Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Den 21 februari 1980 bemyndigade regeringen chefen för justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter för att utreda vissa grundlagsfrågor.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen nämnda dag som ledamöter f.d. ambassadören Gunnar Heckscher, ordförande, ledamoten av riksdagen ombudsmannen Nils Berndtson, ledamoten av riksdagen Anders Björck, ledamoten av riksdagen universitetslektorn Bertil Fiskesjö, ledamoten av riksdagen stadsdirektören Hans Gustafsson, ledamoten av riksdagen fil. dr. Hilding Johansson, f.d. landstingsrådet Ruth Kärnek, ledamoten av riksdagen Sven—Erik Nordin och ledamoten av riksdagen docenten Daniel Tarschys.

Att som sakkunniga biträda kommittén förordnade depar— tementschefen den 21 februari 1980 hovrättslagmannen Erik Holmberg och hovrättsassessorn Göran Regner samt den 28 maj 1980 informationssekreteraren Ove Hultquist.

Till sekreterare åt kommittén förordnades den 25 februari 1980 hovrättsassessorn Ulf Widebäck. Numera hovrättsassessorn Göran Persson förordnades samma dag som biträdande sekreterare.

Kommittén har antagit namnet grundlagskommittén. Kommittén får härmed överlämna betänkandet Grundlagsfrågor. Reservationer har avgivits dels av ledamöterna Gustafsson, Johansson och Kärnek dels av ledamoten Berndtson.

Kommittén har härmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm i mars 1981

Gunnar Heckscher

Nils Berndtson Anders Björck Bertil Fiskesjä Hans Gustafsson Hilding Johansson Ruth Kärnek Sven-Erik Nordin Daniel Tarschys

/ Ulf Widebäck Göran Persson

• Sida 4
•  Original

.. ”__ l lill-L

jun-

x Him..

ansqe lm HJ ".fi

" n r Emiti ! lit—alu M 1 "1 1" f l" Liu? h.

mia m. Ilbrimén

'. .

, i.u månatligen

lhlålälammädinll

59195 mi"

län"-_l!) Kl". iikiimahwnumr . tdi! i". imyiiimf -:£Mn01€ilntwnal _'Wm mc.)! ' nåhiijmcä _- ug'wåamwms ' mh Rama,"! där: . J&lNM)M

• Sida 5
•  Original

Innehåll Förkortningar .............................................. 6 Sammanfattning ........................................... 7 Författningsförslag ......................................... 1 l Lag om ändring i regeringsformen ........................... 11 Lag om ändring i riksdagsordningen ......................... 12 Lag om ändring i vallagen .................................. 13 Lag om ändring i kommunallagen ........................... 14 I Utredningsuppdraget ..................................... 17 ] Direktiven ........................................... 17 2 Utredningsarbetet ..................................... 23 II Allmän motivering ...................................... 25 1 Inledning ........................................... 25

2 Riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna 28 2.1 Den gemensamma valdagen och mandatperiodens

längd ........................................... 28

2.2 Extra val ........................................ 30 2.3 Kommitténs överväganden och förslag .............. 32

3 Tiden för anordnande av extra val ..................... 39

4 De kyrkliga valen .................................... 42

5 Tidpunkten på året för de olika valen .................. 43

6 Regeringsbildningen ................................. 45

7 Regeringens beslutsformer ............................ 48

III Specialmotivering ...................................... 51 Reservationer

1. Av ledamöterna Gustafsson, Johansson och Kärnek ......... 53

2. Av ledamoten Berndtson ................................. 63

Bilaga: Redogörelse för samtal med förutvarande talmannen Henry Allard ...................................... 69

• Sida 6
•  Original

Förkortningar

Ds DsKn Kommundepartementets departementsserie Ju J ustitiedepartementet KDK Kommunaldemokratiska kommittén KU Konstitutionsutskottet prop Proposition RF Regeringsformen RO Riksdagsordningen rskr Riksdagens skrivelse RSV Riksskatteverket SOU Statens offentliga utredningar

• Sida 7
•  Original

Sammanfattning

Kommittén har haft att utreda vissa grundlagsfrågor. Det har således inte varit fråga om att företa någon mera genomgripande författningsreform.

Kommitténs huvuduppgift har varit de frågor som rör tiden för val till —de politiska församlingarna. Frågan om den gemensamma valdagen för riksdagsval, landstingsval och kommunfullmäktigval och den därmed sammanhängande frågan om mandatperiodens längd har här stått i centrum. Ett nära samband med dessa frågor har också frågan om regeringens rätt att förordna om nyval (extra val) till riksdagen och regeringens rätt att avbryta ett pågående riksmöte. Kommittén har därför behandlat nämnda frågor i ett sammanhang.

Kommitténs majoritet (ordföranden Heckscher samt ledamöterna Björck, Fiskesjö, Nordin och Tarschys) har föreslagit att den nuvarande ordningen med gemensamma valdagar och treåriga mandatperioder skall ersättas med ett system med skilda valdagar och fyraåriga mandatperioder. Val till kommunfullmäktige och landsting skall därvid äga rum under andra året efter det år då ordinarie val till riksdagen har hållits. Beträffande möjligheterna att anordna extra val har kommitténs majoritet föreslagit att nuvarande bestämmelser bibehålls oförändrade, vilket bl.a. innebär att mandatperioden för den riksdag som utses genom ett extra val alltjämt skall utgöras endast av återstoden av den ordinarie valperioden. Regeringens möjlighet att i samband med ett förordnande om extra val besluta att avbryta riksmöte bör enligt kommittémajori- tetens mening ersättas med en bestämmelse som lägger beslutanderätten i denna fråga hos riksdagen.

Ett av de främsta skälen till att kommittémajoriteten har förordat en övergång till skilda valdagar är att den anser att regionala och kommunala frågor därigenom kommer att kunna ägnas större uppmärksamhet i valrörelserna. Vad gäller mandatperiodens längd har kommittémajoriteten, som en lämplig avvägning mellan behovet av längre planeringsperioder och väljarnas berättigade anspråk på att få säga sin mening i val relativt ofta, stannat för att föreslå en fyraårig mandatperiod.

Ledamöterna Gustafsson, Johansson och Kärnek har reserverat sig i denna del. Enligt deras uppfattning framstår kritiken mot den

• Sida 8
•  Original

gemensamma valdagen som överdriven och missriktad. De argument som talar för en närmare koppling mellan riksdagsval och kommunalval har enligt deras mening snarare ökat sedan den gemensamma valdagen infördes. Om den gemensamma valdagen skall ifrågasättas bör det i stället ske med utgångspunkt från det angelägna i att få till stånd ett fungerande upplösningsinstitut. Även önskemålet om en längre mandatperiod till riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna förutsätter en omprövning av den gemensamma valdagen. Enligt deras mening krävs emellertid ytterligare utredning och analys innan tiden är mogen för ett definitivt ställningstagande till dessa frågor. I avvaktan härpå är reservanterna beredda att beträffande upplösningsinstitutet medverka till att införa ett system enligt den modell som författningsutredningen föreslog på sin tid. En sådan modell innebär i huvudsak att ett extra val som hålls mindre än ett och ett halvt år före nästa ordinarie val medför att detta val ställs in.

Även ledamoten Berndtson har i denna del en från kommit- témajoriteten avvikande mening. Han förordar att den gällande ordningen med gemensam valdag och treåriga mandatperioder behålls. Den huvudsakliga grunden härför är att det enligt hans mening inte finns några självständiga motiv för att upphäva den nuvarande ordningen. Tvärtom talar det ökade sambandet mellan rikspolitik och kommu- nalpolitik för att väljarna skall ges möjlighet att vid ett och samma tillfälle ställa partierna till svars för deras politik på skilda nivåer. Berndtson anser vidare att det kan finnas skäl för att också riksdagen, och inte bara regeringen, får möjlighet att förordna om extra val till riksdagen. Han anser att denna fråga bör utredas ytterligare. Beträffande förslaget att övertlytta rätten att avbryta riksmöte efter beslut om extra val från regeringen till riksdagen anser Berndtson att ytterligare överväganden fordras för ett ställningstagande.

Kommittén har funnit att någon ändring av gällande grundlagsbestämmelser om tiden för anordnande av extra val inte erfordras. Enligt nu gällande bestämmelser skall extra val hållas inom tre månader efter förordnande därom. Det är således redan nu möjligt för regeringen att förordna att ett extra val skall hållas inom kortare tid. Detta förutsätter emellertid att partiernas nomineringsarbete tar kort tid och att vallagstiftningen anpassas till de kortare tider som kan komma i fråga. Kommittén vill inte söka påverka partierna i fråga om nomineringsförfarandet. När det gäller de mera valtekniska frågorna har kommittén visserligen funnit att det kan gå att göra vissa tidsbesparingar men ansett att dessa frågor lämpligast utreds av den nu arbetande vallagskommittén.

Enligt sina direktiv har kommittén också haft att pröva om man skall ha gemensam valdag för kommunalval och de kyrkliga valen. Med hänsyn till att något ställningstagande ännu inte föreligger till det utred- ningsarbete som på skilda håll hittills har verkställts beträffande kyrkans organisation och valen till de kyrkliga beslutande församlingarna och framför allt till att någon ställning ännu inte har tagits till de framtida relationerna mellan staten och kyrkan har kommittén ansett att det inte finns skäl för kommittén att ytterligare diskutera frågorna eller att

• Sida 9
•  Original

föreslå några förändringar i fråga om tidpunkten för de kyrkliga valen.

Beträffande tidpunkten på året för de olika valen, främst frågan om en övergång från höstval till vårval, har kommittén stannat för att inte föreslå någon förändring. Enligt kommitténs mening skulle allmänna val på våren medföra betydande ingrepp i riksdagsarbetet. Om vårval kombineras med en omläggning av budgetåret skulle detta därtill leda till betydande förändringar i den statliga verksamheten i övrigt. Det har inte varit möjligt för kommittén att på den korta tid som har stått till förfogande närmare penetrera dessa frågor.

Kommitténs uppdrag har också avsett formerna för regeringsbildningen. Enligt kommittémajoritetens mening erfordras ingen ändring av gällande grundlagsbestämmelseri detta hänseende. Det ankommer enligt majoritetens uppfattning på riksdagspartierna att undanröja de olägenheter som kan ha uppstått genom den hittills vanliga tolkningen av bestämmelserna om omröstning om förslag till ny statsminister.

Gustafsson, Johansson och Kärnek har reserverat sig även i denna fråga och som sin mening framfört att omröstningarna om talmannens förslag till statsminister bör slopas. Till stöd för denna uppfattning har de bl.a. anfört att omröstningarna inte fyller någon parlamentarisk kontrollfunktion och att det genom misstroendeförklaringsinstitutet alltid finns möjlighet för riksdagen att ”korrigera” talmannens val av statsminister.

Berndtson anser att frågan om regeringsbildningen bör bli föremål för fortsatta överväganden. Det bör därvid enligt hans mening prövas om omröstningen också skall gälla regeringens sammansättning och dess program i stort. Berndtson har i detta sammanhang också anfört att de nuvarande reglerna om möjligheten att få ett yrkande om misstroendeförklaring upptaget till prövning bör ändras.

Kommittén har slutligen tagit upp frågan om regeringens beslutsformer till behandling. Enligt gällande ordning saknas föreskrifter om hur regeringen fattar sina beslut. Det är regeringen själv som bestämmer sina arbetsformer. Komittén har inte funnit anledning att nu föreslå ändring av detta förfarande, men har uttalat att frågan om beslutsfattandet inom regeringen bör bli föremål för fortsatta överväganden i lämpligt sam- manhang.

Gustafsson, Johansson och Kärnek har beträffande frågorna om regeringens beslutsformer och tidpunkten på året för de olika valen inte gått in i någon diskussion utan endast konstaterat att de i dessa frågor intar samma ståndpunkt som socialdemokraterna intog i samband med 1973 års författningsreform.

Berndtson har slutligen anfört att kommittén borde ha begärt tilläggsdirektiv i fråga om den s.k. fyraprocentspärren och beträffande invandrarnas rösträtt vid riksdagsval.

Utredningsarbetet har i enlighet med direktiven bedrivits med sikte på att ett första riksdagsbeslut angående de föreslagna grundlagsändringarna skall kunna fattas före riksdagsvalet 1982. Enligt kommitténs förslag borde de nya reglerna kunna träda i kraft den 1 januari 1983. Riksdagsval enligt den nya ordningen skulle sedan kunna

• Sida 10
•  Original

hållas första gången i september 1984 och kommunala val första gången i september 1986.

• Sida 11
•  Original

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 & regeringsformenI skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. Riksdagen

3 & Ordinarie val till riks- Ordinarie val till riks- dagen förrättas vart dagen förrättas vart tredje år. fjärde år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2. Ordinarie val till riksdagen enligt 3 kap. 3 & i dess nya lydelse skall äga rum första gången år 1984.

3. Löpande valperiod för riksdagens ledamöter upphör när den riksdag som väljs vid det ordinarie valet 1984 har samlats.

' Regeringsformen omtryckt 1979:933

• Sida 12
•  Original

Förslag till

Lag om ändring i riksdagsordningen'

Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen att 1 kap. 4 & och tilläggsbestämmelsen 1.4.1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Riksmöten 4 5

Lagtima riksmöte som har inletts under augusti, september eller oktober skall avslutas senast den 31 maj följande år. Riksdagen kan om synner- liga skäl föreligger förlänga riksmötet, dock längst till och med den 15 juni. Annat riksmöte pågår så länge riksdagen finner det nödvändigt. Har yrkande väckts om folkomröstning i grundlagsfråga, skall, utan hinder av vad nu har sagts, riksmöte pågå till dess yrkandet har prövats. Riksmöte avslutas senast när nästa lagtima riksmöte skall börja.

Har regeringen förordnat om ex- tra val, kan den under återstoden av valperioden besluta att avbryta riksmöte. Riksmötet skall avslutas omedelbart efter det att beslutet har tillkännagivits vid sammanträde med kammaren.

Har regeringen förordnat om ex- tra val, kan riksdagen under åter- stoden av valperioden besluta att avbryta riksmöte.

Tilläggsbestämmelse

1.4.1

Talmanskonferensen yttrar sig till riksdagen över fråga om förläng- ning till dag efter den 31 maj av riksmöte som har inletts under au- gusti, september eller oktober.

Talmanskonferensen yttrar sig till riksdagen över fråga om förläng- ning av riksmöte som har inletts under augusti, september eller ok- tober samt över fråga om att avbry- ta riksmöte efter förordnande om extra val.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1 Riksdagsordningen omtryckt 1979 :934

• Sida 13
•  Original

Förslag till Lag om ändring i vallagen (1972 :620)'

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 & vallagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

] kap. Inledande bestämmelser

35

Ordinarie val till riksdagen samt Ordinarie val till riksdagen samt val i hela riket av landstingsleda- val i hela riket av landstingsleda- möter och kommunfullmäktige möter och kommunfullmäktige förättas samma dag. Valdag är förrättas tredje söndagen iseptem- tredje söndagen i september. ber. Valet av landstingsledamöter

och kommunfullmäktige förrättas under andra året efter det år då ordinarie val till riksdagen skall hållas.

Vid extra val till riksdagen som beslutas av regeringen och vid omval till riksdagen är valdag den söndag som regeringen bestämmer. Vid extra val till riksdagen enligt 6 kap. 3 & regeringsformen är valdag den söndag som riksdagens talman bestämmer efter samråd med centrala valmyn- digheten.

Vid val av landstingsledamöter eller kommunfullmäktige som ej om- fattar hela riket är valdag den söndag som länsstyrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

' Vallagen omtryckt 1979 :456

• Sida 14
•  Original

Förslag till

Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 (j, 3 kap. 5 & och 17 5 samt 5 kap. ] é kommunallagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap. Fullmäktige

66

Ledamöter och suppleanter i full- mäktige väljs för tre tjänstgörings- år räknat från och med den ] no-

Ledamöter och suppleanter i full- mäktige väljs för fyra tjänstgörings- år räknat från och med den ] no-

vember det år då valet har skett. vember det år då valet har skett.

I Stockholms kommun räknas tjänstgöringstiden från och med den 15 oktober det år då valet har skett.

3 kap. Styrelsen och övriga nämnder m.m.

55

Ledamöter och suppleanter i sty- relsen väljes för tre år, räknat från och med den 1 januari året efter det år då val i hela riket av full- mäktige har ägt rum.

Ledamöter och suppleanter i sty- relsen väljs för fyra år, räknat från och med den 1 januari året efter det år då val i hela riket av full- mäktige har ägt rum.

I Stockholms kommun väljes dock ledamöter och suppleanter årligen för tiden intill nästa val vid första sammanträdet med fullmäktige under

tjänstgöringsåret.

Om ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår under tjänstgö- ringstiden, inträder suppleant, enligt den ordning mellan suppleanterna som har bestämts vid valet i ledamotens ställe för återstoden av tjänst- göringstiden. Om annan ledamot avgår, förrättas fyllnadsval för återsto- den av tjänstgöringstiden.

• Sida 15
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

175

I Stockholms kommun väljer full- mäktige borgarråd för tre år vid första sammanträdet under tjänst- göringsåret det år då val i hela ri- ket av fullmäktige har ägt rum. Be- träffande valbarhet till borgarråd och verkan av att valbarheten upp- hör tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 4 5 om ledamot i fullmäktige på motsvarande sätt. Vid val av borgarråd skall, om det begäres, varje borgarråd väljas särskilt.

I Stockholms kommun väljer full- mäktige borgarråd för fyra år vid första sammanträdet under tjänst- göringsåret det år då val i hela ri- ket av fullmäktige har ägt rum. Be- träffande valbarhet till borgarråd och verkan av att valbarheten upp- hör tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 4 5 om ledamot i fullmäktige i motsvarande sätt. Vid val av bor- garråd skall, om det begäres, varje borgarråd väljas särskilt.

Om borgarråd avgår under tjänstgöringstiden, skall nytt borgarråd sna- rast väljas för återstoden av tjänstgöringstiden. För tiden till dess så har skett och vid tjänstledighet för borgarråd får styrelsen förordna vikarie.

Fullmäktige får besluta att till borgarråd skall i skälig omfattning utgå ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranledes av upp- draget samt arvode, pension och andra ekonomiska förmåner.

5 kap. Revision

lå

Nyvalda fullmäktige väljer under år då val i hela riket av fullmäktige har ägt rum tre eller flera revisorer samt minst lika många revisors- suppleanter för granskning av de tre följande årens verksamhet. Fullmäktige får därvid välja revi- sorer och suppleanter för gransk- ning av viss eller vissa nämnders verksamhet. Antalet revisorer, lik- som antalet suppleanter, för varje nämnd eller grupp av nämnder skall dock vara minst tre.

Nyvalda fullmäktige väljer under år då val i hela riket av fullmäktige har ägt rum tre eller flera revisorer samt minst lika många revisors- suppleanter för granskning av de fyra följande årens verksamhet. Fullmäktige får därvid välja revi- sorer och suppleanter för gransk- ning av viss eller vissa nämnders verksamhet. Antalet revisorer, lik- som antalet suppleanter, för varje nämnd eller grupp av nämnder skall dock vara minst tre.

Beträffande valbarhet till revisor eller revisorssuppleant, verkan av att valbarheten upphör och rätt till avsägelse skall bestämmelserna i 2 kap. 4 5 om ledamot i fullmäktige tillämpas på motsvarande sätt. Den som har uppnåt aderton års ålder senast på dagen för valet till revisor eller suppleant är dock valbar.

Om revisor som ej har utsetts vid proportionellt val avgår under tjänstgöringstiden får fullmäktige förrätta fyllnadsval för återstoden av denna tid.

• Sida 16
•  Original

Revisor och revisorssuppleant har rätt till den ledighet från anställ- ning som behövs för uppdraget.

Fullmäktige får besluta att till revisor och revisorssuppleant skall i skälig omfattning utgå ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranledes av uppdraget samt arvode, pension och andra ekono- miska förmåner.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. 2. Val enligt de nya bestämmelserna skall äga rum första gången år 1986. 3. Löpande tjänstgöringstider för de förtroendemän som har valts enligt äldre bestämmelser förlängs med ett år.

• Sida 17
•  Original

I Utredningsuppdraget

1. Direktiven

Kommitténs direktiv innefattas i ett anförande av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Winberg, till protokollet vid regeringssammanträde den 21 februari 1980. Departementschefen anförde därvid följande.

Sveriges nuvarande författning är resultatet av ett omfattande reformarbete under 1960- och 1970-talen. En partiell reform beslutades av riksdagen åren 1968 — 1969. Två huvudinslag i denna reform var att en enkammarriksdag och ett nytt valsystem infördes. Reformen innebar att ordinarie val till riksdagen skulle äga rum vart tredje år, samtidigt med val till landstingen och kommunfullmäktige. Vidare kom det parlamentariska styrelseskicket till uttryck i grundlagen genom regler om bl.a. misstroendeförklaring och extra val. Åren 1973— 1974 beslutade riksdagen en total författningsreform genom att den antog en ny regeringsform (RF, omtryckt 1979 :933). Den. nya regeringsformen medförde inga ändringar av betydelse i de frågor som hade reglerats genom 1968—1969 års reform. Bland nyheterna i regeringsformen kan nämnas regler om proceduren vid regeringsbildningar och en reglering av skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna.

Det konstitutionella reformarbetet upphörde inte därför att den nya regeringsformen antagits. I två omgångar, åren 1976 och 1979, beslutade riksdagen om förstärkningar av regeringsformens skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Sveriges två andra grundlagar, tryckfrihetsförordningen och successionsordningen, har också genomgått omfattande ändringar. År 1976 beslutade riksdagen dels ett nytt grundlagskapitel om allmänna handlingars offentlighet, dels en partiell reform av tryckfriheten i övrigt. Kvinnlig tronföljd infördes genom riksdagsbeslut åren 1978—1979. F.n. pågår inom yttrande- frihetsutredningen (Ju 1977:10) ett arbete för att efter mönster av tryckfrihetsförordningen förstärka grundlagsskyddet för yttrande- och informationsfriheterna i andra uttrycksformer än tryckta skrifter.

Vid sidan av det grundlagsstiftningsarbete som nu har nämnts har det sedan flera år tillbaka förekommit en debatt om vissa andra grundlagsfrågor, främst beträffande några av inslagen i 1968—1969 års partiella författningsreform. Debatten har i första hand gällt frågan om när val till riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna skall äga rum. Också några frågor som angår regeringsbildningen och regeringens beslutsformer har tagits upp till diskussion.

• Sida 18
•  Original

Mot bakgrund av den debatt som sålunda har förekommit och de erfarenheter som nu finns av tillämpningen av de nya grundlagsreglema aviserades i den regeringsförklaring som avgavs vid den nuvarande regeringens tillträde att en översyn av vissa grundlagsfrågor skulle göras. Riksdagen har med hänvisning härtill biträtt vissa utredningskrav som har förts fram i motioner till 1978/ 79 års riksmöte men har inte ansett sig böra föregripa den kommande utredningen med några stållningstaganden i sak till de aktualiserade frågorna (KU 1979/80 132, rskr 1979/80: 103).

Tiden får alltså nu anses vara inne att på nytt pröva vissa av de grundlagsfrågor som ingick i 1968— 1969 års partiella författningsreform. Också vissa näraliggande frågor som fick sin reglering genom 1974 års RF bör tas upp i samband med en sådan översyn. Frågorna är viktiga, eftersom de angår förutsättningarna för att det demokratiska styrelsesättet i vårt land skall fungera så väl som möjligt. De är emellertid klart avgränsade, och det finns därför anledning att betona att det inte är aktuellt att företa någon mera genomgripande författningsreform. Jag föreslår att en kommitté med parlamentarisk sammansätt- ning tillsätts för den översyn av vissa grundlagsfrågor som nämndes i regeringsförklaringen.

Huvuduppgiften för kommittén bör vara de frågor som rör tiden för val till de beslutande politiska församlingarna. I centrum står här frågan om den gemensamma valdagen för riksdagsval, landstingsval och kommunfullmäktigval och den därmed sammanhängande frågan om mandatperiodens längd.

I det tvåkammarsystem för riksdagen som fanns före år 1971 valdes andra kammaren genom direkta val vart fjärde år. Första kammaren förnyades däremot successivt med ungefär en åttondel varje år. Valen förrättades av landstingen och av stadsfullmäktige i de städer som inte tillhörde landstingskommuner. Kommunalval ägde rum vart fjärde år så att det vartannat år växelvis var andrakammarval och kommunalval.

Det nuvarande valsystemet innebär som nämnts att ordinarie val till riksdagen hålls vart tredje år (3 kap. 3 & RF). Också valperioden för valen till kommunfullmäktige och landsting är treårig (2 kap. 6 & kommunallagen 1977 : 179). Ordinarie val till riksdagen samt val i hela riket av landstingsledamöter och kommunfullmäktige hålls samma dag. Valdag är tredje söndagen i september (1 kap. 1 ($ riksdagsordningen, omtryckt 1979:934, och 1 kap. 3 5 vallagen 1972 :620, omtryckt 1979 :456).

Den gällande ordningen infördes vid den partiella författningsreformen och tillämpades första gången vid 1970 års val. Den ingick i den kompromiss som träffades när enkammarriksdagen infördes. Två uppfattningar hade ur- sprungligen stått mot varandra i den kommitté, grundlagberedningen, vars förslag lades till grund för författningsreformerna åren 1968—1969 och 1973—1974. Enligt den ena uppfattningen borde man helst genomföra er fullständig åtskillnad mellan riksdagsval och kommunalval. Enligt den andre motiverade bl.a. det nära sakliga sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik och valrörelsemas uppläggning att väljarna samtidigt som de utsåg kommunala förtroendemän borde få möjlighet att påverka också riksdagens sammansättning. Som framgått blev kompromissen mellan uppfattningarna den att riksdagen i sin helhet kom att förnyas vid direkta val men att valdagen blev gemensam för både riksdagsval och kommunalval. Denna lösning ledde i sin tur till att man stannade för en treårig mandatperiod för riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna. En sådan mandatperiod ansågs som en rimlig avvägning mellan å ena sidan önskemålet om att väljarna med korta tidsintervall får tillfälle att uttala sig om den förda politiken och å andra sidan intresset av att regeringen har arbetsro under rimlig tid och möjligheter till en långsiktig planering.

• Sida 19
•  Original

Redan när den gemensamma valdagen infördes uttalades farhågor om att den nya ordningen skulle kunna få negativa återverkningar på den kommunala demokratin (KU 1968:20 s. 10). Införandet av den gemensamma valdagen och den omvandling av kommunerna, som bl.a. kommunindelningsreformen innebar, ledde fram till att en kommitté, utredningen om den kommunala demokratin, tillsattes år 1970. Kommitténs uppgift var att undersöka möjligheterna till ett vidgat och fördjupat medborgerligt engagemang i den kommunala verksamheten. Frågorna om den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd ingick emellertid inte i kommitténs uppdrag. Denna fråga togs i stället upp i motioner till riksdagen år 1971 och i stort sett varje år därefter. I samband med riksdagsbehandlingen av en motion till 1975 års riksmöte uttalade konstitutionsutskottet att det var väsentligt att konsekvenserna av den gemensamma valdagen blev utredda så snart tillräckligt erfaren- hetsmaterial förelåg och hänvisade till att det i 1976 års regeringsförklaring hade aviserats en utredning om kommunaldemokratiska frågor (KU 1976/ 77:6 s. 7).

En sådan utredning, kommunaldemokratiska kommittén (Kn l977:07), tillkallades år 1977. En av kommitténs huvuduppgifter var att undersöka vilka verkningar den gemensamma valdagen och den treåriga mandatperioden har på den kommunala demokratin. Kommittén skulle överväga vilka lösningar som var tänkbara och som från kommunaldemokratisk synpunkt var de lämpligaste i dessa frågor men inte lägga fram förslag till någon ändrad ordning. Kommittén har redovisat sitt arbete i denna del i betänkandet (Ds Kn l979:15) Den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd. Kommitténs sammanfattande bedömning är att de kommunala frågorna i dag på ett helt annat sätt än tidigare bör kunna bära upp en egen valrörelse. En förutsättning för att skilda valdagar skall öka kommunalpolitikens roll i valrörelsema anges dock vara att partierna tar sitt ansvar för utvecklingen och bedriver en valkampanj i fristående kommunalval som även på riksnivå domineras av kommunalpolitiska spörsmål. Beträffande mandatperioden är det kommitténs mening att längden på denna nu liksom tidigare måste ses i samband med valordningen i övrigt. Kommittén är därvid av den uppfattningen att en övergång till fristående kommunalval också bör följas av en förlängning av mandatperioden för kommunfullmäktige och landsting från tre till fyra år.

Det enligt min mening främsta skälet för en övergång från en gemensam valdag till skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval är strävandena att vitalisera den kommunala demokratin genom att ge de kommunalpolitiska frågorna ett betydligt större spelrum i valrörelsen. Det är ofrånkomligt att en valrörelse som också gäller riksdagsval domineras av de rikspolitiska frågorna. Det har hävdats att fristående kommunalval skulle göra det lättare för väljarna i kommuner och landstingskommuner att kräva ut ett ansvar av sina förtroendevalda. Att de kan göra så har blivit mera angeläget allteftersom den kommunala självstyrelsen har byggts ut och kommunernas åtaganden på skilda samhällsområden har ökat. En sådan ordning underlättar också införandet av direktvalda kommundelsorgan.

Kommittén bör även överväga de skäl som har ansetts tala för den nuvarande ordningen med en gemensam valdag, låt vara att de undersökningar som kommunaldemokratiska kommittén har gjort tyder på att dessa skäl har förlorat i styrka. Till de frågor som bör uppmärksammas hör farhågorna för att även fristående kommunalval kommer att domineras av rikspolitiken. Det har ibland också befarats att valdeltagandet skulle minska avsevärt, om de kommunala valen kopplas loss från riksdagsvalen och från rikspolitiken och att ett stort antal rent lokala småpartier skulle bli företrädda i de kommunala beslutande försam- lingarna. Ett omdiskuterat argument för en sammanhållen valrörelse går ut på att det nutida nära sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik i sig kräver

• Sida 20
•  Original

att väljarna på en gång skall kunna ställa riks- och kommunalpolitiker till svars för respektive partiers åtgärder, när dessa ger uttryck för partiernas allmänna värderingar.

I debatten om den gemensamma valdagen har frågan om att införa rörliga valdagar för riksdagsvalen tagits upp till diskussion på senare tid. F.n. gäller att ordinarie riksdagsval skall hållas vart tredje år, oavsett om extra val har hållits under treårsperioden eller inte (3 kap. 3 —5 55 RF). Den riksdag som utses genom ett extra val har alltså en mandatperiod som understiger tre år. I vissa andra länder, såsom Danmark och Storbritannien, är valdagen däremot alltid rörlig, dvs. ett nytt val behöver inte hållas, förrän ett bestämt antal år har förflutit från det senaste valet, men kan utlysas redan dessförinnan. 1 ett sådant system skiljer man alltså inte mellan ordinarie och extra val. Det är tydligt att en ordning där valdagen för riksdagsval är rörlig inte utan vidare låter sig förena med tanken på en gemensam valdag för riksdagsval och kommunalval.

Som skäl för ett system med rörliga valdagar har anförts att det s.k. upplösningsinstitutet skulle effektiviseras. Den möjlighet som i Sverige finns för regeringen att förordna om extra val (3 kap. 3 & RF) begränsas nämligen i praktiken av att mandatperioden för den riksdag som utses genom ett extra val ofta blir mycket kort. Också ett extra val som hålls redan i början av treårsperioden mellan två ordinarie val kan av denna orsak te sig mindre lämpligt. Är valdagen däremot rörlig, kan regeringen utlysa nyval utan några sådana nackdelar. Regeringen skulle då, hävdas det, kunna bryta ett parlamentariskt dödläge. Följden skulle enligt förespråkarna bli en bättre fungerande parlamentarism.

Goda skäl kan emellertid helt visst åberopas också till stöd för nuvarande ordning med fasta valperioder för riksdagen. Bl.a. kan det sägas vara en fördel från demokratisk synpunkt att den av statsmakterna förda politiken blir föremål för väljarnas prövning regelbundet och på i förväg bestämda tider. Jag anser dock att kommittén bör vara oförhindrad att pröva om det finns anledning att för svensk del införa en ordning med rörlig valdag för riksdagsval och hur den i så fall närmare skall förverkligas.

I samband med att kommittén överväger frågan om skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval bör den pröva om man skall ha en gemensam valdag för kommunalval och kyrkoval. De sistnämnda valen hålls nu samma år som riksdags- och kommunalvalen men i oktober månad (3 & första stycket lagen 1972:704 om kyrkofullmäktigval). l denna del bör kommittén samråda med utredningen (Kn l977:04) för översyn av lagen om församlingsstyrelse.

Från många håll har hävdats att den nuvarande mandatperioden om tre år är för kort för att de valda organen skall kunna åstadkomma resultat som kan avläsas av väljarna före nästa allmänna val. Om ett system med skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval skall införas, bör också frågan om mandatperiodens längd prövas. Därvid måste självfallet tas stor hänsyn till att medborgarinflytandet får göra sig gällande med inte alltför långa mellanrum. [ första hand bör kommittén överväga en förlängning av mandatperioden från tre till fyra år både för riksdagen och för de kommunala beslutande församlingarna. Som framgår av vad jag nyss har anfört har kommunaldemokratiska kommittén intagit denna ståndpunkt för kommunfullmäktiges och landstingens vidkom- mande.

En annan fråga som kommittén kan ta upp är tidpunkten på året för de olika valen, förutsatt att valdagarna i princip skall vara fasta. Som framgått hålls riksdagsval, kommunalval och kyrkokommunala val på hösten. Under debatten i grundlagsfrågorna har tanken på riksdagsval på våren aktualiserats. Frågan har samband med förläggningen av det statliga budgetåret, som f.n. löper från den 1 juli till den 30 juni (3 kap. 2 & riksdagsordningen). En övergång från höst- till

• Sida 21
•  Original

vårval diskuterades på sin tid av grundlagberedningen i betänkandet (SOU 1970:27) Allmänna val på våren? Beredningen redovisade vissa fördelar med en omläggning till vårval. Grundlagberedningen föreslog emellertid inte någon sådan omläggning i sitt slutbetänkande (SOU 1972215) Ny regeringsform — ny riksdagsordning, eftersom frågan om en omläggning av budgetåret till kalenderår inte ansågs mogen att lösas innan den då sittande budgetutredningen var klar med sitt arbete. Budgetutredningen kom senare fram till att det från budgettekniska utgångspunkter inte fanns skäl att ändra på det nuvarande budgetåret (SOU 1973 :43). Någon ändring genomfördes inte heller när riksdagen år 1977 antog propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för en modernisering av det statliga budgetsystemet.

Riksdagen har funnit att frågan om tidpunkten på året för de olika valen kan bli aktuell i det kommande utredningsarbetet och att den kommitté som skall tillkallas bör vara oförhindrad att behandla spörsmålet om vilken verkan tidpunkten för valen får på årsrytmen i riksdagsarbetet och riksdagens arbetsformer i övrigt. Kommittén bör därför också få överväga, om val till riksdagen bör hållas på våren. Verkningarna i fråga om den statliga budgetperiodens förläggning måste givetvis klargöras. Om kommittén anser att riksdagsvalen bör hållas på våren, bör den också pröva om tidpunkten för de kommunala valen bör ändras. En ändring av tiden för dessa val aktualiserar bl.a. också frågan om den kommunala budgetperiodens förläggning. När det gäller frågor som har betydelse för de kommunala valen bör kommittén samråda med kommunaldemokratiska kommittén. En särskild fråga som kommittén bör uppmärksamma är hur en ändring av tidpunkten på året för de olika valen påverkar de politiska partiernas arbete.

Skulle det införas ett system med rörliga valdagar, finns det som framgått ingen anledning att,ha kvar institutet extra val. Stannar kommittén däremot för att förorda att nuvarande system med fasta valdagar behålls, bör formerna för att anordna extra val ses över. Bl.a. bör betydelsen av en ev. förlängning av riksdagens mandatperiod uppmärksammas.

Enligt gällande ordning skall extra val hållas inom tre månader från det att regeringen har utnyttjat sin möjlighet att förordna om sådana val (3 kap. 4 & RF) eller extra val har utlösts genom att riksdagen fyra gånger har förkastat talmannens förslag till ny statsminister (6 kap. 3 & RF). De fördelar som från parlamentarisk synpunkt kan vara förenade med möjligheten att förordna om extra val skulle tas till vara bättre, om den nuvarande tremånadersperioden kunde förkortas. Kommittén bör pröva vilka möjligheter som föreligger att förkorta denna period.

Kommitténs uppdrag bör i enlighet med riksdagens önskemål också avse formerna för regeringsbildningen.

Den nuvarande ordningen infördes genom den nya regeringsformen och innebär följande (6 kap. 2 och 3 55 RF). När en statsminister skall utses, kallar riksdagens talman företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice talmännen och avger sedan ett förslag till riksdagen. Riksdagen prövar förslaget genom en omröstning. Förslaget är förkastat, om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar emot det. Förkastas förslaget, upprepas proceduren. Har riksdagen fyra gången förkastat talmannens förslag, avbryts förfarandet. Det återupptas först sedan det har hållits val till riksdagen. Hålls inte ordinarie val till riksdagen ändå inom tre månader, skall extra val förrättas inom samma tid.

De angivna bestämmelserna har tillämpats vid regeringsskiftena åren 1976, 1978 och 1979. Kommittén bör närmare studera erfarenheterna av tillämpningen av gällande regler och bedöma om dessa är tillfredsställande samt föreslå de förbättringar som kan anses motiverade. Några mera genomgripande

• Sida 22
•  Original

förändringar i det nuvarande systemet med dess förankring av proceduren i riksdagen bör dock inte aktualiseras.

Som riksdagen har funnit bör kommittén också ta upp regeringens beslutsformer till behandling. F.n. saknas föreskrifter om hur regeringen fattar sina beslut. I samband med tillkomsten av den nya regeringsformen och även senare har diskuterats om det behövs särskilda regler om omröstning inorn regeringen. Tanken på att statsministern alltid skall avgöra ett ärende när det finns skiljaktiga meningar inom regeringen har också förts fram. Även om frånvaron av särskilda regler om regeringens beslutsfattande inte tycks ha lett till några olägenheter, bör kommittén undersöka vilka erfarenheter som finns av den gällande ordningen och lägga fram förslag till en reglering, om detta bedöms som lämpligt.

Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att ett första riksdagsbeslut angående grundlagsändringar kan fattas före riksdagsvalet 1982.

• Sida 23
•  Original

2. Utredningsarbetet

Redan när kommittén tillsattes uttalade departementschefen att det inte var aktuellt att genomföra någon mera genomgripande författningsreform utan att kommitténs uppdrag var att på nytt pröva vissa av de grundlagsfrågor som ingick i 1968—1969 års partiella författningsreform. Det gällde härvid i första hand när val till riksdagen och de kommunala församlingarna skall äga rum. Även vissa näraliggande frågor som fick sin reglering i 1974 års RF borde tas upp till omprövning. Kommitténs uppdrag var således begränsat.

Trots detta har kommittén måst bedriva sitt arbete under tidspress i syfte att ett första riksdagsbeslut angående föreslagna grundlagsändringar skall kunna fattas före riksdagsvalet 1982.

Tack vare den sakkunskap och erfarenhet som har funnits att tillgå inom kommittén har kommittén redan från början haft en god uppfattning om hur ifrågavarande regler har fungerat. Därjämte har kommittén haft tillfälle att ta del av förutvarande talmannen Henry Allards och nuvarande talmannen Ingemund Bengtsssons erfarenheter beträffande reglerna om regeringsbildningen.

Under tiden den 19—21 augusti 1980 har kommittén hållit ett internatsammanträde på Örenäs slott, Glumslöv. Under detta sammanträde hade kommittén bl.a. tillfälle att överlägga med professorn Jörgen Westerståhl och t.f. professorn Sören Holmberg, vilka informerade om sina forskningsarbeten angående de allmänna valen.

Kommittén har ägnat stort intresse åt hur de frågor kommittén har haft att ta ställning till har fått sin lösning i våra nordiska grannländer. ] detta syfte har kommittén företagit studiebesök i Köpenhamn den 16— 17 september l980,i Helsingfors den 29 september — den 1 oktober 1980 och i Oslo den 22—24 oktober 1980.

Kommundepartementet har till kommittén för beaktande överlämnat kommunaldemokratiska kommitténs betänkande (Ds Kn l979:15) Den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd. Vidare har kommittén haft överläggningar med 1978 års vallagskommitté (Ju 1978:01) och genom sitt sekretariat har kommittén haft kontakt med utredningen (Kn 1977104) för översyn av lagen om församlingsstyrelse.

Kommittén har från riksskatteverket inhämtat yttrande över tidsåtgången för anordnande av extra val. Till yttrandet fogades ett särskilt utlåtande från postverket.

Inom kommittén har ordföranden, de sakkunniga och sekreterarna utgjort en särskild arbetsgrupp.

• Sida 24
•  Original

• Sida 25
•  Original

11. Allmän motivering

3. Tiden för anordnande av extra val

Enligt gällande ordning skall extra val hållas inom tre månader från det att regeringen har utnyttjat sin möjlighet att förordna om sådana val (3 kap. 4 & RF) eller extra val har utlösts genom att riksdagen fyra gånger har förkastat talmannens förslag till ny statsminister (6 kap. 3 & RF).

I kommitténs direktiv framhålls att de fördelar som från parlamentarisk synpunkt kan vara förenade med anordnande av extra val skulle tas till vara bättre, om den nuvarande tremånadersperioden kunde förkortas. Kommittén bör enligt direktiven pröva vilka möjligheter som föreligger att förkorta denna period.

Kommittén har särskilt studerat tidsåtgången vid tre olika moment, nämligen fartygsröstningen, tryckningen och leveransen av valsedlar samt nomineringsförfarandet.

Kommittén har inhämtat riksskatteverkets (RSV:s) uppfattning om möjligheterna att förkorta tremånadersperioden för anordnande av extra val till en och en halv eller till två månader. RSV har anfört att det enligt dess uppfattning inte är möjligt att med nu gällande lagstiftning förkorta tidsperioden för anordnande av extra val. I samband härmed kan nämnas att RSV i december 1979 i skrivelse till 1978 års vallagskommitté har hävdat att fristen för extra val är alltför kort för att förberedelserna för röstning på fartyg skall kunna genomföras. I andra hand har RSV, med hänvisning till den lösning som valdes i lagen (1980z7) om folkomröstning i kärnkraftsfrågan, föreslagit ett tillägg till 10 kap. 13 & vallagen av innebörd att centrala valmyndigheten vid extra val får bestämma att röstning på fartyg får börja tidigast trettionde dagen före valdagen.

Vallagskommittén har uttalat att det, åtminstone f.n., inte kan komma i fråga att föreslå förlängning av fristen för extra val. Vallagskommittén uttalar härvid bl.a. att de fördelar som från parlamentarisk synpunkt kan vinnas genom extra val är i mycket beroende av hur lång tid som går åt för att genomföra ett sådant val. Vallagskommittén säger sig känna tvekan inför RSV:s alternativa förslag att kortare tid skall bestämmas för röstning på fartyg vid extra val. Enligt vallagskommittén bör gällande bestämmelser om röstning på fartyg inte ändras förrän man har ytterligare erfarenheter av att genomföra extra val med den nuvarande perioden för röstning på fartyg (SOU l980:45 s. 200).

Vad först gäller fartygsröstningen har RSV i sitt yttrande till grundlagskommittén uttalat att den absolut minsta tiden för att kunna genomföra en sådan röstning är 90 dagar, vilket är lika med den tid som ges för att anordna extra val. Av dessa 90 dagar avser 15 dagar tiden för beslut om på vilka fartyg röstning skall äga rum. För distribution av valmaterial till hamn för fartygstrafik har RSV beräknat 20 dagar. Därtill

• Sida 40
•  Original

kommer de 55 dagar som enligt vallagen är den för fartygsröstning avsedda perioden.

Kommittén anser att den av RSV beräknade tiden av 15 dagar för beslut om på vilket fartyg röstning skall äga rum kan halveras.

Tiden för distribution av valmaterial till fartygen kan enligt kommitténs mening elimineras, om man övergår till att hålla fartygen med ett lager med aktuella valsedlar (partimarkerade) samt valkuvert och ytterkuvert. Ytterligare upplysningar, såsom namn på kandidater i de för besättningen aktuella valkretsarna, kan lämnas telegrafiskt.

De långa resorna för fartygen i utrikes fart kan innebära att man på en del fartyg får mycket små tidsmarginaler, främst då det gäller att i tid vidarebefordra avgivna valsedlar till RSV. En kortare tid än de nu gällande 55 dagarna kan givetvis medföra att ytterligare fartygsröster inte hinner fram i tid. Erfarenheterna från fartygsröstningen vid folkomröstningen 1980 — där tidsfristen var 30 dagar — tyder dock närmast på att det går att minska tiden. I detta sammanhang kan nämnas att röstning hos utlandsmyndighet får börja tidigast den tjugofjärde dagen före valdagen. Enligt kommitténs mening finns det sålunda i och för sig möjlighet att vid extra val minska tiden för fartygsröstning och förberedelserna därför till omkring 35 dagar.

Enligt RSV:s mening erfordras minst fyra veckor för tryckning och distribution av valsedlar vid ett extra val. Till detta kommer tidsåtgången för partiernas distribution av valsedlar till väljare, partiarbetare m.fl. Denna tidsåtgång beräknas av RSV till åtminstone tre veckor.

Om myndigheternas handläggningstid uppskattas till tre dagar medför detta en total tidsåtgång för valsedelstryckning om 52 dagar. Vid en period av två månader för anordnande av extra val skulle det således innebära att partierna kunde förfoga över endast åtta dagar för kandi- datnomineringen. En så kort tid torde de inte kunna godta.

Kommittén har funnit att man med bibehållande av nu gällande ordning med central tryckning och kontroll av valsedlar genom ytterligare rationalisering kan minska tiden för tryckning och distribution som RSV har angivit till fyra veckor med högst en vecka. Ytterligare några dagar kan stå att vinna, om hela förfarandet decentraliseras.

Tidsåtgången för partiernas vidaredistribution av valsedlar till väljare, partifunktonärer m.fl. som i yttrandet har angivits till tre veckor torde enligt kommitténs mening kunna nedbringas något.

Det torde alltså redan med bibehållande av nuvarande system finnas ett visst utrymme att minska den totala tidsåtgången för tryckning och distribution av valsedlar.

När det gäller nomineringsförjbrandet bör först uppmärksammas att vi i Sverige inte, som i en del andra länder, har någon lagstiftning som reglerar nomineringsförfarandet vid allmänna val. Nomineringsförfarandet betraktas hos oss som en intern partiangelägenhet. De politiska partierna har i sina stadgar eller i speciella anvisningar utfärdat rekommendationer om hur nomineringarna bör gå till.

Härvidlag skiljer sig de olika partiernas praxis rätt betydligt. Några av

• Sida 41
•  Original

dem föreskriver att provval obligatoriskt skall hållas, medan andra lämnar frågan öppen eller inte alls tillämpar detta förfarande. Lokala nomineringsmöten föreskrivs i vissa partier men inte i alla. Åtskilliga partier har något slags representantskap där de avgörande besluten fattas. Det ligger i sakens natur att nomineringen tar olika lång tid beroende på vilket förfarande som tillämpas.

Partiernas nomineringar måste vara klara i god tid före sista dagen för beställning av valsedlar. Vid ett ordinarie val brukar nomineringsarbetet inom partierna börja på hösten året före valåret och avslutas strax före sista dagen för beställning av valsedlar (den 2 maj vid 1979 års val).

Vid ett extra val måste partierna förkorta tiden för nomineringsarbetet avsevärt. Om nyval dessutom äger rum en kort tid efter ett ordinarie val kan förfarandet också förenklas genom att tidigare nomineringar i stor utsträckning kan gälla också vid nyvalet. Härvid bör observeras att regeringen efter val till riksdagen — ordinarie eller extra — inte får förordna om extra val förrän tre månader har förflutit från den nyvalda riksdagens första sammanträde (3 kap. 4 & andra stycket RF).

Som tidigare har nämnts anses nomineringsförfarandena vara interna partiangelägenheter. Kommittén anser sig därför inte böra lämna några särskilda rekommendationer till sådana åtgärder genom vilka partierna skulle kunna förkorta tiden för sina nomineringar. Kommittén vill emel- lertid påpeka att inte ens en tid av tre månader mellan nyvalsförordnande och valdag, vilket är den längsta tid som nu medges, ger utrymme för något särskilt långdraget nomineringsförfarande. I denna tidsrymd måste ju bl.a. ges utrymme för tryckning och distribution av valsedlar samt förberedelser för fartygs- och utlandsröstning.

I 3 kap. 4 & RF stadgas endast att extra val hålles inom tre månader efter förordnandet. Föreskriften hindrar således inte att ett extra val hålles inom kortare tid. Detta förutsätter emellertid att partiernas nomineringsarbete tar kort tid och att vallagstiftningen anpassas till de kortare tider som kan komma i fråga. Som tidigare har berörts vill kommittén inte söka påverka partierna i fråga om nomineringsförfarandet. När det gäller de mera valtekniska frågorna har, som framgår av det ovan sagda, kommittén funnit att det kan gå att göra vissa tidsbesparingar. Härför krävs emellertid att ifrågavarande bestämmelser i vallagen ses över. Kommittén anser att dessa frågor lämpligast utreds av den nu arbetande vallagskommittén som har i uppdrag att göra en översyn av vallagen. Kommittén finner att någon ändring av gällande grundlagsbestämmelser om tiden för anordnande av extra val inte erfordras.

• Sida 42
•  Original

4. De kyrkliga valen

Val till kyrkofullmäktige äger enligt 3 & lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval rum den tredje söndagen i oktober. Sedan 1942 har val till kyrkofullmäktige ägt rum samma år som övriga kommunala val. Mandatperioden för en nyvald kyrkofullmäktigförsamling börjar den 1 januari året näst efter det år val har skett, dvs. samma dag som tidigare gällde även för de borgerliga kommunerna.

Enligt direktiven bör kommittén i samband med att den överväger frågan om skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval även pröva om man skall ha en gemensam valdag för kommunalval och kyrkoval.

Frågor som berör de kyrkliga församlingarna och valen till dessa är redan föremål för utredning och diskussion på skilda håll.

Utredningen (Kn l977:04) för översyn av lagen om försam- lingsstyrelse har till uppgift att bringa lagen om församlingsstyrelse i överensstämmelse med kommunallagen i den mån olikheter inte är sakligt betingade. Enligt vad kommittén har inhämtat lär utredningen inte föreslå några förändringar i fråga om förläggningen av mandatperioden för de kyrkligt kommunala församlingarna eller i fråga om tidpunkten för val till dessa.

1979 års kyrkomötes utredningsnämnd har i ett preliminärt betänkande med anledning av väckta motioner om kyrkans framtida organisation föreslagit bl.a. att man skall anordna direkta val inte bara till kyrkofullmäktige utan även till stiftsting och kyrkomöte och att de kyrkliga valen sammanförs till en gemensam valdag, vilken skall vara skild från val till riksdag och borgerligt kommunala församlingar.

Kommittén (Kn l979:06) för utredning av kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning skall enligt sina direktiv ta del av 1979 års kyrkomötes utredningsnämnds förslag och undersöka i vad mån dessa kan genomföras. Denna kommitté har ännu inte avgivit något förslag.

Med hänsyn till att något ställningstagande ännu inte föreligger till det utredningsarbete som hittills har verkställts i ovannämnda frågor och, framför allt, till att någon ställning ännu inte har tagits till de framtida relationerna mellan staten och kyrkan, anser kommittén att det för närvarande inte finns skäl att här ytterligare diskutera frågorna eller att föreslå några förändringar i fråga om tidpunkten för de kyrkliga valen.

• Sida 43
•  Original

5. Tidpunkten på året för de olika valen

Val till riksdagen förrättas enligt gällande ordning den tredje söndagen i september vart tredje år samtidigt med val till kommunfullmäktige och landsting. Valperioden löper för riksdagens del från det att den nyvalda riksdagen har samlats, vilket normalt sker på femtonde dagen efter valdagen. Valperioden för kommunfullmäktige och landsting börjar den 1 november det år då valet har skett utom i Stockholms kommun, där valperioden tar sin början den 15 oktober under valåret.

Enligt direktiven är tidpunkten på året för de olika valen en fråga som kommittén kan ta upp förutsatt att kommittén stannar för att föreslå ett system med i princip fasta valdagar.

Frågan om tidpunkten på året för de olika valen har samband med frågan om budgetårets förläggning på så sätt att riksdagsarbetet i hög grad domineras av budgetbehandlingen. Enligt det nuvarande systemet samlas riksdagen till riksmöte i oktober. Budgetpropositionen framläggs dock först i januari, varefter riksdagen är sysselsatt med budgetarbetet ända fram till det att riksmötet avslutas i maj eller juni.

I den allmänna debatten har det ofta hävdats att man borde få till stånd ett system där riksdagen omedelbart efter det att riksmötet har inletts fick ta itu med det arbetskrävande budgetarbetet utan att man för den skull behöver rubba på principen om ett snabbt valgenomslag. Det alternativ som i första hand har diskuterats är ett system med allmänna val på våren, närmast i slutet av maj, och ett budgetår som sammanfaller med kalenderåret.

Med ett sådant system skulle den nyvalda riksdagen samlas i början av september. Ledde valet till majoritetsskifte eller till att regeringens ställning eljest påverkades finge riksdagen samlas till ett urtima riksmöte i juni. Omedelbart efter det att lagtima riksmöte har inletts skulle budgetpropositionen läggas fram för att behandlas av riksdagen under hösten.

En annan möjlighet som har diskuterats inom kommittén är en övergång till vårval utan förändring av budgetåret. En sådan lösning skulle förutsätta att riksdagens budgetbehandling under våren före ett val komprimeras något och att riksmötet då avslutas tidigare än vad som nu är fallet.

Frågan om vårval och kalenderårsbudget har tidigare behandlats av grundlagberedningen i diskussionsbetänkandet (SOU l970:27) Allmänna val på våren? och i beredningens huvudbetänkande (SOU 1972:15) Ny regeringsform —- Ny riksdagsordning samt av budgetutredningen i betänkandet (SOU 1973 :43) Budgetreform.

Grundlagberedningen uttalade i sitt huvudbetänkande att ett system

• Sida 44
•  Original

med allmänna val på våren i princip förutsatte att budgetåret ändrades till att sammanfalla med kalenderåret. Frågan om budgetårets förläggning var enligt beredningen emellertid inte mogen att lösas vid denna tidpunkt, då budgetutredningen ännu inte hade redovisat sitt material och sina ställningstaganden.

Budgetutredningen redovisade i sitt betänkande skilda icke-konstitu- tionella konsekvenser av en omläggning av budgetåret. Utredningen kom till den slutsatsen att skillnaden mellan ett system med kalender- årsbudget och det nu rådande systemet framstod som begränsad. Den vikt som bör tillmätas frågan om beslutsunderlaget för statens finanspo- litik talade dock enligt utredningens mening för att nuvarande budgetår borde behållas.

Allmänna val på våren skulle medföra betydande ingrepp i riksdagsarbetet. En omläggning av budgetåret skulle därtill leda till betydande förändringar i den statliga verksamheten i övrigt. Det har inte varit möjligt för grundlagskommittén att på den korta tid som har stått till förfogande närmare penetrera dessa frågor. Kommittén konstaterar att tidigare utredningar har visat att vissa fördelar torde stå att vinna på ett system med vårval och kalenderårsbudget. Skäl har också anförts för att pröva möjligheten till vårval utan omläggning av budgetåret. Kommittén är emellertid inte beredd att föreslå några förändringar i dessa frågor.

• Sida 45
•  Original

6. Regeringsbildningen

1809 års regeringsform byggde på en äldre statsråttslig åskådning som ville åstadkomma maktbalans mellan konung och riksdag. Konungen ägde allena styra riket. Han var dock skyldig att inhämta "underrättelser och råd” av ett statsråd. Konungen utnämnde själv statsrådets le- damöter. Efter hand som parlamentarismens principer vann insteg i det svenska statsskicket utbildades en konstitutionell praxis i fråga om regeringsbildningen. Denna praxis innebar att konungen, innan han utnämnde statsminister, samrådde med talmännen och företrädare för partigrupperna i riksdagen samt att utnämningen skedde på grundval av vad som framkom vid samrådet. Övriga statsrådsposter tillsattes av konungen efter förslag av statsministern.

Författningsutredningens förslag innebar att uppdraget att utse statsminister alltjämt skulle anförtros konungen. Att regeringsbildningen skulle ske i överensstämmelse med parlamentarismens principer kom i förslaget till uttryck genom en föreskrift om att konungen skulle rådgöra med riksdagens talman och företrädare för partigrupper inom riksdagen innan han utnämnde ny statsminister. Konungens frihet vid valet av statsminister skulle i enlighet med vad som redan gällde enligt praxis bli beroende av det parlamentariska läget i riksdagen. Utredningen betonade härvid den garanti för att parlamentarismens principer beaktades vid regeringsbildningen som låg i förslaget att regeringen skulle vara skyldig att avgå, om riksdagen förklarade att den saknade dess förtroende. I fråga om regeringsbildningen förordade utredningen vidare att övriga statsrådsledamöter skulle utnämnas av konungen på förslag av statsministern. Konungen förutsattes därvid vara bunden av statsministerns förslag. Utredningen påpekade att dess förslag nära anslöt sig till då rådande praxis och markerade statsministerns ledande ställning inom regeringen.

Grundlagberedningen skulle enligt sina direktiv i första hand undersöka möjligheten att låta ett organ eller en person med mer eller mindre direkt mandat från folket handha uppgiften att utse ministärledare. Beredningen, som diskuterade frågan ingående, föreslog en ordning som syftade till att göra riksdagen direkt utslagsgivande även vid en ny regerings tillkomst. Förslaget antogs i sak oförändrat.

Nu gällande rätt (6 kap. 2 och 3 && RF) som sålunda överensstämmer med grundlagberedningens förslag innebär följande. Det ankommer på talmannen att ta initiativ till och leda de förhandlingar mellan partiföre- trädarna, som är ett led i proceduren vid regeringsbildningen, och att sammanfatta resultatet av förhandlingarna genom att för riksdagen framlägga ett förslag om statsministerkandidat. Talmannen skall överlägga med vice talmännen innan han avger sitt förslag. Riksdagen prövar förslaget genom en omröstning. Förslaget är förkastat om mer än

• Sida 46
•  Original

hälften av riksdagens ledamöter röstar emot det. I så fall upprepas proceduren. Har riksdagen fyra gånger förkastat talmannens förslag, skall förfarandet avbrytas och extra val till riksdagen äga rum. — Statsministern utser övriga statsråd.

De angivna bestämmelserna har tillämpats vid regeringsskiftena åren 1976, 1978 och 1979. Enligt direktiven bör grundlagskommittén närmare studera erfarenheterna av tillämpningen av gällande regler och bedöma om dessa är tillfredsställande samt föreslå de förbättringar som kan anses motiverade.

Enligt vad kommittén har inhämtat har det nuvarande systemet i stort sett fungerat bra och lett till snabba lösningar t.o.m. vid regeringsbildningen 1978, då det parlamentariska läget var oklart.

Viss kritik har dock framförts mot det nuvarande systemet. Vad kritiken främst har riktat in sig på är det omröstningsförfarande som föreskrivs i 6 kap. 2 & RF med anledning av talmannens förslag om ny statsminister. Denna omröstning tvingar riksdagen att ta ställning för eller emot en statsminister innan han har trätt i funktion som regeringschef. Ett sådant ställningstagande kan i vissa situationer uppfattas som bindande inför framtida politiska ställningstaganden. Detta medför att man kan känna sig tvingad att rösta mot ett förslag som ur parlamentarisk synpunkt är det enda rimliga. Bl.a. med hänsyn härtill har det sagts att man borde införa en ordning där den obligatoriska omröstningen är slopad och där man förlitar sig på det korrektiv mot en parlamentariskt felaktig utnämning av statsminister från talmannens sida som ligger i möjligheten att besluta om misstroendeförklaring. En bidragande orsak till de problem som har uppstått är uppenbarligen ett uttalande av departementschefen i prop. 197390 5. 178 om innebörden av riksdagens ställningstagande till ett förslag om ny statsminister. Departementschefen uttalar i propositionen bl.a. följande: ”Det är emellertid tydligt att riksdagens ställningstagande realiter kommer att gälla inte bara vem som skall bli statsminister utan också — och framför allt — regeringens partimässiga sammansättning och dess program i stort.”

Grundlagskommittén har under sitt arbete haft tillfälle att diskutera de problem som kan uppstå i samband med regeringsbildningen med förutvarande talmannen Henry Allard. En redogörelse för detta samtal återfinns som bilaga till betänkandet. Den nuvarande talmannen Ingemund Bengtsson, som har tagit del av redogörelsen, har förklarat sig vara enig med Allard i hans bedömning.

Enligt vad som därvid framkommit har talmannens överläggningar med partiledarna inte vid något tillfälle gällt vilken politik den blivande regeringen skulle föra. Vad som däremot har förts på tal — utöver statsministerkandidaten — har varit den blivande regeringens partimässiga sammansättning. Att talmannen i samband med att han avgav sitt förslag om ny statsminister till riksdagen såväl 1978 som 1979 tillkännagav även den partimässiga sammansättningen på den blivande regeringen får mot bakgrund härav ses som en upplysning till riksdagen

• Sida 47
•  Original

om vad den hade att ta ställning till. Man kan möjligen säga att det har börjat utbilda sig en praxis att talmannen lämnar ett sådant meddelande om den blivande regeringens partimässiga sammansättning. Att så inte skedde redan 1976 har i efterhand närmast betraktats som ett förbiseende.

Kommittén ansluter sig till den uppfattning som ligger till grund för de regler som nu gäller för regeringsbildningen nämligen att statsministerkandidaten i någon form skall godkännas av riksdagen innan han förordnas och hans regering alltså förfogar över bl.a. upplösningsrätten. Enligt kommitténs uppfattning skall riksdagens god- kännande avse inte bara statsministerns person utan också den partimässiga sammansättningen av regeringen som i det rådande parlamentariska läget framstår som möjlig och rimlig. Däremot bör det inte innefatta något ställningstagande till den nya regeringens program.

Den som godkänner förslaget till statsminister eller avstår från att rösta emot det uttrycker sålunda endast uppfattningen att förslaget under förhandenvarande omständigheter ter sig naturligt och ålägger sig därmed ingen begränsning i sin handlingsfrihet när det gäller att sedermera ta ställning till den blivande regeringens politik. Inte ens den som har för avsikt att driva en utpräglad oppositionspolitik med syfte att vid nästa riksdagsval skapa en avgörande förändring av majoritets- förhållandena behöver rösta emot den statsministerkandidat som så länge dessa består synes ha de största möjligheterna att bilda regering.

Enligt kommitténs mening erfordras ingen ändring av de gällande grundlagsbestämmelserna i detta hänseende. Det ankommer på riksdagspartierna att genom sitt praktiska handlande undanröja de olägenheter som kan ha uppstått till följd av 1973 års departementschefsuttalande.

• Sida 48
•  Original

7. Regeringens beslutsformer

1809 års regeringsform lade beslutanderätten inom regeringen helt i konungens hand. Men under en period av ungefär hundra år försköts läget utan någon ändring i de berörda grundlagsreglema så att besluten i stället kom att fattas av hans "rådgivare” statsråden. Detta skedde i statsrådsberedningen, som hade inrättats redan 1816 och som från mitten av 1800-talet började utveckla sig till ett verkligt ministerråd. I detta hänseende tillkom alltså en sedvanerätt som så småningom kom att överensstämma med parlamentarismens grundsatser. Någon tvekan om hur man skulle förfara vid meningsskiljaktigheter mellan statsrådets medlemmar visade sig aldrig, trots att sådana meningsskiljaktigheter naturligtvis förekom och undantagsvis också registrerades i statsrådets protokoll.

Författningsutredningen föreslog att besluten i regeringsärenden — bortsett från sådana som hade överlämnats till beslut av enskilt statsråd — i flertalet fall skulle fattas genom kollegialt förfarande vid minis- terrådssammanträde utan konungens medverkan. Enligt utredningens mening skulle härvid tillämpas enkla majoritetsbeslut med utslagsröst vid lika röstetal för statsministern eller annan regeringsledamot som tjänstgjorde som regeringens ordförande. Utredningen föreslog dock att ärenden av vissa slag, t.ex. propositioner till riksdagen, efter behandlingen i ministerrådet skulle underställas konungen för godkännande i konselj. Regler för beslutsformerna i ministerrådet skulle inte fastställas i regeringsformen utan ingå i en särskild regeringsstadga.

I direktiven för grundlagberedningen uttalades att beslutanderätten i regeringsärenden helt borde tillkomma ministären. I enlighet härmed föreslog beredningen att statschefen inte ens formellt skulle inneha någon politisk makt eller några funktioner som kunde tyda på sådan. Beteckningen ”regeringen" användes sålunda för statsrådet, och inga regeringsbeslut skulle längre fattas vid konselj inför konungen. Fastän regeringen som regel kunde förväntas utåt uppträda som en enhet utan att särmeningar markerades ansåg sig beredningen likväl böra utforma beslutsregler för de teoretiskt tänkbara fall då besluten inte blev enhälliga. Härvid skulle den kollegiala beslutsformen med vanliga omröstningsregler tillämpas, så att den mening som samlade flest röster skulle gälla som beslut och ordföranden (normalt statsministern) ha utslagsröst vid lika röstetal.

På denna punkt avvek propositionen från grundlagberedningens förslag. Med stöd särskilt av ett remissyttrande från hovrätten över Skåne och Blekinge anförde föredragande statsrådet (prop. 197390 5. 186):

För egen del anser jag att ett grundlagfäst förfarande med en regelrätt omröstning som utslagsgivande för regerings ställningstagande är främmande för en parlamentarisk regering. Den nuvarande grundlagsbestämmelsen om

• Sida 49
•  Original

omröstning inom statsrådet, när detta för riksstyrelsen som interimsregering, bygger på en äldre tids syn på regeringsledamöterna som ämbetsmän och på regeringen som den högsta myndigheten inom byråkratin. Regler om omröstning inom regeringen saknas också i flertalet jämförliga utländska författningar. Jag vill framhålla att en ordning utan omröstningsbestämmelser i RF inte medför någon försvagning av den konstitutionella kontrollen av regeringen. Enligt förslaget skall ett statsråd, liksom för närvarande, ha inte bara rätt utan också så till vida en skyldighet att anföra avvikande mening till protokollet att han, om han underlåter det, får dela ansvaret för beslutet. Jag föreslår alltså att någon bestämmelse om omröstning i regeringen inte tas in i RF.

I motioner från folkpartiet (1973:l850) och moderata samlingspartiet (1973:l874) framfördes kritik mot att regeringsförslaget inte innehöll några omröstningsregler. Folkpartimotionen pekade särskilt på de risker för konstitutionellt sammanbrott som kunde uppstå i krislägen. Båda motionerna utmynnade i förslag om återgång till grundlagberedningens förslag.

Konstitutionsutskottet (KU 1973 :26 5.34) anförde i detta hänseende:

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att regeringsarbetet inte onödigtvis bör bindas av formella regler, som kan hindra anpassningen av arbetet till växlande förhållanden. Grundlagsstadganden angående regeringsarbetet måste därför utformas så att de passar olika typer av regeringar. Den föreslagna ordningen anknyter till vad som i praktiken redan tillämpas. För statsråds- överläggningarna, där regeringsbesluten nu i realiteten fattas, saknas omröstningsregler. Något behov av sådana regler har heller inte ansetts föreligga.

På grund av det anförda avstyrker utskottet de i motionerna 197311850 och 1973:l874 framförda yrkandena om att i grundlag införa omröstningsregler för regerings beslutsfattande. Finner en regering sig ha behov av omröstningsregler står det den givetvis fritt att i t.ex. en arbetsordning införa regler härom.

Reservationer för bifall till motionerna avgavs av representater för folkpartiet och moderata samlingspartiet. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Enligt gällande regeringsform (7 kap. 3 &) avgörs regeringsärendena av regeringen vid regeringssammanträde. Statsministern har därjämte befogenhet att själv fatta vissa beslut, vartill kommer departementschefs beslut i vissa frågor som gäller verkställighet inom försvarsmakten av författningar eller särskilda regeringsbeslut samt sådana departementschefsbeslut som avser beredningen av regeringsärenden eller administrationen av departementet, ävensom vissa särskilda uppgifter som ligger hos chefen för utrikesdepartementet.

Statsministerns beslutskompetens gäller regeringens sammansättning och delvis även arbetsfördelningen inom regeringen. Han har att tillsätta övriga statsråd (6 kap. l & RF), entlediga statsråd (6 kap. 6 lj), förordna att ett statsråd som har entledigats på egen begäran skall uppehålla sin befattning till dess efterträdare har tillträtt (6 kap. 8 (j), utse departementschefer (7 kap. 1 5), kalla till regeringssammanträde och där vara ordförande (7 kap. 4 5), förordna att ett ärende eller en grupp av ärenden som hör till ett visst departement skall föredras av något annat statsråd än departementschefen (7 kap. 5 5) samt utse ställföreträdare för

• Sida 50
•  Original

sig själv (7 kap. 8 9”). Vidare kan han åstadkomma hela regeringens avgång genom att hos talmannen begära sitt entledigande (6 kap. 6 och 7 åå)-

De egentliga regeringsärendena, till vilka exempelvis hör propositioner till riksdagen (4 kap. 3 & RF), fördelning av regeringsärendena mellan olika departement (7 kap. 1 5) och beslut om extra val till riksdagen (3 kap. 4 &) avgörs vid regeringssammanträden. Beslutsformen är kollektiv, men om förfarandet när meningarna är delade föreskriver regeringsformen endast att skiljaktig mening skall antecknas i protokollet (7 kap. 6 5). Inte heller har det hittills förekommit att någon regering har meddelat ytterligare regler genom att anta en arbetsordning eller liknande stadga.

Statsministerns befogenheter är fastställda i regeringsformen och statsrättsligt sett ankommer det på honom själv att bestämma under vilka förutsättningar och i vilka former de skall utövas. Givetvis måste han härvid i praktiken ta hänsyn till politiska och andra motsvarande förhållanden, exempelvis i en koalitionsregering till överenskommelser i fråga om dess sammansättning.

Den gällande grundlagen innehåller inga klara regler om hur regeringen skall fatta sina beslut. Praxis, regeringens sammansättning, t.ex. koalitions- eller enpartiregering, och ärendenas natur spelar här in. En betydande frihet finns inom ramen för den nuvarande grundlagen att utforma en smidig och ändamålsenlig beslutsordning.

På denna punkt skiljer sig förhållandena jämfört med många andra samhällsområden, där beslutsfattandet regleras i varierande grad, ibland detaljerat, av föreskrifter. Olika uppfattningar om i vilken utsträckning och på vilket sätt beslutsfattandet i regeringen skall ske har förekommit i den politiska debatten. Denna fråga har också varit föremål för diskussion i statsvetenskapliga sammanhang och i massmedia.

Därvid har många aspekter på beslutsfattandet inom regeringen berörts. En viktig fråga därvidlag har t.ex. varit vilka regler som skall gälla om olika meningar råder inom regeringen om riksdagsupplösning och nyval skall företas eller ej.

Ett flertal olika lösningar kan tänkas på området. I grundlagen kan införas klara regler om beslutsfattandet inom regeringen, antingen vad gäller detta i sin helhet eller för vissa särskilda områden. Regler av detta slag kan också föreskrivas i en arbetsordning som varje regering skall vara skyldig att anta. Antagandet av arbetsordning kan även liksom nu vara frivilligt. Ordningen för beslutsfattandet kan också fastställas på annat sätt, t.ex. genom överenskommelser mellan i regeringen ingående partier om det handlar om en koalitionsregering.

Enligt kommitténs mening bör frågan om beslutsfattandet inom regeringen bli föremål för fortsatta överväganden i lämpligt sammanhang.

• Sida 51
•  Original

III Specialmotivering

3 kap. 3 & regeringsformen

Genom denna ändring fastslås att riksdagens valperiod skall vara fyra år. Beträffande de överväganden som ligger till grund för en förlängning av valperioden från tre till fyra år hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen under avsnitt 2.3.

Ett extra val medför, i enlighet med vad som nu är fallet, inte att en helt

5 ny valperiod börjar löpa, utan mandaten gäller då endast för återstoden

av valperioden. Närmare bestämmelser om valen och tidpunkten för ? dessa återfinns i vallagen.

; 1 kap. 4 5 andra stycket riksdagsordningen

Genon: detta stadgande övergår rätten att avbryta riksmöte efter ett

: beslut orr. extra val från regeringen till riksdagen. Under avsnitt 2.3 i den

allmänna motiveringen har kommittén anfört skälen härför.

Ett beslut av avbryta riksmöte skall fattas i samma ordning som ett beslut om förlängning av detta. Det gäller sålunda närmast en procedurz'råga som inte kräver annan beredning än ett yttrande från

i talmanskanferensen.

1 kap. 3 5 vallagen

Principen om skilda valdagar slås här fast. Val skall hållas vartannat år, ena gåigen ordinarie riksdagsval och andra gången val i hela riket av landstingsledamöter och kommunfullmäktige. Valdag är som tidigare tredje söndagen i september.

' 2 kap. 6 59, 3 kap. 5 5 och 17 5 samt 5 kap. 1 5 kommunallagen

Genom dessa ändringar fastslås principen om fyraåriga valperioder häven föi landstingsledamöter, kommunfullmäktige och övriga förtroendevalda 1 landsting och primärkommuner.

• Sida 52
•  Original

• Sida 53
•  Original

Reservationer

Sammanfattning

Vi har i denna reservation redovisat våra argument för en fortsatt översyn av vissa författningsfrågor. Vi anser att det är av avgörande betydelse för en framgångsrik folkstyrelse att författningen så långt möjligt skapar goda betingelser för handlingskraft och konsekvens i det parlamentariska arbetet. De erfarenheter som gjorts under 1970-talet pekar på behovet av att nu i första hand stärka regeringen i det samspel mellan regering och riksdag som parlamentarismen innebär.

Vad gäller den andra huvudfrågan för kommittén — den

• Sida 63
•  Original

gemensamma valdagen och den treåriga mandatperiodens framtid —- anser vi att mer arbete och analys krävs innan tiden är mogen för att ta ställning till alternativa förslag. Erfarenheterna av den gemensamma valdagen är, enligt de undersökningar som presenterats, mer positiva än vad som enligt kritikerna kunde förväntas då författningskompromissen i denna del presenterades. Ur kommunaldemokratisk synvinkel rymmer systemet med gemensam valdag inte svårigheter av det slag som motiverar en” övergång till fristående kommunalval. Sådana skulle sannolikt leda till oklarhet om vilka konsekvenser som skall dras av kommunala valresultat baserade på en rikspolitisk valkampanj.

Det är tradition i vårt land då det gäller författningsfrågorna att dessa för folkstyret grundläggande regler skall beslutas under en bred enighet och efter tillräcklig tid för eftertanke och debatt. Senast under hösten 1980 infördes ytterligare garantier i regeringsformen mot förhastade beslut om författningsändringar. Trots att arbetet inom grundlagskommittén bedrivits med effektivitet och snabbhet har det inte varit möjligt att tillräckligt penetrera dessa svåra frågor.

Vi anser att en översyn av reglerna för regeringsbildningen och upplösningsinstitutet är angelägna. Vad gäller kammarsystem och valordning är förändringar nu i ljuset av gjorda erfarenheter mindre angelägna. I avvaktan på resultat av kommunaldemokratiska kommitténs undersökningar, de ytterligare studier som vi förordat i denna reservation och en bredare allmän debatt inte minst inom partierna kring dessa frågor och olika alternativa lösningar är det enligt vår mening inte någon allvarlig nackdel att vänta med nya författningsändringar. I allt väsentligt är 1974 års regeringsform ett modernt och ändamålsenligt författningsverk.

2. Av ledamoten Berndtson

Den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd

Sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik anfördes som ett motiv för bibehållande av tvåkammarsystemet för riksdagen. I författningsarbetet under 1960-talet frångicks dock denna ståndpunkt. Det ansågs inte rimligt att bevara tvåkammarsystemet. Detta samband kunde komma till uttryck i andra former. Den gemensamma valdagen för riksdagsval och kommunalval var en form. Sedan 1970 har ordningen med gemensam valdag tillämpats. Det har från olika håll hävdats att tiden nu är mogen att övergå från den gemensamma valdagen till skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval och att i samband därmed förlänga valperioderna från tre till fyra år.

Det fmns dock enligt min mening inga självständiga motiv för att upphäva nuvarande ordning. Däremot finns starka skäl för att behålla den gemensamma valdagen och treåriga mandatperioder.

Företrädarna för de borgerliga partierna, som bildat majoritet i grundlagskommittén, föreslår skilda valdagar och fyraåriga mandatperioder. Majoriteten förnekar inte att det råder ett klart sakligt

• Sida 64
•  Original

samband mellan rikspolitiska och kommunalpolitiska spörsmål och att de politiska partiernas grundläggande inställning kommer till uttryck i både rikspolitiska och kommunalpolitiska sammanhang-

Detta är också en avgörande frågeställning. Det är obestridligen så, att sambandet mellan rikspolitiken och kommunalpolitiken ökat. Allt mer av den kommunala verksamheten grundas på statliga beslut. Det går enligt min mening inte att lämna rikspolitiken utanför den kommunala valrörelsen och heller inte lämna kommunalpolitiken utanför den rikspolitiska valrörelsen.

Sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik motiverar att väljarna vid ett och samma tillfälle får ställa partierna till svars för deras politik. Partiernas allmänna värderingar kommer till uttryck såväl i rikspolitiken som i kommunalpolitiken. Den politik som partierna företräder i kommuner och landsting måste också ha sin motsvarighet i rikspolitiken. Det rimliga är således att partierna vid ett och samma tillfälle står till svars för hela sin politik.

Samtidigt som de borgerliga företrädarna i grundlagskommittén säger sig eftersträva ökat utrymme för de kommunalpolitiska frågorna, verkar de borgerliga partierna i motsatt riktning i regeringställning. Åtstramningspolitiken mot kommuner och landsting blir allt hårdare. Tanken på lagstiftning mot kommunerna och införande av ett skattetak är sannerligen inte uttryck för någon strävan till ökat kommunalt självstyre. Det är dess motsats.

Grundlagskommitténs majoritet åberopar kommunaldemokratiska kommitténs bedömning att de kommunala frågorna i dag på ett helt annat sätt än tidigare bör kunna bära upp en egen valrörelse. Detta motsäger inte behovet av ett samtidigt ansvarsutkrävande. Kommunaldemokratiska kommittén påpekade också att en förutsättning för att skilda valdagar skall kunna öka kommunalpolitikens roll i valrörelsema är att partierna bedriver en valkampanj i fristående kommunalval som även på riksnivå domineras av kommunalpolitiska spörsmål.

Mot bakgrund av vad jag anfört om det sakliga sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik anser jag att det inte är realistiskt att tänka sig en kommunal valrörelse avskild från de rikspolitiska frågorna. Till detta kommer också valrörelsemas traditionella uppläggning i vårt land. Sedan 1970 har valrörelsema bedrivits parallellt för rikspolitiken och kommunalpolitiken. Dessförinnan var de rikspolitiska inslagen i kommunalvalen motiverade av att landstingen och vissa kommuner utsåg ledamöter till första kammaren. Kommunala valrörelser torde komma att få ett starkt rikspolitiskt inslag.

Grundlagskommitténs studier av förhållandena i Danmark, Norge och Finland talar — i den mån jämförelser är möjliga — inte för majoritetens uppfattning. Starka rikspolitiska inslag även i de kommunala valrörelsema redovisas. Därtill kan anföras att i den mån självständiga kommunala val eftersträvats uppvisas ett lägre valdeltagande i dessa. Exempel från Danmark visar sålunda betydande skillnader mellan riksval och kommunval.

En omständighet som bör observeras är att om en kommunal

• Sida 65
•  Original

, SOU 1981:15 Reservation av ledamoten Berndtson 65 l l 1 l 1

' valrörelse har starka rikspolitiska inslag, vilka påverkar väljarnas ställningstaganden, uppstår en klyfta mellan valrörelsens innehåll och dess konsekvenser. Utgången av kommunalvalet behöver inte få rikspolitiska konsekvenser även om rikspolitiska frågor haft stor plats i valkampanjen.

En vitalisering av kommunalpolitiken har skett under 1970-talet. Jag anser att lokala opinioner bör ges tillfälle att komma till ännu starkare uttryck i de kommunala valen. Det finns dock inget som säger att skilda valdagar är en förutsättning härför. Företagna undersökningar visar att det redan nu förekommer en betydande röstsplittring på så sätt att väljare röstar på olika partier i riksdags- och kommunalval. Möjligheterna att rösta på ett parti i riksdagsval och ett annat i kommunalval behöver inte vara mindre om ansvaret för såväl rikspolitik som kommunalpolitik utkrävs vid ett och samma tillfälle.

Kommittémajoritetens argument för en övergång till skilda valdagar och förlängda valperioder är inte godtagbara. Den uppfattning som kommer till uttryck, att förlängda mandatperioder behövs för att den meningsriktning som fått regeringsansvaret i stat eller kommun också skall kunna fatta impopulära beslut, avslöjar att det främsta syftet inte är att stärka väljarnas inflytande på politiken utan det motsatta. Ifråga om den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd förordar jag således att den nu gällande ordningen med gemensam - valdag och treåriga mandatperioder skall behållas.

Extra val

Enligt nu gällande bestämmelser ligger det i regeringens hand att förordna om extra val till riksdagen och att i samband därmed avbryta riksmöte. Bestämmelserna om riksdagsupplösning och nyval, som sedan länge funnits i grundlagarna, har utnyttjats mycket restriktivt. Det senaste tillfället var 1958, då riksdagens andra kammare upplöstes med anledning av pensionsfrågan.

Det kan inte bestridas att en regering bör ha möjlighet att vid särskilda tillfällen föra ut en fråga till väljarnas avgörande. Det kan finnas skäl för att också riksdagen skall ha motsvarade möjlighet. I vissa andra länder tillerkänns både regeringen och parlamentet rätt att var för sig besluta om upplösning och nyval. Dessa frågeställningar är dock otillräckligt belysta och bör därför ytterligare prövas.

Förslaget att rätten att avbryta riksmöte i samband med förordnande om extra val skall överflyttas från regeringen till riksdagen är inte tillräckligt underbyggt. Det saknas egentlig argumentation för förslaget och eventuella nackdelar är inte alls belysta. För ett ställningstagande i frågan fordras det därför ytterligare överväganden.

Regeringsbildningen

Talmannens förslag till ny statsminister skall enligt regeringsformen prövas av riksdagen genom omröstning. Om inte mer än hälften av riksdagens ledamöter röstat mot förslaget är det antaget. Därest ett stort

• Sida 66
•  Original

antal ledamöter avstår från att rösta kan förslaget till statsminister bli antaget med mycket få röster. Så var fallet vid folkpartiregeringens tillkomst 1978.

Denna s.k. negativa omröstning har ingen motsvarighet på andra områden i samhället. De som avstått från att rösta har medverkat till att godkänna en statsministerkandidat och stött tillkomsten av en ny regering. Vissa oklarheter har ansetts råda om vad omröstningen gäller.

Kommittén anför att det ankommer på riksdagspartierna att genom sitt praktiska handlande undanröja de olägenheter som kan ha uppstått till följd av 1973 års departementschefsuttalande som hade följande lydelse: ”Det är emellertid tydligt att riksdagens ställningstagande realiter kommer att gälla inte bara vem som skall bli statsminister utan också -— och framför allt — regeringens partimässiga sammansättning och dess program i stort.”

Diskussionen bör enligt min mening också gälla möjligheten att rösta om såväl statsministern som regeringens partimässiga sammansättning och dess program i stort, så som departementschefen anförde. Det skulle stärka parlamentets roll vid regeringsbildningen. Farhågorna för att ett sådant förfarande skulle medföra utdragna procedurer bör inte överdrivas. Den regeringsförklaring som nu lämnas efter det att regeringen bildats bör i stora drag vara klar redan när förslaget till statsminister presenteras. En regeringsbildare bör eftersträva att presentera ett program för vilket det kan finnas majoritet i riksdagen. Kommittén föreslår ingen ändring av gällade grundlagsbestämmelser. Vid forsatta överväganden bör också omröstning om regeringens sammansättning och program i stort prövas.

När det gäller misstroendeförklaring stadgas i 12 kap. 4 5 RF att yrkande härom upptages till prövning endast om det väckes av minst en tiondel av riksdagens ledamöter, dvs. 35 ledamöter. Detta är en allvarlig begränsning i möjligheten att framställa yrkande om misstroende- förklaring. Det kan bl.a. belysas med det faktum att ett parti som passerar nuvarande spärrsystem erhåller 14 ledamöter i riksdagen. Även andra jämförelser kan göras. Sålunda föreskriver riksdagsordningen att det krävs tio ledamöter för att väcka motion med anledning av händelse av större vikt. Nuvarande bestämmelser för yrkande om misstroendeförklaring är omotiverade och bör ändras.

Övriga frågor

I direktiven för grundlagskommittén saknas några angelägna frågor. Det förhållandet att avsikten inte varit att företa en mera genomgripande grundlagsreform borde inte ha hindrat att vissa sådana frågor upptagits till behandling. Kommittén har tyvärr avvisat förslag om att behandla frågorna om invandrarnas rösträtt i riksdagsval och prövning av fyraprocentspärren.

• Sida 67
•  Original

Invandrarnas rösträtt

Med nuvarande ordning saknar hundratusentals invandrare, som arbetar och bor i vårt land och som fullgör sina skyldigheter, , möjligheterna att påverka politiken genom deltagande i riksdagsval. En betydande del av den arbetande befolkningen är sålunda berövad grundläggande demokratiska rättigheter. Endast en mindre del av invandrarna torde kunna delta i valen i sina ursprungliga hemländer. Detta av en rad olika skäl. Den kommunala rösträtten för invandrare som inte är svenska medborgare bör snarast få en motsvarighet vid riksdagsval.

Fyraprocentspärren

Efter att fyraprocentspärren nu tillämpats sedan 1970 bör det vara moget att uppta gällande regler till prövning och översyn. Det kan inte vara förenligt med strävandena att varje röst skall ha lika värde att mer än 200 000 väljare kan rösta på ett parti utan att detta blir representerat i riksdagen. Om flera partier samtidigt kommer nära men ej överskrider fyra procent, kan en mycket betydande del av väljarkåren bli utan riksdagsrepresentation.

• Sida 68
•  Original

• Sida 69
•  Original

Bilaga

Redogörelse för samtal med förutvarande talmannen Henry Allard

Anteckningar förda vid grundlagskommitténs sammanträde med Allard den 2 september 1980 i Stockholm angående dennes erfarenheter av reglerna om regeringsbildningen med utgångspunkt från regeringsskiftena åren I 976, 1978 och 1979.

Allard anför bl.a. följande: När grundlagberedningen presenterade sitt förslag till ny regeringsform tror han att allmänheten fick en något felaktig uppfattning om talmannens roll vid regeringsbildningen. Man utpekade talmannen som ersättare för konungen men enligt hans upp- fattning är inte talmannens roll direkt jämförbar med konungens roll enligt den gamla regeringsformen. Talmannen har endast tillagts en exklusiv förslagsrätt då en ny statsminister skall utses. Innan talmannen avger sitt förslag till riksdagen skall han samråda med företrädare för varje partigrupp inom riksdagen. Härmed avses att talmannen med utgångspunkt från den parlamentariska situationen skall diskutera fram en lösning på regeringsfrågan med ledarna för de politiska partierna. Grundlagberedningen har också gett uttryck för hur detta borde gå till. Talmannen skall inte forcera fram ett förslag till statsminister utan först när han har fått försäkringar att förslaget har utsikt att gå igenom bör det presenteras. Det var enkelt att presentera ett förslag 1976 men vid regeringsbildningen 1978 var det komplicerat att hitta en lösning.

Alternativet att lägga fram fyra förslag som i tur och ordning skulle förkastas av riksdagen och sedan automatiskt leda till nyval var aldrig aktuellt för honom. Han hade aldrig en tanke på att lägga fram ett förslag som han inte först hade diskuterat fram med partiledarna. Det har sagts att denna regel i regeringsformen (6 kap. 3 5) skulle ge talmannen möjlighet att ur partitaktisk synpunkt driva fram ett nyval men den tanken har aldrig föresvävat honom och ingen har heller antytt denna möjlighet för honom vid de överläggningar han har haft med partiledarna. Om socialdemokraterna år 1978 hade sagt nej till förslaget om Ullsten som statsminister hade han tänkt ta upp nya överläggningar med de borgerliga partiledarna. Han hade då haft för avsikt att kalla dessa till en gemensam överläggning och därvid hade han fått poängtera att de med hänsyn till den parlamentariska situationen borde ena sig om en statsministerkandidat. Hade de tre borgerliga partiledarna då inte lyckats ena sig hade han väl fått meddela dem att han själv skulle kunna komma att bli tvungen att gå fram med ett förslag för att få ett slut på regeringskrisen. Om läget skulle vara så låst att talmannen blir tvungen att lägga fram egna förslag för att försöka få till stånd en lösning på

• Sida 70
•  Original

regeringsfrågan är han inne på tanken att det kanske är onödigt med fyra omröstningar innan det blir nyval. I en sådan situation har talmannen ansträngt sig till det yttersta för att få fram ett förslag som kan godkännas av riksdagen och misslyckas han med detta torde det räcka med för- slagsvis två omröstningar innan det automatiskt blir extra val. Han kan inte se att ytterligare förslag och omröstningar i ett sådant läge skulle kunna vara till någon egentlig nytta.

Det viktigaste ledet i talmannens arbete med att få fram ett förslag till ny statsminister är utan tvivel talmannens samtal med partiledarna. Han har haft för vana att föra samtal med varje partiledare enskilt. Samtalen har gått ut på att utifrån den rådande parlamentariska situationen få fram en lämplig statsministerkandidat. Han hade kommit överens med partiledarna om att han och de skulle tala förtroligt med varandra och det ledde givetvis till att han erhöll förtroenden som han inte har kunnat vidarebefordra. Vid de överläggningar han har haft med vice talmännen har det därför blivit fråga om endast en sakredovisning av de samtal han har haft med partiledarna. Han anser inte att vice talmännen har någon reell möjlighet att kunna komma med konstruktiva förslag eftersom de är partivalda och i stort sett delar den uppfattning resp. partiledare har om regeringsbildningen. Givetvis kan vice talmännen få gripa in i skeendet om talmannen skulle visa sig vilja göra partitaktiska överväganden. Vid de samtal han har haft med partiledarna har det aldrig förekommit att man har diskuterat innehållet i den politik en eventuell regering skulle komma att föra. Att föra in en sådan diskussion om regeringsprogrammet i förhandlingarna om förslag till ny statsminister skulle i vart fall inte underlätta regeringsbildningen. Det är klart att talmannen skulle kunna uppmana olika partigrupper att diskutera vilka villkor de vill ställa upp för en regeringsbildning. Han kunde t.ex. 1978, om socialdemokraterna hade sagt nej till Ullsten, ha uppmanat de tre borgerliga partiledarna till en sådan diskussion eller Ullsten och Palme till att diskutera villkoren för att socialdemokraterna skulle lägga ner sina röster vid ett nytt förslag om Ullsten som statsminister, men han skulle absolut inte ha gått in i någon sakdiskussion med partiledarna angående dessa villkor.

Efter valet 1976 var det ganska klart hur regeringsbildningen skulle ske. Under hela valrörelsen hade det ju diskuterats vad som skulle ske om de borgerliga vann valet. Sedan Palme hade lämnat in sin avskedsansökan kallade han genast partiledarna till sig i tur och ordning för att få i gång regeringsförhandlingarna. Han anmodade ledarna för de tre borgerliga partierna att inleda överläggningar för att kunna presentera ett förslag till ny statsminister men han gav ingen av dem i uppgift att ta några särskilda initiativ eller att leda förhandlingarna. Vid regeringsombildningen 1978 förekom det inga överläggningar mellan de tre borgerliga partiledarna. Han själv trodde till en början att lösningen på regeringsfrågan låg i en koalition mellan moderaterna och folkpartiet. Bohman och Ullsten hade flera överläggningar med varandra. Efter hand som han hade samtal med Bohman och Ullsten bad han än den ene och än den andre att ta inbördes kontakt igen. Med Fälldin diskuterade han framför allt hur centern skulle ställa sig till ett

• Sida 71
•  Original

statsministerförslag i en koalition mellan moderaterna och folkpartiet. När Ullsten hade lämnat in sin avskedsansökan efter valet 1979 anmodade han Ullsten att ta initiativ till överläggningar i , regeringsfrågan med Bohman och Fälldin. Ett annat alternativ hade 1 varit att be Bohman, som ledare för det största borgerliga partiet, att ta * initiativ till överläggningarna. Han har aldrig känt något behov av att ha tillgång till något maktmedel för att skynda på förhandlingarna.

När han 1978 meddelade att Ullsten ämnade bilda en folk- partiregering i vilken kunde komma att ingå personer utan partipolitisk förankring var det avsett som en förklaring till riksdagen för att den skulle veta vad den röstade på. Han gjorde uttalandet med stöd av en , formulering i prop. 1973:90 s. 178. Han tror att talmannen gjorde ett ' liknande uttalande 1979 men däremot förekom inget sådant 1976. Nu efteråt ser han det som ett förbiseende från talmannens sida att något sådant uttalande inte gjordes 1976. Ett uttalande om den partipolitiska sammansättningen av den regering den föreslagne statsministern har sagt sig ämna bilda skapar en moralisk bundenhet för statsministern. Formellt kan givetvis statsministern ändå ändra på regeringens , sammansättning. Rent principiellt tycker han också att riksdagen skall ta ställning inte enbart till vem som skall bli statsminister utan även till den partipolitiska sammansättningen av den regering den föreslagne , statsministern ämnar bilda. , Ett system med förlängd valperiod för talmannen kan givetvis ' innehålla vissa fördelar ur regeringsbildningssynpunkt. Ett sådant system skulle dock medföra andra problem såsom att riksdagen fick byta ordförande under pågående session. Det nuvarande systemet har heller inte så stora nackdelar ens vid ett regeringsskifte efter ett val. Talmannens valperiod sträcker sig fram till dess den nyvalda riksdagen samlas. Den avgående talmannen har då ca 15 dagar på sig att få i gång regeringsförhandlingarna. En nyvald talman kan sedan utan större olägenhet fortsätta diskussionerna för att få fram en ny statsminister.

Han ser det som uteslutet att talmannen skulle kunna vägra att ta emot en statsministers avskedsansökan. Motsatsen, dvs. att talmannen tar initiativ till regeringens avgång, förefaller lika otänkbar.

• Sida 72
•  Original

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Översyn av sjölagen 1. [a] Grundlagsfrågor. [15]

Hälso— och sjukvård inför Stl-talet. 1. Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. Utgångspunkter oxh riktlinjer för det tonsatts arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7]

Socialdepartementet [

Kommunikationsdepartemontat lnrikesflyget under 1980-talet. [12]

Utbildningsdepertementet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny erbetstidslag. [5]

Industridopartementet

Data- och eloktronikkommittén. 1. Data teknik i verkstadsindu- strin. [10] 2. Data teknik i processindustrin. [11]

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14]

• Sida 73
•  Original

Kronologisk förteckning

1. HS 90: Hälsorisker. S.

2. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttianda. S.

3. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. 4. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. S.

5. Ny arbetstidslag. A.

6. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn.

7. Lag om vård av missbrukare ivisse fall. S. &, Översyn av sjölagen 1. Ju.

9. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. 10. Datateknik i verkstadsindustrin. |. 11. Datateknik i processindustrin. |. 12. lnrikasflyget under 1980—talet. K. 13. Närradio. U. 14. Retormerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. Kn. 15. Grundlagsfrågor. Ju.

• Sida 74
•  Original

• Sida 75
•  Original

-|i"'-' ;..|||.|||_||.| ||||.[. |.[_|_ . .. .' *];ii'

:' .. '

v. .

,i.."

IIllL IW

”iP-|| |. " "

.'-'5__| ....

: il |'>_ " |. . _ i ' Ill ;lll-ffllll "I-| # | A I IJI-ul "." .;..__|| | || ** '. .|['|;1|--.rr|' || ” . .. ”fx-f: '7 : ' III"-"* " . .-1.-,.__'.” _ ||.| l|'|. .,.vn ." ..' ' i' | .. ' . -_;1"|'-- ..'- '|._';| . || .. | ...[| . |||.4 -| __ . | '- ”"—3.3.2 - . |.'n-",."_ ' "* * _

-..||_|

• Sida 76
•  Original

LiberFörlag lååäåååiåéåf”