SOU 1984:1

Sociala aspekter på regional planering : 8 forskare om regionalpolitik

% ©) l=17861

' anatom. PLAN

8 forskare om regionalp:

mna

I'lllii Illilillliltlllli"

få .; "

_ .I . '. ... n ! ,. :=! i _ . . u . n . u _ . I .

% 2.0

Statens offentliga utredningar

198421

& Industridepartementet

S/ociala aspekter på regional planering

8 forskare om regionalpolitik

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) Stockholm 1984

Omslag Ad Sum Magnus Gunther ISBN 91-38-08048-6 ISSN 0375-250X Liber Tryck Stockholm 1984 304881

Förord

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU), skall enligt sina direktiv initiera och samordna forskning på regionalpolitikens om- råde, samt se till att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för beslutsfattare, planerare och andra intressenter.

Detta är den sista rapporten från ERU's tredje forskningsetapp. Hit- tills har följande rapporter publicerats: ”Att främja regional utveckling" (SOU l978;47, 48), ”Industri till Norrbotten” (SOU l978:68), ”Att for- ma regional framtid” (Publica, Liber Förlag 1978), ”Regional arbetsför- delning inom industrin” (SOU l979:90), ”Offentlig verksamhet och regional välfärd” (SOU 1980:6) samt ”Samspel för balanserad utveck- ling i glesbygd” (SOU l980:47). Rapporterna har utarbetats i arbetsgrup- per som studerat olika ämnesområden inom ERU's forskningsprogram.

Föreliggande rapport har utarbetats av en arbetsgrupp, som utvecklat kunskap om regionala förhållanden med hjälp av olika socialt inriktade vetenskapliga ämnen. I arbetsgruppen har ingått professor Bengt G. Rundblad (ordförande), professor Staffan Helmfrid, professor Sigvard Rubenowitz och professor Sune Åkerman. Sekreterare i gruppen har varit Leif Grahm. Författarna svarar själva för respektive uppsats i rapporten.

Stockholm den 18 april 1983

Ingvar Ohlsson

f:! lin—.

33' _D.

lnnehåH

2.1

2.2

2.3

2.4

2.5

3.1 3.2

3.3

Inledning ............................ — Bengt G. Rundblad

Sociala aspekter på utveckling — En välfärdsmodellför regia- nal planering .......................... — Leif Grahm Inledning och sammanfattning: Ny syn på välfärdsfrågor inom regionalpolitiken ..... Välfärd i geografisk fördelning ............... 2.2.1 Regionalpolitik — en tvårsektoriell politik . . 2.2.2 Välfärdsteori ..................... Modeller för regional planering ............... 2.3.1 Krav på tillämpade modeller ............ 2.3.2 Huvudfrågan: Komponent- eller aspektmodell 2.3.3 Välfärdsmodeller i regional planering i dag

2.3.4 En alternativ välfärdsmodell ............ Regionala problem i ny belysning: Aspektmodellen tillämpad .................. 2.4.1 Evaluering av regionalpolitiskt stöd till företag . . 2.4.2 Den regionala problembilden ............ 2.4.3 Helheten — en sammanfattning .......... Något om användningen av välfärdsanalyser .......

K valifikationssrrukturens utveckling — effekter på sysselsätt— ning av strukiuromvandling .................. — Sten Axelsson

Inledning ............................ Arbetsmarknadens utveckling ................ 3.2.1 Sysselsättningsvolymens utveckling ........ 3.2.2 Arbetsmarknadsproblem .............. Ett perspektiv för att studera förändringar inom arbetslivet 3.3.1 Arbetsdelningsbegreppet .............. 3.3.2 Teoribakgrund .................... 3.3.3 Kvalifikationsbegrepp och kvalifikationsstrukturer 3.3.4 Hypoteser om arbetets innehållsmässiga förändring 3.3.5 Kvantitativt, kvalitativt — ett resonemang

15

15 16 17 18 19 20 20 24 27

29 30 3 3 42 43

47

47 48 48 49 51 51 52 56 57 58

3.4

3.5

3.6

3.7

4.1 4.2 4.3 4.4

4.5 4.6

5.1

5.2 5.3 5.4 5.5 5.6 5.7

5.8 5.9

5.10

Empirisk undersökning .................... 59 3.4.1 Några statistiska källor för beskrivning av kvalita-

tiva förändringar på den svenska arbetsmarknaden 59 3.4.2 Tillvägagångssätt och antaganden i denna under—

sökning ........................ 61 Kvalifikationsstrukturens utveckling ............ 63 3.5.1 Utvecklingen av kvalifikationskrav 1960— 1975 63 3.5.2 Det manuella arbetets utveckling 1960— 1975 67 3.5.3 Sammanfattning av resultaten ........... 68 Utveckling av arbetets karaktär och innehåll ....... 70 3.6.1 Beskrivning och synsätt ............... 70 3.6.2 Utvecklingen 1960—1975 .............. 72 3.6.3 Sammanfattning ................... 86 Slutsatser ............................ 87 Litteraturförteckning ..................... 89 Lokala livsformer och välfärd — Ulla Björnberg, Margareta Bäck-Wiklund ....... 91 Inledning ............................ 91 Livsform och välfärd ..................... 92 Regional kris och lokal utveckling ............. 93 Arbetarmännens handlingsutrymme på arbetsmarknaden 94 Kvinnornas handlingsutrymme på arbetsmarknaden 96 Sociala relationer, klass och ortsstruktur .......... 98 Sammanfattning och diskussion ............... 99 Referenslitteratur ....................... 103 Metodutvecklingför kartläggning av psykosociala faktorer att beakta i samband med den regionala utvecklingsplaneringen — Sigvard Rubenowitz ................... 105 Olika utvecklingsalternativ ur ett välfärds- och välbefinnan- deperspektiv .......................... 105 Mått på begreppet välbefinnande .............. 106 Mått på begreppet välfärd .................. 108 I förundersökningen ingående delgrupper ......... 108 Profiler för fyra delgrupper ................. 109 Kommentarer till sambandsanalyser m. a. p. delskalorna 1 12 En specialanalys av en grupp förtidspensionärers välfärd och välbefinnande ....................... 1 18 Sammanfattning av förundersökningens resultat ..... 122 Några slutsatser med avseende på beaktande av de berörda individernas välfärd och välbefinnande vid regionala för- ändringar ............................ 123 Tabellbilaga .......................... 125 Referenser ........................... 136 Familj och hushåll i ett regionalt perspektiv sedan 1890-talet i Sverige — David Gaunt ........................ 137

6.1 Släkten förr och nu ...................... 137 6.2 Släktskap i klassperspektiv .................. 138 6.3 Det moderna släktskapssystemet .............. 140 6.4 Hur många släktingar? .................... 141 6.5 Land och stad: en konjunkturhistoria ........... 143 6.6 Hushållsstruktur ........................ 145 6.7 Mångfalden i boendeformer ................. 148 Litteraturförteckning ..................... 155

7. Hushållsförändringar som förklaring till flyttningar

— Einar Holm, Sture Öberg ................. 157 7.1 Syfte .............................. 157 7.2 Individuella och strukturella flyttningsorsaker ...... 157 7.21 Ekonomin som flyttningsgenerator ........ 157 7.2.2 Produktionssystemet som flyttningsgenerator . . . 158 7.3 Flyttningsorsaker via empirisk generalisering ....... 159 7.4 Tidsgeografisk flyttningslära ................. 160 7.4.1 Utgångspunkter ................... 161 7.4.2 Familjen som kulturnorm .............. 161 7.4.3 Hushållsförändringar som flyttningsgenerator . . 162 7.4.4 Intentioner, möjligheter och legitimitet ...... 163 7.5 Tvärsnittslivet ......................... 164 7.5.1 Medflyttningar .................... 164 7.5.2 Flyttning från föräldrahemmet ........... 165 7.5.3 Samboendeflyttningar ................ 165 7.5.4 Flyttningar på grund av ändrad familjestorlek . . 167 7.5.5 Verksamhetsförändringar som flyttningsgenerator 167 7.5.6 Bostadskarriär-flyttningar .............. 169 7.6 Perspektiv på hushållsbetingad omflyttning ........ 169 7.6.1 Hushållsförändringar som fIyttningsgenerator i ett livsperspektiv ..................... 169 7.6.2 Hushållsförändringar som flyttningsgenerator i ett tidsperspektiv ..................... 171 7.6.3 Hushållsförändringar som flyttningsgenerator i ett rumsperspektiv .................... 172 7.7 Varför överbetonas arbetsmarknadens inverkan på omflytt- ningen? ............................. 172 7.8 Spekulationer kring omflyttning och politik ........ 175 7.8.1 Utbildningspolitik och omflyttning ........ 175 7.8.2 Sysselsättningspolitik och omflyttning ....... 176 7.8.3 Bostadspolitik och omflyttning ........... 178 7.8.4 Regionalpolitik och omflyttning .......... 179 Litteraturförteckning ..................... 180 8 Hushåll och hushållning — om vardag och historia i samhälls- livet ............................... 183 — Erik Wallin 8.1 Inledning ............................ 183 8.2 Den irrationella hushållssektorn ............... 185

8.3 8.4 8.5 8.6 8.7

Argument för en ny hushållningslåra

Hushåll och samhällen ........ Skiss till en sfär-hushållning ..... Samhällets utvecklingsinriktning . . Avslutning ............... Litteraturreferenser ..........

1. Inledning

av Bengt G. Rundblad

Med en viss historisk regelbundenhet upprepas budskapet om att eko- nomisk tillväxt ej är detsamma som välfärdsökning, ekonomisk omsätt- ning (BNP) än mindre. Försvararna av ett mer ekonomiskt synsätt brukar acceptera denna kritik och istället tala om ekonomisk tillväxt som en nödvändig — men ej tillräcklig — förutsättning för välfärdsökning.

Förra gången kritiken tog rejäl fart i samhällsdebatten var i anknyt- ning till 1970 års långtidsutredning.' Debatten stimulerades av de första rapporterna från den år 1965 tillsatta Låginkomstutredningen, som vi- sade att den stabila tillväxten i landets ekonomi inte fördelades på det sätt som många etablerade politiker trott. I stället var den allmänna standardökningen i samhället förbunden med betydande välståndsklyf—

tor. 1980—talet kännetecknas av krisdiskussioner och krisen definieras främst som ekonomisk. Alla inser naturligtvis att den ”ekonomiska krisen” också har negativa sociala konsekvenser. Men med samma logik som dessa problem uppstår på grund av en stagnerande ekonomi hävdas att de sociala problemen endast kan avhjälpas med en växande ekonomi, som betraktas som själva motorn i utvecklingen. På regionalpolitikens område innebär detta en inriktning av politiken mot ”strukturpolitik” och ”industripolitik”. Risken är stor att man faller tillbaka i synsättet att ekonomisk tillväxt är en tillräcklig indikator på välfärdsökning.

I stället är det naturligtvis så att det i nedgångstider är speciellt angeläget att urskilja sociala problem och diskutera fördelningsfrågor. De ekonomiska åtgärder som krävs för att föra olika landsdelar ut ur den nuvarande krisen är vidare inbäddade i en social och kulturell infra- struktur som också måste uppmärksammas i regionalpolitiken. Länspla- nering och regionalpolitik i allmänhet har dock hittills i sin inriktning huvudsakligen varit präglade av ekonomiskt-geografiskt orienterade analysmodeller, vilket varit naturligt under regionalpolitikens uppbygg- nadsfas. Inom ERU har det därför också funnits önskemål om att pröva fruktbarheten hos nya infallsvinklar på regionalpolitiken. Avsikten var att pröva på vilket sätt bl a beteendevetenskaplig och humanistisk forsk- ning skulle kunna bidraga till regionalpolitikens utformning genom att komplettera eller förändra de förutsättningar som skapats genom den tidigare disciplinära förankringen.

Därför tillsattes 1976 en forskargrupp inom ERU, senare benämnd ”Hushållens levnadssätt — lokala förutsättningar och värderingar”, be-

' Se bla Burstedt m. (I.: Sociala mål i samhällspla- neringen. Prisma 1971.

3 Se bl. a.:

Björnberg, U, Bäck-Wik- lund, M, Lindfors, H, Nilsson, A: Livsformerien region. En jämförande analys av livsformer och samhällsliv i I 970-Ialels Sverige. Liber, Kungälv 1980.

Björnberg, U: Livsform och samhällsliv som väl- färd. En presentation av forskning om lokala lev- nads/örhållanden. Kom- pendiet, Lindome 1980 (akad. avh.).

Grahm, L: "Om ratio- nell planering för sociala mål” i Framtid i Norrbot- ten. Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbot- tens län 1978.

Rundblad, B: Leva i Norden. NordREFO 197813.

Wallin, E: Vardagslivets generativa grammatik. Li- ber, Malmö 1980 (akad. avh.).

stående av forskare med kompetens inom bl. a. geografi, historia, psy- kologi och sociologi. Avsikten var att gruppen skulle ägna stort intresse åt metodfrågor på så sätt att nya typer av studier skulle prövas med inriktning mot bl. a. kvalitativa frågeställningar och utnyttjande av s. k. mjuka data insamlade med hjälp av intervjuer och observationer samt bearbetningar av historiskt källmaterial.

Den relativt okonventionella kunskap som gruppen på detta sätt sökte generera har främst syftat till att stimulera till debatt och nytänkande kring regionalpolitiska frågeställningar. Arbetet inom gruppen har där— för också bedrivits utåtriktat och i samarbete med andra organ, både forskningsinstitutioner och myndigheter, med direkt eller indirekt kopp— ling till regionalpolitiska frågor. Dessa arbetsformer har även inneburit att resultaten av gruppens arbete kommit att publiceras i många andra former än i regelrätta BRU-betänkanden.2

I det politiska läge, som diskuteras ovan, har det dock befunnits angeläget att sammanfatta några av erfarenheterna av gruppens arbete för att mera konkret visa vilken typ av kunskap som kan ses som angelägen för att förnya synen på regionalpolitiken. Vi har därför i denna rapport från ERU ställt samman några centrala bidrag från gruppens verksamhet, vilka får illustrera den typ av kunskapsutveckling gruppen arbetat med. Leif Grahm, som också varit gruppens sekreterare, har dessutom bidragit med en uppsats, som sammanfattar mycket av erfarenheterna inom gruppen men som också visar det sätt på vilket dessa erfarenheter kan användas inom regionalpolitiken.

De olika bidragen tar alla sin utgångspunkt i centrala regionalpolitis- ka frågeställningar även om dessa inte formulerats på det sätt som planeringen utformats. Det utmärkande för bidragen är också ett ifrå- gasättande av ”konventionella sanningar” i diskussionen om regional- politiken och dess utformning.

Sten Axelsson betonar i sin uppsats ”Kvalifikationsstrukturens ut- veckling” behovet av mer kvalitativt inriktad analys, i detta fall när det gäller de krav och därmed de arbetsvillkor som yrkeslivet ställer. Det räcker inte att i den regionala planeringen enbart räkna antalet arbets- tillfällen. Vi måste också veta vilken kvalifikationsstruktur dessa arbeten representerar. Det är ju fullt möjligt att över en tidsperiod hålla antalet arbetstillfällen konstant eller t. o. m. öka antalet i en region men att det samtidigt inträffar en kvalifikationssänkning, en utarmning av jobben, bland stora grupper av de yrkesverksamma. Att inte detta problem uppmärksammats i större utsträckning sammanhänger med svårigheter- na att mäta förändringar i kvalifikationer och Sten Axelssons uppsats ger även här ett metodologiskt bidrag.

Ulla Björnberg och Margareta Bäck- Wiklund är två av författarna till forskningsrapporten ”Livsformeri en region” och i sin uppsats ”Lokala livsformer och välfärd” sammanfattar de en del av de teoretiska utgångs- punkterna samt implikationerna av studiens resultat för den regionala planeringen. Gängse kunskapsunderlag i samhällsplaneringen består ofta av befolkningsstatistik, dvs. individerna sammanförs i aggregat. Däremot ges sällan en helhetsbild av människors levnadsvillkor, dvs. hur vardagslivet faktiskt ter sig för enskilda familjer. Det var för att

utarbeta ett planeringsunderlag med en sådan helhetssyn som begreppet livsform introducerades för att beskriva det regelbundna mönstret av handlingar hos grupper med gemensamma materiella villkori samhället. Framväxten av varierande livsformer i olika samhällsklasser och ortsty- per inom regionen kan sedan beskrivas och implikationerna för välfär- den av olika livsformer analyseras.

David Gaunt arbetar i sin uppsats ”Familj och hushåll” med ett histo- riskt material för att bl. a. belysa hur betydelsen av släktskap utvecklats genom tiderna för olika samhällsskikt. Han kommer därvid till den kanske överraskande slutsatsen, att betingelserna för släktkontakter i form av t. ex. samtidigt överlevande föräldrar och vuxna barn aldrig varit så gynnsamma som nu. Orsaken till detta är naturligtvis den ökande medellivslängden. Han belyser också i sin uppsats variationerna i lev- nadsvillkor under slutet av förra seklet för olika arbetargrupper i Sveri- ge. Även hans uppsats kommer därigenom att belysa betydelsen av ett helhetsperspektiv på människors levnadsvillkor.

Einar Holm och Sture Öberg behandlar i sin uppsats ”Hushållsföränd- ringar som förklaring till flyttningar” det ofta förbisedda förhållandet, att de flesta flyttningar i vårt samhälle är förorsakade av hushållsförändringar. Man flyttar t. ex. ofta i samband med giftermål och skilsmässa samt byter bostad i samband med att familjestorleken förändras. Även övergång från utbildning till arbetsliv implicerar ofta byte av bostadsort. Förfat- tarna finner därför att arbetsmarknadens inverkan på omflyttningen tenderar att överbetonas. I stället måste i t. ex. regionalpolitiken större hänsyn tas till de insatta åtgärdernas effekter på hushåll och familjebild- ning. På detta sätt kommer även denna uppsats att passa in i vårt tema med ifrågasättanden av den konventionella visdomen på regionalpoli- tikens område, speciellt då tendensen till ensidigt sektorstänkande.

Sigvard Rubenowitz tar i sin uppsats ”Metodutveckling för kartlägg- ning av psykosociala faktorer att beakta i samband med den regionala utvecklingsplaneringen” upp problemet med att utnyttja kunskap om människans välfärd och välbefinnande som planeringsunderlag. Trots att alla regionalpolitiska åtgärder ytterst syftar till att förbättra välfärden och välbefinnandet för den enskilde individen, tenderar välbefinnande- aspekterna att bli satta på undantag som planeringsunderlag, sannolikt huvudsakligen på grund av att man inom planeringen upplevt sig stå inför svåra mätproblem beträffande dessa aspekter. Han har därför utvecklat mätinstrument för välfärd och välbefinnande och i en förun- dersökning prövat instrumenten på några mindre grupper. Resultaten av denna förstudie synes så lovande, att det skulle vara intressant att pröva instrumenten på en större, representativ grupp som ett steg på vägen mot utvecklandet av ett psykosocialt räkenskapssystem som ett komplement till det ekonomiska.

Även Erik Wallin behandlar i sin uppsats ”Hushåll och hushållning” behovet av andra räkenskapssystem än de ekonomiska. Penninghushåll- ningen är i själva verket bara en typ av hushållning vid sidan av t. ex. energihushållning, vattenhushållning, markhushållning och person- tids-hushållning. I stället för att omtolka övriga resursflöden i termer av penningflöden borde vi kanske göra det omvända: utveckla en teori för

allmänna resursflöden och omtolka penningflöden i termer av dessa Utifrån Maslows modell över de grundläggande behoven utvecklas vi— dare i uppsatsen vilka ”hus” som måste ”hållas" i samband med behovs» tillfredsställelsen, nämligen de biologiska kropparna (föda), de territo» riella reviren (trygghet), de sexuella människorna (kärlek), de sociala personerna (anseende) och de psykiska själarna (självaktualisering). Författarens skiss till en ny hushållningslära, som här endast kunnat antydas, visar att det endast finns svaga och indirekta kopplingar mellan mänsklig behovstillfredsställelse och de materiella resursernas omfatt- ning och omsättning. Varken kärlek eller anseende kan tillgodoses ge- nom förvärv av handelsvaror.

Erik Wallins uppsats utgör en form av utopisk framtidsanalys som skiljer den från de övriga, mera jordnära uppsatserna. Detta utopiska drag samt hans förkärlek för ordlekar kan dock inte skymma att budska- pet i hans uppsats faller väl in i vårt tema av ifrågasättanden.

LeifGrahm slutligen söker i sitt bidrag binda ihop samtliga trådar i en bred välfärdsteoretisk modell. Han ifrågasätter i sitt bidrag fruktbarhe- ten i välfärdskarteringar utifrån enkla komponentmodeller.

I stället föreslår han att dessa kompletteras med en s. k. aspektmodell. Denna modell visar hur den relativt okonventionella kunskapen skall kunna användas i planeringen. För att få en rimlig helhetsuppfattning av situationen skall nämligen enligt modellen varje åtgärd eller form av förändring bedömas utifrån flera aspekter och detta kräver bredare kunskap av den typ de ovan refererade bidragen diskuterar. Enkla sifferserier är sålunda helt otillräckliga i förhållande till de problem politiken avses påverka. Istället kommer analytisk förståelse, processin- riktad kunskap, mjuka data etc. att uppfattas som självklara inslag i planeringsprocessen.

Naturligtvis är det fallet i dagens planering att man endast låter kvantitativa data representera en liten del av verkligheten. Den totala verklighetsuppfattningen bygger på många andra informations- och kunskapskällor. Beslut fattas i princip alltid efter ”sunt förnuft” eller ”gott omdöme” och inte på basis av någon enkel sifferserie.

Aspektmodellens budskap kan sägas vara att detta är legitimt. Särskilt i kristider tenderar dock generösa uttalanden om betydelsen av sociala och kulturella faktorer att få ge vika för ”ekonomiska realiteter” eller ”hårda fakta”. Det är här som aspektmodellen blir viktig genom att ange ett teoretiskt grundat synsätt för användning av annan kunskap än den som traditionellt brukar tillföras den regionalpolitiska planeringen.

Detta innebär inte att vi skall sluta samla in data om arbete, boende och service, det som varit de viktigaste välfärdskomponenterna i hittills- varande regionalpolitiska planering i Sverige. Poängen är snarare att aspektmodellen skapar nya sammanhang, i vilka betydelsen av dessa komponenter och andra data kan tolkas.

Arbetsgruppen ”Hushållens levnadssätt” inledde sitt arbete under en period då regionalpolitiken ännu sågs som ett instrument för geografisk fördelning av det överskott som ekonomin producerar. Fördelningsfrå- gor och välfärdsfrågor hörde naturligt samman. De gynnsamma ekono- miska betingelserna betydde ett politiskt klimat som gärna tillät breda

sociala och humanistiska tankegångar, vilket satte sin prägel på grup- pens arbete.

När gruppen avslutar sitt arbete har situationen svängt. Fördelnings- politiken tonas ned i ett samhälle som tvingas diskutera kriser i allt fler sammanhang. Den sociala synen snävas in. Regionalpolitiken får ett minskat utrymme i förhållande till politik som anses mer direkt resurs- genererande.

Förändringarna i betingelserna för gruppens arbete har dock inte gjort de tankegångar som presenteras i gruppens slutrapport mindre angeläg- na — tvärt om. Som framhållits inledningsvis är det i nedgångstider särskilt angeläget att beakta svaga gruppers eller utsatta regioners pro- blem, eftersom dessa tenderar att komma i kläm i ett mera restriktivt ekonomiskt klimat. Risken är också stor att en politik som avser att skapa resurser i en sektor samtidigt skapar problem i andra sektorer.

Därför är behovet under sådana tider särskilt stort av kunskap för att avgöra om sektoriella synsätt och enskilda åtgärder har de välfärdseffek- ter som ofta antages. Den välfärdsmodell gruppen presenterar avser genom sin inriktning mot en förståelse av människors hela situation att vara ett instrument för sådana avgöranden i regionalpolitiska samman- hang. I denna bredare förståelse ingår också den ofta förbisedda kun- skap som de olika uppsatserna representerar.

?Är " ' ' ." .' " ' i ' .. |, "" .._ nu I ,.,'1 > - ' |- ' " ., :|,|" , , |, :, ,,-,|1",,1|,' '|','|||_i ,',," ',"'L||,| |,|_,r,'I__||' .... ,, , .. . , , ..,. . ... .. . , - '|' ,!,',_,,i,.,, ,,. _

- . .. i. .- .a... . ' || _ ' ' T' ' fr,, , , ,. , . |',, ,,.., ,, ||,'1,i,| ,,,, ,

, ,, ,, . '.r1.,.., .,. ,,, ,,1 l" ' '-.-". ' .','. . = ' .. ' - ' ..

,,,. ., ' ' , _,"' , . ,' ' . '.,' ,", . ' : ,.' =., __ - låång-g,”;

. __ ;, _ . _.

' l "' | 11 'l l ' ' l ' rl ': ,, ,4' p. ' . , , ' , . : , ' | ' ' ' . '- . ., 11 ' " " , ' ||, ,, | -.'-' ,'"|" ' , I-1"' . , ...,',..,.'. ,,',,,.' ,.' _',,,, ,'1 " ',|' . _, , | .. , , ”| , ' || | ,| | "' ," ," ' ' ' I .. I II _ I ' l l i. . - ,' ' - I" .. _: I ,,| l l

" .. ..' - .' ::..-'.' | ". || ||| 'l ||| . _ ' . ,_ ,,, I1 .,, |,|r |

, . - | ' | | || | | |'| " , . ll '. ' ,,,,th . 1_ E' ,, ...i= ' | ,: , ,,.. ,. -..,. . ' ' . . . ' ,.' ..' ii " I I II ' _l "_

. , . w.... - " T.. ;

., . .; ,, —_-. . . . . ..

| 4 ' I'r ' |

2. Sociala aspekter på utveckling

— En välfärdsmodell för regional planering

av Leif Grahm

2.1. Inledning och sammanfattning: Ny syn på välfärdsfrågor inom regionalpolitiken

Regionalpolitiken har under sin framväxt i Sverige allt mer utvecklats mot en politik för geografisk fördelning av välfärd. En uppsättning åtgärder har efter hand utvecklats, där ekonomiskt stöd till näringslivet i eftersatta regioner och en jämn fördelning av den samhällsservice som erbjudes genom offentlig sektor spelat en allt större roll.

Välfärdpolitik brukar uttydas i termer av att man bedriver tvårsektoriell politik. I princip utgår man från det geografiska territoriet och beaktar samtliga sektors- organs funktioner och deras betydelse'för befolkningen inom området. I praktiken har de avsedda effekterna från de åtgärder som användes kommit att definiera välfärdens innehåll.

När man på olika sätt stöder näringslivet inom utpekade stödområden vet man således att målområdet ”sysselsättning” påverkas. Men hur påverkas levnadssät— tet i övrigt? Ökar välbefinnandet? Påverkas familjesplittringen? Denna senare typ av frågor besvaras sällan i den politiska debatten. Ej heller forskningen på området brukar ha ambitionen att ge någon bred bild av tänkbara konsekvenser utanför de direkt avsedda.

Normalt sett utvärderas effekter av stödet till industrin endast utifrån den grad verksamheternas ekonomi och sysselsättning påverkas. Ekonomiska åtgärder utvärderas i ekonomiska effekter. Sociala åtgärder i sociala effekter. Detta sätt att tänka refereras i rapporten till den levnadsvillkorsforskning som kallas kompo- nenttänkande, och den planering som kallas sektorsplanering.

Som ett centralt instrument inom regionalpolitiken framstår länsplaneringen. Verksamheten inom denna institution skall enligt intentionerna vara sektorssam- ordnande, eller åtminstone sektorsövergripande. Att jämföra välfärdens utveck- ling inom olika regioner utifrån det sammanlagda tillståndet för ett antal kom- ponenter/sektorer kan utgöra en relativt ofruktbar utgångspunkt, kommer att hävdas i denna rapport. Ett mera fruktbart alternativ föreslås.

Rapporten kan sägas ha två huvudbudskap. För det första försöker rapporten visa att en s. k. aspektmodell på ett mera fruktbart sätt än en s. k. komponentmo- dell tecknar människors hela situation, dvs välfärden. För det andra argumente- ras för att tre aspekter, vilka kommer att preciseras i rapporten, bättre än andra beskriver välfärden.

Rapporten är disponerad ungefär enligt följande: Inledningsvis diskuteras innebörden av att regionalpolitiken är en tvårsektoriell politik. Att detta innebär välfärdspolitik i bred bemärkelse är de flesta överens om. Att detta i sin tur kräver en helhetsbedömning av människors situation ärinte lika självklart.

Därefter reses den centrala frågan om en komponent — eller aspektmodell bäst

fångar helheten. Logiska skäl talar för den senare. En funktionalistisk aspektmo— dell, som skisserar fundamentala villkor för regioners överlevnad, användes för att visa vad en aspektmodell är. Denna utgör dock endast ett pedagogiskt exem- pel. Med regional välfärd kommer i den fortsatta framställningen att avses mycket mer än överlevnad.

Den diskussion som följer om hur man skall välja ut de fundamentala aspek- terna för regional planering inledes med genomgång av den svenska länsplane- ringens välfärdsmodell. En kartering av välfärden i Sverige med utgångspunkt från denna visar ungefär samma utbredning som en ad hoc—kartering av ofärd. Med ofärd avses då brottslighet, dödlighet, alkoholism, könssjukdomar och fö- rekomsten av schizofreni. Kravet på teoretisk grund för aspektvalet blir uppen- bart.

Med utgångspunkt i två auktoritativa författares översikter av forskningsfältet från olika teoretiska utgångspunkter, görs sedan en syntes av dessa i form av en tre-aspektmodell. ”Resurser och deras fördelning", ”sociala relationer” och "ar- betsdelning" bör tillsammans kunna utgöra en välfärdsmodell, som svarar mot planeringens krav på enkelhet, översikt och systematik.

Ett försök till tillämpning av modellen genom att söka utvärdera betydelsen av regionalpolitiskt stöd göres. Skillnaden gentemot mera traditionella effekranaly— ser med anknytning till komponenttänkande framhålles. Exempel visar sålunda att stöd till näringslivet ger upphov till ett antal nya arbetsplatser. Detta kan förutom ökad sysselsättning också betyda att arbetsdelningen påverkas, t. ex. genom att yrkesstrukturen polariseras. Skillnaden mellan dem som har goda och dåliga jobb blir större. Nyrekryteringen sker också under betydande omsättning på lokala arbetsmarknader, vilket påverkar de sociala relationerna.

Aspektmodellen lämpar sig inte enbart för utvärdering av givna åtgärder. Även vid allmän problemformulering är den användbar. Exempel söker visa på skillna- der mellan den gängse problembild som erhålles genom länsplaneringens väl- färdsmodell, och den problemuppfattning som skapas genom användning av aspektmodellens synsätt. I stället för att ensidigt fokusera diskussionen kring arbete på kvantitativa förhållanden poängteras vikten av att arbetsinnehållet, dvs. de kvalitativa frågorna, också måste in i problemformuleringarna. I stället för att diskutera boendets närhet till olika former av service problematiseras frågor kring befolkningens mobilisering och värdet av ett levande kulturlandskap. I stället för att diskutera service behandlas omsorg, där förhållanden mellan människor i bred bemärkelse innefattas.

Den nya typen av problemformuleringar bör leda till andra eller ytterligare åtgärder inom regionalpolitiken: Om den i regionalpolitiken så centrala målsätt— ningen om jämställdhet mellan män och kvinnor ses i ett kvantitativt perspektiv har utjämningen gått mycket långt. Om man studerar frågan ur ett kvalitativt — så har skillnaderna ökat! — Kanske är det just vid problemformulering som aspektmodellen har sin mest fruktbara användning. Denna tes bygger på en relativt ovanlig uppfattning om vad ”användning” är för något. Några korta reflexioner om förhållandet avslutar rapporten.

2.2. Välfärd i geografisk fördelning

Politik inom ett enskilt problemområde, t. ex. trafikplanering, är defi- nierad utifrån funktionella utgångspunkter. Transport- och kommuni- kationsfunktionen skall påverkas enligt politiska målsättningar. Regionalpolitiken tar inte utgångspunkten i enskilda funktioner, utan i stället i det geografiska området. Med en sådan territoriell utgångs-

punkt söker man sedan i princip att behandla samtliga politikområden. I stället för att var för sig söka förbättra enskilda områden för männi- skorna, trafik, barnomsorg, utbildning etc. söker man påverka helhets- bilden i det givna området. Denna typ av politik är den som med * rimligaste innebörden i termen kan benämnas välfärdspolitik.

Innan förslag till konkreta modeller för den regionala planeringen framlägges behövs en liten exkurs kring de förutsättningar de är basera- de på. Först behandlas frågan om innebörden av tvårsektoriell politik, och vad detta betyder i termer av välfärdspolitik. Därefter diskuteras de teoretiska utgångspunkterna för en välfärdspolitik.

2.2.1. Regionalpolitiken och tvårsektoriell planering

I många sammanhang slås regionalpolitikens tvärsektoriella karaktär fast. Den finns på olika sätt återgiven i propositioner, men hävdas framför allt i den regionalpolitiska diskussionen. En av länsplaneringens viktigaste uppgifter består i att göra sektorövergripande analyser, s. k. sektorssamordning, brukar man framhålla.

Innebörden av en tvårsektoriell politik är dock inte helt klar. I den regionalpolitiska diskussionen kan flera varianter urskiljas. Tre princi- piellt olika skall skisseras här:

— ”Regional sektorsamordningspolitik”. I detta exempel väljes ut- gångspunkten i regionen, där man finner ett problem som är större än alla andra: Sysselsättningen anses för låg för medelålders, ma- nuellt arbetande män. Problemet kan i princip angripas genom att man med resurser som tas från omsorgssektorn skapar nya jobb i anläggningsarbete. Avvägningen göres alltså här mellan sektorerna. Den tvärsektoriella bedömningen göres dock under hänsyn till natio- nella restriktioner av fördelningspolitisk karaktär. — ”Sektoriell regionalpolitik”. Ett vanligt förhållande är att omsorgs- sektorn, kommunikationssektorn, och varje annan sektor var för sig gör regionala bedömningar. Hänsyn till dessa tas endast i sektorns egen planering. Utgångspunkten är häri princip korporativ, där även andra tunga organ i samhället utanför de statliga sektorerna var för sig är med och söker påverka den regionala utvecklingen enligt sina intressen. — ”Federativ regionalpolitik”. Gentemot varandra relativt politiskt oberoende regioner bedriver var för sig en sektoriell eller annan planering, helt efter egna intentioner och förutsättningar. I någon extrem variant kan denna typ karaktäriseras som självtillitsoriente- rad.

Vilken av de tre typerna man avsett när man diskuterar tvårsektoriell politik har varierat över tiden. Tidigt sattes i politiken höga ambitioner, där avsikten var att söka åstadkomma övergripande planer regionsvis, där sektorerna skulle underordnas regionala målsättningar. Verklighe- ten har senare visat att det var svårt att komma förbi informationsstadiet, beskrivningen av förhållandena i regionerna, till det verkliga samord- ningsstadiet. Sektorerna är som regel så starka politiska enheter att deras

' Norska makturedningen dokumenterar detta som ett generellt fenomen i moderna samhällen, se t. ex. NOU 1982:3, Mak- turedningens slutrapport.

egna målsättningar sätts före regionalpolitiska. det finns också skäl att tro att sektorernas autonomi efter hand har stärkts'

En glidning mot den andra varianten har därför blivit naturlig: Regio- nalpolitiken används som instrument att infiltrera sektorernas verksam- het, för att större uppmärksamhet skall ägnas åt regionala frågor.

Den tredje varianten har ibland förts till torgs i olika missnöjesdiskus- sioner, där man hävdat att periferins intressen behandlats på ett orimligt sätt i den statliga fördelningen mellan regioner. Kritiken av kritiken har hävdat att det rör sig om separatistiska strävanden. Intressant är också att notera släktskapen med senare tiders diskussioner. ”Byråkratiska frizoner” och andra organisatoriska arrangemang på länsnivån har fö- reslagits för att skapa villkor för oberoende av den centrala planeringen och de traditionella sektorslösningarna. En viss närhet till de federativa tankesätten finns, även om man hittills endast har diskuterat partiella lösningar.

Två typer av egenskaper bör finnas hos regionalpolitiken, om denna skall vara en reell tvärsektorspolitik. dessa kan sägas existera övergri- pande de tre varianterna som diskuterats ovan.

Den första utgår från att regionalpolitik i grunden alltid måste vara en geografisk fördelningspolitik. Om den regionala utjämningen, t. ex. av inkomster eller boendestandard, sker i konflikt t. ex. social fördelnings- politik, så prioriteras alltid den förra. I verkligheten finns tendenser till den här antydda målkonflikten inbyggda i olika regionalpolitiska medel. Utveckling av regioner sker bl. a. genom satsningar i livskraftiga delar av näringslivet i perifera regioner. Starka sociala grupper i dessa regioner har som regel lättare att tillgodogöra sig effekter av detta än de svaga.

Den andra grundläggande egenskapen ligger i att man behandlar de i regionen boende människornas hela situation, dvs. den samtidiga effek- ten av samtliga sektorer och andra förhållandens inverkan. Ekonomisk politik behandlar t. ex. endast en aspekt av människans liv, även om den i sin tur påverkar många andra livssfärer. Ekonomisk politik kan alltså ur denna innehållsliga synpunkt inte beaktas som välfärdspolitik på samma sätt som den sektorsövergripande regionalpolitiken. Inte heller socialpolitiken kan betraktas som en välfärdspolitik i regionalpolitikens offensiva bemärkelse. Socialpolitiken är defensiv i så måtto att den huvudsakligen inriktas på eftersatta gruppers behov, eller eftersatta om- råden för hela befolkningen.

Som regel råder konsensus om uppfattningen att regionalpolitik är tvårsektoriell politik. Här har alltså nu också hävdats att detta med nödvändighet innebär att man skall syssla med välfärdsfrågor i regional fördelning. Välfärdsteori blir grundläggande för regionalpolitiska tän- kesätt. En mycket kort exposé av teoribildningen på området får avsluta avsnittet.

2.2.2. Välfärdsteori

Sammanställningar och evaluering av olika välfärdsteoretiska angrepps— sätt har gjorts av många forskare. Sten Johansson diskuterade t. ex. i den numera klassiska ”Om levnadsnivåutredningen” (1970), skillnaderna

mellan de behovsteoretiska och resursorienterade skolorna. Resursper- spektivet befanns vara mest fruktbart, vilket har färgat tidigare hälften av 70-talets levnadsnivåforskningi Norden. Erik Allardt har i sin mycket uppmärksammade nordiskt komparativa välfärdsundersökning sökt in- tegrera de två skolorna, vilket finns beskrivet i ”Having, Loving, Beeing” (1978). Ulla Björnberg med flera för samman denna typ av forskning med undersökningar av livsformer, vilket finns beskrivet i ”Livsformer i en region” (1980).

Som introduktion i den sociologiskt orienterade välfärdsteorin (den innehållsliga, till skillnad från den äldre ekonomiska, vilken kan betrak- tas som formell: Givet ett politiskt definierat innehåll avser man anvisa vägarna dit utifrån ekonomisk-politiska parametrar), rekommenderas ovanstående. En ytterligare förkortad översikt ger följande skiss:

— välfärd/levnadsvillkor söker huvudsakligen beteckna människors objektiva förhållanden (låt vara att det ligger en normativ teori i bakgrunden som talar om vilka variabler som är särskilt angelägna att studera). Resursperspektivet har befunnits särskilt angeläget, ef- tersom man då lägger vikten vid de förutsättningar som råder för att individer själva i nästa steg kan påverka sin egen situation. — välbefinnande/behovstillfredsställelse utgår från subjektiv behovs- tillfredsställelse, och betecknar snarare utfall av politik och andra faktorer. (I princip mäter man utfallet med positiva teorier.)2 — levnadssätt/livsstil/livsform kan uppfattas som ett direkt uttryck (snarare än en indikator) för välfärdsförhållanden.3 De teoretiska angreppssätten är inriktade mot processer snarare än tillstånd. Teo- riutvecklingen avser i första hand att öka förståelsen för samhällets funktionssätt, vilket möjliggör politiskt relevanta konsekvensbedöm- ningar. Ett förslag till välfärdsmodell skall presenteras, som utnyttjar drag hOs alla tre typerna av forskning kring levnadsförhållanden. För att man skall kunna bedöma detta förslag behöver dock tre förhållanden disku- teras innan dess. Den första frågan gäller vilka krav man bör ställa på tillämpade modeller i planeringen. Den andra gäller huvudfrågan för denna uppsats, nämligen om man skall använda en komponent- eller aspektmodell. För det tredje behövs en snabb genomgång av de välfärds- modeller som faktiskt användes i dag, för att man skall kunna bilda sig en uppfattning av vad det alternativförslag som därefter levereras står för. Följande avsnitt behandlar dessa förhållanden.

2.3. Modeller för regional planering

För praktisk politik behövs förenklande antaganden, för att verkligheten skall bli hanterbar. Man arbetar t. ex. med modeller över samhällseko- nomin i form av nationalräkenskapen, för att söka klargöra hur olika fenomen av typ räntesänkningar eller exportökningar påverkar samhäl- let i övrigt. Man arbetar med modeller för förhållandet mellan arbets- kraftsbehov, andra behov och utbildningsplanering. Regionalpolitiken arbetar med modeller över välfärdens fördelning mellan regionerna.

2 Sigvard Rubenowitz dis- kuterar frågan i Metodut- veckling för kartläggning av psykosociala faktorer, i denna publikation. '

' Ulla Björnbergs bidrag i denna publikation, Loka- la livsformer och välfärd, är ett exempel på detta an- greppssätt.

2.3.1. Krav på tillämpade modeller

Tre grundläggande krav gäller för att en teoretiskt grundad modell skall kunna tillämpas i praktisk planering:

— översiktlig (beskriva 'helheter') — enkelhet (få variabler) — systematisk (logisk struktur, empiriskt prövbar).

Vid regional planering avser man att beskriva hela regionens situation, för att sedan diskutera denna i relation till andra regioners förhållanden. Varje fördjupad analys inom ett delområde innebär i princip återgång till det sektoriella angreppssättet, vilket riskerar att förrycka den över— siktliga analysen. '

Översikten blir ej bättre ju fler variabler man handskas med. En komplex flerdimensionell problembeskrivning lämpar sig sällan som beslutsunderlag. Med bibehållna krav om helhetsbeskrivningar enligt det första kravet, bör man sedan göra dessa så enkla som är meningsfullt, i förhållande till den politiska beslutssituationen.

”Systematisk” innebär att de empiriskt förankrade kategorierna för- utom fullständighetskravet (enligt krav ]) också skall vara ömsesidigt uteslutande. Man kan ej summera kategorierna till en samlad välfärds- nivå t. ex. genom att addera värden för sjukvård, utbildning etc. Olika dimensioner låter sig inte uttryckas i någon övergripande gemensam dimension (index).

I princip verkar kravet på systematik enkelt. I verkligheten är det dock svårt. Den praktiska lösningen av problemet ligger i att hämta beskriv- ningssystemets variabler i någon god teoribildning på området.

2.3.2. Huvudfrågan: Komponent- eller aspektmodell

Den vanligaste använda välfärdsmodellen inom politik och planering kan betecknas som komponentmodell. Denna utgår från att välfärden låter sig uppdelas i ett antal komponenter, som kan åtgärdas var för sig. Välfärdsforskningens uppgift är att omtala vilka komponenter som är de fundamentala, samt att göra sammanställningar och översikter t. ex. av välfärdsprofiler för samtliga eller för vissa grupper, tecknade utifrån de valda komponenterna. Som mera kvalificerat önskemål uttryckes också förhoppningar om att forskningen måtte kunna uttala sig om vad som orsakar höga respektive låga värden på varje komponent.

Den följande framställningen kommer att hävda att en välfärdsmodell av här antytt slag är föga fruktbar för tillämpning inom regionalpoliti- ken, givet förutsättningen att denna politik skall arbeta tvärsektoriellt. I stället skall här argumenteras för principiellt en annorlunda syn, som kan sammanfattas i en aspektmodell.

För att framhålla skillnaderna mellan aspekt- och komponentmodel- ler kommer den fortsatta framställningen att söka lyfta fram särdrag hos de bägge modellerna, som inte med logisk nödvändighet måste kopplas till den kommenterade modellen i fråga. Det kanske bara handlar om tendenser vid faktisk användning av densamma. Genom att reserva-

tionslöst framhålla skillnader kan dock pedagogiska poänger uppnås. I praktiken kan de bägge modellerna också användas på snarlikt sätt, och förekommer som regel endast i blandade former.

Komponentmodellen har kvantitativ inriktning. Även om man har svårt att ”lägga ihop äpplen och päron” på det teoretiska planet, så finns en yttersta önskan om att hela skörden på ett meningsfullt sätt skall gå att summera i antal frukter. Diskussionen om sociala räkenskaper, ana- logt med den nationalräkenskap som förekommer i dag, ligger nära.

Aspektmodellen har i stället en huvudsakligen kvalitativ inriktning. När den kvantitativa skolan t. ex. diskuterar jämställdhet utifrån kvinn- liga förvärvsfrekvenser, så diskuterar den kvalitativa skolan arbetslivets villkor och innehåll. I en komponentmodellens horisontella syn är varje arbetstillfälle likvärdigt varje annat, medan aspektmodellens hierarkis- ka syn markerar kvinnornas underordnade positioner.

Den kvantitativa modellen står för en grundsyn där likhet är den norm som eftersträvas. Så bör exempelvis varje kommun ha samma andel äldre män sysselsatta, samma antal daghemsplatser per 100 invånare etcf' Den kvalitativa modellen eftersträvar i stället likvärdighet 5, där anpassning till lokala förutsättningar i stället söker ta tillvara den kultu- rella variationen, och där mångfalden ses som ett värde i sig. Vid stimu- lans av näringslivet tas hänsyn till den speciella kvalifikationsstruktur som arbetskraften har. Om man lokalt finner det angelägnare att bygga vägar än att inrätta daghemsplatser, kan detta ses som en likvärdig lösning att utveckla samhällets välstånd.

Likvärdighetstanken strider mot formell rättvisa, som kan anses ha präglat mycket av det nordiska planeringstänkandet, speciellt i Sverige. I stället bygger den på grundläggande humanistiska rättigheter, vilka inte med nödvändighet behöver vara kodifierade i lagtext. Distinktionen mellan rätt och rättvisa har en filosofisk dimension, och är svår att utveckla här. Mycket kortfattat skall endast påstås att likhetstänkandet anknyter till den grundläggande planeringsfilosofi som brukar anses baserad på s. k. teknisk-ekonomisk (eller ibland benämnd teknoveten- skaplig) rationalitet, medan likvärdighetstänkandet är baserat på en social kulturell rationalitet?

Standardisering, område efter område, komponent för komponent, blir en viktig metod inom förvaltningen för att uppnå likhet mellan befolkningsgrupper eller regioner. Med denna utgångspunkt har plan- verket effektiviserat produktion, anläggningsverksamhet m. m. i Sverige. Samma tanke kan anses ligga bakom när statsverket tillsatt en högsta tjänsteman för att bevaka att folkrörelsekrav kommer in i den statliga anställningspolitiken. Kvinnorörelsen har sålunda fått en uppifrån ut- nämnd jämställdhetsombudsman, som har som viktigaste uppgift att bevaka proportionen kvinnor vid varje anställningsärende. Det grund- läggande synsättet kan anses vara centralistiskt och manipulativt, även om intentionerna är vällovliga.

Likvärdighet som alternativ utgångspunkt byggeri stället på gräsrots- inflytande och insikt om hierarkisk samhällsstruktur. Folkrörelser och lokala aktionsgrupper kan ges stort utrymme. Risk finns alltid i en sådan modell att 'grannsolidaritet', dvs. handlingar som är baserade på gemen-

** Potentiell arbetskraft — Omfattning, utveckling, ERU/Sekretariatet för framtidsstudier, 1979, L Grahm, utgör en empirisk granskning av innebörden av ”standardisering och likhet”.

5 För diskussion av be- greppet likvärdighet, se norska levekårsundersö- kelsen, NOU 197813 Re- gionale ulikheter i levekår.

6 Se L Grahm, Om ratio- nell planering för sociala mål, i Framtid i Norrbot- ten, Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbot- tens län 1978.

samma intressen hos grupper som står varandra nära rumsligt/regio- nalt,]okalt, favoriseras på bekostnad av 'gruppsolidaritet', där man med grupp huvudsakligen menar sociala klasser. Detta problem finns alltid med i samhällen som är decentralistiskt orienterade, och som bygger på lokal mobilisering.

Den viktigaste skillnaden för den regionalpolitiska diskussionen ut- göres av att komponentmodellen väljer en sektoriell utgångspunkt vid beskrivning av välfärden, medan aspektmodellen försöker ge en helhets- bild av förhållandena.

Att komponentmodellen betraktas som sektoriell beror inte i första hand på att de vanligast använda tillämpningarna råkar ha en kompo- nentindelning som nära ansluter till moderna västliga industristaters departementala organisation. Man kan i princip definiera sektorerna med vilka utgångspunkter som helst. Grunden är snarare att varje kom- ponent ses som ett eget område, där man i politiken kan precisera mål/medelrelationer förhållandevis fritt från de andra komponenterna. Bostadspolitiken påverkar boendeförhållandena, och hälsopolitik häl- soförhållandena. En relativt enkel och mekanisk samhällssyn gör att uttalanden om orsak/ verkan inom respektive komponent/ sektor ligger väldigt nära till hands, medan samband med förhållanden utanför sek- torns kompetensområde, eller åtgärdens omedelbara målområde, be- traktas som ointressanta eller obefintliga. Således vet man väldigt myc- ket om hur regionalpolitiskt stöd till industrin påverkar företagens eko- nomi, men ganska lite om hur det påverkar boendet eller bosättnings- mönstret. Trots detta reser man allt fler frågor av det förra slaget, men negligerar den andra frågeställningen, trots att den borde vara regional- politiskt mera central.

En aspektmodell söker teckna en helhet, dock inte som en summa av komponenter, sektorer eller aspekter. Man kommer därför inte heller helheten närmare genom att välja fler sektorer som utgångspunkt för beskrivningarna. Givet några fundamentala aspekter av samhället, låt oss enbart som exempel välja de departementala sektorerna som sådana, så tecknas helheten snarare utifrån relationerna mellan sektorerna. Detta innebär att man intresserar sig för den samtidiga variationen över sek- torerna, även om man politiskt bara manipulerar förutsättningarna i en enda. Frågeställningar av annan typ blir centrala: Hur påverkar regio- ners specifika sociala och kulturella infrastruktur utvecklingen av nä— ringslivet? Kan man med utbildningspolitik på ett genomgripande sätt påverka bosättningsmönstret?

Det helhetsorienterade synsättet gör det naturligt att förskjuta intres— set från beskrivningar av tillstånd, till en fokusering mot de sociala processer, som formar välfärden. Man blir mer intresserad av välfärdens faktiska utfall, uttryckt t. ex. i livsformer eller levnadssätt, än de formella förutsättningar som tillrättalagts genom politiken.

Följande sammanställning försöker stickordsmässigt sammanfatta skillnaderna enligt det ovan sagda.

K omponentmodeller

Kvantitativ analys Horisontell syn på samhället

Likhet som norm för samhällsplaneringen

Standardisering som pla- neringsmetod

Formell rättvisa Tekno-ekonomisk rationalitet

Centralism, manipulation

Mekanisk samhällssyn, intresse för enkla kausal- relationer och tillstånd

Tecknar levnadsvillkor som indikationer på välfärd

Sektoriellt angreppssätt

A spektmodeller

Kvalitativ analys Hierarkisk syn på samhället

Likvärdighet (mångfald) som norm för samhällsplaneringen

Lokal anpassning efter kulturell variation

Humanistiska rättigheter Social humanistisk rationalitet

Decentralism, lokal mobilisering

Organisk samhällssyn, intresse för komplexa sam- band och sociala processer

Tecknar levnadssätt som faktisk välfärd

Angriper ”helheter”

Flera välfärdsundersökningar av komponenttyp har genomförts i prak— tisken. Låginkomstutredningens levnadsnivåundersökning har angivits som exempel. Någon aspektmodell har dock inte använts i välfärdsun- dersökningar med anknytning till politik eller planering, varför det är svårare att visa hur de i praktiken bör se ut. P. g. a. aspektmodellens abstrakta karaktär skall av pedagogiska skäl först ges ett exempel på en funktionalistisk sådan, innan ställning tas till vilka aspekter som lämpar sig bäst för välfärdspolitik. Poängen med en funktionalistisk modell är att de valda ”funktionerna” kan uppfattas som de fundamentala ”aspek- terna”. Modellen syftar dock till att beskriva villkor för samhällens överlevnad. Den aspektmodell som kommer att presenteras i avsnitt 3.4 går ett steg längre, genom att diskutera välfärd i regionerna.

En funktionalistisk aspektmodell kan se ut som följer:7 För samhällets fortbestånd krävs att fyra funktioner på ett tillfredsställande sätt uppfyl- les. Det måste finnas (1) ett system som fördelar knappa resurser, t. ex. marknader. Detta är en ekonomisk funktion. Vidare måste för samhäl- lets fortbestånd finnas (2) institutionella system för formulering av mål och avgivande av hur de uppnås. Detta är en politisk funktion. Samhäl- len behöver också (3) ett välintegrerat värdesystem för att kunna motstå tillfällighetsorienterade försök till förändring och för att motstå inre spänningar. Det handlar om den sociala funktionen. Dessutom måste (4) meningsfullhet integreras i systemet, så att samhällsordningens upprätt- hållande uppfattas som legitim. Detta är en kulturell funktion.

Man kan uppfatta funktionalisternas ansats som att de konstruerade en enkel, översiktlig och systematisk modell (enligt de krav som presen- teras ovan), som möjligtvis brister något vad gäller den empiriska pröv-

7 Paradigmen utgör en överförenklad tolkning av Parsons & Smelsers Eco- nomy and Society. A stu- dy in the Integration of economic and social theo-

ry, 1966. De tillhör de 5. k. funktionalisterna inom samhällsvetenskaperna. Denna tradition har kriti- serats främst p. g. a. de samhällsbevarande ten- denser som finns inbygg- da i själva teoribildning- en.

" Prop 1978/791112. " Prop 1981/821113.

barheten. Modellen avser dock vara en kvalitativ analys som tecknar ”hela” samhället utifrån en komplex och organisk samhällssyn.

Om den funktionalistiska modellen kan anses teckna de fyra funda- mentala aspekterna för regional utveckling, så skulle ett exempel på tillämpning kunna se ut som följer: Befolkningens välfärd skall förbätt— ras genom ekonomisk utveckling. Stimulanser till näringslivet i stället för stöd till svaga grupper eller regioner, t. ex. genom ekonomiska lätt- nader för företagen och mera restriktiv hållning till anställdas ersättning vid sjukfrånvaro, kan dock uppfattas som illegitima av utsatta grupper. Man tror inte längre på det politiska systemets förmåga att lösa problem. Indikationer kan t. ex. vara ”politikerförakt”, tilltagande ”vandalism" (som är brottslighet utan ekonomiska motiv), ökande antal ”äktenskaps- upplösningar” etc. En otillräcklig regionalpolitik har inte endast bety- delse för den allmänt diskuterade ”ekonomiska krisen”. ”Legitimitets- krisen”, som hänger samman med problem både vad gäller sociala och kulturella funktioner, är uppenbarligen direkt beroende. Ekonomiska åtgärder påverkar alltså inte endast, eller ens primärt, det ekonomiska systemet. Det valda exemplet antyder att det t. o. m. kan finnas risk för att man förvärrar just det problem man avser att lösa. Samhället måste analyseras som en helhet — utifrån de fyra givna fundamentala aspek- terna, om detta skall kunna upptäckas.

Det här diskuterade exemplet på en aspektmodell utgör alltså inget förslag för regional planering, utan avser endast att tjäna ett pedagogiskt syfte. Det visar också att det inte endast finns en aspektmodell. Genom att ställa den här diskuterade aspektmodellen mot det förslag som leve- reras i avsnitt 7 illustreras den typ av val man alltid gör, när man beskriver välfärd efter vetenskapliga kriterier.

2.3.3. Välfärdsmodeller i regional planering i dag

Svensk regionalpolitik har sedan mitten av 60-talet till slutet av 70-talet utvecklats från en lokaliseringspolitik, som främst syftade till att påverka industrins utbyggnad, ”till en allmän välfärdspolitik”? I den senaste propositioneng lättas formuleringen upp något, när regionalpolitiken i dag beskrives som ”en allmän politik för regional utjämning och utveck- ling”.

I lagtexten har välfärden nu och tidigare preciserats i tre grundläggan- de områden, som kan sägas utgöra den åsyftade välfärdsmodellen:

— arbete — god miljö — service.

Utredningsmaterialet, främst inom länsplaneringens ram, har dock me- ra behandlat

— befolkning — näringsliv — sysselsättning.

Om denna senaste kategorisering utgör något slags operativ välfärds- modell eller ej skall inte kommenteras här. I princip innebär den dock att man närmat sig medlen/åtgärderna för att skapa den avsedda väl- färdsökningen.

Den svenska regionalpolitiken försöker alltså teckna välfärden utifrån arbete, boende och service. Låt oss kalla detta för ABC-modellen. Då- varande expertgruppen för regional utredningsverksamhet, ERU, vid arbetsmarknadsdepartementet i Sverige, har i kartform illustrerat välfär- dens regionala fördelning i Sverige, med anknytning till ABC-modellen. Figur 1 illustrerar välfärdslandskapet.

genomsnittlig t o r resa 1 km

. ' 20— 40 ' 40— 80

Figur I Välfärdslandska- pet I 972.

Anm.: Kartan återger lo- kala förhållanden. För varje given mätpunkt har det genomsnittliga tur- och returavståndet till kvalificerad service upp- mätts för den befolkning som bor inom en cirkel med 30 kilometers radie. Med kvalificerad service avses bibliotek, läkare, tandläkare och årskurs 4 i tekniskt gymnasium.

Källa: SOU 197412.

'0 R. Merton, Social Theo- ry and Social Structure, 1967.

" Set. ex. SOS 197816, Re- gional dödlighet, SOU 198111, Hälsorisker, SOU 198112, Ohälsa och vård- utnyttjande, SOS R 198018, Kriminalstatistik, Brottsligheten i län och kommuner, är 1979.

Att som på kartan låta 'service' beteckna ”välfärden” kan förefalla vara en stor övertolkning av dess betydelse för människorna. Dock visar det sig genom andra bearbetningar som ERU gjort av boendesituationen och arbetsmarknader att samma geografiska mönster framträder. Välfär- den är markerat högst i de kraftigast urbaniserade centrumområdena. Att folk har det bäst i Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå är entydigt. Den urbaniseringsprocess, som vid tillfället antogs pågå, ökade alltså andelen av befolkningen som fick direkt del av den höga välfär- den, och de politiska motiven för den svaga regionalpolitiken (jämförd t. ex. med arbetsmarknadspolitiken) var uppenbara. Eller var det kanske mera angeläget att flytta servicen till människorna i stället för tvärtom?

Oavsett de politiska implikationerna av ERU's budskap visar denna enkla användning av regionalpolitikens ABC-modell entydigt att välfär- den finns i centrum. Låt oss då se om ofärden finns i periferin. Samhällsvetenskapliga teoribildningar har relaterat samhällets brotts- lighet till dess organisatoriska och sociala struktur. Anomiteorier har formulerats utifrån hur samhället formulerar mål och skapar förvänt- ningar hos individer, utan att man samtidigt kan förse samtliga individer med medel för att uppnå dessa.'0 Sysselsättning på marknader kan vara ett sådant mål. Olika former av kapitalkrävande konsumtion på fritiden

kan vara andra. När diskrepanserna mellan mål och medel blir för stora uppkommer förhållanden som kallas anomiska. Sambandet mellan anomi och brotts- lighet är väldokumenterat. Sambandet mellan såväl marknadssektorns som fritidssektorns specialisering och arbetsdelning och anomi i samhäl- let är känt.

Utifrån ovanstående problemuppfattning är alltså brottslighet inte ett fall för socialpolitik, som alltså endast väljer den sektoriella vårdsidan av problemet. Det är i stället ett typiskt tvärsektoriellt problem, och om brottsligheten också uppvisar en entydig regional variation ett typiskt regionalpolitiskt problem. Figur 2 uppvisar regional variation av egen- domsbrottslighet, länsvis redovisad (vilket gör att Luleå storstadsregions problem undertryckes). Uppenbarligen en intressant indikator vid dis- kussion av välfärdens regionala fördelning!

Ofärden låter sig naturligtvis inte enbart beskrivas av brottslighet. Vid studium av regional variation av dödlighet, alkoholmissbruk, könssjuk- domar, schitzofreni etc framträder dock samma mönster, om än inte lika entydigt med ofärd i centrum som ABC-modellen visar välfärd i cen- trum.Il

Poängen i förda resonemang bör vara klar: Att söka en välfärdsmodell som tecknar människors ”hela” situation kräver en god teori och ett enkelt beskrivningssystem. Länsplaneringens referensram (ABC-model- len) är det första egentliga försöket i Sverige med övergripande inne- hållslig välfärdsplanering i samhället. Man har i sammanhanget med ovanlig politisk öppenhet redovisat den pragmatiskt orienterade väl- färdsmodell man i det politiska spelet funnit rimlig.

Givet att avsikten främst är att särredovisa regionala skillnader kan dock inte välfärd och ofärd samtidigt vara störst i centrum. Det är alltså dags för teoretisk utveckling inom området, eller mildare uttryckt; Det

a & SOD-59.9

GOD-74,9

& 75,0-89,9

"hit-_LJkpg'A

3K / Gotl 'w

8?" Y

är definitivt problematiskt vilka faktorer man skall anse indikera gynn- sam regional utveckling. Följande avsnitt skall försöka anvisa några teoretiskt grundade aspekter som utgångspunkt för ett nytt välfärdstän- kande inom regionalpolitiken.

2.3.4. En alternativ välfärdsmodell

Ovan har diskuterats värdet av att arbeta med en aspektmodell. Frågan om vilka de fundamentala aspekterna är har dock hittills lämnats obe- svarad. Aspektvalet saknar slutgiltig lösning, eftersom man måste utgå från

Figur 2 Anmälda brott mot förmögenhet per I 000 av medelfolkmängden i länen, I 978.

Källa: SOS R 198015.

|31971. 131975.

värderingar och kulturella förutsättningar, som varierar över tid. Avsik- ten är därför här endast att presentera ett nytt synsätt på välfärdsfrågor- na — aspektseendet — och en lika enkel modell som ABC-modellen, som förhoppningsvis skall kunna teckna välfärden bättre än denna. Tre fundamentala aspekter kommer att föreslås. Den teoretiska grun- den kommer att väljas från två auktoritativa verk från 70-talet, som oberoende av varandra och från olika utgångspunkter sökt skapa över- sikt och integration över stora forskningsfält. Båda analyserna landar i 3-variabelsmodeller, som synes ha mycket nära släktskap med varandra. Det första verket är ”Sveriges maktutredare” Edmund Dahlströms ”Klasser och samhällen”.12 Dahlström har valt att granska forskning som studerar skillnader mellan grupper i samhällen, stratifikationsteori. Inom denna forskning urskiljer han tre fundamentala aspekter. Den första avser samhällets sociala diJÖ'erentiering, och behandlar arbets- och rollfördelningen i samhället. Arbetsdelning och specialisering hör nära samman med samhällens modernisering och ger ofta ökat produktions- utbyte som följd. Samtidigt standardiseras arbetstillfällena, utbytbarhe- ten arbetare emellan ökar, komplex arbetsskicklighet efterfrågas hos allt färre personer, meningsfullheten i arbetet minskar etc. Den andra aspekten rör segregationen. Samhällen kan karaktäriseras av olika grad av sammanhållning eller uppspaltning mellan grupper. Graden av öppenhet eller konflikter mellan olika skikt i ett samhälle är en viktig aspekt, såväl som frågor om kulturell homogenitet. Segrega- tionsbegreppet brukar associeras främst med etniska frågor eller invand- rarproblem. När man betraktar samtliga invånares levnadsvillkor bör man observera vikten av att också analysera den kollektiva segregatio- nen, som kan utgöra grunden för facklig styrka. Graden av öppenhet mellan olika skikt pekar på strukturella möjligheter för social mobilitet.

Den tredje aspekten rör värdefördelningen, dvs. fördelningen av det som ter sig eftersträvansvärt i samhället, t. ex. konsumtionsresurser, ägodelar, prestige och makt. Jämlikhetsfrågor (och jämställdhetsfrågor) är centrala i sammanhanget.

Den andra utgångspunkten väljes i Erik Allardts tidigare nämnda verk ”Att ha, Att älska, Att vara. Om välfärd i Norden”.” Allardt gör en genomgång av Välfärdsteori, med sociologiska och beteendevetenskap- liga utgångspunkter. Den första aspekten, att ha, hänför sig till resurser som ett medel att skaffa sig behovstillfredsställelse. Medan tillfredsstäl- lelsen av materiella behov kan anses definierad av förekomsten av resurser är andra behov definierade genom förhållande till andra män- niskor, att älska, eller mellan individen och samhället, att vara. Den senaste dimensionen kan ses som motpolen till alienation, och inklude- rar förhållanden som personlig utveckling eller självförverkligande.

Dahlströms mera strukturellt orienterade och Allardts mera indivi- duellt inriktade angreppssätt konvergerar mot tre aspekter. Den första gäller (1) resurser och dessas fördelning. Allardt pekar på hur resurser användes för att tillfredsställa behov, eller att generera andra resurser för samma ändamål. Dahlström framhåller också det speciella värdet av politiskt/kulturellt accepterade fördelningsmönster. Resursaspekten är helt central i de flesta tillämpningar av välfärdsteoretiska modeller inom

politik och planering i dag. ABC-modellen kan t. ex. uppfattas som om den helt faller inom denna aspekt. De flesta s.k. komponentmodeller utgår dessutom praktiskt taget enbart från resurser.

Den andra aspekten avser (2) sociala relationer. Det är här viktigt att se på sociala relationer ur ett behovsperspektiv, som Allardt uttrycker det. Sociala relationer som ”skyddsnät” i krissituationer eller som resur- ser i andra sammanhang hör hemma under första aspekten. De struktu- rella utgångspunkterna berör förutsättningar för behovstillfredsställelse t. ex. analyserade utifrån graden av skiktning mellan olika grupper, som Dahlström uttrycker det. Man kan också analysera strukturella förutsätt- ningar utifrån samhällets institutionalisering, t. ex. när det gäller om— sorgsfunktioner, som spelar stor roll i regionalpolitiken i dag.

Den tredje aspekten är mera abstrakt, och behandlar samhällets komplexitet eller ”genomskinlighet”, och individens förhållande till det- ta. Allardt talar om individens förhållande till samhället, och exempli- fierar med grad av oersättlighet, politiskt deltagande, meningsfull fri- tidssysselsättning m. m. Arbetsdelning med långt driven specialisering tenderar att göra människor utbytbara/ersättliga enligt Dahlström. Den sociala differentieringen generellt i samhället påverkar livet utanför produktionen på liknande sätt, och skapar mindre meningsfull verksam— het på fritiden etc. Om (3) arbetsdelning användes som term för denna tredje aspekt får denna också inkludera differentieringsprocesser som pågår även utanför marknader.

Att uttrycka denna tredje aspekt som en process, 'arbetsdelning', snarare än en mera neutral formulering, såsom t. ex. 'samhällsorganisa- torisk komplexitet” är poängfullt. Härigenom framhålles att både till- stånd och processer skall analyseras, vid den samtidiga tillämpningen av samtliga tre aspekter i modellen. Nästa avsnitt avser att ge något exempel på sådan tillämpning.

2.4. Regionala problem i ny belysning: Aspektmodellen tillämpad

Någon systematisk empirisk undersökning för att undersöka välfärdens regionala fördelning med utgångspunkt från de valda aspekterna i den föreslagna modellen har inte gjorts. Genom att använda empiriska ana- lyser, som gjorts i andra sammanhang, skall detta avsnitt försöka ge ett mycket ungefärligt intryck av hur sådana empiriska analyser skulle kunna se ut.

För att demonstrera skillnaden mellan komponentmodeller och den föreslagna aspektmodellen kommer två principiellt olika frågor att be- handlas. Den första gäller effekterna av givna regionalpolitiska åtgärder. Det handlar om evaluering. Den andra frågan behandlar mera allmänt den regionalpolitiska problembilden, som alltså utgör grunden för ut- formningen av de regionalpolitiska åtgärderna.

'4 Se SOU 1978147, Att

främja regional utveck- ling.

2.4.l Evaluering av regionalpolitiskt stöd till företag

Regionalpolitiskt stöd till industrin ger de företag som erhållit ekono- miskt stöd en gynnsammare ekonomisk situation. Detta har fastslagits i många undersökningar i de flesta nordiska länder! ERU har också visat hur den ekonomiska situationen påverkas för företag med olika lokali- sering av olika stödformer. Detta är värdefull information kring den ekonomiska komponenten.

ERU har gått ett steg vidare och visat hur sysselsättningen i stödföre- tagen påverkats. Arbetskraften ses här fortfarande primärt som en eko- nomisk variabel, fast relationen till de regionalpolitiska målsättningarna blir klarare. Subventionering av industrin har sålunda lett till en syssel- sättningsökning i storleksordningen 10—20 000 personer under en lO-årsperiod. Normalt stannar de flesta analyser här. Sällan har den fundamentala följdfrågan formulerats: Vad betyder detta för välfärden i stödregionerna?

ERU gjorde 1978 ett försök att gå ett steg vidare och tillämpa en aspektmodell av ungefärligen det slag som preciserats här.”

Om man på vanligt sätt använt en komponentmodell skulle man studerat industriåtgärders betydelse för industrins ekonomi och syssel- sättning, bostadspolitikens betydelse för bosättningsmönstret/boendet, socialpolitikens betydelse för den allmänna välfärden etc. Aspektmodel- len utgår i stället från att den givna åtgärden, regionalpolitiskt stöd, studeras i dess samlade effektbild, dvs. utifrån de valda aspekterna.

Utifrån resursaspekten ökades sålunda välfärden i termer av att sys- selsättningen ökades. Ur fördelningspolitisk synpunkt är förhållandet dock mera problematiskt. Nämnda undersökning visar att ungefär 65 procent av dem som rekryterades till stödföretagen redan var anställda. (Endast ca 10 % var arbetslösa tidigare.) Om de vakanser som sålunda uppstår besattes med ungefär samma proportion tidigare anställda, in- nebar detta att det regionalpolitiska stödet gett upphov till omfattande strömmar på arbetsmarknaden. Redan starka grupper på arbetsmarkna- den har fått en ännu mer gynnad position, genom den urvalsprocess som äger rum.

Tabell 1 Rekrytering till stödföretagen m.a.p. arbetskraftsstatus och rekryteringsort

Utflytt- Lång- Från Samtliga ning från flyttare hemorten närliggande kommun Tidigare sys- selsatta 65,7 79,1 85,4 61,1 Egen före- tagare 3,3 3,3 — 3,3 Arbetslösa 13,4 4,9 7,3 10,4 Arb.markn.pol. åtgärder 3,9 2,0 2,4 3,7 Annan utbildn. 12,1 7,0 2,4 16,5 Hushållsarbete 0,3 2,0 — 1,3 100% 100% 100% 100% 5,8 % 4,4 % 88,9 % 100 % n=325 n=251 n=4982 n=5602

Alla arbetstillfällen besättes ej av personer som bor på samma ort som arbetsstället. Tabell 1 visar att den rekryterade arbetskraften utgöres av ca 10 procent inflyttare. (Om samma proportion gäller för övriga företag i vakanskedjan som uppstår innebär detta att innan 100 tidigare arbets- lösa personer har anställts så har 30 flyttat in till de orter som stödföre- taget verkar på.) Långflyttarna karaktäriseras i högre grad av de starka kategorierna på arbetsmarknaden.

Tabell 2 Rekrytering till stödföretagen m. a. p. social status

Hela be- Inflyttare Lång- Från folk fr. närlig- flyt- orten ningen gande kom- tare mun Soc.kategori 1 7,6 12,2 30,5 4,3 Soc.kategori II 53,1 22,4 23,9 18,3 Soc.kategori III 39,3 65,3 45,7 77,3 100 % 100 % 100% [00%

Tabell 2 visar att kategorier med hög social status (I) är överrepresente- rad liksom arbetarkollektivet (III), och tjänstemannakollektivet (II) är klart underrepresenterat bland långflyttarna. 60-talets arbetsmarknads- politiska diskussion, där man hävdade att det främst är de svaga grup- perna som genom flyttning är bärare av de kostnader som förändringen för med sig, tycks här ha fått en viktig nyans. Flyttning lönar sig sällan ekonomiskt — det är andra skäl som ligger bakom flyttningar. Dock finns det anledning att tro att den regionalpolitiska satsningen på fram- gångsrika företag skapar en språngbräda i karriären för framgångsrika personer på arbetsledningssidan.

'5 SOU 1979:90, Regional arbetsfördelning inom in- dustrin.

Kanske utgör detta resonemang en övertolkning av de enkla siffrorna i tabellen. Genomgående syns dock i samtliga mätningar också för andra variabler en tendens till att de starka grupperna i samhället är de som bäst lyckats tillgodogöra sig effekterna av den politik som använder sig av subventioner av goda företag som mekanism för regional förändring. Eftersom man finner liknande mekanismer när det gäller utbildnings- sektorn, bostadssektorn etc., finns det dock skäl att hävda att grund åtminstone föreligger för formulering av en hypotes, som säger att regio- nal utjämning sker på bekostnad av social, med nuvarande typ av regionalpolitiskt stöd.

Sett ur aspekten sociala relationer är effekterna mera svårbedömbara. De omfattande rörlighetsprocesser som uppstår bidrar dock sannolikt till att accelerera andra förändringsprocesser i samhället. Hög rörlighet står i motsats till stabilitet och trygghet. Såväl uppåt- som nedåtgående social mobilitet tenderar också att hänga samman med personliga på- frestningar. Äktenskapsupplösningar, ytliga sociala kontakter etc. ten- derar att i högre grad karaktärisera det högrörliga samhället. Effekterna i dessa avseenden skall naturligtvis inte överbetonas, samtidigt som de positiva dragen i de ”möjlighetsstrukturer” som öppnas måste framhål- las.

Den tredje aspekten, arbetsdelningsfrågorna, behandlas endast ytligt i nämnda rapport. En arbetsdelning som leder till långtgående speciali- sering kan ur välfärdssynpunkt ofta motiveras från resursaspekten: Den ökade effektiviteten leder till ekonomiskt överskott, som kan fördelas på olika sätt. Ur arbetsdelningsaspekten brukar dock framhållas att detta sker på bekostnad av arbetets innehåll, och individens utveckling. Några studier av hur kvalifikationsstrukturen förändras p. g. a. det regionalpo- litiska stödet gjordes inte, men några allmänna tendenser i marknadens förändring kommer att redogöras för i nästa avsnitt. 1 den ekonomiska delundersökningen i nämnda studie granskades dock frågor kring tek- nikval, specialisering m. m. Specialiseringstendenser förelåg klart, men systematiska skillnader mellan stödföretag och andra kunde ej påvisas.

I en senare komplettering av denna studie'5 förkastas också den s. k. skomakarhypotesen (”skomakare — förbliv vid din läst!”). Regionerna

har ej specialiserats i riktning mot var för sig traditionella förutsättning- ar, utan samma specialiseringsmönster dominerar hela riket. Tabell 3 illustrerar förhållandet.

Förhållandet kan uppfattas som gynnsamt från en nationell ekono- misk-politisk utgångspunkt i en exportorienterad ekonomi. Utifrån en regionalpolitisk arbetsdelningsaspekt är dock värderingen den omvän- da. En antialienationsståndpunkt skulle i stället söka anpassning till de specifika lokala och regionala traditionerna och tillvarata den speciella kompetens som föreligger hos arbetskraft och övrig befolkning.

Tabell 3 Tecken på samband mellan regionernas och rikets specialiseringstrender 1965—75

Specialiserings— Samband med

trend för region _ , _ Rikets specra- Regionens

liseringsför— specialisering

ändring 1965 Malmö + + + Sydvästra Sverige + + + ... Sydöstra Sverige + + + + Borås + + + 0 Göteborg + + + ___ Södra Vänern + + + Östra Mellansverige + + + -- Stockholm + + + () Bergslagen 0 () Yttre Stödområdet + + + () Inre Stödområdet + ___

Teckenförklaring --— Signifikant negativ på 2,5 % signifikansnivå —- Signifikant negativ på 5 % signifikansnivå - Signifikant negativ på 10 % signifikansnivå 0 Ej signifikant + Signifikant positiv på 10 % signifikansnivå + + Signifikant positiv på 5 % signifikansnivå + + + Signifikant positiv på 2,5 % signifikansnivå

2.4.2. Den regionala problembilden

Fundamentalt i regionalpolitikens samordningsuppgifter ligger att göra problemöversikter. Dessa ligger till grund för den regionala fördelnings- politiken, och är en förutsättning för mera kvalificerade åtgärdsdiskus- sioner. Det konkreta instrument som användes för ändamålet är länspla- neringen, vars välfärdssyn är baserad på den tidigare diskuterade ABC- modellen.

Avsikten i den fortsatta framställningen här är att med enkla exempel visa skillnaden mellan användningen av ABC-modellen och den före- slagna aspektmodellen. Resonemangen blir med nödvändighet endast skissartade. Avsikten är endast att finna principiella skillnader. I verk- ligheten är länsplaneringens arbetssätt mycket mera detaljerat och dess- utom åtgärdsinriktat. Den föreslagna aspektmodellen har dessutom en- dast antytts till sina teoretiska konturer, och alltså inte givits något operativt innehåll som behövs för empiriska analyser. Om argumentatio- nen i denna uppsats uppfattas som hållbar och användningen av model- len verkar fruktbar borde en sådan utveckling av aspektmodellen vara angeläget för länsplaneringen att satsa på.

Figur 3 ger A BC—modellens viktigaste syn på den regio- nala problembilden Arbetslösa + personer i A mu + beredskapsanställ— da. Årsgenomsnitt 198] . I procent av befolkningen 16 — 64 år.

_ = beredskapsanställda

Arbetslösa = personer i AMU

Årsgenomsnitt 1981 I procent av befolkningen 16-64 år

I:] - 0,99% [:| 1 - 2,99%

3 - 4,99%

. 5 - 6,990/0

. 7 - 8,99%

. 9 - 10,99% ' 11 -

Riket 3.4%

Data ur Länsplaneringen UMDAC. Umeå högskoleregions datacentral.

Arbete — kvalifikation

Resursfokuseringen i ABC-modellen ger det kvantitativa sysselsätt- ningsproblemet — egentligen arbetslöshetsproblemet — den helt domi— nerande platsen. Bilden kompletteras av yrkesverksamhetstal och dessas förändring. Varje yrke behandlas som likvärdigt varje annat. Varje per- son som drabbats av arbetslöshet är lika olycklig som alla andra som inte fått något jobb.

Figur 4 visar relativa arbetslöshetstal för män och kvinnor 1975, som behövs för senare jämförelser. Arbetslösheten är låg i storstadsområde- na, men lägre för män i det inre av Götaland och södra Svealand. Om man skulle göra en motsvarande karta på relativa arbetskraftstal i stället, skulle de regioner som nu uppvisar hög arbetslöshet visa låga arbets- kraftstal i stället.

Mån 1975 Kvinnor

Sedd från aspektmodellen är arbetslösheten ett mycket viktigt, men marginellt problem. I det län som drabbas hårdast enligt kartan är det endast en tjugonde] av befolkningen som är arbetslös i ett årsgenomsnitt (kring 1 1 % av arbetskraften). Ett kvalitativt synsätt får naturligtvis inte skymma detta problem, men behandlar i stället hela arbetsmarknadens struktur.

Om arbetstillfällena är bra eller dåliga berör hela befolkningen, sys- selsatta, arbetslösa eller dem som överväger att gå in på marknaden. En kvantitativ utveckling av arbetsmarknaden måste inte vara förenlig med en kvalitativ förbättring. Tvärtom hävdas ofta att de specialiseringsstra- tegier spm gynnas genom ekonomisk politik kan leda till dekvalificering av arbetskraften i många fall. Ett antal hypoteser om hur arbetskraftens kvalifikationsstruktur förändras i moderna industristater förekommer inom forskningen i dag går igenom de vanligaste hypoteserna]6

Figur 4 Relativa arbetslös- hetstal

Källa: AKU.

”* Grahm, L., Arbetsdel- ning, ERU—rapport 2, 1980.

” För en ingående diskus- sion — se t. ex. Gardell, B., Arbetsinnehåll och livskvalité, Lund 1977. '3 Axelsson, S.: Kvalifika- tionsstrukturens utveck- ling, — effekter på syssel— sättning av strukturom- vandling, ERU 1983.

En lång forskningstradition inom arbetsvetenskapen har arbetat med att kartlägga vad som kännetecknar ett bra arbete. Viktiga förhållanden utgöres t. ex. av om individen arbetar med en hel produkt eller standar- diserade detaljer, om individen själv kan reglera sin arbetstakt och välja arbetsmetoder, om individen har möjlighet till kontakt med arbetskam- rater, om möjligheter finns till att gå vidare med mera kvalificerade arbetsuppgifter etc.17

Trots denna typ av kunskap är det svårt att uttala sig i absoluta termer om ett arbete är bra eller dåligt. Det är enklare att göra relativa bedöm- ningar: Arbetsuppgifter som kräver få av individens egenskaper är mindre utvecklade än de som kräver flera, inflytande över arbetsuppgif- ternas utformning ger högre arbetstillfredsställelse än processtyrd verk— samhet. Detta resonemang innebär att trots att kvalifikationsnivåer en- dast kan fastställas med viss osäkerhet, kan man dra meningsfulla slut- satser om deras förändring. Dekvalificerings- eller professionaliserings- processer, dvs om kvalifikationskraven ökar eller minskar i arbetslivet, är möjliga att mäta även med relativt trubbiga mätinstrument.

I ett samarbete mellan ERU och Prognosinstitutet vid Statistiska centralbyrån har försök gjorts att empiriskt kartlägga strukturföränd- ringar hos arbetskraftens kvalifikationer.” Utifrån ett 50-tal standardi- serade variabler har med Folk- och bostadsräkningarna som grundma- terial samtliga yrken på svensk arbetsmarknad klassificerats med av- seende på nivå och innehåll.

Nivåbestämningar av yrkena är baserade på analyser för yrkeslexi- kon, intervjuer och enkätmaterial, förhandlingsmaterial vid lokala lö- neförhandlingar etc. Medeltalet för samtliga yrkens kvalifikationsnivåer har satts till 50. Standardavvikelsen från medeltalet kan för en given population anses beteckna graden av polarisering, dvs. i vilken grad fördelningen kännetecknas av tyngd kring medelkvalifikationsnivån, eller om de bägge polerna med höga respektive låga kvalifikationer har stor tyngd.

Kvalifikationsnivåernas medelvärden för länen illustreras av figur 5. Polariseringen mellan storstadslänen (där Västmanlands och Uppsala län inräknas) och övriga län är uppenbar. Kvalifikationsanalysen för- stärker sålunda den problembild den kvantitativa sysselsättningsanaly- sen ger. Polariseringen mellan könen framstår klart. Kvinnornas bästa arbetsmarknadslän, dvs. storstadsregionerna och Norrbotten, när i kva- lifikationshänseende endast upp till männens sämsta, dvs Jämtlands län.

Figur 6 ger ett dynamiskt perspektiv på frågorna. Utvecklingen av kvalifikationsnivåerna mellan 1960 och 1975 beskrives. Polariseringen mellan könen framstår här som än mer alarmerande! Kvinnornas i utgångsläget helt underlägsna positioner har under perioden endast försämrats. Försämringen sker, förutom i Västerbotten och Norrbotten, i ett diagonalstråk från Stockholms län mot sydväst, där männen samti- digt förbättrat sin position.

I ett kvantitativt sysselsättningsperspektiv har kvinnorna under perio- den 1960—75 kraftigt förbättrat sin position gentemot männen. Kvin- nornas relativa arbetskraftstal har stigit från 50 %—60 %. Detta innebär att kvinnorna under perioden har ökat från ca 60 procent till 75 procent

Mån ' 1975 Kvinnor

av männens arbetsmarknadsdeltagande. Vad som i detta kvantitativa sysselsättningsperspektiv ter sig som en klart gynnsam utveckling pågår alltså samtidigt som en förändring i det kvalitativa sysselsättningsper- spektivet ter sig som en klart ogynnsam, givet den regionalpolitiska målsättningen om utjämning mellan könen!

Analysen av kvalifikationsstrukturens förändring bör drivas mycket längre, för att man inom regionalpolitisk planering skall kunna få en rimlig bild av vilka kvalitativa förändringar som sker. De polariserings- tendenser mellan länen som här visats bör ställas mot polariseringsten- denser inom länen. Även branschvisa och andra jämförelser bör göras, innan man ingående skall kunna diskutera förklaringar och åtgärdsrela- terad politik.

De analyser som här fått exemplifiera kvalifikationernas förändringar

50—55

45—50

4o——45

35—40

Figur 5 K valijikationsnivå 1975. Medelvärde.

===: . Q

0—5 % ökning

Q'?» '&' 00 00 'o'. 00 00

&& 9 o

" ” o:» 0,» 0.0 o,.

o :o o o o o 'o'» o o '#

0 % oförändrat

0—5 % minskning

% &

5—15 % minskning

Figur 6 Förändringar av kvalifikationskrav. Medel-

värden 1960— 75. , . . innefattar dessutom endast mvågruppermgar. Som framgår av Axels-

sons studie har även försök till kartläggning av innehållsliga förändring- ar giorts. Så har t. ex. arbetskraftens ökande andel i tjänsteproducerande yrken inte lett till motsvarande ökning av arbeten som kräver eller medger intellektuell utveckling. En ”manualisering” tenderar snarare att karaktärisera förändringen. Den typ av kunskap som detta exempel förmedlar torde också vara av vikt för den beslutsfattare som skall bedöma välfärdens utveckling i ett regionalt perspektiv.

antal PC RC KC serviceslag 1969 1972 1969 1972 1969 1972 50 22 :- ...: ”noun-. : ”" . =.. 4 . . ..: ”*S* 40 " "': m” ' :' "OO”: .” tm : 0". v». 30 $$ " ”om; :::-:o. '$ 'å'?— 20 ' . :: :: 10 Kommuner i A Storstadsregioner 0 Allmänna Stödområdet * Inre stödområdet . Övriga riket

Service — omsorg

Service är ett traditionellt problemområde för regionalpolitiken. I tidi- gare länsplaneringsomgångar gjordes omfattande redovisningar av ser- vicens fördelning. Figur 7 utgör ett exempel på en presentationsteknik som visar servicens utveckling.

1 den senaste länsplaneringsomgången, redovisad t. ex. i Prop. 1981/ 82: 1 13, har servicefrågorna tonats ned något. Redovisningen sker mera kvalitativt utifrån diskussioner om företagsservice och offentlig service. Med aspektmodellen som utgångspunkt flyttas fokus från ”service” till ”omsorg”. (En stor del av servicetänkandet finns naturligtvis kvar i aspektmodellens resursaspekt, t. ex. vid diskussion av social och kultu- rell infrastruktur. (Se nedan!)

En politik som utvecklats framför allt genom svensk socialdemokrati har värnat om de svaga i samhället. Politikens förlängning har lett till att människor gjorts allt mer oberoende av varandra. Beroendet har efter hand tenderat att betraktas som en svaghet, snarare än en fundamental mänsklig egenskap, något naturligt som vi bygger vår samhällsorganisa— tion på.

Den politik som byggt ut institutionernas ansvar för människorna har samtidigt försvagat de informella systemens betydelse. Uppenbart är i dag”) att mellannivåerna, de som ligger mellan myndigheterna och de

Figur 7. Antal ingående serviceslag av kommersiell service för hushållen 1969 och 1972.

19 Livsformsundersök- ningen, refererad i Björn- bergs bidrag, behandlar frågorna.

enskilda individerna i många fall försvagats eller försvunnit helt. Det gäller olika former av formella och informella kollektiv, som av tradition brukar knytas till boendet.

Tabell 3 Grannkontakter, procent

Vanligt att Brukar Brukar träffa Hade senast be- Antal i Antal Antal grannarna utbyta grannar, ULF76 sök av granne vuxna bef. inter- inter- _— tjän- _— _— (tusental) vjuade vjuade ut- umgås ster minst någon för för 1975 + 1976 byter med med någon gång i högst mer 1976 ord var- grannar gång kvar- 1—2 än 3 med andra vecka talet veckor månader var- enl. eller sedan sedan andra ULF76 mer en]. enl. sällan ULF 76 ULF 76 Stockholm 77.8 32.8 51.3 28.0 59.4 36.5 48.3 2 167 3 736 1 885 Ostra mellansverige 83.6 39.9 50.8 33.4 52.9 45.8 37.8 2 033 4 006 1 987 Småland och öarna 89.7 49.8 58.6 36.6 47.1 48.6 32.1 1 088 2 280 1 146 Sydsverige 85.3 37.9 46.8 28.1 58.3 39.2 43.5 1 677 3 178 1 523 Västsverige 83.8 41.7 52.9 35.1 50.8 45.8 37.1 2 270 4 297 2 097 Norra mellansverige 90.1 53.3 58.4 45.9 38.3 58.8 24.5 1 255 2 519 1 244 Mellersta Norrland 91.5 57.8 65.9 60.0 27.4 69.7 16.3 576 1 190 594 Övre Norrland 90.6 56.6 60.2 54.8 29.9 68.3 19.1 707 1 518 666

Källa: Levnadsförhållan- den, rapport nr 19. Regio- nala levnadsnivåvariatio- ner 1975—76, SOS/SCB 1979.

Tabell 3 visar hur grannkontakter varierar regionalt: ju glesare samhälle ju tätare kontakter”. Denna generalisering är naturligtvis för grov, men pekar ändå på värdefulla egenskaper i utkantsområden, som man inom politiken bör söka ta tillvara, möjligtvis komplettera, men ej ersätta.

I regionalpolitiken, som behandlar flyttningsfrågor mer än annan politik, borde det vara intressant att finna former för att ta tillvara ”lokal praxiserfarenhet”, att bygga upp fungerande kollektiv eller informella sociala eller ekonomiska strukturer. Servicetänkandet riskerar ibland att motverka dem. Livsformerstudien visar t. ex. hur informella nätverk i vissa fall kan utgöra en form av mottagarkapacitet, som möjliggör att inflyttade människor snabbt kan fungera i nya miljöer. Studien visar hur kontaktmönstren förändras över tid hur de verkar i olika ortstyper och

boendemiljöer.

Boende - lokal mobilisering

Kvalifikationsanalyserna studerar inte arbetet främst som en resurs, utan har huvudsakligen lagt ett arbetsdelningsperspektiv på frågorna. Resursfrågorna är dock viktiga även ur aspektmodellens synsätt.

Det finns dock anledning att tro att man överbetonat de ekonomiska och materiella resursernas betydelse i regionalpolitiken. En förståelse för att även andra resurser är viktiga kan bana vägen för en diskussion av betydelsen av en fungerande social och kulturell infrastruktur, för att befolkningen och näringsverksamheten skall kunna utvecklas gynnsamt.

Även om sambandet inte är klarlagt så finns det anledning att formu- lera en hypotes kring t. ex. förhållandet mellan lokal företagsamhet och den informella sociala strukturen. Att bygga ett regionalpolitiskt stödsy- stem på svenska folkrörelsetraditioner genom att satsa på föreningsliv, kyrka, olika utbildningssystem etc. skulle sannolikt ge större avkastning än direkt ekonomiskt stöd till företagen — låt vara att tidsperspektivet måste vara längre än det som brukar användas i planeringen i dag. Hypoteserna grundas på kunskap om den negativa betydelsen av ned- brytning av social och kulturell infrastruktur, som påvisats i klassiska sociologiska studier.20

Boendefrågorna behandlas i regionalpolitiken delvis utifrån miljösi- dan. Den goda boendemiljön finns som regel där arbetsmarknadsresur- serna är minst. Kompensationstänkandet ligger nära till hands, även om vi ännu inte hört det uttalas i politiken: Dålig näringsstruktur och god miljö är likvärdigt med den omvända situationen, dvs. god näringsstruk- tur och dålig miljö. Detta är ett helt felaktigt sätt att uppfatta ”Likvär- dighetsl'mekanismen på."

Likvärdighet bygger på lokalt eller regionalt specifika utgångspunk- ter. Olika behov söker olika lösningar. samma problem kan få olika lösningar, p. g. a. att olika lokalt specifika resurser användes som ut- gångspunkt. Att skapa en ”likvärdig olikhetsstruktur” innebär att kvali- tativa överväganden spelar stor roll, lokala värderingar och förutsätt- ningar utgör utgångspunkten.

Det kvalitativa miljötänkandet är dock inte särskilt väl utvecklat, när man ser till regionalpolitikens faktiska åtgärdsarsenal. Det kvantitativa synsättet, dvs. diskussioner om befolkningsstorlek och sammansättning i regioner, större och mindre centralorter, har dominerat den faktiska diskussionen inom politiken.

Den regionalpolitiska planeringen färgades också av geografiska cen- tralortsteorier.22 Hur detta påverkar eller påverkades av flyttning och koncentration eller ej är oklart. De grundläggande antaganden som man utgick från var ändå att stora samhällen har agglomerationsfördelar. Så finns t. ex. fler typer av jobb tillgängliga på en större lokal arbetsmark- nad, och flera typer av service. Man antog också att fysisk tillgänglighet är detsamma som reell tillgänglighet. Med dessa utgångspunkter är det mera angeläget att intressera sig för vilka ”möjlighetsstrukturer” orter har, och mindre intressant att se vilka levnadssätt olika orter uppvisar, dvs. hur olika grupper faktiskt utnyttjar möjligheterna.

Torsten Hägerstrand utvecklar i en uppsats23 tillgänglighetsbegreppet

20 Rundblad, B.G.: Forest- ville, 1958.

2' Levekårsundersökelsen.

22 Se t. ex. Christallers cen- tralortsteori.

33 Hägerstrand, T.: Att skapa sammanhang i människans värld proble- met, i Att forma regional framtid, ERU 1978.

” Grahm, L.: Arbetsdel- ning, ERU 1980.

genom att tala om subjektiv tillgänglighet, ”reach”. En fysiskt tillgänglig bok på ett bibliotek är inte ”inom räckhåll” för en icke läskunnig person. Med det subjektiva tillgänglighetsbegreppet närmar sig levnadsvillkors- och levnadssättsbegreppen varandra.

Utifrån diskussioner om den tredje aspekten, arbetsdelning, är det naturligt att diskutera samhällens tillgänglighet också i termer av "ge- nomskinlighet”24 eller grad av förståelse som medborgarna har för det. Byråkratiska rutiner tränger in i vardagen. Modern vardagsteknologi kan vara svår eller obegriplig. — Hur klarar t. ex. pensionären i gemen att fylla i blanketter eller öppna medicinburkar?

Meningsfullhet blir ett centralt begrepp. Deltagande och mobilisering av invånarna är väsentliga frågor. Direktkommunikation mellan indivi- der och myndigheter. Kontroll och förståelse för den omgivande tekno- login. Denna typ av frågor löses ibland enklare i små samhällen, eller omvänt uttryckt: aggregeringsfördelar finns inte. Ett levande kultur- landskap kan inte konstrueras med modeller av centralortsteoretisk eller av annan teknovetenskaplig karaktär.

2.4.3 Helheten — en sammanfattning

I detta avsnitt har ett antal kritiska punkter framhållits i förhållande till den problembild som ABC-modellen tecknar. Det är viktigt att dessa inte för över tanken till nya sektoriella betraktelser. Huvudtanken med aspektmodellen är att samtidiga bedömningar skall göras utifrån de tre aspekterna, för att man med rimlig innebörd skall kunna tala om helhets- analys.

En effektbedömning och en problemuppfattning formulerad utifrån aspektmodellen skulle sålunda kunna se ut som följer.

Ekonomiskt stöd till näringslivet kan leda till kvantitativa förbättring- ar av sysselsättningen. Den kvalitativa förändringen är mera problema- tisk. sannolikt sker den regionala utjämningen på bekostnad av social utjämning. En ökad polarisering sker inom arbetslivet. Den omfattande rörlighet som uppstår i förhållande till antalet nya arbetstillfällen kan påverka stabiliteten i sociala nätverk, och försvåra lokalt engagemang.

Vid formulering av den allmänna problembilden utgås också från sysselsättningsfrågorna. Med gängse beskrivningar visas att successiv utjämning sker mellan kvinnors och mäns arbetsmarknadsdeltagande. Arbetet i sig är mycket viktigt, i viss män för att det skapar resurser för individerna, men kanske framför allt för att det är en av de viktigaste faktorerna när det gäller att skapa individers självuppfattningar, samti- digt som positioner i sociala nätverk ofta definieras utifrån yrkesroller. Utjämningen i kvantitativa termer kan alltså uppfattas som gynnsam. Aspektmodellen visar dock att samtidigt ökas skillnaderna mellan män och kvinnor utifrån kvalitativa bedömningar av arbetets innehåll. Ten- denser till regional polarisering i sysselsättning och arbetslöshet pågår också samtidigt med tilltagande polarisering i kvalitativt hänseende. Service som erbjudes människor ökar individens materiella resurser. Omsorgstänkande, som utgår från värdet av informella sociala och ekonomiska strukturer kan kombinera en resurssyn med känslighet för

vad som sker med sociala relationer och arbetsdelningsprocesser gent- emot samhället i övrigt. Analysen resulterar i en problembild som säger att service bygges upp samtidigt som omsorgsrelationer tenderar att brytas ned. Politik för rättvis tillgång till service och skydd för svaga grupper riskerar att verka passiviserande på sociala relationer.

Arbete och service fördelas i förhållande till bosättningsmönstret, och påverkar i sin tur utvecklingen av detta. En spridd befolkning i ett levande kulturlandskap är en implicit regionalpolitisk målsättning. En viss regional koncentration har uppfattats som ett rimligt medel för att kunna få jämn fördelning/tillgång till resurserna. Om ”levande kultur- landskap” tolkas i arbetsdelningstermer så innebär befolkningens sprid- ning inget bekymmer, utan snarare en tillgång. Förståelse och närhet i samhället skapar meningsfullhet och gemenskap. Mobilisering och till- varatagande av erfarenheter från vardagen genererar nya resurser. Pro- blemfokus tenderar att med aspektmodellens relativa nedtoning av exi- sterande resursers fördelning att vändas från de glesa mot de täta sam- hällena. Åtgärdsdiskussionen kommer att riktas mindre mot fördel- ningsfrågorna och mera mot social och ekonomisk mobilisering på lokalplanet.

2.5. Något om användningen av välfärdsanalyser

Tillverkning av ”verktygslådor” för planering utgör ett ofta uttryckt önskemål till forskningen. Indikatormodeller borde kunna konstrueras som direkt relateras till politiska åtgärder när larmvärden uppnås. Ty- värr är det inte ofta denna typ av forskningsresultat produceras. Detta beror sällan på forskningens oförmåga, utan oftare p. g. a. att förvänt- ningarna utgår från oacceptabla förutsättningar: Problemuppfattning- arna som ligger till grund för politiken kan vara orimliga, antagna kausalrelationer mellan mål och medel kan vara felaktiga, värdepremis- ser kan vara inbyggda i grundläggande antaganden på ett sätt som definierar handling som politisk och ej en uppgift för forskning etc.

Några komponentmodeller kan dock förefalla ligga nära de politiska förväntningarna om verktygslådor, och därför slutar nog inte olika personer inom byråkrati och planering att uttrycka önskemål om ”den slutgiltiga uppsättningen komponenter”, eller att ständigt önska tillfö- randet av nya komponenter, allt eftersom problemuppfattningarna för- ändras.

Den viktigaste användningen av välfärdsforskningen bör i stället vara att skapa konsistenta problembilder, som politiska handlingsmöjligheter kan diskuteras i anslutning till. Det är också viktigt att analyserna inriktas på att skapa förståelse för de sociala processer som pågår i samhället, och ej enbart beskriver tillstånd. Processbeskrivningarna möj- liggör en bättre bedömning av politiska åtgärders sätt att verka.

Ett aspekttänkande av det sätt som argumenterats för möjliggör nya problemupplevelser och kan skapa förståelse för hur problemen kan angripas. Vid den tidpunkt man ”insett frågans karaktär” uppfattas dock sällan detta som ett forskningsresultat. ”Det är ju helt enkelt bara så att

35 Johan Asplund myntar begreppet ”aspektseende” i ”Om undran inför fram- tiden", 1975, som utgjort en viktig inspirationskälla för det synsätt, som för- fäktas i denna rapport.

verkligheten ser ut på ett annat sätt än vad man upplevde tidigare”. ”Förståelse” som forskningsresultat betraktas som trivialt i det ögonblick man förstår. Man kommer därför ständigt att uttrycka undran inför Välfärdsforskningens användbarhet, även om man hela tiden använder dess resultat. '

Om man undviker den pragmatiskt orienterade synen på forskning — ungefär som den tar sig uttryck i enkla mål/medel-relationer och som diskuterats i anknytning till komponentmodellen tidigare — så anvisar aspektseendet25 nya vägar att nyttiggöra kunskap som normalt inte till- föres planeringsprocessen.

Så kan t. ex. historiska studier användas för att skapa förståelse för vad som är centralt för analys av samhällens utveckling. Psykologerna kan klargöra de mänskliga upplevelserna av de tänkbara besluten. Geo- grafer skapa helhetsuppfattningar om hur människors situation föränd- ras med analys från territoriella utgångspunkter och sociologer kan genom flerdimensionella analyser skapa förståelse för samhällens kom- plexa natur. Detta förhållningssätt skulle kunna betraktas som en syn på hur forskningen utgör ”verktyg” inom politik, och planering. Den nya synen underlättar den helhetsanalys, som måste ligga till grund för den politik som bygger regional kultur, och inte endast löser ”tekniska” problem.

Aspektmodellen representerar sålunda ett sätt att tänka i anknytning till den regionalpolitiska planeringen. På detta sätt bör den uppfattas som det instrument som relaterar de olika typerna av förståelse till varandra, som presenteras i följande uppsatser.

Litteratur

Allardt, E.: Att ha, Att älska, Att vara. Om välfärden i Norden, Lund 1975 Asplund J.: Om undran inför framtiden, Stockholm 1975 Axelsson S.: Kvalifikationsstrukturens utveckling. Effekter på sysselsättning av strukturomvandling, ERU 1983 Björnberg, U., m. fl.: Livsformer i en region. En jämförande analys av familje- och samhällsliv i 1970-talets Sverige, Göteborg 1980 Christaller, W.: Die zentralen Orten in Siiddeutschland, Jena 1933 Dahlström, E.: Klasser och samhällen, Stockholm 1971 Gardell, B.: Arbetsinnehåll och livskvalité, Lund 1977 Grahm, L.: Arbetsdelning, ERU-rapport 2, Stockholm 1980 Grahm, L.: Potentiell arbetskraft, Expertgruppen för forskning om regional utveckling, Industridepartementet, Sekretariatet för framtidsstudier, Stock- holm 1979 Grahm, L.: Om rationell planering för sociala mål, ingåri Framtid i Norrbotten, Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län, 1978 Hägerstrand, T.: Att skapa sammanhang i människans värld — problemet, ingår i Att forma regional framtid. 13 forskares syn på regionala problem, Stockholm 1978 Information i prognosfrågor 1978:6 Regional dödlighet 1970—1975, SOS Johansson, S.: Om levnadsnivåundersökningen, Stockholm 1970 Levnadsförhållanden, Regionala levnadsnivåvariationer 1975/76, SOS SCB

1979

Merton, R.: Social Theory and Social Structure, Ontario 1967 NOU 1978:3, Regionale ulikheter i levekår, Oslo 1978 NOU 1982:3, Maktutredningens slutrapport, Oslo 1982 Parsons, T. & Smelser, N.: Economy and Society. A study in the integration of economic and social theory, London 1966 Proposition 1978/791112, Regionalpolitik Proposition 1981/82:1 13, Program för regionalutveckling och resurshushållning Rubenowitz, S.: Metodutveckling för kartläggning av psykosociala faktorer att beakta i samband med den regionala utvecklingsplaneringen, Psykologiska institutionen Göteborg, 1980 Rundblad, B. G.: Forestville, Uppsala 1951 Statistiska meddelanden R 1980:8, Kriminalstatistik. Brottsligheten i län och kommuner år 1979, SOS SOU 1974:2, Ortsbundna levnadsvillkor, Stockholm 1980 SOU l975:91, Politik för regional balans. Utvärdering av länsplaneringen 1974. Stockholm 1975 SOU 1979:90, Regional arbetsfördelning inom industrin, Stockholm 1979 SOU 1981 :|, Hälsorisker 1981, Stockholm SOU 1981:2, Ohälsa och vårdutnyttjande, Stockholm 1981

u -- *.l- '1,, ,,.-._.,,r,»;».3.-5 *

' ””wh- '.1- U. ,ä"|'.".iirii-il5*f " ' i

_”; "('.-fiwiki”; 'i' . :hihi-14.371 .. - H&m-rim

11|1+1V'___| '

'||-I- _”,de

' l . . ." - .,. ., . ...',p.:,. __.11 i" ' - ,,; | .'-' _ . _.L, n', . .: _ " _ ”.H.-.l .. ' ' ,- ” '-_ _..H-i'u'g. . _-—_ i . ' 11.' ' |" -'_w.J _, ', —' ' .. ' ' ”',|,*...-:_,. . .'_.-' ."".i ' .

..-., , ,... "» ”J:-n'. ..' ,

3. Kvalifikationsstrukturens utveckling

— effekter på sysselsättning av strukturomvandling

av Sten Axelsson

3.1. Inledning

Strukturomvandlingen betyder, i en ofta brukad definition, den succes- siva övergången av arbetskraft mellan näringsgrenar och branscher. l grova drag har denna process inneburit att arbetskraftens andelar för- skjutits från yrken inom jord- och skogsbruk till framförallt industripro- duktion. Under modern tid har även förskjutningen av arbetskraft mot tjänsteproduktion kommit i blickpunkten. Strukturomvandlingen kan följaktligen också benämnas närings- eller yrkesomvandling.

Denna process har utvärderats från olika utgångspunkter. Ur ett sam- hällsekonomiskt perspektiv har främsta produktiviteten utvärderats. Processen har också utvärderats efter de sysselsättningseffekter som den resulterat i. En konstant eller en höjd sysselsättningsgrad, har inneburit att effekterna av strukturomvandling betraktats som acceptabla, givet att fördelningen av sysselsättningen inte varit alltför ojämn mellan t.ex. regioner eller kön.

I denna uppsats utvärderas Strukturomvandlingen utifrån andra ut- gångspunkter. Syftet med uppsatsen är att analysera strukturomvand- lingens effekter på kraven på kunskaper inom arbetsmarknaden. Nä- ringsgrensomvandlingen utvärderas sålunda inte i antalet sysselsatta utan i hur kvalifikationskraven förändras. Den empiriska analysen om- spänner perioden 1960—1975.

1 en andra del av den empiriska undersökningen ändras syftet något. Utvecklingen av yrkesstrukturen brukar beskrivas som att allt fler sysslar med tjänsteproduktion medan allt färre sysslar med varuproduktion. Med tjänsteproduktion brukar underförstått menas att arbetet främst innebär att syssla med människor och symboler medan varuproduktion innebär att syssla med saker och ting. Frågan ställs om denna beskriv- ning motsvarar vad arbetena faktiskt innebäri fråga om arbetsuppgifter. Genom att istället klassificera om yrkesstrukturen på grundval av indel- ningar som bygger på faktiska arbetsuppgifter, prövas denna frågeställ- ning.'

' 1 den empiriska studien har ett omfattande utveck- lingsarbete ägt rum, med en för svenska förhållan- den obeprövad metod. ] detta arbete har Gunnar Gelin vid SCBs prognos- institut utvecklat de meto- der som gjort det möjligt att genomföra den empi- riska undersökningen. Denna rapport redovisar endast en mindre del av de empiriska resultat som framkommit under detta arbete.

3.2. Arbetsmarknadens utveckling

3.2.1. S ysselsättningsvolymens utveckling

Antalet personer i arbetskraften i Sverige ökade med ca 550 000 personer under åren 1960—1980. Det var främst kvinnorna som svarade för denna ökning. Männen hade under denna tid ett minskande arbets— kraftsdeltagande. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har främst gällt den långa deltiden 20—34 timmar.

Procent

90

80 Mån

70. W/—// M+K Kvinnor

60

50

Figur I Andelen förvärvs- arbetande befolkning i Sve- rige. Arbetskraftsunder- sökningarna, årsmedeltal. 1963 65 67 69 71 73 75 77 79 81 År

Utvecklingen av antalet sysselsatta varierar i olika åldrar. Allmänt betraktat har sysselsättningens frekvenser sjunkit i de lägre och högre åldrarna. I åldrarna över 50 år har dock andelen förvärvsarbetande kvinnor ökat. När det gäller sysselsättningens fördelning på olika åldrar är det viktigt att se utvecklingen ur ett livscykelperspektiv. T. ex. kommer dagens ungdomar att med stor sannolikhet erfara andra sysselsättnings- förhållanden när de är över 50 år än vad de som är över 50 är gör idag.

Arbetskraftsdeltagandet för män och kvinnor sammanhänger i viss män med yrkesomvandlingen. Den största relativa och absoluta ök- ningen av sysselsättningen har ägt rum i yrken inom offentlig sektor och i yrken inom privata tjänster. ] offentlig sektor finns en hög andel kvinnor sysselsatta. Yrken inomjord- och skogsbruk, byggnadsverksam- het samt tillverkningsindustri har minskat sin andel av sysselsättningen.

De har en hög andel män sysselsatta. Dessa förskjutningar kan också uttryckas som att allt färre sysslar med varuproduktion och allt fler med produktion av tjänster.

Regionalt råder betydande skillnader i sysselsättningens omfattning. Skogslänen har lägst andel sysselsatta. Skillnaderna är mest markanta för kvinnorna, framförallt har storstadslänen en hög andel kvinnor sysselsatta.

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden har under perioden i kvantitativa mått mätt varit gynnsam. Ambitionen som den uttrycks i olika dokument visar att det politiska målet varit att fördela sysselsätt- ningen jämnare mellan olika grupperz. Medlet för att uppnå detta har varit att höja den totala sysselsättningen. Arbetsmarknadens problem har sålunda primärt definierats till att röra den totala sysselsättningens omfattning. Enligt figur 1 har ambitionen att höja den totala sysselsätt- ningen uppfyllts.

Fördelningen av sysselsättningen är dock fortfarande ojämn. Mellan könen har, enligt figur ], andelen sysselsatta utjämnats. Mellan olika åldergrupper har en ojämnare fördelning av personer på arbetsmarkna- den uppstått, genom att främst yngre och äldre personer minskat sin sysselsättningsgrad.

Riktningen på den regionala utvecklingen av sysselsättningens om- fattning är svår att entydigt fastställa bland annat beroende av att region- indelningen bestämmer resultaten. På riksområdesnivå kan den största höjningen av sysselsättningen skönjas i storstadslänen. Sysselsättnings- graden ökar dock både i de syd- och mellansvenska länen samt i skogs- länen. Under hela perioden har dock storstadslänen högst sysselsätt- ningsgrad, medan skogslänen har lägst under samma period.

3.2.2 Arbetsmarknadsproblem

Den öppna arbetslösheten har under perioden 1963 — 81 varierat från det lägsta värdet 1,2 procent år 1965 till det högsta värdet 2,7 procent år 1972. Höga värden kan också noteras under åren 1967—68 samt åren 1978—79, då arbetslösheten var 2,2 procent. En kraftig uppgång påbör- jades också år 1980.

Procent 3 2 1 1963 65 67 69 71 73 75 77 79 81 År

Figur 2 Arbetslöshetstal i Sverige 1963 — 198]. Ar- betskraftsundersökningar- na, årsmedeltal.

Källa: AKU 1963—81

2 Se t. ex. SOU 1979:24.

Karta 1

Arbetslösa, AM U och be- redskapsarbete i procent av befolkningen, 1980 (16— 64 år) Källa: Industri och indu- stripolitik I 982, In-

dustridepartemen- tet

Det bör dock noteras att arbetslösheten i figur 2 räknas i procent av befolkningen i arbetskraften. En ökning av sysselsättningen, med sam- tidigt oförändrade arbetslöshetstal, leder därför till att arbetslösheten sjunker i relativa tal räknat. Arbetslösheten har sålunda ökat absolut samtidigt som sysselsättningen också ökat absolut sett.

Arbetslöshetssiffrorna skiljer sig åt mellan olika åldersklasser. De lägre åldrarna har den högsta arbetslösheten. Regionalt sett har skogslä- nen under 1960 och 1970-talen drabbats hårdare av arbetslösheten. Stor- stadslänen har samtidigt haft den lägsta arbetslösheten.

D (Riket (4,6) %

' Riket—(O—S) % ' Riket—(s—e) % ' Riket—(G— )%

Källa: Industri och industripolitik 1982, Industridepartementet

Det finns dock, enligt kartan, avvikelser från denna beskrivning. I södra och mellersta Sverige finns det mindre områden insprängda med hög arbetslöshet samtidigt som det finns mindre områden i norra Sverige med lägre arbetslöshet. Det finns även en tendens under senare år att delar av storstadslänen Göteborg och Bohus län och Malmöhus län fått en högre arbetslöshet än riksgenomsnittet.

Det finns anledning att anta att orsakerna till arbetslöshet förändrats. Under långkonjunkturen 1971 — 1973 var antalet arbetslösa på grund av permitteringar och driftsinskränkningar i genomsnitt endast hälften så stort som under lågkonjunkturen 1978.3 Arbetslösheten beror i så fall idag i större utsträckning på att personer ej lyckats komma in på arbets- marknaden eller av olika skäl ej lyckats behålla arbetet mer än en kort tid. Det är främst vissa utsatta grupper som drabbats, t. ex. ungdomar, äldre och lågutbildade.

Den arbetade volymen mätt i antalet sysselsatta har vuxit under 1960- och 1970 talen. Om den arbetade volymen i stället räknas i det samman- lagda antalet arbetade timmar, visar utvecklingen en motsatt tendens. Enligt 1980 års ekonomiska långtidsutredning skulle, om den genom- snittliga arbetstiden per sysselsatt hade varit lika stor 1979 som 1970, antalet sysselsatta inte ha stigit med 270 000 personer under 1970-talet utan istället sjunkit med 230 000 personer!

Om arbetsmarknaden betraktas som ett system med strömmar mellan sysselsättning, arbetslöshet eller en tillvaro utanför arbetskraften, finns det enligt flera källor, en tendens till allt större tröghet inom systemet.5 Indikationer på detta skulle vara att arbetslöshetstiden per arbetslös person ökat.

Samtidigt har antalet lediga platser, som ej blivit tillsatta, ökat. Den ökande trögheten på arbetsmarknaden drabbar främst ungdomar och äldre. Ungdomarna får allt svårare att komma in på arbetsmarknaden. De äldre får efter en längre tids frånvaro svårt att återvända till arbets- marknaden. Generellt sett verkar arbetsmarknaden ha blivit omgärdad av allt högre murar.6

3.3. Ett perspektiv för att studera förändringar inom arbetslivet

3.3.1. Arbetsdelningsbegreppet

Förändringar inom arbetsliv och arbetsorganisation kan bland annat härledas ur den förändrade arbetsdelningen i samhället. Begreppet ar- betsdelning beskriver den funktionella differentieringen i samhället, dvs. den ökande funktionsuppdelningen i samhället. Begreppet arbets- delning beskriver i sin ursprungliga betydelse att antalet funktioner i samhället ökar genom att de uppdelas. Dock har en mängd funktioner tillkommit, under tidens gång, men inte som ett resultat av uppdelning. Till exempel har produktionen av nya varor och tjänster uppkommit på områden där det ej tidigare funnits produktion. Detta är också en typ av

3 Prop 1980:812126. 4 SOU l980:52.

5 Se t. ex. SOU 1978:60. 6 SOU 1978:60.

arbetsdelning. En mer precis beteckning som bättre beskriver innebör- den av detta begrepp är arbetsdiversifikation. Det är knappast möjligt att driva arbetsdelningen till en hög nivå, som i de moderna samhällena utan arbetsdiversifikation.7 Arbetsdelningen kan aldrig bli avancerad om funktionsuppdelningen enbart sker genom uppdelning. Distinktio- nen mellan arbetsdelning och arbetsdiversifikation användas i nästa avsnitt som ett medel att tolka olika teorier om arbetsdelningens effekter på kvalifikationsstrukturen.

Om man betraktar arbetsdelningen i två plan horisontellt och verti- kalt, kan det förra främst beteckna uppdelningen i näringsgrenar, yrken eller produktionsanläggningar och det senare uppdelningen i över- under-ordnade relationer. Kvalifikationer kan hänföras till den senare gruppen. En horisontell arbetsdelning innebäri princip att maktförhål- landen inte förändras utan bara att funktioner placeras bredvid varand- ra. Filialutläggningar av industrianläggningar kan i vissa fall innebära att likartade tillverkningsformer sprids i rummet, dvs det sker om hori- sontell arbetsledning, men filialutläggningarna kan också ske genom en vertikal arbetsdelning. I det fallet kommer de styrande funktionerna som t. ex. administrationsavdelningen att lokaliseras till en plats medan till- verkningsavdelningen ligger på en annan plats. Byråkrati kan betecknas som en form av vertikal arbetsdelning. Många av de funktioner som finns inom byråkratin utmärks av en nivåspecialisering med formellt reglerade områden för maktutövning.

Arbetsdelningen kan också delas upp på mikro- och makronivå. En- skilda personers kvalifikationer finns på mikronivån medan kvalifika- tionsstrukturen utgör makronivån. Arbetsdelningen mellan regioner el- ler nationer är också arbetsdelning på makronivå.

3.3.2. Teoribakgrund

Under rubriken forskning om arbetsdelning kan en mängd klassisk och modern forskning sorteras under ett perspektiv. Syftet med en sådan generalisering är att visa att forskningen från skilda utgångspunkter ' analyserat samma utvecklingsprocesser. Genom de skilda utgångspunk-

7 Moore, W.: World Mo- dernization. 1979. 3 Smith, A.: Wealth of Na- tions, 1776.

terna blir dock resultatet av analysen varierande.

På motsvarande sätt kommer i den följande framställningen forskning från olika fält och discipliner att betraktas när det gäller kvalifikations- strukturens utveckling.

De tidigaste teorierna om arbetsdelning återfinns hos de klassiska ekonomerna. I ett nu klassiskt arbete tar Adam Smith som utgångspunkt en tänkt arbetsdelning inom ett produktionsställe.8 Han tar som exempel knappnålstillverkning. Arbetaren skulle specialiseras på de enskilda momenten, en skulle kapa tråden till nålarna, en skulle spetsa nålarna osv. Arbetaren blev på detta sätt specialist på de enskilda momenten. Stora tidsvinster blev resultatet, som gjorde att kostnaden per tillverkad enhet blev lägre, vilket möjliggjorde ekonomisk tillväxt.

Påverkan på yrkeskunnandet blev i det tänkta resonemanget att arbe- taren specialiserades, vilket tolkades av Smith som att han blev skickli- gare. Skicklighet och specialisering betraktades som synonyma. Specia-

liseringen betraktades därför som oproblematisk, genom att den ej ledde till rutinisering.

Det har hävdats att Smiths tänkta knappnålssmeds arbetsuppgifter aldrig funnits odelade.9 Smeden skulle sålunda aldrig ha utfört alla arbetsuppgifter ensam, i stället skulle han ha gjort en annan produkt som krävde en annan produktionsprocess, antagligen enklare. Med denna tolkning innebär inte Smiths tänkta produktionsprocess arbetsdelning utan arbetsdiversifikation. Möjligt är att det varjust detta han avsåg med begreppet arbetsdelning. Hur man än tolkar arbetsdelningsbegreppet i Wealth of Nations är det i framställningen oproblematiskt dvs. arbets- delningen leder inte till några icke önskvärda effekter till exempel ruti- nisering och därvid minskade yrkeskrav.

1 Wealth of Nations analyseras effekterna av arbetsdelningen på yrkesskickligheten. I senare arbeten inom ekonomisk teori saknas i stort sett denna del av analysen. Det kan bero på den underförstådda väl- färdsmodellen som kan formuleras som: arbetsdelning leder till ekono- misk tillväxt som alltid leder till högre välfärd. Om antagandet att ekonomisk tillväxt alltid leder till högre välfärd betraktas som giltigt, innebär det att analysen inte behöver föras längre, eftersom välfärden är given. Det finns sålunda ingen större anledning att studera andra effekter av arbetsdelning. På senare tid har denna modell ifrågasatts.IO Kan inte ekonomisk tillväxt också leda till ofärd? Med ofärd har bl. a. menats att arbetslivet för vissa grupper utvecklats i en ogynnsam riktning som t. ex. inneburit rutinarbete med åtföljande främlingsskap.ll Det begrepp som idag mest anknyter till arbetsdelning och arbetsdi- versifikation är strukturomvandling. Med detta begrepp menas oftast den successiva övergången av arbetskraft från produktion inom basnä- ringarnajord- och skogsbruk till framför allt industriproduktion. Under modern tid har man också pekat på det framväxande tjänstesamhället, det postindustriella. Denna utveckling har, för arbetskraftens del, utvärderats i möjlighe- terna till sysselsättning. Ett oproblematiskt förhållande mellan struktur- omvandlingen och arbetskraften har funnits så länge tillgången på sys- selsättning varit god. I stort sett har man antagit att sysselsättning leder till välfärd.'2 Strukturomvandlingens stora betydelse har dock varit som tillväxtskapande faktor. Utvärderingen av strukturomvandlingens effekter på arbete har do- minerats av ekonomisk teoribildning, analysen har i hög grad varit inriktad mot effektivitet och produktivitet.” Arbetskraften betraktas som om den är homogen, dvs. arbetskraften förblir densamma, och bara dess omfattning förändras. Undantag finns i den s.k. human kapital teorin, som analyserar individens kvalifikationer, dock som investering- ar för individen eller samhällsekonomin, vilket gör att även denna teori främst utvärderar den ekonomiska avkastningen av strukturomvand- ling. Den modell för arbetsdelning som tecknas i Wealth of Nations och som utgör bakgrunden till hur arbetsdelningen utvärderas i ekonomisk vetenskap, bör även kompletteras med en annan typ av forskning. Den-

9 Gershuny, J.: After ln- dustrial Society, 1978. '” Petersen, E.: Livskvali- tet, Okonomisk Vaekst og samfundsudvikling, 1980. " Marklund, S., Åberg, R.: Ekonomiskt tillväxt — en utveckling mot välfärd eller ofärd? 1980.

'2 SOU 1979:24.

”Se t. ex. Österberg, G.: An Empirical Studie of Labour Reallocation Gains in Sweden, 1965.

” Taylor, F.: Principles of Scientific Management, 1911.

15 Mayo, E.: Human Pro- blems of an Industrial Ci- vilization, (1973).

”> De Geer, H. — Giertz, E.: Näringslivets rationa- lisering, 1980.

'7 Braverman, H.: Arbete och monopolkapital, 1977.

"* Moore, W.: World Mo- dernization, 1979.

na forskning behandlar arbetsorganisation och arbetsledning. Det tidi- gaste och kanske mest kända verk inom denna tradition är Frederick Taylors teori om scientific management.14 Efter noggranna studier av enskilda arbetsmoment, rationaliserades de för arbetets utförande onö- diga momenten bort. Detta innebar stora tidsbesparingar, vilket ökade effektiviteten. Drivkraften för den enskilde i rationaliseringsprocessen var ökad lön.

Att det inom scientic management var frågan om arbetsdelning med åtföljande rutinisering kan knappast ifrågasättas. Ett utmärkande drag för denna typ av arbetsdelning var att manuella och intellektuella arbets- uppgifter skildes från varandra. Genom detta förfarande kunde kontrol- len över produktionen ökas. Individernas kvalifikationer avpassades också bättre mot kvalifikationskraven i företagen, vilket innebar att endast de kvalifikationer som verkligen behövdes inköptes.

Den vetenskapliga arbetsledningen har fått stor betydelse för arbets- organisationen i både industri och tjänsteproduktion. Tyngdpunkten i detta perspektiv ligger liksom på det tidigare på effektivitet. Effektivi- tetstanken är dock mera begränsad och syftar främst till organisationens effektivitet.

De teorier för arbetsorganisation som presenterades inom scientific managementskolan kom under 1900-talet att efterträdas av andra teo- rier, som grundades på studier som visade att inflytande på arbetsorga- nisationen påverkade produktiviteten i gynnsam riktning den s. k. Hu- man Relation-skolan.'5 Uppfattningarna om hur rationaliseringssträ- vandena ska avpassas för att skapa högsta produktivitet har varierat. Under vissa tider har de ortodoxa teorierna haft ett stort inflytande för att sedan avlösas av teorier som mer betonar inflytandets betydelse.lö

Teorierna om arbetsorganisation och arbetsledning har haft en myc- ket stor betydelse för den vetenskapliga diskussionen om hur arbetets innehåll utvecklats. I en studie tar Braverman teorierna som en utgångs- punkt för att analysera utvecklingen av arbetets innehåll under 1900-ta- let.l7 Hans analys leder till slutsatsen att kraven på yrkesskicklighet successivt sjunkit under tidsperioden. Detta är en naturlig följd av att effektiviseringen skett på organisationens villkor. Med exempel från vissa yrkesområden visas att kraven sjunkit inom dessa områden, dock är det empiriska stödet för att det ska betraktas som en generell process svagt

Teorierna har också tolkats i en mer dynamisk riktning i motsats till Braverman, vilken betraktar dem som lika giltiga idag som när de formulerades18 Taylors antaganden har sålunda endast ansetts giltiga för tiden närmast sekelskiftet i USA, då stora mängder fattiga och okvalifi- cerade invandrare i många fall räknade med att återvända efter några år, när de tjänat ihop en viss summa pengar. Arbetsförhållandena betydde i så fall mindre om de kompenserades av ekonomisk belöning.

En generation senare var de materiella villkoren gynnsammare och rörligheten lägre bland fabriksarbetarna, vilket förklarar att intresset vänds mot andra värden av mer icke-materiell art, som t. ex. inflytande. Fabrikssystemet hade dessutom blivit en del av kulturen som gjorde att de mer primitiva arbetsledningsmetoderna hos Taylor blivit föråldrade.

De teoretiska utgångspunkter, om kvalifikationsstrukturens utveck- ling, som efter denna framställning framskymtat kan schematiskt sam- manfattas i följande figur.

Kunskapskrav höga

låga

tid Figur 3

Den streckade linjen företräder forskningen som analyserar utveck- lingen som om den ensidigt går mot dekvalificering. Den heldragna linjen företräder den motsatta uppfattningen.

Gemensamt för dessa teorier är att de är relativt abstrakta. De ligger på en sådan nivå att de kan betraktas som samhällsteorier, vilket gör dem mindre lämpade att använda som teoretisk bakgrund för en relativt begränsad empirisk undersökning. En fruktbarare hypotesformulering på en lägre abstraktionsnivå skulle istället kunna ta sin utgångspunkt i följande hypotetiska figur.

Kunskapskrav höga t1 t3

t2

låga Hd lägur4

I denna figur antas att kunskapskraven varierar vågformigt, kvalifi- cering och dekvalificering avlöser varandra. Om perioden tl till t2 väljs i en undersökning av kvalifikationsstrukturens utveckling, kommer man att finna en dekvalificering. Den motsatta gäller om perioden t2 till t3 väljs.

'9 Broady, D.: Utbildning och politisk ekonomi. 1978.

20 För beskrivning av olika typer av kvalifikationer se Mathiesen, A.: Uddannel- se og produktion, 1976.

'11 Illeris, Olesen, Rasmus- sen: Laereruddannelser, skole og samfund, 1976. 22 Murray, M.: UHÄ- rapport 1981:7.

Med denna figur som bakgrund kan kvalifikationsteorins innebörd bestämmas till att gälla påståendet: över tiden sker det förändringar av kvalifikationsstrukturen, beroende av samhällsutvecklingen. Teorin till- låter inte ett generellt påstående i vilken riktning utvecklingen går.

3.3.3. Kvalifikationsbegrepp och kvalifikationsstrukturer

Ett kvalitativt sätt att se på arbetsmarknaden finns i kvalifikationsbe- greppet. Med kvalificering brukar man avse arbetskraftens eller den blivande arbetskraftens anpassning till arbetsuppgifterna som väntar. l ordets vidaste mening betyder kvalificering helt enkelt förvärvandet av alla slags kunskaper, färdigheter och förhållningssätt. Ibland används ordet kvalificering i denna vidare bemärkelse ofta synonymt med socia- lisation (närmare bestämt sekundär- och resocialisation, däremot inte som synonym till primärsocialisation.'9)

Sekundärsocialisation eller kvalificering sker på flera sätt. Det ojäm- förbart viktigaste sättet är genom formell utbildning. Dock innebär till exempel praktik och arbete också kvalificering av individen.

Den kvalifikationsteoretiska forskningen är en gren av utbildnings- forskningen. Den kvalifikationsteoretiska forskningens intresse riktas främst mot sambandet utbildning och arbetsliv. Kvalificering innebär att individen genom främst utbildningen kvalificeras för arbetslivet.

En motsvarande användning av ordet kvalificering finns i dagligt tal där begreppen kvalificerad respektive okvalificerad arbetskraft används och som innebär att personerna har eller saknar kvalitéer som efterfrågas inom någon del av arbetslivet.

Kvalifikationer är inget entydigt begrepp utan kan studeras på flera olika plan. Flera typer av kvalifikationer kan urskiljas i samhället.20 En generell indelning kan göras efter en mall som delar kvalifikationerna i de som direkt kommer till användning i arbetet och de som endast indirekt kommer till användning.

När det gäller utbildningen och dess roll i kvalificeringen av arbets- kraften återfinns denna mall i kategorierna processavhängiga och pro- cessoavhängiga kvalifikationer.2| De förra innebär kvalifikationer som handgrepp, förmåga att använda verktyg, och maskiner, eller andra kvalifikationer som direkt kommer till användning inom arbetslivet. De senare karaktäriseras av för arbetslivet indirekt använda kvalifikationer som t. ex. förmåga till samarbete, uthållighet, flexibilitet, laglydighet eller förmåga att konsumera olika typer av kulturellt utbud. Möjligen finns idag en tendens att skolsystemet alltmer förser individerna med processoavhängiga kvalifikationer medan de mer yrkesmässiga färdig- heterna trängts i bakgrunden.

En annan tolkning av kvalifikationer har gjorts genom en uppdelning i manifesta och latenta kvalifikationer.22 Manifesta kvalifikationer är sådana kvalifikationer, som ständigt kommer till användning i arbetet, medan latenta är de kvalifikationer som individen anses behöva, men mycket sällan eller aldrig behöver använda i produktionen. Genom att produkternas vägar genom produktionssystemet antas blivit mer slutna har möjligen kraven på de latenta kvalifikationerna ökat. De mer slutna

processerna har medfört att störningar i produktionen plötsligt kräver en större mängd kunskaper och färdigheter trots att en störningsfri produk- tion kräver relativt lite kvalifikationer. Den eventuella osäkerhet som finns om framtida produktionsförhållanden, kan även motivera arbets- givare att anställa personer med en hög andel latenta kvalifikationer, då dessa sannolikt är lättare att omplacera vid förändringar i produktionen.

Två ytterligare begrepp i kvalifikationsstrukturen utgör arbetsplats- kvalifikationer och arbetsmarknadskvalifikationer. De förra avser de faktiska krav som arbetet ställer i form av kunskaper och färdigheter. De senare de krav som arbetsmarknaden ställer för en anställning. Arbets- marknadens krav gäller olika typer av formella kompetenser som i sig själva har mindre att göra med arbetets faktiska krav. Med arbetsmark- nadskvalifikationer kan individen göra sig gällande på arbetsmarkna- den och kan på så sätt försälja sin arbetskraft. En höjning av arbetsmark- nadskvalifikationerna behöver enligt detta synsätt inte innebära att de faktiska kraven från arbetet höjs.

Det gör att den höjning av utbildningskraven som bl. a. skett genom att t. ex. yrken som tidigare krävde realexamen nu kräver gymnasieskola, knappast kan härledas från att arbetsplatserna ställer högre krav nu än tidigare.

Kvalifikationer finns även utanför arbetsmarknaden. Det dagliga livet ställer olika faktiska krav på individerna. Det kan t. ex. röra hemarbete eller barnuppfostran. Kvalifikationerna kan förändras men även för- skjutas från eller till arbetsmarknaden.

Ett exempel på detta utgör framväxten av barnomsorgen under de senaste årtiondena, som inneburit att barnpassningen och i viss mån barnuppfostran förlagts till arbetsmarknaden. Detta har sannolikt inte bara medfört att kvalifikationerna förskjutits till arbetsmarknaden utan att de också därvid förändrats till sitt innehåll.

Som en sista kvalifikationsstruktur bör individens attityder till arbete nämnas. Den utgår ifrån vad den enskilde finner nödvändigt eller önsk- värt i arbetet. Betydelsen och målet med arbetet förändras. Det kan variera från nästan enbart försörjningskälla till att fylla behov såsom arbetstillfredsställelse, gemenskap eller självutveckling". Attityder till arbetet kan också förändras utan att innehållet i arbetet förändras.

Den empiriska undersökningen i denna rapport utgår från begreppet arbetsplatskvalifikationer. I den empiriska undersökningen används därför begreppet kvalifikationer såsom liktydigt med kvalifikationskrav.

3.3.4. H ypoteser om arbetets innehållsmässiga förändring

Forskningen har från olika teoretiska utgångspunkter försökt att formu- lera hypoteser om kvalifikationsstrukturens förändring. En skiljelinje går mellan dekvalificeringshypotesen och kvalificeringshypotesen. De innebär ett utarmande respektive berikande av arbetets innehåll. De två hypoteserna vilar i många fall på en normativ grund. Det gör dem mindre fruktbara genom att de blir alltför beroende av iakttagarens allmänna uppfattning och värdering av samhällsutvecklingen. Det är viktigt att i detta sammanhang skilja mellan kvalifikationshypoteser och

” Zetterberg, H.: Arbetets värde och mening. Riks- bankens Jubileumsfonds rapportserie, 1980:1.

34 Blau, P.: Inequality and Heterogenity, 1977.

35 Hellberg, I.: Studieri professionell organisa- tion, 1978.

26 Se t. ex. Hellberg, L.: Ungdomens problem på arbetsmarknaden, 1977.

37 Grahm, L.: Arbetsdel- ning, ERU-rapport 2, 1980.

kvalifikationsstrukturer. Möjligt är att kvalificeringshypotesen främst beskriver arbetsmarknadskvalifikationer och dekvalificeringshypotesen främst tagit sin utgångspunkt i arbetsplatskvalifikationer.

Att enbart konstatera att den genomsnittliga kvalifikationsnivån sänkts eller höjts och därvid konstatera att utvecklingen varit ogynnsam respektive gynnsam är ej tillräckligt. Fördelningen av kvalifikationskrav mellan t. ex. åldrar, kön eller regioner är viktig att studera för att förstå utfallet av utvecklingen. En genomsnittlig höjning av kvalifikationerna behöver inte nödvändigtvis leda till ett gynnsamt utfall för ett flertal människor. Kvalifikationerna kan fördelas ojämnt så att en liten grupp får höjda kvalifikationer medan majoriteten får sänkta kvalifikationer.

En dylik beskrivning återfinns i polariseringshypotesen i vilken det antas att kvalifikationsstrukturen delas upp i två huvuddelar. En del består av en relativt stor andel högt kvalificerade medan den andra delen består av ett stort antal lågt kvalificerade arbeten. Arbeten som kan sägas ligga på en medelkvalificerad nivå kommer däremot relativt sett att minska.24 Professionaliseringshypotesen beskriver hur en tilltagande mängd personer i vissa yrkesgrupper skapar kunskapsmonopol genom att om- gärda sina kunskaper med formella gränser.25 Utfallet på arbetsmarkna- den av den ökande professionaliseringen blir liknande det i polarise- ringshypotesen.

I tröskelhypotesen antas att kvalifikationskraven höjs för alla arbeten. De lägst kvalificerade arbetena kommer därigenom att försvinna. Det leder till att det blir svårare för vissa grupper främst yngre och nyinträ- dande personer att komma in på arbetsmarknaden.26

Standariserings- och likhetshypotesen utgår från tanken att arbetena ställer alltmer standardiserade krav på arbetskraften.27 Arbetsuppgifter- na kan dock variera mycket, beroende på olika specialiseringar, men kvalifikationsnivån är ungefär likartad.

3.3.5 Kvantitativt, kvalitativt _ ett resonemang

Som omnämndes i inledningen har strukturomvandlingens effekter på sysselsättning i princip utvärderats efter sysselsättningsgradens varia- tion. Detta sätt att utvärdera effekter på sysselsättning utgår ifrån ett kvantitativt synsätt. Att till exempel utvärdera sysselsättningen efter dess krav på kunskaper och färdigheter utgår från ett mer kvalitativt synsätt. För att klargöra begreppen kvantitativt och kvalitativt genomförs i detta avsnitt ett resonemang om begreppen. Det är viktigt att ej betrakta begreppen som om de hade fasta gränser. Istället bör uppmärksamheten riktas mot vad som betonas i respektive begrepp. Det finns med andra ord knappast något synsätt, som är enbart kvantitativt respektive kvali- tativt.

Ett av de övergripande målen för den ekonomiska politiken anges vara att skapa full sysselsättning. Begreppet full sysselsättning betonar ett kvantitativt synsätt på arbetet. Varje arbete betraktas i princip som likvärdigt, oberoende av var det finns eller vem som har det.

Om varje arbete är lika, är det följaktligen också utbytbart. Det vill

säga, vem som helst kan i princip inneha det oberoende av var det finns, eller vilka krav det ställer. Det sista påståendet är uppenbart orimligt. Det ger också en antydan på orimligheten i ett extremt användande av ett kvantitativt synsätt.

Den kvalitativa betoningen i målsättningen ”full sysselsättning” utgår ifrån de två kategorierna sysselsatt — icke sysselsatt. Den mest gynnsam- ma är i detta perspektiv sysselsatt. Det kan generellt sägas utgå ifrån antagandet att arbetets värde är att ha arbete på marknaden. Arbetets värde i detta perspektiv fokuserar inte på arbetets innehåll som sådant utan på anställningen eller själva lönearbetet. Man antar att enbart anställningen i sig ska leda till välfärdsvinster.

Den formella uppdelningen i yrken och näringsgrenar som finns kan stå som en invändning mot påståendet att sysselsättningsplanering i princip endast betonar uppdelningen på sysselsatta och icke sysselsatta. Trots denna uppdelning är det inte möjligt att urskilja kvalitativa värden generellt. För vem kan säga att det är gynnsammare att arbeta inom tjänsteproduktion än inom varuproduktion eller att det är gynnsammare att vara sjukvårdsbiträde än verkstadsmekaniker.

Ett kvalitativt perspektiv betonar arbetet som en mångfald av vården. Varje arbete är i detta perspektiv i princip unikt i så måtto att dess värde är beroende av vilken individ som innehar det, vid vilken tidpunkt, i vilken region osv. Detta perspektiv närmar sig till slut ett extremt synsätt som innebär att det finns ca 4 miljoner olika arbeten på den svenska arbetsmarknaden som egentligen endast kan betraktas var för sig. Em- piriska undersökningar av arbetsmarknadens utveckling skulle i så fall bli svåra att genomföra.

En mer fruktbar analys skulle kombinera de två synsätten, dvs. arbets- marknadens utveckling skulle bl. a. utvärderas i antalet sysselsatta och icke sysselsatta, men även i andra värden. En mer kvalitativ bedömning av arbetets utveckling bör därför också försöka analysera andra värden i arbetet t. ex. kring begrepp som faktisk kunskapsanvändning.

Skillnaden mellan kvalitiativ och kvantitativ kan också beskrivas som skillnaden mellan arbetsmarknad och arbetsliv. [ det förra begreppet kan arbetet i stort sett bara bedömas kvantitativt, alltså i de två katego- rierna på och utanför marknaden. 1 ett arbetslivsperspektiv kan arbetet däremot betraktas i fler dimensioner.

3.4. Empirisk undersökning

3.4.1. Några statistiska källor för beskrivning av kvalitativa förändringar på den svenska arbetsmarknaden

Statistik om den svenska arbetsmarknaden finns främst i arbetskrafts- undersökningarna (AKU) och i folkräkningarna (under senare år: Folk- och bostadsräkningarna, FoB). AKU är en urvalsundersökning som sker genom intervjuer och folkräkningarna är totalundersökningar som un- der de senare decennierna ägt rum vart femte år. I dessa sekundärkällor beskrivs främst sysselsättningens utveckling fördelad på olika kategorier

13 För en undersökning av kunskapskraven i verk- stadsindustrin, baserad på denna statistik, se SOU 1981:17.

” Helgeson m. fl.: Teknik, kvalifikation och arbets- organisation, Luleå 1979.

” Theorien iiber Automa- tionsarbeit, Projektgruppe Automation und Qualifi- kation, 1978.

såsom t. ex. kön, ålder eller region. I folkräkningarna finns en relativt finfördelad uppdelning i yrken. Denna går dock inte direkt att använda för att studera hur kvalifikationskraven ändrats.

I Levnadsnivåundersökningarna (LNU) och i Undersökningarna om Levnadsförhållandena (ULF) beskrivs sysselsättningsförhållandena ge- nom intervjuer med ett urval personer. Beskrivningarna omfattar ett flertal komponenter bl. a. arbetsmiljö i fysiskt och psykiskt avseende. På grund av dess karaktär av intervjuundersökning, kan det finnas orsak att anta att det främst är förändringar i attityder och medvetande och inte de faktiska krav som arbetet ställer på individen som mäts. Den socio- ekonomiska indelningen, som bl. a. tillämpas av Statistiska centralbyrån grundas på skattningar av de normala utbildningskraven i yrket. Dessa skattningar bygger dock inte på empiriska undersökningar av kunskaps- användningen. De tenderar genom att de använder utbildning som mått på kvalifikationer att främst beskriva arbetsmarknadskvalifikationer.

Utanför den offentliga statistiken finns bl. a. lönestatistiken. Den an- vänds som ett instrument för arbetsmarknadens parter vid löneförhand- lingar för att kontrollera fördelningen av befattningshavare på olika lönenivåer. Lönestatistiken innehåller i många fall en mycket finförde- lad yrkesstatistik med en stor mängd yrkesbenämningar, som dock va- rierar i kvalitet för olika avtalsområden och i jämförbarhet vid olika tidpunkter. Jämsides finns en gemensam nivågrupperad lönestatistik, där befattningarna är uppdelade efter arbetets faktiska svårighetsgrad och innehåll.28 Det finns dock skäl att anta att denna statistik blivit påverkad av löneförhandlingarna så att det skett förflyttningar uppåt i nivågrupperna vid löneökningar utan att faktiska förändringar av arbe- tets svårighetsgrad har ägt rum.29

En betydelsefull skillnad mellan olika empiriska kvalifikationsunder- sökningar går mellan heltäckande och deltäckande undersökningar. len tysk genomgång av 70 olika kvalifikationsundersökningar saknas i stort sett empiriska undersökningar av hela nationella arbetsmarknader.” De flesta undersökningar gäller utvalda industriföretag, branscher eller sek- torer. Många av studierna får ofta karaktären av ”case-studies”, som begränsas av att de kräver en stor arbetsinsats framför allt metodisk för att utveckla arbetsvärderingskriterier. Förändringen över tiden är också svår att mäta. Även om tendenserna i dessa undersökningar i stort kan antas vara generaliserbara till att gälla en hel arbetsmarknad, kan det inte uteslutas att de är unika för det studerade företaget eller branschen under den period, som undersökningen avser.

Deltäckande empiriska studier begränsar även möjligheten att studera den regionala utvecklingen. Jämförbarheten mellan mindre delar av arbetsmarknaden i olika regioner är ofta låg. Skillnaden mellan heltäckande och deltäckande undersökningar in- nebär att skilda saker undersöks. I en heltäckande undersökning är det andelarna av arbetskraften i olika yrken som antas ge upphov till föränd- ringar. T. ex. kan yrken med låga kvalifikationskrav öka sina andelar av arbetskraften, vilket medför en sänkning av kvalifikationskraven utan att yrkena som sådana förändrat sitt innehåll. I deltäckande undersökningar är det enbart förändringar av innehål-

let inom yrkena beroende t. ex. av teknologi eller arbetsorganisation som undersöks.

Vissa försök har gjorts för att förena dessa två typer av ansatser. Dock har försöken på grund av metodologiska svårigheter ej varit framgångs- rika.”

3.4.2. Tillvägagångssätt och antaganden i denna undersökning

För att genomföra en undersökning av hur kvalifikationskraven föränd- rats på den svenska arbetsmarknaden, krävs först ett system som kan utvärdera arbetsmarknaden i detta avseende. Ett sådant system finns i Canadian Classification and Dictionary of Occupations (CCDO), som har de faktiska krav som arbetet ställer som grundläggande indelnings- princip.32

I ett forsknings- och analysprogram som utarbetades av The Departe- ment of Manpower and Immigration i Kanada, genomfördes en syste- matisk undersökning av mer än 20000 yrkens faktiska krav på den kanadensiska arbetsmarknaden. Resultaten kompletterades med verifie- ring och kontroll genom jämförelse med bland annat U.S. Dictionary of Occupational Titles (DOT), International Standard Classification of Occupations (ISCO) samt ett omfattande urval av tekniska tidskrifter och aktuella yrkesbeskrivningar.

I CCDO finns ca 17 000 yrkesbenämningar, vilka sammanställs till 498 yrkesgrupper med olika kvalifikationskrav. Till varje yrkesgrupp finns en alfanumerisk kod där olika kvalifikationskrav finns samman- ställda.

Som grundmaterial har folkräkningen 1960 samt Folk- och bostads— räkningen 1975 använts. Undersökningen omfattar sålunda hela svens- ka arbetsmarknaden.

] grundmaterialet finns drygt 200 yrkesgrupper på tresiffernivå. Upp— skattningsvis tre fjärdedelar av dem är sammanslagningar av yrkesbe- nämningar med i stort sett samma kvalifikationskrav. Till dessa yrkes- benämningar är det möjligt, att direkt koppla kvalifikationsprofilerna från CCDO. För den återstående fjärdedelen yrkesgrupper är koppling- en mellan kvalifikationsprofilerna och folk- bostadsräkningarnas yrkes- grupper mer problematisk på grund av att dessa grupper är sammansatta av yrken med varierande kvalifikationskrav. Hur detta problem bemäst- ras redovisas på annat ställe.33

I nedanstående figur redovisas en förenklad bild av metoden i denna

undersökning. För enkelhetens skull antas att arbetsmarknaden består av två yrkes- grupper A och B. Bakom yrkesgrupperna finns en kvalifikationsprofil från CCDO. I figur 5 har yrkesgruppen A enligt klassificeringen i CCDO tilldelats värdet 50 för variabel l. Yrkesgrupp B har på motsvarande sätt tilldelats värdet 78, vilket innebär att denna yrkesgrupp ställer högre kvalifikationskrav än vad yrkesgrupp A gör.

I län 01 fanns det år 1960 inom yrkesgrupp A 100 män respektive 50 kvinnor. Dessa tal multiplicerad med värdet för yrkesgruppen som är 50,

3' Cain, O., Treimar, D.: The Dictionary of Occu- pational Titles as a Source of Occupational Data, 1981.

” Canadian Classification and Dictionary of Occu- pations — CCDO, Vol 1, 2, 1973.

33 För en mer detaljerad genomgång av metoden se Gelin, G.: Folkräknings- material och CCDO som källor för att uppskatta kvalitativa förändringar på arbetsmarknaden. Stencil, SCB. Prognosin- stitutet 1983. (Under pub- licering.)

Figur 5 Princip för beräk- ning av genom- snittlig kvalifika- tionsnivå.

SOU 1984:1 År 1960 Län 01 FoB Kvalifika- Förvärvsarbetande yrkes- tionsprofil grupp CCDO V 1 Män Kvinnor Män Kvinnor A 50— — x 100 50 5 000 2 500 B 78— — x 100 25 7 800 1 950 Summa 200 75 12 800 = 64 4450 = 59 200 75 År 1975 Län 01 FoB Kvalifika- Förvärvsarbetande yrkes- tionsprofil grupp CCDO V 1 Män Kvinnor Män Kvinnor A 50— —- x 100 125 5 000 6 250 B 78— — x 100 50 7 800 3 900 Summa 200 175 12 800 = 64 10150 = 58 200 175

vilket ger värdet 5 000 för männen respektive 2 500 för kvinnorna. På samma sätt beräknas värdet för yrkesgrupp B.

Värdena för yrkesgrupperna A och B summeras sedan för män och för kvinnor. Slutligen divideras de erhållna värdena med antalet förvärvs- arbetande som är 200 män och 75 kvinnor. Resultatet blir att männen får en genomsnittlig kvalifikationsnivå på 64 och kvinnorna får en genom- snittlig kvalifikationsnivå på 59. Resultatet visar att männen har en högre genomsnittlig kvalifikationsnivå än vad kvinnorna har.

Samma beräkningssätt används sedan för år 1975. Männens kvalifi- kationsnivå har enligt figur 5 inte förändrats mellan 1960 och 1975. Kvinnorna har däremot en lägre kalifikationsnivå 1975 än 1960. Detta beror på att antalet kvinnor inom yrkesgrupp A, som har lägre kvalifi- kationsnivå än vad yrkesgrupp B har, ökat relativt mest mellan 1960 och 1975.

En sammanställning av data enligt föregående beskrivning innehåller, förutom de mer tekniska, en mängd antaganden.

Undersökningen förutsätter standardiserade innehåll i de olika yrkes- grupperna. De empiriska studierna, som finns bakom kvalifikationspro- filerna, har skett på den kanadensiska arbetsmarknaden. Yrkesgrupper kan ha samma namn i både Kanada och Sverige, men innehållet kan variera. Vidare förutsätter standardiseringen att yrkesgrupper har sam- ma innehåll överallt i Sverige. Yrkesgruppernas innehåll kan till exem- pel variera beroende av om arbetet utförs i ett stort eller i ett litet företag.

När man utvärderar en metod som i denna undersökning bör man dock vara medveten om på vilken nivå som metoden utvärderar kvali- tativa förändringar på den svenska arbetsmarknaden. Metoden förutsät- ter stora generaliseringar. Antalet kvalifikationsnivåer är i praktiken inte fler än fyra till fem stycken. Det är sålunda stora avstånd mellan de olika nivåerna. Med stor sannolikhet sker det klassificeringsmisstag, men för

att dessa ska påverka riktningen på tendensen i undersökningen krävs mycket stora fel i klassificeringen av yrkesgrupper. Däremot är det mer troligt att eventuella fel skulle kunna påverka tendensens styrka.

De bedömningar av kvalifikationskrav som gjorts i CCDO, kan ifrå- gasättas om de är faktiska eller om vissa yrken omedvetet givits för låg eller för hög kvalifikationsnivå. Ett yrke kan ha klassificerats till en lägre kvalifikationsnivå än vad det i själva verket har på grund av att detta har låg status samt är ett lågt avlönat yrke.

Grundmaterialet som utgörs av folk och bostadsräkningarna består också av standardiserade yrkesgrupper. De cirka 11 000 yrken som upp- givits vid räkningstillfället har klassificerats till knappt 300 yrkesgrup- per. Vid de olika folkräkningarna har samma yrken klassificerats till olika yrkesgrupper, vilket kan ha påverkat yrkesgruppernas kvalifika- tionskrav.

En undersökning av detta slag mäter de förändringar som sker genom att vissa yrken ökar sin andelar av arbetskraften. Ofta kan förändringar i innehållet i ett yrke inträffa utan att benämningen på yrket ändras. För att mäta inom-yrkesmässiga förändringar krävs dock en annan typ av mätmetod. Ett sätt att gardera sig mot alltför stora inomyrkesmässiga förändringar är att dela upp arbetsmarknaden i ett stort antal yrken, för att på så sätt minska risken för att förändringar äger rum utan att registreras i yrkenas titlar.

3.5. Kvalifikationsstrukturens utveckling

3.5.1. Utvecklingen av kvalifikationskrav 1960— 1975

Den första typen av variabler som redovisas beskriver olika aspekter kvalifikationskrav. Dessa indelas i CCDO efter den kvalifikationsnivå som anses behövas för ett genomsnittligt, tillfredsställande utförande av ett arbete. Kvalifikationsnivåerna för variablerna i detta kapitel är in- delade enligt figur 6. Det finns fem nivåer. Kvalifikationsnivåerna är indelade efter en normalfördelning. De högsta kvalifikationskraven har de yrkesgrupper som enligt CCDO givits 95 poäng medan de yrkesgrup- per som tilldelats 5 poäng har lägst kvalifikationskrav. Ökar andelen yrken med värdet 95, givet ingen förändring i de andra grupperna, sker således en höjning av medelvärdet för kvalifikationskraven. Om den grupp som tilldelats värdet 5 och den grupp som tilldelats värdet 95 har den kraftigaste relativa ökningen innebär det att kvalifikationsstruktu- ren polariseras.

I tabellerna i detta kapitel kommer kvalifikationskraven att redovisas som medelvärden eller standardavvikelser i förhållande till figur 6. Det lägsta medelvärdet som har påträffats i undersökningen är 36 och det högsta är 55, vilket innebär att förra värdet ligger till vänster om den streckade linjen medan det senare värdet ligger till höger om samma linje.

Figur 6

Kvalifika-

tionspoäng låga

5 22 50 78 95 höga

Percentiler ___é—l—l—F—T—å—f—

” Variabler av detta slag kan lätt ge olika läsare va- rierande associationer. För att i någon mån mot- verka detta redovisas den engelska originaltexten:

Intelligence

General learning ability. The ability to "catch on” or understand instructions and underlying principles. Ability to reason and make judgements.

Den första av dessa variabler som redovisas kallas ”allmän förmåga till inlärning".34 I CCDO beskrivs den som förmåga att sätta sig in i och förstå instruktioner och underliggande principer samt förmåga att reso- nera och göra bedömningar. Variabeln kan sägas vara universell i så måtto att den bör förekomma i varje yrke oavsett om yrket är manuellt eller intellektuellt. De förändringar som mäts med variabeln beskriver därför hur samtliga yrken förändras.

I tabell 1 redovisas medelvärdet för kvalifikationskraven för variabeln ”allmän förmåga till inlärning”. För männens del är förändringen svag. Den största minskningen återfinns i Blekinge län, 4 procent, och den största ökningen i Uppsala län, 3 procent. Utvecklingen för männens del är sålunda svår att uttala sig om. På grund av den svaga förändringen är de regionala positionerna relativt konstanta. Den högsta kvalifikations- nivån återfinns 1960 såväl som 1975 i Stockholms län. Den lägsta åter- finns 1960 i Jämtlands och Västerbottens län och 1975 i Jämtlands och Gotlands län.

För kvinnornas del är förändringen mer märkbar. Den största minsk- ningen återfinns i Älvsborgs län, 15 procent, vilket för länet från den högsta kvalifikationsnivån 1960 till den lägsta 1975. Därefter följer Ble- kinge och Skaraborgs län med relativt stora minskningar. Mer måttliga förändringar återfinns i Uppsala, Gotlands och Malmöhus län.

Den regionala bilden förändrar sig mer för kvinnor än vad den gör för män. År 1960 finns den högsta kvalifikationsnivån för kvinnor i Älvs- borgs, Stockholm, Blekinges, Västmanlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus län.

Motsvarande bild 1975 är Stockholms, Uppsalas, Göteborgs och Bo- hus, Malmöhus, Västmanlands och Norrbottens län. En tendens till koncentration av de högsta kvalifikationsnivåerna till storstadslänen kan skönjas. Flera av de nordliga länen har en måttligare minskning av kvalifikationskraven än vad de mellansvenska länen har. De genom- snittliga regionala skillnaderna är något mindre 1975 än 1960. Den regionala utjämningen har dock skett genom att kvalifikationskraven minskat för kvinnorna.

Tabell 1 Krav på allmän förmåga till inlärning — medelvärde

MÄN KVINNOR

Riksområde Län 1960 1975 Diff 1960 1975 Diff Storstads- Stockholms 55 54 — 1 49 44 —— 5 länen Malmöhus 50 50 0 43 41 — 2 Göteborg och Bohus 51 50 — 1 46 42 — 4

Övriga Syd- Uppsala 50 53 3 44 43 — I och Mellan- Södermanlands 49 48 — 1 45 39 — 6 Sverige Östergötlands 49 48 —1 44 39 _ 7 Jönköpings 50 48 — 2 46 39 — 7 Kronobergs 48 48 0 45 38 — 7 Kalmar 47 47 0 42 38 — 4 Gotlands 46 45 —— 1 38 37 — 1 Blekinge 51 47 — 4 47 38 — 9 Kristianstads 48 47 — 1 40 37 — 3 Hallands 47 47 0 41 38 — 3 Älvsborgs 46 46 0 51 36 — 15 Skaraborgs 48 46 — 2 45 47 — 8 Örebro 48 48 0 42 39 — 3 Västmanlands 50 51 1 46 40 — 6

Skogslänen Värmlands 46 47 1 42 39 — 3 Kopparbergs 47 47 0 43 39 — 4 Gävleborgs 46 46 0 42 39 — 3 Västernorrlands 46 48 2 42 39 — 3 Jämtlands 44 45 1 42 39 — 4 Västerbottens 45 47 2 44 39 — 5 Norrbottens 47 47 0 45 40 — 5

Riket 49 49 0 45 40 — 5

Skillnaden mellan män och kvinnor i kvalifikationsnivå är i många fall större än vad de regionala skillnaderna är. Skillnaderna mellan män och kvinnor ökar också under tidsperioden. År 1960 varierade avståndet mellan 1 till 7 procent i kvalifikationskrav och 1975 varierade skillnaden mellan män och kvinnor mellan 7 och 10 procent. Den minsta skillnaden mellan män och kvinnor 1960 återfinns för Västerbottens, Jämtlands och Skaraborgs län. Den största skillnaden finns i Stockholms, Uppsala och Örebro län. Det bör noteras att kvinnorna i Älvsborgs län 1960 har en genomsnittligt högre kvalifikationsnivå än männen samma år, vilket ej har sin motsvarighet i något annat län. År 1975 finns de minsta skillna- derna mellan män och kvinnor i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Samma år finns de största skillnaderna i Stockholms, Uppsala och Kronobergs län.

Kvinnorna har under perioden 1960 och 1975 kraftigt ökat sin andel av sysselsättningen, medan männen haft en svag minskning. När det gäller männen har utvecklingen av kvalifikationskraven också varit obetydlig och det regionala mönstret är likartat vid båda tidpunkterna. Det kan därför antas att en sjunkande kvalifikationsnivå för kvinnorna har att göra med de nytillträdande kvinnorna på arbetsmarknaden, vilket skulle innebära att kvinnorna fått de lägst kvalificerade arbetena.

Medelvärden på kvalifikationskrav ger en begränsad information om de inte kombineras med ett spridningsmått som ger en antydan om hur kvalifikationsnivåerna varierar från medelvärdena. Standardavvikelsen i nedanstående tabell visar hur fördelningen av kvalifikationskrav för- ändrats.

Ett genomgående drag i utvecklingen är att spridningen av kvalifika- tionskrav ökar både för män och kvinnor. Störst är spridningen 1960 för männen i Västmanlands län därefter följer Örebro, Göteborg och Bohus och Stockholms län.

Låg spridning påträffas i Jämtlands, Gotlands, Västerbottens och Kronobergs län. År 1975 är spridningen störst i Blekinge län som följs av Västmanlands och Uppsala län. Storstadslänen samt Uppsala län verkar således ha arbetsmarknader med något mindre ökning av sprid- ningen mellan 1960 och 1975 än vad de övriga syd- och mellansvenska samt skogslänen har.

Tabell 2 Krav på allmän förmåga till inlärning, standardavvikelse

MÄN KVINNOR Riksområde Län 1960 1975 1960 1975 Storstads- Stockholms 5.2 6.4 2.2 3.2 länen Malmöhus 4.8 6.7 2.7 3.4 Göteborg och Bohus 5.2 7.1 2.5 3.4 Övriga Syd- Uppsala 4.3 5.9 2.3 3.2 och Mellan- Södermanlands 5.1 7.3 2.3 4.0 Sverige Östergötlands 5.1 7.4 2.5 4.2 Jönköpings 4.9 7.3 2.6 4.2 Kronobergs 4.0 6.8 2.7 4.0 Kalmar 4.2 6.4 2.6 4.1 Gotlands 2.5 4.9 1.8 3.6 Blekinge 4.6 7.8 2.2 4.9 Kristianstads 4.1 6.7 2.3 4.1 Hallands 4.0 6.4 2.6 3.7 Älvsborgs 4.6 7.2 2.3 4.9 Skaraborgs 4.1 6.8 2.5 4.3 Örebro 5.2 7.2 2.5 3.7 Västmanlands 5.3 7.4 2.3 3.7 Skogslänen Värmlands 4.4 7.0 2.5 3.7 Kopparbergs 4.8 6.8 2.4 3.7 Gävleborgs 4.6 7.1 2.3 3.6 Västernorrlands 4.4 7.0 2.4 3.4 Jämtlands 2.8 5.4 2.1 3.7 Västerbottens 3.7 6.5 2.2 3.5 Norrbottens 4.1 6.7 2.2 3.2

Intressant är att notera att Gotlands, Jämtlands och Uppsala län har relativt liknande spridning trots att Uppsala läns arbetsmarknad ligger på ett mycket högre medelvärde. Arbetsmarknaden i Uppsala län är därför speciell genom höga kvalifikationskrav generellt och relativt få lågt kvalificerade yrken.

Kvalifikationskraven för kvinnorna har genomgående lägre spridning än för männen. År 1960 är spridningen störst i Malmöhus, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Hallands län. Den största spridningen finns 1975 i Älvsborgs och Blekinge län. Medelvärdet för kvalifikationskraven sjunker också mest mellan 1960 och 1975 för dessa två län. Att de dessutom får den högsta spridningen 1975 tyder på att dessa läns kvali- fikationsstrukturer markant skiljer sig från andra läns.

Den ökande spridningen kan för männens del uttryckas som att det blivit relativt fler kvalificerade arbeten men samtidigt relativt fler okva- lificerade arbeten, medan mellangruppen minskat. En viss polarisering har således enligt undersökningens data ägt rum. De högt kvalificerade och de okvalificerade arbetena uppvägar dock varandra så att tyngd- punkten i stort sett är oförändrad.

För kvinnorna ökar spridningen i samband med en sjunkande kvali- fikationsnivå. Genom att kvalifikationskraven samtidigt sänks skjuts tyngdpunkter bakåt på en tänkt kurva.

Den ökande spridningen kan för männens del tolkas på olika sätt. En polarisering betyder att avstånden mellan yrken med olika krav på kunskapsanvändning ökar. Arbetsmarknaden blir därför mer hierarkisk i sin struktur.

För kvinnornas del leder den ökande spridningen i kombination med sänkta kvalifikationskrav, till dekvalificering och polarisering. Genom den ökande spridningen bör fler yrken med varierande kvalifikations- krav ha tillkommit, men de flesta yrken kommer dock att ligga på en förhållandevis låg kvalifikationsnivå.

3.5.2. Det manuella arbetets utveckling 1960—1975

Nästa variabel som redovisas definieras som: ”Krav på förmåga att arbeta med händerna, lätt och skickligt. Att arbeta med händerna, när det gäller att placera och vrida på föremål.” Innan denna variabel redovisas bör den preciseras något.

När det gäller variabeln ”krav på förmåga till inlärning” antas den finnas i samtliga yrken. Variabeln ”krav på förmåga att arbeta med händerna”, bör däremot endast återfinnas i vissa, främst manuella yr- ken. Variabeln är sålunda icke universell. En minskning av kvalifika- tionskraven kan således innebära att yrken som ställer dessa krav för- svinner och de kvarvarande yrkena behöver därför inte nödvändigtvis få kvalifikationsnivån sänkt.

För männens del är — enligt tabell 3 — förändringarna mer påtagliga än vad den föregående variabeln visade. Den genomsnittliga kvalifika- tionsnivån sjunker genomgående. Förändringen är relativt jämnt förde- lad och varierar från 5 till 8 procent. De högsta kvalifikationskraven återfinns år 1960 i Gotlands och Skaraborgs län och de lägsta i Stock- holms län. De högsta kvalifikationskraven återfinns år 1975 i Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Skaraborgs län och de lägsta framförallt i storstadslänen.

För kvinnornas del minskar kvalifikationskraven mest i Älvsborgs och Stockholms län. I Västerbottens Jämtlands, Gävleborgs och Värm-

lands län sker en måttlig ökning. De genomsnittliga regionala skillna- derna minskar markant från 1960 till 1975. Det senare året är det endast Stockholms län som avviker mer är 2 procent från det högsta medelvär- det.

Tabell 3 Krav på förmåga att utföra arbete med händerna — medelvärde

MÄN KVINNOR

Riksområde Län 1960 1975 Diff 1960 1975 Diff Storstads- Stockholms 41 33 — 8 38 30 — 8 länen Malmöhus 45 38 — 7 38 35 — 3 Göteborg och Bohus 45 38 — 7 37 35 —- 2

Övriga Syd- Uppsala 46 39 — 7 37 35 — 2 och Mellan- Södermanlands 47 40 — 7 38 36 — 2 Sverige Östergötlands 46 39 — 7 38 35 — 3 Jönköpings 47 41 — 6 41 37 — 4 Kronorbergs 47 41 — 6 40 37 — 3 Kalmar 47 42 — 5 37 37 O Gotlands 48 41 — 7 37 35 — 2 Blekinge 50 42 — 8 42 36 — 6 Kristianstads 48 42 — 6 39 37 — 2

Hallands 46 41 — 5 37 36 — l Älvsborgs 46 40 — 6 49 37 — 12 Skaraborgs 48 42 — 6 40 37 — 3 Örebro 46 40 _ 6 37 36 — l Västmanlands 46 39 — 7 39 35 — 4

Skogslänen Värmlands 46 41 — 5 36 37 + 1 Kopparbergs 46 41 — 5 37 36 — 1 Gävleborgs 45 40 —— 5 35 36 + 1 Västernorrlands 45 39 — 6 35 35 0

Jämtlands 47 41 — 6 33 36 — 3 Västerbottens 46 40 — 6 34 36 + 2 Norrbottens 47 40 — 7 37 35 — 3

Riket 46 39 — 7 38 35 — 3

En minskning av kvalifikationskraven enligt denna variabel behöver, som tidigare nämnts inte leda till en minskning av kvalifikationskraven totalt sett. Dock är det inte uteslutet att ”krav på förmåga att uf öra arbete med händerna” är sammankopplade med den tidigare mer universella variabeln ”krav på förmåga till allmän inlärning”. Det finns för kvinnor- na i några län en viss samvariation mellan de två variablerna, dvs. de som förlorar mycket i den universella variabeln förlorar i många fall också mycket i den manuella. Det kan därför antas att många av de manuella arbeten som försvunnit ställde relativt höga kvalifikations- krav. Ett exempel på detta är Älvsborgs och Blekinge län. I Älvsborgs län sjönk medelvärdet för ”allmän förmåga till inlärning” med 15 procent och för den manuella variabeln med 12 procent och i Blekinge län med 9 respektive 6 procent.

När det gäller männen förlorar dessa genomgående mer kvalifikatio- ner i den manuella variabeln än vad kvinnorna gör. För den mer univer-

sella variabeln har utvecklingen inte inneburit några större förändringar för männen. Om man antar att de manuella kvalifikationskraven som försvunnit — inneburit att även universella kvalifikationskrav minskat, kan det betyda att det för männens del uppkommit yrken med andra typer av kvalifikationskrav.

3.5.3. Sammanfattning av resultaten

För männen har kvalifikationsnivån räknat i medelvärde på variabeln ”allmän förmåga till inlärning” i stort sett varit konstant under tidspe- rioden. Höga kvalifikationsnivåer återfinns därför både 1960 och 1975 i storstadslänen, men även i Uppsala och Västmanlands län. Låga kva- lifikationsnivåer finns bl. a. i Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävle- borgs och Jämtlands län. Spridningen har däremot ökat, vilket innebär att arbetsmarknaden blivit vidare genom att yrken med låga och höga kvalifikationskrav ökat mest.

För kvinnorna sjunker kvalifikationsnivån. Den högsta kvalifika- tionsnivån finns 19601 Stockholms, Älvsborgs, Göteborg och Bohuslän, Jönköpings, Blekinge och Västmanlands län. År 1975 har storstadslänen och Uppsala län de högsta kvalifikationsnivåerna. Den största minsk- ningen sker i Älvsborgs och Blekinge län. Intressant är att notera att Älvborgs och Stockholms län har så olika utveckling, speciellt med tanke på att dessa län har bland de högsta sysselsättningsfrekvenserna för kvinnor i landet.

Generellt sett har utvecklingen för kvinnorna gått mot regional utjäm- ning vad gäller medelvärdet för kvalifikationsnivån. Dock har den re- gionala utjämningen skett genom en utjämning till en lägre nivå. Sprid- ningen har samtidigt ökat, vilket i kombination med lägre kvalifikations- krav sannolikt inneburit en relativt kraftig ökning av okvalificerade arbeten samt en relativ ökning av högt kvalificerade arbeten.

De manuella kvalifikationerna har sjunkit snabbare för männen än för kvinnorna. Eftersom denna variabel i princip inte är universell, är det svårare att utvärdera den. Om den kombineras med den föregående variabeln är det för kvinnornas del i vissa län ändå mycket troligt att sänkningen av kvalifikationsnivån när det gäller det manuella arbetet inneburit att kvalifikationsnivån sjunkit allmänt sett. För männens del tycks sänkningen ej påverka de universella kvalifikationerna. Vad detta beror på är inte möjligt att entydigt säga. En tanke som ligger nära till hands är att det för männens del skett en omkvalificering.

Det mest slående resultatet är utvecklingen av kvinnornas arbetsmark- nad. Det är kvinnorna som svarat för ökningen av sysselsättningen under tidsperioden. Det innebär att kvinnorna i stor utsträckning fått förhållandevis okvalificerade arbeten.

Det finns ett samband mellan kravet på kvalifikationer och arbetstill- fredsställelse. Arbeten med låga kvalifikationskrav är ofta ensidiga och hårdare styrda, vilket gör att tillfredsställandet av mänskliga behov såsom självbestämmande blir lägre i dessa arbeten.35

Något tillspetsat uttryckt har utvecklingen för kvinnorna under tids- perioden sålunda inneburit att deltagandet på arbetsmarknaden ökat

” Gardell, B.: Arbetsinne- håll och livskvalité, 1977.

absolut sett medan engagemanget på arbetsplatserna minskat relativt sett. Resultatet är intressant genom att det visar att ett synsätt med kvalitativ betoning leder till ett annat utfall än vad ett synsätt med en mer kvantitativ betoning gör.

Det är därför betydelsefullt att studera hur och i vilken form sysselsätt- ningen ökar istället för som brukligt är att enbart konstatera att den vaxen

3.6. Utvecklingen av arbetets karaktär och innehåll

3.6.1. Beskrivning och synsätt

I den andra gruppen av variabler som redovisas i undersökningen ingår variabler som rör intresseinriktning. De används bl. a. vid arbetsförmed- ling för att matcha arbetsssökande med arbeten. I CCDO definieras intresseinriktning som möjlighet att bli absorberad av arbetet. De variab- ler som redovisas är i princip inte hierarkiska till sin karaktär. Utveck- lingen av den ena eller andra variabeln beskriver därför inte främst fördelningen av kunskaper och färdigheter, utan utvecklingen av arbe- tets karaktär och innehåll. Varje yrke har någon eller några av nedanstå- ende karaktärer:

att arbeta med saker och ting 1.

2. affärskontakter med människor

3. rutin, konkret och organiserat arbete

4. att arbeta för människors bästa som i socialt arbete eller att syssla med människor och språk i sociala situationer

5. att det ger prestige och uppskattning från andra

6. att arbeta med människor och kommunicera idéer

7. vetenskapligt och tekniskt

8. abstrakt och skapande

9. arbete, som utförs i förhållande till processer, maskiner och tekniker

0. arbete, som ger påtagliga konkreta resultat.

I undersökningen sker redovisningen av denna variabel i procent av arbetskraften. På grund av att antalet karaktärer varierar för olika yrken blir summorna i procent räknat för hela arbetskraften olika för olika regioner och vid skilda tidpunkter.

Beskrivningen går i princip på tvären av traditionell yrkes- och nä- ringsgrensindelning. För att åskådliggöra detta redovisas några yrken med intresseinriktning enligt CCDO:

Asfaltläggare 1, 3, 9 Sjukvårdsbiträde 1, 4 Läkare 4, 5, 7 Städare ], 3 Polisman 2, 5, 6 Verktygsmekaniker O, 9

Yrken som asfaltläggare och städare finns enligt traditionell yrkesindel- ning i olika yrkesgrupper. Enligt indelningen i CCDO har dock båda yrkena karaktären att arbeta med saker och ting samt karaktär av rutin,

konkret och organiserat arbete. Asfaltläggare har dock en ytterligare siffra som betyder att arbetet utförs i förhållande till processer, maskiner och tekniker, vilket gör att arbetet har en ytterligare dominerande karak- tär. Det vill säga att yrkets innehåll är påverkat av att det styrs av maskinell utrustning i högre grad än vad en städares arbete gör. Det betyder att yrkena har likheter i en dimension, men är olika i en annan dimension. Indelningen går således på tvären av traditionell närings- och yrkesindelning.

Utvecklingen av yrkesstrukturen under 1970-talet har i stor utsträck- ning bestämts av den omfördelning som skett av sysselsättningen från varu- och tjänsteproducerande sektorer. Därigenom har antalet syssel- satta med lantbruks- och skogsarbete samt tillverkningsarbete minskat samtidigt som antalet sysselsatta med vård- och omsorgsinriktade yrken, pedagogiskt arbete samt administrativt och kameralt arbete ökat kraf- tigt—16

Ovanstående sätt att beskriva huvuddragen i yrkesstrukturens utveck- ling är vanlig. Det kan diskuteras vad en sådan indelning egentligen beskriver. Den utgår främst från vad som produceras inom olika yrken, men inte vad arbetskraften sysslar med. Underförstått uppfattas dock tjänsteproducerande yrken som yrken där man främst arbetar med män- niskor och symboler medan varuproducerande yrken innebär att arbeta med saker.37 Att det verkligen skulle förhålla sig så ger yrkesstatistiken däremot inget svar på. ' 1965 arbetade 49 procent av arbetskraften på den svenska arbetsmark- naden i yrken inom tjänsteproducerande sektorer — motsvarande siffra var 1977 62 procent.33 Utvecklingen är av de mest markerade tendenser- na på arbetsmarknaden under tidsperioden.

Uppdelningen av yrkesstrukturen i tjänste- och varu-producerande delar är inte så betydelselös som den kan tyckas. I engelskspråkiga länder finns en motsvarande uppdelning i ”white collar” och ”blue collar”, som står för tjänsteproducerande respektive varuproducerande yrken. Kategoriseringen har kritiserats för att den utgår från ideologiska snarare än samhällsvetenskapliga skäl genom att de två kategorierna i princip är ett system för social stratifikation som ger tjänsteproduceran- de yrken högre status än varuproducerande yrken.39 Den högre statusen kan förleda betraktaren att tro att tjänsteproducerande yrken ställer högre kvalifikationskrav.

I själva verket är det troligen små skillnader i kvalifikationskrav mellan tjänste- och varuproducerande yrken. Kvalifikationsgraden kan i genomsnitt mycket väl vara högre inom yrken i varuproducerande sektorer. Ett av resultaten från föregående kapitel, som visade att kvin- norna fått sänkt kvalifikationsnivå samtidigt som den kvinnliga syssel- sättningen ökat inom tjänsteproducerande yrken, kan ge belägg för detta.

På samma sätt som uppdelningen av yrken i varu- och tjänsteprodu- cerande yrken kan ge ett intryck av att kvalifikationskraven förändras ger t. ex. indelningarna i vård- och omsorgsinriktade yrken, pedagogiskt arbete eller tekniskt, naturvetenskapligt arbete associationer som i stor utsträckning saknar verklighetsförankring. Frågan kan ställas hur

** Trender och prognoser 1980.

37 Mills, W.: White Collar, 1951.

39 Aronowitz, S.: False promises, 1974

många inom vård- och omsorgsinriktade yrken som egentligen arbetar med människor och deras vård och omsorg. Människor med vård- och omsorgsinriktade yrken arbetar i organisationer som kanske syftar till att skapa vård och omsorg, men yrkenas faktiska innehåll har litet med vård och omsorg att göra. Benämningar som pedagogiskt arbete eller tekniskt naturvetenskapligt arbete kan på samma sätt ge ett intryck av att detta arbete är vetenskapligt, vilket skulle innebära att det krävs högre kvali- fikationer än vad lantbruks- och skogsarbete eller tillverkningsarbete gör. Däremot är det möjligt att arbetsplatserna i sin helhet syftar till produkter som kanske kan kategoriseras som pedagogiska eller tekniskt naturvetenskapliga i motsats till de produkter som skapas inom t. ex. tillverkningsarbete.

3.6.2. Utvecklingen 1960— 1975

I variabeln ”att arbeta med saker och ting” som redovisas på de följande fyra kartorna, ingår yrken som bl. a. har ett manuellt innehåll. Utveck- lingen har för kvinnornas del inneburit att samtliga län — utan Stock- holms län — kraftigt ökat sina andelar.

För männens del är förändringen närmast obetydlig. Storstadslänen och bland dem främst Stockholms län har en relativt låg andel av arbetskraften vars arbeten bl. a. har detta innehåll. Uppsala och Väst- manlands län minskar sin andel av arbetskraften inorn variabeln mellan 1960 och 1975. En mycket stor del av arbetskraften har sålunda yrken som har ett innehåll, vilket bl. a. innebär att syssla med saker och ting. Ökningen av tjänsteproduktionen i samhället har inte — vilket skulle vara lätt att tro — medfört att arbeten med detta innehåll försvunnit. Tvärtom har de ökat. Framför allt bland kvinnorna, vilka fått en ökande andel arbeten med detta innehåll.

Manualiseringen enligt den definition som tillämpas i denna rapport behöver inte innebära en tillväxt av yrken t. ex. inom gruv- och tillverk- ningsarbete, som traditionellt sett bör innehålla manuella yrken. Enligt den indelningsprincip som tillämpas i CCDO klassifieras exempelvis arbete vid en bildskärm som arbete, vilket medför arbete med saker och ting. En ökning av tjänsteproduktionen behöver således inte betyda att arbete som har en relation till saker och ting försvinner. Arbetet kan fortfarande vara manuellt till sin karaktär, men utföras i en annan omgivning, vilket gör att det klassificeras till andra yrkesgrupper.

Kvinnor 1960 Kvinnor 1975

Karta 2 och 3 Att arbeta med saker och ting. I pro- cent av arbetskraften."

4' Varje yrkesgrupp har i genomsnitt drygt två va- riabler, vilket leder till att summan av alla variabler blir mer än 100.

På de följande fyra kartorna redovisas två variabler som ofta har ett samband med föregående variabler.") Av kartorna 5, 6 framgår att an- delen män som arbetar med rutin, konkret och organiserat arbete är lägre än andelen kvinnor i samma variabel. Regionalt är det för männen skillnad mellan å ena sidan syd- och mellansverige och å andra sidan mellan övre Norrland och Jämtlands län som har högst andel av arbetskraften inom variabelns ”rutin, konkret *” Fördelningen av dessa och organiserat arbete”. [,Vå variabler fÖTändms i Kvinnorna har i Stockholms och Uppsala län lägst andelar inom 1:32?) går?;lägmå ?;ruägt variabeln. Höga andelar inom variabeln påträffas både i norra och södra ej finns anledriil/igratt re- Sverige. dovisa förändringen.

Män 1975 Kvinnor 1975

(40

Karta 5 och 6 Rutin, kon- kret och organiserat arbe- te. 1 procent av arbetskraf- ten.

Kvinnor 1975

>60

50—60

40—50

30—40

20—30

(20

Karta 7 och 8 Arbete som utförs i förhållande till pro- cesser, maskiner och tekni- ker. I procent av arbets- kraften.

lnom variabeln ”arbete som utförs i förhållande till processer, maski- ner och tekniker” (karta 7 och 8) är männens andel mycket högre än kvinnornas.

Männen har lägst andelar i Stockholms län. De högsta andelarna finns, med några undantag, i Syd- och Mellansverige. Kvinnorna har lägst andelar i de fyra nordligaste länen, storstadslänen samt Östergöt- lands, Örebro och Värmlands län. Höga andelar finns främst i södra Sverige och speciellt höga andelar finns i Älvsborgs län.

Resultaten på kartorna 5—8 tyder på att männens och kvinnornas arbetsmarknad är mycket olika till sitt innehåll. Männens höga andelar inom variabeln ”arbete som utförs i förhållande till processer, maskiner och tekniker” kan möjligen förklaras med att de har en högre andel inom gruv- och tillverkningsarbete. Regionalt verkar förklaringen sannolik genom att län med låga andelar inom gruv- och tillverkningsarbete, motsvaras av relativt låga andelar inom variabeln "arbete som utförs i förhållande till processer, maskiner och tekniker”.

När det gäller ”rutin, konkret och organiserat arbete” är det inte möjligt att utifrån yrkes- eller näringsgrensindelning förklara varför kvinnorna har en högre andel än männen.

Denna typ av arbete behöver inte nödvändigtvis innebära detsamma som lågt kvalificerade arbeten, men sambandet är antagligen starkt.

En variabel som ofta kan förknippas med manuellt arbete är om arbetet ger påtagliga konkreta resultat.

Tabell 4 Arbete som ger påtagliga konkreta resultat. I procent av arbetskraften.

MÄN KVINNOR Län 1960 1975 Diff 1960 1975 Diff Stockholms 15 13 —— 2 5 4 — l Malmöhus 20 17 — 3 5 5 0 Göteborg och 17 16 — 1 6 4 — 2

Bohus

Uppsala 22 20 — 2 6 5 — l Södermanlands 22 19 — 1 5 6 + ! Östergötlands 21 19 — l 6 6 0 Jönköpings 30 24 — 6 7 8 + 1 Kronobergs 35 24 — 11 7 7 0 Kalmar 30 26 — 4 6 9 + 3 Gotlands 32 26 —— 6 7 9 + 2 Blekinge 23 20 — 3 5 6 + [ Kristianstads 29 24 — 5 6 7 + 1 l—iallands 31 25 — 6 6 7 + ] Alvsborgs 26 21 — 5 5 7 + 2 Skaraborgs 33 27 — 6 7 8 + ] Orebro 20 17 — 3 6 5 + ] Västmanlands 21 20 — 1 5 7 + 2 Värmlands 23 19 — 4 7 6 — l Kopparbergs 22 20 — 2 7 6 — ] Gävleborgs 21 18 — 3 6 5 — ] Västernorrlands 21 17 — 4 6 6 O Jämtlands 26 20 — 6 8 7 — l Västerbottens 27 19 — 8 6 6 0 Norrbottens 19 16 — 3 6 4 — 2

Figur 7 Yrkesstrukturen I 960— 1980

Källa : Trender och progno- ser 1980, SCB.

Männen har en mycket högre andel i denna variabel än vad kvinnorna har. Utvecklingen av variabeln ”att arbeta med saker och ting” visade att kvinnornas arbetsmarknad fått en kraftigt ökad andel yrken som bl. a. har ett innehåll som innebär att arbeta med saker och ting. För kvinnor- na har dock ingen motsvarande ökning skett inom arbeten som ger påtagliga konkreta resultat. ”Manualisering" av kvinnornas arbete bety- der sålunda en utveckling mot en annan typ av arbete än vad männen har.

Männen har i de flesta län haft en minskning inom variabeln. Särskilt stor är den i Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs, Jämtlands och Väs- terbottens län.

Det kan vid tolkning av dessa variabler vara svårt att relatera infor- mationen till verkligheten, eftersom vår kunskap om arbetslivets utseen- de baserar sig på indelningar som inte är beroende av arbetets faktiska krav och innehåll. För att underlätta resonemanget kring variablerna kan det därför finnas anledning att redovisa utvecklingen efter traditio- nell yrkesindelning.

Procent 100

Tekniskt, naturvetenskapligt arbete

80 Servicea rbete

60 Tillverkningsarbete

Lantbruks- och skogsbruksarbete __ _—

Kameralt och kontorstekniskt arbete

Kommersiellt arbete

1960 1965 1970 1975 1980 40

Administrativt arbete

20

Transport- och kommunikationsarbete

Enligt ovanstående figur har tekniskt och naturvetenskapligt arbete ökat kraftigast. I denna grupp ingår även samhällsvetenskapligt, huma- nistiskt och konstnärligt arbete. Om man skiljer mellan män och kvinnor visar det sig att kvinnornas andel ökar snabbare än vad männens andel gör. För männens del utgjorde den 1975 närmare en femtedel, medan det för kvinnorna utgjorde drygt en fjärdedel av allt arbete.

Enligt denna undersökningsdata kan — när man ser till det arbete som faktiskt utförs — naturvetenskapligt, tekniskt, samhällsvetenskapligt, humanistiskt och konstnärligt arbete återfinnas på de följande fyra kartorna.

Mån 1975

Karta 9 och 10 Vetenskap- ligt och tekniskt arbete. I procent av arbetskraften.

Andelen män som har vetenskapligt och tekniskt arbete har ökat i samtliga län utom i Jämtlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kronobergs och Kalmar län. Ökningen av vetenskapligt och tekniskt arbete har ägt rum i mellersta och norra Sverige.

Andelen kvinnor inom vetenskapligt och tekniskt arbete har ökat i samtliga län utom i Västerbottens, Jämtlands och Värmlands län. Dessa län låg dock på en högre nivå 1960. Den högsta andelen finns 1975 i Uppsala län. Andelen kvinnor inom variabeln år 1975 är i stort sett detsamma som andelen män var år 1960.

För att möjliggöra en jämförelse med figur 7 över yrkesstrukturen bör procentdelarna delas med två, då varje yrke i genomsnitt har drygt två variabler. Kartorna visar i jämförelse med figur 7 att det är en relativt liten del av arbetskraften som har arbeten som faktiskt är vetenskapligt

Kvinnor 1960 Kvinnor 1975

Karta 1] och 12 Veten- och tekniskt. Andelen personer som har arbeten som på något sätt Skapligt OCh 'EkniSk' ”be' innebär att arbetet är vetenskapligt och tekniskt är till och med en 'e- [Procen' av ”'be'Sk'af' bråkdel ijämförelse med den femtedel för män respektive fjärdedel för ten" kvinnor, som har tekniskt, naturvetenskapligt arbete enligt figur 7. Mycket av det arbete som enligt traditionell yrkesindelning klassifi- ceras som naturvetenskapligt, tekniskt, samhällsvetenskapligt, humanis- tiskt och konstnärligt arbete är vård- och omsorgsarbete som finns i offentlig sektor. Denna sektor har svarat för en stor del av sysselsätt— ningsökningen under tidsperioden. Detta gäller framför allt den kvinn- liga sysselsättningen. En variabel som kan sägas beskriva en del av detta arbete redovisas i tabell 5. Tabellen visar att kvinnor i mycket större utsträckning än männen har arbete med detta innehåll. För männens del är ökningen relativt jämnt

fördelad över länen. För kvinnorna är den regionala utvecklingen mera ojämn. Storstadslänen och Älvsborgs län har den kraftigaste ökningen. Speciellt Stockholms län utmärks av en kraftig ökning. Detta län hade 1960 en förhållandevis låg andel av den kvinnliga arbetskraften inom variabeln. l skogslänen har några av de ingående länen en minskning elleri det närmaste konstant andel kvinnor inom variabeln.

Tabell 5 Att arbeta för människors bästa som i socialt arbete eller att syssla med människor i sociala situationer. I procent av arbetskraften.

MÄN KVI N NOR Län 1960 1975 Diff 1960 1975 Diff Stockholms 3 5 + 2 15 3015 Malmöhus 3 5 + 2 17 24 + 7 Göteborgs och Bohus 3 4 + 1 17 24 + 7 Uppsala 4 6 + 2 28 30 + 2 Södermanlands 2 5 + 3 24 24 0 Östergötlands 2 4 + 2 22 26 + 4 Jönköpings 3 4 + 1 21 23 + 2 Kronobergs 3 4 + 1 23 25 + 2 Kalmar 2 4 + 2 25 25 0 Gotlands 3 5 + 2 27 27 0 Blekinge 2 4 + 2 22 24 + 2 Kristianstads 2 4 + 2 20 23 + 3 Hallands 2 4 + 2 21 24 + 3 Älvsborgs 2 4 + 2 16 23 + 7 Skaraborgs 2 4 + 2 23 24 + 1 Örebro 2 5 + 3 21 26 + 5 Västmanlands 2 4 + 2 21 25 + 4 Värmlands 2 4 + 2 25 25 0 Kopparbergs 2 4 + 2 24 24 0 Gävleborgs 2 4 + 2 26 25 — l Västernorrlands 2 5 + 3 26 26 0 Jämtlands 3 6 + 3 31 28 — 3 Västerbottens 3 5 + 2 30 28 — 2 Norrbottens 3 5 + 2 28 29 + 1

Andelen kvinnor i variabeln var 1960 högst i Jämtlands och Väster- bottens län. Detta förhållande, som kan verka överraskande, kan möj- ligtvis förklaras genom att arbetskraften redovisas i andelar av arbets- kraften. Det kan eventuellt förhålla sig så att dessa två län hade en relativt låg kvinnlig förvärvsfrekvens 1960, men att yrken med innehåll enligt variabeln i tabell 5 ändå utgjorde en relativt stor andel av arbets- kraften. Det motsatta skulle i så fall gälla för storstadslänen.

Den genomsnittliga ökningen per län skiljer sig inte särskilt mycket åt mellan män och kvinnor, enligt tabell 5. Detta kan verka förvånande särskilt med tanke på expansionen av vård- och omsorgsarbetet för den kvinnliga arbetskraften, vilket kunde tänkas resultera i en kraftig ökning av yrken med innehåll, som bl. a. innebär att arbeta för människors bästa som i socialt arbete eller att syssla med människor och språk i sociala situationer.

Om tjänsteproduktionens ökning i samhället verkligen resulterat i en

tillväxt av yrken som innebär att syssla med människor bör den kunna spåras i någon av undersökningens variabler. För kvinnornas del, har det enligt de variabler som hittills presenterats i denna undersökning, snarare varit så att yrken som har en relation till saker och ting har vuxit mest. Enligt tabell 6 har andelen yrken med innehållet ”att arbeta med människor och kommunicera idéer” tillvuxit både för män och kvinnor.

Tabell 6 Att arbeta med människor och kommunicera idéer. 1 procent av arbetskraften.

MÄN KVINNOR Län 1960 1975 Diff 1960 1975 Diff Stockholms 19 26 + 7 10 22 + 12 Malmöhus 12 18 + 6 7 14 + 7 Göteborg och Bohus 13 19 + 6 8 15 + 7 Uppsala 1 1 17 + 6 10 17 + 7 Södermanlands 9 14 + 5 8 13 + 5 Östergötlands 9 15 + 6 8 13 + 5 Jönköpings 10 15 + 5 7 13 + 6 Kronobergs 8 14 + 6 7 12 + 5 Kalmar 8 12 + 4 8 12 + 4 Gotlands 7 12 + 5 8 13 + 5 Blekinge 8 l 1 + 3 7 l 1 + 4 Kristianstads 8 13 + 5 6 l 1 + 5 Hallands 8 13 + 5 7 12 + 5 Älvsborgs 9 15 + 6 6 1 1 + 5 Skaraborgs 7 12 + 5 8 12 + 4 Örebro 9 15 + 6 7 14 + 7 Västmanlands 10 16 + 6 8 14 + 6 Värmlands 8 13 + 5 7 13 + 6 Kopparbergs 9 13 + 4 8 13 + 5 Gävleborgs 9 14 + 5 7 13 + 6 Västernorrlands 9 15 + 6 7 13 + 6 Jämtlands 7 12 + 5 8 13 + 5 Västerbottens 8 15 + 7 10 15 + 5 Norrbottens 9 13 + 4 9 15 + 6

Regionalt sett är det för män och kvinnor både 1960 och 1975 höga andelar i storstadslänen samt i Uppsala län. Enbart kvinnorna har höga andelari Norrbotten och enbart männen i Älvsborgs län. Den kraftigaste ökningen noteras för kvinnor i Stockholms län. Utvecklingen från 1960 har för kvinnorna inneburit att de regionala skillnaderna har ökat.

Bland annat verksamheter med anknytning till undervisning och in- formation kan tänkas innehålla yrken som innebär att arbeta med män- niskor och kommunicera idéer. Sådana verksamheter kan vara av en typ som är kontaktberoende och lokaliseras därför i stor utsträckning till län med stora andelar av befolkningen koncentrerad till större orter. Till viss del kan detta förklara den regionala bilden, men undantag finns.

Det mest slående med tabell 5 och 6 är att ökningen av vård- och omsorgsinriktade yrken, pedagogiskt arbete samt administrativt arbete inte avsatt större spår i det faktiska arbetet. Överhuvud taget är spåren

förvånansvärt små i förhållande till ökningen av tjänsteproduktionen.

Enligt figur 7 har det kommersiella arbetets andel minskat. Om det kommersiella arbetet delas upp på män och kvinnor, visar det sig att kvinnornas andel har sjunkit medan männen har haft en i det närmaste konstant andel mellan åren 1960 och 1975. Denna utveckling är för kvinnornas del möjlig att relatera till karta 12 och 13.

Kvinnorna har enligt karta 13 och l4i de flesta län minskat andelen arbetskraft inom variabeln. Ett undantag är Stockholms län, som haft en konstant andel. Männen har haft en likartad ökning i samtliga län. Storstadslänen och framför allt Stockholms län har en högre andel av arbetskraften inom variabeln. Karta [3 och 14 Affärs- kontakter med människor. I procent av arbetskraften.

Kvinnor 1960 Kvinnor 1975

Män 1960 Män 1975

Karta 15 och 16 Ajfärs- kontakter med människor. I procent av arbetskraften.

Denna variabel kan sägas vara den som hittills bäst överensstämt med traditionell yrkesindelning. Det är dock inte givet att de två beskriv- ningssätten indikerar samma förändring.

Den sista variabeln som redovisas ärinte möjligt att direkt relatera till vanlig yrkesstatistik. Mycket troligt är att det är frågan om yrken som är utåtriktade och innebär kontakt med andra människor. Det skulle i så fall röra sig om tjänsteproduktion.

Kvinnor 1960 Kvinnor 1975

(10

Karta ]7 och [8 Arbete som ger prestige och upp- skattning från andra. I pro- cent av arbetskraften.

Det mest slående med kartorna 17 och 18 är att kvinnorna minskar sin andel inom variabeln. År 1960 hade de sex nordligaste länen samt Kalmar och Gotlands län högst andelar inom variabeln. Samtliga av dessa län minskar sina andelar mellan 1960 och 1975. Lägst andelar hade 1960 Stockholms, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län. Dessa län, utom Stockholms län, har samma andelar 1960 som 1975. Utvecklingen kan för Stockholms län betecknas som en kraftig expan- sion av andelen av variabeln.

Männen har enligt karta 19 och 20 i de flesta län fått en ökande andel av arbetskraften inom variabeln. Höga andelar påträffas 1975 i Uppsala, Östergötland, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. De högsta andelarna har Stockholms län både 1960 och 1975.

Karta 19 och 20 Arbete som ger prestige och upp- skattning från andra. I pra- cent av arbetskraften.

Mån 1960 Män 1975

(10

3.6.3. Sammanfattning

Syftet med detta kapitel var att i grova drag undersöka hur arbetets innehåll utvecklats. En utgångspunkt var att indelningen i tjänste- och varuproducerande yrken är vilseledande genom att de kan leda till omedvetna statusbedömningar, som ger ett intryck av att kvalifika- tionsgraden förändras.

Framväxten av tjänsteproducerande yrken har varit mycket markant under de senaste decennierna. Tjänsteproducerande yrken brukar ka- raktäriseras som yrken, vilka innebär att arbeta med människor och symboler i motsats till manuella yrken, som innebär att arbeta med saker.

Resultaten visar att denna beskrivning i förvånansvärt liten utsträck- ning motsvarar vad arbetskraften sysslar med. Framförallt tycks detta gälla för kvinnorna vilkas ökande andel inom tjänsteproduktionen av- satt förhållandevis lite av de förväntade effekterna på arbetets innehåll.

En mer precis beteckning när det gäller mycket av det faktiska arbetet i samband med det framväxande tjänstesamhället är att kalla det för manuellt arbete som producerar tjänster, i stället för tjänstearbete som producerar tjänster.

Andra typer av beteckningar på arbete såsom tekniskt naturveten- skapligt arbete eller omsorgsinriktade yrken är också vilseledande när det gäller att bedöma vad arbetskraften sysslar med. Detta beror inte på den grova indelningen utan på indelningarnas grund. De bygger på indelningen att organisationer och sektorer som producerar varor och tjänster som t. ex. är tekniska eller naturvetenskapliga, också sysselsätter hela arbetskraften med arbete som faktiskt är tekniskt och naturveten- skapligt.

De regionala variationerna och utvecklingstendenserna är svåra att förklara dels på grund av regionindelningen, men främst beroende av brist på referenskunskap som kan bidra till tolkningen av den regionala utvecklingen vad gäller arbetets innehåll. När det gäller de länsvisa skillnaderna i tillväxt eller tillbakagång av arbetsinnehåll för män och kvinnor, ligger det utanför denna undersöknings möjligheter att leverera någon djupare analys.

3.7. Slutsatser

Den teoretiska utgångspunkten för denna undersökning kan samman- fattas som: över tiden sker det förändringar i kvalifikationsstrukturen, beroende av samhällsutvecklingen. Riktningen på förändringen har från olika teoretiska utgångspunkter diskuterats.

Resultaten visar att kvalifikationsstrukturens utveckling inte entydigt kan utvärderas som om den går mot dekvalificering eller kvalificering. Ett genomgående mönster är dock skillnaden i utveckling mellan män och kvinnor. För kvinnorna har de genomsnittliga kvalifikationskraven sjunkit under perioden. Det innebär att antalet arbeten som ställer låga kvalifikationskrav har ökat. Samtidigt visar den ökande spridningen av arbeten med olika kvalifikationskrav att även arbeten med höga kvali- fikationer ökar. Dessa resultat som för kvinnorna visar på dekvalifice- ring får dock inte tolkas som att kvalifikationskraven sjunker kontinuer- ligt för denna grupp. Hypotetiskt betraktat är det möjligt att en liknande undersökning av kvalifikationsstrukturens utveckling mellan t. ex. 1950 och 1965, mycket väl kan ge ett resultat som tyder på kvalificering.

Det finns vidare anledning att anta att kvalifikationskraven inte ens under tiden 1960—1975 sjunker i en jämn takt. Det är troligt att de minskande kvalifikationskraven sammanhänger med kvinnornas inträ- de på arbetsmarknaden, vilket begränsar perioden för kvinnornas de- kvalificering till främst åren 1970—1975.

Strukturomvandling kan också benämnas yrkesomvandling. Detta

begrepp kan definieras som: den hastighet med vilken olika yrkesgrup- per förändrar sin storlek. En låg yrkesomvandlingshastighet innebär att de yrkesgrupper som är stora förblir relativt stora och att de mindre yrkesgrupperna förblir relativt små. Möjligt är att perioden 1960— 1975 kan karaktäriseras av en snabb yrkesomvandling. Det är dessutom tro- ligt att yrkesomvandlingen var mer genomgripande än under tidigare perioder. Ett sådant antagande grundas på att yrkesomvandlingen under denna period skiftat karaktär. Den innebar tidigare främst att arbets- kraften försköts mellan olika varuproducerande näringar. Under perio- den 1960—1975 har förskjutningar av arbetskraften i större utsträckning gått från varuproducerande till tjänsteproducerande näringar.

Det finns dock resultat i undersökningen som delvis motsäger ett antagande om att det enbart är en hög yrkesomvandlingshastighet, som orsakat förändringar i kvalifikationsstrukturen. Om man jämför utveck- lingen för män och för kvinnor finner man att kvalifikationskraven på männens arbetsmarknad varit i stort sett konstanta under den studerade perioden. Under denna tid har samtidigt en omfattande strukturom- vandling ägt rum inom de yrkesgrupper där männen dominerar; Så har till exempel männens sysselsättning inom jord- och skogsbruk minskat samtidigt som även männens andel inom tjänsteproducerande yrkes- grupper ökat.

Andra faktorer kan emellertid ha påverkat utvecklingen av männens genomsnittliga kvalifikationskrav. Det kan dels ha skett en omkvalifice- ring genom att yrkesomvandlingen resulterat i att männen strömmat mellan yrken i olika sektorer men med likartade kvalifikationskrav. Förklaringen kan dels vara att andelen yrken med mycket höga kvalifi- kationskrav ökat mest. Det är därför möjligt att de kompenserat tillväx- ten av yrken med lägre kvalifikationskrav. Detta är två möjliga slutsat- ser, som emellertid inte kan fastställas i denna undersökning.

Det finns dock en avgörande skillnad mellan yrkesomvandling för män och för kvinnor. Männen har under den studerade perioden haft sjunkande sysselsättningsgrad. Yrkesomvandlingen har därför främst inneburit att arbetskraften förskjutits mellan yrkesgrupper på arbets- marknaden.

Kvinnorna har under den studerade perioden haft en ökande syssel- sättningsgrad. Yrkesomvandlingen har därför i större utsträckning ägt rum genom en förskjutning av arbetskraften till arbetsmarknaden. Ka- raktären på yrkesomvandlingen är på detta sätt olika för män och för kvinnor. Det ärinte möjligt att avgöra vad denna skillnad i själva verket haft för betydelse.

Möjligheterna till förklaring och analys av undersökningens resultat är begränsad. Orsakerna till skillnaden mellan utvecklingen av kvalifi- kationskrav för män och för kvinnor ärinte möjliga att direkt förklara, men kan ges troliga förklaringar. När det gäller andra resultat som den regionala utvecklingen är möjligheten att diskutera orsakerna till för— ändringen mindre.

Det är emellertid en sak att diskutera orsakerna till kvalitativa föränd- ringar på arbetsmarknaden, en annan, och svårare sak är att diskutera förändringarnas betydelse. Arbetsmarknaden är ett dynamiskt system i

den meningen att det hela tiden förekommer rörelser inom samt till och från denna. Dessa rörelser är bland annat beroende av kvalifikations- strukturens utseende.

En förändrad kvalifikationsstruktur som t. ex. innebär att antalet högt kvalificerade arbeten ökar mest innebär att förutsättningarna för rörlig- heten förändras. Det skulle t. ex. kunna innebära att lågt utbildade personer fick svårare att komma in på arbetsmarknaden samt även påverka förutsättningarna för rörlighet för andra grupper. En förändrad kvalifikationsstruktur innebär sålunda att kvalificeringen till arbets- marknaden förändras.

Betydelsen av undersökningens resultat är inte möjliga att fastställa med någon större precision, främst beroende av att denna i viss mån är statisk. Undersökningen ger egentligen bara en bild av kvalifikations- strukturen år 1960 och en bild av den år 1975. Under denna period har arbetskraften genom avgångar, yrkesbyten och tillträdande beskrivit en stor mängd rörelser. Med en forskningsansats som även studerar rörlig- heten i samband med kvalitativa förändringar på arbetsmarknaden, är det möjligt att förklara betydelsen av kvalifikationsstrukturens föränd- ring.

En sådan forskningsansats kräver att individernas rörelser följs. Re- sultaten av en sådan studie kan sedan bearbetas så att olika gruppers förutsättningar för rörlighet kan urskiljas. De kvalitativa förändringar- nas betydelse kan därmed klarläggas.

Kvalifikationer kan betraktas på flera plan. De kvalitativa förändring- ar, som enligt undersökning, ägt rum gäller arbetsplatskvalifikationer. Samtidigt har, främst genom förändrad formell kompetens, individernas kvalifikationer förändrats. En sådan förändring innebär att en ytterliga- re faktor spelar en roll när det gäller att tolka kvalitativa förändringars betydelse för arbetsmarknaden.

En forskningsansats som innebär att individer följs över tiden ger möjlighet att även inkludera individens kvalifikationer i analysen. Där- med ges det tillfälle att även studera förändringar i förhållandet mellan individernas och arbetsplatsernas kvalifikationer.

Litteratur

Aronowitz, S.: False Promises, New York, 1974 Blau, P.: lnequality and Heterogenity, New York, 1977 Braverman, H.: Arbete och monopolkapital, Stockholm 1977 Broady, D.: Arbetsmarknadskvalificering och arbetsplatskvalificering, UHÄ- rapport l981:7 Broady, D.: Kvalifikationsforskning -— en ordförklaring, UHÄ-rapport 1981:7 Broady, D.: Utbildning och politisk ekonomi. Högskolan för lärarutbildning i Stockholm 1978 Cain, P — Treiman, D.: The Dictionary of Occupational Titles as a Source of Occupational data. American Sociological Review, 1981, Vol 46 Canadian etc: Canadian Classification and Dictionary ofOccupations — CCDO, Vol 1, 2, 1973

Gardell, B.: Arbetsinnehåll och livskvalité, Lund 1977 de Geer, H. — Giertz, E.: Näringslivets rationalisering -— Några perspektiv på ett triangelspel mellan stat, företag och fackliga organisationeri Datateknik, eko- nomisk tillväxt och sysselsättning, Stockholm 1980 Gelin, G.: CCDO och Folkräkningsmaterial som källor för att uppskatta kvalita- tiva förändringar på den svenska arbetsmarknaden. Stencil under publicering, Prognosinstitutet, SCB 1983 Gershuny, J.: After Industrial Society. The Emerging ofthe Selfservice Economy, London 1978 Grahm, L.: Regionala konsekvenser av arbetsdelning, specialisering och teknik- val, ERU-rapport 2, Stockholm 1980 Helgeson, B. m. fl.: Teknik, kvalifikation och arbetsorganisation — en förstudie. Teknisk rapport 1979:10 T, Högskolan i Luleå 1979 Hellberg, I.: Studieri professionell organisation. Sociologiska institutionen, Gö- teborg 1978 Illeris, H. — Olesen, H. — Rasmussen, P.: Laereruddanelser, skole og samfund, Köpenhamn 1976 Industridepartementet: Industri och industripolitik, Stockholm 1982

Marklund, S. — Åberg, R.: Ekonomisk tillväxt — en utveckling mot välfärd eller ofärd? i Framtidens oönskade sociala förhållanden. Forskningsrapport nr 59, Sociologiska inst, Umeå univ. 1980

Mathiesen, A.: Uddannelse og produktion, Köpenhamn 1976 Mayo, E.: Human Problems of an Industriell Civilization, New York (1973) Mills, C.W.: White Collar, New York 1951 Moore, W.: World Modernization, the Limits of Convergence, New York 1979 Murray, M.: Om prognoser och kvalifikationer, UHÄ-rapport 1981z7 Petersen, E.: Livskvalitet, Okonomisk vaekst of samfundsudvikling i Livskva litet — baggrund, begreber, målning, bd. l Psykologisk skriftserie Psykologisk Institut, Aarhus universitet 1978 Projektgruppe Automation und Qualifikation: Theorien iiber Automationsarbeit, Argument, Sonderband 31, Berlin 1978 Proposition 1980/81:126: Arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning Smith, A.: Wealth of Nations, l:a uppl. London 1776 SOU 1978:60: Arbetsmarknadspolitik i förändring. Stockholm 1978 SOU 1979:24: Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Stockholm 1979 SOU 1980:6: Offentlig verksamhet och regional välfärd. Stockholm 1980 SOU 1980:52: Långtidsutredningen 1980. Stockholm 1980 SOU 1981:17: Industrins datorisering. Stockholm 1981 Taylor, F.: The Principles of Scientific Management. l:a uppl, New York 191 1 Trender och prognoser, 1980: Information i prognosfrågor 1980:4, SCB Zetterberg, H.: Den arbetande och jobbet, ett omaka par, i Riksbankens Jubi- leumsfonds rapportserie l980:l, Arlöv 1980 Österberg, G.: An Empirical Study of Labour Reallocation Gains in Sweden between 1950 och 1960. The Swedish Journal of Economics 1965:l.

4. Lokala Livsformer och Välfärd

av Ulla Björnberg och Margareta Bäck-Wiklund

4.1. Inledning

1960- och 70-talen har inneburit stora förändringar i människors livsvill- kor. Näringslivets omvandling har förändrat strukturen på arbetsmark- naden. Hela grupper har ställts utanför arbetslivet. Unga och gamla har drabbats hårt. På bostadsmarknaden har miljonprogrammet genom— förts. Bostadsbrist och trångboddhet har avskaffats. Regionalt har ar- betstillfällena alltmer koncentrerats till vissa områden. Man kan tydligt urskilja utvecklings- och avvecklingsområden. Förutsättningarna för samhällets politiska och sociala liv har radikalt förändrats. Dessa före- teelser har allmänt kommit att kallas för ”regional obalans”.

I syfte att minska dessa obalanser har de samhälleliga åtgärderna strävat efter att skapa likhet i de regionala levnadsvillkoren. Från början av 60-talet har staten bedrivit en ”aktiv lokaliseringspolitik”. Det har bl. a. inneburit att glesbygdens problem kommit att behandlas utifrån tätorternas villkor. I början av 70-talet blev lokaliseringspolitiken likty- dig med "balanserad regional utveckling”.' Ortsklassificeringen lansera- des. Man förespråkade livskraftiga tätorter, vilka sedemera döptes om till robusta ortssystem.

Gängse kunskapsunderlag i samhällsplaneringen består oftast av be- folkningsstatistik, prognoser om befolknings- och sysselsättningsutveck- ling. Det är en kunskap där individer sammanförts till aggregat. Bakom dessa kategoriseringar ligger sällan en mångsidig ingående analys av fenomenen eller ett intresse att förklara var och hur de uppstått eller vilka följder de har för den sociala ordningen. Många befolkningsklas- sificeringar är inte alls inriktade på människornas beteenden som helhet.

Om man utgår från att samhällsplaneringen primärt bör syfta till att förbättra människors levnadsvillkor är det mycket som talar för att planeringsunderlaget också bör ge kunskap om helhet, dvs. om hur vardagslivet faktiskt kan te sig för enskilda familjer.

Människor väljer olika handlingsalternativ beroende på hur de struk- turellt betingade villkoren varierar i deras omgivning. Både materiella och sociala villkor, som sociala relationer, intresseorganisationer spelar här en viktig roll för att förstå hur valet av handlingsalternativ ser ut.

Välfärdsstudier har hittills i hög grad varit inriktade på att identifiera ”bristgrupper” och ”bristområden”. För att ge underlag till lokalt anpas- sade åtgärder krävs dock kunskap om de bakomliggande processer som påverkar hushållens förutsättningar att kunna bygga upp sin välfärd.

' SOU 1974:1 Orteri re- gional samverkan. Stock- holm 1974

2 Björnberg, U, Bäck- Wiklund, M, Lindfors, H, Nilsson, A: Livsformer i en region. En jämförande analys av livsformer och samhällsliv i 1970-talets Sverige. Liber 1980

4.2. Livsform och välfärd

Innebörden av detta resonemang skall vi närmare belysa mot bakgrund av ett forskningsprojekt, Livsformer i en region, i vilket de kunskaps- mässiga principerna som diskuterats ovan har prövats empiriskt.2 Pro- jektet behandlar lokala variationer i hushållens välfärd inom en region. Inom ramen för lokala variationer diskuteras även klassmässiga och könsmässiga olikheter.

Projektet byggde på en välfärdsmodell vars utgångspunkt var att studera välfärd som ett resultat av människornas egna aktiviteter och i samspel med villkor i omgivningen. Välfärd definierades som handlings- utrymme, dvs. i vilken utsträckning människor förfogar över resurser för att medvetet styra och kontrollera sina levnadsförhållanden under givna villkor. Handlingsutrymmet måste knytas till ett lokalt sammanhang — en arena som t. ex. arbetsmarknad, bostadsmarknad, grannskap, lokalt samhälle.

Det bör observeras att handlingsutrymme inte är detsamma som max- imalt antal handlingsmöjligheter. Ett maximerande av handlingsmöjlig- heter rymmer en föreställning om att total handlingsfrihet för individen är det yttersta målet för välfärden. Planeringen skall då arbeta med att lägga tillrätta villkoren för detta maximerande av valmöjligheter för olika individer. För detta krävs att storlek och standardiserade tillgångar och egenskaper hos en omgivning, t. ex. bostadsmarknader eller arbets- marknader blir en given förutsättning.

För att göra en allsidig beskrivning av hushållens vardagsliv arbetade vi med begreppet livsform.

"Livsform är ett regelbundet mönster av handlingar hos grupper med gemensam- ma materiella villkor i ett samhälle. Det mönster som bildas är ett utslag av att individer i givna situationer valt mellan olika alternativ och fattat planeringsbe— slut för framtiden. Livsformen blir alltså ett anpassningsmönster som individer och hushåll uppvisar i givna situationer. Den är ett resultat av en strävan att lösa sitt liv praktiskt och bra och innehåller en mängd rutiner för att lösa uppgifter i vardagssituationer.

I livsformen ingår en social och en kulturell dimension. Sättet att forma sin tillvaro sker genom social interaktion med andra människor. Utifrån gemensam- ma förutsättningar kommer man att utveckla ett gemensamt sätt att definiera sin situation och identifiera problemlösningsformer. I vissa fall blir det således rim- ligt att tala om livsformer som karaktäristiska för större enheter, t. ex. industri— samhällen eller förorter. Det betyder att en del lokala samhällstyper erbjuder ett begränsat utbud av handlingsalternativ eller att den sociala och kulturella inte— gration som kan uppstå i vissa samhällen ger upphov till likartade anpassnings- mönster i samhället.

Livsformen genereras utifrån lokala strukturella och materiella villkor i indi- videns omgivning, en ekonomisk, fysisk, social och kulturell sfär i samhällslivet. Dessa sfärer utgör bakgrunden till de individer och hushåll, vars anpassnings- mönster till de beskrivna förhållandena är vårt egentliga studieintresse.”

Utifrån en beskrivning av livsformer i olika klasser och ortstyper kan sedan dessas implikationer för välfärd analyseras. I studien riktas särskild uppmärksamhet på de informella sociala

relationers betydelse för att förstå hur människors vardagsliv och välfärd kom att gestalta sig. Förutsättningarna för utveckling och förändring av sociala relationers mängd och innehåll i olika ortstyper var ett annat centralt studieområde. Informella sociala relationer visade sig i studien vara av väsentlig betydelse för hur olika individer t. ex. kunde etablera sig på arbetsmarknaden och hålla sig kvar där vid eventuell arbetslöshet. Det var också en betydelsefull faktori hushållsekonomin. Det var viktigt för förståelsen av hur familjerna valde att lösa vardagslivets reproduk- tiva arbetsuppgifter i kombination med lönearbete.

Lokalt socialt liv har således dels ett egenvärde men också ett värde som drivkraft för att skapa andra goda ting. Det kunde också bidra till att förstå hur sårbarhet för hushåll och samhällen genereras på sikt, t. ex. vid kriser.

I studien har vi emellertid i första hand inte studerat hushållens krislösningar. Vår ambition har varit att förstå normalt vardagsliv för att mot bakgrund härav förstå krislösningar.

4.3. Regional kris och lokal utveckling

Den studerade regionen (Sjuhäradsbygden, dvs. Borås A-region) är cen- trum för textil- och konfektionsindustri i Sverige. Krisen inom denna produktion har varit omfattande och dess strukturomvandling har slagit hårt i regionen. Regionen är i obalans i förhållande till andra regioner p. g. a. att hela produktionsstrukturen i regionen domineras av denna bransch. Som krisdrabbad region är Sjuhäradsbygden i vissa drag lik andra krisdrabbade regioner i Sverige. Den har homogen näringsstruk- tur, en teknologi för lågutbildad arbetskraft, expanderande offentlig sektor, som fram till slutet av 70-ta1et har kunnat dämpa effekterna av sysselsättningsminskningen inom industrin, många små orter. En olik- het är den traditionellt höga kvinnliga förvärvsintensiteten. Strukturom- vandlingen har kommit längre i vissa delar av regionen än i andra _ men detta, menar vi, är knappast ett geografiskt fenomen, utan det sammanhänger främst med att kriser kan tacklas med olika framgång beroende på enskilda lokala samhällens sårbarhet. Beroende på historis- ka omständigheter när det gäller produktionsstrukturens utveckling lo- kalt, har orter dragit till sig olika slag av människor, vilka medverkat i orternas uppbyggnad i övriga avseenden. Orternas sårbarhet hänger samman med hur dessa processer har vävts samman i ett komplicerat samspel.

Tekoproduktionen har sedan länge haft en dominerande ställning i regionens näringsliv. Den har knutit till sig arbetskraft med låg utbild- ning och låga krav på stabil inkomst, särskild bland kvinnor. När kon- kurrensen med utlandet i slutet av 50-talet hårdnade, bedömdes framtid- sutsikterna för ett arbete i tekobranschen av många i regionen som små, och man valde att flytta eller att skaffa annat arbete. Tekoproduktionen rationaliserades kraftigt under 60-talet, vilket minskade antalet arbets- tillfällen och ledde till ökad monotoni och ökat tempo. Härmed uppstod en marginaliserande arbetsmarknad och de grupper som knöts till dessa

produktionsvillkor var invandrare och inflyttare med låg utbildning och få handlingsalternativ. Kvinnor fanns fortfarande kvar, även om många bytte till den offentliga sektorn, dock främst till den delen av branschen som också rymmer en marginaliserande arbetsmarknad.

Marginaliseringen gäller även för andra produktionssektorer i regio- nen, men den har hittills givit starkast utslag inom teko. Det uppstår onda cirklar där arbetskraften anpassar sig till produktionen och pro- duktionen i sin tur till arbetskraften. Arbetsmarknaden behöver lågut- bildad arbetskraft och de lågutbildade söker sig till denna arbetsmark- nad. Samtidigt har de lågutbildade betydligt sämre förutsättningar på arbetsmarknaden totalt sett. Flyttning, utbildning eller förtidspensione- ring blir de individuella handlingsalternativ som står till buds och många arbetare upplever utbildning som ett orealistiskt alternativ. Flyttningar kan höja välfärden, men för många arbetare blir välfärdsutfallet totalt sett inte bättre av flyttning, snarare sämre. Flyttning blir dessutom ett sämre alternativ i det läge som under 70-talet rådde på många andra ställen i Sverige med stagnerande branscher och arbetslöshet.

Marginaliseringsprocesserna har bl. a. koncentrerats till regionens ”storstad”, där man i den första stagnationsfasen på 60-talet löste krisen med billig, ”mobil” arbetskraft. (Invandrare finns i mycket begränsad utsträckning i andra delar av regionen.) På grund av att arbetskraften var rörlig dröjde det innan arbetslösheten fick den storlek som den borde ha haft med hänsyn till den takt med vilken arbetstillfällena försvann. Marginaliseringsprocesserna och segregationen på arbetsmarknaden har emellertid kommit att resultera i en regional obalans av en annan typ än den som rådde på t. ex. 60-talet. Obalanser då berodde främst på brist på arbetstillfällen och ”förgubbningsprocesser”, som uppstod lokalt i vissa regioner på grund av att det var expansion i andra regioner. Nu uppstår obalans därför att stora grupper av människor inte platsar på någon arbetsmarknad någon stans och alltså inte heller flyttar. I den utsträckning som detta resulterar i ett segregerat bosättningsmönster kan detta leda till lokala ”förslumningsprocesser”. Det finns tendenser som tyder på att bosättningsmönstret och den rumsliga fördelningen av re— surser får sådana konsekvenser i regionen. Ser vi det historiskt så blomst- rade orter och samhällen i tekoindustrins spår under de expanderande åren. Där nu teko minskar så ”förslummas" orter och stadsdelar. Mot slutet av 60-talet inriktades kapital och produktion till småhusbyggande bort från tekoindustrin. Detta understöddes och subventionerades av kommunerna med syfte att dra till sig ”lönsam” befolkning bl. a. för att på sikt skapa förutsättningar för företagsetableringar i attraktiva miljöer. Det resurskrävande småhusbyggandet medförde att det totala resursut- rymmet som kunde ha använts till en nödvändig upprustning av andra områden minskade.

Det nya bosättningsmönstret har blivit dyrbart och resurskrävande också på ett annat sätt. Uttlyttningen och pendlingen genererar ett ökat beroende hos hushållen av offentlig service för att lösa vardagssituatio- ner. Informella sociala nätverk som man tidigare kunnat räkna med som en ”buffert” i vardagslivet utvecklas inte i den utsträckning som man kanske föreställt sig.

Hur dessa inomregionala processer verkar lokalt har vi studerat i ett antal utvalda orter: en centralort som växer på omlandets bekostnad, en liten industriort under omvandling till småhusförort samt en 60-talsför- ort med massproducerade flerfamiljshus.

Centralorten växte under 1950-talet, då de moderna industrierna i samhället expanderade. Det var dock inte nya och främmande grupper som kom till, ty inflyttningen var kopplad till den lokala arbetsmarkna- den och skedde ofta via kontakter och nätverk. Centralorten fortsatte att växa på 70-talet. Då knöts den lokala arbetsmarknadens expansion också till centralortens växande funktion som serviceort. Med det kom- mer också nya klasser till samhället.

Industriorten började tidigt förlora sin befolkning när textilindustrin började rationalisera och minska sitt behov av arbetskraft. Utflyttningen skadade de sociala nätverken och föreningslivet gick mot sin upplös- ning. De svenska arbetarna börjar lämna teko och de finska invandrarna tar deras plats. Invandrarna fortsätter att komma men nu kommer också småhusfolket. Vilka blir de dominerande inflyttarna under 1970-talet. Dessa förändringar skapade tidigt ett fragmenterat samhälle — det gamla industrisamhället och den nya småhusförorten.

De första inflyttarna till 60-talsförorten vid 1970-talets början kom från arbetslöshetsdrabbade regioner i Sverige och Finland. Det var grup- per i begrepp att bilda hushåll, utan lokal förankring och fäste på arbetsmarknaden. Men det kom också stabila familjer från andra bo- stadsområden i tätorten. När tekokrisen var ett faktum ökade såväl utflyttningen från som inflyttningen till stadsdelen. Hela familjer flytta— de och allt fler ensamstående och sociala problemfamiljer flyttade in. Utflyttningen till de kringliggande småhusförorterna förstärkte detta segregationsmönster. -

4.4. Arbetarmännens handlingsutrymme på arbetsmarknaden

När vijämför de olika familjernas handlingsutrymme beträffande arbete kan vi konstatera att de lokalt förankrade familjerna i alla orter har haft goda möjligheter att etablera sig på en lokal arbetsmarknad. De infor- mella sociala relationerna har här tjänat som en resurs. Samtidigt kan man konstatera att handlingsutrymmet för rörliga arbetare är större än t. ex. för de lokalt förankrade arbetarna beroende på att de förra uppfat- tar en större arbetsmarknad som relevant för dem. De rörliga arbetarna har införlivat flyttning och pendling som ett handlingsalternativ. De har redan varit beredda att offra det utbyte som lokala sociala relationer kan ge. De lokalt förankrade arbetarna har en stor objektiv arbetsmarknad och uppfattar också stora delar av den som teoretiskt möjligt för dem att utnyttja. Den arbetsmarknad som de uppfattar som realistisk för sig och sin familjs behov är dock betydligt mer begränsad.

Sett ur ett snävt arbetsmarknadsperspektiv skulle man alltså kunna betrakta de rörliga arbetarna som mer resursstarka än de lokala, efter-

som de förra har införlivat rörligheten som ett handlingsalternativ. På motsvarande sätt kan man se trögrörligheten bland de lokala arbetarna som en resurssvaghet och ett hot mot deras existens. Sett utifrån hela livssituationen så eftersträvar de senare dock att vidga sitt handlingsut- rymme beroende på att de vet vad lokal förankring och sociala relationer har för betydelse när det gäller att skapa andra resurser. Att vara rörlig på arbetsmarknaden kan därför vara en resurs på bekostnad av resurs- utbyte på andra arenor.

Det lokala sociala nätverket som en resurs kan också illustreras utifrån hur ungdomar i industrisamhällen som slutade grundskolan kunde eta- blera sig på arbetsmarknaden ijämförelse med ungdomari sextiotalsför- orten. För ungdomarna i industrisamhället fanns en lokal arbetsmark- nad runt orten. Samtliga av dem som studerades fick arbete direkt efter skolan. Ungdomar i sextiotalsförorten pendlade mellan arbetslöshet, beredskapsarbete och öppen marknad. Det offentliga hjälpsystemet fun- gerade som resurs i begränsad utsträckning. Den lokala arbetsmarkna- den efterfrågade inte ungdomar genom detta system.

Att etablera sig på arbetsmarknaden eller att bli arbetslös får alltså olika innebörd för individerna beroende på var de bor och hur lokalt förankrade de är.

Kvinnornas handlingsutrymme på arbetsmarknaden

Arbetarkvinnor I samtliga orter är arbetarkvinnornas handlingsutrymme beträffande arbete mer begränsat än männens. De eftersträvar att arbeta så nära bostaden som möjligt, eftersom de prioriterar omsorg om hem och barn. De måste därför göra avkall på en rad andra värden beträffande arbete som t. ex. trivselaspekter, lön, arbetstider. Den objektiva arbetsmarknad som gäller för kvinnornas del innehåller således en rad subjektiva in- skränkningar.

I vårt material framkommer tydligt att kvinnorna är familjeorientera- de. Deras arbetsform är ofta i sig en lösning på barnpassningsproblemet. De laborerar med udda arbetstider som passar mannens. De arbetar som dagmammor, med hemsömnad och dylikt. Knepen är många. Detta har också lett till ett marginellt förhållande till arbetsmarknaden. Det åter- speglades i pendling ut och in på arbetsmarknaden, få fasta jobb och arbetslöshet.

I sextiotalsförorten var situationen något olika för de svenska och finska kvinnorna. För båda grupperna var arbetet en ekonomisk nöd- vändighet. Utgångspunkten för arbetet var familjen. De anpassade ar- betet efter familjens behov. De hade inga karriärambitioner. De finska kvinnorna tvingades sätta familjen på undantag i större utsträckning än de svenska, ty de hade ofta heltidsarbete på fabrik och hårdare arbets— villkor än svenska kvinnor. Detta gjorde de inte för att de var mer yrkesorienterade än de svenska kvinnorna utan för att de hade större ekonomiska drivkrafter för sitt arbete — de behövde mer pengar — och i viss utsträckning också för att de hade sämre valmöjligheter på den ”kvinnliga” arbetsmarknaden.

Kvinnorna i industriorten arbetar oftast i tekoindustrin. De kombine- rar sina arbeten med männens arbetstider på så sätt att alltid någon kan vara hemma hos barnen. Denna livsform bygger oftast på ett lokalt förankrat arbete med möjligheter för de båda makarna till personliga arbetstider. Om någon av makarna skulle börja pendla till sitt arbete skulle många kombinationsmönster vara svåra att upprätthålla, vilket kan få stora konsekvenser för familjerna.

I centralorten arbetar de flesta kvinnor inom den offentliga sektorn, oftast vårdarbete. Kvinnorna har här anpassat sina arbetstider helt efter männens och den övriga familjens behov. Antalet arbeten för kvinnorna har under 70-talet ökat kontinuerligt i själva samhället, medan det mot- satta gäller för männens arbete. Ortens ställning som kommuncentrum har fört med sig denna förändring, vilket är den direkta motsatsen mot industriortens utveckling under 1970-talet.

Mellanskiktskvinnor Mellanskiktskvinnorna i småhusförorten var i förhållande till arbetar- kvinnorna mer benägna att ha arbetsplatsen utanför samhället, pendla, i större utsträckning, arbeta heltid, ej arbeta som dagmamma och slutli- gen lösa barnpassningen utanför hemmet.

I våra strukturella ortsdata fanns stöd för dessa tendenser. Mellan- skiktsbarnen var överrepresenterade när det gällde utnyttjandet av dag- hemsplatser i småhusförorten. Vi tolkar detta som tecken på ökad arbets- orientering och minskad familjeorientering. Denna förändring sker sam- tidigt som männens genom boendeformen knyts hårdare till hem och hus.

Tendensen till en ökad arbetsorientering är ytterligare markerad bland centralortens mellanskiktskvinnor. Dessa är i förhållande till ar- betarkvinnorna mer benägna att använda sig av barnomsorgen. De pendlar inte till sitt arbete men arbetar i gengäld mer. Tendensen i vårt material tyder på att kvinnor med utbildning och kvalificerade arbeten är mer benägna att övervinna "hindren” att gå ut i förvärvsarbete.

Det är uppenbart att dessa skillnader har med utbildning att göra, men det har också med olika typer av kvalifikationskrav och arbetstillfreds- ställelse att göra. De arbetarkvinnor vi intervjuat hade ofta ingen eller dålig utbildning. De hade ofta fött barn tidigt, vilket från början gett dem en sämre förankring på arbetsmarknaden än mellanskiktskvinnorna som ofta hade en yrkesutbildning när de trädde ut på arbetsmarknaden. Det reproduktiva oavlönade arbetet som arbetarkvinnorna utför i hem- met är helt enkelt mer belönande för dem än det produktiva avlönade arbetet. Denna tolkning får stöd i kvinnornas egna utsagor om sitt förhållningssätt till arbetet. Mellanskiktens kvinnor talade ofta om ar- betet som ett sätt att ”förverkliga sig”, medan arbetarkvinnorna oftast uttalade en ren försörjningsinriktning. De arbetade för att ”tjäna peng- ar”.

Arbetarkvinnans lön är nödvändig för att ge familjen en dräglig ekonomisk standard. Det vore dock en grov felbedömning att inte se mellanskiktskvinnornas förvärvsarbete som en nödvändighet, ty de har valt en livsform som i sig innebär ökade kostnader för konsumtion.

Mellanskiktsfamiljens livsform ger antydningar om en familj vars främ- sta funktion blir konsumtion. I detta fall konsumtion kring boendet. De ekonomiska åtagandena som är betydligt större i de småhusboende mellanskikten tvingar fram att alltmer av de reproduktiva funktionerna läggs utanför familjen.

Utbildning blir i vårt material nästan liktydigt med klass. Mellan- skiktskvinnorna är bättre utbildade än arbetarkvinnorna. Detta är en delförklaring till att kvinnornas inställning till arbete och hem uppvisar skillnader mellan de olika klasserna. Vi menar dock att skillnader av denna typ i lönearbetarfamiljer med två förvärvsarbetande kommer att försvinna.

4.5. Sociala relationer, klass och ortsstruktur

De skillnader som vi har kunnat konstatera när det gäller betydelsen av den informella sociala strukturen i de olika orterna måste förstås mot bakgrund av förutsättningarna för det sociala livets utveckling i dem. För att förstå detta måste även klassernas olika förhållningssätt till formella och informella hjälpsystem samt till lönearbete och reproduk- tivt arbete beaktas.

För alla familjer såväl arbetarklass som medelklass är släktrelationer av störst betydelse i jämförelse med andra sociala sammanhang, såsom grannskap, arbetskamrater. Man litar till sin släkt främst när det gäller vardagshjälp i det reproduktiva arbetet men även för ekonomiska pro- blem och för rent produktivt arbete som t. ex. att bygga hus.

Arbetarfamiljer litar främst till det ”informella hjälpsystemet” och förhåller sig defensivt till det formella hjälpsystemet. Medelklassfamiljer litar mer till sin egen kapacitet och förmåga när det gäller att hantera det formella hjälpsystemet. Det informella hjälpsystemet kommer i andra hand.

När det gäller skillnaderna mellan orterna är det särskilt intressant att jämföra centralorten och industriorten. Båda orterna har expanderat men av olika skäl, vilket också har präglat inflyttningen till orterna och därmed även förutsättningen för det sociala livets utveckling i orterna. Centralorten har vuxit för att arbetsmarknaden i orten har expanderat och rekryterat ett högutbildat mellanskikt från hela landet. Inflyttarna skall både bo och arbeta i orten. Man har ett intresse för orten. De grupper som saknar lokal förankring är dock beroende av den offentliga servicen — och föredrar också denna.

Centralortens lokala arbetarfamiljer har en tradition av en mångfald hjälprelationer. Dessa nätverk är en fördel då det nya mellanskiktet börjat blåsa liv i ett slumrande föreningsliv i orten. Industriorten växer genom en expanderande bostadsmarknad. Inflyttarna kommer till orten enbart för att bo. Det är rörliga medel- och arbetarklassfamiljer från regionen. De har sin sociala förankring på annat håll och de utvecklar endast nödtorftigt ett socialt liv i grannskapet. I centralorten utvecklar inflyttarna ett mer allsidigt socialt liv, man satsar på sikt för sig själv och sina barn.

I småhusförorten dominerar mellanskiktet. Där har män ofta ett ar- bete som tränger in i privatlivet genom resor, oregelbundna arbetstider och telefonsamtal på kvällarna. Många menar att deras arbete är jäktigt och stressigt och att de är trötta när de kommer hem. Som småbarnsför- äldrar och nyblivna småhusägare får man ont om tid. Männen utövar jakt och sport i föreningar utanför orten — där man bott tidigare. Männen riktar ytterst lite av sina aktiviteter mot sin nya boendeort. Tidsbristen gör emellertid att man tvingas dra ner på sina traditionella fritidsaktiviteter till förmån för hus och trädgård. Arbetsorienteringen och fritidssysslorna får stark konkurrens med boendeorienteringen. Man hinner helt enkelt inte med det lokala samhällslivet i orten och knappast ens grannskapet. Man har också flyttat till orten för att bo i småhus och uppfattar inte heller orten i sig som intressant.

Det sociala livet i sextiotalsförorten har blivit än mer fragmenterat beroende på att orten har fått en karaktär av övergångszon i brytningen mellan ekonomisk expansion och ekonomisk tillbakagång. Det förefal- ler som om segregationsprocesser på arbetsmarknaden har genererat segregationsprocesser på bostadsmarknaden, vilket har resulterat i att många isolerade hushåll med svårigheter att etablera sig både på arbets- marknaden och på bostadsmarknaden har kommit att bo där. Det socia- la livet bildar små enklaver med små utsikter till mer utvecklade sociala nätverk.

Dessa olika sociala strukturer medför tex att arbete med hem och familj får hemarbetande får olika innebörd i de tre studerade orterna. För arbetarkvinnor i industrisamhället och i centralorten blir det ett sätt att delta i samhällslivet, ty många av dessa kvinnor lever i täta nätverk i sina lokala miljöer. Hemarbetet blir ett socialt arbete i egentlig mening. För kvinnorna i förorten riskerar hemarbetet att leda till avskildhet från samhällslivet. Förortsmiljön innehåller nätverk, men de är ofta knutna till klickar i befolkningen, vilka sinsemellan inte har någon kontakt med varandra. Detta ger ett begränsat deltagande i samhällslivet. Isolerade hushåll i sextiotalsförorten förskansade sig bakom hemmets dörrar och utvecklade en fientlig misstänksamhet mot sin omgivning. Man deltog sällan i gemensamma aktiviteter. Familjer i den integrerade centralorten hade många kontakter. Släkten fanns alltid till hands, vilket möjliggjor- de för båda makar att delta i utåtriktade aktiviteter. Det fanns alltid någon att prata med, tips och knep att lära, hjälp att få.

Skillnaderna tar sig också uttryck i de vuxnas sätt att förhålla sig till ungdomarnas aktiviteter och brist på aktiviteter, sysselsättning och jobb. Detta uppfattades som ett problem i samtliga orter, men i den integre- rade centralorten ansåg man det som en egen angelägenhet att ta itu med problemet, medan man i sextiotalsförorten ansåg det som en kommunal angelägenhet.

4.6. Sammanfattning och diskussion

I denna studie har vi studerat hushållens livsformer i relation till föränd- ringsprocesser på regional och lokal nivå. Detta har givit oss insikter i

hur förändringsprocesser drabbar grupper och orter olika. Det lokala samhällets ”sårbarhet” eller handlingsberedskap när det gäller att be- möta förändringar i lokala villkor hänger samman med att människor med olika förutsättningar historiskt har befolkat orterna, vilket i sin tur har genererat lokala samhälleliga resurser.

Storlek och fysisk struktur är traditionella karaktäristika vid beskriv- ning av en ort. Mindre ofta följs det av beskrivningar av hur olika befolkningsgrupper historiskt byggt upp samhället utifrån produktions— förhållanden och försörjningssätt. Faktorer av vikt är hur snabbt befolk- ningen växt, vilka nya grupper som flyttat in och deras lokala förank- ring, hur sambandet bostad-arbete förändrats, hur snabbt man flyttar in och ut. Allt detta utgör villkor för ett fungerande socialt liv och därmed hur väl orterna fungerar för dess invånare när det gäller att lösa vardags- livets olika problem.

Resultaten ger bl. a. kunskap om vilken innebörd flyttningar har för både utflyttningsorter, inflyttningsorter samt för de hushåll som flyttar. Mobiliteten är selektiv både vad avser utflyttning och inflyttning i ett givet historiskt skede. Exempelvis kan nämnas att de unga människor som nu flyttar ut från industriorten troligtvis inte kommer att återvända till samhället. Det innebär dock inte att orten kommer att dö ut. Om ingenting görs kommer dock den gamla delen av samhället att utarmas, medan den nya samhällsformen som vilar på bostadsmarknad, pendling och offentlig service kommer att växa.

De uppväxande barnen till de föräldrar som flyttade in i de nya småhusområdena kommer knappast att kunna bo kvar i samhället, utan de kommer att flytta, när de vill bilda eget hushåll.

Inflyttningen kommer även i framtiden att bestå av människor utan lokal förankring. Detta kommer att på sikt påverka hushållens hand- lingsalternativ och möjligheter att kombinera lönearbete och reproduk- tivt arbete. Tillgång till sociala nätverk och andra lokalt bundna villkor påverkar handlingsutrymmet, något som lokalt förankrade familjer har tillgång till i större utsträckning. Kombinationsmöjligheterna minskar på sikt i samhället.

Jämförelser mellan familjernas livsformer i de tre olika ortstyperna visar på väsentliga likheter, främst rörande arbetets innehåll inom re- spektive klass. Som industriarbetare eller arbetare inom den offentliga vården har man liknande arbetsvillkor oavsett var man bor. Arbetsför- delningen i hemmet mellan kvinnor och män är i stort sett den samma oavsett var man bor. Kvinnornas yrkeskarriär och position på arbets- marknaden är densamma oavsett boendeort.

Det som genererar de främsta skillnaderna i livsformer är främst att hänföras till effekter av lokala sociala relationer och social förankring och det har i denna studie tagit sig uttryck inom två huvudsakliga områden — ]) Möjligheten att etablera sig på en lokal arbetsmarknad och att själv kunna skaffa nytt arbete vid t. ex. arbetslöshet. 2) Möjlig- heten att skapa goda betingelser för det reproduktiva arbetet på familje- och grannskapsnivå.

När det gäller den första punkten så visar resultaten att det i huvudsak är genom informella relationer som man fixar jobb och som arbetsupp- gifter skapas.

Den lokala produktionsstrukturen spelar en stor roll för hur arbets- marknaden kan fungera lokalt. En differentierad produktionsstruktur med många småföretag har skapat en tradition för lokala initiativ, yr- keskombinationer, att växla mellan lönearbete och eget produktivt ar- bete. Befolkningen uppfattar det som en tillgång att inte ha utbildning ”för då kan en ta vad som helst”.

Sociala nätverk är en förutsättning för att en sådan struktur skall fungera. Den förutsätter att de som bär upp den har lokal förankring, kunskaper om lokala förhållanden och människor.

Resultaten visar att en mekanisk registrering av omgivningsbundna villkor, t. ex. antal arbetsplatser, utbud av arbetstillfällen, inte är tillräck- ligt för att studera handlingsutrymmet för olika grupper. Offentligt de- finierade lokala arbetsmarknader utifrån pendlingsavstånd stämmer in- te alltid överens med de subjektiva föreställningar som gäller lokalt. Det är nödvändigt att analysera hur villkoren förhåller sig till individernas värderingar. Värderingarna ingår som en integrerad del i hela livsfor- men. I valet av t. ex. arbete är det inte nödvändigtvis de värden som rör själva arbete, t. ex. lön, arbetsförhållanden, arbetstider, som man priori- terar. Valet sker utifrån en kombination av olika värden utifrån familjens livsform. Studiet av värderingar bör därför inte skiljas från studiet av faktiska val.

Sociala relationer tjänar som en buffert och en stimulans för vardag- liga aktiviteter, vilket visar sig tydligt ijämförelsen mellan de tre orterna. Konsekvenserna av t. ex. hårda arbetsvillkor ter sig olika för familjerna beroende på var de bor.

Men vi har också kunnat konstatera att det materiella och hjälpande inslaget i relationerna är det som först löses upp med tilltagande beroen- de av lönearbete och urbanisering. Hjälprelationer övergår till att bli umgängesrelationer. Hjälp till anhöriga blir en uppgift för det offentliga.

Vi har också kunnat konstatera att det främst är kvinnorna som bygger och bevarar sociala nätverk — både inom grannskap och släktskap. När kvinnornas bostads- och arbetsmarknad sammanfaller lokalt så befräm- jas utveckling av sociala relationer inom grannskapet.

Våra resultat visar också att ett nyskapande av lokala kulturer i helt nybildade samhällsformer är en trög process. Det behöver dock inte betyda att alla enskilda familjer som har flyttat lever i isolering, eftersom många pendlar tillbaka och vidmakthåller kontakter där de bodde förut. Det betyder däremot att lokala kulturer med dess betydelse som skydd- snät och för social kontroll, normbildning och värdegemenskap inte utvecklas. Individualism och familism får ett pris i termer av bristande solidaritet, likgiltighet för andra människor och bristande tro på syste- mets legitimitet. Att kunna identifiera sig med en lokal kultur är en av förutsättningarna för att kunna känna samhörighet med andra, men också för att genom kollektiv kunna lösa konflikter.

När det gäller det materiella och konkreta inslaget, dvs. handlingsni- vån, t. ex. att skaffa arbete eller klara barnomsorgen eller skaffa tillgång till varor utanför den etablerade marknaden, så har vi kunnat visa att lokal förankring är betydelsefullt. Det betyder att lokal social förankring ger större förutsättningar för att kunna utnyttja de resurser som finns att tillgå lokalt och i en etablerad nätverksstruktur.

4 Groth, N B, Hansen, K E: Levevilkår og re- gionplanlaegning — en teoretisk analyse. SBI- Meddelelsc 1. Statens

Byggeforskningsinstitutt 1981

5 Groth m. fl. Op cit, 1981, sid 76

En ökad medvetenhet om vilka typer av sociala konsekvenser som olika förändringsförlopp får måste leda till att en av uppgifterna i planeringsprocessen blir att ta ställning till vilka orter och grupper som man skall satsa på t. ex. genom särskilda utvecklingsprogram, eller vilka processer som man vill uppmuntra eller stävja. Ofta finner man i plane- ringsdokument en föreställning om att principer om storhet och likhet gynnar alla och att dessa principer därmed har en strategisk betydelse i planeringen. Resultaten från denna studie visar emellertid att storhet och likhet genererar både vinnare och förlorare.

Utifrån projektets resultat kan man diskutera frågor om vad som händer när man urholkar ett samhälles informella sociala struktur, i vilken utsträckning och på vilket sätt detta kan kompenseras med en formell social struktur samt i vilken utsträckning självläkande processer utvecklas i sociala system. I planeringen ställs frågor av denna typ ytterst sällan.

Om man i planeringen går in för att ställa frågor av denna typ innebär detta en ny roll för den regionala planeringen. En sådan ny roll har beskrivits av författarna Niels Groth och Knud Erik Hansen.4

Författarna gör en distinktion mellan regional politik och regional planering. ”Regionalpolitik er en statslig politik, som sigter på at skabe udvikling i bestemte egne af landet ved hjälp av en mere aktiv resursal- lokering, som f.eks. egnsudviklingsstötte og saerlige statlige lokalise- ringsinitiativer. Regionalplanmyndigheten råder icke över de aktive medler som normalt forbindes med regionalpolitik.” Regionalpolitik är mer utvecklingspräglad än den regionala planeringen, menar författar- na.

Författarna utgår från en karakteristik av den danska regionplane- ringen, som har stora likheter med den svenska länsplaneringen (vilket är det vanligaste regionplaneinstitutet i Sverige).

Planeringen bedrivs av en myndighet som är underordnad ett depar- tement, dvs. direkt underställd en nationell nivå. Ramarna för planering- en bestäms i stor utsträckning av den nationella politiken inom olika sektorsområden. ”Denna placering i det samfundsmessige miljö betyder at regionplanlaegningen mer har karakter av tilpasningsplanlegning (adaptiv planlaegning) end av udviklingsplanlaegning (developmental planning).”

Samtidigt är regional planering riktningsangivare för den kommunala planeringen, dvs. den är placerad över den kommunala nivån. Den kom- munala nivån är en egen politisk beslutsnivå och består av en rad lokala myndigheter. ”De udöver en lang raekke väsentlige samfundsfunktioner og en meget väsentlig del af vor demokratiske tradition är forankret i institutioner på dette nivå.”5

Denna position i samhällsstrukturen ger den regionala planeringen en alldeles speciell karaktär, som man borde ta fasta på och utveckla, menar författarna. De menar vidare att den regionala planeringen måste kom- pensera sin bristande verkställande makt med att spela en roll som nätverksbyggare och koordinator för den planering som andra myndig- heter utför. Den regionala planeringens uppgift blir att förmedla mellan de parter som har makt i planeringsprocessen, skapa kompromisser. Den

får ansvara för att det blir en offentlig debatt om de problem som man behandlar och se till att alla gruppintressen förs fram och kommer till tals. Det innebär att den planerande myndigheten inleder debatten med att ställa problem som berör den befolkning som debatten skall föras med. För detta krävs ett kunskapsunderlag som är nära den vardag som de människor lever under som är berörda av planeringen. Den planeran- de myndigheten skall se till att relevanta frågor ställs kring människor- nas livssituation och om hur vardagslivet fungerar i olika typer av miljöer, och att ett kunskapsunderlag som motsvarar dessa frågor också kan tillhandahållas.

Modellen innebär att den politiska dimensionen bakom den regionala planeringsprocessen lyfts fram till offentligheten på ett mer medvetet sätt än hittills.

Den modell som författarna skisserar skulle konkret innebära t. ex. att en kommun kan vända sig till den länsplanerande myndigheten och be om hjälp för att analysera ett problem och kanske vidare tillsammans med kommunen skissa på ett utvecklingsprogram för en del av regionen, eller kommunen. I fallet Sjuhäradsbygden skulle man t. ex. kunna tänka sig att Borås kommun tillsammans med länsstyrelsen utvecklar ett pro- gram för att lösa den sociala situationen i den studerade förortsstadsde- len. Denna stadsdels problem har beskrivits som en del av ett regionalt problem utifrån att segregationsprocesser på arbetsmarknaden (margi- nalisering och utslagning av arbetskraft inom tekoindustrin) leder till segregationsprocesser på bostadsmarknaden med lokala ”förslumnings— processer” som följd. Problemen är genererade regionalt och kommu- nalt och det finns därför ingen anledning till att enskilda kommuner skall behöva ensamma bära bördan av att lösa problemen bara därför att drabbade råkar samlas just där.

Referenslitteratur

Björnberg, U, Bäck-Wiklund, M, Lindfors, H, Nilsson, A: Livsformer i en region. En jämförande analys av livsformer och samhällsliv i 1970-talets Sverige. Liber 1980 Groth, N B, Hansen, K E: Levevillkår og regionplanlaegning — en teoretisk analyse. SBI-Meddelelse ]. Statens Byggeforskningsinstitutt 1981 SOU 1974:1 Orteri regional samverkan. Stockholm 1974

5. Metodutveckling för kartläggning av psyko-sociala faktorer att beakta i samband med den regionala utvecklingsplaneringen

av Sigvard Rubenowitz

5.1. Olika utvecklingsalternativ ur ett Välfärds- och välbefinnandeperspektiv

I debatten om samhällsplaneringen inför framtiden har man länge häv- dat vikten av att utnyttja kunskap om människors välfärd och välbefin- nande som planeringsunderlag. Detta är ju också helt naturligt med hänsyn till att alla regionalpolitiska åtgärder ytterst syftar till att förbätt- ra välfärden och välbefinnandet hos den enskilde individen. Med be- greppet välfärd avses här de förutsättningar, som den omgivningsknutna fysiska miljön och de materiella resurserna erbjuder för individens handlingsmöjligheter. Med begreppet välbefinnande avses individens subjektivt upplevda livstillfredsställelse, den utsträckning i vilken det upplevs, att de psykologiska och sociala behoven är tillgodosedda. Bland sådana behov märks inte bara de, som är nödvändiga för överlev- nad i fysisk bemärkelse, utan också behovet av att bygga upp en sund självkänsla, och behovet att uppleva sådan emotionell trygghet som är förankrad i samvaro med andra människor, i möjligheterna att identifie- ra sig med sin omgivning och att uppleva ”hemkänsla”.

I vårt samhälle har man under de senaste årtiondena ägnat stor upp- märksamhet åt att i största möjligaste utsträckning tillgodose de makro- betonade välfärdsaspekterna, de som kan kvantifieras i form av mätbara resurser. Betydligt mindre intresse har ägnats åt välbefinnandeaspekter- na på individuell mikronivå, sannolikt huvudsakligen av den orsaken att man upplevt sig stå inför svåra mätproblem.

Konsekvenserna av att bara räkna med variabler, som lätt låter sig kvantifieras, kan illustreras med den situation, som många förtidspen- sionerade råkar in i. Deras problem måste ses mot bakgrund av, att i vårt samhälle arbetet för de flesta människor utgör den dominerande livsak- tiviteten i form av tid och energi, och påverkar på ett avgörande sätt individens allmänna livstillfredsställelse. Arbetet tillgodoser härigenom fundamentala psykologiska behov. Att mista arbetet kan därför få gravt psykiskt invalidiserande effekter. På ansvarigt håll slår man sig i allmän- het till ro med att försäkringar, pensioner och vederlag av olika slag utgår, så att de permitterade inte lider materiell nöd. Men många av de förtidspensionerade lider trots den materiella välfärden en betydande psykologisk och social nöd i avsaknad av arbetstillfredsställelse och

arbetsgemenskap, och i avsaknad av tillfredsställelse av behov av upp- skattning och självkänsla. Detta leder i sin tur till maktlöshet och passi- vitet. Även om man på många håll är medveten om dessa aspekter, är det sällan man beaktar dem i samma utsträckning som de ekonomiska behoven, vilka på ett enkelt sätt kan kvantifieras och mätas.

Uttryckt på ett annat sätt kan man i de regionala förändringsförlop- pen och strukturrationaliseringarna göra ekonomiska överväganden och mot varandra ställa intäkter och kostnader. Ger sådana kalkyler till resultat, att en förändring är ekonomiskt lönsam, kan det vara svårt att vinna gehör för farhågor rörande icke kvantifierade psyko-sociala kost- nader. De grupper, som löper störst risk för att drabbas av den förbised- da psyko-sociala budgeteringen, är barn, ungdom och äldre.

Ett första steg i strävandena mot att få fram ett psyko-socialt räken— skapssystem som ett komplement till det ekonomiska är att utveckla mätmetoder vilka på ett betryggande sätt motsvarar rimliga krav på tillförlitlighet och relevans. Genom att skalmässigt mäta och kvantifiera välbefinnandet och välfärden i olika dimensioner, bör det i många fall vara möjligt att avläsa de regionalpolitiska åtgärdernas psyko-sociala effekter. Om exempelvis ett företag i en glesbygd läggs ner, och många människor tvingas flytta, kan man genom före- och eftermätningar få en klar bild av olika berörda kategoriers välbefinnande och välfärd före och efter flyttningen. Bland annat kan man få ett begrepp om, under vilka förutsättningar en eventuell ökad eller oförändrad välfärd också givit liknande utslag på välbefinnandesidan eller om en motsatt effekt upp- stått.

Generellt sett kan kvantifierade mätningar av olika välbefinnande- och välfärdsdimensioner ge intressanta informationer om samvariatio- nen dem emellan. I vårt utvecklingstänkande ingår ofta implicit ett antagande om ett lineärt samband mellan välfärd och välbefinnande. Är detta riktigt? Om inte, under vilka förutsättningar leder ökad välfärd till ökat välbefinnande?

De mätinstrument, som i det följande kommer att presenteras, är avsedda att utgöra hjälpmedel vid analyser av ovannämnda slag. För att ge en uppfattning om hur instrument av detta slag slår, har instrumenten som en förundersökning prövats på några mindre grupper, vilka också använts för den preliminära instrumentstandardiseringen. Huvudsyftet med denna redogörelse är emellertid ej att presentera några generaliser- bara undersökningsresultat, utan att visa på möjliga mätinstrument för kartläggning av välfärd och välbefinnande.

5.2. Mått på begreppet välbefinnande

Välbefinnande definieras som individens subjektivt upplevda behovstill- fredställelse, den utsträckning i vilken det upplevs att de psykologiska och sociala behoven tillgodosetts. Syftet med det projekt, vars förundersök- ningsresultat kommer att presenteras i denna rapport, har varit att få fram mätinstrument,

a) som på ett relevant sätt täcker och förmår mäta de väsentligaste aspekterna av välbefinnande enligt ovanstående definition,

b) som består av frågor som kan förstås och besvaras av alla, oberoende av bakgrund och utbildning, och

c) som är relativt kortfattat, lättadministrerat och lättolkat.

Som utgångspunkt vid utarbetandet av mätinstrumenten har, vid si- dan av allmän personlighetspsykologisk teori, en analys och samman- ställning gjorts av de definitioner och kriterier på mental hälsa, som uppställts av olika forskare inom området (Jahoda, 1958, Wootton, 1959, Allport, 1961, French & Kahn, 1962, Gardell & Westlander, 1968, Lohmann, 1972).

De aspekter av mental hälsa eller välbefinnande, som därvid med olika benämningar och mer eller mindre nyanserat återkommer, är tillfredsställelsen med den egna personligheten, tillfredsställelsen med den sociala omgivningen, och tillfredsställelsen med de materiella och sysselsättningsmässiga livsbetingelserna.

De mätinstrument, som på grundval härav konstruerats för att kartläg- ga den enskildes välbefinnande, har sålunda hänförts till tre huvudmål, vilka benämns personlig harmoni, sociala kontakter och tillfredsställelse med de yttre livsbetingelserna. I ju högre grad individens upplevelser i dessa tre avseenden är positiva, desto högre grad av välbefinnande och allmän livstillfredsställelse präglar individen.

Inom vart och ett av de tre huvudområdena har sammanställts ett antal frågor med som regel fem svarsalternativ. Frågorna har grupperats i delskalor, som nedan beskrivs översiktligt. I övrigt hänvisas till tabell- bilagan, av vilken frågorna och interkorrelationerna framgår.

Personlig harmoni P ] Självförtroende, självkänsla

P 2 Frihet från ängslan P 3 Psykosomatisk hälsa P 4 Förtröstan inför framtiden, energi och utvecklingsvilja

Sociala kontakter

S ] Intima relationer till ett fåtal närstående S 2 Ett positivt socialt kontaktnät S 3 Grannkontakter

Tillfredsställelse med de yttre livsbetingelserna

Y ] Tillfredsställelse med ekonomin Y 2 Tillfredsställelse med bostaden Y 3 Tillfredsställelse med bostadsmiljön Y 4 Tillfredsställelse med arbetet Arbetsledningen Löneförhållanden

Arbetsgemenskapen Arbetsbelastningen Själva arbetet

Som ett komplement till kartläggningen av välbefinnandet enligt ovan belyses även upplevelsen av förvärvsarbetets bidrag till livstillfredsstäl- lelse (L 1), familje- och hemlivets bidrag till livstillfredsställelsen (L 2), och fritidssysselsättningarnas bidrag till livstillfredsställelsen (L 3). Och slutligen en översiktlig sammanfattningsfråga om den allmänna livstill- fredsställelsen just nu (L 4).

5.3. Mått på begreppet välfärd

Som tidigare nämnts definieras välfärd som deförutsättningar som den omgivningsknutna fysiska miljön och de materiella resurserna erbjuder för individens handlingsmöjligheter. Till välfärdsaspekterna hör också sam— hällsservice inom alla för den enskilde väsentliga områden. Vid faststäl- lande av de olika delbegrepp, som innefattades i välfärdsmätningarna, beaktades bland annat låginkomstutredningen (Johansson, 1970), Sta- tistiska centralbyråns översikt över välfärdens fördelning (1975) och Socialstyrelsens levnadsnivå- och miljöundersökning i Stockholms län (Elmhorn, 1979). Det bör understrykas, att vid kartläggning av de olika välfärdsaspekterna gäller det objektiva fakta, medan vid kartläggning av välbefinnande individens subjektivt upplevda behovstillfredsställelse noteras. När det exempelvis gäller bostaden eftersträvas på välfärdssi- dan fakta rörande underhåll och tillgång till moderna bekvämligheter etc, medan på välbefinnandesidan kartläggs tillfredsställelsen med bo- staden i olika avseenden.

Nedan redovisas de delområden, som kartläggs. I övrigt hänvisas till tabellbilagan.

V 1 Bostaden V 2 Bostadsmiljön V 3 Kommunikationer V 4 Tillgång till läkarvård V 5 Kostvanor V 6 Fritidsbetingelser V 7 Nettoinkomst V 8 Tid att disponera för fritidsaktiviteter V 9 Arbetsförhållanden

5.4. I förundersökningen ingående delgrupper

Ovannämnda mätinstrument har, som tidigare nämnts, prövats på några mindre grupper. Syftet härmed har varit att i förundersökningsform pröva instrumentens praktiska användbarhet, och se vilka utslag de gör för olika karakteristiska grupper. Förundersökningen har också tjänat som ett led i den preliminära instrumentstandardiseringen. Däremot tillåter inte de små delgrupperna några generaliserbara slutsatser, men antyder ett stort antal intressanta hypoteser, ägnade att prövas i en större undersökning, byggd på ett mer representativt underlag.

De delgrupper, som ingick i föreliggande undersökning, var följande:

Antal Högre tjänstemän 13 Lägre tjänstemän 12 Kollektivanställda 18 Förtidspensionärer (länkmedlemmar) 36 Deltidsarbetande kvinnor 7 Hemarbetande kvinnor 4 Egna företagare 7 Lärare 6 Studerande _7

1 10

För att illustrera hur genomsnittsvärden på de olika delskalorna kan ge upphov till skilda profiler, återges i diagrammen 1—3 profilerna för de fyra största delgrupperna. Den heldragna linjen går genom respektive skalvärdesmedeltal för samtliga. De små strecken på horisontalaxlarna utmärker '/2 6 (38,3 % av samtliga ligger inom i '/2 0). M anger skalme- delvärdet för samtliga.

5.5. Profiler för fyra delgrupper

Klart skilda profiler för de fyra delgrupperna framträder med avseen- de på såväl välbefinnande som välfärd. När det gäller välbefinnandet fås den mest positiva profilen för de högre tjänstemännen, därnäst kommer de lägre tjänstemännen och industriarbetarna. Mest markanta profil- skillnader kan noteras inom huvudområdena personlig harmoni och tillfredsställelse med de yttre livsbetingelserna. Beträffande de sistnämnda framträder jämförelsevis ringa genomsnittliga skillnader med avseende på tillfredsställelse med ekonomin och bostaden, men desto större med avseende på arbetsbetingelserna. I sistnämnda avseende är profilerna för de högre tjänstemännen och arbetarna nära nog spegelvända.

Även om profilavvikelserna är stora även när det gäller välfärden, de materiella förutsättningarna för individens handlingsmöjligheter, så är de dock något mindre markanta, än vad fallet var med avseende på välbefinnandet. Som väntat kan mycket stora skillnader noteras mellan de högre tjänstemännens och arbetarnas nettoinkomst och objektiva arbetsförhållanden. Beträffande arbetsförhållandena motsvaras skillna- derna av markanta skillnader på upplevelsesidan. Så är inte fallet med avseende på de ekonomiska förhållandena. Trots att de högre tjänste- männen har avsevärt mycket större belopp att röra sig med, sedan skatten är dragen än övriga kategorier, är de minst tillfredsställda med sin ekonomiska situation. Och trots att de objektivt sett har bäst bostä- der, återspeglar sig detta inte i en markant positiv upplevelse av bostads- förhållandena.

I figur 3 har återgivits den utsträckning, i vilken förvärvsarbetet, familje- och hemlivet och fritidssysselsättningarna angivits bidraga till

P 1 Självförtroende

P 2 Frihet från ängslan

P 3 Psykosomatisk hälsa

P 4 Förtröstan inför framtiden

P PERSONLIG HARMONI Totalt

S 1 interna relationer S 2 Sociala kontaktnät

S 3 Grannkontakter

Y 1 Ekonomin

Y 2 Bostaden

Y3 Bostadsmiljön Y 411 Arbetet

Y 4z2 Ledningen

Y 4:23 Arbetsgemenskapen

Y 4z4 Lönen

Y 4:5 Arbetsbelastningen (El tung)

Y 4 Arbetsbetingelserna Totalt

Figur 1 . Genomsnittliga projilerfär välbefinnande- dimensioner för olika kate- gorier.

M

3,61

3,54

3.86 *

3,52

3,62

4,03

3,93 _

2,92

D—_—Cl Lägretjänstemän O___o Högre tjänstemän A————A lndustriarbetare H—H Förtidspensionärer (Länkmedlemmar)

V 1 Bostaden

V 2 Bostadsområdet

V 3 Kommunikationer

V 4 Läkarvård V 5 Kostvanor

V 6 Fritidsbetingelser (bil, resor etc)

V 7 Nettoinkomst

V 8 Tid att disponera för fritids- aktiviteter

V 9 Arbetsiörhållanden

M -v / II A || __| / .' . |. 5 N * + N ' " x 2.5 ..'7— x ”x v * | .... '. / xx 4,53 _+_-Q ! . xxx. .." ___/"" 3,91 '. d ' _ ' A_+_—______ ...' '! /,/ 2,39 _,V'] E."! _,...-"' anx 1,57 .--"' _X_xxx ...-'" __H-A *Ei ? __________ 71! 3,05 ________ / icq-" . tr/ + "x ,/ 3,71 NL I 0 + 2,42

D————Cl Lägretjänstemän O———O Högre tjänstemän A_——A Industriarbetare ”VL—__v Förtidspensionärer (Länkmedlemmar)

Figur 2. Genomsnittliga projilerför välfärdsdimen- sioner för olika kategorier

M

L 1 Livstiilfredsställelse . l— AR

FÖRVARVSARBETETS BIDRAG - _ 2,58

xs

L 2 Livstillfredsställelse __1_ V—

FAMILJELIVETS BIDRAG '», 2,61 L 3 Livstillfredsstäilelse |

FRITIDSAKTIVITETERNAS BIDRAG 212 L 4 TOTAL LIVSTILLFREDS— | -A |

STALLELSE 3.78

O___Cl Lägre tjänstemän O———+—O Högre tjänstemän A—_A Industriarbetare V_—————V Förtidspensionärer (Länkmedlemmar)

Figur 3. Olika sektorers bi- drag till livstillfredsställel- sen. Genomsnittliga profi- ler för olika kategorier.

tillfredsställelsen med tillvaron. Till familje- och hemlivet har hänförts sysselsättningar i hemsituationen såsom hemskötsel, kontakt och sam- varo med andra familjemedlemmar; till fritidssysselsättningar samvaro med andra, läsning, TV, sport, hobbies, dans, kurser etc. Som underlag för L 4, total livstillfredsställelse, är sammanfattningsfrågan om hur den tillfrågade allmänt sett trivs med sin livssituation just nu.

Av figur 3 framgår, att de högre tjänstemännen relativt sett är mest tillfredsställda, allmänt sett, och att de upplever att såväl arbetet som familjen i stor utsträckning bidrar härtill. För de lägre tjänstemännen och arbetarna upplevs familjen som viktigast för livstillfredsställelsen. Den allmänna trenden är, att de som får ut mycket av familjen också får ut mycket av arbetet och i viss mån fritiden.

Beträffande förtidspensionärerna kan noteras, att de på välfärdssidan inte markant avviker från andra grupper utom med avseende på netto- inkomst, och att de är relativt tillfredsställda med avseende på ekonomi, bostad och bostadsmiljö. Med avseende på personlig harmoni ligger de emellertid sämre till, vilket bl.a. visar sig i psykosomatiska problem. Positivt är att notera deras förhållandevis goda självförtroende och sociala kontaktnät, något som torde kunna tillgodoräknas deras med- lemskap i Sällskapet Länkarna.

Som tidigare nämnts tillåter inte de små grupperna några generaliser- bara slutsatser. De presenterade profilerna är emellertid väl ägnade att illustrera, hur mätinstrumenten kan användas för att återge välbefinnan- de- och välfärdsprofiler för väl avgränsade kategorier. Att resultaten för de olika grupperna går i förväntad riktning ger ett visst stöd åt förhopp- ningarna om att mätinstrumenten är relevanta och kan förväntas på ett fruktbart sätt kunna användas i större sammanhang. För att ytterligare belysa mätinstrumenten kommer i följande avsnitt de sambandsanaly- ser, som i sin helhet återges i tabellbilagan, att kommenteras.

5.6. Kommentarer till sambandsanalyser m. a. p. delskalorna

5.6.1. Välbefinnandeindexen

En sammanfattande översikt över interkorrelationerna mellan de olika indexen ges i Tabell 24 i bilagan.

De delskalor, som ingår i "personlig harmoni " (P) visar sig genomgå- ende ha höga interkorrelationer, från .49 till .75. Störst är sambandet mellan ”Frihet från ängslan” (P2) och ”Psykosomatisk hälsa” (P3). De höga interkorrelationerna ger stor tyngd åt totalskalan.

När det gäller delskalorna för sociala kontakter kan inga påtagliga inbördes samband noteras. De är, av förundersökningsresultaten att döma, att betrakta som av varandra relativt oberoende välbefinnande- aspekter. Betraktas sambanden mellan delskalorna och personlig har- moni (P) är dessa störst för ”Interna relationer” (Sl) och minst för ”Grannkontakter” (53), .40 och .29 respektive.

Relativt svaga är också sambanden mellan de delskalor, som mäter tillfredsställelsen med de yttre livsbetingelserna. Det enda undantaget utgörs av sambandet mellan ”Tillfredsställelse med bostaden” (Y2) och ”Tillfredsställelsen med bostadsmiljön” (Y3). Inom ramen för ”Till- fredsställelsen med arbetsbetingelserna” (Y4) är interkorrelationerna störst mellan ”Arbetet” (Y41), ”Ledningen” (Y42) och ”Arbetsgemen- skapen” (Y43). Sambanden mellan delskalorna och ”personlig harmo- ni” (P) ligger genomgående på drygt .30. Anmärkningsvärd, ehuru i enlighet med tidigare forskningsrön inom arbetsvetenskapen, är avsak- naden av samband mellan tillfredsställelse med lönen å ena sidan, och olika aspekter av den personliga harmonin å den andra.

Vad gäller sambanden mellan å ena sidan de olika indexen för till- fredsställelse med de yttre livsbetingelserna, och å andra sidan de sociala kontaktindexen, är dessa genomgående relativt obetydliga.

5.6.2. Välfärdsindexen

De olika aspekter, som ligger bakom indexet för ”bostadsstandard” (se tabell 14 i tabellbilagan), ger relativt goda och genomgående positiva interkorrelationer. Detsamma gäller frågorna bakom indexet för ”bo- stadsområdet” och indexet för ”kommunikationer” (se tabellerna 15 och 16).

Som underlag för indexet för ”läkarvård” ligger frågor rörande pro- blem med att vid behov få tag på läkare respektive tandläkare.

Som index för ”kostvanor” har tagits svaret på frågan ”Hur många lagade mål mat om dagen äter Du vanligtvis?” Det synes angeläget att i fortsättningen inkludera fler frågor för kartläggning av detta begrepp.

Bakom indexet för ”fritidstillgången” ligger den utsträckning i vilken man har tillgång till bil, fritidsbåt och sommarbostad, och företagna semesterresor (se tabell 19). Interkorrelationerna visade sig genomgåen- de vara positiva, vilket tyder på en acceptabel grad av gemensam va- rians.

Indexet för ”inkomster” baserades på frågan ”Hur stor inkomst (eller motsvarande) har Du att röra Dig med per månad, sedan skatten är dragen?” Och indexet för ”tid att disponera för fritid” baserades på frågan ”Om man drar bort den tid Du arbetar, reser till och från arbetet, sover och uträttar nödvändigt hushållsarbete, hur många timmar per vecka återstår då för fritid, som Du kan disponera över?”

Vad slutligen ”arbetsförhållandena” beträffar beräknades indexet med utgångspunkt från de fysiska arbetsmiljöbetingelserna och arbets- tidens förläggning (se tabell 22). Interkorrelationerna mellan de sex frågor, på vilka indexet baserats, var i flertalet fall höga och visar på en påtaglig gemensam varians.

Sambandet mellan de olika välfärdsindexen visade sig i föreliggande undersökning variera avsevärt. Någon gemensam, genomgående va- rians kan inte spåras. Det synes sålunda vara föga meningsfullt att förutsätta någon gemensam bakomliggande faktor, som på ett reliabelt sätt kan sammanfattas i ett summaindex, baserat på de olika specifika välfärdsindexen. Endast under förutsättning att man betraktar dem som

additiva och varandra kompletterande kan det vara berättigat att använ- da ett övergripande summaindex för välfärden. I stället för att arbeta med ett sådant diffust totalindex förefaller det vara mera meningsfullt och ge större informationsvärde, om de olika välfärdsaspekterna redo- visas var för sig.

Betraktas interkorrelationerna (se tabell 24) finner man endast ett fåtal mera substantiella positiva samband, exempelvis mellan bostadsstan- darden och bostadsområdets karaktär (.48), och mellan bostadsstandar- den och de materiella fritidsresurserna, fritidstillgångarna (.27). Intres- sant att notera är de många negativa sambanden mellan den tid som kan disponeras för fritidsaktiviteter å ena sidan, och några av de övriga välfärdsresurserna å den andra. De som har de bästa materiella förutsätt- ningarna tenderar att ha mest knappt med fritid.

5.6.3. Förvärvsarbetets, familje- och hemlivets och fritidssysselsättningarnas bidrag till livstillfredsställelsen

I diskussionerna rörande välfärd och välbefinnande har meningarna ofta varit delade när det gällt frågan om vilken ”sektor” man i första hand bör satsa på för att maximera människornas tillfredsställelse med sin livssituation. Speciellt har man härvid tagit upp frågan huruvida det föreligger ett kompensatoriskt eller korrelerat förhållande mellan arbete, familj och fritid. Ser vi på interkorrelationerna i föreliggande studie mellan förvärvsarbetets, familje- och hemlivets, samt fritidssysselsätt- ningarnas bidrag till livstillfredsställelsen, enligt deltagarnas skattning- ar, så är dessa korrelationer positiva, men inte anmärkningsvärt stora. Störst är korrelationen mellan arbete och familj (.29), minst mellan arbete och fritid (.10). Den allmänna tendensen är alltså, att de som får ut mycket av familjen också får ut mycket av arbetet och fritiden. Att emellertid korrelationerna inte är högre vittnar om, att för många män- niskor de olika sektorerna kan ha alternativ tyngd i sitt bidrag till livstillfredsställelsen. Det synes vara de olika sektorernas möjlighet att tillgodose väsentliga behov, som är avgörande för deras betydelse. Ser vi på korrelationerna mellan den sammanfattande skattningen av tillfreds- ställelsen med livssituationen just nu, och bidragen från de olika sekto- rerna, fås det kraftigaste sambandet mellan familje- och hemlivet (.32), därefter förvärvsarbetet (.24) och minst med fritidssysselsättningarna (.12).

Det kan också vara av intresse att se på sambanden mellan samman- fattningsskattningen av tillfredsställelsen med livssituationen å ena si- dan och å andra sidan de olika aspekterna av välbefinnande och välfärd.

Genomsnittligt sett ligger de avrundade korrelationerna på följande nivåer:

Välbefinnande, personlig harmoni .40 Välbefinnande, sociala kontakter .20 Välbefinnande, yttre livsbetingelser .15 Välfärdsresurser .15

Om förundersökningens resultat står sig vid en vidare undersökning är

det uppenbart, att när en individ bedömer sin allmänna livstillfredsstäl- lelse i nuläget är det upplevelserna med avseende på de individualpsy- kologiska faktorerna som är mest utslagsgivande. Därnäst kommer dju- pet och bredden av de sociala kontakterna. Tillfredsställelsen med de yttre livsbetingelserna, och tillgången på Välfärdsresurser av olika slag, spelar därjämte en viss roll.

Ser man på de olika sektorernas bidrag till livstillfredsställelsen var för sig kan med avseende på förvärvsarbetet först noteras, att de fysiska arbetsmiljöbetingelserna och arbetstidens förläggning (arbetsförhållan- dena) spelar en viss ehuru inte kraftigt dominerande roll (.24). Däremot spelar upplevelserna av själva arbetet, och vidare arbetsgemenskapen, en stor roll vid bedömningen av förvärvsarbetets bidrag till livstillfreds- ställelsen, medan tillfredsställelsen med lönen och arbetsbelastningen ger noll-korrelationer. De som anser att arbetet på ett positivt sätt bidrar till livstillfredsställelsen upplever i allmänhet en relativt god personlig harmoni, speciellt med avseende på förtröstan inför framtiden och ener— gi och utvecklingsvilja.

De som anser att familje- och hemlivet i speciellt hög grad bidrar till livstillfredsställelsen har i allmänhet något större resurser på välfärdssi- dan än övriga med avseende på bostad och tillgång till fritidsresurser. De upplever också en relativt god personlig harmoni, speciellt med avseen- de på självförtroende och förtröstan inför framtiden, och ligger väl till med avseende på positiva interna relationer.

De som slutligen angivit att fritidssysselsättningarna i hög grad bidrar till livstillfredsställelsen har på välfärdssidan i allmänhet goda arbets- miljöbetingelser. På välbefinnandesidan framträder främst ett gott själv- förtroende och goda sociala kontakter. En uppdelning på kön, ålder och civilstånd skulle sannolikt ge en meranyanserad och inträngande bild av de olika sektorernas alternativa bidrag till livstillfredsställelsen. Förun- dersökningens relativt ringa antal deltagare gör emellertid inte en sådan uppspaltning meningsfull.

Även om de olika sektorernas separata bidrag ovan redovisats och kommenterats, bör än en gång erinras om, att de i viss mån tenderar att samvariera, och att de som får ut mycket av familjen också får ut mycket av arbetet och fritiden. Vissa, ehuru inte allt för stora, korrelationer har också kunnat påvisas mellan välbefinnande och välfärd. Man bör vid tolkning av sådana samband beakta, att korrelationerna baserar sig på ett antagande att en ökning i den ena variabeln utefter hela linjen också medför en ökning i den andra variabeln. Det kan emellertid också vara så, att en positiv korrelation kan bero på ett samband enbart i en viss del av fördelningarna, medan inga samband kan noteras över vissa tröskel- värden. Att så kan vara fallet med avseende på sambanden mellan välfärd och välbefinnande framgår av följande avsnitt.

5.6.4. Några samband mellan välbefinnande och välfärd

Som framgår av tabell 24 ligger sambanden mellan de olika välfärdsin- dexen och sammanfattningsindexet ”personlig harmoni” på omkring

index Personlig harmoni

4,5

4,0

3.5

.25. Från mönstret avviker endast ”tid att disponera för fritid” och ”arbetsförhållanden”. Knapphet för tid att disponera för fritidsaktivite- ter medför generellt sett, enligt denna undersökning, inga negativa effek- ter på den personliga harmonin. En närmare analys av fördelningarnas samvariation ger vid handen, att för mycket eller för litet med tid för fritidsaktiviteter tenderar att samgå med bristande personlig harmoni. När det gäller för litet med tid måste emellertid knappheten vara mycket påtaglig för att ge negativa konsekvenser. Sambanden mellan välfärdsindexen och tillfredsställelsen med de sociala kontakterna är mycket varierande, men genomgående relativt blygsamma. Man kan inte, av framkomna data att döma, dra slutsatsen att Välfärdsresurser generellt sett påtagligt påverkar möjligheterna till sociala kontakter av olika slag. Exempelvis är sambanden mycket svaga mellan standarden på bostaden och boendemiljön å ena sidan, och å andra sidan kontaktmönster av olika slag. Även sambanden mellan välfärdsresurserna och tillfredsställelsen med de yttre livsbetingelserna är generellt sett svaga. I vissa fall kan goda samband noteras mellan de materiella förutsättningarna och tillfreds- ställelsen. De som bor i en bostad av hög standard är i allmänhet belåtna med denna (korrelation .30), och de som bor i ett sobert bostadsområde är i allmänhet tillfreds med bostadsmiljön (korrelation .62). Men i andra avseenden, exempelvis med avseende på ekonomin, är sambanden sva- gare. Relativt svagt är sålunda sambandet mellan å ena sidan nettointäk- ten, och å andra sidan tillfredsställelsen med ekonomin. Goda fysiska och materiella arbetsbetingelser tenderar visserligen att samgå med en positiv upplevelse av arbetsbetingelserna, men sambandet ärinte påtag- ligt starkt (.18 totalt sett). Även om sambanden mellan välfärdsresurserna och det upplevda välbefinnandet generellt sett tenderar att vara positiva av korrelationer- na att döma bör man som ovan framhållits beakta, att 5. k. krökt regres- sion kan föreligga, dvs. att det i korrelationen återgivna sambandet kan återföras på endast en viss del av fördelningarna. Av tabell 24 framgår,

1801— 2501— 3001— 3501— 4001— 4501— 5001— >55OO 2500 3000 3500 4000 4500 5000 5500 Nettoinkomst pr månad

exempelvis, att sambandet mellan nettoinkomsten och indexet för ”per- sonlig harmoni, totalt” är .34. Detta leder tankarna till, att ju högre inkomst, desto större personlig harmoni. Av diagrammet på föregående sida framgår emellertid, att sambandet över ett visst tröskelvärde är negligerbart, och att det sålunda, om resultaten vore generaliserbara, inte kan förväntas några påtagliga positiva förbättringar med avseende på välbefinnandet som en effekt av ökade inkomster över en viss nivå.

Lika litet som en ökning av nettoinkomsten över en viss nivå samgår med en ökning av personlig harmoni, lika litet samgår en sådan ökning med subjektivt upplevd tillfredsställelse med ekonomin. Snarare tende- rar anspråken att öka med ökad inkomst, och ge upphov till lägre tillfredsställelse, vilket framgår av nedanstående diagram.

Index Tillfreds- ställelse med ekonomin

4,0

3,5

5 1800 1800— 2501— 3001 — 3501— 4001— 4501— 5001— >5500 2500 3000 3500 4000 4500 5000 5500

Nettoinkomst pr månad

Förhållandet att ökade Välfärdsresurser över en viss nivå inte alltid åtföljs av ökat välbefinnande illustreras ytterligare genom att ställa bostadsstandarden i relation till tillfredsställelse med bostaden, vilket framgår av diagrammet nedan.

Som framhållits många gånger tidigare i denna rapport baserar sig de redovisade resultaten på ett relativt ringa, och icke representativt under- lag. Men de kan ändå vara ägnade att illustrera på vad sätt välbefinnan- de och välfärd kan kartläggas, och vilken typ av resultat som kan förväntas framkomma. Att många av de rön och sambandsstrukturer, som framkommit, står i överensstämmelse med annan forskning inom området, detta är ett faktum som torde vara ägnat att ge stöd åt förhopp- ningarna om att vidgade och utökade studier med hjälp av de presente- rade instrumenten borde kunna ge mycket fruktbara resultat, inte minst i samband med regionalpolitisk forskning. Detta kommer avslutningsvis att diskuteras i denna rapport. Men dessförinnan skall en specialanalys rörande förtidspensionärer redovisas.

index Tillfreds- ställelse med bostaden

4,5 4,0 3,5 3,0 2,5 2,0 2,5 3.0 Index bostads—

standarden i realiteten

5.7. En specialanalys av en grupp förtidspensionärers välfärd och välbefinnande

Den grupp förtidspensionärer, 36 personer, som ingick i undersöknin- gen utgjordes av medlemmar i Sällskapet Länkarna. Kontakt med pen- sionärerna hade tagits via överläkare Per-Robert Johansson och inter- vjuerna ägde rum vid läkarmottagningen. I anslutning till intervjuerna som underlag för välfärds- och välbefinnandestudien ställdes till pensio- närerna ett antal frågor rörande deras upplevelser i egenskap av förtids- pensionär. Innan resultaten av de sistnämnda frågorna redovisas, skall i korthet rekapituleras vad som framkommit rörande den undersökta gruppens välfärd och välbefinnande.

Vad först välfärden beträffar kunde konstateras, att några markanta avvikelser från andra grupper genomsnittligt sett inte förelåg utom med avseende på nettoinkomst. Men även om avvikelserna i övriga välfärd- savseenden inte var stora, kan dock noteras, att de med något enstaka undantag låg sämre till än andra grupper (se Fig. 2). Några större problem på välfärdssidan kan emellertid knappast iakttagas.

Med avseende på välbefinnandet framträder däremot genomsnittligt sett vissa påtagliga brister. Generellt sett ligger de med avseende på personlig harmoni signifikant sämre till än övriga grupper. Speciellt med avseende på psykosomatisk hälsa, frihet från ängslan, är utslagen nega- tiva. Relativt tillfredsställande är emellertid deras självförtroende, vilket sannolikt i stor utsträckning kan tillskrivas stöd från kamrater 1 Länkar- na.

För att bättre åskådliggöra förtidspensionärernas upplevelser, i rela- tion till övrigas, ges nedan den procentuella svarsfördelningen på några frågor beträffande den personliga harmonin.

Förti'ds- Övriga

penswnarer % % Har du en känsla av, att det inte finns så mycket här i livet, som kan göra Dig glad? Nej, aldrig 17 28 Nej, sällan 44 45 Händer då och då 22 17 Händer ganska ofta 11 Har nästan alltid en sådan känsla 1 l 0 Händer det att Du känner Dig ledsen och nere? Nej, aldrig 8 3 Nej, sällan 31 30 Kan hända ibland 42 58 Ja, ganska ofta 14 8 Ja, mycket ofta 6 1 Kan det hända att Du känner Dig spänd och har svårt för att slappna av musklerna? Har aldrig hänt 17 18 Har hänt någon enstaka gång 25 47 Händer då och då 28 24 Händer ganska ofta 14 5 Händer ofta 17 5 Har Du under det senaste halvåret haft känning av sömnsvårigheter? Aldrig 11 42 Sällan 19 34 Ibland 28 16 Ofta l l 7 Mycket ofta 31 0 Har Du under det senaste halvåret haft känning av magbesvär? Aldrig 39 49 Sällan 19 26 Ibland 11 l l Ofta 14 9 Mycket ofta 14

Som framgår av svarsfördelningen på de stickprovsmässigt återgivna frågorna upplever förtidspensionärerna genomsnittligt sett större pro- blem än övriga. Men det förtjänar att noteras, att även bland de yrkes- verksamma förekommer många med problem av olika slag och att det bland förtidspensionärerna finns åtskilliga med ett relativt gott välbefin- nande. Någon entydig och klar bild av förtidspensioneringens effekter

erhålles sålunda inte. För att ytterligare belysa sistnämnda problem ställdes till pensionärerna några specialfrågor, vars svarsfördelning ne- dan återges.

% Hur trivs Du på det hela taget med att vara förtidspensionerad?

Alldeles utmärkt 22 Ganska bra 44 Tveksamt 17

Inget vidare 1 1 Inte alls 6

Om Du jämför hur Du mådde, innan Du blev förtidspensionerad och hur Du mår nu, vad säger Du då?

Mådde mycket bättre innan 11 Mådde något bättre innan 8 Svårt att säga 19 Mådde något sämre innan 17 Mådde mycket sämre innan 44

Dricker Du mer eller mindre nu än förut? Drack mer innan jag blev förtidspensionerad 81 Drack nog aningen mer innan jag blev pensionerad Ungefär samma

Dricker nog aningen mer nu

wacom

Dricker mer nu Händer det att Du tillfälligt jobbar någonting nu? Ja, mycket ofta Ja, ganska ofta

En och annan gång

wwww

Nästan aldrig Aldrig 89

Om Du erbjöds jobb igen, skulle Du då vilja försöka?

Ja, utan tvekan 17 Ja, det tror jag nog 25 Tveksamt l 1 Nej, knappast 17 Nej absolut inte 31

Hur upplever Du, att folk i allmänhet värderar en förtidspensionerad ijämförelse med en som arbetar ute på arbetsmarknaden?

Har alltid en mer uppskattande syn på förtidspensionären 0

Har ofta en mer uppskattande syn på förtidspensionären 0 Ingen skillnad 28 Har ofta en mer nedvärderande syn på förtidspensionären 44

Har alltid en mer nedvärderande syn på förtidspensionären 28

Inom den grupp som ingått i undersökningen trivs 66 % alldeles ut- märkt eller ganska bra med att vara förtidspensionär, medan 17 % inte trivs härmed. 51 % mådde något eller mycket sämre före pensioneringen, mot 19% som mådde bättre. 17 % säger sig utan tvekan skulle vilja försöka börja arbeta igen, medan 48 % inte kan tänka sig detta.

Den sammanfattande bilden man får av den undersökta gruppen förtidspensionärer är, att omkring två tredjedelar upplever förtidspen- sioneringen positivt, medan omkring en femtedel upplever den negativt. Det är den sistnämnda gruppen, som svarar för större delen av skillna- derna i välbefinnandet, när pensionärerna och övriga jämförs med av-

seende på genomsnittligt skalvärde.

Vid tolkning av de resultat, som ovan redovisats, måste man hålla i minnet, att det här rör sig om en speciell grupp förtidspensionärer nämligen länkmedlemmar, och att stora svårigheter var förknippade med att få kontakt med dem. Bortfallet var ca 50 % och det kan därför inte uteslutas, att den bild som erhållits är något för positiv. Det synes vara mycket angeläget med fortsatta undersökningar utefter den påbör- jade linjen, varvid större arbete kunde läggas ner på att få fullständigare material och även innefatta förtidspensionärer, som inte är länkmedlem- mar.

Klart är emellertid, att många förtidspensionärer under positiva för- utsättningar ökar sitt välbefinnande som en följd av pensioneringen.

För att slutligen ytterligare konkretisera framställningen skall nedan ges några representativa citat dels från den undergrupp, som trivs bra med pensioneringen, och dels från den grupp, som trivs mindre bra.

Citat från positiva:

”Jag blir mindre nervös nu och klarar alkoholproblemen bättre. Innan jag blev pensionerad hade jag sådana problem med sprit och arbete, att jag funderade på att ta livet av mig.”

”Allt har blivit lugnare, det är lugnt hemma och ekonomiskt bra. Men jag känner mig ensam och samhällsonyttig ibland. Skulle vilja arbeta, men kan inte av medicinska skäl.”

”Jag känner ekonomisk trygghet och trivs bra. Gör vad jag vill.” ”Det har blivit tryggare i och med pensioneringen. Länkarna har betytt mycket. Jag har varit med i tre år.”

”Min sjukpensionering uppfattades av mig som en dödsdom innanjag gick in i det Fria Sällskapet Länkarna. Efter medlemskapet kan och vågar jag leva helnyktert. Livet har fått värde och innehåll. Allt tack vare likasinnades värdegemenskap.”

Citatfrån negativa:

”Vill hellre jobba. Är mindre värd nu. Skulle inte vilja ha pension. Länkrörelsen är det finaste någon kan tänka sig, främst kamratandaii.” ”Lider fruktansvärt av att inte kunna vara aktiv. Har helt förlorat tidsuppfattningen, dag eller natt spelar ingen roll.” ”Kan inte längre arbeta med det jag vill. Livet har blivit mindre meningsfullt.”

5.8. Sammanfattning av förundersökningens resultat

El Det är möjligt att med kvantifierade mätskalor kartlägga en individs livstillfredsställelse, välbefinnande i form av ett fåtal, väl definierade huvuddimensioner. D Familjen, arbetet och fritiden kan i varierande grad tillgodose centra- la mänskliga behov. För flertalet spelar familjen den dominerande rollen, men även arbetet är av väsentlig betydelse, speciellt om arbetet i sig självt och arbetsgemenskapen är god. El Goda arbetsbetingelser i fysisk bemärkelse bidrar i relativt begränsad grad till ökat välbefinnande. D Ökade välfärdsbetingelser bereder upp till en viss nivå ökade förut- sättningar för ökat välbefinnande. En hög grad av välbefinnande kan noteras relativt oberoende av välfärdsnivån. Däremot tenderar en låg grad av välbefinnande att samgå med ringa Välfärdsresurser. Det synes som om för vissa människor psykologiska faktorer kan kom- pensera för bristande Välfärdsresurser, medan så inte är fallet för andra. 13 Frågan om det föreligger ett kompensatoriskt eller korrelerat förhål- lande mellan arbete, familj och fritid synes svår att ge ett entydigt svar på. Sannolikt är svaret både och. Interkorrelationerna mellan bidraget till den allmänna livstillfredsställelsen ligger mellan .10 och .30. Den allmänna tendensen är alltså, att de som får ut mycket av familjen också får ut mycket av arbetet och fritiden. Att korrelationerna inte är högre vittnar om, att för olika människor de olika sektorerna alter- nativt kan bidraga till livstillfredsställelsen. Det synes vara de olika sektorernas alternativa möjlighet att tillgodose väsentliga behov, som är avgörande för deras betydelse. [] Ökat välbefinnande kan endast i begränsad grad administreras fram genom ökade välfärdsåtgärder. Dessa bör i så stor utsträckning som möjligt inriktas på att skapa förutsättningar för ett behovstillfredsstäl- lande mänskligt samspel. El Beträffande förtidspensionärerna kan noteras, att de på välfärdssidan inte markant avviker från andra grupper utom med avseende på nettoinkomst, och de är relativt tillfredsställda med avseende på ekonomi, bostad och bostadsmiljö. Med avseende på personlig har- moni ligger de emellertid sämre till, vilket bl. a. visar sig i psykoso- matiska problem. Positivt är att notera deras förhållandevis goda självförtroende och sociala kontaktnät, något som torde kunna till- godoräknas deras medlemskap i Sällskapet länkarna.

Cl Några slutsatser med avseende på beaktande av de berörda individer- nas välfärd och välbefinnande vid regionala förändringar.

5.9. Några slutsatser med avseende på beaktande av de berörda individernas välfärd och välbefinnande vid regionala förändringar

Inledningsvis poängterades i denna rapport, att man oftast baserar re- gionala förändringar och strukturrationaliseringar på ekonomiska över- väganden och mot varandra ställer kalkylerade intäkter och kostnader räknade i kronor. Det framhölls, att man i samband därmed löper risken att ta lätt på de berörda människornas förändrade välfärd och välbefin- nande, inte för att man anser, att dessa aspekter är ointressanta, utan för att man inte anser sig ha möjlighet att mäta dem i siffror och härigenom möjliggörajämförelser. Syftet med föreliggande studie har varit att få ett begrepp om möjligheterna att få fram kvantifierade psyke-sociala mät- skalor.

De resultat som redovisats tyder på, att det är praktiskt möjligt att i samband med regionala förändringar studera de psyko-sociala effekter- na på ett sätt, som motsvarar rimliga krav på tillförlitlighet och relevans. Det går sålunda, att i indexform kartlägga de enskilda individernas välbefinnande med avseende på sådana för den totala livskvaliteten väsentliga huvudfaktorer som personlig harmoni, sociala kontakter och tillfredsställelse med de yttre livsbetingelserna. På motsvarande sätt går det att kartlägga de till buds stående välfärdsresurserna.

Det föreslagna psyko-sociala mätsystemet bör i praktiken kunna ut- nyttjas för många olika syften. Man kan exempelvis genom att göra mätningar före och efter flyttningar få information om effekterna på såväl välbefinnande- som välfärdssidan för olika kategorier människor, och få ett begrepp om vilka förutsättningar som måste vara för handen, för att man skall kunna förvänta positiva effekter inte bara på välfärds- sidan, utan också på välbefinnandesidan. Ackumulerad kunskap av detta slag bör så småningom kunna göra planeringsunderlaget säkrare inför regionala förändringar.

Välfärden är att betrakta som en resurs, ett medel ägnat att tillgodose för den enskilde medborgaren väsentliga behov. Graden av välbefinnan- de är ett uttryck för den utsträckning, i vilken behoven är tillgodosedda. Ökad välfärd ses sålunda inte som ett självändamål, utan bakom strä- vanden mot ökad välfärd ligger ofta outtalat ett antagande om att ju högre grad av välfärd som föreligger, desto större välbefinnande och livstillfredsställelse. Men gäller detta generellt? Mätningar av det slag som presenterats i denna rapport bör vara ägnade att ge oss en säkrare bild av det förmodade sambandet mellan välfärds- och välbefinnande- nivåer och ge anvisningar om eventuella önskvärda gränsvärden på välfärdssidan, som inte bör underskridas om inte välbefinnandet skall äventyras. Och vi bör också kunna få ett begrepp om de begränsade möjligheter som föreligger när det gäller att genom förbättrad välfärd över en viss nivå söka åstadkomma ett ökat välbefinnande.

Välbefinnande- och välfärdsmätningar kan också med fördel använ- das för att belysa effekterna av sådana åtgärder som förtidspensionering. Undersökningar inom detta område bör vara ägnade att ge anvisningar om sådana förutsättningar, som bör föreligga för att förtidspensione- ringen skall leda fram till ökat välbefinnande. Till grund för sådana studier bör givetvis ligga nyanserade anamnestiska data för ifrågavaran- de individer. På motsvarande sätt bör effekten av exempelvis ungdoms- arbetslösheten kunna kartläggas.

Huvudsyftet med denna rapport har varit att illustrera mätinstrument för kartläggning av välbefinnande och välfärd och ge en uppfattning om, hur instrument av detta slag slår och vad man kan få ut av mätningar av detta slag. Den begränsade grupp som ligger bakom förundersökningen tillåter inte några generaliserbara resultat och det förefaller vara föga meningsfullt att på grundval av föreliggande data göra upp normer för de olika skalorna. Men resultaten synes vara så pass lovande, att det borde vara fruktbart att gå ut och använda instrumenten på en större, representativ grupp och normalisera de olika indexen i skalor med samma medelvärden och spridningar (exempelvis stanine-skalor med medelvärdet 5 och spridningen 2). Man skulle sedan, med utgångspunkt från olika kriterier, fastställa gränsvärden och riskområden med aVseen- de på de olika dimensionerna och sammanfattningsvis få fram ett norm— system, som möjliggör jämförelser mellan välbefinnandet hos männi- skor 1 olika situationer, ett psyko-socialt räkenskapssystem som ett kom- plement till det ekonomiska.

5.10. Tabellbilaga

Tabell ]. PERSONLIG HARMONI. Delskalan Självförtroende och självkänsla

Plzl Pl:2 P1:3 P1:4

P l:l Upplever Du att Du känner Dig mer trygg och säker än

folk i allmänhet? — .43 .45 .29 P l:2 Brukar Du gå och gräma Dig över saker Du sagt eller saker

Du skulle vilja ha gjort på annat sätt? — .47 .21 P 1:3 Har Du en känsla av att folk i allmänhet uppskattar vad

Du gör och uträttar? — .31 P 1:4 Har Du lätt för att få kontakt med och umgås med folk? — Tabell 2. PERSONLIG HARMONI. Delskalan Frihet från ängslan

P 2:l P 22 P 2:3 P 2:4 P 2:5 P 2:6 P 217 P 2:8

P 2:1 Händer det att Du känner Dig så

orolig att Du av den anledningen darrar, svettas eller blir yr? — .53 .45 .43 .46 .47 .46 .49 P 222 Kan det hända att Du känner Dig

spänd och har svårt för att slappn

av musklerna? ' — .55 .45 .47 .50 .58 .42

P2:3

P214

P2:5

P2:6

P2:7

P2:8

Händer det att Du går och mal på orostankar, som Du inte kan göra Dig kvitt? — .59

Händer det att Du känner Dig ledsen och nere? —

Har Du en känsla av att Du vanligtvis är mer ängslig och spänd än andra?

Brukar Du oroa Dig i förväg i olika situationer och vara rädd för att Du inte skall kunna klara av saker?

Händer det att Du känner Dig rastlös och orolig, och har svårt för att koppla av?

Händer det att Du känner Dig spänd och orolig utan att riktigt veta varför?

.49 .53 .57 .51

.49 .37 .61 .59

Tabell 3. PERSONLIG HARMONI. Delskalan Psykosomatisk hälsa

P3:l P322 P3:3 P3:4 P3:5 P3:6

P 311 Sömnsvårigheter under senaste halvåret — .25 .61 .27 .45 .41 P 312 Hjärtklappning under senaste halvåret — .38 .41 .22 .20 P 3:3 Nervositet (ihållande oro) under senaste halvåret — .38 .59 .59 P 3:4 Huvudvärk under senaste halvåret — .37 .27 P 315 Magbesvär — .48 P 316 Depression, djup nedstämdhet under det senaste

halvåret _

Tabell 4. PERSONLIG HARMONI. Delskalan Förtröstan inför framtiden, energi och utvecklingsvilja

P4:1 P4:2 P4:3 P4:4 P4:5 P4:6 P4:7 P4:8

P 4:1 Tycker Du att Du i tillräcklig utsträckning sysslar med saker som Du själv kan påverka och ansvara för? — .51 .29 .33 .16 .25 .20 .35

P 4:2 Hur tillfreds är Du med Dina möjligheter att verkligen utnyttja Dina anlag och förutsättningar i arbetet eller på fritiden? — .49 .25 .22 .24 .37 .41

P 4:3 1 vilken utsträckning brukar Du uppleva att Du känner ett inte motstånd mot att sätta igång med saker Du måste företa Dig eller arbete Du måste uträtta? — .46 .34 .25 .28 .26

P 4:4 Känner Du i allmänhet glädje och engagemang i det Du brukar företa Dig? — .43 .29 .29 .36 P 4:5 Vad anser Du om Din energi och ork? — .39 .23 .42

P 4:6 Om Du ser på Din livssituation just nu, tycker Du att livet ter sig en aning tråkigt och enformigt eller ter det sig omväxlande och spännande? — .33 .48

P 4:7 Har Du en känsla av att det inte finns så mycket här i livet som kan göra Dig glad? —- .45

P 4:8 Hur ser Du på Din framtid i stort just nu? — ____________________—__——

label! 3. YLKDUNLIU HAKMUNIZ lOtalSKalall

Plzl Pl:2 P1:3 P1:4 P2:1 P2:2 P2:3 P2:4 P2:5 P2:6 P2:7 P2:8 P3:1 P3:2 P3:3 P3:4 P3:5 P3:6

P 4:1 P 4:2 'P413 P4:4 P4:5 P4:6 P4:7 P4:8

P1 P2

1234123

Känner sig säkrare än folk i allmänhet —— 43 45 29 45 35 43 Grämer sig ej över utförda handlingar — 47 21 37 42 41 Upplever att folk uppskattar handlingar — 31 29 36 38 Lätt för att få kontakt och umgås — 18 69 03

Känner ej om med darrning, svettning etc — 53 45 Känner sig ej spänd — 55 Mal ej på orostankar — Känner sig ej ledsen och nere Är ej ängslig och spänd mer än andra

Har ej prestationsångest inför uppgifter

Har ej svårt för att koppla av

Ej spänd och orolig utan att veta varför

Ringa sömnsvårigheter

Ringa hjärtklappning

Ringa nervositet (ihållande oro) Ringa huvudvärk

Ringa magbesvär

Ej känsla av depression eller nedstämdhet

Känsla av att själv kunna påverka saker Kan utnyttja anlag och förutsättningar

Upplever inte inre motstånd mot arbete Känner glädje och engagemang i verksamheter

Har energi och ork

Livet ter sig omväxlande och spännande Det finns mycket i livet som ger glädje

Framtiden ser ljus ut

4 5

54 54 45 26 37 34 17 18 43 46 45 47 59 49

6

43 41 33 22 47 50 53 37 56

7

39 34 37 13 46 58 57 61 62 50

8

44 33 33 00 49 42

51 59 59 44 63

P3

P4

]

24 24 32 09 39 46 33 37 37 26 49 48

2

21 30

09 09

51 31

23 24 21 21 16 27 25

3

44 49 39 08 60 69 57 49 56 47 63 54

61 38

4

23 34 21 09 34 41 33 34 24 10

15 23 27 41 38

5

30 27

16 00 37 48

32 40 42 26 41 36 45 22 59 37

6

57 32 37 14

51 47

58 61 53 38 54 48 41 20 59 27 48

1

3 5 40 22 04

20 18 30 22 19 23 23 28 09 14 29 10 19 23

2

36 38 28 26 36 30 38 33 23 35 32 22 24 17 35 16 25 34

51

3

42 35 33 17 28 35 52 49 34 34 32 30 33 06 36 23 25 49 29 48

4

47 37 30 15 24 26 34 52 37 40 30 45 42 22 32 15 33 45 33 25 46

5

43 41 31 06 34 39 53 48 43 34 45 48

1 2 49 30 47 44

16 22 34 43

6

34 38 37 15 31 23 39 42 32 43 37 45 16 07 36 16 22 38 25 24 25 29 39

7

40 31 37 29 49 38

39 32 47 47 37 38 38 26 41 24 24 53 20 37 28 29 23 33

42 39 05 48 38 41 44 44 38 39 48

31 29 38 23 15 43 35 41

26 36 42 48 45

Tabell 6. PERSONLIG HARMONI: Interkorrelationer mellan delskalorna

P 1 P 2 P 3 P 4 Totalskalan

P 1 Självförtroende och självkänsla — .58 .49 .69 .61 P 2 Frihet från ängslan — .75 .71 .82 P 3 Psykosomatisk hälsa — .64 .91 P 4 Förtröstan inför framtiden, energi och

utvecklingsvilja — .88 P Totalskalan —

Tabell 7. SOCIALA KONTAKTER — INTERNA RELATIONER (intima relationer till ett fåtal närstående)

Sl:l Sl:2 Sl:3

S 121 När Du har personliga problem av något slag, har Du då någon närstående vän eller släkting som Du kan gå till och öppet och ärligt diskutera Dina problem? — .44 .15

S l:2 Har Du någon eller några släktingar eller vänner som Du tycker väldigt mycket om, och som tycker om Dig? — .46

5 1:3 Hur upplever Du Ditt familje- och hemliv i jämförelse med vad Du föreställer Dig andras familje- och hemliv? _—

Tabell 8. SOCIALA KONTAKTNÄT (sekundärgruppskontakter)

82:1 82:2 SZ:3 SZ:4

S 2:1 Tycker Du att Du har tillräckligt med trevliga vänner och bekanta att vara tillsammans med på fritiden? — .60 .41 .41

S 2:2 Tycker Du i allmänhet att Du har trevligt, när Du är tillsammans med vänner och bekanta på fritiden? — .37 .45

S 2:3 Tror Du att Du har större eller mindre umgänge än folk i allmänhet? — .29

S 2:4 Har Du vänner och bekanta som ställer upp och ger Dig ett handtag, när det behövs? ——

Tabell 9. GRANNKONTAKTER

S 3:1 S 3:2 S 3:1 Har Du någon kontakt med grannarna i Ditt bostadsområde? —— .84 S 3:2 Umgås Du med grannarna i Ditt bostadsområde (brukar Ni gå hem till varandra)? —

___—___.___.__—_———————

Tabell 10. YTTRE LIVSBETINGELSER — EKONOMIN

Y1:l Yl:2 Yl:3

____________________—_————-__—-—

Y 1:1 Hur är Din ekonomiska situation just nu? — .72 .36

Y l:2 Tycker Du att Du har tillräckligt med pengar för att klara av de nödvändiga dagliga utgifterna? — .32

Y 1:3 Brukar Du oroa Dig över Din ekonomiska situation i framtiden? —

___—”_”—

Tabell ll. YTTRE LIVSBETINGELSER — BOSTADEN

Y2:1 Y2:2 Y2:3 Y2:4 Y2:5 Y2:6 Y2:7

Y 2:1 Hur trivs Du på det hela taget med Din bostad? — .46 .50 .19 .47 .35 .49

Y 2:2 Är Du nöjd med de möjligheter som Du i Din bostad har till att ostört vila i lugn och

ro, när Du så önskar? — .46 .20 .42 .41 .40 Y 2:3 Tycker Du att Din bostad är tillräckligt

stor? — .21 .28 .29 .34 Y 2:4 Tycker Du att Din bostad är tillräckligt

ljus? — .32 .27 .20 Y 2:5 Tycker Du att Din bostad är sådan, att Du

inte störs av ljud från grannar? — .42 .34

Y 2:6 Tycker Du att Du själv kan syssla med det Du vill i Din bostad, utan rädsla för att störa grannarna? __ _44 Y 2:7 Är Du tillfreds med bekvämligheterna (badrum, kök etc.) i bostaden? _

Tabell 12. YTTRE LIVSBETINGELSER — BOSTADSMILJÖN

___—___—

Y3:1 Y3:2 Y3:3 Y3:4 Y3:5 Y3:6 Y3:7 ___—___— Y 3:1 Trivs Du i det bostadsområde där Du bor

nu? — .36 .22 —.06 .00 —.17 .24 Y 3:2 Är Du störd av trafikbuller eller annat

oväsen i Ditt bostadsområde? — .55 —.15 .00 -.12 .31 Y 3:3 Besväras Du av luftföroreningar i Ditt

bostadsområde? — —.09 —.19 —.04 .23 Y 3:4 Tycker Du att färdtiden mellan Din

bostad och Ditt arbete är acceptabel? — .25 .02 —.21

Y 3:5 Är Du nöjd med de kollektiva transportmöjligheterna till Ditt

bostadsområde? — .19 .00 Y 3:6 Tycker Du att det finns tillräckligt med affäreri Ditt bostadsområde? — —.04

Y 3:7 Finns det utrymme för individuella initiativ och önskemål i Ditt bostadsområde genom byalag eller på

annat sätt? _ ___—___

Tabell 13. YTTRE LIVSBETINGELSER — ARBETSBETINGELSERNA

Y4:l Y4:2 Y4:3 Y4:4 Y4:5 Y4:6 Y4:7 Y4:8 Y4:9 Y4:10

Y 4:1 Hur bedömer Du kontakten och samarbetet med Din närmaste chef vara? — .18 .18 .26 .21 .06 .75 .27 .30 .03

Y 4:2 Hur bedömer Du Ditt arbete med avseende på lön och andra anställningsförmåner? — .09 .15 .02 .48 .14 .28 .15 .03

Y 4:3 Hur bedömer Du trivseln och kontakten med de närmaste arbetskamraterna och kollegerna vara? — .14 .52 .23 .23 .33 .52 .05

Y 4:4 Vad anser Du om Din nuvarande arbetsbelastning? —- —.14 .13 .23 —.07 .05 .49

Y 415 Y 4:6

Y4:7

Y 4:8 Y 419

Y4:10 I vissa fall har delaspekter, baserade på parvisa summaresultat, redovisats enligt nedan:

Hur pass intressant och stimulerande anser Du Ditt arbete vara?

Anser Du den lön Du får står i rimlig proportion till Din utbildning och kapacitet?

I vilken utsträckning tycker Du att Din närmast överordnade faster avseende vid de synpunkter Du framför rörande arbetsförhållanden och arbetsmetoder?

I vilken utsträckning bedömer Du att Du i Ditt arbete har möjligheter att använda Dina anlag, förutsättningar och kunskaper?

I vilken utsträckning har Du en känsla av att Du i Ditt arbete tillhör en trivsam arbetsgrupp?

I vilken utsträckning känner Du Dig jäktad i arbetet?

Inställningen till själva arbetet

Inställningen till den närmaste arbetsledningen

Upplevelsen av arbetsgemenskapen

Tillfredsställelsen med lönen Upplevelsen av icke betungande arbetsbelastning

Y4:5 + Y4:8 Y4:l + Y4:7 Y4:3 + Y4:9 Y4:2 + Y4:6 Y4:4+ Y4:lO

035

.01 .32 .07 .68 .15 .46 .37 .06 .43 .52 .05 .02 .00 .00 .08

Tabell 14. BOSTADEN

Vlzl V1:2 V1:3 V1:4 VI:5

Har Du i bostaden tillgång till varmt och kallt vatten? — .25 .58 .41 .29 Har Du i bostaden tillgång till frysbox — .31 .25 .22 Har Du i bostaden tillgång till dusch — .53 .19 Har Du i bostaden tillgång till bad — .18 Har Du i bostaden tillgång till färg-TV _ Har Du i bostaden tillgång till WC

Har Du i bostaden tillgång till telefon

Hur skulle Du vilja karaterisera Din bostad (modern - omodern)

Hur pass väl bibehållen är Din bostad?

Vl:6

.70 .24 .41 .29 .14

V1:7

.22 .28 .25 .28 .32 .36

V1:8

.54 .39 .65 .46 .18 .44 .25

Vl:9

.35 .39 .34 .35 .20 .27 .10 .50

Tabell 15. BOSTADSOMRADET

V2:l V2:2 V2:3 V2:4 V2:5 V2:6 V2:7

V 2: 1 Betraktas allmänt som ett "snyggt och bra”

bostadsområde — .01 .42 .39 .33 .07 .25 V 2:2 De flesta husen är byggda efter 1945 — .27 .27 .08 .20 .26 V 2:3 Husfasaderna är väl underhållna — .35 .28 .19 .26 V 2:4 Motortrafiken genom området är ej stark — .52 .05 .28 V 2:5 Det förekommer i ringa utsträckning

luftföroreningar över bostadsområdet — .08 .36 V 2:6 Det finns få helindustrialiserade kvarter

inom bostadsområdet — .l 1

V 2:7 Det finns inslag av natur och grönska inom bostadsområdet —

Tabell 16. KOMMUNIKATIONER

V3:l V3:2 V3:3 V3:4 V325 V3z6

V 311 Tid att komma hemifrån till arbetet — .23 .13 .05 .12 .20 V 3:2 Tid att nå närmaste affärscentrum — .37 .20 .22 .21 V 3:3 Tid att nå närmaste bibliotek — .15 .31 .08 V 3:4 Tid att nå närmaste teater -— .54 .41 V 3:5 Tid att nå närmaste biograf — .28

V 3:6 Tid att nå närmaste sjukhus —

Tabell 17. LÄKARVÅRD 043

V4:l V4:2

V 4:1 Om Du skulle bli sjuk, tror Du då att Du skulle få problem med att få tag på en läkare? (omvänd utvärdering) — .44

V 4:2 Om Du skulle få tandvärk, tror Du då att Du skulle få problem med att få tag på en tandläkare? —

Tabell 18. KOSTVANOR

V 5 Hur många lagade mål mat äter Du vanligtvis? (Endast ett item bakom "kostvanor”)

Tabell 19. FRITIDSTILLGANGEN

V6:l V6:2 V6:3 V6:4 V6:5

V 6:l Har Du tillgång till bil? — .22 .15 .12 .16 V 6:2 Har Du tillgång till fritidsbåt? — .06 .03 .28

V 6:3 Företog Du under förra året någon längre nöjes- eller semesterresa (mer än 10 mil från hemorten) inom Sverige? — .17 .22

V 6:4 Företog Du under förra året någon semesterresa till utlandet? — .08

V 6:5 Har Du tillgång till sommarbostad? —

Tabell 20. INKOMSTER

V 7 Hur stor inkomst (el. motsvarande) har Du att röra Dig med per månad, 046 sedan skatten är dragen? (Endast ett item bakom "inkomster")

Utvärdering: mindre än 1 800 kr 1 1 800—2 500 kr 2 2 500—3 000 kr 3 3 000—3 500 kr 4 3 500—4 000 kr 5 4 000—4 500 kr 6 4 500—5 000 kr 7 5 000—5 500 kr 8 mer än 5 500 kr 9

Tabell 2]. TID ATT DISPONERA FÖR FRITID

V 8 Om man drar bort den tid Du arbetar, reser till och från arbetet, sover, och uträttar nödvändigt hushållsarbete, hur många timmar per vecka återstår då för fritid, som Du kan disponera över? (Endast ett item bakom "tid att disponera för fritid)

Tabell 22. ARBETSFÖRHALLANDEN

V6:l V6:2 V6:3 V6:4 V6:5 V626

V 6:1 Ligger normalt någon del av Din arbetsdag efter kl. 18.00 på kvällen eller före kl. 07.00 på morgonen? — .11 .02 .08 .06 .20

V 6:2 Har Du ett fysiskt ansträngande arbete i den meningen att det kräver tunga lyft, ensidiga arbetsrörelser eller vridna arbetsställningar? — .60 .28 .46 .59 V 6:3 Är Ditt arbete sådant, att Du dagligen blir svettig? — .16 .39 .54 V 6:4 Är Ditt arbete sådant att Du utsätts för kraftiga

vibrationer eller skakningar? — .49 .56 V 6:5 Utsätts Du i Ditt arbete dagligen för

öronbedövande buller? — .75

V 6:6 Besväras Du i Ditt dagliga arbete av gas, damm, rök eller dimma? —

Tabell 23. LIVSTILLFREDSSTÄLLELSE

L 1 L 2 L 3 L 4 L 1 Förvärvsarbetets bidrag till

livstillfredsställelsen — .29 .10 .24 L 2 Familje- och hemlivets bidrag till livstillfredsställelsen — .17 .32

L 3 Fritidssysselsättningarnas bidrag till livstillfredsställelsen —— .12

L 4 Sammanfattande tillfredsställelse med livssituationen just nu —

P 1 P2 P3 P4 S 1 52 53 Y 1 Y2 Y3 Y4l Y42 Y43 Y44 Y45 Y4 V 1 V2 V3 V4 VS V6 V7 V8 V9

LI L2 L3 L4

P1 P2 P3

Självförtroende 58 49 Frihet från ängslan 75 Psykosomatisk hälsa »

Förtröstan inför framtiden Personlig harmoni totalt

Interna relationer Socialt kontaktnät

Grannkontakter

Ekonomin Bostaden Bostadsmiljön Arbetet Ledningen Arbetsgemenskapen Lönen Arbetsbelastningen

Arbetsbetingelserna totalt

Bostaden

Bostadsområdet Kommunikationer Läkarvård

Kostvanor

Fritidstillgång

Inkomster

Tid att disponera för fritid Arbetsförhållanden

P4P

68 71 64 61 82 91 88

Sl 26 30

44 40

SZ 83 25 16 26 32 33 13

22 33 24 24 29

15 —12

Förvärvsarbetets bidrag till livstillfredsställelsen

Yl 41 32 29 17 34 26 27 16

Familje- och hemlivets bidrag till livstillfredssställelsen

Fritidssysselsättningarnas bidrag till livstillfredsställelsen

Sammanfattande tillfredsställelsen med livssituationen

YZ Y3 Y4l Y42

13 35 38

36 35

-05 13 13

10

08 26 37 25 31 02 10 22

01 64

31 33 26 48 42 05 -01 33 26 17 27 30 32 13 36 29

—05 00 21

12 13 17 37

Y43

20 40 33 32 38 06 05 21 31 23 30 54 36

Y44 Y45 Y4

01 00 —04

_02 _04

- 19 -02 00

10 -21 17 13 13 17

—03 28 24

13 24 17 16 12 13 12 14 10 10

16 35 28 21 30 04 05 09

1 5 1 7 26 07 54 60 39 55

Vl

03 21 26

l 3 23 08

02 -12

—01 30 21 14 22 07 —17 —10 06

V2 V3 V4 V5 V6 V7

10 23 31

09 24 —02 01 15

—02 50 62 27 20 25 02 00 1 1

48

09 11 21 15 22 23 23 —07

—06 —15

28 26 22 26 25 27 20 03 24 05 04 03 15 21

13 19 07

09 —04 07 l 8 14 03 10 24 03 05 23 05 1 2 08 00

14 19 33 10 26 08 08 07 05 12 05 03 07 — 16 03 03 27 23 03 -09 24 11 27 31

32 34 18

—08 l 1

10 09 16 47 23 16 —17 —13 —03 22 09 19 12 07 23

V8 V9 Ll

—06 —07 —10 -09 -11

l 1 —06

03 09 00 — l 2 01 19 37 20

16 14 06 08 09 05

—11 13

05 26 29 29 09 24 l 1 18

—06

31 33 17 42 32 17

—23 30

18 29 25 61 25 46 —02 03 21

06 18 —01 —01 05 l 5 07 24

L2 38 28 19 36 29 24 20 18

15 25 1 1 25 27 20 05 -02 16 42 25 _12 _12 09 35 17 _14 —06 29

L3 30 18 10

18 16 23 26 01 12 08 00 07 09 07 00 07 l 1 10 01 03 24

_12 05

21 31 10 17

L4

37 38 29 53 42 22 22 03 12 10 —02 20 21 12 15 18 15 17 08 15 21 07 01 20 13 09 24 32

Referenser

Allport, G. Pattern and growth in personality. New York: Holt, Rinehart &

Winston, 1961. Elmhorn, K. SOMI redovisar. Stockholm: Socialstyrelsen, 1979. French, J. & Kahn, R. A programmatic approach to studying the industrial environment and mental health. The Journal ofSocial Issues, Vol. I8(No 3), pp 1—47. Gardell, B. & Westlander, G. Om industriarbete och mental hälsa. Stockholm:

PA-rådet, 1968. Jahoda, M. Current concepts of positive mental health. Monograph Series No 1,

Joint Commission. New Yrok: Basic Books, 1958. Johansson, S. Om levnadsniväundersökningen. Stockholm: Allmänna Förlaget,

1970. Levnadsförhållanden. Rapport från Statistiska Centralbyrån. Stockholm: Liber, 1977. Lohmann, H. Psykisk hälsa och mänsklig miljö. Stockholm: Socialstyrelsen, 1972. Psykisk hälsovård I. Stockholm: Liber, 1978 Wooton, B. Social Science and Social Pathology, London: Allen & Unicorn, 1959.

Behjälpliga vid datainsamlingen och datasammanställningen har varit Marianne Blomsterberg, Tommy Lind, Hans Nilsson och Michael Lind- blad, och vid den statistiska bearbetningen Alf Gleerup och Eva Rube- nowitz.

Den delundersökning, som gällt förtidspensionärerna, har lagts upp och genomförts tillsammans med överläkare Per-Robert Johansson.

6. Familj och hushåll i ett regionalt perspektiv sedan 1890-talet i Sverige

av David Gaunt

6.1. Släkten förr och nu

De flesta av oss tror att människor förr i tiden levde mitt bland många släktingar både när och fjärran. Vi har en kunskap som är nedärvd sedan länge, att människan först bodde huvudsakligen hos fränder och att samhället byggdes på ättförhållanden. Sedan, har vi också lärt oss, har staten uppkommit och tagit över samhällsansvaret från ätterna och sålunda har släktens betydelse förtvinat. Det mesta av detta är tankekon- struktion, dvs. inte belagt i källorna och kan ifrågasättas. Jag skall inte bemöta detta här.

I denna uppsats vill jag istället föra fram tanken att en nutida män- niska har mera släktingar vid liv och förmodligen mera regelbundna kon- takter med sina släktingar än någonsin förr. Att vi har så många släktingar beror först och främst på den ökade livslängden och den minskade spädbarnsdödligheten. Äldre människor idag har fortfarande nästan alla sina egna barn vid liv. Barnbarn av idag har i mycket högre grad än vid sekelskiftet sina far- och morföräldrar vid liv. Och detsamma gäller ännu mera avlägsna släktingar. Trots att barnkullarna har blivit mindre och mindre har barnen åtminstone levat och stannat kvar i landet. Så var alls inte fallet vid senaste sekelskiftet.

Jag skall illustrera exakt hur barskrapade på släktingar folk vid slutet av 1800—talet var genom ett par exempel. Det gäller två socknar som den demografiska databasen i Umeå har arbetat med: Tuna i Medelpad och Fleninge utanför Helsingborg. Vid slutet av 1870-talet bodde i Tuna 273 och i Fleninge 131 personer som var äldre än 60 år. I båda fallen hade mindre än hälften av dessa gamlingar varit födda på orten. När det gällde mycket nära släktingar, typ make/maka eller egna barn, var dessa människor rätt lyckligt lottade. Ungefär hälften (fler män än kvinnor) hade sin make eller maka vid liv.

Ungefär tre fjärdedelar hade egna barn vid liv. Men går man längre bland släktingar finns det mycket få i omgivningen. Bara en fjärdedel hade syskon kvar i närheten. Bara 10 procent (i Fleninge) och 20 procent (i Tuna) hade syskonbarn i omgivningen. I Fleninge var det ingen som hade kusiner, i Tuna hade endast 10 procent några kusiner i socknen.

Dessutom fanns det inte särskilt många av dessa släktingar. Endast hälften hade mer än ett barn kvar i livet — trots att familjerna i genom- snitt hade 3 barn som överlevt det första levnadsåret. I Tuna hade endast

var sjunde gamling ett syskon vid liv, bland Fleningebor var det bara var fjortonde. Och det är likadant med syskonbarn och kusiner. Utöver ett eller två av sina egna barn samt sin egen make eller maka hade folk över 60 år under det sena 1800-talet få släktingar i närheten.

I moderna tider har kvinnor omkring 50 år ett omsorgsansvar gent- emot sina egna vuxna barn och eventuella barnbarn, och dels åt sina egna föräldrar. Detta belyses bl a av Sundström 1980.

Hur var situationen för en 50-årig kvinna 1879? Hade hon ett lika stort omsorgsansvar? Svaret är nej. För att få en tillräckligt stor grupp under- söktes alla kvinnor mellan 45 och 54 år i de två socknarna Tuna och Fleninge. Det fanns 65 medelålders kvinnor i Fleninge. De allra flesta hade sina män i livet — bara 8 procent hade ingen man. Men redan vid barnomsorgen hade dödligheten och utflyttningen gjort sin verkan — 37 procent hade inga barn alls i socknen, och bara en fjärdedel hade fler än två barn kvar. Men föräldragenerationen var klart decimerad — 83 procent har varken mor eller far i närheten, bara 5 procent hade både far och mor levande inom socknen. Det var precis likadant i Tuna: 90 procent levde tillsammans med sina män, 35 procent hade inga barn alls — de som hade barn hade sällan fler än 2,85 procent hade inga levande föräldrar, endast 4 procent hade både far och mor i närheten. (Se tabell 1).

Tabell 1 Befolkning med ev. släktingar baserad på släktkonstellationer för människor över 60 år. 1879.

Tuna Fleninge Antal (personer) 273 131 Födda på orten 46,5 % 44,3 % Fortf. gifta 53,8 % 49,6 %

varav (43,8 % kv.)

(58,6 % rn) Inga barn 22,3 % 28,2 % Inga syskon 7l,l % 77,8 % Inga syskonbarn 81,3 % 89,3 % Inga kusiner 90,1 % 100,0 % Mer än 1 barn 54,2 % 45,0 % ” " l syskon 14,5 % 7,6 % ” ” l syskonbarn 7,3 % 3,8 % ” " 1 kusin 6,2 % 0 %

6.2. Släktskap i klassperspektiv

Ingenting i detta resonemang bör tydas så att dessa människor aldrig hade många släktingar. De hade de förvisso. Men dessa decimerades starkt dels av den höga dödligheten, dels av utflyttning till andra orter och länder.

Utöver dessa rent demografiska faktorer finns det även sociala skill- nader. För släktskap ärinte bara en fråga om blodsband — den är i ännu högre grad en fråga om erkännande av att just dessa människor står i ett särskilt förhållande till varandra — och här spelar klass en stor roll. För

bönder hos vilka arv av jord var mycket viktig, hade släktskap större betydelse än hos arbetarklassen. Jag skall exemplifiera detta.

Byn Sturup, där den nuvarande storflygplatsen ligger, var en liten enklav av självägande bönder mitt i ett område, som helt behärskades av grevliga storgods. Byn var på inget vis gammal utan bestod i början av 1700-talet endast av en gård, men den delades om och om igen upp av barn, barnbarn och barnbarnsbarn till den utsprungliga bonden. l någon utsträckning gifte sig kusiner med varandra. När slutligen byn skulle raseras inför flygplatsbyggandet, genomfördes omfattande etnologiska intervjuer hos Sturupborna. Folket i byn påstod: "halva Sturup var släkt” och det var ”släkt i släkt i varje gård”. Detta täta nätverk av blodsband uppkom genom medveten isolering från de andra bönderna i omgivningen, vilka bodde i herrgårdsbyarna. Att ta vara på släktskap var i Sturup nästan en ideologi. Hur det tedde sig samtidigt för de jordlösa i samma område, därom vittnar följande: ”En tröskeman i Vallby på 1890-talet hade ej sett sina föräldrar i Stiby, dit det var fem kilometer, på två år. När han gick för att hälsa på dem, hade de honom ovetande flyttat till Östra Nöbbelöv”. (Exemplet från Sturup är taget från Löfström 1978, tröskmannens berättelse från Hanssen 1976.)

För att beskriva klasskillnaderna i själva utnyttjandet av befintliga släktkontakter har jag gått igenom ett antal av de arbetarminnen, som insamlades vid slutet av 1940-talet och utgavs i urval av Nordiska mu- séet. Det gäller kommunarbetare, stenhuggare, byggnadsarbetare, järn- bruksarbetare och sågverksarbetare. De allra flesta av dessa arbetare var födda på 1870- och 1880-talen. Det är mycket mångskiftande budskap om släktbetydelse. De varierade från de klart positiva: ”Mor hade en kusin i Sundsvall vid Heffners sågar. Mor (som bodde i Sunne) fick ett brev från kusinen, att hon kunde resa upp till dem och vara hushåller- ska.” Men det fanns också klart negativa skildringar: ”Barnen skickades också snart ut i bygden. Detta fick ske utan att deras morföräldrar, som var riktiga bönder, ingrep. Men föräldrarna hade aldrig erkänt sin dot- ters giftermål med en fattig soldat och heller aldrig deras barn. Oskrivna lagar äro många gånger hårdare än de lagar, som stadfästs.” (Kommun- arbetarminnen, s. 113 och 136.) Den övervägande delen av arbetarmin- nen är inte positivt inställda till släktingarna. De flesta skriver i sina självbiografler ingenting om sin egen härkomst. Kanske visste de inte så mycket. Döm till exempel av denna berättelse, där arbetaren anstränger sig att skriva om sin släkt: "Min farfar reste till Amerika när barnen var små. Jag vet inte vad han hette . . . 1 det första giftet (farmors) var det två barn — min far och en syster. Sedan blev det två barn till. Var de blivit av vet jag inte.” (ibid. 159.) En allmän bedömning bör vara att hos jordbruksarbetare på landet och hos fabriksarbetare spelade släktskap vid sekelskiftet en mycket underordnad roll. Endast inom yrken med mycket gamla anor såsom vallonsmeder och vissa hantverkare existera- de något släktmedvetande. Idag är förhållandena annorlunda och ingen grupp står främmande för släktskapskänslan.

6.3. Det moderna släktskapssystemet

Redan vid mitten av 1900-talet är förhållandena ändrade. Bengt Rund- blad har undersökt släktskap i en by som han kallar Forestville — den kan inte ligga särskilt långt ifrån Tuna, Medelpad. Här var familjeban- den mellan hushåll så många att en grafisk presentation skulle ha liknat en tallrik spagetti. ”It should suffice to mention that only three out to the 64 households of the community do not have any kinship relations within the rest of the community.” (Rundblad 1951, 5.49.) Se här en tabell från Forestville 1949:

Släktskapsrelationer mellan 64 olika hushåll i "Forestville" 1949 Antal Föräldrar-barn 24 Syskon 36 Syskonbarn-föräldrar-syskon 21 Kusiner 6 Barnbarn-mor-och farföräldrar 2

Bakom denna ändring ligger demografiska skillnader (som behandlas inom kort), men det finns ytterligare en faktor. Vid slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var rörligheten på arbetsmarknaden mycket stor. Som vi såg tidigare var mindre än hälften av de gamla i Fleninge och Tuna födda på orten. En massiv befolkningsomflyttning gick från söder mot norr, där Sveriges nya industrisamhällen växte fram —— ibland i helt obebodda trakter, men oftast i utkanterna av äldre jordbruksbebyggelse. Flera av de samhällen som växte upp kring gruvor, vattenkraftsanlägg- ningar, sågverk och massafabriker, florerade kring sekelskiftet men har idag ekonomiska problem — i många fall har dylika samhällen helt övergivits sedan industrin lagts ner.

För att återvända till sekelskiftet, en av de mest karaktäristiska dragen var den stora genomströmningen av folk i industriorterna. Denna rörlig- het avstannade något efter första världskriget och fram till 1940-talet. Den heroiska perioden inom svensk industrialisering kännetecknad av nyetableringar, följdes av en konsolideringsperiod, då produktionen koncentrerades och expanderade vid vissa orter. Folk hann slå rötter ordentligt och deras barn fick jobb på samma ort. Kontinuitet — på vilket det mesta av mänskliga förhållanden är beroende — skapade fungerande nätverk av regelbundna kontakter. (Se Ulla Björnberg m. fl., 1980, för industriorter i Boråstrakten idag.)

Några exempel på den höga genomströmningen har tagits fram av historiker under senare år. Halmstad industrialiserades t. ex. fort vid slutet av förra seklet. Staden växte från 12 000 till 15 000 personer under 1890-talet. Men hur befolkningsökningen tillkom är intressant. Varje år flyttade tusen personer till Halmstad och mellan 800 och 900 flyttade bort. I vissa klasser innebar denna omsättning att flertalet byttes ut under decenniets gång. Av 20-åringarna var mindre än 1/3 av flickorna och 2/5 av pojkarna födda i staden. (Kronberg & Nilsson, 1975.) I Västerås som också expanderade kring sekelskiftet kan vi uppmäta samma om- flyttning. Endast 22 procentav de män som bodde i staden 1890 var kvar

18 år senare. (Eriksson & Åkerman, Scandia 1974). 1 Eskilstuna resulte- rade bara 10 procent av inflyttningarna 1870— 1900 i permanent bosätt- ning. Folk flyttade vidare i synnerhet från de industriella förorterna Kloster och Fors, där befolkningen byttes ut vart tredje år. Endast en femtedel av den vuxna befolkningen var född i Eskilstuna. (Öhngren, 1974.)

Kanske är denna rörlighet inte förvånande eftersom det länge har varit känt att snabb industrialisering leder till omfattande inflyttning till industriorter. Men de flesta betraktare trodde att folk blev kvar efter sin inflyttning. Så var emellertid inte fallet och detta hindrade uppkomsten av stora släktkonstellationer. Som senare kommer att behandlas, hind- rades också uppkomsten av en gemenskapskänsla inom orten under industrialismens genombrottstid. Svenska industriorter liknade då den engelska förorten vars genomströmning var så stor, att en sociolog beskrev dem som ”ett stort hotell utan tak”.

Omflyttningshastigheten är en konjunkturell faktor bakom föränd- ringarna i familjelivsstil. De demografiska aspekter jag kommer att behandla nu är strukturella.

6.4. Hur många släktingar?

Precis hur beroende en släktgrupps storlek är av dödligheten framgår av en tabell jag bifogar. Den tar upp ett urval släktingar för personer födda i barnkullar som hade en genomsnittlig livschans av 40, 53 respektive 65 år. Dessa motsvaras av svenskar som i verkligheten föddes ca 1840, 1890 respektive 1935. Dessa uppnådde 65 år under 1905, 1955 och kommer att uppnå samma ålder är 2000. Vi tar deras släktkonstellation vid 65 års ålder (se tabell 2).

Ett förbluffande resultat är att folk som blir 65 år 2000 kommer att ha fler släktingar än folk som blev 65 år under 1950-talet och ha avsevärt mycket fler släktingar än de, som blev gamla vid senaste sekelskiftet. Förmodligen blir det en krympning en bit in på nästa sekel, när dagens extremt låga barnafödande slår igenom. Men den tendens jag här vill fästa uppmärksamheten vid är att man idag har många fler släktingar än tidigare. Lägger man till dels att utvandringen av svenskar till främman- de länder idag är ganska beskedlig, dels att kommunikationer och sam- färdsmedel har förbättrats, inser man att tillfällen att umgås med sina fränder avsevärt ökats.

Arkitekt Louise Gaunt vid Statens institut för byggnadsforskning har funnit att andelen pensionärer som bor hemma hos sina barn väsentligt överstiger andelen som bor på ålderdomshem och vårdinstitutioner. Tio procent av pensionerade män och sju procent av pensionerade kvinnor bor hos sina barn. Nästan hälften av alla pensionärer bor inom 15 kilometers avstånd från ett av sina vuxna barn och drar man ifrån dem som inte har barn, stiger andelen till två tredjedelar. l Gävleborgs län har en tredjedel av kvinnorna i 45 ——54 års åldern dagliga kontakter med sina egna mödrar, bara en femtedel såg modern mer sällan än en gång i månaden (L. Gaunt, 1982.) Detta understryker vad sociologerna Lilje-

ström och Dahlström (1981) har funnit i sin undersökning av arbetar- kvinnor. ”Våra data ger ingen antydan om upplösta släktskapsband eller att familjen håller på att försvinna”.

Det här är en del av bakgrunden till de senaste årens sociologiska och antropologiska forskningsresultat i vilka den starka betydelsen av famil- jeband hos moderna urbaniserade människor betonats. Här kan jag nämna Åke Dauns undersökningar av delar av Storstockholm (Daun, 1974, 1980), där en av huvudpunkterna är att umgänge och kontakt med grannar är av klart mindre betydelse än kontakt med släktingar. Famil- jekontakter upprätthålls trots att man inte lever tätt intill varandra. Liknande ståndpunkt kom Hanssen (1978) till i sin studie av Vällingby. Hanssen talade om uppkomsten av urbana storsläkter eller klaner som endast umgicks med varandra. Det är lite olkart i Hanssens framställning just hur mycket urbana storsläkter är ett nytt fenomen eller om de endast är betingade av att hans undersökningspopulation nu själva hunnit få vuxna barn och barnbarn, som blivit allt överskuggande intressen. Men även stora statistiska undersökningar eller sammanställningar av resul- tat ur sådana, beskriver det omfattande släktumgänget och den geogra- fiska närheten mellan nära anhöriga. Särskilt tydligt är detta i ”Ensam- het och gemenskap” (Levnadsförhållanden 1976) och i Sundström 1980. Modellen för släktstorlek vid olika levnadslängder tar endast hänsyn till inverkan av dödligheten, som är den avgjort mest betydelsefulla faktorn. Men inom landet finns det även klass- och regionala skillnader som påverkar släktstorleken vid en och samma allmändödlighet. Sålun- da vet vi från de många undersökningar som gjorts i samband med debatten om befolkningskrisen på 1930-talet, att låginkomsttagare och höginkomsttagare hade fler barn än medelinkomsttagare. Så var det såväl i städerna som på landsbygden. I memoarlitteraturen omvittnas detta också och kan förklara något om de stora högborgerliga släkterna. (Se Frykman & Löfgren, 1979.)

Tabell 2 Simulerat antal släktingar för 65-åringar med olika medellivslängd

Medellivslängd ca 40 ca 53 ca 65 Ungf. födelseår 1840 1890 1935 (om svensk) Årtal vid 65 1905 1955 2000 Att hans maka/make lever 25 % 50 % 75 % Ursprunglig barnkullsstorlek ca 4 2,5 2,2 Antal egna barn 2 2 2 Syskon 1 . 1 1—2 Svåger/svägerska 1 1 1 Sonhustru/måg 1 2 1— 2 Barnbarn 1—2 3 —4 2—3 Föräldrar/ svärföräldrar 0 0 1 Syskonbarn 2— 3 1 2— 3

Totaltantalsläktingarilivet 81/4—101/4 101/2—11 1/2 103/4—143/4

Regionalt har Övre Norrlands familjer stadigt haft högre fruktsamhet än i andra delar av Sverige. Sålunda förblir släktgrupperna större. Ett försök att åstadkomma liknande statistik som ovan för Tuna och Fle- ninge i Nedertorneå församling för 1880 ger en fingervisning om att familjegruppen därstädes var mycket stor. Tyvärr är hela materialet för socknen inte färdigt för en stringent bearbetning. Men stickprov visar exempelvis ett mycket större inslag av kusiner och egna barn än i några av de syd- och mellansvenska områdena.

Folk med låg inkomst har alltså haft stora familjer och stora släktgrup- per. Men som vi tidigare såg från arbetarminnena, var man vid sekelskif— tet inte alltid i stånd att utnyttja familjebanden för stöd, vård och umgänge. Idag däremot, när en viss ekonomisk grund har uppnåtts, kan man utnyttja släktbanden i låginkomstfamiljerna desto lättare. Och för- modligen har släktbanden nu blivit viktigare för omsorgen hos dessa än de är för mer välbärgade familjer. David Popenoe, som jämfört svenska Vällingby med en liknande ort i Amerika (Levittown) säger så här: ”Varje hushåll behöver bistånd och hjälp i form av service, resurser (inklusive ekonomiska) och särskild information eller kunskaper. Bris- ten på sociala relationer eller andra resurser genom vilka dessa behov fyllas leder till känslor av ångest, sårbarhet och beroende. Hushåll med hög inkomst kan få mycket bistånd och hjälp från kommersiellt håll: service och handelsfolk, banker, specialister, böcker osv. Låginkomstfa- miljer litar i hög grad på vänner, grannar och i synnerhet släktingar. Endast av släktingar kan man vanligtvis lita på mer än begränsat bistånd och hjälp; detta är en anledning att de mycket fattiga återfinns i tättväv- da nät av släktförhållanden och kontakter.” (Popenoe 1977). Samma skillnader har också redovisats i (Holter m fl, 1977).

6.5. Land och stad: en konjunkturhistoria

Svängningen till en positiv värdering av livet på landet på 1970-talet, är främst en produkt av stadsbornas missnöje med sina egna levnadsför- hållanden. Ännu viktigare är att folk som redan bor på landet eller i mindre tätorter där sysselsättningsunderlaget sviktar inte längre är så benägna som förr att flytta till industristäderna. På sätt och vis är denna önskan att stanna kvar äldre än den s. k. ”gröna vägen” och har lett till långa arbetspendlingar i glesbygden. Många vaknade till förståelse av den förändring en flyttning från en ort där man är rotfast till en främ- mande industriort innebar genom Åke Dauns etnologiska studie ”Upp till kamp i Båtskärsnäs” (1969). Han beskrev lokalbefolkningens kamp för att bevara sitt nedläggningshotade sågverk. En av de viktigaste mo- tiveringarna för att bli kvar, var den försämring i levnadsstandard som kunde tänkas uppkomma genom nedflyttning till mellansverige. Det gällde inte så mycket själva arbetslönen — den skulle bli klart större efter

flyttning — utan istället hela resursnätet man under åren hade byggt upp. Arbetarna hade gradvis inmutat tomter i Skärgården, byggt f ritidsstug)r, hade fritidsbåtar och var vana att dryga ut sina låga inkomster genom fritidssysselsättningar — bl. a. fiske. De behövde inte ha stor garderob — för dem var Kalixborna klädessnobbar och därför kunde de sänka klädkontot till ett minimum. Genom sitt mångsyssleri över lång :id hade de byggt upp en hög materiell levnadsstandard som vida översteg vad man kunde förvänta sig hos folk med så låga löner och där tillfällen till sysselsättning för kvinnorna var få. Arbetarna var fullt på det klara med att denna standard aldrig kunde nyanskaffas i industristäderna. Liknande synpunkter kom fram med Ottar Brox' samtida undersöknin- gar av nordnorska fiskebönder (se ”Hva skjer i Nord-Norge?”, 1966). Dessa fördelar att leva som arbetare på landsbygden har varit kärda långt tidigare, men har föga beaktats. Redan under 1890-talet gjorde Gustaf af Geijerstam en jämförelse mellan arbetarna i Stockholm och textilarbetarna i Västergötland. Här utföll lönen klart till stockholmar- nas fördel, men levnadsstandarden var ändå högre på landet. Så här sammanfattar han sin undersökning: ”För arbetaren i gemen ställer sig livet på landet gynnsammare än det i staden. Jag skall söka visa, att Markarbetarens materiella ställning är bättre än hans på likartad nivå stående kamraters i Stockholm.” Som punkter i sin bevisföring tog af Geijerstam upp att bostadsförhållandena var bättre på landet, inneboen- desystemet saknades, byggnadskvaliteten var också bättre. Barnen kun- de släppas ut i det fria och deras hälsa var klart bättre än stadsbarnens.

Lönerna för textilarbetare var genomgående ungefär hälften av de för samma slags arbetare i Stockholm. Men det fanns klara fördelar ”in natura” i Mark: ”Antingen bor arbetarna hyresfritt, eller också betalas visserligen en hyra, men denna är så pass låg att den i genomsnitt understiger även de hyror, vilka jag vet på motsvarande sätt uttages i Stockholm . . . Härtill kommer att veden — en av stockholmsarbetarnas svåraste utgiftsposter —— i regel är fri . .. Vidare har var och en den omtalade rättigheten att hålla sig med potatisland, gris osv. och slutligen äro priserna på livsförnödenheter naturligtvis billigare.

”Alla dessa omständigheter sammanlagda torde tillsammans uppväga de låga penninglönerna. Men det finns dock ännu en omständighet, vilken förtjänar att särskilt uppmärksammas, nämligen familjesamman- hållningen i ekonomiska förhållanden. Likaväl som det kan visas att den normala arbetsförtjänsten icke räcker till att betrygga en familjs existens i huvudstaden, så skulle detsamma vara fallet i landsorten, om ej de patriarkaliska förhållandena funnes, varom ovan blivit ordat. Men bar- nen spelar i dessa arbetarfamiljers liv rollen: att de först stjälpa, sedan hjälpa.” Barnen börjar tidigt fabriksarbeta och lämnar bidrag till hushål- let (G. af Geijerstam, 1893).

Här kommer vi återigen tillbaka till familjens betydelse. I låglönein- dustrierna — och förmodligen många fler — på landet var det vanligt att fadern, modern och vuxna samt halvvuxna barn arbetade och bildade en gemensam ekonomisk enhet. Ett alternativ var, att familjen innehade ett mindre torp och medlemmarna fördelade arbetet mellan sig genom att en del skötte jordbruket och en del arbetande i fabriken. Detta existerar

i viss grad fortfarande i dag — åtminstone den ”gemensamma ekono- min” — utanför storstäderna. Visserligen arbetar man individualistiskt, men hushållets konsumtion är kollektivt.

Vad man skulle kunna kalla en familjestrategi utvecklades i dessa industrier och ijordbruket. Det krävde stor disciplinering av individuel- la viljor och underströk förpliktelserna att bidra till hela familjeförsörj- ningen. Den är starkt knuten till familjens utvecklingscykel. ] början av äktenskapet har man och hustru arbete och då täcker hushållsinkomsten ganska väl behoven. Men när barnen kommer och ifall hustrun stannar hemma för att passa dem, kan det vara svårt att få inkomsten att fylla behoven. Detta innebär år av uppoffring som sedan återgäldas, när barnen en efter en börjar få arbetslön, säg efter 12 års ålder. Om sedan även hustrun i stigande grad kan arbeta blir hushållsekonomin ganska solid. Den börjar decimeras när barnen gifter sig och flyttar hemifrån. Under ålderdomen är föräldrarna beroende av bistånd från sina nu vuxna barn — fast om dessajust då har egna småbarn, kan det vara svårt att avstå mycket. Principen i låglönefamiljen är i alla fall klar, att det är en omväxlande överföring av ekonomiskt och annat bistånd från en generation till den andra genom hela livet. Familjevälfärden baseras på att denna överföringskedja inte avbryts. Ideologin kring detta skiftande beroende överlever egentligen längre än dess ekonomiska nödvändighet.

6.6. Hushållsstruktur

Ändringarna i hushållens storlek och sammansättning har varit mycket markanta under de sista hundra åren. Det gäller både antalet människor i boendeenheten — som har minskats tvärt och antalet roller i primär- gruppen — tjänstefolk såsom pigor och drängar på landet samt hembi- träden och barnpigor i städerna har så gott som försvunnit.

Det här är en process som är relativt outforskad. Under senare år har historiker ägnat ofantligt intresse åt familjens omvandling. Men inrikt- ningen har mest varit för perioder tidigare än 1900-talet. Som bekant har dessa forskare visat, att hushållet betraktat som den grupp som äter och sover tillsammans i största delen av Europa, varit relativtjämnstora från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet. (Se Laslett & Wall, 1972.) Litteraturen är nu mycket omfattande — istället för att nämna fler arbeten hänvisar jag till (Soliday, 1980). I den äldre perioden bestod boendegruppen av mellan fyra och fem personer i genomsnitt. Boende- grupper av tio eller fler människor har knappast varit regel någonstans i väst- och mellaneuropa. Bakgrundsfaktorer till hushållens litenhet är många. Sedan åtminstone senmedeltiden har de flesta människor gift sig sent, t. ex. vid 25 år för kvinnor och 28—30 för män. Detta var långt efter det de hade uppnått könsmognad och efter de lagstadgade minimiåld- rarna hade passerats. (Hajnal, 1966.)

Under en viss del av ungdomsåren och fram till giftermålet hade de flesta människor tjänat som drängar och pigor vid hushåll med behov av extra arbetare. På så vis lämnade många barn sina uppväxthem redan i tonåren. Strömmen gick från de barnrika familjerna till hushållen med

inga eller endast små barn. I hela Norden var det vanligt när bönderna blev gamla eller deras barn blev giftasmogna, att hushållen delade sig. De unga övertog gården och de gamla, som oftast var äldre än 50—60 år, bildade ett litet ”Undantagshushåll” i närheten. (Gaunt 1982.) De relativt färre barn — orsakade av sena giften — traditionen att tjäna som ung i andras hushåll samt splittringen av boendeenheten vid gårdsöverlåtelse — bidrog på sitt sätt att hålla primärgruppen liten.

Med en så liten arbetsstyrka i varje hushåll var det oundvikligt att det behövdes extra arbetare under vissa årstider. Då kom hushållen tillsam- mans till stora arbetslag som utförde sysslorna gemensamt. De växande skarorna av jordlösa familjer fick sålunda säsongsvis arbete. Alla dessa arbetslag utgjorde en väsentlig komponent i den lantliga produktionen även om de flesta vardagssysslor klarades av med hushållens egna arbe- tare. Det är lätt att beskriva arbetsbyten i idylliska termer. Grannar hjälpte grannar, släktingar hjälpte släktingar, jordlösa fick arbete och mat. Men böndernas världsuppfattningar gjorde klar åtskillnad mellan denna påtvungna gemenskap och en sann solidaritet. Vi kan ta som exempel en antropologisk beskrivning av det moderna Java, där så— songsvisa arbetsbyten också är väsentliga i jordbruket: ”Vad som har utvecklat sig är inte så mycket en allmän anda av samarbete — javane- siska bönder tenderar liksom många andra bönder att vara ganska

misstänksamma mot grupper större än kärnfamiljen — utan en samling explicita och fasta bruk av arbetsbyten, penningutlåning och varubyten, som fungerar i alla sidor av livet . . . Samarbetet är grundat på en mycket livlig känsla av den ömsesidiga nyttan av deltagarna i sådant samarbete, men inte på en allmän etik av alla människors jämställdhet eller på en organisk syn på samhället som tar hela gruppen såsom den primära och

sätter individen i andra hand.” (Geertz, 1962.)

Hushållen har, som vi sett, varit i stort sett oförändrade över långa tider fram till slutet av 1800-talet. Vad som hänt sedan dess framstår närmast som revolutionära ändringar. 1890 var den genomsnittliga hus- hållsstorleken i Sverige 4,56: landsbygden hade något större hushåll (4,63) än städerna (4,24). Numera är hushållsstorleken halverad till 2,4 personer 1975 — återigen är städerna mindre än landsbygden. I Stock- holms stad är storleken 1,8 personer. Det är stark spridning mellan orter: storstäderna har överlag ungefär 25 procent mindre hushåll än mellan- stora städer som Gävle, Sundsvall och Jönköping. Inom en storstadsre- gion såsom Göteborg varierar storleken från 2,25 i själva staden till nästan 3 personer i kranskommunerna Lerum (3,04), Öckerö (2,97), Kungsbacka (2,93) och Härryda (2,9). (Statistisk årsbok, Göteborg 1979, tab. 357.).

Såsom olikheterna i sifferserierna antyder har utvecklingen varit kom- plicerad och haft både generella och ortsspecifika linjer. Vi kan börja med de generella anledningarna.

1. Hushåll bestående av bara en person har vuxit mycket kraftigt. Som boendeform var ensamboende mycket sällsynt under 1800—talet. 1890 bestod mindre än 6 procent av hushållen av en person: 4,8 procent på landsbygden och 10,9 procent i städerna. Ändå var ensamboendet redan då på framväxt.

2. lnneboendesystemet som starkt kritiserades redan under 1800-talet var vanligt i storstäderna. Det har nästan helt försvunnit och de personer som tidigare innebodde, bor numera för sig själva. lnne- boende tjänstefolk såväl på landet som i städerna finns numera i mycket liten utsträckning. Dessa jobb började sin nedgång redan under 1800-talets senare hälft. De personer som numera har samma slags arbete bor i egna hushåll.

3. Demografiska förändringar. Som vi redan omtalat, har medellivs- längden ökat markant sedan sekelskiftet. Detta leder till ökat antal hushåll, där makar lever ensamma efter det att deras vuxna barn har flyttat hemifrån. Konsekvenserna av livets förlängning är inte ännu fullbordat — antalet personer över 80 år väntas stiga ännu mer fram till nästa sekelskifte. Förbättringar inom allmän sjuk- och friskvård och kommunal service tillåter t. o. m. mycket gamla personer att bo kvar i enpersonshushåll nu för tiden. En annan demografisk faktor, som dock är svårbedömd är minskningen i antalet födda barn. Barn- kullarna per kvinna har varit låga alltsedan sekelskiftet, vilket varit ett faktum under hela perioden. Eftersom barnadödligheten också har minskat kan andelen överlevande barn något uppväga nedgången i fruktsamheten. Däremot är tendensen att koncentrera födslar till en kort period i kvinnans liv av vikt. I stället för att ha hemmavarande barn upp till 30-årsperiod har detta nu minskats till 20—25-årsperiod. 1975 fanns det barn under 16 år i mindre än en tredjedel av alla svenska hushåll, 1935—36 fanns det barn under 16 år i 62 procent av familjerna.

4. Generationer avlöser varandra snabbare på grund av tidigarelagt barnafödande. Det är numera vanligt att bli mormor innan man fyllt 50 år och mormorsmor innan man fyllt 70 år. Förmodligen finns det ännu fler orsaker som bidragit var och en på sitt sätt. De ovannämnda förändringarna har lett till en nedbantning av hushållen där folk utanför kärnfamiljen bodde med sina arbetsgi- vare samt de som föranlett uppkomsten av en eller två personers hushåll. Ökad giftermålsfrekvens. En väsentlig del av det äldre giftermålsmönst- ret i västeuropa var att en ansenlig del av befolkningen aldrig gifter sig och dessa personer innebodde i andras hushåll. I årtiondet 1890—1900 gifte sig endast 75 av 1 000 ogifta kvinnor mellan 20 och 45 varje år. 1940 hade samma siffra stigit till 116 per 1 000. Numera har 5. k. papperslösa äktenskap (samboende m. m.) gjort de vanskligt att bedöma hur många nya parbildningar som äger rum per år. Men ingenting tyder på att parbildningen skulle vara på tillbakagång. Dessutom flyttar folk ihop och bildar hushåll vid yngre år än tidigare. Istället för att vänta tills man har blivit en bra bit över 25 innan man bildar familj, har vi fått en förskjutning mot senare tonåren och tidiga tjugoårsåldern.

6.7. Mångfalden i boendeformer

Hushållet är en boendegrupp och som sådan kan den idag ha många olika former. Så var det också tidigare även inom arbetarklassen. Hus- hållssammansättningen varierade på grund av lokala traditioner, den typ av arbete som var huvudsysselsättningen, samt graden av hushållens beroende av utomstående makter. Under 1900-talet har många av dessa orsaker till lokal variation i hushållens sammansättning försvunnit. I synnerhet finns det numera ingen utomstående myndighet eller arbets- givare, typ bruks- eller sågverkspatron, som kan tvinga en familj att inhysa andra människor mot familjens vilja. Men säkert finns en del av variationen kvar, spridningen är dock okänd.

Här skall jag belysa lite av den mångfald av boendeenheter vilka fanns i arbetarmiljöer kring senaste sekelskiftet. Som källa finns flera av de undersökningar över arbetarnas levnadsvillkor som utfördes under 1890-talet i den Lorénska stiftelsens regi. Undersökningarna, som gjor- des i liberal anda kring den s.k. arbetarfrågan, koncentrerade sig på bostadsfrågan och tryckte upp långa tabeller över hushållssammansätt- ning, inkomst, vissa utgifter, bostadsstandard m. m. De utredningar som är intressanta i detta sammanhang gäller metall- och textilarbetare i Stockholm, textil- och gummiarbetare i Marks härad i Västergötland, samt gruvarbetare i Dannemora, Norberg, Grängesberg och Gällivare. Alla utredningar utfördes av Gustaf af Geijerstam (romanförfattare och samhällsdebattör). Anteckningar om arbetarförhållanden i Stockholm (1924); Anteckningar rörande fabriksarbetarnes ställning i Marks härad (1894); Anteckningar rörande arbetarnes ställning vid fyra svenska gruf- vor (1897).

I Stockholm utgjorde metallarbetare en relativt välbetald grupp, åt- minstone jämfört med textilarbetarna och denna ojämlikhet slår igenom hela levnadsstandarden. Geijerstam intervjuade och besökte anställda i en mekanisk verkstad och ett bomullsspinneri. Han hade trott att han skulle finna dessa arbetare boende mer eller mindre samlade i närheten av fabriken. Detta visade sig vara alldeles fel, därför att ”ett enda hus i Stockholm innehåller . . . så många och så olikartade arbetarfamiljer och bebyggare av alla slag, att det rent av kan giva en bild i smått av hela den stora skiftande arbetarvärlden (8).” Redan detta är en betydelsefull observation: i storstadsområdena bodde arbetarna i ringa grad tillsam- mans med arbetskamrater.

Några av de verkstadsarbetare som Geijerstam besökte hade en lev- nadsstandard som överträffade den som lägre statligt anställda uppnått. Men dessa var klara undantag, för vid samma fabrik fanns en nygift man, vars hem var ett vindskontor, där köket delades med fyra andra familjer. Paret var dock glada över att ha fått sitt eget.

Som antyddes tidigare bedömde Geijerstam storstadsarbetarnas situa- tion vara sämre än för liknande på landet. Bland annat slår familjecy- kelns varierande börda hårdare i staden. Stadsarbetarfamiljer missgyn- nades mest när deras barn var små. En torpare kunde alltid sätta till ett extra rum, för virket var billigt eller gratis och han kunde använda sin egen arbetskraft. ”Men så är alls icke förhållandet med arbetaren i

staden. Han har en bestämd veckopenning. Låt också vara, att denna i någon mån ökades med åren, så är det dock långt i från fallet, att denna ökning står i en varaktig proportion till den tid han kan räkna sig hava arbetat i ett bolags eller en privatmans tjänst . . . Men någon egentlig möjlighet för arbetaren att förkovra sin ställning, alltefter som hans familj tillväxte, kan man icke säga under nuvarande förhållanden före- finnes. Arbetarens väsentliga styrka i existenskampen måste därför vä- sentligen koncentrera sig på förmågan att inskränka sig och därför är det snart sagt regel i arbetarens liv, att hans välstånd avtar i den mån han kan räkna längre tjänsteår. Först när barnen växt upp och kan delta i faderns arbete eller på annat sätt förtjäna till familjens uppehälle, händer det, att umbärandets värsta tid är förbi och det blir möjligt, att lugnet från äktenskapets första dagar i någon mån återvänder.” (s. 14.)

Arbetarfamiljerna levde i ökande armod från det att barnen föddes tills det att tillräckligt många av dessa hade vuxit upp och kunde bidra till hushållsekonomin. Förmodligen gällde det en period av mellan fem— ton och tjugo år, beroende på det äldsta barnets kön och konjunkturen. Denna s.k. fattigdomscykel observerades även bland arbetarklassen i London och Berlin och kan anses vara ett allmänt europeiskt storstads- problem. På landsbygden däremot, fanns relativt gott om tillfälliga arbeten för minderåriga och kvinnor som därigenom kunde dryga ut barnfamiljernas ekonomi.

Storstadsarbetarfamiljernas främsta besparingssätt var att minska boendekostnaden — flytta till en bostad med lägre hyra och förmodligen sämre kvalitet eller att ha inneboende hyresgäster i den befintliga bosta- den. Därför ansåg många samhällskritiker kring sekelskiftet att boende- förhållandena var ”en icke oäven värdemätare på hela familjens mora- liska och ekonomiska ställning.” (s. 17).

Af Geijerstam besökte 54 metallarbetarfamiljer. Han fann att 34 av dem bodde i ettor — de flesta med kök eller delat kök — 18 bodde i tvåor och 2 bodde i treor. En femtedel av de som innehade ett rum och kök hade inneboende och dessa var till hälften nära släktingar, typ syskon eller svågrar. Men de som hade tvåor hade i 72 procent av fallen inne- boende hyresgäster och dessa var i huvudsak icke-släktingar. Av 17 identifierade inneboende hos familjer i tvåor och treor var bara 3 på något vis besläktade med värdfolket. De 77 ogifta arbetarna vid samma verkstad bodde huvudsakligen hemma hos föräldrarna eller var inne- boende. Endast 9 procent hade eget rum, resten var delad i två lika stora grupper som antingen var kvar hemma eller inneboende. Förmodligen var det endast en åldersfråga, om man var kvar hemma eller hade flyttat. De som var kvar betalade omkring 6 kronor per månad till föräldrarna. Denna summa understeg obetydligt vad inneboende betalade sin värd- familj. Undersökaren sammanfattar: ”De, vilka bo hos föräldrar, måste betraktas likställda med inneboende. Att dessa män eller ynglingar ej kommit att söka sig bostäder hos främlingar, beror uppenbarligen endast på den tillfälligheten, att de hade föräldrar i livet. Deras kvarstannande hemma är ekonomiskt att betrakta som ett ömsesidigt understöd.” (s. 30).

Bostadsförhållandena bland arbetarna vid bomullsspinneriet på Sö- der var ännu sämre än för metallarbetarna. Lönerna var också lägre och

de ganska få gifta arbetarna bodde mestadels i fabrikens egna bostäder. Anmärkningsvärt var emellertid att ett visst antal som fordom bott i bolagsbostäder skaffat sig egna lägenheter. För Geijerstam ser detta underligt ut: . . ty arbetarbostäderna äro här både billiga och, efter vad man kan döma, sunda”. (s. 32). Förmodligen kan man återigen se läng- tan efter att rå om sig själv utan arbetsgivarens insyn i bakgrunden.

Av 42 bomullsarbetare bodde nästan samtliga i ett rum eller ett rum och kök. I motsats till metallarbetarna hade man många inneboende släktingar i dessa ettor: 3 svärmödrar, 1 moder, 1 svåger och en stor grupp — som inte alls förekommit tidigare — 6 fosterbarn. ] sammanlagt 43 procent av hushållen med 1 r. 0. k. eller mer var familjen utökad med personer som inte hörde till kärnfamiljen. Man kan inte bortse från den ekonomiska betydelsen av fosterbarnsväsendet -— för unga barn fick hushållet 40 kronor om året, för något äldre mellan 90 och 120 kronor årligen. Hushållen med fosterbarn hade årshyror mellan noll och 100 kronor.

Själva arbetarbostäderna hade fördelen av att ligga vid utkanten av stadsbebyggelsen så att barnen hade gott om lekplats utomhus. Men eftersom både mannen och hustrun arbetade under dagtid — kvinnan oftast i spinneriet — blev det en betungande lång väg till affärer och service. Men ”det är icke besväret som väcker klagomål, det är tidsför- lusten.” (s. 36.) Närheten till arbetsplatsen och fritidsområden uppväg- des av avlägsenhet till affärer och handelsbodar. Detta kanske förklarar varför så många av dessa klart trångbodda arbetarfamiljer måste ha extra hjälp av främst äldre kvinnliga släktingar. Undersökarens margi- nalanteckningar är talande: ”en jungfru till hjälp, då både mannen och hustrun arbetar borta”. ”En gammal kvinna har 5 kr i månaden och mat för att se om huset, då makarna arbeta borta”, ”en hjälpkvinna”, ”en släkting sköter hushållet”, ”hustruns mor hjälper till mot obestämd ersättning” osv. Utan dessa hjälpkrafter hade hustruns förvärvsarbete förmodligen inte varit möjlig. Den ger dock de gifta textilarbetarna i Stockholm tätare kontakter med sina släktingar än de bättre avlönade metallarbetarna. Då spinneriarbetarnas lägenheter är mindre både till rumsantalet samt yta och höjd, kan man inte tro att man hade bättre plats. Tvärtom, synes inhysningen av nära släktingar nästan vara en förutsättning för den vardagliga hushållsskötseln, då bebyggelsen var avlägsen och de låga lönerna krävde att båda föräldrarna förvärvsarbe- tade.

De ogifta arbeterskorna vid spinneriet, vilka var över 18 år bodde i jämförelsevis liten utsträckning hos sina föräldrar. Precis hälften var inneboende hos andra och en tredjedel var hemma hos föräldrar. I de senare fallen hörde splittrade familjer till de vanliga. Många av arbeter- skorna hade bara sin moder som hushållsföreståndare. De få ogifta manliga arbetarna — endast 15 — bodde med ett undantag hemma hos sin egen familj. Återigen var modern ensam föreståndare i mer än hälften av fallen. De många minderåriga arbeterskorna — 12 till 17 år — bodde också till övervägande del hemma hos familjen. Fadern saknades i en tredjedel av hushållen. Barnens föräldrar arbetade i regel inte vid bom- ullsspinneriet utan hörde till kategorin ”de 5. k. fria arbetarna”, dvs. de som inte hade fast anställning.

Medan ogifta manliga arbetare sällan försökte bo ensamma även när de hade råd, hyrde 13 av 83 ogifta arbeterskor egna lägenheter som de delade med några kamrater.

Som synes var boendevillkoren för metallarbetarna och textilarbetar- na helt olika, trots att de levde i samma stad. Metallarbetarna verkar ha försökt begränsa familjernas barnantal. Över en fjärdedel av de gifta hade inga barn alls, ett fåtal hade fler än tre barn. Att ha endast ett barn hemma var det klart typiska. Om detta skedde genom användning av preventivmedel eller inte går knappast att kartlägga. Emellertid hade de flesta metallarbetare gift sig med kvinnor, som varjämnåriga eller något äldre än de själva: i 57 procent av äktenskapen var kvinnan äldre eller jämnårig med mannen. Redan detta tyder på att man inte ville ha många barn. Helt naturligt var hushållsstorleken ganska liten — i genomsnitt 3,9 personer. Detta var mindre än medelsvärdet 1890 för stadshushåll.

I många fall skickade metallarbetarfamiljerna ekonomiska bidrag till äldre släktingar, huvudsakligen föräldrar och svärföräldrar. Så var det för en tredjedel. Af Geijerstam tyckte att detta var en låg andel, men givet de demografiska förhållandena som rådde, var det förmodligen en gans- ka stor del. Säkert var att många arbetare inte hade föräldrarna kvar i livet.

Vid bomullsspinneriet fann man att äktenskapen hade flera barn än metallarbetare: 2,6 per familj istället för 1,5 per familj. Men även här var hustrurna äldre eller jämngamla med sina män i över hälften av äkten- skapen.

Trotts detta var barnantalet större. Hushållningsstorleken var 4,8 per- soner som klart översteg genomsnittet 1890 för stadshushåll.

Bidrag till släktingar — återigen endast nära släktingar som föräldrar, syskon och barn — utgick från 31 procent av hushållen. Med tanke på de låga lönerna måste verkliga umbäranden ha skett. Hustruns arbetsin- komster var verkligen betydelsefulla. Några gånger var de lika stora eller t. o. m. överträffade mannens. Det var omvänt i metallarbetarfamiljer, där kvinnorna främst sysslade med arbete som de kunde sköta hemma — som sömnad, tvätt o. d. — och som därför inte gav mycket pengar.

Hos textilarbetarna kan vi säga att hela familjen utgjorde en enhet, där föräldrarna förvärvsarbetade och släktingar anlitades att sköta konsum- tionen. Det innebar uppoffringar främst i form av trångboddhet. Men varje persons aktiviteter var väsentliga för hushållets överlevnad. Hos metallarbetarna var endast mannens lön av betydelse, kvinnan ensam skötte sitt hushåll och främmande inneboende mottogs, vilka dock inte var integrerade i hushållets bestyr.

Om variationerna i familjelivet var stora i städerna var det ännu större bland landsbygdens arbetare. Omedelbart efter att ha undersökt ovan— nämnda stockholmsarbetare, begav sig af Geijerstam ut på landet för att studera fabrikerna där. Det var naturligt att besöka Västergötland, där lantliga industrier hade en lång historia. De första mekaniska väverierna i Sverige hade upprättats där, men även hemvävning var spridd.

Trots att fabrikerna i Marks härad var av olika ålder gjorde af Geijer-

stam några generella uttalanden. Arbetarna var flitiga och noggranna samt saknade intresse för fackliga och socialistiska idéer. ”Det är en fullkomligt patriarkalisk anda, som är härskande, och vad som för iakttagaren är av största intresse är, att Markarbetaren på sin nuvarande ståndpunkt synes finna sig väl i det slags förmyndarskap, som från arbetsgivarens sida utövas mot honom.” (5. 13.) Han anför också arbe- tarnas familistiska världssyn — att för sin egen familjs bästa uppföra sig till sina förmäns belåtenhet.

Undersökningarna började vid Rydboholm, den äldsta fabriken i trakten, som då sysselsatte omkring 90 personer. Visserligen var lönerna mycket låga, men detta uppvägdes av billig hyra i bolagets bostäder, billigt bränsle och obegränsad tillgång till potatisland. Bolaget bedrev en egen fattigvård: den tog hand om gamla som slitit ut sig eller blivit skadade i bolagets tjänst samt omhändertog föräldralösa. Bolaget under- stödde även familjer under svåra villkor. Arbetarna köpte varor i bola- gets handelsbod. Ett experiment hade just påbörjats med ett nytt han- delssystem, där vinsten skulle utgöra en fond, som kunde användas till arbetarnas bästa. ”Allt för arbetaren, intet genom arbetaren” var, enligt af Geijerstam, mottot här.

Alla utom två familjer bodde i 1 r. 0. k. eller bara ett rum. I genomsnitt fanns 4,9 personer i varje hushåll och barnantalet var stort, 3,7 per familj. Detta var många fler barn än någon av de två arbetargrupperna i Stock- holm hade. Arbetarna hade i mycket liten utsträckning släktingar inne- boende hos sig. Bara en familj hade en svärmoder inneboende, men flera släktingar borde ha funnits inom nära avstånd. Närmast en tredjedel av Rydboholms arbetare var födda på orten och i allmänhet hade de jobbat vid fabriken en lång tid: genomsnittet var 23 år.

Den näraliggande, fast yngre, storindustrin Viskafors, visade upp ett annorlunda mönster. Arbetsstyrkan var 5 gånger så stor som i Rydbo- holm. Bara en bråkdel var födda på orten (10 %) och större delen var ogifta. De senare bodde inte inackorderade utan hyrde rum tillsammans med arbetskamrater eller syskon och andra släktingar. Hushållen inne- höll i genomsnitt 4 personer och antalet barn per familj var 2,9. I 14 av 69 hushåll fanns släktingar utanför kärnfamiljen inhysta. Dessa variera- de från en ogift 40-årig väverska med sin mor och två systerdöttrar till en 30-årig förman vars svärmor innebodde.

I Fritsla fanns en ganska ny fabrik som dock hade passerat Rydbo- holm i storlek. Här sysselsattes 700 arbetare och —- enligt undersökaren — rådde en slags ”amerikansk anda”. Denna anda skiljde sig högst markant från den patriarkaliska som tidigare omnämnts. ”Här finns icke och kan icke finnas någon slags sammanhållning mellan arbetare och arbetsgivare som i etablissemang, vilka långsamt men säkert växt upp så att säga ur själva förhållandenas urgrund.” (s. 47.) I fråga om bostäder hade arbetarna här det bättre än vid äldre industrier. Men arbetaren och hans familj ”var icke på samma sätt knutna till själva företaget och dess invånare.” Och det var oftare vid Fritsla än vid andra industrier ”före- kommande att arbetare, som man säger, komma och gå.” (5. 48.) Antalet ogifta arbetare översteg vida antalet familjer.

Hushållsstorleken har 4,6 personer och en hel del släktingar — mest

gamla föräldrar — innebodde eller fick ekonomiskt bidrag från familjer- na. Av 16 i detalj beskrivna familjer hade 11 inneboende, som inte hörde till kärnfamiljen. Av dessa var 3 rena inneboende, men resten var föräld- rar, svägerskor Osv. I två fall fanns barnflickor eller barnjungfrur som skulle passa barnen medan båda föräldrarna var på arbete. Barnpass- ning var säkert ett problem här. En av småbarnsfamiljerna som inte hade släktingar eller barnpiga, hade helt enkelt bortackorderat sitt 2 1/2 är gamla barn. Denna familj betalade 120 kronor om året för barnet och detta var hushållets största enskilda utgiftspost. (5.86 0. 50.)

Fritslaarbetarnas situation påminner lite om spinneriarbetarnas i Stockholm i och med att båda föräldrarna förvärvsarbetade och att släktingar hjälper till i hushållet. Detta har sin avigsida: ”Behovet att hålla samman även ekonomiskt blir för en familj ej sällan tryckande, när detta behov är förenat med svårigheten för den enskilde att på egen hand vinna en god ekonomisk ställning.” (s. 76.) Undersökaren sammanfat- tar: ”Välståndet inom arbetarklassen i Mark synes vinnas genom famil- jemedlemmarnas samarbete.” (s. 87.)

Men hur var det i industriorten där kvinnan hade ringa möjligheter att förvärvsarbeta? Fanns samma familjeideologi bland arbetarna där? För att undersöka detta gav sig af Geijerstam i kast med en utredning om gruvsamhällen.

I Dannemora, en mycket gammal gruvort, fanns en homogen arbetar- stam, som var ”sluten inom sig själv”. Sällan togs arbetare utifrån, sällan reste man hemifrån. Misstron mot nykomlingar var så stor att en Dan- nemorabo, enligt uppgift, ej ens ”svarar förmännen uppriktigt, när dessa bott däri 12 eller 20 år”. Fram till 1870-talet var gruvarbetarna anställda såsom tjänstehjon och deras förtjänst betalades i spannmål och en ringa dagspenning. Sedan denna tid utgick lönen endast i pengar och lönen var indexreglerad till spannmålspriset.

[ Dannemora fick man inte gifta sig innan man hade fyllt 25 år och då måste man samråda med disponenten. Bolaget avsatte pengar i en livför- säkring för varje barn som fötts — men av detta skulle arbetaren betala hälften. Det var således en långtgående inblandning av arbetsgivaren i arbetarnas familjeliv. Trycket från ledningen var icke ägnat ”att fram- kalla självverksamheten, snarare att hålla den nere”. (s. 15.)

Men Dannemorafamiljerna exemplifierade sig i de mera passiva dyg- derna, sparsamhet, nykterhet, ordning och förmåga att umbära. Trots att lönerna var mycket låga verkade hemmen inte direkt fattiga. De var snygga och trevliga. Af Geijerstam ansåg att ansvaret för hushållens materiella standard låg hos kvinnorna. De höll jämt på med att spinna, väva och sy.

Arbetarna hade fri bostad. Ålderstigna fick ett visst understöd. Hus- hållsstorleken var 4,3 personer och familjerna hade i genomsnitt 2,7 barn. Återigen var kvinnan äldre eller jämngammal med mannen i mer än hälften av äktenskapen. Hushållen inrymde mycket få släktingar och dessa var vanligtvis föräldrar eller vuxna barn. Två ogifta arbetare hade sina mödrar boende hos sig.

Det största familjepolitiska problemet i Dannemora var äldreomsor- gen för de arbetare som länge tjänat i gruvorna. Deras understöd utgjor-

des i huvudsak i form av säd, t. ex. 32 liter/månad och kanske 4 kronor i kontanter/år. För välståndet var de äldre beroende av släktens och grannars hjälp — i synnerhet med mjölk eller foder till en ko.

Till skillnad från Dannemora var Grängesberg en modern arbetsplats grundat under 1880-talet. Arbetarna flyttade dit från hela Sverige. Lö- nerna var höga. ] 200 arbetare jobbade under jorden och 200 kvinnor och barn arbetade med att sortera malm.

Hushållen var förbjudna av bolaget att utan tillstånd ta emot inne- boende. Många arbetare bodde så långt ifrån arbetsplatsen, att de inte kunde gå fram och tillbaka varje dag. För dem restes stora baracker med rum som delades av 24 man. Bolaget anställde städerskor.

Hushållen var ganska stora: 5,3 personer i genomsnitt. En anledning därtill var det stora barnantalet. Endast ett fåtal familjer hade nära släktingar boende hos sig (en svärmor, en bror, en sons familj). Bara 5 procent av hushållen hade inneboende och samtliga dessa uppgavs en- dast vara tillfälliga gäster. Trångboddheten var markant: i en lägenhet på 1 r. 0. k. levde 13 personer, ett föräldrapar med 8 barn plus deras son, sonhustru och sonson.

Lönerna var stora och de gifta kvinnorna arbetade i ringa utsträckning utomhus. l något mer än 10 procent av hushållen bidrog barnen till hushållsekonomin. Kvinnornas arbetsinsatser kringskars ytterligare ef- tersom inga potatisland var tillåtna.

Af Geijerstam kom till Norberg precis efter den långvariga och miss- lyckade strejken. Missmodet var alldeles tydligt. De flesta hushåll som hade haft besparingar hade sett dessa försvinna under konfliktens gång.

Bostäderna var av sämre kvalitet än i Grängesberg. Inkomsterna var också lägre eftersom malmen var svårare att utvinna. Hushållsstorleken var 4,7 personer. Det fanns relativt få inneboende: totalt 8 hushåll av 131 hade obesläktade hyresgäster och 9 hade nära släktingar, mödrar, sys- kon och syskonbarn. Det tryckta ekonomiska läget gjorde barnens och hustrurnas inkomster mycket viktiga. Barnen gjorde betydande insatser i en fjärdedel av hushållen och 24 hustrur hade inkomst av malmvask- ning. Här tvingades gruvarbetarfamiljernas alla medlemmar att bidra till den gemensamma inkomsten på ett sätt som inte förekom i Grängesberg. Och trots att lönerna i Norberg på papperet var högre än i Dannemora hade man inga av de senares naturaförmåner.

Gällivare var vid mitten av 1890-talet ännu ett nybyggarsamhälle. Brytning i stor skala kom igång 1892. Vid af Geijerstams besök arbetade här 1700 man vid 10 separata fyndigheter. Bostadsbyggandet hade knap- past hållit stånd mot befolkningsanhopningen. Medan i Grängesberg arbetarfamiljerna var förbjudna att mottaga inneboende, var man i Gällivare skyldig att emotta minst 2 inneboende.

Lönerna var höga, men det var också levnadsomkostnaderna. Liksom i Grängesberg var hushållen stora med i genomsnitt 5,6 personer. 40 procent av hushållen hade inneboende, men endast 2 familjer hade släk- tingar. Detta är naturligt eftersom bara ett fåtal av arbetarna ens var födda inom länet. Omkring 1 arbetare av 10 hade sin familj kvar i hemorten och skickade delar av sin lön till den. Det fanns två arbetar- kategorier som hade familjen på andra orter. Det var dels de som bara

kort dessförinnan hade fått anställning och inte hunnit skaffa bostad, dels var det norrbottningar med relativt lång tjänstetid — 2 till 5 år -— men med familjerna kvar vid sinajordbruk. Inga av hustrurna arbetade och inga barn under 15 lämnade bidrag till hushållsinkomsten.

Af Geijerstams undersökningar täcker en bra bit av Sveriges industri- arbetare under denna tid. Möjligtvis skulle dssa kunna kompletteras med liknande utredningar om tillfällighetsarbetare i städerna — järn- och glasbruksarbetare och sågverksarbetare — för att vara fullständiga. Men redan nu är bilden av mångfalden klar, dessa ytterligare exempel skulle förmodligen förtydliga ännu fler olika hushålls- och familjemönster.

Några av de faktorer som vid sekelskiftet orsakade lokala skillnader i familjeliv har nu försvunnit. Så låga löner, att alla arbetsdugliga i ett hushåll vore tvungna att förvärvsarbeta, är omöjligt idag. En mycket liten del av industriarbetarna bor i bostäder som ägs av deras arbetsgi- vare. lngen arbetsgivare blandar sig i sina anställdas äktenskapsplaner. Ingen är tvungen att ta emot inneboende.

Två saker har uppmuntrat bildandet av flera små hushåll. Bostäder har alltsedan 1930-talet byggts i stor omfattning så att de som av en eller annan anledning vill flytta från ett hushåll kan göra det utan att behöva söka efter plats i ett annat hushåll. Hon eller han kan bilda ett eget hushåll. Dessutom är lönerna tillräckligt höga för att en ensam person i de allra flesta situationer skall kunna klara sin utkomst. Så var absolut inte fallet för hundra år sedan. Bildandet av en-personshushåll — något som skett i stor utsträckning efter andra världskriget —— förklarar nästan hela nedgången i hushållsstorleken mellan 1890- och 1970-talen.

Det vore oklokt att tro att de lokala olikheterna i familjestrukturen har försvunnit. Detta vet vi mycket litet om. Men över hela landet har en likriktning i arbetsvillkor ägt rum. I synnerhet inom serviceyrken och den offentliga sektorn är arbetet likartat över hela landet. Sålunda bör lokala variationer nu vara mera anknutna till traditioner än till arbets- villkor och inblandning av utomstående än tidigare.

Olikheterna i boendeformer och levnadssätt kommer förmodligen att vara kvar i framtiden. Att lita på familjen och släkten när man har problem är en strategi som har funnits under lång tid. Inte sällan har det inneburit att man tidvis måste offra något av sin egen trevnad, men den uppvägs av att detär människor av samma bakgrund och syn på varda- gen. Även i ett industrialiserat välfärdssamhälle har släkten visat sig vara en resurs för att bygga upp både kollektivt och individuellt välstånd.

Litteraturförteckning

Björnberg, U. m. fl. (1980): Livsformer i en region. Kungälv. Brox, 0. (1966): Hva skjer i Nord-Norge? Oslo. Daun, Å. (1974): Föronsliv. Lund. (1980): Boende och Livsformer. Stockholm. (1969): Upp till kamp i Båtskärsnäs. Stocholm. Eriksson, M. — Åkerman, S. (1974): Trestadsstudien. Scandia.

Frykman, J. — Löfgren, 0. (1979): Den kultiverade människan. Lund. Gaunt,D. (1982): Formen der alten Versorgung in Bauern-Familien, Nord- und Mittel Europas. Historischer Familien Forschung. Red. Mittelauer, M. och Sider, R. (5. 156— 191). Frankfurt. Gaunt, L. (1982): Housing the Extended Family. Papper till den internationella sociologkonferensen i Mexico City. Geertz, C.: The Rotary Credit Association. Economic Development and Cultural Change 1962, vol. 18 (s. 233). Geijersatm, G. af, (1892): Anteckningar om fabriksarbetarnes ställning i Marks härad, Stockholm (1893) Anteckningar om arbetarförhållandena i Stockholm, Stockholm. Hajnal, J. (1966): The West European Marriage Pattern in Perspective i Glass, D. och Eversley, E.: Population in History. London. Hansen, B. (1976): Hushållens sammansättning i österlenska byar. Rig (1978) Familj, hushåll och släkt. Stockholm. Holter m. 11. (1977): Familjen, klassamhället, Stockholm. Kronberg, B. — Nilsson, T. (1975): Stadsflyttare, Uppsala. Laslett, P. — Wall, Red . (1972): Household and Family in Past Time. Red. Cambridge. Liljeström, R. — Dahlström, E. (1981): Arbetarkvinnori hem-, arbets- och sam- hällsliv, Stockholm. Löfström, T. (1978) Minnet av en by, Stockholm. Popenoe, D. (1977): The Suburban Environment. New York. Rehnberg, M. (1950): Kommunalarbetarminnen. Red. Stockholm. Rundblad, B. (1951): Forestville. Uppsala. SCB. Levnadsförhållanden 1976, rapport 18. Soliday, J. (1980): History of the Family and Kinship, Select International Bib- liography, New York. Sundström, G. (1980): Omsorg oss emellan. Sekretariatet för framtidsstudier, Stockholm. Öhngren, B. (1974): Folk i rörelse. Uppsala.

7 Hushållsförändringar som förklaring till flyttningar

av Einar Holm och Sture Öberg

7.1. Syfte

Hur ser flyttningsorsakerna ut i Sverige? Hur ser de ut i andra länder? Vilka orsaker är betydelsefulla nu och vilka kan komma att bli viktiga de närmaste decennierna? I föreliggande artikel granskar vi flyttningsorsa- ker i ett livsperspektiv. Bl. a. relateras arbetsmarknadsförhållandenas betydelse för omflyttningen till andra flyttningsorsaker, t. ex. föränd- ringar i hushållens sammansättning.

7.2. Individuella och strukturella flyttningsorsaker

7.2.1. Ekonomin som flyttningsgenerator

Många forskare, som studerar individuella flyttningar inom ramen för den ekonomiska teoribildningen, arbetar med push och pull-effekter (Alonso 1974). I de enklaste tillämpningarna av teorin arbetar man med s. k. aggregerade data och förklarar nettoflyttningarna. Man kan dock med de givna utgångspunkterna i teorin förklara individuella flyttning- ar. Inom ekonomisk teori har man kommit längst med att bygga upp en sammanhållen syn på hur individer väljer att flytta.

Enligt klassisk ekonomisk teori skall varje människa flytta till en annan ort så fort ett arbete på den andra orten erbjuder så pass mycket bättre lön att de förväntade löneskillnaderna över livet, diskonterade till ett nuvärde, är större än kostnaderna för flyttningen (Ekberg 1980). Resonemanget kan kvalificeras genom att man inför ett vidare kostnads- begrepp än de monetära utgifterna för flyttningstransporten. Vidare kan man inkludera t. ex. miljövärden och sökkostnader i modellen (Siven 1970). Teorin utgår från, att människan är en nyttomaximerare. Liksom all teori och alla förenklade synsätt karrikerar den därmed verklighetens människor.

På samma sätt som man flyttar mellan olika arbeten för att öka sin inkomst, kan man flytta mellan olika bostäder för att maximera sin boendenytta (Rombach 1980). Grundidéerna är desamma.

Både kortväga och långväga flyttningar förklaras således i form av att enskilda personer vill maximera sin nytta i ekonomiska termer. De kortvariga flyttningarna brukar hänföras till orsaker som har att göra

med att man skapar sig ett allt bättre boende. De långväga flyttningarna brukar hänföras till skäl som hänger samman med inkomstökning (Gleave 1977).

När det gäller den senare gruppen av flyttningsorsaker är löneskill- naderna den mest vanliga förklaringsfaktorn. Som antytts ovan har förklaringarna till långväga flyttningar ibland modifierats med andra medverkande orsaker. De ansluter i dessa fall mer till en geografisk teoritradition. Forskarna arbetar då med modeller som även tar hänsyn till informationsspridningen mellan olika orter och uppkomna vakans- situationer i orterna (Karlqvist, Snickars 1974) Marknaden kan också delas upp på delarbetsmarknader där utbud och efterfrågan på varje delarbetsmarknad skall stämma överens (Öberg, Oscarsson 1979). Där- med kan en större del av bruttoströmmarna förklaras.

Huvudsakligen förklaras flyttningarna som handlingar utförda av ensamma individer. Några få teoretiska studier har på senaste tid valt en hushållsansats, där kanske två förvärvsarbetande individer samtidigt skall maximera sin kombinerade inkomst i samband med flyttning. Handlingen utförs då av ingen eller båda makarna efter det att de genomfört sina förhandlingar och gemensamma kalkyler.

Gemensamt för de berörda idéerna, är att det är ekonomin som är flyttningsgeneratorn. Med ekonomiska skäl bakom flyttningarna avses då både individuella skäl och strukturella orsaker även om den första gruppen skäl är de primära. Individens preferenser är ju utgångspunkt i ekonomisk teori. Produktionssystemets ”makroegenskaper” ses som en konsekvens och summering av individuella ”mikrobeteenden”.

7.2.2. Produktionssystemet som flyttningsgenerator

De mer strukturellt orienterade flyttningsteorierna betonar produktio- nens organisation som orsak till omflyttningen. Bland de sentida bidra- gen på detta område kan nämnas teorier som anger hur omställningen från ett traditionellt agrart samhälle till det moderna samhället med industri- och serviceproduktion resulterat i en allmän höjning av om- flyttningsnivån (Zelinsky 1970).

Den kanske mest kända strukturella ansatsen är den som ofta tillskrivs den marxistiska teorin. Marx formulerar i en berömd passus följande relation mellan ”basen” och ”överbyggnaden”:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets pro- duktionssätt är bestämmande för den sociala politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

Basen är således i hög grad bestämmande för beteendet i allmänhet inklusive de här studerade flyttningarna. Även vid en modifierad tolk-

ning av orsaksförhållandet mellan basen och överbyggnaden är det den ekonomiska strukturen som direkt ses som den verkliga orsaken bakom omflyttningen.

Många andra forskare eller skolbildningar inom forskningen betonar strukturens betydelse. Pred (1981) diskuterar exempelvis hur bl. a. de franska strukturalisterna och framför allt hur den nya franska struktu- reringsskolan skulle kunna bidra med idéer för utvecklingen inom tids- geografin.

Pred behandlar det dialektiska samspelet mellan individers vardags— handlingar, livsbiografier, samhällsstrukturen och s. k. dominerande projekt. Den sociala reproduktionen inträffar via strukturering. Med strukturering avses då samspelet mellan struktur och vardagspraktik. Reproduktionen är alltid relaterad till konkreta tids- och rumskoppling- ar mellan vad geograferna kallar individbanor och institutionella pro- jekt.

Gemensamt för flertalet berörda struktur-betonade teorier är att de skiljer sig från den individstrukturerade klassiska ekonomiska teorin. De betonar i stället produktionssystemet som den viktiga flyttningsgenera- torn.

7.3. Flyttningsorsaker via empirisk generalisering

För flertalet klassiskt skolade demografer kan orsakerna till flyttningar- na spåras via empiriska generaliseringar. Anledningen till att en person flyttar är bestämd av ett antal bakgrundsvariabler av typen kön, ålder, civilstånd och hemlån.

Tanken bakom detta betraktelsesätt är att historien upprepar sig. Det som redan har hänt kommer att hända även i fortsättningen. Empiriska regelbundenheter från det som hänt kan därför användas som ”teore- tisk” förklaring till det som skall hända. Fördelen med detta pragmatiska och mekaniska arbetssätt är att man kan nå goda prognosresultat på kort sikt. De goda prognosresultaten hänger samman med att forskarna ut- nyttjar kvalificerade metoder som bygger på en väl utvecklad statistisk teori (Holmberg 1980).

Empiriska studier lyfter ofta fram bakgrundsvariabler, som man a) har statistik på och b) intuitivt tror har med flyttningarna att göra. Ju närmare man studerar alltmer finfördelad statistik på delgrupper, desto mer invarianta beteenden tror man sig hitta (Frängsmyr 1979). Som bekant beter sig personer av samma kön många gånger mer lika än personer av olika kön. Samma sak kan gälla personer i olika åldersgrup- per. Följdenligt beter sig då sannolikt grupper av personer på ännu mer likartat sätt, när de har både kön och ålder gemensamt. Man utgår således från att effekter av yttre strukturella faktorer varierar minst inom och mest mellan sådana delgrupper.

Ovan nämns att ekonometriker och demometriker använder empiris- ka generaliseringar som en teoribas för flyttningar. Även inom geogra- fiska flyttningsstudier förekom ofta en variant av den empiriska genera- lism under 1950- och 60-ta1en. Man ägnade sig i stor utsträckning åt att

beskriva data med hjälp av olika matematiska funktioner. Någon form av ”empirisk deskription” brukade oftast inleda diskussioner om exem- pelvis informationsfält (Olsson 1965) eller matchningsprocesser på och mellan lokala arbetsmarknader (Hägerstrand 1958). Medan de angivna forskarna sedan gick vidare i sina arbeten fanns många andra som stannade vid diskussioner om kurvanpassning. Skulle avståndskoeffi— cienten i nämnaren på ”gravitationsmodellen” vara 1 eller 2 i ett avlångt land av Sveriges typ?

7.4. Tidsgeografisk flyttningslära

Demografin, eller befolkningsläran, tar upp vissa viktiga händelser eller handlingar framför allt födelse, död och flyttning. Befolkningsföränd- ringar inom grupper eller områden, t. ex. hushåll eller kommuner, stu- deras med beaktande av dessa händelser. En djupare förståelse av för- ändringarna är endast möjlig mot bakgrund av händelsernas konkreta kontext, exempelvis individernas familje-, arbets- och bostadssituation och bindningar till ekonomiska, sociala och andra samhällsförhållan- den. En sådan utveckling av demografin i tidsgeografisk anda behandlas fortsättningsvis.

Innan vi går närmare in på hurt ex livscykeln och hushållsförändring- arna påverkar omflyttningen skall vi beröra hur livsperspektivet tang- eras inom annan flyttningsteori. Ett sätt att exemplifiera denna fråga är att ange vilka förklaringar som kan ges till varför yngre personer flyttar så ofta. Vilka orsaker brukar anges, explicit eller implicit, inom olika samhällsvetenskapliga teorier.

Anledningen till att yngre (exempelvis 20—-40-åringar flyttar oftare än äldre (40—60-åringar) skulle ibland helt enkelt kunna bero på att äldre i genomsnitt är tröttare än yngre. En sådan individualpsykologisk eller biologisk förklaring finns dock inte utvecklad.

Däremot finns enkla strukturella orsaker berörda exempelvis att yngre oftare är tvingade att tillfälligt flytta från hemorten på grund av obalan- ser på arbetsmarknaden — totalt eller inom enskilda yrken (Öberg, Oscarsson 1979). Även i balanssituationer kan anpassningen över tiden vara svår när flödena av lediga platser och färdigutbildade är små —- vilket ju ofta är en realitet i Sverige. Både tillfälliga och mer permanenta obalanser lederi första hand till flyttningar från hemorten. De kan sedan i andra hand leda till återflyttningar när flyttarna kan få arbete på hemorten igen. Hela 25 procent av den långväga flyttningen i Sverige är s. k. återflyttningar.

Inom ekonomisk teori berörs livsperspektivet fortfarande när det gäller att förklara varför ungdomar flyttar oftare än äldre på minst tre sätt. För det första har äldre ofta högre lön än yngre, varför det lönar sig mindre för äldre att söka byta arbeten. De marginella lönetillskotten blir inte längre så stora, när man byter jobb. Därför byter äldre inte så ofta jobb och därför behöver de inte flytta så ofta (jfr Holmlund 82). För det andra får en ung person njuta flera år av den förväntade inkomstök- ningen i samband med flyttning till ett mer välbetalt arbete. Det diskon-

terade nuvärdet blir därför ofta större för yngre än för äldre, varför yngre flyttar oftare än äldre. För det tredje blir man med åren allt mer bunden till sitt yrke och sin arbetsplats. Man kan allt mer om det egna arbetsområdet och därmed relativt sett allt mindre om andra. Man blir mer värdefull för sin egen arbetsgivare och av mindre värde för andra. Därför byter man arbete allt mer sällan ju äldre man blir och därför flyttar man också allt mer sällan till nya arbeten (Becker 1964).

Inom den tidsgeografiskt (demografiskt, geografiskt och sociologiskt) inriktade flyttningsforskningen har livsperspektivet en självklar plats som vi skall utveckla närmare.

7.4.1. Utgångspunkter

Flyttningen är en händelse som ibland kan ses som en frivillig aktiv handling eller som en ofrivillig anpassning till yttre omständigheter. Vi har berört hur klassisk ekonomisk teori betraktar flyttningar likställda med individuella frivilliga handlingar till skillnad från mer strukturellt orienterade teorier där flyttningarna utgör en passiv, frivillig eller ofri- villig anpassning.

Här inleds en diskussion som tar upp bägge aspekterna på flyttning- arna, både den aktiva och den passiva. Den aktiva handlingens koppling till de intressanta men svårfångade begreppen intention och fri vilja skall också beröras. Aspekterna skall sedan tillämpas på det synsätt som bl. a. företräds av Rossi (1955), Simmons (1968) och Bouque (1969). Gemen- samt för dessa forskare är att de betraktar många flyttningar som orsa- kade av uppväxt, familjebildning och åldrande. Individer och hushåll flyttar många gånger helt enkelt för att anpassa bostadsstorleken efter förändringar i hushållssammansättningen.

Man kan säga att tidsgeografisk flyttningslära tar fasta på livsperspek- tivet och vissa väsentliga händelser under livscykeln, främst hur den enskilde byter hushåll. Att byta hushåll kan därvid vara mer eller mindre frivilligt. Att byta hushåll inkluderar här också när man bor kvar i ett hushåll som ändrar sin sammansättning. I fortsättningen används be- greppet hushållsförändring för att beskriva dessa händelser.

7.4.2. Familjen som kulturnorm

Varje vetenskaplig skolbildning har sina utgångspunkter. De kan vara mer eller mindre tydliga men de finns alltid där. I ekonomisk teori är den väsentliga orsaken bakom ett flyttningsbeslut en individuell och hedo- nistisk drivkraft att maximera konsumtionen. Den här diskuterade tids- geografiska flyttningsläran betraktar inte individerna som lika optime- ringsglada, men bygger på en likartad drivkraft. Denna kraft är så stark, att den inte på kort sikt kan förändras med produktionssystemets ut- formning. Den är enligt vårt förmenande oftast starkare än t. ex. strävan efter materiell konsumtionsökning. Vi avser helt enkelt att de flesta vuxna vill vara tillsammans med någon annan vuxen och att de oftast vill ha barn tillsammans. Kärnfamiljen är både ett ideal och en verklighet. Det finns ett starkt styrande kulturmönster som föser oss samman i små

grupper av personer. Kärnfamiljen, oftast i form av man och kvinna med eller utan barn, är centrum i grupperna som även kan inkludera ungdo- mar och andra vuxna.

Hushållsbildningen i form av att skapa en ny kärnfamilj kan idag i Sverige ske mycket successivt, som t. ex. när två ungdomar allt oftare sover över hos varandra för att så småningom mantalsskriva sig på en gemensam adress. Hushållsbildningen kan även ske mer ceremoniellt med religiösa, legala och sociala ritualer, t. ex. i samband med traditio- nella bröllop. Den först angivna successiva formen blir allt vanligare i Sverige (Trost 1980). En majoritet av de samboende i åldrarna under 30 år är exempelvis inte formellt gifta i Sverige. Likaså är flertalet nyblivna mödrar i dessa åldrar inte gifta. De legala formerna när det gäller familjebildningen är dock mindre intressanta här. Det viktiga är att önskan att bilda familj är en drivkraft bakom många sammanflyttningar och de reella samboendeförhållandena. När man är förtjust i någon vill man flytta ihop. I Sverige gör man det också delvis oavsett ekonomiska omständigheter.

Hushållsförändringar är vanliga och de beror på en rad olika skäl och orsaker. Ungdomar flyttar hemifrån. Barn föds. Dödsfall inträffar. Man står inte ut med varandra eller finner att man hellre vill bo med någon annan. Ibland blir man ofrivilligt lämnad ensam och ibland söker man sig aktivt bort från sin partner. Flertalet av dessa handlingar har som framhålls ovan att göra med mer elementära omständigheter än t. ex. ekonomisk konsumtionsstandard. Kulturnormer är således nu för tiden hårda när det gäller att vuxna barn skall flytta från föräldrarna. Likaså försöker sammanflyttande ungdomar vanligen bilda nya familjer istället för att bo tillsammans med den enes föräldrar. Numera blir det allt vanligare att två makar, som inte fungerar tillsammans, flyttar isär. De ekonomiska skälen väger i alla ovanstående sammanhang numera lätt i förhållande till de emotionella behoven och de kulturella normerna.

7.4.3. Hushållsförändringar som flyttningsgenerator

Hushållsförändringar är ofta förbundna med flyttning. Ibland är flytt- ningen ett led i förändringen. Ibland innebär förändringen att hushållet får nya bostadskrav, vilket så småningom leder till flyttning. Vare sig förändringen är en aktiv handling eller en anpassning till en uppkom- men situation är den direkt eller indirekt en orsak till att människor flyttar.

Enligt den tidsgeografiska flyttningsläran är hushållsförändringar t. o. ni. en flyttningsgenerator med större tyngd än t. ex. arbetsmarknads- flyttningarna. Visserligen byter man ofta av praktiska skäl arbete i sam- band med att man flyttar ihop med en käresta på en annan ort. Flytt- ningsorsaken är dock mer ”demografisk” än ”ekonomisk”. Idag i Sve- rige tror vi att de demografiska skälen är viktigare för flyttningsbesluten än orsaker som hänger samman med arbetsplatsförhållanden, lönelä- gen, utbildningsmöjligheter, inställningen till olika bostäder eller bo- stadsorter och mycket annat.

Motsatsen gäller också. Anledningen till att ett hushåll inte flyttar, när

den ena parten får t. ex. starka lönefördelar på annan bostadsort, beror på att de övriga i familjen inte vill flytta. Det är då viktigare att hålla samman familjen än att öka konsumtionsstandarden.

7.4.4. Intentioner, möjligheter och legitimitet

Det man kan, vill och bör göra kan sägas svara mot vilka möjligheter man har, vilka intentioner man har och vad man får lov att göra, dvs. vad som är legitimt. En flyttning eller en hushållsförändring kan många gånger genomföras för att man bör göra den utan att egentligen vilja. Man har då inte ”internaliserat” andras värderingar. Många gånger kan man inte göra vad man vill beroende på t. ex. yttre omständigheter.

Enligt den tidsgeografiska traditionen är det meningsfullt att analyse- ra varje handling mot bakgrund av vad man kan, inte kan eller ofrån- komligen måste göra. Här ansluter sig tidsgeograferna således delvis till den marxistiska traditionen som ser många handlingar som strukturellt ofrånkomliga för enskilda individer.

En teori för demografisk och geografisk rörlighet måste även ta hän- syn till den motsatta ytterligheten, som mera ansluter till traditionell ekonomisk teori. Här är det den fria viljan som sitter i högsätet när det gäller konsumenternas val av alternativ enligt den s. k. valhandlingste- orin. Vad man vill och inte vill är det som styr handlingarna. Vad man kan eller inte kan inkluderas via en budgetrestriktion. Möjligheterna anses kunna växlas om till ett penningmått. Med obegränsad köpkraft försvinner handlingsrestriktionerna.

En avvägning av hur möjligheter och intentioner inverkar på hushålls- förändringarna och flyttningarna är nödvändig för att förstå dessa hand- lingar och händelser. I annat sammanhang har vi utvecklat legitimitetens betydelse för flyttningarna men här nöjer vi oss med att beröra dessa två aspekter. Bägge bör beaktas men de har givetvis olika betydelse beroen- de på i vilken situation flyttningen är aktuell. I vår kultur är de person- liga intentionerna viktiga, inte bara hur man vill maximera löner eller boendestandard utan även — och viktigare — en rad behov som bl. a. inkluderar relationer till närstående. Man vill som sagt vara tillsammans med den man tycker om. Man vill få utlopp för olika drifter och behov. I vilka former man gör vad man vill är kulturbetingat.

När det gäller att hitta en normativ bedömningsgrund för att avväga mellan de två aspekternas inflytande på handlingar är en möjlighet att utgå från någon variant av den välbekanta behovsteorin (Maslow 1943). När ekonomin blir bättre i ett samhälle finns förutsättningar för att människor allt mer skall slippa fundera på att tillgodose de materiella basbehoven. Då skulle tankarna mer kunna inriktas på att tillgodose sociala basbehov snarare än att marginellt förbättra den materiella och ekonomiska standarden.

När den materiella basen är tryggad, kan således den som vill flytta isär från ett ekonomiskt rikt men personligt torftigt samboendeförhål- lande göra detta — och gör det även i praktiken. Än en gång vill vi understryka att de kulturbetingade och genetiskt betingade ”demografis- ka” behoven blir viktigare än löneskillnader eller andra skillnader i

Figur 1 Vår tvärsnittsper- son flyttar tre gånger under livet som medflyttare.

konsumtionsstandard. För att illustrera och förtydliga dessa tankar an- knyts resonemanget ovan till hur det faktiskt går till i Sverige idag, när det gäller olika demografiska förändringar.

7.5. Tvärsnittslivet

Ett tvärsnittsliv är ett hypotetiskt genomsnittligt levnadsöde som utspe- lar sig i nutiden och bygger på tillgänglig statistik. Ett tvärsnittsliv för en svensk år 1980 varar i 74 år. Låt oss mot bakgrund av tillgängliga statistiska uppgifter beskriva ett genomsnittligt levnadsöde för att ange hur många flyttningar i form av bostadsbyten, som man normalt gör under ett liv. Det genomsnittliga levnadsödet som relateras nedan skall ses som ett pedagogiskt tillrättalagt exempel. Exempelvis är en tvärsnitts- person en kvinna till hundra procent i stället för till 50,4 procent, vilket vore den korrekta siffran. I avsnitt 7.6 jämförs tvärsnittsexemplet med annan översiktlig statistik.

7.5.1. Medflyttningar

Det är vanligt att man flyttar i grupp, dvs. tillsammans med andra. Antingen flyttar hela hushållet eller också ingen. Det innebär att exem- pelvis barn ofta är medflyttare. De flyttar ofta utan att vilja flytta. Själva hade de inte kommit på idén. Även om de vuxna i hushållet försöker få barnen att tycka om flyttningsbeslutet så lyckas det inte alltid — vilket ur en aspekt inte har någon betydelse eftersom föräldrarna kan bestäm- ma ensidigt. År 1978 var en fjärdedel av alla flyttare mellan fastigheter i Sverige 18 år eller yngre.

Många vuxna är också medflyttare i bemärkelsen att de egentligen inte själva vill flytta. I hushåll där den ena maken dominerar kanske den andra parten accepterar en flyttning för husfridens skull. En analys av svenska familjer i yngre medelåldern år 1971 visade att kvinnan genom- snittligt, åtminstone i ett avseende, var den förlorande parten i samband med mer långväga omflyttning. Flyttningen gav högre inkomster för mannen medan kvinnan fick både lägre sysselsättningsnivå och in- komstnivå. En analys av rekryteringen på arbetsmarknaden 1970—75 visar också att kvinnorna är kraftigt underrepresenterade bland dem som arbetar både före och efter en flyttning.

+ + + Medflyttningar

0 10 20 30 40 50 60 70 Ålder

Vår tvärsnittsperson är medflyttare tre gånger under livet. Som barn flyttar hon två gånger med föräldrarna vid åldrarna 3 år och 10 år. Bägge gångerna flyttar föräldrarna till en ny bostad på samma ort. Som vuxen flyttar hon en gång med sin make som tar ett nytt arbete på en annan ort. Hon är då 31 år gammal.

7.5.2. Flyttning från föräldrahemmet

Normalt är en flyttning under livet helt enkelt uppbrottet från föräldrar- na. Från och med 16 års ålder börjar ungdomarna flytta hemifrån. Vid 19—20 års ålder har hälften flyttat hemifrån. Vid 24 års ålder har 85

procent flyttat.

% + * + Flyttning från föräldrahem 10 20

0 30 40 50 60 70 Ålder

Vår tvärsnittsperson flyttar hemifrån en gång under livet. Flyttningen sker vid 19 års ålder.

7.5.3. Samboendeflyttningar

En relativt stor andel av flyttningarna mellan olika bostäder i Sverige hänger samman med att parförhållanden etableras eller upplöses. Den nuvarande omfattningen av förändringarna är större än för några decen- nier sedan. Denna mindre hårda bindning mellan mannen och kvinnan, ”cohabitation-transition”, har även påbörjats i andra länder, men den har ännu inte nått så långt som i Sverige.

Majoriteten av de vuxna bor tillsammans med någon. Av befolkning- en över 18 år 1975 bodde två tredjedelar tillsammans med någon annan vuxen.

Etableringen av ett parförhållande ger vanligen anledning till en eller ett par flyttningar. I Sverige saknas rättsligt bindande uppgifter över parförhållanden och samboendeförhållanden. Myndigheterna anser sig inte behöva registrera så personliga relationer. I andra länder är det lättare i och med att samboende ofta kräver religiösa eller juridiska konfirmationer, vanligast i form av att man gifter sig.

100

o—sambo

50

20—24 25—34 35—44 Ålder

Figur 2 En av livets flytt- ningar år när tvärsnittsper- sonen flyttar från föräld- rama

Figur 3 Andel samboende män i tre åldersgrupper un- der slutet av 1970-talet

Källa: SOS 1979 och ULF 1978, SCB.

Ibland upplöses ett parförhållande av att den ena parten dör. Oftast upplöses parförhållanden på grund av att man inte älskar varandra längre, inte trivs tillsammans eller helt enkelt inte står ut med varandra.

Figur 4 Relativa antalet Det är svårt att få statistik över dessa upplösningar av parförhållanden äktenskapsskillnaderi vig- i Sverige. I yngre åldrar — när omsättningen är som störst — registrerar selkOhOf'e' ef'e' ”"'ale'å' man inte samboendet via giftermål. I äldre åldrar vet man lite mer. sedan ”guld",." 1950' Påfallande i dessa sammanhan är den st rk "knin i kilsm" 1960 och 1970: USA samt g a a 0 ge" 5 ”sor 1960, 1970 och 1975 ,- Sve— bland formellt gifta. Samma förhållande kan registreras i flera länder, rige t. ex. i USA, se figur 4.

Procent Procent

SVERIGE”

5 10 15 År 5 10 15 Är

' Källa: National center för health statistics. Data från The National Vital Statis- tics system, Series 21 — Number 34. Divorces by marriage cohort, tabell 3 Hyattsville 1979.

2 Källa: Befolkningsförändringar 1979, del 3, tab. 5.28 S.O.S., Stockholm 1980.

Upplösningen av ett parförhållande medför att den ena partnern — eller båda — flyttar till en ny bostad. Under en genomsnittlig livscykel hinner man nu i Sverige gissningsvis etablera närmare tre varaktiga samboendeförhållanden. Nästan två av dem etableras i unga åldrar.

Man hari genomsnitt drygt ett förhållande med en annan vuxen under de senare två tredjedelarna av livscykeln. Denna gissning baseras på en tolkning av några tvärsnittsundersökningar på små stickprov samt den officiella statistiken över civilståndsförändringar.

l, lll j, l Samboammga.

0 10 20 30 40 50 60 70 Ålder

Vår tvärsnittsperson flyttar från en egen bostad till en fästman vid 22 års ålder. Samboendet varar bara ett drygt halvt år. Vid 25 års ålder flyttar hon tillsammans med en man igen. De bor tillsammans i 11 år och får två barn tillsammans. Efter flera års söndring i förhållandet, flyttar hon då — tillsammans med barnen — till en ny man. De lever sedan i ett varaktigt parförhållande i 32 år, då mannen dör. Han är då 71 år och hon är 68. De sista åren av sitt liv lever hon utan man. Tre av bostadsbytena under livscykeln är således direkt förknippade med bildande och upp- lösning av parförhållanden.

7.5.4. Flyttningar p. g. a. ändrad familjestorlek

Ibland växer ett hushåll. Tvärsnittsdata i Sverige visar att en kvinna i genomsnitt får 1,6 barn. Ibland slås hushåll samman, varvid det ena hushållet kan sägas växa. En ensamstående förälder kanske flyttar till ett vuxet barn. Ibland flyttar enstaka personer mellan olika hushåll. Varje gång ett hushåll växer uppstår krav på större bostadsyta. Motsatsen gäller när ett hushåll krymper, t. ex. när barnen flyttar hemifrån eller när maken dör. Det vore naturligt att förklara någon eller några flyttningar under livscykeln med att olikstora hushåll kräver olikstora bostäder.

Flyttningar pga ändrad familjestorlek

lll l

0 10 20 30 40 50 60 70 Ålder

Vår tvärsnittsperson flyttar fyra gånger under livet på grund av att bostadens storlek inte överensstämmer med antalet hushållsmedlemmar. Två av dessa gånger har vi redan räknat som medflyttning när hon är 3 och 10 år. De noteras därför ej här. Den tredje gången är när hon är 27 år och det andra barnet är på väg. Familjen flyttar då från en liten trerumslägenhet till ett radhus i samma stad. Den fjärde gången är vid 68 års ålder, då maken dött och alla barnen sedan länge flyttat hemifrån. Hon flyttar då till en mindre lägenhet.

7.5.5. Verksamhetsförändringar som flyttningsgenerator

En del flyttningar orsakas primärt av att man vill eller måste byta till ett nytt arbete eller en ny utbildning belägna utanför rimligt pendlingsav- stånd. Merparten av dessa flyttningar är förhållandevis frivilliga men tvång förekommer bl. a. i samband med obligatorisk militärtjänst för svenska män.

Figur 5 Förutom tidigare redovisade fyra flyttningar genomför vår tvärsnittsper- son tre flyttningar beroen- de av samboförhållanden

Figur 6 Två flyttningar un- der tvärsnirtslivet hänger samman med att familje- storleken ändras

När det gäller omflyttning som orsakas av utbildningsskälunder ung- domsåren kan man överslagsmässigt beräkna omfattningen. I ett gles- befolkat land som Sverige bor 9 procent av ungdomarna i åldrarna 16— 19 är längre än 30 kilometer från närmaste gymnasieskola. Nästan 100 procent av ungdomarna — även i dessa områden — går i gymnasie- skola. Cirka 0,1 flyttning under livet skulle därför kunna förklaras av gymnasieskolan. I Sverige bor en fjärdedel av ungdomarna i högskole- åldrarna på annan ort än föräldrarna. Ungefär hälften av den femtedel av alla ungdomar som går till högskoleutbildning måste flytta. ] genom- snitt blir även det 0,1 flyttning under tvärsnittslivet som skulle kunna förklaras av högskoleutbildning.

Vår tvärsnittsperson flyttar inte någon gång under livet p. g. a. att hon söker utbildning på annan ort.

I-lur vanligt är det då att man flyttar på grund av arbetsmarknadsskäl? Trots en omfattande litteratur på området är det svårt att finna svar på frågan. Huvudsakligen beror det på att frågan inte ställs på detta sätt. Många gånger är det istället en utgångspunkt för forskaren att byte av jobb är en primär flyttningsorsak. När frågan ställs med denna förutfat- tade mening blir det sedan svårt att få perspektiv på svaren. Hur viktigt är exempelvis arbetsskälet i förhållande till ett parallellt demografiskt skäl?

Vi skall försöka beräkna hur vanligt det kan vara att en person flyttar beroende på att han eller hon vill byta till ett nytt arbete på en annan ort. Till att börja med exkluderas de kortväga flyttningarna. Dessa kan visserligen sammanfalla med ett verksamhetsbyte, men då är inte bo- stadsbytet en nödvändig konsekvens av verksamhetsbytet.

Antalet flyttare över länsgräns brukar ungefär stämma med antalet flyttare mellan lokala arbetsmarknader. År 1978 var antalet flyttare mellan länen 160 000. Under ett tvärsnittsliv skulle detta antal motsvara knappt 1,4 flyttningar. Tidigare har vi uppskattat antalet flyttningar av utbildningsskäl (gymnasieskola och högskola) till 0,2 flyttningar per liv. Exkluderas dessa återstår 1,2 långväga flyttningar mellan 15—65 års ålder, som skulle kunna orsakas av arbetsmarknadsskäl. Denna siffra är således ett övre mått på antalet flyttningar som i genomsnitt kan ha orsakats av ett arbetsbyte. Dock finns även bland de långväga flyttning- arna sådana som kan hänföras till ovan behandlade skäl (medflyttning, flytta hemifrån, ändrade samboendeförhållanden). Siffran 1,2 bör såle- des minskas med flyttningar som är motiverade av dessa skäl.

Antalet långväga medflyttningar är enligt vår bedömning åtminstone 0,2 i ett tvärsnittsliv, vilket innebär att mindre än en flyttning under livet orsakas direkt av arbetsbyte. Denna siffra stämmer med data från flytt- ningsstudien (Öberg 1981) som visade att man lokalt i Sverige år 1971 i åldrarna 20—59 år hade en flyttningsfrekvens på 2,5 procent, vilket genomsnittligt motsvarar en flyttning under dessa 40 år, när endast flyttningar mellan lokala arbetsmarknader inräknades. Inom denna fre- kvens ryms alla skäl, t. ex. hushållsförändringar, medflyttningar och verksamhetsbyten.

Resultatet av alla ovanstående överslagsberäkningar blir att mellan 0,5 och 1,0 flyttningar under livet primärt orsakas av arbetsmarknads-

skäl. Detta tal kan jämföras med att man i genomsnitt i Sverige byter lokal arbetsmarknad cirka en och en halv gånger under livet. Vidare byter man bostad cirka 10 gånger och arbete cirka 6 gånger under livet.

/ Flyttning som delvis är arbetsmarknadsbetingad

l llll l

0 10 20 30 40 50 60 70 Ålder

Vår tvärsnittsperson flyttar två gånger under livet mellan lokala ar- betsmarknader. Ingen av dessa flyttningar kan sägas enbart vara orsa- kade av skäl som direkt har med byte av arbete eller utbildning att göra. Vid 25 års ålder flyttar hon till ett nytt arbete i en annan ort och flyttar samtidigt ihop med sin första make, som redan arbetar i denna ort. Vi räknar detta delvis, (se fig. 7) som en arbetsflyttning även om egentligen både arbetet och partnern var orsaken. Dessutom händer det en gång att hon flyttar med sin make, när han byter till ett nytt arbete på annan ort. Hon är då 31 år gammal. Denna flyttning har tidigare räknats som medflyttning. Den markeras därför inte i figuren.

7.5.6. Bostadskarriärflyttningar

Vår tvärsnittsperson flyttar vid 48 års ålder med sin make till ett mer centralt beläget äldre kedjehus i orten. Skälet är inte förknippat med utrymmesbehov på grund av att hushållet förändrats.

Bostadskarriär—flyttning

,llllllll l l,,

0 10 20 30 40 50 60 70 Ålder

7.6. Perspektiv på hushållsbetingad omflyttning

De två viktiga grupperna av flyttningsorsaker som berörs ovan är verk- samhetsförändringar och hushållsförändringar. Till den förra gruppen hör sådana förändringar i utbildning och arbete som orsakar en flytt- ning. Denna grupp är en lågfrekvent orsak till omflyttningen i Sverige.

Andra orsaker, t. ex. bostadskarriårer eller nyfikenhet på nya bostads- orter är också lågfrekventa. De lämnas här utanför resonemangen. Som primär flyttningsorsak är de sannolikt för närvarande nästan försumba- ra i Sverige. I USA däremot är de kanske relativt vanliga orsaker.

7.6.1. Hushållsförändringar som flyttningsgenerator i ett livsperspektiv

En uppställning av en tvärsnittspersons flyttningar skulle enligt avsnitt 7.5 kunna se ut på följande sätt:

Figur 7 Mindre än en av Ii- vets allajlyttningar beror i genomsnitt på arbetsmark- nadsfo'rhållanden

Figur 8 Vår tvärsnittsper- son flyttar sammanlagt tio gånger mellan olika bostä- der. En av dessa flyttningar genomförs för att få bättre bostadsstandard

Figur 9 Flyttningsfrekven- ser i olika åldrar samt typ- åldrar för en tvärsnittsper- sons tio olika flyttningar

Källa: SCB, befolknings- förändringar 1978 del 3.

Ålder 3

10 19 22 25 24 34

36 48 68

Typ avflyttning Medflyttning med föräldrarna Medflyttning med föräldrarna Flyttning från föräldrahemmet Sammanflyttning med pojkvän

Sammanflyttning med make 1, som bor på annan ort Flyttning till större bostad Medflyttning med make 1, som flyttar till nytt arbete på annan ort Sammanflyttning med make 2 Flyttning till bättre bostad Flyttning till mindre bostad

I en mer traditionell figur över flyttningsfrekvenser i olika åldrar har vi lagt in tvärsnittspersonens flyttningar längs den horisontella axeln, se figur 9. Merparten av den svenska omflyttningen är medflyttningar eller orsakas direkt av hushållsförändringar. Detta skulle i och för sig kunna vara ett trivialt konstaterande. Det överensstämmer dock inte med de föreställningar som ofta kommer till uttryck i debatten om flyttningar eller i de rent arbetsmarknadsorienterade modeller som många forskare vill applicera på den långväga omflyttningen.

Inrikes omflyttning

Procent

22 26

7.6.2. Hushållsförändringar som flyttningsgenerator i ett tidsperspektiv

Den svenska omflyttningsnivån de senaste 50 åren framgår av figur 10. Som mått på flyttning används här omflyttningen över församlingsgrän- ser. Någon bättre statistik finns ej tillgänglig. Även denna indikator är arbetsam att beräkna. Data för åren 1966—1970 med undantag av åren 1970, 1973 och 1977 bygger på vissa antaganden som vi inte går närmare in på här.

Omflyttningar/capita Promille

1 00 90 80

70

30 20

10

1930 35 40 45 50 55 75 År

_ Figur 10 Andel av befolk- I stort är antalet flyttningar konstant sett över hela tidsperioden. Ser man '”"ge" som åf'ige'lflylla'

60 65 70

till kortare tidsperioder är skillnaderna mellan olika år dock betydande. girrgzagggiglsåzns LP När det gäller dessa skillnader skall vi här nöja oss med ett enda konsta- mille ")

terande.

Det finns inget i den halvlånga rytmiken (på 5— 10 års sikt) — varken nivåförändringarnas riktning eller omfattning — som inte skulle kunna rymmas inom en hushållsorienterad förklaring lika väl som inom en arbetsmarknadsorienterad.

Exempelvis skulle de höga talen i början av 1970-talet delvis kunna vara orsakade av en tidigareläggning av ungdomarnas flyttningar från föräldrahemmen. Varje års förskjutning i medelåldern för denna flytt— ning betyder cirka 100 000 fler eller färre flyttningar. I början av 1970—talet fanns ett visst utrymme för en tidigareläggning av denna flyttning genom att man har utökat bostadsstocken väsentligt med hjälp

av ett omfattande bostadsbyggnadsprogram. En annan delförklaring skulle kunna vara de stora ungdomskullarna de aktuella åren. Ytterliga- re en delförklaring skulle kunna vara de många skilsmässorna i början av 1970-talet. Under denna tid kom en lagändring som resulterade i en boom i antalet skilsmässor år 1973. Sannolikt förändrades även den allmänna inställningen till skilsmässor så att de blev mer socialt accep- terade.

7.6.3. Hushållsförändringar som flyttningsgenerator i ett rumsperspektiv

Det är ganska självklart att de olika flyttningsorsakerna —- verksamhets- förändring eller hushållsförändring — är förknippade med olika flytt- ningsavstånd. När man bara behöver en större bostad men i övrigt vill bibehålla kontakten med närmiljön, flyttar man bara inom bostadsom- rådet. När man blir förtjust i någon som bor i grannstaden och vill flytta samman, blir det en medellång flyttning. När man har ett kvalificerat, ovanligt yrke och vill byta arbetsställe men bibehålla yrket, får man ofta tänka sig en längre flyttning — kanske till en annan landsända.

7.7. Varför överbetonas arbetsmarknadens inverkan på omflyttningen?

I litteraturen om flyttningsorsaker behandlas sällan de demografiska orsakerna. Ändå kan vi mot bakgrund av det föregående avsnittet för- moda att de utgör ytterst vanliga skäl till att en flyttning blir av. I första hand gäller detta de kortväga flyttningarna. Emellertid är även många långväga flyttningar orsakade av hushållsförändringar. De flesta teorier som berör långväga flyttningar har dock koncentrerat sig på arbetsmark- naden som den viktiga orsaken.

Vad är då anledningen till att de demografiska skälen så sällan tas fram som viktiga i samband med långväga flyttning? En anledning, som berörs i avsnitt 7.5.5, kan vara att man så sällan uppger dessa skäl som viktiga i intervjuundersökningar. Tabell 1 visar en typisk svarsfördel- ning av orsakerna bakom flyttningar i en svensk studie.

Varje flyttning förväntas normalt medföra en rad för- och nackdelar, där vissa är lättare att artikulera än andra. Även om ett demografiskt skäl är den primära drivkraften så framhåller man kanske ett annat skäl i intervjusvaret. Detta beror på hur frågan ställs och/eller andra mer svårbegripliga orsaker. Exempelvis kanske en intervjuare från AMS får ett annat svar än en intervjuare från en familjerådgivningsbyrå. Letar inte intervjuaren efter demografiska orsaker så blir de svåra att hitta.

Tabell 1 Flyttningsorsaker enligt några undersökningar

Flytt-1 Ung-2 Yngre3 Immigranter4 Stock-5 Vuxna” nings- domar norrlän- från holmare alla orsak ningar Finland kategorier Arbete 26 53 70 28 45 Utbild-

ning 35 22 — 4 Miljö 18 5 — 8 Bostad 2 12 3 42 21

Familj 7 8 16 19 14

Annat 12 — 11 11 8

' Skiftande svarsalternativ i de olika undersökningarna har här tolkats in i angiv- na kategorier.

3 Flyttningar mellan kommuner ”Miljö” avser ett svarsalternativ ”ville byta miljö och få nya erfarenheter”.

3 Flyttningen mellan bostäder. ”Miljö” avser svarsalternativet ”otrivsel".

* Flyttningar mellan nationer. Orsakerna är härledda genom en tolkning av inter- vjuer.

5 Flyttningar mellan bostäder. "Annat” avser svarsalternativet ”förlorad tjänste- bostad”.

& Flyttningar mellan A-regioner.

Ett annat skäl till att arbetsmarknaden anses så viktig i flyttningsteorier kan hänga samman med att den faktiskt är det för vissa yrkesminoriteter t. ex. de forskare som utvecklar teorierna. Välutbildade forskare har ju ett geografiskt rörligare liv än den genomsnittliga medborgaren. Likaså kan forskaren kanske vara mer löne- och karriärmedveten. Slutligen, och detta kan vara den viktigaste anledningen, kanske flertalet flyttningste- oretiker bor i högmobila länder. Vi skall utveckla argumentet.

Tabell 2 Andel personer som byter bostad under ett år i några länder

Land År % Wyoming 1971 36 Kalifornien 1971 35 USA, samtl. stater 1960—62 19 Massachussetts 1971 19 West Virginia 1971 19 Pennsylvania 1971 16 Sverige 1978 13 England och Wales 1960—62 1 1 Skottland 1960—62 10 Frankrike 1962 9 Ungern 1974 7 Japan 1960—62 7

I tabell 2 redovisas det ungefärliga antal flyttningar, som man gör under ett år i några länder. I Sverige och i Europa är omflyttningsnivån ungefär hälften så stor som i USA. Antalet demografiskt orsakade flyttningar skiljer sig förmodligen inte lika mycket som det totala antalet flyttningar

Procent

C .9 c : m .. T. .o _ 0 H (I)

Frankrike

Figur ] ] Andel personer som byter bostad under ett år i några länder (till väns- ter) och hypotetiska flytt- ningsorsaker i länder med olika hög omflyttning (till höger)

mellan de exemplifierade staterna. Det skulle i så fall kunna innebära att de direkta arbetsmarknadsflyttningarna — som i Sverige utgjorde i runda tal fem procent av samtliga flyttningar — är i storleksordningen fyra gånger mer vanliga i USA, se figur 11. Detta kan vara en förklaring till att så många amerikanska forskare betonar arbetsmarknadens bety- delse för omflyttningen.

Flyttningsorsak

Arbete

Bostad

Annat

Familj

Antal Antal inrikes lediga flyttningar platser över länsgränsen 000 000

1965 1970 1975

——— Flyttningar _ Lediga platser

Ytterligare skäl till att flyttningar så ofta förklaras med arbetsmark— nadsförhållanden skulle kunna bero på att mindre erfarna tabelläsare har gjort ett elementärt statistiskt felslut. I och med att flyttningarna i figur 12 till (exempelvis) 95 procent kan ”förklaras” med variationerna i utbudet av lediga platser är det upplagt för en mindre korrekt tolkning. Man kan tro att 95 procent av flyttningarna förklaras av den aktuella arbetsmarknadsvariabeln. I själva verket är det ju variationerna i flytt- ningsintensiteten som till 95 procent (om uttrycket tillåts) samvarierar med variationerna i utbudet av lediga platser. Eftersom variationerna i flyttningsintensiteten utgör, säg 10 procent av nivån (och variationerna i utbudet av lediga platser kan motsvara 90 procent av nivån) så kanske man skulle kunna hävda att data i själva verket antyder att cirka 10 procent av flyttningarna hänger samman med arbetsmarknadsförhållan- den.

Ett sista viktigt skäl kan vara att många forskare koncentrerar sig på att förklara nettoflyttningar. Man är inte intresserad av flyttningsorsaker i sig utan varför en ort växer eller krymper befolkningsmässigt. Ofta berorju detta på om antaletjobb ökar eller minskar. Denna ”förklaring” av nettoflyttningen smittar sedan av sig på forskare som analyserar bruttoflyttningar.

7.8. Spekulationer kring omflyttning och politik

Kan några lärdomar av intresse för utformningen av praktisk politik dras från den förda diskussionen? Det är inte uteslutet att några av ovanstående elementära påståenden ändå strider mot vissa etablerade föreställningar.

7.8.1. Utbildningspolitik och omflyttning

Utbildningen svarar för högst 0,2 flyttningar under livet. Utbildnings- politiska åtgärder kan därför bara få marginella, omedelbara effekter på den totala omflyttningsnivån i Sverige. Dessa utbildningsflyttningar är hårt koncentrerade till ungdomar i åldrarna efter gymnasieskolans slut.

Figur 12 Antal flyttningar över länsgränser (streckad linje) och antal lediga plat- ser (heldragen linje) i Sve- rige 1962—1979

Här kan utbildning vara det vanligaste skälet till långväga flyttning. 1 stor utsträckning bestäms omfattningen av högskolans lokalisering.

Ofta rekryteras bara hälften så stor andel av ungdomar till högskole- studier från områden på stort avstånd från en högskoleort jämfört med övriga Sverige. Ett fåtal flyttar ”tillbaka”. Om man jämför antalet hög- skoleutbildade som bor i en viss ortstyp (H-region) sju år efter grundsko- lan med antalet i samma kohort som bodde där sju år tidigare, blir andelen i t ex Norrlands inland 4 procent och i Stockholm och Göteborg ca 30 procent. Högskoleutbildades flyttningsmönster avviker kraftigt och systematiskt från övriga flyttares. Även om detta inte ger upphov till påtagliga omedelbara effekter på den totala omflyttningen bidrar det till en fortgående och långsiktigt accumulerad omfördelning av kompetens från ”periferi” till ”centrum”.

7.8.2. Sysselsättningspolitik och omflyttning

Industri- och arbetsmarknadspolitiken är de sektorer som i första hand sysslar med åtgärder som påverkar sysselsättningens omfattning, inrikt- ning och regionala fördelning. Inom båda politikområdena finns olika synsätt på hur detta påverkar och påverkas av omflyttningen.

En vanlig uppfattning är att en ökad rörlighet i sig medförett förbättrat utnyttjande av arbetskraftsresurserna och därmed en högre produktion. Mot denna står tanken att produktionsnivån primärt formas av efterfrå- genivån och av företagens anpassningsförmåga och att arbetskraftstill- gången inte utgör någon avgörande restriktion. En hög efterfrågan kan då som en effekt även få en hög rörlighet.

Tror man på det första påståendet blir det en viktig uppgift för indu- stripolitiken att påverka rörligheten, inte med primärt syfte att påverka befolkningsfördelningen utan för att öka omflyttningsnivån.

Tror man mer på det andra påståendet blir konsekvensen att det är en missriktad resursanvändning att direkt försöka påverka rörligheten. Då är det bättre att använda medlen direkt till insatser som ökar efterfrågan och produktiviteten.

I den aktuella svenska situationen tror vi mer på den senare än på den förra uppfattningen (se t. ex. Öberg 1982). Åtgärder för att öka rörlighe- ten kan ha flera olika positiva och negativa effekter, men dit hör knap- past en ökad produktionsnivå, sysselsättningsnivå och inkomstnivå.

Hur påverkar då staten rörligheten med direkta åtgärder? Dels utgår flyttningsstöd. Omkring 0,1 långväga flyttning under ett genomsnittligt liv sker med hjälp av statligt flyttningsstöd. Dels förmedlar arbetsför- medlingen lediga arbeten på andra orter än hemorten. Av de omkring sex arbetsbyten som en svensk företar under livet har i genomsnitt omkring ett förmedlats av arbetsförmedlingen. Andelen är markant förskjuten mot vissa branscher, yrken, regioner och individer. Flertalet byten är inte förknippade med flyttning.

Ett uttalat postulat i efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik har varit idén att en hög yrkesmässig och geografisk rörlighet är önskvärd och befrämjande för en snabb produktivitetsökning, inkomstökning och inkomstutjämning. Ett av medlen för att åstadkomma denna höga rör-

lighet består av arbetsförmedlingsverksamheten och arbetsmarknadsut- bildningen.

Denna verksamhet har kommit att bli hårt inriktad mot en minoritets- grupp som inte flyttar helt frivilligt och som inte anser att flyttningens konsekvenser är positiva. Detta betyder att de offentliga insatserna för att underlätta Strukturomvandlingen som ”medel” utnyttjat en grupp som har minst resurser, som är mest lokalt bundna och som minst önskar bytajobb eller att flytta. Detta är troligen en rimlig förklaring till att ”den svenska modellen” och rörlighetspolitiken delvis blivit misskrediterad och ifrågasatt.

Om man fortfarande tror på grundidén, att ökad rörlighet i sig är produktivitetsfrämjande vore det naturligt att istället mer konsekvent fullfölja ”den svenska modellen”. För att åstadkomma någon större effekt på rörlighetens omfattning måste politiken då sikta in sig snarare på den mer lättrörliga majoritetsgruppen än på minoritetsgruppen. Två olika typer av åtgärder med delvis motsatta politiska förtecken kan tänkas.

Stimulans till ökad rörlighet

Ofta förutsätts moroten bakom rörlighet vara löneskillnader. Enligt denna tanke skulle medlet alltså bestå i att tillåta större löneskillnader. På så vis — tänker man sig — skulle en större och mer USA-liknande rörlighet åstadkommas. För svenskt vidkommande strider detta både mot allmän- och lönepolitiska mål, inklusive den löneutjämningsidé som ingår i den svenska modellen.

Ett alternativ som ökar rörligheter på längre sikt, men ändå är konsis- tent med utjämningsmålet, är att mer konsekvent ersätta konkurrensen om arbetskraft via löner med konkurrens via arbetets innehåll. De före- tag som går bra kan använda mer resurser till att förbättra arbetsmiljön och förändra arbetsorganisationen. Exempelvis genom att mer systema- tiskt rationalisera bort osjälvständiga och monotona arbetsuppgifter och ersätta dessa med andra mer utvecklade, integrativa funktioner. (Det är delvis denna process vi kan se på arbetsmarknaden idag. Industrisyssel- sättningen minskar samtidigt som en rad pigga datakonsultfirmor växer fram och tar över funktioner som tidigare fanns inom industriföretagen.)

Om löneskillnaderna efter skatt inte vore så betydelsefulla jämfört med arbetets innehåll och andra livsvärden, skulle detta kunna bli en betydelsefull allokeringsmekanism. En eventuell reduktion av marginal- skattenivån får knappast tillnärmelsevis samma effekter på omflyttning- en. Om den föreslagna konkurrensmekanismen dessutom kombineras med en mer generellt utbyggd individuell sysselsättningsgaranti som till sin funktion liknar tjänstledighetsprinciperna för offentligt anställda skulle eventuellt rörligheten ytterligare stimuleras bland breda grupper av anställda. Vet man att man kan få tillbaka sitt tidigare eller ett liknande jobb torde viljan att pröva något nytt ökas avsevärt.

Rörlighet via lokal sysselsättningsplanering

Även i områden med nettoförluster av arbetstillfällen är antalet för- värvsarbeten betydligt större än antalet personer som tillhör den geogra- fiskt mer orörliga minoritetsgruppen.

En möjlig — men också orealistisk — metod vore att systematiskt intervenera på arbetsmarknaden och försöka organisera en kedja av arbetsbyten når en person ur minoritetsgruppen blir ”friställd”. I ”hans ställe” flyttar efter några steg en annan, mindre lokalt bunden person frivilligt till ett bättre jobb på en annan ort. Ide'n känns kanske lite främmande men den praktiseras sedan länge på många delmarknader. Om idén skulle prövas i praktiken skulle den förutsätta att den lokala offentliga sysselsättningsplaneringen delvis kunde drivas med samma ambitionsnivå och maktbefogenheter som t. ex. personalplaneringen inom ett storföretag. Resultaten skulle bli — åtminstone på många små arbetsmarknader — en mer ändamålsenlig och mer konstruktiv använd- ning av arbetsförmedlingsresurserna än den nuvarande inriktningen mot de redan arbetslösa.

7.8.3. Bostadspolitik och omflyttning

Fyra av fem flyttningar består av ett bostadsbyte inom en lokal arbets- marknad. Under livet byter man i genomsnitt bostad inom samma ort åtta gånger. Majoriteten av de bostadsbyten som betingas av medflytt- ning — att man flyttar hemifrån, att man flyttar ihop med eller separerar från en partner, att familjestorleken förändras eller att man genomför en bostadskarriär — sker lokalt. Arbetsmarknads- respektive utbildnings- skälen kan däremot ofta vara primär orsak för de mer långväga flytt- ningarna. Av de anförda orsakerna är det bara bostadskarriärer som direkt hänger samman med den individuella köpkraften. Tidigare påvi— sades att denna flyttningsorsak renodlat är ganska ovanlig i Sverige. Med en stagnerande allmän produktions- och inkomstutveckling torde inte heller denna orsak bli påtagligt vanligare i framtiden.

Utan ett radikalt teknikskifte i bostadsproduktionen torde inte bo- stadsbyggandets omfattning bli väsentligt högre än i nuläget. Speciellt inte om den stagnerande produktionsnivån leder till en reduktion av de omfattande bostadssubventionerna. Detta betyder att de ovan relaterade demografiska faktorernas utveckling får en dominerande betydelse för hur efterfrågan på bostäder förändras och på hur bl a produktionen bör inriktas.

Ett demografiskt förhållande av viss relevans är den låga fruktsam- hetsnivån. Skulle man på något sätt kunna öka reproduktionen i Sverige ökar också omflyttningen på grund av att man oftare måste anpassa bostadens storlek efter familjen.

Den viktigaste ökningsfaktorn bland flyttningsorsakerna påvisades tidigare vara det förändrade, rörligare mönstret inom familjebildning- en. Detta kan komma att innebära en viss relativ ökning av den lokala omflyttningen i förhållande till den mer långväga. Åtgärder som redu-

cerar effekter av olika institutionella hinder och alltså ökar möjligheter- na att byta bostad inom ett givet bostadskapital på en lokal bostadsmark- nad får förmodligen numera minst lika stor välfärdseffekt som margi- nella förändringar av nyproduktionens omfattning och inriktning.

7.8.4. Regionalpolitik och omflyttning

Regionalpolitiken syftar dels till att jämna ut välfärden mellan regioner, dels till att mobilisera regionala underutnyttjade resurser. Politiken har både ett kortsiktigt jämlikhetsmål och ett mer långsiktigt effektivitets- mål. Målet är att öka människors välfärd, inte att ange hur många människor det ska bo i olika regioner.

Ett medel för att nå välfärd kan dock vara att befolkningsförskjutning- arna mellan olika regioner skall ske ”balanserat”, dvs. nettoflyttningen mellan olika regioner skall understiga vissa accepterade värden. Ibland glider man i språkbruket så att befolkningstal för enskilda regioner i sig uppfattas som ett mål. Riskerna med befolkningsmål är många. Bl.a. kan de strida mot marknadskrafterna och mot de spontana boendepre- ferenserna. Ansträngningarna för att nå målen blir då resurskrävande för statskassan. En annan risk är att mål för nettoflyttningen kan orsaka onödigt många bruttoflyttningar.

Många lokala och regionala intressen ser dock ett eget intresse i att befolkningen i området är så stor som möjligt. Fler invånare betyder fler förvärvsarbetande, större skatteinkomster och ökad makt. En växande befolkning blir lätt ett kriterium på framgångsrik politik. Detta är lite olyckligt eftersom flertalet kommuner inom de närmaste decennierna bör räkna med minskad befolkning. Endast en ny invandringsvåg kan eliminera effekterna av den historiskt sett exceptionellt låga fruktsam— heten i Sverige. Kampen om flyttarna kommer därför sannolikt att hårdna.

Om man vill påverka den långväga nettoomflyttningen gäller det sannolikt i första hand att påverka tillgången till arbete. Ibland, t. ex. under 1970-talet, gick visserligen den svenska nettoflyttningen från om- råden med låg arbetslöshet till områden med hög arbetslöshet. Troligen var dock utkomstmöjligheterna i inflyttningsregionerna bättre än de som återspeglades i arbetslöshetsstatistiken.

Möjligheten att påverka den långväga omflyttningen med andra än arbetsmarknadspolitiska åtgärder är begränsade. Tidigare har tillgången till bostäder och utbildningsplatser berörts. Kommuner med god miljö och väl utbyggd service, exempelvis barnomsorg, torde i första hand kunna attrahera lokala flyttare, som kan pendla till arbetsplatser i grann- kommunerna.

Som framgår ovan bor man i genomsnitt på två är tre olika lokala arbetsmarknader under ett liv. Det innebär att många inte är speciellt rotade på orten de bor i vid pensioneringstillfället. Dessa mobila pensio- närer skulle eventuellt kunna lockas till områden med god tillgång på pensionärsbostäder och åldringsvård i tilltalande miljö. Detta ger då även upphov till utökad lokal kvinnosysselsättning.

Sammanfattningsvis kan man säga att regionalpolitiken endast påver-

kat omflyttningen indirekt. Genom att bygga ut infrastrukturen i vissa bestämda områden skapas där goda förutsättningar för produktion och välfärd. Då attraheras fler inflyttare till områden än det flyttar ut från området. Då erhålls en nettoflyttningseffekt som åtminstone motsvarar en bråkdel av bruttoflyttningen — som ju oftast är orsakad av hushålls-

förändringar.

Litteraturförteckning

Alonso, William (1974): Policy-Oriented Interregional Demographic Accounting

and a Generalization of Population Flow Models, Working Paper No 247, June—July 1974 Becker, G (1964): Human capital, a theoretical and empisical analysis, with special reference to education. New York and London Bogue, Donald J (1969): Internal Migration, o Principles of Demography, John Wiley, New York Fischer, E. (1971): Vad Marx verkligen sagt, Tema-serien, Uddevalla (originalut- gåva: Was Marx wirklich sagte, Verlag Fritz Udden, Wien-Miinchen-Ziirich 1968) Frängsmyr, Tore (1980): Framsteg eller förfall, Stockholm Gleave, D. (1977), Palmer, D.: Labour Mobility and the Dynamics of Labour Market Turnover, Centre for Environmental Studies, London Holmberg, Ingvar: Flerregionala befolkningsprojektioner: några kommentarer Statistisk tidskrift (18) 1980 Häfte 6 s. 466—469 + disk av andra 5. 470—71 Holmlund, Bertil: Payroll taxes and wage inflation: the Swedish experiences. Stockholm 1982 Hägerstrand, T. (1958): Migration and Area Migration in sweden (ed. D. Han-

nerberg) Jakobsson, A. (1970) Omflyttningen i Sverige, Monografiserie

Karlqvist/Snickars (1974): Dynamic allocation of urban space. Ed. by A. Karl- qvist, L. Lundqvist, F. Snickars. xviii, 383 s. (Saxon house studies). Farnbo- rough: Saxon house; Lexington, Mass: Lexington books (1975) Liedman, S--E. (1972): Marxism och vetenskapsteori, i Positivism, marxism, kritisk teorim red. K. Aspelin och T. Gerholm, Kontrakurs, PAN/Norstedts, Stockholm Marx, K. (1943): Till kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm (5. 7) (Originalutgåva Zur Kritik der Politischen Ekonomie) Maslow, A. (1943): New York, Motivation and permality Olsson, G. (1965): Distance and Human Interaction Pred. A. (1981): Space and time in geography: essays dedicated to Torsten Hägerstrand Lund 1981 (Lund studies in geography. Ser. B. Human geography; 48) Rombach, B. (1980): ”Boendekarriär — typer av flyttningar och drivkrafter. Litteraturstudie” (Housing careers-types of moves and forces. A review of the literature). Research Paper 6194. The Economic Research Institute. Stockholm School of Economics. Rossi, P. (1955): Why Families Move: A Study ofthe Social Psychology of Urban Residential Mobility. Sage Publications. London 1980 (rev. ed.) Scitovsky, T. (19 ): The Joyless Economy, London. Simmons, ]. (1968): Changing Residence in the City. Geographical Review, vol. 58.

Siven, C.-H. (1970): Hushållets lokaliseringsval, bil. 11 i Regionalekonomisk utveckling, SOU 1970:15. SOU 1974:2: Arbetslöshet orsakad av tillfälliga jämviktsbrister av Svante Öberg, bil. 4:11 i Ortsbundna levnadsvillkor, SOU 1974:2 Trost (1980): The family in change / ed. by Jan Trost. — Västerås: International library, 1980. — 1965 s. Urval av handlingar från Committee on family re- search, International sociological association presenterade vid World congress of sociology 9 (Uppsala 1978). Öberg, S., Oscarsson, G. (1979): Regional Policy and interregional migration — matching jobs and individuals on local labour markets, Regional studies Vol. No 1.

.. rug-_ijlvljlwhl lll.

.

8. Hushåll och hushållning — om vardag och historia i samhällslivet

av Erik Wallin

8.1. Inledning

"1 mötet mellan vardagslivet och historien inträffar en omvälvning. Historien (kriget) stör det vardagliga, men det vardagliga lägger under sig historien, efter- som allt har sin vardaglighet. Vardagslivets avskildhet från historien, som är den vardagliga föreställningsvärldens utgångspunkt och ständiga perspektiv, visar sig i praktiken som en mystifikation. Vardagsliv och historia genomsyrar ömsesidigt varandra. I detta sammanflöde ändrar sig deras påstådda eller skenbara karaktär: vardagslivet är inte sådant som det vardagliga medvetandet tror det vara, och inte heller historien är sådan som den tycks för det vardagliga medvetandet . . . Denna uppdelning klyver också verkligheten i historiens historicitet och vardagslivets ahistoricitet. Historien förändrar sig, vardagslivet består. Vardagslivet är histo- riens piedestal och material: det bär upp historien och ger den näring, men är själv utan historia och utanför historien.” (Kosik 1978, s. 87)

Varje historisk epok består av en serie av vardagsliv. Det är dessa som tillsammans spänner upp den historiska epoken som en påtaglig vävnad, fylld med händelser, livslinjer och sammanflätade händelseförlopp. Emellanåt sker det kraftiga brott och kast i denna vävnadsutveckling. Vi talar därvid om strukturförändringar och om skiften mellan olika histo- riska epoker. Mycket tyder nu på att vi återigen står inför ett sådant skifte. I samband därmed känns det angeläget att lyfta fram det för- givet-tagna och det ”självklara” i vardagslivet för att därigenom kunna se vardagens historicitet och för att kunna se hur en ny historisk epok skulle kunna gestalta sig i det framtida vardagslivet.

Det finns många olika sätt att försöka förankra vardagen till historien. Det kanske vanligaste sättet är att med hjälp av olika statistiska metoder identifiera trender, vilka förväntas bestå under några årtionden. Denna strategi innebär i allt väsentligt att man försöker anpassa sig till histo- riens gilla gång. En annan strategi innebär att passa sig för historiens autonomi genom att utmåla ett antal möjliga framtider och skriva sce- narios för hur sådana potentiellt möjliga historiska förlopp skulle kunna ske genom olika serier av vardagsliv in i framtiden. En tredje strategi, och den som jag själv kommer att välja för denna uppsats, kan sägas innebära att man försöker överlista historien. I stället för att ta ett kort steg bakåt och sedan ett kort steg framåt (som i den första strategin) och i stället för att ta ett långt steg framåt och sedan ett antal korta steg bakåt

(som i den andra strategin), så handlar det i denna tredje strategi om att ta flera steg bakåt för att sedan kunna ta ett stort kliv framåt.

Grundtanken är att den historiska utvecklingen har karaktär av ett grenverk som är i behov av ansning. Det gäller att rädda olika slags friska grenar och sådana som har utvecklingspotential även om de i den dags- aktuella situationen inte bär frukt. Speciellt gäller detta för det idé-histo- riska och det vetenskapliga utvecklingsträdet.

Betraktar man hushållning som det medvetna försöket att bygga och upprätthålla samhällsbildningar, så blir det naturligt att särskilt försöka syna hushållningen i en sådan undersökning om förhållandet mellan vardag och historia. Detta blir särskilt angeläget med tanke på att varje historisk epok synes ha sina särskilda hushållningsproblem. Vad som framstår som värt att bevara, vad som betraktas som ymniga eller be- gränsade resurser och vad som i första hand görs till föremål för fördel- ning mellan samhällsmedlemmarna torde vara kulturellt, geografiskt och historiskt relativt.

I det följande skall jag göra ett försök att skissera grunderna till en ny hushållningslära. Jag anför ett antal argument för att en sådan nu be- hövs: ett historiskt, ett ekologiskt, ett demokratiskt och ett säkerhetspo- litiskt argument. Det svåra består emellertid inte i att anföra argument för en ny typ av hushållningslära. Det svåra består i att de facto utforma en sådan, dvs. konstruera en hushållningslära som åtminstone inte har de brister som kännetecknar den nuvarande hushållningsläran — om man nu kan säga att en sådan finns. Uppenbarligen verkar det därvid rimligt att försöka tillgodogöra sig de kunskaper och de erfarenheter som ändå vunnits inom ramen för t. ex. traditionell ekonomi. Samtidigt är det emellertid nödvändigt att upprätthålla en viss distans till dess läror, bl. a. för att inte själv ramla i de fallgropar som man kanske bäst observerar som ”utomstående”. Det gäller även att upprätthålla möjligheten till influens från andra vetenskapliga discipliner, exempelvis ekologi, socio- logi, arkitektur och statsvetenskap, varför hushållningsläran som discip- lin inte bör avgränsas alltför tidigt i undersökningarna.

Den strategi som jag alltså själv valt för det föreliggande försöket kan sägas innebära att ta två steg bakåt för att sedan kunna ta ett stort kliv framåt. Stegen bakåt har fört mig till 1750-talet och de allmänna hushåll- ningsläror som under denna tid utvecklades, bl. a. av Anders Berch, den förste professorn i ekonomi i Sverige. Under samma period verkade de klassiska ekonomerna (Petty, Smith, Quesnay, m. fl.), vars arbeten fort- farande verkar inspirerande på den ekonomiska forskningen. I denna uppsats kommer jag dock bara att flyktigt beröra dessa författare. Grundtanken är dock att ett antal strategiskt viktiga ”felsteg” har gjorts under utvecklingen av dessa hushållningsläror och att det är möjligt att ”gå förbi” eller ”överskrida” dessa ”fallgropar”. Ett av skälen därtill är att forskarna på 1700-talet och 1800-talet inte gärna kunde känna till ett antal förhållanden som vi nu gör, exempelvis evolutionsmekanismerna och de långsiktiga konsekvenserna av olika slags åtgärder i hushållning— en. Vi själva har däremot delar av facit i vår hand.

Det bör kanske betonas att det försök som här görs att skissera grun- derna till en ny hushållningslära verkligen utgör ettförsök. Uppsatsen

redogör för en ansats snarare än för några slutsatser som kan vinnas utifrån en ny hushållningslära. Den mer vetenskapsteoretiska och filo- sofiska grunden för uppsatsen finns belyst mer utförligt i min avhandling om ”vardagslivets generativa grammatik” (Wallin, 1980).

Allmänt kan sägas att det emellanåt finns anledning att ompröva det synsätt och den praxis som av olika skäl kommit att bli dominerande i ett samhälle. För att lyckas med en sådan ”synvända” måste man försöka nalkas vardagslivet och det vanliga skeendet på ett annorlunda sätt än vad som är brukligt. Vi måste problematisera det för-givet-tagna ungefär på samma sätt som då vi tar av oss glasögonen för att kunna se vad det är vi ser med. Det tillhör också sakens natur att vi ser ganska grumligt och otydligt innan vi kunnat utprova ett par bättre glasögon. Därav de något spekulativa resonemangen, särskilt i avsnitt 6.

8.2. Den irrationella hushållssektorn

Hushåll i traditionell mening är i grunden irrationella. De kan inte organiseras på samma sätt som andra bolag eller företag. I själva verket baseras de på i grunden irrationella förhållanden: sådant som ”lycka”, ”kärlek” och ”känslor”. Endast i undantagsfall bildas hushåll på basis av rationella överväganden eller på basis av skrivna avtal mellan parterna. Om hushållen har några slags mål för sin verksamhet, så är dessa mycket ”sublima”, ”diffusa” och svåra att beskriva. Under alla förhållanden är hushållen inte att betrakta som vinstdrivande rörelser. Det blir därige- nom mycket svårt att utvärdera hushållens verksamhet, om de drivs ”lönsamt” och om de är ”effektiva” eller ej.

Då man inför hushållen som en sektor i samhället, så är väl ofta grundtanken att denna hushållssektor har vissa funktioneri samspelet mellan de olika sektorerna i samhället. En sådan funktion synes därvid vara att svara för ”den slutliga efterfrågan” på de varor och tjänster som av olika skäl framställs inom övriga sektorer. En annan funktion synes vara att svara för ”utbudet av arbetskraft”, dvs. tillhandahålla arbets- kraft för de arbetsuppgifter som formuleras inom övriga sektorer. På ytan framstår det hela därvid som en väl fungerande funktionsuppdel- ning mellan olika delar av samhället.

Nu vet vi egentligen ingenting om hur pass väl hushållssektorn fyller dessa funktioner. Vi vet exempelvis inte särskilt mycket om huruvida de medel för (materiell) behovstillfredsställelse som företagen framställer verkligen motsvarar de behov som människorna (hushållen) har eller om de bara tillfredsställer olika slags pseudo-behov som framkallas i brist på möjligheten att artikulera reella behov via marknadsmekanismerna. I realiteten är det ju inte alls hushållen (”konsumenterna”) som styr (ang- er) vad som skall framställas. De kan endast reagera på vad som ”bjuds ut”. Eftersom marknaden dessutom endast reagerar på exit (köp eller icke-köp) men inte på voice (krav eller kritik), så är det genuint osäkert huruvida förekommande behov tillgodoses eller ej. Det finns ingen ”real” återkoppling mellan producent eller konsument såsom vid mått- beställning eller gästgiveri.

Eftersom producenterna i gemen inte reagerar på övertalnings- argument, så torde de människor som i egentlig mening är behövande (bl. a. de fattiga) inte alls få sina behov tillgodosedda genom det nuva- rande produktionssättet. Detta blir särskilt tydligt på det internationella planet där livsmedelsbehoven inte alls tillgodoses, trots påtagliga brister i människornas kosthållning. Det är betalningsargument som erfordras. Samma problem finns även då det gäller tillgodoseendet av behov som varken är ”individuella” eller ”materiella”, exempelvis det kollektiva behovet av en hälsosam andningsluft. Många av dessa mer ”immate- riellt” och ”kollektivt” orienterade behov blir f.n. inte tillgodosedda genom ”aktiv” produktion (exempelvis via särskild bio-teknik för fram- ställning och recirkulering av dricksvatten och andningsluft) utan sna- rare genom ”passiv” produktion, dvs. genom passivisering av olika produktionsprocesser och genom införande av restriktioner för företag- samheten. Utan sådana restriktioner skulle nämligen produktionen åstadkomma ofärd snarare än välfärd, därför att behovet av friskt vatten och frisk luft inte ”märks” på marknaden.

Vi vet inte heller särskilt mycket om huruvida människorna uppfattar sin medverkan i produktionslivet som uppoffrande — och som de därför måste förmås till, bl. a. via betalningsargument i form av arbetstidsersätt- ning — eller om det tvärtom är så att människorna i gemen får vissa centrala behov tillgodosedda just genom deltagande i social och produk- tiv verksamhet. I själva verket pekar mängder av sociologiska och social- psykologiska studier entydigt på att arbete och utförande av arbetsinsat- ser är fundamentalt för människans behovstillfredsställelse. Man skulle därför kunna våga hävda att om människor i gemen hade sin försörjning tryggad, exempelvis genom någon slags medborgarlön eller dylikt, så skulle flertalet människor t. o. m. vilja betala för att arbeta.

Nu är det också så att människor varje dag och år i sitt liv måste ”betala” för att göra olika slags aktiviteter, ärenden och insatser, näm- ligen med sina personbundna resurser, beskrivningsbara i termer av persontid. Människan är helt enkelt tvingad att disponera 24 pt/dygn på ett eller annat sätt, så varför inte — kan man tycka — anslå en del av tiden för socialt, produktivt och konstruktivt arbete? Detta är ju också vad människor gör. Det är bara det att stora delar av detta arbete utförs ”gratis”, ”av egen fri vilja” och inte ”för vem som helst”. Att insatserna inte betalas, dvs. saknar karaktär av förvärvsarbete, hindrarju inte att de bidrager till välfärden. För vissa slags arbeten, t. ex. inom vårdområdet, torde ett sådant arbete ha vissa företräden framför traditionellt förvärvs- arbete. Det känns utan tvekan bättre att bli omvårdad av någon som bryr sig om en än att bli omhändertagen av någon som enbart åsyftar att tjäna pengar på kuppen.

Hushållen måste betraktas som sällsynt irrationella i sin verksamhet om dessa skulle bedömas med ungefär samma kriterier som används vid bedömning av företag och institutioner. Hela hushållssektorn skulle framstå som en enormt ineffektiv sektor, i skriande behov av en struktur- rationalisering. Hushållsarbetet bedrivs i alltför många och små enheter, vilka var och en för sig kräver ansenligt med (mark-)utrymmen, ”pro- duktionskapital” i form av hushållsmaskiner o.dyl., underhållsarbete

och andra slags resurser för sin drift. Förekommande stordriftsfördelar, exempelvis vid matlagning, tvätt, transporter och vård, är endast undan- tagsvis tagna i anspråk. Som tidigare påpekats är det emellertid i grun- den omöjligt att organisera hushållssektorn på samma sätt som andra sektorer. En strukturrationalisering inom hushållssektorn skulle dessut- om bli förödande för produktionssättet, i enlighet med produktionssät- tets egen logik, vilken ”kräver” att det finns en växande efterfråga av materiella resurser liksom ett visst utbud av arbetskraft. Båda dessa skulle minska i samband med en genomgripande strukturrationalisering av hushållssektorn, åtminstone enligt nuvarande synsätt på den infor- mella ekonomin.

Enligt flera bedömare håller det emellertid på att ske en allmän för- ändring av hushållssektorns relativa betydelse i ekonomin. I figur ] görs ett försök att beskriva hur den relativa betydelsen av olika sektorer av samhällsekonomin har förändrats sedan medeltiden och fram till i dag. De tre sektorerna som urskiljts är följande:

— den informella hushållssektorn (H) — den formella företags- och marknadssektorn (M) — den offentliga, kollektiva sektorn (K)

M M 2000—tal (prognos) 1800-tal H K H K M M 1900-tal 1700-tal H K H K Marknad Medeltid Hushåll Kollektiv

Figur 1. Den totala hus- hållningensfördelning mel- lan olika sektorer sedan medeltiden och framåt (ef- ter Burns 1975).

På medeltiden fanns egentligen ingen marknadsekonomi att tala om. Den kollektiva sektorn var däremot betydande, svarande mot det när- mast feudala uppbörds- och redistributionssystemet. Folkflertalet var mer eller mindre livegna eller beskattade som personer. De privata ma- teriella förmögenheterna var relativt små, varigenom även hushållssek- torn var liten. Under 1700-talet började en ny individualism. Byarna sprängdes, varigenom kollektivet fick mindre inflytande. Samtidigt bör- jade allt fler varor omsättas indirekt, via marknader. Under 1800-talet fick kollektivet allt mer karaktär av central statsförvaltning, från att tidigare ha haft en mer decentral och by-anknuten karaktär. Även skat- terna drogs in i termer av pengar och likvider i stället för som tidigare i olika slags reala persedlar och personliga prestationer. Härigenom växte marknaden ytterligare. I takt med att människorna lösgjordes från sina tidigare bindningsformer till Gud, Kung och Husbonde och blev en ”fri” och ”rörlig” arbetskraft, så krympte hushållssektorn ytterligare, liksom den kollektiva sektorn. Även arbetskraft och fastigheter blev varor på marknaden. Under 1900-talet har så den offentliga sektorn i stigande utsträckning kommit att dominera scenen, bl. a. i och för barn- och åldringsomsorg, uppfostran och undervisning, sjuk- och hälsovård m. m. Samtidigt har marknadssektorn reglerats på olika sätt, bl. a. för att kunna upprätthålla en rimlig regional fördelning av befolkning och verksamheter. Enligt flera samstämmiga bedömningar är det nu hushålls- sektorns tur att återigen bli betydelsefull. En sådan bedömning innebär att mer än 50% av den totala produktionen kommer att ske inom hushållssektorn på 2000-talet.

8.3. Argument för en ny hushållningslära

Det finns utan tvekan många skäl till varför det kan finnas anledning att kritiskt granska nuvarande produktionssätt och hushållning. I det föl- jande skall jag ge några av dessa argument, vilka samtidigt redogör för några av de viktigaste inslagen i en ny hushållningslära.

Det första argumentet är ett ekologiskt argument. Det gäller att betrak- ta samhällsbildningar som inslag i en mer allmän bio-kulturell vävnad. Genom en generalisering av det gamla talesättet ”Avjord är du kommen, jord skall du äter varda”, så kan man hävda att inte bara människor utan även hennes artefakter och samhällsbildningar är temporära mönster som bärs upp av en ganska konstant uppsättning materiella beståndsde- lar i form av atomer. Totalt rör det sig om ca 50 1050 stycken atomer som kontinuerligt och diskret omsätts i biosfären och i samhällsbildningarna. Redan många av de klassiska ekonomerna konstaterade att människan inte kan framställa någon ny materia (fler atomer). Hon kan ej heller destruera eller förinta materia. Det hon däremot kan göra är att samman— foga och splittra olika slags materiella bestånd och därigenom åstad- komma olika slags konfigurationer av materia. Det är mönstren av dessa, snarare än mönstrens bärare, som ”produceras" och ”konsumeras” som nyttigheter.

Det är ganska rimligt och förståeligt att människan inte intresserar sig

för alla sådana olika slags mönster och konfigurationer. Det är endast de nyttiga eller värdefulla som tilldrar sig intresset. Effekten har emellertid blivit att de andra konfigurationerna i form av avfall, utsläpp och ”res- ter” blivit externa i förhållande till hushållningen. Det ekologiska argu- mentet innebär att dessa ”externaliteter” på olika sätt måste internalise- ras i hushållningen, så att exempelvis avfall kan återvändas och så att oavsiktliga randflöden beaktas i bedömningen av hushållningens effek- tivitet o. d. Kort sagt. vi måste lära oss att leva med avfall 1 olika former. Även om vi inte vill det, så blir vi inte av med avfallet, åtminstone inte genom att bara betrakta det som externaliteter.

Medan ekonomer framför allt betonat mönstren i de materiella konfi- gurationerna, bl. a. med avseende på deras nyttighet, så har ekologer snarare betonat de materiella bärarnas ändlighet och kretslopp, exem- pelvis i form av kolets eller kvävets kretslopp mellan olika slags bind- ningsformer och konfigurationer. För en ny hushållningslära gäller det att förena dessa perspektiv, så att konfigurationer betraktas både som mönster med olika slags värden associerade till sig och som bestånd av materiella bärare, vilka hela tiden cirkulerar mellan olika slags bind- ningsformer.

Det andra argumentet kan sägas vara ett demokratiskt argument. Även om samhällsbildningar, befolkningar och territorier, under tidigare ske- den av historien betraktades som privata egendomar, tillhörande kungar och andra herrar, så har åtminstone det svenska riket numera skrivits över på medborgarna själva. Svenska folket är numera herrar i eget hus. Religioner och ideologier som baseras på föreställningar om att det finns ”högre makter” som ”utformar” och styr historien får därigenom allt mindre grad av realism. I ökande utsträckning måste man betrakta folkviljan och folkmakten som betydligt viktigare för samhällsutveck- lingen än vad som tidigare varit fallet då befolkningen mer eller mindre tvingats fullgöra vad ”högre makter”, ”utvecklingen” eller ”tiden” krävt.

Såsom varande herrar 1 eget hus kan medborgarna betrakta national- förmögenheten som ”sin” egendom. Går man med på försöken att taxera denna förmögenhet, vilket leder till ett värde på ett flertal tusen miljarder kronor, så kan man också hävda att varje medborgare i princip är en miljonär, såsom varandes andelsägare av nationalförmögenheten. Intäk- terna från denna förmögenhet kan, liksom då det gäller intäkter från annan egendom, mycket väl tas ut i form av naturaförmåner, exempelvis genom att enbart vistas i någon av de inredda miljöerna som national- förmögenheten inrymmer. I Sverige har under senaste decennier en allt högre del av välfärden kommit att tas ut som sådana naturaförmåner, exempelvis i form av ökad bekvämlighet i trafiken (bättre vägar) och i form av ökad tillgång till hjälp i nödsituationer (akutsjukvård).

En stor del av dessa förmåner (och motsvarande besvär) fördelas inte via marknadsmekanismer. I stället för betalningsargument är det sådant som behovsnivå, utbildningsnivå, bosättningsort och andra personliga omständigheter som används för regleringen av hur människor skall försörjas med olika slags resurser. Även försörjningen med likvida me- del har delvis kommit att ske enligt samma principer, exempelvis vid sjukdom eller vid hög ålder. En av förvärvsarbetets traditionella uppgif-

ter: att fördela köprättigheterna till den framställda varumängden, hål- ler därigenom på att reduceras. De pengar som erhålls saknar dessutom relevans för förvärv av många andra välfärdskomponenter, t. ex. utbild- ning och hälsovård.

Hushållningen i det moderna samhället karaktäriseras ofta som en penninghushållning. Pengarna framstår emellertid alltmer som en bland flera olika slags resurser, vars ”utbud” och ”efterfråga” regleras via särskildaförsörjningssystem, inrättade som en del i samhällets allmänna hushållning av begränsade och cirkulerande resurser. Begreppet pen- ning-hushållning blir därigenom likartat begreppen energi-hushållning, vatten-hushållning, mark-hushållning och persontids-hushållning. I själva verket kan man ju betrakta försörjningssystemet för pengar som prototypen för ett återanvändnings- och recirkulationssystem. I stället för att omtolka övriga resursflöden i termer av penningflöden, så kan man därför börja göra det omvända: att utveckla en teori för allmänna resursflöden och omtolka penningflöden i termer av dessa. Speciellt gäller detta då man önskar arbeta med andra värden än de som brukar benämnas bytesvärden.

Det finns även ett historiskt argument för en ny hushållningslära. Förutom de bedömningar som gjorts angående den informella hushålls- sektorns ökande betydelse i de moderna samhällsbildningarna, så kan man hävda att det som vi under en lång följd av år har betraktat som en ”normal ekonomisk utveckling" i själva verket måste betraktas som en exceptionell utveckling. De flesta ekonomiska modeller och kalkyler baseras på olika slags ”ceteris paribus”-antaganden, dvs. att kalkylerna endast gäller under förutsättning att vissa allmänna utvecklingsdrag be- står, t. ex. att inte själva produktionssättet förändras på avgörande punk- ter. En mer historisk förankrad analys av samhällsutvecklingen tyder emellertid på att denna genomlöper olika slags cykliska förlopp och sker i vågor. Denna tidsdynamik kan emellertid inte uppfångas annat än genom att anlägga ett längre tidsperspektiv på samhällsutvecklingen.

Det finns ett antal försök att identifiera sådana vågor och cykliska förlopp i samhällsutvecklingen. Utan att gå närmare in på dessa studier så kan man ändå konstatera att det finns en allmän samstämmighet i dessa bedömningar. En grov karaktärisering av de identifierade vågorna och cyklerna ter sig enligt följande:

— aktivitetscykler (”Konjunktur-cykler”) på ca 5 år — investeringscykler (”Kuznets—cykler” på ca 20 år — teknologivågor (”Kondratieff—vågor”) på ca 50 år —— produktionssättsskiften (”Marx-vågor”) på ca 300 år — kulturklimatväxlingar (”Sorokin-vågor”) på ca 1500 år

Jag har tagit mig friheten att även införa ”Marx-vågor” för att täcka in skiften av produktionssätt. I övrigt är namnen på vågorna de som finns etablerade i litteraturen. Det finns inte anledning att här gå närmare in på de olika vågornas karaktär och vilket empiriskt underlag som finns för deras identifiering. Det finns emellertid vissa möjligheter att genom dessa vågor få en uppfattning om i vilkenfas som samhällsutvecklingen

befinner sig i, dvs. vilka slags skiften eller växlingar som är aktuella i den aktuella historiska epoken. Det genomgåendet temat i de flesta studier som gjorts är att de moderna samhällsbildningar befinner sig i en föränd- ringsfas i alla dessa avseenden. Enligt bedömningarna håller vi på att långsamt träda in i en idékultur från att tidigare ha befunnit oss på höjden av en sinneskultur (Sorokinvågen). Detta innebär att ”högre” värden får allt större betydelse för människorna och att ”materiella” värden nedtonas. Vi håller också på att lämna det traditionella kapitalis- tiska produktionssättet till förmån för ett produktionssätt som vi ännu inte riktigt vet hur det egentligen kommer att gestalta sig. Personligen betraktar jag arbetstidslönen som den grundläggande bult som håller på att lossna i det nuvarande produktionssättet, varigenom den grundläg— gande motsättningen mellan ”kapital” och ”arbete” håller på att upplö- sas till förmån för en ny motsättning, som vi än sålänge endast kan ana oss till. Förutom dessa mer långsiktiga förändringar, så menar ett antal bedömare att vi nu under slutet av 1900-talet kommer att uppleva en fördjupande depression, motsvarande den som ägde rum under 1920— 1930-talet under föregående Kondratieff—cykel. Vad det därvid handlar om är att ”sadla om”, att ”omrusta” och att öppna betingelserna för att en ny grundläggande teknologi skall kunna införas i samhällsbild- ningen, exempelvis inom energi- och informationsförsörjningsområdet. Tar man dessa bedömningar på allvar, så krävs det uppenbarligen även en omprövning av nuvarande former för hushållning. I stället för att ensidigt betrakta produktionen i termer av bruksvärden och bytesvär- den, krävs en förståelse av hur märkvärden och symbolvärden framställs och upprätthålls. I arbetslivet är det kanske de senare som är viktiga, t. ex. möjligheten att få anseende som person, snarare än hur pass ”effek- tiv” den aktuella ”arbetskraften” är i att framställa ”nyttigheter”. Möj- ligen blir det allt svårare att betrakta ”personal” som en kostnad, efter- som ”personalen” varken förslits, destrueras eller uppoffrar sig i arbetet. I stället framstår ”arbete” som en behovstillfredsställande aktivitet, dvs. ”konsumtion” i nuvarande terminologi. Vad gäller den potentiellt nya teknologin, så kanske det nu blivit dags att göra något åt det som George Soule konstaterat: ”Technology has mastered the art of saving time but not the art ofspending it” (Soule 1955, s. 100), dvs. att införa en teknologi som inte endast möjliggör tidsbesparing och fördrivande av tid, utan som i första hand möjliggör en behaglig och bekväm tidsanvändning. För behovet av en ny hushållningslära kan vidare anföras ett särskilt såkerhetspolitiskt argument. Traditionellt har man betraktat försvaret som en ”kollektiv nyttighet”, vars framställning har särskiljts från eko- nomin, åtminstone från marknadssektorn av ekonomin. I takt med att de moderna samhällsbildningarna alltmer hotas av ”ekonomiska” hot, sna- rare än av ”militära” hot, bl. a. på grund av den ökande sårbarheten, så blir det emellertid nödvändigt att öppna betingelserna för en omrustning. De ”kriser” som exempelvis Sverige befunnit sig i under de senaste årtiondena har i allt väsentligt varit ekonomiska kriser och haft sin grund i olika slags beroendeförhållanden vad gäller försörjningen av reala resurser, t. ex. olja. För en ny hushållningslära blir det naturligt och nödvändigt att betrakta riket som ett hus som det gäller att hålla, även vid

angrepp utifrån och vid olika slags naturliga och kulturberoende stör- ningar. De mängder av reala utbytesförhållanden som finns, inte bara gentemot utlandet utan även gentemot ”naturen”, måste beaktas på ett helt annat sätt än vad som varit brukligt. Även om olika slags reala resurser kan substitueras och utbytas mot varandra på marknaden, så är det inte alls så lätt att åstadkomma samma substitution ide kontext i vilka resurserna skall brukas. Det är bl. a. detta beroende av den teknologiska infrastrukturen och de ”driv-medel” som krävs för dess brukande, som ligger bakom teorin för Kondratieffvågorna.

8.4. Hushåll och samhällen

Den sektors-modell av hushållningen som ofta brukar användas har flera brister. En av bristerna är att den egentligen inte uttalar sig om hur pass väl behoven blir tillgodosedda. Den fångar inte heller upp andra aspekter på betydelse än sådana som går att uttrycka i termer av pengar. Oavlönade persontidsinsatser är exempelvis svåra att hantera inom ra- men för sektors-modellen. Det finns också en risk för att man förlorar både människor och territorier ur sikte då man arbetar med sektors- modellen som referensram. Om exempelvis befolkningen anses vara inrymd i hushållssektorn, vad är det då för slags varelser som finns inrymda i företagssektorn ochi den offentliga sektorn? Ur särskilt regio- nalpolitisk synvinkel är det också av avgörande betydelse var de ekono- miska aktiviteterna äger rum. Inte ens i en utvecklad sektors-modell, av den typ som används för nationalräkenskaperna, finns det möjligheter att uttala sig om detta.

Utifrån en alternativ föreställningsram kan man betrakta hushållning- en som en serie av olika slags hus som det gäller att hålla. Både den rumsliga, geografiska aspekten och den tidsliga, historiska aspekten är därvid viktiga. Var något eller några håller hus och hur länge som ett hus håller, blir viktiga frågor. Med ett sådant perspektiv betonas omsorgen, vården, förvaltningen och re-produktionen av inslagen i samhällsbild- ningen snarare än framställningen, tillverkningen, avyttringen och pro- duktionen av sagda inslag. Det gäller att inte fördärva ett välstånd, snarare är att förvärva Välfärdsresurser.

Vad är det då för slags hus som det gäller för hushållningen att hålla? En sådan typ av hus är uppenbarligen de vanliga bostadshusen. Mer allmänt kan vi emellertid låta alla de avgränsningsbara entiteter och konfigurationer som människor värnar om utgöra hus i hushållningen. En sådan typ av mer generellt hus är ett lokal-samhälle eller en by. Mot bakgrund av den ”överlistningsstrategi” som jag funnit anledning att använda (och som jag berört tidigare), så kan det vara på sin plats att titta närmare på hur Anders Berch såg på detta slags ”hus” i sin allmänna hushållningslära. I en uppsats från 1749, betitlad ”Om Bya-lag efter Sveriges lag”, skriver en elev till Anders Berch bl. a. följande:

”De lagkloka förstå med Bolag, i allmänhet, sådan förening emellan tvenne eller flera personer, hvarmedelst de för något visst ärendes uträttande, förbinda sig till inbördes hjelp. Men som ärenderna kunna vara mångahanda, hvarom förening ske kan; altså uppkomma ock särskilta arter av Bolag. Ty somliga Bolag angå ensamt sådana ärender, som lända till menskliga sammanlefnadens orubbade bestånd, vare sig antingen uti den Naturliga eller Borgeliga sammanlefnaden, och hvarunder räknas Societas conjugalis, paterna och herilis. Andre hafva sig till föremål de Menigheters sällhet, som lefva tillhop uti Borgerlig Regering, och kallas Societas civilis. Några åter stanna uti mera enskylte ärender, hvaruti de tarfva hvarannars biträde, och sammanskjuta sin egendom, slögd och tjenst, med sådant aftal, at hvad som vinnes eller förloras, bör beräknas dem alla lika, för hvar sin andel. Stundom blifver ock Bolaget sålunda aftalt, at förvaltningen af de skyldigheter, hvartill Bolagsmännen samtykt, bör ske efter något dem emellan fattat beslut, men hvar och en i öfrigt sköta sin i Bolaget ägande del, och deraf ensamt njuta båtnad eller skada. Det är altså häraf klart, at Bolagsmän kunna antingen sammanskjuta all sin egendom, så väl den de värkeligen hafva, som den de sig med tiden förvänta; såsom ock förplikta sig inom hvarandra, antingen till alla ärender eller allenast några vissa: hvadan ock Bolag fördelas i Societates universorum bonorum, generales och speciales. När det är lämnat i Bolagsmän— nens frihet, at ingå bolag eller icke är Societas voluntaria; men då de blifva därtill förpliktade, kallas Societas necessaria.” (Berch 1749, s. !)

Bolag eller sällskap (”societas”) betraktades uppenbarligen som den allmänna formen för mänsklig samverkan och mänsklig samvaro över huvud taget, inklusive samlevnaden i familjer och hushåll. Dessa ”sam- bo-lag” torde i själva verket kunna betraktas som prototyper för övriga bolag och sällskap. Både begreppet bolag och begreppet sällskap har emellertid fått andra betydelser och associativa förbindelser än vad de torde ha haft på 1700-talet. Med tanke på att Anders Berch använder begreppet sällhet på ungefär samma sätt (och med samma frekvens!) som vi i dag använder begreppet välfärd, så blir sällskaps-begreppet än mer adekvat. Sällskapen fungerarju som ”sällhets-skapande” hjälpmedel för personerna i hushållningen. Bolagsbegreppet är inte heller så dumt med tanke på att de flesta bolag, åtminstone på den tiden, hade mycket bestämda anknytningar till det geografiska rummet och till bosättningen. Det moderna organisations-begreppet saknar både den personella anknytning och den territoriella anknytningen som begreppen sällskap och bolag har. I begreppet samhälle finns dock både dessa knytningar genom att ordet dels indikerar ett gemensamt, territoriellt (sam-)uppehäl— le och dels indikerar en gemensam, personell sam(man)hållning. Begrep- pet samhälle är emellertid så ”makro-orienterat”, att det skulle leda till bryderier om man använde det för de organisationsformer som bolag och sällskap avser. Det kanske bästa ord som i dag kan användas för att tala om bolag och sällskap i den ovan angivna meningen är hushåll eller kanske hushållnings-sällskap. Men vi måste då låta begreppet få en vidgad innebörd, så att människorna kan tänkas ingå i flera olika slags hushåll på flera olika nivåer, alltifrån det vanliga hushållet (kost- eller bostads-hushållet) till det nationella och det globala hushållet, även om det f. n. inte finns utarbetade system för en global hushållning. Hushåll, i ovan angiven mening, motsvarar således de bolag eller sällskap som Anders Berch talade om på 1700—talet. Dessa är att betrakta

som hjälpmedel och instrument för den allmänna hushållningen. De åsyftar att bidraga till människornas sällhet och välfärd i olika avseen- den.

Det kan kanske vara på sin plats att något redogöra för hur bya-laget egentligen placerades i schemat över olika bolags-former (enligt tidigare givet citat). Ett bya-lag uppfattades som ”Societates speciales, necessa- riae”, dvs., utgjorde ett special-bolag med obligatorisk anslutning, efter- som ”samtycket praesumeras vara gifvit så snart någon begifver sig in i Byalaget” (Berch 1749, s. 3). Det var inte heller möjligt att utträda ur Bya-laget. Avslutningsvis heter det nämligen i den berörda skriften:

”Med få ord må äfven till slut, nämnas på hvad sätt förpliktelsen i Bya-lag änteligen uphäfvas. Husbondens död giör här ingen rubbning, ty det öfriga hushållet måste fortfara i samma skyldighet, eftersom upodlingen alldrig bör stanna. För samma orsaks skulld får icke eller Bya-laget rubbas, för inbördes missnöje. Men när någon Byaman öfverlämnar Jorden i annars mans händer, är Bolaget för hans del till ända.” (Berch 1749, s. 33)

Även med den meningen som jag givit hushållsbegreppet så tillhör det dess natur att det kan existera ikraft av olika samhällsbildningar eller infra-strukturella förhållanden. Så fort personerna träder in i en viss personell eller territoriell krets, så träder de också in i något hushåll. De föds exempelvis in i en släkt och de ingår automatiskt som medborgare i något land. Personerna kan inte välja att ingå eller inte ingå i sådan tvångs-sammanslutning.

I förekommande diskussioner om välfärd och hushållning så är det mycket vanligt att rättigheterna, förmånerna och det positiva i samver- kansformerna framhävs. Många av dessa positiva inslag i samhällsbild— ningarna måste emellertid betraktas som ”friheter” och ”undantag” från en grundmängd av negativa inslag i samhällsbildningen. Det som An- ders Berch och hans elever därför framför allt diskuterar är förekom- mande skyldigheter, besvär och pålagor som karaktäriserar bolagen och sällskapen. Det blir därigenom även naturligt att politik betraktas som ett inslag i hushållningen tillsammans med ekonomi och ”kameral-veten- skap”. Den senare rör beskattning och penning-circulation med grund- synen att pengar är hjälpmedeli hushållningen. I övrigt handlar det om att formulera olika slags ordnings-stadgor för att upprätthålla och för- bättra den allmänna bekvämligheten i samhället. Så bör exempelvis, enligt Anders Berch, invånare i en stad åläggas att bygga sina hus i enlighet med ett visst gatumönster och helst i sten för att minska risken för allvarliga bränder.

8.5. Skiss till en sfär-hushållning

För att något indikera vad det är för ny typ av hushållningslära som jag tror är erforderlig, så skall jag i det följande skissera en hushållningslära som baserar sig på det allmänna synsätt som utvecklats i det föregående. Hushållningen tänkes därvid bestå av att hålla hus av olika slag, alltifrån konkreta bostadshus över byar och samfälligheter till mer abstrakta

behållare av kulturella värden, t. ex. språket. Genom att utgå från en mycket vanlig och enkel modell för hur människans behov gestaltar sig, nämligen den modell som utvecklats av Maslow, och genom att till dessa behov associera olika slags ”hus” och ”cirkulationssfärer” i och genom vilka dessa behov kan tillgodoses, så erhåller vi en mycket enkel modell för vad som kan kallas sfär-hushållning.

Grundtanken är att behoven är separata men inbördes relaterade i en viss ordning, så att ”högre” behov aktualiseras i takt med att "lägre” behov blir tillgodosedda. Möjligheten att ”kompensera” brister av ett slag med tillskott av ett annat slag är begränsad. ”Människan lever inte av bröd allena”. Det är vidare så att behoven uppvisar olika grad av frekvens, varaktighet, kontextberoende och ”utrymme” för sitt tillgodo— seende. Genom detta förhållande kan vi till de olika behoven associera olika slags kontext eller sfärer, i och genom vilka behoven kan tillfreds- ställas. I figur 2 görs ett försök att karaktärisera dessa förhållanden. Till de grundläggande behoven (enligt Maslow) av föda (physiological needs), av trygghet (safety), av kärlek (love), av anseende (esteem) och av själv-aktualisering (self-actualization), så kan vi associera fem mot- svarande sfärer, vilka kan kallas biosfären, domosfären, homosfären, sociosfären respektive noosfären. De ”hus” som hushållningen avser ”hålla” i samband med behovstillfredsställelsen är de biologiska krop— parna, de territoriella reviren, de sexuella människorna, de sociala per- sonerna respektiv de psykiska själarna.

I den första sfären är det de fysiologiska behoven och behovet av föda som träder i fokus. Det är de biologiska kropparna som utgör ”hus” att ”hålla” (vid liv). Även djurens och växternas kroppar, särskilt de domes- ticerande organismerna, bör inräknas i denna del av hushållningen. De

BEHOV HUS ATT HÅLLA

Själv-a ktualisering Sjal Anseende Person Kärlek Homosfär = Människa Trygghet Domosfär = Revir Föda % Kropp

Figur2. De fem grundläg- gande sfärerna i en sfär- hushållning.

olika kropparna ingår i biosfären och påverkar den allmänna cirkulatio- nen av olika slags grundämnen i denna, via s. k. metabolism. Denna del av hushållningen kan kallas kosthållningen och inkluderar det som f. n. brukar betecknas som jordbruket med binäringar. Behovet av föda följer en ganska utpräglad rytmik och har relativt hög frekvens. Med hänsyn till de ekologiska kretsloppen måste man anse att behovstillfredsställel- sen har en kontext med maximal uträckning och omfattar i princip hela jordklotet. Varje levande varelse ”bär” ju på byggstenar som kommer från jordens alla hörn och som omsätts kontinuerligt och diskret. I den andra sfären är det behovet av trygghet som accentueras. Det är de biologiska varelsernas (särskilt människornas) boningar, nästen och revir som utgör ”hus” att ”hålla” (som ”fästen”) i denna del av hushåll- ningen. Även de mer utsträckta reviren i form av nationella territorier bör inräknas som ”hus” att hålla. De olika reviren är utrymmen i doma- sfären, dvs. den jord eller det territorium som möjliggör ”ockupation” av bostads- och vistelseutrymmen. Eftersom de aktuella ”husen” i allt vä- sentligt utgörs av vanliga, konkreta hus, så påverkar behovstillfredsstäl— lelsen i mycket hög grad utsträckning omsättningen av de riktigt tunga, bärkraftiga och volyminösa ämnena i samhällsbildningen (av typ bygg- nadsmaterial, sten och grus). Såsom talesättet ”Mitt hem är min borg” indikerar, så skulle denna del av hushållningen kunna kallas hemvärnet eller hushållning i inskränkt bemärkelse. Uppenbarligen måste stora delar av försvaret, byggindustrin och fysisk samhällsplanering (mark- hushållning) inkluderas i denna del av hushållningen. Behoven av trygg- het torde variera kraftigt över åldrarna men torde ha en viss konstant ”grund—intensitet”. Det torde även finnas ett visst åldersberoende angå- ende utsträckningen på det revir eller territorium som människorna har behov av att känna sig trygga inom och känna sig hemma i. Barn och vuxna har därigenom olika anspråk på ”hur långt” som den ordnade och fredade tillvaron skall sträcka sig, dvs. vad som egentligen utgör ”hem” eller ”hembygd”. De nuvarande staternas territorium torde vara en rimlig ”minsta gemensamma nämnare” för dessa trygghetsanspråk. En stor del av regionalpolitiken kan sägas gå ut på att värna om människors hem och hembygd på den lokala och regionala nivån.

I den tredje sfären är det behovet av kärlek som träder in i bilden. Det är de sexuella människorna som utgör ”hus” att ”hålla” (av) i denna del av hushållningen. Till en viss del bör kanske även de avlidna och de ännu ofödda människorna inkluderas i denna del av hushållningen. De sex- uella människorna ingår i homosfären, dvs. kretsen av potentiella (kär- leks-)partners. I s.k. ”primitiva” samhällsbildningar är det utbytet av äktenskapspartners mellan familjer och släkter som helt och hållet kon— stituerar samhällsbildningarna, deras kosmologi, politik, ekonomi och allmänna samhällsordning. I moderna länder kan man däremot tala om en särskild äktenskapsmarknad, som normalt omfattar befolkningen i samhället, med särskilda ”marknadsplatser” och mötesplatser (av typ danspalats och folkparker) där potentiella äktenskapspartners kan träffa varandra rent fysiskt. Denna del av hushållningen skulle kunna kallas (familje)sam(man)hållningen, eftersom det handlar om att få till stånd och värna om olika slags primärgruppsbildningar av typ familjer, bl. a.

i och för reproduktionen av befolkningen. Förutom vårdsektorn kan delar av undervisningssektorn och arbetslivet inräknas i denna del av hushållningen, eftersom dessa tillhandahåller lämpliga mötesplatser för sexuella människor i lämpliga åldrar. Behovet av kärlek synes vara åldersberoende, men har tydligtvis en ökad intensitet under den andra fjärdedelen av livet (20—40 åringarnas parbildning). Till sakens natur hör att behovstillfredsställelsen endast kan ske i en krets av sexuella människor. Tillfredsställelse av kärleksbehovet i andra kretsar, bland djur, ting eller andeväsen, brukar vara tabubelagt. S. k. ”andlig” kärlek betraktar jag dock som en aspekt på själv-aktualisering (enligt nedan).

I den fjärde sfären är det behovet av anseende som aktualiseras. Här är det de sociala personerna som utgör ”hus” att ”hålla” (i respekt). Även vissa typer av s. k. juridiska personer, anfäder och vissa ”andeväsen” bör inkluderas i denna del av hushållningen. De sociala personerna utbildas och definieras i sociosfären, dvs. via samhälleliga strukturer, institutio- ner och språk. För att kunna erhålla ett anseende måste personerna på olika sätt ”visa sig”, ”uppenbara sig” och på andra sätt ”visa vad de går för”. Att visa respekt för en person betyder ordagrant att ”åter—se” en person, dvs. ”känna igen” eller ”placera” en person. Att vara berömd är emellertid inte samma sak som att ha anseende. Man kan ju vara berömd för att vara en odåga! Den aktuella delen av hushållningen kan kallas respekt-hållningen. Denna är med nödvändighet förenad med en utpräg- lad ojämlikhetspolitik. Det handlar ju om att i praktiken göra åtskillnad mellan personer, sådana som bör mötas med tillbörlig respekt och såda- na som man inte behöver fästa avseende vid. Ett viktigt instrument för denna åtskillnad är tilldelningen och förläningen av olika slags utmär- kelser, titlar, examina och andra märkvärden. Genom dessa får perso- nerna olika grad av behörighet och tillträde till exempelvis beslutsför- samlingar och finare middagar. Det bör påpekas att många av dessa märkvärden kan förvärvas genom särskilt föreskrivet förvärvsarbete, exempelvis vissa examina. Detta förvärvsarbete skulle emellertid sakna mening om inte respekt-hållningen verkligen upprätthåller ojämligheter med avseende på personernas anseenden. Som tidigare påpekats torde en stor del av insatserna i det traditionella arbetslivet kunna tolkas som uttryck för behovet av anseende. Det är nämligen framför allt i det publika verksamhetssystemet som människor kan ”visa vad de går för” och därigenom erhålla respekt och anseende. En stor del av det som sker inom idrotten går att nysta upp utifrån ett sådant perspektiv (Wallin 1982). Behovet av respekt torde vara särskilt utpräglat under den vuxna delen av livet, särskilt då anseendet som person. Anseendet som männi- ska bestäms av mer familjära förhållanden och kräver inte samma ”pu- blika framträdande” som det mer professionella anseendet. Uppenbar- ligen kräver de olika slagen av anseende mycket olika kretsar av ”bedö- mare”, varför kretsen kan variera från den egna familjen till en interna- tionell krets av experter inom något sakområde.

I den femte och avslutande sfären så är det behovet av själv-aktualise- ring som är överväldigande och dikterar personernas göranden, låtan- den och undlåtanden. Nu är det personers egna ”Jag”, de psykiska själarna, som utgör ”hus” att ”hålla” (helade). Det handlar om inget mer

och inget mindre än att aktualisera "sig själv". Uppenbarligen måste denna del av hushållningen avklaras helt och hållet individuellt, i verklig genuin mening. De psykiska själarna lever och frodas i något som skulle kunna kallas noosfären, dvs. idéernas värld. Denna del av hushållningen kan kallas livshållningen (eller idéhållningen) eftersom det handlar om att leva sitt (eget) liv och inte någon annans. Det gäller att få klart för sig vem ”Jag” är bland alla de varelser som finns. I vissa kulturer, t. ex. den österländska, så framstår ”Jag” endast som en instans av en universell livsvilja eller världssjäl. I andra kulturer, tex. den västerländska, så framstår däremot ”Jag” som en mycket speciell, märklig och unik varelse som måste skilja sig från mängden och från de övriga själarna. I väster- landet finns det en föreställning om att själen erhålls som en slags individuell ranson av själsvätska, vilken inryms i kroppen och kan lämna den. I österlandet blir motsvarande föreställning snarare att människor- na badar i en kommunal bassäng fylld med en gemensam själsvätska. Det är tillvaron och världen som är besjälad, snarare än människorna. Därigenom blir det också världens väsentligheter (dess väsen) som up- penbaras vid själv-aktualisering i österlandet, snarare än de individuella ”Jag”-en.

Det finns en grundläggande och djupfilosofisk problematik i samband med själv-aktualisering. Mycket tyder på att själv—aktualisering innebär att ”Jag” upphävs (förlorar sig, glömmer bort sig själv, kommer i ett tillstånd av transcendens), snarare än att ”J ag” framhävs (visar sig, träder fram, realiseras). Det handlar således mer om självutplåning än om själv-upptagenhet. Möjligen kan det därför vara så att den i västerlandet omhuldade individualismen och strävan efter att visa upp siginför (om-)- världen i själva verket försvårar och till och med förhindrar själv- aktualisering. Med den ovanstående tolkningen av själv-aktualisering så innebär ju denna att man lugnt och sansat låter världen visa sig och försöker finna sig själv däri, snarare än att man försöker visa upp sig själv inför världen.

Det är uppenbarligen mycket problematiska ”hus” som det gäller att ”hålla” i denna del av hushållningen. Liksom Anders Berch måste man nog därför anse att religion och olika slags metafysiska inrättningar är av central betydelse för den allmänna hushållningen och för medborgarnas sällhet. I denna del av hushållningen aktualiseras även den mängd av olika symbolvärden som människorna till och med kan offra sina liv för. I alla samhällsbildningar torde sådana ”irrationella” och ”högre” vär- den förekomma. I själva verket torde varje ”rationalitet” vara begränsad och endast kunna redogöra för olika slags medel för att uppnå olika syften och resultat. Dessa syften och mål för verksamheten, vad livet ”går ut på” och vad samhällsbildningen har för ”mening”, torde alltid vara svåra att komma åt genom ”rationella” överväganden. Av det skälet kan även den förhärskande rationaliteten framstå som ”irrationell” i takt med att ”meningen” med tillvaron förändras, exempelvis vid övergång- en till en ny historisk epok.

8.6. Samhällets utvecklingsinriktning

Den ovan gjorda skissen till en sfär-hushållning är starkt orienterad till individerna och till vardagen. Hushållning måste emellertid även relate- ras till kollektivet och till historien. I det följande skall jag därför göra ett försök att betrakta sfär-hushållningen utifrån ett sådant mer kollek- tivt och historiskt perspektiv.

Människan, både som enskild varelse och som ett kollektiv, verkar ha ett allmänt behov av sammanhangi tillvaron. Men exakt vad som upp- fattas som splittrat, fragmentariskt och oordnat, och därigenom i behov av ”helning”, det torde variera från tid till annan. Även om vardagslivet kan framstå som rationellt inrättat, så måste emellertid denna rationali- tet betraktas utifrån ett historiskt perspektiv. Det krävs en annan typ av metodik för att komma åt (de historiska) målen för hushållningen än den metodik som kan användas för att finna ut (de vardagliga) medlen för densamma. För att komma åt det förnuft som verkar i historien måste vi göra olika slags abstraktioner. Det gäller att få förståelse för det som ligger under det vardagliga, det självklara, det för-givet-tagna och den förhärskande rationaliteten i en given historisk epok. Det verkar finnas ett historiskt syfte eller en mening med samhällsbildningen, som dock vardagslivet endast fyller med innehåll, utan att själv kunna ändra på dess innebärd. Man skulle kunna tala om historiens bärvåg eller om kulturens grundval.

I varje historisk epok kan vi föreställa oss en huvudaxel kring vilken samhällsfrågorna s.a.s. cirkulerar. Huvudaxeln har en riktning som indikerar samhällsbildningens huvudinriktning. Huvudaxeln bär upp vardagslivet som ett historiskt skeende och konstituerar den normala dagordningen: allt det som förs upp som något att tala om, att göra något åt och att bekymra sigför. Allt detta är emellertid endast avvikelser från grundkursen och från det som är så självklart att man inte behöver och inte ens kan nämna det. Det som frågorna cirkulerar kring, det som kommunikationen sker ioch det som konstituerar meningen med tillva- ron blir inte självt uppfört på dagordningen. En sådan diskussion skulle vara alltför djärv och skulle innebära ett ifrågasättande av själva grun- den för tillvaron (under aktuell historisk epok). Den historiska epoken kan därför verkligen sägas grunda sig på sin huvudaxel.

Huvudaxeln är inte bara en grundval utan även ett grundval. Den avspeglar ett grundläggande val som gjorts mellan två motsatta tendenser och indikerar ett förhållningssätt gentemot en grundläggande motsätt- ning i samhällsbildningen. Mycket tyder nu på att huvudaxeln i den nuvarande historiska epoken håller på att vridas i takt med att samhälls- frågorna börjar cirkulera kring andra ämnen än de som gällt under den tidigare delen av 1900-talet. Genom att studera motsvarande svängning- ar under andra historiska skeden så kan man få ökad förståelse för vad en framtida strukturförändring skulle kunna innebära. Detta är i alla fall en tanke med det föreliggande försöket. Det handlar om en slags "fos- terdiagnostik”: att kunna bedöma den historiska situationens innebärd, innan den har förlossats (eller kanske aborterats). Nu handlar det verk- ligen om att överlista historien.

I figur 3 görs ett försök att teckna den svenska mytooiden (en samman- sättning av mytologi och ellipsoid) och dess utveckling från medeltiden och fram till våra dagar, med en prognos för 2000-talet. En mytooid är en ellips i både språkvetenskaplig och geometrisk mening. Den är en förkortning av ett betydligt mer komplicerat skeende och är en projektion av en flerdimensionell rymdfigur (liknande en sfär eller en ellipsoid) på ett åskådligt plan. Den har två axlar, vilka kan kallas huvudaxel och biaxel. Om huvudaxeln representerar huvudmotsättningen och huvudin- riktningen för samhällsbildningen, så representerar biaxeln de sekundä— ra motsättningarna och de sekundära frågorna i samhället. Låt mig nu göra ett försök att sätt lite kött på dessa ben genom att ge samtalsämnena som cirkulerar kring dessa axlar ett historisk innehåll:

På 1200-talet fanns ingen föreställning om utveckling. Samhället var statiskt och bestod av relativt små, lösa sällskap. Tillvaron framstod som en station, en temporär uppehållsort för det som framstod som det egentliga livet, nämligen själslivet. Genom sockenbildning och ett gigan- tiskt kyrkobyggande kom kyrkan att bli tongivande för samhällsbild- ningen. Under denna epok framstår huvudaxeln som en Upp-Ner-axel. Huvudmotsättningen låg mellan Gud och Djävulen, motsvarande de två väsen som föreställandes härska över Upp-riket (Himmelen) och Ner- riket (Helvetet). Det var teologerna som hade tolkningsföreträde angå- ende tillvarons beskaffenhet och angav hur man lämpligen kunde kom- ma Upp och hur man kunde undvika att kommer Ner. Möjligen kan man betrakta noosfären som den del av tillvaron som helades under denna epok. Föregående epokers motsättningar mellan Livet och Döden kunde delvid upphävas genom att människorna utrustades med själar och kunde erhålla evigt liv. Eftersom uppslutningen till förekommande fräls- ningsläror blev viktig för hushållningen (av själarna), så kom många av de blodiga grälen att få karaktär av regelrätta religionskrig (t. ex. i form av korståg).

På 1500-talet började tillvaron förankras till det geografiska rummet. De gamla sällskapen och samhällsbildningarna stadgades och fick ka- raktär av byar och städer. Tillvaron framstod som ett rike, ett omgärdat revir som möjliggjorde mer permanent och fast bosättning. I stället för själslivet var det nu jordelivet som accentuerades i dubbel bemärkelse. Genom kronans försorg blev människorna fast förankrade till jorden, som bönder och fastighetsägare. Det blev också Kungen, snarare än Guden, som skulle tjänas och betjänas. Huvudaxeln fick karaktär av en Ditt/Där-Mitt/Här—axel, med en allmän strävan att utvidga reviren och de inhägnade territorierna, bl. a. genom inkorporeringar av ”Ditt/Där” med ”Mitt/Här”. Huvudmotsättningen låg mellan Centrum och Perife- ri, motsvarande det som var huvudsaken eller huvudstaden att försörja (hovet) respektive det som låg mer perifert och var beskattningsbart. Det var herrarna i form av kung, adel och jordägare som hade tolkningsfö- reträde angående tillvarons beskaffenhet, inte minst jordens beskaffen- het. Det var domosfären som under denna tid helades (till ett territoriellt rike). Föregående epoks motsättning mellan Gud och Djävul, mellan positiva belöningar och negativa besträffningar från högre okända mak- ter, kunde delvis upphävas genom att människorna erhöll beskydd och

2000-talet (prognos) In

1980-talet

1900—talet Höger

1 700-talet

Ditt/Där /

_ 1500-talet Mitt/Här Upp

_ 1200-talet

Ner

Figur 3 Den svenska my- tooidens utveckling sedan medeltiden med en pro- gnos för 2000-talet.

en viss trygghet genom herrarnas försorg. Det fanns också vissa möjlig- heter att ”köpa sig” en plats i Himmelen, genom avlatsbrev o. dyl., utan att behöva ägna all sin tid åt Gudstjänstgöring. Av många skäl blev det viktigt att etablera sammanhängande riken. Flertalet blodiga gräl under denna epok kom därigenom att få karaktär av regelrätta territorialkrig.

På 1700-talet började tillvaron föras in i tiden på allvar. Ett modernt samhälle med hela dess infrastruktur och driftsproblematik började ta form. Under föregående epoker hade hushållningen haft karaktär av en förråds-hushållning och med naturkrafterna som de viktigaste produk- tivkrafterna. Nu upptäcktes emellertid människorna och deras produk- tions-resurser. Tillvaron framstod alltmer som en nation. ett folk och ett land, som det gällde att förena i både fysisk och social mening. Nu kom näringslivet i fokus för intresset. Det gällde att skapa ett nationellt väl- stånd, bland annat genom att uppodla jorden, bryta malm, utvidga hantverket, transporterna, och handeln. Dessutom befrämjades folkök- ning. Den nya huvudaxeln blev en Fram-Bak-axel, med en allmän in- svängning av samhällsbildningen mot ett särskilt utvecklingsplan. Hu- vudmotsättningen låg mellan Tiden och Historien eller mellan Kapitalet och Arbetet, motsvarande det som krävde/initierade utveckling och det som utgjorde trögheter för att utvecklingen skulle kunna ske tillräckligt fort. Det var upplysningsmän, vetenskapsmän och författare som hade tolkningsföreträde angående tillvarons nya beskaffenhet och vad som s. a. s. rörde sig i tiden. Det var även dessa som hade tolkningsföreträde angående hur den nyupptäckta resursen i form av befolkningen skulle nyttjas. Möjligen kan man betrakta homosfären som den del av tillvaron som helades under denna tid. Föregående epokers motsättningar mellan Rikedom och Fattigdom kunde delvis upphävas. Ärvda förmågor och förmögenheter förlorade i betydelse genom de nya möjligheterna att förvärva förmågor och förmögenheter, bl .a. genom förläning av fast egendom mot utbyte av personliga prestationer (som riddare eller äm- betsman) och genom frälsning från skattebesvär genom motsvarande samhällstjänster. En allmän ståndscirkulation möjliggjordes. Uppdel- ningen mellan ”närande” och ”tärande” befolkningsgrupper tolkades emellanåt som motsättningar mellan klasser. Regelrätta klasskrig utkäm- pades därför under denna tid, vanligen i form av inbördeskrig och revolutioner.

Under 1900—talet började tillvaron framstå som ett samhällei modern mening med en utbyggd infrastruktur och finmaskiga kommunikations- nät mellan olika delar av samhällsbildningen. Själva styrningen av sam- hällsutvecklingen började emellertid accentueras som en allvarlig pro- blematik. Från att tidigare ha betraktats som en resurs av samma slag som inom växt-riket eller djur-riket, så började befolkningen framstå som de reella makthavarna, särskilt efter rösträttsreformerna i början av 1900-talet. Genom de två världskrigen blev det också allt mer uppenbart att samhällslivet måste lyftas upp som det centrala livet för människorna med allt vad därtill hörer, även emotioner och icke-materiella värden. Samtidigt blev det allt tydligare att utvecklingen även hade en baksida, bl. a. genom att delar av miljön försämrades och genom att sårbarheten ökade. Det kapitalistiska produktionssättet hade emellertid blivit så pass

väl implementerat i samhällsbildningen att det generade en mer eller mindre autonom ekonomisk utveckling med (som en del menade) sina alldeles egna rörelselagar. Huvudproblemet blev nu inte Fram eller Bak, utan själva kursen i utvecklingsplanet. Skulle man försöka korrigera kursen (åt Vänster) eller undvika reglering för att låta utvecklingen följa den ”rätta” kursen (åt Höger)? Ja, det var det stora spörsmålet under större delen av 1900-talet. Huvudaxeln framtonade därför som en Hö- ger- Vänster-axel. Den nya motsättningen låg mellan Marknaden och Staten, motsvarande de två väsen som föreställdes härska över den ”spontana” respektive den ”reglerade” utvecklingen. Det var framför allt ekonomer och politiker som hade tolkningsföreträde angående till- varons, och särskilt då samhällsekonomins, beskaffenhet. Möjligen kan man betrakta sociosfären som den del av hushållningen som helades under denna epok. Föregående epoks motsättning mellan Kapitel och Arbete kunde delvis upphävas genom en särskild ”blandning” av eko- nomi och politik och genom omfattande fördelnings- och omfördel- ningssystem med avseenden på välfärdsproduktionen. Genom att låta olika intressen bli företrädda i både företag (på Marknaden) och i myndigheter (i Staten), så har förekommande politiska krig kunnat ske genom ordväxlingar och andra mindre blodiga uppgörelser. På den internationella nivån har dock dessa motsättningar angående samhälls- utvecklingars styrning fått mer skrämmande uttrycksformer, bl. a. i den s. k. Öst-Väst-konflikten.

Under slutet av 1900-talet har en allt större del av utvecklingsplanets avigsida visat sig, särskilt i samband med de uppbromsningar av Väl- Färden som emellanåt måste ske för att bl. a. få ”utbud” eller ”efterfrå- ga” i ”balans”. Enligt en växande kriterskara är det emellertid inte (bara) kursen det handlar om, utan om (väl-)färden som sådan. Utvecklingen, säger man, barkar varken åt Höger eller Vänster, den barkar åt Skogen. Härigenom ifrågasätts grunden för den nuvarande historiska epoken.

Den nuvarande svenska mytooiden kan sägas ha två axlar, vars resul- tanter i form av en huvudaxel och en biaxel ännu ej har utlinjerats. Den första axeln är principiellt ny. Den kan beskrivas som en Hög-Låg-axel och indikerar huruvida driften av samhällsbildningen skall ske med Hög eller Låg energi- och resursförbrukning. Eftersom en drift med hög resursförbrukning inte kan motiveras isig, så tyder mycket på att Hög- linjen förutsätter Väl-Färd i den förhärskande meningen, dvs. en inrikt- ning mot materiell resurstillväxt och ökad varukonsumtion. Det ligger nära till hands att tro att välfärden skulle upphöra vid en Låg-inriktning av driftens resursförbrukning. Detta är emellertid inte alls nödvändigt. Möjligen kommer Väl-Färden (välfärden som mening) att upphöra, ef- tersom driften vid en sådan inriktning tenderar att inriktas mot något annat än välfärd i förhärskande mening, exempelvis mot värnandet av olika ”hus” i hushållningen och mot re-produktionen av inslagen i sam- hällsbildningen (snarare än mot avyttringar och mot produktionen av inslag i samhällsbildningen). Det är denna problematik som accentueras av den andra axeln i den nuvarande mytooiden. Den kan karaktäriseras som en Mjuk-Hård-axel och kan ses som en rest från föregående epok. Vad det handlar om är huruvida driften av samhälls-

bildningen skall ske under Mjuk eller Hård samhällskontroll, dvs. om man skall kunna ”lita” på att samhället ”fungerar” endast genom att förlita sig på mjuk, primär och familjär kontroll av medmänniskorna eller om man mer allmänt måste etablera en mer hård, sekundär och närmast polisiär kontroll av ”personalen” och de som sköter driften av förekommande anläggningar och försörjningssystem. Medmänsklighet respektive terrorism är vad det handlar om att bemästra, som regel och som undantag. I en samhällsbildning med ett fåtal större, närmast auto- matiserade driftsanläggningar med hög realkapitalintensitet skulle man kunna tänka sig en utvecklad Hård-linje för att kunna lita på driftsor- ganisationen. I en samhällsbildning med många små, mycket persona- lintensiva driftsanläggningar torde en Mjuk linje vara nödvändig för att driften skall kunna ske effektivt, både vid Hög och Låg energi— och resursförbrukning.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts och med hänsyn till den diskus- sion jag tidigare fört om hushållens relativa betydelse i den framtida hushållningen, så kan man våga sig på en prognos för den svenska mytooidens utseende i framtiden. De kraftiga korrelationerna mellan de två axlarna torde innebära att resultanten i form av en ny huvudaxel blir en kombinerad Låg & Mjuk — Hög & Hårdaxel, vilken kan tecknas som en Inåt- Utåt-axel. Det som kampen framöver handlar om är därför om att fastställa vilken assymmetri som skall gälla för axeln: [nåt som mål eller Utåt som mål för samhällsbildningens fortsatta tillväxt.

Att växa Utåt skulle innebära att hög resursförbrukning kombineras med hård samhällskontroll av medborgare för att kunna lita på drifts- organisationen även vid hög sårbarhet och svagmotiverad personal. En sådan lösning innebär en fortsatt kvantitativ tillväxt av den nationella, materiella förmögenheten, en utvidgning av den naturgeografiska resurs- basen (bl. a. genom utlandsinvesteringar), en vidareutbildning av befolk- ningen mot allt snävare kompetensområden för att kunna tillvarata landets komparativa fördelar inom humankapitalintensiva produktom- råden, en breddning av de ekonomiska kontaktytorna med allt fler länder och en mer allmän intensifiering av de utåt-riktade intressena i samhäl- let.

Att växa Inåt skulle, omvänt, innebära att låg resursförbrukning kom- bineras med mjuk samhällskontroll, bl. a. därför att en stor del av driften förankras till hushållen, vilka redan praktiserar ett embryo till en sådan driftsorganisation. En sådan lösning skulle innebära en mer kvalitativ tillväxt av den kulturella, immateriella förmögenheten, en inväxningi en given naturgeografisk miljö (det svenska landskapet), en ökad betoning av bildningen för att få en ökad förståelse och kompetens för hur olika delar av samhällslivet hänger samman, en fördjupning av den historiska förankringen genom tillvaratagande av det kulturella arvegodset bland annat inom litteraturens område och en mer allmän strävan att odla gemensamma mellanvaranden (av typ bygder och språk) såsom varan- des uttryck för vårt minsta gemensamma och inåt-riktade intresse: vad det innebär att vara människa.

8.7. Avslutning

Det finns inte här utrymme att vidareutveckla den skiss till sfärhushåll- ning som givits i det föregående. Låt mig ändå avslutningsvis peka på några av de förhållanden som bör bli föremål för mer djupgående studier, kanske särskilt i ett regionalpolitiskt sammanhang.

Den enkla skissen för mänsklig behovstillfredsställelse antyder att det egentligen finns endast svaga och indirekta kopplingar mellan mänsklig behovstillfredsställelse och de materiella resursernas omfattning och omsättning. Det finns exempelvis inga direkta samband mellan produk- tionsvolymen av bilar och tillgodoseendet av behovet av anseende. Möj- ligen är det endast på ytan som det är bruksvärden som framställs i det moderna arbetslivet. I grunden kan det handla om märkvärden och andra mer ”märkvärdiga” saker, vilka inte nödvändigtvis behöver ha så stor ”skrot-halt” (materiellt bärarunderlag). Genom en mer utarbetad respekt-hållning skulle människor kunna erhålla ökat anseende med betydligt mindre kostsamma metoder. Det bör vidare betonas att många av de ”högre” behoven till sin natur inte kan tillgodoses genom traditio- nell produktion och avyttring av nyttigheter på marknaden. Varken kärlek eller anseende kan tillgodoses genom förvärv av handelsvaror.

Skissen till en ny hushållningslära indikerar att det finns många mer subtila ”produktionsanläggningar” än vad som brukar inräknas i den traditionella föreställningsramen. De lokala samhällsbildningarna med deras mycket komplexa och finmaskiga kontakt- och associationsnät är exempel på sådana produktionsanläggningar som det gäller att värna om. Det är nämligen inte särskilt lätt att bygga upp motsvarande infra- media- och ultra-strukturer sedan de väl raserats. Liksom språket lever de på att brukas.

De olika sfärer som urskiljts i hushållningen antyder att det även i moderna samhällen finns olika cirkulationssfärer med begränsade ut- bytesmöjligheter mellan sfärerna. Det finns med andra ord anledning att även beakta andra kretslopp och ämnesomsättningar än penningcirku- lationen. För kosthållningen på lång sikt blir det exempelvis nödvändigt att närmare studera de naturliga kretsloppen av olika grundämnen, t. ex. N-, P-, K-cyklerna i biosfären, bland annat för att få förståelse för hur jordens avkastningsförmåga påverkas av den moderna jordbrukstekni- ken.

Något som är av särskild betydelse för hemvärnet och det som sker i domosfären är att kunna fånga upp hur olika slags rykten cirkulerar bland befolkningen. Möjligen finns det andra territoriella indelningar än de nuvarande som bättre överensstämmer med en naturlig hemvärns- organisation. Det ryktas exempelvis om fred i Norden, vilket skulle kunna fångas upp och förankras bland människorna genom att succes- sivt upplösa nuvarande statsgränser inom Norden till förmån för ett enat Norden som hemvist för Nordborna. Många av de regionalpolitiska problemkomplexen skulle därvid kunna lösas inom ramen för en helt ny, men kanske ändå gammal och historisk förankrad, regionindelning som skär tvärs över nuvarande statsgränser, exempelvis ett ”Same-land” i form av nordkalotten, ett ”Örestad” i Öresund etc.

Då det gäller familje-samman-hållningen och det som sker i homos- fären, så är det viktigt att få bättre förståelse av hur olika biologiska, sociala och materiella arv, förmågor och förmögenheter sprids och för- delas över befolkningen. Det kanske finns vissa förtjänster med en mindre utpräglad jämlikhetspolitik med avseende på personer om skill— naderna ändå utjämnas över tiden, genom att personerna ingår i olika släkter, grannskap och bekantskapskretsar genom vilka de kommer i åtnjutande av andras rikedomar. Av samma principiella skäl kan man tänka sig en mindre utpräglad regional jämlikhet med avseende på enstaka resurser (t. ex. högre utbildning) eftersom resurserna ändå kan fördelas genom resor och andra fördelningsmekanismer. Vad som sker i homosfären är av fundamental betydelse för själva befolkningsrepro- duktionen. Liksom under 1700-talet blir det nödvändigt att mer i detalj syna hur denna gestaltar sig för att få bättre underlag till befolkningsfrå- gans lösning.

Då det gäller respekt-hållningen och upprätthållandet av ojämlikhe- ten mellan personerna, med hänsyn till deras anseenden, så finns det uppenbara motsättningar mellan detta och den jämlikhetspolitik som drivs. Det är därvid viktigt att ha klart för sig att anseenden kan spridas och fördelas via olika slags associationsnät, vilket gör att personerna kan åtnjuta delar av andra personers anseende. Det bör även noteras att alla svenskar har en klar fördel av att Sverige har ett gott anseende, exempel- vis vid utlandsresor och de bemötanden som därvid sker. Man kan mycket väl tänka sig att sådant anseende ävan kan förvärvas av olika bygder, vilket skulle kunna utnyttjas i marknadsföreningen av olika regionala produkter.

Då det gäller livshållningen och det som sker i noosfären, så torde intresset för mer ”andliga” och ”metafysiska” frågor öka i takt med att kulturklimatet växlar från sinneskultur till idékultur. I samband därmed blir det viktigt att försöka sålla idéer, så att inte alltför menliga föredö- men smyger sig in i de enskildas livshållningar. Spridningen av föredö- men, idoler och hjältefigurer via massmedia är därvid särskilt viktigt att få klarlagt.

Den skissartade historiska analysen pekar mot att det framöver blir biosfärens tur att helas. Den motsättning mellan Natur och Kultur som karaktäriserar föregående epoker skulle därvid kunna upphävas till förmån för en symbios mellan det naturliga och det artificiella i männi- skans värld. Det kanske är tur att ingen ännu har skaffat sig tolknings— företräde för hur en sådan tillvaro är beskaffad. Detta kan kanske verka stimulerande på många människor att själva försöka tolka tillvaron i sådana termer. Uppenbarligen handlar det mycket om att skapa eller återskapa en slags mytologi som knyter samman biosfären med noosfä- ren, så att de riktigt stora sammanhangen i livet kan ges en tolkningsram. Ett försök i den riktningen finns i den s.k. Gaiahypotesen (Lovelock 1979), varigenom hela biosfären framstår som en gigantisk organism med människosläktet som ett centralt nervsystem i denna med stora och viktiga uppgifter framför sig. Under alla förhållanden får man räkna med att vi på nytt tvingas försöka sätta oss in i den sfärernas harmoni som tidigare föreställts gälla i tillvaron. Ur både allmän politisk och regio-

nalpolitisk synvinkel är det därvid viktigt att etablera ett samspel mellan det som sker lokalt och det som sker globalt. Genom att tänka globalt men handla lokalt skulle de individuella vardagsliven på lokal nivå kunna fås att harmoniera med den mänskliga historien på global nivå.

Litteraturreferenser

Berch, A. (1747): Inledning til Almänna Hushållningen. innefattande grunden till Politie, Oeconomie och Camera! Wetenskaperne, Stockholm. Berch, A (1765): Om Bya-Iag, efter Sveriges lag, Uppsala. Burns, S. (1975): The Household Economy, Beacon Press, Boston. Kosik, K. (1978): Det konkretas dialektik, Röda Bokförlaget, Göteborg. Lovelock, J. E. (1979): Gaia: A New Look at Life on Earth, Oxford University Press, London. Maslow, A. H. (1968): Towards a Psychology ofBeing, Princeton. Soule, G. (1955): Timefor Living, The Viking Press, New York. Wallin, E. (1980): Vardagslivets generativa grammatik, Liber Malmö. Wallin, E. (1982): ”Den idrottsliga värdigheten”, Idrottsforskaren, 7, nr. 1, mars 1982, s. 33—43.

__l---,.,..__

', Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

1. Sociala aspekter på regional planering. I,

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Industridepartementet Sociala aspekter på regional planering, [1]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

»

_!

...å—:no:»...m—pi—g