SOU 1985:7
Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde
I' BETSMARKNADSVERKETS ANSVARSOMRADE_
Betänkande av AMS -kommittén
|- BETSMARKNADSVERKETS ANSVARSOMRADE—
Betänkande av AMS -k0mmittén _
& Statens offentliga utredningar && 1985:7 & Arbetsmarknadsdepartementet
Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde
Betänkande av QMS-kommittén
Omslag AdSum, Magnus Giinther ISBN 91-38-08746-4
ISSN 0375-250X Minab/Gotab, Stockholm 1985
Till statsrådet och chefen för
arbetsmarknadsdepartementet
Regeringen bemyndigade den 20 september 1981 dåvarande statsrådet Ingemar Eliasson att tillkalla en kommitté
med uppdrag att göra en översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation. Kommittén antog namnet AMS—kommittén. Efter förslag från statsrådet Anna—Greta Leijon beslutade regeringen den 10 februari 1983 om
tilläggsdirektiv för kommittén.
De personer som medverkat i kommitténs arbete — leda— möter, sakkunniga, experter och sekretariat samt leda—
möter, experter och ersättare i referensgrupper — fram— går av bilaga 3 till föreliggande betänkande.
Kommittén avlämnar härmed sitt slutbetänkande Arbets— marknadsverkets ansvarsområde, liksom två särskilda bilagor. Det är Beredskapsarbete i AMS regi — fakta— underlag (SOU 1985:8) och Kulturarbetsförmedling —
faktaunderlag (SOU 1985z9). Kommitténs arbete är därmed avslutat.
Stockholm den 22 april 1985
Gunnar Grenfors
Lars Ahlvarsson Göte Pettersson Tore Andersson Knut Rexed
Eva Högberg Walter Slunge Börje Hörnlund Lars Ulander
Gunnar Lindström Bengt Wittbom Maj—Lis Lööw
/Anders Forsberg Kerstin Andersson Bengt Rudolf Persson Anne—Marie Ringertz Rolf Skog
2.1 2.1.1 2.1.2 2.1.3 2.1.4 2.2
3.2.1
SAMMANFATTNING ................................. 9 KOMMITTéNS ARBETE ............................ 23 UTVECKLINGEN PÅ ARBETSMARKNADEN ............... 27 Arbetsmarknaden l970——l984 .................... 27 Arbetskraft och sysselsättning ................ 27 Näringsgrensutveckling ...... . ................. 30 Arbetslösheten ................................ 33 Lediga platser ..... . ......................... .36 Den framtida arbetsmarknaden .................. 39
ARBETSMARKNADSVERKETS UPPGIFTER OCH ORGANISATION ..... . ............................ 43
Arbetsmarknadsverkets uppgifter och
organisation .......... . .............. .. ....... 43 Arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter och organisation .................................. 43 Länsarbetsnämndernas uppgifter och
organisation .................................. 45 Arbetsförmedlingens uppgifter och organisation..... ....... ,_ ...... . ............. ..47 Arbetsförmedlingens arbetsformer och
personalens arbetsuppgifter ............. ......50 Arbetsmarknadsverkets utveckling ....... .......52 Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets
uppgifter och organisation. ....... ............52 Utvecklingen av antalet arbetssökande,
lediga platser och antalet personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
1975—1983.... ......................... ........56 Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets personalresurser....... ...................... .61 Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets
4.4
6.4
6.4.1 6.4.2 6.4.3 6.4.4 6.4.5
TIDIGARE UTREDNINGAR OM ARBETSMARKNADSPOLITIKEN OCH ARBETSMARKNADSVERKETS ORGANISATION ............ . ............ . ....... 65
Utredningar om arbetsmarknads—
politiken ........... . ........................ 65 Utredningar om arbetsmarknadsverkets
och särskilt AMS organisation ................ 67 Utredning om organisation för den
särskilt anordnade
arbetsmarknadsutbildningen ................... 69 Utredningar om länsarbetsnämndernas organisation ................................. 71 Utredning om inrättande av distriktsarbetsnämnder ....................... 72 Utredningar om arbetsförmedlingens
organisation.... ............................. 73
ARBETSMARKNADSVERKETS FRAMTIDA
INRIKTNING ................................... 81 ARBETSMARKNADSVERKET OCH KOMMUNERNA... ....... 91 Inledning............ .......... . ............. 91
Kommunernas och landstingens roll som arbetsgivare ................................. 94
Kommunernas och landstingens roll i
arbetsmarknadspolitiken ............ . ....... ..96 Kommitténs principiella överväganden ........ 101 Arbetsförmedling ................ . ..... . ..... 107 Arbetsmarknadsutbildning .................... 109 Beredskapsarbeten.. ......................... 110 Kontant stöd vid arbetslöshet ...... . ........ 121
Samverkan och avgränsningar med aVSeende pa
arbetssökande med sammansatta
problem.......... ........................... 123
8 .4
BEREDSKAPSARBETE I AMS REGI........ ..... .....131 Bakgrund ....................... .... .......... 132 Kommitténs överväganden ...................... 136 Kommitténs förslag ................... ........l47 ACKVISITION AV PRAKTIKPLATSER ................ 151 Inledning ........... ...... ................... 151
Behov och ackvisition av platser för
praktik och arbetslivskontakter. ..... . ....... 152 Utbildningsväsendets behov av
praktikplatser och
arbetslivskontakter ...................... ....152 Arbetsmarknadsverkets behov av
praktikplatser och
arbetslivskontakter ................... . ...... 160 övriga praktikbehov..... ................. ....162 Sammanfattning ............................... 163
Arbetsmarknadsverkets metod för ackvisition av praktikplatser ................ 164 Arbetsmarknadsverkets personalresurser
och övriga kostnader för ackvisition
av praktikplatser... .............. ...........167 Kommitténs överväganden och förslag .......... 170 Inledning .................... ... ........... ..170 Allmänna synpunkter ..... . .............. ......171
Ansvaret för ackvisition av
praktikplatser .......................... .....173
FÖRMEDLING AV KORTA ocn TILLFÄLLIGA
ARBETEN.... ............................ . ..... 181 Inledning ............... ...... ............... 181 Förmedling av korttidsarbete i
allmänhet ............................. (.......181
9.2.2 9.3
9.3.1 9.3.2
9.3.3
9.4
10
10.1 10.2 10.2.1 10.2.2 10.3
10.3.1 10.3.2 10.3.3 10.3.4 10.3.5
10.3.6 10.3.7
10.3.8
Den offentliga förmedlingens
verksamhet...... ............................. 181 Andra förmedlingskanaler.... ................. 186 Förmedling av korttidsarbete på
kontorsområdet ............ ..... ........ . ..... 189 Arbetsmarknaden på kontorsområdet ............ 189
Förmedlingsverksamhet på kontorsområdet........ ..... . ................. 193
Tidigare utredningar om förmedling på
kontorsområdet ........... .... ..... . .......... 198 Kommitténs överväganden och förslag.. ..... ...202 ARBETSFORMEDLING PÅ KULTUROMRÅDET ............ 209 Inledning. .......... .......... ...... . ........ 209 — Allmänna överväganden och förslag ............ 211 Utgångspunkter ....... .......... ............. .211 Den organisatoriska formen.... .............. 216
Kommitténs förslag till framtida
förmedlingsorganisation inom
kulturområdet.............. .................. 221 Stiftelsens allmänna uppgifter... ........... 221 Avgränsning av yrkesområden .................. 222 Förmedlingsverksamheten ...................... 223 Särskild service................... .......... 229
Sambandet med den allmänna arbetsmarknaden..............................230 Utbildning och utveckling...... .............. 235 Organisationsförmedlingarnas ställning och
uppgifter..... ............ ............ ....... 238 Centrumbildningarnas ställning och
uppgifter........... ............ .............240
Enskild förmedling m.m.... .
Stiftelsens organisation ........... .. ........ 245
Stiftelsens ekonomi .................... .....
Genomförande ........... . .............. .... .
VISSA ORGANISATORISKA FRÅGOR — AMS STYRELSEREPRESENTATION M.M ..............
AMS organisation..... . .... AMS styrelserepresentation ................ Direktiven m.m........
AMS organisatoriska beslutshierarki...... Delegationer och rådgivande
arbetsgrupper ...................... ..
Parternas representation m.m.......
ILO—konventionerna nr 88 och nr 150..
Förvaltningsutredningen — en
principdiskussion .......
Kommitténs överväganden och förslag
beträffande AMS styrelse.. ...... .... ......... 270 Länsarbetsnämnderna..................... ..... 277 Distriktsarbetsnämnderna .................. ...281 EKONOMISKA KONSEKVENSER...... . .285 RESERVATIONER.. ...... ..... ..... .. .. .289 SÄRSKILDA YTTRANDEN. . . . .296 Bilaga 1 Kommitténs direktiv... ...... .. .313 Bilaga 2 Kommitténs tilläggsdirektiv... .323 Bilaga 3 Förteckning över kommitténs
ledamöter, experter, sakkunniga,
sekretariat och berednings— grupper ...................... .....
Arbetsförmedling för invandrare
— redovisning av Kista—projektet....
Modell för ackvisition av platser för korta arbetslivskontakter och miljöpraktik för elever i grund—
skola och gymnasieskola .............
Yttrande över riktlinjer för ny organisation av AMS kansli .......... 373
Schematisk totalsammanställning
över representationen i länsarbets—
nämndernas styrelser den 1 januari 1985 ................................ 375
SAMMANFATTNING
AMS—kommittén (A l981:02) behandlar i föreliggande be— tänkande frågor som rör arbetsmarknadsverkets ansvars- område m.m. I ett par inledande kapitel redovisas hur kommitténs arbete bedrivits, utvecklingen på arbets— marknaden, arbetsmarknadsverkets nuvarande uppgifter och organisation, samt tidigare utredningar inom ämnes— området. Därefter behandlar kommittén följande huvud—
områden.
Arbetsmarknadsverkets framtida inriktning
Kommittén utgår i sina överväganden i kapitel 5 från att
behovet av aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser kommer att bestå även under de närmaste åren. En annan utgångs—
punkt för kommittén är att arbetsmarknadsverket skall lösa sina uppgifter utan egentliga resurstillskott.
En huvuduppgift för arbetsmarknadspolitiken är att åstadkomma en bättre anpassning mellan arbetssökande och lediga platser. Verket bör koncentrera sig på sina tre traditionella huvudområden: den arbetsförmedlande verk— samheten, utbildningsinsatserna och de sysselsättnings—
skapande åtgärderna. Kommittén är mot denna bakgrund positiv till en utveckling som innebär att andra huvud— män tar över verksamheter som inte har ett direkt sam— band med denna inriktning hos verket. Under senare år har en hel del organisatoriska åtgärder av detta slag genomförts. Man bör gå vidare på denna väg. Kommittén föreslår att en personalmässigt relativt stor verksam- het, anordnande av beredskapsarbeten i verkets egen regi, skall föras över till andra huvudmän. Vidare före— slås en ny organisation för arbetsförmedling m.m. på kulturområdet.
Arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitiska åtgärder innebär kontakt— och samordningsproblem med andra sam— hällsområden. Det gäller bl.a. utbildningssektorn och det sociala området. Kommittén föreslår inte någon ändrad principiell gräns mot andra ansvarsområden, men framhåller betydelsen av effektiva samverkansformer
mellan berörda myndigheter och organ.
Under tiden som kommittén arbetat har, i anslutning till bl.a. den tidigare beslutade PLOG—reformen, dragits i gång ett omfattande förändringsarbete inom arbetsmark— nadsverket. Det arbetet syftar bl.a. till att prioritera
platsförmedlingen och överföra resurser till denna.
Kommittén ställer sig bakom den allmänna inriktningen på förändringsarbetet och framhåller bl.a. att den plats— förmedlande servicen också bör omfatta de ombytes— sökande. Kommittén betonar vidare arbetsförmedlingens
ansvar för dem som har särskilda problem, bl.a. de
arbetshandikappade.
Kommittén tar vidare upp frågan om underlag för bedöm— ningar av behovet av framtida förändringar inom verket. Kommittén framhåller därvid behovet av fortlöpande o— partiska utvärderingar. I det sammanhanget diskuteras även möjligheterna till ett flexibelt utnyttjande av tillgängliga resurser.
Slutligen påpekar kommittén i kapitel 5 att det råder osäkerhet om arbetsförmedlingslagens innebörd och räck— vidd, vilket är otillfredsställande bl.a. ur rättssäker— hetssynpunkt. Osäkerheten har också, menar kommittén, visat sig vara ett hinder för en effektiv tillsyn. Kommittén förordar därför att lagen ses över i syfte att
ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utform—
ning. Något behov av att ompröva lagens allmänna
inriktning kan däremot inte sägas föreligga.
Arbetsmarknadsverket och kommunerna
I kapitel 6 behandlar kommittén ansvars— och arbetsför- delningen mellan staten och kommunerna inom arbetsmark— nadspolitiken. För detta kapitel har kommittén, som bakgrundsmaterial, haft bl.a. en expertstudie som kommittén låtit utföra, Kommunerna och sysselsättnings— politiken (DsA 1985:2).
Efter en inledning med ett historiskt perspektiv skild— ras statens, landstingens och kommunernas roll som arbetsgivare och som medverkande i arbetsmarknads—
politiken.
Kommitténs överväganden har lett fram till slutsatsen att den nuvarande ansvarsfördelningen inom arbetsmark— nadspolitiken mellan staten å den ena sidan och kommunerna och landstingen å den andra, i huvudsak bör
bestå.
Kommittén konstaterar att även om staten till helt över— vägande del svarar för finansieringen av arbetsmark— nadspolitiken, tar kommuner och landsting ett betydande ansvar för genomförandet. Deras engagemang grundar sig
bl.a. på de problem av social och annan natur som arbetslöshet för med sig för individer och samhälle. Från kommuner och landsting har framförts åsikten att deras ökade ansvarstagande för genomförandet av arbets— marknadspolitiken motiverar ett större inflytande vid utformningen av åtgärderna. Dessa upplevs ofta som allt— för kortsiktiga. De båda kommunala parterna efterlyser
en politik som i större utsträckning leder till fasta
anställningar för de arbetslösa. Minskad regelstyrning, ökad decentralisering i beslutsfattandet och större flexibilitet i användningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen är exempel på åtgärder som föreslås.
Kommittén framhåller att en god samverkan mellan stat— liga, kommunala och landstingskommunala organ är en av— görande förutsättning för en framgångsrik arbetsmark— nadspolitik. Ett sätt att förbättra samverkan är att tillförsäkra kommuner och landsting representation i de beslutande arbetsmarknadspolitiska organen. Kommittén föreslår därför att kommuner och landsting får represen— tation i såväl verkets som länsarbetsnämndernas styrel—
ser.
När det gäller önskemålen om en mer långsiktig inrikt— ning på de arbetsmarknadspolitiska insatserna framhåller kommittén, att en sådan uppläggning är svår att förena med syftet med de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det innebär emellertid inte att man behöver vara helt låst vid den nuvarande konstruktionen av medlen. Kommittén framhåller att det är angeläget att se posi— tivt på initiativ som möjliggör en för kommuner och landsting mer meningsfull användning av de statliga medlen. Det framstår exempelvis som rimligt, att de statliga organen tar ökad hänsyn till behovet av fram— förhållning när det gäller insatserna. Arbetet på en förenkling av regelstyrningen av medlen bör också drivas
vidare.
Kommittén anser att det kan vara lämpligt att inom ramen för de s.k. frikommun— och frilandstingsförsöken pröva
nya idéer på detta område. Även om dessa måste bygga på
huvudlinjerna i den nuvarande politiken får man inte
vara för restriktiv om försöken skall te sig menings— fulla.
Kommittén tar i detta sammanhang också upp förslag som väckts från kommunalt håll att skapa nya fasta arbets- tillfällen med medel som i dag används för olika arbets— marknadspolitiska insatser, i första hand arbetslöshets— stöd. Förslagen har stundom kallats klumpsummemodellen.
Kommittén kan inte ställa sig bakom en sådan ordning. På arbetsmarknaden sker ständigt stora rörelser. Årligen strömmar hundratusentals sökande via bl.a. de arbets— marknadspolitiska åtgärderna ut i förvärvslivet. Arbets— marknadspolitikens kanske viktigaste uppgift är att underlätta denna anpassningsprocess. Bedömningen av behovet av åtgärder måste göras på individuell basis och insatserna bör vara av temporär natur. De arbetssökande skall stå till arbetsmarknadens förfogande under den tid de befinner sig i åtgärder.
Detta talar emot att man använder arbetsmarknads—
politiska medel för fasta tjänster. På längre sikt skulle det dessutom ställa sig svårt att skilja vanliga fasta arbeten i kommunerna från de särskilt inrättade fasta anställningar som finansieras med arbetsmarknads— politiska medel. Det kan enligt kommitténs uppfattning inte heller vara en riktig utveckling att en kommunal expansion långsiktigt finansieras av staten genom arbetsmarknadspolitiska medel. Statens insatser när det gäller kommunernas ekonomi bör bedömas inom ramen för
den ekonomiska politiken i stort.
Kommittén framhåller emellertid samtidigt att detta principiella ställningstagande inte utesluter att man,
som tidigare sagts, prövar andra sätt till en alternativ
användning av arbetslöshetsmedlen och medlen för syssel— sättningsskapande åtgärder. Detta kan ske inom ramen för
de nämnda frikommunförsöken.
I kapitlet om arbetsmarknadsverket och kommunerna går kommittén också igenom handläggningsordningen för några andra arbetsmarknadspolitiska medel. Kommittén slår därvid fast bl.a. att staten även framledes bör vara huvudman för arbetsförmedlingen. Med utgångspunkt i en presentation av beslutsprocessen för beredskapsarbeten, som traditionellt har stor omfattning hos kommuner och landsting, diskuteras på vilket sätt ett ökat inflytande
skulle kunna förverkligas för dessa.
Sist i kapitlet tar kommittén upp vissa samverkans- och avgränsningsfrågor avseende arbetssökande med samman—
satta problem. Det gäller arbetsförmedling för arbets—
handikappade respektive invandrare.
Beredskapsarbeten i AMS regi
AMS bedriver sedan lång tid vissa beredskapsarbeten i egen regi, i första hand för anvisade arbetslösa med socialmedicinska handikapp. Enligt uppdraget skall kommittén förutsättningslöst pröva omfattningen av och formerna för denna verksamhet. Kommitténs överväganden på detta område redovisas i kapitel 7, medan bakgrunds— materialet för kommitténs ställningstagande publiceras i en särskild bilaga, SOU 1985:8.
I beredskapsarbeten i AMS regi sysselsattes budgetåret 1982/83 i genomsnitt 870 socialmedicinskt arbetshandi—
kappade, som regel gravt alkoholberoende, och 250 s.k. lokalt bundna arbetslösa. För gruppen socialmedicinskt
arbetshandikappade är detta en, i förhållande till andra
åtgärder, till omfattningen, begränsad verksamhet. Verk— samheten har också ojämn spridning över landet, med ton— vikt i västra och norra Sverige. Knappt 300 av de an— visade Sverige. Knappt 300 av de anvisade bor i särskilda, av AMS tillhandahållna, förläggningar på 13
orter i landet, huvudsakligen i Västsverige.
Den totala kostnaden för egenregiarbetena, inklusive investeringskostnaderna, uppgick budgetåret 1982/83 till 550 milj. kr., varav staten svarade för ca 65 %. Antalet fast anställda inom arbetsmarknadsverket med uppgifter inom egenregiverksamheten uppgick samma budgetår till ca 600 personer, varav hälften var arbetsledare eller
specialarbetare.
Kommittén föreslår att den påbörjade avvecklingen av AMS huvudmannaskap för förläggningarna fortsätter. Frågan om boende och social service för denna grupp är en kommunal
angelägenhet.
Vad gäller den producerande delen av verksamheten, konstaterar kommittén att motsvarande aktiviteter i dag bedrivs av kommuner och en del statliga organ. Kommittén kan inte finna skäl för en sådan dubblering och föreslår
att AMS egenregiverksamhet skall upphöra.
Riksdagen har nyligen beslutat om anordnande av skyddad sysselsättning för socialmedicinskt arbetshandikappade hos kommuner och andra offentliga arbetsgivare. Dessa arbeten kan enligt kommitténs mening vara ett bra alter- nativ till beredskapsarbete i AMS regi och bör ordnas inte bara hos kommunerna utan även hos exempelvis skogs— vårdsstyrelserna och Statens Vägverk. Därigenom bör flertalet anvisade i AMS regi kunna erbjudas en lång— siktig och trygg sysselsättning. I de fall så inte kan
ske, får andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder användas, t.ex. anställning med lönebidrag eller an—
ställning inom Samhällsföretagsgruppen.
Kommittén noterar också de förslag som AMS utarbetat och tillställt regeringen beträffande insatser för arbets—
handikappade byggnadsarbetare.
Ackvisition av praktikplatser
Behovet av praktikplatser har ökat kraftigt under senare år. Enbart för grund— och gymnasieskolan uppskattas behovet till närmare en halv miljon platser per år. Arbetsmarknadsverket har sedan länge haft ansvaret för att anskaffa vissa praktikplatser för skolans räkning. Verksamhetens stora omfattning har gjort det nödvändigt att bygga upp en organisation och utveckla metoder bl.a. med ADB—teknik för anskaffningen av platser. Även inom vissa kommuner har emellertid byggts upp resurser för att klara ackvisitionen av praktikplatser. Kommitténs uppgift har varit att finna en enhetlig lösning på frågan om ansvaret för ackvisition av olika slag av praktikplatser. Denna uppgift behandlas i kapitel 8.
Kommittén har stannat för en ansvarsfördelning som inne— bär att arbetsmarknadsverket skall ha de inledande kontakterna med arbetsplatserna och skaffa fram platser— na, medan skolan skall ansvara för genomförandet av praktikperioderna och det pedagogiska innehållet i praktiken. Verksamheten bör samordnas och planeras i
SSA—råden.
Förmedling av korta och tillfälliga arbeten
Kommittén föreslår, i kapitel 9, att den offentliga arbetsförmedlingen höjer sin ambition när det gäller att förmedla korta och tillfälliga arbeten. På kontorsområdet föreslår kommittén en försöksverksamhet med förmedling av tillfälliga arbeten där nya inslag av service prövas. I likhet med de s.k. organisationsförmedlingarna på området skall den offentliga förmedlingen ha möjlighet att om— besörja skatte— och löneadministration mot självkostnad för beställaren. Förmedlingen skall också kunna vidare— befordra önskemål om uppdragsservice inom kontorsområdet
till stationär skrivbyråverksamhet. Arbetsförmedling på kulturområdet Frågan om hur arbetsförmedling på kulturområdet i fram—
tiden skall bedrivas har behandlats i en särskild bered—
ningsgrupp med representanter för intressenterna på området. Kommittén har anslutit sig till berednings-
gruppens slutsatser.
Faktaunderlag om utvecklingen på området redovisas i en särskild bilaga till betänkandet, SOU 1985z9, medan överväganden och förslag redovisas i kapitel 10.
Kommittén har i sina överväganden utgått från förutsätt- ningen att det allmänna även i framtiden skall ha an— svaret för kulturarbetsmarknaden och erbjuda service till dem som där är verksamma. Kommittén redovisar en rad faktorer på kulturarbetsmarknaden som ställer sär— skilda krav på en förmedlingsapparat. Kommittén anser att en stiftelse är den verksamhetsform som ger de bästa
förutsättningarna för att uppfylla dessa krav.
Stiftelsen skall ha det arbetsmarknadspolitiska ansvaret för kulturområdet. Det gäller både i fråga om arbetsför— medling och hantering av de arbetsmarknadspolitiska åt— gärderna. Ett nära samarbete med arbetsmarknadsverket
förutsättes.
Organisationsförmedlingarna liksom centrumbildningarna skall enligt förslaget fortsätta sin verksamhet på i huvudsak nuvarande villkor. En av stiftelsens uppgifter blir att söka åstadkomma en bättre samordning med övriga förmedlingar så att de totala resurserna används på bästa sätt. Stiftelsen skall inom ramen för sina re— surser ha ansvar för att förmedlingsbehov över landet och olika yrkesområden blir tillgodosedda. Det gäller
bl.a. vissa i dag eftersatta områden.
Stiftelsens förmedling av program inom underhållnings— sektorn föreslås bli avgiftsbelagd. Den individuella förmedlingen skall liksom i dag vara avgiftsfri. Arbets— sökande skall också kunna erbjudas hjälp med resor, skatter, reklam m.m. För sådan s.k. överservice skall särskild avgift tas ut.
I fråga om centrumbildningarna föreslås viss omläggning av det nuvarande bidragssystemet när det gäller den arbetsförmedling de utför.
Stiftelsen skall ledas av en styrelse, vars sammansätt— ning speglar samhällets och kulturlivets intressen. För stiftelsen skall finnas ett centralt kansli. De nuvarande kulturarbetarsektionerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå föreslås bli basen för stiftelsens regionkontor. Till regionkontoren föreslås bli knutna särskilda för— medlingsnämnder.
En särskild organisationskommitté föreslås bli tillsatt, med uppgift att i samarbete med berörda organ göra ett
detaljerat förslag till genomförande och senare medverka till att förverkliga detta.
Vissa organisatoriska frågor
Kommittén lägger inte fram några förslag till för- ändringar av verkets organisation utöver vad som följer av kommitténs förslag till ändrade arbetsuppgifter för verket. Kommittén hänvisar på denna punkt till sitt, hösten 1984, avgivna remissyttrande över AMS förslag till riktlinjer för omorganisation av styrelsens
kansli.
Kommittén föreslår i kapitel 11, att landstings— och kommunförbunden får representation i AMS styrelse med var sitt mandat. För LO (tre mandat), TCO (två mandat), SACO/SR (ett mandat) och SAF (tre mandat) föreslås inte någon förändring. Den styrelseplats, som av tradition ansetts reserverad för en kvinnlig ledamot, föreslås fortsättningsvis kunna disponeras av regeringen för beaktande av särskilda arbetsmarknadspolitiska in— tressen. Kommittén framhåller därvid jämställdhets— frågornas betydelse på dagens arbetsmarknad. Den sär— skilda styrelseplatsen för jord— och skogsbrukets in— tressen föreslås bli indragen liksom överdirektörens
plats i styrelsen. Generaldirektören föreslås även i
framtiden vara ordförande i styrelsen.
Även i fråga om sammansättningen av länsarbetsnämndernas styrelser föreslås att landstings— och kommunförbunden
skall få en fast representation.
20 SOU 1985:7 Reservationer har lämnats av
Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wittbom gemen— samt angående översynen av arbetsförmedlingslagen,
Gunnar Lindström angående översynen av arbetsförmed—
lingslagen,
Börje Hörnlund angående AMS egenregiverksamhet och
sammansättningen av AMS styrelse,
Göte Pettersson angående sammansättningen av AMS sty—
relse,
Bengt Wittbom angående sammansättningen av AMS sty—
relse.
Särskilda yttranden har lämnats av
Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wittbom gemen— samt angående AMS—kommitténs uppdrag m.m., Börje Hörnlund angående decentralisering inom arbets— marknadsverket, kommunerna och arbetsförmedlingen, lik—
som ungdomars sysselsättning,
Walter Slunge angående arbetsmarknadsverket och kommun—
erna,
Enar Jonsson angående AMS egenregiverksamhet,
Gunnar Lindström angående sammansättningen av AMS och länsarbetsnämndernas styrelser,
Tommy Andersson och Bodil öberg gemensamt angående
sammansättningen av AMS styrelse.
KOMMITTSNS ARBETE
Genom beslut den 10 september 1981 bemyndigade regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av arbets— marknadsverkets ansvarsområde och organisation (Dir. l981:65). Direktiven finns återgivna i bilaga 1.
Under sommaren 1982 påbörjades arbetet med inläsning av
material och besök vid länsarbetsnämnder, regionkontor m.m.
Efter riksdagsvalet hösten 1982 aviserade den social— demokratiska regeringen att ändrade direktiv skulle utfärdas. Den 10 februari 1983 erhöll kommittén till— läggsdirektiv (Dir. 1983:16). I samband därmed fick kommittén också ny ordförande och sekreterare.
De nya direktiven gav arbetet en, till viss del, ändrad inriktning. Vissa uppgifter lyftes bort från det ur— sprungliga uppdraget. Särskilt bör nämnas uppgiften att se över den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsuppsättningen för att förenkla och begränsa antalet enskilda åtgärder. I förhållande till de tidigare meddelade direktiven till— kom uppgiften att pröva kommunernas medverkan i arbets— marknadspolitiken samt arbetsmarknadsverkets ansvar för arbetsförmedling inom kulturområdet och förmedling av vikarier inom framför allt kontorsområdet. Tilläggs—
direktiven finns återgivna i bilaga 2.
Kommitténs arbete har även påverkats på annat sätt. Det interna förändringsarbete som under senare år bedrivits inom arbetsmarknadsverket har medfört att de i direktiven
angivna förutsättningarna för kommitténs arbete ändrats i betydelsefulla avseenden.
I detta sammanhang bör särskilt nämnas att man inom verket tagit fram ett förslag till ny organisation för AMS centrala kansli. Kommittén, som enligt sina direktiv skulle pröva den frågan, fick sedermera yttra sig till regeringen över det framlagda förslaget. I sitt yttrande, vilket återges i bilaga 6, anförde kommittén att man anslöt sig till de tankegångar som låg bakom förslaget utan att ta ställning till förslagets enskildheter. Kommittén ansåg sig vidare inte ha anledning att i det kommande betänkandet anlägga synpunkter på organisationen av AMS kansli, i annan mån än vad som skulle följa av
kommitténs ställningstagande till verkets arbetsuppgift—
er.
Kommittén framhöll samtidigt att man inte hade något att erinra mot att förändringsarbetet på det organisatoriska området drevs vidare. Kommittén har också fortlöpande hållit sig informerad om arbetet inom verket.
Kommittén har efter samråd med uppdragsgivaren, valt att koncentrera sitt arbete på frågor, vilka inte bedömts ingå i den pågående översynen inom verket. Det har då tett sig naturligt för kommittén att i första hand be- handla frågeställningar som hänger samman med verkets ansvarsområde och som är särskilt angivna i direktiven.
Kommittén har inte tagit upp frågan om handläggningen av besvärsärenden. Denna fråga tas upp av experter inom arbetsmarknadsdepartementet och AMS i särskild ordning.
När det gäller frågan om ansvarsfördelningen inom arbetsmarknadspolitiken mellan kommunerna och landstingen å ena sidan samt staten å den andra sidan, har kommittén låtit utföra en särskild expertstudie, Kommunerna och
sysselsättningspolitiken (DsA l985:2). Kommittén har vid
sina överväganden haft denna rapport som bakgrunds—
material.
Frågan om hur arbetsförmedling på kulturområdet skall
bedrivas i framtiden har behandlats i ett särskilt projekt. Intressenterna har varit representerade i en särskild beredningsgrupp under ledning av kommitténs ordförande. Beredningsgruppen har utsett en arbetsgrupp vars ledamöter utarbetat underlaget för berednings—
gruppens ställningstagande.
Även för behandling av frågan om ackvisition av praktik— platser har till kommittén knutits en beredningsgrupp med representanter för berörda myndigheter och departement
samt kommunerna.
Under det pågående översynsarbetet har sekretariatet besökt flertalet länsarbetsnämnder, ett antal arbetsför— medlingar, AMU—center och arbetsmarknadsinstitut. I samband med behandlingen av egenregiverksamheten har sekretariatet besökt samtliga regionkontor liksom ett antal förläggningar och arbetsplatser. I denna fråga har också ett nära samarbete förekommit med produktions— enheten och andra enheter vid AMS samt kontakter tagits med beredskapsarbetsbyrån i Stockholms kommun, Göteborgs kommuns socialförvaltning, statens arbetsgivarverk, statens arbetsmarknadsnämnd, Samhällsföretag AB, Skogs—
vårdsstyrelsen och Statens Vägverk.
Likaså har i anslutning till behandling av frågan om korttidsförmedling besökts eller kontaktats flera av de morgonöppna offentliga förmedlingarna, organisationsför— medlingar och Skrivbyråer. Slutligen bör nämnas en om— fattande besöks— och kontaktverksamhet på kulturområdet
omfattande bl.a. samtliga kulturarbetarsektioner.
Statsanställdas förbund, TCO—S och SACO/SR har under arbetets gång informerats om kommitténs arbete. Kommittén har haft kontakt med regionalpolitiska utredningen, samverkanskommittén, handikappkommittén, stat— kommunberedningen samt verksledningskommittén.
UTVECKLINGEN PÅ ARBETSMARKNADEN
2.1 Arbetsmarknaden l970——1984
2.1.1 Arbetskraft och sysselsättning
Antalet personer i arbetskraften ökade under hela 1970—
talet och början av 1980—talet. Totalt under perioden 1970——l984 steg antalet med 480 000 personer. Orsaken var dels befolkningsförändringar, dels en kraftig ökning av
förvärvsfrekvensen bland kvinnorna. Figur 2.1 Antalet personer i arbetskraften, antalet
sysselsatta och antalet personer i arbete. Årsmedeltal, l970——1984
I arbetskraften
Sysselsatta
1970 71 72 73 74. 75 76 77 78 79 80 81 82 8) & År
Källa: Arbetskraftsundersökningarna.
Av figur 2.1 kan utläsas att antalet sysselsatta ökade under hela 1970—talet trots en relativt långsam till— växttakt i ekonomin och en minskande sysselsättning inom industrin. Bakom den ökade sysselsättningen låg framför allt en snabb expansion av den offentliga sektorn samt omfattande arbetsmarknadspolitiska och industripolitiska insatser för att underlätta strukturomvandlingen. Under åren 1981 och 1982 minskade sysselsättningen något, men har därefter åter ökat.
Ökningen av antalet sysselsatta under 1970—talet mot— svarades inte av en liknande utveckling av antalet personer i arbete. Antalet personer i arbete stagnerade och låg kvar på i stort sett oförändrad nivå mellan åren 1975 och 1982. Allt fler av de sysselsatta var således tillfälligt frånvarande från sina arbeten. Den ökade frånvaron förklaras främst av dels förlängd semester, dels ökade möjligheter till ledighet för vård av barn. Efter år 1982 har antalet personer i arbete markant ökat.
Sysselsättningsökningen under 1970—talet ledde inte till någon motsvarande ökning av det totala antalet arbetade timmar per år i den svenska ekonomin. Det minskade i stället med ca 5 % mellan åren 1970 och 1980. Till detta bidrog bl.a. förkortningar av de heltidsarbetandes veckoarbetstid, en ökning av antalet deltidsarbetande och ökad frånvaro på grund av semester och ledighet för vård av barn.
Medelarbetstiden har varierat med konjunkturutvecklingen och har sålunda ökat under senare år, bl.a. till följd av f ett ökat övertidsuttag.
Antalet deltidsarbetande ökade under hela 1970—talet och början av l980—talet. År 1984 minskade emellertid antalet något. Som framgår av figur 2.2 är det kvinnorna som
utgör den största andelen av de deltidsarbetande.
Figur 2.2 Antal män och kvinnor i arbete på deltid (1—34 tim) respektive heltid. Ärsmedeltal, l970——l984
Heltidsarhetande män
Deltidsarbetande kvinnor
oc---—W.-
... ..oo"'.. Heltidsarbetande kvinnor
Deltidsarbetande män
1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 År
Källa: Arbetskraftsundersökningarna.
Antalet latent arbetssökande dvs. personer utanför arbetskraften som velat och kunnat ta arbete, men som inte sökt arbete — har varierat under perioden. Sedan år 1983 har antalet minskat. Till övervägande del är det
kvinnor som är registrerade som latent arbetssökande.
Fig. 2.3 Latent arbetssökande. Årsmedeltal. 1975——l984. 1 OOO—tal
Kvinnor
Källa: AMS
2.1.2 Näringsgrensutveckling
Sysselsättningen inom de olika näringsgrenarna har genomgått betydande förändringar sedan 1970-talets början. Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin och byggnadsverksamheten har gått tillbaka medan syssel—
Tillverknings- industri
Kommuner och landsting
Privata tjänster
Vnruhandel
Statlig verk- samhet
Byggnadsindustri
sättningen inom den offentliga sektorn ökat. Utvecklingen
illustreras i figur 2.4.
Figur 2.4 Sysselsatta inom tillverkningsindustri, varuhandel, privata tjänster och byggnadsindustri samt anställda inom stat, kommuner och landsting. Säsong-
rensade och därefter utjämnade tal. l974—-l984 1 OOO—tal uoo two imo mm men no 900 550 500 750 700 50 600 550 soo nu 400 $o- 300 250 200 mo- mo 50
l97$ 1976 1977 IDBZ 19!) l964
SCB och AMS
l974 197! i!?! ISBO 1951
Källa:
Med avbrott för konjunkturuppgångarna minskade im- dustrisysselsättningen under 1970—talet och början av 1980-talet. Under konjunkturuppgången år 1984 ökade
antalet industrisysselsatta med 13 000 personer.
Figur 2.5 Sysselsatta inom industrin. Kvartalsmedeltal, l970——1984- 1 OOO—tal
1 300
1 200
1100
1 000
900 1 970 1972 19711 1976 1978 1 980 1982 1 981.
Källa: Arbetskraftsundersökningarna.
Antalet sysselsatta inom sektorn privata tjänster (exkl. varuhandel och samfärdsel) har ökat, vilket bl.a. kan ses som en följd av en ökande specialisering av näringslivet. En växande del av de varuproducerande näringarnas produktion utförs av fristående företag som ingår i tjänstesektorn. Sedan år 1977 har sysselsättningen inom
denna näringsgren ökat med i genomsnitt 15 000 personer
per år. Sysselsättningen fortsatte att öka under år 1984, men i långsammare takt än under närmast föregående år.
sysselsättningen inom den offentliga sektorn har sedan år 1970 stigit med omkring 50 %, vilket innebär en ökning med cirka en halv miljon sysselsatta. ökningen per år mellan åren 1973 och 1980 var i genomsnitt 50 000 personer. Därefter har expansionen stannat vid ca 15 000
personer årligen.
Den offentliga sysselsättningsökningen ligger nästan helt på kommuner och landsting. Dessa sektorer ökade med över 60 % under perioden l970—-l980. Sedan början av 1980—talet har dock ökningstakten minskat. Landstingen har ökat sin sysselsättning något snabbare än primär—
kommunerna.
Den statliga sektorn har haft en långsammare tillväxt— takt. Under den senaste tioårsperioden har ökningen varit obetydlig och de sista åren har sektorn minskat i
storlek.
2.1.3 Arbetslösheten
Den öppna arbetslösheten har varierat avsevärt under perioden l970——l984, vilket illustreras i figur 2.6. Som tidigare nämnts fortsatte arbetskraftsutbudet att öka också under de första åren av 1980—talet, om än i lång— sammare takt än tidigare. Efterfrågan på arbetskraft — mätt i antalet sysselsatta — stagnerade och ökade först under de senaste två åren. Detta ledde till en kraftig ökning av arbetslösheten fram till och med år 1983. Under
år 1984 minskade antalet arbetslösa.
Figur 2.6 Relativ arbetslöshet. Kvartalsmedeltal, l973——l984
1973 1979 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1989
Källa: Arbetskraftsundersökningarna.
Vissa grupper har haft särskilt stora problem. Det gäller, som framgår av tabell 2.1, framför allt ungdomar och äldre. Andra grupper som haft problem är invandrare och arbetshandikappade. I sammanhanget bör också nämnas att antalet långtidsarbetslösa ökat kraftigt.
Tabell 2.1 Relativa arbetslöshetstal (procent) för olika åldersgrupper. Årsmedeltal 1974, 1977 samt 1980— —1984
Ålder 1974 1977 1980 1981 1982 1983 1984
Män
16—19 5,2 5,4 6,5 8,2 9,6 9,9 5,1 20—24 2,7 2,9 3,5 4,8 6,3 6,7 6,2 25—54 1,1 1,1 1,1 1,7 2,1 2,3 2,1 55—64 1,9 1,1 1,6 2,2 3,1 4,0 4,2 Kvinnor
16—19 8,1 8,1 8,8 10,5 11,6 10,8 4,7 20—24 3,9 3,5 3,9 4,6 5,8 6,9 7,0 25—54 1,6 1,5 1,6 1,9 2,4 2,4 2,2 55—64 2,1 1,6 1,6 1,8 3,0 3,8 5,1 Män och
kvinnor
16—64 2,0 1,8 2,0 2,5 3,2 3,5 3,1
Källa: Arbetskraftsundersökningarna.
Arbetslösheten varierar mellan olika delar av landet. Traditionellt har de högsta arbetslöshetstalen registrerats i skogslänen. Under senare år har emellertid även län som t.ex. Blekinge och Malmöhus haft en betydande arbetslöshet. Fortfarande har dock Norrbottens län den högsta arbetslösheten i landet, se tabell 2.2.
Tabell 2.2 Arbetslösheten i länen. Årsmedeltal,
1984
Län Län % Stockholms , Göteborgs— och Bohus 2, Uppsala , Älvsborgs 2,5 Södermanlands , Skaraborgs 3,3 Östergötlands , Värmlands 3,8 Jönköpings ,5 örebro 4,1 Kronobergs , Västmanlands 4,0 Kalmar , Kopparbergs 3,4 Gotlands , Gävleborgs 4,4 Blekinge , Västernorrlands , Kristianstads , Jämtlands 3,9 Malmöhus , Västerbottens , Hallands , Norrbottens 6,4
Källa: Arbetskraftsundersökningarna.
Slutligen bör i detta sammanhang pekas på att antalet förtidspensionerade mer än fördubblats sedan år 1970. År 1983 uppgick antalet till ca 250 000 personer. Det finns anledning utgå från att en del av dessa förtidspensio— nerats av arbetsmarknadsskäl eller av medicinska skäl, som haft ett nära samband med situationen på arbets—
marknaden.
2.1.4 Lediga platser
Antalet nyanmälda lediga platser sjönk under den första
delen av 1980—talet. Under senare delen av år 1983 och
under år 1984 har emellertid antalet lediga platser ökat.
Utvecklingen sedan år 1978 framgår av figur 2.7.
Figur 2.7 Nyanmälda lediga platser med mer än 10 dagars varaktighet. Säsongrensat kvartalsmedeltal l978——1984, 1 OOO—tal
80 70 60 50 110 30 20
10
1 978 1979 1980 1981 1 982 1 985 1 9811
Källa: AMS.
Tabell 2.3 visar antalet arbetssökande per ledig plats fördelat på län budgetåret 1983/84. Stockholms län hade
då lägst antal sökande per ledig plats, medan Gävleborgs
och Norrbottens län hade flest antal sökande per ledig
plats.
Tabell 2.3 Samtliga arbetssökande, antal lediga platser samt antal arbetssökande per ledig plats. Fördelning på län. Genomsnitt per månad, budgetåret 1983/84 _____________________________________________________ Län Antal Antal Antal sökande arbets— lediga per sökande sökande platser ledig plats __________________________________________________________
Stockholms län 36 500 12 000 3,0 Uppsala län 8 200 1 700 4,7 Södermanlands län 11 500 2 300 5,0 östergötlands län 13 400 2 800 4,8 Jönköpings län 11 800 2 300 5,0 Kronobergs län 7 200 1 400 5,3 Kalmar län 10 500 2 100 5,1 Gotlands län 2 400 500 4,4 Blekinge län 6 800 1 600 4,4 Kristianstads län 10 800 2 500 4,3 Malmöhus län 33 800 5 100 6,6 Hallands län 8 600 1 300 6,5 Göteborgs/Bohus län 28 800 4 900 5,9 Älvsborgs län 16 100 3 500 4,6 Skaraborgs län 10 800 2 400 4,5 Värmlands län 14 900 2 300 6,6 örebro län 12 800 2 200 6,0 Västmanlands län 12 100 2 100 5,9 Kopparbergs län 13 000 2 100 6,3 Gävleborgs län 14 500 1 800 7,9 Västernorrlands län 12 300 1 900 6,5 Jämtlands län 5 900 1 100 5,6 Västerbottens län 12 300 2 600 4,6 Norrbottens län 18 900 2 500 7,6 _____________________________________________________________ Totalt 334 100 64 900 5,1
_______________________________________________________ Källa: Arbetsmarknadsverkets verksamhetsberättelse
2.2 Den framtida arbetsmarknaden
Under de närmaste åren kan arbetsmarknaden väntas genomgå
fortsatta förändringar.
Antalet personer i yrkesverksam ålder kommer att öka något. Det gäller i första hand kvinnor. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills, kommer år 1990 kvinnornas andel i arbetskraften att vara lika stor som
männens.
För ungdomarna har i olika sammanhang gjorts den bedöm— ningen att år 2000 går de allra flesta i skolan tills de är minst 18 år. Ungdomar i åldern 16—17 år kommer således inte i samma utsträckning som i dag att efterfråga arbete. Någon generell sänkning av pensionsåldern be— räknas inte under de närmaste åren. Ett skäl härtill är de ökade finansieringskostnaderna för pensionssystemen. Att bedöma utvecklingen av arbetstidens längd är mera vanskligt, men det finns tecken som tyder på förkort-
ningar för vissa grupper.
Sammantaget bedöms arbetskraftsutbudet årligen öka med 20 000 — 30 000 personer de närmaste åren. Motsvarande nettotillskott av lediga platser kommer därför att be— hövas. Detta tal speglar på intet sätt de aktuella för— ändringarna på arbetsmarknaden. Årligen beräknas sålunda
drygt 650 000 personer träda in i arbetskraften. Brutto—
strömmarna av arbetskraft är av betydande omfattning.
Den offentliga sektorns tillväxt har avtagit under senare år. Från mitten av 1960—talet till slutet av 1970—talet ökade antalet sysselsatta inom den offentliga tjänste— sektorn med nästan 50 000 personer per år. Under senare
tid har den årliga ökningen av sysselsättningen i
offentlig verksamhet inte överstigit 10 000 personer, bortsett från den konjunkturbetingade ökningen av antalet sysselsatta i statliga och kommunala beredskapsarbeten. Det finns anledning att utgå från att den offentliga sektorn kommer att expandera i långsammare takt än tidig— are även under de kommande åren. Skälen härför är inte bristande efterfrågan på offentliga tjänster, utan
finansieringsproblem.
Den offentliga sektorns totala utbud av lediga platser väntas emellertid ligga på en fortsatt hög nivå trots den svaga sysselsättningsutvecklingen. Detta hänger samman med de omfattande flöden av arbetskraft som kännetecknar
denna del av arbetsmarknaden.
Sysselsättningen inom industrin minskar långsiktigt. Detta beror bl.a. på att personalintensiva industri— branscher som teko och varv drastiskt går tillbaka, medan de nya industrigrenar som tillkommit är mindre personal— intensiva. En annan viktig faktor är teknikutvecklingen, som medför ett minskat behov av arbetskraft. Sysselsätt— ningsutvecklingen på längre sikt beror i första hand på konkurrensläget mot omvärlden, men även på det inhemska efterfrågeläget och produktivitetsutvecklingen.
Den privata tjänstesektorn har vuxit relativt kraftigt under senare år. Det gäller bl.a. uppdragsverksamhet som reklam och konsultverksamhet. Expansionen på sådana om— råden beror i viss utsträckning på att varuproducerande företag går över från att själva producera vissa specialisttjänster till att köpa dem. Generellt sett kan den privata tjänstesektorn beräknas fortsätta att expan— dera även i framtiden. Utvecklingen är dock ojämn och
omfattar inte alla delar av sektorn.
Inom jord— och skogsbrukssektorn kommer efterfrågan på arbetskraft sannolikt att fortsätta att minska till följd av effektivare metoder och en fortgående rationa—
lisering.
Sammanfattningsvis kan konstateras att antalet personer som önskar arbete kommer att forsätta att öka i Sverige. Detta gäller främst kvinnor. Nya sysselsättningstill—
fällen beräknas i första hand finnas inom den offentliga
sektorn och den privata tjänstesektorn.
Den moderna tekniken kommer att spela en allt större roll för utvecklingen på arbetsmarknaden. För att inte bli utslagna av konkurrenterna måste företagen förnya anlägg—
ningar och produktionsmetoder i allt snabbare takt.
Det ändrade teknikutnyttjandet medför betydande föränd— ringar på arbetsmarknaden. Inom vissa branscher och verksamheter minskar arbetskraftsbehovet medan utveck- lingen blir den motsatta på andra områden. Gamla yrken försvinner och nya tillkommer. Produktionen blir allt mer
tekniskt komplicerad och produkterna mer specialiserade.
Utvecklingen ställer stora krav på flexibilitet i skilda hänseenden. De arbetssökande måste vara beredda att gå över till nya yrkesområden och uppgifter. Utbildnings— systemet måste kunna möta förändringar, inte minst för sådana arbetstagare som har en lång yrkeserfarenhet. Arbetsgivarna måste ha realistiska krav på de arbets— sökande och vara beredda på utbildningsinsatser och andra
anpassande åtgärder.
Det bör också understrykas att det kommer att finnas fortsatta behov av särskilda insatser för grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden, däribland de arbets—
handikappade. En annan viktig fråga är önskemålet att
bredda arbetsmarknaden för kvinnor. Här finns behov av
utbildningsinsatser och särskilda åtgärder för att på— verka arbetsgivarnas rekrytering.
ARBETSMARKNADSVERKETS UPPGIFTER OCH ORGANISATION
Arbetsmarknadsverket svarar för att arbetsmarknads—
politiken genomförs i enlighet med de mål och riktlinjer
som riksdagen och regeringen fastställer.
I det följande beskrivs arbetsmarknadsverkets organisa—
tion och uppgifter samt utvecklingen av verkets medel,
personal och utgifter.
3.1 Arbetsmarknadsverkets uppgifter och
organisation
Arbetsmarknadsverket omfattar en central myndighet — arbetsmarknadsstyrelsen, 24 regionala myndigheter — länsarbetsnämnderna och 83 lokala myndigheter — arbetsförmedlingarna. Verkets huvudsakliga uppgifter och organisation i stort framgår av förordningen
(1965:667) med instruktion för arbetsmarknadsverket
(omtryckt senast l982:457).
3.1.1 Arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter och
organisation
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är central förvaltnings— myndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor och chefs— myndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförmed— lingen. AMS huvudsakliga uppgifter framgår av 3 5 i instruktionen för arbetsmarknadsverket. Enligt denna
åligger det styrelsen att särskilt:
o leda planläggning av och själv vidtaga åtgärder som betingas av arbetslöshet eller brist på arbetskraft och därvid verka för jämställdhet mellan kvinnor och män,
ha överinseende över den offentliga arbetsförmed— lingen och leda verksamheten enligt lagen (1976:157)
om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen,
öva tillsyn över annan arbetsförmedling än den offentliga,
leda verksamheten med sådan arbetsvägledning, som inte ankommer på annan myndighet och verksamheten med yrkesinriktad rehabilitering,
medverka vid utbildning av personalen vid arbets— marknadsinstituten,
initiera forskning och bedriva utvecklingsarbete inom den yrkesinriktade rehabiliteringen,
fullgöra uppgifter som ankommer på styrelsen enligt utlänningslagstiftningen,
fullgöra uppgifter enligt lagen (l974:l3) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,
fullgöra uppgifter enligt lagen (l973z370) om arbets— löshetsförsäkring och lagen (l973:37l) om kontant arbetsmarknadsstöd,
planlägga utnyttjandet av landets arbetskraft vid krig eller under andra utomordentliga förhållanden, som föranleds av krig eller krigsfara, handlägga ärenden om uppskov och anstånd med eller annan ledig— het från militärtjänstgöring under krigs— eller beredskapstillstånd och samordna den frivilliga försvarsverksamheten inom totalförsvarets civila del efter samråd med andra berörda myndigheter.
AMS styrelse består av 15 ledamöter med suppleanter. Ledamöter av styrelsen är generaldirektören, som är styrelsens ordförande, en överdirektör, som är
styrelsens vice ordförande, och elva andra ledamöter, som regeringen utser särskilt.
Av de ledamöter som regeringen utser särskilt, utses tre efter förslag av SAF, tre efter förslag av LO, två efter förslag av TCO och en efter förslag av SACO/SR.
För ledamöterna inom varje sådan grupp utses i samma
ordning lika många suppleanter som ledamöter. För var och en av de ledamöter, som regeringen utser särskilt,
finns en personlig suppleant.
Hos styrelsen finns en arbetslöshetsförsäkrings— delegation, en kulturarbetsdelegation och en delegation
för yrkesinriktad rehabilitering.
Fr.o.m. den 1 juli 1985 ser organisationen för AMS kansli ut på följande sätt.
Generaldirektören är chef för AMS kansli. I verksled—
ningen ingår, förutom generaldirektören, överdirektören, förmedlingsdirektören, utbildningsdirektören,
administrative direktören och personaldirektören.
Inom styrelsen finns 15 enheter. Dessutom ingår Aske kursgård i organisationen. Varje enhet förestås av en enhetschef. Personaldirektören och utbildningsdirektören
är samtidigt chefer för personalenheten respektive
utbildningsenheten.l
3.1.2 Länsarbetsnämndernas uppgifter och
organisation
Länsarbetsnämnd är länsmyndighet för allmänna arbets— marknadsfrågor och för arbetsförmedlingen. Enligt 29 5 i instruktionen för arbetsmarknadsverket åligger det
länsarbetsnämnd att särskilt:
Den nya kansliorganisationen behandlas mera utförligt i kapitel 11 Vissa organisatoriska frågor.
följa utvecklingen på arbetsmarknaden samt planlägga och vidtaga åtgärder som betingas av utvecklingen,
o leda den offentliga arbetsförmedlings— och vägled— ningsverksamheten samt den yrkesinriktade rehabilite— ringen,
o i samarbete med skolor och myndigheter planlägga och ha tillsyn över den offentliga yrkesvägledningen,
o fullgöra uppgifter enligt lagen (l974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,
0 fullgöra uppgifter enligt lagen (l973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd samt i övrigt efter styrelsens bestämmande ha tillsyn över hjälpverksamheten i samband med arbetslöshet,
o samarbeta med enskilda organisationer på de områden som beröres av nämndens verksamhet,
0 Enligt styrelsens föreskrifter och anvisningar dels planlägga utnyttjandet av den arbetskraft som under krig och därmed jämförliga förhållanden kan beräknas stå till förfogande, dels biträda arbetsmarknads— styrelsen med samordningen av den frivilliga försvarsverksamheten inom totalförsvarets civila del.
Länsarbetsnämnd består av ordförande och nio andra
ledamöter. En av ledamöterna är vice ordförande. För . ledamöterna, utom ordföranden och vice ordföranden, finns lika många suppleanter. I Stockholms län finns
dessutom en suppleant för vice ordföranden.
Länsarbetsdirektören är självskriven ledamot i nämnden. Regeringen utser ordförande, vice ordförande och suppleant för vice ordföranden i Stockholms län efter förslag av generaldirektören. övriga ledamöter och
suppleanter utses av arbetsmarknadsstyrelsen.
wi— m.a—a—u vswrrww vm—wnn— f*n—'fmmmm
Av ledamöterna utses två efter förslag av SAF, två efter förslag av LO, en efter förslag av TCO och en efter förslag av SACO/SR.
Länsarbetsdirektören leder arbetet hos länsarbets— nämnden. Inom varje länsarbetsnämnd finns tre avdel— ningar, nämligen förmedlingsavdelningen, planerings-
avdelningen och administrativa avdelningen.
Vid varje länsarbetsnämnd finns ett länskansli för arbetsmarknadsinstituten i länet. Totalt i landet finns ett 60—tal arbetsmarknadsinstitut, ca 25 arbetsmarknads— institut med särskilda resurser för vissa handikapp—
grupper samt åtta filialer.
Hos länsarbetsnämnden finns en delegation för yrkes— inriktad rehabilitering. Delegationen består av läns— arbetsdirektören, som är ordförande och högst tretton andra ledamöter som utses särskilt av länsarbetsnämnden. En av ledamöterna är vice ordförande. Ledamöterna som utses särskilt skall representera landstingen, komunerna i länet, kriminalvården, den allmänna försäkringskassan, arbetsmarknadsutbildningen, arbetsmarknadens parter och handikapporganisationerna. För de ledamöter som utses
särskilt skall finnas lika många suppleanter. 3.1.3 Arbetsförmedlingens uppgifter och organisation
Arbetsförmedling är lokal myndighet för allmänna arbets— marknadsfrågor. Arbetsförmedlingens huvudsakliga arbets— uppgifter framgår av 40a & i instruktionen för arbets— marknadsverket. Arbetsförmedlingen skall
o utöva den offentliga arbetsförmedlings— och vägled— ningsverksamheten samt den yrkesinriktade rehabilite—
ringen enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966z368) och de övriga författningar som rör denna verksamhet
o pröva frågor rörande enskilda personers arbets— marknadsutbildning och hjälp vid arbetslöshet samt stöd vid flyttning och andra åtgärder som vidtas av sysselsättningsskäl, i den mån sådana frågor ej skall prövas av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbets— nämnden
o följa utvecklingen på arbetsmarknaden samt föreslå eller själva vidtaga åtgärder som betingas av utvecklingen.
Riket är indelat i arbetsförmedlingsdistrikt. AMS beslutar om distriktsindelningen. I varje distrikt finns ett distriktskontor och dessutom lokalkontor, filial—
kontor, arbetsförmedlingsombud och tillfälliga lokal—
kontor i den omfattning som AMS eller, efter styrelsens
bemyndigande, länsarbetsnämnden bestämmer.
. I varje arbetsförmedlingsdistrikt finns en distrikts— % arbetsnämnd, om inte AMS av särskilda skäl föreskriver ! annat. Undantag är Stockholm—Norrmalm och Stockholm— Södermalm som har gemensam distriktsarbetsnämnd. Centrala sjömansförmedlingen i Göteborg, som i huvudsak » är organiserad som ett distriktskontor och har % 1
samordnande uppgifter för sjömansförmedlingen i hela
landet, saknar distriktsarbetsnämnd.
Distriktsarbetsnämnd består av ordförande och nio andra
ledamöter. En av ledamöterna är vice ordförande.
Chefen för distriktskontoret är självskriven ledamot och ordförande i distriktsarbetsnämnd. övriga ledamöter utses av länsarbetsnämnden. Av dessa ledamöter utses två på förslag av kommunerna i distriktet, två på förslag av SAF eller annan arbetsgivarorganisation, två på förslag av LO, två på förslag av TCO och en på förslag av
SACO/SR. För ledamöterna inom varje sådan grupp utses i samma ordning lika många suppleanter som ledamöter. Suppleant för chefen för distriktskontoret utses
särskilt.
Om AMS finner att det behövs, med hänsyn till de lokala
förhållandena, får styrelsen i fråga om viss distrikts—
arbetsnämnd bestämma, att nämnden skall bestå av ett annat antal ledamöter. Skall ytterligare ledamöter ingå i nämnden, skall dessa och deras suppleanter utses på
förslag av kommunerna i distriktet.
När det gäller distriktsarbetsnämnderna bedrivs i Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorr— lands samt Norrbottens län en försöksverksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen får därvid föreskriva att någon annan än chefen för distriktskontoret skall vara ordförande i en distriktsarbetsnämnd och att särskilda arbetsförmedlingsnämnder skall inrättas. När chefen för distriktskontoret inte är ordförande i distriktsarbets—
nämnden skall han eller hon vara ledamot.
Arbetsmarknadsstyrelsen meddelar föreskrifter om arbets- uppgifterna för distriktsarbetsnämnderna och arbetsför— medlingsnämnderna i de berörda länen och beslutar om
arbetsförmedlingsnämndernas sammansättning.
Arbetet i ett arbetsförmedlingsdistrikt leds av chefen för distriktskontoret.
3.1.4 Arbetsförmedlingens arbetsformer och personalens
arbetsuppgifter
Arbetsförmedlingens verksamhet kan indelas i platsför— medlande och arbetsförberedande åtgärder. Dessutom har arbetsförmedlingen omfattande informationsuppgifter. År 1984 fanns det 290 reguljära förmedlingskontor i riket, varav 84 distriktskontor och 206 lokalkontor. Därtill kom den centrala sjömansförmedlingen i Göteborg och tre ombud för denna. Ambulerande verksamhet bedrevs till 86
platser som saknade förmedlingskontor.
De större förmedlingskontoren är indelade i sektioner
och kundmottagning. De arbetssökande som skrivs in vid
arbetsförmedlingen, fördelas mellan sektionerna efter yrken (NYK) utom vid de minsta kontoren som fördelar sina sökande efter födelsedatum. Några arbetsför— medlingar har utökat öppettiderna, s.k. morgonöppna
1 1 förmedlingar, för att kunna ge utökad service till | arbetssökande och arbetsgivare när det gäller korttids—
arbeten och vikariat.
Sedan flera år har arbetsförmedlingarna upprustats tekniskt med en ökad användning av ADB. I dag har 200 * arbetsförmedlingskontor via sökterminaler tillgång till en platsbank med alla lediga platser som anmälts till arbetsförmedlingen. Via platsbanken kan information
lämnas till arbetssökande om lediga platser och arbets— givare kan få information om lämpliga sökande. Arbets— sökande kan även läggas in i systemet för bevakning i avvaktan på att en passande plats kommer in i plats— banken.
Genom arbetsförmedlingens nya organisation har en gränsdragning gjorts mellan platsförmedlande och arbets—
vägledande uppgifter. Personalen på arbetsförmedlingarna, dvs. den arbetsledande personalen, platsförmedlarna, arbetsvägledarna och byråassistenterna i kundmottag—
ningarna, har i stort följande arbetsuppgifter.
Den arbetsledande personalens huvudsakliga uppgifter består av arbets— och tidsplanering, ärendefördelning och personalledning.
Platsförmedlarnas huvuduppgift är individuell plats— förmedling. Platsförmedlarna är också speciella kontakt— personer med företagen. De skall ha djupare kunskaper och personliga kontakter med bestämda företag, bl.a. genom företagsbesök. Platsanmälan, uppföljning och ackvisition av platser sker hos den platsförmedlare som är företagets kontaktperson. Platsförmedlaren kan även anvisa till beredskapsarbete, men har i regel begränsade uppgifter i fråga om de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna.
Arbetsvägledarnas uppgifter inriktas på sökandegrupper
som behöver vägledning och arbetsförberedande åtgärder för att kunna få ett arbete. AMU är det viktigaste instrumentet. Arbetsvägledarna samverkar med AMI för att finna lösningar på sökandes omställningsproblem. Arbetsvägledarna har i sitt utredningsarbete kontakter med skola, socialförvaltning, försäkringskassa, men även företagskontakter för att underlätta arbetsplacering av arbetshandikappade. Då vägledningen utvisar att en arbetsplacering är den bästa lösningen kan också en
arbetsvägledare arbeta med platsanvisning.
Antalet platsförmedlare och arbetsvägledare på kontoren anpassas regionalt och lokalt men generellt gäller att
fördelningen skall vara 50—70 % platsförmedlare och
30—50 % arbetsvägledare. Inom sektionerna på de större
kontoren finns platsförmedlare och arbetsvägledare i
gemensamma arbetslag. Inom arbetslagen samverkar
platsförmedlare och arbetsvägledare, ofta under medverkan
av arbetsledaren, främst för att gemensamt bedöma hur
enskilda ärenden skall hanteras. I grupperna samråder man
också om företagskontakterna.
Biträdespersonalen i kundmottagningen svarar för kontorens reception, ger allmän information till
arbetssökande och hjälper dem med viss administrativ
service. 3.2 Arbetsmarknadsverkets utveckling 3.2.1 Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets uppgifter
och organisation
Verket har under åren tilldelats en rad nya uppgifter.
Bland dessa kan nämnas
att fullgöra uppgifter enligt lagar om vissa anställ— ningsfrämjande åtgärder (1971 och 1974),
att samordna den frivilliga försvarsverksamheten inom totalförsvarets civila del (1973),
att fullgöra uppgifter som ankommer på styrelsen enligt utlänningslagstiftningen (1974),
att handlägga vissa ärenden rörande särskilda investeringsfonder och arbetsmiljöfonder (1974),
att leda verksamheten enligt lagen om skyldighet för
arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen (1976),
att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (1977),
leda verksamheten med yrkesinriktad rehabilitering (1977),
medverka vid utbildning av personalen vid arbets- marknadsinstituten (1979),
bedriva forskning och utbildning inom den yrkes— inriktade rehabiliteringen (1979),
leda verksamheten med sådan arbetsvägledning, som inte ankommer på annan myndighet (1982).
Vissa uppgifter har å andra sidan avförts från verket. Här kan nämnas yrkesvalslärarnas verksamhet (1974), utbetalning av utbildningsbidrag (1976), administration av skyddat arbete, industriella beredskapsarbeten och arkivarbete (1980), lokalförsörjningsansvaret (1981), vapenfriverksamheten (1983), regionalpolitiska stödformer (1983) och omhändertagande av flyktingar (1985).
Organisationen och arbetsformerna inom arbetsmarknads- verket har förändrats ett flertal gånger. I det följande redovisas i sammandrag denna utveckling från 1970-talets början.1
1971. En distriktsorganisation infördes för arbets— förmedlingen vars kontorsorganisation också ändrades. I syfte att ge förbättad service koncentrerades resurser till ett större antal väl utrustade kontor, s.k. distriktskontor. Därutöver skulle finnas lokalkontor.
Ombudsorganisationen skulle successivt avvecklas.
lSammanställningen är hämtad ur riksdagens revisorers rapport l982:2 ArbetSmarknadsverkets personalsituation.
1972. Arbetsmarknadsstyrelsen fick en ny organisation. Den tidigare byrå—/enhetsorganisationen med tio enheter direkt under verksledningen ersattes med en avdelnings— organisation med tre avdelningar innefattande sammanlagt 16 enheter. En redovisningscentral och ett revisions- kontor inrättades. En industrisektion bildades för
administrationen av industriella beredskapsarbets— platser.
Organisationen anslöt till den indelning i program och delprogram som fr.o.m. budgetåret 1972/73 skulle ligga
till grund för arbetsmarknadsverkets verksamhet.
1973. Kundmottagning infördes på alla distriktskontor
och större lokalkontor som ett led i s.k. öppen arbets—
förmedling.
1214. Arbetsförmedlingens inre organisation förändrades (ORG 74). Kundmottagningar som funnits i den tidigare organisationen för öppen förmedling fick även till uppgift inskrivning av arbetssökande och viss plats— förmedling. Särskilda förmedlings— och utrednings- sektioner tillskapades vid större kontor. Ca 1 000 yrkesvalslärare fick skolöverstyrelsen i stället för arbetsmarknadsverket som huvudman. Endast 30 yrkesvals— lärare stannade i verket. ADB började i större utsträck—
ning införas som hjälpmedel i platsförmedlingen.
1976. Arbetsförmedlingskontoren bröts ut från läns— arbetsnämndernas myndighetsområden. Distriktskontoren fick ställning som lokala myndigheter med ökade besluts— befogenheter för enhets— och sektionschefer. Kultur— arbetsdelegationen inrättades vid AMS. Sektioner för kulturarbetsförmedling inrättades på distriktskontoren.
Försök med allmän platsanmälan påbörjades.
1977. Distriktsarbetsnämnder började inrättas och
beslutanderätt i ytterligare ärendegrupper delegerades till arbetsförmedlingen. Fasta arbetsformer började införas för platsförmedlingen innebärande mer individuella förmedlingsåtgärder än tidigare. Läns— centraler för interlokal arbetsförmedling med ADB
infördes i åtta län.
1979. Verksamhetsplanering enligt ny modell började
tillämpas vid samtliga förmedlingskontor. Försök inleddes med redovisning och uppföljning av platsför—
medlingsåtgärder.
Under 1980—talet har organisationsförändringarna fortsatt. Den 1 januari 1980 inrättades inom ramen för arbetsmarknadsverket de s.k. arbetsmarknadsinstituten. De tog över verksamheten vid statens arbetsklinik, arbetsmarknadsutbildningens omställnings— och arbets— livskurser (OT— och ALU—kurser), tidigare upphandlade arbetspsykologiska insatser samt verksamhet med arbets— prövning och arbetsträning som tidigare bedrivits vid främst landstingskommunala arbetsvårdsinstitut. De inriktades också på yrkesvägledning och viss platsför- medling. Länsarbetsnämndernas kanslier fick ett
ekonomiadministrativt ansvar för instituten.
Vid samma tidpunkt bildades Stiftelsen Samhällsföretag med regionala stiftelser. De övertog verksamhet med skyddat arbete, främst från landstingskommunala huvudmän. Vidare överfördes dit, från arbetsmarknads— verket, kontorsarbetscentraler, industriella beredskaps—
arbeten och hemarbete.
1977. Distriktsarbetsnämnder började inrättas och beslutanderätt i ytterligare ärendegrupper delegerades till arbetsförmedlingen. Fasta arbetsformer började införas för platsförmedlingen innebärande mer individuella förmedlingsåtgärder än tidigare. Läns—
centraler för interlokal arbetsförmedling med ADB infördes i åtta län.
1979. Verksamhetsplanering enligt ny modell började tillämpas vid samtliga förmedlingskontor. Försök inleddes med redovisning och uppföljning av platsför—
medlingsåtgärder.
Under 1980—talet har organisationsförändringarna
fortsatt. Den 1 januari 1980 inrättades inom ramen för
arbetsmarknadsverket de s.k. arbetsmarknadsinstituten.
Vid samma tidpunkt bildades Stiftelsen Samhällsföretag med regionala stiftelser.
3.2.2 Utvecklingen av antalet arbetssökande, lediga platser och antalet personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder l975——1984.
Utvecklingen av antalet arbetssökande under perioden l975——l984 visar ett volymmässigt ökat tryck på arbets— förmedlingarna. I stort sett har antalet arbetssökande
fördubblats under perioden, se tabell 3.1.
Tabell 3.1 Samtliga arbetssökande (exkl. personer i åtgärder) vid arbetsförmedlingen och därav under månaden nyanmälda arbetssökande samt vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete aktuella för omedelbar placering. Medeltal per månad 1975——l984
_____________________________-—_——-——————
Samtliga därav Kvarstående arbetssökande nyanmälda arbetssökande för omedelbar placering
_______________________———_———-———-———
1975 172 47 79 600 1976 179 45 72 900 1977 192 46 81 700 1978 224 45 600 1979 225 51 98 700 1980 211 51 94 600 1981 251 59 000 1982 306 300 1983 338 300 1984 331 300
___—________——————————
Källa: AMS
Antalet nyanmälda lediga platser ökade under 1970—talets senare hälft från 59 000 till 65 000. Under 1980—talets fyra första år minskade platsantalet och uppgick år 1983 till 41 000 platser. År 1984 steg antalet åter till 52 000. Se tabell 3.2.
Tabell 3.2 Under månaden nyanmälda lediga platser och vid månadens slut kvarstående lediga platser. Medeltal per månad l975——1984
————-————_____________
År Nyanmälda Kvarstående lediga platser lediga platser
.______________________________________________________ 1975 59 342 50 282
1976 54 849 46 429
1977 52 755 38 044
1978 55 451 34 609
1979 65 046 49 462
1980 63 819 53 961
1981 49 323 30 032
1982 41 233 19 872
1983 41 351 20 796
1984 51 863 29 044
___—___—____
Källa: AMS
I tabellerna 3.3 och 3.4 redovisas utvecklingen av de arbetsmarknadspolitiska medlen under perioden 1975—— 1984. Av dessa kan utläsas att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökat kraftigt under perioden. Talen varierar i förhållande till den ekonomiska konjunkturen men vid sidan därav finns en
klar trendmässig ökning, från ca 93 000 till 190 000
personer.
Omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen ökade fram till år 1979, men har därefter minskat. Minskningen förklaras bl.a. av en neddragning av arbetsmarknads— utbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet som påbörjades under budgetåret 1980/81. Arbetsmarknads— utbildningen är nu föremål för förändringar dels organisatoriskt, dels innehållsmässigt med en förskjut—
ning från grundutbildning till mer kvalificerad, yrkes— inriktad utbildning.
Antalet personer i beredskapsarbete ökade under perioden l975——l979. År 1980 fick skolan ett uppföljningsansvar för ungdomar i åldern 16—17 år, vilket innebar en kraftig minskning av antalet personer i beredskapsarbete. Antalet personer i beredskapsarbete ökade åter under åren 1982 och 1983. År 1984 minskade antalet personer i beredskaps— arbete, vilket främst hänger samman med tillkomsten av ungdomslag för l8—l9—åringar och rekryteringsstöd. Under 4:e kvartalet 1984 omfattade ungdomslagen drygt 39 000 ungdomar och rekryteringsstödet knappt 25 000 personer, se tabell 3.4.
De särskilda insatserna för arbetshandikappade, anställning med lönebidrag och skyddad sysselsättning har också ökat under perioden. Under 1970—talet har lagar om anställningsfrämjande åtgärder ålagt arbetsmarknadsverket uppgifter i syfte att öka möjligheterna för handikappade att få arbete.
Tabell 3.3 Antal personer i olika arbetsmarknads— politiska åtgärder. Medeltal per månad, l975—-mars 1985
År Arbets— a) Bered— Arbets— Syssel— Syssel— Totalt marknads— skaps prövning/ satta satta utbildning arbete träning vid i skyddat
Arbets— arkiv— arbete/ marknade arbete/ Anvisade institut Anställda inom Sam—
da med hälls— löne— företag
bidrag 1975 35 318 16 753 2 559 22 965 15 996 93 411 1976 37 578 26 302 2 546 24 781 16 410 107 617 1977 47 848 29 072 2 682 25 883 16 792 122 277 1978 49 935 45 401 2 794 27 049 17 175 142 354 1979 54 733 47 868 2 733 28 753 17 952 152 039 l980b)45 108 24 415 2 853 29 760 21 589 123 725 1981 34 212 24 822 3 829 31 613 22 604 117 080 1982 36 207 43 052 4 669 33 967 23 490 141 835
1983
l:a 44 500 72 200 2:a 37 000 66 700 3:e 29 500 24 800 4:e 40 800 71 600 1984
l:a 46 900 75 500 2:a 36 500 53 500 3:e 26 900 16 800 4:e 38 300 28 400 1985
Jan 41 000 30 100 5 300 38 300 25 900 140 600 Feb 42 400 32 200 5 800 38 300 25 900 144 600 Mars 42 500 32 500 5 800 38 300 26 000 145 100
300 35 000 24 300 181 300 400 36 000 24 600 169 700 800 36 300 24 800 119 200 100 36 800 25 200 179 500
Ule'lUl
200 36 600 25 300 189 500 000 37 100 25 300 157 400 900 37 400 25 300 110 300 300 37 900 25 600 135 500
U'lelUl
a) Exklusive utbildning vid permitteringshot.
b) Den 1 januari 1980 bildades arbetsmarknadsinstituten och Samhällsföretag. Till arbetsmarknadsinstituten sammanfördes arbetsprövning/träning samt kurserna arbetsliv och utbkldning (ALU) och omställning och träning (OT) från arbetsmarknadsutbildningen. Till Samhällsföretag överfördes verkstäder för skyddat arbete/hemarbetscentraler och kontorsarbetscentraler (tidigare del av arkivarbete) samt industriella beredskapsarbeten. Anställning med lönebidrag ersatte fr.o.m. den 1 juli 1980 arkivarbete och halvskyddat arbete.
Tabell 3.4 Antal personer placerade i ungdomslag och i arbete med rekryteringsstöd. Kvartalsgenomsnitt 1984
Ungdomslag Rekryterings— stöd
7 200 23 000 28 000 24 600
Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets personal—
resurser
Arbetsmarknadsverket har successivt tillförts ökade arbetsuppgifter och erhållit ett betydande personaltill— skott. År 1980 överfördes bl.a. den arbetsträning och arbetsprövning som bedrivits vid landstingskommunala arbetsvårdsinstitut till de nyinrättade arbetsmarknads— instituten inom verket. Antalet nya tjänster under 1970—
talet som riksdagen fattade beslut om (förvaltnings—
tjänsterna) uppgår till drygt 2 100. Totalt uppgår
emellertid nytillskotten av tjänster till verket till ca 3 500, exkl. arkivarbete/lönebidragsanställda och extra aspiranter. Utöver nämnda 2 100 tjänster beviljade riks— dagen under 1970-talet medel till ca 120 nya aspirant— tjänster. Ca 1 400 nya tjänster har inrättats på medel för tillfällig personal eller sakanslag.
Av de nya 2 100 förvaltningstjänsterna gick ca 50 tjänster (2 %) till AMS centralt, ca 215 tjänster (10 %)
till länsarbetsnämnderna och ca 1 550 tjänster (75 %) till arbetsförmedlingen.
I tabell 3.5 redovisas utvecklingen av antalet tjänster sedan den 1 juli 1975. Antalet tjänster den 1 juli 1984 uppgick till 11 381, vilket innebär en minskning under de senaste två åren med sammanlagt ca 350 tjänster. Minsk— ningen förklaras främst av att verksamheter överförts till andra huvudmän och den tvåprocentiga neddragningen inom delar av verksamheten. Av tabellen kan vidare utläsas att avvecklingen av det tidigare aspirantsystemet fört med sig att förmedlingspersonalen reellt minskat med drygt 500 tjänster hittills under 1980—talet.
Tabell 3.5 Tjänster inan arbetsmarknadsverket 1975—1984
_____________________________________——————————————————————— År AMS Länsarbets— Arbetsför— Arbetsnarknads— AMU— och flykting— Region— Surrma (1 juli) närmderna medlingen instituten förläggningar kontor
1975 881 1415 3655 - 385 1486 7 822 1976 884 1440 3893 — 393 1414 8 024 1977 885 1535 4191 — 403 1388 8 402 1978 886 1611 4284 _ 512 1373 8 666 1979 895 1679 4568 — 516 1330 8 988 1980 953 1950a 5169a+ 760b 2435 281C 901c 11 689 + 860 1981 952 1956 5238 + 396b 2436 271 773 11 626 + 396 1982 899d 1947 5467 2442 249 721 11 725 1983 805d 1942 5394 2440 239 680 11 503 1984 771d 1934 5367 2415 280e 645 11 381
_______________________.____———-—————————————
a) C'kningen förklaras främst av lönebidragsreformen, san gjorde att alla i arkivarbete anställda fr.o.m. 80-07—01 erhöll egna tjänster och redovisades i tjänstesaxmansfällningar m.m.
b) Övertaliga aspiranter, vilka ej redovisas i tjänstesamnanställningar före 1982—07—01. Under åren 1975 — 1979 fanns i genonsnitt 200 —- 300 övertaliga aspiranter.
c) Minskningen beror till största delen på att kontorsarbetscentralen (KAC) od1 industriella beredskapsarbeten övergick till stiftelsen Samhällsföretag. Ca 500 överfördes till Sanhällsföretag.
e) Ömingen förklaras av att tillfälliga flyktingförläggningar för asylsökande öppnats i nånga län.
3.2.4 Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets utgifter
Den kraftiga utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsverkets ökade uppgifter avspeglas också i
utvecklingen av verkets utgifter.
Tabell 3.6 Arbetsmarknadsverkets utgifter (exkl. regionalpolitiskt stöd) budgetåren 1970/71—— 1983/84 i milj. kr. (löpande och fasta priser)
samt i procent av statsbudgeten respektive BNP
Budget— Löpande Fasta Andel av Andel av Arbets— år priser priser stats— BNP lösa av (1975) budgeten års
arbets- kraften
milj.kr. milj.kr. procent procent procent
1970/71 2 089,1 3 099,4 4,2 1,3 1,9 1971/72 3 461,2 4 787,3 6,1 2,0 2,3 1972/73 3 942,9 5 087,6 6,4 2,1 2,7 1973/74 3 876,8 4 631,8 5,4 1,8 2,4 1974/75 3 825,6 4 087,2 4,6 1.6 1,8 1975/76 4 702,8 4 440,8 4,8 1,7 1,6 1976/77 7 632,1 6 473,4 6,6 2,4 1,7 1977/78 10 510,6 8 110,0 7,7 3,0 2,0 1978/79 11 254,9 7 993,5 7,1 2,9 2,2 1979/80 11 919,2 7 714,7 6,5 2,7 2,1 1980/81 11 763,3 6 875,1 5,5 2,4 2,3 1981/82 13 523,5 7 224,1 5,7 2,5 2,9 1982/83 17 127,8 8 563,9 6,2 3,0 3,3 1983/84 21 236,0 10 618,0 7,1 3,3 3,3
Källa: EFA
Som framgår av tabellen har utgifterna i fasta priser ökat från ca 3 miljarder kr. i början av 1970—talet till ca 10,6 miljarder kr. budgetåret 1983/84.
4 TIDIGARE UTREDNINGAR OM ARBETSMARKNADSPOLITIKEN OCH ARBETSMARKNADSVERKETS ORGANISATION
Sedan arbetsmarknadsverkets tillkomst år 1948 har en rad utredningar och översyner av verkets organisation genom förts. De viktigaste av dessa presenteras nedan. Därut— över har två större parlamentariska utredningar gjorts angående arbetsmarknadspolitiken, 1960 års arbetsmark— nadsutredning och sysselsättningsutredningen som till— sattes år 1974. De senare behandlade arbetsmarknadspoli— tikens inriktning och utformning och, i mer begränsad omfattning, organisatoriska och liknande frågor.
4.1 Utredningar om arbetsmarknadspolitiken
1960 års arbetsmarknadsutredning tillsattes på begäran av riksdagen för att göra en översyn av de resultat som nåtts genom de under 1950—ta1ets sista år vidtagna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Mot bakgrund av de vunna erfarenheterna fick utredningen i uppdrag att över— väga, om några principiellt väsentliga ändringar eller kompletteringar i systemet av sysselsättningsskapande åtgärder kunde vara motiverade. Dessutom skulle utred— ningen lämna förslag till ytterligare åtgärder som kunde vidtagas för att än mer effektivisera verksamheten. På grundval av utredningens betänkande Arbetsmarknads— politik (SOU 1965:9) utformade regeringen en proposition (prop. l966:02), vilken låg till grund för de nya rikt- linjer för arbetsmarknadspolitiken som riksdagen antog. I förslagen betonades vikten av en differentierad in— riktning och användning av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Därvid framhölls också nödvändigheten av att se
arbetsmarknadspolitiken som en del av den totala ekono—
miska politiken i samhället.
År 1967 utarbetade en arbetsgrupp inom AMS, med repre— sentanter för styrelsen, dess regionala organ och för huvudorganisationerna på arbetsmarknaden boken Förändring och trygghet — Arbetsmarknadspolitik i tillämpning. Boken bygger i principiella frågor på den tidigare nämnda arbetsmarknadsutredningen och på den proposition som antogs av 1966 års riksdag. Syftet med boken var att precisera arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska roll och den service som arbetsförmedlingen skulle ge arbetssökande, arbetsgivare och samhällsorgan. I boken ges dels grundläggande kunskap om de arbetsmarknads— politiska sammanhangen och intentionerna, dels riktlinjer för hur arbetet vid förmedlingen bör bedrivas för att uppnå de angivna arbetsmarknadspolitiska målen. Boken kom under lång tid att utgöra en hörnsten i förmedlings— arbetet.
I början av 1970—talet framfördes krav på en mer aktiv sysselsättningspolitik från i första hand fackligt och politiskt håll. År 1974 tillsatte den dåvarande social— demokratiska regeringen den s.k. sysselsättningsutred— ningen (A 1974:02) med uppgift att ge en samlad syn på
sysselsättningsfrågorna.
Utredningen framlade sitt huvudbetänkande år 1979, Sysselsättningspolitik för arbete åt alla (SOU l979z24). Den förordade en ambitionshöjning inom sysselsättnings— politiken och betonade arbetsförmedlingens nyckelroll vid genomförandet av denna politik. Utredningen föreslog en ökad satsning på arbetsförmedlingen, bl.a. i form av en betydande personalförstärkning och en utbyggnad av kontorsnätet. Detta borde, enligt utredningen, åtföljas av en anpassning av arbetsmarknadsverkets organisation. Någon översyn av organisationen gjorde emellertid inte
utredningen och det var inte heller dess uppdrag. I
stället hänvisade den i detta avseende till det verks—
interna utredningsarbete som då redan satts igång.
Sysselsättningsutredningen tog också upp frågan om partsrepresentationen i arbetsmarknadsverkets styrelse och länsarbetsnämnderna och uttalade sig för att också de offentliga arbetsgivarna borde bli representerade i dessa
organ.
I den proposition som till en del var en följd av ut- redningens betänkande (prop. 1980:126) angavs nya rikt— linjer för arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning. De organisatoriska frågorna hänsköts i propositionen till en parlamentarisk utredning som sedermera kom att bli AMS—kommittén. Riksdagen hade redan våren 1979 uttalat sig om behovet av en sådan utredning (AU 1978/79:20).
4.2 Utredningar om arbetsmarknadsverkets och
särskilt AMS organisation
I juni 1964 uppdrog Kungl Maj:t åt statskontoret att i samråd med AMS göra en översyn av arbetsmarknadsverkets organisation, dels i rationaliseringssyfte, dels i syfte att uppnå en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan verket
och andra myndigheter.
Denna översyn ledde i januari 1969 fram till betänkandet Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken (SOU 1968:60——62), med förslag till en radikalt förändrad
organisation av arbetsmarknadsverket.
Utredningen föreslog, att AMS alltjämt skulle ha det samlade ansvaret för planeringen och genomförandet av arbetsmarknadspolitiken. AMS var vid denna tidpunkt organiserad på nio byråer med olika ansvarsområden.
Byråerna skulle, enligt utredningen, ersättas av tre avdelningar, nämligen en för arbetsförmedlingsåtgärder, en för sysselsättningsplanering och en för ekonomi och administration, samt två fristående enheter — försäkrings— respektive försvarsenheten. Verksamheten skulle ledas av generaldirektören och överdirektören. För samordning föreslogs inrättandet av en direktion där även avdelningscheferna skulle ingå.
Direkt under arbetsmarknadsstyrelsen föreslogs inrätt— andet av fem regionala arbetsmarknadsnämnder. Dessa skulle ges en sammansättning motsvarande länsarbets— nämndernas, men täcka ett betydligt större geografiskt område. De skulle svara för planering och genomförande av
de regionala arbetsmarknadspolitiska insatserna.
Arbetsförmedlingsverksamheten föreslogs bli koncentrerad till 82 distriktskontor med anknutna lokalkontor och lokala ombud. Distriktskontoren inom respektive region skulle lyda direkt under den regionala arbetsmarknads—
nämnden.
Vid anmälan av förslaget (prop. 1970:l, bil. 13) framhöll departementschefen att det behövde modifieras med hänsyn till bl.a. att decentraliseringen av uppgifter från central till regional nivå inte kunde drivas så långt som
statskontoret förutsatte.
I september 1970 uppdrog därför Kungl. Maj:t åt arbets— marknadsstyrelsen att i samråd med statskontoret ånyo utreda frågan om styrelsens organisation, 1971 års över—
syn.
På grundval av de principer som statskontoret skisserat i sitt betänkande ett par år tidigare föreslog utredningen
sedermera att styrelsen skulle organiseras på tre avdelningar: avdelningen för arbetsmarknadsservice, avdelningen för sysselsättningsplanering och avdelningen för ekonomi och administration samt att en direktion med
fastställda beslutsbefogenheter skulle inrättas.
Organisationsförslaget behandlades i 1972 års budget— proposition och riksdagen beslutade biträda styrelsens förslag på alla punkter, utom vad avsåg inrättandet av en direktion. Den nya organisationen trädde i kraft fr.o.m. den 1 juli 1972.
4.3 Utredning om organisation för den särskilt
anordnade arbetsmarknadsutbildningen
Våren 1980 tillkallade regeringen en kommitté (A 1980:02) för att göra en översyn av arbetsmarknadsutbildningen och sådan utbildning som sker i företag. Kommittén för arbetsmarknads— och företagsutbildning, KAFU, skulle enligt sina direktiv också pröva möjligheterna att för— ändra den nuvarande organisationen för den särskilt an— ordnade arbetsmarknadsutbildningen. Kommittén ålades att beakta'de särskilda krav på flexibilitet i verksamheten som följer av förändringar på arbetsmarknaden. Kommittén var därvid oförhindrad att överväga om den nuvarande ansvarsfördelningen mellan AMS och Sö skulle bibehållas
med den begränsningen att det pedagogiska ansvaret fram—
deles borde åvila SÖ.
KAFU:s förslag i denna del redovisades i kommitténs slut- betänkande, Utbildning för arbetslivet (SOU 1983:22), som avlämnades i april 1983. Förslaget innebar i korthet att arbetsmarknadsverket ensam skulle vara huvudman för verk— samheten. Den kursstyrelse som finns för arbetsmarknads— utbildningen i varje län skulle enligt förslaget ombildas
till en delegation hos länsarbetsnämnden. Nämnden skulle få överlåta åt delegationen att i dess ställe fatta be— slut i den utsträckning som AMS avgjorde. En särskild AMU—avdelning skulle inrättas vid länsarbetsnämnden. Kursnämnderna skulle ges möjlighet att repliera på AMU—avdelningens kansliresurser. Sözs uppgifter och an— svar skulle koncentreras till pedagogisk tillsyn, läro— plansarbete och pedagogisk utvärdering.
Ett stort antal remissinstanser ifrågasatte om enbart KAFU:s förslag till organisation kunde leda till en högre grad av flexibilitet i verksamheten. Departementschefen uppdrog därför i november 1983 åt AMS, att i samråd med statskontoret, riksrevisionsverket och SÖ, vidareutveckla KAFU:s förslag. Utredarna skulle därvid se över förut— sättningarna och formerna för en från AMS mer fristående organisation för produktion av arbetsmarknadsutbildning
efter beställning från länsarbetsnämnderna.
I slutet av mars 1984 lade AMS fram sina förslag i rap— porten Ny organisation för den särskilt anordnade arbets— marknadsutbildningen. Utredarna föreslog en uppdragsmyn— dighet med tre huvuduppgifter: att producera kurser som säljs till länsarbetsnämnderna, till näringsliv och till förvaltningar, att svara för elevsocial verksamhet i anslutning till kurserna och ha ansvaret för pedagogisk utveckling och framtagning av kursplaner.
Den nya myndigheten skulle, enligt förslaget, organiseras i två nivåer: en central nivå som skulle bestå av styrel— se och kansli och en länsnivå som likaledes skulle bestå av styrelse och kansli sam AMU—center. I rapporten fram— hölls att förslaget var ett principförslag och att man
förutsatte att en organisationskommitté skulle tillsättas
för detaljutformning av organisationen.
Regeringens proposition (1984/85:59) om ny organisation för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen m.m. överensstämde i huvudsak med utredarnas förslag i rapporten. Riksdagen fattade i december 1984 beslut1 om den nya organisationen. Regeringen har
senare tillkallat en organisationskommitté med uppgift att utarbeta och lämna förslag till detaljutformningen av den nya organisationen, vilken beräknas genomföras vid årsskiftet 1985/86.
4.4 Utredningar om länsarbetsnämndernas
organisation
Länsarbetsnämndernas organisation har behandlats i flera utredningar inom verket under 1970—talet. En av dessa» KORG—utredningen (kontorsorganisation), utmynnade i delrapporter år 1978 och 1980 avseende dels förmedlings— avdelningarna, dels planerings— och administrativa av— delningarna. Dessutom berörde KORG de ändrade förhållan— den som inträdde i och med att distriktsarbetsnämnderna fick vidgade befogenheter.
Organisationen och arbetsfördelningen vid länsarbets—
nämndernas kanslier togs även upp i den s.k. biträdesut—
redningen som avlämnade rapporter år 1976 och 1977.
I samband med den s.k. PLOG—översynen utreddes åter organisationen och arbetsfältet för nämndernas förmed— lingsavdelningar. Fr.o.m. den 1 april 1982 gäller en ny
organisation, där tyngdpunkten i arbetsuppgifterna har
lProp. 1984/85:59, AU 9, rskr 101.
förskjutits så att den bättre överensstämmer med det nya arbetssätt som PLOG—utredningen förordat.
4.5 Utredning om inrättande av distriktsarbets-
nämnder
På förslag av TCO och LO tillsatte regeringen är 1975 en arbetsgrupp för att utreda frågan om lekmannastyrelser vid arbetsförmedlingen. Gruppen avlämnade förslag i departementspromemorian Lekmän i arbetsförmedlingen (DsA 1975:9).
Arbetsgruppen pekade bl.a. på nödvändigheten av att arbetsmarknadspolitiken bedrivs i nära samarbete med såväl arbetsmarknadens parter som kommunansvariga. Med hänsyn till att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fått allt större räckvidd och betydelse för den enskilde ansåg man att det lokala lekmannainflytandet borde förstärkas, genom inrättande av s.k. distriktsarbets—
nämnder, DAN.
Förslaget om lekmannanämnder tillstyrktes utan erinran av praktiskt taget alla utanför arbetsmarknadsverket stående remissinstanser. Inom verket var uppfattningarna delade. Sex länsarbetsnämnder avstyrkte förslaget medan åtta var positiva, även om de hade synpunkter på olika detaljer. Ungefär lika många nämnder var tveksamma, men rekommenderade en försöksverksamhet. Flertalet av de nämnder som avstyrkte eller var tveksamma ansåg, att distriktsarbetsnämnderna inte skulle komma att öka effektiviteten i arbetet samt att lekmannainflytandet redan var väl utvecklat genom olika partssammansatta grupper och delegationer. Ett antal nämnder föreslog, som alternativ, att länsarbetsnämnderna skulle kunna utökas
med i första hand kommunala representanter.
Riksdagen följde emellertid arbetsgruppens förslag och beslutade våren 1976 att en försöksverksamhet med
distriktsarbetsnämnder skulle inledas.
Efter det att distriktsarbetsnämnderna påbörjat sin verksamhet beslutade AMS att tillsätta en grupp för uppföljning och utvärdering av försöken. Uppföljnings— rapporten utmynnade i förslag om att DAN—organisationen skulle permanentas och inordnas i arbetsmarknadsverkets
reguljära organisation.
AMS bedriver för närvarande försöksverksamhet för att
finna nya former för distriktsarbetsnämndernas verksam— het. Se kapitel 11.
4.6 Utredningar om arbetsförmedlingens
organisation
Statskontorets översyn av verket i början av 1960—talet behandlade också arbetsförmedlingens service och arbets— former. Den förordade ett system med differentierad för— medlingsservice och s.k. öppen förmedling. Den tradition— ella förmedlingen av platser skulle ersättas av en allmän kundmottagning och utgivning av tryckt platsinformation, som de sökande själva fick ta del av. Arbetsförmedlingens service differentierades så att många sökande skulle få klara sig på egen hand, medan andra sökande med större behov av individuell förmedlingshjälp, skulle få sådan. Dessutom föreslogs begränsningar eller slopande av olika åtgärder för registrering av den platsförmedlande verk— samheten.
Försöksverksamhet med öppen förmedling hade på AMS initiativ inletts redan år 1967. Försöken omfattade till
en början bara ett fåtal kontor, men utvidgades efter—
hand. Vid en utvärdering av försöken som gjordes av AMS år 1971 framhölls från flera håll att rationaliseringen av arbetsförmedlingsarbetet drivits för långt och att en återgång till gamla arbetsformer, i vissa avseenden var
önskvärd. En sådan återgång genomfördes också vid vissa
kontor år 1972.
I budgetpropositionen år 1973 redovisades erfarenheterna från försöksverksamheten och statsrådet föreslog att den öppna förmedlingen skulle modifieras i enlighet med av AMS framlagt förslag. Således genomfördes fr.o.m. den 1 juli 1973 betydande omläggningar av arbetsformer och organisation vid kontor med öppen förmedling. I december samma år fastställdes organisationsplaner för alla kontor. Syftet var att ta vara på de positiva sidorna hos den öppna förmedlingen, men förstärka de direkt platsförmedlande åtgärderna bl.a. genom att ge mer in— dividuell hjälp till de sökande.
I den nya kontorsorganisationen, som sedermera benämndes ORG 74, bibehölls vissa delar av den öppna förmedlingen, bl.a. kundmottagningen och ordermottagningen. Kund— mottagningen fick nya uppgifter utöver allmän information även inskrivning av arbetssökande och viss plats—
förmedling.
I stället för att slopa fackexpeditionerna, som före— slagits inom ramen för försöksverksamheten, tillskapades förmedlings— och utredningssektioner vid större kontor. Dessa sektioner skulle täcka väsentligt bredare yrkesom— råden än fackexpeditionerna. Arbetsvårdare och yrkesväg- ledare utgjorde tidigare särskilda grupper. Arbetsupp— gifterna för personalen från fackexpeditionerna breddades och kom i hög grad att gälla utredande och arbets—
förberedande uppgifter.
En uppföljning av ORG 74 skedde år 1976. I uppfölj— ningsrapporten från mars 1976 framlades förslag om för— söksverksamhet med fasta arbetsformer för platsförmed— lingen och arbetsuppdelning mellan kundmottagningen, mottagningssektionen samt förmedlings— och utrednings—
sektionen.
Mot slutet av 1970—talet stod det klart att svårigheterna på arbetsmarknaden var av långsiktig natur och att detta krävde en genomgripande omformning av arbetsmark—
nadsverkets verksamhet.
Verket hade genomgått en betydande utveckling; de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen hade byggts ut, men resurserna för den egentliga platsförmedlingen hade begränsats av att andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder krävt mycket stora arbetsinsatser. Arbetsmarknadens parter hade upprepat sina krav på att platsförmedlingen måste förstärkas och ges en mer central roll i arbets— marknadspolitiken. Det tog sig bl.a. uttryck i eniga beslut i AMS styrelse, att hos regeringen begära väsent— ligt ökad personal för den platsförmedlande verksam- heten. Parterna framhöll att, jämsides med de omfattande arbetsförberedande åtgärderna, måste arbetsförmedlingen satsa på individuell platsförmedling i betydande skala. Den delen av verksamheten måste utökas för att förbättra
förmedlingsresultatet såväl för arbetssökande som
arbetsgivare.
Mot denna bakgrund beslöt AMS i december 1978 att till—
sätta en utredning om platsförmedlingens organisation (PLOG), med representanter för verket, statskontoret, ST—AMS och parterna på arbetsmarknaden.
I augusti 1980 överlämnade PLOG sin huvudrapport, Arbetsförmedlingens framtida organisation, till reger— ingen. I denna ingick bl.a. förslag om personaltillskott för att förstärka den yttre kontorsorganisationen, ändrad arbetsfördelning inom kontoren, resultatinriktad planering av det inre arbetet och satsning på fortbild— ning av personalen. Förslagen i övrigt gällde organisa- tion, arbetsfördelning och arbetssätt inom arbetsförmed-
lingskontoren.
Sedan PLOG-reformen genomförts har arbetsfördelningen i stort inom arbetsförmedlingen ändrats. Tidigare var personalen uppdelad på tre kategorier handläggare: två mindre, bestående av arbetsvårdare respektive yrkesväg— ledare, samt en betydligt större med såväl platsförmed— lande som arbetsförberedande och sysselsättningsskapande uppgifter. Genom PLOG samlas personalresurserna på arbetsförmedlingen i två grupper: platsförmedlare (60 %) och arbetsvägledare (40 %).
Uppgifterna för platsförmedlingen har, jämfört med tidigare mera renodlats med tyngdpunkt på individuell förmedling, där arbetet gentemot enskilda sökande och arbetsgivare tillmäts lika stor betydelse. Platsförmed— larna har i regel den första kontakten med de sökande som kommer till förmedlingen. I princip skall en arbets— sökande få träffa en och samma förmedlingstjänsteman vid upprepade besök på förmedlingen. På motsvarande sätt har varje företag på den lokala arbetsmarknaden en förmedlare som företaget vänder sig till redan vid anmälan av ledig plats. Platsförmedlarna ansvarar också för att ta fram underlag för ekonomiska beslut i vissa ärenden, anvisa
till beredskapsarbete m.m.
Vägledningsuppgifterna har breddats och personalen för dessa uppgifter utökats väsentligt. Uppgifterna omfattar, förutom yrkesvägledning och arbetsvård, alla arbetsförberedande och sysselsättningsskapande åtgärder. Arbetsvägledarna samarbetar med platsförmedlarna i
arbetslag.
Den arbetsledande personalens uppgifter har i förhållande till tidigare förändrats så, att planering av verk— samheten och egentlig arbetsledning fått större betydel—
se.
Biträdespersonalen har i större utsträckning fått arbete med direktkontakt med sökande i receptionen på förmed— lingskontoren. De skall i första hand avlasta platsför— medlarna vissa rutinuppgifter.
PLOG har även berört hur arbetet i kundmottagningarna skall bedrivas samt hur mottagning och uppföljning av lediga platser skall organiseras.
PLOG har också gått in på frågor som rör den yttre
kontorsorganisationen, distriktsindelningen och för— delningen av personalen. Därvid har bl.a. framhållits det angelägna i att lägga fast principer för kontorsnätets framtida struktur. Dels bör kravet på närservice tillgodoses bättre, dels skall varje kontor på längre sikt ge en allsidig service. Detta leder till att arbetsförmedlingens kontorsnät byggs ut till att omfatta alla kommuner, i de största kommunerna även stadsdelarna, samt till att de minsta kontoren görs större för att kunna erbjuda alla typer av hjälp.
PLOG:s förslag rörande den yttre organisationen förut— sätts bli genomfört enligt en plan som årligen redovisas
till regeringen i AMS anslagsframställan. Fr.o.m. den 1 juni 1982 gäller den av AMS fastställda organisations—
planen och ORG 74 har upphört att gälla.
I sitt principförslag tog PLOG också upp frågan om personalfördelningen regionalt. De principer PLOG före— slog anslöt nära till de kriterier som AMS dittills
använt vid personalfördelning mellan länen. Skillnaden var att kriterierna nu formulerades entydigt, så att också länsarbetsnämnderna i sin planering bättre skulle kunna bedöma personalutvecklingen. Nytt var också att motsvarande principer föreslogs kunna tillämpas vid
fördelning av personal mellan kontoren i länen.
Av remissyttrandena över PLOG framgick att länsarbets— nämnderna var överens om att en fast modell för fördel— ning av personal var i högsta grad önskvärd. PLOG tog slutligen inte ställning till principerna för personal— fördelningen utan synpunkterna vägs nu in i en ny modell för planering på central och regional nivå.
Nästa steg i förändringsarbetet är det serviceprogram som f.n. genomförs. Serviceprogrammet innebär att förenklade regler, effektivare administration och delegering av beslut kommer att införas på arbetsförmedlingarna. Syftet är att frigöra resurser, så att man kan ägna mer tid åt
kontakter med företag och arbetssökande.
Serviceprogrammet omfattar alla nivåer inom verket, dvs.
AMS, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen.
AMS skall fastställa de övergripande och strategiska målen och riktlinjerna för verksamheten. Styrelsen skall bedöma behovet av resurser och fördela dessa till olika
delar av verksamheten. Styrelsen skall Vidare följa upp
och utvärdera resursernas användning och effekter samt bedriva ett utvecklingsarbete för verksamheten. Denna delvis nya roll för styrelsen har medfört att en om— organisation av AMS kansli blivit nödvändig. Till denna
återkommer kommittén i kapitel 11.
Länsarbetsnämnderna skall i högre grad än tidigare arbeta med konkreta mål för sin verksamhet. De övergripande målen från AMS skall anpassas till det egna länets arbetsmarknad och aktuella arbetsmarknadsläge. Genom att regelstyrningen från AMS skall minskas och besluten decentraliseras, får länsarbetsnämnderna möjlighet att i ökad utsträckning själva besluta om medel och metoder för att nå de uppsatta målen.
Serviceprogrammet innebär för förmedlingarnas verksamhet en ökad effektivitet. Arbetssökande och arbetsgivare skall kunna få snabbare besked om t.ex. flyttningsbidrag, rekryteringsstöd och beslut om arbetsmarknadsutbildning. Förmedlingsarbetet skall vidare bedrivas mer själv— ständigt än tidigare. Det gäller både val av arbets— metoder och beslutsfattande. Det skall också bli lättare att komma i kontakt med förmedlingarna. öppettiderna kommer att förbättras och på vissa mindre orter skall man kunna ge bättre service genom att inrätta nya fasta arbetsförmedlingar eller filialkontor och bedriva en mer rörlig verksamhet. På orter utan eget förmedlingskontor skall en del uppgifter kunna skötas på postkontor, genom
försäkringskassa eller hos kommunen.
En förutsättning för denna utveckling är att platsför— medlare och arbetsvägledare avlastas vissa rutinuppgift—
er. Detta skall ske genom teknisk upprustning, admini—
strativ förenkling av rutiner och regler. En omfördelning
av personalreåurserna från central nivå till arbetsför— medlingarna blir också betydelsefull för utvecklingen.
Det tredje steget i förändringsarbetet är en teknisk
upprustning med ökad användning av ADB. För att förmed— lingen skall kunna arbeta mer effektivt sker en snabb utbyggnad av ADB—systemet i hela landet. Sedan flera år går uppgifter om alla lediga platser in i förmedlingarnas datasystem. De lagras, via inkodningsterminaler på förmedlingarna, i en platsbank som kan nås via sök— terminaler på ca 200 förmedlingskontor. Datauppgifterna
utgör också underlag för tidningen Platsjournalen.
Som ett led i arbetet med serviceprogrammet har AMS gjort en översyn av organisationen av AMS kansli. Till denna
återkommer kommittén.
ARBETSMARKNADSVERKETS FRAMTIDA INRIKTNING
De arbetsmarknadspolitiska ambitionerna har successivt höjts. Målen för arbetsmarknadspolitiken har vidgats till att omfatta inte bara åtgärder för att bekämpa den öppna arbetslösheten, utan också för att underlätta
utträde på arbetsmarknaden för nya grupper.
Utvecklingen på arbetsmarknaden har kännetecknats av en allt sämre överensstämmelse mellan de arbetssökande och de lediga platserna. Den öppna arbetslösheten har bl.a.
av detta skäl trendmässigt ökat.
För arbetsmarknadsverket har detta inneburit att verk— samheten och resurserna vuxit mycket kraftigt. Antalet personer som vänder sig till arbetsförmedlingen för arbetsplacering har i stort sett fördubblats under den
senaste tioårsperioden. De arbetsmarknadspolitiska åt— gärderna har byggts ut och antalet personer i sådana
åtgärder har trendmässigt ökat.
Arbetsmarknadsverket fick under 1960— och 1970—talen ett allt vidare ansvars— och verksamhetsområde. Nya upp— gifter tillkom, varav en del av inte var av rent arbets—' marknadspolitisk art utan snarare låg inom eller på gränsen till andra politikområden. Under senare tid har det emellertid funnits en motsatt tendens och en del uppgifter har avförts från verket. Det gäller bl.a. vapenfriverksamheten och omhändertagandet av flyk—
tingar.
För att möta de ökade kraven har verket tillförts bety— dande resurser. Under l970—talet fick verket drygt 2 100 nya tjänster. Inräknat de nya tjänster som inrättades med medel för tillfällig personal eller på sakanslag.
ökade antalet befattningshavare med ca 3 500. Under de två senaste åren har emellertid personalresurserna minskat dels genom att verksamheter förts över till andra huvudmän, dels genom att det tidigare aspirant— systemet avvecklats. Antalet tjänster vid verket uppgick vid årsskiftet 1984/85 till ca 11 000. Av dessa var 47 % verksamma vid arbetsförmedlingarna, ca 21 % vid arbets— marknadsinstituten, 17 % vid länsarbetsnämnderna samt
6 % vid AMS, 5 % vid regionkontoren, 2 % vid AMD och flyktingförläggningarna.
Arbetsmarknadsverkets utgifter har också ökat mycket kraftigt, från ca 2,5 miljarder kr budgetåret 1970/71 till ca 20 miljarder kr budgetåret 1983/84. Verkets utgifter motsvarar i dag en andel av BNP på ca 3 %, vilket innebär en fördubbling sedan 1970—talets början.
Den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden är svår att bedöma. Prognoserna tyder på en svag sysselsättnings— utveckling. Den tidigare snabba expansionen inom den offentliga sektorn beräknas enligt långtidsutredningen avta. Inom den statliga sektorn bedöms antalet nyan— ställningar t.o.m. komma att minska. Sysselsättningen inom industrin beror på konkurrensläget gentemot utlan— det, den inhemska efterfrågan på varor och tjänster samt användningen av ny teknik i produktionen. En sektor som antas öka sin sysselsättning är den privata tjänste—
sektorn.
En fortsatt strukturomvandling inom industrin kommer att öka efterfrågan på personal med god utbildning och erforderligt specialistkunnande. Den tekniska utveck— lingen, främst datatekniken, kommer att innebära struk- turella förändringar inom bl.a. traditionella yrkesom— råden för kvinnor, såsom handel och kontor.
Det finns inte anledning att räkna med några större förändringar till det bättre när det gäller problemen på arbetsmarknaden. Det bör betonas att det är en uppgift för den ekonomiska politiken i stort att åstadkomma en sådan utveckling att efterfrågan på arbetskraft blir tillräckligt omfattande. Samtidigt ligger statsmakternas sysselsättningspolitiska ambitioner fast med målet om arbete åt alla. Arbetsmarknadspolitiken är ett viktigt
och nödvändigt led i en samlad sysselsättningspolitik.
Arbetsmarknadspolitiken skall främst bekämpa och före— bygga arbetslöshet, bistå dem som drabbats av arbetslös— het och underlätta anpassningen på arbetsmarknaden. Genom att fördela insatserna så att vissa individer eller grupper inte drabbas alltför hårt har arbetsmark—
nadspolitiken också en fördelningspolitisk uppgift.
Av den tidigare redovisningen framgår att det finns anledning utgå från ett fortsatt behov av aktiva arbets— marknadspolitiska insatser även under de närmaste åren. En huvuduppgift blir att åstadkomma en bättre anpassning
mellan arbetssökande och lediga platser.
De omfattande uppgifter verket står inför måste lösas
inom ramen för begränsade resurser. Detta ställer krav
på prioritering i verksamheten. Enligt kommitténs upp— fattning bör verket koncentrera sig på tre huvudupp— gifter: den arbetsförmedlande verksamheten, utbildnings— insatserna och de sysselsättningsskapande åtgärderna. I dessa uppgifter ligger insatser för att undanröja för— värvshinder och åtgärder i övrigt för att hjälpa utsatta grupper. Till detta kommer den traditionella uppgiften med temporära sysselsättningsskapande insatser för att överbrygga konjunktursvackor och/eller underlätta struk-
turomvandlingen. Denna inriktning innebär ett fast—
hållande vid den traditionella arbetslinjen i svensk
arbetsmarknadspolitik.
Mot bakgrund av det sagda är det nödvändigt att stärka platsförmedlingen så att den står i centrum för det arbetsmarknadspolitiska arbetet. Olika arbetsmarknads— politiska åtgärder bör vara direkta komplement till platsförmedlingen för att få sökande och lediga platser
att passa ihop.
Kommittén ser positivt på utvecklingen att till andra huvudmän föra över verksamheter som inte har ett direkt samband med den angivna inriktningen. Man bör gå vidare på denna väg och kommittén föreslår i det följande att
egenregiverksamheten förs över på andra huvudmän. En
aviserad översyn av vissa frågor rörande arbetslös— hetsersättning kommer dessutom att pröva AMS ansvar för
administrationen av KAS.
Det är ofrånkomligt att arbetsmarknadsverket är enga— gerat även på områden som gränsar till andra politik— områden. Det gäller inte minst inom utbildning och det sociala området. Kommittén kommer senare i betänkandet att diskutera hithörande frågor och därvid särskilt framhålla betydelsen av effektiva samverkansformer
mellan berörda myndigheter.
Inom arbetsmarknadsverket pågår, som redovisats i kapitel 4, ett omfattande förändringsarbete med syfte att effektivisera och stärka arbetsförmedlingens verk- samhet.
Den s.k. PLOG—reformen är nu genomförd. Den har inne— burit att kontakterna med arbetsgivarna förbättrats och
att förmedlingens service till både företag och dem som
söker arbete underlättats. Syftet med omorganisationen var att få till stånd ett mer platsinriktat arbete på
förmedlingarna.
Man har nu gått vidare med det s.k. serviceprogrammet som bl.a. syftar till en förstärkning av arbetsförmed— lingen och en successiv omfördelning av resurser från central till regional och lokal nivå. Arbetsgivare och arbetssökande skall därmed i olika avseenden kunna få en
förbättrad service.
När serviceprogrammet är genomfört beräknas arbetsför—
medlingarnas utåtriktade servicefunktioner ha förstärkts
med minst 500 årstjänster.
I förändringsarbetet ingår även en teknisk upprustning med ökad användning av ADB. Användningen av den nya tekniken i förmedlingsarbetet gör det möjligt att
snabbare informera arbetsgivare och arbetssökande.
Kommittén ställer sig bakom den allmänna inriktningen på förändringsarbetet. Det är, som tidigare framhållits, viktigt att platsförmedlingen prioriteras. Den platsför- medlande servicen bör f.ö. även omfatta de ombytes— sökande. En satsning som innebär kortare väntetider för alla kategorier arbetssökande och snabbare tillsättande av lediga platser är, förutom till fördel för arbetsför— medlingens kunder, en vinst ur samhällsekonomisk syn—
punkt.
De strukturella förändringarna på arbetsmarknaden inne— bär att många människor kommer att behöva byta yrken under sitt arbetsliv. För att underlätta för dem som hamnat i omställningssituationer och för att stimulera
den yrkesmässiga rörligheten är det väsentligt att
arbetsförmedlingen kan erbjuda bl.a. en kompetent arbetsvägledning.
Kommittén vill också framhålla arbetsmarknadsverkets arbetsförberedande och rehabiliterande uppgifter. Det gäller insatser för att bereda dem som har särskilda problem, t.ex. arbetshandikappade, möjligheter till arbetsplacering, utbildning m.m. Dessa insatser är ofta tidsödande och sker i samråd med andra huvudmän, t.ex. försäkringskassan och kommunens sociala enheter. Arbets— förmedlingen har ett fortsatt ansvar även för dessa arbetssökande och en nära samverkan mellan arbetsförmed— lingen, kommunerna, försäkringskassan m.fl. är i dessa fall nödvändig. Kommittén vill betona vikten av att verksamheten inriktas under hänsyntagande till denna sociala aspekt. Den bör ge ett särskilt stöd åt utsatta grupper som resulterar i arbetsplaceringar. Insatsen i det enskilda fallet kan visserligen ofta vara omfat— tande, men det måste vägas mot de betydande vinster av både mänskligt och ekonomiskt slag som en genomförd
arbetsplacering innebär.
Det är angeläget att resurserna ute på förmedlingarna används på ett sådant sätt att både den direkt platsför— medlande och vägledande funktionen kan utföras på ett effektivt sätt. Funktionerna har f.ö. ett nära samband på det sättet att en framgångsrikt utförd platsförmed— lingsservice kan öka förutsättningarna för arbetsplace— ring av arbetshandikappade. Det är angeläget att man i praktiken arbetar på det sättet. Det ingår i servicepro— grammet att finna former för en förbättrad samverkan mellan arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinstituten.
Kommittén har i det föregående framhållit betydelsen av
att verkets insatser koncentreras till de uppgifter som
från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter framstår som mest angelägna. De begränsade möjligheterna till ytter— ligare resurser gör behovet av en sådan prioritering särskilt angelägen. Av samma skäl anser kommittén att det är viktigt att verksamheten fortlöpande blir föremål för opartiska utvärderingar. Behovet av sådana studier understryks också av att verksamheten kontinuerligt be- höver anpassas till ändrade förhållanden. Det arbete som pågår på olika håll, bl.a. inom EFA, för att finna effektiva former för sådana mätningar bör mot denna bak— grund stimuleras. Det är angeläget att man även inom den ram verket har tilldelats har möjlighet att bedriva ett metodutvecklingsarbete. Vidare bör fortlöpande diskuteras behovet av omprioriteringar av befintliga resurser. Vad här har sagts är viktigt dels för förändringsarbetet inom verket dels för att riksdag och regering skall få ett bra underlag för bedömning av politikens inriktning och
resursbehoven.
I detta sammanhang tar kommittén upp frågan om ett flexibelt utnyttjande av resurserna inom verket. Arbets— marknadsverkets uppgifter varierar kraftigt med konjunk— turen. Samtidigt kan konstateras att de samlade utgif- terna för arbetsmarknadsverket ökat för varje lågkon— junktur. I direktiven framhålls, att medelstilldelningen till arbetsmarknadsutbildningen och sysselsättnings— skapande åtgärder i hög grad är konjunkturanpassad. Dessa insatser kan i betydande utsträckning utökas i ett svagt konjunkturläge. Så är emellertid inte fallet när det gäller personaldimensioneringen. I direktiven anges, att kommittén bör pröva hur en ökad flexibilitet skall
kunna åstadkommas även på personalsidan.
Kommittén vill först erinra om att förändringsarbetet inom verket bl.a. syftar till en större flexibilitet när
det gäller resursutnyttjandet. Vidare skall anslags— tekniken ändras så att regler som försvårar ett flexi— belt utnyttjande av resurser tas bort. I årets budgetproposition1 föreslås ett nytt gemensamt förvaltningsanslag för verket, vilket ökar möjligheterna till flexibilitet, bl.a. när det gäller användningen av personalresurser inom olika verksamhetsområden.
Av det anförda framgår, att det finns goda möjligheter till en mer flexibel användning av den befintliga perso— nalstyrkan inom verket. Det ställer sig däremot betyd— ligt svårare att dimensionera den totala fasta perso— nalen med hänsyn till konjunkturväxlingarna. Här finns flera hänsyn att beakta, inte minst den arbetsrättsliga lagstiftningen och ingångna avtal. För kommittén fram— står det som mindre realistiskt att finna en ordning som ger möjlighet till en flexibilitet som innebär, att antalet arbetsförmedlare skulle kunna väsentligt reduce— ras när konjunkturen vänder uppåt och på motsvarande sätt ökas i en nedåtgående konjunktur. Att planera verksamheten från denna utgångspunkt och att vid rätt tidpunkt ha tillgång till utbildad personal i tillräck— lig mängd ter sig ytterst vanskligt. Det kan även ifrå- gasättas, om behovet av personalinsatser generellt sätt minskar i en uppåtgående konjunktur. Insatserna får i det läget en annan inriktning. Industrins expansion måste på olika sätt underlättas. Det gäller bl.a. att lösa flaskhalsproblemen. Vidare måste de eftersatte behoven,
t.ex. insatser för arbetshandikappade tillgodoses.
Kommittén förordar mot denna bakgrund, att de särskilda
personalbehov som uppkommer vid en lågkonjunktur - som
lProp. 1984/85:100, Au 1984/85:11.
hittills — skall lösas genom i första hand en omfördel— ning av befintliga personalresurser. Vid särskilda behov får man arbeta med extra medel för rekrytering av förmedlare för kortare tid, vilka sedan efter hand kan
fylla uppkomna vakanser.
Kommittén tar slutligen i detta avsnitt upp en särskild fråga som hänger samman med i vilka former arbetsför—
medling bör bedrivas i landet.
På arbetsmarknaden pågår en ständig process där människor går in och ut i arbetskraften, byter arbete, feriearbetar, söker praktikplats m.m. I denna process har arbetsförmedlingen en central roll. Det är viktigt att förmedlingen har en organisation som omspänner hela landet. Till denna fråga återkommer kommittén i följande
kapitel.
Tillsättning av lediga platser sker även på andra sätt än genom den offentliga förmedlingen. Ett stort antal arbetssökande följer annonseringen i dagstidningarna och tar själva kontakt med arbetsgivarna. Andra får hjälp med en arbetsplacering via organisationsförmedlingar eller andra enskilda förmedlingar. För arbetslösa tjäns— temän har Trygghetsrådet en förmedlande funktion.
Kommittén kommer senare i betänkandet att pröva arbets— marknadsverkets ansvar för arbetsförmedling av dels korttidsvikariat på olika områden (kapitel 9), dels artister (kapitel 10). Kommittén har däremot inte sett det som sin uppgift att pröva frågan om en utvidgning av
privat arbetsförmedlingsverksamhet till nya områden.
Verksamheten bör även i framtiden vara organiserad på ett sätt som överensstämmer med arbetsförmedlingslagens bestämmelser. Dessa bygger i sin tur på ILO—konventioner
som Sverige anslutit sig till.
Verket bör även i fortsättningen ha ansvaret för till—
synen av att arbetsförmedlingslagen efterlevs och pröva därmed sammanhängade frågor. Det gäller ärenden om till— stånd till privat arbetsförmedling och villkoren härför
beträffande avgifter, redovisning m.m.
Det rådet en viss osäkerhet om arbetsförmedlingslagens innebörd och räckvidd. Osäkerheten har inte blivit mindre efter den senaste utredningen om skrivbyråernas verksam— het. Förhållandena är knappast tillfredsställande ur
rättssäkerhetssynpunkt.
Osäkerheten har också i praktiken visat sig vara ett hinder för utövandet av en effektiv tillsyn. Särskilda problem har funnits på artistområdet och beträffande skrivbyråernas ambulerande verksamhet. Men även inom
andra sektorer finns motsvarande svårigheter.
Kommittén vill för sin del förorda, att lagen ses över i syfte att ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utformning. Kommittén anser däremot inte att det finns
behov av att ompröva lagens allmänna inriktning.
91 6 ARBETSMARKNADSVERKET OCH KOMMUNERNA
6.1 Inledning
I kommitténs uppdrag ligger att, utifrån förutsättningen att staten har det övergripande ansvaret för arbets— marknadspolitiken, pröva om den nuvarande arbets— och ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna på detta område är ändamålsenlig. Direktiven synes därvid i första hand åsyfta ansvarsfördelningen mellan staten och primärkommunerna. Kommittén har emellertid i detta sammanhang funnit skäl att också diskutera landstingens roll. I det följande kommer vissa principiella fråge— ställningar på detta problemområde att diskuteras.1 Därvid används begreppet kommuner synonymt med primär—
kommuner.
Den kommunala självstyrelsen har en lång tradition i Sverige. Grunden för de moderna kommunerna lades genom 1862 års kommunalförordningar, där kommunerna fick rätt att "vårda sina gemensamma ordnings— och hushålls— angelägenheter". Kommunernas verksamhet har sedan kraftigt utvecklats. Det gäller både omfattningen av och formerna för verksamheten, med kommunindelningsreformer och utvecklade fullmäktigesystem. Den kommunala kompetensen gavs, år 1948, en vidare tolkning genom en ändring i kommunallagen, där det heter att kommunerna har rätt att "själva vårda sina angelägenheter".
1En del av underlaget för denna diskussion utgörs av den särskilda studie rörande kommunerna och sysselsättningspolitiken som för kommitténs räkning utförts av fil. dr Berndt öhman, Kommunerna och syssel— sättningspolitiken (DsA 1985z2).
Verksamheten i kommunerna var från början starkt inriktad på social— och utbildningsfrågor samt därutöver, särskilt i städerna, på tekniska områden som markanvändning, bebyggelsefrågor m.m.
Även landstingen är en följd av 1862 års kommunalförord— ningar. Landstingen blev från början regionala kommunala självstyrelseorgan, men fick betydelse även som valkorporation till riksdagens första kammare. Lands— tingen har fått de ansvarsområden som kräver så stort befolkningsunderlag, att de flesta kommuner inte klarar dem på egen hand, t.ex. sjukvården, tandvården och
omsorgen om utvecklingsstörda.
Någon egentlig statlig sysselsättningspolitik bedrevs knappast före första världskriget och arbetslöshet, eller snarare dess konsekvenser, betraktades länge som en kommunal angelägenhet — en del av den sociala omsorgen. Vissa kommuner inrättade emellertid redan vid seklets början arbetsförmedlingar. Även landstingen uppträdde i vissa fall som huvudmän för arbetsförmed—
lingar, ett åtagande som varade fram till år 1941.
Så småningom tog dock staten över allt mer av ansvaret för sysselsättningsfrågorna. År 1914 inrättades statens Arbetslöshetskommission och genom krispolitiken under 1930—talet tog staten på sig ett huvudansvar för syssel— sättningsutvecklingen. Detta ansvar visar sig i en efter andra världskriget allt mer utvecklad arbetsmarknads— politik med arbetsmarknadsverket i centrum. Arbetsför— medlingen har blivit förstatligad, arbetslöshetskassorna har fått ett betydande statligt tillskott och på senare år har staten tagit över verksamheter som tidigare delvis drivits av kommuner eller landsting. Det gäller
Samhällsföretag och arbetsmarknadsinstituten.
Samtidigt har kommuner och landsting kommit att på andra sätt fylla en allt viktigare funktion vid genomförandet av den statliga arbetsmarknadspolitiken. Merparten av sysselsättningstillfällena i form av beredskapsarbeten, ungdomsplatser m.m. ordnas i kommuner och landsting.
Vissa kommuner har under senare år även gjort arbets—
marknadspolitiska insatser med egna medel utöver och vid sidan av de statsbidragsberättigade. Det gäller bl.a. de s.k. ungdomsgarantierna. Även landstingen har tagit egna
initiativ i denna riktning.
Det är mot denna bakgrund som kommunernas och lands— tingens krav på ökat inflytande över användningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen har väckts. Detta har i sin tur lett till en diskussion om arbets— och ansvars—
fördelningen mellan å ena sidan arbetsmarknadsverket och
å andra sidan kommunerna och landstingen.
I sammanhanget bör erinras om att många kommuner också bedriver en aktiv näringspolitik som bl.a. syftar till att förbättra sysselsättningen. Denna tar sig uttryck bl.a. i olika åtgärder som underlättar företags— etablering t.ex. i form av mark— och bebyggelseplane— ring. För landstingens del sker motsvarande engagemang i huvudsak via de regionala utvecklingsfonderna, i form av olika finansiella insatser riktade mot mindre och medelstora företag. Landstingen medverkar även också allt mer vid regionala satsningar i form av investmentbolag, FoU—stiftelser samt vid investeringar i infrastrukturer
av betydelse för regionens utveckling.
Denna typ av insatser från kommuner och landsting kommer
inte att behandlas av kommittén. De medför i allmänhet
inte några egentliga gränsdragningsproblem i förhållande till arbetsmarknadsverket.
6.2 Kommunernas och landstingens roll som arbets—
givare
Den offentliga sektorn hade en mycket begränsad storlek fram till första världskriget. Dess andel av sysselsätt— ningen var endast 2—4 %. Därefter har den vuxit kraftigt, i synnerhet efter andra världskriget. Utvecklingen i Sverige följer ett internationellt mönster fram till år 1960, då Sverige hade en offentlig sektor, vars andel av BNP var i ungefärlig nivå med genomsnittet för övriga OECD—länder. Efter år 1960 har den offentliga sektorn i
Sverige ökat snabbare än i jämförbara länder.
I denna utveckling har kommuner och landsting spelat en central roll. Mätt i andel av BNP fördubblades deras konsumtion och investeringar under tiden 1965——l982. Därvid bör emellertid beaktas att vissa verksamheter som tidigare varit statliga förts över till kommuner och landsting, t.ex. mentalsjukvården.
Den kommunala konsumtionen ökade med ca fyra procent per år under 1970—talet, medan ökningstakten har varit betyd— ligt lägre under 1980—talets hittillsvarande del, ca en procent per år. De kommunala investeringarna var mycket stora under 1960—talet, men utvecklingen har sedan visat en vikande tendens, dock med betydande fluktuationer över åren. Det kommunala skatteuttaget har fördubblats sedan år 1960, från ca 15 kr. per skattekrona till i dag ca 30 kr., varav 13 kr. går till landstingen.
Den snabba expansionen inom kommuner och landsting under 1960— och 1970-talen har således markant dragits ned
under 1980—talet och enligt långtidsutredningen kommer denna utveckling att fortsätta under resten av
decenniet.
I takt med den skildrade expansionen har kommunerna och landstingen fått allt större betydelse som arbetsgivare,
vilket framgår av tabell 6.1.
Tabell 6.1 Anställda i offentlig tjänst fördelade på olika sektorer. l975——1983. l OOO—tal
År Statlig Kommunal— och Offentlig tjänst landstingstjänst tjänst 1975 406 847 1 254 1976 418 913 1 331 1977 422 954 1 376 1978 426 1 001 1 428 1979 440 1 063 1 503 1980 441 1 080 1 521 1981 434 1 117 1 551 1982 431 1 149 1 580 1983 430 1 164 1 594
Källa: SCB, Statistiska meddelanden, serie Am.
Som framgår av tabellen ligger sysselsättningen inom den offentliga sektorn till övervägande del på kommuner och landsting. Under perioden l975——l983 ökade antalet tjänster inom den statliga sektorn med 5,9 % och inom kommun— och landstingssektorn med 37,4 %. Den senare expanderade under 1970—talet på egen hand i samma takt
som nytillskottet i arbetskraften under perioden.
Även i detta avseende har emellertid ett trendbrott ägt rum under 1980—talet. Sysselsättningsökningen inom kommunerna och landstingen är inte på långt när lika stor som nytillskottet på arbetsmarknaden. Även inom den statliga sektorn har sysselsättningen stagnerat och visar
nu en avtagande tendens.
Den omedelbara slutsatsen av detta är att kommunerna och landstingen under 1980—talets resterande del inte kan beräknas spela samma dominerande roll som tidigare för att hålla uppe sysselsättningen. De är emellertid allt— jämt mycket stora arbetsgivare och har således en väsent—
lig betydelse för sysselsättningen i landet.
Vid bedömningen av kommunernas och landstingens roll är det viktigt att göra en distinktion mellan å ena sidan deras ordinarie verksamhet och dess betydelse för syssel— sättningen och å den andra sidan, deras medverkan i arbetsmarknadspolitiken med dess åtgärdsarsenal. Sam— tidigt råder det ett samband mellan de två rollerna på så sätt att kommunernas och landstingens betydelse som arbetsgivare ökar deras förutsättningar att medverka i genomförandet av arbetsmarknadspolitiken, t.ex. genom att ordna platser för personer i beredskapsarbete och ung— domslag.
6.3 Kommunernas och landstingens roll i arbets— marknadspolitiken
I kapitel 3 har redovisats den kraftiga utbyggnad av de
arbetsmarknadspolitiska medlen som skett under senare år. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgick genomsnittligt till 16 000 år l960,'66 000 år
1970, 122 000 år 1980 och 163 000 år 1983. I mars år
1985, uppgick antalet till 198 000, varav 35 000 i ung—
domslag.
I mycket stor utsträckning är det inom kommuner och land— sting som dessa åtgärder genomförts.
Vad först gäller beredskapsarbeten, var under år 1984 kommuner och landsting huvudmän för i genomsnitt närmare 30 000 anvisade arbetslösa, vilket motsvarar ca 70 % av det totala antalet anvisade i beredskapsarbeten. Under senare tid har omfattningen av beredskapsarbeten
reducerats.
I fråga om ungdomslagen var kommuner och landsting arbetsgivare för inemot 30 000 ungdomar under 4:e kvartalet 1984, vilket motsvarade ca 70 % av totalantalet
i sådana arbeten.
Vad slutligen gäller anställda med lönebidrag återfanns under år 1984 i genomsnitt 8 000 personer med sådant bidrag i kommunal eller lanstingstjänst, vilket motsvarar
ca 22 % av totalantalet lönebidragsanställda.
Dessa åtgärder finansieras till övervägande del av stat— en, som t.ex. svarar för hela kostnaden för ungdomarnas arbete i ungdomslag. Kommunernas och landstingens gemen— samma andel av de totala offentliga arbetsmarknads— politiska utgifterna (ca 25 miljarder kr. inkl. Samhälls— företag) har under de senaste åren legat mellan 10 och
15 %, medan staten svarat för resterande del.
Härtill kommer de administrativa kostnader som kommunerna
och landstingen ådrar sig vid genomförandet av de arbets— marknadspolitiska åtgärderna. Dessa torde ha stigit med
åtgärdsåtagandena och utgör en icke försumbar faktor i
den aktuella diskussionen.
Samtidigt måste beaktas att kommunerna och landstingen i stor utsträckning tillgodogör sig nyttan av de arbets— marknadspolitiska insatserna, t.ex. beredskapsarbetena. Insatserna återverkar också positivt på skatteunderlaget för såväl kommuner och landsting som staten.
I åtskilliga kommuner och landsting har problemen på arbetsmarknaden under de senaste åren varit så stora, att de statliga insatserna inte räckt till för att hålla arbetslösheten nere på en nivå som ansetts acceptabel. De har då vidtagit egna åtgärder, inte minst för arbets— lösa ungdomar, finansierade med egna medel. Omfattningen av dessa insatser skiftar givetvis, beroende på problem— ets storlek, de ekonomiska förutsättningarna och de politiska ambitionerna, men är också de en faktor att
beakta i diskussionen.
För att i någon mån illustrera och konkretisera det ovan
sagda redovisas nedan en del av de insatser som görs på sysselsättningsområdet i tre kommuner, nämligen Göteborg, Sundsvall och Västerås samt två landsting, östergötlands respektive Göteborgs— och Bohus läns landsting.
I Göteborgs kommun, med ca 425 000 invånare, har utarbet—
ats ett program för de kommunala sysselsättningsåtgärder— na år 1985. Detta beräknas innebära ca 4 600 platser för anvisade arbetslösa, till en kommunal nettokostnad av 160
milj. kr.
Av dessa beräknas 110 milj. kr. gå till sysselsättnings— skapande åtgärder, såsom beredskapsarbeten, lönebidrags— anställningar, ungdomslag, arbetsträningsgrupper 45 milj.
kr. avses gå till utbildningsinsatser i form av syssel— sättnings— och lärlingsbidrag, stöd till utbildning i företag, komvux m.m. Resterande 5 milj. kr. går till
omplacerings— och anpassningsverksamhet.
Kalkylen bygger på ett antagande om statsbidrag motsvar— ande drygt 160 milj. kr.
Sundsvalls kommun har ca 95 000 invånare. Kommunen budgeterar för år 1985 med en nettokostnad på ca 19 milj. kr. för sysselsättningsskapande åtgärder, såsom beredskapsarbete, särskilda ungdomsarbeten och ungdoms— lag. Kalkylen bygger på ett antagande om statsbidrag med ca 39 milj. kr. Därtill satsar kommunen ca 10 milj. kr.
på lönebidragsanställningar och anpassningsverksamhet.
I januari 1985 sysselsattes ca 550 personer i olika åtgärder, varav merparten i ungdomslag och administra— tiva ungdomsarbeten. Vidare har ett antal särskilda ungdomsprojekt initierats av kommunen, bl.a. ett där arbetslösa ungdomar arbetat med uppsökande aktiverande
verksamhet bland andra arbetslösa ungdomar.
Västerås kommun, som har ca 120 000 invånare, räknar i budgeten för år 1985 med ökade insatser på sysselsätt— ningsområdet. Dessa kommer att koncentreras till arbets— lösa ungdomar och innebär att minst 1 500 platser erbjuds i beredskapsarbeten, ungdomsplatser, löne—
bidragsanställningar m.m.
Den kommunala nettokostnaden för detta beräknas till 37 milj. kr., varav 30 milj. kr. avses gå till beredskaps- arbeten, ungdomsplatser, ferieverksamhet m.m. 4 milj. kr. avses gå till lönebidragsanställningar inom kommunen,
drygt 0,5 milj. kr. till utbildningsinsatser för
arbetslösa ungdomar under 18 år och knappt 1,5 milj. kr. till s.k. intensivgruppsverksamhet. Den i budgeten särskilt anvisade administrationskostnaden för dessa
arbeten utgör 1,2 milj. kr.
Kalkylen bygger på ett antagande om statsbidrag mot— svarande 67 milj. kr.
Inom Östergötlands läns landsting arbetar sju bered— skapshandledare samt en assistent med arbetsmarknads— frågor. Beredskapshandledarna fungerar bl.a. som kontakt— personer mot landstingens kansli, länsarbetsnämnden och
arbetsförmedlingen.
Till landstingets kansli hör även "Sekretariatet för Framtid och sysselsättning för ungdom" med sju anställda. Den verksamheten startades under år 1983 för att i sam— verkan med kommuner, länsmyndigheter, företag, fackliga organisationer, arbetslösa ungdomar m.fl. skapa förut—
sättningar för nya arbetstillfällen i östergötland.
Inom den egna verksamheten planerar landstinget i öster— götland att under år 1985 erbjuda ca 400 beredskaps- och ungdomsplatser samt 500 platser för ungdomar i ungdoms—
lag. Därtill kommer 70 tjänster med lönebidrag.
Nettokostnaden för dessa åtgärder har budgeterats till
10 milj. kr. Därutöver avsätter man under år 1985 3 milj. kr. för projektet Framtid och sysselsättning för ungdom jämte andra projekt för sysselsättningsskapande åtgärder. Insatserna baseras på ett beräknat statsbidrag om 35
milj. kr.
Göteborgs och Bohus läns landsting har avdelat åtta tjänster för direkt arbete med sysselsättningsfrågor.
Man beräknar att inom den egna verksamheten under år 1985 kunna erbjuda ca 600 beredskaps— och ungdomsplatser samt ca 300 platser i ungdomslag. Därutöver planeras för 115 tjänster med lönebidrag samt 50—70 platser för er— sättare vid utbildningsinsatser i samband med personal— utveckling. Totalt budgeterar landstinget för insatser med egna medel motsvarande 15 milj. kr. på basis av 35
milj. kr. i beräknade statliga bidrag.
Bohuslandstinget samarbetar sedan 1970-talets mitt aktivt med länets kommuner när det gäller kortsiktiga insatser i form av projekt för att skapa meningsfull sysselsättning för ungdom. Som exempel kan nämnas verksamheter uppbyggda kring musselodling, hantverksbyar samt viss kulturverk—
samhet. 6.4 Kommitténs principiella överväganden
Kommittén har i föregående avsnitt visat på att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fått en allt större omfattning. Även om staten i huvudsak svarar för finansieringen, tar kommuner och landsting ett betydande ansvar för genomförandet. Detta ansvarstagande får sägas vara en förutsättning för att de ökade ambitionerna skall
kunna förverkligas.
Kommunernas och landstingens engagemang i arbetsmarknads— politiken bygger på medvetenheten om de problem som arbetslöshet för med sig för de egna invånarna. Kommuner— na har också, enligt socialtjänstlagen, det yttersta ansvaret för den enskildes boende, sysselsättning, ut- bildning och rätt till en skälig levnadsnivå. På motsvar— ande sätt ger Hälso— och sjukvårdslagen landstingen det
yttersta ansvaret för hälsopolitiken.
Därutöver har kommuner och landsting genom ungdomslagen, direkt ålagts uppgifter inom arbetsmarknadspolitiken och byggt upp särskilda resurser för detta ändamål. Rollför— delningen mellan staten å ena sidan och kommunerna och landstingen, å den andra sidan, har dock inte ändrats. Det är fortfarande arbetsmarknadsverket som beslutar om
resursernas användning.
Omfattande arbetslöshet får vidare direkta konsekvenser för kommunernas och landstingens ekonomi. Skatteintäkter— na sjunker och utgifterna för socialhjälp, socialt be— handlingsarbete m.m. ökar.
Det är vidare ett känt faktum att en längre tids arbets— löshet på ett negativt sätt kan inverka på hälsotill— ståndet. Det får alltså direkta konsekvenser för ut—
nyttjandet av hälso— och sjukvårdsresurserna.
Samtidigt förhåller det sig så att insatserna får positiva effekter för kommuner och landsting. Detta gäller inte minst då investeringsarbeten utförs med beredskapsmedel. Dessutom kommer insatserna kommuner och
landsting till del i form av skatteintäkter.
De senaste årens utveckling har aktualiserat frågan om
ansvars- och arbetsfördelningen mellan å ena sidan arbetsmarknadsverket och å andra sidan kommunerna och landstingen när det gäller arbetsmarknadspolitiken. Från de senare framförs åsikten att det ökade ansvarstagandet vid genomförandet av politiken motiverar ett större in— flytande vid utformningen av åtgärderna. Dessa upplevs som alltför kortsiktiga, vilket försvårar kommunernas och landstingens planering. Det har också blivit allt svårare att ge dem som omfattas av insatserna menings—
fulla arbetsuppgifter.
Kommunerna och landstingen efterlyser en politik som i större utsträckning leder till fasta anställningar för de arbetslösa. De arbetsmarknadspolitiska insatserna bör ses i ett vidare perspektiv än vad som sker i dag. Minskad regelstyrning, ökad decentralisering i beslutsfattandet och större flexibilitet i användningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen är exempel på åtgärder som föreslås. Från landstingens sida framhålls också, att de arbetsmarknadspolitiska insatserna inte får motverka och försvåra en kvalitetshöjning och
omstrukturering av vården.
Kommittén vill först framhålla, att en god samverkan mellan statliga och kommunala organ är en avgörande förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det finns därför särskild anledning att ta upp diskussionen om rollfördelningen med utgångspunkt i de
synpunkter som förs fram från kommuner och landsting.
Det är av flera skäl önskvärt med ett ökat inflytande för kommuner och landsting såväl i verkets som läns— arbetsnämndernas styrelser. Förslag om detta framläggs
av kommittén i kapitel 11.
önskemålen om mer långsiktiga statliga insatser kan vara svåra att förena med arbetsmarknadspolitikens syfte. En stor del av de sysselsättningsskapande medlen inom arbetsmarknadspolitiken är till sin natur tillfälliga och selektiva. De vänder sig främst till de arbetslösa, som skall stå till arbetsmarknadens förfogande även under den tid som de omfattas av åtgärderna. Samtidigt
bör de insatser som görs utifrån denna principiella utgångspunkt så långt möjligt ligga i linje med lång—
siktiga strävanden.
I sysselsättningspolitiken förekommer även åtgärder med ett mer uttalat långsiktigt syfte. De har då speciella skäl som hänger samman med utvecklingen i vissa regioner eller med strukturomvandlingen i näringslivet. I sådana fall har regional— och industripolitiska åtgärder
använts.
Vad här sagts innebär inte att man behöver vara helt låst vid den nuvarande konstruktionen av de arbets— marknadspolitiska medlen. Det är angeläget att se positivt på initiativ som möjliggör en för kommuner och landsting mer meningsfull användning av de statliga medlen. Det framstår exempelvis som rimligt, att de statliga organen tar ökad hänsyn till behovet av fram— förhållning när det gäller insatserna. Införandet av det kommunala rekryteringsstödet till långtidsarbetslösa och omvandlingen av de tidigare tidsbegränsade Tl—arbetena till skyddad sysselsättning i kommunal eller annan offentlig regi bör öka möjligheterna till sådan framför— hållning.
En viktig fråga i sammanhanget är en fortsatt förenkling av regelstyrningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Det pågår f.n. ett sådant arbete inom arbetsmarknads— verket. Det nyligen fattade beslutet1 om förenk-
lingar av reglerna för planering och finansiering av kommunala beredskapsarbeten ligger i linje med dessa strävanden. Inom ramen för det arbetet bör det finnas förutsättningar att finna nya och utvecklade former för kommunernas medverkan i arbetsmarknadspolitiken. Kommittén återkommer till denna fråga i avsnitt 6.4.5.
I sammanhanget vill kommittén erinra om den försöks—
verksamhet som riksdagen beslutat skall pågå i ett antal
lProp. 1984/85:45, AU 1984/85:7.
kommuner och landsting, s.k. frikommuner och
frilandsting, t.o.m. år 19881. Dessa skall få möjlighet att göra avsteg från statlig reglering i syfte att bättre kunna anpassa den egna organisationen till lokala förhållanden, bättre utnyttja de samlade samhälls— resurserna samt åstadkomma en ökad samordning och effektivitet i verksamheten. I detta sammanhang vill kommittén betona att man på det arbetsmarknadspolitiska området bör vara öppen för experiment och pröva nya modeller. Även om dessa måste bygga på huvudlinjerna i den nuvarande politiken får man inte vara för restriktiv om försöken med frikommuner och frilandsting skall te sig
meningsfulla.
Kommittén kommer senare i detta betänkande att framhålla betydelsen av samverkan mellan stat och kommun på olika områden. I detta sammanhang bör nämnas den försöksverk— samhet avseende långtidsarbetslösa som AMS och Stockholms kommun nyligen överenskommit om, det s.k.
samverkansprojektet.
Kommittén återkommer till frågan om rollfördelningen på
olika delområden i avsnitten 6.4.1 - 6.4.5.
Komndttén tar slutligen upp en mer långtgående principiell fråga beträffande kommunerna och arbets— marknadspolitiken. Det gäller förslag — stundom kallade klumpsummemodellen - som innebär att vad som i dag satsas på arbetsmarknadspolitiska medel, främst i
lProp. 1983/84:152, KU 1983/84:32.
arbetslöshetsersättning, i stället skall utnyttjas för att skapa nya fasta arbetstillfällen. Denna idé har bl.a. utvecklats i en skrivelse till arbetsmarknads— ministern, daterad 1984—01—20, från en kommunal arbets— grupp i Norrköping. Skrivelsen har överlämnats till AMS— kommittén för beaktande.
Bakgrunden till att dessa förslag aktualiserats är att åtskilliga kommuner i dag har en betydande arbetslöshet och ett stort antal invånare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetslösheten i dessa kommuner innebär stora kostnader för både kommunerna och staten. Samtidigt finns behov inom den kommunala servicen, som behöver
tillgodoses.
Förslaget att i detta läge utnyttja de statliga arbets— löshetsmedlen för att inrätta nya fasta tjänster i kommunerna överensstämmer med den traditionella arbets— linjen i svensk arbetsmarknadspolitik. Kommittén anser emellertid att det finns anledning till tveksamhet inför den föreslagna ordningen. På arbetsmarknaden sker ständigt stora rörelser. Årligen strömmar hundratusen— tals sökande via bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder ut i förvärvslivet. Detta talar emot att man använder
arbetsmarknadspolitiska medel för att inrätta fasta
tjänster. Det skulle också på längre sikt ställa sig svårt att skilja vanliga fasta arbeten i kommunerna från de särskilt inrättade fasta anställningar som skall finansieras med arbetsmarknadspolitiska medel.
Med en ständigt föränderlig arbetsmarknad och betydande bruttoflöden ut och in i arbetskraften uppstår fort— löpande nya fall av arbetslöshet, som kan motivera nya statsbidrag till kommunerna. Den föreslagna ordningen kan i själva verket leda till att en kommunal expansion
även långsiktigt finansieras av staten genom arbets— marknadspolitiska medel. Detta kan inte vara en riktig utveckling. Statens insatser när det gäller kommunernas ekonomi bör bedömas inom ramen för den ekonomiska
politiken i stort.
Vad kommittén utifrån principiella utgångspunkter anfört beträffande förslagen att via arbetsmarknadspolitiken, främst arbetslöshetsmedlen, finansiera nya fasta arbets— tillfällen hos kommunerna, utesluter inte att man prövar andra sätt till en alternativ användning av arbetslös- hetsmedlen och övriga medel som står till buds för arbetsmarknadspolitiska insatser. Detta kan ske inom
ramen för de tidigare nämnda frikommunförsöken.
6.4.1 Arbetsförmedling
Kommittén tar i detta avsnitt upp frågan om huvudmanna— skapet för arbetsförmedlingen skall vara statligt eller
kommunalt.
Kommunernas roll i förhållande till arbetsförmedlingen måste bedömas mot bakgrund av de lokala arbetsmarknader—
nas funktion och dessa marknaders anknytning till
kommunernas indelning. Enligt kommitténs uppfattning
finns det inte entydigt avgränsade lokala eller regionala arbetsmarknader. Den nuvarande indelningen i kommuner och län är inte heller upprättad med tanke på sådana arbetsmarknader. Trots att arbetsmarknaden i hög grad är segmentiserad, även i geografisk mening — avståndet mellan arbete och bostadsort spelar en stor roll och man är inte utan vidare beredd att byta bostadsort — kan den svenska arbetsmarknaden ändå i viss mening betecknas som nationell. Den geografiska aspekten är viktig, men ger inte underlag för någon strikt
indelning i lokala arbetsmarknader. Pendling är vanlig och geografisk rörlighet i form av byte av bostadsort förekommer också mellan olika regioner, orter och
kommuner.
Förmedlingen av arbetskraft sker ofta över kommun- gränserna och flyttningsbidrag avser nästan alltid en geografisk rörlighet över kommungränserna. Företagens och individernas information om arbetsmarknaden torde emellertid vara starkt beroende av avståndsfaktorn, informationen är bäst i fråga om den närliggande arbets— marknaden. Arbetsförmedlingen har därför som en viktig uppgift att informera om arbetsmarknaden i ett regionalt och nationellt perspektiv. Detta är ett viktigt intresse även för de enskilda arbetsgivarna och inte minst för
samhället i stort.
Det finns även faktorer som talar för en närmare
knytning till kommunal nivå av arbetsförmedlingens verksamhet. Kännedomen om de lokala förhållandena och det faktum att en stor del av rörligheten sker inom den lokala arbetsmarknaden, är sådana faktorer. Vikten av närhet till de arbetslösa och arbetssökande talar också för att arbetsförmedlingen bör ha en utbyggd lokal verksamhet. Kommittén anser emellertid inte att dessa argument är tillräckliga för en kommunalisering av verksamheten.
Slutsatsen blir att staten bör vara huvudman för arbets— förmedlingen. En stark decentralisering av verksamheten och en utbyggd lokal organisation är emellertid önsk- värd. Kommittén konstaterar att detta även överens— stämmer med verkets nuvarande inriktning av verksam—
heten.
Arbetsmarknadsutbildning
Kommittén skall, enligt direktiven, inte behandla frågan om arbetsmarknadsutbildning. Uppdraget i denna del
begränsas till att beakta de konsekvenser för arbets—
marknadsverket av organisatoriskt slag som kunde bli
följden av den, vid tidpunkten för direktivens utform— ning, alltjämt arbetande utredningens (KAFU) förslag.
Under hösten 1984 lade regeringen fram ett förslag till en ny organisation av arbetsmarknadsutbildningen.
Riksdagen har nyligen fattat beslut om den nya organisa- tionenl. Beslutet innebär att arbetsmarknads—
utbildningen organiseras i en särskild uppdragsmyndighet i två nivåer, en central och en regional. En av regering— en tillsatt organisationskommitté har till uppgift att utarbeta förslag till den slutliga utformningen av den nya myndighetsorganisationen. Denna beräknas påbörja sin verksamhet vid årsskiftet 1985/86.
Den nya organisationen för AMU kommer givetvis att med- föra betydande administrativa förändringar för arbets— marknadsverket. Med hänsyn till det nu pågående översyns— arbetet i organisationskommittén finns det inte anledning för AMS—kommittén att pröva frågan om ansvarsfördelningen på detta område. Kommittén konstaterar emellertid att det utvidgade samrådsförfarande mellan intressenterna på detta område — främst skolan, länsarbetsnämnden och den nya AMU-organisationen — som riksdagsbeslutet innebär, överensstämmer med kommitténs uppfattning i fråga om
1Prop. 1984/85:59, AU l984/85:9.
nödvändigheten av en bättre samverkan mellan de berörda
myndigheterna. 6.4.3 Beredskapsarbeten
Den arbetsmarknadspolitiska åtgärd som traditionellt haft störst omfattning hos kommuner och landsting är beredskapsarbeten. Under budgetåret 1983/84 var i medel— tal, per månad, drygt 50 000 personer sysselsatta i sådana arbeten. Volymmässigt redovisas för budgetåret drygt 10 miljoner sysselsättningsdagar, vilket är något lägre än föregående budgetår.
Kommuner och landsting svarade år 1983 för över 60 % av beredskapsarbetena, medan staten och enskilda arbets—
givare stod för knappt en femtedel vardera. Genom att
rekryteringsstödet infördes fr.o.m. den 1 januari 1984, har de enskilda beredskapsarbetena minskat drastiskt och därmed kommunernas och landstingens andel ytter—
ligare ökat.l
I detta avsnitt redovisar kommittén beslutsprocessen när det gäller beredskapsarbeten och diskuterar därvid på
vilket sätt ett ökat inflytande för kommuner och landsting skulle kunna förverkligas.
Villkor för beredskapsarbeten
De övergripande villkoren för beredskapsarbete anges i
arbetsmarknadskungörelsen. Arbetsmarknadsverket utfärdar
1Sysselsättningsminskningen i de enskilda beredskapsarbetena har i stort sett motsvarats av en ökning av antalet anställda med rekryteringsstöd.
med stöd av denna, föreskrifter om reglernas tillämpning. Därtill kommer, av regeringen i regleringsbrev,
fastställda föreskrifter för medelsanvändningen.
Beredskapsarbete och liknande åtgärder är i princip kortvariga till sin natur. De avser inte att besätta ordinarie arbeten och de anvisade arbetslösa skall under
tiden för beredskapsarbetet stå till arbetsmarknadens förfogande, dvs. vara beredda att ta ett "lämpligt"
arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
De arbetslösa förutsätts således under "normala" för— hållanden ha möjlighet att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden och därför behövs endast tillfälliga insatser. Beredskapsarbeten skall i princip inte pågå längre än sex månader.1
Beslutsordning m.m.
I det följande lämnas en schematisk beskrivning av handläggnings— och beslutsordningen under ett "beredskapsår", utifrån vilken kan diskuteras möjligheterna till ett ökat inflytande i
beslutsprocessen för kommuner och landsting.2
lFör investeringsarbeten inom byggsektorn
tillämpas oftast inte 6—månadersregeln. Bortsett från den omsättning som följer av övergång till arbete i den reguljära marknaden, får den anvisade arbetskraften vara kvar till dess beredskapsprojektet är slutfört.
2Beskrivningen refererar i sina huvuddrag till C. Flormans forskningsrapport Beredskapsarbete i Dalarna — Framtida former och innehåll. DFR—rapport 1984:12.
Åtgärd
Tidsperiod
l. Febr.—mars
2. April—juni
3. Juni—Juli
Diskussioner om bered— skapsarbets— planering inför det kommande budgetåret (volym och objektsval).
Sammanställ- ning av objekt, beräkning av sysselsätt— ningseffekt och kostnader. Beredskaps— plan till— ställs AMS. Huvudmännens ansökn. om anslag till b—arbete inkommer till LAN. För— beredande beslut och remisser.
Expediering av riksdags— beslut om anslag till beredskaps— ram, reglerings— brev.
Ansvariga in— blandade parter
Representant för LAN:s planerings— avd. och lokala politiker, chefstj.män, Af, fackliga repr.
LAN:s planeringsavd
Länsstyrelsen och ev. andra remissorgan.
Regeringen
Besluts— underlag
prognoser över arbets— löshetens omfattning och för— delning på yrkesområde
Beredskaps— planen
Reglerings- brev, AMS—beslut LAN—beslut
AMS fördelar anslagen till LAN. Beslut om igångsättn. delges huvudmännen och Af
4. Aug.—Sept. Överläggn.
5.
(förhandling— ar) om
tillsättn. av beredskapsar—
.betsplatser.
Viss igång- sättning.
Sept.—Jan. Igångsättning
och pagående beredskapsarb eten. Anvis— ning av arbetslösa.
Uppföljning och kontroll.
LAN, huvudmän och entreprenörer
Handläggande personal hos Af och huvud— männen (entreprenör— er)
Huvudmännen och ev. entreprenör— er, arbetsför- medlare, de anvisade LAN:s planerings— avd. Af
LAN—beslut.
Af:s regi— strering av arbetslösa
Beredskaps- planen
Till den redovisade beslutsordningen kan fogas följande kommentarer.
Tidsperiod 1 (februari—mars)
Genom att de kommunala representanterna redan i de förberedande diskussionerna får möjlighet att delge planeringsavdelningen sina bedömningar av den lokala arbetsmarknaden garanteras huvudmännens inflytande på den senare beredskapsplanens konkreta innehåll. Detta gäller i första hand val av objekt samt fördelning på yrkesområden. Volymmässigt rekommenderar planerings— avdelningen en viss överkapacitet mot bakgrund av en måluppfyllelse som vanligtvis balanserar kring 80—90 %, i vissa fall dock betydligt lägre. När senare (se tidsperiod 3) länsarbetsnämnden fattar beslut om bered— skapsarbetsobjekt, kan konstateras att man i allmänhet eftersträvar att följa huvudmännens prioriteringsord— ning. Eventuella avvikelser eller ändrad prioritering diskuteras för övrigt vid förnyade kontakter mellan
planeringsavdelningens och kommunernas handläggare.
Tidsperiod 2 (april—juni)
Den sammanställning av beredskapsobjekten som utmynnar i beredskapsplanen utgör en viktig del av underlaget för
AMS beslut om medelsfördelning för sysselsättnings—
skapande åtgärder under det kommande budgetåret. Plane—l ringsavdelningen kan börja förbereda besluten i dessa ärenden, men det slutliga ställningstagandet måste anstå till dess man fått besked från AMS om den ekonomiska ramen, vilket sker tidigast i slutet av maj. Regeringens beslut om regleringsbrevets exakta innehåll når inte
nämnderna förrän under den senare delen av juni.
Tidsperiod 3 (juni—juli)
Det är en tämligen vanlig uppfattning hos såväl läns— arbetsnämnderna som huvudmännen, att besluten om anslag och regleringsbrev kommer alltför sent. Det försvårar för dessa att överblicka aktuella beredskapsåtgärder med hänsyn till arbetslöshetens utveckling. På fältet anser man, att en viss del av beredskapsarbetsvolymen skulle
kunna betraktas som given redan i mars eller april.
Tidsperioderna 4 och 5 (augusti—januari)
Arbetsförmedlingens och kommunernas handläggare har oftast täta kontakter under sensommaren och förhösten. Rutinerna varierar bl.a. beroende på hur kommunerna har organiserat sin handläggning av beredskapsarbetena. Det förekommer att, främst de mindre kommunerna, har gemensam handläggning av investeringsarbeten och andra beredskapsarbeten. Vanligen hanteras dock dessa två typer av beredskapsarbeten var för sig. Investerings— arbetena handläggs vanligtvis vid den kommunala förvalt— ning som de sorterar under, medan övriga beredskaps— arbeten handläggs vid kommunens personalkontor eller
särskilt inrättade ungdomsenheter.
Också när det gäller att tillsätta de lediga beredskaps- arbetsplatserna uppstår ofta situationer som kräver förhandlingar mellan arbetsförmedlingens personal och huvudmännens representanter. Förmedlingens bedömning av vilka arbetslösa som har störst behov av beredskaps— arbete kan därvid inte alltid förenas med huvudmannens
(eller entreprenörens) önskemål om vilka som bör utföra
arbetet.
Tidsperioderna 6 och 7 (februari—maj)
Beredskapsarbetsinsatserna optimeras under vinterhalvåret då behovet är som störst. Februari-mars är den period då beredskapsarbetena normalt ligger på sin högsta nivå. Under denna tid sker emellertid ytterst få anvisningar. I stället skall nedtrappningen inför sommaren påbörjas. Det sker dels för att verksamheten under det aktuella budgetåret skall upphöra (de anvisade medlen är förbrukade) dels för att undvika konkurrens med säsongs—
och ferieanställningar.
Kommitténs överväganden
Som tidigare nämnts har kommuner och landsting en
betydelsefull roll som anordnare av beredskapsarbeten. Dessa arbeten har gradvis ändrat karaktär från tradi— tionella beredskapsarbeten (vägarbeten, skogsarbeten m.m.) till andra typer av beredskapsarbeten inom de kommunala institutionerna, t.ex. åldringsvård och
barnomsorg.
När det gäller kommuners och landstings inflytande över beslut om omfattning, inriktning m.m. av beredskaps-
arbetena vill kommittén anföra följande.
Kommittén anser, att arbetsmarknadspolitiken är en statlig angelägenhet och ingår som en del i den ekonomiska politiken. Det ankommer på staten att bedriva konjunkturpolitik med de möjligheter och resurser som man har att överblicka problemen med en splittrad konjunktur. Därmed följer också behovet av en avvägning mellan generella (ekonomisk—politiska) och selektiva
insatser (t.ex. beredskapsarbeten).
Detta innebär i sin tur att regering och riksdag skall bestämma omfattningen av beredskapsarbetena. I detta ansvar ligger också att bestämma bidragsnivåer och i stort styra medelsanvändningen så att den harmonierar med
den allmänna ekonomiska politiken.
Ansvaret för att statsmakterna får ett underlag för sin bedömning av medelsbehovet för beredskapsinsatser åvilarAMS, som också har ett övergripande ansvar för att beviljade medel fördelas i enlighet med statsmakternas intentioner. Det är den statliga arbetsförmedlingens uppgift att avgöra vilka arbetslösa personer som är i
störst behov av beredskapsarbete samt anvisa lämpliga
arbeten.
Genom det ökade inflytandet för kommuner och landsting såväl i verkets som länsarbetsnämndernas styrelser, som kommittén i kapitel 11 förordar, bör emellertid dessa kunna få ökade möjligheter att påverka såväl verkets
äskanden om medel för beredskapsarbeten, som medlens
fördelning inom beredskapsramen.
När det gäller inflytandet över planering m.m. av beredskapsarbetena kan först konstateras att det under en längre tid riktats kritik mot statsmakternas tids—
mässiga fördelning av anslagen. Detta gäller särskilt
tilläggsanslagen. De mycket sena besluten om anslag och regleringsbrev försvårar arbetet för huvudmännen. Följden blir att beredskapsinsatserna förskjuts tids— mässigt och inte kan sättas in vid den tidpunkt de bäst behövs. I linje med denna kritik ligger också kommuner— nas och landstingens krav på längre beredskapsarbets— perioder. Den tidigare koncentrationen av arbetslösheten till vinterhalvåret tenderar delvis att utjämnas mot en ökad spridning över året. Detta gäller speciellt för
utsatta grupper såsom den äldre arbetskraften och ungdomarna. Den starka nedtrappning av beredskapsarbetena som sker under senvåren upplevs ofta av såväl kommuner som arbetsförmedling som administrativt krånglig och av de anvisade som godtycklig och orättvis. Man vet inte
vilka som måste sluta och vilka som får vara kvar ytterligare en tid. Från landstingens sida motiveras
kraven på längre beredskapsarbetsperioder med att vårdarbete ställer särskilda krav på kontinuitet m.m.
Det finns även andra skäl för kommunernas och lands— tingens önskemål om en utjämning av beredskapsarbets—
volymen över året. Kommuner och landsting med hög
arbetslöshet har byggt upp en särskild administration till vilken man sammanfört en rad ansvarsområden som
berör, i första hand, ungdomsfrågor och där insorterat
även beredskapsarbeten. Organisationen förenas ofta med en ram för verksamheten och eget budgetansvar. Genom att budgeten följs upp löpande kan man snabbt avgöra om
planeringen ligger rätt. När uppföljningen visar att det finns ekonomiskt utrymme, anmäls de lediga beredskaps—
arbetsplatserna till förmedlingen. Systemet har i de kommuner och landsting det tillämpas, visat sig ha klara
administrativa fördelar.
Ungdomsenheterna kan sägas representera ett steg mot
ökad institutionalisering av beredskapsarbetena och
förstärker samtidigt behovet av kontinuitet i verksam—
heten. De tidsmässigt relativt korta beredskapsarbets— *
perioderna gör att den administrativa satsningen på 1 planering och introduktion inte står i rimlig proportion
till den efterföljande arbetsinsatsen.
Kommittén har, som tidigare nämnts, förståelse för de
planeringsproblem som uppstår på grund av sent meddelade
beslut om statsbidrag. Det är självfallet en fördel om huvuduännen på ett tidigare stadium får besked om
anslagsramar för beredskapsverksamheten.
Beredskapsarbetena är emellertid till själva syftet en temporär sysselsättningsåtgärd som skall sättas in när den reguljära arbetsmarknaden av olika skäl sviktar. Även om det kan hävdas att arbetslösheten för vissa grupper under längre perioder legat kvar på en hög nivå, vidhåller kommittén den principiella grundsynen på beredskapsarbetet som ett konjunkturpolitiskt instrument, ett förhållande som implicerar en relativt kort planeringstid för anordnarsidan med de nackdelar det kan
medföra.
Som kommittén tidigare framhållit är det emellertid angeläget, att man utifrån dessa utgångspunkter prövar nya initiativ som ger kommuner och landsting som anordnare av beredskapsarbeten större möjligheter till
planering av sina insatser.
Ett steg i denna riktning har tagits genom de nyligen beslutade ändringarna i reglerna för de kommunala beredskapsarbetena från den 1 januari 1985. Enligt den nya ordningen ges huvudmannen (kommun eller landsting) rätt att inom ramen för medelstilldelningen, i förhand- ling med de fackliga organisationerna, bestämma såväl arten som omfattningen av den verksamhet som skall disponeras för sysselsättningsskapande åtgärder. Den tidigare skildrade planeringsdiskussionen med läns— arbetsnämndernas planeringsavdelningar kan därmed begränsas till ett avtal om en viss sysselsättningsvolym fördelad på huvudverksamheter. Kravet på prövning av beredskapsobjektens angelägenhet samt att arbetet skall
ligga utanför ramen för ordinarie budget och annars inte
skulle bli utfört, har luckrats upp. Avgörande är, att det ger ett nettotillskott till sysselsättningen och att uppgifterna är angelägna.
Kommittén anser, att dessa förändringar i handläggnings— rutinerna — övergång från objektsreserv till sysselsättningsreserv — är ett steg mot en förenkling av beredskapsarbetsverksamheten.1 Genom att personal
organisationerna i förhandling med kommuner och landsting får ett direkt inflytande över vilka arbeten som skall avdelas för beredskapsåtgärder undanröjs mycket av den spänning mellan parterna som tidigare skapat irritation när det gällt beredskapsarbetena. I den utsträckning överenskommelser kan nås, involveras också de fackliga organisationerna i ansvaret för att beredskapsarbets— platserna utnyttjas effektivt. För huvudmännen torde den ändrade ordningen ge ökade möjligheter att planera och förbereda lämpliga objekt. Prövnings— och besluts- processen hos länsarbetsnämnderna torde väsentligt för— enklas. Också på förmedlingssidan bör den enklare hanteringen frigöra resurser som kan koncentreras på de arbetslösa sökande som skall anvisas beredskapsarbeten.
Kommittén vill också framhålla vikten av att verksam- heten utvärderas tillsammans med huvudmännen och att man är beredd att vidta förändringar om det visar sig vara
befogat.
1Den nya sysselsättningsreserven omfattar i första hand beredskapsarbeten inom den kommunala tjänstesektorn (till dels även anställningar med löne- bidrag). Förslag till ändringar i regelsystemet för investeringsarbeten bereds f.n. inom AMS med målsätt— ningen att också dessa arbeten skall kunna inordnas i sysselsättningsreserven.
Kommittén föreslår att arbetsmarknadsverket och huvud— männen i samverkan får gå vidare och pröva även andra initiativ som har till syfte bl.a. att möjliggöra en för kommuner och landsting mera meningsfull användning av de statliga medlen. Därvid bör särskilt beaktas de speciella betingelserna för anordnande av beredskapsarbete hos respektive huvudman, t.ex. på vårdområdet.
6.4.4 Kontant stöd vid arbetslöshet
Systemet för kontant stöd vid arbetslöshet omfattar dels ersättning från erkänd arbetslöshetskassa (BAK), dels kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Kassaersättningen är huvudformen för ersättning till de arbetslösa medan KAS kan ses som ett komplement till försäkringen och inriktas på nytillkommande på arbetsmarknaden samt arbetslösa som inte är anslutna till någon kassa.
Arbetslöshetsförsäkringen administreras av de erkända arbetslöshetskassorna, vilka står de fackliga organisa— tionerna nära. Kassorna är dock juridiskt fristående och öppna för alla löntagare inom ett branschområde, oavsett om de är fackligt organiserade eller inte. AMS är till— synsmyndighet för EAK. För företagare finns särskilda arbetslöshetskassor. I slutet av år 1984 redovisade de
45 kassorna tillsammans 3,3 milj. medlemmar.
KAS administreras av AMS och riksförsäkringsverket gemensamt. Formellt är det länsarbetsnämnderna som be— slutar om ersättning, som därefter utbetalas via för—
säkringskassorna.
En förutsättning för ersättning från såväl arbetslös—
hetskassa som KAS är att man är anmäld som arbetssökande
vid förmedlingen och är beredd att anta anvisat lämpligt arbete.
Till kassorna utgår statsbidrag som täcker större delen av utbetald ersättning, f.n. ca 95 %, medan staten står för hela kostnaden för KAS. För båda ersättningssystemen gäller, att 65 % av statens kostnader finansieras via
arbetsgivaravgifter.
Under år 1984 utbetalades sammantaget 6,4 miljarder kr., varav i kassaersättning 5,9 miljarder kr. och i KAS 557 milj. kr.
Kontant stöd vid arbetslöshet ingår i den arbets— marknadspolitiska åtgärdsarsenalen. Den instans som har ansvaret för sysselsättningspolitiken, dvs. staten med dess verkställande organ, arbetsmarknadsverket, har således även ett ansvar för kontantstödet till de arbetslösa. Kommunerna har ett socialt ansvar för individen, som i princip träder in när kassaersättning eller KAS inte ger tillräckligt ekonomiskt stöd eller av olika skäl inte kan utgå. Var denna gräns skall dras har inte ingått i kommitténs uppdrag att pröva.
Kommittén har tidigare avvisat tanken på att generellt överföra statliga medel från kontantstödet till kommunernas sysselsättningsprogram (klumpsummemodellen). Med hänvisning härtill, finns det inte skäl för kommittén att i detta sammanhang ytterligare diskutera frågan om ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknads— verket och kommunerna på detta område. Kommittén vill emellertid även här erinra om vad tidigare sagts beträffande möjligheterna att inom frikommunförsöken pröva nya initiativ på det arbetsmarknadspolitiska området. Därvid skulle exempelvis en ökad utbytbarhet av
kontantstödet gentemot sysselsättningsskapande åtgärder
kunna prövas.
6.4.5 Samverkan och avgränsningar med avseende på
arbetssökande med sammansatta problem.
Arbetsförmedling för arbetshandikappade
Många arbetssökande som vänder sig till den offentliga förmedlingen har olika slag av problem, som försämrar deras position på arbetsmarknaden. Det gäller t.ex. arbetssökande med fysiska, psykiska eller sociala handikapp, inte minst i form av alkohol— och narkotika—
missbruk. Samtidigt som dessa grupper tillhör de mest
resurskrävande av de arbetssökande, tvingas förmedlarna
ofta konstatera att resultatet av deras insatser blir mycket litet.
Förmedlingens personal har därför ofta framhållit behov av en striktare ansvars— och arbetsfördelning mellan arbetsmarknadsverket och i första hand de sociala myndigheterna. En mer bestämd ansvarsfördelning skulle enligt deras mening också underlätta samarbetet dem
emellan.
Det är mot denna bakgrund man får se kommitténs uppdrag, att inom det sociala området "belysa i vilken utsträck— ning förmedlingens resurser tas i anspråk för just sådana åtgärder som primärt inte är arbetsmarknads—
politiska och ge förslag på en lämplig ansvarsfördel—
ning".
I direktiven uppmanas kommittén att i denna fråga ha kontakt med dåvarande handikappkommittén (A l982:02),
vilken bl.a. hade i uppdrag att överväga mer
systematiska åtgärder för att ge unga handikappade arbete, praktik eller utbildning i stället för förtids— pension. Den skulle därvid sträva efter att få till stånd en nära samverkan mellan arbetsförmedlingen och andra myndigheter så att man fick en ansvars—-och arbetsfördelning som var rationell ur samhällsekonomisk synpunkt och som tillgodosåg individernas behov av
kontinuitet i rehabiliteringen.
Med hänsyn till de likartade direktiven överenskom AMS— kommittén och handikappkommittén våren 1283, att sakfrågorna på detta område skulle behandlas av handikappkommittén. Detta anmäldes också till arbets—
marknadsdepartementet.
Handikappkommittén avlämnade i november 1984 sitt slut— betänkande. I den del av betänkandet som behandlar organisationen av rehabiliteringsinsatser, ges inledningsvis en översikt över den nuvarande arbets— och ansvarsfördelningen på området. Kommittén konstaterar därvid att huvudmannaskapet för den enskildes rehabili— tering i dag åvilar, förutom arbetsmarknadsverket, även kommunerna, försäkringskassorna, kriminalvården och
landstingen.
På flera håll i landet pågår projekt och försök som syftar till att genom samordnade insatser från dessa huvudmän effektivisera rehabiliteringsinsatserna. En rad av dessa projekt har närmare studerats av handikapp— kommittén. Det gäller t.ex. det s.k. KRAmiprojektet i Malmö kommun, SIBA—projektet i Östergötlands län och
östhammarsprojektet i Uppsala län.
Handikappkommittén slår fast att det behövs en effekti—
vare samordning av de olika myndighetsinsatserna, för
att slutresultaten skall kunna förbättras och att en samverkan bör etableras mellan de befattningshavare inom myndigheterna som handlägger ärendena. En överenskommelse i denna riktning träffades år 1981 mellan AMS, kommunförbundet, landstingsförbundet, kriminalvårds— styrelsen och socialstyrelsen. I denna fastslogs bl.a. att de lokala s.k. rena—grupperna skulle svara för planering och samarbete mellan myndigheterna och att
detta borde ske utan alltför detaljerade regler.
Handikappkommittén anser att dessa reha—grupper, knutna till försäkringskassorna, är en lämplig grund att bygga vidare på i samarbetet mellan myndigheterna och att hela rehabiliteringsprocessen bör kunna tjäna på att man på lokal nivå får en gemensam syn på ärendena och att gemensamma ärenderutiner införs. Samtidigt, framhåller kommittén, måste det vanligaste sättet att samarbeta vara att etablera informella och direkta kontakter
mellan myndigheterna och mellan handläggarna.
De delegationer för yrkesinriktad rehabilitering som finns vid AMS centralt och regionalt vid länsarbets— nämnderna skall vara policyorgan i dessa frågor, där
samordnings— och samverkansprinciper diskuteras.
I ett särskilt avsnitt diskuteras kommunernas ansvar i
rehabiliteringsprocessen. Därvid konstateras att social— tjänstlagen ålägger kommunerna ett övergripande ansvar
för de handikappades rehabilitering och att det finns anledning att ytterligare lyfta fram detta ansvar.
Detta innebär emellertid inte att kommunerna själva skall vidta alla de åtgärder som kan bedömas erforder— liga. Kommunerna skall, enligt handikappkommittén, sörja för att den som behöver stöd också kommer i kontakt med
myndigheter eller organ som är ansvariga för att stödet
kommer till stånd, "kommunerna skall vara en pådrivande
kraft gentemot andra myndigheter".
Vad gäller handläggningen av enskilda rehabiliterings— ärenden konstaterar handikappkommittén att situationen för arbetshandikappade varierar starkt och att ingen situation egentligen är den andra lik. Det går därför inte att ange generella handlingsregler för ärendenas hantering. Kommittén menar emellertid att de enskilda ärendena endast undantagsvis skall behandlas i de lokala reha—grupperna. I de fall så sker, skall den berörda individen alltid kallas till överläggningarna. Dessa bör alltid resultera i en arbetsplan där varje åtgärd tids—
mässigt anges, liksom vem som ansvarar för åtgärden.
Handikappkommittén föreslår, att riksförsäkringsverket i samarbete med andra centrala myndigheter följer upp verk— samheten under en tvåårsperiod, för att därefter göra en
systematisk utvärdering av gruppernas arbete.
Vidare föreslås, att försäkringskassorna får i uppgift att initiera gemensamma planeringsmöten för myndig—
heterna, där man i oklara fall kan besluta om ansvars—
fördelningen. Även utbildning i åtgärdsplanering och
uppföljningsmetodik kan därvid bli aktuell.
En samarbetsordning av detta slag bör, enligt handikapp— kommittén, fastställas i en särskild förordning, som skall ge utrymme för lokal anpassning och flexibla
lösningar.
Vad slutligen gäller arbetsmarknadsverkets ansvar konstaterar handikappkommittén, att det är angeläget att handikappade som remitteras till eller söker arbete vid förmedlingen, har fått sådan hjälp i olika faser av
rehabiliteringsprocessen att förmedlingens insatser har utsikt att leda till resultat. Konkret, anför kommittén, skall arbetsförmedlingens ansvar "gälla platsförmedling,
förmedling av vissa praktikplatser, arbetsmarknadsut— bildning, Ami—insatser, hjälp med tekniska anordningar och hjälpmedel, information om de stödformer arbetsgivare kan ges i samband med anställning av arbetshandikappade
samt olika former av skyddat arbete".
Mot bakgrund av den överenskomna arbetsuppdelningen mellan handikappkommittén och AMS—kommittén, har AMS— kommittén inte anledning att närmare diskutera handikappkommitténs förslag. Betänkandet är f.n. föremål
för remissbehandling.
AMS—kommittén konstaterar emellertid att handikapp— kommitténs syn på behovet av samverkan mellan myndig— heterna utan alltför stela regelsystem, ligger väl i linje med kommitténs principiella överväganden.
AMS—kommittén vill härutöver stryka under samhällets särskilda ansvar för de individer det här är frågan om. Det är viktigt att dessa arbetssökande står i centrum för de olika huvudmännens omsorg och insatser utifrån en
helhetsbedömning av problemen.
Arbetsförmedling för invandrare
I AMS—kommitténs uppdrag ingår att behandla frågan om en gränsdragning mellan arbetsmarknadsverkets sysselsätt—
ningsansvar och kommunernas ansvar för arbetssökande invandrares sociala problem och andra hinder för arbets— placering. Dit hör bostadsproblem, brist på barntillsyn, Språksvårigheter, brist på gångbar utbildning etc.
Direktiven hänvisar i detta sammanhang till studium av
den utvärdering1 av det s.k. Kista-projektet som gjorts av en arbetsgrupp inom AMS. Projektet avser en brett upplagd försöksverksamhet med nya arbetsformer och instrument för arbete med invandrare på förmedlings— kontoret i Kista under budgetåret 1981/82.
Kommittén redovisar i en särskild bilaga2 innehållet i Kistaprojektet och de förändringar i arbetsrutiner vid invandrartäta förmedlingskontor, som har vidtagits eller planeras inom verket som en direkt följd av
Kista—projektet.
För AMS—kommitténs vidkommande är Kista-projektet intressant ur flera synpunkter. Utgångspunkten har varit att finna arbetsformer och metoder som bättre än tidigare motsvarar de krav på förmedlingsservice som invandrare med särskilda behov kan ställa på förmed— lingen. Nya rutiner och arbetsmetoder har prövats
som inneburit en systematiserad uppläggning av förmed— lingsarbetet, fastare samverkansformer med andra myndig— heter, utnyttjande av kollektiv information, ändrad planeringsmetodik för arbetsmarknadspolitiska åtgärder
m.m.
I fråga om samverkansformerna med kommunerna har de flesta kontakterna av naturliga skäl varit med social— förvaltningen i kommunerna. Denna samverkan har ut— formats på ett likartat sätt som med övriga myndigheter
Utvärdering av Kista—projektet — rapport från en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen. December 1982.
2Bilaga 4.
och organisationer men vidgats och fördjupats på såväl kontorsledningsnivå som handläggarnivå.
AMS-kommittén konstaterar, att man inom AMS tagit flera initiativ för att föra ut och tillämpa erfarenheterna från Kista-projektet. Sålunda har en omfattande personalutbildning ägt rum i form av kurser och konfe— renser under år 1984, nytt informationsmaterial har testats och försök med nya arbetsformer anpassade efter
Kistamodellen har genomförts.
Den allmänna uppfattningen på länsarbetsnämnds— och förmedlingsnivå i invandrartäta regioner är, att tillämpningen av Kistamodellens kartläggnings— och arbetsmetodik i övrigt, kräver betydande resurser som — även med en omfördelning inom kontoren - i de flesta fall saknas. Det är också i samband med att man fått sådana resursförstärkningar som Kistamodellens arbets— former har kunnat utnyttjas. Som exempel kan nämnas de anslag som disponerats av förmedlingarna i Rosengård (M—län) och Hjällbo (o—län) i samband med projektet Invandrarkvinnor till industrin, hösten 1984. En utvärdering av detta projekt görs f.n. inom arbets— marknadsdepartementet.
I likhet med Invandrarpolitiska kommittén, vars betänkandel nyligen har remissbehandlats, anser AMS—kommittén, att en fortsatt försöksverksamhet bör bedrivas i syfte att samordna åtgärder inom kommunernas respektive arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. En sådan försöksverksamhet bör bedrivas utan formella administra—
1Invandrar— och minoritetspolitiken, SOU l984z58.
tiva begränsningar för att därmed möjliggöra att till— gängliga resurser hos arbetsförmedlingen och de kommunala förvaltningarna kan utnyttjas för åtgärder som är bättre individuellt anpassade eller svarar mot behov för grupper av invandrare med likartade problem.
Det kan gälla åtgärder som sätts parallellt eller i serie där en viss insats garanteras eller varvas med en annan. Den arbetsmetodik som utarbetades i samband med Kista—projektet bör därvid kunna utgöra en bra grundval när det gäller att utforma lokalt anpassade lösningar.
I konsekvens med vad kommittén tidigare anfört om principerna för en ansvarsfördelning mellan arbets— marknadsverket och kommunerna bör det i första hand åligga verket att ta initiativ till sådan försöksverk— samhet. Det motiveras av att tyngdpunkten i de nöd— vändiga åtgärderna i stor utsträckning är arbets— marknadspolitiska. Det kommunala ansvaret är i första hand av social karaktär och omfattar invandrarnas hela familjesituation. Sett i detta perspektiv bör kommunerna svara för genomförande och uppföljning av invandrarnas anpassning till det svenska samhället. I denna process måste emellertid andra berörda myndigheter, invandrar— verket, försäkringskassorna, och den nya AMU—organisa— tionen även ta sitt ansvar, liksom också företagen, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna.
7. BEREDSKAPSARBETE I AMS REGI
Kommitténs uppdrag är att utreda arbetsmarknadsverkets
ansvarsområde och organisation. Det övergripande syftet med denna översyn är att skapa en rationell ansvarsför— delning mellan verket och andra myndigheter, så att
ökade möjligheter ges att koncentrera verkets resurser
på platsförmedling och därtill närliggande uppgifter.
I kommittédirektiven konstateras, att arbetsmarknads— verket i dag har arbetsuppgifter som i egentlig mening inte är arbetsmarknadspolitiska och andra som ligger på gränsen till andra politikområden. Det åligger därför kommittén att "klarlägga verkets ansvarsområde" och utifrån detta "ingående undersöka om det finns några arbetsuppgifter som helt eller delvis kan slopas eller
föras över till annan huvudman".
Direktiven anger direkt vissa sådana uppgifter, men lämnar också utrymme åt kommittén att föreslå föränd—
. o o ringar pa andra omraden.
Ett av de områden som direktiven direkt anger bör bli föremål för kommitténs granskning är AMS egenregiverk— samhet. Det åligger kommittén att "förutsättningslöst pröva omfattningen av och formerna för" denna verk— samhet.
Det är mot denna bakgrund och med utgångspunkt i kommitténs överväganden beträffande arbetsmarknads— verkets framtida inriktning, som kommittén behandlat
frågan om egenregiverksamheten.
I det följande ges först en kortfattad bakgrunds—
beskrivning. Därefter följer kommitténs överväganden
och förslag på detta område; I en särskild bilaga redovisas ett utförligt faktaunderlag i frågan.1
7.1 Bakgrund
Mer än 300 000 personer per månad söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen. Av dessa registreras 30 000 som arbetshandikappade.
Omkring 7 500 arbetssökande per månad är social— medicinskt arbetshandikappade. Flertalet av dem är gravt beroende av alkohol eller andra droger och har en mycket svår social situation. Enligt många förmedlares bedöm- ningar är detta den mest svårplacerade gruppen på arbetsmarknaden.
I princip står samtliga arbetsmarknadspolitiska stöd— åtgärder till förmedlingens förfogande för att hjälpa gruppen men i realiteten är inte alla åtgärder aktuella. Flertalet av de sökande kan inte placeras genom reguljär förmedling och ytterligare utredning är som regel inte befogad. En stor del av dem kan inte heller förväntas fullfölja en eventuell arbetsmarknadsutbildning. De åtgärder som i praktiken återstår är ofta beredskaps— arbete, anställning med lönebidrag eller skyddad syssel- sättning inom Samhällsföretagsgruppen.
Vad gäller beredskapsarbete är det i första hand kommunalt arbete för arbetslösa med nedsatt arbets— förmåga (tidigare kallat Tl—arbete) och s.k. SA—arbete i AMS regi som kan komma ifråga. I båda fallen rör det
lBeredskapsarbete i AMS regi, SOU l985:8.
sig ofta om långvariga åtgärder där sex—månadersregeln för anvisningstiden inte tillämpas. I praktiken är det snarare fråga om skyddad sysselsättning.
En uppskattning av antalet socialmedicinskt arbets— handikappade som befinner sig i dessa åtgärder ger vid handen följande: i SA—arbete i genomsnitt 870 personer, i kommunala arbeten ca 5 000 personer, i lönebidrags— anställning ca 4 500 personer och i skyddad sysselsätt—
1SA-arbete är således en
ning minst 4 000 personer. mycket liten åtgärd för gruppen ifråga och den har också, i förhållande till övriga åtgärder, mycket ojämn spridning över landet. Mindre än hälften av landets 284 kommuner har över huvud taget någon invånare i SA— arbete. Av dessa har 61 kommuner endast l—2 personer i sådant arbete, 23 kommuner 3—5 personer, 37 kommuner 6—15 personer och 15 kommuner 16—25 personer. Störst antal SA—anvisade har Göteborg, 32 personer.
En stor del av dem som under årens lopp anvisats SA—arbete, har bott i särskilda, av arbetsmarknadsverket tillhandahållna, förläggningar. Efter stark kritik mot detta boende beslutade AMS vid mitten av 1970—talet att avveckla förläggningarna och övergå till integrerat boende. I avvaktan på AMS—kommitténs förslag avbröts emellertid denna avveckling år 1982.
Från januari 1985 återstår i landet 13 förläggningar med sammanlagt 296 platser. Hälften av dem är belägna i Göteborgsregionen och resten företrädesvis i mellersta Sverige. Antalet boende vid dessa förläggningar uppgår i
lAvser budgetåret 1982/83.
dag till ca 250 personer. De erhåller vid förlägg— ningarna dels mat till självkostnadspris, dels husrum och viss social service mot en avgift av 30 kr. per dygn. Då den verkliga kostnaden för det senare torde vara ungefär fem gånger så stor, har AMS en nettokostnad för förläggningarna på ca 20 miljoner kronor årligen.
SA—verksamheten bedrivs av AMS produktionsenhet, med fördelning på sju regioner i landet. Förutom SA—arbeten, utför enheten i viss mån också arbeten med äldre, lokalt
bunden arbetskraft. Budgetåret 1982/83 uppgick dessa till ca 250 personer.1
Antalet fast anställda inom produktionsenheten uppgick i november 1983 till 637 personer, varav 20 vid produktionsenheten i Solna, 169 vid regionkontoren, 337 på fältet (arbetsledare och specialarbetare) och 111 vid förläggningarna. Därutöver inhyrdes 31 arbetsledare från skogsvårdsstyrelserna. Den fast anställda personalen (exkl. förläggningspersonalen) är påfallande stor i förhållande till den anvisade arbetskraften. Som jämförelse kan nämnas, att den normala fördelningen i de kommunala arbetena är en arbetsledare på sju anvisade och att Samhällsföretagsgruppen har en fast anställd (inkl. administration) på fem anvisade. Detta förklaras delvis av en mycket markant inriktning mot investerings— arbeten, men det finns också en betydande överkapacitet på personalsidan inom egenregiverksamheten.
11983/84: 425 personer.
I AMS regi utfördes under budgetåret 1982/83 totalt
407 000 dagsverken, vilket motsvarar 3,6 % av samtliga beredskapsdagsverken. Av dessa 407 000 dagsverken var emellertid endast 60 % hänförliga till anvisad arbetskraft (motsvarar 2,3 % av det totala antalet beredskapsdagsverken utförda av anvisad arbetskraft) medan resterande 40 % utfördes av arbetsledare, special— arbetare och andra icke anvisade yrkesmän. Detta är en direkt följd av inriktningen mot investeringsarbeten, där anvisningsgraden i genomsnitt är 51 % och för enbart SA—arbeten endast 47 %. Räknat i antal sysselsatta verkar denna inriktning således i första hand till den
icke anvisade arbetskraftens fördel.
Kostnaderna för AMS egenregiverksamhet uppgick budget— året 1982/83 till totalt 550 milj. kr. Av dessa var 505 milj. kr. direkt hänförliga till objekten, medan resterande del utgjordes av icke objektsbundna kostnader. Statsbidrag utgick med 328 milj. kr., mot— svarande 65 %. Av det totala statsbidraget till bered— skapsarbeten, 4,5 miljarder kr., gick således 7,2 % till arbeten i AMS regi, vilket skall jämföras med dagsverks— andelen för anvisade, 2,3 %. Även detta är en effekt av inriktningen mot investeringsarbeten och det s.k. tilläggsbidrag som utgår för denna typ av arbete. Om den primära uppgiften är att skapa sysselsättning åt gruppen socialmedicinskt arbetshandikappade, är det således en
mycket dyr form av beredskapsarbete som bedrivs i AMS
regi.
Något säkert underlag för en bedömning av övergången från SA—arbete till den reguljära marknaden eller till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, finns inte. För
att få en uppfattning om storleksordningen har kommittén studerat samtliga registrerade avgångar och avgångs— orsaker från SA-arbeten under kalenderåret 1982. Därvid framkommer att av 1 675 avgångar registrerades 4,8 % som övergång till den reguljära marknaden. Som övergång till lönebidragsanställning, skyddad sysselsättning, utbildning och Ami registrerades totalt 2,3 % och som övergång till annat beredskapsarbete 5,4 %. Den allra största delen, 87,5 %, av avgångsorsakerna är sådana att
de inte utvisar var de anvisade tog vägen.
Vidare är antalet avgångar med stor sannolikhet väsentligt större än antalet individer som någon gång under året lämnat verksamheten. Tidigare utredningar har pekat på en betydande rundgång i systemet och liknande resultat har framkommit vid kommitténs särstudium av statistik från Göteborgsregionen för år 1982. 25 % av de SA-anvisade i regionen lämnade verksamheten två gånger eller mer under denna period. Vissa lämnade verksamheten fem gånger eller mer.
Slutligen måste givetvis rehabiliteringseffekten ställas i relation dels till personaltätheten i verksamheten, dels till de satsade medlen.
7.2 Kommitténs överväganden
Arbetsmarknadsverket är en administrativ myndighet med uppgift att förverkliga den av riksdag och regering beslutade arbetsmarknadspolitiken. I praktiken innebär detta, att verket skall fungera som ett serviceorgan åt aktörerna på arbetsmarknaden och på olika sätt medverka till ett snabbt och effektivt möte mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. I ett läge där det ekonomiska
utrymmet för en expansion av de arbetsmarknadspolitiska
medlen tenderar att minska, är det av stor vikt att verket har en, för sin uppgift, så ändamålsenlig och effektiv organisation som möjligt. Förmedlingsarbetet bör således ställas i centrum för verksamheten och övriga delar organiseras så att de på bästa möjliga sätt stöder
det arbetet.
I det perspektivet måste en producerande verksamhet av det slag som egenregiverksamheten utgör, anses ligga utanför det lämpliga ansvarsområdet för verket — oavsett var den bedrivs inom organisationenl. Diskuterade förslag, om att föra ut verksamheten till länsarbets— nämnderna eller koncentrera den till ett färre antal
regionkontor, förändrar inte den bedömningen.
Som ett argument för att behålla egenregiverksamheten har ibland hävdats, att den skulle kunna tillföra verket teknisk sakkunskap vid bedömning av ansökningar om vanliga beredskapsarbeten, liksom vid uppföljning och kontroll av sådana arbeten. Kommittén vill emellertid erinra om att det inte är verkets uppgift att göra detaljerade tekniska granskningar av beredskapsarbeten. Vad verket skall bevaka är, att antalet sysselsättnings— dagar för den anvisade arbetskraften står i rimlig proportion till beslutat statsbidrag. Det bör också observeras att regelsystemet på detta område f.n. är föremål för en översyn med syfte att åstadkomma en
förenkling och ett minskat kontrollbehov.
lDenna slutsats redovisas också i den expert— studie rörande kommunerna och sysselsättningspolitiken som fil. dr Berndt öhman utfört på uppdrag av kommittén, DsA l985:2.
Om det likväl kan anses föreligga ett behov av ytter— ligare personalinsatser på dessa områden, utgår kommittén från att verket på bästa möjliga sätt tar till vara den
kompetens som onekligen finns inom egenregiverksamheten. Detta kan dock, enligt kommittén, inte motivera en
producerande verksamhet i AMS regi.
Avgörande för kommitténs ställningstagande är emellertid i första hand en bedömning av verksamheten utifrån de anvisades perspektiv. Vilken eller vilka instanser bör
ha det yttersta ansvaret för boende, social service och sysselsättning åt dem som i dag befinner sig i SA—arbete?
Vad gäller arbetshandikappade i allmänhet och social— medicinskt arbetshandikappade i synnerhet, är behovet av en samlad problemsyn och strävan efter helhetslösningar centralt. Frågan om arbete är som regel bara 55 del i ett större problemkomplex, där kommunerna ofta har
huvudansvaret.
Att sörja för invånarnas boende och sociala service är av tradition några av kommunernas viktigaste uppgifter och i socialtjänstlagen3 5 1 fastslås, att "kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver". En av de grupper som har ett särskilt stort behov av sådant stöd och som i de allra flesta fall också får det, är de socialmedicinskt arbetshandikappade.
Ett undantag utgör emellertid de f.n. ca 250 SA—anvisade som bor i AMS förläggningar på 13 olika orter i landet. Dessa förläggningar ligger ofta långt från den anvisades hemort och det finns mycket som tyder på att såväl vistelse— som hemkommunen helt avstår från att engagera
139 sig i hans problem, så länge förläggningsboendet pågår.
Som redan påpekats utsattes denna boendeform vid mitten av 1970—talet för stark kritik från socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen och nykterhetsrörelsen. AMS beslutade då om en avveckling av förläggningarna och på flertalet orter övergick man till ett integrerat boende. Efter riksdagens ingripande våren 1982, stoppades dock förläggningsavvecklingen i väntan på AMS-kommitténs
förslag.
Kommittén har emellertid inte funnit några nya och avgörande skäl som talar emot en fortsatt avveckling av AMS huvudmannaskap för dessa förläggningar. Tvärtom har nödvändigheten av att så långt som möjligt integrera handikappade i samhället kraftigt understrukits under senare år och kommunernas ansvar för detta har klart markerats, bl.a. i Socialtjänstlagen. Det är också kommunerna som har den kunskapsmässiga kompetensen att
besluta om lämplig boendeform för dessa människor.
Genom den s.k. huvudmannaskapsreformen, vid årsskiftet 1982/83, har kommuner och landstingen också övertagit ansvaret för de tidigare statliga nykterhetsvårds— anstalterna i landet.1
Att kommunerna väljer olika lösningar i boendefrågan för de socialmedicinskt handikappade, är naturligt och kommittén har inte anledning att närmare diskutera dessa lösningar. Kommittén vill dock peka på de försök med olika former av integrerat boende som pågår på olika håll i landet bl.a. i Borås och Örebro.
1Se prop. 1979/80:172 och prop. 1980/81:196.
Likaså vill kommittén peka på den typ av boende som tillämpas av Jönköpings kommun för specialanvisade till arbeten på Visingsö. Där har skogs—, natur— och forn— vårdsarbeten, liksom förläggningsverksamhet, bedrivits i AMS regi sedan snart 20 år. För ett par år sedan övertog emellertid kommunen ansvaret för de anvisades boende och sociala service och lät uppföra sex småhus med fyra lägenheter i varje där de anvisade bor. Kommunen driver en matsal på platsen och har en socialassistent där. Landstinget håller med en läkare. För mat och boende betalar de anvisade fullt pris, medan kommunen och landstinget delar på övriga kostnader.
Kommunernas nuvarande åtaganden för socialmedicinskt arbetshandikappade begränsar sig emellertid inte till frågor om boende och social service. Redan i dag tar flertalet av landets kommuner också ansvar för gruppens sysselsättning. Ca 200 av landets 284 kommuner sysselsätter i genomsnitt ca 5 000 personer i särskilda arbeten för socialmedicinskt arbetshandikappade. Formellt rör det sig om beredskapsarbeten med sex månaders varaktighet, men liksom vid SA—arbetena, frångås i praktiken tidsbegränsningen och verksamheten blir för många anvisade mycket långvarig.
Som kommittén tidigare konstaterat, föreligger det inte någon generell skillnad mellan de som anvisas dessa kommunala arbeten och de som anvisas SA—arbete i AMS regi. Flertalet arbetsförmedlare och ansvariga på länsarbetsnämnder understryker tvärtom de stora likheterna hos grupperna ifråga. Det är inte ovanligt att anvisade befinner sig i en kretsgång mellan kommunalt beredskapsarbete av detta slag, SA—arbete i AMS regi och vård på olika institutioner och anstalter.
Vad gäller typen av arbete i kommunal regi, varierar denna såväl mellan som inom kommunerna. En stor del ut— görs av enklare röjnings— och planteringsarbete i skogar och parker, på badplatser m.m., men det förekommer också mindre arbeten av investeringskaraktär, såsom anläggning av motionsslingor och gångvägar, VA—arbeten, husrenover— ingar o.d.
Hälften av de SA—anvisades dagsverken utförs inom skogs—, natur— och fornvårdsarbeten. Liksom i de kommunala arbetena är det i huvudsak fråga om röjnings— och planteringsarbete, medan regelrätt avverkning normalt inte förekommer. Resterande SA—dagsverken utförs vid väg— och VA—arbeten, liksom vid husrenoveringar. Dessa objekt är ofta större än de kommunala investeringsobjekten och har också ett större inslag av annan arbetskraft, t.ex. maskinförare och rörläggare. Antalet dagsverken är emellertid i minoritet. De utför som regel även där enklare arbetsuppgifter, av typen röjning utmed väg— arbeten, hantlangningsarbete m.m. För kvalificerade
arbetsuppgifter utnyttjas som regel ordinarie arbets— kraft.
Inte heller går det att påvisa några säkra skillnader i rehabiliterande effekt i fråga om de båda åtgärderna. Befintligt underlag är alltför bristfälligt och en eventuell jämförelse försvåras av att SA—verksamheten
har en större personaltäthet än den kommunala verksam—
heten.
Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att SA— arbetena, som bedrivs av AMS och de kommunala bered— skapsarbetena för socialmedicinskt arbetshandikappade,
som bedrivs av de enskilda kommunerna, är två likartade
verksamheter, inriktade på i stort sett samma mål— grupp.1 Kommittén kan inte finna skäl för en sådan dubblering.
Med utgångspunkt i den enskilde anvisades situation och med ambitionen att söka en samlad lösning på dennes problem menar kommittén att kommunerna, förutom ansvaret för boende och social service, också har ett ansvar för
gruppens sysselsättning.
Det är emellertid inte kommitténs uppfattning att alla de som i dag anvisas SA—arbete, i framtiden skall utföra arbete i kommunal regi. Det finns också andra instanser som i egen regi utför beredskapsarbeten av samma typ som SA-arbetena och i viss mån också för samma kategori anvisade. Det gäller i första hand skogsvårds— styrelserna. Även statens Vägverk utför i betydande omfattning beredskapsarbeten som har stora likheter med de vägarbeten som utförs i AMS regi. Tillsammans med kommunerna är dessa instanser också helt dominerande huvudmän för SA—arbetena. Således utfördes budgetåret 1982/83 över 80 % av de anvisades dagsverken i arbeten där kommunerna, skogsvårdsstyrelserna eller vägverket
var uppdragsgivare.
Samma slutsats redovisas i Arbetsmarknadsverket och arbetssökande med missbruk/sociala problem, Serie YR l982:2, AMS.
Skogsvårdsstyrelserna sysselsätter i egen regi i genomsnitt ca 4 000 beredskapsarbetare i skogs—, natur- och fornminnesvård. Av dessa klassificeras ca 10 % som "mental— eller specialanvisade". Som tidigare påpekats, utförs hälften av de SA—anvisades dagsverken inom just dessa ändamålsgrupper och för de förläggningsboende är det den helt dominerande verksamheten. Som regel utförs den också i nära samverkan med skogsvårdsstyrelserna. Dels är det SVS som "tar fram" arbetena åt AMS, dels hyr
AMS in ett betydande antal arbetsledare från SVS för att utföra jobben.
Mot denna bakgrund synes det ändamålsenligt att även de skogliga arbeten som i dag utförs i AMS regi, i fram— tiden utförs av skogsvårdsstyrelserna. Därigenom torde också flertalet arbetstillfällen för anvisade inom framför allt skogsvården, kunna bestå. Huvudmannaskapet för natur— och fornvårdsarbetena bör som hittills ligga på länsstyrelserna och kommunerna, men också dessa
arbeten kan i stor utsträckning utföras av SVS.
Statens Vägverk sysselsätter i beredskapsarbeten i egen regi i genomsnitt ca 100 anvisade tjänstemän och 1 300 anvisade arbetare vid olika vägobjekt, varav huvuddelen i Norrland. Budgetåret 1982/83 utfördes 16 % av de SA—anvisades dagsverken inom just ändamålsgruppen vägar och till allra största delen var vägverket huvudman för dessa arbeten. Det synes lämpligt att dessa arbeten i framtiden utförs i vägverkets regi.
Det har redan tidigare understrukits, att de social— medicinskt arbetshandikappade som besöker arbetsförmed— lingen ofta har en mycket komplicerad problembild. Många av dem har varit föremål för ett otal utredningar och
förmedlingsförsök, utan nämnvärt resultat. En stor del
av dem går år efter år mellan beredskapsarbeten, social— och kriminalvård och tillfälliga arbeten av olika slag. Det kan ifrågasättas om beredskapsarbete är den syssel— sättningsform som gagnar denna grupp bäst. Inför avslutandet av pågående SA—objekt noteras ofta en markant oro bland de anvisade och antalet avvikelser från arbetsplatserna ökar. Från personalen inom arbets— marknadsverket, liksom inom kommunerna, framhålls därför ständigt behovet av trygghet och kontinuitet i jobbet för de socialmedicinskt arbetshandikappade.
Kommittén anser det önskvärt att dessa människor ges en fastare anknytning till en och samma arbetsgivare under en längre tid.
En av de åtgärder som därvid kan diskuteras är anställ— ning med lönebidrag. Sedan den 1 juli 1984 är möjlig— heterna till lönebidragsanställning utvidgade bl.a. med ett s.k. särskilt lönebidrag vid anställning av personer med svåra fysiska, psykiska eller socialmedicinska arbetshandikapp. En del av de SA—anvisade, liksom en del av de som befinner sig i kommunala arbeten av nu diskuterat slag, bör på detta sätt kunna erhålla en fast
anställning, hos kommuner eller annan arbetsgivare.
Frågan om möjligheterna till fast anställning av de socialmedicinskt arbetshandikappade som f.n. har bered—
skapsarbete, togs hösten 1984 upp av AMS i en skrivelse
1 till regeringen. I denna förordades att de
1Skrivelse från AMS till regeringen, 1984—08—31.
kommunala beredskapsarbetena för denna grupp skulle
omvandlas till lönebidragsanställningar.
Skrivelsen diskuterades i regeringens proposition 1984/85:45. Efter överläggningar med bl.a. Kommun— förbundet och berörda fackliga organisationer kunde föredragande statsrådet konstatera, att det behövs särskilda sysselsättningsinsatser för gruppen ifråga och att dessa insatser måste vara "nära kopplade till kommunens sociala omsorger enligt socialtjänstlagen". Arbetsmarknadsministern fann det således naturligt att kommunerna i egen regi skapar sysselsättning för gruppen, men ansåg beredskapsarbetsformen vara mindre relevant,
med hänsyn till dess kortvariga syfte.
Med hänvisning till vissa komplikationer rörande anställningsskyddet avvisades AMS förslag om löne— bidragsanställning som generellt alternativ. I stället föreslogs "en omläggning av statens stöd så att kommunerna ges friare och mer långsiktiga möjligheter att i nära anslutning till övriga sociala åligganden och rehabiliteringsinsatser" planera sysselsättning för
gruppen ifråga.
Förslaget innebar att offentliga arbetsgivare, främst primär— och landstingskommuner, skulle kunna tilldelas statsbidrag för skyddad sysselsättning som anordnas för
denna grupp. Arbetstagarna skulle därigenom kunna påräkna mer varaktiga arbeten, där rehabiliterings—
aspekten kunde ges en klarare framtoning. För verksam— heten föreslogs ett 75—procentigt statsbidrag på löne— och lönebikostnaden, under förutsättning att platserna
tillsattes med sökande som arbetsförmedlingen anvisat.
Förslaget godtogs utan reservationer av riksdagen i
december 1984 och börjar genomföras fr.o.m. den 1 juli 1985.
Enligt kommitténs mening kan skyddad sysselsättning av detta slag vara ett bra alternativ även till SA—arbete i AMS regi och sådan bör ordnas inte bara hos kommunerna utan även hos andra offentliga huvudmän, t.ex. skogs— vårdsstyrelserna och Statens Vägverk. Kommittén vill emellertid understryka behovet av en enhetlig policy för dessa arbeten och deras roll i de anvisades rehabilite— ring. Det är också viktigt att möjligheterna för de anvisade att övergå till den reguljära arbetsmarknaden eller andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, prövas kontinuerligt.
Vidare noterar kommittén, att det inom AMS har ut— arbetats ett arbetsmarknadspolitiskt handlingsprogram för byggnadsindustrin. I detta program ingår bl.a. förslag om nya former för att bereda arbete åt arbets— handikappade. AMS har redovisat handlingsprogrammet för regeringen och därvid bl.a. anfört följande: "De under— sökningar som AMS gjort i samband med balansutredningen tyder på att det finns en stor grupp arbetslösa byggnadsarbetare som har arbetshandikapp. Med den organisation och anställningsform som dominerar på byggarbetsmarknaden har de arbetshandikappade svårare att komma in i arbete än vad som är fallet i andra branscher. De sysselsättningsåtgärder som i dag står till buds för denna grupp är främst beredskapsarbeten inom bygg— och anläggningssektorn. Bidragskostnaden för dessa arbeten är genomsnittligt ca 20 000 kr. per manmånad. Det medför att det ekonomiska utrymmet för dessa insatser inte kan täcka behovet. Därför är det
angeläget med nya former av insatser för denna grupp.
Inom balansutredningen har parterna på byggarbets— marknaden fört diskussioner om hur sådana insatser skall kunna göras. En utgångspunkt har därvid varit att företagen inom branschen kan och bör ta ett större
ansvar för de arbetshandikappade. För att detta skall kunna ske bör lämpliga organisations— och anställnings— former kunna åstadkommas. Vidare krävs att statsmakterna kan göra ekonomiska insatser av samma slag som inom andra
delar av näringslivet.
Styrelsen föreslår att regeringen ger AMS i uppdrag att förhandla med intressenterna på byggarbetsmarknaden och utforma ett förslag till överenskommelse som underställs statsmakterna för beslut. Arbetet bör bedrivas med sikte på att verksamheten skall kunna börja senast den 1 juli 1986."
7.3 Kommitténs förslag
Kommittén föreslår, att AMS i framtiden inte skall
utföra beredskapsarbeten i egen regi. Medel för syssel— sättning av den anvisade arbetskraften bör i stället kanaliseras till andra och lämpligare instanser, i första hand kommunerna, skogsvårdsstyrelserna och Statens Väg— verk. Dessa är i dag helt dominerande huvudmän för de arbeten som utförs i AMS regi och de utför också själva
i mycket stor utsträckning beredskapsarbeten i egen regi. Med hänsyn till detta och till storleken på AMS egenregi— verksamhet torde förslaget i flertalet fall medföra en mycket måttlig ökning av antalet anvisade hos dessa in—
stanser.
Kommittén ser positivt på regeringens förslag om an— ordnande av skyddad sysselsättning hos offentliga arbets—
givare för personer med socialmedicinska arbetshandikapp.
Flertalet SA—anvisade bör på detta sätt kunna beredas en långsiktig och trygg anställning hos bl.a. ovannämnda huvudmän. Kommittén vill emellertid understryka behovet av en genomtänkt och enhetlig policy för dessa arbeten. De måste utgöra en fungerande länk i rehabiliterings— kedjan och får inte utformas som en slutstation för de anvisade.
I de fall skyddad sysselsättning av detta slag inte utgör något tänkbart alternativ för de SA—anvisade får andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder användas. Det rör sig då bl.a. om beredskapsarbete, anställning med lönebidrag och anställning inom Samhällsföretagsgruppen. Beredskapsa— rbete är också den åtgärd som i första hand får användas för att bereda sysselsättning åt den mindre grupp anvisa— de i AMS regi som inte är socialmedicinskt arbetshandi— kappade.
Kommittén noterar i detta sammanhang också de förslag
som AMS utarbetat beträffande insatser för arbetshandi— kappade byggnadsarbetare.
Kommittén föreslår vidare att AMS huvudmannaskap för resterande 13 förläggningar för SA—anvisade, avvecklas. Ansvaret för boende och social service bör helt övergå till berörda kommuner. Kommittén tar inte ställning till de olika boendeformer som därvid kan komma ifråga och de
avgifter som kan komma att tas ut, men erinrar om försök
med andra boendeformer som pågår på olika håll i landet.
Kommittén har inte tagit ställning till omfattningen av framtida arbetsmarknadspolitiska insatser för social— medicinskt arbetshandikappade — detta ingår inte i upp— draget. Kommittén utgår emellertid från att samhällets
stöd till denna grupp på arbetsmarknaden i varje fall
inte kommer att minska.
I vilken utsträckning kommitténs förslag kan komma att påverka investeringsarbetenas andel av den totala volymen beredskapsarbete, går inte att exakt förutsäga. Förutom behovet av sysselsättning för socialmedicinskt arbets— handikappade måste då en rad andra faktorer beaktas. Det ligger utanför kommitténs uppdrag att gå närmare in på den bedömningen, men ingenting talar för någon markant förändring. Det innebär i sin tur att förslaget i huvud- sak inte påverkar sysselsättningen för underleverantörer, åkare, specialarbetare m.fl. på de orter där invester—
ingsobjekt bedriVS.
Störst konsekvenser får förslaget för den fast anställda personalen inom egenregiverksamheten. Det bör emellertid observeras att denna, sedan länge, är för stor för den bedrivna verksamheten. Storleken på personalproblematiken är således, till viss del, en följd av bristande anpass- ning under tidigare år.
Det kan inte anses ingå i kommitténs uppdrag att i detalj ange lösningar för de olika personalgrupperna, men mål— sättningen bör vara att så långt som möjligt tillgodose önskemål om framtida sysselsättning. Att verket i sig är en mycket stor arbetsgivare bör underlätta interna om— placeringar, det kan gälla omplaceringar till länsarbets— nämndernas planeringsavdelningar, arbetsförmedlingarna liksom Ami—organisationen. Det bör emellertid också noteras att vissa yrkeskategorier inom egenregiverksam— heten saknar motsvarighet på annat håll inom verket. Det senare gäller i första hand arbetsledare och special—
arbetare.
För den närmare planeringen av den föreslagna föränd— ringen liksom för uppföljningen bör regeringen snarast tillsätta en särskild överförandegrupp. I denna bör ingå representanter för bl.a. AMS och berörda fackliga organisationer. Gruppens arbete bör inriktas på att, för varje region, ange lösningar med avseende på såväl an— visade som personal och verksamhetens fortsatta bedrivan— de på annat håll.
Med hänsyn till möjligheten att driva en sammanhållen produktion, bör den föreslagna organisationsförändringen inte utsträckas under allt för lång tid. Mot detta måste emellertid vägas den nödvändiga tiden för avslutande av pågående objekt och omplacering av personal. Enligt kommitténs mening bör genomförandet påbörjas senast vid årsskiftet 1985/86 och ske så snabbt som möjligt.
Med avseende på konsekvenserna dels för vissa personal— grupper, dels för vissa kommuner, kommer särskilda medel att behövas för att underlätta genomförandet av kommitténs förslag.
ACKVISITION AV PRAKTIKPLATSER Inledning Arbetsmarknadsverket har sedan år 1965 haft huvudansvaret
för anskaffandet av vissa praktikplatser. För närvarande
gäller, enligt regeringsbeslut år 1982, att arbets—
marknadsverket har ansvaret för anskaffandet av platser
för praktisk arbetslivsorientering i grundskolan (prao), för yrkes- och arbetslivsorientering i gymnasieskolan (yo/ao) samt för teknisk praktik i gymnasieskolan (tp). Arbetsmarknadsverket har också ansvaret för att skaffa fram platser för det internationella tekniska praktik— utbytet (IAESTE).
Inslagen av yrkes— och arbetslivsorientering liksom praktik inom olika delar av utbildningsväsendet har ökat kraftigt under senare år, vilket ställer ytterligare krav på ackvisition av praktikplatser. AMS har därför ifråga— satt om den nuvarande ordningen för ackvisition av
100 OOO—tals platser för korta arbetslivskontakter, i första hand i grundskolan, är ändamålsenlig. Den förut— sätter en rad tidskrävande kontakter mellan skola,
arbetsförmedling och företag.
I direktiven för AMS—kommitténs arbete ingår bl.a. att pröva om arbetsförmedlingen även i fortsättningen bör ha huvudansvaret för anskaffandet av pryoplatser eller om denna hantering och de personalresurser som är engagerade för detta, kan tas över av annan huvudman, i första hand
skolan.
8.2 Behov och ackvisition av platser för praktik och arbetslivskontakter
I detta avsnitt beskriVS översiktligt den praktik och de arbetslivskontakter utbildningsväsendet har behov av och hur platserna anskaffas. Dessutom redovisas riksdagens beslut om utvidgad praktik i gymnasieskolan. Avsnittet tar även upp övriga behov av praktik och arbetslivs kontakter som arbetsmarknadsverket skaffar platser till samt exempel på övriga behov av praktikplatser där andra
organ och myndigheter anskaffar platserna.
8.2.1 Utbildningsväsendets behov av praktikplatser och arbetslivskontakter
a) Praktisk arbetslivsorientering (prao) i grundskolan
Från och med läsåret 1982/83 infördes prao i grundskolan. Varje elev skall enligt läroplanen ha minst sex veckors prao med rätt för kommunerna att öka arbetslivs- orienteringen upp till tio veckor. Det innebär att varje elev i högstadiet under minst veckolånga perioder bör
skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:
— teknik och tillverkning
— handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk — kontor och förvaltning, vård, undervisning och kultur.
Praon skall bl.a. ge konkreta kunskaper om arbetslivet och en allsidig bild av arbetsliv och yrkesvärld. Den skall också ge kunskaper om fackligt arbete och dess be tydelse på arbetsplatserna och i samhället. Vidare skall
praon ge kunskaper och medvetenhet om vilka intressen och
värderingar olika parter i arbetslivet företräder, samt företagsamhetens förutsättningar och betydelse.
Praon kan närmast betecknas som ett pedagogiskt instru— ment, elevernas erfarenheter från den praktiska arbets— livsorienteringen skall utnyttjas i undervisningen på olika sätt. Det är Skolstyrelsen i varje kommun som beslutar om praons omfattning och tidsmässiga förlägg—
ning.
Sex veckors prao i grundskolan innebär ca 340 000 platser per läsår. Räknat i veckor betyder sex veckors prao totalt ca 510 000 elevveckor.
Platserna för prao anskaffas huvudsakligen av arbets—
marknadsverket. b) Anpassad studiegång i grundskolan
I grundskolan förekommer anpassad studiegång för sådan elev för vilken den ordinarie undervisningen inte är i rimlig grad meningsfull. Den anpassade studiegången kan anordnas på olika sätt på grundskolans alla stadier och är en pedagogisk åtgärd som beslutas av Skolstyrelsen.
På högstadiet förläggs utbildningen delvis till arbets— plats utanför skolan. Eleven skall då ha en handledare. Skolan anskaffar platser i samverkan med arbetsförmed—
lingen.
c) Praktisk yrkesorientering i grundsärskolan/tränings—
skolan
Elevernas arbetslivskontakter i grundsärskolan består av dels studiebesök (i årskurs 8), dels praktisk yrkes—
orientering (i årskurs 9 och 10) i 18 veckor uppdelat på sammanhängande perioder om 4—6 veckor. Den praktiska yrkesorienteringen i träningsskolan är i tillämpliga falldensamma som för grundsärskolan. Yrkesvalslärarna
anskaffar platser för eleverna i samverkan med arbets—
förmedlingen.
d) Yrkes— och arbetslivsorientering (yo/ao) i gymnasie— skolan
I gymnasieskolan pågår f.n. en försöksverksamhet med dels en yrkesorienteringsvecka, dels återkommande praktisk arbetslivsorientering en vecka per läsår. Denna försöksverksamhet berör huvudsakligen de teoretiska linjerna i gymnasieskolan. Det är Skolstyrelsen i varje kommun som beslutar om försök med yo/ao—vecka. Syftet med yo/ao är att ge eleverna erfarenhet från åtminstone ett område i arbetslivet för att underlätta kommande studie— och yrkesval. Fullt utbyggd skulle verksamheten med yrkes— och arbetslivsorientering kräva ca 100 000 platser. Platserna ackvireras på en del orter av arbetsförmedlingen och på andra orter av skolan. e) Teknisk praktik i gymnasieskolan
Teknisk praktik är ett led i utbildningen för de stud— erande vid gymnasieskolans tekniska linjer. För elever på 2—årig teknisk linje innebär praktiken en 9—månaders
period mellan första och andra läsåret.
För elever på 4—årig teknisk linje består praktiken, som skall göras under sommarferierna, av två 6—veckors— perioder fördelade mellan andra och tredje läsåret och mellan tredje och fjärde läsåret.
För den 2-åriga tekniska linjen behövs för närvarande ca 2 000 platser medan den 4—åriga tekniska linjen behöver ca 19 000 platser. Behovet kan förväntas öka. Platser
för den tekniska praktiken ackvireras till övervägande
del av arbetsförmedlingen. f) Arbetsplatsförlagd undervisning i gymnasieskolan
Praktik av yrkesförberedande karaktär, arbetsplatsförlagd undervisning, förekommer på gymnasieskolans yrkesinriktade linjer. Undervisningen i skolan förbereder och utnyttjar metodiskt den arbetsplatsförlagda undervisningen. Oftast är undervisning i de allmänna ämnena förlagd till skolan. Exempel härpå är den inbyggda utbildningen på studievägar med inriktning mot industri, handel, hantverk och vård. En annan form av inbyggd utbildning är den studieintegrerade praktik som förekommer på den bygg— och anläggningstekniska linjen. Specificerade krav ställs på platserna och den handled— ning som eleverna behöver. Arbetsmarknadens parter har inflytande på den inbyggda utbildningens innehåll och dimensionering bl.a. genom yrkesråden. Detta gör att arbetslivet också tar ett särskilt ansvar för att elev— erna får den praktik de behöver. Skolan anskaffar också ofta platserna i samarbete med de lokala yrkesråden. g) Lärlingsutbildning i gymnasieskolan
Gymnasial lärlingsutbildning innebär att en elev, genom företagets försorg, får utbildning för ett visst yrke
enligt en kursplan som gjorts upp av skolstyrelsen i
samråd med företaget. Platserna anskaffas av skolan.
h) Skolans uppföljningsprogram för ungdomar under 18 år
Skolan har ett uppföljningsansvar för ungdomar i åldern 16—17 år som inte går i reguljär utbildning eller har ett fast arbete. Ungdomsplats är en åtgärd inom uppföljnings— ansvaret. Dessa platser anskaffas genom skolstyrelsens
försorg. i) Komvux och grundvux
Inom den kommunala vuxenutbildningen förekommer både prao på grundskolenivå och t.ex. teknisk praktik för elever på tekniskt inriktad utbildning på gymnasienivå. Skolan anskaffar platserna, men platser för den tekniska praktiken anskaffas av arbetsmarknadsverket.
j) Särskolans yrkesskola
I särskolan har eleverna praktisk yrkesorientering under årskurserna 1—4. Yrkesvalslärarna vid särskolan ackvire— rar platser för eleverna i samverkan med arbetsförmed—
lingen. k) Folkhögskolan
En del folkhögskolor har utbildningslinjer där det förekommer arbetslivskontakter. Framför allt gäller detta inom undervisningsområdet och offentlig förvaltning. Skolan anskaffar platserna. l) Kommunal högskola Inom den kommunala högskolan är det främst behov av platser för praktik inom vård— och undervisningsområdet. Skolan anskaffar platserna.
m) Statlig högskola
Handledd praktik förekommer framför allt inom lärar— och vårdutbildningarna samt på de socialt inriktade utbild—
ningslinjerna. Skolan anskaffar platserna.
På de tekniska högskolornas linjer krävs 17 veckors praktik under sommaruppehållen. Ungefär hälften av praktiken skall fullgöras som "arbetarpraktik", dvs. miljö praktik. Platserna anskaffas av högskolan i sam— verkan med arbetsförmedlingen eller av de studerande
själva.
Det har inte varit möjligt att beräkna det sammanlagda antal platser som behövs för utbildningsväsendets behov. Anledningen är att en utbildningsforms praktikbehov kan vara utlagd i flera perioder under ett läsår och dessutom variera lokalt. Däremot har utbildningsdepartementet gjort en sammanställning av antalet praktikveckor som
erfordras för varje utbildningsform och praktiktyp för
läsåret 1983/84. Sammanställningen bygger på underlag
från Sö och SCB. Siffrorna är ungefärliga. Sammanställ— ningen återges i tabell 8.1. I tabellen har lagts in
uppgifter om vem som ackvirerar platserna.
Tabell 8.1 Uppskattat behov av arbetslivskontakter läs— året 1983/84, uttryckt i elevveckor
Utbildningsform Antal Platserna ackvireras
Praktiktyp veckor huvudsakligen av
_______________________________________________________
Grundskolan
PRAO 470 000 Arbetsmarknadsverket
Anpassad studiegång 208 000 Skolan i samverkan med arbetsförmed— lingen
Särskolan 15 000 Yrkesvalslärarna i
samverkan med
arbetsförmedlingen
Gymnasieskolan
Inbyggd utbildning, 1 200 000 Skolana yo/ao, teknisk praktik Arbetsmarknadsverket Uppföljningsprogram, 28 300 Skolan ungdomsplatser 708 000 Kommunen
Särskolans yrkesskola 9 000 Yrkesvalslärarna i
samverkan med
arbetsförmedlingen
Lärlingsutbildning 200 000 Skolan Folkhögskolan 17 200 Skolan Grundvux/komvux 7 800 Skolan. Teknisk
praktik arbets
marknadsverket Kommunal högskola 167 000 Skolan Statlig högskolab 480 000 Skolan. Teknisk
praktik i samverkan med arbetsmarknads
verket
Summa 3 510 300
aUndantag: länsarbetsnämnden i Stockholm ackvir- erar platser för DK—linjens elever i länet. bUndantagna: läkar— och tandläkarutbildningarna, YTH, lokala utbildningslinjer samt enstaka kurser.
Den nya gymnasiepraktiken
Gymnasieutredningen lämnade i sitt principbetänkande, En reformerad gymnasieskola (SOU l981z96), förslag som innebär en kraftig utökning av behovet av praktikplatser jämfört med aktuella förhållanden. Enligt riksdagens beslut våren 19841, skall en försöksverksamhet med gymnasiepraktik på alla linjer och linjeliknande ut- bildningar i gymnasieskolan om högst tre veckor per läsår påbörjas under läsåret 1985/86 och pågå under en period av fem år. Denna praktik avses successivt ersätta den nuvarande yrkes— och arbetslivsorienteringen i gym- nasieskolan. För elever på utbildningsvägar inom gym— nasieskolan som redan har längre former av praktik, föreslås ingen förändring.
Gymnasiepraktiken har en delvis annan målsättning än praon i grundskolan. Den skall dels ge eleverna konkreta erfarenheter av arbetslivet, dels visa hur kunskaper i olika ämnen används i arbetslivet och har betydelse för verksamheten där. Gymnasiepraktiken är direkt kopplad till undervisningen i ett eller flera ämnen. Skolled— ningen och undervisande lärare tar ställning till vilka ämnen som skall ges praktisk tillämpning på en arbets— plats och därefter preciseras önskemål om typ av arbets— plats, val av avdelning och arbetsuppgifternas karaktär.
Utökningen av behovet av platser är svår att beräkna. Gymnasieutredningen kom fram till att förslagen skulle medföra (ut ytterligare behov av 470 000 praktikveckor. I den först sverksamhet som inleds läsåret 1985/86, kommer
1Prop 1984:1;5. UbU 1983/84:19, rskr 1983/84:412.
de kommuner som deltar att i första hand starta med en
veckas gymnasiepraktik.
8.2.2 Arbetsmarknadsverkets behov av praktikplatser och arbetslivskontakter
a) Internationell praktik
Den internationella praktiken består av långtidspraktik, säsongarbete inom hotell— och restaurang, teknisk praktik och övrig feriepraktik.
Långtidspraktiken gäller anställning under 6—18 månader efter avslutad yrkesutbildning och syftar till att ge kompletterande utlandserfarenhet inom yrket. säsongarbete inom hotell— och restaurang är också en form av långtidspraktik men utan krav på yrkeskunskaper och syftar främst till att komplettera språkkunskaper samt ge kunskaper om sociala och kulturella förhållanden i andra länder.
Förmedlingsprogrammen för långtidspraktik grundas i allmänhet på bilaterala avtal. Sverige har avtal med åtta länder. Utbyte utöver officiella avtal sker genom underhandsöverenskommelser mellan AMS och vissa myndig— heter och organisationer i några länder.
Feriepraktik kan antingen vara avsedd för studerande med huvudsakligen teknisk/naturvetenskaplig inriktning på högskolenivå eller syfta till komplettering av språk-
kunskaper. Den tekniska praktiken förmedlas genom IAESTEI eller ASF.2
Det internationella praktikutbytet med andra länder samordnas på AMS platsförmedlingsenhet av den s.k. ut— landspraktikgruppen. Ackvisition av platser är formellt en uppgift för länsarbetsnämnderna. Arbetsförmedlingen har blanketter för ansökan om utlandspraktik och tar också emot ansökningar. Vanligen ackvireras dock en stor andel av platserna av utlandspraktikgruppen på AMS genom direktkontakt med arbetsgivare.
Hanteringen av korrespondens och kontakter med sökande, arbetsgivare, organisationer etc. sköts av utlandsprak— tikgruppen på AMS. Gruppen handlägger och kontrollerar dessutom alla handlingar som rör arbetstillstånd, visum, försäkringar osv. År 1984 behandlades drygt 1 400 an— sökningar från svenska sökande och drygt 900 ansökningar från utländska sökande. Antalet utländska sökande som kunde placeras på den svenska arbetsmarknaden var drygt 700 och drygt 500 svenskar kunde placeras utomlands. Därtill handlägger utlandspraktikgruppen arbetstillstånd för utländska praktikanter som förmedlas genom olika studentorganisationers utbytesprogram. Antalet sådana arbetstillstånd var 174 år 1984. Intresset för praktik eller arbete i utlandet från svenska ungdomars sida, liksom utländska ungdomars intresse av praktik och arbete
i Sverige, ökar.
1The International Association for Exchange of Students for Technical Experience.
The American—Scandinavian Foundation.
Därutöver behöver arbetsmarknadsverket platser för det nordiska praktikutbytet t.ex. för exportsekreterare och teknisk praktik.
b) Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Arbetsmarknadsverket har även behov av platser för vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Behovet varierar med hänsyn till arbetsmarknadsläget. Det gäller bl.a. platser för prövning i reell miljö för inskrivna vid Ami samt för elever i AMU och beredskapsarbete. Det är också arbets— förmedlingen som anvisar ungdomar plats i ungdomslag. Länsarbetsnämnderna träffar överenskommelser om antal
platser med stat, landsting och kommuner, vilka sedan tar
fram platserna. 8.2.3 Övriga praktikbehov
Även andra myndigheter och organ än skolan/kommunen och
arbetsmarknadsverket har behov av platser för arbets— livskontakter.
Det föreligger t ex ett behov av praktikplatser för vapenfria värnpliktiga och för försvarets utbildning av sjukvårdare. Socialstyrelsen har behov av platser för ungdomar som bor i behandlingshem eller på ungdomsvårds— skolor. Kriminalvården har behov av platser för frivård— en. Försäkringskassan behöver prövningsplatser för lång— varigt sjukskrivna. Den psykiatriska vården försöker
slussa ut patienter via prövning på arbetsplatser.
Även inom det internationella praktikutbytet finns andra än AMS som ackvirerar platser. Som exempel kan nämnas det internationella praktikutbytet via AIESEC för ekono— mistuderande och handelspraktik genom Sveriges Exportråd.
Dessa övriga praktikbehov belastar dock inte arbets— platserna så hårt i praktikveckor räknat.
8.2.4 Sammanfattning
Ovanstående översikt visar dels att det förekommer många olika former av praktik och arbetslivskontakter, dels att platserna anskaffas på olika sätt. Det går emellertid att urskilja ett mönster för den nuvarande ordningen. Den platsackvisition som arbetsmarknadsverket bedriver för skolans räkning avser att tillgodose stora gruppers behov av platser efter normer som gäller för gruppen i dess helhet. Ackvisitionen kan göras kollektivt och i den första omgången, utan kontakt med den enskilda eleven. Det rör sig antingen om korta arbetslivskontakter där syftet huvudsakligen är att ge arbetslivs— och yrkes— orientering eller praktik som innebär ett anställnings— förhållande av något slag, vanligen förlagd till sommar— ferierna. Exempel på den första praktikformen är prao i grundskolan och yo/ao i gymnasieskolan. Den tekniska praktiken är exempel på den andra praktikformen.
Skolan ackvirerar platser för praktikformer som huvud— sakligen utgör arbetsplatsförlagd undervisning. Praktik—' perioderna är betydligt längre och mer specificerade krav ställs både på platserna och på den handledning eleverna behöver. Exempel på denna praktiktyp är den inbyggda praktiken på vissa av gymnasieskolans yrkesinriktade
linjer.
Mönstret är dock inte helt entydigt. Regeringsbeslutet år 1982 om arbetsmarknadsverkets huvudansvar för ackvisition av praktikplatser för skolans räkning, gav utrymme för en annan arbetsfördelning lokalt, vilket också förekommer.
Ett annat exempel är ungdomsplatserna som ackvireras av
kommunerna.
8.3 Arbetsmarknadsverkets metod för ackvisition av
praktikplatser
Det ackvisitionssystem som arbetsmarknadsverket använder sedan hösten 1983 bygger på ett databaserat arbetsgivar— register med viss administrativ service. Detta köper AMS av ett dataföretag. Samtliga län är med i systemet utom Gotland där det endast tillämpas i begränsad omfattning. Systemet är lika för hela landet.
Dataföretaget har hand om ett allmänt arbetsgivarregister på riksnivå för AMS räkning. Därutöver har varje län ett eget länsregister, med uppgifter om företag, myndigheter och förvaltningar som ställer praktikplatser till för— fogande eller anses vara tänkbara praktikgivare. Registren har sammansatts så att ett så balanserat för— hållande som möjligt råder mellan olika branscher och
näringsgrenar.
I länsregistren kan, utöver arbetsgivaradresser och praktikformer, även andra koder läggas in, för t.ex. beredskapsarbete och ungdomslag. Länsregistren är upp— byggda efter noggranna målgruppsanalyser. Uppdatering sker dels genom dataföretaget som svarar för alla för— ändringar i samband med nyetableringar, upphörande etc., dels genom rapportering från länen.
Länsregistret är kopplat till huvudregistret som om— fattar alla arbetsgivare inom såväl privat som offentlig
sektor.
Ur huvudregistret kan göras både rent allmänna uttag och
mer specifika sådana, som t.ex:
— enbart viss bransch eller näringsgren
— bransch eller näringsgren med visst antal anställda
- visst geografiskt område t.ex. kommuner eller post
D nummeromrade
— uttag riktade till viss befattningshavare t.ex. per—
sonalchef, VD etc.
Huvudregistret ägs av dataföretaget medan länsregistren juridiskt är AMS egendom. Det betyder att AMS själv— ständigt förfogar över länsregistren, och kan använda det
i egna terminaler etc.
En ackvisitionsomgång omfattar ca tio veckor enligt
följande:
Vecka Åtgärd Ansvarig
1. Utskick I (till samtliga Dataföretaget arbetsgivare i länets efter beställning register) från LAN
2 — 3 Inkomna svar bearbetas LAN/Af
och inkodas
4 Lista över arbetsgivare LAN som svarat, insänds till dataföretaget
5. Utskick II (påminnelse) Dataföretaget sänds till samtliga efter beställning arbetsgivare som ej från LAN svarat på utskick I
6 — 8 Inkomna svar bearbetas LAN/Af och inkodas Icke—svararlista uttages. Dataföretaget Listan omfattar arbets— efter beställning givare som ej svarat på från LAN varken utskick I eller II
9 — 10 Efterackvisition efter Lokala Af—kontor icke—svararlista
Inkodning av efter— LAN/Af ackvirerade platser
Uttag av slutlista på AMS/DAFA samtliga inkomna platser. Listan sorterad enligt följande: län, kommun, sektor, företag A—ö.
överlämnande av full— ständig lista till respektive kommun
Den huvudsakliga uppgiften för de lokala kontoren in— skränker sig till eventuell efterackvisition samt viss informations— och planeringsverksamhet. Ibland finns även behov av att bistå länsarbetsnämnden med inkodning.
Det nya ackvisitionssystemet har på många håll inneburit att antalet platser som måste efterackvireras minskat
högst avsevärt. I ett flertal kommuner har tillräckligt antal platser inkommit enbart genom den skriftliga ack-
visitionen.
8.4 Arbetsmarknadsverkets personalresurser och
övriga kostnader för ackvisition av praktik—
platser
Att beräkna arbetsmarknadsverkets kostnader och pers— onalinsatser för ackvisition av platser för prao, yo/ao, teknisk praktik och internationell praktik är svårt, främst beroende på att ackvisitionsarbetet ofta görs vid
sidan av andra arbetsuppgifter. Många tjänstemän på
arbetsförmedlingarna är engagerade i efterackvisition av praktikplatser, men det är mycket svårt att uppskatta tidsåtgången utan att t.ex. under en längre tid bokföra den tid som går åt för arbetsuppgiften.
I varje län finns en praktikinspektör på länsarbets— nämndens förmedlingsavdelning och i Stockholm respektive Göteborg praktikgrupper med flera handläggare. Praktik— inspektören svarar för planering och samordning av praktikverksamheten. Där ADB—tekniken används, sköts i de flesta fall efterackvisitionen av de lokala arbets— förmedlingarna i samarbete med praktikinspektören. På arbetsförmedlingar med sektionsindelning har ansvaret för praktikfrågor lagts på en av sektionerna och på mindre
förmedlingskontor på en tjänsteman. Flera olika tjänstemän kan delta i efterackvision t.ex. sektions—
chefer och arbetsförmedlare, ibland även praktikanter.
Vad som ytterligare komplicerar beräkningen av personal— åtgången, främst på arbetsförmedlingen, är att arbetsin— satserna från förmedlingens sida varierar över landet beroende på lokala överenskommelser.
I samband med SÖ:s utredning år 1981, Arbetslivskontakter
inom skolan, uppskattade AMS verkets personalinsatser för
ackvisition av prao—platser vid en ökning till sex veckors prao till ca 75 helårstjänster. I de fall kom— munerna utnyttjar sin rätt att utöka praon till tio veckor innebär detta att ytterligare personalinsatser
behövs.
Centralt på AMS ligger ansvaret för praktikfrågor på skola—arbetslivssektionen inom arbetsvägledningsenheten. Ansvaret för den internationella praktiken ligger dock på platsförmedlingsenhetens internationella sektion där utlandspraktikgruppen finns. Skola—arbetslivssektionen handlägger frågor om praktik och praktisk arbetslivs— orientering samt metoder och teknik inom praktikförmed— lingens område medan utlandspraktikgruppen har hand om den direkt praktiska hanteringen av utlandspraktiken. Totalt för de båda enheterna kan personalresurserna uppskattas till ungefär sex helårstjänster. För båda enheterna gäller, att extra resurser kan behöva sättas in vid toppbelastningar.
AMS kostnader för den ADB—baserade brevackvisitionen beräknas för innevarande budgetår uppgå till 2,6 milj. kr inklusive kostnaden för 14 länsregister. Systemet
utvecklas fortlöpande och för närvarande underhandlar AMS
med dataföretaget om hur man bättre skall presentera och marknadsföra ackvisitionsmaterialet, för att därigenom intressera arbetsgivarna för att ställa upp med fler platser. Ju högre andel som kan ackvireras med stöd av ADB desto mindre belastas arbetsförmedlingarna med efterackvisitionen. Om ackvisitionen av platser kunde begränsas till ett enda tillfälle under året skulle arbetet, enligt AMS, underlättas betydligt. Härför krävs emellertid att arbetsplatserna kan planeras för ett helt
. . " _ ar l forvag.
I sitt remissvar i oktober 1982 på gymnasieutredningens betänkande, En reformerad gymnasieskola, framhåller AMS, att det stora behovet av praktikplatser och inte minst den omfattande handläggning som ackvisitionen av prak— tikplatser medför, torde förutsätta att s.k. fasta praktikplatser finns tillgängliga i stor utsträckning. Det är, enligt AMS, f.n. omöjligt att bedöma om sådana praktikplatser kan inrättas i den omfattning som skulle vara nödvändigt för att trygga ett basbehov av platser. AMS förutser därför, med ledning bl.a. av synpunkter som inhämtats från länsarbetsnämnderna, stora svårigheter att tillgodose gymnasieskolans behov av praktikplatser om samtidigt också övriga praktikbehov i samhället skall tillgodoses.
Erfarenheterna från arbetet med anskaffandet av prao— platser visar enligt AMS, att det även med utnyttjande av ADB-tekniken, krävs omfattande direkt bearbetning av företagen för att få fram tillräckligt antal platser. AMS uttalar slutligen att en utökning av praktiken i enlighet med gymnasieutredningens förslag skulle, om uppgiften att
ackvirera platser åläggs arbetsmarknadsverket, innebära att betydligt fler tjänstemän måste tillföras verksam— heten. Utan ett sådant personaltillskott skulle, praktik—
anskaffningen få ske på bekostnad av det egentliga för—
medlingsarbetet.
De direkta kostnaderna för den ADB—baserade ackvisitionen uppgår, som tidigare nämnts, till 2,6 milj. kr. Till detta kommer lönekostnader för 24 helårsanställda prak— tikinspektörer på länsarbetsnämnderna, vissa insatser av arbetsförmedlingens personal för ackvisition av praktik—
platser per telefon samt kontorspersonal.
8.5 Kommitténs överväganden och förslag 8.5.1 Inledning
Behovet av praktikplatser har ökat kraftigt under senare år. Enbart för grundskola och gymnasium uppskattas be— hovet till närmare en halv miljon platser per läsår. Våren 1984 fattade dessutom riksdagen beslut om en för— söksverksamhet med praktik på alla linjer och linjelik—
nande utbildningar i gymnasieskolan om högst tre veckor per läsår. Försöksverksamheten skall påbörjas under
? läsåret 1985/86 och pågå under fem år. (
Bakom ökningen av behovet av praktikplatser ligger att en vidgad samverkan mellan skola och arbetsliv länge har varit ett angeläget mål. Det finns en medveten strävan att genom praktik och arbetslivsorientering i arbetslivet
göra övergången för eleverna mellan skolan och förvärvs— livet så smidig som möjligt. Elevernas kontakter med arbetslivet skapar även en mer meningsfull undervisnings— situation och är ett viktigt inslag i studie— och yrkes— orienteringen. Inte minst de snabba förändringarna på
arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet ställer krav på en ömsesidig kunskapsöverföring mellan utbildnings—
väsendet och arbetslivet.
Verksamheten med praktik och arbetslivskontakter berör en
stor del av samhällets invånare. Det gäller inte bara dem som sköter verksamheten och praktikanterna utan också de
anställda på arbetsplatser som tar emot praktikanter och alla andra som på något sätt kommer i kontakt med
verksamheten.
Ungdomar erbjuds i dag praktik och arbetslivsorientering i olika former. Det kan gälla praktikplatser för skolan, platser i ungdomslag och ungdomsplatser m.m. Såväl arbetsmarknadsverket, skolöverstyrelsen som kommunerna är engagerade i uppgiften att ta fram erforderligt antal platser. Det förekommer även att praktikanterna själva kontaktar arbetsplatserna för att få en praktikplats.
Detta förhållande skapar problem på flera sätt. När det totala platsantalet inte räcker till uppstår konkurrens om platserna mellan de olika behoven, t.ex. mellan praktikplatser i grundskolan och ungdomsplatser. Arbets— givarna uppsöks av olika myndigheter eller personer med skilda önskemål om platser.
Kommittén skall enligt sina direktiv pröva frågan om ansvaret för ackvisition av praktikplatser. Innan kommittén behandlar den frågan, finns det anledning att — mot den inledningsvis skisserade bakgrunden — anlägga vissa principiella synpunkter på praktikfrågan i stort. Allmänna synpunkter
Ett tillräckligt utbud av praktikplatser är en förut— sättning för att ackvisitionen skall fungera. Tidigare utredningar har bl.a. diskuterat möjligheten att genom lagstiftning eller avtal säkerställa behovet av platser. Det kan inte sägas ingå i kommitténs uppdrag att närmare
gå in på den frågan. Det är emellertid angeläget att man skapar en ordning, som innebär att inte den ena praktik— formens behov av platser ställs mot den andra. En för— bättrad samverkan mellan berörda intressenter bör komma till stånd i det syftet.
Dessutom bör varje större beslut och utvidgning av prak— tik, arbetslivskontakter eller platser för andra ändamål, som kan tänkas påverka utrymmet för praktikplatser, noga vägas mot arbetslivets möjligheter att ställa platser till förfogande.
Sammanfattningsvis anser kommittén i denna del att vissa förutsättningar behöver vara uppfyllda för att den sam— lade verksamheten skall fungera tillfredsställande.
1 Ett och samma organ bör så långt möjligt ha en samlad
bild av omfattningen av platser för olika behov.
2 Större behov av praktikplatser bör samordnas och planeras gemensamt.
3 Arbetsplatserna bör få en samlad information om olika praktikformer och dess innehåll och syfte, vem som ackvirerar platserna, var ackvisitionen samordnas och planeras, hur praktikanterna skall handledas på arbets— platserna samt vilka regler som gäller för olika praktik— anter, d.v.s. ekonomiska villkor, försäkringsfrågor och
arbetsmiljöfrågor.
4 Antalet ackvisitörer bör så långt möjligt begränsas och konkurrens undvikas åtminstone beträffande samma typ av praktikplatser.
Det är viktigt att ansvars- och arbetsfördelningen mellan berörda myndigheter m.fl. är genomtänkt och funktionell. Det är också av avgörande betydelse att det finns en nära samverkan mellan de inblandade parterna för att
åstadkomma en god samordning av verksamheten.
En fråga som i detta sammanhang har diskuterats är an- svaret för ungdomsplatserna. Kommittén har emellertid inte ansett det vara lämpligt att nu föreslå en ändring i gällande ordning. Ansvaret för att skaffa fram ung— domsplatser har relativt nyligen överflyttats från arbetsmarknadsverket till kommunerna. Härtill kommer att omfattningen av dessa platser kan komma att minska genom att gymnasieskolan byggs ut och ett ökat antal elever går
direkt från grundskolan till gymnasieskolan. 8.5.3 Ansvaret för ackvisition av praktikplatser
Frågan om ansvaret för att skaffa fram platser för vissa av skolans arbetslivskontakter har länge diskuterats och meningarna har gått isär om huruvida ansvaret skall ligga på skolan eller arbetsmarknadsverket. Det har också framförts förslag att lägga ansvaret på ett helt fristående organ. En anledning till att frågan är be- svärlig att hantera är att den kan ses både som en ut- bildnings- och arbetsmarknadsfråga. Det är också av betydelse ur resurssynpunkt var ansvaret skall läggas för att verksamheten skall kunna skötas så rationellt och effektivt som möjligt. Det kan också finnas andra skäl
för den ena eller andra ordningen.
Mot den angivna bakgrunden har frågan om ackvisition av praktikplatsr behandlats i en till kommittén knuten särskild beredningsgrupp med representanter för AMS, Sö, arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen samt
kommunerna. Kommitténs ställningstagande, som redovisas i det följande, ansluter sig till de slutsatser bered— ningsgruppen kommit fram till.
Den nuvarande ordningen för anskaffning av praktikplatser har tidigare beskrivits. Arbetsmarknadsverket har an— svaret för grundskolans och gymnasieskolans korta arbets- livskontakter. Dessutom ackvirerar verket platser för elevernas miljöpraktik på den 4—åriga tekniska linjen i gymnasieskolan samt platser för det internationella praktikutbytet. Samverkan förekommer bl.a. med de tekniska högskolorna då det gäller ackvisition av platser för teknologernas miljöpraktik. Arbetsmarknadsverket informerar även om internationellt praktikutbyte som bedrivs av vissa organisationer m.fl. Därtill ackvirerar
verket platser för AMU, AMI och beredskapsarbete.
Arbetsmarknadsverkets främsta uppgift är att bedriva platsförmedling. För att verksamheten skall bli effektiv måste förmedlingen ha goda kontakter med arbetssökande och arbetsgivare. Arbetsförmedlingen skall också ge upp— lysningar till sökande om yrken, utbildningar och arbets— villkor. Förmedlingens verksamhet i fråga om ungdomar skall särskilt inriktas på att stödja ungdomens övergång från skola till arbetsliv. Platsförmedlarna skall enligt PLOG—reformen ha utvidgade, organiserade kontakter med arbetsgivarna. I samband med dessa kontakter kan plats- förmedlarna informera om kommande ackvisition av praktik- platser. Ackvisitionen av praktikplatser passar sålunda
väl in i förmedlingens verksamhet.
Arbetsmarknadsverket har lång erfarenhet av att ackvirera praktikplatser och har utvecklat metoder för ackvisition- en bl.a. med stöd av ADB—teknik. Det är den stora om-
fattningen av verksamheten som gjort det nödvändigt att
använda ADB—tekniken. I slutet av 1980-talet räknar man med att verket skall ha ett eget ADB—baserat arbetsgivar- register helt utbyggt på egen utrustning. Arbetet med att bygga upp ett register har redan inletts. Ur detta arbetsgivarregister kan automatiskt erhållas underlag för ackvisition av praktikplatser samt hjälp med den administrativa rutinen vid ackvisitionen.
I sammanhanget kan f.ö. konstateras att även om ansvaret
för ackvisitionen av praktikplatser skulle läggas på skolan, så skulle verket ändå ha kvar uppgiften att ackvirera platser för en rad andra ändamål.
Frågan har också ekonomiska aspekter. Arbetsgivar- registret kommer att användas för en rad olika ändamål inom verket och behöver alltså redan av dessa skäl byggas upp. Merkostnaderna för ackvisitionen av praktikplatser blir därför relativt marginella och under alla omständig- heter bör det bli betydligt dyrare att bygga upp mot-
svarande resurser hos en annan huvudman.
Ackvisitionen av praktikplatser är integrerad i verkets totala verksamhet. Som tidigare nämnts, kan platsförmed— larna i sina kontakter med arbetsgivarna informera om behovet av praktikplatser. I dag utförs arbetet med ackvisition av praktikplatser ofta vid sidan av andra arbetsuppgifter. För vissa praktikinspektörer är arbetet med att anskaffa praktikplatser begränsat till vissa perioder under året. Vidare bör nämnas att arbetsförmed- larna vid behov hjälper till med efterackvisition av
praktikplatser.
Det är viktigt att arbetsförmedlingen har regelbundna och nära kontakter med skolan. Det gäller inte minst för ungdomarnas senare utträde på arbetsmarknaden. Många av
dem kommer att söka arbete genom arbetsförmedlingen. Vid lB-årsgränsen upphör skolans uppföljningsansvar och ansvaret för ungdomarna överflyttas till arbetsmarknads— verket. Även ungdomar under 18 år kan emellertid vara anmälda som arbetssökande vid förmedlingen. Arbetsför- medlingens arbete med ackvisititionen av praktikplatser är därvid en naturlig och viktig kontakt med skolan.
Arbetsförmedlingen gör också speciella insatser för att skaffa fram platser för elever med särskilda problem, t.ex. handikappade elever. Det är angeläget att dessa elever får samma möjligheter till praktik och arbets— liVSorientering i grundskola och gymnasieskola som övriga elever. Arbetsförmedlingen har erfarenhet och kunskaper om olika arbetsplatsers lämplighet för dessa grupper. Förmedlingen har också möjlighet att ställa upp med arbetstekniska hjälpmedel och arbetsbiträde för handi- kappade ungdomar. En annan grupp elever som har särskilda svårigheter är invandrarungdomarna. Det kan vara intressant för dem att någon period av arbetslivs— orienteringen få en praktikplats på en arbetsplats där man kan ha användning av ett invandrarspråk. Även i sådana fall kan arbetsförmedlingens kunskaper om arbets- platserna vara av betydelse.
Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att arbets— marknadsverket även i fortsättningen bör ha ansvaret för ackvisitionen av praktikplatser. Det föreligger emeller- tid ett behov av att verksamheten fungerar bättre än hittills.
Från skolans sida framhålls att platserna inte alltid har erforderlig kvalitet. Det har också riktats kritik mot den ADB-teknik verket f.n. använder för ackvisitionen. Vissa kommuner — ett fyrtiotal — har därför valt att själva helt eller delvis sköta anskaffandet av praktik—
platser.
Från arbetsmarknadsverkets sida har man framhållit att skolan ibland har orealistiska krav på platserna och att man ensidigt beslutat om behoven utan att först ha diskuterat arbetsförmedlingens förutsättningar att upp— fylla de uppställda kraven. Ackvisitionen av praktik- platser har också ansetts vara alltför resurskrävande för arbetsförmedlingen. Efter hand som verket med ADB— teknikens hjälp lyckats skaffa fram allt fler platser har emellertid den mer personalkrävande efterackvisitionen, som görs per telefon eller genom personliga besök, kunnat begränsas. Under läsåret 1983/84 lyckades man med ADB—teknik få fram ca 80 % av platsbehovet.
Kommittén anser för sin del, att det är viktigt att verk- samheten planeras och bedrivs i nära samverkan mellan de berörda intressenterna. Arbetsmarknadsverket bör, som tidigare sagts, ha huvudansvaret för själva ackvisition— en. Det innebär att arbetsmarknadsverket bör ha de in— ledande kontakterna med arbetsplatserna för att skaffa fram erforderligt antal platser. Verkets uppgift blir sedan att upprätta förteckningar över de platser som arbetslivet ställer till förfogande och överlämna dessa till kommunerna. Därefter bör skolan ta över och ansvara för genomförandet av praktikperioderna och det pedagog- iska innehållet i praktiken. Under hela processen bör emellertid skolans och arbetsförmedlingens personal hålla
kontakt för att diskutera och lösa uppkomna problem.
Planering och samordning av verksamheten bör ske i de kontaktorgan som redan finns inrättade, d.v.s SSA-råden. I samordningsarbetet bör ingå, att alla former av praktik eller åtgärder som innebär behov av platser redovisas av berörda organ. Härigenom skapas den överblick av det totala behovet av platser som krävs för att planera och samordna verksamheten. En förutsättning är också att verksamheten följs upp regelbundet. Ett fortlöpande informellt samråd mellan myndigheterna tillsammans med samråd inom SSA—råden är alltså väsentligt. Genom SSA-råden kan också arbetsmarknadens parter få ett berättigat inflytande över verksamheten, vilket är nöd—
vändigt om den skall bli effektiv.
Det kan inte anses ingå i kommitténs uppdrag att ange i detalj på vilket sätt arbetet med ackvisitionen skall gå till. Den beredningsgrupp som arbetat med ackvisitions- frågan har emellertid utarbetat en modell för verksam- heten. Modellen redovisas i bilaga 5. Den får ses som ett principförslag, som möjliggör lokala variationer. Det är också nödvändigt med årliga uppföljningar, för att an— passa och utveckla verksamheten till de förändringar som ständigt sker inom både utbildningsväsendet och på
arbetsmarknaden.
Den modell för ansvars- och arbetsfördelningen som för- ordats bör, enligt kommitténs mening, kunna vara till— ämplig även i andra sammanhang, främst vid anskaffandet av platser till den försöksverksamhet med gymnasiepraktik som startar läsåret 1985/86. Den verksamheten skall er- sätta yo/ao i gymnasieskolan, för vilken arbetsmarknads- verket i dag har ansvaret för ackvisitionen. Det gäller att skaffa fram ett stort antal platser med korta
praktikperioder, vilket talar för den här föreslagna
modellen. Kollektiv ackvisition bör kunna fungera även om gymnasiepraktiken har en mera specificerad inriktning än praon i grundskolan. Utvärderingen av försöksverksamheten får visa om den här föreslagna ordningen har fungerat tillfredsställande. Gymnasiepraktiken innebär att det blir betydligt fler platser som skall skaffas fram än för yo/ao. Det får förutsättas att arbetsmarknadsverket till-
delas erforderliga resurser för uppgiften.
Gymnasieskolan har också behov av platser för den arbets— platsförlagda undervisningen som förekommer på de yrkes— inriktade linjerna. Där ställs emellertid så speci- ficerade krav dels på platserna, dels på den handledning eleverna behöver att denna verksamhet, enligt kommitténs uppfattning, inte passar in i den föreslagna modellen. Skolan har här också, bl.a. i samband med ackvisitionen av platser, ett nära samarbete med arbetsmarknadens parter t.ex. genom yrkesråden. Det finns därför inte anledning att föra över ansvaret för att skaffa fram
dessa praktikplatser till arbetsmarknadsverket.
Kommittén har tidigare pekat på nödvändigheten av en nära samverkan mellan utbildnings— och arbetsmarknadsmyndig— heterna när det gäller praktikverksamheten. Härför kräVS kunskaper om varandras kompetens och ansvarsområde. Kom- mittén föreslår därför, att den tidigare gemensamma fort- bildningen för arbetsförmedlingens och skolans syo— personal återinförs. Det bör dessutom vara naturligt att arbetsförmedlingens och skolans personal bereds tillfälle att deltaga i de konferenser m.m. som är av gemensamt intresse och som anordnas centralt, regionalt eller lokalt av utbildnings- eller arbetsmarknadsmyndig-
heterna.
9 FÖRMEDLING AV KORTA OCH TILLFÄLLIGA ARBETEN
9.1 Inledning
Varje dag tillsätts ett antal korttidsplatser på olika områden. Hur stora behoven av korttidsanställningar är kan inte anges med någon större exakthet. Det finns emellertid anledning utgå från att de är stora.
Den offentliga förmedlingen svarar för en relativt begränsad del av den förmedling som sker på korttids- området. Merparten sker via andra kanaler, så som direktkontakt mellan arbetsgivare och arbetssökande, annonser, informell information från vänner och bekanta samt genom privata förmedlingar. Inom kontorsområdet har den privata förmedlingen stor omfattning när det gäller korta anställningar eller uppdrag.
Kommittén skall enligt sina direktiv pröva arbets- marknadsverkets ansvar när det gäller förmedling av vikariat, särskilt på kontorsområdet. I uppdraget ingår att föreslå hur vikariatsförmedling bör bedrivas inom verket för att tillgodose de olika krav som kan ställas från arbetssökande och arbetsgivare på en sådan
förmedling. 9.2 Förmedling av korttidsarbete i allmänhet 9.2.1 Den offentliga förmedlingens verksamhet
Tidigare har konstaterats att en allt större andel av de lediga platserna anmäls till arbetsförmedlingen. En bidragande orsak härtill är tillkomsten av lagen om allmän platsanmälan. Av samtliga platser som anmäls till den offentliga förmedlingen är ungefär hälften av
tillfällig art. Även om lagen om allmän platsanmälan inte omfattar lediga platser med en kortare varaktighet än tio dagar torde den ha betydelse för anmälan också av dessa platser. De tätare kontakterna mellan arbetsgivare och arbetsförmedling som blivit en följd av lagen, har sannolikt medfört att företagen i ökad utsträckning också anmäler korttidsplatser.
Även om det saknas en heltäckande statistik över förmedling av korttidsplatser finns det mycket som tyder på att den offentliga förmedlingens andel av dessa platser ökat under senare år. Fortfarande gäller emellertid att stora yrkesområden praktiskt taget helt går den offentliga förmedlingen förbi. Så är fallet beträffande korttidsvikariat inom t.ex. vård- och skolområdet, där arbetsgivarna har vidtagit särskilda åtgärder för tillsättning av tillfälliga platser. På kultur— respektive kontorsområdet finns etablerade
alternativ till den offentliga förmedlingen.
Under år 1983 anmäldes till den offentliga förmedlingen 90 600 platser med en varaktighet av högst tio dagar. Följande tabell redovisar utvecklingen beträffande till
arbetsförmedlingen nyanmälda platser samt andelen kortvariga arbeten från år 1980.
Tabell 9.1 Nyanmälda lediga platser och därav med högst tio dagars varaktighet, medeltal per månad l:a kvartalet 1980--l984
_—___—__—___—-_——_————
År Därav högst Andel i % 10 dagar
1980 9 300 1981 8 900 1982 7 900
1983 7 500 1984 7 700
Källa: AMS
Av tabellen framgår att andelen tillfälliga platser av det totala antalet nyanmälda platser till den offentliga förmedlingen under den senaste femårsperioden uppgått till mellan 12 och 16 %.
I diagram 9.1 redovisas samtliga nyanmälda lediga platser under oktober 1984, fördelade på yrkesområden och varaktighet. Av diagrammet framgår att de tillfälliga arbetenas andel av det totala platsantalet inom vissa yrkesområden är relativt stor. Förutom arbete inom kontorssektorn kan framhållas lager— och diversearbete samt arbete inom servicesektorn och inom
sektorn lantbruk, skog och fiske.
Källa: AMS oktober 1984, varaktighet. Till arbetsförmedlingen nyanmälda lediga platser under
fördelning efter yrkesområde och
Diagram 9.1
Tekniskt arbete Hälso— och sjukvård
Pedagogiskt arbete
Religiost, juridiskt, kulturellt. socialt arb. Administrativt arbete Kontorstekniskt arbete Kommersiellt arbete
Lantbruk; skog, fiske
Gruvarbete Transportarbete Tillverkningsarbete Bygg- och anläggn.arb.
Lager- och diversearb. w
Akxxxxxxxxxxxxxxxu
mm %
SUMMA
Summa exkl religiöst,
socialt arbete
Servicearbete .ssxe
AXXXX xxxxxv
;xxxxxxxxxxxst
kaxxxxxxxv
kulturellt, juridiskt, sams
IlllMINIMHNHillllllilllllilllih | % //////////4
Arb.( 10 dag.
Med vissa undantag förmedlas korttidsplatser inom den offentliga förmedlingen på samma sätt som de
stadigvarande platserna.
sjömansförmedlingen, kulturarbetsförmedlingen samt byggarbetsförmedlingen är specialförmedlingar med annan organisationsstruktur än den övriga förmedlingen. Såväl fasta som tillfälliga platser inom dessa yrkesområden förmedlas av respektive specialförmedling. Tidigare har funnits fler särskilda förmedlingar inriktade på förmedling av korttidsplatser inom vissa yrkesområden, t.ex. kontor, lärare, vårdpersonal samt stuvare.
Vid den ordinarie förmedlingen används olika metoder för
att informera de sökande om tillfälliga platser. Det kan ske genom att
platserna publiceras i platsjournalen
uppdragen delas ut bland platsförmedlarna för
anvisning
lappar sätts upp på förmedlingens anslagstavla
platserna ropas ut i väntrummet.
I den mån platserna inte behöver tillsättas omedelbart sker förmedlingen i regel genom att platserna antingen anvisas direkt eller går ut i platsjournalen. I de fall trycket är hårt på att platsen skall tillsättas
omedelbart används övriga metoder.
För att möta kraven på en snabb och effektiv platsförmedling pågår på ett antal orter i landet försök med morgonjour vid arbetsförmedlingen. Morgonjouren riktar sig till arbetsgivare med hastigt uppkomna behov av tillfällig personal som behöver tillgodoses under dagen eller dagen därpå. Morgonjouren är inte begränsad yrkesmässigt, men avsikten är inte att ta över exempelvis kommunernas arbete med lärarvikariat eller
sjukhusens vikariatsrekrytering.
Försöksverksamhet med jourservice av detta slag bedrivs i bl a Stockholm, Göteborg, Uddevalla, Partille och Sundsvall. I Malmö och Helsingborg finns likartade förmedlingar som varit verksamma i många år.
Eftersom verksamheten på de flesta orter har varit igång endast en kort tid är det ännu för tidigt att dra några
bestämda slutsatser om utfallet.
Arbetsförmedlingens jourförmedlingar opererar i allmänhet över ett litet område. Vanligen är det bara det egna kontorets sökande som blir aktuella för vikariat och endast arbetsgivare inom förmedlingens upptagningsområde som lämnar platser till förmedlingen. De kontor som har jourförmedling även utanför sitt eget område har funnit att det inte fungerat särskilt väl att få sökande från hela regionen. I syfte att få en vikariatsförmedling som skulle kunna betjäna flera förmedlingars upptagningsområde utreds inom AMS en
databaserad vikariatsförmedling. 9.2.2 Andra förmedlingskanaler
Förmedling av korttidsarbete sker även på andra sätt än
genom den offentliga arbetsförmedlingen. Ett antal
organisationsförmedlingar bedriver, med tillstånd av AMS, mot avgift verksamhet inom kontors-, mannekäng- och kulturområdena. Det sistnämnda området behandlas i
kapitel 10.
På kontorsområdet finns tre organisationsförmedlingar som bedriver verksamhet mot avgift. Kvinnliga kontoristföreningens vikariatsservice, Kontorsvikarien (Stockholms handelskammare) och Vikariatsservicen vid
Västsvenska handelskammaren.
Organisationsförmedlingarna har inget arbetsgivaransvar gentemot dem som anvisas arbete, men fullgör ett antal arbetsgivarfunktioner i förhållande till kundföretagen. De betalar ut lön, skatt och sociala avgifter. Kunden debiteras för lön och lönebikostnader samt en av AMS fastställd förmedlingsavgift. Lönen bestäms av organisationsförmedlingen och följer avtalen på
marknaden.
Skrivbyråerna har inte tillstånd att bedriva arbets-
förmedling. Deras s.k. ambulerande verksamhet har dock stora likheter med organisationsförmedlingarnas sätt att arbeta. Den viktigaste skillnaden är att arbetskraften reellt eller åtminstone formellt behåller sin anställ- ning hos skrivbyrån under den tid uppdraget utförs på beställarens kontor medan organisationsförmedlingarna intar ställningen av mellanman. Till frågor som rör organisationsförmedlingar på kontorsområdet och skriv— byråernas verksamhet återkommer kommittén i avsnitt 9.3.
Förmedling av modeller, mannekängförmedling, sker
huvudsakligen genom fyra organisationsförmedlingar.
Föreningen Mannekängernas svenska huvudorganisation (MSH) har haft sitt tillstånd sedan år 1957. MSH har sitt säte i Stockholm och är den största förmedlaren av
uppdrag för mannekänger och fotomodeller. År 1983 var
antalet medlemmar 87 och föreningen förmedlade ca 2 300
uppdrag.
Nya Västsvenska modellgruppen, Göteborg, har sedan år 1982 rätt att bedriva arbetsförmedling för mannekänger och fotomodeller. Förmedlingen ordnar kortvariga uppdrag åt sina medlemmar. Under år 1982 hade man 41 medlemmar
och förmedlade under 1983 ca 1 600 uppdrag.
Modeller i Göteborg och Borås, MGB, har haft tillstånd att bedriva förmedling för mannekänger och fotomodeller sedan år 1980. År 1983 var antalet medlemmar 60 och antalet förmedlade uppdrag ca 1 200.
Sweden Models bedriver sin verksamhet i Malmö och har haft tillstånd sedan år 1970. År 1983 hade
organisationen 64 medlemmar (plus 185 "icke professionella" modeller) och förmedlade ca 1 400 uppdrag.
Förutom organisationsförmedlingar med rätt att ta ut avgift, bedriver ett antal organisationer avgiftsfri förmedlingsverksamhet. Dessa är bl.a. olika yrkesförbund som efter anmälan hos AMS, utifrån ideella motiv driver viss förmedlingsverksamhet för sina medlemmar. Hit hör bl.a. Sveriges yngre läkares förening, Svensk sjuksköterskeförening samt Jurist— och Samhällsvetare— förbundet.
För förmedling av korttidsvikariet inom vårdområdet svarar i huvudsak landstingen själva. Sedan 1981/82 har
AMS träffat överenskommelser med de flesta landsting att
inte anmäla sådana platser för publicering 1 plats- journal eller för statistikrapportering, som endast är avsedda för intern rekrytering. Effekten av detta har blivit ett borfall med omkring 50 % av antalet nytill— komna platser inom yrkesområdet hälso— och sjukvård. De till förmedlingen anmälda vikariaten inom denna sektor har också minskat i omfattning under senare år.
Förmedling av lärarvikariat om högst två veckor sker delvis genom kommunernas försorg. Skolorna är inte längre skyldiga att anmäla dessa vikariat till förmed— lingen. Längre lärarvikariat förmedlas via Plats- journalen eller Lärarlistan. Många skolor har emellertid haft svårigheter att få fram lämpliga vikarier och nyttjar arbetsförmedlingen även för kortare vikariat. Sedan möjligheten infördes för skolan att anställa särskilda lärarvikarier, har omfattningen av arbets-
förmedlingens verksamhet på detta område minskat.
Förmedling av korttidsarbete på kontorsområdet
9.3.1 Arbetsmarknaden på kontorsområdet
Enligt Folk— och bostadsräkningarna har antalet kontors— anställda ökat från ca 400 000 personer år 1970 till
480 000 personer år 1980. Samtidigt som stora kontors— rationaliseringar genomförts har således antalet anställda ökat. Kvinnorna dominerar yrkesområdet starkt. År 1970 var andelen kvinnor 74,7 %, år 1975 var den 77,7 % och år 1980 hade den ökat till 79,9 %.
Av diagram 9.2 framgår utvecklingen av antalet kontors- anställda fördelade på olika yrkesgrupper under perioden l970——1980. Den starka ökningen i yrkesgruppen sekreterare, maskinskrivare som pågick fram till år 1975
har därefter stagnerat. Bokförare, kassörer, speditörer och försäkringskasseanställda har på senare år ökat efter en svacka i början av 1970—talet. Antalet telefonister och datamaskinoperatörer ligger kvar på i
stort sett samma nivå år 1980 som år 1970.
I diagram 9.3 visas utvecklingen av åldersfördelningen bland de kontorsanställda under perioden 1970-—1980. Den mest dramatiska förändringen i åldersfördelningen är den mycket starka minskningen av ungdomar i yrket. Ålders— gruppen under 24 år har nästan halverats på tio år.
Diagram 9.4 visar de kontorsanställda fördelade på arbetsmarknadssektorer under perioden 1970——1980. ökningen inom den privata sektorn har aVStannat efter år 1975, medan den offentliga sektorn visar en stark ökning från mitten av 1970—talet.
Diagram 9.5 visar de kontorsanställdas arbetstider under motsvarande period. Antalet heltidsarbetande har minskat något medan den s.k. långa deltiden (20—34 timmar) ökat
starkt. Den korta deltiden har däremot minskat efter år
1975.
] &ah
,,,,,,,,,,,,,,,/-'"""_""""" nnskinskr. m.fl. 1
i_________________,»- Ekdrat, kassörer m.fl.
Sfdhötr Förs.kassa Telefonister,dataoper. m.fl.
1970 1975 1980
Diagram 9.2 Kontorsanställda fördelade på yrkesgrupper, l970——l980. Tusental.
19'70
Diagram 9.3 Kontorsanställda fördelade på åldersgrupper, 1970--1980. Tusental.
Privata sektorn
Hela offentliga sektorn
Stat
Kumun
'X— Landsting
N”
1970 1975 1980
Diagram 9.4 Kontorsanställda fördelade på arbetsmarknadssektorer, l970——1980. Tusental.
J Äkylmm.
100
149 tim. G A.
1970 1975 1980
Diagram 9.5 Kontorsanställdas arbetstider, 1975—-l980.
Tusental.
Kontorsområdet har under senare år genomgått en omfattande utveckling genom införandet av ny teknik. Denna utveckling kommer att fortsätta och alla typer av arbetsplatser kan bli berörda.
Den tekniska utvecklingen medför ökade anspråk i utbild— ningshänseende. Detta ställer särskilda krav på vikarier och andra som med kort varsel skall rycka in på arbets— platser där möjligheterna till instruktion och utbildning
är begränsade.
På arbetsplatserna finns ett ökat beroende av att upp— byggda tekniska system skall fungera. Störningar i form av frånvaro åstadkommer problem som i sin tur medför ökad
efterfrågan på kompetenta vikarier.
Det är inte längre nödvändigt att sitta i arbetsgivarnas lokaler för att utföra arbetet. Genom nya kommunika— tionssystem med snabb överföring av texter och bilder kan arbetet utföras på ett annat ställe, t.ex. i arbets-
tagarens hem. 9.3.2 Förmedlingsverksamhet på kontorsområdet
Arbetsförmedlingens organisation förändrades år 1974 på så sätt att förmedlings— och utredningssektioner vid de större kontoren ersatte de gamla fackexpeditionerna. Kontorsyrkena som på de flesta kontor hanterades av särskilda förmedlare integrerades därmed i sektioner med betydligt bredare yrkesområden. Den separata kontors— vikariatsförmedling som fanns tidigare i Stockholm upphörde år 1976. Sökande och arbetsgivare har därefter hänvisats till sektionen för kontor och förvaltning. För Stockholms del, som före omläggningen hade 4-5 tjänstemän
enbart på kontorsvikariatsdelen, innebar förändringen
en medveten omprioritering så att förmedlingen av fasta platser gynnades. I samband med PLOG—reformen återgick man inom arbetsförmedlingen till yrkesindelning av de arbetssökande.
För att ge en viss belysning av utvecklingen på kontors- området kan nämnas att antalet arbetssökande sekreter— are/maskinskrivare under perioden 1975—-1983 ökat med 70 %, från ca 12 100 till ca 20 700.
Organisationsförmedlingar, som bedriver korttidsförmed- _______________________ ling på kontorsområdet, verkar med tillstånd av AMS.
De kan sägas utgöra en mellanform mellan den offentliga förmedlingen och den uthyrningsverksamhet i form av ambulerande verksamhet som vissa skrivbyråer bedriver. Förmedlingsarbetet hos organisationsförmedlingarna bedrivs på ungefär samma sätt som hos den allmänna för- medlingen. Man arbetar med kartotek över arbetstagare med uppgifter om utbildning, erfarenheter och önskemål. När en kund tar kontakt med förmedlingen och önskar hjälp med visst arbete, kontaktar denna med ledning av uppgifterna i kartoteket och den personkännedom förmedlaren har, lämpliga personer till dess någon åtar sig att utföra arbetet.
Organisationsförmedlingarna bedriver enbart förmedlings— verksamhet och har inte, till skillnad från skrivbyråer- na, någon stationär uppdragsverksamhet.
För att i någon mån undanröja svårigheterna att förmedla utbildad och kompetent arbetskraft, förekommer viss ut— bildning i samarbete med studieförbund. Det förekomemr också viss utbildningsverksamhet tillsammans med kund- företagen.
Den stora skillnaden mellan den offentliga förmedlingens vikariatsförmedling och den som bedrivs av organisa— tionsförmedlingarna är den "överserivce" organisations— förmedlingarna erbjuder i form av löneutbetalningar och inbetalning av skatter och avgifter. Den offentliga förmedlingen är avgiftsfri medan organisationsförmed-
lingarna debiterar kunderna en förmedlingsavgift.
På grundval av resultatutvecklingen fastställer AMS årligen den högsta förmedlingsavgift som får läggas på arvodet för det åt beställaren utförda arbetet. Avgiften skall beräknas så att verksamheten är självbärande men
inte går med vinst.
På kontorsområdet bedrivs vikariatsförmedling av tre
organisationsförmedlingar.
Stockholms handelskammare (Kontorsvikarien) har AMS tillstånd att bedriva vikariatsförmedling på kontors- området sedan år 1973. Sedan år 1975 har förmedlings—
avgiften legat på 15 % av de totala lönekostnaderna.
Tabell 9.2 stockholms handelskammare. Förmedlade uppdrag l979——1983
År Förmedlade uppdrag 1979 2 594 1980 2 468 1981 2 994 1982 3 074
Kvinnliga kontoristföreningen (KKF) har sedan år 1964 AMS tillstånd att bedriva vikariatsförmedling för
kontorsarbetskraft. Förmedlingsavgiften har sedan år 1978 legat på 15 %.
Tabell 9.3 Kvinnliga kontoristföreningen. Förmedlade uppdrag m.m. l979-—l983
År Antal anmälda Tillsatta Under året
lediga platser platser arbetande personer
1979 3 660 1 479 355
1980 3 296 1 327 374
1981 2 175 1 236 318
1982 1 347 1 047 278
1983 1 203 867 236
Västsvenska handelskammaren har bedrivit kontorsförmed— ling sedan år 1977. Förmedlingsavgiften är sedan år 1983 16 %.
Tabell 9.4 Västsvenska handelskammaren.
Förmedlade uppdrag och under året arbetande personer. 1979——1983
År Förmedlade uppdrag Under året
arbetande personer
1979 1 300 398 1980 1 735 460 1981 1 742 630 1982 1 924 550
1983 2 326 592
Privata skrivbyråer har, som tidigare sagts, sedan länge betydande uppgifter när det gäller servicen på kontors— området. Skrivbyråer tar dels på sig arbetsuppgifter som fullgörs i de egna lokalerna, dels sänder de ut anställda för att utföra uppgiften i beställarens lokaler (ambule— rande verksamhet). Sådan verksamhet sysselsätter totalt ca 3 000 personer, av vilka emellertid vid varje enskilt tillfälle endast en mindre del är i arbete. Den ambulerande verksamheten är som regel knuten till större
orter .
Skrivbyråerna kan i princip utföra alla slag av kontorsarbeten åt sina kunder, vilka kan vara företag,
organisationer eller enskilda personer.
Den stationära verksamheten bedriVS i byråns egna lokaler och utförs genomgående med fast anställd personal. Arbetet hos kunderna bedrivs stundom av fast anställd personal, stundom av tillfälligt anställda för den aktuella arbetsuppgiften. De större Skrivbyråerna har i
regel kollektivavtal.
Det vanliga är att Skrivbyråerna får kontakt med personal genom annonsering. Skrivbyrån kontrollerar arbetstagarens kvalifikationer. Dessa, liksom arbetstagarens önskemål om typ av arbetsuppgifter, arbetsplatsens belägenhet, arbetstid m.m., noteras på ett personkort som förvaras i ett kartotek. När ett kunduppdrag kommer in tar skrivbyrån kontakt med lämplig person. Skrivbyrån svarar.
för arbetets kvalitet.
Den arbetstagare som åtar sig arbetet för journal över den arbetade tiden. Denna journal ligger sedan till grund för skrivbyråns debitering och uträkning av arbetstagarens lön för arbetet. Själva arbetsuppgiften
kan vara relativt noga angiven i beställningen. Detta hänger samman med att skrivbyrån har intresse av att beställningen avser ett klart avgränsat uppdrag. Att arbetsuppgifterna definieras på detta sätt har ansetts vara ett kriterium för att skilja den ambulerande servicen från sådan uthyrningsverksamhet som inte är
tillåten enligt arbetsförmedlingslagen.
Skrivbyråerna anser sig i regel ha det fulla arbets- givaransvaret gentemot arbetstagarna. De fullgör de förpliktelser som följer härav främst i form av löne- utbetalningar och inbetalningar av preliminärskatt och sociala avgifter. Det förekommer också att arbetstagarna
erbjuds lunchsubventioner, försäkringar, internutbild— ningar etc.
9.3.3 Tidigare utredningar om förmedling på kontors- området
Frågan om kontorsserviceföretagens verksamhet hos sina uppdragsgivare — dvs. skrivbyråernas ambulerande verksamhet - är förenlig med arbetsförmedlingslagens bestämmelser har länge varit kontroversiell. Den har senast utretts av arbetsförmedlingsutredningen. Utred— ningens överväganden presenterades i februari 1982 i betänkandet Skrivbyråernas ambulerande verksamhet (Ds A l982:2). Även tidigare utredningar har behandlat frågor rörande privat arbetsförmedling inom olika yrkesområden.
Utredningen för översyn av arbetsförmedlingslagen
behandlade den ambulerande skrivbyråverksamheten i en PM som lades fram år 1966 (Ds In 1966:6). Utredningen föreslog att arbetsförmedlingslagen skulle ändras så att den aktuella verksamheten blev tillåten. Representanter
i utredningen för LO och TCO reserverade sig. Utred—
ningen ledde inte till någon lagändring.
1971 års utredning angående offentlig och privat arbetsförmedling inom vissa yrkesområden behandlade frågan om förbättrad förmedlingsservice inom bl.a. kontorsområdet (Ds In l97l:12). Utgångspunkten för utredningens ställningstaganden var uttalandet i direktiven att "huvudlinjen måste vara att den offentliga arbetsförmedlingen skall täcka alla yrkesområden och enskild arbetsförmedling endast utgöra ett komplement till den offentliga på områden där det finns skäl för det". Utredningen skulle också utgå ifrån att förmedling i förvärvssyfte inte skulle tillåtas.
Enligt utredningens uppfattning behövdes inte förmed— lingsinsatser av privat natur inom kontorsområdet. Den offentliga arbetsförmedlingen borde i stället få resurser att ge arbetssökande och arbetsgivare sådan service "att utrymme inte kommer att finnas för en enskild, vinstsyftande verksamhet som i realiteten är förmedling
av arbete".
Utredningen lämnade också förslag till hur förmedlings— funktionen kunde förenklas och utvecklas. I den mån service efterfrågas av den art som de personaluthyrande skrivbyråerna, men inte den offentliga arbetsförmedlingen kunde ge, borde detta behov kunna tillgodoses genom organisationsförmedlingar enligt principer som utredningen samtidigt föreslog.
Riksdagen antog sedermera principer för tillståndsgivning
” . . n . 1 for organisationsformedlingarna. Frågan om
lStatsverkspropositionen 1972, bil. 13, InU l972:3.
skrivbyråernas verksamhet har även varit aktuell på det nordiska planet. En av nordiska arbetsmarknadsutskottet tillsatt arbetsgrupp har genomfört en undersökning av
uthyrnings— och entreprenadföretag i Norden. Arbets- gruppen konstaterar i sin rapport (Nu A 1978:5) att ut- hyrning av arbetskraft sedan länge haft tämligen stor omfattning inom skrivbyråbranschen. Enligt arbetsgruppen tyder detta på att behovet av tillfällig arbetskraft är särskilt stort på detta område. Arbetsgruppen ansåg att skrivbyråverksamheten kunde erbjuda såväl arbetsgivare som arbetstagare vissa fördelar jämfört med den offent- liga arbetsförmedlingen. Den ansåg det därför finnas anledning att tillåta uthyrning av arbetskraft på detta speciella område, men verksamheten måste hållas under betryggande kontroll från samhällets sida.
Arbetsförmedlingsutredningen hade i uppdrag att bl.a. överväga åtgärder för att komma tillrätta med vissa problem rörande arbetsförmedlingslagens tillämpning på arbetsmarknaden dels för korttidsanställda på kontors— området, dels för kulturområdet liksom vissa andra områden på arbetsmarknaden. Utredningen presenterade i februari 1982 delbetänkandet Skrivbyråernas ambulerande verksamhet (Ds A l982:2). Vid remissbehandlingen avvisades emellertid utredningens slutsatser av flera i sammanhanget betydelsefulla instanser. Utredningen lades
sedermera ner.
I betänkandet redovisas en kartläggning av den verksamhet som bedrivs av organisationsförmedlingar och skrivbyråer. Enligt denna finns det på marknaden ett behov av att snabbt och rationellt få tillfälliga arbetskraftsbehov tillgodosedda. Det finns också en grupp arbetssökande som vill ha tillfälliga anställningar. Enligt utredningen fyller kontorsserviceföretagen på ett effektivt sätt denna funktion. Utredningen ansåg att dessa behov inte kunde tillgodoses av den offentliga förmedlingen eftersom resurser saknades. Utifrån synsättet att skrivbyråernas verksamhet inte syntes medföra några skadeverkningar för berörda arbetstagare, borde verksamheten inte förbjudas.
Vid sina överväganden av förhållandena på denna del— arbetsmarknad utgick arbetsförmedlingsutredningen från 1 5 i arbetsförmedlingslagen. Utredningen ansåg att ett anställningsförhållande föreligger mellan verksamhetens utövare och vederbörande arbetstagare, om anställnings- förhållandet kan sägas uppfylla de krav som normalt ställs på ett sådant förhållande inom det aktuella yrkes- området. Är kraven uppfyllda bör den anställde ej anses som arbetssökande i arbetsförmedlingslagens mening.
Utredningen ansåg inte att det behövdes några ändringar i arbetsförmedlingslagen. De aktuella anställningarna bör emellertid utformas med hänsyn till anställningsskydds— lagens regler och normala krav i anställningsför— hållanden. Det är därvid, enligt utredningen, närmast fråga om en anpassning av anställningsförhållandena så att de ger ett rimligt innehåll åt de tillsvidareanställ— ningar som vid en rättslig prövning enligt 5 & anställ— ningsskyddslagen med all säkerhet skulle befinnas före- ligga redan i dag. Utredningen prövade aldrig frågan
om skrivbyråerna borde tillerkännas en rätt att även
bedriva viss renodlad arbetsförmedling.
9.4 Kommitténs överväganden och förslag
Kommittén tar först upp frågan om den offentliga arbets— förmedlingen i ökad omfattning bör ägna sig åt korttids- förmedling i allmänhe . Synen på den frågan har växlat under åren. För ett par år sedan hade korttidsförmedling låg prioritet inom arbetsmarknadsverket, men på senare tid har inställningen ändrats.
Ur servicesynpunkt gentemot både sökande och arbetsgivare är det viktigt att förmedlingen intresserar sig för denna del av arbetsmarknaden. Om förmedlingen kan ge en god och snabb service till en arbetsgivare som hamnat i en situation där arbetsstyrkan snabbt behöver fyllas på, kan det vara till nytta i andra sammanhang, t.ex. vid resonemang om andra rekryteringsfrågor på arbetsplatsen. För de sökande kan detta vara ett sätt att vinna inträde och etablera sig på arbetsmarknaden.
En ökad aktivitet inom korttidsförmedlingen kan också
skapa kontakt med grupper som är mindre benägna att söka sig till arbetsförmedlingen. Det kan i sin tur leda till
åtgärder som medverkar till att vederbörande bättre kan hävda sig på arbetsmarknaden, t.ex. utbildning.
Allmänna ekonomiska skäl talar också för att arbetsför- medlingen har anledning att ägna sig åt förmedling även av kortare anställningar. Tillfälliga behov av arbets- kraft hänger ofta samman med flaskhalsproblem och tillfälliga begränsningar i produktionsapparaten. Genom att undanröja sådana problem kan produktionsresultaten * förbättras.
När det gäller själva förmedlingsarbetet bör det finnas utrymme för nya idéer. I allmänhet bör korttidsförmed- lingen organiseras i anslutning till förmedling av mera permanenta anställningar inom samma yrkesområden. Utvecklingen mot en förmedlingsverksamhet som är mera bransch- och yrkesinriktad bör också vara till gagn för servicen när det gäller korta arbeten.
Den nya tekniken bör kunna ge uppslag till effektivare metoder för att nå ut med informationen. En i och för sig gammal tanke att använda radion som hjälpmedel har nyligen återupplivats på ett intressant sätt. Teletex kan vara ett annat sätt att nå ut med information. Enkla grepp som kundvänliga öppethållandetider och jourtjänst är säkerligen inte minst effektiva. För att verksamheten skall bli effektiv måste volymen öka väsentligt. Det fordras informationsinsatser i massmedia och resurser
inom verket för att möta tillströmningen av platser och sökande.
Kommittén har med tillfredsställelse noterat det ökade intresset inom verket för korttidsförmedlingen och räknar med att utvecklingen driVS vidare på detta område. När det gäller yrkesområden där korttidsförmedlingar sköts av offentliga arbetsgivare — skol- och vårdområdet - finns det emellertid mot bakgrund av de begränsade resurser som står till buds, knappast anledning för arbetsmarknadsverket att f.n. öka sin aktivitet. Det kan inte heller anses vara motiverat att förmedlingen avsätter resurser för det begränsade och speciella mannekängområdet så länge den förmedlingen sköts enligt uppställda regler.,
Förmedling av korttidsarbete inom kontorsområdet är en
fråga med särskilda aspekter. Behovet av extra kontors-
personal uppstår ofta hastigt samtidigt som det är kortvarigt. På förmedlingsarbetet ställs därför krav på snabbhet och god kvalitet beträffande de anvisade. Den tekniska utvecklingen med nya typer av avancerade skrivmaskiner, ordbehandlare m.m. ställer ökade krav på dem som skall fungera som vikarier eller tillfällig extra hjälp. De måste ha en god utbildning och yrkeserfarenhet inom området.
Förmedling av korttidsanställningar på kontorsområdet sker i dag genom den offentliga förmedlingen och ett par organisationsförmedlingar. Vid sidan härav finns det ett stort antal skrivbyråer som driver verksamhet dels i
egna lokaler, dels hos uppdragsgivarna. Den sistnämnda formen som innebär att personalen behåller sin anställ- ning hos skrivbyrån, kan utgöra uthyrningsverksamhet eller arbetsförmedling av sådant slag att den strider mot
arbetsförmedlingslagen.
Såväl organisationsförmedlingarna som skrivbyråerna fakturerar uppdragsgivarna efter timpris och står själva för utbetalning av löner och redovisar lönebikostnader samt källskatt. För denna service tar man självfallet betalt.
I kommitténs uppdrag ingår att pröva hur korttidsförmed— ling på kontorsområdet bör bedrivas inom arbetsmarknads- verket för att tillgodose de olika krav som kan ställas från arbetssökande och arbetsgivare.
Frågor som hänger samman med arbetsförmedling på kontorsområdet har, som redovisats ovan, utretts vid ett flertal tillfällen. Senast har frågan om huruvida skriv-
byråernas ambulerande verksamhet är laglig enligt
arbetsförmedlingslagen prövats av den tidigare nämnda arbetsförmedlingsutredningen. Utredningsmannen ansåg att det var möjligt att anpassa skrivbyråernas verksamhet så att den föll inom ramen för arbetsförmedlingslagen och att det inte fanns anledning att ändra lagen eller i övrigt vidta några åtgärder från statsmakternas sida. Som tidigare nämnts avvisades utredningens slutsatser av
flera betydelsefulla remissinstanser.
Kommittén har för sin del inte gått in på frågan om hur skrivbyråernas verksamhet förhåller sig till arbetsför- medlingslagen. De remissvar som avlämnats med anledning av arbetsförmedlingsutredningens betänkande kan emeller- tid sägas stryka under vad kommittén i kapitel 5 uttalat om behovet av en översyn av arbetsförmedlingslagen, i syfte att ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell
utformning.
När det gäller frågan om den offentliga förmedlingens ansvar för förmedling av korttidsanställningar på kontorsområdet kan det inledningsvis konstateras att förmedlingen i dag har tillgång till endast en liten del av det aktuella platsutbudet. Arbetsförmedlingens service
till de arbetssökande är redan av det skälet begränsad. Till detta kommer att man inte kan erbjuda arbetsgivarna den särskilda service som organisationsförmedlingar och
skrivbyråer tillhandahåller.
Kommittén har tidigare framhållit att arbetsförmedlingen generellt sett bör ta ett vidgat ansvar för förmedling av korta anställningar. Skälen härför äger giltighet också när det gäller förmedling av korttidsarbeten på kontorsområdet. Kommittén har bl.a. pekat på att ett tillfälligt arbete kan vara ett första steg in på den
reguljära arbetsmarknaden och att det inte sällan leder
till en fast anställning. Till detta kommer att korttidsförmedling på kontorsområdet har en betydande omfattning, varför det är rimligt att den offentliga förmedlingen ger en tillfredsställande service till arbetssökande och arbetsgivare också på denna del av
arbetsmarknaden.
En förutsättning för att förmedlingen skall kunna arbeta på ett effektivt sätt med korttidsförmedling på kontors— området är att man överväger att vidga servicen i olika hänseenden. Följande frågor bör övervägas i sammanhanget: ökad bransch— och yrkeskompetens, administrativ service i fråga om skatteavdrag m.m. samt förmedling av andra tjänster av uppdragsnatur.
När det gäller förmedlingsarbetets inriktning är det främst två saker man bör ta ställning till: resursfrågan och förmedlingsarbetets bedrivande. Resursfrågan får bedömas mot bakgrund av verkets uppgifter i övrigt och angelägenheten av den aktuella arbetsuppgiften som sådan.
När det gäller förmedlingsarbetets bedrivande bör det först slås fast att det är frågan om förmedling av anställning, dvs. en arbetssökande som anvisats får anställning hos beställaren (arbetsgivaren). Vid förmedling av korta anställningar är det från arbets— givarens utgångspunkt viktigt att man får sökande som är kompetenta för arbetet. I situationen ligger ofta att det är bråttom och att det av naturliga skäl inte är möjligt med provtjänstgöring eller utbildning. För att kunna göra ett bra arbete måste därför arbetsförmedlaren ha så kompletta uppgifter som möjligt om arbetets krav och om
de sökandes kvalifikationer. Med ledning av denna information kan arbetsförmedlaren sedan föreslå sökande
till arbetet. Beslutet om anställning skall alltså fattas
av arbetsgivaren.
Den här redovisade modellen skiljer sig inte från allmänna principer för hur arbetsförmedlingsarbete bör
bedrivas.
Den andra frågan som bör belysas är om förmedlingen skall tillhandahålla tjänster utöver förmedlingsarbetet. Många arbetsgivare som för en kortare tid behöver kontorsarbetskraft anser att det är förenat med stora fördelar om man för den utförda tjänsten betalar ett timpris som inkluderar skatter, avgifter m.m. Dessa skall alltså inbetalas av förmedlingen. Organisations— förmedlingarna fungerar på detta sätt gentemot beställare som vill ha sådan service. Det bör inte finnas något principiellt hinder för den offentliga förmedlingen att arbeta på samma sätt. För servicen med löne- och skatteadministration bör arbetsgivaren betala en avgift som täcker självkostnaden. Verksamheten måste alltså läggas upp så att kostnaden för den särskilda servicen kan särskiljas. För själva förmedlingsarbetet däremot skall inte avgift debiteras.
En beställare som efterfrågar service på kontorsområdet har ibland inte behov av att anställa folk utan vill få ett visst uppdrag utfört. Uppdraget kan då utföras på annat ställe än hos arbetsgivaren. Ibland kan en beställning vara "blandad" på det sättet att viss del av arbetet måste utföras hos arbetsgivaren medan andra delar kan utföras av ett fristående företag. Skrivbyråerna erbjuder sig ofta att utföra arbetet såväl i egna som i beställarens lokaler. Dessa företag klarar alltså
uppdragsservicen.
Det finns inte skäl för att inom arbetsmarknadsverkets organisation starta en uppdragsservice av det ovan skisserade slaget. Kunder som efterfrågar sådan service kan hänvisas till den stationära skrivbyråverksamheten. Ett alternativ i sammanhanget är statligt stiftelsen APM (SIGA) i Malmfälten som har avancerad utrustning för databehandling och skrivservice och som därför kan ta på sig uppdrag av här aktuellt slag. På längre sikt kan man tänka sig ett samarbete mellan stiftelsen och den offentliga förmedlingen när det gäller
uppdragsverksamheten.
Som framgår av vad tidigare sagts fordrar en kvalificerad förmedling av här skisserat slag en del resurser om den genomförs i större skala. Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara intressant med en försöksverksamhet. Denna bör bedrivas i ett par olika former och omfatta ett kontor i Stockholm och ett par kontor i några större administrativa centra i landet. I denna form bör försöksverksamheten organiseras som enbart korttidsförmedling av kontorsarbetskraft med tillhörande särskild service i fråga om skatter och löner enligt vad ovan skisserats. För den särskilda servicen skulle arbetsgivaren erlägga avgift. I en annan form kunde verksamheten med korttidsförmedling ske tillsammans med förmedling av annan kontorsarbetskraft, vid en särskild bransch/yrkesförmedling. Även i detta fall bör den
särskilda servicen tillhandahållas mot avgift.
Verksamheten bör i båda fallen bedrivas som en fristående ( enhet, men naturligtvis som en del av den offentliga arbetsförmedlingen. Sedan försöket pågått en tid bör verksamheten utvärderas. Det gäller bl.a. effekterna för de olika sökandekategorierna. Därefter får man ta ställning till om verksamheten bör drivas vidare och
utvidgas i en mer permanent form.
209 10 ARBETSFORMEDLING PÅ KULTUROMRÅDET
10.1 Inledning
Få områden är så mångfasetterade och svåröverskådliga som kulturområdet. Detta gäller både ur arbetsmarknads- synpunkt och i övrigt. Stora delar av området styrs av kommersiella intressen och följer ekonomiska lagar. Andra delar av kulturlivet har kulturpolitiska syften och verk- samheten drivs därför inte av vinstmotiv. Yrkesutövarna på kulturarbetsmarknaden har ofta starka personliga motiv, varför möjligheterna att försörja sig inom kultur— området ofta inte är en avgörande faktor för valet av
yrke.
Gemensamt för både det kommersiella och det ickekommer— siella området är att det krävs stora insatser i fråga om arbetsanskaffning. De kan sägas vara förmedlingsinten- siva. Endast inom ett begränsat antal yrkesgrupper inom kulturområdet finns fasta anställningar. Övervägande delen av utövarna arbetar på frilansbasis. Totalt sett präglas området av en brist på arbetstillfällen. För i synnerhet det ickekommersiella området medför detta ett behov av såväl ackvisitoriska förmedlingsinsatser som
direkta sysselsättningsskapande åtgärder.
I dag bedrivs arbetsförmedling inom kulturområdet på flera sätt. Den offentliga arbetsförmedlingen har sedan 1940—talet bedrivit särskild artist- och musikerförmed—
ling. Vid sidan härav finns fyra förmedlingar med orga- nisationer inom kulturområdet som huvudmän, s.k. orga— nisationsförmedlingar. Dessa organisationer har för sin förmedlingsverksamhet särskilt tillstånd och arbetar under tillsyn av AMS. Två vinstsyftande förmedlingar arbetar inom konstmusikområdet på det internationella
planet. Dessa båda förmedlingar, som bedrivs i enskild regi, har tidsbegränsade tillstånd för sin verksamhet från AMS. Vidare bedrivs vid vissa centrumbildningar förmedling av kulturarbetare. Arbetet utförs av förmed- lare som är anställda av arbetsmarknadsverket. Slutligen är det ett känt faktum att arbetsförmedling på detta område i viss utsträckning bedriVS i icke legala former.
Frågan om hur arbetsförmedling på kulturområdet bör vara anordnad har utretts vid ett flertal tillfällen de se— naste decennierna. Den nuvarande ordningen har sin grund i statsmakternas beslut år 1976. Bakom beslutet låg ett utredningsarbete som utfördes dels av den s.k. OLAF—
utredningen, dels av en interdepartemental arbetsgrupp.
I AMS-kommitténs direktiv konstaterar departementschefen att den offentliga förmedlingen fortfarande - trots att en viss personalförstärkning skett vid kulturarbetarsek— tionerna — endast svarar för en del av förmedlingen av arbeten inom det aktuella området.
Kommittén skall enligt sina direktiv pröva om kultur— arbetarsektionerna är den mest ändamålsenliga formen för denna verksamhet. Bl.a. för att möjliggöra en vidgning av serviceutbudet bör övervägas att föra över verksam— heten till ett annat organ, t.ex. ett statligt bolag eller en stiftelse.
Kommittén redovisar i detta kapitel sina överväganden
och förslag. Arbetet har bedrivits i en särskild bered— ningsgrupp med representanter för intressenterna på detta område. Kommittén har sedermera anslutit sig till bered—
ningsgruppens förslag.
I en särskild bilaga redovisas ett utförligt bakgrunds- material,1 vari bl.a. behandlas tidigare utredningar
på området, arbetsmarknadssituationen på kulturområdet, kulturarbetsförmedlingens nuvarande organisation och de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen på kulturområdet.
10.2 Allmänna överväganden och förslag
10.2.1 Utgångspunkter
Kulturarbetsmarknaden är komplicerad i flera olika av- seenden. Att skapa en heltäckande förmedlingsorganisation som tillgodoser alla de olika krav som marknaden ställer är en vansklig uppgift. Tidigare planer och försök med en sådan inriktning har inte givit något resultat.
Kommittén har bedrivit sitt arbete med målet att — med
beaktande av direktiven — lägga fram ett förslag som är förankrat hos intressenterna på kulturarbetsmarknaden och ligger i linje med samhällets allmänna mål för arbetsmarknadspolitiken. I arbetet har kommittén haft att utgå från marknadens särart som manifesterar sig bl.a. i de speciella förmedlingsorgan som finns i form av organisationsförmedlingar och centrumbildningar. De förslag som nu läggs fram har den eftersträvade förank- ringen hos bl.a. parterna på kulturarbetsmarknaden och bör därför ha bättre förutsättningar än den nuvarande
organisationen att fungera på ett svårbemästrat område.
Innan kommittén går närmare in på sina förslag vill kom-
mittén framhålla en del faktorer som karaktäriserar
lKulturarbetsförmedling, sou 1985=9.
kulturarbetsmarknaden och förmedlingsverksamheten på detta område och som därför påverkar förslagets utform- ning. 1. Yrkesområden med olika karaktär ________________________________
Det finns kulturarbetare av många olika slag t.ex. för— fattare, bildkonstnärer, skådespelare, och musiker. Vid kulturarbetarsektionerna ges dessutom service åt en rad yrkesutövare som i snävare mening inte bör definieras som kulturarbetare t.ex. journalister, dekoratörer och metallgravörer. Det är uppenbart att förmedlingsarbete som innehåller yrken av så olika och speciella slag ställer särskilda krav.
2. Anställningarnas korta varaktighet gör området förmedlingsintensitivt
Flertalet arbeten inom kulturområdet har mycket kort varaktighet. Flertalet av de arbeten som i dag förmedlas är endast av en eller ett par dagars varaktighet. Enga— gemang som varar längre tid är relativt fåtaliga men finns t.ex. inom teatrar och fasta orkestrar. Många av dessa platser tillsätts dessutom utan medverkan av för- medlingsorgan. Områdets förmedlingsintensiva karaktär innebär att ett relativt begränsat antal arbetssökande genom sina anspråk på förmedlingsservice tiotals eller ibland hundratals gånger per år ställer stora krav på förmedlingsapparaten.
3. Förmedlingen avser anställningar, uppdrag och andra
åtaganden
Arbetsförmedling i allmänhet syftar till att åstadkomma ett anställningsförhållande. Inom kulturarbetsmarknaden
arbetar man i praktiken med en mer vidsträckt definition i detta hänseende. Om förmedlingen i det enskilda fallet leder till arbete spelar den juridiska formen för
arbetsåtagandet mindre roll. Uppdrag, entreprenader och i viss omfattning även färdiga produktioner och arbeten ingår därför i förmedlingsarbetet.
4. Brist på arbetstillfällen
Inom kultursektorn totalt råder en mer eller mindre per- manent brist på förvärVSarbeten. Marknaden kan sägas styras av dels starka kommersiella influenser, dels sam— hällets anslagstilldelning. Antalet personer som utbil- das i konstnärliga yrken påverkar självfallet också sys- selsättningssituationen. Bristen på arbetstillfällen skapar också behov av kompletterande sysselsättning på
andra delar av arbetsmarknaden.
5. Ett stort antal kulturarbetare finns i Stockholms-
regionen
I Stockholmsområdet är ett mycket stort antal - ca 60 %
— av samtliga kulturarbetare bosatta. Många av dessa efterfrågar arbete över hela landet. Denna struktur måste påverka fördelningen av resurser för förmedlingsarbetet samtidigt som den visar på behovet av ett väl utbyggt
kontaktnät. 6. De arbetssökandes särskilda engagemang
De utövande kulturarbetarna präglas av att de ofta har ett stort personligt engagemang i sina arbetsuppgifter. En kulturarbetare är vanligen högt specialiserad och har ofta en lång utbildning bakom sig. I många fall finns dessutom ett behov av fortsatt, daglig övning. Om efter—
frågan på en artists tjänster av något skäl är låg eller kanske obefintlig, kan det vara svårt att finna alterna- tiva arbetsområden och att förmå artisten att gå över till ett annat yrke.
7. Kvaliteten på förmedlingsarbetet
Inom få områden torde det vara av så avgörande vikt som inom kultursektorn för arbetsgivarens verksamhet att rätt person engageras. Förmedlingsarbetet måste alltså inriktas på att nå detta mål. Om man misslyckas blir följden ofta svåra ekonomiska eller konstnärliga bakslag för den som driver verksamheten.
8. En splittrad förmedlingsbild
Vid sidan om den offentliga förmedlingen, som är avsedd att vara heltäckande, finns fyra organisationsförmed- lingar, två förmedlingar som bedrivs av enskilda personer med förmedlingstillstånd och ett antal centrumbildningar som bedriver förmedling. Därtill kommer illegal förmed- lingsverksamhet av okänd men på vissa områden betydande omfattning. Det är uppenbart att en sådan ordning skapar problem bl.a. när det gäller att få en överblick av mark- naden. En annan komplikation är avgiftsuttaget. Organisa— tionsförmedlingarna debiterar avgifter för att täcka kostnaden för sin verksamhet. De av privatpersoner drivna förmedlingarna tar dessutom ut viss vinst. Den offentliga förmedlingen och centrumbildningarna uppbär inte någon avgift för sina tjänster.
9. Särskilda servicebehov för vissa arbetssökande _______________________________________________
Det rörliga livet för många artister med ett ständigt byte av arbetsplatser och därmed sammanhängande kompli—
kationer med olika kontrakt, resor, inkvartering, per- sonliga skattefrågor, marknadsföring m.m. skapar behov av särskild hjälp. Detta har i sin tur gett upphov till produktionsbolag, artistsekreterare, managers och im- pressarier. Verksamhet som de bedriver kan komma i konflikt med arbetsförmedlingslagens bestämmelser om
förbud mot vinstsyftande privat arbetsförmedling.
10. Föränderlig marknad
Arbetsmarknaden på kulturområdet förändras ständigt, ibland nyckfullt och hastigt. Modetrender slår igenom på ett sätt som kan göra tidigare eftersökta artister svår- placerade. Marknaden måste därför fortlöpande bevakas
och det bör finnas en beredskap att hjälpa dem som får
svårigheter.
ll. Illegal marknad
Vid sidan om den legala förmedlingsverksamheten finns en olaglig vinstsyftande förmedling som bedrivs av privat— personer eller företag och som är svår att komma åt. Dessutom finns verksamheter som kan falla inom lagens
ram — t.ex. produktionsbolagens verksamhet i viss omfatt- ning - som i praktiken inte skiljer sig mycket från ren
förmedlingsverksamhet.
12. Internationell marknad
Stora delar av kulturarbetsmarknaden är internationell till sin karaktär. Det ställer särskilda krav på förmed-
lingen. Härtill kommer t.ex. hanteringen av arbetstill-
stånd.
13. De arbetsmarknadspolitiska medlen
Kulturarbetsmarknadens speciella karaktär innebär att också arbetsmarknadspolitiska medel måste anpassas sär— skilt för att man skall nå önskade effekter.
10.2.2 Den organisatoriska formen
Kommittén har i sina överväganden utgått från att det allmänna även i framtiden skall erbjuda service på kul— turområdet. Det är emellertid inte självklart att det skall ske på samma sätt som i dag. Man kan tänka sig en förändrad orgnisatorisk form inom ramen för den allmänna arbetsförmedlingen eller en fristående organisation med mer eller mindre fasta band till arbetsmarknadsverket.
Som framgått finns det en rad faktorer på kulturarbets- marknaden som ställer särskilda krav på en förmedlings— apparat. För att en förmedling skall bli effektiv bör bl.a. följande förutsättningar vara uppfyllda
o en organisation med en enhetlig ledningsfunktion
o fria och flexibla arbetsformer i förmedlingsarbetet
o rekrytering av personal med särskild sakkunskap om kultursektorn
o anordningar som ger särskild service (mot avgift) till de arbetssökande
o anknytningar till kultursektorn o samarbete mellan olika typer av förmedlingar o inflytande för parterna på kulturarbetsmarknaden
o en flexibel organisation med möjligheter att möta förändringar.
Olika modeller har prövats när det gäller den organisa— toriska formen för förmedlingen. I slutskedet har i huvudsak två förslag diskuterats. Det ena innebär en fortsatt direkt anknytning till arbetsmarknadsverket men med en annorlunda organisation än i dag. Modellen fick arbetsnamnet "En tjugofemte länsarbetsnämnd". Den inne- bar i huvuddrag att en särskild ledning direkt under AMS skulle skapas för kulturarbetsförmedlingen. Denna skulle i sin tur styras av en direktör och en partssammansatt styrelse. Ett ökat inflytande för intressenterna på olika nivårer skulle ingå i modellen. De nuvarande kultur- arbetarsektionerna skulle brytas ur sitt nuvarande orga— nisatoriska mönster och sortera direkt under den nya styrelsen. Ytterligare förmedlingskontor kunde övervägas för att göra förmedlingen mera heltäckande. Förmedlingen skulle driva arbetsförmedling över hela fältet och till dess förfogande skulle stå de arbetsmarknadspolitiska medlen på ungefär samma sätt som i dag. Programförmed- ling på den kommersiella marknaden skulle avgiftsbeläg— gas. Med hjälp av datateknik skulle förmedlingsarbetet effektiviseras. Inom ramen för verksamheten skulle sär- skild service tillhandahållas mot avgift. Antalet yrkes— områden borde snävas in och enbart omfatta traditionella yrken på kulturområdet. Organisationsförmedlingarna och centrumbildningarna skulle få arbeta på ungefär samma
villkor som i dag.
Den andra huvudmodellen som diskuterades innebar att förmedlingen skulle organiseras som en fristående stat- lig stiftelse. Stiftelsen skulle ha en partssammansatt styrelse och direktör i ledningen. Det skulle vidare finnas ett centralt kansli och regionala kontor där för— medlingsarbetet skulle utföras. Vissa beslut om de arbetsmarknadspolitiska medlen skulle kunna tas inom
stiftelsen och därutöver skulle ett nära samarbete
byggas upp med arbetsmarknadsverket. En särskild diskus— sionspunkt var hur programförmedling skulle bedrivas på det kommersiella området. Enligt ett alternativ skulle all programförmedling hänföras till organisationsförmed- lingarna och stiftelsen koncentrera sig på förmedling av enskilda sökande. Ett annat alternativ innebar att stiftelsen, liksom den offentliga förmedlingen i dag, skulle bedriva även programförmedling.
Särskild service mot avgift skulle erbjudas sökande som efterfrågade det. En bärande idé i stiftelseförslaget var att parterna skulle ha ett stort inflytande på olika nivåer och att ett nära samarbete och viss arbetsfördel— ning skulle etableras gentemot organisationsförmedlingar—
na och centrumbildningarna.
De båda modellerna har betydande likheter och båda får i och för sig anses uppfylla de grundläggande krav som bör ställas på en förmedlingsorganisation. Modellen med en tjugofemte länsarbetsnämnd har bl.a. fördelen att det inte är några större problem att hantera de arbetsmark— nadspolitiska medlen inklusive uppgifter som rör arbets— löshetsersättning. Den organisatoriska anknytningen till AMS innebär dessutom fördelar i inledningsskedet när verksamheten skall starta i sina nya former.
Stiftelsemodellen har sin största fördel i att det kan vara lättare att i en helt fristående organisation ut- forma verksamheten med hänsyn till kulturarbetsmarknadens speciella behov.
Kommittén har vid sina överväganden stannat för att en stiftelse bör vara den form som ger de bästa förutsättningarna för att uppfylla de krav som bör stäl- las på den offentliga förmedlingen. Det viktigaste skälet
härför är de speciella, för att inte säga unika, krav som kulturarbetsmarknaden ställer och som i sin tur är av— hängiga den kulturella sektorn i stort. Att släppa det direkta sambandet till arbetsmarknadsverket innebär vissa problem som måste lösas (sambandet med arbetsmarknaden i stort, arbetsmarknadspolitiska medel, arbetslöshetser— sättning m.m.). Enligt kommitténs uppfattning bör det vara möjligt att lösa dessa problem och skapa ett smidigt samarbete med arbetsmarknadsverket. Det förutsätter också att stiftelsen utrustas med vissa myndighetsfunktioner.
Vid sina överväganden har kommittén haft att utgå från erfarenheterna av den nuvarande organisationen och från parternas och andra intressenters önskemål och bedöm— ningar. En av idéerna i förslaget är att öka inflytandet för "brukarna", intressenterna, och få en inriktning på arbetet som stämmer med deras behov och önskemål. Detta ligger i linje med de signaler som i olika sammanhang hissats för önskvärda förändringar inom den offentliga sektorn. Intressenterna har uttalat sig för stiftelse-
modellen. Detta har varit en avgörande faktor för kommittén.
Andra viktiga skäl som talar för den föreslagna konstruk— tionen är möjligheterna att möta förändringar. Det gäller såväl marknadens struktur som ändringar i fråga om de övriga förmedlingsorganen på området. Psykologiska skäl talar också för den föreslagna lösningen. Det behövs en ny start för förmedlingsarbetet på kulturområdet. Genom den nya formen - stiftelsen - kan detta markeras tydliga-
re.
Inom ramen för en offentligt ägd stiftelse bör det i samverkan med AMS vara möjligt att förena ett effektivt
förmedlingsarbete med vissa nödvändiga myndighetsfunk—
tioner på det arbetsmarknadspolitiska området bl.a. när det gäller ersättning vid arbetslöshet.
En viktig utgångspunkt för stiftelseförslaget är att stiftelsen skall ha ett ansvar för hela kulturarbetsmark- naden. Detta innebär bl.a.:
att intressenterna på området bör ingå i stiftelsens styrelse och att rådgivande organ etableras med parterna centralt och regionalt,
EEE nära samverkan etableras med organisationsförmed— lingar och centrumbildningar i syfte att ta till vara befintliga resurser, ge de arbetssökande bästa service och minska den direkta konkurrensen mellan olika förmed-
lingar,
gpp stiftelsen, som skall vara ett arbetsmarknadspoli— tiskt organ, får i uppgift att samverka med arbetsmark- nadsverket bl.a. i fråga om de arbetsmarknadspolitiska medlen och möjligheterna att bredda arbetsmarknaden för personer som har svårigheter att finna sin utkomst inom den kulturella sektorn samt
att stiftelsen får vissa myndighetsuppgifter när det gäller att hantera arbetsmarknadspolitiska medel, arbets— löshetsersättning m.m.
Ett huvudsyfte med den lösning som här skisserats är att få en bättre bevakning av hela arbetsmarknaden och av olika delar av kultursektorn, däribland utbildningen av kulturarbetare. En annan viktig uppgift för en ny orga— nisation är att söka vidga kulturarbetsmarknaden och därmed skapa nya arbetstillfällen.
Kommitténs förslag till framtida förmedlings— organisation inom kulturområdet
I detta avsnitt behandlas uppgifter och organisation för den stiftelse som föreslås bli inrättad för att ta ett arbetsmarknadspolitiskt ansvar för kulturarbetsmarknaden. Förslagen är på intet sätt kompletta utan får ses som riktlinjer för det detaljerade utredningsarbete inom en organisationskommitté eller liknande som måste bli
följden, om stiftelseförslaget skall realiseras. 10.3.1 Stiftelsens allmänna uppgifter
Stiftelsen skall vara stiftelsebildare och ha ett totalt ansvar för kulturarbetsmarknaden. Utgångspunkten för dess organisation är arbetsmarknadsverkets nuvarande organisation på området, dvs. i första hand de kultur-
arbetarsektioner som finns vid fyra distriktskontor.
Stiftelsen skall vara ett arbetsmarknadspolitiskt organ. Dess främsta uppgift blir att organisera arbetsförmed- lingen inom området. I totalansvaret ligger att den i princip skall täcka alla områden. Detta skall ske dels genom egna förmedlingar, dels genom samarbete med andra förmedlingar, organisationsförmedlingar och centrumbild-
ningar.
Stiftelsen skall också svara för att sambandet med den
allmänna arbetsmarknaden upprätthålls och att de arbets—
marknadspolitiska medlen hanteras enligt de allmänna intentioner som gäller för dessa. Detta ställer krav på
ett nära samarbete med den allmänna arbetsförmedlingen.
Ett särskilt problem är att en stor del av platserna inom kulturarbetsmarknaden har mycket kort varaktighet
och att de därför inte omfattas av lagen om allmän plats- anmälan. Det skulle i och för sig vara önskvärt med en vidgad anmälningsplikt, men de praktiska svårigheterna med en sådan åtgärd är sådana att det inte låter sig genomföras. Det får bli en uppgift för stiftelsen att närmare studera dessa frågor och föreslå åtgärder som är ägnade att förbättra informationen om utbudet av arbets—
tillfällen inom kultursektorn.
Andra viktiga uppgifter för stiftelsen blir att organi— sera samverkan med kultursektorn i stort och hålla kon-
takt med utbildningsverksamheten på området.
Metodutveckling och utbildning av egen personal, an- ställda hos organisationsförmedlingarna samt centrumbild-
ningarna är andra uppgifter som stiftelsen bör fullgöra.
Stiftelsen bör organiseras med ett centralt kansli i Stockholm och med tills vidare fyra distrikt med utgångs- punkt i de nuvarande kulturarbetarsektionerna. Det är önskvärt med ett decentraliserat arbetssätt men med hän- syn till vissa delarbetsmarknaders begränsade storlek kan det visa sig lämpligt med en central handläggning av
förmedlingsarbetet inom vissa yrkesområden.
I stiftelsens styrelse skall ingå en bred representation för parterna på arbetsmarknaden. Anknytningen till arbetsmarknaden i stort markeras av att styrelsens ord- förande föreslås bli hämtad från arbetsmarknadsverkets ledning.
10.3.2 Avgränsning av yrkesområden
Kulturarbetarsektionerna arbetar i dag även med yrkes— grupper som i snävare mening inte tillhör kulturarbets-
marknaden. Det gäller bl.a. journalister och vissa yrken
med anknytning till hantverk och industri, t.ex. metall-
gravörer och guldsmeder.
Enligt kommitténs mening bör utgångspunkten vara att stiftelsen skall arbeta med yrkesområden med en klar konstnärlig inriktning. Härutöver bör man kunna lägga praktiska synpunkter och inkludera vissa "kringyrken" som har anknytning till de konstnärliga yrkesområdena. Detta gäller exempelvis på teaterområdet.
Kommittén föreslår således att yrken som journalister och hantverks- och industribetonade yrken inte skall ingå i stiftelsens arbetsområde utan hänföras till den allmänna arbetsförmedlingen. Resonemanget gäller bl.a. dekoratörer, inredningsarkitekter, förlagsredaktörer, korrekturläsare, programtjänstemän vid radio och TV, metallgravörer och drejare. Den exakta gränsdragningen
för stiftelsens verksamhet i detta hänseende bör göras
av en kommande organisationskommitté.
10.3.3 Förmedlingsverksamheten
Stiftelsens viktigaste uppgift blir att vara huvudman för arbetsförmedlingen inom kulturområdet. Stiftelsen har därvid ett geografiskt och yrkesmässigt totalansvar Med den begränsade organisation som åtminstone i inled- ningsskedet står till buds, kommer inte stiftelsen, lika litet som den allmänna arbetsförmedlingen i dag, att på egen hand kunna leva upp till detta totalansvar. Stif- telsen måste därför samarbeta dels med den allmänna
arbetsförmedlingen, dels med organisationsförmedlingar och centrumbildningar så att de gemensamma resurserna tillvaratas på bästa sätt.
SOU 1985 : 7 Detta är Viktigt med hänsyn till att resurserna är knappa och till behovet av att arbeta mera intensivt med vissa
delar av kultursektorn än som görs i dag.
Samverkan med centrumbildningarna
På de områden som i dag täcks av centrumbildningarnas verksamhet skall stiftelsen inte bedriva egen förmedling. Centrumbildningarna skall genom samarbetsavtal ha i upp- drag att sköta förmedlingsverksamheten på dessa områden. Det innebär bl.a. att centrumbildningarna måste arbeta med öppenhet mot marknaden och inte begränsa sin service till egna medlemmar. Centrumbildningarna täcker i dag tämligen väl in ord— och bildområdena. Den verksamhet som i dag finns inom AMS på dessa områden kan med denna upp— läggning till stora delar avvecklas eller i vart fall dras ned. Hur resurser från det allmänna skall tillföras centrumbildningarna för att de skall klara sina förmed— lingsuppgifter behandlas i ett senare avsnitt.
I stiftelsens totalansvar ligger att stiftelsen kan nödgas gå in på områden som man räknat med att centrum- bildningar skall täcka fel.
Samverkan med organisationsförmedlingar __.____.________________________________
Organisationsförmedlingar är i huvudsak verksamma på den kommersiella sektorn. Musikerförbundets förmedling kan sägas ha halva marknaden och förmedlar bl.a. orkestrar med en begränsad lokal marknad. Folkparkernas huvud- område är av naturliga skäl parkerna medan MEFzs verksamhet är inriktad på större dansrestauranger i hela landet. FTS har i dag en viktig kundkrets bland fest— arrangörer på festvåningar. Totalt sett kan organisa— tionsförmedlingarnas del av den kommersiella legala mark—
naden beräknas till ca 75 %. Den offentliga förmedlingen svarar för resten, med verksamheten spridd inom samtliga
de sektorer där organisationsförmedlingarna arbetar.
Under utredningsarbetets gång har diskuterats om stif— telsen, när det gäller den kommersiella marknaden, borde inrikta sitt arbete på enskilda arbetssökande musiker och överlämna den del av marknaden som gäller bl.a. pla- cering av orkestrar - programförmedling - till organisa- tionsförmedlingarna. En sådan ordning skulle innebära vissa fördelar. Förmedlingsarbetet för orkestrar m.fl. skulle koncentreras till organisationsförmedlingarna och stiftelsen skulle få resurser över för andra uppgifter. Avgiftsuttag skulle genom denna konstruktion omfatta all orkesterförmedling. Det skulle också vara möjligt att, frånsett direkt överservice, undvika avgifter inom ramen för stiftelsens arbete.
Å andra sidan har det hävdats att stiftelsen inte borde stå utanför ett, traditionellt sett, stort och viktigt område som förmedling av orkestrar m.m. på populärmusik- området. Om denna verksamhet helt föll utanför stiftel— sen skulle man inom den sakna viktiga kunskaper för att bedöma populärmusikmarknaden och kunna ta ställning till konkreta frågor om t.ex. arbetstillstånd för utländska orkestrar. Det har också ansetts viktigt för att hålla uppe den allmänna kompetensen bland personalen att man får syssla med programförmedling på det kommersiella området. Ytterligare skäl som åberopats är svårigheten att dra en bestämd gräns mellan förmedling av enskilda musiker och programförmedling samt önskvärdheten att på
ett och samma ställe kunna tillhandahålla fullständig
service till de arbetssökande.
Vid diskussionen i beredningsgruppen stannade denna slut- ligen för att föreslå att stiftelsen även bör arbeta med förmedling av orkestrar och annan programförmedling inom underhållningsbranschen. I praktiken gäller det främst dansmusik. Vidare enades man om att sådan förmedling skall vara förenad med uttag av avgift för arrangören efter samma grunder som inom organisationsförmedlingarna. Kommittén delar denna uppfattning.
Samverkan med den allmänna arbetsförmedlingen
Den allmänna arbetsförmedlingen bör även i fortsättningen ha vissa uppgifter för kulturarbetsmarknaden. Arbetsför— medlingens kontorsorganisation bör på samma sätt som i dag kunna stå till tjänst med viss grundläggande informa— tion om kulturarbetsmarknaden. De arbetssökande bör hän— visas vidare till stiftelsen eller annat förmedlings— organ. Arbetsförmedlingskontoren kan alltså ses som ett slags ombud för stiftelsen. I kontaktarbetet bör de sökande på samma sätt som i dag utan kostnad få använda arbetsförmedlingens telefoner. I sammanhanget bör noteras att det finns sökande som samtidigt efterfrågar arbete inom kultursektorn och inom andra delar av arbetsmarkna— den. Även detta gör ett nära samarbete önskvärt.
Ett ytterligare skäl för den här föreslagna ordningen är hanteringen av arbetslöshetsersättningen. Till den frågan återkommer kommittén i ett senare avsnitt.
Förmedling i egen regi
Stiftelsen bör arbeta med områden som inte täcks av centrumbildningarna eller organisationsförmedlingarna. Det gäller bl.a. kyrkomusik, konstmusik i övrigt, teater— och dansområdet, sceniska artister av olika slag bl.a.
inom varieté och cirkus. Förmedlingen verkar på nationell basis. Inom vissa yrkesområden är emellertid marknaden internationell till sin karaktär. Det gäller bl.a. konst- musiker och cirkus- och varietéartister. Frågan om inter-
nationell förmedling behandlas i ett senare avsnitt.
Förmedlingsarbetet kommer i princip att bedrivas genom den regionala organisationen. På en del områden där den nationella arbetsmarknaden är relativt begränsad kan det vara till fördel med en viss centralisering. Det kan gälla inom teater och delar av konstmusikens område. Hur man bör se på dessa frågor och lägga upp arbetet får avgöras efter diskussion med bl.a. de rådgivande organ som är aVSedda att inrättas för olika yrkesområden.
Förmedlingsarbetets inriktning
Förmedlingsarbetet bör få en offensiv inriktning. Förmed- larna bör aktivt uppsöka och bearbeta arrangörer och institutioner för att söka bredda arbetsmarknaden och få fram arbetstillfällen. Även andra metoder för att komma ut på marknaden bör — liksom i dag - komma till använd- ning. Det gäller artistkataloger, bildarkiv och andra anordningar för dokumentation av kulturarbetares presta- tioner, artistfora och liknande åtgärder. När det gäller metodfrågor kan utbildningsinsatser och erfarenhetsutbyte inom organisationen och med branschfolk utanför densamma bli viktiga inspirationskällor.
Ett betydelsefullt hjälpmedel för den allmänna arbets- förmedlingen är i dag ADB-tekniken. Det finns mycket som talar för att denna teknik borde kunna tillämpas på kulturarbetsmarknaden med dess delvis intensiva förmed— lingsbehov. Det bör vara en uppgift för stiftelsen att följa utvecklingen på detta område och ta erforderliga
initiativ till samverkan med den allmänna förmedlingen och med organisationsförmedlingarna.
Internationell förmedling ______.___________________
Stiftelsen Rikskonserter har föreslagit att det på för— sök skall inrättas en internationell förmedling knuten till Institutet för Rikskonserter. Förmedlingen skall arbeta med soloartister, ensembler och orkestrar på konstmusikens område. AMS—kommittén har tillstyrkt för— slaget. Regeringen uppdrog den 21 mars 1985 åt Rikskon- serter att som en försöksverksamhet bedriva denna för— _medling för musiker och sceniska artister. Verksamheten, som startar den 1 juli 1985, innefattar förmedling av anställning utomlands åt den som är bosatt i Sverige och anställning i Sverige åt den som är bosatt utomlands.
Om försöksverksamheten faller väl ut ter det sig natur- ligt att det nya förmedlingsorganet på längre sikt in— lemmas i stiftelsen. De internationella kontakterna är viktiga även för andra delar av kulturarbetsmarknaden. Det bör därför bli en uppgift för stiftelsen att pröva hur man skall arbeta med de frågorna.
Ett område som är helt internationellt till sin karaktär är cirkus och varieté. Det är angeläget att man på något sätt öppnar kanaler till den internationella marknaden för dessa yrkesområden, även om det åtminstone inled— ningsvis får ske med en begränsad ambitionsnivå. Avgiftsuttag Förmedlingen genom stiftelsen skall i princip vara av— giftsfri. På ett område bör som tidigare sagts göras undantag från denna princip. Det gäller förmedling av
artister/musiker och artistgrupper/orkestrar med färdiga
program på det kommersiella området.
Som programförmedling skall således betraktas förmedling av bl.a. dansorkestrar och discjockeys. Det är uppenbart att avgiftsuttag kommer att medföra en del gränsdrag- ningsproblem. Den kommande organisationskommittén får studera dessa problem närmare och ange riktlinjer för tillämpningen. Det blir också en av styrelsens uppgifter att med ledning av givna riktlinjer i anslutning till uppkommande fall utforma praxis för avgiftsuttagen.
Förmedling av enskilda kulturarbetare utan särskilt program, till uppdrag av olika slag, skall som hittills ske kostnadsfritt.
Organisationsförmedlingarnas tjänster bör vara avgifts— belagda efter samma principer som i dag. Inom centrum— bildningarna bör lika litet som i dag tas ut några av- gifter för förmedlingstjänster. 10.3.4 Särskild service
En komplikation när det gäller förmedling på kultur— arbetsmarknaden är den särskilda service — ibland benämnd överservice - som vissa artister efterfrågar. Det kan t.ex. gälla resor, hotellbokning, ekonomisk redovisning och rådgivning (bl.a. rörande skatter) samt marknads- föringsåtgärder av olika slag.
Det finns enskilda personer och företag som tillhanda- håller service på dessa områden. Sådan service är ofta dyrbar och ibland kombinerad med rena arbetsförmedlande
insatser. I den sistnämnda delen är verksamheten lag—
stridig.
Det är såsom framhålls i direktiven önskvärt att stif- telsen kan tillhandahålla service av här aktuellt slag, självfallet mot ersättning för kostnaderna. I princip kan man tänka sig två modeller. Den ena innebär att stiftelsen bygger upp egna resurser för ändamålet. Den andra modellen är att stiftelsen förmedlar tjänster till företag som tillhandahåller servicen mot viss av stif- telsen godkänd avgift. Vilken form som bör väljas beror på bl.a. efterfrågans omfattning och servicens karaktär. Det kan finnas skäl att kombinera de båda formerna så att exempelvis stiftelsen specialiserar sig på resor och hotellbokning medan för övrig service anlitas fristående företag. Valet av metoder och den närmare planläggningen av verksamheten bör ankomma på organisationskommittén och stiftelsen direkt.
10.3.5 Sambandet med den allmänna arbetsmarknaden
Allmänna synpunkter
Som tidigare framhållits är det viktigt att bibehålla perspektivet att kulturarbetsmarknaden är en del av den allmänna arbetsmarknaden. Det gäller både för platsför— medling och för åtgärder som blir aktuella om den arbets- sökande inte kan placeras i arbete.
För att sambandet med den allmänna arbetsmarknaden skall fungera fordras ett nära samarbete mellan arbetsmarknads— verkets olika delar och stiftelsen. Denna samverkan kan ta sig olika uttryck. En praktisk fråga i sammanhanget är stiftelsens lokaler. Det är lämpligt att stiftelsens kontor placeras i anslutning till den allmänna arbetsför—
medlingen. En sådan ordning främjar informella personkon-
takter och innebär fördelar för arbetssökande som efter-
frågar arbete på både kulturarbetsmarknaden och arbets—
marknaden i övrigt. Den lokalmässiga närheten kan även underlätta arbetet när det gäller arbetssökande med sär—
skilda problem.
Samarbetet mellan stiftelsen och verkets personal är särskilt viktigt vid hanteringen av arbetslöshetsersätt- ning och de arbetsmarknadspolitiska medlen i övrigt. För att åstadkomma en smidig handläggning på dessa områden bör stiftelsens personal utrustas med vissa myndighets— funktioner. Detta fordrar bestämmelser i lag. Det yttersta ansvaret för de arbetsmarknadspolitiska medlen bör även för kulturarbetsmarknadens del åvila AMS. Genom delegering och på annat sätt bör som tidigare sagts vissa
beslut kunna tas inom stiftelsen.
Arbetslöshetsersättning — arbetsvägledning
De arbetssökande inom kultursektorn kan i dag uppsöka vilket arbetsförmedlingskontor som helst och där få markering för arbetslöshetsersättning. På arbetsförmed- lingskontoret tar man kontakt med vederbörande kulturar- betarsektion och undersöker om det finns något för den sökande lämpligt arbete anmält hos förmedlingen. Därjämte undersöker man om det finns arbetstillfällen lokalt eller i övrigt på den allmänna arbetsmarknaden som bör er-
bjudas.
De flesta arbetslösa kulturarbetare vänder sig till kulturarbetarsektionerna för att där få sin markering
för kassa eller sitt anspråk på kontantstöd handlagt.
Även i detta fall skall förmedlingen bedöma om det finns
lämpligt arbete på den allmänna arbetsmarknaden.
Det bör vara möjligt att i princip tillämpa samma ordning
sedan stiftelsen bildats med den uppläggningen att stif—
telsens kontor får samma uppgifter som kulturarbetarsek- tionerna. Hur man inom stiftelsen skall få tillgång till det allmänna platsutbudet är en praktisk fråga som bör kunna lösas. Om det kommer till stånd en lokalmässig samordning är det sannolikt relativt enkelt att klara problemet. Datatekniken innebär också möjligheter i sam—
manhanget.
Ett besök av en arbetssökande för kassamarkering eller liknande leder normalt till en diskussion om den sökan- des situation. Sådana samtal bör stiftelsens personal naturligtvis föra och därvid försöka hjälpa den sökande. Det kan bl.a. bli aktuellt att diskutera beredskaps— arbeten eller arbetsmarknadsutbildning. Som närmare
utvecklas i det följande bör vissa beslut på dessa om— råden kunna tas inom stiftelsen, medan i andra fall arbetsmarknadsverket måste kopplas in. I mer problema- tiska fall kan det bli aktuellt att koppla in arbetsväg- ledare från den allmänna arbetsförmedlingen. Arbetsväg- ledaren har hela den vanliga medelsarsenalen, däribland anställning med lönebidrag, till sitt förfogande. Inte sällan lär det bli aktuellt att diskutera om den sökande bör gå över till ett nytt yrkesområde.
Det är lämpligt att stiftelsen och arbetsförmedlingen kommer överens om arbetsformerna för samarbetet med arbetsvägledningspersonalen. Man kan tänka sig att stif- telsen har fortlöpande kontakt med ett antal arbetsväg— ledare som efter hand blir väl förtrogna med kultur- arbetsmarknaden. Andra praktiska frågor, t.ex. särskilda mottagningstider i stiftelsens lokaler för verkets arbetsvägledare bör också diskuteras.
Beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning m.m.
Beredskapsarbeten som är speciellt inriktade på kultur— arbetare förekommer sedan några år tillbaka. Dessutom kan beredskapsarbeten av annat slag komma i fråga för
arbetslösa kulturarbetare.
När det gäller att planera och anordna beredskapsarbeten inom kultursektorn bör stiftelsen på central nivå få ungefär samma ställning som en länsarbetsnämnd. Stif- telsen skall samla in uppgifter för objektsreserv, utar— beta underlag för begäran om anslag (riktad till AMS) och - inom vissa ramar — besluta om bidrag till bered— skapsarbeten. Stiftelsen bör alltså från AMS få en viss ram för att anordna beredskapsarbeten. Stiftelsen får göra framställningar hos AMS om ytterligare medel om arbetsmarknadsläget kräver det eller om det är fråga om objekt av mera omfattande slag.
På det regionala planet kommer stiftelsens personal att arbeta med att ta fram förslag till objektsreserv och hålla kontakt med huvudmän för beredskapsarbeten. Dess- utom bör stiftelsens förmedlare anvisa arbetssökande. Många beredskapsobjekt kommer att ha centrumbildningar som upphovsmän. I sådana fall bör anvisningar av sökande göras i samverkan med vederbörande centrumbildning. Det är viktigt att centrumbildningar liksom organisations— förmedlingar involveras i verksamheten så att man får
fram goda objekt för beredskapsarbeten.
När det gäller beredskapsarbeten utanför kultursektorn som anvisas kulturarbetare är det fråga om individuella bedömningar som i enlighet med vad ovan sagts får göras inom den allmänna arbetsförmedlingen. Ärendena torde i
allmänhet initieras inom ramen för det samarbete som
enligt vad ovan sagts bör komma till stånd mellan
stiftelsen och verkets personal.
Arbetsmarknadsutbildning som exklusivt riktar sig till kulturarbetare förekommer i viss omfattning. Denna verk- samhet bör utvecklas av stiftelsen. I princip bör frå— gorna kunna handläggas på samma sätt som beredskaps— arbeten. Stiftelsen centralt har hand om planering och i viss mån genomförande samt gör framställningar till AMS om medel. Regionkontoren tar ut deltagare efter kvoter som fördelas centralt. Regionkontoren kan väntas ta initiativ till kurser liksom centrumbildningarna och
organisationsförmedlingarna.
Även på detta område är det alltså AMS som svarar för medelstilldelningen. Sådana frågor bör kunna hanteras på samma sätt som ovan rekommenderats för beredskapsarbeten. Det innebär bl.a. att även på detta område bör stiftelsen få en viss ram att hantera för de grundläggande behoven.
Även andra arbetsmarknadspolitiska medel bör kunna upp— dras åt stiftelsen att sköta. Det gäller bl.a. sökande—
resor och flyttningsbidra . Den begränsningen bör dock gälla att man håller sig inom yrkesområden som tillhör
kulturarbetsmarknaden.
Den ordning som här föreslås bör också ge möjligheter att detaljanpassa reglerna för de arbetsmarknadspolitiska medlen, så att de bättre stämmer med förhållandena på kulturarbetsmarknaden. Allmänt sett är det viktigt att de arbetsmarknadspolitiska medlen får en utformning så att de är lätta att administrera och utvecklingsbara inom kultursektorn. I samband med det tidigare föreslagna organisationsarbetet fordras en detaljerad genomgång av
hur de arbetsmarknadspolitiska medlen bör hanteras, bl.a.
i syfte att skapa klara ansvarsförhållanden.
Arbetstillstånd
Arbetstillstånd meddelas i dag av AMS för arbeten som
har kortare varaktighet än tre månader och i övriga fall
av invandrarverket.
Den myndighetsfunktion som det här gäller bör inte ligga på stiftelsen. Stiftelsens uppgift i sammanhanget bör vara att avge remissyttranden till den beslutande myn— digheten. Ansvaret för sådana yttranden bör inte ligga på styrelsenivå utan hos den vid stiftelsens kansli som har det centrala ansvaret för förmedlingsarbetet. Med den nya uppläggningen av förmedlingsverksamheten finns det knappast anledning att AMS handlägger ärenden om arbetstillstånd på kulturområdet. Invandrarverket bör
därför vara den beslutande instansen för samtliga ären— den på detta område.
10.3.6 Utbildning och utveckling
Utbildning
Kulturarbetsförmedling ställer stora krav på god bransch—
kännedom, helst genom egen tidigare verksamhet inom om— rådet. Ett annat krav är god kontaktförmåga hos förmed— larna. Kunskaper om kulturpolitik, andra delar av kultur- arbetsmarknaden och kulturlivets organisation är andra viktiga områden som en kulturarbetsförmedlare måste be— härska. Ett väl fungerande förmedlingsarbete inom ett så förmedlingsintensivt område som kulturområdet fordrar
dessutom väl fungerande administrativa rutiner. Detta
kräver i sin tur att förmedlarna har goda administrativa kunskaper.
Kulturarbetsmarknaden är en särpräglad del av arbetsmark— naden. Även om kulturarbetsförmedling därför kräver både en särskild organisation och särskilda arbetsformer, för att den skall kunna fungera, får den inte avskärmas från övriga delar av arbetsmarknaden. Inom organisationen måste finnas goda kunskaper om den övriga arbetsmarkna— den, liksom kännedom om de arbetsmarknadspolitiska hjälp— medlen och om den allmänna arbetsförmedlingen.
stiftelsen får enligt förslaget ett övergripande ansvar för arbetsförmedling på kulturområdet. Stora delar av det direkta förmedlingsarbetet kommer emellertid även i fortsättningen att ligga på centrumbildningarna och orga— !
nisationsförmedlingarna.
Stiftelsen bör därför ha ett ansvar för att personalen a vid stiftelsen och övriga förmedlingar erhåller en för ändamålet anpassad utbildning. Personalen vid samtliga förmedlingsorgan bör alltså genomgå utbildning. Denna bör organiseras av stiftelsen och omfatta bl.a. hantering * av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vissa delar av denna i utbildning kommer stiftelsen själv att ha kompetens för att genomföra. Andra delar får hämtas utifrån. Det kan i bl.a. gälla utbildning som syftar till att höja kunskapen om kulturarbetsmarknaden.
En betydande del av det innehåll den tänkta förmedlar— utbildningen bör ha, ligger inom de områden som arbets— marknadsverkets grundutbildning omfattar, t.ex. arbets—
marknadspolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel och verkets organisation. Stiftelsen bör kunna
använda sig av AMS utbildningsresurser på dessa områden. 3
Utöver grundutbildning bör även återkommande utbildning och konferenser anordnas. Verksamhet av detta slag får också en indirekt betydelse genom att förmedlare från olika delar av stiftelsen, organisationer och centrum— bildningar får tillfälle att träffas och utbyta erfaren— heter. Det bör i sin tur förbättra samarbetet i den dag—
liga verksamheten. Utveckling
Inom arbetsmarknadsverket pågår ett fortlöpande utveck- lingsarbete. Ett led häri är verkets satsning på ny tek— nik. På längre sikt räknar man med att varje förmedlare skall ha en egen dataterminal i arbetet. Detta beräknas tillsammans med andra åtgärder väsentligt öka förmed—
lingens kapacitet.
Kulturarbetsförmedlingen har särskilda krav på sig att vara effektiv, beroende på arbetsmarknadssituationen i stort och platsernas stora antal men korta varaktighet. Man bör därför söka utnyttja fördelarna i den nya tekni— ken och utveckla metoder och arbetsformer som är anpas—
sade till de speciella förhållandena inom kultursektorn.
Det är viktigt att i detta sammanhang framhålla bety— delsen av samarbete och erfarenhetsutbyte med den all—
männa förmedlingen. Det bör också ligga inom stiftelsens ansvarsområde att på olika sätt, genom informations— och
utbildningsinsatser föra ut vunna erfarenheter och kun- skaper till samverkande förmedlingar och områdets in—
tressenter i övrigt.
Kommittén vill dessutom betona att även om stiftelsens resurser kommer att vara begränsade i förhållande till
behoven bör vissa medel avdelas för metodutveckling.
På detta område bör man också försöka etablera ett
reguljärt samarbete med organisationsförmedlingarna.
10.3.7 Organisationsförmedlingarnas ställning och upp—
gifter
Vid sidan om den offentliga arbetsförmedlingen har som tidigare nämnts ett antal branschorganisationer inom kulturområdet tillstånd att bedriva avgiftskrävande för— medling utan vinstsyfte. Organisationernas förmedlings—
tillstånd prövas varje år.
De organisationer som för närvarande bedriver förmed—
lingsverksamhet är:
— Folkparkernas centralorganisation (FPC), genom Folk— parkernas artistförmedling (FAF)
- Föreningen Turnerande sällskap (FTS)
— Musiketablissemententens förening (MEF)
— Svenska Musikerförbundet (SMF) genom förmedlings— centralen (FMC).
Organisationernas förmedlingsarbete omfattar till över— vägande del artister/musiker och grupper/orkestrar som är verksamma inom dansmusik- och underhållnings—
branschen. Tillståndsgivningen
Förmedlingarna står under tillsyn av arbetsmarknads— styrelsen, som beslutar om tillstånd och de villkor, bl.a. förmedlingsavgifternas storlek, som skall gälla
för verksamheten.
AMS uppgift på detta område hänger ihop med styrelsens allmänna skyldighet att se till att lagstiftningen,
om förbud mot privat avgiftskrävande förmedling utan tillstånd upprätthålls. Någon ändring i styrelsens upp- gift i det hänseendet är inte aktuell och det kan i och för sig tala för att styrelsen även i framtiden bör ha ansvaret för tillståndsgivningen. Samtidigt bör det kon— stateras att styrelsen enligt kommitténs förslag endast får vissa begränsade uppgifter på kulturarbetsmarknaden. Detta kan vara ett motiv för att tillståndsgivningen bör
handhas av någon annan instans.
Under alla omständigheter bör emellertid stiftelsen få ett starkt inflytande över vilka som anförtros arbets— förmedlingsuppgifter inom kulturområdet och på vilka villkor det skall ske. Framställningar om förmedlings— tillstånd bör alltså remitteras till stiftelsen för
yttrande.
De formella grundläggande villkoren för särskilda för— medlingar bör läggas fast i förmedlingstillståndet. Stiftelsen bör dessutom träffa särskilda samarbetsavtal med organisationsförmedlingarna och centrumbildningarna. Avtalen bör närmare precisera avgränsningsfrågor, sam— arbetet i övrigt, t.ex. i fråga om förmedlingsarbetet
och personalutbildning m.m.
Uppgifter
Organisationsförmedlingarna har sin speciella kompetens inom främst underhållningsbranschen och föreslås att på
hittillsvarande villkor få fortsätta verka på samma sätt
som i dag.
Förslaget om förmedlingsstiftelse bygger på idén att stiftelsen tillsammans med ett antal andra organisationer erhåller samhällets uppdrag att svara för arbetsförmed— ling inom kulturområdet. I detta ansvar ligger en skyl— dighet att medvetet verka för att även sökande som av något skäl är mindre efterfrågade får arbetserbjudanden.
Organisationsförmedlingarnas möjligheter att hjälpa en— skilda arbetssökande är begränsade med hänsyn till att dessa förmedlingars verksamhet i huvudsak går ut på att förmedla färdiga program. Detta leder å andra sidan till behov av samarbete med stiftelsen som har ansvar för alla arbetssökande. Stiftelsen och organisationsförmed— lingarna måste alltså tillsammans bygga upp ett för— troendefullt samarbete med både informella kontakter och mera regelbundna samråd i syfte att hjälpa enskilda arbetssökande. 10.3.8 Centrumbildningarnas ställning och uppgifter
Ställning
Centrumbildningarna är fristående intresseorganisationer för kulturarbetare som verkar med konstnärlig inriktning inom olika konstområden. Förmedling av arbete och upp- drag i, för respektive område, anpassade former är den dominerande verksamheten. Men olika aktiviteter, som syftar till att både göra centrumbildningarna kända och öka intresset för olika konstområden är en viktig del av verksamheten.
För den arbetsförmedlande delen av verksamheten finns inom sex centrumbildningar tio tjänster för arbetsför— medlare, som är inrättade vid arbetsmarknadsverket. I något fall bedrivs en centrumbildnings förmedlingsarbete
integrerat med en kulturarbetarsektion. De centrumbild— ningar som har förmedlare i sina lokaler får också bi— drag till hyror och expenser genom arbetsmarknadsverket. Med förmedlingsarbetet följer också tjänstebrevsrätt,
vilket har en viss ekonomisk betydelse.
Utplaceringen av arbetsförmedlare på centrumbildningarna har varit ett okonventionellt sätt att stödja förmed- lingsarbetet inom sektorer som ofta är särpräglade och kräver ett speciellt sätt att arbeta. Centrumbild— ningarna har utfört ett viktigt arbete för att öka arbetsutbudet inom kultursektorn och de bör även i fort-
sättningen få stöd på den nivå som gäller i dag.
När det gäller formerna för stödet kan det finnas skäl att överväga nya konstruktioner. Den nuvarande kopplingen till arbetsförmedlingen bör upphöra i och med att stiftelsen inrättas och någon motsvarande anordning med
gemensamma tjänster bör inte komma till stånd.
Hos de förmedlare som tjänstgör vid centrumbildningarna uppstår ett naturligt lojalitetsförhållande till centrum— bildningarna och dess medlemmar och det är knappast ända— målsenligt att de har sin anställning hos en annan arbetsgivare. En sådan konstruktion innebär problem i fråga om ansvarsförhållanden och arbetsledning. Om meningsmotsättningar uppstår mellan stiftelsen och en centrumbildning försätts förmedlaren i en lojalitetskon— flikt som kan leda till olyckliga konsekvenser för för— medlingsarbetet, vilket i sin tur kan gå ut över de
sökande.
Kommittén anser att den organisatoriska formen bör ren— odlas. Centrumbildningarna bör ha hela ansvaret för per—
sonalen och den nuvarande anställningsformen upphöra. För
att täcka kostnaderna för förmedlingsarbetet bör centrum— bildningarna få statsbidrag av motsvarande storlek som det nuvarande systemet innebär och med beaktande av ut— vecklingen inom området och de arbetsuppgifter centrum— bildningarna får enligt samarbetsavtalen.
Arbetsförmedlingen på kulturområdet kräver aktiva insat— ser, såsom återkommande utskick av artistkataloger och annat presentationsmaterial. Statsbidraget bör även täcka aktiviteter av detta slag. I sammanhanget måste också beaktas att ett eventuellt bortfall av förmånen med
tjänstebrevsrätt måste kompenseras.
Som tidigare sagts bör avgifter inte få tas ut för arbetsförmedling inom centrumbildningarna. Verksamheten skall alltså även fortsättningsvis bedrivas kostnads— fritt.
Uppgifter
De centrumbildningar som f.n. har förmedlare placerade hos sig verkar inom film—, foto—, ord—, bild—, ton— och scenområdena.
Stiftelsens förmedlingsinsatser bör anpassas till centrumbildningarna på det sättet att stiftelsen avstår från att bedriva verksamhet inom områden som täcks av centrumbildningarna. I delar av landet eller inom yrkes— områden som centrumbildningarna inte kan täcka på ett * rimligt sätt ankommer det i princip på stiftelsen att
erbjuda erforderlig förmedlingsservice.
I samband med övergången till en ny organisationsform för kulturarbetsförmedling bör det slås fast, att
centrumbildningarna skall vara öppna för de yrkesgrupper
som de har ansvar för att förmedla. Servicen får alltså inte begränsas till att omfatta enbart sökande som är medlemmar i en centrumbildning eller på annat sätt är anknutna till den. Samtidigt som förmedlingsverksamheten skall vara öppen måste kvalitetskrav kunna ställas på dem som centrumbildningarna arbetar med. Kompetens— kriterier av det slag som f.n. tillämpas och som är fast— ställda av yrkesorganisationer eller har motsvarande
status bör även i framtiden kunna gälla.
De olika centrumbildningarna har ofta samma målgrupper för sin verksamhet samtidigt som de har lokaler på olika håll. En samordning lokalmässigt och av resurser i övrigt skulle kunna ge en bättre förmedlingsservice och fördelar när det gäller kostnader och marknadsföring. En ökad samordning blir en naturlig diskussionspunkt inom ramen för det samarbete som eftersträvas av den nya organisa—
tionen. lO.3.9 Enskild förmedling m.m.
I dag finns två enskilda förmedlingar som bedrivs med tillstånd och som har rätt att ta ut avgifter enligt bestämmelser som fastställs av AMS. Avgifterna beräknas så att verksamheten skall kunna ge viss vinst. Förmed— lingstillståndet är begränsat till att avse förmedling av tonkonstnärer från och till Sverige. Tillstånd ges för ett år i taget. Den tidigare redovisade förmedlings— verksamheten på det internationella området som planeras av Rikskonserter kommer i princip att avse samma slag av verksamhet som de två enskilda förmedlingarna bedriver i
dag.
Enligt kommitténs uppfattning bör dessa två enskilda förmedlingar få fortsätta sin verksamhet t.v. Sedan man
fått erfarenhet av en ny organisation såväl på det inter— nationella som det nationella planet får man ta ställning till behovet av och eventuellt villkoren för fortsatt
privat förmedlingsverksamhet.
I detta sammanhang tar kommittén upp frågan om den verk— samhet som bedrivs av managers och impressarier. De båda tidigare nämnda enskilda förmedlingarna fungerar inte enbart som arbetsförmedling utan hjälper och lan— serar artister på olika sätt. Vid sidan av dessa enskil— da förmedlingar finns det personer och företag som ger sådan service av managerkaraktär. Som tidigare sagts förekommer det att denna service utsträcks så långt att den innefattar arbetsförmedling och därmed kommer i kon— flikt med lagstiftningen på området. För kommittén står det klart att det finns behov av den särskilda service som här åsyftas. Kommittén föreslår därför, att även
stiftelsen skall kunna erbjuda sådana tjänster.
Från personer och företag som sysslar med den aktuella servicen har uttalats intresse för att det skall fast— läggas en bestämd gräns för vad som är att betrakta som arbetsförmedling och vad som utgör tillåten managerverk— samhet. Kommittén delar denna uppfattning. I tidigare avsnitt har kommittén uttalat sig för en översyn av arbetsförmedlingslagen.1 Resultatet av ett sådant utredningsarbete får betydelse för den aktuella gräns— dragningsfrågan. Därutöver bör stiftelsen ta kontakt med seriösa företrädare för managers och impressarier i syfte att åstadkomma grundläggande regler för hur sådan verk—
samhet skall bedrivas utan att komma i konflikt med lag—
stiftningen.
10.3.10 Stiftelsens organisation Central kansliorganisation
Ett huvudkontor i Stockholm bör inrättas för ledning och för centrala funktioner i stiftelsen. Stiftelsens chef svarar under styrelsen för ledning av verksamhet. I
övrigt föreslås att följande uppgifter skall fullgöras.
Administrativa uppgifter. I dessa ingår stiftelsens ekonomi och administration, däribland personalfrågor och
intern administration. Vidare hör till denna grupp av ärenden ekonomifrågor som hänger ihop med driften av verksamheten och anslagsfrågor bl.a. beträffande arbets— marknadspolitiska medel. Inom ekonomisektorn bör också ansvaret för kravbevakningen av utestående fordringar
avseende förmedlingsavgifter ligga.
Bland uppgifterna bör också ingå övergripande frågor som rör kontakter och bidrag med organisationsförmed—
lingarna.
Ansvaret för arbetsförmedlingsorganisationen blir en central uppgift för stiftelsen. En annan uppgift blir den centrala handläggningen av de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen, främst beredskapsarbeten och AMU. Metodut— vecklingen bör vara en annan viktig uppgift. Ansvaret för att besvara remisser beträffande ansökningar om arbets— tillstånd för utländska kulturarbetare bör skötas av den
som har det centrala ansvaret för förmedlingsarbetet.
Den särskilda "överservicen", dVS. hjälp till sökande med ekonomiska frågor, reseplanering, marknadsföring
m.m. bör skötas av personal med anknytning till förmed— lingskontoren. Volymen på arbetet får bestämma organisa— tionsformen. Denna fråga bör övervägas särskilt i den
kommande organisationsutredningen.
Utbildnings— och informationsfrågorna blir viktiga upp—
gifter i den nya organisationen. Det gäller att planera och genomföra personalutbildning för både stiftelsens
egen personal och för dem som arbetar vid de förmedlingar som samverkar med stiftelsen. Ett annat viktigt område för stiftelsen är informationsarbetet, däribland produk— tion av informationsmaterial. Stödinformation till all—
mänheten om stiftelsen och de samverkande förmedlingarna samt den allmänna arbetsförmedlingen ingår också. Till denna grupp frågor hör även fördelning av medel till informationsmaterial som produceras av centrumbildningar—
na och organisationsförmedlingarna. Regional kansliorganisation
De nuvarande kulturarbetarsektionerna i Stockholm, Göte— 'borg, Malmö och Umeå föreslås bilda stiftelsens region—
kontor.
Regionkontoren skall i nära samarbete med arbetsförmed— lingen samt de organisationsförmedlingar och centrumbild— ningar som är verksamma i respektive region ansvara för arbetsförmedling på kulturområdet. En lokalmässig inte— gration med den allmänna arbetsförmedlingen bör som tidi—
gare sagts eftersträvas.
Andra arbetsuppgifter, som f.n. åvilar kulturarbetarsek— tionerna, såsom handläggning av KAS— och A—kassefrågor, arbetsvägledning, initiativ till beredskapsprojekt och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt anvisning av
sökande i sådana sammanhang, bör ligga på den regionala
organisationen.
En uppgift som bör tillmätas stor betydelse i den nya organisationen är att ytterligare utveckla de fortlöpande kontakterna med företrädarna för kulturarbetsmarknaden i
de olika regionerna. Detta bör göras i organiserad form. Kommittén återkommer till frågan i det följande.
Förmedlingsarbetet vid regionkontoren bör indelas i olika konstområden. Härigenom får förmedlarna goda insikter i och kontakt med de olika delområdenas speciella förut—
sättningar och problem.
Denna indelning gör det naturligt att till verksamheten knyta referensgrupper med inriktning på olika konstom— råden. I dessa bör finnas företrädare för organisationer av kulturarbetare och arbetsgivare inom berörda konst— områden. Härigenom kan initierade synpunkter på förmed— lingsarbetet, utvecklingsbehov m.m. tillföras stiftelsen och en god kontakt skapas med förmedlingens kunder.
Som tidigare nämnts skall programförmedling inom under— hållningssektorn utföras vid stiftelsens kontor. För— medling inom denna sektor föreslås bli avgiftsbelagd och hållas skild från förmedlingen i övrigt. Särskilda en— heter för programförmedling inom detta område bör därför inrättas. I likhet med vad som föreslås för övriga del— områden bör en referensgrupp för underhållningsbranschen
inrättas vid varje regionkontor.
Länsombud för stiftelsen
Den föreslagna stiftelsen kommer inledningsvis att för—
foga över fyra regionkontor. Därutöver kommer centrum—
bildningar och organisationsförmedlingar att bedriva förmedling av kulturarbetare på olika håll i landet.
Den framtida kulturarbetsförmedlingen bör ha som inrikt— ning att ytterligare vidga sina kontaktytor. En modell kan vara att stiftelsen till sig knyter länsombud för
stiftelsen.
Länsombudens uppgifter skulle kunna variera, från ute— slutande informationsinsatser till förmedling av engage— mang eller turnéläggning.
Riksdagen har nyligen fattat ett principbeslut i frågan om regional musikpolitik. Beslutet innebär att ett ökat ansvar för musikpolitiken läggs på bl.a. landstingen. I förarbetena aktualiserades behovet av ett organiserat samråd mellan samhället och musiklivets olika intressen— ter. Ett annat förslag är att landsting, grupper av landsting eller kommuner erbjuds möjligheter att ta över huvudmannaskapet för Regionmusiken och att få disponera Rikskonserters nuvarande resurser för regionala ändamål. Man kan förutse att det inom de olika landstingsområdena kommer att utvecklas vissa administrativa resurser för
dessa ändamål.
Kulturarbetsförmedlingen och den kommande regionala musikorganisationen får likartade kontaktytor på arbets— givarsidan, vilket kan leda till en fruktbar samverkan. Kommuner, landsting, lokala föreningar och andra kultur— arrangörer anordnar som regel kulturarrangemang inom alla de musikaliska konstområdena. Ansvaret för över— gången till den nya musikorganisationen åvilar en sär— skild organisationskommitté.
Inom de olika landstingsområdena verkar dessutom läns- bildningsförbunden. Deras verksamheter och kontaktytor varierar från län till län, beroende på de olika om— rådenas struktur och medlemmarnas förväntningar. Flera av förbunden bedriver en relativt omfattande programför—
medlingsverksamhet.
Det bör ingå i uppgifterna för den föreslagna organisa- tionskommittén för stiftelsen att närmare undersöka för— utsättningarna för att bygga upp ett nät av förmedlings- ombud. I det sammanhanget bör man bl.a. överväga möjlig— heten till samverkan med de nya organen för regional musikpolitik och med länsbildningsförbunden. Situationen för de nuvarande s.k. ensamförmedlarna som är knutna till kulturarbetarsektionerna bör också prövas i det samman—
hanget.
Styrelse
Stiftelsen bör ledas av en styrelse, vars sammansättning
speglar samhällets och kulturlivets intressen.
Styrelsen, som bör utses av regeringen, efter förord av berörda intressenter, föreslås bli sammansatt av dels en företrädare för vardera arbetsmarknadsstyrelsen, statens kulturråd, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Folkbildningsförbundet, Teatrarnas Riksförbund, Folkets— husföreningarnas riksorganisation, Folkparkernas central— organisation och Musiketablissementens förening, dels åtta företrädare för de verksamma kulturarbetarna. Dessa bör utses av Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) efter i princip samma grunder som i
dag gäller för AMS—kulturarbetsdelegation. Företrädaren
för arbetsmarknadsstyrelsen, som förutsätts bli hämtad från verksledningen, föreslås bli ordförande. Därmed
markeras stiftelsens ställning som arbetsmarknadspoli—
tiskt organ och sambandet med arbetsmarknaden i övrigt. Förmedlingsnämnder
Till regionkontoren bör som kontaktorgan knytas förmed— lingsnämnder. En nämnd bör bestå av chefen för region— kontoret och tolv ytterligare personer, fyra represen— tanter för yrkesutövarna, fyra för arbetsgivare och arrangörer samt fyra personer som representerar utbild— ningsväsendet, kulturlivet och arbetsmarknadsverket. Det bör ankomma på stiftelsens styrelse att utse ordförande i nämnderna. Nämnderna skall ha rådgivande uppgifter och ha som huvudfunktion att tillföra stiftelsen sakkun- skap och i övrigt goda kontakter inom kultursektorn.
Referensgrupper
Konstområdena fungerar olika och under varierande vill— kor. Detta innebär att förmedlingsarbetet måste anpassas till de olika delområdena. För att skapa en god kontakt med skilda konstområden bör utöver nämnderna inrättas särskilda referensgrupper, knutna till de olika förmed- lingsområdena, t.ex. för ord, bild, ton och scen samt för underhållningsområdet. 10.4 Stiftelsens ekonomi
Arbetsmarknadsverkets administrativa kostnader för kul— turarbetsförmedling var för budgetåret 1983/84, enligt verket, ca 9,4 milj.kr. Av de samlade kostnaderna avsåg ca 8 milj.kr. AMS, länsarbetsnämnderna/Af och resterande 1,4 milj.kr. centrumbildningarna. Sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten tog ca 14,6 milj. kr. i anspråk, AMU ca 2,3 milj.kr. och flyttningsbidrag
2,5 milj.kr., Totalt 19,4 milj.kr. Informationstryck kostade 473 tkr, som fördelade sig mellan arbetsmarknads— verket och centrumbildningarna med 118 tkr respektive 355 tkr.
Vid sidan om de i den ordinarie personalstaten ingående anställda finns på kulturområdet ett stort antal löne— bidragsanställda. Dessa utför ett värdefullt arbete och måste räknas med som en resurs då man bedömer omfatt—
ningen av samhällets insatser.
De samlade kostnaderna för verket inklusive lokalkost—
naden slutade på sammanlagt 29,3 milj.kr.
Kommittén förutsätter att motsvarande medel som f.n. utgår för arbetsmarknadsverkets arbete med kulturarbets— förmedling avseende administration, lokaler och informa— tionstryck ställs till stiftelsens förfogande. Kommitténs förslag innebär att den tänkta stiftelsen skall ansvara under regeringen. Det är därför naturligt att stiftelsen i en framtid, genom anslagsframställning begär sina medel för administrativa kostnader, dvs. driftskostnader, från
arbetsmarknadsdepartementet.
I fråga om de arbetsmarknadspolitiska medlen har kommit— tén tidigare betonat AMS helhetsansvar. Kulturarbets— marknaden får inte avskärmas från arbetsmarknaden i övrigt. Framtida medel för dessa ändamål bör stiftelsen därför begära hos AMS, på ungefär samma sätt som läns—
arbetsnämnderna gör i dag.
Förutsatt att kommitténs förslag om avgiftsbeläggning för vissa fall vinner gehör kommer stiftelsen i en fram— tid också att ha vissa intäkter genom förmedlingsavgifter och försäljning av vissa tjänster på serviceområdet. De
tidigare presenterade förslagen bygger på tanken att dessa verksamhetsdelar skall vara ekonomiskt självbäran— de. Kostnader för de verksamhetsgrenarna skall alltså täckas av influtna medel. Arbetet med programförmedling i underhållningsbranschen anses enligt ovanstående principer bli bedrivet på ungefär samma villkor som
gäller för organisationsförmedlingarna.
Kommittén har i enlighet med sina direktiv utformat för— slaget så att det inte innebär några kostnadsökningar för det allmänna. Kommittén vill emellertid framhålla att förmedlingsresurserna på kulturområdet är starkt be— gränsade i förhållande till behoven, vilket bör beaktas
vid framtida anslagstilldelning. 10.5 Genomförande
Kommittén har presenterat ett principförslag. Vissa frågor måste lösas i förberedelsearbetet inför övergången
till en ny organisation.
Kommittén föreslår därför, som ovan redovisats, att en organisationskommitté tillsätts och får till uppgift att, i samarbete med berörda organ, göra ett detaljerat
förslag till genomförande och senare medverka till att
förverkliga detta.
Fig. 10.1 Organisationsskiss till förmedlingsstiftelse på kulturområdet
SFHELSE
AMETSHBNMT IIHHHHHHHEHI
MEHIKQHOR RHHOMKNKR MBHXMQMDR mmn»mambR
Förmedlings— Förrredlings- Förmedlings— om'bud onbud anbud Förmedlings— arbid
Fig. 10.2 Stiftelsen för kulturarbetsförmedling, kontaktytor och bevalmingscmråden
KMJNFÖRBUNDEN, PARI'ERNA PÅ KUL'mmÅDEr, ORGANI— SATIONER PÅ KUL'IUKJMRÅDET, INSTITUTIONER, HÖGSKOIDR Fda KCNSI'NÄRLIG UTBILD— NING m.fl.
thsvarande kontaktytor regimalt
11 VISSA ORGANISATORISKA FRÅGOR — AMS STYRELSE— REPRESENTATION M.M.
11.1 AMS organisation
I AMS—kommitténs uppdrag ingår att ange huvudprinciperna för en organisationsförändring inom arbetsmarknadsverket med syfte att få till stånd en rationellt uppbyggd orga— nisation. Även avdelnings— och enhetsuppdelningen hos AMS centralt bör därvid ses över. Enligt direktiven bör kom— mittén utgå ifrån de studier och vunna erfarenheter som
AMS gjort i fråga om förmedlingens organisation och arbetsformer (PLOG).
Kommittén har i kapitel 4, Tidigare utredningar om arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsverkets orga— nisation, redovisat uppföljningen av PLOG inom verket. Nästa steg i det interna förändringsarbete som det senaste året bedrivits med betydande intensitet, är
genomförandet av det s.k. serviceprogrammet. Också detta finns i sina huvuddrag redovisat i kapitel 4.
I de riktlinjer för serviceprogrammet, som AMS styrelse beslutade om i januari 1984, understryks vikten av att AMS framtida organisation anpassas efter de förändringar i verksamheten som föranleds av serviceprogrammets genom— förande. Ett förslag till ny organisation skulle utarbe— tas under andra halvåret 1984. Avsikten var att förse
AMS—kommittén med ett underlag för dess ställningstagan— de.
Under våren 1984 gav generaldirektören enhetscheferna i uppdrag att ta fram ett material till verksledningen som skulle tjäna som underlag för det fortsatta översynsarbetet. Bl.a. ålades enhetscheferna att redo—
visa effekterna av alternativa resursneddragningar — 10 respektive 33 % — mot bakgrund av de krav verksamheten ansågs ställa på enheterna. Materialet bearbetades där— efter av verksledningen och i början av oktober förelades styrelsen ett utarbetat förslag till riktlinjer för ny
organisation av AMS kansli.
Figur 11.1 AMS förslag till ny kansliorganisation
_|
GENEUL OVER Mums- u'rllwnmcs. ADMlnvsmnv rusouu- I
DIlEKTOR DIREKTOI DilEKTOI DIREKTOR DIREKYOI DllEKTOl
Bygg- och planering
Syftet med den nya kansliorganisationen kan sammanfattas
i tre punkter,
— understödja en process mot ökad målstyrning av verk—
samheten
— förbättra samordningen gentemot fältet
— åstadkomma ett effektivare utnyttjande av AMS kansli—
resurser.
Den nya organisationen medför att verksledningen för— stärks, att arbetsfördelningen mellan enheterna delvis
ändras samt att antalet tjänster minskar med drygt 20 %.
I den nya verksledningen ingår generaldirektören och , överdirektören, förmedlingsdirektören, utbildningsdirek— 1 tören, administrative direktören samt personaldirektören,
totalt sex personer.
, Förändringarna i arbetsfördelningen mellan enheterna innebär bl.a. att vägledningsfrågorna samordnas i en enhet. Vidare sammanförs arbetsmarknadsutbildningen, bevakningen av utbildningsfrågor samt arbetet med yrkes—
information till en enhet.
På det administrativa området skapas en enhet för administrativ utveckling. I denna sammanförs organisa— tionsenheten och det s.k. Af/ADB—projektet. Vidare delas intendentur—, personal— och ekonomienheterna upp, så att alla frågor om intern service för styrelsens kansli samlas i en ny fristående enhet. Slutligen inrättas sär—
skilda enheter för personalutbildning och information.
Genom dessa förändringar skall 150—170 helårstjänster
kunna frigöras för att i stället förstärka arbetsförmed—
lingarna.
Funktionellt innebär förslaget, att arbetsförmedlingarna
och arbetsmarknadsinstituten skall vara direkta service—
organ till arbetssökande och företag. AMS och länsarbets— nämnderna skall vara styr— och stödorgan till fältorgani—
sationen.
Styrelsen och verksledningen skall leda och samordna verksamheten genom att ange övergripande och strategiska måt och riktlinjer, fördela resurser till olika delar av verksamheten samt följa upp och utvärdera den. Vidare ingår i styrelsens uppgift att bedöma behovet av resurs— insatser på olika områden samt att stimulera och utveckla
verksamheten.
Enheterna inom AMS får främst två uppgifter. De skall dels utgöra stabsfunktion åt ledningen, dels ge service till länsarbetsnämnderna. Därutöver skall enheterna löpande hantera besvärsärenden och andra ärenden om myn— dighetsutövning som inte kan eller får delegeras till underlydande organ. Konkret innebär enheternas stabsfunk— tion, att arbetet inriktas på utredning, policyframtag— ning samt uppföljning och utvärdering. Genom att enheter— na omvandlas till stabsorgan är det endast verksledningen som fortsättningsvis kan ge direktiv till fältorganisa— tionen.
Enheternas funktion som serviceorgan till fältorganisa— tionen skall helt styras av efterfrågan. Gentemot fält— organisationen får enheterna en konsultativ funktion.
Beslut i den löpande ärendehandläggningen inom fältorga—
nisationen skall fattas utan kontakt med AMS.
I enheternas uppgifter ingår utvecklingsarbete såväl inom stabs— som servicerollen. Det gäller dels i fråga om metoder i förmedlings— och vägledningsarbetet, dels i fråga om organisationsutveckling.
Rollfördelningen mellan AMS styrelse och verksledning, AMS enheter och fältorganisationen beskrivs schematiskt
i figur 11.2.
AMS styrelse Verksledning Kansli
LAN LAN—ledning
DAN
AMI
DK—ledning
Fig 11.2 Schematisk beskrivning av rollfördelningen inom AMV.
Förslaget till riktlinjer för den nya kansliorganisa— tionen antogs av AMS styrelse den 12 oktober 1984, var— efter förslaget överlämnades till arbetsmarknadsdeparte— mentet med begäran om genomförande. AMS-kommittén och statskontoret anmodades avge yttrande över organisations—
förslaget under förra hälften av november.
I yttrandet över AMS förslag till riktlinjer för omorga— nisation av kansliet, sade sig kommittén, inte ha något att erinra mot att förändringsarbetet på det organisato— riska området drevs vidare. Beträffande det konkreta organisationsförslaget, anslöt sig kommittén till de tankegångar som låg bakom detta utan att därför ta ställ—
ning till förslagets olika enskildheter. Kommittén kon— staterade emellertid, att arbetsmarknadsdepartementet överlämnat AMS förslag till kommittén på remiss och inte för någon självständig bearbetning. Kommitténs uppgift begränsades till att under en förhållandevis kort tids— period avge ett yttrande. Med den uppläggningen, ansåg sig kommittén inte ha anledning att i det kommande be— tänkandet anlägga synpunkter på organisationen av AMS kansli, i annan mån än vad som direkt skulle komma att beröras av kommitténs ställningstagande till verkets arbetsuppgifter. (Kommitténs yttrande i sin helhet åter—
finns i bilaga 6.)
I 1984/85 års budgetproposition redovisade arbetsmark— nadsministern de nya riktlinjerna för organisation av AMS kansli med hemställan om genomförande i huvudsak enligt AMS förslag fr.o.m. den 1 juli 1985. Riksdagen har där— efter beslutat i enlighet med propositionen.
Som framgått av kapitel 7 föreslår kommittén, att AMS fortsättningsvis inte skall bedriva beredskapsarbete i egen regi. För AMS centrala organisation innebär det bl.a. att produktionsenheten läggs ned. I kapitel 10, som behandlar arbetsförmedling på kulturområdet, lägger kommittén fram förslag om inrättande av en stiftelse för denna verksamhet. En effekt av detta förslag torde bli att den kulturarbetsdelegation som är knuten till AMS
kansli kan avvecklas.
Det interna arbetet med en omorganisation av verket
centralt följs f.n. upp av en översyn av länsorganisa— tionen med motsvarande syfte att åstadkomma en decentra—
lisering och omfördelning av resurser till arbetsförmed—
lingarna.
Mot bakgrund av vad som anförts i fråga om förändring— arna i AMS centrala organisation finner kommittén inte heller anledning att gå närmare in på länsarbetsnämnder—
nas organisation.
11.2 AMS styrelserepresentation 11.2.1 Direktiven m.m.
Principen att arbetsmarknadens parter skall ges repre- sentation i styrelsen har i stort sett varit obruten alltsedan SAF och LO tillerkändes två styrelseplatser vardera i den, vid tiden för det första världskriget, inrättade arbetslöshetskommissionen. Partsrepresenta- tionen i de olika myndighetsorganen för reglering av arbetsmarknaden har sedan dess successivt utökats med
företrädare för såväl arbetsgivar— som arbetstagarsidan.
Denna fasta knytning av parterna till beslutsprocessen har egentligen aldrig ifrågasatts. Så inte heller i direktiven till AMS—kommittén. Arbetsmarknadsministern erinrar om den breda uppslutning som finns kring värdet av det starka inflytande parterna på arbetsmarknaden har i AMS styrelse och det ansvar som följer av det. Detta förhållande bör, enligt direktiven, kvarstå. Kommittén bör överväga om en bredare representation härvidlag är lämplig. Direktiven hänvisar även till två av Sverige ratificerade ILO—konventioner med avseende på parternas
medverkan i den praktiska utformningen av arbetsmarknads— politiken.
I kommittédirektiven rörande AMS styrelserepresentation hänvisas för beaktande även till det, i början av år 1983, alltjämt pågående arbetet inom förvaltningsutred—
ningen (B 1977:001). Denna utredning hade bl.a. till
uppgift att behandla frågan om lekmannastyrelser i den statliga förvaltningen. Utredningen överlämnade sitt slutbetänkande1 till civilministern i juni 1983.
Betänkandet, som i första hand var av beskrivande och analyserande karaktär, överlämnades senare till verks— ledningskommittén (C 1983:O3) för beaktande. Denna kom— mitté, har till uppgift att övergripande se över led— ningsfunktionen vid förvaltningsmyndigheter under rege— ringen och kommer senare i vår att överlämna sitt slutbe—
tänkande till regeringen.
AMS—kommittén har fortlöpande haft samråd med verksled— ningskommittén i de frågor som berör arbetsmarknadsverk—
ets styrelserepresentation. 11.2.2 AMS organisatoriska beslutshierarki
Arbetsmarknadsverket kan i beslutshänseende uppdelas i tre myndighetsnivåer i enlighet med den institutionella uppbyggnaden — AMS, länsarbetsnämnderna och de offent—
liga arbetsförmedlingarna.
Genom att AMS är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen, utövar styrelsen formellt sett alla beslutsbefogenheter inom verket. Instruktionen ger dock styrelsen och generaldirektören, rätt att delegera beslutanderätten i enskilda eller grupper av ärenden. Detta sker formellt genom fastställande av arbetsordning och särskilda beslut såväl för AMS som för länsarbets—
nämnderna och arbetsförmedlingen. På respektive myndig—
lPolitisk styrning — administrativ självständig— het (SOU 1983:39).
hetsnivå kan vidare upprättas en formell beslutsordning,
vari de interna beslutsbefogenheterna regleras.
AMS verksamhet leds i dag av en styrelse på 15 personer varav två representanter för verkets personal. I styr— elsen ingår, förutom verkets generaldirektör (ordföran— de) och överdirektör (vice ordförande), elva ledamöter, som regeringen utser särskilt. Av dessa utses tre leda— möter vardera, på förslag av LO respektive SAF, två på förslag av TCO och en på förslag av SACO/SR. övriga två ledamöter utgörs enligt praxis av representanter för jord— och skogsbruksnäringen samt för de s.k. kvinnliga arbetsområdena. För var och en av ledamöterna utser rege— ringen en suppleant. 11.2.3 Delegationer och rådgivande arbetsgrupper
Vid sidan av styrelsen finns f.n. tre delegationer som, i dess ställe, handlägger vissa frågor inom respektive kompetensområde. Det är arbetslöshetsförsäkringsdelega— tionen, kulturarbetsdelegationen och delegationen för yrkesinriktad rehabilitering.
Av delegationerna är det endast arbetslöshetsförsäkrings— delegationen som har beslutande befogenheter reglerade i förordningen, de övriga två är rådgivande. Den förra handlägger, i styrelsens ställe, ärenden om erkända arbetslöshetskassor och rätt till kontant arbetsmarknads— stöd.
Kulturarbetsdelegationen handlägger ärenden om arbets— marknadspolitiska åtgärder för kulturarbetare.
Även delegationen för yrkesinriktad rehabilitering kan av styrelsen delegeras handläggningsansvar inom sitt verksamhetsområde.
Det är AMS generaldirektör som i osäkra fall beslutar om ett ärende skall avgöras av styrelsen eller delegation. Delegationerna har alltid yttranderätt till styrelsen över de frågor som angår delegationernas respektive verk—
samhetsområde.
Principen om partsrepresentation är genomförd även i delegationerna och de mer eller mindre permanenta arbets— grupper som bedriver utvecklingsarbete och fungerar som rådgivare eller beredande organ inom verket. Som exempel på det senare kan nämnas Centrala Byggarbetsnämnden, i vilken det, förutom verksledningen, finns representanter för Byggförbundet, Byggnadsarbetareförbundet och TCO. På motsvarande sätt är olika arbetsmarknadsparter företrädda i ett flertal andra grupper, såsom Arbetsgruppen för jordbruk och trädgård, Arbetsgruppen för skogsbrukets arbetskraftsfrågor, Samarbetsgruppen för arbetsmarknads—
utbildning, Samarbetsgruppen för verkstadsindustrin m.fl.
I förordningen föreskrivs också, att styrelsen bör sam— arbeta med enskilda organisationer som berörs av verk— samheten. I försvarsberedskapsfrågan skall AMS vid behov samråda med öB, CFS och öef.
11.2.4 Parternas representation m.m. :
Den vikt parterna lägger vid sin representation i AMS : styrelse avspeglas i den nivå, på vilken man rekryterar sina ledamöter. Ledamöterna har genomgående ledande be—
fattningar inom sina organisationer.
AMS styrelse sammanträder regelbundet var fjortonde dag, med undantag för sommarmånaderna. Det är betydligt oftare än vad som är regel i andra större ämbetsverk. I styrel— sens sammanträden deltar suppleanterna med yttranderätt, även i de fall ordinarie ledamot är närvarande. Respek— tive partsrepresentanter har som regel enskilda förbere— dande överläggningar inför styrelsens sammanträden och besluten i plenum föregås ofta av ingående diskussioner.
Redan i samband med AMS bildande, fastslog föredragande statsrådet, att "arbetsmarknadsstyrelsen bör (sålunda) ha ett vidsträckt utrymme för självständigt handlande och följaktligen icke bindas av detaljerade föreskrift— er, som kunna vara ägnade att försvåra möjligheterna till snabba och effektiva ingripanden från styrelsens sida i de ofta snabbt växlande förhållanden, som före— ligger på arbetsmarknadens område."
Avsaknaden av en detaljutformad instruktion har lämnat betydande utrymme åt styrelsen att ta egna initiativ till arbetsmarknadsåtgärder för att bekämpa arbetslös— heten. Parternas inflytande och uppslutning kring de åtgärdsförslag som utarbetats inom verket har därvidlag varit väsentligt för att få fram medel men också för genomförandet av beslutade åtgärder.
En genomgång av styrelsebeslut i plenum visar en påfall— ande enighet. Det är sällan som partsrepresentanterna funnit anledning att reservera sig mot beslut i väsent—
liga frågor.
Rimligtvis har arbetsgivarnas och arbetstagarnas före— trädare haft olika uppfattningar i åtskilliga frågor, t.ex. framställningar om ökade personalresurser och
regionalpolitiska stödåtgärder. Trots detta, har emeller—
tid styrelsebesluten som regel varit eniga. En inte oväsentlig förklaring till detta torde vara att parts— representanterna i sina ordinarie arbeten har direkt anknytning till arbetsmarknaden. De är med andra ord välorienterade i arbetsmarknadsfrågor. Även i de fall då man har principiellt olika uppfattning i ett enskilt ärende, kan det övergripande intresset av att AMS effek— tivt fyller sin arbetsmarknadspolitiska funktion, antas
ta sig uttryck i en strävan att nå eniga beslut.
Ordförandens, generaldirektörens, agerande synes också ha en väsentlig betydelse för enigheten om besluten i AMS styrelse. Ordföranden har, i viktiga frågor, upp— fattat sin roll som medlare och i flertalet fall också lyckats jämka ihop från början motstridiga uppfattningar hos parterna. Värdet av en enig styrelse bakom beslut i de övergripande arbetsmarknadspolitiska frågorna har varit väsentligt för trovärdigheten av föreslagna åtgär- der och därmed möjligheten att få tillräckliga anslag. 11.2.5 ILO—konventionerna nr 88 och nr 150
Vid ILO—konferensen 1948 antogs en konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens organisation. I konventionens artikel 4 föreskrivs inrättandet av råd— givande nämnder för att "trygga samverkan med represen— tanter för arbetsgivare och arbetare vid den offentliga arbetsförmedlingens organiserande och verksamhet samt vid ! uppdragande av riktlinjer för dess fortsatta utveckling". Konventionstexten föreskriver vidare, att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter i nämnderna "skola utses till lika antal efter samråd med de representativa arbetsgivar— och arbetstagarorganisationerna där sådana
finnes".
Konvention nr 150 handlar om, att inom arbetsmarknads— förvaltningen vidta åtgärder för att "säkerställa samråd, samarbete och förhandlingar mellan myndigheterna och de mest representativa arbetsgivar— och arbetstagarorganisa— tionerna eller — då så är lämpligt — representanter för arbetsgivare och arbetstagare" (artikel 5:l). Dessa åt— gärder bör genomföras på såväl nationell nivå, som regio—
nalt och lokalt samt branschvis.
Där det är lämpligt, skall organen inom systemet för arbetsmarknadsförvaltning, "dels ansvara för eller med— verka vid utformning, genomförande, samordning, kontroll och översyn av den nationella arbetsmarknadspolitiken, dels inom den offentliga förvaltningen vara ett instru— ment för utformning och tillämpning av lagstiftning var—
igenom denna politik konkretiseras" (artikel 6:1).
I samband med regeringens proposition till riks— dagen1 för ratificeringen av konvention nr 88 mark— erades den formella skillnaden i förhållande till det svenska systemet, där parterna är representerade i det beslutande organet, AMS styrelse och länsarbetsnämnderna, sålunda inte blott i rådgivande nämnder. Vidare fram— hölls, att arbetsmarknadsparternas representation i AMS och länsarbetsnämnderna inte är strängt paritetisk efter— som också jordbruksnäringen och tjänstemannaorganisa— tionerna är representerade. Sammanfattningsvis konstate— rades, att skillnaden i förhållande till konventions— texten, främst bestod i att man i Sverige gått längre i sin strävan att tillförsäkra arbetsmarknadens parter inflytande på den offentliga arbetsförmedlingen och att
man sålunda kunde ratificera konventionen.
lProp. 1949:162.
Den expertkommitté inom ILO, som bl.a. har till uppgift att granska och följa upp efterlevnaden av antagna kon— ventioner, har vid upprepade tillfällen påpekat bristen på paritet i AMS styrelse. En kommitté bestående av regeringsrepresentanter tillsattes år 1970 för att bl.a. granska tillämpligheten av artikel 4 i konvention nr 88. Kommittén kom fram till att den aktuella konventions- texten även fick anses tillämplig på beslutande arbets— marknadsorgan. Mot den bakgrunden begärde ILO:s expert— kommitté att arbetsgivarsidan skulle stärkas, antingen genom att regeringen utsåg fler arbetsgivarledamöter i AMS styrelse eller genom att man införde olika röstvärden
för partsrepresentanterna.
Expertkommitténs framställning gav upphov till en om— fattande debatt, inte minst i den svenska ILO—kommittén. I sin rapport över treårsperioden l973——1975 tog emell— ertid den svenska regeringen klart avstånd från en för— ändring i sammansättningen av AMS styrelse med motiv— eringen, att den svenska arbetsmarknadspolitiken gene— rellt sett är inriktad på större hänsyn och skydd för
' arbetstagarparten än vad som avspeglas i konventions— texten. Man hänvisar till de riktlinjer som gäller för arbetsförmedlingsverksamheten, vilken i första hand syftar till att ge service åt de arbetssökande. I rap— porten hävdas, att sistnämnda princip också godtagits av arbetsmarknadens parter. I stället hänvisas till det i början av 1970—talet inrättade arbetsmarknadsrådet som i sin första utformning hade en paritetisk sammansättning, fyra från vardera parten och med arbetsmarknadsministern som ordförande.
I de senare kommentarerna till ILO rörande den aktuella konventionstexten framhålls distriktsarbetsnämnderna, där paritetsförhållandet upprätthålls genom att arbetsgivarsidan kan tillgodoräkna sig de två kommunala
representanterna. 11.2.6 Förvaltningsutredningen — en principdiskussion
Förvaltningsutredningen anger i sitt betänkande klara motiv för lekmannarepresentation inom styrelserna för de
centrala ämbetsverken.
För det första tillförs myndigheten sakkunskap som för— stärker dess kompetens. Underlaget för myndighetens be— slut breddas genom att den tillförs fackkunskap och er—
farenhet inom områden av betydelse för verksamheten.
För det andra medför partsrepresentationen i verksstyrel— sen att de grupper i samhället som närmast berörs av myndighetens verksamhet ges särskilda möjligheter att föra fram sina synpunkter och påverka besluten. Myndig- heten kan därigenom få en bättre uppfattning om de krav som omvärlden ställer och samtidigt ges möjlighet att
förankra sina beslut hos de grupper som berörs.
I linje med det senare argumentet anförs, att intresse— organisationernas medverkan krävs för att myndigheten skall få kännedom om värderingar och betraktelsesätt som förhärskar bland de grupper som berörs av verksamheten. Partsrepresentationen kan därtill bidra till en bred uppslutning kring och en aktiv medverkan i ett förestå—
ende reformarbete.
Som ett tredje skäl anförs att det allmänna medborger— liga omdömet, det praktiska lekmannaförståndet, måste få
påverka myndighetens beslut. Genom sin bakgrund i par— tierna och organisationerna utgör lekmannarepresentanter— na ett folkligt värn mot byråkratisk formalism och
tjänstemannavälde.
Det finns vidare ett behov av att stödja myndighetens auktoritet och hos allmänheten skapa en känsla för att
beslutade åtgärder är folkets sak och att folket själv deltagit i beslutens utformning.
De angivna motiven har, enligt förvaltningsutredningen, särskilt betonats på politiskt och demokratiskt känsliga områden och får anses gälla även för statliga besluts— organ på den regionala och lokala nivån.
11.2.7 Kommitténs överväganden och förslag beträffande
AMS styrelse
Kommittén har med hänsyn till direktivens utformning inte funnit anledning att ifrågasätta principen att arbetsmarknadens parter skall vara representerade i AMS styrelse. Det är en sedan länge etablerad uppfattning, att arbetsmarknadspolitiken skall ha förankring hos
arbetsmarknadens parter. Partsrepresentationen i arbets—
marknadsverkets beslutande organ torde också vara en viktig förklaring till den, även i internationellt pers—
pektiv, framgångsrika arbetsmarknadspolitiken.
Den nuvarande representationen bygger emellertid på en arbetsmarknadssituation som delvis förändrats. Den under 1960— och 1970—talen mycket snabba expansionen av den offentliga sektorn har lett till att stat, landsting och
kommun numera är större arbetsgivare än industrin. Sam— tidigt har också betydande förskjutningar skett inom det
privata näringslivet mot bl.a. en snabb tillväxt av
servicenäringarna medan arbetskraftsbehovet inom vissa andra sektorer, t.ex. jord— och skogsbruket, minskat kraftigt.
Arbetsgivarparten inom den offentliga sektorn saknar helt partsföreträdare i AMS styrelse. Redan sysselsättningsutredningen1 uppmärksammade detta förhållande och föreslog att partsrepresentationen i AMS
styrelse borde ses över.
Den utbyggda arbetsmarknadspolitiken har inneburit ett vidgat samarbete med arbetsgivarna inom den offentliga sektorn. Det gäller exempelvis frågan om landstingens
och kommunernas ökade engagemang för sysselsättning av ungdomar och skapande av arbetstillfällen i form av
t.ex. beredskapsarbeten. Sysselsättningsutredningen ansåg det naturligt, att såväl landstingsförbundet och kommun— förbundet som statens arbetsgivarverk skulle få represen— tation i AMS styrelse, medan det för LAN—styrelserna,
borde vara tillräckligt om kommunerna och landstingen var representerade.
I det föregående har behandlats den kritik som framförts från ILO:s expertkommitté mot den bristande pariteten mellan arbetsgivar— och arbetstagarrepresentanter i AMS styrelse. Också från svenskt arbetsgivarhåll har man
uttryckt missnöje med gällande styrkeförhållanden i
styrelsen.
Kommittén delar uppfattningen om såväl den offentliga sektorns betydelse som behovet av en bättre balans mellan arbetsgivar— och arbetstagarsidan i AMS styrelse och föreslår därför att kommunförbundet och landstingsför—
1sou 1979:24
bundet får var sin representant i styrelsen. För såväl kommunförbundet som landstingsförbundet kan det visser— ligen invändas, att de inte är renodlade partsföreträdare i samma bemärkelse som arbetsgivarorganisationerna inom den enskilda sektorn utan också har andra och Vidare funktioner. Avgörande är dock, att de båda förbunden organisatoriskt företräder väsentliga arbetsmarknadspoli— tiska intressen inom den offentliga sektorn.
Kommittén anser inte att det finns skäl att föreslå någon särskild representant för staten som arbetsgivare. Arbetsgivarverket har inte en sådan funktion som gör verket lämpligt att representera staten i detta samman— hang. Statens intressen företräds, a priori, av myndig— heten i sig och något specifikt statligt arbetsgivarin—
tresse därutöver finns det knappast anledning att skilja ut.
Kommittén anser inte att det finns skäl att ändra arbets— tagarpartens representation i styrelsen. Inte heller finns det skäl att ompröva SAP:s representation.
Kommittén finner således, att arbetsgivarparten skall företrädas av tre representanter för SAF, en represen— tant för kommunförbundet och en för landstingsförbundet. Arbetstagarparten skall som hittills företrädas av tre
representanter för LO, två för TCO och en för SACO/SR.
Kommitténs förslag i denna del får anses utgöra en av— vägning mellan olika intressen, däribland ambitionen att i möjligaste mån begränsa antalet styrelseledamöter. Det sagda innebär dock, att fullständig paritet inte uppnås mellan parterna. En absolut antalsmässig likställdhet i
!
partsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
är för övrigt, ur balanssynpunkt, i viss utsträckning endast skenbar. Arbetsgivarna på den privata respektive offentliga sektorn torde således ha fler intresseskilj— ande frågor än de olika arbetstagarorganisationerna.
Med hänsyn till att den arbetsmarknadspolitiska åtgärds— arsenalen i första hand är inriktad mot den privata arbetsmarknaden är det rimligt att de privata arbets—
givarna får fler representanter än de offentliga.
Redan år 1940, i arbetsmarknadskommissionen, utsågs en kvinnlig styrelseledamot för att — om än inte klart ut— sagt - bevaka särskilda kvinnofrågor på arbetsmarknaden.
Vidare ingår traditionellt i styrelsen en representant
med anknytning till jordbruks— och skogsnäringarna.
Enligt kommitténs uppfattning finns det inte skäl att bibehålla den nuvarande ordningen med en särskild repre— sentant för jord- och skogsbruksnäringarna. Dessa när— ingsgrenar, som i dag representerar mindre än sex pro— cent av de sysselsatta, bör som andra näringar anses bli
företrädda av partsrepresentanterna.
När det gäller representationen för bevakning av kvinno— frågor är bilden inte lika entydig. I ett läge då utveck— lingen i stället går mot en integrerad arbetsmarknad är det tvivelaktigt om det i styrelsen bör finnas en ledamot med den tämligen svårdefinierade uppgiften att företräda specifika kvinnofrågor. Man bör kunna förutsätta att partsrepresentanterna i styrelsen företräder alla sina
medlemmar oavsett kön.
Ledamoten med uppgift att bevaka kvinnofrågor har alltid varit en kvinna. Detta har varit betydelsefullt då
styrelsen i övrigt haft och har en stark mansdominans. Enbart det förhållandet skulle kunna tas till intäkt för att det även fortsättningsvis finns behov av en ledamot i styrelsen med särskild uppgift att bevaka kvinnofrågor. Mot detta kan invändas, att bibehållandet av nuvarande ordning kan medföra mindre press på arbetsmarknadens parter att föra fram kvinnor vid nominering av represen— tanter till styrelsen och därför bidra till att bevara ett föråldrat mönster, vilket ur jämställdhetssynpunkt är olyckligt.
Den ojämna könsfördelningen i styrelsen är i och för sig inte unik för AMS. I verksledningskommitténs direktiv uppmärksammas, att andelen kvinnor i de flesta verks- styrelser är påfallande liten. Verksledningskommittén åläggs därför att söka former som medverkar till att bryta den ojämna könsfördelningen. AMS—kommittén vill för sin del understryka vikten av att man kommer fram till lösningar på detta problem.
Kommittén har vid sina överväganden slutligen stannat för att föreslå, att någon särskild representant för kvinnofrågor inte fortsättningsvis skall utses. Kommittén anser emellertid, att det även i framtiden finns skäl att i styrelsen ha en obunden ledamot som företrädare för mera allmänna intressen. Denna ledamot skall, som saken uttrycktes redan i prop. l946:239 angående AMS bildande, representera "en mera allmän sakkunskap rörande arbets— marknadsfrågor". Regeringen kan ha anledning att från tid till annan beakta olika intressen då denna ledamot utses. Jämställdhetsfrågornas stora betydelse på dagens arbets— marknad måste i nuläget vara en sådan faktor att beakta vid utseendet av den obundna ledamoten.
Förutom partsrepresentanterna och de två särskilda rep— resentanterna ingår i dag generaldirektören och över- direktören i styrelsen. Kommittén vill för sin del för— orda att verkschefen även i framtiden skall ingå i styr— elsen och där fylla funktionen som dess ordförande. Kom— mitténs förslag i denna del har ett direkt samband med systemet med partsrepresentation, vari generaldirektören bl.a. har en viktig uppgift att sammanjämka olika intres— sen. Om generaldirektören effektivt skall kunna fylla denna funktion bör han vara ordförande i styrelsen.
Däremot ser kommittén inte några avgörande skäl för att överdirektören skall ingå som ledamot i styrelsen. Det kan förutsättas att överdirektören ändå tar aktiv del i styrelsens arbete. Överdirektören är ställföreträdande för generaldirektören vid dennes frånvaro och går då också in som styrelsens ordförande.
Sammantaget innebär kommitténs förslag, att i styrelsen skall ingå generaldirektören, en obunden ledamot, tre företrädare för SAF, en företrädare för kommunförbundet, en företrädare för landstingsförbundet, tre represen— tanter för LO, två för TCO och en för SACO/SR, samman— lagt 13 personer. Inräknat de två personalrepresentant— erna innebär kommitténs förslag att det totala antalet ledamöter i AMS styrelse blir oförändrat.
Den nuvarande ordningen, där ledamöter och suppleanter utses på förslag av parterna, bör, som framgår av vad tidigare sagts, bibehållas. Parternas frihet att själva
nominera sina representanter i styrelsen bör således inte inskränkas.
Parterna har naturligen intresse av att få in så allsidig
representation som möjligt. Det finns anledning räkna med att detta leder till en jämnare könsfördelning i styrel—
sen.
Tablå över förslag till ledamöter och suppleanter i AMS styrelse
Antal ledamöter Antal suppleanter förslag (nuläge) förslag (nuläge)
Arbetsgivarparten
SAF 3 (3) 3 (3) Kommunförbundet 1 (O) 1 (0) Landstingsförbundet 1 (O) 1 (0) Arbetstagarparten LO 3 (3) 3 (3) TCO 2 (2) 2 (2) SACO/SR 1 (1) 1 (1)
Ovriga representanter Generaldirektören 1 (l)
Överdirektören O (1)
Särskilda intressen
— (obunden ledamot) 1 (2) l (2) Totalt 13 (13) 12 (11) 11.2.8 Länsarbetsnämnderna
Kommitténs förslag i det föregående är en följd av upp— draget att se över styrelserepresentationen inom AMS. Direktiven ålägger inte kommittén att därutöver utreda frågan om representation i verkets beslutande organ på läns— och distriktsnivå.
Kommittén har emellertid i den tidigare genomgången av ansvarsfördelningen bl.a. med avseende på vissa
sysselsättningsskapande åtgärder aktualiserat möjlig—
SOU 1985:7 heten att stärka kommunernas och landstingens inflytande på regional och lokal nivå. Kommittén vill därför, som en uppföljning av förslaget till styrelserepresentation
i verkets centrala organisation, även översiktligt disku—
tera länsarbetsnämndernas sammansättning.
Länsarbetsnämndernas nuvarande sammansättning framgår av
följande tablå. LO TCO SACO/ Övriga Personal- SR 2 l l
Länsarbetsnämnden består av ordföranden och elva andra
SAF
förande arbets—
ledamöter, de två personalrepresentanterna inräknade. Arbetsmarknadens parter representeras av två ledamöter från vardera SAF och LO samt en ledamot från vardera TCO och SACO/SR. Länsarbetsdirektören är självskriven leda—
mot i nämnden.
Regeringen utser — formellt på förslag av generaldirek- tören — ordförande och vice ordförande. Det är regelmäs— sigt landshövdingen i länet som utses till ordförande. övriga ledamöter utses direkt av AMS. För var och en av nämndledamöterna, utom för ordföranden och vice ordföran— den utses personliga suppleanter.l
De ledamöter som representerar parterna nomineras av de centrala arbets— marknadsorganisationerna men har givetvis verksamhetsan—
knytning till länet.
I Stockholms länsarbetsnämnd utser regeringen suppleant även för vice ordföranden.
SOU 1985:7 279 Det har alltsedan länsarbetsnämndernas tillkomst varit praxis att ordföranden/landshövdingen i samråd med gene- raldirektören nominerar de ledamöter i nämnden som inte representerar parterna. Politikerna dominerar bland dem som utses på dessa mandat. Av vice ordföranden är drygt hälften (15) ledande kommunpolitiker, ungefär lika för— delat mellan landsting och primärkommuner. En fjärdedel
är eller har varit riksdagsmän.
Också när det gäller den övriga ledamoten och suppleant— en för denna, vilka utses av AMS, är politikerinslaget vanligt. En nästan lika stor grupp utgör dock företräd— are för jord— och skogsbruksnäringarna.
Kommittén har tidigare i detta kapitel funnit det motiv— erat att bereda den offentliga sektorn plats i AMS styr— else genom att föreslå representation för landstings— och kommunförbunden. När det gäller länsarbetsnämnderna och distriktsarbetsnämnderna är dessa intressen till stora delar redan tillgodosedda. Sålunda beaktades det kommunala behovet av inflytande fullt ut i samband med inrättandet av distriktsarbetsnämnderna. Beträffande länsarbetsnämnderna kan det konstateras, att merparten av de ledamöter som inte är partsföreträdare ofta intar en ledande ställning i landstingen och kommunerna i
länet.
Kommittén anser emellertid att man nu bör införa direkt representation för kommuner och landsting på de två platser i länsarbetsnämndens styrelse som hittills varit reserverade för övriga ledamöter. Det bör ske på så sätt
att en kommunrepresentant och en landstingsrepresentant
1 .. . _ . . En sammanställning over representationen 1 länsarbetsnämndernas styrelser redovisas i bilaga 7.
utses. Representanten för kommunerna i länet bör utses efter förslag av kommunförbundet och landstingsrepresen— tanten efter förslag från landstinget i länet. Frågan om nominering av landstingsrepresentanten i Gotlands län, i Malmöhus län samt i Göteborgs och Bohus län — Malmö respektive Göteborgs kommun står utanför landstingen — får lösas i särskild ordning.
Kommittén har, i fråga om länsarbetsnämnderna, även över— vägt en modell motsvarande den som föreslås för AMS styrelse. Det skulle innebära att partsrepresentationen, utöver landstings— och kommunrepresentanterna, utvidga— des med ytterligare en ledamot för vardera SAF, LO och TCO. Som skäl härför kan anföras det ökade ansvarstagan— de för länsarbetsnämnderna som synes bli följden av den pågående decentraliseringen av beslut och befogenheter från AMS till nämnderna. Kommittén är emellertid inte beredd att nu föreslå en sådan förändring. Frågan om utökad partsrepresentation bör prövas mot bakgrund av resultatet av det fortsatta organisatoriska översyns— arbete som pågår inom länsarbetsnämnderna.
Kommitténs förslag innebär således att länsarbetsnämnd— erna får en styrelse bestående av fyra arbetsgivarrepre-
sentanter — två från vardera de privata och offentliga
arbetsgivarna — samt fyra arbetstagarrepresentanter — två från LO och en från vardera TCO och SACO/SR. I nämnden
bör vidare ingå en särskillt utsedd ordförande, läns— ? ! arbetsdirektören samt två personalrepresentanter.
Samtliga ledamöter och suppleanter för dessa, förutom ordföranden och länsarbetsdirektören, bör som tidigare ? utses av AMS efter förslag från respektive organisation— er Landstingsrepresentanten utses på förslag av respek—
tive landsting. Regeringen utser ordföranden och vice
ordföranden efter förslag från AMS generaldirektör. Någon anledning att frångå nuvarande praxis att utse landshöv—
dingen till ordförande torde inte föreligga. 11.2.9 Distriktsarbetsnämnderna
Distriktsarbetsnämndernas nuvarande sammansättning fram—
går av följande tablå.
Distrikts— Kommunala SAF LO TCO SACO/ Personal— kontors— SR Chef 2 2 2 1
I distriktsarbetsnämnderna har partsrepresentationen utökats med ytterligare en TCO—ledamot jämfört med LAN— styrelsen. Antalet kommunala representanter kan variera från två till fem ledamöter. Dessa utses vanligtvis bland ledande politiker inom distriktet. Det är länsarbets— nämnden som numera utser samtliga ledamöter och person- liga suppleanter för dessa till distriktsarbetsnämnderna. Ordförande är chefen för distriktskontoret.
Distriktsarbetsnämnder infördes den 1 januari 1977 — i
Stockholms län ett halvt år senare — som försöksverksam—
het. Efter utvärdering och förslag från en arbetsgrupp under ledning av AMS, permanentades DAN—organisationen fr.o.m. juli 1979 och inordnades då också i arbetsmark— nadsverkets reguljära organisation. Nämnden, som tidig— are i huvudsak haft en rådgivande funktion, omvandlades
till styrelse för arbetsförmedlingen.
Distriktsarbetsnämnden har, som institution, praktiskt
taget ända från sin tillkomst, utsatts för kritik. Denna
har kommit från såväl personal inom verket som från de lokala fackliga och kommunala leden. I första hand har man varit missnöjd med bristen på egna resurser, oklara arbetsformer och begränsade möjligheter att fatta beslut i principiellt viktiga ärenden, främst i fråga om statsbidrag. Denna kritik har kvarstått, trots att nämndens beslutsbefogenheter successivt utökats.
I syfte att få fram en klarare målinriktning och därmed också ett större engagemang från de medverkande parterna bedrivs sedan mitten av år 1984 en försöksverksamhet med fyra alternativa modeller. Dessa prövas i distrikt i
olika delar av landet. Försöksmodellerna kan sammanfatt—
ningsvis redovisas på följande sätt.
1 Samverkan mellan DAN och LAN bl.a. genom att läns— arbetsdirektören går in som ordförande. Försök pågår i Trelleborg, Mariestad och Falköping.
2 Samverkan med lokala intressenter som innebär att arbetsförmedlingsnämnder på kommunnivå bildas. Försök bedrivs i hela Blekinge län (fem nämnder) och i hela
Västernorrlands län (sju nämnder).
3 Operativ samverkan på länsplanet där planering och uppföljning är huvuduppgiften. Syftet är att i nu— varande konjunkturläge belysa behovet av kompletter— ande insatser från kommuner, företag och fackliga organisationer för att nå de mål som angetts under planeringsperioden. Försök pågår i Handen, Mölndal och Piteå.
4 ökade beslutsbefogenheter för DAN angående disposi—
tion av resurser för distriktet (personal, lokaler,
anslag för beredskapsarbeten och AMU). Försök pågår i Nässjö, Kristianstad, Hässleholm och Ängelholm.
Försöksverksamheten bedrivs under budgetåret 1984/85 men
AMS har för avsikt att begära förlängning.
Kommittén har mot bakgrund av den pågående försöksverk— samheten inte ansett det meningsfullt att göra en egen bedömning av nämndernas framtid. Den aviserade utvärder— ingen bör ge underlag för bedömning av frågan om nämnd— erna bör bestå och i så fall på vilka premisser.
12 EKONOMISKA KONSEKVENSER
I direktiven framhålls att de förslag kommittén lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser. Föreslår kommittén ökade förvaltningskostnader på ett område skall det redovisas på vilket sätt en lika stor kostnadsminskning kan åstadkommas på andra områden.
Kommittén kan konstatera att det finns anledning att
diskutera de kostnadsmässiga konsekvenserna avseende förslagen på tre områden.
Det gäller beredskapsarbeten i AMS regi (kap. 7), för— söksverksamhet med korttidsförmedling på kontorsområdet (kap. 9) samt arbetsförmedling på kulturområdet (kap. 10).
Den totala kostnaden för AMS beredskapsarbeten i egen regi uppgick budgetåret 1983/84 till 629 milj. kr., varav
327 milj. kr. finansierades över AMS budget och resteran— de del av huvudmännen. Av den totala kostnaden utgjordes 483 milj. kr. av kostnader för investeringsarbeten, där
310 milj. kr. finansierades över AMS budget.
Andelen investeringsarbeten inom egenregiverksamheten är mycket hög. Den genomsnittliga dagsverkskostnaden för dessa arbeten var under budgetåret 1983/84 ca 1 700 kr.,
medan dagsverkskostnaden för övriga arbeten låg runt 800 kr.
Kommittén föreslår att AMS inte längre skall bedriva beredskapsarbeten i egen regi. Den anvisade arbetskraft— en bör i stället beredas sysselsättning i andra och lämpligare former, i första hand i skyddad sysselsätt—
ning i kommunal eller annan offentlig regi. En betydligt
större andel av de anvisade kommer därigenom att arbeta inom icke investeringsarbeten. Som följd därav kommer den samlade dagsverkskostnaden för gruppen att sjunka.
En annan fråga är om förslaget också kommer att medföra att beredskapsarbeten av investeringstyp, totalt sett, får en mindre omfattning, med åtföljande minskning av den totala statsbidragskostnaden. Detta bestäms av en rad faktorer som ligger utanför kommitténs uppdrag att ta ställning till.
Produktionsenhetens samlade kostnader utgörs dels av objektsbundna kostnader som till en del täcks av huvud— männen och till resterande del av statsbidrag, dels av icke objektsbundna kostnader som helt betalas av AMS.
Kommitténs förslag innebär direkta besparingar i AMS budget vad gäller de icke objektsbundna kostnaderna. Dessa uppgick budgetåret 1983/84 till ca 40 milj. kr. (exkl. den s.k. främmande verksamheten vid regionkontor— en, som inte berör utförandet av beredskapsarbeten). Av dessa utgjorde ca 21 milj. kr. kostnader för förlägg— ningsverksamheten, ca 4 milj. kr. överkapacitet på fram— för allt arbetsledarsidan, ca 4 milj. kr. löner vid tjänstledighet och sjukdom och resterande 11 milj. kr. bl.a. löner till produktionsenheten centralt.
Vad sedan gäller de objektsbundna kostnaderna kan kon— stateras följande. Om motsvarande arbeten i framtiden utförs i annan regi måste den nya anordnaren utföra de arbetsuppgifter som produktionsenheten i dag utför. An— talet ytterligare personer i åtgärder fördelat på respek— tive ny anordnare blir emellertid begränsat och flertalet anordnare har redan en uppbyggd organisation för verksam—
heten i fråga. Därigenom bör betydande besparingar för
samhället kunna ske även i detta avseende.
När det gäller förslaget om en försöksverksamhet med korttidsförmedling på kontorsområdet bör denna, enligt kommitténs uppfattning, kunna bedrivas inom ramen för befintliga resurser. Den överservice som enligt förslag- et skall erbjudas förutsätter att kostnaden skall täckas
av de avgifter som tas ut för dessa tjänster.
Den nya stiftelsen för arbetsförmedling på kulturområdet bygger i väsentliga delar på de resurser verket i dag disponerar för denna verksamhet. På ett område kommer det emellertid att föreligga behov som inte kan tillgodo— ses fullt ut med befintliga resurser. Det gäller det centrala kansliet för stiftelsen. Som tidigare redovisats kommer kansliet att svara för administration, intern service, metodutveckling, arbetsmarknadsbevakning, bered— skapsåtgärder, utbildning, information m.m. Personalbe— hovet vid det centrala kansliet hänger bl.a. samman med hur arbetet organiseras inom stiftelsen. Det får ankomma på den föreslagna organisationskommittén att närmare
pröva hur stiftelsen skall byggas upp.
Med beaktande av förslaget om avgiftsuttag för förmed— ling av program på underhållningsområdet, vilket beräk— nas medföra 3,5 — 5 milj. kr. i årliga intäkter, bör det
bli möjligt att genomföra förslaget utan ytterligare bidrag från det allmänna.
Det kommer emellertid att ta viss tid innan intäkterna för förmedlingsverksamheten kommer stiftelsen till godo. Man får därför räkna med vissa initialkostnader. Det blir en uppgift för organisationskommittén att precisera
de kostnader som verksamheten kan komma att kräva. Komm—
ittén har också tidigare framhållit att det finns skäl för en viss ökad satsning på kulturområdet. Den framtida statliga insatsen bör därför inte minskas i förhållande till dagsläget och därutöver bör intäkter kunna användas för att finansiera delar av verksamheten.
Sammantaget innebär vad ovan sagts beträffande kostnads— och intäktssidan för den föreslagna stiftelsen att verk— samheten bör kunna bedrivas inom ramen för de resurser som i dag tas i anspråk inom verket för förmedling på kulturområdet. Detta har också varit en utgångspunkt för beredningsgruppens och kommitténs överväganden i organi—
sationsfrågan.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de förslag komm— ___________________ ittén redovisar i detta betänkande innebär totalt sett minskade kostnader för staten och det allmänna i övrigt.
Reservation av Börje Hörnlund, Göte Pettersson och
Bengt Wittbom
översyn av arbetsförmedlingslagen
Arbetsmarknadsverket har i dag en faktisk monopolställ- ning när det gäller arbetsförmedling i vårt land. Enligt vår mening finns det alltid en risk för att monopolet
motverkar en strävan mot effektivitet och god service.
Vi anser därför att det är angeläget att det finns alter— nativ och komplement till de offentliga förmedlingarna. Detta gäller i synnerhet på specialområden där den offentliga förmedlingen visat sig vara mindre effektiv. Vi är övertygade om att en större öppenhet för nya initiativ skulle få gynnsamma effekter för alla intres—
enter på arbetsmarknaden. Vi anser därför att arbetsför— medlingslagen borde bli föremål för en förutsättningslös översyn med syfte att skapa förutsättningar för en sådan utveckling. Därvid bör övervägas om det över huvud taget är ändamålsenligt med en lagstiftning på detta område.
Vi kan mot denna bakgrund inte ställa oss bakom kommit— téns förslag om endast en redaktionell bearbetning av
lagen.
Med den principiella inställning vi redovisat blir kom- mitténs förslag beträffande korttidsförmedling på kon— torsområdet och förmedling av artister av mindre intres— se. Dessa förslag tar båda sikte på att stärka den av samhället ordnade förmedlingen på dessa båda områden. I avvaktan på den genomgripande översyn av arbetsförmed—
lingslagen som vi uttalat oss för, vill vi emellertid
inte motsätta oss förslagen om en försöksverksamhet på kontorsområdet och en stiftelse på kulturområdet.
Slutligen vill vi framhålla vikten av att man även med gällande lagstiftning har en positiv inställning till de seriösa enskilda alternativ som i dag finns, eller som kan tillkomma på såväl korttidsvikariatområdet som kul—
turområdet.
Reservation av Gunnar Lindström ________________________________
översyn av arbetsförmedlingslagen
I slutet av kap 5 förordar utredningens majoritet, att lagen om arbetsförmedling skall ses över i syfte att ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utformning.
En översyn av lagen är i hög grad påkallad. De gränser för en översyn som majoriteten ställer upp är emellertid alltför snäva och jag kan följaktligen ej ansluta mig till majoritetens förslag som det är utformat. Direktiv— en för en utredning bör utformas så, att denna ges ett vidare uppdrag. En översyn bör, enligt min mening, ske i syfte att modernisera lagen och anpassa den till dagens förhållanden på arbetsmarknaden. Därigenom skall också större klarhet kunna skapas på områden där oklarhet nu råder.
Reservation av Börje Hörnlund _____________________________
AMS egenregiverksamhet
_______________________
Oavsett konjunkturläge finns det grupper på arbetsmark—
naden som på olika sätt behöver samhällets stöd. För arbetslösa med socialmedicinska handikapp och äldre
ortsbunden arbetskraft bedriver AMS sedan slutet av 1940—talet vissa beredskapsarbeten i egen regi. Verksam— heten — bl.a. antalet förläggningar — har under senare
år minskat i omfattning.
Jag anser att det vore olyckligt att, som kommittén före— slår, i sin helhet föra över denna verksamhet till andra huvudmän. Jag vill särskilt framhålla de sociala och regionalpolitiska skäl som enligt min mening talar för att sådan verksamhet i viss utsträckning bedrivs inom
verket även i fortsättningen.
Förläggningarna i glesbygden har visat sig ha en rehabi— literande effekt för personer med socialmedicinska pro— blem från främst större kommuner. Det är mycket tveksamt om de mindre glesbygdskommunerna har ekonomiska möjlig— heter att själva ta ansvaret för förläggningarna. Vissa förläggningar, som t.ex. Viken i Jämtland, bör därför
drivas vidare med arbetsmarknadsverket som huvudman.
De arbeten som utförs i glesbygden och de fasta anlägg— ningarna där har även en regionalpolitisk betydelse. För i synnerhet den lokalt bundna arbetskraften i Norrlands inland och andra glesbygder finns ofta mycket begränsade möjligheter till ny sysselsättning. De riskerar därmed
att bli arbetslösa, om verksamheten upphör.
Den verksamhet som jag anser skall finnas kvar inom verket bör administrativt kunna bedrivas inom ramen för berörda länsarbetsnämnders verksanhet. Produktionsenheten
på AMS och regionkontoren bör sålunda avvecklas.
292 SOU 1985: 7 Reservation av Börje Hörnlund ________._____________________ Sammansättningen av AMS styrelse _________________________________
Arbetsmarknadsverket bedriver en mycket omfattande verk— samhet som sysselsätter drygt 11 000 anställda och kostar samhället mer än 20 miljarder kr. Verket kan därmed sägas vara det största och kanske mäktigaste av de statliga myndigheterna.
Jag anser att det mot den bakgrunden borde varit rimligt att närmare överväga en parlamentarisk representation i AMS styrelse. Det ter sig t.ex. självklart att riksdagen som beviljar medlen också är representerat i styrelsen. Så var också intentionerna i de ursprungliga direktiv—
en.
Kommittén har nu — i enlighet med de socialdemokratiska tilläggsdirektiven — i stort sett koncentrerat sig på frågan om fördelningen av platserna mellan arbetsmark— nadens parter. Jag beklagar detta.
Enligt min mening borde sålunda styrelsen vara parla— mentariskt tillsatt. Dess sammansättning bör återspegla det parlamentariska läget i riksdagen. Mandattiden för styrelsens ledamöter bör därför motsvara mandatperioder— na i riksdagen.
Det är självfallet väsentligt att verksamheten drivs i samverkan med parterna på arbetsmarknaden. Detta kan emellertid lösas genom att man till styrelsen knyter rådgivande grupper med bl.a. representanter för parter—
na.
I avvaktan på att frågan får en mer förutsättningslös behandling än vad som nu varit fallet, anser jag att
styrelsen bör ha paritet mellan arbetsgivar— respektive arbetstagarparten, vilket också står i överensstämmelse
med de principer Sverige ställt sig bakom i ILO.
Jag föreslår därför sex representanter för arbetsgivarna reSpektive arbetstagarna. På arbetsgivarsidan bör det vara två representanter för den offentliga sektorn och fyra för den privata sektorn. De senare bör representera bredden i svenskt näringsliv, vilket innebär att även de areella näringarna, i likhet med förhållanden i dag, bör bli företrädda.
Reservation av Göte Pettersson
Sammansättningen av AMS styrelse
De nya direktiven har inte medgett annan prövning än en bredare representation från parterna på arbetsmarknaden. En bedömning av "en eventuell parlamentarisk representa- tion", som fanns med i de första direktiven har således ej skett. Mot den bakgrunden har jag anslutit mig till kommittémajoritetens förslag utom beträffande "en obund—
en ledamot som företrädare för mera allmänna intressen".
AMS styrelse har tidigare innehållit en kvinnlig ledamot som haft att "bevaka särskilda kvinnofrågor på arbets— marknaden". Kommittén konstaterar att styrelsen har en stark mansdominans, att det borde vara parternas uppgift att se till att representationen blir könsmässigt jämn— are, att så inte skett, men att en särskild kvinnorepre— sentant "bidrar till att bevara ett föråldrat mönster". Sen kommittén gjort dessa konstateranden föreslår den att styrelsen ska innehålla en "obunden ledamot" som ska företräda "en mera allmän sakkunskap rörande arbetsmark—
nadsfrågor", men som kommittén så vist formulerar det
att "jämställdhetsfrågornas stora betydelse på dagens arbetsmarknad måste i nuläget vara en sådan faktor att
beakta vid utseendet av den obundna ledamoten".
Enligt min uppfattning finns det ingen anledning att i styrelsen ha en s.k. obunden ledamot. Partsintressena är representerade och den opreciserade "allmänna sakkun— skapen" torde finnas väl representerad. Liksom kommit— téns majoritet är jag inte överdrivet optimistisk i tron på parternas vilja att ge styrelsen en ur jämställdhets— synpunkt bättre profil. Lösningen på det dilemmat är inte att via en "obunden ledamot" hoppas att regeringen utser en kvinna, utan att ta konsekvenserna av sina åsikter och föreslå att kvinnorepresentanten blir kvar. Jag förordar sålunda en sådan lösning.
Reservation av Bengt Wittbom _______________________________
Sammansättningen av AMS styrelse
AMS—kommitténs uppdrag att se över sammansättningen av AMS styrelse öppnar vägen för att anpassa denna till principer som bör vara allmängiltiga vad gäller sammans— ättningen av statens verksstyrelser. Utgångspunkten är att skapa en rationellt arbetande styrelse. Parternas möjligheter att utöva inflytande och bidra med kunskaper och erfarenheter bör tryggas på annat sätt än genom direkt styrelserepresentation. Generaldirektörens ställ— ning som ordförande bör också omprövas. Detta står väl i överensstämmelse med de intentioner som ligger bakom utredningsuppdraget till Verksledningskommittén.
Utgångspunkten för AMS—styrelsens sammansättning bör enligt min mening vara att styrelsen skall stå fri från direkta partsintressen i sin myndighetsutövning. All den
sakkunskap som finns företrädd hos arbetsmarknadens parter måste givetvis tas till vara också framgent. Detta åstadkommes dock inte på bästa sätt genom att parterna ges direkt beslutanderätt i AMS styrelse. Tvärtom är det olyckligt eftersom arbetsmarknadsparterna kan förledas tro att effekterna av träffade avtal alltid kan kompense— ras i efterhand genom att samma parter fattar beslut om arbetsmarknadspolitiska insatser i verksstyrelsen. Sty— relsen bör därför istället rekryteras utanför den krets av traditionella intressen som under lång tid dominerat styrelsens sammansättning. Den bör framgent bestå av ordförande samt sex ordinarie ledamöter och suppleanter. Generaldirektören bör ingå som ordinarie styrelseledamot
med överdirektören som personlig suppleant.
Ett tillvaratagande av sakkunskapen hos arbetsmarknadens parter bör i stället säkras genom att dessa paritets— mässigt ingår i referensgrupper som indelas efter arbets— marknadsverkets huvudverksamhetsområden. Referensgrupper— na skall vara rådgivande och lägga synpunkter på inom verket framtagna förslag innan dessa behandlas av styrel— sen. Jag vill i sammanhanget också peka på att de förslag till regionala decentralicerade organisationsformer för arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadsutbildningen, som framlagts av Moderata Samlingspartiet under innevarande riksmöte, har förutsättningar att ge parterna en utom— ordentligt stark ställning vad gäller arbetsmarknadspoli— tikens konkreta genomförande. De föreslagna huvudmanna— skapen tillfredsställer också i hög grad direktivens
intentioner att bredda kommunernas inflytande över
arbetsmarknadspolitiken.
Särskilt yttrande av Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wittbom
AMS—kommitténs uppdrag m.m.
AMS—kommittén tillkom hösten 1981 sedan en enhällig riks— dag uttalat att det förelåg skäl för en mer ingående, parlamentarisk utredning om arbetsmarknadsverkets orga— nisation och arbetsformer. De direktiv som regeringen utfärdade var också omfattande och visade en uttalad
vilja att tillmötesgå riksdagens önskemål.
Den socialdemokratiska regeringen återtog våren 1983 i väsentliga delar kommitténs direktiv. AMS—kommittén skulle nu inte längre gå igenom den arbetsmarknadspoli— tiska åtgärdsuppsättningen, vilket i de ursprungliga direktiven angavs vara en väsentlig uppgift. Kommittén skulle inte heller längre analysera arbetsförmedlingens uppgift och resursåtgång för olika aktiviteter. Vidare skulle den inte längre ha som utgångspunkt för överväg— andena att åstadkomma en ökad decentralisering av be— slutsfattandet. I de nya direktiven angavs endast att en decentralisering av beslutsfattandet skulle prövas. Slut— ligen tog den socialdemokratiska regeringen också bort kravet på att utredningen skulle visa hur verksamheten
skulle kunna bedrivas till 15 % lägre kostnader för den offentliga förvaltningen.
Av det anförda framgår att den socialdemokratiska reger— ingen med de nya direktiven i hög grad begränsat komm— itténs ursprungliga uppdrag.
Kommitténs uppdrag har därefter reellt ytterligare be— gränsats. Inom arbetsmarknadsverket bedrivs ett omfatt—
ande förändringsarbete. Häri har bl.a. ingått att göra
en organisatorisk översyn av det centrala kansliet, en uppgift som ingår i kommitténs direktiv. Verkets ledning föreslog mot denna bakgrund att kommittén skulle avvakta resultatet av det arbetet innan man tog ställning i frågan. När väl verkets utredning var klar valde reger— ingen att skicka över denna till kommittén för utlåtande. Den tid som stod till kommitténs förfogande var ca 30
dagar.
Det var således inte längre aktuellt att låta verkets egen utredning utgöra ett underlag för en seriös pröv— ning av den viktiga frågan om organisationen av AMS kansli, en fråga som utgör en väsentlig del i kommitténs uppdrag. Indirekt visade därmed regeringen att man i själva verket var ointresserad av att kommittén prövade frågan. Kommittén drog också slutsatsen i sitt remiss— yttrande att denna fråga kunde avföras från kommitténs
uppdrag.
Denna inställning till kommitténs arbete har också kommit till uttryck på så sätt att man givit verket i stort sett fria händer att inom ramen för förändringsarbetet be— handla även andra frågor, t.ex. decentralisering av besluten, vilka ligger inom kommitténs uppdrag. Att detta förhållande inneburit problem för kommittén tycks inte ha bekymrat kommitténs uppdragsgivare. Vi anser att det i detta läge varit naturligt att regeringen direkt meddelat kommittén ändrade direktiv.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det uppdrag som en enhällig riksdag beslutat om beträffande en ingående översyn av arbetsmarknadsverket genom den socialdemo— kratiska regeringens handlande inte kunnat genomföras. Behovet av en sådan översyn kvarstår alltså.
Särskilda yttranden av Börje Hörnlund
Decentralisering inom arbetsmarknadsverket
Kommittén har ställt sig positiv till den allmänna in— riktningen på arbetsmarknadsverkets översyn av det cen— trala kansliet. Förslaget innebär att resurser kan fri—
göras för den platsförmedlande verksamheten.
Jag vill stryka under vikten av att man går vidare på den inslagna vägen. Sedan erfarenheter vunnits av för— ändringarna inom AMS centrala kansli bör man överväga förutsättningarna för ett ytterligare steg i decentra— liserande riktning. Det fortsatta översynsarbetet på länsarbetsnämndsnivå bör också kunna leda till att re—
surser frigörs för den platsförmedlande verksamheten.
Kommunerna och arbetsförmedlingen
Kommittén har avvisat tanken på en kommunalisering av arbetsförmedlingen. Det finns skäl för detta ställnings— tagande, men enligt min mening finns det anledning till öppenhet för försök med en arbetsförmedling som är mer kommunalt förankrad. Jag anser att man inom ramen för de
s.k. frikommunförsöken bör kunna pröva en sådan ordning.
Ungdomars sysselsättning
Kommittén har inte närmare berört ansvaret för ungdomars möjligheter till sysselsättning på arbetsmarknaden. En- ligt min mening hade detta varit en given uppgift för
kommittén, mot bakgrund av att AMS har ett ansvar för de
s.k. ungdomslagen.
Jag vill framhålla det olyckliga i att ansvaret för ung— domars sysselsättning är splittrat på flera huvudmän. Den ordning som gäller i dag förefaller ogenomtänkt och slumpmässig. Enligt min mening bör kommunerna ha ansvaret för ungdomarna i åldern 16—19 år och deras sysselsätt— ning. Kommunerna kan f.ö. i dag i praktiken sägas ha detta ansvar. Insatserna bör utformas så att de utgör ett led i ungdomarnas yrkesinriktning/yrkespraktik. Detta innebär att placering skall ske på hela arbetsmarknaden.
Jag vill dock understryka att tiden för dessa insatser bör vara så kort som möjligt.
Det ankommer på arbetsförmedlingen att så snart som möj—
ligt förmedla ungdomarna till den öppna arbetsmarknaden.
Centerpartiet kommer i andra sammanhang att återkomma till denna fråga. Särskilt yttrande av Walter Slunge Arbetsmarknadsverket och kommunerna
I kap 6 om arbetsmarknadsverket och kommunerna förut— sätter kommittén att alternativ användning av olika arbetsmarknadspolitiska insatser skall kunna prövas. Däremot sägs inget om innehåll och inriktning för en sådan försöksverksamhet.
Jag anser att starka skäl talar för en långtgående för— enkling av de statsbidrag och regler som för närvarande gäller för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En
sådan förändring måste byggas på dels en betydande
decentralisering av befogenheter och resurser till läns—
arbetsnämnderna, dels ett uttalat ramtänkande i själva
statsbidragsgivningen.
Enligt min uppfattning bör nu en försöksverksamhet
startas där staten tillsammans med landsting och kommuner ges tillfälle att praktiskt pröva en sådan uppläggning av de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Den konkreta inne— börden skulle för landstingen kunna vara följande:
— landstingen anger årligen en sysselsättningsreserv med konkretisering i fråga om insatser (anställningar inklusive utbildningsinsatser av olika längd och karaktär) - som ett led i planeringen av verksamhets— utvecklingen. Häri inbegripes då kedjeeffekter i flera led
— den planerade sysselsättningsreserven delges LAN, som i sina årsvisa regionala överväganden om de arbetsmarknadspolitiska insatserna i länet kan ta ställning till förutsättningar för sysselsättnings— tillfällen inom landstingen
— förhandlingar om schablonersättning från LAN och motprestationer för landstingens del sker en gång per år och knyts till överenskommelse om aktuell sysselsättningsvolym samt den praktiska uppläggning— en av insatserna vad gäller längd och karaktär
— landstingen svarar för att bemanna sysselsättnings— reserven utifrån vårdarbetets krav och verkställer sin del av överenskommelsen
— LAN följer upp överenskommelsen genom att utvärdera resultaten av vidtagna åtgärder.
Särskilt yttrande av Gunnar Lindström
Arbetsgivarrepresentationen i arbetsmarknadsstyrelsens och länsarbetsnämndernas styrelse
I tilläggsdirektiven till utredningen erinrar departe— mentschefen om den breda uppslutning som finns kring värdet av det starka inflytande parterna på arbetsmark— naden har i styrelsen och det ansvar som följer därmed. Departementschefen anser att detta förhållande bör kvar— stå. Det har därför ej funnits skäl för mig att närmare överväga helt andra lösningar när det gällerstyrelsens
sammansättning och formerna för parternas inflytande.
I styrelsen för AMS ingår för närvarande sex arbetstagar—
representanter och tre arbetsgivarrepresentanter. De
senare företräder den privata sektorn (SAF).
Kommittén föreslår, att antalet arbetstagarrepresentant— er blir oförändrat sex och att antalet arbetsgivarrepre— sentanter ökas till fem genom att i styrelsen skall ingå två representanter för den kommunala sektorn, varav en från den primärkommunala och en från den landstingskommu— nala. Därigenom skulle man visserligen bl.a. uppnå en bättre balans mellan antalet arbetsgivar—och arbetstagar— representanter i styrelsen. "Full paritet" skulle dock ej uppnås. Sådan paritet synes önskvärd bl.a. av rätt— viseskäl och med hänsyn till sedvänja på arbetsmarknaden i likartade fall. Man skulle då också undgå den fortsatta kritik från ILO för att ej uppfylla kraven i konvention nr 88 av år 1948 som eljest ej lär utebli.
Jag anser därför, att kommittén borde ha utnyttjat detta tillfälle till att föreslå, att antalet arbetsgivarre—
presentanter skall vara sex. Av dessa skulle fyra repre- sentera den privata och två den kommunala sektorn. En sådan fördelning är motiverad med hänsyn till att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i så hög grad berör den privata sektorn. Av betydelse i sammanhanget är också, att de kommunala representanterna kommer att ha dubbla roller i styrelsen. De kommer att representera kommunerna såsom arbetsgivare men också såsom verkstäl— lare av arbetsmarknadspolitiken. Den senare uppgiften, som alltså ej är en arbetsgivaruppgift, har stor och ökande betydelse. Om antalet arbetsgivarrepresentanter utökas till sex, innebär detta med beaktande av förslaget i övrigt en ökning av det totala antalet ledamöter i styrelsen med en, något som knappast kan vara ett bärande skäl mot en paritetisk representation. Skulle så trots allt anses vara fallet, skulle man utan allvarligare olägenheter kunna avstå från att, såsom föreslås, inrätta en plats i styrelsen för en obunden ledamot som före—
trädare för mer allmänna intressen.
Sammanfattningsvis anser jag att, med bibehållande av kommitténs förslag i övrigt angående styrelsens samman— sättning, antalet arbetsgivarledamöter borde vara sex varav fyra från den privata och två från den kommunala sektorn. ———— Med hänsyn till den uppslutning kring det föreliggande majoritetsförslaget som kunnat nås har jag likväl anslutit mig till detsamma.
När det gäller de kommunala representanter som föreslås ingå såsom arbetsgivarrepresentanter i länsarbetsnämnd— erna framträder den dubbla roll som jag ovan berört än tydligare. Det kan t.o.m. ifrågasättas om ej uppgiften att företräda kommunerna när det gäller att verkställa arbetsmarknadspolitiken är den viktigaste på det regio— nala planet. Här torde kommunerna ofta ha intressen som
ligger närmare arbetstagarnas än arbetsgivarnas. Det synes därför tveksamt om dessa i och för sig viktiga representanter bör inplaceras i "arbetsgivargruppen" för att man skall kunna säga att paritet uppnåtts i läns—
arbetsnämnden.
Särskilt yttrande av Enar Jonsson
AMS egenregiverksamhet
Egenregiverksamhetens inriktning på rehabilitering och sysselsättning bör bibehållas. Detta gäller i huvudsak människor med missbruksproblem eller människor som på grund av ålder eller andra sociala skäl är bundna till hemorten. Verksamheten kan närmast jämföras med den skyd- dade sysselsättning som bedrivs inom Samhällsföretag, med den skillnaden att det här gäller anläggningsverksamhet t.ex. vägbyggnad, skogsvård, kultur- och fornminnesvård
m.m.
Det faktum att egenregiverksamheten berör en speciell grupp människor med specifika problem talar enligt min uppfattning för att verksamheten också i fortsättningen
bör bedrivas inom arbetsmarknadsverket.
Av "SA—rapporten" framgår att i genomsnitt 6 % av de anvisade årligen gick över till den reguljära arbetsmark— naden. Enligt tillgängliga uppgifter har denna siffra stigit något. Även om faktaunderlaget är litet kan dock hänvisas till att t.ex. Samhällsföretag redovisar en rehabiliteringseffekt av 1 — 1,5 % årligen. Det finns således inget som tyder på att andra huvudmän är bättre än AMS då det gäller att nå hög rehabiliteringseffekt. De pågående projekten inom Ami för socialmedicinsk arbetskraft torde dessutom öka AMS kunnande och ge
erfarenheter för ytterligare förbättringar. En omedelbar förbättring torde ske genom en bättre kartläggning av individens förutsättningar för rehabilitering. Syssel— sättningsstödjande åtgärder samt motivering av dessa, borde av Af ges vid anvisningen. AMS egenregiverksamhet är unik genom den utbildning, mångsidighet, erfarenhet och flexibilitet som finns för att leda den specialan— visade arbetskraften och verka för dess rehabilitering. Jag föreslår dock att nuvarande personalkompetens inom egenregin skall arbeta på sätt som verket i övrigt skall arbeta.
%% Bästsejérslegjill fremsiéafsganisstios för Eeseå— skapsarbeten
AMS egenregiverksamhet i nuvarande utformning förändras. Det övergripande ansvaret för beredskapsarbeten skall centralt ingå i en enhet som har till uppgift:
— övergripande ansvar för planering och fördelning av resurser, utfärdande av anvisningar samt arbeta med framtidsinriktade policyfrågor.
På regional nivå överförs resurserna i form av personal och utrustning till länsarbetsnämnderna. I likhet med AMS inre organisation så föreslås att centralt minska verksamheten till ett minimum. Förslaget innebär en över— föring till LAN—organisationen av:
. Byggande
. Service
. Kontroll/Uppföljning
SOU 1985:7 305 Fördelarna med de olika delarna av mitt förslag är:
1. Genom en samordnad organisation uppnås ekonomisk vinst. Av personalen placeras det antal som erfordras på Lan. övriga arbetar med den nya inriktningen och
, är placerade ute i Lan—organisationen d v s AMS, Dk,
& Af, linjekontor.
Nivån på byggnadet får baseras på behovet hos in— tressenterna och enligt Lan—bedömning samt nivån på servicefunktionen och kontroll/uppföljning. Jag har i detta förslag utgått ifrån att verksamheten som hit— tills, då det gäller byggandet, skall sysselsätta SA—anvisade och äldre lokalt bunden arbetskraft. Det är vi bäst på och där har vi kompetens.
2. Genom servicefunktionen skulle vi hjälpa små och tillfälliga intressenter med ansökan — planering — realistiska kostnadsberäkningar — sysselsättningsut— fall — i vissa fall upphandlingar m.m. Det är vikt— igt att poängtera, att tillskottet av dessa objekt inte får falla bort på grund av att denna typ av intressenter ej har kompetens att få fram underlag för beslut, samtidigt som vi även har kan sysselsätta den anvisade arbetskraft, som samhället behöver ge ett meningsfullt arbete.
3. Kontroll/uppföljning avser en positiv sådan, dvs. aktiv under pågående objektsutförande. Här vill jag bl.a. hänvisa till RRV:s förslag, att genom en in— sats av 1 till 2 %—s kostnad av beredskapsanslaget kan 3 — 4 % intjänas tillbaka till staten. Det är viktigt att vid hanteringen av så stora anslagsmedel veta vart dessa pengar går och att de används för
sitt ändamål. Genom en positiv kontroll och uppfölj— ning kan man klara detta. Pengarna används därmed till vad de är avsedda för.
De_små intressenterna får inge utelämnåsi
Många intressenter som ansöker om beredskapsarbeten sak— nar organisation med speciell kompetens hos arbetsledning och administration. För sådana intressenter skall läns— arbetsnämnden kunna erbjuda sig att utföra beredskaps— arbeten med egen personal. Inriktningen för dessa arbeten skall vara arbetssökande med socialmedicinskt arbetshandikapp, som bedöms vara i behov av särskilda arbetsmarknadsåtgärder. Rehabilitering av de anvisade till öppna arbetsmarknaden eller till andra arbetsmark— nadspolitiska åtgärder. Den befintliga Ami— organisa— tionen skall utnyttjas. Vidare bör arbeten av typ pryo— platser utföras av Ami. Inom Ami bör förslagsvis vissa arbetslag arbeta med åtgärder för socialmedicinskt handi— kappade. Inriktningen bör vidare vara sysselsättning av äldre och ortsbunden arbetskraft samt arbeten i syfte att utjämna konjunkturer och säsongvariationer.
Den tekniska personalen utför arbetsuppgifter med vidgad teknisk och ekonomisk service till den mångskiftande del av intressenter som ansöker om beredskapsarbeten. I dessa arbetsuppgifter skall ingå rådgivning, teknisk och ekono— misk planering för att uppnå fullgott ekonomiskt utfall samt största möjliga sysselsättningseffekt. Byggledning, upphandling och kontroll av entreprenader är andra arbetsuppgifter som bör ingå. Därtill bör prövas system med förberedande upphandling i samband med ansökan, för att säkerställa en realistisk kostnad. Planerande— och genomförandedelen är viktig för att uppnå ett optimalt utfall av sysselsättning, rehabilitering och ekonomi.
I arbetsuppgifterna skall även ingå slutredovisning, avsyning samt fortlöpande utvärdering av de olika effekterna. I utförandet av beredskapsarbeten i annan huvudmans regi bör även prövas ett system med "lednings— grupp" som service och resurs i rehabiliteringsarbetet.
Jag föreslår att verksamheten skall arbeta mellan AMS och de små och tillfälliga intressenter, som har arbets— objekt som kan utföras och ge behjärtansvärd sysselsätt— ning för den utslagna arbetskraften. Precis som här före— slås, så arbetar vi med ledningsgrupp, AMS, Af, Ami, socialsidan, intressent och en individuell planför den enskilde, för att nå bästa möjliga uppföljning, rehabili—
tering och resultat.
Det finns alla skäl att ta tillvara denna typ av objekt och den befintliga kompetensen för att bedriva liknande verksamhet mot denna typ av intressenter. I en framtid
kan även ett system med hantering av beredskapsanslaget utökas till att direkt eller indirekt tillföras företag och myndigheter. Även här är det nödvändigt att rådgiv— ning och uppföljning sker av länsarbetsnämnden, så att beredskapsanslaget utnyttjas och får avsedd effekt såväl
sysselsättningsmässigt som tekniskt och ekonomiskt.
Den framtida organisationen skall hållas samlad inom den befintliga organisationsuppbyggnaden AMS — Lan. Den fram— tida omfattningen bör vara att organisationen skall sys- selsätta specialanvisade och äldre lokalt bunden arbets— kraft och att mål för rehabiliteringseffekten fast— ställs.
åikvärdigt_a£bgtgsät£
Den organisationsuppbyggnad och det arbetssätt som här föreslås är i enlighet med det sätt som AMS kommer att arbeta efter och att egenregin därmed är en helt naturlig del av arbetsmarknadsverket. Lägg därtill att AMS i sam— verkansprojektet med stockholms kommun vill göra en socialinsats, då kan det inte vara artfrämmande att AMS genom egenregin gör en socialinsats genom att sysselsätta anvisade utslagna människor. AMS måste i den kärva arbetsmarknadssituation som råder ta på sig rollen och ansvaret för att även denna del av arbetskraften ges en
rejäl möjlighet till ett meningsfullt arbete.
Jag anser och hävdar, att det av mig inlämnade Ramför— slaget ej fått diskuteras i paritet med kansliets för— slag och med hänvisning till att så mycket nytt har till— kommit hemställer jag
att beakta de inkomna skrivelserna från skilda intress— enter och organisationer och analysera deras syn— punkter och behov
att beakta den annorlunda diskussion som förs nu gente— mot för ett år sedan dvs. ett bevarande av egen— regiverksamheten och med en decentralisering till länsarbetsnämnderna
att närmare analysera att egenregin utgör en etablerad organisation och att genom att avveckla denna till— åta en rad nya organisationer byggas upp. Detta måste analyseras, för det kan betyda större samhällseko— nomiska kostnader/utgifter samt att bl.a. kommunalt
"självbyggeri" ökar samt belysa om medlen används till det ändamål som de är avsedda för.
att utreda och beskriva kvalitetsproblemen Tl—arbete
contra SA—arbete. Felaktig kritik
Beträffande frågan att egenregiverksamheten har mycket stor fast personal, kan konstateras att minskningen av personal ej skett i samma takt som antalet sysselsätt— ningsdagar minskat. Detta beror bl.a. på att verksamheten successivt kommit att inriktas mot mer personalkrävande små objekt av investeringskaraktär. Vidare måste poängteras att personalen är en resurs som ej kortsiktigt kan anpassas till konjunkturer och sysselsättningslägen. Vidare bör framhållas att organisationen dock minskats avsevärt, eftersom en halvering av personalstyrkan före— tagits under den senaste 10- årsperioden. Vidare kan noteras det faktum att de personella resurserna ej ut— nyttjats fullt ut. Detta beror till stor del på en bristande tilldelning av objekt. Ytterligare en anledning är bl.a.
att förra verksledningen snävt tillämpat kriterierna för
att bedriva egenregiverksamheten
verksamhetens omfattning därigenom begränsats. Det måste anses vara riksdagens mening att organisation— en till fullo skall utnyttjas för sitt ändamål
andra statliga myndigheter och verk tillåtits bygga upp betydande resurser för beredskapsarbeten i sin egen regi
Beträffande påståendet att egenregiverksamhetens inrikt— ning på investeringsarbeten är en dyr typ av arbete, vill jag anföra följande. Inom överskådlig tid kommer
beredskapsarbeten av investeringskaraktär att bedrivas.
Vid en total utvärdering bör även beaktas de stora sysselsättningsmässiga sekundäreffekter som erhålles och det samhällsekonomiska värdet av investeringen. Ur reha— biliteringssynpunkt är dessa arbeten väl lämpade för anvisade med socialmedicinska handikapp. Dessutom medges större individuell anpassning och val av arbetsuppgifter, vilket är nödvändigt för ett positivt rehabiliterings— resultat. Vidare kan framhållas att under budgetåret 1982/83 utfördes 1,3 miljoner dagsverken, därav 20,8 % i AMS regi medan den totala kostnaden var ca 2,4 miljarder kronor, därav förbrukade egenregin 16,1 %. Detta är ett exempel som visar att investeringsarbeten utförda i AMS
regi är billigare än andra regiformer.
Planering, produktion — kostnadsansvar och resultat är ett måste. Samtidigt som vi genom erfarenhet och vidare— utbildning inom AMV utgör en kompetensresurs, för att meningsfullt sysselsätta och rehabilitera de svårplacer— ade människor som vi sysselsätter på våra arbetsobjekt. Dessutom uppnås en rad sekundäreffekter — en regional/— lokal effekt som kommit bort i diskussionen om egenregi— verksamheten. Beredskapsobjekt som bedrivs av egenregin tillför orten förutom sekundäreffekterna — inköp, upp— handling m.m. — även ett naturligt inslag på orten. Just genom att utnyttja ortens resurser, så sker en involver— ing bland människorna på orten, vilket bl.a. betyder väldigt mycket för självkänslan och rehabiliteringen för de utslagna människor vi skall sysselsätta. Det är också naturligt att sysselsätta den äldre lokalt bundna arbets— kraften och att dessa ingår som stödarbetare, för att kunna få till stånd fungerande arbetslag.
Förläggningar
Vidare bör understrykas, att de beredskapsarbeten som är knutna till fasta förläggningar, har viss regional—
politisk betydelse. Skötseln av dessa förläggningar sysselsätter personer i bygder med ringa tillgång på sysselsättning. Däremot bör de inneboendes egenavgifter samt kommunernas kostnadsdel ses över. Detta har komm— ittén ej analyserat. Efter en översyn av kostnadssystemet finns goda skäl som talar för att egenregin bör fortsätta med förläggningsverksamhet. Personalkonsekvenserna
Enligt min mening har personalkonsekvenserna ej analyse— rats i tillräcklig omfattning. I kommitténs uppdrag lig— ger också enligt min mening att se hur de anställdas situation påverkas av en eventuell förändring av egen— regiverksamheten i framtiden. Kommittén har i denna del övervältrat ansvaret på AMS och ej själva velat ge an— visningar om hur de anställdas situation påverkas av det
lagda förslaget.
Avslutningsvis vill jag i denna del framhålla, att det får heller inte vara så, att den kritik som tidigare fanns mot AMS i sin helhet och det behov som då tydligen uppstått, att på alla sätt minska AMS, att detta medför att egenregin betraktas som artfrämmande och bortratio— naliseras för att kommittén skall kunna uppvisa vissa resultat.
Och allra sist då det gäller den nuvarande egenregin, så skall kommittén inte enbart måla upp problem utan även
se möjligheterna Jag anser således
att verksamheten också i fortsättningen skall bedrivas inom AMV
att AMS egenregiverksamhet i nuvarande utformning för—
ändras
att verksamhetens resurser i form av personal och utrust—
ning överförs till länsarbetsnämnderna samt
att verksamhetens framtida inriktning följer den modell
som av mig föreslagits.
Organisation för arbetshandikappade
I Byggbalansutredningen har AMS och parterna fastslagit att insatser erfordras för arbetshandikappade inom bygg— och anläggningsbranschen. I den framtida sysselsättning— en för dessa människor bör den kompetens som finns bland arbetsledningspersonalen inom egenregin nyttjas. AMS bör få i uppdrag att utforma ett sådant förslag.
Särskilt yttrande av Bodil Öberg och Tommy Andersson Sammansättningen av AMS styrelse
I det förslag till representation i AMS styrelse som kommittén presenterar finns en obunden ledamot. Denna har tidigare varit en kvinnorepresentant, med uppgift att bevaka kvinnofrågorna. Vi anser att denna obundna ledamot i fortsättningen skall ha en vidare form av jäm— likhetsbevakning av arbetsmarknaden. Idag råder ju inte bara ojämlikhet mellan man — kvinna, utan eftersatta grupper som personer med handikapp har svårt att göra sig gällande, även när konjunkturerna har vänt uppåt.
En person, gärna kvinna, med väl förankrad kunskap och handikappolitisk insikt vill vi se som den obundna leda— moten i AMS styrelse.
B ILAGA 1
då
Kommittédirektiv && &
Tilläggsdirektiv till utredningen (A l981:02) öm arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation Dir 1983zl6
Beslut vid regeringssammamräde 1983-02—10
Departementschefen, statsrådet Leijon, anför.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet den 10 september 1981 en kommitté med uppdrag att utreda arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation. Kommittén har antagit namnet AMS-kommittén.
Direktiven (Dir. 1981:65) till kommittén bör ha följande lydelse vad gäller avsnitten Kommitténs uppgifter och Kostnadsramar. Dessa ändrade direktiv innebär i förhållande till tidigare meddelade direktiv bl.a. att AMS- kommittén även skall pröva kommunernas medverkan i arbetsmarknadspo- litiken samt arbetsmarknadsverkets ansvar för arbetsförmedling inom kulturområdet och förmedling av vikarier inom framför allt kontorsområdet. Kommittén skall däremot inte gå igenom den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsuppsättningen för att förenkla och begränsa antalet enskilda åtgär- der. Vidare förs frågan om näringshjälp över till handikappkommittén (A 1982:02). '
Kommitténs uppgifter
Arbelsmarknadsverkets ansvarsområde
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ansvarar för att arbetsmarknadspoliti- ken genomförsi enlighet med av riksdagen och regeringen fastställda mål och riktlinjer. AMS är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsför- medlingen och benämningen på den samlade organisationen är arbetsmark- nadsverket.
egentlig mening inte är arbetsmarknadspolitiska och andra som ligger på gränsen mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikområden.
Genom utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken har arbetsförmedling- ens verksamhet blivit mycket mångfasetterad. Koncentrationen av krafterna på de centrala uppgifterna har härigenom försvårats. För att komma tillrätta med detta bör målsättningen för verksamheten vid arbetsförmedlingen vara så enhetlig och entydig som möjligt. Verksamheten bör styras utifrån klart angivna arbetsmarknadspolitiska mål och arbetsmarknadsmyndigheterna bör ej ges sådana utbildningspolitiska, socialpolitiska eller andra uppgifter som inkräktar på möjligheterna att nå dessa mål.
AMS har också i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 efterlyst en klarare ansvarsfördelning mellan arbetsmarknadspolitiken och andra politikområden samt ifrågasatt om vissa delar av verksamheten över huvud taget skall finnas kvar inom arbetsmarknadsverket.
Mot denna bakgrund bör kommittén inledningsvis klarlägga arbetsmark- nadsverkets ansvarsområde. Därvid bör kommittén utgå ifrån att arbets- marknadspolitiken har som främsta syfte att främja anpassningen mellan arbetssökande och lediga platser med målet att uppnå och bevara full sysselsättning. Häri ingår att särskilt uppmärksamma handikappades och svaga gruppers behov av särskild hjälp för att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Till detta kommer den viktiga uppgiften att genom sysselsättningsskapande åtgärder ge arbete och utbildning åt de arbetslösa. Vidare innefattar den åtgärder för att främja jämställdheten, för att informera kvinnorna om vilka arbeten de bör kunna ägna sig åt utanför de traditionella kvinnoyrkena samt för att förmå arbetsgivarna, framför allt inom industrin, att acceptera kvinnor i sådana verksamheter som idag domineras av män.
Vissa av arbetsmarknadsverkets uppgifter bör kunna flyttas till annan huvudman
Med utgångspunkt i en precisering av verkets huvuduppgifter bör kommittén ingående undersöka om det finns några arbetsuppgifter som helt eller delvis kan slopas eller föras över till annan huvudman. Ansvarsfördel- ningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter bör klarläggas. Det finns gränsområden gentemot t.ex. utbildningspolitiken och socialpolitiken där arbetsmarknadsmyndigheterna i viss mån har ålagts uppgifter som inte i första hand är arbetsmarknadspolitiska. Klara avgräns- ningar i ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter får naturligtvis inte hindra en nära samverkan mellan dessa. Genom en precisering av ansvarsförhållandena kan tvärtom bättre förutsättningar skapas för ett sådant samarbete. Kommittén bör särskilt
studera vilka konsekvenser olika gränsdragningar i ansvarsfördelningen får för arbetsförmedlingens verksamhet.
Genom tillkomsten av distriktsarbetsnämnderna har en formell grund skapats för en kommunal medverkan inte enbart i arbetsförmedlingsarbetet utan också vid tillämpningen på det lokala planet av statliga arbetsmark- nadspolitiska insatser över huvud taget. Detta får ses som en naturlig följd av kommunernas alltmer ökande engagemang i sysselsättningsfrågorna. Kom- munerna har särskilda möjligheter att bedöma och utveckla sådan syssel- sättning som har lokal anknytning. A.tt ta tillvara alla sådana arbetstillfällen är angeläget speciellt med hänsyn till äldre, handikappade och ungdomar. Kommittén bör utifrån förutsättningen att staten har det övergripande ansvaret för arbetsmarknadspolitiken ingående pröva om den nuvarande arbets- och ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna på det arbetsmarknadspolitiska området är ändamålsenlig.
AMS har i olika sammanhang tagit upp frågan om ansvaret för att skaffa pryoplatser åt skolan. Inslagen av yrkes- och arbetslivsorientering liksom praktik inom olika delar av utbildningsväsendet har ökat kraftigt under senare år. Detta kommer att ställa ökade krav på ackvisition av praktikplat- ser. Enligt AMS finns det skäl att ifrågasätta om den nuvarande ordningen för ackvisition av 100 OOO-tals platser för korta arbetslivskontakter i första hand i grundskolan är ändamålsenlig. Den förutsätter en rad tidskrävande kontakter mellan skola, arbetsförmedling och företag. Kommittén bör pröva om arbetsförmedlingen även i fortsättningen bör ha ansvaret för denna verksamhet eller om denna hantering av anskaffande av pryoplatser och de personalresurser som är engagerade för detta kan tas över av annan huvudman. i första hand skolan.
Handikappkommittén (A 1982z02) som enligt sina direktiv skall pröva den allmänna inriktningen av näringshjålp enligt arbetsmarknadskungörelsen (19661368) bör i huvudmannaskapsfrågan ha kontakt med AMS-kommit- tén.
Jag har nu nämnt några exempel på arbetsuppgifter som helt eller delvis kan föras över till annan huvudman. Kommittén bör överväga om det finns flera områden som kan aktualiseras i detta sammanhang. Kommittén bör dock inte aktualisera frågor som nyligen utretts som t.ex. huvudmannaskapet för flyktingfrågor. handläggningen av regionalpolitiska stödåtgärder och administrationen av investeringsfonderna.
Riktlinjer för arbetsmarknadsverkets ansvar inom bl.a. utbildnings- och soda/områdena
När det gäller gränsdragningen mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning. skall arbetsmarknadsutbildningen utgöra ett komple—
ment till övrig vuxenutbildning. Arbetsmarknadsutbildningen skall vara ett instrument i arbetsförmedlingens arbete med att passa samman arbetssökan- de och lediga platser. Kommittén (A 1980202) för arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning (KAFU) har enligt sina direktiv fått i uppdrag att undersöka detta. KAFU överlämnar sitt betänkande under våren 1983. Frågan bör därför inte tas upp på nytt. Däremot bör kommittén beakta de olika åtgärder som kan bli följden av KAFUzs förslag och ta hänsyn till detta i samband med översynen av arbetsmarknadsverkets organisation.
Även inom det sociala området föreligger behov av ytterligare klarläg- gande av ansvarsfördelningen. Vårdinstitutioner och sociala myndigheter släpper enligt AMS i många fall ansvaret för enskilda alltför tidigt. Därför tvingas arbetsförmedlingen att lägga ner mycket stora resurser på arbetssö- kande som inte är tillräckligt rehabiliterade för att en arbetsplacering skall vara möjlig. Effekterna av förmedlingens insatser kan därföri praktiken ofta bli mycket små eller obetydliga. Kommittén bör belysa i vilken utsträckning förmedlingens resurser tas i anspråk för just sådana uppgifter som primärt inte är arbetsmarknadspolitiska och ge förslag på en lämplig ansvarsfördel— ning. Kommittén böri denna fråga ha kontakt med handikappkommittén (A 1982:02) som enligt sina direktiv bl.a. skall behandla frågan om samordning av åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering främst av unga handikappade och ansvarsfördelningen mellan olika samhällsorgan när det gäller sådana åtgärder.
Kommittén bör mot bakgrund av vad jag här har redovisat ange riktlinjer för vad som är arbetsmarknadsverkets ansvar i dessa sammanhang och belysa avgränsningar gentemot uppgifter som bör falla på andra myndigheter. En särskild utredare har tillsatts med uppdrag att utreda frågor om samverkan i arbetsmiljö- och arbetsanpassningsfrågor (A l981:04). Utredaren kommer att presentera sitt betänkande under innevarande år. Kommittén bör ha ett nära samarbete med utredaren i de delar som berör arbetsmarknadsverkets verksamhetsområde och organisation. Kommittén bör vidare beakta utre- darens förslag och behandla dessa frågor i samband med andra avgränsnings- frågor som kommittén har att pröva.
Bland invandrarna finns många arbetssökande som har komplicerade hinder för en arbetsplacering. Det kan gälla bostadsproblcm, brist på barntillsyn, bristande grundutbildning, sociala problem etc. Ett nära samarbete mellan arbetsförmedlingen och kommunerna är naturligtvis av stor betydelse för att dessa hinder skall kunna övervinnas. AMS har pekat på denna problematik i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och framhållit att man från statsmakternas sida bör markera var gränsen går mellan arbetsmarknadsverkets och kommunernas ansvar. Kommittén bör även behandla denna fråga och därvid bl.a. studera den rapport som en arbetsgrupp inom AMS gjort och som benämns Utvärdering av Kista—
projektet. I denna fråga bör kommittén samråda med invandrarpolitiska kommittén (A 198014).
I gränsområdet mellan näringspolitik. regionalpolitik och arbetsmark- nadspolitik är behovet av samordning och samverkan stort. Klara avgräns- ningar i ansvarsfördelningen mellan olika politikgrenar är här i hög grad nödvändiga om den samlade politiken skall bli effektiv. Genom att nya selektiva åtgärder inom närings- och regionalpolitiken har kommit till har flera organ blivit involverade i handläggningen av frågor med arbetsmark- nadspolitisk anknytning. Kommittén bör överväga hur man på bästa sätt skall förena krav på samordning och samverkan med strävanden efter rationell arbetsfördelning på detta område. Kommittén bör i detta samman- hang ha kontakt med utredningen som skall se över det regionalpolitiska stödet (Dir. l982:105).
Arbetsfördelningen mellan arbetsmarknads- och industridepartementet är sådan att de regionalpolitiska frågorna handläggs inom industrideparte- mentet. Utredningen med uppdrag att se över statens industriverks framtida verksamhet och organisation m.m. hari betänkandet Ds I 1982zl4 föreslagit att handläggningen av det regionalpolitiska stödet förs över från AMS till industriverket. Frågan kommer att behandlas inom regeringskansliet inom kort varför kommittén inte närmare bör pröva denna fråga.
En fråga som i detta sammanhang emellertid bör prövas är den om arbetsmarknadsverkets ansvar för arbetsförmedling på kulturområdet. Denna fråga har utretts vid flera tillfällen under senare år. En viss personalförstärkning har också skett av kulturarbetarsektionerna inom den offentliga arbetsförmedlingen. Trots detta har den offentliga arbetsförmed- lingen fortfarande bara hand om en liten del av förmedlingen av arbeten inom kulturområdet. medan huvudparten ligger hos enskilda av AMS godkända arbetsförmedlingar eller av privata institut som bedriver arbets- förmedling i anslutning till annan verksamhet. Bakgrunden till detta torde bl.a. vara svårigheter att på denna delarbetsmarknad skilja på produktions- förmedling och arbetsförmedling samt det förhållandet att arbetssökande och arbetsgivare på kulturområdet utöver arbetsförmedling behöver sådan service som inte låter sig förena med den myndighetsfunktion som den offentliga arbetsförmedlingen representerar. Dessa verksamheter är dess- utom i huvudsak koncentrerade på dansmusik och lättare underhållning medan övriga kulturarbetare befinner sig i ett sämre läge. Det bör därför prövas om kulturarbetarsektioner är den mest ändamålsenliga formen fö. sådan verksamhet eller om verksamheten för att möjliggöra en vidgning av serviceutbudet. lämpligen bör brytas ut och överföras på ett annat organ. t.ex. ett statligt bolag eller en stiftelse. Om kommittén kommer fram till att verksamheten bör vidgas på detta sätt bör också prövas på vilket sätt denna "överservice" skall finansieras. ] samband med att kommittén behandlar
denna fråga bör kommittén på lämpligt sätt samråda med representanter från olika organisationer för kulturarbetare.
Vidare sker i dag inom den offentliga arbetsförmedlingen en viss förmedling av vikarier, framför allt inom kontorsområdet. Inom detta område bedriver också olika s.k. skrivbyråer viss avgiftsbelagd vikarieför- medling med tillstånd av AMS. Kommittén bör pröva arbetsmarknadsver- kets ansvar inom detta område och vikarieförmedling över huvud taget samt föreslå hur denna verksamhet bör bedrivas inom arbetsmarknadsverket för att tillgodose de olika krav som kan ställas från de arbetssökande och arbetsgivarna på en sådan förmedling.
Allmänt skall översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde syfta till att skapa en mer rationell ansvarsfördelning mellan verket och andra myndigheter. Verket bör få ökade möjligheter att koncentrera sina resurser på platsförmedling och de åtgärder i direkt anslutning till denna som är nödvändiga för att bryta ner förvärvshinder och för att avskaffa förhållanden som leder till'utslagning och utestängning från arbete i syfte att främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på arbetsmarkna- den. Detta ställer ökade krav på förmedlingsinsatser i takt med strukturför- ändringar i näringslivet och ambitionen att alla grupper skall ha samma rätt till arbete.
Med utgångspunkt från kommitténs slutsatser när det gäller ansvarsför- delningsfrågan kan det finnas anledning att ändra statsmakternas föreskrifter om arbetsförmedlingens uppgifter och förmedlingsarbetets inriktning. Kom- mittén bör i så fall lägga fram förslag härom.
Effektivare resursutnyttjande inom arbetsmarknadspolitiken
Prioriteringen mellan olika åtgärder vid medelstilldelningen till arbets- marknadsverket har betydelse när det gäller att förverkliga arbetsmarknads- politikens syfte att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Kommittén bör utreda om en omfördelning av resurser inom det arbetsmarknadspoli- tiska åtgärdsprogrammet kan göras i syfte att åstadkomma en relativt större satsning på platsförmedlingen och dess anpassningsfrämjande hjälpmedel. En sådan omfördelning får dock självfallet inte ske på sådant sätt att det innebär en resursöverföring från svaga grupper till dem som har större konkurrenskraft på arbetsmarknaden.
Kommittén bör därför belysa vilka konsekvenser en föreslagen resursom- fördelning får för olika åtgärder på arbetsmarknadspolitikens område och för de människor som berörs av dessa. De förslag till resursomfördelning som kommittén kan komma att lägga fram skall utformas så att de totala kostnaderna hålls inom en given ram efter förhållanden vid ett normalt konjunkturläge. Vidare bör möjligheterna till besparingar belysas. Kost-
nadskalkylerna bör vara väl genomarbetade så att en god bedömning av olika åtgärders kostnadseffekter kan göras.
Arbetsmarknadsverkets uppgifter varierar kraftigt med konjunkturen. Medelstilldelningen till arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsska- pande åtgärder är i hög grad konjunkturanpassad och kan i betydande utsträckning utökas i ett svagt konjunkturläge. De personella resurserna är emellertid inte dimensionerade för att klara extrema belastningar i en djup lågkonjunktur. Kommittén bör pröva hur en ökad flexibilitet skall kunna åstadkommas även inom detta o-nråde.
Huvudprinciper för arbetsmarknadsverkets organisation
Efter översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde bör kommittén undersöka vilka krav de föreslagna förändringarna ställer på organisationen. Kommittén bör ange huvudprinciperna för en organisationsförändring och bör därvid utgå ifrån de studier och vunna erfarenheter som AMS gjort ifråga om arbetsförmedlingens organisation och arbetsformer (PLOG). Syftet med en organisationsöversyn är att få en rationellt uppbyggd organisation för arbetsmarknadsverket som är väl avpassad för de arbetsuppgifter som verket enligt kommittén skall ha och som främjar den prioritering mellan olika arbetsuppgifter som kommittén kommer att föreslå. I översynen bör bl.a. behandlas frågan om fördelningen av ansvar och uppgifter liksom samver- kansformer inom verket mellan AMS. länsarbetsnämnderna och arbetsför- medlingen. Därvid bör möjligheterna att ytterligare decentralisera besluts- fattandet inom verket prövas.
Vidare bör avdelnings- och enhetsuppdelningen hos AMS centralt ses över. AMS har i augusti 1980 överlämnat en rapport från arbetsgruppen för översyn av AMS centrala organisation. Rapporten har tillstyrkts av AMS. I en särskild skrivelse har statskontoret framhållit att huvuddelen av rappor- tens förslag är nödvändiga att genomföra för att uppnå effektivitetsökningar. Rapporten bör därför ligga till grund för kommitténs arbete. Kommittén behöver emellertid inte känna sig bunden av de förslag som finns i rapporten. Emellertid har det. mot bakgrund av förslag i rapporten. i prop. 1980/81:100 bil. 15 förordats en viss provisorisk förändringi enhetsuppdelningen på AMS i avvaktan på kommitténs ställningstagande i denna fråga.
Genom de förändrade förutsättningar som kommitténs förslag kan komma att innebära för arbetsmarknadsverket kan det också vara lämpligt att kommittén ser över AMS styrelserepresentation. Jag vill i detta sammanhang erinra om den breda uppslutning som finns kring värdet av det starka inflytande parterna på arbetsmarknaden har i styrelsen och det ansvar som följer härmed. Jag anser att detta förhållande bör kvarstå och att! kommittén bl.a. bör överväga om en bredare representation härvidlag är
lämplig. I det sammanhanget vill jag erinra om vissa av Sverige ratificerade ILO-konventioner. i synnerhet konventionen (nr 88) om den offentliga arbetsförmedlingens organisation och konventionen (nr 150) om arbets- marknadsförvaltning, dess roll, uppgifter och organisation. Det kan i sammanhanget också finnas anledning att uppmärksamma det arbete som förvaltningsutredningen (B 1977:Ol) bedriver på detta område.
Den förra regeringen uppdrog åt AMS att i samråd med statskontoret ochi nära kontakt med berörda personalorganisationer se över administrationen och organisationen av beredskapsarbeten i styrelsens egen regi. Översynen skulle inte beröra egenregiverksamheten som sådan utan ta sikte på regionkontorens ställning i arbetsmarknadsverkets organisation. En särskild arbetsgrupp har genomfört översynen och AMS har i skrivelse till re: eringen den 5 september 1980 anslutit sig till förslagen och överlämnat rapporten till regeringen. Enligt förslaget skall två regionkontor slås samman. Regionkon- toret i Umeå läggs ner och verksamheten vid regionkontoret i Härnösand utvidgas till att även omfatta Västerbottens län. Antalet regionkontor minskas därigenom från sju till sex. Vidare föreslås en förändring i arbetsplatsorganisationen som ger en inte obetydlig inbesparing av huvud- sakligen biträdestjänster och förrådsmän. Statskontoret har i ett samrådsytt- rande ställt sig bakom förslagen i rapporten och i prop. 1980/81:100 bil. 15 har anförts att dessa frågor bör behandlas av denna kommitté. I översynsupp- draget ingick dock inte att utvärdera AMS egenregiverksamhet. Jag anser därför att kommittén förutsättningslöst bör pröva omfattningen av och formerna för AMS egenregiverksamhet.
Kostnadsramar
Som utgångspunkt för kommitténs arbete bör gälla att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Detta innebär, att om kommittén föreslår ökade förvaltningskostnader på ett område så skall kommittén visa hur en lika stor minskning kan åstadkommas på andra förvaltningskostnader. Vidare bör prövas om rationaliseringar inom verket kan möjliggöra att personal kan omfördelas till förmedlingsarbete. Resultatet av denna prövning bör kvantifieras. Även i övrigt bör här i tillämpliga delar gälla de direktiv som regeringen har utfärdat till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer (Dir. 1980:20).
Dessutom skall kommitténs kostnadsberäkningar kompletteras med förslag. idéer och uppslag som redovisar hur verkets verksamhet, sedan
kommittén fastställt ansvarsområdet. skulle kunna bedrivas till de facto lägre kostnader för den offentliga förvaltningen. Kommittén bör i detta samman- hang även studera olika verksamhetsområden inom verket som kräver stora personalresurser i syfte att åstadkomma kostnadsbesparande åtgärder. I detta sammanhang bör kommittén också översiktligt belysa vilka konsekven- ser dess förslag får för personalen. En fråga i detta sammanhang är handläggningen av olika besvärsärenden som på olika nivåer inom verket kräver mycket tid och stora personalresurser. Kommittén bör pröva om denna handläggning kan ske på ett ur samhällets synpunkt mindre kostsamt sätt utan att rättssäkerheten rubbas.
Jag vill också erinra kommittén om att en flyttning av arbetsuppgifter till annan huvudman eller annan begränsning i verkets ansvarsområde som kommittén kan komma att föreslå inte bara bör innebära en kostnadsöver- föring utan också sådana effektivitetsvinster att kostnaderna för ifrågava- rande verksamhet kan minskas. Kommittén bör belysa detta samt även - så långt det är möjligt - dels ge förslag till på vilken ambitionsnivå verksamheten bör bedrivas hos den nye huvudmannen. dels särskilt beakta att förslagen inte bör innebära ökade kostnader för kommunerna.
När det gäller gränsdragningen till verksamhet som handhas av kommuner eller landstingskommuner bör kommittén också beakta vad chefen för kommundepartementet har anfört i direktiv (Dir 1981242) om begränsning av statlig normgivning till kommuner och landstingskommuner.
Slutligen vill jag erinra om vikten av att kommittén tillvaratar och belyser alla möjligheter till besparingar och omprioriteringar.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen beslutar om tilläggsdirektiv till AMS-kommittén i enlighet med vad jag nu har anfört.
Regeringen ansluter sig till föredragande-ns överväganden och bifaller hennes hemställan.
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Kommittédirektiv
Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisa- tion
Dir 1981165 Beslut vid regeringssammanträde 1981-09-10
Departementschefen. statsrådet Eliasson. anför.
Bakgrund
Arbetsmarknadspolitikens inriktning under 1980-talet
] prop. 1980/81:126 (AU 1980/81:21. rskr 1980/81:404) om arbetsmark- nadspolitikens framtida inriktning anges de allmänna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken under 1980-talet.
I propositionen fastslås vikten av att förbättra arbetsmarknadens funk- tionssätt och underlätta den ömsesidiga anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Vidare konstateras att det blir allt mer angeläget under 1980-talet att så långt möjligt lösa arbetslöshetsproblemen genom att utnyttja de lediga platser som finns på den öppna arbetsmarknaden.
I takt med att de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen har byggts ut har arbetsförmedlingen fått ökade administrativa uppgifter vilket fått negativa följder för det som skulle kunna betecknas som normal förmed- lingsverksamhet. Att effektivisera och avdela tillräckliga resurser för platsförmedlingen och återge den dess centrala plats i det arbetsmarknads- politiska arbetet är därför en förstahandsuppgift i ett program som syftar till att underlätta anpassningen på arbetsmarknaden.
Hur väl platsförmedlingen lyckas med sin uppgift att främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på arbetsmarknaden är bl. a. beroende av arbetssätt. organisation och resurser. lnom arbetsmarknadsver- ket har länge pågått ett utvecklingsarbete i syfte att effektivisera platsför- medlingen. Arbetsförmedlingens metodik. arbetsformer och organisation har under 1970-talet i olika hänseenden utvecklats och förbättrats. Behovet av individualiserade insatser för att placera sökande i arbete och att tillsätta
BILAGA 2
©
&& &
Dir l981:65
platser har ökat samtidigt som arbetsförmedlingen har fått allt fler arbetsuppgifteri samband med att en rad nya hjälpmedel inom arbetsmark- nadspolitiken har införts och byggts ut.
Platsförmedlingens arbetsformer och dess hjälpmedel
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet pågick försöksverksamhet med en långtgående s.k. öppen förmedling som innebar en avsevärd förändring och begränsning av den individuella platsförmedlingen. Till vissa delar ersattes den egentliga platsförmedlingen av självservice och tyngd- punkten i de individuella insatserna lades på arbetsförberedande åtgärder. Många sökande fick på egen hand ta del av tryckt platsinformation och man begränsade eller slopade olika åtgärder för registrering, anvisning av sökande, uppföljning och redovisning av den platsförmedlande verksamhe- ten. Vid utvärderingen av försöksverksamheten bedömde huvudorganisatio- nerna i AMS styrelse att rationaliseringen i alltför hög grad gått ut över den individuella platsförmedlingen och att den ogynnsamt påverkat resultatet av förmedlingens arbete. Efter förslag från AMS fastställde statsmakterna år 1973 (prop. 197311 bil. 13, InU 19733, rskr 1973271) riktlinjer för arbetsförmedlingens organisation och arbetsformer. Därmed infördes s.k. modifierad öppen förmedling, vilket bl. a. innebar en återgång till ett mera regelmässigt inskrivningsförfarande.
Under år 1977 inleddes försök med fasta arbetsformer för individuell platsförmedling på flera förmedlingar. Sådana fasta arbetsformer är sedan är 1979 införda vid samtliga kontor. Syftet är att ge alla arbetssökande en individuellt anpassad service. stärka kontakterna med arbetsgivarna och systematisera olika arbetsmoment som tidigare har utförts på olika sätt vid olika kontor och av olika förmedlare.
En förutsättning för att arbetsförmedlingen på bästa sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter är att förmedlingen har en så fullständig överblick som möjligt över platsutbudet. För att ge arbetsförmedlingen ökad information om tillgängliga vakanser beslutade riksdagen under våren 1976 att införa en lag (1976:157) om skyldighet att anmäla ledig plats till den offentliga förmedlingen (s.k. allmän platsanmälan). Sedan hösten 1980 är allmän platsanmälan införd i hela landet.
Ett viktigt led i ansträngningarna att effektivisera platsförmedlingen är den ökade användningen av modern datateknik (ADB) inom arbetsförmedling- en. På försök började år 1973 framställning av platslistor med hjälp av ADB. Under budgetåret 1976/77 inleddes försök med sökning och bevaknings- matchning av lediga platser via dataterminal. ADB-platslistor framställs sedan länge i hela landet och försöken med terminalbaserad sökning och bevakningsmatchning har utvidgats till ett stort antal förmedlingskontor.
Som ett led i försöken med ADB i förmedlingsarbetet har också en verksamhet med s.k. modellkontor startat under år 1980 i Södermanlands län. Syftet är att pröva en mer genomgripande användning av ADB-teknik inom platsförmedlingen. Alla förmedlingskontor inom en väl avgränsad arbetsmarknad får datatekniska hjälpmedel för alla eller flertalet funktioner inom platsförmedlingen och terminaler står till förfogande för alla som arbetar med platsförmedling. Riktlinjerna för hela försöksverksamheten med ADB i arbetsförmedlingen godkändes senast av riksdagen våren 1979 (prop. l978/79zl3l. AU 1978/79:34. rskr 1978/79:304).
Arbetsförmedlingen har vidare under 1970-talet fått en mycket betydande personalförstärkningi huvudsak för att förstärka förmedlingsverksamheten. Emellertid har arbetsmarknadens parter upprepade gånger framfört sina krav på att platsförmedlingen måste ytterligare förstärkas och ges en mera central roll i arbetsmarknadspolitiken.
I december 1978 tillsatte AMS en arbetsgrupp för att se över platsförmed- lingens organisation (PLOG). Arbetsgruppen lade år 1980 fram en huvudrapport, Arbetsförmedlingens framtida organisation. AMS styrelse godkände i alla delar förslagen i rapporten och överlämnade den till regeringen.
Det övergripande syftet med PLOG:s förslag är att säkerställa utrymme för individuell platsförmedling. Det centrala i rapporten är förslaget om ändrad arbetsfördelning bland den handläggandc personalen vid arbetsför- medlingen.
Jag har i årets budgetproposition anfört att jag ser AMS förslag om arbetsfördelning och arbetsmetoder i PLOG-utredningen som mycket viktiga. eftersom de lägger tyngdpunkten på den egentliga platsförmedlingen och därmed bidrar till en ytterligare effektivisering av platsförmedlingsarbe- tet. Jag har vidare anfört att förslagen bör genomföras så långt det är möjligt inom de medelsramar som anvisas.
Föredragandens överväganden
Arbetsförmedlingen skall använda sina resurser dels för att bedriva egentlig platsförmedling, dels för att administrera och föra ut i praktisk verklighet alla andra arbetsmarknadspolitiska medel som statsmakterna fattat beslut om. Det har enligt min mening varit en styrka i den svenska arbetsmarknadspolitiken att de olika åtgäderna varit samlade i en och samma myndighetsorganisation. Det har varit en förutsättning för den flexibilitet och slagkraft som arbetsmarknadspolitiken har visat inte minst i konjunk- tumedgångar. Den i PLOG-utredningen föreslagna ansvarsfördelningen mellan platsförmedlare och arbetsvägledare bör emellertid medföra ett
väsentligt steg i riktning mot en effektivare platsförmedling.
Med hänsyn till det ekonomiska läget måste emellertid förstärkningar av den platsförmedlande funktionen i huvudsak åstadkommas genom omför- delningar och effektiviseringar inom givna medelsramar. [ propositionen om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning anmälde regeringen sin avsikt att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka förutsättningarna för att förstärka resurserna för platsförmedling genom att göra avgränsningar och omprioriteringar när det gäller arbetsmarknadsver- kets totala arbetsuppgifter. Förslagen till förändringen skulle genomföras inom ramen för oförändrade resurser.
Jag förordar mot denna bakgrund att en kommitté tillkallas för att utreda dessa frågor och vill till ledning för denna kommittés arbete anföra följande.
Kommitténs uppgifter
Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde
AMS ansvarar för att arbetsmarknadspolitiken genomförs i enlighet med av riksdagen och regeringen fastställda mål och direktiv. AMS är vidare chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen och benämningen på den samlade organisationen är arbetsmarknadsverket.
I prop. 1980/81:126 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning framhöll jag att arbetsmarknadsverkets samlade uppgifter och de olika arbetsmarknadspolitiska instrumenten vuxit mycket kraftigt under 1970- talet. Bland de uppgifter som arbetsmarknadsverket idag har ansvar för finns uppgifter som i egentlig mening inte är arbetsmarknadspolitiska och andra uppgifter som ligger på gränsen mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikgrenar.
Genom utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken har arbetsförmedling- ens verksamhet blivit mycket mångfacetterad. Koncentrationen av krafterna på de centrala uppgifterna har härigenom försvårats. För att komma tillrätta med detta bör målsättningen för verksamheten vid arbetsförmedlingen vara så enhetlig och entydig som möjligt. Verksamheten bör styras utifrån klart angivna arbetsmarknadspolitiska mål och arbetsmarknadsmyndigheterna bör ej ges sådana utbildningspolitiska. socialpolitiska eller andra uppgifter som inkräktar på möjligheterna att nå dessa mål.
AMS har också i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 efterlyst en klarare ansvarsfördelning mellan arbetsmarknadspolitiken och andra politikområden samt ifrågasatt om vissa delar av verksamheten över
huvud taget skall finnas kvar inom arbetsmarknadsverket.
Mot denna bakgrund bör kommittén inleda sitt arbete med att klarlägga arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. Därvid bör kommittén utgå ifrån att huvuduppgiften för arbetsmarknadspolitiken är att främja anpassningen mellan arbetssökande och lediga platser i syfte att upprätthålla full sysselsättning. Svaga gruppers behov av särskilt stöd för att erhålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden skall uppmärksammas. Här ingår att inrikta kvinnor på att söka sig utanför de traditionella kvinnoyrkena och att förmå arbetsgivarna. framför allt i industrin. att acceptera kvinnliga arbetssökande på uppgifter som idag domineras av män. Detsamma gäller arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska uppgift att tillfälligt ge de arbetssökande meningsfull sysselsättning i ett konjunkturläge då det totala antalet arbetstillfällen inte räcker till för att sysselsätta hela arbetskraf- ten.
Undersökning av om vissa av arbetsmarknadsverkets uppgifter kan flyttas till annan huvudman
Med utgångspunkt från en precisering av verkets huvuduppgifter bör kommitten ingående undersöka om det finns några arbetsuppgifter som helt eller delvis kan slopas eller föras över till annan huvudman. Ansvarsfördel- ningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter bör klarläggas. Det finns gränsområden gentemot t. ex. utbildningspolitiken och socialpolitiken där arbetsmarknadsmyndigheterna i viss mån har ålagts uppgifter som inte i första hand är arbetsmarknadspolitiska. Klara avgräns- ningar i ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter får naturligtvis inte hindra en nära samverkan mellan dessa. Genom en precisering av ansvarsförhallandena kan tvärtom bättre förutsättningar skapas för ett sådant samarbete. Kommittén bör särskilt studera vilka konsekvenser olika gränsdragningar i ansvarsfördelningen får för arbetsförmedlingens verksamhet.
För att få underlag för sina ställningstaganden bör kommittén analysera arbetsförmedlingens uppgifter och resursåtgången för olika aktiviteter. Därvid bör särskilt samspelet med andra myndigheter belysas. I det sammanhanget kan även studeras vilka krav som ställs på arbetsförmedling- en från utomstående intressenter och organ utöver det löpande arbetet med arbetssökande och lediga platser. Genom punktvisa undersökningar på några orter kan utredningen få en konkret bild av vilka uppgifter arbetsförmedlingen i verkligheten har kommit att få på olika arbetsmarkna- der.
I sin anslagsframställnig för budgetåret 1981/82 har AMS givit exempel på verksamheter som helt eller delvis bör flyttas över från arbetsmarknadsver-
ket till andra myndigheter. Det gäller bl. a. flyktingverksamheten, utplace- ring av vapenfria tjänstepliktiga i utbildning och investeringsfondernas administration.
Beträffande flyktingverksamheten har AMS anfört att arbetsmarknads- verket borde engageras först när det blir aktuellt att arbetsplacera flyktingarna. Uttagningen av flyktingar, deras omhändertagande i förlägg- ningar efter ankomsten till landet etc. anser AMS inte vara en arbetsmark- nadspolitisk angelägenhet. Statsrådet Andersson har den 20 november 1980 tillkallat en arbetsgrupp med uppgift att pröva frågan om huvudmannaskap för överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige. Arbetsgruppen beräknas slutföra sitt arbete under hösten 1981.
AMS har vidare föreslagit att vapenfriverksamheten borde administeras av annan myndighet.
Regeringen har tillsatt en utredning om vapenfriorganisationen (A 197915) som bl. a. har sett över frågan om huvudmannaskapet för verksamheten. Utredningen har slutf"r. sitt arbete under våren 1981 och betänkandet remissbehandlas f. n.
Jag räknar med att eventuella förändringar i dessa båda avseenden kan genomföras utan att denna kommittés arbete behöver avvaktas.
AMS har i anslagsframställningen också tagit upp frågan om ansvaret för anskaffning av pryoplatser åt skolan. Inslagen av yrkes- och arbetslivsorien- tering liksom praktik inom olika delar av utbildningsväsendet har ökat kraftigt under senare år. Det kommer att ställa ökade krav på ackvisition av praktikplatser. Enligt AMS finns skäl att ifrågasätta om den nuvarande ordningen för ackvisition av 100 OOO—tals platser för korta arbetslivskontakter i första hand i grundskolan är ändamålsenlig. Den förutsätter en rad tidskrävande kontakter mellan skola, arbetsförmedling och företag. Kom- mittén bör pröva om ifrågavarande verksamhet även i fortsättningen bör åvila arbetsförmedlingen eller om denna hantering av anskaffande av pryoplatser och de personalresurser som är engagerade för detta kan tas över av annan huvudman, i första hand skolan.
När det gäller investeringsfondema har AMS påpekat att de tidigare använts i konjunkturpolitiskt syfte men att de nu kommit att användas som medel för allmän investeringsstimulans. Om denna förändrade inriktning skall bestå, anser AMS att frågan om överföring av de olika fondernas administration till annan myndighet bör prövas.
År 1979 godkände riksdagen systemet med investeringsfonder i företagen. Fonderna skulle i första hand användas som ett konjunkturpolitiskt medel men även kunna användas i regionalpolitiskt syfte för att stimulera långsiktiga investeringar av särskild betydelse för sysselsättningen och för utvecklingen av landets näringsliv. Fonderna kan alltså ses både som en generellt verkande investeringsstimulans och som ett selektivt medel inom
regional- och arbetsmarknadspolitiken. Jag anser att det är angeläget att finna former för en rationell handläggning och administration av investe- ringsfondsärendena. Kommittén bör behandla dessa organisatoriska frå- gor. Näringshjälp enligt arbetsmarknadskungörelsen (19661368) kan utgå i form av bidrag eller lån till bl. a. handikappade för att börja eller i vissa fall fortsätta verksamhet som egen företagare. Stödformen har liten omfattning och andra arbetsmarknadspolitiska medel har visat sig mer effektiva för att ge arbete åt svårplacerade. I årets budgetproposition har jag aktualiserat frågan om huvudmannaskapet för denna hjälpform. Utredningar om näringshjälp, uppföljning, återkrav m.m. har i många fall inneburit omfattande administrativt arbete för arbetsförmedlingar och länsarbets- nämnder. Det kan ifrågasättas om stödets sysselsättningsskapande effekt motiverar den relativt omfattande administrativa hanteringen. Trots detta anser jag att det föreligger ett behov av det särskilda stöd som näringshjälpen utgör. Att helt avskaffa stödformen innebär att man avhänder sig en möjlighet till individanpassat stöd, som i det enskilda fallet kan vara den enda möjligheten att ge den sökande sysselsättning. Stödet har också visat sig ha en särskild betydelse i glesbygder. Emellertid anser jag mot bakgrund av den administrativa hantering som är förknippad med denna volymmässigt föga omfattande stödform att kommittén bör se över stödformen och även undersöka möjligheterna att föra över den til annan huvudman. Härvid kan särskilt erinras om administrationen av det särskilda glesbygdstödet.
Jag har här nämnt några exempel på arbetsuppgifter som helt eller delvis kan föras över till annan huvudman. Kommittén bör överväga om det finns flera områden som kan aktualiseras i detta sammanhang.
Riktlinjer för arbetsmarknadsverkets ansvar inom bl.a. utbildnings- och socialomrddena
När det gäller ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning, skall arbetsmarknadsutbildningen utgöra ett komple- ment. Arbetsmarknadsutbildningen skall vara ett instrument i arbetsförmed- lingens arbete med att passa samman arbetssökande och lediga platser. Däremot bör arbetsmarknadsutbildningen inte ta över ansvaret för att tillgodose grundläggande allmänteoretiska utbildningsbehov som primärt skall tillgodoses genom det reguljära utbildningsväsendet.
Det kan i detta sammanhang ifrågasättas om inte arbetsmarknadsutbild- ningen av olika skäl fått ett för vidsträckt ansvarsområde. Det kan i det praktiska arbetet på förmedlingarna vara svårt att få till stånd en sådan handläggning av ansökningar om arbetsmarknadsutbildning att det sker en styrning av arbetsmarknadsutbildningens inriktning och omfattning efter
förändringarna i arbetsmarknadsläget, inte minst när det gäller att begränsa omfattningen i uppgående konjunkturer. Allmänheten betraktar ofta arbetsmarknadsutbildningen som en rättighet oavsett sysselsättningsalterna- tiv. Arbetsmarknadsutbildningen kan också lätt uppfattas som ett attraktivt alternativ till vanlig vuxenutbildning eftersom utbildningsstödet är väsentligt förmånligare. Åtminstone en viss del av arbetsmarknadsutbildningen kan därigenom bli ett utbildningspolitiskt snarare än ett arbetsmarknadspolitiskt medel. Detta kan leda till att arbetsförmedlingarna i viss mån blir sysselsatta med en utbildningsrekrytering som går utöver vad som är motiverat av arbetsmarknadspolitiska skäl. Kommittén bör pröva denna fråga och göra det i nära samarbete med kommittén (A 1980:02) för arbetsmarknadsutbild- ning och företagsutbildning (KAFU) samt föreslå riktlinjer för arbetsmark- nadsverkets ansvar på utbildningsområdet. Vidare bör kommittén beakta vad kommittén (U 1978:04) om kommunal vuxenutbildning (KOMVUX) som inom kort skall framlägga sitt huvudbetänkande föreslår beträffande gränsdragningen mellan den kommunala vuxenutbildningen och vissa delar av arbetsmarknadsutbildningen. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att svenskundervisningen för invandrare inom bl. a. arbetsmarknadsutbild- ningen ses över av SFI-kommittén (A 1978207). Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1981.
Kommitténs arbete med dessa frågor bör dock inte innebära att angelägna förslag från andra utredningar som behandlar likartade frågor fördröjs.
Även inom det sociala området föreligger behov av ett klarläggande av ansvarsfördelnigen. Vårdinstitutioner och sociala myndigheter släpper enligt AMS i många fall ansvaret för enskilda alltför tidigt. Därför tvingas arbetsförmedlingen att lägga ner mycket stora resurser på arbetssökande som inte är tillräckligt rehabiliterade för att en arbetsplacering skall vara möjlig. Effekterna av förmedlingens insatser kan därför i praktiken ofta bli mycket små eller obetydliga. Förmedlingens arbete har här kommit att få viss karaktär av kurativ verksamhet. Kommittén bör belysa i vilken utsträckning förmedlingens resurser tas i anspråk för just sådana uppgifter.
Arbetsförmedlingens primära uppgift är platsförmedlingen som skall ge arbetssökande hjälp att få arbete och arbetsgivare hjälp att få arbetskraft. Men arbetsförmedlingen skall också medverka med arbetsförberedande åtgärder för sökande som behöver särskilt stöd för att få arbete. Detta kan t. ex. gälla nytillträdande på arbetsmarknaden, sökande i svåra omställnings- situationer och arbetshandikappade. Sedan den 1 januari 1980 finns arbetsmarknadsinstitut inrättade inom arbetsmarknadsverket. Verksamhe- ten vid instituten syftar till att pröva arbetshandikappades och yrkesobe- stämda personers förutsättningar för olika arbeten och genom vägledning och arbetsförberedande insatser medverka till att vederbörande får ett arbete. Arbetsmarknadsinstitutens resurser bör komma sådana sökande
tillgodo som behöver fördjupad vägledning och mera omfattande förbere- delser innan de kan ta steget vidare till arbete eller utbildning.
När det gäller sökande som behöver arbetsförberedande och yrkesreha- biliterande insatser behövs en nära samverkan med andra ansvariga myndigheter inom t. ex. sjukvård, socialvård, kriminalvård, sjukförsäkring etc. Det är naturligtvis angeläget att, innan arbetsförmedlingen kopplas in, den medicinska och sociala rehabiliteringen har genomförts så långt att förmedlingens och arbetsmarknadsinstitutens arbetsförberedande och plats- förmedlande insatser kan leda till positiva resultat för den sökande. Det är emellertid också betydelsefullt att olika faser i rehabiliteringsprocessen samordnas på ett sådant sätt att inga besvärande väntetider eller avbrott uppstår, vilka kan leda till att behandlingsarbetet försvåras eller omintetgörs. Därför är det angeläget att en nära samverkan kommer till stånd mellan arbetsförmedlingen och andra berörda myndigheter, så att man får en ansvars- och arbetsfördelning som är rationell ur samhällsekonomisk synpunkt och som tillgodoser individernas behov av kontinuitet i rehabilite— ringsprocessen.
Vad jag här har anfört om behovet av samverkan och klarare ansvarsför- delning mellan olika myndigheter bör inte tolkas så att arbetsmarknadsver- ket kan frånsäga sig ett ansvar för dem som på grund av handikapp eller andra arbetshinder har svårigheter på arbetsmarknaden. Jag vill erinra om riksdagens ställningstagande (AU 1978/79:20, rskr 1978/79:186) till prop. 1978/79:73 om åtgärder för arbetshandikappade.
Kommittén bör mot bakgrund av vad jag här har redovisat ange riktlinjer för vad som är arbetsmarknadsverkets ansvar i dessa sammanhang och belysa avgränsningar gentemot uppgifter som bör falla på andra myndigheter.
Vid sin behandling av prop. 1980/81:126 uttalade riksdagens arbetsmark- nadsutskott (AU 1980/81:21) bl. a. att det var angeläget att snabbt finna metoder för en bättre samordning mellan arbetsmarknadsverkets anpass- ningsverksamhet och skyddskommittéemas och företagshälsovårdens arbe- te. Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att dessa frågor utreds.
Bland invandrarna finns många arbetssökande som har komplicerade hinder för en arbetsplacering; Det kan gälla bostadsproblem, brist på barntillsyn, bristande grundutbildning, sociala problem etc. Ett nära samarbete mellan arbetsförmedlingen och kommunerna är naturligtvis av stor betydelse för att dessa hinder skall kunna övervinnas. AMS har pekat på denna problematik i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och framhållit att man från statsmakternas sida bör markera var gränsen går mellan arbetsmarknadsverkets och kommunernas ansvar. Kommittén bör även behandla denna fråga. Härvid bör utredningen samråda med invand- rarpolitiska kommittén (A 1980:4).
I gränsområdet mellan näringspolitik, regionalpolitik och arbetsmark-
nadspolitik är behovet av samordning och samverkan stort. Klara avgräns- ningar i ansvarsfördelningen mellan olika politikgrenar är här i hög grad nödvändiga om den samlade politiken skall bli effektiv. Genom framväxten av helt nya selektiva åtgärder inom närings— och regionalpolitiken har flera organ blivit involverade i handläggningen av frågor med arbetsmarknadspo- litisk anknytning. Kommittén bör överväga hur man på bästa sätt skall förena krav på samordning och samverkan med strävanden efter rationell arbets- fördelning på detta område.
Iden nyligen framlagda industripolitiska propositionen (prop. 1980/81:130 s. 44—45) tar chefen för industridepartementet bl. a. upp frågan om ansvarsfördelningen mellan AMS och industriverket vad gäller handlägg- ningen av de regionalpolitiska frågorna. Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för industridepartementet att inom kort tillsätta en särskild utredare för att se över industriverkets organisation. I utredningsuppdraget ingår att bl. a. överväga lämpligheten av att föra över handläggningen av det regionalpolitiska stödet på central nivå från AMS till industriverket. Kommittén bör i samråd med denna utredare förutsättningslöst pröva denna fråga.
Allmänt skall översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde syfta till att skapa en mer rationell ansvarsfördelning mellan verket och andra myndigheter och ge verket ökade möjligheter att koncentrera sina resurser på platsförmedling och de instrument i direkt anslutning till denna som är nödvändiga för att främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på arbetsmarknaden. Med utgångspunkt från kommitténs slutsatser när det gäller ansvarsfördelningsfrågan kan det finnas anledning att ändra statsmakternas föreskrifter om arbetsförmedlingens uppgifter och förmedlingsarbetets inriktning. Kommittén bör i så fall lägga fram förslag härom.
Effektivare resursutnyttjande inom arbetsmarknadspolitiken
En precisering av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde bör följas av en allmän genomgång av det arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammet i syfte att uppnå effektiviseringar. Även om ansvarsområdet begränsas något återstår ett stort antal åtgärder som skall administreras genom arbetsmark- nadsmyndigheterna. Det medför en administrativ hantering som kräver mycket betydande resurser och det är oundvikligt att detta inkräktar på utrymmet för egentlig platsförmedling.
Sådana förenklingar som kan underlätta den administrativa hanteringen bör därför vidtas och kommittén böri detta sammanhang beakta erfarenhe- terna av de pågående försöksverksamhetema med ADB i platsförmedlingen. Vidare har nya åtgärder successivt tillkommit och omfattningen av de
bestämmelser som den enskilde förmedlaren skall informera om och som han själv skall sätta sig in i har hela tiden ökat. Kommittén bör därför gå igenom åtgärdsuppsättningen i dess huvuddrag i syfte att förenkla bestämmelser och begränsa antalet enskilda åtgärder. Detta kan ske antingen genom samman- slagning av åtgärder med likartat innehåll eller genom utrensning av åtgärder som det i och för sig kan finnas motiv för men som är obetydliga i omfattning och därför kanske kostar mer att administrera än vad de ger i utbyte. Det är således en samlad genomgång av de olika stödfonnema som behöver göras. Varje enskild åtgärd kan förefalla motiverad om man ser den isolerad, men sammantaget kan hanteringen av alla åtgärder - jämsides med det egentliga förmedlingsarbetet — bli för omfattande. Eftersom varje åtgärd då den infördes hade till syfte att lösa ett problem eller stödja en utsatt grupp bör det särskilt beaktas att förenklingar och sammanslagningar av olika stöd inte försvagar arbetsmarknadspolitikens möjligheter att angripa olika förekom- mande sysselsättningsproblem. Detta kräver avvägningar som inte enbart är av teknisk natur. Även denna uppgift är väl lämpad för kommittén.
Prioriteringen mellan olika åtgärder vid medelstilldelningen till arbets- marknadsverket har också betydelse när det gäller arbetsmarknadspolitikens uppgift att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. I betydande utsträck- ning är de mindre resurskrävande åtgärderna samtidigt också mera ägnade att främja anpassningen på arbetsmarknaden. En omfördelning av resurser inom det arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammet bör därför övervägas. Den skulle kunna inriktas på en relativt större satsning på platsförmedlingen och dess anpassningsfrämjande hjälpmedel. dvs. i huvudsak innebära en omfördelning från åtgärder som ligger sent i åtgärdskedjan till åtgärder som ligger tidigt. En sådan omfördelning får dock självfallet inte ske på sådant sätt att det innebär en resursöverföring från svaga grupper till dem som har större konkurrenskraft på arbetsmarknaden.
Kommittén bör därför belysa hur en resursomfördelning kan åstadkom- mas och vilka konsekvenser den kan få för insatserna på arbetsmarknads- politikens område och för de människor som berörs av dessa. De förslag till resursomfördelning som kommittén kan komma att lägga skall utformas så att de totala kostnaderna hålls inom en given ram.
Även själva systemet för resursfördelning bör tas upp till prövning. Medelstilldelningen kännetecknas av att anslag ges till olika åtgärder och att det inte finns möjligheter till omfördelningar under löpande budgetår. En anslagstilldelningsteknik som möjliggjorde viss överföring av medel mellan de olika åtgärdsslagen skulle kunna medföra fördelar ur effektivitetssyn- punkt. I princip borde man sträva efter att ge större möjligheter att välja olika åtgärdskombinationer för att lösa ett givet arbetslöshetsproblem. Kommittén bör undersöka förutsättningarna för att skapa en ökad flexibilitet i resursanvändningen där besparingar på en anslagspost i vissa fall skulle
kunna överföras till mer angelägna ändamål.
Arbetsmarknadsverkets uppgifter varierar kraftigt med konjunkturen. Medelstilldelningen till arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsska- pande åtgärder är i hög grad konjunkturanpassad och kan i betydande utsträckning utökas i ett svagt konjunkturläge. De personalmässiga resur- serna utmärks emellertid inte av en sådan flexibilitet och är inte dimensio- nerade för att klara extrema belastningar i en 'djup lågkonjunktur. Kommittén bör pröva hur en ökad flexibilitet skall kunna åstadkommas även inom detta område. Härvid bör även förutsättningarna för att tillfälligt förstärka arbetsmarknadsverkets personalresurser studeras.
Huvudprinciper för arbetsmarknadsverkets organisation
Efter översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och åtgärds- program bör kommittén undersöka vilka krav de föreslagna förändringarna ställer på organisationen. Kommittén bör ange huvudprinciperna för en organisationsförändring. Syftet med en organisationsöversyn är att få en rationellt uppbyggd organisation för arbetsmarknadsverket som är väl avpassad för de arbetsuppgifter som verket enligt kommittén skall ha och som främjar den prioritering mellan olika arbetsuppgifter som kommittén kommer att föreslå. I översynen bör bl. a. behandlas frågan om fördelningen av ansvar och uppgifter liksom samverkansformer inom verket mellan arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. En utgångspunkt för övervägandena bör vara en ökad decentralisering av beslutsfattandet mellan de olika nivåerna i verkets organisation.
Vidare bör enhetsuppdelningen hos AMS centralt ses över. AMS har i augusti 1980 överlämnat en rapport från arbetsgruppen för översyn av AMS centrala organisation. Rapporten har tillstyrkts av AMS. I en särskild skrivelse har statskontoret framhållit att huvuddelen av rapportens förslag är nödvändiga att genomföra för att uppnå effektivitetsökningar. Rapporten bör därför ligga till grund-för kommitténs arbete. Kommittén behöver emellertid inte känna sig bunden av de förslag som finns i rapporten. Jag har emellertid mot bakgrund av förslag i rapporten i årets budgetproposition förordat en viss provisorisk förändring i enhetsuppdelningen på AMS i avvaktan på kommitténs ställningstagande i denna fråga.
Genom de förändrade förutsättningar som kommitténs förslag kan komma att innebära för arbetsmarknadsverket kan det också vara lämpligt att kommittén ser Över AMS styrelserepresentation. Offentliga arbetsgivares samarbetsnämnd (Oasen) har hos regeringen begärt att styrelsen utökas med tre ledamöter som skall utses efter gemensamt förslag av statens arbetsgi- varverk (SAV), Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Skrivelsen behandlas f.n. inom regeringskansliet. Utan hinder av detta bör
emellertid kommittén se över hela representationen i AMS styrelse. En eventuell parlamentarisk representation i styrelsen bör även övervägas. I det sammanhanget vill jag erinra om vissa av Sverige ratificerade ILO- konventioner, i synnerhet konventionen (nr 88) om den offentliga arbets- förmedlingens organisation och konventionen (nr 150) om arbetsmarknads- förvaltning, dess roll, uppgifter och organisation. Det kan i sammanhanget också finnas anledning att uppmärksamma det arbete som förvaltningsut- redningen (B 1977201) bedriver på detta område.
Regeringen har uppdragit åt AMS att i samråd med statskontoret och i nära kontakt med berörda personalorganisationer se över administrationen och organisationen av beredskapsarbeten i styrelsens egen regi. Översynen skulle inte beröra egenregiverksamheten som sådan utan ta sikte på re gionkontorens ställning i arbetsmarknadsverkets organisation. En särksild arbetsgrupp har genomfört översynen och AMS har i skrivelse till regeringen den 5 september 1980 anslutit sig till förslagen och överlämnat rapporten till regeringen. Enligt förslaget skall två regionkontor slås samman. Regionkon- toret i Umeå läggs ner och verksamheten vid regionkontoret i Härnösand utvidgas till att även omfatta Västerbottens län. Antalet regionkontor minskas därigenom från sju till sex. Vidare föreslås en förändring i arbetsplatsorganisationen som ger en inte obetydlig inbesparing av huvud- sakligen biträdestjänster och förrådsmän. Statskontoret har i ett samrådsytt- rande ställt sig bakom förslagen i rapporten och jag har tidigare i prop. 1980/81:100 bil. 15 anfört att dessa frågor bör behandlas av denna kommitté. I översynsuppdraget ingick dock inte att utvärdera AMS egenregiverksam- het. Jag anser därför att kommittén bör förutsättningslöst pröva omfattning- en av och formerna för AMS egenregiverksamhet.
Kostnadsramar
Som utgångspunkt för kommitténs arbete bör gälla att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Även i övrigt bör här i tillämpliga delar gälla de direktiv som regeringen har utfärdat till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer (Dir. 1980:20).
Dessutom skall kommitténs kostnadsberäkningar kompletteras med förslag, idéer och uppslag som redovisar hur verkets verksamhet, sedan kommittén fastställt ansvarsområdet, skulle kunna bedrivas till 15 % lägre kostnader för den offentliga förvaltningen. I det sammanhanget bör komrrrittén också översiktligt belysa personalkonsekvenserna av sina för-
slag.
Jag vill också erinra kommittén om att en flyttning av arbetsuppgifter till annan huvudman eller annan begränsning i verkets ansvarsområde som kommittén kan komma att föreslå inte bara bör innebära en kostnadsöver— föring utan också sådana effektivitetsvinster att kostnader för ifrågavarande verksamhet kan minskas. Kommittén bör belysa detta samt även - så långt det är möjligt — dels ge förslag till på vilken ambitionsnivå verksamheten bör bedrivas hos den nye huvudmannen, dels särskilt beakta att förslagen inte bör innebära Ökade kostnader för kommunerna.
När det gäller gränsdragningen till verksamhet som handhas av kommuner eller landstingskommuner bör kommittén också beakta vad chefen för kommundepartementet har anfört i direktiv (l981:42) om begränsning av statlig normgivning till kommuner och landstingskommuner.
Slutligen vill jag erinra om vikten av att kommittén tillvaratar och belyser alla möjligheter till besparingar och omprioriteringar.
Kontakt med andra kommittéer m.m.
Kommittén bör arbeta i nära kontakt med den utredning om åtgärder för att påverka arbetsgivarnas rekryteringspolitik och förkorta arbetssökandeti- dema som jag inom kort kommer att begära regeringens bemyndigande att få tillkalla.
Vidare bör kommittén i den mån kommittén kommer in på frågor som rör omplaceringsförordningen ( 1974:1006) samråda med statens arbetsmark- nadsnämnd.
Kommittén bör vid arbetets början och vidare under arbetets gång informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd central arbetstagarorganisation med vilken staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda den tillfälle att framföra synpunkter.
Tidsram
Kommittén bör bedriva arbetet skyndsamt och bör ha slutfört sitt arbete senast under första halvåret 1984. Kommittén får om det så befinns lämpligt avge delbetänkande.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst tolv ledamöter med uppdrag att göra en
översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns kommittéanslag.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Arbetsmarknadsdepartementet)
BILAGA 3 Förteckning över kommitténs ledamöter, experter, sakkunniga,
sekretariat och beredningsgrugper
Ledamöter Tid för förordnande
Gunnar Grenfors, förvaltningsdirektör,
ordförande 1982—12—17
Ingemar Mundebo, landshövding, ordförande 1982—04—01—1982—12—16 Lars Ahlvarsson, direktör 1982—05—01
Tore Andersson, ombudsman 1984-10—10
Rune Carlsson, förbundsdirektör 1982—05—01-1983—03—09 Sven—Olof Fredriksson, verkst. dir. 1983-05—02—1984—10—09 Eva Högberg, utredningssekreterare 1982—05—01 Börje Hörnlund, riksdagsledamot (c) 1982—05—01
Gunnar Lindström, direktör 1982—05—01
Maj—Lis Lööw, riksdagsledamot (s) 1982—05—01 Göte Pettersson, adjunkt (fp) 1982—05—01
Knut Rexed, utredningssekreterare 1982—10-11
Walter Slunge, förbundsdirektör 1983—03—10
Lars Ulander, riksdagsledamot (s) 1982—05—01
Ulf Westerberg, kanslichef 1982—05—01-1983—05—01 Bengt Wittbom, riksdagsledamot (m) 1982—05—01 Christer Wretborn, sakkunnig 1982—05-01—1982—10-10 Experter
Tommy Andersson, handläggare, SRF 1984—11—22 Tord Axelsson, förbundssekreterare, RHL 1982-05—01—1984—07-18 Karl Gustaf Brattström, konsulent, DHR 1982-05-01—1983—07—14 Jörgen Holmquist, t.f. departementsråd, finansdepartementet 1982—09—15 Enar Jonsson, andre Vice ordförande, SALF 1982—05—01 Christer Måhl, kansliråd, arbetsmarknads— departementet 1982—05-01 Per Silenstam, överdirektör, AMS 1982—05—01 Bodil Öberg, DHR 1983-07—15
Sakkunnig
Lennart Almqvist, byrådirektör, civil— departementet Sekretariat
Anders Forsberg, föredragande, sekreterare
Berndt öhman, fil. dr., sekreterare Kerstin Andersson, avdelningsdirektör, bitr. sekreterare
Bengt Rudolf Persson, departements—
sekreterare, bitr. sekreterare
Anne—Marie Ringertz, byrådirektör,
bitr. sekreterare
Tid för förordnande
1983—05—01
1983—04—01 1982—04—01—1983—07—l 1982—05—01—1985—04— 1983—04—01
1983—11—01—1985—03—
Rolf Skog, civilekonom, bitr. sekreterare 1982—05—01 Solveig Johansson, assistent
Nelly Winlöf, assistent
Experter
Berndt öhman, fil. dr (Kommunernas roll i
sysselsättningspolitiken) Göran Grönqvist, konsulent, (Förmedling på kulturområdet)
Beredningsgrupp i frågor om ackvisition av
praktikplatser
Eva Andersén, byrådirektör, AMS Mats Björnsson, byrådirektör, SÖ
Birgit Dahlman, sekreterare, Svenska Kommunförbundet
Birgitta Hultgren, byrådirektör, SÖ Ingrid Jonshagen, byråchef, AMS
Paul Jönsson, sekreterare, Svenska Kommunförbundet
Beredningsgrupp i frågor om kulturarbetsförmedling
Ordinarie ledamöter
Peter Engberg, Folkbildningsförbundet Rolf Theorin, Folkparkernas
Centralorganisation Erik Ransemar, KLYS
Lars Hofsjö,
Tomas Sander,
"
Yngve Åkerberg, Inger Udo " Magnus Claesson, Svenska Kommunförbundet Allan Nyrén Musiketablissementens förening Bengt-Oliof Engström, Stockholms Konserthusstiftelse
Ersättare
Hans Bergström, Landstingsförbundet
Lennart Eng, KLYS
Gert Geller, Musiketablissementens förening Peder Grönberg, Folketshusföreningarna Susanne Gustafsson, KLYS t.o.m. 1984—02—24 Benkt—Erik Hedin, KLYS
Klas Holming, Teatrarnas riksförbund Susanne Lind, KLYS fr.o.m. 1984—05—04
Dag Eson Malmberg, KLYS
Ingrid Philipsson—Sise, Folkbildningsförbundet Tore Uppström, KLYS
Experter
Arne Carlsson, arbetsmarknadsdepartementet Ann Kristin Lennartsson, AMS
Gunnar Olderin, AMS, t.o.m. 1985—01—07
Eva Schöld, KUS
BILAGA 4
Arbetsförmedling för invandrare _ redovisning av
Kista-projektet
I AMS—kommitténs uppdrag har ingått att behandla frågan om en gränsdragning mellan arbetsmarknadsverkets syssel— sättningsansvar och kommunernas ansvar för arbetssökande invandrares sociala problem och andra hinder för arbets- placering. Dit hör bostadsproblem, brist på barntillsyn, Språksvårigheter, brist på gångbar utbildning etc. Direktiven hänvisar i detta sammanhang till studium av
1 av det s.k. Kista—projektet som
den utvärdering gjorts av en arbetsgrupp inom AMS. Det senare avser en brett upplagd försöksverksamhet med nya arbetsformer och instrument för arbete med invandrare på förmedlingskontoret i Kista under budgetåret 1981/1982.
I denna bilaga redovisas kortfattat invandrarnas situa— tion på arbetsmarknaden samt förutsättningarna för och genomförandet av Kista—projektet. I ett senare avsnitt presenteras de viktigaste slutsatserna av den utvärde— ringsverksamhet som bedrevs, delvis parallellt med pro— jektets genomförande, med avseende på metodik och sys—
selsättningseffekter.
Slutligen behandlas de förändringar i arbetsrutiner vid invandrartäta förmedlingskontor som har vidtagits eller
planeras som en direkt följd av Kista—projektet.
lArbetsförmedling för invandrare: Utvärdering av Kistaprojektet. December 1982
I Invandrarnas arbetsmarknadssituation _______________________________________
Arbetslösheten har under den senaste 6—årsperioden varit dubbelt så hög bland utländska medborgare som bland svenskar. Det finns dock betydande skillnader mellan olika invandrargrupper. Generellt sett är de utländska medborgarnas arbetslöshetstider kortare än svenskarnas, vilket bl.a. beror på ålderssammansättningen. De yngre i arbetskraften har som regel kortare arbetslöshets— perioder än de äldre. Den registrerade arbetslösheten bland de utländska medborgarna är emellertid högre än svenskarnas inom varje jämförbar åldersklass. Utländska medborgare är också överrepresenterade inom arbetsmark— nadsutbildningen, i synnerhet inom teoretiskt förbere— dande kurser. Deras avbrottsfrekvenser är väsentligt högre än bland de svenska kursdeltagarna. Högst är av— brottsfrekvensen bland utomnordiska medborgare.
Utländska arbetssökande och invandrare med bristande kunskaper i svenska språket och med en annorlunda kul— turell bakgrund ger i förmedlingssituationer upphov till såväl informations— som kommunikationsproblem. Detta ställer krav på en mer intensifierad och mer indivi— duellt inriktad service för att den sökandes behov av vägledning, arbetsförberedande åtgärder och platsförmed— ling skall bli tillgodosedd. Tolkhjälp behövs i genom— snitt vid varannat besök av invandrare. Förmedling av invandrare kräver vidare ofta kontakter med andra myn— digheter som försäkringskassa, socialförvaltning, ut— bildningsanstalter m.m. Särskilt djupgående informa— tionsinsatser är vanligtvis nödvändiga för sökande från
samhällen utan industriell tradition. Förmedling av in—
vandrare är således mer tids— och resurskrävande än vad
som normalt är fallet.
ontalet utländska arbetssökande som under budgetåret 1981/82 någon gång varit inskrivna vid en arbetsför— medling uppgick till 64 100 personer, vilket motsvarar
9 % av samtliga förmedlingskunder. De utländska sökan— dena är emellertid koncentrerade till ett antal kontor framför allt inom storstadsområdena, företrädesvis Stor— stockholmsområdet. Av landets 278 kontor hade 19 kontor en högre andel utländska arbetssökande än 25 % (se dia— gram 1 och 2). Vid dessa kontor återfinns 32 % av de
utländska medborgarna.
Invandrarnas förutsättningar för arbetsplacering och behov av förmedlingsservice är i många avseenden olika. Invandrartäthet är därför inget enhetlig begrepp ur play ceringssynpunkt. Ju fler invandrargrupper vid ett kontor desto fler specifika behov och större krav på flexibili— tet krävs i sättet att arbeta. Förmedlingsstatistiken ger endast en mycket grov uppdelning av utländska arbetssökande efter nationalitet. Statistiken visar att genomsnittligt för riket kommer ca två femtedelar från Finland, 7 % från övriga Norden och drygt hälften från
övriga länder.
II Kista-projektet — bakgrund och genomförande
Arbetsförmedlingen i Kista öppnades år 1977. Kontoret fick redan från starten en stor arbetsbelastning. Ande— len invandrare utgjorde ca 65 % av det totala antalet kvarstående sökande. På initiativ från personalen, som ansåg sig sakna såväl lämpliga förmedlingsåtgärder som tid och kunskaper om olika invandrargrupper, tillsatte
AMS i början av 1980 en utredning med syfte att lämna
förslag till en effektivisering av arbetsförmedlingens service till invandrarna. Utredningen redovisades i en rapport i november 1981, Invandrarnas behov av förmed— lingsservice, den s.k. IBF—rapporten.
Utredningen utmynnade i förslag sammanfattade i ett lZ—punktsprogram för att i projektform utveckla och
pröva olika arbetssätt och behov av åtgärder.
lO
nya former för samarbete och ansvarsfördelning mel— lan kommun och arbetsförmedling på olika nivåer
specialisering av förmedlingslservice för olika invandrargrupper såväl metodiskt som organisato— riskt
olika modeller för att utveckla tolkservicen i sam— band med inskrivning, information, platsförmed— lings—, yrkesväglednings— och arbetsvårdsservice
gruppinformation, med bistånd från tvåspråkiga byrå- assistenter, för olika språkgrupper
större resurser för utredningsarbete i samband med arbetsplacering eller arbetsförberedande åtgärder, varvid koncentrerade insatser för enskilda sökande genom täta återbesök, vägledningsgrupper, insatser vid AMI m.m. kan komma atrt utnyttjas
lika alternativ för ansvarsfördelning mellan hand— läggare — biträdespersonal, mellan kundmottagning — förmedlingssektion, varvid behovet av personal för olika funktioner inom förmedlingen, t.ex. för arbetsförberedande åtgärder och arbetsledning, bör observeras
arbetsuppgifter för tvåspråkig personal inom förmed— lingen
behovet av effekterna av arbetsförberedande och sysselsättningsskapande åtgärder, t.ex. svensk— undervisning, yrkesutbildning, beredskapsarbete
olika former för samarbete med AMI för invandrare
utnyttjande av olika typer av informationsmaterial
i samband med gruppinformation och enskild informa— tion
ll kontaktträffar med invandrarorganisationer dels för utbildning av personal, dels för kartläggning av informationsbehovet hos olika invandrargrupper samt för kanalisering av förmedlingens information till respektive språkgrupp
12 nya former för teoretisk/praktisk utbildning i invandrarkunskap.
lZ—punktsprogrammet kan sägas utgöra direktiv för den försöksverksamhet vid Kista—kontoret som AMS fattade beslut om i mars 1981. En ledningsgrupp bestående av nio ledamöter, varav två fackliga representanter, och sär- skild samordnare för projektet utsågs av länsarbetsnämn— den. Senare knöts en metodkonsulent från länskansliet för AMI till projektet för att löpande följa upp och
utvärdera projektet. Projektets målsättning och utformning
I en promemoria från ledningsgruppen med förslag till
arbetsmodell anges försöksverksamhetens syfte:
"Syftet med verksamheten skall vara att förmedla stadig— varande arbeten till arbetssökande invandrare. För detta syfte erfordras enligt de synpunkter som redovisas i rapporten, en förmedlingsmetodik och samarbetsorganisa— tion myndigheter och frivilligorganisationer emellan, som är utformad till särskilda målgruppers speciella be— hov. I korthet kan därför syftet sägas vara, att inom
förmedlingens verksamhetsområde utforma sådana förmed— lingsrutiner som är adekvata för olika invandrargruppers särskilda behov."
I uppdraget ingick också att utarbeta en modell för
metod— och organisation inom förmedlingens ram som efter
utvärdering och eventuell justering skulle kunna till—
lämpas även vid övriga invandrartäta kontor i landet.
Den tillsatta ledningsgruppen utarbetade under våren 1981 ett förslag till projekt— och personalutbildnings— plan som godkändes av länsarbetsnämnden i juli 1981.
Försöksmodellen innebar i sammanfattning
— arbete med sökande i sammanhållna språkhomogena grup— per
— särskilda arbetslag bestående av platsförmedlare och
arbetsvägledare för varje språkgrupp och med fasta tolkar knutna till arbetslagen
— förbättrade resurser för utredning och planering genom en särskild kartläggningsmetodik, tillgång till Språktest, utredningspryo vid AVEBE
— särskilda arbetsförberedande åtgärder — tillrättalagd SFI, arbetsprövning vid AMI
— samverkan med arbetsgivare och sociala myndigheter
— personalutbildning med varvad teori och praktik.
Projektets genomförande
Kista—projektet bestod organisatoriskt av en lednings— grupp, en projektsamordnare och tre arbetslag. Varje arbetslag arbetade med skilda språkgrupper, turkisk— talande, arabisktalande och spansktalande latinameri— kanska arbetssökande. Ett arbetslag utgjordes av fyra eller fem arbetsförmedlare, en yrkesvägledare, en arbetsvårdare (i fortsättningen benämnda platsförmedlare respektive arbetsvägledare), två byråassistenter och två till fyra tolkar. En av handläggarna utsågs till arbets—
ledare. Informationsmaterial togs fram av en särskild grupp, bestående av handläggare från respektive arbets— lag och företrädare från länskansliet för AMS, AMI och socialförvaltningen. Ett arbetslag motsvarade ca 25 % av kontorets personalstyrka inklusive de extra resurser som
tillfördes externt.
Antal arbetssökande som skrevs in i Kista—projektet upp— gick till sammanlagt 457 personer, varav 153 spansk— talande, 171 turkisk—talande och 133 arabisktalande. De sökande utgjordes dels av aktuella sökanden vid respek— tive projektperioders början, dels av ny— och återin— skrivna under de första veckorna av projektperioderna. Innan det egentliga projektarbetet startade avaktualise— rades 114 personer på grund av erhållet arbete eller därför att kontakten med arbetsförmedlingen hade upp— hört. Antal personer som kvarstod och som blev föremål för den specifika arbetsmetodik som tillämpades inom projektet kom därför att uppgå till 343 arbetssökanden.
Andelen sökanden inom respektive språkgrupp motsvarade
mellan 10—15 % av samtliga sökande vid kontoret.
Arbetslagen hade separata projektperioder. Arbetslaget för spansktalande inledde medan arbetslaget för'arabisk— talande avslutade försöksverksamheten. Projektperioden för respektive arbetslag bestod av elva veckor, varav tre veckor avsatts för förberedelser, sju veckor för bearbetning och en vecka för uppföljning.
Projektet bedrevs vid sidan om och helt skilt från den
övriga förmedlingsverksamheten. Antalet sökanden som in— gick i och kartlades i projektet motsvarade mellan 20—25 ärenden per arbetsförmedlare under projektperioden vil—
ket är betydligt färre än normalt, Ca 90 % av ärendena
avslutades under projektets gång.
All personal vid Kista-kontoret fick under projektets
gång utbildning i invandrarkunskap.
Den speciella arbetsmetodik som tillämpats i projektet
innebar bl.a.,
att alla sökanden vid inskrivningstillfället betraktades som platsförmedlingsärenden,
att varje sökande hade samma förmedlare och tolk under hela handläggningstiden,
att varje besök av sökande avslutades med en plan över vad som skulle göras till nästa kontakttillfälle och av vem,
att arbetsvägledare vid behov redan från början deltog i platsförmedlings— och utredningssamtal,
att representanter för lokala AMI och AMU vid behov knöts till arbetslaget och
att arbetslaget på bestämd veckodag och tid sammanträf- fade för gemensamma överläggningar. Förmedlingsprocessen bestod som regel av minst sex del— moment.
1 Inskrivning med hjälp av förmedlingspersonal. Själv— inskrivning tillämpades inte. Tidsbokning för grupp— information inom högst en vecka.
2 Gruppinformation av arbetsförmedlare tillsammans med tolk om örhallanden på arbetsmarknaden och om vill— koren för olika åtgärder och ersättningar. Tids— bokning för kartläggningsintervju inom högst två veckor.
3 Utredande kartläggning av den sökande av arbetsför— medlare enligt särskild fastställd plan som även om— fattade en särskild statistisk bearbetning. Detta skedde inledningsvis som regel tillsammans med tolk. Alfabetiserings— och Språktest användes regelbundet som utredningsinstrument.
marknadssituationen varit densamma vid de båda konto—
ren.
Förhållandet mellan den relativa förändringen i antalet kvarstående arbetssökande vid Kista-kontoret och motsva— rande förändring vid Sollentuna—kontoret jämfördes månadsvis. Beräkningarna visar på att ökningen av kvar— stående arbetssökande utomnordiska medborgare skulle varit betydligt högre vid Kista—kontoret om inte för—
söksverksamheten bedrivits.
Tabell 1 Skattad procentuell ökning av antalet kvar— stående utomnordiska medborgare utan arbete aktuella för omedelbar placering om verksamheten vid Kista—kontoret hade bedrivits som före försöksverksamheten
—F'—_———————'—_
Manad Försökseffekt i procent
oktober 1981 134a november 68a december 4 januari 1982 35 februari 39
mars —9
april 14 maj 22 juni 24
aDen kraftiga ökningen av antalet arbetssökande förklaras till viss del av en betydande minskning av antalet nyanmälda arbetssökande vid Kista—kontoret medan dessa påtagligt ökade vid Sollentuna—kontoret.
På motsvarande sätt skattades också i vilken omfattning som försöksverksamheten vid Kista—kontoret har påverkat den sökandes väntetider (tiden mellan inskrivning och avaktualisering eller placering i arbetsmarknads— politiska åtgärder). Resultatet av dessa beräkningar gav
en förkortad väntetid med nära två veckor vid Kista—
kontoret. Effekten torde kunna hänföras direkt till den
pågående försöksverksamheten.
Tabell 2 Väntetiden beräknad på grundval av de sökandes akter vid förmedlingarna.
Väntetid Antal sökande antal veckor Kista—projektet Sollentuna 1—4 13 6 5—8 10 1 9—12 4 6 mer än 12 3 17
Antal ärenden 30 30
Av ett slumpmässigt urval om vardera 30 personer inom Kista—projektet respektive Sollentunakontoret framgår att väntetiden är avsevärt kortare för personer inom
projektet jämfört med jämförelsekontoret.
Den siffermässiga redovisningen i övrigt av Kista— projektet, återfinns i tabellform i slutet av bilagan. Slutsatser och förslag
1 ökade personalresurser
Utvärderingsgruppen gör den allmänna bedömningen, att
den typ av intensifierade förmedlingsinsatser som till— lämpats inom Kista—projektet väsentligt ökat förutsätt— ningarna för ett mer effektivt förmedlingsarbete för in- vandrare. Förmedlingsservicen måste dock med nödvändig—
het bli mer personalintensiv än vad som normalt är fal— let.
Utvärderingsgruppen anser, att specialisering på språk— grupp ger ökade möjligheter till åtgärdsplanering för ett större antal sökanden inom språkgruppen. Detta inne— bär en klar effektivisering av förmedlingsarbetet och bör tillämpas, även om detta innebär avsteg från PLOG—
organisationens principer om fördelning av arbets—
sökande.
Utvärderingsgruppen föreslår att beslut om specialise— ring på språkgrupp fattas av länsarbetsnämnden efter framställan från distriktsarbetsnämnden. Ett sådant
beslut bör inte omfatta längre tid än ett år.
4 Utnyttjande av tolkservice
De tolkar som anlitades inom Kista—projektet var engage— rade på heltid. Generellt sett bör det enligt utred— ningsgruppens mening finnas en strävan att vid invand— rartäta kontor ha en så hög servicenivå som möjligt beträffande tillgången på tolk. På grund av budgetmäs— siga restriktioner bör valet av servicenivå baseras på en inventering av behovsnivån inom olika språkgrupper vid berörda förmedlingskontor. Erfarenheterna från pro— jektet visar på nödvändigheten av att de tolkar som anlitats är väl förtrogna med förmedlingens sätt att arbeta och de regler som gäller för arbetsmarknads- politiska åtgärder.
Utvärderingsgruppen föreslår, att arbetsmarknadsstyrel—
sen utfärdar tillämpningsföreskrifter för tolkanvänd—
ningen så att enhetliga normer skapas för den tolk— service som skall finnas tillgänglig vid förmedlings—
kontoren.
5 Gruppinformation
Olika former av gruppinformation för homogena sökande— grupper prövsdes inom Kista-projektet. Detta är ur effektivitetssynpunkt i många fall att föredra framför individuell och skriftlig information, enligt utvärde— ringsgruppens mening. Erfarenheterna från projektet visar emellertid, dels att gruppinformation ställer sto- ra krav på förberedelser, genomförande och administra— tion för att avsedda resultat skall nås, dels att grupp— information förutsätter att personalen utbildas och trä— nas för detta ändamål, liksom att det finns lämpligt in— formationsmaterial att tillgå.
Utvärderingsgruppen föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen utvecklar metoder för gruppinformation och att grund läggande träningskurser anordnas, anpassade efter olika invandrargruppers behov.
6 Resurser för utredningsarbete i samband med arbets— placering eller förberedande åtgärder
Betydande insatser gjordes inom projektet för att för— bättra beslutsunderlaget vid åtgärds— eller platsförmed— ling av den sökande, genom en omfattande kartläggning och utredning. Erfarenheterna från projektet visar på behovet av att i ett tidigt skede kunna bedöma den sökandes språk— utbildnings— och yrkeskunskaper. Medan olika Språktest finns att tillgå saknas i stor utsträck—
ning möjligheter att bedöma den sökandes utbildningsnivå
och yrkeskunskaper.
Utvärderingsgruppen framhåller nödvändigheten av att instrument och former skapas för att i ett tidigt skede kunna kartlägga de arbetssökande invandrarnas arbets— marknadsförutsättningar utbildnings— som yrkesmässigt inom såväl AMU som AMI.
En grundligare kartläggning, redan i inledningsskedet av förmedlingsprocessen, ger såväl tids— som kvalitetsmäs- siga vinster, anser utvärderingsgruppen. Detta bör öka möjligheterna att åstadkomma mer varaktiga lösningar för den sökande, färre avbrott från påbörjade åtgärder och
därmed kortare sammanlagda arbetslöshetstider.
7 Ansvarsfördelning mellan handläggare och biträdes—
personal samt mellan olika handläggarkategorier
Genom att arbetet inom Kista—projektet organiserades i arbetslag bestående av arbetsledare, platsförmedlare, arbetsvägledare och biträdespersonal kunde nya former för ansvarsfördelning mellan handläggarkategorierna prö— vas. Inom arbetslaget tillämpades gemensam ärendebered— ning för samtliga aktuella sökanden inom språkgruppen. Utvärderingsgruppen finner det väl motiverat att tilläm— pa en mer intensiv samverkan mellan olika personalkate—
gorier än vad som normalt är fallet.
Utvärderingsgruppen föreslår att kontorsledningen beslu— tar om samverkansformer mellan olika handläggarkatego— rier med beaktande av den arbetsmetodik som använts inom
projektet.
8 Arbetsuppgifter för tvåspråkig personal
Språkfrågan tillhör ett av problemområdena vid förmed— lingens kontakter med invandrare. Förändringar i organi— sationen och arbetsmetodiken som kan förbättra förut— sättningarna för information till kommunikation med in—
vandrare är därför, enligt utvärderingsgruppens bedöm— ning, av central betydelse.
Utvärderingsgruppen anser därför att en ökad användning av tvåspråkig personal bör prövas även inom andra språkområden än det finska.
Avsikten bör vara att den tvåspråkiga personalen i förs— ta hand ägnar sig åt sökande inom den egna språkgruppen. Utvärderingsgruppen framhåller dock att en alltför om— fattande rekrytering av tvåspråkig personal kan leda till låsningar i organisationen och till minskad flexi— bilitet.
9 Arbetsförberedande och sysselsättningsskapande åtgärder
Invandrarna är kraftigt överrepresenterade inom olika arbetsförberedande åtgärder. Samtidigt är avbrotts— frekvensen inom framför allt arbetsmarknadsutbildningen hög, relativt sett. Erfarenheterna från Kista—projektet visar mycket klart, att det finns ett behov av särskilt anpassade åtgärder för olika invandrargrupper och möj— ligheter till arbetspraktik. Detta ställer dock krav på en mera flexibel användning av de arbetsmarknadspoli- tiska åtgärderna.
x
Utvärderingsgruppen anser, att AMS tillsammans med Sö bör se över regler och bestämmelser för arbetsmarknads— utbildningen och ta fram sådana tillämpningsföreskrifter
att planeringen och genomförandet av mer individuellt anpassade utbildningsåtgärder kan underlättas.
Det är vidare nödvändigt med aktiva insatser från arbetsmarknadsverkets sida så att invandrare i ökad utsträckning kan placeras i beredskapsarbete. Det bör finnas utökade möjligheter till kombination av arbets— marknadsutbildning och beredskapsarbete. Det är också önskvärt att invandrarnas behov av vägledningsinsatser inför bl.a. utbildnings— och yrkesval kan tillgodoses
genom ökad användning av beredskapsarbete.
10 Utnyttjande av olika typer av informationsmaterial i samband med gruppinformation och enskild informa—
Arbetsmarknadsstyrelsens informationsmaterial till
invandrare utgörs av direktöversättningar av den regul— jära informationen till arbetssökande. Enligt utvärde— ringsgruppens mening är det nödvändigt att utarbeta ett
mer kulturanpassat informationsmaterial för invandrare.
Utvärderingsgruppen föreslår att AMS avdelar resurser
for att i form av ett projekt ta fram särskilt anpassat informationsmaterial inklusive video för olika invand-
rar— och språkgrupper.
ll Samarbete med invandrarorganisationer
Invandrarorganisationerna har i många fall en naturlig roll som rådgivare och remissinstans i en rad frågor. Samverkan med företrädare för invandrarorganisationerna behövs bl.a. för ett ömsesidigt informationsutbyte i informationsfrågor om och till invandrare. Det kan dock, enligt utvärderingsgruppens bedömning, vara svårt att få till stånd en aktiv medverkan från invandrarorganisa— tionernas sida i olika sammanhang.
Utvärderingsgruppen framhåller att även invandrarorgani- ________________________________________________________ sationerna bör ta sin del av ansvaret så att en kon— ___________________________________________________ struktiv samverkan kan nås.
12. Utbildning i invandrarkunskap
Det behov av utbildning i invandrarfrågor som föreligger för berörd personal vid arbetsförmedlingarna bör enligt utvärderingsgruppen tillgodoses inom ramen för verkets personalutbildning. De erfarenheter som personalen vid invandrartäta kontor löpande skaffar sig i arbetet utgör även en viktig kunskapskälla som bör tillvaratas i
utbildningssyfte.
Utvärderingsgruppen anser att AMS bör svara för att behovet av kunskaper bland förmedlingspersonal om olika invandrargrupper blir tillgodosett. Den möjlighet som nu finns för handläggande förmedlingspersonal från landet i övrigt till auskultation vid Kista—kontoret bör vidare— _____________________________________________________ utvecklas och omfatta även andra särskilt invandrartäta _________________________________________________________ kontor.
Arbetsmarknadsåtgärder för invandrare — till—
lämpning av erfarenheterna av Kista—projektet
De erfarenheter som gjordes i samband med genomförande av Kista—projektet har, tillsammans med utvärderingsgruppens rekommendationer, på flera sätt tagit sig konkreta uttryck inom verket i arbetet med att ge invandrarna
fotfäste på den svenska arbetsmarknaden.
Redan i september 1983 antog AMS styrelse ett förslag till åtgärder med direkt referens till de erfarenheter
som vunnits i samband med Kista—projektet.
I förslaget ingick bl.a. utarbetande av en studiehand— 1edning och framtagning av konkreta och detaljerade pla— ner för tillämpning av Kista—modellen på förmedling där
det bedöms lämpligt.
Arbetet med att ta fram ett handlingsprogram med insat— ser för invandrare beräknas vara avslutat i början av år 1986. I samband med presentationen av programmet plane— rar AMS en informationskampanj i invandrarfrågor.
Kurser och konferenser har anordnats med syfte, dels att
marknadsföra Kista—modellen, dels att ge personalen kun—
skaper och färdigheter för att tillämpa modellen.
Fördjupad utbildning har genomförts vid tvådagarskurser under år 1984 och våren 1985. Deltagare har varit perso— nal från län med hög andel invandrare i befolkningen. Till kurserna har kallats i första hand distrikts— och lokalkontorschefer, aktiveringsinspektörerna från läns—
arbetsnämnderna och LAMI—konsulenten.
Några arbetsförmedlingar har getts möjlighet att välja
ut delar av Kista—modellen och tillämpa dem i förmed—
lingsverksamheten. Bland de kontor som visat intresse för att dra nytta av Kista—modellen är Tumbakontoret i Stock— holms län och distriktskontoret i Trollhättan i Älvsborgs län. Vid dessa kontor har man prövat att arbeta med rik- tade insatser till homogena invandrargrupper och testat nytt informationsmaterial för gruppinformation. Man har också prövat tillämpning av den kartläggnings— och utred— ningsmetodik som utvecklats inom Kistaprojektet. Det gäller även satsning på ökat tolkutnyttjande och utbild— ning av tolkar i förmedlingsmetodik.
Inom ramen för den s.k. industrikampanjen avsattes 450 000 kr. våren 1984 för projekt riktade till invand- rarkvinnor. Länsarbetsnämnder på invandrartäta orter fick ansöka om projektmedel. Fem län beviljades medel. Projekt har genomförts i Stockholms, Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Kista—metodiken har i sin helhet tillämpats i samband med de projekt som genomförts i Malmö på arbetsförmed— lingen Rosengård samt i Göteborg på arbetsförmedlingen i Hjällbo. I övrigt har viss anpassning av metodiken skett.
Beredskapsarbete och AMU
En kombination av beredskapsarbete och studier på grund—
vux har ökat möjligheterna för invandrare att få bättre stimulans i såväl studierna som i arbetet.
I och med att rekryteringsstöd har utvidgats till den
kommunala sektorn och beslutsnivån nu ligger på arbets— förmedlingen kommer det även invandrarna till godo.
Fr.o.m. hösten 1984 inleds all utbildning vid AMU-center
för samtliga kursdeltagare med en introduktion som kan
variera från 3—5 dagar. En utvidgad introduktion i sank
band med arbetsmarknadsutbildningen ger möjlighet till
orientering om yrkesutbildningar inom AMU—centret samt
fortsatt vägledning. Syftet är att minska avbrotten genom ett bättre underbyggt val och en bättre anpassning
av den förberedande utbildningen till den enskildes
behov.
Även preparandläroplanerna för invandrare har revide— rats. Syftet med revisionen är att bättre anpassa de förberedande teoretiska kurserna dels till yrkesutbild— ningarnas krav, dels till kursdeltagarnas individuella förutsättningar. Den nya preparandläroplanen för invand- rare innebär ökade möjligheter till såväl integration mellan teori och yrkesutbildning som varvning mellan kurserna. Inlärningstiden för varje ämne blir därmed längre vilket gynnar språkinlärningen.
I det s.k. "Facksvenskeprojektet" har Sö låtit utveckla
anvisningar och läromedel som syftar till att närmare anpassa innehållet i svenskämnet i de teoretiska kurser—
na så att det bättre svarar mot de krav som ställs på
invandrarnas svenskkunskaper under yrkesutbildningen. Fortsatt försöksverksamhet
Försöksverksamhet enligt det förslag som presenteras i Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande1 förbereds i Södertälje, Uppsala, Örebro, Norrköping och
Malmö.
1Invandrar— och minoritetspolitiken, SOU 1984:58. Förslaget finns refererat i kommitténs huvud betänkande.
Berörda länsarbetsnämnder håller tillsammans med de ansvariga inom kommunen på att utarbeta förslag på hur projekten skall kunna läggas upp. Projekten beräknas successivt starta under hösten 1985 under förutsättning att medel beviljas. Även i dessa projekt kommer de intensifierade förmedlingsinsatserna enligt Kista— metodiken att helt eller delvis tillämpas.
Diagram och tabe ller
Diagram 1 Samtliga förmedlingskontor fördelade efter andelen utländska medborgare. Maj 1982
Antal kontor
60—
50—
40—
30—
20—
Diagram 2 Förmedlingskontor med minst 25 p rrrrr ts andel utländska medborgare fördelade efter medborgarskapsgrupp. Maj 1982
WWW!
.X”;
axx—
Tabell 1 Samtliga arbetssökande utländska medborgare aktuella vid arbetsförmedlingen ' någon gång under månaden oktober 1983
LAN Kontor Utländska medborgare LAN Kontor Utländska medborgare
Antal anxrm av Antal Procent av ääuuäe sökärb AB Handen 416 25,0 K Olofstnön 107 15,8 Tyresö 182 22,4 Nacka 302 18,8 Sollentuna 354 20,9 M Malnö 688 13,0 . Söderkontoret 886 18,5 mrsa låg få; Rosengården 625 31 , 7 792 30,6 Helsingborg 511 10,2 I 219 26,6 Landskrona 248 10,6
Lund 415 10,9 818 41,9 598 14,1 N Halmstad 203
373 15,7 0 vestagatan 434 503 Kortedala _ 681 325 Biskopsgården 684 1 391 Hisings Backa 202
865. Västra Frölunda 202 143 Masthugget 297 93 Hjällbo 911
514. P Borås 484 103 Trollhättan 208 661 182 89 286
;s; v om
Västeras 233 97 108 36
G Växjö 222
_______________________________________________________________________________________________
Källa: AMS
»—'|
ON — x
01 _
x »
(O!—VON T_x—Ch Q'Q' F O (')N — Lf) OKDO'SN FNF!—
— x
_— _ sx
F") ochen N u—LDN
x—"Q'
_ XDOO omoomu—oo
_
,—
—
& U] m uamcncx q>orn mrn oc: G1F£D m
— —
% :O EI 1—1— x—u—
—
F
_ —
—
— GX tomte (”ko Lom (*]th XD u—t—q—
xx— —
Tabell 2 Antal arbetssökande i Kista—projektet fördelade efter språkgrupper och arbetsmarknadsstatus vid respektive projektperioders slut
Ammnnet mdetsädeude onan
a)Reguljära skolväsendet, alfabetiseringsutbildning och svenska för invandrare vid studieförbund.
MODELL FÖR ACKVISlTlON AV PLATSER FÖR KORTA ARBETSLIVSKONTAKTER OCH MILJÖPRAKTIK FÖR ELEVER I GRUNDSKOLA OCH GYMNASIESKOLA (PRAO, YO/AO, NYA GYMNASIEPRAKTIKEN', TP)
ANSVARIG SAMRÅD KOMMENTAR
STEG UPPGIFT
Länssknlnämnd/ $kolan beräknar behovet av platser, skolstyrelse önskad förläggning i tid, arbets— marknadssektorer, kravspecificering på platserna.
KON'FT NU BRL IGT SAMRÅD
b) Planering och Länsskolnämnd/ Bedömning och samråd om möjligheter— samråd i skolstyrelsc na att tillgodose behov, krav etc. regionala/lokala Ev justering. Arhetsmarknadsparter— SSA—råd nns synpunkter vägs in.
c) Beslut och uppdrag
Länsarbetsnämnd/ Både _arbstäfärmeglins _ _
_ formaliserat i » - — _ ______ _ _ Beslut om omfattning och innehåll,
Länsskolnämnd/ t ex regionalt skolstyrelse resp lokalt överlämnande av uppdrag till SSA-råd och länsarbetsnämnd/arbetsförmedling.
_" informellt på ___—___— Länsarbetsnämnd/ porsonnivå arbetsförmedling
a) ACKViSltlon visitlon sänds ut till arbetsgivare.
DK/LK—chef ansvarar för att efter— ackvisition sker per telefon. Efter ackvisitionsarbetets slutförande över- lämnas. alal-serna silki-"252 teamen- _ _
Skolstyrelse/ rektor
b) Fördelning av platser på skolenhct/elever
Fördelning av platser på skolenheter sker genom skolstyrelsens försorg. Rektor ansvarar för fördelningen
av platser på elever inom skolenheten. Rektor svarar för att arbetsplatser- na informeras och kontaktas om prak- tikens uppläggning, handledning av eleverna m.m. Rektor svarar för att förberedelser och integrering i un— dervisningen sker samt uppföljning av eleverna under och efter praktiken.
c) Kontakt med Skolstyrelse/ arbetsplatserna skolenhet
Länsskolnämnd/ skolstyrelse
Utvärdering och bedömning av utfallet under läsåret såväl kvantitativt som kvalitativt. Kartläggning av problem och brister.
Uppföljning av utfallet under läsåret och ut— veckling av me— toderna i
re ionala/ lo ala SSA—råd
' Försöksverksamhet under fem år med start lå 84/85. Den nya gymnasiepraktiken avses successivt ersätta yo/ao.
Länsarbetsnämnd/ arbetsförmedling
DNIN
Lösningar på svårigheter, justering av modell och metoder.
BILAGA 5
AMS-kommittén A l981:02
BILAGA 6
YTTRANDE 1984—11—14
Till Arbetsmarknadsdepartementet
Yttrande över Riktlinjer för ny organisation av AMS kansli
AMS—kommittén har av arbetsmarknadsdepartementet anmo— dats att senast den 15 november 1984 avge yttrande över ett inom arbetsmarknadsverket utarbetat förslag till riktlinjer för ny organisation av AMS kansli.
AMS—kommittén får med anledning härav anföra följande,
Kommittén har enligt sina direktiv (l981:02 och 1983:l6, tilläggsdirektiv) i uppdrag att utreda arbetsmarknads— verkets framtida ansvarsområde och organisation. I arbe— tet ingår att dels klarlägga ansvarsfördelningen mellan verket och andra myndigheter, dels ange huvudprinciperna för en organisationsförändring av verket. Kommitténs uppdrag beräknas vara slutfört i april 1985.
Parallellt med AMS—kommitténs pågående arbete har ett omfattande förändringsarbete bedrivits inom arbetsmark- nadsverket. Ett särskilt serviceprogram har utarbetats under medverkan av personalen på samtliga nivåer i orga— nisationen. Programmet — som håller på att genomföras - syftar till att frigöra resurser så att mer tid kan ägnas åt kontakter med företag och arbetssökande. Pro— grammet innebär vidare att regelsystem och administra— tion förenklas, modern teknik utnyttjas i ökad omfatt— ning, beslutsbefogenheter delegeras, arbetssättet mot kunderna förbättras och serviceandan stärks.
Nästa steg i förändringsprocessen har varit att se över AMS kansli. Det arbetet har nu slutförts och resulterat i det förslag till riktlinjer för den nya organisatio- nen som AMS—kommittén har anmodats att yttra sig över.
organisatorisk översyn. Denna uppläggning påverkar självklart kommitténs arbete. I och för sig hade det varit tänkbart att det inom verket framtagna materialet på det organisatoriska området, utan ställningstagande från styrelsens sida, överlämnats till kommittén som underlag för en självständig bearbetning. Sedan verkets styrelse valt vägen att till regeringen direkt överlämna' ett färdigt förslag har kommitténs uppgift begränsats till att under en förhållandevis kort tidsperiod avge ett remissyttrande. Med denna uppläggning och med hänsyn till vad i det följande sägs i sakfrågan, anser sig kom— mittén inte ha anledning att i sitt kommande betänkande anlägga synpunkter på organisationen av AMS kansli, i annan mån än den direkt berörs av kommitténs ställnings— tagande till verkets arbetsuppgifter. Kommittén har för sin del inte något att erinra mot att förändringsarbetet; på det organisatoriska området drivs vidare.
När det gäller det konkreta organisationsförslaget ansluter sig kommittén till de tankegångar som ligger bakom detta. Däremot har kommittén inte tagit ställning till förslagets olika enskildheter. Till en del av dessa kan dock kommittén, som framgår av vad tidigare sagts, ha anledning att återkomma i sitt slutbetänkande.
Beslut om detta yttrande har fattats av AMS—kommittén. Följande personer har deltagit i beslutet: ordförande Gunnar Grenfors samt ledamöterna Lars Ahlvarsson, Tore Andersson, Eva Högberg, Gunnar Lindström, Maj—Lis Lööw, Göte Pettersson, Knut Rexed, Lars Ulander ooh Bengt Wittbom. övriga närvarande: experterna Lennart Almqvist och Christer Måhl.
AMS—kommittén
W.. %%
G .nar Gre ordförande
BILAGA 7
Schematisk totalsammanställning över representationen i läns— arbetsnämndernas styrelser den 1 januari 1985
Funktion
OMEÖRMEE
VJXÖF.
anrunnm (för v.ordf. i Sthlms län)
ÖVR.LEW&[E Ordinarie
Suppleanter
UQEAMäHS— Du&KFHER
PNHSMER. Ordinarie SAF 10 TCO SNXVSR
Suppleanter
SAF ID TCO SNXVSR
Antal
24
24
1
24
24
24
48 48 24 24
48 48 24 24
därav kvinnor
(AN—*I
m—ÅU'II
Yrke/syssels . / titel antal= ( )
Landsho' 'vdjng
Riksdagsledamot (6) landstingspol. (7) Kemtmmalpol. (8) övriga (3)
Kanmunalpol. (1)
Riksdagsledamot (4) Landstingspol. (3) Kamumalpol. (4) Ianteragroncm (5) övriga (8)
Landstingspol. (2) Kaummalpol. (3) Lantbr./agroncm (5) övriga (14)
Utses av
Regeringen
Regeringen
Regeringen
På förslag av
Landshövdingen
Statens offentliga utredningar 1985
Kronologisk förteckning
Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskning ll. Jo. Leva som äldre. 5.
Rättshjälp. J. ( Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. J. Förköp av bostadsrätter. B. |
FPPPSJNT'
Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A.
KUNGL. BIBL.
Statens offentliga utredningar 1985
Systematisk förteckning
Justitledepartementet
Rättshjälp. [41 | Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. [5] )
Socieldepartementet Leva som äldre. [3]
Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning II. [2]
Civildepartementet Församlingar i samverkan. [1]
Arbetsmarknedsdepartementet Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7]
Bostadsdepartementet Förköp av bostadsrätter. [6]
