SOU 1985:36

Värnplikten i samhället

Till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 22 juni 1983 chefen för försVarsdepartementet att tillkalla en kommitté med sex ledamöter med uppdrag att se över värnpliktsutbildningen.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag som ledamöter i kommittén ledamoten av riksdagen Roland Brännström, tillika ordförande, samt dåvarande ersättaren för ledamot av riksdagen, sedermera ledamoten av riksdagen, Margareta Hemmingsson, f.d. ledamoten av riksdagen Hans Lindblad, ledamöterna av riksdagen Per Petersson, Nils T Svensson och Anders Svärd. Lindblad entledigades från uppdraget 1984-08-31. Lars Nicander förordnades att från och med 1984-09-01 vara ledamot av kom- mitten.

Kommitténs sakkunniga, experter och sekreterare redovisas i bilaga 1. Kommittén arbetar under namnet 1983 års värnpliktsutbildningskommitté (VK-83).

Vi har i betänkandet ”Värnplikten iframtiden” (SOU 1984:71) redovisat huvuddelen av våra överväganden av hur värnpliktsutbildningen bör bedrivas. Vi har därefter behandlat vissa av de frågor som berör sambanden mellan värnpliktsutbildningen och vissa andra funktioner i samhället. Vi får härmed överlämna ett delbetänkande kallat ”Värnplikten i samhället”.

I betänkandet är vi eniga om framlagda förslag. Vårt arbete enligt de ursprungliga direktiven är därmed slutfört. Vi fortsätter arbetet med de frågor som omfattas av regeringens tilläggsdirektiv till kommittén den 29 mars 1984.

Stockholm i juni 1985 Roland Brännström Margareta Hemmingsson Lars Nicander

Per Petersson Nils T Svensson

Anders Svärd

/ Christer Glaumann

Björn Wakman

Innehån

Skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Sammanfattning

1. Uppdraget och arbetets bedrivande

1. 1 Direktiven .

1.2 Arbetets bedrivande

2 Några grunder för vårt arbete 2.1 Grunder enligt 1982 års försvarsbeslut 2.2 Vär grundsyn på värnplikten . 2.3 Våra tidigare överväganden och förslag 2.4 Vår grundsyn på värnplikten som samhällsfunktion

3 Mål för och styrning av värnpliktsutbildningen . 3.1 Styrsystemen .

3.2. Överväganden och förslag

4. Samverkan med gymnasieskolan 4.1 Allmänt om gymnasieskolan 4.2 Fortsatt utveckling 4.3 Överväganden och förslag

5. Samverkan med högskolan

5.1 Högskolan . . . . .

5.2. Ökad samverkan mellan lokala högskoleenheter och militä- ra utbildningsmyndigheter _ , _

5.3. Samordning | lärarutbildning och officersutbildning 5.4 Överväganden och förslag

6. Kalendarisk samordning med gymnasieskolan i avvaktan på systemförändring . . . . 6.1 Provisorisk lösning för de närmaste åren 6.2 Kollisionstidpunkter

6.3 Våra tidigare uttalanden . .

6.4. Lösning för utbildningsåret 1985/86 6.5 Alternativ för problemlösning 6.6 Överväganden och förslag

7. Kalendarisk samordning i framtiden med det civila utbild- ningsväsendet

7.1 Inledning . . . .

7.2 Grundsyn på frågan om samordning . .

7.3 Allmänt om kalendarisk samordning med det civila utbild-

ningsväsendet

13 13 14

17 17 18 20 21

23 23 25

31 31 34 34

37 37

39 41 41

m n n

44 45 45

47 47 47

48

7.4 7.5 7.6 7.7 7.8 7.9 7.10

8 8.1 8.2 8.3

9

9.1 9.2 9.3 9.4

9.5

10 10.1 10.2 10.3 10.4

10.5 10. 6 10.7 10.8 10.9

1960 års värnpliktsutredning

Nuläge

Värnpliktigas synpunkter . . . . . . Kalendarisk samordning med gymnasieskolan | framtiden . Kalendarisk samordning med högskolan 1 framtiden Värnpliktens påverkan på tre studieterminer Överväganden och ställningstaganden

Värnplikten och arbetsmarknaden . . . Arbetsgivares attityder till värnpliktstjänsgöring Analys och kommentarer Överväganden och förslag

Värnpliktens civila meritvärde

Allmänt . . . . Värnpliktens meritvärde vid antagning till högskola Tjänstgöringstidens meritvärde för offentlig tjänst Värdering av värnpliktsutbildning som meriter för privat tjänst . . . .

Överväganden och förslag

Information om säkerhetspolitik och försvarsupplysning Försvarsinformation

Totalförsvarsupplysning

Tidigare uttalanden . . . . Informationens betydelse för stridsmoral och utbildnings- motivation . . .

Upplevelsen av information vid övningar "Närinformation" .

Försvarsupplysning | skolan . . Synpunkter från Sveriges centrala värnpliktsråd Försvarsinformation till invandrare

10.10 Överväganden och förslag .

11 11.1 11.2 11.3 11.4 11.5

11.6 11.7

11.8

12 12.1

Anstånd med värnpliktstjänstgöring

Bakgrund

Inkallelseorder

Avgångar . . . . . . . . Anståndsfrågan 1 1960 års värnpliktsutredning Författningsföreskrifter, tillämpningsanvisningar och ärendenas handläggning

Antalsuppgifter . . . . . . . . Konsekvenser av medgivna anstånd med värnpliktsutbild- ning .

Överväganden och ställningstaganden .

Vissa frågor om utbildning m.m. av befäl Förordnanden av värnpliktigt befäl under grundutbildning

50 50 5 1 52 53 54 54

57 57 60 61

63 63 65 65

67 68

71 71 73 76

77 78 80 81 83 83 85

91 91 93 94 95

98 101

104 108

127 127

12.2 Tillvaratagande av befälsresurser under krigsförbands- övningar . . . 12. 3 Vissa attitydfrågor — inslag | befälsutbildning

13. Vissa förmånsfrågor

13.1 Studiemedel 13.2 Vissa värnpliktsförmåner 13.3 Kontant arbetsmarknadsstöd

Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4

Bilaga 5

1983 års värnpliktsutbildningskommittés sakkunniga, experter och sekretariat

Kommittédirektiv . .

Tilläggsdirektiv till kommittén . . . . . Sammanställning av högskoleenheter och vissa militära utbildningsmyndigheter .

Intyg för civilt bruk om genomgången värnplikts- utbildning

129 130

133 133 134 137

141 145 151 155

159

Sammanfattning

Vårt uppdrag har enligt regeringens direktiv 1983-06-22 varit att se över värnpliktsutbildningen. Våra huvuduppgifter har varit att — utan att gå ifrån de principer som 1960 års värnpliktsutredning lade fast — komma med förslag som

dels förbättrar vår beredskap med den personal som är anställd eller inkallad för utbildning och dels innebär besparingar i värnpliktsutbildningen.

Det arbete vi redovisar med detta betänkande bygger i stor utsträckning på, och hänger ihop med, vad vi redovisat i vårt tidigare betänkande "Värnplikteni framtiden” (SOU 1984:71). Vi återger därför inledningsvis en kort sammanfattning av detta.

Sammanfattning av tidigare betänkande

Vi har utgått ifrån att allmän värnplikt är och skall vara grunden för den svenska försvarsmakten. Härigenom har det militära försvaret en fast folklig förankring.

Som vår grundsyn på värnpliktstjänstgöringen har vi i vårt tidigare betänkande "Värnplikten i framtiden" angivit att målet skall vara att ge den utbildning, som den värnpliktige behöver för att kunna lösa uppgifter i krig och för att i fred och under neutralitet kunna bidra till att upprätthålla vår beredskap.

Värnpliktsutbildningen skall skapa krigsförband. Detta ställer särskilda krav på hur utbildningen organiseras och genomförs. Dessa krav är annorlunda än de krav som normalt ligger till grund för organisation av de flesta civila skolor, som oftast utbildar individer.

Det värnpliktiga befälet har en mycket viktig roll i värnpliktsförsvaret. I krigsorganisationen är cirka 90 procent av alla befäl värnpliktiga. De flesta av alla chefer under kompanichefsnivån är värnpliktiga. De värnpliktiga som utbildas till chefer behöver ökad träning i att föra befäl. De behöver öva sig som ledare för att bli ännu bättre förberedda för sina uppgifter i krigsorganisationen. Vi har därför föreslagit att utbildningen av kompani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga organiseras så, att de ges fullständig ”förstegsutbildning".

Med det menar vi att de rycker in och börjar sin utbildning före sina meniga kamrater. Alla rycker sedan ut samtidigt. På så sätt kan de värnpliktiga befälen redan under grundutbildning öva sig i att leda de enheter de så småningom skall bli chefer för. De kan också hjälpa till i utbildningen av sina värnpliktiga kamrater. Systemet medför också att utbildningsförbanden under några avslutningsmånader har bästa möjliga beredskapskapacitet.

På grund av den tekniska utveckligen inom det militära området har möjligheterna ökat för en angripare att genomföra ett angrepp på ett så- dant sätt att vår förvarningstid blir kort (ett överraskande angrepp) och

stridsförloppen snabba. Detta ställer efter hand ökade krav på både befäls-. soldat och förbandsutbildningen.

Vårt försvar bygger på mobilisering. För att skydda och genomföra mobiliseringen har fredsorganisationen — dvs. den anställda personalen och de värnpliktiga under utbildning - viktiga uppgifter i vår beredskap. Antalet värnpliktiga som har tillräcklig utbildning för att kunna sättas in i strid är för närvarande starkt varierande under året. Därför anser vi att grundutbild- ningen bör organiseras med fler in- och utryckningsomgångar. På så sätt blir tillgången till utbildad trupp jämnare under hela året. Beredskapen behöver samtidigt smidigt kunna varieras efter läget i omvärlden.

För att möjliggöra besparingar har vi föreslagit att grundutbildningen skall organiseras som ”rullande utbildning”. Med det menar vi att vissa regementen, i stället för att som nu utbilda en värnpliktsomgång per utbildningsår, skall utbilda tre omgångar på två år. På det viset utnyttjas kaserner, skjutbanor och andra utbildningsanläggningar jämnare. Det blir möjligt att göra besparingar genom att anläggningar kan avvecklas.

Vi lät göra en undersökning av vad de värnpliktiga tycker om sin utbildning. Undersökningen visade glädjande nog att de värnpliktiga har stort förtroende för befälen men visade också att de värnpliktiga inte tycker att utbildningen är tillräckligt effektiv. Vi har studerat effektiviteten i utbildningen i flera olika avseenden och har föreslagit att överbefälhavaren skall redovisa ett effektiviseringsprogram.

Sammanfattning av detta betänkande

Vi har nu fortsatt vårt arbete genom att ytterligare analysera kopplingarna mellan Värnpliktsutbildningen och andra funktioner i samhället.

Värnpliktsutbildningen är en samhällsfunktion som direkt eller indirekt berör alla medborgare och de flesta andra funktioner i vårt samhälle. Det är därför angeläget att alla medborgare och alla funktioner i vårt samhälle bidrar till att på olika sätt underlätta ett effektivt genomförande av värnpliktsutbildningen.

Statsmakternas styrning av Värnpliktsutbildningen sker som delar i flera olika system. Processerna är komplicerade. Det är svårt att få en helhetsbild. Vi upplever att det till föjd härav råder en viss oklarhet om statsmakternas viljeinriktning avseende värnpliktsutbildningen.

Vi föreslår därför att statsmakternas mål för Värnpliktsutbildningen och statsmakternas viljeinriktning angående Värnpliktsutbildningen skall ut- tryckas i ett samlat dokument. Detta kan tjäna som grund för utbildningspla- ner och bestämmelser av olika slag. Det bör presenteras i sitt logiska sam- manhang tillsammans med en redovisning av mål och de viktigaste formerna för säkerhetspolitiken samt målsättningarna för totalförsvaret och försvars- makten.

Försvarsviljan är hög i Sverige. Detta visas bland annat av de mätningar som beredskapsnämnden för psykologiskt försvar löpande genomför men i lika hög grad av att mycket få värnpliktiga tar avstånd från fullgörande av värnpliktstjänstgöring. Motivationen för utbildningen påverkas genom bra planerade och genomförda övningar som upplevs meningsfulla och effektiva. Detta kan i sin tur påverkas genom åtgärder inom försvarsmakten. Den

allmänna motivationen för utbildningen påverkas emellertid också i hög grad av attityder till utbildningen utanför försvarsmakten. De värnpliktigas familjer, flickvänner, lärare, arbetsgivare osv. har stor betydelse. Vi har därför funnit anledning att studera hur informationen till alla medborgare om säkerhetspolitiken och totalförsvaret genomförs.

Vi föreslår med detta betänkande att informationen om säkerhetspolitiken skall utökas och fördjupas. Långsiktigt sker detta bäst genom att information riktas till lärare i den allmänna skolan bland annat i form av studiedagar för lärare, kursverksamhet och genom att sådan information tas upp i lärarut- bildningen.

Värnpliktsutbildningen innehåller många utbildningsmoment som bör kunna tillmätas meritvärde även utanför försvarsmakten. Värnpliktsutbild- ningstiden är olika lång bland annat just för att tillgodose kraven på kvalificerad utbildning av befälsvärnpliktiga m.fl.

Speciellt värnpliktiga som genomgår sådan längre utbildning bör enligt vår mening få tillgodogöra sig utbildningens meritvärden i de sammanhang detta är möjligt. Den längre utbildningstiden hör till exempel även fortsättningsvis få tillgodoräknas som motsvarande arbetslivserfarenhet m.m. vid tillträde till högre studier. Den ledarskapsutbildning de befälsuttagna värnpliktiga genomgår är kvalificerad. Genom att den omfattar både teori och handledd praktik är den unik. Arbetsgivare m.fl. bör få särskild information om detta.

Försvarsupplysningen under värnpliktstiden bör utvidgas vad gäller information om Sveriges säkerhetspolitik. För att öka yrkesofficerarnas möjligheter att i utbildningen ta upp ämnet, till exempel när det naturligt förs upp av de värnpliktiga själva i samband med olika övningar, föreslår vi att utbildningen av yrkesofficerarna förändras i detta avseende. Vi föreslår också att resurserna för information om vår säkerhetspolitik ökas på länsnivå. Dessa resurser skall enligt vår mening satsas på att understödja yrkesofficerare på trupp och lärare i allmänna skolor med information och underlag.

Under flera decennier har försök gjorts att kalendariskt passa in Värnpliktsutbildningen efter det civila studieväsendets terminer. Är efter år har detta vållat problem genom att enskilda värnpliktiga/studerande kommit i kläm mellan olika system samtidigt som systemkollisionen skapat problem för både skolor och militära utbildningsmyndigheter. För närvarande kolliderar gymnasieskolans avslutning i juni månad med inryckningen till ett av utbildningsalternativen. Vi föreslår att det skall lösas så, att avslutningen i skolan skall ske senast under vecka 23 och inryckning tidigast i vecka 24. Därmed är problemet löst tills vidare.

Vi har tidigare föreslagit förändringar i värnpliktsutbildningen. När dessa i framtiden genomförts blir förutsättningarna för samordningsfrågan därför annorlunda. Våra förslag till ändringar innebär bland annat förstegsutbild- ning för de befälsvärnpliktiga och fler utbildningsalternativ.

Värnpliktsutbildningen påverkar redan nu tre studieterminer för många av de befälsvärnpliktiga. I framtiden kan det bli något fler värnpliktiga som berörs. Av alla värnpliktiga är det i framtiden endast en mindre del som berörs av frågan om terminssamordning.

Vi anser att effektiviteten i utbildningen, möjligheterna att genomföra

förstegsutbildning och att förbättra beredskapen är viktigare _än att inte beröra tre studieterminer. För att inte vålla de berörda värnpliktiga ytterligare olägenheter föreslår vi att — när de nya utbildningsalternativen planeras — dessa läggs i tiden så att kollision inte uppkommer.

För att underlätta för samma grupp av värnpliktiga år det angeläget att högskolan ger de studerande/värnpliktiga som återkommer efter studieuppe- hållet möjlighet att återuppta sina studier även under pågående termin.

Sverige är ett förhållandevis litet land. Utbildning är kostsam. För att utbildningsresurserna totalt skall tillvaratas på bästa sätt föreslår vi därför försök med utökad samverkan mellan högskolor och militära utbildnings- myndigheter. Lika viktigt är det emellertid att genom en sådan utökad samverkan ökas förståelsen för och kunskaperna om respektive organisa- tioners villkor och sätt att arbeta.

Krigsorganisationens effektivitet bygger på att förbanden är stridsdugliga omedelbart efter mobiliseringen. All värnpliktsutbildning syftar därför till att utbilda och samträna förband. Varje byte av personal minskar samträ- ningen. Vid repetitionsutbildningen är det därför viktigt att det är "rätt” krigsplacerade värnpliktiga i varje förband. Ett stort bortfall vid en repetitionsövning, till exempel på grund av anstånd, utgör därför problem genom att effektiviteten i övningarna och därmed den långsiktiga beredskap- en påverkas negativt. Särskilt stora blir problemen om befäl saknas.

Vi föreslår ett antal åtgärder som var för sig och tillsammans syftar till att minska antalet anstånd vid främst krigsförbandsövningar. För att de värnpliktiga och arbetsgivarna skall få bättre möjligheter att planera föreslår vi försök med "förvarning" om repetitionsutbildning. Vi föreslår också att inkallelseordern skall sändas ut tidigare och att informationen om övning- arna skall utökas.

Åtgärder bör vidtas för att öka stabiliteten i planeringen av krigsförbands- övningarna.

Vi anser att det är rimligt att ställa krav även på både enskilda värnpliktiga och på arbetsgivarna, högskolan m.fl. när det gäller frånvaro från civil verksamhet för repetitionsutbildning. Vi vill därför att den som ansöker om anstånd skall visa att han försökt lösa problemen innan han begär anstånd med värnpliktstjänstgöringen.

Erfarenheter visar, att kunskaper om— och inte minst personliga kontakter inom — krigsförbandet bidrar till motivationen för krigsförbandsövningar. För att förbättra kontakten mellan direkt ansvariga chefer och de värnplikt- iga föreslår vi att krigsorganisationens förbandschefer skall få ett ökat ansvar mellan övningstillfällena för att uppehålla sådana kontakter och för att ge information i anslutning till övningarna.

1 Uppdraget och arbetets bedrivande

1.1. Direktiven

Regeringen beslöt 1983-06-22 att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda värnpliktsutbildningen. Kommittédirektiven återfinns som bilaga 2. Regeringen beslöt 1984-03—29 att utfärda tilläggsdirektiv till kommittén. Dessa återfinns som bilaga 3.

Direktiven anger som huvudinriktning att kommittén bör ha stor frihet att, inom ramen för de grundläggande principer som 1960 års värnpliktsutred- ning utarbetade, föreslå förändringar i grund- och repetitionsutbildningen. Direktiven anger dock bland andra följande riktlinjer för arbetet:

Principen om allmän värnplikt för män skall ligga fast. Grund- och repetitionsutbildningen skall utformas så att olika slags förband i högre grad än för närvarande blir tillgängliga för insatsberedskap under hela året. Krigsorganisationen skall i största möjliga utsträckning tillföras enheter som har samövats under grundutbildningen. Repetitionsutbildningssystemet skall medge samträning av högre krigsförband. In- och utryckningstidpunkt- erna skall i rimlig utsträckning anpassas till de värnpliktigas civila studier och till arbetsmarknaden.

I kommittédirektiven anges att värnpliktsutbildningens utformning inte kan isoleras från övriga överväganden om det militära försvarets framtida struktur. Ett slutligt förslag avseende Värnpliktsutbildningen efter budget- året 1986/87 kan därför lämnas först av den kommitté som fått i uppdrag att lämna ett samlat förslag avseende totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbeslut.

Kommittédirektiven anger därför att kommitténs uppgifter är att, med hänsyn till värnpliktsutbildningens betydelse för samhället och den enskilde, lämna förslag om utgångspunkter för de fortsatta övervägandena avseende värnpliktsutbildningens utformning inför 1987 års försvarsbeslut.

Tilläggsdirektiven omfattar uppdrag att se över dels utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga och dels den nuvarande ordningen för frikallelse från värnpliktens fullgörande. Arbetet skall vara helt avslutat under året 1985.

1.2. Arbetets bedrivande

Vårt egentliga arbete påbörjades i augusti 1983. Vår arbetsplan omfattade i stort D studier av förutsättningar, styrande krav och faktorer samt bakgrunds- data, D övergripande resonemang om värnpliktens roll och värnpliktstjänstgör- ingen som funktion, El allmänna överväganden om Värnpliktsutbildningen, El överväganden av vissa särskilda frågor och D överväganden av systemlösningar.

Vi har efter chefens för försvarsdepartementet medgivande, i samverkan med statistiska centralbyrån och under medverkan av chefen för armén, genomfört en undersökning av värnpliktigas attityder till och upplevelser av grundutbildningen. Undersökningsresultaten har i juli 1984 publicerats i en särskild rapport kallad ”Värnpliktiga tycker...”.

Vi har vidare tagit initiativ till en mindre specialstudie av registermaterial hos statistiska centralbyrån för att belysa de kompani- och plutonsbefälsut- tagna värnpliktigas studie- och yrkesförhållanden.

Med vårt huvudbetänkande kallat ”Värnplikten i framtiden" (SOU 1984:71) har vi redovisat huvuddelen av våra överväganden avseende utgångspunkter för fortsatta studier av värnpliktsutbildningens genomföran- de i framtiden.

Vi fann att vissa frågor som berör sambanden mellan värnpliktsutbildning- en och det civila utbildningsväsendet liksom frågor om information m.m. krävde ytterligare överväganden. De kvarstående frågorna var enligt vår bedömning inte avgörande för inledningen av överbefälhavarens perspek- tivplanearbete. Vi valde därför att arbeta vidare med dessa frågor under hösten 1984. Samtidigt har arbetet påbörjats med de uppdrag tilläggsdirek- tiven omfattar.

De berörda arbetstagarorganisationerna och Sveriges centrala värnplikts- råd har i en referensgrupp kontinuerligt framfört synpunkter på vårt arbete.

Vårt arbete med de återstående frågorna har omfattat kontakter med militära och civila myndigheter, men också med arbetsmarknadens parter. Vi behandlar i detta betänkande frågor som sammanfattat kan uttryckas som värnpliktsutbildningens roll i samhället — dvs. de flesta av dessa frågor har beröringspunkter och våra förslag får konsekvenser utanför försvarsmaktens organisation. Vi tar bland annat upp kopplingarna mellan värnpliktsutbild- ningen och gymnasieskolan respektive högskolan, vi behandlar värnplikts- utbildningens civila meritvärden och vi berör informations- och försvarsupp- lysningsverksamheten. Vi behandlar också de problem som bortfall från Värnpliktsutbildningen vållar bland annat genom anstånd med tjänstgöring och avgångar av andra anledningar. De flesta av dessa frågor hänger ihop på flera olika sätt.

Gemensamt för alla de frågor vi här behandlar är att de direkt uttrycker, eller indirekt kan ses som (visserligen inexakta) mått på samhällets accept av värnpliktsutbildningen. Gemensamt för dem är också att brister i systemen

eller ”gnissel i maskineriet” oftast drabbar den enskilde värnpliktige. De påverkar därmed försvarsvilja, utbildningsmotivation osv. och ytterst effektiviteten i utbildningen. På olika sätt påverkar de eller bidrar de på detta vis till att påverka vår långsiktiga beredskap.

Med detta betänkande redovisar vi våra överväganden i frågor som, i ytterligare avseenden än vad vi tidigare redovisat, berör värnpliktsutbild- ningens utformning i framtiden. Vi redovisar också överväganden i frågor som i vidare bemärkelse påverkar värnpliktsutbildningens utformning. Vårt arbete enligt de ursprungliga kommittédirektiven är därmed avslutat.

2. Några grunder för vårt arbete

Som grund för huvuddelen av våra överväganden har vi haft de bedömning- ar, kring vilka 1978 års försvarskommitté enades, och de värderingar som uttalades i 1982 års försvarsbeslut. I betänkandet ”Värnplikten i framtiden” (SOU 1984:71) har vi redovisat dessa grunder för vårt arbete samt vår grundsyn på värnplikten och på värnpliktstjänstgöringen. De frågor vi behandlar i detta betänkande berör fler intressegrupper i samhället än de frågor vi behandlade i vårt förra betänkande. Som utgångspunkter för våra resonemang och ställningstaganden i detta betänkande redovisar vi därför även här inledningsvis vissa grunder.

2.1. Grunder enligt 1982 års försvarsbeslut

Som grunder för vårt arbete har vi i "Värnplikten i framtiden” angivit bland annat följande ur 1982 års försvarsbeslut:

”Vår säkerhetspolitik syftar primärt till att vara fredsbevarande och att hålla vårt land utanför krig. Försvarsorganisationen skall tjäna dessa syften. Ett efter våra förhållanden starkt försvar är en viktig del av vår säkerhets- politik. Vi måste för omvärlden göra troligt att vi verkligen är beredda att försvara vår frihet genom att hävda vårt territorium och våra gränser.

Vårt territorium är stort. Våra sjö- och landgränser är långa. I förhållande härtill är befolkningstalet lågt. Befolkningen är fördelad på tätbefolkade områden och glesbygder. De senare återfinns väsentligen inom områden med landgräns till våra grannar. Om hela vårt land skall kunna försvaras och våra gränser hävdas måste en i förhållande till folkmängden stor försvarsor- ganisation kunna mobiliseras.

1978 års försvarskommitté anförde i sitt första betänkande att den allmänna värnplikten är av största betydelse för försvarsviljan och för att manifestera vår vilja att säkra landets trygghet mot yttre hot. Den är enligt kommittén också en nödvändig grund för att tillgodose försvarsmaktens behov av personal och möjliggöra att försvarsmakten tillförs civil erfarenhet.

av

2.2. Vår grundsyn på värnplikten

Vi anslöt oss i allt väsentligt till vad som ovan redovisats ur 1982 års försvarsbeslut och uttalade som vår grundsyn på värnplikten bland annat följande:

”Den allmänna värnplikten skapar ett försvar med en stark folklig förankring. Genom alla mäns medverkan i försvarsorganisationen skapas allmänhetens insyn i denna, och därmed den självkritiska granskning av organisationen som bidrar till fortsatt utveckling och anpassning till de i vårt samhälle allmänt rådande värderingarna. Samtidigt bidrar den med de kunskaper om försvarets uppgifter i samhället som är nödvändiga för en allmän förståelse för och uppslutning bakom säkerhetspolitiken och vår vilja att försvara vårt samhälle.

Ett alternativ till allmän värnplikt, ett mer eller mindre rent yrkesförsvar. innebär risker för att försvarsorganisationen isolerar sig från samhället i övrigt. Detta kan leda till att normer och värderingar, som utvecklas i en sådan organisation, kan komma att stå i motsats till det samhälle försvaret skall tjäna. Utvecklingen i vissa länder ger exempel på de risker som är förenade härmed.

Den allmänna värnplikten i den utformning den givits i vårt land innebär en skyldighet för de värnpliktiga att genomgå grundutbildning som skall leda fram till lämplighet för krigsplacering i en befattning inom ett visst förband eller typ av förband.

Den fortsatta tjänstgöringen i fredstid genomförs för närvarande under det samlande begreppet repetitionsutbildning. Denna avser att vidmakthålla de kunskaper och färdigheter som inhämtats under grundutbildningen, att komplettera dessa med hänsyn till taktisk och teknisk utveckling samt att samöva krigsförbanden. En del värnpliktiga, företrädesvis tillhörande äldre årsklasser, omkrigsplaceras till annat förband och i en del fall till annan typ av befattning. Repetitionsutbildningen inriktas då på de ändrade uppgifter som följer av omkrigsplaceringen (omskolning). Till repetitionsutbildning inkal— las personal som är krigsplacerad eller avses krigsplaceras vid förbandet efter genomförd utbildning. — — —

För beredskapsändamål kan värnpliktig åläggas att fullgöra särskilda beredskapövningar. Då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver får regeringen kalla in samtliga, eller det större eller mindre antal värnpliktiga som behövs till tjänstgöring— krigstjänstgöring. Ifall då samtliga värnpliktiga icke inkallats och inkallelsen avser längre tid skall de inkallade kunna avlösas.

Inkallelse till krigstjänstgöring berör primärt den krigsplacerade personal- en. Om läget i eller efter ett krigsutbrott så kräver kan fler värnpliktiga inkallas ur personalersättningsreserven. Dessa ges då en begränsad komplet- terande utbildning för att därefter tillföras krigsförbanden så att dessas bemanning och uthållighet vidmakthålls. I princip samma förfarande kan ingå som del av ett avlösningssystem. Genomförd grundutbildning och tidigare fullgjord repetitionsutbildning är förutsättningar för att vi på detta sätt skall kunna tillvarata landets värnpliktsresurser i en krigssituation. Det ger också ett sådant handlingsutrymme för användningen av våra personella resurser inom totalförsvaret att dessa blir tillvaratagna på bästa möjliga sätt

och med en flexibel anpassning till lägets utveckling.

Värnplikten i vårt land innebär således att varje svensk man efter förmåga skall genomgå sådan värnpliktsutbildning att han ges förutsättningar att delta i det väpnade försvaret av vårt land. Värnplikten är allmän eftersom den primärt avser alla män. — — —

I vår allmänna värnplikt finns ett inslag av rättighet att medverka i försvaret av vårt demokratiska samhälle. Detta inslag av rättighet gjorde sig särskilt märkbar under 1940-talets beredskapsår och de katastrofer som då utspelades i vårt närområde. Mera markerat är idag den värnpliktiges rättighet att i fred få en sådan utbildning att han i en krigssituation kan lösa de uppgifter han och hans förband då kan ställas inför. Detta ställer ett motsvarande krav på samhället — nämligen att ge sina soldater så bra ledning, utbildning och materiel att de får rimliga förutsättningar att klara sig i strid och lösa andra uppgifter.

Internationell erfarenhet har också visat att just den enskilde soldatens förtroende för de egna cheferna/ledarna, kamraterna och den egna förmågan (dvs. utbildningsresultaten och de egna vapnen) är avgörande för stridsmo- ralen.

Solidariteten i vårt demokratiska samhälle kräver att vi anpassar samhällets krav på den enskilde medborgaren till hans/hennes möjligheter och förmåga. Från den allmänna värnplikten skall därför de enskilda frikallas eller befrias för vilka utkrävandet av denna plikt skulle medföra orimliga påfrestningar. Dessa värnpliktiga skall i stället allt efter sin förmåga beredas möjligheter att göra en insats för landet inom andra delar av vårt totalförsvar. Detta, av hävd och i alla försvarsordningar elementära, hänsynstagande ingår i den allmänna värnpliktens grundidé och utgör inte något avsteg från denna.”

Vi har också framhållit, starkt sammanfattat, att målet för värnpliktsut- bildningen är att ge den utbildning som den värnpliktige behöver för att kunna lösa uppgifter i krig och för att i fred och under neutralitet kunna bidra till att upprätthålla vår beredskap. Vi avvisar därför tankar på att under värnpliktstjänstgöringen lägga in verksamhet som inte har samband med utbildningen för krigsuppgifterna eller för att upprätthålla beredskap.

Värnpliktsutbildningen skall skapa krigsförband. Detta ställer särskilda krav på hur den organiseras och genomförs. Grundutbildningen bör vara organiserad så att samtränade krigsförband direkt kan överföras till krigsorganisationen. Den bör i största möjliga utsträckning genomföras i ”fältnära” organisation. Den bör därför inte direkt jämföras med civila skolor eller andra utbildningar som har helt andra slutmål.

Antalet värnpliktiga som skall grundutbildas varje år blir färre på 1990-talet och framåt till följd av de minskande årskullarna pojkar. För att krigsorganisationen skall kunna upprätthållas måste därför personalen tillvaratas väl. När antalet värnpliktiga att utbilda minskar blir det samtidigt möjligt att minska utbildningsorganisationen.

2.3. Våra tidigare överväganden och förslag

På grund av den tekniska utvecklingen inom det militära området har möjligheterna ökat för en angripare att genomföra ett angrepp på ett sådant sätt att vår förvarningstid blir kort — ett överraskande angrepp. Vårt försvar bygger på mobilisering. För att skydda och genomföra mobilisering har fredsorganisationen — dvs. den anställda personalen och de värnpliktiga under utbildning — viktiga uppgifter i vår beredskap. Antalet värnpliktiga som har tillräcklig utbildning för att kunna sättas in i strid är för närvarande olika stort under året. Därför bör grundutbildningen organiseras med fler in- och utryckningsomgångar. På så sätt blir tillgången till utbildad trupp jämnare under hela året. Beredskapen behöver också kunna varieras efter läget i omvärlden. Vi har anvisat flera olika metoder för hur det skall kunna ske.

Det värnpliktiga befälet har en mycket viktig roll i vårt värnpliktsförsvar. I krigsorganisationen är cirka 90 procent av alla befäl värnpliktiga. De flesta av alla chefer under kompanichefsnivån är värnpliktiga. De värnpliktiga som utbildas till chefer behöver ökad träningi att föra befäl. De behöver öva sig som ledare för att bli ännu bättre förberedda för sina uppgifter i krigsorganisationen. Vi har därför föreslagit att utbildning av kompani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga organiseras så att de ges "fullständig förstegsutbildning”. Med det menar vi att de rycker in och börjar sin utbildning före sina meniga kamrater. Alla värnpliktiga i en omgång rycker sedan ut samtidigt. På så sätt kan de befälsvärnpliktiga redan under grundutbildningen öva sig i att leda de enheter de så småningom skall bli chefer för. De kan också hjälpa till i utbildningen av sina värnpliktiga kamrater.

Vi har föreslagit att regeringen ger överbefälhavaren i uppdrag att närmare utreda hur utbildningen skall kunna organiseras som så kallad "rullande utbildning". Med det menar vi att vissa utbildningsmyndigheter, i stället för att som nu utbilda en värnpliktsomgång per utbildningsår, skall utbilda tre omgångar på två år. På det viset utnyttjas kaserner, och andra utbildningsan- läggningar jämnare och det blir möjligt att göra besparingar genom att anläggningar kan avvecklas.

Varje tjänstgöringsdag för den värnpliktige är dyr. Vi har därför arbetat med ett antal olika förslag till effektivisering och besparingar i utbildning- en.

För att beredskapen skall bli bättre och för att övningarna skall kunna läggas upp med en än mer markerad anpassning till fältmässiga förhållanden föreslår vi att utbildningen under de sista månaderna skall kunna planeras i 14-dagarsperi0der i stället för som nu veckovis. Det kan till exempel innebära att man övar nio dagar i sträck och därefter har ledigt i fem (”ett 9/5-

system”).

2.4. Vår grundsyn på värnplikten som samhällsfunktion

Vi ser alltså värnplikten och Värnpliktsutbildningen som fundamentala inslag i säkerhetspolitiken och i totalförsvaret. Värnplikten innebär att samhället ställer krav på flertalet värnpliktiga atti fred ställa totalt uppåt ett år av sitt liv till förfogande för tjänstgöring. På vissa värnpliktiga är kravet totalt omkring två år.

På alla värnpliktiga ställs krav att de under denna tid aktivt skall delta i utbildning under tidvis pressade och fysiskt obekväma former. Ytterst kräver vi i samhället av dessa värnpliktiga att de med sina liv skall vara beredda att försvara vårt samhälle och vår rätt att själva i demokratisk ordning utforma detta samhälle.

Värnpliktstjänstgöringen under pliktlag utgör ett ingrepp i den enskilde värnpliktiges liv. Den medför även ingrepp i hela hans sociala omgivning. Konsekvenserna för hans familj, vänner, arbetsgivare och för organisation- er, föreningar osv. , som han på olika sätt medverkar i, blir naturligtvis olika omfattande och olika allvarliga.

Vissa överväganden måste alltid göras så att inte samhällets krav på den enskilde värnpliktige endera överstiger hans förmåga eller medför sådana konsekvenser att ”tredje part" vållas avsevärd skada. Det nuvarande regelverket ger med sina bestämmelser om befrielse, anstånd och ledigheter m.m. uttryck för möjligheter att göra sådana överväganden.

Genom demokratiska beslut har vi i Sverige valt att bygga försvaret på allmän värnplikt. Detta innebär krav på alla manliga medborgare och på alla funktioner i samhället att solidariskt och efter förmåga bidra till försvaret. På de värnpliktiga år kraven mer direkta att fullgöra värnpliktstjänstgöring och genomgå utbildning. På övriga medborgare och på samhällets olika funktioner kommer kraven att möta de olägenheter som värnpliktstjänstgö- ringen vållar genom att de värnpliktiga tas i anspråk.

På alla samhällets funktioner kan man enligt vår mening ställa krav att var och en inom sitt område och efter förmåga aktivt bidrar till vårt försvar genom att underlätta för de värnpliktiga att fullgöra sin plikttjänstgöring.

Värnpliktstjänstgöringen är det tidsmässigt mest omfattande och på flera andra sätt mest djupgående ingripande som vårt samhälle med stöd av pliktlag gör i en vuxen medborgares liv. Samhället ställer således ett krav på varje värnpliktig att han under en given tid på upp till 15 månader skall bryta upp från sitt ”civila liv" i form av arbete, studier m.m. för att genomgå grundutbildning. Samhället kräver dessutom att han senare skall göra (visserligen kortare) ytterligare avbrott i den civila verksamheten för repetitionsutbildning. Den värnpliktige har ett eget intresse av att genomgå utbildning för att kunna medverka i försvaret i händelse av krig. Detta egenintresse varierar naturligtvis. Vi tror att det av många värnpliktiga inte upplevs som så starkt att enbart detta intresse i fred är tillräcklig motivation för värnplikten.

Många av de värnpliktiga upplever både grund- och repetitionsutbildning- en som mycket stora ingrepp i deras liv. Studier försenas. arbete i egna verksamheter försvåras eller omöjliggörs, yrkeskarriärer försenas eller man "missar chansen". Viss ekonomisk kompensation utgår — främst under repetitionsövningar. Om denna är tillräcklig diskuteras i andra sammanhang.

Odiskutabelt är att många värnpliktiga anser sig förlora tid, pengar och/eller sociala funktioner på att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Svårigheter eller olägenheter drabbar naturligtvis inte alla värnpliktiga vid varje tjänstgöringsställe. Det torde snarare vara så att det är en minoritet av alla värnpliktiga som upplever allvarligare olägenheter som konsekvenser av tjänstgöringen. Det finns därför ingen anledning att överbetona problemen eller att svartmåla bilden. Det är dock ett faktum, att var fjärde värnpliktig. som inkallas till repetitionsövning, ansöker om anstånd med tjänstgöringen. Det kan anses vara ett mått på i vilken omfattning de värnpliktiga uppfattar att tjänstgöringen vållar dern olägenheter. Uppemot hälften av dem som söker anstånd kan styrka att de vållas sådana olägenheter att de, i enlighet med vad riksdag och regering föreskrivit, av värnpliktsverket eller värn- pliktsnämnden beviljas sökt anstånd. Detta är ytterligare ett motsvarande mått på olägenheterna.

Värnpliktsutbildningen syftar till utbildning för att efter förmåga kunna medverka i försvaret av vår nations rätt och möjlighet att själv utforma samhället i demokratisk ordning. Den kan populärt uttryckt liknas vid en försäkring. Den är i så fall en försäkring som hela vårt samhälle tagit och bör bidra till att betala premien för.

Sammanfattningsvis har alltså alla olika sektorer och olika funktioner i samhället enligt vår mening ett intresse av att på olika sätt bidra till att Värnpliktsutbildningen kan genomföras på ett effektivt sätt. De bör av samma skäl medverka till att de olägenheter plikttjänstgöringen skapar för de enskilda värnpliktiga minimeras. Samtidigt som vi ställer krav på de värnpliktiga ställer vi ett motsvarande krav på hela vårt samhälle att utifrån de olika delfunktionernas olika förutsättningar medverka till att utbildningen kan genomföras.

Vi behandlar i detta betänkande vissa områden inom vilka vi erfarit att förändringar på olika sätt kan bidra till att underlätta för de värnpliktiga att fullgöra värnpliktstjänstgöring. Vi framlägger vissa förslag som konkret och tämligen direkt kan få effekter som bidrar till försvarsmaktens effektivitet i fred och i händelse av krig. Vi behandlar också förslag som mer indirekt kan bidra till att öka försvarsviljan i dess vidaste bemärkelse.

3. Mål för och styrning av Värnpliktsutbildningen

3.1. Styrsystemen

Vi har i vårt tidigare betänkande "Värnplikten i framtiden” hårt tryckt på att Värnpliktsutbildningen måste organiseras med stor flexibilitet. En förutsätt- ning för detta är att utbildningsmyndigheterna inte läses av detaljerade regler för hur utbildningen skall anordnas. I jämförelse med tidigare förhållanden råder också numera stor frihet att utforma utbildningen efter lokala förutsättningar.

Värnpliktsutbildningen styrs för närvarande på den övergripande nivån genom statsmakternas reglering av de viktigaste förbandens antal, utrustning och uppgifter. Härigenom fastställs indirekt mål för förbandens utbildning. Detta sker mer konkret uttryckt genom uttalanden i de återkommande försvarskommittéernas arbete. vilka bildar underlag till propositioner. Dessa behandlas sedan av riksdagen och fastställs som femåriga försvarsbeslut. I försvarsbesluten anges mål för totalförsvaret och det militära försvaret. Några direkta mål för Värnpliktsutbildningen anges dock inte.

Som en följd av bland annat värnpliktsutbildningens och värnpliktsförhål- landenas betydelse för många medborgare, och det stora principiella allmänintresse dessa frågor därmed har, har värnpliktsfrågor ofta behandlats i offentliga utredningar eller parlamentariska kommittéer. I betänkanden m.m. uttrycks i många fall en viss viljeinriktning för hela eller delar av värnpliktsutbildningen.

Genom regleringsbrevet fastställs årligen resurser och vissa handlingsreg- ler för varje budgetår. Dessa omsätts till bland annat produktionsorder utgivna av försvarsgrenscheferna. Processen påverkas av grunder såsom överbefälhavarens programplaner och operativa verk samt av de av militärbefälhavarna angivna styrande uppgifterna för förbanden.

Utöver denna i femårscykler bundna årliga reglering av produktionen har statsmakterna reglerat dels värnpliktigas skyldigheter att fullgöra tjänst m.m. genom lagar (värnpliktslag m.fl.) och dels vissa förhållanden under tjänstgöringen såsom ekonomiska förhållanden (värnpliktsförmånsförord- ning och familjebidragslag m.fl.). Några mål för utbildningen finns inte angivna i författningstext. Vissa huvuddrag av dessa styrningsprocesser illustreras av figur 1.

Figur 1 : Vissa huvuddrag i styrningen av värnpliktsut- bildningen.

| _______________ STATSMAKTERNA 1

l Utskotts— | betänkanden |

l !

Kommittéer främst försvars- kommitté

Författningar Regeringsbeslut Regleringsbrev Direktiv

Överbefälhavaren

Programplan Överbefälhavarens operativa verk Föreskrifter Uppdrag med handlingsregler

Militärbefälhavaren Försvarsgrenscheferna

_ " Produktionsplaner Styrande uppgifter for och uppdrag (För förbanden.

utbildning m m) Målsättningar för förband Organisation Utrustning

Utbildningsmyndigheter

Genom verksamhetsförordningen för försvarsmakten och den så kallade administrationsförordningen m.m. regleras formella förhållanden för för- svarsmaktens verksamhet. Genom förordningen med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal regleras formella förhållanden under värnplikts- tjänstgöringen. Denna ger, tillsammans med överbefälhavarens kungörelse med tillämpningsföreskrifter därtill, ett mycket detaljerat beslutsunder- lag.

Härutöver finns ett antal förordningar om särskilda förhållanden under Värnpliktsutbildningen som till exempel om de värnpliktigas medinflytande. Huvuddelen av dessa senarenämnda bestämmelser kan sägas reglera värnpliktigas skyldigheter och rättigheter i olika tänkbara sitationer under värnpliktstjänstgöringen. Förenklat uttryckt har statsmakterna sålunda angivit vissa ramar för värnpliktstjänstgöringens omfattning och den värnpliktiges förhållanden under tjänstgöringen. Syfte och inriktning finns dock för närvarande inte samlat angivna av statsmakterna.

Flera försök har gjorts att noggrant reglera verksamheten. Äldre utredningar och på dem byggande bestämmelser har till och med omfattat timplaner för olika delar av utbildningen.

1960 års värnpliktsutredning lade till exempel fast principen om en för alla värnpliktiga likformig allmänmilitär utbildning som grund för att enskilda värnpliktiga skulle ha bred användbarhet. 1960 års värnpliktsutredning lade också fram en i enskilda timmar uppdelad utbildningsplan om totalt 390 timmar för denna allmänmilitära utbildning. Gemensamt för dessa försök till detaljreglering av utbildningen är att bestämmelserna blivit inaktuella och endera upphävts eller, trots att de inte upphävts, övergivits helt eller delvis till följd av sin reella inaktualitet.

Genom senare beslut avkortades till exempel den allmänmilitära utbild- ningen i flottan med två veckor. I och med den nya utbildningsorganisation som tillämpas från och med utbildningsåret 1981/82 gavs den delvis egna för flottan specifika mål. Motsvarande justeringar gjordes | flygvapnet. Över- befälhavaren fastställde 1983 nya bestämmelser för den allmänmilitära utbildningen. Dessa har utarbetats av chefen för armén i samverkan med chefen för marinen och chefen för flygvapnet. Dessa bestämmelser bedöms påverka omarbetningar av marinens respektive flygvapnets utbildningsbe- stämmelser.

Sammanfattningsvis är det totala regelverk som finns fastställt av olika myndigheter på olika nivåer och som direkt eller indirekt berör utbildningen av värnpliktiga mycket omfattande och i vissa fall detaljrikt. Vi har konstaterat att vissa detaljbestämmelser är uppenbart inaktuella eller kan ifrågasättas på annat sätt.

I militärt avseende — i sak — skall Värnpliktsutbildningen styras av de operativa och taktiska krav som ställs på de förband där de värnpliktiga skall ingå. På planeringsnivån under det som riksdagen och regeringen beslutar, är det sakmyndigheterna — de militära myndigheterna —- som bäst kan svara för denna styrning. Så sker också i den beslutskedja av försvarsbeslut, operativa verk, styrande uppgifter, produktionsorder osv. ned till bataljons- och kompaniorder vilken vi ovan illustrerat.

De värnpliktiga som är inkallade genomför utbildningen under plikt. De kan inte ”säga upp sig”, välja att avstå från utbildningen eller själva bestämma utbildningsort eller —linje. Det har i Sverige länge varit accepterat att detta — för vuxna medborgare unika förhållande — att de tjänstgör under pliktlag ställer stora krav på rättssäkerhet för den enskilde i systemet. Vi har inte funnit anledning att ifrågasätta gällande regelverk.

Vi anser att detär nödvändigt att förhållandena under värnpliktstjänstgö- ringen noga beaktas ur flera aspekter än de rent rättssäkerhetsmässiga. Detta är nödvändigt för att försvaret skall behålla den starka folkliga förankring det nu har. Det är viktigt för att den starka uppslutningen bakom den allmänna värnplikten och det omfattande engagemang som utmärker frivillig försvars- verksamhet skall bestå.

Bland sådana aspekter att beakta vill vi nämna följande två: D Förhållandena under värnpliktstjänstgöringen skall präglas av de värde- ringar som är allmänna i samhället. Något annat är inte godtagbart i en

försvarsmakt som är så präglad av allmän värnplikt som vår. Den anda och den disciplin som erfordras för effektivitet i utbildningen och i krigs— uppgifterna skall grundas på dessa värderingar. D På grund av att samhället ingriper i den enskildes livssituation med pliktlag är det nödvändigt att alla avvägningar, när det gäller både förhållandena under värnpliktstjänstgöringen och förhållandena kring densamma, görs med beaktande av såväl tjänstens (uppgiftens) krav son den enskildes skäliga behov.

Bara pliktförhållandena skapar emellertid inte en krigsorganisation med den effektivitet som behövs. Förutom kunskaper är motivation för utbildningen. engagemang i uppgifterna. soldaternas försvarsvilja och deras egen vilja att handla nödvändiga ytterligare faktorer.

Vi har tagit del av och kommer att publicera en undersökning av de värnpliktigas försvarsvilja, motivation för utbildningen m.m. (Lennart Jung. "Värnpliktiga tänker. . Liber 1985). Denna undersökning visar bland annat att de värnpliktigas försvarsvilja (mätt med samma metoder som de av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar använt) är lägre än vad bered— skapsnämndens för psykologiskt försvar mätningar visat för såväl svenskari allmänhet som för civila i värnpliktsåldern.

Samma undersökning mätte också de värnpliktigas benägenhet att inställa sigi händelse av mobilisering och deras vilja att själva engagera sig i händelse av krig. Undersökningen visade att de värnpliktigas vilja (benägenhet) i dessa avseenden sjunker under värnpliktsutbildningen.

De i detta avsnitt inledningsvis omtalade sakmålen (de militära målen) är därför — trots att de är mycket viktiga — inte hela målformuleringen för värnpliktsutbildningen.

Vi konstaterar utifrån erfarenheter av kontakter med värnpliktiga och befäl under vårt arbete, samt inte minst utifrån allmänt förda debatter i olika värnpliktsfrågor, att bland andra de mål som anges genom offentliga utredningars och kommittéers uttalanden inte kan anses allmänt kända ens inom försvarsmaktens organisation.

Vi har också konstaterat att det för närvarande allmänt råder ett gott förhållande mellan värnpliktiga och deras utbildningsbefäl. I den av oss publicerade rapporten ”Värnpliktiga tycker..." (Rapport från 1983 års värnpliktsutbildningskommitté, Liber 1984) redovisas att bara sex procent av de tillfrågade värnpliktiga uppger att de är direkt missnöjda med sina chefers sätt att sköta utbildningen.

Detta torde vara ett tecken på att de värnpliktiga uppskattar den ambition och vilja som yrkesbefälet lägger ned på utbildningen. Ibland uppmärksam- mas dock hur enstaka befäl, med ambition och iver och säkerligen i lojalitet med det uppfattade utbildningsmålet. haft med inslagi utbildningen som inte kan anses förenliga med de allmänna mänskliga värderingar. som trots krigets yttersta konsekvens, aldrig får rubbas.

Det är vår uppfattning att, även om liknande incidenter är fåtaliga. det aldrig får råda någon tveksamhet om att det är samhällets uppfattning att sådana inslag inte hör hemma i svensk militärutbildning.

Vi har bland annat under våra förbandsbesök erfarit, att utbildningsbefälet efterlyst att även någon annan än de själva borde framföra samhällets

grundsyn på den allmänna värnplikten. Vi tolkar våra erfarenheter så att det finns ett årligt uttryckt önskemål om ökat stöd från statsmakternas (och konkret uttryckt politikernas) sida i det ibland svåra arbetet med information till de värnpliktiga.

Vi har också uppfattat att det finns ett visst behov av ökad utbildning av yrkesofficerare inom dessa områden och ett behov av utbildningsmaterial och stöd. Vi behandlar i kapitel 10 Information om säkerhetspolitik och försvarsupplysning delar av detta frågekomplex.

Vi konstaterar — inte minst utifrån vår egen erfarenhet — att statsmakter- nas styrning av försvarsmaktens verksamhet är svåröverskådlig.

Den sker genom att flera olika sinsemellan icke helt samordnade system tillämpas. Genom försvarets planerings- och ekonomisystem sker en modern mål- och resursstyrning mot sakmålen — dvs. den "militära” (taktiska och operativa) inriktningen. Genom författningsreglering sker samtidigt en i vissa avseenden mycket stark detaljstyrning av en del av förhållandena under värnpliktsutbildningen. Genom kommitté- och utredningsväsendet sker en annan form av styrning av framför allt immateriella förhållanden under värnpliktsutbildningen. Genom riksdagens beslut och till exempel uttalan- den i det löpande utskottsarbetet sker en viss reglering av olika frågor.

Det är inte vår uppgift — och vi har inte heller ambitionen — att föreslå förändringar i hela systemet för styrning av försvarsmaktens versamhet. Vi finner inga egentliga brister att påtala i de enskilda styrsystemen eller författningarna, och vi har ingen anledning att lägga fram förslag till större författnings- eller systemförändringar. Vi konstaterar dock att statsmakt- ernas hela styrning av Värnpliktsutbildningen är svåröverskådlig.

Det samlade regelverket innehåller både vitt ställda mål och stark detaljreglering givna ur flera olika system och med många olika former. På grund av olika författningars olika ålder har dessa sinsemellan olika utformning. I vissa fall är de till sin utformning inte helt anpassade till andra styrningssystem. Härigenom ökas svåröverskådligheten. I vissa avseenden är verksamheten inte reglerad alls. I många avseenden krävs god kunskap om hela beslutsprocessen för att tillgodogöra sig vad som sagts.

Vi upplever att till följd härav råder viss oklarhet om statsmakternas viljeinriktning avseende värnpliktsutbildningen.

På andra områden i samhället har man valt delvis andra former för styrningen av verksamheten. De av statsmakterna fastställda läroplanerna för grundskolan respektive gymnasieskolan omfattar till exempel mål, rikt- linjer och kursplaner. I kursplanerna uttrycks delmålen och ett antal huvud- moment som skall behandlas inom respektive ämne.

Det vore enligt vår mening möjligt och önskvärt att — som komplement till den övergripande styrningen genom försvarsbesluten — på ett i princip motsvarande sätt uttrycka statsmakternas intentioner med värnpliktsutbild- ningen, dvs. uttala en viss samlad grundinriktning för hur statsmakterna anser att den skall genomföras. I viss omfattning bör även inriktning i form av delmål och eventuellt vissa särskilt viktiga huvudmoment (såsom exempelvis avseende information om säkerhetspolitik och totalförsvarsinformation) som skall innefattas i utbildningen för alla värnpliktiga anges. Vid kommande översyn av värnpliktslagen kan det också enligt vår mening vara lämpligt att en målparagraf införs i lagen.

Ett sådant grunddokument kan tjäna flera syften. Härigenom bör först och främst statsmakternas viljeinriktning angående Värnpliktsutbildningen i olika avseenden uttryckas. Det kan därmed tjäna som formell grund för utbildningsplaner och bestämmelser av olika slag.

Det måldokument vi avser bör omfatta El formulerat mål för Värnpliktsutbildningen samt D formulerade delmål för värnpliktsutbildningen.

Mer som exempel på vad ett sådant grunddokument vidare bör kunna omfatta redovisar vi här några idéutkast till mål, delmål och riktlinjer i anslutning till dessa:

Mål Värnpliktsutbildningen syftar till att ge den utbildning som de värnpliktiga behöver för att kunna lösa uppgif- ter i krig och för att i fred och under neutralitet kunna bidra till att upprätthålla vår beredskap.

Delmål Värnpliktsutbildningen skall skapa krigsförband.

Riktlinjer

D Under grundutbildningen skall så långt detta är möjligt enheter samtränas så att de direkt kan föras över i krigsorganisationen. D Grundutbildningen skall för huvuddelen av de värnpliktiga omfatta allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och förbandsutbildning. För värnpliktiga i bevaknings- eller depåtjänst skall grundutbildningen omfatta allmänmilitär utbildning och befattningstjänst.

D etc.

Delmål Värnpliktsutbildningen skall bidra till kunskap om och förståel- se för vår neutralitetspolitik.

Riktlinjer

El Varje värnpliktig skall under grundutbildningens första del ges informa- tion om svensk säkerhetspolitik och försvarspolitik samt orientering om totalförsvarets uppgifter och organisation.

D etc.

Delmål Värnpliktsutbildningen skall, med beaktande av de speciella förutsättningarna, vidmakthålla de demokratiska värden sam- hället grundlagt.

Riktlinjer

D Förhållandena under värnpliktstjänstgöringen skall präglas av de värde- ringar som är allmänna i samhället. Värnpliktstjänstgöringen skall alltså vara en återspegling av vad som är allmänt i samhället i övrigt. Något annat är inte godtagbart i en försvarsmakt som är så präglad av allmän värnplikt som vår. Den anda och disciplin som erfordras för effektivitet i utbildningen och i krigsuppgifterna skall ta hänsyn till dessa gängse värderingar. D etc.

Ett sådant dokument kan samtidigt utgöra en viktig markering av statsmakt- ernas — och därmed ytterst riksdagens (och praktiskt politikernas) — ansvarstagande för Värnpliktsutbildningen och förhållanden under denna. Detta kan i sin tur bidra till att hos de värnpliktiga och hos allmänheten förankra förståelsen för och accepterandet av att det militära försvaret, den enskildes tjänstgöringsskyldighet och värnpliktsutbildningens syfte och metoder. Dokumentet kan också markera att värnpliktigas tjänstgörings- skyldighet, formerna för denna, men framför allt målen för utbildningen, har tillkommit genom demokratiska beslut.

Dokumentet bör vidare, under förutsättning att det ges lämplig språklig och teknisk utformning, kunna fylla det syftet att som underlag för utbildning, diskussioner m.m. inom försvarsmakten praktiskt bidra till att inom och även utom organisationen sprida kunskap i grundläggande värnpliktsfrågor.

För att fylla detta senarenämnda syfte bör måldokumentet för värnpliktsut- bildningen, när det publiceras för mer allmän spridning sättas in i sitt logiska sammanhang genom att presenteras tillsammans med [] redovisning av mål och de viktigaste formerna för vår säkerhetspolitik, El redovisning av målsättningen för totalförsvaret. El redovisning av målsättning för försvarsmakten.

Vi föreslår sammanfattningsvis att statsmakternas mål för värnpliktsutbild- ningen samt statsmakternas viljeinriktning avseende former för och förhål- landen under Värnpliktsutbildningen uttrycks i ett samlat dokument som ges bred spridning inom och utom försvarsmakten.

4 Samverkan med gymnasieskolan

4.1. Allmänt om gymnasieskolan

Den ”nya" gymnasieskolan bygger på den läroplan som trädde i kraft redan 1971. För många av dem som inte så ofta kommer i kontakt med skolfrågor innebär den dock fortfarande nyheter i förhållande till egna erfarenheter. I förhållande till de högre skolformer som 1960 års värnpliktsutredning hade som utgångspunkt för sin planering är förändringarna stora. Riksdagen beslöt dessutom 1984 om ett fortsatt försöks— och utvecklingsarbete i gymnasieskolan under en femårsperiod.

Skollagens första paragraf anger att "den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja deras utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar".

4.1.1. Gymnasieskolans organisation

Gymnasieskolan omfattar huvuddelen av all ungdomsutbildning efter grundskolan. De allra flesta ungdomar fortsätter att utbilda sig i gymnasie- skolan direkt efter grundskolan. Gymnasieskolan har 26 linjer och cirka 550 specialkurser. Linjerna är grupperade i olika sektorer enligt följande:

Humanistisk och samhällsvetenskaplig sektor

Humanistisk linje 3 år Samhällsvetenskaplig linje 3 år Social linje 2 år Musiklinje 2 år Estetisk—praktisk linje 2 år (försöksverksamhet)

Vård—, social- och konsumtionssektor

Vårdlinje 2 år Social servicelinje 2 år Konsumtionslinje 2 år

Ekonomisk och merkantil sektor

Treårig ekonomisk linje Tvåårig ekonomisk linje Distributions- och kontorslinje 2 år

Teknisk och naturvetenskaplig sektor

Naturvetenskaplig linje 3 år Fyraårig teknisk linje Tvåårig teknisk linje Drift- och underhållsteknisk linje 2 år

Teknisk och industriell sektor

Beklädnadsteknisk linje 2 år Bygg- och anläggningsteknisk linje 2 år El-teleteknisk linje 2 år Fordonsteknisk linje 2 år Livsmedelsteknisk linje 2 år Processteknisk linje 2 år Träteknisk linje 2 år Verkstadsteknisk linje 2 år Specialkurser

Jordbruks- och skogsbrukssektor

Jordbrukslinje 2 år Skogsbrukslinje 2 år Trädgårdslin je 2 år Specialkurser

Flertalet linjer ger i början en bred grundutbildning. Genom indelning i grenar inriktas sedan utbildningen mot bestämda yrkesområden. De tvååriga linjerna är i regel yrkesinriktade. De flesta av dessa linjer är uppbyggda så att den första terminen eller det första året är gemensamt för linjen. Därefter delas eleverna upp i grenar med mer specialiserad inriktning. En sådan gren kan också förekomma i varianter.

Specialkursernas längd varierar från någon vecka till flera läsår. De ger ofta utbildning för ett bestämt yrke. För inträde till vissa Specialkurser, så kallade påbyggnadsutbildningar, fordras att man redan har en minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan.

Ungefär 90 procent av alla 16-åringar fortsätter sin utbildning i gymnasie- skolan direkt efter grundskolan. Av dem som börjar gymnasieskolan brukar drygt en tredjedel gå någon av de tre- och fyraåriga linjerna. Läsåret 1984/85 gick knappt 47.000 elever i årskurserna 3 och 4. Det är ungefär lika många pojkar som flickor som fortsätter i gymnasieskolan. Även inom den elevgrupp som finns på de tre- och fyraåriga linjerna är könsfördelningen jämn. Pojkar och flickor väljer dock olika linjer. Flickorna överväger på H-. S- och E-linjerna medan pojkarna dominerar på N- och T-linjerna.

Gymnasieskolan har kommunalt huvudmannaskap. Studievågar inom områdena jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring är förbehållna lands- tingskommunerna. Huvudman för utbildning på vårdlinjen kan vara antingen primärkommun eller landstingskommun. Övriga studievägar är primärkommunala.

Omfattningen av gymnasieskolan kan beskrivas med intagningskapacite- ten. Med anledning av förslagen i 1985 års budgetproposition har riksdagen beslutat att den del av gymnasieskolan som eleverna kan söka till direkt efter grundskolan under vart och ett av de tre närmast följande budgetåren skall omfatta 124.000 intagningsplatser med följande ungefärliga fördelning:

Humanistisk och samhällsvetenskaplig sektor 17.860 Vård-, social- och konsumtionssektor 20.400 Ekonomisk och merkantil sektor 24.470 Teknisk och naturvetenskaplig sektor 22.695 Teknisk och industriell sektor 34.400 Jordbruks- och skogsbrukssektor 2.675 Ospecificerade 1.500

Vilka studievägar som får förekomma i en kommun finns fastställt i ett organisationsbeslut. Antalet elevplatser i årskurs 1 fördelas normalt av skolöverstyrelsen till länsskolnämnderna, som i sin tur fördelar dem vidare till kommunerna.

Statens bidrag till driften av gymnasieskolan uppgår för närvarande till cirka fyra miljarder kronor och gäller företrädesvis lönekostnader för lärare och skolledare. Dessutom utgår under ett särskilt anslag medel till utrustning för främst vissa yrkesinriktade studievägar (budgetåret 85/86 199 miljoner kronor).

Det viktigaste statliga styrdokumentet för gymnasieskolan är — vid sidan om skollag och skolförordning — gymnasieskolans läroplan. Den innehåller de mål och riktlinjer som regeringen fastställt för gymnasieskolan. Den innehåller också timplaner för varje linje samt kursplaner för vart och ett av de ämnen som förekommer på linjen.

Många avgörande beslut om gymnasieskolan fattas inom respektive kommun. Det gäller bland annat pedagogiska frågor, planering av under- visningen, frågor om personal, lokaler, läromedel, organisation och resurs- fördelning. Det är också varje kommun som, inom de ramar som skolförordningen anger, fastställer vid vilken tidpunkt läsåret skall börja och sluta.

Länsskolnämnderna, som finns i varje län, svarar för den statliga tillsynen. De svarar också för planering, dimensionering, samordning och utvärde- ring av skolverksamheten i länet och fördelar de statliga resurserna till kommunerna.

Skolöverstyrelsen svarar för långsiktig och övergripande planering, samordning och uppföljning.

4.2. Fortsatt utveckling

I juni 1984 fattade riksdagen beslut med anledning av propositionen ”Gymnasieskolan i utveckling" (1983/84:116). På grundval av detta planeras för närvarande ett omfattande försöks- och utvecklingsarbete, som beräknas pågå under en femårsperiod. Avsikten är att gymnasieskolan skall utvecklas i riktning mot D en större flexibilitet vad gäller organisation och struktur för att bättre kunna tillgodose både individuella önskemål och arbetsmarknadens behov,

EJ ett inre arbete som ger bättre förutsättningar för lärare och elever att anpassa undervisningen till lokala behov, ett delegerat beslutsansvar och en demokratisk arbetsorganisation, D ett vidgat samarbete mellan utbildning och arbetsliv bland annat genom försöksverksamhet med praktik, D samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen.

En särskild arbetsgrupp arbetar för närvarande inom utbildningsdeparte- mentet med en översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen. Denna grupps arbetsuppgifter kan sammanfattas i två huvudområden:

1 Att analysera behovet av och förbereda förändringar av yrkesutbildning- en på både kort och lång sikt. 2 Att se över fördelningen av ansvaret för olika inslag i yrkesutbildningen mellan utbildningsväsendet och arbetslivet liksom formerna för samar- betet mellan utbildningsanordnarna och arbetsmarknaden vad gäller planering, dimensionering och successiv förändring av utbildningen.

Gruppen skall redovisa sitt arbete vid utgången av år 1985.

4.3. Överväganden och förslag

Verksamheten i gymnasieskolan skapar på många sätt grunderna och delvis förutsättningarna för värnpliktsutbildningen. Huvuddelen av de värnpliktiga har visserligen hunnit få något eller några års annan erfarenhet mellan gymnasieskolan och inryckningen till grundutbildningen.En mindre del av de värnpliktiga kommer direkt från gymnasieskolan till grundutbildningen. För de flesta värnpliktiga är dock skolan den dominerande erfarenheten före grundutbildningen. Gymnasieskolans utveckling är därför central för värn- pliktsutbildningen.

Ett specifikt kunskapsområde i vilket undervisningen i gymnasieskolan är av stor betydelse för Värnpliktsutbildningen är informationen om säkerhets- politiken och totalförsvaret. Vi behandlar denna fråga särskilt i kapitel 10 Information om säkerhetspolitik och försvarsupplysning.

Sedan den stora reformen av gymnasieskolan i och med 1970 års läroplan för gymnasieskolan vunnit stabilitet, fortsätter, som ovan konstaterats, utvecklingen i gymnasieskolan. Det finns därför anledning att utgå ifrån att de värnpliktiga, som rycker in till grundutbildning under början av 1990-talet, kommer till denna med ytterligare förändrade förutsättningar.

Försvarsmakten har under den senaste tioårsperioden gjort en mycket omfattande satsning på utbildning i ledarskapsfilosofi och metoder för såväl yrkes- som värnpliktigt befäl.

Vi förutser att den avsedda utvecklingen av gymnasieskolan inom några år kommer att leda till att de värnpliktiga rycker in till grundutbildning med sådana erfarenheter, att de har ännu bättre förutsättningar att delta i och ta eget ansvar för de beslutsprocesser som rör deras egen utbildning. Vi finner i nuläget ingen anledning att behandla de formella grunderna för värnpliktigas medinflytande.

Vi vill dock betona att den avsedda utvecklingen i gymnasieskolan noga bör följas upp från försvarsmaktens sida. Vi ser en fortsatt utveckling av värnpliktiga som är bättre tränade att ta ansvar för sin egen verksamhet som en avsevärd resurs för värnpliktsutbildningen. Både inom utbildningen och fritidsverksamheten bör detta kunna leda till att personella resurser kan omdisponeras från övervakning och genomförande till ledning och initieran- de. Direkt myndighetsinitierade arrangemang och andra för de värnpliktiga "påtvingade" aktiviteter bör inom fritidsverksamheten alltmer kunna ersättas av stöd till de värnpliktigas egna initiativ.

Den tekniska utvecklingen går fort i skolan. Varje gymnasieskola har inom några få år en egen datorsal. Varje elev kommer att i skolan ha haft kontakt med datorer och datoranvändning. Detta kommer att innebära en viss teknisk kunskap men kanske framför allt en attitydmässig skillnad mot tidigare. Eleverna/de värnpliktiga kommer att ha kunskaper om och en vana vid teknologi och materiel som äldre generationer oftast saknar. Detta kommer att ställa nya krav på försvarets utbildningsmateriel och på utbildarna.

Utvecklingen i gymnasieskolan ger också anledning till att särskilt uppmärksamma det arbete, som vi vet redan pågår, med att löpande utveckla inskrivningsprövningarna för att värnpliktsresurserna skall tillvaratas på bästa sätt. Utöver de förändringar i kunskaper och färdigheter som utvecklingen i olika ämnen kan leda till, kan på sikt även underlaget för bedömning av befälslämplighet komma att förändras och eventuellt kan urvalsgruppen för befälsuttagning komma att bli större.

Inom försvarsmakten tar man redan idag emot ett stort antal grundsko- leelever för praktisk arbetslivsorientering. När, inom ramen för det vidgade samarbetet mellan arbetsliv och utbildning, praktik införs för gymnasiesko- lan bör försvarsmakten utvidga kontakterna med gymnasieskolan genom att ställa sådana platser till förfogande. Goda möjligheter bör finnas att inom försvarsmaktens mångskiftande lokala verksamheter finna praktikplatser med varierande innehåll. Härigenom öppnas möjligheter att på ett naturligt sätt nå kontakt med såväl pojkar som flickor. På grund av elevernas högre ålder och bättre mognad bör sådan praktikantverksamhet prioriteras före nuvarande former för praktikantläger.

Vi anser att medvetenhet och kunskap om den allmänna skolans sätt att arbeta är en viktig förutsättning för Värnpliktsutbildningen genom att den i stor utsträckning utgör de värnpliktigas erfarenhetsbas. Vi har tidigare uttalat att Värnpliktsutbildningen har annorlunda syften och därför delvis andra former än den allmänna skolan. Allting som sker i grund- och gymnasieskolan är därför ej tillämpningsbart i värnpliktsutbildningen. Det

finns därför ingen anledning att okritiskt bara överföra skolans utveckling till värnpliktsutbildningen. Det är trots detta viktigt att det finns ett stabilt metodiskt, pedagogiskt etc. samband mellan dessa samhällets största utbildningsverksamheter. Ett av flera motiv för ett sådant samband är att det utgör en del av grunden för de värnpliktigas förtroende för utbildningen. Vi exemplifierar detta med att det som minimum erfordras att utbildarna på trupp kan förklara varför vissa utbildningsmetoder som de värnpliktiga är vana vid från skolan inte kan tillämpas under värnpliktsutbildningen. Vi föreslår därför att yrkesofficerarna under sin utbildning ges tillfälle till orientering om den allmänna skolans mål, uppbyggnad och metoder.

I flera andra sammanhang behandlas frågor om ökad samverkan mellan försvarsmakt och civila myndigheter. Olika former av gemensamt resursut- nyttjande diskuteras. Flera intressanta exempel finns på goda erfarenheter av samverkan mellan kommun och militära förband bland andra i Arvids- jaur. Inledningsvis är det naturligt att dessa diskussioner främst kommit att handla om objekt som kräver stora investeringar.

På de flesta orter där det finns militära utbildningsmyndigheter finns också gymnasieskolor. Vissa utbildningsmoment ställer krav på speciella lokaler samt anläggningar och utrustningar som är dyrbara och som ofta på grund av termins- och kursrytmer inte utnyttjas kontinuerligt. Samutnyttjande av sådana resurser bör eftersträvas. Även bibliotek och allmänna lokaler torde kunna samutnyttjas. Vi föreslår därför att fördjupade samverkansformer mellan kommuner (gymnasieskolan) och militära myndigheter aktualise- ras.

5 Samverkan med högskolan

Det finns högskoleenheter på ett tjugotal orter i landet. Därutöver finns kommunal högskoleutbildning (företrädesvis inom vårdsektorn) på ett trettiotal orter. Militära utbildningsmyndigheter finns på ett fyrtiotal orter. Av en sammanställning som återfinns i bilaga 4 framgår ortssambanden för ett urval högskoleenheter och militära utbildningsmyndigheter.

Vid en ytlig jämförelse kan högskolan och Värnpliktsutbildningen i någon mån framstå som organisatoriska motsatser.

Beslutsorganisationen inom högskolan är starkt decentraliserad. De flesta beslut som berör studiernas innehåll liksom de olika beslut som direkt berör de enskilda studerande fattas mycket långt ner i organisationen. Värnplikts- utbildningen har i motsats härtill ofta framställts som hårt centralstyrd. Vissa beslut som direkt berör den enskilde värnpliktige fattas av regeringen eller till och med av riksdagen. För många delar av utbildningen finns styrande utbildningsplaner osv. som med centrala anvisningar har eller lätt kan ges allmängiltighet för all värnpliktsutbildning.

Senare års utveckling inom försvarsmakten har emellertid i stor utsträck- ning förändrat verklighetsbilden. Värnpliktsutbildningen är utan tvekan i jämförelse med till exempel högskolan fortfarande starkt centralstyrd. De alltmer tillämpade principerna om målstyrning, flexibilitet och decentralise- ring av beslutsfunktioner ger dock redan nu stort utrymme för lokala variationer i uppläggningen av utbildningen. De inom försvarsgrenarna, truppslagen och vapengrenarna — och inte minst på grund av lokala förhållanden framtvingade — rådande utbildningsmässiga olika förutsättning- arna har redan skapat stora olikheter. En fortsatt sådan utveckling i syfte att på de olika myndigheterna bättre tillvarata olika lokala förutsättningar torde endast vara till fördel för värnpliktsutbildningen.

Att mot denna bakgrund generellt behandla former för ökad samverkan mellan militära utbildningsmyndigheter och högskolan är svårt. Med hänsyn till variationerna i de lokala förhållandena måste ett stort antal möjligheter sökas. Vi finner dock anledning att mer som exempel på sådana möjligheter redovisa några av de tänkbara områden för samverkan som diskuterats.

1 Inom Värnpliktsutbildningen finns ett antal hela ”kurser” eller mer omfattande utbildningsmoment som till innehåll, nivå och kvalitet i utbildningen har direkta motsvarigheter i civil utbildning. Det gäller kanske främst teknisk utbildning, vårdutbildning osv. men ytterligare exempel torde gå att hämta inom signalutbildning, sjöbefälutbildning m.m. och inom vädertjänst, trafikledningstjänst, livsmedelstjänst etc. Ett ytterst tydligt exempel är språkutbildningen vid försvarets tolkskola. Genom en samordning av kursplanerna mellan militära och civila utbildningsanordnare skulle ett antal sådana kurser eller utbildningsmo- ment direkt eller efter komplettering kunna göras ”överföringsbara” på ett sådant sätt att värnpliktiga även civilt fick räkna dem sig tillgodo. Att från grunden bygga upp och kanske framför allt att över tiden vidmakthålla specialistkompetens inom skilda utbildningsområden är både dyrt och i vissa fall svårt. Det är därför angeläget att på varje ort se lärarresurser och annan speciell kompetens mot en så bred bas som möjligt. Ett ökat samutnyttjande av lärarresurser och speciell kompetens i övrigt mellan högskolan och militära utbildningsmyndigheter kan bidra till en sådan breddning av basen för resursbedömningar som är önskvärd för att kunna skaffa och uppehålla kompetens. I föregående kapitel har vi framhållit möjligheterna till praktisk samverkan mellan gymnasieskolor och militära utbildningsmyndigheter genom gemensamt utnyttjande av lokaler, bibliotek m.m. Möjligheterna till motsvarande samverkan bör prövas även mellan högskoleenheter och militära utbildningsmyndigheter. I vissa fall ger värnplikts- (men även officers-) utbildningen kunskaper som i sitt direkta sammanhang kan synas specifika men vid andra jämförelser kan ses mer allmängiltiga. Försvarets ledarskapsutbildning har till exempel i sin nuvarande utformning speciella läroböcker med situationsexempel ur stridsmiljö. Den har ingen direkt civil motsvarighet. Utbildningen bygger dock på etablerade beteendevetenskapliga teorier. Till exempel genom dubblering eller utökning av litteraturen och vissa kompletteringar av undervisningen skulle ledarskapsutbildningen kunna tillgodoräknas vid genomgång av högskoleutbildning. Praktiskt skulle (genom ökat lärarsamarbete och samordning av studierna) ledarskapsut— bildningen kunna bedrivas i samverkan med högskolan — eventuellt inordnad som en variant av distansundervisning. Inom vissa grenar av Värnpliktsutbildningen förekommer civil praktik. Ett exempel är praktiktjänstgöring vid sjukhus och i ambulanstjänst. Ibland kan rena konkurrensförhållanden uppstå mellan militär utbild- ningsmyndighet och civila skolor om dessa praktikplatser. En vidgad samordning av kontakter med ”tredje part" kan effektivisera utnyttjan- det av praktikplatser, externa lärarresurser m.m. 6 Inom försvarsmaktens hela organisation (både inom utbildningen och

stödproduktionen) finns ett antal kontinuerligt drivna verksamheter inom vilka olika slags civil praktiktjänstgöring borde kunna erbjudas i betydligt större utsträckning än vad som för närvarande sker. Exempel kan vara att praktiktermin vid sociala linjen erbjuds inom personal- och personal- vårdsfunktionerna vid lägre regionala och lokala militära myndigheter. Vidare bör praktikplatser kunna erbjudas inom ett stort antal olika tekniska funktioner m.m. Genom praktikantverksamhet tillförs organi- sationen utöver intressanta kontaktvägar kontinuerligt nyheter inom respektive fackområde.

5 .3 Samordning i lärarutbildning och officersutbildning

Vi har kunnat konstatera att utbildning i säkerhetspolitik och försvarsupp- lysning endast undantagsvis förekommer inom lärarutbildningen för skolvä- sendet. Huvuddelen av de manliga lärarna har därför endast värnpliktsut- bildning som referensram när det gäller försvarsfrågor. Huvuddelen av de kvinnliga lärarna har fått sin motsvarande referensram genom andras erfarenheter. Vi behandlar de direkta frågorna om viss utbildning av lärare, hjälpmedel m.m. i kapitel 10 Information om säkerhetspoliktik och försvarsupplysning.

Yrkesbefälet har flera olika roller samtidigt. De brukar uttryckas som fackman, ledare och lärare. I sak är ”undervisningsämnena” specifika. Undervisningssituationen är dock i princip densamma som i allt utbildnings- arbete. Detta innebär bland mycket annat att en av förutsättningarna för en konstruktiv dialog mellan lärare och elever är att läraren har en god allmänbildning med tonvikt på en bred samhällsorientering och ett samhälls- intresse som bas för sin verksamhet.

Vi har under vårt arbete och bland annat vid samtal med yrkesbefäl på trupp i samband med våra studiebesök och vid andra tillfällen kunnat konstatera att både kännedom om och förståelse för skolans förhållanden ibland brister hos yrkesbefälen. Detta är i och för sig närmast naturligt, då direkta kontaktytor mellan skola och militär utbildning är fåtaliga utom på administrativa nivåer.

Som ett exempel på en möjlig sådan kontaktyta vill vi dock redovisa att vi bland annat diskuterat möjligheten att arrangera ett mellan högskola med lärarutbildning och officershögskola gemensamt block i undervisningen. Ett sådant block skulle kunna omfatta seminarier i syfte att åstadkomma ömsesidigt erfarenhetsutbyte och skapa kontakter. Genom att respektive elevgrupper är resurspersoner torde samtidigt blocket kunna fungera som nyttig träning för yrkesofficerarna i praktisk försvarsupplysning.

5.1. Högskolan

Högskoleutbildning bedrivs vid universitet och högskolor samt i vissa landsting och kommuner som är huvudmän för den kommunala högskoleut- bildningen. En förteckning över olika högskoleenheter och deras lokalise- ring finns i bilaga 4. Där återfinns också den kommunala högskoleutbild— ningen som huvudsakligen består av vårdskolor.

Utbildningen inom högskolan bedrivs på utbildningslinjer — allmänna, lokala eller individuella — och enstaka kurser. För att ange omfattningen av en kurs eller en linje används ett poängsystem, där en veckas heltidsstudier motsvarar 1 poäng. En heltidskurs som pågår en termin omfattar 20 poäng. Samma kurs på halvfart har samma antal poäng, men pågår i två terminer. Utbildningslinjer omfattar i allmänhet lägst 40 och högst 220 poäng. En enstaka kurs omfattar normalt högst 60 poäng och ofta 20 poäng eller mindre. Inom högskolan finns också påbyggnadsutbildning, forskarutbildning och forskning. De grundläggande reglerna för högskolan finnsi högskolelagen (l977:218, ändrad senast 1984: 13) och högskoleförordningen (l977:263, ändrad senast 1985:238). Riksdagen beslutar vilka allmänna utbildningslinjer som skall finnas, hur långa de skall vara och hur många platser det skall finnas på varje sådan linje. Riksdagen anvisar också medel till skilda verksamheter inom högskolan. Universitets- och högskoleämbetet är central förvaltningsmyndighet för högskolan och B har samordnande planeringsuppgifter för den statliga högskoleutbild- ningen och forskningen, D antar studerande till flertalet allmänna utbildningslinjer, Cl avger de årliga anslagsframställningarna för hela högskoleväsendet utom lantbruksuniversitetet, El fastställer utbildningsplan för allmän utbildningslinje där det huvudsak- liga innehållet i linjen anges.

Landet är indelat i sex högskoleregioner. I varje region finns en regionsty- relse som skall planera och samordna den grundläggande högskoleutbild- ningen. Den svarar bland annat för fördelningen av medel för lokala

utbildningslinjer och enstaka kurser.

Undervisningen har i högskolan mycket varierande omfattning. Vissa utbildningar har helt bunden undervisning med obligatorisk närvaro fem dagar i veckan. Andra utbildningar har undervisning endast en eller ett par gånger i veckan och det förutsätts att den studerande använder den övriga tiden till studier på egen hand.

Föreläsningarna vid universitet och högskolor är numera ofta ersatta av lektioner, gruppdiskussioner och seminarier. Dessutom förekommer labo- rationer och andra former av övningar. Det är också vanligt att de studerande får särskilda uppgifter, till exempel att göra utredningar som redovisas i korta uppsatser, promemorior och rapporter.

Många utbildningslinjer har undervisning bara på dagtid. På flera orter anordnas dock dessutom undervisning på kvällstid. Det gäller i första hand enstaka kurser. Ofta bedrivs kvällsundervisningen också i långsam studie- takt, för att man ska kunna hinna arbeta och studera samtidigt.

I flera utbildningar ingår praktikperioder av olika längd. Högskoleutbildning kan anordnas utanför högskoleorten. Den är särskilt tänkt för dem som av olika skäl har svårigheter att ta sig till en högskoleort.

Alla universitet och flera högskolor bedriver distansundervisning, som är en sorts korrespondensundervisning. Med stöd av särskilt utarbetade anvisningar och telefonkontakt med lärarna kan de studerande läsa in kurserna på hemorten.

För varje kurs finns det ett eller flera prov eller tentamina, som kan vara skriftliga eller muntliga. Kunskaperna prövas också genom deltagande i seminarier, genom uppsatser m.m.

Studerande som blivit underkänd i ett prov har rätt att delta i ett nytt prov. Universitets- och högskoleämbetet har föreslagit att rätten att deltaga i förnyade prov skall kunna begränsas genom lokala beslut. Möjligheterna till omtentamen begränsas i realiteten av att prov eller tentamen inte anordnas regelbundet.

Den som önskar genomgå högskoleutbildning måste anmäla sig före ett visst datum. För de flesta utbildningslinjer gäller den 1 april som sista anmälningsdatum inför höstterminens studier. Anmälan till vårterminen skall vara inne senast den 1 oktober. Anmälan till enstaka kurser skall vara inne senast den 15 maj för höstterminen och senast den 1 november för vårterminen.

För att bli antagen till högskoleutbildning måste den sökande uppfylla vissa behörighetskrav. Allmän behörighet för högre studier har den som genomgått minst tvåårig linje med fullständig studiekurs i gymnasieskolan och har minst två årskurser i vardera svenska och engelska eller har motsvarande utbildning. Även de som uppnått 25 års ålder och varit verksamma i arbetslivet i minst fyra år har allmän behörighet under förutsättning att kunskaperna i engelska motsvarar två årskurser i gymna- sieskolan. För ett mindre antal utbildningar, till exempel konstnärliga utbildningar och vissa lärarutbildningar, gäller dock inte krav på utbildningi gymnasieskolan.

Utöver de allmänna behörighetskraven finns särskilda förkunskapskrav. Dessa bestäms särskilt för varje allmän utbildningslinje av universitets- och

högskoleämbetet respektive styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet och för annan utbildning av styrelsen för utbildningen. De allmänna behörig- hetskraven och de särskilda förkunskapskraven avses tillsammans uttrycka vad som krävs för att högskolestudierna skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt.

Alla utbildningar inom högskolan har ett begränsat antal platser. När antalet behöriga sökande till en utbildning på en ort är större än antalet platser görs ett urval. Som urvalsinstrument används i allmänhet betyg, högskoleprov och arbetslivserfarenhet. Nu tillämpade regler innebär att betygspoäng beräknas i huvudsak såsom medelvärdet av de betyg som ingåri sökandes avgångsbetyg. Den maximala betygspoängen är 5. Högskoleprovet är frivilligt och ger högst 2 poäng. Arbetslivserfarenhet skall, för att ge poäng, omfatta minst 15 månader. Högst tre års arbetslivserfarenhet får tillgodoräknas. Värnpliktstjänstgöring, militär grundutbildning för kvinnor och vapenfri tjänst ger poäng för arbetslivserfarenhet. Regeringen har tillsatt en utredning (Tillträdesutredningen U 1983203) för en översyn av reglerna för tillträde till grundläggande högskoleutbildning. Utredningen väntas lägga fram sina förslag under senare delen av 1985.

5.4. Överväganden och förslag

Vi konstaterar att det mot den organisatoriska och strukturella bakgrund vi beskrivit vore olämpligt att här lägga fram allmängiltiga förslag till detaljerade former för ökad samverkan mellan militära utbildningsmyndig- heter och högskolan. Vi är medvetna om att förslagen berör förhandlings-

bara områden och att delfrågor måste lösas. Vi inskränker oss därför till att som vår mening uttala att denna samverkan bör utökas/fördjupas. De skäl vi ser för detta är bland annat följande: D Rent allmänt har vi i vårt lilla land inte råd att upprätthålla särskild kompetens eller att avsätta dubblerade materiella resurser där sam- eller dubbelutnyttjande skulle kunna förekomma om man i större utsträckning går över myndighetsgränser. Ett visst mått av obekvämlighet måste därvid accepteras. Detta kan avse administrativ obekvämlighet i form av inskränkningar i egen myndighets frihet i planeringen för att samordning- en skall komma till stånd, men även *— i den mån detta inte negativt påverkar den totala effektiviteten — fysisk obekvämlighet till exempel i form av förflyttningar till andra undervisningslokaler. D Innehålls- och idémässigt bör det vara till fördel för båda parter om samarbete i större utsträckning kan etableras mellan högskolan och värnpliktsutbildningen. lsåväl mer konkreta frågor som exempelvis både teknisk och beteendevetenskaplig utbildning kan ett idé- och utvecklings- utbyte ske. På en något mindre konkret nivå bör en utvecklad samverkan kunna bidra till ett allmänt tankeutbyte och till den folkliga förankring av försvarsmakten som vi anser nödvändig. Cl För enskilda anställda och värnpliktiga skulle en ökad samverkan kunna ha positiva effekter genom att moment i värnpliktsutbildningen till följd av sin förankringi (eller åtminstone koppling till) högskolan kan ges ökat civilt meritvärde eller göras kompletterings- eller överföringsbara till att ge högskolemeriter. Även av de yrkesofficerare och annan försvarsmakt- ens personal som direkt eller indirekt via värnpliktsutbildningen kan involveras i denna samverkan torde detta kunna upplevas stimulerande.

Som ovan nämnts varierar de lokala förhållandena mycket. Det är därför inte rimligt att lämna detaljerade förslag om samverkansformer. Enligt vår mening bör därför i stället samtliga militära utbildningsmyndigheter och högskoleenheter initiera kontakter för att diskutera fördjupade samverkans- former. Vi har tidigare tagit upp några exempel på samverkansformer som vi erfarit etablerats eller diskuteras. Ytterligare områden för samverkan bör sökas utifrån lokala förutsättningar.

Vi föreslår vidare att samverkan etableras mellan universitet och högskolor med lärarutbildning och officershögskolor i syfte att skapa ömsesidiga kunskaper om och förståelse för skolans respektive försvarets förhållanden. Vi vill inte försöka att detaljerat styra formerna för en sådan samverkan. Vi föreslår dock att direkta uppdrag formuleras till berörda myndigheter att söka sådan samordning.

6 Kalendarisk samordning med gymnasieskolan i avvaktan på systemförändring

För innevarande utbildningsår har denna fråga lösts så, att regeringen i februari 1985 beslutat att bevilja värnpliktiga. som vid inryckning till grundutbildning i juni 1985 inte avslutat studieterminen vid gymnasieskolan, tjänstledighet för att slutföra terminen. Ledigheten får dock inte överstiga fem dagar. Värnpliktiga som utnyttjar ledigheten är skyldiga att genomgå

kompletterande utbildning (regeringsbeslut 1985-02-28 66/85).

Chefen för armén har starkt emotsatt sig detta beslut. Han har, med hänvisning till 1960 års värnpliktsutredning och senare överenskommelser, anfört att en ytterligare prövning i stället skulle göras av möjligheterna till en anpassning inom skolväsendet.

6.1. Provisorisk lösning för de närmaste åren

Vår huvuduppgift är att överväga och lämna förslag till den framtida utformningen av värnpliktsutbildningen. Vi har tidigare föreslagit föränd- ringar i värnpliktsutbildningssystemet. Som en följd av dessa blir frågorna om samordning mellan gymnasieskolans avslutning och juniinryckningen avsevärt annorlunda.

Vi har dock funnit anledning att särskilt behandla denna samordningsfråga med utgångspunkt från nuvarande värnpliktsutbildningssystem.

Vi behandlar i detta kapitel enbart denna fråga om samordningen med nuvarande system. För framtiden är frågorna alltså annorlunda. Dem behandlar vi i följande kapitel.

6.2. Kollisionstidpunkter

Vi har tidigare behandlat frågan om samordning eftersom en kollision uppstått när gymnasieskolans terminsavslutning ej ägt rum vid den tidpunkt i juni, till vilken inkallelse hittills skett. Vissa värnpliktiga har därför ej — eller i varje fall inte utan problem — kunnat deltaga under den avslutande delen av den sista terminen och i den med ett visst symbolvärde förenade skolavslut- ningen.

Juniinryckningarna sker utbildningsåret 1985/86 1985-06-03 och för utbildningsåret 1986/87 1986-06-02. Följande sammanställning anger datum för avslutningen i några kommuner vårterminerna 1985 och 1986:

Tabell ]

Kommuner Datum 1985 Vecka Datum 1986 Vecka 1985 1986

Malmö 1985-06-1 1 24 1986-06-1 [ 24 Göteborg 1985-06-1 1 24 1986-06-06 23 Stockholm 1985-06-1 1 24 1986-06-06 23 Östersund 1985-06-1 1 24 1986-06- 15 24 Luleå 1985-06-11 24 1986-06-06 23

6.3. Våra tidigare uttalanden

I avvaktan på sådana större förändringar av värnpliktsutbildningssystemet som vi föreslagit kvarstår problemet under en övergångstid på några år.

Vi har behandlat denna fråga i vårt föregående betänkande ”Värnplikten i framtiden" och anförde där följande:

”Det kan inte vara ägnat att skapa motivation hos de värnpliktiga eller skapa förtroende hos dem för planeringen inom samhällets olika verksam- heter om deras första intryck av den militära organisationen är något som de upplever som en byråkratiskt stelbent krock mellan olika utbildningssys- tem.

Vi föreslår att — i avvaktan på de mer omfattande förändringarna av värnpliktsutbildningssystemen — inryckningarna i juni månad flyttas till vecka 24. En sådan senareläggning av inryckningstiden bör innebära fullgoda möjligheter till en tidsmässig samordning av skolavslutning och inrycknings- dag. Vi förutsätter att skolmyndigheterna beaktar denna tidpunkt vid inpassningen av skolterminerna.

Förslaget innebär att arméns utbildningsalternativ la) förskjuts med en vecka. Detta torde sakna betydelse för alla utom för de kompanibefälsvärn- pliktiga. För dessa skulle en förskjuten utryckning i nuvarande system innebära en förvärrad motsvarande kollision med höstterminens start på universitet och högskolor.

Vi föreslår därför att utbildningstiden för de kompanibefälsvärnpliktiga så länge nuvarande in- och utryckningsalternativ tillämpas, komprimeras med motsvarande tid. Förlorad tid torde i huvudsak kunna återhämtas genom att de kompanibefälsuttagna åläggs självstudier under övningsuppe- håll eller att tiden för övningsuppehåll förkortas. Formellt innebär detta en avkortning av de kompani- och plutonsbefälsuttagnas tjänstgöringstid." (SOU 1984z71 sid. 156—157.)

Vi anförde som ett problem vi noterat, att ”Möjligheten att poängmässigt tillgodoräkna sig militärtjänstgöringen såsom arbetslivserfarenhet vid antag- ning till högskoleutbildning får av rekryteringsskäl inte bortfalla.”

Vi kunde dock redan då redovisa att "Enligt vad vi inhämtat förekommer det idag att militärtjänstgöring, som understiger femton månader med en eller två veckor tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet. Vi förutsätter därför att den avkortning vi nu föreslår inte kommer att innebära några problem vid tillgodoräkningen”.

Vi fann därför anledning att göra följande förbehåll för vårt förslag: ”Såvida poängberäkningsfrågan ej finner någon lösning, kan vi inte förorda någon senareläggning av inryckningstiden eller förkortning av utbildningsti- den.”

6.5. Alternativ för problemlösning

Vi har, sedan föregående tillfälle vi behandlade denna fråga, av företrädare för högskolan fått bekräftat att det problem med poängberäkning vid antagning till högskola vi kunde se kan anses löst genom etablerad praxis.

För att lösa det aktuella problemet finns tre möjliga alternativ. Endera måste inryckningen till värnpliktsutbildning flyttas eller måste gymnasie- skolans vårterminsavslutning flyttas eller måste en jämkning ske.

Både i gymnasieskolan och i värnpliktsutbildningen skapar en sådan flyttning avsevärda pedagogiska, planeringsmässiga och administrativa svårigheter.

Gymnasieskolans olika studievägar och årskurser har i många avseenden inbördes samband. Det finns också samband med övriga kommunala skolformer — främst grundskolan och vuxenutbildningen. Förändringar i gymnasieskolan påverkar därför ett stort antal lärare och elever, för vilka värnpliktsutbildning inte är aktuell.

Det aktuella värnpliktsutbildningsalternativet är inpassat med hänsyn till ett antal påverkande faktorer. Ändringar i alternativet innebär att utbild- ningsbetingelserna förändras. Ändringar får också ett flertal konsekvenser för annan utbildning och även för personal som inte är direkt berörd.

6.6. Överväganden och förslag

Vi anser att det inte är rimligt att göra stora ingrepp i vare sig gymnasieskolan eller värnpliktsutbildningen för att under nuvarande förutsättningar skapa en lösning för några år.

En tidigareläggning av gymnasieskolans vårterminsavslutning med en eller två veckor torde — trots de svårigheter som redovisats för oss — vara möjlig.

En senareläggning av in- och utryckningen i arméns nuvarande utbild- ningsalternativ la) med en (eller två) veckor torde enligt vår mening inte innebära större förändring i de klimatologiska förutsättningarna för övnings- verksamheten än de årliga temperaturvariationerna inom en viss vecka.

Vi har föreslagit att förstegsutbildning skall införas. Vårt förslag till provisorisk lösning är framlagt mot den bakgrunden att kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga i alternativ la) för närvarande inte kan ges något försteg alls i förhållande till gruppbefälsvärnpliktiga och endast drygt två månaders försteg i förhållande till F- och G-värnpliktiga. Detta skall jämföras med av oss föreslaget försteg på drygt sju månader för kompani- befälsvärnpliktiga i förhållande till F- och G-värnpliktiga. En tänkt variation

på en (eller två) veckor kan enligt vår mening icke nämnvärt påverka helhetsbilden.

Den lösning som valts för utbildningsåret 1985/86 skapar, enligt vad chefen för armén anför, större svårigheter i värnpliktsutbildningen än vad som är rimligt.

Vi menar att denna fråga är viktig för de värnpliktiga som berörs. Den påverkar både de värnpliktigas och allmänhetens förtroende för myndighe- ternas (samhällets) planering och effektivitet. Problemet måste för de värnpliktigas skull lösas på ett prestigelöst sätt.

Vi föreslår att —- i avvaktan på de mer omfattande förändringarna av värnpliktsutbildningssystemet vi föreslagit — inryckningarna i juni månad förläggs till tidigast vecka 24 och att bestämmelser härom tas in i värnpliktsutbildningsförordningen. För att säkerställa en tidsmässig samord- ning med det allmänna skolväsendet föreslår vi också att avslutningen av vårterminen i gymnasieskolan får ske senast vecka 23. Vi föreslår att bestämmelser härom tas in i skolförordningen. '

Vi anser att denna fråga därmed är löst tills vidare.

7. Kalendarisk samordning i framtiden med det civila utbildningsväsendet

7.1. Inledning

Vi har i föregående kapitel behandlat den aktuella frågan om samordning mellan gymnasieskolans vårterminsavslutning och inryckning till nuvarande utbildningsalternativ la) i juni månad. Vi behandlar i detta kapitel frågorna om samordning med det civila utbildningsväsendet i fra m t i de n.

Huvuddelen av dem som rycker in till värnpliktstjänstgöringen har gått två till fyra åri gymnasieskolan. Det är dock ett mindre antal som rycker in direkt efter avslutad tre- eller fyraårig gymnasieskola. Ytterligare en del har hunnit påbörja postgymnasiala studier före inryckningen till grundutbildning. Upp emot en fjärdedel av de värnpliktiga avser att efter tjänstgöringen påbörja högskolestudier. Det har alltsedan nuvarande värnpliktsutbildningssystem planerades av 1960 års värnpliktsutredning varit en strävan att grundutbild- ningen för den enskilde skall kunna passas in mellan gymnasieskolans slut och högre studiers påbörjande.

Sedan mitten av 1960-talet har ett antal reformer inom såväl gymnasie- skolan som inom den högre utbildningen emellertid i avsevärd grad förändrat förutsättningarna för en sådan samordning. Tillgången till vuxenutbildning liksom meritvärdering av arbetslivserfarenhet kan nämnas som exempel. Även attityderna till utbildning har därmed förändrats så att enskilda ofta nu planerar sin utbildning på ett annat sätt än förr.

Denna utveckling har medfört att den enskilde studerande/värnpliktige har fått större valmöjligheter. Samtidigt har fler osäkerhetsfaktorer tillkom- mit för många. Osäkerhet om man kommer att bli antagen till sökt utbildning gör det till exempel ibland svårare att själv planera en samordning av studier och värnpliktstjänstgöring. Förändringarna har emellertid också lett till att en del värnpliktiga upplever sig ställda inför regelsystem och individuellt riktade krav som ibland är oförenliga för den enskilde.

7.2. Grundsyn på frågan om samordning

För den enskilde värnpliktige måste det framstå som obegripligt att det kan förekomma att två av samhällets regelsystem kolliderar på ett sådant sätt att den enskilde är den som får bära olägenheterna av kollisionerna.

Det enklaste och samtidigt mest omskrivna exemplet på detta är den kollision som vi behandlat i föregående kapitel. Det kan också förekomma

att den värnpliktige upplever att han tvingas avstå från framtida möjligheter eller går miste om förmåner av den anledningen att han uppfyller sina skyldigheter i en annan del av samhället. Vi behandlar i sak ytterligare ett antal beröringspunkter (kollisioner) senare.

Den enskilde värnpliktige uppfattar oftast värnplikten med sina inslag av tvång och hot om fängelsestraff som den negativa och ”mer skyldiga" parten. Detta minskar hans motivation för värnpliktsutbildningen. Detta är allvarligt i sig.

Den bristande motivationen leder också ofta till andra för värnpliktsut- bildningen i stort negativa konsekvenser. Enskilda soldaters negativa upplevelse sprids bland kamraterna, ute på arbetsplatser osv. och bidrar mer allmänt till att rubba förtroendet för försvarsplaneringen. Individer försöker undandra sig kvalificerad värnpliktsutbildning, vilket leder till att krigsorga- nisationen går miste om kompetens. Anstånd med utbildningen vållar kostnader i administration och planering vad gäller grundutbildningen och vållar olägenheter i form av bristande samträning och kompetens i krigsförbanden när det gäller repetitionsutbildningen. Det föranleder också reaktioner bland sådana som inställt sig att andra ”lyckats dra sig undan”.

Som vår grundsyn på frågorna om sambanden och samordningen mellan olika funktioner i vårt samhälle — och som utgångspunkter för vår fortsatta analys av dessa frågor — uttalar vi att samhällets olika utbildningssystem måste vara så samordnade att enskilda medborgare inte kommer i kläm mellan olika regelsystem.

7.3. Allmänt om kalendarisk samordning med det civila utbildningsväsendet

Under 1984 ryckte cirka 47.900 värnpliktiga in till sin första tjänstgöring i försvarsmakten uppdelade på armén 37.100 värnpliktiga marinen 6.200 värnpliktiga flygvapnet 4.600 värnpliktiga Dessa värnpliktiga tjänstgör totalt i ungefär 13 miljoner dagar. De för närvarande tillämpade utbildningstiderna framgår av följande tabell: Tabell 2 Kategori Armén Marinen Flygvapnet

Flottan Kustartil-

leriet

Värnpliktiga H 230 306 306 332 Värnpliktiga G 227 306 234 — Värnpliktiga F 227 350 234 235 Värnpliktiga E 297 436 304 346 Gruppbefälsvärnpliktiga 297 350 304 346 Plutonsbefälsvärnpliktiga 360 436 405 346 Kompanibefälsvärnpliktiga 450 526 495 436

In- och utryckningar till grundutbildning sker de facto varje arbetsvecka i varierande stora grupper. De största utbildningsalternativen framgår av sammanställningen i figur 2.

Armén Alternativ la)

Armén Alternativ lb)

Armén Alternativ 2

Flottan A-omgång

Flottan B—omgäng

Flottan C—omgång

Kustartilleriet

Flygvapnet Omgång 3

Flygvapnet Omgång 4

Flygvapnet Omgång 1

Flygvapnet Omgång 2

1/6 1/4 1/6 1/12 1/8 1/12 1/2 1/10 1/10 1/8

Kadettskola

Kadettskola

PIutonsbefälsvärnpliktiga Gruppbefälsvärnpliktiga E-värnpliktiga

Kadettskola

E-värnpliktiga F-värnpliktiga

E.

E-värnpliktiga F-värnpliktiga

1/2

PIutonsbefälsvärnplikriga värnpliktiga

1/4

Kompanibefälsvärnpliktiga E-värnpliktiga Gruppbefäls- och F-värnpliktiga

1/6

Figur 2. Sammanställning av nuvarande utbildnings- alternativ.

7.4 1960 års värnpliktsutredning

1960 års värnpliktsutredning behandlade i detalj frågan om kalendarisk samordning mellan värnpliktsutbildningen och gymnasieskolan respektive högre studier. Utredningen anförde bland annat att ”— — —. I fråga om gymnasiet är förutsättningarna numera klarlagda. Gymnasiets sista läsår kommer att avslutas så att inryckningen till militär grundutbildning utan att störa nämnda läsår kan förläggas till början av juni— — -". 1960 års värnpliktsutredning utgick ifrån de dåvarande förutsättningarna — — — att antalet gymnasieutbildade värnpliktiga i framtiden blir så många att de kommer att talrikt återfinnas i alla värnpliktskategorier vid alla försvarsgrenar”. 1960 års värnpliktsutredning anförde dock att "— — — Beträffande fackskolan bör beaktas att eleverna på de sociala och ekonomiska linjerna i regel avslutar sina studier redan vid 18 års ålder; inget anpassningsproblem uppkommer därför för deras del. På den tekniska linjen däremot kan eleverna bli något äldre — — —. Det måste emellertid framhållas, att det som regel för dessa elever är mindre angeläget att så sker (samordning) än vad fallet för de gymnasieutbildade är, eftersom de fackutbildade som regel i de flesta fall icke efter avslutad värnpliktsutbild- ning skall fortsätta med högre studier.”

1960 års värnpliktsutredning utgick alltså från ett rakt samband mellan gymnasiestudier och direkt därpå följande grundutbildning omedelbart följd av universitetsstudier. Utredningens ambition var att samordna tidpunkter- na i denna raka följd samt en uttalad ambition att värnpliktsutbildningen inte skulle tillåtas beröra mer än två studieterminer i de högre studierna. Detta synsätt fick styra värnpliktsutbildningssystemets uppbyggnad.

Under de drygt 20 år som gått sedan dessa tankar etablerades har ett antal utbildningsreformer genomförts. Vissa av dem förutsågs med stor framsynthet av 1960 års värnpliktsutredning. Fortsatta reformer har dock förändrat förutsättningarna för 1960 års värnpliktsutrednings ställ- ningstaganden.

Den kalendariska samordningen med det gymnasium 1960 års värnplikts- utredning planerade mot har upphört att fungera. Det raka samband mellan gymnasium, värnplikt och universitet, som 1960 års värnpliktsutredning förutsatte, existerar inte längre på samma sätt efter skolreformer och ändrade studiemönster hos de studerande. Den delade underofficersutbild- ning som infördes efter förslag av 1960 års värnpliktsutredning (tre sommarmånader det första året och tolv månaders utbildning med början i juni månad ett senare år) har visat sig medföra olägenheter och därför övergivits. Den frivilliga rekryteringen till officersutbildning (sedermera kompanibefälsutbildning) har kompletterats med obligatorisk uttagning osv.

”

7.5. Nuläge

Av sammanställningen i figur 2 i föregående avsnitt framgår att med de nu tillämpade utbildningsalternativen är det bara i ett av dessa som problem med samordning med civila studier uppstår. Det gäller inryckningsalterna-

tivet i juni månad för arméns cirka 3.700 kompani- och plutonsbefälsvärn- pliktiga samt flottans 20-tal kompanibefälsvärnpliktiga och vissa E-värn- pliktiga i A—omgång. För ytterligare några hundra kompani- och plutons- värnpliktiga i flygvapnet och kustartilleriet är studiesamordningen i vissa alternativ bättre. I åtskilliga utbildningsalternativ berörs redan nu även en tredje studietermin i högskolan.

7.6. Värnpliktigas synpunkter

Överbefälhavaren och statistiska centralbyrån genomförde 1980 en omfat- tande undersökning av de värnpliktigas sociala och ekonomiska förhållan- den. Undersökningen belyste bland annat de värnpliktigas sysselsättning under de tolv kalendermånaderna före inryckningen. Undersökningen visade att under tolvmånadersperioden före inryckningen hade 66 procent av de värnpliktiga arbetat minst sex av de tolv månaderna. Andelen som varit studerande mer än hälften av perioden var 26 procent, medan 64 procent inte hade studerat någon av dessa månader. Undersökningen visade att det var elva procent av de värnpliktiga som studerat under elva eller alla tolv månaderna före inryckningen.

Samma undersökning redovisade att det var omkring en fjärdedel av de värnpliktiga som hade tre— eller fyraårig gymnasieskola.

Vi har låtit genomföra en undersökning främst av de värnpliktigas attityder till vissa frågor i värnpliktsutbildningen. Undersökningen genomfördes av praktiska skäl vid förband i utbildningsalternativ la) — dvs. det ur samordningssynvinkel svåraste alternativet med inryckning för både kompa- ni-. plutons- och gruppbefälsvärnpliktiga i juni månad. Undersökningen visade att i detta alternativ var det drygt en fjärdedel av de värnpliktiga som ryckte in direkt efter gymnasieskolan. Med hänsyn till att juni-inryckningen omfattar cirka 10.000 värnpliktiga utgör antalet som rycker in direkt från gymnasieskola omkring 2.500 av totalt nästan 50.000 värnpliktiga.

I undersökningen tillfrågades de värnpliktiga som ryckt in direkt efter gymnasieskolan om deras upplevelse av hur inryckningstidpunkten passade dem. Svaren fördelades enligt följande:

passade bra 70 procent passade inte särskilt bra 20 procent orsakade en hel del problem 10 procent

Samma grupp värnpliktiga fick också ta ställning till några förslag till alternativa inryckningstider. Svaren på denna fråga fördelade sig enligt följande:

Tabell 3

Förslaget om inryckning

I början av hösten cirka två eller tre månader efter skolans slut

Ungefär ett halvt år efter skolans slut

Ungefär ett år efter skolans slut

Efter fortsatt ut- bildnings slut

Förslaget skulle ha passat Förslaget Förslaget m skulle ha or- skulle inte (procent) inte orsakat åalltat eg hel h? spelat problem 6 pro lem nagot roll (procent) (procent) (procent) 51 27 10 12 5 32 54 9 3 25 60 |2 18 25 25 32

Trots att majoriteten tyckte att inryckningstiden hade passat bra, skulle hälften hellre ryckt in till hösten. En vanlig kommentar var, att det skulle ha varit skönt med sommarlov efter avslutad skolgång.

Knappt en femtedel skulle ha föredragit inryckning efter avslutade högskolestudier eller annan utbildning.

Andra vanliga kommentarer var att det var lika bra att få militärtjänsten undanstökad eller att man måste rycka in nu om inte kommande studier skulle bli lidande.

Av de 2.500 direktberörda värnpliktiga år det således drygt 1.250 som skulle ha föredragit en icke helt terminsanpassad inryckning samt ytterligare drygt 250 för vilka det inte skulle ha spelat någon roll.

7.7. Kalendarisk samordning med gymnasieskolan i framtiden

I ett framtida system med fler in- och utryckningsalternativ reduceras samordningsproblemen mellan gymnasieskolan och värnpliktsutbildningen avsevärt vad gäller antalet berörda värnpliktiga. Det blir en fråga om samordning med ett av flera utbildningsalternativ.

För att göra den samordningen är det fråga om att endera inkallelse av värnpliktiga, som under vårterminen går i gymnasieskola, ej bör tillåtas ske till inryckning förrän vid en viss tidpunkt eller att gymnasieskolan ej bör tillåtas bedriva verksamhet efter en viss tidpunkt.

Att bryta ut gymnasieskolans sista årskurs ur kommunernas planering skulle vålla avsevärda svårigheter. Vi har tidigare konstaterat att skolfor- mens olika studievägar och årskursi många avseenden har inbördes samband och att samband även finns med andra kommunala skolformer. En reglering i gymnasieskolan berör därför direkt eller indirekt cirka 1,2 miljoner elever

och 123.000 lärare samt samtliga kommunadministrationer. Att styra ett av flera värnpliktsutbildningsalternativ påverkar direkt cirka 10.000 värnplikti- ga och några tusental befäl. Ändringar i in- och utryckningstiderna saknar i stort sett betydelse för den absoluta majoriteten av de värnpliktiga.

7.8. Kalendarisk samordning med högskolan i framtiden

Omkring 20 procent av en årskull ungdomar söker sig för närvarande till postgymnasial utbildning. Det skulle därför inte vara orimligt att utgå ifrån att omkring var femte värnpliktig avser att bedriva högre studier efter värnplikten.

Överbefälhavarens och statistiska centralbyråns undersökning 1980 visade dock att av alla värnpliktiga var det endast drygt var tionde, som några månader före inryckningen hade bestämt sig för att studera direkt efter utryckningen. Samma undersökning visade att omedelbart före utryckningen var det elva procent som planerade att studera efter utryckningen.

Undersökningsresultaten talar för att, som nämnts i samband med resonemang om gymnasieskolan, de tidigare strikta sambanden mellan gymnasieskola, värnplikt och högre studier numera i viss mån har brutits.

Statsmakterna har fastställt läsårets omfattning i högskolan till 40 veckor. Den kalendariska förläggningen av detta läsår beslutas lokalt inom högskoleorganisationen. I allmänhet börjar undervisningen under sista veckan i augusti. Undantag förekommer dock.

Till ett antal utbildningslinjer finns förberedande kurser. Dessa är visserligen formellt frivilliga men är oftast av stor betydelse för den enskilde studeranden. Vidare förekommer i varierande omfattning och under varierande former introduktionsaktiviteter. Dessa är oftast förlagda till tid innan den egentliga undervisningen börjat. Det kan gälla orienteringar om Studieteknik, introduktion till bibliotek m.m.

För den som inleder sina högskolestudier är vidare ett antal aktiviteter såsom inskrivningsförfaranden. kårintroduktion, anskaffning av studentbo- stad osv. tidskrävande och måste normalt vara avklarade innan studier reellt kan påbörjas. De flesta av dessa aktiviteter kan inte klaras av per telefon eller post utan fordrar personlig inställelse.

En icke oväsentlig del av de tjänstledighets- och anståndsärenden som för närvarande förekommer i augusti månad är direkt föranledda av dessa förhållanden. Sammanfattningsvis kan därför konstateras att om konfliktsi- tuationer mellan utryckningstidpunkt från värnplikt och högskoleterminens start helt skall kunna undvikas bör utryckning ej ske efter sista veckan i juli månad. Redan från och med en vecka in i augusti månad börjar erfarenhetsmässigt dessa frågeställningar uppstå. De senare veckorna i augusti är de så vanliga att de utgör mer omfattande problem vid grundutbildningsmyndigheterna.

7.9. Värnpliktens påverkan på tre studieterminer

För en icke oväsentlig del av de kompanibefälsuttagna värnpliktiga samt för vissa plutonsbefälsvärnpliktiga och E-värnpliktiga berör redan nu värnplikts- tjänstgöringen (grundutbildningen) tre studieterminer. För samtliga kom- panibefälsvärnpliktiga i armén, för övriga plutonsbefälsvärnpliktiga i marin- en och även för vissa gruppbefäls- och E-värnpliktiga i marinen berörs den tredje studieterminen så att svårigheter uppstår för den enskilde.

Denna fråga har varit föremål för diskussion under närmare 25 års tid. Problemet att samordna gymnasieskolans och högskolans terminsavslutning- ar respektive starttidpunkter med värnpliktsomgångarnas in- och utryck- ningstider på ett sådant sätt att mer än två civila studieterminer på högskolenivå ej berörs av värnpliktstjänstgöringen har påståtts vara enkelt. Vi måste konstatera att det inte är möjligt att lösa utan avsevärda ingrepp i värnpliktsutbildningen.

Om principen skall bibehållas att mer än två terminer ej får beröras innebär detta El att förstegsutbildning av de kompani- och plutonsbefälsuttagna ej går att genomföra, 121 att värnpliktsutbildning under längre tid än maximalt 14 månader ej går att genomföra, El att av beredskapsskäl angelägna åtgärder för att sprida utbildningen under året ej går att vidta samt D att därmed principen om förbandsvis omsättning av krigsförbanden inte kan tillämpas konsekvent.

I begränsad omfattning kan den situationen uppstå att värnpliktsutbildning- en för vissa studerande kommer att beröra fyra studieterminer. Detta kan bli fallet när anstånd med påbörjande av civila studier beviljats och det inte är möjligt att återuppta studierna förrän efter två år. Detta gäller till exempel sådana studier som endast kan påbörjas varje hösttermin. Civilingenjörsut- bildningen är ett exempel. Förhållandet kan även uppkomma vid vissa andra utbildningar.

Under förutsättning att flera in- och utryckningsalternativ, i enlighet med våra tidigare framlagda förslag, tillämpas i framtiden kan värnpliktiga som kommer i denna situation ges ökade möjligheter att ”välja” sådant inryckningsalternativ att anpassning kan ske. Vi förutsätter att dessa värnpliktiga i annat fall medges anstånd med grundutbildning så att situationen kan undvikas.

7.10. Överväganden och ställningstaganden

Frågorna om kalendarisk samordning mellan värnpliktsutbildningen och gymnasieskolan respektive högskolan kan principiellt komprimeras till en fråga om hur man inom en given disponibel kalenderperiod (till exempel juni ett år till och med augusti påföljande år) kan lägga ut ett antal givna tidsperio- der (till exempel 15, 12, 10 och 7,5 månader) i en viss ordning. Teoretiskt framstår detta som mycket enkelt. Den enda möjliga och självklara lösningen framgår av figur 3.

Jan Febr Mars Apr Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec Jan Febr Mars Apr Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec

Modellen innebär att den 15 månaders utbildning som organiseras endast kan ske inom givna månader med inryckning i början av juni och utryckning i slutet av augusti. Under förutsättning att inte tjänstgöringstiden avkortas, vilket vi för närvarande ej funnit underlag för att föreslå, innebär varje förskjutning av tiden i början av värnpliktsutbildningen en motsvarande förskjutning i slutet av densamma.

Vi har tagit ställning för att förstegsutbildning av de befälsvärnpliktiga skall genomföras. Med den läsning som lS-månadersutbildningen ger enligt ovan, kan detta endast ske i ett utbildningsalternativ med utryckning i slutet av augusti månad.

I dagens verklighet är det således fråga om att på cirka 14 månader lägga in en 15 månaders utbildning. Dessutom skall övriga utbildningstider läggas ini ”rätt” ordning och systemet varieras i flera alternativ. Vi kan bara konstatera att detta inte är möjligt.

För fortsatta överväganden slår vi fast följande två förutsättningar:

1 Fler in- och utryckningsalternativ skall tillämpas av beredskapsskäl. 2 Förstegsutbildning av de befälsuttagna värnpliktiga skall tillämpas av utbildningsskäl.

Angående motiven för dessa två förutsättningar hänvisar vi till vårt tidigare betänkande "Värnplikten i framtiden" (SOU 1984:71). '

Det kan naturligtvis framstå som önskvärt att värnpliktsutbildningen inte berör mer än två studieterminer. Med hänsyn till att problemställningen i sak berör en mindre del av alla de värnpliktiga kan dock detta önskemål ej få vara styrande för en i övrigt rationell utformning av värnpliktsutbildningen. Angelägenheten i önskemålet minskar ytterligare med hänsyn till att redovisade undersökningsresultat pekar på att det endast av en mindre del av de värnpliktiga som är direkt berörda upplevs som en angelägen fråga.

De negativa effekterna av en "tvåterminsstyrning" som redovisats ovan, bedöms som så allvarliga för beredskapen att de klart överväger de fördelar som föreligger för berörda värnpliktiga.

Vi accepterar därför att grundutbildningen kan komma att beröra tre civila studieterminer för värnpliktiga som avser att genomgå högskoleutbildning. I undantagsfall påverkas även en fjärde studietermin.

Vi är medvetna om att ett stort antal faktorer måste få påverka det slutliga

Figur 3. Inpassning av ett teoretiskt utbildningsalter- nativ.

valet av exakta tider för de olika utbildningsalternativen i ett framtida system. Vi vill bland dem framhålla beredskapsskälen. Utbildningsbetingel- ser i form av bland annat krav på vinterutbildning påverkar också, liksom personalplanering m.m.

Sammanfattningsvis får våra ställningstaganden till fler in- och utryck- ningsalternativ av beredskapsskäl och till förstegsutbildning den konsekven- sen, att värnpliktsutbildningen för vissa påverkar fler studieterminer. För vissa värnpliktiga kommer utbildningen att med in- eller utryckningar bryta terminssamordningen.

Vi är medvetna om att våra förslag kommer att medföra olägenheter för vissa värnpliktiga. Vi har i vägningen mellan för- och nackdelar av våra förslag funnit fördelarna överväga. Vi har redovisat att förhållandena inte berör många värnpliktiga och att de faktiska problemen därför inte har stor omfattning. Vi måste därför acceptera de nackdelar som uppstår.

Det är — mot bakgrund av dessa våra ställningstaganden — angeläget att värnpliktsutbildningens inpassning i tiden inte vållar de värnpliktiga/ studerande ytterligare problem. Därför bör, när framtida system planeras, de anpassningar till terminsrytmerna i gymnasieskolan och högskolan som är möjliga göras.

De tillfällen då kalendarisk samordning erfordras mellan värnpliktsutbild- ningen och det civila utbildningsväsendet är följande:

1 Tidpunkten för avslutningen av gymnasieskolans sista årskurs och eventuell inryckning så att inte inryckning sker innan terminen avslu- tats. 2 Tidpunkter för utryckning och högskolans terminsstart så att inte utryckning sker efter det att respektive termin påbörjats. 3 Tidpunkter för inryckning och högskolans terminsslut så att inte inryckning sker innan terminerna avslutats.

En strikt samordning av utryckningstidpunkterna enligt ovan kring ett visst datum innebär att många problem löses. En värnpliktig kan dock hamna i den situationen att han rycker ut några veckor efter den starttidpunkt för en studietermin, med vilken ”föregående” utryckning samordnats. Så sker för närvarande för mindre grupper i marinen. Detta upplevs av berörda värnpliktiga som direkt provocerande. För att undvika denna situation bör anpassningen av utryckningarna ske med viss ”marginal” in på terminer- na.

Vi behandlar under kapitlen 8 Värnplikten och arbetsmarknaden samt 9 Värnpliktens civila meritvärde förslag som kan bidraga till att kompensera de olägenheter våra ställningstaganden medför i vissa fall.

8. Värnplikten och arbetsmarknaden

8.1. Arbetsgivares attityder till värnpliktstjänstgöring

8.1.1. Undersökning

Värnpliktsverket publicerade våren 1984 en undersökning av arbetsgivares inställning till anställdas värnpliktsförhållanden (Johan Lothigius, "Värn- plikt och arbete”, Värnpliktsverket 1984). Undersökningen, som genom- förts i samverkan med statistiska centralbyrån, visade sammanfattningsvis att svenska arbetsgivare fäster stor vikt vid de sökandes militärförhållanden när man skall göra anställningar. Genom ett antal frågor mättes också arbetsgi- varnas åsikter om hur värnpliktsförhållanden påverkar anställningsförhål- landen i både positiv och negativ bemärkelse.

I undersökningen redovisas svaren från statliga, kommunala, privata respektive övriga arbetsgivare. I den senare gruppen återfinns exempelvis banker, intresseorganisationer och kooperativa företag. Den antalsmässigt klart största kategorin, de privata arbetsgivarna, presenteras även uppdelad efter antalet anställda.

8.1.2. Vissa undersökningsresultat

Hälften av arbetsgivarna uppger att ansökningshandlingarna ibland brukar innehålla uppgifter om värnpliktsförhållanden. Detta är dock klart vanligare bland de statliga och kommunala arbetsgivarna än bland de privata. Bland de privata arbetsgivarna är det vanligare att uppgifter om värnpliktsförhållan- dena skickas med till stora företag än till mindre företag. En femtedel av alla arbetsgivarna anger att värnpliktsförhållanden ofta eller alltid framgår av ansökningshandlingarna.

Cirka 80 procent av arbetsgivarna anser att den militära grundutbildningen bör vara avklarad före anställningstillfället.

Närmare hälften av arbetsgivarna tycker att höga militära betyg anger att den sökande är en allmänt duglig person. Minst vikt fäster arbetsgivarna inom grupperna kommunala och övriga vid de militära betygen.

Cirka 40 procent av arbetsgivarna väger in en militär specialutbildning som en merit vid ett beslut om anställning. Lägst värderas sådan utbildning bland gruppen övriga arbetsgivare.

Var tredje arbetsgivare bedömer en befälsutbildning som meriterande.

Stat— Kom- liga munala

Figur 4. Upplevda pro- blem när vissa nyckelper- soner var inkallade.

Störst vikt vid denna faktor fäster statliga och större privata arbetsgivare, minst vikt de kommunala.

Hälften av alla arbetsgivare anser dock att befälsutbildning kan vara en negativ faktor hos en anställningssökande därför att den medför längre frånvaro för repetionsutbildning.

Undersökningen mätte i vilken utsträckning personalens repetitionsöv- ningar inverkar på verksamheten inom företaget eller myndigheten genom att arbetsgivarna fick ta ställning till påståendet: ”Det är ett problem när vissa nyckelpersoner skall in på repövningar". Svaren fördelades enligt figur 4.

Privata Övriga Totalt Privata arbetsgivare med 5—9 10—19 20—49 50— anställda

Drygt 30 procent av alla arbetsgivarna anger ofta förekommande problem i samband med vissa nyckelpersoners repövningar. Ytterligare 42 procent tycker att man upplever dessa problem ibland. Det är betydligt vanligare att man ofta upplever problem bland privata arbetsgivare än bland både statliga och kommunala och bland övriga arbetsgivare.

Ytterligare en fråga mätte problem med repetitionsövningar oavsett vilka personer som blir inkallade. Arbetsgivarna fick ta ställning till ett påstående likartat det föregående men utvidgat från "vissa nyckelpersoner" till ”oavsett vilka personer som blir inkallade". Svaren fördelades enligt figur 5. Svaren visar avsevärda skillnader mellan statliga och kommunala arbetsgi- vare och privata.

%

Stat- Kom- Privata Övriga Totalt Privata arbetsgivare med liga munala 5_9 10—19 20—49 50—

anställda

Omkring 20 procent av arbetsgivarna har ofta problem förknippade med personalens repetitionsövningar oavsett vilka personer som blir inkallade. Ytterligare 50 procent av arbetsgivarna menar att dessa problem uppstår ibland. Problemen upplevs klart oftast inom den privata sektorn.

Den största skillnaden i hur man upplever problem när nyckelpersonal kallas in respektive oavsett vem som blir inkallad, återfinns hos statliga och kommunala arbetsgivare. Bland dessa är det dubbelt så vanligt att man ibland upplever problem när nyckelpersonal kallas in, som att man upplever problem oavsett vilken person som kallas in.

Av dem som anger ofta förekommande problem med personalens repetitionsövningar anser 20 procent att de inkallade inte tillräckligt tidigt underrättar sin arbetsgivare om inkallelsens innebörd. Av dem som uppger att det ibland är problem med personalens repetitionsövningar är det elva procent som anser att de inkallade inte tillräckligt tidigt underrättar arbetsgivaren om inkallelsen. Bland dem som uppger att det sällan är problem med personalens repetitionsövningar är det bara fem procent som anger att de inkallade inte tillräckligt tidigt underrättar arbetsgivaren.

Undersökningen pekar på att det finns ett samband mellan hur stora problem företagen upplever med att skaffa vikarier och hur man betraktar de anställdas benägenhet att i tid varsko om sin inkallelse till repetitionsöv- ning.

Figur 5. Upplevda pro- blem oavselt vilka perso- ner som blir inkallade.

8.2. Analys och kommentarer

Undersökningen visade att en stor majoritet av arbetsgivarna anser att den militära grundutbildningen skall vara avklarad innan en man i upp till 25-årsåldern blir aktuell för anställning vid företaget. En längre väntan på inkallelse riskerar alltså att försvåra för yngre arbetssökande att få fast anställning under tiden före grundutbildningen.

Lagen om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m. (SFS 1939z727) stadgar visserligen att värnpliktig inte kan sägas upp på grund av värnpliktstjänstgöring. Den som redan har ett fast arbete har således viss trygghet. Skyddet omfattar dock inte den som upprätthåller vikariat eller andra fram till värnpliktstjänstgö— ringen tidsbegränsade anställningar, eller sägs upp av andra skäl (till exempel arbetsbrist) under grundutbildningstiden.

Hälften av arbetsgivarna har uppfattningen att ansökningshandlingarna brukar innehålla intyg eller dylikt gällande värnpliktsförhållanden. Ett antal arbetsgivare förvissar sig således om hur de sökande har det med sina militära förhållanden.

Arbetsgivare inom stat och kommun menar sig oftare än andra återfinna militära papper i ansökningshandlingarna. Om detta tyder på att sökande av offentliga anställningar oftare bifogar denna typ av handlingar eller om dessa arbetsgivare helt enkelt är mer observanta på dem är omöjligt att avgöra.

Det är, som ovan nämnts, 80 procent av arbetsgivarna som anser att militärtjänsten ska vara fullgjord innan anställning erbjuds. Detta av lätt begripliga skål med hänsyn till de problem som 7,5 — 15 månaders frånvaro orsakar. När det gäller den kvalitativa meritvärderingen av en sökandes militära bakgrund halveras procenttalet. Cirka 40 procent av svenska arbetsgivare är alltså beredda att tillgodoräkna den sökande militära meriter. Till de sökandes meritlista lägger dessa arbetsgivare sådant som att ha fått en militär specialutbildning (exempelvis radarman, mekaniker, sjukvårdare m.m.), att ha fått höga militära betyg eller att ha blivit utbildad till befäl.

Lägst meritvärde vill kategorin övriga arbetsgivare (kooperativa. ideella, banker m.fl.) och, bortsett från militär specialutbildning, även kommunala arbetsgivare tillmäta dessa militära komponenter i en sökandes bakgrund. Kanske kan orsakerna till detta sökas i att man anställer större andel tjänstemän eller med andra krav på specialkunskaper än inom till exempel industrin. Att statliga arbetsgivare i avsevärt högre grad än kommunala beaktar militära betyg och befälsutbildning speglar möjligtvis en traditionellt positiv värdering av militära meriter inom statsförvaltningen.

Det är cirka 40 procent av arbetsgivarna som beaktar militärtjänstens positiva meritvärden. Samtidigt så är det 50 procent av arbetsgivarna som tycker att en utbildning till värnpliktigt befäl eller reservofficer är en nackdel beroende på fler och/eller längre repetitionsövningar. Ytterst få bland de offentliga arbetsgivarna hyser denna senare uppfattning — desto fler alltså bland kategorierna privata och övriga arbetsgivare. Bland de privata arbetsgivarna finns en tendens att ju större företaget är. i desto mindre utsträckning betraktas en befälsutbildning som nackdel.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att en och samma arbetsgivare har observerat befälsutbildningens både positiva och negativa konsekvenser. I

den helhetsbild till vilken arbetsuppgifternas art. sökandes övriga meriter m.fl. omständigheter vägs samman, när detär aktuellt med nyanställning av personal, är värnpliktsförhållanden dock bara en del.

Enligt den redovisade undersökningen tycker närmare tre fjärdedelar av arbetsgivarna att det ofta eller ibland är problem när vissa nyckelpersoner skall fullgöra sin repetitionsutbildning. Något färre anser att problemen finns oavsett vilka personer som blir inkallade. Problemen betraktas som klart mer frekventa i de privata företagen än bland övriga arbetsgivare.

Lagen om förbud mot uppsägning eller avsked med anledning av värnpliktstjänstgöring stadgar också att arbetstagaren ofördröjligen bör meddela arbetsgivaren om sin inkallelse.

I föreliggande undersökning anser tio procent av arbetsgivarna att dessa underrättelser från personalen inte fungerar tillfredsställande nog för att man ska hinna ordna vikarier m.m. Siffran är låg, men av sambandsmätningar kan utläsas att de arbetsgivare som upplever de största problemen med personalens repetitionsutbildning också oftare än andra tycker att underrät- telserna från de inkallade fungerar otillfredsställande.

Inkallelse till värnpliktstjänstgöring sker med från en upp till sex månaders varsel. Inkallelseorder skall enligt värnpliktslagen utfärdas senast en månad före avsedd inryckningsdag. I praktiken är en så kort förvarning undantags- fall. Huvuddelen av de värnpliktiga får inkallelseordern minst fyra månader i förväg. Därefter sker huvudsakligen kompletteringsinkallelser. För de allra flesta värnpliktiga rör det sig vid grundutbildning om mellan sju månaders och ett och ett halvt års tjänstgöringstid och vid repetitionsutbildning från en till 32 dagar.

8.3. Överväganden och förslag

Varje arbetsgivare måste i sin totala personalplanering räkna med en viss lagstadgad frånvaro.

Semester, studieledighet, föräldraledighet och ledighet för vissa fackliga uppdrag är i huvudsak förutsägbara med ett antal månaders varsel. Sjukledighet, ledighet för att vårda sjukt barn och vissa andra ledigheter är oftast inte möjliga att planera i förväg. Arbetsgivare med flera anställda — och framför allt arbetsgivare med många anställda — måste därför regelmässigt planera för att verksamheten skall löpa utan avbrott trots en viss frånvaro från arbetet.

I de flesta fall får den värnpliktige inkallelseordern flera månader i förväg och inkallelsen gäller en bestämd (och när det gäller repetitionsutbildning) begränsad tid. I de allra flesta fall bör det därför vara möjligt att genom personalplanering i företaget kompensera de olägenheter inkallelsen av medarbetaren skapar.

Enligt vår mening är problemställningen i hög grad också en attitydfråga. Attityden kan troligen påverkas genom information. En ökad kunskap hos arbetsgivarna om de grundläggande dragen i värnpliktsutbildningen skulle kunna öka förståelsen för varför enskilda värnpliktiga blir inkallade. Så skulle till exempel kunskap om att repetitionsutbildningen i första hand syftar till utbildning av hela samövade förband -— ej enskilda individer —

kunna bidra till att öka förståelsen varför just denne värnpliktige kallas in och varför han inte hur som helst kan bytas ut mot annan värnpliktig och inte heller hur som helst kan kallas in vid annan tidpunkt.

Vissa försök att påverka dessa attityder har gjorts av värnpliktsverket bland annat genom information till arbetsgivaren om vikten av att repetitionsutbildningen genomförs med så få vakanser som möjligt. Dessa åtgärder synes dock ej ha fått önskat resultat. En bland flera möjliga orsaker till detta kan vara att värnpliktsverket haft mycket begränsade resurser för att producera sådan information som, i det enorma utbudet av reklam och information, kunnat nå fram till beslutsfattare ute i arbetslivet.

Kunskaper om värnpliktsförhållandena minskar naturligtvis i sig inte de olägenheter som uppstår på arbetsplatsen när någon blir inkallad till värnpliktstjänstgöring. Benägenheten att söka lösa problemen kan dock öka om man vet varför detta sker.

Vi föreslår därför att överbefälhavaren och värnpliktsverket ges i uppdrag att i samråd med den nybildade styrelsen för psykologiskt försvar utforma och genomföra informationsaktiviteter riktade i första hand till samtliga arbetsgivare.

För att bidra till att lösa problemen med att arbetsgivare upplever att de inte tillräckligt tidigt får information om att medarbetare blivit inkallade, föreslår vi att värnpliktsverket ges i uppdrag att pröva möjligheten att med enkla tekniska lösningar underlätta för de värnpliktiga och samtidigt ytterli- gare uppmana dem att lämna denna information. Ett sätt kan vara att inkallelseordern ges en sådan utformning att en del av den, med lämplig information, kan överlämnas till arbetsgivaren av den värnpliktige när han får inkallelseordern.

Vi tror inte att problemen helt kan elimineras. Det kommer säkert alltid att uppfattas som ett avbräck i verksamheten när anställd personal försvinner ur produktionen. Detta får dock inte hindra alla berörda från att ständigt söka nya vägar för att minimera problemen kring militärtjänstgöring.

Vi framlägger ytterligare delvis närliggande förslag under kapitlen 9 Värnpliktens civila meritvärde och 11 Anstånd med värnpliktstjänstgö- rmg.

9. Värnpliktens civila meritvärde

9.1. Allmänt

Det sätt, på vilket man ute i samhället ser på sina soldater eller på värnpliktstjänstgöringen, varierar mellan länder och över tiden. Den allmänna attityden till soldaterna tar sig olika uttryck. Det är inte länge sedan militär personal i Sverige ogärna använde uniform "ute på stan” på grund av risken för glåpord och liknande. Detta är ovanligt idag. Sådana allmänna attityder avspeglas också i hur värdet av värnpliktsutbildningen upplevs.

Det är — på grund av att förhållandena i övrigt är så olika — mindre meningsfullt att göra långtgående jämförelser med förhållandena i andra länder. Det kan dock noteras att i många länder har militär utbildning hög status och/eller gott rykte. I andra länder uppfattas för militär utbildning avsatt tid som en sorts vakuum i en meritsammanställning — någonting man måste göra och har gjort, men ingenting mer.

Den undersökning som refererats i föregående kapitel tyder på att detta i viss mån är förhållandet i Sverige. Det finns säkert många förklaringar till detta. En kan vara att, medan det för några årtionden sedan kunde räcka med att vara ”en bra och arbetsvillig karl” för att få arbete, efter utbildningsex- plosionen under senare årtionden numera krävs yrkesutbildning för de flesta arbeten. Många nya utbildningar har tillkommit. Ett exempel är personal- administrativ utbildning. Så sent som under 1960-talet ansågs det oftast räcka att man "kunde ta folk” för att bli personalman. ”Att ta folk” ansågs man mer eller mindre automatiskt kunna om man genomgått militär befälsutbildning. Numera kräver detta yrke betydande formella kunska- per.

En delvis annan förklaring kan vara, att de som gör bedömningar gör demi förhållande till egna upplevelser eller liknande referenser. Detta gäller naturligtvis även i anställningssituationer. De som idag har chefsbefattningar är oftast 40 till 60 år gamla. Männen fullgjorde värnplikt för 20 till 40 år sedan. Deras minnesbild av grundutbildningen (eller vad de snarare kallade och minns som ”Iumpen") är statisk medan deras bild av arbetslivets meritkrav har förändrats successivt. Kvinnliga chefer är i allmänhet i en likadan situation bortsett från att deras referenser är indirekta, dvs. mycket av deras kunskaper om militär utbildning härrör från mäns berättelser om utbildningen.

Vårt samhälle ställer krav på att alla medborgare solidariskt och efter förmåga skall medverka i totalförsvaret. På vapenföra män ställer samhället

ett motsvarande krav att genomgå militär utbildning. Någon ”millimeterrätt- visa” i fråga om tjänstgöringens längd har i modern tid aldrig eftersträvats. Tillräcklig utbildningstid i förhållande till de varierande utbildningsmålen har i stället varit styrande.

På de grupper, för vilka längre utbildningstid erfordras, ställer samhället således även i tid mätt större krav. Den tjänstgöringstid under grundutbild— ningen till vilken en värnpliktig med obligatorium kan bli uttagen varierar för närvarande mellan 7,5 och 15 månader.

9.1.1. Värnpliktsutbildning i allmänhet

I varje verksamhet har de flesta människor behov av att känna att de får ut någonting av vad de håller på med. Tillfredställelsen kan naturligtvis vara ögonblicklig eller bestå i att man vet att någon långsiktig nytta kan uppstå efter en viss prestation. Den nytta man vid ett visst tillfälle kan se av vad man håller på med, är en icke oväsentlig del av motivationen för det man gör. För de flesta värnpliktiga under grundutbildningen ligger det yttersta långsiktiga målet (att veta att han i händelse av krig är väl utbildad för sina uppgifter) så långt bort att det i flertalet fall ger honom begränsad direkt tillfredsställelse. I avsikt att bidra till att stärka de värnpliktigas motivation för utbildningen behandlar vi därför i detta kapitel värnpliktsutbildningens meritvärden i olika fredstida sammanhang.

En förutsättning för att värnpliktsutbildningen skall tillmätas ett meritvär- de är att den utbildning som erhålls är nyttig — dvs. kan tillgodogöras i något annat sammanhang. Eftersom värnpliktsutbildningen kan vara så mycket varierad i tid, form och innehåll är det egentligen orimligt att generellt tala om värnpliktsutbildningen. Vissa gemensamma miniminämnare har inled- ningsvis nämnts och kunde tidigare sammanfattas som ”att bli karl" m.m. Det nutida meritvärdet härav kan vara diskutabelt.

Vad som har hänt, och som bör framhållas, är att värnpliktsutbildningen i takt med den mycket snabba militärteknologiska utvecklingen — och helt parallellt med den civila utvecklingen mot specialiserade yrkesutbildningar — fått många inslag av just kvalificerad yrkesutbildning. För att ta några få mycket tydliga exempel är viss sjukvårdsutbildning under grundutbildningen fullt jämförbar med motsvarande civila utbildning. Utbildningen av förare av tunga fordon och anläggningsmaskiner kan i vissa delar anses vara fullt i nivå med motsvarande civila utbildning.

Även i mindre tydliga fall ingår i värnpliktsutbildningen ett större eller mindre antal utbildningsmoment som torde ha civilt värde. Att lära sig att sköta maskiner, motorer, motorsågar, teleteknisk utrustning eller att lära sig matlagning, livsmedelshantering, distribution osv. är mer eller mindre direkt överförbara kunskaper. Varken den i föregående kapitel redovisade undersökningen eller för oss redovisade erfarenheter tyder på att det ute på arbetsmarknaden finns någon negativ syn på denna utbildning — endast bristande kunskaper om den. Att hjälpa till att göra värnpliktsutbildningens meritvärden uppmärksammade är därför i första hand ett informationspro- blem.

9.1.2. Ledarskaps- (befäls—) utbildning

När det gäller de värnpliktiga som tas ut till obligatorisk kompani- och plutonsbefälsutbildning är förhållandena speciella. Denna längre kompani- och plutonsbefälsutbildning kan bland annat ses ur två viktiga aspekter.

För det första innebär uttagningen att de åläggs en avsevärt längre (upp till dubbelt så lång) grundutbildningstid. För ungdomar i den aktuella åldern som just påbörjat sitt vuxna liv är sju månader lång tid. Ytterligare sju månaders längre yrkeserfarenhet är till exempel otvetydigt av betydelse när den totala yrkeslivserfarenheten man kan redovisa bara uppgår till några år. Sju månader innebär likaså skillnaden mellan att ha avslutat sina studier en termin tidigare eller senare. För att bidra till dessa värnpliktigas motivation för den längre utbildningen, och för att bidra till att de inte på grund av utbildningstiden försätts i ett direkt sämre läge än jämnåriga kamrater, är det nödvändigt att samhället vidtar de åtgärder som är möjliga utan att andra viktiga principer rubbas.

För det andra har vi erfarit att det vare sig inom det civila utbildningsvä- sendet eller inom närlingslivet existerar någon ledarskapsutbildning med det markanta inslag av praktisk tillämpning som de befälsuttagna värnpliktiga får genomgå. I och med att den fullständiga förstegsutbildningen är genomförd förstärks de befälsutbildades kompetens ytterligare. Det finns därför särskild anledning att denna utbildning uppmärksammas.

9.2. Värnpliktens meritvärde vid antagning till högskola

Vid urval till högskoleutbildning kan under vissa villkor den sökande åberopa poäng för arbetslivserfarenhet. Med arbetslivserfarenhet jämställs värnpliktstjänstgöring. Den i avsnitt 5.1 omnämnda tillträdesutredningen skall pröva värderingen av arbetslivserfarenhet — och även värnpliktstjänst- göring — i förhållande till andra urvalsgrunder som betyg vid antagning till högskoleutbildning. Utredningen kommer att avge sina förslag senare i år.

. 9.3 Tjänstgöringstidens meritvärde för offentlig tjänst

Meritutredningen föreslår i sitt betänkande ”Meritvärdering vid statliga tjänstetillsättningar m.m.” (Ds 1983:16) förändrade meritbedömningar vid tillsättning av statligt reglerade tjänster. Lagen om offentlig anställning (SFS 1976:600) anger för närvarande att tillsättning skall ske mot bakgrund av "förtjänst” och ”skicklighet". Med ”förtjänst” menas populärt uttryckt statlig och kommunal anställningstid och med ”skicklighet" i huvudsak formella meriter, såsom utbildning.

Meritutredningens huvudförslag innebär att det i framtiden främst skall vara skickligheten som är avgörande vid tjänstetillsättning. Utredningen menar att med ”skicklighet” skall avses att endast meriter av betydelse för tjänsten i fråga skall beaktas. En viktig förutsättning för att få rätt person på rätt plats är att myndigheten fastställer arbetsanalys och sökprofil. I

sökprofilen bestäms de krav som ställs på tjänstens innehavare. Sökprofilen bestämmer således vilka meriter som ska värderas i skicklighetskriteriet.

Förtjänstbegreppet definieras av utredningen som anställningstid i statlig tjänst. Tjänstgöringen skall avse minst 40 procent av heltid. Vård av barn upp till en tid av högst två år tillgodoräknas, liksom fullgjord forskarutbildning med fyra år.

Meritutredningen berör inte värnpliktstjänstgöring. De krav som samhället ställer på de värnpliktiga innebär tveklöst ett visst mått av uppoffring från den enskildes sida. Mest framträdande är att kravet på värnpliktstjänstgöring (och vi tänker då främst på grundutbildningen) innebär att alla män tvingas att avsätta ett antal månader för tjänstgöringen. Upp till en minimitid av drygt sju månader berör detta i princip alla lika.

För dem på vilka samhällets krav ställs högre och vilka uttas till befälsutbildning och andra befattningar med längre och upp till dubbelt så lång tjänstgöringstid innebär det ett större avbrott i civila åtaganden. Förutom att själva ingreppet i den enskildes liv är större, får detta bland annat de konsekvenserna, att av två i övrigt meritmässigt likvärdiga unga män ”förlorar” den som uttas till kompanibefälsutbildning sju månaders meritvärde på arbetsmarknaden.

Omvänt uttryckt kan det bli till fördel för den som inte uttas till befälsutbildning m.fl. befattningar. Det kan alltså bli ”lönsamt” att söka undvika att ställa upp på samhällets krav på insats i försvarsmakten efter förmåga och samhällets behov.

Några eller upp till sju å åtta månaders längre förtjänst är redan nu av mindre betydelse vid tjänstetillsättningar när individer med lång förtjänst skall vägas mot varandra. Dess betydelse blir enligt meritutredningens förslag ännu mindre i framtiden.

För de unga arbetssökande utgör emellertid ett drygt halvår mer eller mindre en stor del av den arbetslivserfarenhet de då hunnit skaffa sig. För värnpliktiga som fullgör längre tid än majoriteten (och även för flickor som fullgör grundutbildning) är det av principiell betydelse att samhället i andra prövningar inte behandlar värnpliktstiden som bortkastad tid som saknar meritvärden.

Den tidigare refererade undersökningen av arbetsgivares värderingar av värnpliktstjänstgöringen visade att mindre än hälften av arbetsgivarna beaktar värnpliktsutbildningens meritvärde.

Meritutredningen beskriver att Sverige genomgått och fortfarande genom- går stora förändringar och drar den slutsatsen att myndigheternas bemanning och bemanningsplanering blir en allt viktigare fråga. Som en "personlig egenskap”, som bör ingå i sökprofilen och därmed motsvaras i skicklighets- kriteriet. noterar meritutredningen ledarskap och samarbetsförmåga. Detta gäller särskilt vid tillsättning av chefs- och arbetsledande befattningar.

Det finns i detta sammanhang anledning att framhålla meritvärdet i den kvalificerade såväl teoretiska som praktiska ledarskapsutbildning som främst de kompani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga genomgått. I likhet med meritutredningen menar vi att detaljreglering av detta område inte är lämplig. Statliga och kommunala myndigheter bör dock starkt uppmärksam- mas på denna utbildnings allmänna värde. Vi menar, på samma sätt som uttryckts ovan, att de krav som samhället ställer på dessa värnpliktiga bör

motsvaras av att samhället premierar dem som motsvarar de särskilda kraven. Samtidigt tillgodogör sig samhället i fred den utbildning och de kunskaper som erfordras för krig. Samhället/staten bör som arbetsgivare föregå med gott exempel i detta avseende.

9.4. Värdering av värnpliktsutbildning som meriter för privat tjänst

Vi har efterfrågat de fackliga huvudorganisationernas syn på värnpliktsut- bildningens meritvärde. Centralorganisationen SACO/SR och Tjästemän- nens centralorganisation har sammanfattningsvis båda framfört den uppfatt- ningen att specialutbildning, till exempel inom tekniska områden, kan vara en merit liksom befälsutbildning. Landsorganisationen har inget att erinra mot förslag till åtgärder som syftar till att markera värnpliktsutbildningens civila meritvärden.

Organisationerna framför också, att en allmän informationsbroschyr om värnpliktsutbildningens innehåll till arbetsgivare och lokala fackliga organi- sationer säkert kan fylla en funktion. Varje värnpliktig bör dessutom vid utbildningens slut kunna få ett intyg över innehållet i genomgången utbildning. Intyget bör utformas så att en presumtiv arbetsgivare skall kunna använda det vid en bedömning av utbildningens meritvärde.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att den privata arbetsmarkna- dens mer obundna sätt att rekrytera till företagen mer leder till helhetsbe- dömningar av lämplighet för uppgifterna än bedömning av formella meriter. Vid anställning av yngre människor som inte kan referera till någon längre utveckling i anställning etc, är dock ”andra meriter” som till exempel värnpliktsutbildningen av stor betydelse.

Vad avser värnpliktigas specialutbildning såsom signal-, elektronik—, tung fordonsutbildning osv har sådan utbildning gott rykte och uppskattas som meriterande av arbetsgivarna.

När det gäller befälsutbildning är det enligt företrädare för Svenska arbetsgivareföreningen mindre känt ute i arbetslivet att det finns unga människor som har en bra arbetsledarutbildning innehållande även praktisk erfarenhet. En klar tendens finns samtidigt till att man frångår tidigare modell att till arbetsledare direkt utse en äldre, duktig arbetare. I stället blir det allt vanligare att yrkesutbildning läggs som grund för påbyggnadsutbild- ning som, kompletterad med ledarskapsutbildning, leder till befattningar som arbetsledare.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen är det bra om värnpliktiga kan redovisa värnpliktstiden genom intyg som klart talar om vad den värnpliktige utbildats till. Intygen bör helst redovisa olika delmoment i utbildningen. De måste för att tillmätas värde i arbetslivet uttryckas i civila termer med betoning på civilt användbara kunskaper.

Att i handlingar läsa att Svensson utbildats till stf pionjärplutonchef vid Svea livgarde under en viss tid är föga upplysande om man inte direkt vet vad stf, pluton och Livgarde är och dessutom tolkar pionjär enligt svenska akademins ordlista som ”skansgrävare”, föregångsman, banbrytare. Det vore mer upplysande att veta att Nisse Svensson fått 15 månaders teoretisk

och praktisk utbildning att som chef och arbetsledare för 30 man med flera personbilar, ett antal lastbilar, bandlastare, hjultraktorer osv kunna bygga vägar och utföra andra anläggningsarbeten.

Vad gäller specialutbildningen bör den på motsvarande sätt inte uttryckas som min- och sprängtjänst utan hellre som att han fått den utbildning som — tillsammans med yrkesverksamhet — krävs för licens för att utföra sprängningsarbeten ovan jord och utanför tätort.

De intyg som för närvarande används ("Intyg för civilt bruk om genomgången värnpliktsutbildning") är utformade 1976. De utfärdas av kompanichef på begäran av den värnpliktige. Detta förutsätter att den värnpliktige vet att han kan begära det.

Nuvarande intygsblanketter passar till sin utformning inte helt till dagens utbildning, eftersom denna numera inte är indelad i ett givet antal timmar per ”ämne". Mest väsentligt är emellertid att de inte svarar på de frågor som den anställande personalchefen (motsv.) vill ha svar på.

9.5. Överväganden och förslag

Vi konstaterar att det — från formell meritsynpunkt — krasst uttryckt i vissa fall kan vara fördelaktigt för en värnpliktig att i görligaste mån undandra sig sina skyldigheter som värnpliktig.

Vi menar att hela samhället måste bidra till att på olika sätt markera sin uppskattning — och premiering — av de värnpliktiga som på ett ansvarsfullt sätt fullgör sina skyldigheter. Våra följande förslag avser att bidra till att framhålla de civila meritvärden värnpliktsutbildningen har och till att stärka desamma i vissa fall. Det är vår avsikt att föreslagna åtgärder direkt och indirekt skall utgöra sådana markeringar av vårt samhälles uppskattning av dem som lojalt fullgör värnpliktsutbildningen.

En mycket tydlig sådan situation, då en värnpliktig med längre tjänstgö- ringstid kan "komma efter” en i övrigt jämförbar kamrat med kortare tjänstgöringstid, är vid antagning till högskola. Den värnpliktige med kortare tjänstgöringstid hari denna situation möjlighet att på olika sätt förbättra sina meriter under den tid som för den värnpliktige med längre tjänstgöringstid är upptagen av densamma.

Vi föreslår att tid för värnpliktsutbildning ges samma meritvärde som annan allmän arbetslivserfarenhet vid antagning till högskola, samt att plutons- och kompanibefälsutbildning ges ytterligare meritvärde vid antag- ning till högskola.

För unga anställningssökande är tidigare anställningstid av särskilt stor betydelse. Vi föreslår därför att värnpliktstjänstgöring i form av grundut- bildning med längre sammanhängande tid än åtta månader i detta avseende jämställs med statlig anställning och vid förtjänstbedömning får tillgodo— räknas som sådan.

Den teoretiska och praktiska ledarskapsutbildning som innefattas i utbildningen av kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga bör enligt vår mening just tack vare sin uppläggning med kvalificerad handledd praktik ha avsevärt värde även utanför försvarsmaktens organisation. Utbildningen kommer, som en följd av våra tidigare förslag om konsekvent förstegsut—

bildning, att fördjupas och förbättras ytterligare.

Vi föreslår att ledarskapsutbildningens civila meritvärden betonas i kom- mande proposition med anledning av meritutredningens förslag.

Vi föreslår också att särskild information om ledarskapsutbildningen samtidigt riktas till statliga och kommunala arbetsgivare samt berörda arbetstagarorganisationer.

Vi har erfarit att arbetsmarknadens parter ställer sig generellt positiva till de olika moment av utbildning som ingår i värnpliktsutbildningen och som kan nyttiggöras i arbetslivet. För att dessa meriter skall observeras av arbetsgivarna är det dock en förutsättning att de anställningssökande kan dokumentera genomgången utbildning på ett sätt som förstås och accepteras av civila företag och myndigheter.

Vi föreslår att överbefälhavaren ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och i kontakt med berörda branschorganisationer överse rutiner för och utformning av intyg om genomgången värnpliktsutbild- ning.

Med våra förslag ovan om informationskampanjer riktade till arbetsgi- vare m.fl. och med de övriga förslagen angående statlig tjänst avser vi att stärka värnpliktstjänstgöringens civila meritvärden. I många eller kanske de flesta fall avgörs anställningsärenden inte på tillgängliga "pappersmeriter" utan snarare vid anställningsintervju. Det är därför angeläget att de värnpliktiga (utryckta värnpliktiga) själva vid dessa tillfällen lyfter fram de kunskaper och erfarenheter tjänstgöringstiden gett.

Vi föreslår att de utryckande värnpliktiga genom utbildningsmyndigheter- nas försorg görs uppmärksamma på detta och exemplifierat uttryckt uppmanas att ta tillvara sina kunskaper, sin utbildning och vad den gett i stället för att förskjuta värnpliktstiden och se den som ett vakuum i meritförteckningen.

Vi föreslår också att de värnpliktiga direkt erbjuds ett mer personligt utformat intyg om genomgången utbildning enligt ovan.

Vi har erfarit att kännedomen om ledarskapsutbildningen i värnpliktsut- bildningen ute på den privata arbetsmarknaden är låg. Stora informations- mängder i form av reklam, myndighets- och organisationsinformation m. m. riktas idag till i stort sett varje företag. Att nå företagen med information kan därför vara svårt.

Vi föreslår att överbefälhavaren ges i uppdrag att och ges resurser för att, så snart konsekvent förstegsutbildning införts, särskilt informera de privata arbetsgivarna om denna utbildning.

4_ i. ,”

,blliljjjl' tj)

_ ll!"

.it-TH. wtllllnwo ..

.. ,. l n . H _ u . I, _ ' I? Ilfllltl%x

lli är "t - ua»

%li—fli? &)?!ij

t.,-

10. Information om säkerhetspolitik och försvarsupplysning

Den värnpliktiges motivation för utbildningen påverkas direkt av hans förståelse för varför och till vad han utbildas. Den verksamhet som för närvarande bedrivs under begreppet försvarsinformationen är därför väsent- lig som en av grunderna för effektiviteten i utbildningen.

De värnpliktigas motivation för utbildningen påverkas också av deras sociala omgivnings motivation för och attityder till utbildningen. Flickvän- ners, kamraters och arbetsgivares förståelse för värnpliktsutbildningen påverkar således de värnpliktigas förväntningar på grundutbildningen redan före inryckningen och senare deras motivation för denna. Detsamma gäller lärare, annan personal vid skolor och många andra.

Information om försvarsfrågor bedrivs för närvarande av ett antal myndigheter och organisationer. Vi redovisar i det följande försvarsinfor- mationen i de former den för närvarande huvudsakligen ges. Vi behandlar därutöver ytterligare aspekter på informationen om vår säkerhetspolitik och försvarsinformationen.

10.1. Försvarsinformation

10.1.1. Vissa definitioner

Följande definitioner är hämtade ur överbefälhavarens nu gällande bestäm- melser för informationsverksamheten: Med försvarsinformation avses åtgärder vars övergripande mål är att öka försvarsviljan och därmed skapa förutsättningar för en stark motståndsan- da.

Försvarsinformationen består av de två delarna försvarsupplysning och presstjänst. Försvarsinformationen genomförs dels som utåtriktad och dels som inåtriktad verksamhet. Gällande regler om försvarsinformationen återfinns bland annat i regeringens förordning om tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983z31 kapitel 11). överbefälhavarens kungörelse om försvarsinformation (FFS 1983:35) och överbefälhavarens totalplan för försvarsupplysning.

10.1.2. I försvarsmakten inåtriktad försvarsinformation

Inåtriktad försvarsinformation genomförs huvudsakligen som försvarsupp- lysning inom ramen för utbildningen.

Riktat till de värnpliktiga genomförs aktiviteter från det år de fyller 17 till och med det år de fyller 47 enligt följande sammanställning:

Tabell 4

Tidpunkt

Det är den värnpliktige fyller 17 år

Före inskrivningen

Före inryckningen

Före eller vid inryckningen

Under grundutbildningen

Före krigsförbandsövning Under krigsförbandsövning Under särskild övning för befäl

Det är den värnpliktige fyller 47 år

Händelse

Broschyren "Du är värnpliktig" ut- sändes

Broschyren "Varför har vi ett för- svar” utsändes

Anmärkning: Broschyren utsän- des även till alla 17-åriga flickor

Broschyren "Vad händer vid in- skrivningen" utsändes Tidningen "Välkommen" utsändes

Information om förbandet ut- sändes.

Oftast omfattar denna broschyr in- formation om utbildningsförbandet samt brev som behandlar sociala förhållanden, placering, utbild- ning, tider, ekonomi, beredskaps- tjänst, m.m.

Information från kompaniet ut- sändes

Omfattar ibland broschyr men oftast brev som beskriver kompa- niets organisation, personal och ut- bildning samt information om stomprogram för utbildningen och speciellt den första veckan.

Broschyren ”Till soldat 85" utsän— des eller utdelas.

Planerade lektioner med 12—25 timmar

På kompanichefens/plutonchefens timme bör dessutom aktuella frågor tas upp.

Broschyren "Soldat igen" utsändes Planerat 2 lektionstimmar Planerat 4 lektionstimmar Totalförsvarsinformation utsändes

Ansvarig Värnpliktsverket

Totalförsvarets upplysningsnämnd

Värnpliktsverket

Värnpliktsverket Respektive utbildningsmyndighet

Respektive kompanichef

Chefen för armén Utbildningsansvarig

Kompanichef/Plutonchef

Chefen för armén Utbildningsansvarig Utbildningsansvarig

Överbefälhavaren Arbetsmarknadsstyrelsen

Riktat till yrkesbefäl bedrivs utbildning på officershögskolenivån med cirka 50 timmar försvarsupplysning. Inom ämnena samhällskunskap och folkrätt behandlas även frågor som i vidare bemärkelse kan anses ingå i försvars—

upplysningen.

På varje militär myndighet finns en befattning som presschef. Denne är ansvarig bland annat för myndighetens relationer till massmedia och för den inåtriktade informationsverksamheten. Uppgiften är en tillikabefattning som ofta åligger stabschefen.

Från central nivå bedrivs utbildning av presscheferna dels i form av en kurs i anslutning till tillträde till befattningen och dels i form av årligen återkommande samlingar.

Verksamheten med den inåtriktade försvarsinformationen leds av över- befälhavaren genom order och anvisningar samt produktion av hjälpmedel såsom utbildningsunderlag. Exempel på sådant hjälpmedel är den så kallade försvarshandboken som innehåller ledtext och underlag för stordiabilder att använda vid försvarsupplysning.

Försvarsgrenscheferna ansvarar för information om egen försvarsgren och dess produktion. Ansvarsfördelningen kan beskrivas så att överbefälhavaren svarar för information om v a rfö r vi har ett försvar och försvarsgrensche- ferna svarar för informationen om h u r detta försvar verkar.

10.1.3. Utåtriktad försvarsinformation

Försvarsmaktens utåtriktade försvarsinformation bedrivs som presstjänst och försvarsupplysning. Verksamheten leds av överbefälhavaren. Överbe- fälhavaren genomför också utåtriktad försvarsinformation till centrala myndigheter och organisationer. Under överbefälhavaren svarar militärbe- fälhavarna och fredsförbandscheferna för och genomför utåtriktad försvars- information.

Den utåtriktade försvarsinformationen behandlar främst svensk säker- hetspolitik och totalförsvaret samt försvarsmaktens roll i totalförsvaret. Liksom vad gäller den inåtriktade försvarsinformationen kan inriktningen beskrivas som svar på frågan v a rf ö r. Försvarsgrenscheferna ansvarar på motsvarande sätt för utåtriktad försvarsinformation om egen försvarsgren — dvs. h u r.

Bland formerna för utåtriktad försvarsinformation märks, förutom sedvanliga mediakontakter och produktion av informationsmaterial, delta- gande i mässor och olika arrangemang såsom arméns dag, marinens dag, flygvapendag etc.

Det lokala genomförandet av försvarsupplysningsverksamheten varierar starkt beroende på personligt intresse. Fredsförbandscheferna samverkar med lokala organisationer och myndigheter i varierande omfattning.

Från och med sommaren 1985 anordnar överbefälhavaren en särskild femdagars kurs för lärare i samhällskunskap med ett 25-tal deltagare.

10.2. Totalförsvarsupplysning

Totalförsvarsupplysning bedrivs främst av den nuvarande totalförsvarets upplysningsnämnd, Centralförbundet Folk och försvar samt Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum.

Totalförsvarets upplysningsnämnd

Totalförsvarets upplysningsnämnd kom till 1962 efter riksdagsbeslut. En upplysningsnämnd skulle inrättas direkt under regeringen för att främja upplysningen om totalförsvaret och genom rådgivning till totalförsvarets myndigheter samordna upplysningsverksamheten. Numera informerar total- försvarets upplysningsnämnd också om den svenska säkerhetspolitiken. Instruktionen ändrades senast 1983. Totalförsvarets upplysningsnämnd har enbart fredstida uppgifter.

Ledamöterna i totalförsvarets upplysningsnämnd representerar bland andra riksdagspartier, folkrörelser, massmedier, departement och myndig- heter. Det praktiska arbetet leds av ett arbetsutskott, i vilket totalförsvars- grenarnas informationschefer ingår.

Enligt instruktionen åligger det totalförsvarets upplysningsnämnd att följa utvecklingen inom verksamhetsområdet, göra de framställningar som nämnden finner lämpliga, avge yttranden och samarbeta med myndigheter, frivilligorganisationer och enskilda som bedriver upplysning om säkerhets- politik och totalförsvar. Från och med 1971 inför totalförsvarets upplysnings- nämnd på regeringens uppdrag annonsen "Om kriget kommer” i landets telefonkataloger.

Totalförsvarets upplysningsnämnd producerar filmer, informationsskrift- er, kataloger och affischer för skola och allmänhet. Skrifterna distribueras av bland andra försvarsstabens informationsavdelning och av försvarets bok- och blankettförråd. Filmerna distribueras av Armé-, Marin- och Flygfilm. Alla produkter från totalförsvarets upplysningsnämnd tillställs mottagaren gratis eller till självkostnadspris.

Totalförsvarets upplysningsnämnd ger också numera årligen ut en katalog över filmer, skrifter och övrigt utbildningsmaterial som behandlar säkerhets- politiken och totalförsvaret. Katalogen distribueras gratis till bland andra samhällskunskapslärare och tillsynslärare.

Sedan några år tillbaka producerar totalförsvarets upplysningsnämnd årligen en skrift kallad "Varför har vi ett försvar". Skriften ställer i sitt förord följande fråga:

"Har du tänkt på att den viktigaste uppgiften för vårt försvar är att se till att det inte lönar sig att angripa oss. Att trygga frihet och fred! I vårt totalförsvar är kvinnor och män lika viktiga. Vare sig de försvarar landet med vapen, räddar liv eller har något annat viktigt arbete.

Den här skriften är för dig som är man och snart kallas till värnpliktsin- skrivning. Och för dig som är kvinna och behöver veta mer om kvinnans roll i totalförsvaret”.

Broschyren sänds ut till samtliga svenska l7-åringar. Enligt en begränsad läsvärdesundersökning som totalförsvarets upplys- ningsnämnd gjort 1984 och av det antal frågor och ur skriften insända "vill-veta-mera-kuponger" att döma verkar skriften ha stort intresse bland ungdomarna.

Totalförsvarets upplysningsnämnd och beredskapsnämnden för psykolo- giskt försvar slås den 1 juli 1985 samman till en ny myndighet med namnet styrelsen för psykologiskt försvar.

Av följande sammanställning framgår några aktuella produkter från totalförsvarets upplysningsnämnd.

Filmen "OM...” (1981) Filmen ”Hjälmen” (1979) Videofilmen ”Att bevara freden" (1983) Skriften ”Varför har vi ett försvar?" (årligen till alla 17-åriga ungdomar) Reportageboken ”Till freds” —— om totalförsvarets samhällsnytta (distribu- tion Folk och försvar) Affischserien ”Avspänning”, "Fred i världen". ”Ett fredsbevarande för- svar" och "Frihet” Stillfilmen ”Frihet och fred” Katalog över skrifter, filmer och läromedel

Folk och försvar

Centralförbundet Folk och försvar är en politiskt obunden sammanslutning av riksorganisationer, som har till uppgift att informera om den säkerhets- politik och det totalförsvar som statsmakterna fattat beslut om. Förbundet informerar och stimulerar debatten mellan olika intressegrupper inom samhället.

Folk och försvar arrangerar årligen mellan 30 och 35 konferenser, kurser och studiedagar.

Årligen arrangerar Folk och försvar en rikskonferens i Storlien, där företrädare för förbundets medlemsorganisationer och totalförsvarets myn- digheter diskuterar aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor.

Andra konferenser arrangeras som ämneskonferenser för olika grupper i samhället eller som länskonferenser och lokala informationsdagar.

Till arrangemangen inbjuds främst medlemmar i Folk och försvar medlemsorganisationer, politiska kvinnoförbund, lärare i samhällsoriente- rande ämnen samt medarbetare i massmedia.

Folk och försvar har en omfattande förlagsverksamhet med skriftserien "Försvar i Nutid" och bokserien "Försvar och säkerhetspolitik”. De båda serierna behandlar aktuella säkerhets- och försvarspolitiska frågor.

Gällöfsta kurscentrum

Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum har som uppgift att i samarbete med myndigheter och organisationer genomföra kurser och konferenser m.m. i syfte att öka totalförsvarets effektivitet och personalens arbetstillfredsställel- se. Stiftelsen står under chefens för försvarsdepartementet tillsyn.

Gällöfsta kurscentrum skall aktivt verka för utveckling av relationer människor och personalgrupper emellan och mellan totalförsvaret och övriga sektorer av samhället.

Ett annat utbildningsområde syftar till att ge kunskap om och förståelse för

svensk och internationell säkerhetspolitik, totalförsvarets delar, deras funktioner och samordning, humanitär rätt och mänskliga rättigheter.

Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum anordnar årligen kurser i säkerhetspolitik och totalförsvar för bland annat lärare i samhällsorienterande ämnen. Inklusive kurser i folkrätt och tillämpningskurser anordnar Gällöfsta kurscentrum uppemot 20-talet kurser per år med 25-talet deltagare i varje.

10.3. Tidigare uttalanden

Frågorna om information om säkerhetspolitiken och totalförsvaret har behandlats i riksdagen flera gånger de senaste åren. Inte minst har skolans roll uppmärksammats särskilt.

1974 års försvarsutredning ansåg det vara angeläget att de värnpliktiga redan före första tjänstgöringens början genom skolans försorg orienterades om försvarets uppgifter i stort och dess plats i samhället (SOU 197711 sid. 59).

Försvarsutskottet uttalade 1976/77 att "Det är önskvärt att varje vuxen medborgare har någon kännedom om den svenska säkerhetspolitiken och om syftet med totalförsvaret. Detta har betydelse i olika sammanhang, bl.a. om hon eller han skall tjänstgöra i totalförsvaret enligt någon av pliktlagarna eller medverka i samhällsplaneringen.” (FöU 1976/77113 sid. 28).

Information om säkerhetspolitiken och totalförsvaret behandlades av 1978 års försvarskommitté och togs upp i 1982 års försvarsbeslut. I propositionen 1981/82: 102 (sid 42 ff) anges bland annat att "— — — De enskilda medborgar- na måste enligt min mening informeras om vilka påfrestningar som kan drabba samhället under kriser och i krig och om vad som görs för att möta sådana påfrestningar. Var och en måste göras medveten om vilka rättigheter och skyldigheter gentemot samhället som följer av de bestämmelser som har utfärdats om samhällets förberedelser för och verksamhet i krig. Information om säkerhetspolitiken och totalförsvaret är mot denna bakgrund nödvändig som en grund för opinionsbildningen och för att ge människorna möjlighet att påverka den politiska beslutsprocessen när det gäller dessa frågor.

Informationen skall också tjäna till att belysa bakgrund och motiv för de mål och den inriktning som statsmakterna givit för säkerhets- och försvarspo- litiken. Det är angeläget att statsmakterna lämnar sådan information att den enskilde får veta varför hon eller han kan tas i anspråk för utbildning eller annan tjänstgöring enligt någon av pliktlagarna.

Enligt försvarskommittén är det av flera skäl angeläget att upplysnings- verksamheten på det säkerhetspolitiska området vidgas. så att den kommer att omfatta inte endast totalförsvaret utan även andra komponenter i vår säkerhetspolitik. De åtgärder som kommittén föreslår är bl.a. att myndighe- ternas information skall förbättras och utvidgas, att skolornas undervisning i säkerhetspolitiska frågor skall förbättras och att massmedier och folkrörelser med olika medel görs intresserade av att i ökad utsträckning engagera sig i den säkerhetspolitiska debatten och informationen.

Försvarskommittén anser att skolan har en viktig roll för att ge en grund- läggande information om säkerhetspolitiken och totalförsvaret. [ den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80) har detta tillgodosetts. Även i läropla- nen för gymnasieskolan finns utrymme för information om säkerhetspoliti- ken och totalförsvaret. Fortbildning av lärare förekommer i dessa frågor. Det

är angeläget att de även behandlas i grundutbildningen av lärare." Försvarsutskottet anslöt sig till försvarsministerns uttalande (FöU 1981/82: 18 sid. 23).

I propositionen 1983/841166 uttalar försvarsministern den uppfattningen att skolan har en viktig roll när det gäller att sprida kunskaper om vårt lands säkerhetspolitik och totalförsvar. Försvarsutskottet delar denna uppfattning (FöU 1983/84:21 sid. 11).

10.4. Informationens betydelse för stridsmoral och utbildningsmotivation

I strikt vetenskaplig bemärkelse finns det inte någon exakt definition av begreppet försvarsvilja. Det begrepp vi vanligen använder i Sverige (och som beredskapsnämnden för psykologiskt försvar med återkommande mätningar avser att mäta) uttrycker allmänhetens attityder till militärt försvar och dess utnyttjande i kriser och krig. Dessa mätningar (och motsvarande undersök- ningar) mäter således vad allmänheten (eller en viss undersökt grupp) vid olika tillfällen svarar på ett antal frågor huruvida vi skall ha ett mer eller mindre starkt försvar och om vi skall försvara oss i olika angivna lägen.

Dessa allmänna mätningar uttrycker således allmänhetens viljeinriktning i försvarsfrågan. De säger däremot ingenting om hur soldater kommer att (eller rättare sagt tror att de kommer att) handla i en krigssituation.

Två forskare vid försvarets forskningsanstalt har utvecklat en modell enligt vilken soldatens ”försvarsvilja" i psykologiskt avseende kan uttryckas som förutsättningar eller krav för att handla. Dessa förutsättningar för soldatens egen vilja att handla (”stridsmoral") kan uttryckas som tre krav:

1 Soldaten behöver se en klar struktur 2 Soldaten behöver ett känslomässigt engagemang 3 Soldaten behöver känna att han kan kontrollera situationen.

Soldatens behov av struktur kan uttryckas som att han behöver en klar bild av vad han utbildas för och till. Han behöver enligt dessa forskare kunskap om vem fienden eller fiendena är eller kan komma att bli. Han behöver en klar bild av hur fienden ser ut, låter osv. När flera fiender kan vara aktuella behöver han veta praktiska saker som vad som är lika och vad som är olika i fienders organisation och mönster. Vilket fordon skall man till exempel börja skjuta på i den ene eller den andre fiendens kolonn? Ytterligare exempel är att soldaten behöver en klar bild av fiendens vapen — enligt forskarna till och med sådan utbildning att han vid behov kan använda fiendens vapen och ammunition och inte minst transportmedel. Behovet av en klar bild kan också exemplifieras med att man i taktiska exempel m. ni. genom att använda riktiga ortsnamn etc. ger soldaten en mer påtaglig bild av krigets verklighet än med neutrala exempel.

Erfarenheten visar att ett känslomässigt engagemang främst uppstår genom att soldaten känner en stark identitet. Han kämpar i första hand tillsammans med och för kamraterna.

Behovet av att kunna kontrollera situationen innebär faktiska

kunskaper såsom att behärska vapen, taktik osv. Det innebäri minst lika stor utsträckning att ha organisatoriska och inom organisationen psykologiska förutsättningar att kunna ta initiativ, kunna handla självständigt. Det innebär också att ha mental träning och beredskap för att självständigt kunna tolka och tillämpa order och instruktioner för att följa dem i tillämplig omfattning även i helt oförutsedda situationer och att därmed inte vara begränsad i sitt handlande.

De tre komponenterna eller kraven är inte kompenserbara sinsemellan. Man kan således inte ersätta en dålig struktur med ett mycket stort engagemang. Det medför att soldatens handlingsförmåga begränsas till den lägsta nivån i någon av de tre komponenterna. Det är det minst tillgodosedda kravet som avgör nivån.

Ett antal åtgärder kan enligt forskarna vidtas för att på olika sätt bidra till att möta de tre kraven: D Förbättrad säkerhetspolitisk information ökar kunskapen om världen omkring oss och bidrar till att ge en klar bild. D Fler fältmässiga övningar både ökar gruppsammanhållningen och kun-

skaperna.

Förändringar av utbildningsplaneringen kan öka gruppidentiteten. D Förbättring av informationen före, under och efter övningar kan medverka till att förtydliga utbildningsmålen. D Förändringar i planeringsprocesserna främst före krigsförbandsövningar kan öka upplevelsen av att själv kunna påverka. El Andra avvägningar mellan övningar i högre eller lägre förband (stora eller små övningar) kan öka identiteten.

[3

Vi har tagit del av denna forskarnas modell hur man påverkar stridsmoralen. Flera av de förslag till förändringar i värnpliktsutbildningen som vi redan framlagt kan bidra till att dessa förhållanden påverkas. Förstegsutbildning och 9/5-systemet är exempel på detta. Fältnära utbildning och försöken med delade krigsförbandsövningar är ytterligare exempel på initierade föränd- ringar som påverkar dessa förhållanden.

10.5. Upplevelsen av information vid övningar

I den undersökning av de värnpliktigas attityder till och upplevelser av värnpliktsutbildningen som statistiska centralbyrån på vårt uppdrag genom- förde togs frågor om information vid bataljons- och förbandsövningar

upp.

10.5.1. Före, under, efter övning

Undersökningen visade att 44 procent av de värnpliktiga tyckte att de fick för litet information före bataljonsövning medan hälften svarade nej på denna fråga. Det förelåg inga större skillnader mellan utbildningskategorierna. På en fråga om de fått för litet information under bataljonsövning svarade tre fjärdedelar att så var fallet. Inte heller här förelåg några större skillnader

mellan utbildningskategorierna.

På en tredje fråga om information efter bataljonsövning var det mer än hälften som var nöjda — dvs. inte ansett sig fått för litet information. Bland svaren på denna fråga fanns det dock skillnader mellan utbildningskatego- rierna. Ungefär en tredjedel av de F-, G- och gruppbefälsvärnpliktiga svarade på denna fråga "ja”, dvs. att de fått för litet information. Bland de kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga var det mer än hälften som ansåg informationen otillräcklig.

Undersökningen visade också att det fanns stora förbandsvisa variationer i upplevelsen av informationen. De förbandsvisa variationerna fördelade sig på följande sätt:

Tabell 5 Frågesvar Före Under Efter bataljonsövning (Procent) (Procent) (Procent) .la 30—57 62-85 25—51 Nej 39—66 14—35 41—72 Vet inte 2—10 2—ll 3—18

Samma förband svarade för de högre procentvärdena för ”vet inte"-svaren både före, under och efter övning.

10.5.2. Olika övningsmoment

För att i någon mån pröva kvaliteten i informationen till de värnpliktiga frågades i undersökningen också om de värnpliktiga fått sådan information att de förstod förbandsövningarnas olika moment. Svarsalternativen och fördelningen på dessa var följande:

Ja, alltihop har varit helt klart 24 procent Nej, bara en del av informationen har varit begriplig 53 procent Nej, informationen har överlag varit dålig 23 procent

De som svarade mest kritiskt och menade att informationen överlag var dålig fördelade sig lika på utbildningskategorierna. medan det förelåg en skillnad bland de mest positiva svaren. Fler än 40 procent av de kompani- befälsvärnpliktiga svarade att informationen hade varit helt klar, men det var en knapp fjärdedel bland de övriga kategorierna som angav samma svar. Sammanlagt kan således konstateras att undersökningen visade att av alla värnpliktiga så var det färre än var fjärde som upplever sig ha fått sådan information att de helt förstått förbandsövningarnas olika moment.

De förbandsvisa skillnaderna för den här frågan, som inte kan förklaras av fördelningen på utbildningskategori, framgår av följande tabell:

Tabell 6 ___—— Frågesvar Förhandsvisa variationer

Allt helt klart 17—42 procent Bara en del begripligt 45—59 procent Allt överlag dåligt 13—30 procent

Den utbildning som i detta avseende för närvarande bedrivs vid officershögs- kolorna varierar. I bästa fall omfattar den ett utbildningspaket som syftar till att ge vissa faktakunskaper som är nödvändiga för att kunna medverka i försvarsupplysningsverksamhet och till viss färdighet i presentation av dessa fakta. I mindre goda fall anses problemet bli behandlat inom ledarskapsut- bildningen och kommer upp om någon (lärare eller elev) tar upp det som problem. I använda praktikfall, spel osv. på krigshögskolenivå finns inga exempel som tar upp denna diskussion.

Samtal med yrkesofficerare och värnpliktiga under våra studiebesök har styrkt antagandet att det föreligger brister i detta avseende. Det har bland annat framkommit att yrkesofficerare upplever sig ha fått viss (men otillräcklig) utbildningi försvarsupplysning. De har under ledarskapsutbild- ning och ofta av praktisk erfarenhet gjorts uppmärksamma på vikten av information i anslutning till övning som en starkt bidragande motivations- faktor.

10.6 ”Närinformation”

Information före övning om övningens syfte. uppläggning, tidsåtgång m. fl. förutsättningar är också delvis formaliserad inom ledarskapsutbildningen. Information om övningsförutsättningar såsom spelat läge osv. ges ofta av övningsledningen — ibland skriftligt. Denna information om ”läget i världen" eller bataljonens uppgifter i stort (då uttryckt i termer som ”förstahandsuppgift: fördröj fiendes framryckning väster kyrkan och öster älven”) svarar dock inte på den enskilde värnpliktiges frågeställning varför han mitt i natten skall flytta tältet och sin lastbil från en skogsdunge till en annan, eller varför hans enhet sitter på en skogsväg och väntar eller på vad de

väntar. I boken "Konfliktens och stridens psykologi” skriver Ben Shalit (Liber 1983) bland annat att ”— — — det är "institutionen" och inte det närmaste befälet som anses bära ansvaret för att individen kan orientera sig i sin omgivning. Det är möjligt att informationsförmedlingen är ett av de mest effektiva och betydelsefulla sätten att åstadkomma identifikation med organisationen. Identifikation är av största värde för stridseffektiviteten (se t.ex. Wesbrook 1980b). Medan identifikationen med förbandschefen sker genom personlig kommunikation är det formell information som är nödvändig för indentifikation med organisationen. I det här sammanhanget bör också nämnas att en av de frågor man kan ställa i fält och som har största värdet för en förhandsbedömning av moralen är denna: "Hur mycket vet du?” Det är givetvis ett direkt mått på orienteringsbedömningen!— — —" (sid. 168-169).

Samme författare skriver också i samma bok i en beskrivning av fältpsykologernasi Israels försvarsmakt uppgifter att — — — ”Insamlade data kunde ofta bidra till att ge problemen rimliga proportioner, men ibland kunde de också — speciellt i påfrestande stridssituationer — rikta uppmärk- samheten mot problem som förbandsledningen var helt omedveten om. Så t.ex. var bristen på information ett mycket allvarligt problem, speciellt under de första krigsdagarna 1973. Förbandschefer som själva inte visste mycket

om vad som hände på andra frontavsnitt eller ens på deras eget kunde inte eller ville inte informera manskapet om läget. Vad de inte insåg var de allvarliga verkningarna av att mannarna inte fick veta någonting, även om det inte fanns något konkret att informera om. Många gånger krävdes det en viss handlingskraft för att förmå förbandscheferna att "informera om att det inte fanns något att informera om", att visa att de visste lika litet som manskapet. Det var inte alls självklart att det är bättre att klargöra att läget är förvirrat än att inte uttala sig alls. Situationsbedömningen är en första förutsättning för att man ska kunna handla. När förbandschefen fick veta att exempelvis 70 % av hans manskap ansåg att han struntade i dem — därför att han faktiskt inte hade något att säga - krävdes det inte mycken ansträngning att med gott resultat rätta till detta förhållande. — — —” (sid. 162).

10.7. Försvarsupplysning i skolan

Gällande läroplaner för grundskolan och gymnasieskolan lämnar stor frihet till lärarna att lägga upp undervisningen. Läroplanerna är målstyrande och innehåller vissa riktlinjer och huvudmoment som skall behandlas i undervis- ningen. Avsnittet Mål och riktlinjer i 1980 års läroplan för grundskolan anger att ”Skolan skall fostra. Det innebär att skolan aktivt och medvetet skall påverka och stimulera barn och ungdomar att vilja omfatta vår demokratis grundläggande värderingar och låta dessa komma till uttryck i praktisk, vardaglig handling.”

I kursplanen för samhällsorienterande ämnen anges som ett delmål att undervisningen skall ” — — — leda till insikt om vikten att värna om de demokratiska rättigheterna och fullgöra skyldigheterna — — —”.

För högstadiet finns bland andra följande huvudmoment angivet:”Fred och försvar: politisk spänning och militära resurser i världen. Internationella strävanden i frågor om fred och samarbete. Den svenska neutralitetspoliti- ken, totalförsvaret och säkerhetspolitiken i övrigt. Hur samhället fungerar i kriser och krig".

I 1970 års läroplan för gymnasieskolan anges i mål och riktlinjer att gymnasieskolan skall leda till att eleven” — — — förbereder sig för sin roll som aktiv medborgare i morgondagens samhälle som betydligt mer än det nuvarande kommer att kräva samverkan och solidaritet mellan människorna

och att de förbereder sig på att — — — göra en insats även i internationellt arbete." Målen sammanfattasiläroplanen så att”— — — skolarbetet börsålundaidet

hela inriktas på att främja elevernas utveckling till självständiga samhälls- medlemmar med ett intresse för omvärlden som leder till ett personligt engagemang och en känsla av internationellt medansvar.”

För ämnet samhällskunskap anges för årskurs 3 ett huvudmoment kallat Internationell politik. Detta skall bland annat omfatta ”konflikts— och samarbetstendenser och konfliktlösning och fredspolitik.”

"Huvudmomentet Aktuella samhällsfrågor ger eleverna möjlighet att tränga in i problemområden, som de själva upplever som speciellt intressan- ta.” För detta huvudmoment anges att "totalförsvaret kan här få en ytterliga-

re fördjupning, likaså folkrörelser och intresseorganisationer. — — — Vad som än behandlas under aktuella samhällsfrågor måste eleverna få arbeta självständigt och probleminriktat. De väcker de frågor de vill ha svar på och de måste få söka sig fram till svaren. Lärarna bör i första hand fungera som handledare — — —”.

För ämnet historia anges som mål för ämnet att "eleven skall — — —erhålla ett vidgat perspektiv på världen idag liksom en ökad medvetenhet om problem som kan få konsekvenser för framtiden.”

Ur Kommentarer till läroplanen är följande citat under rubriken Världen, Europa, Norden, Hembygden hämtade

"Undervisningen bör präglas av ett globalt perspektiv, vare sig man studerar äldre eller nyare historia — — — I synnerhet i fråga om senare tid bör likväl inte det globala perspektivet dölja det europeiska. Att Europas länder inte bara från geografisk synpunkt är varandra närliggande bör betonas. De samförståndssträvanden och det samarbete — politiskt, ekonomiskt och kulturellt — som inte minst vår egen tid ger exempel på, får inte undanskym- mas av vare sig den militärpolitiska blockbildningen eller av spänningen inom respektive block. Det kan med andra ord vara värt att uppmärksamma tendenserna att söka finna en Europeisk identitet i skuggan av stormaktspoli- tikenz"

För ämnet religionskunskap anges bland andra huvudmomentet Etiska och moraliska frågor. Under detta tas bland annat upp ”— — — internatio- nella frågor som lämpligen behandlas är segregation, krig och krigshot samt förhållandet mellan rika och fattiga länder. — — — Pacifismens problematik och vad som kan göras för att förebygga krig bör diskuteras. I samband härmed berörs frågorna om våld och icke-våld, polarisation och integration, internationell rätt och fredsforskning."

Någon systematisk uppföljning av hur dessa ämnen/frågor i detalj behandlats i undervisningen har ännu inte skett. De från militära utbild- ningsmyndigheter redovisade erfarenheterna talar dock entydigt för att en majoritet av de värnpliktiga under grundutbildningen inte kommer ihåg att de i skolan arbetat med dessa frågor.

Vi har tagit del av vad några av de vanligast använda läroböckerna i ämnena samhällskunskap och religionskunskap tar upp i detta avseende. Vi har ingen anledning att anta annat än att lärarna i både grundskolan och gymnasieskolan är lojala och i enlighet med respektive kursplaner behandlar totalförsvarsfrågorna inom respektive huvudmoment.

Vi kan dock se vissa problem. Säkerhetspolitik och totalförsvar är svåra ämnen att behandla. De kan upplevas som stora och abstrakta. För den som inte haft tillfälle att något djupare sätta sig in i frågorna kan det upplevas som en balansgång att inte bedriva propaganda för eller emot någon av de i försvarspolitiken kontroversiella frågorna. Den stora gruppen kvinnliga lärare saknar de referenser som värnplikten gett männen. För de manliga lärarna som fullgjort värnplikt kan dessa referenser vara starkt föråldrade eller på ett olyckligt sätt präglade av personliga upplevelser. Lärarna skall dessutom behandla dessa frågor under den förutsättningen att elevernas referenser påverkas av ett massmedialt nyhetsutbud som beskriver krig och konflikter med helt annan bakgrund, orsak och utveckling än vad som är eller rimligen kan bli förutsättningar för svenskt säkerhetspolitiskt agerande.

En mindre undersökning som vi tagit del av visar också att lärarna vill ha bättre underlag och stöd för denna undervisning.

10.8. Synpunkter från Sveriges centrala värnpliktsråd

Sveriges centrala värnpliktsråd har under hösten 1984 bland annat i ett brev till överbefälhavaren tryckt på betydelsen av en ökad försvarsinformation till de värnpliktiga.

De menar sammanfattat att nuvarande försvarsupplysning dels inte är tillräcklig till sin omfattning och dels inte är upplagd på ett sådant sätt att den direkt och effektivt när de värnpliktiga.

De menar också att försvarsupplysningsverksamheten måste bygga på och tillvarata de värnpliktigas eget engagemang. En förutsättning för detta är att officerare i direkt trupputbildningsverksamhet ges förutsättningar (bland annat utbildning) att ta upp ämnet i debattens och dialogens form vid alla de tillfällen då frågorna naturligt uppstår under utbildningen. Exempel på såda- na tillfällen är under raster, under och i anslutning till olika övningsmoment osv.

Försvarsupplysningen borde vidare enligt Centrala Värnpliktsrådet omfat— ta genomgångar före, under och efter övningar kopplade till en kontinuerlig diskussion som följer upp dagshändelserna. De betonar vikten av att de värnpliktiga själva ges tillfälle att påverka utformningen av försvarsupplys- ningen. Möjligheter till detta skulle ges med skisserade former för verksam- heten, dels genom att alla värnpliktiga då har möjlighet att direkt ta upp frågor och dels genom att möjligheterna skulle öka för plutonens förtroende- män och andra aktiva värnpliktiga att initiera debatt.

Sveriges centrala värnpliktsråd framhåller också att de värnpliktiga redan under grundutbildningen bör ges bättre information om krigsuppgifterna.

10.9. Försvarsinformation till invandrare

Förordningen om åtgärder för invandrare m. fl. (SFS 1976:310) anger bland annat att statlig myndighet skall, i enlighet med de riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som riksdagen har godkänt, inom sitt verksamhets- område fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och språkliga minorite- ter. Myndigheten skall därvid uppmärksamma att särskilda åtgärder kan behövas i fråga om nu nämnda grupper.

Invandrares och språkliga minoriteters behov av samhällsservice skall alltid ingå bland de omständigheter som inom ramen för tillgängliga resurser skall beaktas vid planeringen av myndighetens verksamhet.

För att uppnå en effektiv samordning av insatserna för invandrare och språkliga minoriteter, skall statlig myndighet informera statens invandrar- verk om planerade åtgärder, och när anledning finns därtill, samråda med verket om hur insatserna skall utformas.

Invandrarpolitiska kommittén anför i sitt slutbetänkande ”Invandrar- och minoritetspolitiken” att

”Ett av kännetecknen för invandrar- och minoritetspolitiken är, och måste med våra förslag förbli att samhällets ansvar går längre än till att ge den samhällsservice befolkningen i allmänhet får. Det gäller inte bara på områden där åtgärden är invandrarspecifik, som t.ex. svenskundervisningen och hemspråksundervisningen, utan också i andra sammanhang när positiva säråtgärder, eller om man vill kalla det kompensatoriska åtgärder, är en förutsättning för att man skall kunna närma sig målen. Denna, i 1975 års invandrarproposition klart uttalade politik bör alltså gälla även framgent. Det händer ibland i den allmänna debatten att jämlikhet uppfattas så att lika åtgärder generellt skall vidtas från samhällets sida gentemot invandrargrup- perna som i förhållande till befolkningen i övrigt, medan syftet i stället är och bör vara att ge likvärdiga möjligheter som annars inte skulle existera. Att kompensatoriska åtgärder behövs beror på språkhandikapp och ibland mycket olika kulturell och social bakgrund hos invandrare, jämfört med befolkningen i stort, och på det förhållandet att invandrare kommer sent in i samhället, jämfört med den som föds in i det. Detta är kanske den viktigaste principiella aspekten på invandrar— och minoritetspolitiken.

Vi anser det vidare vara en viktig grundläggande princip att respektive sakansvariga fackmyndigheter behåller ett fullt ansvar inom sitt sakområde för alla invånares välfärd, och för att erforderliga positiva säråtgärder vidtas till förmån för invandrare och minoriteter.” (SOU 1984:58 sid. 51).

De mest akuta och även mest iögonfallande särskilda invandrarfrågorna såsom stora Språksvårigheter, bostadsproblem och initiala omställnings- och anpassningsproblem är naturligt nog passerade när det gäller värnpliktssi- tuationen. Aven om sådana problem kan förekomma hos enstaka naturali- serade medborgare blir ju värnpliktstjänstgöring aktuell endast för den som förvärvat svenskt medborgarskap efter att ha vistats en längre tid i landet. Den absoluta majoriteten av värnpliktiga med invandrarbakgrund är således i verkligheten ungdomar som kommit till Sverige som barn eller är födda här (andragenerationsinvandrare). Erfarenhetsmässigt förekommer därför inom försvarsmakten inte några ”invandrarproblem” som föranlett några allmänna åtgärder. Enskilda värnpliktiga med språkproblem och religiösa minoriteter hanteras som individer med enskilda problem.

Omkring 15 procent av alla barn i åldrarna 0— 17 år bor tillsammans med minst en i utlandet född förälder. Drygt en tredjedel av dessa har föräldrar som båda är födda i samma utländska land.

Dessa värnpliktiga har därmed delvis (och mer eller mindre uttalat) en annan motivationsbakgrund för militärtjänstgöring och andra referensramer när det gäller militärer än vad de flesta svenskar har.

Vi har konstaterat att endast en mycket begränsad information om svenska värnpliktsförhållanden finns tillgänglig på andra språk. En i samband med ett specialarbete vid militärhögskolan genomförd rundringning till ett antal invandrarbyråer (motsv.) visade att både kunskaperna om värnpliktsförhål- landena och tillgänglig information om säkerhetspolitik och totalförsvar var närmast obefintliga.

10.10. Överväganden och förslag

Vi uppfattar det inte som vår uppgift att framlägga fullständiga förslag till hur upplysningsverksamheten angående säkerhetspolitiken och totalförsvaret i sin helhet bäst skall kunna organiseras. Som en grundsyn på informationen om säkerhetspolitiken och om totalförsvaret uttalar vi att ansvaret för denna primärt måste anses åligga statsmakterna och inte bör ses som en försvarsmaktens interna angelägenhet. Vi betonar därför nedan skolans — men även andra organisationers — roll i detta sammanhang.

Vi behandlar i detta betänkande upplysningsverksamheten utifrån flera olika aspekter. Vi konstaterar att den på många olika sätt utgör en mycket viktig grund för samhällets attityd till värnpliktsutbildningen. Därmed påverkas de värnpliktiga ”utifrån" av kamrater, arbetsgivare osv. så att detta påverkar deras egen motivation för utbildningen. Vi behandlar därför olika delar av informationen om säkerhetspolitiken i sin helhet.

I det underlag för försvarsupplysning, som vi tagit del av ”Försvarshand- boken”, utgiven av överbefälhavarens informationsavdelning, broschyren "Varför har vi ett försvar", utgiven av totalförsvarets upplysningsnämnd m.m., m.m.), behandlas bland annat målen för vår säkerhetspolitik kortfattat i jämförelse med hur målen för totalförsvaret m.m. behandlas.

I försvarshandboken omfattar till exempel målen för säkerhetspolitiken några sidor av cirka 200. Som jämförelse kan nämnas att kapitlen om det militärtekniska läget respektive om försvarskostnader är cirka 20 gånger mer omfattande. I broschyren ”Varför har vi ett försvar" sammanfattas säkerhetspolitiken kort. Avsevärt mer text behandlar det militärpolitiska läget. Resten av broschyren behandlar totalförsvarets uppgifter, organisa- tion etc.

Under vårt arbete har vi apropå motivation för utbildningen mött påståendet att ”Utkämpar man guerillakrig slåss man oftast för en idé. Vi slåss ju bara för fosterlandet”.

Detta tillspetsade uttalande är enligt vår mening tillsammans med exemplen ovan belysande för att upplysningsverksamheten i stort fått en viss slagsida åt just försvarsupplysning. Vi finner det angeläget att betona att svensk säkerhetspolitik utgör en helhet som omfattar många olika delar. Sveriges engagemang som alliansfri stat, i internationell politik, i u- landsfrågor, i säkerhetsarbete såsom i den pågående säkerhetskonferensen, i Förenta nationernas alla olika organ osv. utgör väsentliga delar av landets säkerhetspolitik. Det är enligt vår mening tillsammans med dessa andra delar av säkerhetspolitiken som försvarspolitiken kan göras trovärdig — både internationellt och inom landet.

Vi finner det också angeläget att informationen om säkerhetspolitiken och försvarspolitiken klart och enkelt uttryckt redovisar de yttersta målen för politiken och inte minst hur besluten tillkommit. Vi har följande utgångs- punkter för detta ställningstagande:

Den helhetsbild av svensk säkerhetspolitik och försvarspolitik som vi talar om är tyvärr svåröverskådlig. [ många av dess olika delar råder delvis olika politiska uppfattningar om främst medlen eller till exempel omfattning eller ekonomisk nivå på det svenska engagemanget. I vissa delar finns också meningsskiljaktigheter om avvägningen mellan olika delmoment. I riksdags-

debatten, den allmänna politiska debatten och i deflesta sakdebatter i massmedia finns det vissa grundläggande säkerhetspolitiska värderingar som det råder bred enighet kring. Av bland annat praktiska utrymmesskäl har dessa kommit att bli mer eller mindre underförstådda — kanske självklara för många debattörer och skribenter med omfattande kunskaper.

För de 17—25-åringar som skall nås av information i anslutning till eller under grundutbildningen (och även många andra medborgare) är detta inte självklarheter. De har oftast inte de referensramar som ofred och ockupation i våra grannländer gett äldre medborgare, bland annat som drastiska exempel på våld, inskränkningar i yttrandefrihet, mötesfrihet osv. men kanske framförallt åsidosättande av dessa nationers möjlighet att själva utforma sitt samhälle.

Vi vill därmed inte alls undervårdera ungdomars kunskaper om och engagemang för vad som nu händer ute i världen. Det finns bara alltför många exempel på i tiden närliggande och samtida händelser av liknande slag. Svensk säkerhetspolitik och försvarspolitik kan inte ses isolerade från dessa skeenden.

Det är för att ge framförallt ungdomarna möjlighet att se denna helhet som vi menar att informationen om säkerhetspolitiken och försvarspolitiken måste ge även de grunder som äldre upplever som självklarheter. Informa- tionen måste därför klargöra hur svensk säkerhets- och försvarspolitik utformas i demokratisk ordning, att den ytterst syftar till att bevara landets rätt att i demokratisk ordning själv utforma samhället med de friheter, rättigheter och skyldigheter som svenskarna själva bestämmer.

Säkerhetspolitikens mål och medel är delvis abstrakta. De kan vara svåra både att överblicka och att diskutera. Dessa förhållanden gör det enligt vår mening än mer angeläget att försvarsupplysningen kompletteras på ett så- dant sätt att försvarpolitiken och fakta om försvarsmakten sätts in i sitt sammanhang i säkerhetspolitiken.

Vi har redovisat att frågorna om säkerhetspolitiken inkluderas i läroplanerna för både grund- och gymnasieskolan. Vi har också redovisat att informationen om säkerhetspolitiken och totalförsvaret upprepade gånger behandlats i riksdagen. 1978 års försvarskommitté ansåg att skolan har en viktig roll för att ge en grundläggande information om säkerhetspolitiken och totalförsvaret. Vi ansluter oss helt till denna bedömning. Åtgärder har också vidtagits för att framför allt från central nivå förstärka informationsinsatser- na.

Vi konstaterar att erfarenheterna har visat att de kunskaper skolan gett i dessa frågor är en viktig grund för de värnpliktigas senare engagemang.

Erfarenheterna från såväl försvarsmakten som från undersökningar tyder dock på att undervisningen i skolan kan vara ojämn och i vissa fall otillräcklig. Uttalanden av berörda personalorganisationer och av Sveriges centrala värnpliktsråd styrker denna iakttagelse.

Vi har särskilt uppmärksammat att ämnet samhällskunskap, inom vilket information om säkerhetspolitik och totalförsvar ligger, inte förekommer som obligatoriskt ämne på alla de tvååriga gymnasielinjerna. En konsekvens av detta är att huvuddelen av gymnasieeleverna inte får någon information om säkerhetspolitik och totalförsvar alls på gymnasienivå. Enligt vår mening är det nödvändigt att möjligheterna prövas att införa sådan undervisning på

alla gymnasielinjer.

Inte minst mot bakgrund av vad som ovan sagts om den nuvarande bristen på samhällskunskapsundervisning och därmed information om säkerhetspo- litik och totalförsvar för huvuddelen av gymnasieskolans elever framstår denna undervisning i grundskolan som ytterst väsentlig.

Lärarna — och främst samhällskunskapslärarna — är naturligtvis en nyckelgrupp i alla resonemang om information om säkerhetspolitik och totalförsvar i skolorna. Vi har också erfarit att utbildning i och underlag för undervisning i dessa frågor efterfrågas av lärarna.

Vi föreslår sammanfattningsvis att informationsinsatserna till denna grupp intensifieras genom följande åtgärder:

1 Den från och med 1985-07-01 nya myndigheten, styrelsen för psykolo- giskt försvar ges i uppdrag (och medel härför) att med anlitande av professionella krafter och i nära samverkan med berörda myndigheter inom totalförsvaret utveckla ett informationspaket avsett för skolorna. 2 Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum och Centralförbundet Folk och försvar ges resurser att öka sina respektive i tidigare avsnitt redovisade kursverksamheter med lärare som främsta målgrupp. 3 Information om säkerhetspolitik och totalförsvar tas upp i lärarutbild- ningen.

De ovan redovisade förslagen bedöms av oss kunna få god punktvis effekt. Det är emellertid angeläget att en utökad verksamhet ges en stabil kontinuitet. Informationsverksamhet är en färskvara. Inaktuell information riskerar att snarare förvirra eller att direkt motverka sitt syfte.

Våra förslag ovan är lämpade att genomföras från central nivå. Basen för den löpande informationsverksamheten måste emellertid vara den lokala verksamheten. Som ett exempel bland många på aktiviteter som är lämpade för lokalt genomförande vill vi framhålla anordnandet av studiedagar för lärargrupper — kanske särskilt samhällskunskapslärare.

Informationen om säkerhetspolitiken är enligt vår mening av så stor betydelse för värnpliktens utveckling att den bör tillföras ytterligare resurser. Vi har i vårt huvudbetänkande framlagt förslag som kan ge besparingar. Utöver det självständiga behov av ökade aktiviteter inom försvarsupplys- ningen, som vi anser föreligga, kan denna ökning genom sin motivations- stödjande effekt bidra till att totalt öka effektiviteten i värnpliktsutbildning- en.

Vi föreslår därför att resurser omfördelas till en ökad satsning på information om säkerhetspolitik och totalförsvarsupplysning. Den ambi- tionsökning vi härigenom avser skapa bör inriktas på utbildning och handledning av yrkesofficerare i trupptjänst och av lärare i samhällskun- skap.

Vi vill betona vikten av att detär ordinarie befäl och lärare som härigenom skall ges bättre förutsättningar för att på ett naturligt sätt ta upp de värnpliktigas/elevernas initiativ och diskussioner vid de tillfällen dessa kommer fram. Formbunda särskilda genomgångar och liknande skapar, enligt vad vi erfarit. inte de förutsättningar som erfordras för att ge de enskilda utrymme för frågor eller för en sådan diskussion som leder till att de värnpliktiga engagerar sig.

Vi finner inte anledning att låsa kommande organisationsöverväganden genom att närmare uttala oss om organisatorisk inplacering eller dessa resursers karaktär. Vi har dock tidigare konstaterat att information är en ”färskvara”. Uppgifterna ställer — förutom krav på adekvata grundkunska- per — krav på personligt intresse och lämplighet för uppgifterna. Härtill kommer ett krav på kontinuerlig fortbildning. Vi vill därför som inriktning ange att vi anser att dessa resurser bör avdelas på kvalificerad handläggar- nivå. Sådana kompetenskrav bör anges så att personal med god utbildning och erfarenhet kan rekryteras.

Med de förutsättningar av besparingsmål som för närvarande föreligger och fredsorganisatoriska förändringar som kan väntas komma, finner vi det angeläget att denna ambitionsökning, som vi förordar, sker genom den sammanvägning av resursresonemang som sker i övrigt. Övergångsvis bör den därför tas ur befintliga resurser och knytas till exempelvis försvarsom- rådesstaberna. Med hänsyn till den bredare inriktning vi förordar för verksamheten, kan det dock vara naturligt att denna resurs på längre sikt knyts till den mer allmänorienterade verksamheten inom länsstyrelserna.

Av samma skäl som redovisats ovan föreslår vi attnuvarande undervisning i försvarsupplysning för yrkesofficerare läggs så tidigt som möjligt i utbildningen, Den bör, utöver eget kunskapsinhämtande, kompletteras med utbildning som ökar yrkesofficerarnas förmåga att resonera eller samtala med de värnpliktiga i dessa frågor.

Vi har redan tidigare påtalat att vi är medvetna om att säkerhetspolitiska diskussioner kan upplevas som svåra. Uttalanden i ett samtal kan till exempel lätt, med rätt eller orätt, tolkas som partställningstaganden eller som partipolitiska ställningstaganden. Detta bör föranleda stor försiktighet från myndighetspersoners sida. Detta kan dock, särskilt hos till exempel mindre rutinerade officerare, leda till en utslätande överförsiktighet som delvis kan förta meningen med informationen.

Vi tycker oss kunna iakttaga att en sådan ”avvaktande neutral” hållning är vanlig bland yrkesofficerare. Detta förstärks av delvis formaliserade regler som att lektioneri ämnet försvarsupplysning endast hålls av högre chefer som genomgått militärhögskolans högre kurs osv. Vi är medvetna om att kritik då och då riktas mot det motsatta förhållandet — nämligen att chefs genomgång upplevts som partsinlaga eller som präglad av ensidighet.

Att vår säkerhetspolitik, lika litet som övriga i demokratisk ordning fattade beslut, inte skall ifrågasättas under myndighetsutövning är självklart. Lika självklart är det enligt vår mening att inte partipolitisk påverkan bör ske i myndighetsform eller till exempel under lektioner.

Vi har klart tagit ställning för att de värnpliktiga själva måste ges ett större utrymme för diskussionsfrågor inom försvarsupplysningen för att deras eget engagemang i dessa frågor skall stimuleras. Detta kan genom ökade kunskaper bidra till deras motivation för utbildningen. Vi är av den uppfattningen att detta bäst sker vid de tillfällen de värnpliktiga naturligt kan ta upp frågorna såsom under övningar, raster m.m. Det förutsätter att yrkesofficerare i allmänhet ges förutsättningar att föra sådana samtal.

Vi menar samtidigt att under sådana helt andra yttre förutsättningar är även förutsättningarna för samtal/diskussioner helt olika. Att i lektionsform tala inför ett helt kompani — eller isämsta fall en hel bataljon — då auditoriet

har små reella möjligheter att ställa fördjupande frågor eller göra egna diskussionsinlägg ställer andra krav än att i samtalsform resonera med en liten grupp eller högst en pluton i vilken man känner alla. Vi är inte främmande för att detta leder till en större öppenhet om personliga åsikter. Vi menar att i en öppen atmosfär balanseras detta av andras åsikter och att riskerna för motsättningar eller missförstånd därmed är obetydliga.

Utifrån vår neutralitetspolitik är det självklart att det inte får finnas underlag för att ange till exempel den ena eller andra stormakten som vår fiende eller huvudfiende. Rent geografiska och militärpolitiska förutsätt- ningar gör det emellertid osannolikt att Sverige skulle kunna komma i krig med en nation som inte tillhör endera stormaktsblocket. Att mot denna bakgrund tala om och till exempel ge information om vilka vapensystem svenska förband kan komma att möta torde enligt vår mening vara möjligt utan att det kan uppfattas som brott mot vår neutralitet.

Att på motsvarande sätt ge mer information om en angripares möjligheter och förutsättningar i förhållande till förbandens krigsuppgifter torde också vara möjligt. Förenklat uttryck menar vi, att det förhållandet att vi har förband med uppgifter i västlig riktning och har förband med uppgifter i östlig riktning, knappast var för sig kan tas som intäkt för att ifrågasätta vårt lands neutralitet.

För att konkretisera utbildningsmål, för att ge bättre förklaringar och för att öka trovärdigheten i utbildningen och samtidigt bidra till trovärdigheten i försvarsplaneringen, menar vi att det — väl inom ramen för vår neutralitet — bör vara möjligt att ge de värnpliktiga en klarare bild av förbandets uppgifter i krig. En naturlig utgångspunkt härför år de hotbilder som är styrande för respektive förbands speciella krigsuppgifter. Vi vill dock samtidigt framhålla vikten av att detta sker mot bakgrund av en förbättrad information om var säkerhetspolitik, neutralitetspolitik och försvarspolitik som helhet.

Kritik framförs i många sammanhang mot förbandsövningar och speciellt mot större sådana under repetitionsövningar. En del av den mer allmänna (och inte mot enskilda sakförhållanden riktade) kritiken torde kunna återföras till brister i informationen före under och efter övningarna. Det är visserligen en känd tes att ”information kan man aldrig få nog av” och att på en allmänt ställd fråga av typ ”Har Du fått tillräcklig information?" svarar de flesta "nej”. Vi är medvetna om att svårigheter föreligger att under en fältmässig övning med till exempel en hel bataljon nå alla med ”tillräcklig” information. Kapaciteten att hos de underställda enheterna ta emot informationen kan också vara mycket olika under olika övningsskeden. Såväl den undersökning vi låtit göra, i vilken informationsfrågan kopplats till övningens mål, som allmänt framförd kritik är dock värda att uppmärksam- ma.

Vi föreslår att information ges vidgad plats i utbildningen av yrkesoffice- rare och att underlag för sådan utbildning tas fram. För att påskynda utvecklingsprocessen bör ämnet samtidigt tas upp i befälsutbildning med allt yrkesverksamt befäl. Med information avser vi i detta avseende den information om verksamheten som ges före under och efter övningar. Vi är medvetna om att mycket görs i detta avseende redan nu. Bland annat har vår egen undersökning visat att kritik trots detta kan riktas mot informationen i

samband med övningar. Att ha fullt klart för sig varför man deltar i en viss övning, vad denna går ut på etc. måste vara avgörande för motivationen för deltagandet och därmed för effektiviteten i övningen.

Både av erfarenheter och av forskare har det visats att information är lika viktig också när det handlar om att informationen innebär att chefen inte heller vet vad som sker.

På vår rundfråga har officershögskolorna uppgivit att någon undervisning om vad vi ovan kallat närinformation inte för närvarande förekommer. Vi föreslår att frågan ges utrymme i ledarskapsutbildningen på ett sådant sätt att närinformation får en naturlig plats i det praktiska ledarskapet. Med hänsyn till den stora andelen värnpliktigt befäl i krigsorganisationen är det lika väsentligt att frågan tas upp i befälsutbildningen av värnpliktiga. Samtidigt är det av stor betydelse att yrkesofficerarna konsekvent föregår med gott exempel i detta avseende.

Vi har konstaterat att värnpliktiga med invandrarbakgrund oftast har tillräckliga språkkunskaper och i övrigt sådana kunskaper om vårt samhälle att mer omfattande särskilda informationsinsatser riktade till just denna grupp knappast erfordras.

Vi har ändå anledning att särskilt beröra frågorna om försvarsinformation till invandrare. Vi gör det av flera skäl. För det första vet vi att många — för närvarande kanske till och med huvuddelen — av våra invandrare har från sina ursprungsländer sådana erfarenheter av militärer att de har välgrundad anledning att vara rädda för eller åtminstone mycket försiktiga i sina kontakter med militära system. Det är angeläget att de får en korrekt information om svensk säkerhetspolitik och om försvarsmaktens roll i vårt samhälle. Detta gäller alla invandrare.

Vi har vid flera tillfällen pekat på att den värnpliktiges motivation för utbildningen påverkas av hans sociala omgivnings syn på värnplikten. Det är mot den ovan beskrivna bakgrunden sannolikt att den basinformation som värnpliktiga med invandrarbakgrund får från anhöriga m.fl. inför inskriv- ningen och tjänstgöringen kan variera kraftigt. Det är enligt vår mening angeläget att de på sikt minskande värnpliktstillgångarna tas till vara noggrant. Bortfall på grund av bristande motivation/information av skäl som ovan skisserats kan inte accepteras.

Vi föreslår följande åtgärder

1 Information om svensk säkerhetspolitik och försvarsinformation utarbe- tas och publiceras på aktuella språk i invandrartidningar m.m. 2 Allt grundläggande informationsmaterial från värnpliktsverket inför inskrivningen kompletteras med ett meddelande att den som så önskar kan rekvirera information på andra angivna språk. 3 En sammanställning av svenska värnpliktsförhållanden och hur dessa hänger samman med medborgarskap m.m. utarbetas och distribueras till invandrarbyråer m.fl.

Vi har även i tidigare kapitel behandlat och behandlar i följande kapitel ytterligare förslag till information till arbetsgivare. skolor m.fl. som i viss män kan kallas försvarsinformation och som kompletterar vad som tagits upp i detta kapitel.

11. Anstånd med värnpliktstjänstgöring

11.1. Bakgrund

Vi har i vårt huvudbetänkande ”Värnplikten i framtiden” redovisat huvuddragen av personalomsättningssystemet inom försvarsmakten (SOU 1984:71 sid. 56-62). Sammanfattningsvis innebär detta att årsklassens grundutbildning inriktas mot en så fulltalig fältbataljon som möjligt.

Denna grundutbildningsbataljon skall vid utbildningens slut pers0nellt omsätta (ersätta) en i förväg bestämd bataljon i krigsorganisationen. Detta system etablerades av 1960 års värnpliktsutredning och kallas efter utred- ningen "VU 60-systemet”. Förbandens utbildningskapacitet tillsammans med omsättningsbehovet för även andra förband i krigsorganisationen medger dock för närvarande inte att grundutbildningsbataljonens personal- styrka helt når upp till fulltalig fältbataljon.

I samband med en modifiering av VU 60-systemet infördes därför så kallad grundläggande krigsförbandsövning. Denna innebär att grundutbildningsba- taljonen under sitt avslutande förbandsutbildningsskede kompletteras med de tidigare utbildade delar av den aktuella krigsbataljonen som erfordras för att en komplett fältstark bataljon skall kunna organiseras. Den på så sätt nyskapade bataljonen samövas —— grundläggande krigsförbandsövning — och ersätter vid övningens slut den i krigsorganisationen tidigare ingående bataljonen. Den komplettering av grundutbildningsbataljonen som erford- ras ur ursprunglig bataljon består vid infanteriet vanligen av ett av bataljonens skyttekompanier och flertalet av bataljonens krigsplacerade yrkes- och reservbefäl.

Det nu beskrivna omsättningssystemet gäller närmast infanteriets och pansartruppernas förband. Vid övriga truppslag inom armén, liksom inom marinen och flygvapnet, eftersträvas samma omsättningssystem, anpassat till de särskilda förutsättningarna för dessa delar.

Den avsedda förbandsomsättningen bestämmer storlek och sammansätt- ning av den kontingent som skall rycka in till grundutbildning. Denna ligger i sin tur till grund för att bestämma den styrka som skall inkallas. Från och med att inkallelseorder utfärdats och under hela grundutbildningstiden inträffar förändringar. Dessa är främst avgångar, men också, om än i en relativt begränsad omfattning, tillskott. Dessa uppstår bland annat genom överflytt- ning av värnpliktiga mellan förband under pågående grundutbildning och genom att värnpliktiga åter kallas in efter ett tillfälligt undantagande från tjänstgöringsskyldighet. Avgångarna beaktas i planeringen på så sätt, att

inkallad styrka innehåller ett på erfarenheten grundat överskott av värn- pliktiga i förhållande till behovet för den tidigare beskrivna förbandsomsätt- ningen.

Det behov av överinkallelser som således föreligger anpassas till såväl militärområdesvisa som förbandsvisa förhållanden. liksom även till värn- pliktskategorier och befattningar. Trots det kan slumpvis fördelade avgångar (och även tillkomster) drabba olika kategorier och befattningar olika hårt från år till år. Detta medför brister eller överskott som båda kan vara besvärande för utbildningsansvarig myndighet.

Inom så stora kontingenter som det här är fråga om, finns personbetingade olikheter, som var för sig inte är påverkbara alls eller bara kan påverkasi liten utsträckning (sjukdom, ekonomiska svårigheter etc.) men som har betydelse för totalutfallet. Det finns exempel där olika avgångsanledningar generellt och utan förutsebar anledning minskat påtagligt ett visst är. Ökad belastning såväl på utbildningsorganisationen som på förbandets budget blir följden. Även samtidigt ökande avgångsorsaker har noterats med motsatta konse- kvenser. Att utbildningsresultatet 1 sådana fall påverkas 1 negativ riktning är svårt att undvika. Vid grundutbildningsförbanden finns dock en betydande anpassningsförmåga inför de avvikelser som oundvikligen uppkommer. Speciella omsättnings— och utbildningsproblem uppstår avi huvudsak samma skäl, när extrainkallelser görs till exempel av arbetsmarknadsskäl.

I anslutning till utryckningen från grundutbildningen krigsplaceras de värnpliktiga i det eller de förband som omsätts i krigsorganisationen. Den i förbanden tidigare krigsplacerade personalen blir till en del omkrigsplace- rade till förbandets mobiliseringsreserv. Övriga överförs till så kallad personalersättningsreserv i avvaktan på senare krigsplaceringi lokalförsvars- förband eller i särskilda personalersättningsenheter. Krigsplacering i mobi- liseringsreserv innebär att den enskilde får en krigsplaceringsorder enligt vilken han vid mobilisering skall inställa sig vid det krigsförband vars reserv han tillhör. Som framgår av namnet skall sådan värnpliktig kunna inordnas i krigsförbandet och därvid ersätta krigsplacerad värnpliktig som av olika anledningar kan vara förhindrad att inställa sig vid mobilisering.

Som regel fyra år efter den grundläggande krigsförbandsövningen inkallas förbandet till sin första egentliga krigsförbandsövning. Om inte särskilda skäl föranleder annat, inkallas då såväl de som tillhör förbandets ordinarie bemanning (förbandets organisationsstyrka,) som de som tillhör mobilise- ringsreserven. De sistnämnda har ju tidigare ingått i förbandets organisa- tionsstyrka. De är därför de som i första hand bör tasi anspråk vid avgångar inom förbandet. Dessa avgångar motsvarari många fall vad som skulle kunna inträffa vid en mobilisering.

Härutöver har värnpliktsverket utarbetat ett system som ger den utbildningsansvariga myndigheten möjlighet att i samråd med krigsförbands- chefen besluta om överinkallelse av personal i främst befälsbefattningar eller andra för förbandet särskilt viktiga befattningar. Denna personal har tidigare inte tillhört förbandet. Detsamma gäller personal som kallas in senare än förbandets huvuddel för att ersätta avgångar som uppstått till följd av undantaganden (sjukdom) och anstånd m.m. —— kompletteringsinkallade.

Dessa kompletteringsinkallade hämtas i regel från personalersättningsre— serven. I undantagsfall kan de hämtas från andra förband. Efter krigsför—

bandsövningens slut krigsplaceras de i det nya förbandet. Den ursprungligen krigsplacerade, som blivit sjuk eller fått anstånd, omplaceras då till personalersättningsreserven. Har kompletteringsinkallelse inte kunnat göras, och befattning därför stått vakant under krigsförbandsövningen, bibehålls den tidigare krigsplacerade i befattningen, trots att han inte tjänstgjort i denna vid förbandets senaste övningstillfälle. Dessa sistnämnda inkallades tidigare för att — utan ändrad krigsplacering — tjänstgöra i motsvarande befattning i ett annat förband. Avsikten härmed var att vidmakthålla deras befattningskompetens. Så sker nu inte längre och det numera tillämpade systemet innebär en ytterligare markering av förbands- samhörigheten.

Sammanfattningsvis finns det flera delsystem som syftar till att ersätta bortfall av personal som inkallats till krigsförbandsövning. Delsystemens effekt sammanhänger med ett flertal faktorer som fortlöpande beaktas inom försvarsmakten. Några av dessa faktorer är mobiliseringsreservens samman- sättning (särskilt dennas innehåll av befälsbefattningar) samt tillgången inom personalersättningsreserven på tjänstgöringsskyldiga och inkallelseba- ra värnpliktiga med utbildning till befattningar av specialistkaraktär eller i övrigt av särskild betydelse för en krigsförbandsövnings effekt.

Överbefälhavaren har i sin värnpliktsplan starkt markerat betydelsen av att den samträning som uppnås under grundutbildningen tillvaratas inom krigsförbanden. De värnpliktigas flyttning inom riket under tiden mellan två krigsförbandsövningar skall därför vid fältförbanden som regel inte medföra omkrigsplacering under denna mellantid. Omkrigsplacering skall i stället förberedas inför och genomföras i samband med en krigsförbandsövning.

Chefens för armén målsättning för krigsförbandens samträning uttrycks bland annat av att krigsförbandsövning skall genomföras i förband med en personalstyrka som vid utryckningen uppgår till minst 85 procent av förbandets organisationsstyrka och med alla befattningar för plutonsbefäl och högre "rättbemannade".

11.2. Inkallelseorder

Inkallelseorder får ej utan den värnpliktiges medgivande utfärdas senare än en månad före inställelsedagen om ej inkallelsen avser mönstringsövning eller överbefälhavaren bestämmer annat i särskilda fall.

Inkallelseorder som avser annan tjänstgöring än mönstringsövning får ej utan den enskildes medgivande hävas senare än tre månader före inställel- sedagen om inte värnpliktsverket i särskilda fall bestämmer annat.

Vid inkallelse till repetitionsutbildning eftersträvar värnpliktsverket att sända ut inkallelseorder sex månader i förväg. Detta förutsätter emellertid att de utbildningsansvariga förbanden kunnat lämna värnpliktskontoren ett slutligt och komplett inkallelseunderlag senast åtta månader före inställel- sedagen.

Vid kompletteringsinkallelse utfärdas inkallelseorder som regel senast två månader i förväg. Även om det enligt författningen är möjligt att sända ut order intill en månad i förväg undviks detta, eftersom avgångarna bland sent

inkallade värnpliktiga erfarenhetsmässigt betydligt överstiger normalfal- let.

Inkallelse till grundutbildning följer i princip samma normer som nyss redovisats. Kortare förvarning än sex månader förekommer dock för att möjliggöra inryckning i juni för värnpliktiga som skrivits in sent under närmast föregående kalenderår. Som regel sker inkallelse till sådan inryckning bara i enlighet med den enskildes eget önskemål.

I inkallelseordern lämnas bland annat följande information om läkarintyg och anstånd:

"Om Du av medicinska skäl (skada, sjukdom eller dylikt) ej kan inställa Dig till tjänstgöringen skall detta styrkas med läkarintyg utformat enligt socialstyrelsens föreskrifter. Tala om för läkaren vad intyget är avsett för. Om tjänstgöringen skulle medföra väsentliga olägenheter eller svårigheter för Dig, Din arbetsgivare eller för nära anhörig kan Du ansöka om anstånd. Ansökan, som skall vara skriftlig och undertecknad av Dig eller Ditt ombud, skickar Du till det värnpliktskontor som utfärdat ordern. Sänd Din ansökan snarast möjligt sedan skäl för anstånd har uppkommit. Adress: se omstående sida. Ange alltid Ditt namn och Ditt personnum— mer. Observera att inkallelseordern gäller tills Du fått annat besked. Underrätta snarast Din arbetsgivare om den förestående militärtjänstgöringen."

11.3. Avgångar

Som tidigare nämnts förekommer fortlöpande avgångar. Avgångsorsakerna är dels sådana som leder till varaktigt bortfall från skyldigheten att fullgöra värnplikt, dvs. frikallelser, viss befrielse, flyttning utomlands, medgivande av vapenfri tjänst, totalvägran etc. De är också sådana som har temporär karaktär såsom undantagande (på grund av övergående sjukdom) och anstånd.

Avgång från repetitionsutbildning kan också föranledas av att uppskov antingen medgivits från skyldighet att tjänstgöra vid försvarsmakten under beredskapstillstånd och krig eller för att inom det totala försvaret i övrigt tillgodose oundgängligt behov av personal. Sådant uppskov gäller så länge uppskovsanledningen kvarstår. Det medför att vederbörande inte är disponibel för krigsplacering.

Avgångarnas omfattning och orsaker följs upp av värnpliktsverket. En särskild sådan undersökning genomfördes i samband med försvarsmaktsöv- ningen Sydfront 1984. Avsikten var främst att belysa relationen mellan avgångar föranledda av anstånd och avgångar av andra orsaker. Totalt granskades 100 kompanier och motsvarande förband med en sammanlagd inryckande styrka omkring 12.000 man. Avgångarna uppgick till 2.387 man, motsvarande 19,9 procent av inryckande styrka. Av dessa var 1.366 anstånd. varav 1.193 beviljats före och 173 under övningsperioden. Avgångar av övriga orsaker utgjorde 1.021 fördelade på 579 före och 442 efter inryckningen.

Den procentuella fördelningen mellan anstånd och övriga avgångar var 57 respektive 43 procent. För 45 av de 100 förbanden var de nämnda avgångsorsakerna lika stora — hälften av vardera anledningen. Stora olikheter fanns dock. Fördelningen var till exempel vid ett pansarhaubits- kompani 87 procent anstånd respektive 13 procent övriga avgångar av totalt

25,6 procent avgångar inom kompaniet. Vid ett annat förband (ett cykelskyttekompani) var motsvarande värden 27 respektive 73 av totalt 9,2 procent avgångar.

Anstånden var den dominerande avgångsorsaken i befattningar för plutonsbefäl och kompanibefäl. I menigbefattningar fördelade sig avgång- arna i stort sett lika mellan de båda orsaksgrupperna.

En motsvarande uppföljning av avgångar och avgångsorsaker genomför- des av värnpliktsverket i samband med försvarsmaktsövningen Västgräns vintern 1985.

Denna uppföljning visade att av alla inkallade sände totalt ungefär en tredjedel in ansökan om att få slippa delta i krigsförbandsövningen. Av dessa utgjorde 78 procent anständsansökningar som behandlades enligt tjänstgö- ringskungörelsen 22 &. Resten var motiverade av medicinska orsaker och föranledde nästan utan undantag avgång på grund av frikallelse eller undantagande. Av de totala avgångarna i samband med denna övning utgjorde anstånden cirka 50 procent. Resten utgjordes i huvudsak av undantaganden och frikallelser.

Sammanfattningsvis konstaterar vi således att avgångar på grund av anstånd endast utgör en del av hela antalet avgångar. Vi kommer i en senare fas av vårt arbete att beröra avgångar till följd av frikallelser av värnpliktiga. Därför begränsar vi oss i det följande till att närmare granska de förhållanden som sammanhänger med konsekvenser av än stå n d sett från såväl förbandens som den enskildes synpunkter.

11.4. Anståndsfrågan i 1960 års värnpliktsutredning

1960 års värnpliktsutredning behandlade i sitt betänkande ”Värnplikten" (SOU 1965:68) ingående personalavgångarna dels under tiden mellan två repetitionsövningar och dels i samband med repetitionsövning.

Utredningen konstaterade, att orsakerna till avgångar i samband med repetitionsutbildningen kan — utöver varaktiga avgångsorsaker i form av frikallelser och ändrad uttagning till handräckningstjänst m.m. — hänföras till anstånd, tillfällig sjukdom eller skada som omöjliggör deltagande i den aktuella repetitionsövningen eller annan orsak såsom utrikesvistelse, anställ- ning som sjöman, medgivet uppskov efter det att inkallelseorder utsänts m.m.

Utredningen noterade att för att öva förbanden med minst 85 procent av fältstyrkan måste erfarenhetsmässigt inkalleseorder utfärdas till personal motsvarande omkring 120 procent av fältstyrkan. Utredningen redovisade också avgångarnas omfattning utifrån statistik lämnad av arméstaben och centrala värnpliktsbyrån samt egen undersökning från första halvåret 1962. Det kan vara av ett visst intresse att jämföra dessa värden med motsvarande värden omkring 20 år senare. Därför görs här ett koncentrerat utdrag ur betänkandet.

”Arméstabens statistiska material för åren 1959 och 1963 samt centrala värnpliktsbyråns statistik från år 1961 visar under den period från vilken undersökningar föreligger en stegring av avgångarna till följd av anstånd från 10,4 procent år 1959 till 12,9 procent år 1961 och 13,1 procent år 1963”. (SOU 1965:68 sid. 99)

1960 års värnpliktsutrednings egen undersökning från första halvåret 1962 visade bland annat följande fördelning på personalkategorier av beviljade anstånd i procent av inkallad styrka inom de olika kategorierna:

Tabell 7 Kategori Andel av inkallad styrka som beviljats anstånd (procent)

officerare 13,4 underofficerare 25.6 underbefäl 14,9 meniga 8,0 samtliga 10.9

Utredningen framhöll att avgångar till följd av anstånd är särskilt besvärande därför att de i förhållandevis större utsträckning gäller befäl än meniga.

Avgångarna av andra orsaker än anstånd utgjorde första halvåret 1962 sammanlagt 10,4 procent. För befälskategorierna var de 8,8 procent och för de meniga 11,2 procent. Arméstabens statistik från 1959 och 1963 visar likartade siffror, sammanlagt 10,1 respektive 9,9 procent.

Fortsättningsvis uttalade utredningen bland annat att "De vid inkallelse till repetitionsövning uppkomna avgångarna utgöres av avgångar till följd av tillfällig sjukdom, anstånd m.m. och torde uppgå till sammanlagt cirka 20 procent eller mer av det vid varje inkallelsetillfälle inkallade antalet värnpliktiga.

Nämnda avgångar medför olägenheter antingen man lyckas ersätta avgången personal eller icke och det är därför angeläget att söka begränsa ifrågavarande avgångar så långt möjligt.

De avgångar i samband med inkallelse till repetitionsövning som föranleds av tillfällig sjukdom torde _icke kunna påverkas.

Avgångarna till följd av anstånd påverkas av en rad förhållanden; det aktuella läget på arbetsmarknaden, sociala förhållanden, åldersfördelningen inom krigsförbandet, tiden på året då övningarna genomföres, övningarnas längd, övningarnas allmänna frekvens, bestämmelserna för meddelande av anstånd och tillämpningen av dessa bestämmelser. Värnpliktsutredningens möjligheter att inverka på anståndens omfattning inskränker sig till de fem sistnämnda faktorerna.” (SOU 1965:68 sid. 101-102).

1960 års värnpliktsutredning granskade därefter sammanhanget mellan värnplikten och förhållandena inom vissa civila samhällsområden. Utred- ningen framhöll att ”i huvudsak oberoende av vilka ändringar av repetitions- övningssystemet som värnpliktsutredningen kan komma att föreslå, så erfordras att antalet beviljade anstånd i förhållande till antalet till repeti- tionsövning inkallade minskar." (SOU 1965:68 sid. 114).

Till detta borde, enligt utredningen, förkortning av den enskilda repeti- tionsövningens längd, skärpning av tillämpad praxis vid beviljande av anstånd samt ändrad inställning till behovet av anstånd hos många värnpliktiga liksom hos deras arbetsgivare kunna bidra. ”Det vill vidare synas värnpliktsutredningen som om de värnpliktiga alltför litet beaktade att ett meddelat anstånd nästan alltid innebär en nackdel för andra värnpliktiga. Det innebär sålunda en olägenhet för den värnpliktige som i många fall måste

inkallas som ersättare för den först inkallade, därigenom att han kommer att inkallas med kortare varsel än eljest. Om de militära myndigheterna, som ofta är fallet, ej kan uppbringa någon ersättare, uppkommer risk för att repetitionsövningen för övriga värnpliktiga i förbandet icke ger det utbyte som den eljest kunnat ge. En viss begränsning av antalet ansökningar om anstånd synes möjligt att få till stånd, om de värnpliktiga och deras arbetsgivare på lämpligt sätt upplystes om hithörande sammanhang.” (SOU 1965:68 sid. 114).

Utredningen ansåg sig icke böra överväga ytterligare begränsning av

antalet anstånd motiverade av sociala skäl eller av huvudsakligen sociala skäl.

Vad beträffar anstånden och det civila utbildningsväsendet gjorde utredning— en bland annat följande uttalanden:

"Det svenska värnpliktssystemet förutsätter, att den värnpliktige skall delta i repetitionsövningarna med det krigsförband, vid vilket han är krigsplacerad. Dylika övningar måste i framtiden liksom hittills ofta, efter hänsynstagande till en rad militära och civila faktorer exempelvis sådana av utrikespolitisk art, anordnas vid sådana tidpunkter under året som icke på ett ur studiesynpunkt lämpligt sätt ansluter till de olika akademiska läroåren. Utredningen kan därför icke finna annat än att de akademiska studierna i princip måste anordnas så, att möjlighet föreligger till avbrott däri för deltagande under några veckor i militär repetitionsutbildning utan att fördenskull den enskilde får en oproportionerligt förlängd studietid. Det vill förefalla utredningen som om vad gäller de högre studierna också andra skäl nödvändiggör en sådan ordning, exempelvis hänsynstagande till den som är frånvarande från studierna några veckor på grund av sjukdom eller andra tvingande skäl.

Vad sålunda anförts om möjligheterna till kortare avbrott i de akademiska studierna är i princip tillämpligt också i fråga om yrkesutbildning och postgymnasial fackutbildning.

Även om på angivet sätt undervisningen vid universitet och högskolor m.fl. utbildningsanstalter i princip organiseras så att vissa kortare avbrott i studierna icke medför en oproportionerlig förlängning av studietiden, är det emellertid uppenbart att i många fall den militära repetitionsutbildningen för den enskilde studerande kan komma att infalla på en för studierna särskilt olämplig tidpunkt. I sådana fall måste, såsom också hittills skett, anstånd lämnas”. (SOU 1965:68 sid. 130).

Utredningens slutsats var således att även för de av studier betingade anstånden med repetitionsutbildning måste en relativ minskning komma till stånd.

Under sitt fortsatta arbete med utformningen av ett nytt repetitionsövnings- system, som bland annat skulle säkerställa samträningen inom krigsförband- en. lämnade utredningen sin grundsyn på anståndsfrågan genom följande uttalande:

”Slutligen bör, för begränsning av bortfallet, anståndsfrekvensen sänkas. Utredningen har i kapitel 6 som påverkbara faktorer i vad gäller anstånd och anståndsbehov angivit tiden på året då övningen genomförs, övningens

längd, övningarnas allmänna frekvens, bestämmelserna för meddelande av anstånd och tillämpningen av dessa bestämmelser. Utredningen har — — — närmare behandlat anstånden med hänsyn till civila behov och önskemål samt härvid bedömt att förutsättningar föreligger att tillgodose behoven i skälig utsträckning och samtidigt minska andelen anstånd. Utredningen finner sig med beaktande av samtliga nu nämnda faktorer böra räkna med att anstånd med krigsförbandsövning i fortsättningen skall lämnas i en genomsnittlig omfattning som icke överstiger nio procent av de övande förbandens fältstyrka. Som jämförelse må nämnas att under senare är antalet meddelade anstånd uppgår till ca 14 procent av fältstyrkan. Utredningen har härvid bedömt frågan med beaktande av de tider på året då övning genomförs, de övningslängder och den övningsfrekvens, varom förslag framläggs först i det följande". (SOU 1965:68 sid. 171).

11.5 Författningsföreskrifter, tillämpningsanvisningar och ärendenas handläggning.

Anstånd innebär senareläggning av tjänstgöring till vilken en värnpliktig inkallats. Anstånd definieras som "Senareläggning grundat på andra än medicinska skäl av i värnpliktslagen, vapenfrilagen eller civilförsvarslagen anbefalld tjänstgöring i fred, till vilken kallelse utgått” (Nomenklatur för värnpliktsverket).

Värnpliktslagen föreskriver i 5 5 att anstånd må beviljas med tjänstgöring enligt 27 ä 1 mom. Denna hänför sig till grundutbildning och repetitionsut- bildning och rör således endast tjänstgöring i fred.

Vid tjänstgöring enligt värnpliktslagen 27 5 2 mom. (beredskapsövning) eller 28 % (beredskapstillstånd eller krig) förekommer inte anstånd. I stället kan tjänstledighet beviljas av den militära chefen om skäl föreligger.

Regeringen har i kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring 19—28 till givit ytterligare föreskrifter angående beviljande av anstånd samt i 70 å uppdragit åt värnpliktsverket att, om ej annat följer av kungörelsen, meddela närmare föreskrifter för kungörelsens tillämpning.

Anstånd med att börja tjänstgöring skall beviljas bland andra värnpliktig som är anställd som sjöman enligt sjömanslagen (SFS 1973:282) på svenskt handelsfartygi när- och fjärrfart, elev vid sjömansskola eller sjöbefälsskola samt värnpliktig som tillhör samebefolkningen och ej kan avvaras i rörelse där han arbetar som renskötare. Anstånd skall också medges för uppdrag i vissa internationella organisationer.

Det övervägande flertalet av anstånden beviljas inom ramen för tjänstgö- ringskungörelsens 22 &. Denna lyder i sin helhet: ”Anstånd med att börja tjänstgöring eller att fullgöra påbörjad tjänstgöring kan beviljas värnpliktig som visar att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i påbörjade studier eller vålla väsentlig olägenhet i hans arbete eller bereda honom eller nära anhörig till honom väsentliga svårigheter.”

Anstånd med att påbörja grundutbildning får ej beviljas för längre tid än till det år den värnpliktige fyller 24 år. Anstånd med att fullgöra påbörjad tjänstgöring får ej beviljas för längre tid än sammanlagt fyra år. För nyssnämnda sjömän och samer liksom i övrigt om särskilda skäl föreligger får

dock anstånd som avser grundutbildning beviljas även vid högre ålder än den här angivna.

Den som begår anstånd skall inge skriftlig ansökan härom till det värnpliktskontor som utfärdat inkallelseordern och med intyg styrka de skäl han åberopar.

Enligt värnpliktslagen 29 & skall ansökan prövas av chefen för värnplikts- verket eller, enligt hans bestämmande, av annan truppregistreringsmyndig— het (värnpliktskontor). Talan mot beslut i sådant ärende föres genom besvär hos värnpliktsnämnden. Mot nämndens beslut må talan icke föras.

För att underlätta och samordna handläggningen har värnpliktsverket utfärdat tillämpningsföreskrifter grundade på tjänstgöringskungörelsens övergripande bestämmelser.

Bestämmelserna avser dels den formella handläggningsgången (bland annat vad som gäller med hänsyn till ärendenas förvaltningsrättsliga innebörd) och dels de normer för ärendenas prövning vid värnpliktskontor- en, som kan uppställas med beaktande av varje ärendes individuella särart.

Värnpliktsverket handlägger endast de anståndsärenden som avser värnpliktigas tjänstgöring vid försvarsmakten. Ärenden som avser anstånd för vapenfria tjänstepliktiga eller civilförsvarspliktiga handläggs vid nämn- den för vapenfriutbildning respektive civilförsvarsstyrelsen.

Övervägande antalet ansökningar avgörs vid det värnpliktskontor till vilket de insänds. Övriga översänds till verkets huvudkontor för verkschefens beslut.

Värnpliktsverket prövar, utifrån anförda skäl och de handlingar som bifogats ansökan, den enskildes behov av anstånd och inhämtar där så erfordras yttrande från andra myndigheter — länsarbetsnämnd, lantbruks- nämnd, skolor, sociala myndigheter m.fl. Är remissvaren negativa med avseende på den enskildes önskemål ges han tillfälle att yttra sig innan beslut fattas.

Beslut fattas och meddelas den enskilde. Vid avslagen anståndsansökan lämnas besvärshänvisning till värnpliktsnämnden, dit besvär skall ha inkommit inom 14 dagar.

När anståndansökan beviljats hävs inkallelsen och inkallelseordern återkallas. Om tiden medger inkallas ersättare — kompletteringsinkallel- se.

Registrering, bevakning och expediering av de vid värnpliktsverket handlagda cirka 30.000 anståndsärendena per år sker med utnyttjande av datorstöd.

Värnpliktsverkets tillämpningsföreskrifter och normer innebäri huvudsak följande:

Anstånd beviljas i regel för högst ett år i taget. Vid ärendets prövning skall beaktas:

varseltiden inkallelsetidens längd

tjänstgöringsplatsens belägenhet tidigare anstånd, ålder, antal fullgjorda övningar.

Vid handläggning av det enskilda anståndsärendet _har värnpliktskontoren att ta ställning till vad som för den enskilde kan vara

avsevärt avbräck i studier. väsentlig olägenhet i arbetet. väsentlig svårighet för den enskilde eller nära anhörig.

Kombinationer av dessa skäl kan naturligtvis förekomma. Handläggningen av fall som innebär väsentlig olägenhet i vederbörandes arbete eller för honom själv eller nära anhörig skall som regel föranleda att särskilt—yttrande inhämtas från arbetsmarknadsmyndighet respektive social myndighet. I fall som innebär svårigheter för honom själv eller nära anhörig involveras regelmässigt personalvårdspersonal (Värnpliktsverkets konsulenter) i hand- läggningsarbetet.

Samma bedömningsgrunder används oavsett vilken befattning den värn- pliktige utbildats till. Tillgången till personal i befattningen skall ej på- verka bedömningen av enskilda anståndsärenden. Det är den enskildes situa- tion som beaktas.

Anstånd jämlikt tjänstgöringskungörelsen 23å medges i vissa fall om särskilda skäl anses föreligga för anstånd vid högre ålder än 23 år. Ett exempel är för avslutande av studier med relativt närliggande examen, i synnerhet om anstånd tidigare medgivits.

Tillämpningen i anståndsärenden med studieskäl enligt ovan gäller högskola, gymnasieskola samt annan minst ett-årig utbildning, som ger viss kompetens, examen eller yrkeslicens.

I ett antal fall blir den värnpliktige antagen till högre studier vid tiden för inryckning till grundutbildning. Värnpliktsverket har hittills i sådana fall som regel medgett anstånd endast då den värnpliktiges studiepoäng är så låg, att risken att han inte antas påföljande år är stor. Sådana av studieskäl motiverade anstånd, som skulle innebära avbrott i pågående grundutbild— ning, medges endast i undantagsfall, dvs. om mindre än 1/10 av tjänstgö- ringen fullgjorts.

Anstånd med grundutbildning medges som regel för ”ej överårig" värnpliktig för avslutande av pågående gymnasial utbildning.

Anstånd medges som regel för högskolestuderande

a om utbildningsmålet på grund av värnpliktstjänstgöringen skulle förskju- tas mer än två terminer (till exempel om rätt att återkomma i högskoleutbildningen ej finns och den värnpliktiges studiesituation är sådan att det är osäkert om han får påbörja/fortsätta studierna ett år senare), b om utbildningslinjen läggs om eller upphör, så att den värnpliktige ej kan fortsätta studierna eller att en större försening än två terminer uppkom- mer eller att studieort måste bytas, c om utbildningsmålet ligger nära i tiden vid det avsedda inryckningstill- fället (cirka ett år eller mindre).

Studerande vid annan skola än gymnasie- respektive högskola bedöms från fall till fall enligt samma principer.

Anstånd av studieskäl medges som regel vid repetitionsutbildning

a om studiemålet eljest skulle förskjutas en termin eller mer, b om utbildningsmålet ligger nära i tiden, (som regel att tjänstgöringen infaller under sista terminen före examen).

11.6. Antalsuppgifter

Tabell 8 visar antalet värnpliktiga som de senaste åren kallats in till

utbildning:

Tabell 8

Utbildningsär Inkallade till Inkallade till grundutbildning repetitionsutbildning l977/78 60.500 92.000 1978/79 54.000 56.000 1979/80 59.100 88.000 1980/81 59.300 83.000 1981/82 57.600 102.000 1982/83 62.000 105.000

11.6.1. Grundutbildning

Följande tabell visar den totala andelen ansökningar om anstånd i procent av alla inkallade till grundutbildning samma år samt hur många av dessa ansökningar som beviljades:

Tabell 9 Utbildningsår Andel som sökt anstånd med Av dessa grundutbildning (procent) beviljade (procent)

1977/78 7.6 73.5 1978/79 8.1 60.5 1979/80 7.6 64.5 1980/81 7.5 63.4 l98l/82 7.3 58.9 1982/83 7.4 64.8

I faktiska tal innebar detta för utbildningsåret 1982/83 att av 62.029 till grundutbildning inkallade värnpliktiga 4.590 sökte anstånd. Av dessa bevil- jades 2.974 anstånd med utbildningen.

Ansökningarna om anstånd fördelades på olika skäl för ansökan enligt

följande: Tabell 10

Studieskäl Arbetsskäl Övriga skäl Andel av alla inkallade 3.9 1.6 1.9 (procent) Andel bifallna ansök- 79.0 50.9 47.3 ningar (procent)

För utbildningsåret 1982/83 var det alltså 2441 av de 62.029 inkållade som sökte anstånd av studieskäl. Av dessa beviljades 1.929 anstånd och 512 fick avslag på sin ansökan.

Anståndsansökningarna avseende grundutbildning fördelades under utbild- ningsåren 1975/76—1982/83 enligt följande:

studieskäl 50 procent arbetsskäl 25 procent övriga skäl 25 procent

Anståndsansökningarna med studieskäl enligt ovan uppskattas av värnplikts- verket vara fördelade enligt följande:

högskolestuderande 45 procent gymnasiestuderande 45 procent övriga studerande 10 procent

11.6.2. Repetitionsutbildning

Följande tabell visar andelen av alla som inkallats till repetitionsutbildning och som sökt anstånd med denna samt hur många som fått anstånd:

Tabell 11 Utbildningsår Andel av alla inkallade Andel av alla inkallade som sökt anstånd (procent) som fått anstånd (procent) 1977/78 20,8 15,2 1978/79 22,2 15,6 1979/80 22,4 14,8 1980/81 23,2 14,1 1981/82 23,0 13,3 1982/83 23,1 13,3

Följande tabeller visar andelen av alla till repetitionsutbildning inkallade som sökt anstånd samt hur många av dessa ansökningar som beviljats uppdelade på studieskäl, arbetsskäl och övriga skäl:

Tabell 12

Utbildningsår Andel av alla inkallade Andel bifall av antalet som sökt anstånd av ansökningar på grund av studieskäl (procent) studieskäl (procent) 1977/78 5,0 83,1 1978/79 5,4 81,1 1979/80 4,9 70,0 1980/81 5,0 73,9 1981/82 5,7 73,4 1982/83 5,8 75,9

Tabell 13

Utbildningsår Andel av alla inkallade Andel bifall av antalet som sökt anstånd av ansökningar på grund av arbetsskäl (procent) arbetsskäl (procent) 1977/78 11.7 66.8 1978/79 11.8 63.8 1979/80 12.3 59.2 1980/81 13.2 54.3 1981/82 12,6 50,8 1982/83 12.8 49.9

Tabell 14

Utbildningsår Andel av alla inkallade Andel bifall av antalet som sökt anstånd av ansökningar på grund av övriga skäl (procent) övriga skäl (procent) 1977/78 4.1 84.6 1978/79 4.9 78.9 1979/80 5.1 71.3 1980/81 5.0 69.6 1981/82 4.7 66.8 1982/83 4.5 66.0

För repetitionsutbildningen fördelade sig anståndsansökningarna under utbildningsåren 1975/76—1982/83 totalt enligt följande:

studieskäl 25 procent arbetsskäl 20 procent övriga skäl 25 procent

Ansökningarna med studieskäl enligt ovan uppskattas av värnpliktsverket vara fördelade enligt följande:

högskolestuderande 25 procent gymnasiestuderande 20 procent Övriga studerande 10 procent

Vid repetitionsutbildningen är det värnpliktiga befälet den från anstånds- synpunkt känsligaste gruppen. Följande tabell jämför därför andelarna av alla värnpliktiga som sökt respektive fått anstånd med andelarna bland de kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga som sökt respektive fått anstånd:

Tabell 15

Utbildnings- Andel av Andel av befäls- Andel bifall av an-

år alla värn- värnpliktiga som sökningarna (procent) pliktiga som sökt anstånd All .. .. .. sökt anstånd (procent) . a_varn- Befalsvarn- (procent) pllktiga pliktiga

1977/78 20.8 33.0 73.1 80.0 1978/79 22.2 34.0 70.3 76.0 1979/80 22.3 37.0 66.0 74.0 198081 23.2 35.0 60.9 66.0 1981182 23.0 36.2 58.4 64.9 1982/82 23 1 36.9 57.7 65,5

Påtagligt är att fler anstånd beviljas vid repetitionsutbildning än vid grundutbildning och att det är relativt sett fler befälsvärnpliktiga än övriga värnpliktiga som medges anstånd.

11.7. Konsekvenser av medgivna anstånd med värnpliktsutbildning

Förutsättningarna för att behandla konsekvenserna av medgivna anstånd för utbildningssystemet är, till följd av bland annat olika frekvens och olika lång utbildningstid, något olika vid grundutbildning och repetitionsutbildning. De behandlas därför i det följande var för sig.

11.7.1. Konsekvenser för grundutbildningen

Antalet ansökningar om anstånd med grundutbildning har under de senare åren i stort sett varit oförändrat. De omfattar drygt sju procent av den inkallade styrkan. Antalet beviljade anstånd ligger på drygt fyra procent av den inkallade styrkan. Avgångar inom såväl inkallad som inryckt styrka är i mindre omfattning beroende av anstånd än av andra avgångsorsaker.

Andelen anstånd är, när det gäller grundutbildningen, i stort sett lika inom de olika värnpliktskategorierna. En viss övervikt finns dock för bevaknings- eller depåvärnpliktiga samt någon övervikt för befälsuttagna värnpliktiga.

Anståndsbilden utgör ett av grundvärdena vid utbildningsplaneringen. Eftersom bilden är förhållandevis stabil finns det möjligheter att kompensera anstånden vid grundutbildning genom överinkallelser och kompletteringsin- kallelser. Detta ingår i nuvarande rutiner. Även avgångarna under grund- utbildningen beaktas i inkallelserutinerna.

Svårigheterna i myndigheternas planering är främst att kunna balanserna överinkallelserna rätt så att antalet inryckande sammanfaller med det som planerats samt att i tillräckligt god tid kunna göra kompletteringsinkallelser. Problemen ligger främst inom värnpliktskontorens ansvarsområde. Inkallel- sereservens storlek anpassas till erfarenhetsvärden i samarbete med utbild- ningsmyndigheterna.

Möjligheterna att nå rätt balans är emellertid i väsentlig grad beroende av att förbanden kan lämna ett stabilt underlag redan inför starten av det inskrivningsår som ligger närmast före det första aktuella inryckandeåret. Dessutom erfordras ett underlag för de två därpå följande utbildningsåren, vilket endast behöver underkastas smärre korrigeringar inför genomföran- det.

Ett för stort antal inryckande, beroende på för hög överinkallelse i förhållande till beviljade anstånd, medför störningar i planerad användning av förbandens resurstilldelning. Det gäller därvid särskilt de delar som är tjänstgöringsdagsberoende. Under förutsättning att den nuvarande anståndsbilden förblir i stort sett oförändrad, torde dock denna inverkan vara av förhållandevis begränsad omfattning i förhållande till andra faktorer.

Skillnader mellan planerad och verklig inryckandestyrka märks natur- ligtvis tydligast på lokal nivå. Relativt små avvikelser, som drabbar vissa

viktiga befattningstyper och -nivåer, kan få oproportionerligt stora konse- kvenser för utbildningens genomförande. Detta gäller särskilt kompani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga samt vissa specialister. Sådana negativa konsekvenser av avgångar och däribland av anstånd påverkar utbildnings- resultaten i större utsträckning än vad som framgår av anståndsstatistiken i stort.

Negativa differenser medför också att det så kallade kvarståendeläget inte avvecklas i planerad takt. Detta leder till omplanering som innebär att ett antal värnpliktiga får vänta ytterligare på att få rycka in till grundutbildning. Det innebär också ett visst merarbete inom värnpliktsverket.

En mindre del av anstånden beviljas under pågående grundutbildning. Detta bortfall kan inte kompenseras. Effekten av dessa bortfall beror på vilken befattningstyp och -nivå som den värnpliktige tillhör. Antalet sådana anstånd är erfarenhetsmässigt störst bland befälsuttagna värnpliktiga med inryckningstid under våren och sommaren.

För de värnpliktiga som har gjort avbrott i sin utbildning (anstånd med pågående grundutbildning) nedgår som regel utbildningsresultatet när utbildningen efter anståndsperioden skall slutföras. Detta beror dels på den bristande kontinuiteten och dels på att anståndet ofta visat sig inte lösa de problem som utgjorde skälen för anstånd. Det är erfarenhetsmässigt inte ovanligt att den värnpliktiges behov av anstånd i realiteten snarare ökat under tiden.

De kostnader som är direkt beroende av anstånden är mycket svåra att särredovisa. Något egentligt underlag för beräkningar föreligger inte. Differenserna mellan verklig och planerad inryckandestyrka medför dock antingen icke budgeterade kostnader eller underutnyttjande av tilldelade resurser.

Ett förhållande som direkt medför ökade kostnader är att den värnpliktige som beviljas anstånd är äldre vid nästa utbildningstillfälle. Äldre värnpliktiga har, vilket bland annat visats av den undersökning överbefälhavaren gjorde 1980, i större utsträckning gjort sig ekonomiskt beroende genom att de till exempel skaffat sig lägenhet, gift sig, bildat familj eller gjort ekonomiska åtaganden. Detta medför att sådana värnpliktiga drar högre värnpliktssocia- la kostnader. Dessutom ökar avgångarna ju äldre den värnpliktige är.

Den troligen största kostnaden är också svårast att klart definiera. De anstånd som resulterar i vakanser i nyckelbefattningar under grundutbild- ningen påverkar utbildningsresultatet för hela utbildningsenheten. Denna effektförlust är svår att mäta, men torde totalt sett utgöra den största kostnaden.

11.7.2. Konsekvenser för repetitionsutbildningen

Som framgått av avsnitt 11.6 har antalet beviljade anstånd under en femårsperiod gått ned från omkring 15,5 till drygt 13 procent av inkallad styrka. Samtidigt har andelen ansökningar ökat med en procentenhet. Den nuvarande omfattningen är av samma storleksordning som i början av 1960- talet. Det kan dessutom nämnas att motsvarande värde 1969 var 13,7 procent och 1973 12,3 procent.

De något högre värdena 1977/78 och 1978/79 kan delvis förklaras av den

delegering till värnpliktskontoren av beslutanderätten beträffande avslag som enligt riksdagsbeslut genomfördes inom värnpliktsverket. Tidigare hade alla avslag beslutats centralt hos verkschefen. Värnpliktskontoren fick nu ett nytt ansvarsområde, vilket initialt medförde vissa ojämnheter i bedömning- en. Olika åtgärder inom verket till följd härav. liksom även en ökande erfarenhet hos de befattningshavare som arbetar med dessa ärenden. torde ligga bakom den återgång som de senaste åren utvisar.

Vid en jämförelse mellan nuläge och intentionerna hos 1960 års värnpliktsutredning kan konstateras att dessa inte infriats. Detta måste emellertid ses i sammanhang med utvecklingen i samhället. De förväntningar som utredningen hade på anpassningen till utbildningssidan har snarast utvecklats i motsatt riktning genom reformer i gymnasie- och högskolans organisation samt skärpta förutsättningar för utbildningens genomföran- de.

Utvecklingen har varit likartad såväl inom arbetsmarknaden som inom det sociala området, främst vad avser familjelagstiftningen. Till detta bör också läggas de olika attityder till att fullgöra värnplikten som rätt under dessa drygt 20 år. Att dessa inverkat både på den enskildes benägenhet att söka anstånd och på arbetsgivares m.fl. benägenhet att anpassa verksamheten vid anställdas frånvaro får nog betraktas som naturligt.

Det är mot denna översiktligt behandlade bakgrund av intresse att konstatera ett över åren relativt stabilt anståndsläge. Under denna tid har samtidigt utvecklingen inom försvarsmakten gått mot en alltmer förankrad form för den krigsförbandsvisa utbildningen. Erfarenheten har visat den ökade stadgan hos samövade förband. Det säkerhetspolitiska läget har motiverat olika åtgärder som syftar till ökad beredskap inom den på allmän moblisering byggande försvarsmakten. Samövade och direkt efter mobilise- ring insatsberedda krigsförband är ett uttryck för detta.

Följderna av bortfall under övningstillfällena — oavsett anledningen till bortfall — framträder därför starkare än tidigare och detta i synnerhet när bortfallet drabbar särskilt betydelsefulla befattningar i förbanden. Hit hör befälsbefattningar och befattningar för en del specialister. Överbefälhavaren har därför i de senaste årens årsredovisningar anmält att situationen är otillfredsställande. Inom försvarsmakten har detta föranlett ett flertal olika åtgärder för att begränsa avgångarna och frånvaro på grund av anstånd.

För att i möjligaste mån underlätta för de värnpliktiga att inställa sig och därigenom hålla antalet anstånd nere krävs en god framförhållning i planeringen.

Till övningen Västgräns 1985 utsändes till exempel inkallelseorder cirka två månader senare än normalt på grund av försenade inkallelseunderlag. Värnpliktskontorets uppföljning av denna övning visade dels att fler ansökningar om anstånd inkom och dels att dessa kom in sent. Av det totala antalet ansökningar om att slippa krigsförbandsövningen (anståndsansök— ningar och medicinska skäl) kom 67 procent in så sent att Värnpliktsverkets normala rutiner för kompletteringsinkallelse ej kunde tillämpas.

Cheferna för armén och flygvapnet skall lämna underlag till militärbefäl- havarna senast tio månader före inryckningstidpunkten. Utbildningsansva- riga förband skall lämna underlag till värnpliktskontoren senast åtta månader före inryckningen för att sedan värnpliktsverket skall kunna sända ut

inkallelseorder, som ger sex månaders förvarning för den värnpliktige. Strävan är att öka förvarningstiden. Dessa tidsgränser ställer stora krav på planeringsarbetet och på stabiliteten i förutsättningarna för utbildningens genomförande. Detta gäller alltifrån statsmakternas beslut om resurstilldel- ning via den interna budgetdialogen till det enskilda förbandets genomför- andeplanering.

Trots att såväl chefen för armén som militärbefälhavare påtalat dessa tidsförhållanden, har inkallelseunderlagen i vissa fall inkommit för sent till värnpliktskontoret. Detta medför inte bara att inkallelseorder utfärdas sent till de enskilda. Det komplicerar också arbetet vid värnpliktskontoren och försvårar kompletteringsinkallelser.

För att kompensera avgångarna på grund av anstånd görs regelmässigt en viss genomsnittlig överinkallelse. Trots en relativt stabil total anståndsfrek- vens har det visat sig svårt att parera bortfallen och undvika stora olikheter mellan enskilda förband. Det föreligger naturligtvis också en klar återhåll- samhet beträffande överinkallelser, eftersom lägre avgångsfrekvens än den bedömda skulle medföra fler inryckande än planerat. Detta skulle i sin tur medföra ökade såväl administrativa som utbildningsbetingade kostnader.

Överinkallelse är dock ett trubbigt instrument. Kompletteringsinkallelser behöver därför göras för att täcka brister på främst plutonsbefälsnivån och högre. Därigenom minskar förvarningstiderna för de värnpliktiga och det medför en accelererande anståndsfrekvens.

Anståndsansökningar sänds ofta in sent, vilket medför svårigheter att i rimlig tid kunna göra kompletteringsinkallelser. Överinkallelser förutsätter också att inkallelsebara värnpliktiga finns disponibla för aktuella befattning- ar.

Genom överinkallelser, genomförande av kompletteringsinkallelser samt övriga åtgärder har den totala personaluppfyllnaden kunnat upprätthållas till cirka 85 procent.

På plutonsbefälsnivån har bortfallet legat på omkring 25 procent. Detta har medfört konsekvenser för förbandens krigsanvändbarhet. I de fall vakanserna inom armén varit särskilt stora har det till och med ifrågasatts om förbanden inte av enbart detta skäl borde ha underkänts. Vidare kan sådana förhållanden leda till minskad motivation hos dem som ryckt in till krigsförbandsövning och ställts utan tillräckligt antal befäl. Såväl överbefäl- havaren som chefen för armén har understrukit de allvarliga negativa följderna av denna situation.

För att täcka en del vakanser har vid utbildningsmyndigheten fredstjänst- görande befäl t jänstgöringsplacerats vid krigsförbanden. Den krigsplacerade chefen kvarstår dock i förbandet efter övningen. Utöver de ovan angivna negativa effekterna påverkar detta även genomförandet av grundutbildning- en eftersom de tjänstgöringsplacerade yrkesofficerarna i stor utsträckning tas från ordinarie uppgifter inom denna.

Kostnaderna är, liksom när det gäller grundutbildningen, svåra att särredovisa. Trots det står det helt klart att administrationen innebär kostnader liksom att påtvingad omplanering. oplanerat utnyttjande av yrkesofficerare, dåligt utnyttjande av utbildningsresurserna och nedsatta utbildningsresultat direkt och indirekt vållar kostnader.

Den allvarligaste konsekvensen av bortfall från repetitionsövningar är

dock de brister som uppstår i krigsförbandens användbarhet. Kostnaderna för detta går inte att mäta och bristerna går inte att direkt omsätta i ekonomiska termer. Denna effektförlust utgör trots detta enligt överbefäl- havaren det största skälet till varför åtgärder måste vidtas.

De problem som redovisats översiktligt ovan visar att de allvarligaste konsekvenserna uppstår inom krigsorganisationen. Det är alltså den långsiktiga beredskapen som tar skada.

11.8. Överväganden och ställningstaganden

11.8.1. Allmänt

Inom en försvarsmakt grundad på allmän värnplikt måste det finnas utrymme för att i fredstid ta hänsyn till svårigheter för den enskilde att vid ett visst tillfälle fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. I en sådan situation måste olika åtgärder för att hjälpa den enskilde kunna påräknas från andra delar av samhället. Detta gäller såväl utbildningsväsendet som inom de sociala och ekonomiska områdena. Temporärt bortfall av arbetskraft måste också accepteras om den av riksdagen beslutade värnpliktsutbildningen skall kunna genomföras på avsett sätt.

Stödåtgärder inom de nämnda områdena kan också påverka attityden hos allmänheten och kan göra att inställningen till repetitionsutbildningen blir mera positiv. En förutsättning för att detta skall ske, är emellertid att försvarsmaktens planering och genomförande av de åtgärder som berör de värnpliktiga i samband med utbildningen upplevs som stabila och förtroen- deingivande.

Vi finner därför att åtgärder behöver vidtas såväl inom som utanför försvarsmakten för att begränsa den del av avgångarna som föranleds av anstånd.

Vi har visat att anstånden skapar problem och vållar direkta och indirekta kostnader för försvarsmakten. De direkta kostnaderna kan möjligen accepteras eller minskas genom planeringsinsatser. De indirekta kostnader- na och bristerna i värnpliktsutbildningen som uppstår som konsekvenser av anstånden kan visserligen inte helt undvikas. De måste dock begränsas i den omfattning som är möjlig inom den allmänna värnpliktens ram. De bör alltså motverkas genom planeringsåtgärder. Flera i och för sig möjliga åtgärder, såsom till exempel dubbelbemanning på de flesta chefsbefattningar i krigsorganisationen, vore orimligt kostsamma i såväl pengar som personella resurser.

Tjänstgöringskungörelsens föreskrifter om anstånd med värnpliktsutbild- ning gör inte skillnad på grundutbildning och repetitionsutbildning. Såväl problemen för den långsiktiga beredskapen. de praktiska problemen för utbildningsorganisationen som förutsättningarna för bedömning av anståndsfrågan för den enskilde är dock olika. Vi behandlar därför inledningsvis grund- och repetitionsutbildning var för sig och behandlar därefter ett antal förslag till åtgärder som avses påverka frågorna om anstånd.

11.8.2. Allmänt om anstånd med grundutbildningen

Sammanfattat kan problemen med anstånd med grundutbildningen för utbildningsorganisationen sägas vara att B genom att inte alla inkallade kommer, uppstår ett underutnyttjande av utbildningskapacitet samt att B om bortfallet drabbar viss grupp extra hårt uppstår personalbrister i det förband som utbildas.

Dessa problem kan dock till viss del hanteras genom överinkallelse och genom omplaceringar och ändringar av utbildningen för värnpliktiga så att nyckelbefattningar fylls upp. I den mån problemen inte kan lösas försämras förbandsutbildningen till skada för krigsorganisationen.

För de enskilda värnpliktiga kan problemen vid grundutbildning sägas vara

att B på grund av utbildningens längd kan den, om inkallelsen kommer vid helt ”fel tillfälle”, få konsekvenser för den enskilde som innebär att han vållas avsevärt större olägenheter än vad det egentliga ianspråktagandet av tid ger vid handen. Den enskildes studiemål kan till exempel förskjutas i tiden längre än inkallelsetiden. Tillfällen till anställning, meriterande utbildning osv. kan gå förlorade eftersom de inte kan skjutas upp mer än begränsad tid.

Eftersom den värnpliktige normalt vid grundutbildningstillfället står alldeles i början av en civil karriär är hans egna möjligheter att komma med alternativa lösningar till exempel gentemot en arbetsgivare, stipendiegivare eller utbildningsanstalt små. För den enskilde kan det därför, och även mot bakgrund av hans i övrigt begränsade erfarenhetsramar, upplevas som att han riskerar att förlora ”livets chans".

Utifrån mer övergripande aspekter kan man konstatera att det synes rimligt att systemen för värnpliktsutbildningen är så uppbyggda att den enskilde som kallas in med stöd av pliktlagen inte vållas större olägenheter än vad som grundutbildningen isig oundgängligen medför. Erfarenhetsmässigt är det samtidigt av stor betydelse för den värnpliktiges motivation för grundutbildning att han upplever sig ”schysst” behandlad och att han omvänt uttryckt inte upplever inkallelsen som ett alltför starkt negativt ingreppi hans civila liv. Vad nu anförts får dock inte undanskymma den skyldighet som våra lagar förskriver om värnpliktigas tjänstgöring.

Anstånd med grundutbildning torde från dessa utgångspunkter även fortsättningsvis kunna medges under förhållandevis liberala förutsättningar enligt nuvarande praxis. Av effektivitetsskäl är det dock angeläget att det faktiska bortfallet från grundutbildningen minimeras. ”Tomma utbildnings- platser” är kostsamma för alla utbildningsorganisationer. I princip bör därför, för var och en som medges anstånd, annan värnpliktig kunna kallas in till grundutbildning.

Den värnpliktige ges numera redan vid inskrivningstillfället ett preliminärt besked om vilket år han kommer att bli inkallad till grundutbildning. Inkallelsen till grundutbildningen sänds om möjligt ut sex månader i förväg.

Tjänstgöringskungörelsen (SFS 1969:380) stadgar att inkallelse till grundut- bildning får ske senast en månad före inryckningstillfället. Beroende på bland annat anståndsfrekvensen gör värnpliktsverket kompletteringsinkal- lelser anpassade till personalläget omkring tre månader före inryckningstill- fället.

Inkallelsen till grundutbildning torde därför inte komma som någon överraskning för flertalet av de värnpliktiga.

Det förtjänar att i detta sammanhang framhållas att försvarsmaktens erfarenheter visar ett samband mellan högre levnadsålder vid grundutbild- ningen och ökande sociala och ekonomiska problem under tjänstgöringen för enskilda värnpliktiga. Att detta skulle vara ett rent orsakssamband kan dock inte påvisas.

När vi menar att frågan om anstånd med grundutbildning bör kunna bedömas förhållandevis liberalt, bör detta förenas med ett krav på den anståndssökande att visa att anståndet kan påverka hans situation. Erfaren- heten visar att det inte är ovanligt att samme värnpliktig som fått anstånd, vid nästa inkallelsetillfälle söker anstånd igen med i huvudsak samma skäl. Bara det skälet att den värnpliktige blivit inkallad till grundutbildning vid ett för honom "olämpligt” tillfälle bör enligt vår mening inte vara nog. För att det skall vara meningsfullt att bevilja anstånd bör den värnpliktige också göra troligt att hans situation kan förändras på ett sådant sätt att han vid senare tillfälle har ”lättare" att fullgöra grundutbildningen.

Varken värnpliktslagen eller tjänstgöringskungörelsen innehåller för närvarande några regler som uttrycker tidsgränser för ansökan om anstånd.

I Värnpliktsverkets riktlinjer för bedömning av enskilda anståndsärenden finns varseltiden medtagen som en av flera bakgrundsfaktorer, mot vilka de angivna skälen för anstånd skall bedömas.

11.8.3. Allmänt om anstånd med repetitionsutbildning

Vid repetitionsutbildning är förutsättningarna för och konsekvenserna av anstånd i flera avseenden annorlunda än vid grundutbildning. De som kallas in till repetitionsutbildning är redan utbildade för att lösa uppgifter i en befattning i ett visst krigsförband. De är samtränade inom detta förband, de känner sitt befäl och sina kamrater. Under grundutbildningen har man ännu inte nått denna grad av samhörighet. Man kan genom generella överinkal- lelser och genom omplacering under utbildningens gäng i möjlig mån parera olika slag av avgångar. Vid repetitionsutbildningen finns inte denna handlingsfrihet. Vid avgångar måste därför som regel ersättare sökas bland sådana som inte tidigare tillhört förbandet.

För de enskilda värnpliktiga kan sammanfattningsvis sägas att inkallelse till repetitionsövning naturligtvis civilt kan vålla stora olägenheter. Genom övningarnas i jämförelse med grundutbildningen mycket korta tid. är dock förutsättningarna för att man skall kunna söka för den enskilde tillfredsstäl- lande eller acceptabla lösningar av kollisionsproblem med egen civil verksamhet större.

Det är välkänt från de flesta områden inom samhället där verksamheten har formen av ett lagarbete, att det vid personalbyten uppstår en

anpassningsprocess inom "laget". Detta sker helt oberoende av den nytillkommandes person och kompetens. Denna process tar sin tid. Är bytena många eller omfattande nedgår lagets prestanda.

Detta är i lika mån tillämpligt på krigsförbanden. Processen måste dock ske under en förhållandevis kort tid och inom det pressade arbetsprogram som en repetitionsövning omfattar. Eftersom anpassningsprocessen till väsentlig del är en fråga om ömsesidigt förtroende är det naturligt att den blir särskilt markerad i relationen mellan befäl på olika nivåer samt mellan befäl och meniga. Även inom den lägsta enheten. gruppen. kan negativa eller positiva reaktioner uppstå som kan sprida sig vidare inom förbandet. Den slutsats vi drar av detta är att personalbyten inom ett krigsförband bör så långt som möjligt undvikas. i varje fall under tiden mellan grundutbildning- ens slut (första krigsplacering) och den tidpunkt då huvuddelen av förbandet omsätts, dvs. i regel efter åtta eller tolv år.

Iden mån ett förband även därefter kan hållas samlat inom exempelvis en cykelskyttebataljons eller ett värnkompanis ram är detta en fördel. Förutsättningarna härför beror emellertid på ett flertal andra faktorer såsom förvärvad civil yrkeskunskap, bosättning i förhållande till kravet på kort inställelsetid vid mobilisering m.m. I och med att omkrigsplacering skett till ett sådant lokalförsvarsförband eller annat förband som rekryteras med företrädesvis äldre värnpliktiga och krigsförbandsövning genomförts i det nya förbandet inträder på nytt strävan efter att undvika alltför omfattande personalbyten.

Det nu beskrivna förfarandet uttrycker mera en målsättning än en absolut realitet. Det går inte att över en lång tid hålla ett "lag” helt intakt. Avgångar inträffar av många olika anledningar, vilket berörts i det föregående. Inom ett krigsförband sker förändringar fortlöpande, även om huvuddelen ansluter till tidpunkterna för repetitionsutbildning.

Byten av aktivt befäl eller reservbefäl som ett led i deras vidareutbildning och verksamhetsinriktning genomförs och måste genomföras. Lagstiftningen ställer inte krav på den som vistas utomlands att han skall vara skyldig återvända hit för repetitionsutbildning, ett krav som finns i andra länder. Lagstiftningen ger också utrymme för hänsynstagande till enskildas svårig- heter att vid en viss tidpunkt. opåverkbar för den enskilde. fullgöra sina förpliktelser som värnpliktig.

Man kan därför inte tala om att ett krigsförband kvarstår oförändrat mellan två övningstillfällen. Däremot kan man ge uttryck för en strävan atti möjligaste mån begränsa sådana förändringar som bedöms som påverkba- ra.

Vi utgår ifrån att man således realistiskt måste räkna med att ett förband som inkallas till krigsförbandsövning innehåller befattningshavare som tillkommit efter närmast föregående övningstillfälle. En del av dessa kan vara sådana som inkallats (kompletteringsinkallats) såsom ersättare för sådana som fått anstånd. Beroende på den kompetens de tillkommande befattningshavarna visat under krigsförbandsövningen bör de vid övningens slut krigsplaceras i befattningen. Företrädarna placeras då i personalersätt- ningsreserv i avsikt att snarast krigsplaceras i annat förband och inom detta genomföra sin "uppskjutna” övning. Det torde vara bättre att behålla kvar den som senast gjorde krigsförbandsövning i förbandet än den som övade

fyra år tidigare men inte deltog i den senaste övningen. Det är också bättre att sätta in ersättare för en som fått anstånd än att hålla befattningen vakant i avsikt att behålla ursprunglig befattningshavare.

11.8.4. Idéer till lösningar på anståndsproblemen

Stabilitet i planering

Hela den planerings- och förberedelseprocess som föregår genomförandet av en större krigsförbandsövning är, med alla sina delmoment och underpro- cesser, mycket komplicerad. Processen eller delar av den påverkas under dess förlopp av många olika förhållanden. Vi är medvetna om att det är svårt att hålla hela denna process under kontroll.

Vi konstaterar samtidigt, utifrån de för oss redovisade erfarenheterna, att konsekvenserna av förseningar i planeringskedjan ibland ytterst drabbar enskilda värnpliktiga på ett oacceptabelt sätt. Det finns till exempel ett direkt samband mellan sent utsända inkallelser på grund av förseningari underlaget och möjligheterna att ställa skäliga krav på de inkallade att alternativplanera i stället för att begära anstånd.

Prövningen av insända läkarintyg m.m. och av anståndsärendena kräver, för att hålla rimlig kvalitet i handläggningen, en viss tid inklusive eventuell kommunicering. Varje försening i utsändningen av de ursprungliga inkallel- serna minskar därför den slutliga möjligheten att göra kompletteringsinkal- lelser för att fylla de vakanser avgångarna skapari det inryckande förbandet. Vi understryker därför betydelsen av stabilitet i planeringen. Enligt vår mening är det bättre att ibland uppskjuta även en hel övning än att genomföra den under mindre bra förutsättningar.

Som andra aspekter på samma fråga, och som delförutsättningar för våra följande ställningstaganden, vill vi framhålla att stabilitet och god framför- hållningi planeringen av och inkallelserna till främst repetitionsutbildningen är viktiga för trovärdigheten till utbildningen. De är också förutsättningar för att man på det sätt vi i det följande föreslår skall kunna ställa vissa krav på såväl de enskilda värnpliktiga som på civila myndigheter och företag.

Beaktande av egen planering inför grundutbildningen

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts om förutsättningarna för anstånd med grundutbildning bör en viss flexibilitet kunna medges.

Under förutsättning att varseltiden kan hållas tillräckligt lång borde därför olika kriterier för anstånd med grundutbildning i viss mån kunna tilllämpas. Värnpliktiga som med en långsiktig egen planering kan visa att värnplikts- utbildningen för dem kan fullgöras med mindre olägenheter vid annan tidpunkt, bör i stor utsträckning medges detta. Så sker delvis redan nu.

Å andra sidan bör anståndsärenden, som aktualiseras så sent av den enskilde att annan värnpliktig med rimlig varseltid inte kan kallas in, kunna bedömas med större restriktivitet. Det bör i dessa fall ställas krav att den värnpliktige själv eller annan som indirekt berörs av tjänstgöringen inte kunnat förutse de problem som han anför som skäl för sin anståndsansökan och att dessutom alternativa lösningar verkligen prövats.

Anstånd med högskolestudier istället för med värnpliktsutbildning.

Många högskolestuderande avbryter sina studier före examen på grund av ekonomiska, sociala eller studiemässiga problem. Även svårigheter att samordna studier och värnpliktstjänstgöring kan antas bidra till Studieav- brott.

Vi har tidigare beskrivit den situation som den enskilde värnpliktige kan uppleva; han kommer ”i kläm” mellan två system eller samhällsfunktioner som båda ställer krav på honom. Om han vägrar att göra den värnpliktsut- bildning till vilken han är inkallad riskerar han ytterst fängelsestraff. En fördröjning av studierna till följd av till exempel värnpliktstjänstgöring kan betyda svårigheter att erhålla studiemedel och på sikt svårigheter att fullfölja studierna. När han då finner att han inte kan fullfölja båda sakerna samtidigt, kan han uppleva sig ställd i en valsituation och försöker få anstånd med endera uppgiften.

När tidpunkten för värnpliktsutbildning (grundutbildning) och högsko- leutbildning sammanfaller skapar detta naturligtvis problem för alla berörda. En värnpliktig som blir inkallad till grundutbildning behöver göra uppehåll i studierna (så kallat studieuppehåll) och ha möjlighet att återkomma i utbildning efter värnpliktstjänstgöring. Universitets- och högskoleämbetet har utfärdat bestämmelser att en studerande så långt möjligt skall garanteras rätt att återkomma i utbildningen efter värnpliktstjänstgöring (Föreskrifter om vissa antagnings- och studievägsfrågor inom högskolan, UHÄ-FS 1984:77).

Ibland kan det med hänsyn till utbildningens uppläggning vara önskvärt att studieuppehållet förläggs till ett visst skede i utbildningen för att utbildnings- målet skall kunna uppnås utan alltför stor skada. Vid de tekniska högskolorna har det till exempel sedan länge från studiesynpunkt ansetts mest lämpligt, att studerande som ej fullgjort värnpliktstjänstgöring (grund- utbildning) innan de civila studierna påbörjats, förlägger ett studieuppehåll till mellan andra och tredje utbildningsåret. Så sker också i många fall sedan lång tid tillbaka.

Det kan också vara viktigt för en studerande att helt få fullfölja sina studier om det blir avsevärda svårigheter att återuppta dem, till exempel om utbildningen kommer att upphöra.

Om den studerande blivit antagen till högskoleutbildning men inte påbörjat den, har en form av platsgaranti diskuterats — dvs. den studerande skall kunna ta sin studieplats i anspråk först efter fullgjord värnpliktstjänst- göring.

Denna fråga har nu för högskolans del lösts på följande sätt: De av universitets- och högskoleämbetet utfärdade, tidigare nämnda föreskrifterna innebär att den som antagits till högskoleutbildning men inte kan ta sin plats i anspråk får medges anstånd med studiernas påbörjande om särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl är värnpliktstjänstgöring som den värn- pliktige blivit inkallad till efter utgången av anmälningstiden för högskole- studier. Om inkallelse till värnpliktstjänstgöring sker före anmälningstidens utgång och den värnpliktige/blivande studerande alltså, när han anmäler sig, känner till att han inte kan påbörja sina högskolestudier skall i regel inte anstånd med studierna beviljas av högskolemyndigheterna.

För att i någon mån underlätta planeringen för värnpliktiga som studerar eller avser att studera vid högskola föreslår vi

att till inkallelseorder som utsänds efter den 1 april respektive efter den 1 oktober bifogas information om att studerande, som blir antagen till högskolestudier och som blir inkallad efter anmälningsdagen. normalt kan få anstånd med att påbörja studierna samt

att i informationen om ansökan till högskolestudier anges att den som redan blivit inkallad till värnpliktstjänstgöring under den tid till vilken han avser anmäla sig till för högskolestudier, normalt inte kan påräkna anstånd med vare sig studier eller värnpliktstjänstgöring och därför ej bör anmäla sig till högskolestudier.

Tjänstgöringskungörelsen anger att anstånd kan medges "på grund av påbörjade studier”. Bokstavligt tillämpad kan således ansökan om anstånd avslås om studierna ej har påbörjats. Antagningsförutsättningarna har under senare år varierat betydligt både från år till år och för olika utbildningslinjer. Samtidigt har möjligheten att få anstånd med studierna inte varit reglerad av högskolan som den nu är. Hänsynen till den enskildes "klämsituation” har därför gjort att värnpliktsverket, i syfte att hjälpa den enskilde värnpliktige, accepterat antagning till konkurrensutsatt utbildningslinje som skäl för anstånd med värnpliktstjänstgöring. Detta har då föregåtts av en bedömning av vederbörandes förutsättningar för att efter fullgjord värnpliktsutbildning kunna få tillträde till studier på samma utbildningslinje. I de fall dessa förutsättningar bedömts föreligga har anstånd ej medgivits.

Nuvarande inskränkning i tjänstgöringskungörelsen i form av angivandet "påbörjade studier" fyller därför enligt tillämpad praxis inte längre någon funktion.

Flexibilitet i studieplanering

Vi har föreslagit att värnpliktsutbildningen i framtiden främst av beredskaps- skäl skall organiseras med fler in- och utryckningsalternativ. Vi har också föreslagit att befälsutbildningen skall organiseras som förstegsutbildning. Vi konstaterar att det medför att en tredje studietermin kommer att beröras för fler värnpliktiga. I de flesta fall betyder det inte att tre hela terminer ianspråktas för värnpliktstjänstgöring.

För att motverka olägenheterna för berörda värnpliktiga av att en tredje studietermin påverkas är det angeläget atti första hand högskolan medger att studier påbörjas eller återupptas efter studieuppehåll även under pågående termin. Situationen är inte unik för de värnpliktiga. Studerande som varit sjuka eller till exempel gjort studieuppehåll för olika former av barnledighet har en motsvarande situation. Det är inte rimligt att anta att stora delar av högskolans undervisning skall läggas om för att tillgodose dessa gruppers behov.

Det är däremot angeläget att, genom att stor flexibilitet medges. möjligheterna tillvaratas. Bland andra bör studievägledare göras uppmärk- samma på att genom smidighet i planeringen kan till exempel halva ”överblivna" terminer användas för resterande tentamina, kompletteringar osv. I många fall kan genom omkastningar i tänkt studieordning tiden användas för kortare kurser.

Ökade möjligheter till korta studieuppehåll

En avsevärd andel av ansökningarna om anstånd med repetitionsutbildning baseras på studieskäl och styrks av intyg utfärdade av lärare/tjänstemän vid högskolan. Ett antal slumpvis utvalda sådana intyg som inkommit till östra värnpliktskontoret har redovisats för oss. I dessa anför högskolan att den värnpliktiges studier kommer att försenas mer än en termin, om han är frånvarande från studierna på grund av värnpliktstjänstgöringen. Ett extremt fall av ett sådant intyg avsåg en två dagars mobiliseringsövning. Det är inte ovanligt med sådana intyg avseende elva dagars krigsförbandsövning. Vi har ingen grund för att ifrågasätta trovärdigheten hos intygsgivande tjänstemän vid högskolan i tjänsteutövning. Vi ifrågasätter dock om avvägningen mellan effekter på studierna och den militära övningen är rimlig.

Vi hänvisar till vad vi anfört som vår grundsyn på värnplikten som samhällsfunktion. Vi har förståelse för att högskolan har krav på prestation från de studerande för att de skall bli godkända i utbildningen. Enligt vår mening är det dock rimligt att högskolan tar hänsyn till att de studerande måste vara borta under korta perioder för repetitionsutbildning. Vi accepterar inte, att en studerande inte skall kunna vara borta under en kort period utan att vållas en försening i studierna som är mångdubbelt större än frånvaron.

Vi anser att det, när det gäller den frånvaro från studier upp till 32 dagar som repetitionsutbildning kan förorsaka, är skäligt att högskolan planerar utbildningen så att den studerande/värnpliktige ges möjlighet till ett kort studieuppehåll utan att hans studier försenas nämnvärt utöver frånvarotiden. Möjligheten att tentera vid annat tillfälle än det under repetitionsutbildnings- tiden utsatta, möjligheter att senarelägga inlämning av uppgifter osv. är exempel på enklare åtgärder som direkt kan tjäna detta syfte. Vi erinrar om att den värnpliktige normalt haft vetskap om inkallelsen i flera månader, vilket bör underlätta planeringen.

Ökad befälsutbildning

Vakanser i befälsbefattningar är särskilt känsliga och påverkar övningsre- sultatet. Eftersom avgångar inträffar även bland värnpliktiga i befälsbefatt- ningar, finns för dessa en reserv. Av de erfarenheter som redovisats för oss av de problem som uppstår vid vakanser i befälsbefattningar under krigsför- bandsövningar drar vi den slutsatsen att det sannolikt krävs att antalet befäl i mobiliseringsreserven utökas. Detta föranleder dock merkostnader under grundutbildningen. Vi föreslår att detta närmare övervägs som en av de personaladministrativa åtgärder som ansvariga myndigheter redan nu kan vidta för att begränsa anstånden och reducera dess konsekvenser.

En ytterligare åtgärd är att överenskomma med icke krigsplacerade befälsutbildade att dessa med kort varsel skall vara beredda att inställa sig till repetitionsutbildning. Vi föreslår att försvarsgrenscheferna ges i uppdrag att pröva formerna för detta.

Olika kriterier vid olika övningar

För utbildningsmyndigheterna är problemen något olika beroende av vilken typ av övning som avses. Totalt bortfall i nyckelbefattningar innebär alltid avsevärda effektförluster. Detta gäller speciellt om bortfallet avser kompani-, pluton- eller troppchefer och deras ställföreträdare. Problemet är dock stort även när det gäller stabsmedlemmar och andra specialister.

Vi har därför övervägt om repetitionsövningarna skulle kunna angelägen- hetsgraderas med avseende på samövningsbehov och konsekvenser av personalbyten.

Omkrigsplacering från fältförband till lokalförsvarsförband är som tidiga- re nämnts ett tillfälle när behovet av samövning kan och måste vägas mot andra faktorer. Efter det att den första övningen i lokalförsvarsförband genomförts, får samövning och samhörighet i allt väsentligt samma betydelse som vid fältförbanden. Den lokala rekryteringen får dock ökad betydel- se.

Som tidigare uttalats är en viss fortlöpande personalomsättning i krigsförbanden en ofrånkomlig realitet. 'Varje personalbyte orsakar en försvagning av "laget”. Konsekvenserna blir desamma oavsett vid vilket övningstillfälle de uppstår.

Till detta kommer att en angelägenhetsgradering logiskt sett skulle medföra att en enskilds skäl för anstånd skulle tillmätas olika vikt beroende på slag av repetitionsutbildning. Ett sådant synsätt strider helt mot vår principinställning i denna fråga.

Olika kriterier vid olika befattningar

Vi har flera gånger ovan framhållit att vakanser i befälsutbildningar och vissa andra nyckelbefattningar skapar särskilda problem genom att övningens genomförande påverkas av att förbandets ”rätta" befäl saknas.

Vi har därför övervägt att ställa särskilda krav på befäls- och övrig nyckelpersonal genom att införa skärpta kriterier för anstånd för dessa grupper.

Vi har dock funnit att ett sådant sätt att tillmäta enskildas skäl för anstånd av olika betydelse även i förhållande till samma övning strider mot vår principsyn på enskild värnpliktigs rätt att alltid få sin framställning och skälen härför sakligt prövade.

Individuella hänsynstaganden vid viss utbildning

Vi har således ovan principiellt tagit ställning till att författningsstadgade olika kriterier för anståndsbedömningen vid olika slag av övningar är en mindre lämplig lösning.

Vi finner dock att det de facto finns ett utrymme för olika bedömningar vid inkallelse till olika slag av tjänstgöring/utbildning, vilka dock alla författ- ningsmässigt är repetitionsutbildning jämlikt värnpliktslagen 27 &. I prakti- ken innebär detta att den värnpliktige kan bli inkallad till en större krigsförbandsövning vid vilken faktorer som den fortsatta samträningen inom förbandet, samövning i högre förband, övningens genomförande i ”rätt

krigsterräng" och dess förläggning i tiden etc. tillsammans gör att det är av avgörande betydelse att ”rätt” krigsplacerad personal deltar.

Den värnpliktige kan också bli inkallad till att under rent skolmässiga förhållanden genomgå till exempel en regelbundet återkommande omskol- ningskurs inför omkrigsplacering eller kompletteringskurser. När, var eller tillsammans med vilka andra elever han genomgår en sådan utbildning spelar mindre roll.

Enligt vår mening stärker det inte trovärdigheten till betydelsen av att deltaga i repetitionsutbildningen att de två övningstillfällena i försvarsmakt- ens kommunikation med den enskilde värnpliktige framställs som lika. Vi föreslår att försvarsgrenscheferna tillsammans med värnpliktsverket ges i uppdrag att pröva vilka kurser och övningar som kan hänföras till den andra av ovan beskrivna kategorier och att de interna inkallelserutinerna till sådan utbildning ses över.

Det bör, enligt vår mening, i stor utsträckning vara möjligt att i dessa fall kommunicera mellan utbildningsmyndighet och enskilda värnpliktiga för att, innan dess inkallelse formellt sker. i görligaste mån styra inkallelsen efter individens önskemål. Det finns redan exempel på att så sker. Som några få exempel på den typ av kurser då en sådan dialog bör kunna föras, kan kurser vid försvarets sjukvårdshögskola och vid försvarets förvaltningsskola näm- nas. Genom att den enskilde upplever de militära myndigheterna som mer flexibla i dessa avseenden, tror vi att respekten för inkallelser till alla andra övningar kan ökas.

Information före krigsförbandsövning

Det krigsplacerade befälets roll i krigsorganisationen har successivt föränd- rats allteftersom kraven ställts allt högre på ledarskapet. Ny ledarskapsfilo- sofi har tillsammans med den förbättrade ledarskapsutbildningen i den nya befälsordningen gjort både yrkes- och reservbefälet mer skickade för sina uppgifter. Detta är dock en fortgående utvecklingsprocess som är långtifrån avslutad.

Mycket omfattande utbildningsinsatser har gjorts för att ge det nya ledarskapet genomslagskraft i försvarets hela organisation. Av naturliga skäl har det varit lättast att nå yrkesbefälet med utbildningen. Utvecklingen har alltså kunnat gå fortare i freds-(utbildnings-)organisationen än i den mycket större krigsorganisationen med dess mycket begränsade inslag av yrkesoffi- cerare.

Den nya ledarskapsfilosofien har som centrala inslag lyft fram kommu- nikationen inom gruppen och mellan gruppen och ledaren samt motivation- en. De värnpliktiga tränas under grundutbildningen att med sin chef ta upp och lösa uppkomna problem.

Vi konstaterar att försvarsmaktens administrativa rutiner ännu inte anpassats till denna utveckling. Detta exemplifieras väl av följande situation: Den värnpliktige har under grundutbildningen blivit van vid att så gott som alla övningar gås igenom. motiveras och i större eller mindre omfattning kan påverkas. Han har också blivit van vid att i de flesta frågor vända sig till sin chef. När han kallas till repetitionsutbildning sker detta genom att han med inkallelseordern delges uppgifter om när och var han skall inställa sig och för

hur lång tid. Han kallas ofta in till en utbildningsmyndighet som inte är den som han grundutbildats vid. Han delges också information om att han kan söka anstånd genom att skriva till det för honom oftast anonyma värnplikts- kontoret. Under mellantiden har han i de flesta fall inte haft någon som helst kontakt med vare sig militära myndigheter eller sitt eget förband.

Vi har erfarit att den mellan inkallelseordern och inställelsen givna informationen varierar kraftigt såväl kvantitativt som kvalitativt. Enligt vår mening borde bra sådan information i ett första steg i direkt anslutning till inkallelsen ge den värnpliktige underlag för att uppleva övningen som viktig.

I ytterligare ett steg bör den värnpliktige få ett gott underlag för sin egen planering. Det kan vara i form av mer detaljerad information om övningsplanering, ledigheter, fältövningar osv.

Det är viktigt att den information, som ges skriftligt, gesi den anda som ledarskapet under grundutbildningen vant de värnpliktiga vid. Den bör därför utformas och ges av kompanichefen. Samtidigt bör den öppna möjligheter till en dialog mellan kompanichefen och de värnpliktiga. Enkla tekniska lösningar såsom att ett svarskuvert bifogas till de värnpliktiga kan bidra till denna dialog.

Om vår syn på informationen före repetitionsutbildning skall kunna ges praktiskt genomslag förutsätter det att krigsorganisationens kompanichefer ges reella möjligheter att delta i eller åtminstone ha insyn i förberedelsear- betet vid repetitionsutbildning. Detta kan vålla praktiska problem i alla de fall kompanichefen är reservofficer. Dessa bör enligt vår mening lösas genom att ett antal av de dagar för vilka tjänstgöringsskyldighet föreligger omfördelas till dessa uppgifter. Dessa dagar är dock begränsade. För att resultat snabbt skall kunna nås föreslår vi att alternativa former prövas för att lösa dessa uppgifter.

Reservofficerare, som är villiga att acceptera en sådan form, bör till exempel från hemmet kunna svara för informationen till ”sina” värnpliktiga och för den direktkontakt (telefon m.m.) med soldaterna som är önskvärd. Administrativt stöd såsom utskrift, utsändning osv. bör kunna ges av utbildningsmyndigheterna.

De erfarenheter, som redovisats för oss, av att information till krigsför- band lagts upp så att den skapat möjligheter till direktkontakt till exempel på det sätt vi skisserat är mycket goda. Vi menar att den förbättrade kontakten mellan kompanichefen och hans kompani är så värdefull, att den väl uppväger de mindre administrativa olägenheter systemet medför för utbildningsmyndigheterna.

Modellen har ytterligare fördelar. Genom att kompanichefen på detta sätt är känd och gripbar skapas förutsättningar för dialog mellan honom och den enskilde värnpliktige. Det ger möjligheter att diskutera den värnpliktiges eventuella problem i samband med tjänstgöringen till vilken han kallas in. Enligt vår mening bör på detta sätt en icke oväsentlig andel av anstånds- ärendena kunna undvikas genom att den värnpliktige och kompanichefen tillsammans diskuterar fram andra lösningar såsom utnyttjande av tjäist- ledighet, möjligheter att åka hem på kvällen osv.

Det personalansvar som åvilar kompanichefen inskränker sig annars bira till att han får ”finna sig” i den personalsituation som visar sig vid

inryckningstillfället. Detta måste för den krigsplacerade kompanichefen kännas otillräckligt, om man betänker det ansvar som åvilar honom för förbandets kommande utbildning och efter mobilisering.

Vi har ovan tryckt på betydelsen av motiverande klar information om övningsplaneringen m.m. Vi vill dock samtidigt betona betydelsen av att den information som lämnas är nyanserad. Vi har tagit del av exempel på sådana informationsbrev i vilka övningens betydelse framhålls genom att möjlighet- erna till ledighet framställs som mycket små eller närmast obefintliga. Det är vår uppfattning att sådana uttalanden direkt kan bidra till att höja antalet anständsansökningar. Eftersom det verkar helt omöjligt att få ledigt begär den värnpliktige anstånd för säkerhets skull.

Krigsförbandskurser

För att krigsförbandsövningens genomförande inte skall äventyras, är det givetvis särskilt viktigt att de krigsplacerade chefer som skall genomföra utbildningen inte uteblir. Dessutom är det en fördel om deras kunskaper härrör sig från ett senare datum än den senaste krigsförbandsövningen. Vi vill i detta sammanhang peka på vikten av att kunna genomföra delad krigsförbandsövning med delar av befälskadern.

Sedan 1979 har ytterligare en möjlighet öppnats som kan ge nyckelperso- nal möjlighet att på olika sätt förbereda krigsförbandsövningen, nämligen krigsförbandskurs. En del av denna kurs bekostas av Centralförbundet för befälsutbildning och en mindre del av myndigheten. Kursen genomförs efter frivilligt åtagande antingen med ”bataljonslaget” (från bataljonschef till plutoncheferna) eller med "kompanilaget" (från kompanichef till grupp- chef).

Syftet med kursen är enligt anvisningar för genomförande av krigsförbands- kurs inom armén utgiven av Svenska arméns och flygvapnets reservoffi- cersförbund i samråd med Centralförbundet för befälsutbildning och armé- staben att B lära känna varandra och skapa förbandsanda, El ta vara på de positiva och negativa erfarenheterna från den senaste obligatoriska utbildningen, D påverka mobiliserings-. krigs- och övningsplanläggande myndigheter att vidta förbättringar i fråga om hur krigsuppgiften skall förberedas och lösas. D aktualisera stridsplanen, Cl träna delfunktioner, som till exempel mobiliseringstjänsten och vapen- tjänsten. D lära känna terrängen i det område där förbandet skall uppträda i krig, C utveckla samverkan med sidoförband, understödsförband och hemvärn

inom området. C öka förbandets förmåga att vid beredskapshöjning och mobilisering snabbt kunna organiseras för sin uppgift. ] orientera om de möjligheter den frivilliga befälsutbildningsrörelsen erbjuder i form av hemortsutbildning och central kompletterings- och befordningsutbildning.

Kursen genomförs antingen i närheten av krigsterrängen eller på annan plats där det med hänsyn till kursdeltagarnas bostadsort är lämpligt.

Erfarenheterna från hittills genomförda sådana kurser visar att de kan göras billiga. Erfarenheterna visar också att benägenheten att söka anstånd minskar bland dem som genomgått sådan kurs genom att deltagarna ges och känner ett ökat ansvar och en ökad samhörighet. Det sociala trycket ökar på så sätt och man måste skaffa sig ”ett mycket gott skäl” för att söka anstånd vid nästa krigsförbandsövning.

Vi menar att det vid denna kurs också är lämpligt att författa det in- formationsbrev som skall sändas ut till samtliga i det aktuella förban- det.

”Anstånd med krigsförbandsövning” för yrkesofficerare.

Som förutsättningar för huvuddelen av de resonemang som förs i detta kapitel gäller, att samträningen inom förbanden är så viktig att bortovaron på grund av anstånd måste minimeras. Förhållandet gäller i särskilt hög grad dem som inkallats till befälsbefattningar.

Yrkesofficerarna kallas in till utbildning och övning i fred med stöd av anställningsavtal. Det är alltså formellt undantagna värnpliktslagens regler. I stort sett är dock processen vid inkallelse av yrkesofficer jämförbar med den för ”vanliga” värnpliktiga. Vi har erfarit, att det förekommer att yrkesoffi- cerare medges "anstånd” med krigsförbandsövning på grund av studier vid militärhögskolan och andra skolor men även på grund av arbetsbelastning eller motsvarande skäl i ordinarie fredsverksamhet i centrala staber.

På samma grunder som gäller alla värnpliktiga skall givetvis en yrkes- officers behov av "anstånd" med krigsförbandsövning beaktas. Vi finner det dock, mot bakgrund av hur starkt behovet av förbandssamträning och che- fens roll betonats, märkligt att studie- eller arbetsskäl inom försvarets fredsorganisation kan tillåtas bryta övningsbehoven och därmed ge konse- kvenser i krigsförbanden.

Sociala stödåtgärder

Vi har pekat på åtgärder inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden som skulle kunna bidra till att underlätta för den enskilde att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet. Vi har inte närmare gått in på motsvarande stödåtgärder inom socialtjänstens ansvarsområden. Av exempel som redo- visats för oss har vi dock kunnat utläsa olikheter i hur olika kommunala organ bedömer sina möjligheter att medverka genom familjesociala stödåt- gärder men också enskilda värnpliktigas obenägenhet att acceptera det stöd som erbjuds. Med hänsyn till den ökade förståelse för speciellt repetitionsut- bildningen, som vi förväntar oss skall kunna följa av de åtgärder och den information vi föreslår i detta betänkande, går vi inte närmare in på sociala anståndsorsaker. Vi hänvisar dock till den grundsyn vi anfört i avsnittet 2.2.

Tid mellan grundutbildning och första krigsförbandsövning

Vi har tidigare pekat på betydelsen av stabilitet i planeringen inom försvarsmakten och att komplett underlag lämnas inom fastställda tider så att inkallelseorder kan utfärdas med avsedd framförhållning. Vi har också påtalat behovet av andra personaladministrativa åtgärder. Vi har vidare noterat fall där förband inkallats till krigsförbandsövning redan ett eller två år efter utryckning från grundutbildningen.

Till övningen Västgräns 1985 hade ett förband kallats som till stora delar avslutat grundutbildningen två eller tre år tidigare. En betydande del av de befälsplacerade värnpliktiga hade ännu inte avslutat sina civila studier. Att anstånden då blev förhållandevis stora är knappast förvånande. Enligt fyraårsnormen för krigsförbandsövningarna borde detta förband inte ha kallats in vid detta tillfälle.

Vi förstår att starka skäl kan föranleda avsteg från normer men också att enskilda värnpliktiga kan ställas inför särskilda, icke förutsedda svårigheter när så måste ske. Vi finner i övrigt inte anledning att ytterligare beröra fall av likartad innebörd utan förutsätter att detta behandlas vid den fortlöpande utvärderingen av förbandsproduktionen inom försvarsmakten.

Krav på den enskilde

Vi begär att myndigheter, företag och andra berörda i ökande omfattning skall vidta åtgärder som underlättar för den enskilde att fullgöra sina värnpliktsåligganden. Det är då rimligt att ställa anspråk på den enskilde att han med positiv inriktning begagnar sig av dessa möjligheter. Vi föreslår därför att den som ansöker om anstånd i författningstext skall åläggas att redovisa vilka åtgärder som prövats för att undanröja de svårigheter han åberopar.

Tidsgränser för ansökan om anstånd

Det är också rimligt att av den enskilde kräva att han i god tid ger sina svårigheter till känna för inkallande myndigheter genom att sända in ansökan om anstånd. I detta hänseende föreligger betydande brister trots att uppma- ning härom lämnas i inkallelseorderns följetext.

Vi har därför övervägt om enskild skall vara ålagd att sända in ansökan om anstånd före en viss tid efter det att inkallelseordern utfärdats. Motsvarande tidsgränser gäller inom flera samhällsfunktioner, exempelvis vid ansökan om studieplats. I alltför många fall sänds anständsansökningar in så sent att ersättare inte hinner kallas in och så att ärendet måste behandlas på ett forcerat sätt både inom värnpliktsverket och hos värnpliktsnämnden.

Sådana sent inkomna ärenden förekommer enligt vad som redovisats för oss i betydligt större omfattning än vad som kan bero på sent uppkomna svårigheter för den enskilde. Det är dock svårt att i dessa ärenden föreslå en tidsgräns som om den överskrids leder till att ärendet inte tas upp till behandling. En sådan tidsgräns skulle rubba principen hänsyn till den värnpliktiges behov. Med hänsyn till den betydelse denna fråga har, föreslår vi att värnpliktsverket får regeringens uppdrag att särskilt följa upp

frekvenser av sent inkomna anständsansökningar samt av dessas handlägg- ning och att utvärdering härav sker inom förslagsvis en treårsperiod.

Förvarning om krigsförbandsövning

Att ett visst förband planeras för krigsförbandsövning till en viss tid är normalt känt mycket lång tid i förväg. Många företag arbetar med lång, ibland flerårig, detaljplanering av verksamheten. Så är till exempel deltagande i mässor, vissa konferenser och särskilda utbildnings- och säljaktiviteter ofta planerade minst ett år i förväg. För att underlätta för enskilda och deras arbetsgivare att planera företagens verksamhet, föreslår vi att värnpliktsverket ges i uppdrag att genomföra försök med att cirka femton månader i förväg utsända ett meddelande som omfattar en ”förvarning” om att den värnpliktiges förband enligt befintliga planer kommer att kallas in till repetitionsutbildning vid viss tid. Vi är medvetna om att idén med förvarning är förenad med praktiska konsekvenser. Vi förutsätter att värnpliktsverket beaktar dem.

Tidigare utsändning av inkallelser

Huvuddelen av planeringen av främst krigsförbandsövningarna bör enligt vår mening kunna tidigareläggas något så att inkallelse till krigsförbandsöv- ning kan sändas ut två a tre månader tidigare än vad som nu sker — dvs. åtta å nio månader före inkallelsedatum. Vi föreslår i avsikt att nedbringa anstånden, att värnpliktsverket ges i uppdrag att genomföra försök med sådan tidigare inkallelse exempelvis vid en kommande större försvarsmakts- övning.

Förslag till författningsändringar

Vi har övervägt behovet av författningsändringar. Ett flertal av de åtgärder som bör övervägas för att begränsa antalet anstånd är sådana som faller inom ansvariga myndigheters behörighetsområden. Hit hör exempelvis stabilitet- en i planeringen, i rätt tid lämnade underlag för verksamheten. iakttagande av tidig orderutsändning och tidig förhandsinformation, kontakt mellan krigsförbandschefer och underlydande. dimensionering och användning av personalreserver. ökade kontakter mellan berörda militära och civila myndigheter m.m.

Vi har vidare behandlat behovet av information och även understrukit nödvändigheten av att civila myndigheter, företag etc. vidtar åtgärder som underlättar för anställd som är värnpliktig att fullgöra de skyldigheter han är ålagd för att säkerställa effekten i försvarsansträngningarna. personellt, materiellt och ekonomiskt.

Om våra intentioner vinner allmän anslutning och efter hand omsätts i partiella åtgärder borde behovet av författningsändringar kunna bli begrän- sat. Vi vill dock anföra följande synpunkter och framlägga följande förslag.

Som en mer marginell fråga noterar vi tjänstgöringskungörelsens regel att anstånd skall medges elev vid sjömansskola eller sjöbefälsskola. Dessa

utbildningar är numera inordnade i gymnasieskolan respektive högskolan. Vi finner inte att särskilda skäl längre föreligger för att särbehandla dessa i förhållande till övriga värnpliktiga.

Tjänstgöringskungörelsens nuvarande regler gör ingen åtskillnad mellan grundutbildning och repetitionsutbildning. Bakgrundsförhållandena är dock så helt olika när det gäller anstånd med värnpliktstjänstgöring att de två huvudgrupperna även i författningstext bör beskrivas utifrån sina respektive förutsättningar.

Nuvarande formulering i tjänstgöringskungörelsens 22 % angående anstånd på grund av ”olägenhet i hans arbete” ger enligt vår mening för stort utrymme för tolkningssvårigheter. Erfarenheten visar att huvuddelen av dem som söker anstånd på grund av ”olägenhet i hans arbete" kan hänföras till någon av de följande två huvudkategorierna:

1 Värnpliktiga för vilka tjänstgöringen vållar svårigheter för dem själva.

2 Värnpliktiga för vilka tjänstgöringen primärt vållar svårigheter för deras arbetsgivare.

Enligt vår mening bör bedömningen kunna göras något olika i dessa två typfall och även mellan grund- och repetitionsutbildning.

När det gäller den första gruppen har vi redan konstaterat att inkallelsen till grundutbildningen knappast kan komma som en överraskning för någon värnpliktig. Vi har samtidigt uppmärksammat att åren runt grundutbildning- en är en känslig period i början av ett vuxet liv. För den unge värnpliktige, som till exempel satsat på en egen verksamhet som är starkt personberoende, kan grundutbildningen komma att vålla avsevärda problem för honom och hans framtida möjligheter genom att han blir inkallad i ett särskilt känsligt skede av verksamheten. Man kan i och för sig säga att han ju vetat om att han skulle komma att bli inkallad. De typer av verksamheter vi här talar om är dock sällan fullständigt kontrollerbara vad det gäller verksamhetens utveckling. Vi menar därför att det inte är rimligt att på så sätt hindra unga människors ambitioner och initiativ.

Enligt vår mening bör därför relativt liberala förutsättningar finnas för att kunna få anstånd med grundutbildning för denna grupp. Vi menar dock att det samtidigt är rimligt att ställa ett uttalat krav på motprestation på den värnpliktige genom att kräva att han skall planera framför sig så att en likadan situation inte uppstår vid nästa inkallelse.

Vad det gäller den andra huvudgruppen — dvs. de fall det primärt är arbetsgivaren som drabbas av problem i samband med arbetskraftsbortfal- let — anser vi att det när det gäller grundutbildning är rimligt att ställa större krav. Den arbetsgivare som anställer en ungdom som inte fullgjort grundutbildning måste enligt vår mening vara medveten om att den anställde kommer att bli inkallad. Det är rimligt att kräva att arbetsgivaren planerar efter denna situation. Vi vill inte helt avvisa möjligheten av att svårbemäst- rade situationer kan uppkomma. Vi menar dock att för att anstånd skall medges i dessa fall kan stränga kriterier uppsättas att arbetsgivaren skall visa dels att situationen uppkommit på grund av förhållanden som han inte kunnat råda över och dels att han vidtagit skäliga andra åtgärder för att lösa problemen.

Inte heller inkallelse till repetitionsutbildning bör för huvuddelen av de värnpliktiga vara någon absolut överraskning. Bilden är dock avsevärt mer splittrad. Vi måste tyvärr konstatera, att den enskilde värnpliktige inte alltid kan räkna med en så stabil militär planering att han med säkerhet kan göra egen långsiktig planering mot denna bakgrund. Vi kan därför inte utesluta att inkallelse till repetitionsutbildning ibland kommer att beröra enskilda med samma effekter som vi ovan beskrivit avseende grundutbildning. Den totala tiden som övningen ianspråktar berör dock högst 32 dagar. För huvuddelen av de värnpliktiga år den nu tillämpade vanligaste övningstiden 11— 18 dagar. En ökad framtida tillämpning av så kallad delad krigsförbandsövning minskar ytterligare den grupp som berörs av den längsta utbildningstiden.

Vi anser att utbildningstidens längd måste beaktas vid behovet av anstånd. För de flesta handlar det reellt om en tidsperiod som är kortare än en normal semester och ofta inte längre än en normal sjukfrånvaro på grund av influensa eller liknande. När det gäller den grupp av värnpliktiga, för vilka inkallelsen vållar svårigheter för dem själva, anser vi att det med den uppbyggnad av en allmän värnplikt som vi tillämpar måste finnas möjligheter att genom anståndsinstrumentet ta hänsyn till individens förhållanden. Mot detta bör enligt vår mening dock kunna ställas motkrav på att den värnpliktige själv visar dels att han vidtagit skäliga åtgärder för att pröva en annan lösning och dels att kan göra sannolikt att han kan vidtaga åtgärder så att situationen inte uppstår igen vid följande inkallelsetillfälle.

När det gäller den andra huvudgruppen, för vilka inkallelsen till repetitionsutbildning primärt vållar problem för arbetsgivaren, är det dels en ren arbetskraftsfråga och dels fråga om specifik kunskap (nyckelpersoner). Vi är medvetna om att den senare situationen - som en direkt effekt av de värnpliktigas högre ålder — är vanligare vid repetitionsutbildning. Det är helt enkelt fler äldre värnpliktiga som har civila nyckelbefattningar av olika slag. Med hänvisning till vad vi ovan sagt om tjänstgöringens längd menar vi att man måste kunna ställa stora krav på arbetsgivarnas planering. Både vad gäller offentlig förvaltning och mycket stora företag, bör man kunna ställa det kravet att de skall ha en sådan planering (framförhållning) i sin personalplanering att frånvaro som varslas flera månader i förväg inte kan tillåtas påverka verksamheten på ett sådant sätt att fråga om anstånd skall behöva uppstå.

Även när det gäller mindre företag (och även fåmansföretag) måste dessa acceptera den förhållandevis korta frånvaro som en repetitionsövning medför. Bara det faktum att företaget har full sysselsättning eller hög arbetsbelastning bedömer vi normalt inte bör accepteras som grund för anstånd liksom inte heller bara det förhållandet att ett företag är nyetable- rat.

Extrema situationer kan dock uppstå. Som ett enstaka exempel kan nämnas situationen då flera anställda i ett litet och personalintensivt företag blir inkallade samtidigt. Många andra "undantagsfall” kan uppkomma. Vi kan därför inte avvisa påståendet att det finns ett behov av möjlighet att få anstånd på grund av arbetsgivarens arbetskraftsbehov. Detta bör dock endast medges under speciella omständigheter över vilka arbetsgivaren inte kan anses råda. Bara det faktum att företaget anmält sitt arbetskraftsbehov till arbetsförmedlingen kan vi inte generellt acceptera som tillräckliga

åtgärder för att motverka på grund av värnpliktstjänstgöring uppkomna personalproblem.

När det gäller anställda med speciell kompetens eller i så kallade nyckelbefattningar utgår vi ifrån att även sådan personal med flera månaders varsel måste kunna vara frånvarande från arbetet. Löpande verksamhet bör enligt vår mening principiellt inte kunna utgöra grund för anstånd ens för nyckelpersonal. Vi är medvetna om att även i sådana fall måste undantag kunna göras. Situationer kan uppstå då en enskild anställds medverkan i en viss aktivitet är så angelägen — och konsekvenserna av hans frånvaro så omfattande — att det måste anses vara ett samhällsintresse att han kan fullgöra sina uppgifter. Exempel på en sådan situation kan vara känsliga förhandlingar i en större exportaffär.

I alla fall där det är fråga om arbetsgivarens behov av nyckelpersonal finner vi det rimligt att kräva att arbetsgivaren skall visa dels att den speciella verksamhet för vilken den anställde erfordras varit planerad innan den enskilde erhållit inkallelseordern och dels att man vidtagit skäliga åtgärder för att lösa problemen på annat sätt samt göra troligt att åtgärder kan vidtas så att motsvarande situation ej uppkommer vid följande inkallelsetillfälle.

En annan typ av fall där anstånd enligt vår mening bör kunna komma i fråga vad gäller nyckelpersonal är förhållanden över vilka varken den anställde eller arbetsgivaren kunnat råda. Exempel är att ersättaren för den inkallade värnpliktige drabbas av akut sjukdom eller liknande.

Sammanfattningsvis har vi konstaterat att det är omöjligt att precisera alla de situationer då anstånd bör komma i fråga. Vi har tagit del av den praxis värnpliktsverket för närvarande tillämpar. Vi har inte funnit anledning att föreslå större författningsändringar. Våra följande förslag innebär snarare en anpassning till praxis. De uttrycker vår avsikt att i författning bättre markera det ansvar för alternativplanering vi anser kan åvila såväl enskilda värnpliktiga som arbetsgivare.

På offentliga arbetsgivare och stora företag anser vi att man i detta sammanhang kan ställa mycket stora krav på att de genom planering och alternativåtgärder skall bidra till att underlätta för enskilda att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Vi föreslår att tjänstgöringskungörelsens nuvarande 22 å ändras så att följande intentioner slår igenom:

Anstånd av studieskäl

Cl Anstånd med grundutbildning bör regelmässigt medges värnpliktig under den tid som behövs för att han skall kunna avsluta pågående studier vid gymnasieskolan (ungdomsskolan). Fråga om anstånd med grundutbild- ning på grund av studier vid kommunal eller statlig vuxenutbildning bör bedömas som andra studier enligt nedan. Cl Anstånd med grundutbildning bör beviljas värnpliktig som redan före det att han fått inkallelsen anmält sig till viss utbildning i de fall den värnplikti- ge, av skäl som han själv inte kan påverka, inte kan genomföra studierna senare. Exempel på sådana situationer kan vara att han antagits till en utbildning som inte återkommer eller liknande speciella förhållanden. D Anstånd med grundutbildning bör under högst ett år i taget och under

sammanlagt högst tre år kunna medges värnpliktig som före inkallelsen påbörjat studier och han kan visa att tjänstgöringen skulle medföra vä- sentligt avbräck i studierna. Denna regel bör enligt vår mening komplet- teras med det ytterligare kravet att den värnpliktige — för att situationen inte omedelbart skall uppkomma igen — skall visa att han planerat fram- åt. Det kan ske genom att han även bör visa att senareläggning av hans värnpliktstjänstgöring för honom från studiesynpunkt är lämpligare — dvs. att ett studieavbrott något senare inte medför väsentligt avbräck i hans studier. D Anstånd med repetitionsutbildning bör kunna medges värnpliktig som kan visa dels att tjänstgöringen skulle medföra väsentligt avbräck i civila studier och dels att detta beror på förhållanden över vilka han ej kan råda. Regeln bör kompletteras med ett krav att han dessutom skall visa att han vidtagit skäliga åtgärder för att motverka att han vållas avbräck i sina studier.

Anstånd av arbetsskäl El Anstånd med grundutbildning bör för högst ett år kunna medges värn-

pliktig om tjänstgöringen vållar honom väsentlig olägenhet i hans arbete. Denna regel bör kompletteras med ett krav att den värnpliktige skall göra troligt att anstånd med grundutbildningen verkligen medger att olägenhe- ten kan undanröjas. EI Anstånd med repetitionsutbildning bör för högst ett år kunna medges värnpliktig som visar att tjänstgöringen skulle medföra avsevärd olägen- het i hans arbete. Denna regel bör enligt vår mening kompletteras med att ett krav tillförs. att den värnpliktige även skall visa att han, och i förekom- mande fall hans arbetsgivare, har vidtagit skäliga åtgärder för att motver- ka den olägenhet som tjänstgöringen vållar eller att olägenheten kan hänföras till förhållanden över vilka han eller hans arbetsgivare inte kan råda.

Anstånd av sociala skäl El Anstånd med såväl grund- som reptitionsutbildning bör liksom för närva- rande kunna medges värnpliktig om tjänstgöringen bereder honom eller nära anhörig till honom väsentliga svårigheter. Även denna regel bör kompletteras med ett krav att den värnpliktige dels skall kunna visa att han och i förekommande fall berörda myndigheter vidtagit skäliga åtgär- der för att motverka svårigheterna och dels skall kunna göra troligt att han kan vidtaga sådana åtgärder att svårigheterna undanröjs eller avsevärt minskar inom anståndstiden.

12. Vissa frågor om utbildning m.m. av befäl

Vi har redan flera gånger tidigare konstaterat att de värnpliktiga. som under grundutbildningen utbildas till befäl i krigsorganisationen, har en mycket viktig roll i denna. Drygt 90 procent av cheferna på alla nivåer i krigs- organisationen är sådant värnpliktigt befäl. Vi har därför på flera olika sätt särskilt uppmärksammat utbildningen av dessa värnpliktiga och omständig- heter i anslutning till deras utbildning. Vi tar i detta kapitel upp ytterligare några frågor som berör utbildningen av och tillgången till värnpliktigt befäl.

12.1. Förordnanden av värnpliktigt befäl under grundutbildning

Nuvarande regler jämlikt Förordningen om förordnande m.m. av värnpliktig personal (TFG 760376:123) innebär i korthet att befälsuttagna värnpliktiga förordnas i tjänstegrader i stort enligt följande:

Tabell 16

Värnplikts— Under grundutbildningen efter antal månader Efter utryckning från

kategori _ ' " " grundutbildning till 6 8 12

Kompanibefäls— Korpral Furir Sergeant Fänrik värnpliktiga Plutonsbefäls- Korpral Furir Sergeant

värnpliktiga

Gruppbefäls- Korpral Furir

värnpliktiga

Utbildningen av kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga är, som vi påtalat i vårt huvudbetänkande, i nuvarande utbildningsalternativ inte fullständigt eller systematiskt samordnad med utbildning av övriga värnpliktiga. Kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga rycker således in tillsammans med de gruppbefälsuttagna värnpliktiga och de E-värnpliktiga i arméns utbild- ningsalternativ la), två månader före de övriga nämnda i alternativ lb) och fem månader före i alternativ 2. Utryckningarna har motsvarande förskjut- ningar.

Förordnande i militär grad sker efter viss tid. Detta innebär att den kompani- eller plutonsbefälsvärnpliktige kan vara menig, korpral eller furir under den tid han under grundutbildningen skall leda sina kamrater.

Med det system med konsekvent förstegsutbildning som vi har föreslagit uppstår den logiska ordning i inryckningarna som nu saknas. De kompani- befälsuttagna rycker in först, därefter de plutonsbefälsuttagna osv. Vi har föreslagit att de befälsvärnpliktiga skall ges ett vidgat ansvar för utbildningen av sina värnpliktiga kamrater för att på så sätt få ökad träning i att fungera som chef och ledare. För att bidra till att stärka det värnpliktiga befälets ställning i den många gånger svåra situation de befinner sig i, bör förordnandereglerna för värnpliktigt befäl ses över. De bör anpassas till ett system med förstegsutbildning under grundutbildningen så att förordnanden sker samtidigt som de befälsvärnpliktigas ansvar och ledande roll utvecklas. Detta bör i huvudsak ske enligt principerna i följande tabell:

Tabell 17 Kategori Under grundutbildningen i utbildningsmånad Före första 0 3 5 7.5 kr'ESfW' . bandsovmng Kompanibefäls- lnryck- Korpral Furir Sergeant Fänrik värnpliktiga ning Plutonsbefäls- Inryck- Korpral Furir Sergeant värnpliktiga ning Gmppbefäls- Inryck- Korpral Furir värnpliktiga ning F' OCh G' Inryck- — värnpliktiga ning

Detta är en logisk anpassning till ett förändrat utbildningssystem. Anpass- ningen kan bidra till att stärka de befälsvärnpliktigas roll. Den bör kun- na bidra till att hos de meniga värnpliktiga identifiera sina värnpliktiga kamrater som chefer. Dessas roll som ledare blir klarare redan under grundutbildningen. Detta förbättrar samträningen och bör kunna leda till att även förbandsidentiteten stärks. Inför repetitionsutbildningen bör detta kunna bidra till att öka samhörigheten i krigsförbanden.

Av den undersökning vi 1984 lät genomföra av de värnpliktigas attityder till utbildningen och andra i vårt huvudbetänkande refererade undersökning- ar framgick att de befälsuttagna värnpliktiga var positiva till att föra befäl över sina kamrater. Det framgick också att just de befälsuttagna värnpliktiga i större utsträckning än övriga värnpliktiga ansåg att man kunde öka kraven på dem. Det är vår förhoppning att den klarare markerade ledarroll som vi syftar till att åstadkomma och för vilken förordnandefrågorna är av viss betydelse, skall bidra till att det värnpliktiga befälets ansvar för och motivation till repetitionsutbildningen skall öka och därmed, bland andra positiva effekter, även anstånden minska.

12.1.1. Överväganden och förslag

Det skall framhållas att tabellen i föregående avsnitt avser att uttrycka den princip för tillfällen för befordran av värnpliktigt befäl under utbildning som vi behandlat. Det kan därför finnas anledning att närmare studera konsekvenser för befälsordningen i övrigt. Det kan eventuellt också finnas anledning att överväga återinförande av särskilda ”utbildningsgrader” som mellansteg för att lämplig konsekvens skall uppnås. Det väsentliga är i detta sammanhang den markering av ansvar och förtroende som konsekvent given befordran i grad avser markera.

Vi föreslår att, efter ytterligare utredning av detaljerna, systemet för befordran av värnpliktiga befälsuttagna under grundutbildning ses över och anpassas till den princip vi ovan redovisat.

12.2. Tillvaratagande av befälsresurser under krigsförbandsövningar

Vi har konstaterat att vakanser — särskilt i gruppen av befälsvärnpliktiga — kan vara mycket besvärande för genomförandet av krigsförbandsövningar. Vi framlägger ett antal förslag till lösningar som kan bidra till att minska anstånden och därmed vakanserna. Vi menar att även om dessa skulle få effekt måste man räkna med att det även i framtiden kommer att förekomma situationer då vakanser uppstår i det övade krigsförbandet.

Vid inskrivningstillfället, då den värnpliktige normalt är 18 år, är det många av de värnpliktiga som i ett längre perspektiv inte har framtida yrkes- eller ens eventuell studieinriktning klar. Erfarenheten har också visat att redan under de två och upp till tre år som förflyter mellan inskrivning och inryckning till grundutbildning hinner många värnpliktiga ändra sin framtids- inriktning.

Erfarenhetsmässigt är det också så, att det redan vid den första, och i än större utsträckning vid senare krigsförbandsövningar, i de flesta förband finns värnpliktiga i till exempel menig- eller gruppbefälsbefattningar som under mellanliggande tid genom civil yrkeserfarenhet och eventuell utbild- ning hunnit få flerårig erfarenhet i kvalificerade arbetsledande befattningar — inte sällan som ledare av eget företag. Redan nu går det i verkligheten till så att när vakans uppkommit utser högre chef till exempel lämplig gruppchef att ersätta den saknade plutonchefen.

De nya regler som 1985 fastställts för krigsförordnanden gäller inte under fredstida utbildning och övning. De innebär, att om det erfordras att den, som på grund av uppkommen vakans beordrats att tjänstgöra i viss krigsbefattning, ges en högre tjänstegrad än den som han har vid tillfället, kan en sådan ges för tiden ifråga.

Krigsförordnande ges för att markera tjänsteställning och därmed rätten och skyldigheten att föra befäl. Krigsförordnande gäller för viss angiven tid eller tillsvidare och görs som regel inte om tiden beräknas understiga en månad. Förordnandetiden skall anges i beslutet.

Den som krigsförordnas skall under den tid krigsförordnandet varar bibehålla utnämningen eller förordnandet i den lägre tjänstegraden och

kunna återgå till denna då krigsförordnandet upphör.

Ett krigsförordnande kan återkallas då förutsättningarna därför upphör. Ett återkallande skall ske om vederbörande befinns vara olämplig för den befattningsnivå i vilken vederbörande placerats.

Beslut om krigsförordnande fattas för högre befattningar av regeringen, överbefälhavaren eller militärbefälhavare. Lägst brigadchef (motsv.) får fatta beslut om krigsförordnande av kapten och lägre.

12.2.1. Överväganden och förslag

De värnpliktiga befäl, som genom att som ersättare i en vakanssituation, ”kommer” i en befälsställning, har ofta gjort mycket goda insatser. I allmänna termer kan sägas att de naturligtvis saknar viss militär utbildning och vissa specifika kunskaper. Personlig lämplighet och civila erfarenheter torde enligt vår mening ibland kunna kompensera den ledarskapsutbildning befälsvärnpliktiga ges under grundutbildningen. Det finns därför anledning att söka former för hur krigsorganisationen skall kunna tillgodogöra sig detta tillskott av lämpliga befäl/ledare.

Vi föreslår att regeringen uppdrar åt överbefälhavaren att närmare utreda möjligheterna att även i fred snabbkonstituera främst värnpliktiga officerare i plutons- och kompanibefälsnivåerna. Vi föreslår också att möjligheterna prövas att, till exempel inom frivillig befälsutbildning eller på annat sätt, ge dessa värnpliktiga erforderlig Specifik militär kompletteringsutbildning för att krigsorganisationen även bestående skall kunna tillgodogöras dessa ledare.

12.3. Vissa attitydfrågor — inslag i befälsutbildning

Värnpliktstjänstgöringen och främst grundutbildningen är en i många avseenden unik period i de flesta unga mäns liv. Den inträffar åldersmässigt i en omställningsperiod i livet, då de flesta håller på att flytta hemifrån, i övrigt ta betydelsefulla Steg mot att skapa ett eget liv, och ibland redan är på väg in i en egen familjebildning.

Grundutbildningstiden präglas dessutom av det förhållandet att ett antal individer utan annan gemenskap än militärtjänsten förs ihop till nya grupper och lärs att samverka i dessa och senare i större grupper. Processerna i dessa grupper innebär bland mycket annat att vissa gemensamma normer utvecklas och accepteras och att attityder Skapas. Hur sådana normer utvecklas kan i stor utsträckning påverkas. Så sker naturligtvis också i mycket Stor utsträckning, dels formaliserat inom utbildningen, men i högre grad genom yrkesbefälens och informella ledares påverkan.

I och med att det värnpliktiga befälets ledarroll stärks genom våra förslag till konsekvent förstegsutbildning ökas de värnpliktiga befälsuttagnas betydelse som normbildare inom värnpliktsgrupperna.

Grundutbildningssituationen är i stort sett enkönad. Det kommer att dröja många årtionden innan andelen kvinnliga yrkesofficerare ens börjar närma sig en tredjedel. Andelen kvinnor som fullgör grundutbildning kommer för överskådlig tid att vara försumbar i värnpliktskollektivet.

12.3.1. Överväganden och ställningstagande

Verksamheten inom försvarsmakten skall präglas av de i samhället allmänna värderingarna. Detta är en av förutsättningarna för att försvaret skall ha den önskvärda folkliga förankringen.

Under de speciella förutsättningar för gruppbildning och normuppbygg— nad, som föreligger vid grundutbildningens början — summariskt beskrivna ovan — föreligger en risk att värderingar som inte är allmänna eller inte kan anses önskvärda, initialt kan komma att få stort utrymme. Under mer normala betingelser justeras Sådana normer med tiden till de allmänt accepterade. Genom att värnpliktsutbildningstiden är kort och styrd av aktiviteter kan denna normaliseringsprocess fördröjas eller hindras.

I massmedia och allmän debatt har under senare är exempel på detta redovisats bland annat i den formen att grupper etablerat normer för en extrem mansroll. Det finns enstaka exempel på så kallade soldatsånger med djupt kvinnoföraktande text, klart olämpligt språkbruk, olämpliga ”invig- ningsceremonier” osv.

Denna utveckling sker troligen i sin huvuddel under ren aningslöshet. En viss påverkan sker troligen via bland annat tidningar och film.

När de värnpliktiga befälsuttagna enligt våra förslag om förstegsutbildning får en utökad ledarroll finns det en viss risk att medvetenheten om dessa processer minskar på grund av de värnpliktiga befälsuttagnas jämförelsevis begränsade erfarenhet och utbildning som ledare. Området bör därför uppmärksammas Särskilt i ledarskapsutbildningen och som grund för detta i utbildningen av och till yrkesofficerare.

13 Vissa förmånsfrågor

Vi har under arbetet med frågorna om värnpliktsutbildningen inte berört värnpliktsförmånerna. Huvudskälen för detta är dels att de inte ingår direkt i vårt uppdrag och dels att de nyligen varit föremål för behandling inom 1982 års värnpliktsförmånskommitté. Kommitténs överväganden och förslag har redovisats i betänkandet "Förmåner till värnpliktiga m.fl. under grundut- bildning” (DS Fö 1982:4).

Vi har dock funnit att vissa andra förmåner påverkas av värnpliktstjänst- göring och att omvänt denna koppling påverkar vissa värnpliktigas förhål- landen. Vi behandlar därför i detta avsnitt två Sådana förmånsformer utifrån den Speciella aspekten av kopplingen till värnpliktsutbildningen. Vi har också funnit att vissa värnpliktsförmånsfrågor i så hög grad påverkar de värnpliktigas förhållanden och därmed både direkt och indirekt påverkar de värnpliktigas motivation för utbildningen. Vi finner därför anledning att utifrån vissa exempel generellt beröra dessa frågor.

13.1. Studiemedel

Studiemedel utgår till bland andra studerande vid högskola jäm- likt studiestödslagen (SFS 1973:349) och studiemedelsförordningen (SFS l973:418). Studiemedel består till 6,89 procent av ett bidrag och till resterande delar av ett lån. För fortsatta studiemedel (dvs. efter första studieåret) krävs att den Studerande kan redovisa vissa studieresultat, vanligen 30 poäng per läsår.

Studiemedel beräknas utifrån att en termins heltidsstudier är 135 dagar. Vid frånvaro från studierna reduceras studiemedlen.

Studiemedel beräknas och utbetalas för hela femtondagarsperioder. Vid frånvaro reduceras studiemedlen med belopp motsvarande hela femton- dagarsperioder. Maximala studiemedel (exklusive barntillägg m.m.) är för 1985 15.814 kronor för hel studietermin. Varje femtondagarsperiod ger således 1.757 kronor.

Vid frånvaro från studierna beräknas minskningen av studiemedlen en- ligt följande metod: Hel studietermin om 135 dagar minskas med antalet frånvarodagar. Resterande antal dagar divideras med 15. Erhållen summa avrundas nedåt till det antal perioder för vilka studiemedel kan utgå.

Beräkningsmetoden får för en enskild studerande/värnpliktig, som kallas in till repetitionsutbildning. ofta den konsekvensen att han förlorar

studiemedel för fler dagar än för vilka han uppbär dagpenning.

Följande exempel belyser situationen: En hel termin omfattar 135 dagar. Den värnpliktige kallas in till en 18 dagars krigsförbandsövning. Hans frånvaro från studierna blir således 18 dagar. Enligt formeln ovan beräknas studiemedlen enligt följande (135 -18=117. 117:15=7,80. 7,80=7 perioder). Han får alltså Studiemedel för sju perioder motsvarande 105 dagar. Under krigsförbandsövningen får han dagpenning för 18 tjänstgöringsdagar. Det återstår alltså tolv faktiska studiedagar för vilka han varken får studiemedel eller dagpenning. Omräknat i kronor innebär detta studieåret 1984/85 att den studerande/värnpliktige ”förlorat” 2.525 kronor.

Med samma beräkningsmetod visar beräkningar att den studerande/ värnpliktige för en tvåveckors krigsförbandsövning (elva dagar) "förlorar” 1.152 kronor respektive för en femveckors (32 dagars) övning ”förlorar” 3.512 kronor.

Som nämnts inledningsvis krävs att den studerande för att erhålla fortsatta Studiemedel skall visa studieresultat. Det vanligaste kravet är 30 poäng per läsår. Ett inte helt ovanligt skäl för begäran om anstånd med krigsförbands- övning är att den Sökande redovisar ett skäl varför han den aktuella eller föregående studietermin inte uppnått önskade studieresultat. Han hävdar vidare att om han fullgör krigsförbandsövningen, riskerar han att inte heller klara nästa studiemål eller att återhämta tidigare försening. Han kommer därvid inte att uppnå 30-poängsgränsen och inte erhålla studiemedel för följande termin varför han måste avbryta sina Studier för att arbeta etc.

13.1.1. Överväganden och förslag

Vi har tidigare pekat på brister i samordningen mellan värnpliktsutbildnings— systemet och andra system i samhället. Även när det gäller studiemedels- systemet synes sådana brister i samordningen med värnpliktsutbildnings- systemet föreligga, som för den enskilde som ”faller mellan systemen” upplevs som obegripliga och vållar irritation och bidrar till att minska motiva- tionen för värnpliktsutbildningen.

Vi föreslår att reglerna för studiemedelsberäkning vid studieavbrott på grund av värnpliktstjänstgöring ses över. De bör ges en sådan utformning att minskningen av utgående studiemedel direkt motsvarar det antal dagar till vilka den värnpliktige är inkallad och uppbär dagpenning.

Vi föreslår vidare att värnpliktstjänstgöring vid bedömning av rätt till fortsatta studiemedel ges sådan status att en studerande inte utesluts från möjligheten att erhålla studiemedel på grund av utebliven studieprestation under värnpliktstjänstgöringstiden.

13.2. Vissa värnpliktsförmåner

Familjebidragslagen (SFS 1978:520) och dess följdförfattningar innehåller ett antal ”spärregler". En sådan är den regeln att bostadsbidrag inte kan utgå till ensamboende värnpliktig för större lägenhet än ett rum och kök. För till exempel en ensamboende värnpliktig som i mer än fyra år bott i egen bostad om två rum och kök innebär detta att han får bostadsbidrag motsvarande den

av kommunen fastställda "normalhyran" för ett rum och kök på orten — oberoende av om en sådan lägenhet finns tillgänglig och kan erbjudas honom på orten eller ej. Konsekvensen för denne värnpliktige blir att han tvingas att endera lämna sin bostad sedan flera år eller att själv betala mellanskillnaden mellan verklig hyra och bostadsbidraget.

En annan sådan spärregel innebär att den värnpliktige inte får bostadsbi- drag för bostad som han anskaffat under tjänstgöringen. Följande exempel belyser vissa konsekvenser av denna regel: En enskild värnpliktig bor i föräldrahemmet och uppbär bostadsbidrag för sin andel av detsamma. I samband med ett arvsskifte erbjuds han — under pågående tjänstgöring — att till ett synnerligen förmånligt pris förvärva en fastighet. Tillfället framstår som ”livets chans" för honom. I bostadsbidragshänseende får förvärvet den konsekvensen att han vägras bostadsbidrag för den nya bostaden. Han har ju anskaffat den under tjänstgöringen. Det innebär vidare att tidigare beviljat bostadsbidrag dras in eftersom han inte längre bebor denna bostad. Han står nu alltså utan bostadsbidrag och uppfattar sin Situation så att att han tvingas välja mellan att vägra värnplikt eller avstå från arvet/huset.

En annan grupp av särfall utgör de värnpliktiga som bor i insatslägen- heter. En spärregel innebär att bidrag i princip inte skall kunna utgå till kapitalbildning. Den medför att bostadsbidraget i dessa fall endast utgår för avgift (grundhyra) till förening (motsvarande) och till räntor, men ej till amortering även om dessa belopp tillsammans understiger den av kommunen fastställda "normalhyran", upp till vilken bostadsbidrag annars skulle ha utgått.

Dessa bostadsbidragsfall berör endast värnpliktiga under grundutbildning. De rör därför i de flesta fall yngre värnpliktiga vars ekonomiska situation ofta inte hunnit få full stabilitet och ofta inte heller omfattar reserver, Sådana bankkontakter som ger snabba lånemöjligheter osv. Dessa värnpliktiga har alltså oftast små egna möjligheter att klara ut problemen.

Erfarenheterna av de fåtal fall av vilka vi tagit del, men även entydigt uttalade av försvarets personalvårdspersonal, visar att de berörda värnplik- tiga sällan förstår varför just de inte får bidrag. Systemet upplevs som obegripligt. Det är dessutom inte ovanligt att det av de berörda värnpliktiga direkt associeras till utbildningssystemet och negativt påverkar attityderna till utbildningsbefälet och till utbildningen enligt tankegången ”korkade - regler — korkade militärer — jag vill inte".

En jämförelse visar dessutom att förmånerna i jämförbara situationer är olika — till den värnpliktiges nackdel. Så medger till exempel tillämpningen av socialtjänstlagen oftast hyreskostnad för en tvårumslägenhet. En effekt kan vara att en jämnårig arbetslös pojke eller flicka får kostnaden för sin tvårumslägenhet täckt men ej den värnpliktige. Som ännu mer extrem framstår situationen för den yngre man som under en viss tid får hyran för sin tvårumslägenhet betald genom socialbidrag. Det får han fram till den dag då han rycker in till värnpliktstjänstgöring. Från och med denna dag Sänks hans bostadsbidrag till att motsvara "normalhyran" för en enrummare.

Näringsbidrag utgår i princip till egna företagare som på grund av värnpliktstjänstgöring lägger ned sitt företag eller anställer en ersättare. Bidraget är behovsprövat och ersätter i huvudsak stilleståndskostnader eller merkostnader.

För näringsbidraget finns flera Spärregler. Den första är det tak som innebär att näringsbidrag aldrig kan utgå med mer än högst 400 kronor per dag.

För ett, troligen mycket litet, antal rörelseidkare är detta belopp uppenbart otillräckligt för att ge kostnadstäckning under en stillestånds- period i företaget. Ett tydligt sådant exempel är tandläkare med specialist- kompetens (såsom kirurgi). Bland sådana exempel finns flera kategorier som det för försvarsmakten är angeläget att kunna nyttja i krigsorganisationen.

Under förutsättning av mycket god och långsiktig planering från såväl inkallande myndighet som den enskilde rörelseidkaren kan problemen i begränsad utsträckning motverkas genom att semester planeras för anställd biträdespersonal osv. Sådana lösningar är inte tillräckliga.

Ytterligare en spärregel angående näringsbidraget anger. att bidrag till juridisk person endast kan utgå till företag, vari aktier eller andelar till övervägande del ägs eller på därmed jämförligt innehas av den tjänstepliktige eller hans maka. Detta får till exempel den konsekvensen att när de två hälftenägarna i ett litet företag utan anställda samtidigt kallas in till tjänstgöring i samma repetitionsövning kan ingen av dem uppbära närings- bidrag eftersom ingen av dem äger aktier eller andelar ”till övervägande del”. Ett liknande fall är när tre delägare sins emellan fördelat aktierna i ett litet bolag med 33, 33 respektive 34 procent. Oavsett vem av ägarna som blir inkallad kan då näringsbidrag inte utgå eftersom ingen av dem innehar en övervägande del av aktierna.

Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen och Sve- riges fiskares riksförbund har båda i skrivelser till regeringen 1984 respektive 1985 påtalat de problem som upplevs av organisationens medlemmar och begärt översyn av dessa regler.

13.2.1. Överväganden och förslag

De värnpliktigas motivation för utbildningen påverkas utan tvekan av deras upplevelser av förmåner och andra förhållanden under tjänstgöringen.

Vi har inte ett fullständigt underlag för att föreslå direkta ändringar i gällande familjebidragsförfattningar. Vi har gjort allmänna ställningstagan- den till att alla möjligheter måste tillvaratas för att underlätta för de värnpliktiga att fullgöra den plikttjänstgöring samhället ålägger dem och att alla hinder därför om möjligt måste undanröjas. Från dessa utgångspunkter gör vi följande allmänna uttalande:

För att undanröja de irritationsmoment, som för de värnpliktiga obegripli- ga eller upplevt orättfärdiga regelsystem skapar för enskilda, förordar vi, att det både som inriktning för löpande arbete och som direktiv för nästkom- mande större översyn av värnpliktsförmånssystemet, anges att systemet bör förenklas och göras mer lättöverskådligt. Vi föreslår också, dels att vid uformningen av förmånssystemet dess stora betydelse för de värnpliktigas motivation för utbildningen Skall beaktas och dels att vidgade möjligheter till individuell prövning i enskilda fall skall införas.

Vad gäller nuvarande utformning av näringsbidraget finner vi att den redovisade ”hälftenägande-regeln” får uppenbart orimliga konsekvenser. Vi

föreslår därför att reglerna för näringsbidrag snarast överses.

Vad gäller nuvarande regler för högsta belopp för näringsbidrag konsta- terar vi att de är tillämpbara i de allra flesta aktuella fall. För en liten grupp rörelseidkare har dock utvecklingen avseende krav på särskild yrkeskompe- tens i förening med kraftigt ökade krav på investeringar i utrustning för rörelsen medfört att generellt satta tak i de enskilda fallen uppenbart inte täcker kostnaderna under stillestånd i rörelsen på grund av värnpliktstjänst- göring. De motiv vi ovan anfört för vårt uttalande avseende värnpliktsför- månerna i allmänhet gäller även i detta avseende. Vi hänvisar dessutom till vad vi i kapitel 11 Anstånd med värnpliktstjänstgöring anfört om nödvän- digheten av balans mellan de krav samhället ställer på individen i form av tjänstgöringsskyldighet och samhällets hänsynstagande till individens skäliga behov. Vi menar därför att det inte är rimligt att vissa regler inte medger ett Sådant skäligt hänsynstagande.

Vi föreslår att nuvarande regel om ett högsta belopp per dag för näringsbidrag snarast möjligt endera tas bort eller kompletteras med en regel som medger att detta högsta belopp i undantagsfall och efter noggrann behovsprövning får överskridas vid beviljande av näringsbidrag.

13.3. Kontant arbetsmarknadsstöd

Kontant arbetsmarknadsstöd utges enligt lagen om kontant arbetsmarknads- stöd (SFS 1982:433) till 3 den som icke är försäkrad enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring. 3 försäkrad enligt nämnda lag som efter inträdet i erkänd arbetslöshetskas- sa ännu ej uppfyllt medlemsvillkoren enligt lagen.

Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som 5 har fyllt 20 år, D är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar varje arbetsdag i genomsnitt minst 17 timmari veckan, D är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtas, C är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den

ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskrivet. icke kan erhålla lämpligt arbete.

För kontant arbetsmarknadsstöd finns två olika villkor. Det första villkoret innebär att den arbetslöse skall ha arbetat innan han blev arbetslös.

Rätt till kontant arbetsmarknadsstöd föreligger, om den arbetslöse under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i minst fem månader (arbetsvillkor). Härvid tas hänsyn endast till månad då förvärvsarbete utförts minst 75 timmar.

Med tid under vilken sökanden enligt ovan skall ha utfört förvärvsarbete jämställs tid då Sökanden fullgjort värnplikt, dock tillsammans högst två månader.

Med värnpliktstjänstgöring likställs vapenfri tjänst, bistånds- och kata-

Strofutbildning samt civilförsvarsutbildning.

Vid bestämmande av ramtid enligt ovan inräknas inte tid då sökanden varit hindrad att arbeta på grund av styrkt värnpliktstjänstgöring.

Det andra villkoret innebär att den arbetslöse innan han blev arbetslös skall ha studerat. Den som minst 90 kalenderdagar under en ramtid av tio månader i anslutning till avslutad utbildning på heltid som omfattar minst ett läsår och som berättigar till studiesocialt stöd, Stått till arbetsmarknadens förfogande genom den offentliga arbetsförmedlingen eller förvärvsarbetat är berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd, utan att ha uppfyllt arbetsvill- koret.

Vid bestämmande av denna ramtid inräknas inte tid då sökanden varit hindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande på grund av värnplikts- tjänstgöring.

All slags heltidsutbildning över grundskolenivå som omfattar minst ett läsår och berättigat till studiesocialt stöd kan grunda rätt till kontant arbets- marknadsstöd. Utbildningens innehåll saknar betydelse.

De 90 dagarna - kvalifikationstiden — behöver inte ligga ien följd, men de måste alla ligga inom tio-månadersperioden.

Sökande som inte varit anmäld på arbetsförmedlingen, men som i stället förvärvsarbetat och önskar räkna detta som kvalifikationstid, skall ha haft ett arbete av Sådan omfattning att det i genomsnitt uppgått till minst 25 timmar per vecka.

Kontant arbetsmarknadsstöd utges med 100 kronor per dag under längst 150 dagar.

Krav på att utfå kontant arbetsmarknadsstöd har bland annat rests av de värnpliktiga. I det av 1984 års värnpliktskonferens antagna värnpliktspro- grammet anges i denna fråga följande:

"Vi vpl som fullgör vår värnplikt gör i genomsnitt nio månaders tjänstgöring. Om vi skulle vara arbetslösa när vi rycker ut så får vi oss tillgodo två månader vid ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). För att bli beviljad KAS så måste man ha minst fem godkända månader. För de som har studerat före militärtjänst innebär detta mer eller mindre en katastrof. Det är Självklart att vi värnpliktiga skall få räkna oss tillgodo de månader vi gjort värnplikt vid ansökan av KAS."

13.3.1. Överväganden och ställningstaganden

I reglerna för kontant arbetsmarknadsstöd finns särregler om bedömningar i de fall den arbetslöse fullgör värnplikt i anslutning till arbetslösheten. Reglerna innebär sammanfattat att den arbetslöse får tillgodoräkna sig så kallad ramtid på ett sådant sätt att hans värnpliktstjänstgöring inte påverkar hans förhållanden när det gäller bedömningen av hans rätt till kontant arbetsmarknadsstöd utom i följande avseende: två månader av värnplikts- tjänstgöringen får inom arbetsvillkoret tillgodoräknas som för kontant arbetsmarknadsstöd kvalificerande arbete.

Vi konstaterar att de som fullgör värnpliktstjänstgöring i avseende på kontant arbetsmarknadsstöd redan med nuvarande bestämmelser i viss mån kan anses gynnade i förhållande till övriga arbetslösa. Vi finner det dock rimligt att de sista månaderna av värnpliktstjänstgöringen jämställs med för

kontant arbetsmarknadsstöd kvalificerande arbete eftersom de värnpliktiga under denna tid kan anses vara aktivt arbetssökande.

Även denna fråga bör ses i det större sammanhanget av värnpliktsförmå- ner i sin helhet och därvid mot bakgrund av våra generella ställningstaganden till dessa. Vi är för närvarande ej beredda att föreslå ändring av nuvarande bestämmelser. Vi förutsätter att frågan om kontant arbetsmarknadsstöd till värnpliktiga som är arbetslösa efter utryckningen kan prövas vid nästkom- mande översyn av värnpliktsförmånerna.

1983 års värnpliktsutbildningskommittés

sakkunniga, experter och

sekretariat

1983 års värnpliktsutbildningskommitté arbetar med flera områden med delvis olika inriktning. För de olika arbetsfaserna har kommitténs sakkun- niga och experter därför arbetat i olika grupper med delvis olika samman-

sättning.

I arbetet med kommitténs betänkande ”Värnplikten i framtiden” (SOU 1984:71) har följande sakkunniga och experter medverkat:

Uppgift Namn Förordnad Entledigad sakkunnig Bengt Gustafsson 1983-07-01 1984—09—14 departementsråd! sedermera generallöjtnant sakkunnig Bertil Creutzer 1983-07-01 generalmajor sakkunnig Carl-Henrik Gåsste 1983-07—01 överste av ]. graden expert Hans Wärn 1983-()9—15 1984-(19—14 överstelöjtnant expert Björn Andersson 1983-07-01 1984-09-14 major expert Kerstin Thoursie 1983-09-01 departementsråd expert Karin Balsvik 1984-02-02 kansliråd expert Rolf Holmquist 1983-08-15 hovrättsassessor/ sedermera departementsråd expert Håkan larmar 1983—11—01 organisationsdirektör expert Håkan Karlström 1983-()7-01

departementssekreterare

Bilaga _1

142

I arbetet med detta betänkande har följande medverkat:

Uppgift sakkunnig

sakkunnig

expert

expert expert expert expert expert expert

expert

Namn

Bertil Creutzer generalmajor Carl-Henrik Gåsste överste av 1. graden

Rolf Holmquist hovrättsassessor/ sedermera departementsråd

Håkan Karlström departementssekreterare Kerstin Thoursie departementsråd

Karin Balsvik kansliråd

Håkan Jarmar organisationsdirektör

Sven-Eric Andersson major

Ingela Holmberg byrådirektör

Herman .lentzen departementssekreterare

Förordnad 1983-07-01

1983—07-01

1983-08-15

1983-07-01

1983-09-01

1984-02-02

1983-11-01

1984-09-10

1984—09—10

1 984- 10-0 1

Entledigad

I kommitténs påbörjade arbete med översyn av vapenfri- utbildningen i framtiden medverkar:

Uppgift Namn Förordnad Entledigad sakkunnig Bertil Creutzer 1983-07-01 generalmajor expert Rolf Holmquist 1983-08-15 hovrättsassessor/ sedermera departementsråd

expert Håkan Jarmar 1983-11-01 organisationsdirektör expert Sven-Eric Andersson 1984-09-10 major expert Ingela Holmberg 1984—09-10 byrådirektör

expert Peter Strömberg 1984-11-01 1985-02-01 departementssekreterare expert Bo Hemborg 1984-09-01 kansliråd

expert Kjell Ström 1984-09—17 direktör

expert Herman Jentzen 1984-10-01 departementssekreterare expert Per Öhman 1985-02—01

departementssekreterare

l kommitténs sekretariat medverkar:

sekreterare Christer Glaumann. avdelningsdirektör biträdande sekreterare Björn Wakman, byrådirektör assistent Gwen Bjellfors

Kommittédirektiv Dir 1983z51

Översyn av värnpliktsutbildningen

Dir 1983251 Beslut vid regeringssammanträde 1983-06-22 Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.

Bakgrund

Den svenska Säkerhets- och försvarspolitiken förutsätter att vi har ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar. I 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102, FöU 1981/82:18, rskr 1981/82z374) slog riksdagen fast att det svenska totalförsvaret måste vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkets angelägenhet. Av största betydelse är att varje medborgare allt efter sin förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Detta tillgodoses bäst om vårt totalförsvar även i fortsättningen bygger på plikttjänstgöring såsom den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och andra former för tjänstgöringsskyldighet”.

Principen om allmän värnplikt för män har en lång tradition i Sverige och utgör grunden för vårt militära försvar. Den allmänna värnplikten innebär också en garanti för att det militära försvaret förblir folkligt förankrat.

För att ge trovärdighet åt vår vilja och förmåga att försvara hela det svenska territoriet krävs ett militärt försvar med ett stort antal krigsförband av hög kvalitet. Endast genom den allmänna värnplikten kan ett tillräckligt antal soldater tillföras krigsorganisationen. Förbandens kvalitet beror främst på förbandens och soldaternas utbildning och utrustning.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen har medfört ökade krav på besparingar inom det militära försvaret. Den snabba militärtekniska utvecklingen gör att anspråken på resurser för anskaffning av modern och ändamålsenlig materiel kan antas öka i framtiden. Alla möjligheter att minska kostnaderna på olika områden måste därför tillvaratas. Genom det senaste försvarsbeslutet har riksdagen fastställt omfattande förändringar av försvarsmaktens fredsorganisation i syfte att frigöra resurser för krigsorga- nisationens behov. Ett effektivt utnyttjande av resurserna är nödvändigt för att kunna nå de mål som angivits för olika verksamheter inom försvaret.

Detta gäller inte minst utbildningen av värnpliktiga, som direkt och indirekt svarar för en betydande del av de sammanlagda försvarskostnaderna.

Nuvarande värnpliktsutbildningssystem

Den nuvarande värnpliktsutbildningen är i huvudsak utformad enligt det system, det s.k. VU 60-systemet, som beslutades av riksdagen år 1966 (pröp. 1966:106, 2 LU 1966248, rskr 1966:271) och innebär bl.a. följande.

Utbildningen omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning. Grund- utbildningen syftar till att utbilda den värnpliktige så att han kan placeras i en viss befattning inom krigsorganisationen (krigsplacering). Repetitionsutbild- ningen syftar till att vidmakthålla de värnpliktigas förmåga och öva krigsförbanden.

Grundutbildningen består av allmänmilitär utbildning, befattningsutbild- ning och förbandsutbildning. Den allmänmilitära utbildningen är likartad för alla värnpliktiga. Befattningsutbildningens längd varierar med hänsyn till utbildningsbehovet för varje typ av krigsbefattning, och ger också utrymme för befälsutbildning av dem som är befälsuttagna. Förbandsutbildningen, som avslutar grundutbildningen, omfattar övningar i krigsorganiserade förband. Så långt möjligt överförs enheter som samtränats under grundut- bildningen därefter till krigsorganisationen.

Mot bakgrund av att behovet av utbildningstid varierar mellan'befattning- arna i krigsorganisationen har de värnpliktiga allt efter utbildningsbehovet indelats i olika kategorier. Utbildningstiden för en viss kategori kan dessutom variera mellan och inom försvarsgrenarna.

Utbildade värnpliktiga tillförs krigsorganisationen enligt en långsiktig plan. Efter grundutbildningen krigsplaceras flertalet värnpliktiga vanligen i fältförband eller andra enheter där tjänstgöringen är fysiskt krävande. Omkrigsplacering Sker efterhand till mindre krävande förband. En relativt betydande omfördelning av värnpliktiga sker från försvarsmaktens krigsor- ganisation till totalförsvarets övriga delar, främst civilförsvaret.

Repetitionsutbildningen består av krigsförbandsövningar för alla, och andra övningar för främst vissa befäl och för vissa meniga med befattningar som är viktiga från beredskapssynpunkt m.m. Antalet krigsförbandsövning- ar är för den värnpliktige högst fem. Beroende på i vilken befattning och vid vilket krigsförband den värnpliktige är krigsplacerad kan övningens längd variera mellan en och fem veckor.

Vissa ändringar i det ursprungliga VU 60-systemet har skett. Efter 1972 års försvarsbeslut har förkortade grundutbildningstider tilläm- pats. Numera är grundutbildningstiden för meniga kategori G och F (ungefär hälften av de värnpliktiga) ca 7,5 månader, och för meniga kategori E och gruppbefälsuttagna (ungefär en tredjedel av de värnpliktiga) ca 10 måna- der.

För plutonsbefäls- och kompanibefälsuttagna (ungefär en tiondel av de värnpliktiga) år utbildningstiden ca 12 eller 15 månader. Inom flottan är utbildningstiderna längre för alla kategorier. Efter hand har även andra ändringar av grundutbildningen genomförts, bl.a. har utbildningstiderna ytterligare differentierats och möjlighet till obligatorisk kompanibefälsuttag- ning införts.

Från år 1980 har repetitionsutbildningen modifierats. Modifieringen innebär att krigsförbandsövningarnas längd numera differentieras med hänsyn till de olika krigsförbandens uppgifter, organisatoriska förhållanden och utbildningsbehov. Grund- och repetitionsutbildningen kan vidare numera samordnas tidsmässigt på annat sätt än tidigare. Grundutbildningen kan avslutas med en särskild förbandsövning, grundläggande krigsförbands- övning (GKÖ). Till en sådan övning inkallas för repetitionsutbildning den personal som tillsammans med grundutbildningskontingenten Skall utgöra ett krigsförband. På Så Sätt kan krigsförbandet i sin helhet övas.

Genom 1982 års försvarsbeslut har begreppet handräckningstjänst ersatts med bevaknings- och depåtjänst. Alla värnpliktiga som tas ut till sådan tjänst skall kunna krigsplaceras.

Under utbildningsåret 1983/84 planeras 38 000 värnpliktiga rycka in till grundutbildning i armén, 6250 i marinen, och 4650 i flygvapnet, alltså sammanlagt ca 50 000 värnpliktiga. Fram till utbildningsåret 1991/92 minskar värnpliktskullarna successivt till ca 46 000 värnpliktiga.

Under utbildningsåret 1983/84 planeras ca 116 000 värnpliktiga rycka in till repetitionstjänstgöring med ungefär samma fördelning mellan försvarsgre- narna som för grundutbildningen. Repetitionsutbildningens omfattning ett visst är beror på hur många och vilka krigsförband som skall övas det året.

Värnpliktsutbildningens kostnadsutveckling

Kostnaderna för värnpliktsutbildningen är svåra att definiera och avgränsa. Med en relativt snäv definition kan kostnaderna för värnpliktsutbildningen anses omfatta endast utgifter för värnpliktsförmåner (kontantersättning, fria resor, Sjukvård samt familjebidrag), livsmedel, personlig utrustning och ammunition. Dessa kostnader är direkt beroende av den allmänna värn- pliktens tillämpning och torde inte i någon avgörande grad vara möjliga att sänka på något annat sätt än genom minskning av värnpliktsutbildningens totala volym.

De indirekta kostnaderna för värnpliktsutbildningen, i första hand löner till utbildande befäl och kostnaderna för förläggning av värnpliktiga, bör dock kunna påverkas genom utbildningens utformning och ett effektivare utnyttjande av olika anläggningar. En Starkare inriktning mot utbildning i den miljö där krigsförbanden skall verka bör dessutom kunna medföra besparingar i fredsorganisationens kostnader för anläggningar m.m.

Ökade krav på beredskap

Den nuvarande värnpliktsutbildningen är i huvudsak utformad för effektiv utbildning av de soldater som skall tillföras krigsorganisationen, och för bevarande av deras kunskaper och färdigheter. Vid införandet av det nuvarande systemet togs stor hänsyn till förhållandena i samhället i övrigt, bl.a. till den under 1960-talet rådande ordningen inom undervisningsväsen- det. Även om utbildningen har anpassats till beredskapskrav så innebär inriktningen mot effektivitet i utbildningen att antalet tillgängliga förband som är användbara för beredskapsinsatser varierar kraftigt under året,

beroende på grund- och repetitionsutbildningens rytm.

I prop. 1982/83:100 (bilaga 6 S. 36) anförde dåvarande försvarsministern beträffande det militära försvarets fortsatta utveckling bl.a. följande.

Det faktum att angrepp kan sättas in mot oss med kortare varsel än tidigare ökar kraven på en välfungerande underrättelsetjänst samt på att det militära försvaret kan mobiliseras snabbt och i huvudsak är stridsdugligt direkt efter mobilisering. Det krävs också ökad förmåga till stridsinsatser med fredsor- ganisationens resurser för att vår beredskap skall inge respekt och förtroende i omvärlden. Vi måste därför kunna visa att vi har möjligheter till och är beredda att variera styrkan i vår beredskap i takt med lägets krav.

Åtgärder för att förbättra beredskapen i dessa olika avseenden har vidtagits som en följd av 1982 års försvarsbeslut. Bl.a. skall särskilda plutoner grundutbildas för uppgifter inom insatsberedskapen. Det finns emellertid anledning att pröva ytterligare anpassningar av utbildningssystemet i syfte att förbättra grundberedskapen att möta olika former av incidenter och öka flexibiliteten i insatsberedskapen.

Tillkallande av en kommitté

Mot bakgrund av det anförda samt de förändringar som samhället har genomgått sedan VU 60-systemet utformades bör inför nästa Större försvarsbeslut, som planeras till våren 1987, värnpliktsutbildningens innehåll och utformning övervägas särskilt.

Värnpliktsutbildningens utformning är av avgörande betydelse för det militära försvaret och kan inte isoleras från övriga överväganden om det militära försvarets framtida Struktur. Ett slutligt förslag avseende värnplikts- utbildningen efter budgetåret 1986/87 kan därför lämnas först av den kommitté som avses få i uppdrag att lämna ett samlat förslag avseende totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbeslut.

Underlag för detta beslut skall bl.a. lämnas av överbefälhavaren i form av en perspektivplan del B. I denna skall för alternativa ekonomiska nivåer lämnas förslag avseende konkreta handlingsvägar för det militära försvarets fortsatta utveckling, i vilka värnpliktsutbildningens utformning utgör en väsentlig del.

Med hänsyn till värnpliktsutbildningens betydelse för samhället och den enskilde förordar jag att en särskild kommitté tillkallas för att överväga och lämna förslag om utgångspunkter för de fortsatta övervägandena avseende värnpliktsutbildningens utformning inför 1987 års försvarsbeslut. För att kunna utgöra underlag för regeringens anvisningar för det fortsatta perspektivplanearbetet i dessa hänseenden bör kommittén i huvudsak ha slutfört sitt arbete under våren 1984. Med hänsyn till frågans vikt bör kommittén få en parlamentarisk sammansättning.

Kommittén bör vid arbetets påbörjande och vidare under arbetets gång informera berörda arbetstagarorganisationer och bereda dessa tillfälle att framföra synpunkter.

Kommitténs arbetsuppgifter

När det gäller den närmare inriktningen av kommitténs arbete vill jag som angelägna frågor framhålla följande.

Eftersom angrepp kan inledas mot oss med relativt kort varsel ställs högre krav än tidigare på vår förmåga till snabba insatser med olika typer av förband året runt. Av samma skäl bör våra möjligheter att variera beredskapen, antalsmässigt, tidsmässigt och geografiskt, ökas. Kommittén bör därför klarlägga hur värnpliktsutbildningssystemet skall utformas för att dessa krav bättre Skall kunna tillgodoses med fredsorganisationens resurser, grundutbildningsförbanden och de till repetitionsutbildning inkallade krigs- förbanden.

Den moderna syn på ledarskap och samverkan som fortlöpande utveck- las inom försvarsmakten bör tillsammans med de värnpliktigas högre utbildningsnivå göra det möjligt att ge de värnpliktiga ett väsentligt större ansvar för sin utbildningssituation än tidigare. Kommittén bör därför överväga hur värnpliktsutbildningen Skall utformas för att ta tillvara de möjligheter till effektivare utbildning och besparingar som kan skapas genom att ge de värnpliktiga ett ökat ansvar för genomförandet av olika utbildningsmoment inom ramen för deras egen utbildning. Kommittén bör i denna fråga samråda med befälsbehovsutredningen (Fö 1982210).

Med hänsyn till att väsentliga besparingar under överskådlig tid måste göras inom fredsorganisationen bör kommittén överväga hur utformningen av värnpliktsutbildningen kan förenas med detta. Kommittén bör särskilt beakta möjligheterna att samordna utnyttjandet av utbildningsresurser mellan försvarsgrenarna och att ytterligare differentiera utbildningstiderna för olika kategorier och befattningar. Kommittén bör vid sina överväganden om utbildningens utformning ta hänsyn till den förväntade utvecklingen av antalet inskrivningsskyldiga efter 1986/87, och och därvid även pröva behovet av värnpliktiga inom olika verksamhetsområden.

Kommittén bör ha Stor frihet att inom ramen för de grundläggande principerna i VU 60-systemet föreslå förändringar i grund- och repetitions- utbildningen. Förutom att kommitténs förslag bör medföra lägre samman- lagda kostnader för värnpliktsutbildningen skall förslaget tillgodose följande krav.

Principerna om allmän värnplikt för män Skall ligga fast. Omfördelning av personal från försvarsmakten till det övriga totalförsvaret skall ske enligt i huvudsak nuvarande principer. Grund- och repetitionsutbildningen skall utformas Så att olika slags förband i högre grad än f.n. blir tillgängliga för incident- och insatsberedskap under hela året. Krigsorganisationen Skall i största möjliga utsträckning tillföras enheter som har samövats under grundutbildningen. Repetitionsutbildningssystemet skall medge samträning av högre krigsförband. In- och utryckningstidpunkterna skall i rimlig utsträckning anpassas till de värnpliktigas civila studier och arbetsmarkna- den. Utbildning skall medge rekrytering av både män och kvinnor till yrkes- befäl.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig att B tillkalla en kommitté med högst 6 ledamöter med uppdrag att utreda värnpliktsutbildningen, D utse en av ledamöterna att vara ordförande, Cl besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)

Kommittédirektiv Dir 1984:15

Tilläggdirektiv till kommittén för översyn av värnpliktsutbildningen (Fö 1983z01)

Dir 1984:15 Beslut vid regeringssammanträde 1984-03-29. Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.

Inledning

I direktiven till kommittén för översyn av värnpliktsutbildningen (Fö 1983:01) angav jag att kommittén i huvudsak bör ha slutfört Sitt arbete under våren 1984 för att dess överväganden och förslag om värnpliktsutbildningens utformning skall kunna utgöra underlag för det fortsatta arbetet inför 1987 års försvarsbeslut (Dir. 1983z51).

Denna inriktning av kommitténs arbete, som med hänsyn till den relativt korta tiden för arbetet innebär att övervägandena bör avse mer övergripande frågor, skall fortfarande gälla. Jag har dock funnit att kommittén, som har antagit arbetsnamnet 1983 års värnpliktsutbildningskommitté (VK-83), även bör se över dels utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga, dels den nuvarande ordningen för frikallelse från värnpliktens fullgörande.

Kommitténs överväganden och förslag i dessa frågor bör kunna redovisas efter det att kommittén i huvudsak har slutfört sitt arbete i övrigt, om så bedöms lämpligt ur arbetssynpunkt. Kommittén skall dock ha avslutat sitt arbete helt under år 1985.

Utbildning av vapenfria

Möjligheten till vapenfri tjänst är ett uttryck för vårt samhälles hänsyns- tagande till att bruk av vapen mot annan kan vara så oförenligt med en värnpliktigs allvarliga personliga övertygelse att han inte kan fullgöra värnplikten. Vapenfri tjänst skall fullgöras i verksamhet som är av betydelse för samhället under beredskap och krig.

Den vapenfria tjänstgöringen har utformats så att den i huvudsak skall vara jämförlig med värnpliktstjänstgöring när det gäller tjänstgöringsskyldig-

hetens omfattning, ekonomiska förmåner, anståndsregler m.m. Förutsätt- ningarna för att få tillstånd till vapenfri tjänst och formerna för Sådan tjänst regleras i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och i kungörelsen (1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfri tjänstepliktiga.

Vapenfri tjänst omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning om sammanlagt 420 dagar och skall ske hos statliga, kommunala eller landstingskommunala myndigheter eller hos föreningar eller stiftelser som regeringen bestämmer. Nämnden för vapenfriutbildning ansvarar för redovisning m.m. av vapenfria tjänstepliktiga och för att vapenfri utbildning anordnas i den omfattning som behövs.

Riksdagen beslutade år 1978 (prop. 1977/78:159, FöU 28, rskr 371) om ändringari vapenfrilagstiftningen som innebar dels ökade möjligheter att få tillstånd till vapenfri tjänst, dels fler tjänstgöringsområden för de vapenfria. Därefter har det årliga antalet tilstånd till vapenfri tjänst ökat från ca 1 200 år 1977 till ca 3 500 år 1982. Antalet utbildningsplatser har inte ökat i samma takt. F.n. får de som beviljas vapenfri tjänst ofta vänta lång tid innan de kan börja sin grundutbildning. I syfte att minska detta problem har regeringen den 9 februari 1984 uppdragit åt nämnden för vapenfriutbildning att sänka och differentiera grundutbildningstiden för de vapenfria tjänstepliktiga. Härigenom kommer ett något större antal vapenfria att kunna kallas in till grundutbildning. Nämnden för vapenfriutbildning skall senast den 1 juni 1984 till arbetsmarknadsdepartementet redovisa vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av uppdraget och när detta beräknas vara helt genomfört.

Utredningen om sjukvården i krig har i sitt betänkande (SOU 1984:42) Utbildning för hälso- och sjukvård vid katastrofer och krig tagit upp frågan om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga inom hälso- och sjukvårdsom- rådet. Utredningen föreslår en översyn och förenkling av nuvarande bestämmelser.

När det gäller den närmare inriktningen av kommitténs arbete i detta avseende vill jag, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartemen- tet, framhålla följande.

Kommittén bör överväga och lämna förslag om hur utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga skall utformas och dimensioneras. En utgångspunkt bör vara att grundutbildningen på sikt skall kunna påbörjas senast tredje året efter det att tillstånd till vapenfri tjänst har lämnats. Då någon säker prognos över det årliga antalet nya vapenfria inte kan göras för längre tidsperioder bör särskilt beaktas att vapenfriutbildningens kapacitet relativt snabbt skall kunna ökas eller minskas utan att stora kostnader eller administrativa svårigheter uppstår.

Vidare bör kommittén överväga den totala tjänstgöringstiden för de vapenfria tjänstepliktiga och fördelningen mellan grundutbildning och repetitionsutbildning, liksom en ytterligare differentiering av tjänstgörings- tiderna — utöver vad nämnden för vapenfriutbildning fått i uppdrag att genomföra — beroende på slag av utbildning m.m. I detta sammanhang bör även granskas de problem som tillgodoräknande av tidigare fullgjord tjänstgöring kan medföra vid övergång mellan värnpliktstjänstgörng och vapenfri tjänst. Olika organisationer har uttryckt intresse för att utbilda vapenfria. Kommittén bör pröva handläggningsordningen vid framställning av sådana ärenden.

Kommittén bör ha stor frihet att pröva olika möjligheter till förändringar av vapenfriutbildningen utan att kravet att den vapenfria tjänsten skall fullgöras i verksamhet som är av betydelse för samhället under beredskap och krig eller de grundläggande förutsättningarna för den vapenfria tjänsteplik- ten i övrigt ändras. Kommitténs förslag bör innebära lägre kostnader per utbildad vapenfri.

Frikallelse av värnpliktiga

Enligt värnpliktslagen (194lz967) skall den som till följd av lyte, stadig— varande sjukdom, bestående kroppslig svaghet eller annan dylik orsak är oduglig till krigstjänst frikallas från värnpliktens fullgörande (3 5). Beslut om frikallelse fattas av inskrivningsnämnden vid inskrivningsförrättningen (12 å), eller av värnpliktsverket eller den myndighet som värnpliktsverket bestämmer (19 å). Beslutet kan överklagas hos värnpliktsnämnden (215 resp. 22 å). Nämndens beslut kan inte överklagas (24 å).

I kungörelsen (1969z379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga och i kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m. (29-34 åå) har regeringen meddelat föreskrifter för prövningsförfarandet och handlägg- ningen i övrigt i samband med frikallelsebeslut. Värnpliktsverket har i samråd med bl.a. försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets forskningsan- stalt utfärdat detaljerade tillämpningsföreskrifter.

I riksdagsmotionen 1982/83:1251 påstås att ett överskott av värnpliktiga minskas genom att värnpliktiga vid inskrivning oriktigt stämplas som psykiskt sjuka.

Den medicinska prövning som sker vid inskrivning av värnpliktiga och som ligger till grund för beslut om t jänstbarhet som värnpliktig, innefattar även en bedömning av den värnpliktiges psykiska status. Vid behandlingen av motionen fann försvarsutskottet inte att prövningsförfarandet medvetet använts för att minska något överskott av värnpliktiga. Utskottet konstate- rade dock att uppfattningarna om det nuvarande systemet avseende nämnda bedömning går starkt isär. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den betydelse som de bedömningar som görs vid inskrivningen kan ha för enskilda värnpliktiga ansåg försvarsutskottet att regeringen bör låta utvär- dera och se över den nuvarande ordningen för frikallelser och att uppgiften kunde anförtros t.ex. 1983 års värnpliktsutbildningskommitté. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (FöU 1983/84:5, rskr 51).

Jag anser att en Sådan översyn är önskvärd, av de skäl som försvarsut- skottet redovisat, och finner liksom utskottet att ett sådant uppdrag ligger inom det område som värnpliktsutbildningskommittén studerar i övrigt. Kommittén bör med bibehållande av den innebörd som den allmänna värnplikten har givits i 1 och 3 åå värnpliktslagen utreda vilken ordning som bör gälla betr. frikallelser och föreslå de ändringar som kan behövas i den nuvarande ordningen.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen utvidgar det uppdrag som tidigare har lämnats till 1983 års värnpliktsutbildningskommitté i enlighet med vad jag nu har anfört.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)

Sammanställning av högskoleenheter och vissa militära utbildningsmyndigheter

Region/Ort Högskola Militära utbild- ningsmyndigheter

Stockholms

högskoleregian Stockholmsområdet

Uppsala högskoleregian Uppsala Eskilstuna/Västerås Falun/Borlänge

Gävle/Sandviken

Örebro

Universitetet Handelshögskolan Högskolan för lärarutbildning Konstfackskolan Musikhögskolan Karolinska institutet Tekniska högskolan Konsthögskolan Danshögskolan Dramatiska institutet Journalisthögskolan Musikdramatiska skolan Scenskolan + vårdskolor m.m.

Universitet Vårdskola

Högskola Vårdskolor

Högskola Vårdskola

Högskola Vårdskola Högskola Vårdskola

MHS, I 1/Fo 44 KS, AIHS, SK/KA l. KAS

Inom högskoleregio- nen dessutom P 18. A 7, Lv 2, GK/KA 3, P lO/Fo 43. Lv 3, Ing 1

F 16/Se M. F 20. (FKHS. FBS)

[ 13/Fo 53. ArtSS I l4/Fo 21

l 3/Fo 51

Inom högskoleregionen dessutom S l/Fo 47. (StabSbS). LvSS. F 15

SOU 1985:36 Region/Ort Högskola Militära utbild— ningsmyndigheter Linköpings hägslmleregion Linköping Universitet med I 4/Fo 41, A 1. T 1, teknisk högskola InfSS, F 13 Vårdskola Jönköping Högskola Inom högskoleregionen Vårdskola dessutom AF 2, F 13 Lund/Malmö högskoleregion Lund Universitet med teknisk högskola Vårdskolor Halmstad Högskola I 16/Fo 31, InfOHS, Vårdskola F 14 Kalmar Högskola Vårdskola Kristianstad Högskola P 6/Fo 14, A 3 Vårdskola Växjö Högskola I 11/Fo 16/18 Vårdskola Karlskrona Vårdskola ÖrlBS BK/KA 2, MOHS Helsingborg Vårdskola Malmö Musikutbildning BoMö Scenutbildning Lärarutbildning Vårdskola Inom högskoleregio- nen dessutom I 12/Fo 17, P 7/Fo 11, P 2, Lv 4. Ing 2, T 4, F 10/Se S, F 5, F 17 Göteborgs hägskoleregian Göteborg Universitet Lv 6, LvOHS, TS, Chalmers tekniska MKV/KA 4 högskola Vårdskolor Borås Högskola I 15/Fo 34 Vårdskola Karlstad Högskola I 2/Fo 52, FörvS Vårdskola (delar) Skövde Högskola P 4/Fo 35, T 2, (US) Vårdskola Uddevalla Vårdskola I 17 Vänersborg Vårdskola

Inom högskoleregio- nen dessutom K 3, (FJS, UndS) A 9. ArtOHS, F 6, F 7

SOU 1985:36 Region/Ort Högskola Militära utbild- ningsmyndigheter Umeå högskoleregion Umeå Universitet I 20/Fo 61, Vårdskola Inf/KavOHS Luleå Högskola Lv 7, F 21/Se ÖN Vårdskola Sundsvall/Härnösand Högskola NK/KA 5 Vårdskola Östersund Högskola l 5/Fo 22, A 4. ATS, Vårdskola F 4/Se NN. FörvS Boden Vårdskola I l9/P 5. A 8/Fo 63, Ing 3, S 3. AF 1 Inom högskoleregio- nen dessutom I 21/Fo 23. 122/Fo 66. K 4, T 3

Bilaga 5

INTYG FÖR CIVILT BRUK OM GENOMGÅNGENVÄRNPUKTSUTNLDMNG

Datum

1981—05-25

Personnr

600714-2716

Tjänstegrad eller "värnpliktige” och fullständigt namn Varnplikti-e Nils Svensson

jattningjoj Vilken ut ildning erhållits Bel onJarsoludda

utbildningstid

l980-lO-l3--

Förband. skola. fartyg ed dar utbildning sken Göta ingenjörregemente

1981-05-24

Döva

N 1 l 5 S V 9 n 5 S 0 n har Ll nöjakngi tillgodogjort sig utbildningen.

De delar av utbildningen, som kan vara av civilt värde och intresse redovisas på omstående sida.

Ovriga upplysningar: (( ex vitsord enligt ovan, komplenenngar till uibildningsbeskrivnlngan såsom belalsutblloning. ledarskap. lormäga att föra och skota tyngre fordon. spec-almaskiner/fordon eller komplicerad malarial: lonroondeuppdrag. Irwillig utbildning: del av ej slutförd vpl utbildning m m.)

Nils Svensson har varit kompaniets förtroendeman i regementsnämnden

Ytterligare upplysningar om utbildningen kan lämnas av

(* nderSkrift)

Per Pettersson

Kompanichef Box 1002, 575 00 Eksjö

(Befattning) ' » (Postadress)

0381/ 130 30

(Telefon)

M7102-8240H-4 Ulnlvl 3. (Asi/Prom N - 08. 30000 ett rum lournn [4 Sn

Vårnplilttwfbildning enligt gällande utbildningsplan UTIILDNINGSDESKRIVNING med civilt meritvärde Datum Truppelaa (nunnor.-it l976-ll-Ol Inf

Delamina-

Pionjär JB. 9.0.5,

" JB 906 . _

" . .JB 909 _

] Avsnitt ur utbildningen med väsentliga inslag av civil natur (tillårnpbarflef) 'I'irrlrrlar')

25 ?. .30.

Försvarsupplysning

Medborgarundervisning

Skydd mot ABC—stridsmedel

Siukvbrd 2.0__

Bevakning . 20 (10)

Fältarbeten (handhavande av mothandsägoch,bergborr): . _ krigsbro- och färjförbindelser 80 (45) vägbyggnad för hjultraktorer 190.175)

sprängningsarbeten med. beräkningar 50 (15).

2 Utbildning med civil formell motsvarighet (kompetent)

nu nu..." ..

3 lefållvtbildlling Den värnpliktige har utbildat: till att ansvara för och leda en styrka om ca _. , _ " man

Denna utbildning har omfattat främst

M7lm-8'IW7. Utgåva ! (ht). 7506. ionno al

') Inom parent-a annex tid (av den totala) ldr tillämpad utbildning (praktik)

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

..-—__..._._. spenaten—9

18.

19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36.

WWFPWPPNT'

Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskning II. Jo. Leva som äldre. 5. Rättshjälp. Ju. Barn genom befruktning utanför kroppen m.m. Ju. Förköp av bostadsrätter. B. Arbetsmarknadsverkats ansvarsområde A. Beredskapsarbete i AMS-regi. A. Kulturarbetsförmedling. A. Pantsättning av patent. Ju. . Ny räntelag. Ju.

. Skolbarnsomsorgen. S. . Fornlämningar och exploatering. U. . Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. S. . Handel med alkoholdrycker. 5.

Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. C. Den svenska psalmboken. Historik, principer. motiveringar. Volym 2. C. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. Sammanhållen skatteförvaltning. Fi. Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. S. Förskola — skola. U. Svensk säkerhetspolitik inför 90—talet. Fö. Ordningslag rn. m. Ju. Kunskap för kemikaliekontroll. Jo. JO-ämbetet. R. Gripen, anhållen, häktad. Ju. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. Principer för ny kommunallag. C. Skola för delaktighet. C. Dagens äldre. $. Hushållning för välfärd. Fi. Några barn- och ungdomsfrågor 1982—1985. 58. Gruppförsäkring. Fi. Ersättningar och förmåner inom totalförsvaret. Fö. Värnplikten i samhället. Fö.

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Riksdagen Utbildningsdepartementet JO—ämbetet. [26] Fornlämningar och exploatering. [13] Förskola — skola. [22]

Statsrådsberedningen

Några barn och ungdomsfrågor 1982—1985. |33] Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning II. [2] Kunskap för kemikaliekontroll. [25]

Justitiedepartementet

Rättshjälp. [4]

Barn genom befruktning utanför kroppen rn. rn. [5] Civildepanementet Pantsättning av patent. [10] Församlingar i samverkan. [1] Ny räntelag. [11] Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Ordningslag m. rn. [24] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym Gripen, anhållen, häktad. [27] 2. [17] Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. [18] Försvarsdepertementet Den svenska psalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. 19] Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. [23] Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. [28] Ersättningar och förmåner inom totalförsvaret. [351 Principer för en ny kommunallag. [29] Värnplikten i samhället. [36] Skola för delaktighet. [30] Socialdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet Leva som äldre. [3] Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] Skolbarnsomsorgen. [12] Beredskapsarbete i AMS-regi. [8] Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. [14] Kulturarbetsförmedling. [9] Handel med alkoholdrycker. [151

Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. [21] Dagens äldre. [311 Bastadsdepartementet Förköp av bostadsrätter. [6]

Finansdepartementet Sammanhållen skatteförvaltning. [20] Hushållning för välfärd. [32] Gruppförsäkring. [34]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.