydelse ur den synpunkt som dominerat debatten under alla år dittills sedan 1921. Utredningen föreslog ett valsystem till den nya enkammarriksdagen som innebar att 310 ledamöter skulle utses i valkretsarna och 40 ledamöter genom ett utjämningssystem men utan särskilda riksmandat. Även utjämningsmandaten fördelades mellan valkret- sarna. Utredningen framhöll att dess förslag vilket genomfördes i samband med den partiella författningsreformen 1968—69 innebar att de avvikelser från ett strikt proportionellt valresultat som uppstår i enskilda valkretsar balanseras av utjämningsmandaten. Med hänsyn härtill och på grund av den tidsbrist under vilken utredningen arbetade avstod grundlagberedningen från att lägga fram förslag till en ny valkretsindelning. Det då pågående utreriningsarbetet rörande länsindelningen utgjorde ytterligare en anledning

till att inte i detta sammanhang aktualisera frågan.

Trots att valkretsindelningen sålunda numera förlorat sin betydelse för styrkeförhållandet mellan olika partier i riksdagen har begränsade reformer under senare år aktualiserats i flera riksdagsmotioner. Vid 1969 års riksdag väcktes likalydande motioner (m) i första och andra kammaren (1:405 och 112488) om ändring av valkretsindelningen i Malmöhus län. Motionerna syftade till att Helsingborg, Landskrona och Lund skulle sammanföras med länsvalkretsen medan Malmö stad skulle bilda egen valkrets. Riksdagen anslöt sig till konstitutionsutskottets uppfattning (KU 1969113) att ett ställningstagande till valkretsindelningen i Skåne borde avvaktas tills grundlagberedningen avslutat sitt återstående arbete.

Vid 1971 års riksdag återkom frågan om valkretsindelningen i Malmöhus län i två motioner (c och m)i vilka begärdes skyndsam utredning av denna fråga. Då grundlagberedningen vid denna tidpunkt ännu inte slutfört sitt arbete och presenterat sina förslag avslog KU (1971 :57) förslaget även detta år. 1 en reservation (c, m, fp) framhölls att såväl fyrstadskretsen som länsval- kretsen efter kommunindelningsreformen skulle komma att utgöra geogra- fiskt icke-sammanhängande områden. Detta ansågs motivera en översyn av indelningen i denna del så skyndsamt som möjligt. Riksdagen följde utskottets majoritet och avslog motionerna.

Isitt slutbetänkande med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsord- ning (SOU 1972:15) uttalade grundlagberedningen rörande valkretsindel- nlngen:

Frågan om rikets indelning i valkretsar framstod ännu när grundlagberedningen tillsattes år 1966 som en av de mera betydelsefulla. Vid mandatfördelning enbart i valkretsar kan gränsdragningen få betydelse för valutslaget. Det valsätt som beslöts i samband med enkammarreformen reducerar emellertid denna betydelse högst väsent- ligt. Valsättet syftar till att alla partier med minst fyra procent av rösterna i hela landet skall bli representerade i riksdagen i proportion till sina röstetal. En viss betydelse kan valkretsindelningen få till följd av regeln att ett parti med mindre än fyra procent av rösterna i hela landet skall delta i mandatfördelningen i valkrets där det har fått minst tolv procent av rösterna. Enligt grundlagberedningens mening är detta inte tillräcklig anledning att göra en allmän översyn av valkretsarna. Av andra skäl, t. ex. de ändringar av valkretsindelningen som har inträffat som en följd av kommunindelningsreformen, kan dock en översyn av valkretsindelningen i särskilda fall vara motiverad. Grund- lagberedningen har inte närmare övervägt dessa frågor.

Konstitutionsutskottet (KU 1972z45) avstyrkte samma år ånyo motionsyr- kanden rörande en utredning av valkretsindelningen med motivering att riksdagen inom en nära framtid skulle få ta ställning till frågor som sammanhängde med valkretsindelningen i ett större sammanhang. I en reservation (c, m, fp) begärdes att riksdagen skulle hemställa hos Kungl. Maj:t att den då arbetande länsberedningen skulle ges i uppdrag att utreda frågan om valkretsindelningen för val till riksdagen. Reservanterna anförde bl. a.

Den nu gällande valkretsindelningen för val till riksdagen tillkom 1921 och har sedan dess inte varit föremål för någon allmän översyn. 1969 års författningsreform berörde inte valkretsindelningen, närmast av det skälet att den blev av underordnad betydelse för mandatfördelningen mellan partierna genom det nya mandatfördelningssystem som infördes.

Valkretsindelningen har dock fortfarande stor betydelse för de politiska partiernas

verksamhet. Samtliga mandat besätts med namn från de valsedlar partierna gått fram med i de olika valkretsarna. Därav följer att kandidatnomineringen inom partierna måste ske valkretsvis och att partierna således måste ha en regional organisation som följer valkretsindelningen. Men även i övrigt är det naturligt att partiarbetet på det regionala planet är anpassat efter de geografiska gränser som valkretsindelningen drar upp. För de politiska partierna och för den allmänhet dessa partier skall betjäna är det således av stor vikt att valkretsindelningen 'är så utformad att den inte försvårar partiernas arbete. Trots att valkretsindelningen formellt hållits oförändrad sedan 1921 har betydande faktiska förändringar inträffat. Den förändrade befolkningsstrukturen har medfört. att antalet mandat numera varierar mycket kraftigt — från 2 till 36 — mellan de olika valkretsarna. Kommunindelningsreformerna har lett till faktiska men oplanerade förändringar av valkretsindelningen. En del valkretsar har — delvis som en följd av kommunindelningsreformerna fått en geografisk avgränsning som helt allmänt är egendomlig och som starkt försvårar partiernas arbete. Detta gäller särskilt de båda valkretsarna i Malmöhus län. Av anförda skäl anser vi det angeläget att valkretsindelningen för val till riksdagen ses över. Härvid bör särskilt eftersträvas, att varje valkrets kommer att omfatta ett geografiskt sammanhängande område, att kommuner som ur kommunikations- och allmänt geografiska synpunkter hör nära samman förs till samma valkrets och att frågan om ett lämpligt medeltal mandat per valkrets blir föremål för överväganden.

Riksdagen följde konstitutionsutskottets förslag.

I propositionen 1973190 med förslag till ny regeringsform m. m. anmälde departementschefen att en särskild utredning skulle tillkallas för att närmare utreda vissa problem i anslutning till valsystemet bl. a. möjligheterna att förstärka personvalsinslaget samt valkretsindelningen. Den sistnämnda hade även detta år tagits upp i olika motionsyrkanden. Enligt konstitutionsutskot- tets mening (KU 1973126) var det tillfredsställande att en sådan översyn kom till stånd. Utskottet anförde att de sakkunniga borde lämnas stor frihet vid fullgörandet av sitt uppdrag. Något ytterligare uttalande gjordes ej av utskottet._Följande år avstyrkte konstitutionsutskottet (KU 1974121 samt KU 1975:18) motionsyrkanden rörande valkretsindelningen med hänvisning till den aviserade utredningens uppdrag.

Sammanfattningsvis kan konstateras att debatten rörande valkretsindel- ningen kan indelas i tre tidsmässigt avgränsade faser. Under perioden 1909—1921 gällde debatten främst möjligheterna att öka valkretsarnas storlek utan att den nära kontakt mellan väljare och valda, som präglade det tidigare majoritetsvalsystemet med enmansvalkretsar, alltför mycket försvagades. Efter 1921 och fram t. o. m. den partiella reformen 1968—69 koncentrerades intresset i stället på möjligheterna att uppnå en mer exakt proportionalitet i valresultatet. Därvid framstod en ytterligare ökning av valkretsstorleken som ett alternativ bland flera. Sedan valkretsindelningen genom den partiella författningsreformen mist sin betydelse för fördelningen av mandaten totalt mellan olika partier har intresset koncentrerats dels på valkretsindelningen i Malmöhus län, dels på andra förhållanden såsom dess betydelse för partiernas regionala organisation. 1 direktiven till personvals- och valkretsutredningen anför departemenschefen i denna del sålunda:

1 det riksproportionella valsystemet är valkretsarna visserligen inte slutna på samma sätt som tidigare. Systemet innebär emellertid att regionala och lokala intressen beaktas: Valen sker fortfarande valkretsvis och alla mandat såväl de fasta

valkretsmandaten som utjämningsmandaten — besätts med kandidater som har nominerats i valkretsarna.

1 det tidigare slutna valketssystemet hade valkretsindelningen stor betydelse för mandatfördelningen. Med det valsystem som infördes i samband med enkammarre- formen har läget förändrats. Mandatfördelningen mellan partierna avspeglar mycket nära partiernas röstetal i hela landet.

Valkretsindelningen har sålunda numera sitt intresse främst från andra synpunkter än dem som betingas av fördelningen av mandat mellan de panier som deltar i valen. Som jag nyss nämnde innebär valsystemet att nomineringen av riksdagskandidater liksom tidigare sker valkretsvis. Inte minst som följd av detta blir de politiska partiernas regionala verksamhet nära knuten till valkretsarna. Valkretsarnas befolkningsmässiga och geografiska storlek blir av stor betydelse för utformningen av denna verksamhet och för möjligheterna att skapa och vidmakthålla goda förbindelser mellan väljarna och riksdagsledamöterna eller dem som kandiderar vid riksdagsval.

3 Två alternativa valkretsindelningar

Inledning

1 direktiven anges att utredningen bör överväga en ny valkretsindelning vid riksdagsvalen. Därvid skall vissa utgångspunkter vara vägledande. Valkret- sarna bör befolkningsmässigt vara mindre än de för närvarande största. Valkretsarna bör dessutom vara geografiskt sammanhängande och deras gränser bör inte skära kommun- eller länsgränser.

De utgångspunkter som anges i direktiven innebär vissa begränsningar i handlingsfriheten. Det är uppenbart att villkoret att länsgränserna ej får överskridas är den viktigaste av dessa. Den innebär nämligen att endast uppdelningar av de nuvarande valkretsarna är möjliga. Av tabell 111:1 framgår att den vanligaste valkretsstorleken i dag är 9—11 mandat om endast de fasta valkretsmandaten räknas. I denna storleksklass finns 16 av de 28 valkretsarna. Sex valkretsar är mindre och sex är större. Av dessa är fyra betydligt större än de övriga. Det gäller Stockholms kommun (27 mandat), Stockholms län (28 mandat), Fyrstadskretsen (18 mandat) och Göteborgs kommun (17 mandat).

Då länsgränserna ej får överskridas synes alternativen, om också kravet på så långt möjligt likstora valkretsar skall upprätthållas, inskränka sig till två. Enligt det första alternativet kan den nuvarande vanligaste valkretsstorleken tas till modellvalkrets. Det blir då i första hand frågan om en uppdelning av de

Tabell [11.1 Nuvarande valkretsstorlekar

Antal mandat Antal valkretsar

0— 5 2 6 2 7 l 8 l 9 _ 6 10 5 11 5 12 1 13 0 14 0 15 1 16—28 4

1 När detta genomfördes fanns endast valstatistik för 1973 års val tillgäng- lig. Bearbetningarna byg- ger sålunda på uppgifter från detta val.

fyra största valkretsarna. Enligt det andra alternativet måste flertalet av de nuvarande valkretsarna med 9—11 mandat uppdelas. Modellvalkretsen erhåller då fem mandat. Skulle en medelväg mellan dessa nivåer väljas blir storleksvariationerna mellan enskilda kretsar större eftersom en valkrets på 10 mandat inte kan delas i större enheter än 5 utan att resterande valkrets blir av mycket begränsad storlek.

Med hänsyn till dessa restriktioner har utredningen utarbetat två alterna- tiva valkretsindelningar. Den första innebär sammanlagt 34 valkretsar och den andra 54 valkretsar. Vid indelningen har hänsyn så långt möjligt tagits till geografiska och befolkningsmässiga förhållanden så att valkretsarna skall utgöra naturliga områden. I viss utsträckning har det därvid varit möjligt att ta hänsyn till den nuvarande indelningen i kommun- och landstingsvalkret- sar. I många fall har dock dessa en utformning som stämmer mindre väl med den naturliga indelningen i de storleksklasser som här blir aktuella. I dessa fall har avsteg gjorts från den landstingskommunala indelningen.

Valkretsalternativen kan ses som modellindelningar som kan bli föremål för ändringar i ett fortsatt arbete på att reformera valkretsindelningen. Detta gäller naturligtvis i största utsträckning 54-va1kretsindelningen där flera alternativa lösningar finns i många län. Sådana förändringar bör kunna vidtas utan att resultaten av de analyser som utredningen gjort förändras i mer betydande utsträckning.

En förändring av valkretsindelningen aktualiserar flera frågeställningar. Den viktigaste gäller behovet av utjämningsmandat för att ett riksproportio- nellt valresultat i rimlig utsträckning skall garanteras. Grundlagberedningen företog vissa analyser som pekade på att 25 utjämningsmandat skulle vara tillräckligt vid tillämpning av de nuvarande 28 valkretsarna. Med 39 utjäm- ningsmandat bör säkerhetsmarginalen i detta avseende vara mycket god. Ett ökat antal valkretsar innebär dock större påfrestningar på systemet. Utred- ningen har därför underkastat de två valkretsindelningarna ett omfattande testprogram.' I samband därmed har också undersökts inverkan av vissa andra förändringar i valsystemet som skulle kunna vidtas för att minska behovet av utjämningsmandat.

I fortsättningen beskrivs i detta kapitel de två valkretsindelningarna. Därefter redovisas i nästa kapitel de analyser som genomförts. Utredningens eget ställningstagande till valkretsförslagen tas upp i det därpå följande kapitlet.

Alternativ 1: 34 valkretsar

En revision av valkretsindelningen som syftar till mindre valkretsar med 10 mandat som riktpunkt behöver som framgått inte göras särskilt omfattande. Av de nuvarande valkretsarna måste Stockholms kommuns, Stockholms läns samt Göteborgs kommuns valkretsar delas. Östergötlands läns valkrets med 15 fasta valkretsmandat utgör ett gränsfall. Det är svårt att dela denna valkrets i två någorlunda likstora delar med beaktande av önskemålet om naturliga områden. Denna valkrets bör därför bibehållas oförändrad. Däremot måste en förändring ske i Malmöhus län eftersom valkretsarna där i dag inte utgör sammanhängande områden. Fyrstadskretsen har också för många fasta valkretsmandat i förhållande till det uppsatta riktvärdet.

Den testade valkretsindelningen framgår av tabell 11112. Av tabellen framgår även antal röstberättigade och antal mandat beräknat på 1976 års valsiffror vilka blivit tillgängliga under arbetets gång. Av de 34 valkretsarna är Östergötlands störst med 15 mandat. Därefter kommer Gävleborgs län med 12 mandat och sex valkretsar med 11 mandat. De valkretsar som förändrats kommenteras närmare nedan.

Stockholms kommun

Kommunen har i riksdagsvalen 27 fasta valkretsmandat och har därför delats i tre valkretsar. Indelningsförslaget redovisas på kartan i figur 111: 1. Förslaget följer indelningen i valkretsar vid de kommunala valen. Valkrets 1 och 3 i kommunalvalen bildar en nordlig valkrets med 190 021 röstberättigade. Den södra valkretsen med 178 994 röstberättigade består av de kommunala

Tabell 11112 Fördelning av fasta valkretsmandat 10-mandatsa1ternativet

Valkrets Röstberättigade Mandal 1973 1976 1973 1976 1. Stockholms kommuns norra 196 455 190 021 10 10 2. Stockholms kommuns södra 184 738 178 994 10 9 3. Stockholms kommuns västra 146 599 154 968 8 8 4. Stockholms läns norra 200 439 213 167 11 11 5. Stockholms läns östra 137 948 152 612 8 8 6. Stockholms läns södra 156 019 171 596 8 9 7. Uppsala läns 155 043 164 298 8 9 8. Södermanlands läns 168 003 176 250 9 9 9. Östergötlands läns 271 359 283 263 15 15 10. Jönköpings läns 208 874 217 952 11 11 11. Kronobergs läns 117 777 123 232 6 6 12. Kalmar läns 172 503 179 189 9 9 13. Gotlands läns 37 990 40 079 2 2 14. Blekinge läns 108 464 112 622 6 6 15. Kristianstads läns 190 637 200 301 10 10 16. Malmöhus läns norra 163 396 170 740 9 9 17. Malmöhus läns södra 167 427 183 737 9 10 18. Malmö kommuns 182 722 181 356 10 9 19. Hallands läns 146 080 158 260 8 8 20. Göteborgs kommuns södra 161 718 165 279 9 9 21. Göteborgs kommuns norra 156 718 159 108 9 8 22. Bohusläns 178 697 191 667 10 10 23. Älvsborgs läns norra 158 876 168 889 9 9 24. Älvsborgs läns södra 122 044 127 011 7 7 25. Skaraborgs läns 183 179 191 761 10 10 26. Värmlands 205 872 213 300 11 11 26. Örebro läns 195 396 201 579 11 11 28. Västmanlands läns 171 583 179 091 9 9 29. Kopparbergs läns 198 488 209 037 11 11 30. Gävleborgs läns 211 256 220 351 12 12 31. Västernorrlands läns 194 478 201 823 11 11 32. Jämtlands läns 97 069 101 442 5 5 33. Västerbottens läns 166 610 175 792 9 9 34. Norrbottens läns 175 876 188 310 10 10

mun.

Figur III:] Valkretsindel- ningen i S tockholms kom-

Västra valkretsen

Södra valkretsen

Adolf Fredrik _ Gustav Vasa Bromma 9. Hedvig Eleonora Brännkyrka 10. Hägersten Engelbrekt 11. Hässelby Enskede 12. Högalid

Essinge 13. Jakob

Farsta 14. Johannes

15. Katarina 20. Oscar 25. Spånga och Kista kbfd 16. Klara 21. Sankt Göran 26. Storkyrkoförsamling 17. Kungsholms 22. Skarpnäck 27. Vantör

18. Maria Magdalena 23. Skärholmen 28. Vällingby

19. Matteus 24. Sofia 29. Västerled

v-"N'm'sfm'to'rx'

valkretsarna 4 och 5. Den västra valkretsen består av kommunalvalkretsarna 2 och 6. Antalet röstberättigade i den västra valkretsen är 154 968.

S tockholms län

Även Stockholms län har uppdelats på tre valkretsar. Indelningen bygger här i huvudsak på landstingsvalkretsarna. Den norra valkretsen omfattar

Stockholms län . Botkyrka 12. Sollentuna _.

2. Danderyd 13. Solna

3. Ekerö 14. Sundbyberg

4. Haninge 15. Södertälje

5. Huddinge 16. Tyresö

6. Järfälla 17. Täby

7. Lindingö 18. Upplands—Bro

8. Nacka 19. Upplands-Väsby

9. Norrtälje 20. Vallentuna 10. Nynäshamn 21. Vaxholm valkretsen 11. Sigtuna 22. Värmdö

Östra valkretsen

Södra valkretsen

Figur III:2 Valkretsindel- ningen i Stockho/ms län.

Figur III.'3 Valkretsindel- ningen i Göteborgs kom- mun.

kommunerna Norrtälje, Sigtuna, Upplands-Väsby, Vallentuna, Ekerö, Järfälla, Upplands-Bro, Sollentuna, Solna och Sundbyberg (landstingsval- kretsarna A, C och D). Kretsen får 11 mandat och 213 167 röstberättigade. Den östra valkretsen med 152 612 röstberättigade och 8 mandat består av kommunerna Lidingö, Nacka, Värmdö, Tyresö, Vaxholm, Täby och Danderyd (landstingsvalkretsarna B och E samt Tyresö kommun). Den södra valkretsen bestående av Botkyrka, Huddinge, Södertälje, Haninge och Nynäshamns kommuner får 171 596 röstberättigade och 9 fasta valkrets- mandat (landstingsvalkretsarna F, G och H med undantag av Tyresö kommun). Indelningen redovisas på kartan i figur III:2.

Norra valkretsen

Domkyrko Askim

S:t Pauli Nylöse Bergsjön Haga Oscar Fredrik Carl Johan Vasa Annedal Masthugg Johanneberg bundby Orgryte Härlanda Kortedala Biskopsgården Brämaregärden Västra Frölunda Högsbo Tynnered Alvsborg Backa Angered Gunnered Bergum Björlanda Säve Torslanda Tuve

Styrsö Rödbo

Södra valkretsen

N_._._._.._a_._._._._. ommwmmAwN—OWWWmmwa—

NNNNNN 0701—wa4

wmmm mext

ww N..

Göteborgs kommun

Även i Göteborgs kommun (se karta i figur 11113) har uppdelningen gjorts så att den följer de kommunala valkretsarna. Indelningen består av två relativt likstora kretsar. Den södra har 165 279 röstberättigade och 9 mandat (kommunalvalkrets 3 och 4). Den norra har 159 108 röstberättigade och 8 mandat (kommunalvalkrets 1 och 2). Som framgår av kartan har de två valkretsarnas lika storlek och anpassning till kommunalvalkretsarna skett till priset av en indelning som geografiskt kan synas mindre lämplig. För de teoretiska analyser som redovisas i nästa kapitel är dock detta förhållande av mindre betydelse.

Norra valkretsen

Malmö , valkrets

Södra valkretsen Malmöhus län

1. Bjuv 8. Kävlinge 15. Staffanstorp

2. Burlöv 9. Landskrona 16. Svalöv

3. Eslöv 10. Lomma 17. Svedala

4. Helsingborg 11. Lund 18. Trelleborg

5. Höganäs 12. Malmö 19. Vellinge

6. Hörby 13. Sjöbo 20. Ystad Figur III:4 Valkretsindel- 7. Höör 14. Skurup ningeniMa/möhus län.

Malmöhus län

Malmöhus län har delats på tre valkretsar. Malmö kommun har fått bilda en egen krets. Denna får 181356 röstberättigade och 9 mandat. Den norra valkretsen med 170 740 röstberättigade och 9 mandat består av kommunerna Höganäs, Helsingborg, Bjuv, Landskrona, Svalöv, Eslöv, Höör och Hörby. Den södra valkretsen har 183 737 röstberättigade och får 10 mandat. Den består av Kävlinge, Lomma, Lund, Sjöbo, Vellinge, Trelleborg, Skurup, Ystad, Svedala, Staffanstorp och Burlöv. Indelningen redovisas på kartan i figur III:4.

Alternativ II: 54 valkretsar

Metodiken

Vid indelningen av landet i 5-mandatskretsar har krävts ett mer omfattande analysarbete. Med utgångspunkt från direktiven tillämpades därvid följande tumregler.

1. Likformigheten i storlek har åstadkommits genom att nuvarande valkretsar delats så snart antalet mandat varit större än sju. För de större valkretsarna har därvid indelningen skett så att antalet nya valkretsar motsvarar det antal gånger talet fem ryms inom mandatantalet.

2. Indelningen har skett helt inom länsindelningen. Ingen valkrets har tillåtits skära länsgräns.

3. Den minsta byggstenen har utgjorts av kommunen. Ingen kommun med undantag av storstäderna har delats. Denna restriktion har vållat problem i ett mindre antal fall.

4. Varje valkrets är geografiskt sammanhängande.

De ur direktiven härledda restriktionerna har kompletterats med ytterligare tre tumregler.

5. Vid indelningen har så långt möjligt beaktats indelningen i s.k. A- regioner.

6. Vid "problemfall" har kommunikationsmöjligheterna till andra delar av valkretsen beaktats.

7. Vid valet mellan storleksmässigtjämn uppdelning av befintliga valkretsar och näringsgeografiskt naturliga enheter har i flertalet fall den närings- geografiska samhörigheten så som den manifesteras i A-regiondelningen getts högre prioritet.

Istorstadsområdena har något större valkretsar(7 resp. 8 mandat) accepterats. Detta har skett för att inte onödigtvis öka behovet av utjämningsmandat. I och för sig kan valkretsarna i Stockholm uppdelas ytterligare.

Några sammanfattande uppgifter

Nedan redovisas först en översikt över modellförslaget. Vid de olika uppdelningarna av nu befintliga valkretsar har i många fall olika alternativ stått till buds. För att möjliggöra en närmare bedömning av förslaget

Tabell III:3 Nya valkretsar (5-mandatalternativet)

Valkrets Antal röst— Antal Antal röst- Antal berättigade mandat berättigade mandat 1973 1973 1976 1976 I, Stockholms kommuns västra valkrets 102 587 6 113 396 6 2. Stockholms kommuns norra valkrets 142 893 8 137 902 7 3. Stockholms kommuns södra valkrets 142 482 8 138 309 7 4. Stockholms kommuns östra valkrets 139 830 8 134 376 7 5. Stockholms län norra valkrets 122 574 7 134 791 7 6. Stockholms län västra valkrets 135 389 7 142 072 7 7. Stockholms län östra valkrets 121 104 7 132 135 7 8. Stockholms län södra valkrets 115 339 6 128 377 7 9. Uppsala läns valkrets 155 043 8 164 298 9 10. Södermanlands län södra valkrets 92 680 5 97 687 5 11. Södermanlands län norra valkrets 75 323 4 78 563 4 12. Östergötlands läns östra valkrets 114 200 6 117 737 6 13. Östergötlands län västra valkrets 157 159 9 165 526 9 14. Jönköpings läns östra valkrets 83 518 5 86 023 4 15. Jönköpings läns västra valkrets 125 356 7 131 929 7 16. Kronobergs läns valkrets 117 777 6 123 232 6 17. Kalmar läns norra valkrets 89 864 5 92 632 5 18. Kalmar läns södra valkrets 82 639 4 86 557 4 19. Gotlands läns valkrets 37 990 2 40 079 2 20. Blekinge läns valkrets 108 464 6 112 622 6 21. Kristianstads läns östra valkrets 89 857 5 94 016 5 22. Kristianstads läns västra valkrets 100 780 5 106 285 5 23. Malmöhus läns norra valkrets 163 396 9 170 740 9 24. Malmöhus läns södra valkrets 167 427 9 183 737 10 25. Malmö kommuns östra valkrets 78 782 4 72 893 4 26. Malmö kommuns västra valkrets 103 940 6 108 463 6 27. Hallands läns södra valkrets 72 328 4 76 599 4 28. Hallands läns norra valkrets 73 752 4 81 661 4 29. Göteborgs och Bohusläns södra valkrets 60 170 3 64 663 3 30. Göteborgs och Bohusläns norra valkrets 118 527 6 127 004 7 31. Göteborgs kommun norra valkrets 156 718 8 159 108 8 32. Göteborgs kommun södra valkrets 161 718 9 165 279 9 33. Älvsborgs läns norra valkrets 92 533 5 96 395 5 34. Älvsborgs läns mellersta valkrets 66 343 4 72 494 4 35. Älvsborgs läns södra valkrets 122 044 7 127 011 7 36. Skaraborgs läns norra valkrets 85 965 5 90 540 5 37. Skaraborgs läns södra valkrets 97 214 5 101 221 5 38. Värmlands läns västra valkrets 90 225 5 92 017 5 39. Värmlands läns östra valkrets 115 647 6 121 283 6 40. Örebro läns norra valkrets 71 534 4 73 551 4 41. Örebro läns södra valkrets 123 862 7 128 028 7 42. Västmanlands läns östra valkrets 101 405 5 106 384 5 43. Västmanlands läns västra valkrets 70 178 4 72 707 4 44. Kopparbergs läns södra valkrets 101 464 5 106 666 5 45. Kopparbergs läns norra valkrets 97 024 5 102 371 5 46. Gävleborgs läns södra valkrets 106 332 6 111 607 6 47. Gävleborgs läns norra valkrets 104 924 6 108 744 6 48. Västernorrlands läns södra valkrets 89 120 5 93 591 5 49. Västernorrlands läns norra valkrets 105 358 6 108 232 6 50. Jämtlands läns valkrets 97 069 5 101 442 5 51. Västerbottens läns södra valkrets 75 795 4 80 121 4 52. Västerbottens läns norra valkrets 90 815 5 95 671 5 53. Norrbottens läns södra valkrets 105 897 6 115 650 6 54. Norrbottens läns norra valkrets 69 979 4 72 660 4

redovisas också län för län hur indelningen har gjorts, dvs. hur den stämmer överens med andra indelningar, vilka avvägningar som gjorts osv.

Valkretsarna framgår av tabell 11113 och figur 11125 i vilken också kan utläsas antalet röstberättigade vid 1973 och 1976 års val, antalet mandat samt ett ”namnförslag” på varje föreslagen ny valkrets. Av tabellen kan utläsas att Stockholms kommun och Stockhoms län uppdelats i vardera fyra valkretsar. 1 Malmöhus län bildar Malmö kommun två valkretsar samt länet två valkretsar. Länsvalkretsarna är desamma som i IO-mandatsalternativet. Även i Göteborgs kommun är indelning densamma som i 34-alternativet. Älvsborgs län har uppdelats på tre valkretsar. I övrigt gäller att nuvarande valkretsar uppdelats i två. Undantag är dock Uppsala län, Kronobergs län, Gotland, Blekinge län och Jämtlands län vilka oförändrat utgör en valkrets vardera.

Fördelningen av mandat mellan de nya valkretsarna ger i stort sett samma antal mandat till olika län som nuvarande indelning. Självfallet skulle denna fördelning påverkas av modifieringar i de här föreslagna gränsdragningarna. Vid den fördelning som gjorts av mandaten mellan valkretsarna enligt reglerna i 2 kap. 25 vallagen har 281 av mandaten fördelats i den första omgången och resterande på grundval av storleksordningen av de överskott som därvid uppkommit. Fördelningen av de sista mandaten är särskilt känslig för befolkningsförändringar och gränsjusteringar.

Som framgått har önskemålet om någorlunda ”naturliga” valkretsar i några fall tvingat fram avvikelser från normalstorleken på valkretsen. Av tabell III:4 kan utläsas marginalfördelningen av kretsarna avseende mandat- antalet. Av tabellen framgår att en valkrets endast har två mandat. Det är Gotland som rimligen bör behållas som egen valkrets. Den valkrets som endast erhållit 3 mandat är Bohus läns södra valkrets. Idet sistnämnda fallet är detta ett resultat av att Göteborgs kommun delar av länsvalkretsen.

Tabell III:4 Antal valkretsar i olika storleksklasser

Antal mandat Antal valkretsar 1973 1976 2 l 1 3 l l 4 10 11 5 15 14 6 12 10 7 6 11 8 5 1 9— 4 5

54 54

? |:

. .

alltr | .lrrl

Figur III:5 Valkretsindel-

ningen enligt alternativ II .

Valkretsförslaget enligt alternativ II länsvis

1. Stockholms kommun

Västra valkretsen Norra valkretsen

Bromma församling Essinge församling Hässelby Kungsholms Spånga Matteus Vällingby S:t Göran

Västerleds Adolf Fredrik Engelbrekt Gustav Vasa Hedvig Eleonora Jakob Johannes Klara Oscar Storkyrkoförsamling

Södra valkretsen Östra valkretsen Högalids församling Maria församling Hägersten Katarina Skärholmen Sofia Brännkyrka Enskede Vantör Farsta Skarpnäck Kommentar

Förslaget till indelning av Stockholms kommun bygger på valkretsindel- ningen vid de kommunala valen 1973. Valkretsarna har lagts samman två och två så att krets 1 och IV bildar den östra valkretsen, V och VI den södra. Den norra valkretsen består av kommunalvalkrets 111 och II utom Västerleds församling. Den västra valkretsen består av Västerleds församling samt kommunalvalkrets VII. Valkretsarna i Stockholm hör till de större. Eftersom avståndsfaktorn i stort sett torde vara irrelevant i storstadsområdena torde detta vara rimligt eftersom samtidigt antalet valkretsar totalt och därmed behovet av utjäm- ningsmandat kan begränsas.

2 Stockholms län

Norra valkretsen Västra valkretsen Norrtälje Ekerö

Sigtuna Järfälla Upplands Väsby Upplands-Bro Vallentuna Sollentuna Danderyd Solna Täby Sundbyberg

Vaxholm

Östra valkretsen Lidingö Nacka Värmdö Haninge Tyresö Nynäshamn

Kommentar

Södra valkretsen Botkyrka Huddinge Södertälje

1 Stockholms län har landstingsvalkretsarna varit vägledande vid indel- ningen. Den norra valkretsen omfattar landstingsvalkrets A och B. Den västra valkretsen omfattar landstingsvalkrets C och D. Den östra valkretsen omfattarlandstingsvalkrets E och F. Den södra omfattar landstingsvalkret- sarna G och H.

3 Uppsala län

Uppsala län borde enligt huvudregeln ha uppdelats i två valkretsar. Länet domineras dock befolkningsmässigt så kraftigt av Uppsala kommun att någon uppdelning inte är möjlig utan att denna kommun delas. Uppsala län har med hänsyn härtill behållits som en egen valkrets.

4. Södermanlands län

Södra valkretsen Vingåker Katrineh>lm Flen

Nyköping Oxelösurd

Kommentar

Norra valkretsen Eskilstuna Strängnäs

1 Södernanlands län följer indelningen A-regionindelningen. Den norra valkretsen består av Eskilstuna A-region medan Katrineholms och Nykö- pings A-egioner utgör den södra valkretsen.

5. Östergötlands län

Östra vakretsen Norrköping Finspång Söderköp' ng Valdemasvik

Västra valkretsen Motala Mjölby Boxholm Ödeshög Ydre Linköping Åtvidaberg Kinda

Kommentar

Östergötlands län med 15 fasta valkretsmandat skulle enligt huvudregeln uppdelas i tre valkretsar. Ett problem med en sådan indelning är att de två största kommunerna Norrköping och Linköping ligger så nära varandra och att den västra valkrets som skulle bestå av området mellan Linköping och Vättern blir så mycket mindre än de övriga och får en onaturlig utsträckning. Med hänsyn till behovet att inte onödigtvis öka antalet valkretsar och därmed behovet av utjämningsmandat har i stället valts att endast uppdela länet i två valkretsar. Den östra kretsen består av Norrköpings A—region.

6. Jönköpings län

Östra valkretsen Västra valkretsen Tranås Jönköping Aneby Vaggeryd

Nässjö Gnosjö Eksjö Gislaved Sävsjö Värnamo Vetlanda

Kommentar

1 Jönköpings län har Jönköpings och Värnamo A-regioner sammanförts till en valkrets och Tranås och Eksjö/Nässjö/Vetlanda A-region till en valkrets. Uppdelning leder till att den ena valkretsen får sju och den andra fem mandat. Den är emellertid i geografiskt avseende så rimlig att denna skillnad bör accepteras.

7. Kronobergs län

Kronobergs län utgör liksom hittills en egen valkrets.

8. Kalmar län

Norra valkretsen Södra valkretsen Västervik Nybro Vimmerby Kalmar Hultsfred Emmaboda Oskarshamn Torsås

Högsby Borgholm Mönsterås Mörbylånga Kommentar

1 Kalmar län har Kalmars A-region fått bilda en valkrets. Den andra valkretsen består av Västerviks, Hultsfred/Vimmerbys och Oskarshamns

A-regioner.

9. Gotlands län

Gotlands län bildar liksom f. n. egen valkrets.

10. Blekinge län

Även Blekinge län behålles som egen valkrets.

I 1 Kristianstads län

Östra valkretsen Västra valkretsen Östra Göinge Osby Bromölla Båstad Kristianstad Ängelholm Simrishamn Åstorp Tomelilla Klippan Perstorp Örkelljunga Hässleholm Kommentar

Förslaget i Kristianstads län bygger på A-regionindelningen.

Den östra valkretsen omfattar Kristianstads A-region och den del av Ystad/Simrishamns A-region som ingår i Kristianstads län.

Den västra valkretsen omfattar Ängelholms och Hässleholms A-regioner samt Klippan och Åstorps kommuner vilka ingåri Helsingborg/ Landskronas A-region.

12. Malmöhus län

Norra valkretsen Södra valkretsen Höganäs Kävlinge Helsingborg Lomma Bjuv Lund Landskrona Sjöbo Svalöv Vellinge Eslöv Trelleborg Höör Skurup Hörby Ystad Staffanstorp Svedala Burlöv Malmö kommuns östra valkrets Malmö kommuns västra valkrets Valdistrikten i Malmö Valdistrikten i Malmö Fosie Bunkeflo Glostrup Eriksfält Husie Hyllie Kirseberg Kulladal Oxie Limhamn

S. Sallerup Möllevången S:t Pauli S:t Johannes S:t Petri Slottsstaden V. Skrävlinge Sofielund Tygelsjö V. Klagstorp Kommentar

Valkretsindelningen i Malmöhus län är densamma som i 34-valkretsalterna- tivet. Dock har Malmö kommun delats i två kretsar. Valkretsarna i länet har blivit relativt stora. Med hänsyn till den höga befolkningstätheten och behovet av att totalt sett inte erhålla alltför många valkretsar har detta bedömts som acceptabelt i detta fall.

13. Hallands län

Södra valkretsen Norra valkretsen Halmstad Kungsbacka Laholm Varberg

Hylte Falkenberg Kommentar

Den södra valkretsen överensstämmer med Halmstads A-region och den norra med Falkenberg/Varbergs A—region samt Kungsbacka kommun vilken närmast är orienterad mot Göteborg.

14. Göteborgs och Bohus-lån

Norra valkretsen Södra valkretsen Torslanda församling S:t Pauli församling Björlanda Domkyrkoförsamlingen Säve Haga Tuve Vasa Biskopsgården Annedal

Lundby Johanneberg Brämaregården Masthugg Backa Oscar Fredrik Gunnared Askim Bergum Högsbo Angered Karl Johan Kortedala Styrsö Bergsjön Tynnered Nylöse Västra Frölunda Härlanda Älvsborg

Örgryte

Rödbo

Kommentar

1 Göteborgs kommun är indelningen identisk med den i 34-valkretsindel- ningen. Det innebär att den följer de kommunala valkretsarna. Den södra valkretsen består av kommunalvalkrets 3 och 4. Den norra valkretsen består av kommunalvalkretsarna 1 och 2. Valkretsarna blir större än den eftersträ- vade normalstorleken men detta kan accepteras på samma grunder som i Stockholmsregionen och Malmöhus län. De geografiska avstånden ärinte av samma betydelse i storstäderna.

15 Bohus län

Södra valkretsen Norra valkretsen Mölndal Strömstad Härryda Tanum Partille Munkedal Sotenäs Lysekil Uddevalla Orust Tjörn Kungälv Öckerö Stenungsund

Kommentar

1 Bohus län skapar Göteborg ett problem vid indelningen. Enligt huvudregeln att valkretsarna skall vara geografiskt sammanhängande är det nödvändigt att låta Partille, Härryda och Mölndals kommuner bilda en egen valkrets. Denna blir då så liten som 64 663 röstberättigade medan den norra valkretsen blir nästan dubbelt så stor och får 127004. Någon annan uppdelning är emellertid inte möjlig utan att bryta någon länsgräns eller slå samman med Göteborg.

16. Älvsborgs län

Norra valkretsen Mellersta valkretsen Trollhättan Lilla Edet Vänersborg Ale Mellerud Lerum Färgelanda Alingsås Dals—Ed Vårgårda Bengtsfors Herrljunga Åmål

Södra valkretsen Borås Ulricehamn Mark Tranemo

Svenljunga

Kommentar

Beträffande Älvsborgs län gäller att den norra valkretsen delats i två kretsar. Vänersborg och Trollhättan bör knappast skiljas åt. Detta medför att den redovisade uppdelningen är den enda möjliga.

För den södra valkretsen innebär detta alternativ ingen ändring i förhål- lande till nuläget. Enligt huvudregeln skall ingen uppdelning ske och med Borås dominerande ställning är ingen uppdelning heller möjlig.

17. Skaraborgs län

Norra valkretsen Södra valkretsen Gullspång Lidköping Töreboda Grästorp Mariestad Vara Skövde Skara

Karlsborg Falköping Tibro Mullsjö Hjo Habo Tidaholm Göten'e Kommentar

1 Skaraborgs län är uppdelningen på två områden svår eftersom en naturlig uppdelning upptar tre olika områden kring resp. Mariestad, Skövde och Lidköping. Framför allt är det Götene och Tidaholms kommuner som kan ges alternativ valkretstillhörighet. I den valda lösningen har Götene förts till den södra valkretsen eftersom denna kommun främst är orienterad mot Lidköping. Detta stämmer också med A-regionindelningen. För att inte den norra valkretsen då skall bli för liten har samtidigt Tidaholm förts till denna valkrets.

18 Värmlands län

Västra valkretsen Östra valkretsen Torsby Filipstad Hagfors Forshaga Sunne Karlstad Munkfors Storfors Eda Kristinehamn Arvika Hammarö Säffle Kil Årjäng Grums Kommentar

Även i Värmlands län kan alternativa lösningar tänkas. Det största problemet har varit placeringen av de centralt i länet liggande kommunerna Kil och Grums. Båda dessa kommuner är orienterade mot Karlstad. De ingår t. ex. i

Karlstads A-region. Med en annan lösning blir emellertid valkretsarna onaturligt utformade.

19 Örebro län

Norra valkretsen Södra valkretsen Hällefors Örebro Ljusnarsberg Laxå Lindesberg Kumla Nora Hallsberg Karlskoga Askersund Degerfors

Kommentar

1 Örebro län dominerar Örebro kommun kraftigt. Med den valda lösningen blir den södra valkretsen betydligt större än den norra. Obalansen blir dock ännu större om man i stället lägger Örebro till den norra valkretsen. Något skulle detta kunna kompenseras om Karlskoga och Degerfors då förs till den södra valkretsen.

20. Västmanlands län

Östra valkretsen Västra valkretsen Västerås Norberg Sala Fagersta Heby Skinnskatteberg Surahammar Hallstahammar Köping Kungsör Arboga

Kommentar

1 Västmanlands län har Västerås A-region delats och Surahammar och Hallstahammar har förts till den västra valkretsen. Kommunikationsmässigt synes detta dock motiverat. Det gör denna valkrets större samtidigt som Västerås tillsammans med Sala och Heby blir en tillräckligt stor enhet.

21. Kopparbergs län

Södra valkretsen Norra valkretsen Borlänge Älvdalen Säter Mora Hedemora Orsa Avesta Rättvik

Ludvika Falun Smedjebacken Leksand Malung Vansbro Gagnef Kommentar

Kopparbergs län är ett ”problemområde". De två största kommunerna Falun och Borlänge ligger mitt i länet och en uppdelning där dessa två kommuner hör till samma valkrets måste få en onaturlig utsträckning geografiskt. Gränsen har därför lagts mellan Falun och Borlänge. Samtidigt är det naturligtvis klart att detta är olyckligt eftersom de två kommunerna i många avseenden har mycket gemensamt.

Här står de olika tumreglerna i viss utsträckning i konflikt med varandra. Även om man accepterar att dela på Borlänge och Falun kan diskuteras hur Gagnef skall placeras. Om Gagnef förs till södra kretsen blir dock Vansbro ”isolerat”. Den naturliga kommunikationsvägen från länets centrala delar mot Malung och Vansbro är riksväg 71 vilken träffar riksväg 70 vid Djurås i Gagnefs kommun.

22. Gävleborgs län

Södra valkretsen Norra valkretsen Gävle Bollnäs Sandviken Söderhamn Hofors Ovanåker Ockelbo Ljusdal

Hudiksvall Nordanstig Kommentar

1 Gävleborgs län synes uppdelningen vara ganska självklar. Gävle/Sandvi- kens A-region (utom Älvklarleby och Tierp som hör till Uppsala län) utgör den södra valkretsen och Bollnäs/ Söderhamns och Hudiksvall/ Ljusdals A- regioner den norra.

23. Västernorrlands län

Södra valkretsen Norra valkretsen Sundsvall Örnsköldsvik Timrå Sollefteå

Ånge Kramfors

Härnösand

Kommentar

Även i Västernorrlands län är lösningen given. Medelpadsdelen blir en valkrets och Ångermanland den andra. Denna lösning stämmer också väl överens med A-regionindelningen.

24. Jämtlands län

Jämtlands län har redan i dag endast fem mandat och bibehålles sålunda oförändrat som en egen valkrets.

25. Västerbottens län

Södra valkretsen Norra valkretsen Nordmaling Skellefteå Vindeln Norsjö Vännäs Sorsele Robertsfors Storuman Umeå Vilhelmina Åsele Lycksele Kommentar

] Västerbottens län utgör framför allt Vindelns kommun ett problem ur valkretsindelningssynpunkt. Vindeln hör till Umeå A—region och är orien— terad mot Umeå. Indelningen innebär att Vindeln tillsammans med resten av Umeå A-region bildar den södra valkretsen. Den norra valkretsen utgörs av Lycksele och Skellefteå A-regioner.

Resultatet leder till att den norra valkretsen får en olämplig geografisk utsträckning. Alternativet att i stället föra samman Lycksele och Umeå A- regioner skulle leda till att den norra valkretsen blir för liten. Ett annat alternativ vore att flytta Vindeln till den norra valkretsen, men då blir den södra valkretsen i minsta laget samtidigt som avsteg alltså görs från A- regionindelningen.

26. Norrbottens län

Södra valkretsen Norra valkretsen Luleå Kiruna Boden Gällivare Piteå Pajala

Älvsbyn Överkalix Jokkmokk Övertorneå Arjeplog Kalix Arvidsjaur Haparanda

Kommentar

I Norrbottens län har A-regionindelningen följts så att Haparanda/ Kalix och Kiruna A-regioner utgör den norra valkretsen medan Boden/ Luleå och Piteå A-regioner utgör den södra. I och för sig hade det kanske varit naturligt att sammanföra även Kalix/ Haparanda med Boden/ Luleå. Då blir dock den norra valkretsen för liten. Ett sätt att undvika detta vore att lägga Boden och Jokkmokks kommuner till den norra valkretsen. Då är å andra sidan den naturliga enheten Boden/ Luleå splittrad.

4 Analyser av valkretsalternativen

Inledning

Personvals- och valkretsutredningens förslag ska enligt direktiven ligga inom ramen för det riksproportionella valsystem som infördes genom den partiella författningsreformen 1968—69. Utredningen har tolkat direktiven på denna punkt så att valkretsindelningen inte får bli sådan att antalet utjämnings- mandat blir otillräckligt för att garantera ett riksproportionellt valresultat.

Det är väl känt att varje proportionellt valsystem tillämpat i enskilda valkretsar leder till avvikelser från ett exakt proportionellt resultat. Redan det triviala förhållandet att mandaten är många gånger färre än antalet röstande leder till en sådan avvikelse. Denna avvikelse tenderar att bli större ju färre mandat som ska besättas. l en valkrets med 10 mandat svarar varje mandat mot 10 % av rösterna. len valkrets med fem mandat svarar varje mandat mot 20 % av rösterna. Partier med mellan 10 och 20 % av rösterna får i ett sådant fall ett mandat trots att de endast är berättigade till mellan 0,5 och 1 mandat. Samtidigt kommer partier med mellan 0 och 10 % av rösterna inte att erhålla något mandat trots att de är berättigat till mellan 0 och 0,5 mandat. De förstnämnda partierna blir överrepresenterade och de sistnämnda underre- presenterade.

l realiteten varierar partiernas styrka mellan olika valkretsar. Ett parti med totalt sett omkring 10 % av rösterna kommer i vissa valkretsar att ha under 10 % och bli underrepresenterat samtidigt som det i andra kretsar får fler än 10 % och blir överrepresenterat. Genom att valkretsstorlekarna varierar kommer dessutom gränsen mellan över- och underrepresentation att variera. Även ett parti med jämförelsevis jämnt väljarstöd blir med hänsyn härtill över- resp. underrepresenterat i olika valkretsar. Totalt sett över hela landet kommer avvikelserna från ett riksproportionellt valresultat inte att bli så framträdande som i de enskilda valkretsarna.

Olika proportionella valsystem har olika egenskaper i detta avseende. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning redovisade i sitt betänkande ”Det proportionella valsättet vid val till riksdagens andra kammare” (SOU 1951:58) en teoretisk analys som belyser olika fördelningsmetoder ur denna synvinkel. Särskilt intressant för personvals- och valkretsutredningens arbete har också varit de analyser som författningsutredningen uppdrog åt professor Carl— Gunnar Jansson att genomföra. Dessa undersökningar gällde främst udda- talsmetodens egenskaper. Särskilt beaktades betydelsen av olika jämkningar av den första divisorn.

Av Janssons redovisning (SOU 1961:21 sid. 217—362) kan utläsas att ett partis mandattilldelning i en given valkrets varierar mer eller mindre kraftigt med följande faktorer

Antal mandat i kretsen Fördelningsmetoden Partiets röstprocent Övriga partiers röstandelar Antal partier

.V'FPJNC—

Partiets totala andel av mandaten är förutom av dessa faktorer också beroende av variationer i röstandelar mellan valkretsarna.

Behov av ytterligare analyser

De undersökningar som författningsutredningen lät genomföra var bundna till dåvarande valsystem och i stort sett den då gällande partifördelningen. Hur långt resultaten är generellt giltiga är med hänsyn härtill svårt att bedöma. Resultaten pekade dock entydigt på att en valkretsvis fördelning av mandat enligt den jämkade uddatalsmetoden överrepresenterar större partier och underrepresenterar små partier. Denna tendens blir starkare när den första divisorn jämkas till högre tal. Undersökningen bekräftade också antagandet att den triviala avvikelse från proportionalitet som orsakas av att mandaten är hela tal tenderar att slå igenom även i det totala valresultatet. Dessa avvikelser tar alltså inte slumpmässigt ut varandra vid en jämförelse mellan olika valkretsar. Denna sistnämnda källa till avvikelser från ett riksproportionellt valresultat blir alltmer betydelsefullju mindre valkretsarna görs. Vid så små valkretsar som fem mandat torde effekten av dessa avvikelser vara betydande.

Dessa tendenser har relevans för PVU:s bedömning av olika valkretsin- delningar genom att de påverkar behovet av utjämningsmandat. Det bedömdes med hänsyn härtill som nödvändigt att genomföra en mer omfattande analys av behovet av utjämningsmandat vid tillämpning av de två alternativa valkretsindelningarna. Liknande analyser genomfördes av grundlagberedningen i samband med den partiella författningsreformen. Av dessa undersökningar (redovisade i SOU 1967:26 bilaga 17) framgick att med nuvarande 28 valkretsar skulle 25 utjämningsmandat vara tillräckliga för att garantera ett riksproportionellt valresultat. De nuvarande 39 utjämnings- mandaten bör sålunda ge en betryggande marginal. Vid en utökning av antalet valkretsar inträder emellertid en ny situation som måste analyse- ras.

Utredningen uppdrog åt sekreteraren att tillsammans med professor Carl- Erik Fröberg och driftschefen vid Lunds datacentral Arne Sundström genomföra dessa undersökningar och därvid tillämpa samma metodik som professor Fröberg utarbetat för grundlagberedningens undersökningar. Arbetet genomfördes i två etapper. I den första etappen simulerades 100 valresultat med hjälp av ett datorprogram. Resultaten analyserades ingående. Det visade sig därvid att några ytterligare alternativ borde undersökas. Analyserna kompletterades därför med en andra etapp i vilken 1000

valresultat simulerades och undersöktes avseende effekterna av olika fördelningsregler och olika antal utjämningsmandat.

Resultatet av dessa simuleringar redovisas utförligt i två promemorior (bilaga 1 och 2). 1 nästa avsnitt ges en sammanfattning av de viktigaste resultaten.

Resultat

De två undersökningarna gav i allt väsentligt lika resultat. Det är därför tillräckligt att i detta kapitel redovisa utfallet av den andra etappen då 1 000 olika "valresultat" simulerades.

Vid analysen tillämpades det nu gällande valsystemet med mandatfördel- ning i två omgångar. Dels testades den nuvarande valkretsindelningen med 28 valkretsar dels de två modellindelningar som presenterades i föregående kapitel. Vid fördelningen av valkretsmandaten prövades två jämkningar av den första divisorn — 1.25 resp. 1.40. Två alternativa spärrar mot småpartier testades. Idet ena fallet lades gränsen för representation i riksdagen vid 3 %. I det andra fallet var spärren 4 %. Antalet utjämningsmandat varierade mellan nuvarande 39 och 69. I samtliga fall antogs sex partier delta i valet.

Resultaten framgår av tabell IV:]. Av de 1 000 simuleringarna ledde 54 till att mandat utdelades enligt 12 % -regeln. Dessa är uteslutna ur redovisningen i tabellen.

Tabell IV:] Antal simuleringar som inte leder till riksproportionellt valresultat vid resp. parameterkombination

Valsystem Antal körningar (% av samtliga exkl. 12 %-fallen)

l. 28—310—125—4 HD) 2. 28—310—1.25—3 O(O) 3. 28—310—1.40—4 O(O) 4. 28—310—1.40—3 O(O) 5. 34—310—1.25—4 1(O) 6. 34—310—1.25—3 HD) 7. 34—310—1.40—4 NO)

8. 34—310— 1.40—3 2(0.2) 9. 54 — 300 — 1.25 4 28 (2.9) 10. 54 — 300 — 1.25 — 3 43 (4.5) 11. 54—300—140—4 204(21.6) 12. 54 — 300 — 1.40 — 3 254 (26.8) 13. 54 290 —1.25 4 9 (0.9) 14. 54—290—1.25—3 13(l.4) 15. 54 — 290 —1.40 4 64 (6.8) 16. 54 — 290 — 1.40 3 82 (8.7) 17. 54 — 280 - 1.25 4 2 (0.2) 18. 54—280—l.25—3 1(0) 19. 54—280— 1.40—4 14(1.5) 20. 54—280—1.40—3 15(1.6)

Av tabellen kan utläsas att antalet utjämningsmandat f n. med bred marginal synes vara tillräckligt. Med den nuvarande indelningen uppstod avvikelse från ett riksproportionellt resultat endast | ett fall. Även en ökning till 34 valkretsar kan genomföras utan problem med utjämningsmandaten.

Om man vill övergå till en valkretsindelning med 54 valkretsar måste däremot en omfördelning ske i relationen mellan andelen fasta valkret— smandat och utjämningsmandaten. Om man samtidigt ändrar valsystemet så att den första divisorn jämkas till 1.25 i stället för 1.40 erhåller man ett riksproportionellt valresultat med 99 % -ig säkerhet vid fördelningen 290/ 59 (valsystem 13 i tabellen). För att uppnå motsvarande säkerhet vid en bibehållen första divisor på 1.40 krävs att antalet utjämningsmandat ökas med ytterligare 10. Då är sannolikheten för ett riksproportionellt resultat 98,5 % om man bortser från de fall då partier erhåller mandat p. g. a. 12 %- regeln (valsystem 19 i tabellen).

Vilken säkerhet som skall krävas är en bedömningsfråga. Det är möjligt att en ytterligare ökning av antalet utjämningsmandat med 10 skulle leda till ”100 %-ig säkerhet”. Eftersom ett sådant alternativ inte ingick i förutsätt- ningarna för analyserna är det dock inte möjligt att bedöma detta utan ytterligare tester. Vid bedömningen av resultaten från de nu genomförda simuleringarna måste beaktas att de krav som uppställts är utomordentligt stränga. Kravet har varit riksproportionalitet med deltagande av sex partier med stöd av fler än 4 % av väljarkåren. Som framgår av redovisningen i bilagorna försvåras situationen väsentligt när antalet partier ökar. Med endast fem partier över 4 % är förutsättningarna för ett riksproportionellt resultat betydligt större.

5 Utredningens Överväganden och förslag rörande valkretsindelningen

Enligt direktiven har Personvals- och valkretsutredningen att överväga en minskning av valkretsarnas storlek vid riksdagsvalen. Eftersom samtidigt de nuvarande länsgränserna inte bör överskridas har alternativen begränsat sig till att föreslå antingen en indelning med i huvudsak 5 mandats-valkretsar eller med 10 mandats-valkretsar. En kompromiss mellan dessa två nivåer skulle medföra ganska betydande skillnad i storlek mellan enskilda valkret- sar, något som enligt direktiven bör undvikas. Utredningen har utarbetat två ”modell-indelningar” som presenterats tidigare och underkastat dessa vissa tester. Av dessa tester framgår att indelningen i 34 valkretsar är förenlig med nuvarande bestämmelser i regeringsformen medan den mer genomgripande förändringen till 54 valkretsar kräver grundlagsändring eftersom antalet utjämningsmandat måste ökas betydligt.

Den partiella författningsreformen 1968—69 löste för svenskt vidkom- mande ett klassiskt dilemma som alltid är förenat med proportionella valsystem. Motiven för att tillämpa ett sådant valsystem kan sägas vara ambitionen att uppnå en representation för olika partier i riksdagen och andra beslutande församlingar som så nära som möjligt svarar mot deras stöd i väljarkåren. Denna proportionella representativitet anses i allmänhet efter- strävansvärd såväl inom den enskilda valkretsen som inom landet i sin helhet.

Om en proportionell representativitet för olika partier vore det enda önskemål som kunde knytas till valsystemet vore lösningen enkel. Med hela landet som en valkrets leder alla proportionella fördelningsmetoder som är värda namnet till ett riksproportionellt valresultat. I ett så litet land som Holland har denna konsekvens av valsystemet lett till att hela landet utgörs av en valkrets. I övervägande antalet länder med proportionella val har däremot den valkretsvisa fördelningen av mandaten bibehållits. I vårt land har tanken på att göra hela landet till en valkrets aldrig haft någon aktualitet. Anledningen till detta är det andra huvudsyftet med valsystemet. Det bör medverka till att ge inte bara olika politiska meningsriktningar utan även olika landsdelar en rättvis representation i riksdagen. Genom systemet med valkretsar och en fördelning av mandaten mellan dessa i förhållande till deras storlek garanteras att befolkningsgrupper i olika delar av landet blir repre- senterade i riksdagen i förhållande till sin storlek.

Här uppstår nu ett dilemma. När man har ambitionen att även den valkretsvisa representationen ska vara i rimlig grad partiproportionellt rättvis kan valkretsarna inte göras alltför små. Varje proportionell fördelningsmetod

medför — som framgått av tidigare kapitel — vissa avvikelser från proportio- nalitet. Den enklaste förklaringen till detta är de avrundningsfel som uppstår när ett begränsat antal mandat ska fördelas på grundval av proportioner som är beräknade på en större mängd väljare. Därutöver har även fördelnings- metoderna som sådana vissa egenskaper som bidrar till dessa effekter. D'Hondt”s metod innebär t. ex. att varje avrundning som måste vidtas för att få fördelningen att gå ihop sker uppåt. Detta medför att framför allt små partier missgynnas samtidigt som stora partier blir överrepresenterade. Uddatalsmetoden är neutral i detta avseende. Om första divisorn jämkas, som fallet är i vårt nuvarande system, försvåras i stället för partierna att erhålla sitt första mandat. Därmed uppstår svårigheter för mindre partier att totalt sett bli proportionellt representerade. 1,4-%-regeln innebär alltså en slags småpartispärr som ursprungligen motiverades av omtanken om parlamentarismens funktionsduglighet.

Alla dessa avvikelser från ett proportionellt rättvist valresultat blir störreju mindre valkretsarna görs. Omtanken om en proportionell mandatfördelning leder sålunda till en valkretsindelning med större valkretsar. Med alltför stora valkretsar följer emellertid samtidigt en försvagning av politikens lokala förankring. Den partiproportionella fördelningen uppnås på bekostnad av längre avstånd mellan väljare och valda, av sämre möjligheter för lokalt avgränsade väljargrupper att vara garanterade rätten att få utse ”sina” ledamöter. Särskilt i ett glest befolkat, geografiskt utbrett land som Sverige innebär detta starka begränsningar i möjlighetera att göra valkretsarna så stora som vore önskvärt med hänsyn till önskemålet att partiernas styrka i väljarkåren skall rättvisande återspeglas i riksdagen.

Det är mot denna bakgrund som den långa debatten om utjämningsman- daten skall ses. Genom att införa ett system med utjämningsmandat kan ett riksproportionellt valresultat garanteras samtidigt som valkretsarna kan göras mindre. Mest konsekvent kommer detta alternativ till uttryck i det valsystem som tillämpas i Västtyskland. Där utses hälften av förbundsdagens ledamöter i enmansvalkretsar och hälften i vidsträckta regionala valkretsar med proportionell fördelningsmetod.

I vårt land var motståndet mot utjämningsmandat länge starkt. Anled- ningen till detta var bl.a. att utjämningsmandaten i de modeller som diskuterades inte hade någon anknytning till de lokala valkretsarna. Om man t. ex väljer att utdela en del av mandaten från en riksvalsedel kommer en del av riksdagsmännen att utses utan den lokala förankring som valkretsarbetet och valkretsnomineringen innebär. Denna försvagning av den regionala fördelningsprincipen blir starkare ju fler av ledmöterna som utses på detta sätt. Den försämring av möjligheterna att uppnå partiproportionell fördelning inom varje valkrets som följer av mindre valkretsar kan inte heller undvikas med utjämningsmandaten. Dessa svårigheter kan t.o.m. befaras ökade eftersom antalet mandat som återstår till valkretsfördelningen blir färre om inte samtidigt riksdagens totala mandatantal ökas. Något tillspetsat kan alltså sägas att med utjämningsmandaten önskemålet om ett riksproportionellt valresultat tillgodoses på bekostnad av önskemålen om regionalt rättvis fördelning och proportionalitet inom de enskilda valkretsarna.

Det valsystem som infördes i samband med 1968—69 års partiella författningsreform valdes i stor utsträckning under hänsynstagande till dessa

svårigheter. Utjämningsmandaten utgör endast en liten del av samtliga. De fördelas "tillbaka” på valkretsarna genom att de ges till partierna i de valkretsar där de efter den valkretsvisa fördelningen står i tur att erhålla mandat. Det samtidigt ökade antalet mandat i enkammaren ijämförelse med andra kammaren medförde att antalet valkretsmandat inte behövde minskas. Därmed försämrades inte möjligheten till en partiproportionell fördelning av valkretsmandaten.

Helt har det dock inte varit möjligt att undvika nackdelarna med utjämningsmandaten ur synpunkten att valkretsarnas representation så långt möjligt bör svara mot antalet röstberättigade i kretsen. Genom fördelningen av utjämningsmandaten kan större skillnader uppstå i relationen mellan antalet röstberättigade och antalet ledamöter från varje valkrets. Systemet inför också en viss osäkerhet om hur många mandat som i praktiken står på spel i varje valkrets. Ett parti kan med exakt samma valresultat i en valkrets erhålla ett utjämningsmandat i ett val men förlora det i nästa p.g.a. att partiets valresultat i en annan valkrets förbättrats. Fördelningen påverkar också den partipolitiska representationen från enskilda valkretsar eftersom vissa partier erhåller mandat i dessa utöver vad de erhållit vid den proportionella valkretsvisa fördelningen.

De nackdelar som följer med vårt nuvarande valsystem från dessa synpunkter måste bedömas vara av mindre betydelse med hänsyn till önskemålet att riksdagen totalt skall återspegla den politiska opinionen bland väljarna i hela landet. Systemet kan enligt utredningens bedömning ses som en lyckad kompromiss mellan många olika önskemål. Den i direktiven angivna restriktionen att utredningens förslag skall ligga inom ramen för det riksproportionella valsystem som infördes 1968—1969 har med hänsyn härtill inte upplevts som besvärande under arbetets gång. Tvärtom råder en bred enighet om att det nuvarande valsystemet i detta avseende fungerar tillfredsställande och därför bör bevaras intakt.

Denna slutsats leder till ståndpunkten att nu omfattande förändringar i relationen mellan andelen utjämningsmandat och andelen fasta valkrets- mandat inte bör övervägas. Med ett större antal utjämningsmandat uppstår de nämnda negativa effekterna av dessa i större utsträckning. Framför allt riskerar valrörelsernas karaktär av lokala valkampanjer inom enskilda valkretsar att försvagas. Det blir svårt främst för de mindre partiernas medlemmar och väljare — att bedöma effekten av sina ansträngningar i valarbetet. En god insats i detta kan få som konsekvens —i större utsträckning än i dag — att denna i relaliteten innebär att partiet erhåller ytterligare ett mandat i en helt annan del av landet. Den personliga relation mellan den valde och hans valmän som utredningens förslag rörande personval syftar till kan därmed komma att försvagas. Detta kan i sin tur leda till att motivationen för en aktiv insats i valrörelsen från partimedlemmarnas och sympatisörernas sida minskar i de områden där partiet är relativt sett svagt representerat i väljarkåren. Vitaliteten i partilivet kan sålunda komma att minska vilket ur allmänt demokratiska synpunkter skulle vara en stor förlust.

Vad som här anförts mot en ökning av andelen utjämningsmandat kan inte skymma de positiva effekter som skulle följa med ett system där valkretsarna är mindre än f. n. Särskilt de i dag största valkretsarna är enligt utredningens uppfattning alltför stora för att skapa goda förutsättningar för enskilda

kandidaters och de lokala partiorganisationernas strävanden att etablera en god kontakt med väljarna. De i dag största valkretsarna finns i storstadsom- rådena där dessa svårigheter trots de små geografiska avstånden måste bedömas som störst. Den snabba befolkningsomflyttningen, de långa restiderna och den allmänt sett mindre omfattande sociala kontakten i urbaniserade miljöer medför att det informella, på personligt umgänge grundade kontaktnät som är av stor betydelse på mindre orter och på landsbygden är sämre i dessa områden. Detta ställer större krav på partiernas förmåga att aktivera och informera väljarna om sina programpunkter, politiska handlingsprogram och enskilda kandidater. En minskning av valkretsstorleken vid riksdagsvalen löser ingalunda dessa problem men ger åtminstone partierna och kandidaterna mer hanterliga områden för sitt arbete i valrörelserna. Därmed bör också på sikt skapas förutsättningar för en bättre fortlöpande kontakt mellan väljare och valda.

Det är särskilt i ett område som kritiken mot den nuvarande valkretsin- delningen vuxit sig stark. Det är i Malmöhus län. Genom att indelningen inte anpassats till de nya förutsättningar som skapats av kommunindelningsre- formen består i dag både länsvalkretsen och fyrstadskretsen av geografiskt åtskilda områden. Detta innebär praktiska problem för partiorganisationerna inte bara vid valtillfällena utan även under övriga perioder. Valkretsarna i detta område har inte den naturliga utbredning som är en förutsättning för den lokala förankring som motiverar hela systemet med valkretsar. En reform av valkretsindelningen i Malmöhus län framstår därför som mycket angelägen.

Enligt utredningens mening är valkretsindelningen även efter införandet av utjämningsmandaten av stor betydelse som den ram inom vilken den lokala valrörelsen utspelas. För kontakten mellan väljare och valda är det önskvärt med så små valkretsar som möjligt. Med hänsyn till önskemålet att ge lokala opinioner en rättvis fördelning i riksdagen kan de å andra sidan inte göras alltför små. Då uppstår en bristande proportionalitet inom varje valkrets mellan partiernas styrka i väljarkåren och deras representation i riksdagen. Eftersom det personvalsystem som utredningen föreslår i det följande också kommer att bidra till en bättre kontakt mellan kandidaterna och deras valmän bör kravet på riktigt små valkretsar kunna stå tillbaka för de önskemål som realiseras med något större kretsar.

Mot bakgrund av de grundläggande värderingar som präglat utredningens överväganden i denna del är det sålunda uppenbart att valkretsarna bör göras så små som möjligt utan att antalet utjämningsmandat måste ökas. Av redogörelsen för de två modellvalkretsindelningar som utredningen närmare studerat framgår att alternativ I dvs. 34 valkretsar uppfyller dessa krav. En så radikal förändring som 54-valkretsindelningen skulle däremot medföra att antalet utjämningsmandat måste ökas till 69. Förutom de invändningar mot en sådan utökning som anförts ovan skulle en sådan förändring också innebära att reglerna i regeringsformen måste ändras. Den angelägna reformen av valkretsindelningen skulle därmed komma att uppskjutas till 1982 års val och vi skulle få ytterligare ett val med den nuvarande i flera avseenden föråldrade indelningen.

En reform av valkretsindelningen måste ta sikte på att skapa valkretsar där 10-mandatskretsen utgör ”modellen”. Då undviks en ökning av utjämnings-

mandaten samtidigt som de största av de nuvarande valkretsarna delas upp i mindre. De nya valkretsarna blir då också, vilket framhålls som önskvärt i direktiven. av mer likformig storlek. De är vidare tillräckligt stora för att medge en någorlunda god överensstämmelse inom varje valkrets mellan partiernas stöd bland väljarna och deras andel av valkretsens mandat. Den föreslagna valkretsindelningen kan tillämpas redan fr. o. .m. 1979 års val.

Utredningen har sålunda beslutat föreslå att valkretsindelningen enligt 10- mandatsalternativet läggs till grund för den nya indelningen. Detta innebär att Stockholms kommun, Stockholms län Och Malmöhus län uppdelas i tre valkretsar. Göteborgs kommun bildar två valkretsar. Den exakta utform- ningen av indelningen framgår av redovisningen i kapitel 3 (sid 53—58).

Den föreslagna indelningen kan naturligtvis diskuteras i sina detaljer. Enligt utredningens mening bör den blir föremål för en grundlig remissbe- handling där särskilt de synpunkter som framförs från myndigheter och politiska partiorganisationer i Stockholmsregionen, Malmöhus län och Göteborgs kommun måste tillmätas stor betydelse. I Stockholms regionen har önskemålet att föreslå så små valkretsar som möjligt lett fram till förslag om tre kretsar såväl inom Stockholms kommun som Stockholms län. Det har därvid. för att underlätta en smidig övergång till det nya systemet, bedömts lämpligt att följa valkretsindelningen vid valen till storlandstinget. Det är självklart att en mindre bundenhet till landstingsvalkretsarna skulle kunna leda till kretsar som lokalt uppfattas som mer naturliga. Dessutom har övervägts att endast dela upp de nuvarande valkretsarna i två nya kretsar. Både när det gäller Stockholms kommun och Stockholms län skulle en indelning i en nordlig och en sydlig valkrets kunna betraktas som naturlig. En sådan indelning innebär dock att även de nya valkretsarna blir större än vad som är önskvärt från andra synpunkter.

I Malmöhus län har utredningen övervägt flera indelningsalternativ men stannat för det i alternativ 1 presenterade förslaget. Huvudalternativet till detta har synts vara att göra en uppdelning endast i två valkretsar —en sydlig och en nordlig. På grund av det stora antalet röstberättigade i Malmö kommun skulle emellertid en sådan indelning medföra att den nordliga valkretsen kom att omfatta samtliga kommuner utom Malmö, Burlöv, Vellinge, Svedala, Trelleborg och Ystad. Sambandet mellan den nordliga och den sydliga delen av den norra valkretsen skulle bli sämre än det naturliga sambandet mellan den sydliga delen av den norra valkretsen och den södra valkretsen. I valet mellan en sådan onaturlig indelning och alternativet med tre valkretsar där Malmö kommun bildar en egen valkrets har det senare bedömts som bättre. De tre föreslagna valkretsarna får också ett lämpligt antal röstberättigade.

I Göteborgs kommun har den valda indelningen medfört en nordlig valkrets som i geografiskt avseende synes något onaturlig. En uppdelning efter Göta älv har övervägts som ett alternativ. Detta leder emellertid till att de två valkretsarna blir av mycket olika storlek. I detta fall upplever emellertid utredningen en särskilt stark osäkerhet i bedömningen av vilken lösning som kan vara den rätta. Att Göteborgs kommun bör delas i två valkretsar står klart men hur uppdelningen i detalj bör göras måste beslutas under hänsynstagande till den lokala opinionen i kommunen.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda att valkretsindelningen

reformeras så att antalet valkretsar ökas till 34. De nybildade valkretsarna redovisas på kartorna i figur III:1—4 (sid. 00). De flesta valkretsarna kommer att erhålla ca 10 mandat. De blir därvid av lagom storlek som ram för en valrörelse med ett mer utpräglat personvalsinslag av det slag som utred- ningen i det följande förordar. Genom att antalet utjämningsmandat inte behöver ökas kommer mandaten även i fortsättningen i största utsträckning att fördelas valkretsvis på grundval av partiernas styrka i enskilda valkretsar. De exakta gränserna för varje enskild valkrets bör fastställas i huvudsak enligt utredningens förslag men med stort beaktande av vad de lokala remissin- stanserna har att anföra i dessa frågor.

6 Personvalsinslaget i valsystemet; en återblick

Gällande ordning

Det nuvarande valsystemet i Sverige brukar karaktäriseras som ett renodlat partival. I realiteten är inslaget av personröstning obetydligt. Ett studium av de formella reglerna om röstningen och mandatfördelningen inom partierna ger emellertid en helt annan bild. Formellt har väljarna i vårt land en i det närmaste total frihet att lägga sin röst på just de personer som bäst svarar mot deras preferenser. Den stora skillnaden i detta avseende mellan teori och praktik är paradoxalt nog delvis en effekt av väljarnas stora frihet. Den grupp som samlar sig kring en gemensam rangordning av kandidaterna får om övriga väljare utnyttjar personvalsmöjligheterna ett sådant försteg vid mandatfördelningen att deras lista överröstar alla andra individuella rang- ordningar. Denna effekt uppenbarades redan när det proportionella valsys- temet infördes och kunskapen om den ledde mycket snart till den renodlade listkonkurrensmodell som nu präglar valsystemet.

Reglerna för valförfarandet och mandatfördelningen inom partierna åter- finns i sin helhet i vallagen(1972:620). Idet femte kapitlet regleras registrering av partibeteckning samt anmälan av kandidater. Bestämmelserna rörande valsedlar finns i det sjätte kapitlet. I kapitel 13 och 14 regleras den preliminära och den slutliga röstsammanräkningen samt mandatfördelningen.

Bestämmelserna rörande skydd av partibeteckning syftar till att förhindra missbruk av enskilda partiers namn. Registreringen är sålunda inte att betrakta som ett led i någon slags officiell kandidatnominering. Rätten att nominera kandidater till valen tillkommer oinskränkt varje väljare. Enligt 5 kap. 1 & kan ett parti dock registrera sin partibeteckning hosbden centrala valmyndigheten dvs. hos riksskatteverket (RSV). För att partibeteckning skall få registreras måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Partiet får inte utgöra underavdelning av politisk sammanslutning. Partiet måste kunna visa att det såvitt gäller val till riksdagen har minst 1 500 röstberättigade medlemmar i hela riket. När det gäller registrering för val av landstingsmän och för val av kommunfullmäktige krävs minst 100 resp. 50 röstberättigade medlemmar i den landstingskommun eller kommun för vilken registrering sökes. Vidare gäller att den föreslagna partibeteckningen inte får antas kunna leda till förväxling med beteckning som redan har registrerats eller som med anledning av tidigare gjord ansökan kan komma att registreras med giltighet för det val eller annat val än den sökta registreringen avser. På grundval av det sistnämnda kravet avslog riksskatteverket under våren 1977 en ansökan från

Arbetarpartiet kommunisterna att få denna beteckning registrerad. Risk ansågs föreligga för förväxling med den tidigare registrerade beteckningen Vänsterpartiet kommunisterna.

Skyddet för partibeteckning är konstruerat så att partierna har möjlighet att till RSV anmäla visst antal kandidater till valet. Om ett parti anmält kandidater på detta sätt måste i det följande valet de valsedlar, som har partiets beteckning, som första namn uppta någon av dessa kandidater. Valsedlar som inte uppfyller detta krav tillgodoräknas vid mandatfördel- ningen endast partiet och påverkar sålunda ej mandatfördelningen inom partiet.

De regler som är förknippade med registreringen av partibeteckning begränsar väljarnas handlingsfrihet. I övrigt har de dock stor frihet vid valtillfället. För att en valsedel skall kunna godkännas krävs enligt 6 kap. 2 & att den skall vara av visst format och ha viss färg. Därutöver krävs självfallet att den har en partibeteckning. Dessutom bör valsedel innehålla namn på en eller flera kandidater, beteckning som visar för vilken valkrets sedeln är avsedd samt uppgift om vilket val sedeln är avsedd för. I vallokalerna skall tillhandahållas blanketter till valsedlar. På en sådan blankett kan väljaren komponera en egen valsedel genom att skriva in de kandidater som han/hon vill se invalda. Kandidaterna skall presenteras i ordning och första namnet måste alltså vara en kandidat som partiet anmält (om sådan anmälan förekommit). Övriga kandidater behöver inte vara anmälda eller upptagna på partiets lista. Nomineringsrätten är sålunda i det närmaste helt oinskränkt.

I praktiken nominerar partiernas medlemmar särskilda partilistor. Praxis varierar mellan olika partier och olika delar av landet. I vissa valkretsar anmäler partierna endast en lista. 1 andra kan flera listor konkurrera sinsemellan. Grupper inom eller utanför partierna anmäler dessutom ibland s. k. särlistor (spränglistor).

Valsedlar trycks i dag nästan undantagslöst genom RSV:s försorg. I fråga om parti, som deltar i riksdagsval och som vid det senaste riksdagsvalet erhållit eller vid det förestående valet erhåller mer än 2,5 % av rösterna i hela landet svarar statsverket för kostnaderna för tryckning av valsedlar till ett antal motsvarande fem gånger antalet röstberättigade i resp. valkrets. Motsvarande regler gäller i landstings- och kommunfullmäktigevalen för parti som är representerat eller blir representerat i landsting resp. kommun- fullmäktige.

En väljare som utnyttjar en sådan färdigtryckt valsedel är inte bunden att ansluta sig till den där presenterade rangordningen av kandidater utan kan genom att stryka namn ange att valsedeln vid mandatfördelningen inom partiet ej skall tillgodoräknas vissa kandidater. Därigenom skapas en ny situation för de kandidater som placerats under de strukna. De flyttar upp ett eller flera steg i rangordningen och får därigenom ett bättre utgångsläge vid fördelningen av partiets mandat.

I praktiken utnyttjar den helt övervägande andelen av väljarna de förtryckta valsedlar som partierna presenterar. Strykningar av namn före- kommer men blir i allmänhet verkningslösa eftersom de nya rangordningar som därvid uppkommer tenderar att "drunkna i mängden” av oförändrade valsedlar. Detta förklaras av reglerna för mandatfördelningen.

tillämpas ett förfarande i två omgångar. Först fördelas de 310 valkretsman- daten med hjälp av den jämkade uddatalsmetoden. Därefter tilldelas partierna utjämningsmandat till det antal som krävs för att de i hela landet totalt sett skall erhålla en representation som svarar mot deras andel av det sammanlagda antalet avgivna röster. Utjämningsmandaten fördelas på valkretsarna så att partiets mandat ges till de valkretsar därjämförelsetalen är störst sedan den valkretsvisa fördelningen avslutats. Ett motsvarande system med utjämningsmandat finns fr. o. m. 1976 års val även vid landstingsva- len.

Sedan partierna erhållit sina mandat fördelas dessa på de enskilda kandidaterna. Fördelningen sker centralt hos RSV men med ledning av rangordningar som fastställts av länsstyrelserna i samband med den defini- tiva sammanräkningen av rösterna. För landstings- och kommunfullmäktig- valen sker även mandatfördelningen vid länsstyrelserna. Vid fördelningen av mandaten tillämpas den s.k. absoluta rangordningsmetoden även kallad d”Hondt-Praghméns metod. Denna tillgår så att kandidaterna successivt tilldelas jämförelsetal vid olika sammanräkningar. Vid varje sammanräkning ges mandatet till den kandidat som erhållit högst jämförelsetal. Genom den stora frihet som partierna och väljarna har att presentera olika listor (rangordningar mellan kandidaterna) blir detta steg i mandatfördelningen jämförelsevis komplicerat.

Ordningen mellan kandidatnamnen inom varje parti fastställes sålunda genom en serie av särskilda uträkningar. Vid varje uträkning gäller valsedel endast för ett namn.

Vid den första uträkningen gäller valsedel för det namn som står först på sedeln. Valsedlar med samma första namn bildar en grupp. Varje grupps röstetal räknas fram. Röstetalet är lika med det antal valsedlar som ingår i gruppen. Samma tal är också jämförelsetal för det namn som står först på gruppens valsedlar. Det namn vars jämförelsetal är störst får den första platsen i ordningen.

Vid varje följande uträkning gäller valsedel för det namn som står först på sedeln. Därvid bortses från namn som redan fått plats i ordningen. Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående uträkning gällde för det namn som fick plats i ordningen, upplöses och ordnas i nya grupper, så att valsedlar som vid den pågående uträkningen gäller för ett och samma namn bildar en grupp. Övriga befintliga grupper behålles däremot oförändrade. För varje nybildad grupp räknas röstetalet fram. Röstetalet är lika med det antal valsedlar som ingår i gruppen. För samtliga namn, som deltager i uträk- ningen, beräknas röstetal och jämförelsetal.

Röstetalet för ett namn är lika med röstetalet för den grupp eller det sammanlagda röstetalet för de grupper vilkas valsedlar gäller för namnet. Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess röstetal, om inte den grupp av valsedlar som gäller för namnet deltagit i besättandet av förut utdelad plats. Om detta är fallet, erhålles namnets jämförelsetal genom att dess röstetal delas med det tal som motsvarar den del gruppen tagit i besättandet av plats eller platser som utdelats (gruppens platstal), ökat med 1, eller, om flera grupper av valsedlar, som gäller för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med dessa gruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en grupp beräknas sålunda att gruppens röstetal delas med det största jämförelsetalet vid uträkningen närmast före gruppens bildande.

Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas med två decimaler. Den sista decimalsiffran får ej höjas.

Det namn, varsjämförelsetal är störst, får nästa plats i ordningen. Mellan lika tal avgöres företrädet genom lottning.

Ordnandet av kandidatnamn fortsätter så långt det är nödvändigt för att samtliga mandat och ersättarplatser resp. suppleantplatser skall kunna besättas med innehavare.

Tidigare reformförslag

Vid övergången 1909 från majoritetsval till proportionella val utgjorde frågan om personvalsinslaget i valen ett centralt moment i diskussionen. Majori- tetsval i enmansvalkretsar kunde sägas utgöra ett rent personvalssystem i en situation när rikspartierna ännu inte utvecklats till de dominerande faktorer i politiken som de utgör i det moderna samhället. I dagens situation däremot skulle ett sådant valsystem inte medge något personval alls för de många väljare som har klara partipreferenser. Bland motståndarna till valreformen 1909 och även bland anhängarna fanns farhågor för att de proportionella listvalen skulle innebära att inslaget av personval skulle minskas till förmån för partivalen. Som framgått av redogörelsen för valkretsarna var det också omtanken om personvalsinslaget som motiverade att länen delades upp på mindre valkretsar vid 1909 års reform. Genom att valen skulle ske inom valkretsar av begränsad geografisk och befolkningsmässig storlek ansågs förutsättningarna förbättras för en nära kontakt mellan väljarna och de valda. Därmed skulle också möjligheterna ökas för väljarna att utnyttja den frihet i nomineringshänseende som samtidigt byggdes in i valsystemet.

Fördelningen av mandat mellan partierna skedde ursprungligen med hjälp av d'Hondts metod. Vid mandatfördelningen inom partierna användes ett dualistiskt system. Inom varje parti bestämdes, liksom f. n. ordningen mellan namnen på olika valsedlar genom särskilda sammanräkningar. Namnen ordnades i första hand enligt en bestämmelse — rangordningsregeln som föreskrev att, om sedlar med ett sammanlagt röstvärde av mer än hälften av partiets rösttal (sammanlagda röstvärdet av partiets alla sedlar) upptog samma första namn, så blev detta namn det första i ordningen. Om röstsedlar med ett röstvärde av mer än 2/ 3 av partiets rösttal utom samma första namn även upptog samma andra namn så blev detta andra namn i ordningen osv. I första hand tillämpades alltså en ren listmodell. Om emellertid ordnandet av namnen inte kunde fullföljas i tillräcklig omfattning p. g. a. att olika listor konkurrerade eller att ett stort antal väljare genom strykningar eller egna valsedlar lanserat andra rangordningar i sådan utsträckning att en rangord- ning inte i tillräcklig utsträckning dominerade tillgreps ett slags reduktions- system. Detta gjorde det möjligt för mindre grupper att på ett mycket svårprognostiserat sätt förändra rangordningen. Systemet tillgick så att vid den första sammanräkningen gällde varje valsedel med hela sitt röstvärde. Vid nästa sammanräkning reducerades varje namns röstetal med hälften om den valsedel namnet stod på medverkat vid tillsättningen av mandat.

Vid nästa sammanräkning reducerades röstvärdet till 1/3 om två mandat

besatts med kandidater på listan osv. Systemet verkade så att en särlista med en unik kandidat vilken inte förekom på de vanliga listorna bevarade sitt röstetal intakt allteftersom samtliga namn på övriga listor reducerades p. g. a. mandat som tillfördes enskilda kandidater på dessa listor. I de fall där rangordningensregeln fick ersättas med reduktionsregeln kunde på detta sätt överraskningar och kupper lätt inträffa. Systemet var helt enkelt för primitivt.

Kritiken växte sig snabbt stark mot mandatfördelningssystemet inom partierna. 1911 tillsattes en utredning för att se över valsystemet i denna del. Detta arbete resulterade i att en absolut rangordningsmetod 1914 infördes vid ersättsvalen till första kammaren. Samtidigt uppstod i den allmänna debatten en bred flora av olika förslag i vilka det proportionella valsystemet kompletterades med olika långtgående personvalskomplement. Under denna tid var överhuvudtaget den Statsvetenskapliga debatten i olika europeiska länder kring valsystemen omfattande i samband med den allmänna över- gången kring sekelskiftet till proportionella val. Efter flera initiativ i riksdagen tillsattes 1918 års proportionsvalssakkunniga vilka på våren 1921 avlämnade sitt betänkande "Det proportionella valsättet vid val till riksdagen".

1 betänkandet presenterade de sakkunniga en grundlig analys av olika komponenter i valsystemet. För att förbättra överensstämmelsen mellan partiernas röstetal och deras representation i riksdagen föreslogs den övergång till länsvalkretsar för vilken redogjorts i kapitel 2. Vidare analyse- rades olika fördelningsmetoder. De sakkunniga fann därvid att diHondt”s metod borde användas även fortsättningsvis. Beträffande mandatfördel- ningen inom partierna kom däremot de sakkunniga i sitt arbete fram till ett radikalt nytt förslag.

Utredningen uttalade starkt intresse för att ersätta hela mandatfördelnings- systemet med ett personval av ”engelsk modell”. Vad som åsyftades därmed var det valsystem som f.n. tillämpas i Irland (single-transferable-vote). Utredningen bedömde dock inte tiden mogen för en så radikal förändring utan föreslog istället vad man kallade ett system med ”personröstning med subsidiär Iiströstning".

Enligt detta system förutsattes partierna presentera kandidatlistor vid valen. Väljaren var emellertid inte bunden till att rösta enbart på en partilista utan kunde även rösta på en enskild person. Valsedeln delades nämligen upp i två fält. I det övre fältet kunde väljaren skriva namnet på en kandidat som han/hon helst ville se invald. I det undre fältet antecknades numret på en partilista. Den kandidat som angavs på det övre fältet kunde vara upptagen på partilistan. Det var emellertid också möjligt att välja ett annat kandidatnamn antingen från en annan partilista eller också ett helt nytt namn.

Vid sammanräkningen beräknades först en valkvot (Droops kvot).I Därefter räknades antalet röster på enskilda kandidater på valsedelns övre fält. Om någon kandidat uppnått röster till ett antal som motsvarade eller översteg kvoten förklarades denne invald. De partilistor som var represen- terade på dennes valsedlar erhöll i motsvarande grad en reduktion i röstetalet enligt en särskilt formel. Om inte alla mandat kunde besättas på detta sätt tillämpades för återstoden den subsidiära liströstningen. Därvid företogs ett antal sammanräkningar inom varje parti med tillämpning av den absoluta lKvoten beskrivs när- rangordningsprincipen (d'Hondts-Praghméns metod). För denna har redo- mare i nästa kapitel—

gjorts tidigare.

Tanken bakom detta blandade system var tidstypisk. Alla var vid denna tidpunkt medvetna om partiernas växande betydelse i det politiska livet. Man hade dock ännu inte accepterat att valet av kandidater till riksdagen i första hand gällde ett val mellan olika partirepresentanter. Det antogs finnas ett behov i riksdagen av från partierna mera självständiga och på andra än partipolitiska grunder kompetenta ledamöter. Genom att ge väljarna möjlighet att i första hand rösta på person och i andra hand på parti skulle det bli möjligt för väljarna att samtidigt som de röstade på en person undgå risken att deras röster därmed skulle komma andra kandidater till godo som de inte sympatiserade med. Systemet skapade t. ex. möjligheter för en väljare att i första hand rösta på en företrädare för det liberala samlingspartiet och i andra hand — för den händelse denne inte erhöll tillräckligt stöd för inval — på det socialdemokratiska partiet.

Förslaget från de sakkunniga presenterades i april 1921. Redan tre dagar senare avlämnades Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till riksdagen. I propositionen uttalades sympati för förslaget med personröstning. Samtidigt anfördes dock att förslaget krävde ytterligare överväganden. Därför inskränkte sig departementschefen till att förorda att den absoluta rangord- ningsprincipen blev tillämplig vid listvalen. Personröstningsmodellen kom sålunda inte att genomföras.

Som framgått av kapitel 2 korn debatten kring valsystemet efter 1921 års reform under lång tid att kretsa kring frågan om det proportionella valresultatet och av olika metoder att via t. ex. utjämningsmandat förbättra överensstämmelsen mellan valresultat och mandattilldelning partierna emel- lan. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning tog t. ex. inte alls upp frågan om personvalsinslaget i sitt betänkande (SOU 1951:58) annat än i den utsträckning en utvidgning av valkretsarna skulle få konsekvenser för möjligheterna till en god kontakt mellan väljare och valda. Den övergång till jämkad uddatalsmetod vid fördelningen av mandat partierna emellan som utredningen föreslog och som tillämpas fr. o. rn. 1952 års andrakammarval följdes inte av någon ändring i reglerna för mandatfördelningen inom partierna.

Frågan om personröstningsmöjligheten togs däremot upp av författnings- utredningen (FU). Inom denna utredning fanns intresse för en övergång till majoritetsval i enmansvalkretsar. En sådan reform ansågs dels leda till bättre förutsättningar för ett stabilt regeringsunderlag dels leda till ett större inslag av personval. Utredningen stannade dock som framgått av kapitel 2 för att det proportionella valsystemet skulle behållas och att valkretsmandaten skulle kompletteras med ett antal i särskilda regionala valkretsar uppställda mandat.

Vid valkretsvalet fanns ett inslag av personval inom det proportionella systemet. FU:s valsystem påminde i detta avseende starkt om det system som tillämpas i Danmark. Skillnaden var främst att personröstningen enligt F Uzs förslag var obligatorisk.

Enligt författningsutredningen borde följande riktlinjer vara vägledande vid strävandena att förstärka personmomentet i valet (SOU 1963:17 s. 7677):

För det första bör systemet konstrueras så att väljarna verkligen stimuleras att vid sidan av partivalet också intressera sig för personvalet. Skall den nuvarande traditionen på detta område i vårt land brytas, torde därför det danska systemet med frihet för väljaren att antingen rösta på parti eller på person vara mindre lämpligt. Man riskerar då hos oss liksom i Danmark att en stor del av valmanskåren avstår från att orientera sig i personfrågoma och nöjer sig med att rösta på parti.

För det andra gäller det att tillse, att utgången av personvalet icke blir slumpartad. Partierna bör därför. utan att vara allenarådande, behålla ett väsentligt inflytande på personvalet. Vidare är en spridning av personrösterna på de kandidater som närmast kommer i fråga samt en möjlighet för partierna att avge en rekommendation i personvalsfrågan önskvärda. Det finländska valsystemet synes, såsom närmare framgår av specialundersökning av 1962 års val (Bilaga 4), icke erbjuda tillräckliga garantier för ett skäligt partiinflytande och mot tillfälliga omständigheters inverkan på personvalet. Däremot förefaller ett system med särskilda mindre kretsar för person- valet liknande de danska nomineringskretsarna och i förslaget kallade "ortskretsar" — kunna skapa förutsättningar för ett måttligt partiinflytande över personvalet. Partierna förutsättes därvid genom placering på första plats utpeka den kandidat som inom respektive krets givits partiets särskilda rekommendation.

För det tredje gäller, att även om personliga valkampanjer kan vara önskvärda och stimulerande, är det ej lyckligt om de får en personlig tillspetsning som skapar olust inom partiorganisationerna. Även ur denna synpunkt inger de finländska erfarenhe- terna vissa betänkligheter, medan en anordning med särskilda kretsar för personvalet, inom vilka partiet avger en personrekommendation, har påtagliga fördelar. Partierna kan då ej blott deltaga i arbetet på att göra alla kandidater kända för väljarna utan också ge ett särskilt företräde åt partiets främsta kandidat inom ortskretsen. För partiernas främsta kandidater dvs. de som i en eller flera ortskretsar uppställts som första namn, bildar dessa ortskretsar ett naturligt verkningsområde för personpropagandan.

Utredningens överväganden utmynnade i ett förslag om obligatoriskt personval, om partirekommendation av vissa kandidater och om mindre kretsar som ram för väljarkontakt och personpropaganda. Systemet förutsatte officiell kandidatur.

Valkretsarna indelades enligt F Uzs förslag i lika många ortskretsar som det fanns mandat i valkretsen. I utredningens betänkande fanns ett utarbetat förslag till ortskretsindelning. Detta hade utarbetats så att folkmängden i ortskretsarna i huvudsak var lika stor. De anslöt sig också så nära som möjligt till den kommunala och administrativa indelningen. Valkretsar med fler mandat än 10 förutsattes uppdelade i särskilda områden för att inte antalet kandidater skulle bli alltför stort. Mandatfördelningen mellan partierna skulle däremot ske inom hela valkretsen.

Vid valet förutsattes att för alla partier gemensamma valsedlar av fastställd typ skulle användas. Endast registrerade partier — för registrering krävdes att partiet antingen var representerat i riksdagen eller hade ett visst minimiantal inskrivna medlemmar hade rätt att nominera kandidater. Valsedlarna skulle tryckas genom länsstyrelsernas försorg.

På valkretssedeln skulle namnen upptas i bokstavsordning med undantag för det första namnet dvs. den kandidat som partiet i första hand rekom- menderade inom resp. ortskrets. Det fordrades en variant av valsedeln i varje ortskrets.

Själva röstningen skulle tillgå så att den röstande genom ett kryss för ett visst namn på valkretsvalsedeln angav för vilken person, och därmed också för vilket parti, sedeln skulle gälla.

VALKRETSVALET ORTSKRETS 6:

Jönköpings län

Anderstorps och Gislaveds köpingar; Villstads. Burseryds. Hylte, Unnaryds. Reftele och Bredaryds kommuner.

Väljaren skall med ett kryss [Z] utmärkta vilket namn sedeln skall gälla för. Förkryssningen ger också det parti som namnet representerar en röst.

Obs! Endast ett kryss. Krysset kan sättas antingen för den för ortskretsen föreslogne eller för någon av övriga föreslagna.

Arbetarepartiet Socialdemokraterna

Föreslagen för ortskrelsen: Per_R'ikurdsson att.-::. 13 Övriga föreslagna: Bertil Andersson 233323... [:| Valdemar Bomon 33322?” [i Bror Claesson

förman, Eksjö Ake Dahlkvist typogrof. Värnamo

Liso Edvardsson offärsbilröde. Huskvarna

Olof Fredriksson riksdagsman. Nässjö

Jon Göransson bunbifräde. Sommen

Sveo Hansson fru. Tronds

Sune Hen riksson byggnodssnickore. Jönköping

DDDDDD

G

Gunnar Ivorsson köpman. Vetlanda

Sune Jernberg folkskollärare. Huskvarna

Fredrik Larsson linjeförmon. Sävsjö

Bo Ljunggren metallarbetare. Jönköping Agne Olofsson

| tb k .

Eld: [:] Arvid Sondell

omlostorförmon. C] Sävsjö

DUBB

Ullo Sandström sjukskötersko. Jönköping [] Nils Winkvist mål e. små:-d D

Centerpartiet

Föreslagen för orlskrefsen:

Erik Samuelsson hemmansögore. Reftele []

Övriga föreslagna: R_ognor Brunnberg lå”..*fåå.2'3""' C] Karin Dohlgren fö.:i'köping B Poul Fronsson EEE?.'*,?"""' [I] Ever Fredriksson

fru. Gislaved D

Rudolf Gustavsson 235322." l:] Anno Henriksson gfttirk'orsbergo D Fredrik Jakobsson I,:Lif'stingsmon. D Sixten Jonsson igår:;rånnolkossor, D

Anders Joelsson förbundsordloronde. Vaggeryd D

Jon Josefsson pastor.

Lyckåsgård E] Sten Korlbom

kommunolndmnds- ordforende. Bor

Axel Kihlgren landstingsman. Bottnaryd

Olof Månsson ombudsman Jönköping

C] i:] El Allon Nordström lontbrukore. D i:] El

Bondstorp Tage Påhlsson rektor. Visingsö Bertil Sundgren nämndeman. Fredriksdal

Eric Ölund byggmästare. Vetlondo D

Folkpartiet

Föreslagen för ortskretsen:

Korl Magnusson riksdagsman. Anderstorp E] Övriga föreslagna: Lors Bengtsson ostixtent Tenhult

Gunnor Bergman fabrikör. Vdrnomo

DD

Manfred Carlsson lantbrukare. desiö

Corl Cederberg handlande. Huskmrno

DD

Axel Emanuelsson kyrkoherde. Vellondo

Märto Forsell småskollorore. Gronno

Bertil Grönkvist direktör. Jönköping Viktor Hallberg handlande. Jonköping Holger Högberg bilmekaniker. Hylle bruk

Harold Junggren landstingsman. Lekeryd Elso Ludvigsson fru. Jönköping

Harold Nilsson fanjunkare. Eksjö Rune Ragnarsson riksdagsman. Huskvarna

Lars Stensson disponent. Tronds

Axel Svensson fabrikör. Kievshuli

Astrid Wenngren fru. Eksjö

Ragnar Westman folkskollärare. Jönköping

DDUl—lfilTl—li—lf—JWDD

El

Högerpartiet

Föreslagen för ortskretsen:

Helge Olsson fabrikör. Anderstorp

LJ

Övriga föreslagna: Oskar Adolfsson

Huskvarna

l_l

Karin Brundin fru. Jönköping

[_l

Sven Brunnberg skogsmöslore Huurido

Östen Göransson lantbrukare. Tronds

Helge Holm köpman. Vireda

Rolf Lorsson komrer. Bankeryd Bror Lindberg riksdagsman. Örserumsbrunn

Eskil Lundgren fobnkor. Värnamo

Rolf Mattson pastor. Jönköping

Gun Nordin konsulent. Vornomo

Sture Persson fabrikör. Molmböck

Rolf Sandström lantbrukare. Skirö

Eskil Sunesson godsägare, Hok

Bror Söderlund lantbrukare. Skogo

Ivor Thorén disponent, Nossjö

Gunborg Westerberg "nun-sköterska, )önkoping D Folke Wiklund

lektor. Nossio l:]

DDDDDDDl—lf—ll—ll—lDD

Kommunisterna

Föreslagen för oriskretsen:

Nils Berggren ?åiiiiå".""' 3 Övriga föreslagna: Ivor Alfredsson 272322... :] Ragnar Broberg fronsporlorbetore. Vurnomo

Robert Eriksson EZ'ÅÅZÄZZ? :] Vilhelm Hansson mefullorbeture. Smålands Anneberg :] David Jönsson 133233?” :] Per Karlsson grässigtsdrbolore. D Arvid Kvist i'!;:*ä':'"'”" El Adolf Logersson mobelsnickore Vetlanda

Anno Nord fru. Huskvarna

Björn Sjögren murare. Sovsjo

Sven Troedsson (houfför. Jönköping

DDDD

1968 ÅRS RIKSDAGSVAI.

Figur VI:] Författnings- utredningens förslag till valsedel

Vid sammanräkningen fördelades valkretsmandaten först mellan partierna och därefter inom varje parti mellan kandidaterna efter antalet röster som avgivits på varje enskild kandidat. Om ett parti tilldelats ett mandat i valkretsen gick detta till den kandidat som fått flest ”kryss”. Om partiet fick två mandat gick det andra mandatet till den som fått näst flest kryss osv.

I en reservation föreslog herr Wahlund (c) ett alternativt system. Detta förutsatte en gemensam lista för hela valkretsen. På denna uppfördes kandidaterna i den ordning som partierna rekommenderade dem. Väljarna hade sedan att med markeringarna "I", "2" och "3” markera de tre kandidater som de helst såg invalda. Denna personmarkering var enligt förslaget inte obligatorisk. Väljarna skulle alltså ha möjlighet att enbart rösta på parti.

Vid röstsammanräkningen skulle mandaten enligt Wahlunds förslag fördelas partivis på samma sätt som tidigare dvs. med jämkad uddatalsmetod. Mellan kandidaterna inom resp. parti skulle sammanräkningen ske så att den person som erhållit flest ”ettor" fick första mandatet. Om partiet var berättigat till flera mandat, skulle den valdes sedlar sorteras över på de kandidater vilka markerats med siffran 2. Den kandidat som därefter uppvisade de flesta rösterna (”tvåor” räknades som 1/2 röst) skulle erhålla partiets andra mandat osv.

Författningsutredningens förslag till personvalsystem föranledde skilda bedömningar av de remissorgan som behandlade förslaget i denna del.

Några remissinstanser var positiva och ansåg att den föreslagna person- valsmöjligheten skulle bidra till att öka väljarnas intresse för andrakammar- valen. Några var emellertid tveksamma och flertalet direkt negativa. Kritiken mot förslaget framfördes från olika utgångspunkter. Enligt några remissin- stanser var det över huvud taget svårt att tänka sig ett personvalsinslag inom ramen för ett proportionellt valsystem. Det ifrågasattes även om det var önskvärt att införa ett inslag av personval. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län borde personvalet vara en angelägenhet för de politiska partierna. Bland de remissinstanser som i och för sig inte motsatte sig ett personvalssystem som sådant anfördes att FU:s förslag var för komplicerat. Väljarna skulle inte klara av att kryssa för rätt personer. Risken för obehörig påverkan och ökad kassaktion av valsedlar bedömdes som betydande. Systemet skulle leda till merarbete såväl för partiorganisationerna som länsstyrelserna. Från andra remissinstanser påpekades att valsedlarna skulle bli otympliga och stora. I stället borde även fortsättningsvis användas en valsedel för varje parti. Det ansågs också vara en nackdel att inte samma valsystem skulle kunna tillämpas i de kommunala valen. En remissinstans kritiserade regeln att kandidaterna skulle uppställas i bokstavsordning och inte i den ordning som partierna ville se dem invalda.

Även systemet med ortskretsindelningen kritiserades. En remissinstans (valutredningen) anförde i denna del

Skall denna indelning i någon särskild grad främja personvalen måste det enligt valutredningens mening under alla omständigheter föreligga bestämda förutsättningar för icke blott att indelningen som sådan äger en viss fasthet utan även att de personer, som — på sätt förutsättes i förslaget — av partierna nomineras till ortskretskandidater, verkligen har den anknytning till ortskretsarna i fråga, att de kan sägas representera dessa kretsar. Nämnda förutsättningar föreligger icke med den utformning som det

föreslagna valsystemet erhållit. Varje mera betydande förskjutning i befolkningsläget inom de olika valkretsarna kan komma att påverka mandatens fördelning mellan dessa valkretsar, något som i sin tur skulle medföra vittgående förändringar av ortskretsin- delningen inom desamma. Ortskretsindelningen skulle i det förordade systemet sålunda komma att bli ytterst löslig. Några garantier synes ej heller finnas för att de av partierna nominerade ortskretskandidaterna skulle äga någon närmare anknytning till sina ortskretsar. Varje form av bostadsband har för övrigt slopats i det nya valsystemet. Visserligen är det möjligt att ordningen med ortskretsar och med särskilda valsedlar för varje sådan krets skulle kunna i viss mån bidraga till att de i valkretsen avgivna rösterna får en viss spridning på olika valkretskandidater. Därifrån är emellertid steget långt till antagande att systemet med ortskretsar, sådant detta system utformats, skulle vara ägnat att i någon nämnvärd utsträckning främja ett personval i dess egentliga mening. Såvitt valutredningen kunnat bedöma skulle ortskretsarna i det föreslagna systemet endast få karaktären av mer eller mindre konstlade och lösliga enheter, vilka i huvudsak icke skulle tjäna annat ändamål än att bereda partierna möjlighet att i skilda delar av valkretsen på ett mera markant sätt giva sitt förord åt olika kandidater. Eftersom ortskretsarna i systemet på intet sätt skall bilda sådana slutna enheter. i vilka valet är att betrakta som något avskilt för sig, utan endast utgöra delar av området för valet — valkretsen synes man med denna indelning i ortskretsar också helt avlägsna sig från principen om "valområdet" som den naturliga och odelbara enheten för valet. Ortskretsindelningen skulle i sig själv sålunda vara ägnad att förstärka vissa lokala intressesynpunkter vid valet på bekostnad av en för hela valkretsen mera samlad inriktning av valrörelsen. En sådan utveckling torde icke vara eftersträvansvärd. Den administrativa proceduren för genomförandet av ortskretsindelningen och av varje sådan ändring i densamma, som tid efter annan skulle bli aktuell i samband med att mandatfördelningen mellan valkretsarna i ett eller annat hänseende jämkats, skulle ytterligare betunga och komplicera det omfattande officiella valförberedelsearbete, som det nya valsystemet tydligtvis erfordrar för sin praktiska tillämpning. Det torde kunna förutses att ortskretsindelningen skulle komma att ställa länsstyrelserna inför svåra överväganden. Redan vad här anförts må vara tillräckligt för att belysa att valutred- ningen för sin del funnit det föreslagna systemet med särskilda ortskretsar i valkretsarna vara föga välbetänkt.

Den här framförda kritiken mot den föreslagna indelningen i ortskretsar träffar i allt väsentligt även förslaget om de större valkretsarnas uppdelning i särskilda områden, vilken uppdelning för övrigt intimt sammanhänger med ortskretsindelningen. Om konstruktionen med särskilda områden i vissa valkretsar kan vidare sägas att den skulle i icke oväsentlig grad ytterligare komplicera det redan i och för sig förhållandevis svårhanterliga valsystem. som författningsutredningen stannat för. Hela konstruk- tionen med särskilda områden i vissa valkretsar synes enligt valutredningens uppfattning innerst inne bottna i att valkretsarnas utformning och storlek icke helt avpassats efter det nya systemet. Konstruktionen har också lett till vissa egenheter i det förordade valsystemet. Författningsutredningen har nödgats föreslå vissa speciella sammanräkningsregler med avseende å mandatfördelningen inom partierna i de områdesindelade valkretsarna. Dessa regler går i huvudsak ut på att de särskilda områdena i en valkrets vid sammanräkningen skulle bilda konkurrerande grupper inom varje parti. Härigenom skulle de olika särskilda områdena i en valkrets komma att stå i ett visst motsatsförhållande till varandra, något som förefaller i hög grad onaturligt. Lämpligheten härav kan också diskuteras. Omöjligt är icke att ett sådant mera konstlat motsättningsförhållande mellan olika delar av en och samma valkrets kan få mindre önskvärda konsekvenser.

Författningsutredningens förslag föranledde inte någon proposition till riksdagen. Efter partiöverläggningar i författningsfrågan beslöts i stället att en ny utredning grundlagberedningen — skulle tillsättas för att överarbeta och

vidareutveckla de förslag som FU utarbetat. Beredningen arbetade i två etapper. I ett första betänkande "Partiell författningsreform" (SOU 1967:26) föreslogs ett nytt kammarsystem, vissa förändringar i valsystemet (utjäm- ningsmandaten) samt parlamentarismens inskrivande i författningen. Förslaget, som lades till grund för den partiella författningsreformen 1968—69, har i här relevanta delar beskrivits i kapitel 2. Beredningen tog i detta sammanhang inte upp personvalsfrågan till behandling.

I det fortsatta arbetet på en fullständig författningsreform ägnade dock beredningen uppmärksamhet även åt personvalsproblematiken. Bl. a. stude- rades det finländska valsystemet samt partiernas nomineringar inför riks- dagsvalet 1970. De sistnämnda studierna redovisades i ett särskilt delbetän- kande (SOU l972:l7).

Vid sina överväganden rörande personvalsinslaget utgick beredningen från att några ändringar inte skulle föreslås som innebar att man gick ifrån den överenskommelse som låg till grund för enkammarreformen. Det rikspro- portionella valsystemet med spärrar mot småpartier skulle sålunda bevaras. Beredningen anförde beträffande personvalet vidare:

Valsystemet bör givetvis så långt det är möjligt lägga i väljarnas hand att påverka riksdagens sammansättning. Det svenska valsystemet verkar onekligen så att pani- ernas kandidatnominering i stor utsträckning blir utslagsgivande i fråga om fördel- ningen på person av mandaten. Som beredningen har framhållit i det närmast föregående avsnittet kan det emellertid inte med fog hävdas att partiinstanserna vid nomineringen bortser från vad väljaropinionen kräver. Tvärtom ligger det i deras intresse att göra kandidatlistorna så tilldragande som möjligt. Det svenska systemet innehåller vidare en särskild garanti mot maktfullkomlighet hos de nominerande instanserna, nämligen möjligheten för särgrupper att föra fram egna listor, spränglistor. Det ären allmän uppfattning att denna möjlighet är ägnad att påverka partiinstansema i den riktningen att särgrupper kan få gehör för sina önskemål under det ordinära nomineringsförfarandet.

De metoder som skall begagnas för att stärka väljarnas inflytande över riksdagens personsammansättning måste vara sådana att de inte gör det möjligt för små grupper att styra personurvalet på bekostnad av den stora mängden av väljare, som kanske helst överlåter valet av personer till partiinstanserna. Man måste också försöka förebygga att personer erövrar mandat till följd av stora ekonomiska insatser eller andra ovidkom- mande omständigheter. Vidare får metoderna för personval inte bli så komplicerade att de blir svåra att förstå för de röstande eller nämnvärt fördröjer fastställandet av valresultatet. Den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör bibehållas. Förhållandet mellan ett personvalssystem och regler om ersättare för riksdagsledamöterna måste också övervägas närmare.

Grundlagberedningen har inte haft möjlighet att göra de omfattande och tidsödande undersökningar som de angivna problemen skulle ha krävt, vare sig man stannar inom det riksproportionella systemet eller söker en lösning utanför detta. Förslag till ett nytt personvalssystem kan därför inte föreläggas riksdagen samtidigt med förslaget till en ny grundlag utan måste föregås av en särskild utredning. Enligt beredningens mening är det också önskvärt att man vid utarbetandet av ett förslag till personvalssystem kan beakta sambandet med det mekaniserade röstavgivnings- och sammanräkningsförfa- rande som kan komma att tillämpas vid 1973 års val.

I en reservation föreslog två ledamöter — herrar Hernelius (m) och Wahlund (c) att ett obligatoriskt personvalsinslag skulle införas i valsystemet. [ motiveringen för sitt förslag anförde reservanterna:

Det är allmänt erkänt att valen till riksdagen för närvarande i realiteten är partival och att inslaget av personval är mycket begränsat. När kandidatnomineringarna är klara är det i stort sett avgjort, vilka personer som skall bli valda, bortsett från möjligheten av styrkeförskjutningar partierna emellan.

Det har länge uttalats önskemål om att man skall finna metoder att ge väljarna större inflytande över vilka personer som skall bli valda för de partier väljarna röstar på. Också grundlagberedningens majoritet ansluter sig i princip till detta önskemål. För vår del finner vi det vara ett demokratiskt krav att väljarna får avgöra inte bara partifrågan utan också. i största möjliga utsträckning. personfrågan. Ett vidgat inslag av personval är vidare ett sätt att främja det allmänna intresset av bättre kontakter mellan de valda och deras väljare.

Att lagreglera partiernas nomineringsförfarande för att stärka väljarnas eller åtminstone de enskilda partimedlemmarnas inflytande över personfrågorna på det stadiet kan knappast komma i fråga. Det får bli partiernas egen sak att här vidta åtgärder i detta syfte.

Man får då inrikta sig på att utforma själva valsystemet så att väljarna vid valtillfället får större inflytande än nu över personfrågorna.

På skilda håll utomlands används system som vart och ett på sitt sätt syftar till att ge utrymme för personval, t. ex. i Danmark, Finland och Västtyskland.

Vi anser att personvalsproblemet nu bör prövas enbart inom ramen för det gällande riksproportionella valsystemet. Det gäller alltså bara att finna ett annat system för mandatens fördelning inom partierna. Detta innebär i sin tur att det främst är det finska valsystemet som nu är av intresse.

Till skillnad från majoriteten anser vi emellertid att det arbete, som utförts inom grundlagberedningen, ger tillräckligt underlag för ett konkret förslag till ökat inslag av personval.

Skall väljarnas inflytande över personfrågorna reellt ökas måste man överge de nuvarande reglerna att det är ordningsföljden på valsedeln som bestämmer rangord- ningen mellan kandidaterna. I stället bör väljaren själv utmärka vilka av partiets kandidater han vill se valda. Ett partis mandat bör sedan fördelas mellan dess kandidater efter högsta personliga röstetal. Sådan personröstning bör, liksom i Finland. vara obligatorisk. Annars kulle det kunna hända att personfrågorna avgörs av endast en mindre del av partiets väljare. (Av praktiska skäl bör dock ren partiröstning kunna ske på fartyg och troligen också vid annan röstning utomlands i vissa fall.)

Reservanternas förslag hade karaktären av ett principförslag. Reservanterna band sig alltså inte för den exakta utformningen. Enligt förslaget skulle personvalsinslaget fungera enligt nedanstående beskrivning:

När ett parti har slutfört sin nominering, anmäler partiet sina kandidater till valmyndigheten. Kandidaterna tas upp på partiets valsedel under partibeteckningen. Ordningen mellan kandidaterna bestäms av partiet. Har partiet inte bestämt någon ordning, tas kandidaterna upp i bokstavsordning. Framför vart och ett av namnen finns en tryckt ruta, avsedd att fyllas i av väljaren med ett nummer.

Partiernas valsedlar är bindande för väljarna på det sättet att den som röstar på ett visst parti måste hålla sig inom den krets av kandidater som partiet har nominerat. Den nuvarande, praktiskt betydelselösa rätten för en väljare att individuellt föra fram egna namn faller alltså bort. Det sagda innebär också att den nuvarande möjligheten att föra fram en organiserad spränglista försvinner.

Röstningen bör gå till så att väljaren på valsedeln i tur och ordning numrerar de tre kandidater som han helst vill se valda. I större kretsar skulle man kunna tänka sig att föreskriva att väljaren skall sätta nummermarkering för fler kandidater. Var gränsen dras har ingen större praktisk betydelse. Rösterna kommer alltid att spridas så att alla de mandat som tillfaller partiet kan besättas. De kandidater som följer närmast efter dem

som får mandat blir ersättare och efterträdare.

Officiellt valbiträde bör finnas tillgängligt i röstningslokal. Behovet därav för synskadade och andra handikappade torde dock knappast bli större än nu.

Fördelningen av mandaten inom parti skulle ske på följande sätt. I första omgången räknas endast förstahands-rösterna. Den som har fått flest sådana får partiets första mandat. Hans valsedlar delas upp på övriga kandidater efter andrahandsbeteckning. I nästa omgång räknas förstahandsbeteckningarna för övriga kandidater samt andra- handsbeteckningarna på de valsedlar vars första namn placerats. Däremot är inte tredjehandsbeteckningar etc. relevanta i denna omgång, inte heller andrahandsbeteck- ningarna på de valsedlar vars första namn ännu ej har placerats. Förstahandsbeteckning gäller som hel röst. andrahandsbeteckning som halv. Den som uppnår högst rösttal får partiets andra mandat. Osv. efter samma grund. varvid tredjehandsbeteckning gäller som en tredjedels röst etc. Man fortsätter på detta sätt tills partiets valkretsmandat och utjämningsmandat har besatts samt föreskrivet antal ersättare utsetts.

Att möjligheten att föra fram spränglista tas bort torde inte leda till att majoriteten inom partierna visar otillbörligt liten hänsyn till minoritetsgrupper vid kandidatnomi- neringen. Partierna kan f. ö. i sina stadgar föra in bestämmelser som ger minoritet viss rätt att få önskemål tillgodosedda vid nomineringen. Vidare skulle missnöjda grupper själva kunna anmäla kandidater; detta skulle dock få ske under egen partibeteckning. Men en sådan partisprängning skulle givetvis vara mera fatal för ”moderpartiet” än en spränglista av nuvarande typ.

Det system vi förordar skulle leda till att väljarnas information om kandidaterna förbättras. Redan därför skulle rimligen deras intresse för personfrågorna öka. Kontakten mellan kandidater och väljare och mellan väljare och valda skulle förbättras.

Vissa risker att ovidkommande synpunkter eller intressen gör sig gällande i personfrågorna — på nomineringsstadiet eller senare — finns redan nu och skulle knappast bli mera besvärande med det system vi föreslår. Vad särskilt beträffar den eventualiteten att kandidat. som direkt eller indirekt disponerar stora ekonomiska resurser, driver valkampanj för egen del så reduceras den risken väsentligt genom den allmänna negativa reaktion häremot. som rimligen kan förväntas här i landet.

Maskinell sammanräkning av valet förutsätter enligt vårt system Optisk läsning av valsedlarna. Vid den tid då systemet skulle kunna tillämpas torde tillräckliga tekniska resurser härför finnas. Sammanräkningen skulle då kunna gå lika snabbt med vån system som i det listvalsystem som förbereds med tanke på 1973 års val. Att vån system tekniskt sett skulle vara svårbegripligt för väljarna torde inte med fog kunna påstås.

I ett särskilt yttrande anförde en ledamot — herr Lundström (fp) — att det var önskvärt att åstadkomma ett valsystem där väljarna har möjligheter att i själva valhandlingen mer direkt än vad som nu är fallet påverka personvalet. Det var därför enligt yttrandet viktigt att frågan snarast följs upp med en separat utredning, så att personmomentet vid ett val kan påverkas vid valhandlingen på ett bättre sätt än vad som kan ske nu genom möjligheten till särlistor och strykningar.

I propositionen 1973:9O med förslag till ny regeringsform och ny riksdags- ordning m.m. tog departementschefen (sid. 160—162) upp beredningens förslag att personvalsmöjligheten borde utredas vidare. Departementschefen anförde att en särskild kommitté borde tillsättas för att arbeta med denna uppgift. Åt kommittén borde också uppdras frågan om valkretsindelningen. Enligt departementschefen stred det av reservanterna föreslagna personvals- systemet, vilket hade det finländska valsystemet som förebild, på flera

punkter mer eller mindre uttalat mot de krav som bör ställas på en metod för personval. Utredningen borde istället arbeta utifrån de utgångspunkter som grundlagberedningens majoritet formulerat.

Konstitutionsutskottet (KU I973:26) hälsade med tillfredsställelse att frågan om valkretsindelningen och personmomentet i valet skulle komma att göras till föremål för särskild utredning. Utöver önskvärdheten av att de sakkunniga lämnades stor frihet i sitt arbete uttalade utskottet endast att utgångspunkten för arbetet borde vara ett riksproportionellt system med spärrar mot småpartier.

Det mekaniserande röstavgivande som grundlagberedningens majoritet refererade till i sitt yttrande avsåg ett förslag som avgivits av 1965 års valtekniska utredning. ] sitt betänkande ”Ny valteknik” (SOU 1969:19) föreslog denna utredning att ett nytt system med valsedlar i form av hålkort skulle införas. Systemet som byggde på ett mer omfattande utnyttjande av datatekniken i samband med sammanräkningsförfarandet kunde emellertid av tekniska skäl inte genomföras. I ett nytt betänkande — ”Maskinell teknik vid de allmänna valen” (SOU 1971172) presenterade utredningen ett nytt, något överarbetat förslag. Enligt ett av flera alternativ som presenterades i betänkandet skulle personmomentet i valet ha kommit att ytterligare skjutas i bakgrunden. Valsedlarna skulle inte längre ha några namn påtryckta utan väljarna fick genom anslag i vallokalen, broschyrer, annonser eller affischer informera sig om kandidaterna. På valsedlarna skulle finnas kodbeteckningar för olika partier och olika listor. Den som önskade rösta på en lista oförändrad tog en valsedel (hålkort) med denna listas kodbeteckning och lämnade via ett särskilt kassettsystem denna till valförrättaren. En väljare som önskade stryka namn eller ändra ordningsföljden fick trycka ut ett särskilt, perforerat, utrymme på valsedeln och dessutom på särskilt avsedd plats skriva namnet på de aktuella kandidaterna. Det föreslagna valsystemet kritiserades från såväl tekniska som mer ideologiska utgångspunkter och förslaget har inte föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida.

7 Personvalsinslaget i några andra länders valsystem

Inledning

I personvals- och valkretsutredningens direktiv anförs att utredningen bör studera olika former för personval, som förekommer i andra länder med proportionella valsystem, bl. a. Danmark och Finland, och överväga om de lösningar som har valts där kan vara av intresse för svenska förhållanden.

Utredningen har med hänsyn till direktiven på denna punkt studerat valsystemen i Belgien, Danmark, Finland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz och Österrike. Samtliga dessa länder tillämpar ett proportionellt valsystem som medger någon form av personröstning. I detta kapitel presenteras valsystemen i dessa länder. Så långt möjligt har därmed uppmärksammats inte endast formella regler utan även hur personvalsmö— mentet fungerar i praktiken. Redovisningen är en bearbetning av en serie promemorior som utarbetats separat under arbetets gång. Särskilt intresse har tillmätts valsystemen i Danmark, Finland och Belgien vilka samtliga länder besökts av utredningen. Detta motiverar att redovisningen för dessa länder gjorts mer omfattande och för Belgiens del också omfattar en kort informa- tion rörande språkfrågan och partiväsendet. Faktorer av dessa slag är i högsta grad relevanta vid en bedömning av hur valsystemet fungerar i praktiken. Under slutskedet av utredningens arbete har i den allmänna debatten frågan om valsystem som möjliggör alternativröstning på olika partier aktualiserats. Ett sådant valsystem ryms emellertid inte inom utredningens direktiv och har därför inte närmare övervägts. I nästa kapitel görs en teoretisk analys av vilka möjligheter som står till buds vid strävandena att på olika sätt kombinera parti- och personval inom ett proportionellt valsystem. Därefter presenteras ett inom utredningen utarbetat förslag till personvalsinslag inom det svenska valsystemet.

Belgien

Allmänt

I Belgien tillämpades före 1896 ett majoritetsvalsystem. Detta år genomfördes en valreform av stor betydelse för utvecklingen av valsystemen i Europa. Som första land introducerade då Belgien ett system med proportionellt valsätt enligt d”Hondts metod. Detta system stod sedan som modell för

Spräkomräden

till] Flamländska Franskspråkigt Tysksvtäkigt Tvåspråkigt

Figur VII:] Språkområden i dagens Belgien.

(Flamländska, Franska)

valsystemen i ett flertal länder. Samtidigt kompletterades partivalet med en möjlighet för väljarna att lämna en preferensröst för en av kandidaterna. Denna möjlighet infördes 1920 även i de lokala valen.

Vid en bedömning av valsystemets funktionssätt i Belgien är det av intresse att inledningsvis något uppmärksamma den betydelse som språk- frågan haft för partiväsendet och över huvud taget för belgisk politik. Genom uppdelningen i två språkområden har dels bildats olika etniska partier dels falanger inom övriga partier vilka spelat en stor roll.

De områden som 1830 bröt sig loss från Nederländerna och bildade den nya staten bestod dels av ett antal nordliga (flamländska) provinser där befolk- ningen talade holländska, dels av ett antal franskspråkiga provinser i söder. Denna uppdelning fick en politisk betydelse under 1800-talet genom att det dåvarande katolska partiet fick sitt säkraste fäste bland den flamländska bondebefolkningen medan liberalerna var starkast i de franskspråkiga (wallonska) industridistrikten.

Ursprungligen var franska det språk som talades av den bildade klassen. Trots att den flamländska befolkningen var större än den wallonska var också franska det officiella språket i förvaltningen. Framför allt under mellankrigs- tiden blev emellertid flamländskan successivt alltmer jämnställd med franskan. I dag är flamländska det officiella språket i de flamländska provinserna medan franskan har motsvarande ställning i de wallonska. I figur VII:1 framgår de olika ”språkområdena" i dagens Belgien. Stor—Bryssel utgör ett specialfall. Detta område skall vara tvåspråkigt och gränserna för detta har

—-: _- HAiN'Aut '. 151—95?

varit föremål för stridigheter.

Språkfrågan är fortfarande högst aktuell. Under det senaste årtiondet har framför allt den wallonska befolkningen känt sig hotad av flamländskans framgångar. Wallonerna har t. ex. i olika sammanhang krävt balans i de ansträngningar som görs för att främja näringslivet i olika landsdelar. Krav på en federal statsbildning har framställts. 1968 ledde språkfrågan till regerings- kris och nyval i vilket de stora politiska partierna delvis splittrades efter etniska linjer.

Partistrukturen

I de belgiska valen har under senare år ett stort antal partier deltagit. Huvuddelen av rösterna går emellertid till sju partier. Det största av dessa är det kristligt sociala partiet (C VP/ PSC ). Detta är inte officiellt ett katolskt parti men medlemmarna är i största utsträckning katoliker. Eftersom de andra två stora partierna har varit för ett skiljande av kyrkan från staten har CVP dragit till sig en stor del av de väljare för vilka den religiösa tillhörigheten har betydelse för partivalet. Partiets väljarkår har därför en bred social samman- sättning och partiet kan närmast kategoriseras som ett center-höger parti.

Belgiska socialistpartiet (BSP/FSB) var ursprungligen revolutionärt men slog tidigt in på den revisionistiska linjen. Under tidigare år samarbetade partiet med liberalerna för att uppnå en demokratisering av valsystemet. PSB är i första hand ett parti för arbetare och lägre tjänstemän. Det har nära relationer med den socialistiska fackföreningsrörelsen.

Det liberala partiet (PVV/PLP) karaktäriseras i litteraturen ofta som ett relativt konservativt parti. Det arbetar mot de etniska separationstendenser som finns och var tidigare anhängare av att kyrkan separeras från staten. Partiet som bildades 1961 är en fortsättning på det gamla liberala partiet.

Volksunie (VU) är det äldsta av de ”nationalistiska" partierna. Det är en förespråkare för de flamländska intressena och bildades 1954. Partiet är anhängare av en federal statsbildning. Motsvarande organisationer finns på den wallonska sidan. De har dock svagare politisk styrka. Exempel är Rassemblement Wallon och Wallonska fronten. Den franskspråkiga befolk- ningen i Bryssel har bildat ett eget parti "Front des Francophones”. Kommunistpartiet PCB, som grundades 1921 ,är splittrat på en Moskvatrogen och en Pekingtrogen falang. I övrigt finns som nämnts ett stort antal mindre partibildningar.

Den analys av det belgiska valsystemet som presenteras i detta avsnitt bygger på valstatistiken från valet den 10 mars 1974. Under utredningens arbete har ytterligare ett val hållits i landet. I tabell VII:1 redovisas valresultatet för de olika partierna.

Av tabellen kan utläsas att det kristligt sociala partiet blev störst med 34 % av mandaten i representanthuset. Därefter kom socialistpartiet med 26 %, det liberala partiet med 14 % och det flamländska Volksunie med 10 %. Det sistnämnda partiets motsvarighet i de wallonska områdena Rassemblement Wallon fick 5 % av mandaten medan Front des francophones trots sin starka koncentration till Brysselområdet erhöll 7 % av mandaten.

Av tabellen framgår också klart de regionala skillnaderna i partiställning. Medan det kristligt sociala partiet är starkast i de flamländska områdena är

Tabell VII:] Valresultatet vid valet till representanthuset den 10 mars 1974. Bearbetning av den officiella valstatistiken Språkområde Ant. Parti mand. Volks PSB Rass PVV BSP unie Com CVP PSC FDF R-lew Wall. l-Ioll.omr. 99 16 23 18 — 42 — — — %-tal 16 23 18 42 Blandade omr. 48 5 7 4 1 14 14 3 %-tal 10 15 8 2 29 29 6 Fransk.omr. 65 9 26 — 3 16 — 11 %-tal 14 40 — 5 25 17 Hela landet 212 30 56 22 4 72 14 3 11 %-tal 14 26 10 2 34 7 l 5 PVV Det liberala partiet BSP Socialistpartiet Volksunie Com Kommunistpartiet CVP/ PSC Det kristligt sociala partiet. Detta parti synes ha gått fram med separata listor vid valet i Storbryssel. Därav redovis- ningen i två kolumner. FDF Front des francophones PSB-R-Lew En falang av socialistpartiet i Brysselregionen. Rass-Wallon Rassemblement Wallon

socialistpartiet starkast i de franskspråkiga provinserna. De etniska partierna har en femtedel av mandaten från respektive provinser.

Valförfarandet

Vid valen hålls samtidigt val till representanthuset, senaten och de kommu- nala församlingarna. Valtekniken är därvid densamma till samtliga val.

Antalet valkretsar motsvarar antalet arrondisements dvs. sammanlagt 30. Antalet mandat i varje valkrets bestäms genom att antalet invånare i valkretsen divideras med 212 dvs. antalet mandat i representanthuset. Detta leder till ett mandat per 40000 invånare. Valkretsarna varierar i storlek mellan 2 och 34 mandat.

Officiell kandidatur tillämpas. Partierna omnämns inte i vallagen. Kandi- dater skall anmälas senast 3 veckor före valdagen. Anmälan av kandidatlista skall vara undertecknad av 500 personer (arrondisement Bryssel), 400 personer (Antwerpen, Gent och Charleroi) eller 200 personer (övriga valkret- sar).

Ordningsföljden mellan kandidaterna på listan beslutas av dem som anmäler lista dvs. i praktiken av partierna. Listan får innehålla maximalt samma antal kandidater som antal mandat i valkretsen. På listan finns också normalt ett antal suppleanter upptagna. Dessa skall ersätta ledamöter som lämnar parlamentet under mandatperioden. Ingen kandidat får förekomma på mer än en lista. Dock kan samma person samtidigt vara upptagen både som suppleant och ”ordinarie” kandidat.

De olika listorna ställs samman på valsedeln enligt figur VII:2 som är hämtad ur den belgiska vallagenCode électoral général.

1

Jacques

m— _-

Delval Pieter . Suppleant :

Suppléantl :

Van Dlest .

_-

Suppléant : m .

Figur VII.'2 Made/l av belgisk valsedel. Källa: Code électoral général sid. 77.

Den röstande har en röst för en kandidat och en röst för en suppleant. Den som är nöjd med kandidaternas ordningsföljd på listan kan fylla i den vita punkten överst på listan. Han lämnar då vad som i fortsättningen kallas en partiröst. Den som särskilt önskar se någon av kandidaterna invald markerar på motsvarande sätt detta genom att fylla i det vita fältet till höger om kandidatnamnet. Han avger då en personröst.

M anda (fördelningen

Vid mandatfördelningen mellan listorna används en modifiering av d”Hondts” metod dvs. röstetalen divideras successivt med 1, 2, 3 osv. Vid fördelningen mellan partierna betraktas först provinserna som valkretsar. Detta leder till ett för mindre partier mer rättvist resultat.

Fördelningen av listans mandat mellan kandidaterna framgår av följande exempel (tabell V11:2).

I exemplet har partiet (PVV/PLP) erhållit 3 mandat. Det totala antalet röster på partiet är 66 965. Av dessa är 37 977 partiröster (Votes de liste). Resten är alltså personröster. De fördelar sig på kandidaterna så att t. ex. Grootjans erhållit 14 983 av dessa, Poma 4 211, Buchmann 1 941 osv.

Tabell VII:2 Mandatfördelningen inom det liberala partiet i Antwerpens valkrets vid 1974 års val VERDELING VAN DE ZETELS REPARTITION DES_ SIEGES Stemmen door de kandidaten Suffrages obtenus par bekomen (naamstemmen) les candidats (votes nominatifs) en toekenning der Iijststemmen et attribution des votes de liste Arrondissement Arrondissement ANTWERPEN - d*ANVERS 20 Volksvertegenwoordigers 20 Représentants Liist 1 (P.V.V.): 3 zetels Liste 1 (P.L.P.): 3 siéges

Stemcijfer 66 965 Chiffre électoral Lijststemmen 37977 Votes de liste Cijfer van verkiesbaarheid 16742 Chiffre d'éligibilité

Titularissen/Titulaires :

HH./MM. :

Grootjans . . . . 14983 (+ ”1759 : 16742) gekozen/elu Poma . . . . . 4211 (+ 12531 = 16742) gekozen/élu Buchmann . . . . 1941 (+ 14801 = 16742) gekozen/e'lu Mevr./Mme :

Hansma-Boulanger . 1488 (+ 8886 = 10374)

HH./MM. :

Vancaeyzeele . . . 279 Bosmans . . . . 319

Mevr./Mme :

Marinower—Katz . . 1 152

HH./MM. :

Janssens . . . . 365 Wijnen . . . . 1 441

Vart Kerckhoven . . 307

Brat . . . . . 132

Neyens . . . . 65

Mevr./Mme :

Tisson-De Sloovere . 186

HH./MM. :

Van den Eynden . . 175

De Wachter . . . 92 Van Gestel . . . 104

Gepts . . . . . 197 Noeninckx . . . . 109

Ceusters . . . . 275

Pecher . . . . 1 167

Källa: Resultats des elections du 10 mars 1974 sid. 5—6.

Först beräknas en kvot enligt formeln

antal röster avgivna på partiet antalet mandat + 1

Kvoten kallas Chiffre d'é/igibilité i tabellen. Denna valkvot kan sägas motsvara det antal röster som minst krävs för att erhålla ett mandat. Detta är nämligen det minsta tal som inte ryms fler än tre gånger inom det totala antalet röster (3 x 16 742 = 50 226. Det totala antalet röster är 66965 i exemplet och resten blir då 66 965 50 226 = 16 739). Partirösterna fördelas därefter på listans kandidater i den ordning som de är upptagna på listan. Därvid ges kandidaterna så många partiröster som krävs för att de totalt skall komma upp till valkvoten. Har någon av kandidaterna erhållit fler personröster än valkvoten förklaras denne direkt som vald. I exemplet har Grootjans 14 983 personröster. Han behöver därför 16 742 — 14 983 = 1 759 partiröster för att komma upp till valkvoten. Sedan Grootjans fått sitt tillskott av partiröster förklaras han vald. Därefter ges kandidat 2 på listan (Poma) 12 531 partiröster vilket tillsammans med hans 4 211 personröster också räcker till 16 742. Även denna kandidat år därefter invald. Den tredje kandidaten Buchmann — har bara fått 1 941 personliga röster. Han får därför ett tillskott av 14 801 partiröster och är därmed invald på det tredje mandatet. De återstående partiröstema vilka utgör 8 886 tillgodo- räknas den fjärde kandidaten men detta är inte av intresse eftersom partiröstema i detta fall räckte för att ge de tre första kandidaterna mandaten.

Ett annat exempel från samma valkrets visar hur systemet slår när någon av kandidaterna erhållit ett stort antal personröster. I tabell VII:3, som visar resultatet för CVP/PSC i Antwerpen, har partiet totalt fått 188 964 röster vilket givit 8 mandat. Valkvoten blir då 188 964 W — 20 996.

Premiärminister Tindemans är populär och han har själv fått 82148 personliga röster. Han är alltså direkt vald. Partirösterna är sammanlagt 72 612 och ger de fyra följande kandidaterna 20 996 röster vardera dvs. valkvoten. Dessa är därmed valda. Därefter återstår endast 12 674 partiröster vilka ges till den sjätte kandidaten (Declercq). Detta ger honom tillsammans 14 729 röster. Nu är sex av de åtta mandaten besatta och det återstår att besätta ytterligare två mandat. Flest röster har nu kandidaterna i följande ordning.

1. Demeester-De Meyer 1 350 vald 2. Smets ] 187 vald 3. Cauwenberghs 1 123

4. Huyghebaert 876

osv.

Vid fördelningen av de två sista mandaten är alltså personrösterna ensamt avgörande. Det åttonde mandatet går till Smets vilken stod på listans sista plats.

Tabell VII:3 Mandatfördelningen inom det kristligt sociala partiet i Antwerpens valkrets vid 1974 års val

Lllst 11 (C.V.P.) : 8 zetels Liste 11 (P.S.C.) : 8 siéges

Stemcijfer 188 964 Chiffre électoral Lijststemmen 72612 Votes de liste Cijfer van verkiesbaarheid 20996 Chiffre d'éligibilité

Titularissen/Titulaires :

H./M. :

Tindemans . . . 82148 gekozen/e'lu

Mevr./Mme :

Verlackt-Gevaert . . 12847 (+ 8149 = 20 996) gekazen/élu

HH./MM. :

Blanckaert. . . . 4028 (+ 16968 = 20 996) gekozen/e'lu Suykerbuyk . . . 4549 (+ 16447 = 20 996) gekozen/élu Swaelen . . . . *2622 (+ 18374 = 20996) gekozen/e'lu Declercg . . . . 2055 (+ 12674 = 14729) gekozen/élu Huyghebaert . . . 876

Wouters . . . . 404

Cauwenberghs . . 1 123

Mevr./Mme : Demeester-De Meyer . 1 350 gekozen/élu

HH./MM. :

Smits . . . . . 458

Stynen . . . . 745

van Lidth de Jeude . 380

Mevr./Mme :

Claes-Smits . . . 472

HH./MM. :

Sebreghts . . . . 403

Van Den Nieuwenhuyzen 107

Dieltjens . . . . 135 Mattues . . . . 79

Peeters . . . . 384

Smets . . . . . 1187 gekozenge'lu Opvolgers/Suppléants :

HH./MM. :

Dielens . . . . 1121 (+ 19875 = 20996) I”opvolger/lffsupple'ant Fabre . . . . . 302 (+ 20 694 = 20996) Zeopvolger/Ze suppleant lvens . . . . . 186 (+ 20810 = 20996) .'t'eopvolger/3e suppleant Van Deun _. . . . 123 (+ 20873 = 20 996) 49 Opi'alger/4e suppleant De Maere . . . . 81 (+ 20915 = 20996) 56'017i'olger/5e suppleant Mees . . . . . 744 (+ 20 252 = 20 996) 60 opi'olger/66 suppleant

Källa: Resultats des elections du 10 mars 1974 sid. 9—10.

Av de två exemplen är det första det typiska. Nästan undantagslöst leder sammanräkningsproceduren till att det är kandidaterna överst på listan som blir invalda. Detta är emellertid inte enbart ett resultat av sammanräknings- förfarandet utan beror i betydande utsträckning på den samvariation som finns mellan å ena sidan antalet personröster som en kandidat erhåller och å andra sidan hans placering på listan. De kandidater som står överst på listan får regelmässigt flest personröster. I båda de här redovisade exemplen hade resultatet blivit detsamma även om endast personrösterna räknats.

Detta i sin tur är sannolikt en kombinerad effekt av att de mest populära kandidaterna av partierna placeras högst på listorna och att väljarna har en tendens att låta sig ledas av partiernas rekommendationer.

En ”teoretisk" analys

I vilken utsträckning leder då ett belgiskt system till ett reellt väljarinflytande över kandidaturvalet? För att belysa denna fråga kan två teoretiska ”modell- situationer” (idealtyper) konstrueras. I det första fallet lämnar alla väljarna personröster i det andra fallet lämnar alla väljarna partiröster.

Alternativ A

Röster totalt på partiet = 8 000 Partiröster = 0

Personröster kandidat A = 1 050 kandidat B = 450 kandidat C = 4 000 kandidat D = 2 500

Partiet skall ha två mandat Valkvoten blir 8000 2+1 =2666

Kandidat C blir direkt invald eftersom han har fler röster än valkvoten. Därefter går andra mandatet till kandidat D med näst störst antal. 1 tur står därefter A.

Väljarnas rangordning blir helt avgörande.

Alternativ B

Röster totalt på partiet = 8 000 Partiröster = 8 000

Personröster kandidat A = 0 kandidat B = 0 kandidat C = 0 kandidat D = 0

Partiet skall ha två mandat. Valkvoten blir 8000 2+1 =2666

Partirösterna fördelas i ordning efter listan på följande sätt.

A =2666 B =2666 C =2666 D = 2

Invalda blir A och B som står högst på listan. Partiets rangordning blir avgörande.

Som lätt inses blir valsystemets funktion i här aktuellt avseende alltså beroende av två faktorer.

a) Hur stor andel av väljarna som lämnar personröster b) Hur personrösterna fördelas på kandidaterna.

Beträffande den andra frågan kan konstateras att om personrösterna är lika fördelade mellan kandidaterna så får de inget inflytande över mandatfördel- ningen. Det är först när de fördelas ojämnt mellan olika personer som de kan få betydelse. Vilken betydelse de då får kan förenklat sägas bero av i vilken grad de samvarierar med placering på listan. Om de kandidater som står längst ned på listan får flest röster blir situationen en annan än om de kandidater som står överst på listan får flest. Detta kan belysas av följande exempel.

Alternativ 1

Röster totalt = 8 000 Partiröster = 4 000 Valkvot = 2 666 Personröster + Partiröster Kandidat A 300 + 2 366 = 2 666

B 400+1634=2034 C 800 + 0 = 800 D 2 500 + 0 = 2 500

I detta exempel blir kandidat A och D invalda.

Alternativ 2 Röster totalt 8 000 Partiröster 4 000 Valkvot 2 666 Personröster + Partiröster

Kandidat A 2 500 + 166 =2 666

B 800+1866=2666 C 400+1968=2368 D 300 + 0 = 300

I detta exempel blir kandidat A och B invalda.

I exemplet antas 50 % av rösterna vara partiröster. Som synes krävs då en ganska markant negativ skevhet i fördelningen (alt. 1) för att partiets rangordning skall omkastas. Med motsvarande positiva skevhet överlever

partiets rangordning (alt. 2).

Räkneexemplet för över intresset på betydelsen av hur stor andel av väljarna som lämnar personröster. I alternativ 1 ovan 1le A 8 % av alla personröster, B 1le 10 % av personrösterna, C fick 20 % och D fick 62 % av samtliga personröster. För att belysa vad som händer vid en annan fördelning mellan person- resp. partiröster med antagande av samma relativa popularitet mellan kandidaterna kan vi i nästa exempel räkna med 75 resp. 90 % personröster av samtliga.

Av exemplet framgår att det krävs att nästan 90 % av rösterna är personröster för att den kandidat som står överst på listan inte skall bli invald vid den antagna fördelningen. Om kandidat C legat närmare D i popularitet skulle detta gränsvärde dock ligga lägre.

AlternativA 75 % personröster

Röster totalt 8 000 Partiröster 2 000 Valkvot 2 666

Kandidat A 480 + 2 000 =2 480 B 600 + 0 = 600 C 1 200 + 0 = 1 200 D 3 720 + 0 :$ 720

D blir vald direkt. Han har fler personröster än vad som krävs. Därefter blir A invald trots att partiröstema inte räcker till för att han skall uppnå valkvoten.

Alternativ B 90 % personröster

Röster totalt 8 000 Partiröster 800 Valkvot 2 666

Kandidat A 576 + 800 = 1 376 B 720 + 0 = 720 C 1 440 + 0 = 1 440 D 4 464 + 0 =4 464

D blir vald direkt; han har fler personröster än vad som krävs. Därefter blir C invald.

Person valet i praktiken

"Analysen" i föregående avsnitt har visat att det vid en bedömning av valsystemets konsekvenser med hänsyn till partiernas resp. väljarnas infly- tande över personvalet är nödvändigt att göra en bedömning av hur stor andel av väljarna som kan antas komma att lämna personröster samt i vilken utsträckning väljarna därvid kommer att följa den rekommendation som partiernas rangordning på listan kan sägas utgöra.

I Res Publica 1967/ 3 redovisar Wilfried Dewachter vissa uppgifter rörande

Tabell VII:4 Andel personröster i valen till senaten och representanthuset

Valår

1919 1929 1939 1950 1958 1961 1965

Senaten

Totalt

9,6 11,4 21,6 15.8 20,5 25,3 32,3

Representanthuset

Totalt Katoliker Socialister Liberaler Flamländska Kommunister nationalister

16,3 24,5 6,5 20,2 10,0 —

16,5 23,2 6,5 25,4 15,6 10,2 27,3 38,0 12,8 31,7 28,7 14,6 20.3 26,8 10,4a 26,5" 40,5 9,6 26,1 32,3 14,4" 36,7” 28.4 12,2 32,9 42,0 19,0 46,7 32,5 17,4 39,0 47,5 27,2 46,4 39,4 21,1

" P. g. a. den socialist-liberala koalitionen i Limburg och Luxembourg har dessa provinser inte tagits med i

beräkningen.

kandidatnominering och personröstning i Belgien (Dewachter 1967). I denna uppsats redovisas tabell VII:4 som belyser personrösternas andel av samtliga röster i valen till det belgiska parlamentet. Andelen personröster är högre vid valen till representanthuset än till

senaten. Detta förklaras enligt Dewachter åtminstone till en del av att antalet kandidater är lägre till senaten. Både för representanthuset och senaten gäller att andelen personröster mer än fördubblats mellan 1919 och 1965. Ökningen har varit fortlöpande men inte linjär. Mellan 1919 och 1929 var ökningen obetydlig. 1929—1939 steg andelen med ungefär 10 %.

Andra världskriget bröt denna utveckling och 1946 var andelen person- röster klart lägre än 1939. Andelen höll sig sedan konstant till 1950 då andelen åter började stiga. Trots denna ökning var dock andelen personröster fortfarande 1965 endast ca 40 %. Av tabellen framgår rätt betydande skillnader mellan olika partier vilka i stort sett går igen under hela perioden. De kristligt sociala (katolikerna) och liberala väljarna utnyttjar personröstningsmöjligheterna i störst utsträck- ning. Därefter följer de flamländska nationalisterna. Socialdemokraterna och kommunisterna personröstar i betydligt mindre omfattning.

Tabell VII:5 Andelen personröster vid 1974 års val redovisat provinsvis

Provins Totalt antal Personröster Personröster röster i procent av samtliga Antwerpen 866 441 384 711 44 Brabant 1 178 675 606 975 51 Hainaut 672 069 247 925 37 Liége 534 052 227 936 43 Limburg 317 803 215110 68 Luxembourg 118 852 78 910 66 Namur 209 606 115 647 55 Oost-Vlaanderen 768 983 430 901 56 West-Vlaanderen 592 050 312 836 53

Sammanlagt 5 258 531 2 620 951 50

] tabell Vll:5 redovisas en bearbetning av 1974 års valstatistik. Av tabellen framgår att personrösterna ökat sin andel med ytterligare tio procent sedan 1965. Det tycks dock finnas betydande variationer mellan olika provinser.

Sannolikt är dessa delvis en effekt av variationerna i partiernas styrka. Detta har dock inte analyserats närmare.

Personrösternas betydelse/ör kandidaturvale!

Som framhållits finns det en betydande samvariation mellan antal person- röster och placering på listan. Väljarna lägger i stor utsträckning sina personröster på de kandidater som partierna placerat högt på listan. Ett sätt att illustrera detta förhållande är att undersöka hur stor del av de invalda kandidaterna som skulle ha blivit valda även om endast personrösterna räknats vid fördelningen av mandat inom partierna.

Av tabell VII:6 kan utläsas att 192 av de 212 ledamöterna i representant- huset skulle ha blivit valda även om endast personrösterna räknats. Det var alltså endast 20 kandidater (9,4 % av de valda) som "räddades" av det skyddsnät som partirösternas fördelning på kandidaterna innebär. Av de 20 kandidaterna som på detta sätt gick miste om ett mandat var 7 kvinnor. Med hänsyn till den manliga dominansen bland kandidaterna visar detta att de kvinnliga kandidaterna i någon mån missgynnats av den tillämpade meto- diken ijämförelse med ett renodlat personval.

Dessa översiktliga analyser av den belgiska valstatistiken visar att hälften av väljarna utnyttjat personvalsmöjligheten. Dessa har i mycket stor utsträckning valt att följa partiernas rekommendation av kandidaterna. Detta har lett till att resultatet i stort sett blivit detsamma vare sig man låtit partiernas listor gälla eller enbart räknat med personrösterna. Detta resultat är inte nödvändigt. Med en annan praxis från väljarnas sida skulle personrös- terna kunna leda till större omkastningar. Det skall dock till kraftiga avvikelser från den av partiet rekommenderade ordningen för att den första kandidaten på listan inte skall bli invald.

Som ett räkneexempel kan illustreras hur stor del av det totala antalet röster som måste vara partiröster för att den första kandidaten skall vara garanterad

Tabell Vll:6 Personrösternas betydelse för kandidaturvalet

Provins Invalda även Invalda på grund på personröster av partirösternas effekt Antwerpen 28 5 Brabant 41 7 Hainaut 26 4 Liége 20 2 Limburg 14 O Luxembourg 5 O Namur 7 1 Oost-Vlaanderen 28 ] West-Vlaanderen 22 ] Sammanlagt 192 20

Figur VII.'4 Nödvändig andel partiröster/ör att garantera första kandida tens inval.

Nödvändiga partiröster % —tal

60

Antal mandat

inval även om han inte fått en enda personlig röst. Han måste i det läget tilldelas partiröster till ett antal som motsvarar valkvoten. Som framgår av figur VII:4 sjunker andelen successivt. I en valkrets där endast ett mandat skall utdelas krävs minst 50 % av rösterna för inval och därefter sjunker andelen. Ien valkrets där partiet tilldelas 7 mandat räcker det med 12,5 % av rösterna. Som en jämförelse har ritats in motsvarande kurva (streckad linje) för det fall då kandidaten erhållit 10 % av rösterna som egna personröster. I 9- mannavalkretsen har han då av egen kraft uppnått valkvoten.

Det här redovisade exemplet är naturligtvis helt orealistiskt. l Belgien hade kandidaterna på första plats i genomsnitt 27 % av samtliga röster. Denna höga siffra förklaras dock delvis av att antalet kandidater på varje lista är lågt i jämförelse med vad som är vanligt i Sverige.

Danmark

Allmänt

Fram till 1920 tillämpades majoritetsval i Danmark. Det nya valsystem som då infördes växte fram som en kompromiss i vilken man ville förena vad som ansågs värdefullt i det gamla systemet med de rättvisesynpunkter som ansågs tala för ett proportionellt valsystem. Vad man framförallt ville bevara var en nära kontakt mellan väljare och valda. Denna nära kontakt skulle även fortsättningsvis främjas genom att väljarna gavs möjlighet att rösta på en lokal kandidat.

Å andra sidan ansågs det önskvärt att slopa den begränsning i personvals- möjligheten som majoritetsvalsystemet innebar för de väljare som är starkt identifierade med ett bestämt parti. Dessa har vid majoritetsval att rösta på kandidaten från detta parti oavsett vilken uppfattning de har om denna personligen. Lagstiftningen skulle, som det uttrycktes i folketingsdebatten,

ge väljaren rätt att välja bland personer utan att för den skull behöva försaka sitt parti.

Under folketingsdebatterna om valreformen uttrycktes farhågor för att det föreslagna systemet skulle kunna leda till olämplig konkurrens mellan olika kandidater från samma parti. I stort sett diskuterades dock inte mycket hur väljarna skulle komma att utnyttja de nya möjligheterna. Enligt Mogens Pedersen (Pedersen 1966) låg bakom hela debatten en uppfattning om väljaren som en rationell person för vilken vallagstiftningen skulle ge möjlighet att välja med fullständig kännedom om valsystemets konse- kvenser och med god kunskap om partiernas olika kandidater.

Val/örfarandet och mandatfördelningen

Det danska valsystemet kan beskrivas som ett av de mest komplicerade proportionella valsystemen i dag. I allt väsentligt har systemet varit oförändrat sedan 1920 års valreform. Folketinget består f. n. av 179 ledamö- ter. Av dessa är två valda från Grönland och två från Färöarna. Av de 175 ledamöterna från själva Danmark utses 135 på valkretsmandat och 40 på utjämningsmandat.

Enligt vallagen är landet indelat i tre valområden: Köpenhamn, öarna och Jylland. Varje valområde är indelat i valkretsar. I Köpenhamn finns tre valkretsar (storkredse), på öarna och på Jylland finns sju valkretsar (amts- kredse) vardera. Varje valkrets är sedan i sin tur uppdelad i ett antal "nomineringsdistrikt" (opstillingskredse). Fördelningen av mandaten mellan de olika valkretsarna ses över vart 10:e år och beräknas enligt en i vallagen intagen formel i vilken ingår kretsens befolkningstal, antalet väljare vid senaste folketingsval och kretsens areal i kvadratkilometer. Bornholms amtskrets är garanterad 2 kretsmandat. Utjämningsmandaten fördelas på de tre valområdena.

Rätt att delta i valen har de partier som redan är representerade i folketinget liksom nya partier vilka samlat ett antal underskrifter motsvarande 1/175 av samtliga vid senaste folketingsvalet avgivna röster. Det är partierna som nominerar kandidaterna men bakom varje kandidat måste via underskrifter finnas minst 25 väljare. Något bostadsband finns inte.

Mandatfördelningen efter valet sker i flera etapper. Först fördelas de 135 kretsmandaten med hjälp av s. k. jämkad uddatalsmetod (modifierad Sainte- Laguö). Tidigare utnyttjades d'Hondt”s metod.

Vid den följande fördelningen av utjämningsmandaten finns en spärr mot små partier. Denna spärr är dock lägre än den svenska. Vid fördelningen tillåts nämligen de partier delta som

1. vunnit minst ett valkretsmandat, eller

2. i två av de tre valområdena erhållit lika många röster som i genomsnitt krävts för att erhålla ett mandat, eller

3. erhållit minst två procent av rösterna i hela landet.

Fördelningen av utjämningsmandaten är mer komplicerad än i Sverige. Antalet utjämningsmandat per valområde är fastställt i förväg i förhållande främst till invånarantalet. Vid fördelningen mellan partierna betraktas först hela valområdet som en valkrets och jämförelsetal beräknas med hjälp av

Figur Vll:5 Exempel på dansk valsedel.

divisorerna 1, 3, 5, 7, osv. Om ett parti redan vunnit valkretsmandat i området utnyttjas emellertid inte jämförelsetalen förrän detta mandatantal uppnåtts. Om t. ex. ett parti erhållit 10 mandat vid valkretsfördelningen inom ett valområde blir det 11:ejämförelsetalet det första som utnyttjas vid fördelning av utjämningsmandat. Vid denna fördelning läggs de tre valområdena samman så att varje parti uppträder med tre aktuella jämförelsetal, ett från varje valområde. Det första utjämningsmandatet ges sedan till den kombi- nation av parti och valområde som uppvisar högstjämförelsetal osv. När ett parti eller valområde erhållit det rätta antalet utjämningsmandat utesluts det från den vidare fördelningen.

Det mest intressanta inslaget i det danska valsystemet är fördelningen av mandaten inom de olika partierna. Vid denna fördelning används olika förfaringssätt beroende på hur partierna valt att presentera kandidaterna. Som nämnts är de olika valkretsarna indelade i olika ”nomineringsdistrikt” (opstillingskredse). Partierna ställer oftast upp med en kandidat per opstill- ingskreds men särskilt de mindre partierna nominerar ofta färre kandidater i valkretsen än antalet nomineringsdistrikt. I sådana fall blir alltså någon eller några av kandidaterna uppställda i flera opstillingskredsar.

1 Sidoordnad opstilling

Vallagen ger partierna möjlighet att välja mellan tre olika listformer. Dessa varierar i första hand avseende det inflytande som ges åt väljarna att påverka vilken av kandidaterna som skall väljas in.

Folketlngsvalget 1964

A Socialdemokratlet

Th. Mikkelsen Holger Eriksen Waldemar Laursen Peter Jorgensen Aage Knudsen

8 Det radlkele Venstre

Metba Ditzel Anton M Nielsen

l—(ri—stinanfielsen

B.'Baun;gaard " ' Sox-en Bjerregaard

C Det konservative Folkeparti N. P. Knudsen S. A. pagar" _ Ellen Strange Petersen Ib R_sliaiäekfcnuéeå

D Venstre A. M. Diederich Per Federspiel Elinbeth (Lis) Kor-buk

E Denmark: letrlorbuv

l figur Vll:5 finns ett exempel på en dansk valsedel. Om ett parti väljer s. k. sidoordnad opstilling ser valsedeln ut som under D. Venstre i figuren. De olika kandidaterna är upptagna på listan i bokstavsordning och namnen samlas inom en klammer. Valsedeln i figuren är ett exempel från en opstillingskreds inom valkretsen. Om partierna valt sidoordnad opstilling är namnen uppställda på samma sätt i alla opstillingskredsarna inom valkretsen. En variant är att endast vissa kandidater lanseras på detta sätt i ett flertal kretsar medan övriga ställs upp endast i en eller fiera opstillingskredser. Ett exempel på detta förfaringssätt finns för radikale venstre i figuren.

Vid valet kan väljaren om han önskar kryssa för endast partiet. Han avger då en partistemme (partiröst). Han kan emellertid också kryssa för något av namnen på valsedeln och därigenom avge en personlig stemme (personröst). Vid fördelningen av valkretsmandaten inom ett parti tillgodoräknas kandi- daterna sina egna personröster. Partirösterna inom opstillingskredsen däremot fördelas på de olika kandidaterna proportionellt i förhållande till antalet personröster som de erhållit. De kandidater inom valkretsen som på detta sätt tillgodoräknats fiest person- och partiröster erhåller partiets mandat.

Vid sidordnad opstilling är det alltså enbart personrösterna som avgör ordningen mellan kandidaterna. De röstande som lämnar partiröster har inget inflytande över personvalet. Systemet kan närmast liknas vid det finska personvalsystemet. Partierna presenterar ett antal kandidater och det är sedan de väljare som utnyttjar personvalsmöjligheten som avgör resultatet. Systemet med sidoordnad opstilling är enligt uppgifter i litteraturen mindre vanligt i dag än tidigare.

2 K retsvis opstilling

Den vanligaste listmodellen är den som illustreras av det konservative folkeparti i figur Vll:5. Denna innebär att partiet i varje opstillingskreds rekommenderar en av valkretsens kandidater. Denne rekommenderade kandidat utmärks på valsedeln av att hans namn står överst och är tryckt med fetstil. Övriga kandidater i valkretsen finns förtecknade i bokstavsordning på valsedeln.

I detta fall har väljaren tre möjligheter avseende personvalet. Han kan avstå från att uttrycka preferens för någon av kandidaterna och endast kryssa för partiet. Han kan också pricka för den kandidat som partiet rekommenderat. Slutligen kan han kryssa för någon av de övriga kandidaterna.

Även vid kretsvis opstilling blir den ellerde kandidater som tillgodoräknats flest röster valda. Systemet skiljer sig från sidoordnad opstilling genom principen för hur partiröstema fördelas bland kandidaterna. Vid kretsvis opstilling ges nämligen alla partiröstema till den kandidat som partiet nominerat. Denne får alltså vid jämförelsen med övriga kandidater ett handikapp motsvarande partiröstema. Detta innebär också att de kandidater som representerar stora opstillingskretsar har ett bättre utgångsläge än kandidater från mindre kretsar.

Principen för partirösternas fördelning mellan de olika kandidaterna haren betydelsefull konsekvens för möjligheterna att bedöma i vilken utsträckning väljarna i praktiken röstar på person. De väljare som vill stödja den av partiet i

opstillingskredsen nominerade kandidaten kan nöja sig med att kryssa för partiet eftersom rösten då tillgodoräknas kandidaten. Att i detta fall rösta på kandidaten är meningsfullt bara som ett ytterligare tecken på sympati och förtroende för den partirekommenderade kandidaten. Vissa uttalanden tyder på att det bland politikerna upplevs som väsentligt med ett stort antal personröster. Professor Mogens Pedersen refererar i en uppsats rörande det danska valsystemet ett uttalande av Paul Moller att det ger den valde en säkrare känsla av att hans mandat i större utsträckning är ett resultat av förtroende hos de röstande än gott rykte hos dem som genomdrivit nomineringen (Pedersen 1966).

Även innebörden av det tredje alternativet röstning på annan kandidat är svårbedömd. Ett sådant handlande kan vara orsakat av åtminstone två olika skäl. Den röstande kan vilja demonstrera sitt missnöje antingen med partiets kandidat eller med nomineringsförfarandet inom partiet. Hans röst kan emellertid också vara en markering av förtroende fören särskild kandidat som partiet valt att placera i en annan opstillingskreds. Denna typ av röstning dvs. på annan kandidat än opstillingskredsens rubriceras i den nämnda uppsatsen av Mogens Pedersen som "effektiv personröstning”. I ett senare avsnitt skall något refereras i vilken utsträckning detta förekommer.

3 Parti/isteopstilling

Partierna har också en tredje möjlighet vid listkompositionen.

Denna innebär att partierna rangordnar kandidaterna inom hela valkretsen och sedan på valsedeln placerar dem i denna ordning. Undantag görs för opstillingskredsens kandidat vilken även med denna modell sätts överst med namnet tryckt i fetstil. Med en renodlad partilistemodell rekommenderas samma kandidat i alla opstillingskredser. Ett exempel på denna typ av lista är socialdemokratiet i figur VII:5. För den enskilde väljaren framgår alltså skillnaden genom ordningen på valsedeln mellan de kandidater som partiet inte rekommenderat i den aktuella opstillingskredsen. Det ställs alltså stora krav både på väljarnas uppmärksamhet och kunskap om valsystemet för att de skall upptäcka vilken form av lista som partiet använt. Detta är av intresse för väljaren eftersom metoden vid mandatfördelningen är en annan vid partiopstilling.

Sedan antalet mandat för partiet i valkretsen beräknats divideras i sådana fall partiets totala antal röster med antalet mandat + 1. Kvoten kallas partiets fördelningstal och visar hur många röster som står bakom varje mandat. De kandidater som erhållit lika många eller fier röster än fördelningstalet förklaras först valda oavsett placeringen på partilistan. Därefter fördelas de röster som dessa kandidater erhållit utöver fördelningstalet bland övriga kandidater med hjälp av en mycket komplicerad procedur vilken i viss utsträckning gynnar de personer som placerats i toppen på partilistan.

Användningen av partilista är inte särskilt vanlig. Vid 1971 års val användes modellen endast av två partier och ingen kandidat blev invald från sådan lista. Vid 1973 års val användes metoden av Kommunisterna, Centrumdemokraterna och Venstresocialisterna. Ett studium av tidigare valstatistik visar att resultatet oftast blir detsamma oavsett om partierna utnyttjat partilista eller kretsvis opstilling. Vid 1960 års val t. ex. valdes 74

socialdemokratiska kandidater från partilista men endast tre skulle enligt uppgifter i den officiella redovisningen av valet ha ersatts av andra om partiet utnyttjat den andra modellen. Enligt Pedersen kan emellertid detta resultat vara en effekt av regler som tillämpades vid nomineringen och som innebar att den kandidat som ställdes upp i den opstillingskreds där partiet relativt sett var starkast vid föregående val automatiskt placerades överst på partilistan osv. Det empiriska underlaget för bedömningar av detta slag är dock bräckligt.

Vid valen förekommer också kombinationer av dessa listformer. Som exempel kan nämnas att ett parti i några opstillingskredser väljer att nominera en särskild kandidat medan man i övriga opstillingskredsar tillämpar sidoordnad opstilling. Tabell VII:7 redovisar en sammanställning ur valsta- tistiken (Statistiska meddelelser 1974:7, Folketingsvalet den 4 december 1973 sid. 29) som visar förekomsten av olika listtyper.

Tabell VII:7 Amtsopstillingerne fordelt på opstillingsform og parti ved 1973- og 1971-valget ( | | i | A B i c i E i F K | » . 1 & | ___—__ 1973-valget

I alt

a-c. I alt .................... 187 17 17 17 17 17 17 17 17 - 17 17 17 a. Kredsvis opstilling ...... E) 101 — 8 10 13 10 17 15 5 6 17 b. Kombineret opstilling. . . (K) 17 1 1 2 l — — — — — 12 c. Sideordnet opstilling. . . . (S) 69 17 8 6 2 6 2 12 11 5 heraf m. nominering. . . . (n) 54 17 7 6 1 5 — — 11 — 7 — Med nominering i alt . . . (n) 57 17 8 7 l 6 — — 11 7 — Med partiliste ialt ..... (P) 45 — — — 17 16 — — 12 1971-valget a-c. I alt .................... 154 17 17 17 17 17 17 - 17 1 17 17 - a. Kredsvis opstillling ..... (E) 83 8 11 13 9 17 - — — 8 17 - b. Kombineret opstilling. . . (K) 7 — 3 3 — — . — — 1 — . c. Sideordnet opstilling . . . . (S) 64 17 9 3 1 8 — . 17 1 8 . heraf m. nominering. . . . (n) 50 17 8 3 7 — - 11 — 4 . Med nominering i alt. . . (n) 52 17 8 5 — 7 — . 11 — 4 — - Med partiliste i alt ..... (P) 27 — — — —— 16 - — — — 11 -

' Slesvigsk parti opstiller kun i Sanderjylland.

Anm: ] den danska valstatistiken tilldelas partierna särskilda bokstavsbeteckningar. För 1973 års val gällde följande beteckningar. A. Socialdemokratiet B. Det radikale Venstre C. Det konservative folkeparti E. Danmarks Retsförbund F. Socialistisk Folkeparti K. Danmarks kommunistiska Parti M. Centrums-Demokraterne Q. Kristeligt Folkeparti V. Venstre, Danmarks liberala parti Y. Venstre socialisterna Z. Fremskridspartiet. Källa: Statistiska meddelelser 197417 sid. 28.

Med kombineret opstilling avses en kombination mellan kredsvis och sidoordnad opstilling. Med sidoordnad opstilling kombinerad med nomi- nering torde avses de fall då de sidoordnade kandidaterna inte står i bokstavsordning inom klammern utan i en av partiet rekommenderad ordning.

Av tabellen kan utläsas att kredsvis opstilling tillämpades i 101 av de 187 listorna, den kombinerade modellen i 17 och sidoordnad opstilling i 69 fall. Av dessa var 54 av den variant när endast några av kandidaterna var sidoordnade. Partilista förekom i 45 fall. Av tabellen framgår att partilista kombinerades med kredsvis opstilling på sätt som redovisats ovan i samtliga fall utom ett. Det synes vara möjligt att kombinera partilista även med sidoordnad opstilling. Centrumsdemokraterna måste ha gjort detta vid 1973 års val i en valkrets.

Personvalet i praktiken

De farhågor som framfördes i samband med att valsystemet infördes för att valen skulle bli en strid mellan kandidater inom samma parti har enligt uppgifter i litteraturen varit obefogade. De danska valen har hela tiden och i ökad utsträckning haft karaktären av partival. Kritik har också riktats mot att valsystemet är alltför komplicerat för de vanliga väljarna. Det ligger med hänsyn härtill nära till hands att ställa två frågor:

1. I vilken utsträckning utnyttjar väljarna möjligheten att rösta på person?

2. Vilka effekter får personvalet i praktiken för vilka av kandidaterna som väljs in i folketinget?

Den första frågan skall belysas med vissa uppgifter ur den danska valstatis- tiken. Tabell VII:8 visar hur stor andel av partiernas röster vid 1968, 1971 och 1973 års val som utgjorts av personröster.

Av tabellen kan utläsas att 43 % av rösterna avgavs som personröster såväl 1968 som 1973. Vid 1971 års val däremot var antalet hela 50 %. En jämförelse mellan partierna visar att venstre med 63 % hade den högsta andelen personliga röster. Den lägsta andelen personröster hade det nya partiet Fremskridtspartiet med 28 % personröster.

l valstatistiken (tabell VIl:9) redovisas även uppgifter angående andelen personröster för partierna i respektive valkrets. Spridningen visar sig därvid vara betydande. I Bornholms valkrets hade vänstersocialisterna endast 11,8 % av sina röster som personröster medan Venstres väljare i samma valkrets avlämnade hela 76,9 % av rösterna som personröster. För socialde- mokraterna varierade andelen personröster från 25,2 i Roskilde valkrets till 67,6 i Vestre storkreds i Köpenhamn. Motsvarande tal för radikale venstre var 16,0 i Bornholms valkrets och 68,9 i Fyns valkrets, för det konservative folkeparti 24,3 i Roskilde amtskreds och 60,5 i Östra storkredsen i Köpen- hamn, för Retsförbundet 19,6 på Bornholm och 51,1 i Århus osv. Som framgått har personrösterna betydelse för kandidaturvalet endast 1 de fall då väljarna röster på annan kandidat än den i kretsen (av partiet) rekommenderade eller i de fall då sidoordnad opstilling tillämpas. Av redovisningen för 1973 års val kan inte utläsas hur stor del av personrösterna

Tabell VII:8 Personlige stemmeprocenter opgjort på partier og de 3 områder ved de 3 sidste folketingsvalg

Hele landet Hovedstadens område Oernes område Jyllands område Dec. Sept. Jan. Dec. Sept. Jan. Dec. Sept. Jan. Dec. 1 Sept. ) Jan. 1973 1971 1968 1973 1971 1968 1973 1971 1968 1973 1 1971 | 1968 pct.

Tilsarnmenl .......... 43 50 43 45 48 40 44 50 43 41 51 43 A. Socialdemokratiet . . . 47 51 36 49 48 32 47 52 38 46 52 36 B. Radikale Venstre . . . . 37 38 36 32 35 32 44 44 39 32 32 34 C. Konservative Folkep.. 46 48 47 50 49 48 47 46 47 44 50 47 E. Retsförbundet ....... 35 37 44 32 35 40 31 36 45 38 39 44 F. Socialistisk Folkeparti 41 41 40 50 53 52 42 39 37 30 30 30 K. Kommunistiske Parti. 50 55 55 63 60 59 45 54 51 40 52 53 L. Liberalt Centrum. . . . - 42 . 42 . . 47 . . 34 M. Centrums-Demokr. . . 36 . . 33 . . 43 . . 27 . . Q. Kristeligt Folkeparti . 35 49 . 29 35 . 30 39 . 38 55 . S. Slesvigsk Parti ...... . 59 53 . . . . . . . 59 53 U. De Uafhamgige ..... - . 40 . - 32 . . 40 . . 40 V. Venstre2 ........... 63 66 54 42 46 29 62 64 52 65 69 56 Y. Venstresocialisteme. 39 46 51 48 56 53 46 46 56 20 32 39 Z. Fremskridtspartiet . . 28 . . 30 - - 32 - . 24 . .

Ams. Ved 1968-valget indgår Samsa kommune i Oemes område, ved 1971- og 1973-valget i jyllands område.

* Excl. de personlige stemmer pÅ kandidater uden for partierne, jfr. tabel 32.

Källa: Statistiske meddelelser l974:7 sid. 48.

' Ved 1968—vaket havde Venstre bogstavbetegnelsen D.

Tabell VII:9 De personlige stemmeprocenter for partier samt stor- og amtskredse ved 1973- og 1971-valget

Ialt A ' B c E F ( K ! M Q v Y Z pet

1973—valget ...................... 42,8 47,2 37,4 46,5 34,6 40,8 50,1 35,6 35,3 63,2 38,7 28,3 Hovedstaden; område ................. 44,9 49,0 31,8 50,2 31,5 49,8 63,0 33,3 28,6 42,4 47,6 30,2 Sondre storkreds .................. 40,5 38,3 26,0 49,4 28,4 53,5 58,7 31,0 28,3 40,0 43,8 25,6 Gstre » .................. 42,3 42,0 26,7 60,5 31,3 39,3 70,5 34,2 18,7 48,4 45,1 28,9 Vestre » .................. 51,9 67,6 42,6 40,2 34,5 60,8 56,7 34,0 42,4 36,5 55,8 35,1 Qemes område ...................... 44,4 47,5 43,7 47,0 31,2 42,4 45,4 42,7 30,4 62,1 46,3 32,3 Köbenhavns amtskreds ............. 53,2 52,9 38,2 52,3 38,8 51,2 48,9 69,4 28,9 68,2 71,3 50,0 Frederiksborg » ............. 42,1 55,1 44,1 41,7 28,5 39,0 48,9 31,8 36,6 53,7 30,8 27,7 Roskilde » ............. 27,1 25,2 26,1 24,3 20,1 23,4 41,4 21,6 32,8 55,3 24,0 18,5 Vestsjzellands » ............. 38,8 47,1 33,3 35,9 26,3 35,5 39,0 25,1 24,1 63,0 22,2 23,6 Storstroms » ............. 41,1 48,1 29,5 46,5 23,3 29,0 43,6 22,0 27,4 67,2 22,9 25,3 Bornholms » ............. 38,1 44,7 16,0 33,9 19,6 31,3 43,6 38,6 22,9 76,9 11,8 15,4 Fyns » ............. 46,2 44,6 68,9 55,3 31, 7 41,6 39,9 27,7 35,8 58,6 28,7 26,8 ]yllands omradz .................... 40,7 46,1 32,4 44,3 38,4 29,5 39,9 26,6 38,2 65,4 20,2 24,5 Sondcrjyllands amtskreds ........... 39,5 38,8 33,2 46,0 31,9 29,2 37,1 49,7 34,7 62,1 25,5 24,7 Ribe » ........... 43,1 51,6 33,0 34,4 34,6 35,4 35,0 30,4 29,3 70,9 25,6 24,1 Vejle » ........... 40,6 44,7 25,6 37,0 37,6 31, 5 44,5 24,5 61,3 69,9 17,2 20,6 Ringkobing » ........... 42,6 48,0 36,6 45,0 26,0 23,7 39,5 27,2 45,3 65,2 18,5 24,1 iih hus » ........... 37,9 45,6 34,3 44,5 51,1 27,9 40,8 22,3 23,6 54,6 23,1 21,6 Viborg » ........... 38,8 43,3 32,7 47,4 37,5 26,7 36,0 20,3 34,9 56,8 12,0 25,3 Nordjyllands » ........... 43,6 50,0 31,2 49,5 30,2 31,9 39,0 19,8 34,7 75,2 14,0 29,6

Källa: Statistiske meddelelser l974z7 sid. 49.

som på detta sätt är ”effektiva" röster. För 1971 års val finns dock en sådan uppdelning av de personliga rösterna.

Av tabell VII:]O kan utläsas i vilken utsträckning väljarna vid 1971 års val röstade på opstillingskredsens kandidat resp. övriga kandidater.

Socialdemokraterna, Kristeligt Folkeparti och det Slesvigska-partiet ingår inte i tabellen eftersom dessa enligt uppgift inte använde kretsvis opstilling i detta val.] de fall sidoordnad opstilling användes av övriga partier i någon av valkretsarna markeras detta i tabellen med "5”. Med ”K" markeras de fall där huvuddelen av kandidaterna presenterades på detta sätt. I några fall där partierna haft endast en kandidat eller endast ställt upp i vissa av opstillings- kredserna saknas uppgifter i tabellen.

Det framgår av tabellen att de personröster som avgivits på kretsens egen kandidat utgör en betydande andel av samtliga. Det är bara för Socialistisk Folkeparti och Vänstersocialisterna som väljarna lämnat ller personröster på annan kandidat än på kretsens egen. I de valkretsar där partierna rekom- menderar en särskild kandidat är det mellan 13 % (Danmarks Retsförbund) och 27 % (Danmarks kommunistiska parti) av väljarna som på detta sätt visar

Tabell VII:") Den personlige stemmeprocent istor- og amtskredse med kun 1 kandidat i hver opstillingskreds opdelt på andel til opstillingskredsens egen kandidat og til andre kandidater. Valget den 21. september 1971

B C E F K V Y Stemmer på Stemmer på Stemmer på Stemmer på Stemmer på Stemmer på Stemmer på egen anden egen landen egen anden egen anden egen anden egen anden egen anden kand. kand. kand. | kand. kand. kand. kand. kand. kand. kand. kand. kand. kand. kand. Hele landet ........... 17,2 17,2 27,8 19,4 21,0 13,0 19,5 24,4 27,3 26,9 44,5 25,8 18,1 25,6 ;1. Hovedstadens område... 16,9 18,0 23,9 24,8 14,1 10,7 19,2 33,5 26,3 33,6 22,3 23,0 15,7 40,6 Sondre storkreds 13,6 13,8 21,9 29,9 13,4 4,3 16,9 30,7 27,3 31,5 K 13,6 34,0 Ostre » 12,5 18,4 19,8 24,2 15,6 13,4 18,2 43,4 20,9 42,8 24,0 27,5 14,5 55,3 Vestre » 25,4 20,5 29,2 22,4 12,5 12,3 22,9 21,8 32,5 23,3 19,9 16,6 20,4 26,1 lJ. Gerner område ........ 17,8 18,7 27,7 18,6 22,2 13,9 20,9 13,4 26,4 26,2 40,2 25,9 21,1 20,8 Kobenhavns amtskr. 15,7 20,5 25,4 19,7 23,0 21,0 S 20,2 39,7 S 22,4 28,1 Frederiksborg » S 29,1 15,0 23,4 7,9 20,6 13,7 33,1 11,5 34,8 30,0 16,9 19,2 Roskilde » S 28,1 2,4 18,4 4,4 S 27,4 34,7 S 24,1 18,0 Vestsjallands » 21,8 15,3 25,9 8,6 21,5 8,4 S 36,5 12,3 37,8 26,0 20,3 10,3 Storstroms » S 36,6 16,6 23,9 8,0 21,5 8,8 31,2 5,6 47,7 22,1 15,3 4,5 Bornholms » S S S S S Fyns » S 28,0 31,3 21,2 16,5 20,9 15,2 27,7 17,5 8 22,1 14,0 :. ]yllandsamråde ...... 17,0 15,3 32,4 15,6 22,2 12,9 17,8 7,8 29,9 19,8 49,3 25,8 16,5 11,5 Sonderjyllands amtskr. S S 21 ,8 12,6 S 28,8 6,4 S Ribe » 18,9 7,6 19,9 9,8 28,5 7,9 21,8 8,4 25.0 10,3 61,0 15,4 19,0 4,8 Vejle » 21,3 7,8 32,9 12,6 23,2 5,6 5 36,6 12,0 46,6 28,0 23,2 6,6 Ringkabing » S S 28,0 7,3 17,3 8,4 33,1 11,1 S 11,9 1,6 Århus » 14,1 21,9 K 15,1 20,5 5 28,3 30,3 5 17,6 16,5 Viborg » S K 19,4 16,5 13,1 6,5 30,7 8,3 S 15,5 3,9 Nordjyllands » S 36,2 19,4 25,4 12,3 S 28,8 21,4 44,6 30,1 10,6 11,7

ANM. Tabellen medtager ikke partierne A, Q og S, hvis opstillinger i stor- og amtskredsene alle er sideordnede. For de ovrige partier er der iidfor stor— eller amtskredsens navn anfort S eller K, såfremt amts— eller storkredsen har sideordnet kandidatopstilling henholdsvis en kombina- iinu af sideordnet opstilling i nogle kredse og 1 kandidat i andre opstillingskredse, jfr. tabel 20.

Källa: Statistiske meddelelser 1972:6 sid. 42.

särskilt förtroende för annan enskild kandidat än den av partiet rekommen— derade.

Eftersom drygt hälften av personrösterna avgavs för opstillingskredsens kandidat får regeln att partiröstema går till denna mindre betydelse. Vid 1971 års val skulle 161 av de 175 valda ha fått sina mandat även om endast personrösterna hade räknats. Vid 1973 års val var avvikelserna emellertid större. Då hade bara 149 av de 175 blivit valda om endast personrösterna räknats. Idet sistnämnda fallet hade alltså 15 % av de invalda blivit utbytta om väljarnas personliga preferenser fått råda utan den korrigering som partiröstema innebär. Det finns dock anledning att varna för denna slutsats. Om reglerna varit sådana. skulle sannolikt en del väljare som nu lämnat partiröster i stället röstat på opstillingskredsens kandidat. I vilken utsträck-' ning dessa personers röstningsbeteende påverkas av reglerna i valsystemet är dock omöjligt att bedöma.

I Mogens Pedersens undersökning av 1960 års val framgår vissa uppgifter rörande förekomsten av ”effektiv personröstning”. Med sådan avses som nämnts personröster som avgivits för annan kandidat än opstillingskred- sens. .

I figur VII:6 som är hämtad ur Pedersens uppsats i Scandinavian Political Studies 1966 (sid. 178) framgår att detta slag av personröstning successivt blivit vanligare bland väljarna sedan valreformen 1920. Av denna undersök- ning framgår också att de kandidater som redan är medlemmar i folketinget tenderar att "dra till sig” personröster från kandidaterna i andra opstillings- kredser. De förlorar också relativt lite röster till andra kandidater dvs. i de opstillingskredser där folketingsledamöterna kandiderar är andelen ”effek- tiva personröster” låg. Enligt undersökningen finns en liknande men inte alls lika klar tendens till att kvinnliga kandidater gynnas av väljarna.

%

25 A

20

15

10

Socialdemokratiet

Radikale Venstre

—-—— Konservative Folkeparti

| 10. . . o... Venstre

1920 20 20 24 26 29 32 35 39 43 45 47 50 53 53 57 60

Figur VII.'6 Andel "elfek- liva personröster' 'för olika partier 1 920—1 960. Källa: SPS vol. I 1966, sid. 182.

1 En utförlig beskrivning av det finländska valsys- temets utveckling sedan 1906 finns i Törnudd, Klaus, The Electoral System of Finland. Lon- don 1968.

Ytterligare ett resultat från Pedersens undersökning är värt att ta upp något. Undersökningen visar klart att ”effektiv personröstning" är vanligare i urbaniserade opstillingskredser än på landsbygden. Det är nästan dubbelt så stor andel som röstar på andra kandidater än opstillingskredsens i stadskred- sarna. I rapporten diskuteras två tänkbara förklaringar till detta resultat. Enligt den ena skulle resultatet kunna tolkas så att de lokala banden mellan kretsens kandidat och väljarna är starkare på landsbygden. Motivationen för att rösta på någon utsocknes är därför mindre i dessa opstillingskredsar. Den andra förklaringen skulle vara att partierna i stadsområdena i större utsträckning nominerar personer som av olika skäl är väl kända bland

medborgarna. Avslutningsvis kan nämnas att andelen personröster totalt visat en

långsiktig tendens att sjunka( från t. ex. 70 % av samtliga 1946 till 43 % vid 1973 års val). Samtidigt har andelen ”effektiva personröster” ökat. Det är alltså röstning på den av partiet nominerade kandidaten som i stor utsträckning ersatts av ren partiröstning. Pedersen tolkar dessa uppgifter som ett resultat av tendensen i dansk politik att intresset alltmer koncentreras på rikspolitiska partiskiljande frågor och att därmed opstillingskredsen i allt mindre utsträckning upplevs som en naturlig politisk enhet.

Finland

Allmänt

Det finländska valsystemet förenar på ett unikt sätt principerna med proportionella val och direkt personval. Systemet har sina rötter i det valsystem som introducerades 1906 då Finland ersatte den gamla fyrstånds- riksdagen med en enkammarriksdag. Det nya valsystem som då introduce- rades förutsatte att väljarna bildade särskilda valmansföreningar vilka ställde upp maximalt tre kandidater till valet. Dessa valmansföreningar kunde bilda valförbund tillsammans med andra valmansföreningar. De olika kandida- terna inom ett valförbund kom då att bilda en gemensam kandidatlista.

Även om vallagstiftningen inte ens omnämnde partierna kom dessa att bli dominerande vid valen genom att de organiserade valmansföreningar som sedan bildade valförbund. Bakom de olika valförbunden stod alltså de olika partierna. 1935 ändrades reglerna så att varje valmansförening endast fick ställa upp två kandidater. Från 1955 gällde att varje valmansförening endast fick nominera en kandidat. 1969 slutligen fördes partierna in även i vallagstiftningen genom att det stadgades att endast partier som i särskild ordning registrerats tilläts att föreslå kandidater till valet. Denna sista regel har till 1975 års val uppmjukats så att särskilda valmansföreningar ånyo tillåts, dock vid sidan av partierna. 1975 ledde detta till att en fristående kandidat ställde upp i valet.1

Under hela perioden från 1906 har mandaten fördelats mellan olika valmansföreningar och valmansförbund med hjälp av d'Hondt”s metod. Antalet valkretsar har varierat något kring 16. Under årens lopp har diskuterats olika förändringar av valsystemet främst reformer för att åstadkomma ett för mindre partier rättvisare system. Av olika skäl har

emellertid dessa förändringar inte vunnit tillräckligt stöd i riksdagen och valsystemet har därför i dag i allt väsentligt samma karaktär som 1906.

Val/öij/arandet och mandatfördelningen

Reglerna för valsystemet finns dels i riksdagsordningen (1 kap. 55 1—7) dels i lagen om riksdagsmannaval (13/6 1969), i fortsättningen kallad vallagen. Av betydelse för valet är även reglerna i partilagen (10.1.1969) rörande registre- ring av parti.

Enligt riksdagsordningen utgörs riksdagen av en kammare med 200 ledamöter. Dessa ledamöter skall utses i minst 12 och högst 18 valkretsar. F.n. är antalet valkretsar 15. I dessa valkretsar skall mandaten fördelas mellan partierna proportionellt (enligt vallagen tillämpas därvid d”l—londt"s metod). Antalet mandat i en valkrets beräknas på grundval av antalet mantalsskrivna i valkretsen. Fördelningen görs av statsrådet före varje val och bygger helt på den s. k. riksvalkvoten. För 1975 års val gällde följande fördelning.

Valkrets Mandat Helsingfors stad 21 Nylands län 24 Åbo läns södra 16 Åbo läns norra 13 Tavastehus läns södra 15 Tavastehus läns norra 13 Kymmene län 15 St. Michels län 9 Kuopio län 11 Norra Karelen 8 Vasa län 18 Mellersta Finlands län 10 Uleåborgs län 17 Lapplands län 9

I landskapet Åland väljs enligt en undantagsbestämmelse endast en riksdagsman. Här tillämpas alltså i praktiken majoritetsval. Av förteckningen framgår stora skillnader i mandatantal mellan de olika valkretsarna. Störst antal utses från Nylands läns valkrets som har 24 mandat. Den minsta valkretsen — Norra Karelens län — har endast 8 mandat.

Valkretsindelningen bygger på länsindelningen. Från början var antalet 16 och från Lapland utsågs endast en kandidat. Valkretsarna har en historisk förankring, något som bidragit till att befolkningsomflyttningar inte medfört några större anpassningar. Detta bidrar också liksom fördelningsmetoden till att valsystemet i jämförelsevis stor utsträckning gynnar större partier.

Vid valet röstar de valberättigade inte på partierna utan på enskilda kandidater. Efter 1969 års ändringar i vallagstiftningen är det emellertid som nämnts uteslutande partierna som nominerar kandidater. För att ett parti skall få ställa upp kandidater till valet krävs enligt vallagen att partiet är upptaget i partiregistret. I detta upptas efter skriftlig ansökan

"förening, 1) som väsentligen fullföljer politiskt syfte, 2) som har minst 5000 vid riksdagsmannaval valberättigade anhängare, 3) vars stadgar tryggar iakttagandet av demokratiska principer vid fattandet av föreningens beslut samt i dess verksamhet och 4) som har ett för förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna ändamål uppgjort allmänt program, varav principerna och syftemålen för föreningens politiska verk- samhet framgår" (Partilagen & 2).

Ett registrerat parti kvarstår i registret tills vidare. Förutom efter egen ansökan avförs dock parti från registret om det vid två val efter varandra inte erhållit mandat i riksdagen.

I vallagen har i en särskild paragraf (26 a—c) intagits regler rörande nomineringsförfarandet. Enligt dessa regler är medlemsomröstning obligato- risk inom varje parti om fler kandidater nominerats än vad partiet har rätt att ställa upp vid valet. Partierna har i varje valkrets rätt att ställa upp högst 14 kandidater. I valkretsar där Her än 14 mandat ska besättas gäller dock en undantagsregel som säger att antalet kandidater från varje parti får vara lika många som antalet mandat.

Medlemsomröstningen under nomineringen får ske enligt bestämmelser i de enskilda partiernas stadgar. Till den del partiets stadgar inte innehåller bestämmelser om medlemsomröstning eller om uppställning av kandidater gäller dock särskilda regler i vallagen. Enligt dessa äger till partiet hörande förening med endast personmedlemmar (basorganisation) och som är verksam inom valkretsen rätt att nominera kandidater till medlemsomröst- ningen. Till medlemsomröstning ska även upptas person som skriftligen nominerats av minst 15 medlemmar av en och samma basorganisation inom valkretsen. Nominering kan även företas av minst 30 medlemmar vilka får tillhöra olika basorganisationer som är verksamma inom valkretsen. Rösträtt vid medlemsomröstningarna tillkommer de medlemmar av ett parti och dess basorganisationer som före valåret fyllt 18 år. En medlem kan endast utöva sin rösträtt i en förening.

Beslutet om vilka kandidater som ska ställas upp vid valet fattas enligt vallagens regler av partiets kretsorganisation inom valkretsen. Denna har därvid rätt att göra avvikelse från omröstningsresultatet i fråga om högst en fjärdedel av antalet personer som partiet uppställer som sina kandidater. Minst hälften av partiets kandidater ska dock alltid utgöras av de personer som vid medlemsomröstningen erhållit det största antalet röster.

Till själva valet uppställs därefter genom valmyndigheternas försorg en gemensam förteckning över de kandidater som partierna anmält. Partierna kan anmäla kandidaterna på sina listor antingen i den ordning som de önskar se dem invalda eller också i bokstavsordning. Praxis är i detta avseende växlande. I samband med att partierna anmäler sina kandidatlistor kan de också anmäla att de avser att delta i valförbund med annat parti. Detta är alltså ett slags kartellsystem som utnyttjas främst av de mindre partierna för att undvika den underrepresentation som den tillämpade fördelningsregeln leder till för småpartier.

På själva valdagen har väljarna i vallokalen tillgång till en förteckning över samtliga kandidater som anmälts i valkretsen. Kandidaterna är upptagna listvis i den ordning som partierna anmält dem. Varje kandidat har ett nummer. Valsedeln består av en vit sedel med en rund ring. I denna ring har väljaren att skriva numret på den kandidat som han/hon vill stödja. Valsedel

Kansanedustajain vaalit 1975

Riksdagsmannaval

som inte innehåller något nummer kan inte hänföras varken till kandidat eller parti och blir alltså ogiltig. Av detta följer att personvalet är obligatoriskt. Väljaren är alltså tvingad att ta ställning till förmån för en av kandidaterna för att kunna utöva sin rösträtt.

Vid sammanräkningen beräknas först antalet röster på varje parti/ valförbund. Därefter räknas rösterna för varje enskild kandidat. Den kandidat som erhållit flest personliga röster tilldelas ett jämförelsetal som är lika med partiets samtliga röster. Den kandidat som erhållit näst f1est personliga röster får ett jämförelsetal som är hälften av partiets totala röstetal. Den tredje kandidaten i rangordningen avseende personrösterna får en tredjedel av partiets röstetal osv.

När kandidaterna erhållit sina jämförelsetal förklaras de kandidater som har störst jämförelsetal som valda.

Proceduren vid mandatfördelningen kan synas komplicerad men äri själva verket mycket enkel. Den innebär helt enkelt samma sak som om mandaten först fördelades mellan partierna med hjälp av d'I—Iondt's metod och därefter inom partierna enligt kandidaternas personliga röstetal. Att denna mycket enklare lösning inte valts förklaras av den historiska utvecklingen. Partierna fördes som nämnts inte in i vallagstiftningen förrän så sent som 1969.

Den valda metoden för mandatfördelning inom parti/valförbund kan skapa problem för de partier som samverkar i valförbund. Genom att valförbundet betraktas som ett parti under mandatfördelningen blir fördel- ningen av mandat mellan de samverkande partierna beroende av de enskilda kandidaternas personliga röster. I samverkanssituationen är det med hänsyn härtill av fördel för ett parti att endast presentera ett begränsat antal kandidater eftersom det minskar riskerna för röstsplittring på många enskilda kandidater.

Erfarenheter av valsystemet

Det finländska valsystemet har varit föremål för studier såväl inom författningsutredningen som grundlagberedningen. Att systemet bedömts som särskilt intressant är naturligt eftersom det är det bästa exemplet på ett renodlat och obligatoriskt personvalssystem inom listvalssystemets ram. De positiva och negativa konsekvenserna av ett personvalsinslag i valsystemet bör med hänsyn härtill framträda särskilt klart i Finland. Dessa förhållanden föranledde PVU att under september 1975 besöka Helsingfors för att under den då pågående valrörelsen sammanträffa med företrädare för de politiska partierna och den Statsvetenskapliga forskningen.

Värderingen av personvalsinslaget i valsystemet varierade mellan förträ- darna för de olika partierna. Mest kritisk syntes man vara från socialdemo- kratiskt håll och mest positiv inom samlingspartiet. Centerpartiets företrä- dare visade intresse för en övergång till något slags fakultativt personval. Vad som framför allt föreföll att vara ett aktuellt problem är att valrörelserna i allt större utsträckning centreras kring enskilda personer — något som ställer stora krav på kandidaternas egna ekonomiska resurser eller kräver att de skaffar stöd från finansiellt starka uppbackare. Som en av utredningens talesmän uttryckte det hade reklambyråerna kommit att dominera arbetet. I den aktuella författningspolitiska debatten i Finland är personvalsinslaget dock inte någon större fråga. Den debatten gäller såvitt avser valsystemet främst frågan om fördelningsmetoden och möjligheterna att via utjämningsmandat och småpartispärr förbättra proportionaliteten i valsystemet för partier som uppnått viss storlek.

I nästa kapitel redovisas erfarenheterna från det finländska valsystemet mer utförligt i samband med en övergripande diskussion av olika personvals- modeller.

Irland

Allmänt

Det valsystem som allmänt kallas ”Single transferable vote" (STV) konstrue- rades i mitten av 1800-talet av engelsmannen Thomas Hare och av dansken C. G. C. Andrae. Det var också det valsystemet som proportionsvalssakkun- niga 1921 uttalade sympati för även om tiden inte ansågs mogen för att införa det i vårt land. Det har tillämpats i flera olika sammanhang men har framför allt kommit till användning på Irland där det introducerades i The Govern- ment oflrland Act 1920 dvs. då Irland bröts ut från Storbritannien och blev en dominion inom samväldet. Det tillämpas även sedan Irland lämnat samväl- det.

Parlamentet i den irländska republiken består av två kamrar, Represent- anthuset Dail Eireann — och senaten — Soaned Eireann. Representanthuset består av 144 ledamöter som utses i 42 valkretsar. 22 valkretsar utser 3 ledamöter vardera, 14 utser fyra ledamöter och de återstående två valkret- sarna utser fem ledamöter. Varje ledamot i representanthuset representerar ca 20 000 invånare. Valkretsindelningen ses över vart tolfte år.

Kandidaterna kan antingen anmäla sig själva eller anmälas av någon

väljare i den valkrets som kandidaturen gäller. I praktiken representerar kandidaterna partierna men det förekommer fortfarande fristående kandida- ter. Systemet förutsätter alltså officiell kandidatur.

När Hare konstruerade sitt valsystem 1857 var det två förutsättningar som uppställdes. Dels skulle valsystemet i enlighet med 1800-tals liberalismens tradition ge väljaren så stor frihet som möjligt avseende val av såväl parti som person. Dels skulle systemet leda till att en så stor del som möjligt av väljarna representeras i parlamentet av ledamöter som de själva direkt påverkat invalet av. Detta krav kan väl sägas innebära att valsystemet skall leda till så fullständig proportionalitet som möjligt.

Det sistnämnda kravet på proportionalitet kan i ett pluralistiskt samhälle kvalificeras till att avse inte enbart partipolitisk proportionalitet. I litteraturen framhålls ofta att det irländska valsystemet ger väljarna möjligheter att också ta hänsyn till andra dimensioner av samhället. Detta kan illustreras av figur VII:7.

Samhället kan alltså ses som mångdimensionellt. För vissa väljare kan — enligt STV:s förespråkare den partipolitiska tillhörigheten vara den centrala medan för andra väljare geografiska, sociala, religiösa eller andra motsätt- ningar eller intresseuppdelningar är viktigare. 1 ett listvalsystem förutsätts dessa olika dimensioner tillsammans prägla partiväsendet och sammansätt- ningen av kandidatlistorna. För att ge väljarna möjlighet att så långt möjligt åstadkomma en slags mångdimensionell representativitet bör dock, enligt anhängarna av STV, väljarna själva göra prioriteringarna mellan olika kandidater utan att vara bundna till ett enda politiskt partis kandidater. Den väljare för vilken partitillhörigheten är mest väsentlig skall kunna markera detta genom att på valsedeln ange att efter en viss kandidat vill han i andra och tredje hand osv. se andra kandidater från samma parti invalda. Den väljare som anser att intresseuppdelningen t. ex. mellan den norra och södra delen av valkretsen är viktigare kan i preferensordning uppge först de kandidater som oberoende av parti är bosatta i den norra delen av valkretsen etc.

Geografiska områden

Religiösa. ras- sociala- eller andra grupperingar Figur VII:7: Tänkbara

t___,_________/ "dimensioner” vid valsi- Partier mationen.

Figur VII:8 Exempel på hur en irländsk valsedel är uppställd.

Källa: O'Donnel! 1974 sid. 15.

Val/ärandet och mandatfördelningen

Valsystemet i Irland är med hänsyn till dessa önskemål konstruerat som ett system med preferensröstning. Alla kandidater i valkretsen placeras på en gemensam valsedel och väljarna har att på valsedeln markera med "1" den kandidat de helst vill se invald, med "2” den därnäst osv.

Marc Oifigiuil Ofiicial Mark

DOYLE—WORKERS' PARTY (James Doyle, of 10 High Street, Builder).

LYNCH—DEMOCRATS. (Jane Ellen Lynch, of 12 Main Street, Grocer).

O BRIAIN-CUMANN NA SAORANACH. (Seamus O Briain, 6 10 An tSråid Ard, Oide Scoile).

Counterfoil Marcåil örd do No ............. fogha m= spåis " seo sios. Mark order of preference in spaces below. Voter*s No. on _ register. Letter. No. TREORACHA I. Féach chuige go bhfuil art

marc oif'igit'lil 'ar an lbpåipear.

II. Scriobh an figit'tr 1 le hais ainm an chéad iarrthöra is rogha leat, an figit'lr 2 le hais do dhara rogha agus mar sin de. 111. Fi'll an påipear ionas nach bhfeicfear do vöta. Taispeåin cdl an phdipeir don oifigeach ceannais, agus cuir sa bhosca ballöide e'.

O'BRI'EN, EAMON (Bartister)— NON-PARTY. (Eamon O'Brien, of 22 Wel'lclose Place, Barrister). O'BRIEN, EAMON (Solicitor)—

YOUNG IRELAND. (Eamon O”Brien, of 102 Eaton Brae, Ranelagh, Solicitor).

O'CONNOR—NATIONAL LEAGUE. (Charles O'Connor, Street, Gentleman).

THOMPSON—FARMERS PARTY (William Henry Thompson, of Dereen Park, Farmer).

INSTRUCTIONS

of 7 Green

I. See that the omcial mark is on the paper.

II. Write 1 beside the name of the candidate of your first choice, 2 beside your second choice, and so on.

III. Fold the paper to conceal your vote. S'how the back of the paper to the presiding officer and put it in the ballot box.

(Back of Paper)

No. ...........................

Election for Constituency of ..............................

Tabell VII:]l Exempel på sammanräkningsförfarandet i Irland

GENERAL ELECTION, 1973 CONSTITUENCY OF

SLIGO-LEI'TRIM TOTAL ELECTORATE ,. 38,049 VALID POLL .. 29,203 NUMBER or sans .. 3 quorn .. 7,301

, First Count Second Count Third Count ' Fourth Count

NAMES OF CANDIDATES

BRENNAN, BERNARD M. (RF.) GILHAWLEY, EUGENE (E.G.) HIGGINS, THOMAS J. (LAB.) *MeLOUGI-ILIN, JOSEPH (F.d.) *MacSI—IARRY, RAY (EF.) MOONEY, JOSEPI—I MARY (RF.)

Votes 4,922 6,520 2,158 5,743 7,585 2,325

1 Transfer ,

Macsharry's Surplus

+ + + +

of

144 13 15 22

234 + 40

Result

5,066 6,533 2,173 5,765 7,301 2,365

Transfer of

Higgins' Votes + 162 + 649 — 2,178 + 1,208

+ 56

. 5,228 7,182

6,973 7,301 2,421

Result

Transfer of Mooney's Votes

+ 1,438 + 43

+ 743

— 2,421

Result

6,666 7,225 7,716 7,301

NON-TRANSFERABLE PAPERS NOT EFFECTIVE

98 + 197

295

TOTAL

29,203 29,203 29,203 29,203

___—___—

NAMES or CANDIDATEB ELECTEnz—MacSI-IARRY, RAY (P.P.) McLOUGHLIN, JOSEPH (EG.) GILHAWLEY, EUGENE (EG.)

Källa: Election Results and Transfer of Votes. General Election (Februari 1973) sid. 44.

Vid sammanräkningen av valsedlarna undersöks först om någon av kandidaterna erhållit så många l:a preferenser att han bör bli direkt invald. I en valkrets med endast ett mandat att fördela är det klart att en kandidat som erhållit hälften av rösterna + 1 har en majoritet av väljarna bakom sig. Han bör alltså ha mandatet. På samma sätt kan i en tvåmandatsvalkrets två ledamöter vilka vardera har en tredjedel + 1 av rösterna sägas vara berättigade till mandatet. En tredje kandidat i denna valkrets kan nämligen inte ha fier röster än en tredjedel — 2 röster. Detta minsta antal av röster som krävs för inval kan för varje valkretsstorlek framräknas med Droops har enligt formeln

Antal röster i valkretsen

Droops kvot = Antal mandat + 1

+1

För att illustrera det fortsatta sammanräkningsförfarandet kan en av de mindre valkretsarna vid 1973 års val Sligo-Leitrim i nordvästra Irland tas som exempel (Tabell Vllzll).

I valkretsen har avgivits 29 203 giltiga röster. Antalet mandat är tre. Droops kvot blir alltså

29 203

4 +1=7301

Av kandidaterna har en — Mac Sharry från Fianna Fail — erhållit 234 röster mer än kvoten. Han har 7 535 röster. Därefter följer Gilhawley från Fine Gael med 6 520 röster, Mc Loughlin från Fine Gail med 5 743, Brennan från Fianna Fail med 4 922, Mooney från Fianna Fall med 2 325 röster och Higgins från Labour med 2 158 röster.

Eftersom Mac Sharry uppnått kvoten blir han förklarad vald. Han har emellertid 234 röster som är "onödiga” för att garantera hans inval. Rent teoretiskt kan man tänka sig att de 234 personer som avlämnat dessa röster i detta läge hellre skulle ha gett dem till den kandidat som de placerat på andra plats.

Dessa 234 röster bör därför i stället överföras till dessa kandidater. Eftersom det inte går att fysiskt skilja ut dessa från övriga röster för Mac Sharry går denna överföring till så att alla Mac Sharry's röster granskas och andra- preferenserna för respektive kandidat dvs. för Brennan, 'Gilhawley osv. räknas. Respektive summa som alltså visar hur många av Mac Sharry”s väljare som i andra hand skulle ha valt denna kandidat i stället för Mac Sharry divideras med hela antalet röster på denne. Man får därvid fram hur stor proportion av Mac Sharry”s väljare som prefererat resp. kandidat i andra hand. Eftersom det är 234 röster som skall fördelas multipliceras denna proportion med 234 och man får då fram hur många av dessa 234 röster som svarar mot denna andel. Förfarandet framgår av följande formel

antal 2:a preferenser

Antalet överförda på kandidat X röster på kandidat x

= Mac Sharry's överskott x Totalt antal röster

på Mac Sharry

Resultatet framgår av tabellens kolumn "Second Count”. Av de 234 rösterna överförs 144 på partikamraten Brennan och 40 på Mooney som också kommer från samma parti. 22 röster har tillgodoräknats Mc Loughlin från F. G., 15 går till Higgins från Labour och 13 till Gilhawley från F. G. Av de 234 överskottsrösterna har alltså 144 + 40 = 184 tillgodoräknats kandidater från samma parti. De utgör 79 % av överskottsrösterna. Väljarna har alltså i stor utsträckning varit partitrogna i detta avseende.

Av tabellen framgår också att dessa överskottsröster inte räcker till för att ytterligare någon kandidat skall uppnå valkvoten. Man övergår därför till att utesluta den kandidat som ligger sämst till i popularitet, dvs. i detta fall Higgins vilken nu har 2 173 röster. Det är ungefär som om man sade till Higgins” väljare att er kandidat har fått så få röster att han inte har någon möjlighet att bli invald. Vem skulle ni då i stället vilja se invald?

1 den tredje sammanräkningen fördelas Higgin”s röster på de kandidater som upptagits på andra plats på dennes valsedel. Detta sker på samma sätt som tidigare Mac Sharry”s överskottsröster. De fjorton röster som överförts till Higgin”s i första omgången fördelas med hänsyn tagen till 3:e preferensen. På samma sätt förfares med de av Higgins valsedlar vilka på andra plats upptagit den redan invalda Mac Sharry. Resultatet framgår av kolumnen ”Third Count” i tabellen. Av Higgins 2 173 röster har 1 208 gått till Mac Loughlin från F. G., 649 till Gilhawley från F. G., 162 till Brennan från F. F. samt 56 till Mooney från F. F. Det är tydligt att Labours väljare känner starkare samhörighet med Fine Gael (F. G.) än med Fianna Fåil (F. F .). 85 % av Higgins 2:a preferenser har gått till detta partis kandidater. Av tabellen framgår också att 98 valsedlar måst uteslutas därför att de inte haft någon markering på vem som skulle väljas in i stället för Higgins.

Inte heller efter denna tredje sammanräkning har någon av de återstående kandidaterna erhållit så många röster som krävs för att bli invalda. Bäst till ligger nu Gilhawley med 7 182 röster. Lägst antal röster har nu Mooney. Därför överföres hans 2 421 röster på samma sätt som tidigare på de övriga kandidaterna. Resultatet framgår av kolumnen ”Fourth Count” i tabellen. Där framgår att 1 438 av rösterna tillgodoräknas Brennan, 743 tillgodoräknas Mac Loughlin och 43 går till Gilhawley. 194 röster är omöjliga att fördela vidare.

Nu har Mc Loughlin erhållit 7 716 röster och förklaras invald. Kvar återstår två kandidater Gilhawley och Brennan. Av dessa har Gilhawley flest röster och i detta fall blir han invald utan ytterligare sammanräkning. Detta förklaras av att den sist invalde — Mc Loughlin erhållit endast 7 716—7 301 = 415 överskottsröster. Även om alla dessa går till Brennan får han ett lägre röstetal än Gilhawley varför fortsatt sammanräkning är onödig.

Valsystemet i praktiken

Partiväsendet i Irland har sitt ursprung i de partibildningar som uppstod i samband med frigörelsen från England omkring 1920. Före första världs- kriget fanns på Irland dels ett nationalistparti som förespråkade Home Rule dels ett unionistparti som var motståndare till denna. Med början omkring

Tabell VII:]2 Valresultaten vid 1951, 1954, 1957 och 1973 års val till representant- huset Parti Antal kan— Mandat didater Erhållna Proportion. Avvikelse repr. 1951 Fianna Fäil 112 65 63 +2 Fine Gael 89 50 47 +3 Labour 42 18 18 — Farmers 6 2 —2 Clann na Talmhan 10 5 5 Clann na Poblachta 20 3 6 —3 Småpartier 8 - Oberoende 15 5 5 — Totalt 302 146 146 — 1954 Fianna Fail 118 68 67 +1 Fine Gael 77 40 38 +2 Labour 37 16 17 —1 Farmers 3 — 1 —1 Clann na Talmhan 7 6 4 +2 Clann na Poblachta 26 2 6 —4 Oberoende 28 14 13 +1 ___,______ Totalt 296 146 146 I 95 7 Fianna Fäil 112 78 71 +7 Fine Gael 82 40 39 +1 Labour 30 11 13 -2 Farmers 4 2 2 Clann na Talmhan 7 3 3 — Clann na Poblachta 12 1 3 —2 Småpartier 25 6 9 —3 Oberoende 16 5 6 —1 ___—___..— Totalt 288 146 146 — I 973 Fianna Fail 118 69 67 +2 Fine Gael 111 54 51 +3 Labour 55 19 20 —1 Sinn Fein 19 — 2 -2 Republican Unity 13 1 —1 Övriga 27 2 3 —1 ___—___— Totalt 343 144 144 —

1905 tog den revolutionära rörelsen Sinn Fein fart och detta parti blev ledande under frigörelsen från England. Sedan Irland fått ställning som dominion inom samväldet delades denna rörelse i två grenar. Dels uppstod ett

republikanskt parti som 1927 antog namnet Fianna Fäll dels ett parti som stödde avtalet med England. Detta sistnämnda parti hette ursprungligen Cumann na nGaedheal (”Gaelic Party”) men böt 1937 namn till det enklare och kortare Fine Gael.

Fianna Fäil och Fine Gael har de senaste 40 åren varit de två stora partierna. De har tillsammans i allmänhet erhållit ungefär 3/4 av rösterna och 4/5 av platserna i representanthuset. Vid sidan av dessa två stora partier finns ett icke-socialistiskt arbetarparti som också har sina rötter i tiden före självstän- digheten. Detta parti har i allmänhet erhållit något fler än 10 % av rösterna. Dessutom har från och till förekommit ett antal mindre partier. Vid 1973 års val erhöll Fianna Fåil 46 % av l:a preferenserna på valsedeln, Fine Gael erhöll 35 % av dessa, och Labour 14 %. Dessutom fick ett mindre parti som antagit det gamla namnet Sinn Fein dryg ] % av rösterna, Republican Unity 0,9 % och övriga (inklusive partilösa kandidater) 3 % av l:a preferenserna.

Som framgått av beskrivningen ovan resulterar ett valsystem som det irländska i ett partiproportionellt valresultat endast i den utsträckning väljarna upplever de partipolitiska skiljelinjerna som centrala. Det ligger därför nära till hands att ställa frågan i vilken utsträckning resultatet av valen speglat styrelseförhållandet mellan partierna. Enda sättet att undersöka detta är att jämföra andelen l:a preferenser på olika partier med deras andel av samtliga platser i representanthuset.

I Ross, ”The Irish Election System” (Ross 1959) redovisas valresultatet från samtliga val i Irland sedan självständigheten. I tabell VII:12 redovisas uppgifterna ur denna bok avseende valen under perioden 1951—1957. Uppgifterna från 1973 års val bygger på en inom PVU:s sekretariat utförd bearbetning av den officiella valstatistiken från detta val. Av tabellen kan utläsas att resultaten blirjämfo'relsevis goda approxima- tioner av det ”riksproportionella” resultatet. Detta är överraskande inte bara med hänsyn till den stora frihet väljarna har vid valtillfället utan framförallt med hänsyn till de många små valkretsarna.

Sammanfattning

Det irländska valsystemet single transferable vote vilket också tillämpas t. ex. på Tasmanien kan förefalla komplicerat vid en första genomläsning av reglerna. Egentligen är det dock ganska genialiskt i teknisk mening och med användning av modern datateknik borde sammanräkningsförfarandet vara enkelt. Med de manuella sammanräkningsmetoder som användes 1957 avslutades valet kl. 9 en tisdagskväll. Sammanräkningen började onsdag morgon. Resultatet publicerades i torsdagstidningama och sammanräk- ningen var definitivt avslutad på kvällen två dagar efter valdagen.

Ett valsystem av detta slag torde inte rymmas inom ramen för utred— ningens direktiv. [ princip kan dock fördelningen av mandaten mellan kandidaterna på en och samma lista ske efter en sådan metod. En beskrivning av detta valsystem har dock i första hand ett intresse ur fullständighetssyn- punkt vid en genomgång av de personvalsmöjligheter som tillämpas i olika länder.

Schweiz

Allmänt

Från 1848 till 1919 valdes ledamöterna till det schweiziska nationalrådet (”andra kammaren”) med majoritetsvalmetod. Därvid fanns såväl enmans- som flermansvalkretsar. Sedan 1919 tillämpas ett proportionellt valsystem där mandaten fördelas mellan olika partier med hjälp av Hagenbach-Bischof/s metod.

Det schweiziska parlamentet består som brukligt är i förbundsstater av två kamrar. Den övre kammaren — Ständerrådet utses indirekt av de olika kantonerna. Den nedre kammaren — nationalrådet — väljs genom direkta val. Valperioden har varit fyra år men ändrades under hösten 1975 till tre år. Mandatantalet är 200. De 25 valkretsarna utgörs av kantonerna och halvkantonerna. Mandaten fördelas mellan dessa i förhållande till befolk- ningstalet. En valkvot framräknas genom att invånareantalet divideras med 200, och valkretsen erhåller ett mandat för varje gång valkvoten ryms inom befolkningstalet. Dock har alla valkretsar rätt till minst ett mandat. Mandat som inte kan fördelas på detta sätt ges till valkretsarna efter överskottstalen. Dessa regler leder till att valkretsarna är av mycket olika storlek. Den största valkretsen är Ziirich som har 35 mandat. 5 valkretsar har endast ett mandat.

Valförfarandet

Officiell kandidatur tillämpas. Partierna anmäler kandidater. Registret över dessa offentliggöres senast 14 dagar före valet. Väljarna har på valdagen möjlighet att rösta enligt något av följande alternativ:

]. Partierna distribuerar tryckta valsedlar. En valsedel får endast innehålla så många kandidater som antalet mandat i valkretsen. Väljaren kan välja en sådan partilista oförändrad.

2. Väljaren kan också förändra partilistan. Detta kan ske på olika sätt. Det är möjligt att stryka kandidater eller att föra upp en kandidat två gånger. Väljarna kan också förändra ordningen mellan kandidaterna men detta har endast undantagsvis någon betydelse.

3. Väljarna kan komponera en egen valsedel. De måste då hålla sig till de anmälda kandidaterna men kan blanda kandidater från olika partier. För att underlätta detta förfarande finns ofyllda valsedlar tillgängliga. En sådan av väljaren egenhändigt komponerad lista kan ha som rubrik ett av partiernas namn. Den är då en partilista även om den innehåller kandidater även från andra partier. Den kan emellertid också vara orubricerad och kallas då en fri lista.

Varje väljare har i princip lika många röster som antalet mandat i valkretsen. Den som väljer en oförändrad partilista ger en röst till varje kandidat på listan. Den som vill särskilt uttala en preferens för en eller flera av kandidaterna får välja förfarandet under 2 ovan och kumulera två röster på dessa kandidater. Eftersom ingen har fler röster än antal mandat innebär detta att han måste stryka motsvarande antal kandidater. En valsedel som innehåller för många

"röster” blir dock inte ogiltig. I stället stryks vid sammanräkningen de kandidater som står upptagna i slutet av listan. Den väljare som lägger alla sina röster på ett parti kan sägas ge hela sitt stöd till ett parti på samma sätt som t. ex. i Sverige medan en väljare som anger kandidater från två partier delar sitt stöd inte bara mellan olika kandidater utan också mellan olika partier. Detta sistnämnda förfarande kallas att ”panaschera".

En väljare som lämnar en s. k. partilista kan också helt avstå från att ange någon kandidat (alternativt stryka alla kandidaterna). Hans röstsedel tillgo— doräknas då i sin helhet partiet som rilläggsröster. På motsvarande sätt sker med valsedlar som upptar färre kandidater än det högsta tillåtna antalet. Antalet ”icke utnyttjade röster" på en sådan valsedel tillgodoräknas partiet som tilläggsröster.

M andar/'o'rdelningen

Vid sammanräkningen fördelas först rösterna mellan olika partier. Varje'röst som avgivits för en kandidat som partiet anmält tillgodoräknas därvid partiet även om den upptagits på andra partiers listor (panache). Detta innebär att partierna också tillgodoräknas röster från de 5. k. fria listorna i den utsträckning som dessa upptagit kandidater från respektive parti.

Vid fördelningen av mandaten mellan partierna används som nämnts Hagenbach-Bischoffs metod som kan karaktäriseras som en modifiering av d”Hondts' metod. Först framräknas en valkvot enligt formeln

antal röster inom valkretsen antalet mandat + 1

Partierna erhåller därefter mandat till det antal gånger som valkvoten ryms inom partiets röstetal. Dessa mandat kallas ”Vollmandate”. Därefter divideras varje partis röstetal med antalet erhållna mandat + 1 (d”Hondt's formel) och ”Restmandaten” fördelas efter detta jämförelsetal.

Mandaten inom varje parti fördelas därefter så att kandidaternas egna röstetal blir avgörande. De kandidater som har flest egna röster totalt (dvs. på partiets listor och på andra listor — fria eller panacherade) blir invalda.

Kandidatröster från partilistor

"Egna” kandidater på andra partiers listor Egna kandidater på fria listor Tilläggsröster från egna panilistor

Sa mmanlagt röstetal

Figur Vll:9 Sammanräk- ningen av partiernas rös- tetal i Schweiz.

134 Personalvalsmslaget i andra länders valsystem SOU 1977:94 Tabell VII:13 Exempel på kandidaturval i en Schweizisk kanton _| 33 Stimmen Stimmen von verändcrtcn Wahlzetteln Total det Stimmen Prozent. von Suffrages de listes modifiées Total des suffrages anteil ., Parteien unvcr- _l— der FZ Gewählte ändcrtcn Liste Liste Freie Partei- Partei- Zu— partei- E Ersatz-Kandidaten Wuhl- 5 6 Listen eigene fremde sammen fremden % zetleln Stimmen o Partis Listes du propre d'autrcs en tout Z Candidats élus Suffrages sans parti partis ,'Pourccn- ? Suppléants dc listes dénomi» [tages dos 2. non nation sttffragcs 5 mOÖIfIÖCS de parti d'autrcs få partis _: 1 Freisinnig- demokratischc Partei” ........ 31864 45 497 856 1585 8 558 77 361 17 009 94 370 18,0 Flubachcr Karl* 4 552 291 429 3339 14 757 7 389 22 146 33,4 Auer Felix ...... 4 552 187 379 1671 13 273 3186 16 459 19,4 Ersatz / non élus: Schneider Werner . . 4 552 188 102 208 318 1300 12 541 2 363 14 904 15,8 Brunner Fritz 4 552 425 139 65 169 896 9 435 1 863 11 298 16,5 2 Sozialdcmokratcn und Gewcrkschaftcn 66 332 554 792 681 1 604 7 270 103 358 12 495 115 853 10,8 Wagner Pau1* . _ . 9 476 219 274 151 335 1841 17 000 3 190 20190 15,8 Waldner mer _ _ , _ 9 476 99 227 244 421 1 794 16 642 3206 19 848 16,2 Ersatz / non élus: Schaub Rainer , , , , 9 476 29 81 104 249 929 14 611 1 693 16 304 10,4 Roth Helene 9 476 85 105 116 330 1230 13 502 2 128 15 630 13,6 3 Bärgcr-, Gcwcrbe- und Baucrnpartci'). _ 12 978 22 469 369 500 725 6 610 35 447 12 867 48 314 26,6 Dogon Walter* _ _ , , 1854 5 013 130 163 170 2312 6 867 4 558 11425 39,9 Ersatz / non élu: Ncbiker Hans Rudolf 1854 3 733 34 ' 44 96 1037 5 587 1894 7 481 25,3 4 Nationale Aktion 33 201 160 4 604 217 279 1 725 37 805 3 290 41095 80 5 Christlich- dcmokratische Volkspartci ...... 20 664 609 269 25 539 885 4 101 46 203 8 612 54 815 15,7 Tschopp Joscf* 2 952 131 91 5 365 187 1045 8 317 2 203 10 520 20,9 Ersatz / non élu: Pctcrli Rita ...... 8 414 21,4 6 Lundcsring det Unabhängigcn . . . . 56 704 7 207 1 855 9 062

Aldcr Claudius . . . . Ersatz l non élu: Ewald Jörg

195188 54 281

Zusammcn / lin tout

[) Listcnvcrbindung/ Listes conjointes: 1, 3. * bisher / ancien

Källa: Nationalratswahlen 1971 sid. 134.

7 228 28 397 22 459

8 808

347 704 411151

Sammanräkningsförfarandet kan illustreras med tabell VII:13 som är hämtad från den offentliga redovisningen av 1971 års val och avser en av de mindre kantonerna. I denna kanton har sex listor uppställts. Av dessa samverkade lista 1 och 3 vid den ursprungliga fördelningen. De frisinnade har erhållit totalt 94 370 röster. De frisinnade gick fram med lista 1.

Av de frisinnades röster kom 31 864 från den egna listan oförändrad. 45 497

kom från den egna listan men förändrad av väljarna. ] 766 röster kom från sådana av partiets kandidater som väljarna valt att placera på lista 2 som är socialdemokraternas, 3 567 kom från lista tre som var bondepartiets osv.

Av tabellen framgår också att 8 558 röster kom från fria listor. Sammanlagt kom 77 361 röster från den egna listan och 17 009 från övriga partiers listor. Dessa senare utgjorde 18 % av partiets röster.

Av tabellen kan vidare utläsas röstfördelningen för varje enskild kandidat. Walter Degen från Bondepartiet (lista 3) fick t. ex. 1 854 röster från den egna listan i oförändrat skick men hela 4 558 från andra partiers listor. Av hans röster kom hela 39,9 % från väljare som i första hand röstat på kandidater från andra partier. Han bör alltså vara ett exempel på en kandidat med stor lokal attraktionskraft.

Personvalet i praktiken

Det schweiziska valsystemet ger väljarna en mycket stor frihet vid urvalet av kandidater. Det ställer dock också stora krav på information om kandidaterna och kunskap om valsystemet. I detta avsnitt skall något belysas hur de schweiziska väljarna utnyttjar valsystemets möjligheter. ngt”. VII.-10 Valdelta-

gandet i Schweiz sedan 1 919.

Källa: Nationalratswah- len 1971 sid. 20.

100

90

80

70

60

50

1919 22 25 28 31 35 43 47 51 55 59 63 67 71

Till en början kan konstateras att valdeltagandet är klart lägre än t. ex. i Sverige. Valdeltagandet ligger på ungefär samma nivå som i USA. Delta- gandet har också sjunkit sedan 1919. I vilken utsträckning detta låga valdeltagande till någon del förklaras av valsystemet, av "konkurrensen" från ofta förekommande referendum eller andra faktorer är naturligtvis omöjligt att bedöma utan närmare forskningar. Uppgifter om valdeltagandet är dock av intresse som bakgrund till uppgifterna nedan om hur personvals- möjligheterna utnyttjas.

Partistrukturen i Schweiz är stabil i den meningen att de fyra stora partierna — socialdemokraterna, de frisinnade, Kristliga demokraterna och Bondepar- tiet — under hela tiden sedan 1919 bevarat ett dominerande inflytande.

Av figur Vllzll framgår att socialdemokraterna 1971 med knapp marginal var största parti med 22,9 % av rösterna. Därefter kom det frisinnade partiet med 21,7 % och de Kristliga demokraterna med 20,6 %. Bondepartiet har successivt minskat till 10,2 %. Bakom beteckningen övriga partier i figuren fanns 1971 sju s. k. medelstora partier med sammanlagt 22,6 % av rösterna. De övriga 2 procenten tillföll 22 olika småpartier.

Av den preliminära valstatistiken från 1975 års val framgår att socialde- mokraterna sedan 1971 ökat med 2 % till 24,9 %, de frisinnade ökade till 22,2 % och de kristliga demokraterna till 21 ,1 %. Det gamla bondepartiet som bytt namn till "Schweizerische Volkspartei" fick 9,9 % av rösterna. Figur Vll:ll Partiernas procentuella andel av rösterna 1919, 1943' och 1971.

Källa: Nationalratswah- len 1971 sid. 40. 1919

1971

100%

1 vilken utsträckning utnyttjade då väljarna möjligheterna att gå ifrån partiernas rekommendationer avseende kandidaterna? Av valstatistiken från 1971 års val framgår att 44,2 % av partivalsedlarna (dvs. exklusive de fria listorna) var oförändrade. Vid 1967 års val var 53,3 % av partivalsedlarna oförändrade. De förändrade valsedlarna utgjorde alltså 55,8 % av partival- sedlarna vid 1971 års val. Av dessa förändrade valsedlar var 47,9 % dvs. nästan hälften vad som i valstatistiken kallas kumulerade dvs. väljarna hade valt att ge en eller flera kandidater 2 röster vardera. Den andra hälften av de förändrade valsedlarna (52,1 %) var "panascherade" vilket alltså innebär att vissa namn strukits och ersatts med kandidater från något annat parti. Detta resultat pekar på att ungefär var ljärde väljare valde att blanda kandidater från olika partier på valsedeln.

Vilken effekt får då väljarnas frihet att välja bland kandidaterna utan att vara bundna av partilistorna? 1 valstatistiken redovisas hur stor andel av rösterna vid 1967 och 1971 års val som var "partifrämmande" dvs. på kandidater som inte anmälts av det parti på vars listor de var uppställda av väljarna.

Av tabell V11114 framgår betydande variationer i denna andel mellan olika valkretsar. Man kan också utläsa att andelen "partifrämmande" röster ökat mellan 1967 och 1971. Iden preliminära redovisning som finns för 1975 års val redovisas inte dessa uppgifter varför det inte går att bedöma om detta resultat är en tillfällighet eller representerar en trend över längre tid.

Av tabell V11:15 kan utläsas att dessa kandidatröster från andra än partiets väljare sannolikt har en viss betydelse för vilka av kandidaterna som blir invalda. I tabellen redovisas andelen "partifrämmande” röster för de invalda kandidaterna.

Av de valda kandidaterna hade hela 40 % fått 1/5 eller fler av sina personliga röster från väljare som lämnat valsedlar med annat partis beteckning. 19 % av de invalda hade fått 30 % eller fler av sina röster på detta sätt. En jämförelse med tabell VII: 14 enligt vilken i allmänhet mellan 10 och 15 % av rösterna är av denna kategori visar att de valda kandidaterna i förhållande till de övriga måste ha en bredare popularitet. '

Tabell VII:14 Procentuell andel "partifråmmande" röstsedlar 1967 och 1971

........... 68, St.Gallen 10,3 ............ . Graubt'inden . . . . . . . . 14,7 ........... . , 17,0 .......... Thurgau , 14,6

Fribourg .......... , ' ' . . ., ........ 3,5 Solothurn ..................... 11,5 Basel-Stadt ........ '" ........... 6, 7 Basel-Landschaft ..... Neuchätel ......... 10,9 Schaffhausen ....... Genéve ........... 6,9

Appenzell A.Rh. .....

Källa: Nationalratswahlen 1971 sid. 63

Tabell VII:15 Andel partifråmmande röster 1971 för de invalda kandidaterna

24' Parteien

Socialistes Radicaux Démocrates-chre'tiens Paysans et bourgeois

Sozialdemokraten ...... Freisinnige .......... Christlichdemokraten

Bauern und Bilrger ...... Unabhängige ......... lndépendants Republikanische Mouvement Bewegung ......... républicain

Action nationale Parti du travail

Nationale Aktion ....... Partei der Arbeit ....... Liberaldemokraten ...... Libéraux

Evangelische ......... Evangéliques

Demokraten ......... Démocrates Uebrige ............ Autres Total

Källa: Nationalratswahlen 1971 sid. 63.

Sammanfattning

Det schweiziska valsystemet kräver som nämnts mycket av väljarna. Dessa klarar dock av allt att döma av svårigheterna. Enligt valstatistiken är endast 1,3 % av valsedlarna ogiltiga. De utnyttjar också i stor utsträckning de möjligheter som systemet ger dem att markera preferenser för olika partier. Det är av intresse att konstatera att ungefär samma andel av väljarna 50 % som i Danmark och Belgien utnyttjar personalvalsmöjligheterna. Det kan avslutningsvis konstateras att de väljare som tar partiernas lista oförändrad inte påverkar kandidaturvalet eftersom de ju ger en röst åt var och en av kandidaterna.

Ett system som det schweiziska ryms inte inom utredningens direktiv men är intressant som ett exempel på mycket långt gående personval utan att systemet med partilistor frångås. Det står s. a. s. närmast det irländska STV när valsystemen rangordnas från utvecklat till begränsat personvalsinslag.

Italien

Vid valen till den italienska senaten tillämpas majoritetsval i enmansvalkret- sar. Till deputeradekammaren tillämpas ett proportionellt valsätt med möjlighet för väljarna att ange preferenser för enskilda kandidater.

Vid val till deputeradekammaren skall en deputerad väljas per 80000 invånare. Landet är indelat i 32 valkretsar i vilka mellan 5 och 36 ledamöter skall väljas. Endast partier kan ställa upp kandidater i valet. Partiernas kandidatlistor skall uppta namnet på kandidaterna i den ordning partierna önskar se dem invalda. En kandidat kan endast förekomma på en lista.

Valsedeln innehåller symboler för de olika partier som deltar i valet. Vid sidan av respektive symbol finns utrymme för att skriva till namnet på de kandidater som väljaren önskar se invalda. Som ett appendix till vallagen presenteras en ”modellvalsedel” (figur VII:12).

På valdagen markerar väljaren på valsedeln vilket av partierna han stöder. Han kan dessutom skriva till namnet på de kandidater han helst vill se invalda. 1 de valkretsar där 15 eller färre ledamöter skall utses kan högst tre namn skrivas in. 1 de valkretsar där ller än 15 ledamöter skall väljas kan högst 4 namn skrivas in.

Figur VII:12: Italiensk

valsedel (exempel ur valla-

gen)

sid. 74.

©©©©©©©©©©©©©©©©© ©©©©© ©©©©©©©©©©©© ©?»©©©©©©©©©©©©©©© ©©©©©©r ?; v©©©© "% GMO, ”c?/Q; ©©©©©©©©© ©©©©©© ©© Q'QE' © ?, e) ”nt/' ©'©©©'©'©©.©'3£ ©©©©©©© ©© 'OIQ/tä/éu' * e' ©©©©© © 13./? (> en 's', & T= ©' ©'&V©' ©©©©' SfE/e.) ©" ©©©© e- ©© ©© © e. ' ,, ©© © WWW/'&' i/Q»©'©'©"©© E/G © % .) ©'© ©' © ”ati/e) GV =.-..'©'© :», ©©©©©©©©©©© åxå/ale. ©?) '&'Q'E/E'Ä' ©©©©©©© 'a', © ft)/' ©© © ©©©©© "3 u'C'y u©©'©©' IEI/© ' 'ab'eb'äf'itl'näuräm >©©' Java/fs,,ewe» ©©©©n ', två, ”i?/”ä , ©©©© 'Q "=."- feä/ä. 91.13); 9,43, ';1 lie,/13, ** ' ©©©©© 4”:'©"E©'©©©©"'© ” ©'©' '©'©' © exe, ' » a? '» Jee/(9,49 '©' .» ©©©©© ?i'tä'få, ' ave/©”)? 'a') ©©©©© ”© ©'© 79 ' ©©©'€y'©' '9/3, ©© 'å'Q'äx'av'el'fP/ '- ©©©©©©©©©©©©©©©©© ©©©©©©©©©'©©©'©'©'©©'© ©©©©©©©©©©©©©©©©© ©'©©©©©©©©©©©©©'©'©©; ©©©©©©©©©©' 013/:?» 49% © ©©©©©©©©©©© ©©© "© '? v'e/ ©©©© 'Q/D/ä '&'/© 'ä/e/"D, © 'b'?» ”' v© ' =>©©©W , © ”t'/' & ©©©©© ©? 557/# 17 'å'?) 'a'/I». ' '©'©'©©'£'£I© ©©©©©©©©© © '&'?) '&'» fix :'(, ”9 [QQ/:iP/QW 2.5.3. rug/91415]?

(”I

(WG;

'e'efeåee'ea oa. ,'e exe/a' fe © &,

N. 8. - Le righe stamp-te accento Aa eiascun simbolo devono essere in numero pari a quello delle preferenze che possono essere attribut-ze nelle smgole circoscriziom.

Visto: II Ministro per l'inremo TAMBRONI

Källa'. Le Leggi Elettoralli

1 Enligt Enid Lakeman (Nine democracies, Lon- don 1975) skulle person- valsinslaget kunna få stor betydelse för kandi- daturvalet men i prak- tiken utnyttjar endast

få väljare möjligheten.

Väljaren kan istället för namnen ange kandidaternas nummer på partilis- tan. Vid valet av kandidater är väljaren bunden till de av partiet nominerade kandidaterna.

Vid sammanräkningen fördelas platserna först mellan partierna inom valkretsen. Antalet godkända röster divideras med antalet mandat i valkretsen plus 2. Därvid erhålles den s. k. valkvoten. Till varje parti fördelas därefter det antal mandat som svarar mot det antal gånger som kvoten ryms inom röstantalet för partiet. De platser som inte blir fördelade i denna omgång transfereras till den nationella valkretsen, Collegio unico nazionale, för att fördelas centralt. Om det vid denna första fördelning utdelas totalt fler platser än mandat i valkretsen görs fördelningen om med ledning av en ny kvot som erhålles genom att det totala antalet giltiga röster divideras med antalet platser plus en. Antalet röster för vilka något mandat inte utdelats (dvs. den uppkomna resten vid divisionen av partiets röster med valkvoten) transfe- reras till den nationella valkretsen.

De platser i deputeradekammaren som inte fördelats valkretsvis i den första omgången fördelas i en andra omgång däri princip hela landet betraktas som en valkrets. Idenna omgång får endast partier som vunnit minst en plats i någon valkrets eller som erhållit minst 300 000 röster delta. De återstående rösterna divideras med antalet återstående mandat. Därefter divideras för varje parti återstående röster med denna kvot. Därvid erhålles det antal ytterligare mandat som varje parti skall erhålla. De platser som därefter återstår fördelas efter storleken av den rest som uppstått vid divisionen.

Urvalet av kandidater från varje partilista är beroende av det antal preferensröster som varje kandidat erhållit. I de fall två kandidater erhållit samma antal preferensröster följs ordningen på den av partiet anmälda listan. 1 övrigt gäller alltså att de kandidater som erhållit flest preferensröster blir valda. Väljare som inte skriver in några kandidater på valsedeln stödjer de kandidater som partiet placerat högst på valsedeln.

Enligt en uppgift i litteraturen avgavs i 1953 års val 31 ,3 % av de teoretiskt möjliga preferensrösterna.l

Vid förfrågan hos svenska ambassaden i Rom beträffande inslaget av personpropaganda i de italienska valrörelserna erhölls följande kommen- tar:

Beträffande frågan huruvida personvalsmöjligheten sätter sin prägel på valrörelserna kan rent allmänt sägas att det personliga inslaget i italienska valrörelser är viktigt, betydligt viktigare än i exempelvis Sverige. Personpropaganda förekommer i stor utsträckning och de enskilda kandidaterna bedriver ofta sina egna valkampanjer. Detta beror sannolikt till en del på att de stora partierna i Italien är splittrade i en eller flera fraktioner — "correnti" - med sina egna ledare. Mellan kandidater från samma parti men representerande olika "correnti" kan konkurrensen vara nog så hård som mellan företrädare från skilda panier.

Nederländerna

1 Nederländerna består den andra kammaren av 150 ledamöter vilka utses vid allmänna val vart fjärde år. Vid valet betraktas hela landet som en valkrets vilken är indelad i 18

nomineringsdistrikt. Sju av dessa består av de små provinserna medan de stora provinserna Noord-brabant, Gelderland, Zuidholland och Noordhol- land delats på två distrikt. Amsterdam. Rotterdam och Haag utgör egna distrikt.

Vid valet anmäler partierna kandidater på listor i den ordning de önskar se dem invalda. En kandidat kan endast förekomma på en lista. Partierna kan gå fram med flera listor. De kan t. ex. antingen välja att ha samma lista i alla nomineringsdistrikt eller att ha separata listor för vart och ett av dessa. I det senare fallet betraktas alla partiets listor som en ”listgrupp” vid fördelningen av mandat mellan partierna. Givetvis finns möjlighet för partierna att välja en medelväg mellan dessa två modeller genom att ha gemensam lista för endast vissa av nomineringsdistrikten.

Vid röstningen har väljaren att på valsedeln markera vilken av kandida- terna på listan som han önskar se invald. Systemet skiljer sig från det belgiska främst genom att personröstningen är obligatorisk.

Vid sammanräkningen summeras alla avgivna röster i hela landet och divideras med antalet mandat (150). Därvid erhålles valkvoten. Denna var vid 1967 års val 45 854. Genom att därefter för varje parti summera rösterna på dess olika listor och dividera summan med valkvoten erhålls partiets antal mandat. De mandat som inte blir fördelade på detta sätt fördelas genom att det genomsnittliga antalet röster per mandat för respektive parti jämförs. Partierna erhåller de resterande mandaten så att det parti vars mandat varit ”dyrast" erhåller det första osv. ("störst genomsnitt"). Platser som erhållits av ett parti med flera listor distribueras sedan mellan listorna genom att resp. listas röstetal divideras med en ”gruppkvot". Denna erhålles genom att partiets antal röster divideras med antalet mandat som partiet erhållit. De mandat som inte kan fördelas därvid ges till den lista som uppvisar störst rest efter divisionen.

Vid fördelningen av mandat mellan kandidaterna på listan tillämpas följande förfaringssätt. Antalet röster på listan divideras med antalet mandat. Därvid erhålles den s. k. Iistkvoten. De kandidater som erhållit lika många eller fler röster än listkvoten förklaras valda. Om en kandidat därvid erhållit fler röster än listkvoten transfereras dessa till de övriga kandidaterna i den ordning som de står på listan. Så många röster överförs som är nödvändigt för att den närmaste kandidaten skall uppnå kvoten. Övriga röster överförs till den som därefter står närmast på listan osv.

När inga röster återstår att överföra tilldelas de återstående mandaten till kandidaterna efter hur många röster de erhållit. Dock krävs för att de skall bli invalda att de erhållit minst hälften av listkvoten. Om mandat återstår att fördela sedan dessa kandidater förklarats valda följs ordningen på listan vid fördelningen av dessa. En kandidat kan alltså inte bryta ordningen på listan om han själv ej erhållit röster till ett antal motsvarande halva listkvoten.

Sammanräkningsförfarandet illustreras med ett exempel från en tänkt situation i vilken 12 mandat skall fördelas. Fyra partier deltar med sammanlagt sju listor.

Lista nr Kandidat 1. A B C D 11. E F G H I 111. J K L

Antal Antal Lista nr Kandidat Antal Antal röster röster röster röster på listan på listan 300 IV. M 800 200 N 600 250 0 125 150 900 P 75 400 O 250 180 R 150 2 000 200 V. S 200 120 T 30 125 I 025 U 70 300 300 V1. V 300 65 W 125 35 400 X 100 525 VII. Y 550 2 350 XA 75 XB 25 I 000

Tillsammans har i exemplet 6 150 röster avgivits.

Valkvoten blir då 6150212 = 5121/2. I exemplet är listorna I och VII, II och VI samt III och V från samma parti och skall vid fördelningen av mandat mellan partierna betraktas som en lista. Fördelningen framgår av uppställningen nedan.

Lista resp. list— Röstetal Division Mandat "Överskotts- grupp med röster"a valkvoten

Ioch VII 1900 : 5125 = 3 3625 II och VI 1550 : 5125 = 3 12,5 III och V 700 : 5125 = 1 187,5 IV 2000 : 5125 = 3 4625

X= 10

" Kolumnen visar det antal röster som ”återstår” sedan mandaten tilldelats dvs. för lista IV 2 000 —(3 x 5125) =462,5.

Av den sista kolumnen framgår att listgrupperna IV och (I + VII) fått betala mest för sina mandat. Det 11:e mandatet ges alltså till lista IV och det 12:e mandatet till listgrupp I + VII. Resultatet av fördelningen mellan partierna blir alltså att

Listgrupp I och VII erhållit 4 mandat, listgrupp II och VI erhållit 3 mandat, listgrupp III och V erhållit 1 mandat samt lista IV 4 mandat.

Därefter återstår att fördela mandaten inom de olika listgrupperna. I listgrupp I och V11 har lista 1 erhållit 900 röster och lista VII 1 000 röster.

Gruppkvoten blir därför l 900:4 = 475. Lista I erhåller 900:475 = I (rest 425) mandat och lista VII I 000:475 =2(rest 50) två mandat. Eftersom lista 1 har den största resten går det fjärde mandatet till denna lista.

Därefter återstår fördelningen av mandaten bland kandidaterna. Som exempel kan här tas lista IV vilken erhållit 4 mandat. På lista 4 fanns sex kandidater

M 800 P 75 N 600 Q 250 0 125 R 150

Först beräknas listkvoten. Den är i detta fall 2 000:4 = 500. Kandidaterna M och N har erhållit fler röster än listkvoten. De är alltså valda. Tillsammans har dessa erhållit 300 (M) och 100 (N) röster fler än listkvoten. Dessa "överflödi- ga” röster transfereras nu på nästa kandidat i ordningen på listan dvs. till 0. Eftersom O redan har 125 röster så behöver han endast 500—125 = 375 röster för att uppnå kvoten. Han erhåller i detta fall 125 + 400 = 525 röster och förklaras invald. De 25 röster som nu är "överflödiga" transfereras vidare till nästa kandidat, P, som därmed har 75 + 25 = 100. De kandidater som nu återstår har följande röstetal

P 100 Q 250 R 150

Nu skall det sista mandatet gå till den kandidat som har flest röster. Detta kan dock endast ske under förutsättning att någon har fler röster än halva listkvoten dvs. i detta fall (500:2) + 1 = 251. Eftersom det fattas en röst för Q kommer i stället den tredje fördelningsregeln att tillämpas. Enligt denne blir den kandidat vald som står först på listan av ännu ej invalda kandidater. I detta fall blir alltså P invald på den sista platsen.

Det är svårt att med utgångspunkt från de formella reglerna bedöma den reella effekten av personvalsinslaget i det nederländska valsystemet. Dels har partierna möjlighet att påverka konkurrensen mellan de egna listorna genom att presentera dem i olika områden dels beror resultatet inom varje lista på i vilken utsträckning rösterna är koncentrerade till enskilda kandidater. Vid en jämn fördelning kommer listans rangordning att bli avgörande. Endast personer som får fler än halva listkvoten kan räkna med att bli invalda oavsett placering på listan. Av uppgifteri litteraturen att döma (I'Iolt sid. 354) synes personvalsmöjligheten vara närmast betydelselös. Enligt andra uppgifter är den högst reell och har stor betydelse (Lakeman 1975 sid. 16). Detta kan dock inte avgöras utan en närmare analys av valstatistiken.

Luxemburg

Vid val till deputeradekammaren är Luxemburg indelat i fyra valkretsar. Antalet mandat i dessa varierade vid 1968 års val mellan 23 och 6. Antalet mandat i valkretsen bestäms i förhållande till invånarantalet. Huvudregeln är att en deputerad skall väljas för varje 5 500 invånare. Sammanlagt är antalet röstberättigade endast ca 190 000.

Kandidaterna till valet anmäls av partierna på listor vilka skall uppta så många kandidater som valkretsen har mandat. En kandidat kan inte förekomma på mer än en lista i valkretsen. Däremot synes det vara möjligt att kandidera i olika valkretsar.

Vid valtillfället har väljaren lika många röster som antalet mandat i valkretsen. På valsedeln finns överst markerad en ruta i vilken väljaren med ett "x" kan markera att han godtar partiets kandidater och vill ge en röst till var och en av dem. Han kan emellertid också med "x" på särskild avsedd plats på valsedeln vid sidan av de enskilda kandidatnamnen markera att han vill ge två röster till en eller flera av kandidaterna. Väljaren har också möjlighet att fördela sina röster på kandidater från olika partier.

Vid sammanräkningen summeras först alla röster som avgivits på resp. partis lista. Det totala antalet avgivna röster divideras därefter med antalet mandat i valkretsen + 1. Därvid erhålles valkvoten.

Varje lista erhåller så många mandat som det antal gånger valkvoten ryms inom röstantalet. Överskjutande mandat fördelas genom att jämförelsetal enligt d'l'londts modell uträknas. Därefter fördelas de återstående mandaten efter jämförelsetalens storlek.

Vid fördelningen av mandaten inom listorna räknas antalet röster på varje kandidat. De kandidater som erhållit flest röster förklaras valda. Vid lika röstetal blir den äldste vald.

Eftersom ett system med "panaschering” dvs. fördelning av enskilda väljares röster på olika partier inte är aktuellt för svenskt vidkommande har inte närmare efterforskats i vilken utsträckning väljarna utnyttjar möjlighe- terna. Enligt uppgifteri litteraturen är det dock ganska vanligt att väljarna inte nöjer sig med att lämna en oförändrad partivalsedel (Weil sid. 206).

Österrike

Valsystemet i Österrike ändrades under 1971. Under perioden 1949—1970 tillämpades ett system med partilistor där väljarna hade möjlighet att genom strykningar eller siffermarkeringar ändra ordningen mellan kandidaterna. Enligt det nuvarande systemet kan väljaren istället särskilt markera en kandidat "Vorzugstimme". Nedan redogöres först för det äldre systemet och därefter för det nya.

Enligt tidigare ordning var landet indelat i 25 valkretsar från vilka samman- lagt 165 ledamöter utsågs. Varje valkrets hade mellan 4 och 12 mandat.

Partierna nominerade kandidater på listor där dessa upptogs i den ordning som partierna rekommenderade dem för inval.

Väljaren kunde välja att endast kryssa för partiets namn på valsedeln. Han accepterade därvid den av partiet föreslagna ordningen mellan kandidaterna.

Möjlighet fanns också att stryka namn eller, genom att numrera kandida- terna, ange en alternativ ordning mellan dessa. Några nya namn kunde ej skrivas till.

Fördelningen av mandaten mellan partierna gick till så att alla giltiga röster i valkretsen summerades och dividerades med antalet mandat + 1. Därvid erhölls valkvoten. Varje partis röstandel dividerades därefter med valkvoten och partierna erhöll det antal mandat som motsvarade antalet gånger valkvoten rymdes inom röstetalet. Överskottsrösterna liksom de mandat som därigenom ej blivit utdelade överfördes till en ”regional valkrets” bestående av fyra ursprungliga valkretsar. De resterande rösterna för varje parti summerades därefter och en fördelning av återstående mandat skedde med hjälp av d”Hondts metod.

Vid fördelning av mandaten inom respektive lista tilldelades kandidaterna poäng. Den kandidat som stod först på listan eller prioriterats högst på en av väljaren ändrad lista erhöll så många poäng som antalet kandidater, den andre på listan erhöll ett poäng mindre osv. En struken kandidat innebar dels att denne blev utan poäng dels att kandidater längre ned på listan erhöll högre poäng. De kandidater som hade högst sammanlagd poängsumma förklarades invalda.

Enligt den nya ordningen utses 183 ledamöter i sammanlagt 9 valkretsar. Dessa valkretsar sammanförs i två ”Wahlkreisverbände".

Vid fördelningen av mandat inom valkretsen framräknas på samma sätt som tidigare en valkvot ”Wahlzahl" genom att antalet avgivna röster divideras med antalet mandat. Varje parti erhåller så många mandat som det antal gånger valkvoten ryms inom röstetalet. Resterande röster och icke- utdelade mandat överföres till resp. Wahlkreisverbände. Därefter sker en fördelning av återstående mandat inom denna regionalvalkrets efter stor- leken på partiernas ammanlagda antal ”överskottsröster”. Vid denna fördel- ning får endast de partier delta som erhållit minst ett mandat i den första omgången. Partierna anmäler särskilda kandidatlistor till denna andra valom- gång.

Vid fördelningen inom valkretsarna av partiernas mandat mellan olika kandidater undersöks först antalet ”Vorzugstimmen". Den kandidat som erhållit minst så många väljarpreferenser som valkvoten (Wahlzahl) förklaras invald. Övriga platser fördelas i den ordning som kandidaterna är upptagna på partilistan.

Vad gäller den praktiska betydelsen av personvalsinslaget i valsystemet i Österrike kan viss information erhållas från en uppsats i Österreichische Zeitschrift fiir offentliches Recht 1971 av dr Heinz Fischer.

Av uppsatsen framgår att det tidigare valsystemet innebar mycket begrän- sade möjligheter för väljarna att i realiteten påverka personurvalet. Fischers analys visar att ett betydande antal strykningar krävdes för att uppnå effekt. Den andel av väljarna som måste stryka första namnet för att denne ej skulle bli invald varierade enligt analysen mellan 9 % och 27 % (Fischer 1971 , sid. 104—105). Verkningarna av att ändra ordningsföljden mellan kandidaterna blev ännu mindre.

Beträffande verkningarna av personvalet i praktiken framgår av Fischers redovisning att strykningskampanjer vid 1953 och 1956 års val i sammanlagt tre fall var framgångsrika. Därefter finns inte något exempel på att stryk-

ningsmöjligheten haft någon effekt. Detta förklaras sannolikt av att det fr. o. m. 1959 inte var tillåtet att använda centralt distribuerade förstreckade valsedlar. Vid valet 1970 var det endast 2 resp. 1,5 % av de på ÖVP (borgerligt parti) och SPÖ (socialdemokraterna) avgivna rösterna som innehöll stryk- ningar.

Någon statistik över förekomsten av Vorzugstimmen enligt den nya ordningen har ej kunnat erhållas. Av Fischers analys framgår dock att det i de flesta valkretsar krävs ungefär 25 000 röster för att en kandidat skall vara säkrad inval denna väg. Av uppsatsen framgår vidare att mellan 3,9 % och 55 % av ett partis valsedlar måste innehålla rekommendation av ett namn för att denne skall bli invald. Procenttalets storlek är beroende främst av två faktorer. Ju större ett partis väljarpotential är desto större sannolikhet för att åtminstone någon av kandidaterna skall få 25 000 personliga röster. Ju fler kandidater som skall väljas dvs. ju större valkrets desto större sannolikhet för att någon skall erhålla 25 000 personliga röster.

Det synes vara en allmän uppfattning att det nya systemet inte i någon större utsträckning främjar ett personval. Det österrikiska folkpartiet (ÖVP) har av tillgängliga uppgifter att döma tagit konsekvenserna av detta och i stället prövat ett slags öppna primärval (Vorval). Då emellertid detta närmast är ett led i partiets nomineringsarbete har inte närmare studerats hur detta anordnas.

Källor och litteratur

Birke, Wolfgang: European Elections by Direct Suffrage, Leyden 1961 Bundesgesetz vom 27. November 1970 iiber die Wahl des Nationalrates (Nationalrats- Wahlordnung 1971). Österrike. Code électoral général: (Belgien). De Wachter, Wilfried: The General Elections as a Process of Powerachievement in the Belgian Political System. [ Res Publica 1967. Election results and transfer of Votes in General Election (February 1973) for Twentieth Dail. Dublin 1973. Fischer, Heinz: Wahlpunkte und Vorzugstimmen — Eine vergleichende Untersuchung im Hinblick aufdie Nationalratswahl 1971. 1 ”Österreiche Zeitschrift/iir älfentliches Recht 22. " (1971). Gruner. Erich m. fl.: Aufstellung und Auswahl der Kandidaten bei den Nationalrats- wahlen in der Schweiz. Bern 1975. Halt, Stephan: Six European States. The countries of the European community and their political Systems. London 1970. Lagen om riksdagsmannaval. Helsingfors 1975. Lageroth, Fredrik: Moderna författningar mot historisk bakgrund, Stockholm 1955. Lakeman, Enid: How Democracies Vote. A Study of Electoral Systems. London 1974. Lakeman, Enid: Nine Democracies. Electoral Systems ofthe countries ofthe European Economic Community. London 1975. Lov om valg til folketinget 10/8 1970. Miller. Kenneth E. : Government and Politics in Denmark. Boston 1968. Nationalratswahlen 1975. Erster Ueberblick. Bern 1975.

Nationalratswahlen 1971. Bern 1974.

O'Donnell, James: How Ireland is governed. Dublin 1974. Parti/ag 10.1.1969/19. (Finland). Pedersen, Mogens N.: Preferentia'l Voting in Denmark: The Voter”s Influence on the Election of Folketing Candidates. 1 Scandinavian Political Studies VOL I 1966. Helsingfors 1966. Rasmussen, Erik: Komparativ politik. Lund 1969. Resultats des elections du 10 mars 1974. Renouvellement integral de la Chambre et du Senat. (Belgien).

Riksdagsordning, 13.1.1928/7. (Finland).

Ross, ]. F. S: The Irish Election System. What it is and how it works. London 1959. Sköld, Lars: Översikt över valsättet i vissa främmande länder. ] Författningsutred- ningen: V. Organisationer, Beslutsteknik, Valsystem (SOU 1961:21 ). Sköld, Lars: Personröstning vid finska riksdagsval. I Förfatmingsutredningen: Vl (SOU [ 96319). Statistiske Meddelelser 1972:6, Folketingsvalget den 21 september 1971 samt folkeaf— stemningen. Köpenhamn 1972. Statistiska Meddelelser 1974:7, Folketingsvalget den 4 december 1973. Köpenhamn 1974. Sternberger- Vogel: Wahl der Parlamente. Berlin 1969. Weil, Gordon, L.: The Benelux Nations. The politics of small-country democracies. New York 1970.

8 Personval inom listvalsystem — en probleminventering

Inledning

[ utredningens direktiv formuleras fyra krav som enligt departementschefen måste ställas på ett förändrat personvalssystem.

]. Små grupper får inte ges möjligheter att styra personvalet på bekostnad av de stora väljargrupperna, som kanske helst överlåter valet av personer till partiinstanserna.

2. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter får inte bli utslagsgivande för personvalet.

3. Metoden får inte bli så komplicerad att den är svår att förstå för de röstande eller nämnvärt fördröjer fastställandet av slutresultatet.

4. Den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas (Detta krav är dock endast ”värt stort beaktande”).

l direktiven sägs vidare att det valsystem som tillkom vid den partiella författningsreformen 1968—1969 ”i princip skall bibehållas”. Uppgiften är därför att undersöka hur inslaget av personval kan ökas inom ramen för det gällande riksproportionella valsystemet. Undersökningen bör inriktas på en prövning av vilka förändringar i fråga om valsedelns utformning och förfarandet vid röstningen som kan vidtas i syfte att öka inslaget av personval. Vidare bör övervägas andra regler för mandatfördelningen inom partierna.

Som framgått av kapitel 7 finns många olika möjligheter att förena listvalsystem med personval. De lösningar som valts i olika länder är olika långtgående och av olika teknisk karaktär. Vill man förena partivalet med ett personval måste ställning tas till ett antal frågor:

1. Vilken frihet skall väljaren ges i förhållande till partilistorna? II. Ska personvalet göras obligatoriskt eller fakultativt? III. Om personvalet görs fakultativt hur skall då de röstsedlar behandlas som inte innehåller någon personmarkering?

Om vi först ser till den frihet som kan medges väljaren på valdagen har vi grupperat tänkbara alternativ i fem grupper.

I. Rena listval Väljaren har endast möjlighet att välja mellan olika listor.

2. Väljaren ges rätt att markera en kandidat. Väljaren ges rätt att rangordna olika kandidaterfra'n samma lista.

4. Väljaren ges rätt att panachera dvs. rangordna olika kandidater/'rän olika listor.

5. Väljaren röstar enbart på person single transferable vote. &"

Förteckningen representerar olika alternativ från det rena listvalet till det rena personvalet. För ytterlighetsalternativen finns inget utrymme för valfrihet rörande frågan om personvalet ska vara obligatoriskt eller fakultativt. l grupperna 2—4 kan däremot väljas antingen en obligatorisk eller frivillig modell. Om man väljer ett frivilligt alternativ måste emellertid ställning tas till fråga lll ovan.

Därvid finns två huvudalternativ. Det är dels möjligt att vid mandatför— delningen tillgodoräkna oförändrade partivalsedlar (utan personmarkering) endast till partiet. De väljare som valt att lämna partiröster påverkar då inte alls vilka av partiernas kandidater som blir riksdagsmän. Argumenten/ör en sådan lösning är att inflytandet över personvalet ges till de väljare för vilka personurvalet verkligen är av betydelse.

Det viktigaste argumentet mot en sådan lösning är att möjligheterna ökar för röstkupper från mindre gruppers sida. En sådan lösning kan alltså komma i konflikt med den första av de utgångspunkter som formuleras i direktiven nämligen att små grupper inte får ges möjligheter att styra personvalet på bekostnad av de stora väljargrupperna, som kanske helst överlåter valet av personer till partiinstanserna. Denna risk blir större ju mindre intresset är bland väljarna för personvalet. En kritisk fråga blir alltså hur många av väljarna som skulle komma att utnyttja personvalsmöjligheten. I de länder där någon form av fakultativt personval tillämpas har andelen personrös- tande successivt ökat. F. n. synes i Belgien, Danmark och Schweiz mellan 40 och 50 % lämna personröster. Om det är möjligt att generalisera från dessa länder är dock tveksamt. I frågor av detta slag spelar tradition, politisk kultur och liknande förhållanden en stor roll. Av resultaten från de länder som specialstuderats av utredningen synes t. ex. den slutsatsen kunna dras att de socialistiska väljarna utnyttjar möjligheterna till personval i mindre utsträck- ning än andra väljare. En annan viktig faktor är naturligtvis hur valrörelserna utformas.

Den andra möjligheten som står till buds är att konstruera ett system där oförändrade valsedlar tillgodoräknas olika kandidater i den ordning som de är nominerade av partiet. Man kan då säga att de som väljer att endast partirösta överlåter sin beslutanderätt i detta avseende till de partiaktiva medlemmarna som deltagit i nomineringsarbetet. Frågan om hur en sådan sammanvägning av person- och partiröster ska gå till är komplicerad. Flera olika lösningar är möjliga beroende på vilken av huvudmodellerna som väljs. Här ligger i själva verket kärnfrågan i den avvägning mellan olika intressen som ett personval inom en listvalsmodell innebär. Hur ska väljarnas inflytande balanseras mot de aktiva partimedlemmarnas anspråk på attfä peka ut de kandidater som skaföra partiets talan i riksdagen under den kommande mandatperioden ? Detta är både en ideologisk fråga med anknytning till den representativa demokratins princip och en teknisk fråga rörande konsekvenserna av olika lösningar.

Vad som sagts ovan kan sammanfattas i en tabellarisk sammanställning

Tabell Vlllzl Systematisk sammanställning av olika möjligheter att förena personval och listval

Valmöjligheter Obligatoriskt Fakultativt personval personval

I. Rena listval Tyskland under Weimarrepubliken —

11. En preferensröst Finland Belgien Holland Österrike 1971 — Danmark

III. Rangordning av Österrike 1949—1971 kandidater — Sverige

IV. Rangordna kandidater Schweiz mellan olika listor Luxemburg Panachera

V. Renodlat personval Irland

(figur VIII: l)där också de av utredningen studerade valsystemen placerats in. I det följande diskuteras de i vänstra kolumnen angivna huvudalternativen ett och ett.

Rena listval

Av de huvudalternativ som skisseras till vänster i tabell Vlllzl (I—V) förutsätter de tre första att en mandatfördelning i princip först görs beträffande fördelningen mellan partierna. Därefter sker en fördelning av mandaten inom respektive parti. Det fjärde alternativet innebär en mellan- form eftersom röster avgivna på kandidater från olika partier först måste proportionellt fördelas på de partier som kandidaterna företräder. Det femte alternativet förutsätter att hela mandatfördelningsprocessen sker på kandi- datnivå.

Det rena listvalet innebär att partierna presenterar en lista över kandidater som väljarna har att acceptera i sin helhet. Antalet invalda från listan blir beroende av hur många mandat partiet erhåller och kandidaterna blir valda i den ordning de står på listan. Ett sådant system tillämpades i Tyskland under Weimarrepublikens tid. En övergång till ett rent listval skulle i vårt land innebära en utveckling mot mindre inslag av personval. En sådan förändring är av denna anledning inte aktuell för utredningen att överväga.

Listval med möjlighet att lämna en preferensröst

Obligatoriskt personval

Valsystemen enligt klass II och 111 kan principiellt sidoställas. I båda fallen skapas möjligheter för väljarna att uttala preferenser för enskilda kandidater: I

det första fallet för en kandidat och i det andra för flera. Preferensröstningen kan göras obligatorisk eller frivillig.

Om personvalet enligt klass II görs obligatoriskt skapas ett valsystem av finsk modell. Väljarna har i Finland att bland samtliga från samtliga partier uppställda kandidater välja en person. Valet tillgår så att samtliga kandidater tilldelas ett nummer. Väljaren skriver på valsedeln numret på den kandidat som han/hon vill se invald. Rent tekniskt sker sammanräkningen sedan så att kandidaterna från ett parti bildar en grupp vid sammanräkningen. Inom denna grupp rangordnas kandidaterna efter deras personliga röstetal. Mandaten tilldelas därefter kandidaterna i den ordning de rangordnats. Det sätt på vilket sammanräkningen rent tekniskt går till innebär att partierna inte behöver omnämnas i vallagstiftningen. Detta gör att sammanräkningsförfa- randet ger ett ”krångligt” intryck.

Ett personval av finsk modell kan dock arrangeras så att väljarna på valdagen får tillgång till ett antal valsedlar med kandidaternas namn upptagna antingen i bokstavsordning eller i den ordning som partierna önskar se dem invalda. Vid varje namn placeras en tom ruta i vilken väljaren med ett kryss får markera den kandidat som han vill rösta på. Vid fördelningen av mandaten sker sedan först en fördelning mellan partierna t. ex. med jämkad uddatalsmetod. Därefter fördelas ev. utjämningsmandat mellan partierna i olika valkretsar. I en andra omgång ges sedan respektive partiers mandat till de kandidater som erhållit flest personliga röster.

Ett sådant valsystem kan sägas vara enkelt för väljarna att förstå. Risk finns naturligtvis i ett introduktionsskede för att vissa väljare av misstag inte markerar någon kandidat eller markerar fler än en kandidat. I sådana fall kan en kompletterande regel införas som utsäger att dessa valsedlar skall räknas endast partiet tillgodo. Om antalet valsedlar av detta slag blir stort övergår dock systemet med en sådan regel till att i praktiken bli ett fakultativt personvalssystem.

Detta valsystem innebär ett maximum av personval inom listvalsystemets ram. Alla måste lämna personröster och personrösterna blir helt avgörande för parlamentets sammansättning. Vad finns då för svårigheter med ett sådant obligatoriskt personvalssystem?

Vid det studiebesök som utredningen företog i Helsingfors under september 1975 framkom att kritiken mot systemet i Finland framförallt gällde valrörelsernas inriktning och finansiering (kriterium 2 enl. PVU:s direktiv sid. xx). Uppgifterna var inte helt samstämmiga men kritik anfördes mot att valrörelserna tenderade att bli dyrbara för de enskilda kandidaterna. Detta ledde i sin tur till att många kandidater finansierade sin kampanj med bidrag från olika organisationer o. dyl. vid sidan av partiet. Denna utveckling hade enligt några uppgiftslämnare accelerats under senare val. Det var framförallt en omfattande annonsering och broschyrproduktion som var dyrbar. En sådan utveckling kunde enligt socialdemokraternas bedömning leda till en ”amerikanisering" av valrörelsen på ett sätt som kan leda till att enskilda ledamöter framstår som "entreprenörer” i politik. Efter valet kan detta skapa svårigheter för sammanhållningen inom partierna i det parla- mentariska arbetet.

Från några håll framfördes också farhågor för att denna utveckling av de

personliga valrörelserna kan leda till polemik mellan kandidater från samma parti. I några av partierna hade regler införts rörande valpropagandans innehåll i syfte att undvika sådan polemik. Kandidaterna inom samlingspar- tiet fick t. ex. underteckna en försäkran att i sin personliga valkampanj arbeta för partiets handlingsprogram och undvika inbördes polemik. Möjligheten att begränsa omfattningen av enskilda kandidaters ekonomiska insatser samt att införa en offentlig redovisning av utgifterna i valrörelsen hade också diskuterats.

I litteraturen tas också upp frågan om personvalsinslagets effekt på riksdagens sammansättning ur en annan synpunkt. Genom att väljarna rimligen måste antas i första hand rösta på kandidater som de känner väl till har de kandidater som är allmänt kända redan före valrörelsen ett försteg före helt okända personer. Till kategorin allmänt kända personer hör naturligtvis ledande politiker, regeringsledamöter och framträdande riksdagsmän. Till denna kategori hör dock även personer som varit framgångsrika inom samhällslivet på andra områden t. ex. företagsledare, idrottsmän, artister osv. Det anses ibland att ryktbarhet från sådana icke-politiska arenor skapar en bas för politisk aktivitet från enskilda personers sida som gör det lättare för dessa att starta en politisk karriär. De kan därigenom slå ut kandidater med lång aktivitet inom partiorganisationen och en betydande erfarenhet av arbete för partiets program på olika områden. Eftersom partiernas sammanlagda röstetal blir beroende av hur många röster de enskilda kandidaterna erhåller tillsammans kan lockelsen vara stark för partierna att "krydda" valsedeln med en eller flera på detta sätt kända röstdragande namn. Detta kan då i sin tur gå ut över kontinuiteten och erfarenheten inom riksdagsgruppen.

Bedömningen av riskerna för tendenser av detta slag varierade mellan partierna vid studiebesöket. Ett annat förhållande med anknytning till detta problem gällde möjligheten att få kompetenta personer att över huvud taget kandidera. Många tänkbara kandidater kunde enligt vissa bedömningar stötas bort av kravet att tvingas till en "försäljningskampanj" för den egna personen (Jfr argumenten för första kammaren i Sverige).

Den diskussion som förts i anslutning till personvalet i Finland gäller alltså främst risken för att stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter skall bli utslagsgivande för personvalet. Det första kriteriet i PVU:s direktiv — att små grupper inte får ges möjlighet att styra personvalet — synes mindre aktuellt. Rent formellt är det klart att alla väljare måste påverka personvalet. Möjligheterna för mindre grupper uppstår i de fall rösterna är jämnt fördelade mellan olika kandidater. I sådana fall kan naturligtvis ganska små marginaler avgöra vilka av dessa kandidater som blir valda. Det har ibland anförts att risk finns i sådana sammanhang för att en person som är väl känd drar så många röster till partiet att detta erhåller många mandat vilka sedan skall fördelas på kandidater som själva erhållit jämförelsevis låga röstetal. I sådana situationer har en organiserad kampanj för någon av dessa större möjligheter att lyckas.

Beträffande de kända politikernas möjligheter att bli invalda har ibland framförts rakt motsatt resonemang mot det tidigare berörda. En känd politikers inval kan av många mer medvetna väljare betraktas som så självklart att dessa väljare genom att rösta på andra kandidater i stället söker

påverka urvalet bland dessa. En utbredd ”taktik-röstning" av detta slag har i några uppmärksammade fall lett till att kända politiker inte blivit åter- valda.

En närbesläktad frågeställning gäller väljarnas informationsnivå. Det tredje kriteriet i utredningens direktiv fastslår att metoden för mandatfördel- ningen inte får bli så komplicerad att den är svår att förstå eller nämnvärt fördröjer fastställandet av slutresultatet. Någon kritik på denna punkt kan knappast riktas mot den förenklade form av mandattilldelning som skisserats ovan. Kriteriet pekar dock på en väsentlig förutsättning för att ett person- valsystem skall fungera. Medborgarna måste ha en god allmänpolitisk kännedom om olika kandidater. Först då blir det möjligt för dem att göra ett rationellt personval i den meningen att de verkligen röstar på den kandidat som bäst svarar mot deras egna kriterier på ”sin" riksdagsman. Detta krav på god information om kandidaterna kan också sägas utgöra ett argument för ett ökat personval. Väljaren tvingas helt enkelt att informera sig om olika kandidater. Hur detta fungerar i praktiken i Finland är svårt att få någon bild av. Vid en intervjuundersökning 1966 uppgav 67 % av de intervjuade att de röstat på parti och 31 % att de röstat på kandidater. I en senare undersökning uppgav ungefär 80 % av de valde parti i första hand och ungefär 15 % att dei första hand hade utsett den kandidat som de önskade se invald. Vid 1958 års valundersökning kunde 35 % av de intervjuade efter valet inte uppge vilken kandidat de röstat på.

Vilken betydelse som kan tillmätas dessa uppgifter är osäkert. Frågor av detta slag har inte systematiskt blivit analyserade i den valsociologiska forskningen i Finland.

Kritiken mot personvalssystemet i Finland har här redovisats relativt utförligt. Att inte alla delar denna kritik eller tillmäter den en avgörande betydelse belyses av att någon allmän enighet om att ändra systemet inte fanns bland de partier som utredningen hade kontakter med i Finland. De skillnader i bedömningen som kunde spåras går tillbaka på politiskt ideologiska skillnader mellan partierna. Anledningen till att kritiken redovi- sats så utförligt i detta sammanhang är att många av de "blandsystem" som finns tillämpade i andra länder är konstruerade så att vissa av dessa effekter skall undvikas. Genom att denna modell med undantag av S.T.V. innebär det mest långtgående personvalssystemet är det också naturligt att både fördelar och nackdelar framträder klarast i detta fall.

Varje slag av personvalsinslag — obligatoriskt eller fakultativt — innebär i jämförelse med rena listval att väljarna ges ett större inflytande över kandidaturvalet. Detta inflytande tas från de aktiva partimedlemmar som deltar i nomineringsarbetet. Ett personvalssystem innebär emellertid inte att partierna behöver frånhända sig allt inflytande över vilka kandidater som skall bli invalda. Olika möjligheter står till buds för partierna att rekommen- dera vissa av kandidaterna. Dessa möjligheter kan varieras genom systemets tekniska utformning. t. ex. beträffande valsedlarna.

Ett parti som så långt möjligt vill överlåta personvalet på väljarna kan t. ex. i Finland presentera kandidaterna i bokstavsordning. Ett parti som vill rekommendera en viss kandidat eller kandidaterna i en viss ordning kan presentera dessa i en särskild rangordning.

Väljarna vet då på valdagen att de aktiva partimedlemmarna värderat kandidaterna så att den som står först bör bli invald om partiet endast erhåller ett mandat, den på andra plats bör få mandat nr två osv. Med en sådan ordning kan väljare som inte själva kan bilda sig en egen uppfattning ansluta sig till de aktiva partimedlemmarnas bedömning genom att preferensrösta på någon av kandidaterna i toppen av listan. En analys av den belgiska valstatistiken pekar på att väljarna där i stor utsträckning på detta sätt ansluter sig till partiernas rangordningar. Detta är naturligtvis också en effekt av att partierna placerar sina mest populära och röstdragande kandidater högt på listorna.

Ett vanligt argument för ett ökat personvalsinslag är att därmed en bättre kontakt skapas mellan väljarna och de valda. Genom att de olika kandida- terna måste göra sig kända för väljarna måste de delta aktivt i valdebatten. delta i möten och sprida kännedom om sina uppfattningari olika frågor. Detta är den positiva sidan av den konkurrenssituation som ovan ansetts kunna leda till en hård valrörelse med polemik mellan kandidater från samma parti. Risken eller chansen för en sådan utveckling är naturligtvis störst när alla kandidater har samma område att arbeta inom. Alla kandidater konfronteras då direkt med alla andra i valkretsen. Ett sätt att minska risken för en sådan hård personlig polemik kan vara att dela upp valkretsen i olika ortskretsar enligt det förslag som författningsut— redningen skisserade med Danmarks valsystem som förebild. I Danmark tillämpades före 1920 majoritetsval i enmansvalkretsar. För att övergången till ett proportionellt valsystem inte skulle bryta den nära lokala kontakten mellan väljare och valda indelas valkretsarna i lika många ortskretsar som antalet mandat i valkretsarna. Partierna har därvid möjlighet att rekommen- dera en av kandidaterna i varje ortskrets. Detta löses tekniskt genom att valsedeln utformas så att den av kandidaterna som rekommenderats i ortskretsen placeras överst på valsedeln med namnet tryckt med fetare stil än övriga kandidaters. Väljaren har då på valdagen att markera vilken kandidat han vill stödja. Han kan välja den för ortskretsen föreslagna eller någon av de andra.

Ett sådant system är ur partiets synpunkt kandidatneutralt om alla ortskretsarna har lika många röstberättigade och partiet väljer att låta varje kandidat stå överst inom en och endast en ortskrets. Om ortskretsarna varierar i storlek (antal röstberättigade) kan partierna ge vissa kandidater större möjligheter att bli invalda genom att rekommendera dem i de största ortskretsarna. Om alla kandidater teoretiskt antas attrahera en lika stor andel av partiets väljare i varje'ortskrets blir som lätt inses kandidaterna invalda i ordning efter hur stora ortskretsarna är.

Om man i ett system med ortskretsar vill öka partiernas möjligheter att försäkra sig om att någon eller några kandidater skall bli valda kan man naturligtvis lämna öppet till partiernas avgörande om de vill ställa upp samma kandidat i fler än en ortskrets. Ett parti kan då gå fram med "olika" listor i alla ortskretsar eller med "samma" lista i alla ortskretsar. I det sistnämnda fallet blir resultatet detsamma som vid den finska modellen med partirekommen- derad rangordning. Mellan dessa ytterlighetsalternativ finns olika möjlig- heter beroende på partimedlemmarnas intresse att överlämna frågor om

kandidaturvalet till väljarna.

I det danska valsystemet är personröstningen fakultativ, men det är naturligtvis möjligt att även med ortskretsar införa ett obligatoriskt person- val.

F akultativt personval

Om man vill införa ettfakultativt personval och samtidigt undvika risken att små grupper kan påverka personvalet på bekostnad av de övriga väljarnas inflytande måste man på något sätt väga samman personrösterna och partiröstema. En tolkning av partiröstarnas handlingssätt kan som nämnts vara att dessa vill överlåta sin beslutanderätt åt de aktiva partimedlemmarna. Om ingen sammanvägning sker mellan person- och partiröster överlåter dei stället till de för personval intresserade att göra kandidaturvalet. Hur attityderna i väljarkåren ser ut i detta avseende går inte att avgöra utan undersökningar i de länder där fakultativt personval tillämpas. Några sådana valsociologiska undersökningar synes emellertid inte finnas.

Med ett ortskretssystem som det danska finns möjligheten att överst på valsedeln lämna utrymme för ett kryss för "partiet". Detta kryss innebär, att väljaren överlåtit valet av person till partiets nomineringsinstanser. En sådan röst tillgodoräknas därför den kandidat som partiet rekommenderat i ortskretsen. Denna kan därför sägas erhålla som en slags grundplåt de vanligen ca 50 % av partiernas röster som inte kan hänföras till någon kandidat. Även om kretsens kandidat inte erhåller en enda personlig röst så har han erhållit lika många röster som samtliga andra kandidater i ortskretsen tillsammans. Ju högre intresset är för personvalet desto mindre blir denna grundplåt. I ett läge där nästan alla personröstar blir detta positiva handikapp av negligerbar betydelse. I motsatt situation däremot — dvs. när endast en mindre andel av väljarna personröstar— blir ortskretsens storlek av avgörande betydelse. Kandidaterna i valkretsen kommer då att konkurrera med varandra med utgångspunkt från röstetal som nästan helt består av till dem överförda partiröster.

Effekten av personvalsmöjligheten blir alltså beroende av hur stort intresse Väljarna visar för att utnyttja möjligheten. Detta intresse är i sin tur sannolikt beroende av vilka effekter de upplever att personröstningen har. Om den allmänna uppfattningen är att det "inte lönar sig" kommer rimligen färre väljare att utnyttja denna rätt.

Det enklaste sättet att väga samman personröster med partiröster uppvisar Belgiens valsystem. Där har väljarna att ta ställning dels till partivalet, dels — om de så önskar till personurvalet. Den som endast önskar rösta på ett parti sätter sitt kryss överst på valsedeln. Den som även vill påverka personurvalet sätter i stället krysset vid någon av kandidaternas namn. Systemet kan sägas vara enkelt för väljaren. Den som lämnar en partiröst vet att han i praktiken röstat på den eller de kandidater som står överst på listan. Partierna tvingas att rekommendera kandidaterna i en bestämd ordning.

Vid sammanräkningsförfarandet fördelas först mandaten på de olika partierna. Därefter sker vid fördelningen inom partierna en överföring av partiröster till kandidaterna i den ordning som de är upptagna på listan.

Den teoretiska grundvalen för denna fördelning äratt en kandidat som är så populär bland väljarna att han som egna röster erhåller så många som krävs för ett mandat automatiskt skall förklaras vald. För att beräkna hur många röster som krävs framräknas den s. k. valkvoten (se sid. 109). De övriga kandidaterna har inte en så stark ställning bland väljarna att de utan stöd av partiets röster bör bli valda. Av detta följer att partiröstema måste fördelas på dessa kandidater på något sätt. Eftersom partierna redan vid nominerings- tillfället tagit ställning till kandidaternas relativa lämplighet genom rangord- ningen på listan bör partiröstema i första hand gå till den kandidat som partierna helst vill se invald. Partirösterna fördelas med hänsyn härtill i första hand på den kandidat som står först på listan. Denne erhåller alltså partiröster i den utsträckning som är nödvändigt för att han skall uppnå valkvoten. Övriga partiröster fördelas till kandidat två, tre osv. så långt de räcker.

Av redogörelsen rörande Belgiens valsystem (sid. xxx) framgår att effekten av detta personvalssystem på kandidaturvalet blir helt beroende av hur stort intresset är bland väljarna för att utnyttja personvalsmöjligheten. Om en övervägande del av väljarna personröstar kommer personrösternas fördel- ning att bli helt avgörande för urvalet av kandidater. Om däremot endast en mindre andel utnyttjar möjligheten att personrösta kommer partiernas preferensordning att överleva med hjälp av partiröstema. Mellan dessa ytterlighetsfall varierar partiernas möjligheter att vid nomineringen säkra inval av vissa kandidater.

En iakttagelse som kan göras är att det i sådana mellanskikt alltid i första hand är marginalplatserna som är osäkra. Den kandidat som är placerad överst på listan är garanterad inval så länge partiröstema uppgår till valkvoten. Det är först när partiröstema inte räcker till för att komplettera dennes personliga röster till valkvoten som den första kandidaten inte med säkerhet blir invald.

I praktiken visar det sig som nämnts i Belgien att väljarna i stor utsträckning följer partiernas rekommendation. De ca 50 % av väljarna som lämnar personröster läggeri stor utsträckning dessa på de kandidater som står överst på listan. Detta innebär i sin tur att resultatet i stort sett skulle bli detsamma även om endast personrösterna räknades.

Det finns här anledning att varna något för den sistnämnda slutsatsen. Vid en bedömning av olika valsystem måste de teoretiska egenskaperna hållas åtskilda från de på empiriska grunder gjorda iakttagelserna. Systemets tillämpning i praktiken är beroende av sådana egenskaper som politisk kultur, tradition, partiväsendets struktur osv. Det är därför inte utan vidare klart att tillämpningen av det belgiska systemet skulle få samma konsekvenser i ett annat land.

Hur svarar då ett valsystem av denna typ mot de tre kriterierna i utredningens direktiv?

Det är helt klart att systemet är förenligt med det första kriteriet. Små grupper kan inte styra personvalet på bekostnad av de stora väljargrupperna som kanske helst väljer att överlåta personvalet till partiinstanserna. Den minsta grupp som kan säkra ett inval för en kandidat måste i princip vara lika stor som valkvoten. Enda undantaget från denna regel inträffar då en enda kandidat själv drar väsentligt fler röster än valkvoten. I dessa fall räcker inte

partiröstema så långt ner i rangordningen bland övriga kandidater och viss slumpmässighet kan uppstå beträffande vilka som skall bli invalda på senare platser. Detta kan ses som en teknisk svaghet i systemet. Egentligen borde de "överskottsröster" som en sådan kandidat erhållit överföras till potten med partiröster. Att så inte sker i Belgien förklaras sannolikt av att det är så ytterst ovanligt att en enskild kandidat erhåller så många egna röster. Detta framstår därför inte som ett realistiskt problem.

Systemet torde inte heller komma i konflikt med det tredje kriteriet. Sammanräkningsförfarandet är obetydligt mer komplicerat än i det svenska fallet med en lista per parti. Det torde t. o. ni. vara enklare än det svenska sammanräkningsförfarandet i de fall partierna tillämpar ett system med flera listor i samma valkrets. Även för väljarna torde det stå klart att om de inte röstar på person tillgodoräknas deras röster kandidaterna i den ordning som nomineringsinstanserna funnit lämplig.

Det andra kriteriet är mera svårbedömt. Enligt detta får inte ekonomiska insatser eller andra ovidkommande omständigheter bli utslagsgivande för personvalet. Det är klart att ju mer renodlat personvalet görs desto större är incitamenten för enskilda kandidater att satsa ekonomiska och andra resurser i valkampanjen. I ett läge där personvalet upplevs som illusoriskt tjänar det inte mycket till att göra egna insatser av t. ex. ekonomiskt slag. Med hänsyn till partirösternas roll för kandidaturvalet bör de enskilda kandidaterna vara mindre benägna att satsa på hård egen valrörelse än i ett system som det finska. Ju fler väljare som utnyttjar personvalsmöjligheten desto större blir möjligheterna emellertid att via en personlig valkampanj söka säkra sitt inval. Här återkommer alltså det generella dilemmat. .l u mer personval desto större risk för valkampanjer av detta slag. Samtidigt är personliga valkampanjer ett av de syften som uppnås med personval och som antas stärka kontakten mellan väljare och valda.

I en situation där endast en mindre del av väljarna utnyttjar personvals- möjligheten krävs för en kandidat som befinner sig långt ner på listan en betydande popularitet för att han skall uppnå valkvoten och slå ut de "partinominerade". Som situationen är i Belgien i dag är sannolikt oddsen alltför dåliga för att ett stort antal kandidater skall anse det rimligt att satsa stora ekonomiska summor på en egen valrörelse.

Beträffande det fjärde kriteriet — möjlighet att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas kan kort konstateras att det inte är tillgodosett i Belgien. Det är dock inte någon svårighet att införa denna ordning men den kan knappast få någon praktisk betydelse eftersom ett antal väljare motsvarande valkvoten måste enas om kandidaten för att han skall bli invald.

Som framgått av föregående kapitel tillämpas ett system som påminner om det belgiska även i Holland. Detta system är emellertid komplicerat och kommer definitivt i konflikt med kriterium 3. Genom de restriktioner som inkorporerats i det holländska systemet synes detta skapa mycket små möjligheter för ett reellt personval. Situationen i Holland är emellertid något speciell eftersom partierna kan välja mellan att gå fram med en gemensam lista i hela landet eller olika listor i de olika nomineringskretsarna. Effekterna av det sistnämnda förfaringssättet synes bli likartad med dem som gäller för Danmarks olika ”opstillingskredsar".

I Österrike slutligen ges väljarna möjlighet att antingen lämna en partivalsedel eller att särskilt markera en av kandidaterna. För att denna skall bli vald krävs dock att så många väljare som motsvarar valkvoten enar sig om denna kandidat. Det är ett allmänt intryck att detta är en orealistisk förutsättning och att personvalet därför är illusoriskt.

Listval med möjlighet att lämna flera preferensröster

I litteraturen riktas ibland invändningar mot system med en preferensröst därför att de endast ger väljarna möjlighet att rösta på en person trots att det är flera kandidater som skall utses. I princip kan man naturligtvis tänka sig att rösterna i ett sådant fall blir så koncentrerade att inte alla platser kan besättas utan någon form av hjälpregel. Rent praktiskt är detta dock knappast något problem i ett allmänt val.

Mer intressant ur teoretisk synpunkt är kritiken att väljarna inte får uttrycka sina preferenser för kandidaterna i första, andra eller tredje hand. Om vi återgår till det belgiska systemet kan vi konstatera att en kandidat som erhåller så många röster som valkvoten har lika många väljare bakom sig som krävs för ett mandat. Dessa väljare kan sägas ha rätt att kräva att deras kandidat skall bli invald. Om en kandidat erhåller fler röster än valkvoten kan en del av dessa sägas vara från personvalssynpunkt bortkastade. Om vi tänker oss ett öppet val där resultatet successivt redovisas skulle väljarna sluta att rösta på en kandidat då denne uppnått valkvoten. De återstående väljare som i första hand önskar se denna kandidat vald skulle då övergå till att rösta på den kandidat som de i andra hand vill ha invald.

I en sluten omröstning hemliga val kan en sådan möjlighet endast skapas genom att väljarna på valdagen får ange preferenser för flera kandidater i den ordning de vill se dem invalda. Detta sker enklast genom att väljarna på valsedeln får markera en rangordning mellan ett antal kandidater. Ur teoretisk synpunkt är det därvid mest tillfredsställande att kräva lika många preferenser som antalet mandat i valkretsen. Det är dock naturligtvis fullt möjligt att stanna för en kompromiss mellan systemet med en preferensröst och ett fullständigt preferenssystem.

I detta avsnitt skall beröras de praktiska möjligheterna att förena ett personvalsmoment av detta slag inom slutna listor. Med detta avses alltså att mandaten i en första omgång fördelas mellan partierna och därefter inom varje lista. I de fall partierna ges möjlighet att gå fram med flera listor kommer fördelningen att ske i flera steg men principen är densamma.

Med ett system där väljarna ges möjlighet (tvingas) att ange första, andra och tredjehandspreferenser kommer man alltså ifrån problemet med över- skottsröster för en kandidat. Dessa kan transfereras till andra kandidater. Denna transferering kan ske på två i princip olika sätt.

Transfereringen av överskottsröster kan ske uppifrån eller nedifrån. I det första fallet räknas först alla förstapreferenser för varje kandidat. Den av kandidaterna som erhållit flest första-preferenser förklaras vald. Därefter fördelas den valdes valsedlar på övriga kandidater efter andrahandsbeteck- ningen. I nästa omgång räknas förstahandsbeteckningen för övriga kandi- dater samt andrahandsbeteckningen på de valsedlar vars första namn

placerats. Förstahandsbeteckning kan gälla som hel röst och andrahandsbe- teckning som halv röst. Den som nu uppnår högst röstetal får partiets andra mandat, osv. efter samma grund, varvid tredjehandsbeteckning gäller som en tredjedelsröst etc.

Ett valsystem av detta slag motsvarar nära det förslag som lades fram som en reservation till grundlagberedningens slutbetänkande.

Ett alternativt sätt att värdera preferensrösterna är att tilldela kandidaterna poäng efter deras rangordning på listorna. Den som givits en första-preferens i en valkrets med 10 mandat ges 10 poäng, den som står på andra plats får 9 poäng osv. Genom att summera poängen för samtliga kandidater erhålles en rangordning efter vilken mandaten kan fördelas.

Den andra principen för röstöverföringen mellan kandidaterna är krångli- gare men i teoretiskt avseende mer tillfredsställande om man ser till den prioriteringsprocess som väljaren har att göra. I dessa fall tillämpar man i princip det irländska STV men inom varje parti.

I detta fall beräknas först en valkvot t. ex. Droops. Den kandidat som erhållit fler röster än valkvoten förklaras vald. Dennes överskottsröster transfereras till övriga kandidater efter fördelningen av dennes andrahands- preferenser. Om någon ytterligare därvid uppnår valkvoten är även denne vald.

Därefter fortsätter sammanräkningen genom att de valsedlar som på första plats upptar den kandidat som erhållit minst antal förstapreferenser fördelas på övriga kandidater med ledning av andrapreferenserna. Därefter fördelas på samma sätt valsedlarna för den kandidat som erhållit näst minst antal förstapreferenser osv. Systemet bygger alltså på att de minst populära kandidaterna successivt slås ut i konkurrensen. De väljare vars förstaprefe- renser är mest chanslösa ges i princip en möjlighet att "rösta om”. Sammanräkningsförfarandet efterliknar alltså en öppen omröstning i flera steg. De väljare som efter första valomgången ser att deras kandidat har minst möjlighet att bli vald ges tillfälle att i stället lägga sin röst på någon av de andra kandidaterna.

Systemet är teoretiskt mer tillfredsställande eftersom i slutskedet alla valda kandidater har ett röststöd som motsvarar valkvoten.

I de system som diskuteras i detta avsnitt kan partierna lämnas frihet att antingen presentera kandidaterna i bokstavsordning eller i den ordning som partierna rekommenderar dem.

Något valsystem inom denna grupp med obligatorisk preferensröstning tillämpas i dag inte i något av de länder som studerats. Förklaringen till detta måste åtminstone delvis sökas i det förhållandet att det ställer stora krav på väljarnas informationsnivå. Det torde i realiteten vara omöjligt att begära av alla väljare att de skall kunna ta ställning till så många kandidater som skall utses i större valkretsar. I reservationen till grundlagberedningens betän- kande begränsades kravet till att väljarna skulle markera tre preferenser.

Beträffande möjligheterna att förena ett obligatoriskt personval av detta slag med kriterierna i direktiven kan anmärkas att kriterium 1 (små gruppers möjligheter att styra personvalet) inte är aktuellt eftersom alla måste delta. Beträffande kriterium 2 (ekonomiska insatser) torde samma resonemang kunna föras som beträffande systemet med obligatorisk personröstning och markering av en kandidat. Det tredje kriteriet (systemets komplexitet) torde

vara problematiskt. För den som är inläst på valsystemen framstår alla dessa system somjämförelsevis enkla att förstå. För den vanlige väljaren ställer det sig dock sannolikt något annorlunda. Grundprincipen att den som får förstapreferensen har störst möjlighet att bli vald osv. är dock tämligen enkel

Den största svårigheten vad gäller system med röstöverföringar och eliminering av kandidaterna underifrån ligger sannolikt på sammanräknings— stadiet. Utan en övergång till någon form av optisk läsning skulle samman- räkningen rimligen kräva längre tid än i det nuvarande systemet.

Beträffande det fjärde kriteriet uppstår. såvitt kan bedömas inte några särskilda svårigheter. En möjlighet att på valsedeln föra upp ytterligare kandidater kan dock knappast bli effektiv.

Fakultativa personval med preferensröstning av det slag som diskuterats ovan finns i flera länder.

I samtliga dessa sker en sammanvägning mellan partiröster och preferens- röster. Den vanliga modellen är då att partierna presenterar kandidaterna i en viss ordning på valsedeln. Den väljare som av någon anledning inte vill utnyttja personvalsmöjligheten kan därvid med ett ”x” på valsedeln eller genom att lämna en oförändrad valsedel markera att han/hon godtar partiinstansernas nominerng.

Vid sammanräkningsförfarandet kan i dessa fall tillämpas samma rutiner som beträffande det obligatoriska personvalet. De valsedlar som är oföränd- rade lår då samtliga poängsättas eller preferensvärderas efter den tryckta ordningen.

De empiriska erfarenheterna av dessa fakultativa personvalssystem är inte uppmuntrande för anhängare av personval. Som framgått av avsnittet rörande valsystemet i Österrike tenderade de av partierna färdigtryckta valsedlarna där att helt väga ut personvalsedlarna. I Österrike tillämpades 1949—1971 ett enkelt poängsystem av det slag som nämnts ovan. I endast tre fall kunde en effekt av personvalsmöjligheten utläsas och det var under den period då grupper inom partierna kunde presentera färdigtryckta alternativa valsedlar. Sedan denna möjlighet slopades 1959 finns inget exempel på att partiernas rangordning rubbats av personvalet.

Det finns här anledning att påpeka att t. ex. det svenska valsystemet hör till denna kategori. Formellt har väljarna i Sverige stora möjligheter att skapa egna preferensordningar. Strykningar och egna valsedlar blir dock som alla känner till i allmänhet endast betydelselösa demonstrationer. Däremot innebär det svenska valsystemet ett reellt personval i de fall partierna presenterar olika listor. Åtminstone i de mindre valkretsarna kan valet då — om partierna önskar det — ges karaktären av ett val mellan enskilda kandidater eller grupper av kandidater. Systemet får emellertid då i praktiken närmast karaktären av ett personval med markering av en kandidat.

Ett system med fakultativt personval av detta slag torde inte komma i konflikt med kriterierna 1 och 2 i utredningens direktiv. Om sammanräk- ningen görs enligt poängberäkningssystemet bör det inte heller bli särskilt komplicerat (kriterium 3). Det är också fullt möjligt att medge att nya kandidater förs fram.

Listval med möjlighet att lämna flera preferensröster utan att vara bunden av partilistorna

Om man vill ge valet ytterligare karaktär av personval är det nödvändigt att släppa på kriteriet att valet i första hand skall vara ett val mellan partier. De konstruktioner som då'blir aktuella kan behandlas mera kortfattat eftersom de med hänsyn härtill knappast ryms inom utredningens direktiv.

Vi kan här ta det schweiziska valsystemet som utgångspunkt för diskus- sionen. 1 Schweiz presenterar partierna en valsedel som innehåller kandida- terna i den ordning som de önskar se dem invalda. Varje väljare har i princip lika många röster som antal mandat i valkretsen. Den som väljer en oförändrad partilista ger en röst till varje kandidat på listan. Den som vill särskilt uttala en preferens för en eller flera av kandidaterna kan kumulera två röster på var och en av dessa. Eftersom ingen har fler röster än antalet mandat innebär detta att han måste stryka motsvarande antal kandidater. Väljarna har också möjlighet att fördela sina röster på kandidater från olika partier.

Vid sammanräkningen summeras för varje parti det antal kandidatröster som partiet erhållit. Med ledning av denna summa fördelas mandaten mellan olika partier. Inom varje parti ges rösterna till den kandidat som erhållit flest röster. Ett system av detta slag bryter delvis upp partilistorna. Ungefär 25 % av valsedlarna i Schweiz vid 1971 års val innehöll röster på kandidater från fler än ett parti. Ca 50 % av valsedlarna var oförändrade. Ett system liknande det schweiziska tillämpas i Luxemburg.

En möjlighet för väljarna att peka _ut kandidater från olika listor kan i princip göras antingen obligatoriskt eller fakultativt. Något exempel på ett obligatoriskt personval av denna typ har utredningen dock ej funnit. I vilken utsträckning detta tillvägagångssätt leder till att valen i större utsträckning antar karaktären av personval i stället/ör partival är svårt att bedöma. De krav som ställs på väljarnas informationsnivå torde i ett obligatoriskt system vara stora. Om personvalet görs fakultativt blir detta krav mindre. Det är också svårt att — utan ingående studier bedöma effekterna på valrörelserna.

Single transferable vote

Det valsystem som tillämpas på Irland single transferable vote — finns ingående beskrivet i föregående kapitel till vilket hänvisas. Systemet som sådant ryms inte inom utredningens direktiv eftersom det är ett rent personval. Det har emellertid sitt intresse genom att metoden som nämnts kan användas vid fördelningen av mandaten inom ett parti. Det viktigaste teoretiska argumentet för att tillämpa STV torde vara att det ger möjlighet för väljarna att självständigt väga de olika egenskaper hos kandidaterna som de fäster vikt vid. Det är t. ex. möjligt fören väljare att placera kvinnor, arbetare, stadsbor, religiösa kandidater osv. på de första platserna oberoende av vilket parti de representerar. Av valresultaten från Irland att döma är väljarna dock i stor utsträckning partitrogna. Resultatet blir förvånansvärt partiproportio- nellt. Det kan anmärkas att valkretsarna i allmänhet är mindre än i Sverige.

9 Utredningens förslag rörande personvalsinslaget

Allmänna överväganden

Som framgått av beskrivningen av den tidigare författningsutvecklingen stod frågan om personval eller partival i centrum för intresset vid övergången från majoritetsval i enmansvalkretsar till proportionella val. Omtanken om personvalsmomentet motiverade att man 1909 stannade för valkretsar som var alltför små för att tillgodose behovet av ett rättvisande proportionellt valresultat. Utvecklingen ledde också till en ytterligare ökning av valkret- sarnas storlek är 1921. I samband därmed övervägdes ånyo en övergång till personval men denna gång inom ramen för ett proportionellt valsystem.

Utvecklingen sedan 1920-talets början har lett till att partierna i allt större grad dominerar det politiska livet i vårt land. Partierna har inte minst genom parlamentarismens successiva accepterande kommit att bli grundstenar iden demokratiska författningsbyggnaden. Utan ett väl fungerande representativt system byggt på de politiska partiernas verksamhet kan folkstyret inte fungera i ett modernt samhälle. Det är genom valhandlingen och arbete inom de politiska partierna som väljarna i första hand har möjlighet att påverka samhällsutvecklingen på centrala områden. Det är på de politiska partiernas styrkeförhållanden i riksdagen som regeringen i en parlamentarisk stat grundar sitt mandat.

De moderna valrörelserna präglas inte minst sedan TV:s tillkomst av en stark koncentration av intresset på partiernas ledande företrädare. Genom den samtidigt pågående kommunala och landstingskommunala valrörelsen har utrymmet för lokal och regional valrörelseaktivitet från enskilda riksdagskandidaters sida blivit alltmer begränsat. Samtidigt har incitamenten för enskilda kandidater att bedriva lokala valrörelser minskat då valutslaget i så utpräglad grad kommit att bli beroende av de centrala partiföreträdarnas framträdande i massmedia. Den naturliga kontakt mellan kandidater till riksdagsvalet och väljarna som etableras under långa serier av valmöten och lokala debatter blir allt svårare att uppnå i ett valsystem präglat av starka partiorganisationer och en massmediekampanj som i allt större utsträckning koncentreras på ett fåtal ledande partiföreträdare.

Det är i detta perspektiv som personvals— och valkretsutredningen haft att överväga förändringar i valsystemet i syfte att förstärka personvalsinslaget. Det kan till. en början konstateras att förutsättningarna för att etablera ett effektivt inslag av personval inom ett proportionellt valsystem är sämre i dag än i ett tidigare samhälle där partierna inte hade samma centrala roll i

politiken och där massmedia hade mindre möjligheter att styra intresset mot ett fåtal ledande politiker. Samtidigt är det uppenbart att behovet av att förstärka en levande kontakt mellan väljare och valda gör det ännu mer angeläget att i den nuvarande situationen etablera ett system där personvalet av väljarna upplevs som intressant och centralt. Därigenom skapas också en motvikt mot den centralisering av valrörelserna som präglat de senaste decennierna.

Enligt utredningens uppfattning är det främst två skäl som motiverar ett ökat inslag av personval i valsystemet. Det första gäller väljarnas möjligheter att påverka kandidaturvalet till de beslutande församlingarna. Det andra tar sikte på behovet att etablera och upprätthålla en nära kontakt mellan väljare och valda.

Den stora grupp väljare som av olika skäl väljer att stå utanför partiernas interna arbete har i dag i praktiken små möjligheter att göra sitt inflytande gällande över kandidaturvalet. De kan visserligen stryka namn på valsedeln och de kan komponera en egen valsedel men dessa åtgärder blir normalt sett endast meningslösa markeringar. Möjligheterna är i praktiken så betydelse- lösa att mandatfördelningen i flertalet fall kan genomföras utan att samman- räkningsmyndigheterna behöver särskilt granska de 5. k. strykningsvalsed- larna. Det måste enligt utredningens mening bedömas som angeläget att i förhållande till nuläget förbättra förutsättningarna för väljarna att på valdagen inte bara ta ställning till partiernas program utan också till de kandidater som under mandatperioden skall verka för dessa program. Det är en viktig demokratisk rättighet att väljarna ges en möjlighet att direkt påverka vilka personer som skall företräda dem ide beslutande församlingarna. Därigenom ges väljarna bl. a. möjligheter att på valdagen ta hänsyn även till andra preferenser än de rent partipolitiska. De väljare som finner det angeläget att öka representationen i riksdagen av kvinnor. yngre eller äldre människor, människor med anknytning till vissa folkrörelser eller vissa näringsgrenar eller till den egna orten bör ha en möjlighet att inom ramen/ör partivalet även ge sin röst åt enskilda personer.

Nu kan kanske invändas att med den utformning som de moderna valrörelserna fått så är väljarnas förutsättningar att träffa ett ur deras synpunkt rationellt personval begränsade. Kandidatkännedomen bland väljarna är helt enkelt inte tillräckligt utbredd. Invändningar av detta slag har i dag sannolikt visst fog för sig. Samtidigt pekar de på en viktig konsekvens som bör följa av att införa ett reellt personvalsinslag. Så länge valet endast framstår som ett val mellan olika partilistor finns inte någon egentlig anledning för en väljare med klara partipreferenser att ägna något större intresse åt de olika enskilda kandidaternas företräden. Den dag personvalet blir reellt inträder dock en ny situation. Väljaren som vet att hans röst kan bli av betydelse även för vilka personer som erhåller partiets mandat har starkare skäl för att bilda sig en egen uppfattning om de olika kandidaterna. Dessa å sin sida får ökat intresse för att genomföra egna aktiva valkampanjer i den egna valkretsen. Genom att delta i offentliga möten och debatter, göra uttalanden i lokalpressen, besöka föreningar, företag och offentliga institutioner kan kandidaten göra sig och sina egna åsikter kända för en större grupp väljare än de partiaktiva. Dessa å sin sida får på detta sätt bättre förutsättningar att träffa sitt val mellan olika kandidater. En mer aktiv och mer personorienterad

valkampanj kommer att uppstå som ett resultat av ett personvalssystem och detta leder i sin tur till att förutsättningarna för personvalet förbättras.

Som en andra positiv effekt av ett personvalsinslag i valsystemet torde en bättre fortlöpande kontakt komma att upprätthållas mellan de valda och väljarna även mellan valtillfällena. Genom att de valda får ett mer personligt mandat kommer det att på ett helt annat sätt än f. n. att vara naturligt att medborgarna i olika sammanhang vänder sig till ”sin” riksdagsman för att få råd och upplysningar i olika frågor eller för att framföra krav och önskemål i aktuella politiska frågor. För de valda kommer det att framstå som särskilt angeläget att även mellan valrörelserna upprätthålla den kontakt med väljarna som etableras under den politiskt intensiva valrörelsen. Kanske kommer därmed det politiska intresset totalt sett att öka och människorna i större utsträckning finna anledning att mer aktivt delta även i det partipoli— tiska arbetet. Någon försvagning av partiernas centrala roll i det politiska arbetet behöver inte befaras vid en övergång till ett personvalssystem inom ramen för ett partiproportionellt valsystem. Tvärtom kan det ökade intresse som en mer kontinuerlig personlig kontakt mellan väljare och valda leder till stärka partierna i deras strävanden att på ett riktigt sätt företräda sina väljargrupper.

Med ett ökat inslag av personval följer en mer utpräglad konkurrens mellan olika kandidater från samma parti. Det är denna konkurrens som kan antas leda till de mer intensiva lokala och regionala valkampanjerna och därmed till den bättre kontakten mellan väljare och valda. Denna konkurrens har emellertid. som bl. a. erfarenheterna från Finland visar, en baksida. Om tävlan mellan olika enskilda kandidater drivs alltför långt kan en hård inbördes polemik mellan enskilda kandidater från samma parti uppstå. Riskerna för en sådan utveckling är sannolikt större i ett system där partiväsendet är mindre konsoliderat än i vårt land. Helt kan emellertid inte bortses från dessa risker. Inte heller kan uteslutas att kandidater som är kända från andra områden än politiken, t. ex. framstående idrottsmän, skådespelare eller andra personer med utåtriktade yrken får ett försteg framför personer som har ägnat huvuddelen av sin fritid åt politiskt arbete i mer traditionell mening. Ibland pekas också på riskerna för att kandidater med personlig förmögenhet eller ekonomiskt starka uppbackare kan lockas att driva en dyrbar personlig valkampanj med omfattande annonsering i pressen och en stor produktion av broschyrer och affischer. En sådan utveckling kan naturligtvis leda till att övriga kandidater får svårt att göra sig gällande i konkurrensen. Det kan också leda till svårigheter i samarbetet inom parlamentsgruppen om ledamöterna samlas ”belastade” av olika utfästelser som de gjort i valrörelsen och som det kan visa sig svårt att få utrymme föri den politik som partiet sedan har att föra.

Farhågorna för att ett personvalsinslag skall leda till sådana oönskade effekter som nämnts ovan är naturligtvis värda stor uppmärksamhet. Riskerna för en sådan utveckling är dock beroende av en mängd faktorer. Det är bl. a. fråga om politisk kultur och tradition. Med den centrala funktion som partierna sedan lång tid har i vårt land synes riskerna vara begränsade. Partierna har också möjlighet att på olika sätt motverka en sådan utveck- ling.

De kan t. ex. styra sitt stöd till de kandidater som är i mest behov av det. Ett parti kan också dra in sitt stöd till kandidater som trots överenskommelser inte följer givna riktlinjer. Flera korrektiv står alltså partierna till buds för att stävja en sådan utveckling. Av betydelse torde också vara massmedias bevakning av valrörelsen. En kandidat som bedriver en alltför kommersia- liserad kampanj för sig själv kommer sannolikt med de värderingar som präglar politiken i vårt land att komma i en sämre dager inför väljarna och därmed motverka syftet med kampanjen.

Vid bedömningen av riskerna för en alltför utpräglad personkampanj måste också hänsyn tas till hur personvalsinslaget i valsystemet utformas. Riskerna är naturligtvis störst i ett system med ett obligatoriskt personval där väljarna är tvingade att ta ställning till kandidaterna och där de personliga röstetalen är helt avgörande för vilka som skall erhålla mandaten. I ett fakultativt system blir riskerna mindre allteftersom betydelsen av partiernas rangordning på listan ökar. I ett system där personvalet främst betraktas som en möjlighet för väljarna att påverka utfallet på marginalplatser eller i de fall partiet misslyckats i sin nominering är incitamenten för enskilda kandidater att satsa stora ekonomiska resurser i valrörelsen mindre. Samtidigt minskar dock väljarnas motivation för att lägga ned intresse på att lära känna kandidaterna. Vill man skapa ett fakultativt personvalsinslag får man alltså vid utformningen av detta väga riskerna för oresonliga strider mellan enskilda kandidater mot behovet att skapa incitament hos väljarna för att verkligen delta i personvalet.

En annan fråga av stor betydelse för hur ett personvalssystem kommer att fungera är vilka krav som ställs på väljarnas informationsnivå. Även om personvalsmöjligheten sannolikt successivt kommer att leda till en bättre kandidatkännedom från väljarnas sida kan inte bortses från risken att många väljare i ett fakultativt system kommer att finna det lättare att ansluta sig till det resultat som partiernas nomineringsinstanser kommit fram till. Särskilt i ett introduktionsskede innan personvalsinslagets positiva effekter på kandidatkännedomen hunnit slå igenom — kan många väljare uppfatta det som en alltför svår uppgift att informera sig om kvaliteten på ett stort antal kandidater. Om valsystemet då kräver av dem att de ska rangordna ett stort antal av kandidaterna ligger det nära till hands för dem att avstå helt från att påverka personvalet. Om systemet däremot endast förutsätter att de ska peka ut den kandidat som de helst vill se invald är förutsättningarna sannolikt större för att de ska anse sig ha de nödvändiga kunskaperna. Erfarenheterna från de länder där ett fakultativt personval tillämpas pekar entydigt på att effekten av personvalet blir mindre i de fall valsystemet öppnar möjlighet för väljarna att rangordna ett stort antal kandidater. Även erfarenheterna från vårt eget valsystem pekar i denna riktning. Paradoxalt nog synes möjlighe- terna för väljarna att i praktiken göra sina preferenser rörande personvalet gällande större i ett system som formellt sett är mera begränsat nämligen i de fall väljaren även i flermansvalkretsen endast får utpeka en av kandidaterna till ”sin” kandidat.

Utredningen har under sitt arbete noggrant prövat olika möjligheter att bygga in ett mer effektivt inslag av personval i vårt svenska valsystem. En analys av de olika möjligheterna redovisades i föregående kapitel i vilket också olika modeller värderades mot bakgrund av utredningens direktiv.

Enligt dessa skall utredningens förslag ligga inom ramen för det rikspropor- tionella valsystem som infördes 1968—69. Av denna anledning har utred- ningen inte sett sig ha anledning att närmare överväga olika former av alternativröstning som diskuterats'i den allmänna debatten under arbetets gång. Denna restriktion utesluter också alla former av renodlat personalval av t. ex. den typ som tillämpas i Irland. Inte heller ryms ett system där väljarna ges möjlighet att samtidigt preferensrösta på kandidater från flera olika listor (panachering) som det schweiziska inom direktiven. Dessa uttalar också att systemet inte får utformas så att mindre grupper kan påverka personvalet på bekostnad av de många väljarnas inflytande som helst överlämnar avgö- randet till partiernas nomineringsinstanser. Därmed faller alla alternativ med fakultativt personval där endast personrösterna påverkar kandidaturvalet. Risken måste i sådana fall bedömas som alltför stor för att ett lågt deltagande i personvalet leder till att endast en mindre andel av väljarna tar över nomineringsinstansernas uppgift att rangordna kandidaterna. I direktiven anges anges också att ekonomiska och andra ovidkommande faktorer inte får bli avgörande för valresultatet. Även om det är svårt att bedöma riskerna för en sådan utveckling har utredningen kommit till den slutsatsen att ett obligatoriskt personval ökar dessa och att därför en fakultativ modell bör övervägas i vårt land. Även den tradition som finns för partivalet och partiernas erkända roll i politiken talar för att de väljare som så önskar även fortsättningsvis ska ha rätt att överlåta personvalet till de aktiva partimed- lemmarna.

Efter dessa överväganden kvarstår de alternativ då väljarna ges en möjlighet att om de så önskar lämna en eller flera preferensröster. Vid valet mellan dessa möjligheter har utredningen funnit att rangordning är svår att förena med ett system med sammanvägning av oförändrade valsedlar utan att personvalet blir illusoriskt. Utredningen har därför stannat för att föreslå en modell där väljarna ges möjlighet att avlämna en preferensröst.

Av de valsystem som utredningen studerat närmare och som ger väljarna möjlighet att avlämna en preferensröst pekar direktiven på det danska som särskilt intressant. Det system med ortskretsar som tillämpas i Danmark är emellertid komplicerat och vad avser resultatet känsligt för variationer i ortskretsarnas storlek. Kandidaternas möjligheter att bli invalda påverkas som framgår av föregående kapitel av antalet röstberättigade i ortskretsen. Det är också svårt för väljarna att överblicka alla tänkbara konsekvenser av valsystemet. Enligt utredningens mening riskerar ett valsystem grundat på den danska modellen att komma i konflikt med kravet i direktiven att valsystemet inte får bli för komplicerat och därmed också riskera att försena sammanräkningsproceduren.

Utredningen har i stället stannat för att rekommendera ett valsystem som i grunden bygger på den princip som tillämpas i Belgien. Den modellen har flera mycket påtagliga fördelar.

I. Den är enkel för väljarna,

2. de som önskar kan lämna en preferensröst och de vet att om deras kandidat samlar så många röster som krävs för ett mandat så blir han invald oavsett var på listan han är placerad,

3. de vet också att om de väljer att avstå från personvalet så kommer deras röst att i första hand tillgodoräknas någon av de kandidater som de

välinformerade och aktiva partimedlemmarna genom nominerngen i första hand rekommenderat för inval.

4. Det belgiska valsystemet har också den teoretiskt tillfredsställande egenskapen att väljarnas intresse avgör hur starkt personvalsinslaget i praktiken blir. Om ett stort antal av väljarna utnyttjar personvalsmöjligheterna räcker partiröstema inte till för överföring annat än i begränsad omfattning och personrösterna blir i motsvarande mån av större betydelse. Om endast begränsade väljargrupper intresserar sig för personvalsmöjligheten kommer deras enstaka personröster att liksom i det nuvarande svenska valsystemet konkurreras ut av partiröstema. Små grupper kan alltså inte påverka personvalet på bekostnad av de stora grupper som kanske hellre överlåter detta till partiinstanserna. Med ett sådant valsystem överlåts alltså till väljarna att avgöra hur starkt personvalsinslaget i realiteten blir. Hur kommer då ett sådant valsystem att fungera i vårt land? Den frågan är svår att besvara. Det är inte omöjligt att intresset för personvalet kommer att variera mellan väljare för olika partier och olika landsdelar. Utredningens valsystem är tänkt att tillämpas även vid de kommunala valen. Det är sannolikt att väljarna först börjar att utnyttja personvalsmöjligheten i dessa val. En sådan utveckling kan leda till att intresset för personvalet successivt ökar även i riksdagsvalet. I ett övergångsskede är det dock sannolikt att intresset för att utnyttja personvalsrätten är begränsat. För detta talar vår tradition av ett drygt halvsekel med i realiteten rena listval. I Belgien har personrösterna successivt ökat sin andel från ca 20 % vid valsystemets införande till ca 50 % vid senare val. Mycket beror naturligtvis också på hur enskilda partier väljer att planera sin valrörelse. Om partierna lägger upp kandidatorienterade valkampanjer blir sannolikt väljarnas "inlärningspe- riod" kortare än om kandidatpropagandan överlåts till kandidaterna själva. Enligt utredningens uppfattning medför ett fakultativt personvalssystem av detta slag inga omedelbara risker för att valkampanjerna skall komma att präglas av en hård polemik mellan enskilda kandidater med stora ekono- miska insatser. Väljarna i Belgien röstar i stor utsträckning på kandidater som partierna valt att placera högt på listorna. Detta medför att en lågt placerad kandidat i allmänhet måste erhålla personliga röster motsvarande valkvoten för att bli invald i parlamentet. I en valkrets där partiet endast erhållit ett mandat krävs då att mer än 50 % av partiets röster utgörs av preferensröster på denna kandidat. I en valkrets med två mandat krävs en tredjedel av rösterna osv. Varje realistisk förhandsbedömning måste resultera i slutsatsen att det endast är på marginalplatser eller i större valkretsar med många mandat som en omfattande och dyrbar personlig kampanj har möjligheter att lyckas. Med så dåliga förutsättningar för framgång kommer motivationen för sådana dyrbara valrörelser att vara låg. Situationen blir naturligtvis en annan den dag då en övervägande del av väljarna anpassat sitt valbeteende till det nya systemet. Om i princip alla lämnar personröster blir som framhållits betydelsen av dessa närmast att jämföra med förhållandena i Finland. Samtidigt som de positiva effekterna av personvalsmöjligheten i detta läge rimligen uppnåtts så ökar riskerna för en ”amerikanisering” av valrörelserna. Om utvecklingen blir sådan måste

partierna på allvar överväga om de enskilt eller i samarbete bör införa restriktioner för de enskilda kandidaternas propagandainsatser under valrö- relsen. Under arbetets gång har utredningen övervägt om några lagstiftnings- åtgärder kan vara nödvändiga i detta syfte. Sådana åtgärder skulle dock lätt kunna uppfattas som inskränkningar i partiernas fria liv något som ur demokratisk synpunkt är mycket tveksamt. Om utvecklingen på sikt skulle leda till oönskade konsekvenser bör dessa sålunda enligt utredningens mening i första hand lösas genom partiernas försorg. Dessa problem bör i varje fall inte komma att uppstå under de första valen med det föreslagna systemet. Det finns därför god tid för partierna att förbereda de åtgärder som blir nödvändiga om utvecklingen mot förmodan successivt skulle gå i denna riktning.

Enligt utredningens bedömning är risken sannolikt större för att ett begränsat personvalsdeltagande i de första valen kommer att leda till att många upplever även detta nya system som ofullständigt. De kan därför även fortsättningsvis nöja sig med att partirösta även om de i princip skulle vilja utöva ett inflytande över personvalet. Denna tendens kan som nämnts motverkas av att systemet samtidigt införs i de kommunala valen där förutsättningarna för personval redan i dag är väsentligt bättre med hänsyn till den närmare kontakten mellan väljare och valda. Den kan också motverkas av insatser från partiernas sida för att intressera väljarna för att ta vara på de nya möjligheter som bjuds. De första valen med det nya systemet kommer att vara av stor betydelse för hur möjligheterna till personval kommer att uppfattas bland väljarna. Det vilar därför i detta skede ett stort ansvar på partierna.

Utredningens förslag presenteras mer i detalj i nästa avsnitt. Inledningsvis bör beröras ytterligare ett förhållande med anknytning till de kommunala valen. I utredningens direktiv berörs inte explicit frågan om de landstings— och primärkommunala valen. Utredningen är som framhållits av den uppfattningen att det föreslagna valsystemet bör införas även vid dessa val. Det är två skäl som motiverar denna bedömning. För det första bör som redan nämnts förutsättningarna för personvalet vara bäst på kommunal nivå där avståndet mellan väljare och valda är kortare. Möjligheterna att etablera den nära kontakt som är både att vänta som ett resultat av det föreslagna systemet och samtidigt en förutsättning för att det på sikt skall upplevas som meningsfullt för väljarna är störst på kommunal nivå. För det andra bör samma valförfarande så långt möjligt tillämpas vid alla val som äger rum samtidigt. Detta underlättar för väljarna och minskar risken för ett stort antal kasserade valsedlar. Utredningens ställningstagande aktualiserar emellertid en frågeställning som bör uppmärksammas något.

Enligt vallagen beslutar Iandstingskommunerna och primärkommunerna om valkretsindelningen vid valen till dess beslutande församlingar. Valkrets bör vid landstingsvalen omfatta minst åtta fasta mandat. För val av kommunfullmäktige ska kommun indelas i valkretsar om i kommunen finns fler än 24000 röstberättigade invånare eller om för kommunen ska utses minst 51 fullmäktige. Överstiger antalet röstberättigade invånare i kommun 6000 får kommunen indelas i valkretsar. Annan kommun får indelas i valkretsar endast om synnerliga skäl föreligger p. g. a. kommunens särskilt betydande utsträckning eller liknande förhållanden. Valkrets ska utformas så

att den omfattar minst 15 mandat. Den sistnämnda regeln bör ses som en garanti för att inte valkretsindelningen görs så att mindre partier missgynnas p. g. a. den underrepresentation som dessa kan drabbas av i mindre valkretsar.

Det valsystem som utredningen föreslår bör ha goda förutsättningar att fungera väl på kommunal nivå. Den inskränkning i valfriheten som införs med bestämmelsen att endast en kandidat får särskilt utpekas torde inte innebära några praktiska problem i valkretsar med 15—20 mandat. Om valkretsarna emellertid görs betydligt större ökar riskerna för att preferens- rösterna ska komma att koncentreras på ett fåtal personer. Om ett parti samtidigt erhåller många mandat totalt i valkretsen kan de sista av dessa komma att fördelas på grundval av personliga röstetal av begränsad storlek. Ett inslag av slumpmässighet införs då i valsystemet. Detta kan motverkas på olika sätt. Dels kan partierna avstå från att nominera samma kandidateri flera valkretsar. Dels — och framför allt — bör kommunerna se över valkretsindel- ningen så att valkretsarna inte annat än undantagsvis görs större än 20 mandat. Några lagändringar för att möjliggöra detta är inte nödvändiga eftersom kommun med minst 6 000 invånare kan indelas i valkretsar redan med nuvarande regler.

Utredningen har under arbetets gång övervägt även frågan om valkretsarna i kommunerna kunde göras mindre än 15 mandat. En sådan åtgärd skulle emellertid kräva en övergång till ett system med utjämningsmandat även i kommunerna. En sådan reform har i flera sammanhang övervägts av statsmakterna men av flera skäl förkastats. Det är helt klart att en sådan förändring skulle kräva ytterligare omfattande utredningar. Enligt PVU:s uppfattning är riskerna för en alltför stark koncentration av personröster på några få kandidater inte så stora vid tillämpning av rimlig valkretsstorlek att de motiverar den väsentliga fördröjning av hela reformen som dessa överväganden skulle medföra. Med en allmän rekommendation till kommu- nerna att se över valkretsindelningen bör all rimlig hänsyn ha tagits till dessa tekniskt grundade problem.

Förslagets huvudprinciper

Utredningens förslag kan beskrivas som en kompromiss mellan ett system med obligatoriskt personval och ett system med rena listval. Personvalsin- slaget är såledesfakultativt. Varje väljare ges på valdagen möjlighet att med en preferensröst särskilt markera den kandidat som han eller hon helst vill se invald. Väljare som ej utnyttjar personvalsmöjligheten ansluter sig till den ordning mellan kandidaterna som partiernas nomineringsinstanser beslutat om.

Det föreslagna systemet bygger på oUicie/I kandidatur. Partierna anmäler kandidater till den centrala valmyndigheten.

Varje väljare i en valkrets har rätt att i förväg anmäla kandidater. Om ett parti eller en enskild person anmäler kandidater i förväg skall av anmälan framgå ordningen mellan kandidaterna. På valdagen kan enskilda väljare i stället för tidigare nominerade kandidater skriva till ett namn på valsedeln och därigenom nominera ytterligare personer. Systemet tillåter således både

flera ”officiella" listor och s. k. spränglistor.

Poströstning och ombudsröstning är möjlig i samma utsträckning som i det nuvarande valsystemet.

Vid fördelningen av mandaten räknas kandidaternas preferensröster. Den som erhållit preferensröster till det antal som krävts för att partiet skall erhålla ett mandat förklaras direkt invald. Övriga mandat fördelas genom ett system av röstöverföring där kandidaterna tilldelas s. k. partiröster (Iiströster) i den ordning de står upptagna på resp. kandidatlista.

Det nya systemet för kandidatanmälan och mandatfördelning föreslås bli tillämpat på riksdagsvalen samt valen till landsting och kommunfullmäktige. Kyrkofullmäktigevalen berörs ej av förslaget.

Valsedlarna

Valsedlarna trycks genom centrala valmyndighetens försorg. Vid valet förekommer två slags valsedlar kandidatvalsedlar och partivalsedlar. På kandidatvalsedlarna upptas kandidaterna i den ordning som framgår av kandidatanmälan. Valsedelns utformning framgår av figuren nedan.

'—1

Val till riksdagen

Partiets namn

Sven Persson, riksdagsled. Asta Nilsson, riksdagsled. Anders Berg, plåtslagare Knut Holm, lantbrukare Bo Birger, docent Lina Lång, fru

DDDEICIEI

Annan kandidat

Valkretsens namn

n ”

Vid röstningen kan väljaren med ett x i rutan till vänster om kandidaterna markera att hon/han vill att rösten vid fördelningen av partiets mandat skall tillgodoräknas denne (personröst).

De väljare som vill stödja partiets rangordning av kandidaterna markerar detta genom att lämna valsedeln utan ”".x Han/hon har därmed avgivit en partiröst (liströst).

För att öka väljarnas möjligheter att oberoende av partiernas rangordning lansera en egen kandidat har ett tredje alternativ införts. Väljaren kan i det särskilda utrymmet längst ned på valsedeln skriva in namnet på en särskild kandidat som inte behöver vara anmäld i förväg. Detta innebär att valsedeln vid fördelningen av mandat inom partiet tillgodoräknas denna kandidat.

Valsedlar som innehåller personröster på fler än en kandidat tillgodoräknas

partiet som en partiröst. Detsamma gäller valsedlar med namn i det särskilda utrymmet på valsedeln men där det inte går att avgöra vilken person som avses.

Framför allt för att underlätta poströstning och ombudsröstning i de fall väljaren har svårigheter att skaffa fram tryckta valsedlar enligt ovan tillhandahåller centrala valmyndigheten även en otryckt valsedel som väljaren själv får komplettera. En sådan valsedel har följande utseende

Val till riksdagen

Väljaren fyller själv i namnet på parti samt om han/hon så önskar namn på en kandidat. På varje postanstalt skall finnas en förteckning över anmälda kandidater där väljaren kan söka upp det parti som han önskar stödja och se vilka kandidater som finns anmälda.

Mandatfördelningen

Personvalsinslaget berör endast mandatfördelningen inom varje parti. Valsys- temet i övrigt är i enlighet med utredningens direktiv oförändrat.

Mandatfördelningen beskrivs nedan i två omgångar. Först redovisas den enklaste situationen dvs. då partiet endast går fram med en lista i valkretsen. Därigenom belyses i första hand principen för mandatfördelningen. Därefter redovisas sammanräkningsrutinen för de fall då partierna presenterar flera listor med delvis samma kandidater i en valkrets. Sammanräkningsförfa- randet blir i sådana fall mer komplicerat.

1. Vid mandatfördelningen fördelas först alla valsedlar på resp. parti. Mandaten fördelas därefter valkretsvis mellan olika partier på samma sätt som nu med uddatalsmetoden och första divisorn jämkad till 1.40.

2. Som ett andra led i sammanräkningen fördelas utjämningsmandaten mellan olika valkretsar och partier på samma sätt som f. n.

3. Sedan fördelningen av mandaten mellan partierna är klar vidtar fördelningen av mandaten inom resp. parti. Denna fördelning går till på följande sätt.

En valkvot beräknas enligt följande formel

a —— där b+c+l

3 = antal röster avgivna på partiet inom valkretsen b = antal valkretsmandat till partiet c = ev. utjämningsmandat som partiet erhållit i valkretsen.

Denna valkvot motsvarar det minsta antal röster som krävts för att erhålla ett mandat.

Valsedlarna räknas och fördelas på partiröster resp. personröster på var och en av kandidaterna.

En jämförelse företas sedan med valkvoten. Den eller de kandidater som erhållit lika många eller flera personröster än valkvoten förklaras invalda. Fler personer än antalet mandat kan p.g.a. valkvotens konstruktion inte bli invalda på detta sätt.] I normalfallet kommer tvärtom inte alla mandat att utdelas i denna omgång.

En överföring företas därefter av partiröster till de olika kandidaterna. Denna överföring tillgår så att den kandidat som står överst på listan erhåller partiröster till det antal som krävs för att summan av kandidatens egna röster och erhållna partiröster skall motsvara valkvoten. Därefter förklaras denna kandidat vald.

Resterande partiröster överföres sedan till kandidat nr 2 osv. så långt de räcker. Om partiröstema inte räcker till för att samtliga mandat skall bli fördelade kommer återstående mandat att fördelas enbart efter personrös- ternas fördelning.

Sammanräkningsförfarandet illustreras i exemplet nedan.

Kandidat Antal person-

röster

Antal partiröster

2 500 800 400 300

4000

DOW)—

Summa 4 000 4 000

I exemplet har 50 % av väljarna utnyttjat personvalsmöjligheten. Partiets nominering synes relativt väl motsvara kandidaternas popularitet. Antalet personröster samvarierar med kandidatens placering på listan.

Vi antar att partiet erhållit två mandat varav ett utjämningsmandat. Valkvoten blir då

8000 —=2666 1+1+l

Ingen av kandidaterna har erhållit fler personröster än valkvoten. Överfö- ringen av partiröstema ger följande resultat

Kandidat A 2500 + 166 = 2666 B 800 + 1866 = 2666 C 400 + 1968 = 2368 D 300 + 0 = 300

' Teoretiskt kan en per— son mer än antalet man- dat uppnå valkvoten. För detta krävs emel- lertid att samtliga dessa har uppnått exakt sam- ma röstetal som valkvo- ten. Skulle detta ytterst osannolika förhållande inträffa avgörs vilka som skall bli invalda på grundval av ordningen på listan.

Kandidat A och B uppnår valkvoten med hjälp av överförda partiröster. De förklaras invalda. Om personrösterna starkt avviker från partiernas rangordning får de större betydelse för resultatet. Detta framgår av nedanstående exempel

Kandidat Antal Antal överförda Totalt personröster partiröster

A 300 + 2 366 = 2 666 B 400 + 1 634 = 2034 C 2 500 + 0 = 2 500 D 800 + 0 = 800

I detta exempel uppnår A valkvoten med hjälp av överförda partiröster. A förklaras sålunda först invald. Sedan A erhållit sin andel av partiröstema räcker återstoden inte till för att även B skall uppnå valkvoten. C har egna personröstertill ett större antal än B:s totala röstetal. C erhåller alltså det andra mandatet.

De kandidater som väljarna själva presenterar genom att de skrivs in på valsedeln kan inte rangordnas på annat sätt än genom sina egna personröster. Partiröster kan inte överföras på dessa. Av detta följer att dessa kandidater normalt kan bli invalda endast om de erhåller lika många personröster som valkvoten. Möjligheten får alltså närmast ses som en säkerhetsåtgärd för det fall då en stor minoritet i nomineringsarbetet helt ställts utanför listan.

Av dessa enkla exempel, då partiet endast gått fram med en lista, kan utläsas att personrösternas betydelse för personvalet beror av hur de fördelar sig på olika kandidater. I princip får de större betydelseju mer negativt som de samvarierar med kandidaternas listplacering. Av större betydelse är emel- lertid hur stor andel det är av väljarna som utnyttjar personvalsmöjligheten. Om nästan alla väljare personröstar då räcker inte partiröstema särskilt långt i överföring och det blir personrösterna som fäller avgörandet. Om å andra sidan flertalet väljare nöjer sig med att partirösta kommer partiernas rangordning att "överleva”. Effekten av personvalet lämnas alltså i väljarnas händer. En iakttagelse som dock bör påpekas är att den kandidat som står på första plats på listan alltid är garanterad inval om partiröstema uppgår till valkvoten.

Utredningens förslag medger att partierna presenterar flera kandidatlistor i samma valkrets med delvis samma kandidater. Det 'är också möjligt för enskilda eller grupper av väljare att presentera s. k. särlistor. Detta gör att sammanräkningsförfarandet måste utvecklas i vissa avseenden i jämförelse med det enkla fall för vilket redogjorts ovan.

I de fall ett parti går fram med fler än en lista i en valkrets sker mandatfördelningen inom partiet på följande sätt.

Valsedlarna sorteras i grupper enligt figuren

Samtliga valsedlar

Partiröster _ Partiröster Kandidater (Iiströster) Kandidater (Iiströster)

En valkvot uträknas på samma sätt som tidigare enligt formeln

a där

b+c+1

a = antalet röster på partiet totalt i valkretsen b = antalet valkretsmandat till partiet c = antalet utjämningsmandat till partiet i valkretsen

De enskilda kandidaternas sammanlagda antal preferensröster summeras. Enligt skissen ovan summeras sålunda A:s preferensröster från lista 1 och 2, B:s från lista 1 och 2 osv.

De enskilda kandidaternas preferensröster jämförs med valkvoten. De kandidater som därvid uppnått valkvoten förklaras invalda. Om fler mandat sedan återstår att fördela sker en fördelning av mandaten mellan de olika listorna. Härvid bortses från de preferensröster som avgivits på kandidater som redan är invalda. Röstetalet för varje lista beräknas sålunda enligt formeln

Röstetalet = a+b—c där a = antal partiröster på listan (Iiströster) b = antal preferensröster på listan = antal preferensröster på listan som avgi- vits på redan invalda kandidater.

Fördelningen av mandaten mellan listorna sker med jämkad uddatalsme- tod.

Därefter vidtar mandatfördelning inom varje lista enligt grundmodellen. Varje kandidat är nu representerad på varje lista med sitt totala antal preferensröster(i exemplet ovan alltså summan av preferensrösterna på lista 1 och 2). Självfallet bortses från redan invalda kandidater.

Liströster dvs. partiröster som avgivits på resp. lista överförs på kandida- terna uppifrån så långt de räcker. Kandidater vars sammanlagda antal röster efter tillskott av Iiströster uppnått valkvoten förklaras invalda. Om liströs- terna är så många att flera kandidater än antalet mandat med hjälp av dessa uppnår valkvoten avgörs vem som blir invald av ordningen på listan. När liströsterna är slut blir det totala antalet preferensröster som en kandidat erhållit avgörande för resultatet.

Genom att preferensrösterna summeras och kandidaterna vid fördelningen av mandat inom varje lista därvid tillgodogör sig samtliga egna preferens- röster minskas risken för att en lågt placerad kandidat med många preferensröster spridda på flera listor skall falla igenom på grund av denna spridning. Helt kan dock denna risk inte undvikas. Detta får emellertid beaktas av partierna vid nomineringen.

Ersättare för riksdagsledamöterna och suppleanter för landstingsledamöter och kommunfullmäktige utses genom att mandatfördelningen inom varje lista fortsättes så långt det är nödvändigt för att tillräckligt antal skall utses. Ersättare och suppleanter kommer alltså att inkallas till tjänstgöring listvis. Det innebär t. ex. att ett parti som i en kommun presenterat regionala listor alltid vet att den regionala mandatfördelning som väljarna fastställt vid valet inte förändras av ledigheter. Det innebär också att t. ex. en särlista som ej erhållit mandat inte heller kommer ifråga för suppleantplats. Suppleanterna och ersättarna blir gruppsuppleanter/ersättare. Förste suppleant står alltså alltid först i tur att tjänstgöra oavsett vilken av de ordinarie ledamöterna som är frånvarande. Suppleanter från andra listor inkallas först när alla suppleanter från den frånvarande ordinarie ledamotens lista är förhindrade.

Exempel på sammanräkning

Sammanräkningsförfarandet i de fall ett parti presenterat flera kandidatlistori en valkrets belyses av följande exempel där ett parti anmält tre kandidatlistor och erövrat fem mandat. I exemplet har partiets tre listor och kandidater samlat röster enligt nedan. Lista ] Lista 2 Lista 3 4 000 Iiströster 5 000 Iiströster 1 000 Iiströster A 1 500 A 3 000 A 10 B 500 E 500 K 800 C 600 F 800 L 50 D 500 G 100 E 50 E 300 B 50 F 30 F 200 C 600 G 5 G 100 D 20 H 10 H 10 I 5 B 50 Personröster 3 710 5 075 10 005 Personröster 7 710 10 075 2 005 + Iiströster

Röster totalt på partiet 7 710 + 10 075 + 2 005 = 19 790. Partiet har tilldelats 5 mandat.

19 790 = 3 298

Partivalkvoten = 5 + 1

De enskilda kandidaternas preferensröster skall nu summeras. Resultatet blir:

A 1 500 + 3 000 + 10 = 4 510 B 500 + 50 + 50 = 600 C 600 + 600 + 0 = 1 200 D 500 + 20 + 0 = 520 E 300 + 500 + 50 = 850 F 200 + 800 + 30 = 1 030 G 100 + 100 + 5 = 205 H 10 + 0 + 10 = 20 I 0 + 5 + 0 = 5 K 0 + 0 + 800 = 800 L 0 + 0 + 50 = 50

De enskilda kandidaternas preferensröster jämförs med valkvoten.

A har uppnått valkvoten. A jörklaras invald.

Nu återstår fyra mandat att fördela. En kandidat A — är redan invald. Dennes röster skall frånräknas resp. lista vid fördelningen av mandat mellan listorna. Röstetalen för varje lista blir sålunda Lista 1 7 710—1500 =6 210 Lista 2 10 075 — 3 000 = 7 075 Lista 3 2 005— 10 =1995

Mandatfördelningen mellan listorna görs med jämkad uddatalsmetod.

Lista 1 Lista 2 Lista 3 Röstetal 6 210 7 075 I 995 l:a jfrtal 4 436 11 5 054 I 1 425 2:a jfrtal 2070 IV 2 358 111 3:e jfrtal I 242 1415

Mandat nr 1 tilldelas lista 2 Mandat nr 2 tilldelas lista 1 Mandat nr 3 tilldelas lista 2 Mandat nr 4 tilldelas lista 1

Mandatfördelning skall nu ske inom varje lista. Till grund för denna fördelning görs nedanstående sammanställning där de enskilda kandida- ternas preferensröster på varje lista ersatts av de totala anta/en preferensröster på resp. kandidat.

Lista 1 Lista 2 Lista 3

4 000 Iiströster 5 000 Iiströster 1 000 Iiströster

A Vald A Vald A Vald B 600 E 850 K 800 C 1 200 F 1 030 L 50 D 520 G 205 E 850 E 850 B 600 F 1 030 F 1 030 C 1 200 G 205 G 205 D 520 H 20 H 20 I 5 B 600

Mandat nr 1 går till lista 2. Överst på lista 2 finns kandidat E. 850 + 2 448 =3 298. Kandidat E förklaras vald. Kvar av liströsterna på lista 2 är 5000—2448 =2 552.

Mandat nr 2 går till lista 1. Överst på lista 1 finns kandidat B. 600 + 2 698 =3 298. Kandidat Björk/ams vald. Kvar av liströsterna på lista 1 är 4000—2698=l 302.

Mandat nr 3 går till lista 2. Överst på lista 2 står nu kandidat F. 1 030 + 2 268 = 3 298. KandidatF/örklaras vald. Kvar av liströsterna på lista 1 finns nu 2 552 2 268 = 284.

Mandat nr 4 går till lista 1. Överst på lista 1 står nu kandidat C. 1 200 + 1 302 = 2 502. Kandidat C förklaras vald. Kvar av liströsterna på lista 1 finns nu 1302—1302 =O.

En sammanställning av resultaten visar att följande kandidater blivit valda/ icke valda.

Kandidat Preferens- Liströster Röster röster totalt A 4 510 + 0 4 510 E 850 + 2 448 3 298 B 600 + 2 698 3 298 F I 030 + 2 268 3 298 C 1 200 + 1 302 2 502 K 800 + 1 000 I 800 D 520 + 0 520 G 205 + 284 489 L 50 + 0 50 H 20 + 0 20 I 5 + 0 5

I bilaga 4 redovisas ytterligare exempel på sammanräkningsförfarandet i vilka även suppleanter utses. Vidare belyses i dessa exempel hur dubbelvalsav- veckling går till.

10 Specialmotivering

Inledning

Utredningens förslag föranleder ändringar i 2, 6, 8, 9, 10, 13 samt 14 kap. vallagen. I detta avsnitt redogörs för dessa ändringsförslag och diskuteras mer i detalj de överväganden som gjorts rörande valförfarandet.

Valkretsar och fasta valkretsmandat (2 kap. vallagen)

15

I denna paragraf stadgas att riket för val till riksdagen ska vara indelat i 34 valkretsar. I övrigt beskrivs liksom i gällande 1 & de olika valkretsarnas omfattning. I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen.

Registrering av partibeteckning samt anmälan av kandidater (5 kap. vallagen)

Någon ändring föreslås inte i 5 kap. som reglerar registrering av partibeteck- ning och anmälan av kandidater. Det föreslagna valsystemet får emellertid konsekvenser för det skydd av partibeteckning som skapas genom bestäm- melserna i femte kapitlet. Med hänsyn härtill diskuteras dessa frågor inledningsvis nedan.

Det föreslagna valförfarandet bygger på ett system med officiell kandidatur med möjlighet för väljarna att dessutom lansera egna kandidater. I princip skulle det vara möjligt att avstå från förhandsanmälan av kandidater. Detta komplicerar dock såväl reglerna rörande valsedlar som sammanräkningsru- tinen. Med hänsyn härtill har valts en lösning som förutsätter att kandidat- listorna anmäls i förväg och att valsedlarna produceras genom centrala valmyndighetens försorg.

Registrering av partibeteckning är att se som ett skydd mot missbruk av partibeteckningen. Den viktigaste konsekvensen av registreringen är att valsedlar med registrerad partibeteckning som första namn måste uppta kandidat som partiet anmält. Detta medför att spränglistor som första namn måste ha kandidat som accepterats av partiets nominerande instanser. Ansökan om registrering av partibeteckning skall vid ordinarie val inges

senast den 30 april valåret och vid annat val inom en vecka efter det att beslut om valdagen meddelas. För att partibeteckning skall få registreras måste vissa villkor vara uppfyllda. Partiet får inte utgöra underavdelning av politisk sammanslutning. Partiet måste vid registrering för val till riksdagen ha visat att det har minst 1 500 röstberättigade medlemmar i hela riket. Vid registrering för val av landstingsmän och för val av kommunfullmäktige skall partiet ha minst 100 resp. 50 röstberättigade medlemmar i den landstings- kommun eller den kommun för vilken registrering sökes. Partibeteckningen får inte antas kunna leda till förväxling med beteckning som redan har registrerats eller som, med anledning av tidigare gjord ansökan, kan komma att registreras med giltighet för det aktuella valet.

För att en registrerad partibeteckning skall åtnjuta skydd vid val måste partiet hos den centrala valmyndigheten anmäla kandidater till ett visst antal. För val till riksdagen krävs i viss valkrets minst fyra och högst femton kandidater. För val av landstingsmän eller kommunfullmäktige krävs minst fyra och högst 20 personer i landstingskommunen eller kommunen. Centrala valmyndigheten bestämmer inför varje val när anmälan av kandidater senast skall göras. Vid 1976 års val fastställdes denna tidpunkt till den 17 maj.

Någon anledning att ändra dessa regler i samband med en övergång till ett personvalssystem finns inte. I ett avseende kan dock detta skydd sägas bli försvagat. Med nuvarande ordning måste även en s. k. spränglista på första plats uppta namnet på en av partiet anmäld kandidat. Rösterna på spränglis- tan går alltså i första hand till en kandidat som partiet accepterat. Med den konstruktion som utredningen stannat för har väljarna möjlighet att preferensrösta på vilken som helst av kandidaterna på spränglistan. Rent teoretiskt är det alltså möjligt att den första kandidaten inte erhåller några röster alls och att spränglistans röster koncentreras på annan kandidat som partiet ej accepterar. I valagitationen kan den grupp som står bakom spränglistan uppmana väljarna att undvika röstning på första namnet och därigenom kringgå skyddet av partibeteckningen. Denna konsekvens av det nya systemet synes ofrånkomlig.

Man kan då fråga sig om det finns anledning att ha kvar bestämmelsen att första namn på valsedeln skall vara accepterat av partiet genom att det är anmält i förväg. Ett viktigt argument för att ha kvar regeln är att de Iiströster som avges på spränglistan i första hand kommer att transfereras till den kandidat som står överst på listan dvs. till den av partiet anmälda kandidaten. De väljare som endast önskar rösta på partiet och som kanske inte uppmärksammar skillnaderna mellan de olika listorna kommer i viss utsträckning att rösta på spränglistan utan att vara medvetna om att de därigenom. gynnar en viss fraktion inom partiet som av något skäl kommit i minoritet vid nomineringen. Det är rimligt att dessas röster i första hand kommer en anmäld kandidat till godo. Med hänsyn härtill föreslås att reglerna för registrering av partibeteckning och konsekvenserna av sådan registrering oförändrade överförs till det nya systemet.

En förstärkning av skyddet för partibeteckningen skulle kunna införas om bestämmelserna skärps så att de två första namnen på listan skulle vara anmälda av partiet. Om den grupp som lanserar spränglistan sätter en mycket välkänd anmäld kandidat på första plats kan denne bli invald på annan lista. De Iiströster som avgivits på spränglistan kommer då i första hand den andra

kandidaten på listan till godo. Med två av partiet anmälda kandidater överst på listan minskar denna risk för att Iiströster som väljarna önskar avge till partiets förmån skall gå till icke-auktoriserad kandidat. Utredningen har dock stannat för att inte föreslå en sådan skärpning av partibeteckningsskyddet vilken i princip skulle kunna sägas vara en åtgärd i motsatt riktning mot övriga reformer som föreslås.

Det föreslagna systemet för mandatfördelningen inom varje parti innebär att mandaten först tilldelas de kandidater som erhållit preferensröster till ett antal motsvarande valkvoten. Därefter sker en fördelning mellan de olika listorna inom partiet och sedan slutligen mellan de olika kandidaterna på respektive lista. Under ett stadium av processen sker alltså en fördelning mellan de olika listorna. Om man skulle bevara den möjlighet som finns i dag för varje väljare att komponera en egen lista på valdagen finns risk för att ett stort antal listor uppträder i enstaka eller få exemplar. Samtidigt som detta skulle komplicera sammanräkningsarbetet skulle dessa listor som sådana vara helt chanslösa vid mandatfördelningen. Den valfrihet som möjligheten ger väljarna skulle alltså bli illusorisk.

För att undvika oklarhet om vilka listalternativ som erbjuds väljarna föreslås i stället en bestämmelse om officiell kandidatur. I utredningens direktiv framhålls dock ”att den nuvarande möjligheten att föra fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas”. Med hänsyn härtill föreslås nedan ett system med obligatorisk förhandsanmälan av listor men med möjlighet även för väljarna att presentera kandidatlistor i förväg eller att på valsedeln uppföra en egen kandidat.

Vid ett system med förhandsanmälan av kandidater måste ställning tas till tre frågor. Till vem skall anmälan göras? När skall anmälan göras? Vem har rätt att anmäla kandidatlista?

Det synes mest praktiskt att samordna anmälningsförfarandet med det som redan gäller för registrering av partibeteckning och för partiernas anmälan av kandidater. Med hänsyn härtill föreslås att kandidatlistor skall anmälas till den centrala valmyndigheten. Tidpunkten när anmälan skall göras bör fastställas till en tid så sent som möjligt för att skapa tillräckligt utrymme för det kompletterande nomineringsarbete som kan visa sig nödvändigt för grupper som önskar presentera egna listor. Samtidigt får tidpunkten inte läggas så sent att tryckning och distribution av valsedlar försenas. Med hänsyn till att partier med registrerad partibeteckning enligt RSV:s bestämmelser skall ha anmält sina kandidater under maj månad valåret bör det kravet kunna uppställas att samtliga listor — alltså även icke- auktoriserade särlistor— skall anmälas till centrala valmyndigheten senast två veckor efter den dag som fastställts för anmälan av kandidater.

Med nuvarande regler kan som nämnts varje väljare på valdagen kombinera en egen kandidatlista. Några särskilda kvalifikationer finns alltså inte för rätten att presentera en spränglista som uppfyller kravet att som första namn ha en av partiet anmäld kandidat. Här finns naturligtvis en möjlighet att förstärka skyddet för partibeteckningen genom att kräva visst antal namnunderskrifter. En sådan regel försvårar för riktigt små minoriteter att lansera särlistor. En sådan regel skulle kunna försvaras med att grupper som inte kan mobilisera tillräckligt stöd för att anmäla spränglista alltid har möjligheten att utnyttja det särskilda utrymmet på valsedeln för att skriva till

ett namn. Sannolikt skulle också risken för ett stort antal "chanslösa” listor minska med särskilda kvalifikationsregler av detta slag. Eftersom huvud- syftet med det föreslagna nya valsystemet är att öka väljarnas möjligheter att påverka personurvalet till de representativa församlingarna bör dock inte i detta sammanhang införas några nya restriktioner t. ex. krav på att kandi- datlista skall vara åtföljd av I 000, 500 eller 100 namnunderskrifter. Rätt att anmäla kandidatlista bör alltså enligt utredningens mening tillkomma varje röstberättigad person inom valkretsen.

Kandidatlistor och valsedlar (6 kap. vallagen)

Bestämmelserna rörande anmälan av kandidatlistor sammanföres lämpligen med reglerna rörande valsedlarna i 6 kap. vallagen. Detta kapitel föreslås därför få rubriken Kandidatlistor och valsedlar. Enligt nuvarande bestäm— melser ska till valsedlar användas särskilda blanketter som tillhandahålles av centrala valmyndigheten. På valsedel ska finnas partibeteckning. Valsedel bör dessutom innehålla namn på en eller flera kandidater, beteckning som visar för vilken valkrets sedeln är avsedd samt uppgift om det val för vilket sedeln gäller. Valsedel som upptar mer än ett kandidatnamn skall ha namnen upptagna i en följd under varandra så att ordningen mellan kandidaterna framgår. Som nämnts skall valsedel med registrerad partibeteckning som första namn uppta namnet på kandidat som tagits upp på listan över kandidater som partiet anmält.

Centrala valmyndigheten tillhandahåller blanketter till valsedlar till det antal som partierna beställer. I fråga om parti, som deltari riksdagsval och som vid det senaste riksdagsvalet fått eller vid det förestående valet får mer än 2,5 % av rösterna i hela landet, svarar statsverket för kostnaden för blanketter till valsedlar till ett antal som motsvarar fem gånger antalet röstberättigade i valkretsen. Motsvarande gäller för parti som utan att ha uppnått den angivna röstandelen är eller blir representerat i riksdagen.

Vid landstings- och kommunfullmäktigevalen gäller att statsverket svarar för kostnaden för motsvarande andel blanketter för de partier som är eller blir representerat i resp. församling.

För de partier som är berättigade att erhålla valsedelsblanketter ombesörjer centrala valmyndigheten även tryckningen utan ersättning. Övriga kan mot särskild ersättning erhålla tryckta valsedlar. Centrala valmyndigheten bestämmer sista dag när beställning av valsedlar skall göras för att leverans ska kunna ske senast 45 dagar före valdagen. Vissa möjligheter finns dock att lämna beställning även efter denna tidpunkt under förutsättning att leverans kan ske före valdagen.

Enligt vallagen ska väljarna i lokal där röstning äger rum ha tillgång till valsedlar som försetts med parti- och valbeteckning för parti som vid det senaste riksdagsvalet fått mer än 2,5 % av rösterna i hela landet. Vidare ska i vallokalen finnas blanketter till valsedlar.

Reglerna rörande valsedlarna i 6 kap. vallagen är utformade så att de ger stor frihet för väljarna att komponera egna valsedlar. Den som önskar göra en egen valsedel kan sålunda själv skriva in ett antal namn på en otryckt valsedelsblankett. Den som önskar ändra i valsedel distribuerad av parti kan

stryka namn på denna. I båda dessa fall gäller dock att det första namnet på listan måste vara upptaget i förteckningen över av partiet anmälda kandida- ter. I annat fall tillgodoräknas valsedeln endast partiet.

Reglerna gör det också möjligt för grupper som önskar presentera särlistor att i egen regi trycka eller stencilera namn på valsedelsblanketter. I praktiken trycks dock i det närmaste samtliga valsedlar genom den centrala valmyn- dighetens försorg. De egenproducerade valsedlarna utgör en obetydlig del av samtliga. Den stora frihet i detta avseende som vallagen medger utnyttjas sålunda av väljarna i obetydlig utsträckning. Med hänsyn härtill torde det i praktiken inte innebära någon större förändring att stadga att alla valsedlar ska tryckas genom den centrala valmyndighetens försorg. Eftersom alla röstberättigade föreslås få rätt att anmäla kandidater får därmed stadgas att samtliga röstberättigade även får rätt att beställa tryckta valsedelsblanketter. Någon ändring i ersättningsreglerna är inte nödvändig.

Det viktigaste skälet för att ge centrala valmyndigheten ensamrätt på framställningen av valsedlarna är den centrala roll som listorna spelar i sammanräkningsförfarandet. Genom en regel som stadgar att valsedlarna ska tryckas i centrala valmyndighetens regi vinnes garantier för likformighet och risken för att valsedlar inte ska kunna beaktas vid mandattilldelningen minimeras. Reglerna i vallagen kan också ges en enklare utformning. Det är dock viktigt att den kostnad som tas ut för tryckningen beräknas enligt självkostnadsprincipen. Annars finns en risk föratt regeln fördyrar framställ- ningen av mindre gruppers valsedlar och därigenom fungerar som en spärr mot särlistor. Något särskilt stadgande rörande detta i vallagen har inte bedömts som nödvändigt.

Vid valet används två typer av valsedlar. Normalt förutsätts att väljarna utnyttjar en valsedel av den utformning som framgår av sid 00. (Modell I).

Valsedlar av detta slag ska på samma sätt som hittills finnas i vallokalerna inom resp. valkrets. Det kan förutsättas att partierna liksom hittills kommer att distribuera dem till väljarna per post, i valbyråer, vid personliga besök osv. Den som endast önskar rösta på partiet lämnar valsedeln utan särskild markering, den som vill utnyttja personvalsmöjligheten sätter ett kryss för en av kandidaterna eller skriver till en egen kandidat.

Av praktiska skäl är det naturligtvis inte möjligt att stadga att alla postanstalter i hela riket ska tillhandahålla exemplar av alla valsedlar som anmälts till de olika valen. För att de röstberättigade som poströstar ska ges en möjlighet att rösta på kandidat även utan att ha tillgång till valsedel från hemmavalkretsen måste finnas en särskild valsedel som kan utnyttjas i dessa fall (Modell 11). Den får utformas enligt bilden på sid 172.

En valsedel med detta utseende ger väljarna möjlighet att även utan tillgång till tryckt valsedel avge röst på såväl parti som kandidat. Som en extra service kan för partier som erhållit 2,5 % av rösterna vid föregående val eller som är representerat i riksdagen tillhandahållas valsedlar med tryckt partibeteckning. Vidare bör på varje postanstalt finnas en förteckning över samtliga av partierna enligt 5 kap. anmälda kandidater. I denna förteckning kan väljaren slå upp sin egen valkrets/kommun/landstingskommun och läsa ut vilka kandidater som anmälts. Möjligheten att personrösta finns på detta sätt även för dem som poströstar.

I paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lag stadgas att kandidatlistor till val till riksdagen och för val av landstingsledamöter och kommunfull- mäktige skall anmälas till centrala valmyndigheten. Sådan anmälan skall göras senast två veckor efter den tidpunkt då parti med registrerad partibeteckning enligt 5 kap. 8 & skall anmäla kandidater till centrala valmyndigheten.

I paragrafen stadgas vidare att kandidatlista skall uppta kandidaterna i den ordning anmälaren anser att de bör vara upptagna på valsedeln. Vidare stadgas att varje röstberättigad har rätt att anmäla kandidatlista. För parti med registrerad partibeteckning tillkommer rätt att anmäla kandidatlistor även det ombud som anmälts enligt 5 kap. 8 &.

Reglerna i denna paragraf innebär att ett parti med registrerad partibeteck- ning kan anmäla sina kandidater i två omgångar. Om partiet så önskar kan först anmälas kandidater enligt 5 kap. 8 & och två veckor senare fullständiga kandidatlistor. Detta kan synas som en överorganisation. Det är enklare för sådant parti att anmäla samtliga kandidater i ett sammanhang. Om en sådan ordning fastställdes i lagen skulle samtidigt alla på kandidatlistorna upptagna namn kunna betraktas som av partiet anmälda och godkända som toppnamn på icke auktoriserade listor. Utredningen har dock stannat för att föreslå att det ursprungliga anmälningsförfarandet enligt 5 kap. 8é behålles och att samtliga listor anmäls senast fjorton dagar senare.

Anledningen till detta ställningstagande är framför allt omtanken om den fria nomineringsrätten. Om dessa två anmälningsdatum förs samman till ett blir de namn som godkänts som toppnamn på ”privata” listor inte offentliga förrän samtidigt som alla listor skall vara anmälda. En grupp som önskar anmäla en särlista måste då på andra vägar skaffa sig information om vilka kandidater som kommer att anmälas av partiet. I de fall nomineringsförfa- randet sker under stor tidspress t. ex. i samband med extraval kan en sådan ordning skapa svårigheter för dessa grupper. Med den föreslagna ordningen är de garanterade en tid på 14 dagar för sitt kompletterande nomineringsarbete. Reglerna behöver inte skapa några extra administrativa problem för partierna eftersom de självfallet kan välja att anmäla de fullständiga kandidatlistorna samtidigt med anmälan enligt 5 kap. 8 &. Ett sådant förfaringssätt innebär att den extra omgången slopas.

Även i ett annat avseende är det praktiskt att behålla den särskilda anmälningsordningen i 5 kap. 8 5. I de lokaler där röstning ska ske ska en förteckning över samtliga anmälda kandidater finnas till ledning för de väljare som önskar utnyttja personalvalsmöjligheten vid poströstning. De adminis- trativa problemen för centrala valmyndigheten och för postverket skulle öka betydligt om samtliga förekommande kandidater skulle ingå i denna förteckning. I stället för de nuvarande 20 000 namnen skulle förteckningen komma att uppta uppskattningsvis 200 000 namn.

2—4 åå

Paragraferna som motsvarar nuvarande 1—3 åå, innehåller regler rörande valsedlarnas utformning. Dessa regler kan göras betydligt enklare än f. n.

eftersom alla valsedlar ska tryckas i centrala valmyndighetens regi.

I 4 & finns bestämmelsen om att valsedel med registrerad partibeteckning som första namn ska uppta kandidat som är anmäld enligt 5 kap. 8 &. Det får ankomma på centrala valmyndigheten att kontrollera att anmälda listor uppfyller detta krav. Anmäls valsedel som ej upptar anmäld kandidat som första namn får beställaren inkomma med ny lista trots att anmälningstiden utgått. I annat fall bör tryckning vägras eftersom valsedeln inte kan tillgodoräknas kandidaterna vid mandatfördelningen. Om sådana listor distribuerades skulle nämligen väljarna på detta sätt kunna vilseledas och personrösta utan att detta påverkar valet annat än mellan partierna.

5—9 åå

Paragrafernas bestämmelser motsvarar reglerna i de nuvarande 4—8 55 rörande rätt att beställa valsedlar och få ett visst antal av dem bekostade med statsmedel.

105

I paragrafen, som motsvarar nuvarande 9 %, regleras tillgången på valsedlar vid poströstning och röstning genom lantbrevbärare. I dessa fall ska väljare ha tillgång till valsedel enligt modell II.

11%

Paragrafen motsvarar nuvarande 10 &.

Allmänna bestämmelser om röstningen (8 kap. vallagen)

I 8 kap. vallagen finns vissa allmänna bestämmelser om röstningen. Förändringar i dessa bestämmelser är nödvändiga endast i ett avseende. I 12 & stadgas att ”i vallokal skall finnas anslagna de listor som centrala valmyn- digheten upprättat över de kandidater som partierna anmält för valen i den valkrets till vilken valdistriktet hör”. Genom att det nya valsystemet förutsätter två anmälningsförfaranden, dels anmälan av kandidater till skydd av partibeteckning, dels anmälan av kandidatlistor, kan oklarhet uppstå beträffande vilket anmälningsförfarande som avses. Det bör med hänsyn härtill i paragrafen klart anges att det är anmälan för skydd av partibeteckning som avses.

Det kan förutsättas att partierna på samma sätt som hittills kommer att tillhandahålla sina valsedlar i vallokalen. Som en extra säkerhets- och serviceåtgärd till de väljare som vill utnyttja personvalsmöjligheten bör dock stadgas att valnämnden är skyldig att anslå ett exemplar av varje i valkretsen anmäld lista. Den väljare som av något skäl inte erhållit valsedel för det parti eller den särgrupp som han vill stödja kan därigenom erhålla information om anmälda kandidatlistor och med utnyttjande av icke förtryckt valsedel (modell 11) ändå stödja avsedd grupp eller kandidat. Bestämmelsen i det nya tredje stycket är alltså inte nödvändig för det föreslagna systemets funktion utan bör ses som en serviceåtgärd till väljarna.

Särskilda bestämmelser om röstning i vallokal (9 kap. vallagen)

95

I denna paragraf stadgas enligt nu gällande ordning att väljarna i vallokalen ska ha tillgång till blanketter för valsedlar och partimarkerade valsedlar för parti som vid senaste riksdagsvalet fått mer än 2,5 % av rösterna i hela riket. Begreppet ”blankett för valsedel” kommer inte till användning i den nya lagtexten. I stället anges att väljarna har tillgång till valsedlar med endast valbeteckning dvs. sedlar av modell II-typ. Dessutom kommer liksom tidigare att finnas valsedlar där endast partibeteckning tryckts upp men med utrymme för väljaren att skriva till ett kandidatnamn dvs. delvis ifyllda valsedlar av modell II—typ.

Särskilda bestämmelser om röstning på postanstalt, hos utlandsmyndighet och på fartyg (10 kap. vallagen)

Saå

I denna paragraf krävs en ren följdändn'ng p. g. a. den ändrade paragrafnum- reringen i 6 kap.

Preliminär och slutlig sammanräkning (13 och 14 kap. vallagen)

Preliminär rösträkning

Sammanräkningsförfarandet regleras i 13 och 14 kap. vallagen. I 13 kap. finns bestämmelser rörande den preliminära rösträkningen och i 14 kap. rörande den slutliga sammanräkningen.

Enligt bestämmelserna i 13 kap. skall valförrättarna omedelbart efter det att röstningen är avslutad preliminärt räkna de avgivna rösterna. Om val till riksdagen förrättats samtidigt med annat val, räknas riksdagsvalet först. Rösträkningen är offentlig och skall genomföras utan avbrott.

Rösträkningen inleds med att de ytterkuvert som inkommit från valnämnden granskas. Dessa innehåller de poströster som avgivits före valdagen. En kontroll företas att ytterkuverten

1. inte öppnats efter tillslutandet,

2. samma väljare inte avgivit mer än ett ytterkuvert, 3. väljaren är röstberättigad i valdistriktet,

4. väljaren inte röstat i vallokalen under valdagen.

De ytterkuvert som inte uppfyller kraven enligt ovan läggs åt sidan och skickas sedan separat till valnämnden. Övriga ytterkuvert öppnas och innerkuverten läggs i urnorna sedan anteckning skett om att väljaren utövat sin rösträtt.

Själva rösträkningen tillgår så att valkuverten och innerkuverten i urnorna

räknas. Därefter öppnas kuverten och valsedlarna ordnas i grupper efter partibeteckning. Antalet valsedlar inom varje grupp räknas och lägges därefter partivis i särskilda omslag. Valsedlar från valkuvert som innehåller mer än en valsedel eller valsedel som kan antas vara ogiltig räknas ej utan läggs tillbaka i valkuvertet och insänds separat till valnämnden.

Resultatet av valet antecknas i protokollet. Omslagen med valsedlar m. m. förseglas och överlämnas till valnämnden. De valkuvert och ytterkuvert som insänts från vallokalerna granskas sedan av valnämnden innan allt material översänds till länsstyrelsen för den slutliga sammanräkningen.

Den preliminära röstsammanräkningen gäller sålunda endast rösternas fördelning på olika partier. Mandatfördelningen inom partierna behandlas ej. Med hänsyn härtill finns ingen anledning att p. g. a. utredningens föreslagna valsystem göra några ändringar i förfarandet vid den preliminära samman- räkningen. I 13 kap. krävs därför endast en redaktionell ändring i 6 &.

Slutlig sammanräkning

Den slutliga sammanräkningen av valet verkställes av länsstyrelsen vid offentlig förrättning. Denna skall påbörjas så snart det kan ske. Vid den slutliga sammanräkningen prövar länsstyrelsen valsedlarnas giltighet. I fråga om riksdagsval bestämmer länsstyrelsen ordningen mellan kandidatnamnen på partiernas valsedlar i valkretsen i den utsträckning som behövs för utseende av riksdagsledamöter och ersättare för dem. I fråga om landstings- och kommun/itl/mäktigval fördelar länsstyrelsen platserna mellan partierna. Platserna fördelas för varje valkrets. Länsstyrelsen fastställer även för varje valkrets vilka personer som ska erhålla mandaten samt utser suppleanter för landstingsledamöter och kommunfullmäktige.

För riksdagsvalet fördelar centrala valmyndigheten mandaten på grundval av protokoll från länsstyrelsernas sammanräkning. Fördelningen måste ske centralt eftersom utjämningsmandaten skall fördelas såväl mellan partierna som mellan valkretsarna på grundval av röstsiffrorna. Fördelningen tillgår så att de fasta valkretsmandaten fördelas först. Därefter görs en fördelning av mandat baserad på samtliga röster med hela landet som en valkrets. Partierna tilldelas därefter utjämningsmandat till det antal som krävs för att dessa tillsammans med tidigare erhållna valkretsmandat skall motsvara det antal som partiet skulle få om hela landet utgjorts av en valkrets. Utjämnings- mandaten fördelas inom varje parti så att den valkrets som uppvisar högst jämförelsetal erhåller mandatet. För valkrets som tilldelats ett utjämnings- mandat framräknas därvid nytt jämförelsetal. _

Det av utredningen föreslagna valsystemet innebär att mandatfördel- ningen inom partierna och reglerna för ersättare och suppleanter ändras i grunden. Detta medför genomgripande ändringar i 14 kap. vallagen. Vägledande för utredningen har dock varit att i möjligaste mån bevara den arbetsfördelning mellan länsstyrelserna och centrala valmyndigheten som finns idag. Likaledes har de administrativa rutiner som utarbetats och som i dag fungerar mycket väl så långt möjligt lämnats utan ändring. Därigenom bör förutsättningarna förbättras för en smidig övergång till det nya syste- met.

Utredningens förslag innebär att länsstyrelserna liksom hittills — helt

handhar mandatfördelningen för landstings- och kommunfullmäktigevalen. Beträffande riksdagsvalet föreslås att länsstyrelserna utarbetar det underlag som krävs för mandatfördelningen inom partierna. Det innebär att länssty- relsen räknar samtliga röster samt fördelar dem på olika listor inom varje parti. Vidare räknar länsstyrelsen rösterna på varje lista och fördelar dem på Iiströster samt preferensröster på resp. kandidat. Resultatet av länsstyrelsens sammanräkning redovisas i ett protokoll som sålunda för varje parti redovisar

antal röster på partiet totalt, antal Iiströster på varje kandidatlista, antal preferensröster per lista på varje enskild kandidat. antal preferensröster totalt på varje enskild kandidat.

PPP:—

På grundval av dessa protokoll genomför sedan centrala valmyndigheten mandatfördelningen enligt den rutin som beskrivits i avsnittet om förslagets huvudprinciper i föregående kapitel.

1 och Zéå

Dessa paragrafer överensstämmer med nuvarande 14 kap.1 och 2 59".

I denna paragraf som motsvarar 3 & anges länsstyrelsens uppgifter i samband med sammanräkningen. Sålunda stadgas vad som skall tas upp i protokoll från sammanräkningen samt att länsstyrelsen i fråga om landstings- och kommunfullmäktigevalet även har att utse vilka personer som ska erhålla mandaten samt utses till suppleanter.

45)"

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, stadgas att valsedel utan preferensröst skall tillgodoräknas partiet som liströst samt att valsedel med preferensröst skall tillgodoräknas respektive kandidat som personröst. Valsedel med fler än en preferensröst tillgodoräknas partiet som liströst. På motsvarande sätt förfares med preferensröst på kandidat som ej är valbar eller om det inte går att avgöra vem som avses. Det sistnämnda fallet kan bli aktuellt i de fall väljarna utnyttjat en valsedel av modell II-typ eller skrivit in ”annan kandidat” på valsedlar av modell I-typ.

Bestämmelserna i paragrafen är så utformade att väljare som av misstag avlämnar en felaktig preferensröst dock är garanterade att stödja det avsedda partiet.

5.5

Denna paragraf motsvarar nuvarande 4 &. I paragrafen regleras grunderna för att förklara valsedel ogiltig. Vidare klaras ut hur man ska förfara om ett valkuvert innehåller fler än en valsedel. I dessa fall tillgodoräknas partiet och kandidaterna en röst under förutsättning att valsedlarna är identiska. Upptar

de olika preferensröster tillgodoräknas rösten endast partiet. Upptar de olika partibeteckningar förklaras de ogiltiga.

öoch R%

I dessa paragrafer regleras hur sammanräkningsförfarandet vid riksdagsvalet går till samt mer i detalj vad som ska införas i det protokoll som sedan ska avsändas till den centrala valmyndigheten.

Bestämmelsen i 755 sista stycket har närmast ”ordningskaraktär”. De åsyftade valsedlarna kan inte fördelas på listor och påverkar sålunda inte alls mandatfördelningen inom respektive parti. Ur kontrollsynpunkt bör dock dessa röster redovisas i protokollet. Annars stämmer inte slutsiffrorna vid en summering. något som kan bidra till tveksamhet angående sammanräk- ningen.

8s)

I denna paragraf, som överensstämmer med nuvarande 9 &, regleras mandat- fördelningen mellan olika partier.

9.5

I denna paragraf regleras mandatfördelningen inom varje parti. Enligt lagtexten räknas först för varje parti ut den s. k. valkvoten. Därefter granskas de enskilda kandidaternas preferensröster och de kandidater som erhållit lika många eller fler preferensröster än valkvoten förklaras invalda. Om flera kandidater erhållit fler preferensröster än valkvoten erhåller de mandaten i ordning efter antalet preferensröster.

Om mandat därefter återstår att fördela sker detta i två omgångar. Först fördelas mandaten mellan olika listor med hjälp av jämkad uddatalsmetod. Därvid bortses från preferensröster som avgivits på redan invalda kandidater. Om partiet gått fram med endast en lista bortfaller denna omgång.

De mandat som tilldelats resp. lista fördelas sedan mellan kandidaterna enligt den grundmodell med överföring av Iiströster som beskrivits i föregående kapitel. Som lagtexten är formulerad i sjätte stycket krävs därvid att Iiströster successivt omfördelas på övriga listor allteftersom kandidater som står på flera listor blir invalda. Denna lagtekniska lösning har valts för att enkelt och entydigt beskriva mandatfördelningsprincipen. Den motsvarar den lösning som tillämpas i den Belgiska vallagen. Rent praktiskt undviks den successiva omfördelningen genom att den sammanräkningsrutin följs som beskrivs i den allmänna beskrivningen.

Därvid görs röstöverföring av Iiströster successivt i samband med att varje mandat fördelas. En sådan hjälpregel kan utnyttjas av centrala valmyndig- heten utan att detta behöver anges i själva lagtexten.

Vid fördelningen av mandat mellan olika listor tillämpas alltså den jämkade uddatalsmetoden. Utredningen har i detta sammanhang övervägt även andra fördelningsmetoder men stannat för denna eftersom det innebär att samma princip tillämpas i båda etapperna. Det gör att valsystemet inte onödigtvis kompliceras och blir svårt för väljarna att föstå. I och för sig

innebär jämkningen av den första divisorn att de listor som samlar litet antal röster något missgynnas i förhållande till de större. Detta kan dock ses som en mindre spärr som bör motverka uppkomsten av många särlistor med små förutsättningar att erhålla mandat.

10%

I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 11 &, regleras hur ersättare för ledamöterna skall utses. Reglerna är så utformade att ersättare utses från samma listor som ledamoten. Sammanräkningsförfarandet fortsätter helt enkelt enligt den generella modellen så långt som krävs för att även ersättare ska utses. För varje kandidatlista som erhållit mandat skall utses tre ersättare. Ersättare för kandidat som valts p. g. a. personröster till ett större antal än valkvoten utses från den lista där kandidaten erhållit flest preferensröster. Har lista erhållit fler än tre mandat ska dock utses lika många ersättare som antal erhållna mandat.

I övrigt regleras hur man ska förfara om tillräckligt antal ersättare ej kan utses. I första hand utses då ersättare från annan lista för partiet i valkretsen. Till ersättare utses då den som står i tur att erhålla mandat för partiet i valkretsen. Om denna redan är utsedd till ersättare för ledamot från den egna listan blir han alltså ersättare för ledamöterna på två listor. Om ersättare inte kan utses med hjälp av dessa regler hämtas ersättare från annan valkrets. Därvid ska liksom f. n. endast en ersättare utses.

Ersättarna utses alltså efter ett listtroget system. Varje ersättare blir gruppersättare för samtliga ledamöter från listan. Den som blir förste ersättare blir sålunda förste ersättare för samtliga ledamöter som invalts från listan.

llå

I denna paragraf som motsvarar nuvarande 10 & tredje stycket, regleras s. k. dubbelvalsavveckling. Något bostadsband föreslås inte återinfört. Det innebär att partierna kan nominera kandidater som ej är bosatta inom valkretsen. Något förbud mot att en kandidat ställs upp i flera valkretsar finns inte heller. Därför krävs regler för vilket mandat en ledamot ska tillträda om han blir invald i fler än en valkrets.

Enligt nuvarande ordning skall kandidat i sådana fall tillträda mandatet i den valkrets eller för det parti där hans jämförelsetal är störst. Med den nu föreslagna ordningen blir antalet preferensröster avgörande. Ledamot ska tillträda mandatet i den valkrets där han genom flest preferensröster bidragit i störst utsträckning till att partiet erhållit mandatet.

Mandat som kandidat ej tillträder ska tillfalla den kandidat som står i tur att erhålla mandat på den eller de kandidatlistor från vilka kandidaten avvecklas. För att avgöra vem som står i tur att erhålla mandat görs en ny fördelning av Iiströster på dessa listor. De Iiströster som tillfallit kandidater som invalts från andra listor tranfereras i stället till de kandidater som står i tur uppifrån på listan. Den eller de kandidater som därefter erhållit flest totalt antal röster erhåller de ledigblivna mandaten.

Övriga kandidater på listan som redan blivit invalda berörs ej av denna omfördelning. Det är alltså endast de ledigblivna mandaten som "står på spel”

i denna omgång. Detta kan i och för sig teoretiskt innebära att en lågt placerad kandidat vid mandatfördelningen erhåller ett mandat på egna preferensröster till ett antal som är lägre än det totala antal röster som vid dubbelvalsav- vecklingen tillfaller en kandidat som ej blir invald.

Denna effekt skulle kunna undvikas om dubbelvalsavvecklingen innebar att hela mandatfördelningen inom listan gjordes om. Därvid skulle dock kandidat som blivit invald i en valkrets och därför betraktad som obefintlig i annan valkrets kunna komma att förklaras ej vald i den första valkretsen. Då måste även mandatfördelningen i den andra valkretsen i sin tur göras om. Sammanräkningsprocessen riskerar därmed att bli lång och komplicerad. Den valda lösningen kan ses som en kompromiss som innebär att liströster som transfererats till kandidater som inte får någon nytta av dem istället kommer de kandidater till godo som återstår och som partiet prioriterat högst. Dessa kandidater får därmed större chanser att erhålla just de ledigblivna mandaten.

Den valda metoden för dubbelvalsavveckling kan i vissa fall leda till att ett ledigblivet mandat inte erhålles av samma kandidat som skulle ha blivit utsedd till ersättare om den valde ej blivit dubbelvalsavvecklad. Detta är en effekt av regeln att dubbelvalsavvecklad kandidat betraktas som obefintlig när mandatet ska besättas med ny innehavare. Liströsterna får därvid en annan fördelning än om kandidaten först tillträder mandatet och sedan avgår ur den beslutande församlingen. Detta får beaktas av partierna vid nomine- ringen.

Vid dubbelvalsavveckling av flera kandidater skall de ledigblivna mandaten besättas med nya innehavare i den ordning som de avvecklade kandidaterna erhållit mandaten inom valkretsen.

En närmare beskrivning av dubbelvalsavveckling och utseende av sup- pleanter framgår av bilaga 4i vilken redovisas ett antal teoretiska exempel där mandatfördelningen genomförts i sin helhet.

12—15äå

I dessa paragrafer regleras förfarandet när sammanräkningen är genomförd samt reglerna för utseende av ny ledamot under innevarande mandatperiod m. m. Bestämmelserna överensstämmer med nuvarande 12—14 och 14 a åå.

Vid sådan förnyad sammanräkning som görs enligt 14 å då antalet ersättare gått ner så att ny ersättare skall utses fortsättes den tidigare avbrutna sammanräkningen. Liströster som överförts på kandidat som under mellan- tiden utsetts till ledamot eller i övrigt ej kan utses till ny ersättare skall därvid ej omfördelas. I sådana fall skulle nämligen ordningen mellan ersättarna kunna komma att rubbas. Den som blir utsedd till ny ersättare skall sålunda alltid erhålla sista platsen i ordningen mellan ersättarna. Motsvarande gäller vid förnyad sammanräkning för utseende av nya suppleanter för landstings- ledamöter och kommunfullmäktige enligt 30 h".

16—l8åä

I dessa paragrafer, som motsvarar nuvarande 15, 15 a och 15 b åå, regleras förfarandet vid sammanräkningen av landstingsvalen. I l6ä hänvisas till rutinerna i 6 & angående sortering av valsedlarna. I 17 och 18 && stadgas hur mandaten ska fördelas mellan partierna. Bestämmelserna innebär inte några förändringar i förhållande till den ordning som tillämpas i nuvarande valsystem.

19%"

I denna paragraf, som ersätter nuvarande 15 c &, stadgas att mandatfördel- ningen inom varje parti ska ske med tillämpning av reglerna i 9 ä'. Detta innebär att mandatfördelningen kommer att ske enligt samma modell som i riksdagsvalet.

ZOQ

I denna paragraf, som motsvarar nuvarande 17 och 18%, regleras hur suppleanter skall utses för landstingsledamöterna. Reglerna motsvarar de som tillämpas vid utseende av ersättare för riksdagsledamöterna.

Zlå

Dubbelvalsavvecklingen vid landstingsvalen löses enligt samma ordning som i riksdagsvalen. I denna paragraf, som ersätter nuvarande 16% första—tredje styckena, görs därför endast en hänvisning till reglerna i 11 &.

22 och 23 så

I dessa paragrafer regleras mandatfördelningen mellan partierna vid kommu— nalvalen. Bestämmelserna innebär inte någon förändring i förhållande till nuvarande regler i 15 d &.

245

Mandatfördelningen inom varje parti sker även vid kommunalvalen enligt den rutin som tillämpas vid riksdagsvalen. 1 paragrafen finns med hänsyn härtill endast en hänvisning till 9 &.

25.5

Enligt 2 kap. 2 ;" KL beslutar kommunfullmäktige om antalet suppleanter för kommunfullmäktigeledamöterna. Antalet skall utgöra viss andel, dock högst hälften av det antal platser som varje parti erhåller i kommunen. Om därvid brutet tal uppkommer, avrundas detta till närmast högre helt tal.

I denna paragraf regleras hur suppleanter ska utses för fullmäktigeledamö- terna. Tillvägagångssättet är anpassat till den rutin som skall tillämpas enligt nu gällande ordning (19 å).

26.5

För dubbelvalsavvecklingen krävs i denna paragraf, som ersätter nuvarande 16 & fjärde stycket, endast en hänvisning till 11 &. Tillvägagångssättet blir alltså identiskt med det som tillämpas vid riksdagsvalen och landstingsvalen. Detta innebär en förändring i förhållande till nu gällande ordning. Enligt 15 d fq' kan kandidat i dag bli vald till kommunfullmäktige för flera partier. Genom den samordning av reglerna med landstings- och riksdagsvalen som föreslås i denna paragraf i lagförslaget blir en sådan kandidat dubbelvalsav- vecklad och ska tillträda mandatet för det parti för vilket han erhållit flest preferensröster. Denna ändring motiveras av önskemålet att så långt möjligt likställa förfarandet vid de olika valen. Den nya ordningen stämmer också bäst överens med den representativa demokratins huvudprincip att kandi- daterna erhåller sina mandat som representanter för partierna och de väljargrupper som står bakom dessa.

27—31 55

I dessa paragrafer regleras förfarandet när sammanräkningen är genomförd samt reglerna för utseende av ny ledamot eller suppleant under innevarande mandatperiod. Dessa bestämmelser ersätter nuvarande regler i 20—24 åå.

Reservation

Av Rune Hammarbäck, Doris Håvik och Hilding Johansson

Personvals- och valkretsutredningen har haft till uppgift att överväga förändringar i valsystemet med sikte på en ändrad valkretsindelning och ändringar i själva valförfarandet. I det senare fallet pekar direktiven på möjligheterna att öka personvalsinslaget inom ramen för vårt riksproportio— nella valsystem. Utredningen har haft att pröva vilka förändringar i fråga om valsedelns utformning och förfarandet vid röstningen som kan vidtas för att öka inslaget av personval. Vidare borde möjligheterna att se över reglerna för mandatfördelningen inom partierna övervägas.

Valsystemet är av central betydelse i varje demokratiskt land. Vi har i Sverige en lång tradition att inte förändra de grundläggande spelreglerna för politiken — författningsreglerna — utan grundliga och allsidiga utredningar. Det har därigenom hittills varit möjligt för oss att besluta om dessa regler under bred enighet. I detta fall har den borgerliga utredningsmajoriteten valt att presentera ett förslag som på centrala punkter är otillräckligt utrett och vars effekter därför är svårbedömda. Detta gäller särskilt valsystemets tillämpning i de kommunala valen. Enligt vår mening krävs ytterligare utredningsarbete innan det är möjligt att ta ställning till de frågor som omfattas av utredningens direktiv. Vi kan därför inte ansluta oss till utredningsmajoritetens förslag.

Det hade funnits god tid till ytterligare arbete eftersom en ändring av valkretsindelningen och valsystemet i övrigt inte kan genomföras till 1979 års val. Ändringar med anknytning till valsystemet kan beslutas först efter ett relativt omfattande remissförfarande där remissinstansema (myndigheter och politiska partier) ges god tid att tränga in i förslagen och värdera dem utifrån tekniska och andra utgångspunkter. Med hänsyn härtill är det enligt vår mening inte möjligt att utarbeta en proposition på grundval av utredningens förslag förrän tidigast vid 1978/ 79 års riksmöte. Då har partiernas nomineringsarbete påbörjats och tiden är otillräcklig även för att anpassa valrörelseplaneringen i övrigt till eventuella nya förutsättningar.

För socialdemokratin har det alltid varit en bärande huvudprincip att värna om den politiska demokratin och att utveckla formerna för denna så att alla människors intressen blir representerade i beslutprocessen. Detta sker genom att så långt det är möjligt bereda allt fler tillfälle att aktivt delta i arbetet i de politiska beslutsförsamlingarna, i partier och andra folkrörelser. Men det måste också ske genom att det representativa politiska systemet stärks. I varje utvecklat samhälle måste en övervägande del av de politiska besluten fattas av valda representanter för övriga medborgare. Detta gäller såväl på riksnivå

som i kommuner och landsting.

I den representativa demokratin har de politiska partierna en nyckelroll. Det är genom arbetet i dessa som de enskilda människorna kan ge sina bidrag till samhällsutvecklingen på centrala områden. Inom de politiska partierna formas de alternativ som sedan bryts mot varandra i den politiska besluts- processen. Mycket av arbetet i riksdagen, landstingen och kommunfullmäk- tige skall ses som ett lagarbete där de förtroendevalda arbetar gemensamt för de intressen och förslag som partiernas medlemmar står bakom. Genom att engagera många människor i arbetet inom de politiska partierna förbättras förutsättningarna för en samhällsutveckling i hela folkets intresse.

Partiernas centrala roll är sedan länge erkänd. På olika sätt har statsmak- terna försökt att stärka deras möjligheter att effektivt representera olika medborgargrupper. Genom konkurrensen mellan partierna tillgodoses inte bara de aktiva medlemmarnas intressen. Partierna arbetar för att vinna förståelse och stöd för sin politik även bland de medborgare vars politiska aktivitet inskränker sig till att delta i de allmänna valen. Att många människor finner att denna strävan är av stor betydelse kan utläsas av det internationellt sett höga valdeltagandet i vårt land. Människorna anser i överväldigande utsträckning att det är meningsfullt att delta i valet och lägga sin röst på något av partierna.

Även om det höga valdeltagandet kan ses som ett hälsotecken är det enligt vår mening viktigt att ständigt uppmärksamma utformningen av den representativa demokratin och av människornas möjligheter att på olika sätt påverka samhällsutvecklingen.

För att den representativa demokratin skall fungera tillfredsställande krävs en god och nära kontakt mellan de förtroendevalda och deras uppdragsgivare. Denna kontakt får inte begränsas till de korta, hektiska valrörelserna utan måste finnas ständigt i det politiska vardagsarbetet. Om de valda represen- tanterna belastas med riksdagsarbete och kommunala sammanträden i en sådan utsträckning att de inte också kan vara verksamma i det lokala politiska arbetet och inom olika folkrörelser skapas svårigheter för folkstyret. Genom den allt större ärendemängden och genom frågornas tilltagande svårighets- grad tenderar arbetet i riksdagen och i de kommunala församlingarna att ta allt längre tid i anspråk. Tid måste tas från andra aktiviteter och från ledamöternas fritid och familjeliv. Dessa svårigheter har för riksdagsledamö- ternas del uppmärksammats inom arbetet i riksdagens arbetsformsutredning. Som ett första resultat av detta utredningsarbete har i riksdagens arbets- schema planerats in ett antal sammanträdesfria perioder då ledamöterna kan koncentrera sitt arbete till den egna valkretsen. Det är viktigt att detta arbete fullföljs och att ytterligare intresse ägnas åt frågan hur arbetet ska planeras för att medge goda förutsättningar för partimedlemmarna och övriga medbor- gare att fortlöpande komma i kontakt med sina riksdagsledamöter.

Samma synsätt låg bakom den socialdemokratiska regeringens initiativ att sedan kommunindelningsreformen genomförts göra en grundlig översyn av kommunallagen i syfte att ytterligare stärka den kommunala demokratin. Den nya kommunallagen, som riksdagen antog under våren 1977, bygger i allt väsentligt på detta arbete.Den nya lagen ger kommunerna större möjligheter att själva besluta om sina arbetsformer och att på olika sätt underlätta för nya grupper att engagera sig i det kommunalpolitiska arbetet.

Det är viktigt att kommunerna nu följer upp denna lagstiftning och utnyttjar de möjligheter till större öppenhet och insyn i det kommunala arbetet som skapats genom denna.

Att förstärka kontakten mellan väljarna och de valda är alltså en viktig uppgift. Det finns olika vägar att beträda i dessa strävanden. I direktiven till personvals- och valkretsutredningen pekar departementschefen på två alternativ med anknytning till valsystemet — ett ökat inslag av personval och mindre valkretsar.

Om vi först ser till alternativet att införa ett ökat inslag av personval i valsystemet kan vi konstatera att valrörelserna i Sverige i dag i allt väsentligt har karaktären av ett val mellan olika partier. Väljarna har på valdagen i första hand att välja mellan ett antal av partierna genom medlemmarnas aktivitet utformade valprogram. Partierna presenterar program och kandidater. Nomi- neringen av kandidaterna sker genom en intern beslutsprocess inom resp. parti där medlemmarna gemensamt värderar olika kandidaters kompetens och gör de avvägningar mellan olika intressen, som är nödvändiga, för att riksdags-, landstings- och kommunfullmäktigegrupperna i sin helhet skall få en allsidig och kompetent sammansättning. På valdagen tar väljarna i första hand ställning till de olika partierna. De som vill uttrycka preferenser för enskilda kandidater kan göra detta genom att stryka namn på valsedeln eller genom att komponera en helt egen valsedel. Dessa åtgärder blir dock i allmänhet utan betydelse för personurvalet.

Detta system för kandidatnominering och val är det naturliga i ett parlamentariskt system byggt på konkurrens mellan olika politiska partier. Partimedlemmarna har berättigade krav på att få välja ut de personer som skall företräda dem och arbeta för deras program i de beslutande församling- arna. Sympatisörer till de olika partierna kan engagera sig som medlemmar i partierna och får därmed möjlighet att delta i nomineringarna.

Något allmänt missnöje med den nuvarande ordningen i detta avseende finns inte. Grundlagberedningens undersökningar av nomineringarna vid 1970 års val visade att partiernas nomineringsarbete fyller högt ställda krav på en intern demokratisk beslutsprocess. Det råder också enighet om att statsmakterna inte skall gå in och på olika sätt reglera nomineringsarbetet. De som är anhängare av ett ökat inslag av personval i valsystemet betonar i allmänhet att ett sådant system tvingar fram en mer aktiv insats i valrörelsen från kandidaternas sida. Genom att väljarna på valdagen har att ta ställning inte endast till de olika partiernas program utan även till enskilda kandidaters kompetens tvingas de att bättre än hittills informera sig om de olika kandidaterna. Annars får deras valhandling ett drag av slumpmässighet över sig. Av detta följer att partierna tvingas till en mer ambitiös presentation av de enskilda kandidaterna. Kandidaterna måste delta mer aktivt i valrörelserna och koncentrationen av intresset på en mindre grupp centrala partiföreträdare minskar.

Principen bygger alltså på en ökad konkurrens mellan enskilda kandidater från samma parti. Därmed följer, som exemplen från Finland visar, stora risker för konflikter mellan kandidater från samma parti. En konkurrens kan uppstå som leder till att det gemensamma valprogrammet skjuts i bakgrunden i den lokala valrörelsen och att de grundläggande värderingar som skiljer partierna åt får mindre utrymme. Det kan också leda till stora krav

på kandidaternas resurser i olika avseenden. Det kan utvecklas så att kandidater med goda finansiärer (företag eller organisationer eller egen förmögenhet) eller som är välkända från nöjesbranschen eller idrottslivet slår ut andra kompetenta partiarbetare. Det finns en risk vid ett mer utpräglat personvalssystem att partierna tvingas att nominera ”kändisar” som inte har praktisk erfarenhet av samhällsarbete som dragplåster i konkurrensen med andra partier. En sådan utveckling kan leda till en sämre kompetens i den beslutande församlingen samt också till en alltför stor omsättning av ledamöter. Det kan vara svårt för kandidater som inte är beredda att "sälja sig” på ett utåtriktat sätt att bli invalda. Politiker som tvingas att medverka i kortsiktigt impopulära eller omstridda beslut av stor betydelse för en positiv utveckling på längre sikt kan bli utstraffade i nästa val.

En utveckling som kan leda till sådana effekter är vi inte beredda att acceptera. Som framhållits är arbetet i riksdagen, landstingen och kommun- fullmäktige i första hand ett tungt och ansvarsfullt lagarbete som måste kunna bedrivas utan sidoblickar på enskilda ledamöters möjligheter att bli återvalda i konkurrens med kamrater i partigruppen. En amerikanisering av valrörelsen där enskilda kandidater uppträder som entreprenörer i politik vore ett steg i fel riktning när vi strävar efter en representation för de breda grupperna i politiken. En sådan utveckling skulle öppna dörren för de ekonomiskt starka att påverka folkstyrelseorganens sammansättning på ett sätt som vi hittills varit förskonade från i vårt politiska liv.

Den borgerliga utredningsmajoritetens förslag innebär inte ett renodlat personval. Det kan beskrivas som en kompromiss mellan ett renodlat personval och ett partival av det slag som vi nu har. Konstruktionen är tekniskt intressant eftersom den innebär att effekten av personvalsmomentet blir beroende av väljarnas intresse att utnyttja möjligheterna. Det är därmed samtidigt svårt att bedöma risken för en sådan oönskad utveckling som diskuterats ovan. Det är naturligtvis inte omöjligt att väljarnas intresse för personvalet blir så litet att alltsammans kommer att framstå som en skenreform.

För en sådan utveckling talar det förhållandet att valsystemet föreslås bli tillämpat i de nuvarande vidsträcka länsvalkretsama. Det är förenat med stora svårigheter för kandidaterna i alla valkretsar att vara verksamma och personligen göra sig kända för väljarna. Väljarna kommer därför inte att ges reella förutsättningar att i tillräcklig utsträckning informera sig om alla kandidater. De kommer liksom f. n. att vara hänvisade till den rekommen- dation som partiernas rangordning på listan innebär. I den utsträckning de ändock vill delta i personvalet återstår för dem att falla tillbaka på den information som de kan erhålla genom massmedia, annonser och politiska pamfletter. Det blir då inte ett personval grundat på en så god och nära kontakt med kandidaterna som är nödvändig. Riskerna för att stora ekonomiska resurser skall bli av betydelse för valutgången ökar också. Dessa risker borde ha ägnats större intresse under utredningsarbetet. Majoriteten är medveten om svårigheterna i detta avseende men har inte varit beredd att avsätta nödvändig tid till att närmare studera frågan om en reglering av de enskilda kandidaternas valrörelsefinansiering.

Ett personvalssystem av det slag som utredningsmajoriteten förordar kräver sannolikt av flera skäl väsentligt mindre valkretsar. Personval anses

leda till en bättre kandidatkännedom bland väljarna. För att ett sådant valsystem skall fungera krävs i sin tur en betydande kandidatkännedom. Denna kan sannolikt endast etableras i mindre valkretsar. Med ett person- valssystem rubbas också den inomregionala balans mellan olika delar av valkretsen som arbetas fram i nomineringsarbetet. I de kommunala valen kan t ex kandidaterna från tätorter komma att konkurrera ut glesbygdskandida- terna eftersom de senare har färre väljare som känner en lokal samhörighet med dem. 1 riksdagsvalen kommer kandidater från befokningstäta områden inom valkretsen att ha ett bättre utgångsläge än kandidater från mindre befolkningsrika områden. Den ”överrepresentation” av glesbygderna som både i riksdagsvalen och i kommunalvalen ofta åstadkoms under nominer- ingsarbetet kan komma att rubbas i de stora valkretsarna. En rättvis lokal representation kan med ett personvalssystem endast garanteras med jämfö- relsevis små valkretsar.

Med mindre valkretsar följer emellertid andra problem. En minskning av valkretsstorleken till fem mandat kräver att antalet utjämningsmandat ökar. Sambandet mellan valresultatet i den enskilda valkretsen och mandatfördel- ningen upplöses därvid. Detta försvagar i sig personmomentet i valet och skapar även andra svårigheter. Dessa minskas naturligtvis om förändringen görs mindre omfattande än vad som förutsätts i det alternativ med 54 valkretsar som utredningen närmare analyserat. Utredningsmajoriteten har dock inte varit beredd att göra den grundliga analys av dessa frågor som är nödvändig.

I utredningens direktiv anförs beträffande valkretsindelningen att de sakkunniga bör försöka åstadkomma valkretsar som är mer likformiga när det gäller folkmängd än f. n. Särskilt bör man undvika valkretsar med så stor folkmängd som våra större valkretsar nu har. Även om utgångspunkten bör vara en viss likformighet i fråga om folkmängden i valkretsarna är det dock enligt direktiven givet att olikheter måste accepteras. Lokala faktorer, såsom näringsgeografisk intressegemenskap, folktätheten i olika områden och andra förhållanden kan motivera avvikelser från vad som i regel bör eftersträvas. Vidare anförs att varje valkrets bör bestå av ett geografiskt sammanhängande område. Valkretsarnas gränser bör inte skära läns- eller kommungränser.

Av hänsyn till direktivens utformning i denna del har utredningen utarbetat två modellindelningar av landet i nya valkretsar. Som framgår av redovisningen i betänkandet har syftet med indelningen i 34 resp 54 valkretsar i första hand varit att studera behovet av utjämningsmandat vid olika valkretsstorlekar. Indelningsarbetet gav också en grund för bedöm- ningen av möjligheterna att förena de olika villkor som specificeras i direktiven. Inget av förslagen kan ses som ett färdigt alternativ vilket kan läggas till grund för ett definitivt förslag. För detta krävs en omfattande överarbetning där gränserna förde enskilda valkretsarnajusteras med hänsyn till sådana lokala faktorer som nämns i direktiven. Utredningsmajoritetens förslag till uppdelning av de större valkretsarna ansluter sig till en av dessa modellindelningar och tar enligt vår mening inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till de lokala förhållandena. De föreslagna valkretsarna har i flera avseenden en geografisk utsträckning som inte ter sig naturlig. Vi har inom utredningen begärt ett fortsatt arbete i denna fråga syftande till en indelning

med mer naturligt utformade valkretsar.

Avslutningsvis bör något nämnas om det föreslagna valsystemets tänkbara effekter för de kommunala valen. Utredningen har gjort en noggrann analys av personvalssystemets tekniska egenskaper. Denna har visat att ett system där väljarna ges rätt att lämna endast en preferensröst rent tekniskt bör fungera i valkretsar med det mandatantal som är aktuellt i riksdagsvalet. I de kommunala valen har valkretsarna dock i många fall betydligt fler mandat. Vid 1976 års val fanns 190 icke valkretsindelade kommuner med fler än 35 mandat i kommunfullmäktige. I så stora valkretsar finns en betydande risk för att personrösterna koncentreras på ett fåtal ledande kommunalpolitiker i sådan utsträckning att de sista mandaten kan komma att fördelas på grundval av ett begränsat antal personröster. Därigenom införs ett inslag av slump- mässighet i valsystemet samtidigt som risker för röstkupper av olika slag ökar. Mandatfördelningssystemets funktionssätt vid dubbelvalsavveckling som är vanlig i kommuner med flera valkretsar är inte heller tillräckligt penetrerat. Det är därför på grundval av nu föreliggande analyser svårt att bedöma riskerna för att överraskande och oönskade resultat skall uppstå i de fall kandidater invalts i flera valkretsar. Här krävs ytterligare undersökningar som inte varit möjliga att genomföra med hänsyn till önskemålet att utredningen skulle presentera sitt arbete redan under hösten 1977.

Utredningsmajoritetens förslag är på avgörande punkter otillräckligt utrett. För att det ska vara möjligt att ta ställning till förslaget har vi begärt kompletterande utredningar av följande frågor.

1. Möjligheterna att reglera kandidaternas valfinansiering för att undvika att ekonomiska förhållanden får betydelse för valutgången.

2. En närmare analys av valkretsindelningen syftande till en indelning som tar mer hänsyn till olika lokala förhållanden än vad majoritetsförslaget gör.

3. En grundlig undersökning av valsystemets konsekvenser för de kommu- nala valen och valkretsindelningen vid dessa.

Utan dessa ytterligare utredningar är det enligt vår mening inte möjligt att ta ställning till en reform av valsystemet av det slag som utredningsmajori- teten förordar. Valsystemet är en livsnerv i folkstyrelsen med vilken man inte experimenterar. Det finns god tid för ytterligare arbete. En förändring av valsystemet och valkretsindelningen till 1979 års val är som nämnts otänkbar redan av det skälet att partiorganisationerna måste ges god tid att anpassa sitt nomineringsarbete och sin valrörelseplanering till en ev ny ordning.

Särskilt yttrande

Av Valter Åman

Ett ökat inslag av personval i valsystemet aktualiserar flera frågeställningar både av ideologisk och teknisk natur. Den representativa demokratin i vårt land bygger på verksamheten inom de politiska partierna. För de stora medborgargrupperna är ett starkt och vitalt partiväsende nödvändigt. Deras intressen blir representerade i det politiska arbetet endast genom kompetenta företrädare för olika partier. De enskilda människornas medverkan i samhällsarbetet måste med nödvändighet i första hand ske genom delta- gande i partiernas arbete. När vi överväger ändringar i valsystemet måste partiernas centrala roll i folkstyrelsen beaktas. Ett valsystem som försvagar de politiska partierna kan inte accepteras eftersom därmed stora medborgar- grupper riskerar att bli sämre företrädda i de beslutande församlingarna.

Samtidigt som vi slår vakt om partiernas möjligheter att effektivt arbeta för sina på ideologiska grunder utarbetade program och handlingsalternativ kan vi konstatera att en stor mängd väljare av olika skäl inte vill aktivt ansluta sig till något av partierna. Dessa väljare har i dag mycket begränsade möjligheter att utöver partivalet även påverka kandidaturvalet till riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige. De möjligheter som finns att på valdagen stryka kandidater från valsedeln eller att komponera helt nya valsedlar blir i allmänhet betydelselösa demonstrationer eftersom det stora flertalet av väljarna lämnar oförändrade valsedlar. Detta kan naturligtvis ses som en begränsning i väljarnas inflytande på valdagen. Ett ökat inflytande för väljarna över personvalet skulle sannolikt öka intresset för politiken i allmänhet och bidra till en närmare kontakt mellan väljare och valda. Som framhålls både av utredningsmajoriteten och de socialdemokratiska reser- vanterna är en god kontakt mellan väljarna och deras företrädare i de politiska organen en viktig förutsättning för att den representativa demokratin skall fungera väl.

Det valsystem som utredningen föreslår innebär enligt min mening en väl avvägd kompromiss mellan de olika krav som måste ställas på ett person- valssystem. Personvalet är fakultativt och de väljare som så önskar kan ansluta sig till den rangordning mellan kandidaterna som partierna rekom- menderar. Partiernas nomineringsrätt bevaras och personvalet kommer i allt väsentligt att gälla kandidater som partiernas medlemmar enats om att presentera för väljarna. Den föreslagna modellen för överföring av oföränd- rade partiröster till kandidaterna i den ordning som partierna rekommenderat dem garanterar att partimedlemmarnas preferenser blir utslagsgivande i de fall intresset för att delta i personvalet är litet. Risken för röstkupper av olika

slag synes därför obetydlig. Samtidigt bör med den valda lösningen incita- menten vara små för att enskilda kandidater skall satsa stora ekonomiska resurser i valrörelsen. Sannolikheten för att en sådan kampanj skall lyckas kan med hänsyn till röstöverföringen av partiröster och de värderingar som präglar politiken i vårt land bedömas som liten.

Det är naturligtvis svårt att med säkerhet bedöma effekterna av en reform av valsystemet a v det slag som utredningen föreslår. Jag delar reservanternas bedömning att det varit önskvärt att arbeta vidare med frågorna om en offentlig redovisning av valfinansieringen och mer naturligt utformade valkretsar i riksdags- och kommunvalen. Därvid borde intresset ha koncen- trerats på mindre valkretsar. Om personvalssystemet införs i de stora valkretsar, som vi har i dag och som i stor utsträckning blir oförändrade enligt vån förslag, är risken stor för att reformen får begränsad betydelse. Det är enligt min mening inte troligt att väljarna i större utsträckning kan skaffa sig den kandidatkännedom som är nödvändig utan att valkretsarnas storlek begränsas kraftigare än i vårt förslag. De väljare som handlar rationellt måste i flertalet fall säga sig att de inte har underlag för en rättvisande bedömning av alla kandidater. De kommer därför att ansluta sig till partiernas nominering. Med mindre valkretsar skulle å andra sidan redan därmed skapas bättre förutsättningar för en god och fortlöpande kontakt mellan väljare och valda. Då förbättras också förutsättningana för ett reellt personval.

En mer genomgripande reform av valkretsindelningen förutsätter ytterli- gare utredningsarbete. Gränserna mellan olika valkretsar måste fastställas med hänsyn tagen till näringsgeografiska och andra förhållanden vilka bäst kan bedömas av de myndigheter och andra remissinstanser som är verk- samma inom respektive område. Det har inte varit möjligt för utredningen att slutföra detta arbete.

Mot bakgrund av det anförda har jag för min del inte motsatt mig utredningsmajoritetens förslag. Jag anser emellertid att den föreslagna personvalsreformen endast kan ses som ett första steg på utvecklingen mot ett valsystem som bättre tillgodoser önskemålet om en god och nära kontakt mellan de förtroendevalda och deras uppdragsgivare. De ytterligare utred- ningar som föreslås i den socialdemokratiska reservationen är nödvändiga och bör genomföras utan onödigt dröjsmål.

Bilaga 1 PM rörande analyser av de två alternativa valkretsindelningarna

Inledning

I denna PM redovisas resultatet av de inledande testkörningar som genom- fördes med de två alternativa valkretsindelningar som presenteras i kapitel 3. Syftet med testkörningarna är att belysa hur stort antal utjämningsmandat som krävs för att mandatfördelningen i riksdagen med någon grad av säkerhet skall överensstämma med det proportionella valresultatet.

Författningsutredningens undersökningar av valsystemets verkningar

Bakgrund

I samband med författningsutredningens arbete genomförde professor Carl- Gunnar Jansson en analys av mandattilldelningen vid användning av den jämkade uddatalsmetoden. Undersökningen finns redovisad i SOU 1961:21 sid. 217—362. Huvudfrågeställningen i denna undersökning gällde under vilka omständigheter ett partis mandatandel tenderar att överensstämma med dess röstandel. och under vilka omständigheter partiet tenderar att bli över- resp. underrepresenterat dvs. när mandatandelen över- resp. under- stiger röstandelen. Särskilt studerades effekten av olika spärrdivisorer.

Det valsystem som nu tillämpas i Sverige är konstruerat så att i en första omgång tillämpas denjämkade uddatalsmetoden vid fördelning av valkrets- mandaten. I denna omgång uppstår de effekter av valsystemet på mandat- fördelningen som Jansson studerade i sin undersökning. Över- resp. underrepresentation kompenseras sedan med utjämningsmandaten så att ett riksproportionellt valresultat erhålles. Ju större avvikelse från proportionell fördelning som uppstår vid fördelningen av valkretsmandaten desto fler utjämningsmandat krävs. Det kan med anledning härav vara av intresse att inledningsvis något uppmärksamma Janssons resultat.

Faktorer som påverkar mandatfördelningen vid proportionella valsystem

Enligt Jansson varierar ett partis mandattilldelning i en given valkrets mer eller mindre kraftigt med följande faktorer:

204

Antal mandat i kretsen Fördelningsmetoden Partiets röstprocent Övriga partiers röstandelar Antal partier

SAF—SNI”:—

Partiets totala andel av mandaten är förutom av dessa faktorer också beroende av variationer i röstandelar mellan valkretsarna.

Antalet mandat i valkretsen är av grundläggande betydelse för möjlighe- terna att uppnå en strikt proportionell fördelning av dessa. 1 en valkrets med fem mandat svarar varje mandat för 20 % av rösterna. Vid en proportionell fördelning av mandaten kommer ett parti som har mellan 0 och 10 % av rösterna inte att erhålla något mandat. Partier med mellan 10 och 20 % av rösterna får ett mandat trots att de endast är berättigade till mellan 0,5 och 1 mandat. Ett sådant parti blir alltså överrepresenterat. Dessa effekter uppstår på grund av det triviala förhållandet att mandaten är hela tal medan röstandelarna går att ange med bråktal. Som framgår av figur 1 leder detta förhållande till en periodisk över- eller underrepresentation. Ju fler mandat som finns i kretsen desto kortare "våglängd” eftersom varje mandat motsvarar en mindre andel av rösterna.

5 mandat

+ 1,0

! .-' O

6 mandat

+ 1,0

| b

& mandat

Skillnad mellan faktisk och proportionell tilldelning + b O

0 10

Uddatalsmetoden

20 30 40 50 60 70 80 90 100 Procent röster

- ——- Jämkade uddatalsmetoden med spärrdivisorn 1,4 (när kurvan inte sammanfaller med uddatalsmetodensl

Figur ] : Skillnad mellan faktisk och proportionell mandattilldelning. Källa: SOU 1961:21 sid. 320.

I figuren har också angivits hur det intervall där ett parti inte erhåller något mandat påverkas vid en övergång från uddatalsmetoden till en jämkning av första divisorn tilll. 4. Vid den rena uddatalsmetoden blir partier vars andel av rösterna är ] (där m är antalet mandat i kretsen) utan mandat. Vid

2j n jämkning av forsta divisorn förlängs detta intervall. Det kan uträknas med formeln

S

2m+s—1 där

m = antal mandat i kretsen s = första divisorn.

Vid uddatalsmetoden och IO-mandatsvalkretsar blir partier som har mindre än

1 — _1 _ o TW] 20 — 5 /o orepresenterade.

Vid en jämkning av första divisorn till 1.4 gäller att partier med mindre än

Willi—T— = % = 6.8 % blir orepresenterade. 1.4 20.4 En sänkning av mandatantalet till 5 mandat får följande konsekvenser 1 _ 1 _ o 2-5+l—l "% _10/0 1.4 1_. 4

O 2-5+1.4—l 1—0.4 :'1355 Beräkningarna ovan gäller ett förenklat fall med endast två partier. De

belyser emellertid principen vilken gäller även för situationer med fler partier. En sänkning av antalet mandat i valkretsen "förlänger” betydligt det intervall i vilket ett parti inte erhåller något mandat. Av beräkningarna framgår också effekten av 1.4-spärren, vilken alltså försvårar för partierna att erhålla sitt första mandat. En mindre jämkning av den första divisorn till 1.2 skulle ge följande intervall innan partierna erhåller sitt första mandat.

1.2 = 12_ .. 2-10+1.2—1 20.2 5'96 1.2 = l.2_12% 2-5+1.2—1 10.2

1 Janssons undersökning redovisas på motsvarande sätt situationen vid tre partier (sid. 321—329). Det är därvid nödvändigt att använda ett koordinat- system med två axlar. Situationen med 5 partier går inte att redovisa visuellt i en tvådimensionell figur. I tabell 1 vilken hämtats från undersökningen (sid. 334) kan dock utläsas i vilka intervall partierna blir över- resp. underrepre- senterade i ett antal slumpmässigt generade valresultat. Av tabellen kan utläsas att partierna i 5-mandatsalternativet vid användning av 1.2 som första

Tabell ]: Medelskillnaden mellan faktisk och exakt proportionell tilldelning vid olika röstandelar i valkretsar med 5 och 8 mandat vid spärrdivisionerna 1,2 och 1,4 i de 169 genererade fallen

___—___.___——_————————————

Röst- 5 mandat 8 mandat andel, Exakt. Fakt. mcdcl- Skillnad Exakt. Fakt. incdel- Skillnad klass- prop. tilldeln. takt. o. prop. Ant. prop. tillrlcln. fakt. o. prop. Ant. "2,1” tilldcl- div. div. div. div. 0b5- tilldel- div. div. div. div. obs. /0 ning 1,2 1,4 1,2 1,4 ning 1,2 1,4 1,2 1,4 0,45 0,0225 _ _ _ _ 0 0,0360 _ 0,04 _ 0,04 188 1,45 0,0725 0 0 _0,07 _0,07 273 0,1160 _0,12 _0,12 97| 2,45 0,1225 0 O —0,12_0,12 278 0,1960 _0,20_0,20 96 3,45 0,1725 _ _ —' _ 12 0,2760 _ 0,28 _ 0,28 174 4,45 0,2225 0 0 _ 0,22 _ 0,22 221 0,3560 _ 0,36 — 0,36 141' 5,45 0,2725 0 0 _ 0,27 — 0,27 220 0,4360 _ 0, 44 _ 0, 4-1 45 6,45 0,3225 O 0 _ 0,32 _ 0,32 148 0,5160 — 0 45 _ 0,52 7,45 10,3725 0 0 ._ 0,37 — 0,37 81 0,5960 8,45 0, 4225 0 0 _ 0,42 _ 0,42 81 0,6760 9,45 0, 4725 0, 0153 0 — 0,46 _ 0,47 131 0,7560 10,45 03225 _ 0, 2231 0._1___ __ 0 30 + 0,52 132 0,8360 11,45 0,5725 0 ,6201 0,1589 + 0 06 0,41 151 0,9160 12,45 0,6225 0, 8917 0, 4937 + 0,27 013 157 0,9960 13,45 0,6725 1 0, 8355 + 0,33 +0, 16 152 1,0760 14,45 0,7225 1 0,9719 + 0,28 + 0,25 178 1,1560 15,45 0,7725 1 0,9941 + 0,23 + 0,22 170 1,2360 16,45 0,8225 1 1 + 0,18 + 0,18 168 1,3160 , 17,45 0,8725 1 1 + 0,13 + 0,13 139 1,3960 , 18,45 0,9225 1 1 + 0,08 + 0,08 172 , 7 ). , 19,45 0,9725 1 1 0 03 0 03 141 1,5560 1,8390 1, 9380 + 0,28 20,45 1,0225 1 1 _ 0,02 — 0,02 100 1,6360 21,45 1,0725 1 1 —0,07 _0,07 114 1,7160 22,45 1,1225 1 1, 0085 — 0,12 — 0,11 118 1,7960 23,45 1,1725 1 10090 —0, 17 _ 0,16 110 1,8760 24,45 1,2225 1,0602 1,0964 —0, 16 — 0,13 83 1 9500 25,45 1,2725 1,0682 1,1705 _ 0, 20 _ 0 10 88 2,0360 26,45 1,3225 1,16921,4308 — 0,15 + 0,11 65 2,1160 3,45 .__1,3_725 1 3140 1 4884 —0 00 + 0,12 86 2,1060 28,45 1,4225 1, 5593 1, 8103 + 0,14 + 0,39 58 2,2760 29,45 1,4725 1, 6709 1,8228 + 0,20 + 0,35 79 2 3560 30,45 1,5225 1,8276 1, 9310 + 0,31 + 0,41 29 2,4360 31,45 1,5725 1,7813 1,9003 + 0,21 + 0,33 64 2,5160 32,45 1,6225 1,9500 2 + 0,33 + 0,40 40 2,5960 33,45 1,6725 1,9574 2 + 0,28 + 0,33 47 2,6760 34,45 1,7225 1,9677 2 + 0,25 + 0,28 31 2,7560 35,45 1,7725 2 2 + 0,23 + 0,23 99 2,8300 36,45 1,8225 2 2 + 0,18 + 0,18 45 2,9160 37,45 1,8725 2 2 + 0,13 + 0,13 41 2,9960 38,45 1,9225 2 2 + 0,08 + 0,08 37 3,0760 3,3031 3, 0469 —0,04 _0, 03 39,45 1,9725 2 2,0222 + 0,03 + 0,05 90 3,1560 40,45 2,0225 2,0465 2,0952 + 0,02 + 0,07 43 3,2360 3 1600 3 1538 8—0 08 8_0 08 41,45 2,0725 2,1765 2,2647 + 0,10 + 0,19 34 3,3160 3, 3250 3, 3500 + 0, 01 + 0,03 4 42,45 2,1225 2,1667 2,3333 + 0,04 + 0,21 42 3,3960 3,4035 3,6842 + 0,01 + 0,29 57 43,45 2,1725 2,1970 2,4000 + 0,02 + 0,23 66 3,4760 _ _ _ _ 9 44,45 2,2225 2,2264 2,3846 0 —— 0,16 53 3,5560 _ _ _ _ 18 45,45 2,2725 _ _ _ 14 3,6360 3,8205 3,8974 + 0,18 + 0,26 39 46,45 2,3225 2,4848 2,7273 + 0,16 + 0,40 33 3,7160 3,7674 4 + ,05 + ,28 43 47,45 2,3725 2,6792 2,8148 + 0,31 + 0,44 53 3,7900 _ _ _ _ 15 48,45 2,4225 2,4565 2,8043 + 0,03 —- 0,38 46 3,8760 _ _ 12 49,45 2,4725 _ _ _ — 9 3,9560 4 ,0286 4,1714 + 0, 07 + 0,22 35 50,45 2,5225 _ _ _ _ 20 4,0360 4 ,0357 4 0 _0, 04 28 51,45 2,5725 2,8182 2, 697 + 0,25 + 0,40 33 4,1160 _ _ _ _ 15 52,45 2,6225 2,8718 3 + 0,25 + 0,38 39 4,1960 — _ _ — 19 53,45 2,6725 _ _ _ _ 3 4,2760 _ _ _ _ 18 54,45 2,7225 _ _ _ _ 11 4,3560 _ _ — _ 23 55,45 2,7725 3 3,1923 + 0,23 + 0,42 26 4,4360 _ _ _ _ 13 56,45 2,8225 3,0278 3,0833 + 0.21 + 0,26 36 4,5160 _ _ _ _ 24

divisor blir underrepresenterade upp till 10,5 % av rösterna. Vid 1.4 som första divisor gäller motsvarande till 12,5 % av rösterna. Därefter är partierna överrepresenterade till 19,5 % av rösterna då en ny period av underrepresen- tation inträder i intervallet 205—27.5 (25.5) %. Därefter inträder ånyo en överrepresentation.

Som framgår av tabellen är periodiciteten annorlunda om antalet mandat ökar till 8. Perioderna blir kortare och flera.

De sist refererade resultaten bygger på simulerade valresultat och belyser situationen i en enskild valkrets. Om alla valkretsar är lika stora och partiernas röstandelar är konstanta kommer också det totala valresultatet att visa motsvarande fluktuationer. Ett parti som har 7 % av rösterna kommer då vid 5- mandatsalternativet att bli helt utan mandat medan partiet vid 8- mandatsalternativet blir utan mandat vid användningen av 1.4 som första divisor eller får 1 mandat per valkrets vid användning av 1.2 som första divisor.

len realistisk situation uppkommer emellertid två slags variationer mellan valkretsarna. För det första varierar mandatantalet mellan olika valkretsar. Detta innebär att gränsvärdena kommer att ligga olika högt. Ett parti som har en konstant röstandel kommer alltså i vissa valkretsar att bli överrepresen- terat och i vissa underrepresenterat. Dessutom varierar ett partis röstandel mellan olika valkretsar. l realiteten är variationerna mellan partiernas styrka i olika valkretsar betydande. Detta innebär att partierna i olika valkretsar kommer att ha röstandelar i olika intervall och därmed ibland bli över- och ibland underrepresenterade. Båda dessa slag av variationer leder till att periodiciteten blir mindre framträdande i totalresultatet i de verkliga valen.

För att ge en mer realistisk bild av betydelsen av olika spärrdivisorer i den svenska situationen kring 1960 gjorde Jansson en analys där visserligen partiernas styrka antogs vara konstant i alla valkretsar men där valkretsarnas storlek varierade som iden svenska valkretsindelningen. Resultatet framgår av figur 2. Av denna kan utläsas att partierna under 10 % blir underrepre- senterade med 1.2 som spärrdivisor. Vid en jämkning av första divisorn till 1.4 fortsätter "diskrimineringen" t. o. m. 12 %. Även mellan 15 och 17 % inträder en fas där partierna får färre mandat än vad som motsvaras av röstandelen.

Av figuren kan utläsas en tendens till överrepresentation för större partier. Eftersom denna är en slags "spegeleffekt" av att de små partierna är underrepresenterade är denna tendens starkare för 1.4-alternativet än för 1.2— alternativet. Enligt Jansson antyder värdena i tabellen vidare att denjämkade uddatalsmetoden i den studerade valkretsindelningen tenderar att ge partier med röstandelar kring 20 % en fördelaktigare representation än mindre och något större partier.

I Janssons undersökning studerades mera i detalj hur valsystemet påverkade mandatfördelningen för partier av olika storlek. Detta skedde med hjälp av simulerade valresultat. Vid simuleringen utgicks från 1958 års valresultat. Partistrukturen omfattade sålunda 5 partier ett litet parti, tre medelstora samt ett stort parti med mellan 40 och 60 % av rösterna.

Resultatet från dessa undersökningar verifierade hypoteserna om effekter av olika första divisorer samt av partiernas inbördes styrkeförhållanden.

Figur 2: Skillnaden mel- lan medeltalel av den faktiska tilldelningen och den exakt proportionella lil/delningen vid given röstandel i 28 valkretsar med spärrdivisionerna 1.2 och 1.4 och samma röstandel i alla valkretsar. Källa: SOU 1961:21 sid. 342.

+ 10 Spärrdivisor 1,2

+5

, ..A

—10

+ 10 Sparrdwusor 1,4

+5

—10 . | | _,__

0 10 20" 30 40 50 60 Procent röster

Högre spärrdivisorer tenderade att ge större avvikelser från proportionellt valresultat. Avvikelserna ökade mera med spärrdivisorn när det största partiet var stort, än när det var mindre. Det största partiet blev nästan alltid överrepresenterat. Denna överrepresentation ökade mera med högre spärr- divisor när partiet var särskilt stort. Det finns alltså en samvariation mellan betydelsen av val av spärrdivisor och det största partiets andel av samtliga röster. På motsvarande sätt blev det minsta partiet regelmässigt underrepre- senterat. Underrepresentationen ökade med spärrdivisorn.

För mellanpartierna, vilka hade röstandelar motsvarande de borgerliga partiernas, gällde att skillnaden mellan antalet erhållna mandat och det proportionellt rätta antalet minskade med spärrdivisorn, så att underrepre- sentation blev vanligare vid höga spärrdivisorer. Differensen blev särskilt stor när andelen för det största partiet var stor. Mellanpartiernas tilldelning av mandat blev större när det minsta partiets andel låg kring 8 % än kring 3,9 %. Underrepresentationen blev också mera framträdande vid stora andelar för det största partiet. Den tendensen var speciellt tydlig vid stora spärrdiviso- rer.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att Janssons undersökning visade på de väl kända egenskaperna hos uddatalsmetoden och spärrdivisorerna vilka innebär att stora partier tenderar att bli överrepresenterade och små partier underrepresenterade. Ju större divisor vid uträkning av det första jämförel- setalet desto mer markant underrepresentation för det minsta partiet. En intressant iakttagelse var också att dessa tendenser förstärktes när det största partiet var särskilt stort dvs. när partifördelningen var särskilt sned.

PVU:s simuleringar

Förutsättningar/ör det nuvarande valsystemet

De undersökningar som författningsutredningen lät genomföra var visser- ligen bundna till dåvarande valsystem och i stort sett den då gällande partifördelningen. Hur långt resultaten är generellt giltiga är med hänsyn härtill svårt att bedöma. Resultaten pekade dock entydigt på att en valkretsvis fördelning av mandat enligt uddatalsmetoden överrepresenterar större partier och underrepresenterar små partier. Denna tendens blir starkare när den första divisorn jämkas till högre tal än ]. Undersökningen bekräftade också antagandet att den triviala avvikelse från proportionalitet som orsakas av att mandaten är hela tal tenderar att slå igenom även i det totala valresultatet. Dessa avvikelser tar alltså inte slumpmässigt ut varandra vid en jämförelse mellan olika valkretsar. Denna sistnämnda källa till avvikelser från ett proportionellt valresultat blir alltmer betydelsefull ju mindre valkretsarna görs. Vid så små valkretsar som fem mandat torde effekten av dessa avvikelser vara betydande.

Dessa tendenser har relevans vid PVU:s bedömning av olika valkretsin- delningar inom det nuvarande valsystemet därigenom att de påverkar behovet av utjämningsmandat. Tre antaganden kan mot bakgrund av Janssons undersökningsresultat ställas upp:

]. Ju mindre valkretsar desto större avvikelser från ett proportionellt valresultat vid valkretsfördelningen —ju större antal utjämningsmandat krävs.

2. Ju större jämkning av första divisorn desto större avvikelser från ett proportionellt valresultat vid valkretsfördelningen ju större antal utjämningsmandat krävs.

3. Ju snedare partlfördelning dvs. ju större det största partiet är desto större avvikelser från ett riksproportionellt valresultat —ju större antal utjäm- ningsmandat krävs.

Till det tredje antagandet kan rent intuitivt tilläggas att ju fler partier som ligger i det intervall där inget mandat erhålles i valkretsindelningen desto större blir behovet av utjämningsmandat oberoende av det största partiets röstandel.

Även om Jansson inte studerade särskilt betydelsen av antalet partier kan ytterligare ett antagande formuleras

4. Ju fler partier som erhåller fler än 4 % av rösterna dvs. den nuvarande spärren desto större svårigheter att för dessa erhålla ett riksproportionellt valresultat vid konstant antal mandat i valkretsarna — desto större antal utjämningsmandat krävs.

De antaganden som formulerats ovan är inte så stringenta att de medger en strikt hypotestestning. De kan emellertid läggas till grund för de undersök- ningar som redovisas nedan rörande behovet av utjämningsmandat inom det nuvarande valsystemet.

Undersökningens uppläggning

Som underlag för analyserna har 2 x 50 slumpvisa valresultat genererats med hjälp av ett datorprogram. I en första omgång genomfördes 50 valanalyser. Därvid erhölls inte något valresultat under2 %. Därför ändrades programmet något inför den andra omgången för att underlätta uppkomsten av även riktigt små röstandelar.

Vid samtliga 100 val har sex partier deltagit. Av dessa har dock ibland ett eller flera partier erhållit röstandelar som är lägre än 4 %.

Någon regional styrning av valresultaten har inte förekommit. Däremot har en slumpmässig variation på 10 % runt riksmedeltalet lagts på resultaten inom varje valkrets. Detta har i 6 fall lett till att mandat utdelats enligt 12 % - regeln.

Det nuvarande valsystemet med mandatfördelning i två omgångar har tillämpats. Dels har valkretsindelningen med lO-mandatsvalkretsar dvs. sammanlagt 34 st., dels indelningen med 54 valkretsar (5 mandat som riktpunkt) använts. Vid fördelningen av valkretsmandaten har prövats två jämkningar av den första divisorn — 1.25 resp. 1.40. Två alternativa spärrar mot småpartier, 3 resp. 4 %, har testats enligt de önskemål som framförts inom utredningen. Kommentarer och bearbetning har dock koncentrerats till de alternativ som inneburit att endast partier som erhållit fler än 4 % av rösterna i hela landet skall vara garanterade riksproportionell representation i riksdagen.

Resultat

1 tabell 2 redovisas resultatet av de 100 analyserna med 16 olika ”valsystem”. De fyra första alternativen gäller 34 valkretsar. Alternativ 5—16 gäller 54 valkretsar. Antalet utjämningsmandat ökar successivt från 39 (alt. 5—8) över 49 (alt. 9—12) till 59 (alt. 13—16).

Av tabellen framgår att indelningen i 34 valkretsar endast i ett fall leder till en avvikelse från ett riksproportionellt valresultat. Detta fall avser alternativ 3 där första divisorn är jämkad till 1.40. Partifördelningen är 3,3 %, 4,0 %, 6,0 %, 15,7 %, 15,8 % samt 55,3 % dvs. en mycket sned fördelning. Avvikelsen består i att det femte partiet (15,8 %) erhåller ett mandat för mycket vid fördelningen av de fasta mandaten. I de övriga sex fall där resultatet avviker från proportionaliteten består avvikelsen av mandat som fördelats enligt 12 %-regeln.

Svårigheterna att erhålla riksproportionella valresultat ökar markant vid en

Tabell 2 Antal avvikelser från riksproportionalitet

Valsystem Avvikelser från prOp. ]. 34—310—l.25—4% 6—0 2. 34—310—1.25—3% 0—0 3. 34—310—l.40—4% 7—1 4. 34—310—1.40—3% 0—0 5. 54—310—1.25—4% 24—18 6. 54—310—1.25—3% 27—27 7. 54—310—1.40—4% 54—48 8. 54—310—l.40—3% 60—60 9. 54—300—1.25—4% 12—6 10. 54—300—l.25—3% 8—8 11. 54—300—1.40—4% 36—30 12. 54—300—1.40—3% 36—36 & 13. 54—290—1.25—4% 6—0 14. 54—290—1.25—3% 0—0 15. 54—290—l.40—4% 14—8 16. 54—290—l.40—3% 13—13 & Anm. I den första kolumnen har införts samtliga fall med avvikelser. Därigenom ingår 6 fall då mandat utdelats enligt 12 %-regeln. I den andra kolumnen har dessa fall uteslutits.

övergång till mindre valkretsar. Vid alternativ 7, som motsvarar dagens valsystem dvs. 310 fasta valkretsmandat och 1.40 som första divisor, resulterar nästan hälften av testkörningarna i avvikelser. En ändring av första divisorn till 1.25 resulterar som väntat i en klar förbättring men leder fortfarande till 18 avvikande resultat.

En ökning av antalet utjämningsmandat från 39 till 49 leder till ett färre antal avvikelser. Med 1.40 som första divisor blir antalet avvikelser 30. Med 1.25 som första divisor däremot reduceras antalet avvikande resultat till 6. Det innebär alltså även i detta fall en klar förbättring att ändra första divisorn till 1.25.

I de fyra sista alternativa valsystemen har antalet utjämningsmandat ökats med ytterligare 10 till 59. Fortfarande leder systemet med 1.40 som första divisor till 8 avvikande fall. Om man däremot samtidigt ändrar första divisorn till 1.25 "klarar” valsystemet samtliga testkörningar. I detta alternativ — 13 har inget parti i något fall erhållit samtliga sina mandat i första omgången. I tre fall har marginalen varit endast ett mandat.

Resultaten från simuleringarna har alltså verifierat antagandena om betydelsen av valkretsstorleken för behovet av utjämningsmandat. En iakttagelse som kan göras är att en ändring av första divisorn från 1.40 till 1.25 har större effekter än en ökning av antalet utjämningsmandat med 10. Det är tydligt att 1.40 som första divisor skapar ”onödigt” stora problem vid mandatfördelningen i den första omgången. Det ligger därför nära till hands att fråga sig varför uddatalsmetoden över huvud taget måste modifieras när valsystemet ändå skall leda till ett riksproportionellt valresultat.

Av Fröbergs undersökning i samband med grundlagberedningens arbete

(redovisad i SOU 1967:26 bilaga ID framgick att divisorn 1.0 kan medföra att något av småpartierna blir överrepresenterat. Förklaringen till detta framgår av Janssons undersökningar som pekade på att partier kring 11—14 % tenderade att bli överrepresenterade med 1.2 som första divisor. Med 1.0 som första divisor bör denna tendens uppstå vid lägre procentandel och bli mer markant.

Med hänsyn till risken för överrepresentation av små partier genom att dessa får för många mandat i den första omgången måste alltså en jämkning företas. På rent tekniska grunder kan dock den slutsatsen dras att det inte är nödvändigt att gå längre än till 1.25 för att undvika denna risk.

Valet av 1.40 som första divisor gjordes ursprungligen i samband med övergången från d”I—Iondts system till jämkad uddatalsmetod fr. o. m. 1952 års val. Motivet var att man önskade en viss spärr mot småpartier för att därmed undvika en alltför stor partisplittring. Sedan denna funktion övertagits av 4 %-spärren och partierna däröver skall erhålla en rikspropor- tionell representation i riksdagen kan en jämkning av första divisorn inte rimligen ha annan uppgift än att bidra till att småpartier inte får för många mandat vid fördelningen av valkretsmandaten. Det kan därvid av Fröbergs undersökning och av de här redovisade simuleringarna konstateras att en jämkning till 1.25 är tillräcklig samtidigt som en ytterligare höjning enbart leder till större krav på antalet utjämningsmandat. Vid en ev. ökning av antalet valkretsar bör därför också övervägas en ändring av första divi- som.

Särskilt ' ”krävande ' * partifördelningar

I tabell 3 redovisas de 48 partifördelningar som leder till avvikelser vid alternativ 7 dvs. med 310 fasta mandat och med 1.40 som första divisor. I första kolumnen till höger i tabellen markeras hur många mandat som vid dessa partifördelningar fördelas fel även vid alternativ 5 dvs. med 310 fasta mandat och 1.25 som första divisor. I den andra kolumnen anges på motsvarande sätt antalet fel fördelade mandat vid alternativ 11 (300 fasta mandat — 1.40 som första divisor), i den tredje kolumnen antalet fel fördelade mandat vid alternativ 9 (300 fasta mandat — 1.25 som första divisor) samt i den fjärde kolumnen antalet fel fördelade mandat vid alternativ 15 (290 fasta mandat — 1.40 som första divisor).

En analys av dessa fördelningar bekräftar antagandena 3 och 4 ovan. De riktigt ”svåra” fördelningarna är 39, 40 och 58. Dessa leder till avvikelser vid samtliga här studerade alternativ. Vad som utmärker dessa fördelningar är att alla 6 partierna uppnått fler än 4 % av rösterna samtidigt som 4 av partierna erhållit mindre än 15 % av rösterna.

Fem av fördelningarna — 18, 44, 47, 92 och 98 — resulterar i avvikelser från riksproportionellt resultat i fyra av alternativen. I fyra av dessa fem fördelningar har sex av partierna erhållit mer än 4 % av rösterna. I fyra av fördelningarna har fyra partier fått mindre än 15 % av rösterna. I endast ett fall har något av de fyra minsta partierna erhållit fier än 20 % av rösterna.

Om man på motsvarande sätt studerar de 46 fördelningar som inte i något fall leder till avvikelser från riksproportionalitet (ej redovisade i tabellen) kan konstateras att endast 6 av dessa innehåller fördelningar där alla sex partierna

Tabell 3 Partifördelningar som "

I 3.5 6. 6.6 7. 7.3 8. 3.8 12. 5.4 13. 5.1 15. 4.6 18. 4.6 20. 6.0 21. 4.7 22. 5.8 24. 7.9 25. 6.5 27. 7.9 29. 6.4 31. 4.7 32 4.1 33. 5.5 34. 9.4 35. 3.2 36. 7.4 37. 3.1 38. 4.8 39. 4.1 40. 4.8 42. 4.1 44. 3.9 45 6.7 46. 6.4 47. 4.2 48. 3.8 50. 2.9 55. 7.2 .58. 7.0 59. 4.8 60. 7.3 63. 1.0 66. 5.4 69. 0.7 72. 4.5 74 4.6 78. 2.4 82 6.2 92 4.9 96. 3.0 97. 4.4 98. 5.8 100. 4.6

kommit över 4 % -gränsen. I 15 av fallen har samtliga de fyra minsta partierna

5.4 8.9 7.8 7.8 8.4 9. 2 13. 2 8.3 7. 6 10.9 55 10.4 9. 7 14.0 5. 8 11. 0 2.7 5 3 10.4 6. 7 12. 8 7.4 9.5 5.3 7.4 9.5 4 4 10. 6 11.1 4.6 4.7 7.1 9.6 8.6 2. 7 10. 2 4.5 8.2 4.6 6.4 6.1 5.8 4.7 6.9 3.5 6.2 7.1 9.9

7.7 10.8 16.6

7.6 10.1 10.3 16.2

8.5 15.5 12.5 14.1 12.6 13.1 13.0

7.7 14.4 10.6 18.2 12.1

7.3 13.2

8.6 15.4

5.4 9.3 12.8

5.8 10.3 11.8

4.7 7.6 7.7 11.6 10.5 11.0 14.8

7.2 13.8

8.7 95 11.5

8.6 5.7 6.6 5.1 9.8 8.4 9.9

11.0 12.2 16.8 20.9 11. 0 9. 9 17.5 14.8 14.9 22.1 15.0 14.5 12.6 15.9 22.9 15.6 10.7 21.0 18.5 16.7 15.1 11.8 17.0 11.8 11.1 18.8 9. 5 12.7 14.4 15.8 10 7 7. 7 17.7 11.6 17.9 15. 9 7. 7 15.7 19.5 12.3 18.4 23.1 5.3 7.5 6. 9 14.7 10.7 20.5

spricker"

31.1 25.3 21.9 30.5 23.5 25.1 23.5 19.9 14.8 24.0 22.0 19.8 13.5 22.8 28.6 18.7 33.8 23.9 21.0 21.6 20.9 32.8 21.2 26.8 29.7 26.2 29.7 27.8 26.1 15.9 17.3 22.4 26.2 21.8 16.9 16. 2

6. 9 17.1 24.2 14.5 19.5 28.7 29.4 33.8

8. 3 19.1 23.1 26.3

erhållit mindre än 15 % av rösterna.

Antalet partier som uppnår 4 %-gränsen samt antalet partier som är mindre än 15 % av valmanskåren synes alltså vara av stor betydelse för

vid alternativ 7

41.3 36.2 29.7 29.4 41.5 40.4 25.1 43.8 41.1 25.8 37.6 34.8 44.5 26.4 28.6 35.5 38.1 26.1 28. 6 44.5 30.7 36.2 32.0 46.6 37.6 28.6 46.8 31.9 30.2 54.7 55.9 52.3 27.8 40.7 40. 7 35.6 72. 6 39. 7 42.3 52. 7 40.0 31.4 48.9 40.3 73.2 45. 7 44.9 28.9

310/1.25 300/1.40 300/1.25 290/1.40

&NONR/l

10

kl]

....

oc—mw—nu—

N

wNNI—t—IONMO

NNO—'

xl

behovet av utjämningsmandat. Detta förhållande belyses också av tabell 4.

I tabellen har de 94 partifördelningar där mandat inte utdelats enligt 12 %- regeln indelats i sex grupper efter hur många partier som erhållit tIer än 4 % av rösterna samt hur många partier som erhållit 15 % eller färre röster. Av tabellen kan utläsas att i 20 fall har sex partier klarat 4 %-spärren samtidigt som fyra partier varit mindre än 15 %. Detta är den mest krävande fördelningstypen. Endast i ett av dessa fall (5 %) har samtliga valsystem resulterat i riksproportionellt valresultat. 40 % av dessa analyser har lett till avvikelser vid valsystem 5, 90 % vid det nu tillämpade valsystemet (alt. 7). Vid alternativ 9 (300 fasta mandat och 1.25 som första divisor) erhålls avvikelse vid 20 % av fallen. Vid alternativ 15 resulterar 25 % av analyserna i avvikelse från riksproportionalitet.

Resultaten blir ”bättre” ide fall antalet partier under 15 % är färre. Även i dessa fall resulterar dock analyserna enligt t1ertalet alternativ till relativt många avvikande resultat. Undantaget är alternativ 9 där endast ett icke- proportionellt resultat registrerats.

1 de fall antalet panier över 4 %-gränsen begränsas till fem år förutsätt- ningarna för ett riksproportionellt valresultat väsentligt bättre. 66 resp. 77 % av samtliga fördelningar resulterar i riksproportionellt resultat oavsett vilket valsystem som tillämpas. Om alternativ 9 eller 15 tillämpas resulterar endast 6 % av fördelningarna med t1er än 4 partier under 15 % i felaktigt resultat. Av de fördelningar där endast tre eller färre partier är under 15 % dvs. den situation som gäller i dag i Sverige leder samtliga alternativ utom 7 och 11 genomgående till riksproportionella resultat.

Tabell4 Andel avvikelser från proportionellt valresultat. Olika fördelningstyper. Antal fördelningar samt % -ta1 inom "( )”

Fördelningstyp Antal Klarar Fel Fel Fel Fel Fel Fel

för- alla alt alt alt alt alt alt deln. alter- 5 7 9 11 13 15 nativ Antal Antal Antal Antal Antal Antal 6 partier över 4 % a) 4 under 15 % 20 1(5) 8(40) 18(90) 4(20) 13(65) 5(25) b) 3 eller färre under 15 % 24 6(25) 8(33) 19(79) 1(4) 11(46) 2(8) 5 partier över 4 % a) 4 under 15 % 15 10(66) 2(13) 5(33) 1(6) 4(27) 1(6) b) 3 eller färre under 15 % 22 17(77) 5(23) 2(9) 4 partier eller/ärm över 4 % a) 4 under 15 % 5 4(80) 1(20)

b) 3 eller färre under 15 % 8 8(100)

Slutsatser

Resultaten från de genomförda simuleringarna med olika kombinationer av antal utjämningsmandat och olika spärrdivisorer har bekräftat de antaganden som kunde ställas upp med ledning av författningsutredningens analyser av den jämkade uddatalsmetoden. Ju fler partier som uppnår 4 %-gränsen och ju 11er partier som ligger under en andel av ca 15 % av valmanskåren desto större är svårigheterna för valsystemet att åstadkomma ett riksproportionellt valresultat. En ökning av antalet valkretsar till 54 leder till behov av flera utjämningsmandat. Därvid aktualiseras även betydelsen av jämkningen av första divisorn till 1.40.

Allmänt kan konstateras att en minskning av den första divisorn till 1.25 leder till bättre förutsättningar att erhålla ett riksproportionellt valresultat. En sådan jämkning är dock inte tillräcklig. En ökning av antalet utjämnings- mandat är också nödvändig. Om kravet på valsystemet ställs så högt att det skall garantera riksproportionalitet även i de fall sex partier når över 4 %- spärren måste antalet utjämningsmandat öka med 20. Om däremot kravet sänks till att endast gälla de fall där liksom nu fem partier når över småpartispärren synes en ökning med 10 ev. vara tillräcklig. En större säkerhet uppnås dock vid en kombinerad förändring innebärande 59 utjämningsmandat och 1.25 som första divisor. Vid denna kombination har ingen av testkörningarna resulterat i ett valresultat avvikande från rikspro- portionalitet.

Bilaga 2 PM rörande ytterligare analyser av olika valkretsindelningar

Uppdraget

Vid utredningens sammanträde den 5 oktober 1976 uppdrogs åt sekreteraren att tillsammans med personal på Lunds datacentral genomföra ytterligare analyser av behovet av utjämningsmandat vid alternativa valkretsindel- ningar. I uppdraget ingick att i analyserna inkludera även den nuvarande indelningen i 28 valkretsar. I denna PM redovisas resultatet av dessa analyser.

Analysernas genomförande

Analyserna har genomförts som simulerade val enligt samma metodik som i den första omgången (redovisad i PM rörande analyser av de två alternativa valkretsindelningarna bilaga 1 i detta betänkande). Antalet simulerade val är 1 000. Vid varje val har sex partier deltagit. Någon regional styrning av valresultaten har inte förekommit. Däremot har en slumpvis variation i de enskilda partiernas valresultat i varje valkrets ingått i förutsättningarna. Denna variation har varit 10 % kring riksmedeltalet.

Valen har av tekniska skäl delats upp i fyra separata datorkörningar. I varje analys har mandat fördelats enligt 20 olika kombinationer av paramet- rama

a. antal valkretsar 28. 34, 54 b. antal fasta valkretsmandat 310, 300, 290, 280 c. storlek på första divisorn — 1.25, 1.40 d. spärren mot småpartier — 4 %, 3 %

Varje valresultats fördelning har sålunda analyserats med följande valsystem

218

Valkretsar Antal fasta l:a divisor Småpartispärr mandat 1. 28 310 1.25 4 2. 28 310 1.25 3 3. 28 310 1.40 4 4. 28 310 1.40 3 5. 34 310 1.25 4 6. 34 310 1.25 3 7. 34 310 1.40 4 8. 34 310 1.40 3 9. 54 300 1.25 4 10. 54 300 1.25 3 11. 54 300 1.40 4 12. 54 300 1.40 3 13. 54 290 1.25 4 14. 54 290 1.25 3 15. 54 290 1.40 4 16. 54 290 1.40 3 17. 54 280 1.25 4 18. 54 280 1.25 3 19. 54 280 1.40 4 20. 54 280 1.40 3

Vid konstruktionen av de 28 valkretsarna har de 34 valkretsarna i tidigare analyser lagts samman så att nuvarande valkretsindelning ”återskapats”. I ett avseende har det dock av tekniska skäl varit nödvändigt med en förenkling. 1 Skåne har valkrets 16 och 17 i 34-modellen lagts samman till en valkrets samtidigt som valkrets 18 bildat en egen ny valkrets. Eftersom dessa valkretsar inte bygger på nuvarande indelning med fyrstadskretsen, länsval- kretsen och Kristianstads län skiljer sig 28-valkretsalternativet i analyserna något från nuvarande indelning. Detta torde dock vara helt utan betydelse för resultatet. Storleken på valkretsarna ansluter sig nära till de nuvarande. Analysen är också i sin helhet att se som en teoretisk analys av tänkbara valutslag.

Resultat

Av de 1 000 analyserna har 54 lett till att mandat utdelats enligt 12 %-regeln. Dessa fall har uteslutits från den fortsatta redovisningen.

Resultaten av analyserna framgår av tabell 1. Av tabellen kan utläsas att antalet utjämningsmandat f. n. med bred marginal är tillräckligt. 1 endast ett fall har avvikelse uppstått från riksproportionalitet. Denna fördelning ser ut som följer. 5.5 3.3 — 2.5 16.4 — 20.3 - 52.0

Ett mandat placeras fel. Det är det andra partiet som vid kombinationen 1.25/ 4 % erhåller ett mandat för mycket. Avvikelsen måste i detta fall vara ett resultat av att partiet ligger mycket nära strax över 12 % i en valkrets och därmed erhåller valkretsmandat när den lägre första divisorn tillämpas.

Tabell 1 Antal simuleringar som "urartar" vid resp. parameterkomblnation

Valsystem Antal körningar (% av samtliga exkl. 12 %-fal|en)

1—250 251—500 501—750 751—1000 Totalt

1. 28-310-1.25-4 1 0 0 0 1 (0) 2. 28-310-1.25-3 0 0 0 0 0 (0) 3. 28-310—1.40-4 0 0 0 0 0 (0) 4. 28-310-1.40-3 0 0 0 0 0 (0) 5. 34—310-1.25-4 1 O 0 0 1 (0) 6. 34-310-1.25-3 0 1 0 0 l (0) 7. 34-310-1.40-4 0 0 0 l l (0) 8. 34-310-1.40-3 0 0 0 2 2 (0.2) 9. 54-300-1.25-4 5 8 5 10 28 (2.9) 10. 54-300-1.25-3 8 13 9 13 43 (4.5) 11. 54-300-1.40-4 52 54 42 56 204 (21.6) 12. 54-300-1.40-3 62 68 55 69 254 (26.8) 13. 54-290-1.25—4 2 2 2 3 9 (0.9) 14. 54-290-1.25-3 2 3 2 6 13 (1.4) 15. 54-290-1.40-4 11 17 18 18 64 (6.8) 16. 54-290-1.40-3 15 23 22 22 82 (8.7) 17. 54—280-1.25-4 1 O 0 1 2 (0.2) 18. 54-280-1.25—3 0 0 0 l 1 (0) 19. 54-280—1.40-4 3 4 3 4 14 (1.5) 20. 54-280-1.40-3 3 4 3 5 15 (1.6) 240 239 234 233 946 (100)

Något fier fall av liknande innebörd har inte uppstått. Vid 34-valkretsalternativet har ytterligare 4 fall urartat. Av dessa gäller tre alternativet med 3 %-spärr. Det övriga fall som urartar har följande

fördelning 1.5 5.3 6.7 21.2 24.3 — 41.0

I detta fall är det parti nr 5 (24.3) som erhållit ett mandat för mycket.

Vid 54-valkretsalternativet urartar ett stort antal fall vid parameterkombi- nationerna 300 — 1.25/1.40 — 4/3. På samma sätt som framgått av tidigare PM blir resultatet väsentligt sämre med 1.40 som första divisor. Även med 1.25 som första divisor är emellertid antalet från riksproportionalitet avvikande fall alltför stort för att det ska kunna accepteras om målsättningen är att valsystemet skall garantera ett riksproportionellt valresultat.

Även om antalet utjämningsmandat ökas med ytterligare tio kommer ca 7 % av fallen att innebära avvikelse med 1.40 som första divisor. Med 1.25 däremot resulterar endast 9 fall i avvikande resultat. Dessa nio fall har följande fördelningar:

5.5 3.3 2.5 — 16.4 20.3 — 52.0 1 fel (parti 2) 6.0 — 7.1 8.3 —14.5 20.9 43.2 3 fel (parti 6) 7.7 6.8 — 8.2 12.4 — 24.9 — 40.1 3 fel (parti 4) 11.7—8.5—10.2—11.1—26.4—32.2 1 fel (parti 6) 1.0 — 4.2 — 8.3 -— 12.8 — 29.0 — 44.7 1 fel (parti 4) 5.9 - 6.1 — 9.6 —13.5 —15.5 — 49.5 1 fel (parti 4)

1.3 — 6.6 —10.3 —10.2 —13.0 — 58.8 2 fel (parti 5) 6.1— 8.9 8.6 — 22.5 — 25.5 28.5 2 fel (parti 6) 4.8 5.3 4.5 — 22.2 — 29.9 — 33.4 1 fel (parti 6)

1 fyra fall är det det största partiet som erhållit för många mandat iden första omgången. 1 ett fall är avvikelsen ett resultat av 1.25-spärren. 1 övrigt blir något av mellanpartierna överrepresenterat. Som datorprogrammet är skrivet går det tyvärr inte att avgöra vilket av övriga partier som därigenom blir underrepresenterat.

Vid en ytterligare ökning (till 59) av antalet utjämningsmandat minskar andelen från riksproportionalitet avvikande resultat ytterligare. Om 1.25 används som första divisor avviker i 4 % -alternativet endast två fördelningar. Dessa är

5.5 — 3.3 — 2.5 —16.4 20.3 52.0 6.1— 8.9 — 8.6 — 22.5 25.5 — 28.5

Den första av dessa fördelningar är densamma som skapade problem redan i 28-valkretsaltemativet (”1.25-effekten”). 1 det andra fallet får parti 6 ett mandat för mycket.

Om man behåller 1.40 som första divisor men ökar antalet utjämnings- mandat till 69 synes risken för att ett valresultat under givna förutsättningar skall avvika från riksproportionalitet vara 1.5 %. Då urartar nämligen följande 14 fall.

6.0 — 5.4 — 8.0 — 9.7 — 27.1 43.7 1 fel (parti 5) 6.1 8.0 -— 7.1 13.9 22.5 — 42.4 2 fel (parti 6) 6.0 — 7.1— 8.3 —14.5 20.9 — 43.2 2 fel (parti 6) 6.8 7.6 5.9 — 9.0 — 12.7 57.9 2 fel (parti 6) 8.7 — 9.6 - 6.5 —10.2 — 24.8 40.1 2 fel (parti 5) 3.0—5.1 — 5.0-11.2—31.7—44.0 1 fel (parti 5) 4.5 5.7 — 5.7 -10.6 — 22.1 -— 51.3 5 fel (parti 6) 8.4 — 9.6 — 11.7 —10.8 14.7 44.8 5 fel (parti 6) 6.2 — 7.4 10.1 — 9.6 —15.0 51.9 6 fel (parti 6) 5.4 — 5.3 8.7 — 12.0 - 23.7 44.9 4 fel (parti 6) 6.0 8.2 —10.2 —10.7 — 31.1— 33.7 1 fel (parti 6) 6.1 —— 8.9 — 8.6 — 22.5 25.5 28.5 1 fel (parti 6) 5.4 7.6 10.4 —— 16.8 — 27.5 — 32.2 1 fel (parti 6) 5.7 — 7.6 9.3 14.6 — 24.3 — 38.4 1 fel (parti 5)

En iakttagelse som kan göras vid ett studium av dessa resultat är att det är mycket sneda fördelningar som skapar problem. Dessutom är antalet partier i intervallet 4—12 % stort. Inte i något av dessa fall har färre än sex partier kommit över 4 % -spärren. I nio av fallen finns fyra partier mellan 4 och 12 %. Resultatet ger alltså samma bild som vår tidigare undersökning av endast 100 simulerade val.

Slutsatser

Av de genomförda analyserna kan den slutsatsen dras att en ökning av antalet valkretsar till 34 inte torde innebära några problem med hänsyn till önskemålet att mandatfördelningen i riksdagen skall rättvist återspegla väljaropinionen. En sådan utökning kan genomföras utan att antalet utjämningsmandat måste ökas.

Om man vill övergå till en valkretsindelning med 54 valkretsar måste däremot en omfördelning ske i relationen mellan andelen fasta valkrets- mandat och utjämningsmandaten. Om man samtidigt ändrar valsystemet så att den första divisorn jämkas till 1.25 i stället för 1.40 erhåller man ett

riksproportionellt valresultat med 99 %-ig säkerhet vid fördelningen 290/59. För att uppnå motsvarande säkerhet vid en bibehållen första divisor på 1.40 krävs att antalet utjämningsmandat ökas med ytterligare 10. Då är sanno- likheten för ett riksproportionellt resultat 98,5 % om man bortser från de fall då partier erhåller mandat p. g. a. 12 %-regeln.

Vilken säkerhet som skall krävas är en politisk fråga. Det är möjligt att en ytterligare ökning av antalet utjämningsmandat med 10 skulle leda till ”100 %-ig säkerhet”. Eftersom ett sådant alternativ inte ingick i förutsätt- ningarna för analyserna är det dock inte möjligt att bedöma detta utan ytterligare tester. Vid bedömningen av resultaten från de nu genomförda simuleringarna måste beaktas att de krav som uppställts är utomordentligt stränga. Vi kräver riksproportionalitet med deltagande av sex partier med stöd av fier än 4 % av väljarkåren. Som framgick av den föregående promemorian försvåras situationen väsentligt när antalet partier ökar. Med endast fem partier över 4 % är förutsättningarna för ett riksproportionellt resultat betydligt större.

Av fil. dr. Lennart Brantgärde

Innehåll

Inledning . . . . . Den Statsvetenskapliga debatten rörande olika valsystem Författningsutredningen . . . Personvalsutredningens analys av 1973 års valsiffror

Inledning

Valkretsindelningen . . . .

Partikombination och beräkningssätt Huvudresultat

Specialundersökningar . .

Förutsättningar för majoritetsförändringar Regionala skillnader

Valvindseffekter . .

Effekten av indelningsprinciperna . . .

Jämförelse mellan fingerade val 1952, 1956 och 1973

224 224 229 231 231 232 235 236 237 240 247 250 254 257

Inledning

Författningsutredningen lät på sin tid genomföra ett antal undersökningar av hur ett majoritetsvalsystem med enmansvalkretsar skulle fungera i Sverige i slutet av 1950-talet. Personvals- och valkretsutredningen har enligt sina direktiv att följa upp dessa undersökningar med motsvarande analyser av senare val. I denna uppsats redovisas, efter en inledande översikt av den Statsvetenskapliga debatten rörande majoritetsval contra proportionella val, några analyser som utförts på grundval av 1973 års valsiffror. Undersök- ningen består av studier i hur valkretsindelningen och samverkan mellan olika partier skulle påverka resultaten samt en jämförelse av valresultatet 1973 med resultaten från författningsutredningens undersökningar.

Den Statsvetenskapliga debatten rörande olika valsystem

Hur reglerna för val av ledamöter till riksdagen eller dess motsvarighet i andra länder påverkar partisystemet, särskilt antalet partier, och ytterst den representativa demokratin, har länge diskuterats inte minst bland forskare som arbetar med Statsvetenskapliga frågeställningar. Den kanske mest välbekanta teorin säger att majoritetsval leder till tvåpartisystem och proportionella val till flerpartisystem.

Det finns skäl att skilja mellan två inslag i denna diskussion. Det ena gäller de rent vetenskapliga frågeställningarna om orsaksrelationer mellan valsystem och partisystem, det andra gäller vilka normativa slutsatser man skall dra av svaren på den förra frågetypen. Vilket är bäst för den representativa demokratin, proportionella val eller majoritetsval? I detta sammanhang finns egentligen ingen anledning att gå in på den senare typen av frågeställning, det bör vara de vetenskapliga teorierna som intresserar. Emellertid har föreställningarna om faktiska förhållanden ofta använts som argument för eller emot det ena eller andra valsystemet varför det är svårt att helt förbigå värderingarna. I denna korta beskrivning kommer därför något att sägas också om dessa.

Två ledande ideologer i mitten av 1800-talets England, parlamentarismens ursprungsland, var John Stuart Mill och Walter Bagehot. Båda dessa var i stort sett ense om de faktiska effekterna av majoritetsval och av proportio— nella val men de var samtidigt djupt oense då det gällde slutsatserna. Båda var t. ex. övertygade om att majoritetsval skapade ett starkt parlamentariskt underlag för en regering, att proportionella val generellt sett gav ett mera representativt parlament än vad majoritetsval gav, att en nära kontakt mellan väljare och valda främst skapades i samband med majoritetsval och enmansvalkretsar. Ändå kom de att förespråka olika valsätt, Mill proportio- nella val och Bagehot majoritetsval. Orsaken till deras olika ställningsta- ganden låg i att de värderade effekterna på skilda sätt. För Mill var representationsfrågan helt avgörande: ett valsystem som inte gav en matematiskt rättvis representation åt alla meningsriktningar i väljarkåren var inte förenlig med reell demokrati. Mill gick så långt att han använde uttrycket ”förfalskad” demokrati om andra former än den proportionellt represente- rande demokratin. Bagehot ansåg att den representativa församlingens

uppgifter var det viktigaste: för det första att utse och ge stöd åt en handlingskraftig regering och för det andra att utöva kontroll av denna regering genom en enad och kraftfull opposition. Endast majoritetsvalssys- temet kunde främja båda dessa funktioner.

De båda synsätt som framkommer hos Mill och Bagehot har sedmera upprepats om och om igen i de diskussioner som förts kring lämpligheten av olika valsystem. Man kunde här hämta mycket från utredningar och debatt i anslutning till att de tre skandinaviska länderna övergick från majoritetsval till proportionella val i början av 1900-talet. Huvudsaken här är dock att följa den vetenskapliga diskussionen av valsystemens effekter.

Genomgående gäller att föreställningarna om de faktiska effekterna långt fram i tiden bygger på rent logiska slutsatser eller möjligen på mera allmänna erfarenheter. Ett första systematiskt försök att genom studier av utvecklingen i ett flertal länder verkligen belägga teorierna, görs inte förrän omkring 1940 av den tyskamerikanske statsvetaren F. A. Hermens. 1 sin bok ”Democracy or Anarchy” (1941 , Univ. ofNotre Dame, Indiana) försöker Hermens visa att proportionella val medför så allvarliga nackdelar att demokratin hotas (jfr bokens titel); proportionella val underlättar partisplittring, de möjliggör en onyttig radikalisering av partierna, de underminerar demokratin inom partierna, de skapar ”intressepartier” och därmed en sämre sorts politisk elit m. m. Representationsfrågan nedvärderas eller avförs från diskussionen: en beslutande församling, parlament eller riksdag, kan omöjligen vara ”repre- sentativ” i alla väsentliga betydelser detta ord bör ha. Demokratiska val handlar heller inte om att ”statistiskt mäta” opinionen utan framförallt om att bilda opinion. Huvudtesen, något förenklad, är att proportionella val underminerar demokratin genom sina negativa effekter på partisystemet: de tenderar att upplösa sådana system i små enheter och disintegrera dem. Majoritetsval däremot konsoliderar och integrerar partierna och bidrar därmed till en effektiv regeringsmakt.

Med tanke på tidpunkten torde Hermens bok ha skrivits under starkt intryck från nazismens uppkomst i weimarrepublikens Tyskland. En metod, vid sidan avjämförelser mellan i stort sett alla demokratiska stater, är att med räkneexempel visa, att ett majoritetsvalssystem skulle ha begränsat nazist- partiets mandatantal och därmed förhindrat deras regeringsbildning och maktövertagande.

Nästa stora arbete är Duvergers ”Political Parties” (1951). Man får här en mera nyanserad teoretisering men i allt väsentligt är teserna desamma. Duverger menar att under majoritetsvalssystemet sker en ”polariseringspro- cess”, vilken är avslutad i och med att endast två partier kvarstår. Under ett proportionellt valsystem sker en motsatt process, en ”depolariseringspro- cess”.

Polariseringsprocessen innefattar två led, det ena ”mekaniskt” det andra ”psykologiskt”. Det mekaniska beståri att majoritetsvalsystemet överrepre- senterar det största partiet och underrepresenterar de övriga. Underrepresen- tationen blir störst för de minsta partierna. Till följd av detta inträder en psykologisk faktor: väljaren inser att de små partierna kämpar ur ett enormt valtekniskt underläge. Trots att han innerst inne kanske föredrar något av småpartierna, lägger han sin röst för det av de två stora partierna som han tycker minst illa om: han vill ju inte ”kasta bort” sin röst. Dylikt handlande

försvagar ytterligare de små partierna röstmässigt och deras underrepresen- tation förvärras. De fångas enligt Duverger i en spiralrörelse nedåt som bara kan sluta i utplåning.

När det proportionella valsystemet införs sker en motsatt process, av Duverger kallad ”depolariseringsprocess”. Också här finns två faktorer, en mekanisk, en annan psykologisk. Som i förra fallet verkar valreglerna på ett mekaniskt sätt: Redan det första valet ger de minsta partierna en starkt ökad representation,de blir ju defrnitionsmässigt proportionellt representerade och inte underrepresenterade. När detta går upp för väljaren har han inte längre motiv för att rösta ”taktiskt” utan kan lägga sin röst för det parti han tycker bäst om.

Duverger redovisar åtskilliga data till stöd för sitt resonemang. De allra mest slående exemplen frnner han i utvecklingen för de liberala partierna i England och Belgien. I England hade liberalerna t. ex. 1910 53,3 % av rösterna, vilket gav partiet 64 % av mandaten. Fyra år senare röstade 43,1 % på samma parti och nu erhöllman 41 ,1 % av platserna i underhuset. Detta var inledningen till liberalernas nedgång. I slutet av 10-talet och början av 20-talet nådde man ca 30 % av rösterna och ca 20 % av mandaten. Därefter har underrepresentationen förvärrats ytterligare och det liberala partiet reduce- rats till en obetydlighet, dock utan att helt upphöra.

Utvecklingen för det liberala partiet i Belgien är ännu mer övertygande för Duvergers synpunkter. Fram till år 1900 hade man där en form av majoritetsval i flermansvalkretsar. Det liberala partiet hade på 1870-talet och i början på 1880-talet ca 50 % av rösterna och också en ungefär lika stor andel av mandaten. Därefter började en tillbakagång som successivt gav partiet en allt klarare underrepresentation. Alldeles före sekelskiftet hade man således 25 % av rösterna och 8—9 % av mandaten. Så infördes ett proportionellt valsystem. Vid de första proportionella valen som ägde rum år 1900, fortsatte liberalernas röstmässiga tillbakagång med ett par procent, men mandatmäs- sigt gick man fram mycket starkt. [ett slag ökade man från 9 % till 22,5 %. Enligt Duvergers teori skulle nu en återhämtning ske bland väljarna, vilket var precis vad som hände. 1 de tre följande valen fram till 1910 ökades partiets röstandel upp till ca 28 %. Fallet Belgien är emellertid inte uteslutande en bekräftelse på teorin. I själva verket motsägs den av två omständigheter, dels den fortsatta utvecklingen för det liberala partiet efter 1910 började ånyo en tillbakagång eller snarare återupptogs den tidigare nedåtriktade trenden dels av hur det gryende socialistpartiet förmådde göra sig gällande redan under majoritets- valsystemets epok. 1894 uppträdde socialistpartiet för första gången och tog redan från början 16 % av rösterna. Det märkliga med detta var att mandatandelen blev hela 18,5 %. Partiet förmådde med en tredjeplats och med blott hälften så många röster som liberalerna nå en större representation än detta parti. Mandatmässigt blev man näst största parti med 5 % fler mandat än liberalerna. Ej heller i de sista valen före övergången till det proportionella systemet blev socialisterna underrepresenterade — 17,5 % av rösterna gav 18,0 % av mandaten.

Duvergers teori får som synes inte ett helt entydigt stöd när den konfronteras med data. Han var dock själv medveten om detta och i sin framställning modifierade han teorin till att gälla med vissa begränsningar.

Förutom det belgiska exemplet talade förhållanden i Sverige före 1910, i Danmark före 1920 och i det moderna Kanada mot hans teori.

Intressanta är hans iaktagelser av förhållandena i enskilda valkretsar. Det visade sig ofta att enbart två kandidater ställde upp i varje valkrets: i Danmark 1910 stod kampen i 78 % av valkretsarna mellan blott två kandidater; i Belgien 1892 krävdes en andra valomgång endast i 4 av 41 valkretsar, i 37 fall fanns blott två konkurrerande kandidater; i efterkrigstidens Kanada före- kommer endast två nationella partier, övriga uppträder företrädesvis regio- nalt. Duverger ser dessa undantag som specialfall och han menar att huvudtendensen är klar: i enmansvalkretsen tenderar majoritetsvalet att skapa en tvåpartisituation även om de två konkurrerande partierna kan variera från en region till en annan. Härigenom kan systemet medverka till uppkomsten av lokala partibildningar eller också till att ge ett f. d. nationellt parti en reträttposition i de regioner där det har sina starkaste fästen.

Även om Duverger vad gäller valsystemets betydelse för antalet partier inom ett politiskt system i grund och botten delar tidigare tankegångar vad Duverger här gör är främst att vidareutveckla teorin anser han inte att det påverkar partisystemets stabilitet på samma sätt som Hermens ansåg att det gjorde. Han delar t. ex. ej dennes syn på det proportionella valsystemet utan menar att införandet av det proportionella valsystemet i länder som t. ex. I-Iolland, Belgien och Schweiz verksamt bidragit till större stabilitet. I de skandinaviska länderna har stabiliteten blivit så påtaglig att växling vid regeringsmakten blivit något mycket sällsynt, vilket enligt Duverger möjligen skulle kunna vara en nackdel. Majoritetsvalets förstärkning av små opinionsförändringar i väljarkåren till relativt stora förändringar i partiernas mandatandel anser han helt klarlagd och pekar här främst på erfarenheter från England, där man funnit att systemet ger ett samband mellan andel röster och andel mandat som t. o. m. kan formuleras matematiskt. Med engelsk valstatistik som siffermaterial har man konstaterat att mandatfördelningen mellan två konkurrerande partier förhåller sig till röstfördelningen på ett anmärkningsvärt lagbundet sätt. Om partierna A och B fpr at respektive bt procent röster för de Ma respektive Mb procent av mandaten varvid

3 Ma _ar

Mb bf där b[ = 100 — a( och M, = 100 Ma.

Ett exempel: om man antar att A-partiet får 49 % av rösterna och B-partiet 51 % erhålles följande mandatfördelning:

M, _493 100—Ma _513

M,=47,003 M., = 100 — 47.003 = 52.997

dvs. 49 procent av rösterna motsvarar ca 53 procent av mandaten. Se Carl- Gunnar Janson: Mandattilldelning och regional röstfördelning, Sthlm 1961, s. 145 ff. och Kendall M. G. Stuart, A: Cubic Proportion in Election Results. British Journal of Sociology, 1950: vol 1: S 183 ff.

Ytterligare ett större arbete efter Duvergers Political Parties är värt att nämna, nämligen Helmut Unkelbachs Grundlagen der Wahlsystematik: Stabilitätsbedingungen der parlamentarischen Demokratie. (Göttingen 1956.)

Hermens hade tidigare blott skiljt mellan två valsystem, det proportionella valsystemet och majoritetsvalsystemet. Duverger behandlade det proportio- nella valsystemet samt två former av majoritetsval. Unkelbach vidgar nu i denna bok diskussionen till att gälla fem former av majoritetsval, fem former av proportionella val och ett par former där element från båda huvudtyperna ingår. Unkelbachs arbete genomförs med logisk metodik och empiriska studier saknas i stort sett, något som är naturligt mot bakgrund av det noggranna särskiljandet av olika former av valsystem. Ofta representeras varje valsystem av endast ett eller ett par länder. Huvudresultatet är att redan mycket små skillnader i valregler kan åstadkomma väsentliga förändringar i partiernas förutsättningar och därmed i deras valstrategier.

Efter Unkelbach har företrädesvis mera empiriska ansatser gjorts. T. ex. har John G. Grumm i artikelform presenterat en rad tidsserier från olika länder i syfte att testa Duvergers teorier. (John G. Grumm: Theories of Electoral systems. Midw. Journal of Pol. Seimer 2 1958 s. 357 ff). Weiner Myron har genom studier av Indien närmare undersökt ett exempel på hur ett flerpartisystem kan utvecklas även under ett majoritetsvalssystem av engelskt mönster.

Grumm visar bl. a. med exempel från Danmark och Norge före 1920, att inte bara flerpartisystem kan förekomma i samband med majoritetsval utan också att relativt små partier ömsom kan vara överrepresenterade ömsom underrepresenterade. I Danmark var under perioden 1895—1918 Venstre konsekvent överrepresenterat även då partiet mot slutet av perioden blott hade ca 30 % av rösterna. Socialdemokraterna och högern var lika konsek- vent underrepresenterade, medan Radikale venstre vid två val blev överre- presenterat och i tre val underrepresenterat. I Norge ledde majoritetsvalen under perioden 1906—1918 till att socialdemokraterna genomgående under- representerades, Venstre genomgående överrepresenterades och till att högern blev underrepresenterat i 3 val av 5.

I intet av dessa länder kan man finna tecken på att själva valsättet skulle orsaka olikheterna i utfall. Vare sig under- eller överrepresentation synes vara relaterad till partiernas röstandelar. Grumm pekar istället på den geografiska fördelningen av partiernas röster samt på principerna för valkretsindelningen. De danska och norska exempeln visar således att majoritetsval i varje fall under vissa villkor kan leda till en omfattande disproportionalitet vilken för enstaka partier t. o. m. kan få ett drag av hazard över sig.

De små axplock ur litteraturen som här gjorts synes visa att klara empiriska belägg för att majoritetsval ”leder till” tvåpartisystem inte föreligger. Den hindrar naturligtvis inte att man fortfarande kan hävda att majoritetsval i viss utsträckning ”gynnar” tvåpartisystemet, men ett dylikt påstående måste antingen bygga på rent logiskt resonemang eller grunda sig på erfarenheter från enskilda valkretsar, där det ofta har visat sig att flerpartikandidatur saknas. På det nationella planet har flerpartisystem förekommit parallelt med majoritetsval.

F örfattningsutredningen

Författningsutredningen som enligt sina direktiv skulle pröva lämpligheten av olika valsystem lät genomföra en serie undersökningar i syfte att utröna vilka konsekvenser ett majoritetsval i enmansvalkretsar skulle få. Undersök- ningarna genomfördes av nuvarande professorn Carl Gunnar Jansson och publicerades 1 SOU 1958:29 ”Majoritetsval”. Till grund för undersökningarna låg röstsiffrorna vid valen 1944, 1948, 1952 och 1956. 1 en bilaga till författningsutredningens huvudbetänkande redovisas också undersökningar av 1958 och 1960 års val (SOU 1963:19).

De av Jansson utförda undersökningarna var dels en riksundersökning omfattande hela landet och med valresultaten 1952 och 1956 som material, dels ett par Specialundersökningar av flera valresultat men begränsade till vissa delar av landet.

Riksund'ersökningen genomfördes på så sätt att man med utgångspunkt från den administrativa indelningen av riket i kommuner, häraden, försam- lingar, valdistrikt osv. konstruerade en enligt vissa kriterier ”lämplig” indelning i enmansvalkretsar. Följande allmänna synpunkter på valkretsens lämplighet låg till grund för kriterierna:

. Den borde ansluta till existerande administrativa enheter och därvid bestå av få odelade enheter. . Den borde var geografiskt sammanhängande och väl samlad. . Den borde ha en folkmängd nära antalet invånare per krets i det delade området. . Dess delar borde inte ha alltför dåliga förbindelser med varandra. Kretsen borde slutligen om möjligt vara enhetlig i någon inte närmare angiven och inte särskilt klar mening, så att dess delar ”hörde ihop” ekonomiskt-geografiskt, socialt och historiskt, dvs. så att kretsen fick ett drag av "naturlig enhet” över sig.

Sedan en kretsindelning med tillämpning av dessa kriterier konstruerats bestod riksundersökningen av att lägga samman partiernas röstetal inom var och en av kretsarna, fördela poströsterna på lämpligt sätt och därefter avgöra vilket parti eller vilka partikombinationer — som hade störst röstetal. Undersökningen syftade således till att söka ”fingera” ett majoritetsval och ge en ungefärlig bild av vilka konsekvenser ett sådant skulle medföra. Givetvis är det helt omöjligt att åstadkomma en valkretsindelning som skulle motsvara den exakt ”rätta” indelningen under faktiska förhållanden. Av en mycket stor mängd tänkbara och kanske lika lämpliga valkretsindel- ningar måste en väljas ut och man får anta att den på det hela taget representerar den ”rätta” indelningen. I vissa avseenden var det dock möjligt att variera indelningsmönstret mera systematiskt. En särskild undersökning ägnades åt att visa vad en ”homogenisering” av valkretsarna skulle få för effekter. Bakgrunden var den allmänna iakttagelsen att partierna rekryterar sina väljare ur delvis olika befolknings- och yrkeskategorier, samt att dessa kategorier visar en viss geografisk variation. Undersökningen gick till så, att man i ett särskilt geografiskt område experimenterade med två olika indelningsalternativ. Idet ena alternativet bestod kretsarna genomgående av både landsbygds- och tätortsdelar, och de fick därigenom en blandad,

”heterogen” yrkesprofil. I det andra ”homogeniserades” kretsarna på så sätt att man i största möjliga utsträckning skapade rena landsbygdskretsar och lika rena tätortskretsar. Detta åstadkoms genom att tätortskretsarna bildades utan krav på att de geografiskt skulle hänga samman.

Resultatet blev att bondeförbundet i tämligen stor utsträckning vann mandat genom homogeniseringen. Socialdemokraterna tycktes förlora något mandat och folkpartiet förlora flera mandat. För högerpartiet och kommu- nisterna skedde däremot inga förändringar.

En annan specialundersökning ägnades åt att komma underfund med i vilken utsträckning olika indelningsalternativ, alla bildade med ”normal” tillämpning av de ovan angivna fem ”kriterierna”, kunde ge upphov till varierande resultat. I fyra områden, Stockholms län och stad, Uppsala och Södermanlands län, konstruerades en hel serie olika indelningar som geografiskt naturligtvis kiljde sig åt men som ändå kunde betraktas som ”lämpliga” enligt samma kriterier. Givetvis kunde inte samtliga, möjliga indelningsalternativ konstrueras för dessa områden men de alternativ som togs fram kunde på allmänna grunder anses någorlunda representera hela mängden av möjliga alternativ.

Analysen visade att partiernas mandatantal i viss utsträckning kom att variera mellan de olika indelningsalternativen. Ett enda exempel — mandaten för (s+k) mot (h+bf +fp) får här belysa storleksordningen i denna variation. Då man lade samman röstsiffrorna för (s) och (k) erhöll socialde- mokraterna enligt 1944 års valmaterial mellan 32 och 34 mandat enligt de olika indelningarna. Materialet för 1948 gav (5) mellan 23 och 31 mandat och materialet för 1952 gav samma parti mellan 22 och 26 mandat. Dessa siffror kunde sedan jämföras med vad socialdemokraterna och kommunisterna tillsammans skulle erhålla enligt ett proportionellt system med jämkad uddatalsmetod. (S + K)-blocket skulle då ha tagit 26 mandat 1944,25 mandat 1948 och 24 mandat 1952 i samma område. Eftersom totalantalet mandat för området ifråga var 45 år 1944 och 48 åren 1948 och 1952, hade den proportionella metoden gett upphov till socialistisk majoritet de två första valen och ett jämviktsläge 1952. Exemplet visar således att minst ett indelningsalternativ åren 1948 och 1952 skulle ha åstadkommit ett regim- skifte om siffrorna överförts till riksplanet.

Den generella slutsats man kunde dra av denna specialundersökning var att själva valkretsindelningen och tillvägagångssättet vid bildandet av denna har en icke oväsentlig betydelse för resultatet: Olikheterna i fråga om partiandelar mellan olika valdistrikt är så stora, att det måste va ra fullt möjligt att genom manipulationer och överflyttningar åstadkomma för- och nack- delar för det ena eller andra partiet.

En tredje specialundersökning utfördes, också den begränsad till Stock- holms stad och län, Uppsala och Södermanlands län. Här studerades om antalet mandat skulle påverka utfallet. Två alternativ studerades, ett där riksdagsledamöternas antal var 300, ett annat alternativ där samma antal var 360. För de analyserade länen motsvarade detta ca 60 respektive 72 mandat.

Resultatet blev här negativt i den meningen att partiernas mandatandelar på det hela taget syntes vara opåverkade av variationen i mandatantal.

Den av Jansson utförda riksundersökningen med beräkningar på grundval

av valresultaten 1952 och 1956 genomfördes under antagandet av riksdagen hade dels 230, dels 300 ledamöter. Två kretsindelningar med motsvarande antal enmansvalkretsar utformades och undersöktes med avseende på åtta olika partikonstellationer. Av dessa åtta byggde fyra på att röstsiffrorna för (s) och (k) lades samman. I detta sammanhang skall vi förbigå resultaten för att istället återkomma till dem då det blir aktuellt attjämföra dem med resultaten från den nya undersökningen av 1973 års val.

Personvalsutredningens analys av 1973 års valsiffror

Inledning

En ny valstatistisk bearbetning, denna gång på grundval av 1973 års val, böri möjligaste mån anknyta till författningsutredningens undersökningar. Emel- lertid har mycket förändrats och förutsättningarna skiljer sig därför väsentligt från förhållandena i mitten av 1950-talet. En viktig förändring är att den nuvarande enkammarriksdagen har 349 ledamöter, ett mandatantal som skiljer sig från den tidigare riksundersökningens två alternativ om 230 respektive 300 mandat. En annan förändring hänger samman med den nya indelning som blev följden av kommunblocksreformen. De kommunala enheterna är idag 278 mot ca 1 035 på 1950-talet. En tredje förändring är att antalet röstberättigade invånare idag är vägledande för valkrets- och valdis- triktsindelning. Dessutom har omfattande befolkningsomflyttningar skett under de år som förflutit, vilket medfört att tätortskommunerna vuxit starkt på bekostnad av landsbygdskommunerna. Indelningen i valdistrikt skiljer sig därför väsentligt även inom ett givet geografiskt område, t. ex. ett område som motsvarar en s. k. storkommun från 1952 års kommunreform.

Sammantaget är dessa förändringar så betydande att det är helt uteslutet att i detaljer som t. ex. beträffande valkretsindelningen följa de tidigare under- sökningarna. Däremot frnns det givetvis all anledning att bibehålla t. ex. kriterier för kretskonstruktionen också om deras tillämpning måste bli av delvis annorlunda slag.

Fem kriterier användes i tidigare undersökningar och de har presenterats ovan på sidan 229. En närmare blick på de avvägningar mellan olika kriterier som gjordes på 1950-talet visar, att kravet på ungefär likstora valkretsar upprätthölls i en mycket strikt mening. Riktpunkten storleksmässigt var den s. k. riksvalkvoten som motsvarades av 1/230-de1 respektive 1/300-del av totalbefolkningen. Detta gav cirka 31 000 invånare i 230-altemativet och ca 24 000 i 300-alternativet. De toleransintervall som sedan uppsattes kring dessa värden var av storleksordningen 20 % av riksvalkvoterna eller annorlunda uttryckt i- 10 %. Toleransgränsema kunde vid tillämpningen hållas med mindre än 10 fall av avvikelse, som mest 850 från en intervall- gräns.

Beträffande den administrativa indelningen följdes i första hand härads- och kommungränserna och i andra hand församlingsgränserna. I vissa fall gick man längre och använde sig av minsta möjliga enhet som byggsten nämligen valdistriktet. Kravet på geografiskt sammanhängande kretsbild- ningar upprätthölls genomgående i riksundersökningen. Övriga kriterier

synes ha påverkat indelningen endast i begränsad omfattning. I synnerhet torde detta gälla den ekonomiskt-geografiska aspekten. Huvudintrycket är att storlekskravet fått vara det viktigaste tillsammans med kravet på sammanhängande kretsar.

När det nu gäller att åstadkomma en ny, modellindelning i enmansval- kretsar blir det, främst till följd av kommunindelningsreformen,svårt att göra en likartad avvägning mellan principerna. Att samtidigt uppfylla kravet på små storleksskillnader och kravet på följsamhet till kommungränser är numera heltomöjligt —de minsta kommunerna är av storleksordningen 5 000 röstberättigade invånare. Riksvalkvoten är samtidigt på 16 300 röstberätti- gade och ett intervall av samma relativa storleksordning som det man använde på 1550-talet skulle uppgå till 3 260 eller 16 300 i- 1 630. Ställer man ett sådant krav måste omfattande avsteg göras från den kommunala indelningen, ställer man å andra sidan krav på en nära anpassning till denna, måste betydligt större storleksskillnader godtas.

Som en lösning av detta problem har vi i denna undersökning arbetat med två alternativa kretskonstruktioner. I det första alternativet har vi prioriterat den administrativa indelningen och i det andra alternativet storlekskravet.

Valkretsindelningen

Den första valkretsindelningen vilken ligger till grund för flertalet analyser i uppsatsen skapades under tämligen strikt följsamhet till den kommunala indelningen. Även om vissa avsteg har måst göras begränsar de sig till två typer som båda är naturliga och knappast kan anses strida mot själva principen. Åtskilliga kommuner är numera mycket större än riksvalkvoten och den första typen av avsteg består av att de större kommunerna har delats upp på ett lämpligt antal kretsar beroende på relationen mellan kommunens antal röstberättigade och riksvalkvoten.

Den andra typen av avsteg från kommunindelningen består av att två, eller i något fall tre, intilliggande kommuner slagits samman när deras samman- lagda antal röstberättigade invånare bättre överensstämmer med riksval- kvoten än om de var för sig får bilda egna valkretsar.

Gränserna för nuvarande 28 länsvalkretsar har också följts. I intet fall har dessa gränser överskridits och inom varje valkrets har lika många kretsbild- ningar skapats, som antalet mandat valkretsen tilldelades i samband med 1973 års val. Genom att den nuvarande valkretsindelningen har följts har heller inga länsgränser överskridits i denna den första kretskonstruktio- nen.

Något ytterligare skall sägas om tillvägagångssättet vid delningen av de mycket stora kommunerna. En större kommun kännetecknas numera ofta av att centrum utgörs av en tätortskärna, som är omgiven av betydande landsbygdsdelar, bestående av förutvarande landskommuner. En dylik kommun kan uppdelas i enmansvalskretsar på i huvudsak två sätt. 1 det ena fallet lägger man ett snitt utefter en administrativ gräns församling eller valdistrikt som löper ända inifrån kärnans mittpunkt och ut till kommun- gränsen. I det andra fallet låter man kärnan och landsbygdsdelarna bilda kretsar var för sig. Valet mellan dessa två delningsprinciper är betydelsefullt, eftersom det rymmer hela den problemställning rörande heterogena eller

Tabell 1 Fingerade enmansvalkretsar enligt alternativ 1 fördelade på storleksklasser

_________________________________________________________—___________________________________________________________________ ABC EFGHI KLFyMNOGbgPNPSRSTUWXYZACBDSum—Kumu-Kumu-

7—8 8—9

9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16-17 17—18 18—19 19—20 20—21 21—22 22—23 23—24 24—25 25—26 26—27 27—28 28—29 29—30 30—31

AHa

_NVSD—VN—lm—— %%!”va

33 32 9 9

16 13

2 7

#VVMmN—u—n—-— Nv—ch—tN

12 21

M

**) __v._

Nu—

VM—N—Q v—IMNN

N

11 20

N—NN

9 7

—_—_—N

___—__|

Huv—N_—

mln—__.

v—lv—lev—ll—

___—__.

13 12 5 10 11

ma

17

NONDlva—ONv—tv—t .—

lerat

126 163 206 246 273 292 309 325 331 388 342 344 345 345 347 348 349

lerad 96

06 09 L4 23 46 SA 7A 120 169 258 363 46J 590 705 782 83J 885 93J 948 968 980 986 989 989 994 99J 1000

l Uppgifterna hämtade ur Lars Sköld: Översikt av valsättet i vissa främ— mande länder. SOU 1961:215. 165 ff.

homogena kretsbildningar som specialstuderades i Janssons undersökningar. Bl. a. fann man där att en homogenisering gynnade dåvarande bondeför- bundet och missgynnade folkpartiet och i någon mån socialdemokraterna. I detta sammanhang har problemet lösts på så sätt att kommunernas egen indelning i kommunala valkretsar har fått vara vägledande. Det betyder att man kan finna exempel på båda nu presenterade delningsprinciper. Det skall också tilläggas att i många fall har vi kunnat följa den kommunala valkretsindelningen helt eller delvis. Inte sällan har antalet kommunala valkretsar stämt väl överens med det antal som kommunens storlek i förhållande till riksvalskvoten gör den berättigad till. I andra fall har en eller ett par valkretsar kunnat bibehållas oförändrade medan andra förändrats till lämpligare storlek. 1 ytterligare ett antal fall har de kommunala valkretsarna kunnat slås samman två och två, varför kommunernas egna indelningsbe- dömningar på sätt och vis också i dessa fall kommit att slå igenom. 1 de fall då vi tvingats omstrukturera samtliga valkretsar i en kommun har vi ändå strävat efter att bibehålla den kommunalt tillämpade principen för delning. I de flesta delningsfall har telefonkontakt tagits med kommunala befattnings- havare. Vilka storleksskillnader uppstår då i en kretskonstruktion av nu beskriven art? Tabell 1 ger en bild av hur de 349 kretsbildningarna fördelar sig över storleksklasser. Den minsta kretsen har blott 4 500 röstberättigade invånare, den största 30 500. Variationsvidden är hela 26 000 och den största kretsen är mer än sex gånger så stor som den minsta. Medelstorleken är som sig bör ca 16 300 och medianen 16 270. Den första kvartilen har värdet 13 911, vilket således betyder att hela en fjärdedel av kretsarna understiger denna storlek. Den tredje kvartilen har värdet 18 583 och 25 % av kretsarna har således en större storlek än detta värde. Dessa kvartilgränser utgör 14,7 % respektive 14,0 % av riksvalkvoten vilket utvisar att blott hälften av kretsarna ligger inom ett så pass stort intervall som 29 %.

Uppenbarligen är storleksskillnadema väsentligt mycket större än vid författningsutredningens bearbetningar av 1952 och 1956 års valstatistik. Det kan emellertid i detta sammanhang finnas anledning att något vidga ramen för denna bedömning. Hur stora skillnader accepteras i länder som använder sig av majoritetsvalsystem? Hur stora skillnader har man accepterat i vårt land då det gäller de 28 nuvarande valkretsarna? Svaret på den första frågan är att man utomlands ofta måste acceptera betydande storleksskillnader. 1 Västtyskland handlar det om valkretsar av storleksordningen 200 000 invånare i genomsnitt. Reglerna för indelningen föreskriver ett acceptabelt intervall på 66,67 % av medelstorleken. I praktiken har man inte kunnat hålla denna regel, utan man har måst acceptera en minimistorlek på ca 120 000 och maximistorlek på ca 370 000, vilket ger ett intervall från —-39 % till +84 %. I England är förhållandena ungefär likartade. Ofta måste man acceptera toleransgränser på 150 % av medelstorleken. I Frankrike är motsvarande intervall endast obetydligt mindre.1

Vid en internationell jämförelse är således de storlekskrav som författ- ningsutredningen uppställde utomordentligt starka och samma omdöme måste i stort sett gälla mot bakgrund av inhemska förhållanden. Vid 1964 års val till andra kammaren hade nämligen Gotlands län med sina tre mandat 11 677 röstberättigade per mandat. Samtidigt uppnåddes 23 629 som länskvot

i Västernorrlands län. Den största länsvalkvoten var med andra ord mer än dubbelt så stor som den minsta och uttryckt i relativa tal hade vi ett intervall på 55 % av riksvalkvoten.

I det sista andrakammarvalet 1968 var skillnaderna ännu större och det godtagna intervallet 58 % av riksvalkvoten.

Även om dessajämförelser pekar på att det är rimligt att godta ett väsentligt större intervall än det författningsutredningen tillämpade, måste det samti- digt konstateras att kretskonstruktionen inte är helt tillfredsställande stor- leksmässigt sett. Ett intervall på 133 %, som utomlands är en normal riktpunkt, skulle medge en avvikelse från riksvalkvoten på ca 5 400 röstberättigade vilket ger gränserna 10 900 och 21 700. Kretskonstruktionen innehåller 24 kretsbildningar som ligger under den lägsta av dessa gränser och 28 som ligger över den högsta gränsen. Sammanlagt avviker 52 kretsbild- ningar eller 15 % från en dylik norm.

Då det gäller övriga kriterier — goda kommunikationer eller ”naturlig" samhörighet — har det inte varit nödvändigt att överväga dem för varje valkrets; en valkrets bestående av en hel odelad kommun eller kretsar bildade genom delning av en nuvarande kommun har kunnat undantas, eftersom kommunblocksreformen bl. a. bygger på samma principer och man därför kan utgå ifrån att samtliga kommundelar redan ”hör samman”. De valkretsar, som bestårav merän en kommun, har däremot måst bedömas och en lämplig indikation på att kommunikations- och samhörighetskraven är uppfyllda fann vi i indelningen i arbetsmarknadsregioner. Om möjligt har således denna typ av kretsar uppbyggts av kommuner som tillhör en och samma arbetsmarknadsregion. Emellertid har vissa avsteg måst göras också här. Av 60-talet valkretsar omfattande sammanlagt ca 135 kommuner har ganska exakt tredjedelen kommit att skäras av en dylik regiongräns och ca 50- talet kommuner är berörda.

En förteckning över valkretsarna ges i bilaga 1.

Partikombinationer och beräkningssätt

I författningsutredningens undersökningar kring majoritetsval förutsattes inte mindre än 8 olika parti- eller samverkanskonstellationer.

. (H).(BF),(FP).(S).(K) . (H+FP).(BF).(S). (K) . (H+BF+FP).(S).(K) (H+FP).(BF+S). (K) (H).(BF).(FP).(S+K) (H+FP),(BF).(S+K) (H+FP+BF),(S+K) (H+FP),(BF+S+K)

?OHQP'PWN—

Kombinationen (S+BF) i alternativen 4 och 8 motiverades givetvis av att regeringskoalitionen mellan bondeförbundet och socialdemokraterna var aktuell. När författningsutredningen fortsatte med beräkningar på grundval av de tre andrakammarvalen 1958 och 1960 (Sandler) hade förutsättningarna förändrats och huvudintresset knöts till alternativ 7 ovan.

Enligt direktiven skall de nya undersökningarna av fingerade majoritetsval

utgå från förutsättningarna dels att ingen samverkan alls föreligger mellan partierna, dels att samverkan sker mellan de tre borgerliga partierna. Direktiven föreskriver inte ett alternativ som innebär att de två blocken av socialistiska och borgerliga partier direkt står mot varandra. Man torde dock kunna anta att ett mera allmänt intresse föreligger för att också få detta alternativ redovisat. Av övriga möjliga partikombinationer kan ej något särskilt alternativ med större grad av aktualitet urskiljas. De tre alternativa konstellationer som således kommer att redovisas är de följande:

1. (m).(C),(0.(S).(vpk) 2. (m+c+f),(s),(vpk) 3. (m+c+f),(s+vpk)

Partikonstellationerna har för enkelhetens skull getts beteckningarna 5- partialternativet, 3-partialternativet och 2-partialternativet. Beteckningarna ger en antydan om att alternativen skulle kunna beskriva en utveckling från fem partier till enbart två. 1 vad mån en dylik utveckling är sannolik som en följd av att majoritetsvalssystem skulle införas kan inte preciseras. Som nämnts är alternativen närmast underbyggda med antagandet om samverkan mellan de i konstellationerna ingående partierna; beteckningarna motiveras av att kommentarerna blir lättare att ge och förhoppningsvis också att följa.

Vissa kompletterande regler för räknearbetet måste också uppställas. Endast röstsiffrorna för de fem riksdagspartierna kommer att medtagas, eftersom rimliga antaganden om hur övriga partiers röster skulle fördelas på de i kombinationerna ingående partierna är svåra att uppställa. Då det gäller redovisningen av alternativ tre kommer dock att göras en särskild beräkning av i vilken omfattning KDS-rösterna skulle kunna påverka utfallet.

Ett särskilt problem utgör poströsterna eftersom de endast redovisas för var och en av de nuvarande 28 valkretsarna. Beträffande dessa harjusteringar gjorts i de valkretsar där, enligt alternativ tre, de båda partiblocken ligger mellan 48 och 52 procent. Därvid har poströsternas andel av partiernas röster inom varje nuvarande valkrets först beräknats (tabell 2). Därefter har varje partis röstetal i en given valkrets ökats med det procenttal, som gäller för partiet ifråga inom den valkrets, där den nya är belägen. Vi har därmed antagit att poströsterna partivis är proportionellt fördelade över de nya valkretsarna inom en given krets av de nuvarande 28 valkretsarna. Det kan redan här nämnas att poströsterna minskar väljarandelen för (s +vpk) med mellan 0,05 och 0,2 %. I endast ett fall ändras en kretsbildning från majoritet för (s +vpk) till majortiet för (m+c+f). Vidare bygger beräkningarna på förutsättningen att relativ majoritet är tillräckligt för vinst av ett visst mandat. I alternativen två och tre har mandaten givits det parti som inom sin samverkansgrupp innehar den relativa majoriteten.

H uvudresultat

Enligt tabell 3 erhåller socialdemokraterna en mycket stark riksdagsmajoritet i 5-partialternativet. 300 mandat mot 49 borgerliga mandat ger en övervikt med 251 mandat. Av de borgerliga mandaten erhåller centerpartiet under de

TabellZ Poströsterna i procent av alla röster för resp. parti inom nuvarande valkretsar

M C F KDS S VPK Stockholms kommun 1,26 1,91 1,43 1,60 1,09 1,83 Stockholms län 1,10 1,53 1,33 1,45 1,00 1,82 Uppsala län 1,51 1,53 1,65 1,20 0,94 2,51 Södermanlands län 1,24 0,98 0,97 1,38 0,54 1,71 Östergötlands län 1,06 1,00 1,12 1,14 0,57 1,62 Jönköpings län 1,12 0,83 1,41 1,32 0,65 2,08 Kronobergs län 1,26 0,93 1,82 1,88 0,79 2,21 Kalmar län 1,43 1,01 1,88 1,46 0,80 1,88 Gotlands län 1,20 0,96 0,76 1,81 0,90 3,25 Blekinge län 1,43 1,11 1,36 1,38 0,48 1,74 Kristianstads län 1,76 1,18 1,71 1,88 0,85 3,24 Fyrstadskretsen 1,31 1,54 1,61 1,28 0,74 2,23 Malmöhus län 1,19 0,86 1,19 1,32 0,62 3,21 Hallands län 0,97 0,78 1,22 0,80 0,59 2,04 Göteborgs kommun 1,41 1,74 1,14 1,38 0,85 1,43 Bohus län 1,25 1,16 1,19 1,36 0,69 1,38 Älvsborgs läns norra 1,07 0,90 0,92 1,28 0,65 1,81 Alvsborgs läns södra 0,68 0,70 0,88 1,23 0.53 1,00 Skaraborgs län 1,14 0,81 0,98 1,07 0,64 2,06 Värmlands län 1,11 1,10 1,38 1,78 0,72 1,81 Örebro län 1,20 1,02 1,04 1,35 0,61 1,84 Västmanlands län 1,17 1,05 1,37 0,95 0,70 1,63 Kopparbergs län 1,92 1,44 2,28 1,86 1,25 2,72 Gävleborgs län 2,67 1,41 1,83 1,56 1,43 2,09 Västernorrlands län 1,40 1,56 1,46 2,15 1,03 1,82 Jämtlands län 2,73 2,91 3,19 4,81 2,23 5,60 Västerbottens län 2,09 1,92 1,72 2,37 1,46 4,07 Norrbottens län 1,91 2,19 1,95 1,80 1,53 2,39

givna förutsättningarna 35, moderata samlingspartiet 13 och folkpartiet 1. Vänsterpartiet kommunisterna blir orepresenterade i riksdagen.

I 3-partialternativet byts den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten mot en majoritet för de borgerliga partierna. 207 mandat — 39 moderater, 9 folkpartister och 159 centerpartiser ger en sammanlagd övervikt på 65 mandat.

Läggs rösterna för vänsterpartiet kommunisterna tillsammans med rösterna för socialdemokraterna tvåpartialternativet — svänger majoriteten åter över till fördel för socialdemokraterna. 187 mandat motsvarar ungefär 536 % av riksdagsmandaten och innebär en övervikt med 25 mandat.

Specialundersökningar

De beräkningar som presenterats ovan är rent mekaniska sammanräkningar av 1973 års valsiffror. Det finns anledning att här betona att sådana ”fingerade val” i olika avseenden helt säkert ger andra resultat än vad ett verkligt val under motsvarande förutsättningar skulle ha gjort.

Som framgått av den inledande beskrivningen av den Statsvetenskapliga debatten rörande effekterna av olika valsystem går uppfattningarna isär vad

Tabell 3 Huvudresultat: kretsbildningarna enligt 5-, 3- respektive Z-partialternativen fördelade efter länsvalkretsar och på partier

Stockholms kommun Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Fyrstadskretsen Malmöhus län Hallands län Göteborgs kommun Bohus län Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Summa %

5—partialtemativet Ingen samverkan

M

13 3,7

C F

I N in

... | | INNNH'tv—t |

1 N _—

35 1 10,0 0,3

8005 NN

.—

ONONNDWVON—wao

N

Ommahmoo _— .—

_NN—NNWO— ___—__.— .—

300 86.0 349 1000

3-partialternativet

Borgerlig samverkan

M

39 11,2

C F I NN avant»_soon—asmooso—oocxo—omvrxmmmm

159 9 45,5 2,6

MVNINON—r—V IOM—Q—w—M— ISDNOONDOOQMW—

.—

142 40,7 349 100,0

2-partialternativet

M

31 8,9

C

OV—OQOVN _- _—

ONMOOO—I'NNDND—MMVND—v—lv—cln

124 35,5

F

7 2 ,0

(m+c+f) och (s+vpk)

S

V) .—

VOOQNr—NDI NMMV—ONm—l GascorxN—q-m __

.— ..—

187 53,6

Vpk

349 100,0

beträffar majoritetsvalsystemets tendens att leda till ett tvåpartisystem. Duverger talar i detta sammanhang om dels en ”mekanisk” effekt dels en ”psykologisk”. Genom att majoritetsvalen tenderar att överrepresentera stora partier och kraftigt missgynna partier som är mindre än det största tenderar väljarna och partiledningarna att anpassa sitt beteende på ett sådant sätt att antalet partier reduceras. Som framgår av resultaten ovan skulle en samverkan mellan de tre ickesocialistiska partierna i vårt fingerade val leda till en vinst på hela 158 mandat. En borgerlig riksdagsminoritet skulle utbytas i en bred riksdagsmajoritet. Samtidigt skulle ett motdrag i form av en valteknisk samverkan mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna leda till att den icke-socialistiska majoriteten ånyo ersattes av en socialistisk.

Det är naturligtvis inte möjligt att göra någon bedömning av i vilken utsträckning en övergång till ett nytt valsystem verkligen skulle leda till någon av dessa samverkansituationer. Det är emellertid klart att utsikterna till en vinst på hela 158 mandat och en bred majoritet i riksdagen skulle utgöra ett starkt incitament till en så nära samverkan som är möjligt med hänsyn till partiemas olika program och ideologiska bakgrund. En sådan samverkan skulle i en verklig situation kunna bli olika omfattande, vara valteknisk eller mer långtgående. Den skulle kunna omfatta alla valkretsar eller endast vissa kretsar osv. De samverkansalternativ som presenteras här är alltså endast hypotetiska och kan tjäna i första hand som räkneexempel.

Det finns också anledning att något ytterligare uppmärksamma hur de enskilda väljarna skulle kunna tänkas reagera. Vad finns det för skäl att anta att röstfördelningen 1973 mellan partierna eller mellan block av partier skulle ha varit likartade under ett majoritetsvalsystem? Här kommer Duvergers ”psykologiska” mekanism in i bilden. Man kan enligt detta resonemang räkna med ett visst mått av taktiskt röstande; väljaren antas inte vilja ”kasta bort” sin röst på småpartier utan lägga den på något av de största partierna. Ett dylikt antagande ger stöd för uppfattningen att antalet partier skulle reduceras oavsett förekomst av partisamverkan. Å andra sidan kan det hävdas, att ett sådant taktiskt röstande knappast kan gälla alla småpartiernas väljare. Ett första krav är att väljarna är väl informerade om de antagna styrkerelatio- nema mellan partierna. Ett andra krav är att väljarna är benägna att kompromissa. De får inte vara mer idologiskt dogmatiska än att de kan överge sina förstapreferenser till förmån för ett sämre alternativ som har det enda goda med sig att det möjligen skulle kunna förhindra något som är ännu värre. Det är därför inte givet att så fullständiga sammanräkningar som nu skett visar den realistiska bilden ens på längre sikt. Därtill kommer som framhållits att det inte finns några säkra belägg för att majoritetsvalsystemet alltid underrepresenterar mindre partier.

De fortsatta analyserna i denna uppsats syftar till att — mot bakgrund av de osäkerhetsfaktorer som påverkar en bedömning av majoritetsvalsystemets tänkbara effekter något ytterligare belysa systemets egenskaper. Fem olika specialstudier har företagits.

Till att börja med har uppmärksammats hur stora ”spontana” väljar- strömmar som skulle krävas för att majoriteten skulle förändras även utan organiserad samverkan mellan de olika partierna. Därvid beräknas t. ex. hur stor del av de borgerliga väljarna som måste flytta över sitt stöd till det största

partiet för att majoriteten i riksdagen skall förändras och vice versa. De tre samverkansalternativ som redovisas i tabell 3 kan sägas representera tre steg i en utvecklingsprocess mot ett två-blocksystem. Genom spontana väljar- strömmar och olika former av begränsad partisamverkan kan bilden nyan- seras och olika ”blandade” situationer uppstå.

En annan egenskap hos majoritetsvalsystemet som uppmärksammats i den teoretiska debatten gäller stabiliteten. I ett majoritetsvalsystem leder ofta jämförelsevis små förändringar i partiernas röstetal till stora skiftningar i mandatfördelningen. Vi kan något belysa vad olika valvindsförändringar skulle få för effekter i vårt modellfall.

I kritiken mot teorin att majoritetsval leder till tvåpartisystem framhålls ofta att vissa länder som t. ex. Canada eller de skandinaviska kring sekelskiftet har eller haft både majoritetsval och flerpartisystem. En förkla- ring till detta sägs dock ofta vara att det är regionala skillnader som leder till detta. Ett parti som har en mindre del av väljarkåren i landet i sin helhet kan genom en stark ställning i ett visst geografiskt område vinna mandat i dessa valkretsar. I ett land med stora regionala skillnader i partisympatier skulle därmed stora skillnader kunna uppstå mellan partiernas representation från olika delar i landet. I ett särskilt avsnitt uppmärksammas hur vårt ”fingerade” valresultat ser ut i olika delar av landet.

En fjärde fråga som uppmärksammas gäller i vilken utsträckning valresul- tatet skulle påverkas av en valkretsindelning som i mindre utsträckning anknyter till kommunindelningen och i större utsträckning styrs av önske- målet om likstora valkretsar.

Slutligen görs några jämförelser med författningsutredningens resultat. Därmed blir det möjligt att ytterligare belysa stabiliteten i valsystemets effekter.

Förutsättningarjör majoritetsförändringar

Under avsnittet huvudresultat redovisas att en ”systemförändring” genom valsamverkan, genom partisammanslagningar eller genom att partier upphör från 5 partier över 3 partier till 2 partier medför väsentliga effekter på riksdagsmandatens fördelning. Med fem partier erhålles 86 % socialdemo- kratiska mandat, med tre partier 59 % borgerliga mandat och med två partier 53 % socialdemokratiska mandat. Genom en fullföljd borgerlig samverkan kan sammanlagt 158 mandat ”vinnas” från socialdemokraterna. Dessa 158 mandat kan vinnas med varierande svårighetsgrad. I vissa fall är den socialdemokratiska majoriteten knapp i andra fall större. Vi kan därför fråga oss vilken grad av samverkan eller vilka spontana väljarströmmar som krävs

för att förändra majoritetsläget. Vi får därvid utgå ifrån frågan om i hur många av de 300 socialdemokratiska kretsarna som majoritetspartiet har absolut majoritet om i hur många man har relativ majoritet? Fördelningen i tabell 4, som också innefattar de kretsar som vunnits av de övriga partierna, visar 99 fall med socialdemokratisk absolut majoritet och 201 fall med socialdemo- kratisk relativ majoritet. Av de borgerliga kretsarna förekommer absolut majoritet endast i fyra fall nämligen i två fall för centerpartiet och i två fall för moderata samlingspar- tiet.

Tabell 4 5-partialternativet: Kretsarna fördelade efter majoritetspartiets andel av rösterna

Socialdemokratiska Centerpartiets Moderata samlings- Folkpartiets kretsar kretsar partiets kretsar kretsar

An- % Kumul. An- % Kumul. An- % Kumul. An- % Kumul. tal % tal % tal % tal %

Andel

under 28 % 1 0,3 0,3 28—30 1 0,3 0,6 1 100,0 100,0 30—32 2 0,7 1,3 1 2,9 2,9 1 7,7 7,7 32—34 4 1,3 2,6 1 7,7 15,4 34—36 9 3,0 5,6 3 8,6 11,5 1 7,7 23,1 36—38 16 5,3 10,9 2 5,6 17,1 3 23,0 46,1 38—40 12 4,0 14,9 7 20,0 37,1 46,1 40—42 32 10,7 25,6 10 28,5 65,6 2 15,4 61,5 42—44 24 8,0 33,6 3 8,6 74,2 2 15,4 76,9 4446 33 11,0 44,6 5 14,2 88,4 76,9 46—48 39 13,0 57,6 1 2,9 91,3 1 7,7 84,6 48—50 28 9,3 66,9 1 2,9 94,2 84,6 50—52 22 7,3 74,2 94,2 1 7,7 92,3 52—54 22 7,3 81,5 1 2,9 97,1 92,3 54—56 12 4,0 85,5 1 2,9 100,0 92,3 56—58 11 3,7 89,2 1 7,7 100,0 58—60 9 3,0 92,2 60—62 12 4,0 96,2 62—64 8 2,8 99,0 64—66 2 0,7 99,7 66—68 99,7 68—70 1 0,3 100,0 Mer än 70 %

300 100,0 35 100,0 13 100,0 1 1000

Av tabellen framgår också att en betydande variation förekommer beträffande med hur stor absolut eller relativ majoritet kretsarna ”vunnits” av det ena eller det andra partiet. Då det först gäller de socialdemokratiska kretsarna finner vi att det för mandatvinsten i två fall räckt med mindre än 30 % av rösterna, i 45 fall med mindre än 40 %. Hälften av kretsarna har vunnits vid en nivå på ca 47 % (medianen). Vi ser också att i närmare 5 % av socialdemokraternas kretsar har majoritetspartiet haft mer än 60 % av rösterna.

Huvudparten av de andra partiernas kretsar har vunnits vid väsentligt lägre andel av rösterna. Under 40 % gränsen ligger således inte mindre än 37 % av centerpartiets kretsar och 46 % av moderata samlingspartiets.

I tabell 5 har vi nu underlag för en bedömning av hur stora väljarrörelser — spontana eller initierade av partierna som krävs för att åstadkomma ett majoritetsskifte. Här har de socialdemokratiska kretsarna fördelats efter avståndet mellan socialdemokraternas röstandel och det största borgerliga partiets (i allmänhet centerpartiets). Detta avstånd kan sägas markera den minsta andel av väljarna som måste flytta sina preferenser från socialdemo—

TabellS S-partialternativet: Socialdemokratiska kretsar med relativ och absolut majoritet fördelade med hänsyn till procentskillnaden till näst största parti

Procent- Kretsar med relativ Kretsar med absolut skillnad majoritet för (s) majoritet för (s) till näst ___—_— största parti Kumulativt Kumulativt Antal % Antal % Antal % Antal %

0— 2 8 4,0 8 4,0 2— 4 5 2,5 13 6,5

4— 6 10 5,0 23 11,5 6— 8 10 5,0 33 16,5 8—10 15 7,5 48 24,0

10—12 14 7,0 62 31,0 12—14 16 8,0 78 39,0 14—16 21 10,0 99 49,0 16-18 10 5,0 109 54,0 18—20 15 7,5 124 61 ,5 1 1,0 1 1.0 20—22 20 10,0 144 71,5 3 3,0 4 4,0 22-24 17 8,5 161 80,0 4 4,0 8 8,0 24—26 15 7,5 176 87,5 2 2,0 10 10,0 26—28 6 3,0 182 90,5 5 5,1 15 15,1 28—30 6 3,0 188 93,5 14 14,1 29 29,2 30—32 4 2,0 192 95,5 7 7,1 36 36,3 32-34 7 3,5 199 99,0 7 7.1 43 43,4 34—36 2 1,0 201 100,0 12 12,1 55 55,5 36—38 13 13.1 68 68.6 38—40 7 7,1 75 75,7 40—42 5 5,1 80 80.8 42—44 9 9.1 89 89,9 44—46 5 5,1 94 95,0 46—48 2 2,0 96 97,0 48—50 1 1,0 97 98.0 50—52 1 1,0 98 99,0 52—54 54—56 1 1,0 99 100,0

Summa 201 100,0 99 100,0

kraterna för att valkretsens mandat skall vinnas av det borgerliga blocket även utan valteknisk samverkan.

I tabellen har åtskillnad gjorts mellan valkretsar vunna med absolut majoritet och kretsar vunna med relativ majoritet. Endast de senare är i detta sammanhang intressanta och de förekommer i första delen av tabellen. Man finner här att 10 a 15 kretsar är i hög grad marginella i den meningen att mindre än fem procentenheter skiljer mellan socialdemokraterna och det största oppositionspartiet. I det närmaste 50 kretsar har ”vunnits” med mindre än 10 % marginal och ca 125 kretsar med mindre än 20 %.

Fempartialternativet gav 49 mandat till den borgerliga sidan och för att nå det för riksdagsmajoritet nödvändiga antalet av 175 mandat krävs 126 kretsar

ytterligare. För att "erövra” den svåraste kretsen, den 126:e, krävs uppen- barligen ett rösttillskott till det största borgerliga partiet på mer än 20 % av det sammanlagda röstetalet för de fem riksdagspartierna. Samtidigt bör det framhållas att en fullständig samverkan gör det möjligt att vinna hela 158 kretsar —skillnaden mellan borgerliga mandat i tre- och fempartialternativet. För att erhålla samtliga dessa mandat krävs ett rösttillskott till det största borgerliga partiet på ca 23 % av väljarkåren.

Om man tänker sig att de väljarströmmar som är nödvändiga uppstår spontant blir den relativa styrkan bland de borgerliga partierna av intresse. För den väljare som vill rösta taktiskt på ett ”borgerligt” alternativ måste situationen vara väsentligt lättare om ett av partierna framstår som domine- rande. Risken ärju då mindre föratt rösten lägggs på ”fel” dvs. på ett av de vid sammanräkningen mindre partierna. Ju större skillnad mellan största och näst största borgerliga parti desto klarare måste därför det borgerliga alternativet sägas vara. Det är heller inte osannolikt att också en uppgörelse om valsamverkan och kandidatlistor befrämjas av en mer eller mindre stor dominans för ett av de tre borgerliga partierna, men det är mera tveksamt. Om båda de nu behandlade aspekterna kombineras — skillnad mellan socialde- mokraterna och största borgerliga parti respektive skillnad mellan största och näst största borgerliga parti —erhålles ett tvådimensionellt plan som förenklat kan beskrivas med följande matris:

Liten procentskillnad mellan Stor procentskillnad mel- största och näst största p lan största och näst största av (m,c, t) paV(m.C. 0 Stor procentskillnad (A) Inget dominerande (B) Dominerande borger- mellan (5) och största borgerligt parti; stort ligt parti; stort av- p av (m, c, 0 avstånd till (s) stånd till (s) Liten procentskillnad (C) Inget dominerande (D) Dominerande borger- mellan (5) och största borgerligt parti; litet ligt parti; litet av- p av (m, e, f) avstånd till (s) stånd till (s) &

Matrisen ger här upphov till fyra typer av valkretssituationer, markerade med bokstäverna A, B, C och D. D-gruppen utgör den typ där de borgerliga partierna bör ha störst chanser att vinna majoriteten även utan valteknisk samverkan. Här dominerar ett av de borgerliga partierna samtidigt som skillnaden till socialdemokraterna är förhållandevis liten. Svårast att erövra måste valkretsarna av typ A vara där de borgerliga partierna var för sig har ungefär lika stora andelar av rösterna och avståndet till det socialdemokra- tiska partiet är stort. Självfallet kan valkretsarna placeras kontinuerligt efter båda dimensionerna och det går inte att entydigt dra gränserna mellan de fyra typerna. Om man emellertid begränsar sig till en indelning av de två dimensionerna i femprocentsintervall erhålles den fördelning som framgår av tabell 6. Vi ser av summaraden längst ned att förhållandevis många kretsbildningar kännetecknas av ungefärlig jämvikt mellan de borgerliga partierna: 32 kretsar ligger inom intervallet 0 till 5 % då det gäller skillnaden mellan största och näst största parti och ytterligare 38 kretsar har en skillnad på högst 10 %. Det är således i dessa 70 kretsar som det för väljaren måste

vara som svårast att urskilja ett ”borgerligt” alternativ såvida man i opinionsbildningen inte går fram med en gemensam linje i kandidatfrå- gan.

I en stor grupp av dessa 70 kretsar är den socialdemokratiska relativa majoriteten över det ledande borgerliga partiet jämförelsevis liten; mindre än 15 % marginal föreligger i 26 fall. Dessa fall hör därför till de ”lättvunna”, men återstoden är tillräckligt stor för att en borgerlig majoritet skall synas mycket osannolik utan en fullständig valteknisk samverkan. Det räcker nämligen att socialdemokraterna ”behåller” 33 kretsar av dessa 158 för att ett majoritetsskifte inte skall inträffa.

Låt oss därefter övergå till den situation där de borgerliga partierna antagits ha genomfört en fullständig valteknisk samverkan — ”3-partialternativet”. Hur stora väljarströmmar krävs i detta läge från VPK till socialdemokraterna för att den då erhållna borgerliga majoriteten skall gå över till det socialistiska blocket. I denna situation förekommer 207 borgerliga valkretsar mot 142 socialdemokratiska. 162 borgerliga kretsar ”vinns” med absolut majoritet dvs. den sammanlagda borgerliga röstandelen uppgår till mer än 50 % av antalet röster för de fem riksdagspartiema (tabell 7). I 45 fall eller 21 ,8 % når den sammanlagda borgerliga röstandelen ej upp till fullt 50 % och det är dessa som kan betraktas som mer eller mindre marginella.

I_tabell 8 har de 45 kretsbildningarna fördelats efter hur stor skillnad som föreligger mellan den sammanlagda borgerliga andelen och den socialdemo- kratiska andelen. I ett fall krävs ett tillskott till de socialdemokratiska rösterna på mer än 10 %, i 15 fall måste tillskottet uppgå till mer än fem procent och i 12 fall räcker det med mindre än 2 % av väljarna.

Det kan nämnas att av dessa 45 kretsar måste 33 behållas av de borgerliga partierna för att inte riksdagsmajoriteten skall gå förlorad. Detta innebär att inga strömningar större än 2 % får förekomma.

En kanske ännu bättre belysning av möjligheterna för de borgerliga partierna att behålla en majoritet vid övergång från trepartialternativet till tvåpartialternativet erhålles, om man undersöker hur stor andel av vpk- rösterna som krävs för att socialdemokraterna skall erövra mandaten (tabell 9). De 45 kretsarna fördelar sig tämligen jämnt över alla kategorierna 1

Tabell 6 Fempartialternativet: Socialdemokratiska kretsbildningar som ”förloras" vid borgerlig samverkan, fördelade med hänsyn till procentskillnad till näst största parti samt till procentskillnad mellan största och näst största borgerliga parti

Procentskillnad Procentskillnad mellan största och näst största borgerliga parti till näst största parti % 0-5 5—10 10—15 15—20 20—25 25—30 30—35 Alla 25—30 3 1 4 20—25 11 11 4 26 15—20 6 12 10 3 31 10—15 6 7 10 10 6 1 1 41 5—10 4 4 9 6 9 35 0— 5 2 3 1 3 5 5 21

Alla 32 38 34 22 20 8 4 158

Tabell 7 Trepartialternativet: De borgerliga partiernas kretsbildningar fördelade efter den sammanlagda röstan- delen för borgerliga partier

Samman- M C F Alla lagd _— —— __ _ procent— An- % Kum. An- % Kum. An- % Kum. An- % Kum. andel tal % tal % tal % tal % 44—46 — — 4 2,5 2,5 1 11,1 11,1 5 2.4 2,4 46—48 2 5,1 5,1 6 3,8 6,3 — — — 8 3,9 6,3 48—50 6 15,4 20,5 25 15,7 22,0 1 11,1 22,2 32 15,5 21 ,8 50—52 2 5,1 25,6 23 14,5 36,5 3 33,4 55,6 28 13,5 35,3 52—54 3 7,8 33,4 15 9,4 45,9 1 11,1 66,7 19 9,2 44,5 54—56 2 5,1 38,5 16 10,1 56,0 18 8,7 53,2 56—58 6 15.4 53.9 18 11,3 67,3 — 24 11,6 64,8 58—60 2 5,1 59,0 13 8,2 73,5 1 11,1 77,8 16 7,7 72,5 60—62 2 5,1 64,1 14 8,8 84,3 — — — 16 7,7 80,2 62—64 2 5.1 69.2 8 5,1 89,4 1 11,1 88,9 11 5,3 85,5 64—66 2 5,1 74,3 6 3,8 93,2 — — — 8 3,9 89,4 66—68 2 5 ,1 79,4 1 0,6 93,8 — — — 3 1,4 90,8 68—70 1 2,6 82,0 1 0,6 94,4 — — 2 1,0 91,8 70—72 2 5,1 87,1 5 3,1 97,5 — — 7 3,4 95,2 72—74 — — — 1 0,6 98,1 — — — 1 0,5 95,7 74—76 3 7,7 94.8 1 0,6 98,7 1 11,1 100,0 5 2,4 98,1 76—78 1 2.6 97.4 2 1.3 100.0 — — 3 1,4 99,5 78—80 1 2,6 1000 — — — — — — 1 0,5 100,0 Summa 39 [00,0 159 1000 9 100,0 207 100,0

Tabell 8 3-partialternativet. Borgerliga kretsar med relativ majoritet fördelade efter procentskillnaden till den socialdemokratiska andelen av rösterna

Procentskillnad Antal % Kumulerad % till (s)

12 1 2,2 2,2

11

10 — — —

9 _ _ _ 8 3 6.7 9,9 7 1 2,2 12,1 6 6 13,3 25,4 5 5 11,1 36,5 4 4 8,9 45,4 3 6 13,3 58,7 2 7 15,6 74,3 1 8 17,8 91,1 0 4 8,9 100,0

Summa 45 100,0

Tabell9 Tre-partialternativet: Borgerliga kretsan med relativ majoritet fördelade efter hur stor andel av Vpk-rösterna som krävs för socialdemokratisk majoritet

Socialdemokratisk Antal % Kumulerad Kumulerat andel av Vpk-rösterna kretsar procent antal 0— 10 4 8,9 8,9 4 10— 20 5 11,1 20,0 9 20— 30 3 6,7 26,7 12 30— 40 4 8,9 35,6 16 40— 50 4 8,9 44,5 20 50— 60 3 6,7 51,2 23 60— 70 4 8,9 60,1 27 70— 80 7 15,5 75,6 34 80— 90 6 13,3 88,9 40 90—100 5 11,1 100,0 45

Summa 45 100,0

tabellen. Det finns med andra ord en högst varierande svårighetsgrad då det gäller för (s)-partiet att ”vinna” kretsarna. Tredjedelen kan karaktäriseras som tämligen enkla, då det i dessa fall räcker med att högst 33 % av vpk- väljarna övergår till att rösta med socialdemokraterna. För att hälften av kretsarna skall byta sida krävs 60 % av Vpk-väljarna och för att socialdemo- kraterna skall erövra de för majoritetsskiftet nödvändiga 33 kretsarna krävs 80 % av Vpk-väljarna (dvs. marginalen i den ”sista kretsen”).

Som sista punkt i detta avsnitt skall något sägas om vilken betydelse KDS- rösterna skulle kunna ha för majoritetsläget i valkretsarna. Redovisningen begränsas till två-partialternativet (tabell 10 och 11). Sammanlagt kan rösterna på detta parti påverka resultatet i 16 socialdemokratiska kretsar och 12 borgerliga kretsar. Läggs samtliga KDS-röster till det borgerliga blocket skulle 178 kretsar erhålla borgerlig majoritet och blott 171 socialdemokratisk. Omvänt; läggs alla KDS-rösterna till (s+vpk) blir den socialdemokratiska majoriteten 199 mot 150. Inget av dessa alternativ är särskilt sannolikt. Dels är det tveksamt om KDS-röster överhuvudtaget skall kunna läggas på något annat parti, dels — förutsatt att detta kan ske — torde det vara rimligare med en viss proportionell fördelning av rösterna mellan blocken. Vilka proportioner som skall gälla är dock omöjligt att säga helt exakt. Om man emellertid försiktigtvis antar att vardera blocket ej tar mer än högst en tredjedel av rösterna skulle av de 16 socialdemokratiska kretsarna 7 ”behållas”, 4 ”förloras" medan 5 skulle vara ”osäkra” (sista tabell kolumnen). Av de 12 borgerliga kretsarna skulle 8 ”behållas, 2 ”förloras” och 2 vara ”osäkra”.

Socialdemokraterna skulle därmed tämligen säkert förlora 2 mer än de borgerliga partierna och övervikten skulle krympa från 25 till 21 mandat eller sammanlagt till ställningen 185 (s) mot 164 borgerliga. Antar man vidare att samtliga osäkra skulle vinnas av de borgerliga partierna skulle den socialde- mokratiska majoriteten reduceras med ytterligare 5 mandat och ställningen därför bli 180 mot 169.

Tabell 10 Socialdemokratiska kretsbildningar där kds-rösterna kan fälla utslaget

(s+vpk) (m+c+f) (kds) (m+c+f+kds) (marginal+l) Marginali% av kds-rösterna

Lindesberg 7 903 7 555 385 7 940 38 9,9 Södertälje 2 6 490 6 324 185 6 509 19 10,8 T Hedemora/ Säter 8 564 8 242 395 8 637 74 18,7 Göteborg 15 5487 5 401 109 5 510 24 22,0 ”Behålles” Malmö 7 397 7 329 87 7 416 20 23,0 Hudiksvall 1 5 568 5 416 198 5 614 47 23,7 Örnsköldsvik 2 5 461 5 072 517 5 589 129 24,9 Örebro 5 7 199 7 036 287 7 323 124 43,4 Jönköping 4 7 159 6 805 685 7 490 332 48,5 ,,0 "k ,, Upplands Väsby 6172 6118 124 6 242 71 57,3 sa ”* Nyköping 2 8 898 8 761 359 9 120 223 62,1 + Uppsala 3 8 281 8 197 232 8 429 149 64,2 Haninge 2 5 952 5 928 76 6 004 53 69,7 1 Linköping 2 9 449 9 316 652 9 968 520 79,8 ”Förloras” Karlskrona 2 6 100 6 061 316 6 377 278 88,0 * Grums/Säffle 9 937 9 921 290 10 211 275 94,8

Regionala skillnader

De genomförda beräkningarna tyder på att majoritetsval skulle få betydande konsekvenser för partiernas regionala representation. Redan av huvudta- bellen (tabell 3) framgår att folkpartiet endast skulle bli representerat i Göteborgs stad och i Bohus län. Moderata samlingspartiet visar också en tämligen stark regional koncentration och synes bli representerat främst i storstäderna. Centerpartiet blir starkast representerat i jordbrukslän som skånelänen, Hallands, Skaraborgs och Älvsborgs län. Socialdemokraternas ställning är med få undantag starkast i norrlandslänen.

Tabell ll Borgerliga kretsbildningar där kds-rösterna kan fäla utslaget

(s+vpk) (m+c+f) (kds) (s+vpk+kds) (marginal+l) Marginal i % av kds-rösterna

Gotland 1 8 962 9 093 139 9 101 9 6,5 Linköping 3 8 464 8 909 481 8 945 37 7,7 kristianstad 2 6 733 6 976 218 6 951 26 11,9 Norrköping 5 7 859 8 189 422 8 281 93 22,0 ,, ,, Västerås 2 6 782 6 946 219 7 001 56 25,6 Behå'm Härnösand 9 161 9 274 290 9 451 178 30,7 Nässjö 10 284 10 907 903 11 187 281 31.1 Kinda/Åtvidaberg 7 392 7 748 537 7 929 182 33.9

Västerås 1 6 402 6486 174 6 576 91 52.3 ,, __kA ,, örebro 1 7833 8 039 446 8 279 241 54,0 053 yra örebro 4 8 394 8 432 330 8 724 293 88,8 ,. .. i ,, Kalmar 2 8 335 8 349 296 8 631 283 95,6 For'gfas

___—%%

Tabell 12 Regionala skiljelinjer. Tvåpartialternativet

Region Borgerliga Socialdemokratiska Alla kretsbildningar kretsbildningar

Västra Götaland F, G, N, O, P. R Antal 66 20 86 % 76,7 23,3 1000 Norra delen S, W, X, Y, Z, AC. BD Antal 17 59 76 % 22,4 77,6 1000 Övriga landet Antal 79 108 187 % 42,2 57,8 1000

En sammanfattande och kanske något tydligare bild erhålles i tabell 12. AV 86 mandat i Västsverige går 66 eller hela 77 % till de borgerliga partierna, av 76 mandat i norra delen av landet går 59 eller 78 % till socialdemokraterna.

Detta mönster speglar redan Välkända regionala skiljelinjer i partiernas väljarsympatier. Mera intressant är att skiljelinjerna i valmanskåren tycks i avsevärd grad skärpas genom majoritetsvalssystemet. Ett par exempel på det kan nämnas. Två ytterlighetsfall är Skaraborgs och Norrbottens län. I det förra har socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet kommunis- terna närmare 40 % av rösterna, men enligt tvåpartialternativet skulle blocket ändå inte ta ettenda mandat; alla skulle gå till något borgerligt parti. I Norrbottens län är förhållandet det rakt motsatta. Trots en sammanlagd väljarandel på drygt 30 % skulle de borgerliga partierna bli helt utan mandat. Samma förhållande gäller Gotlands kommun och Blekinge län.

Mellan de nu nämnda extremfallen fördelar sig övriga 24 länsvalkretsar tämligen jämnt, men en någorlunda god proportionell relation mellan röstandel och mandatandel erhålles blott för ett fåtal valkretsar.

Dessa geografiska konsekvenser kan också illustreras grafiskt. I figur 1 har socialdemokraternas och vpkzs sammanlagda andel av rösterna resp. andel av mandaten i var och en av de nuvarande 28 valkretsarna prickats in i ett koordinatsystem. Den vertikala axeln anger andelen mandat och den horisontella axeln andelen röster. Var och en av de 28 valkretsarna har inplacerats och av de fyra ovannämnda extremfallen har Gotland och Skaraborgs län som sig bör hamnat längst ner till vänster medan Norrbottens och Blekinge län hamnat överst till höger.

Övriga länsvalkretsar återfinns i form av en punktsvärm inom ett tämligen långsmalt band som mycket väl skulle kunna beskrivas med en rät linje. En dylik har också beräknats enligt minsta-kvadratmetoden och lagts in på sin rätta plats rakt igenom punktsvärmen.

Också en annan, något mindre lutande, rät linje förekommer i figuren. Den visar hur punktsvärmen skulle ha varit lokaliserad om det hade varit fråga om en mot röstandelen proportionell fördelning av mandaten. Som synes svarar här 40 % och 60 % av rösterna mot 40 respektive 60 % av mandaten.

Endast inom ett tämligen litet område i figuren finns det bland observa-

tionerna en någorlunda överensstämmelse mellan linjerna. Det är i figurens mitt, där 50 % av rösterna ungefär motsvaras av 50 % av mandaten. Här återfinner vi fem kretsar, Göteborgs stad, Stockholms. Västerbottens, Kopparbergs och Uppsala län. Ganska nära till höger om detta område börjar stora avvikelser från den proportionella linjen att uppträda: mot ca 55 % av rösterna svarar 70 a 80 % av mandaten. Också i den vänstra figurhalvan uppträder ganska snart betydande avvikelser, denna gång i negativ riktning: mot ca 45 % av rösterna svarar ca 20 % av mandaten.

Figuren illustrerar med andra ord den överrepresentation som majoritets- valsystemet åstadkommer för det större av två konkurrerande partier och givtvis dess spegelbild, underrepresentationen för det mindre partiet. Samti-

100 Antal ' "

90

Andel mandat vid

52 % av rös-= 60.20 terna 51 % av rös—= 56.00 terna 50 % av rös—=51.85 terna 49 % av rös—= 47.70 terna 48 % av rös—= 43.50 terna

80

70

60

r = 0.934 jfr 1952_:r = 0.933 1956:r = 0.942

Regr. ekv. Y = — 1566 + 4.169 X

Figur ] Samband mellan andel röster och andel 70% mandat inom olika val- Andel röster kretsar. 65

digt åskådliggörs de geografiska konsekvenserna av denna egenskap hos majoritetsvalsystemet. [ många regioner skulle stora väljargrupper komma att bli svagt representerade i riksdagen, i vissa län de socialdemokratiska, i andra län de borgerliga väljargrupperna.

Innan vi lämnar detta avsnitt bör det nämnas att korrelationskoefficienten för sambandet uppgår till 0.934, vilket antyder att det är fråga om förhållandevis små avvikelser från den räta linjen. Som jämförelse kan också nämnas att motsvarande koefficienter för 1952 och 1956 års material har beräknats till 0.933 respektive 0.942. Överensstämmelsen med författnings- utredningens undersökningar är på denna punkt därför synnerligen hög.

Valvindseffekter

Att analysera valvindseffekter genom att arbeta blott med ett enda valresultat är givetvis förenat med svårigheter. Analysen är beroende av bl. a. förutsätt- ningen att strömningarna i valmanskåren är likadana i alla delar av landet. Det innebär att om man totalt för hela landet antar en förskjutning av socialdemokraternas röstandel från 50 % till 51 % av valmanskåren så måste antagandet gälla alla valkretsar oavsett om de är belägna i stora eller små kommuner, i norra eller västra delarna av landet eller om kretsen t. ex. skulle vara en s. k. marginalkrets. Man vet emellertid av väljarundersökningar att valvindseffekterna på det hela taget slår igenom på samma sätt i alla befolkningskategorier. Ofta kan därför avvikande, kommunvisa förändringar sådana ärju inte helt ovanliga mera vara effekter av befolkningsomflytt- ningar än av att människorna beter sig på olika sätt. Undersökningarna har också visat att partibyten är avsevärt mycket mera komplicerade mellan borgerliga partier än mellan socialdemokraterna och borgerliga partier. Samtidigt som det därför trots allt är rimligt att förutsätta likartade valvindar bör förutsättningen begränsas till att gälla förskjutningar mellan de båda blocken av borgerliga respektive socialistiska partier, vilket också praktiska skäl talar för. Endast det 5. k. tvåpartialternativet är därför aktuellt i dessa analyser.

I ett föregående avsnitt visades att KDS-rösterna skulle kunna ha betydelse i en del valkretsar. I detta sammanhang skall vi dock utelämna dessa och, liksom tidigare. rösterna andra på partier än de som är företrädda i

riksdagen. Med dessa begränsningar och förutsättningar kan valvindseffekterna

belysas genom en mycket enkel form av analys som består av att fördela valkretsarna med hänsyn till hur stor andel utöver 50 % majoritetsblocket ”innehar” av rösterna. I all sin enkelhet ger en sådan fördelning besked om hur många kretsar som skulle ändra majoritet för en given procentuell förändring i valmanskåren. Figur 2 ger en grafisk bild av fördelningen av de 228 enmansvalkretsar som befinner sig i intervallet 40 % till 60 % då det gäller andelen röster för ena eller andra partiblocket. Hela 18 kretsar har ”vunnits” av socialdemokratema med mindre än en procents marginal och ytterligare 15 kretsar med en marginal om högst två procent. På den andra sidan har 15 kretsbildningar ”vunnits” av de borgerliga partierna med mindre än en procent tillgodo och ytterligare 13 med mindre än

Antal valkretsar 20

4— 162 borgerliga kretsar—Jd— 187 socialdemokratiska kretsar—>

Procent—__,— __, r å___—_Ffrocent 40 45 55 60 (s+vpklzs andel av rosterna 60 55 45 40 (s+vpk):s andel av rösterna (kumulerade serierna) | (0 |; x. 35203 srcoqwmsroomw rxcnsrsrrxm *" N Egmää mwixcomvmmv—o wwmvmpggåä (Vt/3053: NNNNNNNNNN PFPFFFV— iii _ 2.1 .. 38) g . corn vrxw ommwzommoorxtn . .. ååå? Småge—Ensta.) mmowmvmwhmFrgurZKreIsbl/dnmgama scen:; ___—__.— w—PNNNNNNNN

fördelade med hänsyn till ande/en röster/ör (s + vpk).

två procent.

Under själva diagrammet har angivits ett par kulmulativa sifferserier som utvisar totalantalet mandat för ena eller andra blocket vid olika antaganden om förskjutningar i väljarandelar. Om man t. ex. antar att det socialdemo- kratiska blocket skulle erhålla ett tillskott av en procent av det sammanlagda rösteantalet det är detsamma som att flytta mittaxeln ett steg åt vänster reduceras de 162 borgerliga kretsarna till 147, medan antalet socialdemokra- tiska mandat ökar till 202 osv.

I figur 3 har dessa kumulerade serier använts för att ge en mera överskådlig bild av ”valvindseffekterna”. Den stigande kurvan gäller de socialdemokra- tiska kretsbildningama vid olika antaganden om sammanlagd andel röster (s+vpk), den sjunkande kurvan gäller de borgerliga kretsbildningarna. De båda kurvorna möts i en punkt och den befinner sig som synes endast ca 0,7 procentenheter till vänster om utgångsläget, vilket betyder att redan vid en mycket måttlig förändring erhålles ett ändrat majoritetsläge i parlamentet.

En beräkning av valvindseffekterna skulle också kunna göras med utgångspunkt från uppgifterna från det närmast föregående avsnittet. De 28 nuvarande valkretsarna skulle nämligen kunna betraktas som ett urval representerande hela landet vid olika antaganden om procentuell andel av socialistiska röster. Det förefaller tämligen rimligt att anta att de borgerliga

Figur 3 Valvindseffek- lerna: Kurvor utvisande antal mandat/ör resp. parriblock vid olika ande- lar av rösterna,/ör defem riksdagspartierna.

280 Antal 270 mandat

260 250 240 230 220 210 200 190 180 170 160 150 140 130 120

1 10 "Val- vind"för majori—

90 tetsskifte

i parla—

mentet

(s+vpk)

(m+ c+fp)

(m+c+fp)

70

60 *f—r—r—i—i—i—T—r—r—n—ja (s+vpk) 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 Röstandel för (m+c+fp) 55 54 53 52 51 50 49 48 47 46 45 resp. block

partiernas mandatandel vid exempelvis 55 % av rösterna skulle bli något i stil med vad som enligt tvåpartialternativet skulle gälla för Kristianstads, Älvsborgs eller Malmöhus län. Lika rimlig är tanken att socialdemokraternas andel mandat vid 55 % av rösterna skulle motsvaras av vad man enligt samma alternativ synes erhålla i Blekinge, Södermanlands eller Örebro län (jfr figur 2). Ingen av de 28 valkretsarna torde visa den helt rätta mandatfördel- ningen men regressionslinjen för alla 28 observationerna skulle kunna betraktas som en approximation för det verkliga utfallet.

Eftersom den räta linjen beräknas enligt gängse statistisk metod kan valvindseffekten också uttryckas matematiskt genom den linjära funktionen. Speciellt viktig är den s. k. riktningskoefficienten som i detta fall har beräknats till 4,169. Innebörden av denna är att för en enhets förändring i andelen röster sker en 4,169 gånger så stor förändring i mandatandel. Med andra ord, om socialdemokraterna skulle tappa en procent i väljarkåren skulle man tappa 4,169 % av riksdagsmandaten. 4,2 % av 349 mandat är 14 a 15 mandat och det är ett antal som stämmer väl med vad vi fann gälla genom

metoden att kumulera valkretsarna med hänsyn till andel röster för (s+vpk). Inom ett avstånd av en procentenhet å ömse sidor om 50 %-gränsen fann vi 15 respektive 18 kretsar vilket är något mer, men med hänsyn till att valvinden rimligtvis måste variera något sett över hela landet förefaller överensstämmelsen stor. En variation finns för övrigt också kring den räta linjen. Och beräknat på ett urval om 28 enheter skulle konfidensintervallen i närheten av 50 %-gränsen vara mycket stora, omkring i- 4 %. Eftersom resultaten på denna punkt starkt överensstämmer med 1952 och 1956 års material vilket vi senare återkommer till kan dock denna osäkerhet betraktas som väsentligt mindre.

Det förefaller således tämligen klart att förhållandevis små procentuella förskjutningar mellan partiblocken leder till omfattande förändringar i mandatfördelningen. Under de tre senaste valen har socialdemokrater och vpk tillsammans som mest erhållit 53,9 % av rösterna och som minst 50,1 % (endast röster för de fem riksdagspartiema räknade). De här redovisade beräkningarna tyder på att närmare 60 mandat skulle ha bytt sida vid förändringar av denna storleksordning.

Det bör till denna analys tillfogas att betydande restriktioner gäller för slutsatserna av de redovisade beräkningarna och resonemangen. Resultaten säger givetvis ingenting exakt om storleken av den ena eller andra sidans majoritet om vi hade haft ett majoritetsvalsystem. Däremot torde en hel del sägas om majoritetsvalsystemets stabilitet eller instabilitet. Analysen torde ganska väl ge en antydan om att en hel del valkretsar skulle vara särskilt marginella, medan andra skulle utgöra s. k. säkra kretsar. Även om marginalkretsarna inte utgör huvuddelen av alla kretsbildningar är de tillräckligt många för att spela en utomordentligt stor roll för utgången av ett val. Vad det .skulle medföra för konsekvenser för t.ex. valkampanjerna förtjänar beaktande: liksom i länder med denna form av valsystem skulle antagligen stor kraft i opinionsbildningen ägnas åt marginalkretsarna medan övriga kretsar mer eller mindre lämnades därhän. Möjligheten av dylika konsekvenser stryker ytterligare under det omöjliga i att med dessa former av ingerade val” säga något alldeles bestämt om resultaten av verkliga majoritetsval i vårt land.

Av speciellt intresse är här att kunna jämföra stabiliteten i 1973 års kretskonstruktion med resultaten av undersökningarna av valen under 1950- talet. Figur 4 avser belysa detta genom kumulerade procentkurvor för valen 1952 och 1973. Eftersom antalet kretsar för 1952-materialet var lägre måste den lodräta axeln nu uttryckas i procent för att jämförbarhet skall uppstå.

En begränsning är också att 1952-materialet är redovisat med 5-procents- intervall, vilket nödvändiggör att man antar en jämn fördelning inom varje intervall. Det är möjligt att detta inte ger en helt korrekt bild, men stor avvikelse kan det inte vara fråga om. På figurens vänstra sida redovisas de borgerliga kretsarna. Här erhålles fördelningar som är mycket lika. Både 1973 och 1952 leder en given procentuell förskjutning till ungefär lika stora förluster av kretsar, kanske något större förluster 1973 än 1952. På den högra sidan, de socialdemokratiska kretsarna, är skillnaden mellan kurvorna större och detär kurvan för 1973 års material som är den brantaste, något som torde utvisa att den nyare valkretsindelningen innehåller relativt sett fler margi- nalkretsar. Huvudintrycket måste dock bli att skillnaderna är små, särskilt

Figur4 Jäm/örelse av kretskonstruktionerna [952 och 1973 vad gäller procentuella mandat/ör- lusrer vid olika antagan- den om väl/arrösierjör resp. pari/block.

Procent "förluster" av kretsbildningarna

1973: 1973: 162 b-kretsar 187 s—kretsar ———-————> 4———_ 1952: x 138 b-kretsar

___—___x

Procent Procent Röstandel 40 45 50 45 40 Röstandel (m+C+fp) "förluster" för (m+c+fp) "förluster" för (s+vpk) (s+vpk)

om man tar i beaktande att valkretsindelningen 1973 har måst utföras under stort hänsynstagande till kommunblocksreformens nya administrativa grän- ser. Den större heterogenitet som blivit följden härav har inte lett till nämnvärd förändring av stabiliteten.

Ejfekien av indelningsprinciperna

Den valkretsindelning som hittills legat till grund för beräkningarna har konstruerats enligt samma huvudprinciper som definierats av författnings— utredningen och som kom till användning vid dess undersökningar kring valresultaten under 1950-talet.

Dessa riktlinjer är som allmänna principer betraktade antagligen så rimliga att de skulle ha varit lagfästade om majoritetsvalssystemet använts i vårt land. Hur principerna skulle ha tillämpats är däremot omöjligt att säga något alldeles bestämt om. Lika litet vet vi om hur de skulle tillämpas framåt i tiden om vi tänker oss att systemet skulle införas. Inom ramen för dessa allmänt hållna principer existerar givetvis en mycket stor mängd kretskombinationer,

av vilka en enda har valts ut och lagts till grund för dessa 5. k. fingerade val. Med mycket stor sannolikhet kan sägas att den varken bakåt eller framåt i tiden utgör den "rätta” kretskonstruktionen dvs. den som skulle ha använts eller den som skulle komma till användning under realistiska förhållanden. Det vore därför av stort värde om man kunde variera kretskonstruktionen på så sätt att man därigenom får ett grepp om hur olika avvägningar slår.

Att bedöma och förutse den realistiska tillämpningen av principerna är särskilt svårt då det gäller två av dem, nämligen de som har att göra med storleken och följsamheten till de administrativa gränserna. I den hittills behandlade kretskonstruktionen har kravet på att kretsarna skall följa den administrativa indelningen prioriterats på bekostnad av storlekskravet. Kretsarna har aldrig tillåtits överskrida länsgränserna eller rättare sagt gränserna för de nuvarande 28 valkretsarna. Kommungränser har överskri- dits endast i de fall då två eller undantagsvis tre kommuner tillsammans storleksmässigt kommit att ligga nära riktpunkten 16 300 röstberättigade invånare. Delning av kommuner har förekommit endast då det varit fråga om mycket stora kommuner nämligen så stora att det gått att bilda två eller fler hela valkretsar enbart inom den aktuella kommunen. Det har exempelvis aldrig förekommit att en kommundel har förts till annan kommun för att tillsammans med denna bilda en lagom stor krets.

Denna relativt stränga följsamhet till existerande kommun- och länsindel- ning har gett upphov till tre kretstyper:

]. En kommun = en kretsbildning

2. Två eller tre kommuner = en kretsbildning

3. Del av en enda kommun =en kretsbildning eller en kommun = två eller flera kretsbildningar.

Den nu beskrivna tillämpningen av principerna har som framhållits medfört att ett förhållandevis stort antal kretsar är mycket små eller mycket stora. Den minsta kretsen har (1973) 4 500 röstberättigade invånare, den största ca 30 000, vilket gör att den största är nära nog sju gånger så storsom den minsta. Uppenbart är att en annorlunda avvägning bör prövas, en avvägning som innebär att extremfallen elimineras.

Dylika åtgärder kan emellertid inte vidtas utan att man samtidigt gör avkall på följsamheten till de administrativa gränserna. Man måste tillåta ytterligare en delningsmöjlighet, nämligen att föra samman en hel kommun (=för liten kretsbildning) med en mindre del av en för stor kommun. En sådan valkrets blir sällan helt "naturlig”, i synnerhet inte vad gäller den kommundel som avskiljs från den större kommunen. Det är emellertid priset man får betala för att uppnå en storleksmässig utjämning.

Också andra krav måste släppas. Det måste nu vara tillåtet att skapa valkretsar som genomskärs av länsgränser. Det bör vidare vara tillåtet att i samband med dylika konstruktioner föra över ett mandat från en av de nuvarande valkretsarna till en annan. På så sätt skapar man också möjligheter att vid behov dela en eller annan av de riktigt stora kommunerna på ett utökat antal kretsar, t. ex. delning på tre i stället för på två kretsar, delning på två i stället för på en.

Hur långt skall man gå då det gäller att minska storleksskillnadema? Svaret är givetvis beroende av hur mycket man anser det krävs av renodling ifråga

Tabell 13 Effekterna av indelningsprinciper: Valkretsarna enligt indelningsalternativ II fördelade efter länsvalkrets och på partier

Antal Föränd - Fempartialternativet Trepartialternativet Tvåpartialternativet ring

M C F S M C F S M C F S

OF

.— N I I N _.

Stockholms kommun 33 10 7 — — 26 OF 17 OF

Stockholms län 31 —1 Uppsala län 8 —1 — — 8 i Södermanlands län 10 +1 — — — 10 — Östergötlands län 16 .t0 — — - 16 OF — Jönköpings län 13 10 — 5 8 OF l Kronobergs län 7 to — 3 — 4 OF Kalmar län 10 iO — l — 9 OF

1 1 6 9

in _. l .— 00 00 N I | m

OF —— OF

_.

OF — OF OF —

OF OF OF

l mthoxN—sf

| mammwo

(record—Nol .— l osmmsooxxovm

Gotlands län 2 10 — OF — Blekinge län 6 —l — — Kristianstads län 12 1'0 — 3 — Fyrstadskretsen 21 i 0 I — — 2 Malmöhus län 11 Hallands län 9 +1 — Göteborgs kommun 20 to 2 Bohus län 11 30 2 Älvsborgs norra 10 +1 — Älvsborgs södra 7 10 — Skaraborgs län 11 to — OF 1 Värmlands län 12 $O — — ll OF — örebro län 12 to — — — 12 OF — Västmanlands län 12 to - — — 12 OF Kopparbergs län 12 —1 — 2 — 10 — Gävleborgs län l4 +l — 1 Västernorrlands län 12 to — — — 12 OF — Jämtlands län 6 +1 — — — 6 — Västerbottens län 10 10 — — — 10 Norrbottens län 11 iO — — 11 OF —

OF — OF 5

OF

OF 7 OF

l

("5 0 |

_- |

I OF 4 OF —-

] OF 4 OF

OF

OMva—ONM— I mm.—m—oo—m— l _. .— l

OF OF OF OF OF

OF - OF —

OF — l

l Ooomrxosootnoo

]

l

! NNm...

OF — UF —

OONOOONv—lvlh __..— l

OF OF

l sosom—amooh—oorxso—wmvrxmmwm I

I | axmoorx—rxlxsov—mmvaN—Nln

OF — OF —

OF OF

l Nucleus—Qvarn— ...

I

_. _. l l _. | |

Summa 349 15 33 1 300 39 156 9 145 31 126 7 185

om den ena eller andra principen. Man skall emellertid ha klart för sig att inte heller en ny, mera utjämnad kretskonstruktion kommer att bli den ”rätta”. Syftet bör således inte vara att uppnå den ideala konstruktionen eftersom den under alla förhållanden inte går att skapa. Snarare borde man sikta mot att eliminera så pass många extremfall, att man kan skönja en tendens vad gäller fördelningen av riksdagsmandat.

Om man utgår från tumregeln att en kretsbildning inte bör understiga respektive överstiga riksvalkvoten med mer än 25 % , bör gränserna ligga vid 12000 respektive 20000 röstberättigade. Vi har hittills arbetat med en konstruktion som omfattar ca 100 fall liggande utom detta intervall. Om ca hälften av dessa fall elimineras torde man erhålla en tillfredställande bild av hur stor effekt en mer eller mindre långt gången strävan mot små storleksskillnader får. Den nya kretskonstruktionen som redovisas i bilaga 3 eliminerar noga räknat 45 fall av 99 vilket motsvarar 46 %.

Hur påverkar då detta mandatfördelningen? Svaret är: obetydligt. I fempartialternativet sker inga förändringar alls då det gäller de två parti- blocken (tabell 14). Socialdemokraterna tar fortfarande 300 mandat medan de 49 borgerliga mandaten fördelas med 15 på moderaterna, 33 på centerpartiet och 1 på folkpartiet. l trepartialternativet sker en viss förändring mellan blocken. Den borgerliga övervikten blir något mindre, närmare bestämt 204 mandat mot tidigare 207. Socialdemokraterna ökar således med 3 mandat till 145 och samtliga tas från centerpartiet. Då det slutligen gäller tvåpartialter— nativet erhåller den borgerliga sidan 164 och socialdemokraterna 185. Den socialdemokratiska majoriteten har således minskat med blott två mandat.

Man kan med utgångspunkt från detta resultat spekulera något över vad en ännu lägre gående storleksutjämning skulle få för effekter. Nettoeffekten är för socialdemokraterna en förlust av bara 2 fall vid en eliminering av 45 extremfall. Om ytterligare ett hundratal av de återstående mest extrema fallen försvunne, skulle majoritetskonstellationen ändå”inneha” 180 a 181 mandat och oppositionen 168 a 169.

Det är naturligtvis något tveksamt om det går att göra denna generalisering. Den förutsätter bl. a. att effekten av elimineringen är densamma oavsett graden av ursprunglig avvikelse från riktpunkten, Några närmare analyser av de nu eliminerade fallen i detta avseende går tyvärr inte att göra, därtill är antalet för få. Vi måste därför nöja oss med att konstatera att den alternativa valkretsindelningen inte har gett upphov till särdeles avvikande resultat i förhållande till den förra. Det är föga troligt att en fördubblad storleksmässig utjämning skulle rubba vare sig den socialdemokratiska övervikten i tvåpartialternativet eller den borgerliga övervikten i trepartialternativet.

Jämförelser mellan fingerade val 1952, 1956 och 1973

Det återstår så att något ytterligare belysa den nu genomförda undersök- ningen mot bakgrund av resultaten från författningsutredningens undersök- ningar av förhållandena 1952 och 1956.

lett antal tabeller(tabell 14—1 7) möjliggörs jämförelser mellan valresultaten 1952, 1956 och 1973. Då det först gäller5-parrialremariver kan man konstatera en mycket stark överensstämmelse, särskilt då det gäller de socialdemokra-

Tabell 14 Jämförelser mellan 1952, 1956 och 1973 års val. S-partialternativet

Valmaterial (H) (M) (130 (C) (F) (5) (K) (VPK) Alla 1952 230mandat 6 7 16 201 0 230 % 2,6 3,0 7,0 87,4 0 100 300 mandat 9 9 21 261 0 300 % 3,0 3,0 7,0 87,0 0 100 1956 230 mandat 8 6 17 200 0 231 % 3,5 2,5 7,4 86,6 0 100 300 mandat 14 6 22 260 0 302 % 4,6 2,0 7,3 86,1 0 100 1973 349 mandat 13 35 1 300 0 349 % 3,7 10,0 0,3 86,0 0 100

Tabell 15 Jämförelser mellan 1952, 1956 och 1973 års val. 3-partialternativet (borgerlig samverkan)

Valmaterial (H) (M) (130 (C) (F) (5) (K) (VPK) Alla 1952 230 mandat 13 28 77 112 0 230 % 5,6 12,2 33,5 48,7 0 100 300 mandat 20 40 101 139 0 300 % 6,7 13,3 33,7 46,3 0 100 1956 230 mandat 27 22 84 98 0 231 % 11,7 9,5 36,4 42 ,4 0 100 300 mandat 42 30 109 121 0 302 % 13,9 9,9 36,1 40,1 0 100 1973 349 mandat alt. 1 39 159 9 142 0 349 % 11,2 45,5 2,6 40,7 0 100

tiska mandaten, vilka skrivs procentuellt med ungefär samma siffror. Beträffande moderata samlingspartiets mandatandelar föreligger också obetydliga skillnader men för centerpartiet och folkpartiet är andelarna i stort sett omkastade. De skiftningar i valmanskåren som ägt rum mellan dessa tidpunkter får som synes en mycket stark effekt och särskilt märklig är folkpartiets kraftiga reduktion 1973. I 3-parrialiernativer — borgerlig samverkan blir omkastningen mellan centerpartiet och folkpartiet ännu mer dramatisk. Medan folkpartiet för förhållandena på 50-talet tilldelats ca 35 % av riksdagsmandaten erhåller man 1973 endast ca 3 %. Centerpartiet går från ca 10 % till 45 %, något som i procentenheter räknat är en ungefär lika stor ökning som folkpartiets minskning. Socialdemokraternas och moderata samlingspartiets andelar är ungefär oförändrade.

I 2-parrialrernariver ligger socialdemokraterna omkring 50 % eller strax

Tabell [6 Jämförelser mellan 1952, 1956 och 1973 års val. 2-partialternativet, (borgerlig samverkan, samverkan s, vpk)

Valmaterial (H) (M) (Bf) (C) (F) (5) (K) (VPK) Alla 1952 230 mandat 13 26 64 127 0 230 % 5.7 11,3 27,8 55,2 0 100,0 300 mandat 20 38 80 162 0 300 % 6,7 12,7 26,6 54,0 0 100,0 1956 230 mandat 25 20 68 118 0 231 % 10,8 8,7 29,4 51,1 0 100,0 300 mandat 39 27 86 150 0 302 % 12,9 8,9 28,5 49,7 0 1000 1973 349 mandat alt. 1 31 124 7 187 0 349 % 8,9 35,5 2,0 53,6 0 100,0

Tabell 17 Procentuell fördelning av giltiga valsedlar 1952, 1956 och 1973

Val (H)(M) (BMC) (F) (S) (K)(VPK) Alla 1952 14,4 10,7 24,4 46,1 4,3 99,9 49,5 50,4 1956 17,1 9,4 23,8 44,6 5,0 99,9

___.— _,— 50,3 49,6 1973 14,6 25,7 9,6 44,6 5,5 100,0 __ 49,9 50,1

däröver i alla tre materialen. Förändringarna mellan centerpartiet och folkpartiet får ungefär samma effekter.

Det bör understrykas att effekterna av genomförd borgerlig samverkan är svåra för att inte säga omöjliga att förutse då det gäller fördelningen av mandat mellan de tre samverkande partierna. De nu redovisade siffrorna bygger på förutsättningen att ett givet mandat går till det största av de samverkande partierna. Det säger sig självt att en dylik förutsättning - ehuru den i detta sammanhang är den rimligaste — inte ger den rätta bilden, främst på grund av att den inte tar hänsyn till priset för samverkan. Nära till hands ligger tanken att partierna vid kandidatnomineringen gör upp om en mandatfördelning som är proportionell mot partiernas röstantal i hela riket, vilket skulle ge moderata samlingspartiet 60, centerpartiet 106 och folkpartiet 40 mandat 1973. Men inte heller detta antagande är helt realistiskt, eftersom ju partierna inför ett nytt val inte har någon möjlighet att förutsäga valutgången annat än via opinionsundersökningar.

De rimligaste jämförelserna här kan därför göras beträffande den samman— lagda borgerliga andelen mandat. Man kan då konstatera att borgerlig samling

Figur)" Samband mellan andel röster och andel mandat 1952, 1956 och 1973.

1952, 230 mandat

1952, 300 mandat

230-alternativet (A)

1956, 230 mandat 300-alternativet (B)

49 1956,300 mandat

vid alla tre valtillfällena, under de givna antagandena, skulle ha resulterat i borgerlig majoritet, trots att man endast vid ett tillfälle, 1956, hade en majoritet av de fem riksdagspartiernas väljare bakom sig. Om man på den motsatta sidan också förutsätter en slags samverkan genom att lägga samman s— och Vpk-rösterna skulle däremot socialdemokraterna vid alla valen ha uppnått majoritet utom då det gäller kretsindelningsalternativet 1956 med 300 mandat sammanlagt. Den senare formen av samverkan skulle i samtliga fall leda till stark överrepresentation för socialdemokraterna.

En något mera exakt men ändå överskådlig jämförelsemetod medger den grafiska illustrationen. ] figur 5 har flera resultat sammanställts, vilket

Antal mandat (5)

55,6 / 55 [ / / / / Regressionslinje från 28 valkretsar (C) ______________________ 54 / / ( 1973, indelningsalternativ 1

/ ” 1973, indelningsalternativ2

/ / ' smä statuskillnader / / 52 ' 1973, extrapolerat alternativ mellan valkrestarna / / / / X 0963 o? 51 4 Andel röster (s+vpk)

49

48

underlättarjämförelserna. Figuren består av ett koordinatsystem av samma typ som i figur 2, men här har enbart ett mycket litet avsnitt av den förra figuren medtagits i uppförstoring, nämligen avsnittet mellan 49 % och 51 % på den horisontella axeln (andel röster) och avsnittet mellan 48 % och 55,6 % på den vertikala (andel mandat): Procenttalen gäller i samtliga fall för socialdemokraterna + vpk.

År 1952 nådde andelen röster avgivna för (s+k) upp till 50,4 %, vilket enligt Janssons 230-alternativ skulle ha gett (5) 55,2 % av mandaten. 1956 års andrakammarval resulterade i 49,6 % röster avgivna för samma partikombi- nation och 230—alternativet skulle då ha gett (5) 51,1 % av mandaten. Dessa uppgifter åskådliggörs i figuren med två punkter sammanbundna av den övre streckade linjen (A). Enligt Janssons 300-alternativ skulle samma parti ha erhållit 54 % av mandaten 1952 och 49,7 % år 1956. Två andra punkter sammanbundna av den lägre streckade linjen utvisar dessa resultat.

De två räta linjer som dessa punkter bildar kan sägas representera en ”valvind" på 0,8 procentenheter, när kretskonstruktionen hålles konstant medan fördelningen i väljarkåren varieras. ] dessa undersökningar användes nämligen en så gott som identisk valkretsindelning.

Två egenskaper hos linjerna bör uppmärksammas. Det ena är att de löper parallellt men med ett visst avstånd emellan. Avståndet skulle kunna tyda på att själva antalet mandat eller valkretsar skulle påverka utfallet, men med hänsyn till att en av författningsutredningens Specialundersökningar visat att så knappast kan vara fallet bör skillnaden kanske hellre ses som ett tecken på att valvindsförändringar ger upphov till ett mandatmässigt varierat utfall. Man skulle därför lika gärna kunna fylla ut mellanrummet och istället visa ett bredare band inom vilket de förväntade resultaten skulle återfinnas.

Det andra är att båda linjerna, eller bandet i sin helhet, passerar den horisontella 50 %-aern en liten bit före den vertikala axeln. Redan vid ca 49,5 % av rösterna för (s+k) synes socialdemokraterna nå majoritet i riksdagen. Partiet blir därmed snabbare överrepresenterat än ett motsvarande parti av borgerliga, samverkande partier. Orsaken till detta är att fördelningen av valkretsarna över variabeln röster avgivna för (s+k) är något sned. Medianen i denna fördelning dvs. den mittersta observationen, antar ett högre värde än det aritmetiska medelvärdet, vilket naturligtvis alldeles vid 50 %-gränsen är gynnsamt för kombinationen i fråga.

Hur ser då undersökningsresultaten från 1973 ut ijämförelse med 1952 och 1956 års. Svaret kan bäst ges genom att en punkt för 1973 års val också läggs in i figuren. Genom att (5 +vpk) erhöll 50,1 % av de giltiga röster som angavs för något av de fem i riksdagen representerade partierna, kommer denna punkt i det horisontella planet att ligga mellan 1952 och 1956 års observationer. I det vertikala planet kommer punkten att ligga litet varierande beroende på vilken kretskonstruktion som används.

Den första kretskonstruktionen gav socialdemokraterna 187 mandat vilket motsvarar 53,6 %. Punkten för detta resultat kommer då att ligga ganska exakt på den övre, streckade linjen. Den andra kretskonstruktionen medförde att socialdemokraternas mandatantal minskade till 185 eller till 53,0 %. Punkten kommer då att ligga ungefär mitt emellan de streckade linjernia. Tänker man sig en kretskonstruktion med ännu mindre storleks— skillnader än vad den andra innehöll, får man räkna med att socialdemokra—

ternas mandat antagligen reduceras ytterligare. Med samtliga valkretsar inom ett storleksintervall på 12 000 till 20 000 bör antalet mandat ligga vid 183 eller 52,4 % och man hamnar ungefär på den lägre streckade linjen. Vid ännu mindre storleksskillnader passeras denna linje i sjunkande riktning. Tar man så slutligen hänsyn till KDS-röster får man antagligen räkna med ytterligare en reduktion på ett eller annat mandat. Emellertid påverkas då också röstfördelningen och man får en samtidig rörelse i negativ riktning i det horisontella planet dvs. man hamnar mitt på eller något till vänster om den vertikala 50 % -axeln. Någon större avvikelse från linjerna medför därför icke hänsynstagandet till KDS-rösterna trots att mandatandelen påverkas.

Den variation som nu beskrivits, huvudsakligen i det vertikala planet, synes inte på något avgörande sätt avvika från resultaten från författnings- utredningens undersökningar. Tvärtom, genom att variationen i höjdled håller sig inom eller något under det band som de båda streckade linjerna bildar får man anse att resultaten passar väl in i bilden och att undersök- ningarna ger varandra ett ömsesidigt stöd.

Intressant är också att finna att den regressionslinje som beräknats på observationerna i figur tre företer stora likheter med de streckade linjerna. Regressionslinjen har för jämförelsens skull också lagts in i figur 5. Bäst öVerensstämmelse visar den sig ha med den nedre streckade linjen dvs. 300- altemativets linje. Enda skillnaden är att den är något mindre lutande.

Också ett par andra linjer har lagts in i figuren. Förutom en linje för fullständig proportionalitet (E) förekommer en annan, markerad med bokstaven D, vilken visar vilket förhållande mellan röster och mandat som gäller enligt kubregeln i närheten av 50 %-gränserna. Skillnaden mellan denna linje och de tre hittills kommenterade linjerna är som synes tämligen stor. Kubregeln harju tillkommit genom studier av valresultaten i England och beskriver därför ganska väl graden av överrepresentation i detta land för det ledande partiet. Undersökningarna av 1952 och 1956 samt 1973 års valresultat tyder nu på att majoritetsval samt ett tvåpartisystem i vårt land skulle ge upphov till ännu starkare överrepresentation för det ledande partiet. Undersökningarna synes också visa att den sneda fördelningen av valkretsar efter andel röster för blocket (s+vpk) är bestående och att således socialde- mokraterna når en riksdagsmajoritet redan vid mindre än 50 % av rösterna.

På flera punkter och med delvis olika metoder erhålles således likartade resultat och den rimliga slutsatsen måste bli att förhållandena på 1970-talet till sina konsekvenser inte skiljer sig från förhållandena på 1950-talet. De slutsatser som författningsutredningen kunde dra på grundval av tidigare undersökningar bör därför vara lika giltiga idag.

Underbilaga 1

KI

Kll

Klll

KIV

KV

KVI

K Vll

Stockholms stad (särskild indelning)

1

_- — OOOOxION Utåt-JN ...

12 13 14 15

16 17 18 19

20 21 22 23

24 25 26 27 28

29 30 31 32 33 33

Enskede 1—12 Enskede 13—25 Maria/Katarina 1—5, 8 Sofia/ Katarina 20—22 Del av Katarina

Essinge/S:t Göran 1—7, 14 Del av S:t Göran Kungsholm Matteus Västerled

Adolf Fredrik/Klara/Jakob/ Storkyrkoförs. Engelbrekt Gustav Vasa/Johannes Hedvig Eleonora/Oscar 3—10 Del av Oscar

Farsta 1—18 Farsta 19—35 Skarpnäck 1—12 Skarpnäck 13—24

Brännkyrka 1—12, 16 Brännkyrka 13—15, 17—25 Vantör 1—15 Vantör 16—30

Högalid 1—3, 10—21 Del av Högalid/Hägersten 1—6 Hägersten 7—13, 15—18, 20, 21 Del av Hägersten Skärholmen

Del av Bromma/Spånga 5—11 Bromma 1—12, 14, 22-25 Spånga 1—4, 12—15, 18—23 Del av Spånga

Hässelby Kretsar

Stockholms län Botkyrka (kommunal) Botkyrka Första Botkyrka Andra

13427 14419 15498 16191 15135

14 638 15683 13691 21575 17585

11 774 13 535 16 423 17373 18 201

18 994 18 894 13977 13 295

14806 14649 17011 17112

14 847 14 036 14 392 14 857 20 772

16 418 17035 16713 17224 17612

14 844 17 598

Valkretsindelning alternativ 1

Danderyd

Ekerö

Haninge (kommunal) Haninge Första Haninge Andra Huddinge (kommunal) Huddinge Första Huddinge Andra Järfälla (kommunal) Järfälla Första Järfälla Andra Lidingö Nacka (kommunal) Nacka Första Nacka Andra Norrtälje (kommunal) Norrtälje Första Norrtälje Andra Nynäshamn Sigtuna Sollentuna (kommunal) Sollentuna Första Sollentuna Andra Solna (kommunal) Solna Norra Solna Södra Sundbyberg Södertälje (särskild indelning) Södertälje 1 Södertälje 2 Södertälje 3 Tyresö Täby Upplands Bro Upplands Väsby Vallentuna Vaxholm Värmdö

Uppsala län Enköping Håbo

Tierp/ Älvkarleby

1 18944 1 8590 2 14523 13674 2 19162 16734 2 13040 17761 1 23906 2 13649 19033 2 14362 12575 1 12625 1 16021 2 14382 11706 2 20247 19911 1 21496 3 16155 14679 16167 1 15569 1 24266 1 7409 1 13536 1 8556 1 14314 1 8267 32 1 21462 1 4500 1 22206

Uppsala (kommunal) Uppsala Första Uppsala Andra Uppsala Tredje Uppsala Fjärde Uppsala Femte Östhammar

Södermanlands län Eskilstuna (särskild indelning) Eskilstuna 1 Eskilstuna 2 Flen Katrineholm Nyköping (särskild indelning) Nyköping 1 Nyköping 2 Oxelösund

Strängnäs Vingåker

Östergötlands län Boxholm/Ödeshög/ Ydre Finspång Kinda/ Åtvidaberg Linköping (särskild indelning) Linköping 1 Linköping 2 Linköping 3 Linköping 4 Mjölby Motala (särskild indelning) Motala 1 Motala 2 Norrköping (särskild indelning) Norrköping 1 Norrköping 2 Norrköping 3 Norrköping 4 Norrköping 5 Söderköping/Valdemarsvik

Jönköpings län Aneby / Tranås Eksjö Gislaved Gnosjö/ Vaggeryd Nässjö Sävsjö Vetlanda Värnamo Jönköping (kommunal) Jönköping Första

16

m_.—...,..,.....,_.,_.

18639 18411 18 790 20138 18110 12699

29 647 30 815 12 329 23 084

22 369 19 558 8 625 14 861 6 642

11 746 16 379 16 878

16 539 21642 19346 19115 17 762

17 724 16 407

17818 16201 15707 16710 17929 13456

18 098 13 158 17 309 12 838 23 785 8 209 20268 21 121

13172

Jönköping Andra Jönköping Tredje Jönköping Fjärde Jönköping Femte

Kronobergs län Alvesta Lessebo/Uppvidinge Ljungby Älmhult/Markaryd Tingsryd Växjö (kommunal) Växjö Norra Växjö Södra

Kalmar län Borgholm/Mörbylånga Emmaboda/Torsås Hultsfred/Vimmerby Högsby/ Mönsterås Nybro Oskarshamn Västervik (kommunal) Västervik Första Västervik Andra Kalmar (kommunal) Kalmar Första Kalmar Andra

Gotlands kommun Gotland (särskild indelning) Gotland Södra Gotland Norra

Blekinge län Karlshamn Karlskrona (särskild indelning) Karlskrona 1 Karlskrona 2 Karlskrona 3 Olofström Ronneby Sölvesborg

Kristianstads län Bromölla Båstad Hässleholm (kommunal) Hässleholm Första

13

10

15482 15815 16368 14201

12 977 14437 18 228 18 669 10967

21 531 20936

15286 13791 25 020 15413 15556 19 336

15231 14861

19163 18817

17 497 20 484

22 455

15 526 13 601 14 748 10097 21055 10946

7 274 7 897

16 533

Hässleholm Andra 17 222 Hallands län Klippan/Åstorp 1 18 608 Falkenberg 1 22 908 Kristianstad (kommunal) 3 Halmstad (särskild indelning) 3 Kristianstad Första 17 432 Halmstad 1 16 308 Kristianstad Andra 15 376 Halmstad 2 16 399 Kristianstad Tredje 15 305 Halmstad 3 17 866 Osby/Östra Göinge 1 19 665 Hylte 1 7 815 Perstorp/Örkelljunga 1 11 064 Kungsbacka 1 21 987 Simrishamn/Tomelilla 1 24558 Laholm 1 13 856 Ängelholm 1 19 642 Varberg 1 28 857

12 8

Fyrstadskretsen _ , , Bollus län (exkl. Göteborg)

Helsingborg (särsklld lndelnlng) 5 Härryda 1 12 162 Helsingborg 1 15 038 Kungälv 1 17 730 He'slngbofg 2 14537 Munkedal/Sotenäs 1 14 274 Helsingborg 3 15 095 Mölndal (kommunal) 2 He's'ngbmg 4 14 075 Mölndal Första 15 344 Helsmgborg 5 , _ _ 13 317 Mölndal Andra 15 360 Landskrona (särskild lndelnlng) 2 Lysekil 1 10 165 LandSkfona 1 13 587 Orust/Tjörn/Stenungsund 1 22 375 Landslifoné 2, _ 12 768 Partille 1 17 304 Lund (safsklld mde'mng) 3 Strömstad/Tanum 1 15 228 Lund 1 15 876 Uddevalla (särskild indelning) 2 Lund 2 18 361 Uddevalla 1 16 729 Lund 3 _ , , 17 143 Uddevalla 2 16 206 Malmö (särskild lndelnlng) 11 Malmö 1 20 377 1 I Malmö 2 13 246 Malmö 3 21 149 Malmö 4 13 451 Malmö 5 16 411 Göteborgs kommun (särskild indel- Malmö 6 16 417 runs) 20 Malmö 7 17 602 1 Biskopsgården 17 423 Malmö 8 16127 2 14%?de 18 821 Malmö 9 19280 3 Brämaregården 10 717 Malmö 10 14 590 4 BäFk'd _, 14 363 Malmö 11 14 739 5 Björlanda, Save, Tuve,

Torslanda, Ockerö 20 831 21 6 Domkyrko, Vasa, Haga 18 025 7 Oscar Fredrik, Masthugget 18 973 8 Carl Johan 16 717

Malmöhus län 9 Högsbo 18 634 Bara/Staffanstorp 1 11 031 10 Västra Frölunda, Askim 21 614 Bjuv/Svalöv 1 17 306 11 Tynnered 14 855 Burlöv/Lomma 1 17 970 12 Älvsborg, Brännö, Donsö, Eslöv 1 18 317 Styrsö, Vrångö 11 052 Höganäs I 13 997 13 Annedal 13 184 Hörby/Höör 1 15 360 14 Johanneberg 15 130 Kävlinge 1 11 050 15 S:t Pauli 13 134 Sjöbo/Skurup 1 17 811 16 Örgryte 13 149 Svedala/Vellinge 1 16 209 17 Härlanda 21 950 Trelleborg (kommunal) 2 18 Angered, Gunnared,

Trelleborg Första 13 092 Bergum 14 733 Trelleborg Andra 11 047 19 Nylöse, Bergsjön 16 379 Ystad 1 17 837 20 Kortedala 13 901

12 20

Älvsborgs läns Norra Ale/Lilla Edet Alingsås Bengtsfors/ Dals Ed/ Färgelanda

Lerum

Herrljunga/ Vårgårda Mellerud/Åmål Trollhättan (kommunal) Trollhättan Första Trollhättan Andra Vänersborg

Älvsborgs läns Södra Borås (särskild indelning)

Borås 1 Borås 2 Borås 3 Borås 4 Mark Svenljunga/Tranemo Ulricehamn

Skaraborgs län Falköping Grästorp/Vara Gullspång/Töreboda Götene/ Skara Habo/Tidaholm/Mullsjö Hjo/Tibro/ Karlsborg Lidköping (särskild indelning) Lidköping 1 Lidköping 2 Mariestad Skövde (kommunal) Skövde Norra Skövde Södra

Värmlands län Arvika Eda/ Årjäng Filipstad/ Storfors Forshaga/Munkfors Grums/Säffle Hagfors Karlstad (kommunal) Karlstad Västra Karlstad Östra Hammarö Kil/Sunne Kristinehamn Torsby

N...—___...—

,......—

11

N—-—-»—-——-—-——-

1 1 1 1

12

18936 18935 15423 16 354 12118 17540

17526 15 577 24 208

20 327 17 299 19 238 14 215 20 771 14 799 15 346

23 792 20550 12 248 20 949 16 475 18 520

11567 13212 16 481

14 342 15 043

20371 14445 15147 11439 21954 13 899

25 564 26 528

7 547 16 639 19 830 12 451

Örebro län Askersund/ Hallsberg Degerfors/ Laxå Hällefors/Nora/ Ljusnarsberg Karlskoga (kommunal) Karlskoga Norra Karlskoga Södra Kumla Lindesberg Örebro (kommunal) Örebro Första Örebro Andra Örebro Tredje Örebro Fjärde Örebro Femte

Västmanlands län Arboga/ Kungsör Hallstahammar Fagersta/ Norberg Skinnskatteberg/Surahammar Heby Köping Sala Västerås (särskild indelning) Västerås 1 Västerås 2 Västerås 3 Västerås 4 Västerås 5

Kopparbegs län Avesta Borlänge (särskild indelning) Borlänge 1 Borlänge 2 Falun (kommunal) Falun Första Falun Andra Gagnef / Vansbro Hedemora/ Säter Leksand/Rättvik Ludvika (särskild indelning) Ludvika 1 Ludvika 2 Malung/Älvdalen Mora/Orsa Smedjebacken

Gävleborgs län Bollnäs Gävle (kommunal) Gävle Första

12

m_.—_._._..,_.._.

12

pg.—......

...—....

13

15 706 11 396 15 291 9975 9 367 17 810 14 411

14929 15701 15247 15112 16532

19170

16170 14663

16 206 17 589 12 709 18 761 17 399

11662 12011 15165 17914

9027

24 286

28 623

Gävle Andra 16 396 Östersund (kommunal) 2 Gävle Tredje 15 451 ÖStersund Första 21 170 Hofors 1 10 160 Östersund Andra 16 215 Hudiksvall (särskild indelning) 2 _ Hudiksvall 1 12 766 5 Hudiksvall 2 13 671 Ockelbo 1 4 974 Västerbottens län Ljusdal/Ovanåker 1 22 435 Lycksele/Norsjö 1 17 772 Sandviken (kommunal) 2 Vilhelmina/Sorsele/Storuman/Åsele 1 21 904 Sandviken Första 19 146 Vindeln/Vännäs/Nordmaling 1 19 507 Sandviken Andra 11 508 Skellefteå (särskild indelning) 3 Söderhamn 1 23 145 Skellefteå 1 16 774 Nordanstig 1 8 621 Skellefteå 2 18 079 _ Skellefteå 3 16 286 13 Umeå (särskild indelning) 3 Umeå Norra 14 305 Västernorrlands län Umeå Centrala 17 601 Härnösand 1 20 071 Umeå Södra 18 926 Kramfors 1 21 820 Rebensfors 1 5 434 Sollefteå 1 20 259 _ Sundsvall (kommunal) 4 10 Sundsvall Första 15 108 Sundsvall Andra 16 281 Norrbottens län Sundsvall Tredje 17 397 Arjeplog/Arvidsjaur/Jokkmokk 1 14 801 Sundsvall Fjärde 16 710 Boden 1 19 769 Timrå 1 12 715 Gällivare 1 17 025 Ånge 1 10 909 Haparanda/Övertorneå/ Pajala 1 17 061 Örnsköldsvik (särskild indelning) 3 Kalix/Överkalix 1 16 866 Örnsköldsvik 1 15 587 Kiruna 1 19 027 Örnsköldsvik 2 12 089 Luleå (kommunal) 2 Örnsköldsvik 3 15 532 Luleå Norra 21 439 Luleå Södra 20 028 12 Piteå (kommunal) 2 Piteå Norra 12 193 Jämtlands län Piteå Södra 11 513 Berg/Åre/Härjedalen 1 23 371 Älvsbyn 1 6 123 Bräcke/Ragunda 1 13 130 _ Krokom/Strömsund 1 23 171 11

Underbilaga 2

Stockholms län

Uppsala län

Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings län

Kronobergs län

Närmare beskrivning av

de särskilda kretsbildningarna enligt alternativ 1

Söder/ä/je Kretsbildning 1: Kommunal valkrets 1, Södertälje 1—3. Kretsbildning 2: Södertälje 4—9, 30, 40—45, 47—48. Kretsbildning 3: Södertälje 10, 12, 35—37, 46. 52—56.

lnga särskilda kretsbildningar.

Eskilstuna Kretsbildning ] består av de kommunala valkretsarna 1 och 4, kretsbildning 2 av valkretsarna 2 och 3.

Nyköping Kretsbildning 1 består av de kommunala valkretsarna ] och 2, kretsbildning 2 av valkretsarna 3 och 4.

Linköping

Kretsbildning 1 består av domkyrkoförsamlingens distrikt 15—21. Kaga, Kärna 1-2, Ledberg, Vreta kloster 1—3, Flistad, Ljung, och Stjärnorp. Kretsbildning 2: Domkyrkoförsamlingen distrikt 1—14, Slaka, Västerlösa/Björkeberg, Rappestad, Sjögestad, Vikingstad. Kretsbildning 3: Berga 1—5. Johannelund 1—5, Gammelkil, Nykil, Skeda, Ulrika, Vist, Vårdnäs. Kretsbildning 4: Landeryd 1—4, 511 Lars 1—8. Rystad, Askeby, Bunkekind, Lillkyrka/Gigstad, Törnevalla, Vårdsberg, Ö. Harg, Ö. Skrukeby, Örtomta. Motala Kretsbildning 1: de kommunala valkretsarna ] och 2 Kretsbildning 2: de kommunala valkretsana 3 och 4.

Norrköping

Kretsbildning 1: kommunal valkrets 1. (Matteus, S:t Olai) Kretsbildning 2: Borg 1—3, Ö. Eneby 2—10. Kretsbildning 3: Borg 4—9, Johannes 3, 4, 6, 10—13, Tingstad. Kretsbildning 4: Hedvig 1—7, Johannes 1, 2, 5, 7—9, Styrstad.

Inga särskilda kretsbildningar.

[nga särskilda kretsbildningar.

Kalmar län

Gotlands kommun

Blekinge län

Kristianstads län

Fyrstadskretsen

Malmöhus län

lnga särskilda kretsbildningar.

Gotland Kretsbildning 1: Kommunal valkrets 1 (Visby 1—9). Fårö, Fleringe, Bunge, Rute, Hellvi, Lärbro, Hangvar, Hall, Stenkyrka, Tingstäde, Martebo, Lummelunda, Väskinde, Lokrume, Bro, Hejnum, Othem. Boge. Kretsbildning 2: övriga distrikt.

Karlskrona Kretsbildning 1: Karlskrona 1—3, 6—9, 10—12. Kretsbildning 2: kommunal valkrets ] (Jämsjö, Lyckeby) Karlskrona 4, 5, 13. Kretsbildning 3: Kommunal valkrets 2 (Fridlevstad. Rödeby, Hasslö, Nättraby), Karlskrona 14—16.

Inga särskilda kretsbildningar.

Helsingborg Kretsbildning 1: Välinge, Kattarp, Allerum 1—2, Maria 7—14, 16. Kretsbildning 2: Fleninge, Kropp, Maria 3—6, 15, 17, 19, 20, 22. Kretsbildning 3: Mörarp, Hässlunda, Frillestad. Välluv, Maria 12, 18, 21, Gustav Adolf ], 4—6, 11, 12. Kretsbildning 4: Ottarp, Fjärestad, Bårslöv. Gustav Adolf 2, 3, 7—10, 13—16, Raus 10. Kretsbildning 5: Kvistofta 1, 2, Raus 1—9.

Landskrona Kretsbildning 1: Landskrona 1-3,6-11,19—22,Härslöv 3. Kretsbildning 2: Landskrona 4, 5, 12—18, Härslöv 1, 2.

Lund Kretsbildning 1: Lund 5, 15—28. Kretsbildning2:1—4,8—14,106,109,110,118—122,124, 125. Kretsbildning 3: 6—7, 101—105, 107, 108, 111—117. 123.

Malmö Kretsbildning 1: Glostorp, Husie, Oxie, Hyllie, S. Sallerup, Bunkeflo, V. Klagstorp, Tygelsjö. Kretsbildning 2: Kirseberg. Kretsbildning 3: S:t Pauli, S:t Petri. Kretsbildning 4: V. Skrävlinge. Kretsbildning 5: Limhamn, Slottsstaden 13. Kretsbildning 6: S:t Johannes. Kretsbildning 7: Slottstaden 1—12, 14. Kretsbildning 8: Eriksfält, Kulladal. Kretsbildning 9: Fosie. Kretsbildning 10: Möllevången. Kretsbildning 11: Sofielund.

Inga särskilda kretsbildningar.

Hallands län

Bohus län

Älvsborgs läns norra

Älvsborgs läns södra

Skaraborgs län

Värmlands län Örebro län

Västmanlands län

Kopparbergs län

Gävleborgs län

Halmstad Kretsbildning 1: Kommunal valkrets 4och 5 exklusive Söndrum 1—3. Kretsbildning 2: Kommunal valkrets 1, Söndrum 1—3. Kretsbildning 3: Kommunal valkrets 2 och 3.

Uddevalla Kretsbildning l: kommunal valkrets 1, Uddevalla 13—15. Kretsbildning 2: kommunal valkrets 2, Uddevalla 2, 5, 29.

Inga särskilda kretsbildningar.

Borås Kretsbildning l: kommunal valkrets l, Dalsjöfors 1—8. Kretsbildning 2: kommunal valkrets 2, Viskafors 1—5. Kretsbildning 3: kommunal valkrets 3, Bollebygd 1—3, Bredared, Sandared, Sandhult Norra, Sjömarken, Täll- sjö. Kretsbildning 4: kommunal valkrets 4, Borgstena, Fristad 1—2, Gingri, Tämta, Tärby, Vänga.

Lidköping Kretsbildning 1: Lidköping 1—4, 9, 14, 16, 17. Kretsbildning 2: Lidköping 5—8, 11—13, 10, 15, 18, 19.

Inga 'särskilda kretsbildningar. Inga särskilda kretsbildningar.

Västerås Kretsbildning ]: Kommunal valkrets 1 oförändrad. Kretsbildning 2: 16—18, 22—27, 30, 31, 40, 84, 85, 92. Kretsbildning 3: 19—21, 28, 29, 68—73, 81—83. Kretsbildning 4: 43, 44, 60—67, 89—91. Kretsbildning 5: 41, 42, 45—54, 86—88.

Borlänge Kretsbildning 1: Borlänge första kommunala valkrets samt 1, 4, 6, ur andra valkretsen. Kretsbildning 2: Borlänge tredje kommunala valkrets samt Bobygden, Gylle, Idkerberget, Tuna-Hästberg, Tunabro och Västertuna ur andra valkretsen.

Ludvika Kretsbildning 1; Kommunalvalkrets 1, Grängesberg Norra, Västra, Östra. Kretsbildning 2: Kommunalvalkrets 2, Fredriksberg, Kyrkbyn, Morberg, Nyhammer, Rävvåla, Sunnansjö, Västansjö.

Hudiksvall Kretsbildning 1: Hudiksvall 1—7, Hälsingtuna 1—3, Hög, Idenor, Rogsta 1—3. Kretsbildning 2: Bjuråker 1—6, Delsbo 1—4, Enånger, 1—2, Forsa, Nianfors, Njutånger 1—5, Näsviken.

Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

Örnsköldsvik Kretsbildning ]: Örnsköldsvik 1—9, Bonäset, Faresta, Högland, Järved, Ovansjö, Torsböle, Norrlungånger, Gullänget, Kroksta. Kretsbildning 2: Björnå, Gideå, Grundsunda, Trehör- ningsjö, Anundsjö. Kretsbildning 3: Nätra, Billsta, Domsjö, Gene, Gottne, Hoffsta, Hörnett, Mo, Prästbolet, Sund, Österås, Över- själa.

lnga särskilda kretsbildningar.

Skellefteå

Kretsbildning ]: Kommunal valkrets 1, Bjurfors, Bovi- ken, Degerbyn, Myckle, Prästbordet Norra, Södra. Kretsbildning 2: Kommunal valkrets 3, S:t Örjan 1—4. Kretsbildning 3: Bureå, Hjoggböle, Hökmark, Lövång- er, Nedre Bäck, Sjöbotten, Uttersjön, Vallen, Vebo- mark, Örviken, ur valkrets 1. Bodbyn, Burträsk, Bygdeträsk, Bygdsiljum, Gummark, Innervik, Kalv- träsk, Klutmark, Ljusvattnet, Långviken, Medle, Mjödvattnet, Renbergsvattnet, Röjnoret, Skråmträsk, Stackgrönnan, Storbrännan, Sunnannå, Sörböle, Varu- träsk, Västanträsk, Åbyn, Åsträsk.

Umea' Kretsbildning 1: Umeå 1—11, 13. Kretsbildning 2: Umeå 14, Botsmark, Brännland, Bullmark, Ersmark, Flurkmark, Gravmark, Gris- backa, Grubbe, Hissjö, Holmön, Kroksjö, Sävar, Sörfors, Tavelsjö, Västerhiske. Kretsbildning 3: Umeå 12, Böleå, Holmsund norra, södra. Hörnefors, Hossjö, Innertavle, Norrbyn, Obbo- la, Röbäck, Stöcke, Stöcksjö, Söderslätt, Sörmjöle, Västerteg, Österteg.

lnga särskilda kretsbildningar.

Underbilaga 3 Valkretsindelningsalternativ II

Stockholms stad (särskild indelning) Danderyd 1 18 944 KI 1 Del av Enskede (1) 13 427 Haninge (kommunal) 2 2 Del av Enskede (2) 14 419 Haninge Första 14 523 3 Maria/del av Katarina 15 498 Haninge Andra 13 674 4 Sofia/del av Katarina 16 191 Huddinge (kommunal) 2 5 Del av Katarina 15 135 Huddinge Första 19 162 K 11 6 Essinge/del av S:t Göran 14 638 J.K.-1:53??? Andra |) 2 16 734 7 Del av S:t Göran 15 683 ara .a ommuna 8 Kungsholm 13 691 Järfälla Forsta 13 040 9 Matteus 21 575 131511.” Andra ” 761 .. .. lelngö 1 23 906 10 Vasterled/Ekero 17 585 Nacka (kommunal) 2 Klll 11 Adolf Fredrik/KIara/Jakob/ Nacka Första 13 649 Storkyrkoförs. 11 774 Nacka Andra 19 033 12 Engelbrekt 13 535 Norrtälje (kommunal) 2 13 Gustav Vasa/Johannes 16 423 Norrtälje Första 14 362 14 Hedvig Eleonora/del av Oscar 17 373 Norrtälje Andra 12 575 15 Del av Oscar 18 201 Nynäshamn 1 12 625 K iv 16 Del av Farsta (1) 18 994 S'gluna 1 16021 17 Del av Farsta (2) 18 894 5011en1unalk9111muna1) 2 18 Del av Skarpnäck (1) 13 977 5011emuna Form 14 382 19 Del av Skarpnäck (2) 13 295 sålrlfilkänmammgl; 2 11706 K V 20 Del av Brännkyrka (1) 14 806 Solna Norra 20 247 21 Del av Brännkyrka (2) 14 649 Solna Södra 19 911 22 Del av Vantör (1) 17 011 Sundbyberg 1 21 496 23 Del av Vantör (2) 17112 Södertälje (särskild indelning) K W 24 Del av Högalid 14 847 Södertälje 1 16155 25 Del av Högalid/del av Häger- Södertälje 2 14 679 sten 14 036 Södertälje 3 16 167 26 Del av Hägersten 14 392 Tyresö 1 15 569 27 Del av Hägersten 14 857 Täby (del av) 1 16 509 28 Skärholmen 20 772 Upplands Bro/Håbo 1 11 900 Upplands Väsby 1 13 536 K Vll 29 Del av Bromma/del av Spånga 16 418 Vallentuna/del av Täby 1 16 313 30 Del av Bromma 17 035 Vaxholm 1 14 314 31 Del av Spånga 16 713 Värmdö 1 8 267 32 Del av Spånga 17 224 _ 33 Hässelby 17 612 31 33 Kretsar Uppsala län Stockholms län Enköping 1 21 462 Botkyrka (kommunal) 2 Tierp 1 15 166 Botkyrka Första 14 844 Uppsala (kommunal) 5 Botkyrka Andra 17 598 Uppsala Första 18 639

Uppsala Andra Uppsala Tredje Uppsala Fjärde Uppsala Femte Östhammar

Södermanlands län Eskilstuna (särskild indelning) Eskilstuna 1 Eskilstuna 2 Eskilstuna 3 Flen Katrineholm (del av) Nyköping (särskild indelning) Nyköping 1 (del av) Nyköping 2 Oxelösund/del av Nyköping 1 Strängnäs Vingåker/del av Katrineholm

Östergötlands län Boxholm/Ödeshög/Ydre Finspång Kinda/Åtvidaberg Linköping (särskild indelning) Linköping 1 Linköping 2 Linköping 3 Linköping 4 Mjölby Motala (särskild indelning) Motala 1 Motala 2 Norrköping (särskild indelning) Norrköping 1 Norrköping 2 Norrköping 3 Norrköping 4 Norrköping 5 Söderköping/Valdemarsvik

Jönköpings län

Aneby/Tranås Eksjö

Gislaved

Gnosjö/ Vaggeryd Nässjö (del av)

Sävsjö/del av Nässjö Vetlanda Värnamo

Jönköping (kommunal) Jönköping Första Jönköping Andra

10

43.—......

N—

16

18 411 18790 20138 18110 12 699

17 094 19 524 23 854 12 329 19 678

18 457 19 558 12 537 14 861 10048

11 746 16 379 16 878

16539 21642 19 346 19115 17 762

17 724 16 407

17 818 16 201 15707 16710 17 929 13 456

18098 13158 17309 12838 19104 12890 20268 21121

13172 15 482

Jönköping Tredje Jönköping Fjärde Jönköping Femte

Kronobergs län Alvesta Lessebo/ Uppvidi nge Ljungby Älmhult/Markaryd Tingsryd/del av Växjö södra Växjö (kommunal)

Växjö Norra Växjö Södra (del av)

Kalmar län Borgholm/Mörbylånga Emmaboda/Torsås Hultsfred/Vimmerby Högsby/ Mönsterås Nybro Oskarshamn Västervik (kommunal) Västervik Första Västervik Andra Kalmar (kommunal) Kalmar Första Kalmar Andra

Gotlands kommun Gotland (särskild indelning) Gotland Södra Gotland Norra

Blekinge län Karlshamn (del av) Karlskrona (särskild indelning) Karlskrona 1 Karlskrona 2 Karlskrona 3 Olofström/del av Karlshamn Ronneby

Kristianstads län Bromölla/ Sölvesborg Båstad/del av Ängelholm

Hässleholm (kommunal) Hässleholm Första Hässleholm Andra Kli ppan/ Åstorp

15 815 16 368 14201

13

12977 14 437 18 228 18 669 14477

21531 17426

15 286 13 791 25020 15 413 15 556 19336

N»---—-—->—-—-

15 231 14 861

19163 18 817

10

17 497 20 484

1 17391

15526 13601 14748 1 15161 1 21055

18 220 12716

16 533 17 222 1 18 608

Kristianstad (kommunal) Kristianstad Första Kristianstad Andra Kristianstad Tredje

Osby/Östra Göinge

Perstorp/Örkelljunga

Simrishamn Ängelholm (del av)

Fyrstadskretsen Helsingborg (särskild indelning) Helsingborg 1 Helsingborg 2 Helsingborg 3 Helsingborg 4 Helsingborg 5 Landskrona (särskild indelning) Landskrona 1 Landskrona 2 Lund (särskild indelning) Lund 1 Lund 2 Lund 3 Malmö (särskild indelning) Malmö 1 Malmö 2 Kirseberg/Burlöv Malmö 3 Malmö 4 Malmö 5 Malmö 6 Malmö 7 Malmö 8 Malmö 9 Malmö 10 Malmö 11

Malmöhus län Bara/Staffanstorp/Svedala Bjuv/Svalöv Lomma/Kävlinge Eslöv

Höganäs Hörby/ Höör Sjöbo/Skurup Trelleborg (del av) Vellinge/del av Trelleborg Ystad (del av) Tomelilla/del av Ystad

Hallands län Falkenberg (del av) Hylte/del av Falkenberg Halmstad (särskild indelning)

11

21

___—___._.—_._.

11

1 1

17432 15 376 15 305 19665 11064 15019 14823

15038 14 537 15095 14075 13 317

13 587 12 768

15876 18 361 17143

20377 21908 21 149 13451 16411 16417 17602 16127 19280 14590 14 789

15980 17306 20358 18317 13997 15360 17811 18422 16977 15634 12066

17449 13 274

Halmstad 1 Halmstad 2 Halmstad 3 Kungsbacka Laholm Varberg (kommunal) Varberg Första Varberg Andra

Bohus län (exkl. Göteborg) Härryda Kungälv Munkedal/Sotenäs Mölndal (kommunal) Mölndal Första Mölndal Andra Lysekil Orust/Tjörn/Stenungsund Partille Strömstad/Tanum Uddevalla (särskild indelning) Uddevalla 1 Uddevalla 2

Göteborgs kommun (särskild indel- ning) 1 Biskopsgården 2 Lundby 3 Brämaregården 4 Backa 5 Björlanda, Säve, Tuve, Torslanda, Öckerö 6 Domkyrke, Vasa, Haga 7 Oscar Fredrik, Masthugget 8 Carl Johan 9 Högsbo 10 Västra Frölunda, Askim 11 Tynnered 12 Älvsborg, Brännö, Donsö, Styrsö, Vrångö 13 Annedal 14 Johanneberg 15 S:t Pauli 16 Örgryte 17 Härlanda 18 Angered, Gunnared, Bergum 19 Nylöse, Bergsjön 20 Kortedala

Älvsborgs läns Norra Ale/Lilla Edet Alingsås Bengtsfors/Dals lid/Färgelanda

1 1 2

[x)—'_—

h).—...,...—

1 1 1

16 308 16399 17 866 21987 13 856

15045 13812

12162 17730 14274

15 344 15 360 10165 22 375 17 304 15 228

16 729 16 206

17423 18 821 10717 14 363

20831 18025 18973 16717 18634 21614 14855

11052 13184 15130 13134 13149 21950 14733 16379 13901

18 936 18 935 15 423

Lerum

Herrljunga! Vårgårda Mellerud/Åmål Trollhättan (kommunal) Trollhättan Första Trollhättan Andra Vänersborg (del av)

Del av Vänersborg/Grästorp

Älvsborgs läns Södra Borås (särskild indelning)

Borås 1 Borås 2 Borås 3 Borås 4 Mark Svenljunga/Tranemo Ulricehamn

Skaraborgs län Falköping Vara Gullspång/Töreboda Skara Habo/Tidaholm/Mullsjö Hjo/Tibro/ Karlsborg Lidköping 1/Götene Lidköping 2 Mariestad Skövde (kommunal) Skövde Norra Skövde Södra

Värmlands län Arvika

Eda/ Årjäng Filipstad/ Storfors Säffle

Hagfors/Munkfors Grums/del av Karlstad Forshaga/del av Karlstad Hammarö/del av Karlstad Del av Karlstad

Kil/ Sunne Kristinehamn Torsby

Örebro län Askersu nd/ Hallsberg Degerfors/ Laxå Hällefors/ Nora/ Ljusnarsberg

tu.—......

,...—....

l

.— ...

b—lI—lb—dl—lb—lb—lb—lt—lb—lb—l—l—l

... N

1 1

16354 12118 17 540

17526 15577 15345 12711

20 327 17 299 19 238 14 215 20 771 14 799 15 346

23 792 16 640 12 248 12 331 16 475 18 520 19 102 14 295_ 16481

14 342 15 043

20 371 14 445 15147 14428 18059 19 730 14319 20907 19487 16639 19 830 12451

20 048 13 910 19 517

Karlskoga (kommunal) Karlskoga Norra Karlskoga Södra Kumla Lindesberg Örebro (kommunal) Örebro Första Örebro Andra Örebro Tredje Örebro Fjärde Örebro Femte

Västmanlands län Arboga/ Kungsör Hallstahammar Fagersta/ Norberg Skinnskatteberg/Surahammar Heby Köping Sala Västerås (särskild indelning) Västerås 1 Västerås 2 Västerås 3 Västerås 4 Västerås 5

Kopparbergs län Avesta Borlänge (Särskild avdelning) Borlänge 1 Borlänge 2 Falun (kommunal) Falun Första Falun Andra Gagnef/Vansbro Hedemora/ Säter Leksand/ Rättvik Ludvika (del av) Smedjebacken/ Ludvika 1 (del av) Malung/Älvdalen Mora/ Orsa

Gävleborgs län Bollnäs (del av) Ovanåker/ Bollnäs (del av) Gävle (kommunal) Gävle Första (del av) Del av Gävle Första/ Älvkarleby Gävle Andra Gävle Tredje Hofors Hudiksvall (del av)

12

12

12

11890 14810 11841 17354

18174 16 340 16023 18 972 16 466

15 706 11396 15 291 9975 9 367 17810 14411

14929 15 701 15 247 15 112 16 532

19170

16 170 14 663

16 206 17 589 12 709 18 761 17 399 16 231 16469 15165 17 914

16610 13458

22415 13 248 16 396 15451 10160 20803

Nordanstig/Hudiksvall (del av) Ockelbo/Söderhamn (del av) Ljusdal Sandviken (kommunal) Sandviken Första Sandviken Andra Söderhamn (del av)

Västernorrlands län Härnösand Kmmhm Sollefteå Sundsvall (kommunal) Sundsvall Första Sundsvall Andra Sundsvall Tredje Sundsvall Fjärde Timrå

Ånge

Örnsköldsvik (särskild indelning) Örnsköldsvik 1 Örnsköldsvik 2 Örnsköldsvik 3

Jämtlands län Berg/ Härjedalen Bräcke/ Ragunda Strömsund Östersund (kommunal) Östersund Första Östersund Andra Åre/ Krokom

1 14 254 1 15108 1 16653 2

19146 11508 1 13011

14

20 071 21 820 20 259

g......—

15108 16281 17397 16710 1 12715 1 10909

15 587 12089 15 532

12 16 557 13130 13538

N——-——-

21 170 16215 1 16447

Västerbottens län Lycksele/Norsjö Sorsele/Storuman Vindeln/Vännäs/Nordmaling Skellefteå (särskild indelning) Skellefteå 1 Skellefteå 2 Skellefteå 3 Umeå (särskild indelning) Umeå norra/ Robertsfors Umeå Centrala Umeå Södra Vilhelmina/Åsele

Norrbottens län Arjeplog/Arvidsjaur/Jokkmokk Boden Gällivare Haparanda /Övertorneå/ Pajala Kalix/Överkalix Kiruna Luleå (kommunal)

Luleå 1 Luleå 2 Luleå 3 Piteå (kommunal)

Piteå Norra/Älvsbyn

Pite Södra

9.3—_...

17 772 8 861 19 507

16 774 18079 16 286

19 739 17 601 18926 13043

14 801 19 769 17025 17061 16866 19027

14949 14 008 12 510

15051 14 778

Bilaga 4 Tre exempel på helt genomförda

sammanrakningar Exempel 1 VALKRETS l VALKRETS 2 Röstfördelning: Röstfördelning: Lista 1 = 775 Lista 2 = 388 A 100 A 50 B 50 B 25 C 30 C 15 D 20 D 10 E 10 E 5 F 5 F 2 G 0 G 0 H 0 H 0 I 0 I 0 J 0 J 0 K 0 K 0 L 0 L 0 M 10 M 5 = 225 = 112 Totalt för listan = 1 000 Totalt för listan = 500 Antal mandat = 5 Antal mandat = 3 Valkvoten = 1 00026 = 167 Valkvoten = 500:4 = 125 VALKRETS 1 VALKRETS 2 Fördelning av liströster: Fördelning av liströster: A 167 (100 + 67) A 125 (50 + 75) B 167 ( 50 + 117) B 125 (25 + 100) C 167 ( 30 + 137) C 125 (15 + 110) D 167 ( 20 + 147) D 113 (10 + 103) E 167 ( 10 + 157) E 5 F 155 ( 5 + 150) F 2 G 0 G 0 H 0 H 0 1 0 I 0 J 0 J 0 K 0 K 0 L 0 L 0 M 10 M 5

De fem mandaten tillfaller kandidaterna De tre mandaten tillfaller A, B och C i A, B, C, D och E i nämnd ordning. nämnd ordning.

280

A, B och C är valda i båda kretsarna och skall dubbelvalsavvecklas.

A, B och C behåller mandaten i denna A, B och C betraktas nu som obefintliga valkrets (flest preferensröster) för att de behåller mandaten i valkrets 1.

D och E anses också obefintliga eftersom de blivit valda i valkrets ].

VALKRETS 1 VALKRETS 2

Utgångsläget är nu följande:

(A 50) Dessa kandidater anses som (B 25) obefintliga och kan inte (C 15) utnyttja några liströster. (D 10) Därför görs en ny överföring (E 5) av liströster.

F 125 (2 + 123) G 125 (0 + 125) H 125 (0 + 125) 1 15 (0+ 15) J 0 K 0 L 0 M 5 De tre lediga mandaten tillfaller F. G och H 1 nämnd ordning.

Vid riksdags- och landstingsval utses ersättare resp suppleanter enligt föjande:

VALKRETS 1 VALKRETS 2

Utgångsläge:

A 167 (100 + 67) B 167 ( 50 + 117) C 167 ( 30 + 137) D 167 ( 20 + 147) E 167 ( 10 + 157) (F 5) Anses som obefintliga (val- (G 0) da i krets 2) och kan inte (H 0) nyttja liströster (kvarvaran- de 150). Därför görs en ny överföring av liströster.

1 150 ( 0 + 150) J 0 K 0 L 0 M 10 Resultat: Resultat: 1 (150 röster) 1 (15 röster) M ( 10 röster) M ( 5röster) J ( 0 röster) J ( 0 röster) K ( 0 röster) L ( 0 röster)

Utses till ersättare/suppleanter i nämnd Utses till ersättare/suppleanter i nämnd ordning. ordning.

Vid kommunfullmäktigeval utses suppleanter enligt följande:

Utgångsläge = se betr ersättare/supple- Utgångsläge = se betr ersättare/supple- anter ovan. anter ovan. Resultat: Resultat: 1 1 M M J J K K

Det har förutsatts att kommunfullmäktige enligt 2 kap 2 & kommunallagen beslutat att antalet suppleanter för varje parti skall utgöra hälften av antalet mandat för partiet.

Exempel 2

VALKRETS 1 VALKRETS 2 Röstfördelning: Röstfördelning: Lista 1 = 2 000 Lista 2 = 1 500 Lista 3 = 2 000 A 800 X 100 A 1 900 B 0 Y 0 B 200 C 200 Z 0 K 0 D 0 A 1 000 L 0 E 0 B 100 P 0 F 0 C 0 Q 0 G 100 P O R 0 H 0 Q 0 1 O R 0 J 0 S 0 K 0 T 0

= 1 100 = 1 200 = 2 100 Totalt för lista 1 = 3 100 Totalt förlista 3 =4 100 Totalt för lista 2 =2 700

Antal mandat = 3 Antal mandat = 2 Valkvoten = 5 80024 = 1 450 Valkvoten = 4 100:3 = 1 367 Summering av preferensröster:

Lista 1 Lista 2 A 1 800 X 100 B 100 Y 0 C 200 Z 0 D 0 A 1 800 E 0 B 100 F 0 C 200 G 100 P 0 H 0 Q 0 1 O R 0 J 0 S 0 K 0 T 0

VALKRETS l

Fördelning av liströster:

Lista 1 Lista 2 A 1800 X 1450 (100 + 1350) B 1450 (100+1350) Y 150 ( 0+ 150) C 850 (200 + 650) Z 0 D 0 A 1 800 E 0 B 100 F 0 C 200 G 100 P 0 H 0 Q 0 I O R 0 J 0 S 0 K 0 T 0

Kandidat A erhåller partiets första mandat eftersom A:s preferensrösttal är större än valkvoten.

Resterande två mandat fördelas mellan listorna enligt jämkade uddatalsmetoden. Mandat två går till lista 1 och mandat tre till lista 2.

Kandidat B på lista 1 tar med hjälp av 100 egna röster och 1 350 liströster (valkvoten = 1 450) det andra mandatet. Kvar finns nu på lista 1 650 liströster.

X på lista 2 tar det tredje mandatet med 100 egna röster och 1 350 liströster. Det finns nu kvar 150 liströster på lista 2.

VALKRETS 2

Fördelning av Iiströs- ter:

Lista 3 A 1 900 B 1 367 (200 + 1 167) K 833 ( 0 + 833)

WOW!— oooo

Kandidat A får första mandatet eftersom preferens- rösttalet är större än valkvoten.

B tar det andra mandatet med 200 egna röster och 1 167 liströster (valkvoten = 1367). Antalet ej utnyttjade liströster är 833.

Valda är: Valda är: A, B och X. A och B. VALKRETS 1 * VALKRETS 2

A och B är valda i båda valkretsarna och skall dubbelvalsavvecklas.

A skall ersättas med kandidat från lista 2 (flest preferens- röster på denna lista) och B med kandidat från lista 1 (B vald från denna lista).

Listal Lista2 (A 1800) . x 1450 (100+1350) (B 1w>i0benmhga Y 150 ( o+ 150)

C 1450 (200+1250) Z 0

IF? 758 ( 0 + 750) E; 1 888” obefintliga F 0 C 200 G 100 P 0 H 0 Q 0 1 O R 0 J 0 S 0 K 0 T 0

På lista 1 finns kvar samtliga 2 000 liströster eftersom B som utnyttjat liströster skall anses som obefintlig.

A och B ersätts i den ordning de valts.

A och B behåller mandaten i krets 2 (flest preferens- röster).

A:s mandat skall tillfalla C, som har rösttalet 200. Som konkurrent finns närmast Y med 150 röster (liströster).

C är nu obefintlig på lista 1.

B ersätts av D, som på grund av att A, B och C är obefintliga nu tillgodoräknas 1 450 röster (= valkvoten). Slutligen valda är: C, D och X

Vid riksdags- och landstingsval utses ersättare respektive suppleanter enligt följande:

Utgångsläge: Utgångsläge:

Lista 1 Lista 2 Lista 3 (A 1800) . X 1450 (100 + 1350) A 1900 (B 100)? Obenml'ga Y 150 ( 0 + 150) B 1367 (200 + 1 167)

C 200 Z 0 K 833 ( 0 + 833) D 1450 (0 + 1450) (A 1800) b f tl” L 0 E 550 (0 + 550) (B 100) 0 e '" 'ga P 0 F 0 C 200 Q 0 G 100 P O R 0 H 0 Q 0 [ O R 0 J 0 S 0 K 0 T 0 Ersättare/suppleanter för kandidater, valda från lista 1: Ersättare/suppleanter för kandidater, valda från lista 3:

E (550 röster) K (833 röster) G (100 röster) L ( 0 röster) F ( 0 röster) P ( 0 röster) i nämnd ordning i nämnd ordning

Ersättare för kandidater valda från lista 2: Y (150 röster) Z ( 0 röster) P ( 0 röster) i nämnd ordning

Vid kommunfullmäktigeval utses suppleanter enligt följande:

Utgångsläge = se beträffande ersättare/ Utgångsläge = se beträffande ersättare/ suppleanter ovan. suppleant ovan. Suppleant för D (lista 1) blir E (550 Suppleant för A och B blir K (833 röster). . röster)

Suppleant för X och C (lista 2) blir Y.

Det förutsätts att kommunfullmäktige beslutat att antalet suppleanter för varje parti skall utgöra hälften av antalet mandat för partiet.

SOU 1977:94 Sammanfattning (landstingsval) Lista 1 = 2 000 Lista 2 = 1 500 Lista 3 = 2 000 A 800 vald på lista 3 X 100 = ledamot A 1 900 = ledamot B 0 vald på lista 3 Y 0 = suppl ] B 200 = ledamot C 200 vald på lista 2 Z 0 = suppl 2 K 0 = suppl 1 D 0 = ledamot A 1 000 vald på lista 1 L 0 = suppl 2 E 0 = suppl 1 B 100 vald på lista 3 P 0 = suppl 3 F 0 = suppl 3 C 0 = ledamot Q 0 G 100 = suppl 2 P 0 = suppl 3 R 0 H 0 Q 0 I O R 0 J 0 S 0 K 0 T 0 Exempel 3 VALKRETS 1 VALKRETS 2 Röstfördelning: Röstfördelning: Lista 1 = 1 000 Lista 2 = 400 Lista ] = 300 Lista 2 = 950 A 300 L 100 A 250 L 200 B 200 M 50 B 50 M 100 C 100 N 5 C 200 N 10 D 50 0 10 D 10 0 1 E 40 P 10 E 10 P 5 F 30 Q 20 F 5 Q 0 G 5 R 0 G 10 R 0 H 10 S 0 H 5 S 25 I 0 T 0 1 10 T 10 J 1 U 30 J 0 U 5 K 10 V 1 K 75 V 0 — 746 = 226 — 625 = 356 Totalt för lista 1 = 1 746 Totalt för lista 2 = 626

Antal mandat = 5 Valkvoten = 2 372:6 = 396

Eftersom ingen kandidat har tillräckligt många preferensröster för att ta mandat fördelas samtliga mandat mellan listorna med hjälp av jämkade uddatalsmeto— den.

Lista 1 får mandaten ett, två, fyra och fem och lista 2 får mandat tre.

Totalt för lista 1 = 925 Totalt för lista 2 = 1 306

Antal mandat = 4 Valkvoten = 2 23l:5 = 447

Förhållandet är detsamma som i krets 1.

Lista 2 får mandaten ett och tre. Lista 1 får mandaten två och fyra.

VALKRETS 1 VALKRETS 2

Fördelning av Iiströster: Lista 1 A 396 (300 + 96) B 396 (200 + 196)

Lista 2 L 396 (100 + 296) M 154( 50 + 104)

C 396 (100 + 296) N 5 D 396( 50 + 346) 0 10 E 106( 40 + 66) P 10 F 30 Q 20 G 5 R 0 H 10 S 0 1 O T 0 J 1 U 30 K 10 V 1

Mandat 1 tillfaller A med 300 egna röster och 96 liströster. Kvar finns på lista 1 904 Iiströster.

Mandat 2 tillfaller B med 200 egna röster och 196 liströster. Kvar finns på lista 1 708 liströster.

Mandat 3 tillfaller L som har 100 egna röster och 296 liströster. Kvar på lista 2 finns nu 104 röster.

Mandat 4 tillfaller C som har 100 egna röster och 296 liströster. Kvar att nyttja finns nu på lista 1 412 liströster.

Mandat 5 tillfaller D med 50 egna röster och 346 liströster. Nu finns det kvar 66 röster på lista 1.

Valda är: A, B, L, C och D.

Fördelning av röstlister: Lista 1 A 447 (250 + 197) B 153( 50+103)

Lista 2 L 447 (200 + 247) M 447 (100 + 347)

C 200 N 366( 10 + 356) D 10 O 1 E 10 P 5 F 5 Q 0 G 10 R 0 H 5 S 25 I 10 T 10 J 0 U 5 K 75 V 0

Mandat ] tillfaller L med 200 egna röster och 247 liströster. Kvar finns på lista 2 703 liströster.

Mandat 2 tillfaller A som har 250 egna röster och 197 liströster. Kvar på lista 1 finns 103 röster.

Mandat 3 tillfaller M som har 100 egna röster och 347 liströster. Kvar på lista 2 finns nu 356 röster.

Mandat 4 tillfaller C med 200 egna röster och O liströster.

OBS! B har endast 153 röster (50 egna och 103 liströs- ter).

Valda är: L, A, M och C.

M— VALKRETS 1 VALKRETS 2

___—___— A, L och C är valda i båda kretsarna och skall dubbelvalsavvecklas

___-__M—

A behåller mandatet i denna krets (flest preferensrös- ter)

Följande utgångsläge gäller:

Lista ] Lista 2 A 396 (300 + 96) (L 100) obefint- B 396 (200 + 196) (M 50); liga (C 100) obefintlig N 396( 5 + 391) D 396( 50 + 346) 0 19 (10 + 9) E 396( 40 + 356) P 10 F 36( 30 + 6) Q 20 G 5 R 0 H 10 S 0 l 0 T 0 J 1 U 30 K 10 V 1

L och C ersätts i den ordning de valts.

L och C behåller mandaten i kretsen (flest preferensrös- ter).

Följande utgångsläge gäller:

Lista ] Lista 2 (A 250) obelint- L 447 (200 + 247) (B 50) lliga M 447 (100 + 347) C 447 (200 + 247) N 366( 10 + 356) D 63( 10 + 53) O 1 E 10 P 5 F 5 Q 0 G 10 R .0 H 5 S 25 1 10 T 10 J 0 U 5 K 75 V 0

Efterträdare till L blir N som har rösttalet 396 (5 egna röster och 391 liströster). L och M anses som obefintliga eftersom de valts i krets 2. Det kvarstår nu 9 liströster på lista 2.

C ersätts av E som har rösttalet 396 (C är obefintlig på listan). Det finns nu 6 outnyttjade liströster på lista ].

A:s mandat går till K som har rösttalet 75 (egna röster).

Slutligen valda är: Slutligen valda är: A L B K (ersätter A) N (ersätter L) M E (ersätter C) C D

VALKRETS l VALKRETS 2

Vid riksdags- och landstingsval utses ersättare respektive suppleanter enligt följande:

Utgångsläge: Utgångsläge:

Lista i Lista 2 Lista 1 Lista 2

A 396 (300 + 96) (L 100) obefint- (A 250); obefint- L 447 (200 + 247) B 396 (200 + 196) (M 50) liga (B 50) liga M 447. (100 + 347) (C 100) obefint. N 396 ( 5 + 391) C 447 (200 + 247) (N 10) obefint. D 396 ( 50 + 346) 0 19 (10 + 9) (D 10) obefint- 0 357 ( 1 + 356) E 396 40 + 356) P 10 (E 10) ? liga P 5 F 36 ( 30 + 6) Q 20 F 58 ( 5 + 53) Q 0

G 5 R 0 G 10 R 0 H 10 S 0 H 5 S 25 1 0 T 0 1 10 T 10 J 1 U 30 J 0 U 5 (K 10) obefint. V 1 K 75 V 0 Lista 1: Lista 2: Lista 1: Lista 2: F 36 U 30 F 58 0 357 H 10 Q 20 G 10 S 25 G 5 0 19 I 10 T 10 J 1 P 10 H 5 P 5 I 0 V 1 _________________.____———— Suppleanter för kommunfullmäktige utses enligt följande: ____________________———— Lista 1: Lista 2: Lista 1: Lista 2: F U F 0 H G Det förutsätts att kommunfullmäktige beslutat att antalet suppleanter för varje parti skall utgöra hälften av antalet mandat för partiet.

Sammanfattning (landstingsval)

VALKRETS l VALKRETS 2 Lista 1 = 1 000 Lista 2 = 400 Lista ] = 300 Lista 2 = 950 A 300 = ledamot L 100 vald i valkrets 2 A 250 vald i valkrets I L 200 = ledamot B 200 = ledamot M 50 vald i valkrets 2 B 50 vald i valkrets 1 M 100 = ledamot C 100 vald i valkrets 2 N S = ledamot C 200 = ledamot N 10 vald i val- D 50 = ledamot 0 10 = suppl 3 D 10 vald i valkrets 1 krets 1 E 40 = ledamot P 10 = suppl 4 E 10 vald i valkrets 1 0 1 = suppl 1 F 30 = suppl 1 Q 20 = suppl 2 F 5 = suppl 1 P 5 = suppl 4 G 5 = suppl 3 R 0 G 10 = suppl 2 Q 0 H 10 = suppl 2 S 0 H 5 = suppl 4 R 0 1 0 = suppl 5 T 0 1 10 = suppl 3 S 25 = suppl 2 J 1 = suppl 4 U 30 = suppl 1 J 0 T 10 = suppl 3 K 10 vald i valkrets 2 V 1 = suppl 5 K 75 = ledamot U 5

V 0

Statens offentliga utredningar 1977

Kronologisk förteckning

40. 41. 42 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 56. 57.

58.

59.

60.

SDS-"ONPP'PWN."

Totalförsvaret 1977-82. Fö. Bilarbetstid. K * Utbyggd regional näringspolitik. A.

Sjukvårdsavfall. Jo. Kvinnlig tronföljd. Ju. Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. 8. Rätten till vapenfri tjänst. FÖ. Folkhögskolan 2. U. Betygen i skolan. U.

* Utrikeshandelsstatistiken. E. . Forskning om massmedier. U.

Kommunal och enskild väghållning. K. Sveriges samarbete med u-länderna. Ud. Sveriges samarbete med u-Iänderna. Bilagor. Ud. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. !. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. 1. Översyn av jordbrukspolitiken. Jo. Inflationsskyddad skatteskala. B.

. Radio och tv 1978—1985. U. Kommunernas ekonomi 1975—1985. 8. . Svensk undervisning i utlandet. U. . Arbete med näringshjälp. A.

Psykiskt störda lagöverträdare. Ju. Näringsidkares avbetalningsköp m. rn. Ju. . Båtliv 2. Registerfrågan. Jo.

Kvinnan och försvarets yrken. Fö. . Revision av vattenlagen, Del 4. Förslag till ny vattenlag. Ju.

Kortare väntetider i utlänningsärenden. A. Konkursförvaltning. Ju. . Elektronmusik i Sverige. U. . Studiestöd. U. . Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. Ju. . Allmänflygplats—Stockholm. K. . Inrikesflygplats—Stockholm. K. . |nrikesflygplats-StockhoIm. Bilagor. K. . Ersättning för brottsskador. Ju. . Underhåll till barn och frånskilda. Ju. . Folkbildningen i framtiden. U.

Företagsdemokrati i kommuner och Iandstingskommuner. Kn. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. S. Socialtjänst och sociaIförsäkringstillägg. Sammanfattning. S. Kronofogdemyndigheterna. Kn. Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. !. Skyddad verkstad—halvskyddad verksamhet. A. Information vid kriser. H. Pensionsfrågor m. m. S. Billingen. l. Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna. B. Översyn av rättshjälpssystemet. Ju. Häktning och anhållande. Ju. Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—73. H. Forskningspoli