SOU 1995:143

Vissa valfrågor

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 9 juni 1994 bemyndigade regeringen det dåvarande statsråd som hade till uppgift att föredra ärenden om Statsrätt och förvaltningsrätt att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över vissa frågor med anknytning till valsystemet. De frågor som avsågs var missbruket av den fria nomineringsrätten, valkretsin- delningen vid riksdagsval och symboler på valsedlarna. Senare tillkom också ett uppdrag att utvärdera de personval som genomförts i viss kommuner och vid val till Europaparlamentet.

Med stöd av bemyndigandet utsågs dåvarande ledamoten av riksdagen Göran Åstrand (m) till ordförande (fr.o.m. den 1 juni 1994). Till övriga ledamöter utsågs ledamoten av riksdagen Kenneth Kvist (v), dåvarande ledamoten av riksdagen Christina Linderholm (c), numera kanslichefen Sten Olsson (s), numera ordföranden i Svenska kommunförbundet Margot Wikström (5) samt dåvarande ledamöterna av riksdagen Olle Schmidt (fp) och Harry Staaf (kds) (samtliga fr.o.m. den 1 september 1994). Dessutom utsågs till ledamöter i kommittén även ledamoten av riksdagen Nils-Göran Holmqvist (s), politiske sekreteraren Ingvar Högström (mp) och ombudsmannen Inger Mäler (s) (samtliga dessa fr.o.m. den 15 februari 1995).

Som experter förordnades rådmannen Jan Carlström, docenten Ingvar Holmberg, numera kanslirådet Martin Holmgren, numera docenten Folke Johansson och valdirektören Vivan Nilsson.

Till sekreterare förordnades hovrättsassessom Svante O. Johansson. Kommittén har antagit namnet Nomineringsrätts- och valkretskom- mittén.

Kommittén får härmed överlämna resultatet av första delen av arbetet betänkandet Vissa valfrågor. Den fria nomineringsrätten Partisymboler på valsedlar — Valkretsindelning vid riksdagsval (SOU 1995: 143).

Särskilt yttrande har avgetts av Olle Schmidt. Kommittén fortsätter arbetet med personvalsutvärderingen.

Stockholm i december 1995

Göran Åstrand

Nils—Göran Holmqvist Ingvar Högström Kenneth Kvist Christina Linderholm Inger Mäler Sten Olsson

Olle Schmidt Harry Staaf Margot Wikström

/Svante 0. Johansson

Förkortningar

A-region arbetsmarknadsregion LA—region lokal arbetsmarknadsregion

bet. betänkande

c Centern

dir. regeringens kommittédirektiv Ds departementens utredningsserie F-region förvärvsregion fp Folkpartiet liberalerna FT Förvaltningsrättslig tidskrift FJ FT Tidskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland Ju Justitiedepartementet kds Kristdemokratiska sarnhällspartiet kommunal vallag kommunal vallag (1930z253) KU konstitutionsutskottet rn Moderata samlingspartiet mp Miljöpartiet de gröna

mot. motion NIR Nordiskt immateriellt rättsskydd NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. 1

prop. regeringens proposition

RSV Riksskatteverket RÅ Regeringsrättens årsbok rskr. riksdagsskrivelse s Socialdemokratiska arbetarepartiet SFS svensk författningssarnling SOU Statens offentliga utredningar Sth Statsvetenskaplig tidskrift SU särskilda utskottet SÖ Sveriges överenskommelser med främmande makter v Vänsterpartiet vallagenvallagen (1972z620), omtryckt i SFS 1994:287 1909 års vallag lag (1909:36) om val till riksdagen 1920 års vallag lag (1920:796) om val till riksdagen VPN valprövningsnämndens beslut (publiceras av RSV)

Sammanfattning

Inledning

Kommittén har i uppdrag att se över vissa valfrågor. I betänkandet behandlar vi frågor med anknytning till lagstiftningen om valförfaran- det. Dessa är missbruket av den fria nomineringsrätten, frågan om partisymboler på valsedlar och valkretsindelning vid riksdagsval. Under arbetets gång har frågor uppkommit i anslutning till den person- valsmodell som skall gälla vid de allmänna nationella valen är 1998. Tilläggsdirektiv har utfärdats som innebär att vi skall utvärdera de val där personval förekommit, dvs. försöksvalen i vissa kommuner vid 1994 års val samt Europaparlamentsvalet år 1995. Utvärderingen kommer att redovisas först i ett senare betänkande. I detta betänkande tar vi därför endast upp de tre förstnämnda frågorna.

Det har under senare år pågått en omfattande berarbetning inom vallagsornrådet. För närvarande förbereds ett förslag till ny vallag inom justitiedepartementet. Vi utgår dock helt från nu gällande lagstiftning.

Det svenska valsystemet

I kapitel 2 presenterar vi grunderna för de allmänna nationella valen. Presentationen är översiktlig för att tjäna som utgångspunkt för de frågor som diskuteras längre fram i betänkandet. Särskild vikt läggs vid olika mandatfördelningsmetoder som grund för de valtekniska överväganden som görs i kapitel 5.

Den fria nomineringsrätten

I kapitel 3 behandlar vi frågor som har att göra med den fria nomine- ringsrätten. Det är framför allt frågor med anknytning till missbruket av den fria nomineringsrätten som behandlas. Först beskriver vi vad den fria nomineringsrätten är varefter vi går igenom vilka som använder den och i vilken omfattning. Vi konstaterar bl.a. att personer utanför ett parti tagit sig in i den valda församlingen på mandat från det partiet. Vi försöker avgränsa vad som skall anses vara missbruk av den fria nomineringsrätten vilket i första hand är förfaranden som uppenbart vilseleder väljarna eller medverkar till att valsystemet

framstår som orättvist. Innan vi går över till att behandla olika förslag för att komma till rätta med missbruket presenteras regler med an- knytning till den fria nomineringsrätten och dessas tillkomsthistoria. Andra länders reglering av nomineringsförfarandet berörs också. I samband med redogörelsen för tidigare förslag tar vi också upp olika möjligheter att komma till rätta med missbruket av den fria nomine- ringsrätten. Mot den bakgrunden presenterar vi två olika modeller för att komma till rätta med missbruket av den fria nomineringsrätten.

Vi förordar i första hand en modell som bygger på offentliga valförberedelser. Grunddragen är i korthet att partierna måste anmäla sitt deltagande i val. Dessutom måste samtliga kandidater anmälas för att de skall beaktas vid mandatfördelningen. Valsedlarna trycks i central regi. Detta förslag innebär att den fria nomineringsrätten kraftigt beskärs. Härigenom uppnår vi ett effektivt skydd mot missbruket.

Vi förordar i andra hand ett straffrättsligt ansvar för den som på ett uppenbart vilseledande sätt utnyttjar en partibeteckning. Till detta kopplas valrättsliga konsekvenser som skall förhindra att personer utan anknytning till ett parti kan ta sig in i den valda församlingen under det partiets beteckning. Modellen innebär att dagens skydd för partibe- teckningar blir överflödigt varför reglerna om två anmälda kandidat- namn utmönstras och ersätts med obligatorisk amnälan om deltagande för partier. Genom förslaget uppnår man att användningen av s.k. piratlistor väsentligen försvåras och att problemen kring de mindre seriösa partibeteckningarna försvinner.

Symboler på valsedlar

I direktiven ges vi i uppdrag att överväga möjligheterna att förse valsedlarna, förutom med partibeteckning, också med symboler som visar för vilket parti valsedeln gäller. Vi presenterar inledningsvis reglerna för vad en valsedel skall innehålla varefter frågans tidigare behandling tas upp. Om symboler på valsedlarna tillåts kan vissa problem med missbruk som sammanhänger med den fria nominerings- rätten tänkas förekomma. Även om detta missbruk kan förhindras finner vi att de fördelar ett förslag som tillåter symboler på valsedlarna kan medföra inte uppväger de olägenheter som kan förutses på principiella grunder eller i form av ökade kostnader. För att lösa vissa av dessa frågor krävs ytterligare överväganden som hänger samman med frågan om valsedelns framtida utformning och röstsammanräkning med datorstöd. Symboler på valsedlarna bör enligt vår mening få en mer allsidig belysning i ett sådant sammanhang varför något förslag till förändringar för närvarande inte läggs fram i denna fråga.

Valkretsindelning vid riksdagsval

Enligt direktiven skall vi undersöka möjligheterna att dela de största riksdagsvalkretsama. I kapitel 5 presenterar vi, efter en genomgång av den nu gällande valkretsindelningen, alternativa valkretsar för val till riksdagen. De valkretsar som behandlas är Stockholms kommun, Stockholms län, Östergötlands län och Göteborgs kommun. Tanken är att alternativen skall underlätta diskussioner om ändrad utformning av valkretsarna.

För Stockholms kommun förs ett alternativ fram med två valkretsar och tre alternativ med tre valkretsar. För Stockholms län presenteras fyra alternativa valkretsindelningar som innebär att valkretsen delas 1 två till fyra valkretsar. För Östergötlands län och för Göteborgs kommun presenteras två alternativa lösningar för respektive krets som innebär en delning i två alternativa valkretsar för varje lösning.

Vidare diskuteras de olika alternativens valmatematiska konsekven- ser. Härvid ges för varje alternativ ett tänkt valresultat för det fall den föreslagna valkretsutformningen varit genomförd till 1994 års val. Dessutom ges utifrån 1994 års riksdagsvalsresultat en överblick av valresultatet om samtliga alternativa indelningar skulle kombineras med samtliga andra indelningar. Härutöver presenteras simulerade valresultat för de alternativa indelningama.

Sarnmanfattningsvis ger de valtekniska undersökningarna vid handen att några större förändringar inte är möjliga med hänsyn till valsyste- mets uppbyggnad och utgångspunkter. Valsystemet utgår från en proportionell fördelning av mandaten. Skulle valkretsarnas antal öka, dvs. minska mandatmässigt, i någon större omfattning medför det att utjämningsmekanismen i systemet skulle bli otillräcklig.

Mot bakgrund av de redovisade övervägandena kunde ett förslag läggas fram också i denna del. Emellertid är det, som vi framhåller på flera ställen, angeläget att lokala synpunkter får göra sig gällande innan slutligt ställningstagande tas i fråga om ändrad utformning av en riksdagsvalkrets. De kontakter som vi haft med partiorganisationer i de berörda valkretsarna har gett vid handen att ett förslag bör anstå. Först sedan remissinstanserna i de berörda valkretsarna fått tillfälle att yttra sig kan slutligt ställningstagande ske. Vi lägger således inte fram något förslag utan redovisar endast under vilka förutsättningar en förändring av de fyra riksdagsvalkretsama kan komma till stånd.

Genomförande och kostnader Genomförandet medför inte några särskilda förberedelser eller insatser. De förslag som läggs fram får inga eller endast begränsade kostnads— effekter i jämförelse med dagens förhållanden.

Författningsförslag

1. Förslag till åtgärder mot missbruket av den fria nomineringsrätten: offentliga valförberedelser

Förslag till lag om ändring i regeringsformen

Härmed föreskrivs att 3 kap. 7 & regeringsformen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

7 &

Mandaten fördelas mellan parti- Mandaten fördelas mellan de er. Med parti avses varje sam- partier som inom den tid och på manslutning eller grupp av det sätt som anges i lag anmält väljare, som uppträder i val sitt deltagande i valet. under särskild beteckning.

Endast parti som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket är berättigat att deltaga i fördelningen av mandaten. Parti som har fått färre röster deltager dock i fördelningen av de fasta valkretsmandaten i valkrets, där partiet har fått minst tolv procent av rösterna.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till lag om ändring i vallagen (1972z620)

Härmed föreskrivs i fråga om vallagen (1972z620)

dels att 5 kap. 1—11 åå samt rubriken till 5 kap., 6 kap. 1—4 och 9 515, 8 kap. 12 5 samt 14 kap. 4—5, 15 a och 15 d 55 skall ha följande lydelse,

dels att 6 kap. 7 a och 8 55 skall upphöra att gälla, dels att i lagen skall införas nya bestämmelser, 5 kap. 12—16 55 samt närmast före 5 kap. 2, 7 och 11 55 tre nya mellanrubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 kap. Registrering av parti- beteckning och anmälan av kandidater

Parti kan efter ansökan och på de villkor som anges i 2—4 å få sin partibeteckning registrerad

15

5 kap. Anmälan om deltagande av partier och kandidater

Parti skall efter vad som sägs i detta kapitel vid val anmäla sitt deltagande och anmäla kandi-

hos centrala valmyndigheten dater. samt anmäla kandidater i valet enligt 8 5.

Om valsedels ogiltighet för det fall den inte upptar beteck- ning för anmält parti finns be— stämmelser i 14 kap. 4 5 första stycket.

Om valsedel med registrerad partibeteckning finns bestäm- melser i 6 kap. 3 & tredje styck- et och 14 kap. 5 g.

35

Partibeteckning får registreras, om

1 . partibeteckningen består av eller innehåller ord,

2. partiet icke utgör underav- delning av politisk samman- slutning,

3. ansökan biträds, vid regi- strering för val till riksdagen av minst 1 500 röstberättigade medlemmar i hela riket och vid registrering för val av lands- tingsledamöter och för val av kommunfullmäktige av minst 100 respektive minst 50 röstbe- rättigade medlemmar i det lands- ting eller den kommun för vilken registrering söks,

4. partibeteckningen kan antas ej leda till förväxling med beteckning som redan är regi- strerad eller som, med anled- ning av tidigare gjord ansökan, kan komma att registreras med giltighet för det valet eller för annat val för vilket den nya registreringen enligt 4 & första stycket kommer att gälla,

5 . partibeteckningen kan antas ej leda till förväxling med beteckning som för högst fem år sedan har avförts ur registret efter namnbyte och vars regi- strering hade sådan giltighet som avses i punkt 4.

Anmälan av partier

2 & Mandaten fördelas enligt vad som framgår av 14 kap. mellan anmälda partier.

Anmälan från ett parti skall godkännas för deltagande i val om

1. anmälan anger under vilken beteckning partiet går till val wanibeteckning),

2. partibeteckningen består av eller innehåller ord,

3. anmälan biträds, vid an— mälan för val till riksdagen av minst 1 500 röstberättigade i hela riket och vid anmälan för val av landstingsledamöter och för val av kommunfullmäktige av minst 100 respektive minst 50 röstberättigade i det landsting eller den kommun för vilken anmälan görs,

4. partibeteckningen kan antas inte leda till förväxling med beteckning som redan är anmäld eller som, med anledning av tidigare gjord anmälan, kan komma att godkännas som an- mälan för det valet eller för annat val för vilket den nya anmälan enligt 3 5 första styck— et kornrner att gälla,

5. partibeteckningen kan antas inte leda till förväxling med beteckning för parti vars an- mälan om deltagande varit förfallen efter namnbyte vid de två föregående valen och vars anmälan hade sådan giltighet som avses i punkt 4.

I fråga om parti som är representerat i riksdagen gäller inte första stycket 3.

De medlemmar som enligt första stycket 3 biträder en ansökan skall lämna egenhändigt undertecknade förklaringar om detta och därvid uppge person- nummer och folkbokföringsort.

4 &

Registreras partibeteckning för val till riksdagen, gäller regi- streringen även för val av lands- tingsledarnöter och kommun- fullmäktige i hela riket. Regi- streras partibeteckning för val av landstingsledamöter, gäller registreringen val i det landsting som anges i registreringsbeslut samt val av kommunfullmäktige i de kommuner som är belägna inom landstinget. Registreras partibeteckning för val av kom— munfullmäktige, gäller registre- ringen val i den kommun som anges i registreringsbeslutet.

Avser ansökan registrering för val till riksdagen och är partibeteckningen redan regi- strerad eller är ansökan om dess registrering redan gjord för annat val, får registrering bevil- jas utan hinder av 3 å första stycket 4, om det parti för vilket registrering sålunda har skett eller sökts har lämnat sitt med-

De som enligt andra stycket 3 biträder en anmälan skall lämna egenhändigt undertecknade för- klaringar om detta och därvid uppge personnummer och folkbokföringsort. I stället för sådana förklaringar kan till ansökan fogas intyg av notarius publicus att sådana förklaringar uppvisats.

Ytterligare bestämmelser om anmälan om deltagande finns i

11—12 åå.

3 5

En anmälan om deltagande för val till riksdagen gäller även för val av landstingsledarnöter och kommunfullmäktige i hela riket. Anmäls parti för val av lands— tingsledamöter, gäller anmälan val i det landsting som anges i anmälan samt val av kommun- fullmäktige i de kommuner som är belägna inom landstinget. Anmäls parti för val av kom- munfullmäktige, gäller anmälan val i den kommun som anges i anmälan.

Avser anmälan om deltagan— de i val till riksdagen och är ett parti redan anmält eller är anmälan om deltagande redan gjord för annat val, får anmälan tas upp om det parti för vilket anmälan sålunda har skett eller sökts har lämnat sitt medgivan- de. Detsamma gäller om an— mälan om deltagande avser val

givande. Detsamma gäller om ansökan avser registrering för val av landstingsledamöter och partibeteckningen redan är registrerad eller ansökan om dess registrering tidigare är gjord för val av kommunfull— mäktige inom landstinget. Be- hörig att lämna medgivande är det ombud som partiet har anmält enligt 5 å.

3 å andra stycket I fråga om parti som är repre- senterat i riksdagen gäller in- te 3.

För parti som fått sin partibe- teckning registrerad skall finnas ombud. Ombud skall anmälas till centrala valmyndigheten inom en månad efter det att registreringen av beteckningen kungjorts enligt 7 å.

Registreradpartibeteckningskall avföras ur registret, om 1. partiet begär det,

2. partiet ej vid två på var- andra följande ordinarie val till riksdagen eller val i hela riket av landstingsledamöter eller kommunfullmäktige anmält kandidater enligt 8 å eller

3. partiet underlåter att an- mäla ombud enligt 5 å.

65

av landstingsledamöter och ett parti redan är anmält eller anmälan om dess deltagande tidigare är gjord för val av

kommunfullmäktige inom lands- tinget.

4 5

Ett parti som finns representerat i en vald församling skall vid nästa val av den församlingen anses anmält enligt tidigare anmälan om deltagande. I fråga om parti som är representerat i riksdagen gäller inte 2 å andra stycket 3.

För anmält parti skall finnas ombud enligt 11 å fjärde styck- et.

En anmälan förfaller om partiet 1. återkallar anmälan om det sker före sista dag före an- mälan, 2. inte erhåller något mandat vid valet eller

3. underlåter att anmäla kandidater enligt 8 å.

För att registrerad partibeteck— ning skall åtnjuta skydd vid val skall partiet som kandidater anmäla

för val till riksdagen i viss valkrets minst fyra och högst femton personer, för val av landstingsledamöter minst ]yra och högst trettio personer i landstinget och

för val av kommunfullmäktige minst fyra och högst tjugo per— soner i kommunen.

Centrala valmyndigheten be- stämmer inför varje val när anmälan av kandidater senast skall göras. Kungörelse härom skall föras in i Post— och Inrikes Tidningar. Underrättelse om beslutet skall vidare tillställas varje registrerat parti.

Anmälan av kandidater skall göras hos centrala valmyndig- heten eller, i den mån regering- en eller myndighet som bestäms av regeringen föreskriver det, länsstyrelsen. Anmälan skall göras skn'ftligen av partiets ombud eller av person som ombudet utsett. Till anmälnings- handlingen skall fogas skriftlig förklaring från varje kandidat att han givit partiet tillstånd att anmäla honom.

Anmälan av kandidater

7 & Parti som anmält sitt deltagande i val skall inför varje val an- mäla kandidater till det valet.

8 5

En anmälan av kandidater skall godkännas om den innehåller

1 . namn på kandidater till ett antal motsvarande minst jyra kandidater för varje val,

2. kandidaternas namn och andra uppgifter så att det klart framgår vilka som avses,

3. skriftlig förklaring från samtliga kandidater att partiet har tillstånd att anmäla dem,

4. den ordning mellan kandi- daternas namn som partiet beslutat.

8 & tredje stycket (del av) Anmälan av kandidater skall göras hos centrala valmyndig- heten eller, i den mån regering- en eller myndighet som bestäms av regeringen föreskriver det, länsstyrelsen.

2 5 första stycket Ansökan om registrering av partibeteckning görs skriftligen. I ansökningshandlingen skall anges för vilket slag av val registrering söks och, om an— sökningen avser registrering för

95

105

Ytterligare bestämmelser om anmälan av kandidater finns i 11—12 55

Namn på kandidater skall stry- kas från anmäld lista om

I . det inte visats att anmäld kandidat givit partiet tillstånd enligt 7 5 3,

2. det inte klart framgår vem som avses med anmälan.

Om en strykning enligt första stycket medför att antalet namn understiger fyra bortses från den listan.

En anmäld kandidatlista får inte återkallas sedan sista dag för anmälan utgått. Kandidat kan inte sedan sista dag för anmälan utgått återta medgivande enligt

753.

Gemensamma bestämmelser för anmälan av partier och kandida- ter

]] 5

Anmälan om ett partis delta— gande i val och anmälan av kandidater skall göras skriftligen hos den centrala valmyndigheten eller, i den mån regeringen eller myndighet som bestäms av regeringen föreskriver det, länsstyrelsen.

Av anmälan skall framgå för vilket slag av val anmälan görs och, om anmälan avser val av landstingsfullmäktigeledamöter eller kommunfullmäktige, för vilket landsting eller vilken kommun som anmälan avser.

val av landstingsledamöter eller konnnunfullmäktige, för vilket landsting eller vilken kommun som registrering begärs. Till handlingen skall fogas förkla- ringar enligt 3 5 tredje stycket eller intyg av notarius publicus att sådana förklaringar har visats upp för honom.

5 5

För parti som fått sin partibe- teckning registrerad skall finnas ombud. Ombud skall anmälas till centrala valmyndigheten inom en månad efter det att registreringen av beteckningen kungjorts enligt 7 (j.

2 5 andra stycket

För att partibeteckning skall åtnjuta skydd vid val skall an- sökan om registrering av be- teckningen ha kommit in till centrala valmyndigheten, vid ordinarie val till riksdagen och val i hela riket av landstingsle- damöter och kommunfullmäkti— ge före utgången av februari valåret och vid annat val inom en vecka efter det att beslut om valdagen meddelades.

9 & första stycket Finner den myndighet hos vilken anmälan görs anledning till anmärkning mot anmälnings- handlingen eller handling som åtföljer denna, skall myndig- heten genast underrätta den som gjort anmälan. Därvid skall anges tid för ändring och kom- plettering av anmälningshand- lingen. Därejter skall centrala

Anmälan skall göras av en person som visar sig behörig att företräda partiet.

För varje parti skall finnas ett ombud. Ombud skall anges i anmälan om partis deltagande i val och i anmälan av kandida- ter.

12 5

Anmälan skall ha kommit in till centrala valmyndigheten, vid ordinarie val till riksdagen och val i hela riket av landstingsle- damöter och kommunfullmäkti— ge före utgången av juni valåret och vid annat val inom en vecka efter det att beslut om valdagen meddelades.

13 & Finner den myndighet hos vilken anmälan görs anledning till anmärkning mot anmälnings- handlingen eller handling som åtföljer denna, skall myndig- heten genast underrätta ombu- det. Därvid skall anges tid för ändring och komplettering av anmälningshandlingen. Sedantid för ändring och komplettering

valmyndigheten så snart som möjligt slutligt pröva ärendet.

10 & Centrala valmyndigheten upp- rättar för varje slag av val och för varje riksdagsvalkrets, landsting och kommun listor över de kandidater som partier- na anmält. Listoma skall sändas till Posten Aktiebolag. Skall röstning äga rum hos utlands- myndighet eller på fartyg, skall listorna om möjligt sändas även till myndigheten och fartygets befälhavare. Listorna för varje riksdagsvalkrets, landsting och kommun skall så snart som möjligt tillställas länsstyrelsen.

7 5 När partibeteckning registrerats eller atförts ur registret, skall centrala valmyndigheten kun- göra detta i Post- och Inrikes Tidningar.

115

utgått skall valmyndigheten så snart som möjligt slutligt pröva ärendet.

14 5

Sedan anmälningarna prövats och godtagits upprättas för varje slag av val och för varje riks- dagsvalkrets, landsting och kommun listor över partier som anmält sitt deltagande och över de kandidater som partierna anmält. Listorna skall sändas till Posten Aktiebolag. Skall röst— ning äga rum hos utlandsmyn— dighet eller på fartyg, skall listorna om möjligt sändas även till myndigheten och fartygets befälhavare.

15 5 De listor som upprättats över anmälda partier enligt 14 5, skall den centrala valmyndig- heten kungöra i Post- och Inrikes Tidningar.

165

Centrala vahnyndighetens beslut i ärenden som avses i detta kapitel får överklagas hos Valprövningsnämnden.

Ökap

Till valsedlar skall användas särskilda blanketter som till— handahålles av centrala valmyn- digheten.

15

Till valsedlar skall användas särskilda blanketter som trycks och tillhandahålles av centrala valmyndigheten.

2 & Valsedlarna skall vara lika till storlek och material. För val till riksdagen skall användas gula, för val av landstingsledamöter blå och för val av kommunfullmäktige vita valsedlar.

På valsedel skall fumas parti- beteckning. Valsedel bör dess— utom innehålla

På valsedel skall finnas parti— beteckning. Valsedel bör dess-

utom innehålla

1. namn på en eller flera kandidater,

2. beteckning som visar för vilken valkrets sedeln är avsedd (valkretsbeteckning) samt

3. uppgift om det val för vilket sedeln gäller (valbeteck- ning).

1. namn på anmälda kandi- dater,

2. beteckning som visar för vilken valkrets sedeln är avsedd (valkretsbeteckning) samt

3. uppgift om det val för vilket sedeln gäller (valbeteck- ning).

Varje kandidat skall anges på sådant sätt att det klart framgår vem som avses. Därför bör någon form av identifieringsuppgift sättas ut vid kandidatens namn.

3 5 Om valsedel upptager mer än ett kandidatnamn, skall namnen upptagas i en följd under varandra och förses med nummer som visar ordningen mellan dem. Namnen gäller själva valet samt, i den mån de ej därvid tages i anspråk, val av ersättare för riksdagsledamöter och val av ersättare för landstingsledamöter och kommunfullmäktige.

Upptager valsedel med regi— strerad partibeteckning flera namn på kandidater, skall valse- deln, om partiet enligt 5 kap. 8 & anmält kandidater för valet, som första och andra namn upptaga namn på kandidater som tagits upp på listan över kandidater partiet anmält. Upp- tager valsedel i fall som nu sagts endast ett namn skall detta vara ett namn som tagits upp på listan över anmälda kandidater.

4 5 Efter beställning av ett parti, som är representerat i den församling valet gäller eller, i fråga om val till riksdagen, vid något av de två senaste valen har fått mer än en procent av rösterna i hela landet, tillhandahåller centrala valmyndigheten partiet blanketter till valsedlar till det antal partiet önskar. Göres beställning av annat parti än som anges i första stycket eller av annan än den som är behörig företrädare för partiet tillhandahåller centrala valmyndigheten blanketter till

Göres beställning av annat anmält parti än som anges i första stycket eller av annan än den som är behörig företrädare

eller ombud enligt 5 kap. 11 5 för partiet tillhandahåller centra-

valsedlar endast om beställaren betalar blanketterna i förskott.

I lokal där röstning äger rum skall väljarna för varje val ha tillgång till

1. valsedlar som försetts med parti- och valbeteckning för varje parti som vid något av de två senaste riksdagsvalen har fått mer än en procent av röster- na i hela landet (partimarkerade valsedlar) samt 2. blanketter till valsedlar.

95

la valmyndigheten blanketter till valsedlar endast om beställaren betalar blanketterna i förskott.

I lokal där röstning äger rum skall väljarna för varje val ha tillgång till

1. valsedlar som försetts med parti- och valbeteckning för varje anmält parti som vid något av de två senaste riksdagsvalen har fått mer än en procent av rösterna i hela landet (partimar- kerade valsedlar) samt 2. blanketter till valsedlar.

Lantbrevbärare som mottaget valsedelsförsändelser bör medföra partimarkerade valsedlar och valsedelsblanketter enligt första stycket.

Partimarkerade valsedlar och valsedelsblanketter enligt första stycket tillhandahålles genom centrala valmyndighetens försorg.

8 kap.

125

I lokal där röstning äger rum skall ett exemplar av denna lag finnas

tillgängligt.

I vallokal skall finnas an- slagna de listor som centrala valmyndigheten upprättat över de kandidater som partierna anmält för valen i den valkrets till vilken valdistriktet hör. På postkontor där röstning äger rum skall listor finnas tillgängli- ga för samtliga valkretsar. Listor för samtliga valkretsar bör finnas tillgängliga även hos utlandsmyndighet och på fartyg där röstning äger rum.

I vallokal skall finnas an— slagna de listor som centrala valmyndigheten upprättat över de partier som anmält sitt delta- gande och de kandidater som partierna anmält för valen i den valkrets till vilken valdistriktet hör. På postkontor där röstning äger rum skall listor finnas tillgängliga för samtliga valkret— sar. Listor för samtliga valkret- sar bör finnas tillgängliga även hos utlandsmyndighet och på fartyg där röstning äger rum.

14 kap.

Valsedel är ogiltig, om den

1 . saknar partibeteckning eller upptager mer än en partibeteck- ning, eller

45

Valsedel är ogiltig, om den 1. upptar partibeteckning för parti som inte anmält sitt delta— gande, upptager mer än en

2. är försedd med känneteck- en som uppenbarligen blivit anbragt på valsedeln med avsikt.

Finns i ett valkuvert mer än en valsedel, är valsedlarna ogiltiga. Innehåller valkuvertet flera valsedlar och bär alla samma partibeteckning, skall dock en valsedel räknas som giltig. Uppvisar i sådant fall valsedlarna olikheter i fråga om kandidatnamn, skall namnen på sedlarna anses obefintliga.

Utöver vad som gäller enligt 4 5 andra stycket skall nanm på valsedel anses obefintligt,

1. om kandidaten ej är valbar eller det ej framgår klart vem som avses,

2. om ordningen mellan nam- net och annat nanm ej framgår klart eller

3. om valsedeln gäller regi- strerat parti, för vilket anmälts kandidater enligt 5 kap. 8 5, och valsedeln ej som första och andra namn upptager namnet på någon av de anmälda kandida- terna. Upptager valsedeln i fall som nu sagts endast ett namn skall detta anses obefintligt om namnet ej är anmält.

Vid bedömning enligt första stycket 3 av vilka namn som är det första och det andra skall namn ej anses obefintligt därför att kandidaten har avlidit eller visat sig ej vara valbar.

partibeteckning eller saknar partibeteckning, eller

2. är försedd med kännetecken som uppenbarligen blivit anbragt på valsedeln med avsikt

Finns i ett valkuvert mer än en valsedel, är valsedlarna ogiltiga. Innehåller valkuvertet flera valsedlar och bär alla samma anmälda partibeteck- ning, skall dock en valsedel räknas som giltig. Uppvisar i sådant fall valsedlarna olikheter i fråga om kandidatnamn, skall namnen på sedlarna anses obe- fintliga.

Utöver vad som gäller enligt 4 5 andra stycket skall nanm på valsedel anses obefintligt,

1. om kandidaten ej är valbar

2. om ordningen mellan nam- net och annat namn ej framgår klart eller

3. om valsedeln upptar namn på kandidat som inte anmälts.

15a5

Mandaten i landstingsfullmäkti- ge fördelas mellan partier. Endast parti som har fått minst tre procent av rösterna i hela landstinget är berättigat att deltaga i fördelningen av man- dat i landstinget.

Mandaten i landstingsfullmäkti— ge fördelas mellan anmälda partier. Endast parti som har fått minst tre procent av röster- na i hela landstinget är berätti- gat att deltaga i fördelningen av mandat i landstinget.

15d5

Mandaten i kommunfullmäktige fördelas för varje valkrets pro- portionellt mellan partierna på grundval av valresultatet i val- kretsen. Härvid tilldelas manda- ten, ett efter annat, det parti som för varje gång uppvisar det största jämförelsetalet. Jäm- förelsetalet beräknas, så länge partiet ännu ej tilldelats något mandat, genom att partiets röstetal i valkretsen delas med 1,4. Därefter erhålls jämförelse- talet genom att partiets röstetal delas med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet av de mandat som redan har till— delats partiet i valkretsen.

Mandaten i kommunfullmäktige fördelas för varje valkrets pro- portionellt mellan de anmälda partierna på grundval av val- resultatet i valkretsen. Härvid tilldelas mandaten, ett efter annat, det parti som för varje gång uppvisar det största jäm- förelsetalet. Jämförelsetalet be- räknas, så länge partiet ännu ej tilldelats något mandat, genom att partiets röstetal i valkretsen delas med 1,4. Därefter erhålls jämförelsetalet genom att parti- ets röstetal delas med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet av de mandat som redan har tilldelats partiet i valkretsen.

För varje mandat som ett parti har erhållit i kommunfullmäktige utses en fullmäktig. Det första mandatet som har tilldelats ett parti besätts med den kandidat som står främst i den ordning som har fastställts enligt 15 5, det andra med den kandidat som därefter står närmast i ordningen och så vidare efter samma grund.

Har ett parti erhållit flera mandat än vad som motsvarar antalet namn på partiets valsedlar, skall överskjutande mandat vara obesatt under den tid för vilken valet gäller. Är kommunen indelad i valkret- sar, skall dock överskjutande mandat flyttas till annan valkrets med tillämpning av 15 b 5 fjärde stycket. Kan mandatet inte besättas genom detta förfarande, skall det vara obesatt under den tid för vilken valet gäller.

Mellan lika jämförelsetal avgöres företrädet genom lottning.

1. Denna lag träder i kraft den 2. Partier som vid ikraftträdandet registrerat partibeteckning skall anses anmälda till nästa val under den registrerade beteckningen.

2. Förslag till reglering av missbruket av den fria nomineringsrätten: Utökat straffrättsligt ansvar med återverkningar på valutgången

Förslag till lag om ändring i regeringsformen

Härmed föreskrivs att 3 kap. 7 5 regeringsformen skall ha följande

lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

7 &

Mandaten fördelas mellan parti- Mandaten fördelas mellan de er. Med parti avses varje sam- partier som inom den tid och på manslutning eller grupp av det sätt som anges i lag anmält väljare, som uppträder i val sitt deltagande i valet. under särskild beteckning.

Endast parti som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket är berättigat att deltaga i fördelningen av mandaten. Parti som har fått färre röster deltager dock i fördelningen av de fasta valkretsmandaten i valkrets, där partiet har fått minst tolv procent av rösterna.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 8 5 brottsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan ut- övning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstning eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

85

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan ut- övning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstning eller förvanska dess utgång eller på valsedel utnyttja partibeteck— ning på ett uppenbart vilsele- dande sätt eller eljest otillbörli- gen inverka på omröstningen, dömesförotillbörligt ver- kande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömandet huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats med våld eller hot om våld eller innefattat missbruk av

tjänsteställning.

Den som mottager, låter sig utlova eller begär belöning för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott, för tagande av otillbörlig belöning vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till lag om ändring i vallagen

Härigenom föreskrivs i fråga om vallagen (1972z620) dels att 5 kap. 1—7 55, 6 kap. 3 5, 8 kap. 12 5, 14 kap. 4—5, 15 a och 15 d 55, 15 kap. 7 5 samt rubriken till 5 kap. skall ha följande

lydelse,

dels att 5 kap. 8—11 55 samt 6 kap. 7 a 5 skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 kap. Registrering av parti- beteckning och anmälan av kandidater

Parti kan efter ansökan och på de villkor som anges i 2—4 55 få sin partibeteckning registre- rad hos centrala valmyndigheten samt anmäla kandidater i valet enligt 8 5.

Om valsedel med registrerad partibeteckning finns bestäm- melser i 6 kap. 3 5 tredje styck- et och 14 kap. 5 5.

Ansökan om registrering av partibeteckning görs skriftligen. I ansökningshandlingen skall anges för vilket slag av val registrering söks och, om an- sökningen avser registrering för val av landstingsledamöter eller kommunfullmäktige, för vilket landsting eller vilken kommun som registrering begärs. Till handlingen skall fogas förkla- ringar enligt 3 5 tredje stycket eller intyg av notarius publicus att sådana förklaringar har visats upp för honom.

15

25

5 kap. Anmälan om deltagande i val

Parti skall efter vad som sägs i detta kapitel vid val anmäla sitt deltagande.

Om valsedels ogiltighet för det fall den inte upptar beteck— ning för parti som anmält sitt deltagande finns bestämmelser i 14 kap. 4 5 första stycket.

Anmälan om deltagande av val görs skriftligen. Av anmälan skall framgå för vilket slag av val anmälan avser och, om an— mälan avser val av landstings- ledamöterellerkomrnunfullmäk- tige, för vilket landsting eller vilken kommun som anmälan avser. Till handlingen skall fogas förklaringar enligt 3 5 tredje stycket eller intyg av notarius publicus att sådana förklaringar har visats upp för honom.

& i l l !, l l l

För att partibeteckning skall åtnjuta skydd vid val skall an- sökan om registrering av be- teckningen ha kommit in till centrala valmyndigheten, vid ordinarie val till riksdagen och val i hela riket av landstingsle- damöter och kommunfullmäkti- ge före utgången av februari valåret och vid annat val inom en vecka efter det att beslut om valdagen meddelades.

Partibeteckning får registreras, om

1 . partibeteckningen består av eller innehåller ord,

2. partiet icke utgör underav- delning av politisk samman— slutning,

3. ansökan biträds, vid regi- strering för val till riksdagen av minst 1 500 röstberättigade medlemmar i hela riket och vid registrering för val av lands- tingsledamöter och för val av kommunfullmäktige av minst 100 respektive minst 50 röstbe- rättigade medlemmar i det lands- ting eller den kommun för vilken registrering söks,

4. partibeteckningen kan antas ej leda till förväxling med beteckning som redan är regi- strerad eller som, med anled- ning av tidigare gjord ansökan, kan komma att registreras med giltighet för det valet eller för annat val för vilket den nya registreringen enligt 4 5 första

35

Anmälan skall ha kommit in till centrala valmyndigheten, vid ordinarie val till riksdagen och val i hela riket av landstingsle— damöter och kommunfullmäkti- ge senast en månad före valet och vid annat val inom en vecka efter det att beslut om valdagen meddelades.

Mandaten fördelas enligt vad som framgår av 14 kap. mellan anmälda partier.

Anmälan om deltagande skall godkännas om

1. anmälan anger under vilken beteckning partiet går till val (partibeteckning),

2. partibeteckningen består av eller innehåller ord,

3. anmälan biträds, vid an— mälan för val till riksdagen av minst 1 500 röstberättigade i hela riket och vid anmälan för val av landstingsledamöter och för val av kommunfullmäktige av minst 100 respektive minst 50 röstberättigade i det landsting eller den kommun för vilken anmälan görs,

4. partibeteckningen kan antas inte leda till förväxling med beteckning som redan är anmäld eller som, med anledning av tidigare gjord anmälan, kan komma att godkännas som anmälan för det valet eller för annat val för vilket den nya anmälan enligt 3 5 första styck-

stycket kommer att gälla,

5 . partibeteckningen kan antas ej leda till förväxling med beteckning som för högst fem år sedan har atförts ur registret efter namnbyte och vars regi- strering hade sådan giltighet som avses i punkt 4.

I fråga om parti som är representerat i riksdagen gäller inte första stycket 3.

De medlemmar som enligt första stycket 3 biträder en ansökan skall lämna egenhändigt undertecknade förklaringar om detta och därvid uppge person- nunnner och folkbokföringsort.

Registreras partibeteckning för val till riksdagen, gäller regi- streringen även för val av lands- tingsledamöter och kommun- fullmäktige i hela riket. Regi- streras partibeteckning för val av landstingsledamöter, gäller registreringen val idet landsting som anges i registreringsbeslut samt val av kommunfullmäktige i de kommuner som är belägna inom landstinget. Registreras partibeteckning för val av kom- munfullmäktige, gäller registre- ringen val i den kommun som anges i registreringsbeslutet. Avser ansökan registrering för val till riksdagen och är partibeteckningenredanregistre- rad eller är ansökan om dess registrering redan gjord för annat val, får registrering bevil- jas utan hinder av 3 5 första

45

et kommer att gälla,

5 . partibeteckningen kan antas inte leda till förväxling med beteckning för parti vars an— mälan om deltagande varit förfallen efter namnbyte vid de två föregående valen och vars anmälan hade sådan giltighet som avses i punkt 4.

Ett parti som finns represente- rat i en vald församling skall vid nästa val av den församlingen anses anmält enligt tidigare anmälan om deltagande.

De som enligt andra stycket 3 biträder en anmälan skall lämna egenhändigt underteckna- de förklaringar om detta och därvid uppge personnummer och folkbokföringsort.

Anmälan om deltagandei val till riksdagen, gäller även för val av landstingsledamöter och kommunfullmäktige i hela riket. Anmälan om deltagande i val av landstingsledamöter, gäller för val i det landsting som anmälan avser samt val av kommunfull- mäktige i de kommuner som är belägna inom landstinget. An- mälan om deltagande i val av kommunfullmäktige, gäller iden kommun som anges i anmälan.

Avser anmälan val till riks- dagen och anmälan om delta— gandei val redan är gjord för annat val, får anmälan göras utan hinder av 3 5 andra styck- et 4, om det parti för vilket anmälan sålunda har skett har

stycket 4, om det parti för vilket registrering sålunda har skett eller sökts har lämnat sitt medgivande. Detsamma gäller om ansökan avser registrering för val av landstingsledamöter och partibeteckningen redan är registrerad eller ansökan om dess registrering tidigare är gjord för val av kommunfull- mäktige inom landstinget.

95

lämnat sitt medgivande. Detsam- ma gäller om anmälan avser val av landstingsledamöter och partiet redan är anmält eller anmälan om deltagande tidigare är gjord för val av kommunfull- mäktige inom landstinget.

5 & Anmälan om deltagande skall göras hos centrala valmyndig- heten eller, i den mån regering— en eller myndighet som bestäms av regeringen föreskiver det, länsstyrelsen.

Finner den myndighet hos vilken anmälan görs anledning till anmärkning mot amnälningshandlingen eller handling som åtföljer denna, skall myndigheten genast underrätta den som gjort anmälan. Därvid skall anges tid för ändring och komplettering av anmälnings- handlingen. Därefter skall centrala valmyndigheten så snart som möjligt slutligt pröva ärendet.

Har det ej visats att anmäld kandidat givit partiet tillstånd att anmäla honom, skall hans namn på anmälningshandlingen anses obefintligt.

6 5

Registreradpartibeteckningskall En anmälan förfaller om partiet avföras ur registret, om

1. partiet begär det, 1. återkallar anmälan om deltagande om det sker före sista dag för anmälan,

2. inte erhåller något mandat vid valet eller

2. partiet ej vid två på var- andra följande ordinarie val till riksdagen eller val i hela riket av landstingsledamöter eller kommunfullmäktige anmält kandidater enligt 8 5 eller

3. partiet underlåter att an- 3. underlåter att anmäla mäla ombud enligt 5 5. ombud.

När partibeteckning registrerats eller avförts ur registret, skall centrala valmyndigheten kun- göra detta i Post- och Inrikes Tidningar.

115

75

När anmälan om deltagande i val prövats och godtagits skall centrala valmyndigheten kun- göra detta i Post- och Inrikes Tidningar.

85

Centrala valmyndighetens beslut i ärenden som avses i detta kapitel får överklagas hos Valprövningsnämnden.

6 kap. 3 5 Om valsedel upptager mer än ett kandidatnamn, skall namnen upptagas i en följd under varandra och förses med nummer som visar ordningen mellan dem.

Namnen gäller själva valet samt, i den mån de ej därvid tages i anspråk, val av ersättare för riksdagsledamöter och val av ersättare för landstingsledamöter och kommunfullmäktige.

Upptager valsedel med regi- strerad partibeteckning flera namn på kandidater, skall valse- deln, om partiet enligt 5 kap. 8 5 anmält kandidater för valet, som första och andra namn upptaga namn på kandidater som tagits upp på listan över kandidater partiet anmält. Upp- tager valsedel i fall som nu sagts endast ett namn skall detta vara ett namn som tagits upp på listan över anmälda kandidater.

8 kap.

125

I lokal där röstning äger rum skall ett exemplar av denna lag finnas

tillgängligt.

I vallokal skall finnas an- slagna de listor som centrala valmyndigheten upprättat över de kandidater som partierna anmält för valen i den valkrets till vilken valdistriktet hör. På postkontor där röstning äger rum skall listor finnas tillgängli- ga för samtliga valkretsar. Listor för samtliga valkretsar bör finnas tillgängliga även hos utlandsmyndighet och på fartyg där röstning äger rum.

I vallokal skall finnas an— slagna de listor som centrala valmyndigheten upprättat över partier som anmält sitt delta- gande i valen i den valkrets till vilken valdistriktet hör. På postkontor där röstning äger rum skall listor finnas tillgängli- ga för samtliga valkretsar. Listor för samtliga valkretsar bör finnas tillgängliga även hos utlandsmyndighet och på fartyg där röstning äger rum.

14 kap.

Valsedel är ogiltig, om den

1 . saknar partibeteckning eller upptager mer än en partibeteck- ning, eller

2. är försedd med känne- tecken som uppenbarligen blivit anbragt på valsedeln med avsikt.

45

Valsedel är ogiltig, om den

1. upptar beteckning för parti som inte anmält sitt deltagande, upptager mer än en partibeteck- ning eller saknar partibeteck- ning, eller

2. är försedd med känne- tecken som uppenbarligen blivit anbragt på valsedeln med avsikt.

Finns i ett valkuvert mer än en valsedel, är valsedlarna ogiltiga. Innehåller valkuvertet flera valsedlar och bär alla samma partibeteck- ning, skall dock en valsedel räknas som giltig. Uppvisar i sådant fall valsedlarna olikheter i fråga om kandidatnamn, skall namnen på sedlarna anses obefintliga.

Utöver vad som gäller enligt 4 5 andra stycket skall namn på valsedel anses obefintligt,

1. om kandidaten ej är valbar eller det ej framgår klart vem som avses,

2. om ordningen mellan namnet och annat namn ej framgår klart eller

3. om valsedeln gäller regi- strerat parti, för vilket anmälts kandidater enligt 5 kap. 8 5, och valsedeln ej som första och andra namn upptager namnet på någon av de anmälda kandida- terna. Upptager valsedeln ifall som nu sagts endast ett namn skall detta anses obefintligt om namnet ej är anmält.

Vid bedömning enligt första stycket 3 av vilka namn som är det första och det andra skall namn ej anses obefintligt därför att kandidaten har avlidit eller visat sig ej vara valbar.

55

Utöver vad som gäller enligt 4 5 andra stycket skall namn på valsedel anses obefintligt,

1. om kandidaten ej är valbar eller det ej framgår klart vem som avses eller

2. om ordningen mellan namnet och annat nanm ej framgår klart.

15a5

Mandaten i landstingsfullmäkti- ge fördelas mellan partier. Endast parti som har fått minst tre procent av rösterna i hela landstinget är berättigat att deltaga i fördelningen av mandat i landstinget.

Mandaten i landstingsfullmäkti- ge fördelas mellan anmälda partier. Endast parti som har fått minst tre procent av röster— na i hela landstinget är berättigat att deltaga i fördelningen av mandat i landstinget.

15d5

Mandaten i kommunfullmäktige fördelas för varje valkrets pro- portionellt mellan partierna på grundval av valresultatet i val- kretsen. Härvid tilldelas manda- ten, ett efter annat, det parti som för varje gång uppvisar det största jämförelsetalet. J ämförel—

Mandaten i kommunfullmäktige fördelas för varje valkrets pro- portionellt mellan de anmälda partierna på grundval av val- resultatet i valkretsen. Härvid tilldelas mandaten, ett efter annat, det parti som för varje gång uppvisar det största jäm-

setalet beräknas, så länge partiet ännu ej tilldelats något mandat, genom att partiets röstetal i valkretsen delas med 1,4. Där- efter erhålls jämförelsetalet genom att partiets röstetal delas med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet av de mandat som redan har tilldelats partiet i valkretsen.

förelsetalet. Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet ännu ej tilldelats något mandat, ge— nom att partiets röstetal i val— kretsen delas med 1,4. Därefter erhålls jämförelsetalet genom att partiets röstetal delas med det tal som är 1 högre än det dubbla antalet av de mandat som redan har tilldelats partiet i valkretsen

För varje mandat som ett parti har erhållit i kommunfullmäktige utses en fullmäktig. Det första mandatet som har tilldelats ett parti besätts med den kandidat som står främst i den ordning som har fastställts enligt 15 5, det andra med den kandidat som därefter står närmast i ordningen och så vidare efter samma grund.

Har ett parti erhållit flera mandat än vad som motsvarar antalet namn på partiets valsedlar, skall överskjutande mandat vara obesatt under den tid för vilken valet gäller. Är kommunen indelad i valkret- sar, skall dock överskjutande mandat flyttas till annan valkrets med tillämpning av 15 b 5 fjärde stycket. Kan mandatet inte besättas genom detta förfarande, skall det vara obesatt under den tid för vilken valet gäller.

Mellan lika jämförelsetal avgöres företrädet genom lottning.

15 kap. 7 &

Har i den verksamt för förbe— redande och genomförande av val, för vilken en myndighet svarar, förekommit avvikelse från föreskriven ordning eller har någon hindrat röstningen, förvanskat avgivna röster eller otillbörligen verkat vid valet på något annat sätt, skall Valpröv- ningsnämnden, om det med fog kan antas att vad som förekom- mit har inverkat på valutgången, vid prövning av ett överklagan— de upphäva valet i den omfatt- ning som behövs och förordna om omval ivalkrets. Kan rättel- se åstadkommas genom förnyad sammanräkning eller annan sådan mindre ingripande åtgärd, skall nämnden dock i stället för

Har i den verksamhet för förbe- redande och genomförande av val, för vilken en myndighet svarar, förekommit avvikelse från föreskriven ordning eller har någon hindrat röstningen, förvanskat avgivna röster, på valsedel utnyttjat partibeteck— ning på ett uppenbart vilsele- dande sätt eller otillbörligen verkat vid valet på något annat sätt, skall Valprövningsnämn- den, om det med fog kan antas att vad som förekommit har inverkat på valutgången, vid prövning av ett överklagande upphäva valet i den omfattning som behövs och förordna om omval i valkrets. Kan rättelse åstadkommas genom förnyad

att förordna om omval uppdra åt sammanräkning eller annan beslutsmyndigheten att vidta sådan mindre ingripande åtgärd, sådan rättelse. skall nämnden dock i stället för

att förordna om omval uppdra åt beslutsmyndigheten att vidta sådan rättelse.

Har vid förrättning som avses i 14 kap. 13, 14, 22 eller 23 5 förekommit avvikelse från föreskriven ordning och är det inte osannolikt att avvikelsen har inverkat på utgången av förrättningen, skall Valprövningsnämnden vid prövning av ett överklagande upphäva förrättningen och uppdra åt beslutsmyndigheten att vidta den rättelse som behövs.

Om en länsstyrelse har gjort anmälan enligt 14 kap. 21 5, skall Valprövningsnämnden upphäva valet och besluta om omval beträffande samtliga ledamöter och ersättare i landstingsfullmäktige eller kommun- fullmäktige.

Om enligt någon bestämmelse i lag ett visst beslut inte får över- klagas eller om det skall överklagas i särskild ordning, får en omständighet som avses med beslutet inte åberopas vid ett över- klagande som avses i denna paragraf.

l 4 kap. 6 5 och 18 5 första stycket finns bestämmelser om talan i samband med ett överklagande av val mot en skattemyndighets respektive centrala valmyndighetens beslut om rättelse av röstlängd.

1. Denna lag träder i kraft den 2. Partier som vid ikraftträdandet registrerat partibeteckning skall anses anmält till nästa val under den registrerade beteckningen.

1. Inledning 1 . 1 Utredningsuppdraget

Nomineringsrätts- och valkretskommitténs direktiv beslutades vid ett regeringssarnmanträde den 9 juni 1994. Direktiven (dir. 1994z49, bila- ga 1) lämnar kommittén i uppdrag att se över vissa frågor med an- knytning till valsystemet. Vi skall enligt direktiven behandla följande tre frågor. Den första är att se över och lämna förslag till ytterligare åtgärder för att komma till rätta med missbruket av den fria nomine— ringsrätten. Den andra är att överväga möjligheterna att införa symboler på valsedlarna. Den tredje är att undersöka förutsättningarna för en eventuell delning av vissa större riksdagsvalkretsar.

Under arbetets gång har tilläggsdirektiv utfärdats för vårt arbete vid två tillfällen (se dir. 1995:7 och 1995:115). I båda fallen rör det sig om utvärdering av den personröstning som skett i Sverige. De förra direktiven rör försöksverksamheten med särskild personröstning som genomfördes i vissa kommuner vid 1994 års val. De senare direktiven rör en utvärdering av personvalet vid valet till Europaparlamentet år 1995. I de senare tilläggsdirektiven sägs att arbetet skall delas upp i två avsnitt där utvärderingen av personval skall behandlas först efter de övriga tre frågorna som nämns i huvuddirektiven. I denna första del begränsar vi oss alltså till de ovan nämnda tre frågorna.

I direktiven (bilaga 1) sägs vidare att utredningsarbetets över- gripande syfte är att skapa ytterligare förutsättningar för goda kontakter mellan väljare och valda. Utifrån det syftet står det dock kommittén fritt att ta upp också andra närliggande frågor som den finner angelägna. I direktiven anges vidare att det är angeläget att vi söker nå sådana lösningar på de olika frågorna att de samlar en bred majoritet.

I begränsande riktning nämns vidare beträffande valkretsarnas ut- formning detsamma som gällt för tidigare utredningar med uppdrag att se över valkretsindelningen. Begränsningen är att valkretsarna bör vara befolkningsmässigt mindre och mer likformiga och geografiskt mer sammanhängande samt att deras gränser inte bör skära kommun— eller länsgränser.

Förutom de särskilda direktiv som utfärdats gäller generella direktiv för samtliga kommittéer. Här har vi haft att beakta direktiven (dir. 1988:43) om EU-aspekter på utredningsförslagens inriktning, direkti- ven (dir. 1992:50) om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser, direktiven (dir. 1994z23) angående prövning av offentliga åtaganden

samt direktiven (dir. 1994: 124) om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser.

1.2. Arbetets bedrivande

Genom tilläggsdirektiven (dir. 1995:115) har, som redan nämnts, arbetet delats upp i två delar. Den nu behandlade delen av arbetet rör tre olika frågor. För varje fråga har vissa speciella problem upp- kommit.

Beträffande missbruket av den fria nomineringsrätten genomförde vi till en början förfrågningar till landets samtliga länsstyrelser för att reda ut och införskaffa statistik beträffande olika typer av missbruk. Underlaget har bearbetats och resultatet härav redovisas i betänkandet. Dessutom har ett omfattande arbete lagts ned på att försöka finna domstolsavgöranden som har att göra med otillbörligt verkande vid röstning med anknytning till missbruk av den fria nomineringsrätten.

Vid arbetet med utformningen av valkretsar vid val till riksdagen har det visat sig nödvändigt att undersöka mandatfördelningskonse- kvenser. Detta har skett genom ett samarbete mellan sekretariatet och Riksskatteverkets valenhet. Det har varit fråga om omfattande testkör- ningar av olika valresultat vid ändrad utformning av valkretsarna. Undersökningens resultat redovisas i betänkandet. Vidare har en undersökning om kandidatkännedom vid olika storlekar på riksdagsval- kretsar utförts av docenten Folke Johansson. Resultatet redovisas i bilaga 2. Också en demografisk undersökning har gjorts beträffande de aktuella valkretsarna. Undersökningen som är gjord av docenten Ingvar Holmberg redovisas i bilaga 3. Slutligen har, i anslutning till arbetet med indelning av riksdagsvalkretsar, lokala synpunkter inhämtats från regionala partiorganisationer i valkretsarna. Dessa redovisas i betänkandet (se sammanställningen bilaga 7).

Beträffande partisymboler på valsedlar har en undersökning av partiernas registrerade varumärken genomförts på vårt initiativ. Resultatet redovisas i kapitel 4.

En utgångspunkt för kommitténs arbete har varit att gemensamma regler i möjligaste mån skall gälla för samtliga val till beslutande församlingar. Samma utgångspunkt har varit styrande för andra utred- ningar som arbetat med vallagstiftningen (se t.ex. Personvalskommit- téns betänkande Ökat personval SOU 1993:21 s. 16). De regler som för närvarande gäller de svenska valen finns i flera olika lagar (se redogörelsen i avsnitt 2.2.1). De mer detaljerade reglerna finns främst i vallagen vilken reglerar riksdagsvalen samt de kommunala valen. Andra regler som gäller för kyrkovalen finns i lagen (1972z704) om kyrkofullmäktigval, m.m. Det är därför av värde att dessa regler behandlas samtidigt och utformas på liknande sätt.

Emellertid har Kyrkoberedningen under våren 1994 lagt sitt slut- ' betänkande Staten och trossarnfunden (SOU 1994z42). I betänkandet % föreslår beredningen att Svenska kyrkan skall få ställning som ett eget rättssubjekt samt att församlingarna behåller sin ställning som rättssubjekt men upphör att vara kommuner. Det sagda får till följd att en ny lag om Svenska kyrkan föreslås införd som upphäver den nu gällande kyrkolagen. I den föreslagna lagen om Svenska kyrkan anges kyrkomötets kompetens vilken närmast kan karakteriseras som inom— kyrklig. Där anges bl.a. att Kyrkomötet har rätt att besluta om val till kyrkomötet samt om andra kyrkliga val till olika kyrkliga församlingar och sammanslutningar. Något behov av statlig reglering av de kyrkliga valen kan under sådana förhållanden inte anses finnas. Lagen om kyrkofullmäktigval föreslås därför också upphävd. Regeringen har i en proposition (prop. 1995/96:80) angett vissa riktlinjer för ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Riksdagen har genom beslut den 8 december 1995 godtagit dessa riktlinjer.

Vi har bedömt att en genomgång också av de kyrkliga valen skulle te sig föga meningsfull mot bakgrund av det ovan anförda. Även om vissa frågor om hur dagens kyrkliga val i framtiden skall förrättas inte är lösta har har vi funnit att de kyrkliga valen kan lämnas utanför vårt arbete (jfr SOU 1994:30 s. 122).

Under arbetets gång har Regionberedningen lagt sitt slutbetänkande Regional framtid (SOU 1995 :27). Regionberedningen föreslår där bl .a. en förändrad regional indelning av Västsverige. Regionberedningens förslag har inte någon direkt påverkan på de frågor som vi behandlar i betänkandet. Om beredningens förslag genomförs måste ett om- fattande organisatoriskt arbete genomföras varvid regional valadmini- stration, vilken i dag utförs av länsstyrelserna, måste tas upp. Frågor om hur riksdagsvalkretsama skall definieras kommer då också att bli aktuella. Vi har i vårt arbete utgått från den i dag gällande länsindel- ningen.

|. i l l i

i

2. Huvuddragen i det svenska valsystemet

I detta kapitel presenterar vi grunderna för de allmänna nationella valen. Presentationen är översiktlig för att tjäna som utgångspunkt för de frågor som diskuteras längre fram i betänkandet.

2.1. Alhnänna utgångspunkter

2. 1. 1 Statsskicket

All offentlig makt utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning samt på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. På detta sätt beskrivs det svenska statsskicket i 1 kap. 1 5 regeringsformen.

Målet för det svenska statsskicket är att folkets vilja skall förverkli- gas. En förutsättning härför är att folkets fria åsiktsbildning säker- ställs. Detta sker främst genom reglerna om medborgerliga fri- och rättigheter i 2 kap. regeringsformen. Folkets vilja förverkligas genom att åsikterna representeras hos de styrande i parlamentet.

För sådan åsiktsrepresentativitet krävs samverkan mellan fyra olika företeelser. Den första är massmedierna. Den andra företeelsen är organisationerna. Den tredje företeelsen är partierna. Den fjärde slutligen är valsystemet.

Parlamentarismen innebär att den verkställande makten, i Sverige regeringen, måste ha de av folket valda representantemas förtroende eller åtminstone tolereras av dessa.

Sedan besluten fattats kan de verkställas vilket ombesörjs av förvaltningsmyndighetema.

Med denna korta beskrivning av det svenska statsskickets ordning har vi velat peka på valsystemets plats. Av beskrivningen har det framgått att valsystemet formellt inte har en så framträdande roll. Trots detta har frågor med anknytning till valsystemet tenderat att ta över i diskussionerna vid författningsreforrnema (jfr Sänkitalo i FJ FT 1978 s. 435, Stjernqvist i FJFT 1978 s. 339 ff, Westerståhl i Sth 1976 s. 2 ff samt Wentz i Sth 1976 s. 13 ff). Förhållandet mellan valsystemet och folkstyrelsen är svårfångat.

Man kan inte med en enkel beskrivning ange valsystemets betydelse för statsskicket. Det är en funktion av den vid olika tidpunkter gjorda

värderingen av ett valsystems förtjänster och brister (jfr Lane & Berg, Demokrati- och gruppbeslut). De förtjänster man uppvärderar slår igenom på valsättet. Det är därför man vid en internationell jämförelse inom olika demokratiska statsskick finner så skiftande valordningar. Ändå tycks dessa olika ordningar fylla sin funktion.

Valsystemet kan få betydelse för flera viktiga delar av statsskicket. Ett exempel är att partistrukturen påverkas beroende på hur valsyste- met är utformat. För den representativa demokratins del är det två svårförenliga krav som valsystemet skall försöka förena. Å ena sidan vill man att valsystemet skall leda till en proportionellt rättvis representation i de styrande församlingarna. För det andra ställer man ett krav som hänger samman med parlamentarismen. Valsystemet får inte motverka möjligheten att skapa regeringsdugliga majoritetsför- hållanden i den beslutande församlingen.

2.1.2. Principer i valsystemet

Den svenska vallagstiftningen är uppbyggd kring vissa principer som utmejslades kring sekelskiftet och de första åren därefter. Dessa principer slår igenom olika i lagstiftningen och är stundtals underför- stådda.

(i) Allmän och lika rösträtt samt fria, hemliga och direkta val m.m.

En första sådan princip som framstår som den kanske mest iögon— fallande är den ovan omtalade om representationsrätt. För att en sammanslutning skall kunna uppträda utåt utan alltför stora praktiska problem låter man den ofta företrädas av någon eller några personer. Detta sker inom flera områden t.ex. aktiebolagets stämma contra styrelsen. På liknande sätt förhåller det sig med stat och kommun. Genom rättsordningen har dessa tillagts rättssubjektivitet, dvs. de kan påta sig skyldigheter och förvärva rättigheter. För att det rent praktiskt skall underlätta har man sagt att staten eller kommunerna inte skall behöva besluta in pleno utan genom vissa representanter. För statens del är det riksdagen som representerar folket. För de olika kommunala församlingarna är det fullmäktige som är bärare av representations- rätten. Medborgarna kan då sägas bära den s.k. passiva representa- tionsrätten. De beslutar i samband med valen om vilka representanter som skall företräda dem. Representanterna eller ledamöterna har den s.k. aktiva representationsrätten. Den är självständig och innebär att ledamotens subjektiva inställning är avgörande för hans agerande. Även om man skulle kunna få fram att folket har en annan åsikt i någon fråga avgör ledamoten alltså efter sitt eget huvud. Någon fullmakt behöver ledamöterna således inte vare sig från folket eller

från sitt parti. Partibundenheten bygger således på helt andra grunder än representationsrätten.

I vissa frågor anses dock en mer omedelbar representation mer lämplig. Detta är fallet för de olika formerna för folkomröstning. Regler om detta ges i 8 kap. 4 5 och 15 5 regeringsformen jämte folkonnöstningslagen (1979z369).

Genom införandet av representanter som företrädare för folket har frågan om hur dessa skall utses kommit i blickfånget. I de moderna demokratiema sker detta genom val. Valen skall bygga på vissa principer för att säkra vissa grundläggande demokratiska värden. Dessa värden kan också ses som en del av de mänskliga rättigheterna. Dessa slogs fast av Förenta Nationerna i en deklaration redan år 1948. (Universal Declaration of Human Rights. General Assembly resolution 217 A (IH) of 10 December 1948. Se särskilt artikel 21. Förenta Nationerna har för övrigt gett ut en handbok i Mänskliga rättigheter och val.) Liknande regler finns i artikel 3 av tilläggsprotokollet till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. (Europakonventionen finns publicerad i SÖ 1952:35 och tilläggsprotokollet i SÖ 1953z26.) För svensk del har valsystemet redan lång tid innan dessa uttalanden gjordes byggt på dessa principer vilka här skall presenteras.

En princip bygger på de liberala grundtankarna om varje individs jämlikhet. Individerna skall därför äga i princip samma möjlighet till inflytande i samhällets angelägenheter. Denna tanke, som numera är så allmänt omfattad att man knappast reflekterar över den, kommer till uttryck genom att valen är allmänna. Det innebär att alla som uppfyller vissa allmänna krav har rösträtt. Denna regel finns i 1 kap. 1 5 första stycket regeringsformen. De allmänna villkoren framgår av rösträttsreglerna i 3 kap. 2 5 regeringsformen och 4 kap. 2—4 55 kommunallagen (1991:900) jämförda med 4 kap. vallagen (se vidare nedan 2.2.2).

Vidare sägs i det anförda lagrummet i 1 kap. regeringsformen att rösträtten skall vara lika. Det innebär att varje röstberättigad har samma röststyrka. Av sammanräkningsreglema i vallagen framgår att utgångspunkten är att varje röstberättigad har en röst. Emellertid framgår också att det genom sammanräkningsförfarandet kan före- komma en modifikation av den principen genom att röstvärdet reduceras. Det kan innebära att en persons röst får ett röstvärde som understiger det som en annan väljares röst har. Detta har dock inte ansetts strida mot föreskriften i regeringsformen; åtminstone inte när röststyrkans reducering slår lika mot samtliga väljare.

Att riksdagsvalen enligt 3 kap. 1 5 regeringsformen är fria syftar i första hand på den fria åsiktsbildningen. Det allmänna skall inte påverka valen och dessa skall vara fria från inblandning från det allmännas sida. Däremot hindrar inte principen att det allmänna tillhandahåller praktiska arrangemang för att underlätta valförfarandet (se Holmberg & Stjernquist, Grundlagama, s. 144). Det kan t.ex. röra

sig om upplåtande av vallokaler eller tillhandahållande av valsedlar eller valförrättare vilket framgår bl.a. av vallagens 3 och 6 kap.

Rösträtten är också hemlig i den meningen att man inte är tvingad att avslöja hur man röstat. Genom det nyss nämnda lagrummet i regeringsformen och flera regler om röstningsförfarandet har denna princip kommit till uttryck i vallagen. Rakt mot principen om att rösträtten är hemlig kan urskiljas en annan princip om offentlighet. Denna bygger dock på den s.k. ajfentlighetsprincipen, dvs. att all allmän verksamhet skall vara öppen för insyn. Detta avspeglar sig i olika regler i vallagen om att valurnan skall visas när röstningen börjar samt att röstsammanräkningen sker inför öppna dörrar.

En annan för riksdagsvalen viktig princip är att valen är direkta eller omedelbara. Det innebär att inget mellanled förekommer i förrn av elektorer eller liknande mellan väljarna och de valda. Tidigare valdes riksdagens första kammare genom s.k. indirekta val (jfr Sundberg, Valrätt, s. 24). I vissa andra länder förekommer indirekta val antingen fristående men ofta tillsammans med direkta.

De ovan nämnda principerna om fria, hemliga och direkta val gäller enligt sin lydelse endast riksdagsvalen. Något motsvarande stadgande finns inte för de kommunala valen i konnnunallagen. Ändå torde det inte råda någon tvekan om att principerna också gäller de valen med hänsyn till den utformning vallagen har fått (se t.ex. 8 kap. 10 5 vallagen och SOU 1994:30 s. 311 och författningsförslaget till ny vallag 9 kap. 7 5).

Ytterligare en princip som kan ses som en inskränkning av den ovan nämnda principen om rösternas lika värde är principen om pro- portionellt valsätt. Det innebär att om två eller flera kandidater skall utses så skall de ta plats i valförsamlingen i proportion till det antal röster som de erhåller vid det aktuella valet. Denna tanke genomförs inte fullt ut i något val. Riksdagsvalet begränsar proportionalismen genom en spärr. Enligt 3 kap. 7 5 andra stycket regeringsformen får endast de partier som erhållit minst fyra procent av rösterna i hela landet eller tolv procent av rösterna i en valkrets delta i mandatfördel- ningen. En liknande spärr fast på tre procent finns för val till landstingsfullmäktige i 14 kap. 15 a 5 vallagen. Vid valen till kommunfullmäktige finns ingen liknande fristående spärr men på grund av valkretsindelningen och den valda mandatfördelningsmetoden (se avsnitt 2.2. 10) som missgynnar mindre partier kan det uppkomma situationer då proportionalismen inte slår igenom fullt ut (jfr SOU 1994:30 s. 183203).

Inom svensk valrätt har också hävdats att en av de grundläggande principerna för valsystemet skulle vara att väljarna har en i det närmaste total frihet att nominera vem de vill, den s.k. fria nomine- ringsrätten (angående definitionen se nedan avsnitt 3.1). Den fria nomineringsrätten finns inte nämnd någonstans i den svenska vallag- stiftningen utan framgår endast indirekt genom frånvaron av regler.

Att valen sägs vara fria syftar inte heller på friheten att nominera vem man vill. I stället syftar den friheten på frihet från inblandning från det allmännas sida. Om således en inskränkning av den fria nominerings- rätten skulle införas krävs i princip ingen justering av regerings- formens regler om grundläggande fri- och rättigheter.

(ii) Parti- och personval

Tidigare var det vanligt att valsystemet i Sverige betecknades som ett renodlat partival. Det framgick av flera regler i vallagstiftningen och tydligast av 3 kap. 7 5 regeringsformen. Det innebär oftast att det är partierna som har makten över vilka kandidater som kommer in i valförsamlingama (se Gilljam i SOU l993:63 s. 16). Här nedan i avsnitt 2.2 samt kapitel 3 och 4 kommer emellertid att visas att väljarna rent formellt hade den största frihet man kan tänka sig att påverka vilka personer de önskar se valda. Det paradoxala är att den friheten i praktiken inte får någon betydelse. Enligt vad Person- valskommittén anger har den Statsvetenskapliga forskningen lett fram till resultatet att det skulle krävas att minst hälften av väljarna förenade sig om en kandidat för att en listordning skall frångås (SOU 1993:21 s. 49). Orsaken är att den grupp som samlar sig kring en gemensam rangordning av kandidater får ett väldigt stort försprång. Detta var känt redan när proportionella val infördes i Sverige år 1911. Det ledde också snart till att listkonkurrens blev legio.

En fråga som länge diskuterats är hur personvalet i det svenska systemet lämpligen utformas. En första fråga vi bör svara på är vad som menas med personval. Uppenbarligen kan man avse olika saker med personval. Vanligen brukar man säga att majoritetsval befrämjar personval. Men om man med personval menar att ge väljaren största möjliga valfrihet är majoritetsval i enmansvalkretsar vid närmare eftertanke inte något bra exempel. Numera torde termen personval användas för att beteckna väljarnas möjlighet att vid allmänna val påverka urvalet av kandidater till de beslutande församlingarna (se SOU 1993 :21 s. 48; jfr också den mera teoretiska utgångspunkten som Gilljam framför i SOU 1993:63 s. 1619).

Under valet är 1994 genomfördes en försöksverksamhet i vissa kommuner med ett ökat personvalsinslag i det svenska systemet med partival. Man försöker alltså förena de två ytterligheterna. Utgångs- punkten är ett listsystem där partierna alltjämt skall ha ett stort inflytande över kandidatnomineringen men där väljarna skall kunna komma till tals i rimlig omfattning. Detta har man åstadkommit genom att valsedlar där personmarkering gjorts räknas för sig vid röstsam- manräkningen och om ett namn samlat viss andel av rösterna är den kandidaten vald.

Under hösten 1994 beslutade riksdagen att införa personval från 1998 års val. I anledning därav ändrades reglerna i 3 kap. 1 5 regeringsformen (SFS 1994: 1469). Där anges nu att röstning sker på parti men väljaren har möjlighet att avge särskild personröst. Numera gäller alltså att det svenska valsystemet utgår från ett partival men att personvalsmomentet har förstärkts genom möjligheten med särskild personröst. Som omtalats i kapitel 1 avser vi att i ett kommande betänkande utvärdera personvalet. I samband med detta skall en utförligare presentation av reglernas tekniska uppbyggnad ske.

2.2. Valsystemet i Sverige

2.2.1. Regler i olika lagar

Grundläggande regler för valsystemet finns i regeringsformen samt kommunallagen. Regeringsformen tar i 3 kap. upp de grundläggande reglerna för val till riksdagen som rösträtt, valbarhet, valkretsar, mandatfördelning mellan partier och överklagande av val. Kommunal- lagen reglerar, undantaget mandatfördelningen, motsvarande frågor för de kommunala valen till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige i 4—5 kap. I vallagen har de mera detaljerade reglerna för valförfa— randet vid val till riksdagen och kommun— och landstingsfullmäktige samlats.

Beträffande fördelningen av regler mellan regeringsformen och vallagen uttalade Grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 120) att huvuduppgiften för regeringsformen är att ge grunderna för det representativa och parlamentariska systemet och fördelningen av de offentliga funktionerna mellan de olika institutionerna. Departements- chefen sade sig dela den uppfattningen (prop. 1973:9O s. 155 f och s. 251). Utgångspunkten blev således att de bestämmelser som skall tillerkännas särskild dignitet och det särskilda skydd som förankringen i grundlag medför endast bör dra upp ramarna för det politiska livet. Det är således endast de viktigaste reglerna som finns i regerings- formen. På motsvarande sätt kan fördelningen av regler mellan kommunallagen och vallagen sägas ha utförts. Skillnaden är dock att kommunallagen inte är grundlag varför man kan ifrågasätta upp- delningen mellan dessa lagar. (Se 1 kap. 3 5 regeringsformen. Jfr också Vallagskommitténs slutbetänkande VallagenSOU 1994:30 s. 293 och 345.)

För rådgivande folkomröstningar gäller reglerna i folkomröstnings— lagen (1979:369). Den lagen hänvisar i stora delar till vallagen.

För kyrkliga val, dvs. val till kyrkofullmäktige eller direktvalt kyrkoråd i församling och kyrkofullmäktige i samfällighet, gäller lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m. och kyrkolagen

(1992z300). Riksdagen har under december 1995 fattat beslut om riktlinjer i förhållandet mellan staten och kyrkan som innebär att Svenska kyrkan skall få en ställning som eget rättssubjekt skilt från stat och kommun. Som nämnts ovan har vi därför valt att lämna de kyrkliga valen utanför vårt arbete (se avsnitt 1.2).

För 1994 års val finns dessutom regler för viss försöksverksamhet. Det rör för det första en försöksverksamhet för att effektivisera valförfarandet. Reglerna för denna försöksverksamhet fanns i lagen (1993:1403) om försöksverksamhet vid de allmänna valen år 1994. Den andra försöksverksamheten som förekom vid 1994 års val rörde personvalet. Dessa försök följde reglerna i lagen (1994:285) om försök i vissa kommuner där väljarna skall kunna avge en särskild personröst vid de allmänna valen år 1994 (se avsnitt 2.1.2 och 2.2.10).

Slutligen skall nämnas den lag som reglerar 1995 års val till Europaparlamentet. I lagen (1995:374) om val till Europaparlamentet tas vissa särskilda regler upp som föranleds av att endast 22 represen- tanter skall väljas i Sverige. I övrigt hänvisar lagen till vallagen. Lagstiftningen kring personvalsförsöket och valet till Europaparlamen- tet kommer vi att presentera i ett kommande betänkande.

2.2.2. Rösträtt och röstlängd

Termen rösträtt har flera betydelser som beror på en betydelseglidning som skett genom åren. Rösträtten kan till en början sägas innefatta två huvudsidor. Dessa är rätten att välja och rätten att väljas. Den förra omtalas som rösträttens aktiva sida och den senare som den passiva sidan. Den senare kallar vi fortsättningsvis valbarhet. Den aktiva röst- rätten kan i sin tur delas i själva rätten att rösta och sedan också möjligheten att utöva den (jfr Sundberg, Valrätt, s. 9 och SOU 1994:30 författningsförslagets 1 kap. 2—4 55 ny vallag). Man kan förklara det just sagda genom olika frågor. Den första blir vem har rätt att rösta. Den sidan av saken kallas i fortsättningen att någon har rösträtt. Den andra frågan blir om en person som har rösträtt också får tillfälle att utöva sin rätt; dvs. om personen får rösta. Detta kallas nedan att personen är röstberättigad.

I den nuvarande vallagstiftningen behandlas dessa frågor som om de vore en. Detta får till följd att det i vissa fall talas om röstberättigad när det i själva verket är fråga om rösträtt (se t.ex. 4 kap. 2 5 tredje stycket vallagen). Varken i 1909 års vallag eller den ursprungliga 1920 års vallag fanns uppdelningen. Från år 1921 fram till nu gällande vallags ikraftträdande fanns dock en uppdelning mellan det som här kallas rösträtt och röstberättigad. Uppdelningen har dock kritiserats som mindre lyckad (Malmgren, Sveriges författning I:2, s. 182). Oavsett hur man ser på denna uppdelning är de praktiska konsekven-

serna av att man saknar rösträtt eller inte är röstberättigad desamma. Personen kan inte avge någon röst vid valet. Uppdelningen kan möjligen ha viss pedagogisk effekt.

Vem som har rösträtt till riksdagen framgår av 3 kap. 2 5 rege- ringsformen. Där ges en ovillkorad rätt för svensk medborgare som är bosatt i riket att rösta. Som bosättningsort räknas att man är folkbokförd här i riket. Tidigare gällde villkoren i vallagens 4 kap. 11 5 för svensk medborgare som inte var bosatt här. Där uttalades att rösträtt förelåg om personen någon gång varit bokförd här i riket. Genom riksdagens beslut är 1994 (se bet. 1992/93cKU5 och 1994/95:KU8, rskr. 1994/95:25 samt SFS 1994:1483) har utlands- svenskars rösträtt grundlagsfästs. Samtliga svenska medborgare som är eller någon gång varit bosatta här i riket har rösträtt. Tidigare fanns utöver medborgarskapet talrika villkor för rösträtt. Numera återstår endast ytterligare ett; åldersgränsen. Denna är uppnådda 18 är senast på valdagen.

Motsvarande regler för val till kommunfullmäktige och landsting finns i 4 kap. 2—3 55 kommunallagen. Härtill kommer att bosätt- ningsorten måste vara inom kommun eller kommun inom landsting där röstning skall äga rum. Till dessa val har också personer som inte är svenska medborgare rösträtt. Så är fallet om de varit folkbokförda i landet den 1 november de tre närmaste åren före valåret.

Nästa fråga blir, enligt den tudelningen av den aktiva rösträtten som gjorts ovan, om alla personer som har rösträtt också är röstberättiga- de. För att så skall vara fallet måste personen i fråga vara upptagen i någon röstlängd som tas fram inför varje val. Detta regleras i vallagens 4 kap.

Det finns två typer av röstlängder. Dessa kallas allmän och särskild röstlängd. Allmän röstlängd upprättas årligen av skattemyndigheten för varje valdistrikt. I längden tas den upp som uppfyller rösträttsvillkoren och som den 1 juli enligt skattemyndighetens personband är folkbok- förd i valdistriktet och som före den 1 september fyller 17 år det år röstlängden upprättas. (Jfr lagändring med ikraftträdande år 1997 genom vilken aviseringsregistret införs i stället för personband. Lag [1995:743] om aviseringsregister och Lag [1995:745] om ändring i vallagen.) För den som inte fyllt 18 år den 1 september det år röstlängden upprättas skall anteckning göras i längden om när rösträtt inträder. Under samma förutsättningar tas även utlänningar upp i den allmänna röstlängden om de varit bosatta här i tre år.

Den särskilda röstlängden gäller för svenska medborgare som inte är bosatta här i riket. I sådan längd tas den upp som senast den 1 juli ansökt om det och som inte vid den nämnda tidpunkten var folkbok— förd i Sverige men någon gång varit det samt före den 1 september fyller 17 år det år röstlängden upprättas.

Röstlängderna skall vara upprättade senast den 15 juli och hålls sedan tillgängliga på ADB-medium för granskning under tiden den 16

juli—25 augusti. Väljare som anser att en röstlängd är felaktig genom att han eller hon uteslutits eller hamnat på fel röstlängd eller annars är oriktig kan söka rättning. Vallängderna distribueras sedan till vallokalerna när val skall hållas. (Observera de ändringar som föreslås av 1993 års vallagskommitté i betänkandet VallagenSOU 1994:30 kapitel 2 om kortare tider för framställning.)

Valbarheten regleras för riksdagsvalen i 3 kap. 10 5 regerings- formen. Dessa motsvarar rösträttsvillkoren. Någon koppling till reglerna om röstberättigad finns inte (se prop. 1973:9O s. 252). Motsvarande regler för val till konnnun- och landstingsfullmäktige finns i 4 kap. 5 5 kommunallagen. För dessa val tillkommer enligt 6 5 samma kapitel ytterligare valbarhetsvillkor. Dessa rör bl.a. anställd i kommun eller landsting med ledande ställning bland personalen.

2.2.3. Tid för val

Ordinarie val till riksdagen skall enligt nu gällande 3 kap. 3 5 regeringsformen hållas vart fjärde år. Riksdagen antog under år 1994 vissa grundlagsändringar, bl.a. om valperiodens längd som därigenom ökade från tre till fyra år (se prop. 1993/94:115, bet. 1993/941KU44, rskr. 1993/94:315, 1994/95zKU1, rskr. 1994/95:3, SFS 1994:1469, jfr Lindholm i FT 1994 s. 263—265). För val i hela riket av lands- tingsledamöter och kommunfullmäktige, eller enklare uttryckt ordinarie kommunala val, skall enligt 1 kap. 3 5 vallagen förrättas samma dag som ordinarie riksdagsval. Valdag är tredje söndagen i september. För extra val och omval finns särskilda bestämmelser.

2.2.4. Valkretsar och valdistrikt

För val till riksdagen är landet indelat i valkretsar. För närvarande är landet indelat i 29 valkretsar. De motsvarar i princip länsindelningen. Stockholms län, Göteborgs- och Bohus län samt Älvsborgs län utgör vardera två valkretsar. Malmöhus län utgör från och med år 1994 tre valkretsar. Reglerna om valkretsar vid val till riksdagen behandlar vi utförligt i kapitel 5.

För landstingsvalen är landstingen indelade i valkretsar. Dessa skall omfatta en eller flera kommuner men får omfatta annan indelning. I regel utgörs valkretsarna av en eller flera kommuner. En valkrets bör enligt 2 kap. 6 5 vallagen utformas så att den kan beräknas få minst åtta fasta mandat (se nedan avsnitt 2.2. 10 angående termen fasta mandat). Indelningen beslutas av landstinget efter att berörda kommu- ner hörts och fastställs sedan av länsstyrelsen.

För val till kommunfullmäktige skall de större kommunerna enligt 2 kap. 9 5 vallagen indelas i valkretsar. Om en kommun skall eller får delas i valkretsar avgörs i första hand av antalet röstberättigade.

Varje kommun är indelad i valdistrikt. För valkretsindelade kommuner utgör varje valkrets en eller flera valdistrikt. Varje valdistrikt bör omfatta 1 200—1 500 röstberättigade. Efter förslag av fullmäktige beslutar länsstyrelsen om kommuns indelning i valdistrikt. Dessa regler framgår av 3 kap. 3 5 vallagen.

2.2.5. Valmyndigheter

Det finns flera olika valmyndigheter som verkar på flera olika plan. Enligt 1 kap. 2 5 vallagen skall det finnas en central valmyndighet. Genom förordningen (1985:953) om central valmyndighet har regeringen föreskrivit att Riksskatteverket skall vara sådan myndighet. Riksskatteverkets valenhet planerar och samordnar valen. Den svarar också för mandatfördelningen i riksdagsvalen och utser ledamöter till riksdagen.

Vidare skall finnas regionala vahnyndigheter. Dessa är länsstyrelser- na. Länsstyrelsen fastställer valkretsar och valdistrikt. De svarar också för den slutliga sammanräkningen i alla tre allmänna nationella val samt för mandatfördelning vid val till landsting och kommunfullmäk- tige.

Skattemyndigheterna nämns i dag också i vallagen på så sätt att det är dessa som tar fram röstlängder och röstkort. I 1993 års vallagskom- mittés förslag till ny vallag (SOU 1994z30) har skattemyndigheten föreslagits bli ansvarig för ett s.k. röstlängdsregister genom förslag till lag om röstlängdsregister.

I varje kommun finns också en lokal valmyndighet. Enligt 3 kap. 1 5 vallagen benämns den valnämnd. Valnämnden utser valförrättare vilka ansvarar för ordning vid valen, anordnar valet på lokal nivå samt utför den preliminära rösträkningen.

Slutligen har vi Valprövningsnämnden. Den är sista instans för överklaganden av valbeslut. Valprövningsnämnden utses av riksdagen. Regler för dess sammansättning lämnas i bl.a. 3 kap. 11 5 regerings- formen.

2.2.6. Skydd för partibeteckningar

En partibeteckning kan skyddas mot illojal användning vid val. Reglerna innebär i korthet följande. För att ett parti skall erhålla sådant skydd krävs att partiet registrerar partibeteckningen, dvs. det namn som partiet skall gå fram under vid valet, och anmäler kandida-

ter till valet. Skyddet för en registrerad partibeteckning består i att personnamn på den valsedeln skall anses obefintliga om inte valsedeln som första och andra namn upptar en kandidat som är anmäld av partiet. Reglerna, som finns i 5 kap. vallagen, har stor betydelse för partiernas skydd mot missbruk av beteckningen och är den enda egentliga begränsningen av den fria nomineringsrätten. Reglerna kommer att behandlas utförligare i avsnitt 3.8.1.

2.2.7. Valsedlar

Staten svarar till viss del för partiernas kostnader för tryckning av valsedlar. Enligt 6 kap. 5 5 vallagen är så fallet för partier som i något av de två senaste valen fått en procent av rösterna i hela landet. Emellertid begränsas statens utgifter genom att det endast är valsedlar till ett antal av tre gånger antalet röstberättigade i valkretsen som är fria. För landstings- och kommunfullmäktigeval svarar staten för ett motsvarande antal valsedlar för partier som är eller genom valet blir representerat i valförsamlingen.

Valsedlarna skall tryckas på av Riksskatteverket utsedda tryckerier och på viss papperskvalitet som verket tillhandahåller. Valsedlarna skall vara lika till storlek och färg. Färgen varierar dock beroende på vilket val det rör sig om. De är gula för val till riksdagen, blå för val till landsting och vita för kommunfullmäktigeval. Dessa regler framgår av 6 kap. 1—2 55 vallagen. Av sistnämnda regel framgår också vad en valsedel kan innehålla. Det kan finnas en partibeteckning, namn på en eller flera kandidater, beteckning som visar vilken valkrets valsedeln är avsedd för (valkretsbeteckning) samt vilket val den gäller (valbeteckning). Reglerna om valsedlarnas utformning kommer att beröras ytterligare i avsnitt 4.2.

2.2.8. Röstning

Röstning kan äga rum på flera ställen både inom och utom landets gränser.

Röstning i vallokal, vilket regleras i 9 kap. vallagen, är det man i första hand tänker på och det är också det vanligaste sättet att avge sin röst. Vallokalen hålls öppen kl. SOG—20.00. Röstningen går till på följande sätt. Väljarna visar upp sitt röstkort och får ett valkuvert för varje val som de är röstberättigad i. De går därefter till en särskild upprättad plats med en skärm och lägger där valsedeln i kuvertet. Valsedeln får inte vikas. Valförrättaren kontrollerar att väljaren är röstberättigad och upptagen i röstlängden för det valdistriktet samt att valsedlarna är riktigt nedstoppade i valkuvertet. Är så fallet tar

förrättaren emot kuverten och stoppar dem i valurnan i väljarens närvaro. Dessa regler framgår av 9 kap. 3 5 vallagen.

Röstning kan också ske på postkontor. Andelen poströster har ökat för varje år sedan möjligheten till poströstning infördes år 1942. Röstningen går i princip till på samma sätt som i vallokal. Sedan väljaren lagt ned valsedeln tar personalen hand om valkuverten med valsedlarna. Posten skickar dem sedan i ett särskilt ytterkuvert till valnämnden som skickar dem vidare till vallokalerna. Kuverten granskas och när vallokalen stänger kan de stoppas ned i valurnan. Röstning på postkontor får börja 24 dagar före valdagen och pågår fram till och med valdagen. Ångerröstning, dvs. att rösta i vallokal under valdagen trots att man poströstat, är möjlig. 1993 års val- lagskommitté har föreslagit att den möjligheten skall inskränkas så att kuverten skall kunna stoppas i valurnan efter kl 17.00 (se SOU 1994:30 s. 269). Reglerna framgår av 10 kap. 1—6 55 vallagen.

Särskilda postkontor kan också inrättas på sjukhus, ålderdomshem eller kriminalvårdsanstalt. Detta sker söndagen före valdagen. Viss försöksverksamhet med sådan särskild röstmottagning skedde vid de allmänna valen år 1994 enligt föreskrifter i lagen (1994:1403) om försöksverksamhet vid de allmänna valen år 1994.

Riksskatteverket beslutar också efter förslag av Utrikesdepartemen- tet om röstmottagning på vissa svenska utlandsmyndigheter. Röst- ningen går till som i vallokal och får påbörjas 24 dagar före valdagen, se 10 kap. 7—11 55 vallagen.

Vissa länder godtar inte att utlandsmyndigheten mottar röster. Därför har brevröstning blivit nödvändigt i vissa fall. Detta regleras i lagen (1993: 1404) om brevröstning i Förbundsrepubliken Tyskland och i Schweiz.

Riksskatteverket beslutar också om röstning på fartyg i utrikes fart. Ansvarig för röstningen ,är befälhavaren. Röstningen får börja 55 dagar före valdagen, se 10 kap. 12—16 55 vallagen.

Röstning kan också ske genom make, bud och lantbrevbärare enligt särskilda regler i 11 kap. vallagen. Beträffande dessa regler har Vallagsutredningen föreslagit förenklingar (SOU 1992:108 avsnitt 8.3). I princip skall röstning enligt förslaget ske genom bud eller lantbrevbärare (se SOU 1994:30, 11 kap. av förslaget till ny vallag).

2.2.9. Rösträkning

Rösträkningen sker i dag på tre olika ställen. Sedan vallokalen stängt kl 20.00 valdagen vidtar en preliminär röstsammanräkning av valförrättama i vallokalen. Rösträkningen är offentlig. Riksdagsvalet räknas först, sedan kommunfullmäktigevalet och slutligen lands- , tingsvalet. Valsedlarna räknas för varje parti och antalet förs upp i j

särskilda protokoll. Efter försegling transporteras valsedlarna sedan till valnämndens kansli. Onsdagen efter valet sker valnämndens preliminä- ra rösträkning då också röster som valdistrikten inte hunnit få beaktas. Detta är den s.k. onsdagsräkningen. Allt valmaterial skickas därefter till länsstyrelsen som ombesörjer den slutliga sammanräkningen. Valsedlamas giltighet prövas också slutligt i samband härmed. Också rösträkningen hos länsstyrelsen är offentlig. När den slutliga samman- räkningen avslutats kan mandatfördelningen vidta.

2.2.10. Mandatfördelning

Mandatfördelningen vid riksdagsvalet ombesörjs av Riksskatteverket. Vid val av landstingsledamöter samt kommunfullmäktige ansvarar länsstyrelserna för mandatfördelningen. Vid mandatfördelningen fastställs, som nedan kommer att redovisas, dels det antal mandat varje parti tilldelas, dels vilka kandidater som skall tillträda respektive mandat. Ett annat sätt att uttrycka det är att säga att mandatfördelning sker såväl mellan som inom partierna. Härav följer att flera olika för- delningsmetoder är tänkbara för varje steg i fördelningen av mandat. Det är heller inte ovanligt att olika metoder används för olika steg.

(i) Några ord om mandatfördelningsmetoder

Det är vanligt att skilja mellan två huvudtyper av system för att fördela de platser som står på spel. Dessa är majoritetsval och proportionella val (se t.ex. Isberg i Ds 198611 s. 13). Emellertid vill somliga experter urskilja tre artskilda system (Bogdanor, Democracy and elections, s. 16 f ). Dessa är pluralitetssystem, majoritetsval och proportionella system. Fler system kan också diskuteras.

Pluralitetssystem innebär att den som tagit flest röster i en valkrets vinner mandatet. Systemet, som också kallas relativ majoritet, används i Storbritannien och då i enmansvalkretsar samt i Tyskland beträffande hälften av platserna i Förbundsdagen (se avsnitt 3105 och 3106). Majoritetsvalsystem innebär att den som får en absolut majoritet av rösterna vinner. Valmetoden som i dag tillämpas i val till bl.a. den franska nationalförsamlingen kan behöva två omgångar för att ge utslag. Slutligen har vi så de proportionella systemen. Dessa är utan tvekan de mest sammansatta och komplicerade systemen. Tanken bakom systemen är dock enkel. Mandaten skall fördelas proportionellt i förhållande till rösterna ett parti fått. Flera metoder är möjliga och används i dag. Oavsett vilket system man väljer för att tillsätta kandidater är den viktigaste delen av i princip alla valsystem den metod som systemet använder för tilldelning av platser. I Sverige

tillämpas ett proportionellt system sedan 1911 års val till riksdagens andra kammare. Vi skall därför något uppehålla oss vid olika pro- portionella metoder. Det kan då vara lämpligt att beskriva en annan beståndsdel av valsystemet som hänger samman med valsedlarnas utformning (se också kapitel 4) samt möjligheten att ändra dessa.

De kandidatlistor som tas fram till valen kan vara bindande så att ändringar i valsedeln medför att rösten blir ogiltig. Redan när det pro- portionella valsättet var under utarbetande i Sverige diskuterades saken (se bilaga 1 till Betänkande om proportionellt valsätt, avgivet den 27 oktober 1903). Man kan tänka sig flera möjligheter. Allt från sådana där man är bunden till kandidatlistan till friare metoder. Den mest bundna listan får man genom att binda listan till en offentlig nomine- ring där valmyndighetema övervakar förfarandet vid bestämmandet av kandidater. På så sätt kan väljaren inte gå utöver listan som den ser ut. Listans utseende avgör också ordningen på kandidaterna.

Genom att låta väljaren välja inom listan kan den strängaste metoden lättas upp något. Det blir en löst sammansatt lista. Man kan tänka sig att tillåta röstning på namn inom en officiell lista.

Slutligen har vi kommit till den fria metoden där inga offentliga valförberedelser förekonnner. Väljaren är helt fri i sitt val. Det är tillåtet att skriva till och stryka alltefter väljarens eget behag. Så ser det svenska systemet ut i dag. Även om partibeteckningen är utgångs- punkten för mandatfördelningen kan ett namn förekomma på flera listor och under flera olika beteckningar. Väljaren avgör personvalet eftersom namnen på listan endast är förslag till namn och ingen rangordning av dem.

I samband med den fria kandidatlistan skall också nämnas ett system som kallas single transferable vote. Det är den enda av de proportio- nella valmetodema som inte förutsätter en strikt och väldefinierad par- tiorganisation. Den används idag på Irland och vid val till australiska senaten. Den utarbetades i England och Danmark oberoende av varandra under 1850-talet. I England av Thomas Hare (se Elections of representatives) och i Danmark av Carl Andrae (Ang. metodens tillkomst se P. Andra,, Andra: and propotional representation). Med hänsyftning till upphovsmannen har metoden också kallats Andries metod (Bogdanor, Democracy and elections, s. viii), eller för australisk del Hare-Clark—metoden samt kvotpreferensmetoden (Wright i Electoral laws s. 124 ff). I korthet går metoden ut på att väljaren skall numrera kandidaterna efter sina preferenser. Den kandidat som erhåller ett visst antal röster, uträknade enligt ett bestämt förfarande, blir utsedd. När en kandidat utses överförs dennes överskottsröster till den därefter rangordnade kandidaten. Om ingen kommer upp i det bestämda antalet röster stryks kandidaterna från botten av rangord— ningen. Metoden förutsätter inte röstning på parti.

Vad gäller övriga proportionella fördelningsmetoder är det brukligt att dra en skiljelinje mellan olika beräkningssätt för tilldelningen av

mandat. Det kan vara fråga om antingen subtraktion eller division som grundelement. (Se t.ex. Taagepera & Shugart, Seats and votes, s. 29 och SOU 1987:6 s. 112.) I det förra fallet bildas först en valkvot som dras från partiets röstetal varje gång partiet tilldelas ett mandat. I det senare fallet ordnas en serie av divisioner. När ett parti tilldelas ett mandat divideras partiets röstetal enligt en i förväg fastställd divisors- ordning. De förra metoderna kallas valkvotsmetoder och några sådana skall först nämnas. Därefter skall några metoder som tillhör divisors- gruppen nämnas.

Den mest renodlade formen av valkvot erhåller man genom att dela antalet platser med röstetalet. Matematiskt kan det alltså uttryckas enligt följande. I fortsättningen används R för att ange i valkretsen avgivna röster och m totala antalet mandat i kretsen.

Ä Hares kvot

m

Denna metod går under benämningen Hares valkvot eller den rena valkvotsmetoden. I engelskspråkig litteratur nämns den ibland som largest remainder. Den skapades av engelsmannen Hare i mitten av 1800-talet (se Elections of representatives, s. 25 f). Varje gång valkvoten går jämnt upp i partiets valkvot erhåller partiet ett mandat. Överskottsröster uppstår för det fall inte divisionen går jämnt ut. Dessa används i vissa fall för att fördela de mandat som eventuellt kvarstår. Det parti som har högst överskott får första mandatet. Det parti med det därefter största överskottet får nästa osv. Ett annat sätt att fördela kvarvarande mandat är att ge samtliga till det största partiet. Metoden används för fördelning av mandat mellan partier i Nederländerna. Metoden tillämpas, fast inte med utgångspunkt i röstetalet, också i Sverige, för att fördela de fasta mandaten på valkretsarna (se nästa avsnitt).

Metoden har den svagheten att många mandat kan återstå att fördela med partiernas överskottstal. För att reducera antalet mandat som skall fördelas på det sättet kan formeln förändras genom att antalet mandat i valkretsen ökas med 1. Man har då fått fram metoden som går under benämningen Hagenbach-Bischojfs metod. Matematiskt kan formeln för beräkning av valkvoten uttryckas enligt följande.

R Hagenbach-Bischoffs kvot m + 1

Genom tillägget av 1 erhåller man en valkvot som är mindre än den rena valkvoten. Härigenom fördelas fler mandat utan att överskotts- röstema används. Som namnet antyder förespråkades metoden av den schweiziske matematikern Hagenbach—Bischoff (se Berechtigung und

!—

Ausfuhrbarkeit der proportionelen Vertretung bei unseren politichen Wahlen). Metoden används i Schweiz samt Grekland.

' Genom att det tal som adderas till mandaten i kretsen ökas kan den beskrivna metoden varieras. Om det additionstalet sätts till 2 eller ett högre tal benänms metoden i Statsvetenskaplig litteratur Imperial eller Imperiali. (Benämningen kommer av namnet på en belgisk parlamenta- riker i början av seklet.) Den matematiska formeln för beräkning av valkvoten blir då följande där 11 är ett heltal större än 1.

R m+n Imperial kvot

Metoden används i dag i Italien där 11 är lika med 2.

Slutligen skall en valkvotsmetod nämnas som kallas Droops valkvot. Metoden används framför allt vid system där single transfereble vote används. Metoden påminner om Hagenbach-Bischoffs metod. (Det har också hävdats att metoderna är identiska. Se Taagepera & Shugart, Seats and votes, s. 30.) Som brukligt är har upphovsmannen fått ge namn åt metoden (se Droop, On Methods of Electing Representatives). Matematiskt uttrycks valkvoten enligt formeln nedan.

R

+1 Droops kvot m+ 1

Sedan valkvoten räknats fram avrundas den uppåt till närmsta högre heltal.

När det gäller divisorsmetoderna sker mandattilldelningen genom en serie av divisioner av röstetalen för varje parti. Divisionema leder till ett tal allmänt känt som jämförelsetalet vilket skall jämföras vid varje uträkning. Det parti med högst jämförelsetal tar det första mandatet. Så fortsätter serien av divisioner. Det intressanta är alltså vilket tal som skall divideras med ett partis röstetal. Vi får då fram partiets jämförelsetal. Forrneln för detta kan uttryckas matematiskt vilket kommer att visas nedan för de olika metoderna.

Utgångspunkten kan lämpligen tas i en metod som brukar benämnas d 'Hondts metod efter sin upphovsman Viktor d'Hondt (se La repré- sentation proportionelle des partis). Metoden utgår från de röster som ett parti erhåller i den aktuella valkretsen (Rp). För att få fram jämförelsetalet skall partiets röstetal delas med antalet redan erhållna mandat (mp) plus ett. Forrneln ser således ut enligt följande.

Rp d'Hondts metod

Det parti som har högst jämförelsetal erhåller första mandatet varefter en ny division sker med det partiets röstetal (eller jämförelsetal som det nu är fråga om). Sedan görs en ny jämförelse mellan partierna. Det partiet som har det högsta jämförelsetalet erhåller mandat. Divisionema fortgår på det sättet tills samtliga mandat är fördelade.

Vid divisorsmodellen är det divisom som är av högsta intresse. Vid tillämpning av d'Hondts metod ökas antalet erhållna mandat med ett för varje division. Det medför att divisorsraden blir heltalen 1, 2, 3, 4, osv. Divisorema motsvarar således heltalen. Ett annat namn för metoden är också heltalsmetoden. Denna metod användes i Sverige från år 1909 fram till år 1952. Den används i dag i länder som Österrike, Belgien, Finland, Holland, Portugal och Spanien.

I valsystem med slutna valkretsar har metoden en tendens att gynna de större partierna eftersom röstetalet inte reduceras tillräckligt snabbt för de stora partierna. För att komma till rätta med det problemet kan divisom ökas. Härigenom minskas röstetalet snabbare. Metoden som introducerades av fransmannen Sainte-Lauge innebär, liksom d ' Hondts metod, att partierna tilldelas mandat successivt med hänsyn till ett jämförelsetal. (En kärna av Sainte-Laugés metod finns översatt till engelska i European Journal of political research 1977 s. 241—242. Ursprungstexten återfinns i Académie des Sciences: Comptes Rendus Hebdomadaries 151, s. 377—378.) Jämförelsetalet får man genom att det antal röster partiet fått, röstetalet, reduceras genom division med uddatalen. Vid användning av metoden är det alltså endast fråga om divisioner med uddatalen l, 3, 5, osv. varför metoden också kallats uddatalsmetoden. Den matematiska formeln för framräkning av jämförelsetalet är följande.

Rp (2 HIP—”"+ 1) Sainte-Laugés metod

Denna ”rena” variant av uddatalsmetoden används inte i dag. I Sverige infördes en variant på metoden till 1952 års val för att komma till rätta med den överrepresentation för de stora partierna som d 'Hondts metod ansågs ge. Den modifiering som gjordes var att första divisorn sattes, inte till 1 utan till ett högre tal som bestämdes till 1,4. Första divisom jämkades således till 1,4 varför namnet jämkade uddatalsmetoden kom att användas. Den kallas även modifierad i våra gramiländer Norge och Danmark där metoden används.

Även andra varianter kan tänkas. En som kallas Imperial, dock inte att förväxla med Imperialis kvot, har divisorema 2, 3, 4, 5 osv. Den metoden används t.ex. vid de belgiska kommunalvalen. En dansk metod som fördelar partiernas tilläggsmandat ut på stor— och amtskret- sar har divisorsraden 1, 4, 7, 10 osv. där alltså en ökning av divisom sker med tre för varje division (se avsnitt 3.103).

(ii) Valkretsmandat m.m.

Som tidigare nänmts är valen till riksdag, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige proportionella. Åsiktema bland väljarkåren skall avspegla sig proportionellt i den valda församlingen. Fördelning av platserna i de olika församlingarna sker först på partier därefter på personer. Platserna motsvaras av mandat. För riksdagsvalet finns i dag 349 mandat.

För att den valda personen skall ha anknytning till ett geografiskt område fördelas mandaten ut på de olika valkretsarna, s.k. valkrets— mandat eller fasta mandat. Vid val till riksdag och landsting används både fasta valkretsmandat och utjämningsmandat. Utjänmingsmandat saknas vid val till kommunfullmäktige. De fasta mandaten, som vid val till riksdagen är 310 av de totalt 349 mandaten, fördelas före april månads utgång valåret på grundval av antalet röstberättigade i valkretsen och antalet röstberättigade i hela den aktuella valförsam- lingen, se 3 kap. 6 5 andra stycket regeringsformen, 2 kap. 2 5, 8 5 och 12 5 vallagen. Det sker genom en räkneoperation där valkretsen tillförs ett mandat för varje gång antalet röstberättigade i valkretsen är jämnt delbart med den s.k. valkvoten. Den får man fram genom att dela antalet röstberättigade i valet med antalet mandat som skall besättas. (Se för en utförligare beskrivning avsnitt 5.1.1.)

(iii) Mandatfördelning mellan partier

Mandaten fördelas vid riksdagsvalet enligt 3 kap. 7 5 första stycket regeringsformen mellan partier. Detsamma gäller för kommunal— och landstingsvalen enligt 14 kap. 15 a 5 och 15 d 5 vallagen. Mandatför- delningen vid riksdagsvalet inleds med att de fasta valkretsmandaten fördelas mellan partierna med utgångspunkt från det resultat partiet uppnått i valkretsen. Det sker genom en tillämpning av den jämkade uddatalsmetoden. Fördelningen för en valkrets med fyra mandat visas nedan med ett exempel.

2. a platsförd. 3. e platsförd. 4. e platsförd. Il

Exempel: mandatfördelning mellan partier

l:a platsförd.

A-partiet 9 604” B-partiet 1,4 10 392'2'" 10 392'2'l4 C-partiet 1, 4 12 7916'" 12 7916/14 3 5 969"3

mandat till B

Som framgår av tabellen innebär jämkningen av första divisom till 1,4 att det blir svårare för de mindre partierna att få sitt första mandat i valkretsen. Ju färre mandat det finns i kretsen desto svårare blir det. Jämkningen användes på detta sätt som en spärr och kom därför att kallas för spärrdivisor. Vi använder i betänkandet beteckningen första divisor.

Fördelningen av mandat för val till landsting och kommunfullmäkti- ge sker enligt samma principer. För val till kommunfullmäktige är för- delningen mellan partierna avslutad härmed. För riksdags- och lands- tingsval skall också utjänmingsmandat fördelas. Vid fördelningen av dessa mandat används också den redovisade metoden. Emellertid betraktas nu hela riket eller landstinget som en valkrets för att uppnå ett proportionellt valresultat. Fördelningen vid riksdagsval görs enligt följande.

Sedan de fasta riksdagsvalsmandaten fördelats inom varje valkrets summeras partiernas röstetal i alla valkretsar. Därefter fördelas samtliga 349 mandat med hela landet som valkrets. Om ett parti fått fler mandat genom den valkretsvisa fördelningen än det är berättigat till enligt en uträkning med hela landet som valkrets behåller partiet det mandatet. (Metoden kan leda till ett oproportionellt resultat enligt vad som redogörs för i avsnitt 5.10—5.15.) Man bortser från partiet och de mandat som det fått vid den valkretsvisa fördelningen vid den fortsatta fördelningen. Det blir alltså i detta fall färre utjämnings- mandat att fördela i den andra omgången.

Om ett parti fått fler mandat enligt fördelningen med hela landet som valkrets skall det partiet tilldelas ett utjärnningsmandat i den valkrets där jämförelsetalet, alternativt röstetalet i de valkretsar partiet inte fått något fast mandat, är störst. Liknande regler gäller för val till landsting.

(iv) Mandatfördelning inom partier

Sedan mandaten fördelats mellan partierna skall fördelningen inom partierna göras. Det sker för ett parti åt gången. För att bestämma vem som skall ta partiets plats i den valda församlingen skall ord- ningen mellan kandidaterna bestämmas. Det sker genom att valsed- larna ordnas efter det namn som står överst på valsedeln. Dessa bildar en grupp. Varje valsedel gäller enligt den s.k. absoluta rangord- ningens regel endast för ett namn vid varje uträkning. Vid första namnets utseende gäller namnets röstetal också som jämförelsetal. Det namn som fått flest röster har tagit mandatet.

Vid nästa sammanräkning ordnas valsedlarna återigen efter första namnet, med bortseende från det namn som redan tagit plats. Eftersom en person nu tillsatts skall de röster som tillsatt denne reducera rösterna på den valsedel som hjälpt till att utse den förste kandidaten. Dessa röster är ju så att säga ”ärvda”. Reduktionen sker med en metod som är en blandning av d'Hondts metod och en som lanserades av svensken Phragmén; den d ”Hondts-Phragménska metoden. I dagligt tal kallas den för heltalsmetoden. (Lägg märke till den totala namnför- virring som råder; jfr t.ex. Holmberg & Stjernquist, Grundlagama, s. 480; SOU 1977 :94 s. 85 och SOU 1993:21 s. 128.) Den Phragménska metoden egentligen hans andra metod — innebär att vardera gruppen av valsedlar med namn skall reduceras inte med en hel plats, utan med ett tal motsvarande dess platsandel eller, enklare uttryckt, med den del som varit med att utse den första kandidaten (se Phrag— mén, Sth 1899 s. 87—95). Den regeln kombineras med d,Hondts metod så att reduktion sker för varje namn genom att dess sammanlag- da röstetal delas med gruppens plats- eller platsandelstal ökat med ett.

Metoden är till sin konstruktion med nödvändighet något krånglig. Vid enkla förhållanden, när inga strykningar eller tillskrivningar och inga namn förekommer på två valsedlar, är regeln en tillämpning av d'Hondts heltalsmetod där de olika gruppernas sammanräknade tal delas med 1, 2, 3, 4, osv. varvid man erhåller jämförelsetalen. Den kandidat som har högst jämförelsetal blir utsedd. Fördelningen fortsätter tills platserna är slut.

Enligt den försöksverksamhet som förekommit vid vissa kommun- fullmäktigeval år 1994 har personvalsmomentet utökats (reglerna finns i SFS l994z285). Detsamma skedde vid valet till Europaparlamentet under hösten 1995. Detta sker enligt en metod som av Personvalskom- mittén benämndes modifierad dansk modell. (I SOU 1993:21 länmas ett flertal exempel på uträkningar både vad gäller heltalsmetoden och den modifierade danska modellen.) Kandidaterna tillsätts då enligt två skilda metoder. Man måste härvid skilja mellan valsedlar på vilka avgivits personröster och sådana där så inte skett. För de fall några , persomnarkerade valsedlar förekommer får man konstatera om någon i kandidat kommit över en spärr som förhindrar att personvalet skall ta *

överhand. För såväl försöksverksamheten som Europaparlamentsvalet gällde att endast kandidat som fått mer än fem procent av partiets röstetal var med om tillsättningen. Om så är fallet går man vidare med att fastställa ordningen. Den enkla grundprincipen är att den kandidat som fått flest röster också skall utses. Härvid spelar det ingen roll vilken lista kandidaten fått rösten från. Han kan förekomma på såväl huvud- som spränglista. Om en kandidat återkommer under flera partibeteckningar skall dock varje partibeteckning räknas för sig.

För kandidater som inte kommer över spärren eller för det fall alla mandat inte blir tillsatta genom personröstning sker fördelningen av mandaten enligt den d'Hondts-Phragménska metoden som den beskrivits ovan; dock skall ingen reduktion ske för kandidater som utsetts enligt personröstningsmetoden.

(v) Avslutande anmärkningar om mandatfördelningsmetoder

Som framgått är det något oegentligt att diskutera vilken mandatför- delningsmetod som används i Sverige. På samma sätt förhåller det sig för andra länder. I själva verket förekommer flera olika metoder och ibland blandas olika metoder. För Sveriges del kan man säga att det förekommer mandatfördelningsmetoder i sex olika skeden.

För det första fördelas de fasta valkretsmandaten ut på valkretsarna redan före valet. Detta sker med en enkel valkvotsmetod där utgångs- punkten är antalet röstberättigade.

Dessutom sker mandatfördelning mellan partierna. Här kan man skilja på ytterligare fördelningar. Den andra fördelningen är den där valkretsmandaten fördelas mellan partierna. Den fördelningen sker med uddatalsmetoden med första divisom jämkad till 1,4. Den tredje beräkningen rör utjämningsmandaten där hela riket utgör en valkrets. Också här tillämpas uddatalsmetoden med första divisom jämkad till 1,4. Den fjärde år den fördelning som sker av utjämningsmandaten ut på valkretsarna. Här tillämpas också uddatalsmetoden dock inte med första divisom jämkad till 1,4 för det fall partiet inte fått något mandat i valkretsen (jfr avsnitt 5.10.1 och 5.13.1).

Slutligen har vi de uträkningar där namnordningen inom partierna utses. Den femte fördelningsmetoden är således den modifierade danska modellen som tillämpas vid personröstning. Slutligen har vi den sjätte metoden som bestämmer namnordningen för det fall samtliga kandidater inte tillsatts enligt den modifierade danska modellen. Den metod som då tillämpas är den d 'Hondt-Phragménska metoden. Som framgår är det alltså viktigt att hålla isär på vilket stadium i mandatfördelningen man befinner sig för att kunna avgöra fördelningsmetodens verkningar.

3. Den fria nomineringsrätten

I detta kapitel behandlar vi frågor som har att göra med den fria nomineringsrätten. Det är framför allt frågor med anknytning till missbruket av den fria nomineringsrätten som behandlas. Först presenterar vi vad den fria nomineringsrätten år varefter vi går igenom vem som använder den fria nomineringsrätten och i vilken omfattning de olika intressenterna använder den. Därefter försöker vi avgränsa vad som skall anses vara missbruk av den fria nomi- neringsrätten och finner att förfaranden som vilseleder väljarna eller medverkar till att valsystemet framstår som orättvist är att betrakta som missbruk av den fria nomineringsrätten. Innan vi går över till att behandla olika förslag för att komma till rätta med missbruket presenteras olika regler med anknytning till den fria nomineringsrätten och reglernas tillkomsthistoria. I samband med redogörelsen för tidigare förslag tar vi också upp olika möjlig- heter att komma till rätta med missbruket av den fria nominerings- rätten. Mot bakgrund av det anförda presenterar vi två alternativa modeller för att komma till rätta med missbruket.

Vi förordar i första hand en modell som bygger på offentliga valförberedelser. Grunddragen år i korthet att partierna måste anmäla sitt deltagande i val. Dessutom måste samtliga kandidater anmälas för att de skall beaktas vid mandatfördelningen. Valsed— larna trycks i central regi. Vårt förslag innebär att den fria nomineringsrätten kraftigt beskärs.

Vi förordar i andra hand ett straffrättsligt ansvar för den som på ett uppenbart vilseledande sätt utnyttjar en partibeteckning. Till detta kopplas valrättsliga konsekvenser som skall förhindra att personer utan anknytning till ett parti skall ta sig in i den valda församlingen. Genom denna modell blir dagens skydd för partibe- teckningar överflödigt varför reglerna om två anmälda kandidat- nanm utmönstras och ersätts med obligatorisk anmälan om deltagande för partier.

3.1. Vad är fri nomineringsrätt?

Med nominering menar man att en väljare eller partier på en valsedel sätter upp, skriver till eller stryker en eller flera personer som kandidater på valsedlarna. Det är helt enkelt fråga om att utse

kandidaterna. Detta kan ske antingen inom partiernas ramar eller av en väljare på valdagen. Man har i Sverige sedan lång tid tillåtit en i princip fri nominering. Både partiernas nomineringsförfarande och väljarnas val av person på valsedeln är i stort oreglerade. Hur ett parti kommer fram till sin kandidatlista är således partiets interna an- gelägenhet. Väljaren är å sin sida fri att stryka kandidater, ändra ordningen mellan dem eller lägga till kandidater. Väljaren kan också konstruera en helt egen lista. Väljarna är således i princip fria att ta upp vilken kandidat under vilken partibeteckning de önskar. De personer som sätts upp behöver inte tillfrågas innan de nomineras för en plats i den församling som skall väljas. Personerna behöver inte heller vara villiga att förekomma under den beteckning de sätts upp under. Det är samtliga dessa förfaranden som kan sägas rymmas inom principen om den fria nomineringsrätten (jfr definitionerna i Ds Ju 1971:24 s. 52, RÅ 1973 ref. 32, prop. 1993/94:146 s. 5 samt den av Westerståhl i SOU l993:63 s. 9).

Den fria nomineringsrätten har, som ovan i avsnitt 2.1.2 anförs, länge ansetts utgöra en grundläggande princip i det svenska valsyste- met. Någon mer djupgående analys av vad som skall innefattas i principen har inte utförts tidigare såvitt känt är. Däremot har man flera gånger pekat på de nackdelar som den för med sig vilket kommer att beröras i det följande. På grund av den risk för missbruk av den fria nomineringsrätten som föreligger har lagstiftaren infört regler som i någon mån inskränker den fria nomineringsrätten för den enskilde väljaren. Detta har skett genom regler för skydd av partibeteckningen och anmälan av kandidater i 5 kap. vallagen (se avsnitt 3.8.1).

I och med att det svenska valet i första hand är ett partival måste en partibeteckning sättas ut på valsedeln för att denna skall betraktas som en giltig sådan. Några särskilda krav på beteckning anges inte. Den skall dock bestå av ord. Också angivande av partibeteckningen kan sägas vara en följd av den fria nomineringsrätten.

När man talar om den ”fria” nomineringsrätten måste man hålla i minnet att den i dag inte är helt fri. I stället är det så att den omgärdas av vissa inskränkningar. Det är därför mer egentligt att enbart tala om en nomineringsrätt. Denna är mer eller mindre fri. Om man ändå vill kalla nomineringsrätten ”fri” är en definitionsfråga. I vilken mån den fria nomineringsrätten kan inskränkas utan att det rådande valsystemet förändras i alltför hög grad har inte utretts tidigare. Emellertid är det klart att alla begränsningar avseende väljarnas möjligheter att stryka eller sätta upp nya kandidater liksom reglering av partiernas nomine- ringsförfarande medför inskränkningar av nomineringsrätten.

3.2. Utredningsuppdraget

Direktiven (dir. 1994z49, se bilaga 1) ger anvisningar om utredningens inriktning. Uppdraget anges vara att såväl se över som lämna förslag till ytterligare åtgärder för att komma till rätta med missbruk av den fria nomineringsrätten. Det är således missbruket vi skall ägna oss åt i första hand. Den fria nomineringsrätten som sådan kan, om ett förslag som förhindrar möjligheterna till missbruk genomförs, givetvis komma att inskränkas. Personvalskommittén hade i sina direktiv (dir. 1991:121 s. 4) vissa begränsningar för utredningsarbetet. Direktiven till den kommittén angav nämligen att möjligheten att föra fram kandidater som inte nominerats skulle bibehållas. Vidare borde en reglering av partiernas nomineringsförfarande undvikas. Motsvarande begränsningar finns inte upptagna i direktiven för vår utredning. Det medför att vi är fria att mera förutsättningslöst se över den fria nomineringsrätten. Vi har med hänsyn till frånvaron av begränsningar i direktiven valt att genomföra en förutsättningslös undersökning där även möjligheten att avskaffa den fria nomineringsrätten prövas.

3.3. Den fria nomineringsrätten kan missbrukas

Som framgått kan den fria nomineringsrätten missbrukas. Termen ”missbruk” är inte helt fri från värderingar. Den värdering som ligger bakom termen måste man ha i åtanke när vi nu kommer in på olika förfaranden som kan tänkas bli betraktade som illojala eller som ett missbruk. Det är därför viktigt att definiera vad som i olika sammanhang kan anses utgöra ett missbruk.

Till en början kan vi konstatera att det utifrån nu gällande regler, grundade på regeringsformen och vallagen, inte i laglig mening kan sägas utgöra något missbruk att använda nomineringsrätten för att skaffa sig fördelar vid valen. I och med att nomineringsrätten i princip är fri är lagen i stort sett tyst om olika förfaranden som bygger på den rätten. Även om ett parti- eller kandidatnamn tas upp på ett vilseledan- de sätt ställer sig vallagstiftningen således neutral. Vi måste alltså hämta ledning för vår bedömning på mat håll.

Viss ledning kan hämtas ur bestämmelserna i 17 kap. 8—9 55 brottsbalken. I dessa har vissa förfaranden i samband med valen straffbelagts. Den som under utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstning eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen gör sig skyldig till otillbörligt verkande vid röstning. Likaså är det straffbart att utlova eller begära otillbörlig belöning för att rösta på visst sätt eller inte rösta alls. Det är slutligen ett brott mot rösthemligheten om någon obehörigen försöker skaffa sig kännedom om hur någon annan röstat. Paragrafer-

na har inte använts särskilt flitigt i praxis. Några fall har dock upp- märksammats vilka vi återkommer till nedan (se avsnitt 3.8.2). Under alla förhållanden kan konstateras att det genom brottsbalken införts vissa gränser för de fall användandet av den fria nomineringsrätten skall betraktas som ett missbruk.

Ett annat sätt att ställa upp riktlinjer för bedömningen och som inte utgår från i dag befintliga regler är att se på konsekvenserna av ett visst förfarande. De konsekvenser som särskilt bör beaktas är de som rör folkstyrelsens förtroende hos medborgarna och dennas funktions- duglighet. Även konsekvenser för andra ageranden inom det svenska statsskicket bör uppmärksammas. Det kan röra sig om partier eller enskildas väl.

För partierna innebär de ovan nämnda förfarandena med partibe- teckningen olägenheter som närmast kan betraktas som uppenbara (se SOU l993z21 s. 81). Ett illojalt utnyttjande av ett annat partis beteckning kan leda till att det inte är partiet som avgör vilken kandidat som för partiet tar plats i den valda församlingen. För partierna framstår det som angeläget att de behåller ett väsentligt inflytande på valet av person (jfr SOU 1963:17 s. 76 samt SOU 1993:21 s. 122). Dessutom måste det för partierna framstå som besvärande att behöva gå ut och förneka samröre med vissa kandidater som kan framstå som tvivelaktiga i både vandel och sätt att ta sig upp på valbar plats på en valsedel.

För enskilda kan det innebära stort obehag att förknippas med ett parti som de antingen inte sympatiserar med eller som de väl sympati- serar med men inte önskar kandidera för. Man kan tänka sig olika olägenheter. En första år att en persons valhemlighet kan avslöjas. Som Folkstyrelsekommittén pekar på i Folkstyrelsens villkor (SOU 1987:6 s. 153 0 kan personen för sin utkomst känna sig tvungen att stå utanför politiken. Att då nomineras på en lista kan, även om man sympatiserar med politiken som partiet för, komma att innebära ekonomisk skada. Att sättas upp på ”fel” lista kan kännas kränkande och leda till missaktning från persongrupper med åsikter som den nominerade sympatiserar med. Slutligen kan den enskilde få problem med att förklara varför hans eller hennes namn förekommer på ett visst partis valsedel.

Även om de anförda olägenheterna är allvarliga i sig förefaller ändå de anförda konsekvensemas inverkan på förtroendet för folkstyrelsen som allvarligast. Statsskicket bygger som nämnts i avsnitt 2.1.1 på olika demokratiska grundstenar. Ett sådant är att de åsikter väljarkåren har blir representerade i de beslutande organen. För att denna s.k. åsiktsrepresentativitet skall kunna uppnås krävs att bl.a. valsystemet är utformat så att det befrämjar detta syfte. Om valsystemet inte framstår som pålitligt utan tillåter olika manipulativa möjligheter kan det leda till en misstro mot det. Den misstron kan komma att rikta sig inte bara ]

mot valsystemet utan mot statsskicket som helhet. Det är därför viktigt att inget sådant misstroende får breda ut sig.

Av betydelse vid bedömningen är givetvis omfattningen av de ovan beskrivna förfarandena. Men även ett fåtal fall kan påvisa systemets brister varför det kan få till följd att systemet uppfattas som opålitligt. Det är således inte enbart omfattningen av olika manipulationer utan även enstaka fall kan föranleda att ingripanden måste ske. Ett annat viktigt moment är att väljarna kan komma att lägga sin röst på ett parti eller en person som de inte avsåg att rösta på. Folkviljan kommer då inte att uttryckas på ett riktigt sätt. Om systemet tillåter sådant kan det förutses att väljarkåren kommer att reagera negativt. Denna är givetvis intresserad av att deras åsikter genom valhandlingen avspeglas på ett riktigt sätt i valresultat.

Mot bakgrund av det anförda måste bedömningen huruvida ett visst förfarande skall betraktas som missbruk av den fria nomineringsrätten grunda sig på dess påverkan på statsskicket. Det kan vara svårt att bestämt uttala sig om ett valsystems verkningar i det politiska systemet. För den bedömning som här skall göras står det emellertid klart att både kvantitativa och kvalitativa faktorer spelar in. Be- dömningen måste därför föregås av en beskrivning av de olika förfaringssätt som har sin grund i den fria nomineringsrätten. Dessutom måste de olika förfaringssättens utbredning undersökas. Slutligen kan en analys av missbruket göras. Här nedan skall en sådan presentation ges.

3.4. Den fria nomineringrätten används av olika intressenter på olika sätt och får olika följder

Personvalskommittén lämnade i sitt betänkande Ökat personval (SOU 1993:21 s. 80 f) en beskrivning av de grupper som i dag utnyttjar den fria nomineringsrätten. Kommittén angav därvid a) partierna, b) den enskilde väljaren, c) minoritetsgrupper inom partierna samt (1) grupperingar som står utanför de etablerade partierna. Vi skall nedan gå igenom hur olika grupper använder den fria nomineringsrätten (avsnitt 3.4.1—3). I föregående avsnitt gör vi en indelning utifrån vilka följder användningen av den fria nomineringsrätten får. Härvid nämns att både partierna och enskilda berörs. Nedan kommer vissa förfaranden att beröras som har med den enskildes integritet att göra (avsnitt 3.4.3). Anledningen till att dessa brutits ut är att förfarandet kan användas av såväl partier, enskilda som grupper utanför de etablerade partierna. Avslutningsvis pekar vi också på blandade för- faranden (avsnitt 3.4.4).

3.4.1. Majoriteten och minoriteten inom partierna

Partierna nominerar kandidater inför valen. Det är oreglerat i vallagstiftningen. Även annan lagstiftning är sparsam. Orsaken till det tycks vara historiskt betingad. Sedan representationsreforrnen genom- förts år 1866 intogs en reserverad hållning till partier (se P-E Back i Samhälle och Riksdag, Del II s. 5). Politiska ställningstaganden skulle enligt de nya idealen fattas av den enskilde fullmyndige medborgaren. Man intog därför en negativ hållning gentemot politiska partier. Representationsreformen år 1866 tolkades rent av på sina håll rakt mot ett partiväsen av modernt snitt. Man ansåg att reformen syftade till att få bort sammanslutningar med liknande eller samma åsiktsriktningar. Man ville bort från stånden och i stället gå mot en självständig fri medborgare som själv tog ansvar för sina beslut. Kollektiva ställnings- taganden var således överflödiga för att inte säga oönskade. Det sagda avspeglade sig också i valsystemet åren 1865—1909 som var ett majoritetsval vilket åtminstone allmänt kan sägas öka förutsättningarna för ett val inriktat mot personliga kvalitéer.

Mot den bakgrunden kan, såsom flera tidigare utredningar pekat på (jfr t.ex. Författningsutredningen i Sveriges statsskick SOU 1963:17 s. 45, Folkstyrelsekommittén i Folkstyrelsens villkor SOU 1987:6 s. 121 och Personvalskonnnittén i Ökat personval SOU 1993:21 s. 79), den brist på regler som karakteriserade det tidigare svenska partiväsendet förklaras av den misstro mot partier som förelåg. En reglering kunde uppfattas som ett accepterande av partiväsendet. Även sedan utvecklingen vänt och partierna allmänt accepterats har dock regleringen varit mycket sparsam.

Numera finns partierna omnämnda i såväl regeringsformen som i en rad andra lagar (se avsnitt 2.1.2). Bortsett från den konstitutionella regleringen finns ett fåtal regler för vissa partier (angående partidefini- tionen avsnitt 3.9.1). Det rör sådana partier som associationsrättsligt utgör en s.k. juridisk person. Sådana kan civilrättsligt förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter motsvarande vad en fysisk person kan. Partier som fått en sådan fast organisation att de antagit stadgar och utsett styrelse är juridiska personer. Eftersom de med icke ekonomiska medel syftar till ideella ändamål kallas de ideella föreningar. Regler för sådana sammanslutningar finns inte i lag utan har utvecklats genom praxis.

(i) Majoritetens nominering

Som framgått är själva grunden för det svenska valsystemet partierna. Deras nomineringar är utgångspunkten för nomineringarna till olika beslutande organ. Genom att nomineringsförfarandet är oreglerat kan , partierna själva bestämma formerna och principerna för kandidat-

nomineringen. Tidigare har undersökningar av kandidatnomineringen företagits. Författningsutredningen lät göra en omfattande sådan utredning vilken publicerades i betänkandet kandidatnomineringen vid andrakammarvalen (SOU 1958:6). Varken undersökningen av de svenska eller utländska förhållandena ansågs motivera någon reglering. Författningsutredningen förespråkade en form av personval som förutsatte offentlig kandidatur vilket i princip innebar att den fria nomineringsrätten för andra än partierna avskaffades (SOU 1963:17 s. 49 f och 77 f samt avsnitt 3.11).

Undersökningen följdes upp av Grundlagberedningen. Resultatet, som redovisades särskilt i betänkandet Nomineringsförfarande vid riksdagsval (SOU 1972:17), ansågs visa att partierna vid den tiden snarast ökat sina ansträngningar att låta medlemmarna komma till tals på ett tidigt stadium. Även den senare undersökningen pekade på att partierna försökte göra listorna representativa för olika grupper inom väljarkåren. På grund av det anförda instämde Grundlagberedningen i den tidigare utredningens uttalande mot en reglering av nominerings- förfarandet inom partierna (SOU 1972:15 s. 86).

Någon uppföljning av Grundlagberedningens undersökning av nomi- neringsförfarandet har inte gjorts. Några publicerade och samlade er- farenheter från nomineringsarbetet finns således inte. (Jfr Westerståhls kritik härav 1 SOU 1993:63 s. 10.) För tillfället pågår ett forsknings- projekt med medel från Riksbankens Jubileumsfond som kan ses som en uppföljning av tidigare nomineringsundersökningar.

Rent allmänt kan sägas att nomineringsförfarandet inom partierna tycks fortgå som tidigare. Några tendenser till maktmissbruk eller annan oegentlig verksamhet inom partierna i samband med nomine- ringsarbetet förekommer inte såvitt känt är. Partimajoritetens nomine- ring följer således de demokratiska principer som de skall verka för. Det verkar också som partierna blivit än mer hörsamma för opinionen inom partiet och även för den allmänna opinionen i samhället. Det salmas därför enligt vår mening skäl att i detta arbete reglera partier- nas inre arbete för att den vägen komma till rätta med missbruket av den fria nomineringsrätten (se vidare avsnitt 3.9.4).

(ii) Minoriteter inom partierna kan lansera egna kandidater

När man diskuterar nomineringen inom partierna måste man upp- märksamma det inte ovanliga förhållandet att en minoritetsgrupp uppkommer inom ett parti. Den gruppen står inte bakom den officiella listan som tagits fram av partiets majoritet enligt det ovan sagda. Sådana minoritetsgrupper innebär en risk för splittring inom partiet som kan leda till en delning av partiet. Det är särskilt vanligt på lokal nivå.

För att motverka sådan splittring har den fria nomineringsrätten använts som en säkerhetsventil. Genom att hänvisa minoriteten att gå fram under egen lista har partiet låtit väljarkåren avgöra vilken lista som är den mest representativa. Inom partierna har den tekniken använts både öppet och under hand. Vid det öppna förfarandet har man valt att mer officiellt fastställa två listor varunder partiet skall gå fram. Detta kan närmast betraktas som en särlista i förhållande till partiets officiella kandidatlista. Vid underhandsförfarandet har partiet inte fattat beslut om två listor men underförstått har det stått klart att minoriteten kan nominera egna kandidater. Detta förfarande benämns vanligen så att minoriteten går fram med en s.k. spränglista. Majorite- ten har inte motsatt sig ett sådant förfarande men inte heller sanktione- rat det.

Genom det beskrivna förfarandet har minoriteten kunnat undvika att majoriteten uppträder maktfullkomligt vid nomineringen. Inom partikretsar framhålls möjligheten att utarbeta sär— och spränglistor som ett av de viktigaste skälen för att behålla den fria nominerings- rätten.

3.4.2. Enskilda väljare använder nomineringsrätten i samband med valet

Den fria nomineringsrättens betydelse för den enskilde väljaren har 1 det svenska valsystemet hittills haft en begränsad betydelse Även om väljaren har frihet att stryka och ändra 1 partilistoma har det visat sig få liten om ens någon praktisk betydelse. Tillvägagångssättet när de enskilda väljarna använder den fria nomineringsrätten är enkelt. Väljarna har endast att ta hänsyn till reglerna om skydd för partibe- teckning och anmälda kandidater (se avsnitt 3.8.1) samt till de om ogiltighet för valsedeln (se avsnitt 4.2.2). Enligt dessa är väljarna i princip fria att göra vilka förändringar i form av strykningar, tillägg av kandidatnamn eller ändrad ordning av kandidater de önskar.

En annan aspekt av väljarens användning av sin nomineringsrätt som bl. a. Personvalskommittén pekade på i betänkandet Ökat personval (SOU 1993: 21 s. 80) är att väljaren anger mindre seriösa partibeteckningar; antingen utan att ange kandidater eller med sitt eget eller ett fiktivt namn som kandidat. Förfarandet kallades av kommittén för användning av parodiska partibeteckningar. Förfarandet upp- fattades av Personvalskommittén som oseriöst.

3.4.3. Grupper utan anknytning till de etablerade partierna

Under denna rubrik kan man tänka sig de mest skilda typer av för- faranden. Det utnyttjande vi främst avser är när en grupp använder ett visst partis ”goodwill”. Detta förfarande kan dock delas in i två skilda typer. Det ena sker genom direkt utnyttjande av partibeteck- ning. Det andra förfarandet utnyttjar möjligheten till förväxling av liknande partibeteckningar.

(i) Utnyttjande av ett annat partis beteckning

De grupper som använder sig av ett annat partis beteckning kan sägas utnyttja nomineringsrätten på samma sätt som minoriteter inom de etablerade partierna. Skillnaden är att gruppen av väljare saknar varje beröringspunkt med partierna. De är således varken medlemmar i eller sympatisörer till partierna. De kan vara grupper inom ett annat parti eller grupper som är helt fristående. Det kan också vara fråga om en ensam person utan parti- eller grupptillhörighet. Trots att grupperingen eller personen står utanför de etablerade partierna försöker de med stöd av nomineringsrätten att utnyttja dessas namn för att skaffa sig fördelar. Syftet är naturligt nog att de skall bli valda och ta plats i den församling valet avser. Tanken är alltså att väljaren skall lockas att an— vända den valsedel som grupperingen utarbetat. Detta kan dock endast ske genom väljarnas misstag om de rätta förhållandena.

Till denna grupp hänförs främst sådana fall där ett partis beteckning används tillsammans med två av det partiets anmälda kandidater. Att två anmälda personer måste stå överst hänger samman med att valsedeln annars skall anses sakna kandidatnanm och tillgodoräknas partiet endast som en partimarkerad valsedel enligt reglerna i 14 kap. 5 & första stycket 3 vallagen. Detta leder till att den som vill komma in i den valda församlingen inte anses upptagen på valsedeln och rösten påverkar inte direkt tillsättningen av kandidater.

Sedan man överst angett två för partiet anmälda kandidater fyller man på med önskat antal kandidater från det egna partiet eller den egna gruppen. Detta förfarande har kommit till användning vid flera val (jfr avsnitt 3.5.3). Med hänsyn till likheten med sär— eller spränglistoma har detta förfarande och framför allt valsedlarna också kommit att kallas spränglistor. Emellertid kallar vi denna typ av användning av valsedlarna för piratlistor för att på ett enkelt sätt skilja dem från de listor som tas fram av partiminoriteter.

(ii) Förväxlingsmöjligheten mellan partibeteckningar kan också utnyttjas

Här skall ett liknande förfarande tas upp till behandling. Något direkt utnyttjande av ett partis beteckning är det här inte fråga om. I stället är det fråga om att man använder sig av likheten mellan ett mera känt eller etablerat partis namn och det använda namnet. Det är när en grupp utnyttjar ett annat partis beteckning genom att trycka valsedlar där gruppens partibeteckning är snarlik det etablerade partiets beteckning. Därefter lägger gruppen ut dessa valsedlar på olika vallokaler i syfte att väljare skall ta fel. Under dessa förutsättningar föreligger ofta en förväxlingsrisk och syftet är att väljaren skall förväxla de snarlika partibeteckningarna. Dessa fall kan därför kallas förväxlingsfallen (se avsnitt 3.5.4 och 3.8.2).

3.4.4. Användning av kandidatnamn utan att kandidaten tillfrågats

Ett något annorlunda problem som kan uppträda är när en person som inte tillfrågats om sin kandidatur sätts upp på en valsedel. Förfarandet kan användas av samtliga hittills behandlade intressenter. Gemensamt är att förfarandet drabbar en enskild på olika sätt. Man kan tänka sig att personen inte alls vill kandidera eller att personen vill kandidera men inte under den partibeteckning eller det sätt som blivit fallet (se avsnitt 3.3).

Användningen kan ske utifrån två principiellt olika situationer (se SOU 1987:6 s. 153). Båda fallen är formellt likvärdiga i det att de är tillämpningar av nomineringsrätten. Det första fallet är när den enskilde väljaren vid röstningstillfället skriver till en lämplig person som kandidat. Det kan ske på en blank valsedel eller på en förtryckt valsedel med partilista (se avsnitt 4.3.2). Kandidaten behöver i det fallet inte utåt skylta med att ha blivit uppsatt eftersom namnet i praktiken förekommer på så få valsedlar att det inte kommer fram i offentligheten. Det andra fallet är det då en person sätts upp för att ge legitimitet åt en lista. Den upptagna personen saknar då ofta an- knytning till partiet. I detta fall kommer de upptagna kandidaterna fram i offentlighet vilket kan vara en oönskad överraskning för dem.

Inom de nu behandlade fallen, där någon använder ett kandidatnamn utan att ha tillfrågat kandidaten, kan ytterligare en indelning göras. Det är å ena sidan det fall att man lånar en kandidat som i och för sig är villig att kandidera men inte i det sammanhang som namnet satts upp. Det kan vara fråga om en person som är medlem i eller sympati- sör till ett annat parti. Å andra sidan kan det röra en person som helt står utanför alla politiska rörelser eller i övrigt saknar sådan an-

knytning. Det kan grunda sig på en önskan från den personens sida att stå utanför sådana organisationer; det må vara ideologiska eller yrkesetiska skäl.

En särskild tillämpning av den varianten som mer systematiskt utnyttjar ovilliga kandidaters namn kan här tas upp särskilt. Det är vad vi kallar professorslistan. Hår används kandidatnamn systematiskt och i större omfattning. Den person som sätter ihop namnlistan använder t.ex. en egen partibeteckning där personen själv och någon annan anmäls enligt reglerna om skydd för partibeteckning. Sedan fyller man listan med mer eller mindre kända personer. Dessa skall gärna ha gott förtroende i samhället för att ge listan legitimitet. Vanligt är att sätta upp professorer; därav namnet. Listan får då en gedigen och trovärdig utformning vilket förväntas locka folk att rösta med den valsedeln. De personer vars namn utnyttjats har ingen anknytning till partiet och har heller inte tillfrågats om sin nominering (se mot. 1991/92:K717).

Problemet med ovilliga kandidater har uppmärksammats tidigare. På Folkstyrelsekommitténs förslag infördes därför regler i 6 kap. 7 a & vallagen. Dessa innebär inte att de ovilliga kandidaterna skall anses obefintliga utan endast att de ovilliga ges möjlighet att offentliggöra att de inte samtyckt till att kandidera på viss valsedel (se avsnitt 3.5.5).

3.4.5. Kombinationer av olika utnyttjanden

Vi försöker ovan att så ”rent” som möjligt beskriva olika för— faranden. Emellertid är det synnerligen vanligt att olika förfaranden kombineras. Så kan t.ex. förfaranden med piratlistan kombineras med en professorslista. En annan variant är att professorslistan används till- sammans med förväxlingsfallen. Det är viktigt att komma ihåg att dessa kombinationer förekommer när vi går vidare och diskuterar för- slag till åtgärder mot olika förfaranden. Det är också detta som komplicerar möjligheterna att komma åt ett visst förfarande eftersom en sak griper in i andra inom området för principen om den fria

nomineringsrätten. 3.5 Omfattningen av användningen av den fria nomineringsrätten

I detta avsnitt redovisar vi diverse undersökningar om omfattningen av de olika användningsmöjlighetema av den fria nomineringsrätten. Avsnittet skall ge underlag till ställningstagandet huruvida vissa förfaranden kan anses utgöra missbruk av den fria nomineringsrätten eller ej. I avsnittet konstateras bl.a. att viss användning av den fria

nomineringsrätten lett till att personer utanför ett parti tagit sig in i den valda församlingen på mandat från det partiet.

3.5.1. Användning av sär— eller spränglistor från partiminoritet

Utgångspunkten för svensk valrätt är sedan länge att partierna står för det mest betydelsefulla nomineringsarbetet. För att motverka makt- fullkomlighet har minoriteter inom partierna möjlighet att gå fram med sär— eller spränglistor. Från partihåll frarnhålles ofta nödvändigheten av att denna möjlighet finns för att hindra splittringen av partier. Om— fattningen är inte tidigare utredd. Vid de nomineringsundersökningar som tidigare gjorts (se avsnitt 3.4.1 i) har detta inte uppmärksammats särskilt. (Möjligen kan det bli belyst inom det pågående forskningspro— jektet om nominering inom partierna som bedrivs med medel från Riksbankens Jubileumsfond.) För vår del har vi stannat vid att undersöka hur beställning av valsedlar skett. Det kan härvid konstate— ras att det till riksdagsvalet år 1994 inte beställdes några valsedlar från andra personer än partiernas ordinarie ombud. Det var också partiet som betalade samtliga valsedlar, även de som beställdes utöver den fria kvoten. Av detta kan man möjligen dra slutsatsen att det inte förekom några spränglistor vid 1994 års riksdagsval utan endast av partiet sanktionerade särlistor.

På det kommunala planet förekom endast få beställningar från annan än partiets ordinarie beställare. Det var här fråga om tre beställningar med Socialdemokraternas partibeteckning, två med Centerns, två med Folkpartiets och fyra med Moderaternas. Dessa valsedlar betalades också i förskott av beställaren.

3.5.2. Parodiska partibeteckningar

De allmänna valen utgår från att ett partival skall ske. Det innebär att en partibeteckning måste anges på valsedeln. Partibeteckningen skall bestå av ord. Vid varje val förekommer cirka 130 partibeteckningar bakom vilka kan sägas ligga en seriös organisation. Till detta kommer ytterligare minst lika många beteckningar som inte kan betraktas som seriösa. Exempel på sådana beteckningar är ”Kalle Anka partiet”, ”Hang loose partiet”, ”Bill och Bull”, ”Döda de rika partiet” m.fl. Dessa och liknande partier erhåller i allmänhet endast någon röst per valkrets. Det är uppenbart att det inte är ett utslag av en seriös organisation bakom dessa beteckningar.

3.5.3. Användning av piratlistor

I detta avsnitt redovisar vi omfattningen av användningen av piratlistor främst vid de allmänna valen är 1994. Vi redovisar emellertid inte några siffror med anknytning till Ny demokrati. Det beror på de särskilda omständigheter som det partiet gick till val under. Inre stridigheter ledde nämligen till en rad olika nomineringar och valsedelsbeställningar. Av dessa är det mycket svårt att redogöra för vilka som tillkommit efter laga beslut inom partiet och vilka som tillkommit utan stöd av partistadgar m.m. Vi har därför valt att lämna Ny demokratis valsedlar utanför redovisningen.

Det har vid flera val förekommit att grupper som står utanför ett parti försökt att utnyttja det partiets namn*. Från senare år finns en del fall av användning av sådana piratlistor rapporterade. Dessa skall beskrivas här nedan. I samband med sådant utnyttjande har också ovilliga kandidaters namn förekommit och även en lista som kan sägas vara ett exempel på en professorslista.

Folkstyrelsekommittén redovisar i sitt betänkande Folkstyrelsens villkor (SOU 1987:6 s. 152) ett förfarande vid 1985 års val. Det var kandidater från ett parti kallat Opinionspartiet som i 14 av landets riksdagsvalkretsar gick fram under Moderaternas partibeteckning. Efter det första namnet på en av Moderaterna nominerad kandidat placerades Opinionspartiets egna kandidater in under Moderaternas partibeteckning. Totalt fick den listan 4 698 röster i landet, varav inte mindre än 3 879 i Stockholms kommun. Folkstyrelsekommittén anförde vidare att listan i Stockholms kommun skulle behövt dubbelt så många röster för att få sin kandidat representerad i riksdagen. I övriga valkretsar skulle det vara nödvändigt att erövra ännu fler röster för att uppnå representation.

Liknande förfaranden förekom vid 1988 och 1991 års riksdagsval i Skåne (se beskrivningen i mot. 1991/92zK711). Också denna gång var det Moderaternas partibeteckning som utnyttjades. Dessutom användes Socialdemokraternas partibeteckning vid 1991 års val. Här beskrivs 1991 års förfarande. I fyrstadskretsen hade Moderaterna två valsedelstyper med nummer 30000 respektive 58605 varav den senare var en narnnvalsedel (se avsnitt 4.2.3). Till detta kom en tredje valsedel med nummer 13132. Efter första namnet, som var anmält för en kandidat från Moderaterna upptog sedeln diverse mer eller mindre kända namn från olika partier eller organisationer. Förfarandet hade iscensatts av Skånepartiet. Ledaren för det partiet fanns också med som fjärde namn på valsedeln.

Totalt erhöll Moderaterna i fyrstadskretsen 89 308 röster. Av dessa kom 5 666 röster från den av Skånepartiet sammansatta valsedeln. Vid valet är 1991 kom sex kandidater från Moderaterna ini riksdagen från fyrstadskretsen. Ingen förutom första namn — som var av Moderater— na anmäld kandidat — kom in från den av Skånepartiet sammansatta

sedeln. Den sista kandidaten för Moderaterna kom in på ett jämförel- setal om 8 118,90. Det skulle således behövts ytterligare cirka 3 000 röster för att andranamnet skulle tagit plats i riksdagen.

Socialdemokratema utsattes för samma förfarande i kretsen år 1991. Förutom den partimarkerade listan som erhöll 18 717 röster gick Socialdemokratema fram med en namnvalsedel med nummer 14954. Den listan fick 90 079 röster. Den av Skånepartiet sammansatta sedeln med nummer 13130 samlade endast 337 röster och låg därför långt från en riksdagsplats i den kretsen. Här kan tilläggas att Skåneparti- et — under sin egen partibeteckning fick totalt fyra röster i kretsen.

För de allmänna valen år 1994 har vi hämtat in underlag från länsstyrelserna beträffande utnyttjande av annat partis beteckning. Ett första rapporterat fall finns från Kalmar län och rörde valet till kommunfullmäktige i Högsby kommun. Det var här fråga om en person som uteslutits från Centern som utnyttjade sin forna partibe- teckning. Centern gick i komrnunen fram med en valsedelstyp med numren 04191. Förutom denna lista förekom den valsedelstyp som enbart är partimarkerad med nummer 90000. Till detta kom den lista som den uteslutne sympatisören tillskapat med nummer 06469. Denna senare valsedel toppades av två av Centern anmälda kandidater, vilka enligt uppgift inte tillfrågats om de ville kandidera på ifrågavarande valsedel, och följdes av andra namn, bl.a. den uteslutnes. Totalt erhöll Centern 1 173 röster i kommunfullmäktigevalet. De två officiella Centerlistoma erhöll 784 respektive 139 röster. Den inte officiella listan med den uteslutne sympatisören fick 250 röster. Från den listan blev förutom de två förstanarnnen också den uteslutne och ytterligare en person invald i fullmäktige.

Ett andra exempel på förfarandets användning är hämtat från Västerbottens län. Här utnyttjades ett etablerat partinamn vid samtliga tre val. Det var Socialdemokraternas partibeteckning som utnyttjades. Personer tillhörande en grupp kallat Arbetareförbundet Offensiv iscensatte förfarandet. Det kan här nämnas att Offensiv bildades efter det att några medlemmar uteslutits från Socialdemokratema. För samtliga val var tillvägagångssättet detsamma. Under partibeteck— ningen Arbetarepartiet-Socialdemokratema sattes två av det partiet anmälda kandidater upp. Dessa följdes av kandidater från Offensiv.

I riksdagsvalet gick Socialdemokratema fram med tre namnvalsedlar med numren 02216—02218. Till detta skall läggas den partimarkerade listan med nummer 90000. Den av Offensiv ihopsatta listan hade nummer 06041 i riksdagsvalet. Totalt fick valsedlar med partibeteck- ningen Arbetarepartiet-Socialdemokratema vid 1994 års riksdagsval 86 568 röster i länet. Dessa fördelades enligt följande på de olika valsedlarna.

Tabell 3.5.3a Antal röster i riksdagsvalet år 1994 för partibeteckningen Arbeta- repartiet-Socialdemokratema i Västerbottens län

Valsedelstyp Antal röster 02216 10 843 02217 26 109 02218 31 382 06041 1 752 90000 16 482

___—___—

Som framgår fick den av Offensiv sammansatta listan 1 752 röster. Detta antal skall ställas i relation till antalet mandat som gick till Socialdemokratema och det jämförelsetal som det sista av dessa mandat erhölls vid. Antalet mandat som Socialdemokratema erhöll var fem. Det sista av dessa fick partiet på ett jämförelsetal på 9 618,66. Det hade alltså behövts drygt fem gånger så många röster för att Offensivs kandidat skulle ha tagit plats i riksdagen.

Också vid landstingsvalet förekom att kandidater från Offensiv gick till val under Socialdemokraternas partibeteckning. Antal listor och röster som varje lista erhöll framgår av tabellen nedan. Den lista som Offensiv gick fram med i valet hade nurmner 06044. Som synes påverkade den knappast valet i första och andra valkretsarna. Däremot blev stödet stort i tredje valkretsen. Här tog också en kandidat från Offensiv ett mandat i landstinget. Resultatet finns sammanställt i tabell 3.5.3b.

Tabell 3.5.3b Antal röster i landstingsvalet i Västerbottens län är 1994 för partibeteckningen Arbetarepartiet-Socialdemokratema

________.———————-——-——

Valsedel Antal röster per valkrets ___—___— lza 2:a 3zdje

___—___—

02188 14 537 3 20 02189 5 22 792 2 02190 6 4 30 108 06044 3 1 2 519 90000 2 852 747 7 269

___—___—

Slutligen skall för Västerbottens del även kommunvalet i Umeå beröras. Liksom i de båda andra valen gick Offensiv i kommunen fram under Socialdemokraternas partibeteckning. De två första namnen var alltså av Socialdemokratema anmälda kandidater. I kommunen förekom två valsedlar som härrörde från Offensiv. I övrigt

förekom nio listor förutom den partimarkerade. Röstfördelningen framgår av tabell 3.5.3c nedan.

Valsedelsnummren 06062 och 06080 är de som lanserats av Offensiv. Valsedlar med nummer 90000 är de som endast är partimar- kerade. Offensiv är som framgår av tabellen koncentrerade till en valsedel per valkrets. Totalt fick dessa valsedlar i första valkretsen 1 483 röster och i andra valkretsen 982 röster. Med stöd av dessa röstsiffror kunde en kandidat per valkrets från Offensiv ta sig in i kommunfullmäktige.

Tabell 3.5.3c Antal röster i kommunfullmäktigevalet i Umeå kommun år 1994 för Arbetarepartiet-Socialdemokratema

Valsedel Antal röster per valkrets

l:a 2:a 02207 2 939 212 02208 1 694 23 02209 2 216 71 02210 3 328 50 02211 31 2 483 02212 16 2 535 02213 19 1 248 02214 9 1 315 02215 42 2 331 06062 1 483 19 06080 13 963 90000 3 167 2 727

Sammanfattningsvis kan således beträffande erfarenheterna från Västerbottens län sägas att kandidater från ett annat parti än det som partibeteckningen angav lyckats ta sig in i den valda församlingen. Detta har skett i de båda kommunala valen. Totalt har tre mandat erövrats genom förfarandet.

Också i Stockholms län har den fria nomineringsrätten utnyttjats på ett liknande sätt som det nu behandlade. Det har förekommit i samtliga tre allmänna val är 1994 och drabbat olika partier.

I ett fall har utnyttjandet inte medfört några egentliga konsekvenser för det utnyttjade partiet. Detta är fallet för Folkpartiet. En person utanför partiet hade här beställt valsedlar till riksdagsvalet i Stock- holms kommuns valkrets med Folkpartiets partibeteckning. Valsedeln upptog diverse namn med valsedelsbeställarens eget namn först som elfte. Valsedeln fick också några enstaka röster vid valet. Emellertid toppades inte listan av något av partiet anmält namn varför valsedlarna kom att räknas som endast partimarkerade. Troligen har valsedelsbe- ställaren inte känt till reglerna om skyddet för partibeteckningen och

dess konsekvenser (se avsnitt 3.8.1). Valsedlarna kom därför inte att spela någon som helst roll för utseende av personer inom partiet till den valda församlingen.

Ytterligare ett fall av utnyttjande av partibeteckning har rapporterats från Stockholms kommuns riksdagsvalkrets. Det är här återigen Offensiv som använder Socialdemokraternas partibeteckning. Socialde- mokratema gick vid valet i den valkretsen fram med en narnnlista med nummer 03916. Förutom den partimarkerade listan förekom också den av Offensiv lanserade med nummer 04716. Totalt fick Socialdemokra- tema 152 722 röster i valkretsen. Av dessa var 4 433 röster avgivna med den av Offensiv lanserade namnlistan. Som jämförelse skall nämnas att Socialdemokratema vid riksdagsvalet fick nio mandat i Stockholms kommuns valkrets. Den sista platsen tog partiet på ett jämförelsetal om 8 983,64. För att en kandidat från Offensiv skulle ha tagit sig in i riksdagen skulle den listan ha behövt cirka dubbelt så många röster som den fick.

Även i kommunfullrnäktigevalet i Stockholm använde sig Offensiv av Socialdemokraternas partibeteckning. Detta skedde i de kommunala valkretsarna IV och VI (se figur 5.6). I fjärde valkretsen erhöll Offen— sivlistan 1 826 röster. Den officiella Socialdemokratiska namn- valsedeln fick 21 258 röster. Totalt tog Socialdemokratema nio mandat i kretsen. Vid beräkningar visar det sig att Offensivlistan skulle behövt ytterligare 818 röster för att ta ett av mandaten.

I den sjätte valkretsen var röstetalet för Offensivlistan 1 629. Socialdemokraternas narnnvalsedel hade i den kretsen 21 258 röster. I valkretsen tog Socialdemokratema åtta mandat. För att någon person från Offensiv skulle lyckas ta sig in i kommunfullmäktige skulle ytterligare 1 028 röster ha behövts på deras valsedel.

Beträffande Miljöpartiet har rapporterats att en beställare av valsedlar beställt en sedel med två anmälda kandidater för Miljöpartiet och därefter angett sitt eget namn. Härutöver förekom ytterligare 32 namn på listan. Valsedeln, som hade nummer 06904, förekom i samtliga tolv landstingsvalkretsar i Stockholms län och erhöll varierande röstetal. I de flesta valkretsar fick den under 100 röster men i någon drygt 300 och i ytterligare en annan drygt 900 röster. Miljöpartiet gick i övriga valkretsar fram med olika valsedlar för de olika valkretsarna. Dessa officiella valsedlar fick 3 000—4 000 röster per valkrets. Miljöpartiet tog ett mandat i åtta av länets tolv lands- tingsvalkretsar. Som torde framgå räcker piratlistans röstetal inte till för att den skall erhålla något mandat.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den fria nomineringsrätten missbrukats i nu behandlat avseende i flera fall i Stockholms läns och Stockholms kommuns valkretsar. Inte i något fall har förfarandet lett till att den eller de som utnyttjar en partibeteckning tagit någon plats i den valda församlingen.

3.5.4. Förväxlingsbara partibeteckningar

När ett parti låter trycka valsedlar och distribuera med en partibe- teckning som är snarlik ett etablerat partis beteckning uppstår frågan om väljaren kan förväxla valsedlarna. Omfattningen har inte tidigare utretts. Det är också svårt att få fram underlag för en bedömning av utbredning. Som nedan i avsnitt 3.8.2 skall visas kan handlandet vara straffbart. Brottsstatistiken ger dock inte underlag för antagandet att förfarandet skulle vara särskilt utbrett. Under den period från år 1972 som vallagen varit i kraft har endast sex domar meddelats med stöd av de straffbestämmelser som reglerar otillbörligt verkande vid röstning och brott mot rösthemligheten i 17 kap. 8—9 55 brottsbalken. Ingen av domarna har rört förväxlingsbara partibeteckningar (se vidare avsnitt 3.8.2). Det kan möjligen förklaras av att det är känt att för- farandet är straffbart. Totalt sett har endast något eller några kända fall kommit till vår kännedom (se t.ex. NJA 1965 s. 116 refererat nedan i avsnitt 3.8.2). Inga sådana fall rapporterades vid vår enkät- undersökning till länsstyrelserna angående 1994 års val.

3.5.5. Ovilliga kandidater

Det här ovan framgått att kandidater kan sättas upp på en valsedel utan att ha tillfrågats och utan att kandidaten är villig att förekomma på valsedeln. Förfarandet kan begagnas av enskilda väljare, partier och grupper utanför de etablerade partierna. De etablerade partierna tillämpar emellertid i samtliga fall ett förfarande som innebär att endast kandidater som givit sitt medgivande kommer i fråga för en plats på partiernas namnlistor. För att få en uppfattning hur vanligt det i övrigt är att ovilliga kandidater sätts upp på namnlistor har material från länsstyrelserna inhämtats angående anmälningar enligt 6 kap. 7 a & vallagen. I övrigt har, utöver de fall med användning av annat partis beteckning som nämnts ovan, inte rapporterats något missbruk med ovilliga kandidaters namn.

Regeln i 6 kap. 7a å vallagen, som skall beskrivas utförligare i avsnitt 3.8.4, innebär att en person som mot sin vilja satts upp på en valsedel kan offentliggöra att han eller hon inte vill vara med på listan. Anmälan görs skriftligen till länsstyrelsen som skall föra en för- teckning över sådana anmälningar.

Antalet anmälningar i samband med de allmänna valen år 1994 är inte särskilt högt. Totalt finns sju anmälningar registrerade hos länsstyrelserna. Emellertid avser en av dessa endast en muntlig anmälan vilket torde innebära att det går att bortse från den eftersom anmälan enligt lagen skall vara skriftlig. I övrigt förekom fem anmälningar i Stockholms län. Samtliga anmälningar i det länet hade

samband med de av Offensiv lanserade piratlistorna. Den sjätte anmälan rörde ett lokalt parti i Malmöhus län där det tycks ha uppstått inre stridigheter. Det kan också nämnas att det framkommit att det vid kyrkovalen är relativt vanligt att en kandidat sätts upp på en valsedel utan att ha tillfrågats. Som vi redogjort för i avsnitt 1.2 kommer vi inte att särskilt beröra kyrkovalen i vårt arbete varför vi inte redovisar uppgifterna beträffande kyrkovalen i detalj.

Det går således att konstatera att regeln i 6 kap. 7 a & vallagen inte används särskilt flitigt. Det kan i och för sig finnas olika förklaringar till varför så är fallet. En förklaring kan vara att en anmälan inte medför några egentliga effekter eftersom den valsedel, där namnet förekommer, inte förändras genom anmälan. En annan förklaring kan vara att förfarandet inte är känt för den som sätts upp på en valsedel där hon eller han inte önskar förekomma. Slutligen kan det vara så att regeln i 6 kap. 7 a & vallagen inte är särskilt känd.

Ett känt förfarande av det som ovan i avsnitt 3.4.3 kallats pro- fessorslistan redogörs för i en riksdagsmotion (mot. 1991/92zK717). Förfarandet tillämpades vid 1991 års riksdagsval. Av motionen framgår att ett parti kallat Landsekonomema lanserade en lista under en egen partibeteckning. Första namnet på listan var partiledaren. Därefter följde 34 nanm på mer eller mindre kända professorer. Förfarandet medförde emellertid inte till att valsedeln erhöll något mandat.

En annan sida av saken är att den enskilde väljaren vid själva valakten kan skriva dit en egen kandidat (se avsnitt 3.4.2). Detta förfarande är relativt vanligt. Av de cirka 6 miljoner giltiga röster som avgavs vid 1985 års val var endast cirka 40 000 försedda med strykningar eller tillägg i någon form (se t.ex. SOU 1987:6 s. 137). Vid riksdagsvalet år 1994 avgavs 5 555 540 giltiga röster. Av dessa var 101 113 valsedlar förändrade på något sätt. Det finns ingen statistik på hur många av dessa ändringar som innebar att ett nytt namn skrevs till. Även om strykningama troligen är den högsta andelen, torde antalet fall där ett namn tillskrivits inte vara helt obetydligt. För konununfullmäktigevalen är motsvarande siffror 5 524 440 avgivna giltiga röster. Av dessa hade 186 132 valsedlar för- ändrats av väljarna.

3.6. Analys av vad som utgör missbruk av den fria nomineringsrätten

Utgångspunkten för bedömningen huruvida ett visst förfarande utgör missbruk av den fria nomineringsrätten bör enligt vår mening vara att valsystemet måste vara utformat så att det leder till ett rimligt resultat. Det får inte framstå som oseriöst eller vilseledande. Väljaren måste

kunna lita på att systemet även om det kan framstå som komplice— rat i allt väsentligt leder till ett rimligt resultat grundat på rent spel.

Nomineringen av kandidater inom ett parti är utgångspunkten för det svenska valsystemet. Systemet bygger i stort på att sådan nomine- ring sker. Förfarandet förekommer som ett naturligt inslag i valrörel- serna. Nomineringsprocessen sker utan annan rättslig reglering än den associationsrättsliga beträffande medlemmars rätt i föreningar. Med tanke på hur nomineringen inom partierna hanteras är det i det närmaste uppenbart att det inte kan ligga något vilseledande eller annat otillbörligt i nomineringsförfarandet inom partierna med dessas demokratiska beslutsordningar.

Det kunde möjligen hävdas att de s.k. sär— eller spränglistorna som arbetas fram av minoriteter inom partierna skulle vara av sådan vilseledande art att de skulle kunna betraktas som missbruk. Emeller- tid utgör dessa listor en motvikt mot majoritetens vilja att de säkerstäl- ler demokratin inom partiet. Dessutom kan väljaren komma i en bättre ställning genom att fler personer från partiet lyfts fram genom sådana valsedlar. Detta medverkar till att personvalsmomentet lyfts fram än mer i valförfarandet. Således kan förfarandet med sär— eller spränglis- tor inte heller anses vara någon onaturlig eller vilseledande del av valsystemet.

Den enskilde väljarens möjligheter att sätta upp en egen kandidat på valsedeln kan knappast heller bedömas som missbruk. I och för sig förekommer en hel del sådana tillskrifter på valsedlarna vilket medför ett inte ringa mått av merarbete vid röstsammanräkningen. Emellertid kan inte administrativt merarbete medföra att förfarandet kan sägas utgöra missbruk av den fria nomineringsrätten. Det administrativa arbetet måste därför avhjälpas genom andra åtgärder än inskränkningar i den fria nomineringsrätten. En annan sida av saken är att väljaren tycks sakna närmare kännedom om reglerna till skydd för partibeteck- ning som i korthet innebär att namnen under en partibeteckning måste toppas av två för partiet anmälda kandidater. Om så inte är fallet räknas valsedeln endast som en partimarkerad sådan. Därför saknar det tillskrivna namnet i de flesta fall någon direkt effekt. Endast i det fall namnet skrivs till på en narnnvalsedel för ett parti med två anmälda kandidater har det betydelse för vem som skall utses (även om det endast kanske rör sig om teoretisk betydelse).

Sett ur den ovilliga kandidatens synvinkel blir problemet dock annorlunda (se avsnitt 3.3 och 3.5.5). Det obehag som den enskilde kan utsättas för är en sådan omständighet som med rätta kan karakteri- seras som missbruk redan på grund härav. Förfarandet med ovilliga kandidater innebär emellertid att också andra väljare vilseleds om den ovillige kandidaten satts upp på en lista som sprids i någon om- fattning. Det är då klart att förfarandet bör betraktas som missbruk.

Frågan är då hur den enskildes möjligheter att fritt ange partibeteck- ning skall bedömas. Är de mindre seriösa partinamnen något som kan

godtas som ett utslag av den fria nomineringsrätten eller skall det betraktas som ett missbruk. Även om det nämnda förfarandet i de flesta fall torde framstå som oseriöst kan en annan aspekt anläggas.

Genom blankröstning ges väljaren en möjlighet att visa sitt engagemang i politiska frågor genom att rösta trots att inget parti lockar väljarens röst. Emellertid behandlas en blank röst som ogiltig i olika sammanhang. Det missnöje som väljaren kan sägas visa kommer således inte till uttryck på ett adekvat sätt. För att kringgå att rösten behandlas som ogiltig kan en partibeteckning som kan uppfattas som parodisk sättas på valsedeln. Den behandlas då som giltig och medför konsekvenser för bl.a. valstatistiken. Det är därför inte alldeles klart att förfarandet skall betraktas som oseriöst. Det kan också vara ett missnöje med rådande ordning eller befintliga åsiktsriktningar vid valet i fråga. Sådana signaler är viktiga att fånga upp och analysera för att folkstyrelsen skall kunna behålla en hög legitimitet bland med- borgarna. Emellertid är användningen av de mindre seriösa partibe- teckningarna nu så omfattande att det kan ifrågasättas om det är accep- tabelt att tillåta att valsystemet godtar i princip alla tänkbara ordkom- binationer. En helt annan sak är att de parodiska partibeteckningarna skapar administrativa problem vid räkning av röster samt rapportering av statistik.

Vad gäller de förfaranden där grupper försöker utnyttja de etablera- de partiernas beteckningar så kan sägas att förfarandet till stora delar bygger på att väljaren vilseleds. Detta gäller såväl piratlistorna som förväxlingsbara beteckningar. Som visats i avsnitt 3.5.3 har för- farandet också lett till att personer utan anknytning till ett visst parti tagit sig in i den valda församlingen under det partiets namn. Detta måste bedömas som allvarligt sett ur synpunkten att valsystemet måste åtnjuta förtroende hos väljarna. Enligt vår mening är det därför i det närmaste uppenbart att dessa typer av förfaranden skall betraktas som missbruk av den fria nomineringsrätten. Vi har därför inriktat vårt arbete på att försöka finna möjligheter att förhindra de sist behandlade förfarandena.

3.7. Den fria nomineringsrätten kom till som en reaktion mot tidigare förslag om offentlig kandidatur

Tillkomsthistorien beträffande den fria nomineringsrätten är inte alldeles lättfångad. Utomlands förekom redan vid sekelskiftet offentliga valförberedelser och officiella valsedlar, vilka utesluter fri nomineringsrätt, i stor omfattning. Några sådana regler har däremot inte funnits i Sverige varför fri nominering är möjlig. Vi beskriver här

bakgrunden och tillkomsten av den brist på regler som formar principen om den fria nomineringsrätten.

Det valsystem som tillämpades i Sverige före 1909 års vallags ikraftträdande byggde på majoritetsvalprincipen. Valet förrättades i princip i enmansvalkretsar. Samhällsutvecklingen fortskred efter 1866 års representationsreform med allt större spänningar mellan land och stad samt städer och municipalsarnhällen som växte upp kring handel och industri inom landtmarmavalkretsama. Till saken kom de alltmer differentierade åsikterna bland väljarkåren vilket gjorde att vissa åsikter kunde bli utan representation trots att en stor del av be— folkningen omfattade åsikten. Utvecklingen medförde att majori- tetsprincipen kom att betraktas som otidsenlig eftersom den inte tillät samtliga åsikter att komma till tals. I Europa hade många länder infört ett proportionellt system för att komma till rätta med majoritetsvalets nackdelar. I Sverige uppmärksammades särskilt ett år 1866 för lands- tingen i Danmark infört proportionellt valsystem enligt den Andraska metoden. Röster höjdes för ett proportionellt valsystem även här i landet.

I Sverige kopplades frågan om införandet av ett proportionellt valsätt samman med frågan om allmän rösträtt för män. Allmänhetens åsikt kunde endast återspeglas på ett korrekt sätt om mandaten för- delades i förhållande till varje åsikts röststyrka. Majoritetsvalen var inte pålitliga i det avseendet.

Redan tidigt framfördes röster som förespråkade proportionella val. I riksdagen diskuterades frågan under 1867, 1878, 1896, 1899 och 1902 års riksmöten. Med anledning av dessa diskussioner tillsattes år 1902 en kommitté, Proportionsvalskommitterade, med uppgift att arbeta fram en lösning på frågan om ett proportionellt valsätt. Kommitténs betänkande (Ett proportionellt valsätt vid val till riks- dagens andra kammare, avgivet den 27 oktober 1903) låg sedan till stor del till grund för 1909 års vallagstiftning.

Huvuddragen i betänkandet grundade sig på d'Hondts valmetod. Denna metod medförde i sin ursprungliga version ett skarpt åtskilt partiväsen vilket inte förelåg vid den tiden. Gemensamma namn kunde inte förekomma på skilda valsedlar. Gemensamma namn var dock något mycket vanligt på den tiden varför någon regel måste införas som motverkade detta. Kommittén föreslog därför offentlig kandidatur (se betänkandet s. 74 och 79) innebärande att kandidaterna identifiera- des. Deras valbarhet prövades också preliminärt. Genom den offentliga kandidaturen kunde namn som förekom på skilda listor rensas ut enligt ett prövningsförfarande. Vidare föreslogs att vallistor- na skulle tryckas på en och samma valsedel. Väljarna skulle sedan markera det namn på de officiella valsedlarna som de önskade se vald (se vidare avsnitt 3.11).

Det förslag till nytt valsätt som kommittén föreslog rönte viss kritik beträffande den officiella kandidaturen. Den ordning som dittills gällt

var mycket fri för väljaren. Officiella valsedlar förekom inte. Det var upp till väljaren själv att utforma valsedeln och därpå självständigt skriva till eventuell partibeteckning och kandidater.

1902 års proportionsvalskommitterades förslag omarbetades i vissa redaktionella avseenden inom Justitiedepartementet och lades till grund för ett förslag till riksdagen (prop. 1904:51). Vid riksdagsbehand— lingen tillstyrkte konstitutionsutskottet förslaget i sina huvudsakliga delar. Beträffande offentlig kandidatur och officiell valsedel framför- des inga invändningar från utskottets majoritet (bet. 1904:KU5 s. 175). Däremot fanns det motionärer som ansåg att förfarandet innebar vissa tyngande inslag (a.a. s. 117). En motionär, A.F.O. Cederberg anförde följande i sin motion angående offentlig kandidatur (mot. 19041:45).

”Hvad nu angår frågan om offentlig kandidatur och offentliga vallistor, så har så myckets sagts, med större eller mindre befogen- het, om det tvång, som däraf pålägges den enskilde, och den ofrihet, hvari han därigenom kommer, att jag ej behöfver vidare orda därom.”

Kamrama kom vid omröstningen till olika beslut, vilka båda gick mot utskottets förslag. Karnramas ståndpunkter kunde inte sammanjämkas, varför frågan föll (rskr. 1904:175).

Vid 1905 års riksdag återkom ett förslag (prop. 1905z26) med i princip samma grunder som det år 1904 framlagda. Konstitutions- utskottet godtog principerna i förslaget men ändrade i vissa delar, främst med anknytning till rösträttsvillkoren (bet. 1905:KU6 s. 162 f och 169). Också i detta ärende framfördes synpunkter på den offentliga kandidaturen. En motionär menade att kravet på offentlig kandidatur medförde att valet inte kunde betraktas som omedelbart och därför stå i strid med grundlagens regler om att valet skulle vara omedelbart (a.a. s. 109). Första kammaren antog utskottets förslag medan andra kammaren avslog detsamma. Frågan förföll därmed (rskr. 1905zl23).

Under 1906 års riksmöte framlades ett förslag om majoritetsval i enmansvalkretsar. Några officiella valförberedelser fanns inte föreskrivna i förslaget (prop. 1906:55 s. 22) utan den gällande fria ordningen skulle behållas. Utskottet understödde inte förslaget utan tog i stället fasta på förslagen i 1904 och 1905 års propositioner i ämnet (bet. 1906:KU7). De båda kamrarnas beslut gick isär på ett sådant sätt att sammanjämkning omöjliggjordes. Frågan förföll alltså återigen (rskr. 1906:151).

Frågan behandlades åter av Justitiedepartementet varefter ett nytt förslag kunde läggas fram för riksdagen för att lösa rösträtts— och därtill anknytande frågor. Förslaget (prop. 1907z28) byggde liksom tidigare på d'Hondts proportionella metod. Departementschefen

anförde (a.a. s. 13) att de anmärkningar som främst riktats mot tidigare förslag med proportionell metod rörde de stora valkretsarna som utgick från länsindelningen samt de omständliga offentliga valförberedelsema vilka förutsatte bildande av partiledningar. För svensk del ansågs detta främmande. Beträffande valkretsarna begränsa— des dessas storlek till mellan tre och fem mandat (se vidare avsnitt 5.3.1). Reglerna om offentliga valförberedelser som upptagits i de tidigare förslagen hade helt och hållet utelämnats. Departementschefen anförde angående detta följande (a.a. s. 14).

”Fullständig frihet för valmännen att rösta så, som de själfva finna för godt, är en af förslagets grundtankar. Anledningarna till de anmärkningar som riktades mot tidigare af Kungl. Maj:t framlagda förslag till proportionellt valsätt, torde således i det nu antydda förslaget vara undanröjda. ”

För att lösa problemet med gemensamma namn på skilda valsedlar, som d ”Hondts metod ger upphov till när inga strikta partiorganisatio— ner förekommer, föreslogs att endast namn inom samma grupp beakta- des. Förekom sarmna namn på olika grupper fick röstetalet inom de skilda grupperna avgöra. Inom grupperna tillämpades en metod som innebar att om en valsedelstyp fått mer än hälften av rösterna skulle valsedeln besätta ett namn. Valsedlar som hade mer än hälften av återstoden tillsatte två platser osv. innan minoriteten tillsatte någon plats. På det beskrivna sättet behöll partimajoriteten inflytandet över nomineringarna och de offentliga valförberedelsema kunde undvaras (se t.ex. prop. 1907:28 s. 28 ff och bet. 1907:SU3 s. 284 f).

Riksdagens särskilda utskott gick noga igenom förutsättningarna för det föreslagna valsystemet och konstaterade att det inte fanns något behov av officiella vallistor som en motionär ifrågasatt (se bet. 1907:SU3 s. 285). Förslaget godtogs slutligen med vissa smärre justeringar. Genom beslutet infördes det proportionella valsystemet i Sverige och så småningom tillkom 1909 års vallag som en följd- lagstiftning till grundlagsändringama (se rskr. 1907:147).

Den kommunala vallagstiftningen hade till en början levt ett eget liv. De första kommunala valen var knappast organiserade i någon vidare ordning. Förordning (1862:14) om kommunalstyrelse i staden angav endast att städer med minst 3 000 innevånare skulle hålla val till stadsfullmäktige. Därutöver fanns vissa grundläggande stadganden om rösträtt och valbarhet. Motsvarande reglering för landskommunerna fanns i förordningen (1862:13) om kommunalstyrelse på landet. Rösträtten utgick här från en beräkning av s.k. fyrkar. Varje mantal skulle åsättas 100 fyrkar. En fyrk motsvarade en röst. Det var därför endast, liksom vid riksdagsval före år 1909, de besuttna som hade rösträtt. När rösträttsreformen genomfördes på riksdagsplanet drogs även den kommunala rösträtten in. Även om inte rösträtten till en

början blev helt befriad från kravet på betalning av skatt för kommu- nalvalen inflöt många andra principer i den kommunala vallagstift— ningen (se prop. 1907:29, prop. 1907:30 och prop. 1907:70). Reglerna om röstningsförfarande m.m. samt t.ex. principen om nomineringsrätten kom därför att gälla även inom den kommunala valrätten. Också sedan nya kommunallagar infördes år 1930 och reglerna om kommunala val överfördes till en självständig lag, Kommunal vallag (1930:253), anslöt reglerna i mycket till reglerna i 1920 års vallag som gällde val till riksdagens andra kammare.

Vid genomgång av den utveckling som ledde fram till 1909 års vallag kan man konstatera att reglerna om offentlig kandidatur, vilka i princip skulle skära bort den fria nomineringrätten, föreslogs för att komma till rätta med problemet med gemensamma namn vid för- delningen av platser. På grund av den hårda kritik som detta förslag utsattes för ändrades sammanräkningsförfarandet så att problemet försvann. Det farms då inga vägande skäl att ha officiella valförbere- delser kvar eftersom det utsatts för en sådan kritik. Den princip om fri nomineringsrätt som finns i det svenska valsystemet kom alltså att kvarstå genom att kritiken mot offentlig kandidatur var för hård. Också andra problem än de som sammanhänger med platsfördelningen löstes medan åter andra såsom missbruk av partibeteckning däremot kvarstod.

3.8. Redan i dag finns regler som begränsar möjligheten till missbruk

Att beskriva gällande rätt beträffande den fria nomineringsrätten är inte särskilt krävande. Som ovan framgått är regleringen minimal. Att nomineringsrätten är fri är således en funktion av att det i princip saknas regler. Olika aktörer vid valen är alltså fria att nominera efter eget önskemål. Vissa regler har dock införts för att i viss mån förhindra det som betecknas som missbruk av den fria nominerings- rätten. I detta avsnitt behandlar vi regler som mera direkt kan sättas i samband med den fria nomineringsrätten.

3.8.1. Skydd för partibeteckning

(i) Vallagens reglering är till en del administrativt skydd och till en annan mandagfördelningsregler

En partibeteckning kan, som ovan i avsnitt 2.2.6 nämnts, skyddas mot illojal användning vid val genom registrering. Hur registreringen skall ske framgår av 5 kap. vallagen. Ett parti som vill skydda sin parti-

beteckning kan ansöka om registrering hos Riksskatteverket. Registre- ring får ske om partibeteckningen består av eller innehåller ord, partiet icke utgör underavdelning av politisk sammanslutning, ansökan biträds vid registrering till riksdagsval av 1 500, vid landstingsval av minst 100 och för val av kommunfullmäktige minst 50 röstberättigade med- lemmar samt att partibeteckningen inte är förväxlingsbar med annan registrerad sådan eller sådan beteckning som blivit avregistrerad för högst fem år sedan. Skyddet som ges genom registreringen kan i första hand ses som ett administrativt skydd för partibeteckningen. Genom registreringen hindras andra förväxlingsbara partibeteckningar att registreras. Utanför vallagstiftningen sträcker sig inte reglerna i 5 kap. vallagen.

Någon direkt anvisning om vad som är en partibeteckning finns inte i lagen. Genom en sammanställning av olika valregler kan dock följande sägas. En partibeteckning är en särskild beteckning som består av eller innehåller ord varunder en sammanslutning eller grupp av väljare, som inte utgör underavdelning av ett parti, uppträder vid val. (Jfr 3 kap. 7 & regeringsformen med 5 kap. 3 & vallagen.)

Registrering som är gjord för riksdagsval gäller för de kommunala valen i hela landet. Registrering för landstingsval gäller också vid kommunfullmäktigevalen för kommuner inom det landstinget. I dag är 28 partier registrerade för riksdagsvalet varav 4 enbart för val till Europaparlamentet, 123 för kommunfullmäktigevalet och 19 för lands— tingsvalet. (Lägg märke till ökningen sedan 1978 års vallagsutredning presenterade sitt betänkande Översyn över vallagen 2, SOU 1980z45 s. 106. Siffrorna var då 11, 9 respektive 47 för de olika valen.)

Parti som fått sin beteckning registrerad skall anmäla ombud. För att erhålla skydd krävs också att ombuden anmäler kandidater. Antalet varierar beroende på vilket val registreringen avser. För riksdagsvalet krävs mellan fyra och femton personer, för landstingsvalen mellan fyra och trettio och för kommunfullmäktigevalen mellan fyra och tjugo.

När registrering väl har skett består skyddet —— förutom av det ovan nämnda administrativa valskyddet mot förväxlingsbara partibeteck- ningar av att personnamn på en valsedel skall anses obefintliga om inte valsedeln som första och andra namn tar upp en kandidat som är behörigen anmäld av partiet. Om valsedeln endast tar upp ett namn skall det vara anmält. Reglerna föreskriver inget förbud mot att nominera vem man vill. Emellertid blir verkan av att de två första namnen inte är anmälda kandidater att alla namnen på valsedeln anses obefintliga. Detta får betydelse för platsfördelningen inom ett parti. Det är genom sin verkan på mandatfördelningen man kan säga att den fria nomineringsrätten inskränks av reglerna om registrering av partibeteckningen. Att skyddet är uppbyggt på detta sätt framgår inte av 5 kap. utan av 14 kap. 5 & första stycket 3 vallagen. Någon offent- lig valförberedelse kan man inte tala om eftersom den endast vänder

sig till partier som är intresserade av att utnyttja möjligheten. Reglerna utgör däremot ingen förutsättning för att få delta i valet.

Registrerad partibeteckning skall avföras ur registret under vissa förutsättningar. För det första skall partibeteckning avregistreras när partiet begär det. Det kan givetvis finnas olika anledningar till varför ett parti vill bli avregistrerat. Ett vanligt skäl är att partiet bytt namn. För det andra skall avregistrering ske när partiet inte under två ordinarie val i följd anmält kandidater. Denna regel får väl närmast ses som en regel för att hålla registret rent från inaktuella uppgifter. Slutligen skall partibeteckningen avföras ur registret om inte ombud för partiet anmäls inom en månad efter det att registreringen av parti— beteckningen kungjorts.

Slutligen skall nämnas det efterföljande skydd som en partibeteck— ning har sedan det avregistrerats efter namnbyte. Tidigare gällde att registrering av en partibeteckning fick ske trots att förväxlingsrisk förelåg med ett tidigare registrerat partinamn. För att skydda en partibeteckning infördes det efterföljande skyddet. Nu får därför inte registrering av en ny partibeteckning ske om förväxlingsrisk föreligger förrän efter fem år från det den gamla partibeteckningen avfördes. Regeln finns i 5 kap. 3 5 första stycket 5 vallagen. Det efterföljande skyddet gäller dock endast för det fall ett parti bytt namn (SOU 1980:45 s. 113). Skyddet kan därför inte utsträckas genom en kombination av regeln om att partibeteckning skall avföras ur registret om det inte anmält kandidater vid två på varandra följande val och regeln om efterföljandeskydd.

(ii) Reglemas tillkomst

Vid flera tillfällen har frågan om registrering av partibeteckning varit aktuell. Vissa gånger har det rört sig om den större frågan om offentliga valförberedelser. Andra har mera konkret rört sig om missbruk av partibeteckning. Här skall endast en kort redogörelse lämnas för reglernas framväxt. (Den som är intresserad av en utförligare bakgrund hänvisas till bet. 19661KU44 s. 2—10 och SOU 1980:45 s. 109110. Jfr också avsnitt 3.7 och 3.11.)

Redan i förslagen till riksdagen åren 1904—1905 angående pro- portionellt valsätt till riksdagens andra kammare framfördes idén om valförberedelser. När sedan frågan avgjordes i samband med rösträtts- reformen åren 1907—1909 fanns inte några offentliga valförberedelser med i lagstiftningen. Varken de ändrade grundlagama eller 1909 års vallag upptog således några regler om registrering av partibeteckning. I stället utkristalliserades genom dessa principen om den fria nomine- ringsrätten. Några regler om registrering av partibeteckning inflöt inte heller i 1920 års vallag.

Även under tiden närmast efter ikraftträdandet av 1920 års vallag diskuterades registreringsbestämmelser. Emellertid kom inga sådana regler att införas förrän år 1935 (prop. 19351139 med smärre juste— ringar i utskottet bet. 19351KU11). Reglerna innebar att registrering kunde ske centralt för val till riksdagen. De gällde således inte för andra val än val till andra kammaren. Reglerna påminde om de som i dag gäller. För att skydd skulle erhållas räckte emellertid att det första namnet på en valsedel var anmält.

Med införandet av nu gällande vallag utökades möjligheten att registrera också partibeteckningar för de kommunala valen. Sedan vallagen trätt i kraft har skyddet för förväxlingsbara partibeteckningar ökat genom en ändring är 1974 (se prop. 1974z35, KU 1974z21, rskr. 1974zl60). Efterföljandeskyddet infördes år 1981 (prop. 1980/81:170, bet. 1980/81:KU26). Efter ytterligare vissa smärre ändringar godtog riksdagen under år 1994 ändringar i reglerna som innebar att skyddet i 14 kap. 5 & vallagen skulle utvidgas. Således infördes regler som innebar att de två första namnen på en valsedel måste vara anmälda (prop. 1993/94: 146, bet. 1993/94zKU46, rskr. 1993/94:277). Reglerna tillämpades första gången vid valet är 1994.

(iii) Reglernas tillämpning i praktiken

Reglerna om registrering har tillämpats i ett flertal fall i praxis. När det gäller registrering av partibeteckning kan följande fall nämnas. Arbetarepartiet kommunisterna—K vägrades i VPN 1977:6 registrering på grund av förväxlingsrisk med Sveriges Kommunistiska Parti. Fallet skall ses mot bakgrund av RÅ 1973 ref. 32 I där registrering tilläts med hänsyn till att Sveriges Kommunistiska Parti inte ansågs förväx— lingsbart med Vänsterpartiet kommunisterna. Lägg dock märke till den ovan omtalade ändring som skedde genom följdlagstiftningen till för— fattningsrefortnen. Det aktuella partiet kom igen med en ny ansökan under beteckningen Arbetarepartiet Konununisterna (K) i VPN 1980: 1 . Också den gången avslogs dock begäran om registrering liksom vid ytterligare två tillfällen i VPN 1981:1 och VPN 1985: 10 då varianter av beteckningen prövades. Jämför angående förväxlingsrisken också VPN 1980:11 Hälso- och Miljöpartiet där förväxlingsrisk ansågs före— ligga med Miljöpartiet samt VPN 1991 : 10 Liberala partiet där förväx- lingsrisk ansågs föreligga med beteckningen i Folkpartiet liberalerna. Valprövningsnämnden fullföljde således sin restriktiva praxis i dessa fall. I VPN 199416 ansågs däremot beteckningen Arbetarförbundet Offensiv inte vara så lik beteckningarna Arbetarepartiet—Socialdemo— kraterna, Arbetarlistan och Europeiska Arbetarpartiet—EAP att registrering inte skulle tillåtas; dock under dissens.

Vidare framkommer vid en genomgång av nämndens praxis att reglerna tillämpats på grund av inre stridigheter i olika partier. Det

har varit fråga om fall när avregistrering begärts och behörigheten att framställa sådan begäran ifrågasatts, VPN 1981z3, VPN 1983:14, VPN 1992:16. Också frågan om vem som är rätt ombud har varit föremål för avgörande från Valprövningsnämndens sida, se VPN 1979:10, VPN 198213 och VPN 1990:4.

Som synes är det inte svårt att finna fall i praxis där registrerings- reglerna prövats. Däremot är det inte lika enkelt att finna refererad praxis där man tillämpat reglerna i 14 kap. 5 & vallagen och betraktat namn på valsedel som obefintliga på grund av att de två första namnen inte är anmälda som kandidater. Såvitt känt är har inget fall refererats vare sig från Regeringsrätten eller Valprövningsnämnden. Någon undersökning om hur vanligt det är att den nämnda regeln tillämpas vid länsstyrelsernas slutliga sammanräkning har inte vidtagits av kommittén. Såvitt känt är har inte heller någon annan sådan under- sökning genomförts tidigare. Emellertid kan man utifrån de Stickprovs- förfrågningar som gjorts dra slutsatsen att det inte är alldeles ovanligt att namn anses obefintliga på grund av reglerna om skydd för partibe— teckningar och anmälda kandidater. Ett fall redovisas ovan i avsnitt 3.5.3.

(iv) Omfånget av partinamnens skydd utanför vallagens område är oklart

Förutom det valtekniska skydd som föreskrivs enligt vallagen finns också ett privaträttsligt skydd för partibeteckningar. Det privaträttsliga skyddet är splittrat. Skydd kan erhållas både för kännetecken för varor och tjänster som tillhandahålls av näringsidkare. Detta skydd kallas varumärkesskydd vilket regleras enligt varumärkeslagen (1960:644). Till detta kommer skyddet för den benärrming under vilken näringsid- karen driver sin verksamhet. Detta senare skydd kallas firmaskydd och regleras i firmalagen (1974:156). Dessa två rättsområden går i vissa situationer i varandra, t.ex. när en näringsidkares nanm också utgör varumärket för de varor eller tjänster som erbjuds (se avsnitt 4.4). Skyddet är uppbyggt på i princip samma sätt i de båda lagarna. Skydd kan uppkomma antingen genom registrering eller omfattande användning av kännetecken s.k. inarbetning. Innebörden av att känne- tecknet är skyddat är att ingen annan än innehavaren får använda ett med det skyddade kännetecknet förväxlingsbart kännetecken. Både straff och skadeståndsansvar är påföljder som är anknutna till skyddet. Den lagstiftning som i första hand är aktuell för skydd av ett partis namn är firmalagen. Med firma menas enligt 1 & firmalagen den benämning under vilken näringsidkare driver sin verksamhet. Redan här anges således att det är fråga om näringsverksamhet. Även om det begreppet inom immaterialrättslagstiftningen fått en ganska vid tolkning innebär det att lagens skydd endast tillkommer den som idkar

näring. En ideell förening, vilket partier i här avsedd mening måste vara för att kunna få sin firma registrerad, måste dessutom driva näring för att få sitt namn registrerat enligt firmalagen. Detta är inte fallet med något av de etablerade partierna. Inget av de etablerade partierna har därför sitt partinamn registerat enligt firmalagen.

När firmalagen infördes fanns i lagstiftningsärendet ett förslag om att införa ett system med registrering av ideella föreningars firma (ang. skälen till förslaget se SOU 1967:35 s. 344). Skyddet skulle vara uppbyggt på samma sätt som enligt firmalagen. Förslaget fullföljdes inte av departementschefen i förslaget till riksdagen (prop. 1974:4 5.62 f). Han menade att förslaget fick anstå till dess de praktiska svårigheterna som Patent— och registreringsverket hade att bemästra ett register för ideella föreningar var lösta. Än' 1 dag saknas möjlighet att registrera firma för ideella föreningar och därför också för partier.

Även om det lagliga skyddet inte finns har man i praxis slagit fast att ett visst skydd föreligger för ideella föreningars och stiftelsers firma (se NJA 1938 s. 232, NJA 1946 s. 767 samt NIR 1969 s. 428). Skyddet uppstår genom inarbetning av namnet. De närmare gränserna för Skyddets omfattning är på grund av den knappa rättspraxis på området inte definierat (Essén, Firmarätt s. 29 f). Det har hävdats att firrnalagens regler torde kunna tillämpas analogt (se t.ex. Bernitz m.fl., Immaterialrätt s. 157 och SOU 1994:30 s. 223).

Partiernas namn kan också komma att skyddas enligt varumärkesla- gen. Detta gäller för det fall deras tjänster bjuds ut under partinamnet i någon form av verksamhet. Det naturliga vad gäller varumärkesskyd— det är dock att det skyddar de symboler som samtliga etablerade och en del andra partier använder sig av. Varumärkesskyddet berör vi i samband med frågan om symboler på valsedlarna (se avsnitt 4.4).

3.8.2. Straffansvaret för otillbörligt verkande vid röstning prövas sällan av domstol

Det är ett allmänt intresse att valen kan genomföras under ordnade former och utan otillbörlig påverkan från något håll. Strafflagstiftning i syfte att trygga detta intresse har därför införts. Brottsbalken straffbelägger nämligen vissa former av förfaranden vid allmänna omröstningar. Det sker i 17 kap. 8 åbrottsbalken. Enligt paragrafen är det straffbart att i val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söka hindra omröstning eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligt inverka på omröstning. Om någon förfar på det sättet kan domstolen döma till böter eller fängelse i sex månader. Om brottet är grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år. Här skall också nämnas att lagen straffbelägger förfaranden som syftar

till att få kännedom om sånt som faller under rösthemligheten, se 17 kap. 9 & brottsbalken.

Av särskilt intresse för den fria nomineringsrätten är att lagen straffbelägger att någon försöker inverka på röstningen. Emellertid är det inte alla former av inverkan som straffbeläggs utan endast sådan som är otillbörlig kan straffas. Lagen länmar emellertid inga exempel på vad som kan anses vara otillbörlig påverkan utan det har lämnats till domstolarna att avgöra. I doktrin kring brottsbalken har sagts att vilseledande uppgifter som hänför sig till själva röstningen skall anses som straffbart (se Beckman m.fl. Brottsbalken II, 5. 338).

Domstolsprövning i anslutning till straffbestämrnelserna har skett endast sparsamt. Refererad praxis finns i några få fall. Vi har för att om möjligt få ett något bredare underlag till belysning av den här behandlade frågan undersökt underrättsavgöranden som har med valen att göra. Till en början kan sägas att det inte förekommer särskilt många sådana fall heller. Under den tid som vallagen varit i kraft har endast sex domar meddelats. Samtliga dessa rör 17 kap. 8 & brotts- balken. Domarna härrör från åren 1977, 1980 (jfr VPN 1980:6), 1981 och 1984. En av domarna ogillar åtalet enär åklagaren lagt ned detsamma. Totalt har 24 personer varit åtalade i dessa mål. Nio av dem har blivit helt friade medan andra har fällts för åtminstone något brott. Gärningama i samtliga fall utom ett har haft anknytning till budröstning och att reglerna kring detta inte följts. Det kvarvarande fallet rör närmast agitation och utbyte av valsedlar i anslutning till vallokal. Det är således lätt att konstatera att fallen inte har någon beröring med missbruket av den fria nomineringsrätten. (Jfr också 1978 års vallagskommittés uttalande angående brottsanmälningar efter 1976 års val SOU 1978:64 s. 7273. Där framgår att även antalet anmälningar är relativt litet.)

Ett refererat fall av intresse för de här behandlade frågorna är NJA 1965 s. 116. Fem personer stod här åtalade för otillbörligt verkande vid röstning. Två av dessa dock endast för medhjälp. Omständig- heterna i målet var följande.

Vid konununalfullmäktigevalet i Junsele kommun år 1962 hade en samling väljare gått fram under beteckningen ”Samling för kommu- nens bästa' '. I avsikt att vilseleda väljarna hade några personer — som var utbrytare från Samling för kommunens bästa bredvid de tidigare närrmda valsedlarna lagt ut valsedlar med beteckningen ”Samling för kommunens väl”. Skillnaden beträffande partibeteck- ningen var att ”bästa” bytts ut mot ”väl”. Valsedlarna var av samma typ och material som de först nämnda. Förutom partibeteckningen hade båda valsedelstyperna samma första och andra namn men därefter var namnen omkastade. Valsedlarna lades i enlighet med åtalets slutliga utformning inne i vallokalen i särskilda buntar bredvid varandra. Hovrätten konstaterade i sina av Högsta domstolen fastställ- da domskäl att utläggandet av valsedlarna med beteckningen ”Samling

för kommunens väl” var ägnad att vilseleda väljare som tänkt rösta på den andra listan på grund av förväxlingsrisken. Hovrätten fann vidare att de tilltalade, med hänsyn till valsedlarnas likhet, måste ha handlat i uppsåt att förväxling skulle ske. De inblandade dömdes därför till dagsböter.

Av domskälen inser man lätt problemet med det straffrättsliga skyddet för vilseledanden vid valen. Det som är problematiskt är att finna att ett visst förfarande skall vara otillbörligt. Som domskälen utformats i det refererade fallet synes det dock inte vara något problem med så lika valbeteckningar. Emellertid kan kravet om förväxlingsrisk bli problematiskt. Frågan är om det straffbara området sträcker sig till de fall då förväxlingsrisken inte är så uppenbar som i det refererade.

Lika problematiskt förefaller uppsåtsfrågan vara. För att straff skall kunna dömas ut krävs att någon ”söker” påverka utgången. Det antyder att det är fråga om direkt uppsåt (se Jareborg, Brotten 11, s. 165) vilket kan vara mycket svårt att bevisa. Det straffrättsliga ansvaret är därför svårtillämpat. Domskälen i det refererade av— görandet tyder dock på att det på grund av de objektiva omständig- heterna i målet, dvs. själva förfaringssättet, är lätt att avgöra frågan om uppsåt.

Hur brottsbalkens regler förhåller sig till det förfarandet där ett etablerat partis namn och det inte föreligger förväxlingsrisk används i syfte att grupper utanför partiet skall få röster genom att väljaren tar fel röstsedel är inte prövat. I just dessa situationer ställer sig dock Straffansvaret särskilt problematiskt med tanke på den fria nomineringsrätten. Enligt vår mening finns det dock skäl att instämma i 1978 års vallagkommittés uttalande (SOU 1980:45 s. 115). Kommit- tén hävdade att spridande av piratlistor i syfte att vilseleda väljarna och därigenom påverka utgången är att betrakta som otillbörligt verkande vid röstning. Enligt vår mening, vilken också på denna punkt överensstämmer med 1978 års vallagskommitté, är det däremot inte troligt att reglerna straffbelägger att någon mot sin vilja sätts upp på listan även om detta är aldrig så vilseledande för väljaren.

De slutsatser som kan dras av genomgången av de straffrättsliga reglerna är att dessa inte är tillräckliga för att komma åt samtliga de problem som aktualiseras genom den fria nomineringsrätten. Det straffrättsliga ansvaret är dessutom utformat generellt och praxis så knapphändig att gränserna inte tydligt framgår. Det är inte heller ett straffrättsligt ansvar man i första hand söker när man vill hindra missbruket av den fria nomineringsrätten. I stället är det de direkta följderna för valet och då främst mandatfördelningen man är in- tresserad av. Man vill återta ett mistat mandat eller på annat sätt slippa förlusten av röster. Vi kommer då över på frågan om upphävande av val.

3.8.3. Överklagande av val tar inte sikte på missbruk av den fria nomineringsrätten

Val till riksdagen får överklagas till en särskild av riksdagen utsedd nämnd. Denna nämnd kallas Valprövningsnämnden. Nänmden kom till år 1975 i samband med författningsreformen och övertog då valpröv- ningen från Regeringsrätten. Valet gäller enligt myndighets beslut oavsett överklagandet till dess beslut fattas av nämnden. Föreskrifter om överklagande av val finns i 3 kap. 11 & regeringsformen. Kompletterande regler finns i 15 kap. vallagen. I 15 kap. 4 & vallagen sägs att beslut varigenom Riksskatteverket eller länsstyrelsen fastställt utgången av val kan överklagas hos Valprövningsnätrmden. I och med formuleringen upprepas väljarnas möjlighet att överklaga val till riks- dagen. Dessutom framgår att även de kommunala valen kan över- klagas.

Prövningen i Valprövningsnämnden är begränsad på särskilt sätt. Normalt för svensk förvaltnings- och processrätt är att hela beslutet prövas. Det innebär att både ett besluts laglighet och dess lämplighet ställs under granskning. Vid prövning av överklagade val däremot är det i princip endast fråga om beslutens laglighet. Man kan därför inte klaga på att en riksdagsman inte är lämplig för att denne inte är tillräckligt intelligent för att inneha uppdraget. Däremot kan ett överklagande grundas på att riksdagsmannen inte uppfyller vissa i lagen föreskrivna villkor.

De s.k. valbesvärsprövningsgrundema (angående detta begrepp se Ragnemalm i FT 1981 s. 123 ff) är enligt 15 kap. 7 & vallagen följande.

Myndighet avviker från föreskriven ordning i verksamhet för förberedande eller genomförande av val eller — någon hindrar röstning, förvanskar avgivna röster eller otillbörligen verkar vid valet på något annat sätt.

Om något av de nämnda förfarandena förekommer och det med fog kan förutsättas ha inverkat på valets utgång skall valet upphävas i den omfattning som krävs och utlysa omval. Kan rättelse erhållas genom förnyad sammanräkning eller arman mindre ingripande åtgärd skall denna väljas i stället. Av redogörelsen framgår att Valprövningsnämn- den inte kan sätta in ett helt nytt beslut. Det nämnden kan förordna om är att omval skall ske eller att annan myndighet skall fatta ett nytt beslut. Det är detta som är kärnan i laglighetsprövningen; över- prövningen utmynnar i de fall ett överklagande bifalls i en kassation av det prövade beslutet. Vidare framgår att inte alla fel eller andra åtgärder leder till att valet skall rättas. För det första är det endast sådana faktiska fel som kan subsumeras in under besvärsgrunderna

som kan medföra att valet skall ändras. För det andra är det endast sådana fel som påverkar valet som skall rättas.

I dag finns besvärsgrunderna angivna direkt i vallagen. Enligt de regler som gällde före år 1981 fanns i 15 kap. 7 & vallagen en hän— visning till 17 kap. 8 & brottsbalken. Förutsättningama för att upphäva valet var alltså bl.a. att det förelåg ett brott. Sedan paragrafen ändrats (se prop. 1981/82:222, bet. 1981/82:KU37, rskr. 1981/82:384) har hänvisningen till brottsbalken tagits bort. Att hänvisningen försvunnit innebär dock endast att de subjektiva förutsättningarna inte behöver utredas vid prövning av valet. De objektiva förutsättningarna som t.ex. otillbörlig påverkan finns nu i stället upptagna direkt i vallagen. Om ett visst förfarande skall anses otillbörligt skall bedömas enligt samma principer som straffstadgandet utkristalliserat (se Ds Ju 1982:1 s. 89).

Den besvärsgrund som främst är att beakta vid frågor kring den fria nomineringsrätten är den som nämner att ”annan otillbörligt verkar vid röstningen” '. Både Regeringsrätten och Valprövningsnämnden har i sin verksamhet några gånger diskuterat huruvida otillbörligt för- farande förelegat vid olika val. Dock har, såvitt känt är, aldrig uttryckligen prövats om otillbörlig påverkan skett genom utnyttjande av den fria nomineringsrätten. Ett fall där frågan berörts är VPN 199218. En utbrytargrupp från ett .moderparti, Medborgarpartiet i Lerums kommun, hade tagit moderpartiets beteckning och ställt upp i val och därvid erhållit mandat i kommunfullmäktige. Valprövnings— nämnden fann att förfarandet varken utgjorde aWikelse från före- skriven ordning, förvanskande av avgivna röster eller otillbörligt verkande vid röstning och lämnade därför besvären utan bifall. Fallet belyser hur den fria nomineringsrätten verkar vid partisplittringar. I viss män kan detta jämställas med spränglistor. Något otillbörligt kan inte sägas innefattas i sådana förfaranden.

På grund av den brist på praxis som föreligger, är det mycket svårt att uttala sig om hur en prövning av t.ex. piratlistor skulle utfalla. Emellertid förefaller det som högst osannolikt att ett förfarande som ligger helt i linje med den fria nomineringsrätten skulle kunna vara otillbörligt. (Jfr VPN 1985z22 där det gjordes invändning om kartellbildning, som måste sägas vara en tillämpning av den fria nomineringsrätten, där Valprövningsnämnden inte fann skäl att under- känna valsedlarna.)

3.8.4. Anmälan enligt 6 kap. 7 a & vallagen från ovillig kandidat

Reglerna i 6 kap. 7 a & vallagen kan kanske inte direkt påverka möjligheterna att missbruka den fria nomineringsrätten. Reglerna tar nämligen inte sikte på att förhindra missbruket. I stället lämnas en

möjlighet för den ovillige kandidaten att markera sitt missnöje med att namnet använts. Reglerna presenteras dock här eftersom de mera direkt påverkar möjligheterna till missbruk genom vilseledande om kandidatens politiska hemvist.

Reglerna infördes år 1988 efter förslag av Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6 s. 153154). Kommittén diskuterade olika möjligheter för att komma till rätta med missbruket att låna nanm av ovilliga kandidater. Kommittén avfärdade möjligheten om att helt reglera valsedelsbeställningama och distribuera valsedlar endast för det fall medgivande från samtliga kandidater fanns. Ett annat alternativ som avfärdades var att vid röstsammanräkningen bortse från den ovillige kandidatens namn. Kommittén stannade slutligen för att den lämpligas- te lösningen var att låta den ovillige kandidaten anmäla att hon eller han inte samtyckt till att förekomma på vissa valsedlar. På så sätt offentliggörs den ovilliges inställning. Förslaget gick genom lagstift- ningsapparaten utan gensaga (prop. 1987/88:22, bet. 1987/88zKU32, rskr. 1987/88:182, SFS 1988:161).

Den utformning som reglerna fått innebär inte något särskilt skydd för den enskildes integritet. De ger emellertid den enskilde möjlighet att reagera. Enligt vad Personvalskommittén uppgav (SOU 1993:21 s. 80) användes förfarandet endast i ett fåtal fall vid valet är 1991. Som redogörs för i avsnitt 3.5.6 användes inte heller vid 1994 års val möjligheten att anmäla att man inte samtyckt till viss nominering i någon större omfattning.

3.9. Regler som påverkar den fria nomineringsrätten

3 .9. 1 Partibegreppet

Det kan tyckas trivialt att behöva gå in på en redogörelse av vad som menas med ordet parti. För dagens människor är partisystemet som företeelse något fullt naturligt. I dagligt tal syftar ordet parti ofta på en aktiv grupp av människor, gärna sammanslutna i en fast organisa- tion, som arbetar mot ett visst politiskt mål. I många fall kan en sådan allmänt hållen beskrivning också anses tillräcklig för att alla skall förstå vad det handlar om. Tyvärr är läget dock inte så okomplicerat som man i förstone kan få intryck av.

De politiska partierna är av största betydelse för den svenska folkstyrelsen. De har, till skillnad mot fraktioner och övriga organisa- tioner, till permanent uppgift att verka i den politiska beslutsprocessen över hela det politiska fältet. Det är också genom de politiska partierna som kandidater till förtroendeuppdragen rekryteras. Trots den stora betydelse partierna har finns ytterst sporadisk reglering av

partiernas verksamhet. Partiernas interna verksamhet är i princip helt oreglerad (se SOU 1987:6 s. 121).

Partierna som företeelser är inte någon nymodighet. Redan under frihetstiden uppträdde de s.k. hatt- och mösspartierna vid ständernas riksdag. Senare under 1800—talet förekom också fraktions— eller partibildningar inom riksdagen. De tidiga fraktionsbildningarna skiljer sig väsentligt från dagens partier genom den lösliga sammansättningen och att de endast förekom i riksdagen. Det moderna partiväsendet är således av senare datum. I stort sett kan det moderna partiväsendets framväxt dateras till tiden runt senaste sekelskiftet.

Mot den bakgrunden kan det tyckas märkligt att partibegreppet inte är särskilt enhetligt definierat vare sig inom den statsvetenskapliga litteraturen eller genom lagstiftning. Inom den statsvetenskapliga forskningen har man lanserat många förslag till definitioner (jfr Sartoris hänvisningar till andra författare inom den statsvetenskapliga sfären s. 56—57). Det har rört allt från detaljerade och omfattande uppräkningar av egenskaper till ett minimum av sådana förutsättningar som skall finnas för att en organisation skall betraktas som ett parti.

Själva ordet ”parti” kommer från det latinska verbet för ”dela”. Partierna skulle alltså vara en del. Helheten utgör då samhället som sådant och delen utgör då en grupp som står mot andra delar av samhället. Att partier bildas har sin grund i att konflikter föreligger i samhället. Genom partierna kan motsättningarna utkristalliseras till åsikter och människor ansluta sig till de åsikter de önskar. På så sätt utgör partierna kanaler för de åsikter som kan finnas inom samhället. Denna beskrivning är inte ovanlig när det gäller att beskriva partier och behovet av dessa i det moderna samhällsbyggandet (se t.ex. Birgersson & Westerståhl, s. 40—41 och Sartori, s. 24—29).

(i) Allmänt om definitioner och begrepp

De svårigheter som föreligger vid användandet av partibegreppet tycks till viss del hänga samman med sättet att hantera just ordet begrepp. Det ordet har varit föremål för överväganden inom språkvetenskapen och då främst inom semantiken. Med ordet begrepp avses en be- stämning eller ett komplex av bestämningar som utmärker en klass av föremål. Som beskrivningen antyder kan termen brytas ned i två delar. Den ena avser begreppets innehåll (intention). Det är här fråga om kännetecken eller bestämningar hos det beskrivna föremålet. Mot dessa svarar en verklighet — faktisk eller ideell —— som motsvarar de angivna kännetecknen. Denna verklighet utgör begreppets omfång (extension). Omfånget är således allt som svarar mot den bestäm- ningen som ges av innehållet.

Ett begrepps innehåll kan genom begreppsanalys klarläggas. Genom analysen anges de kännetecken som ingår i begreppets innehåll.

Förenklat uttryckt kan de bestämningar som begreppets innehåll ger sägas vara en form av definition. Genom definitionen är emellertid begreppets otnfång inte klarlagt. För att omfånget skall kunna anges måste en jämförelse med verkligheten göras. Dessa två delar av termen begrepp måste beaktas för att partibegreppet skall bli be— gripligt. Partier kan se väldigt olika ut vad gäller mål, ideologi, medlemskap och organisation (Bäck & Möller, s. 18). Det är det som måste beaktas då man använder partibegreppet.

Inom statsvetenskapen kan möjligen hävdas att definitionen av partier inte är alldeles nödvändig, i vart fall inte om man begränsar sina krafter på att undersöka partier inom de valda församlingarna. Däremot framstår det som viktigt att termen ”parti” inom lagstift—

1 ningen ges en enhetlig och klar innebörd. Inom lagstiftningen är det

( främst problemet med de olika organisatoriska uppbyggnaderna av ( partierna som gjort det svårt att fånga partierna i en definition. 1 Begrepp som mål, ideologi etc. har den svenska lagstiftaren inte tagit särskild hänsyn till.

(ii) Dagens partidefinition bildar utgångspunkt för mandatfördelningen

I regeringsformen definieras partibegreppet i 3 kap. 7 & första stycket andra meningen. Stadgandet lyder: ”Med parti avses varje samman- slutning eller grupp av väljare, som uppträder i val under särskild beteckning.” Genom sin placering bland reglerna om mandatför— delning i 3 kap. regeringsformen samt av stadgandets egen lydelse framgår att det är fråga om en s.k. elektoral definition. Det innebär att partierna enligt regeringsformen existerar endast i samband med valen. En sådan tolkning framstår som något märklig med hänsyn till vad som ovan sagts om partiernas funktion i det politiska systemet. Folkstyrelsekomrnittén pekade i sitt betänkande Folkstyrelsens villkor (SOU 1987:6 s. 122) på en annan tvetydighet i stadgandet. Att ”uppträda” i val kan innebära dels att en grupp väljare deltar i valkampanjer, dels att gruppen får röster vid själva valet. Tvetydig- heten kan möjligen härledas tillbaka på problemet med olika partiorga— nisationer. Med tanke på att definitionen är en del av mandatför- delningsreglerna är den senare innebörden mest i linje med en systematisk tolkning av reglerna.

Det säger sig självt att definitionen inte är en fullständig beskrivning av verkligheten. Emellertid följer av vad som ovan sagts om termen begrepp att en definition inte är en beskrivning av verkligheten. Den anger endast vilka kännetecken som måste föreligga för att en företeelse skall kunna åsättas t.ex. epitetet parti. Att ett parti kan vara något mer än vad begreppets innehåll anger kan därför sägas vara helt naturligt (jfr SOU 1987:6 s. 124). Därför kan och är partierna i högsta

grad aktiva också mellan valen som opinionsbildare och länk mellan väljare och valda utan att det uppstår konflikt med lagtexten.

(iii) Redan innan partidefinitionen lagfästes fördelades mandaten på partier

Ovan har påpekats att partidefinitionen utgör en del av mandatför- delningsreglerna. En fråga som inställer sig, och som vid diskussio- nerna kring partibegreppet kommit i skymundan, är om det inte gick att fördela mandaten innan partidefinitionen infördes i lagstiftningen. Svaret är givetvis att det tidigare fanns en laganvisning med tillhöran- de praxis som utsade hur mandatfördelningen skulle gå till. Redan under 1909 års vallagstiftning framkom vissa olägenheter med att systemet visade en tendens att gynna de större partierna. Denna tendens ledde till att dåtidens partier gick samman i valsarnverkan. Partierna förenade sig därvid under sarmna partibeteckning. Genom reformer åren 1924 och 1926 genomfördes både för riksdags- och kommunalvalen ett system med kartell-, parti- och fraktionsbe- teckningar. Systemet, som avskaffades förstår 1952, innebar att olika partiorganisationer kunde gå samman i olika karteller för att utnyttja systemet och på så sätt motverka proportionalitetsavvikelserna (se vidare SOU 1951:58 s. 28 f).

Mandatfördelningen skedde under denna tid genom att man fördelade mandaten på olika grupper. Dessa delades in i A-, B-, eller C-grupper beroende på hur många väljarbeteckningar som fanns på valsedeln. Uttrycken ”kartell” och ”fraktion” fanns i den före år 1975 gällande kommunala vallagen. Däremot fanns endast beteck- ningen kartell i 1920 års vallag. Vid platsfördelningen mellan partierna användes för förstakamrnarvalen benämningen partier samt för andrakammarvalen och kommunala val beteckningen A-grupp. Denna sista grupp utgjorde alltså det största som mandatfördelningen skulle ske efter. Under den gruppen kunde partibeteckningar förekomma för skilda partier men mandaten lades ut som om det vore en enhet. (För en utförligare redogörelse se Sundberg, Valrätt, s. 82—94.)

Av den kortfattade redogörelsen av tidigare gällande förhållanden, då ingen pattidefinition famis, framgår att mandatfördelningen ändå har skett enligt samma principer som i dag. Mandaten har lagts ut på vissa grupper som gått till val under samma beteckning. För mandat- fördelningen har därför sedan lång tid ett partibegrepp som motsvarar dagens definition använts.

(iv) Nuvarande definition kommer från vallagens regler om registrering av partibeteckning

Definitioner av partibegreppet har funnits tidigare i den svenska vallagstiftningen. Frarnväxten av definitionen i regeringsformen går över annan vallagstiftning. Den första definitionen infördes nämligen i 1920 års vallag. Efter ett förslag från regeringen (prop. 1935zl39) infördes ett system med registrering till skydd för partibeteckningen (se avsnitt 3.8.1). Genom att partierna gavs möjlighet att skydda sin partibeteckning framstod det som naturligt att ange vad och vem som kunde få skydd. På så sätt inflöt i 54 5 I av 1920 års vallag en definition av partibegreppet som löd: ”Förening med politiskt syfte, som icke utgör underavdelning av sådan förening och som har minst ettusen vid val till riksdagens andra kammare röstberättigade med- lemmar,...” Som synes är denna definition snävare än den som grundlagen i dag ger. Man talar om visst minsta antal medlermnar vilket leder tankarna till en väl sammanhållen grupp (jfr bet. 1966:KU44 s. 4 f). Det har med all rätt ifrågasatts om Stadgandet i 1920 års vallag var tjänligt som definition av partibegreppet (Malm- gren, Sveriges grundlagar, 11 uppl., s. 151—152 i not 1). Regeln i lagen om val till riksdagen får i stället ses som en teknisk regel till bruk för registreringsreglema.

Vid den partiella författningsreformen åren 1968—1969 var det dags att grundlagsfästa partidefinitionen. Grundlagberedningen hade i sitt betänkande Partiell författningsreform (SOU 1967:26, 15 5 jfr med s. 199 och 220) kvar definitionen i 1920 års vallag. I den av regeringen framlagda propositionen i frågan hade dock lagtexten ändrats och definitionen lyfts fram. Enligt vad departementschefen uttalade i samband med stadgandets tillkomst (prop. 1968:27 s. 127) var definitionen i 1920 års vallag för snäv. Det berodde på att definitionen var avpassad efter registreringsreglema. I det samman- hang som definitionen fick i riksdagsordningen var det tvunget att ha en vidare definition.

Lagtexten utformades efter detta och varje sammanslutning som uppträder vid val skulle betraktas som ett parti vid röstsarnman— räkningen och mandatfördelningen. Definitionen infördes i 16 5 av 1866 års riksdagsordning. Definitionen hade samma sakliga innehåll som dagens grundlagsstadgande om vad ett parti är (se SOU 1987:6 s. 122). Genom att bestämningen av partibegreppet infördes i riksdagsordningen blev den som fanns i 1920 års vallag överflödig. Regleringen om partier i vallagen rörde därför efter den partiella författningsreformen endast förutsättningarna för registrering av partibeteckning.

Den totala revisionen av grundlagama som genomfördes i början av 1970-talet medförde att reglerna om mandatfördelning, med den däri ingående partidefinitionen, vid riksdagsval i riksdagsordningen fördes

till 3 kap. regeringsformen. Vallagen ersatte 1920 års vallag. Den nu gällande vallagen har ingen bestämning av begreppet parti. Den reglering om skydd för partibeteckning som infördes i 1920 års vallag har dock flutit över till den nu gällande vallagen. Ett parti kan som tidigare påpekats (avsnitt 3.8.1) inför ett val registrera sin partibeteck- ning och anmäla kandidater. En förutsättning härför är dock att partiet kan uppvisa ett visst minsta medlemsantal, olika för de skilda valen. Det är dock inte fråga om en definition av partibegreppet utan endast förutsättningar för att erhålla registrering.

Även på andra ställen i vallagen används partibegreppet som utgångspunkt. Ett exempel på detta är reglerna om utläggning i vallokal av partimarkerade valsedlar i 6 kap. 9 5 första stycket 1 vallagen. Där framgår att väljarna för varje val skall ha tillgång till partimarkerade valsedlar (se angående detta avsnitt 4.2.3) för varje parti som vid något av de två senaste riksdagsvalen fått mer än en procent av giltiga röster i landet. Också här framstår reglerna som dubbla. Utgångspunkten är regeringsformens partibegrepp. Sedan tilläggs förutsättningen med en procent av rösterna i landet. På grund av dubbelheten i reglerna kan vissa problem uppstå om partiet ombildas, delas eller samverkar med annat parti.

(v) Vallagstiftningen använder inte skilda partibegrepp men syftar på olika företeelser

Termen ”parti” förekommer således både i regeringsformen och på skilda ställen i vallagen. Eftersom reglerna utformats olika inställer sig frågan om lagarna arbetar med skilda partibegrepp. Folkstyrelsekom- mittén avfärdade dock den tanken (SOU 1987:6 s. 123). Kommittén menade i stället att regeringsformen arbetar med ett partibegrepp medan vallagen arbetar med två; ett som överensstämmer med regeringsformens definition och ett odefinierat som förutsätter att partiet utgör en organiserad sammanslutning.

Den slutsatsen är dock inte helt invändningsfri enligt vårt synsätt. Är det helt enkelt inte så att den ovan nämnda tudelningen av termen begrepp i innehåll och omfång inte beaktats tillräckligt. Under begreppets innehåll anges vissa egenskaper som utmärker begreppet. Regeringsformen anger mycket kort vad som utmärker ett parti. Att sedan mängden av de sammanslutningar som faller in under den definitionen varierar är helt följdriktigt.

Partibegreppet måste därför vara detsamma i båda lagarna vad gäller innehåll. Omfånget, dvs. antalet typer av partier som kan falla in under innehållet, är däremot nästan oändligt. Att man i vallagen skjutit in ytterligare villkor för att ett ”parti” skall få registrera sin partibeteckning eller utläggning av valsedlar medför inte att det är fråga om två partibegrepp. Det innebär endast att man har en speciell

typ av organisation för ögonen vid tillämpningen av de nämnda reglerna.

För regeringsformens del kan sägas att definitionen av parti inrymmer flera olika typer av sammanslutningar. Den typen som i första hand faller en i tanken är den organisationslösa rörelsen som under valet lägger sin röst på samma beteckning. Det är en spontan uppslutning på valdagen utan organisation eller valkampanj. Alla partier som tagit plats i den svenska riksdagen i modern tid har varit av motsatt typ. Det har varit fråga om fasta organisationer, s.k. juridiska personer. En tredje typ av sammanslutning är den som uppstår vid samverkan mellan två fasta partiorganisationer utan att samarbetet knyts till någon fast organisation.

(vi) Partibegrepp gäller också för de kommunala valen

Ovan har talats om partidefinitioner i vallagstiftningen och då främst förhållandet mellan regeringsformen och vallagen. Regeringsforrnens 3 kap. avser enligt rubriken endast riksdagen. Även av reglerna i kapitlet framgår att det är riksdagsvalet som åsyftas (jfr vad som sägs i avsnitt 2.1.2). Trots denna begränsning råder det ingen tvekan om att partidefinitionen också gäller för de kommunala valen. Mandatför- delningsreglerna i vallagen utgår således också vid de kommunala valen från de partier som kan tänkas uppträda enligt definitionen i regeringsformen. Registrering av partibeteckning sker enligt de därför bestämda reglerna i vallagen också på kommunal nivå.

(vii) Partibegreppet i annan lagstiftning

Det finns ett partibegrepp också i riksdagsordningen (1974:153 omtryckt 1992z43). Där används termen partigrupp. Som termen antyder avses endast riksdagsparti (se 1 kap. 7 & riksdagsordningen).

Annan lagstiftning där partibegreppet behandlas är den om partistöd. Partistöd utgår både statligt och kommunalt. Tidigare fanns reglerna i två lagar; en för kommunalt partistöd och en för statligt partistöd. Numera har de kommunala reglerna förts över till kommunallagen (19911900). Det statliga partistödet regleras alltjämt i lagen (1972:625) om statligt stöd till de politiska partierna.

Enligt reglerna om kommunalt partistöd i 2 kap. 9 & första stycket kommunallagen sägs att kommuner eller landsting får lämna bidrag till politiska partier som är representerade i fullmäktige under den tid som beslutet avser. I förarbetena till reglerna (prop. 1969:126 s. 21) diskuterades partibegreppet. Departementschefen hänvisade till den definition som fanns i grundlagama. Han tillade dock att för det fall ett parti inte var att betrakta som en juridisk person så kunde inte

bidrag utgå. Ett parti är enligt fast praxis att betrakta som en juridisk person när det antagit stadgar och utsett styrelse. Det är då en s.k. ideell förening. Partiet kan då förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter vilket inom juridiska sammanhang är ett krav för att kunna vidta en rättshandling vilket mottagande av pengar är. Departe- mentschefen sade vidare att för det fall två partier samverkar vid val utan att en särskild juridisk person bildades skulle stödet fördelas till varje samverkande parti för sig.

Det statliga stödet utgår till politiskt parti som deltagit i val till riksdagen. I förarbetena till lagen om statligt partistöd återkom uttalandet om att bedömningen av vad som är att anse som parti skulle vara definitionen i grundlagen. Dessutom upprepades att partiet måste vara en juridisk person för att erhålla statligt stöd (prop. 1972:126 5. 8). Beträffande frågan om valsamverkan hänvisades till utredningen som låg till grund för förslaget. 1971 års partistödutredning (SOU 1972:62 s. 54) hade beträffande valsamverkan uttalat att partistöd för samverkande partier utgick i förhållande till antalet mandat partiet erhållit. För det fall ett parti skulle splittras fick stödet fördelas som om de nya partierna samverkat. (Beträffande det senare synes praxis ha tagit en annan väg, se RÅ 1976 ref. 90 och RÅ 1978 2:10.)

Uttalandena ovan visar på ytterligare aspekter på partibegreppet. Vi ser att begreppet innefattar också sådana fasta organisationer som är juridiska personer. Det är alltså ytterligare en insnävning av partibe- greppet som gjorts i partistödslagstiftningen i förhållande både till- regeringsforrnen och till vallagens bestämmelser där partibegreppet berörs.

(viii) Några särskilda tillämpningar av partibegreppet

Den nämnda uppbyggnaden av reglerna kan ge tillämpningsproblem. Ett sådant är när två partiorganisationer går samman under gemensam beteckning. Sammanslutningen skall betraktas som ett parti i grund- lagens mening vid mandatfördelningen. (Petrén & Ragnemalm, Sveriges grundlagar, s. 103. Jfr också VPN 1985z22 angående sådant samarbete vid 1985 års val.) Detta gäller också mandatfördelnings— reglema i vallagen där det talas om parti. Problem uppstår främst om ett av de samverkande partierna inte självständigt erhåller fyra procent av rösterna. Partiet kringgår då, genom samverkan, småpartispärrar som finns i valsystemet. Om samverkan sker genom att de två organisationerna går samman i en juridisk person betraktas de samverkande som ett parti också beträffande partistöd. Om samverkan däremot inte sker genom en juridisk person utan varje samverkande parti har kvar sin egen rättssubjektivitet betraktas de samverkande som två partier i partistödssammanhang men fortfarande som ett parti vid mandatfördelningen (ang. partistöd se strax ovan). Hur de sam-

verkande organisationerna skall betraktas i registreringssammanhang avgörs av hur samarbetet är organiserat och hur ansökan om registre- ring utforrnas. Utläggning av valsedlar sker för de samverkande så att valsedlar läggs ut för varje organisation för sig under förutsättning att de fått en procent av rösterna vid något av de två föregående valen (se VPN 1985:12). Däremot läggs inga valsedlar ut som markerats med den nya partibeteckningen. Om samverkan pågår över två val men sedan avbryts kommer inga valsedlar att läggas ut för de samverkande organisationerna. Partimarkerade valsedlar med den samverkande beteckningen kommer dock att läggas ut trots att samarbetet upphört.

I detta sammanhang skall också några av de fall av utnyttjande av den fria nomineringsrätten beröras och ställas i relation till partibe- greppet. Den första är sär- eller spränglistan (se avsnitt 3.4.1). Vid mandatfördelningen tillfaller givetvis spränglistans röster det parti som

5 valsedelns partibeteckning utvisar. Spränglistan kan alltså inte påverka mandatfördelningen mellan partierna utan endast när mandaten besätts med namn inom partiet. Spränglistan påverkar heller inte partistödsut- betalningen (se Kaijser, Kommunallagama 11, s. 565—566). Fraktio- nen bakom spränglistan utgör ju ingen egen organisation med styrelse och stadgar. Stödet går därför till partiet inte fraktionen.

Piratlistan verkar i detta sammanhang på samma sätt som sär- eller spränglistan både i mandatfördelnings- och partistödshänseende. Emellertid kan här en person som inte tillhör partiet bli invald i den valda församlingen. Detta följer av reglerna för fördelning av mandat inom partierna. En sådan person kan inte åberopa någon självständig rätt till partistödet för det mandat som besatts. Detta gäller även om någon annan självständig partiorganisation än den ledamoten blev invald för står bakom den invalde (jfr RÅ 1981 Ab 351). Detta får betydelse också för det fall en enskild ledamot går ur det parti han eller hon blivit invald för. Det är således inte helt obetydliga svårig- heter som kan uppstå vid tillämpningen av de regler som berör partibegreppet. Rättstillämpningen har alltså att kämpa med dessa frågor som inte kan sägas vara lösta vid lagstiftningsproceduren. (Jfr SOU 1972:62 s. 54 som tar upp en del fall angående partistöd men överlämnar den närmare regleringen till rättstillämpningen.)

(ix) Avslutande synpunkter på partibegreppet

Partibegreppet har alltså i vallagstiftningen fått en vid definition. Definitionen bygger på äldre praxis beträffande mandatfördelning. Den fria nomineringsrätten bygger på en möjlighet att fritt nominera. Nomineringen gäller i första hand nomineringen av kandidater men kan också sägas hänga samman med vilket parti en kandidat nomineras för. Partibegreppet medverkar således till att upprätthålla den frihet som väljaren har att utforma sin valsedel. Den huvudsakliga poängen

med det nuvarande partibegreppet är dock att fördela mandat. Det är utifrån den synvinkel som definitionen av vad ett parti är gjorts.

3.9.2. Valsedelns utformning och sammanräknings— förfarandet

Den fria nomineringsrätten är i högsta grad beroende av reglerna för . valsedelns utformning. Om förfaranden som strykningar och tillskrivna ? namn gör valsedeln ogiltig är det knappast riktigt att tala om någon fri nomineringsrätt. I den svenska vallagstiftningen finns emellertid få bestämmelser om kassation av valsedeln. Det är bl.a. detta som formar den fria nomineringsrätten. Däremot finns regler som innebär att man skall bortse från namnen vid sammanräkningen för det fall strykningar av namn eller tillskrivning av nanm gjorts på fel sätt. Också sådana regler medför att den fria nomineringsrätten kan betraktas som inskränkt. Nomineringen måste följa vissa givna ramar.

Valsedelns utformning behandlar vi närmare i samband med behandling av frågan om symboler på valsedlarna. Vi hänvisar här till

l avsnitt 4.2. ?

3.9.3. Personvalsinslaget

Den möjlighet till särskild personröstning som tillämpades på försök i vissa kommuner vid 1994 års val samt vid Europaparlamentsvalet år 1995 och som planeras till samtliga allmänna nationella val är 1998 har ingen speciell inverkan på den fria nomineringrätten. De väljare som inte vill personrösta har möjlighet att avstå. Personvalet är således frivilligt. Oavsett om möjligheten till särskild personröstning används eller ej står det således väljaren fritt att stryka eller skriva till nya namn i den omfattningen som gäller i dag.

Såsom personvalet utformats vid de val där det tillämpats har det snarast varit fråga om en ändrad ordning för fördelning av mandaten inom ett parti. I övrigt har reglerna inte påverkats.

Förhållandet mellan missbruk av den fria nomineringsrätten och ? personvalet kan också diskuteras utifrån synpunkten huruvida person— 1 valet inbjuder till eller avvärjer missbruk av den fria nominerings- rätten. Personvalskommittén behandlade frågan (SOU 1993:21 s. 84). %, Kommittén menade att förslaget till personval troligen minskade intresset för missbruk av nomineringsrätten. I ett valsystem där ,, personvalet består i att markera en viss kandidat som i sin tur ' påverkar kandidaturvalet, kommer intresset för att gå fram med en lista i hopp att vilseleda väljarna att minska enligt kommittén. Det krävs nämligen i det systemet inte bara att väljaren vilseleds att ta

”fel” lista utan dessutom att de förmås att kryssa för den felaktiga kandidaten.

Häremot kan hävdas att samlade aktioner för att en viss person skall bli vald kan vidtas för att en person utan anknytning till det parti som partibeteckningen på en piratlista utvisar skall bli vald. Emellertid kan ifrågasättas om sådana aktioner att markera visst namn kan betraktas som missbruk. Det är ju till stor del det som en mer personvalsin- riktad valkampanj syftar till. Det vilseledande, dvs. själva missbruket, består i stället i att man utnyttjar annat partis namn för att uppnå målet att erhålla en plats.

3.9.4. Föreningsfriheten

Som en grundläggade fri- och rättighet gäller enligt 2 kap. 1 5 i regeringsformen att varje medborgare, gentemot det allmänna, är tillförsäkrad föreningsfrihet innebärande en frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Mot denna positiva frihet svarar en negativ. En frihet från att vara tvingad att samman- sluta sig bl.a. politiskt. Det är denna föreningsfrihet som de politiska partierna bygger mycket av sitt arbete på. Det är också den som ligger bakom frånvaron av regler för partiernas inre arbete.

Den positiva föreningsfriheten kan nämligen begränsas endast genom lag och i speciella fall, vilka framgår av 12 och 14 åå nämnda kapitel. För det första kan begränsningar göras endast för att till- godose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Dessutom föreskrivs ett kvalificerat förfarande vid beslut av lag i begränsningssyfte. Föreningsfriheten får utöver dessa allmänna krav på begränsningsmöjligheterna endast inskränkas för vissa ändamål. Dessa ändamål framgår av nämnda kapitels 14 å andra stycke. Där sägs att begränsning får ske endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung. I dag finns endast två inskränkningar i lag. Dessa är straffstadgandet mot olovlig kårverksamhet i 18 kap. 4 & brottsbalken samt lagen (1947: 164) om förbud mot politiska uniformer.

Skyddet för föreningsfriheten får betydelse för den fria nominerings— rätten ur ett visst perspektiv. Den nominering som i dag förekommer inom partiernas ramar är i princip oreglerad. Skulle viss reglering komma i fråga får den inte innebära att det allmänna får insyn i nomineringsprocessen. Om så blir fallet kränker den ”nämligen det grundlagsskyddade föreningsskyddet (se SOU 1972:15 s. 86). Att utforma privaträttsliga regler för nomineringsförfarandet ter sig inte heller helt lätt. Under alla förhållanden skulle det leda långt utanför

ramen för vårat uppdrag. Vi diskuterar i betänkandet därför inga förslag som reglerar partiernas nomineringar.

3.10. Nomineringsrätten i några utländska valordningar

Det är möjligt att värdet av beskrivningar av utländsk rätt kan ifrågasättas i sådana här sammanhang. Det är emellertid lättare att mot L bakgrund av annan reglering diskutera det egna valsystemet. Emeller- tid kan det vara vanskligt att bryta ut en del av andra länders valsy- stem och enbart studera denna. Detta gäller särskilt den fria nomine- ringsrätten eftersom den i Sverige är en funktion av frånvaron av flera olika regler. Vi har därför funnit att en antydan om andra länders valordningar i detta avseende är av intresse som bakgrund till hur de har löst rätten att nominera kandidater.

Rent allmänt är det lätt att beskriva den fria nomineringsrätten i andra länder. I samtliga andra länders valsystem som undersökts finns ] någon form av offentlig kandidatur vilket innebär att fri nominerings— ,. rätt i princip är utesluten. Något missbruk av nomineringsrätten i här 1 behandlat avseende kan därför inte förekomma. [

3101. Tidigare redogörelser för utländsk rätt

Flera allmänna översikter över andra länders valsystem föreligger i offentligt tryck. En del berör dock inte särskilt nomineringsrätten. , Andra är något föråldrade. En gammal men ändå utförlig redogörelse finns i 1902 års proportionsvalskonunitterades betänkande från år 1903, bilaga II. Redogörelsen, som utarbetades av Carl Berg, behandlar endast riksförsamlingar.

Också 1919 års proportionsvalssakkunniga hade i sitt år 1921 framlagda betänkande en redogörelse för utländsk valrätt. Redogörel- sen (se bilaga 2 till betänkandet), som utarbetades av J.E. Nilsson, behandlar de proportionella valen i vissa europeiska länder. Senare kompletterades den redogörelsen i en proposition angående utjäm- ningsförfarande vid val till riksdagen (prop. 1932:194, bilaga B).

I SOU 1930:5 lämnas en redogörelse för officiella valförberedelser i vissa europeiska länder. Förslaget syftade till att införa sådana i Sverige varför en redogörelse för andra länder länmades.

En senare beskrivning utgör Författningsutredningens betänkande Organisationer — Beslutsteknik — Valsystem (SOU 1961:21). Lars Sköld utarbetade i betänkandet en översikt över valsättet i vissa frärn- mande länder samt vissa frågor med anknytning till nomineringsrätten ,

i det norska stortingsvalet. Översikten behandlar särskilt kandidat- nominering i de behandlade länderna.

Vissa frågor sammanhängande med valdagen behandlades av 1965 års valtekniska utredning i betänkandet Gemensam valdag (SOU 1965:74). Även stadganden med anknytning till nomineringsrätten berörs.

Personvals- och valkretsutredningens betänkande Personval och valkretsindelning (SOU l977:94) innehåller en redogörelse för frärn- mande rätt. Redogörelsen koncentrerar sig kring personvalsfrågor.

Folkstyrelsekommittén hade till uppgift att belysa andra system för att finna uppslag till lösningar på vissa frågor med anknytning till valsystemet. Kommittén redovisade sitt arbete beträffande andra länders valsystem i en rapport författad av numera expeditionschefen Magnus Isberg (Ds Ju 1986: 1). Översikten spänner över många frågor dock inte direkt nomineringsrätten i andra länder.

Personvalskommittén lämnade också vissa uppgifter om andra länders valsystem i sitt betänkande Ökat personval (SOU 1993:21). Uppgifterna rör dock i första hand personval i andra länder.

Den senaste redogörelsen för utländska valsystem är publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift. Den har publicerats i årgång 97, år 1994, av tidskriften. Bidragen i tidskriften bygger på ett seminarium på temat ”Valsystem i komparativ belysning”. De länder som behandlas är Danmark, Norge, Finland, Frankrike, Belgien, Tyskland och Storbritannien

Här skall inte göras någon djupare beskrivning av valsystemen i andra länder. Vi kommer att redovisa hur nomineringsrätten ser ut i vissa andra länder. Andra delar av valsystemen redovisas endast översiktligt eller inte alls beroende på dess förhållande till nomine- ringsrätten. Den intresserade hänvisas för en utförligare presentation till den anförda litteraturen. Dessutom kan hänvisas till Halvarson & Demker, Statsskicket i elva länder, för en allmän författningsbakgrund i vissa länder.

3.10.2 Belgien

Som första land i Europa infördes proportionella val i Belgien är 1894. Det är därför naturligt att det belgiska valsystemet fått stå förebild för andra proportionella valsystem. I Sverige har det belgiska valsystemet främst uppmärksammats utifrån personvalssynpunkter. I Belgien är valreglema uppdelade mellan grundlagen, la Constitution, och vallagama vilka är Code électoral, loi organique des élections provinciales (LEP) och loi électoral communale (LEC).

Belgiens parlament är uppdelat i två kamrar. Enligt article 47 la Constitution utses samtliga ledamöter i det belgiska representanthuset, Chambre des Représentants, genom direkta val. Senaten väljs både

genom direkta och indirekta val. Vid de direkta valen används samma regler som för val till representanthuset. Antalet ledamöter i Chambre des Représentants är 212 enligt article 49 la Constitution. Senatens ledamöter utses genom ett komplicerat förfarande. I article 54 la Constitution anges att hälften av antalet deputerade i representanthuset, dvs. 106 senatorer skall utses genom direkta val. Ytterligare 52 senatorer utses av de provinsråd som väljs vid de direkta valen. Slutligen skall 26 av senatorerna utses av de redan valda (se article 54 ! la Constitution och Jonckheere, Manuel code électoral s. 11—12). Totalt finns i dag således 181 senatorer. Fortsättningsvis skall senatsvalen inte beröras.

Samtidigt med de direkta valen till Chambre des Représentants skall regionala val hållas till conseillers provinsiaux (article 108 la Constitu— tion) satnt till de kommunala församlingarna. Valförfarandet är i stort detsamma för de olika valen vad gäller offentliga valförberedelser varför endast valet till representanthuset beskrivs här. Vi pekar endast på viktigare avvikelser beträffande de andra valen.

La Constitution är restriktiv i sin reglering av de direkta valen. Av . article 48 framgår att vallagstiftningen skall reglera följande saker. För ; det första skall representationen vara proportionell. För det andra ! föreligger obligatorisk röstplikt. För det tredje skall röstningen vara l hemlig. För det fjärde skall kommunal röstning ske om inte undantag l gjorts i lag. För det femte slutligen skall det finnas valbyråer. Utöver ! dessa knapphändiga regler hänvisas till Code électoral. %

Valperioden anges både i la Constitution (article 51 och 55) och i '1 Code électoral (article 237 och 238 samt article 29 LEP). Den är, ! liksom i Sverige, bestämd till fyra år. För kommunala val är den emellertid sex år.

Belgien är indelat i valkretsar, s.k. arrondissement. Dessa är 30 stycken till antalet. Valkretsarna tilldelas valkretsmandat och det före- kommer i dag minst 2 och mest 33 mandat i de olika valkretsarna. Arrondissementen sammanförs i provinser som motsvarar den regionala indelningen av landet. Dessa får betydelse vid mandatfördel- ningen (se Petersson i SvtT 1994 s. 27 och nedan). Indelningen framgår av en bilaga till lagen.

Partier är inte nämnda i Code électoral trots att lagen utgår från att sådana förekommer och är en förutsättning för mandatfördelningen. Flera partier förekommer men de flesta rösterna går till sju partier som dominerar. Av det sagda framgår att det inte förekommer något registreringsförfarande för partier i Belgien.

Mandatfördelningen tillgår vid val till representanthuset, liksom i Sverige, i flera led. Utgångspunkten är valsedlarnas listor. Varje valsedel, som trycks officiellt, har flera listor. Varje lista representerar ett parti. Listan får innehålla samma antal nanm som antalet mandat i kretsen. Mandatfördelningen mellan listorna (egentligen partierna) sker enligt en tvåstegsmodell. Först fördelas mandaten inom varje

arrondissement. På grund av mandatfördelningsmetoden fördelas vanligtvis inte alla mandat i arrondissementen. I en andra omgång samlas från arrondissementen ej fördelade mandat vilka fördelas pro- vinsiellt.

Vid den första fördelningen vid valet till representanthuset används en modifierad d'Hondtsk metod. Först fastställs ett röstetal (chiffre électoral) för listan enligt article 166 Code électoral. Sedan divideras partiernas röstetal successivt med heltalen 1, 2, 3, 4, 5, osv. som skall jämföras med en valkvot (diviseur electoral) vilken motsvarar antalet röster delat med totala antalet platser i valkretsen. Lägsta kvoten som innefattas i valkvoten tar det sista mandatet. Reglerna framgår av article 167 Code électoral. Redan i samband med vallagens tillkomst kommenterade d'Hondt de då gällande reglerna och gjorde upp tabeller för kvoter som kunde uppstå (se d 'Hondt, Tables de division

' des nombres).

1 Vilken person som blir vald bestäms också vid denna fördelning ' inom varje arrondissement enligt article 170 Code électoral. Detta sker genom en valkvotsmetod som innebär att antalet röster ett parti fått delas med antalet mandat som partiet fått med tillägg av ett. Den kandidat som erhåller detta tal utses. (Utförliga åskådningsexempel på detta finns 1 SOU 1977:94 s. 101 f, SOU 1993:21 s. 31 f och Jonckheere, Manuel code électoral s. 180.)

I den andra omgången sker fördelningen mellan partier enligt den vanliga d'Hondtska metoden. Detta sker genom att mandat som inte fördelats i arrondissementen genom valkvotsmetoden vid den första omgången samlas upp provinsvis och fördelas där. Detta framgår av reglerna i article 176 Code électoral. T illsättande av kandidater på platserna går till på sätt som framgår av reglerna för den första fördelningen.

Vid provinsvalen tillämpas de nu beskrivna reglerna. Vid de kommunala valen däremot används vid fördelning mellan partierna Imperiali divisorsmetod (se avsnitt 2.2.10(i) ovan).

Det för svensk del mest kända med det belgiska valsystemet är personvalsinslaget. Detta får sin form främst av mandatfördelnings- reglerna som uppmuntrar till personröstning. Emellertid förutsätter det belgiska systemet en relativt strikt ordning på kandidatförslagen. Detta uppnår man genom officiell kandidatur och officiella valsedlar.

Anmälan av kandidater förväntas partierna stå för trots att dessa inte nämns i Code électoral. Några regler för partiernas nomineringar finns inte heller i Code électoral. Anmälningarna av kandidater sker för varje arrondissement för sig. Dubbelval uppstår därför inte. An- mälningarna lämnas, med början 23 dagar före valet, in till valmyn- digheten på ett särskilt formulär. Anmälan skall vara åtföljd av visst antal underskrifter från väljare, minst tvåhundra och högst femhundra beroende på arrondissement, eller tre parlamentariker för att god- kännas. Detta framgår av article 116 alinéa 1 Code électoral. Vidare

skall kandidaterna acceptera kandidaturen i en särskild handling som skall undertecknas av kandidaten enligt article 116 alinéa 12 Code électoral. Antalet kandidater varierar beroende på antalet mandat i arrondissementen. Ingen lista får innehålla fler namn än det finns »; mandat utsäger article 116 Code électoral (jfr dock Petersson i Sth 1994 s. 27). Handlingarna skall presenteras och finnas tillgängliga hos valmyndigheten för granskning under vissa tider (article 119 Code électoral). Till kandidatanmälan skall också göras anmälan av suppleanter. Suppleantemas antal får inte överstiga dubbla antalet kandidater och vara minst tre och högst sex (article 117 Code * électoral). Ordningen mellan namnen bestäms, om inte väljarna gör ändringar, av den ordning de satts upp i anmälan (article 117 alinéa 3 Code électoral). Valmyndigheten skall kontrollera att samtliga ' . uppgifter finns i amnälningama samt att erforderliga samtycken och bevittningar finns fogade till anmälan. Dessutom skall myndigheten granska om kandidaterna uppfyller villkoren för valbarhet som finns uppställda i article 223—227 Code électoral. ,

På grundval av myndighetens prövning upprättas preliminära , vallistor. Om invändningar görs mot dessa skall dessa prövas av en 1 appelationsinstans (la Cour d'appel). Sedan vallistorna slutligen fast- ' ställs skall valmyndigheten upprätta valsedlarna (le bulletins de vote). Valsedlarna är gemensamma för samtliga partier inom arrondissemen— ten. Varje parti har sin lista. Överst på listan står en förkortning av partiets namn och under den kommer namnen på kandidaterna och suppleantema i den ordning som har fastställts under prövningsför- farandet (article 127—128 Code électoral). I ett tillägg till lagen ges» , exempel på hur valsedeln skall se ut (se också exempel i SOU 1993 :21 a s. 33). Färgen skall för val till Chambre de representant vara vit enligt article 128 Code électoral. Storleken avgörs av antalet partier och % antalet kandidater som ställer upp vid valet (J onckheere, Manuel code ! électoral s. 111). Vid parti-, kandidat- och suppleantnamnen finns 5 plats för att markera det som väljaren önskar rösta på.

För att väljarnas val skall få betydelse vid röstsammanräkning måste följande iakttas. Väljarna kan markera för listan, (vote de liste) dvs. i anslutning till partinamnet. Detta utgör en s.k. partiröst. Väljarna kan markera för en kandidat eller suppleant (vote de nominatif), dvs. en personröst. Väljaren kan slutligen avge en röst för både en kandidat och en suppleant (se article 144 Code électoral, Jonckheere, Manuel code électoral s. 161 och Petersson i Sth 1994 s. 27). Även om inte detta uppfylls är visst förfarande tillåtet. En valsedel där både parti och kandidat för det partiet är markerad räknas endast som personröst. Om flera kandidater eller suppleanter inom sarmna lista markerats räknas dessa röster som en röst på listan, dvs. partiet. Ogiltighet inträder endast för det fall kandidater och suppleanter från olika listor , är markerade. Detta brukar kallas panachering och är alltså inte ! tillåtet. Det är vidare inte heller tillåtet att markera ett parti och ,

kandidater eller suppleanter från ett annat parti. Dessutom är valsedeln ogiltig bl.a. för det fall den markerats på otillbörligt sätt. Reglerna härom framgår av article 157 Code électoral.

Sammanfattningsvis kan sägas att det belgiska valsystemet tillämpar offentliga valförberedelser som måste betraktas som relativt rigorösa. Det förekommer inte någon fri nomineringsrätt i den mening som vi i Sverige lägger i de orden.

3 . 10. 3 Damnark

Den danska grundloven från den 5 juni 1953 ger vissa anvisningar beträffande valet till folketinget. Kompletterande regler finns i lov nr 271 av den 13 maj 1987 om valg til Folketinget. Utöver det finns en särskild lov nr 140 af den 8 mars 1989 om komrnunale valg. Denna reglerar valet till kommunalbestyrelsen varunder faller Borgarrepre- sentationen i Knbenhavns kommun samt Amtsråden vilka är Styrelseor- gan för amtskommunerna vilka i valsammanhang kan sägas motsvara våra län. Dessutom finns vissa särskilda regler för folketingsvalet på Grönland och Färöarna.

Regleringen i grundloven anger att Folketinget består av 179 medlemmar varav två representanter från Grönland och två från Färöarna. I Danmark skall således 175 medlemmar till Folketinget väljas. Dessutom framgår av grundloven att medlemmarna väljs för fyra år i taget. Dessa regler framgår av åå 28-32 grundloven och åå 6 och 7 folketingsvalgloven. Motsvarande tid gäller för de kommunala församlingarna enligt 5 6 kommunale valgloven. Valen sker dock inte samtidigt. Slutligen framgår att valen skall vara proportionella. Närmare regler meddelas i folketingsvalgloven.

Vid folketingsvalen förkommer numer mellan 10 och 15 partier. Antalet är i kommunalvalen liksom i Sverige, högre. För att få delta i folketingsvalet, men däremot inte för att få delta i kommunalvalen, krävs att partiet är anmält. För partier i Folketinget föreligger alltid rätt att delta i valet dit (& 11 folketingsvalgloven). För nya partier krävs anmälan enligt & 12 samma lag. Anmälan skall ske på fastställt formulär och vara åtföljt av en förklaring från ett antal röstberättigade väljare till ett antal om minst 1/175 av antalet giltiga röster vid det senast föregående valet. Vid 1994 års val uppgick antalet sålunda till 18 513 personer.

I samband med att anmälan sker skall också partinamnet godkännas. För att så skall kunna ske får det inte vara ett som används av ett parti som deltar i folketingsval eller val till Europaparlamentet eller annars godkänts för sådant val. Inte heller kan ett namn som är förväxlings- bart med nu nämnt namn godtas. Dessa regler framgår av 5 13 folketingsvalgloven.

Det proportionella valet till Folketinget sker i valkretsarna. Danmark är vid folketingsval indelat i tre landsdelar. Delarna är A) Kabenhavn-Fredriksberg, B) Öarna och C) Jylland. De tre lands- delarna är i sin tur indelade i valkretsar. Dessa är 17 till antalet och framgår av en bilaga till folketingsvalgloven. Av valkretsarna är 14 s.k. amtskretsar och tre storkretsar för Kobenhavn—Fredriksberg. De minsta sådana kretsar omfattar 2 och de största 15 mandat. Dessa är i sin tur indelade i s.k. uppställningskretsar (opstillningskredser) inom vilka kandidaterna skall nomineras. Detta har sedan betydelse för mandatfördelningen. En uppställningskrets består av en eller flera kommuner och grundar sig på gamla enmansvalkretsar (se Elklit i Sth 1994 s. 6).

Vid valet skall de fasta mandaten, kretsmandaten, som är 135 till antalet, delas ut på landsdelar respektive arntskretsarna med utgångs— punkt frän summan av folkmängden, antalet röstberättigade vid senaste valet och arealen i kvadratkilometer multiplicerat med 20 (& 10 andra stycket folketingsvalgloven). Detta sker vart femte år och gäller för de val som sker i mellantiden. Tilläggsmandaten, som fungerar som våra utjämningsmandat, är således 40 till antalet. Vid de kommunala valen finns ingen valkretsindelning.

Vid mandatfördelningen används en rad olika metoder. Mandatför— delningen mellan partierna i folketingsvalet sker med samma metod som i Sverige; i Danmark benämnd modifierad Sainte-Laugé (& 76 andra stycket folketingsvalgloven). Den kommunala vallagen talar inte om partier trots att det i realiteten är fråga om sådana. I stället utgår lagen från kandidatlistoma och listförbund. Mandaten fördelas vid dessa val mellan förbunden med d'Hondts metod (& 81 komrnunale valgloven).

Tilläggsmandaten i folketingsvalen fördelas mellan partier som har uppnått ett kretsmandat eller som i landsdel uppnått ett visst minsta antal röster eller två procent av rösterna i landet. Tilläggsmandaten fördelas sedan ut på landsdelar och amtskretsar enligt särskilda mandatfördelningsregler som framgår av åå 78—79 folketingsvalg- loven (jfr också avsnitt 2.2.10 i).

När det gäller fördelningen av mandat inom partierna, platsför- delningen, har detta behandlats nyligen i svenskt offentligt tryck. Personvalskommittén hämtade sin modifierade danska modell från Danmark. (SOU 1993:21 s. 121. Modellen har sagts vara modifierad endast i förhållande till folketingsvalen och motsvarar den metod som används vid de kommunala valen. Se vidare Elklit i Sth 1994 s. 7.) Platsfördelningen hänger i Danmark nära samman med frågan hur kandidater nomineras och anmäls. Detta skall något ytterligare beröras här.

För att ställa upp som kandidat vid folketingsvalet kan en kandidat ställa upp för ett parti eller utanför ett parti. Den som ställer upp utanför ett parti måste visa att anmälan stöds av 150 till 200 röstbe-

rättigade i uppställningskretsen. Nomineringen sker för var upp- ställningskrets för sig. Ingen kan vara kandidat i mer än en sådan krets eller för mer än ett parti. Dessa regler framgår av 5 32 folketingsvalg- loven.

Vid kommunalvalen finns inte registrerade partier. All nominering utgår därför enligt lagen från kandidatlistoma. I praktiken är det dock partierna som nominerar där också. Anmälan av kandidatlista måste vid de kommunala valen ha stöd från minst 25 väljare och vid val till arntsrådet minst 50 väljare. Detta framgår av 5 19 kommunale valgloven. I den kommunala vallagen finns en regel som begränsar antalet namn på varje lista till fyra fler än som skall väljas till kommunstyrelsen eller amtsrådet, & 21 kommunale valgloven. Motsvarande regel saknas för folketingsvalen. Det saknas regler för partiernas interna nomineringar både vad gäller folketings- och kommunala val.

Anmälan skall lämnas till anmälningsmyndigheten vid folketingsval senast elva dagar före valet enligt & 33 folketingsvalgloven och vid kommunala val tidigast åtta och senast fyra veckor före valet enligt 5 23 kommunale valgloven. Anmälan skall vara underskriven av rätta antal förslagsställare och personuppgifter för kandidaterna skall framgå av den (5 23 folketingsvalgloven samt & 24 första stycket och 5 25 kommunale valgloven).

Vid folketingsvalen har partierna en bestämrnanderätt över vilka kandidater som får ställa upp för partiet. Partierna skall nämligen enligt 5 37 folketingsvalgloven skriftligen meddela vilka kandidater som de godkänner. Endast godkända kandidater sätts sedan upp på valsedlarna. Någon motsvarande regel finns inte vid konnnunala val.

Kandidaterna skall i anmälningarna anges i viss bestämd ordning. På grundval av den ordning som angetts trycks valsedlar i allmän regi; officiella valsedlar används således.

Som redan nämnts får ordningen på kandidaterna betydelse vid platsfördelningen. Vid folketingsvalen kan tre uppställningsforrner förekomma. Den första är den s.k. kretsvisa uppställningen som innebär att partiet nominerar en kandidat i varje uppställningskrets som förstahandskandidat. Därefter tas övriga kandidater upp i alfabetisk ordning (5 39 folketingsvalgloven). På valsedeln sätter väljaren ett kryss för parti- eller kandidatnamn (& 48 folketingsvalg- loven). Alla partiröster tillfaller kandidaten i uppställningskretsen (& 73 femte stycket första meningen folketingsvalgloven). Kandidater- na blir valda i ordningen efter det samlade röstetalet på listan i arnts- kretsen (5 81 folketingsvalgloven). En variant på denna ordning är att partiet anger ordningsföljden för samtliga kandidater inom stor- eller amtskretsen enligt en s.k. partilista (& 39 folketingsvalgloven). Kandidaterna utses här enligt Droops valkvot (& 82 folketingsvalg- loven). Dessa båda metoder för uppställning kan kombineras. Slutligen förekommer den s.k. sidoordnade uppställningen som innebär att flera

kandidater förs upp för ett parti i varje uppställningskrets (& 40 folketingsvalgloven). Normalt brukar en kandidat särskilt nomineras för att visa på ett närmare förhållande mellan kandidaten och upp- ställningskretsen. Övriga kandidater förs upp i alfabetisk ordning. Också här kan väljarna avge parti- eller personröst. Skillnaden mot den kretsvisa uppställningen är att kandidaterna tillförs partiröster proportionellt i förhållande till antalet personröster i uppställnings— kretsen (5 73 femte stycket andra meningen folketingsvalgloven).

Vid de kommunala valen finns två möjligheter att ordna kandidater- na vid anmälningen. Det är partilista och sidoordnad uppställning. Kretsvis uppställning förekommer inte eftersom uppställningskretsar saknas vid de kommunala valen (& 24 andra stycket kommunale valgloven). Platsfördelningen sker som vid folketingsvalen med den skillnaden att det vid sidoordnad uppställning inte sker någon pro- portionell fördelning av partirösterna på kandidaterna i uppställnings- kretsarna då sådana saknas i kommunala val (55 85—86 kommunale valgloven).

Vid röstning kan endast den officiella valsedeln användas. Röstning sker genom ett kryss för antingen parti, en s.k. partiröst, eller för en kandidat, en s.k. personröst (& 48 första stycket folketingsvalgloven och 5 54 första stycket kommunale valgloven). Det ges vissa tolk- ningsregler för hur man skall behandla otydliga eller oklara kryss i de båda lagarna (& 72 tredje—fjärde styckena folketingsvalgloven och 5 78 fjärde—femte styckena kommunale valgloven). Valsedlarna är ogiltiga om de är blanka, inte med säkerhet kan avgöras hur väljaren röstat, om annan än en på valstället utgiven valsedel använts samt om valsedel har givits ett kännetecken (& 69 första stycket folketingsvalg- loven och 5 75 första stycket kommunale valgloven).

Sammanfattningsvis kan konstateras att det danska systemet bygger på genomreglerade officiella valförberedelser. Någon möjlighet till fri nomineringsrätt förekonnner inte. Partierna har stort inflytande över nomineringen och har beslutanderätt beträffande alla kandidater som anmäls i partiets namn. Den reglering som kringgärdar nomineringen tycks vara en förutsättning för det platsfördelningssystem som tillämpas i folketingsvalen men även till viss del för de kommunala valen. Något missbruk av den fria nomineringsrätten i den mening som vi i Sverige lägger i ordet kan inte förekomma.

3. 10.4 Finland

Finland är som bekant en republik. I Finland väljs därför en president enligt regler som framgår av regeringsformen och lagen om val av republikens president. Val av president hålls var sjätte år. Dessa val är emellertid speciella varför de förbigås i denna framställning. Riks— dagen representerar det finska folket utsäger 1 & riksdagsordningen i

vilken viktigare regler för de finska rikdagsmannavalen finns. Övriga regler beträffande riksdagsvalet finns i lagen om riksdagsmannaval (1969/391) samt för de kommunala valen i den kommunala vallagen (1972/361). Härutöver finns vissa stadganden i partilagen (1969/10) vilken har bestämmelser beträffande registrering och finansiering av partier. I Finland används offentliga valförberedelser. Dessa är i stort desamma för riksdagsmannavalet och de kommunala valen varför de senare kommenteras endast för de fall de avviker från reglerna för riksdagsmannavalet. Detsamma gäller för de övriga reglerna.

Den finska riksdagen bildar enligt 2 & riksdagsordningen en kammare. Den består av 200 riksdagsmän. Valperioden är i Finland fyra år och valen förrättas samtidigt i hela landet. Det senaste valet hölls år 1995. Kommunala val förrättas också vart fjärde år men inte samtidigt med riksdagsmannavalet.

Riksdagsmännen utses enligt 4 (j riksdagsordningen genom omedel- bara och proportionella val. Detsamma gäller för kommunalvalen även om inget direkt uttalande om detta finns i riksdagsordningen.

I den finska riksdagen finns för närvarande nio partier representera- de. Med parti avses enligt 1 & partilagen endast registrerad förening som är införd i ett särskilt partiregister. Sådan registrering kan erhållas av förening som fullföljer ett politiskt syfte, har minst 5 000 vid riksdagsmannaval valberättigade anhängare, beslutat stadgar för att trygga iakttagande av demokratiska principer samt uppgjort ett allmänt program. Registreringen har betydelse förutom för mandatfördelningen också för möjligheterna att erhålla offentligt stöd.

Finland är vid riksdagsval indelat i minst 12 och mest 18 valkretsar enligt 4 & riksdagsordningen. Valkretsarna kan sägas bygga på de finska länen. För närvarande finns 15 valkretsar. I valkretsarna förekommer, förutom på Åland där det endast finns ett mandat, mellan 8 och 22 mandat. Valkretsmandaten fördelas utefter befolknings- underlaget i valkretsarna (se Anckar i Sth 1994 s. 12). Utjämnings- mandat förekommer inte.

Genom mandatfördelningsmetoden har det finska systemet sagts vara ett valsystem med starkt personvalsinslag. Emellertid spelar här som annars partierna en stor roll. Fördelningen sker proportionellt i valkretsarna enligt d'Hondts metod. Det som är speciellt är att för- delningen sker för varje enskild kandidats jämförelsetal. Detta bidrar bland andra orsaker till att öka personvalsinslaget i det finska systemet. Emellertid är det som nedan skall nämnas möjligt att ingå valförbund. De personliga rösterna räknas samman för varje parti för sig. Har valförbund ingåtts räknas kandidaternas röstetal ihop inom valförbundet. Inom varje parti eller lista respektive valförbund utses sedan den kandidat som har högst jämförelsetal. Mandatfördelnings— reglerna framgår av 85—89 55 riksdagsmannavallagen och 79—83 55 kommunala vallagen.

Nomineringsförfarandet i Finland har förändrats under årens lopp (Anckar i Sth 1994 s. 12—13). Före år 1969 utgick den från att valmansföreningar — bestående av 30 röstberättigade inom valkretsen — kunde nominera kandidater till valet. Vid en reform år 1969 infördes monopol för partierna att nominera kandidater. Endast registrerade partier kunde då föreslå kandidater i den ordning som stadgarna föreskrev. Nu har man åter infört möjligheter för valmans- föreningar att föreslå kandidatnamn till valen.

Partier som registrerats kan i varje valkrets uppställa fjorton kandidater eller det högre antal som i kretsen skall väljas och få en lista med dem publicerad. För att listan skall publiceras måste partiet ha utsett sina kandidater vid en medlemsomröstning. Sådan omröstning är inte obligatorisk för det fall partiet endast nominerar så många kandidater som partiet äger uppställa i valkrets. Övriga bestämmelser om nomineringen skall framgå av stadgarna för partiet. Reglerna om nominering för partierna framgår av 26 a å riksdagsmannavallagen. Dessutom förekommer vissa ytterligare regler om vem som äger rösta, och vilka instanser inom partiet som äger föreslå kandidater i 26 b—26 f åå riksdagsmannavallagen. Här kan nämnas att en kandidat får ställa upp endast i en valkrets och för en valmansförening eller parti.

Valmansföreningar skall för att få uppställa kandidater dock uppgå till minst 100 röstberättigade personer i valkretsen (31 a å riksdags— mannavallagen, jfr Anckar Sth 1994 s. 13). De äger föreslå kandidater till ett antal som motsvarar vad partierna får. Till ansökan skall stiftelseurkund fogas som anger stiftarna och vissa formella uppgifter beträffande medlemmarna och kandidaterna. En regel som kan nämnas är att en person endast får vara medlem i en valmansför- ening.

Valförbund är som tidigare nämnts tillåtna i viss omfattning. De kan ingås mellan olika valmansföreningar eller mellan partier. Partier och valmansföreningar kan däremot inte ingå valförbund vilket framgår vid en jämförelse mellan 30 och 30 e åå riksdagsmannavallagen.

Anhållan från ett parti eller en valmansförening om att kandidaterna skall offentliggöras skall göras senast 51:a dagen före valet. Till anhållan skall vara fogat identifieringsuppgifter för kandidaten. Kandidaten skall också skriftligen ha samtyckt till nomineringen. Varje kandidat får ställa upp i endast en valkrets och för en valmansföre- ning. Dessa regler framgår av 29 och 31 d åå riksdagsmannavallagen.

För de konununala valen har hela tiden gällt att det är valmansför- eningar som har möjlighet att nominera kandidater jämte partierna. De kommunala valmansföreningarna bildas av tio röstberättigade med- lemmar i kommunen. I övrigt överensstämmer reglerna i stort med vad som gäller för riksdagsmannaval. Reglerna finns i 3 kap. kommunala vallagen.

Sedan amnälningama om valförbunden kommit in skall den centrala valmyndigheten fastställa ordningen för listorna. Detta sker genom att ordningen mellan listorna sammanställs på grund av en företagen lottning. Varje kandidat tilldelas sedan ett nummer som löper för samtliga kandidater i en krets. Sedan trycks kandidatlistoma för att levereras ut till de olika vallokalerna. Alla kandidaterna i valkretsen skall finnas på den tryckta listan. På listan skall också finnas uppgift om valförbund och partinanm.

Väljarna äger rätt att rösta på någon i kandidatlistan upptagen person. Detta sker genom att väljarna inom en cirkel på röstsedeln antecknar numret på kandidaten de önskar se vald. Röstningsför- farandet regleras i 55 å riksdagsmannavallagen och 52 å kommunala vallagen. Av sagda regler framgår att personvalet i princip är obliga- toriskt. Röstsedeln är ogiltig om valkuvert innehåller fler än en röstsedel, om valsedeln är bristfällig eller det inte klart framgår vem som avses, om valsedeln avslöjar valhemligheten, om valsedeln inte är den officiella eller inte behörigen stärnplats. För riksdagsmannavalet tillkommer den ogiltighetsgrunden att någon röstat på en kandidat som ställer upp i två valkretsar vilket inte är tillåtet. Dessa regler framgår av 83 å riksdagsmarmavallagen och 77 å kommunala vallagen.

Som framgått tillämpar Finland offentliga valförberedelser som i viss mening reglerar partiernas inre arbete. Endast officiella valsedlar är godkända. Valmöjligheten för väljaren är därför begränsad. Några möjligheter till missbruk av nomineringsrätten i den mening som vi i Sverige använder begreppet förekomtner inte.

3.10.5 Norge

De norska valreglema framgår av dels Grunnloven från år 1814, dels lov om stortingsvalg, fylketingsvalg og kommunstyrevalg (valgloven) av den 1 mars 1985 nr 3. I Grumiloven finns endast vissa centrala stadganden medan de mer detaljerade reglerna framgår av valgloven. Grunnloven behandlar endast val till det norska parlamentet, Storting- et. Det är därför inte grunnlovsstridigt att införa andra regler för fylketings- eller kommunstyrevalgen (Overå & Dalbakk, Valgord- ningen, s. 15).

Stortinget har 165 ledamöter enligt å 57 Grunnloven. Stortinget är indelat i två avdelningar. Lagtinget har 41 ledamöter som utses av Stortinget. Valet till Lagtinget regleras inte i valgloven. Resterande ledamöter i Stortinget utgör Odalstinget som alltså har 124 ledamöter. Valperioden för Stortinget är fyra är (å 54 Grunnloven). Valperioden för fylketinget och kommunstyrelse är också fyra år men dessa val behöver inte ske samtidigt med stortingsvalet.

Val till fylketinget och kommunstyrelse skedde år 1995. Flera partier fanns registrerade. Registrering sker hos notarius publicus i

Oslo enligt föreskrifter i å 17 valgloven. Totalt uppgår antalet registre- rade politiska partier till 22. För att få registrera ett politiskt parti krävs visst minsta antal röstberättigade. Således skall minst 5 000 till stortingsvalen röstberättigade personer ha underskrivit ansökan. Dessutom skall en partibeteckning anges som inte får vara förväxlings- bar med annan registrerad beteckning.

De norska valen är proportionella. Enligt å 54 Grunnloven fördelas mandaten vid stortingsvalen enligt den jämkade uddatalsmetoden. Mandaten fördelas på valkretsar, s.k. fylkar, som utgör ett valdistrikt enligt den norska terminologin. Varje fylke har ett i Grunnloven fastställt antal mandat, varierande mellan 4 och 15 mandat för de olika fylkama. Totalt uppgår dessa mandat, som anger distriktsrepresentan— terna, till 157. Härutöver sker en fördelning av resterande mandat på utjärnningsrepresentanter. Dessa utjämningsmandat är alltså så få som åtta. Utjänmingsmandaten är för Stortingsvalens del tillkomna för att öka proportionaliteten i valen. Den spärr som finns rör tilldelning av utjämningsmandat. För att få delta vid fördelningen av utjärnnings- mandaten måste partiet ha uppnått minst fyra procent av rösterna i landet (se å 59 Grunnloven).

Fördelningen av mandaten i fylketingsvalen följer samma metod som fördelningen vid stortingsvalen (å 59 valgloven). Emellertid är ut- jämningsmandaten här inte till för att öka proportionaliteten mellan partierna. I stället verkar dessa för att se till att samtliga kommuner i fylken har representation i fylketinget (Overå & Dalbakk, Valgord- ningen, s. 253).

Kommunstyrevalet skiljer sig däremot helt från de båda behandlade valen. Det förekommer inte något utjärnningsförfarande och mandat- fördelningsmetoden är en annan. Den metod som används (å 64 valgloven) går ut på följande. Man multiplicerar antalet avgivna röster med antalet mandat, det s.k. listestemmetalet. Därefter divideras röstetalet för listan med antalet mandat ökat med ett. Sedan ökas denna kvot med ett. Som framgår är metoden en variant av Droops valkvot (se avsnitt 2.2.10).

Personvalsinslaget i Norge är starkt begränsat. Detta beror dels på nomineringsförfarandet, dels på möjligheterna för väljarna att förändra valsedelns utformning. Vid kommunstyrevalet är personvalsinslaget starkare (se nedan och SOU 1993:21 s. 44).

Det norska valet utgår från röstning på vallistor som godkänts av valmyndighetema. Kraven för att vallistorna skall bli godkända framgår av åå 25 och 26 valgloven. Reglerna innebär krav på bl.a. tidpunkt för sista dag för anmälan vilken sats till 1 juli valåret, ord- ningen mellan kandidatnamnen, uppgifter om kandidaterna samt underskrift från ett visst antal röstberättigade i valkretsen. Det är partierna som står för nomineringarna (Valen i Sth 1994 s. 19) och anmäler vallistorna till valen. Nomineringsförfarandet regleras i åå 18—23 valgloven. Reglerna är emellertid inte obligatoriska i den

3 i ...—_Mu.uuw.n

meningen att avvikelser från dem gör nominationen ogiltig (å 18 andra stycket valgloven). I stället är reglerna uppbyggda så att partierna inte erhåller statlig ersättning för kostnader som de har i anledning av nomineringsarbetet om de inte följer reglerna (å 18 första stycket). ; Partierna kan dessutom ha egna nomineringsregler i sina stadgar. ' Härvidlag är partierna, liksom i Sverige, fria att utforma egna regler.

Väljarna är vid röstningen bundna av de vallistor som godkänts av valmyndighetema. Det är alltså inte möjligt att rösta på annan än de som är uppförda på någon vallista. Skulle sådant namn förekomma på valsedel bortser man från det (å 44 nr 5 andra stycket valgloven). Däremot är det tillåtet att stryka namn på valsedeln, något som emellertid har haft dålig genomslagskraft. Det är också tillåtet att ändra ordningen mellan kandidaterna (se nämnda paragraf nr 4 första stycket och Overå & Dalbakk, Valgordningen, s. 187). Vid kommu- nalvalen är väljarens frihet större. Förutom de möjligheter som stortings- och fylketingsvalen medger lagen ytterligare två möjligheter. Den första är s.k. kumulering vilket innebär att man förstärker sin röst genom en tilläggsröst. Den andra möjligheten är möjligheten till panachering eller som det kallas i Norge ”slengere”. Det innebär att man skriver till ett namn från en annan lista. Dessa regler framgår av å 44 nr 4 andra stycket och nr 5 valgloven (se också Overå & Dalbakk, Valgordningen, s. 189—192).

Några officiella valsedlar framställs inte av valmyndighetema. Däremot åligger det valmyndighetema att sörja för att valsedlar trycks till ett tillräckligt antal för att kunna delas ut i vallokalen. Det finns inga kassationsregler för det fall de tryckta valsedlarna inte används.

Det kan avslutningsvis konstateras att man i Norge använder ett system med officiella valförberedelser. Någon fri nomineringsrätt föreligger således inte. Några problem med missbruk av nominerings- rätten på det sätt som förekommer i Sverige förekommer därför inte i Norge.

3. 10. 5 Storbritannien

Med Storbritannien avser vi här något oegentligt det Förenade Kungadömet Storbritannien och Nordirland. Det Förenade Kunga- dömet Storbritannien avser England, Wales och Skottland. Storbritan- nien har inte någon skriven författning i form av grundlagar. Parla- mentet har bildats genom en historisk utveckling. Överhuset, House of Lords, har idag ingen direkt politisk makt och vi bortser i fortsätt- ningen från detta. Underhuset, House of Commons, väljs dock genom fria och direkta val.

. Valförfarandet regleras i allt väsentligt i den brittiska vallagen, ; Representation of the Peoples Act 1983. Till denna har kommit tillägg Representation of the Peoples Act 1985, angående samtidig röstning

! %—

vid parlamentsval och val till Europaparlamentet samt vissa mindre ändringar genom Representation of the Peoples Act 1991 och Repre- sentation of the Peoples Act 1993. Representation of the Peoples Act reglerar i princip allt som har med valen att göra; också regionala val i England, Wales och Skottland, dock undantaget antalet ledamöter i underhuset och valkretsindelningen samt valbarhetsvillkoren. Detta regleras i stället i House of Commons Act 1948 med senare ändringar. Reglerna för valförfarandet i de regionala valen är i stort desamma som för parlamentsvalet varför vi i fortsättningen endast skall redogöra för reglerna i parlamentsvalet.

Storbritannien har majoritetsval i enmansvalkretsar. Antalet platser i underhuset är för närvarande 651. Dessa motsvaras av lika många valkretsar. Av det totala antalet valkretsar finns 524 i England, 72 i Skottland, 38 i Wales och 17 i Nordirland. Valkretsarna (the constitu- encies) ses över med jämna mellanrum för att överbrygga folkom- flyttningar och andra förändringar. Detta skall ske vart tionde till vart femtonde år. Senaste revideringen gjordes i mitten av 1980—talet (Butler & Butler, British political facts 1990—1994, 5. 240). Av förklarliga skäl är en sådan indelning en grannlaga uppgift.

Trots att valet i enmansvalkretsen fokuseras kring personen bakom kandidaten spelar partivalet en stor betydelse i Storbritannien (se Särlvik i Sth 1994 s. 229). Det brittiska politiska systemet, den s.k. Westminstermodellen, innebär att det regerande partiet normalt har stöd i en egen majoritet i underhuset. Systemet syftar främst till att uppnå ett stabilt regeringsunderlag. Detta förutsätter också åtminstone ett starkt oppositionsparti. Trots detta är partierna varken erkända i House of Commons Act eller Representation of the Peoples Act. Inte heller förekommer någon form av registrering av politiska partier inför valen.

Det brittiska valsystemet har sagts ge upphov till ett tvåpartisystem där de två partierna varit Konservativa (eller Torypartiet eller Tories) och Labour. Från början av 1970-talet har emellertid det tredje partiet, numera benämnt Liberaldemokraterna, åter kommit fram och har en betydande andel röster som inte avsatt några särskilda spår i underhu- set. Vid valet är 1992 erhöll Liberaldemokraterna 17,8 procent av rösterna men endast 20 platser i underhuset. Tories hade 41,9 procent av rösterna och 336 platser och Labour 34,4 procent av rösterna och 271 platser. Redan härav framgår att det brittiska systemet inte befrämjar ett proportionellt resultat.

Valperioden är fem år. Förtida upplösning är vanlig. Upplösning av parlamentet innebär att en ny ordinarie valperiod börjar löpa.

Valsättet är som redan nämnts ett majoritetsvalsystem. I Storbritan- nien brukar det kallas ”first-past-the-post” vilket innebär att relativ majoritet är tillräckligt. Närmare regler för valsättet finns i rule 50(1) i schedule 1 till Representation of the Peoples Act 1983. Där sägs att den kandidat som vid ett val fått majoriteten av rösterna skall förklaras

vald. I vissa valkretsar kan en kandidat stå outmanad. Något val behöver då inte förrättas (rule 17(2) i schedule 1 till Representation of the Peoples Act 1983). Kandidaten utses då som vinnare i valkretsen (rule 50(2) av nämnda schedule). , För att kunna ställa upp i ett underhusval krävs att kandidaterna ? nomineras. Nomineringsförfärandet regleras i nämnda schedule till vallagen. Nominering av kandidat skall göras enligt ett i förväg fastställt formulär och avlämnas av antingen kandidaten själv eller en förslagsställare. Nomineringshandlingama skall uppta den föreslagna kandidatens identifikationsuppgifter. Förslagen framställs ofta av en lokal gren av ett parti. Dessa är organiserade valkretsvis (Organisation of political parties, s. 14—18). Varje parti utser den person som skall 1, kandidera för partiet i den aktuella valkretsen enligt partiets interna (' regler. Några offentligrättsliga regler finns således inte för detta. För i varje kandidat skall det finnas en agent som administrerar valet för kandidaten (section 67 Representation of the Peoples Act 1983). Kandidaten kan vara sin egen agent.

Till anmälan av kandidat skall fogas vissa underskrifter från väljare. Två av dessa skall vara förslagsställare eller sekond. Ytterligare åtta skall biträda anmälan av kandidaten (rule 7(1) i schedule 1 till Repre— sentation of the Peoples Act 1983). Varje väljare får endast stödja en anmälan. Förutom att anmälan skall biträdas av tio väljare skall det finnas ett skriftligt, med ett vittne bevittnat, medgivande från kandida- ten (rule 8 schedule 1 till Representation of the Peoples Act 1983). Dessutom krävs en deposition om £500. (Section 13 Representation of the Peoples Act 1985 som höjt beloppet från £150. Jfr närmare om hur depositionen kan ställas i rule 9(2) schedule 1 till Representation of the Peoples Act 1983.) Sedan anmälan kommit valmyndigheten till handa, vilket skall ske så snart valet kungjorts och senast sex dagar därefter, skall den prövas. Om formföreskrifterna är riktiga och kandidaten uppfyller valbarhetsvillkoren i Representation of the Peoples Act 1981 skall de nominerade namnen kungöras.

Valsedlar gäller för varje valkrets och trycks enligt offentliga föreskrifter på särskilt papper. Valsedeln skall förses med en officiell stämpel. Samtliga kandidater i valkretsen skall vara upptagna på valsedeln. Väljaren erhåller valsedeln först i vallokalen och skall på den markera en kandidat. Reglerna om röstning framgår av rules 32—43 schedule 1 till Representation of the Peoples Act 1983.

Rösträkningen är inte offentlig. Endast vissa personer som ex- empelvis kandidater och deras hustrur och män får närvara som det uttrycks i lagen. En valsedel är ogiltig om den inte har den officiella stämpeln, om fler än en kandidat är markerad, om den är märkt på sådant sätt att den kan avslöja väljaren eller om den är blank. Dessa regler framgår av rule 47(1) av nämnda schedule. Däremot är valsedeln inte ogiltig på grund av att väljaren markerat kandidaten på fel ställe eller på annat sätt än med ett kryss eller med mer än ett

kryss om det ändå framgår vilken kandidat som avses och väljarens identitet inte framgår (rule 47(2) nämnda schedule). Sammanfattningsvis ger reglerna kring det brittiska valet vid handen att officiell kandidatur och officiella valsedlar tillämpas. Det före- kommer således inte någon fri nomineringsrätt i den mening som avses i den svenska vallagstiftningen. För att bli vald krävs att kandidaten anmälts.

3.10.6 Tyskland

Den tyska valrätten är systematiskt komplicerad eftersom Tyskland är en förbundsstat. Val äger där rum dels till parlamentet som består av ! Förbundsrådet och Förbundsdagen varav endast den senare väljs direkt av folket, dels till delstaternas parlament, s.k. Landtag, och dels till ! kommunala församlingar i delstaterna. Tyskland består sedan återför- eningen av 16 delstater. Den lagtekniska uppbyggnaden av valreglema ? tar sin utgångspunkt i den tyska författningen, Grundgesetz, av den 23 ; maj 1949. Den innehåller endast ett fåtal regler beträffande valen. Av ; artikel 38 framgår emellertid att Förbundsdagen skall väljas genom allmänna, omedelbara, fria, lika och hemliga val. Dessutom framgår ; rösträttsåldern som är 18 år. Vidare anges att närmare regler skall ges ' i en särskild lag. I Den lag som åsyftas är den tyska vallagen, Bundeswahlgesetz, av I den 7 maj 1956. I den lagen ges vissa huvudstadganden om valet till - Förbundsdagen. Till lagen ansluter en valförordning, Bundeswahl- ordnung, som behandlar formella och processuella delar av valförfa- randet som valmyndighetemas sammansättning m.m. För delstatsvalen till Landtag finns en särskild vallag för varje delstat. Dessa bygger på Bundeswahlgesetz i stora delar och särskilt vad gäller nominerings- rätten. Detsamma gäller för de vallagar som reglerar de kommunala valen inom varje delstat. Dessa senare regler kommer därför att behandlas endast sporadiskt. För de delstater som tidigare utgjorde | Östtyskland är det svårt att överblicka hur delstatsvalen och de | kommunala valen inom dessa stater kommer att utformas. | Till Förbundsdagen skall val hållas vart fjärde år (artikel 39 Grund- 1 gesetz). Senaste valet hölls i oktober 1994. Efter återföreningen med Östtyskland skall 656 mandat besättas vid varje val. Genom valsättet * kan det uppkomma situationer som innebär att antalet representanter * överstiger det i lagen angivna. Så är fallet för innevarande valperiod [ då ledarnotsantalet uppgår till 672 ledamöter (se Amtliches Handbuch des Deutschen Bundestages, Teil 1, V). Valet sker genom en kom- bination av majoritetsval i enmansvalkretsar och proportionella listval i delstaten som skall beröras nedan. Ett annat för det tyska valsystemet karakteristiskt drag är att varje väljare har två röster; en förstahands-

röst (Erststimme) för majoritetsvalet och en andrahandsröst (Zweit- stimme) för listvalet.

Vid valen till Förbundsdagen brukar ett trettiotal partier ställa upp. För närvarande är sex partier representerade i Förbundsdagen. Kring partierna finns en inte så ringa reglering. Det grundläggande stad- gandet om partiernas roll i demokratin finner man 1 Artikel 21 Grundgesetz. Enligt Parteigesetz av den 24 juli 1967 regleras både partibegreppet och partiernas inre arbete. För att en förening skall få rättsställning som parti krävs enligt å 2 Parteigesetz bl.a. att för- eningen varaktigt verkat för politisk åsiktsbildning. Frågan om en förening skall anses som ett parti får vid val sitt svar när partierna skall anmäla sitt deltagande i valet. Ett parti som inte har minst fem ledamöter i Förbundsdagen eller någon Landtag skall senast 90 dagar före valet anmäla sitt deltagande till valmyndigheten (å 18 Absatz 2 Bundeswahlgesetz). Sedan prövas anmälan och kan avslås eller bifallas. De materiella reglerna härom finns i Artikel 21 Grundgesetz och å 2 Parteigesetz. Om den avslås innebär det att partiet inte kan ställa upp med partilista i valet men väl föreslå kandidater till majoritetsvalen i valkretsarna. För andra partier som uppfyller kravet på fem ledamöter är förfarandet enkelt (se Schreiber i Parlamentsrecht und Parlamentspraxis s. 423). Valmyndigheten skall 72 dagar före valet meddela vilka partier som är berättigade att ställa upp i valet (å 18 Absatz 4 nr 1 Bundeswahlgesetz). Av det sagda följer att det regeltekniskt kan vara lämpligt att skilja mellan tre olika grupper vid valen. För det första har vi två typer av partier. Det ena motsvarar beskrivningen i å 18 Absatz 2 Bundeswahlgesetz och har alltså inte fem ledamöter vare sig i Förbundsdagen eller i någon Landtag. Den andra typen av parti är det etablerade partiet som uppfyller kravet på fem ledamöter i sådant val. Den tredje gruppen som skall nämnas är sådana föreningar som inte är att betrakta som partier men ändå kan gå fram med en kandidat i majoritetsvalen.

Förbundsstaten är också vid val indelad efter delstaterna. Delstater- na är i sin tur indelade i valkretsar (Wahlkreisen). Valkretsarna är i sin tur indelade i distrikt (Wahlbezirke) där röstning äger rum (å 2 Bundeswahlgesetz). Valkretsarna skär inga delstatsgränser och bör enligt lagen inte skära kommungränser. Valkretsarna ses regelbundet över av en valkretskommission. Valkretsarna bör befolkningsmässigt inte över- eller understiga det genomsnittliga befolkningsunderlaget i valkretsarna med mer än 25 procent. Om det avviker med mer än 33”3 procent måste en ny indelning ske. Dessa regler framgår av å 3 Bundeswahlgesetz. Genomsnittsvalkretsen innefattar cirka 225 000 personer. Vid valet är 1994 hade Nordhein-Westfalen 71 valkretsar och var därmed största delstat såvitt avser valkretsar. Bremen var minst med sina tre valkretsar.

Valkretsarna får praktisk betydelse genom att majoritetsvalet sker i dessa enmandatsvalkretsar. Den metod som används är relativ

majoritet (å 5 Bundeswahlgesetz). Hälften av antalet platser i För- bundsdagen eller 328 mandat fördelas på detta sätt (å 1 satz 2 Bundeswahlgesetz). Fördelningen av mandat vid de proportionella valet utgår däremot från en fördelning med hela Tyskland som område. Detta har sagts leda till att valet i Tyskland bör räknas till de proportionella metoderna (se t.ex. Petersson i Sth 1994 s. 25—26, Kaase i Electioneering s. 156 samt Lijphart, Electoral system and party system s. 34 och 36).

Den tyska vallagstiftningen skiljer på grund av kombinationen av majoritetsval och proportionella val mellan två olika möjligheter att framställa kandidatförslag. Å ena sidan kan förslag lämnas angående en kandidat i en valkrets, valkretsförslag (Kreiswahlvorschläge). Å andra sidan kan nominering ske till de proportionella valen. Detta sker ofta genom en anmälan av en hel lista, partilista eller landlista (Landelisten), med kandidater.

Fördelningen av mandaten utifrån andrahandsröstema sker med hela Tyskland som fördelningsområde och tillgår enligt följande. Samtliga i Förbundsstaten avgivna andrahandsröster på landslistorna jämförs. Härvid skall dock avräknas andrahandsröster från valsedlar som varit med och utsett ledamöter i valkrets genom majoritetsval men som inte företräder ett parti eller ett parti som inte ställer upp med partilista. Det kan nänmas att listförbund är tillåten i viss omfattning (å 7 Bundeswahlgesetz). Det antal platser som skall besättas är i princip alla 628 som Förbundsdagen innefattar. Från det talet skall emellertid avdrag göras för de mandat som kan ha tillfallit partier som erhållit valkretsmandat men inte deltar med landlista eller tillfallit ledamot som inte ställer upp för något parti. En spärr finns för partier som inte uppnått fem procent av andrahandsröstema eller tre valkretsmandat. Partier som inte kommer över spärren deltar inte i denna mandatför- delning och eventuella mandat som de erhållet räknas också från det totala antal mandat som skall fördelas. Dessa regler framgår av å 6 Absatz 1 och 6 Bundeswahlgesetz. Den mandatfördelningsmetod som används vid fördelningen av mandat på landlistorna är den s.k. Hare/Niemeier. (Dvs. antalet avgivna röster för alla partier delas med antalet mandat som skall fördelas, se avsnitt 2.2.10. Partiets röstetal delas sedan med den erhållna valkvoten varvid antalet mandat per lista erhålls.) Reglerna framgår av nämnda lagrum absatz 2 och 3.

Mandaten fördelas sedan på delstaterna med sarmna mandatför- delningsmetod som tidigare. Härvid dras de valkretsmandat som partiet fått genom direktval från summan av det antal mandat som partiet fått vid fördelningen med Förbundsstaten som utgångspunkt. Om ett parti erhåller fler mandat genom direktval än vad det är berättigat till enligt andrahandsröstema behåller partiet de rösterna. Härigenom kan överrnandat (Uberhangsmandate) uppstå vilket godtas enligt vad som ovan sagts. Platserna tillsätts i den ordning som framgår av ordningen av kandidaterna på landlistan.

-.,_4-..._.l—_' .

——_v— mem-..".

Mandatfördelningen bygger på en strikt uppställning av kandidater. Officiella valförberedelser är därför föreskrivna. Nomineringen anses vara en viktig författningsrättslig uppgift för partierna men också en partiets inre angelägenhet (Schreiber i Parlamentsrecht und Parla-

f mentspraxis s. 419). Regleringen finns således både i stadgarna och ' i vallagstiftningen vilket också påpekas i å 17 Parteigesetz. Här skall endast nänmas att det inom partierna i Tyskland, liksom i Sverige, kan finnas olika sätt att komma fram till kandidatnamnen. Reglerna för kandidatnomineringen inom partierna finns i å 21 och å 27 Absatz 5 Bundeswahlgesetz.

Som ovan sagts förutsätts att kandidater föreslås både till majoritets- valet i valkretsarna och till det proportionella listvalet inom delstater- na. Förslagen skall prövas av en särskild valmyndighet. Ett parti kan dock enligt å 18 Absatz 5 Bundeswahlgesetz endast anmäla en kandidat i varje valkrets och en lista i varje delstat.

Inregistrering av valkretsförslag för ett etablerat partis valkretskan-

l didat är relativt enkelt. Genom styrelsen eller annan behörig instans inom partiet kan anmälan av valkretskandidat göras. Till ansökan skall intyg fogas om att valet av kandidat gått till på stadge- och för- fattningsmässigt vis.

För partier som inte är etablerade (jfr ovan vad som sagts om partier enligt å 18 Absatz 2 Bundeswahlgesetz) skall förutom un- dertecknade handlingar från partistyrelsen också minst 200 i valkretsen röstberättigade personer underteckna förslaget (å 20 Absatz 2 Bundes- wahlgesetz).

Andra föreningar eller grupper än partier skall till valkretsförslaget foga underskrifter från minst 200 röstberättigade i valkretsen vilket framgår av å 20 Absatz 3 Bundeswahlgesetz.

För samtliga fall gäller att valkretskandidaterna måste bekräfta sin kandidatur. Ett sådant medgivande kan inte återkallas.

Valkretsförslagen måste ha lämnats senast 66 dagar före valet (å 19 Bundeswahlgesetz). Av samtliga valkretsförslag skall enligt å 34 Bundeswahlordnung diverse uppgifter framgå. Det är exempelvis fråga om uppgifter om kandidaternas personuppgifter, namnet för för- slagställande parti, namnet på en förtroendeperson och dennes ställföreträdare samt underskrifter från styrelser i partierna.

Landlistoma, vilka gäller inom hela delstaten, kan endast in- registreras efter ansökan av partier. Detta skall liksom valkretsför- slagen ske 66 dagar före valet. För etablerade partier kan de av partierna valda kandidaterna anmälas för registrering genom att partistyrelsen undertecknar anmälan. För partier som inte är etablerade (jfr ovan vad som sagts om partier enligt å 18 Absatz 2 Bundeswahl- gesetz) krävs dessutom underskrifter från i delstaten röstberättigade personer till ett antal av en tusendel av antalet röstberättigade i valkretsen, dock högst 2 000. Också beträffande landlistan skall framgå under vilket partinamn kandidaterna kandiderar. Dessutom

skall kandidatnarnnen sättas i den ordning som partiet önskar. En kandidat kan endast tas upp om han medgivit sin kandidatur. Med- givandet är oåterkalleligt. Dessa regler framgår av å27 Bundes- wahlgesetz. Av anmälan av landlistan skall framgå liknande uppgifter som gäller för förslag till valkretskandidat. Detta framgår av å 39 Bundeswahlordnung.

Sedan förslagen till valkretskandidater och landslistorna prövats skall valmyndigheten 58 dagar före valet registrera dessa. Valsedeln, som är officiell, skall sedan utformas på grundval av registreringen. Valsedeln innefattar två spalter. Den vänstra upptar alla valkretskandi- dater inom valkretsen med partibeteckning. Den högra upptar landlistorna för samtliga partier inom delstaten.

Vid röstningen förfogar väljaren över två röster. En förstahandsröst för majoritetsvalet i valkretsen och en andrahandsröst för landlistan i delstaten. Röstningen tillgår så att väljarna avger sin förstahandsröst genom att sätta ett kryss eller annan markering för den valkretskandi- dat som de föredrar. Andrahandsrösten avges genom en liknande markering för den lista som de föredrar. Röstsplittring är därvid tillåten (å 34 Bundeswahlgesetz). Väljarna är bundna av de förslag som valsedeln anger. De kan inte sätta upp egna namn. Av ogiltighets- reglema i å 34 Bundeswahlgesetz framgår vidare att valsedeln är ogiltig om den innehåller tillägg eller förbehåll. Inte heller godtas som giltiga röster andra valsedlar än de officiella. För det fall ingen bestämd åsiktsyttring framgår av valsedeln är rösten ogiltig.

Sammanfattningsvis kan sägas att det tyska systemet innehåller en omfattande reglering av både partierna och nomineringsförfarandet. Någon fri nomineringsrätt föreligger inte. De offentliga valförberedel- serna är långtgående och öppnar ingen möjlighet till missbruk av nomineringsrätten inom det system som används. En ventil för partiminoritet att komma till tals kan sägas öppnas genom att en väljargrupp kan föreslå en valkretskandidat. Detta kan dock inte ske under samma partinamn som majoriteten gått fram. Det är inte känt i vilken omfattning ett sådant förfarande tillämpas.

3.11 Några olika möjligheter att komma till rätta med missbruket av den fria nomineringsrätten

I detta avsnitt presenterar vi några alternativ till lösning på problemet med missbruk av den fria nomineringsrätten. Som vi påpekar i inled- ningen till detta kapitel innebär varje försök att komma till rätta med missbruket att den ”fria” nomineringsrätten inskränks åtminstone i någon mening. Inskränkningama kan emellertid gå olika långt. För att ge en överblick skall vi här, innan vi presenterar våra egna över-

i 1

väganden, kortfattat presentera vissa förslag till lösningar som tidigare utredningar diskuterat.

Vi har i flera sammanhang påpekat att den fria nomineringsrätten i Sverige är en följd av att det i stort saknas regler för nominering av kandidater. Under årens lopp har olika förslag förts fram som innebär en reglering av nomineringsförfarandet. Den mest radikala lösningen innebär en form av förhandsamnälan där röstning endast kan ske på de anmälda kandidaterna. Detta förfarande har omväxlande åsatts olika benämningar som ojfentliga eller officiella valförberedelser, ajjfentlig eller officiell kandidatur, förhandsanmälning av kandidater eller något liknande. Gemensamt för samtliga dessa förslag är att de på något sätt förutsätter en myndighet som tar emot anmälningar av partier och kandidater redan innan valet förrättas. Införandet av en sådan reglering innebär att Sverige skulle komma att tillämpa ett system som redan i dag finns i de flesta andra länder (se avsnitt 3.10). Konsekven- serna för den fria nomineringsrätten av en sådan reglering är att den kraftigt skulle beskäras.

System med officiella valförberedelser har som påpekats varit på tal vid ett flertal tillfällen. I avsnitt 3.7 beskriver vi hur den nu gällande ordningen med en fri nomineringsrätt tillkom som ett resultat av de förslag som fanns om en övergång till proportionellt valsätt. Det förslag som låg till grund för det proportionella valsystem som infördes i Sverige (se betänkandet Proportionellt valsätt 27 oktober 1903) upptog flera bestämmelser i ämnet. Det proportionella valsyste- met som föreslogs var d'Hondts metod vilket i sin ursprungliga version förutsätter strikta partiorganisationer i det att ett namn inte kan förekomma på flera listor. För att komma till rätta med detta skulle officiell kandidatur förekomma. Denna gick ut på att en förslagsställa- re, som befullmäktigades att svara i allt som gällde kandidatförslaget, skulle till Konungens befallningshavande, dvs. länsstyrelsen, inge förslag på kandidater. Varje förslag som gällde valkretsvis skulle uppta dubbelt så många namn som valet gällde. För att vara giltigt krävdes att förslaget åtföljdes av underskrifter från 20 i valkretsen röstberättigade personer. Länsstyrelsen skulle sedan göra en prövning av förslagen beträffande kandidaterna. Den avsåg valbarhet, identifika- tion av kandidaten samt att kandidaten inte förekom på någon mer lista. Efter visst kungörande skulle tryckning ske i det allmännas regi. Samtliga vallistor skulle tryckas på samma valsedel. Väljaren var inte fri att rösta på annan kandidat än de som tagits upp på den officiella valsedeln. Förslaget lades inte till grund för lagstiftning.

Även 1919 års proportionsvalssakkunnigas betänkande 1921 om de proportionella valen till riksdagens andra kammare innehöll ett avsnitt om officiell kandidatur. Betänkandet hade i denna del hämtat inspira- tion från det år 1903 avgivna betänkandet. Således skulle även här förslag på kandidater i skriftlig form länmas till Konungens befall- ningshavande. Beträffande frågan om hur många väljare som måste ha

undertecknat ansökan så diskuterade de sakkunniga den frågan utan att bestämma något maximiantal. I stället bestämdes att kungörandet av förslaget endast behövde ske beträffande 25 av de undertecknande väljarna. Dessutom skulle en bevittnad förklaring från var och en av kandidaterna bifogas där det framgick att de var villiga att kandidera till riksdagen. Detta förslag blev aldrig underställt riksdagen.

I betänkandet Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckning (SOU 193015) framfördes förslag om ett modifierat system för officiella valförberedelser. Tanken var att partiorganisatio- nen skulle registrera sin partibeteckning centralt för hela landet. Registreringen skulle bestå från val till val. Till detta kom att det för varje valkrets skulle gå att anmäla kandidater både för registrerad partibeteckning och för partibeteckningar som inte registrerats. Väljarna skulle vara tvungna att på valsedeln ta upp en partibeteckning från något av de kungjorda valförslagen. För registrerade partier skulle partibeteckningen skyddas genom att första namnet måste vara ett anmält namn. Efter viss överarbetning kunde ett förslag föreläggas för riksdagen (se prop. 1935:139, överarbetningen framgår av bilaga till propositionen). Förslaget innebar att nuvarande fakultativa regler om skydd för partibeteckning infördes (se avsnitt 3.8.1).

Författningsutredningens betänkande Sveriges statsskick (SOU 1963:17) upptog inget fullständigt förslag till vallag. Vissa huvud- punkter diskuterades dock. Det valsystem som utredningen förordade, en blandning mellan val i regionkretsar och ett val i valkretsar med personvalsinslag, förutsatte enligt utredningen officiell kandidatur. Endast registrerade partier skulle ha rätt att nominera kandidater. För registrering krävdes antingen att partiet var representerat i riksdagen eller att partiet hade ett visst antal medlemmar. Antalet medlemmar sattes så högt som 15 000. Till valet skulle användas officiella valsedlar (se a.a. s. 77 och s. 80). De remissinstanser som yttrade sig i frågan ställde sig genomgående negativa till utredningens förslag om officiell kandidatur (se SOU 1964:38 s. 48).

Det senaste förslaget med officiell kandidatur framlades av Person- vals- och valkretsutredningen (SOU 1977:94). Det gick ut på att samtliga röstberättigade i en valkrets skulle ha rätt att anmäla kandida- tlistor. Möjligheten kvarstod alltså för den enskilde väljaren att föreslå egna kandidater. Vid mandatfördelningen beaktades, dock endast kandidater som anmälts. Systemet upptog också en regel som innebar att valsedlarna skulle tryckas i valmyndighetens regi. Som Personvals- kommittén uttalade (SOU 1993:21 s. 82) ändras den fria nominerings- rätten med detta system på så sätt att sista tidpunkt för nominering av kandidat flyttas fram i tiden. Emellertid måste nog en sådan ordning enligt vår mening också anses innebära en relativt omfattande inskränkning av den fria nomineringsrätten. Personvals- och valkrets— utredningens förslag ledde inte till lagstiftning.

.eu: ua.-.".- _ _

Mindre ingripande lösningar har också diskuterats tidigare. En sådan är att låta de kandidater som anmälts enligt 5 kap. vallagen dra tillbaka sin kandidatur på de valsedlar som utgör piratlistor. En sådan möjlighet skulle innebära att en ovillig kandidat skulle kunna freda sig från att förekomma i sammanhang han inte önskar. Folkstyrelsekom- mittén, som diskuterade detta i betänkandet Folkstyrelsens villkor (SOU 1987:6 s. 152), avfärdade emellertid denna tanke. Skälet till detta var att de anmälda kandidaterna inte bara skulle kunna dra tillbaka sin kandidanir från en piratlista utan även från spränglistor. En sådan möjlighet skulle enligt Folkstyrelsekommittén bli ett effektivt vapen i handen på partimajoriteten. Härigenom skulle minoriteten kunna trängas ut. De minoritetslistor som inte godkänts av majoriteten skulle riskera att bli betraktade som partimarkerade vid röstsamman- räkningen. Således skulle endast särlistoma finnas kvar intakta. Av den anledningen lade Folkstyrelsekommittén inte fram något förslag med det antydda innehållet. Ett förslag med sådant innehåll skulle, förutom de nämnda negativa effekterna för spränglistorna, inte innebära någon särskilt ingripande inskränkning av den fria nomine- ringsrätten. Det skulle dessutom vara möjligt att med en sådan reglering komma åt problemet med ovilliga kandidater.

Ett annat förslag som Folkstyrelsekommittén diskuterade mot bakgrund av det valsamarbete som förekom vid 1985 års val där ett parti fick representation i riksdagen trots att partiets väljarstöd vid den tidpunkten inte motsvarade fyra procent av rösterna i landet, var att införa ett mer realistiskt partibegrepp (SOU 1987:6 s. 125). Tanken var att en partiorganisation inte skulle få nominera medlemmar från något annat parti. Emellertid förutsätter en sådan reglering, som Folkstyrelsekommittén påpekade, en ingående reglering av medlem- skap i partier. En sådan reglering skulle emellertid strida mot traditionen i vårt land att lämna partierna utan statlig insyn. Något förslag med reglering av medlemskap i partier lades därför inte fram av kommittén. Enligt vår mening skulle ett förslag med sådant innehåll medföra att överväganden angående föreningsfriheten också måste göras. En reglering av medlemskap i partier och bestämmelser om att nominering inte får ske av kandidat från annat parti skulle innebära att man kom åt missbruket med piratlistor. Emellertid skulle den fria nomineringsrätten allvarligt inskränkas. Under alla förhållanden ligger ett sådant lagstiftningsarbete långt utanför vårt uppdrag. Vi kommer därför inte att diskutera något förslag med sådant innehåll.

Andra lösningar har föreslagits för att få till stånd ett mer an- vändbart partibegrepp. En sådan framfördes först av Folkstyrelsekom- mittén (SOU 1987:6 s. 149151), och kom igen i stort sett oförändrat i Personvalskommitténs förslag om Ökat personval (SOU 1993:21 s. 148149). Förslagen går ut på att de partier som vill delta i valen skall amnäla sitt deltagande inom viss tid för att få delta i mandatför- delningen. Partidefinitionen blir härigenom obehövlig och ersätts med

en regel om att mandaten fördelas mellan anmälda partier. Motiven för en sådan ändring är främst väljarens möjlighet att göra ett rationellt partival. Om förslaget genomförs kommer man till rätta med de mindre seriösa partibeteckningar som i dag skrivs på blanka valsedlar (se avsnitt 3 .4.2 och 3.5.1). Dessa partibeteckningar kommer att behandlas som obefintliga i och med att de inte anmälts till valet. Det blir inte möjligt att nya partikonstellationer utkristalliseras i slutet av valkampanjen eftersom anmälan måste göras viss tid före valet. Det kan tilläggas att det inte vid riksdagsvalen förekommit att någon ny partikonstellation uppkommit så kort tid före valet att det inte skulle hunnit med att anmäla sig till valet i fråga. Däremot har det vid vissa kommunalval förekommit att grupperingar kort tid före valet gått fram som parti och dessutom tagit sig in i den valda församlingen.

Folkstyrelsekommitténs förslag lades fram för riksdagen genom en proposition (prop. 1987/ 88:22). Konstitutionsutskottet avstyrkte emel- lertid bifall till förslaget (bet. 1987/88:KU32 s. 1617). Utskottet anförde att förslaget hade klara fördelar i ordningshänseende. Emellertid menade utskottet att den inskränkning av den fria nomine- ringsrätten som förslaget innebar inte uppvägdes av ett i samma ärende föreslaget personvalssystem. Riksdagen följde utskottets synpunkter och någon obligatorisk förhandsanmälan för partier infördes inte. Personvalskonunitténs förslag har ännu inte förelagts riksdagen.

Ytterligare ett alternativ har diskuterats flera gånger. Det är tryckning av valsedlari det allmännas regi. Diskussioner om detta har dock i allmänhet skett utifrån förutsättningen om andra offentliga valförberedelser. Redan 1902 års proportionsvalskonunitterade hade ett sådant förslag (se betänkandet Proportionellt valsätt 27 oktober 1903 s. 79—80). Ett förslag om officiella valsedlar fanns också i Personvals- och valkretsutredningens betänkande Personval och valkretsindelning (SOU 1977:94 s. 182183). Förslaget innehöll förutom ett personvalssystem också ett system med obligatorisk förhandsanmälan av kandidater. Det syntes då, enligt utredningen, bäst att ge valmyndigheten ensamrätt på tryckning med hänsyn till den centrala roll valsedlarna hade vid sammanräkningsförfarandet enligt förslaget. Enligt utredningen vann man då likformighet och lägsta möjliga risk för kassation av valsedlar. Också Folkstyrelsekommittén diskuterade tryckning av valsedlar i central regi (SOU 1987:6 s. 154). Eftersom de förslag som framförts hänger så nära samman med den offentliga kandidaturen är det svårt att avgöra hur en reglering med enbart officiella valsedlar skulle inskränka den fria nomineringsrätten. Om inga andra valsedlar var tillåtna och inga egentillverkade god- kändes skulle dock den fria nomineringsrätten kraftigt beskäras genom den officiella valsedeln.

..,; 53;M* g_= m,. . .. -_d

3. 12 Överväganden

Vårt uppdrag i denna del är att se över problem som kan uppstå i anslutning till den fria nomineringsrätten samt att presentera förslag till lösningar av den frågan. Utgångspunkten för arbetet är en förut- sättningslös översyn som inte begränsas till vissa lösningar. Utifrån dessa utgångspunkter finns som vi i föregående avsnitt pekar på ett brett spektrum av lösningar. Det är möjligt att finna lösningar som totalt upphäver den fria nomineringsrätten liksom det är möjligt att finna lösningar som i princip kan sägas lämna den fria nominerings- rätten orörd. Det har vid överläggningar inom kommittén visat sig råda enighet om att åtgärder bör vidtas mot missbruket av den fria nomineringsrätten och särskilt vad gäller förfarandet med det vi kallar piratlistorna. Utifrån den förutsättningen är en första fråga att avgöra hur långt ett ingrepp skall gå.

3.12.1 En ingripande reglering eller fri nominering

Den mest ingripande regleringen är en där totala offentliga valförbere- delser anordnas, dvs. partierna anmäler sig och sina kandidater och därefter trycks valsedlarna i central regi.

De uppenbara fördelar som offentliga valförberedelser innebär är att valet kan grundas på ett rationellt val. Det är av vikt att det står så klart som över huvud taget är möjligt både vilka partier som väljarna har att välja mellan och vilka kandidater de har att rösta på. Detta framstår som allt nödvändigare med hänsyn till det ökade inslag av personval som förekom vid valet till Europaparlamentet och som är tänkt att tillämpas vid de allmänna nationella valen från år 1998. För att personvalet skall få verkligt genomslag och grundas på ett rationellt val mellan olika kandidater som har reell möjlighet att bli invalda i den församling valet avser är det av största vikt för väljaren att kandidaterna tillkännages så att väljarna har en rimlig chans att bilda sig en uppfattning om dem. Ytterligare en fördel med valförberedelser är att de verkar för enhetlighet och samverkan inom partier. Den klarhet som kan vinnas är också att flera av de metodologiska vanskligheter som i dag finns i det svenska valsystemet försvinner med de offentliga valförberedelsema. En sådan är att det går att slopa kravet på att två anmälda kandidater måste toppa en valsedel för att namnen skall räknas. En annan och kanske den viktigaste av dessa vanskligheter är att missbruket med partibeteckningar försvinner. Det är heller ingen tvekan om att valförberedelsema medför en lättnad i fråga om sammanräkningsförfarandet. De förenklingar kan uppväga det merarbete före valen som blir följden av valförberedelser.

Det finns naturligtvis argument mot införande av valförberedelser. Det som tidigare alltid gjort att man avstyrkt valförberedelser är att det strider mot svenskt föreställningssätt. Enligt detta är det främst fråga om att kandidater inte framställer sig själva i massmedier på något särskilt aktivt sätt. Det ökade inslaget av personval är däremot något som kan innebära att kandidaterna och partierna måste ta det äldre tänkesättet under förnyad prövning. En annan synpunkt med rötter i tidig svensk valrätt är att offentliga valförberedelser inskränker väljarens rätt att fritt nominera. Denna synpunkt har tidigare gjort sig starkt gällande. Emellertid kan häremot invändas att den fria nomine— ringsrätten i praktiken inte kunnat ändra de av partierna rangordnade kandidaterna varför man i princip kan bortse från den effekten. En annan invändning av principiell natur är att det blir svårt för politiska fraktioner att mot slutet av en valrörelse dyka upp som ett hot mot de mera etablerade. Mot detta kan anföras att tidpunkten för anmälan av partier och kandidater skall läggas så nära valdagen som det bara går. Andra betänkligheter som kommit till uttryck och varit starkt bidragan- de orsaker till att officiella valförberedelser förkastades var att de ansågs leda till att valförfarandet mekaniserades och att de enskilda väljarnas möjlighet att göra en personlig insats vid valet försvårades till fördel för partiet som fick ett bestämmande inflytande över kandidatvalet. I dag kan mot detta anföras det beslutade person- valssystemet som i stället öppnar möjligheter för de enskilda väljarna att inom ramen för valförfarandet få en reell möjlighet att påverka kandidatvalet. Offentliga valförberedelser skulle då hjälpa till att ge väljarna överblick över möjliga alternativ.

Valförberedelsema innebär emellertid att ett stort ansvar läggs på partiorganisationen. Genom ett förslag om officiella valförberedelser kan inte spränglistor föras fram fritt. De måste åtminstone underför- stått vara sanktionerade av partiet och därmed det vi kallar särlistor. Alla hittillsvarande undersökningar pekar också på att partierna försöker komponera sina namnlistor på ett så representativt sätt som möjligt. Detta speglar sig t.ex. i det faktum att i princip samtliga valsedlar vid valet är 1994 beställdes av partiledningama, även minoritetens kandidatlistor (se avsnitt 3.5.1). Namnvalsedlarna var således av partimajoriteten framröstade kandidatlistor eller av minoriteten framtagna särlistor som majoriteten godtagit.

Vi har vägt de olika för- och nackdelarna med officiella valförbere- delser mot varandra och funnit att den inskränkning av väljarnas möjligheter att fritt välja den kandidat de önskar medför vissa nack- delar. Emellertid har nu valsystemet kommit att få en annorlunda utformning genom personvalsinslaget så att de offentliga valförberedel- sernas positiva sidor framstår som eftersträvansvärda. Skälen för offentliga valförberedelser väger därför tungt vid bedömningen.

Mot bakgrund av det anförda har vi funnit att ett förslag med offentliga valförberedelser bör presenteras (avsnitt 3.13). Emellertid

-.., __.=._._ »; _

.W.

timer vi det angeläget att också visa på en lösning där den fria nomineringsrätten i det närmaste lämnas orörd. För att komma till rätta med missbruket av den fria nomineringsrätten har vi arbetat fram också en sådan variant som bygger på ett straffrättsligt ansvar (avsnitt 3.14). Båda modellerna kan var för sig utgöra ett förslag till ändringar i vallagstiftningen. För båda modellerna har därför författningsförslag och författningskommentar utarbetats varför förslagen framstår som likvärdiga. Vid våra överläggningar har emellertid framkommit en preferens för officiella valförberedelser varför den presenteras som första modell. Som andra modell presenteras den modell som tar sin utgångspunkt i ökat straffrättsligt ansvar för den som utnyttjar en partibeteckning på ett vilseledande sätt. Vilken modell som slutligen skall läggas till grund för ett lagförslag bör lämpligen avgöras först sedan remissinstanserna yttrat sig.

De två modellerna presenteras som fullständiga förslag. Under rubriken författningsförlag finns således ett förslag till författnings- ändring för varje modell redovisat under särskilda rubriker. Special- motivering till varje författningsförslag redovisas särskilt för varje modell i kapitel 7. I de närmast följande avsnitten redovisas för varje modell de allmänna utgångspunkterna för regleringen.

3.13 Förslag till åtgärder mot missbruket av den fria nomineringsrätten: offentliga valförberedelser

Vi skall i detta avsnitt mot bakgrund av redovisningen av tidigare erfarenheter presentera ett system med offentliga valförberedelser. Det alternativ vi presenterar är relativt långtgående. Det innehåller obligatoriska regler om anmälan av partier för att få delta i mandatför- delningen. Det innehåller dessutom obligatoriska regler för skydd av partibeteckning och anmälda kandidater. Slutligen föreslås användning av officiella valsedlar. Författningstexten till förslaget finns i be- tänkandet under rubriken författningsförslag 1. En särskild kommentar till de enskilda stadgandena finns i avsnitt 7.1.

3.13.1 Allmänna synpunkter på en reglering med offentliga valförberedelser

Den allmänna uppbyggnaden av en reglering av valförberedelsema har att ta hänsyn till en rad omständigheter. Reglernas inbördes för- hållande spelar en väsentlig roll. Förhållandet mellan reglerna om anmälan av parti för deltagande i val, anmälan av kandidater i val samt valsedlarnas utformning hänger nära samman (se SOU 1969: 19 s. 87). Vi har försökt att renodla reglerna för att undvika upprepning

av liknande regler. Det har medfört att det för anmälan om deltagande uppställts vissa krav som förutsättning för anmälan. Detta har i sin tur lett till förenklingar beträffande regler för anmälan av kandidater och valsedelsframställning.

Förslaget till de officiella valförberedelsema har utformats för att vara så enkla som möjligt. Detta gäller både själva den tekniska utformningen av reglerna som möjligheten att delta i den demokratiska processen. Det är inte meningen att utestänga grupper från deltagande i en för samhället så viktig del som de allmänna valen. Förutsätt- ningama för anmälan av partier och kandidater utformas därför så att så få hinder som möjligt i form av antalet röstberättigade eller liknande skall föreligga. Som vi redovisar i avsnitt 3.10 tillämpas ett system med offentliga förberedelser i samtliga andra länder som presentaras.

Det här presenterade förslaget innebär för partierna en obligatorisk anmälan om deltagande i valet. Detta medför en omarbetning av partibegreppet. Så som dagens partibegrepp är utformat innebär det en alltför vid definition av partibegreppet. Syftet med den nuvarande definitionen är att fördela mandaten. För detta räcker det att säga att partier som anmält sitt deltagande deltar i mandatfördelningen. Partibegreppet finns nu i 3 kap. 7 å regeringsformen varför en grund- lagsändring blir nödvändig. Till detta tillkommer en rad ändringar i vallagen. Ändringsförslagen anknyter så mycket som möjligt till den i dag gällande lagtexten.

Beträffande ett obligatoriskt anmälningsförfarande för partier har vid flera tillfällen framhållits att en reglering inte får inverka på partiernas inre arbete i form av statlig kontroll. Det förslag vi diskuterar här innebär att den direkta följden blir en betydande in- skränkning i den fria nomineringsrätten. I viss mening kan sägas att detta kommer att påverka det egentliga partiarbetet. Emellertid kan det inte sägas medföra någon egentlig insyn i partiernas inre arbete. Partiernas nomineringsförfarande lämnas utan reglering. Det är endast anmälan av de nominerade kandidaterna som regleras. Motsvarande synsätt kan anläggas på frågan om kravet på att anmälan skall ange en partibeteckning av ord och att den inte skall vara förväxlingsbar med redan anmäld beteckning. En obligatorisk amnälan för partier för att få delta i mandatfördelningen medför därför inte någon insyn eller kontroll av partiernas inre arbete från statsmakternas sida på ett sådant sätt att det skulle strida mot föreningsfriheten i 2 kap. regerings- formen.

Till anmälan om deltagande i val från ett parti skall följa en för- teckning över ett visst antal röstberättigade personer. Också detta skulle, i och med att anmälan av partierna görs obligatorisk, kunna uppfattas som en inskränkning av opinionsfriheterna i regerings- formen. Emellertid torde det inte kunna hävdas att den föreslagna

..yy- - _-

regleringen inkräktar på partiernas inre angelägenheter (jfr SOU 1980:45 s. 118 och prop. 1975/76:209 s. 145).

I detta sammanhang kan också sägas att förslaget innebär att de enskilda kandidaterna måste ha lämnat sitt medgivande till kandidatu- ren. Man kommer således helt ifrån de problem som är förknippade med personer som inte tillfrågats beträffande sin kandidatur.

Det kan hävdas att ett krav på att anmälan av kandidater skulle strida mot förbudet om åsiktsregistrering. Genom anmälan av kandidater uppkommer nämligen en sammanställning hos myndig- heterna av kandidaterna och för vilket parti de kandiderar. Förbudet mot åsiktsregistrering saknar emellertid helt betydelse för den typen av uppteckningar som förekommer i val till olika församlingar (se SOU 1975:75 s. 135). Det är självklart att sådana förteckningar måste få förekomma i ett på fria val grundat statsskick. Dessutom innebär som påpekats vårt förslag att samtycke från kandidaterna skall förekomma i anmälningsförfarandet. Reglerna om förbud av åsikts— registrering omfattar endast registrering som sker utan samtycke.

En fråga som kan föranleda vissa diskussioner är vilken tid som gäller för anmälan av partiers deltagande och kandidater. I dag skall partier som vill registrera sin partibeteckning ansöka om detta senast den sista februari. Detta måste dock betraktas som för tidigt för det fall anmälan om deltagande för partier görs obligatorisk. De tider som måste beaktas i nuvarande system är att poströstning och röstning vid utlandsmyndighet startar 24 dagar före valet. Beträffande tiden för röstning på fartyg får den påbörjas tidigast 55 dagar före valdagen. Dessutom stadgas beträffande valsedlar att Riksskatteverket bestämmer viss sista dag för beställning av valsedel för att leverans skall kunna ske 45 dagar före valdagen. Sista dag för beställning var vid 1994 års val den 25 april 1994.

Anmälan av kandidater kommer också att motsvara dagens system med beställning av valsedlar. Tiden för anmälan av kandidater måste emellertid i tiden ligga så att valmyndigheten hinner med prövningen av kandidater. Härutöver måste tid ges till tryckning. En lämplig tid är då att anmälan av parti och kandidater måste ske senast den sista juni. Något hinder mot att valmyndigheten sätter upp en annan datum för att kunna garantera leverans av valsedlar viss sista dag uppstår inte genom regleringen (se 6 kap. 8 å vallagen).

För att förskjuta tidpunkten för anmälan ännu närmare valet kan olika åtgärder tänkas. En sådan skulle vara att valsedlarna distribuera- des endast till vallokaler eller andra ställen där röstning skall ske. Möjligheterna att flytta sista dag för anmälan närmare valdagen skulle då förbättras väsentligt. En annan sådan möjlighet, som inte är oVanlig vid en internationell jämförelse, är att valsedlarna utformas så att samtliga partier och kandidater i valkretsen tas upp på en gemensam valsedel. Om denna sedan distribueras endast till vallokalen kan tiden för anmälan komma mycket nära valdagen. Även om en sådan lösning

av de anförda skälen kan diskuteras, framför vi inte något förslag med sådant innehåll i detta betänkande (jfr avsnitt 4.6).

Förslaget om offentliga valförberedelser föranleder ändringar i en rad bestämmelser i vallagen. Dessutom medför det ändringar beträffan- de partibegreppet i regeringsformen. Förslaget kan därför inte genomföras förrän efter valen år 1998. Vi har funnit att en långsiktig lösning i form av offentliga valförberedelser kräver grundlagsändring- ar. Under det val som skall hållas år 1998 får således nuvarande reglering finnas i oförändrat skick. De eventuella missbruk som kan förekomma får därvid bevakas av partierna och informationsinsatser får vidtas för att motverka missbrukets följder.

3.13.2 Den fria nomineringsrätten beskärs kraftigt genom införande av offentliga valförberedelser

Förslaget leder sammantaget till att samtliga möjligheter att missbruka partibeteckning och kandidatnamn försvinner. Det blir ju en direkt följd av att den fria nomineringsrätten kraftigt beskärs. Vi skall här precisera vad det innebär.

Det blir enligt förslaget inte möjligt att på valdagen skriva till en oanrnäld partibeteckning med verkan vid valet. De mindre seriösa partibeteckningarna försvinner alltså från mandatfördelningen och därmed ur den officiella valrapporteringen. Däremot kan vem som helst med en viss uppslutning i välj arkåren anmäla ett partis deltagande till valet.

Partiernas nomineringsarbete påverkas inte i någon större utsträck- ning. Nomineringen inom partierna kan alltså fortgå som vanligt. Endast den som visar sig vara behörig att företräda partiet kan anmäla kandidater. Därför kan förutses att endast av partiet godkända särlistor anmäls från partierna. De problem som kan uppstå är hur partierna skall handskas med minoritetens önskemål. Förslaget innebär att viss användning som inte kan betraktas som missbruk också faller bort. Den möjlighet som i dag finns att gå fram med spränglista skulle då försvinna. Detta är emellertid en ofrånkomlig nödvändighet om man inskränker den fria nomineringsrätten och inte samtidigt reglerar partiernas inre angelägenheter genom föreskrifter om medlemskap eller liknande. Som vi tidigare påpekar är någon sådan reglering inte aktuell för vårt uppdrag.

Partierna har här ett ansvar att nomineringsprocessen sköts på ett demokratiskt sätt. Det ligger också i partiernas intresse att så sker för att undvika partisplittring. Med de erfarenheter som finns från nomineringsarbetet finner vi emellertid att det inte finns grund för annat antagande än att partierna uppfyller högt ställda krav i nu behandlat hänseende.

mp.—mm , _ ___

- ::..—WW —_-'—41T:>,4 .. _

För den enskilde väljaren försvinner möjligheten att fritt välja sin kandidat. Däremot är väljaren fri att stryka eller skriva till vilken av de anmälda kandidaterna väljaren önskar. Det går alltså att skriva till en kandidat från en annan lista på partiets officiella valsedel och sedan personrösta på den kandidaten.

De s.k. piratlistoma blir inte möjliga att genomdriva. Detta har samma orsaker som det att spränglistor inte blir möjliga. Piratlistorna utgör just sådant missbruk av den fria nomineringsrätten som vi funnit särskilt angeläget att förhindra.

Sammanfattningsvis kommer valet att ske utifrån fastare förutsätt- ningar än i dag. Personvalet blir mer rationellt och mer effektivt genom att väljarna har möjlighet att veta vilka personer som på valdagen kandiderar. Även partivalet blir mer rationellt genom att det är känt vilka partier som ställer upp. Förslaget innebär att den fria nomineringsrätten kraftigt beskärs.

3.14 Förslag till åtgärder mot missbruket av den fria nomineringsrätten: Utökat straffrättsligt ansvar med återverkningar på valutgången

I detta avsnitt presenteras en andra möjlig väg att lösa det mest framträdande missbruket av den fria nomineringsrätten. Förslaget utgår till skillnad från det med offentliga valförberedelser från att den fria nomineringsrätten skall finnas kvar. Förslaget innebär således så litet ingrepp som möjligt i den rätten. Författningstexten till förslaget finns i betänkandet under rubriken författningsförslag 2. En särskild kommentar till de enskilda stadgandena finns i avsnitt 7.2.

3.14.1 Alhnänna utgångspunkter för en reglering som straffbelägger visst missbruk av den fria nomineringsrätten

De förslag som tidigare utredningar framfört har inte lett till att problemet med den fria nomineringsrätten lösts. En reglering som inte tidigare övervägts vid diskussioner kring missbruket är att markera det straffrättsliga ansvar som åvilar den som missbrukar en partibeteck- ning genom det vi kallat användning av piratlistor (se avsnitt 3 .4.3 och 3.5.3). Som framgår av det vi anför ovan (avsnitt 3.6) uppfattar vi användning av piratlistor som den allvarligaste formen av missbruk av den fria nomineringsrätten. Detta främst beroende på det vilseledande det innebär att kandidater sätts upp på en valsedel under en partibe- teckning utan att kandidaten har något samröre med eller sympatiserar med partiet. Det är därför viktigt att markera att det allmänna inte

medverkar till den formen av användning. Avståndstagandet från sådant missbruk markeras lämpligen genom införande av ett uttryckligt straffansvar som får återverkningar även på utgången av valet.

Förslaget leder till att den som medverkar till det vi ovan kallar piratlista gör sig skyldig till brott. Enligt vår mening torde det redan i dag vara straffbart att utnyttja annat partis beteckning genom användning av piratlistor. Emellertid bör straffansvaret framhävas för att påvisa den negativa inverkan piratlistoma har på det fria valsystem vi har i Sverige. Detta sker genom ett tillägg som innebär att den som på valsedel söker utnyttja partibeteckning på ett uppenbart vilseledande sätt skall dömas till ansvar för otillbörligt verkande vid röstning.

Förutom att straffansvaret för användning av piratlistor lyfts fram kopplas en möjlighet att rätta valutgången genom överklagande. För att förstärka skyddet för partibeteckningarna och väljarnas tillit till dessa införs därför också ett valtekniskt skydd. Detta sker genom att missbruk i form av utnyttjande av vilseledande partibeteckning införs som en särskild besvärsgrund för valbesvär. Förfarandet med piratlistor görs uttryckligen till en omständighet som kan medföra att rättelse av valet kan behöva ske genom att ett tillägg som motsvarar det som införs i brottsbalken läggs till.

Den myndighet som skall pröva huruvida förfarandet är brottsligt är som eljest beträffande straffrättsliga frågor, de allmänna domstolar- na. Beträffande frågan huruvida förfarandet även skall medföra val- rättsliga konsekvenser kan olika möjliga prövningsmöjligheter vara tänkbara. En första sådan är att ålägga länsstyrelserna en sådan prövningsskyldighet. Det skulle innebära att länsstyrelsen skulle, under i lagen angivna förutsättningar, kunna bortse från namn som inte tillhör "rätt” parti redan vid mandatfördelningen. En regel med sådant innehåll skulle dock inte med enkelhet kunna utformas på ett sådant sätt att rättssäkerhet och förutsebarhet blir tillgodosedda. Dessutom skulle det kunna leda till en tillämpning som växlade mellan olika länsstyrelser. Ett alternativ är att lägga prövningen på Riksskatte- verket. Emellertid är verket inte beslutande myndighet beträffande de kommunala valen. Kvar står möjligheten att anförtro Valprövnings- nämnden den aktuella prövningsrätten. Ett förslag med den innebörden har fördelen att man vinner en samlad prövning och en enhetlig tillämpning av regeln. Prövningen anpassas till nuvarande besvär- sprövning så att nänmden tar upp frågan endast efter överklagande. Partierna får således en viktig roll i bevakningen av att nominerings- rätten inte missbrukas. Vårt förslag utgår från att Valprövningsnämn- den är den myndighet som efter överklagande skall pröva huruvida missbruket också skall få valrättsliga konsekvenser.

Lagtekniskt har det straffrättsliga ansvaret lyfts fram genom att det i straffstadgandet om otillbörligt verkande vid röstning i 17 kap. 8 å brottsbalken inskjuts en sats som medför straffansvar för det fall en partibeteckning utnyttjas på ett uppenbart vilseledande sätt. Genom den

L—

valda formuleringen markeras att det endast är utnyttjande av partibeteckningen som träffas av de föreslagna reglerna. Även om det är nödvändigt att använda ovilliga kandidaters namn för att genomföra missbruket med partibeteckningen träffas inte användningen av kandidatnamnen av formuleringen. För vallagens del förs en motsva- rande formulering som den i brottsbalken in i 15 kap. 7 å vallagen.

Sammanfattningsvis innebär denna modell att straffansvaret lyfts fram för den som på valsedel söker utnyttja partibeteckning på ett uppenbart vilseledande sätt. Det innebär att användning av s.k. piratlistor kriminaliseras. För att få effekt på valutgången har motsvarande regler införts i vallagens bestämmelser om överklagande. Skulle Valprövningsnämden finna att någon utnyttjat partibeteckning på ett uppenbart vilseledande sätt, som exempelvis en piratlista, kan valet rättas i den delen.

3.14.2 Dagens skydd för partibeteckning kan ersättas med obligatorisk förhandsanmälan för partier

Om de förslag om skärpt straffansvar som vi föreslår införs kan behovet av de frivilliga reglerna om skydd för partibeteckningen i 5 kap. vallagen ifrågasättas. Vad som framför allt framstår som angeläget att ta ställning till är om två anmälda kandidater alltid måste toppa en valsedel för att namnen på den skall anses befintliga.

I samband med de personval som genomförts i Sverige under år 1994 och 1995 har det visat sig att reglerna om skydd för partibeteck- ning varit svåra att förklara för väljarna och tillämpa vid samman- räkningen. Enligt vår mening kan det därför starkt ifrågasättas om dessa regler är nödvändiga. För väljarna har de framstått som mycket svårförenliga med principen om den fria nomineringsrätten. Vår utgångspunkt är därför att kravet på två anmälda kandidater måste ses över och förbättras.

En mindre ingripande ändring är att återgå till det system som förelåg före valet är 1994 då endast ett namn på en valsedel behövde vara anmält. Skälen för att införa två namn var att ytterligare försvåra missbruket av den fria nomineringsrätten. Inskränkningen av den fria nomineringsrätten skulle uppvägas av möjligheten till personval (se SOU 1993:21 s. 85). Emellertid har reglerna om två amnälda namn lett till att personvalsinslaget framstått som förvirrande. Detta gäller särskilt när personvalsreglerna applicerades på systemet om val till Europaparlamentet.

Dessutom kan konstateras att två anmälda namn inte försvårar missbruket i någon större omfattning. Detta beror på reglerna om s.k. dubbelvalsavveckling i 14 kap. 10 och 16 åå vallagen. Eftersom valbarheten inte är inskränkt till viss valkrets kan det vid riksdagsval,

landstingsval och valkretsindelade kommunfullmäktigeval förekomma att sarmna kandidat blir invald i flera valkretsar. Kandidaten skall enligt de nämnda reglerna anses vald i den valkrets där kandidaten fått det högsta jämförelsetalet. I samtliga andra valkretsar skall den valda personen ersättas med annan kandidat. Detta innebär att om de anmälda kandidaterna blir valda i en valkrets är det fritt fram för övriga kandidater på en piratlista i en annan valkrets. Genom att utnyttja dubbelvalsavvecklingen utgör två anmälda namn inget hinder mot missbruket av den fria nomineringsrätten. Motsvarande resone- mang kan anföras till stöd för att förhållandet inte förbättras vid en återgång till tidigare regler med endast ett anmält nanm. Dubbelvals- avvecklingen verkar på samma sätt oavsett om ett eller två namn måste anmälas. Enligt vår mening är därför angeläget att reglerna om skydd för partibeteckning också beaktas så att de får avsedd effekt. Det anförda talar med styrka för att överväga om reglerna om anmälda kandidater över huvud taget är nödvändiga.

En tanke är att endast ta bort kravet på att det skall finnas anmälda kandidater men låta partiregistreringen stå kvar. De åsyftade reglerna, som finns i 5 kap. vallagen, presenteras i avsnitt 3.8.1. Där framgår att skyddet för partibeteckningen uppnås genom anmälan av kandida- ter. Utan dessa anmälda kandidater blir namnen på valsedeln obefint- liga. Valsedeln tillräknas partiet som alltså inte förlorar någon röststyrka. Vid mandatfördelningen får detta betydelse endast vid fördelningen av platserna inom ett parti. Om kravet på amnälda kandidater skulle upphävas skulle motivet för att amnäla partibeteck- ning också falla bort. Hela regleringen om skydd för partibeteckningen i 5 kap. skulle då sakna praktisk betydelse.

Frågan är vad det skulle medföra om reglerna i 5 kap. vallagen helt upphävdes. En första effekt är att förväxlingsbara partibeteckningar skulle bli vanligare vid val. Detta förekommer om än i ytterst be- gränsad omfattning redan i dag. De sanktioner som finns är straffsank- tionen för otillbörligt verkande vid val. Någon möjlighet till rättelse av val är svårt att se även om vårt förslag genomförs; möjligen skulle förordnande om omval kunna förekomma men det är knappast en framkomlig väg. En rimlig förmodan är att förväxlingsbara partibe- teckningar skulle bli vanligare om partiregistreringen också togs bort.

En möjlighet att skapa ordning och stabilitet kring valen är att införa ett krav på offentlig förhandsanmälan. En sådan anmälan skulle dessutom skapa förutsättningar för att väljarna på valdagen skall kunna lägga sina röster utifrån ett rationellt val. Vi timer därför att förslaget om straffrättsligt ansvar skall kompletteras med en ordning om obligatorisk förhandsanmälan om deltagande för partier. En sådan reglering förutsätter ingen insyn i partiernas inre liv utan kan utformas i linje med nuvarande reglering. Den kan bygga på tidigare framlagda förslag (SOU 1987:6 s. 149 foch 1993:21 s. 148).

En obligatorisk förhandsanmälan medför att dagens legala definition av partibegreppet kan undvaras. Definitionen i 3 kap. 7 å regerings— formen bör därför omarbetas för att passa mandatfördelningsreglerna. Skillnaden mot andra förslag är att reglerna om skydd för partibeteck- ningen upphävs vad gäller anmälan av kandidatnamn vilket inte var fallet med tidigare förslag. Detta innebär att vårt förslag inte begränsar den fria nomineringsrätten i någon nämnvärd omfattning som nedan skall beröras.

En reglering enligt de skisserade förslagen i detta avsnitt medför vissa övergångsproblem. Det första är att reglerna om obligatorisk förhandsanmälan om deltagande i val kräver grundlagsändring vilket medför att förslaget kan genomföras fullt ut först efter valet är 1998. Om reglerna om ökat straffrättsligt skydd genomförs kan nuvarande reglering i 5 kap. vallagen stå kvar till efter valet är 1998. Därefter införs regler om obligatorisk anmälan.

Härutöver förutsätter regleringen en övergångsbestämrnelse som tar sikte på de nu registrerade partierna. Dessa skall automatiskt anses anmälda vid det första val som reglerna avses att tillämpas vid. Regleringen kommenteras ytterligare i författningskommentaren.

3.14.3 Den fria nomineringsrätten står i princip kvar oförändrad enligt förslaget om utökat straffrättsligt ansvar

Inskränkningen av nomineringsrätten begränsar sig enligt detta förslag till fall där vilseledande sker genom användning av partibeteckning. Genom tidigare praxis är fastslaget att det är straffbart att använda för— växlingsbara partibeteckningar på valsedeln i syfte att påverka valet. Denna praxis är inte avsedd att ändras genom förslaget. Vad som nu tas bort är möjligheten att gå fram med piratlista. Reglerna om obligatorisk anmälan om deltagande för partier begränsar i viss mån nomineringrätten. En bieffekt som följer av att reglerna om skydd för partibeteckning förändras är att alla mindre seriösa partibeteckningar försvinner. Endast röster på anmälda partier kommer att beaktas vid mandatfördelningen.

I ett avseende ökar friheten i nomineringsrätten. Det blir nämligen möjligt för väljarna att ändra utformningen av valsedeln utan hänsyn till dagens regler om att den måste toppas av två anmälda kandidater. Systemet blir dessutom mer begripligt vid ett personval. Möjligheten att gå fram med sär- eller spränglista påverkas inte eftersom det inte kan sägas vara vilseledande.

En typ av missbruk som inte berörs av den föreslagna regleringen är användning av ovilliga kandidaters namn. Detta även om pirat— listoma i allmänhet utgör en kombination av missbruk av partibeteck-

ning och kandidatnamn. Att straffbelägga också användningen av ovillig kandidats namn skulle nämligen medföra ytterligare reglering av partiernas inre arbete och av medlemskap i partier vilket ligger utanför vårt uppdrag.

4. Symboler på valsedlar

I detta kapitel behandlar vi möjligheterna att förse valsedlarna, förutom med partibeteckning, också med symboler som visar för vilket parti valsedeln gäller. Vi presenterar inledningsvis reglerna för vad en valsedel skall innehålla varefter frågans tidigare behandling tas upp. Efter den nämnda genomgången kommer vi till överväganden och fimer att de fördelar ett förslag som tillåter symboler på valsedlarna kan medföra inte uppväger de olägen- heter som kan förutses på principiella grunder eller i form av ökade kostnader även om problemet med missbruk av använd- ningen av symboler förhindras. För att lösa vissa av dessa frågor krävs ytterligare överväganden som hänger samman med frågan om valsedelns framtida utformning och röstsammanräkning med hjälp av elektronisk teknik. Symboler på valsedlarna bör enligt vår mening få en mer allsidig belysning i ett sådant sammanhang varför något förslag till förändringar för närvarande inte läggs fram i dema fråga.

4.1. Utredningsuppdraget

Det har länge förekommit att partier framfört sina budskap under en viss symbol. Partierna vill på det sättet profilera sig visuellt. Exempel på sådana symboler är Moderaternas stiliserade M, Socialdemokrater- nas ros, Centerns fyrklöver, Folkpartiets blåklint, Kristdemokratiska samhällspartiets monogram, Vänsterpartiets stiliserade V med infälld nejlika, Miljöpartiets maskros och Ny demokratis ansikte. De nämnda symbolerna har blivit allmänt kända. Detsamma kan inte sägas vara fallet med vissa lokala partiers symboler. Vårt uppdrag har i direkti- ven (dir. 1994z49, se bilaga 1) angetts vara att överväga möjligheterna att införa symboler för partierna på valsedlarna. Så som uppdraget får förstås skall liknande överväganden göras för samtliga tre allmäma nationella val. Vi har därför haft att överväga konsekvenserna för såväl riksdagsval som kommunala val.

4.2. Valsedelns utformning

Regler om valsedlarnas utformning finns i 6 kap. vallagen. Emellertid är det inte det enda stället i vallagen som berör valsedelns utfornming. I vallagens 14 kap. om sammanräkning av röster finns viktiga regler som anger följderna av att en valsedel inte är utformad på sätt som sägs i 6 kap. Vi presenterar här dessa reglers framväxt samt hur de är utformade i dag.

4.2.1. Tidigare regler om valsedelns utformning var till sin yttre struktur strängare

Vid rösträttsreformens genomförande i början av seklet kom ett nytt valsystem till användning. Sverige övergick då från majoritetsval till proportionella val. Den vallag som utformades i anledning av det ändrade valsättet var 1909 års vallag vilken gällde för riksdagsvalen. I dema inflöt utan särskilda kommentarer en regel om valsedelns utformning som fumits med i regeringens förslag till vallag (prop. 1907:28, bet. 1907:SU3, rskr. 1907:147).

Utgångspunkten var vid dema tid att väljaren själv skulle stå för valsedelns utformning. Väljaren hade alltså att skaffa papper och fylla på de kandidater som väljaren ville se vald. Reglerna om valsedlarnas utformning inflöt i 47 å av 1909 års vallag. Stadgandet föreskrev be- träffande valsedelns utformning endast att det vid val till andra kammaren i riksdagen skulle användas valsedlar av vitt papper.

Valsedlar av vitt papper var ett absolut krav. Om valsedeln avvek från detta krav var den att betrakta som ogiltig enligt 59 å nämnda lag. Med vitt papper jämställdes dock i praxis ofärgat linjerat papper om valsedeln inte väsentligen avvek från föreskrifterna (RÅ 1914 ref. 45 och RÅ 1926 ref. 51). Bakgrunden till att en valsedel skulle betraktas som ogiltig i vissa fall var omtanken om väljarens valhemlig- het. Det var viktigt att valhemligheten fick ett starkt skydd (se Sundberg, Valrätt, s. 56 och SOU 1961:20, s. 141).

Utöver detta obligatoriska villkor för valsedeln blev den ogiltig för det fall det fanns två valsedlar i valkuvertet och då partinamn inte stod ovanför kandidatnamnen. I övrigt kunde den sedan fyllas i alltefter behag av väljaren. Redan tidigt var det dock vanligt att partiorganisa- tionema lät framställa och distribuera egna valsedlar med partibeteck- ning och namnlistor förtryckt på dessa. Utöver de krav på vitt papper som nämnts angav 1909 års vallag att det före namnen på valsedeln också fick anbringas en partibeteckning. Det var alltså inte nödvändigt att sådan beteckning utsattes. (Om sådan saknades kallades den grupp av valsedlar den fria gruppen och räknades särskilt vid sarnmanräk- ningen.) Om en väljare använde sig av möjligheten att sätta ut partibe-

teckning måste emellertid den sättas ovanför nanmen för att valsedeln inte skulle bli ogiltig.

Namn skulle också sättas upp på valsedeln. I princip imebar utelämnande av namn att valsedeln var ogiltig. Narmen skulle, det ena efter det andra, sättas efter varandra. Antalet namn skulle motsvara antalet platser valet avsåg jämte ytterligare två namn. Emellertid fanns regler som gjorde att även om antalet namn inte var det rätta så var rösten inte ogiltig. Bland ogiltighetsreglerna beträffande valsedlarna fanns också en regel som innebar att valsedel som avsiktligen blivit märkt med kämetecken skulle förklaras ogiltig. Som märkning betraktades inte de av lagen givna möjligheterna att fritt nominera en kandidat genom tillskrivning eller att stryka ett bland flera namn på en valsedel och amat liknande förfaringssätt inom lagens ram (se Malmgren, Sveriges författning, s. 214). Motsvarande regler fanns för kommunala val i 1862 års kommunalförfattningar.

Genom införandet av 1920 års vallag (se prop. 1919:354 och 1919:358, bet. 1919:SU1, rskr. 1919:268) överfördes reglerna om valsedlarnas utformning vid val till riksdagen i det närmaste oförändrat skick. Stadgandena om valsedelns utformning för valen till andra kammaren framgick av 60 och 79 åå av 1920 års vallag. Väljarna var således alltjämt fria att använda vilket vitt papper de önskade. Detta oavsett tjocklek och storlek. Den enda begränsning som kunde tänkas föreligga var att valhemligheten inte avslöjades eller att valsedeln inte ansågs avsiktligt märkt vilket kunde medföra att valet fick göras om respektive att valsedeln ansågs ogiltig. Det nya i 1920 års vallag var att partibeteckningen nu var obligatorisk. Partivalet hade då fått sådan utbredning att den fria gruppen avskaffades. Fanns inte en partibeteck- ning utsatt överst på valsedeln ansågs den vara ogiltig. Å andra sidan infördes år 1924 möjligheter att samverka vid valen. Samarbete mellan olika grupper hade nämligen blivit vanligt eftersom den proportionella metod som användes vid den tiden (d'Hondts metod) ansågs gyma större partier. Reglerna, som reformerades obetydligt och fick sin ut- sträckning även till de kommunala valen år 1926, imebar att väljarbe- teckningar skulle sättas ut på valsedeln. Minst en var obligatorisk. Det var partibeteckningen. Därutöver var det tillåtet, men inte nödvändigt, att sätta ut ytterligare två beteckningar. Den ena sarmnanförde de sam- verkande gruppema; en s.k. kartell. Den skulle anbringas ovanför partibeteckningen. Den andra var en särskiljande beteckning för att utmärka viss grupp inom partiet; en s.k. fraktion. Fraktionsbe— teckningen skulle anbringas under partibeteckningen. Reglerna om kartell- och fraktionsbeteckning upphävdes i samband med 1952 års provisoriska valreform då uddatalsmetoden infördes.

Ogiltighetsgrunderna hade i 1920 års vallag utökats något i förhållande till den tidigare lagen. Förutom reglerna om ogiltighet för det fall valsedeln inte var av vitt papper eller om avsiktlig märkning

' skett fanns regler om ogiltighet om valsedeln inte upptog något giltigt

namn (se Malmgren, Sveriges författning, s 216). Senare återgick man till de tidigare reglerna så att valsedeln i stället för att bli ogiltig skulle anses sakna kandidatnanm men att den tillgodoräknades det parti som beteckningen utvisade. På det kommunala planet skedde en motsvaran- de utveckling och regler för kommunala val flöt in i 1930 års kommunala vallag.

Reglerna omarbetades igen i samband med den partiella författnings- reformen åren 1968—1969 (se SOU 1961:20 s. 151153 och prop. 1968:27 s. 233236). Ibetänkandet Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval (SOU 1967:27) föreslog 1965 års valtekniska utredning relativt långtgående kassationsregler. Förslaget gick i princip ut på att varje obligatorisk föreskrift om valsedelns utformning sanktionerades genom ogiltighetsverkan. Förslaget ställde alltså upp obligatoriska regler i egentlig mening för valsedelns utformning. Utredningens förslag hängde nära samman med övergången till gemensam valdag och den därav föranledda ordningen med olika färger på de olika valens valsedlar. Under remissbehandlingen kritiserades förslaget vilket ledde till att reglerna omarbetades i regeringens förslag (prop. 1968:27 s. 235) som antogs av riksdagen. De regler som därmed infördes i 1920 års vallag angående valsedels utformning och ogiltighet måste betraktas som svåröverskådliga. Speciella regler som satte reglerna i 1920 års vallag ur spel infördes i lagen (1970:825) om de allmänna valen den 20 september 1970 vilken enligt vad namnet antyder gällde endast vid 1970 års val. Dessa inflöt sedan i den nu gällande vallagen (se vidare nästa avsnitt).

Tiden från det proportionella valsättets införande mot dagens vallagstiftning imebar en alltmer restriktiv hållning till olika fel i utformningen av valsedeln. Emellertid infördes regler som skulle motverka att masskassering av valsedlar blev följden. Ett sådant exempel är att otydliga nanm inte medförde att hela valsedeln betraktades som ogiltig utan i stället ansågs namnet som obefintligt.

4.2.2. Dagens reglering av valsedelns utformning

I den nu gällande vallagen bör man liksom tidigare skilja mellan regler som bör följas, s.k. fakultativa regler, och sådana som skall följas, s.k. obligatoriska regler. Den förra kategorin, de fakultativa reglerna, kan i sin tur delas i två underkategorier med hänsyn till följderna av olika handlingsalternativ som väljaren har. Den ena kategorins regler lämnar det upp till väljaren att förfara på önskat sätt utan att det påverkar valutgången. Dessa kan närmast betraktas som rent fakultati- va regler utan påföljd. Den andra kategorin rör fall där valfriheten kan leda till att vissa regler vid sarnmanräkningsproceduren tillämpas så att resultatet påverkas. Dessa är fakultativa regler med obligatoriska

_ M-_——_.-_fe.-ym-y ”..-.....—

inslag. Även den senare kategorin av regler, de obligatoriska, måste emellertid för vallagens del delas in i två undergrupper. Konstruktio- nen i vallagen imebär nämligen i vissa fall att en avvikelse från föreskriven ordning medför ogiltighet i egentlig mening; man bortser då från valsedeln. I åter andra fall medför en avvikelse från en obligatorisk regel ingen påföljd vare sig i form av ogiltighet eller beträffande sammanräkningsförfarandet. Man kan alltså tala om kvasiobligatoriska regler. Reglerna i vallagen är uppbyggda på så sätt att föreskrifterna om valsedelns utforrming och imehåll finns i 6 kap. medan påföljderna återfinns i 14 kap.

Dagens regler infördes genom lagen (1970:825) om de allmänna valen den 20 september 1970. De överfördes sedan i stort ordagrant till den nuvarande vallagen (se prop. 1969:148 5. 68—69 och prop. 1972:105 s. 134135). Som vi anför i föregående avsnitt är bak-

? grunden till förändringarna i lagtexten och i sak motiverade av övergången till gemensam valdag för alla allmäma nationella val.

Det finns i dagens vallagstiftning endast en regel beträffande valsedelns utformning som kan sägas vara obligatorisk i egentlig mening, dvs. att man betraktar valsedeln som ogiltig. Det är kravet på att valsedeln skall imehålla en partibeteckning. Regeln finns i 6 kap. 2 å andra stycket första meningen jämförd med 14 kap. 4 å första stycket 1 vallagen. Någon klar definition av vad som skall förstås med partibeteckning finns inte längre i vallagstiftningen. Emellertid torde man genom en sammanställning av olika lagrum kunna utkristallisera detta. Med partibeteckning avses i dag en särskild beteckning som består av eller imehåller ord varunder en sammanslutning eller grupp av väljare, som inte utgör underavdelning av parti, som uppträder i val (se 3 kap. 7 å regeringsformen jfr med 5 kap. 3 å vallagen). Saknas partibeteckning eller fims fler än en sådan är valsedeln således ogiltig. I praxis har det dock utbildats en närmast total frihet till antalet bokstäver och sammanlänkning av partinamn (se t.ex. VPN 1989z3). Särskilt vid kyrkovalen har detta varit tydligt (VPN 1986:4 och VPN 1992z9; jfr också Folkstyrelsekommitténs behandling av saken i Folkstyrelsens villkor SOU 1987:6 s. 155156).

Regler som föreskriver visst utseende för valsedeln men inte föreskriver någon ogiltighetspåföljd, de kvasiobligatoriska före- skrifterna är flera. Valsedlar hålls till handa av den centrala valmyn- digheten vilken är Riksskatteverket. Valsedlarna är särskilda och skall, till skillnad från tidigare reglering, vara lika till storlek och material. För val till riksdagen används gula valsedlar. För landstingsvalen används blå och för val till kommunfullmäktige används vita valsedlar. Dessa regler framgår av 6 kap. 1—2 åå vallagen. Beträffande papperskvalitet så är det endast sådant papper som tillhandahålls genom Riksskatteverket som skall användas. Papperet levereras genom Svenskt Papper AB:s försorg. Storleken anges i Riksskatteverkets

? handledning till A6 (= 105 mm :l: 1,0 mm x 148 mm i 1,0 mm).

%

Det finns varken i 14 kap. vallagen eller aman vallagstiftning något stadgande som imebär att en valsedel skall betraktas som ogiltig för att den inte stämmer med de nämnda föreskrifterna om form och färg.

I enlighet med detta har valprövningsnärnnden i flera ärenden länmat besvär över val utan bifall när det rört fel av nänmda slag. Här kan nämnas att fel färg använts i kyrkofullmäktigevalen, där motsva- rande regler finns, utan att valsedlarna ogiltigförklarats (se VPN 1983:13, VPN 1989r5, VPN 1989z7). Samma utgång har det blivit då valsedlar av aman papperskvalitet använts (VPN 19892). Det imebär vidare att föreskriften att valsedlar skall tillhandahållas av Riks- skatteverket inte heller leder till ogiltighet (se VPN 1976:16) utan närmast är att se som ordningsföreskrifter.

Förklaringen till att ogiltighetsgrund inte föreskrivs för dessa fall torde vara att röstmottagaren skall kontrollera att valsedeln har rätt färg och att rätt papper används när deme tar emot valsedeln (se prop. 1969:148 s. 69). Det kan göras utan att valhemligheten avslöjas genom att de valkuvert som används har ett avklippt hörn. Om en valförrättare ändå skulle ta emot en valsedel med fel färg imebär det inte att valet förrättats på ett felaktigt sätt (jfr VPN 1989z7). Trots att det saknas praxis fims det ingen anledning att anta att inte samma regel också skulle gälla om valsedeln var av aman papperskvalitet eller att den inte tillhandahållits av Riksskatteverket. De regler som nu redogjorts för om tillhandahållande form och färg tycks därför inte — trots att lagen föreskriver att ett visst förfarande skall följas — ha någon egentlig praktisk betydelse vare sig som ogiltighetsgrund eller som en faktor vilken påverkar sammanräkningen.

Som vi sett finns inget stadgande i vallagen som direkt tar sikte på att upprätthålla föreskrifterna om rätt papperskvalitet och färg. Endast om valsedeln skulle kunna sägas vara ogiltig genom att kämetecken som uppenbart gjorts med avsikt kan valsedeln förklaras ogiltig. Den ogiltighetsgrunden finns intagen i 14 kap. 4 å första stycket 2 vallagen. Emellertid har den regeln som ovan framgått inte tillämpats i fråga om färg och papperskvalitet.

Efter de regler som nu redogjorts för som föreskriver hur en valsedel ”skall" utformas finns ytterligare regler om vad en valsedel ”bör” imehålla. Dessa regler kan alltså aldrig imebära att valsedeln kommer att betraktas som ogiltig. Möjligen kan den få betydelse för hur röstsammanräkningen skall genomföras.

Vad först gäller regler som är fakultativa med obligatoriska inslag, dvs. berör sammanräkningsförfarandet fims föreskrifter om kandidat— namn på valsedlarna. Valsedeln bör imehålla nanm på kandidater. Saknas namn skall rösten ändå tilläggas det parti som partibeteck- ningen utvisar. Detta påverkar sammanräkningen. Ett teoretiskt fall som knappast kan inträffa i praktiken är det där ett parti tar ett mandat enbart på partimarkerade röster. Det räcker att det fims ett tillskrivet namn för att den person som namnet utvisar skall bli vald. Personvalet

avgörs alltså i det fallet av den enda väljare som skrivit dit en kandidat medan den partimarkerade valsedeln hjälper fram partiet som sådant.

Varje kandidat skall anges så att det klart framgår vem som avses. Detta framgår av 6 kap. 2 å andra stycket första meningen vallagen. Om det på en valsedel är uppsatt ett namn som inte går att identifiera har länsstyrelserna vid sammanräkningen att bortse från nanmet. Påföljden är alltså endast kopplad till sammanräkningsförfarandet. Det är helt följdriktigt eftersom det inte inträder någon ogiltighetspåföljd för det fall något namn inte sätts ut. Påföljden för att det inte går att identifiera någon person bakom ett uppsatt namn måste ju bli densam- ma som för det fall inte något namn alls satts upp. Båda fallen imebär således endast följder för sammanräkningen.

Utöver vad som framgår av den nu gällande regeln om valsedelns utformning i 6 kap. 2 å vallagen gäller särskilda regler för personröst- ning. För den försöksverksamheten som genomfördes i vissa kommu- ner vid 1994 års kommunfullmäktigeval gällde utöver dessa regler vissa regler i lagen (1994:285) om försök i vissa kommuner där väljarna skall kunna avge en särskild personröst vid de allmänna valen år 1994. Där stadgas i 2 å att det utöver vad som framgår av 6 kap. 2 å vallagen skall fimas en rad där väljaren skall kunna skriva till ett namn, jämte en ruta där nanmet skall kunna kryssas för. Motsvarande regel finns i 21 å andra stycket lagen om val till Europaparlamentet där personvalsreglerna enligt den modifierade danska modellen också tillämpades. Dessa tillägg skall finnas både på namnvalsedlama och de blanka valsedlarna. Någon ogiltighetsgrund är inte knuten till detta stadgande. Föreligger någon avvikelse från föreskrifterna i detta hänseende skall namnen i stället anses obefintliga. Denna regel framgår av 6 å försökslagen och 31 å tredje stycket 1 lagen om val till Europaparlamentet. Till den obligatoriska föreskriften är således endast kopplad en påföljd som anknyter till röstsammanräkningen.

Vissa föreskrifter om valsedelns utfomming är rent fakultativa. Ut- över natnn skall valkretsbeteckning och valbeteckning sättas ut. Valkretsbeteckning visar vilken valkrets valsedeln är avsedd för. Ett exempel är ”Stockholms kommuns valkrets”. För att kunna skilja mellan riksdags- och kommunfullmäktigeval skall valbeteckningen sättas dit som alltså utvisar vilket val det är fråga om. Att dessa uppgifter saknas eller är felaktiga påverkar emellertid varken valse- delns giltighet eller röstsammanräkningen (se VPN 1976:18, VPN 1976121, VPN 1983:8 och VPN 1985125, se också ovan angående färg på valsedeln).

Beträffande sådana avvikelser från föreskrifterna om valsedels ut- formning som inte direkt regleras i ogiltighetsparagrafen 14 kap. 4 å vallagen skulle det vara möjligt att tillämpa regeln om ogiltighet på grund av avsiktlig märkning som fims i stadgandets första stycket 2. I valpraxis har den frågan varit uppe i vissa fall. Att en valsedel skrivs med väljarens egen handstil är givetvis ingen grund för att ogiltigför-

klara valsedeln. Det är ju det som är själva kärnan i principen om den fria nomineringsrätten. Detsamma gäller överstrykningar av namn (VPN 1989z8), ändrad ordning på namnen, kryss, bock eller pil framför namnen, del av valsedel bortriven, revor i valsedeln, linjer i marginalen på valsedeln (VPN 1976:17—18), understrykning av nanm (RÅ 1973 ref. 109, jfr RÅ 1930 ref. 88 där en valsedel ogiltigförkla— rades för att partibeteckning understrukits) eller cirklar ritade runt namn (VPN 1989: 8 och VPN 1976:18). Om tryckningsuppgifter råkar komma med på en tryckt valsedel har det inte ansetts medföra att valsedeln skall förklaras ogiltig på grund av märkning (se RÅ 1921 ref. 50 jfr dock det tidigare fallet RÅ 1914 ref. 54).

Ett för vår utredning intressant fall är det där en violett fläck fanns på en valsedel. Fläcken kunde inte antas ha anbringats med avsikt och annan anledning till ogiltigförklaring ansågs inte föreligga. Regerings- rätten ansåg alltså valsedeln som giltig (RÅ 1930 not. S 376). Det kan i det här sammanhanget också nämnas att det i dag förekommer att vissa lokala partier själva, utan att anvisade tryckerier används, trycker upp valsedlar. På dessa trycks diverse symboler och logotyper som skall utmärka eller särskilja partinamnet. Såvitt känt är har emellertid ingen sådan valsedel bedömts som ogiltig.

Den historiska utvecklingen av reglerna kring valsedelns utformning och kassationsreglema i anslutning till dessa visar att man velat uppnå överensstämmelse mellan dessa regler (se t.ex. prop. 1968:27 s. 236). Emellertid innebar den partiella författningsreformens följdlagstiftning på valrättens område att den överensstämmelsen gick förlorad. I dag finns således regler som är obligatoriska men avvikelse från dem imebär varken ogiltighet eller annan påföljd.

Det har även sedan författningsreformen trätt i kraft diskuterats om inte reglerna borde omarbetas och få en mer enhetlig och konsekvent utformning (se SOU 1980:45 s. 176178). Någon förändring har inte skett och kan knappast anses nödvändig för närvarande.

4.2.3. Reglerna om valsedelns utformning leder i praktiken till tre olika typer av listor

Reglerna om valsedelns utformning leder till att det i praktiken förekommer tre olika typer av valsedlar i vardera av de tre allmänna valen. De vanligaste är namnvalsedlarna. Dessa är försedda med en partibeteckning och åtminstone något namn på en kandidat. Namn- valsedlarna kan sedan delas in i sådana som tagits fram av ett parti vid nomineringsförfarandet då partiets narnnlista fastställs och sådana som den enskilde väljaren upprättat vid valtillfället.

En annan form av valsedlar är de som endast anger en partibeteck- ning, s.k. partimarkerade valsedlar. Dessa valsedlar saknar varje

- »Ja-mnmmmn

.-.- f:;71-PX'5—m ,”. .c... . , ... , .

____l

kandidatnamn men tilldelas vid röstsamnanräkningen det parti som beteckningen anger.

Slutligen finns också de valsedlar som varken anger partibeteckning eller nanm på kandidater, s.k. ijyllnings- eller blanka valsedlar. Dessa valsedlar är ogiltiga om de lämnas in i oförändrat skick och påverkar då inte valutgången. Tanken med dessa valsedlar är att väljaren själv skall använda dem för att fylla på partibeteckning och namn i enlighet med den fria nomineringsrätten (se avsnitt 3.4.2 och 3.5.5).

4.3. Frågans tidigare behandling

Mot bakgrund av de redovisade reglerna om valsedlarnas utformning har det vid några tillfällen väckts röster för möjligheten att införa symboler på valsedlarna. Frågan aktualiserades första gången genom en motion under riksmötet 1987/1988 (mot. 1987/88zK12). Motionen hade sin grund i det faktum att röstdeltagandet bland utländska medborgare hade sjunkit sedan den kommunala rösträtten infördes år 1976. Motionären menade att det visat sig att utländska medborgare, även de som hade tagit en klar politisk ställning, hade svårt att tyda partiernas namn. Bland amat pekades på att det vid de kommunala valen fims lokala partier med nanm som är snarlika de etablerade rikspartiema. Med anledning härav menade motionären att man borde införa regler som möjliggjorde att partisymbolen jämte partibeteck- ningen skulle tryckas på valsedeln. Konstitutionsutskottet yrkade vid sin behandling av ärendet år 1988 på avslag (bet. 1987/88zKU32) vilket riksdagen också följde.

Ytterligare riksdagsmotioner har framställts i frågan. N är Vallagsut- redningen tillkallades år 1991 motionerades om att frågan om symboler skulle utredas av utredningen (mot. 1991/92zK702). Som skäl för att så skulle ske framfördes, utöver de skäl som framförts och behandlats av konstitutionsutskottet år 1988, att tidigare omyndigför- klarade personer nu fått rösträtt. Symboler skulle för dessa grupper underlätta röstningen. Också dema motion hemställde konstitutions- utskottet (bet. 1992/93 :KU6) att riksdagen skulle avslå med hänvisning till det pågående arbetet i Vallagsutredningen, vilket riksdagen följde.

Samma hemställan återkom också vid riksmötet 1993/94. Motionä- rerna (mot. 1993/94zK2) menade att symboler på valsedlar skulle vara av stort värde för relativt stora, på senare år nytillkomna väljargrup- per. Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94zKU12) erinrade om att vallagsfrågor var aktuella både inom 1993 års vallagskommitté, som fortsatt Vallagsutredningens arbete, och genom de samtal i för- fattningsfrågan som pågick. Utskottet menade att frågan kunde komma upp i dessa sammanhang. Med hänsyn härtill avstyrktes motionen.

Riksdagen avslog senare motionen i enlighet med utskottets hem- stållan.

Det blev i första hand 1993 års vallagskommitté som kom att behandla frågan om symboler på valsedlar. I slutbetänkandet Vallagen (SOU 1994:30) behandlar kommittén frågan. Efter en genomgång av olika regler som berör partisymboler och valsedlar tog kommittén upp vissa problem med anknytning till frågan. Sammanfattningsvis ansåg kommittén att värdet av att förse valsedlar med symboler för partierna inte uppväger de risker för missbruk och de kostnader som en sådan ordning skulle medföra (SOU 1994:30 s. 225). Enligt kommitténs uppfattning skulle frågan med fördel behandlas i samband med en översyn av den fria nomineringsrätten. Detta för att likartade problem uppstår vid användning av symboler som vid användning av partibe- teckningar.

4.4. Privaträttsligt skydd för symboler finns redan i dag genom varumärkesrätten

I dag finns inget valtekniskt skydd för partiernas symboler. Partibe- teckningarna däremot har ett valtekniskt skydd genom registrering av partibeteckning och anmälan av kandidater enligt 5 kap. vallagen (se avsnitt 3.8.1). Däremot finns ett privaträttsligt skydd för symbolerna. Det privaträttsliga skyddet följer reglerna om skydd för varumärken. Som närms i avsnitt 3.8.1 kan skydd erhållas både för kämetecken för varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Detta skydd kallas varumärkesskydd vilket regleras enligt varumärkeslagen (1960:644). Det skall också upprepas att ord eller bokstavskom- binationer kan vara kämetecken. Ett partinamn kan således erhålla varumärkesskydd även om det inte går att registrera det som firma. Sambandet mellan firma— och varumärkesskyddet framgår av det s.k. korsvisa skyddet. Av 3 å andra stycket varumärkeslagen har näringsid- kare skydd mot att demes namn eller firma används som varukäme- tecken av aman. Av 5 å firmalagen framgår å andra sidan att ingen utan lov får använda näringskämetecken som är förväxlingsbart med näringsidkarens namn eller skyddade varumärke (se också avsnitt 3.8.1 iv).

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1995 och syftade till att uppfylla åtaganden enligt EES-avtalet, har Sverige anslutit sig till det s.k. Madridprotokollet (prop. 1994/95:59, bet. 1994/95zLU7, rskr. 1994/95:108). Lagändringen imebär bl.a. att det redan urvattnade näringsidkarbegreppet i varumärkeslagen utmönstra- des. Härigenom kan en ideell förening, till skillnad mot vad som gäller registrering enligt firmalagen för namn där kravet på näringsid- kare alltjärnt upprätthålls, registrera sitt varu- eller tj änstekämetecken.

Vad som menas med kämetecken framgår av 1 å andra stycket varumärkeslagen. Det är särskilt ord, inbegripet persomarm och även ordkombinationer som slagord, figurer, bokstäver eller siffror eller formen på en vara eller förpackning. Av uppräkningen framgår att såväl partiernas symboler som dess partibeteckning kan omfattas av det skydd som varumärkeslagen ger.

Det skydd som erhålls uppstår antingen genom registrering eller omfattande användning av kämetecknet s.k. inarbetning. Imebörden av att kämetecknet är skyddat är att ingen aman än imehavaren får använda ett med det skyddade kämetecknet förväxlingsbart käme- tecken. Både straff- och skadeståndsansvar är påföljder som är anknutna till skyddet. Skyddet kan i princip bestå för evigt. Om det är fråga om registrerat varumärke måste dock registreringen förnyas var tionde år för att registreringsskyddet skall bestå. Förnyelse av registrering kan ske ett obegränsat antal gånger.

Det privaträttsliga skyddet inverkar dock inte på valet eller samman- räkningen. Om någon använder ett annat partis symbol i samband med val har det ingen effekt på valutgången även om användaren döms till böter för användandet (SOU 1994:3O s. 223).

För tillfället har flera av de etablerade partierna registrerat varu- märken. Vid en förfrågan hos Patentverkets varumärkesenhet den 24 augusti 1995 fanns 17 varumärken registrerade med politiska organisa- tioner som imehavare. Av dessa rörde sex särskilda kampanjer i partiernas regi. Dessa är speciella och har endast i ett par fall en partisymbol med i det registrerade varumärkena varför de inte berörs ytterligare.

Vissa partier har inga symboler eller namn registrerade som varumärken. Det är fallet för Centerpartiet, Vänsterpartiet, Miljöparti- et och Kristdemokratiska samhällspartiet. För Miljöpartiet är om- ständigheterna speciella. Partiet hade, sedan år 1984, ordmärket DE GRÖNA registrerat. Registreringen förnyades inte trots påmimelse. Märket avfördes därför ur registret den 24 februari 1995. Ny ansökan kom in till Patentverket den 20 april 1995 där Miljöpartiet återigen ansöker om registrering av det nämnda ordmärket.

Socialdemokratema har totalt 11 varumärken registrerade. Förutom de särskilda karnpanjmärkena har partiet åtta registrerade varumärken med anknytning till partisymboler eller -nanm. Det äldsta är den utdragna bokstaven s som registrerades som varumärke nr 127 256 redan år 1969. Under bokstaven fims ”partinamnet” socialdemokra- terna som alltså åtnjuter varumärkesskydd. Partiet har också registrerat tre varumärken med en ros med en halv stjälk i olika utföranden. De är varumärke nr 189 874 som registrerades år 1984. På det märket förekommer också ordet Socialdemokratema. Liknande fast på mörk botten är märket nr 226 439 som registrerades år 1991. Slutligen finns sarmna ros utan något ord och utan botten som nr 226 438 vilken också registrerades år 1991. Ett varumärke i form av en verklig ros

registrerades av partiet är 1992 under nr 240 017. Slutligen har vi den senaste stiliserade rosen där endast kronbladen framträder som registrerades år 1994 med nr 257 894. Förutom dessa märken där symbolerna kan sägas vara framträdande har Socialdemokratema också registrerat två märken i liknande utföranden där namnet är det fram- trädande. Det är en cirkel med texten ”Sveriges socialdemokratiska arbetareparti”. Inuti cirkeln finns förkortningen SAP. De båda nämnda märkena skiljer sig endast i fråga om bakgrundsfärg. De är registrerade år 1991 och 1992 med nr 228 477 respektive 232 249. Moderaterna har registrerat sitt stiliserade M. Det gjordes redan år 1977 med nr 160 689. Folkpartiets blåklint är registrerad sedan år 1992. Det varumärket har nr 235 080. Slutligen har Ny demokratis ansikte registrerats under första halvåret 1995 med nr 265 685.

4.5. Pågående arbete beträffande valsedlarnas utformning och röstsammanräkningen

Vallagsutredningen rekommenderade i sitt betänkande VAL (1992:108 s. 129) en datorisering av röstsammanräkningsförfarandet för svensk del. Tanken är att pappersvalsedlama skall behållas men att de skall anpassas till någon form av elektronisk avläsning. Ett steg i den riktningen togs genom försöksverksamheten vid 1994 års val. Riksskatteverket beslutade under våren 1994 att starta ett projekt för att testa Intelligent Character Recognition (ICR) för avläsning av valsedlar vid tre val till komnunfullmäktige. De kommuner som berördes var Linköping, Solna och Östersund vilka också var försökskommuner för systemet med särskild personröst. Valsedlar motsvarande dagens valsedlar anpassade till personvalet användes. Syftet med verksamheten var att undersöka teknikens möjligheter till maskinell slutlig röstsammanräkning och att skapa underlag för beslut om maskinell röstsammanräkning i större skala vid 1998 års val.

Sammanfattningsvis kan sägas att försöket visade att längre tider är nödvändiga för inledning och inkörning av systemet. Detta för att upptäcka fel i systemet. I övrigt kunde konstateras att tekniken fungerade på ett tillfredsställande sätt.

Arbetet med att hitta ett system med elektronisk avläsning av valsedlar fortsätter inom Riksskatteverket. Därvid har frågan om valsedlarnas utfornming diskuterats. I dag är det ovisst vad detta arbete slutligen leder till.

)

___ -_-_— &_.) ?. ...— "__

4.6. Överväganden

Tanken bakom de motioner som fört fram förslaget om symboler på valsedlarna är att underlätta för relativt stora, på senare år nytillkomna väljargrupper. Som exempel nämns i motionerna tidigare omyndigför- klarade som på grund av omyndigförklaringen inte hade rösträtt samt vissa invandrargrupper, främst kvinnor, som har svårt att tillgodogöra sig texten på valsedlarna. Någon statistik som beskriver hur stor den senare gruppen skulle vara är inte känd. Däremot finns vissa uppgifter beträffande antalet tidigare omyndigförklarade. I Förmynderskapsut- redningens delbetänkande God man och förvaltare (SOU 1986:50) lämnas i bilaga 2 uppgifter både för läns- och kommunnivå. Av dessa uppgifter framgår att det inte för något län fanns omyndigförklarade som översteg en andel av 0,28 procent av imevånarantalet i länet. Exempelvis Jämtlands län hade således 385 omyndigförklarade av en befolkning av 134 731 personer. På kommunal nivå fanns något större andelar men ingen som översteg 0,68 procent av befolkningen (Åsele kommun). Den behandlade gruppen kan således inte sägas vara av någon mera omfattande storlek.

Även om den grupp av väljare som avses skulle vara av sådan storlek att det nu finns skäl för initiativ för att underlätta själva röstningsproceduren för gruppen måste de skäl som talar mot en sådan ordning beaktas. Vallagskommitténs betänkande tar upp olika sådana problem som är sammanlänkade med frågan om symboler på valsedlar (SOU 1994:30 s. 223 f). Kommittén anförde där invändningar utifrån fyra olika synsätt. Den första invändningen är av principiell karaktär. I och med att riksdagen numera beslutat att de allmäma valen inte skall utgöra ett så utpräglat partival utan möjlighet skall fimas att rösta också på person framstår en symbol som svarar mot partibeteck- ningen inte som någon direkt hjälp beträffande personval.

En principiell invändning som också måste beaktas i detta samman- hanget är valhemligheten. Om valsedlarna förses med färglagda symboler är det svårare för en väljare att behålla sin valhemlighet. Det är helt enkelt lättare att förstå vilket parti en valsedel tillhör när man ser dess färg och kännetecken på valsedeln. Bara genom att väljaren går genom röstningslokalen med valsedeln i handen ökar risken för att valhemligheten avslöjas. Dagens valsedlar med endast svart tryck på partibeteckningen gör det svårare att utröna vilket parti det är fråga om.

En andra grupp av invändningar som anfördes var av teknisk natur. Valsedlarna är i dag så små att utrymmet för namn på de s.k. narnnvalsedlarna knappast räcker till också för en partisymbol. Detta leder över till en tredje invändning som berör ekonomiska frågor. Kostnaden för tryckning av symboler, vilka måste vara i färg för att uppnå sitt syfte att särskilja de olika partierna, ökar radikalt tryckkost-

%

naden. Om valsedlarnas storlek ändras, vilket enligt vad Riksskattever- ket uppgett måste bli en följd av att symboler införs, så medför det att ny maskinell utrustning måste anskaffas för tryckning av valsedlar och valkuvert m.m. Kostnaden för sådan utrustning skulle uppgå till betydande belopp enligt Vallagskommittén. Den bedönmingen delar vi fullt ut.

Vallagskommittén anför som fjärde invändning att problem skulle uppstå med den fria nomineringsrätten och anför vissa exempel på sådana problem. Kommittén anför sammanfattningsvis i den frågan att det med nuvarande system, med fri nomineringsrätt, inte går att åstadkomma en tillfredsställande lösning på problemet med missbruk av olika symboler och partibeteckningar.

Även om en sådan lösning skulle kunna åstadkommas enligt de resonemang och förslag som vi för fram i betänkandet (kapitel 3) så kvarstår ändå de invändningar som kan resas i andra avseenden t.ex. enligt de principiella, tekniska eller ekonomiska linjer som ovan anförts. På nuvarande stadium timer vi det därför inte möjligt att lägga fram ett förslag som imebär att valsedlar skall imehålla också symboler.

Emellertid kan det genom det ovan omtalade arbetet med maskinell läsning av valsedlarna vid den slutliga sammanräkningen komma att visa sig att valsedlarna ändå måste omarbetas. Mycket talar enligt vår mening för att en ändrad utformning av valsedeln ändå är nödvändig. Inte bara de tekniska svårigheterna vid maskinell rösträkning talar för det. Det har under vårt arbete framkommit att utformningen av dagens valsedlar med fog kan ifrågasättas även från aman synpunkt. I samband med personvalet kan det t.ex. vara lämpligt att kandidater från samtliga partier finns upptagna på samma valsedel. För att minska det allmännas kostnader för framställningen av valsedlar kan det vara nödvändigt att minska antalet valsedlar och bara trycka en valsedel till varje väljare. Om en sådan radikal ändring beträffande valsedlarnas utformning skulle konuna till stånd faller givetvis både de ekonomiska och tekniska invändningar, som ovan antytts, mot symboler på valsed- larna. En ändring i det här avsedda avseendet ligger emellertid utanför ramen för vårt uppdrag. Vi fimer därför att frågan om symboler på valsedlarna bör beaktas i amat sammanhang och då särskilt i samband med frågan om ändrad utformning av valsedeln vid maskinell röstsammanräkning.

___—m .Mac—a.m. U_nnu

5. Valkretsindelning vid riksdagsval

I detta kapitel presenterar vi, efter en genomgång av den nu gällande valkretsindelningen, alternativa valkretsar för val till riksdagen. De valkretsar som behandlas är Stockholms kommun, Stockholms län, Östergötlands län och Göteborgs kommun. Tanken är att alternativen skall underlätta diskussioner om ändrad utformning av valkretsarna.

För Stockholms kommun presenteras ett alternativ fram med två valkretsar och tre alternativ med tre valkretsar. För Stock- holms län presenteras fyra alternativa valkretsindelningar som imebär att valkretsen delas i två till fyra valkretsar. För Östergöt- lands län och för Göteborgs konnnun presenteras två alternativa lösningar som imebär en delning i två alternativa valkretsar för varje lösning.

Vidare diskuteras de olika alternativens valmatematiska konse- kvenser liksom andra förhållanden av betydelse för en ändrad indelning.

Mot bakrund av det anförda kunde ett förslag lagts fram också i denna del. Emellertid är det, som vi framhåller på flera ställen, angeläget att lokala synpunkter får göra sig gällande iman slutligt ställningstagande tas i fråga om ändrad utformning av en riksdags- valkrets. De kontakter som vi haft med partiorganisationer i de berörda valkretsarna har gett vid handen att ett förslag bör anstå. Först sedan remissinstanserna i de berörda valkretsarna fått tillfälle att yttra sig kan slutligt ställningstagande ske. Vi lägger således inte fram något förslag utan redovisar endast förutsätt- ningarna för en förändring av de fyra riksdagsvalkretsama.

5.1. Dagens valkretsindelning bygger på länsindehiingen

Den nuvarande valkretsindelningen har gamla anor och följer i princip länens gränser. Som vi kommer att beskriva i avsnitt 5.3 går valkrets- indelningen tillbaka till 1920-talet. I detta avsnitt presenteras de grundläggande reglerna om valkretsindelning och vissa statistiska uppgifter som bakgrund till den fortsatta framställningen.

.

5.1.1. Reglerna om valkretsindelning och fasta mandat vid val till riksdagen

Reglerna om valkretsar vid val till riksdagen finns dels i regerings- formen, dels i vallagen. För val till riksdagen är landet indelat i valkretsar fastslås i 3 kap. 6 å första stycket regeringsformen. Antalet valkretsar är 29 stycken enligt 2 kap. 1 å vallagen. Dessa är följande. Stockholms kommun; Stockholms län med undantag av Stockholms kommun (Stockholms läns valkrets); Göteborgs kommun; Göteborgs och Bohus län med undantag av Göteborgs kommun (Bohusläns valkrets); Malmö kommun; Bjuvs, Eslövs, Helsingborgs, Höganäs, Hörby, Höörs, Landskrona och Svalövs kommuner (Malmöhus läns norra valkrets); Burlövs, Kävlinge, Lomma, Lunds, Skurups, Sjöbo, Staffanstorps, Svedala, Trelleborgs, Vellinge och Ystads kommuner (Malmöhus läns södra valkrets), Ale, Alingsås, Bengtsfors, Dals-Eds, Färgelanda, Herrljunga, Lerums, Lilla Edets, Melleruds, Trollhättans, Vårgårda, Vänersborgs och Åmåls kommuner (Älvsborgs läns norra valkrets), Borås, Marks, Svenljunga, Tranemo och Ulricehamns kommuner (Älvsborgs läns södra valkrets) samt vart och ett av de övriga länen. Det bör påpekas att Sverige fått en ny kommun från och med den 1 januari 1995 som påverkar den nuvarande vallagens uppräkning. Det är Bollebygds kommun som brutits ut från Borås kommun. Uppräkningen av kommuner för Älvsborgs läns södra valkrets skall därför kompletteras med Bollebygds kommun. Samtliga valkretsar räknas upp i tabell 5.1.2.A nedan.

Valkretsarna är en viktig beståndsdel av valsystemet också vid en internationell jämförelse (se t.ex. Nohlen, Wahlsysteme der Welt, s. 64). Dema uppmärksamhet kring valkretsarna kan främst tillskrivas deras betydelse för möjligheten att uppnå ett proportionellt valresultat (jfr Lijphart, Electoral systems and party systems, s. 10—11). Det svenska valsystemet är numera utformat så att valkretsarnas betydelse för ett proportionellt valresultat är mycket begränsad. Valkretsupp- byggnaden är dock inte helt utan betydelse. Valkretsarna bildar alltjämt utgångspunkt för mandatfördelningen vid de nationella valen. Det regionala partiarbetet är ofta anpassat till valkretsindelningen. Kandidater till olika representationsförsamlingar nomineras valkretsvis . Redan det anförda antyder att valkretsarnas utformning är av stor be- tydelse för möjligheten till kontakt mellan väljare och valda.

För att förstå de praktiska konsekvenserna av indelningen i valkretsar måste man ha det tidigare omtalade förfarandet för mandatfördelningen i åtanke (se avsnitt 2.2.10). Rösterna skall enligt vallagen översättas till mandat eller platser som tilldelas partier. Mandaten delas in i fasta sådana och s.k. utjämningsmandat. Det finns 310 fasta mandat och 39 utjärmingsmandat vid val till riksdagen. De fasta mandaten fördelas redan före valet på de olika valkretsarna. Det

sm.—r . - -»_;

leder till att valkretsen tillförsäkras en riksdagsledamot genom ett fast mandat. Emellertid finns inget bostadssamband inskrivet i lagen varför partierna inte är bundna att nominera en person från valkretsen.

De fasta mandaten läggs före valet ut på valkretsarna med utgångs- punkt från förhållande mellan antalet röstberättigade i valkretsen och antalet röstberättigade i hela landet. Fördelningen fastställs för fyra år i taget. Dessa grundläggande regler finns i 3 kap. 6 å tredje stycket regeringsformen. Enligt övergångsbestämmelserna för de senaste ändringarna i regeringsformen (se SFS 1994: 1483) gäller att den för- delning som gjordes inför valet 1994 också gäller intill nästa val. Övergångsbestämmelsen var nödvändig eftersom valperioden tidigare var endast tre år.

Riksskatteverket fastställer antalet fasta mandat i valkretsarna före utgången av april månad det år ordinarie val skall hållas. Den beräkning som Riksskatteverket gör grundar sig på antalet röstberätti- gade. I lagens mening beräknas röstberättigade på grundval av skattemyndighetens personband den 1 november föregående år enligt en regel i 2 kap. 3 å vallagen. (Från år 1997 tas uppgifterna från det nya aviseringsregistret SFS 1995:746.) För beräkningarna nedan har vi följt lagens bokstav. Vid fördelning av fasta mandat anges antalet röstberättigade per den 1 november 1993. I övrigt anges antalet röstberättigade per valdagen vid riksdagsvalet år 1994.

En valkrets tillförs ett mandat för varje gång som antalet röstberätti- gade i valkretsen är jämnt delbart med en trehmdrationdel av antalet röstberättigade i landet. Kvoten som erhålls av en trehundrationdel av antalet röstberättigade i hela landet brukar benämnas riksvalkvot (se avsnitt 2.2.10i). Med utgångspunkt i antalet röstberättigade i novem- ber 1993 är riksvalkvoten vid fördelningen av de fasta mandaten vid 1994 års riksdagsval (1/310 x 6 542 803z) 21 105.

Om inte samtliga fasta mandat blir fördelade med hjälp av riks- valkvoten skall resterande mandat tillföras varje valkrets efter det överskott som återstår sedan den ovan nämnda uträkningen gjorts. De reglerna framgår av 2 kap. 2 å vallagen. Vad som menas med över- skott framgår inte av lagen. Tidigare reglerades detta av 15 å i 1866 års riksdagsordning. Beräkningen grundades då på folkmängden och inte som i dag på antalet röstberättigade. Stadgandet imebar att om inte samtliga fasta mandat fördelats med hjälp av riksvalkvoten så skulle en jämförelse ske mellan valkretsarnas överskott av folkrnäng- den i valkretsarna. Valkretsarna tilldelades mandat i tur och ordning efter överskottstalens storlek.

Vid utarbetandet av den partiella författningsreformen på 1960-talet föreslog Grundlagberedningen i sitt betänkande Partiell författnings- reform (SOU 1967:26 s. 27 och 200) att de gamla reglerna i stort skulle stå kvar oförändrade. När propositionen lades fram var dock utformningen ändrad till dagens lagtext utan att departementschefen

konmenterade hur beräkningen av överskott skulle gå till (prop. 1968:27 s. 28, 64 och 228 f).

Det har hävdats att det gamla förfarandet skall tillämpas. (Se Halvarson, Sveriges statsskick, 4 uppl. s. 44. Jfr dock 10 uppl. där motsvarande uttalande saknas.) Man kan dock enligt den i dag gällande lagtexten komma till en aman slutsats utifrån den beräkning som sker med hjälp av riksvalkvoten. Vid beräkningen, där riksval- kvoten divideras med antalet röstberättigade i valkretsen, erhålls en kvot som motsvarar antalet mandat jämte decimaler. Överskottet kan avse det decimaltal som därvid erhålls. Oavsett hur beräkningen av överskottet sker får den dock ingen praktisk konsekvens för antalet fasta mandat i valkretsarna. Om lika överskottstal erhålls i olika valkretsar avgör lotten.

Som exempel skall här ges en beskrivning av de fasta valkretsman- daten för Stockholms kommun som vid 1994 års val hade 25 fasta mandat. Antalet röstberättigade personer var 6 542 803 enligt skattemyndighetens personband i november 1993. Antalet röstbe- rättigade i Stockholms kommun var 519 082. De fasta valkretsmanda- ten fördelas enligt följande. 519 082 / (1 / 310 x 6 542 803) = 24 fasta valkretsmandat. Det tjugofemte valkretsmandatet har valkretsen fått genom överskottet.

Sedan valet väl hållits skall både de fasta mandaten och utjämnings- mandaten fördelas mellan partierna. Detta sker genom tillämpning av den jämkade uddatalsmetoden (se ovan avsnitt 2.2.10). För att få till stånd större proportionalitet infördes vid den partiella författnings- reformen åren 1968—1969 en andra omgång för fördelningen av mandat. Härvid fördelas utjämningsmandaten. Vid den fördelningen utgör hela riket en valkrets. På grundval av partiernas röstetal i hela landet tilldelas de utjämningsmandat. Dessa mandat tillförs sedan valkretsarna efter partiernas jämförelsetal i valkretsarna. Ett ut— jämningsmandat går till den valkrets där partiet har högst jämförelse- tal. För det fall ett parti inte erhållit något fast mandat motsvaras jämförelsetalet av partiets röstetal.

Om ett parti erhållit fler mandat av de fasta valkretsmandaten än det är berättigat till enligt fördelningen med riket som en valkrets behåller partiet dessa mandat. Partiet deltar dock inte i fördelningen av utjämningsmandaten. På så sätt kan över- respektive underrepresenta- tion uppkomma.

5.1.2. Mandatfördelning på valkretsar år 1994

För att få en överblick över fördelningen av mandaten redovisas i tabell 5.1.2.A nedan antalet röstberättigade och mandat för varje riksdagsvalkrets. Röstberättigade anges efter protokollet från riksdags- valet år 1994. Tabellen anger också antalet röstberättigade som krävs

för totala antalet mandat för valkretsen. Som framgår kan antalet röstberättigade per mandat variera ganska kraftigt. Av tabellen får man också en överblick över valkretsarnas indelning. Det kan också konstateras att fördelningen av mandaten inte är jänm. Principen om länsindelning medför att antalet röstberättigade varierar mellan valkretsarna. Också folkomflyttningar kan få betydelse för den ojämna fördelningen. Avfolkningsbygder får ett sämre underlag för att kunna behålla sina fasta mandat.

Tabell 5.1.2.A Röstberättigade och mandat vid riksdagsvalet 1994

Valkrets Röst- Fasta Totala Röst-

berättigade mandat mandat ber. per 18 sept -94 mandat Stockholms kommun 522 129 25 26 20 081 Stockholms län 692 516 33 36 19 236 Uppsala län 205 256 10 12 17 104 Södermanlands län 190 758 9 11 17 341 Östergötlands län 308 857 15 15 20 590 Jönköpings län 230 455 11 14 16 461 Kronobergs län 134 217 6 6 22 369 Kalmar län 184 374 9 11 16 761 Gotlands län 43 795 2 2 21 897 Blekinge län 116 307 6 6 19 384 Kristianstads län 220 939 11 12 18 411 Malmö kommun 176 975 8 8 22 121 Malmöhus läns norra 189 672 9 10 18 967 Malmöhus läns södra 229 443 11 12 19 119 Hallands län 197 278 9 9 21 919 Göteborgs kommun 323 788 15 17 19 046 Bohuslän 233 435 11 13 17 956 Älvsborgs läns norra 193 270 9 12 16 105 Älvsborgs läns södra 135 886 6 6 22 647 Skaraborgs län 208 391 10 12 17 356 Värmlands län 216 697 10 11 19 699 Örebro län 207 728 10 13 15 979 Västmanlands län 192 754 9 11 17 523 Kopparbergs län 219 648 11 13 16 896 Gävleborgs län 222 302 11 12 18 525 Västernorrlands län 200 983 10 12 16 748 Jämtlands län 104 592 5 5 20 918 Västerbottens län 192 950 9 11 17 540 Norrbottens län 200 735 10 11 18 248 Summa 6 496 120 310 349 18 860

Det framgår direkt att fördelningen av mandat är mycket ojämn över landet. Det finns några valkretsar som markant skiljer sig från övriga. Förutom de små valkretsarna finns två mycket stora valkretsar,

Stockholms kommun och Stockholms län, samt två stora, Östergöt— lands län och Göteborgs kommun. Tabell 5.1.2.B ger en bild av hur stor variationen är inom landet. Gotland är den minsta valkretsen med två fasta mandat. Jämtland kommer därefter med fem. Av tabellen framgår också att antalet fasta mandat normalt ligger mellan nio och elva. I tabellen anges också fördelningen efter det totala antalet mandat, dvs. efter fördelning av utjämningsmandaten. För att förstå den spalten måste beaktas att utjämningsmandaten inte fördelas ut på valkretsarna med antalet röstberättigade som grund, utan i stället fördelas på ett parti vid mandatfördelningen med utgångspunkt i antalet erhållna röster.

Tabell 5.1.2.B Valkretsamas storlek vid 1994 års riksdagsval

Antal Antal Totala Antal fasta val- antalet val- mandat kretsar mandat kretsar 2 l 2 l 3 3 4 4 5 1 5 1 6 3 6 3 7 7 8 1 8 1 9 7 9 1 10 6 10 1 11 6 11 6 12 12 7 13 13 3 14 14 1 15 2 15 1 16 16 17 17 1 över 24 2 över 24 2 5.2 Utredningsuppdraget 5.2.1 Andrad valkretsindelning kan, tillsammans med

andra faktorer, verka för ökade kontakter mellan väljare och valda

Som påpekas i avsnitt 5.1.1 har det nuvarande riksproportionella valsystemet medfört att valkretsarna mist det mesta av sin betydelse för problemet med en proportionell fördelning av mandaten vid val till riksdagen. Det saknas således i princip skäl att utforma valkretsarna på amorlunda sätt utifrån överväganden om proportionell fördelning

gsm—=”?— ;.

—-_n.-wr-r—:===

_____l

1 ,

av mandaten. Utformningen av valkretsar kan däremot spela en betydande roll för kontakter mellan väljare och valda. Den har dessutom stor betydelse för det regionala politiska arbetet. Partiernas nominering av kandidater sker i valkretsarna som också i övrigt ger den valde en lokal förankring som fortfarande är relativt stark.

Den i början av år 1992 tillsatta Personvalskommittén hade i uppdrag att lägga fram förslag som medför ett ökat inslag av person- val (ang. termen personval se SOU 1993:21 s. 47 f och Gilljam i SOU 1993 :63 Vad är personval och vem röstar på person). Direktiven (dir. 1991:121) angav kommitténs övergripande syfte till att finna en metod som minskar avståndet mellan väljare och valda. I betänkandet Ökat personval (SOU 1993:21) redogjorde kommittén för olika modeller med inslag av personval i det gällande partivalssystemet. Vid valet är 1994 genomfördes i vissa kommuner en försöksverksamhet som byggde på konmiitténs arbete, där väljarna kunde avge särskild personröst. Enligt vad som sägs i proposition om valperiodens längd och vissa andra grundlagsfrågor (prop. 1993/94:115 s. 10) och proposition om val till Europaparlamentet (prop. 1994/95:154 s. 37) skall den modell som Personvalskommittén presenterat och gett namnet den modifierade danska modellen tillämpas från 1998 års val. I anledning av införandet av personröstning i vallagen har riksdagen godtagit regeringens förslag om ändring av 3 kap 1 å regerings- formen där det skrivits in att val sker genom röstning på parti med möjlighet för väljaren att avge särskild personröst.

Den pågående personröstningsreformen har inte tidigare kopplats samman med valkretsarnas utformning vid val till riksdagen. Det framstår emellertid nu som angeläget att uppmärksamma valkretsarnas betydelse för möjligheterna till ökad kontakt mellan väljare och valda. Det finns ett klart samband mellan personval och valkretsarnas ut- formning. I direktiven till Personvals- och valkretsutredningen (Ju 1974:19) angavs att valkretsarna spelar en stor roll för det politiska arbetet och för möjligheterna att skapa och vidmakthålla goda förbindelser mellan väljarna och kandidater och valda.

Folkstyrelsekommittén pekade också på sambandet mellan valkret- sarnas storlek och kontakten mellan väljare och valda (SOU 1987: 6 s. 164) men på grund av att enighet inte kunde uppnås lade kommittén inte fram något förslag 1 den delen. Även Personvalskommittén angav (SOU 1993: 21 s. 88) att ett annat sätt — utöver personval — att minska avståndet mellan väljare och valda skulle kunna vara att minska valkretsarnas storlek. Kommittén gick dock inte vidare med förslag i den delen.

Tanken bakom den personvalsreform som kommer att gälla för de allmäma valen år 1998 är att väljarna i högre grad än tidigare skall kunna påverka ordningen av kandidaterna. För att väljarna skall kunna göra ett rationellt val mellan de personer som partierna nominerat och satt upp på valsedlarna fordras att de har kännedom om de olika

kandidater de kan välja mellan. Det är här som kontakten mellan väljare och valda framstår som särskilt viktig. Partierna är genom sina lokala organisationer viktiga för att dessa kontakter fungerar väl. Därför kommer partiernas sätt att arbeta inom ramen för person- valssystemet att ha stor betydelse för väljarnas möjlighet till dialog med de förtroendevalda. Hur kandidaten väljer att nå ut med sig själv och sitt budskap varierar beroende på valstrategi och tidigare erfaren— heter. De möjligheter som står till buds kan vara personliga fratn- trädanden i olika sammanhang eller kontakter med massmedia i form av presskonferens, debattartiklar m.m. samt meddelande via den nya informationsteknologin. Dessa faktorer spelar troligen en mycket stor roll för kontakten mellan väljare och valda; förmodligen större än sådana faktorer som valkretsarnas storlek.

Undersökningar av kandidatkärmedom har företagits under lång tid i Sverige. En del av dess resultat har publicerats i antologin Person och parti (SOU 1993:63). Resultatet av undersökningarna är ned- , slående för den som trott att väljaren känner till kandidaterna. Det konstateras att majoriteten av svenska väljare under de senaste tjugo åren inte känt till namnen på någon enda riksdagskandidat de röstat på (Holmberg i SOU 1993:63 s. 33 och Gilljam & Holmberg, Väljarnas val s. 75). Någon möjlighet att studera effekter av ändrad indelning har inte funnits tidigare eftersom endast små förändringar skett beträffande valkretsarna sedan år 1921.

Ytterligare slutsatser har dragits av studierna. Till exempel hade män, äldre personer, landsortsbor och högutbildade i allmänhet bättre kämedom om kandidaterna än andra grupper. För storstadsboma är kontakterna mellan väljare och kandidater dåligt utvecklade (se också SOU 1990:36 s. 249). De faktorer som antas vara viktiga för personkämedomen är just kontakt mellan kandidaterna och väljarna. Detta kan man som ovan påpekats åstadkomma på flera olika sätt. Utgångspunkten för vårt resonemang är att massmedier är den helt dominerande vägen när det gäller att få ut information i rikspolitiska frågor till väljarna. Massmediernas struktur spelar också en stor roll.

Det är dock svårt att med någon större säkerhet ange vid vilken storlek på valkretsen som personkämedomen ökar på ett mera markant sätt. Vissa forskningsresultat från den kommunala sidan tyder på att det skulle fordras relativt små valkretsar — ca 5 000—10 000 röstbe- rättigade — för att en gynnsam effekt skall uppstå. Samtidigt är det klarlagt att valkretsarnas storlek har betydelse för kandidatkännedomen inom kommunerna (se Johansson i bilaga 2 med hänvisningar).

Frågan är då om motsvarande slutsats kan dras beträffande riksdagsvalkretsama. Förhållandena är för dessa så amorlunda att resultaten från kommunalforskningen inte låter sig direkt appliceras på riksdagsperspektivet. Emellertid kan vissa iakttagelser göras (se till det följande Johansson i bilaga 2). Å ena sidan kan konstateras att politikerna från den mindre valkretsen, dvs. där färre ledamöter finns, 1

. gaming—unc!"

är mer aktiva i massmedia än kollegorna från en större valkrets där fler ledamöter fims. Eftersom massmedia utgår från valkretsen som enhet blir det alltså svårare för en riksdagsledamot från en stor valkrets att nå ut med sitt budskap.

Hur ser det då ut ur väljarens perspektiv. Är kandidatkämedomen högre i de mindre kretsarna? Några säkra besked beträffande enskilda valkretsar kan inte erhållas. Vissa generella mönster kan dock skönjas. Genom en sammanställning av svaren från valundersökningarna vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet åren 1991 och 1994 framgår följande.

I valkretsar med mer än 251 000 röstberättigade har endast 37 av 100 väljare kännedom om ett namn på en riksdagsledamot från valkretsen. Om valkretsen omfattar 151 000—250 000 röstberättigade är det 43 av 100 väljare som kämer till ett namn på en ledamot i valkretsen. Minskas valkretsen ytterligare så att den är mindre än 150 000 röstberättigade stiger antalet väljare som känner till en ledamots namn från valkretsen till 50 av 100. Det är således klart att väljarens möjligheter att känna till sina kandidater eller ledamöter generellt ökar i mindre valkretsar. (Se vidare Johansson i bilaga 2.)

Emellertid kan inte sägas att enbart valkretsarnas storlek är av betydelse. Oaktat om riksdagsvalkretsama är lika stora kommer förutsättningarna för kontakten mellan väljare och valda att variera över landet. Detta beror på bl.a. mediastrukturen och befolknings- situationen. Andra faktorer som har betydelse i framtiden och som kan vara viktigare än valkretsutformningen är den snabba utveckling av massmedier och informationsteknologin som pågår. Dessa faktorer kommer att påverka informationens spridning och underlätta kandida- ters möjligheter att nå ut med sitt budskap. Valkretsindelningen måste naturligtvis också göras med hänsyn till andra regionala förhållanden; här kan såväl den socioekonomiska sammansättningen av befolkningen som historiska betingelser, däribland partiorganisatoriska förhållanden, spela in.

Mot bakgrund av det sagda fimer vi att det finns goda grunder för antagandet att en minskning av de största valkretsarna påverkar kontakten mellan väljare och valda på ett positivt sätt. Det finns därför skäl att presentera alternativ till hur de största valkretsarna skulle kunna utformas. De alternativ som presenteras har fördelar men också nackdelar. Även om vi redovisar nackdelar i anslutning till något alternativ är — som framgår av det tidigare sagda — vår principiella inställning att en ändrad utformning är till fördel för kontakten mellan väljare och valda.

5.2.2. Direktiven begränsar möjligheterna

I direktiven (bilaga 1) anges uppdraget i dema del vara att undersöka förutsättningarna för en eventuell delning av vissa större valkretsar. Det övergripande syftet med vårt arbete sägs vara att skapa ytterligare förutsättningar för goda kontakter mellan väljare och valda. Enligt direktiven är det därför mycket som talar för en minskning av de största valkretsarna. Vissa begränsningar anges dock för arbetet.

För samtliga statliga utredningar som behandlat valkretsarna har följande utgångspunkter varit styrande för arbetet. Enligt direktiven gäller dessa förutsättningar även för vårt arbete. Arbetet med ut- formningen av valkretsarna har således som utgångspunkt att de bör vara a) befolkningsmässigt mindre b) befolkningsmässigt mer likformiga c) geografiskt sammanhängande samt att d) valkretsgränsema inte skall skära kommun- eller länsgränser.

Mot bakgrund av de uttalanden som lämnats i direktiven har vi funnit att länen även framdeles bör utgöra grunden för valkretsindelningen. Med utgångspunkt i den i tabell 5.2.1.B redovisade fördelningen av mandaten är det möjligt att arbeta utifrån synsättet att alla valkretsar skall vara lika stora. Det skulle medföra att vissa mindre valkretsar slogs samman. Emellertid har vi funnit att nackdelarna med de små valkretsarna inte är sådana att arbetet i första hand bör inriktas på en sådan lösning. I stället har arbetet, i enlighet med vad direktiven anger, inriktats mot att försöka förbättra kontakterna mellan väljare och valda i de fyra största riksdagsvalkretsama. Det skulle således vara fråga om Stockholms kommun och Stockholms län, Östergötlands län samt Göteborgs kommun. Vårt arbete inriktas på att söka finna lösningar för dessa valkretsar.

5.3. Dagens valkretsindelning går tillbaka till seklets början

I detta avsnitt skall vi ge en kort historisk beskrivning av framväxten av den nuvarande valkretsindelningen vid val till riksdagen. I början av seklet höjdes röster för att göra valkretsarna större i syfte att komma ifrån de riktigt små valkretsarna om ca fem mandat. Senare övergick diskussionen i riktning mot större valkretsar för att få ett mer proportionellt resultat. Vi är nu framme vid att minska några av valkretsarna igen. Den som önskar en utförligare historisk redogörelse hänvisas bl.a. till följande framställningar. Arbetspromemorior i för- fattningsfrågan (SOU 1966: 17), Personvals- och valkretsutredningens

exe-aaah " r..—FM * =

.,, .--.

- ... lménu ex.:-:s. . v

betänkande Personval och valkretsindelning (SOU 1977:94) samt utlöparen från dema beträffande Mahnöhus län, Valkretsindelningen i Malmöhus län (Ds Ju 1980:3).

5.3.1. Valkretsindelningen från år 1866 till år 1921

Före år 1909 hade Sverige majoritetsval. I princip skedde valen i enmansvalkretsar. Vissa valkretsar var dock större och i dessa utsågs flera ledamöter inom samma krets.

Den vallagstiftning vari proportionella val infördes till 1911 års val indelade riket i små valkretsar. Den hade föregåtts av ett förslag (Proportionsvalskomnntterades förslag till proportionellt valsätt 1903) som i stort byggde på tanken om länen som bas för valkretsindel- ningen. Enligt förslaget skulle valkretsarnas antal bli 33. Vissa län hade således delats. Förslaget godtogs dock inte utan kritiken mot så stora valkretsar som länen vann gehör. Propositioner hade framlagts i fråga om rösträtt varvid förslag till valkretsindelning också lämnades vid 1904, 1905 och 1906 års riksdag (se avsnitt 3.7). Samtliga dessa förslag förkastades dock av riksdagen. I 1907 års rösträttsproposition (prop. 1907:28), som godtogs av riksdagen med vissa smärre ändring- ar, delades valkretsarna ini områden som i allmänhet omfattade 3—5 mandat. Länsindelningen kunde därmed inte sägas utgöra grunden för valkretsindelningen. Antalet valkretsar kom att bli så högt som 56.

Sedan 1909 års vallag varit i kraft en kortare tid tog man äter upp frågan om valkretsarna. Ett betänkande av 1919 års proportionsvals- sakkumiga (betänkande II framlagt 1921) lades till grund för en proposition (prop. 1921:353). Förslaget imebar att man återigen tog fasta på länen som utgångspunkt för valkretsindelningen. Propositio- nen behandlades av konstitutionsutskottet (bet. 1921:KU49) som med lottens hjälp hemställde om avslag till förslaget. Det godtogs emeller- tid av riksdagen. Länsindelningen fick i princip bilda utgångspunkt för valkretsindelningen. Den indelningen är i stort densannna som i dag. I princip har det alltså inte skett någon förändring sedan år 1921.

5.3.2. Tiden från år 1921 till författningsreformen åren 1968—1969

Det utmärkande för dema period är att diskussionen styrdes av frågan om länen var tillräckligt stora för att god proportionalitet i landet som helhet skulle uppnås. Iman författningsreformen beslutades åren 1968—1969 fams inga utjärmingsmandat. Mandaten fördelades i en omgång direkt på valkretsarna. Det ledde till att valkretsens storlek fick en helt avgörande roll för riksproportionaliteten. Överskottsröster

i en valkrets var så att säga bortkastade. Systemet gymade större partier på de mindres bekostnad. Under perioden väcktes ett flertal motioner och förslag för att införa någon form av utjämningsför- farande. Samtliga sådana avslogs dock av riksdagen.

I samband med att den jämkade uddatalsmetoden infördes till 1952 års val hade valkretsindelningen varit på tal. Valsättsutredningens förslag i betänkandet Det proportionella valsättet vid val till riksdagens andra kammare (SOU 1951:58) hängde intimt samman med förslaget om ett nytt mandatfördelningssystem. Genom att införa en ren uddatalsmetod — dvs. utan jämkad första divisor — med spärr gymades nämligen de mindre partierna i den mån de klarade spärren. Valkretsarna behövde därför inte göras så mycket större eftersom man ändå kommit en bit på vägen mot riksproportionalitet. Emellertid föreslogs smärre justeringar genom sammanslagning av en del mindre valkretsar. När förslaget sedan antagits av riksdagen hade spärren ersatts av en jämkad första divisor (prop. 1952: 175, bet. 1952:KU22). Den jämkade uddatalsmetoden infördes. Valkretsarna ändrades över huvud taget inte.

Författningsutredningens arbete påbörjades i sarmna veva. I sitt betänkande Sveriges statsskick (SOU 1963:17) föreslog utredningen inga förändringar av valkretsarna. Däremot föreslog utredningen ett utjämningssystem på regional nivå. Det förslaget utsattes dock för en del kritik.

Grundlagberedningen kom slutligen att lösa frågan om valkretsindel- ningen utifrån riksproportionell synvinkel. Beredningen föreslog nämligen det nu gällande utjärmingssystemet med mandatfördelning i två omgångar. Valkretsindelningen blev således utan intresse ur perspektivet proportionell fördelning av mandaten mellan partierna i förhållande till rösterna i riket. Med hänvisning till bl.a. det anförda valde beredningen att lämna valkretsindelningen utanför sitt arbete (SOU 1967:26 s. 147). Förslaget genomfördes genom den partiella författningsreformen åren 1968—1969.

I ett förarbetsuttalande i propositionen till ny regeringsform (prop. 1973:90 s. 162) annonserade departementschefen att en särskild utredning skulle se över frågan om valkretsindelningen.

5.3.3. Senare års utredningsarbete

Den av departementschefen omtalade särskilda utredningen blev Personvals- och valkretsutredningen. Utredningen lade i sitt slut- betänkande Personval och valkretsindelning (SOU 1977:94) bl.a. fram förslag till förändrad valkretsindelning. Utredningen presenterade två alternativa valkretsindelningar. Den ena byggde på valkretsar med tio mandat per valkrets. Det andra alternativet utgick från valkretsar med fem mandat. Utredningen förespråkade för egen del alternativet med

_:fåahw- ' ana-i ,...—u

tio mandat som imebar att antalet valkretsar skulle öka från 28 till 34. De kretsar som utredningen föreslog skulle delas var Stockholms kommun och Stockholms län som delades i vardera tre valkretsar. Göteborgs kommun föreslogs delad i två kretsar och Malmöhus län föreslogs delad i tre. Personvals- och valkretsutredningens förslag fick ingen omedelbar effekt i form av ny lagstiftning. Remissyttrandena, som skall beröras ytterligare nedan vid varje valkrets, var kallsimiga till förslaget till valkretsindelning och många menade att ytterligare utredning var nödvändig.

Folkstyrelsekommittén, som tillsattes år 1984, hade också i uppdrag att undersöka förutsättningarna för en förändrad valkretsindelning. Kommittén menade i sitt slutbetänkande Folkstyrelsens villkor (SOU 1987:6 s. 164165) att en ändring av valkretsarnas utformning krävde enighet. Någon sådan enighet kunde enligt kommitténs under- handlingar inte förväntas varför man inte lade fram något förslag i den delen.

Den indelning som Malmöhus län hade fått kritiserades under lång tid på grund av att valkretsarna inte var geografiskt sammanhängande områden. Från början var länet indelat i en nordlig och en sydlig valkrets. Den södra motsvarade efter kommunreformen den s.k. fyrstadskretsen och var delad rent geografiskt genom att kommunerna Malmö, Lund, Landskrona och Helsingborg ingick i den kretsen. Före kommunreformen var dock den norra kretsen, senare kallad läns- valkretsen, ett samlat geografiskt område. Kritiken ledde, i bakvattnet av Personvals- och valkretsutredningen, till att en särskild utredare förordnades som skulle arbeta vidare med länets indelning (Ds Ju 1980:3). Denne lade fram förslag till tre valkretsar i Malmöhus län. Emellertid ledde inte dessa förslag till lagstiftning förrän år 1994. Lagstiftningen imebär en ändrad indelning grundad på tre geografiskt sammanhängande kretsar. Indelningen tillämpades första gången vid 1994 års val (prop. 1992/93:163, bet. 1992/93zKU28, rskr. 1992/93:255).

5.4. Utgångspunkter för en ändrad valkretsindelning

I det här avsnittet berör vi olika synpunkter som är av intresse för utformningen av valkretsarna. Av primär vikt i detta sammanhang är direktivens begränsningar. Valkretsarna bör enligt dessa vara be- folkningsmässigt mindre och mer likformiga, de bör vara geografiskt sammanhängande och gränserna för en valkrets bör inte skära kommun- eller länsgränser.

Utöver dessa förutsättningar tillkommer en hel del andra faktorer som spelar en betydande roll. Vi har som nämnts i avsnitt 5.2 begränsat vårt arbete till de fyra största valkretsarna varav två av

dessa utgörs av storstäder och två av både städer och landsbygd. Detta medför att olika faktorer kan göra sig olika starkt gällande ide skilda valkretsarna. Vid det fortsatta arbetet måste dessa förhållanden beaktas.

5.4.1. Några faktorer som påverkar valkretsindelningen

En första omständighet att ta hänsyn till är de administrativa in- delningama. Dessa kan i princip hänföras till någondera av två huvudgrupper. Den ena gruppen, den administrativa, kan sägas karakteriseras av att dess områden anknyter till klart fixerade gränser. Den andra utmärks i stället av att inga fixerade gränser kan iakttas. Dess områden är spontana och sammanhållningen markeras av social eller ekonomisk samhörighet.

Sverige är sedan lång tid tillbaka indelat administrativt på flera sätt. Den statliga indelningen bryts på regional nivå ner i mindre delar på lokal nivå osv. Den naturliga utgångspunkten, som också nämns i direktiven, är indelningen i län och kommuner. Gränserna för dessa skall inte skäras. Vid sidan härom fims den kyrkliga indelningen i församlingar, pastorat, kontrakt och stift. (Se avsnitt 5.4.2 angående utförligare beskrivning av de nämnda indelningama.) Till detta kommer olika indelningar till följd av olika myndigheters verksamhet. Det är främst skattemyndigheter, polis- och åklagardistrikt, kronofog- d_emyndigheter, lantmäteriverksamheten, domstolsorganisationerm. rn. Även andra administrativa indelningar kan nänmas som skolområden och landstingens serviceområden. Försvarsgrenarna delas också' in i områden.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är naturligtvis indelningen vid val. Dema indelning har till viss del behandlats ovan i avsnitt 5.1.1 och kommer att beröras ytterligare i avsnitt 5.4.2 nedan.

En annan faktor som måste beaktas är de strukturella förhållanden som kan fimas inom de skilda områdena. Här spelar t.ex. bebyggel- sens struktur in. Där bebyggelsen är tät finns också en koncentration av mämiskor.

En aman faktor som faller under strukturella förhållanden är näringslivets struktur. Likheter i det avseendet skapar gemensamma intressen som kan vara värda att beakta vid utformningen av valkret— sarna. Näringslivets struktur kan påverkas av jordbruk, skogsbruk, industri och servicenäringar.

En indelning som grundar sig på befolknings- och näringslivssam- mansättning samt den lokala arbetskraftsbalansen bland olika kommun- er genomfördes år 1958. Områdena fick benämningen A-regioner. Även om uppdateringar gjorts så sent som år 1978 har det hänt mycket i de flesta regioner varför indelningen i dag framstår som

något föråldrad. Emellertid är det vanligt att gruppera kommuner efter A-regioner.

Nyare indelningar av rikets arbetsmarknader har gjorts på senare tid som dock delat in kommunerna efter något andra kriterier. Dessa indelningar har tagit hänsyn till faktiska pendlingsförhållanden. De bygger på den årliga regionala sysselsättningsstatistiken som tas fram av Statistiska centralbyrån. (Se närmare skriften Lokala arbets- marknader och förvärvsregioner.) Med utgångspunkt i statistiken har landets kommuner delats in i 111 s.k. lokala arbetsmarknader (LA- regioner). Endast i ett fåtal fall sammanfaller dessa med A-regionema. LA-regionema har i sin tur sammanförts till tio geografiskt osamman- hängande s.k. förvärvsregioner (F-regioner). Vi beaktar i den fortsatta framställningen också LA-regionema.

Som ovan tangerats har folkmängdsutvecklingen visst värde för arbetet. Valkretsindelningen måste ta hänsyn till folkmängden eftersom den ligger till grund för antalet röstberättigade. Den kanske viktigaste frågan utgör den om folkmängdsförändringar. Valkretsarna bör utformas på sådant sätt att de inte riskerar att bli inaktuella på grund av en folkomflyttning. I samband härmed blir det också aktuellt att beakta befolkningens åldersstruktur liksom de sociala gruppernas struktur (se bilaga 3).

Givetvis skall också andra regionala samband beaktas i den mån dessa kan ha betydelse för valkretsindelningen. Det som främst blir aktuellt är sådana samband som massmediernas lokala spridning och liknande. Även tätorter och andra centra i ett område måste fimas med vid analysen av den lämpligaste indelningen.

Av central betydelse för valkretsindelningen är partiernas lokala arbete. Det viktigaste i det avseendet är kanske partiernas nominering- ar som i stort sett undantagslöst ansluter till valkretsindelningen. Det finns givetvis starka skäl att beakta hur det regionala nomineringsför- farandet går till där en ändrad indelning är aktuell.

Vi redovisar regionala synpunkter på de framtagna alternativa indelningama av valkretsarna i anslutning till varje behandlad valkrets.

För olika områden kan de nämnda omständigheterna tala för eller mot en indelning med varierande styrka. Vid utformningen av den alternativa valkretsindelningen kan en omständighet tala för en delning av en valkrets. Samma omständighet kan tala mot en delning av en aman valkrets. I vårt arbete är viktningen av skälen för och emot olika lösningar den mest gramlaga uppgiften. Det är viktigt att lokala synpunkter får göra sig hörda i det sammanhanget (jfr SOU 1990:36 s. 252).

5.4.2. Vi utgår från kommuner och församlingar vid arbetet med alternativa riksdagsvalkretsar

En fråga som blir aktuell vid utformningen av nya valkretsar är vilka indelningar en sådan skall bygga på. Frågan kan också formuleras på ett amat sätt: Hur beskrivs eller definieras en valkrets på bästa sätt. Det naturliga är att anknyta till redan befintliga indelningar av landet. För att något förstå vilka valmöjligheter som står till förfogande skall en kort bakgrundsbeskrivning av olika indelningar lämnas.

(i) Några geografiska indelningar av landet

Som utgångspunkt har i föregående avsnitt nänmts att landet är indelat i olika områden. Dessa är ofta fixerade genom gränser i terrängen. De minsta enheterna är fastigheterna. Hela landet är indelat i klart fixerade områden genom fastighetsindelningen. Enligt 1 kap. 1 å första stycket jordabalken stadgas därför att ”fast egendom är jord. Dema är indelad i fastigheter.” Om vi sedan går vidare med de för valkretsarna avgörande indelningarna timer vi den kommunala indelningen. Landet är indelat i 288 kommuner. Större areell omfattning har länen; dessa är 24 till antalet. Parallellt med dema indelning löper den kyrkliga indelningen med territoriella församlingar som i stort motsvarar gamla tiders kyrksocknar. Härtill kommer pastorat, kontrakt och stift.

För fastigheter gäller, utöver nämnda stadgande i jordabalken, regleringen i fastighetsbildningslagen (1970:988, omtryckt 1992:1212). Där anges villkoren för ombildning och nybildning av fastigheter. Fastighetsbildningen anknyter till andra administrativa indelningar. Genom 3 kap. 11 å fastighetsbildningslagen fastslås att en fastighetsbildning som imebär ändring av en kommuns gräns får vidtas endast om den är väsentlig för en ändamålsenlig fastighets- bildning eller om den kommunala indelningen blir lämpligare. Motsvarande regler för fastighetsreglering som påverkar församlings— indelningen och preciseringar av reglerna fims i lagen (1970:991) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighetsbildning.

Någon geografisk definition av vad en kommun är ges inte i kommunallagen (1991:900). Kommunerna räknas dock upp i regering- ens tillkännagivande (1994:1526) av länens indelning i kommuner. Däremot framgår inte heller av tillkämagivandet hur kommunerna skall definieras och vilken geografisk sträckning de skall ha. Den kommunala indelningen i modern mening går tillbaka till 1862 års förordning om kommunstyrelse på landet. (En utförligare historisk redogörelse ges i t.ex. Gustafsson, Kommunal självstyrelse, s. 53—66 samt mimesskriften Hundra år under konnnunalförfattningarna.)

Härigenom anknöt man de borgerliga kommunerna till de kyrkliga socknarna, som motsvarar dagens pastorat. På så sätt sammanföll den kyrkliga och borgerliga indelningen. Sedan den omfattande storkom- munreformen avslutats år 1952 bröts det gamla sambandet mellan om- rådesindelningen för borgerliga och kyrkliga prirnärkommuner (se SOU 1945:38 s. 197). Hänsyn skulle tas till andra indelningar av administrativ och kyrklig art men den kunde inte bli avgörande för kommunindelningen. Det fortsatta reformarbetet sträckte sig över lång tid och pågick under tiden 1962—1974. De slutliga satmnanslag- ningarna av de s.k. kommunblocken genomfördes år 1974. Dema översyn kom att präglas av de näringsgeografiska synpunkter som dragits upp av Indelningssakkumiga i betänkandet Principer för en ny kommunindelning (SOU 1961:9). Härvid sanmranfördes flera små kommer till något färre stora. Utgångspunkten för de geografiska sträckningarna var alltså de redan befintliga mindre kommunerna. Någon bra beskrivning av en kommuns geografiska sträckning och beståndsdelar finns alltså inte heller inom den kommunala lagstift- ningen.

Landstingen detinieras geografiskt i 1 kap. 2 å kommunallagen. Där anges att ett landsting omfattar ett län, om inte amat är särskilt föreskrivet. Genom hänvisningen slipper man i kommunallagen en uppräkning av vilka kommuner som ingår i varje landsting. I stället finns uppräkningen i det ovan nämnda tillkännagivandet. Således ger kommunallagstiftningen inte något svar på frågan vad de olika indelningarna motsvarar i verkligheten.

Genom lagen (1979:411, omtryckt 1988:198) om ändring i rikets indelning i kommuner och landstingskommuner har en möjlighet öppnats att förändra den kommunala indelningen. I lagen anges hur ändringar skall genomföras och vem som har beslutanderätt. Emeller- tid anges inte heller där vad en kommun är rent geografiskt.

Länsindelningen härrör från mitten av 1600-talet. Axel Oxenstierna hade bestämda åsikter om hur landet skulle styras. Detta avspeglade sig i ett förslag till grundlag bakom vilket Oxenstierna stod. I förslaget fastslogs att landet skulle var indelat och styras utifrån hövdingedö- men. Också en uppräkning av länen förekom. Ända fram till och med 1809 års regeringsform nänmdes dessa hövdingedömen. I dag nämns länsstyrelserna i 11 kap. 6 å regeringsformen och genom orden offentlig förvaltning.

Länen får i dag sin beskrivning genom regeringens tidigare nämnda tillkämagivande (1994: 1526) av länens indelning i kommuner. Genom tillkämagivandet definieras länen genom en uppräkning av de kommuner som ingår i länet. Genom förändringar på det kommunala planet kan alltså även länen förändras.

Också olika kyrkliga indelningar av landet skall uppmärksammas här. Det rör främst församlingsindelningen. Dema indelning är också historiskt betingad och används även utanför kyrkans område där den

i första hand hör hemma. I 4 kap. 1 å kyrkolagen (19921300) stadgas att landet är indelat i territoriella församlingar. Kopplingen mellan kyrklig och borgerlig indelning lever än i dag även om den inte är formellt fastslagen. Skatteförvaltningen använder t.ex. församlingarna som utgångspunkt för sin uppbördsverksamhet och för folkbokföring- en. I kyrkolagen tinns också regler om ändring av församlingsindel— ningen. Dessa har flyttats från den kommunala indelningslagen till kyrkolagen och påmimer mycket om de reglerna. Inte heller kyrkola— gen anger hur man bestämmer en församlings territorium. Sammanfattningsvis kan sägas att utgångspunkten för all indelning är fastighetsindelningen. Andra indelningar av landet är beroende av dema. Förhållandet mellan de olika administrativa och kyrkliga indelningarna är däremot oklart. Hänsyn tas i stor utsträckning t.ex. beträffande konmuner i förhållande till länen. I andra fall är sam- bandet inte så påtagligt. Det kan nämnas att endast en församling i Sverige är delad mellan två kommuner; det är Kulltorps församling som är delad mellan Gnosjö och Värnamo kommun. Den typen av förhållanden måste beaktas vid arbetet med indelningen av nya valkretsar. För de områden som vårt arbete rör finns emellertid inga förhållanden som komplicerar indelningen på nämnda sätt.

(ii) Valadministrativa indelningar

En given utgångspunkt för det fortsatta arbetet är det i dag befintliga förhållandet mellan valkretsarna och andra administrativa indelningar. För riksdagsvalkretsama är svaret givet enligt vallagen. Utgångs- punkten är här länen. För vissa valkretsar är definitionen knuten till den kommunala indelningen genom att en uppräkning av kommunerna sker i lagtexten (jfr ovan avsnitt 5.1.1). Beträffande riksdagsvalkret- sarna är det i dag inte nödvändigt att gå längre för att fastställa en valkrets geografiska sträckning.

På kommunal nivå är läget något annorlunda. Landstingen delas i valkretsar. En sådan valkrets skall omfatta en eller flera kommuner. Konnnun inom landsting kan, under vissa i 2 kap. 6 å andra stycket vallagen angivna förutsättningar, delas och ensam eller tillsammans med aman kommun utgöra landstingsvalkrets. Om en sådan indelning sker skall kommunvalkretsarna beaktas. En landstingsvalkrets skall i sådant fall nämligen sammanfalla med kommunvalkrets.

Också primärkommunerna kan delas i valkretsar. Så skall ske om det i kommunen finns fler än 24 000 röstberättigade eller minst 51 fullmäktige skall utses. Om antalet röstberättigade överstiger 6 000 får kommunen delas in i valkretsar. I det förra fallet är valkretsindel- ningen således obligatorisk och i det senare fakultativ. De närmda reglerna framgår av 2 kap. 9 å vallagen. Samma lagrum anger också i fyra punkter hur valkretsarna skall utformas. Där stadgas i tredje

punkten att valkretsen skall utformas efter de territoriella försam- lingarna. Om möjligt skall dessa lämnas odelade och inte i något fall delas på fler än två komrnunvalkretsar.

Ytterligare en indelning av intresse för valet skall här beröras. Det är valdistrikten. Valdistrikten är valadrninistrativa enheter som lyder under valnärnndema. I distrikten företas det egentliga valarbetet på valdagen. Ett valdistrikt definieras i första hand genom antalet röstberättigade. Valdistrikt bör omfatta 1 200—1 500 röstberättigade och endast om särskilda skäl föreligger mer än 1 800 eller mindre än 300 röstberättigade (3 kap. 3 å vallagen). Länsstyrelsen fastställer efter förslag av kommunfullmäktige valdistrikten. Även om dessa i första hand definieras genom antalet röstberättigade måste de definie- ras också geografiskt. Detta kan ske på olika sätt. I praktiken sker det ofta genom att distrikten ritas in på en karta över kommunen. Ibland kan det förekomma att kvarteren som ingår i distriktet räknas upp. Oavsett hur valdistrikten definieras måste definitionen anknytas till indelningen av fastigheter. Utan den anknytningen kan sambandet mellan röstlängden och valdistrikten bli oklar.

(iii) Slutsatser beträffande definition av valkretsarna

Någon direkt koppling mellan den valadrninistrativa och den stats- eller kyrkoadministrativa indelningen föreligger inte utöver det ovan nämnda Stadgandet om att kommunal valkrets skall utformas så att territoriell församling, om möjligt, lämnas odelad. Vid arbetet med att utforma nya valkretsar för val till riksdagen är vi således fria att använda den indelningsgrund som vi timer lämpligast.

Det är givet att man även vid indelningen av riksdagsvalkretsar måste beakta annan valkretsindelning. Frågan är dock i första hand om de indelningar som följer de kommunala valkretsarna är de lämpligaste vid utformningen av riksdagsvalkretsama. Som flera gånger påpekats bygger dagens riksdagsvalkretsar på länsindelningen. Vårt arbete kommer att inriktas på att försöka finna lösningar som utgör mindre enheter än länen.

Beträffande de riksdagsvalkretsar som utgör ett län är den naturliga utgångspunkten kommunerna. Kommunen är väl definierad och ett naturligt begrepp att utgå ifrån. I dessa fall, när en länsvalkrets skall utformas till en mindre enhet, kan man inte heller tänka sig mindre enheter, t.ex. församlingar eller fastigheter, eftersom direktiven föreskriver att kommungräns inte får skäras. Utgångspunkten för utformningen av de valkretsar som motsvarar ett län är alltså kommu- nerna.

Beträffande de riksdagsvalkretsar som motsvarar en komnun, för vårt arbete närmast Stockholms och Göteborgs kommun, måste en

enhet mindre än kommunen fastställas, varefter indelningen av valkretsen kan ske. Det går att tänka sig olika sådana enheter.

En möjlighet skulle kunna vara att bygga på de kommunala valkretsarna. Det skulle leda till följsamhet i systemet mellan valkret- sar på olika plan. Emellertid har vi fumit att den synpunkten inte ensam kan vara styrande för riksdagsvalkretsen. Om en riksdags- valkrets detinierades genom en hänvisning till de kommunala valkret- sarna skulle en förändring av dessa också automatiskt leda till ändrad riksdagsvalkrets, vilket förefaller mindre lämpligt. Vi har således valt att inte låta de kommunala valkretsarna vara styrande för den nya utformningen.

Ett amat sätt att definiera valkretsarna skulle kunna vara att använda sig av fastighetsbegreppet. En uppräkning av i valkretsen ingående fastigheter skulle ge en klar utformning av demas geografis- ka sträckning. En sådan uppräkning skulle dock bli otymplig rent lagtekniskt. Vissa problem i samband med fastighetsbildningar skulle uppstå som framstår som onödigt komplicerade. Vi har därför valt att inte använda oss av fastighetsbegreppet vid utformningen av de valkretsar som i dag motsvarar en kommun.

Ytterligare en möjlighet är att använda försarnlingsbegreppet. Detta används redan i dag när det gäller de kommunala valkretsarna. De kommuner som är aktuella delas i dag in i valkretsar utefter för- samlingsgränsema. En synpunkt som möjligen talar mot att använda de territoriella församlingarna som enhet vid indelningen är det beslut som riksdagen fattat angående en förändrad relationen mellan staten och Svenska kyrkan (se avsnitt 1.2). Vi har i vårt arbete förutsatt att förhållandet mellan kyrkliga och statliga indelningar måste klargöras ytterligare. Förhållandet mellan den kyrkliga indelningen och den statliga kan nämligen på många områden beskrivas som ömsesidigt beroende. Oavsett hur den frågan löses har vi förutsatt att försam- lingarna i dag kan utgöra den lämpligaste indelningsgrunden för de riksdagsvalkretsar som endast omfattar en kommun.

5.5. Förslag till alternativa valkretsindehiingar

I de nästföljande fyra avsnitten presenterar vi olika alternativa in- delningar för var och en av de olika valkretsarna som är aktuella. Vid en sådan presentation kan man tänka sig ett antal olika indelningar. Alternativen för varje valkrets är många. Emellertid har vi valt att begränsa oss till ett par eller några alternativ för varje valkrets. Detta beror på att frågan utretts tidigare och att man därvid kommit fram till att ett antal teoretiska alternativ inte ter sig särskilt lämpade när de ställts mot de krav som kan ställas på en valkretsindelning.

Presentationen sker för en valkrets i sänder. Någon samlad analys har inte gjorts på det här stadiet. Den får anstå till dess lokala synpunkter inhämtats från valmyndigheter och regionala och kommu- nala partiorganisationer. Detta imebär också att när antal fasta mandat per ny valkrets anges är det endast fråga om den förändring som följer av att den behandlade valkretsen delats. Det imebär den fördelen att vi kan behandla varje valkrets för sig oberoende av vad som händer i andra valkretsar. För varje alternativ presenterar vi också ett tänkt valresultat utifrån siffrorna vid valet är 1994. Konsekvenserna för varje valkretsaltemativ för sig kan därvid studeras. För att effekten av en ny indelning skall kunna analyseras anges i tabell 5.5 resultatet av riksdagsvalet år 1994. Beräkningar av simulerade valresultat för de alternativa valkretsarnas kombinationer presenteras i avsnitt 5. 10 . 3—4 och 5.12—15.

Tabell 5.5 Valresultat riksdagsvalet år 1994 med mandat per valkrets

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( )

Valkrets 111 5 fp c v mp kds Stockholms kommun 8 9 3 l 2 1(1) 1 Stockholms län 11 13(1) 3 1(1) 2 2 1(1) Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - 1 - - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - - Blekinge län 2 4 - - - - - Kristianstad län 3 6 1 l - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 l l - (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6(1) 2 - 1(1) l 1 Bohuslän 3 5 1 1 l (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (l) (1) Älvsborgs län södra 2 3 - 1 — - - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (l) 1 Värmlands län 2 6 (1) l 1 - - örebro län 2 5(1) 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 l (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (l) Gävleborgs län 2 6 l 1 l ( l) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (l) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 80 161 26 27 22 18 15

5.6. Förslag till alternativ valkretsindelning för Stockholms kommuns valkrets

Stockholms kommun är vid riksdagsvalen utbruten ur länsvalkretsen för Stockholms län och bildar i dag en egen valkrets. Valkretsens församlingar framgår av tabell 5.6 nedan.

Enligt vad som framgår av tabellen uppgick antalet röstberättigade i valkretsen till 522 129 vid 1994 års riksdagsval. Som också framgår är Stockholms kommun indelad i valkretsar för kommunfullmäktige- och landstingsval. Dessa är desamma för de båda komnunala valen.

Tabell 5.6 Stockholms kommuns riksdagsvalkrets år 1994

Angiven med försarnlingsnummer, församling och antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994

Kommunvalkrets I

34 Enskede 14 Högalid 15 Katarina 13 Maria 17 Sofia Summa

Kommunvalkrets II

27 Bromma 28 Essinge 18 Kungsholmen 19 S:t Göran 29 Västerled Summa

Kommunvalkrets III

05 Adolf Fredrik 01 Domkyrka 09 Engelbrekt 06 Gustav Vasa 10 Hedvig Eleonora 04 Johannes 07 Matteus 11 Oscar Summa

25 525 22 771 24 676 13 679 12 656 99 307

22 706

4 700 13 069 22 013 18 494 80 982

5 426 7 510 13 589 9 506 8 188 8 066 19 853 27 438 99 576

Kommunvalkrets IV

25 Farsta 36 Skarpnäck 23 Vantör Summa

Kommunvalkrets V

21 Brännkyrka 39 Hägersten 40 Skärholmen Summa

Kommunvalkrets V]

38 Hässelby 42 Kista 41 Spånga 31 Vällingby Summa

Summa totalt

31 809 26 696 28 272 86 777

26 190 33 041 18 546 77 777

21 845 15 596 21 695 18 574 77 710

522 129

Valkretsamas geografiska utbredning framgår av figur 5.6. Vid en analys av de kommunala valkretsarna timer man att de är någorlunda

v,:

a,..—

järmstora vad gäller antalet röstberättigade. De geografiska sträck- ningarna kan uppfattas som naturliga.

Vid en förändring av Stockholms kommuns valkrets gör sig vissa förhållanden mindre starkt gällande beroende på den närhet till centrum som föreligger i valkretsen. Kommunikationsnätet är väl utbyggt och några särskilda hänsyn till sådana faktorer behöver man inte ta. Pressens spridning inom kommunen imebär inte heller några problem för en delning av valkretsen. Olika tidningars ställning i kommunen är i stort desamma som för länet (se avsnitt 5.7).

Beträffande befolkningstillväxten under perioden så framgår av figur 5.6i—ii att av församlingama så minskar numera endast Hässelby. Stark tillväxt kan märkas för Bromma, Västerled och Engelbrekt i norr och för Skarpnäck i söder. Beträffande medelinkomsten så framgår av figur 5.6iv att de södra församlingama samt Kista och Spånga ligger på en lägre medelinkomst per år. Hög medelinkomst timer man i de centrala församlingarna samt i Västerled. Förhållandet mellan dag- och nattbefolkning tyder på en stark koncentration av arbetsplatser i centrum (figur5. 6iii). Det skall tilläggas att Stockholms kommun minskat sin befolkning 1 förhållande till länet (se avsnitt 5. 7). Övriga socioekonomiska förhållanden framgår av bilaga 3.

Personvals— och valkretsutredningen (SOU 1977: 94) valde i sitt huvudaltemativ att dela in kommunen i tre kretsar. I det andra alternativet som byggde på femmandatskretsar delades kommunen i fyra kretsar. En delning i fyra kretsar skulle leda till att varje ny valkrets i kommunen skulle få runt sex mandat. Storstadsutredningen kunde för sin del tänka sig att Stockholms kommun skulle delas upp i sex valkretsar (SOU 1990:36 s. 252). Eftersom vårt uppdrag är att få till stånd bl.a. en mer likformig valkretsindelning har vi stamat vid att diskutera en minskning av de största valkretsarna. Femmandats- alternativet eller en delning till fyra valkretsar är därför inte aktuellt i vårt arbete.

Beträffande remissyttrandena över Personvals- och valkretsutred— ningens förslag (SOU 1977:94) till valkretsindelning för riksdags- valkretsen Stockholms kommun kan sägas att dessa var negativa. Utredningens förslag var detsamma som alternativ 4 enligt vårt förslag (se avsnitt 5.6.4).

5.6.1. Alternativ 1: två valkretsar enligt de kommunala valkretsama

Det första alternativet delar valkretsen i två valkretsar. Det blir i princip en nordlig och en sydlig valkrets, se figur 5.6. 1. Av samman- ställningen i tabell 5.6.1.A nedan framgår att valkretsarna blir relativt jämnstora om man ser till antalet röstberättigade. Dessutom följer

förslaget de kommunala valkretsarna för kommunen. Den norra riksdagsvalkretsen omfattar de kommunala valkretsarna 11, 111 och VI. Den södra omfattar de kommunala valkretsarna I, IV och V. Det kan tilläggas att en delning i en nordlig och en sydlig valkrets skulle medföra en skev inkomstfördelning mellan de båda valkretsarna (se figur 5.6iv).

Av tabell 5.6.1.A framgår vidare vilka församlingar som ingår och antalet röstberättigade vid 1994 års riksdagsval. En beräkning av antalet mandat som varje valkrets skulle få ger vid handen att den norra valkretsen skulle erhålla tolv och den södra tretton mandat.

Tabell 5.6.1.A Stockholms kommun. Alternativ valkretsindelning riksdagsval. Alternativ 1: två valkretsar enligt kommunal indelning

Valkretsarna angivna försatnlingsvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994 samt mandat enligt den alternativa indelningen

Södra valkretsen Norra valkretsen 34 Enskede 25 525 27 Bromma 22 706 14 Högalid 22 771 28 Essinge 4 700 15 Katarina 24 676 18 Kungsholmen 13 069 13 Maria 13 679 19 S:t Göran 22 013 17 Sofia 12 656 29 Västerled 18 494 25 Farsta 31 809 05 Adolf Fredrik 5 426 36 Skarpnäck 26 696 01 Domkyrko 7 510 23 Vantör 28 272 09 Engelbrekt 13 589 21 Brännkyrka 26 190 06 Gustav Vasa 9 506 39 Hägersten 33 041 10 Hedvig Eleonora 8 188 40 Skärholmen 18 546 04 Johames 8 066 07 Matteus 19 853 Summa 263 861 11 Oscar 27 438 Mandat 13 38 Hässelby 21 845 42 Kista 15 596 41 Spånga 21 695 31 Vällingby 18 574 Summa 258 268 Mandat 12

För att få en uppfattning om hur detta alternativ skulle slå mot valresultatet ges i tabell 5.6.1.B en sammanställning av landet valkretsvis. Valresultatet bygger på 1994 års siffror. Resultatet har fördelats på den alternativa valkretsindelningen för kommunen. Vid en jämförelse med det verkliga valresultatet år 1994 kan konstateras att det inte inträffat någon förändring beträffande mandatfördelningen

i i (1 l

totalt sett i riket. Däremot kan för enskilda valkretsar iakttas vissa skillnader.

För Stockholms kommun gäller t.ex. att Socialdemokratema vid valet år 1994 endast erhöll nio mandat mot tio enligt den alternativa valkretsindelningen av kommunen. Centern liksom Kristdemokratiska samhällspartiet och Miljöpartiet skulle enligt den alternativa in— delningen förlora ett fast mandat vardera i förhållande till vad de erhöll vid 1994 års val. Övriga partier skulle få ett oförändrat antal mandat i kommunen. Emellertid skulle som nämnts dessa förändringar inte påverka mandatfördelningen i landet som helhet. Inte heller föreligger det någon risk för att utjämningsmandaten skulle vara för få för att erhålla ett proportionellt valresultat.

Tabell 5.6.1.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Stockholms kommun alternativ 1

Mandat/Parti, utjänmingsmandat ( )

Valkrets m 5 fp c v mp kds Stockholms kn norra 5 4 2 - 1 (1) (1) Stockholms kn södra 3 6 l - 2 1 - Stockholms län 11 13(1) 3 1(1) 2 2 1(1) Uppsala län 3 5 1 l (1) (1) - Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 — 1 - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - Blekinge län 2 4 - - - — - Kristianstad län 3 6 1 1 - 1 (1) Malmö kommun 3 5 - - - - Malmöhus län norra 3 5 ( 1) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 - (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6(1) 2 (1) 1 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) ( 1) (1) Älvsborgs län södra 2 3 - 1 - - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 1 - - örebro län 2 5 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 l (1) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 80 161 26 27 22 18 15

5.6.2. Alternativ 2: tre valkretsar; norrort, söderort och Västerort

En naturlig utgångspunkt för en ny utformning av Stockholms kommuns valkrets är att de stadsdelar som geografiskt hör ihop sammanförs till valkretsar. En möjlighet är då att bygga på det som kallas norrort, söderort och Västerort. De kommunala valkretsarna kan bilda utgångspunkt för utformningen utom på en punkt.

1 i t 'f i &_ Tabell 5.6.2.A Stockholms kommun. Alternativ valkretsindelning riksdagsval. Alternativ 2: tre valkretsar som inte följer den kommunala indelningen

Valkretsarna angivna församlingsvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994 samt mandat enligt den alternativa indelningen

Norra valkretsen Södra valkretsen

14 Högalid 22 771 25 Farsta 31 809 15 Katarina 24 676 36 Skarpnäck 26 696 13 Maria 13 679 23 Vantör 28 272 17 Sofia 12 656 21 Brännkyrka 26 190 05 Adolf Fredrik 5 426 39 Hägersten 33 041 01 Domkyrka 7 510 40 Skärholmen 18 546 ". 09 Engelbrekt 13 589 34 Enskede 25 525 " 06 Gustav Vasa 9 506 Summa 190 079 . 10 Hedvig Eleonora 8 188 Mandat 9 &: 04 Johannes 8 066 if 07 Matteus 19 853 i 11 Oscar 27 438 ( Summa 173 358 p Mandat 8 1 Västra valkretsen ] 27 Bromma 22 706 28 Essinge 4 700 18 Kungsholmen 13 069 19 S:t Göran 22 013 29 Västerled 18 494 38 Hässelby 21 845 42 Kista 15 596 41 Spånga 21 695 31 Vällingby 18 574 Summa 158 692 Mandat 8

Enskede församling förs naturligt till de kommunala valkretsarna IV och V i söder. I övrigt bildar de kommunala valkretsarna I (utom Enskede) och III en andra valkrets och II och VI en tredje valkrets. Angående valkretsarnas geografiska sträckning se figur 5.6.2.

Tabell 5.6.2.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Stockholms kommun alternativ 2

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( ) Valkrets m 5 fp c v mp kds

Stockholms kn södra 4 2 1 - 1 (1) - Stockholms kn norra 2 5 1 - 1 ( 1) - Stockholm kn västra 3 4 1 - (1) - - Stockholms län 11 13 3 1(1) 2 2 1(1) Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - 1 - - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - - Blekinge län 2 4 - - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6(1) 2 (1) 1 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 3 - 1 - - - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 l - - Örebro län 2 5 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - — Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 81 161 26 27 22 18 14

Av tabell 5.6.2.A framgår vilka församlingar som ingår i varje valkrets. Dessutom anges antalet röstberättigade och antalet mandat för varje ny valkrets. Som framgår blir antalet röstberättigade relativt jämnt fördelat över de olika valkretsarna. Därigenom kommer mandaten att fördela sig lika på de tre valkretsarna. Den norra och västra får åtta vardera medan den södra får nio fasta mandat. Således

får detta alternativ, som också är en naturlig delning sett utifrån geografisk synvinkel, en tilltalande mandatfördelning.

Vad gäller medelinkomstfördelningen kan konstateras att västra valkretsen bildar en höginkomstvalkrets. Den södra däremot en låginkomstvalkrets (se figur 5.6iv och bilaga 3).

Om denna indelning skulle ha utgjort valkretsindelningen vid 1994 års val skulle resultatet ha utfallit på sätt som framgår av tabell 5.6.2.B. Enligt det här alternativet fördelas mandaten om sett till hela riket. Moderata samlingspartiet får i Stockholms kommuns nya valkretsar ett extra mandat som Kristdemokratiska samhällspartiet tappar i den valkretsen. Enligt detta alternativ sker alltså ett avsteg från proportionalismen som valsystemet syftar till att upprätthålla. Det är emellertid fråga om endast ett mandat som fördelas om. Övriga mandat som partierna förlorar tar de igen i andra valkretsar. Förhållandet mellan valkretsarna är sådant att totalt fem mandat byter valkrets (jfr tabell 5.5).

5.6.3. Alternativ 3: tre valkretsar, en innanför tullarna

En annan indelning som bygger på det naturliga sambandet mellan olika bostadsområden i kommunen är att låta området innanför tullarna utgöra en valkrets. De övriga valkretsarna får då anpassas efter denna valkrets. I förhållande till alternativ 2 (se tabell 5.6.2.A) ovan kan indelningen ske genom att Essinge, Kungsholmens och S:t Görans församlingar sammanförs med den Norra valkretsen som då bildar en krets innanför tullarna. Den geografiska sträckningen framgår av figur 5.6.3.

Antalet röstberättigade i varje valkrets och de fasta mandaten fördelar sig enligt följande.

Innanför tull. Södra Västra Röst- 213 140 190 079 118 910 berättigade Mandat 10 9 6

Vad som ter sig vanskligt med detta förslag är att det ger en något ojämn fördelning av röstberättigade och fasta mandat. Emellertid har vi funnit att det inte behöver vara en nackdel om områden som hör ihop förs samman och att det finns ett naturligt samband i området. För Stockholms del gäller också att det är ytterområdena, dvs. den västra och södra kretsen, som ökar sin befolkning medan innerområdet minskar befolkningsmässigt. Medelinkomstmässigt lider detta förslag

av samma brist som det förra. Kretsen innanför tullarna har en hög inkomst. Den södra har låg (se figur 5.6iv).

Ett tänkt valresultat utifrån 1994 års siffror med en valkretsindelning enligt detta alternativ skulle leda till det resultat som framgår av tabell 5.6.3.B.

Tabell 5.6.3.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Stockholms kommun alternativ 3

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( ) Valkrets m 5 fp c v mp kds

Stockholms kn tull 4 3 1 - 1 1 - Stockholms kn södra 2 5 l - 1 (1) - Stockholms kn västra 2 3 1 - - - - Stockholms län 11 13 3 1(1) 2 2 1(1) Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) (1) Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 — 1 - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - - Blekinge län 2 4 - - - - — Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - Malmöhus län södra 4 5 l 1 - (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6(1) 2 (1) 1(1) 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (l) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 3 - 1 - - - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) 1 Vämilands län 2 6 (1) 1 1 - - Örebro län 2 5 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 80 161 26 27 22 18 15

Alternativet innebär att mandaten fördelas proportionellt i förhållande till valresultatet sett till hela riket. En viss omfördelning mellan valkretsarna förekommer dock. Socialdemokratema får i Stockholms _ och Örebro län ett mandat mindre än enligt 1994 års verkliga val. I Dessa mandat tar man igen i de nya valkretsarna i Stockholms

kommun. Kristdemokratiska samhällspartiet skulle tappa sitt mandat i de nya valkretsarna i kommunen och skulle bli orepresenterat där. Det förlorade mandatet tar partiet igen i Uppsala län. Totalt omför- delas fyra mandat sett till hela riket.

5.6.4. Alternativ 4: tre valkretsar enligt de kommunala valkretsarna

Detta alternativ delar också valkretsen i tre nya valkretsar. Förslaget motsvarar det som Personvals- och valkretsutredningen förespråkade i sitt betänkande Personval och valkretsindelning (SOU 1977:94). Man kan också för detta alternativ tala om en nordlig, en sydlig och en västlig valkrets. Valkretsarna blir inte så likformiga som vid alter— nativ 2 om man ser till antalet röstberättigade. Skillnaden mot alternativ 2 är att förslaget helt följer de kommunala valkretsarna för Stockholms kommun och för Stockholms läns landsting. Den norra riksdagsvalkretsen omfattar de kommunala valkretsarna I och 111 med 198 883 röstberättigade. Den södra omfattar de kommunala valkretsar- na IV och V med 164 554 röstberättigade. Den västra slutligen omfattar de kommunala valkretsarna II och VI med 158 692 röstbe- rättigade. Förslagets geografiska sträckning framgår av figur 5.6.4. Antalet röstberättigade i 1994 års val och fasta valkretsmandat som varje valkrets skulle få fördelar sig enligt följande.

Norra Södra Västra Röst- 198 883 164 554 158 692 berättigade Mandat 9 8 8

Alternativet leder till en viss omfördelning av det höga medelinkomst- talet som den västra valkretsen har enligt de två föregående altemati— ven (jfr figur 5.6iv). Således kan vissa svårigheter med de två tidigare alternativen justeras enligt detta alternativ.

Detta förslag motsvarar det som Personvals- och valkretsutred- ningen presenterade (SOU 1977:94). Remissinstansema var negativa till delningen. Stockholms kommun menade att den uppdelning som utredningens majoritet stod bakom stred mot den samhörighet som fanns inom kommunen. Valnämnden i kommunen menade också att sambandet med de kommunala valkretsarna hade beaktats för dåligt i betänkandet eftersom de nya valkretsarna definierats genom upp— räkning av församlingar. Länsstyrelsens uttalande i frågan var, med hänvisning till de båda nämnda instansemas yttranden, försiktigt. Länsstyrelsen ville avvakta en indelning enligt betänkandet och menade att en förändring av valkretsen måste ske i samband med

_ - 5:5'4211QM23I5—4 ÅFF?

mg.—_

genomförandet av betänkandets förslag till personröstning och först efter ytterligare utredning.

Också för detta alternativ har ett tänkt valresultat med utgångspunkt i 1994 års siffror tagits fram. Resultatet framgår av tabell 5.6.4.B. En proportionell fördelning med hela riket som valkrets skulle leda till ett annat resultat. Moderata samlingspartiet får i Stockholms kommuns nya valkretsar ett extra mandat som Kristdemokratiska samhällspartiet tappar i den valkretsen. Övriga mandat som partierna förlorar tar de igen i andra valkretsar. Förhållandet mellan valkretsarna är sådant att totalt tre mandat byter valkrets. Avsteget från en proportionell fördelning av mandaten rör endast ett mandat.

Tabell 5.6.4.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Stockholms kommun alternativ 4 ___—___— Mandat/Parti, utjämningsmandat ( ) Valkrets m 5 fp c v mp kds ___—___—

Stockholms kn norra 4 3 1 - 1 (1) - Stockholms kn södra 2 4 1 - 1 - - Stockholms kn västra 3 4 l - (1) - - Stockholms län 11 13 3 1(1) 2 2 1(1) Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - Södemtanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (l) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - l - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - - Blekinge län 2 4 - - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - — - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 - (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6(1) 2 (1) 1 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 3 _ 1 _ _ - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Örebro län 2 5 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 - l - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 81 161 26 27 22 18 14 __________.-——_-—-—-—————-

5.7. Förslag till alternativ valkretsindelning för Stockhohns läns valkrets

Valkretsen omfattar Stockholms län utom Stockholms kommun. Hela länet utom Norrtälje kommun är klassat som A-region. Norrtälje kommun år en egen A-region. Med tanke på att avstånden ”minskar” med den tekniska utvecklingen torde det inte finnas några särskilda näringsstrukturella förhållanden att ta hänsyn till. Länet som helhet utgör också en LA—region som i sin tur utgör en F-region (jfr ovan avsnitt 5.4).

Länet är indelat i totalt tolv valkretsar för val av landstingsledamö— ter. Om man bortser från Stockholms kommun är länets övriga kommuner sammanförda i sex landstingsvalkretsar vars kommuner framgår av tabell 5.7. Den geografiska sträckningen framgår av figur 5.7.

Tabell 5.7 Stockholms läns riksdagsvalkrets är 1994

Angiven kornmunvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet grupperade i landstingsvalkretsar

Landstingsvalkrets SV Landstingsvalkrets NO

Botkyrka 41 485 Danderyd 20 726 Salem 8 631 Norrtälje 36 581 Södertälje 55 675 Täby 41 145 Summa 105 791 Vallentuna 15 910 Vaxholm 5 648 Landstingsvalkrets so Österåker 21 931 Summa 141 941 Haninge 42 926 Huddinge 50 213 Landstingsvalkrets N Nynäshamn 16 670 Summa 109 809 Sollentuna 36 682 Solna 44 010 Landstingsvalkrets O Sundbyberg 22 934 Summa 103 626 Lidingö 28 367 Nacka 46 877 Landstingsvalkrets NV Tyresö 24 303 Värmdö 17 504 Ekerö 14 265 Summa 117 051 Järfälla 40 509 Sigtuna 22 493 Upplands Bro 13 121 Upplands Väsby 23 910 Summa total 692 516 Summa 114 298

För vårt arbete gäller att inga kommungränser bör skäras. Kommuner— na skall således inte påverkas. Vid indelningen behöver vi därför endast ta hänsyn till landstingsvalkretsarna; och endast för de fall indelning sker utanför Stockholms kommun. Den minsta landstingsval— kretsen vad gäller röstberättigade är, som framgår av tabell 5.7, valkrets N med 103 626 röstberättigade. Den största är valkrets NO med 141 191 röstberättigade.

En indelning av länet är något mer komplicerad än indelning av Stockholms kommun. Det beror främst på att större hänsyn måste tas till kommunikationer, näringsgeografiskt samband m.m. Emellertid skall betydelsen av sådana faktorer inte överdrivas när det är fråga om Stockholms län. Länet betraktas som nämnts redan som en enhet i näringsgeografiska sammanhang.

Pressen domineras av de Stockholmsbaserade dagstidningarna. Det är främst Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som dominerar. Därtill kommer Expressen och Aftonbladet. I fråga om spridningsgrad kommer sedan Dagens industri, Länstidningen Södertälje och Norrtelje Tidning. De båda sistnämnda med stark lokal förankring. Ortssprid- ningen i länet är sådan att det är svårt att se några konsekvenser för den politiska debatten vid en delning av valkretsen.

Sedan Personvals- och valkretsutredningen lämnade sitt betänkande (SOU 1977:94) kan konstateras ett intressant förhållande vad gäller folkomflyttningar. Mellan åren 1973 och 1976 gick Stockholms län förbi Stockholms stad i antalet röstberättigade vid riksdagsvalen. Tendensen höll i sig även under första hälften av 1980-talet (se redovisningen 1 SOU 1987:6 s. 162 f). Som framgår av tabell 5.1.2.A är Stockholms län alltjämt större i det avseendet. Länets kommuner framgår av tabell 5 .7. Tendensen är också att Stockholms län fortsätter att öka i antalet röstberättigade. Stockholms kommun har dock på 90- talet hävt sin minskande trend (se bilaga 3). Förändringarna är dock inte sådana att de ger anledning till tveksamhet vad gäller indelningen av länet. Befolkningsförändringarna för länet de senaste åren framgår av figurerna 5.7i—ii. Det kan konstateras att de norra kommunerna har en stark tillväxt under perioden. De södra en något svagare. Be- träffande medelinkomsten kan sägas att den är hög i mitten med Danderyd, Täby, Nacka, Lidingö Sollentuna, Järfälla, Solna och Sundbyberg i spetsen och lägre i norr och söder (se figur 5.7iv). I övrigt hänvisas angående socioekonomiska förhållanden till bilaga 3.

Vi har tagit fram fyra alternativa indelningar varav två helt följer indelningen i landstingsvalkretsar och övriga frångår den indelningen. De remissinstanser som berördes av Personvals- och valkretsutred- ningens betänkande Personval och valkretsindelning (SOU 1977:94), främst kommunerna i länet, mottog korrunitténs förslag med blandad entusiasm. Utredningens förslag motsvarar alternativ 2 nedan (avsnitt 5.7.2).

5.7.1. Alternativ 1: två valkretsar som inte följer landstingsvalkretsarna

Kommuner ingående i den alternativa indelningen framgår av tabell 5.7.1.A nedan. Vid en jämförelse med tabell 5.7 kan konstateras att alternativet inte följer den indelning som länet har vid val till lands- tinget (se även figur 5 .7). Här har den södra valkretsen bildats av landstingsvalkretsarna SV och SO jämte Tyresö, Nacka och Ekerö kommuner.

Tabell 5.7.1.A Stockholms län Alternativ valkretsindelning riksdagsval. Alternativ 1: två valkretsar som inte följer landstingsvalkretsar

Valkretsarna angivna kommunvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994 samt mandat per valkrets enligt den alternativa indelningen

Södra valkretsen Norra valkretsen Haninge 42 926 Sollentuna 36 682 Huddinge 50 213 Solna 44 010 Nynäshamn 16 670 Sundbyberg 22 934 Nacka 46 877 Värmdö 17 504 Tyresö 24 303 Danderyd 20 726 Botkyrka 41 485 Norrtälje 36 581 Salem 8 631 Täby 41 145 Södertälje 55 675 Lidingö 28 367 Ekerö 14 265 Vallentuna 15 910 Summa 301 045 Vaxholm 5 648 Mandat 14 Österåker 21 931 Järfälla 40 509 Sigtuna 22 493 Upplands Bro 13 121 Upplands Väsby 23 910 Summa 391 471 Mandat 19

Den norra motsvaras av landstingsvalkretsarna NO, N, O, förutom Tyresö och Nacka kommuner, samt NV, förutom Ekerö kommun. Vid en sådan indelning skulle antalet röstberättigade bli något ojämnt. Den södra valkretsen skulle därvid omfatta 301 045 röstberättigade medan den norra skulle omfatta 391 471. En omräkning av de fasta mandaten skulle leda till att den södra valkretsen fick 14 och den norra 19.

De alternativa valkretsarnas geografiska utbredning framgår av figur 5.7.1. Även om indelningen geografiskt kan synas vara naturlig kan andra indelningar tänkas. Det skulle vara fullt möjligt att dela länet i en ostlig och en västlig valkrets. Också andra alternativ med en nordlig och en sydlig valkrets är tänkbara. För att få en jämnare fördelning av

antalet röstberättigade i varje valkrets kan man tänka sig att föra Värmdö till den södra valkretsen. Emellertid frångår man då de landstingskommunala valkretsarna. Enligt vår mening framstår dessa alternativ inte som lika geografiskt naturliga Varför någon beräkning inte gjorts för dem. Förslaget innebär en någorlunda jämn fördelning av medelinkomsten i och med att Nacka kommun förts till den södra valkretsen (se figur 5.7iv).

Tabell 5.7.1.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val år 1994. Stockholms län alternativ ]

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( )

Valkrets m 5 fp c v mp kds Stockholms kommun 8 9 3 1 2 1(1) 1 Stockholms län norra 7 6(1) 2 1 1 1 1 Stockholms län södra 4 7 1 (1) l 1 (1) Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 l 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - 1 - - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - — - Blekinge län 2 4 - - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) l - - - Malmöhus län södra 4 5 l 1 - (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6(1) 2 - 1(1) 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 l ( 1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 3 - 1 - - - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 1 - - Örebro län 2 5(1) 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (l) 1 1 1 (l) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) l 1 (l) - Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 l 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 80 161 26 27 22 18 15

Utgångspunkten i mer likformiga valkretsar rent befolkningsmässigt i riket som helhet leder till att två valkretsar i länet kan uppfattas som något för litet. Vi presenterar ändå ett sådant alternativ här.

För att få en uppfattning om ett tänkt valresultat utifrån en indelning av länet i två valkretsar har ett sådant resultat sammanställts i tabell

5.7.1.B ovan. Resultatet utgår från den indelning som följer av tabell 5.7.1.A ovan. Som framgår sker inga förändringar jämfört med 1994 års valresultat. Inga förändringar sker vare sig mellan partier eller valkretsar. Alternativet medför således att utjämningsmandaten räcker till. Riksproportionaliteten bibehålls.

5.7.2. Alternativ 2: tre valkretsar enligt landstingsvalkretsarna

För att få en jämnare fördelning av mandaten i landet krävs att Stock- holms läns valkrets delas i tre mindre. Alternativ 2 liksom alternativ 3 nedan bygger på en sådan utformning. Skillnaden mellan altemati- ven är att nummer 2 följer de landstingskommunala valkretsarna vilket inte är fallet med nummer 3. Alternativ 2 redovisas komrnunvis med antalet röstberättigade i tabell 5.7.2.A.

Tabell 5.7.2.A Stockholms län. Alternativ valkretsindelning riksdagsval. Alternativ 2: tre valkretsar enligt landstingskretsarna

Valkretsarna angivna kommunvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994 samt mandat enligt alternativ indelning

Södra valkretsen Västra valkretsen

Botkyrka 41 485 Sollentuna 36 682 Salem 8 631 Solna 44 010 Södertälje 55 675 Sundbyberg 22 934 Haninge 42 926 Ekerö 14 265 Huddinge 50 213 Järfälla 40 509 Nynäshamn 16 670 Sigtuna 22 493 Summa 215 600 Upplands Bro 13 121 Mandat 10 Upplands Väsby 23 910 Summa 217 924 Norra valkretsen Mandat 10

Danderyd 20 726 Norrtälje 36 581 Täby 41 145 Vallentuna 15 910 Vaxholm 5 648 Österåker 21 931 Lidingö 28 367 Nacka 46 877 Tyresö 24 303 Värmdö 17 504 Summa 258 992 Mandat 12

De landstingskommunala valkretsarna är sammanförda på så sätt att valkrets SV och SO bildar en riksdagsvalkrets. Landstingsvalkrets O och NO en annan samt slutligen N och NV den tredje. Geografiskt innebär utformningen att man kan tala om en sydlig, en nordlig och en västlig riksdagsvalkrets. Utbredningen framgår av figur 5.7.2.

Av de alternativa riksdagsvalkretsama framstår en som något större vad gäller antalet röstberättigade. Det är den norra som har 258 992 röstberättigade i 1994 års riksdagsvalssiffror. De båda andra har 217 924 respektive 215 600 röstberättigade. Mandatfördelningen skulle med detta alternativ som enda ändring innebära att den södra valkret- sen skulle få tio, den norra tolv och den västra tio mandat. För- delningen stämmer således någorlunda med en likformig mandat- fördelning kring tio mandat per valkrets som visas i tabell 5.1.2.B. Beträffande medelinkomst kan sägas att den södra genomgående har kommuner med låg medelinkomst (se figur 5.7iv).

Ett tänkt valresultat har också tagits fram i tabell 5.7.2.B. Av tabellen kan man sluta sig till att avvikelsen 1 mandat i förhållande till det verkliga valresultatet år 1994 blir något större än de tidigare alternativen. Moderaterna erhåller två mandat utöver vad partiet skulle erhålla vid en fördelning med hela riket som valkrets. De partier som erhåller färre mandat är Socialdemokratema och Kristdemokratiska samhällspartiet. Också en viss omfördelning av mandat mellan valkretsarna förekommer. Tabellen visar också att utj ämningsmandaten inte skulle kunna justera mandatfördelningen så att ett proportionellt resultat skulle uppnås.

Utformningen av valkretsarna följer också Personvals- och valkrets- utredningens förslag (SOU 1977:94) till indelning av länet. De remissinstanser som berördes av Personvals— och valkretsutredningens förslag, främst kommunerna i länet, mottog det med blandad entusi- asm. Av de kommuner som svarade hade sju inte några invändningar mot att länet delades i tre valkretsar. Åtta kommuner uttalade att de var negativa till förslaget. Synpunkter framfördes från flera håll om att riksdagsvalkretsama måste anpassas till de kommunala valkretsar- na. Ett par ville ta ställning först efter ytterligare utredning.

&

Tabell 5.7.2.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Stockholms län alteman 2

. Twm— ...—::M

_ _l. _a.

Mandat/Parti, utjämningsmandat ()

Valkrets m 5 fp c v mp kds

Stockholms kommun 8 9 3 1 2 1(1) 1 Stockholms län väst 4 5 1 - (1) (1) - Stockholms län syd 3 5 1 - 1 (l) Stockholms län nord 6 4 1 1 (1) (1) (1) Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - , Södemianlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 ,, Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) .,. Kronobergs län 2 3 - 1 - - 1 Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) I. Gotlands län - 2 - - - - - 1 Blekinge län 2 4 - - - - - i Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) .; Malmö kommun 3 5 - - - - -

Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 - (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - -

Göteborgs kommun 4 6 2 (1) 1 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 l (1) (1) (1)

Älvsborgs län södra 2 4 - 1 - - -

Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) 1

Värmlands län 2 6 (1) 1 1 - - Örebro län 2 5 1 1 1 _ (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - -

Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1)

Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (l) -

Jämtlands län 1 3 1 - - -

Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (l)

Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - -

Totalt 82 160 26 27 22 18 14

5 .7.3 Alternativ 3: tre valkretsar

Alternativ 3 är i stort sett detsamma som det föregående. För att erhålla en naturligare nord/syd indelning har emellertid Tyresö kommun som ligger söder om inloppet till Stockholm hänförts till den södra valkretsen. Det är också enda förändringen i förhållande till alternativ 2. På så sätt får man en jämnare fördelning av både antalet röstberättigade och de fasta mandaten valkretsarna emellan. Den geografiska sträckningen framgår av figur 5.7.3. Fördelningen av . röstberättigade och mandat skulle bli enligt följande. ;

Norra Södra Västra Röst- 239 903 234 689 217 924 berättigade Mandat 11 11 10

Ett tänkt valresultat utifrån dessa siffror leder till ett liknande resultat som alternativ 2 ovan avsnitt 5.7.2. Av tabell 5.7.3.B nedan framgår följande. För hela riket erhåller Moderaterna ett mandat utöver vad partiet skulle ha erhållit om fördelningen skett med hela riket som valkrets. Mandatet som partiet erhåller mister Kristdemokratiska samhällspartiet. Mandatfördelningen på valkretsarna förändras oclmå något. Främst påverkas Göteborgs kommun och Örebro län.

Tabell 5.7.3.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Stockholms län alternativ 3

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( )

Valkrets m 5 fp c v mp kds Stockholms kommun 8 9 3 1 2 1(1) 1 Stockholms län nord 5 4 1 1 (1) ( 1) (1) Stockholms län syd 3 6 1 - l (1) Stockholms län väst 4 5 1 - (1) (1) - Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 l 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - 1 - - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - - Blekinge län 2 4 - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - - Malmöhus län norra 3 5 (l) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 - (1) - Hallands län 3 4 l 1 - - - Göteborgs kommun 4 6 2 (1) 1 1 1 Bohuslän 3 5 1 1. 1 (l) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 4 - 1 - - - Skaraborgs län 2 5 1 l (l) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 1 - - örebro län 2 5 1 1 1 - (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 81 161 26 27 22 18 14

5.7.4. Alternativ 4: fyra valkretsar

Alternativet utgår från att länsvalkretsen delas i fyra valkretsar. Utifrån tanken att riksdagsvalkretsama skall vara så likformiga som möjligt kan detta alternativ ifrågasättas på den grunden att de nya valkretsarna skulle bli för små. Om man utgår från de 33 fasta mandat som tabell 5.1.2.A visar att länsvalkretsen fick vid 1994 års val, medför en delning på fyra någorlunda likvärdiga valkretsar att de flesta nya valkretsarna skulle få åtta och någon nio fasta mandat. Det skulle inte innebära så stort avsteg från genomsnittet av vad många riksdagsvalkretsar har i dag. Vi har därför upprättat också ett alternativ som innebär att fyra nya riksdagsvalkretsar inrättas i länet.

Tabell 5.7.4.A Stockholms län. Alternativ valkretsindelning riksdagsval. Alternativ 4: fyra valkretsar

Valkretsarna angivna kommunvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994 samt med angivande av fasta mandat enligt alternativet.

Södra valkretsen Skärgårdsvalkretsen Botkyrka 41 485 Vaxholm 5 648 Salem 8 631 Österåker 21 931 Södertälje 55 675 Haninge 42 926 Huddinge 50 213 Lidingö 28 367 Nynäshamn 16 670 Nacka 46 877 Summa 172 674 Tyresö 24 303 Mandat 8 Värmdö 17 504 Summa 187 556 Norra valkretsen Mandat 9 Danderyd 20 726 Västra valkretsen Norrtälje 36 581 Täby 41 145 Sollentuna 36 682 Vallentuna 15 910 Solna 44 010 Sigtuna 22 493 Sundbyberg 22 934 Upplands Väsby 23 910 Ekerö 14 265 Summa 160 765 Järfälla 40 509 Mandat 8 Upplands Bro 13 121 Summa 171 521 Mandat 8

Den geografiska utsträckningen av de nya valkretsarna framgår av figur 5.7.4. Landstingsvalkretsama har frångåtts för att få jämnstora valkretsar. Landstingsvalkretsama SV, 0 och N är intakta och valkrets 0 har som framgår av nämnda figur och tabell 5.7.4.A — förts sarmnan med Haninge kommun från landstingsvalkrets SO samt

_—.—-::4wli-4

»n—eo—q— —_ a.m." .

Vaxholms och Österåkers kommuner från landstingsvalkrets NO och bildar en skärgårdvalkrets. Kärnan i den södra valkretsen är lands— tingsvalkrets SV och i den västra av landstingsvalkrets N. Den norra valkretsen har enligt detta alternativ sammanförts av kommuner från landstingsvalkretsarna NO och NV. Röstberättigade vid 1994 års riksdagsval samt fasta valkretsmandat fördelar sig på sätt som framgår av tabell 5.7.4.A. Skärgårdsvalkretsen erhåller nio fasta mandat. De övriga riksdagsvalkretsama skulle erhålla vardera åtta fasta mandat.

Tabell 5.7.4.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Stockholms län alternativ 4

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( ) Valkrets m 5 fp c v mp kds

Stockholms kommun 8 9 3 l 2 1(1) 1 Stockholms län nord 4 3 1 (l) - - - Stockholms län syd 2 5 1 - (1) - - Stockholms län väst 3 4 1 - (1) - - Stockholms län skärg. 4 4 1 - (1) (1) - Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) (1) Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 l 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - 1 - - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - - Blekinge län 2 4 - - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - — Malmöhus län norra 3 5 - 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 - (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6 2 (1) 1 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 3 - 1 - - - Skaraborgs län 2 5 l 1 (1) (1) 1 Värmlands län 2 6 (l) 1 1 (1) - örebro län 2 5 1 l 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (l) l l 1 (1) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 - 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 82 161 25 27 22 18 14

Också för detta alternativ har ett tänkt valresultat beräknats. Detta framgår av tabell 5.7.4.B. Det kanske mest noterbara är att Modera— terna erhåller två mandat utöver det riksproportionella resultatet med hela riket som en valkrets. De partier som på grund härav mister mandat är Kristdemokratiska samhällspartiet och Folkpartiet med ett mandat vardera. En viss omfördelning av mandat mellan valkretsar förekommer också.

5.8. Förslag till alternativ valkretsindelning Östergötlands läns valkrets

Vad som karakteriserar Östergötlands län är dess koncentration kring de två stora tätorterna Norrköping och Linköping. Vid en förändring av riksdagsvalkretsen har detta en avgörande betydelse eftersom utformningen begränsas av att de två tätorterna måste ligga i skilda valkretsar. Länet är indelat i landstingsvalkretsar. Dessa framgår av figur 5.8. Kommunerna i länet framgår av tabell 5 .8.

Tabell 5.8 Östergötlands läns riksdagsvalkrets år 1994

Angiven kommunvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet sammanförda i de landstingskommunala valkretsama

kan, _ _-_-4_._4 .MÖ—e—rh—uaxww-s—qmc-d. ,_ .4.—

lza landstingskommunala 4:e landstingskommunala Linköping 97 484 Mjölby 19 692 _ Vadstena 5 943 2:a landstingskommunala Boxholm 4 266 _ Ydre 3 182 Norrköping 90 858 Ödeshög 4 443 Summa 37 526 3:e landstingskommunala 5: l dstin k ala € Kinda 7 927 e en gs ommun Söderköping 10 110 Finspång 17 113 i Valdemarsvik 6 691 Motala 31 570 Åtvidaberg 9 578 mm 48 683 Summa 34 306 Su Summa totalt 308 857

Man kan av tabellen utläsa den befolkningstäthet som finns i Linkö- ping och Norrköping. Ur befolkningssynpunkt är det olämpligt att dessa båda kommuner ingår i sarmna valkrets. Befolkningstillväxten , var de närmaste åren före år 1990 stark i Söderköping för att efter år .g 1990 gå över till starkast tillväxt för Linköping (se figur 5.8i—ii).

Minskning av befolkningen skedde i början av perioden i de södra kommunerna men den minskningen har avstannat. Medelinkomsten är hög i Linköpings, Norrköpings och Finspångs kommuner (se figur 5.8iv). Andra socioekonomiska faktorer framgår av bilaga 3.

Näringsgeografiskt är de båda städerna skilda åt. Norrköpings A- region omfattar förutom Norrköpings även Finspångs, Söderköpings och Valdemarsviks kommuner. Dessa kommuner utgör också en LA- region. Länet i övrigt är mer splittrat vad gäller A-regioner. De två övriga utgår från dels Linköping, dels Mjölby/Motala. LA-regionen omfattar både Linköpings och Mjölby/Motala A-region (angående terminologin se avsnitt 5.4). Ydre kommun faller något utanför övriga kommuner i länet och hänförs till Tranås A- och LA—region.

Ortspressens spridning har för Östergötlands läns valkrets större betydelse än för andra valkretsar vi behandlar. Det finns i länet flera mindre tidningar med god spridning. De tidningar som är aktuella är följande. Östgöta Correspondenten, Norrköpings Tidningar, Motala tidning med Vadstena tidning, Folkbladet Norrköping, Östgöten, Länstidningen Östergötland, Vimmerby Tidning med Kinda—Posten, Smålands-Tidningen, Tranås-Tidningen och Tranås-Posten. Tid— ningarna har räknats upp i storleksordning i länet utifrån antalet hushåll som erhåller tidningen på vardagar. Länstidningen Östergöt- land och Tranås- Posten kommer ut en _gång i veckan och är därför mindre intressanta i detta sammanhang. Övriga tidningar har utgivning sex dagar 1 veckan. Östgöta Correspondenten är spridd l alla kommu- ner i länet utom Finspång. Tidningen har en dominerande ställning i framför allt de västra delarna av länet. I de östra kommunerna Norrköping, Söderköping, Finspång och Valdemarsvik är det i stället Norrköpings Tidningar som dominerar. Också beträffande tidningarnas spridning kan man alltså tala om att länet är koncentrerat kring de två huvudorterna även om det inte är lika markant som beträffande LA— region. Ydre kommun kan här också nämnas eftersom kommunen är speciell beträffande ortstidning i den meningen att Smålandstidningar dominerar.

För länet har gjorts två alternativa indelningar. Den ena följer in- delningen i valkretsar vid landstingsvalet. Den andra gör det däremot inte. När Personvals- och valkretsutredningens förslag (SOU 1977:94) remitterades medförde det inte någon delning av länet enligt huvud- altemativet. Remissinstansema behövde därför inte ta ställning till den delning som behandlades av utredningen i dess andra alternativ. Bl.a. Mjölby kommun ställde sig dock inte negativ till en delning av länsvalkretsen.

5.8.1. Alternativ 1: två valkretsar som inte följer landstingsvalkretsarna

För att erhålla mer likformiga valkretsar rent geografiskt och be- folkningsmässigt än den som följer Norrköpings A—region kan andra indelningar göras. En sådan bygger på en delningen efter Norrköpings LA-region. Skillnaden är att Motala kommun också förts över till den regionen och bildar en valkrets. En valkrets i öster skulle således omfattas av Norrköpings, Finspångs, Söderköpings, Valdemarsviks och Motala kommun. Den västra av övriga kommuner i länet. En sådan delning leder till följande siffror (jfr tabell 5.8 ovan).

Västra valkretsen Östra valkretsen Röst- 151 845 156 342 berättigade Mandat 7 7

Alternativet följer inte landstingsvalkretsen men leder till en till- fredsställande jämn fördelning av mandaten även om de fasta mandaten är något få i förhållande till riksgenomsnittet. Rent geogra— fiskt är valkretsarnas utbredning relativt naturlig, se figur 5.8.1. En möjlighet att ytterligare närma de båda valkretsarna varandra vad gäller röstberättigade vore att hänföra också Åtvidaberg kommun till den östra valkretsen. Emellertid måste både Kinda och Åtvidabergs kommuner anses ha ett starkt samband med Linköping varför vi har stannat för att inte redovisa något alternativ där dessa kommuner skiljs åt.

Fördelningen av medelinkomsten i de båda valkretsarna blir någorlunda jämn redan av den anledningen att Linköping och Norrkö— ping ingår i skilda valkretsar (se figur 5.8iv).

Valresultat för den tänkta indelningen har också tagits fram. Av tabell 5.8.1.B framgår att vissa förändringar beträffande mandatför— delning sker inom länet. Detta alternativ innebär att Moderaterna tar ett mandat på bekostnad av Kristdemokratiska samhällspartiet sett till hela riket. Förändringarna inom länet blir ganska omfattande. Socialdemokratema och Vänsterpartiet tar enligt den alternativa indelningen tre respektive ett mandat ytterligare jämfört med länet som odelad valkrets. Miljöpartiet förlorar sitt enda mandat. Sett över hela landet jämnar det dock ut sig för dessa partier.

_ _ _. ___ummszm—mmw

Tabell 5.8.1.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Östergötlands län alternativ 1

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( )

Valkrets m 5 fp c v mp kds

Stockholms kommun 8 9 3 1 2 1(1) Stockholms län 11 13 3 1 2 2 1 Uppsala län 3 5 1 l (1) (1) - Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (l) - Östergötlands län västra 2 4 (1) 1 _ _ (1) Östergötlands län östra 2 5 - (1) (1) - - Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - 1 - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - ( l) Gotlands län 2 - - - - - Blekinge län 2 4 - - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 (1) - Hallands län 3 4 1 1 - - Göteborgs kommun 4 6 2 - 1(1) 1 l Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 l 1 (1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 4 - 1 - — - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) l Värmlands län 2 6 (l) 1 1 (l) - Örebro län 2 5 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) l 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 l l 1 (l) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (l) 1 - - Totalt 81 161 26 27 22 18 14 5.8.2 Alternativ 2: två valkretsar som följer landstingsvalkretsarna

Detta alternativ syftar också till att uppnå en jämn fördelning av fasta mandat inom länet. Därvid har vi låtit de landstingskommunala valkretsarna vara styrande i högre grad än i det förra alternativet. Den 2:a, 3:e och 5:e landstingsvalkretsen sammanförs till en riksdags- valkrets i öster (jfr landstingsvalkretsarna i tabell 5.8). Övriga bildar en valkrets i väster. Den geografiska sträckningen blir, som framgår av figur 5.8.2, sådan att det kan betraktas som vilseledande att tala om en ostlig och en västlig valkrets eftersom den ostliga i princip in- nesluter den västra i norr och söder. Vi har därför valt att beteckna

valkretsarna den nordöstra och den sydvästra valkretsen; det gör det dessutom lättare att skilja alternativen från varandra. Röstberättigade och mandat framgår av tabell 5.8.2.A nedan.

Tabell 5.8.2.A Östergötlands län. Alternativ valkretsindelning riksdagsval. Alternativ 2: två valkretsar som följer landstingsvalkretsarna

Valkretsarna angivna kommunvis med antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994 samt med mandat enligt den alternativa indelningen.

Sydvästra valkretsen Nordöstra valkretsen Boxholm 4 266 Finspång 17 113 Linköping 97 484 Kinda 7 927 Mjölby 19 692 Motala 31 570 Vadstena 5 943 Norrköping 90 858 Ydre 3 182 Söderköping 10 110 Ödeshög 4 443 Valdemarsvik 6 691 Summa 135 010 Åtvidaberg 9 578 Mandat 6 Summa 173 857 Mandat 8

Mandatfördelningen blir enligt detta alternativ någorlunda jämn inom länet. Den sydvästra valkretsen tar sex fasta mandat. Den nordöstra däremot åtta. Även om den geografiska indelningen kan ifrågasättas på vissa punkter har vi i det här skedet inte företagit någon närings— geografisk eller annan undersökning av regionala verkningar av de alternativa indelningarna. Detta får anstå till dess de lokala intressen— terna hörts. Det är uppenbart att en valkretsindelning måste ta stor hänsyn till nämnda faktorer liksom till andra socioekonomiska faktorer (se bilaga 3).

Medelinkomsten förändras inte något nänmvärt mellan de olika valkretsarna i förhållande till föregående förslag (se figur 5.8iv).

En beräkning av valresultatet för denna indelning enligt 1994 års siffror framgår av tabell 5.8.2.B nedan. Resultatet visar att utjäm— ningsmandaten inte heller vid denna indelning räcker till. Rikspro- portionalitet uppnås inte. Moderaterna får ett mandat på bekostnad av Kristdemokratiska samhällspartiet. Socialdemokratema får två mandat utöver de som partiet erhöll vid det verkliga valet. Partiet förlorar dock dessa i andra valkretsar varför det sett över riket inte innebär någon mandatförändring.

Tabell 5.321! Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Ostergötlands län alternativ 2

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( )

Valkrets m 5 fp 0 v mp kds Stockholms kommun 8 9 3 l 2 1(1) 1 Stockholms län 11 13 3 l 2 2 1(1) Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - Södermanlands län 2 5 l 1 (1) (1) - Östergötlands län sydvästra 2 3 1 (1) - - - Östergötlands län nordöstra 2 5 l (1) - - - Jönköpings län 3 5 l 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - l - - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - — - - Blekinge län 2 4 - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 - ( l) Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun 4 6(1) 2 - 1(1) 1 1 Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) - Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 4 - 1 - - Skaraborgs län 2 5 1 l (1) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Örebro län 2 5 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 1 1 1 (1) Västernorrlands län 2 6 (l) 1 l (1) - Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 l 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - Totalt 81 161 26 27 22 18 14 5.9 Förslag till alternativ valkretsindelning

Göteborgs kommuns valkrets

Göteborgs kommun utgör egen valkrets vid val till riksdagen. Kommunen är utbruten från Göteborgs och Bohus län. Göteborg bildar egen valkrets och i övrigt utgör Bohuslän en egen valkrets. Som framgår av tabell 5.1.2.A hade Göteborgs valkrets 323 788 röstbe- rättigade vid 1994 års riksdagsval. Bohuslän hade 233 435. Kommunens indelning i församlingar och kommunala valkretsars geografiska utbredning framgår av figur 5.9 och motsvarande tabell nedan. Det kan tilläggas att kommunen står utanför landstinget. Som

framgår av tabell 5.9 omfattar kommunen fyra någorlunda jämnstora kommunala valkretsar.

Tabell 5.9 Göteborgs kommuns riksdagsvalkrets är 1994 &

Angiven församlingsvis med församlingskod och antalet röstberättigade i riksdagsvalet år 1994 ___—__

l:a kommunala valkretsen 3:e kommunala valkretsen

20 Backa 5 464 09 Annedal 13 132 18 Biskopsgården 11 908 01 Domkyrko 9 790 29 Björlanda 2 884 10 Haga 4 321 39 Brunnsbo 4 022 08 Johanneberg 14 606 19 Brämaregården 9 053 12 Masthugget 9 907 40 Bäckebo] 5 977 11 Oskar Fredrik 9 274 17 Lundby 14 781 33 S:t Pauli 12 129 35 Rödbo 512 07 Vasa 10 200 31 Säve 7 746 Summa 83 359 28 Torslanda 8 141 30 Tuve 7 329 Summa 77 817

2:a kommunala valkretsen 4:e kommunala valkretsen

26 Angered 8 723 36 Askim 15 120 32 Bergsjön 6 805 21 Högsbo 13 916 27 Bergum 1 877 13 Karl Johan 14 294 38 Björkekärr 5 288 41 Näset 5 542 34 Gunnared 10 444 37 Styrsö 3 164 06 Härlanda 12 615 22 V. Frölunda 9 924 05 Kortedala 9 772 24 Tynnered 12 470 04 Nylöse 7 867 23 Älvsborg 13 314 16 Örgryte 11 477 Summa 87 744 Summa 74 868 Summa total 323 788

-——_____

Riksdagsvalkretsen hade vid 1994 års val 15 fasta mandat. För att få så likformiga valkretsar som möjligt i riket behöver kommunen delas i två nya valkretsar. Vid en förändrad valkretsindelning för kommunen gör sig, liksom för Stockholms kommun, de geografiska sambanden inte så starkt gällande. Kommunikationer är väl utbyggda inom valkretsen. Det är i stället andra lokala synpunkter som får fälla avgörande. Vi har utarbetat två alternativa utformningar till riksdags— valkretsar med vardera två nya kretsar. Dessutom har vi lämnat synpunkter på vissa andra alternativ som dock inte kan eller inte är lämpliga att genomföra.

Befolkningstillväxten för kommunen framgår av figur 5.9i—ii. Medelinkomsten för församlingarna framgår av figur 5.9.iv. Det är främst de södra delarna av kommunen samt Torslanda på Hisingen som har hög medelinkomst. De nordöstra och Hisingsförsamlingarna har lägre. Andra socioekonomiska faktorer framgår av bilaga 3.

Den ortstidning som dominerar i valkretsen är Göteborgs-Posten. Av dagstidningarna kan också nämnas Arbetet Nyheterna och kvällstidningen GT-IDAG. Göteborgs-Postens dominans i valkretsen är markant. Några speciella hänsyn kan enligt vår bedömning inte göras på grund av det.

5.9.1. Alternativ 1: två valkretsar; en i norr och en i söder

Första alternativet framgår av tabell 5.9.1.A nedan.

Tabell 5.9.1.A Göteborgs kommun. Alternativ valkretsindelning riksdagsval. Alternativ 1: två valkretsar

Valkretsarna angivna församlingsvis med antalet röstberättigade i 1994 års riksdagsval samt med antalet mandat enligt den alternativa indelningen

Göteborgs norra valkrets Göteborgs södra valkrets

Backa 5 464 Annedal 13 132 Biskopsgården 11 908 Domkyrko 9 790 Björlanda 2 884 Haga 4 321 Brunnsbo 4 022 Johanneberg 14 606 Brämaregården 9 053 Masthugget 9 907 Bäckebol 5 977 Oskar Fredrik 9 274 Lundby 14 781 S:t Pauli 12 129 Rödbo 512 Vasa 10 200 Säve 7 746 Askim 15 120 Torslanda 8 141 Högsbo 13 916 Tuve 7 329 Karl Johan 14 294 Angered 8 723 Näset 5 542 Bergsjön 6 805 Styrsö 3 164 Bergum 1 877 V. Frölunda 9 924 Björkekärr 5 288 Tynnered 12 470 Gunnared 10 444 Älvsborg 13 314 Härlanda 12 615 Summa 171 103 Kortedala 9 772 Mandat 8 Nylöse 7 867

Örgryte 11 477 Summa 152 685 Mandat 7

___—___—_—————-———

Indelningen är densamma som Personvals- och valkretsindelningen föreslog i sitt betänkande Personval och valkretsindelning (SOU 1977 :94 s. 57) vilket byggde på cirka tio mandat per riksdagsvalkrets. Som utredningen pekade på kan den geografiska indelningen ifrågasät- tas eftersom den södra valkretsen till ytan är så mycket mindre än den norra. Som vi skall se nedan är det dock inte helt lätt att finna en helt tillfredsställande indelning av kommunen.

Vid remissförfarandet som följde utredningens betänkande ställde sig de berörda instanserna negativa till en delning av kommunen. Man ansåg att det saknades en naturlig sådan indelning och att det inte fanns stöd i den lokala opinionen för en delning. Alternativet följer den kommunala valkretsindelningen och innebär att fördelningen av de fasta mandaten blir jämn med sju till den norra och åtta till den södra valkretsen. Den södra omfattar de kommunala valkretsarna 3 och 4. Den norra de övriga två. Den geografiska sträckningen framgår av figur 5.9.1

Medelinkomsten blir enligt detta förslag relativt jämnt fördelad mellan de föreslagna valkretsarna, dock med en viss övervikt för församlingar med låg inkomst i den norra (se figur 5.9iv).

Ett valresultat byggt på denna indelning och 1994 års faktiska valresultat skulle, som framgår av tabell 5.9.1.B, inte innebära så stora förändringar. Klart är dock att Moderata samlingspartiet'enligt den alternativa indelningen skulle få ett mandat utöver vad som följer av riksproportionaliteten. Detta mandat förlorar Kristdemokratiska samhällspartiet i Stockholms län. Övriga förändringar är att Socialde— mokratema byter mandat mellan två valkretsar.

Tabell 5.9.1.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Göteborgs kommun alternativ 1

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( ) Valkrets m 5 fp c v mp kds

Stockholms kommun 8 9 3 1 2 1(1) 1 Stockholms län 11 13(1) 3 1(1) 2 2 Uppsala län 3 5 1 1 (1) (1) - Södermanlands län 2 5 1 1 (1) (l) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 - 1 - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - Blekinge län 2 4 - - - - - Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - - - Malmöhus län södra 4 5 1 1 - (l) - Hallands län 3 4 1 1 - - - Göteborgs kommun norra 2 4 (l) - 1 - - Göteborgs kommun södra 3 3 1 - 1 (l) (1) Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (1) (1) (l) Älvsborgs län södra 2 4 - 1 - - - Skaraborgs län 2 5 1 1 (l) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 1 - Örebro län 2 5 1 1 l (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - - Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 l 1 1 (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 - 1 - — - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - - Totalt 81 161 26 27 22 18 14 5.9.2 Alternativ 2: två valkretsar en i öst och en i väst

Om man frångår den naturligaste geografiska delningen utefter Göta älv kan valkretsen delas i en ostlig och en västlig valkrets. Den geografiska utbredningen blir något onaturlig som framgår av figur 5.9.2. I gengäld vinner man att de båda valkretsarna blir någorlunda jämna vad gäller antal röstberättigade.

Den västra skulle enligt alternativet bildas av l:a och 4:e och den östra av 2:a och 3:e kommunvalskretsama. Mandatfördelningen skulle utfalla enligt följande.

220 Valkretsindelning vid riksdagsval SOU 1995:143 Västra valkretsen Östra valkretsen Röst- 165 561 158 227 berättigade Mandat 8 7

Även om den geografiska indelningen kan tyckas något konstlad genom att man så att säga går över älven efter valkretsar, så kan denna indelning vara ett alternativ till den som skär kommunen i en nordlig och en sydlig valkrets vid det fortsatta arbetet.

Tabell 5.9.2.B Valresultat vid alternativ valkretsindelning. Valresultat enligt val är 1994. Göteborgs kommun alternativ 2

Mandat/Parti, utjämningsmandat ( )

Valkrets m 5 fp c v mp kds Stockholms kommun 8 9 3 1 2 1(1) 1 Stockholms län 11 13(1) 3 1(1) 2 2 1(1) Uppsala län 3 5 1 1 (l) (1) (l) Södermanlands län 2 5 1 l (1) (1) - Östergötlands län 3 7 1 1 1 1 1 Jönköpings län 3 5 1 1 (1) (1) 1(1) Kronobergs län 2 3 1 - - - Kalmar län 2 5 - 2 (1) - (1) Gotlands län - 2 - - - - Blekinge län 2 4 - - - - — Kristianstad län 3 6 1 1 - - (1) Malmö kommun 3 5 - — - - - Malmöhus län norra 3 5 (1) 1 - — - Malmöhus län södra 4 5 1 1 — (1) - Hallands län 3 4 1 l - - - Göteborgs kommun västra 2 4 l - 1 - - Göteborgs kommun östra 2 3 1 1 (l) - Bohuslän 3 5 1 1 1 (1) (1) Älvsborgs län norra 2 5 1 1 (l) (1) (1) Älvsborgs län södra 2 4 - 1 - - - Skaraborgs län 2 5 1 1 (1) (1) 1 Värmlands län 2 6 (1) 1 1 - - örebro län 2 5 1 1 1 (1) (1) Västmanlands län 2 6 1 (1) (1) - — Kopparbergs län 2 6 (1) 1 1 1 (1) Gävleborgs län 2 6 l 1 l (1) - Västernorrlands län 2 6 (1) 1 1 (1) - Jämtlands län 1 3 - 1 - - - Västerbottens län 1 5 1 1 1 (1) (1) Norrbottens län 1 8 - (1) 1 - — Totalt 80 161 26 27 22 18 15

Enligt detta alternativ skulle ett beräknat valresultat efter 1994 års siffror ge ett resultat som överensstämmer med en riksproportionell mandatfördelning. I förhållande till den verkliga indelningen innebär förslaget inga väsentliga omfördelningar av mandaten i landet. Noterbart är dock att Kristdemokratiska samhällspartiet skulle bli utan representation i kommunen enligt den alternativa indelningen. Resultatet framgår av tabell 5.9.2.B nedan.

5.9.3. Ytterligare alternativ föreslås inte

Den naturligaste valkretsindelningen av Göteborg är att dela utmed Göta älv. En sådan delning har vi inte utfört. Det skulle innebära att den norra valkretsen, Hisingen, skulle innefatta endast 77 817 röstbe- rättigade. Den andra valkretsen, Göteborgs stad, skulle innefatta 245 971 röstberättigade.

Ur mandatfördelningssynpunkt är detta alternativ mindre lämpligt. Hisingsvalkretsen skulle erhålla endast fyra fasta mandat och Göte— borgs stad hela tolv mandat. En sådan fördelning är svår att motivera med hänsyn till vad som ovan ställts som krav på en förnyad valkrets— indelning. Också Personvals- och valkretsutredningen ansåg att förslaget var mindre lämpligt.

I och med att Göteborgs kommun utgör en egen krets vid riks— dagsval har Bohusläns riksdagsvalkrets inte en sammanhängande geografisk sträckning. Söder om Göteborg finns kommunerna Mölndal, Härryda och Partille. Norr om Göteborg ligger övriga kommuner som ingår i Bohusläns valkrets. Ovan har redogjorts för valkretsindelningen i Malmöhus län. Man eftersträvade där en sammanhållen geografisk indelning. Motsvarande synsätt kan anläggas på utformningen av andra områden i landet; också Göteborgs och Bohus län.

För att få ihop någorlunda jämnstora valkretsar krävs dock att Göteborgs kommun delas upp t.ex i de kommunala valkretsarna och att de olika sådana kretsarna sammanförs med någon av de södra kommunerna till en ny valkrets. Det skulle innebära en uppdelning av Stor-Göteborg. Det är tänkbart att t.ex. 2:a valkretsen slås ihop med Partille och Härryda och bildar en riksdagsvalkrets, att 4:e kommunala slås ihop med Mölndals kommun och bildar en annan, samt att Göteborgs centrum och Hisingsvalkretsen bildar en tredje riksdags- valkrets. De fasta mandaten skulle vid en sådan fördelning bli sex, sex, respektive åtta för riksdagsvalkretsama i Stor-Göteborg och sju för Bohusvalkretsen. En sådan utformning, liksom andra där närkom— munemas dras in, skulle emellertid strida mot de förutsättningar som direktiven drar upp för vårt arbete varför inte heller något sådant alternativ tas fram.

5.10. Valtekniska konsekvenser av den alternativa valkretsindelningen

I de tidigare avsnitten (avsnitt 5.6—9) presenterar vi förslag till alternativa valkretsindelningar vid val till riksdagen. I anslutning till varje alternativ presenteras också ett valresultat som belyser hur mandatfördelningen skulle ha utfallit vid 1994 års val om det före- slagna alternativet hade varit den gällande valkretsindelningen. I detta avsnitt kommer vi att gå vidare och närmare studera effekterna av en indelning efter alternativen som helhet. Syftet är att belysa huruvida valsystemet även efter en förändring av valkretsindelningen i enlighet med vad vi i tidigare avsnitt diskuterat kan komma att generera ett proportionellt valresultat.

5101 Vad avser vi med ett proportionellt valresultat?

På skilda ställen i betänkandet använder vi uttryck som ”ett pro— portionellt valresultat” eller ”riksproportionellt resultat” eller liknande uttryck. Med dessa uttryckssätt avser vi det förhållandet att andelen röster som ett parti får vid valet motsvaras av andelen mandat som partiet erhåller i riksdagen. Det finns olika sätt att uttrycka denna proportionalism. Ofta går de empiriska mätningarna ut på att beskriva hur oproportionellt valsystemet år. Denna teknik används ofta vid undersökningar med komparativ prägel för att kunna jämföra olika valsystem. (Se t.ex. Lijphart, s. 57—62. Han presenterar där olika metoder att mäta hur oproportionellt ett valsystem är.)

För det begränsade syfte som denna utredning arbetar med, att undersöka förutsättningarna och föreslå ändrad valkretsutformning för vissa valkretsar i riket, står ett enkelt förfarande till buds. Vid val till riksdagen sker mandatfördelningen i olika omgångar (se avsnitt 2.2. 10 och 5.1.1). Fördelningen av de fasta mandaten i valkretsarna utgör utgångspunkt. Det antal mandat som ett parti erhåller vid fördelningen av mandaten med hela riket som en enda valkrets skall jämföras med det antal mandat som partiet fick vid den valkretsvisa mandatför- delningen.

Om ett parti får fler mandat vid den valkretsvisa fördelningen än vid den där hela riket utgör valkrets bortser man vid fördelningen av utjämningsmandaten från partiet och de mandat det erhållit. Avvikelse från det resultatet, som kan uppstå genom att ett parti erhåller fler fasta mandat än de är berättigade till riksproportionellt, utgör då ett sådant avsteg från proportionaliteten som valsystemet skall verka för. Ett parti kan härigenom bli över- respektive underrepresenterat. Denna avvikelse kommer vi att använda som mått när det gäller att bedöma

om valsystemet alltjämt är proportionellt även om de alternativa valkretsindelningarna genomförs.

Av resonemanget framgår indirekt vad vi avser med ett proportio- nellt resultat vid mandatfördelningen. Det är alltså endast mellan partier som deltar vid mandatfördelningen som proportionalitet skall uppnås. De partier som inte uppnår fyra procent bortser vi därför från när vi talar om ett proportionellt valresultat. Detsamma gäller den särskilda regel för regionalt starka partier som säger att ett parti som inte erhållit fyra procent av rösterna i landet, men tolv procent av rösterna i en valkrets, deltar i mandatfördelningen i den valkretsen. Det framgår redan genom regelns utformning att ett parti som erhåller mandat genom regeln inte skall få mandat i förhållande till rösterna i riket. Ett sådant parti blir alltid underrepresenterat sett till landet som helhet. Vi bortser dock helt från sådana partier.

Det skall här också framhållas att vi i fortsättningen refererar till undersökningar som visar att den jämkade uddatalsmetoden leder till att större partier blir överrepresenterade. Generellt är det en riktig iakttagelse i förhållande till den rena uddatalsmetoden. Om man fördelar mandaten med den jämkade uddatalsmetoden skulle det därför vara möjligt att jämkningen av första divisom medför att de stora partierna blir överrepresenterade också med hela landet som en valkrets. Med hänsyn till att det totala antalet mandat är så högt som 349 och då jämkningen endast får betydelse för ett partis första mandat är det ändå möjligt att få till stånd en fördelning av mandaten som i stort sett motsvarar röstandelen för partierna. Det är därför tillräckligt att ange riksproportionaliteten med hjälp av fördelningen av mandat med riket som en valkrets.

Det skall åter nämnas att vi endast talar om mandatfördelning mellan partier. Mandatfördelning inom partierna, dvs. på person, är över huvud taget inte föremål för vår uppmärksamhet i detta kapitel.

5.10.2. Undersökning av kombinationer av de föreslagna valkretsalternativen

Under senare år har en ökad medvetenhet kunnat spåras i författnings- debatten angående valsystemets känslighet beträffande riksproportiona- liteten. Olika faktorer samverkar till att skapa den känsligheten. En starkt bidragande orsak är att den politiska verkligheten förändrats. När valsystemet utformades förekom endast fem partier på riksplanet. Antalet har sedan dess successivt ökat. Nya partier har alltså vunnit representation i riksdagen. Vidare har väljarsympatierna inte samma stabila förankring till ett parti längre. De samverkande faktorerna kan i vissa fall vara svåra att särskilja och analysera. Vi skall här försöka koncentrera oss på valkretsarnas betydelse.

Under arbetets gång har vi arbetat med fler alternativ än som framgår av avsnitt 5.6—9. Totalt har vi arbetat med 16 alternativa förslag till valkretsutformning. Att presentera konsekvenserna för samtliga kombinationer som alternativen kan sättas samman till är ett omfattande arbete. I ett skede företogs kontrollberäkningar utifrån 14 alternativa indelningar. Det totala antalet möjliga utfall (produktutfalls— rummet) skulle för kombinationer av dessa alternativ bli så högt som 360. I detta första skede (avsnitt 3.10) har vi valt att redovisa endast vissa delar av dessa kombinationer.

Den första delen utgör fall där en valkrets förändras. Samtliga andra valkretsar är alltså oförändrade och har kvar sin nuvarande utform- ning. Utifrån den enda ändringen har ett tänkt valresultat tagits fram som redovisats ovan i avsnitt 5.6—9 i anslutning till varje alternativ. Utgångspunkten för dessa beräkningar är valresultatet vid 1994 års riksdagsval. En sammanställning av resultaten lämnas i avsnitt 5.10.3.

Den andra delen utgör beräkningar av valresultatet för olika kombinationer av de föreslagna alternativa valkretsindelningarna. Vid kombinering av de olika alternativen erhåller man, under förutsättning att samtliga fyra aktuella valkretsar ändras enligt något alternativ, ett produktutfallsrum om 120 kombinationer. Vi redovisar i avsnitt 5.10.4 valresultat för samtliga dessa alternativ. Valresultatet vid 1994 års riksdagsval bildar också här utgångspunkt för de tänkta valresultaten.

Sammanlagt redovisas således 134 olika tänkta valresultat.

5103 Om endast en valkrets ändras uppstår i många fall en avvikelse från riksproportionaliteten

Vid en sammanställning av de fjorton valresultat som redovisas i avsnitt 5.6—9 ovan kan vissa avvikelser från riksproportionaliteten iakttas. Avvikelse uppstår i elva av de fjorton fallen. Av tabellen 5103 kan man se hur stor den faktiska mandatförändringen är och hur den fördelar sig mellan partierna. Det framgår att avvikelsen inte i något fall blir större än två mandat. Helt oförändrad är den endast i tre fall.

Sammantaget ger redan dessa enstaka förändringar vid handen att valsystemet är känsligt vid den nuvarande partistrukturen och med den röstfördelning som 1994 års riksdagsval gav. Det har länge varit känt att små partier har svårt att få fasta mandat i valkretsarna. Vid 1988 års riksdagsval förlorade också ett större parti ett mandat på grund av fördelningen i två omgångar. Redan av dessa exempel kan man sluta sig till att en förändring av valkretsindelningen som vi diskuterar kommer att få konsekvenser för ett riksproportionellt valresultat. Det är därför nödvändigt att gå vidare och undersöka dessa effekter vid kombinationer av de alternativa valkretsindelningarna.

Tabell 5.10.3 Faktisk mandatförändring angiven partivis vid 14 alternativa valkretsindelningar. Beräkning enligt 1994 års valresultat

Mandat— Parti/Antal alternativ där avvikelse ske förändring

m 5 p c v mp kds 2 2 l 9 0 3 13 13 14 14 14 3 -l 1 1 11

5104 Vid kombinationer av de alternativa valkrets- indelningarna uppstår i samtliga fall en avvikelse från riksproportionaliteten

I detta avsnitt presenteras tänkta valresultat vid kombinationer av de alternativa valkretsutformingar som presenterats i avsnitt 5.6—9. Samtliga alternativ har kombinerats med samtliga andra alternativ. På så sätt har 120 valresultat tagits fram. Mandatfördelningen mellan partierna framgår av bilaga 5. Mandatfördelningen vid beräkningarna har skett enligt gällande vallagstiftning och bygger på 1994 års valresultat. Rösterna har dock fördelats ut på de alternativa valkretsar- na. Bilaga 5 anger också mandatfördelningen under förutsättning att hela landet utgör en valkrets.

Tabell 5.10.4 Faktisk mandatförändring angiven partivis vid 120 kombinationer av de alternativa valkretsindelningarna. Beräkning enligt 1994 års valresultat

Mandat- Parti/Antal kombinationer där avvikelse sker förändring m s fp 0 v mp kds

6 6 5 12 38 4 42 42 3 48 16 2 18 14 1 4 0 7 2 -1 17 28 56 111 96 -2 101 85 62 9 24 -3 2

___—___.

En sammanställning av avvikelsen från riksproportionaliteten som uppstår redovisas i tabell 5104. Det kan konstateras att det är de större partierna som på bekostnad av de mindre partierna blir överrepresenterade. Detta är ett känt faktum och var ett av syftena med spärrdivisorn vid införandet av den jämkade uddatalsmetoden. Genom att spärrdivisom satts till 1,4 blir det svårare för de små partierna att erhålla valkretsmandat. När sedan utjämningsmandaten skall fördelas räcker dessa i vissa fall inte till.

Vidare framgår av bilaga 5 att valsystemet inte i något av de kombinerade fall som undersökts ger ett riksproportionellt resultat. Ytterligare en iakttagelse som kan göras är att ju färre nya valkretsar som utformas desto närmare ett proportionellt resultat hamnar man. Kombinationen med alternativ där samtliga aktuella valkretsar delas i två nya är det som bäst tillgodoser en proportionell fördelning av mandaten. Samtidigt är kombinationer av alternativen där Stockholms län föreslås delat i fyra valkretsar de som sämst uppfyller kravet på

riksproportionalitet.

5105. Någon ändring av valsystemets förmåga att åstad- komma ett riksproportionellt valresultat på grund av den alternativa valkretsindelningen är inte avsedd

Redan de beräkningar som ovan gjorts utifrån 1994 års valresultat är sådana att de antyder att förändringar av valkretsarnas utformning inte kan genomföras utan att också andra delar av valsystemet ändras. Detta är nödvändigt för att behålla systemets proportionella utgångs- punkt.

De alternativ till förändrad utformning av valkretsindelningen som här läggs fram avser endast mindre förändringar av valsystemet. Det är heller inte avsikten att systemet skall förändras i grunden. De utgångspunkter som författningsreformen byggde på skall alltjämt vara styrande för hur valsystemet skall utformas. Dessa utgångspunkter beskrevs av Grundlagberedningen i betänkandet Partiell författnings- reform (SOU 1967:26 s. 149). Beredningen anförde att valsystemet skulle utformas så att man får en mandatfördelning mellan partierna som återspeglar valresultatet i hela landet, att denna riksproportionali- tet inte rubbas av konstlade valtaktiska manövrer, att riksproportiona- liteten inte rubbas genom ändrad indelning av valkretsarna, att en tillfredsställande och stabil regional representation uppnås samt att det försvåras för mycket små partier att ta sig in i riksdagen.

Som redan påpekats är det inte aktuellt att ompröva dessa ut- gångspunkter i vårt arbete. Däremot har vi funnit att det ligger inom det uppdrag vi fått att undersöka och analysera de förslag till föränd- ringar som framförs så att dessa inte strider mot de utgångspunkter

:a— _km .::-.— *

_»;

. _.v(ekngm-Qmm »Mm—w—u ». .; .

som gäller för valsystemet. Vad som framför allt blir aktuellt att studera närmare är hur riksproportionaliteten påverkas av den föreslagna valkretsindelningen och främst då så att en ändrad valkrets- utformning inte rubbar riksproportionaliteten. Vi skall därför gå vidare med den frågan.

5.11 Valsystemets förmåga att generera proportionella valresultat

Innan vi går vidare med en redovisning av våra egna undersökningar av effekterna av en ändrad valkretsutformning skall vi i detta avsnitt kort redogöra för vilka faktorer som påverkar möjligheterna att uppnå ett proportionellt valresultat. Detta sker mot bakgrund av tidigare undersökningar av valsystemet. Genom detta kommer vi samtidigt att belysa de redan kända effekterna av valsystemet.

5.11.1 Dagens valsystem har så länge det varit i kraft, med ett undantag, lett till att valresultatet blivit proportionellt

Det valsystem vi har i dag har växt fram i en historisk process. Små förändringar har vidtagits vid många tillfällen och i några få fall har det skett stora förändringar. De två stora förändringarna av valsyste- met som måste nämnas här är att lagstiftaren införde den jämkade uddatalsmetoden och enkarnmarriksdagen. Den jämkade uddatalsme- toden infördes provisoriskt till 1952 års riksdagsval till andra kamma- ren och förblev provisorisk till författningsreformen på 1970-talet då den permanentades och enkammarriksdagen infördes, vilket medförde att antalet mandat som skulle fördelas bestämdes till 349 (från början 350). Till detta kommer den mindre betydelsefulla ändringen som utökningen av valkretsarna från 28 till 29 som genomfördes till riksdagsvalet år 1994.

Dessa händelser är av stor betydelse för valsystemets möjligheter att generera ett proportionellt valsystem. Att undersöka proportionaliteten i ett valsystem över tiden kan nämligen vara vanskligt just på grund av de förändringar som genomförs under resans gång.

Från författningsreformen åren 1968—1969 har emellertid inga ändringar skett som påverkar systemets möjligheter att få fram ett proportionellt valresultat. Från den tidpunkten är det därför möjligt att jämföra och mäta om valsystemet nått upp till sitt syfte såsom det anges ovan (jfr Lenke & Bjurulf i Sth 1986 s. 123—129).

Vad som kan konstateras är att valsystemet i stort lyckats uppfylla syftet att fördela mandaten proportionellt i förhållande till rösterna.

Endast vid ett val sedan år 1970 har något parti blivit över- respektive underrepresenterat. Det skedde år 1988 då Centern fick ett mandat utöver vad de skulle ha fått om hela landet utgjort en valkrets. Det parti som förlorade ett mandat var Socialdemokratema.

Det anförda kan i och för sig leda till slutsatsen att systemet klarat de krav som kan ställas på det under de år de varit gällande. Emeller— tid måste också konstateras att den politiska verkligheten förändrats och kommit i kapp systemet varför det kan finnas skäl att återigen fråga sig om systemet håller måttet.

5.11.2 Tidigare undersökningar

Vid förändringar av valsystemet har under alla tider särskilt en fråga uppmärksammats: hur påverkar de tänkta ändringarna det gällande valsystemet. Undersökningar i samband med utredningar om föränd- ring av valsystemet har därför gjorts vid flera tillfällen.

Inför övergången från d'Hondt mandatfördelningssystem till annat proportionellt system lät 1950 års folkomröstnings- och valsättsutred- ning genomföra en jämförelse mellan riksresultaten för skilda mandatfördelningssystem vid val till andra kammaren (SOU 1951 :58). Undersökningen var inriktad på en övergripande förnyelse för att man skulle kunna införa ett nytt mandatfördelningssystem.

Författningsutredningen lät professor Carl-Gunnar Janson ge— nomföra en analys av mandattilldelningen vid användning av den jämkade uddatalsmetoden. Undersökningen redovisades i betänkandet Organisation Beslutsteknik Valsystem (SOU 1961:21 s. 217362). Huvudfrågan i undersökningen var under vilka omständigheter ett parti tenderar att bli över- respektive underrepresenterat. Bland de faktorer som undersöktes särskilt finner man olika spärrdivisorer och valkret- sarnas storlek. (Undersökningen följdes upp i en opublicerad studie som i stort bekräftade de tidigare resultaten.)

I samband med Grundlagberedningens arbete utfördes också liknande undersökningar. Dessa utfördes av professor Carl-Erik Fröberg och förste byråingenjör Arne Sundström (SOU 1967:26, bilaga 17). Huvudfrågan var i den undersökningen att finna en lämplig proportion mellan fasta mandat och utjämningsmandat. Till detta kom ett antal mindre frågor varav en av dessa var hur mandatfördelnings- metoderna fungerade vid olika antal valkretsar. Det antal valkretsar som studerades var 20, 28 och 32.

Den senaste offentliga utredningen som behandlat frågor av denna typ är Personvals- och valkretsutredningen. I samband med deras arbete utarbetades två promemorior (arbetet utfördes av sekreteraren tillsammans med professor Carl-Erik Fröberg och driftschefen Arne Sundström) där effekterna av den ändrade utformningen av valkretsar- na studerades genom simulerade val. Undersökningarna finns

.:-M.M

redovisade i betänkandet Personval och valkretsindelning (SOU 1977:94, bilaga 1—2, se också sammandraget i kapitel 4 av betänkan- det).

I detta sammanhang skall också nämnas den undersökning som gjordes i samband med 1993 års vallagskommittés arbete med en ny vallag (SOU 1994:30). Inom kommittén diskuterades de effekter som kan uppstå när flera partier får röstandelar strax över småpartispärren. I anledning härav utförde ledamoten av kommittén Göran Åstrand, en undersökning genom att simulera vissa tänkta situationer. Slutsatsen blev att en översyn borde vidtas för att komma till rätta med de effekter, i form av överrepresentation, som systemet kan medföra. Undersökningen är opublicerad.

Slutligen skall också nämnas en undersökning som utförts av statistikem Jan Lenke och statsvetaren Bo Bjurulf (redovisad i Sth 1986 s. 123—129). Syftet med den undersökningen var att se hur vallagama uppfyllt sin strävan att uppnå ett proportionellt valresultat. En bifråga var förfarandet vid fördelningen av mandat på valkretsar. Undersökningen kom senare att ligga till grund för ändringar i 14 kap. 9 & vallagen där jämkningen i uddatalsmetoden slopades vid ut- jämningsmandatens fördelning ut på valkretsarna (se SOU 1987:6 s. 160, prop. 1987/88:22 s. 5051 och bet. 1987/88zKU32 s. 18).

De frågeställningar som uppkommer vid en ändrad utformning av valkretsarna i landet är således relativt väl kända. Någon ny stor undersökning har vi inom kommittén inte funnit skäl att vidta. Emellertid måste vissa utredningar vidtas för att motverka att en ändrad utformning av valkretsarna får oönskade effekter. Vissa beräkningar har därför i samråd med sekretariatet utförts vid valen- heten inom Riksskatteverket. Dessa redovisar vi i avsnitt 5.12—5.15. Dessförinnan skall resultaten av tidigare undersökningar närmare presenteras.

5.11.3 Vad tidigare undersökningar visat om proportionaliteten i valsystemet

Av de undersökningar som låg till grund för förslaget i betänkandet Det proportionella valsättet vid val till riksdagens andra kammare (SOU 1951:58) kunde vissa slutsatser dras. Undersökningarna var inriktade på att jämföra olika proportionella fördelningsmetoder. De metoder som undersöktes var d'Hondts med och utan kartellbildning, Skölds spärrrnetod (en form av valkvotsmetod med spärr), Droops valkvotsmetod, ren uddatalsmetod, jämkad uddatalsmetod samt uddatalsmetod med spärr.

Utredningen konstaterade att det största partiet alltid skulle bli något överrepresenterat med undantag för den rena uddatalsmetoden. Den

största överrepresentationen skulle erhållas vid den jämkade uddatals- metoden där det största partiet skulle erhålla mellan sex och tio mandat för mycket.

För partierna i mellanställning skulle utfallet bli att de omväxlande skulle erhålla någon över- eller underrepresentation. Utredningen konstaterade vidare att det vid den jämkade uddatalsmetoden ställs högre krav på partiernas storlek än enligt de övriga metoder som ingick i jämförelsen för att partierna skulle erhålla mandat som motsvarar deras andel av rösterna i riket.

För småpartierna konstaterade utredningen att alla metoder som undersökts medförde att dessa partier blev underrepresenterade. Den metod som befanns minst förmånlig för de minsta partierna var den jämkade uddatalsmetoden, dvs. den som i dag fördelar mandaten mellan partierna.

Utredningen pekade alltså på de nackdelar som redan vid den tiden var allmänt kända nämligen att de flesta mandatfördelningsmetoder innefattar en inbyggd mekanism som innebär att stora partier gynnas på bekostnad av de mindre partierna. Det bör dock anmärkas att undersökningen vidtogs före författningsreformen åren 1968—1969 då mandatfördelningen gjordes i en omgång på valkretsarna.

Den undersökning Carl-Gunnar Janson genomförde (SOU 1961 :21 s. 217—362) hade till syfte att redovisa under vilka omständigheter ett partis mandatandel tenderar att överensstämma med dess röstandel. Särskilt studerades olika spärrdivisorer. Dessa var 1,2; 1,3; 1,4 och 1,5 . Undersökningen utgick från vissa givna förutsättningar. En första sådan som särskilt skall poängteras här är att undersökningen utgick från då gällande valsystem där utjämningsmandat saknades. Resulta- tens generella giltighet sträcker sig alltså inte längre än till fördelning på slutna kretsar. I övrigt var förutsättningarna följande: Rösterna fördelade sig på fem partier; ett stort, tre mellanstora och ett litet. Mandaten fördelades på partierna med den jämkade uddatalsmetoden, dock varierades spärrdivisorn. De befintliga valkretsarna användes vid fördelningen av mandat mellan partierna. Valkretsarna tilldelades samma antal mandat som vid valet till riksdagens andra kammare i juni 1958.

Mot bakgrund av de antagna förutsättningarna menade Jansson att ett partis totala mandattilldelning varierade med a) partiets totala röstandel, b) fördelningen av ett partis röstandelama mellan olika valkretsar, c) övriga partiers röstandelar och d) spärrdivisom i mandatfördelningssystemet. Utifrån 170 fingerade valresultat jäm— fördes sedan mandat- och röstandelar för de fem partierna. De fingerade valresultaten hade hämtats från ett grundmaterial som i stort motsvarade valresultatet vid valet till riksdagens andra kammare i juni 1958.

De resultat som undersökningen ledde till bekräftade vissa redan i inledningen uppställda och kända hypoteser. De generella resultaten

sammanfattades i en första del så att awikelsema mellan röstandelar och mandattilldelning hänger samman med spärrdivisom och röstande- lamas storlek.

Det största partiet blev nästan alltid överrepresenterat och denna överrepresentation tenderar att öka vid högre spärrdivisor och större röstandel. Betydelse för fördelningen har också röstfördelningen för andra partier. För de mellanstora partiernas avvikelse kunde konstate- ras att dessa varierar mellan över- och underrepresentation. För det minsta partiet gav resultatet vid handen att det systematiskt blev underrepresenterat. Underrepresentationen ökade med en högre spärrdivisor.

Ett överraskande resultat blev föremål för ytterligare under- sökningar. Det var att skillnaden mellan faktiskt och exakt pro- portionellt mandatantal för de mellanstora partierna inte visade sig öka regelbundet med röstandelen. I stället visade undersökningen en över- respektive underrepresentation för de mellanstora partierna i perioder på ett oregelbundet sätt. Den största skillnaden visade sig ligga vid stora men inte — som man kunde vänta — vid de största röstandelar- na för de mellanstora partierna. Detta sades bero dels på variationer i mandatantalet mellan valkretsar, dels på skilda röstandelar i skilda valkretsar. Om mandatantalet varierar men röstandelen är konstant kommer ett parti i vissa kretsar att bli överrepresenterat och i andra kretsar att bli underrepresenterat. Om mandatantalet i stället är konstant men röstandelama varierar i valkretsarna uppkommer en motsvarande över- respektive underrepresentation. I verkligheten förekommer variationer i valkretsarna såväl beträffande mandatantal som röstandelar. När resultatet från olika valkretsar läggs samman jämnar dessa över- respektive underrepresentationer ut sig totalt sett. Perioderna av över- respektive underrepresentation blir därför mindre framträdande.

Jansons undersökning fördjupades med hänsyn till det anförda för att ytterligare beskriva de olika perioderna för över- respektive underrepresentation. Teoretiskt kunde därvid avvikelserna visas för en krets i taget eller för flera kretsar. Resultatet redovisades för båda alternativen.

Beträffande enkretsalternativet redovisades fall där två partier deltog och fall där tre, fyra och fem partier deltog. Ur teoretisk synvinkel kan även fallet med en valkrets med två deltagande partier vara av intresse trots att det knappast kan sägas vara verklighetsanknutet. Tabellen nedan som är hämtad från undersökningen, ger nämligen en bild av den övre gräns där ett av två partier inte erhåller något mandat över huvud taget vid användning av den jämkade uddatalsmetoden som mandatfördelningsmetod.

Tabell 5.11.3 Nedre gränsen i procent för de röstandelar för vilka ett av två tävlande partier får något mandat i kretsen vid jämkad uddatalsmetod

Antal mandat i kretsen

Spändivisor

5 6 8 10 15 25 1,2 11,76 9,84 7,41 5,94 3,97 2,39 1,3 12,62 10,57 7,98 6,40 4,29 2,58 1,4 13,46 11,29 8,54 6,86 4,61 2,78 1,5 14,29 12,00 9,09 7,32 4,92 2,97

Tabellen skall läsas enligt följande för första siffrorna. När två partier tävlar i en valkrets där fem mandat skall fördelas med uddatalsmetoden där första divisom jämkats till 1,2 måste ett parti få mer än 11,76 procent av rösterna i valkretsen för att erhålla sitt första mandat.

Vissa slutsatser kan dras av undersökningen av mandatfördelnings- metoden. Om ett parti erhåller en röstandel utöver de angivna värdena får det också ett mandat. Härvid uppkommer också ett intervall när partiet blir överrepresenterat. Intervallet övergår senare till under- representation innan det andra mandatet erhålls. Därefter fortsätter de olika intervallen och över- respektive underrepresentationen avlöser varandra i perioder. Perioderna blir kortare ju fler mandat kretsen innehåller.

I undersökningen lämnades också en redogörelse för periodiciteten för en krets med två, tre, fyra respektive fem partier. För det alternativ som innefattade fem partier kunde vissa allmänna slutsatser dras. Perioderna med över- respektive underrepresentation framgick tydligt. Som ett exempel kan följande nämnas. För en valkrets med åtta mandat inträdde underrepresentation om spärrdivisom är 1,4 i intervallet 0—9,45 procent av rösterna. Härefter återkom under- representationen i perioderna vid följande röstandelar. 13,45—18,45; 25,45—29,45 och 38,45—40,45 procent av rösterna. Perioderna blev alltså färre och intervallen kortare ju större röstandel partiet får. Dessutom framgick att ju färre mandat en valkrets hade desto färre blev perioderna och intervallen blev också längre.

För att anknyta resultaten till verkligheten gjordes undersökningar av flera valkretsar också. De valkretsar som användes var de 28 som förekom vid valet till riksdagens andra kammare i juni 1958. En faktor som inte belystes var partiernas varierande röstandelar mellan olika valkretsar. I undersökningen antogs nämligen röstandelama vara lika stora i samtliga valkretsar.

Redovisningen utgick från skillnaden mellan medeltalet av den faktiska tilldelningen och den exakta proportionella tilldelningen av mandat i samtliga valkretsar vid spärrdivisorerna 1,2 och 1,4. Resultatet ledde fram till iakttagelsen att medeltilldelningen av mandat medförde underrepresentation, med ett kort avbrott av överrepresenta-

_-—'M-WH€;L—A_'ämniur, ...a _. _leuJiMl.

tion vid 8 procent, fram till 10 procent av röstandelama med spärrdi- visom 1,2 medan underrepresentationen fortsatte till 12 procent med spärrdivisom 1,4. För båda divisorema inträdde en period av underrepresentation vid intervallet 15—18 procent vilket var kortare och mindre markerat med den högre divisom. Ytterligare en period av underrepresentation kunde konstateras vid 25 procent av rösterna. Större röstandelar imebär enligt studien klar överrepresentation oavsett om spärrdivisom 1,2 eller 1,4 används.

Sammanfattningsvis pekade studien på vissa egenskaper som redan tidigare var kända genom uppbyggnaden av den jämkade uddatalsme- toden. Stora partier tenderar att bli överrepresenterade och ju större partiet är desto större blir överrepresentationen. Andra sidan av myntet är att små partier blir underrepresenterade. Vidare visade studien att större spärrdivisorer ledde till en markant underrepresenta- tion för det minsta partiet. Det skall också i detta sammanhang anmärkas att undersökningen vidtogs innan den partiella författnings- reformen genomförts åren 1968—1969 varför fördelningen av mandat endast skedde i en omgång.

Grundlagberedningen lät också utföra undersökningar av valsyste- met. En av dessa undersökte valmetodernas egenskaper (SOU 1967:26, bilaga 17). De för vårt arbete mest intressanta frågorna som behandlades var vilket lämpligt antal utjämningsmandat som skulle fimas i ett system med mandatfördelning i två omgångar. Dessutom undersöktes första divisorns inverkan vid uddatalsmetoden. De diviso- rer som användes var 1,0; 1,25 och 1,4. Slutligen behandlades också frågan om olika antal valkretsar. De antal valkretsar som studerades var 28, 20 och 32. Den metod som användes var simuleringstekniken. Med slumpens hjälp konstruerades olika valresultat som också kunde styras till viss partistruktur. Utgångspunkten var hela tiden den då gällande strukturen med fem partier.

Resultaten sammanfattades koncist i bilagan (SOU 1967:26, bilaga 17). Där uttalades att det skulle räcka med 25 utjärmringsmandat för att erhålla riksproportionalitet. Med 40 utjämningsmandat skulle man erhålla ”mycket goda marginaler”. Beträffande spärrdivisorerna kom man till resultatet att det för det riksproportionella resultatet inte spelade någon roll vilken divisor som användes. Det konstaterades också att divisom 1,4 innebar att det minsta partiet endast fick hälften av sina mandat på grund av fasta mandat medan motsvarande siffra för det största partiet var 70 procent. Vid divisom 1,2 fick det minsta partiet 70 procent av sina mandat vid fördelningen av fasta mandat. Divisom 1,0 ansågs medföra att marginalen för utjämning av mandat till ett riksproportionellt resultat blev för dålig.

Vid valet av divisor kunde konstateras att mindre partier kunde bli överrepresenterade om divisom 1,0 användes. Denna divisor kunde på grund härav inte rekommenderas. En minskning av divisom från 1,4 till 1,25 ökade inte risken för sådan överrepresentation.

Slutligen konstaterades i åtta exempel med 20 respektive 32 valkretsar att man i samtliga fall erhöll ett riksproportionellt resultat vid förhållandet 310 fasta och 40 utjämningsmandat. Detta mandatantal infördes senare genom den partiella författningsreformen.

Mot bakgrund av dessa utredningar gjorde Personvals- och valkrets- utredningen två omgångar av testkömingar (SOU 1977 :94, bilaga 1—2). Syftet var att belysa hur stort antal utjämningsmandat som behövdes vid de alternativa valkretsindelningar som utredningen arbetat med, för att ett riksproportionellt valresultat skulle säkerställas.

Första delen av undersökningen utgick från följande förutsättningar. Vid samtliga testkömingar deltog sex partier. Med hjälp av sirnule- ringsteknik tog man fram 100 valresultat som fördelades ut på partier. I vissa fall korn något eller några partier under småpartispärren. Någon regional fördelning av röstandelama gjordes inte. Vid test- kömingama användes 16 olika valsystem där variablerna i förhållande till nuvarande system var antalet valkretsar (34 eller 54), fasta mandat (310, 300 eller 290), spärrdivisor (1,25 eller 1,40) och slutligen småpartispärren (4 eller 3 procent av rösterna).

Slutsatserna av den första delen av undersökningen blev att den jämkade uddatalsmetoden innebär att ju fler partier som når upp till 4 procent av rösterna och ligger i intervallet upp till 15 procent desto svårare har ett valsystem med 34 valkretsar att generera ett proportio- nellt riktigt resultat. Skulle valkretsarnas antal ökas till 54 var det aktuellt att sänka spärrdivisom samtidigt som antalet utj ämningsmandat ökades till 59. Analysen i undersökningens andra fas genomfördes enligt samma principer som dess första fas. Antalet simulerade val ökades till 1 000. Slutsatserna blev att en ökning av antalet valkretsar till 34 ”inte torde innebära några problem med hänsyn till” ett riksproportionellt valresultat. Däremot skulle en ökning till 54 valkretsar medföra att spärrdivisom måste sänkas till 1,25 och utjämningsmandatens antal ökas till 59.

5.11.4 Det finns behov av ytterligare undersökningar

Mot bakgrund av de redovisade resultaten kan man sluta sig till att vissa faktorer spelar en avgörande roll för möjligheterna att uppnå ett riksproportionellt valresultat. Här nedan skall dessa faktorer kort sammanfattas.

Den faktor som främst visat sig ha betydelse för mandatfördelningen är givetvis mandatfördelningsmetod. För vårt arbete har vi funnit att det är tillräckligt att undersöka den nu använda fördelningsmetoden, den s.k. jämkade uddatalsmetoden. Andra metoder har tidigare undersökts och en sådan, den d'Hondtska har tidigare använts. Det finns däremot inte nu några tungt vägande skäl att överge uddatalsme-

—_—:Ngm_zv_ ME.—;;...

faaan-JWIJ—Wfsälm ':'. Ägg,, .__ _-

toden. Det skulle också leda till att vi gick utöver våra direktiv. Däremot kan det finnas anledning att överväga enskildheter i systemet för att komma till rätta med problemet med avvikelser från rikspro- portionaliteten.

Det viktigaste elementet i den jämkade uddatalsmetoden är givetvis hur stor jämkningen av den första divisom skall vara. Detta har, som vi sett ovan, undersökts vid flera tillfällen. Den faktorn kommer också att tas med i våra fortsatta undersökningar av vad en ändrad valkrets- utformning får för effekter på ett proportionellt valresultat.

En andra viktig faktor när det gäller möjligheterna att åstadkomma ett proportionellt resultat är den valda församlingens storlek. Detta hänger samman med att ju fler mandat som skall fördelas desto lättare blir det för partierna att erhålla mandat och en jämn fördelning i förhållandet mellan röster och mandat kan uppnås. Som exempel kan nämnas följande. Låt oss säga att röstandelama fördelar sig enligt följande. Fyra partier deltar i valet och får 45, 30, 15 och 10 procent av rösterna. Det finns då ingen möjlighet att få till stånd ett pro— portionellt resultat om endast fyra mandat skall fördelas. Om det i stället skulle fördelas etthundra mandat blir det åtminstone möjligt att uppnå proportionalitet. För vårt arbete har dock utgångspunkten varit att antalet riksdagsledamöter är oförändrat.

En tredje faktor är också det egentliga föremålet för vårt arbete. Det är valkretsarnas storlek. Tidigare undersökningar har klart visat att denna faktor är betydelsefull. När vi talar om valkretsstorlek är det givetvis antalet mandat som åsyftas. Valkretsens geografiska storlek har däremot ingen betydelse för mandatfördelningen. Det svenska systemet med en fördelning av mandaten i två omgångar kan tyckas medföra att valkretsens storlek skulle sakna intresse för ett pro- portionellt valresultat. Emellertid har, som i avsnitt 5.10.3—4 redovi- sats, mandatfördelningsmetoden en tendens att ge över- respektive underrepresentation. Den andra omgången kan, om snedfördelningen är för stor, ge till följd att det oproportionella resultatet inte justeras vid andra omgångens mandatfördelning. Det är huvudsyftet med vårt fortsatta arbete med valkretsindelningen att komma till rätta med detta problem.

Tidigare undersökningar har i samtliga fall utgått från att det antal partier som deltagit på den politiska arenan är det antal som också framgent kommer att delta. Detta har lett till att undersökningarna blivit inaktuella när nya partier tillkommit. Någon undersökning av valsystemets känslighet ur proportionell synpunkt för det fall ett nytt parti skulle tillkomma har så vitt känt är inte genomförts. Emellertid tycks förutsättningarna att uppnå ett proportionellt resultat radikalt förändras när ytterligare ett parti tillkormner. Den svenska partistruk— turen var under lång tid mycket stabil med fem dominerande partier. Under 1980-talet har emellertid inte mindre än tre nya partier lyckats ta sig in i riksdagen. Detta är värt att uppmärksammas i vårt arbete.

Slutligen skall för fullständighetens skull också nänmas röstandelar- nas fördelning. Det är i tre avseenden som dennas betydelse fram- träder. För det första är det givetvis det enskilda partiets röstandel som avgör vilket mandatantal som det partiet kommer att få. För det andra har röstandelama för de övriga partierna också visat sig spela en betydande roll. Slutligen är röstandelamas regionala fördelning av betydelse.

De faktorer som sammanställts här ovan är de som främst påverkar möjligheterna att uppnå ett proportionellt valresultat. Som framgår är vissa faktorers verkningar väl kända. Andra däremot mindre tydliga. Till detta kommer att förhållandet ändrats på vissa punkter, t.ex. vad gäller partistrukturen. Det är därför nödvändigt att gå vidare med en ny undersökning anpassad till dagens förhållanden.

5.12 Utgångspunkter för undersökningen av effekterna av en alternativ valkretsindelning

För den undersökning som vi genomfört har vissa antaganden gällt. Det viktigaste av dessa har framskymtat redan i avsnitt 5.11.4. Utgångspunkten är det nu gällande valsystemet med den jämkade uddatalsmetoden som mandatfördelningsmetod och fördelning av mandat i två omgångar. Med utgångspunkt i detta system har vissa variabler undersökts. Här redogör vi för vilka dessa är och hur de varierats.

Ett problem vid simulerade beräkningar av val är vilket valresultat som skall ligga till grund för beräkningarna. Valresultatet är nämligen en faktor som är mycket vansklig att förutse. Först skall anmärkas att undersökningen utgår från antalet röstberättigade vid riksdagsvalet år 1994, både vad gäller riket som helhet och valkretsvis. Detsamma gäller valdeltagande.

När det gäller det egentliga valresultatet finns sedan lång tid möjlighet att mer slumpvis få fram olika valresultat. Denna metod underlättar arbetet väsentligt. Emellertid innebär de slumpvis fram- tagna resultaten att de kritiska situationerna inte blir tillräckligt belysta. Av tidigare undersökningar kan man nämligen dra vissa slutsatser angående de intervall som är speciellt krävande ur pro- portionell synpunkt. Vi har därför valt att styra resultaten något. Utgångspunkten har varit att konstruera en matris där det finns ett stort parti och ytterligare ett parti som kan sägas befinna sig i mellanskiktet. Därutöver har ett antal partier legat under tio procent av rösterna. Sedan förflyttas matrisen så att det stora partiet mister vissa röstandelar till förmån för de övriga partierna. Det parti som vunnit flest andelar är det som ligger i mellanskiktet; det partiet växer alltså så att röststrukturen slutligen förändras till att två större partier

-... .mm._.».u._.

_fmf 4; __ ex_—

framträder och övriga partier befinner sig på röstandel mellan fyra och drygt tio procent vardera. Totalt har 165 olika valresultat tagits fram på det sättet.

Ett annat problem vid bestämmandet av röstandelama är hur man skall fördela dessa till olika regioner i landet. Den regionala för- delningen är inte oväsentlig och för att få undersökningen att anknyta till verkliga förhållanden kan man inte låta partiernas regionala röstandelar variera på ett obestämt sätt. I stället bör undersökningen grundas på en fördelning som så nära som möjligt anknyter till verkliga förhållanden. Den regionala fördelningen av röster har i Sverige varit tämligen stabil. Det finns vissa delar av landet där ett parti av hävd haft ett starkt stöd. Vi har därför valt att utgå från den regionala fördelning som 1994 års riksdagsval gav. Röstandelarna har fördelats ut på valkretsarna med utgångspunkt i detta val. När röstandelama ändrats har ett parti som minskar minskat proportionellt i förhållande till antalet röstberättigade i valkretsen. Ett parti som ökar får dela på summan av de röster ett minskande parti tappar i respekti- ve valkrets. Metoden är kanske inte helt invändningsfri men kan ändå sägas fylla sitt syfte att fördela rösterna regionalt på ett någorlunda verklighetstroget sätt.

Valkretsamas utformning är huvudföremålet för vår undersökning. I dag finns 29 valkretsar vid val till riksdagen. Vid våra diskussioner kring en ändrad utformning av valkretsindelningen har framkommit att antalet valkretsar som mest kan komma att öka till 36. Vi har valt att inte låta utföra testkömingar utifrån detta högsta antal valkretsar efter- som vi bedömt att det saknat aktualitet att utforma valkretsarna på sådant sätt. Mot bakgrund av överläggningarna inom kommittén har vi funnit att det lämpligaste antalet i stället är 35 valkretsar. Förutom detta antal valkretsar har testkömingar genomförts med alternativ där bara Stockholms län och Stockholms kommun har ändrats. Detta har inneburit att testkömingar skett också med 31 och 33 valkretsar. Referenskörningar har skett också med oförändrat antal valkretsar.

En faktor som inte är lättfångad är i vilken mån antalet partier påverkar det proportionella resultatet. Vi har utgått från nuvarande sju partier vid våra undersökningar. Valresultaten bygger alltså på den befintliga partistrukturen. Emellertid har vi försökt att belysa be- tydelsen av att ett av dessa partier inte skulle klara småpartispärren på fyra procent.

Vi har utgått från uddatalsmetoden vid fördelning av mandat. Som påpekats tidigare har jämkningen av första spärrdivisom varit föremål för tidigare undersökningars uppmärksamhet. Det är något som också vi avser att belysa. Således har vi lagt in olika första divisorer vid undersökningarna. Dessa är 1,0; 1,1; 1,25; 1,3 och den nu gällande jämkningen till 1,4. För att kunna jämföra utfallet vid ojämkad första divisor, dvs. uddatalsmetoden eller den rena uddatalsmetoden, har

alltså en sådan också blivit föremål för undersökning vid beräk- ningarna.

Slutligen har den valda församlingens storlek, dvs. antalet platser som skall fördelas, givetvis en stor betydelse. Som redan tidigare nämnts utgår vi i vår undersökning från det nu gällande antalet. Detta uppgår i dag till 349. Av dessa fördelas i dag 310 ut på valkretsarna och 39 används som utjämningsmandat. I vår första del av under- sökningen har vi utgått från 310 fasta mandat (avsnitt 5.13). Vid den fortsatta undersökningen har vi mot bakgrund av resultatet av den första delen försökt att fastställa en lämplig avvägning mellan antalet fasta mandat och antalet utjämningsmandat (avsnitt 5.15). Test- körningar har härvid genomförts med 310 och 300 fasta mandat.

Det totala antalet valsystem som undersökts kan överblickas i nedanstående tabell 5.12.1. Som framgår rör det sig om 40 olika valsystem som testkörs mot de 165 valresultaten. På så sätt upp- kormner ett stort antal observationsmöjligheter.

unnar—$..

. __».- ): Anmtm_g,mv&-LWIkl_v—. sa;-:a...”- .

.. nu..:

Tabell 5.12 Valsystem vid testkömingar

Antal Valkretsar Divisor Fasta mandat 1. 29 1,0 310 2. 29 1,1 310 3. 29 1,25 310 4. 29 1,3 310 5. 29 1,4 310 6. 29 1,0 300 7. 29 1,1 300 8. 29 1,25 300 9. 29 1,3 300 10. 29 1,4 300 11. 31 1,0 310 12. 31 1,1 310 13. 31 1,25 310 14. 31 1,3 310 15. 31 1,4 310 16. 31 1,0 300 17. 31 1,1 300 18. 31 1,25 300 19. 31 1,3 300 20. 31 1,4 300 21 . 33 1,0 310 22. 33 1,1 310 23. 33 1,25 310 24. 33 1,3 310 25 . 33 1,4 310 26. 33 1,0 300 27. 33 1,1 300 28. 33 1,25 300 29. 33 1,3 300 30. 33 1,4 300 31. 35 1,0 310 32. 35 1,1 310 33. 35 1,25 310 34. 35 1,3 310 35 . 35 1,4 310 36. 35 1,0 300 37 . 35 1,1 300 38. 35 1,25 300 39. 35 1,3 300 40. 35 1,4 300

5.13 Slutsatser beträffande första divisorns betydelse för ett proportionellt valresultat

I detta avsnitt redovisar vi en första del av resultaten från testkör- ningama. Vi kommer särskilt att ta sikte på frågan om en justering av första divisom kan eliminera uppkomsten av oproportionella val- resultat vid den alternativa indelningen. Redovisningen sker utifrån dagens valsystem som jämförelse till en valkretsutformning där 35 valkretsar förekommer. Vi konstaterar att det inte räcker att ändra endast första divisom för att komma ifrån problemet med oproportio- nella valresultat vid en ändrad utformning av valkretsarna.

5.13.1 Första divisorns roll vid mandatfördelningen

Som tidigare påpekats (se avsnitt 5.10.1 och 5.11.1) är dagens valsystem i princip riksproportionellt för partier som får mer än fyra procent av rösterna. Detta är framför allt en följd av att mandaten fördelas i två omgångar där den andra omgången fördelar de s.k. utjämningsmandaten. Som tidigare påpekats kan dock en avvikelse ske om ett parti skulle erhålla för många mandat i den första fördelnings- omgången där de fasta valkretsmandaten fördelas för varje valkrets för Slg.

Att ett parti erhåller för många mandat vid den fördelningen kan, enligt vad tidigare undersökningar visat, sägas hänga samman med den jämkade uddatalsmetodens egenskaper. Metoden, som innebär att röstetalet för ett parti jämkas genom en division med 1,4; 3; 5; etc., gynnar nämligen stora partier. Detta är särskilt tydligt när valkretsarna omfattar få mandat. De små partierna har svårare att ta sitt första mandat i de små kretsarna när röstetalet jämkas än om de skulle kvarstå ojämkat, dvs. om röstetalet skulle utgöra utgångspunkten för utdelandet av första mandatet för ett parti. Härigenom kan ett parti bli överrepresenterat sett till riket som helhet. Med olika metoder är det tänkbart att komma till rätta med dessa oönskade effekter i form av ett oproportionellt valresultat som blir följden av en utformning av valkretsarna enligt de alternativ som vi diskuterar i betänkandet. Eftersom vissa omständigheter tyder på att jämkningen av den första divisom är en av de starkast bidragande orsakerna skall vi börja med att undersöka vilket resultat en förändring av denna leder till.

Innan vi går in på den frågan skall dock erinras i vilka mandatför- delningssituationer jämkningen av första divisom förekommer (se också avsnitt 22.10 och 5.1.1). För det första fördelas mandaten mellan partierna i valkretsarna med den jämkade uddatalsmetoden. För det andra förekormner den vid fördelning av utjämningsmandaten mellan partierna med hela riket som valkrets. Det är endast i dessa två

_ . _ =,» _!m—k. apa—n— .

led som den jämkade första divisom kan påverka möjligheterna för valsystemet att generera ett proportionellt valresultat.

Till detta måste genast en reservation göras. Jämkningen i det senare fallet saknar nämligen praktisk betydelse (se ovan avsnitt 5.10.1 och Lanke & Bjurulf i Sth 1986 s. 125). Det beror på att antalet partier och antalet mandat är sådant att alla partier som deltar i fördelningen av utjämningsmandaten med riket som valkrets också erhåller åtminstone ett mandat. Av detta följer att jämkningen av den första divisom saknar betydelse för fördelningen av mandat i dessa fall. Oavsett om en jämkad eller en ojämkad första divisor används erhåller partierna samma antal mandat. Jämkningen vid fördelning av utjämningsmandat med hela riket som valkrets påverkar således inte systemets möjligheter att ta fram ett proportionellt resultat. Den får ses som en eftergift åt systematisk lagstiftningsteknik genom vilken lagstiftaren uppnår enhetliga regler för mandatfördelning.

5.13.2 Allmänt om proportionaliteten vid testkörningama

Först skall något sägas om de allmänna resultat som testkörningama leder till. Därefter skall enskilda valsystem kommenteras; främst med tanke på de olika antal valkretsar som vi diskuterar i detta betänkande. Resultaten kan sammanfattas i en tabell. Så har skett i tabell 5.13.2. Tabellen visar Vilken genomsnittlig avvikelse som uppstår vid angivet antal valkretsar och olika första divisorer vid uddatalsmetoden. Avvikelsen är angiven i procent av det totala antalet valresultat som undersökts.

Tabell 5.13.2 Andelen genomsnittliga fall i procent där partier blir överrepresente- rade. Angivet med antalet valkretsar, mandat och olika divisorer

Valkretsar Mandat Divisor

310/349 1,4 1,3 1,25 1,1 1,0 29 (som i dag) 4,8 1,8 3,0 18,0 40,6 31 9,7 1,8 3,0 31,5 51,2 33 25,5 6,1 9,7 17,6 38,0 35 40,0 21,2 17,0 38,2 60,6

Tabellen visar åtminstone två förhållanden av intresse för vårt arbete. Det ena är valsystemets känslighet ur proportionell synvinkel vid ett ökat antal valkretsar. Det andra är att andelen avvikelser från ett proportionellt valresultat tenderar att minska vid en måttlig sänkning

av första divisom för att sedan öka kraftigt om divisorn sänks ytterligare.

Vad gäller det första förhållandet kan detta kommenteras något. Vid det nuvarande antalet valkretsar och spärrdivisom 1,4 avviker resultatet från ett proportionellt resultat i åtta av de 165 valresultaten eller andelen 4,8 procent. Om antalet valkretsar ökar så ökar också antalet fall där valresultatet avviker från ett proportionellt valresultat. Vid 35 valkretsar är antalet avvikelser så högt som 66 vilket motsvarar en andel av 40 procent. Detta visar på en kraftig ökning av antalet valresultat som blir oproportionella vid en indelning av landet i ytterligare valkretsar vilket bekräftar den tendens som visats redan i avsnitt 5103—5104. Den ökningen kan enligt vår mening inte godtas.

Ett biresultat av testkörningama är att avvikelser från ett pro— portionellt valresultat kan uppstå också om nuvarande system länmas orört. Detta är en bekräftelse på det resultat som framkom vid den tidigare närmda undersökningen som genomfördes av den dåvarande ledamoten av Vallagskommittén Göran Åstrand (se ovan avsnitt 5112). Som påpekats är den genomsnittliga andelen avvikelser med nuvarande valsystem så hög som 4,8 procent vid testkörningama. Vid en ändring av valkretsindelningen är det därför lämpligt att ta detta som utgångspunkt vid en jämförelse med andra system. En ändring bör således inte leda till att avvikelserna ökar i förhållande till hur läget är i dag.

När vi sedan analyserar första divisorns betydelse som moderator till avvikelserna finner man följande. Vid oförändrat antal valkretsar, dvs. 29 stycken, visar testresultaten att spärrdivisom spelar en viss roll. Emellertid framstår det som om spärrdivisorns påverkan är större vid högre antal valkretsar. Av tabellen kan nämligen utläsas att vid ett oförändrat antal valkretsar så minskar först antalet oproportionella fall vid en sänkning av divisom från 1,4 till 1,3. Därefter ökar antalet avvikelser vid ytterligare sänkning av divisom till 1,25. Om divisorn ;S; ytterligare reduceras så ökar andelen avvikelser radikalt. Vid en divisor på 1,1 är andelen avvikelser 18 procent. Om den rena uddatalsmetoden används och första divisorn alltså är ojämkad ökar andelen avvikelser till 40,6 procent. Ökas antalet valkretsar till 31 upprepar sig ett liknande mönster. Även vid 33 valkretsar upprepar sig mönstret på sätt som framgår av tabell 5132.

Om däremot antalet valkretsar skulle bli så högt som 35 bryter , mönstret. Redan vid en sänkning av spärrdivisom från 1,4 till 1,3 sker ! en liknande minskning som vid testkömingar med förändrat antal valkretsar. Denna fortsätter emellertid också vid minskningen av spärrdivisom från 1,3 till 1,25. Ökningen av andelen fall som avviker från ett proportionellt resultat kommer i detta fall först när divisorn sätts till 1,1 (se tabell 5.132). Om divisom är 1,1 är dock andelen avvikelser så hög som 38,2 procent vilket motsvarar divisom 1,0 i ett

system med det antal valkretsar som finns i dag. Vi har tidigare konstaterat att en sådan grad av avvikelser från ett proportionellt resultat inte kan godtas.

Den inverkan som en sänkning av divisom har på valresultatet i form av högre proportionalitet är en följd av ett tidigare känt faktum (se ovan avsnitt 5112 och t.ex. SOU 1961:21). Spärrdivisorn gynnar större partier på bekostnad av de mindre. Ju högre divisom är desto större överrepresentation kan uppstå för ett stort parti. En sänkning av divisorn leder till att överrepresentationen blir lägre för det stora partiet. Det har i andra sammanhang hävdats (Fröberg i Sth 1956 s. 373 och 1 SOU 1967:26 bilaga 17 s. 278) att en sänkning av spärrdivisom skulle leda till att de mindre partierna blir överrepresen- terade. Denna överrepresentation för de mindre partierna skulle vara så omfattande, enligt den anförda meningen, att uddatalsmetoden inte är lämplig som mandatfördelningsmetod. Om den används, som är fallet i Sverige, måste första divisorn vara ordentligt jämkad. Den nämnda överrepresentationen skulle annars inte gå att justera vid fördelningen av utjänmingsmandaten enligt den anförda meningen.

Dessa åsikter har dock satts i fråga från annat håll (se Johansson i Sth 1957 s. 207, jfr också Fröbergs svar på kritiken s. 209, samt Lanke & Bjurulfi Sth 1986 s. 126). Det står alltså inte oemotsagt att effekten av en sänkning av första divisom skulle leda till en över— representation som inte kan uppvägas av det antal utjämningsmandat som finns i dag.

De resultat från testkörningama som hittills redovisats talar för att inte ens dagens valsystem alltid klarar att utjämna ett oproportionellt valresultat. Inte heller skulle första divisom vid en alternativ indelning ha den inverkan att antalet utjämningsmandat skulle räcka till för att uppnå målet: ett proportionellt valresultat. För att ge en bild av var överrepresentationen uppstår och fungerar skall vi undersöka hur stor överrepresentationen blir vid en lägre jämkning och vilka partier som gynnas.

5133. Dagens valkretsindelning och olika första divisorer

I detta avsnitt skall första divisorns inverkan beskrivas utifrån dagens valsystem med ett oförändrat antal valkretsar. Detta för att en jämförelse sedan skall kunna ske med att antal valkretsar ökar enligt de alternativ vi diskuterar i betänkandet.

(i) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med dagens valsystem

Vid testkörningama mot de simulerade valresultaten uppstår avvikelse från ett riksproportionellt valresultat i åtta fall om dagens valsystem lämnas oförändrat. I två av dessa fall är avvikelsen så hög som fem respektive sex mandat. I övriga sex fall är det fråga om ett mandats överrepresentation. De två fall där avvikelsen är störst är de där det största partiet blir överrepresenterat. Det största partiet blir över- representerat i sex av de åtta fallen. I samtliga dessa fall har partiet en röstandel som överstiger 40 procent och i fem av fallen över 45 procent. I de sistnämnda fallen har det näst största partiet alltid en röstandel över 20 procent och de övriga partierna i alla fall utom ett en andel under 10 procent. I de två fall då ett mindre parti blir överrepresenterat har det partiet legat på en röstandel om 10—14

procent.

(ii) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med dagens valsystem och divisom 1,3

I detta fall justeras det i dag gällande systemet endast på så sätt att första divisom sänks till 1,3. Under sådana förhållanden avviker endast tre fall från ett riksproportionellt valresultat. I samtliga fall är det fråga om en överrepresentation om två mandat. I två av fallen är det det största partiet som i båda fallen har en röstandel över 47 procent. Det intressanta är dock att det i ett fall är ett litet parti med en röstandel om 6,7 procent som blir överrepresenterat.

(iii) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med dagens valsystem och divisom 1,25

I detta fall har divisom sänkts ytterligare. Vi får då en något större andel avvikelser än vid föregående körning. Antalet fall av avvikelse är fem. I samtliga fall hamnar överrepresentationen hos de små partierna. Röstandelarna för de partierna varierar mellan 6 och 8 procent. I samtliga fall blir det de två större partierna som blir under- representerade. Överrepresentationen blir 1 tre fall två mandat och 1 övriga fall ett mandat. Det kan alltså inte sägas var någon särskilt stor överrepresentation.

(iv) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med dagens valsystem och divisom 1,1

Jämkningen av första divisorn har i detta fall sänkts till 1,1. I övrigt är systemet detsamma som i dag. Avvikelse från ett proportionellt resultat sker i 31 fall. Vid en sådan förändring av divisorerna får man en markant förskjutning av överrepresentationen. I samtliga fall är det nämligen de mindre partierna som gynnas. Överrepresentationen är inte särskilt hög. Den uppgår till ett mandat i 18 fall, två mandat i 11 fall och tre mandat i 1 fall. Vad som är särskilt intressant i det här fallet är att överrepresentation enbart uppstår för de mindre partierna (jfr också nedan v).

(v) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med dagens valsystem och divisom 1,0

Vid denna testkörning sker ingen jämkning. Det är alltså fråga om den ”rena" uddatalsmetoden. Vid en sådan körning uppstår avvikelse från ett proportionellt valresultat i 67 fall. Som visats i tabell 5.13.2 fortsätter alltså ökningen av andelen avvikelser. Också med den rena uddatalsmetoden är det i samtliga fall ett mindre parti som gynnas. Avvikelsens storlek är alltjämt relativt måttlig; som mest 5 mandat i 2 av fallen. Vidare är avvikelsen 4 mandat i 2 fall, 3 mandat i 16 fall, 2 mandat i 20 fall och 1 mandat i 30 fall.

Avslutningsvis kan sägas att avvikelserna i dagens system inte ökar på något dramatiskt sätt vid en lägre jämkning av första divisorn i uddatalsmetoden. Överrepresentationen går vid en lägre första divisor från de stora till de mindre partierna på ett tydligt sätt. En viktig sak som testkörningama slagit fast är att systemet som det ser ut i dag är känsligt ur proportionell synpunkt. Detta beror på att systemet tillkom under en period när läget var stabilt med fem partier som kunde tänkas ta sig in i riksdagen. Sedan har antalet riksdagspartier, såvitt vi kunnat bedöma utan inverkan av valsystemets utfornming, ökat till sju. Våra undersökningar visar att antalet partier är en viktig orsak till valsystemets känslighet. Avvikelse har inte i något fall kunnat konstateras vid en partistruktur om fem partier. Vid sex partier har avvikelser kunnat urskiljas vid ett fåtal fall. Övriga fall av avvikelser från ett proportionellt valresultat uppkommer i situationer med sju eller fler partier.

5.13.4 Ökat valkretsantal till 35 och olika första divisorer

Vi presenterar i detta avsnitt resultaten av testkömingar med 35 valkretsar och olika spärrdivisorer. Redogörelsen skall jämföras med den ovan i avsnitt 5.13.3. För de fall där ökningen av antalet valkretsar innebär 31 eller 33 valkretsar har vi funnit att någon redovisning inte är nödvändig. Resultaten av dessa körningar är förutsägbara med hänsyn till den redovisning som görs beträffande 29 och 35 valkretsar. I fall med 31 valkretsar ansluter resultaten i stort till det ovan redovisade för 29 valkretsar. Vid 33 valkretsar övergår de mot det som gäller för 35 valkretsar.

(i) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med 35 valkretsar och divisom 1,4

Resultaten av testkörningama med 35 valkretsar och med första divisom jämkad till 1,4 leder till avvikelse i 66 av de framtagna valresultaten.

Tabell 5.13.4i Antalet mandat per fall av överrepresentation. 35 valkretsar och divisom 1,4

Antal Storlek på parti mandat avvikelse Största Näst största De små 1 7 18 1 2 4 9 l 3 6 9 1 4 4 1 1 5 4 1 6 9

7 1

8 1 9 1

Spridningen av mandat som ett parti erhållit för många är, som framgår av tabell 5.13.4i, relativt stor. Den varierar från ett ända upp till nio mandat.

Tabellen ger en bild av det som redan är känt om den jämkade uddatalsmetoden. De största partierna erhåller en stor överrepresenta- tion. De smä partierna blir överrepresenterade endast i undantagsfall och endast i så få fall som fyra totalt sett.

Ett förhållande som framkom vid denna testkörning var att avvikelse också skedde då endast sex partier kom över småpartispärren på fyra procent. Även om antalet partier som deltar i mandatfördelningen

(; !

.r-jr==.'_ maan—_» w_- r..-r -*r

_ €£$-sit: »,

spelar en viss roll kan andra faktorer som den regionala styrkan hos partierna göra att över- respektive underrepresentation uppkommer i ett mindre förväntat mönster. Beträffande resultat där åtta partier kom över småpartispärren så kan nämnas att skevfördelning sker i tre av dessa fall. Antalet resultat där så många partier deltar i fördelningen av mandat är dock så litet att några säkra slutsatser inte går att dra utifrån materialet.

(ii) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med 35 valkretsar och divisom 1,3

Vid ett system med 35 valkretsar och första divisom satt till 1,3 uppkommer avvikelse från riksproportionaliteten vid 35 fall. Högsta antal mandat som ett parti blir överrepresenterat är tio mandat, se tabell 5.13.4ii. Detta sker dock endast i ett fall. Ytterligare ett fall med kraftig överrepresentation om nio mandat kan iakttas. I båda dessa fallen gynnas det största partiet. Det skall i det här samman- hanget påpekas att det totala antalet mandat som ett fall av avvikelse lett till inte framgår av tabellen. Det är då två partier blivit över- representerade samtidigt. I ett sådant fall fick det största partiet tio och det näst största partiet fem mandat för mycket. Totalt uppgår av- vikelsen till så många som 15 mandat i det fallet. I ett annat fall var avvikelsen åtta respektive två mandat för de båda största partierna. I samtliga andra fall är överrepresentationen i antalet mandat relativt måttlig.

Tabell 5.13.4ii Antalet mandat per fall av överrepresentation. 35 valkretsar och divisom 1,3

Antal Storlek på parti mandat avvikelse Största Näst största De små l 4 8 9 2 1 6 4 3 4 1 2 4 1 l

5 l 6 7 8 1 9 10 l

Med den använda första divisom följer att de mindre partierna nu också erhåller överrepresentation dock aldrig mer än tre mandat i

något fall. De mindre partierna har som tidigare påpekats lättare att få del av de fasta mandaten i valkretsarna.

(iii ) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med 35 valkretsar och divisom 1,25

Vid ett system med 35 valkretsar och första divisorn satt till 1,25 sjunker antalet avvikelser från ett proportionellt valresultat till 28. Som framgår av tabell 5.13.4iii uppstår inga avvikelser som överstiger

fyra mandat.

Tabell 5.13.4iii Antalet mandat per fall av överrepresentation. 35 valkretsar och divisom 1,25

Antal Storlek på parti mandat avvikelse Största Näst största De små

Jäla-DN.— Näät—

Det kan enkelt konstateras att det är de mindre partierna som gynnas i de flesta fallen. Endast i två fall tillfaller överrepresentationen de större partierna. Man kan således följa en glidning av överrepresenta- tion för de stora partierna till de mindre vid en jämförelse med de hittills utförda kömingama.

(iv) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med 35 valkretsar och divisom 1,1

Vid ett system av det här diskuterade med första divisorn satt till 1,1 blir överrepresentationen för de mindre partierna än mer markant. Överrepresentation uppstår i 63 fall. I samtliga dessa är det de mindre

partierna som får överrepresentation. Fördelningen på mandat framgår av tabell 5.13.4iv.

Tabell 5.13.4iv Antalet mandat per fall av överrepresentation. 35 valkretsar och divisom 1,1

Antal Storlek på parti mandat

avvikelse Största Näst största De små 1 15 2 11 3 16 4 12 5 3 6 1 7 3 8 1

Här fortsätter således glidningen över till de mindre partierna. Överrepresentationen är inte speciellt stor i något fall men uppgår ändå till åtta mandat som mest i något fall. Angående antalet partier kan sägas att överrepresentation sker i något fall med sex partier, i samtliga fall med åtta partier och övriga fall med sju partier som deltar i mandatfördelningen.

(v) Avvikelserna från riksproportionaliteten vid testkömingar med 35 valkretsar och divisom 1,0

Tendensen som visat sig i de tidigare tabellerna i detta avsnitt fortsätter även när den rena uddatalsmetoden används. Under sådana förhållanden uppstår avvikelse i 100 fall. Det är lätt att iaktta vilka partier som gynnas. I samtlig fall är det de mindre som blir över- representerade. Av tabell 5.13.4v kan fördelning och antal mandat utläsas.

Antalet mandat som avviker från ett proportionellt resultat är relativt stort. Som mest rör det sig om nio mandat som blir ”felförde- lade" i tre fall. Sedan förekommer avvikelser vid samtliga nummer ner till ett mandat. Så stort antal som ovan kunde konstateras i fall där divisorn satts till 1,3 förekommer dock inte. I det här fallet är de mindre partierna som framgår helt dominerande.

Tabell 5.13.4v Antalet mandat per fall av överrepresentation. 35 valkretsar och divisom 1,0 ________________—-——

Antal Storlek på parti mandat avvikelse Största Näst största De små 1 14 2 16 3 12 4 8 5 17 6 10 7 7 8 4 9 3

Partistrukturens betydelse framgår också relativt klart här. Endast i två fall sker avvikelse med endast fem partier. I de fall sex partier deltar i mandatfördelningen uppkommer avvikelse vid 17 fall. Då åtta partier deltar sker avvikelser i samtliga dessa fall. I övriga fall är det sju partier som deltar.

5.13.5 Avslutande synpunkter

Vid den genomgång som skett av divisorns betydelse vid mandatför— delningen kan vissa generella iakttagelser göras. Den första är att en förändring av första divisorn inte ensam kan upphäva de avvikelser från ett proportionellt valresultat som uppkommer vid en ändrad utformning av valkretsindelningen enligt våra diskussioner i avsnitt 5.6—5.9.

Vidare kan en måttlig nedjustering av första divisom i och för sig göra det idag gällande systemet än mer proportionellt men alltså inte upphäva de oönskade konsekvenser som uppkommer. Om jämkningen görs låg eller helt tas bort uppkommer en situation som gör att de mindre partierna gynnas markant. Gynnandet skulle då bli mer markant för de mindre partierna än som läget är i dag för de stora partierna. Även andra ändringar måste ske, i vart fall om utform- ningen av valkretsarna förändras.

Vidare kan konstateras att valsystemet som det i dag är utformat inte är invändningsfritt utifrån riksproportionell synpunkt. Genom en förändring av första divisom kan man inte helt komma till rätta med alla de oproportionella resultat som kan uppkomma. Emellertid är det möjligt att genom en måttlig sänkning komma till en sådan nivå på avvikelserna att de kan godtas. Det går dock inte att i dag — till skillnad från då systemet infördes -— tala om att utjämningsmandaten med ”bred” eller ”god marginal” kan justera ett oproportionellt

. ..,i.»

11_

;» -_—;. mmm—mu» .

:).-a.;

valresultat. (Jfr uttalandena i SOU 1967:26 s. 278 högerspalten, SOU l977:94 s. 76 och Holmberg & Stjernquist, Grundlagama s. 152 som dock följer med i senare utveckling i Vår författning s. 73.)

5.14 Första divisorns betydelse för andelen fasta mandat

Vid genomgången av testresultaten har vi kommit in på en fråga som inte har omedelbar betydelse för mandatfördelningen mellan partierna vid en förändrad valkretsindelning. Trots detta har frågan intresse för en ökad kontakt mellan väljare och valda. Frågan rör partiernas andelar av utjämningsmandaten.

5.14.1 Andelen fasta mandat för partierna

En del partier, företrädesvis de stora partierna, har endast en liten andel utjämningsmandat i dag. De mindre har stor andel utjämnings— mandat. Detta förhållande är av intresse för kontakten mellan väljare och kandidater till olika politiska församlingar. Dessutom har den direkt beröring med frågan om särskild personröstning som planeras till 1998 års allmänna nationella allmänna val. För att beskriva situationen i dag kan tabell 5.14.1i nedan studeras.

Tabell 5.14.1i Andelen fasta mandat vid 1994 års val

Parti totala antalet utjämnings- andel fasta mandat mandat mandat m 80 0 1,00 s 161 3 0,98 fp 26 4 0,84 0 27 3 0,88 v 22 8 0,63 mp 18 12 0,33 kds 15 9 0,40

Som framgår av tabellen är andelen fasta mandat mycket varierande mellan partierna. Detta beror givetvis till en del på partiernas varierande röstandelar. Den faktorn är dock inte den allena avgörande. Även sådana faktorer som partiets regionala förankring i olika valkretsar spelar en avgörande roll. Andelen fasta mandat för t.ex. Centern är relativt hög. Det beror på att det partiet har en stark förankring i vissa valkretsar och därför har lätt att få det första

mandatet i dessa kretsar. De siffror som framkommer i tabell 5.14.1i avspeglas också i de testresultat som framtagits av Riksskatteverkets valenhet.

Man kan i diagram 5.14.lii iaktta den förändring som en minskning av divisom medför. Varje linje i diagrammet motsvarar andelen fasta mandat för ett parti. Totalt är det fråga om sju partier. I princip kan resultatet sammanfattas så att ju lägre första divisor desto jämnare fördelning av utjämningsmandaten. Detta visar sig i att linjerna går allt närmare varandra till höger i diagramet där första divisorn är lägst. Tendensen är att andelen fasta mandat blir jämnare fördelad mellan partierna med en lägre divisor. De minsta partierna med en röstandel strax över fyra procent får dock ständigt en mycket låg andel fasta mandat. För partier med sådana röstandelar tycks det vara svårt att ens med en mycket låg första divisor åstadkomma en tillfredsställande andel fasta mandat.

Diagram 5.14.1ii Genomsnittlig andel fasta mandat vid testkömingar med

dagens valsystem och olika första divisorer Andel fasta mandat

Förhållandet är än mer tydligt vid en förändrad valkretsutformning till t.ex. 35 valkretsar. Det är dock så att andelen fasta mandat blir jämnare fördelad även om valkretsantalet skulle ändras till 31 eller 33 mandat. Här beskrivs förhållandet för det fall antalet valkretsar ändras till 35. Av diagram 5.14.1iii framgår andelarna fasta mandat för de sju partierna som deltog i testkörningama. Sammanfattningsvis kan sägas att diagrammet utvisar samma tendens som det förra. Vissa avvikelser förekommer dock.

Andelarna för de större partierna minskar inte lika raskt som vid dagens valsystem. Detta beror på den överrepresentationseffekt som

ligger i att antalet valkretsar med färre fasta mandat ökar. Trots detta kan konstateras att en förbättrad fördelning mellan partierna sker ju lägre första divisor som väljs. Om antalet valkretsar ökas till 35 blir fördelningen inte lika jämn som vid oförändrat antal valkretsar, dvs. 29. Emellertid finns det mot bakgrund av de redovisade resultaten anledning att överväga om divisorn 1,4 är den lämpligaste första divisom vid den jämkade uddatalsmetoden.

Diagram 5.14.1iii Genomsnittlig andel fasta mandat vid testkömingar med

dagens valsystem med 35 valkretsar och olika första divisorer Andel fasta mandat

5.14.2 En lägre första divisor ger en jämnare fördelning av andelen fasta mandat mellan partierna

En utgångspunkt för en diskussion om spärrdivisorns nivå har antytts ovan i avsnitt 5131 vilket vi skall utveckla något i detta avsnitt. Enligt vår mening måste mandaten framstå tydligt för väljarna vid valet. Vad som menas med detta är följande. Väljaren måste på ett klart sätt kunna förutse var ett mandat hamnar. I detta ligger att väljaren måste veta hur många mandat som skall fördelas i valkretsen. Vidare kan väljaren utifrån kunskapen om antal mandat sluta sig till om väljarens parti kan förväntas ta något av mandaten i valkretsen. Det är först under dessa förhållanden som man kan tala om effektiv person- röstning.

En personröst som avges i en valkrets där det egna partiet inte kommer att få något mandat har inte samma värde såvida partiet går fram med valkretsvisa kandidatlistor vilket vid riksdagsvalen är det

normala i dag. Detta försvårar överblicken för väljarna vid personröst— ningen. På lång sikt kan detta leda till att en effektiv personröstning i praktiken inte kommer till stånd. Intresset för personröstning kan antas vara störst i de valkretsar där väljaren redan före valet kan se att den egna rösten kan hjälpa fram den egna kandidaten. Det är därför viktigt att mandaten tydliggörs så att väljaren kan göra rationella över- väganden i samband med valakten.

Också för partiernas arbete kan liknande synpunkter tala för en jäm- nare fördelning av andelen utjämningsmandat. Partierna måste för sin valkampanjplanering ha klart för sig hur mandaten kommer att fördela sig. Det är en stor skillnad om endast fem—sex mandat eller elva— tolv mandat skall fördelas. Ett parti med inte alltför hög röstandel kan mycket väl ta ett mandat i den senare valkretsen men bli utan i den förra. Dessa synpunkter synes vara särskilt viktiga vid arbetet med att få fram kandidater till partilistoma. Om ett parti i det läget vet hur många fasta mandat som finns i valkretsen underlättas arbetet på så sätt att partiet kan avgöra hur mycket kraft man skall lägga ned på personlansering inorn valkretsen. I det här fallet tydliggörs mandaten också för partierna. Till det sagda kommer att det synes vara en rimlig utgångspunkt att förhållandet mellan de olika partierna är så jämställt som möjligt. Det medför att andelen utjämningsmandat bör vara jämnt mellan olika partier.

Mot bakgrund av det sagda anser vi att det även utan en ändrad valkretsutforrrming finns anledning att överväga nivån på första divisorn vid mandatfördelningen vid val till riksdagen. Testresultaten talar, om man enbart ser till en jämbördigare fördelning av andelen fasta mandat mellan partierna, för en så låg jämkning som möjligt. Emellertid måste också andra faktorer beaktas i detta sammanhang.

De skäl som i detta avsnitt anförs för en sänkning av första divisom vid mandatfördelning till riksdagen talar inte med samma styrka för en förändring av divisom vid de kommunala valen. Samtidigt framstår som angeläget att de tre valen som regleras i vallagen är så utformade att de i så hög grad som möjligt överensstämmer i mandatfördelnings- metod m.m.

Emellertid skiljer sig de olika valen åt i vissa väsentliga delar. J ämk- ningen är för riksdagsvalet reglerat i 3 kap. 8 & regeringsformen och 14 kap. 9 5 andra stycket vallagen. Landstingsvalen är uppbyggda på samma sätt som riksdagsvalen med valkretsmandat och utjämnings- mandat. Regleringen angående fördelning av mandat med jämkad udda- talsmetod är kopierad från riksdagsvalsreglerna och återfinns i 14 kap. 15 b & vallagen. Beträffande val till kommunfullmäktige är mandatför- delningssystemet inte utformat som en fördelning i två omgångar med utjämningsmandat (jfr SOU 1994:30 s. 183—202 där någon sådan inte heller föreslås). Den jämkade uddatalsmetoden verkar här, förutom som en mandatfördelningsmetod, även som en småpartispärr. För att inte mista den effekten kan jämkningen inte göras alltför liten.

Regleringen i övrigt beträffande mandatfördelningen är hämtad från riksdagsvalsreglerna och återfinns i 14 kap. 15 d & första stycket vallagen.

Våra direktiv sträcker sig emellertid inte till en översyn av konse- kvenserna av en förändrad första divisor för kommunfullmäktigeval och landstingsval. Vi har därför begränsat våra undersökningar till riksdagsvalen.

5.15 Effekterna av ändrad första divisor och antal utjämningsmandat för ett proportionellt valresultat

I detta avsnitt går vi vidare med redovisningen av resultaten från testkörningama. Vi tar här hänsyn — förutom till en ändrad första divisor också till hur en förändring av utjämningsmandaten på- verkar ett proportionellt valresultat. Redovisningen sker på samma sätt som beträffande första divisorns betydelse (se avsnitt 5.13). Först lämnas en allmän översikt över hur det proportionella valsystemet påverkas. Sedan ger vi en närmare redogörelse för hur avvikelserna är fördelade mellan partierna. Här skall sägas att redovisningen i detta avsnitt begränsas på grund av resultatet av testkörningama som redovisats i avsnitt 5.13. Det visade sig där att en första divisor som järnkats till 1,1 eller en ojämkad sådan divisor ger en sådan avvikelse från ett proportionellt resultat att vi funnit det överflödigt att redovisa resultaten från testkömingar också med ändrat antal utj ämningsmandat. Vid detaljredovisningen har därför inte någon redovisning skett beträffande dessa divisorer.

Beträffande fördelningen av överrepresentationen mellan stora och små partier så blir fördelningen densamma vid 300 och 310 fasta man- dat. Som redovisas i avsnitt 5.13 tar med 310 fasta mandat de stora partierna nästan all överrepresentation vid en första divisor om 1,4. Sedan sker en glidning så att ju lägre jämkning första divisom utsätts för desto mer överrepresentation erhåller de små partierna. Vid ojämkad första divisor erhåller småpartierna all överrepresentation. Med hänvisning till redovisningen i det nämnda avsnittet sker inte någon motsvarande redovisning i detta avsnittet där antalet utjäm- ningsmandat förändrats.

5.15.1 Allmänt om testkömingar med ändrad första divisor och ändrat antal utjämningsmandat

Resultaten kan sammanfattas i en tabell. Detta har skett i tabell 5.15.1. Tabellen skall jämföras med tabell 5132 för att effekterna av utjämningsmandaten skall kunna studeras på ett meningsfullt sätt.

Tabell 5.15.1 Andelen genomsnittliga fall i procent där partier blir överrepresente- rade. Angivet med antalet valkretsar, mandat och olika divisorer

Valkretsar Mandat Divisor

300/349 1,4 1,3 1,25 1,1 1,0 29 (som i dag) 1,2 0,6 3,0 13,3 27,9 31 1,2 0,6 3,0 13,9 24,8 33 5,5 3,6 4,8 22,4 44,2 35 14,5 5,5 7,9 31,5 50,3

Vid en jämförelse med tabell 5.13.2 framgår att andelen genomsnitt— liga fall av avvikelser reducerats vid samtliga av de prövade första divisorema. Emellertid har inte samtliga avvikelser eliminerats. Vad gäller dagens valsystem med 29 valkretsar och divisom 1,4 så finns det fortfarande något fall där avvikelse sker. Om första divisorns jämkning sänks till 1,3 sjunker också antalet avvikelser. Vid 1,25 som första divisor ökar antalet avvikelser igen på samma sätt som vi sett i tabell 5.13.2. Första divisorns påverkan elimineras alltså inte heller här genom att antalet utjämningsmandat ökas till 49.

Om antalet valkretsar ökar till 31 förändras inte bilden särskilt mycket. Vid första divisom 1,4 märks dock i förhållande till om bara divisorn förändrats (tabell 5.13.2) en viss skillnad på så sätt att andelen avvikelser minskar. Det är som framgår av tabell 5.15.1 fråga om sarmna andel awikelser vid 31 som vid 29 valkretsar. Också vid en första divisor på 1,3 och 1,25 stannar avvikelserna vid en andel som motsvarar fallet med 29 valkretsar.

Om valkretsarna utökas till 33 ökar i och för sig andelen avvikelser. Andelen är dock måttlig med 5,5 för divisom 1,4 samt 3,6 och 4,8 för en första divisor om 1,3 respektive 1,25. Dessa andelar överstiger endast obetydligt vad som gäller för dagens valsystem (se tabell 5.13.2).

Förändras utformningen av valkretsarna så att surmnan av dessa blir 35 ökar andelen avvikelser något. Vid oförändrad första divisor blir andelen så hög som 14,5. Emellertid reduceras andelen om första divisom sänks till 1,3 eller 1,25, där nivån blir 5,5 respektive 7,9.

Vid en jämförelse med förhållandet då utjämningsmandaten lämnades oförändrade vid 310 (se tabell 5.13.2) är de resultat som

% *l': 1, i

_ . - '_'V'?'*5=*51—.—.4fJLH (

redovisas i tabell 5.15.1 positiva sett ur proportionell synvinkel. Resultatet innebär en radikal förändring av andelen avvikelser så att ett proportionellare resultat uppnås. Nivån på andelen avvikelser kan med en förändring av både första divisorn och andelen utjämnings- mandat sägas vara någorlunda acceptabel ur proportionell synvinkel (jfr nedan avsnitt 5153).

Ytterligare en iakttagelse kan göras vid en jämförelse mellan tabell 5.13.2 och den som redovisas ovan i detta avsnitt. Det är förändring- arna av att första divisorns jämkning sänks från 1,4 till 1,3 jämfört med en ökning med tio utjämningsmandat. I det förra fallet, dvs. en sänkning av jämkningen av divisorn, minskar andelen avvikelser vid 35 valkretsar från 40,0 till 21,3. Om antalet utjämningsmandat ökas till 49 minskar andelen avvikelser från 40,0 till 14,2. Effekten på ett proportionellt valresultat tycks störst vid en ändring av utjämnings- mandaten. Emellertid iakttog Personvals- och valkretsutredningen vid sina simuleringar med 54 valkretsar att effekterna var störst vid en sänkning av första divisom (SOU 1977:94 s. 211). Att den divisorns betydelse ökar ju mindre valkretsar (eller med andra ord ett högre antal sådana) som förekommer är känt. En sammanställning av våra och Personvals- och valkretsutredningens resultat visar dessutom att en ändring av mandatantalet har störst effekt då större (dvs. få) valkretsar förekommer. Ökas antalet valkretsar kommer betydelsen av första divisorn att öka för att vid ett visst antal valkretsar övergå till att vara den faktor som har störst effekt för ett proportionellt val- resultat.

5.15.2 Närmare om avvikelserna vid testkömingar med olika första divisorer och 300 fasta mandat

För att närmare kunna beskriva i vilka fall avvikelse från ett pro- portionellt valresultat skett kan det vara lämpligt att först ange antalet fall av avvikelse vid olika valsystem. Nedan i tabell 5152 har en sammanställning av antalet avvikelser gjorts. Valsystemen anges enligt uppställningen i tabell 5.12 med den skillnaden att det endast är system med 49 utjämningsmandat (dvs. 300 fasta mandat) som redovisas. Tabellen visar körningar med första divisom satt till 1,0 och 1,1. Som tidigare påpekas kommer ingen särskild redovisning av dessa att ske eftersom överrepresentationen för de mindre partierna här är så påtaglig att den nivån på första divisom vid vårt arbete inte framstått som ett realistiskt alternativ.

Tabellen visar att antalet fall där avvikelser förekommer är relativt få. Emellertid förekommer alltjämt vissa avvikelser, framför allt vid 35 valkretsar. Att generellt uttala sig om varför snedfördelning upp— kommer kan utifrån materialet inte alltid göras. Partiernas röstandelar

och den valkretsvisa fördelningen av dessa andelar spelar emellertid en avgörande roll. Det går inte heller att säga var överrepresentationen uppkommit eftersom summan av alla valkretsar i landet jämförs med riket som en valkrets vid mandatfördelningen.

Tabell 5.15.2 Antal avvikelser från ett proportioneut valresultat vid testkömingar

Valsystem Antal avvikelser

Nummer valkrets-divisor-fasta mandat av 165 valresultat 6. 29-l,0-300 46

7. 29-1,l-300 22 8 29-1,25-300 5

9. 29-l,3-300 1 10 29-1,4-300 2

16. 31-l,0-300 41 17. 31-1,1-300 23 18. 31-1,25-300 5 19. 31-1,3-300 1 20. 31-l,4-300 2

26. 33-l,0-300 73 27. 33-1,1-300 37 28. 33-1,25-300 8 29. 33-l,3-300 6 30. 33-l,4-300 9

36. 35-1,0-3OO 83 37 35-1,1-300 52 38. 35-1,25-300 13 39. 3543-300 9 3, 40. 35-1,4-300 24 E

_________.___—_——_——_—-———

az-

(i) Avvikelser vid valsystem med 29 valkretsar, 300 fasta mandat och olika divisorer

gr: ssk—em __:eh

De fall som redovisas under denna delrubrik framgår av tabell 5.15.2 ovan nummer 8—10. Gemensamt för dessa är att det är fråga om 29 valkretsar och 300 fasta mandat. De första divisorer som undersökts är 1,4; 1,3 och 1,25. Vid valsystem av den typen förekommer av- vikelser i 8 av de totalt 495 nu analyserade fallen. I sju av dessa fall är det ett mandat som hamnar fel. I det åttonde fallet är det två mandat. I sex av fallen är det ett litet parti som får ett mandat för mycket. De två resterande ger överrepresentation för det största partiet. Röstandelarna i de åtta fallen framgår av bilaga 6 uppställning

_ kwT'Ardi—f

(i) där den upphöjda siffran visar var över- respektive underrepresen- tationen uppstår och hur stor den är.

Det kan konstateras att fallen är relativt extrema vad gäller röstför- delningen. De sista två fallen där röstandelar över tio procent uppstår för de mindre partierna är dock inte fullt så snedfördelade. Emellertid torde den sneda fördelningen av mandat vara mer påtaglig ju fler partier som ligger under tio procent av rösterna. En annan sak som kan konstateras är att det i samtliga fall är sju partier som deltar vid mandatfördelningen. Inte i något fall uppstår avvikelse för det fall att endast sex eller fem partier deltar.

Det förhållandet att så många fall av överrepresentation hamnar på ett parti med 6,7 procent av röstandelama kan möjligen förklaras av uddatalsmetodens avrundningseffekter och den valkretsvisa fördel- ningen av röstandelama.

De partier som är underrepresenterade framgår av den angivna upp- ställningen. Det kan sägas att det i fall där överrepresentationen omfattar fler än ett mandat så finns inget mönster på underrepresenta- tionen. I ett fall där ett parti tagit flera mandat utöver vad de enligt ett riksproportionellt resultat skulle vara berättigade till kan under- representationen finnas hos både stora, mellanstora och små partier. Något särskilt mönster går alltså inte att finna. Detta gäller också för den fortsatta redovisningen.

(ii) Avvikelser vid valsystem med 31 valkretsar, 300 fasta mandat och olika divisorer

De valsystem som här skall beröras framgår av tabell 5.15.2 nummer 18—20. Gemensamt för dessa valsystem är att det är 31 valkretsar och 300 fasta mandat. Lättast beskrivs avvikelserna genom en hänvisning till föregående avsnitt. Avvikelserna uppstår nämligen på exakt samma ställen som beskrivits ovan under (i). Effekterna av att Stockholms län och Stockholms kommuns riksdagsvalkretsar delas i vardera två nya valkretsar påverkar således inte möjligheterna att uppnå ett pro- portionellt valresultat i förhållande till dagens 29 valkretsar.

(iii) Avvikelser vid valsystem med 33 valkretsar, 300 fasta mandat och olika divisorer

De valsystem som här skall beröras framgår av tabell 5.15.2 nummer 27—30. Gemensamt för dessa är att valkretsarnas antal nu ökar till 33. De fasta mandaten är alltjämt 300. Antalet avvikelser ökar vid testkömingar med dessa valsystem till totalt 23 av 495. Röstandelarna framgår av uppställningen i bilaga 6 uppställning (iii).

Något mönster i avvikelserna är svårt att urskilja. Det går dock att konstatera att det i detta fall uppkommer fem avvikelser när åtta partier deltar. Med tanke på att det endast i 6 av de 165 valresultat som varje valsystem testats mot deltar åtta partier vid mandatför- delning måste antalet fall av awikelser vid åtta partier tolkas som ett tecken på valsystemets känslighet för antalet partier. I de övriga fallen uppstår avvikelse när sju partier deltar.

(iv) Avvikelser vid valsystem med 35 valkretsar, 300 fasta mandat och olika divisorer

De valsystem som här skall beröras framgår av tabell 5.15.2 nummer 38—40. Vi är då framme vid 35 valkretsar som körts mot 300 fasta mandat och olika divisorer. Antalet awikelser i dessa testkömingar är alltså totalt 46 av de 495 redovisade. Röstandelarna där avvikelser uppstår framgår av uppställningen (iv) i bilaga 6.

Det går av uppställningen att konstatera att det är ytterlighetsfallen som också här ger ett avvikande resultat. I endast ett fall överstiger således röstandelama för de mindre partierna 12 procent och hamnar på 14,1 procent. Resultatet bekräftar således det som Personvals— och valkretsutredningen kunde konstatera på grundval av utredningens be- räkningar (SOU 1977: 94 s. 215). Ju fler partier som finns i spannet mellan 4 och 15 procent av rösterna desto mer problematisk blir mandatfördelningen ur proportionell synvinkel. Överrepresentationen i antal mandat sett är för de nu behandlade valsystemen i två fall betydande. Det ena fallet omfördelar tolv mandat och det andra åtta mandat. I övrigt ligger testkörningama med dessa valsystem liksom de tidigare redovisade på omfördelningar som mest på några mandat.

Också i detta fall är det flest fall av avvikelser när sju partier deltar i mandatfördelningen. Det förekommer sex fall där åtta partier deltar. Endast i ett fall förekommer avvikelse när sex partier deltar i mandat- fördelningen.

5.16 Sammanfattande synpunkter på resultatet av testkörningama & l

Utgångspunkten för diskussionen från avsnitt 5.10 och framåt är över- enskommelsen i författningsfrågan från mitten 1960-talet att pro— portionalitet är något eftersträvansvärt som nuvarande valsystem bygger på. Emellertid har frågan om hur proportionellt ett valsystem måste vara inte berörts. Som Personvals- och valkretsutredningen (SOU 1977:94 s. 221) uttalade är det slutligen en politisk fråga vilken säkerhet som skall krävas i proportionellt hänseende. Det kan dock

konstateras att ett system med "goda marginaler” inte föreligger i dag. Vi har därför stannat för att inte ställa högre krav än de som dagens valsystem uppfyller vid en ändrad utformning av valkretsarna. Om högre krav skulle ställas måste en total utvärdering av mandatför- delningsmetoden ske. En sådan utvärdering ligger utanför vårt uppdrag.

De genomförda testkörningama ger underlag för vissa slutsatser som här sammanfattningsvis skall tas upp. En första sådan är att redan dagens valsystem är känsligt ur proportionell synvinkel. Det uppstår avvikelser i en inte ringa omfattning vid testkörningama. Emellertid måste man hålla i minnet att de framtagna valresultaten vilka ligger till grund för testkörningama måste betraktas som i viss mån extrema. Fördelningen av röstandelama har gjorts utifrån synsättet att valsyste- mets svagheter skall påvisas. Mot den bakgrunden framstår resultaten inte som fullt så alarmerande som en första betraktelse kan ge intryck av. Som framgått av det sagda innebär redan dagens system att den marginal försvunnit som vid valsystemets införande i och med den partiella författningsreformen år 1968—1969 fanns för att systemet skulle ge ett proportionellt resultat. Orsaken till detta står främst att finna i det ökade antal partier som deltar i mandatfördelningen och de därigenom minskade röstandelama för varje parti.

En ändrad utformning av valkretsarna utan att samtidigt ändra andra delar av valsystemet skulle leda till att systemets förmåga att få fram ett proportionellt resultat skulle försämras. För att upprätthålla samma proportionalitet vid 31 som vid 29 valkretsar skulle det räcka att ändra antingen första divisorn till 1,3 eller utöka antalet utjämningsmandat till 49. Enligt det resonemang som vi för i avsnitt 5.142 år en föränd— ring av första divisom att föredra eftersom det är en fördel att så många mandat som möjligt blir tydliga för väljaren. För att det på ett meningsfullt sätt skall kunna bli tal om ett verkligt personval krävs att väljaren vet hur många mandat som finns i valkretsen. Detta får väljaren reda på genom fördelningen av de fasta mandaten på valkretsarna. Att öka antalet utjämningsmandat är på grund av att antalet fasta mandat då minskar ett mindre lämpligt sätt att komma till rätta med problemet med proportionella resultat. Det blir helt enkelt svårare för väljaren att förutse om hans röst kommer att ha någon effekt för personvalet.

Ökas antalet valkretsar ytterligare riskerar man att få en ökad andel resultat där överrepresentation uppstår. Om valkretsantalet t.ex. ökas till 33 genom att Stockholms läns och Stockholms kommuns valkretsar utformas som vardera tre nya valkretsar enligt de alternativ som diskuteras i avsnitt 5.6.2 och 5.7.3 så går det inte att motverka den snedfördelning av mandat som uppstår, vare sig med ändrad divisor eller med en ökning av utjämningsmandaten med tio. Inte heller en kombination av dessa åtgärder skulle vara till fyllest. Denna tendens

blir än starkare om valkretsarna utformas så att de fyra största valkret- sarna utformas så att t.ex. 35 valkretsar skulle uppkomma.

En faktor som spelar en betydande roll vid bedömningen av vilken nivå som kan godtas i proportionellt hänseende är urvalet av de testade valresultaten. De undersökningar som vi redovisar kan kanske inte sägas vara helt representativa i och med att valresultatet styrts så att de mest krävande röstfördelningarna framkommit. Å andra sidan visar detta också på systemets svaga punkter.

En annan aspekt som kan nämnas är förhållandet mellan pro- portionell representation över landet och lokal representation. Det kan uppstå situationer där den riksproportionella representationen leder till att ett parti blir utan representation i en viss valkrets. Är valkretsen en med stor massmedial bevakning, som t. ex. storstäderna, kan det få betydelse för partiet. Vid en delning av t.ex. Stockholms kommuns valkrets kan ett parti innan delningen ha ett fast mandat i kommunen. I och med delningen får partiet, med samma valresultat, inte sådan röststyrka att det tilldelas något mandat i de nybildade valkretsarna. På grund av riksproportionaliteten erhålls mandatet visserligen i någon annan valkrets.

Vissa allmänna slutsatser kan dras utifrån det redovisade materialet vilka vi skall redovisa här. En ändrad utformning av valkretsarna så att 31 valkretsar uppkommer innebär att en sänkning av första divisom till 1,3 måste ske för att upprätthålla minst så god proportionalitet som i dag. Ytterligare ökning av valkretsar till 33 för med sig både en ändrad jämkning av första divisorn till 1,3 eller 1,25 och en ökning av utjämningsmandaten med tio för att bibehålla proportionaliteten i systemet. Vid ytterligare minskningar av valkretsarnas storlek så att antalet ökar till t.ex. 35 räcker inte de förändringar som testkör- ningarna utgått från. En sänkning av första divisorn till 1,3 jämte en ökning av utjämningsmandaten med 20 skulle dock leda till minst en så god proportionell fördelning som valsystemet har idag och förrnod- ligen viss marginal för att bibehålla proportionaliteten.

När det gäller jämkningen av första divisorn kan det konstateras att en ojämkad sådan i samtliga fall leder till att de små partierna gynnas. En oförändrad jämkning på 1,4 medför att de stora partierna i de allra flesta fall blir överrepresenterade. Ur proportionell synvinkel ger resultatet vid handen att en jämkning till 1,3 är den som ger bäst fördelning. Jämkning till 1,25 kommer därefter. Valet skulle alltså stå mellan dessa järnkningar om man vill uppnå en så proportionell fördelning av mandaten i riket som möjligt.

De effekter som uppstår för partiernas andelar av fasta mandat vid en förändring av första divisorn redovisas i avsnitt 5.14. Innebörden av det där sagda är att en så låg jämkning som möjligt ger den jämnaste fördelningen av andelen fasta mandat mellan partierna. En sänkning av första divisorns jämkning skulle alltså vara gynnsamt också ur den synvinkeln.

i 1;

Det anförda får givetvis betydelse för våra ställningstaganden i anslutning till valkretsindelningen vid riksdagsvalen.

5.17. Överväganden

5.17.1. Med dagens valsystem kan endast mindre förändringar ske beträffande riksdagsvalkretsama

De allmänna utgångspunkterna för en ändrad indelning av riksdags- valkretsarna som vi arbetar utifrån är att mandaten, även efter en ändrad utformning av riksdagsvalkretsama, skall fördelas på partierna proportionellt i förhållande till antalet röster partierna erhåller. Mot bakgrund av de företagna testkörningama innebär den nämnda utgångspunkten vissa omedelbara konsekvenser för fördelningen av mandat. Den mest markanta är att en ändrad indelning av riksdags- valkretsama inte samtidigt kan vidtas för samtliga fyra valkretsar som vi behandlar. Mandatfördelningen kan då bli så skev att den skulle strida mot de grundpelare som dagens valsystem vilar på.

En möjlig lösning är att finna en bättre metod för mandatfördelning mellan partier. Vi finner att det i dag finns anledning av ifrågasätta om den proportionella metod som används är den mest ändamålsen- liga. Våra resultat från testkörningama visar att dagens metod är känslig ur proportionell synvinkel. Det finns därför och även på grund av andra skäl, som exempelvis lokal förankring och personval, all anledning att pröva andra proportionella modeller för fördelning av mandat. Även om det nu skulle vara aktuellt att göra en sådan utvärdering har vi funnit att det ligger utanför vårt uppdrag att gå in på sådana överväganden. Vi har sålunda begränsat våra ställnings- taganden till enskildheter inom den nu använda jämkade uddatalsmeto- den.

De testkömingar som vi vidtagit ger vid handen att endast någon av de behandlade valkretsarna kan delas utan att också överväganden beträffande metoden att fördela mandat behöver göras. Bedömningen av vilken valkrets detta lämpligen bör vara får ske för varje enskild krets för sig.

5172. Stockholms kommuns valkrets

Stockholms kommuns valkrets är en väl sammanhållen geografisk enhet som under lång tid fungerat väl. Detta skulle enligt de lokala synpunkter som vi inhämtat från partiorganisationema i kretsen vara ett av de tyngsta skälen mot att dela valkretsen. Vi har funnit att det finns all anledning att lägga stor vikt vid det argumentet. För att

erhålla större lokal samhörighet kan valkretsarna göras ännu mindre och exempelvis utformas som de kommunala valkretsarna. Dessa är sex stycken för kommunen. Emellertid skulle detta inte vara möjligt med hänsyn till riksproportionaliteten. Vi har därför inte heller utformat något alternativ med så små valkretsar.

Ett annat argument som måste beaktas för just denna valkrets är att den massmediala bevakningen av rikspolitiken är koncentrerad till Stockholm. Det leder till att det är särskilt viktigt för partierna att ha representation i riksdagen från just denna valkrets. För små partier kan det emellertid vid en delning av valkretsen vara vanskligt att erhålla någon riksdagsplats i valkretsen om den delas i två eller flera valkretsar. Mandaten i varje valkrets skulle då vara så få att ett parti med mindre röstandelama skulle få svårt att ta någon plats i valkret- sen.

Mot dessa argument står det som ovan anförts om att mindre valkretsar verkar för ökad kontakt mellan väljare och valda (se avsnitt 5.2.1). Dessutom är valkretsen så stor att det framstår som särskilt lämpligt att valkretsen får en annan utformning med färre mandat.

Vid en samlad bedömning har vi funnit att en delning av valkretsen är möjlig. Emellertid finns det med hänsyn till den massmediala bevakning som sker av valkretsen samt de negativa reaktioner som framkommit från partiorganisationema skäl som talar för att en delning av kretsen inte föreslås.

5173. Stockholms läns valkrets

Stockholms läns valkrets är liksom Stockholms kommun en väl inarbetad geografisk enhet. Emellertid är länet väsentligt mycket större till ytan. Även vad gäller antalet mandat är länet större. Någon avgörande invändning mot en ändrad utformning av länsvalkretsarna har vi inte funnit. En del regionala partiorganisationer har varit positiva till en ändrad utformning. Enligt vår mening finns det därför skäl att överväga en alternativ indelning. En indelning där valkretsen delas i fler än två valkretsar medför dock att mandatfördelnings- metoden bör justeras. De alternativ som vi presenterar ovan (avsnitt 5.7) är dock möjliga som utgångspunkt för en ändrad utformning av valkretsen under den förutsättningen.

5.17.4 Östergötlands läns valkrets

Som redovisas i avsnitt 5.8 finns problem som måste överbryggas vid en förändring av valkretsens utformning. Detta har också påtalats av det regionala partiorganisationer som vi inhämtat synpunkter från. Det

szwréa ; ::.i- Ämne-f—

mr?

"

främsta problemet är befolkningskoncentrationen kring Norrköpings och Linköpings tätorter. Dessa båda orter måste ligga i skilda valkretsar. Någon naturlig geografisk indelning finns på grund härav inte för länet. Till detta kommer att valkretsen inte är större än att den utan större olägenheter kan behållas oförändrad. Vi har därför fumiit att det i detta sammanhang inte är lämpligt att föra fram ett förslag om delning av Östergötlands läns valkrets.

5175. Göteborgs kommuns valkrets

För valkretsen föreligger, liksom för Stockholms kommun, den omständigheten att kommunen är den naturliga enheten kring vilken mycket av de sociala och politiska livet är uppbyggt. Skulle någon indelning ske är det möjligen en indelning som bildar ändå mindre riksdagsvalkretsar än de alternativ vi diskuterar, t.ex. de kommunala valkretsarna eller stadsdelsnämndsområdena. Emellertid skulle en sådan indelning inte vara möjlig med hänsyn till en riksproportionell fördelning av mandaten. De partiorganisationer som lämnat synpunkter är också avvisande till en delning av valkretsen. Vi har därför funnit att det i detta sammanhang inte är lämpligt att föra fram ett förslag om delning av Göteborgs kommuns valkrets.

5176. Vi lägger inte fram något förslag om ändrad utformning av riksdagsvalkretsama

Enligt direktiven är vårt uppdrag i denna del att undersöka förut- sättningarna för en eventuell ändrad utformning av riksdagsvalkretsar— na. En sådan redovisning har skett beträffande fyra av de riksdags- valkretsar vi har i dag. Av det ovan anförda framgår att utrymmet för att ändra riksdagsvalkretsama inom ramen för det nuvarande valsyste— met är begränsat. En första förutsättning är att den nya utformningen har en stark lokal förankring. Valkretsarna kan således inte utformas utan att lokala intressen gjort sig gällande. Om den lokala föran- kringen finns kan riksdagsvalkretsama ändras enligt de alternativ som vi diskuterar. En ny indelning kan dock ske endast beträffande vissa valkretsar om proportionaliteten i systemet skall bestå.

Om endast Stockholms kommuns eller Stockholms läns valkrets delas i två nya valkretsar behöver valsystemet i övrigt inte ändras. Skall båda dessa valkretsar delas i vardera två nya valkretsar krävs antingen att första divisom sänks till 1,3 eller att antalet utjänmings- mandat utökas. Om en sådan delning skulle bli aktuell förordar vi att första divisom sänks med hänsyn till att de fasta mandaten bättre tillgodoser valsystemets personvalsinslag.

Även för det fall endast någon av de två andra valkretsarna delas, dvs. Östergötlands län eller Göteborgs kommun, kan proportionalite- ten upprätthållas om första divisom förändras. Om ingen justering av denna sker kan dessa valkretsar inte delas utan att påverka pro- portionaliteten.

Utifrån de överväganden som redovisas kunde ett förslag lagts fram också i denna del. Emellertid är det, som vi framhåller på flera ställen, angeläget att lokala synpunkter får göra sig gällande innan slutligt ställningstagande tas i fråga om ändrad utformning av en riksdagsvalkrets. De kontakter som vi haft med partiorganisationer i de berörda valkretsarna har gett vid handen att ett förslag bör anstå. Först sedan remissinstanserna i de berörda valkretsarna fått tillfälle att yttra sig kan slutligt ställningstagande ske. Vi lägger således inte fram något förslag utan redovisar endast under vilka förutsättningar en förändring av de fyra riksdagsvalkretsama kan komma till stånd.

—' » :angr— ;mf?-ti:32fjmmé£_.

6. Genomförande och kostnader

6.1. Genomförande

Om vårt förslag till lagstiftning beträffande offentliga valförberedelser genomförs kan det inte träda i kraft förrän efter nästa val. Det innebär att det finns gott om tid att förbereda införandet. Enligt vår mening kräver förslaget ingen ny eller förändrad organisation. Det går att bygga på dagens system med registrering av parti och beställning av valsedlar.

Modellen med utökat straffrättsligt ansvar med effekter på val- resultaten torde inte medföra några särskilda problem vid genomföran- det. Det kan knappast komma att påverka polis och åklagare eller rättsväsendet i övrigt i någon större utsträckning. Inte heller Valpröv— ningsnämndens arbete kommer att påverkas i någon större omfattning.

6.2. Offentligt åtagande och kostnader

Direktiven (dir. 1994z23) angående offentligt åtagande innebär att en prövning huruvida en verksamhet skall ha ett statligt huvudmannaskap kan underlåtas om det rör genuint kollektiva nyttigheter. De allmänna valen kan sägas tillhöra själva grunden av sådana nyttigheter varför vi inte gör någon prövning i frågan.

Offentliga valförberedelser kan medföra vissa ökade kostnader i inledningsskedet. Dessa torde man dock ta igen vid sammanräknings- förfarandet varvid man även uppnår vissa besparingar. Totalt sett skall förändringarna inte medföra några ökade kostnader för det allmänna. Detsamma gäller för modellen med det utökade straffrättsliga ansvaret

Ändrad utformning av valkretsar torde, om någon sådan genomförs, endast medföra små initiala kostnader.

7. Författningskommentar 7.1 Förslag till åtgärder mot missbruket av den fria

nomineringsrätten: offentliga valförberedelser

7.1.1 Förslaget till ändring i 3 kap. 7 & regeringsformen

I regeringsformen införs en föreskrift om obligatorisk amnälan för partier för att få delta i mandatfördelningen. En sådan föreskrift får till följd att partidefinitionen blir överflödig. Rent allmänt kan sägas att avsikten inte är att begreppet parti skall syfta endast på fasta organisa- tioner som t.ex. antagit stadgar och utsett styrelse. Även löst organise- rade väljargrupper skall kunna anmäla sitt deltagande till ett val. Begreppet parti får närmast anpassas till den situation det används. Liksom i dag får överlämnas till rättstillämpningen att närmare bestämma begreppets innebörd. Ledning bör kunna hämtas ur tidigare praxis (se avsnitt 3.9.1). För mandatfördelning gäller emellertid att endast anmält parti får delta.

För den närmare regleringen av anmälan hänvisas till lag, vilket i det här fallet avser vallagen.

7.1.2 Förslaget till ändring i vallagen

Det pågår en språklig och redaktionell översyn av vallagen. Vi har valt att anpassa vårt förslag till vallagens nuvarande utformning.

5 kap.

Kapitlet har omarbetats med hänsyn till införandet av obligatorisk förhandsanmälan av partier och kandidater. Systematiskt skiljer vi mellan anmälan av partier och anmälan av kandidater. Anmälningama kan också ske i tiden skilt från varandra. De gemensamma reglerna om anmälans utformning, tiden för anmälan, prövning av ärendet, m.m. har emellertid utformats som om det rörde sig om en anmälan allt som allt. Som framgår är det dock möjligt att först anmäla parti. Sedan denna amnälan godtagits kan partiet arunäla kandidater. Den senare anmälan måste dock ha kommit in senast vid en viss tid som är gemensam för båda typer av anmälningar.

Genom att föra samman vissa gemensamma bestärmnelser i kapitlets sista paragrafer undviker man upprepningar i texten utan att textens begriplighet försämras.

1 € Bestämmelserna motsvarar i stort nuvarande 1 &. Hänvisningen i andra stycket till ogiltighetsregeln i 14 kap. har tagits in för att understryka reglernas obligatoriska karaktär. Hänvisningen i tredje stycket har tagits bort eftersom den blir överflödig. Hänvisningen till 6 kap. 3 & avser de bestämmelser som föreskriver att valsedel måste toppas av två anmälda kandidater. Dessa regler upphör att gälla i och med införande av förslaget varför hänvisningen bortfaller.

2 5 Första stycket upprepas vad som framgår av förslaget till ändrad lydelse av regeringsformen och 14 kap. vallagen.

Andra stycket motsvarar dagens 3 5 första stycket. De behandlar förutsättningarna för anmälan.

Första punkten är ny. Den definierar partibeteckningen. För att hålla en god ordning vid valen är det av vikt med en regel som upprätthåller att partierna skall ange partibeteckningen på ett klart sätt.

Andra punkten motsvarar nuvarande 3 5 första stycket 1 och ansluter till den första enligt förslaget. Samma tillämpning av punkten som tidigare gällt skall gälla också beträffande denna punkt. Att partibeteckningen skall innehålla ord innefattar att orden skall avfattas på svenska.

Tredje punkten motsvarar nuvarande 3 & första stycket 3. Någon förändring av tillämpningen är inte avsedd. Eftersom det går att anmäla partier som inte utgör juridisk person kan det i dag gällande kravet på medlemmar inte tolkas alldeles efter ordalydelsen. Någon annan kontroll än den som i dag företas av de som biträder anmälan är inte avsedd. Kravet på medlemskap i partiet för den personen som biträder anmälan kan därmed slopas (se SOU 1994:30). Undantaget från denna punkt för riksdagspartier, som i dag finns i 3 5 andra stycket, har utgått och ersatts av 4 & förslaget.

Fjärde punkten motsvarar dagens 3 5 första stycket 4. Femte punkten, om efterföljande skydd, har omarbetats något i för- hållande till dagens regler om efterföljande skydd i 3 5 första stycket 5. Omarbetningen innebär dock inte någon ändrad tillämpning av reglerna i sak. Att anmälan förfallit syftar på reglerna i förslagets 6 5. En anmälan kan där förfalla om partiet återkallar sin anmälan eller om partiet inte erhållit något mandat vid ett val. Båda dessa omständigheter kan förekomma vid namnbyte, eftersom det inte är nödvändigt att återkalla en anmälan vid namnbyte. Nu ifrågavarande paragraf blir då att tillämpa. De olika sätten som en anmälan kan förfalla på leder till att det inte finns någon fast tid. Om ett parti

återkallar sin gamla anmälan och den beteckning som där finns leder det i allmänhet till ett i tid räknat kortare efterföljande skydd än om partiet låter den gamla anmälan falla på grund av att det inte får något mandat under den beteckningen.

Tredje stycket motsvarar nuvarande 3 & andra stycket och 2 5 första stycket sista meningen. De anger att vissa handlingar skall bifogas anmälan.

Sista stycket är en hänvisning till de gemensamma bestämmelserna om anmälningens formella sida och tider för anmälningarna.

3 & Paragrafen motsvarar nuvarande 4 & och behandlar vilka val anmälan gäller för. Inga ändringar förutom de som föranleds av att man enligt förslaget gjort anmälan av kandidater obligatorisk är avsedda.

4 5 Första meningen i paragrafen är ny. Den innebär att partier som redan finns representerade i en församling inte skall behöva anmäla sig inför nästa val. Detta medför i sin tur en något mindre administration. Däremot kvarstår kravet på att partierna skall anmäla kandidater. Det är endast för val till den församling som partiet är representerat som omfattas av stadgandet. Om ett parti således är representerat i kommun A och avser att vid nästa val ställa upp i både kommun A och B så måste anmälan om deltagande ske för kommun B. Anmälan skall då omfatta samtliga punkter i 2 5. För partier som representeras i riksdagen behövs däremot inte någon anmälan vare sig till riksdags- valen eller till de kommunala valen. Detta framgår av reglerna i 3 5. Andra meningen motsvarar nuvarande 3 & andra stycket. Tillämp- ningsområdet för den regeln har dock inskränkts på grund av första meningen. Enligt förslaget får regeln självständig betydelse endast när ett parti byter partibeteckning till ett val. För riksdagspartierna skall då en ny förteckning över röstberättigade eller intyg från notarius publicus inte behövas. Från andra mera lokala partier upprätthålls dock detta krav.

5 &

Paragrafen innehåller endast en hänvisning till 11 5 om att ombud är nödvändigt för anmälda partier. Detta för att det alltid skall finnas någon som valmyndigheten kan kommunicera med i frågor som berörs i kapitlet.

6 &

Paragrafen motsvarar närmast 6 5 i vallagen som behandlar när en partibeteckning skall avföras ur registret. För att sortera bort inaktuella partier stadgas i den föreslagna paragrafen att amnälan förfaller om ett parti återkallar sin anmälan om deltagande, inte får

något mandat i valet eller inte anmäler kandidater. Något register över anmälda partier behöver inte föras i den mening som man i dag använder ordet. Däremot måste en sammanställning göras inför varje val som visar vilka partier som finns representerade i olika valda församlingar. Dessa partier skall enligt 4 & förslaget anses anmälda vid nästa val.

I första punkten anges den självklara principen att ett parti har möjlighet att dra sig ur ett val. Punkten torde dock främst komma till användning vid namnbyte på partier.

I andra punkten finns en bestämmelse om att anmälan förfaller om partiet inte erhåller något mandat i valet. Om ett parti är anmält till val i tre kommuner men vid valet endast erhåller mandat i en av dessa, måste partiet anmäla sitt deltagande på nytt i de två övriga kommunerna vid nästa val. I den kommun där det erhållit mandat anses det anmält enligt reglerna i 4 5.

Genom tredje punkten förhindras att tomma stolar i en vald församling uppkommer. Om partiet inte anmäler kandidater förfaller partiets amnälan om deltagande. Partiet deltar då inte i mandatför- delningen vid det valet.

Ett parti kan återkalla sin ansökan endast under tiden efter ett val fram till tiden för sista dag för anmälan inför nästa val. Efter denna tid är det inte möjligt att återkalla anmälan. Det skulle leda till stor oreda om det gick att återkalla anmälan under den tid som anmälan behandlas och i ännu högre grad sedan listor enligt 14 & kungjorts. En föreskrift om den begränsningen i rätten att återkalla har därför tagits in i paragrafen (jfr angående amnälan av kandidater i 10 5).

7 5

I paragrafen, som är ny, anges att det endast är anmälda partier som kan nominera kandidater. Detta medför att den fria nomineringsrätten för den enskilde väljaren kraftigt beskärs. Regeln medför att en skyl- dighet att anmäla kandidater har ålagts partierna. Den påföljd som kan drabba ett parti som inte anmäler kandidater till ett val är att det inte deltar i mandatfördelningen vid det valet. Som ovan antytts är det fullt möjligt att anmäla parti och kandidater vid två skilda tillfällen. Emel- lertid torde det inte vara vanligt förekommande att ett parti anmäler sitt deltagande utan att också senare anmäla kandidater.

8 & Paragrafen anger vilka uppgifter som måste framgå av anmälan för att kandidaterna skall anses anmälda. Saknas någon uppgift innebär det inte att anmälan omedelbart förfaller. Valmyndigheten har här ett ansvar enligt 13 & förslaget för att komplettering sker.

Första punkten anger minsta antalet kandidater som måste anmälas, och motsvarar nuvarande 8 5 första stycket. Att antalet kandidater minst måste vara fyra hänger samman med reglerna om utseende av

ersättare för riksdagsledamöter. Samtliga val som regleras har för enkelhetens skull fått samma minimiantal kandidater enligt förslaget.

Det har inte föreskrivits något maximiantal. Begränsningen uppåt är därför satt till vad en valsedel klarar av. För närvarande rör det sig om högst 75 kandidater som får plats vid det vanliga valet. Skulle personröstning genomföras är antalet färre per valsedel. Ett parti kan givetvis gå fram med fler än en valsedel i ett val eller en valkrets. Därigenom ökas antalet kandidater som kan amnälas.

Andra punkten handlar om identifieringsuppgifter för kandidater. Regeln är hämtad från 6 kap. 2 & tredje stycket. För att valmyndig— heten skall kunna göra en preliminär prövning av kandidaterna krävs att bl.a. personnummer anges. Närmare anvisningar om vilka uppgifter som är nödvändiga får, liksom i dag, meddelas av valmyn- digheten.

Tredje punkten motsvarar 8 & tredje stycket sista meningen i vallagen. Samtycke måste föreligga från alla anmälda kandidater. Härigenom undviks att ovilliga kandidater tas upp på kandidatlistor. Hanteringen av dessa samtycken kommer att öka behovet av admini— strativa resurser i förhållande till dagens situation när endast ett begränsat antal kandidater anmäls. Det kan dock förutsättas att anvis- ningar kommer att distribueras till partierna från central valmyndighet hur anmälan i detta hänseende lämpligen bör utformas.

Fjärde punkten anger vilken ordning partiet önskar få kandidaten upptagen. Bestämmelsen har tagits in även här för att tryckning av valsedel skall kunna ske utifrån anmälan av kandidater. Regeln i 6 kap. 3 & första stycket vallagen om ordning och nummer står kvar som en anvisning för tryckningen.

Sista stycket är en hänvisning på samma sätt som 2 & sista stycket av förslaget, till de gemensamma bestämmelserna om anmälningens formella sida och tider för anmälningarna.

9 & Paragrafen, som saknar motsvarighet i dagens vallag, anger att namn skall anses obefintliga i vissa fall. Samtliga fall rör brister i vissa hänseenden. En del av dessa kan avhjälpas efter komplettering enligt 13 &. Det är först om sådan komplettering inte leder till resultat som reglerna i förevarande paragraf blir tillämpliga.

Första punkten innebär att om inte ett samtycke enligt 7 & punkten 2 kan visas skall namnet på den aktuella kandidaten strykas. Ingen kandidat blir således nominerad utan att ha samtyckt till nomineringen.

Andra punkten anger följden av att förutsättningen om att kandida- ten inte kan identifieras i 8 & första stycket 2 inte uppfyllts. Regeln är närmast att betrakta som en ordningsregel som skall tillgripas i sista hand. Tanken är att otydligheter av den här karaktären skall lösas genom kontakter mellan valmyndigheten och partiet.

I förslaget ges ingen regel om prövning av valbarhet m.m. Liksom tidigare prövas valbarheten först vid röstsammanräkningen. Detta kommer inte att ändras genom förslaget. En preliminär prövningen kan dock företas vid förberedelsen av valet. Det är dock inte me- ningen att valbarheten skall hänföras till annan tidpunkt än valdagen.

I andra stycket erinras om att det måste vara minst fyra anmälda kandidater.

10 & Reglerna i paragrafen ansluter till dem i 6 & andra stycket. Det skulle leda till stor oreda om det gick att återkalla anmälan under den tid som anmälan behandlas ochi ännu högre grad sedan listor enligt 14 & kungjorts. En föreskrift om den begränsningen i rätten att återkalla har därför intagits i förevarande paragraf.

11 & Paragrafen föreskriver formella regler för anmälan om deltagande och anmälan av kandidater. Första stycket motsvarar närmast delar av nuvarande 1 5 första stycket och 8 & tredje stycket.

Andra stycket motsvarar delar av nuvarande 2 5 första stycket. Tredje stycket anger vilken person som kan göra anmälan för partiet. Här kan vara fråga om ställföreträdare för förening eller på stormöte utsedd person för sammanslutning som inte är juridisk person.

I fjärde stycket finns speciella regler för ombud för partiet. Ombudet skall uppges både vad gäller anmälan om deltagande och amnälan av kandidater. I de flesta fall kommer det att bli samma person. Det kan förekomma flera ombud för ett parti beroende på hur anmälningarna hanteras av partiet. Vid regional nominering kan förekomma ett ombud för varje regional del av partiet.

Ombudet har rätt att svara i alla frågor som behandlas i kapitlet. Särskild föreskrift om detta får anses överflödig. Valmyndigheten skall kunna kommunicera endast med ombudet. Eftersom anmälan av kandidater kommer att innebära en beställning av valsedlar är det ,? ombudet som gör också denna.

l i;

12 å . Paragrafen anger när anmälningar om deltagande och anmälan om kandidater senast skall ha kommit in. Som tidigare påpekats kan de två "5 anmälningarna göras var för sig. Sista dag är dock alltid den tid som anges i paragrafen, dvs. sista juni. Som påpekats i den allmänna . motiveringen hindrar inte reglerna att valmyndigheten föreskriver viss j tid för anmälan av kandidater för att kunna garantera viss sista dag för & leverans av valsedlar. Stadgande härom finns i 6 kap. 8 & vallagen. ;

13 & Paragrafen motsvarar nuvarande 9 5 första stycket. Endast språklig redigering har skett.

14 & Paragrafen, som motsvarar nuvarande 10 å och 8 & andra stycket tredje meningen, behandlar viss distributionsplikt för valmyndigheten. Den relativt omfattande distributionsskyldighet som skulle bli en följd av att offentliga valförberedelser införs leder till att nuvarande regler om distributionsplikt tas bort. Det får förutsättas att distribution till berörda parter ändå kommer till stånd. Särskilt stadgande om detta är inte nödvändigt.

15 & Även om reglerna om kungörande i denna paragraf i första hand utgör utgångspunkt för klagotiden, medverkar de till att sprida kännedom om anmälda partier. Utöver den spridning som anges i paragrafen kommer givetvis valpropagandan vara den som i första hand för ut anmälningarna till allmänheten.

16 & Innehållet i nuvarande 11 5 om överklagande har flyttats till denna paragraf.

6 kap.

1 & Tillägget i paragrafen fastslår att också tryckningen sker i central regi. Några större praktiska konsekvenser medför inte förändringen (jfr ovan 5 kap. 12 ä).

2 & Ändringarna i paragrafen är följdändringar till införandet av obligato- risk kandidatanmälan. Den nya punkten 1 innebär att namn på valsedeln som inte är anmälda skall anses obefintliga enligt 14 kap. 5 5 första stycket 3 i förslaget.

3 5 Enligt förslaget skall alla kandidater anmälas till valet. Något behov finns därför inte av den regel som i nuvarande 3 & tredje stycket skyddar de två första kandidaterna. Tredje stycket saknas därför enligt förlaget. Skyddet för partibeteckningen uppkommer i stället genom reglerna om obefintliga namn i 14 kap. 5 5.

4 & Ändringarna är endast följdändringar till reglerna om obligatorisk an- mälan av kandidat.

9 $$ Ändringarna är endast förtydligande följdändringar till reglerna om obligatorisk anmälan om deltagande för parti. För det fall ett parti inte anmält sitt deltagande eller anmälan förfallit skall inte valsedlar läggas

ut . 8 kap.

12 & Ändringarna är endast förtydligande följdändringar till reglerna om obligatorisk anmälan om deltagande för parti. 14 kap.

4 & Ändringarna talar om att en valsedel blir ogiltig om det förekommer annan partibeteckning än en anmäld på valsedeln. Regeln understryker alltså anmälans obligatoriska karaktär. Detsamma gäller för det fall partibeteckning saknas eller upptar två partibeteckningar. I vissa av de senare fallen finns i andra stycket liksom i dag undantag från ogiltig- hetsregeln.

Skulle valsedel sakna kandidatnamn gör inte detta valsedeln ogiltig.

5 & Nuvarande punkt 1 om identifiering och valbarhet har i den del den behandlar identifieringen blivit överflödig i och med det obligatoriska anmälningsförfarandet. Den regeln har i förslaget flyttas till 5 kap. 9 & första stycket 2. Reglerna om obefintliga namn på grund av bristande valbarhet står kvar med hänsyn till att valbarheten kan förändras mellan anmälan av kandidaten och valet.

Ändringen i paragrafens första stycke punkt 3 behandlar den situationen att en inte anmäld kandidat tillskrivits på valsedel. Namnet skall då behandlas som obefintligt.

Nuvarande punkt 3 har enligt förslaget utgått. Den rör reglerna kring nuvarande bestänunelser om att de två översta namnen på en valsedel måste vara anmälda kandidater. I och med en ordning där alla kandidater skall anmälas är den nuvarande regeln i punkt 3 överflödig.

- ewa—51 Ave—= :,

WT sae-_”, -

15 a & Ändringarna är endast förtydligande följdändringar till anmälan om deltagande som markerar att mandatfördelningen sker mellan anmälda partier. De är nödvändiga för att klargöra att så är fallet även vid landstingsvalen.

15 d & Ändringarna är endast förtydligande följdändringar till amnälan om deltagande som markerar att mandatfördelningen sker mellan amnälda partier. De är nödvändiga för att klargöra att så är faller även vid kommunfullmäktigevalen.

Ikraftträdande

Reglerna kräver grundlagsändringar. De kan därför inte träda i kraft förrän efter valet år 1998.

Vissa övergångsbestämmelser krävs för att skydda de partier som nu har sina partibeteckningar registrerade enligt de frivilliga reglerna. Dessa partier skall anses ha anmält sitt deltagande enligt registrerings- beslutet.

7.2 Förslag till åtgärder mot missbruket av den fria nomineringsrätten: Utökat straffrättsligt ansvar med återverkningar på valutgången

7.2.1 Förslaget till ändring i 3 kap. 7 & regeringsformen

I regeringsformen införs en föreskrift om obligatorisk anmälan för partier för att få delta i mandatfördelningen. En sådan föreskrift får till följd att partidefinitionen blir överflödig. Rent allmänt kan sägas att avsikten inte är att begreppet parti skall syfta endast på fasta organisa- tioner som t.ex. antagit stadgar och utsett styrelse. Även löst organise- rade väljargrupper skall kunna anmäla sitt deltagande till ett val. Begreppet parti får närmast anpassas till vilken situation det används. Liksom i dag får överlämnas till rättstillämpningen att närmare bestämma begreppets innebörd. Ledning bör kunna hämtas ut tidigare praxis (se avsnitt 3.9.1). För mandatfördelning gäller emellertid att endast anmält parti får delta.

För den närmare regleringen av anmälan hänvisas till lag, vilket i det här fallet avser vallagen.

7.2.2 Förslag till ändring i brottsbalken 17 kap.

8 &

Ändringen innebär endast ett förtydligande av det straffansvar som i dag framgår av satsen ”eller eljest otillbörligen inverka på röst- ningen”. Införandet av preciseringen ”på valsedlar utnyttjar partibe— teckning på ett uppenbart vilseledande sätt” bryts alltså ut från sin tidigare plats för att markera straffansvaret.

Paragrafen gäller endast val till allmän befattning. Uttrycket ”på valsedel” kan därför tyckas onödigt. Emellertid används partibeteck- ningar vid val i annat sammanhang än på valsedlar. Det föreslagna uttrycket markerar att det föreslagna stadgandet endast träffar använd- ning av partibeteckning på valsedlar. Annan användning av partibe- teckning som sker vid val berörs inte av tillägget i paragrafen. Sådan användning skyddas av de i dag gällande reglerna i paragrafen eller straffskydd som varumärkes— eller tinnarätten kan erbjuda. Till detta kommer det rent privaträttsliga skydd som varumärkes— eller firmarät- ten ställer upp.

Uttrycket ”utnyttja" avser alla former av användning. Det är således straffbart att använda en partibeteckning vilseledande oavsett om detta sker organiserat genom upptryckning av valsedlar eller genom aktioner på valdagen från väljare som gått samman. Genom detta får stadgandet ett vitt tillämpningsområde på denna punkt. Den straffrättsliga avgränsningen sker här i stället genom kravet på vilseledande (se strax nedan).

Termen partibeteckning avser detsamma som enligt vallagstiftningen (se 3 kap. 7 & regeringsformen jfr med 5 kap. 3 & vallagen och 3 5 andra stycket 1 förslaget).

För att straffrättsligt ansvar skall komma i fråga krävs att utnyttj an- det av partibeteckningen skett på ett vilseledande sätt. Som vi redogör för i avsnitt 3.6 kan vissa förfaranden anses vara missbruk av den fria nomineringsrätten. En av de grunder som anförs för att kalla ett förfarande för missbruk är att det är vilseledande. Termen vilseledan- de används i brottsbalken på flera ställen (se t.ex. 4 kap. 3 5 och 9 kap. 1 & brottsbalken). Ett vilseledande innebär rent allmänt att en person framkallar en oriktig föreställning hos någon annan. Uttrycket är inte avsett att införa någon annan mening av termen vilseledande i andra sammanhang i brottsbalken. Emellertid utgör brottet otillbörligt verkande vid röstning ett brott mot allmän verksamhet. Det leder till att den felaktiga uppfattningen inte behöver ha framkallat villfarelse hos någon speciell person eller till någon disposition hos den perso- nen. I stället räcker för tillämpning av nu förevarande paragraf att risk för villfarelse hos väljarkåren rent allmänt kan sägas uppkomma. Detta

Vuk—Q—QZ mm vana—m Annaa-MA — .m; m .a:rai .vm' TWI—mm.

kommer till uttryck genom satsen ”på ett uppenbart vilseledande sätt”.

Vilseledande kan bestå av olika förfaranden. Vi går igenom vissa förfaranden i avsnitt 3.6. Här kan följande sägas sammanfattningsvis beträffande vilka förfaranden som stadgandet skall träffa. Att på en valsedel ta upp en partibeteckning och sedan fylla på med olika kandidatnamn som tillhör partiet kan enligt vår mening aldrig anses som vilseledande. Under sådana förhållanden kan minoritetens sär- eller spränglistor givetvis inte heller anses vilseledande. Om det däremot under en viss partibeteckning på en valsedel sätts upp personer som inte har någon anknytning till partiet kommer man nära området för straffbar handling. Om en enskild väljare sätter upp ett namn under en partibeteckningen utan att personen har något med partiet att göra kan det knappast anses göra användningen av partibe— teckningen vilseledande. Om däremot en aktion sker på så sätt att valsedlar med piratlistor trycks och distribueras till en eller flera röst- ningslokaler framstår det som vilseledande för de som skall ta valsedlar för att gå in och rösta på det parti som partibeteckningen utvisar. Om förfarandet innebär att en person som har rakt motsatta åsikter mot de som partiet står för, eller tillhör ett annat parti, är partibeteckningen uppenbart vilseledande. Man är då inne på det klart straffbara området (jfr avsnitt 3.4.3 och 3.5.3).

För att markera att det endast är de klara falllen som skall falla drabbas av straffansvar anges i lagtexten att det skall vara fråga om ett ”uppenbart" vilseledande. Härigenom faller de orena fallen bort där det är fråga om partisplittring eller liknande, där det är svårt att avgöra vem eller vilken grupp som företräder partiet.

Av det sagda framgår att det är kombinationen av kandidatnamn och partibeteckning som gör att partibeteckningen blir vilseledande. Av den föreslagna lagtexten framgår att det endast är vilseledande användning av partibeteckning som straffbeläggs. Om ett parti skulle vilja utnyttja kända personers namn enligt det förfarande som vi kallar professorslistan är det inte att anse som straffbart enligt den föreslagna texten. Vilseledandet består här i att en kandidat framställs som tillhörande eller i vart fall omfattande det partis beteckning som förekommer på valsedeln utan att så är fallet. Vilseledandet hänför sig här mer till själva kandidatnamnet än till partibeteckningen varför det inte täcks av den föreslagna lydelsen.

Förundersökning skall inledas för brott som avses i 17 kap. 8 5 om det finns anledning att anta att ett brott har förövats. Det vanligaste är att en anmälan om brott sker. Det kan förutses att det är det drabbade partiet som anmäler en person som iscensatt en piratlista. Frågan är vilken information förundersökningen skall inhämta. Det torde ofta bli fråga om att utreda olika personers medlemsstatus. För det fall ett parti anmäler brott torde inga problem uppkomma. Partiet kan då bifoga t.ex. ett protokoll från ett sammanträde där personen uteslutits

från partiet. Genom att det är partiet som initierat förundersökningen blir utredningsläget enkelt.

Det kan dock uppkomma situationer då förhållandet inte är fullt lika enkelt. Polisen har i sådan fall möjligheter att tillgripa diverse tvångs- medel om förutsättningarna för sådana ingripanden är för handen. Dessutom kan åklagare begära att domstol förelägger en person eller en organisation att förete viss handling (s.k. editionsföreläggande). Vad som torde vara av särskilt intresse i förundersökning av brott mot de föreslagna reglerna är partiernas medlemsförteckningar. Något direkt förbud mot att tillgripa tvångsmedel för brottsutredningen för att få tillgång medlemsförteckningar finns varken i rättegångsbalken eller regeringsformen. Däremot finns en tradition i Sverige att partierna skall undantas från insyn från det allmännas sida. Av det skälet har reglering av nomineringsförfarandet inte skett och vissa lösningar av missbruket med den fria nomineringsrätten inte kommit till stånd. Dessutom tangerar det skyddet för opinionsfriheterna i 2 kap. regeringsformen. Det allmänna får exempelvis enligt 2 kap. 3 & regeringsformen inte registrera någon enbart på grund av personens politiska åsikt. Likaså är en person skyddad mot att mot sin vilja ge sin politiska åsikt till känna.

Att beslagta eller på annat sätt söka skaffa information till en förundersökning i form av en medlemsförteckning tangerar de regler som just beskrivits. Det är av vikt att förundersökningen inte bedrivs så att den medverkar till att enskilda eller det allmänna får tillgång till uppgifter om medlemskap på ett sätt som går utöver vad brottsutred- ningen kräver.

Det förefaller som den för samtliga tvångsmedel gällande pro- portionalitetsprincipen, vilken innebär att tvångsmedel får vidtas endast om skälen för åtgärden uppväger de intrång som blir följden för motstående intressen, särskilt måste beaktas i detta sammanhang. Den avvägningen är en grannlaga uppgift som i förevarande fall får förut- sättas handläggas av åklagare. Det finns också andra enklare sätt att få information om den misstänkte är medlem i det aktuella partiet. Det är att höra efter med det ombud för partiet som både enligt nuvarande regler om registrering av partier skall finnas och enligt förslaget skall finnas vid anmälan om deltagande i val. Ombudet kan därvid lämna uppgifter om medlemskapet eller ta fram protokoll från sammanträde där personen uteslutits eller liknande som inte ingriper lika djupt i partiets inre angelägenheter som utlämnande av medlemsförteckning.

av m;" _.*.-- ”_a! *.

.g»_ .mm ' A._.m&=izk m

7.2.3 Förslag till ändring i vallagen5 kap.

Kapitlet arbetas om i och med att obligatorisk anmälan om deltagande i val införs och kandidatanmälan slopas. Förslaget följer dagens reglering vad gäller systematik och innehåll. Skillnaden är att partian- mälan har gjorts obligatorisk.

1 & Bestämmelserna motsvarar i stort nuvarande ] &. Hänvisningen i andra stycket till ogiltighetsregeln i 14 kap. har tagits in för att understryka reglernas obligatoriska karaktär. Hänvisningen i tredje stycket har tagits bort. Hänvisningen avser de bestämmelser som föreskriver att valsedel måste toppas av två anmälda kandidater. Reglerna om anmälda kandidater föreslås upphöra att gälla varför hänvisningen inte längre blir aktuell.

2 & Paragrafen motsvarar nuvarande regler. Ändringarna föranleds av att terminologin förändrats och begreppet registrering inte längre används. Tiden för anmälan kan sättas relativt nära valet. För att valmyndigheten skall kunna garantera leverans av valsedlar viss sista dag före valet kan det dock bli nödvändigt att tiden för beställning av valsedlar bestäms till en tidigare datum. Sådana anvisningar får liksom i dag ges av centrala valmyndigheten.

3 & Första stycket upprepar vad som framgår av förslaget till ändrad lydelse av regeringsformen och 14 kap. vallagen.

Andra stycket motsvarar dagens 3 & första stycket. De behandlar förutsättningarna för anmälan.

Första punkten är ny. Den definierar partibeteckningen. För att hålla en god ordning vid valen är det av vikt med en regel som upp- rätthåller att partierna skall ange partibeteckningen på ett klart sätt.

Andra punkten motsvarar nuvarande 3 & första stycket 1 och ansluter till den första enligt förslaget. Samma tillämpning av punkten som tidigare gällt skall gälla om förslaget genomförs. Att partibeteck- ningen skall innehålla ord innefattar att orden skall avfattas på svenska.

Tredje punkten motsvarar nuvarande 3 & första stycket 3. Någon förändring av tillämpningen är inte avsedd. Eftersom det går att anmäla partier som inte utgör juridisk person kan kravet på med- lemmar inte tolkas alldeles efter ordalydelsen. Någon annan kontroll än den som i dag företas av de som biträder anmälan är inte avsedd.

Kravet på medlemskap i partiet för den personen som biträder anmälan kan därmed slopas (se SOU 1994:30).

Fjärde punkten motsvarar dagens 3 5 första stycket 4. Femte punkten, om efterföljande skydd, har omarbetats något i för— hållande till dagens regler om efterföljande skydd i 3 & första stycket 5. Omarbetningen innebär, utöver tiden som det efterföljande skyddet omfattar vilken förlängts, inte någon ändrad tillämpning av reglerna i sak. Att anmälan förfallit syftar på reglerna i förslagets 6 5. En amnälan kan där förfalla om partiet återkallar sin anmälan eller om partiet inte erhållit något mandat vid ett val. Båda dessa omständig— heter kan förekomma vid namnbyte, eftersom det inte är nödvändigt att återkalla en anmälan vid namnbyte. Nu ifrågavarande paragraf blir då att tillämpa. De olika sätten som en amnälan kan förfalla på leder till att det inte finns någon fast tid. Om ett parti återkallar sin gamla anmälan och den beteckning som där finns leder det i allmänhet till ett i tid räknat kortare efterföljande skydd än om partiet låter den gamla anmälan falla på grund av att det inte får något mandat under den beteckningen.

Tredje stycket i paragrafen är ny. Det innebär att partier som redan finns representerade i en församling inte skall behöva anmäla sitt _ deltagande inför nästa val. Detta medför i sin tur en något mindre administration. Det är endast för val till den församling som partiet är representerat som omfattas av stadgandet. Om ett parti således är representerat i kommun A och avser att vid nästa val ställa upp i både kommun A och B så måste anmälan om deltagande ske för kommun B. Anmälan skall då omfatta samtliga punkter i 3 &. Partier som är representerade i ett landsting behöver inte anmäla sitt deltagande för kommuner inom landstinget eller för landstingsvalet. För partier som representeras i riksdagen behövs inte någon anmälan vare sig till riksdagsvalen eller till de kommunala valen. Detta framgår av reglerna i 4 &.

Fjärde stycket motsvarar nuvarande 3 5 andra stycket. De anger att vissa handlingar skall bifogas anmälan.

4 & Paragrafen m_otsvarar nuvarande 4 5 och behandlar vilka val amnälan gäller för. Andringarna föranleds av att obligatorisk anmälan om deltagande införs och kandidatanmälan tas bort.

55

Första stycket är nytt. Det är emellertid hämtat från nuvarande l 5 första stycket och 8 & tredje stycket. Reglerna anger var anmälan skall göras. Det får förutsättas att Riksskatteverket liksom i dag meddelar närmare anvisningar (se också avsnitt 3.14.2).

6 &

Paragrafen motsvarar närmast 6 5 i vallagen som behandlar när en partibeteckning skall avföras ur registret. För att sortera bort inaktuella partier stadgas i den föreslagna paragrafen att anmälan förfaller om ett parti återkallar sin anmälan att delta eller om det inte får något mandat i valet. Något register över anmälda partier behöver inte föras i den mening som man i dag använder ordet. Däremot måste en sammanställning göras inför varje val som visar vilka partier som finns representerade i olika valda församlingar. Dessa partier skall enligt 3 & tredje stycket förslaget anses anmälda vid nästa val.

I första punkten anges den självklara principen att ett parti har möjlighet att dra sig ur ett val. Punkten torde dock främst komma till användning vid namnbyte på partier.

I andra punkten finns en bestämmelse om att anmälan förfaller om partiet inte erhåller något mandat i valet. Om ett parti är anmält till val i tre kommuner men vid valet endast erhåller mandat i en av dessa, måste partiet anmäla sitt deltagande på nytt i de två övriga kommunerna vid nästa val. I den kommun där det erhållit mandat anses det anmält enligt reglerna i 3 &.

Tredje punkten erinrar om att partiet skall ha ett ombud. Ombud får den anses vara, som behörigen anmäler partiet om inget annat framgår av anmälan.

Ett parti kan återkalla sin ansökan endast under tiden efter ett val fram till tiden för sista dag för amnälan inför nästa val. Efter denna tid är det inte möjligt att återkalla anmälan. Det skulle leda till stor oreda om det gick att återkalla anmälan under den tid som anmälan behandlas och i ännu högre grad sedan listor enligt 7 & kungjorts. En föreskrift om den begränsningen i rätten att återkalla har därför intagits i paragrafen.

7 & Paragrafen motsvarar nuvarande 7 &. De listor som tas fram över anmälda partier skall sedan finnas tillgängliga i vallokaler där röstning skall ske.

8 & Paragrafen motsvarar nuvarande 11 &. Prövningen av anmälan om deltagande kommer i stort att motsvara den som i dag sker i Valpröv- ningsnämnden beträffande registrering av parti.

6 kap.

3 5 Enligt förslaget skall kandidater inte anmälas till valet. Något behov finns därför inte av den regel som i nuvarande 3 & tredje stycket skyddar de två första kandidaterna. Tredje stycket saknas därför enligt

förslaget. 8 kap.

12 & Ändringarna är endast förtydligande följdändringar till reglerna om obligatorisk anmälan om deltagande för parti.

14 kap.

4 &

Ändringarna talar om att en valsedel blir ogiltig om det förekommer annan partibeteckning än en anmäld på valsedeln. Regeln understryker alltså anmälans obligatoriska karaktär. Detsamma gäller för det fall partibeteckning saknas eller upptar två partibeteckningar. I vissa av de senare fallen finns i andra stycket liksom i dag undantag från ogiltig— hetsregeln.

5 & Paragrafen motsvarar den i dag gällande med undantag av första stycket 3 och andra stycket som tagits bort. Dessa regler är inte längre nödvändiga eftersom kandidater inte skall amnälas.

15 a & Ändringarna är endast förtydligande följdändringar till amnälan om deltagande som markerar att mandatfördelningen sker mellan anmälda partier. De är nödvändiga för att klargöra att så är fallet även vid

landstingsvalen.

15 d & Ändringarna är endast förtydligande följdändringar till anmälan om deltagande som markerar att mandatfördelningen sker mellan anmälda partier. De är nödvändiga för att klargöra att så är faller även vid kommunfullmäktigevalen.

15 kap.

75

För vallagens del införs regler motsvarande de som föreslås införda i brottsbalken. Beträffande tillämpningen av dessa hänvisar vi till vad

__?4m1 munrmmvma'w

al:-d' -x u:;zmh:

som ovan sagts beträffande förslaget till ändring i brottsbalken. Vad som skiljer reglerna åt är frågan om det straffrättsliga uppsåtet. Något sådant krävs inte för tillämpningen av den nu behandlade paragrafen.

Beträffande utredningen i Valprövningsnämnden så kan den ske med eller utan samband med brottsutredningen. För det fall förunder— sökning vidtagits kan i de flesta fall undersökningen ingå i nämndens material. I de fall ingen förundersökning finns vidtar en handläggning som följer förvaltningslagens (1986:223) regler (se Hellner & Malmqvist, Nya förvaltningslagen, s. 47 och Ragnemalm i FT 1981 s. 110). Nämnden har enligt den lagen inga möjligheter att besluta om edition eller att polismyndigheten skall vidta förundersökning eller annan liknande åtgärd t.ex. uppvisande av medlemsförteckning. Om utredningen inte entydigt pekar på att ett vilseledande skett skall besvären inte bifallas. Detta framgår genom att lagtexten formulerats så att endast uppenbara vilseledanden skall medföra ändringar.

Att uppmärksamma är att påföljder enligt paragrafen kan inträda endast för det fall det kan antas att förfarandet påverkat valutgången. För det fall en person utanför det parti som tagit mandatet blir ledamot för att denne upptagits på partiets lista kan det i de allra flest fall sägas ha påverkat utgången av ett val.

Beträffande de följder som kan förekomma då någon utnyttjat partibeteckning på ett vilseledande sätt så kvarstår den tidigare regleringen i paragrafen. Det innebär att huvudregeln om omval skall tillämpas. Beträffande det missbruk som nu behandlas kan förväntas att omval i princip aldrig kommer att tillämpas. Rättelse kan i stället förväntas åstadkommas med mindre ingripande åtgärd. Det naturliga är att en förnyad mandatfördelning kommer till stånd.

Om man konstaterat att en piratlista förkommit vid mandatfördel- ningen är frågan hur den skall behandlas efter överklagande där det förordnats om ny röstsammanräkning. Den enklaste lösningen är att bortse från samtliga namn på valsedeln och alltså betrakta den som endast en partimarkerad valsedel. Beslutande myndighet får därefter göra om platsfördelningen inom det utnyttjade partiet utifrån de nya förutsättningarna.

Ikraftträdande

Reglerna kräver grundlagsändringar. De kan därför inte träda i kraft förrän efter valet är 1998. I den allmänna motiveringen anges att reglerna kan komma att behöva införas etappvis.

Vissa övergångsbestämmelser krävs för att skydda de partier som nu har sina partibeteckningar registrerade enligt de frivilliga reglerna.

Särskilt yttrande

av ledamoten Olle Schmidt angående missbruk av den fria nomineringsrätten

Utredningen diskuterar två olika alternativ för att komma till rätta med missbruket av den fria nomineringsrätten; dels ett utökat straffrättsligt ansvar och dels införande av officiella valförberedelser.

Jag delar utredningens uppfattning att det är ett problem med det uppenbara missbruket av den fria nomineringsrätten, användande av s.k. piratlistor som t.ex. i Umeå-fallet med socialdemokratema och Offensiv samt Skånepartiets ”Spränglistor — helt säkra kort” vid valet är 1991.

I flera tidigare utredningar har frågan om den fria nomineringsrätten varit uppe och skilda lösningar har diskuterats och presenterats. Men ingen acceptabel modell har kimnat konstrueras, där den positiva grunden i den fria nomineringsrätten kan bibehållas, samtidigt som man kommer åt det uppenbara missbruket.

Eftersom folkpartiet anser att den unika möjligheten som en svensk medborgare har att också på valdagen mycket fritt kunna nominera vem som helst till politiska uppdrag är något positivt, har vi varit försiktiga med att stödja förslag till åtgärder som visserligen kommer åt missbruket men i praktiken avskaffar den fria nomineringsrätten. Härom har också bred enighet rätt i riksdagen.

Även om nomineringsrätts- och valkretskomrnittén funnit en del nya infallsvinklar kvarstår problem, och de båda alternativen reser enligt min menig betydande frågetecken.

När det gäller det utökade straffrättsliga ansvaret kan förslaget i sin utformning skapa tillärnpningsproblem och ge en känsla av bristande rättssäkerhet. Kan ”uppenbart vilseledande sätt” tolkas entydigt? Vem skall straffas? Är rekvisiten tillräckligt klara? Vilket mått av insyn i det interna partiarbetet är acceptabelt, i medlemsregister m.m.? Valprövningsnämnden i sin nuvarande form med partirepresentation får enligt förslaget en nyckelroll, något som jag inte heller anser lämpligt.

Införande av officiella valförberedelser enligt förslaget avskaffar i realiteten den fria nomineringsrätten. Tidigare utredningar har varit inne på liknande tankegångar, men förslagen har i slutändan avförts.

Ett nytt argument för att införa ett mer reglerat valförfarande är att vi nu i det svenska valsystemet fått ett ökat inslag av personval. Trots att — om officiella valförberedelser införs s.k. spränglistor inte

blir möjliga, ges minoriteter inom partierna möjlighet genom personvalet att föra fram egna kandidater, resonerar utredningen. Detta är förvisso sant, men talar enligt min menig för att person- valsinslaget i valsystemet i så fall måste förstärkas. Annars riskerar den ökade partiregleringen — som utredningen föreslår — att ses som ett försök av de etablerade partierna att tillskansa sig inflytande på medborgarnas bekostnad i ett läge då partisystemet och partiernas legitimitet är starkt ifrågasatt.

Jag har således invändningar mot utredningens båda alternativ, i synnerhet mot modellen med utökat straffrättsligt ansvar. Att jag ändå inte väljer att reservera mig mot utredningens förslag, beror på att jag anser det är av vikt att bred uppslutning finns kring demokratins spelregler och att folkpartiet i dessa svåra avvägningsfrågor bl.a. vad gäller rättssäkerhet och valteknik ser remissinstansemas synpunkter som ytterligt betydelsefulla.

Käll- och litteraturförteckning

OFFENTLIGT TRYCK Betänkanden

Allmänna betänkanden 1903 Betänkande med förslag till proportionellt valsätt vid val till andra kammaren. Avgivet den 27 oktober 1903. (Riksdagens protokoll 1904, Bih., 2 saml., Avd. 2, Bd 1.) 1921 Det proportionella valsättet vid val till riksdagen. 1919 års proportionsvalssakkunnigas betänkande II. Avgivet den 18 april 1921. (Riksdagens protokoll 1921 Bih., 2 saml., Avd 2 Bd 2:4)

Departementspromemorior Ds Ju 1971:24 Vallag

Ds Ju 1980:3 Valkretsindelningen i Malmöhus län Ds Ju 1982:1 Översyn över vallagen 3 Ds Ju 198611 Valsystemet i 20 länder

Statens offentliga utredningar SOU 1930:5 Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av

partibeteckningar

SOU 1945:38 Riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner SOU 1951:58 Det proportionella valsättet vid val till riksdagens andra kammare SOU 1958:6 Kandidatnominering vid andrakammarvalen SOU 1961:9 Principer för en ny kommunindelning SOU 1961:20 Vissa frågor rörande allmänna val SOU 1961:21 Organisationer. Beslutsteknik. Valsystem SOU 1963:16—18 Sveriges statsskick. Författningsutredningen SOU 1964:38 Remissyttrande på ovanstående SOU 1965:54 Författningsfrågan och det kommunala sambandet SOU 1965:74 Gemensam valdag

SOU 1966:17 Arbetspromemorior i författningsfrågan

SOU 1967:26 Partiell författningsreform SOU 1967:27 Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval SOU 1967:35 Firmaskydd SOU 1969:19 Ny valteknik SOU 1972: 15 Ny regeringsform ny riksdagsordning

SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU SOU

Riksdagstryck

Propositioner

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

prop.

1972:17 Nomineringsförfarande vid riksdagsval 1972:62 Offentligt stöd till de politiska partierna 1975:75 Medborgerliga fri- och rättigheter l977:94 Personval och valkretsindelning 1978z64 Översyn över vallagen 1 1980:45 Översyn över vallagen 2

198650 God man och förvaltare

1987:6 Folkstyrelsens villkor

1990:36 Storstadsliv. Rika möjligheter hårda villkor 1992:108 VAL Organisation Teknik Ekonomi 1993:21 Ökat personval l993:63 Person och parti

1994:3O Vallagen 1994:42 Staten och trossarnfunden 1995:27 Regional framtid

1904:51 Ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen (Rösträttsreforrn) 1905:26 Ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen (Rösträttsreforrn) 1906:55 Ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen (Rösträttsreforrn) 1907:28 Ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen (Rösträttsreforrn) 1907:29 Ändringar i kommunalförfattningar (kommunal röst-

rättsreform) 1907:3O Andringar i kommunalförfattningar (kommunal röst-

rättsreform)

1907:7O Ändringar i kommunalförfattningar (kommunal röst- rättsreform) , 1919:354 Förslag till ändringar i regeringsformen m.m. (bl.a. f röstning utan personlig inställelse) ? 1919:358 Förslag till ändringar i regeringsformen och riks- dagsordningen (kvinnlig rösträtt m.m.) i, 1921:353 Om ändringar i vissa delar av vallagen (samman- räkning och valkretsar) ;] 1932:194 Förslag till ändringar i riksdagsordningen och i, vallagen (utjämningsförfarande m.m.) & 1935:139 Om ändringar i vissa delar av vallagen (skydd för " partibeteckning) 1952:175 Förslag till vissa ändringar i riksdagsordningen och vallagen (jämkade uddatalsmetoden m.m.)

prop. prop. prop. prop. prop. prop. prop. prop. prop.

prop. prop. prop. prop. prop.

prop. PTOP

PTOP PTOP

1968127 Partiell författningsreform 1969:126 Kommunalt partistöd 1969:148 Ändringar i 1920 års vallag 1972:105 Ny vallag 1972:126 Offentligt stöd till politiska partier 1973:9O Ny regeringsform och ny riksdagsordning, m.m. 1974:4 Firmalag 1974:35 Vissa valfrågor 1975/76:209 Ändringar i regeringforrnen (medborgerliga fri- och rättigheter) 1980/81:170 Vissa vallagsfrågor 1981/82:222 Ändringar i vallagen (besvärsrätten) 1987/88:22 Vissa grundlagsfrågor (bl.a. ovilliga kandidater) 1992/93:163 Ändrad valkretsindelning i Malmöhus län 1993/942115 Valperiodens längd och vissa andra grundlags-

ändringar

1993/94:129 Försök med särskild personröstning . 1993/94:146 Åtgärder mot missbruket av den fria nomine- ringsrätten . 1994/95:59 Översyn över varumärkeslagen m.m. . 1994/95:154 Val till Europaparlamentet

Motioner

mot . mot .

mot. mot.

mot. mot.

1904 1:54 Med anledning av rösträttsreformen 1987/88:K12 Med anledning av prop. 1987/88:22 om vissa grundlagsfrågor m.m. (Symboler på valsedlar) 1991/92:K702 Symboler på valsedlar 1991/92:K711 Falsk ursprungsbeteckning på partilistor i riks- dagsval 1991/92:K717 Nomineringsrätten vid riksdagsval 1993/94:K2 Med anledning av prop. 1993/94:21 om vissa ändringar i vallagen m.m. (Symboler på valsedlar)

Utskottsbetänkanden bet. bet. bet. bet. bet. bet. bet. bet.

bet. bet. bet.

19041KU5 Ändrad lydelse av regeringsformen m.m. 1905:KU6 Ändrad lydelse av regeringsformen m.m. 1906:KU7 Ändrad lydelse av regeringsformen m.m. 1907:SU3 Ändrad lydelse av regeringsformen m.m. 1919:SU1 Ändrad lydelse av regeringsformen m.m. 1921:KU49 Vissa delar av vallagen

1935:KU11 Ändringar i vallagen (skydd för partibeteckning) 1952:KU22 Vissa ändringar riksdagsordningen och vallagen (jämkade uddatalsmetoden m.m.)

1966:KU44 Registrering av partibeteckning 1968zKU20 Författningsreformen

19721KU49 Ny vallag

bet. 1980/811KU26 Vissa vallagsfrågor bet. 1981/82:KU 222 Ändringar i vallagen (besvärsrätten) bet. 1987/88zKU32 Vissa grundlagsfrågor bet. 1992/93zKU28 Ändrad valkretsindelning i Malmöhus län bet. 1992/93zKU5 Utlandssvenskars rösträtt bet. 1992/93zKU6 Valfrågor, m.m. bet. 1993/943KU12 Vissa ändringar i vallagen bet. 1993/941KU44 Valperiodens längd m.m. bet. 1994/95zKU8 Utlandssvenskars rösträtt bet. 1993/94:KU46 Åtgärder mot missbruket av den fria nomine- ringsrätten bet. 1994/95zKU1 Valperiodens längd bet. 1994/951KU11 Vallagsfrågor bet. 1994/95:LU7 Översyn över varumärkeslagen m.m.

LITTERATUR

Om inte annat anges hänvisas i texten till författareftemamn och huvudtitel

Amtliches Handbuch des Deutschen Bundestages, 13 Wahlperio— de, 1995 Andra, Poul, Andra: and his invention the propotional representa- tion metod. Philadelphia 1926 Anckar, Dag, ”Valsystemet i Finland: en presentation” Statsveten- skaplig Tidskrift 1994 s. 11—16 Back, Per-Erik, ”Politiska partier” i Samhälle och riksdag, Del II. 1966 Beckman, Nils; Holmberg, Carl; Leijonhufvud, Madeleine; Strahl, Ivar & Wennberg, Suzanne, Kommentar till Brottsbalken II, 6 uppl. Norstedts, 1990 Bernits, Ulf, Karnell, Gunnar, Pehrsson, Lars & Sandgren, Claes, Immaterialrätt, 5 uppl. Jurisförlaget 1995 Birgersson, Bengt Owe & Westerståhl, Jörgen, Den svenska folksty- relsen, 5 uppl. Publica 1992 Bogdanor, Vernon & Butler, David, Democracy and elections. Electoral systems and their political consequences. Cambridge university press 1983 Butler, David & Butler, Gareth, British political facts 1900—1994, 17 ed. Macmillan, 1994 Bäck, Mats & Möller, Tommy, Partier och organisationer, 3 uppl. Publica 1995 Droop, Henry Richmond, On Methods of electing representatives. London 1868

Elklit, Jorgen, ”Valsystemet i Danmark” Statsvetenskaplig Tidskrift 1994 s. 3—10 Essén, Eric W. Firmarätt, 2 uppl. Norstedts 1990 Fröberg, Carl-Erik, ”Proportionella valmetoder” Statsvetenskaplig Tidskrift 1956 s. 371—375. Se också Genmäle till Johansson, Stig, Sth 1957 s. 209 Gustafsson, Agne, Kommunal självstyrelse, 2 uppl. Liber 1979 Gilljam, Mikael & Holmberg, Sören, Väljarnas val, Fritzes förlag 1995 Hagenbach-Bischoff, E, Berechtigung und Ausfuhrbarkeit der proportionelen Vertretung bei unseren politichen Wahlen, Benno Schwabe 1884 Hare, Thomas, The election of representatives parliamentery an municipal, forth ed. Longmans, Green, Reader and Dyer 1873 d'Hondt, Viktor, System pratique et raisonné de representation proportionelle des partis, Gent 1878 d'Hondt, Viktor, Tables de divison de nombres, Gand, 1900 Halvarson, Arne, Sveriges statsskick, fakta och perspektiv, 10 uppl. Almqvist & Wiksell förlag, 1995 Halvarson, Arne & Demker, Marie, Statsskicketi elva länder, en faktasamling, 11 uppl. Almqvist & Wiksell förlag, 1994 Hellner, Trygve & Malmqvist, Bo, Nya förvaltningslagen med kommentar, 4 uppl. Publica 1995 Holmberg, Erik & Stjernquist, Nils, Grundlagama med tillhörande författning, Norstedts 1980 Holmberg, Erik & Stjernquist, Nils, Vår författning, 10 uppl. Fritzes 1995 Human Rights and Elections. A handbook on the legal, technical and human rights aspects of elections, Professional training series no. 2. United nations 1994 Hundra år under kommunalförfattningarna 1862—1962 En minnes— skrift utgiven av Svenska landskommuners förbund, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, 1962 Jareborg, Nils, Brotten. häfte II, 2 uppl. Norstedts 1986 Johansson, Stig, ”Proportionella valmetoder” Statsvetenskaplig Tidskrift 1957 s. 207—209. Jonckheere, Emiel, Manuel pratique des elections législatives et provinciales, ajourförd av Jan Vanoosterweyck, UGA 1992 (cit. Manuel code électoral) Lane, Jan—Erik & Berg, Sven, ”Demokrati och gruppbeslut” i Gruppbeslut och rangordning — om demokratiska röstningmeto- der. Forskningsrådsnämndens rapport 9115 Lanke, Jan & Bjurulf, Bo, ”En granskning av den svenska vallagen i ljuset av riksdagsvalen 1970—1985” Statsvetenskaplig tidskrift 1986 s. 123—129

Lindholm, Rolf H, ”Ordinarie riksdagsval 1994, 1997 och 2001” Förvaltningsrättslig tidskrift 1994 s. 263—265 Lijphart, Arend, Electoral Systems and Party Systems, A study of twentyseven democracies 1945—1990. Oxford university Press 1994 Kaase, Max, ”Germany” i Butler, David & Ranney, Austin (eds),

! Electioneering, A comparative Study of Continuity and Change,

, Clarendon Press 1992

Kaijser, Fritz, Kommunallagarna II, 5 uppl. Kommunförbundets förlag 1975 Lokala arbetsmarknader och förvärvsregioner. Nya geografiska indelningar för regionala analyser. Information om arbetsmarkna- den 1991:7. Utgiven av Statistiska centralbyrån 1991. Malmgren, Robert, Sveriges författning. En lärobok i Svensk Statsrätt I:2 häftet. AB Nordiska bokhandeln 1932 Malmgren, Robert, Sveriges grundlagar, 11 uppl. utg. av G. Petrén & H.G.F. Sundberg, Norstedt 1971 Nohlen, Dieter, Wahlsystem der Welt. Daten und Analys, R. Piper & Co. Verlag. 1978 Organisation of political parties, Serien Aspects of Britain, second ed. HMSO Publication, 1994 Overå, Oddvar & Dalbakk, Steinar, Den norske valgordningen, Sem & Stenersen 1987 Petersson, Olof, ”Valsystemet i Frankrike, Belgien och Tyskland” Statsvetenskaplig Tidskrift 1994 s. 23—28

! Petrén, Gustaf & Ragnemalm, Hans, Sveriges grundlagar, 12 uppl. av Robert Malmgrens Sveriges grundlagar, Liber förlag 1980 Phragmén, Erik, ”Till frågan om en proportionell valmetod" Stats- vetenskaplig tidskrift 1899 s. 87—95 Ragnemalm, Hans, ”Valbesvärsprövningens omfång. Om betydel- sen av yrkandet och åberopade besvärsfakta” Förvaltningsrättslig tidskrift 1981 s. 109—129 Sartori, Giovanni, Parties and Party Systems, Vol. I. Cambridge university press 1976 Schreiber, Wolfgang, ”Wahlkampf, Wahlrecht und Wahlverfahr- ren” i Schneider, Hans-Peter & Zeh, Wolfgang (ed) Parlaments- recht und Parlamentspraxis i der Bundesrepublik Deutchland, Walter de Gruyter 1989 Sundberg, Halvar G.F. Valrätt, med tillhörande valförfattningar, Institutet för offentlig och internationell rätt 9, 1950 Sänkitalo, R, ”Demokratin och valsättet” Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1978 s. 435—444 Särlvik, Bo ”Valsystemet i Storbritannien” Statsvetenskaplig Tidskrift 1994 s. 225—244

mazda,—& ” Å ::

Taagepera, Rein & Shugart, Mathew Soberg, Seats and Votes. The qfects and determination of Electoral Systems.Yale University Press 1989 Valen, Henry, ”Valsystemet i Norge” Statsvetenskaplig Tidskrift 1994 s. 17—22 Wright, Jack, ”An elctoral Basis for responsible Government: The Australian experience” i Lijphart, Arend & Grofman, Bernard (eds.) Choosing an electoral system. Issues and Alternatives, Prae- ger 1984 Wentz, Nils Olof, ”Den partiella författningsreformen” Statsveten- skaplig tidskrift 1976 s. 12—18 Westerståhl, Jörgen, ”Författningsutredningen” Statsvetenskaplig tidskrift 1976 s. 2—11