Deltidspension : översyn med förslag till ändringar i delpensioneringen : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Dclbctänkandc av pcnsionsbcredningcn

DELT I D S

PENSION

med

Översyn förslag

till

ändringar idclpcnsioncringcn

BS

Statens

offentliga utredningar

ww 1986:47

E3

Socialdepartementet

Deltidspension

med till i

Översyn förslag ändringar

delpensioneringen

Delbetänkande av

pensionsberedningen

Stockholm 1986

ISBN 91-38-09482-7 ISSN 0375-250X Liber Tryck AB Stockholm 1986 631614

Ti11 Statsrådet och chefen för sociaidepartementet

Genom bes1ut den 18 oktober 1984 bemyndigade regeringen chefen för socia1departementet att ti11ka11a en kommitté med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor inom den a11männa pensioneringen.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades såsom ordförande den 16 november 1984 statssekreteraren Sture Korpi samt såsom Iedamöter den 8 januari 1985 riksdagsiedamöterna Karin Ahr1and (fp), Gösta Andersson (C), Ingegerd Elm (S) och Doris Håvik (s), f. d. riksdagsiedamoten Karin Nordlander (vpk), 1:e vice ta)mannen Ingegerd Troedsson (m) och förbundsordföranden Berti1 whinberg (s).

Under arbetet med före1iggande betänkande har såsom sakkunniga medverkat docenten Vi11y Bergström, direktören Jan Bröms (SACO/SR), bitr. förbundssekreteraren Bo By1und (LO), byrådirektören Ro1f Car1ss0n (Handikappförbundens Centra1kommittê; fr. 0. m. den 9 december 1985), avdelningschefen Tor Eriksen (RFV), departementsråden Lars Ettarp (arbetsmarknadsdepartementet) och Svante H01gersson (sociaidepartementet), sektionschefen Hans Horn af Rantzien (Svenska kommunförbundet), avde1ningschefen Birgitta Isaksson Pêrez (TCO), förbundsordföranden Erik Jonsson (Sveriges Pensionärsförbund), förbundsordföranden Lars Sandberg (Pensionärernas Riksorganisation), budgetchefen Michae1 S0h1man (finansdepartementet) och direktören Inge Svensson (SAF).

Som experter har medverkat utredningssekreteraren Karin Lund (LO), direktören Anders Modig (SAF), ombudsmannen Haraid Mårtensson (SACO/SR), 1:e ombudsmannen 011e 01sson (TCO) samt departementssekreterarna Arne Pauisson (socia1departementet; t. 0. m. den 31 augusti 1986), Bengt Sibbmark (socia1departementet; fr. o. m. den 1 september 1986), Stefan Sjö1ander (finansdepartementet) och Per Öhman (arbetsmarknadsdepartementet; fr. o. m. den 1 apri1 1986).

Sekreterare åt kommittén har varit hovrättsassessorn Lars Göran Abelson, f. d. byråchefen Einar Edvardsson, byrådirektören Jan Lidhard, avdelningsdirektören Carl-Göran Sjögren, enhetschefen Håkan walander och hovrättsassessorn Ulla Wallén (fr. 0. m. den 1 augusti 1986).

Kommittén har antagit namnet pensionsberedningen.

I enlighet med direktiven (Dir. 1984:42) har beredningen med förtur tagit sig an frågan om möjligheterna till rörlig pensionsålder. Av olika skäl, bl. a. i syfte att få till stånd en tidsmässig samordning av de nu framlagda förslagen med en aviserad höjning av kompensationsnivån inom delpensioneringen, har beredningen funnit det lämpligt att redan nu särskilt redovisa resultatet av övervägandena rörande delpensionsförsäkringen. Arbetet med återstående delar av frågan om rörlig pensionsålder fortsätter. Dessa delar liksom utredningsuppdraget i övrigt kommer att behandlas i kommande betänkanden.

Beredningen får härmed överlämna betänkandet (SOU 1986:47)

- till Deltidspension översyn med förslag ändringar i delpensioneringen.

Reservation och särskilda yttranden har avgetts av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson. Särskilda yttranden har dessutom lämnats av de sakkunniga Bröms, Isaksson Pêrez, Jonsson och Svensson samt experterna Modig, Mårtensson och Olsson.

Stockholm i oktober 1986

Sture Korpi

Karin Ahrland Gösta Andersson Ingegerd Elm

Doris Håvik Karin Nordlander Ingegerd Troedsson

Bertil whinberg

/Lars Göran Abelson

Einar Edvardsson

Jan Lidhard

Carl-Göran Sjögren

Håkan walander

Ulla wallên

INNEHÅLL

FÖRKORTNINGAR SAMMANFATTNING FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 17 1 INLEDNING 29 1.1 Uppdraget 29 1.2 32

Utredningsarbetet

2 ÖVERSIKT ÖVER DELPENSIONERINGEN 35

3 GÄLLANDE REGLER OCH RÃTTSPRAXIS 43 3.1 43

In1edning 3.2 Grund1äggande bestämmeiser 43 3.3 Beräkningen av arbetstiden 48 3.4 Utiäggningen av arbetstiden efter arbetstidsminsk-

ningen 51 3.5 Bisyss1ebestämme1serna 52 3.6 Beräkningen av deipension för anstä11da 53 3.7 Beräkningen av de1pensi0n för egenföretagare och

uppdragstagare 3.8 Intygsiämnande m. m. 60 3.9 Omprövning av de1pension 64 3.10 bestämme1ser 68

Övriga

4 ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN 71 4.1 Bakgrund ti11 nuvarande deipensionering 71 4.2 Utgångspunkter för övervägandena 74 4.3 A11männa synpunkter på de1pensi0neringen 75 4.4 Huvuddragen i förs1agen 78

5 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG I DE OLIKA FRÅGORNA 87 5.1 Personkretsen 87

5.1.1 Gä11ande regier 87

5.1.2 överväganden 87

De allmänna försäkringsvillkoren 91 5.2.1 Gällande regler 91

5.2.2 överväganden 91

Arbetstidsminskningen för anställda 93 5.3.1 Gällande regler 93

5.3.2 överväganden 93

Arbetstidsminskningen för egenföretagare 94 5.4.1 Gällande regler 94 5.4.2 Bakgrund till nuvarande regler 94

5.4.3 överväganden 96

Uppdragstagarnas ställning 97 5.5.1 Begreppet uppdragstagare 97 5.5.2 Gällande regler m. m. 98 5.5.3 Bakgrund till nuvarande regler 100 5.5.4 Tidigare behandling 101 5.5.5 överväganden och förslag 104 Bisysslereglerna 112 5.6.1 Gällande regler 112 5.6.2 Bakgrund till nuvarande regler 113 5.6.3 överväganden och förslag 114 Tidsgränserna för deltidsarbetet 121 5.7.1 Gällande regler 121 5.7.2 överväganden och förslag 121 Beräkningen av arbetstiden 124 5.8.1 Gällande regler 124 5.8.2 överväganden och förslag 125 Utläggningen av arbetstiden 128 5.9.1 Gällande regler 128 5.9.2 överväganden och förslag 128 .10 Pensionsunderlaget för anställda 130 5.10.1 Gällande regler 130 5.10.2 Bakgrund till nuvarande 130

regler 5.10.3 överväganden och förslag 131 .11 Pensionsunderlaget för 138

egenföretagare 5.11.1 Gällande regler 138 5.l1.2 Bakgrund till nuvarande regler 138 5.11.3 överväganden och förslag 139

5.12 Ansökan och besiut om pension 140 5.l2.1 Gä11ande 140 regier 5.12.2 Bakgrund ti11 nuvarande regier 140 5.12.3 överväganden och försiag 142 5.13 och besvär m. m. 144 Omprövning 5.14 Samordning me11an deipension och tjänstepension 145 5.14.1 145 Iniedning 5.14.2 Pensionsåider iägre än 65 år 145 5.14.3 Gä11ande regier m. m. 147 5.14.4 Tidigare tiiiämpningsprobiem 148 5.14.5 Överväganden 150

5.15 de1tidspensi0n 152 Benämningen

6 FÖRSLAGENS FÖLJDER FÖR DELPENSIONERINGENS UTGIFTER 153

7 SPECIALMOTIVERING 157

8 RESERVATION OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN 167

BILAGOR

Biiaga 1 Statistiska rörande deipensioneringen 175 uppgifter 1. Antalsutveckiing samt antai nytiiikommande och 175 upphörda delpensioner o fördeining efter förvärvstyp 177 Deipensionärernas efter arbetsiöshetskassa 179 . Deipensionärernas fördeining arbetstidsförhåiianden 182 Deipensionärernas förmånsnivå 187 Deipensionärernas ... finansiering 190 Deipensioneringens

ONUW-UÄUOIV

Biiaga 2 Riksförsäkringsverkets rapport Deipension och rörlig (januari 1984) 193

pensionsåider

193 Deipensionsförsäkringen Utvärdering av systemet med röriig pensionsåider 196

Biiaga 3 i andra iänder 201 Deipensionering Danmark 201 Finiand 203 205 Norge

FÖRKORTNINGAR

AFL Lagen (1962:381) om a11män

försäkring a-kassa Arbets1öshetskassa ATP

A11män ti11äggspensi0n DPL Lagen (1975:380)

om deipensionsförsäkring FÖD Försäkringsöverdomstoien ITP Industrins och handeins

tiT1äggspension

för tjänstemän LO Landsorganisationen i Sverige NDPL Lagen (1979:84)

om de1pensionsförsäkring prop. Proposition PTK PrivattjänstemannakarteiTen RFFS Riksförsäkringsverkets författningssam1ing RFV

Riksförsäkringsverket rskr. Riksdagsskrive1se SAF Svenska

Arbetsgivareföreningen SFS Svensk författningssamiing SfU S0cia1försäkringsutskottet SOF Tidskriften S0cia1försäkring SOU Statens

offentiiga utredningar

SAMMANFATTNING

Allmänna synpunkter

Eniigt våra direktiv åiigger det oss att överväga om nuvarande system för röriig pensionsåider är tilifredsstäiiande och om regeisystemet har en ändamåiseniig iagteknisk och administrativ utformning. I föreiiggande deibetänkande redovisar vi våra överväganden och försiag beträffande deipensionsförsäkringen. Övriga deiar av regeisystemet för rörlig pensionsåider avser vi att behandia i ett kommande betänkande.

Eniigt vår aiimänna bedömning utgör deipensioneringen en väsentiig beståndsdei i systemet för röriig pensionsåider. Erfarenheterna av pensioneringen är i a11t väsentligt mycket goda. Rätten ti11 deipension har utnyttjats av många försäkrade, som härigenom fått stora möjiigheter att bi. a. efter egna önskemåi och efter förändringar i arbetsförmågan välja pensionstidpunkt och pensionsgrad. Genom att minska arbetstiden under de sista yrkesverksamma åren har många förvärvsarbetande kunnat få en mjuk övergång från förvärvsiivet tiil åiderspension. De äldres möjiigheter att vara kvar i arbetsiivet synes också ha förbättrats genom deipensioneringen. Vi har såiunda funnit att de måi som uppstälits för denna pensionsform ti11 inte oväsentiig dei har uppfyiits. Eniigt vår mening är det angeiäget att bevara och om möjiigt förbättra en pensionsform som gett så positiva effekter. I en sådan förbättring iigger givetvis också den höjning av kompensationsgraden ti11 65 % fr. 0. m. den 1 juii 1987 som regeringen aviserat att den kommer att föreiägga riksdagen försiag om.

Vi finner såiedes att det inte är påkaiiat att nu göra några mer omfattande förändringar av deipensionsförsäkringen. Denna bör iigga fast med nuvarande huvudsakiiga uppbyggnad. Vid vår översyn av försäkringen har vi emeiiertid funnit att vissa av de nuvarande regierna ger upphov tiil mindre tiiifredsstäiiande konsekvenser och att dessa bör ändras. De ändringsförsiag som vi

sålunda lägger fram motiveras huvudsakligen av en strävan att förbättra möjligheterna till delpension för vissa grupper försäkrade eller att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan regelsystemet och syftena med delpensioneringen. Vi har dessutom funnit att vissa förändringar kan genomföras som skulle innebära en markant förenkling och påtagligt underlätta administrationen utan att därför hänsynen till och valfriheten för enskilda försäkrade eftersätts. En annan väsentlig utgångspunkt för förslagen har varit att åstadkomma en ökad samordning mellan delpensioneringen och den allmänna pensioneringen i övrigt.

Av avgörande betydelse för möjligheten till delpension är att den försäkrade har ett deltidsarbete. Någon rätt härtill finns dock inte enligt lagstiftningen, utan ansvaret för att få fram erforderliga deltidsarbeten har överlämnats till arbetsmarknadens parter. Enligt vad vi har kunnat finna har efterfrågan på deltidsarbete för personer i åldern 60-64 år kunnat tillgodoses i stor utsträckning och de praktiska problem som kunnat uppstå i samband med övergång till deltid har i regel lösts. Några egentliga problem synes alltså inte ha uppkommit i detta hänseende. Mot bakgrund härav har vi inte funnit det föreligga någon anledning att nu ompröva tidigare ställningstagande i denna fråga. Skäl att i lagstiftningen införa en rätt till deltidsarbete finns alltså inte.

Våra förslag

Vid vår genomgång av de olika reglerna för har vi

delpension funnit att någon ändring inte bör göras beträffande den personkrets som omfattas av försäkringen. De sociala skäl och de rättviseaspekter som anfördes vid anslutningen av egenföretagarna till delpensioneringen kvarstår enligt vår uppfattning. Vi anser således att det inte finns anledning att nu ifrågasätta denna kategoris tillhörighet till försäkringen. Delpensionsförsäkringen bör också fortsättningsvis omfatta anställda, uppdragstagare och egenföretagare på i huvudsak lika villkor, även om vissa särregler alltjämt är ofrånkomliga när det gäller den sistnämnda gruppen.

Även nuvarande å1dersgränser för rätt ti11 de1pension, 60-64 år, och de nu gäiiande aiinänna försäkringsvillkoren - bosättning i Sverige, aktue11 anknytning ti11 arbetsmarknaden och ATP-poäng för minst tio år fr. 0. m. 45 års åider - bör kvarstå oförändrade.

Inte he11er anser vi det motiverat att föresiå någon ändring av det nuvarande kravet på arbetstidsminskning för anstä11da,

att arbetstiden ska11 minskas med i genomsnitt minst fem nämiigen timmar per arbetsvecka. Av bi. a. rättviseskäi sku11e det princi-

vara önskvärt att ha samma regel också för egenföretagare. pie11t Erfarenheterna visar eme11ertid att det inte är möjiigt att utan betydande tiiiämpningsprobiem tiiigodose detta önskemåi och införa en mer fingraderad skaia för arbetstidsminskningen för egen-

Liksom hitti11s bör a11tså kräföretagare än den som nu gä11er. vas att en egenföretagare för att få rätt ti11 de1pension minskar sin arbetstid med i genomsnitt minst hä1ften. Vi avvisar också tanken på att på detta område införa särreg1er för enbart en viss grupp egenföretagare som Iantbrukare.

Frågan om uppdragstagarnas stä11ning inom delpensioneringen har 1änge diskuterats och o1ika ändringsförsiag har lagts fram. Denna grupp ans1öts ti11 deipensionsförsäkringen först fr. 0. m. år 1980 och gavs då rätt ti11 pension på samma vi11k0r som egenföretagare, viiket bi. a. innebär att de måste minska arbetstiden med minst hä1ften.

En1igt vår uppfattning kan de nuvarande bestämmeiserna på detta område i vissa fail få mindre ti11fredsstä11ande konsekvenser. Vi anser det inte rimiigt att t. ex. en försäkrad som ti11 huvudsakiig dei är anstä11d och som har ett uppdrag vid sidan av anstäiiningen ska11 behandias som en egenföretagare vid bedömningen av rätten ti11 Inom den a11männa försäkringen i

deipension. övrigt jämstäiis uppdrag med anstä11ning. Av principie11a skäl bör detsamma gä11a på deipensionsområdet. Många uppdragstagare befinner sig i samma ekonomiska och s0cia1a situation som en arbetstagare. För f1erta1et är uppdraget närmast en bisyss1a, t. ex. för vissa fackiigt och poiitiskt förtroendeva1da.

De svårigheter som man tidigare hänvisat tiil för att avvisa ett jämstäiiande av uppdrag med anstäiining menar vi kan bemästras. Vi har vid våra överväganden funnit att man i dessa sammanhang kan tiilämpa en metod för arbetstidsberäkningen som begränsar den tid som skaii beaktas vid bedömningen av rätten ti11 deipension. Dessutom kommer det försiag ti11 beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen för anstäiida, som vi nu iägger fram, att minska behovet av arbetstidsberäkningar. Vi föreslår därför att arbete som uppdragstagare genereiit sett inom deipensioneringen ska11 jämstäiias med arbete som anstäiid, under att

förutsättning uppdragsinkomsten utgör inkomst av tjänst i skattemässigt hänseende.

Om man, på det sätt som vi föresiår, jämstäiier arbete som uppdragstagare med arbete som anstälid bortfaiier eniigt vår mening i huvudsak behovet av de särskiida som nu finns.

bisyss1ereg1er För vissa specieiia kategorier försäkrade kan dock kvarstå ett behov att kunna begära bortseende från en mindre bisyssia vid deipensionsprövningen. Sådan möjiighet skaii eniigt vårt försiag fortsättningsvis finnas för anstäiida och uppdragstagare som har en mindre rörelse eiier ett mindre jordbruk samt för egenföretagare som har ett uppdrag e11er en anstälining av begränsad omfattning vid sidan av huvudsysseisättningen. Som vi11kor för att dessa kategorier ska11 få deipensionen prövad med bortseende från bisyssian ska11 eniigt försiaget gä11a följande. Bisyssian skaii ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och arbetstiden för den får inte ha ökats inför e11er vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakiiga arbetet. Arbetstiden för bisyssian ska11 vidare kunna beräknas uppgå tiii i genomsnitt högst tio timmar per arbetsvecka och årsinkomsten av den ska11 antas bii mindre än vad som motsvarar ett och ett haivt basbeiopp. Om en försäkrad har fiera bisyssior måste en begäran om bortseende avse samtiiga dessa.

För närvarande gäiier en nedre tidsgräns för deitidsarbetet på i genomsnitt minst 17 timmar per arbetsvecka. Vi anser att det inte finns några skäi att ändra denna tidsgräns, som a11tså bör kvarstå oförändrad. Däremot föresiår vi att det nu skaii införas

en särskild regel som lägger fast en övre tidsgräns för arbetet efter arbetstidslinskningen. En följd av såväl de nuvarande som de av oss föreslagna reglerna om bortseende från bisyssla är att en anställd som har en eller flera sådana bisysslor vid sidan av anställningen kan arbeta längre tid än vad som motsvarar ett ordinarie heltidsarbete efter arbetstidsminskningen och ändå uppbära delpension. Motsvarande möjligheter finns för uppdragstagare och egenföretagare. Vi anser dessa konsekvenser av regelsystemet vara otillfredsställande och knappast förenliga med delpensioneringens syfte. Vi föreslår därför att det för alla försäkrade skall gälla en regel av innebörd att den sammanlagda arbetstiden efter övergången till delpension inte får överstiga i genomsnitt 35 timmar per arbetsvecka. I denna längsta möjliga arbetstid skall inräknas även arbetstiden för en mindre bisyssla som den försäkrade beviljats bortseende från.

Nuvarande regler för beräkningen av arbetstiden före och efter arbetstidsminskningen bör kvarstå i huvudsak oförändrade. Arbetstiden före arbetstidsminskningen skall alltså beräknas med ledning av den genomsnittliga arbetstiden under den ramtid av tolv månader som i regel infaller omedelbart före övergången till delpension. Den nu gällande bestämmelsen att beräkningen ibland skall göras på grundval av den genomsnittliga arbetstiden under tre ettårsperioder i stället för en sådan period blir obehövlig med hänsyn till vårt förslag om en schablonmässig beräkning av inkomsten före delpensioneringen. Vi föreslår därför att denna bestämmelse skall avskaffas. Arbetstiden efter arbetstidsminskningen bör liksom hittills beräknas med hänsyn till de antagna arbetsförhållandena under det följande året. Särskild uppmärksamhet bör i den praktiska tillämpningen ägnas frågan om denna beräkning för försäkrade med timlön.

För närvarande gäller i fråga om utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsmñnskningen som huvudregel att den försäkrade måste arbeta under minst halva antalet vanliga arbetsdagar under varje period av högst tre månader. Om synnerliga skäl talar för det, får RFV dock medge att deltidsarbete inom visst yrke förläggs mer ojämnt under året. RFV har vidare föreskrivit att för-

säkrade inte får göra sammanhängande avbrott i arbetet under längre tid än en och en halv månad. Vi anser att dessa regler är väl avvägda i förhållande till delpensioneringens syfte att möjliggöra en mjuk övergång till ålderspension. Dessa regler bör därför kvarstå oförändrade. Dock bör nuvarande föreskrift om längsta tillåtna avbrott i arbetet föras över från RFV:s kungörelse till lagtexten. Vi föreslår att regeringen och RFV liksom hittills skall ha bemyndigande att för vissa yrken göra undantag från lagens bestämmelser.

De nu gällande reglerna för att bestämma den försäkrades pensionsunderlag och då i första hand inkomsten före arbetstidsminskningen är jämförelsevis komplicerade. För en anställd utgörs pensionsunderlaget av skillnaden mellan hans normala förvärvsinkomst före arbetstidsminskningen och den förvärvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha tills vidare. För andra än anställda beräknas däremot inkomsten före arbetstidsminskningen med ledning av de pensionspoäng för ATP som tillgodoräknats för de tre åren närmast före arbetstidsminskningen.

Någon närmare definition finns inte av det för anställda tillämpade begreppet normal förvärvsinkomst. Pensionsunderlaget beräknas med utgångspunkt i inkomst- och arbetsförhållandena vid tidpunkten för övergången till delpension eller ibland på grundval av dessa förhållanden under en tid av ett (ibland tre) år före arbetstidsminskningen. Utfallet av den nuvarande metoden påverkas i hög grad av vid vilken tidpunkt under en kollektivavtalsperiod som deltidsarbetet påbörjas. Tillämpningen blir i praktiken inte alltid lika för månadsavlönade och timavlönade försäkrade. Enskilda försäkrade har vidare ofta svårt att förutse storleken av delpensionen. Denna inkomstberäkning tar dessutom i anspråk en betydande del av den tid som hos försäkringskassorna åtgår för delpensionsärenden.

Med hänsyn till de nackdelar som sålunda är förenade med den nuvarande metoden i detta hänseende har vi funnit att en annan metod bör sökas. Enligt vår mening står en lösning på problemet

att finna om man tar hänsyn till den försäkrades förvärvsinkomst för en längre period tillbaka i tiden och gör beräkningen på grundval av de ATP-poäng som tillgodoräknats den försäkrade för denna tid. Genom dessa får man ett tillförlitligt och lättillgängligt mått på den försäkrades förvärvsinkomst. Vi har övervägt olika alternativ med utgångspunkt härifrån. Den lösning vi stannat för och som vi föreslår skall tillämpas fortsättningsvis innebär att inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas på grundval av de pensionspoäng inom ATP som tillgodoräknats den försäkrade för de fem år som ligger i tiden närmast före arbetstidsminskningen. Av dessa fem år elimineras de två år då ATPpoängen varit lägst. Medeltalet för de återstående tre åren ökas - i normala fall - med talet ett och summan multipliceras med basbeloppet vid tiden för arbetstidsminskningen. Dessa regler föreslår vi skall gälla för såväl anställda och uppdragstagare som egenföretagare.

Den av oss sålunda föreslagna beräkningsmetoden medför att behovet av precisa arbetstidsberäkningar inom delpensioneringen minskar väsentligt. Genom att tilläggspensioneringens inkomstbegrepp läggs till grund för beräkningen även inom delpensioneringen ökas samordningen inom systemet för rörlig pensionsålder. Dessutom försvinner de skiljaktigheter som nu förekommer i behandlingen av månadsavlönade och timavlönade försäkrade.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen bör också i fortsättningen beräknas på samma sätt som i dag och alltså för anställda - och i vissa fall även för egenföretagare - motsvara vad den försäkrade kan antas tills vidare erhålla på grund av förvärvsarbete. Som huvudregel för egenföretagare bör dock liksom hittills gälla att pensionsunderlaget utgör hälften av den på grundval av ATPpoängen schablonberäknade tidigare inkomsten.

Enligt nuvarande regler skall en egenföretagare till en ansökan om delpension bifoga ett intyg från någon som känner hans inkomst- och arbetsförhållanden väl. Denna regel har enligt vad vi erfarit skapat vissa problem för de försäkrade - och även för administrationen. För att undanröja dessa problem föreslår vi

att kravet på att intyg alltid skall lämnas nu slopas. Enligt vår bedömning kommer möjligheterna för försäkringskassorna att få god och tillförlitlig dokumentation om egenföretagares arbets- och inkomstförhållanden inte att försämras med en sådan lösning.

En fråga som ibland uppmärksammats gäller möjligheterna att uppbära delpension samtidigt med ålderspension från en tjänstepensionering, dvs. på grundval av kollektivavtal på arbetsmarknaden. Med hänsyn bl. a. till att de kollektivavtal som är aktuella i sammanhanget har ändrats under senare tid och att tillämpningen av delpensioneringens regler på detta område blivit enhetligare har vi kommit till den slutsatsen att något behov inte heller i fortsättningen föreligger av särskilda samordningsregler inom den lagfästa delpensioneringen.

Slutligen föreslår vi - för att erhålla en mer adekvat benämning och för att få till stånd en anpassning till -

vanligt språkbruk

att delpension framdeles skall benämnas deltidspension.

De beräkningar som vi gjort visar att de sammanlagda utbetalningarna av delpension inte konmer att påverkas av våra förslag. Däremot beräknar vi att dessa kommer att medföra minskade utgifter för administrationen med ca 7 miljoner kronor per år.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Försiag ti11 Lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om iagen (1979:84) om deipensionsförsäkring

i 1, 3, 4, 11, 14, 17-19 och 23 §§ ordet deipension

dgl§_att

i oiika ska11 bytas ut mot deitidspension i

böjningsformer motsvarande form, deis att i 2 och 21 §§ ordet deipensionsförsäkringen ska11 bytas ut mot försäkringen för deitidspension, deis att rubriken tiii iagen samt 5-10, 12, 13, 15 och 16 §§ skali ha föijande iydeise, de1s att det i iagen skaii införas en ny paragraf, 18 a §, av föijande iydeise.

Nuvarande iydeise Föresiagen iydeise

Lag (1979:84) om deipensions- Lag (1979:84) om försäkring försäkring för deitidspension

5 §

Försäkrad, som från och med Försäkrad, som från och med den månad då han fy11er 60 år den månad då han fyiier 60 år eiier senare minskar sin ar- eiier senare minskar sin arbetstid i förvärvsarbete betstid i förvärvsarbete, har

och

därefter arbetar i genomsnitt rätt tiii i

deitidsgension

minst 17 timmar per arbets- eniighet med 6-13 §§ om han

har rätt ti11 deipen- därefter arbetar i genomsnitt

vecka,

eniighet med 6-13 §§. minst 17 och högst 35 timmar

§ign_i

Pension utgår iängst tiii och per arbetsvecka. Pension utgår med månaden före den då han iängst ti11 och med månaden fyiier 65 år. före den då han fyiier 65 år.

Nuvarande iydeise Föresiagen 1yde1se

Deipension får ej utgå för månad, De1tidspension får ej utgå för för viiken den försäkrade uppbär månad, för vi1ken den försäkförtidspension e11er åiderspen- rade uppbär förtidspension sion eniigt iagen (1962:381) om e11er åiderspension eniigt aiimän försäkring. iagen (1962:381) om a11män försäkring.

6 §

Den som efter arbetstidsminsk- Den som efter arbetstidsminskningen förvärvsarbetar enbart ningen har förvärvsarbete ensom anstäiid har rätt ti11 bart i form av anstäiining deipension om han har minskat e11er uppdrag eiier i båda arbetstiden med i genomsnitt dessa former har rätt ti11 minst fem timmar per arbets- deitidspension om han har vecka. Hans nya arbetstid minskat arbetstiden med i måste därvid också i minst genomsnitt minst fem timmar samma mån understiga ordinarie per arbetsvecka och hans inarbetstid i arbetet. komst av detta förvärvsarbete är att hänföra ti11 inkomst av tjänst vid taxering ti11 stat- 1ig inkomstskatt.

7 §

Den som efter arbetstidsminsk- Annan förvärvsarbetande än som ningen ej förvärvsarbetar avses i 6 § är berättigad tiil enbart som anstäiid är berät- deitidspension om han har mintigad ti11 deipension om han skat arbetstiden med i genomhar minskat arbetstiden med i snitt minst häiften. genomsnitt minst häiften.

Vid ti11ämpning av första stycket skaii beträffande förvärvsarbete i fåmansföretag som avses i 35 § 1 a mom. kommunaiskatte- 1agen (1928:370) företagsiedare och dennes make inte anses arbeta som anstäiida hos företaget. Med makar jämstäiis de som iever ti11sammans, om de tidigare har varit gifta med varandra e11er gemensamt har e11er har haft barn.

Nuvarande 1yde1se Föresiagen iydeise

Om försäkrad har en mindre Om försäkrad som avses i 6 §

vid sidan av sitt har en mindre bisyssia vid bisyssia huvudsakliga förvärvsarbete, sidan av sitt huvudsakiiga kan han på begäran få sin rätt förvärvsarbete och inkomsten ti11 bedömd med av bisyssian är att hänföra

deipension

bortseende från bisyssian. tili inkomst av röreise e11er

jordbruksfastighet vid taxe-

ring ti11 statiig inkomstskatt,

kan han på begäran få sin rätt

ti11 deitidspension bedömd med

bortseende från bisyssian.

Detsamma gä11er beträffande

försäkrad som avses i 7 § och

som har en mindre bisyssia i

form av anstäilning e11er upp-

drag för viiken inkomsten är

att hänföra ti11 inkomst av

tjänst vid taxering ti11 stat-

inkomstskatt.

iig

För tiiiämpning av första För tiiiämpning av första stycket förutsätts stycket förutsätts 1. att den försäkrade har 1. att den försäkrade har utfört bisyssian varaktigt utfört bisyssian varaktigt före arbetstidsminskningen, före arbetstidsminskningen, 2. att arbetstiden för bi- 2. att arbetstiden för bisyssian kan beräknas uppgå syssian kan beräknas uppgå ti11 i genomsnitt högst tio ti11 i genomsnitt högst tio timmar per arbetsvecka och ej timmar per arbetsvecka och ej ökas inför eiier efter arbets- ökas inför e11er efter arbets-

i det huvud- tidsminskningen i det huvudtidsminskningen sakiiga arbetet, sakiiga arbetet,

Nuvarande 1yde1se Föres1agen 1yde1se

3. att inkomsten av bisyss1an 3. att inkomsten av bisyssför år räknat kan antagas 1an för år räknat kan antagas understiga det basbelopp understiga en och en ha1v en1igt 1 kap. 6 § iagen gånger det basbelopp eniigt (1962:381) om a11män försäk- 1 kap. 6 § 1agen (1962:381) ring som gä11er vid årets om a11män försäkring som gä1början. 1er vid årets början, 4. att begäran om bortseende avser den försäkrades samtiiga bisyssior av sådant s1ag som avses i första stycket.

Vid ti11ämpning av föreskriften i 5 § första stycket om Tängsta arbetstid efter arbetstidsminskningen ska11 dock inräknas arbetstiden för bisyss1an.

9 §

Som försäkrads arbetstid före Som försäkrads arbetstid före arbetstidsminskningen ska11 arbetstidsminskningen ska11 räknas hans genomsnitt1iga räknas hans genomsnittiiga arbetstid under den ettårs- arbetstid under den ettårsperiod som avses i 3 §. Om det period som avses i 3 §. är uppenbart att den arbetstiden väsent1igt överstiger hans genomsnittiiga arbetstid under tre sådana perioder före arbetstidsminskningen, ska11 bortses från den överskjutande arbetstiden.

Den försäkrades arbetstid efter ska11 arbetstidsminskningen beräknas med hänsyn ti11 hans antagna arbetsförhå11anden under det fö1jande året.

Nuvarande 1yde1se Föresiagen 1yde1se

Utförs förvärvsarbetet efter Utförs förvärvsarbetet efter arbetstidsminskningen ej fort- arbetstidsminskningen ej fortär den försäkrade iöpande, är den försäkrade beiöpande, berättigad ti11 deipension rättigad ti11 deitidspension endast han under varje endast under förutsättning

om

period av högst tre månader att han under varje period arbetar under minst haiva av högst tre månader arbetar antaiet dagar. under minst haiva antaiet dagar och att han inte gör sammanhängande avbrott i förvärvsarbetet under 1ängre tid än en och en haiv månad. Därvid ska11 bortses från avbrott på grund av semester av den omfattning som anges e11er koiiektivi författning avta1. Detsamma gäiier avbrott på grund av motsvarande 1edighet för den som har annat förvärvsarbete än anstäiining.

Närmare föreskrifter om för- Regeringen e11er, efter regeav försäkrads dei- ringens bemyndigande, riksförläggningen tidsarbete får medde1as av säkringsverket får meddeia regeringen e11er, efter rege- föreskrifter som, om synnerbestämmande, av riks- 1iga skäi taiar för det, medringens försäkringsverket. Om synner- att deitidsarbete inom ger skäi ta1ar för det, visst yrke föriäggs mera iiga får därvid även medges att dei- ojämnt under året än första tidsarbete inom visst yrke stycket tiiiåter. föriäggs mera ojämnt under året än första stycket ti11iåter.

22 wU1%6M7

Nuvarande iydeise Föresiagen iydelse

12 §

För försäkrad som avses i 6 § För försäkrad som avses i 6 § utgörs pensionsunderiaget av utgörs pensionsunderiaget av skiiinaden me11an hans normaia skiiinaden melian hans genomförvärvsinkomst före arbets- snittiiga förvärvsinkomst före tidsminskningen och den för- arbetstidsminskninqen och den värvsinkomst som han efter förvärvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan arbetstidsminskningen kan anantagas ha ti11s vidare. tagas ha ti11s vidare. Därvid Därvid tiiiämpas 8 och 9 §§, ti11ämpas 8 § och 9 § andra såvitt gäiier 9 § första stycket. stycket dock endast första meningen. Ska11 inkomst av Den försäkrades

genomsnittiiga röreise e11er jordbruksfastig- förvärvsinkomst före arbetshet före arbetstidsminskningen beräknas med

tidsminskningen beaktas, skaii den inkomsten ledning av deis de pensionsberäknas med iedning av 13 § poäng för tiiiäggspension som andra stycket. han har tiiigodoräknats för de

närmaste fem åren före arbets- Skiiinaden me11an de förvärvs- tidsminskningen, deis det basinkomster som avses i första beiopp som gäiide vid arbetsstycket får för år räknat inte tidsminskningen. Därvid ska11 beräknas ti11 högre beiopp än tiiiäggas en pensionspoäng för skiiinaden me11an vad som varje år. Har inkomsten något eniigt 3 kap. 2 § 1agen år understigit vad som mot- (1962:381) om aiimän försäk- svarar en pensionspoäng för ring utgör den försäkrades året, ska11 i stä11et ti11sjukpenninggrundande inkomster godoräknas motsvarande dei av före och efter arbetstids- I förekom-

en pensionspoäng. minskningen e11er kunde ha mande fa11 ska11 hänsyn tas faststäiits som sjukpenning- även ti11 pensionspoäng som grundande inkomster om försäk- den försäkrade skuiie ha ringskassan hade känt ti11 tiiigodoräknats om han inte samtiiga förhå11anden. hade underiåtit att eriägga

Nuvarande iydeise Föresiagen 1yde1se

tiiiäggspensionsavgift. Vid

beräkningen av den genomsnitt-

iiga förvärvsinkomsten bortses

från de två år för viika pen-

sionspoängen är iägst.

Avviker försäkrads inkomst Avviker försäkrads inkomst väsentiigt från vad som kan efter arbetstidsminskningen anses vaniigt för arbetet i väsentligt från vad som kan

eiier avviker hans in- anses vaniigt för arbetet i fråga komstbortfaii från fråga e11er från vad som kan

väsentiigt vad som kan motiveras med motiveras med hänsyn tiii

ti11 minskningen av minskningen av arbetstiden, hänsyn arbetstiden, särskiida arbets- särskiida arbetsförhålianden förhåiianden e11er förändrade e11er förändrade arbetsupparbetsuppgifter, ska11 vid be- gifter, ska11 vid beräkning

av denna inkomst bortses från räkning av hans pensionsunder-

från sådana avvik- sådana avvike1ser.

lag_bortses

eiser. Har försäkrads arbetstid beräknats med tiiiämpning av 9 § första stycket andra meningen, ska11 hans inkomst före arbetstidsminskningen beaktas endast efter förhå1iandet me11an såiunda beräknad arbetstid och den arbetstid som sku11e ha gäiit för honom eniigt styckets första mening.

13 §1

För försäkrad som avses i 7 § För försäkrad som avses i 7 §

av utgörs pensionsunderiaget av utgörs pensi0nsunder1aget häiften av hans genomsnittiiga hä1ften av hans genomsnittiiga förvärvsinkomst före arbets- förvärvsinkomst före arbetstidsminskningen. överstiger tidsminskningen. Denna inkomst

Senaste 1yde1se 1981:695.

Nuvarande lydeise Föresiagen iydeise

den förvärvsinkomst, som beräknas eniigt 12 § andra

han

efter arbetstidsminskningen stycket. den för-

Överstiger

kan antagas ti11s vidare ha, värvsinkomst, som den försäkhäiften av den tidigare in- rade efter arbetstidsminskkomsten, minskas pensionsunder- ningen kan antagas ti11s Iaget med hänsyn härti11. vidare ha, hälften av den Vidare tiiiämpas 8 § och 9 § inkomsten, minskas

tidigare andra stycket vid beräkningen pensionsunderiaget med hänav pensionsunderiaget. syn härti11. Vidare tiiiäm-

pas 8 § och 9 § andra stycket

vid beräkningen av pensions-

underiaget.

Den försäkrades genomsnittiiga förvärvsinkomst före arbetstidsminskningen beräknas med 1edning av de1s de pensionspoäng för ti11äggspension som han har tiiigodoräknats för de närmaste tre åren före arbetstidsminskningen, de1s det basbe10pp som gä11de vid arbetstidsminskningen. Därvid ska11 tiiiäggas en pensionspoäng för varje år. Har inkomsten något år understigit vad som motsvarar en pensionspoäng för året, ska11 i stä11et tiiigodoräknas motsvarande dei av en pensionspoäng. I förekommande fa11 ska11 hänsyn tas även ti11 pensionspoäng som den försäkrade sku11e ha ti11godoräknats om han inte hade underiåtit att erlägga tili-

1äggspensionsavgift.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För den som före arbetstidsminskningen under den ettårsperiod som avses i 3 S endast förvärvsarbetade som anställd, som uppdragstagare eller som bådadera skall inkomsten före minskningen beräknas enligt 12 §. En förutsättning härför är att ersättningen vid inkomsttaxeringen är att hänföra till inkomst av tjänst.

Sökanden skall genom intyg eller annan utredning styrka de förhållanden som skall läggas till grund för pension, i den mån tillförlitliga uppgifter inte redan finns tillgängliga hos försäkringskassan. Skriftlig uppgift skall avges på heder och samvete. Erkänd arbetslöshetskassa och länsarbetsnämnd är skyldiga att biträda kassan med uppgifter som behövs i ärende enligt denna lag.

I fråga om förvärvsarbete som I fråga om förvärvsarbete som anställd skall sökanden lämna anställd skall sökanden lämna särskilt intyg från arbetsgi- särskilt intyg från arbetsgivaren eller den lokala arbets- varen eller den lokala arbetstagarorganisationen om sökan- tagarorganisationen om sökandens arbets- och inkomstför- dens arbets- och inkomstförhållanden. Arbetsgivare är hållanden. Arbetsgivare är skyldig att utfärda intyg på skyldig att utfärda intyg på begäran av den anställde och begäran av den anställde och att biträda försäkringskassan att biträda försäkringskassan med andra uppgifter som behövs med andra uppgifter som behövs i ärende om delpension. Bestäm- i ärende om deltidspension. melserna i detta stycke gäller Bestämmelserna i detta stycke i tillämpliga delar även be- gäller i tillämpliga delar träffande förvärvsarbete som även beträffande förvärvsuppdragstagare. arbete som uppdragstagare.

Nuvarande iydeise Föres1agen 1yde1se

I fråga om annat förvärvsarbete än som avses i andra stycket ska11 sökanden iämna särski1t intyg från revisor, bokförare, företagar- e11er yrkesorganisation, kommuna1 förtroendeman e11er annan som vä1 känner sökandens arbetsoch inkomstförhåiianden. Intyg ska11 avges på heder och samvete. Intyg från någon sökanden närstående som avses i 36

kap. 3 § rättegångsbaiken be-

aktas inte.

De1pension utges månadsvis och Deitidspension utges månadsfår inte beviijas för längre vis och får inte bevi1jas för tid ti11baka än tre månader 1ängre tid ti11baka än tre

före ansökningsmånaden. månader före ansökningsmånaden.

De1tidspensi0n utgår från och

med månaden näst efter den

under vi1ken arbetstidsminsk-

ningen skett e11er, om denna

skett vid ingången av en

månad, från och med sistnämnda

månad. Pensionen utgår ti11

och med den månad varunder den

pensionsberättigade av1idit

e11er, i andra fa11 än som

avses i 5 § första stycket

andra meningen, rätten ti11

förmånen e1jest upphört.

Nuvarande 1yde1se F0res1agen 1yde1se

Beslut om ska11 Bes1ut om ska11

de1Eension de1tidsEensi0n

gä11a tills vidare, om ej gäiia ti11s vidare, om ej annat föranieds av den för- annat föran1eds av den försäkrades ansökan e11er övrig säkrades ansökan e11er övrig utredning i ärendet. utredning i ärendet.

18 a §

Om den som uppbär de1tidspension oförvå11at föriorar sin anstä11ning e11er s1utar sitt förvärvsarbete med giitig an- 1edning och b1ir arbetslös, har han fortsatt rätt ti11 pension under förutsättning att han är anmä1d som arbetssökande hos arbetsförmediing och är beredd att antaga erbjudet 1ämp1igt de1tidsarbete.

1. Denna 1ag träder i kraft den 1 ju1i 1987. 2. Äldre föreskrifter i 5-9, 12 och 13 §§ gä11er fortfarande i fråga om deipension vid arbetstidsminskning som första gången har skett före ikraftträdandet. . Vid ti11ämpning av 12 § andra stycket i dess nya 1yde1se ska11 i förekommande fa11 tas hänsyn även ti11 pensionspoäng som den försäkrade sku11e ha ti11godoräknats om han inte hade anmä1t undantagande från försäkringen för ti11äggspensi0n en1igt 11 kap. 7 § iagen (1962:381) om a11män försäkring i denna paragrafs 1yde1se närmast före den 1 januari 1982. . Vad som i en 1ag e11er i en författning som har besiutats av regeringen har föreskrivits om de1pension ska11 i stä11et avse de1tidspension.

1 INLEDNING

1.1 Uppdraget

Pensionsberedningens direktiv (Dir. 1984:42) framgår av vad dåvarande chefen för sociaidepartementet anförde vid regeringssammanträde den 18 oktober 1984 i samband med att departementschefen bemyndigades ti11ka11a en kommitté med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor inom den a11männa pensioneringen.

I direktiven ges iniedningsvis en a11män bakgrund ti11 uppdraget. Departementschefen erinrar om att foikpensioneringen och den a11männa ti11äggspensioneringen (ATP) i nuvarande huvudsakiiga utformning har varit i kraft under drygt 20 år. Under denna tid har inom pensionsområdet genomförts ett f1erta1 reformer som gett en ökad ekonomisk trygghet men även medfört att regeisystemet har biivit svåröverskådiigt och iagtekniskt kompiicerat. I direktiven anförs att det därför är motiverat att nu göra en samiad genomgång av erfarenheterna av regierna inom det aiimänna pensionssystemet.

Därefter ger direktiven vissa utgångspunkter för utredningsarbetet. Det framhåiis att det med beaktande av dessa bör stå beredningen fritt att ta upp de frågor som den finner 1ämp1igt och att några mer bundna direktiv aiitså inte bör ges. I det föijande utvecklas dock något mera utföriigt vissa frågor som beredningen bör behandia. Dessa avser bi. a. regierna för värdesäkring av pensionsförmånerna, avtaispensionerna, reg1erna för intjänande av ATP och reformering av efterievandepensioneringen.

Ytteriigare en fråga som såiunda tas upp avser möjiigheterna ti11 röriig pensionsålder, ett spörsmåi som beredningen ges i uppdrag att behandia med förtur. I denna dei anförs bi. a.:

En annan fråga som kommittén bör uppmärksamma rör verkningarna av 1976 års pensionsreform med de då införda ökade möjiigheterna ti11 en rör1ig pensionsåider. Reformen innebar en sänkning av den a11männa pensionså1dern ti11 65 år samtidigt som möjiighet tili förtida uttag från 60 års åider infördes. Regierna för uppskjutet uttag ti11 70 års åider kvarstod.

En annan komponent i 1976 års pensionsreform är delpensioneringen, som ger den enskilde möjlighet att meiian 60 och 65 års ålder trappa ned sitt förvärvsarbete med ekonomisk kompensation för bortfaiien inkomst.

Syftet med 1976 års reform var att göra det möjiigt för den enskiide att anpassa tidpunkten för pensioneringen efter individue11a behov och önskemåi. Det system med en röriig pensionsåider som nu finns innebär stora fördeiar och vaimöjiigheter för den enskiide. Medan vissa kan vi1ja s1uta förvärvsarbeta vid en re1ativt tidig åider kan andra önska fortsätta med arbete också efter fyiida 65 år. De nuvarande regierna avser att tiiimötesgå sådana önskemåi. Det har visat sig att möjligheterna ti11 förtida och uppskjutet

av å1derspension i praktiken har kommit ti11 användning i

uttag

förhaiiandevis 1iten utsträckning, medan deipensioneringen har utnyttjats i större omfattning, framför a11t under de första åren efter reformen.

Som påpekats av socia1p01itiska samordningsutredningen i dess siutbetänkande (SOU 1979:94) En aiimän socia1försäkring medför det nu regeisystemet probiem från samordningssynpunkt.

gäiiande

Aven fran administrativ synpunkt är det förenat med oiägenheter. Frågor av detta s1ag har beiysts i den rapport som riksförsäkringsverket iämnat ti11 regeringen i januari 1984 och som utgör en uppföijning och utvärdering av reformerna om deipensionsförsäkring och röriig pensionsåider.

Vidare nämns i detta sammanhang de ökade möjiigheter ti11 förtidspension av rent arbetsmarknadsmässiga skäi som ti11k0m under början av 1970-ta1et och som ger äidre ett vidgat utrymme för pension före den aiimänna pensionsåidern. Ett särskiit probiem som uppmärksammats därvid är den förtidspensionering på arbetsmarknadsmässiga grunder som sker efter vissa driftsinskränkningar och därav föijande arbetsiöshet, s. k. 58,3-årspensioneringar. Det pekas dessutom på att man i debatten om de äidres situation på arbetsmarknaden också har aktuaiiserat frågan om möjiighet att på eget initiativ 1ämna anstä11ningen före ordinarie pensi0nså1der.

Mot bakgrund av det anförda finns en1igt direktiven aniedning att närmare överväga om nuvarande regier för en röriig pensionsåider är ti11fredsstä11ande och om regeisystemet har en ändamå1sen1ig iagteknisk och administrativ utformning. Också frågan om friviiiiga avgångar från arbetsmarknaden före den ordinarie pensionså1dern bör prövas av beredningen. Vidare bör beredningen överväga om regeisystemet kan förenklas utan att de behov som finns

åsidosätts. Även å1dersgränserna bör uppmärksammas. Särski1t bör beredningen pröva möj1igheterna att 1agtekniskt inordna de1pensioneringen i lagen (1962:381) om a11män försäkring (AFL) för att få ett överskådiigt system och en bättre inbördes samordning av pensionsformerna.

I direktiven anförs s1ut1igen att redovisningen av utredningsresu1tatet ska11 omfatta beräkningar av försiagens konsekvenser i kostnadshänseende och i andra avseenden för o1ika intressenter som berörs antingen direkt e11er indirekt. B1. a. bör de administrativa effekterna beiysas. Som en utgångspunkt för arbetet ska11 gäiia att a11a försiag som iäggs fram ska11 kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser. Det innebär att, om försiag redovisas som medför ökade utgifter, beredningen samtidigt måste visa hur förs1agen kan finansieras genom omprövningar som innebär besparingar inom det direkta utredningsområdet e11er på närliggande områden. Även i övrigt gä11er de direktiv som utfärdats ti11 samtiiga kommittéer och särskiida utredare angående utredningsförs1agens inriktning (Dir. 1984:5).

Utöver de uppdrag beredningen erhå11it genom direktiven har regeringen vid skiida ti11fä11en över1ämnat ett anta] riksdagsskriveiser, utskottsbetänkanden och motioner. Också från sociaidepartementet har överiämnats vissa skriveiser m. m. med an1edning av beredningens uppdrag enligt direktiven. Så1unda har sociaidepartementet den 26 aprii 1985 ti11 beredningen överiämnat - den i direktiven omnämnda - rapporten från riksförsäkringsverket (RFV) i Januari 1984 med en uppföijning av de1pensionsförsäkringen och en utvärdering av 1976 års reform av regierna för rör1ig pensionsåider. Departementet har vidare den 29 maj 1986 överiämnat en skriveise den 16 aprii 1986 från Lantbrukarnas riksförbund angående möjiigheter för 1antbrukare ti11 deipension en1igt samma vi11kor om arbetstidsminskning som för 1öntagare.

Ti11 beredningen har också inkommit oiika framstä11ningar från organisationer och enski1da rörande de spörsmåi som aktua1iserats genom beredningens direktiv, b1. a. på deipensioneringens område.

1.2 Utredningsarbetet

Vi började vårt arbete i februari 1985. I enlighet med direktiven har vi med förtur tagit upp frågan om möjligheterna till rörlig pensionsålder. I denna fråga innefattas en översyn av reglerna för förtida och uppskjutet uttag av ålderspension, förtidspension av medicinska och arbetsmarknadsmässiga skäl samt delpension. Också spörsmålet om förutsättningarna för ett system med frivilliga avgångar från arbetsmarknaden före den ordinarie pensionsåldern ligger inom ramen härför.

Vi har valt att begränsa föreliggande betänkande till att omfatta en redovisning enbart av överväganden och förslag beträffande delpensioneringen. Övriga delar av uppdraget beträffande möjligheterna till rörlig pensionsålder avser vi att behandla i ett kommande betänkande. I ett senare sammanhang kommer också att prövas förutsättningarna för att lagtekniskt inordna delpensioneringen i AFL. Härvid kan aktualiseras frågor om ytterligare förenkling av regelsystemet och om ökad samordning av detta med reglerna för folk- och tilläggspension. Vi har funnit det lämpligt att sålunda i ett sammanhang göra en lagteknisk genomgång av hela den allmänna pensioneringens regelsystem.

Under tiden för arbetet med föreliggande delbetänkande har vi genomfört och sammanställt vissa undersökningar samt inhämtat upplysningar från olika myndigheter, organisationer och andra. Sålunda har bl. a. - med bistånd av RFV - gjorts specialbearbetningar av verkets register över försäkrade med delpension och i fråga om ett urval försäkrades poängförvärv för ATP.

Ordföranden och sekreterarna företog i februari 1985 en studieresa till Köpenhamn, varvid inhämtades information om det danska pensionssystemet och den s. k. efterlöneordningen genom kontakter med företrädare för departement samt olika myndigheter och organisationer i Danmark. Bl. a. erhölls upplysningar om de då aktuella övervägandena och förslagen om en dansk delpensionering. En motsvarande studieresa till Helsingfors gjordes i februari 1986,

då det finska pensionssystemet - bi. a. den då föres1agna deitidspensionen - studerades vid sammanträffanden med representanter för departement, 01ika myndigheter, försäkringsboiag och arbetsmarknadens parter. Kontakter har även förekommit med departement och myndigheter i Norge.

2 ÖVERSIKT ÖVER DELPENSIONERINGEN

Delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring kan betalas ut till förvärvsarbetande i åldern 60-64 år som minskar sin arbetstid. Det huvudsakliga syftet med delpensioneringen är att ge möjlighet till en mjuk övergång från arbete till ålderspension. Detta sker genom att arbetsinsatsen minskar de sista yrkesverksamma åren.

Vissa grundläggande villkor gäller för att man skall kunna få delpension. Ett av dessa villkor är att man är bosatt i Sverige. Det arbetsvillkor som gäller enligt lagarna om stöd vid arbetslöshet tillämpas även för den som söker delpension. Det innebär i princip att han skall ha arbetat i minst fem månader under en ramtid av tolv månader i regel omedelbart före arbetstidsminskningen. Vidare krävs att sökanden förvärvsarbetat i sådan utsträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst inom ATP för minst tio år fr. 0. m. 45 års ålder. Även år då han haft undantagande från ATP eller inte betalat avgift till ATP räknas med. Den som uppfyller dessa tre villkor sägs vara försäkrad för delpension.

Delpension kan inte betalas ut samtidigt som den försäkrade uppbär förtids- eller ålderspension från folk- eller tilläggspensioneringen enligt AFL.

Den försäkrade skall arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka efter minskningen av arbetstiden för att vara berättigad till delpension. Minskningen får ske tidigast fr. 0. m. 60-årsmånaden. Eventuell minskning av arbetstiden som gjorts före denna månad är således inte delpensionsgrundande. Delpensionen betalas ut längst t. 0. m. månaden före 65-årsmånaden.

Reglerna för arbetstidsminskningen är olika för anställda och för övriga försäkrade. Sysselsättningen efter minskningen av arbetstiden är avgörande för vilka regler som gäller.

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anställd har rätt ti11 deipension om han minskat arbetstiden med i genomsnitt minst fem timmar per vecka. Eftersom den genomsnittiiga arbetstiden efter arbetstidsminskningen ska11 vara minst 17 timmar per vecka föijer av denna regei att arbetstiden före arbetstidsminskningen måste ha uppgått tiii i genomsnitt minst 22 timmar per vecka. Kravet på en minskning av arbetstiden med minst fem timmar per vecka gäiier även i förhåiiande ti11 den ordinarie arbetstiden i arbetet. Den ordinarie arbetstiden i heitidsarbete utgör för f1erta1et anstäiida högst 40 timmar i veckan. Således får en anstäiid i regei arbeta iängst 35 timmar per vecka efter arbetstidsminskningen.

Den som efter arbetstidsminskningen inte arbetar enbart som anstä11d har rätt ti11 delpension om han har minskat arbetstiden med i genomsnitt minst hälften. Ti11 denna kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare. Även kombinationer av olika typer av förvärvsarbete kan förekomma, t. ex. anstäiining och röreise eiier anstäiining och uppdrag. Som framgår av det föijande finns dock undantagsregier för vissa mindre bisyssior. En företagsiedare i ett s. k. fåmansföretag och dennes make (e11er därmed jämstäiid sammanboende) räknas i detta sammanhang inte som anstäiida. I stä11et betraktas de som egenföretagare.

Förutom kravet på häiftenminskning av arbetstiden finns en ytteriigare förutsättning för att en egenföretagare ska11 få deipension. Han skaii nämiigen visa hur verksamhetens omfattning minskar e11er hur och i vi1ken mån den minskade arbetsinsatsen i verksamheten kompenseras.

För att göra det möjiigt för vissa försäkrade med biandat arbete efter arbetstidsminskningen att få deipension eniigt regierna för anstäiida har vissa undantagsregier införts. De gäiier i första hand anstäiida som har en mindre bisyssla i form av uppdrag e11er röreise vid sidan av anstäiiningen. Även en egenföretagare som har en mindre bisyssia omfattas emeiiertid av dessa regler. Han ska11 nämiigen inte vara tvungen att minska sin huvudsakiiga verksamhet med mer än häiften om han t. ex. vi11 behåiia ett mindre förtroendeuppdrag e11er en mindre anstäiining som arbetstiden inte kan minskas i.

g 37

Regierna innebär att, om den försäkrade har en mindre bisyssia vid sidan av sitt huvudsakiiga arbete, han på begäran kan få sin rätt ti11 bedömd med bortseende från bisyssian. Som

deipension förutsättningar gä11er att bisyssian ska11 ha utförts varaktigt före och att den inte har ökats inför e11er

arbetstidsminskningen är avsedd att ökas efter arbetstidsminskningen. Arbetstiden för

får vidare beräknas ti11 i genomsnitt högst 10 bisyssian uppgå timmar per vecka och årsinkomsten härav måste antas b1i mindre än motsvarande ett basbeiopp.

Har den försäkrade beviijats bortseende från en mindre bisyssia vid av rätten ti11 deipension ska11 man även vid be-

bedömningen

av pensionsunderiaget (se nedan) bortse från inkomsten räkningen av bisyssian.

Den försäkrades arbetstid före arbetstidsminskningen beräknas i rege1 som ett genomsnitt för den ramtid av ett år som gä11er för arbetsvi11k0ret. I praktiken räknas denna ramtid bakåt fr. 0. m. av månaden före arbetstidsminskningen. Är

utgången

det uppenbart att arbetstiden under denna ettårsperiod väsent-

överstiger den genomsnittiiga arbetstiden för tre sådana 1igt

0mede1bart före arbetstidsminskningen, beräknas

ettårsperioder

i stäiiet arbetstiden som ett genomsnitt för dessa tre ettårsperioder.

Den försäkrades arbetstid efter arbetstidsminskningen beräknas med hänsyn ti11 hans antagna arbetsförhå11anden under det fö1jande året.

Om den försäkrade inte arbetar de1tid fortiöpande efter arbetstidsminskningen, gä11er som huvudregei att han under varje period av högst tre månader måste arbeta under minst haiva antaiet

Vidare krävs att han inte gör sammanhängande avbrott i dagar. arbetet - bortsett från semester - under iängre tid än en och en ha1v månad.

Deipensionen utgör 50 % av den försäkrades pensionsunderlag. Pensionen, som betaias ut månadsvis, värdesäkras genom anknytning ti11 basbeioppet. När basbeioppet ändras räknas deipensionen om. Deipension är pensionsgrundande för ATP (utom för den som begärt undantagande från ATP).

För en försäkrad som arbetar endast som anställd efter arbetstidsminskningen beräknas pensionsunderiaget på föijande sätt. Som huvudregei gä11er att det ska11 utgöras av ski11naden meiian den normaia förvärvsinkomsten före och den förarbetstidsminskningen värvsinkomst som den försäkrade kan antas ha ti11s vidare efter arbetstidsminskningen. Har den försäkrade haft inkomst av röreise eiier jordbruksfastighet före beräknas arbetstidsminskningen, denna inkomst eniigt de regier om schabionberäkning med iedning av ATP-poängen som gälier för egenföretagare och som beskrivs i det föijande.

Skiiinaden me11an ovan angivna inkomster får inte vara större än ski11naden meiian den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstidsminskningen. Regierna om begränsning av pensionsunderiaget med hänsyn ti11 den sjukpenninggrundande inkomsten innebär att den 1agfästa inte för bortdeipensionen kompenserar fa11 av inkomstdeiar som 1igger över 7,5 För den som basbeiopp. har en inkomst före arbetstidsminskningen bassom överstiger 7,5 be10pp begränsas så1edes i praktiken inkomsten före arbetstidsminskningen ti11 detta belopp.

Om den försäkrades inkomst efter avviker arbetstidsminskningen väsentiigt från vad som kan anses vara vaniigt för arbetet ska11 man bortse från denna avvike1se vid beräkningen av pensionsunderiaget. Detsamma gä11er om inkomstbortfaiiet avviker väsentiigt från vad som kan motiveras med hänsyn ti11 av arbetsminskningen tiden, särskiida arbetsförhåiianden e11er förändrade arbetsuppgifter. I praktiken använder man då i stä11et den inkomst som kan anses vara vaniig för arbetet.

Som nämnts ovan ska11 arbetstiden i vissa fa11 beräknas som ett genomsnitt för de tre sista åren före I arbetstidsminskningen. dessa fa11 ska11 inkomsten före arbetstidsminskningen beaktas endast efter förhåiiandet me11an den beräknade genomsnittsarbetstiden för de tre åren och den genomsnitt1iga arbetstiden för det sista året före arbetstidsminskningen.

Vid beräkningen av inkomsten räknas a11a norma1t förekommande ersättningar in. Hänsyn tas så1edes ti11 bi. för a. ersättning obekväm arbetstid, skifttiiiägg, drickspengar, jour- och beredskapsersättningar, rege1mässigt utbetaid övertidsersättning samt

i form av kost, bostad e1Ter biiförmån. Vid innaturaförmåner beaktas även semesteriön eniigt den praxis som komstberäkningen vid faststä11andet av den sjukpenninggrundande inkomsten. gäiier

Har inkomsten varierat eT1er har den försäkrade haft fiera kortanstäiiningar beräknas inkomsten tiTT den genomsnittiiga variga inkomsten för nämnda ramtiden av toiv månader före den tidigare arbetstidsminskningen.

För försäkrade som efter arbetstidsminskningen inte arbetar ensom anstäiida beräknas på föijande sätt. bart pensionsunderiaget (Beräkningen gäiier såiedes i första hand för egenföretagare Inkomsten före arbetstidsminskningen beoch uppdragstagare.) räknas medeivärdet av de tre senaste årens pensionsgenom att för med basbeioppet vid tidpunkten för poäng ATP muitipiiceras arbetstidsminskningen. För att kompensera för det basbeioppsavvid av den pensionsgrundande inkomsdrag som gjorts beräkningen ten tiii för varje år. Även in- Täggs i regei en pensionspoäng komster för år då den försäkrade haft undantagande från ATP eiier inte betait avgift tiTT ATP räknas med.

För den som under ramtidens to1v månader arbetat enbart som anstä1Td eiier beräknas inkomsten före arbetstidsuppdragstagare de regier som gä11er för anstäiida. En förutminskningen eniigt för detta är dock att ersättningen räknats som inkomst sättning av tjänst vid inkomsttaxeringen.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen beräknas schabTonmässigt tiii häiften av inkomsten före. Om den faktiska inkomsten kan antas bii räknar man dock med denna högre inkomst, varför högre pensionsunderiaget i detta fa11 biir mindre.

Den som ansöker skaii tiiisammans med sin ansökan om deipension Tämna ett om sina inkomst- och arbetsförhåiianden. För intyg den som är anstäiid utfärdas intyget av arbetsgivaren. Uppgifterna i en egenföretagares ansökan ska11 intygas av någon ojävig som har om hans arbets- och inkomstförhåiianperson god kännedom den.

Ett besiut om deipension ska11 omprövas om en ändring av behar skett i de förhåiianden som har Tegat ti11 grund för tydeise

besiutet. Inkomständringar till föijd av k011ektivavta1 tar man dock inte hänsyn ti11. kan emeiiertid Deipensionen höjas om den försäkrade får en retroaktiv ett iöneavtai som iöneökning eniigt omfattar dagen för arbetstidsminskningen.

Om deipensionären oförvåiiat föriorar sin anstäiining eiier siutar sitt förvärvsarbete och b1ir med giltig aniedning arbetsiös gäiier föijande. Han får behåiia deipensionen om han är anmäid som arbetssökande och hos arbetsförmediingen är beredd att anta erbjudet deitidsarbete. Om han däriämpligt emot friviiiigt utan giitig aniedning biivit arbetsiös har han inte rätt att behåiia sin deipension.

Deipensioneringen administreras av RFV och de alimänna försäkringskassorna. I kassorna avgörs vissa av deipensionsärenden en pensionsdeiegation (fr. 0. m. den 1 januari 1987 av en sociaiförsäkringsnämnd). Försäkringskassans besiut om deipension kan överkiagas ti11 försäkringsrätt. Rättens kan i sin tur avgörande överkiagas hos (FÖD).

försäkringsöverdomstoien

Deipensioneringen finansieras med avgifter som betaias av arbetsgivare och egenföretagare. Avgifterna förs ti11 en fond - benämnd de1pensi0nsfonden - med vars tiiigångar kostnaderna för deipensioneringen ska11 täckas. Avgifterna uppgår tiii 0,5 % av avgiftsunderiaget, som i princip motsvarar iönesumman resp. inkomsten av annat förvärvsarbete än anstäiining.

En statistisk redovisning över iämnas i deipensioneringen biiaga 1 ti11 detta betänkande. för bi. a. antais- Där redogörs utveckiingen samt deipensionärernas fördeining efter förvärvstyp, arbetstidsförhåiianden och förmånsnivå. Även deipensioneringens finansiering (inkomster och utgifter) redovisas i denna biiaga.

Som framgår av beskrivningen i det föregående avser den iagstadgade deipensioneringen att ge kompensation för inkomstbortfaii såvitt gäiier inkomstdeiar som inte överstiger den högsta möjiiga sjukpenninggrundande inkomsten, dvs. 7,5 basbeiopp. För inkomstb0rtfa11 som avser iönedeiar däröver har emeiiertid träffats avtai me11an arbetsmarknadens parter om kompletterande delpension. Sådana överenskommeiser gäller för statiigt och kommunait anstäiida

samt för privatanstä11da tjänstemän som omfattas av t. ex. industrins och hande1ns ti11äggspension för tjänstemän (den s. k. ITP-p1anen).

En1igt dessa avta1 utges komp1etterande de1pension med 50 % av det inkomstb0rtfa11 som hänför sig ti11 1önede1ar me11an 7,5 och 20 basbe1opp och med 25 % för 1önede1ar me11an 20 och 30 basbelopp per år. Hänsyn tas också ti11 en särskild tjänstetidsfaktor. Det krävs dessutom att den anstä11de uppfy11er vissa särski1da vi11kor.

Motsvarighet ti11 den svenska de1pensioneringen finns för närvarande inte i något annat land. I såvä1 Danmark som Fin1and har eme11ertid ny1igen bes1utats att fr. 0. m. den 1 januari 1987 införa system för de1pension resp. de1tidspensi0n. Även i Norge övervägs frågan om en ordning med kombination av arbete och pensionering för äidre försäkrade. I bilaga 3 ti11 detta betänkande 1ämnas en kortfattad red0göre1se för förhå11andena i dessa 1änder.

3 GÄLLANDE REGLER OCH RÃTTSPRAXIS

3.1 In1edning

De1pensi0neringen infördes den 1 ju1i 1976 som en de) av den då genomförda reformen med röriig pensi0nså1der. Deipensionen syftar ti11 att ge möjiighet ti11 en mjuk övergång från arbete ti11 å1derspensi0n genom en nedtrappning av arbetsinsatsen under de sista yrkesverksamma åren. Ti11 grund för reformen Iåg pensionså1dersk0mmitténs betänkande (SOU 1975:10) Röriig pensionså1der och propositionen 1975:97 (SfU 15, rskr. 222).

Från början omfattade deipensionsförsäkringen endast anstä11da men den utvidgades fr. o. m. den 1 januari 1980 ti11 att avse även egenföretagare och uppdragstagare. Den tidigare 1agen (1975:380) om de1pensi0nsförsäkring (DPL) ersattes då av iagen (1979:84) om de1pensionsförsäkring (NDPL). Ti11 grund för nuvarande reg1er Tigger RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Översyn av de1pensionsförsäkringen samt propositionen 1978/79:69 (SfU 14, rskr. 133).

RFV har i kungörelsen RFFS 1979:21 medde1at verkstä)1ighetsföreskrifter ti11 NDPL.

Förutom författningsbestämme1serna ger domsto1spraxis väg1edning för ti11ämpningen av rege1systemet. I fö1jande avsnitt redovisas därför även vissa avgöranden från i första hand FÖD.

3.2 Grund1äggande bestämme1ser

Deipension kan beta1as ut ti11 förvärvsarbetande i å1dern 60-64 år som minskar sin arbetstid (1 § NDPL). Som nämnts i föregående avsnitt omfattar de1pensi0neringen numera a)1a förvärvsarbetande, dvs. såväi anstäiida som egenföretagare och uppdragstagare.

Minskningen av arbetstiden är det primära för rätten ti11 de1pension. Denna kan därefter betaias ut i den mån det uppkommer ett inkomstbortfaii ti11 fö1jd av arbetstidsminskningen. Orsaken ti11

minskningen av arbetstiden har dock inte någon betydeise för rätten ti11 deipension.

Någon iagstadgad rätt tiii deitidsarbete finns inte för den som söker deipension. Om den försäkrade är anstäiid måste han därför vara överens med arbetsgivaren om att han ska11 minska sin arbetstid.

För att man ska11 vara försäkrad för deipension krävs att tre förutsättningar är uppfyiida. Man skaii vara bosatt i Sverige, ha en aktueii anknytning tiil arbetsmarknaden samt ha en iängre tid i arbetsiivet bakom sig.

Som första förutsättning gäiier att sökanden ska11 vara bosatt i Sverige (3 § NDPL). Eniigt 1 § kungöreisen (RFV:s verkstäiiighetsföreskrifter i RFFS 1979:21) är innebörden av uttrycket bosatt i Sverige densamma som av motsvarande uttryck i 1 kap. 3 § första stycket AFL. Eniigt dessa regier gäiier bi. a. att en försäkrad som iämnar Sverige fortfarande skaii anses vara bosatt här om utiandsvistelsen är avsedd att vara iängst ett år. Genom särskiida regier beträffande personer som av en statiig arbetsgivare sänts ti11 annat iand för arbete där och genom föreskrifter i biiateraia konventioner som Sverige ingått med vissa andra iänder kan denna tid i en dei fal) föriängas. Ytteriigare bestämmeiser om bosättningsbegreppet har meddeiats av RFV i kungöreisen RFFS 1985:16. I anslutning ti11 dessa regier har verket även gett ut aiimänna råd (1986:1) Försäkring, Inskrivning och Avregistrering eniigt Lagen om aiimän försäkring (AFL).

Som andra förutsättning eniigt 3 § NDPL gäiier att sökanden ska11 uppfy11a arbetsviilkoret eniigt regierna i iagen (1973:370) om arbetsiöshetsförsäkring e11er iagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Detta innebär att han skaii ha arbetat i viss omfattning i minst fem månader under en ramtid av to1v månader omedeibart före arbetstidsminskningen eiier den tidigare dag då ansökan görs. I regei räknas ramtiden bakåt fr. 0. m. dagen eiier - i förekommande fa11 - månaden före arbetstidsminskningen. Om deitidsarbetet påbörjas först sedan viss tid förfiutit efter det att sökanden iämnat sitt föregående arbete kan ramtiden räknas fr. 0. m. den tidigare dag då ansökan görs.

I de faii då regierna för arbetsiöshetsförsäkringen är tiiiämpiiga beror kravet på visst minsta arbete på viiket krav som gäiier inom det verksamhetsområde arbetsiöshetskassan representerar. Ett vaniigt krav i många kassor har tidigare varit arbete sammaniagt minst 10 dagar per månad, dock minst 70 timmar. Numera tiiiiämpas i så gott som samtiiga faii den s. k. kvantitetsregein. Arbetet räknas eniigt denna regei i år i stäiiet för i månad. Kvantitetsregeins arbetsviiikor innebär att sökanden under ramtidens 12 månader skaii ha arbetat minst 75 dagar. Ytteriigare förutsättningar är att den arbetade tiden finns fördeiad på minst 5 kaiendermånader och att arbete utförts minst 3 timmar per dag under de nämnda 75 dagarna. I de faii då regierna för kontant arbetsmarknadsstöd är tiiiämpiiga tas hänsyn endast ti11 månad då arbete utförts minst 75 timmar.

Av anknytningen tili regierna för arbetsiöshetsstödet föijer att under vissa förutsättningar tid utan förvärvsarbete kan jämstälias med arbetad tid vid prövningen av arbetsviiikoret. Detta gä11er bi. a. tid då sökanden haft semester. Även tid för t. ex. arbetsmarknadsutbiidning kan betraktas som jämstäiid tid. Eniigt regierna för arbetsiöshetsstödet gälier vidare att ramtiden kan förlängas om sökanden har varit hindrad att arbeta viss tid, t. ex. på grund av sjukdom (överhoppningsbar tid). Eniigt deipensionsförsäkringens regier räknas i detta sammanhang in även tid för viiken arbetsiöshetsstöd har betaiats ut. I de fall ramtiden föriängs är sjukdom och arbetsiöshet de dominerande aniedningarna. Det kan dock nämnas att även t. ex. tid för vuxenutbiidning, nykterhetsvård på anstait samt frihetsberövande på kriminaivårdens område räknas som överhoppningsbar tid, i den mån den inte räknas som jämstäiid tid.

I sammanhanget kan nämnas att biiateraia konventioner har ingåtts me11an Sverige och vissa andra iänder på arbetsiöshetsförsäkringens område. Därigenom kan även arbetsperioder i dessa Tänder tiiigodoräknas inom deipensioneringen.

Som tredje förutsättning gäiier eniigt 4 § NDPL att sökanden skaii ha varit förvärvsverksam i sådan utsträckning att han tiiigodoräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst tio år fr. 0. n. 45 års ålder. Detta krav innebär bi. a. att års-

inkomsten ska11 ha överstigit basbeioppet vid av resp.

ingången

år. Man beaktar även år då någon haft från ATP e11er

undantagande underiåtit att betaia egenavgift tiii ATP. Däremot beaktas inte s. k. vårdår eniigt 11 kap. 6 a § AFL.

Den pensionsgrundande inkomsten ti11godoräknas med viss fördröjning eftersom den grundas på inkomsttaxeringen. Under det

löpande året har det därför i regel inte ti11godoräknats någon pensionsgrundande inkomst för det närmast föregående året. Är ti11godoräknande av pensionsgrundande inkomst för året närmast före deipensioneringen avgörande för om någon är att anse som försäkrad eniigt NDPL ska11 försäkringskassan eniigt 2 § kungöreisen beräkna en preiiminär pensionsgrundande inkomst för det året.

Före år 1974 var sjukpenning och arbetsiöshetsstöd inte pensionsgrundande inkomst. För den som under ett år uppburit av

någon

dessa ersättningar kunde dock under vissa förutsättningar anses som om han tiligodoräknats pensionspoäng för detta år. Reg1erna för detta fanns i 15 kap. 2 § AFL i dess 1yde1se före år 1974. Om den försäkrade eniigt dessa regler ska11 anses ha ti11g0doräknats pensionspoäng för ett år, gä11er en1igt 3 § kungöre1sen att han får ti11godoräkna.sig högst tre sådana år även för att

uppfy11a förutsättningen om minsta antai år med pensionsgrundande inkomst för rätt ti11 deipension.

Den försäkrade skaii en1igt 5 § NDPL arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka efter minskningen av arbetstiden för att vara berättigad ti11 deipension. Minskningen får ske tidigast fr. 0. m. den månad då han fy11er 60 år. Eventueii av

minskning arbetstiden som gjorts är såiedes inte deipensions-

dessförinnan

grundande. Arbetet före arbetstidsminskningen behöver inte ha varit heitidsarbete.

För att få deipension från och med en viss månad måste den försäkrade minska sin arbetstid redan den första i månaden (16 § kungöre1sen). Om han har börjat deitidsarbetet senare under månaden får han deipension först fr. 0. m. månaden därefter. De1pensi0n kan inte beviijas för iängre tid ti11baka än tre månader före ansökningsmånaden (16 § NDPL).

Något krav att minskningen av arbetstiden ska11 göras i samma arbete finns inte. Den försäkrade kan så1edes t. ex. byta arbete vid övergången ti11 deipension e11er ha fiera arbeten både före och efter arbetstidsminskningen.

Deipensionen betaias ut iängst t. 0. m. månaden före den då den försäkrade fy11er 65 år. Man kan inte samtidigt ha deipension och förtids- e11er åiderspension från fo1k- e11er ti11äggspensioneringen enligt AFL (5 § NDPL). Däremot kan en deipensionär även ha t. ex. änkepension, hustruti11ägg eiier arbetsskadeiivränta. Dessutom kan de1pension betaias ut samtidigt med tjänstepension (t. ex. i form av åiderspension). I regei samordnas dock tjänstepensionen med deipensionen, dvs. tjänstepensionen minskas på visst sätt.

Reg1erna för arbetstidsminskningen är oiika för anstäiida och för övriga försäkrade. Sysseisättningen efter minskningen av arbetstiden är avgörande för viika regier som gäiier.

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anstä11d har rätt ti11 deipension om han minskat arbetstiden med i genomsnitt minst fem timmar per vecka (6 § NDPL). Eftersom den genomsnittiiga arbetstiden efter arbetstidsminskningen ska11 vara minst 17 timmar per vecka föijer av denna regei att arbetstiden före arbetstidsminskningen måste ha uppgått tiii i genomsnitt minst 22 timmar per vecka.

Kravet på en minskning av arbetstiden med minst fem timmar per vecka gä11er även i förhå11ande ti11 den ordinarie arbetstiden i arbetet. En1igt arbetstidsiagen (1982:673) får ordinarie arbetstid uppgå ti11 högst 40 timmar i veckan. Avvikeiser kan dock göras genom ko11ektivavta1 e11er bes1ut av arbetarskyddsstyreisen. Detta innebär att en anstälid får arbeta i rege1 iängst 35 timmar i veckan efter arbetstidsminskningen. Har den försäkrade fiera anstä11ningar efter arbetstidsminskningen krävs att hans sammaniagda faktiska arbetstid med minst fem timmar i veckan understiger den ordinarie arbetstid som gäiier för det deitidsarbete i viiket hans faktiska arbetstid är längst. Har han iika iånga faktiska arbetstider i anstäiiningar för viika gä11er oiika ordinarie arbetstider ti11ämpas dock den kortaste ordinarie arbetstiden.

Det har ingen betydeise viiken sysseisättning som den försäkrade har haft före arbetstidsminskningen. T. ex. kan en försäkrad som är egenföretagare före arbetstidsminskningen övergå ti11 att vara anstäiid därefter. Ett annat exempei är en anstä11d som har ett förtroendeuppdrag före arbetstidsminskningen och som samtidigt med att han minskar arbetstiden i anstäliningen avsäger sig uppdraget. I sådana fa11 kompenseras även inkomstbortfaiiet i uppdraget genom deipension.

För den som efter arbetstidsminskningen inte arbetar enbart som anstäiid gä11er att arbetstiden ska11 ha minskat med i genomsnitt minst häiften (7 § NDPL). Ti11 denna kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare. Även kombinationer av oiika typer av förvärvsarbete kan förekomma, t. ex. anstäiining och röreise eiier anstäiining och uppdrag. Som framgår av avsnitt 3.5 finns dock undantagsregier för vissa mindre bisyssior. En- 1igt förarbetena bör några exakta beräkningar av arbetstiden inte göras vid den praktiska tiilämpningen, utan man bör i regel godta ungefäriiga tidsuppgifter från sökanden.

En företagsiedare i ett s. k. fåmansföretag och dennes make (e11er därmed jämstäiid sammanboende) räknas i detta sammanhang inte som anstäiida utan som egenföretagare, eftersom några väsent1iga skiilnader i arbetsförhåiiandena jämfört med egenföretagare inte ansetts föreiigga. (Med en företagsiedare i ett fåmansföretag menas den som har ett väsentiigt infiytande i företaget ti11 föijd av eget e11er närstående persons aktie- e11er andeisinnehav e11er annan iiknande grund.) Här aktue11a fåmansföretag är främst aktiebo1ag vars aktier ti11 övervägande deien ägs av en e11er ett fåta1 personer.

3.3 Beräkningen av arbetstiden

Arbetstiden före arbetstidsninskningen beräknas i rege1 med iedning av den genomsnittiiga arbetstiden under den ramtid av to1v månader före arbetstidsminskningen som omnämnts i

föregå-

ende avsnitt (9 § NDPL). I praktiken räknas denna ramtid bakåt fr. 0. m. utgången av månaden före Vid

arbetstidsminskningen. beräkningen av den genomsnittiiga arbetstiden per vecka ska11 eniigt 7 § kungöreisen avrundning ske ti11 närmaste he1a timta1.

Vid beräkningen av arbetstiden före arbetstidsminskningen räknas eniigt 8 § kungöreisen inte kort uppehåii me11an två anstä11-

in i ramtiden. (Man bortser såiedes från uppehå11et vid ningar beräkningen av arbetstiden före arbetstidsminskningen.) Detsamma

beträffande förkortad arbetstid e11er iedighet om det är gäiier uppenbart att den är ti11fä11ig. Sådana ti11fä11iga iedigheter e11er förkortade arbetstider kan gäiia enskiida angeiägenheter, t. ex. vård av anhöriga, husbygge elier iängre ut1andsresor. Om den försäkrade har varit partie11t arbetsiös och fått arbetsiöshetsstöd ska11 tiden med ersättning jämstäiias med arbetad tid (9 § kungöre1sen).

Som nämnts i iniedningen av detta avsnitt beräknas arbetstiden före arbetstidsminskningen i regei med iedning av den genomsnitt- 1iga arbetstiden under en ettårsperiod. För att förebygga att

utnyttjas på ett sätt som strider mot dess syfte har försäkringen dock vissa spärregier införts för den som har ökat sin arbetstid

inför deipensioneringen. Är det uppenbart att arbetsväsentiigt tiden under denna ettårsperiod väsentligt överstiger den genomsnittiiga arbetstiden under tre sådana ettårsperioder 0mede1bart före arbetstidsminskningen, beräknas i stä11et arbetstiden som ett genomsnitt för dessa tre ettårsperioder (9 § NDPL). I förarbetena nämns som exempe1 en försäkrad som haft he1tidsarbete under året före arbetstidsminskningen men bara ha1vtidsarbete under de två föregående åren. Hans arbetstid ska11 anses vara 20 + 20 + 40

= 27 timmar per vecka före arbetstidsminskningen.

3 Denna genomsnittsberäkning av arbetstiden under tre år används i praktiken i iiten utsträckning. Regiernas utformning innebär att mer e11er mindre n0rma1a e11er på annat sätt oväsentiiga avvikeiser inte ska11 beaktas. Eniigt förarbetena ska11 den genomsnitt- 1iga arbetstiden uppskattas utan krav på exakthet.

Vissa probiem har funnits vid tiiiämpningen av den nämnda rege1n. Fråga har därvid uppkommit om vad som ska11 anses vara en väsentiig ski11nad me11an en beräkning under en ettårsperiod och en beräkning under en treårsperiod. FÖD har prövat rege1n i ett prejudicerande måi (1).

Måiet gäiide en adjunkt, som i många år haft partie11 tjänstiedighet innan hon ökade sin arbetstid året före deipensioneringen. Denna arbetstid biev då - med undervisningstiden omvandiad ti11 normaiarbetstid - 36 timmar per vecka. Hennes genomsnittiiga arbetstid under treårsperioden hade varit 33 timmar per vecka. FÖD konstaterade att arbetstiden översteg genomsnittsarbetstiden under treårsperioden med mindre än en ti0nde1. FOD fann att en ökning av så begränsad storiek inte utan vidare kunde betraktas som väsentiig. Arbetstiden skuiie föijaktiigen inte beräknas efter treårsregein.

Beräkningen av säsongarbetares arbetstid har vå11at vissa probiem. Frågan har prövats av FÖD i två må1 (2).

Måien timaviönade stuveriarbetare som periodvis var utan

gäiide

arbete. FOD beräknade de försäkrades arbetstid genom att utgå från den faktiskt arbetade tiden under ramtiden och sedan iägga ti11 tid för arbetsiöshet. Denna tid beräknades genom att antaiet dagar då den försäkrade haft arbetsiöshetsersättning muitipiicerades med åtta timmar. Eftersom ersättningen vid arbetsiöshet var iägre än iönen innebar beräkningen att pensionsunderiaget beräknades med utgångspunkt i en högre inkomst än den försäkrade faktiskt haft. Trots att stuveriarbete är säsongarbete i den meningen att det regeibundet ger arbetsiöshet har såiedes FOD beräknat inkomsten före arbetstidsminskningen som för heiårsarbetande. I dessa måi hade de försäkrade en arbetsiöshet inom ramtiden på 28 resp. 30 arbetsdagar.

Den försäkrades arbetstid efter arbetstidsminskningen beräknas med hänsyn ti11 hans antagna arbetsförhåiianden under det föijande året (9 § NDPL).

När säsongarbetares genomsnittiiga arbetstid efter minskningen av arbetstiden ska11 beräknas har vissa pr0b1em uppstått i ti11iämpningen. Dessa prob1em kan iiiustreras av en refererad dom av FÖD (3).

Den försäkrade som var kyrkogårdsarbetare hade arbete högst åtta â nio månader om året. Under säsongen hade hon arbetat 40 timmar i genomsnitt per vecka före arbetstidsminskningen. Hennes arbetstid efter arbetstidsminskningen sku11e vara 20 timmar i genomsnitt per vecka under säsongen. Domstolen fann det inte möjiigt att i ett fa11 med regeimässigt säsongarbete anse den genomsnitt1iga arbetstiden efter arbetstidsminskningen vara den under sjäiva säsongen uppgivna. Vidare saknades förutsättningar att med arbetad tid jämstäiia den tid då den försäkrade me11an säsongerna var anmäid hos arbetsförmediingen som arbetssökande. Domstoien fann att den iösning som stod ti11 buds i dessa fa11 var att iåta den genomsnittiiga arbetstiden under det år för viiket ny sjukpenninggrundande inkomst sku11e faststäiias vara avgörande. Denna bedömning iedde ti11 att den genomsnittiiga arbetstiden efter

minskningen av arbetstiden inte kunde beräknas uppgå till minst 17 timmar per vecka. Den försäkrade var därför inte berättigad till delpension.

I vissa fall kan det vara svårt att fastställa arbetstiden beroende på att intensiteten i arbetet varierar eller förändras. Det kan gälla t. ex. lokalvårdare som har betalt efter beting eller dagbarnvårdare som har betalt per barn och vårdtinme. I ett mål hos försäkringsrätten för Södra Sverige (4) har prövats frågan om dagbarnvårdares rätt till delpension.

I det aktuella målet minskade den försäkrade antalet vårdtimmar från 6 198 till 3 536 timmar genom att antalet samtidigt vårdade barn minskade. Den faktiska arbetstiden blev dock oförändrad. Rätten fann i sin dom att den försäkrade inte var berättigad till delpension.

3.4 Utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen

Om den försäkrade inte arbetar deltid fortlöpande efter arbetstidsminskningen gäller som huvudregel att han under varje period av högst tre månader skall arbeta under minst halva antalet van-

arbetsdagar (10 § NDPL). RFV har dock bemyndigats att medliga dela närmare föreskrifter om förläggningen av deltidsarbetet och kan dessutom, om synnerliga skäl talar för det, medge att deltidsarbete inom visst yrke förläggs mera ojämnt under året. Sådana föreskrifter har lämnats i 6 § kungörelsen och har till innebörd att den försäkrade inte får göra sammanhängande avbrott i arbetet under längre tid än en och en halv månad. Härvid bortses från avbrott på grund av semester av den omfattning som anges

eller kollektivavtal samt motsvarande ledighet för i författning den som efter arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som anställd. RFV har vidare föreskrivit att deltidsarbetet för vissa sjömän kan förläggas mer ojämnt under året än vad som följer av NDPL.

Ärenden om utläggning av arbetstiden prövas numera sällan av försäkringsrätterna och FÖD. I de få mål som finns är det i regel

om uppenbara avslagsbeslut. Följande avslagsbeslut som

fråga

fastställdes genom dom av försäkringsrätten för Norra Sverige (5) kan dock nämnas.

Måiet gä11de en reparatör som hade skiftarbete. Han avsåg att arbeta tre veckor för att därefter vara ledig i åtta veckor. Genom att på detta sätt arbeta vartannat skift kom han inte att arbeta minst ha1va antaiet dagar i kvartaiet.

3.5 Bisyssiebestämmeiserna

Som framgår av avsnitt 3.2 ska11 rätten ti11 deipension för den som har både anstäiining och annat förvärvsarbete efter arbetstidsminskningen bedömas eniigt regierna om deipension för egenföretagare. Detta innebär bi. a. att en sådan försäkrad måste minska sin sammaniagda arbetstid med i genomsnitt minst häiften. För att göra det möjiigt även för vissa av dessa försäkrade att göra en fingraderad arbetstidsminskning har vissa undantagsregier införts. Dessa medför t. ex. att en anstäiid kan minska sin arbetstid med endast fem timmar per vecka även om han har en mindre bisyssia i form av uppdrag eiier röreise vid sidan av det huvudsak1iga arbetet som anstäiid. Bestämmeiserna har utformats så att de omfattar även en egenföretagare som har en mindre bisyss1a vid sidan av det huvudsakiiga förvärvsarbetet. Han ska11 nämiigen inte vara tvungen att minska sin huvudsakiiga verksamhet med mer än häiften om han t. ex. vi11 behå11a ett mindre förtroendeuppdrag i viiket arbetstiden inte kan minskas.

En bisyssia kan vara en anstäiining, ett uppdrag eiier en röreise vid sidan av det huvudsak1iga förvärvsarbetet (som också kan vara anstäiining, uppdrag eller röreise). Begreppet bisyss1a har emei- 1ertid inte definierats närmare i iagtexten. Regierna innebär att, om den försäkrade har en mindre bisyssia vid sidan av sitt huvudsakiiga arbete, han på begäran kan få sin rätt tiil deipension bedömd med bortseende från bisyssian (8 § NDPL). Fö1jande förutsättningar gä11er dock. 0 Bisyssian ska11 ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen. 0 Arbetstiden för bisyssian får inte ha ökats inför e11er vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakiiga arbetet. 0 Arbetstiden för bisyssian kan beräknas uppgå ti11 i genomsnitt högst 10 timmar per vecka. 0 Årsinkomsten för bisyssian kan antas b1i mindre än vad som motsvarar ett basbeiopp.

Av förarbetena framgår att om den försäkrade har mer än en bisyssia de angivna viilkoren ska11 ti11ämpas gemensamt för de bisysslor som han vi11 undanta från deipensioneringen.

Bisyssian ska11 eniigt 5 § kungöreisen anses varaktig om den utförts i minst fem av ramtidens t01v månader. Detsamma gä11er om den utförts under kortare tid men varit åriigen återkommande under i vart fa11 de tre senaste åren.

Konsekvenserna för beräkningen av deipensionen vid bortseende från bisyssia framgår av avsnitten 3.6 och 3.7.

Bisyssieregierna ti11ämpas endast om den försäkrade har kvar bisyssian efter arbetstidsminskningen. Om den upphör i samband med arbetstidsminskningen tiiiämpas huvudregierna i 6 § e11er 7 § NDPL. Därmed kompenseras även inkomstbortfaiiet i bisyssian genom de1pension.

3.6 Beräkningen av de1pension för anstä11da

Deipensionen utgör 50 % av den försäkrades pensionsunderiag. Pensionen värdesäkras genom anknytning ti11 basbeioppet. När basbe1oppet ändras räknas deipensionen om (11 § NDPL). Deipension är pensionsgrundande för ATP (utom för den som begärt undantagande från ATP).

Pensionsunderlaget är för den som är enbart anstäiid efter arbetstidsminskningen ski11naden me11an den norma1a förvärvsinkomsten före arbetstidsminskningen och den förvärvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha ti11s vidare (12 § NDPL).

Den försäkrades norma1a förvärvsinkomst bestäms för år räknat med förebiid i metoden att beräkna sjukpenninggrundande inkomst. Så- 1edes är den senaste inkomsten (per timme, månad e. d.) utgångspunkt för beräkningen. Denna inkomst 0mvand1as ti11 en årsinkomst med hjä1p av ett mått på den försäkrades normaia arbetstid (se avsnitt 3.3).

Har den försäkrade beviijats bortseende från en mindre bisyssia vid bedömningen av rätten ti11 deipension, ska11 man bortse från inkomsten härav vid beräkningen av pensionsunderiaget. I vissa fa11 förekommer det att den som är enbart anstä11d efter arbetstidsminskningen har haft inkomst av röreise e11er jordbruksfastighet före arbetstidsminskningen. Denna inkomst skaii då beräknas eniigt de regier om schabionberäkning med iedning av ATPpoängen som gä11er för egenföretagare (se avsnitt 3.7). Om den försäkrade haft t. ex. en mindre röreise vid sidan av anstäi1ningen före arbetstidsminskningen beräknas röreiseinkomsten med iedning av hans pensionsgrundande inkomst för ATP av annat förvärvsarbete. Denna inkomst iäggs därefter ti11 hans anstäiiningsinkomst. Vid denna beräkning ska11 eniigt 12 § kungöreisen tiiiiägg av en pensionspoäng för varje år inte göras, eftersom något basbeioppsavdrag i regei inte gjorts vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. Vid fa11 med biandade inkomster avräknas nämiigen basbeioppet i första hand mot inkomsten av anstäiining. Om det gjorts avdrag med någon dei av basbeioppet ska11 man dock iägga ti11 en så stor dei av en pensionspoäng som motsvarar vad som avräknats.

Skiiinaden me11an ovan nämnda inkomster får dock inte vara större än skiiinaden me11an den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstidsminskningen. Denna spärregei ett

gäiier eniigt pubiicerat FÖD-avgörande (6) såväi när den ieder ti11 ett högre som tili ett iägre pensionsunderiag. Den sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den åriiga inkomst som den försäkrade kan antas få såsom arbetstagare e11er på grund av annat förvärvsarbete (främst inkomst av röreise eiier jordbruksfastighet). Såiunda beaktas t. ex. även en röreiseinkomst före arbetstidsminskningen. Försäkringskassan ska11 utgå från deis den sjukpenninggrundande inkomst som var faststäiid för den försäkrade före arbetstidsminskningen, de1s den nya sjukpenninggrundande inkomst som därefter ska11 faststäiias på grundvai av den iägre lönen i deitidsarbetet. Skuiie emeiiertid den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst före arbetstidsminskningen vara oriktig på grund av att kassan inte har känt ti11 samtiiga inkomstförhåiianden, kan inkomsten rättas, t. ex. om den försäkrade styrker att den borde ha varit högre.

av pensionsunderlaget med hänsyn till den Reglerna om begränsning sjukpenninggrundande inkomsten innebär att den lagfästa delpensionen inte kompenserar för bortfall av inkomstdelar som ligger över 7,5 basbelopp. För den som har en inkomst före arbetstids- 7,5 begränsas således i minskningen som överstiger basbelopp inkomsten före arbetstidsminskningen till detta belopp. praktiken I de fall även inkomsten efter arbetstidsminskningen överstiger medför denna begränsningsregel att pensionsunder- 7,5 basbelopp laget reduceras i sin helhet.

bryter man inte ut inkomst från en I den praktiska tillämpningen mindre som inte skall beaktas vid prövningen av rätten bisyssla till överstiger den försäkrades sammanlagda inkomster. delpension. skulle annars få delpension för in- 7,5 basbelopp han nämligen komstbortfall i skiktet över den gränsen, vilket inte skulle ha varit möjligt om det hade gällt en enda förvärvskälla.

Avviker inkomsten väsentligt från vad som kan anses vara vanför arbetet skall man bortse från denna avvikelse vid beräkligt ningen av pensionsunderlaget. Detsamma gäller om inkomstbortfallet avviker från vad som kan motiveras med hänsyn till väsentligt av arbetstiden, särskilda arbetsförhållanden eller minskningen förändrade Dessa bestämmelser har kommit till arbetsuppgifter. för att förhindra att försäkringen utnyttjas otillbörligt genom avtal om klart onormala löner m. m. I praktiken använder man då i stället den inkomst som kan anses vara vanlig för arbetet.

av dessa regler har aktualiserats i bl. a. följande Tillämpningen två mål i vilka den försäkrade fått en oproportionerligt stor inkomstminskning efter övergången till deltidsarbete.

I det första målet (7) bytte den försäkrade arbetsuppgifter i samband med arbetstidsminskningen. Han fick därvid en inkomstsom var betydligt större än vad som orsakades av den minskning, minskade arbetstiden. Denna minskade från 33 till 20 timmar per vecka och inkomsten minskade i samband därmed från 13 700 kr. till 5 000 kr. per månad. Försäkringsrätten för Mellansverige fann att det uppkomna inkomstbortfallet inte avvek väsentligt från vad som kunde anses motiverat med hänsyn till minskningen av den försäkrades arbetstid och förändringarna av hans arbetsförhållanden.

Det andra måiet (8) som gä11de en iantbrukare av FÖD. avgjordes Efter arbetstidsminskningen var den försäkrade hos sina anstäiid söner. Hans iön var dock förhåliandevis iiten. FOD att

ansåg

inkomsten efter arbetstidsminskningen sku11e beräknas ti11 ett beiopp motsvarande avtaiseniig iön ti11 en yrkeskunnig traktorförare och djurskötare.

I avsnitt 3.3 har nämnts att arbetstiden ska11 beräknas som ett genomsnitt för de tre sista åren före arbetstidsminskningen om arbetstiden för det sista året väsentiigt överstiger den genomsnittiiga arbetstiden för de tre sista åren. I dessa faii ska11 inkomsten före arbetstidsminskningen beaktas endast efter förhåiiandet me11an den beräknade genomsnittsarbetstiden för de tre åren och den genomsnittliga arbetstiden för det sista året före arbetstidsminskningen. I detta avsnitt nämndes som exempei en försäkrad vars veckoarbetstid sku11e beräknas tili 27 i stä11et för de 40 timmar som han faktiskt hade arbetat närmast före arbetstidsminskningen. I det exempiet skaii man såiedes beakta endast 27/40 av den inkomst som sku11e ha beaktats eniigt huvudregein.

Vid beräkningen av inkomsten räknas a11a en1igt 10 § kungöre1sen normalt förekommande ersättningar in. Hänsyn tas såiedes ti11 b1. a. ersättning för obekväm arbetstid, dricksskifttiiiägg, pengar, jour- och beredskapsersättningar, regeimässigt utbetaid övertidsersättning samt naturaförmåner i form av kost, bostad e11er biiförmån.

Vid inkomstberäkningen beaktas även semesterlön den eniigt praxis som gä11er när man faststäiier sjukpenninggrundande inkomst. I regei görs en schabionmässig av semesteriönen. beräkning För anstä11da med månadsiön sker detta månadsiönen genom att muitipiiceras med faktorn 12,16. När årsinkomsten beräknas schabionmässigt för anstäiida med timiön beaktas semesteriönen på föijande sätt. (Timiönen exk1. sem.1ön *) x veck0arb.tiden x 50 veckor ) x 12,16 12

*) Om heigiön inte beta1as ut, i annat fa11 52 veckor.

I vissa fall kan en exakt beräkning av semesterlönen göras utan att någon schablonmetod kommer till användning. Vissa anställda med timlön - t. ex. och elektriker - får sin

byggnadsarbetare semesterlön utbetald genom en särskild semesterkassa. För dessa anställda kan årsinkomsten beräknas på följande sätt: Antal arbetade timmar under året, exkl. tid för semester x timlönen, inkl. semesterlönen per timme.

Har inkomsten varierat eller har den försäkrade haft flera kortvariga anställningar beräknas den försäkrades inkomst en-

11 § kungörelsen till den genomsnittliga inkomsten under ligt en ramtid av tolv månader före arbetstidsminskningen. Som nämnts i avsnitt 3.2 kan denna ramtid förlängas i vissa fall, t. ex. vid sjukdom eller arbetslöshet då arbetslöshetsstöd har betalats ut.

I ett praxisavgörande där inkomsten före arbetstidsminskningen varierat på grund av växlande arbetstid har FÖD (9) funnit att beräkningssättet skall vara följande. Den försäkrades faktiska arbetstid under de tolv månader som är tillgodoräkningsbara under ramtiden skall läggas samman med den arbetstid som kan beräknas ha förlorad på grund av sjukdom under dessa månader. Den

gått

sammanlagda tiden multipliceras med den timlön som den försäkrade hade vid arbetstidsminskningen. Till detta läggs sedan en uppskattad ersättning för obekväm arbetstid samt semesterlön.

Det har framkommit att problem kan uppstå när pensionsunderlaget skall fastställas för vissa försäkrade som varit egenföretagare under en viss del av ettårsperioden före arbetstidsminskningen och därefter under denna tid övergått till att bli anställda. Gällande bestämmelser reglerar inte uttryckligen hur beräkningen av delpension skall göras i dessa fall. Frågan har inte heller avgjorts i praxis.

Löneavtal som omfattar dagen för arbetstidsminskningen beaktas enligt 13 § kungörelsen utan att 30-dagarsregeln i 3 kap. 5 § AFL tillämpas. (30-dagarsregeln innebär att den sjukpenninggrundande inkomsten inte kan ändras förrän 30 dagar efter det att försäkringskassan fått kännedom om inkomständringen.)

Om en förändring sker av inkomsten tiii föijd av ett iöneavtai som gäiier med verkan fr. 0. m. den dag som arbetstiden minskar ska11 deipensionen eniigt ett FÖD-avgörande (10) beräknas efter en inkomst som är beräknad med hänsyn ti11 inkomstförändringen såväi före som efter arbetstidsminskningen.

FÖD har avgjort ett må] (11) om beräkning av pensionsunderiaget i ett faii där arbetsmarknadens parter träffat en preiiminär uppgöreise före arbetstidsminskningen men där den siutiiga uppgöre1sen träffats först efter det att den försäkrade minskat sin arbetstid. FÖD fann att den preliminära uppgörelsen skuiie beaktas.

Det förekommer att en särskiid överenskulnelse träffas meiian arbetsgivaren och arbetstagaren on ytterligare kompensation utöver deipensionen för att förbättra de ekonomiska viiikoren i samband med övergången tili deitidsarbete. Ersättningen betaias ut t. ex. från ett pensionsinstitut e11er direkt från arbetsgivaren. Fråga uppstår i dessa fa11 om ersättningen ska11 räknas in i pensionsunderiaget. Denna fråga har prövats i två måi hos FÖD.

I det första måiet (12) uppbar den försäkrade utöver inkomsten för deitidsarbetet även ett pensionstiiiägg från arbetsgivaren. Detta pensionstiiiägg togs inte med vid beräkningen av arbetsgivaravgift för arbetsgivaren eiier vid beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst för den försäkrade. Det_beta1ades ut även när den försäkrade var sjuk. I sin dom fann FOD att eftersom pensionstiiiägget inte ansetts vara inkomst av förvärvsarbete eniigt AFL det inte he11er var sådan inkomst av anstäiining som avses i deipensioneringen. Pensionstiiiägget sku11e därför inte räknas med vid beräkningen av pensionsunderiaget.

I det andra måiet (13) fick den försäkrade genom en speciaiöverenskommeise med arbetsgivaren ersättning i form av kontant 1ön (friviiiigt pensionsti11sk0tt) för den dei av inkomstbortfaiiet som inte kompenserades genom deipension. Ersättningen ingick i den sjukpenninggrundande inkomsten. Arbetsgivaren betaiade sociaia avgifter och den försäkrade dekiarerade förmånen som inkomst av tjänst. Ersättningen betaiades inte ut då den försäkrade var sjukskriven. FOD fann att beioppet var att anse som inkomst av anstäiining och därför skuiie räknas med vid beräkningen av pensionsunderiaget.

3.7 Beräkningen av delpension för egenföretagare och

uppdragstagare

Egenföretagares och uppdragstagares pensionsunderiag utgör i regei häiften av den genomsnittiiga förvärvsinkomsten före arbetstidsminskningen (13 § NDPL). Det beräknas på föTjande sätt.

Inkonsten före arbetstidsninskningen beräknas genom att medeivärdet av de tre senaste årens pensionspoäng för ATP mu1tip1iceras med basbeioppet vid tidpunkten för arbetstidsminskningen. För att kompensera för det basbeioppsavdrag som tidigare gjorts vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten Täggs en pensionspoäng ti11 för varje år. Om inkomsten något år understigit vad som motsvarar en pensionspoäng för året skaTT dock i stäiiet motsvarande de1 av en pensionspoäng Täggas tiT1. Även inkomster för år då den försäkrade haft undantagande från ATP eTTer inte betaTt avgift ti1T ATP beaktas.

Pensionspoängen faststäiis med viss fördröjning eftersom de grundas på inkomsttaxeringen. Under det Töpande året finns därför ingen poäng faststäiid för det närmast föregående året, och i vissa faTT kan pensionspoäng saknas även för året dessförinnan. Försäkringskassan beräknar i dessa fa11 pensionen preiiminärt med Tedning av de tre senaste åren för vi1ka pensionspoäng har hunnit faststäiias. När poäng sedermera faststäiis för de senare år som skaTT Tigga tiTT grund för deipensionen, räknas pensionen om i den mån genomsnittspoängen förändras. I förekommande faTT görs en tiiiäggsutbetaining. Däremot återkrävs inte någon dei av pensionen i den mån den borde ha varit Tägre. Den minskas eme1Tertid för framtiden.

För den som under ramtidens toiv månader arbetat enbart som anstäTTd e1Ter uppdragstagare beräknas inkomsten före arbetstidsminskningen eniigt de regier som gä11er för anstäTTda. En förutsättning för detta är dock att ersättningen räknas som inkomst av tjänst vid inkomsttaxeringen.

Har den försäkrade beviljats bortseende från en mindre bisyssla vid bedömningen av rätten till delpension minskas den beräknade genomsnittsinkomsten med inkomsten av bisysslan.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen beräknas schablonmässigt till hälften av inkomsten före. Detta gäller även i de fall där inkomsten före arbetstidsminskningen beräknats enligt de regler som gäller för anställda. Om den faktiska inkomsten kan antas bli högre än den schablonmässigt beräknade räknar man dock alltid med denna högre inkomst. Pensionsunderlaget blir i detta fall mindre. Enligt förarbetena skall man dock inte göra några exakta inkomstberäkningar. Den faktiska inkomsten används därför endast om relativt klara skillnader kan förutses.

Liksom för anställda utgör delpensionen för egenföretagare och uppdragstagare 50 % av pensionsunderlaget.

3.8 Intygslämnande m. m.

Ansökningar om delpension prövas av försäkringskassorna. Den som ansöker om sådan pension har ålagts viss bevisskyldighet för de förhållanden som är av betydelse för rätten till delpension. Enligt 15 § NDPL skall han nämligen genom intyg eller annan utredning styrka de förhållanden som skall läggas till grund för pension, i den mån tillförlitliga uppgifter inte redan finns tillgängliga hos försäkringskassan. Skriftliga uppgifter skall avges på heder och samvete.

I fråga om förvärvsarbete som anställd skall sökanden lämna ett särskilt intyg om sina arbets- och inkomstförhållanden. Intyget skall avse förhållandena såväl före som efter arbetstidsminskningen. Det skall vara utfärdat av arbetsgivaren eller den lokala arbetstagarorganisationen. Denna regel gäller i tillämpliga delar även beträffande arbete som uppdragstagare.

Beträffande annat förvärvsarbete skall sökanden lämna ett särskilt intyg från revisor, bokförare, företagar- eller yrkesorganisation, kommunal förtroendeman eller annan ojävig person som känner hans arbets- och inkomstförhållanden väl. Intyget skall lämnas på heder och samvete.

Som en ytterligare förutsättning för att en egenföretagare eller uppdragstagare skall kunna få delpension gäller enligt 4 § kungörelsen att han visar hur verksamhetens omfattning minskar eller hur och i vilken mån hans minskade arbetsinsats i verksamheten

kompenseras.

Detta krav har i den praktiska tillämpningen visat sig medföra vissa problem. RFV har i ett mål (14) i FÖD något utvecklat hur verket ser på denna fråga. Verket anförde vad gällde kravet på bevisning att intygandet givetvis endast kan avse förhållandena före delpensioneringen. I intyget bör dock enligt verket även ligga en bedömning av om de gjorda eller tänkta nedtrappningsåtgärderna verkligen kommer att medföra en arbetstidsminskning med i genomsnitt minst hälften. I det följande redovisas två mål beträffande den här aktuella frågan vilka avgjorts av FÖD under år 1983.

Det första målet (15) gällde en lantbrukare som dels minskade verksamheten, dels organiserade om arbetet. Bl. a. hade antalet djur minskats. I sina domskäl antecknade FÖD att det finns bestämmelser i RFV:s föreskrifter om hur en egenföretagare skall visa hur verksamhetens omfattning minskar eller i vilken mån hans minskade arbetsinsats i verksamheten kompenseras. FÖD konstaterade också att domstolen i dittillsvarande tillämpning ansett det nödvändigt att ställa förhållandevis strikta krav på den utredning som en företagare måste prestera för att man skall kunna anse det styrkt att han minskat sin arbetstid med minst hälften. Vid bedömningen av utredningen i målet fann FÖD (majoriteten) att den försäkrades uppgifter om hur hans arbetstidsminskning skulle gå till delvis var allmänt hållna. Vidare framstod

påtagligt

orsakssammanhanget mellan a ena sidan närmare uppgivna, påtänkta åtgärder och å andra sidan avsedd effekt i form av arbetstidsminskning som oklart. Dessa brister i utredningen kunde inte anses kompenserade av de intyg som hade lämnats och inte heller av vad som i övrigt hade förekommit. FÖD ansåg därför att arbets-

inte var -- Minoriteten (två tidsminskningen övertygande styrkt. av försäkringsdomarna) ansåg att den försäkrade hade styrkt arbetstidsminskningen på ett tillförlitligt sätt och anförde bl. a. följande. Inkomsten hade minskat från ca 48 000 kr. under året före arbetstidsminskningen till ca 29 000 kr. under året efter arbetstidsminskningen. Den försäkrade hade lämnat ett intyg från bl. a. ett f. d. landstingsråd i vilket uppgavs att arbetsinsatsen helt klart hade reducerats med hälften. Minoriteten anförde vidare att det inte fanns skäl att ifrågasätta de uppgifter som sökanden lämnat i ansökningen. Dessa fann entydigt stöd i lämnad försäkran och intyg. Sökanden hade därigenom mer än väl uppfyllt kraven att han skulle styrka de förhållanden som skulle ligga till grund för delpension. Härtill kom att om

uppgifterna

inkomstförändringarna rimligen inte kunde tolkas pa annat sätt än att en väsentlig arbetstidsminskning verkligen hade ägt rum.

Det andra målet (16) gällde en försäkrad som tillsammans med en broder drev ett sågverk. Majoriteten i FOD uttalade följande i domskälen. Den försäkrade har i sin ansökan om delpension uppgett att han minskat sin arbetstid successivt sedan semestern 1979 och att hans arbetstid före nedtrappningen den 1 oktober 1980 varit cirka 35 timmar i veckan. Upplysningen om att en successiv minskning av arbetstiden pågått i över ett års tid ger anledning till tvekan om den försäkrade verkligen den 1 oktober 1980 minskat sin arbetstid med i genomsnitt minst hälften. Denna tvekan förstärks av att timantalet före arbetstidsminskningen angetts i viss mån ungefärligt. De kompletterande upplysningar som försäkringskassan inhämtade - bl. a. om företagets kundkrets och de beräknade råvaruinköpens och leveransernas storlek samt om det egna löneuttaget - kan inte sägas ha undanröjt oklarheten om tidpunkten och omfattningen av arbetstidsminskningen. Inte heller de uppgifter som därefter har framkommit ändrar bedömningen. Domstolen lämnade därför utan bifall besvären över försäkringsrättens beslut att inte bevilja den försäkrade delpension. -- Minoriteten och en ledamot) anförde

(en försäkringsdomare bl. a. följande. Enligt lagen om delpensionsförsäkring är en egenföretagare berättigad till delpension om han har minskat sin arbetstid med i genomsnitt minst hälften. Något krav på att inkomsten, Hvs. resultatet av egenföretagarens rörelse, skall ha minskat med minst hälften finns inte i lagen. Om inkomsten efter minskningen av arbetstiden överstiger hälften av den tidigare inkomsten minskas nämligen den försäkrades delpension. Minoriteten ansåg att den försäkrade i oktober 1980 omöjligen kunde styrka hur stor försäljningen till olika kunder skulle komma att bli under nästföljande år. Man konstaterade även att den försäkrade klargjort hos FÖD att sågverket under året före arbetstidsminskningen förbrukat 1 037 m råvaror och att förbrukningen under året efter arbetstidsminskningen hade minskat till 561 m . Minoriteten fann vidare att den försäkrade genom sina egna och intygsgivarens på heder och samvete lämnade uppgifter styrkt uppgifterna om arbetstiden. Uppgifterna fick dessutom ytterligare stöd genom redovisningen hos domstolen av råvaruförbrukningen. Enligt minoritetens uppfattning borde bevisskyldigheter i fråga om rätt till delpension icke drivas längre än vad lagstiftaren ansett lämpligt. Härvid borde beaktas att avräkningsförfarandet innebar en garanti mot att försäkringskassan betalade ut för mycket delpension. Minoriteten fann därför att man inte bort avslå den försäkrades ansökan om delpension.

Det kan även nämnas att FÖD under år 1986 har avgjort ett mål som har viss likhet med det ovannämnda.

Detta mål (17) gällde en smed som uppgav att arbetstillfällena minskat redan före den uppgivna arbetstidsminskningen på grund av minskad byggnation. Han behövde inte heller tänka så mycket på nedtrappning den kommer självmant. Intygsgivaren uppgav i efterhand att han trodde att den försäkrade försiktigt trappat ned verksamheten under de fem senaste åren. Dessa uppgifter gav enligt majoriteten i FÖD anledning till tvekan huruvida den försäkrade verkligen minskat sin arbetstid med i genomsnitt minst

hälften. Denna tvekan förstärktes av den komp1etterande utredning försäkringskassan gjort med stöd av redovisade fakturor m. m. och den försäkrades skiida uppgifter rörande sina arbetstider före arbetstidsminskningen. FOD (majoriteten) fann inte skäi föreiigga för annan bedömning än den underinstanserna gjort, nämiigen att den försäkrade inte hade visat att han minskat sin arbetstid med i genomsnitt minst häiften. -- Minoriteten

(en försäkringsdomare och en iedamot) upprepade de principieiia synpunkter som anförts i den skiljaktiga meningen i ovannämnda måi (16). De påpekade vidare att den försäkrade hade uppgivit att han sku11e avsäga sig arbete åt byggnadsfirmor och att han förväntade sig att orderingången från privatpersoner sku11e minska. Minoriteten ansåg att bi. a. detta innebar att den försäkrade på det sätt iagstiftaren ansett ti11fy11est styrkt de förhålianden rörande arbetstid som skuiie iäggas ti11 grund för delpension.

I tre må] i FÖD har RFV i sin egenskap av part kompietterat utredningen och därefter medgett bifa11 ti11 den försäkrades besvär i två av måien och anfört besvär tiil den försäkrades förmån i det tredje.

Det första målet (18) gä11de en fåmansföretagare som var försäijare av diskbänkar och badkar samt av aiimogedörrar. På uppdrag av verket gjorde försäkringskassan ytteriigare utredning i måiet. Med stöd av b1. a. denna utredning och av den försäkrades detaijerade uppgifter om hur iång tid varje arbetsuppgift tog och vad han sku11e siuta att arbeta med ti11styrkte verket bifaii ti11 den försäkrades besvär. FOD fann i iikhet med verket att den försäkrade hade styrkt att han minskat sin arbetstid med hälften.

Det andra måiet (19) gä11de en hemmansägare, som minskade sin

a. genom att säija djur. RFV hade inhämtat yttrande

arbetstid bi.

i maiet fran Lantbrukarnas riksförbunds driftsbyrå oçh från 1antbruksnämnden. Verket hade därefter i svaromåi ti11 FOD hävdat att den försäkrade uppfyiide förutsättningarna för rätt ti11 deipension. I sin dom fann även FOD att den försäkrade hade styrkt arbetstidsminskningen med minst häiften.

Det tredje måiet (20) förde RFV ti11 FÖD genom besvär. Det gäiide en rörmokare, som sku11e minska sin arbetstid genom att ta emot färre uppdrag. Verket kompietterade i måiet bi. a.

utredningen

genom att kontakta den försäkrades revisor. Aven i detta måi hävdade verket att försäkrade styrkt att han minskat sin arbets-

den

tid med häiften. FÖD fann att varken utredningen vid tiden för ansökan e11er de i måiet nyti11komna uppgifterna gav stöd åt den försäkrades pensionsansökan. Han beviijades därför inte deipension. Två ledamöter var av skiijaktig mening och viiie bifa11a verkets och den försäkrades taian.

å

En central fråga i bl. a. rättspraxis har således varit i vad mån försäkringskassan kan godta uppgifterna från den försäkrade angående avsikterna och möjligheterna att genomföra arbetstidsminskningen. I detta sammanhang kan därför följande mål (21) nämnas.

Målet gällde en delägare i ett fåmansföretag som bedrev konsulterande ingenjörsverksamhet. Han uppgav i sin ansökan att han arbetade 40 timmar per vecka och att han efter arbetstidsminskningen skulle arbeta i genomsnitt 20 timmar per vecka. Förutom den försäkrade var bl. a. hans hustru och en annan person anställda i företaget. Arbetstiden för dessa två skulle inte påverkas av den försäkrades minskade arbetstid. Arbetstidsminskningen skulle således möjliggöras genom att delar av verksamheten skulle upphöra. Den försäkrade uppgav att han ännu inte hade trappat ned sin verksamhet men att han avsåg att göra detta inom 2-3 månader efter att han beviljats delpension. Han behövde tid på sig för att avsluta vissa arbeten och för att minska på verksamheten. Den försäkrade hade lämnat tidkort som visade hans arbetstid för varje dag under en aktuell månad samt arbetstidens fördelning mellan olika konsultuppdrag. RFV, som medgav bifall till besvären, ansåg att man måste fästa tilltro till de uppgifter som den försäkrade lämnat om sin planerade arbetstidsminskning. Verket konstaterade därvid att de månadsvis förda timkorten innebar att arbetstidsminskningen kunde följas upp och att den försäkrades uppgifter därmed kunde bekräftas. Den försäkrade borde därför vara berättigad till delpension fr. 0. m. den månad han verk-

då

ställde av arbetstiden med hälften. -- FOD konstate-

minskningen rade att den försäkrade under handläggningen av ärendet vid olika tillfällen försökt klargöra hur han planerat - och fortfarande planerade - att minska omfattningen av sin konsultrörelse

och

därmed minska sin arbetstid med hälften. Liksom RFV godtog FOD den försäkrades uppgifter om avsikter och möjligheter att genomföra - som han hade stått fast

arbetstidsminskningen uppgifter vid sedan ansökningstillfället. FOD framhöll att den försäkrade hela tiden hänvisat till att arbetstids- och inkomstkontroll lätt kunde eftersom så gott som allt hans arbete utfördes som

ske;

uppdrag pa löpande räkning mot ersättning beräknad efter viss timkostnad. Den försäkrades arbetstidsredovisning fick anses ge tillfredsställande möjligheter att följa och kontrollera arbetstidsminskningen. FOD fastställde att den försäkrade var berättigad till delpension fr. 0. m. den månad han verkställde den planerade minskningen av arbetstiden med hälften. Anmälan om begynnelsetidpunkten för arbetstidsminskningen fick göras i förväg till försäkringskassan.

3.9 Omprövning av delpension

Ett beslut om delpension skall omprövas, om en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som har legat till grund för beslutet (18 § NDPL).

Om deipensionen ska11 räknas om ska11 eniigt 19 § kungöreisen ny pension beräknas genom att 50 % av ski11naden me11an den försäkrades inkomster före och efter förändringen Iäggs ti11 resp. dras från den utgående deipensionen.

Biand anställda kan bi. a. följande omprövningssituationer förekomma. 0 Arbetstiden och därmed arbetsinkomsten ändras. 0 Arbetsinkomsten ändras utan att arbetstiden ändras. 0 Den försäkrade biir arbetsiös.

I den första situationen - när arbetstid och inkomst ändras kan den försäkrades faktiska arbetstid efter arbetstidsminskningen under en period komma att avvika från den arbetstid som faststäiits i besiutet om deipension. Om avvikeisen under ett år är större än i genomsnitt en timme per vecka ska11 en1igt 17 § kungöreisen ändring av betydeise a11tid anses ha inträffat. Deipensionen ska11 a11tså då räknas om.

den andra situationen - då endast inkomsten ändras - Vad gäiier skaii en1igt samma föreskrift inkomständringar ti11 föijd av koiiektivavtal inte beaktas vid bedömningen av om ändring av betydeise har skett i inkomstförhåiiandena. Beträffande denna omprövningssituation har i övrigt ingen fast praxis utvecklats. Det kan vara fråga om att arbetsuppgifterna har ändrats eiier att en annan iöneberäkning har skett. Två må] i FÖD där frågan om ändrad arbetsinkomst har prövats kan dock nämnas.

I det ena måiet (22) fann FÖD att en höjning av deitidsiönen med 2 515 kr. per år på grund av ändrade arbetsuppgifter var tiliräckiigt skäi för att ompröva deipensionen, som senast var beräknad efter en deitidsinkomst på 85 300 kr. Det andra måiet (23) gäiide en försäkrad vars iön ökade efter arbetstidsminskningen, bi. a. därför att han kunde hå11a ett högre tempo i sitt ackordsarbete. Skiiinaden i 1ön b1ev 19 700 kr. per år sedan hänsyn tagits ti11 avtaismässiga iöneökningar. Detta innebar att den tidigare beräknade efter arbetstids-

inkomsten

minskningen ökade med drygt 50 %. FOD fann att deipensionen skuiie räknas om.

Beträffande retroaktivt verkande 1öneavta1 som omfattar dagen för arbetstidsminskningen gä11er eniigt 20 § kungöreisen att en höjning av deipensionen får ske efter ansökan som iämnas in inom

två år från det att avtalet slöts. Höjningen sker utan att 30dagarsregeln i 3 kap. 5 § AFL tillämpas (se under avsnitt 3.6). Ändringen görs med verkan från och med den månad då delpensionen börjat betalas ut. Den beräknas på det pensionsunderlag som skulle ha fastställts om löneavtalet varit känt för försäkringskassan vid tiden för beslutet om delpensionen.

Beträffande den tredje omprövningssituationen - när den försäkrade blir arbetslös - kan följande sägas. Om delpensionären oförvållat förlorar sin anställning eller slutar sitt förvärvsarbete med giltig anledning och blir arbetslös får han enligt 23 § kungörelsen behålla delpensionen, om han är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och är beredd att anta erbjudet lämpligt deltidsarbete. En försäkrad som ofrivilligt blir arbetslös har således under vissa förutsättningar rätt att behålla sin delpension. Den som däremot frivilligt utan giltig anledning blivit arbetslös har enligt ett pleniavgörande av FÖD (24) inte rätt att behålla delpensionen. Det kan emellertid i vissa fall vara svårt att avgöra om den försäkrade är frivilligt arbetslös eller inte.

FÖD ansåg i en dom (25) att även den som avstängts från rätt till arbetslöshetsersättning i fyra veckor på grund av frivillig arbetslöshet kunde bedömas ha haft giltig anledning att sluta sin anställning. Detta gällde trots att vissa av reglerna för rätten till arbetslöshetsersättning är vägledande vid bedömningen av rätten till fortsatt delpension. Den försäkrade slutade sitt deltidsarbete därför att resorna var långa och maken var sjuk. FOD tog dessutom hänsyn till den försäkrades ålder.

Ett annat mål (26) som avgjordes av FÖD gällde en kvinna som gifte sig med en pensionerad man. En kort tid därefter slutade hon sin anställning och flyttade till en annan ort. Anledningen till att hon sade upp sin anställning var att hon och hennes man inte lyckades sälja mannens fastighet på den andra orten. FOD fann att den försäkrade slutat sitt deltidsarbete frivilligt utan giltig anledning - så mycket mer som hon inte gjort några särskilda ansträngningar att innan hon slutat sitt deltidsarbete skaffa sig ett motsvarande arbete på den nya orten. Hon hade därför inte rätt att behålla sin delpension.

Försäkringsrätten för Södra Sverige prövade i ett mål (27) om en f. d. var frivilligt arbetslös eller inte. I

egenföretagare

samband med att han salde sitt företag hade ett avtal träffats mellan honom och de nya ägarna att han skulle vara kvar som deltidsanställd under viss tid. Under denna tid uppbar han delpension. Anställningen upphörde därefter. Försäkringsrätten fann

att den försäkrade var ofrivi11igt arbetslös. Han hade nämligen i praktiken inte kunnat väija fritt om han vi11e ha kvar sin anstäiining eiier inte.

Annoriunda biev utgången i några måi (28) som gäiide en grupp försäkrade som siutade sin anstäiining för att yngre arbetskamrater sku11e siippa b1i fristäiida. I domarna fann försäkringsrätten för Södra Sverige att de försäkrade hade siutat arbetet friviiiigt.

Samma försäkringsrätt fann i ett måi (29) att den försäkrade kan vara ofriviliigt arbetsiös och berättigad ti11 fortsatt deipension även om han uppbär tjänstepension. Den försäkrade hade nämiigen blivit arbetsiös därför att han genom avta] måste gå i pension före 65 års åider.

Det förekommer att försäkrade som en gång har minskat sin arbetstid och beviijats deipension ökar sin arbetstid i sådan grad att de inte Iängre är berättigade ti11 delpension. Om de sedan åter minskar sin arbetstid och söker deipension har fråga uppstått hur denna ska11 beräknas.

Dåvarande försäkringsdomstoien avgjorde ett må1 (30) som gä11de en försäkrad som återgått i heitidsarbete under sex månader och som därefter åter minskade sin arbetstid. Domstoien fann att den försäkrade hade rätt att få ti11baka sin -

tidigare deipension beräknad med det basbeiopp som gä11de när han återgick ti11 deitidsarbetet.

Som nämnts i avsnitt 3.5 kan den försäkrade under vissa förutsättningar på begäran få sin rätt tiil deipension bedömd med bortseende från en mindre bisyssla. Om han inte Iängre uppfyiier dessa förutsättningar ska11 delpensionen en1igt 21 § kungöreisen omprövas. Detsamma gäiier om han begär att hans rätt ti11 deipension ska11 bedömas med hänsyn ti11 bisyssian. Vid omräkningen beräknas de1pensionen för framtiden ti11 det beiopp som sku11e ha utbetaiats om den försäkrade redan i samband med den arbetstidsminskning som iigger ti11 grund för delpensionen hade ändrat arbetstiden i bisyssian eiier upphört med den.

Beträffande omprövning av de1pension för egenföretagare och uppdragstagare gä11er vissa särregier. I 18 § kungöreisen har föreskrivits att pensionen skaii omprövas om inkomsten av deitidsarbetet ökat påtagiigt och förändringen kan förutses b1i bestående för mer än ett år. I praxis tiilämpas denna regei på

så sätt att deipensionen räknas om först när inkomsten har ändrats med minst en femtedei i förhåiiande tiil den ursprungiiga deitidsinkomsten, omräknad efter aktueiit basbelopp (jfr. prop. 1978/79:69 s. 75).

3.10 Övriga bestämmeiser

Deipensioneringen administreras av RFV och de aiimänna försäkringskassorna. I kassorna avgörs vissa deipensionsärenden av en pensionsdeiegation (17 § NDPL). Fr. 0. m. den 1 januari 1987 ersätts dock deiegationerna av sociaiförsäkringsnämnder. Eniigt de nya bestämmeiserna ska11 deipensionsärenden rörande egenföretagare och uppdragstagare avgöras av nämnden. Detsamma gäiier övriga ärenden som är av vidiyftig e11er svår beskaffenhet. Försäkringskassans besiut om deipension kan överkiagas tiil försäkringsrätt. Rättens avgörande kan i sin tur överkiagas hos FÖD.

En deipensionär är eniigt 18 § NDPL skyidig att omedeibart annäia ändringar som kan leda ti11 att pensionen ska11 minskas e11er dras in. Försäkringskassan gör även sjäivmant efterkontroiier av deipensionärers arbets- och inkomstförhåiianden. Bestämmeiserna om återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 § AFL tiiiämpas även i deipensionsärenden (19 § NDPL). Eniigt dessa bestämeiser ska11 den försäkrade betaia tiiibaka det

feiaktigt utbetaiade pensionsbeioppet, om han iämnat en oriktig uppgift e11er försummat sin uppgifts- e11er anmäiningsskyidighet. Återbetalningsskyidighet föreiigger även i andra fa11 då den försäkrade feiaktigt uppburit deipension e11er fått med för

deipension högt beiopp under förutsättning att han skäiigen bort inse detta.

Deipensioneringen finansieras som redovisats i avsnitt 2 med avgifter som betaias av arbetsgivare och egenföretagare.

1. Dom den 25 oktober 1983 (måi nr 1850/82:7), pubiicerad i

tidskriften Sociaiförsäkring (SOF) nr 12/1983 (FÖD 83:32).

. Domar den 2 resp. 3 juni 1981 (måi nr 742/80:10 resp.

605/80:3).

. Dom den 22 aprii 1980 (dnr 1450/77). FÖD 80:10. 4. Dom den 25 mars 1982 (mål nr 2423/80).

5. Dom den 11 juni 1981 (må1 nr 1006/80). Ch . Dom den 8 apri1 1986 (må1 nr 729/82:6), pub1icerad i

SOF nr 9/1986 (FÖD 86:29).

. Dom den 11 november 1981 (må1 nr 547/80).

Dom den 17 maj 1983 (må1 nr 308/82:11).

. Dom den 18 oktober 1979 (dnr 758/78). FÖD 79:8.

SO®\I

10. Dom den 4 mars 1981 (må1 nr 600/78). 11. Dom den 7 apri1 1981 (må1 nr 684/79:6). 12. Dom den 24 mars 1981 (må1 nr 1260/80:5). 13. Dom den 15 november 1983 (må1 nr 1772/83:8),

pub1icerad 1 SOF nr 12/1983 (FÖD 83:31). 14. Dom den 14 september 1982 (mål nr 2103/81:6). 15. Dom den 11 januari 1983 (mål nr 158/82:10).

* 16. Dom den 26 apri1 1983 (mål nr 101/82:8). 17. Dom den 11 juni 1986 (må1 nr 2767/83:3). 18. Dom den 1 mars 1983 (må1 nr 1159/82:11). 19. Dom den 25 maj 1983 (må1 nr 2297/81:3). 20. Dom den 19 juli 1983 (må1 nr 39/83:10). 21. Dom den 11 ju1i 1984 (må1 nr 1606/83:5). 22. Dom den 18 november 1980 (må1 nr 659/80:7). 23. Dom den 23 mars 1982 (må1 nr 1094/81:5). 24. Dom den 30 september 1981 (mål nr 694/79:1),

1 sor e

pubHcerad nr 11/1981 (FÖD 81:26).

1 25. Dom den 17 mars 1981 (må1 nr 217/80:6). 1

1 26. Dom den 23 ju1i 1986 (må1 nr 1404/85:1). 1

1 27. Dom den 30 november 1982 (må1 nr 779/81). 28. Domar den 15 december 1980 (b1. a. må1 nr 8518/79). 29. Dom den 21 december 1982 (må1 nr 4403-4/82). 30. Dom den 22 juni 1978 (dnr 778/78).

4 ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN

4.1 Bakgrund ti11 nuvarande deipensionering

Sedan den 1 ju1i 1976 finns inom den a11männa pensioneringen ett system som ger möj1igheter tili rörlig pensionsålder me11an 60 och 70 år. Arbetsinsatsen och pensioneringstidpunkten kan härigenom anpassas efter individue11a behov och önskemå1. Systemet består av tre oiika komponenter. Den som av medicinska e11er arbetsmarknadsmässiga skäi inte kan arbeta fram ti11 den a11männa pensionså1dern 65 år kan bevi1jas förtidspension. Genom regierna för förtida och uppskjutet uttag av he1 e11er halv åiderspension från f01k- och tiiiäggspensioneringen ges den enskiide möjiighet att efter eget va1 börja uppbära å1derspension från 60 års åider e11er att uppskjuta uttaget av sådan pension ti11 70 års åider. En tredje komponent är deipensioneringen som ger den enskiide möjiighet att me11an 60 och 65 års ålder trappa ned sitt förvärvsarbete med ekonomisk kompensation för bortfa11en inkomst.

Ti11 grund för den reform på området som genomfördes den 1 juii 1976 1åg pensi0nså1derskommittêns betänkande (SOU 1975:10) Rör- 1ig pensionsåider. I betänkandet föres1ogs att de1pensioneringen sku11e bygga på ko11ektivavta1 me11an arbetsmarknadens parter, som såiedes sku11e ges ansvar för att härigenom bestämma omfattningen och den närmare utformningen av deipension i förening med deitidsarbete. Statsbidrag sku11e dock utges. Under beredningen i regeringskansiiet avvisades detta försiag och deipensioneringen gavs i regeringens proposition 1975:97 i stä11et den utformning som den i huvudsak fortfarande har (SfU 1975:15, rskr. 222). Som skäi för denna iösning angavs att deipensionen principieiit var av sådan betyde1se att den borde vara 1agfäst och att det med vår tradition på s0cia1försäkrings0mrådet var natur1igt att en pensionsfråga av detta siag 1östes Iagstiftningsvägen. Däremot över- 1ämnades ti11 arbetsmarknadens parter ansvaret att få fram erforderiiga deitidsarbeten.

Ursprungligen omfattade delpensioneringen enbart anställda. Fr. 0. m. den 1 januari 1980 utvidgades emellertid

försäkringen till att gälla även egenföretagare och uppdragstagare (prop. 1978/79:69, SfU 14, rskr. 133). Samtidigt ersattes den tidigare gällande lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring av lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.

De nu gällande reglerna innebär i huvudsak att man för att vara försäkrad för delpension skall ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst inom ATP för minst tio år fr. 0. m. 45 års ålder. Dessutom krävs aktuell anknytning till arbetsmarknaden. Den som är anställd har rätt till delpension om han minskat arbetstiden med i genomsnitt minst fem timmar i veckan. För egenföretagare och uppdragstagare gäller att arbetstiden skall ha minskats med minst hälften. För alla förvärvsarbetande krävs att deltidsarbetet omfattar i genomsnitt minst 17 timmar per vecka. Pensionsunderlaget för anställda av skillnaden

utgörs mellan den normala förvärvsinkomsten före

arbetstidsminskningen och den förvärvsinkomst som den försäkrade kan antas ha tills vidare efter arbetstidsminskningen. Ramen för av

beräkning inkomstbortfallet utgörs för anställda av skillnaden mellan den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter minskningen av arbetstiden. För egenföretagare och uppdragstagare beräknas inkomsten före arbetstidsminskningen på grundval

schablonmässigt av ATP-poängen för de tre åren närmast före övergången till deltidsarbete. Pensionsunderlaget utgör i regel hälften av den sålunda beräknade inkomsten.

Delpensionen utgjorde ursprungligen 65 % av den försäkrades pensionsunderlag (i vanliga inkomstlägen motsvarande en disponibel inkomst - vid en kombination av deltidsarbete och delpension - om 85-90 % av den föregående inkomsten i heltidsarbete). Fr. 0. m. den 1 januari 1981 har emellertid -

- av besparingsskäl kompensationsgraden för därefter beviljade delpensioner sänkts till 50 % av pensionsunderlaget (prop. 1980/81:20, SfU 14, rskr. 84). Delpensionen är värdesäkrad genom anknytning till basbeloppet.

Syftet med delpensioneringen är att ge möjlighet till en mjuk övergång från arbete till ålderspensionering genom en nedtrappning av arbetsinsatsen under de sista yrkesverksamma åren. Under förarbetena till 1976 års reform erinrades om att frågan om möjligheterna att öka pensionsålderns rörlighet hade varit föremål för en livlig debatt under åren närmast dessförinnan. Därvid hade framhållits bl. a. att åldrandet sker individuellt, dvs. olika hos olika människor, och att det påverkas av miljöfaktorer, inte minst i arbetslivet. För många med enformigt och slitsamt arbete kunde det vara ett önskemål att få sluta sitt arbete relativt tidigt. Andra kunde ha en önskan att vara kvar i sitt arbete även efter den allmänna pensionsåldern. Framför allt fanns ett behov av att kunna successivt trappa ned arbetsinsatsen och kombinera arbete och pension någon tid såväl före som efter den allmänna pensionsåldern. I många sammanhang hade understrukits att en individuell valfrihet i fråga om pensioneringstidpunkt är önskvärd. Hälsotillstånd och andra faktorer av betydelse för arbetsförmågan varierar starkt i de aktuella åldrarna. Med hänsyn till att en plötslig omställning från arbetsliv till full pensionering för många kan vara skadlig, borde finnas möjligheter att gradvis trappa ned förvärvsverksamheten. Från fackligt håll hade särskilt pekats på behovet av pensionsanordningar som medger en mjuk nedtrappning av förvärvsarbetet.

Vidare betonades under förarbetena att en flexibel pensionering utgör ett väsentligt inslag i bilden när det gäller att tillgodose strävandena mot ökad trivsel på arbetsplatserna och bättre arbetsmiljö. om att bereda möjlighet till successiv an-

Frågan

passning av arbetet till den enskildes förmåga och förutsättningar hade fått allt större aktualitet med det höga arbetstempo som på vissa håll utmärker arbetslivet. Av den enskilde upplevs situationen på arbetsplatsen ofta som stressande. Möjligheten att vara kvar i arbetet är för många av största värde. Som en fråga i detta sammanhang borde möjligheten till delpension och deltidsarbete betraktas. Det kunde inte nog understrykas att tillhörigheten till arbetslivet har ett värde i sig. Delpension i kombination med deltidsarbete var ägnad att vidga möjligheten för den enskilde att bli kvar i arbetslivet.

4.2¶Utgångspunkter för

övervägandena

Enligt våra direktiv bör vi närmare överväga om nuvarande regler för en rörlig pensionsålder är tillfredsställande och om regelsystemet har en ändamålsenlig lagteknisk och administrativ utformning.

Som framhållits i avsnitt 1.2 har vi av olika skäl funnit det lämpligt att begränsa föreliggande delbetänkande till att avse en redovisning enbart av våra överväganden och förslag på delpensioneringens område. En anledning härtill är att vi anser det angeläget att genomförandet av våra förslag här tidsmässigt samordnas med den höjning fr. 0. m. den 1 juli 1987 av kompensationsgraden för delpension från 50 till 65 % av pensionsunderlaget som regeringen aviserat att den kommer att förelägga riksdagen förslag om. Övriga delar av regelsystemet för rörlig pensionsålder avser vi att behandla i ett kommande betänkande.

I ett senare sammanhang kommer vi också att göra en lagteknisk genomgång av delpensioneringen och undersöka om denna kan inordnas i AFL. De lagförslag som vi nu lägger fram har därför i huvudsak inskränkts till att omfatta enbart de ändringar som direkt påkallas av de nya regler som vi nu föreslår. Härutöver föreslår vi dock att en del av de bestämmelser som återfinns i RFV:s kungörelse (RFFS 1979:21) med verkställighetsföreskrifter till delpensionslagen skall överflyttas till lagen, eftersom de får anses vara av sådan vikt att de lämpligen bör regleras den vagen.

Till grund för våra överväganden ligger de erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av det hittillsvarande regelsystemet för delpension. Upplysningar härom har vi erhållit på olika sätt, bl. a. genom kontakter med handläggare hos försäkringskassorna och RFV. Även rättspraxis har varit en informationskälla. I avsnitt 3 har vi lämnat en översikt över de nu gällande reglerna och deras tillämpning hos försäkringsdomstolarna.

Ytterligare en utgångspunkt för vår analys av effekterna och tillämpningen av delpensioneringen har varit det arbete på området som bedrivits av RFV. Verket har alltsedan delpensionsförsäk-

ringen infördes haft regeringens uppdrag att noga föija denna försäkrings utveckiing och att därvid föresiå sådana förändringar i iagstiftningen som kunde visa sig erforderiiga. Detta uppdrag har resu1terat i bi. a. ett antai uppföijningsrapporter. I den

- 1984) sista Deipension och röriig pensionså1der (januari redovisas även en utvärdering av systemet med röriig pensionsåider.

Som angetts i avsnitt 1.2 har socialdepartementet överiämnat rapporten tili oss med an1edning av vårt uppdrag att se över detta regeisystem. I biiaga 2 ti11 detta betänkande iämnar vi en sammanfattning av rapporten såvitt gä11er de deiar som nu är aktue11a.

4.3 Aiimänna synpunkter på deipensioneringen

Vi har funnit att delpensioneringen utgör en väsent1ig beståndsdei i systemet för röriig pensionså1der och att erfarenheterna av pensioneringen i a11t väsentiigt är mycket goda. Genom 1976 års reform, då deipensioneringen ti11kom, togs en1igt vår mening ett viktigt steg mot större f1exibi1itet inom den a11männa pensioneringen. Den enski1des möjiigheter att efter egna behov och önskemåi själv kunna väija pensionstidpunkt och pensionsgrad har ökat avsevärt. Reformen synes ha uppskattats av de försäkrade, och möjiigheterna att efter eget va1 minska arbetstiden under de sista yrkesverksamma åren har utnyttjats av en betydande ande] försäkrade, i synnerhet de första åren efter genomförandet av reformen.

Delpension innebär objektivt sett en mjukare och gradvis övergång från förvärvsiivet ti11 åiderspension. De måi som uppsattes för de nya reglerna vid 1976 års reform synes ha biivit förverkiigade i stor utsträckning. Som nyss framhåiiits har ett stort anta] försäkrade genom deipensioneringen fått möjiighet ti11 en successiv anpassning av arbetet ti11 förändringar i arbetsförmågan och ti11 egna önskningar. De ä1dres möj1igheter att vara kvar i arbetsiivet synes också ha förbättrats som en föijd av införandet av deipensionsförsäkringen. En1igt den utvärdering som gjorts av

_

RFV är det mycket som talar för att utvecklingen delpensioneringen förutan skulle ha medfört en fortsatt av

kraftig ökning förtidspensioneringen och en ökad belastning på arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen fanns redan före delpensioneringens tillkomst - och finns - för vissa försäkrade med

alltjämt möjligheter nedsatt hälsa e. d. att minska arbetstiden och få ekonomisk ersättning härför genom partiell förtidspension. Denna möjlighet synes dock av olika - bl. a. psykologiska - skäl ha utnyttjats i enbart begränsad utsträckning, medan däremot antalet hela förtidspensioner varit betydande. Valet förefaller alltså tidigare ofta ha stått mellan att vara kvar i arbete i oförändrad omfattning och att helt lämna arbetslivet. Man torde därför kunna

göra den bedömningen att delpensioneringen har motverkat de allt starkare tendenserna att fler äldre tvingas lämna arbetsmarknaden definitivt. Genom delpensioneringen har således många försäkrade kunnat vara kvar i arbetslivet och undvikit den isolering från tidigare arbetskamrater och känsla av onyttighet som annars skulle ha kunnat uppkomma. Visst forskningsmaterial tyder även på att pensioneringen inneburit gynnsamma förändringar av delpensionärernas livsvillkor och att den kan ha minskat risken för utslagning och hälsoproblem.

Genom delpensioneringen synes sålunda de försäkrade ha fått reella möjligheter att efter eget val minska sitt förvärvsarbete. Dessa möjligheter synes tillkomma de allra flesta förvärvsarbetande. Även om det fortfarande kan finnas vissa grupper som kan ha svårigheter att till deltidsarbete, har vi inte funnit

övergå

några tecken på att större kategorier anställda eller egenföretagare skulle vara förhindrade att i praktiken utnyttja rätten till delpension. Dock kan enskilda försäkrade ha problem i en del fall. T. ex. kan på det statliga området en regel i anställningsförordningen (1965:601), som omöjliggör att långtidsvikariat inrättas efter den som går över till delpension, medföra att arbetstagaren ställer sig tveksam till en sådan övergång.

I den analys som vi gjort av delpensioneringen har vi sålunda funnit att syftena med denna pensionsform till inte oväsentlig del uppfyllts. Forskningsmaterial ger också en klar indikation

om att delpensionärer får ett gynnsamt läge inför ålderspensioneringen, bl. a. eftersom bättre hälsa och större möjligheter att vara kvar i arbetslivet under mindre ansträngande eller stressande förhållanden måste antas medföra en mjukare övergång till ålderspension. Intervjuundersökningar med delpensionärer visar att en mycket stor andel av dessa tror att denna övergång skulle underlättas genom delpensionen. Enligt dessa undersökningar är också delpensionärer den grupp som oroar sig minst inför olika former av förändringar i samband med ålderspensioneringen.

Enligt vår mening är det angeläget att bevara och om möjligt förbättra en pensionsform som gett sådana positiya effekter. I en sådan förbättring ligger givetvis också den höjning av kompensationsgraden till 65 % fr. 0. m. den 1 juli 1987 som regeringen aviserat att den kommer att förelägga riksdagen förslag om.

Några mer omfattande förändringar av delpensionsförsäkringen anser vi inte vara påkallade. Delpensioneringen bör ligga fast med nuvarande huvudsakliga uppbyggnad. Vid vår översyn av pensioneringen har vi emellertid funnit att vissa av de nuvarande reglerna ger upphov till mindre tillfredsställande konsekvenser och att dessa regler därför bör ändras. De öndringsförslag som vi lägger fram motiveras huvudsakligen av en strävan att förbättra möjligheterna till delpension för vissa grupper försäkrade eller att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan regelsystemet och syftena med delpensionsförsäkringen. Vi har dessutom funnit att vissa förändringar kan genomföras som skulle påtagligt underlätta administrationen av delpensioneringen utan att därför hänsynen till och valfriheten för enskilda försäkrade eftersätts. En annan väsentlig utgångspunkt för våra förslag är att få till stånd en ökad samordning mellan delpensioneringen och den allmänna pensioneringen i övrigt, bl. a. i syfte att främja en framtida lagteknisk sammanslagning. Som framhålls i våra direktiv är det angeläget att på detta sätt ta till vara alla möjligheter till samordning och förenkling.

Av avgörande betydelse för rätten till delpension är att den försäkrade har ett deltidsarbete. Någon rätt härtill finns inte enligt lagstiftningen, utan ansvaret för att få fram erforderliga deltidsarbeten har överlämnats till arbetsmarknadens

parter. Under förarbetena underströks dock att arbetsmarknadsparterna härvidlag har ett stort ansvar för att sådana arbeten skapas som utgör en nödvändig förutsättning för en ändamålsenlig kombination av delpension och deltidsarbete. Det förutsattes således att det på arbetsmarknaden skulle åstadkommas deltidsarbeten så att syftena med den rörliga pensionsåldern kunde

uppnås.

Enligt vad vi har kunnat finna har företag m. fl. på arbetsmarknaden visat stor beredvillighet att tillgodose efterfrågan på deltidsarbete för personer i åldern 60-64 år och att söka lösa de praktiska problem som kunnat uppstå i samband med arbetstagares övergång till deltid. På arbetsmarknaden har härigenom i stor utsträckning tillskapats deltidsarbeten för äldre arbetstagare. Olika avtal har också träffats mellan arbetsmarknadens parter med anledning av delpensionsreformen. På de statliga och kommunala områdena gäller avtal som visserligen inte ger en absolut rätt till deltidsarbete men som rekommenderar myndigheterna m. fl. att i möjligaste mån tillmötesgå arbetstagarnas önskemål om arbetstidsminskning. Och även inom den privata sektorn finns rekommendationer att företagen bör positivt pröva möj- \ att ordna deltidsarbete för dem som önskar ligheterna utnyttja delpensioneringen. Några egentliga problem i detta hänseende synes inte ha uppkommit. Anledning att nu ompröva det ställningstagande som gjordes vid 1976 års reform och att i lagstiftningen införa en rätt till deltidsarbete anser vi därför inte föreligga.

Mot bakgrund av de sålunda redovisade utgångspunkterna övergår vi till att översiktligt redogöra för resultatet av våra överväganden på delpensionsområdet. I avsnitt 5 behandlar vi sedan de olika frågorna mer utförligt och presenterar då även de konkreta förslag som vi lägger fram.

4.4 Huvuddragen i förslagen

I fråga om den personkrets som har rätt till delpension har vi funnit att tillämpningen av regelsystemet för anställda fungerar i huvudsak tillfredsställande och att den är väsentligen enhetlig och riktig. Liksom RFV i 1984 års rapport anser vi att

dessa regier huvudsakiigen har en sådan konstruktion att syftet med dem uppnås. Några mer genomgripande ändringar av dessa är därför inte motiverade. I det föijande kommer vi dock att föresiå justeringar av regeisystemet på en dei punkter för att ytteriigare förbättra försäkringen i denna dei.

Vid införandet fr. 0. m. år 1980 av rätt ti11 deipension för egenföretagare förutsågs att bedömningen av pensionsrätten för denna kategori sku11e b1i förenad med betydande svårigheter. Av bi. a. RFV:s uppföijning framgår att sådana tiiiämpningsprobiem också har kommit att prägla handiäggningen av ärendena om deipension för egenföretagare. Eniigt vår uppfattning kvarstår eme11ertid oförändrade de sociala skäi och de rättviseaspekter som anfördes vid ansiutningen av egenföretagarna ti11 deipensionsförsäkringen. An1edning att nu ifrågasätta denna kategoris tiilhörighet ti11 försäkringen anser vi såiedes inte finnas (avsnitt 5.1).

Uppdragstagarnas stä11ning i deipensionssystemet har iänge kritiserats och oiika försiag ti11 ändringar har tidigare presenterats. Som förut nämnts omfattade den delpensionsiag som infördes fr. 0. m. den 1 ju1i 1976 enbart anstäiida. Uppdragstagarna ansiöts ti11 försäkringen först fr. o. m. den 1 januari 1980 och gavs då rätt ti11 deipension på samma vi11kor som egenföretagare.

Redan i RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Översyn av de1pensionsförsäkringen, som 1åg ti11 grund för regeringens proposition 1978/79:69 med försiag ti11 den nu gäiiande de1pensi0ns1agen, föresiog verket att uppdragstagare i deipensionshänseende sku11e jämstäiias med arbetstagare. Departementschefen föijde eme11ertid inte RFV:s försiag i det avseendet utan föresiog i stäiiet att uppdragstagare sku11e behandias på samma sätt som egenföretagare vid bedömningen av rätten ti11 deipension. Detta biev också riksdagens besiut.

Uppdragstagares stäiining inom deipensioneringen har därefter behandiats vid ett fiertai ti11fä11en i riksdagen. I sociaiförsäkringsutskottets betänkande 1984/85:23 hänvisade utskottet i aniedning av en motion i frågan de1s ti11 RFV:s förut nämnda rapport, Deipension och rörlig pensionsåider (januari 1984),

de1s tiii pensionsberedningens uppdrag i denna fråga. Utskottet förutsatte att frågan om uppdragstagares stäiining i deipensionshänseende därmed sku11e få sin iösning.

Vi har funnit oss kunna konstatera att de nuvarande bestämmeiserna om deipension för uppdragstagare i vissa faii får mindre tiiifredsstäiiande konsekvenser. Vi anser det inte rimligt att t. ex. en försäkrad som ti11 huvudsakiig dei är anstä11d och som har ett uppdrag vid sidan av anstäiiningen ska11 behandias som en egenföretagare i deipensionshänseende. De svårigheter som man tidigare hänvisat ti11 för att avvisa ett jämstäiiande av uppdrag med anstäiining menar vi kan bemästras. Vi anser därför att samma regier framdeies bör gäiia för en uppdragstagare som för en anstäiid när det gä11er rätten tili och beräkningen av deipension. Under våra överväganden i avsnitt 5.5 utveckiar vi närmare motiven härför och de förslag som vi lägger fram för att åstadkomma detta resuitat.

Om man på sätt som vi föresiår jämstäiier arbete som uppdragstagare med arbete som anstäiid bortfa11er eniigt vår mening i huvudsak behovet av särskiida reg1er om bisysslor. För vissa specie11a kategorier försäkrade kan dock kvarstå ett behov att kunna begära bortseende från en mindre bisyssia vid deipensionsprövningen. I avsnitt 5.6 redovisar vi våra överväganden och försiag i detta hänseende.

De nu gä11ande a11nänna försäkringsvillkoren och åldersgränserna är eniigt vår mening väi avvägda och några förändringar i dessa avseenden kan inte anses påkaiiade (avsnitten 5.1 och 5.2). Vi har inte he11er funnit det motiverat att nu föresiå någon ändring i vad avser det nuvarande kravet på arbetstidsminskning för anstäilda (avsnitt 5.3) e11er beträffande den nedre tidsgränsen för de1tidsarbetet (avsnitt 5.7). Också nuvarande regier för beräkning av arbetstiden bör eniigt vår mening kvarstå i huvudsak oförändrade (avsnitt 5.8).

I fråga om den längsta arbetstiden efter arbetstidsminskningen bör dock göras en ändring. Nuvarande bestämme1ser medför att en anstä11d som har en e11er fiera bisyssior vid sidan av anstäiiningen kan arbeta Iängre tid än vad som motsvarar ett ordinarie

heitidsarbete efter arbetstidsminskningen och ändå uppbära deipension. Motsvarande möjiigheter finns för egenföretagare och uppdragstagare. Dessa konsekvenser av regeisystemet anser vi vara otiiifredsstäiiande och mindre vä1 föreniiga med deipensioneringens syfte. Mot bakgrund härav bör införas en särskiid rege1 som bestämmer en övre gräns för arbetstiden efter arbetstidsminskningen. I avsnitt 5.7 redovisar vi våra överväganden och försiag i detta hänseende.

När det gäiier arbetstidsminskningen för egenföretagare erinrades under förarbetena (prop. 1978/79:69, SfU 14) om att det för denna kategori i aiimänhet inte finns något direkt samband me11an arbetstid och inkomst. Arbetstiderna är i regei oregierade och inkomsterna är ofta beroende av konjunkturer och gjorda investeringar. Mot denna bakgrund framhö11s att det inte torde vara genomförbart att ha så fingraderade möjiigheter ti11 arbetstidsminskning för egenföretagare som regierna för arbetstagare medger. Försäkringens regier förutsatte nämiigen att man med rimiig grad av tiiiföriitlighet kunde förutse inkomsten efter övergången tiii deitidsarbete och att det föreiåg ett direkt samband me11an arbetstid och inkomst. För f1erta1et egenföretagare ansågs arbetsförhåiiandena inte motsvara dessa förutsättningar. Mindre förändringar i arbetstiden var näm1igen svåra att faststäiia för andra än dem som har regierad arbetstid. Eftersom bi. a. sociaia skä1 taiade därför borde försäkringen iikväi utvidgas ti11 att omfatta även bi. a. egenföretagarna. Utvidgningen borde dock ske med försiktighet och med en viss särregiering beträffande bi. a. arbetstiden. Med hänsyn härti11 borde krävas en mera betydande minskning av arbetstiden för att medge egenföretagare rätt ti11 deipension. Ett krav infördes därför på att en egenföretagare ska11 minska sin arbetstid med minst häiften.

Vid vår anaiys av tiiiämpningen av regeisystemet har vi funnit att de befarade tiliämpningssvårigheterna verkiigen har uppkommit och att försäkringskassorna har haft probiem med att bedöma arbetstidsminskningen för egenföretagare. Även om det av bi. a. rättviseskäi måste anses önskvärt med iikartade regier för aiia försäkrade, ger erfarenheterna från kassorna och RFV vid handen att det inte är möjiigt att - utan betydande tiiiämpningsprobiem - införa skaia för för

en mer fingraderad arbetstidsminskningen

egenföretagare än den som nu gäller. Det finns sålunda enligt vår mening vägande skäl för att inte ändra nuvarande regler i det här berörda hänseendet (avsnitt 5.4).

Vi har funnit att det vanligtvis inte i

föreligger några problem tillämpningen att bedöma utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen. De försäkrade har i allmänhet möjligheter att anpassa arbetstiden till reglerna för delpension. För vissa yrkesgrupper kan dock fortfarande svårigheter föreligga. Det gäller främst dem som har utpräglade säsongarbeten. Mot bakgrund härav har i nuvarande lagstiftning RFV bemyndigats att för vissa yrken göra undantag från lagens föreskrifter om förläggning av deltidsarbete, om synnerliga skäl talar för det. Denna lösning framstår enligt vår mening som en ändamålsenlig efter-

avvägning, som det knappast kan komma i fråga att genom lagstiftning införa särregler för särskilda yrkesgrupper.

Vi anser sålunda att reglerna för arbetstidens utläggning är väl avvägda i förhållande till delpensioneringens syfte att möjliggöra en mjuk övergång till ålderspension. Nuvarande bestämmelser på detta område föreslås därför kvarstå i huvudsak oförändrade (avsnitt 5.9).

Vi har kunnat konstatera att nuvarande regler för att bestämma den försäkrades pensionsunderlag och då främst inkomsten före arbetstidsninskningen är jämförelsevis komplicerade. För en anställd utgörs pensionsunderlaget av skillnaden mellan hans normala förvärvsinkomst före arbetstidsminskningen och den förvärvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha tills vidare. Uttrycket normal förvärvsinkomst har inte någon mer precis bestämning. Som regel ligger sökandens egna uppgifter om inkomsten till grund för beräkningen. beräknas

Pensionsunderlaget med utgångspunkt i inkomst- och arbetsförhållandena under ett år (ibland tre år) före arbetstidsminskningen. Utfallet av den nuvarande metoden att beräkna inkomsten påverkas i hög grad av vid vilken tidpunkt under en kollektivavtalsperiod som arbetstidsminskningen påbörjas. Vidare blir tillämpningen i praktiken inte alltid lika för månadsavlönade och för timavlönade försäkrade. Det är också i regel svårt att förutse utfallet av försäkringen med de nuvarande reglerna. Inkomstberäkningen tar dessutom i

en inte obetydiig dei av den tid som åtgår för deipen-

anspråk A

sionsärenden hos försäkringskassorna.

Eftersom den nuvarande metoden såiunda medför vissa nackdeiar anser vi att man bör överväga en annan metod. Eniigt vår mening bör om möjiigt regierna för pensionsunderiaget konstrueras på sådant sätt att tiilämpningen av dem b1ir lika för a11a och att

att införa undantagsregier för vissa specie11a faii. man siipper Den försäkrade bör också på ett enkeit sätt kunna förutse storieken av sin deipension.

Vid våra har vi funnit att en bättre metod än den

överväganden nuvarande är att ta hänsyn tiil den försäkrades förvärvsinkomster för en iängre period tiiibaka i tiden. Om man väijer en sådan iängre period före arbetstidsminskningen, bör beräkningen iämpiigen göras på grundvai av de ATP-poäng som tiligodoräknats den försäkrade under denna tid. Genom dessa får man ett ti11för1itiigt och för försäkringskassorna 1ätti11gäng1igt mått på den försäkrades inkomster av förvärvsarbete. En beräkning en-

tidigare iigt denna metod sku11e kunna göras eniigt samma regier som för

dvs. med beaktande av pensionspoängen för de 15 tiiiäggspension, bästa inkomståren. Vi har emeiiertid funnit att en bättre iösning i detta är att grunda beräkningen på ATP-poängen för

sammanhang de fem åren närmast före arbetstidsminskningen, eftersom deipensioneringen syftar ti11 att ge ekonomisk kompensation för en mer aktue11 inkomstföriust än vad som är faiiet inom ATP. Eniigt vår mening bör ti11fä11iga deitidsarbeten och ti11fä11iga iedigheter inte påverka deipensionens storiek. För att undvika detta anser vi att man vid beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen bör bortse från ATP-poängen för de två år då inkomsten varit iägst och att man såiedes gör genomsnittsberäkningen på grundvai av de tre återstående årens ATP-poäng.

Med en sådan beräkningsmetod sku11e behovet av precisa arbetstidsberäkningar inom deipensioneringen väsentiigt minska. Metoden skuiie vidare innebära att ATP-systemets inkomstbegrepp sku11e ersätta det nuvarande inkomstbegreppet inom deipensioneringen. Samordningen skuiie därigenom öka inom systemet med röriig pensionsåider, och även möj1igheterna att iagtekniskt inordna dei-

pensioneringen i AFL sku11e förbättras. Dessutom sku11e de skiijaktigheter som nu förekommer i behandiingen av månadsaviönade och timaviönade försäkrade försvinna.

Under våra överväganden och försiag i avsnitten 5.10 och 5.11 utveckiar vi mera ingående de tankegångar som här framförts. Som också anges där har vi vad gä11er av inkomsten beräkningen efter arbetstidsminskningen kunnat konstatera att de nuvarande regierna fungerar tiiifredsstäiiande och att några ändringar inte är motiverade.

Eniigt nuvarande regier begränsas pensionsunderiaget för anstäiida med hänsyn tiii den sjukpenninggrundande inkomsten. Detta innebär bi. a. att den Tagfästa deipensionen inte för kompenserar bortfaii av inkomstdeiar över 7,5 gånger basbeioppet. Skuiie inkomsten även efter arbetstidsminskningen 7,5 överstiga basbeiopp, medför denna begränsningsregei att reduceras i pensionsunderiaget sin heihet. För bortfaii av inkomstdeiar över 7,5 basbeiopp ges dock i rege1 kompensation på grundvai av de avta1 som träffats me11an arbetsmarknadens parter om kompietterande deipension för tjänstemannagrupper med sådana iöneiägen. Också för egenföretagare gä11er en motsvarande begränsning vid 7,5 tili basbeiopp föijd av att inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas med 1edning av intjänade pensionspoäng för ATP, där den övre gränsen för tiiigodoräknande av pensionsgrundande inkomst detta är just beiopp. I vissa sammanhang har att införa en aiterna-

ifrågasätts

tiv beräkningsmetod i den iagstadgade som innedeipensioneringen bär att deipensionen sku11e utgöra en så stor andei

av 7,5 gånger

basbe1oppet som motsvarar graden av arbetstidsminskning.

Att på detta sätt utöka ti11 iagstiftningsvägen möjiigheterna deipension för försäkrade med inkomster över 7,5 basbeiopp skuiie innebära en kraftig utgiftsökning för deipensionsförsäkringen med - sannoiikt - motsvarande för de oiika besparingar tjänstepensionsordningarna. En sådan utgiftsökning kan inte anses motiverad i dagens läge. Vi vi11 dock erinra om att vi i ett senare skede av utredningsarbetet kommer att se över det nuvarande taket för beräkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP (motsvarande taket för sjukpenninggrundande inkomst).

Eniigt de nu gäiiande bestämmeiserna skaii egenföretagare aiitid tiii en ansökan om deipension bifoga ett intyg från någon som känner hans inkomst- och arbetsförhåiianden väi. Intyget ska11 iämnas på heder och samvete. Eniigt vad vi erfarit kan försäkringskassorna i många fa11 ifrågasätta intygsgivarens kännedom om sökandens arbetsförhåiianden. Trots detta har ofta deipension beviijats. Kassan tiiimäter nämiigen i regei sökandens egna uppgifter e11er annan utredning avgörande betydeise i sammanhanget. Vissa andra sökande förklarar för kassan att intyg inte kan iämnas eftersom ingen känner arbetstiden så vä] att han kan avge ett intyg på heder och samvete. Det kan dock antas att de har andra möjiigheter att styrka sin arbetstidsminskning. Dessa sökande kan emeiiertid av formeiia skäi inte beviijas deipension.

Vi kan såiunda konstatera att nuvarande regei om intygsiämnande har skapat vissa probiem i den praktiska ti11ämpningen för de försäkrade och för försäkringskassorna. För att undanröja dessa probiem bör eniigt vår mening den nu gäiiande regein ändras. En iämpiig iösning kan vara att s1opa kravet på att intyg a11tid skaii lämnas. Vi gör den bedömningen att möjligheterna för försäkringskassan att få god och ti11för1it1ig dokumentation om egenföretagares arbets- och inkomstförhåiianden inte kan antas bii försämrade med en sådan iösning. I avsnitt 5.12 redogör vi mer utföriigt för våra överväganden och försiag på detta område.

En fråga som ibiand uppmärksammats gä11er möjiigheterna att uppbära deipension samtidigt med åiderspension från en tjänstepensionering, dvs. på grundvai av koiiektivavtai på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av ett riksdagsuttaiande i frågan har vi övervägt behovet av särskilda regier från samordningssynpunkt på deipensioneringens område. Vi har emeiiertid funnit att något behov härav numera inte kan anses föreiigga. I avsnitt 5.14 redovisar vi skäien för detta stäiiningstagande.

Eftersom deipension betaias ut i samband med att den försäkrade arbetar deitid menar vi att en mer adekvat benämning på pensionen än den nuvarande är de1tidspension (avsnitt 5.15). Denna benämning innebär dessutom en naturiig anpassning ti11 den som oftast används i dagiigt tai. Vi föresiår därför att pensionsformen framdeies benämns deitidspension.

En1igt våra direktiv ska11 som utgångspunkt för vårt arbete gä11a att a11a försiag som 1äggs fram ska11 kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser. De konkreta förs1ag som vi redovisar i det föijande innebär sammantagna att utgifterna för de1pensioneringen kan förväntas bli i huvudsak oförändrade. I avsnitt 6 redogör vi för dessa kostnadsberäkningar.

5 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG I DE OLIKA FRÅGORNA

5.1 Personkretsen

5.1.1 Gäilande regier

kan betaias ut ti11 förvärvsarbetande i åidern 60-64 Deipension år som minskar sin arbetstid. Sedan år 1980 omfattar de1pensioneringen a11a förvärvsarbetande, såväi anstäiida som egenföretagare och uppdragstagare. Vid tiiiämpningen av deipensioneringens regier räknas i fåmansföretag och dennes make en företagsiedare därmed sammanboende) inte som anstäiida utan (e11er jämstäiid som egenföretagare.

5.1.2 överväganden

Vad gä11er den deipensionsberättigade personkretsen kan en1igt vår mening inte komma i fråga att överväga några förändringar beträffande anstä11das och uppdragstagares tiiihörighet ti11 försäkringen. Vi föresiår dock att arbete som uppdragstagare ska11 med arbete som anstäiid vad avser viiikoren jämstä11as för deipension (se avsnitt 5.5).

Som framhåiiits i avsnitt 4 förutsågs inför ansiutningen av ti11 de1pensioneringen år 1980 att det i den egenföretagarna praktiska tiiiämpningen sku11e uppkomma avsevärda svårigheter vid bedömningen av rätten ti11 deipension för denna kategori. RFV påpekade i sin rapport (Ds S 1977:9) Översyn av deipensionsatt försäkringens dåvarande reg1er förutsatte att försäkringen man exakt kunde faststä11a den försäkrades arbetstid, att man av ti11för1it1ighet kunde förutse inkomsten efter med rimiig grad ti11 deitidsarbete och att det förelåg ett direkt sam-

övergången

band me11an arbetstid och inkomst. För f1erta1et egenföretagare arbets- och inkomstförhåiiandena inte motsvara dessa för-

ansågs

Verket erinrade också om att egenföretagarna inte utsättningar. utan omfattar förvärvsarbetande som arbetar är en homogen grupp under vitt skiida betingeiser. I gruppen ingår inte bara jordbrukare inom handei och industri utan även och småföretagare yrkesutövare, t. ex. konstnärer av många andra sjäivständiga

oiika siag. I rege1 har företagarna fria och oregierade arbetstider, och företagarinkomsten är inte bestämd på förhand utan varierar många gånger år från år. Ofta föreiigger inte heiier ett direkt samband meiian arbetstid eftersom inkomsoch inkomst, ten i många fa11 är beroende av t. ex. konjunkturer och gjorda investeringar. Den redovisade nettointäkten kan också vara beroende av o1ika bokföringstekniska och juridiska varför det regier, kan vara svårt att vi1ket som skaii anses en avgöra be1opp utgöra företagares verkiiga inkomst.

RFV föresiog ändock att egenföretagarna skuiie ansiutas ti11 deipensionsförsäkringen och hänvisade därvid tili att de behov av att kunna minska arbetstiden som försäkringen ska11 tiiigodose torde föreiigga för många egenföretagare som i samma utsträckning för anstäiida. Ytteriigare framhöii verket att av en begränsning deipensioneringen ti11 anstä11da inte överensstämde med utveckiingen inom sociaiförsäkringen, där tidigare ski11nader i förmånshänseende me11an o1ika kategorier förvärvsarbetande i stort sett försvunnit. Ansiutningen ti11 av egenföretagarna deipensioneringen borde dock eniigt verket ske med stor försiktighet och med vissa särregier för den gruppen.

I propositionen 1978/79:69 framhö11 departementschefen det angeiägna i att egenföretagare fick rätt tili deipension. Han påpekade att inte bara anstä11da utan har behov även egenföretagare av att kunna minska arbetstiden under de sista yrkesverksamma åren. Han ansåg, även om han var medveten om de som

svårigheter

föijde därmed, att RFV:s försiag visade att en ansiutning av egenföretagarna var möjiig med hjäip av vissa schabionregier. Departementschefen föresiog därför att egenföretagare sku11e få rätt ti11 deipension. Samtidigt förkiarade han sig dock vara medveten om att det torde finnas för viika yrkesgrupper pensioneringen kunde komma att passa mindre väi. Riksdagen besiutade i en1ighet med försiaget i propositionen.

Erfarenheterna visar att de förutsedda tiiiämpningsprobiemen verkiigen har uppkommit. RFV genomförde under perioden januari 1981 - maj 1982 en uppföijning av försäkringskassornas handiägg-

ning, vilken redovisades i rapporten Delpension för egenföretagare (december 1982). Av denna rapport framgår bl. a. att det ofta föreligger betydande svårigheter att bedöma arbetstidsminskningen och att avgöra om arbetstiden därefter uppgår till minst 17 timmar per vecka.

Även i rapporten Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984) tog RFV upp tillämpningen av delpensioneringen för egenföretagare. I denna rapport anmärks att också andra problem har uppkommit i tillämpningen, bl. a. att bedöma vem som skall räknas som företagsledare i ett fåmansföretag. Om exempelvis en sådan försäkrad överlåter rörelsen till en nära anhörig kan svårigheter uppstå att avgöra vilken grad av inflytande den försäkrade därefter har i företaget. Vidare redovisas problem i samband med omprövning av delpensionen för egenföretagare. I åtskilliga fall framkommer betydande skillnader i inkomstutvecklingen jämfört med de uppgifter som lämnats i ansökningen. Det är ofta svårt att bedöma om inkomstförändringarna är varaktiga och om de har samband med ändring av arbetstiden. Ibland kan det också ifrågasättas om vissa slag av ersättningar skall hänföras till arbetsinsatser som utfördes före arbetstidsminskningen. Exempel på sådana inkomster är royalties, provisioner, patentinkomster, tantiem och uttag från skogskonton.

RFV konstaterar i den sistnämnda rapporten att försäkringskassorna i vissa fall haft skilda uppfattningar i fråga om bedömningen av egenföretagares rätt till delpension. För att uppnå större enhetlighet och likformighet vid tillämpningen har problemen tagits upp vid bl. a. pensionskonferenser med försäkringskassorna de senaste åren. Enligt RFV är det emellertid för tidigt att dra några slutsatser om vilka effekter som de vidtagna åtgärderna gett på försäkringskassornas tillämpning. Verket bedömer dock att åtgärderna är ägnade att successivt medföra mindre variationer i tillämpningen.

Vi anser att de sociala skäl och de rättviseaspekter som motiverade en anslutning av egenföretagarna till delpensioneringen fortfarande är giltiga. Dessa försäkrade kan med samma fog som anställda och uppdragstagare göra anspråk på att med ekonomisk kompensation från samhället kunna minska arbetsinsatsen under

de sista yrkesverksamma åren. Genom att deipensionsförsäkringen fr. 0. m. år 1980 utvidgades ti11 att omfatta a11a förvärvsarbetande togs ett viktigt steg mot ökad samordning och enhetiighet inom sociaiförsäkringen, som härefter inrymmer arbetstagare, uppdragstagare och egenföretagare på i a11t väsentiigt samma vi11kor. De probiem som uppkommit i tiiiämpningen när det gäiier egenföretagarna kan därför eniigt vår mening inte motivera att denna grupps ti11hörighet ti11 försäkringen nu ifrågasätts. Den nuvarande personkretsen inom deipensioneringen bör såiedes kvarstå oförändrad.

När de1pensioneringen infördes i juii 1976 kunde deiägare i fåmansföretag som utförde förvärvsarbete som anstälid i företaget få deipension på samma viiikor som andra anstäiida. Sedan år 1980 gä11er dock att dessa försäkrade räknas som egenföretagare vid ti11ämpningen av regierna för de1pension, eftersom några väsentiiga skiiinader i arbetsförhåiiandena jämfört med egenföretagare inte ansetts föreligga. (Av de ärenden inom deipensioneringen som rör egenföretagare avser ungefär häiften just företagsiedare m. f1. som är anstäiida i fåmansföretag.) Detta motiv för att jämstäiia bi. a. fåmansföretagare med egenföretagare är eniigt vår mening aiitjämt bärkraftigt. De probiem som funnits och finns vid tiiiämpningen av regierna om deipension för egenföretagare förekommer i a11t väsentiigt även när det gä11er fåmansföretagare m. fi. Eniigt vår uppfattning finns därför inte någon aniedning att överväga en ändring av de särregier som gäiier för denna kategori anstäiida.

Beträffande åldersgränserna inom deipensioneringen har vi inte funnit skäi att föresiå några förändringar. De nuvarande gränserna har motiverats med hänsyn ti11 syftena med de oiika förmånerna inom systemet för röriig pensi0nså1der. Vi anser att samordningsskäl - och även kostnadshänsyn - taiar mot sådana förändringar.

5.2 De allmänna försäkringsvillkoren

5.2.1 Gällande regler

För att någon skall vara försäkrad för delpension krävs att tre förutsättningar är uppfyllda. Som första förutsättning gäller att sökanden skall vara bosatt i Sverige. En andra förutsättning är att sökanden uppfyller arbetsvillkoret enligt reglerna för arbetslöshetsförsäkringen eller det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta innebär att han skall ha arbetat i viss omfattning i minst fem månader under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetstidsminskningen eller den tidigare dag då ansökan görs. Som tredje förutsättning gäller att sökanden skall ha varit förvärvsverksam i sådan utsträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst tio år fr. 0. m. 45 års ålder. Härvid beaktas även år då någon haft undantagande från ATP eller underlåtit att betala egenavgift till tilläggspensioneringen.

5.2.2 överväganden

Delpension förutsätter fortsatt förvärvsarbete. Arbetstiden skall förläggas på visst sätt och inom vissa tidsramar, och inkomstförändringen skall stå i viss relation till den minskade arbetstiden. Dessa omständigheter måste kunna kontrolleras av försäkringskassorna. Eftersom sådana kontroller i praktiken inte torde kunna utföras i fråga om förvärvsarbete utomlands, framstår det enligt vår mening som ofrånkomligt att ha ett principiellt krav på att den som uppbär delpension är bosatt i Sverige. Detta krav bör därför kvarstå oförändrat. Liksom hittills bör bosättningsbegreppet inom delpensioneringen vara detsamma som inom socialförsäkringen i övrigt. Detta innebär bl. a. att den som vistas utomlands under enbart en kortare tid eller som - under vissa förutsättningar - av en arbetsgivare här i landet utsänts för arbete i annat land kan få rätt till svensk delpension.

Även nuvarande villkor om aktuell anknytning till arbetsmarknaden - med den koppling som finns till reglerna inom arbetslöshetsstödet.- är enligt vår mening väl avvägda. Några problem

synes inte ha uppkommit vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna. Vi föreslår därför att också dessa regler kvarstår oförändrade.

Det nuvarande kravet att sökanden skall ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst tio år fr. 0. m. 45 års ålder har sin grund i att det ansetts motiverat att kräva en relativt lång tid i arbetslivet före övergången till delpension. För dokumentation härom har det ansetts naturligt att knyta an till ATP-systemet, eftersom pensionspoängen direkt avspeglar tidigare arbetsförhållanden. Vi anser att det inte föreligger skäl att nu frångå detta ställningstagande. Delpensionen avser att ge möjlighet till en nedtrappning av arbetsinsatsen under de sista åren före ålderspensioneringen. Det måste därför anses ligga i sakens natur att den som beviljas delpension har en längre tid bakom sig på arbetsmarknaden under de år som ligger närmast dessförinnan.

I syfte att åstadkomma en ytterligare samordning med tilläggspensioneringen har vi övervägt att för rätten till delpension liksom för oreducerad ATP kräva att pensionspoäng tillgodoräknats för minst 30 år fr. 0. m. fyllda 16 år. Vi har emellertid funnit att ett sådant villkor skulle medföra betydande nackdelar. Bl. a. skulle härigenom åtskilliga försäkrade som kan få delpension enligt nuvarande regler riskera att ställas utanför försäkringen. Detta skulle i första hand gälla för kvinnor som gjort ett längre avbrott i förvärvsarbetet för att vårda barn och för personer som invandrat till först i vuxen ålder. Vi har därför - trots

Sverige att får anses - avstått från att

samordningsaspekten väsentlig lägga fram något förslag med denna innebörd.

Nuvarande regel med dess krav på att pensionsgrundande inkomst inom ATP tillgodoräknats för minst tio år fr. 0. m. fyllda 45 år bör således bibehållas. Även reglerna om hänsynstagande till år då sökanden haft undantagande från eller underlåtit att betala avgift till ATP bör finnas kvar i nuvarande utformning.

5.3 Arbetstidsminskningen för anstäiida

5.3.1 Gäiiande regier

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anstäiid har rätt tiil deipension om han minskat arbetstiden med i genomsnitt minst fem timmar per vecka. Den nya arbetstiden måste också understiga den ordinarie arbetstiden i arbetet med minst fem timmar per vecka.

5.3.2 överväganden

I förarbetena tiil deipensioneringen uttaiades bi. a. att ett av syftena med den nya försäkringen var att möjliggöra en successiv nedtrappning resp. en markerad nedtrappning av arbetstiden. Innebörden av dessa uttryck diskuterades emeiiertid inte närmare. En toikning kan vara att avsikten var att ge möj1ighet ti11 en minskning av arbetstiden i fiera steg (t. ex. 40-35-20-0 timmar per vecka).

Utveckiingen har, som framgår av den statistiska redovisningen i biiaga 1 (tabeii 4.5), visat att deipensionärerna i endast iiten utsträckning (ca 3 %) gör en ytteriigare arbetstidsminskning efter den ursprungiiga. T. ex. åtföijs en minskning av arbetstiden från 40 ti11 35 timmar i veckan vaniigen inte av

någon

ytteriigare minskning före åiderspensioneringen.

En arbetstidsminskning av så ringa omfattning som fem timmar per vecka viiken inte föijs av ytteriigare nedtrappning kan eniigt vår mening sägas stå i strid med deipensioneringens syfte att möjiiggöra en mjuk övergång ti11 åiderspension. För att få ti11 stånd en bättre överensstämmeise me11an regierna om arbetstidsminskningen för anstäiida och syftena med deipensioneringen har vi övervägt att föreslå ett krav att den sammaniagda arbets-

på

tiden ska11 minska med t. ex. minst 20 %, dock med minst fem timmar per vecka. Den sammaniagda arbetstiden efter arbetstidsminskningen sku11e då i konsekvens därmed kunna vara iängst 32 timmar per vecka. (Denna arbetstid motsvarar en minskning med 20 % för en försäkrad med 40 timmars arbetsvecka före arbetstidsminskningen.)

En lösning med denna innebörd skulle dock medföra en något minskad flexibilitet vad avser möjligheterna till arbetstidsminskning. Bl. a. skulle problem kunna uppstå för försäkrade som

vissa

önskar minska den dagliga arbetstiden. Vidare kan enligt gällande regler en anställd med en mindre bisyssla vid sidan av anställningen begära bortseende från bisysslan. Hans faktiska arbetstid kan vara 45 timmar per vecka efter arbetstidsminskningen (35 timmar i anställning och 10 timmar i uppdrag). Om tidsgränsen för arbetet efter arbetstidsminskningen skulle sättas vid 32 timmar per vecka skulle alltså uppkomma en väsentlig skillnad i förhållande till nuvarande regler.

Av bl. a. dessa skäl föreslår vi ingen ändring beträffande kravet på att arbetstiden för anställda skall minska med minst fem timmar per vecka. Som framgår av avsnitt 5.7 föreslår vi dock att det nu skall införas en fast övre tidsgräns för deltidsarbetet vid 35 timmar per vecka för alla försäkrade. I denna arbetstid skall även inräknas en mindre bisyssla som den försäkrade begärt bortseende från. Nuvarande regel för anställda om minskning i förhållande till ordinarie arbetstid i arbetet kan därmed slopas.

5.4 Arbetstidsminskningen för egenföretagare

5.4.1 Gällande regler

För den som efter arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som anställd gäller att arbetstiden skall ha minskat med i genomsnitt minst hälften för att han skall kunna få delpension. Till denna kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare.

5.4.2 Bakgrund till nuvarande regler

Som framgår av avsnitt 5.1.2 framhölls under förarbetena till nuvarande lagstiftning att det skulle medföra avsevärda svårigheter att ansluta egenföretagare till delpensionsförsäkringen på samma villkor som anställda och att särregler därför var erforderliga för denna kategori. I RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Översyn av delpensionsförsäkringen bedömdes det inte vara möjligt med

en så fingraderad arbetstidsminskning som regierna för anstäilda medger. Så reiativt margine11a ändringar i arbetstiden torde eniigt verkets uppfattning vara svåra att faststä11a för andra förvärvsarbetande än de som har regierad arbetstid. I princip sku11e detta förutsätta att arbetstiden för egenföretagare registreras, något som sannoiikt inte var möjiigt att genomföra.

Verket konstaterade därför att man för egenföretagare torde behöva kräva en mera betydande minskning av arbetstiden för att rätt ti11 deipension sku11e föreligga. En sådan markerad arbetstidsminskning skuiie - om den inte näm1igen kompenserades på något sätt - i avsevärd inverka bi. a. grad på verksamhetens omfattning, vilket kunde användas som stöd vid bedömningen. Verket hade övervägt att iåta en arbetstidsminskning på två nivåer - t. ex. en minskning med en fjärdedei e11er häiften ge rätt til] deipension. (Detta hade också förordats av representanter för företagarorganisationer.) En sådan sku11e iösning eme11ertid innebära att en arbetstidsminskning med i genomsnitt drygt fem timmar i veckan i vissa fa11 sku11e kunna vara ti11räckiig för rätt tiil delpension. En så reiativt obetydiig minskning av arbetstiden var eniigt verkets mening mycket svår att konstatera i andra fa11 än då arbetstiden registrerades. Verket ansåg att det därför kunde vara iämpiigt att kräva att egenföretagaren minskat sin arbetstid med minst häiften för att rätt ti11 deipension ska11 föreiigga. En sådan arbetstidsminskning ti11 häiften torde i rege1 också motsvara behovet.

I propositionen 1978/79:69 om de1pension för egenföretagare m. m. anförde departementschefen att han iiksom många av remissinstanserna ansåg det vara nödvändigt med en viss beträfsärregiering fande egenföretagarnas mot bakgrund bi. a. av arbetstidsminskning att det kunde råda markanta ski11nader me11an och arbetstagares övrigas förvärvsarbeten. Det borde därför krävas att egenföretagarna minskat sin arbetstid med minst för att de sku11e

hä1ften

få rätt ti11 deipension. Därvid konstaterade departementschefen att av de anstäiida som vid detta ti11fä11e uppbar delpension hade drygt tre fjärdedelar minskat arbetstiden med just häiften. På iängre sikt fick man med iedning av erfarenheterna från den

praktiska tillämpningen bedöma om det skulle bli möjligt att närma reglerna till dem som gäller för anställda. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget i propositionen.

5.4.3 överväganden

Som vi framhållit i avsnitt 5.1.2 har RFV, som noga följt tilllämpningen av delpensionsförsäkringen för egenföretagare, konstaterat att betydande svårigheter uppkommit hos försäkringskassorna vid denna tillämpning. Sådana problem har förelegat bl. a. när det gäller bedömningen av egenföretagares arbetstidsminskning. I sin rapport Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984) har RFV dragit slutsatsen att erfarenheterna dittills av detta regelsystem inte ger anledning eller möjlighet att föreslå regler som närmar sig de som gäller för anställda i om möjligheten

fråga

att minska arbetstiden med mindre än hälften.

De tillämpningssvårigheter som befarades vid tillkomsten av nuvarande regler har sålunda uppkommit. Erfarenheterna visar att försäkringskassorna ofta haft problem med att bedöma arbetstidsminskningen för egenföretagare. Även om problemen synes successivt ha minskat och tillämpningen under årens lopp blivit mer enhetlig, föreligger alltjämt betydande svårigheter vid prövningen av frågan om egenföretagaren minskat sin arbetstid i tillräcklig omfattning.

Principiellt måste det av bl. a. rättviseskäl anses önskvärt att ha likartade regler beträffande arbetstidsminskningen för

egenföretagare och andra försäkrade. Erfarenheterna från försäkringskassorna och RFV ger emellertid vid handen att det inte är möjligt att utan betydande tillämpningsproblem tillgodose detta önskemål. De argument mot enhetliga regler som framfördes under förarbetena till nuvarande lagstiftning är enligt vår mening fortfarande giltiga. Om de regler för arbetstidsminskningen som gäller för anställda skulle införas för egenföretagare, skulle svårigheterna att kunna konstatera en minskning av arbetstiden öka väsentligt. Vi har därför funnit att vi inte kan föreslå en

mer fingraderad skaia för arbetstidsminskningen än den som nu gäiier. Nuvarande regler bör aiitså ti11s vidare kvarstå oförändrade.

Inte heiier kan det komma i fråga att - som Lantbrukarnas riksförbund i en ti11 oss överiämnad skriveise - införa

föresiagit särregier om arbetstidsminskningen för enbart en viss grupp egenföretagare som iantbrukare. Sådana särregier skuiie stå i strid med de principer som iigger bakom iagstiftningen på sociaiförsäkringens område. De skuiie också strida mot de utgångspunkter om ökad samordning och förenkiing på detta område som vi uppstäiit för vårt arbete. Härtiii kommer att det knappast kan sägas föreiigga större möjiigheter att pröva och kontroiiera en regei som medger en mer fingraderad arbetstidsminskning just för kategorin iantbrukare än vad som skuiie vara faiiet för många andra egenföretagare.

Som vi närmare utveckiar i avsnitt 5.12 anser vi dock att det finns skäi att mildra de krav som nu stäiis i fråga om iämnande av intyg tili styrkande av en egenföretagares arbetstidsminskning.

5.5 Uppdragstagarnas stäiining

5.5.1 Begreppet uppdragstagare

Med uppdragstagare menas den som utför arbete för annans räkning utan att vara anstäiid i dennes tjänst. Som uppdragstagare betraktas bi. a. den som har förtroendeuppdrag av oiika siag, t. ex. som po1itiskt eiier fackiigt förtroendevaid. Också annan iedamot i privata eiier offentiiga styreiser och andra besiutande organ räknas som uppdragstagare, iiksom förmyndare, övervakare och fosterföräider. Även den som har tiiifäiiigt uppdrag att förrätta bouppteckning, verkstäiia besiktning och värdering eiier att utföra uppgifter som t. ex. föredragshåiiare, översättare eiier toik anses vara uppdragstagare. Frånsett för en dei poiitiskt förtroendevaida och ett fåtai andra grupper torde uppdrag i regei utgöra bisyssia vid sidan av en huvudverksamhet. Denna huvudverksamhet är vaniigtvis en anstäiining.

Inkomst av uppdrag ska11 inom den aiimänna försäkringen i regei jämstäiias med anstäiiningsinkomst (3 kap. 2 § och 11 kap. 2 § AFL). På uppdragsersättning ska11 uppdragsgivaren betaia arbetsgivaravgift. Denna jämstäiidhet med anstäiiningsinkomst gä11er inte om ersättningen skattemässigt utgör inkomst av röreise eiier jordbruksfastighet för uppdragstagaren. Parterna kan dock i dessa faii själva komma överens om att sådan ersättning ska11 anses som anstäiiningsinkomst.

Gränserna meiian vem som är att anse som uppdragstagare, anstäiid och egenföretagare är inte skarpa. Omfattande gränsdragningsprobiem finns, bi. a. på skatte- och avgiftsområdena. Exempeivis kan en uppdragsgivare i vissa fail få svårigheter att bedöma om arbetsgivaravgifter skaii betaias för en uppdragsersättning e11er inte, bi. a. mot bakgrund av att sociaiiagstiftningens och uppbördsiagstiftningens arbetstagarbegrepp inte är helt identiska.

5.5.2 Gäiiande regier m. m.

Inom deipensioneringen är regierna för arbetstidsminskningen oiika för anstäiida och för övriga försäkrade. Även pensionsunderiaget beräknas eniigt skiida metoder. Sysseisättningen efter minskningen av arbetstiden är avgörande för vilka regier som gäiier.

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anstäiid har rätt ti11 deipension om han minskat arbetstiden med i genomsnitt minst fem timmar per vecka. För den som efter arbetstidsminskningen inte arbetar enbart som anstäiid krävs att arbetstiden minskat med i genomsnitt minst häiften. Ti11 denna senare kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare. Även kombinationer av o1ika typer av förvärvsarbete kan förekomma, t. ex. anstäiining och röreise e11er anstäiining och uppdrag.

Rätten ti11 deipension för den som vid sidan av en anstäiining har ett annat förvärvsarbete (än anstäiining) efter arbetstidsminskningen ska11 såiedes bedömas eniigt samma regier som gä11er för egenföretagare. För att göra det möjiigt även för vissa ur

denna grupp av försäkrade att göra en mer fingraderad arbetstidsminskning har emeiiertid införts vissa undantagsregier om bortseende från en mindre bisyssia.

Dessa regier innebär att, om den försäkrade har en mindre bisyssia vid sidan av sitt huvudsakiiga arbete, han på begäran kan få sin rätt ti11 delpension bedömd med bortseende från bisyssian. Föijande förutsättningar gälier dock. 0 Bisyssian ska11 ha utförts varaktigt före arbetstids-

minskningen. 0 Arbetstiden för bisyssian får inte ha ökats inför e11er vara

avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakiiga

förvärvsarbetet. 0 Arbetstiden för bisyssian kan beräknas uppgå ti11 i genom-

snitt högst 10 timmar per vecka. 0 Ãrsinkomsten för bisyssian kan antas bii mindre än vad som

motsvarar ett basbeiopp.

Tiii grund för bedömningen av rätten till de1pension för försäkrade son har uppdragsinkomster iigger både den försäkrades och uppdragsgivarens uppgifter om inkomst och arbetstid. (Detta gäiier såväi i de fa11 där rätten tiil deipension bedöms en1igt samma regier som gäiier för egenföretagare som i de fa11 där rätten ti11 pension bedöms med bortseende från bisyssia.) Utredningen av inkomstförhå11andena avviker i regei inte från den utredning som görs beträffande anstäiidas inkomster. När det gäiier arbetstiden är handiäggningen dock annoriunda. Vaniigtvis kan uppdragsgivaren inte iämna preciserade tidsuppgifter, utan försäkringskassan måste ta sökandens egna uppgifter som utgångspunkt för bedömningen. Kassan prövar rimiigheten i tidsuppgifterna genom att jämföra dessa med inkomsterna från uppdragen. De uppdrag som är aktueiia i deipensionsärenden hänför sig i alimänhet tiil ett fåtai typfaii, t. ex. kommunaia och fackiiga förtroendeuppdrag. Med iedning av den erfarenhet som byggts upp vid handiäggningen av iiknande ärenden faststäiier kassan därefter arbetstiden för uppdraget. I tveksamma fa11 finns naturiigtvis möjiighet att ta upp frågan om beräkning av arbetstiden ti11 diskussion och avgörande i pensionsdeiegation, i vilken ingår bi. a. iedamöter med samma bakgrund som de vaniigast förekommande sökandena med uppdragsinkomster.

____e__se.__e_i

Antaiet uppdragstagare som uppbär deipension - i förhåiiande tiii

- av tabeii 2.1 1 ti11 .estate

övriga deipensionstagare framgår i biiaga detta betänkande. Som redovisas i denna tabeii är antaiet uppdragstagare mycket begränsat (31 i december 1985). Andeien uppdragstagare i förhåiiande ti11 samtiiga deipensionstagare har varit tämiigen konstant sedan år 1980.

Förekomsten av extraarbeten iiiustreras av tabe11 2.2 i samma biiaga. Tabeilen visar att bland de anstäiida har 5 % något ytteriigare arbete. I så gott som samtiiga fa11 har detta bedömts som en mindre bisyssia i deipensionshänseende. Av egenföretagarna har drygt en tiondei något arbete utöver huvudsysseisättningen men endast drygt häiften av dessa har beviijats bortseende från bisyssian vid prövningen av deipensionen.

5.5.3 Bakgrund ti11 nuvarande regier

När deipensioneringen infördes i juli 1976 omfattade den endast anstäiida. Om den försäkrade hade en varaktig bisyssia vid sidan av anstäiiningen kunde man eniigt den då gäiiande iagstiftningen bortse från denna bisyssia vid bedömningen av rätten ti11 deipension samt vid beräkningen av pensionens storiek. Med bisyssia avsågs arbete i röreise, jordbruk e11er uppdrag. Om arbetstiden för bisyssian efter arbetstidsminskningen översteg arbetstiden i deitidsanstäiiningen sku11e frågan om rätten tiil deipension prövas av pensionsdeiegation. Samma gäiide om ersättningen för bisyssian översteg häiften av iönen i deitidsanstäiiningen. Några mer fasta gränser för bisyssians omfattning e11er för inkomsten därav fanns inte.

När RFV i rapporten (Ds S 1977:9) Översyn av deipensionsförsäkringen 1ade fram förs1ag om en utvidgning av deipensioneringen föresiog verket att förutom förvärvsarbete i röreise eiier jordbruk även arbete i form av uppdrag sku11e grunda rätt ti11 deipension. En1igt RFV:s försiag skuiie därvid arbete såsom uppdragstagare jämstäiias med och bedömas eniigt samma regier som arbete såsom arbetstagare, eftersom uppdrag ansågs ofta stå anstäiining nära. En förutsättning för detta var dock att den försäkrade inte samtidigt hade inkomst av röreise eiier jordbruksfastighet, i viiket faii heia förvärvsarbetet skuiie bedömas

för egenföretagare. Att jämstä11a uppdrag med eniigt regierna anstälining fann RFV vara möjiigt om man använde vissa schabion-

för beräkningen av arbetstid. Samtidigt föresiog verket regier att man sku11e s1opa bisyss1ereg1erna eftersom a11t förvärvsarbete därefter sku11e ge rätt ti11 deipension.

I 1978/79:69 om deipension för egenföretagare m. m.

propositionen uttaiade departementschefen att han, även om det sku11e vara möj- 1igt att ta hjäip av schab10nreg1er om n0rma1 och faktisk arbetstid i uppdrag, inte var övertygad om att resultatet ailmänt sku11e b1i tiiifredsstäilande i de 01ika fa11en. Att bestämma de 01ika schabionerna sku11e sannolikt också bii ett intrikat probiem. Därför föresiogs att uppdrag sku11e behandias på samma sätt som röreise och jordbruk och annan fri yrkesutövning vid bedöm-

av rätten ti11 deipension. Detta innebar också att man ningen sku11e få enhetiiga regier för a11a slags uppdrag, t. ex. även sådana som utförs inom ramen för en konsuitröreise. Försiaget att siopa bisyssiereglerna kunde eniigt departementschefens mening innebära o1yck1iga tröskeieffekter och försämringar i förhå11ande ti11 tidigare regier. Han ansåg det inte rim1igt att en arbetstagare som dessutom har ett förtroendeuppdrag e11er som i obetyd- 1ig omfattning driver röre1se e11er jordbruk sku11e vara tvungen att antingen minska sin samman1agda arbetstid en1igt röreisereg- 1erna, dvs. med minst häiften, e11er heit avstå från bisyssian. Vissa att ha bisyssia ti11 anstäiining borde därför

möjiigheter behå11as inom deipensionsförsäkringen, och motsvarande möjiigheter borde finnas för egenföretagare som har ett uppdrag.

Riksdagen besiutade i eniighet med försiaget i propositionen. Därmed infördes de nuvarande bisyssieregierna, som innebär att man under vissa förutsättningar kan bortse från en mindre bisyssia vid sidan av det huvudsakiiga arbetet.

5.5.4 Tidigare behandiing

Sedan den nya deipensionsiagen trätt i kraft den 1 januari 1980 har frågan om uppdragstagares stäiining inom deipensioneringen tagits upp av riksdagen vid f1era ti11fä11en. I sociaiförsäkringsutskottets betänkande 1979/80:19 behandiades såiunda frågan om rätten ti11 deipension för vissa fack1igt och poiitiskt förtroendevaida. Riksdagen framhö11 då att det var orimiigt att

rätten tili deipension för en arbetstagare, som samtidigt är fackiigt e11er poiitiskt förtroendevald och därmed är iedig med iöneavdrag från sitt ordinarie arbete för att utföra uppdraget, ska11 bedömas enligt de regier som gäiier för

egenföretagare. Något bärande skäi att inte jämstäiia dessa uppdragstagare med arbetstagare ansågs inte föreiigga. Detta borde ges regeringen ti11 känna.

Med aniedning av detta riksdagsbesiut uppdrog åt RFV

regeringen att utreda frågan. Uppdraget redovisades i rapporten Erfarenheter av deipensioneringen t. 0. m. augusti 1980. I denna iämnades ett författningsförsiag eniigt viiket arbete på grund av fackiigt e11er poiitiskt skuiie anses som arbete såsom

förtroendeuppdrag anstä11d i delpensionshänseende. För övriga uppdragstagare skuiie dock regierna vara oförändrade.

I propositionen 1981/82:199 anmäide departementschefen frågan om behandiingen av vissa uppdragsinkomster vid beräkningen av deipension. Därvid betonade departementschefen att - som verket på-

- att pekat svårigheterna faststäiia inkomst och arbetstid kvarstod med det förslag som RFV iämnat. Vidare framhöil hon

svårig-

heterna - främst i fråga om poiitiskt förtroendevaida - att avgränsa den personkrets som sku11e kunna få rätten ti11 deipension bedömd en1igt de gynnsammare reg1er som gäiier för anstä11da. Med hänsyn tiii detta samt ti11 att visst utredningsarbete

pågick

beträffande pensionsförhåiiandena för förtroendevaida iade regeringen inte fram några försiag om ändring av de gäiiande bestämmeiserna.

Vid behandiingen av propositionen i riksdagen (SfU 1981/82:16, rskr. 435) ansågs det önskvärt att sku11e iåta utreda

regeringen frågan i ett vidare sammanhang och därvid ta sikte

även på andra grupper uppdragstagare än de som innehar fackiiga och poiitiska uppdrag. Riksdagen besiutade att detta sku11e ges regeringen ti11 känna.

Mot bakgrund härav fick RFV i september 1982 uppdraget att utreda frågan om deipension för uppdragstagare. Resuitatet av utredningen redovisades i rapporten Deipension och röriig pensionsåider (januari 1984). I sina överväganden med försiag ti11 ändrade regier konstaterade verket att ett avgörande motiv för att

inte jämstäiia uppdragstagare med arbetstagare är svårigheterna att beräkna arbetstiden i uppdrag. Vad gäiide arbetstiden för

förtroendevaida uppdragstagare hävdade dock verket att politiskt underiaget för ett stäiiningstagande om dessa uppdragstagare skaii jämstäiias med arbetstagare eiier egenföretagare hade förbättrats. Arbetstiden för en uppdragstagare som är poiitiskt förtroendevaid avser sammanträden i nämnder och förberedeiser för dessa, partigruppsmöten i ansiutning tiii sammanträdena, andra

möten inom partiorganisationen, mediems- och överiäggningar, väijarkontakter m. m. Den tid som skaii beaktas vid bedömningen av rätten tiii deipension borde dock eniigt verket begränsas tiii de arbetsuppgifter som har ett nära samband med uppdraget, t. ex. tid för sammanträden och förberedeiser för dessa samt partigruppsmöten i ansiutning tiii sammanträdena. Tiden för

deiar av uppdraget sku11e då kunna ses som ideeii verkövriga samhet och skuiie därför inte påverka rätten ti11 deipension. Dessa deiar av uppdraget är för övrigt i aiimänhet inte arvoderade. Arbetstiden för fackiigt förtroendevaida torde eniigt verket kunna beräknas på motsvarande sätt som för poiitiskt förtroendevaida.

Eniigt verkets uppfattning hade det underiag som framkommit i den förnyade utredningen, bi. a. vad avsåg förtroendevaidas arbetsförhåiianden, inte visat nya omständigheter som i något väsent-

avseende ändrade bedömningen av iämpiigaste iösning. Liksom iigt i verkets försiag år 1977 förordades aiitjämt den huvudinriktningen att uppdragstagare beträffande rätten tiil deipension borde jämstäiias med anstäiida. Verket ansåg dock att det ursprungiiga förslaget borde kompietteras vad gäiide principerna för bedömningen av arbetstidsförhåiiandena för uppdragstagare.

RFV framhöii att uppdrag i många faii har stora iikheter med anstäiining. Svårigheter kvarstod dock fortfarande att beräkna arbetstiden för vissa uppdragstagare. Verket ansåg därför att, om uppdragstagaren inte genom någon annan person kunde intyga arbetstid och inkomst för uppdraget, det borde åiigga uppdragstagaren sjäiv att styrka dessa förhåiianden. När försäkringskas-

arbetsförhåiianden torde inga hinsan kiargjort uppdragstagarens der föreiigga att jämstäiia hans arbete med arbete som anstäiid vid bedömningen av rätten tiil deipension.

Verkets förs1ag innebar såiedes att det i princip skulle stäiias samma krav på uppdragstagare som egenföretagare när det

gä11de utredning om arbetstidsförhåiiandena. I övrigt sku11e uppdragstagare jämstäiias med anstä11da i deipensionshänseende.

Härefter har socia1försäkringsutskottet i betänkandet 1984/85:23 på nytt prövat frågan om rätten tiii deipension för uppdragstagare med fackiiga och poiitiska uppdrag. Utskottet hänvisade därvid ti11 RFV:s nyssnämnda rapport samt erinrade om att det i pensionsberedningens uppdrag ingår även frågor som beiysts i denna rapport. Utskottet förutsatte att den som aktuaii-

fråga

serats därmed sku11e få sin iösning.

5.5.5 överväganden och försiag

Utgångspunkter

Som framgår av redogörelsen i det föregående har frågan om rätten ti11 och beräkningen av deipension för ägnats

uppdragstagare stort intresse och uppmärksammats i o1ika sammanhang.

många

Skiida förs1ag ti11 iösningar har också presenterats under årens Iopp. När deipensioneringen år 1980 utvidgades ti11 att omfatta a11a typer av förvärvsarbete var det en strävan att så iångt möj- 1igt ans1uta o1ika grupper förvärvsarbetande på samma vi11k0r. Endast i den mån arbets- och inkomstförhåiiandena var a11tför avvikande kunde särbestämmeiser accepteras. Vid den översyn som vi gjort av rege1systemet och vid vi1ken samordnings- och förenkiingsaspekter har ti11mätts stor vikt har vi särskilt undersökt om antaiet särbestämmeiser för o1ika typer av förvärvsarbetande kan minskas. När det gä11er uppdragstagarnas inom del-

stäiining pensioneringen har vi även tagit specieii hänsyn ti11 hur motsvarande fråga har Iösts inom övriga grenar

av sociaiförsäkringen.

En grundtanke med deipensioneringen är att regeisystemet i så stor utsträckning som möjiigt ska11 anpassas efter de försäkrades önskemåi om grad av arbetstidsminskning. Regierna ska11 inte he11er försvåra möjiigheterna att ändra inriktning av förvärvsarbetet i samband med övergången ti11 deltidsarbete.

Enligt vår uppfattning kan de nuvarande bestämmeiserna om de1pension för uppdragstagare i vissa fa11 få mindre tiiifredsstäiiande konsekvenser. Det kan inte vara rimiigt att t. ex. en försäkrad som ti11 huvudsakiig dei är anstäiid och som har ett uppdrag vid sidan av anstäiiningen i princip ska11 behandias som en egenföretagare vid bedömningen av rätten ti11 deipension. Inom den aiimänna pensioneringen i övrigt jämstäiis uppdrag med anstäiining. Av principieiia skäi borde detsamma gäiia också på deipensionsområdet. Ett uppdrag står ofta anstäiining nära, och en uppdragstagare är inte sä11an i samma ekonomiska och sociaia situation som en arbetstagare. För fiertaiet är uppdraget närmast en bisyssia, t. ex. för vissa fackiigt och poiitiskt förtroendeva1da samt för förmyndare, övervakare och fosterföräidrar. Om möjiigheter finns att komma ti11 rätta med de probiem som man tidigare hänvisat ti11 när det gä11t uppdragstagarnas stäiining inom deipensioneringen, anser vi såiedes att denna kategori principieiit bör jämstäiias med anstäiida.

De nuvarande regierna för anstäiida förutsätter att man kan bestämma arbetstiden med stor noggrannhet. Sådana möjiigheter finns i regei inte när det gä11er uppdragstagare. Som framgått av redovisningen i det föregående har dessa svårigheter att faststäiia arbetstiden i uppdrag utgjort huvudmotivet för den särregiering i förhåiiande ti11 anstäiida som nu gä11er beträffande deipension för uppdragstagare. Ett jämstäiiande av dessa två grupper förvärvsarbetande sku11e därför underiättas om man kan finna en lösning som innebär att behovet av omfattande arbetstidsberäkningar minskar.

För en anstäiid görs en tämiigen exakt beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen. För en egenföretagare görs motsvarande inkomstberäkning schabionmässigt. Beräkningen för egenföretagare medför därför i regei inga probiem i den praktiska ti11iämpningen. Inkomsten efter arbetstidsminskningen kan däremot många gånger vara svår att förutse, bi. a. eftersom sambandet meiian inkomst och arbetstid kan vara svagt eiier obefintiigt. Också för vissa mindre grupper av uppdragstagare görs i dag en schabionberäkning av inkomsten före övergången ti11 deipension, nämiigen i de faii där ersättningen skattemässigt utgör inkomst av röreise eiier jordbruksfastighet. Om ersättningen är att hänföra tiii inkomst av tjänst vid inkomsttaxeringen beräknas dock

inkomsten också för uppdragstagare enligt de regler som gäller för anställda. Att göra en rättvisande uppskattning av inkomsten efter arbetstidsminskningen kan för vissa kategorier uppdragstagare innebära samma svårigheter som för en egenföretagare. Grunden härtill är att problem kan föreligga att bedöma omfattningen av uppdraget för framtiden. Även dessa problem hänför sig således till beräkningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen. Inkomstberäkningen för uppdragstagare underlättas dock betydligt av att det i många fall finns ett samband mellan den tid som tas i anspråk för uppdraget och inkomsten därav. Om man kan finna regler som ger ett rättvisande mått på inkomsten före arbetstidsminskningen och som låter sig tillämpas på ett enkelt och enhetligt sätt, skulle således förutsättningarna att jämställa arbete som uppdragstagare med arbete som anställd förbättras ytterligare.

Olika möjligheter till lösning

Om man bedömer att svårigheterna att beräkna arbetstiden i uppdrag fortfarande är av den omfattning som redovisades i propositionen 1978/79:69 (jfr ovan) skulle det kunna ligga närmast till hands att inte ändra nuvarande regler. I den diskussion om uppdragstagarnas ställning inom delpensioneringen som förekommit därefter har det emellertid hävdats att dessa svårigheter borde kunna bemästras. Vissa ändringar av reglerna har därför ansetts vara motiverade. Man kan urskilja följande huvudinriktningar på de förslag som förts fram i denna diskussion.

Endast bisysslereglerna ändras. Endast visst arbete som uppdragstagare jämställs med arbete som anställd.

0 I princip allt arbete som uppdragstagare jämställs med arbete

som anställd.

En möjlighet att komma till rätta med problemen skulle sålunda kunna vara att ändra reglerna för en mindre bisyssla och att därvid höja arbetstids- och inkomstgränserna för denna. En sådan tanke har väckts av bl. a. RFV, som i sin rapport Delpension och rörlig pensionsålder från år 1984 övervägde möjligheten att exempelvis höja gränsen för arbetstiden till 16 timmar per vecka och gränsen för inkomsten till två basbelopp.

Med förebiid från den deipensionsiag som gäiide före år 1980 skuiie även kunna komma i fråga att göra gränserna för bisyssian röriiga. Eniigt denna 1ag sku11e frågan om rätten ti11 deipension hänskjutas tiil särskiid prövning om arbetstiden i bisyssian efter övergången tiii deitidsarbete översteg tiden för deitidsarbetet. Detsamma gäiide om ersättningen för bisyssian översteg häiften av iönen för deitidsarbetet.

Fördeien med de nämnda aiternativen tiii iösning är att antaiet fail där uppdragstagare jämstäiis med egenföretagare skuiie minska betydiigt. En utökning av tids- och inkomstgränserna sku11e dock kunna medföra att en bisyssia - som undantogs från deipensionsbedömningen - inte aiitid biev av begränsad omfattning i förhåiiande tili huvudsysseisättningen. Den nu diskuterade iösningen innebär även att möjiigheterna sku11e öka att efter arbetstidsminskningen arbeta mer än vad som vaniigen är ordinarie arbetstid i heitidsanstäiining, 40 timmar per vecka. Som vi utveckiar i avsnitt 5.7 bör strävan vara att ta bort dessa möjiigheter. Det kunde därför övervägas att införa en spärregei som förhindrade denna konsekvens. En sådan regei skuiie kunna innebära att den försäkrade efter arbetstidsminskningen (ink1. bisyssian) fick arbeta iängst t. ex. 35 eiier 40 timmar per vecka. Detta betyder att, om den försäkrade har en arbetstid i anstäiining på exempeivis 17 timmar per vecka efter arbetstidsminskningen, han skuiie kunna ha kvar uppdrag som tog i anspråk 18 (a1t. 23) timmar per vecka.

I stäiiet för att höja gränserna för vad som skaii anses vara en mindre bisyssia finns naturiigtvis möjiighet att heit siopa dessa. För att rätten till deipension skuiie bedömas med bortseende från bisyssian sku11e dock kvarstå som förutsättningar att denna utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och att den inte har ökats inför eiier är avsedd att öka efter arbetstidsminskningen. En fördei med denna iösning är att man i regei inte skuiie behöva göra någon mer omfattande beräkning av arbetstiden för uppdragen. Att avgöra varaktigheten av bisyssian torde normait sett inte föranieda svårigheter. I praktiken skuiie utredningen därför avse endast frågan om uppdraget utökats eiier inte. Någon spärregei sådan som den ovan diskuterade torde inte komma i fråga med detta aiternativ, eftersom en sådan regei skuiie kräva

arbetstidsberäkningar för uppdragen. Den lösning som nu berörts skulle därmed vara förenad med samma nackdelar som den tidigare diskuterade.

Vi vill ytterligare framhålla att, när numera allt förvärvsarbete är delpensionsgrundande, det egentligen inte borde finnas behov av några särskilda bisyssleregler. Att systemet ändå innehåller sådana regler måste anses innebära nackdelar i försäkringsmässigt hänseende. En av dessa är att bisysslan inte får utökas efter delpensioneringen. Denna regel står ofta i konflikt med många uppdragstagares önskan att utöka uppdragen i samband med eller efter delpensioneringen. En av anledningarna till att uppdragstagare gärna vill behålla eller utöka sina uppdrag i samband med delpensioneringen torde vara att de inte betraktar uppdragen som förvärvsarbete. Vid en mindre utökning av bisysslan kan i en omprövningssituation reglerna medföra tröskeleffekter och därmed problem för de försäkrade. En strikt tillämpning av reglerna innebär nämligen att hela pensionen kan återkrävas kanske för avsevärd tid tillbaka.

Bisysslereglerna stämmer således dåligt överens med utgångspunkterna att den försäkrades önskemål om grad av arbetstidsminskning bör tillgodoses i möjligaste mån och att möjligheterna till ändrad inriktning av förvärvsarbetet inte skall försvåras. Även andra nackdelar är förenade med det alternativ som här behandlas. Bl. a. skulle med detta inte tillgodoses önskemålet att uppdragstagare och anställda principiellt jämställs i delpensionshänseende. Mot bakgrund av vad vi sålunda anfört finner vi det inte vara en framkomlig eller lämplig väg att bygga vidare på detta alternativ att endast göra ändringar i bisysslereglerna.

En möjlighet att minska problemen med delpension för uppdragstagare är att söka finna lösningar som tar sikte på enbart vissa grupper uppdragstagare. I den diskussion som förts har uppdragstagare med politiska och fackliga förtroendeuppdrag ansetts ha en viss särställning. De exempel på problem som förts fram har dessutom huvudsakligen rört dessa uppdragstagare.

Det nyss diskuterade alternativet att ändra endast bisysslereglerna har byggt på förutsättningen att samtliga uppdragstagare behandlas lika. Denna lösning skulle dock även kunna tillämpas

enbart för en begränsad krets uppdragstagare, t. ex. just p01itiskt och fackiigt förtroendevaida. Emeliertid kan också en mer vittsyftande iösning komma i fråga när det gä11er behandiingen av dessa kategorier i deipensionshänseende.

Som nämnts i avsnitt 5.5.4 behandiade RFV i rapporten Erfarenheter av deipensioneringen t. 0. m. augusti 1980 en sådan aiternativ iösning, nämiigen att betrakta arbete som fackiigt e11er poiitiskt förtr0endeva1d såsom anstä11ning men ha kvar nuvarande regier för övriga uppdragstagare. I rapporten konstaterades att en sådan uppdeining av uppdragstagare i oiika grupper inom en och samma försäkringsgren inte hade prövats tidigare. I verkets överväganden betonades även de oiika former av gränsdragningsprob1em som därvid kunde uppkomma. Ett av dessa probiem gä11de avgränsningen av poiitiskt och fackiigt förtroendeva1da i förhåiiande tiil andra uppdragstagare. Ett annat probiem avsåg frågan om avgränsningen av po1itiskt och fack1igt arbete sku11e göras med hänsyn ti11 om uppdraget utförts på tid för tjänstiedighet med iöneavdrag i anstäiiningen e11er inte.

Vi vi11 när det gä11er det här aktue11a aiternativet, att endast visst arbete som uppdragstagare jämstäiis med arbete som anstäild, erinra om att det för närvarande inom deipensioneringen görs en uppdeining av de förvärvsarbetande i tre huvudgrupper: anstä11da, uppdragstagare och egenföretagare. Med detta aiternativ sku11e göras en ytteriigare uppde1ning av en av dessa huvudgrupper, nämiigen ett särski1jande av fackiiga och poiitiska förtroendeuppdrag från övriga uppdrag. Gruppen med po1itiska uppdrag sku11e i sin tur i vissa fa11 kunna behöva deias upp på två undergrupper aiit efter om iöneavdrag gjorts i den ordinarie anstäiiningen e11er inte.

Sådana ändringsförsiag iigger inte i iinje med de utgångspunkter som strävandena efter 1ikabehand1ing och samordning utgör. Som framgår av den föregående redogöreisen sku11e med sådana iösningar dessutom uppkomma betydande avgränsningsprobiem. Vi avvisar därför en iösning eniigt denna iinje.

Som framgår av avsnitt 5.5.4 föreslog RFV i rapporten Delpension och rörlig pensionsålder att i princip allt arbete som uppdragstagare skulle jämställas med arbete som anställd. Fördelarna med denna lösning kan sammanfattas på följande sätt. 0 Behandlingen av uppdragstagare inom blir socialförsäkringen enhetligare. En fingraderad arbetstidsminskning blir möjlig. 0 En ökning av arbetstiden i uppdragen blir möjlig, och de nuvarande tröskeleffekterna bortfaller därmed. 0 Om bisysslereglerna inte ändras, förändras inte möjligheterna för egenföretagare att få delpension. 0 Antalet bisysslefall minskar betydligt.

Som ytterligare skäl för sitt förslag framhöll verket att åtskilliga uppdragstagare har arbetsförhållanden som är likartade vissa grupper anställdas. Svårigheten att fastställa arbetstiden torde alltså vara densamma för dessa uppdragstagare som för jämförbara arbetstagare. Verket föreslog därvid att det i princip borde ställas samma krav på uppdragstagare som på egenföretagare vad gällde utredning av arbetstidsförhållandena.

Vi kan instämma med RFV att detta alternativ skulle innebära betydande fördelar. De utgångspunkter som vi tidigare uppställt för våra överväganden på det här berörda området synes i allt väsentligt bli tillgodosedda med detta alternativ. Med detta vinner man ökad samordning och förenkling och behovet av särbestämmelser minskar. Ytterligare en fördel är att enskilda försäkrade får större möjligheter att anpassa sina arbetsförhållanden efter arbetstidsminskningen till egna önskemål och att flexibiliteten inom systemet sålunda ökar. Dessutom skulle de problem som nu ibland kan uppkomma när det gäller mellan gränsdragningen uppdragstagare och arbetstagare försvinna.

Förslag

Vi anser sålunda att som innebär att allt en lösning i princip arbete som uppdragstagare jämställs med arbete som anställd ligger i linje med de utgångspunkter som vi lagt till grund för våra överväganden. I det sammanhanget har vi också framhållit att ett genomförande av en sådan lösning underlättas om behovet av

omfattande arbetstidsberäkningar minskar. Därvid har vi även konstaterat att, om man kan finna regier som ger ett rättvisande och iättiiiämpat mått på inkomsten före arbetstidsminskningen, förutsättningarna att jämstäiia arbete som uppdragstagare med arbete som anstäiid skuiie förbättras ytteriigare.

I avsnitt 5.10 nedan iägger vi fram försiag om att inkomsten före arbetstidsminskningen för anstäiida aiitid ska11 beräknas eniigt en schabionmetod på grundvai av de ATP-poäng som tiiigodoräknats den försäkrade. Samma metod föresiår vi ska11 gäiia för egenföretagare (avsnitt 5.11). Från denna synpunkt biir det därför utan betydeise om uppdragstagare jämstäiis med anstäiida eiier egenföretagare. Härigenom får man också ett iättiiigängiigt och enkeit mått på den tidigare inkomsten. Detta försiag tiii ändrad beräkningsmetod för inkomsten före arbetstidsminskningen medför att behovet av arbetstidsberäkningar minskar. Enbart i de fa11 där arbetstidsminskningen iigger kring fem timmar i veckan e11er där arbetstiden efter övergången tili deipension kan antas vara i närheten av den nedre tidsgränsen för deitidsarbete (17 timmar i veckan), kan uppkomma behov av en mer exakt arbetstidsberäkning. Sådana behov kan aktuaiiseras även i vissa omprövningssituationer samt i fa11 där arbetstiden efter arbetstidsminskningen iigger i närheten av den övre gräns för deitidsarbetet, 35 timmar per vecka, som vi föresiår i avsnitt 5.7. I fiertaiet fa11 torde dock de nämnda arbetstidsförhåiiandena inte föreiigga.

Vårt försiag ti11 ändrat pensionsunderiag avser endast inkomsten före arbetstidsminskningen. De nuvarande regierna för beräkning av inkomsten efter arbetstidsminskningen föresiås såiedes vara oförändrade. Därmed kvarstår även vissa probiem att beräkna arbetstiden. Som framgår av avsnitt 5.5.4 har emeiiertid RFV i sin rapport Deipension och röriig pensionsåider pekat på en metod att begränsa den tid som skaii beaktas vid bedömningen av rätten tiii deipension. Med en sådan metod underiättas beräkningen av arbetstiden väsentiigt. Vi anser denna metod vara en ändamåiseniig iösning och föresiår att den ska11 tiiiämpas i de fa11 som här är aktue11a.

Eniigt vår mening kommer med detta och med de övriga förslag som vi lägger fram i detta betänkande att beräkna

svårigheterna

arbetstid i uppdrag att minska. Även beräkningen av inkomsten i uppdrag kommer i viss mån att underiättas.

Med hänsyn härtiii och ti11 vad vi i övrigt anfört om fördeiarna med denna iösning föresiår vi att i princip a11t arbete som uppdragstagare genereiit sett inom deipensioneringen skaii jämstäiias med arbete som anstäiid. I speciaimotiveringen utvecklar vi närmare vi1ka konsekvenser detta förslag bör få vid den praktiska tiliämpningen och hur bedömningen bör göras av arbetstidsminsk› ningen för oiika kategorier uppdragstagare.

En förutsättning för att på detta sätt jämstäiia uppdrag med anstäiining bör vara att inkomsten av uppdraget skattemässigt är att hänföra tiil inkomst av tjänst. Om uppdragsinkomsten vid inkomsttaxeringen är att anse som inkomst av röreise e11er av jordbruksfastighet bör nuvarande regier a11tjämt gä11a.

5.6 Bisyssieregierna

5.6.1 Gäiiande regier

Om den försäkrade har en mindre bisyssia vid sidan av sitt huvudsakiiga arbete kan han på begäran få sin rätt ti11 deipension bedömd med bortseende från bisyssian. Föijande förutsättningar gäi- 1er dock. 0 Bisyssian ska11 ha utförts varaktigt före arbetstids-

minskningen. 0 Arbetstiden för bisyssian får inte ha ökats inför eiier

vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakiiga förvärvsarbetet.

0 Arbetstiden för bisyssian kan beräknas uppgå tiii i genom-

snitt högst 10 timmar per vecka. 0 Årsinkomsten för bisyssian kan antas b1i mindre än vad som

motsvarar ett basbeiopp.

5.6.2 Bakgrund ti11 nuvarande regier

den iag som gäiide före år 1980 och som avsåg endast an- Enligt stäiida sku11e vid av rätten ti11 deipension bortses bedömningen från som en försäkrad före övergången ti11 deitidsarbete bisyssia utfört vid sidan av sitt huvudsakiiga arbete. Frågan om varaktigt rätten tiil de1pensi0n sku11e dock hänskjutas tiii särskiid prövom arbetstiden i bisyssian efter arbetstidsminskningen överning steg tiden för deitidsarbetet. Detsamma gä11de om ersättningen för översteg häiften av lönen för deitidsarbetet (se bisyssian även avsnitt 5.5.3).

När RFV i rapporten (Ds S 1977:9) Översyn av deipensionsförsäk- 1ade fram om en utvidgning av försäkringen föreringen försiag att bisyss1ereg1erna sku11e slopas, eftersom a11t s10g verket förvärvsarbete därefter skuiie ge rätt tiii de1eniigt försiaget Eniigt RFV:s försiag sku11e därvid arbete som uppdrags-

pension.

jämstäiias med och bedömas en1igt samma regler som arbete tagare som arbetstagare.

1978/79:69 om de1pension för egenföretagare m. m. I propositionen att utredningsförs1aget beträffande bimenade departementschefen ti11 anstä11ning kunde innebära olyckiiga tröskeieffekter syssia i förhåiiande tili då gäliande regier om rätt och försämringar ti11 deipension. Han pekade också på att propositionens förs1ag, att förvärvsarbete i form av uppdrag sku11e jämstäiias med röreise i fråga om deipension, innebar en skärpning av denna frågefann det inte rimiigt att en arstäiining. Departementschefen som dessutom har ett förtroendeuppdrag e11er som i betstagare, även driver röreise e11er jordbruk, i fortobetydiig omfattning antingen sku11e behöva minska sin sammaniagda arbetssättningen tid dvs. med minst häiften, e11er he1t eniigt röreiseregierna, avstå från bisyssian för att kunna få rätt ti11 deipension eniigt för anstäiida. Han förordade därför att vissa möj1igreglerna heter att bortse från bisyssia ti11 anstäiining sku11e behåiias inom deipensionsförsäkringen och att motsvarande möjiigheter sku11e finnas för egenföretagare som har ett mindre uppdrag.

I specia1motiveringen ti11 propositionen framhöil departementschefen att det tedde sig naturiigt att i princip bortse bara från arbete som inte sjä1vständigt kan räknas som deitidsarbete vid deipension. Med hänsyn härti11 föreslogs en gräns vid en arbetstid om tio timmar i veckan för bisyssian. Det fick också anses nödvändigt att dra en övre gräns för vad som kan betraktas som inkomst av mindre bisyssla, även om det var arbetstiden som var väsentligast i sammanhanget. Denna inkomstgräns borde vara fast och föres1ogs utgöra ett basbeiopp. Behov föreiåg även av en regei att arbetstiden inte sku11e få ökas i samband med de1pensioneringen. Med ökning avsågs dock inte obetydiiga förändringar i arbetstiden.

Riksdagen besiutade i eniighet med försiaget i propositionen och därmed infördes de nu gä11ande bisyssieregierna.

5.6.3 Överväganden och försiag

Enligt vad vi erfarit har ti11änpningen av bisysslereglerna hos försäkringskassorna i a11mänhet inte vå11at några större problem. Vissa svårigheter har dock ib1and kunnat uppstå. Detta gä11er t. ex. när omfattningen av bisyssian ändrats från år ti11 år före arbetstidsminskningen. Beträffande kan förtroendeuppdrag anta1et sammanträden och sammanträdenas 1ängd variera. Betydande förändringar kan även ske av arvodet för uppdraget. Om den försäkrade har roya1ties e11er tantieminkomster kan dessutom vissa prob1em finnas att faststä11a arbetstid och inkomst. Detsamma kan gä11a för den som driver ett mindre jordbruk. När bisyssians varaktighet skali bedömas har uppdrag som inte utförs med-

åriigen

fört prob1em, exempe1vis uppdrag som återkommer vart femte år. Beträffande tiden för fackiiga och poiitiska uppdrag har det ibiand varit svårt att faststälia hur stor dei som utförs under resp. efter ordinarie arbetstid. När den försäkrade har minskat sin arbetstid i det huvudsakiiga arbetet och samtidigt begärt bortseende från bisyssia, förekommer det vidare att antaiet uppdrag ökar i och med att utrymmet för dem b1ir större. Eftersom en förutsättning för att få rätten ti11 deipension bedömd med bortseende från bisyssian är att den inte utökas efter arbetstidsminskningen, uppkommer i dessa fa11 fråga om de1pensionen ska11 omprövas e11er inte.

Vi anser, som framhåiiits i avsnitt 5.5.5, att det numera egentiigen inte borde finnas något behov av särskiida bisyss1ereg1er inom deipensioneringen, eftersom aiit förvärvsarbete nu grundar rätt tiil deipension. Förekomsten av dessa regier kan därför ses som en nackdei i försäkringsmässigt hänseende.

I detta sammanhang bör erinras om att redan eniigt nuvarande regier inkomstbortfaii i ett uppdrag kompenseras med deipension. T. ex. kan den som före arbetstidsminskningen haft en anstäiining med 40 timmars arbetstid och ett uppdrag med en arbetstid om 12 timmar i veckan heit avstå från uppdraget samtidigt som han minskar arbetstiden i anstäiiningen med minst 5 timmar. Hans rätt tiii deipension bedöms då eniigt reglerna för anstäiida och inkomstbortfaiiet -

- både i anstäiiningen och uppdraget kompenseras i sin heihet. Ett annat exempei är en försäkrad som arbetar 35 timmar per vecka som anstäiid i ett arbete med en ordinarie arbetstid för heitidsanstäiining om 40 timmar i veckan. Vid sidan av anstäiiningen har han ett förtroendeuppdrag, för viiket arbetstiden beräknas tiii 10 timmar per vecka. Arbetstidsminskningen sker genom att han avstår från uppdraget e11er - t. ex. i samband -

med en förskjutning i de poiitiska styrkeförhåiiandena inte får detta föriängt, medan arbetstiden i anstäiiningen är oförändrad. Trots att såiunda ingen förändring sker av arbetstiden i anstäiiningen kompenseras i detta fa11 heia inkomstbortfa11et i uppdraget genom deipension.

För fiertaiet anstäiida som begär bortseende från bisyssia har denna formen av ett eiier fiera uppdrag. Huvudmotivet för de nuvarande bisyssieregierna är att undvika att rätten ti11 deipension för denna kategori bedöms eniigt regierna för egenföretagare. Som framgår av avsnitt 5.5 föresiår vi nu att arbete som uppdragstagare ska11 jämstäiias med arbete som anstäiid. Därav föijer att nämnda kategori i fortsättningen kan göra en fingraderad arbetstidsminskning eniigt de regler som nu gä11er enbart för anstäiida och även kan utöka arbetstiden i uppdraget. Härmed bortfaiier eniigt vår mening i huvudsak behovet av särskiida reg- 1er om bisyssior. Fiertaiet av de försäkrade för viika dessa reg- 1er tiilämpas torde ha goda möjiigheter att anpassa sig efter de bestämmeiser som vi föresiår ska11 gäiia för uppdragstagare. Vi

116 ,

har därför övervägt om det är möjiigt att nu heit siopa bisyssie-

För en sådan talar reglerna. iösning - som vi nyss framhåiiit även försäkringsmässiga skäi. Också administrativa hänsyn kan anföras som grund för ett sådant försiag.

Vi har dock funnit att det även förekommer att en anstäiid vid sidan av sin anstäiining driver en mindre röreise eiier ett mindre jordbruk och vi11 behå11a denna bisyssia i samma omfattning efter övergången ti11 deipension. I flertaiet fal] är en sådan bisyssla av mycket begränsad omfattning (sä11an med en arbetstid om mer än 6 timmar per vecka). Om bisyssiereglerna siopas, sku11e en anstäiid med en veckoarbetstid före arbetstidsminskningen om exempe1vis 40 timmar i anstäiining och 6 timmar i röreise - totait 46 timmar - för att kunna behå11a röreisen vara tvungen att minska arbetstiden i anstäiiningen ti11 17 timmar för att den totaia arbetstiden ska11 minskas ti11 hälften, dvs. 23 timmar. Det torde emeiiertid inte vara möjiigt för a11a att anpassa arbetstiden i anstäliningen på detta sätt och att - som förutsätts i exempiet - minska den ti11 17 timmar i veckan. Eniigt vår bedömning skulie såiunda anstäiida i vissa fa11 kunna få svårigheter att anpassa arbetstiden efter deipensionsregierna om de har kvar en mindre röreise e11er ett mindre jordbruk efter arbetstidsminskningen.

För egenföretagarnas dei motiveras bisyss1ereg1erna med att dessa inte ska11 vara tvungna att minska den huvudsak1iga verksamheten med mer än häiften om de t. ex. vi11 behåiia ett mindre uppdrag i viiket arbetstiden inte kan minskas. Nuvarande bisyssieregier innebär att den som före arbetstidsminskningen har t. ex. en veckoarbetstid om 40 timmar i röreise och 10 timmar -

i uppdrag totait 50 timmar - kan minska arbetstiden i röreisen ti11 häiften, 20 timmar, och behå11a uppdraget i oförändrad omfattning. Den totaia arbetstiden efter arbetstidsminskningen uppgår då ti11 30 timmar i veckan. Om bisyssieregierna siopas måste denne egenföretagare, om han vi11 behå11a uppdraget, minska arbetstiden i röreisen ti11 15 timmar för att den sammaniagda arbetstiden ska11 minskas ti11 häiften, dvs. 25 timmar. En egenföretagare torde visseriigen många gånger ha större möjiigheter än en anstäiid att anpassa arbetstiden efter deipensionsregierna. En sådan anpassning sku11e emeiiertid förutsätta en mer fingraderad arbetstids-

minskning för egenföretagare än vi funnit vara möjiig (se avsnitt 5.4). Vi anser det inte heiier motiverat att en egenföretagare ska11 vara att minska sin huvudsakiiga verksamhet med mer tvungen än häiften om han t. ex. viii behåiia ett mindre förtroendeuppdrag i viiket arbetstiden inte kan minskas. Även egenföretagare skuiie aiitså i vissa faii kunna drabbas av icke önskvärda bieffekter av iagstiftningen om bisyssieregierna avskaffades.

Mot denna har vi funnit att det inte är iämpiigt att nu bakgrund heit Dessa bör aiitså finnas kvar i viss siopa bisyssieregierna. De kan dock begränsas väsentiigt i förhåiiande tili utsträckning. Den fråga som då uppkommer är hur denna avvad som nu gäiier. gränsning ska11 göras.

I iagtexten definieras i dag inte viika typer av förvärvsarbeten som innefattas mindre bisyssia. I förarbetena har i begreppet däremot iämnats några exempei, som dock inte torde vara uttömmande. Utöver de situationer som nämnts i propositionen 1978/79:69 (se ovan under avsnitt 5.6.2) har i den praktiska tiiiämpningen en egenföretagare med en mindre anstäiining vid sidan av röreisen ansetts kunna få rätten ti11 deipension bedömd med bortseende från anstäiiningen. Vid några tiiifäiien har också aktuaiiserats frågan om en mindre anstäiining vid sidan av en större kan anses utgöra en bisyssia i anstäiining deipensionsiagens mening. Syftet med en begäran om bortseende från kan i sådana faii ha varit att kringgå regein om bisyssian minskning av arbetstiden också i förhåiiande tiil den ordinarie arbetstiden i heitidsanstäiining. Om exempeivis en försäkrad minskat sin arbetstid i en anstäiining från 40 ti11 30 timmar i veckan och behåiiit en annan anstäiining med 10 timmars veckoarbetstid, skuiie han eniigt huvudregein inte vara berättigad tiii eftersom hans totaia arbetstid efter arbetstidsdeipension, 35 timmar per vecka. Om rätten tiii deiminskningen överstiger kunde bedömas med bortseende från den mindre anstäiipension ningen, skuiie han dock kunna få sådan pension. Såvitt är känt har emeiiertid inte beviijats deipension i denna situation. Frågan har inte prövats av domstoi.

Något skä1 för att beviija deipension med bortseende från bisyssia i form av anstäiining för försäkrade som har annan ___._ större ____,. anstäiining som huvudsysseisättning finns inte eniigt vår mening. _. Inte he11er finner vi att .____ - med hänsyn ti11 uppdragstagare fram-

deies med vårt försiag ska11 jämstäiias - aniedmed arbetstagare AL_ ning föreiigga att medge att den som vid sidan av en anstäiining _A_ har uppdrag ska11 kunna begära bortseende från detta. Som vi

ÄH_

tidigare utveckiat bör dock möjiigheter kvarstå för anstäiida att få rätten ti11 NA deipension bedömd med bortseende från en bisyssia A_ i form av en mindre röreise e11er ett mindre jordbruk. Au

Också den vars huvudsakiiga sysseisättning är uppdrag (utgörande inkomst av tjänst i skattehänseende) bör på motsvarande sätt

____A__

kunna beviijas deipension med bortseende från i form en bisyssia av en mindre röreise e11er ett mindre jordbruk. Även i övrigt bör för dessa uppdragstagare gä11a som motsvarar de bisyssieregier för anstäiida.

I det föregående har vi framhåiiit att det inte heiier beträffande egenföretagare är 1ämp1igt att helt att s1opa möjiigheterna bortse från en mindre bisyssia. De fa11 härtiii där möjiigheter bör kvarstå är de där en röreiseidkare e1Ter iantbrukare har ett uppdrag e11er en anstä11ning vid sidan av huvudsysseisättningen. I andra fail finns dock inte att ha kvar aniedning några särskilda undantagsbestämmeiser om bisyssior för egenföretagare. Detta innebär att huvudregein för m. m. arbetstidsminskningen kommer att gä11a för röreiseidkare som vid sidan av en röreise

bedriver en annan röreise e11er ett mindre 1iksom för jordbruk iantbrukare som dessutom har annat iantbruk (e11er annat som är att hänföra ti11 inkomst e11er röreise. av jordbruksfastighet)

Vi föreslår såiedes att möjligheterna att bortseende begära från en mindre bisyssia skaii kvarstå i även fortsättningsvis viss utsträckning. Eniigt vårt ovan får härvid försiag begreppet bisyssia en mer precis definition än för närvarande. Vidare får

begreppet bortseende en något inskränkt innebörd i jämföreise med

gäiiande regier. Som vi föresiår i avsnitt 5.7 skal] nämiigen arbetstiden i bisyssian beaktas vid av att den försäkprövningen rade uppfyiier kravet på en iängsta arbetstid efter arbetstidsminskningen om 35 timmar per vecka.

Nuvarande villkor, att bisyssian skaii ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och att arbetstiden för den inte får ökas inför eiier efter arbetstidsminskningen i det huvudsakiiga arbetet, finner vi vara väi avvägda. De bör aiitså finnas kvar fortsättningsvis för de faii där det biir aktueiit att bortse från en mindre bisyssia.

Eniigt nuvarande regier får arbetstiden för bisyssian beräknas uppgå tiii högst 10 timmar per arbetsvecka. Ãrsinkomsten av bisyssian måste antas bii mindre än vad som motsvarar ett basbeiopp. (För år 1986 är basbeioppet 23 300 kr.) Erfarenheten visar att de försäkrade som har svårigheter att uppfyiia dessa krav oftast har en för hög inkomst av bisyssian. Mera säiian är däremot arbetstiden för iång. Det förefaiier såiedes finnas en bristande baians meiian tids- och inkomstmåtten. Viii man uppnå en bättre baians meiian tids- och inkomstmåtten för en mindre bisyssia bör därför inkomstgränsen höjas. Vi föresiår att så sker och att den övre inkomstgränsen därvid bestäms tiii vad som motsvarar ett och ett haivt basbeiopp.

I vissa faii kan en försäkrad ha fiera oiika bisyssior vid sidan av den huvudsakiiga sysseisättningen. Fråga har då uppkommit om en tiiiämpning av bisyssieregierna i deipensionsiagen måste avse samtiiga bisyssior eiier om man kan bortse från endast någon av dem. Probiemet har inte berörts i förarbetena. I den praktiska tiiiämpningen hos försäkringskassorna har ofta ansetts att en begäran om bortseende måste avse samtiiga bisyssior som den försäkrade har av samma förvärvstyp. I en dom den 13 januari 1986 (måi nr 1259-1260/84) har emeiiertid försäkringsrätten för Södra Sverige kommit tiii motsatt resuitat.

Eniigt vår uppfattning är en sådan möjiighet att begära bortseende från enbart någon av fiera bisyssior oföreniig med syftena med bisyssiebestämeiserna. Rätten tiii deipension skuiie annars bedömas annoriunda än om det gäiit en enda bisyssia med samma arbetstid som den för fiera bisyssior totaia. Det sagda kan iiiustreras med föijande exempei. En heitidsanstäiid har dessutom två mindre röreiser med en arbetstid om 10 resp. 6 timmar per vecka - dvs. en totai veckoarbetstid om 56 timmar. Han minskar tiden i anstäiiningen från 40 tiii 17 timmar i veckan och

120 .

behå11er samtidigt röreiserna oförändrade. Om denne försäkrade sku11e kunna begära bortseende från endast röreisen med 10 timmars arbetstid, sku11e den veckoarbetstid som beaktas vid deipensioneringen bli 46 timmar före och 23 timmar efter arbetstidsminskningen. Med tiiiämpning av regierna för -

egenföretagare viika gä11er i detta fail - skuiie han såiedes kunna få rätt tiil deipension. Om han emeiiertid i stäliet haft en enda röreise omfattande 16 timmar per vecka hade han inte haft denna möjiighet.

Mot denna bakgrund anser vi att den möjiighet som nu kan föreiigga att såiunda utnyttja bisyssieregierna på ett icke avsett sätt inte längre bör finnas. Vi föresiår därför att - i de faii en försäkrad har fiera bisyssior - en begäran om bortseende måste avse samtiiga bisyssior.

Våra försiag i detta avsnitt kan sammanfattas på föijande sätt. Också i fortsättningen kan vissa försäkrade på begäran få sin rätt ti11 deipension bedömd med bortseende från en mindre bisyssia. Denna möjiighet finns dock enbart för anstä11da och uppdragstagare som har en bisyssia i form av röreise e11er jordbruk samt för egenföretagare som har uppdrag (att hänföra tiii inkomst av tjänst vid beskattningen) e11er vid

anstäiining sidan av huvudsysseisättningen. Föijande

förutsättningar gä11er dock. - Bisyssian ska11 ha utförts varaktigt före

arbetstidsminskningen. - Arbetstiden för får inte ha ökats inför

bisysslan e11er vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakiiga arbetet.

- Arbetstiden för bisyssian kan beräknas ti11 i genomsnitt

uppgå

högst 10 timmar per vecka. - Årsinkomsten för bisyss1an kan antas b1i mindre än vad som mot»

svarar ett och ett haivt basbe1opp. - Om en försäkrad har fiera bisyssior måste om bort-

en begäran

seende avse samtiiga dessa.

5.7 Tidsgränserna för de1tidsarbetet

5.7.1 Gäiiande regier

Den försäkrade ska11 arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka efter minskningen av arbetstiden för att vara berättigad ti11 deipension. För den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anstäiid gä11er att den nya arbetstiden måste understiga den ordinarie arbetstiden i arbetet med minst fem timmar per vecka. För andra än anstäiida finns ingen motsvarande övre tidsgräns.

5.7.2 Överväganden och förs1ag

Den nedre tidsgränsen för deitidsarbete (17 timmar per vecka) har bestämts med hänsyn ti11 att den återstående arbetstiden ska11 vara av så stor omfattning att den medför rätt tiii sociaia förmåner av o1ika s1ag. Gränsen för vissa avtaisbundna förmåner är 16 arbetstimmar i veckan. En arbetstid om minst 17 timmar per vecka är dessutom en förutsättning för med1emskap i arbetsiöshetskassa. Denna tidsgräns är även ett vi11kor för ersättningsrätt inom arbets]öshetsförsäkringen eftersom den som söker deitidsarbete har sådan rätt endast under förutsättning att hans arbetsutbud omfattar minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. Den som har en genomsnittiig arbetstid om minst 17 timmar per vecka i anstä11ning uppfyiier dessutom i praktiken a11tid det arbetsvi11kor som i oiika arbetsiöshetskassor gä11er för ersättningsrätt. Vi anser att det inte finns några skäi att ändra denna tidsgräns. Den bör således kvarstå oförändrad.

Vad sedan gä11er den längsta arbetstiden efter arbetstidsminskningen har i både den nuvarande och den tidigare deipensionsiagen en utgångspunkt varit att det ska11 finnas en övre gräns för den arbetstid som den försäkrade kan ha efter deipensioneringen. Kravet är för anstäiida att arbetstiden ska11 minskas med i genomsnitt minst 5 timmar per vecka i förhåiiande ti11 den ordinarie arbetstiden i he1tidsanstä11ning, viiken i regei är

, 40 timmar per vecka. Kravet på en minsta minskning av arbetstiden gä11er så1edes inte enbart i förhåiiande ti11 den försäkrades faktiska arbetstid före arbetstidsminskningen. Minskningen av arbetstiden ska11 nämiigen göras även i förhåiiande ti11 den arbetstid som gäiier i heitidsarbete eniigt författning e11er ko11ektivavta1 för det arbete som den försäkrade utför. En anstä11d är med andra ord i rege1 inte berättigad ti11 deipension om han arbetar mer än 35 timmar per vecka i anstäiiningen.

Emeilertid kan en anstä11d enligt dagens regier ha en mindre bisyssia i form av t. ex. uppdrag e11er röreise vid sidan av anstäiiningen och få rätten ti11 deipension bedömd med bortseende från denna bisyssia. En förutsättning härför är att arbetstiden för bisyssian inte överstiger i genomsnitt 10 timmar per arbetsvecka. För en sådan försäkrad föreiigger a11tså att

möjiighet efter övergången ti11 deipension arbeta iängre tid än 35 timmar i veckan. Den sammaniagda arbetstiden kan vara högst 45 timmar, varav 35 timmar i anstä11ningen och 10 timmar i bisyssian.

Även efter ett genomförande av våra andra förs1ag i detta betänkande sku11e möjiigheter kunna finnas för vissa grupper anstäiida att ha en så iång totai arbetstid som 45 timmar i veckan efter arbetstidsminskningen. Visseriigen kommer sådana möjiigheter inte att föreligga för dem som har uppdrag som bisyssia, eftersom

uppdrag eniigt vårt försiag i avsnitt 5.5 ska11 jämstäiias med anstälining och därmed aidrig kunna utgöra en bisyssia för en anstäiid. Vid prövningen av den iängsta arbetstiden efter arbetstidsminskningen kommer såiedes arbetstiden för uppdraget aiitid att räknas in. Emeliertid kommer en anstä11d även fortsättningsvis att kunna begära bortseende från bisyssia i form av röreise e11er jordbruk, varvid hänsyn inte sku11e tas ti11 arbetstiden härför vid bedömningen av arbetstidsminskningens omfattning.

För försäkrade viikas rätt ti11 deipension bedöms eniigt regierna för egenföretagare finns i dag inga begränsningar i om den

fråga

1ängsta tiden efter arbetstidsminskningen. Arbetstider som därefter överstiger 35 timmar per vecka är så1edes möj1iga. För egenföretagare som har enbart röreise- e11er jordbruksinkomst

torde denna möjiighet främst vara av teoretisk karaktär, eftersom arbetstiden måste minskas med minst häiften. Större praktisk betydeise kan frågan emeiiertid ha för sådana egenföretagare som har bisyssia i form av anstäiining eiier uppdrag. Såväi eniigt de nuvarande som en1igt de av oss i avsnitt 5.6 föresiagna regierna kan en sådan egenföretagare få rätten ti11 deipension bedömd med bortseende från arbetstiden i bisyssian om denna inte överstiger 10 timmar per vecka. T. ex. skuile han kunna arbeta 60 timmar i en röreise och 10 timmar i ett uppdrag före arbetstidsminskningen samt därefter gå ned ti11 30 timmar i röreisen och ha kvar uppdraget oförändrat. Efter deipensioneringen sku11e han aiitså kunna ha en sammaniagd arbetstid om 40 timmar per vecka.

Som framgår av det anförda medger såväi de nu gäiiande som de av oss föresiagna bisyssieregierna m. m. en jämföreisevis iång arbetstid efter arbetstidsminskningen. Att en försäkrad på detta sätt kan ha en arbetstid motsvarande e11er i extremfaii t. 0. m. överstigande arbetstiden för ett normait heitidsarbete står eniigt vår mening inte i överensstämmeise med deipensioneringens syften. Vi anser därför att någon form av genereii begränsning av arbetstiden efter arbetstidsminskningen är påkaiiad. Ytteriigare en grund härför är att a11t förvärvsarbete sedan år 1980 är deipensionsgrundande och att såiedes inkomstbortfaii i en bisyssia kompenseras genom deipension. Att möjiiggöra en så arbetstid -

iång

efter övergången ti11 deipension som den ovan beskrivna kan inte vara ett motiv för de särskiida bisyssieregierna.

En sådan övre gräns för arbetstiden efter arbetstidsminskningen skuiie kunna göras antingen fast e11er röriig i förhåiiande tiii den försäkrades tidigare arbetstid. I det senare faiiet sku11e den bestämmas tiii ett krav på en minskning av arbetstiden med viss procentueii andei. Som vi utveckiat i avsnitt 5.3 sku11e emeiiertid vissa oiägenheter föija med en sådan iösning, som vi därför avvisat i det sammanhanget. Gränsen bör därför vara fast. En iämpiig avvägning är eniigt vår mening att sätta denna gräns vid en arbetstid om 35 timmar per vecka.

Vi föreslår aiitså att det för aiia försäkrade skaii gäiia en regei som innebär att den sammaniagda arbetstiden efter övergången ti11 deipension får utgöra i genomsnitt högst 35 timmar

per arbetsvecka. I denna längsta möjliga arbetstid bör inräknas även arbetstiden för en mindre bisyssla som den försäkrade beviljats bortseende från. Något skäl för att behandla en anställd med rörelse eller jordbruk vid sidan av anställningen eller en egenföretagare med bisyssla i form av uppdrag eller anställning på annat sätt i detta hänseende än den som har enbart anställning resp. enbart rörelse eller jordbruk finns inte enligt vår mening.

Det kan förutsättas att antalet fall där det blir aktuellt att tillämpa den nu föreslagna övre tidsgränsen kommer att bli mycket begränsat. Några olägenheter torde inte uppstå för försäkrade i allmänhet. Den som har en mindre bisyssla torde nämligen ha goda möjligheter att göra en anpassning av arbetstiden i huvudsysselsättningen så att den sammanlagda arbetstiden efter arbetstidsminskningen inte överstiger 35 timmar per arbetsvecka. Någon försämring i förhållande till dagens regler torde förslaget alltså inte innebära för dessa försäkrade. Förslaget medför enbart att man hindrar ett icke avsett utnyttjande av delpensioneringen för en liten grupp försäkrade med mycket speciella arbetsförhållanden.

Eftersom vi sålunda föreslår en fast övre gräns för arbetstiden efter övergången till delpension och denna gräns är avsedd att gälla för alla kategorier försäkrade, föreligger inte längre något behov av den regel i detta hänseende som nu gäller enbart för anställda. Denna regel, att den nya arbetstiden med minst fem timmar i veckan skall understiga ordinarie arbetstid i arbetet, kan därför slopas.

5.8 Beräkningen av arbetstiden

5.8.1 Gällande regler

Arbetstiden före arbetstidsminskningen beräknas i regel på grundval av den normala arbetstiden vid tidpunkten för övergång till delpension och med ledning av den genomsnittliga arbetstiden under den ramtid av tolv månader dessförinnan som gäller för

arbetsviiikoret. Är det uppenbart att arbetstiden under denna ettårsperiod väsentiigt överstiger den genomsnittiiga arbetstiden under tre sådana ettårsperioder omedeibart före arbetstidsminskningen, beräknas i stäiiet arbetstiden som ett genomsnitt för dessa tre ettårsperioder.

Den försäkrades arbetstid efter arbetstidsminskningen beräknas med hänsyn ti11 hans antagna arbetsförhåiianden under det föijande året.

5.8.2 överväganden och försiag

Beräkningen av arbetstiden före arbetstidsminskningen har ibiand i den praktiska tiiiämpningen gett upphov till vissa probiem för i första hand försäkrade med timiön. I sin ansökan uppger många sådana heitidsarbetande som arbetstid den ordinarie arbetstiden i heitid eniigt koiiektivavtaiet, dvs. vaniigtvis 40 timmar per vecka. Erfarenheterna visar dock att ett betydande anta1 av dessa försäkrade - med tiiiämpning av de regier som

för - rege1gäiier arbetstidsberäkningen inom de1pensionerinqen mässigt arbetat i genomsnitt någon e11er några timmar mindre per» vecka. Detta framgår bi. a. av arbetsgivarintygets uppgifter om totaiantaiet arbetade timmar under det senaste året. Den försäkrade har t. ex. varit iedig från arbetet på grund av enskiida angeiägenheter. Denna frånvaro har av försäkringskassan bedömts inte vara av sådan karaktär att regierna i 8 § RFV:s kungöreise med verkstäiiighetsföreskrifter tiii NDPL kunnat tiiiämpas. Enligt dessa bestämmeiser skaii vid faststäiiandet av den försäkrades genomsnittiiga arbetstid tid för bi. a. iedighet inte räknas in i ramtiden av tolv månader före arbetstidsminskningen, om det är uppenbart att denna iedighet är tiiifäiiig.

En arbetstid om 40 timmar per vecka innebär en sammaniagd arbetstid under året om 2 080 timmar (inki. tid för semester). Även om tid för exempeivis sjukdom inte frånräknas har många försäkrade haft en faktisk arbetstid som kiart understiger 2 080 timmar per år. Av främst administrativa skäi görs i den praktiska tiiiämpningen en närmare utredning av arbetstidsförhåiiandena enbart i

“ 126 sou 1986:47

faii där arbetstiden understiger ett visst anta] timmar per år. Den gräns vid viiken försäkringskassorna finner aniedning att göra en sådan mer ingående utredning iigger i omkring

rege1 1 900 timmar per år, viiket motsvarar i 37 timmar

genomsnitt per vecka.

Den utredning som försäkringskassorna såiunda gör i vissa fa11 kan medföra att den tiii grund för deipensionen iiggande arbetstiden - och inkomsten - beräknas exakt på grundvai av den försäkrades faktiska arbetstid under de senaste toiv månaderna före arbetstidsminskningen. Också deipensionen blir såiedes i dessa fa11 exakt beräknad. För övriga försäkrade kan däremot deipensionen bii något för stor i förhåiiande ti11 de faktiska arbetstidsoch inkomstförhåiiandena. För försäkrade med månadsiön föreiigger i regei inte motsvarande probiem i den praktiska

tiiiämpningen. De avdrag på iönen som vissa iedigheter kan medföra är nämiigen för denna kategori vaniigtvis inte av den omfattning att beräkningen av deipensionens storiek görs med iedning av de faktiska arbets- och inkomstförhåiiandena under de senaste toiv månaderna före arbetstidsminskningen.

I avsnitten 5.10 och 5.11 iägger vi fram försiag om en schabionmässig beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen för a11a försäkrade. Härigenom bortfaiier i stort sett behovet av exakta beräkningar av arbetstiden före arbetstidsminskningen. De ovannämnda probiem som kan vara förknippade med tiiiämpningen av nuvarande regier i detta hänseende försvinner därmed. Med hänsyn ti11 det sagda föresiår vi att nuvarande för be-

regier räkning av arbetstid före arbetstidsminskningen kvarstår i huvudsak oförändrade.

Den nuvarande regein att arbetstiden före

arbetstidsminskningen i vissa faii beräknas som ett genomsnitt för en treårsperiod infördes fr. 0. m. år 1980. Syftet var att motverka ett icke avsett utnyttjande av försäkringen. Den närmare innebörden av regein har beskrivits i avsnitt 3.3. Som nyss nämnts föresiår

vi i avsnitten 5.10 och 5.11 att inkomsten före arbetstidsminskningen alltid skall beräknas schablonmässigt på grundval av ATPpoängen för tre av fem år före arbetstidsminskningen. Därigenom kommer i praktiken att uppnås samma effekt som åsyftades vid tillkomsten av den här berörda regeln för beräkning av arbetstiden. Något behov av denna undantagsregel finns därför

enligt vår uppfattning inte längre. Vi föreslår således att den skall avskaffas.

Enligt våra förslag i avsnitten 5.10 och 5.11 skall inkomsten efter arbetstidsminskningen även i fortsättningen beräknas enligt nuvarande regler, dvs. motsvarande den inkomst som den försäkrade därefter kan antas ha tills vidare. Vi föreslår att också nuvarande regel om arbetstid efter arbetstidsminskningen skall kvarstå oförändrad, vilket innebär att denna skall beräknas med hänsyn till de antagna arbetsförhållandena under det följande året.

Beträffande tillämpningen av denna regel för försäkrade med timlön vill vi framhålla följande. För en sådan försäkrad som övergår från heltids- till halvtidsarbete bestäms i praktiken arbetstiden närmast regelmässigt till 20 timmar per vecka efter övergången till delpension. Detta har sin förklaring i att uppgifterna i ansökningen och arbetsgivarintyget inte ifrågasätts under försäkringskassans handläggning och vid en eventuell domstolsprövning, även om en annan beräkning görs av arbetstiden före arbetstidsminskningen och denna sänks i förhållande till vad sökanden uDDgivit. I åtskilliga av dessa fall torde dock kunna ifrågasättas om inte den genomsnittliga arbetstiden efter arbetstidsminskningen borde beräknas till 17, 18 eller 19 timmar per vecka. Om den försäkrade tidigare arbetat i genomsnitt kortare tid än ordinarie arbetstid, synes nämligen kunna antas att han gör så även efter det att han beviljats delpension. I fall av detta slag, där den försäkrade halverar den faktiska arbetsinsatsen och kan antas få samma arbetsförhållanden efter arbetstidsminskningen som dessförinnan, skulle en sådan beräkning ge ett mer rättvisande resultat. En förutsättning för att

försäkringskassan skall kunna göra en sådan beräkning av arbetstiden - och inkomsten - efter arbetstidsminskningen är att den försäkrade och

i 128 sou 1986:47

arbetsgivaren iämnar tiiifredsstäiiande uppgifter om de antagna arbetsförhåiiandena för den tiden och - i förekommande fa11 justerar ansökningen och arbetsgivarintyget i eniighet härmed. Det torde således många gånger finnas aniedning att göra den försäkrade uppmärksam på denna fråga. Detta kan ske dels genom genere11a informationsinsatser, deis genom att försäkringskassan ger kompietterande uppiysningar om regeisystemet i de fa11 då den uppgivna arbetstiden efter arbetstidsminskningen kan ifrågasättas.

5.9 Utiäggningen av arbetstiden

5.9.1 Gäiiande regler

Om den försäkrade inte arbetar deitid fortiöpande efter arbetstidsminskningen gäiier som huvudregei att han under varje period av högst tre månader skaii arbeta under minst haiva antaiet vaniiga arbetsdagar. Regeringen och RFV har dock bemyndigats att meddeia närmare föreskrifter om föriäggningen av deitidsarbetet och kan dessutom, om synneriiga skä1 taiar för det, medge att deitidsarbete inom visst yrke föriäggs mera ojämnt under året. Sådana föreskrifter har iämnats av RFV med innebörd att den försäkrade inte får göra sammanhängande avbrott i arbetet under iängre tid än en och en haiv månad. Härvid bortses från avbrott på grund av semester av den omfattning som anges i författning e11er koilektivavtai samt motsvarande iedighet för den som efter arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som anstäiid. RFV har vidare föreskrivit att deltidsarbetet för vissa sjömän kan föriäggas mer ojämnt under året än vad som föijer av iagens bestämmeiser.

5.9.2 överväganden och försiag

Eniigt vad vi erfarit har tiliâmpningen av de här aktueiia regierna vanligtvis inte medfört några större svårigheter vare sig handiäggningsmässigt e11er för de försäkrade. I aiimänhet har nämiigen de försäkrade möjiigheter att anpassa arbetstiden ti11 regierna för deipension. Probiem kan dock uppstå exempeivis om någon önskar vara iedig vid enbart ett fåtai ti11fä11en under

året. Vissa försäkrade kan också fortfarande ha svårigheter att anpassa arbetstiden till reglerna. Det gäller främst sådana som har utpräglade säsongarbeten. Problem kan även uppstå för lantbrukare som har varken kreatur eller skog, t. ex. om verksamheten huvudsakligen är inriktad på växtodling. I dessa fall kan arbetstiden under vinterhalvåret bli alltför kort för att villkoren om arbetstidens utläggning skall uppfyllas. Efter en ändring som innebar ett visst förtydligande av RFV:s verkställighetsföreskrifter (RFFS 1980:12) har dock möjligheterna för dessa lantbrukare att få delpension ökat. Genom att förlägga den ledighet som motsvarar semester för anställda i omedelbar anslutning till delpensionsledigheten uppfylls nämligen i regel villkoren om arbetstidens utläggning. Om den försäkrades delpensionsledighet är t. ex. en och en halv månad och den ledighet som motsvarar semester för anställda är fem veckor innebär detta att den faktiskt sammanhängande ledigheten vid ett tillfälle kan uppgå till i det närmaste tre månader. Därigenom torde flertalet lantbrukare i vart fall i landets södra och mellersta delar uppfylla villkoren om arbetstidens utläggning. Även när det gäller sjömän i utomnordisk trafik har bedömningen av vederlagstid - en form av

mellan kompensationsledighet ombordtjänstgöringarna tidigare vållat problem. Försäkringskassorna har dock löst dessa genom att vederlagstiden har jämställts med arbetad tid.

Vi anser att reglerna om arbetstidens utläggning är väl avvägda i förhållande till delpensioneringens syfte att möjliggöra en mjuk övergång till ålderspension. En generell förkortning eller förlängning av tiden för det längsta tillåtna avbrottet i arbetet

vår inte motiverad. r - en och en halv månad - är enligt mening Därför föreslår vi inte några förändringar av reglerna.

Enligt de nu gällande lagreglerna har regeringen och RFV möjlighet att meddela närmare föreskrifter angående utläggningen av arbetstiden. I 6 § första stycket RFFS 1979:21 har verket med stöd av detta bemyndigande meddelat de föreskrifter som vi redogjort för ovan. Enligt vår mening är dessa av sådan vikt att de lämpligen bör framgå redan av lagtexten. Vi föreslår därför att 10 § NDPL skall kompletteras med regler motsvarande dem som i

detta hänseende nu finns i RFV:s kungöreise. Ti11 föijd härav bör bemyndigandet för regeringen och RFV att meddeia genereiia föreskrifter om föriäggningen av deitidsarbetet upphöra.

Regeringen och RFV har för närvarande dessutom bemyndigande att för vissa yrken medge att deitidsarbetet förläggs mer ojämnt under året än vad som föijer av iagens bestämmelser. Att iagstiftningsvägen pröva behovet av eventueiia särregier för vissa specieiia yrkesgrupper synes vara mindre iämpiigt och skuiie stå i strid med principerna för iagstiftningen på sociaiförsäkringens område. En sådan prövning förutsätter ingående kännedom om arbetsfñrhåiiandena inom oiika yrken och branscher, och även fackiiga synpunkter och önskemåi är av stor betydeise i detta sammanhang. Prövningen kan därför iämpiigen göras av RFV, som härvid har möjiighet att samråda med den sociaiförsäkringsdeiegation som finns i verket. I denna ingår bi. a. företrädare för arbetsmarknadens parter. Vi föresiår därför att det nuvarande bemyndigandet för regeringen och RFV i här berört avseende ska11 kvarstå.

5.10 Pensionsunderiaget för anstäiida

5.10.1 Gäiiande regier

Som framgår av avsnitt 3.6 utgörs pensionsunderiaget för anstäiida i princip av skiiinaden me11an den försäkrades normaia inkomst före arbetstidsminskningen och den inkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha ti11s vidare. Skiiinaden meiian dessa inkomster får dock inte vara större än skiiinaden mei- 1an den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstidsminskningen.

Dessutom finns särskiida regier för inkomstberäkningen när den försäkrade t. ex. har en mindre bisyssia, har onormaia inkomster eiier har ökat arbetstiden väsentiigt inför

deipensioneringen.

5.10.2 Bakgrund ti11 nuvarande regier

De nuvarande regierna för beräkning av anstäiidas pensionsunder- 1ag grundas på de försiag som iades fram i propositionen 1975:97 om röriig pensionsåider m. m. och som antogs av riksdagen (SfU 1975:15, rskr. 222). I speciaimotiveringen i propositionen

utveckiades närmare hur pensionsberäkningen skuiie göras. Där angavs bi. a. att som inkomst före övergången ti11 de1tidsarbete borde gä11a den inkomst som sökanden hade under sin senaste, varaktiga anstäiining, dock högst den inkomst som motsvarade hans sjukpenninggrundande inkomst av anstäiining. Om sökanden före övergången hade haft fiera kortvariga anstäiiningar e11er om inkomsten hade varierat borde bedömningen göras med hänsyn ti11 hans inkomst under de månader som tiiigodoräknats i arbetsvi11koret. I speciaimotiveringen framhölis även att arbetslöshetskassornas praxis vid beräkning av inkomst borde kunna

ge vägiedning när försäkringskassan sku11e beräkna pensionsunderiaget i de faii där den uppgivna inkomsten avvek från den inkomst som faststäiits såsom sjukpenninggrundande.

I propositionen motiverades inte närmare varför

sjukförsäkringens

- - och i någon mån arbets1öshetsförsäkringens inkomstbegrepp sku11e användas som mått på normai inkomst. Inte he11er vid riksdagsbehandiingen berördes denna fråga.

I den ti11 grund för nuvarande

regier liggande propositionen 1978/79:69 om deipension för egenföretagare m. m. övervägdes inga ändringar av det gä11ande inkomstbegreppet. De grund1äggande bestämmeiserna om deipension föranstä11da kvarstod i sak oförändrade efter införandet fr. 0. m. januari 1980 av den nya iagen (1979:84) om deipensionsförsäkring. I och med tiiikomsten av denna iag infördes dock i lagstiftningen de särskiida

spärreg1er som gä11er för bi. a. fa11 där den försäkrade ökat sin arbetstid väsentiigt inför deipensioneringen.

5.10.3 överväganden och försiag

Som framgår av bi. a. avsnitten 3.3 och 3.6 har ett jämföreisevis kompiicerat regeisystem utveckiats för att bestämma den försäkrades arbetstids- och inkomstförhåiianden. Tiiiämpningen av detta och då främst beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen tar i anspråk en inte obetydiig de1 av den tid som för dei-

åtgår

pensionsärenden hos försäkringskassorna.

inkomst före - normai inkomst - Begreppet arbetstidsminskningen har inte någon precis bestämning. Beräkningsmetoden kan inte he1ier anses vara heit rättvis eftersom tiliämpningen av regierna i praktiken inte aiitid är 1ika för månadsaviönade och timaviönade försäkrade (se avsnitt 5.8). Vidare kan utfa11et av försäkringen inte a11tid förutses av de försäkrade sjäiva. I regei iigger sökandens egna uppgifter om inkomsten ti11 grund för beräkningen och denna görs på grundvai av den Senaste månads- eiier timiönen e. d. Försäkringskassan måste dock i en hei dei fa11 ifrågasätta dessa uppgifter och gör då en beräkning av pensionsunderiaget med utgångspunkt i de faktiska inkomst- och arbetsförhåiianden som den försäkrade haft under ett år (ib1and tre år) före arbetstidsminskningen. Därvid finns i många fa11 oiika uppfattningar hos kassan och den försäkrade om viiken arbetstid och inkomst som är den normaia. Dessa ärenden avser i regei timav1önade medan motsvarande probiem säiian uppkommer när det gä11er månadsaviönade. En stor dei av omprövnings- och besvärsärendena om deipension rör denna fråga. Utfaiiet av den nuvarande metoden att beräkna inkomsten påverkas vidare i hög grad av vid viiken tidpunkt under en ko11ektivavta1speriod som arbetstidsminskningen påbörjas.

Alternativa pensionsunderlag för delpension

Nuvarande regier för beräkning av pensionsunderiaget för anstäiida är såiunda behäftade med åtski11iga nackdeiar. Vi har därför funnit vägande skä1 föreiigga för att undersöka om man kan konstruera en annan metod för denna beräkning varigenom dessa nackdeiar minskas utan att hänsynen tili de försäkrade eftersätts. En sådan metod borde ge ti11 resuitat att ti11ämpningen biir enhetiig för a11a försäkrade och att möjiigheter finns för enskiida att sjäiva iätt kunna förutse storieken av deipensionen. En ytteriigare förutsättning för nya regier på området är att dessa kan utformas på ett enke1t sätt och utan att behov uppkommer av en mängd undantagsbestämme1ser för specieiia fa11. Det är också väsentiigt att regierna inte ger upphov tili en tidskrävande administration och ti11 nya probiem i den praktiska tiiiämpningen.

Vid våra har vi funnit att man, för att åstadkomma

överväganden det önskade resultatet, bör ta i beaktande den försäkrades förvärvsinkomster för en längre period tillbaka i tiden än vad som sker med dagens regler. Inkomstunderlaget bör också beräknas mer eller mindre så att behovet av omfattande utred-

schablonmässigt

och kontroller minskar. Ett sådant schabloniserat beräkningar

förutsätter dock att det ger en rättvisande bild av den ningssätt försäkrades normala inkomst och att underlag för beräkningen finns hos försäkringskassorna. Mot bakgrund härav

tillgängligt har vi funnit att vad som kan komma i fråga är enbart att på ett eller annat sätt anknyta delpensionsberäkningen till de ATP-poäng som tillgodoräknats den försäkrade för tiden före övergången till delpension.

En sådan anknytning kan emellertid komma till stånd på flera olika sätt. Vi har fem skilda alternativ härför, vilka

övervägt

synes vara i och för sig möjliga att genomföra. Med samtliga flertalet av dessa skulle dock följa nackdelar i olika hänseenden, vilka medför att vi avvisar tanken på att lägga de metoderna till för De alternativa beräkningsmetoder som

grund lagstiftning. vi sålunda diskuterat är följande.

Metod A sker med i folkpension och

Beräkningen utgångspunkt

ATP motsvarande hel förtidspension. Den andel som

delpensionen skall utges med bestäms med ledning av

inkomstbortfallet vid övergången till deltidsarbetet.

A

Detta inkomstbortfall fastställs enligt nuvarande

regler.

Metod B Beräkningen sker med utgångspunkt i den genomsnittliga

ATP-poängen för de tre åren närmast före arbetstidsminskningen. Medeltalet ökas med talet 1 och summan multipliceras med basbeloppet vid arbetstidsminskningen. (Metoden överensstämmer med nuvarande beräkningsregler för egenföretagare.)

Metod C Beräkningen sker med utgångspunkt i den genomsnittliga

för de fem åren närmast före arbetstids- ATP-poängen minskningen. Medeltalet ökas med talet 1 och sunman multipliceras med basbeloppet vid arbetstidsminskningen.

Metod D Beräkningen sker med utgångspunkt i ATP-poängen för de fem åren närmast före Åren med arbetstidsminskningen. den högsta och den iägsta poängen eiimineras. Genom-

snittsberäkningen görs därefter på grundva1 av poängen för de återstående tre åren. Mede1ta1et ökas med taiet 1 och summan muitipiiceras med basbeioppet vid arbets-

tidsminskningen.

Metod E Beräkningen sker med utgångspunkt i ATP-poängen för de fem åren närmast före Åren med arbetstidsminskningen. de två iägsta poängen eiimineras. Genomsnittsberäk-

ningen görs därefter på grundvai av poängen för de återstående tre åren. Medeitaiet ökas med taiet 1 och summan multipiiceras med basbeioppet vid arbetstids-

minskningen.

Metod A avser såiedes medan metoderna pensionsbeioppet B-E gä11er endast inkomsten före arbetstidsminskningen.

För att studera utfa11et av de aiternativa metoderna att faststä11a pensionsunderiaget har vi vissa Utfalgjort beräkningar. iet har jämförts bi. a. med de faktiska för deipensionsbeioppen ett urva1 försäkrade som beviijats under åren 1984 och deipension 1985. Mot bakgrund av bi. a. dessa viii vi beträfberäkningar fande de olika metoderna anföra föijande.

Metod A innebär väsentiiga skiiinader med nuvarande i jämföreise regier beträffande den genomsnittiiga pensionsnivån för såväi samtiiga försäkrade sedda som ett koiiektiv som för enskiida försäkrade. T. ex. sku11e åtskiiiiga kvinnor än få en iägre pension eniigt nuvarande regier, eftersom de saknar antai år erforderiigt för rätt ti11 oreducerad ATP. sku11e dock Samordningsaspekterna bli vä1 tiiigodosedda med metod att A därigenom pensionsunderiaget för deipension sku11e bii detsamma som för åiders- och förtidspension. Det kan eme11ertid diskuteras om förenk1ingar sku11e uppnås med denna metod eftersom nuvarande beräkningsregier ingår som en dei av metoden. Föijden av att pensionsunderiaget på detta sätt grundas på ATP-beräkningen sku11e vidare bli att inkomster för år iångt tiiibaka i tiden sku11e påverka deipensionens stor-

1ek. ATP beräknas på grundva1 av förvärvsinkomsterna för de femton bästa inkomståren. Om man anser att deipensionen bör beräknas med i tidigare intjänad pensionsrätt behöver

utgångspunkt

detta inte uppfattas som en nackdei. Det sku11e dock innebära förändring i jämföreise med nuvarande en väsentiig principieii ordning, eftersom deipension en1igt de nu gäiiande bestämmeiserna beräknas med utgångspunkt i den inkomst som den i regei försäkrade har vid tiden för arbetstidsminskningen.

Metod A innebär ytteriigare att folkpension ingår som en dei av Detta måste anses vara en nackdei i här aktupensionsunderiaget. e11t avseende med hänsyn tili att foikpensionen inte på något sätt är relaterad ti11 tidigare inkomster. Härti11 kommer att metod A med nödvändighet sku11e få förses med särskiida reg1er om gradering av deipensionen i ett begränsat antai pensionsgrader, t. ex. 10, 20, 30, 40 och 50 % av he1 förtidspension. Även detta sku11e innebära en principieii förändring, eftersom storiek de nuvarande regierna är he1t rördeipensionens eniigt iig i förhåiiande ti11 inkomstbortfaliet.

Sammanfattningsvis anser vi att metod A inte skuiie medföra så stora förenkiingar i denna dei av regeisystemet att en förändring eniigt det aiternativet skuiie kunna motiveras. Med metoden skuiie föija också andra nackdeiar som utgör grund för att avvisa den.

I jämföreise med metod A innebär metoderna B-E en fuiiständig av inkomsten före arbetstidsminskningen. Inkomstschabionisering beräkningen sku11e inte heiier ha något samband med beräkningen av den genomsnittiiga arbetstiden före arbetstidsminskningen. Detta sku11e innebära en förändring i jämföreise med nuvarande regier. Behovet av precisa arbetstidsberäkningar inom deipensioneringen skuiie därigenom minska väsentiigt. Dessutom sku11e behovet av den som i vissa fail tiiiämpas för beräk-

treårsregei

ning av den genomsnittiiga arbetstiden därmed bortfaiia (se avsnitt 5.8). Metoderna avspegiar inkomstförhåiianden som i huvudsak är aktueiia. Den princip som iigger tiii grund för nuvarande ti11 den inkomst som den försäkrade haft regier - med anknytning under det e11er de senaste åren före deipensioneringen - sku11e

således jnte förändras i något avseende. Metoderna väsentligt innebär vidare att ATP-systemets ersätter det inkomstbegrepp nuvarande inkomstbegreppet inom delpensioneringen. ökar Härigenom samordningen inom systemet med rörlig pensionsålder. Även möjligheterna att lagtekniskt inordna delpensioneringen i AFL förbättras. De olikheter som nu finns i behandlingen av månadsavlönade och timavlönade försäkrade och som beskrivits i avsnitt 5.8 skulle upphöra om någon av dessa schablonmetoder införs. Genom att inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas med ledning av ATP-poängen - dvs. den faktiskt uppburna inkomsten under åren närmast före delpensioneringen - kan den försäkrade även lätt förutse storleken av delpensionen.

Det bör dock påpekas att metoderna B-E skulle medföra att en preliminär beräkning av delpensionen måste göras i nästan samtliga fall eftersom pensionspoängen fastställs med en viss fördröjning. En sådan preliminär beräkning sker emellertid redan i dag av delpension för egenföretagare liksom av bl. a. ålderspension från ATP. Preliminärberäkningen av dessa medför pensioner inte några större olägenheter. En sådan också av delberäkning pension för anställda torde därför kunna ske utan egentliga problem. I allmänhet uppvisar anställda inte så stora variationer i pensionspoängen under åren närmast före delpensioneringen som s.__-_aa,_,_.s--te_____.__.__._.sm_wuuwwwwm_ui

ofta är fallet för egenföretagare. Skillnaden mellan den preliminärt beräknade delpensionen och den pension som senare fastställs torde därför i regel inte bli stor.

Utfallet av metoderna B och C av t. ex. förkortad

påverkas

arbetstid eller ledighet som är tillfällig. Metoderna jämnar i regel inte i samma grad ut variationer i inkomsterna under åren närmast före delpensioneringen som metoderna D och E. Om

någon

schablonmetod skall ersätta nuvarande beräkningsregler är därför enligt vår mening en av metoderna D och E att föredra.

En av fördelarna med metoderna D och E är att intillfälliga komst- och arbetsförhållanden inte storpåverkar delpensionens lek, eftersom pensionspoängen för vissa år elimineras. Sådana tillfälliga inkomst- och arbetsförhållanden kan avse exempelvis tjänstledighet under viss tid för enskilda angelägenheter, t. ex. för att vårda en nära anhörig, eller en kortare tids deltidsarbete. För att motverka den negativa påverkan på pensionsunder-

iaget som en sådan period av ti11fä1iig iedighet eiier ti11fä1iigt deitidsarbete sku11e medföra framstår det eniigt vår mening som iämpiigt att vid beräkningen av detta eiiminera de två åren med de Iägsta poängen. (Denna period kan påverka inkomsterna under två intiiiiggande ka1enderår.) Metod E är således från dessa utgångspunkter att föredra framför metod D.

Förs1ag

De nackde1ar som är förenade med den nuvarande metoden att beräkna pensionsunderiaget för anstä11da skuiie minska väsentiigt om en schabionmetod införs för beräkningen. Av de aiternativ härför som vi prövat har vi funnit metod E vara den som har fiest förde1ar. Några avgörande nackdelar härmed anser vi inte föreiigga. Vi föresiår därför att denna metod ska11 ersätta den nuvarande beräkningsmetoden beträffande inkomsten före arbetstidsminskningen. Pensionsunderiaget för anstä11da ska11 a11tså en1igt vårt försiag bestämmas på föijande sätt.

Utgångspunkten för beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen är ATP-poängen för de fem åren närmast före arbetstidsminskningen. De två åren med de iägsta poängen eiimineras. Genomsnittsberäkningen görs därefter på grundvai av poängen för de återstående tre åren. Medeitaiet ökas med taiet 1 och summan muitipiiceras med basbeioppet vid arbetstidsminskningen. Har inkomsten för något av de aktue11a åren understigit vad som motsvarar en pensionspoäng, ökas medeitaiet dock i stä11et med motsvarande de] av en pensionspoäng.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen anser vi bör beräknas på samma sätt som för närvarande. Denna inkomst motsvarar a11tså vad den försäkrade kan antas ti11s vidare erhåiia på grund av förvärvsarbete. härför - vad vi erfarit -

Regierna fungerar eniigt ti11fredsstä11ande, och några ändringar av dem har vi därför inte funnit motiverade.

5.11 Pensionsunderiaget för egenföretagare

5.11.1 Gäiiande regier

Nuvarande regier för beräkning av egenföretagares pensionsunderiag har, som beskrivits i avsnitt 3.7, föijande huvudsakiiga innebörd.

Utgångspunkten för beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen är medeivärdet av de tre senaste årens pensionspoäng för ATP muitipiicerat med basbeioppet vid tidpunkten för arbetstidsminskningen. För att kompensera för det basbeioppsavdrag som tidigare gjorts vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten iäggs i regei en pensionspoäng ti11 för varje år.

Pensionsunderiaget utgör i regei häiften av den såiunda beräknade inkomsten. Om den faktiska inkomsten efter arbetstidsminskningen kan antas b1i högre, räknar man dock med denna högre inkomst. Pensionsunderiaget b1ir i detta fa11 mindre.

5.11.2 Bakgrund ti11 nuvarande regier

I rapporten (Ds S 1977:9) Översyn av deipensionsförsäkringen föresiog RFV bi. a. att egenföretagare sku11e ansiutas tiii deipensioneringen. Beträffande pensionsunderiaget påpekade verket att en egenföretagares inkomst många gånger varierar från år ti11 år och att det i regei inte heiier före1igger ett direkt samband me11an arbetstid och inkomst. Mot bakgrund härav ansåg verket att det skuiie bii nödvändigt att använda vissa schabioner för att bestämma pensionsunderiaget och att beräkningen skuiie ske med beaktande av förhåiiandena under en iängre tidsperiod. Denna period borde vara tiiiräckiigt iång för att tiiifäiiiga variationer sku11e utjämnas men inte iängre än att den avspegiar i huvudsak aktueiia förhåiianden. För att undvika bi. a. den för egenföretagarna svåra avgränsningen me11an inkomst av kapitai och inkomst av förvärvsarbete borde beräkningen anknyta tiii ett redan befintiigt inkomstbegrepp. Verket föresiog därför att inkomsten före arbetstidsminskningen sku11e beräknas med utgångspunkt i den pensionsgrundande inkomsten för ett visst antai år närmast före övergången ti11 deitidsarbete. Fem år ansågs därvid vara en iämpiig period.

I propositionen 1978/79:69 om delpension för egenföretagare m. m. behandlades verkets förslag till bl. för a. pensionsunderlag egenföretagare. Förslaget accepterades därvid med vissa ändringar. Bl. a. anförde departementschefen att eftersom inkomsterna för egenföretagare kan variera kraftigt mellan olika år borde inkomstberäkningen inte inom en pensionsförsäkring göras på grundval av inkomsten för ett enda år. Han ansåg sig inte heller kunna förorda någon lösning som innebar att man valde ut vissa bästa inkomstår. Beräkningen borde i stället ske med

utgångspunkt

i en inte alltför kort period. Han kom därvid fram till att tre år borde vara en tillräckligt när det lång period gällde delpension. Således föreslogs att inkomst före överegenföretagarens gången till deltidsarbetet skulle beräknas med i de

utgångspunkt

ATP-poäng som han hade tillgodoräknats för de tre åren närmast före det år då arbetstidsminskningen ägde rum.

Riksdagen (SfU 1978/79:14, rskr. 133) beslutade att beräkningen av egenföretagares pensionsunderlag skulle ske i enlighet med förslaget i propositionen.

5.11.3 överväganden och förslag

Som framgår av avsnitt 5.10 föreslår vi att en schablonmetod för beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen skall ersätta nuvarande regler för anställda. Denna metod kommer att även gälla för uppdragstagare. Eftersom alla till ökad samordmöjligheter ning inom pensionssystemet bör tas till vara finner vi det naturligt att även egenföretagares inkomst före arbetstidsminskningen beräknas enligt denna metod. Vi föreslår därför att beräkningen av egenföretagares inkomst före arbetstidsminskningen görs på följande sätt.

Utgångspunkten för beräkningen är ATP-poängen för de fem åren närmast före arbetstidsminskningen. De två åren med de lägsta poängen elimineras. Genomsnittsberäkningen görs därefter

på

grundval av poängen för de återstående tre åren. Medeltalet ökas med talet 1 - eller i förekommande fall med en andel därav - och / summan multipliceras med det basbelopp som gäller vid arbetstids-

minskningen.

Reglerna för beräkning av inkomsten efter arbetstidsminskningen föreslår vi skall förbli oförändrade.

5.12 Ansökan och besiut om pension

5.12.1 Gäiiande regier

Den som ansöker om deipension måste genom intyg eiier annan utredning styrka de förhåiianden som skaii iäggas tiii grund för pension, i den mån tiiiföriitiiga uppgifter inte redan finns tiiigängiiga hos försäkringskassan. Skriftiiga uppgifter skaii avges på heder och samvete.

En anstäiid skaii iämna ett intyg om sina arbets- och inkomstförhåiianden från sin arbetsgivare eiier den iokaia arbetstagarorganisationen. I den mån denna regei kan tiiiämpas beträffande arbete som uppdragstagare gäiier den även sådant arbete. För en egenföretagare krävs att han iämnar särskiit intyg från revisor, bokförare, företagar- eiier yrkesorganisation, kommunai förtroendeman eiier annan som känner hans arbets- och inkomstförhåiianden väi. Intyget skaii iämnas på heder och samvete.

I 4 § kungöreisen med verkstäiiighetsföreskrifter ti11 NDPL har RFV föreskrivit att det som en förutsättning för att en egenföretagare eiier uppdragstagare skaii kunna få deipension gäiier att han visar hur verksamhetens omfattning minskar eiier hur och i viiken mån hans minskade arbetsinsats i verksamheten kompenseras.

5.12.2 Bakgrund tiii nuvarande regier

Beträffande egenföretagares intygsiämnande kan föijande sägas. I RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Översyn av deipensionsförsäkringen - som ligger tiii grund för de nuvarande regierna - framhöiis att när det gäiier en egenföretagare det över huvud taget inte går att få fram en motsvarighet ti11 arbetsgivarintyget. För att en i i

i

skaii kunna måste han därför sjäiv i egenföretagare få deipension i

i på ett annat övertygande sätt styrka övergången ti11 deitids-

i

i arbete. Bevisbördan i fråga om uppgifter rörande arbetsinsatsen

i före och efter av arbetstiden såiedes åviia i

minskningen föresiogs i

i den försäkrade. Det ansågs därvid nödvändigt att införa en mer

i

i omfattande uppgiftspiikt för egenföretagare än för anstäiida. i

|

i Aniedningar härtiii var dels avsaknaden av en motsvarighet tiii

i

i

sou 1986:47 . 141

arbetsgivarintygen, deis att egenföretagare skuiie kunna styrka övergången tiii deitidsarbete m. m. på iikvärdigt sätt. Egenföre-

vara skyidig att iämna uppgifter inte bara om tagaren föresiogs arbetstid och inkomst utan dessutom uppgifter som kunde iigga tiii för bedömningen av verksamhetens omfattning före och

grund efter övergången tiii deitidsarbete. Som exempei på sådana omständigheter angavs företagets omsättning och antai anstäiida. Vidare borde han eniigt verkets mening ange hur arbetstidsminskningen skaii genomföras. Som exempei nämndes att han kunde säija eiier ned viss dei av verksamheten. Om verksamhetens om-

lägga fattning inté minskar vid arbetstidsminskningen, borde han ange på viiket sätt hans minskade arbetsinsats kompenseras, t. ex. genom annan arbetskraft.

Beträffande frågan på viiket sätt en egenföretagare skaii kunna styrka övergången tiii deitidsarbete ansåg RFV att den försäkrades uppgifter i berörda avseenden borde bestyrkas genom intyg av revisor, om sådan finns i företaget. Om revisor saknas men företagets redovisning handhas av bokförare med gott renommê, borde intyg från denne kunna accepteras. I andra fa11 kunde den försäkrades uppgifter bestyrkas genom intyg från t. ex. företagarorganisation eiier personer i förtroendestäiining. Intygsgivaren borde ange på viika omständigheter han grundar sin kännedom om de intygade förhåiiandena. RFV betonade att den såiunda gjorda exempiifieringen inte var uttönmande. Den försäkrade skuiie naturiigtvis ha möjiighet att styrka övergången tiii deitidsarbete även på annat iämpiigt sätt. Verket poängterade dock att det aiitid var den försäkrade sjäiv som skaii förete erforderiig utredning. Om han inte kunde det, skuiie ansökningen avsiås.

I propositionen 1978/79:69 om deipension för egenföretagare m. m. instämde departementschefen i de av RFV förordade principerna för egenföretagares intygsiämnande. Försiagen i propositionen om intygsiämnande och styrkande av arbetstidsminskningen för egenföretagare utformades därför i eniighet med verkets försiag. Riksdagen besiutade eniigt de försiag som iades fram i propositionen.

5.12.3 Överväganden och förslag

Vad gäller reglerna om anställdas och uppdragstagares

intygslämnande synes enligt vad vi erfarit ha

inga påtagliga problem uppkommit i den praktiska tillämpningen. Vi föreslår därför att dessa regler kvarstår oförändrade.

När det sedan gäller egenföretagares vill vi

intygslämnande framhålla följande. Som redovisats i bl. a. avsnitt 5.1.2 förutsågs inför anslutningen av egenföretagarna till

delpensioneringen år 1980 att det i den praktiska skulle

tillämpningen uppkomma avsevärda svårigheter vid bedömningen av rätten till delpension för denna kategori. Av samma avsnitt liksom av avsnitt 3.8 framgår att de förutsedda tillämpningsproblemen verkligen har uppkommit.

I rapporten Delpension för egenföretagare (december 1982) har RFV beskrivit dessa tillämpningsproblem. Verket har därvid framhållit att i de fall då egenföretagarens minskade arbetsinsats inte kompenserades av någon annan person det ofta förelåg betydande svårigheter för honom att visa hur arbetstidsminskningen skulle bli möjlig. Han måste då i stället visa hur verksamhetens

omfattning minskade, något som vanligen var ännu svårare för honom. För en egenföretagare som arbetade utan att ha någon anställd var problemen särskilt påfallande. Han hade nämligen ofta fast

ingen kundkrets och fick även i många fall sina arbeten lämna

genom att anbud. Det var dessutom vanligt att hade minskat

omsättningen successivt de senaste åren före den uppgivna arbetstidsminskningen. Han fick då svårigheter att på ett sätt

godtagbart styrka att arbetstiden efter till minst 17

arbetstidsminskningen uppgick timmar per vecka. Motsvarande gällde för lantbrukare

som exempelvis inte arrenderade ut delar av rörelsen eller minskade sin djurbesättning i samband med arbetstidsminskningen. Även då lantbruket var inriktat på skogsarbete kunde eftersom

problem uppstå, omfattningen av arbetsinsatser i skogen ofta var svårbedömbar.

Av den uppföljning av delpensionsreglerna som RFV redovisat i rapporten Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984) framgår att försäkringskassorna i många fall

ifrågasätter intygs-

givarens kännedom om sökandens inkomst- och arbetsförhållanden. Intygsgivaren känner vanligtvis sökandens inkomstförhållanden

väl medan däremot närmare kännedom om arbetstiderna i många fall saknas. Trots att det således kan antas att intygsgivaren saknar tillräcklig kännedom om sökandens arbetstider har delpension ofta beviljats. Kassan tillmäter nämligen i allmänhet sökandens egna uppgifter eller annan utredning avgörande betydelse i sammanhanget. Vissa andra sökande förklarar däremot för kassan att intyg inte kan lämnas eftersom ingen känner arbetstiden så väl att han kan avge ett intyg på heder och samvete. Det kan dock antas att de har andra möjligheter att styrka sin arbetstidsminskning. Dessa sökande kan emellertid av formella skäl inte beviljas delpension. För att undvika de nämnda problemen med intygen föreslår verket att man slopar kravet på att styrkandet av egenföretagares förhållanden alltid skall ske genom intyg. I de fall intyg inte avges bör enligt verkets uppfattning i stället striktare krav ställas på de uppgifter sökanden lämnar. En utgångspunkt för detta förslag är bedömningen att möjligheterna för kassan att få god och tillförlitlig dokumentation om egenföretagares arbets- och inkomstförhållanden inte kan antas bli försämrade med denna lösning.

Vi anser att RFV:s överväganden om reglerna för

egenföretagares intygslämnande är övertygande. Vi kan således instämma i verkets förslag att dessa regler bör ändras, eftersom mindre tillfredsställande följder i vissa fall kan uppstå i den praktiska tilllämpningen. Oberoende av att intyg lämnas åligger det försäkringskassorna att göra en självständig prövning av de omständigheter som sökanden anför till stöd för sin begäran om delpension, bl. a. avseende hur arbetstidsminskningen skall Som

genomföras. framgår av bl. a. översikten över rättspraxis i avsnitt 3.8

görs också i regel tämligen omfattande utredningar i detta hänseende. Huruvida slutsatsen av dessa blir att sökanden styrkt arbetstidsminskningen eller ej torde inte vara direkt beroende av det intyg som måste bifogas ansökningen. I så gott som samtliga fall där en ansökan avslås har sålunda ett i vederbörlig ordning utfärdat intyg lämnats i ärendet. Däremot kan en ansökan i dag inte bifallas om sådant intyg saknas. Detta gäller oberoende av hur övertygande sökanden kan ha visat att han övergått till deltidsarbete.

Enligt vår mening kan kravet på att intyg alltid skall lämnas av egenföretagare ses närmast som en formell föreskrift utan

avgörande betydelse för att rätten till delpension skall kunna bedömas på

144 .

ett tillfredsställande sätt. Mot bakgrund av det anförda menar vi att förutsättningarna för försäkringskassorna att få fullgott underlag för bedömningen av egenföretagares rätt till delpension kan förväntas bli oförändrade även om det obligatoriska kravet på intygslämnande slopas.

För denna ståndpunkt talar även den omständigheten att någon skyldighet inte föreligger för enskilda personer eller organisationer att utfärda sådana pensionsintyg som här är aktuella. När det gäller intyg för anställda och uppdragstagare föreligger däremot sådan skyldighet - liksom ett krav på att biträda försäkringskassorna med andra behövliga uppgifter - och dessa har även gjorts straffsanktionerade. Medan anställda och uppdragstagare praktiskt taget alltid kan påräkna att få det intyg som erfordras, finns ingen garanti för att egenföretagare har motsvarande möjlighet.

Vi föreslår således att nuvarande krav på att intyg alltid skall lämnas av egenföretagare skall slopas. De andra regler som nu gäller för styrkandet av egenföretagares förhållanden bör däremot kvarstå oförändrade. Även nuvarande bedömningsgrunder i övrigt bör tillämpas också fortsättningsvis. Det förslag som vi nu lägger fram kan alltså inte tas till intäkt för någon strävan att ändra praxis för bevisprövningen i en viss riktning.

Även om vi sålunda föreslår att det generella intygskravet skall slopas när det gäller egenföretagare vill vi inte bestrida att ett sådant intyg kan vara av visst värde i en del fall, om det utfärdas av någon som har verklig kännedom om sökandens arbetsoch inkomstförhållanden. Om ett sådant intyg kan anskaffas bör sökanden givetvis lämna det till försäkringskassan. Vi vill också erinra om att nuvarande huvudregel i 15 § NDPL kvarstår oförändrad. Denna regel - som gäller för alla förvärvsarbetande - innebär att sökanden skall styrka de förhållanden som skall läggas till grund för delpension genom intyg eller annan utredning.

5.13 Omprövning och besvär m. m.

I 18-24 §§ NDPL finns i dag regler om omprövning och besvär samt vissa andra bestämmelser som avser bl. a. finansieringen av delpensionsförsäkringen. Dessa regler fyller enligt vår mening i

huvudsak sin funktion. Vi föreslår därför inte några förändringar i denna del av regelsystemet. Enligt vårt förslag skall dock vissa bestämmelser som nu finns i RFV:s verkställighetskungörelse föras över från denna till lagen.

5.14 Samordning mellan delpension och tjänstepension

5.14.1 Inledning

I april 1985 behandlade riksdagen frågan om samordning mellan delpension och tjänstepension. Behandlingen i riksdagen föranleddes av en motion där det förhållandet kritiserades att tjänstepension och delpension i vissa fall kan betalas ut samtidigt utan samordning. I sitt betänkande över motionen (SfU 1984/85:23) utgick socialförsäkringsutskottet från att pensionsberedningen ur samordningssynpunkt även uppmärksammar pensionsförmåner som betalas ut som en följd av avtal på arbetsmarknaden. Utskottet ansåg att det fanns skäl att avvakta utredningsresultatet innan någon åtgärd skulle vidtas i den fråga som tagits upp i motionen.

5.14.2 Pensionsålder lägre än 65 år

Allmänt

Vissa grupper anställda har genom avtal en lägre pensionsålder än 65 år. Huvuddelen av dessa grupper arbetar inom den offentliga sektorn. Även privatanställda tjänstemän kan dock i vissa fall omfattas av ett sådant avtal om lägre pensionsålder. Privatanställda arbetare har däremot i regel 65 år som pensionsålder.

Storleken av den ålderspension som utbetalas på grundval av kollektivavtal mellan arbetsmarknadsparterna påverkas bl. a. av en s. k. tjänstetidsfaktor, som bestäms av förhållandet mellan det antal tjänsteår som tillgodoräknats och det antal tjänsteår som krävs för oreducerad pension. I regel fordras 30 tjänsteår för hel ålderspension (tjänstetidsfaktor 1,00). Vid kortare tjänstetid reduceras pensionen.

Statiig tjänstepension

I det statiiga pensionsavtaiet finns i huvudsak tre pensioneringsperioder, nämiigen 60-63 år, 63-65 år och 65-66 år. Dessutom finns fasta pensionsåidrar för vissa grupper inom bi. a. sjukvården och för miiitär personai. Dessa avser i a11mänhet en pensionsåider vid 60 e11er 63 år.

Personer med pensioneringsperiod 60-63 år är företrädesvis anstälida inom postverket, teieverket och statens järnvägar. Fiertaiet av de personer som har pensioneringsperiod 63-65 år är kontorsanstäiida i iägre befattningar. Huvudregein är att den anstäiide får avgå från sin tjänst när han sjäiv önskar inom pensioneringsperioden.

Den statiiga tjänstepensioneringen omfattar ca 600 000 arbetstagare med föijande procentueiia fördelning i fråga om de vaniigaste pensioneringsperioderna och pensionsåidrarna. Pensioneringsperiod 60-63 år 34 % Pensioneringsperiod 63-65 år 17 % Pensioneringsperiod 65-66 år 39 % Fasta pensionsåidrar på 60 e11er 63 år 10 %

Konnunai tjänstepension

Den kommunaia tjänstepensionen gäiier för omkring 850 000 arbetstagare hos kommuner och iandsting. Pensioneringsperioderna och pensionsåidrarna fördeiar sig eniigt föijande.

Bestämmeiserna om pensionsåider i avtaiet om ITP me11an Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Privattjänstemannakarteiien (PTK) innebär att pensionsåidern i regei är 65 år. Det finns dock ett fåtai faii där pensionsåidern är iägre tili föijd av

att en äidre ITP-pian fortfarande tiiiämpas för den anstäiide eiier därför att individer eiier grupper har avtai om iägre pensionsåider.

ITP-regierna om pensionsåider tiiiämpas även i andra avta] för tjänstemän än det som gäiier för SAF/PTK-området. Inom vissa avtaisområden där man i princip tiiiämpar ITP-reglerna finns dock andra regier om pensionsåider. Eniigt avtaiet me11an Försäkringsbranschens arbetsgivareorganisation och Försäkringstjänstemannaförbundet var pensionsåidern 65 år för män och 62 år för kvinnor före år 1986. Numera är dock pensionsåidern 65 år för aila och bestämmeiserna är aiitså desamma för män och kvinnor.

Samordningsbestämneiser

När statiig tjänstepension betaias ut samtidigt med deipension minskas tjänstepensionen med deipensionen muitipiicerad med tjänstetidsfaktorn. Kommunai tjänstepension reduceras med heia deipensionsbeioppet. ITP-pianen innehåiier däremot inte några bestämmeiser om samordning med deipension. Sedan januari 1982 finns dock i avtaiet meiian Försäkringsbranschens arbetsgivareorganisation och Försäkringstjänstemannaförbundet samordningsbestämmeiser som innebär att det för de tjänstepensioner som betaias ut med fuiit (utan tjänstetidsreduktion) e11er nästan fuiit beiopp görs avdrag för deipension.

5.14.3 Gäiiande regier m. m.

I propositionen 1975:97 om röriig pensionsåider m. m. (s. 91) behandiades frågan om samordning meiian oiika förmåner. Departementschefen framhöii där:

Deipension skaii som kommittén föresiagit inte utgå för månad då arbetstagaren redan åtnjutit åiderspension, förtidspension eiier sjukbidrag eniigt AFL. Denna samordningsbestämmeise avser pensioner som utgår eniigt iag. Om deipension utgår samtidigt med tjänstepension i form av åiderspension och förtidspension eiier iiknande förmåner förutsätts att pensionerna samordnas på iiknande sätt som redan sker vid samtidigt utgående aiimän pension och tjänstepension. Meningen är således att arbetstagaren inte skaii kunna uppbära dubbia egenpensionsförmåner för samma månad.

I 23 § RFFS 1979:21 har RFV lämnat föreskrifter om rätten till delpension vid omprövning av pensionen till följd av arbetslöshet. Dessa innehåller följande.

Delpensionstagare som oförvållat förlorar sin anställning eller slutar sitt förvärvsarbete med giltig anledning och blir arbetslös får uppbära delpension endast för tid, under vilken han är anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen och är beredd att antaga erbjudet lämpligt deltidsarbete.

5.14.4 Tidigare tillämpningsproblem

Om en delpensionär slutar sitt deltidsarbete och blir arbetslös till följd av att han beviljats ålderspension från någon tjänstepensionering med lägre pensionsålder än 65 år, kan fråga uppkomma om delpensionen skall dras in för framtiden eller om den skall utbetalas också fortsättningsvis. Denna fråga har tidigare vållat vissa problem vid tillämpningen hos försäkringskassorna och olika ståndpunkter har hävdats.

Hos flertalet försäkringskassor fick pensionstagarna behålla delpensionen vid oförvållad arbetslöshet till följd av tjänstepensionering. Detta gällde även om ingen samordning skett mellan tjänstepensionen och delpensionen. Vissa försäkringskassor hade dock en avvikande tillämpning. T. ex. drog en del av dessa in delpensionen oavsett om samordning skett.

För att lösa de uppkomna tillämpningsproblemen, som ursprungligen orsakats av att den privata sektorns tjänstepensioner inte samordnades med delpension, övervägde RFV olika alternativ. Den lösning som valdes innebar att verket skulle verka för en ändrad tillämpning av föreskrifterna om omprövning av delpension vid arbetslöshet.

I ett antal mål i försäkringsrätterna där besvär anförts över att försäkringskassan dragit in delpensionen för försäkrade med tjänstepension hävdade verket följande principiella uppfattning. Vad gällde frågan om de aktuella tjänstepensionärerna skulle anses vara självförvållat eller oförvållat arbetslösa anfördes att arbetslöshetskassorna regelmässigt bedömde dessa ersättningssökande vara oförvållat arbetslösa. Något skäl för försäkrings-

_

kassan att göra en annan bedömning torde inte finnas. Denna situation jämfördes därvid med den arbetslöshet som uppstår när en tidsbegränsad anställning upphör. Beträffande beredvilligheten att anta deltidsarbete ansågs att det fanns skäl för försäkringskassan att i första hand ansluta sig till arbetsförmedlingens bedömning. Det kunde dock antas att denna beredvillighet var störst hos delpensionärer med liten tjänstepension. Om delpensionstagaren uppbär arbetslöshetsstöd skedde en fortlöpande prövning av att han stod till arbetsmarknadens förfogande och var beredd att anta erbjudet lämpligt deltidsarbete. För den delpensionär som på grund av en relativt liten tjänstepension fick ett pensionsavdrag som inte helt reducerade arbetslöshetsstödet borde försäkringskassan i normalfallet ansluta sig till arbetsförmedlingens bedömning. Delpensionen skulle därför fortsätta att betalas ut. Det påpekades vidare att, om arbetslöshetsstöd ej betalades ut, arbetsförmedlingen inte prövade sökandens beredvil-

till deltidsarbete. Försäkringskassan skulle därför kunna lighet komma att få svårigheter vid sin bedömning, eftersom den omständigheten att sökanden var anmäld på arbetsförmedlingen inte nödvändigtvis betydde att han stod till arbetsmarknadens förfogande på det sätt som förutsätts för rätt till arbetslöshetsstöd. Det torde kunna antas att en arbetssökande i här aktuell ålder som hade sin försörjning tillfredsställande ordnad på annat sätt i många fall hade krav på ett eventuellt nytt arbete som innebar att han inte uppfyllde arbetslöshetsförfattningarnas villkor om beredvillighet att anta arbete. I princip ansågs därför att det borde krävas någon ytterligare omständighet utöver anmälan hos arbetsförmedlingen som stödde att han uppfyllde dessa villkor. Även om detta skulle innebära vissa svårigheter borde dessa inte överdrivas. En allmän bedömning av uppgifternas trovärdighet ansågs kunna göras i dessa liksom i andra bevisvärderingsfrågor. Försäkringskassan borde därför kunna kräva att delpensionstagaren gjorde sannolikt att han trots en relativt stor tjänstepension var beredd att anta ett erbjudet lämpligt deltidsarbete.

I de mål som avgjordes av försäkringsrätterna upphävdes försäkringskassornas beslut på de av RFV anförda skälen och delpensionen fortsatte att betalas ut. Därefter har försäkringskassorna i förekommande fall anpassat tillämpningen med ledning av dessa domar av försäkringsrätterna. Frågan om fortsatt rätt till delpension för tjänstepensionärer har inte prövats av FÖD.

5.14.5¶Överväganden

Som en bakgrund tili bedömningen av probiemets nuvarande omfattning iämnas här iniedningsvis en redogöreise för det uppskattade antaiet fa11 där deipension betaias ut samtidigt med tjänstepension. Redogöreisen avser endast de situationer där den försäkrade har siutat sitt deitidsarbete och börjat

uppbära tjänstepension. I vissa - antai - fa11 kan det

mycket begränsade dock förekomma att den som deitidsarbetar och uppbär även har en

de1pension tjänstepension som hänför sig ti11 ett tidigare arbete. Exempeivis kan en försäkrad arbeta på heitid i viss fram

anstäiining ti11 60 års åider, då han eniigt koiiektivavtalet är skyidig att siuta sin tjänst, för att därefter börja en annan på

anstäiining deitid och samtidigt uppbära deipension. I detta faii betaias såiedes deipension ut samtidigt med (samordnad) tjänstepension.

Inom det statliga avta1sområdet berörs i praktiken endast de personer som har pensioneringsperioden 60-63 år e11er pensionsåidern 63 år. Anstä11da 63-65 år

som har pensioneringsperioden och som siutar före 65 års å1der kan inte fortsätta att

uppbära deipension eftersom de siutat frivi11igt. (Antalet personer i de aktue11a åidersgrupperna som siutat sitt arbete med giitig aniedning är försumbart i detta sammanhang.) Av de personer som har pensioneringsperioden 60-63 år har ca 75 % siutat sitt arbete före 63 års åider. Detta innebär att i de av dessa fa11 där den anstälide någon gång har uppburit deipension denna har

dragits in, eftersom han s1utat frivi11igt. Antaiet personer med pensionsåidern 63 år är mycket begränsat. Uppskattningsvis är det mindre än en haiv procentenhet av a11a statiigt anstäiida som avgår från sin tjänst med pension och som därefter samtidigt uppbär både tjänstepension och de1pension. I absoiuta tai torde detta antai uppgå ti11 drygt 50 nytiiikomna faii per år. Det bör dock - som av avsnitt 5.14.2 - att den utbetaida

framgår påpekas

tjänstepensionen reduceras med de1pensi0nen muitipiicerad med tjänstetidsfaktorn.

Vad gä11er kommuna1 tjänstepension berörs i detta sammanhang endast de arbetstagare som har pensionså1dern 63 år. Som framgår av avsnitt 5.14.2 utgör dessa personer kommu-

4 % av samtiiga nait anstäiida. Det kan här nämnas att denna grupp var väsentiigt

större före januari 1985, då större deien av den kvinniiga vårdpersonaien hade denna pensionsåider. Andeien kommunait anstäiida som ur tjänst med tjänstepension och därefter uppbär både

avgår

och deipension kan uppskattas tiii mindre än en tjänstepension haiv kommunaia avgångar. Det torde här

procentenhet av samtiiga röra sig om ca 30 nytiiikomna fa11 per år. Den kommunaia tjänste-

samordnas med deipension på så sätt att tjänstepenpensionen sionen minskas med he1a deipensionsbeioppet.

Beträffande privatanställda tjänstemän kan konstateras att det fr. 0. m. januari 1986 torde vara möjiigt för endast ett fåtai av de nytiiikommande tjänstepensionärerna att samtidigt erhåiia Deis är antaiet personer som omfattas av

deipension. äidre ITP-planer med pensionsåider iägre än 65 år mycket begränsat, deis har pensionsåidern för kvinnliga försäkringstjänstemän höjts från 62 år ti11 65 år. Under den närmaste treårsperioden kommer såiedes att betaias ut ti11 ett successivt a11t

deipension mindre antal kvinniiga tjänstepensionärer inom försäkringsbranschen. Fr. 0. m. januari 1989 kommer dessa faii att upphöra heit och håiiet. Beträffande samordningen meiian tjänstepension och deipension gäiier sedan år 1982 bestämmeiser som innebär att den sammaniagda pensionen inte kan överstiga den tjänstepension som sku11e tili försäkringstjänstemannen om samordning inte vore

utgå

aktue11. Den överkompensation som före år 1982 kunde förekomma i vissa faii fanns - är såiedes

- då inga samordningsbestämmeiser inte iängre aktueii.

Det probiem som har uppmärksammats i de faii där deipension betaias ut samtidigt med tjänstepension torde gä11a att det sammaniagda pensionsbeioppet har ansetts vara aiitför stort och att pensionstagaren såiedes överkompenseras. Som framgår av redogöreisen i det föregående kan probiemet sägas ha iösts inom deipensioneringen genom en enhetiig tiiiämpning av regierna om rätt tiii deipension för personer som biir arbetsiösa. Denna tiiiämpning innebär att en deipensionär som har en iiten tjänstepension i regei får behåiia deipensionen medan den som har en större tjänstepension ofta föriorar rätten tiii fortsatt deipension. Vid denna tiiiämpning av bestänmeiserna finns naturiigtvis möjiighet att i bedömningen väga in effekterna för de försäkrade av de skiida samordningsregierna inom de oiika tjänstepensionssystemen.

Vi kan sålunda konstatera att de problem som har funnits i de fall där delpension betalas ut samtidigt har med tjänstepension minskat avsevärt sedan år 1982. Därefter har såväl tillämpningen av delpensionsreglerna som tjänstepensionsavtalen ändrats. Ändrade regler för pensionsålder har reducerat antalet fall där den här berörda frågan kan uppkomma, och dessutom har samordningsregler införts i de kollektivavtal där sådana inte funnits tidigare. Fr. 0. m. januari 1986 torde dessa problem ha upphört nästan helt, eftersom pensionsåldern har höjts för de kvinnliga tjänstemännen inom försäkringsbranschen.

Vi anser mot bakgrund av det anförda att det inte finns anledning att nu lägga fram några på detta område. För detta förslag ställningstagande talar även principiella och administrativa skäl. Att i lagstiftningen införa regler om reducering av delpension med hänsyn till från ålderspension en tjänstepensionering finner vi vara en mindre lämplig från lösning principiella synpunkter. En sådan åtgärd skulle dessutom kunna medföra avsevärda

handläggningssvårigheter.

5.15 Benämningen deltidspension

För att ytterligare markera att betalas ut i samband delpension med att den försäkrade arbetar deltid föreslår vi att benämningen delpension ändras till deltidspension. Denna benämning används redan ofta i dagligt tal. innebär därför en Förslaget anpassning till detta språkbruk.

I sammanhanget kan nämnas - vilket även framgår av bilaga 3 att benämningen deltidspension används i Finland och Norge på den motsvarighet till delpcnsion som beslutats resp. diskuterats i dessa länder. I Danmark används dock benämningen delpension.

6 FÖRSLAGENS FÖLJDER FÖR DELPENSIONERINGENS UTGIFTER

Vårt försiag i avsnitt 5.5 att arbete sol uppdragstagare ska11 jänstä11as ned arbete som anstäild kan förväntas få tili föijd att antaiet deipensionärer kommer att öka. Dessutom kan vissa uppdragstagare komma att minska arbetstiden i uppdraget, viiket medför en ökad deipension för dessa försäkrade. Andra försäkrade, som en1igt de nu gä11ande reg1erna måste begära bortseende från bisyss1a, får däremot möjiighet att öka arbetstiden i uppdraget, vi1ket får ti11 konsekvens att de1pensionen minskar för dessa försäkrade. Man kan även räkna med att vissa delpensionärer i en omprövningssituation minskar sin arbetstid i uppdraget i mindre utsträckning än vad som är möjiigt eniigt gä11ande reg1er. En1igt de beräkningar som vi gjort biir den sammantagna effekten av försiaget att utgifterna för deipensioneringen kvarstår ungefär oförändrade.

Försiaget att inkomstgränsen för en nñndre bisyssla ska11 höjas till 1,5 basbelopp (avsnitt 5.6) kan förväntas medföra att beståndet deipensionärer kommer att öka med ett mindre antai egenföretagare som har en bisyssia i form av uppdrag e11er anstä11ning. De1pensionsutgifterna beräknas som en föijd av försiaget öka med ca 500 000 kr.

Vårt försiag att den längsta arbetstiden efter arbetstidsminskningen skal] vara 35 timmar per vecka (avsnitt 5.7) kan förväntas få ti11 föijd att vissa försäkrade minskar sin arbetstid mer än vad som krävs en1igt gä11ande reg1er medan andra försäkrade avstår från att söka deipension. Den sammantagna effekten av försiaget kan en1igt våra beräkningar uppskattas b1i att utgifterna för de1pensi0neringen minskar med ca en miijon kr.

De ekonomiska konsekvenserna av förslagen ti11 ändrat pensionsunderlag (avsnitten 5.10 och 5.11) b1ir beroende av hur reaiiönen för försäkrade som söker de1pension utveckias i genomsnitt över en iängre period. I ett iäge där den genomsnittiiga reaiiönen

ökat kontinuerligt för de försäkrade under vart och ett av de fem åren närmast före arbetstidsminskningen kommer utgifterna för delpensioneringen att minska i jämförelse med nuvarande regler. Anledningen är att delpensionen i denna situation påverkas av pensionspoäng för tidigare år som är något lägre än motsvarande inkomst för det sista året före arbetstidsminskningen. Om den genomsnittliga reallönen i stället minskat kontinuerligt kommer utgifterna för delpensioneringen att öka. Är den genomsnittliga reallönen däremot oförändrad för de försäkrade under åren närmast före delpensioneringen uppstår i stort sett inga förändringar av delpensionsutgifterna i förhållande till vad som följer av nuvarande regler. Det kan också påpekas att förändringar i reallönerna givetvis påverkar även den försäkrades egen situation. Om reallönen t. ex. ökar både före och efter arbetstidsminskningen blir det sammantagna utfallet av lön och delpension gynnsammare för den försäkrade än om reallönen varit oförändrad eller minskat.

De förändringar av utgifterna för delpensioneringen som kan uppkomma till följd av den föreslagna metoden för beräkning av pensionsunderlaget kommer alltså att styras av hur reallönerna utvecklas i genomsnitt över en längre period för personer som söker delpension. Vi har valt att inte göra några bedömningar av vilken utveckling som kan förväntas för framtiden i detta hänseende. Vi nöjer oss därför med att konstatera att några utgiftsökningar inte-kan beräknas uppstå i ett läge där reallönerna är oförändrade.

Det föreslagna slopandet av kravet att egenföretagare alltid skall lämna intyg om sina arbets- och inkonstförhållanden (avsnitt 5.12) kan förväntas medföra en mindre ökning av antalet egenföretagare med delpension. Delpensionsutgifterna beräknas som en följd av förslaget öka med uppskattningsvis 500 000 kr.

De administrativa konsekvenserna av våra förslag kan beräknas bli följande. Till följd av förslagen i avsnitten 5.5, 5.6, 5.7 och 5.12 kan arbetsinsatsen hos försäkringskassorna för delpensionsärendena komma att öka i någon liten utsträckning. Detta kan förväntas medföra ökade utgifter, som dock kan uppskattas bli av

mycket begränsad omfattning. Försiagen i avsnitten 5.8, 5.10 samt 5.11 kan beräknas ge upphov tili arbetsbesparingar hos försäkringskassorna. Därigenom kommer resursbehovet att minska i en omfattning som kan beräknas motsvara ca 50 årsarbetare i ett fu11funktionsstadium. Sammantagna kan våra försiag beräknas medföra minskade administrativa utgifter med ca 7 miijoner kr. per år.

Eftersom vi inte har behandlat frågan om höjning av kompensationsgraden från 50 % ti11 65 % har vi inte he11er anaiyserat konsekvenserna av en sådan höjning. Utgiftsökningen i detta avseende kommer dock givetvis att b1i av avsevärt större omfattning än de utgiftsförändringar som vi redovisar i detta avsnitt.

Sammanfattningsvis kan man såiedes räkna med att de sammaniagda utbetainingarna av deipension inte påverkas av våra försiag. Däremot beräknar vi att dessa medför minskade administrativa utgifter med ca 7 miijoner kr. per år.

7 SPECIALMOTIVERING

Försiaget ti11 iag om ändring i Iagen (l979:84) om delpensionsförsäkring

Som en föijd av försiaget i avsnitt 5.15 om ändrad benämning på pensionsformen har rubriken tili iagen ändrats tiii iag (1979:84) om försäkring för deitidspension. I iagens oiika paragrafer föresiås att ordet deipension skaii bytas ut mot deitidspension.

5 §

Ändringen i paragrafens första stycke motiveras av försiaget i avsnitt 5.7 att det ska11 införas en övre tidsgräns för den sammaniagda arbetstiden efter övergången tili deitidspension vid 35 timmar per arbetsvecka. Denna gräns avses gäiia såväi anstäiida och uppdragstagare som egenföretagare. Som framgår av det föresiagna nya tredje stycket i 8 § skaii vid tiiiämpningen av denna regei inräknas även tid för sådan bisyssia som den försäkrade kan ha beviijats bortseende från vid prövningen av rätten tiii deitidspension. Även i övrigt skaii, om någon har fiera arbeten, hänsyn tas tiii den sammaniagda arbetstiden för dessa.

Liksom i fråga om den nedre gränsen för deitidsarbete skaii, om den försäkrades arbetstid varierar, avgörande för om arbetstiden uppgår ti11 högst 35 timmar per arbetsvecka vara den genomsnittiiga arbetstiden för det närmast kommande året.

6 §

Som framgår av avsnitt 5.5 föresiår vi att arbete som uppdragstagare fortsättningsvis skaii jämstäiias med arbete som anstäiid. Avgörande för om 6 eiier 7 § skaii tiiiämpas är förhåiiandena efter arbetstidsminskningen. Förvärvsarbetet dessförinnan är såiedes utan betydeise i detta sammanhang. Försäkrade som avses i 6 § är deis sådana som har enbart inkomster av anstäiining eiier uppdrag, dels sådana som har både anstäiinings- och uppdragsinkomster. En förutsättning för att den försäkrade skaii hänföras

till denna paragraf är att hans förvärvsinkomster är att anse som inkomst av tjänst vid taxering till statlig inkomstskatt. Vissa möjligheter finns dock, som anges i 8 §, att begära bortseende från mindre bisyssla i form av rörelse eller jordbruk, vilket får till följd att rätten till deltidspension bedöms utan till

hänsyn denna bisyssla.

Med uppdragstagare förstås i detta sammanhang den som utför arbete för annans räkning utan att vara anställd i dennes

tjänst. Begreppet har alltså här samma innebörd som i den allmänna försäkringen i övrigt. En uppdragstagare som har sådan inkomst som enligt 3 kap. 2 § och 11 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) är att anse som inkomst av anställning kommer alltså i regel vid tillämpningen av 6 § NDPL att betraktas som uppdragstagare.

Liksom hittills skall vissa fåmansföretagare m. fl., även om inkomsten av arbetet i sådant företag skattemässigt är att anse som tjänsteinkomst, jämställas med egenföretagare vid bedömningen av rätten till deltidspension. Detta följer av 7 § andra

stycket.

När det gäller uppdrag bör i likhet för när-

med vad som gäller varande den försäkrades och uppdragsgivarens om inkomst

uppgifter och arbetstid ligga till grund för av rätten till

bedömningen deltidspension. Vad gäller beräkningen av uppdragstagarens arbetstid kan följande sägas. Eftersom uppdragsgivaren

många

gånger inte kan lämna preciserade tidsuppgifter kommer försäkringskassan ofta att få ta den försäkrades egna uppgifter som utgångspunkt för bedömningen. Kassan bör pröva rimligheten av tidsuppgifterna genom att jämföra dessa med inkomsten för uppdraget. Denna inkomst bör således många gånger kunna vara utgångspunkt för beräkningen av arbetstiden. Bedömer kassan att uppgifterna om arbetstiden kan godtas mot bakgrund av denna jämförelse, bör i flertalet fall den försäkrades arbetstid kunna fastställas med ledning av dessa uppgifter. Enbart i de fall där arbetstidsminskningen ligger kring fem timmar i veckan eller där arbetstiden efter övergången till deltidspension kan antas vara i närheten av den nedre tidsgränsen för deltidsarbete (17 timmar i veckan), kan uppkomma behov av en mer exakt arbetstidsberäkning. Sådana behov kan aktualiseras även i fall där arbetstiden efter

arbetstidsminskningen ligger i närheten av den övre gränsen för deltidsarbetet - 35 timmar per vecka - samt i vissa omprövningssituationer. I flertalet fall torde dock de nämnda arbetstidsförhållandena inte föreligga. I de - fåtaliga - situationer där en mer exakt arbetstidsberäkning blir nödvändig kan det bli aktuellt att tillämpa den allmänna regeln i 15 § om den försäkrades bevisskyldighet. Den försäkrade måste enligt denna regel lämna försäkringskassan det underlag som behövs för att kassan skall kunna pröva hans rätt till deltidspension.

Flertalet av de uppdrag som är aktuella i detta sammanhang är förtroendeuppdrag av olika slag, bl. a. politiska och fackliga. Den tid som den försäkrade ägnar åt dessa uppdrag innefattar i många fall även tid som närmast kan betraktas som ideell verksamhet. Därför bör i dessa fall den tid som skall beaktas vid bedömningen av rätten till deltidspension begränsas till tiden för de arbetsuppgifter som har ett nära samband med uppdraget. Tiden för

delar - för vilken tid arvode ej övriga av uppdraget utgår skulle därmed inte påverka rätten till deltidspension. Ersättningen för dessa uppdrag står många gånger i direkt proportion till den sammanträdestid som är förknippad med uppdraget. När arbetstiden skall beräknas i uppdraget bör därför hänsyn i regel tas endast till tid för sammanträden och förberedelser för dessa. Inte bara tid för sammanträden i nämnder, beslutande församlingar 0. d. bör härvid beaktas. Också tid för förberedande möten i anslutning härtill, t. ex. partigruppsmöten, bör räknas in. För fackligt förtroendevalda bör göras i princip motsvarande bedömning.

Motsvarande bedömningsgrunder bör tillämpas även när det gäller andra förtroendeuppdrag än politiska och fackliga, t. ex. styrelseuppdrag i föreningar m. m. Ersättningen för dessa uppdrag kan ofta vara relativt liten medan däremot arbetsinsatsen kan vara av större omfattning. Här kan även erinras om att det bl. a. inom sjukförsäkringen finns en nedre gräns för de förvärvsinkomster som skall beaktas. Enligt 3 kap. 2 § AFL skall nämligen en inkomst från en uppdragsgivare som understiger 1 000 kr. per år inte tas med vid beräkningen av den sjukpenninggrundande

g

inkomsten i annat fa11 än då den utgör inkomst av rörelse eiier jordbruksfastighet.

Förutom förtroendeuppdrag förekommer, som nämnts i avsnitt 5.5.1, i viss mindre utsträckning även andra former av uppdrag i samband med deitidsarbete. I åtskiiiiga fa11 är arbetsförhåiiandena för försäkrade med sådana uppdrag jämförbara med arbetsförhåiiandena för vissa anstäiida. I dessa faii bör nuvarande metoder att beräkna arbetstiden tiiiämpas även framdeies. T. ex. bör en a11män bedömning göras av den försäkrades uppgifter om arbetstid. Dessa uppgifter bör jämföras med uppgifterna om ersättningen för uppdraget.

Som nämnts ovan kan behov uppkomma av en mer exakt beräkning av arbetstiden i vissa omprövningssituationer. Den impuis ti11 utredning som försäkringskassan därvid får är i regei att inkomsten för uppdraget har förändrats. Denna inkomstförändring beror antingen på att uppdraget har förändrats tiil omfattningen e11er att ersättningen för detta har ändrats. Att utreda viiket av dessa förhåiianden det rör sig om torde inte innebära några större svårigheter. Det avgörande är nämligen om en ändring av betydeise har skett e11er inte när det gä11er arbetstiden. Den nya de1tidspensionen får därefter faststä11as på grundvai av den nya inkomsten för uppdraget.

Ti11 föijd av den i 5 § föres1agna genere11a övre tidsgränsen för deltidsarbete b1ir nuvarande rege1 härom i 6 § andra meningen för anstä11da obehöviig och kan därför avskaffas.

7 §

Eftersom uppdragstagare fortsättningsvis jämstäiis med anstä11da kommer förevarande paragraf att avse i huvudsak enbart röreiseidkare och jordbrukare. I undantagsfail kommer även vissa anstäiida och uppdragstagare som efter arbetstidsminskningen har också röreise e11er jordbruk att få sin rätt ti11 deitidspension bedömd eniigt denna paragraf. Som framgår av 8 § finns dock särski1da bestämmeiser om bortseende i vissa fa11 från sådana bisyss1or. Paragrafen har ändrats i eniighet med försiagen i avsnitten 5.5 och 5.6 men är i övrigt oförändrad.

8 §

I paragrafen upptas de föresiagna nya regierna om bortseende i vissa fa11 från en mindre bisyssia vid prövningen av rätten tiil deitidspension. Innebörden av dessa förslag har utveckiats närmare i avsnitt 5.6.

En förutsättning för att en anstäiid e11er uppdragstagare ska11 kunna få rätten ti11 deitidspension bedömd med bortseende från en mindre bisyssia är att inkomsten av denna är att hänföra ti11 inkomst av röreise eiier jordbruksfastighet vid inkomstbeskattningen. På motsvarande sätt krävs för en röreiseidkare e11er iantbrukare, som har en mindre bisyssia, att denna i skattehänseende är att anse som inkomst av tjänst.

Liksom hitti11s gä11er som vi11kor för tiiiämpningen av paragrafen att den försäkrade sjäiv begär det för att han ska11 kunna få sin rätt tiii deitidspension bedömd med bortseende från bisyssian.

I andra stycket anges de närmare viiikoren för att ett visst arbete ska11 kunna betraktas som en mindre bisyssla. Nuvarande krav att denna ska11 ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och att bisyssian får utföras i genomsnitt högst 10 timmar i veckan samt att arbetstiden för den inte får ökas i samband med pensioneringen kvarstår oförändrade. Den nu gä11ande övre gränsen för vad som kan betraktas som inkomst av en mindre bisyssia föresiås, som framgår av avsnitt 5.6.3, höjd från vad som motsvarar ett ti11 motsvarande ett och ett haivt basbeiopp.

Som en ny punkt 4 i andra stycket har upptagits försiaget att de i detta stycke förut angivna vi11koren ska11 ti11ämpas gemensamt för a11a bisyssior, om den försäkrade har mer än en bisyssia av här aktueiit siag. Detta innebär att en anstäiid e11er uppdragstagare som har fiera bisyssior i form av röre1se e11er jordbruk måste begära bortseende från a11a dessa för att reg1erna i förevarande paragraf ska11 b1i ti11ämp1iga. På samma sätt krävs att en egenföretagare som har mer än en bisyssia i form av anstä11ning eiier uppdrag begär bortseende från samtiiga dessa bisyssior.

Som ett nytt tredje stycke har tagits in det i avsnitt 5.7.2 framiagda försiaget att det vid tiiiämpningen av 5 § första stycket om iängsta möjiiga arbetstid efter övergången till deitidspension ska11 räknas in även arbetstiden för en sådan mindre bisyssia som den försäkrade beviijats bortseende från.

Innebörden av ett bortseende från en mindre bisyssia är att denna inte beaktas vid prövningen av rätten ti11 deitidspension. Som anges i kommentaren ti11 12 § ska11 iiksom i dag inte he11er tas hänsyn ti11 inkomsten av bisyssian vid beräkningen av den försäkrades pensionsunderiag.

9 §

Nuvarande regei att beräkningen av arbetstiden i vissa fa11 skaii göras på grundva1 av förhåiiandena under tre år ti11baka i tiden i stä11et för ett år biir, som vi utveckiat i avsnitt 5.8.2, i praktiken obehöviig efter ett genomförande av förs1agen i 12 och 13 §§. Första stycket andra meningen i nuvarande iydeise av förevarande paragraf bör därför upphävas.

10 §

Ti11 första stycket har överfiyttats den föreskrift som avser utiäggningen av de1tidsarbetet och som nu finns i 6 § första stycket RFV:s kungöre1se (RFFS 1979:21) med verkstäilighetsföreskrifter ti11 1agen (1979:84) om deipensionsförsäkring. Med hänsyn härti11 har bemyndigandet för regeringen och RFV i andra stycket inskränkts ti11 att avse endast meddeiande av särregier för vissa yrken. I avsnitt 5.9 har vi redovisat motiven för detta försiag. Avsikten med försiaget är inte att åstadkomma någon ändring av den nuvarande tiiiämpningen av regierna för utiäggningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen.

12 §

I paragrafen upptas det försiag ti11 schabionberäkning av inkomsten före arbetstidsminskningen för anstäiida och uppdragstagare som vi redovisat i avsnitt 5.10. Närmare regier för denna beräkning ges i det föresiagna andra stycket. Detta motsvarar i

huvudsak 13 § andra stycket i nuvarande lydelse, som avser den nu tillämpade schablonberäkningen för bl. a. egenföretagare. Justeringar har dock gjorts för att åstadkomma att beräkningen av den genomsnittliga förvärvsinkomsten skall göras med ledning av ATPpoängen för år närmast före arbetstidsminskningen och att man

fem

vid denna beräkning skall bortse från poängen för de två av dessa fem år för vilka ATP-poängen är lägst.

Liksom vid tillämpningen av nuvarande schablonberäkning enligt 13 § bör vid tillämpningen av det nu föreslagna andra stycket tas hänsyn även till sådana pensionspoäng som skulle ha tillgodoräknats den försäkrade om han inte hade anmält undantagande från ATP. En bestämmelse härom har därför tagits in i punkten 3 i övergångsbestämmelserna. Denna bestämmelse blir naturligtvis aktuell huvudsakligen för - ett antal -

mycket begränsat egenföretagare men skulle i undantagsfall kunna tillämpas även för en anställd som under de fem åren närmast före arbetstidsminskningen haft inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet - och som då dessutom haft ett gällande undantagande från ATP. Denna regel i övergångsbestämmelserna kommer att bli tillämplig endast under en kortare tid efter ikraftträdandet, eftersom det efter utgången av år 1988 inte kommer att finnas kvar några personer i för deltidspension aktuell ålder som omfattats av ett undantagande (lag 1981:692 om ändring i lagen om allmän försäkring).

Som framgår av det föreslagna andra stycket tas hänsyn även till sådana pensionspoäng som den försäkrade skulle ha tillgodoräknats om han inte hade underlåtit att erlägga tilläggspensionsavgift.

Vid genomsnittsberäkningen läggs i regel en pensionspoäng till den som fastställts för året. Om den försäkrades inkomst emellertid för något av de fem aktuella åren har understigit det basbelopp som avräknas vid fastställande av pensionsgrundande inkomst, tillgodoräknas den försäkrade i stället en mot inkomsten svarande del av en ATP-poäng för det aktuella året.

Om en försäkrad enligt 8 § beviljats deltidspension med bortseende från en mindre bisyssla skall, som framgår av hänvisningen till nämnda paragraf, liksom i dag bortses även från inkomsten av bisysslan vid beräkningen av den försäkrades pensionsunder-

iag. Detta innebär att den schabionberäknade genomsnittsinkomsten före arbetstidsminskningen i dessa fa11 minskas med beräknad inkomst av bisyssian.

Liksom hittiiis ska11 inkomsten efter arbetstidsminskningen utgöras av vad den försäkrade kan antas ha tiiis vidare. Denna beräkning görs, som framgår av hänvisningen tili 9 § andra stycket, på grundvai av den försäkrades antagna arbetsförhåiianden under det kommande året.

Tiii föijd av den föresiagna förändringen av pensionsunderiaget biir det nuvarande andra stycket och tredje stycket andra meningen iiksom deiar av första stycket obehöviiga. Vi föresiår därför att dessa bestämmeiser skaii utgå.

Första meningen i tredje stycket har ändrats med hänsyn ti11 att den bör avse endast inkomsten efter arbetstidsminskningen. Något behov av att bortse från inkomstavvikeiser när det gäiier inkomsten före arbetstidsminskningen föreiigger inte med den föresiagna schabionberäkningen härav.

13 §

En1igt försiaget i avsnitt 5.11 ska11 inkomsten före arbetstidsminskningen för egenföretagare beräknas eniigt samma metod som för anstäiida och uppdragstagare. I första stycket har därför gjorts en hänvisning i detta avseende tiii 12 § andra stycket. Vidare har de nuvarande andra och tredje styckena föresiagits bii siopade.

15 §

Nuvarande tredje stycket föresiås utgå som en föijd av försiaget i avsnitt 5.12 att egenföretagare inte iängre aiitid skaii behöva förete ett intyg från en annan person om inkomst- och arbetsförhåiiandena. I det nämnda avsnittet har vi berört konsekvenserna

i av försiaget.

Som framhåiiits där kvarstår nuvarande huvudregei om sökandens bevisskyidighet oförändrad. Denna kan dock i eniighet med vad vi utveckiat i avsnitt 5.12 i vissa fa11 de1vis fuiigöras med hjä1p av ett intyg från någon sådan person som avses i det nuvarande tredje stycket, om intyget utfärdas av någon som vä1 känner egenföretagarens arbets- och inkomstförhå11anden.

16 §

Förs1aget ti11 nytt andra stycke motsvarar föreskrifter som nu finns i 16 § och 24 § RFV:s verkstäiiighetskungörelse. Innebörden av andra meningen är att deitidspension utbetaias t. 0. m. utgången av den månad varunder rätten tiil pension har upphört, dock iängst t. 0. m. utgången av månaden före den då pensionstagaren fy11er 65 år.

18 a §

Ti11 denna nya paragraf har överförts den nuvarande föreskriften i 23 § RFV:s verkstäiiighetskungöreise. Någon ändring i sak är inte åsyftad härmed.

Övergångsbestämmelserna

Samtliga de nya bestämme1ser som vi föres1år bör träda i kraft vid en och samma tidpunkt. Denna bör bestämmas ti11 den 1 ju1i 1987 och därmed sammanfa11a med den höjning av kompensations-

ti11 65 % som regeringen aviserat att den kommer att föregraden iägga riksdagen förs1ag om (punkten 1).

Huvudde1en av de nya regier som vi föresiår i detta betänkande bör ses som en enhet och är i stor utsträckning inbördes beroende av varandra. De förändringar och justeringar som föresiås är så omfattande att de nya bestämme1serna inte utan stora probiem sku11e kunna ti11ämpas även på deipensioner som utgår redan vid ikraftträdandet. Detta gä11er särski1t i omprövningssituationer. I synnerhet sku11e de nya bestämmeiserna om beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen medföra betydande svårig-

heter i sådana fa11. Med hänsyn härtiii föresiår vi i punkten 2 att de äidre bestämmeiserna i 5-9, 12 och 13 §§ fortfarande ska11 tiiiämpas i fråga om sådan deipension som utges på grund av en arbetstidsminskning som första gången har skett före ikraftträdandet. Detta gäiier såiunda bi. a. även i fa11 där den försäkrade därefter trappar upp e11er ned sitt förvärvsarbete e11er övergår från en typ av verksamhet tiil en annan. Om någon däremot en gång uppburit deipension men före ikraftträdandet t. ex. ökat sin arbetstid i sådan utsträckning att han fått pensionen

indragen, bör hans rätt ti11 ny deitidspension bedömas

eniigt de nya regierna, om han efter den 30 juni 1987 på nytt minskar sin arbetstid och ansöker om sådan pension. De nya regierna i 10, 16 och 18 a §§ bör däremot kunna ti11ämpas fu11t ut redan från ikraftträdandet. Dessa har endast förts över från den nuvarande verkstäiiighetskungöreisen och innebär inga sakiiga förändringar. Även ändringen i 15 § bör direkt kunna gä11a fr. o. m. ikraftträdandet.

Innebörden av den föresiagna punkten 3 har utveckiats i kommentaren ti11 12 §.

Punkten 4 innebär att hänvisningar i andra ti11

författningar deipension i princip i stäiiet skaii avse deitidspension.

8 RESERVATION OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN

Reservation av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson led instälmande av sakkunnige Jonsson

Egenföretagares arbetstidsminskning

Endast 4 % av egenföretagare i åldern 60-64 år utnyttjar delpensioneringen mot 12 % av de anställda. Till inte ringa del torde detta bero på de väsentligt högre kraven på egenföretagare för att erhålla delpension. För många egenföretagare innebär det svårigheter att minska sin arbetsinsats och produktion med minst 50 %. För övriga grupper ställs endast kravet att man minskar arbetsinsatsen till i regel högst 35 timmar per vecka, dock med minst 5 timmar i veckan.

För företagare som reducerar sin verksamhet med 50 % kvarstår ofta de fasta kostnaderna oförändrade inom företaget. Man kan t. ex. inte avveckla maskiner eller avstå från underhåll på byggnader så länge som man upprätthåller sin produktion. I praktiken innebär det att kostnaderna i företaget kvarstår oförändrade när företagets intäkter reducerats med 50 %. Det får till följd att nettoinkomsten sjunker med mer än 50 % och därför får dessa företagare svårare än löntagarna att gå över till delpension. Analyser visar också tydligt att en mycket låg andel av egenföretagarna i jämförelse med löntagarna gått över till delpension.

Utredningens majoritet motiverar de väsentligt hårdare reglerna för egenföretagarna med att det är ett kontrollproblem. Den ståndpunkten är inte hållbar. En mycket stor grupp löntagare har sidoinkomster från t. ex. jord- och skogsbruk, bärplockning eller någon annan form av rörelse. Andra har sidoinkomster från arbeten vid sidan om sin ordinarie anställning. Denna grupp av inkomsttagare är betydligt större än gruppen egenföretagare som har sin försörjning från eget företag. För löntagare med uppdragsinkomster, bisysslor och andra sidoinkomster föreslås inga väsentliga begränsningar i rätten till deltidspension. I stället får dessa

grupper generösare vi11k0r för rätt ti11 deitidspension genom att bi. a. uppdragsinkomster biidar ti11 en utöver lönen

underiag förhöjd deltidspension.

I den mån det finns kontr011pr0b1em så är dessa minst iika stora för a11a som har sidoinkomster som för För de

egenföretagare. kontro11erande myndigheterna är det i princip lika enke1t att k0ntro11era inkomsten från egenföretagare som för iöntagare med sidoinkomst från någon form av röreise. finns

För egenföretagare dessutom en spärrege1 som säger att under1aget för

deltidspension högst får utgöra skiilnaden me11an inkomst före och efter arbetstidsminskningen.

Eniigt vår uppfattning borde det vara iogiskt och rim1igt att reg1erna för egenföretagarnas anslutning ti11 deitidspensioneringen b1ir mera Iikartade med löntagarna. Vi föresiår därför att det bör räcka med att egenföretagarna minskar sin arbetstid med en tredjede1 för att detta ska11 berättiga ti11

de1tidspension.

Kostnaderna för detta är svåra att beräkna. En dei egenföretagare torde genom en sådan reform begränsa i arbetstid ti11

minskningen en tredjedei i stä11et för tili häiften, viiket innebär iägre kostnader för de1tidspensionen. Å andra sidan torde det b1i möjligt för f1era att utnyttja de1tidspensionen.

Beaktande av s. k. vårdår

En av f1era förutsättningar för rätt tiil är att

deitidspension den sökande ska11 ha ti11g0doräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst 10 år fr. 0. m. 45 års åider. vårdår i ATP

på

grund av vård av eget barn under 3 års åider inräknas inte, trots att sådana vårdår inräknas i de 30 pensionsgrundande år som krävs för he1 ATP-pension.

Vi anser att samma regier bör gä11a som inom ATP-systemet, dvs. att vårdår också räknas in i det erforder1iga antaiet år för bedömande av rätt ti11 deitidspension. Även om det är ovaniigt kan en kvinna få barn efter 45 års åider och därefter under ett

« 169

antal år avhålla sig från förvärvsarbete på grund av vård av barnet. Vårdår bör således i förekommande fall kunna inräknas i de tio år med pensionsgrundande inkomst som krävs för rätt till deltidspension. Kostnaderna torde bli utomordentligt blygsamma. Därtill kommer att varje undantag från huvudregeln är ett avsteg från strävan att åstadkomma lagtekniska förenklingar.

Beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen

Beredningen föreslår att pensionsunderlaget vid beräkningen av deltidspension skall ändras och i fortsättningen beräknas på grundval av de pensionspoäng inom ATP som tillgodoräknats den försäkrade för de fem år som ligger i tiden närmast före arbetstidsminskningen. Av dessa fem år elimineras de två år då ATPpoängen varit lägst. Medeltalet för de återstående tre åren ökas - i normala fall - med talet ett och summan multipliceras med basbeloppet vid tiden för arbetstidsminskningen. Detta kan enligt vår mening innebära en väsentlig försämring och t. 0. m. att möjligheten till deltidspension vid 60 års ålder helt elimineras för vissa mindre grupper.

Förutsättning för deltidspension är att den försäkrade skall ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst 10 år fr. 0. m. 45 års ålder. En ytterligare förutsättning är att sökanden skall ha arbetat i viss omfattning i minst fem månader under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetstidsminskningen eller den tidigare dag då ansökan görs.

Även i de fall då dessa förutsättningar föreligger kan rätten till deltidspension sättas ur spel genom de föreslagna reglerna för bestämning av pensionsunderlag. Vi syftar bl. a. på SIDAarbetare, missionärer eller andra som sänts ut till annat land under längre period än ett år och då inga konventioner föreligger. Har de arbetat utomlands mer än två år av tiden mellan 55 och 59 års ålder utan att kunna tillgodoräkna sig ATP-poäng i Sverige innebär de föreslagna reglerna alltjämt att medeltalsberäkning för de tre bästa åren skall ske. Varje år av dessa tre utan pensionspoäng bidrar således till att väsentligt sänka pensionsunderlaget för deltidspension. Skulle de endast ha kunnat

tillgodoräkna sig ATP-poäng under ett av dessa år innebär det att pensionsunderlaget sänks till en tredjedel av deras normala årsinkomst. Även om de kan tillgodoräkna sig två år med ATP-poäng sker en väsentlig minskning av pensionsunderlaget, så kraftig att deltidspension i praktiken inte blir möjlig.

På motsvarande sätt kan t. ex. en egenföretagare under tre eller flera av dessa år ha haft en mycket låg inkomst varefter han avvecklat sin rörelse och övergått till annat förvärvsarbete. Trots att han faktiskt arbetat under dessa år drar de dåliga åren ned underlaget för deltidspensionen så mycket att möjligheterna , till deltidspension väsentligt begränsas. Ytterligare många andra tänkbara fall kan andragas.

Med hänvisning till detta anser vi att det hade varit befogat med undantagsregler i sådana fall där de nya reglerna skulle leda till icke avsedda försämringar. Lämpligen kunde regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få möjlighet att på annat sätt fastställa den sökandes normala förvärvsinkomst.

Särskilt yttrande av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson med instäulande av sakkunnige Jonsson

Uppläggningen av beredningens arbete

Pensionsberedningen skall enligt sina direktiv göra en samlad genomgång av erfarenheterna av reglerna inom det allmänna pensionssystemet. I direktiven nämns särskilt bl. a. sådana frågor som systemet för värdesäkring av pensioner, reglerna för intjänande av ATP och om nuvarande regler för rörlig pensionsålder är tillfredsställande. Delpensioneringen anses höra till frågan om rörlig pensionsålder och kommittén skall enligt direktiven behandla sådana frågor som har samband med möjligheterna till rörlig pensionsålder med förtur. Med hänsyn till de i detta sammanhang klara direktiven har vi inte kunnat motsätta oss att beredningen i sitt första delbetänkande behandlar delpensionen men vi vill anmäla att vi för vår del anser detta olyckligt. Det hade enligt vår uppfattning varit mer befogat såväl formellt som materiellt att först ta upp de generella frågorna i ATP-pensioneringen och först därefter behandla de olika pensionsformerna.

Bosättningsbegrepget

En förutsättning för rätt till deltidspension är att sökanden är bosatt i Sverige. Anställda hos statlig arbetsgivare som sänts till annat land för arbete där betraktas därvid som bosatta i Sverige. I övrigt anses man bosatt i Sverige om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. I vissa fall i samband med konventioner kan tiden utsträckas ytterligare. Gällande regler innebär således att en statligt anställd också efter flera år utomlands kan beviljas deltidspension. Detta kan däremot inte en SIDA-arbetare eller en missionär som arbetar utomlands om tiden där överstiger (normalt) ett år.

Brister finns således enligt vår uppfattning i nuvarande regler om bosättning. Eftersom det inte ter sig meningsfullt att ändra reglerna endast för deltidspensioneringen utan att också ändra dem i fråga om rätten til sjukförsäkring, ATP-pension m. m. lägger vi inte nu något förslag utan avvaktar till det fortsatta arbetet inom pensionsberedningen.

Särskilt yttrande av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson

Deltidspensionsnivån

Pensionsberedningen tar i och för sig inte ställning till kompensationsnivån inom deltidspensioneringen utan hänvisar endast till regeringens uttalande om att nivån skall återställas till 65 % från den 1 juli 1987. En av anledningarna till att kompensationsnivån sänktes till 50 % var det mycket kraftiga utnyttjandet av delpensionsreformen med ty åtföljande kraftiga kostnadsökningar. Till detta bidrog den starka inflationen och därmed följande reallönesänkningar vilket i många fall ledde till att kompensationsnivån successivt blev väsentligt högre än avsett.

Vi är inte beredda att nu ta ställning till kompensationsnivån i framtiden. Vid övervägandet måste en avvägning ske mellan önskemålet om att möjliggöra successiv pensionering utan alltför stora avbräck för den enskilde och de samhällsekonomiska kostnaderna.

Kompensationsnivån bör därvid inte heller bli så hög att det ter sig meningslöst för den som så önskar att fortsätta arbeta på heltid, detta inte minst som den blivande ålderspensionen normalt inte påverkas av om man tar deltidspension eller inte.

Beaktas bör också att alla inte kan använda sig av möjligheten till deltidspension på grund av arbetets art men ändå måste acceptera att lönekostnadsutrymmet minskar genom deltidspensionsavgiften. Beräkningar för år 1985 visar att vid en kompensationsnivå på 65 % skulle heltidsarbete i förhållande till halvtidsarbete och deltidspension endast förbättra nettoinkomsten med 18,6 %, 15,3 % resp. 13,6 % vid en heltidslön på 75 000 kr., 100 000 kr. resp. 163 000 kr. Eftersom den deltidspensionsgrundande inkomsten dessutom föreslås utgöra genomsnittet av de tre bästa av de fem senaste inkomståren skulle lönsamheten i fortsatt heltidsarbete sannolikt bli ännu lägre. Utöver de direkta kostnaderna för en kompensationsnivå på 65 % torde därför komma en icke oväsentlig samhällsekonomisk kostnad i form av arbetsbortfall.

Skulle å andra sidan deltidspensioneringens kompensationsnivå kvarstå på 50 % bör deltidspensionsavgiften minskas. Nuvarande erfarenheter pekar på att en halvering av avgiften från 0,5 till ca 0,25 % då skulle vara tillfyllest.

Detta skulle givetvis öka utrymmet för löneökning eller för andra sociala ändamål också för andra grupper.

Vid den fortsatta diskussionen om deltidspensionsnivån bör också nivåer mellan 50 och 65 % kunna övervägas.

Särskilt yttrande av de sakkunniga Bröns, Isaksson Pêrez och Svensson samt experterna Modig, Mårtensson och Olsson

Inom delpensioneringen finns en anknytning till inkomstgränsen 7,5 basbelopp som leder till resultat som avviker från vad som är gängse inom socialförsäkringen. Inom sjukförsäkringen och ATP innebär begränsningen av rätten till förmåner till 7,5 basbelopp att inkomster över denna gräns inte medför högre förmåner. För

i

deipensioneringen gä11er en annan princip, nämiigen att också grundförmåner reduceras för försäkrade med inkomster över 7,5 basbeiopp. Genom att de1pensionsunder1aget inte får överstiga skiiinaden me11an den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstidsminskningen trappas deipensionen successivt ned för försäkrade med inkomster över 7,5 basbeiopp för att he1t försvinna för den som i samband med övergång från heitid ti11 ha1vtid får sin inkomst haiverad från 15 ti11 7,5 basbeiopp. Detta anmärkningsvärda förhåiiande har påtaiats i 01ika sammanhang. Att avtai träffats me11an arbetsmarknadens parter om kompietterande deipension på Iönedeiar över 7,5 basbeiopp kan inte vara något argument mot att rätta ti11 det systemfei som finns i det 1agstadgade systemet. Eftersom delpensioneringen finansieras genom avgifter som tas ut på a11a försäkrades 1öner utan någon begränsning saknas anledning att särbehandia försäkrade med inkomster över 7,5 basbeiopp. Vi anser att beredningen vid detta tiilfäiie borde ha rättat ti11 detta systemfel.

i

BILAGA 1

STATISTISKA UPPGIFTER RÖRANDE DELPENSIOIERINGEN

Redovisningen i denna bi1aga in1eds med ett avsnitt med antaisuppgifter (avsnitt 1). Därefter redovisas deipensionstagarna med förde1ning efter förvärvstyp (avsnitt 2) och efter arbetslöshetskassa (avsnitt 3). De1pensionärernas arbetstidsförhå11anden framgår av avsnitt 4, och förmånsnivån redovisas i avsnitt 5. Bi1agan avsiutas med ett avsnitt om deipensioneringens finansiering (avsnitt 6). De uppgifter som redovisas i bi1agan har, där ej annat anges, hämtats från den statistik som tas fram inom RFV.

1 Anta1sutveck1ing samt antal nytiilkommande och

upphörda deipensioner

Fr. 0. m. år 1976, då de1pensioneringen infördes, fram tiil år 1980 ökade antaiet personer med deipension kraftigt. Vid utgången av år 1976 var det sålunda 14 560 och vid utgången av år 1980 67 837 personer som uppbar deipension. Därefter har antaiet minskat successivt. Utveck1ingen av anta1 de1pensioner framgår av tabe11 1.1. I tabe11en redovisas också antaiet de1pensioner i procent av antai de1pensionsaktue11a i resp. kategori, dvs. personer med en sjukpenninggrundande inkomst om (för närvarande) minst 6 000 kr. per år.

Tabe11 1.1 Antai delpensioner i december resp. år

Som framgår av tabe11en har anta1et de1pensionärer varit i avtagande sedan år 1981. I december 1985 var anta1et de1pensioner så1unda ca 37 600 (för att i augusti år 1986 vara nere i ca 33 900). Den huvudsak1iga orsaken til] denna nedgång torde vara att kompensationsgraden för nyti11kommande de1pensionärer sänktes år 1981 från 65 % av inkomstbortfa11et tiil 50 %. Som även framgår av tabe11en har andelen med delpension av de1pensionsaktue11a minskat från - som högst - 27 % år 1980 ti11 12 % i augusti 1986.

Anta1et de1pensioner ti11 egenföretagare har - 1iksom för anstäiida - Från att som mest ha varit 2 500 år 1981

avtagit. drygt är anta1et numera drygt 1 200. Ande1en egenföretagare med de1pension av de1pensionsaktue11a egenföretagare är för närvarande 4 %. Som mest har denna andel varit 8 %.

Inom förtidspensioneringen har en ökning av anta1et pensionstagare stadigt skett sedan början av 1970-talet, då rege1systemet b1ev föremå1 för genomgripande förändringar. Denna ökning avser även å1dersgruppen 60-64 år. Under de senaste åren kan man därutöver notera att i å1dern 60-64 år har anta1et med ha1v förtids-

ökat - re1ativt sett - med antaiet med pension kraftigast jämfört två tredjede1s resp. he1 pension. Därvid kan nämnas att det i början av 1980-ta1et var ca 7 000 försäkrade i å1dern 60-64 år som uppbar ha1v förtidspension och att dessa försäkrade vid utgången av 1985 var nästan dubbe1t så många (13 200). Det bör dock påpekas att det t0ta1a antaiet förtidspensionärer i denna å1dersgrupp då var nästan 140 000 (jämfört med ca 110 000 i december 1980).

2 Delpensionärernas fördelning efter förvärvstyp

I tabell 2.1 nedan redovisas delpensionstagarna i december 1985 fördelade efter förvärvstyp och kön.

Tabell 2.1 Antal delpensionstagare i december 1985 med

fördelning efter förvärvstyp och kön

Förvärvstyp Män Kvinnor Män och kvinnor

Anställda 20 714 15 540 36 254

Uppdragstagare 28 3 31 - därav med inkomst

av tjänst 24 2 26 - därav med inkomst

av annat arbete 4 1 5 Egenföretagare 1 170 183 1 353 - därav i jord-

bruk m. m. 301 8 309 Samtliga 21 912 15 726 37 638

Som synes var ca 300 av egenföretagarna med delpension sysselsatta inom jordbruk, vilket motsvarar 23 % av antalet egenföretagare med delpension.

Som också framgår av tabellen är antalet egenföretagare dock litet jämfört med det totala antalet delpensionstagare. Antalet uppdragstagare är synnerligen begränsat i jämförelse med det totala antalet delpensionstagare.

I den statistiska redovisningen i det följande innefattar begreppet anställda även uppdragstagare med inkomst av tjänst, medan övriga uppdragstagare förts till kategorin egenföretagare.

Inom den nuvarande delpensioneringen ges möjligheter att få eventuella extraarbeten utöver huvudsysselsättningen bedömda som bisyssla. Förekomsten av ytterligare arbeten samt huruvida dessa har bedömts som bisyssla eller ej framgår av tabell 2.2.

Tabe11 2.2 Deipensionstagare i december 1985 med fördelning

efter förekomst av extraarbete. Pr0centue11 förde1ning

Förekomst av extraarbete Anstä11da Egenföretagare Har inget ytteriigare arbete 95 88 Har ytterligare arbete som bedömts som bisyss1a 5 7 Har ytteriigare arbete, ej mindre bisyss1a 0 5

Summa 100 100 Antal 36 280 1 358

Som framgår av tabe11en är det reiativt sett fier egenföretagare än anstäiida med de1pension som har något ytteriigare arbete (5 % av anstäiida mot 12 % bland egenföretagare). För så gott som samtiiga anstä11da som har ytteriigare arbete har detta extraarbete utgjorts av en mindre bisyssia viiken inte räknats med vid deipensioneringen. Av egenföretagarna har såiedes drygt en tiondei något arbete utöver huvudsysseisättningen men endast något över hä1ften av dessa har beviijats bortseende från bisysslan. Man bör dock beakta att det tota1a antaiet egenföretagare med deipension är mycket iitet jämfört med gruppen anstä11da.

3 Deipensionärernas fördeining efter arbets1öshetskassa

För att få en uppfattning om hur de1pensionstagarna är förde1ade efter arbetsiöshetskassa (a-kassa) redoviâas i tabeiierna 3.1 (män) och 3.2 (kvinnor) en sådan förde1ning. Tabe11erna redovisar såiedes hur det t0taTa antaiet deipensionstagare (som ti11hör någon a-kassa) förde1ar sig på o1ika a-kassor. Däremot ger denna typ av redovisning ingen uppfattning om hur stor ande1 inom resp. a-kassa (av aktueil åidersgrupp) som uppbär deipension.

Det bör här att - b1and de anstäTTda -

påpekas med de1pensi0n ca 10 % av männen och ca 7 % av kvinnorna inte ti11hörde någon a-kassa.

TabeT1 3.1 Anstäiida deipensionstagare i december 1985 med

fördeining efter arbetsiöshetskassa. Män

Arbetsiös- Antal % av deipen-

hetskassa sionstagarna

Tabe11 3.2 Anstäilda de1pensi0nstagare i december 1985 med

fördeining efter arbets1öshetskassa. Kvinnor

Arbets1ös- Anta1 % av de1pen-

15. HoteT1- och

restauranganst. 202 1,4

Som framgår av tabe11erna ovan är det så många som hä1ften av deipensionstagarna (både för män och kvinnor) som ti11hör endast fyra a-kassor. Vidare dominerar som synes för män Metaiiindustriarbetarnas och Industritjänstemännens a-kassa (som 20 % resp. 16 % av deipensionstagarna ti11hör) medan det är något mer utjämnat b1and kvinnor, där dock Statstjänstemännens, Kommuna1arbetarnas och Hande1sanstäTTdas a-kassa vardera svarar för ca 10 % e11er mer av de kvinniiga deipensionstagare som ti11hör någon a-kassa.

Tabellerna 3.1 och 3.2 ger dock, som tidigare nämnts, ingen antydan om hur stor andel delpensionstagare som finns inom resp. a-kassa (av medlemmar i delpensionsaktuell ålder). I detta hänseende finns dock en särskild engångsbearbetning som RFV har gjort och som avser förhållandena i mars 1980. I den bearbetningen beräknades andelen med delpension bland a-kassemedlemmar i åldern 60-64 år.

Med bistånd från arbetslöshetskassornas samorganisation har vi bl. a. hämtat in uppgifter från a-kassorna som till viss del gör det möjligt att få fram motsvarande uppgifter för december 1984.

Av den uppföljningen framgår bl. a. att andelen delpensionstagare i Metallindustriarbetarnas a-kassa har minskat från ungefär en tredjedel till ungefär en femtedel sedan år 1980. Detta gäller såväl män som kvinnor. För män kan därutöver redovisas en ökad andel bland medlemmar i Statstjänstemännens, Byggnadsarbetarnas och Akademikernas a-kassa. Inom Statstjänstemännens och Byggnadsarbetarnas a-kassa har andelen ökat från drygt 10 % år 1980 till ca 20 % år 1984. Andelen inom Industritjänstemännens a-kassa är oförändrad sedan år 1980 (ca en fjärdedel av medlemmarna i åldern 60-64 år).

För kvinnor kan bl. a. redovisas en relativt stark ökning bland medlemmar i Statstjänstemännens a-kassa (från drygt 15 % till 35 %). Relativt stora ökningar kan även beräknas ha skett inom Akademikernas och Fabriksarbetarnas a-kassa, där andelen numera är ca 25 % resp. 20 %. För kvinnor har andelen inom Industritjänstemännens a-kassa ökat något sedan år 1980 (från ca 25 % till nära 30 %).

De lämnade uppgifterna bör dock tolkas med viss försiktighet. Dels har uppföljningen koncentrerats till enbart de a-kassor som är vanligast förekommande bland delpensionstagarna, dels torde det åtminstone bland kvinnor finnas en hel del a-kassemedlemmar i åldern 60-64 år som inte uppfyller kravet på minst tio år med pensionspoäng inom ATP för rätt till delpension.

4 De1pensi0närernas arbetstidsförhå11anden

Anstälida

Den van1igaste nedtrappningen av arbetstid för de1pensi0närer är övergång från he1tid ti11 ha1vtid (dvs. i norma1fa11et från 40 tim./vecka ti11 20 tim./vecka). Dock finns det re1ativt stora ski11nader såvä1 me11an kvinnor och män som me11an anstä11da och egenföretagare när det gä11er arbetstid före resp. efter övergång ti11 de1pensi0n, vi1ket framgår av nedanstående tabe11er.

Tabe11 4.1 De1pensi0ner i december 1985.

Förde1ning efter arbetstid före och efter övergång

ti11 de1pensi0n samt efter kön. Re1ativ förde1ning.

Anställda

Arbetstid Arbetstid före, tim./vecka efter, tim./vecka 22-29 30 31-34 35-39 40 Mer än 40 Summa

MÄN 17-19 0, .. 20 0, v 21-24 0, ›-J=- 0 25-29 0. .. 30 w 31-34 v Mer än 34 u

ONLOCAJNIVO KD®VOCAJJUI® Løli-*IVCCIIIVNJ

ordOo--Hø--O

SUMMA 0,2 0,2 1,0 12,2 80,9 5,5 100

KVINNOR 17-19 u 20 uu v0

21-24 GNU) v®I\)UJ w

25-29 u 30 u. 31-34 I* u Mer än 34 0

OOOJ®®KDC NOOIINJCNON

SUMMA 6,3 4,0 7,0 21,1 5 KD (I) o-I u O) ›- OO

MÄN OCH KVINNOR 17-19 1 v 0 20 1 u v 21-24 0 u l-CQ v 25-29 0 v u

OOu-»O #00016)

30 u 31-34 OuO ›-- »o Mer än 34 u

CLTIQJCOONC oooooowu-uox:

SUMMA 2,8 1,8 3,5 16,1 \I I-I ko 00 RD ›-› OO

Som framgår av tabe11 4.1 (som avser anstä11da med delpension) var det 42,5 % av männen med de1pensi0n i december 1985 som hade minskat sin arbetstid från 40 tim./vecka ti11 20 tim./vecka. T0ta1t för männen var det 47,1 %, dvs. nästan häiften, som arbetade 20 tim/vecka efter övergången ti11 de1pension. Vidare var det nästan två tredjedeiar av männen (63,4 %) som arbetade 20-24 tim./vecka efter övergången ti11 deipension. Endast 1,2 % av männen med deipension arbetade mer än 34 timmar per vecka.

För kvinnornas dei var det 29,7 % som hade gått från 40 tim./ vecka till 20 tim./vecka samt 40,9 % som arbetade 20 tim./vecka efter ti11 de1pensi0n, dvs. något färre pr0centue11t

övergången

män. Kvinnorna dessutom sett än vad fallet var för uppvisar av förkiariiga skä1 - en större spridning av arbetstiden (med förskjutning mot färre anta1 timmar per vecka) än vad som gä11er för männen. Även biand kvinnor med deipension var det ytterst få (0,9 %) som arbetade mer än 34 timmar per vecka.

Om man ser ti11 graden av nedtrappning (uttryckt i anta1 timmar

vecka) visar det sig att det även där finns ski11nader me11an per män och kvinnor när man jämför tota1a anta1et män resp. kvinnor som uppbär deipension. En sådan redovisning finns i tabeil 4.2 nedan.

Tabe11 4.2 Anstä11da med de1pensi0n i december 1985. Procentue11

förde1ning efter nedtrappningens stor1ek

Nedtrappning

Som framgår av tabe11en var det ca 44 % av männen som minskat sin arbetstid med exakt 20 tim./vecka medan motsvarande ande] för kvinnor var ca 31 %. Drygt 25 % av männen hade minskat sin arbetstid med 11-19 tim./vecka medan nästan 31 % av kvinnorna hade gjort motsvarande nedtrappning.

Om man emeiiertid betraktar enbart dem som före tiii

övergången

deipension arbetat 40 tim./vecka resp. 35-39 tim./vecka försvin- *ner ski11naderna meiian män och kvinnor nästan heit (tabeii 4.3).

Tabe11 4.3 Anstäiida med deipension i december 1985. Procentueii

fördelning efter nedtrappningens storiek för dem som

arbetat 35-39 resp. 40 tim./vecka före til]

övergång

deipension

Arbetstid före

Procent av resp. totail) 12,2 21,2 14,6 81,0 59,8 71,9

1) Procent av totaia antaiet män, kvinnor resp. män + kvinnor med

deipension.

Som framgår av tabeiien var det små skiilnader meiian män och kvinnor vad gäiier grad av nedtrappning för dem som arbetat 35-39 tim./vecka före övergången tiil deipension. 23 % av männen och 24 % av kvinnorna hade trappat ned 6-9 timmar, och 63 % av männen och 62 % av kvinnorna hade trappat ned 11-19 tim./vecka.

För dem som arbetat 40 tim./vecka var den enda skiiinaden att det var reiativt sett något fier kvinnor ned

än män som trappat 10 tim./vecka (7,7 % kvinnor mot 3,9 % män), medan det var 53 % av männen och 50 % av kvinnorna som minskat med 20 tim./vecka.

Vidare framgår av tabeiien att det var 93,2 % (12,2 + 81,0) av samtiiga män med deipension och 81,0 % (21,2 + 59,8) av samtiiga kvinnor med deipension som arbetat minst 35 tim./vecka före övergången ti11 deipension.

Egenföretagare

För egenföretagare med delpension (tabe11 4.4) var det nästan 1ika stor procent män (47,5 %) som gått från 40 tim./vecka ti11 20 tim./vecka som fa11et var för anstä11da män med de1pension. Däremot var det betyd1igt f1er egenföretagare än anstä11da som arbetat mer än 40 tim./vecka före övergången ti11 de1pensi0n (37,2 % av a11a egenföretagare mot 3,9 % av de anstä11da). Härvid bör dock hå11as i minnet att det för egenföretagare gä11er specie11a reg1er för nedtrappning av arbetstiden.

Tabe11 4.4 Delpensioner i december 1985.

O

Förde1ning efter arbetstid före och efter övergang

ti11 de1pension samt efter kön. Pr0centue11 förde1ning.

Egenföretagare

Arbetstid Arbetstid före, tim./vecka efter, tim./vecka 22-29 30 31-34 35-39 40 Mer Summa

. än 40 MÄN 17-19 1,1

20 G01 o..O-i--5

21-24 25-29 i-G 0,1 30 0,1 0,1 31-34 0,1 Mer än 34

SUMMA 2,2 0,1 1,1 5,3 50,8 40,6 100 KVINNOR

31-34 Mer än 34 SUMMA 2,8 15,2 66,3 15,7 100 MÄN OCH KVINNOR

Mer än 34 SUMMA 1,9 0,1 1,3 6,6 52,9 37,2 100

Delpensionstagare son stegvis förändrat sin arbetstid sant arbetstidens utläggning

Ett syfte med delpensioneringen är att ge förvärvsarbetande möjlighet att trappa ned sin arbetsinsats i flera steg. Därför kan det vara av visst intresse att närmare redovisa hur många som ändrat sin delpensionsfaktor , dvs. antingen minskat eller ökat sin arbetsinsats. Som framgår av tabell 4.5 har denna möjlighet utnyttjats i relativt liten utsträckning.

Tabell 4.5 Delpensionstagare som någon gång fått delpensions-

faktorn ändrad

December Antal som ändrat Procentuell andel av samtliga år sin delpensions- delpensionstagare som

faktor

19852)

1986 1 707 5,0 3,2

2) Augusti 1986

Andelen delpensionstagare som trappat ned sitt arbete ytterligare (dvs. ökat sin delpensionsfaktor) har successivt ökat något de senaste åren men uppgår fortfarande till endast ca 3 %. Enbart några hundratal delpensionstagare har ändrat sin arbetstid flera gånger under sin delpensionering (255 personer i december 1985).

1) Delpensionsfaktor multiplicerad med basbeloppet ger

det årsbelopp som man får i delpension.

I tabe11 4.6 nedan redovisas en fördelning av de oiika sätt som egenföretagare och anstä11da ti11ämpar för att åstadkomma den vid delpensioneringen erf0rder1iga arbetstidsminskningen.

Tabe11 4.6 Anstä11da och egenföretagare med de1pension i

december 1985 med fördeining efter arbetstidens utiäggning Pr0centue11 ande1 som efter arbetstidsminskningen

För- arbetar: värvs- Kortare Färre Varannan Varannan Annat Summa typ dag dagar vecka månad sätt

per

vecka

Anstälida 13 53 22 1 11 100 Egenföretagare 52 23 9 1 15 100

Av anstä11da som bevi1jats de1pension hade så1edes drygt hä1ften (53 %) va1t att minska sin arbetstid genom att arbeta färre dagar

Det var vidare - re1ativt sett - f1er kvinnor än män per vecka. som arbetade kortare dag e11er färre dagar per vecka.

B1and egenföretagare hade, som framgår av tabe11en, drygt hä1ften (52 %) va1t att arbeta färre timmar per dag.

5 De1pensi0närernas förmânsnivå

I takt med att anta1et deipensioner först ökade och sedermera avtog, har även det tota1a utbeta1ade be10ppet varierat. Räknat per person har också det gen0msnitt1iga be1oppet minskat, huvudsak1igen ti11 fö1jd av ett a11t större anta1 de1pensionstagare med 50 % kompensationsgrad. De utbetaida beloppen för de1pensi0n framgår av tabe11 5.1. Det bör påpekas att fr. 0. m. år 1982 görs endast årsvisa förändringar av basbeioppet.

188 sou 1986:47 Tabe11 541 Utbeta1d de1pension i december resp. år

Utbeta1t be1opp

1) Gen0msnitt1ig faktor mu1tip1icerad med basbe1oppet ger

genomsnittligt årsbe1opp i kronor. 2) 4ugusti 1986

Som framgår av tabe11en ovan har den genomsnitt1iga de1pensi0nsfaktorn (uttryckt i basbe10pp) minskat sedan år 1980. I tabe11 5.2 redovisas gen0msnitt1ig delpensionsfaktor för de1pensi0närer med 65 resp. 50 % kompensationsgrad samt ande1en de1pensionstagare med 50 % kompensationsgrad av samt1iga de1pensionstagare.

Tabe11 5.2 Genomsnittlig de1pensi0nsfaktor (årsbe1opp) samt

andeien de1pensi0nstagare med 50 % kompensations-

grad

Man kan här konstatera att skiiinaden i den genomsnitt1iga nivån me11an 50- och 65-procentsfaiien är större än vad som svarar mot en strikt matematisk omräkning från 65 tiii 50 % kompensationsgrad. (Exempeivis skuiie deipensionsfaktorn 1,37 motsvara 1,05 i deipensionsfaktor vid en strikt matematisk omräkning tiii 50 % kompensationsgrad, viiket kan jämföras med faktorn 0,94 i tabeiien.) Detta kan förkiaras deis med att det är andra kategorier än tidigare som numera söker de1pension, deis med att man nu minskar sin arbetstid i betydiigt mindre grad än vad som var fai1et före år 1981.

Vid en jämföreise av den genomsnittiiga deipensionsfaktorn för grupperna egenföretagare och anstäiida bör man beakta att egenföretagare inte har möj1ighet ti11 samma fingradering vad gä11er nedtrappningen som anstäiida och att deipensionen för egenföretagare beräknas på annat underiag än för anstäiida. Det kan ändå vara av visst intresse att redovisa denna jämföre1se av genomsnittiig faktor, viiket görs i tabeiierna 5.3 och 5.4.

Man kan observera att de förhå11andena att de1pension ti11 egenföretagare beräknas på annat sätt än för anstä11da och att anstä11da kan göra en mer fingraderad nedtrappning än egenföretagare ger den sammantagna effekten att nedgången i den genomsnittiiga de1pensi0nsfakt0rn är mindre för egenföretagare än för anstä11da. Dessutom kan observeras att egenföretagarna Iigger på en - t0ta1t sett - nivå än vad fa11et är för anstä11da.

högre

6 De1pensioneringens finansiering

De1pensi0nsförsäkringen finansieras med en särski1d arbetsgivaravgift. Avgift er1äggs fr. 0. m. år 1982 en1igt de grunder som stadgas i 1agen (1981:691) om socialavgifter. Avgifterna förvaltas i den av riksförsäkringsverket administrerade de1pensionsfonden. Närmare föreskrifter härom återfinns i regiementet (1961:265) angående förva1tningen av riksförsäkringsverkets fonder. De1pensionsfondens utveck1ing m. m. fram ti11 år 1985 framgår av tabe11 6.1.

Tabe11 6.1 Inkomster och utgifter samt de1pensi0nsfondens

stä11ning. Mi1joner kr.

sou 1986:47 191 V,

Som framgår av tabe11en ovan har deipensionsfondens mede1 under f1era år inte räckt ti11 för att täcka utbeta1ningarna. Därför gav regeringen bemyndigande tiil riksförsäkringsverket att disponera medei från (nuvarande) ink0msttite1n iagstadgade s0cia1avgifter för ti11fä11ig överföring ti11 deipensionsfonden. Överföring ti11 fonden får ske i den mån uppburna avgifter inte täcker iöpande utbetalningar.

Som vidare framgår av tabe11 6.1 uppvisar deipensionsfonden åter överskott sedan utgången av år 1984. Vid utgången av år 1985 var fondens storiek drygt 860 miijoner kr. Under år 1986 förväntas ytter1igare mede1 sam1as i fonden.

BILAGA 2

RIKSFÖRSÄKRINGSVERKETS RAPPORT DELPENSION OCH RÖRLIG PENSIONSÃLDER (JANUARI 1984)

RFV har sedan mitten av 1970-talet, när delpensionsförsäkringen trädde i kraft, haft i uppdrag av regeringen att noga följa denna försäkrings utveckling. Därutöver fick verket år 1982 i uppdrag att utreda vissa frågor om delpension till uppdragstagare.

Verket har i en rapport i januari 1984 samordnat redovisningen av uppdragen om delpension med en mer utförlig genomgång av effekterna av systemet -

med rörlig pensionsålder. Rapporten Delpension och rörlig pensionsålder en uppföljning och utvärdering - har av socialdepartementet överlämnats till pensionsberedningen med anledning av beredningens uppdrag angående rörlig pensionsålder. Redovisningen i det följande inriktas i huvudsak mot de delar av rapporten som berör delpension.

Delpensionsförsäkringen

RFV redovisar inledningsvis en analys av antals- och kostnadsutvecklingen inom delpensionsförsäkringen samt erfarenheter av rättstillämpningen för de olika grupperna av försäkrade. Härvid framhåller verket bl. a. att dess erfarenheter av kassornas tilllämpning av försäkringen är att regelsystemet för anställda i huvudsak fungerar tillfredsställande och att det tillämpas på ett väsentligen enhetligt och riktigt sätt. Enligt verkets uppfattning får de regler som gäller för anställda anses huvudsakligen ha en sådan konstruktion att syftet med dessa regler uppnås. Verket föreslår därför inte några ändringar i denna del av försäkringen.

Under arbetet med rapporten aktualiserades dock vissa problem rörande tillämpningen av bestämmelserna om genomsnittsberäkning av arbetstiden under en treårsperiod. Frågan föranledde en ändring i verkets föreskrifter för tillämpning av lagen om delpensionsförsäkring. Ändringen innebar att föreskrifterna

kompietterades med bestämmeisen att kassan skaii bortse från förkortad arbetstid eiier iedighet om det är uppenbart att den är ti11fä11ig.

Före införandet av delpension för egenföretagare förutsågs att bedömningen av rätten ti11 pension skuiie b1i förenad med betydande svårigheter. Av verkets rapport framgår att sådana ti11ämpningspr0b1em också har kommit att prägia handiäggningen av egenföretagarärenden. Försäkringskassorna har skiida uppfattningar om hur bedömningen ska11 göras av de omständigheter egenföretagare anför när de ska11 visa hur arbetstidsminskningen ska11 bii möjiig. För att uppnå större enhetiighet och iikformighet vid tiiiämpningen har dessa probiem tagits upp vid verkets uppföijning av kassornas handiäggning och vid pensionskonferenser de senaste åren.

Verket konstaterar att det är för tidigt att dra några siutsatser om viika effekter vidtagna åtgärder gett på kassornas ti11ämpning av bestämme1serna. Verket bedömer emeiiertid att åtgärderna är ägnade att successivt medföra mindre variationer i ti11ämpningen hos kassorna.

Verket anser att erfarenheterna hitti11s av deipension för egenföretagare inte ger aniedning eiier möjiighet att föresiå

som närmar de bestämmeiser för anstä11da regier sig som gä11er t. ex. vad gä11er möjiigheten att minska arbetstiden med mindre än häiften.

Inte he11er i övrigt föres1år verket väsent1iga förändringar av egenföretagares möjiigheter att få deipension. Om det emeiiertid visar sig att de vidtagna åtgärderna för att komma ti11 rätta med de förutsedda och faktiskt uppkomna tiiiämpningssvårigheterna inte medför avsedd effekt bör eniigt verkets mening sådana förändringar övervägas.

Två frågor som rör deipension för egenföretagare kan dock eniigt verkets mening övervägas närmare. De gäiier regierna om intygsiämnande och om beräkningen av pensionsunderlaget.

Egenföretagaren skall alltid lämna intyg från någon som känner hans inkomst- och arbetsförhållanden väl. Intyget skall lämnas på. heder och samvete. Verkets utredning visar att intygsgivaren vanligtvis kan anses känna sökandens inkomstförhållanden väl medan han däremot i många fall saknar närmare kännedom om arbetstiderna Trots detta har delpension ofta beviljats. Kassan tillmäter nämligen i allmänhet sökandens egna uppgifter eller annan utredning avgörande betydelse i sammanhanget. Andra sökande förklarar för kassan att intyg inte kan lämnas eftersom ingen känner deras arbetstid så väl att han kan avge ett intyg på heder och samvete. Det kan dock antas att de ofta har andra möjligheter att styrka sin arbetstidsminskning. Dessa sökande kan således av formella skäl inte få delpension.

Verket föreslår därför att man slopar kravet på att intyg alltid skall lämnas. I de fall intyg inte lämnas bör i stället striktare krav ställas på de uppgifter sökanden lämnar och den utredning kassan gör. Möjligheterna för kassan att få god och tillförlitlig dokumentation om egenföretagares arbets- och inkomstförhållanden bibehålls enligt verket med denna lösning.

Delpension till egenföretagare beräknas enligt gällande regler med ledning av de pensionspoäng för ATP som har tillgodoräknats för de tre åren närmast före arbetstidsminskningen. Verkets undersökningar tyder på att de egenföretagare som sökt delpension - till skillnad från - sannolikt har haft

övriga egenföretagare en inkomstutveckling under tiden närmast före arbetstidsminskningen som påverkat delpensionens storlek gynnsamt. Mot bl. a. denna bakgrund anser verket att det är motiverat att införa en beräkningsmetod som ger ett bättre mått på egenföretagares normala inkomst före arbetstidsminskningen.

Verket föreslår därför en ny beräkningsmetod som innebär att pensionsunderlaget beräknas på de fem åren närmast före arbetstidsminskningen. Av dessa fem år elimineras året med den högsta poängen och året med den lägsta poängen. Genomsnittsberäkningen görs därefter med ledning av poängen för de återstående tre åren. Enligt verket jämnas variationer i poängen för de olika åren ut betydligt med denna metod. Eftersom genomsnittsberäkningen görs med utgångspunkt i pensionspoängen för fem år i stället för tre

år kommer dessutom varje år med pensionspoäng som ingår i genomsnittsberäkningen att påverka pensionsunderlaget i mindre utsträckning.

Verket anser att nuvarande bestämmelser om delpension för uppdragstagare i vissa fall får mindre tillfredsställande konsekvenser. Enligt verkets mening är det nämligen inte rimligt att en försäkrad som till huvudsaklig del är anställd och som har ett uppdrag vid sidan av anställningen skall behandlas som en egenföretagare i delpensionshänseende. Verket hade tidigare - åren 1977 och 1980 - utrett frågan om delpension för uppdragstagare och lämnat vissa förslag till lösning. Enligt verkets uppfattning har det underlag som framkommit i den förnyade utredningen, bl. a. vad avser förtroendevaldas arbetsförhållanden, inte visat nya omständigheter som i något väsentligt avseende bör ändra bedömningen av lämpligaste lösning. Alltjämt förordar verket den huvudinriktningen att uppdragstagare vad gäller rätten till delpension bör jämställas med anställda.

Verket påpekar att uppdrag i många fall har stora likheter med anställning. Svårigheter kvarstår dock fortfarande att beräkna arbetstiden för vissa uppdragstagare. Verket anser därför att, om uppdragstagaren inte genom någon annan person kan intyga arbetstid och inkomst för uppdraget, det bör åligga denne att själv styrka dessa förhållanden. När kassan har klargjort

uppdragstagarens arbetsförhållanden bör hans arbete enligt verkets uppfattning kunna jämställas med arbete som arbetstagare vid bedömningen av rätten till delpension.

Verket föreslår att det i princip ställs samma krav på uppdragstagare som på egenföretagare vad gäller utredning av arbetstidsförhållanden. Enligt förslaget jämställs dock i

uppdragstagare övrigt beträffande arbetstidsminskningen m. m. med anställda.

Utvärdering av systemet med rörlig pensionsålder

Beträffande effekter för de försäkrade av reformen med rörlig pensionsålder anger verket i sin rapport att man utnyttjat olika former av tillgänglig statistik och forskningsresultat som underlag för sina bedömningar.

Enligt verkets mening har reformen uppnått målet att sprida pensioneringstidpunkten genom tillväxten av delpensioneringen. Däremot har spridningen inte ökat så mycket genom förtida uttag av ålderspension; sådana uttag har gjorts i ringa utsträckning. Även möjligheterna till uppskjutet uttag från ålderspensioneringen har utnyttjats i relativt ringa omfattning. I denna del har således reformen endast delvis uppnått åsyftat resultat.

För att uppnå reformens huvudsyften var det enligt förarbetena angeläget att den enskilde fick större möjligheter att själv välja pensionstidpunkt och pensionsgrad. Flera förutsättningar behöver då uppfyllas för att valfrihet skall anses föreligga.

Den enskilde bör kunna överblicka alternativa pensionsformer och förutse konsekvenserna av en pensionering. Enligt verkets bedömning behöver den enskilde få hjälp av försäkringskassan och andra berörda för att kunna bilda sig en uppfattning om alternativen och de omedelbara konsekvenserna. Däremot torde det inte vara möjligt att förutse t. ex. de ekonomiska konsekvenserna på längre sikt.

Den enskilde förutsätts själv ta initiativ till en pensionsansökan, utan påtryckningar. Tillgängliga forskningsresultat om delpension pekar enligt verket på en rörlighet på individernas villkor. Det finns emellertid också indikationer på att den fackliga organisationen och arbetsgivaren i vissa fall spelar en aktiv roll vid pensioneringen.

Andra forskningsresultat tyder enligt verket på att de regionala variationerna i delpensioneringen till stor del förklaras av strukturella faktorer på arbetsmarknaden. Under senare år, när arbetsmarknadsläget blivit allt kärvare, kan påverkan att söka delpension ha stigit i konjunkturkänsliga branscher och regioner.

Å andra sidan finner verket att den sänkta kompensationsgraden fr. 0. m. år 1981 uppenbarligen har minskat efterfrågan på delpension, dvs. trots nyssnämnda tänkbara ökade tryck att söka pension.

En central förutsättning är slutligen att olika grupper bör ha i stort sett lika möjligheter att utnyttja den rörliga

pensionsåldern. Underlaget i denna fråga är begränsat och enligt verkets bedömning kan den inte besvaras entydigt. Vissa har inte

grupper möjlighet att söka delpension, exempelvis de som redan före 60 års ålder beviljats förtidspension. Det finns dock indika-

inga tioner på att andra större grupper systematiskt skulle vara förhindrade att söka delpension.

Sammantaget tyder enligt verket underlaget för bedömningen på att valfriheten inom hela systemet med rörlig pensionsålder är begränsad till vissa grupper. Valet är i praktiken inskränkt till att tidpunkten för pension tidigareläggs medan uppskjuten pensionering förekommer mycket sällan. Förutsättningarna för valfrihet kan ha ändrats under senare år genom det försämrade läget på arbetsmarknaden och den sänkta kompensationsgraden inom delpensionsförsäkringen.

Verket ställer frågan om delvis ökad spridning av pensionering och valfrihet för flera försäkrade medfört att syftet uppnåtts att minska risken för förslitning och hälsoproblem. Verkets genomgång visar att olika indikationer i och för sig tyder på att detta resultat har uppnåtts, t. ex. minskad sjukskrivning och minskat antal nytillkommande förtidspensioner av medicinska skäl i åldersgruppen 60-64 år. Verket menar dock att i vart fall den minskade sjukskrivningen huvudsakligen hänger samman med att ett allt större antal försäkrade i denna ålder har pension. När det gäller hälsoutvecklingen efter den allmänna pensionsåldern redovisas uppgifter som tyder på att ålderspensionärers konsumtion av sjukhusvård är lika stor oavsett om de tidigare heltidsarbetat eller haft delpension.

Vid en sammanvägning av dessa olika avseende både del-

underlag pensionen och övriga delar av den rörliga pensionsåldern anser verket det svårt att bedöma om målet minskad och

förslitning minskade hälsoproblem har uppnåtts. Fortfarande kan arbetsmiljöbrister, högt arbetstempo 0. d. i många fall leda till betydande hälsoproblem, vilket återspeglas inte minst i förtidspensioneringen för försäkrade i åldern 50-60 år.

i sou 1986:47 199

Verket menar att det kan synas egendom1igt att en pensionsreform har som ett syfte att öka möjligheterna för ä1dre att vara kvar i arbetslivet. Syftet uttrycker dock den tanken att bi. a. deipensionen sku11e motverka tendensen att f1er äidre definitivt iämnar arbetsmarknaden på grund av hä1soprob1em och förs1itning.

i samhä11sekon0min och på arbetsmarknaden efter år Utveckiingen 1976 har medfört att sysse1sättningssvårigheterna för ä1dre a11tjämt kvarstår och snarast har förvärrats under senare år. Förtidspensioneringen för försäkrade i å1dern 60-64 år är fortfarande Det re1ativa arbetskraftstaiet fortsätter att

hög. sjunka för män medan det reiativa arbets1öshetsta1et har stigit kraftigt.

Det finns dock en1igt verket mycket som taiar för att utveckiingen utan deipensioneringen sku11e ha medfört en fortsatt kraftig ökning av förtidspensioneringen och ökad beiastning på arbets]öshetsförsäkringen. Verket gör därför den bedömningen att de1pensioneringen har motverkat de a11t starkare tendenserna att fier äidre tvingas 1ämna arbetsmarknaden definitivt.

Verket framhå11er att vi11koren för dem som är kvar på arbetsmarknaden och har natur1igtvis är betyde1sefu11a vid

delpension en bedömning av reformutfa11et. En1igt forskningen om delpension har pensioneringen haft små effekter på de försäkrades upp1eve1se av sin arbetssituation; beträffande arbetstiden har önskemå1en ti11g0d0setts och byte av arbetsuppgifter har varit ovan1iga.

När det gä11er den ekonomiska situationen efter det att delpension bevi1jats visar verkets ka1ky1er att 1önerna under perioden 1978-1982 har utveckiats mindre gynnsamt än pensionerna. Utveckiingen har varit mest gynnsam för de1pensionärer i högre inkomst- 1ägen. Denna effekt beror i hög grad på den ekonomiska utveck- 1ingen efter år 1976, vi1ken knappast kunde förutses vid reformbesiutet. Nettokompensationsnivån vid bevi1jandeti11fä11et har både före och efter den sänkta kompensationsgraden år 1981 eniigt verkets beräkningar 1egat på avsedd nivå (85-90 % t. 0. m. år 1980, därefter ca 80 % vid övergång ti11 haivtidsarbete).

Den rör1iga pensionså1dern avsåg, främst genom de1pensioneringen, att medge en successiv minskning av förvärvsverksamheten för att

övergången till ålderspension skulle bli mjukare. Bakgrunden var bl. a. välfärdsteoretiska om att resonemang en plötslig övergång från arbete till hel pension kunde vara ur olämplig hälsosynpunkt (pensionskris).

Verket konstaterar att forskningsmaterial om delpension ger en klar indikation på att delpensionärer har ett inför gynnsamt läge ålderspensioneringen. Delpension innebär vidare objektivt sett en mjukare övergång till ålderspension. Mycket talar således enligt verkets uppfattning för att målet om mjuk övergång till ålderspension har uppnåtts. Det saknas dock säkert underlag vad gäller hälsa m. m. bland ålderspensionärer som haft delpension. Frågan om delpension minskat bl. a. hälsoriskerna vid övergången till ålderspension kan därför enligt verkets mening för närvarande inte bedömas.

I fråga om samspelet med arbetsmarknad och sauhällsekononi erinrar verket om att det i förarbetena till 1976 års pensionsreform ansågs uppenbart att det finns en växelverkan mellan pensionsreglerna och förhållandena inom arbetslivet. Det förutsattes att det på arbetsmarknaden skulle tillskapas deltidsarbeten så att syftena med den rörliga pensionsåldern kunde uppnås. Verket konstaterar att det genom olika undersökningar har framkommit att företagen visat stor beredvillighet att tillgodose efterfrågan på deltidsarbete för personer i åldern 60-64 år. Olika rekommendationer har utfärdats om att ansökan om deltid skall behandlas positivt.

Vidare framhåller verket att forskningsresultat om delpensionen visar att arbetstidsbortfallet genom pension inte ersätts eller endast delvis ersätts i flertalet fall. Enligt verkets bedömning är en fullt tänkbar effekt av den rörliga att

pensionsåldern

arbetsgivarnas möjligheter har ökat att anpassa produktionen till struktur- och konjunkturförändringar.

Verket påpekar att det i flera studier finns indikationer tydliga på att pensionsreglerna och för äldre i be-

pensionsutnyttjandet

tydande grad påverkas av förhållandena på arbetsmarknaden. Enligt detta synsätt medförde den rörliga pensionsåldern ökade möjligheter för försäkrade med t. ex. begränsad att helt

arbetsförmåga

eller delvis lämna en för deras del ogynnsam arbetsmarknad.

BILAGA 3

DELPENSIONERING I ANDRA LÄNDER

Danmark

I Danmark kommer anstäiida och egenföretagare i åidern 60-66 år att kunna få deipension fr. 0. m. den 1 januari 1987. Bestämmeiserna härom finns i en särskiid lag om deipension, som har trätt i kraft den 1 oktober 1986.

Föijande aiimänna försäkringsviiikor gäiier för anställda. 0 Sökanden ska11 vara bosatt i Danmark samt arbeta i iandet

e11er på ett danskt fartyg. 0 ATP-avgifter motsvarande arbete på heitid skall ha betaiats

in för minst 10 av de senaste 20 åren. 0 Sökanden skaii ha arbetat under minst 9 av de senaste 12 måna-

derna före arbetstidsminskningen.

För att få delpension måste anstäiida minska arbetstiden med minst 9 timmar per vecka elier med minst en fjärdedei av den genomsnittiiga veckoarbetstiden under de senaste 9 månaderna före arbetstidsminskningen. Arbetstid överstigande 39 timmar per vecka räknas inte med. (Den ordinarie arbetstiden för heitidsarbetande kommer att vara 39 timmar per vecka i januari 1987.) Efter arbetstidsminskningen ska11 veckoarbetstiden vara minst 15 och högst 30 timmar. Deitidsarbetet måste iäggas ut på minst 20 arbetsdagar per kvartai.

Pensionen beräknas och indexeras med utgångspunkt i ett åriigt grundbeiopp som motsvarar det högsta sjukpenningbeioppet. Sedan den 1 aprii 1986 är detta beiopp 106 704 DKK. Den åriiga deipensionen utgör 1/39 av grundbeioppet för varje hei timme som arbetstiden har minskats. I kombination med kravet på en minsta arbetstid efter arbetstidsminskningen på 15 veckotimmar innebär detta att det maximaia deipensionsbeioppet biir 24/39 av grundbeioppet. Med det nuvarande grundbeioppet motsvarar detta 65 664 DKK. Det minsta deipensionsbeioppet biir 5/39 av grundbeioppet, dvs. för närvarande 13 680 DKK.

Den försäkrades delpension kan komma att reduceras efter hand. Sedan delpensionen utgått i 2 1/2 år kan den nämligen inte överstiga 80 % av grundbeloppet och efter ytterligare 2 år kan den inte utbetalas med högre belopp än vad som motsvarar 70 % av grundbeloppet. Efter ytterligare 2 1/2 år upphör delpensionen.

En särskild spärregel gäller för delpensionens storlek. Vid övergången till deltidsarbete får nämligen delpensionen inte överstiga 90 % av skillnaden mellan inkomsten före och efter arbetstidsminskningen.

Rätten till delpension upphör om pensionstagaren skulle vara frånvarande från arbetet på grund av sjukdom eller vara arbetslös under en sammanhängande period av 13 veckor.

Delpension kan inte betalas ut samtidigt med förtidspension enligt lagen om social pension.

Vissa av de beskrivna reglerna - bl. a. om bosättning och arbete i Danmark - även för

gäller egenföretagare. I övrigt har socialministern av Folketinget bemyndigats att fastställa särbestämmelser för egenföretagarna. Sådana bestämmelser har getts i en särskild kungörelse om delpension till personer med annan förvärvsinkomst än inkomst av anställning och har i huvudsak följande innebörd.

Den försäkrade skall ha haft rörelseinkomster e. d. under 4 av de senaste 5 åren samt under de senaste 9 månaderna före arbetstidsminskningen. Dessa inkomster skall ha uppgått till minst 15/39 av det ovannämnda grundbeloppet. Med det nuvarande grundbeloppet innebär detta 41 040 DKK. Den försäkrade skall vidare ha haft minst heltidsarbete under de senaste fem åren före arbetstidsminskningen. Hans arbetstid skall minskas med minst 19 timmar per vecka och skall därefter uppgå till i genomsnitt 20 timmar per vecka. I den sammanlagda arbetstiden före arbetstidsminskningen inräknas även eventuellt arbete som anställd. Efter arbetstidsminskningen får egenföretagaren dock inte samtidigt ha arbete som anställd.

är 19/39 av grundbeioppet, dvs. för när-

De1pensionens_stor1ek

varande 51 984 DKK. Den kan minskas efter hand på samma sätt som för anstäiida. Även den särskilda spärregei för deipensionens storlek som gäiier för anstäiida tiiiämpas för egenföretagare.

administreras iokait av kommunerna och centrait Deipensioneringen av sikringsstyreisen. Staten svarar för finansieringen av den genom skattemedei.

Finiand

I Finiand kommer fr. 0. m. den 1 januari 1987 att införas ett system med deitidspension inom ramen för den finska arbetspensioneringen, vars förmåner är inkomstreiaterade. Det omfattar anstäiida inom den privata sektorn samt egenföretagare. Pensionen kommer att kunna utbetaias tiil försäkrade i åidern 60-64 år som inte samtidigt uppbär åiders- eiier invaiidpension.

För att en anstä11d ska11 vara berättigad ti11 deitidspension gäiier föijande aiimänna försäkringsviiikor. 0 Sökanden ska11 ha arbetat heitid i minst 12 månader under en

period av 18 månader före arbetstidsminskningen. Han skali ha arbetat i minst 5 år under de senaste 15 åren.

arbetstiden före arbetstidsminskningen skaii Den sammaniagda ha varit lika iång som den i branschen normait tiiiämpade maximaia arbetstiden för heitidsarbetande eiier, om sökanden haft fiera arbeten, minst 35 timmar per vecka.

Deitidsarbetet för en anstäiid måste utgöra minst 16 timmar och

28 timmar i genomsnitt per vecka. Om arbetstiden varierar högst ska11 arbetstiden beräknas som ett genomsnitt för en period av högst 16 veckor.

Den försäkrade får inte göra ett sammanhängande avbrott i deitidsarbetet under iängre tid än 6 veckor. I denna tid ska11 dock inte inräknas tid för semester e11er tid då sjukpenning utges.

Som en ytterligare förutsättning för deltidspension gäller att deltidsinkomsten skall vara minst 35 % och högst 70 % av inkomsten före arbetstidsminskningen. För att minska möjligheterna till spekulation förutsätts som regel att inkomstminskningen motsvarar minskningen av arbetstiden.

Utgångspunkten för beräkningen av deltidspensionen för anställda är i princip den pensionsgrundande lönen i den senaste anställningen under de sista fyra åren. Härvid bortses från de två år då den genomsnittliga månadsinkomsten varit lägst resp. högst. De två återstående årens genomsnittliga månadsinkomst den

utgör pensionsgrundande lönen.

Deltidspensionen utges med viss procent av skillnaden mellan den pensionsgrundande lönen och deltidslönen. Kompensationsgraden utgör 44 % för den som börjar uppbära deltidspension fr. 0. m. månaden efter fyllda 60 år. Börjar pensionen utbetalas senare ökas kompensationsgraden med 1/3 % för varje månad. möj-

Högsta liga kompensationsgrad är alltså 64 %. Detta innebär att den som påbörjar ett deltidsarbete vid t. ex. 63 års ålder får en deltidspension som beräknas enligt kompensationsgraden 56 % under hela den tid pensionen uppbärs.

Deltidspensionen kan utgöra högst 75 % av den ålderspension som intjänats före deltidspensioneringen. Om pensionstagarens deltidsinkomst ändras på ett sätt som väsentligt avviker från den allmänna löneutvecklingen skall deltidspensionen räknas om.

När den försäkrade blir 65 år kommer deltidsarbetet att beaktas som en pensionshöjande faktor för ålderspensionen. Om han därefter fortsätter att arbeta deltid omvandlas

deltidspensionen till en lika stor ålderspension. Den återstående delen av ålderspensionen utbetalas med en förhöjning när deltidsarbetet senare upphör.

Flertalet av ovannämnda regler gäller även för egenföretagare. Följande särregler har dock införts.

Arbetstiden måste minska tiii häiften av arbetstiden före arbetstidsminskningen. I annat fa11 krävs att rörelsen upphör i sin heihet. I det sistnämnda fa11et förutsätts dock att egenföretagaren fortsätter att arbeta på deitid eniigt de regier som gäiier för anstälida.

Vidare skaii en egenföretagare iämna en utredning om att arbetsförhå11andena ändrats på det sätt som krävs för rätten tiii deitidspension. T. ex. måste han visa att omsättningen i röreisen minskar eiier att en ny arbetstagare anstäiis.

Inkomsten före arbetstidsminskningen bestäms för egenföretagare ti11 den genomsnittiiga arbetsinkomsten för de fyra sista kaienderåren före övergången tili deitidsarbetet. Inkomsten efter arbetstidsminskningen beräknas tiii häiften av inkomsten före arbetstidsminskningen. Om pensionstagarens arbetsinkomst därefter ändras väsentiigt, ändras även den tidigare faststäiida inkomsten efter arbetstidsminskningen.

Deitidspensionen kommer att administreras i samma ordning som annan arbetspension, dvs. av bi. a. pensionsförsäkringsboiag, pensionskassor och pensionsstifteiser. De merkostnader inom arbetspensionssystemet som deitidspensionen förväntas medföra kommer att finansieras genom arbetspensionsavgifterna (motsvarande en höjning i fuiifunktion med ca 0,1 % av iönesumman) samt genom den statiiga finansieringsandei som ingår i egenföretagarnas arbetspension.

Frågan om möjiigheterna att införa en deitidspension även inom de statiiga och komunaia pensionssystemen utreds för närvarande i Finiand.

Norge

År 1978 tiiisattes i Norge en kommitté för att bi. a. utreda frågan om möjiiga anordningar med en kombination av arbete och pension. Kommittén iämnade år 1980 ett betänkande (NOU 1980:54) som bi. a. innehöii försiag tiii en deitidspension för anstäiida.

Efter det att försiaget hade remissbehandlats 1ade den dåvarande regeringen i juni 1981 fram en proposition om deitidspension som i princip byggde på kommitténs försiag. Eniigt propositionen sku11e deitidspensionen ha fö1jande

huvudsakiiga uppbyggnad. 0 Deitidspension skulle införas endast för anstäiida. 0 Systemet sku11e omfatta endast personer i åidern 65-66 år. 0 Kravet på anknytning ti11 arbetsiivet sku11e vara minst 10

poängår inom foiketrygden efter 45 års åider. 0 Den kortaste anstäilningstiden hos arbetsgivaren omedeibart

före arbetstidsminskningen skuiie vara 12 månader.

Arbetstiden måste reduceras med minst fem timmar per vecka.

Efter arbetstidsminskningen sku11e arbetstiden vara minst 15

timmar per vecka.

Kompensationen för inkomstföriusten skuiie vara 50 %. 0 För beräkningen av deitidspensionen sku11e sättas ett inkomst-

tak på sex gånger grundbeioppet inom foiketrygden. (Sedan maj

1986 är grundbeioppet 28 000 NOK.) Den maximaia deitidspen-

sionen sku11e vara två gånger grundbeioppet. 0 Deitidspensionen sku11e anknytas ti11 grundbeioppet och alitså

uppräknas vid ändringar av detta. 0 Deitidspensionen sku11e vara pensionsgrundande och utgöra

beskattningsbar inkomst.

Propositionen 1ades fram så sent att Stortinget inte hann att behand1a den före va1et under hösten 1981. Därmed fö11 förs1aget. Därefter har inte något nytt försiag 1agts fram.

I aprii 1984 ti11sattes eme11ertid en arbetstidskommittê som sku11e ana1ysera konsekvenserna av o1ika typer av arbetstidsreformer. Kommittén avgav i mars 1985 ett deibetänkande som bl. a. redovisade oiika typer för

av pensionsanordningar äidre, däribiand en deitidspension. Kommittén iämnade dock inga försiag utan avser att ta upp frågorna på nytt i ett siutbetänkande i samband med ana1yserna av andra former av arbetstidsminskningar.

Statens 1986

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Översyn av rättegångsbalken 2, Högsta domstolen och

rättsblldningen. Ju. En treårig yrkesutbildning - riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning - beskrivningar, förslag. U.

Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo.

Bostadskommitténs slutbetänkande. Del l. Bo, Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. Militära skyddsområden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny lönegarantilag, A.

. Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författêwwsøweww ningsförslag. U.

ll. Enklare skolförfattningar, Del 2. Motiv mm, U. l2. Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. 13. Påföljd för brott l. Lagtext och sammanfattning. Ju. 14. Páföljd för brott 2. Motiv. Ju. 154 Påföljd för brott 3. Bilagor. Ju. 16. Vägar till effektiv energianvändning, l. l7. Framtid i samverkan. Del l. C. 18. Framtid i samverkan. Del 2. C. l9. Aktuella socialtiänstfrågor. S, 20. Barns behov och föräldrars rätt. S, 21. Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. S. 22. Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. Fi. 23. Aktiers röstvärde. Ju. 24. lntegritatsskydd i informationssamhâllet. Ju. 25. Kontroll av livsmedel. Jo. 26. Åklagarväsendets lokala organisation mm. Ju. 27. Folkets främsta företrädare. Ju. 28. Folkstyrelsen under krig och krigsfara. Ju. 29, Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boende-

inflytande m.m. Ju. 30. Vapenfriutbildningen i framtiden. Fö. 31. EFU 87.1 32. EFU 87. Bilagedel. 1. 33. rFramtid, huvudbetänkande. Ju. 34, Framtid, bilagedel. Ju. 35. Handel med teknisk sprit m.m. S. 36. Samernas folkrättsliga ställning. Ju, 37. Reavinst, aktier och obligationer. Fi. 38. Förvärv av nya småhus. Ju. 39. Skatteutredningar. Fi. 40. Utgiftsskatt. Teknik och effekter. Fi. 41, Utgiftsskatt. Ejutk. Fi. 42. Bränsle- och drivmedelsberedskapen under kriser och i

kri . . 43. Befrielse från vårnpliktstjänstgöring. Fö. 44. Staketmetod för beskattning av handelsbolag. Fi. 45. Bibeln - Tillägg till gamla testamentet. C. 46. Integritetsskyddet i informationssamhället 2. Ju. 47, Deltidspension. S.

i 1986

Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Civildepartementet Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätter Framtid i samverkan. Del 1. 17 bildningen. [J] Framtid i samverkan. Del 2, 18 ?Páföl d för brott 1, Lagtext och sammanfattning. [13] Bibeln - Tillägg till gamla testamentet, [45] Påföl d för brott 2. Motiv. [14] ?man d för brott 3, Bilagor. [15] Aktiers röstvärde. [23] _lntegritetsskydd i informationssamhället. . Åklagarväsendets lokala organisation m.m. [ 6] [24] Eolkets främsta företrädare, [27] Folkstyrelsen under krig och krigsfara. [28] Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendeinflytande m,m, [29 Framtidghuvud etänkanda. [33] r Framtid; bilagedel. [34] Samernas folkrättsliga ställning. [36] Förvärv av nya småhus. [38] lntegritetsskyddet i informationssamhället 2. [46]

Försvarsdepartementet

Militära .skyddsområdem [7] Datorer, sårbarhet, säkerhet. [12] Vapenfriutbildningen i framtiden. [30 Befrielse från värnpliktstiänstgöring. 43]

[Socialdepartementet Allmänna socialtjänstfrågor. [19] Berns behov och föräldrars rått. [20] Barns behov och föräldrars rätt - sammanfattning. [21] Handel med teknisk sprit m. m. [35] Dettidspensiou [47]

v Finansdepartementet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgâldsfullmäktige. [22] Reavinst aktier och obligationer. [37] -Skatteutredningan [39] gl Utgiftsskatt. Teknik och effekter. [40] Utgiftsskatt. Ej utlr. [41] »Staketmetod för beskattning av handelsbolag, [44]

i” Utbildningsdepartementet En treårig yrkesutbildning - riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning - beskrivningar, förslag. [3]

Del 1.Sammanfattning, författnings-

jfêânklare örslag. 10ikolförfattningar.

Enklare skåförtattningar. Del 2. Motiv m.m. [11]

-

:Jordbruksdepartementet

Kontroll_ av livsmedel. [25]

-i Arbetsmarknadsdepartementet Ny lönegarantilag. [9]

*

“Bcstadsdepartementet

fBostadskomrnitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] *Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. 5 ltBostadskommitténs slutbetänkande. Del 2, 6

flndustridepartementet

Vägar till effektiv energianvändning. [16] ?EFU 87. 31)” EFU 87. ilagedel. [32] *Bränsle och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig. [42]..._._,,.- V, .,

› i z r I

,Isaak-think

o

F L

b ISBN 9138-094827

Allmänna ISSN 0375 -250x

Förlaget ?