SOU 1986:47

Deltidspension : översyn med förslag till ändringar i delpensioneringen : delbetänkande

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 18 oktober 1984 bemyndigade regeringen chefen för socialdepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades såsom ordförande den 16 november 1984 statssekreteraren Sture Korpi samt såsom ledamöter den 8 januari 1985 riksdagsledamöterna Karin Ahrland (fp), Gösta Andersson (c), Ingegerd Elm (s) och Doris Håvik (5), f. d. riksdagsledamoten Karin Nordlander (vpk), 1:e vice tal— mannen Ingegerd Troedsson (m) och förbundsordföranden Bertil Whinberg (5).

Under arbetet med föreliggande betänkande har såsom sakkunniga medverkat docenten Villy Bergström, direktören Jan Bröms (SACO/SR), bitr. förbundssekreteraren Bo Bylund (LO), byrå- direktören Rolf Carlsson (Handikappförbundens Centralkommitté; fr. o. m. den 9 december 1985), avdelningschefen Tor Eriksen (RFV), departementsråden Lars Ettarp (arbetsmarknadsdeparte— mentet) och Svante Holgersson (socialdepartementet), sektions- chefen Hans Horn af Rantzien (Svenska kommunförbundet), avdel- ningschefen Birgitta Isaksson Pérez (TCO), förbundsordföranden Erik Jonsson (Sveriges Pensionärsförbund), förbundsordföranden Lars Sandberg (Pensionärernas Riksorganisation), budgetchefen Michael Sohlman (finansdepartementet) och direktören Inge Svensson (SAF).

Som experter har medverkat utredningssekreteraren Karin Lund (LO), direktören Anders Modig (SAF), ombudsmannen Harald Mårtensson (SACO/SR), lze ombudsmannen Olle Olsson (TCO) samt departementssekreterarna Arne Paulsson (socialdepartementet; t. o. m. den 31 augusti 1986), Bengt Sibbmark (socialdeparte- mentet; fr. o. m. den 1 september 1986), Stefan Sjölander (finansdepartementet) och Per Öhman (arbetsmarknadsdeparte- mentet; fr. o. m. den 1 april 1986).

Sekreterare åt kommittén har varit hovrättsassessorn Lars Göran Abelson, f. d. byråchefen Einar Edvardsson, byrådirektören Jan Lidhard, avdelningsdirektören Carl—Göran Sjögren, enhetschefen Håkan Walander och hovrättsassessorn Ulla Wallén (fr. o. m. den 1 augusti 1986).

Kommittén har antagit namnet pensionsberedningen.

I enlighet med direktiven (Dir. 1984z42) har beredningen med för— tur tagit sig an frågan om möjligheterna till rörlig pensions— ålder. Av olika skäl, bl. a. i syfte att få till stånd en tids— mässig samordning av de nu framlagda förslagen med en aviserad höjning av kompensationsnivån inom delpensioneringen, har bered— ningen funnit det lämpligt att redan nu särskilt redovisa resul— tatet av övervägandena rörande delpensionsförsäkringen. Arbetet med återstående delar av frågan om rörlig pensionsålder fort- sätter. Dessa delar liksom utredningsuppdraget i övrigt kommer att behandlas i kommande betänkanden.

Beredningen får härmed överlämna betänkandet (SOU 1986:47) Deltidspension — översyn med förslag till ändringar i delpen- sioneringen.

Reservation och särskilda yttranden har avgetts av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson. Särskilda yttranden har dess— utom lämnats av de sakkunniga Bröms, Isaksson Pérez, Jonsson och Svensson samt experterna Modig, Mårtensson och Olsson.

Stockholm i oktober 1986

Sture Korpi

Karin Ahrland Gösta Andersson Ingegerd Elm

Doris Håvik Karin Nordlander Ingegerd Troedsson Bertil Whinberg

/Lars Göran Abelson Einar Edvardsson Jan Lidhard Carl-Göran Sjögren Håkan Walander Ulla Wallén

INNEHÅLL

FÖRKORTNINGAR

SAMMANFATTNING

FORFATTNINGSFÖRSLAG

1 INLEDNING

1.1 Uppdraget 1.2 Utredningsarbetet

2. ÖVERSIKT ÖVER DELPENSIONERINGEN

3 GÄLLANDE REGLER OCH RÄTTSPRAXIS

3.1 Inledning 3.2 Grundläggande bestämmelser 3.3 Beräkningen av arbetstiden 3.4 Utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsminsk- ningen 3 5 Bisysslebestämmelserna 3.6 Beräkningen av delpension för anställda 3.7 Beräkningen av delpension för egenföretagare och uppdragstagare

3.8 Intygslämnande m. m. 3.9 Omprövning av delpension

3.10. Övriga bestämmelser

4. ALLMÄNNA ÖVERVÄGANOEN

4.1. Bakgrund till nuvarande delpensionering 4.2 Utgångspunkter för övervägandena 4.3 Allmänna synpunkter på delpensioneringen 4.4 Huvuddragen i förslagen

5 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG I DE OLIKA FRÅGORNA

5.1 Personkretsen

5.1.1. Gällande regler 5.1.2 Överväganden

17

29 29 32

35

43 43 43 48

51 52 53

59 60 64 68

71 71 74 75 78

87 87 87 87

.10

.11

De allmänna försäkringsvillkoren 5.2.1 Gällande regler 5.2.2 Överväganden

Arbetstidsminskningen för anställda 5.3.1 Gällande regler 5.3.2 Överväganden

Arbetstidsminskningen för egenföretagare 5.4.1 Gällande regler 5.4.2 Bakgrund till nuvarande regler 5.4.3 Överväganden

Uppdragstagarnas ställning 5.5.1 Begreppet uppdragstagare

5.5.2 Gällande regler m. m.

5.5.3. Bakgrund till nuvarande regler 5.5.4 Tidigare behandling 5.5.5 Överväganden och förslag

Bisysslereglerna

5.6.1. Gällande regler 5.6.2 Bakgrund till nuvarande regler 5.6.3 Överväganden och förslag

Tidsgränserna för deltidsarbetet 5.7.1 Gällande regler 5.7.2 Överväganden och förslag

Beräkningen av arbetstiden 5.8.1 Gällande regler 5.8.2 Överväganden och förslag

Utläggningen av arbetstiden 5.9.1 Gällande regler 5.9.2 Överväganden och förslag

Pensionsunderlaget för anställda 5.10.1 Gällande regler 5.10.2 Bakgrund till nuvarande regler 5.10.3 Överväganden och förslag

Pensionsunderlaget för egenföretagare 5.11.1 Gällande regler 5.11.2 Bakgrund till nuvarande regler 5.11.3 Överväganden och förslag

91 91 91

93 93 93

94 94 94 96

97 97 98

100 101

104

112 112 113 114

121 121 121

124

124 125

128 128 128

130 130 130

131

138 138 138 139

5.12 Ansökan och beslut om pension 5.12.1 Gällande regler 5.12.2 Bakgrund till nuvarande regler 5.12.3 Överväganden och förslag

5.13 Omprövning och besvär m. m.

5.14 Samordning mellan delpension och tjänstepension 5.14.1 Inledning 5.14.2 Pensionsålder lägre än 65 år 5.14.3 Gällande regler m. m. 5.14.4 Tidigare tillämpningsproblem 5.14.5 Överväganden

5.15. Benämningen deltidspension

6. FÖRSLAGENS FÖLJDER FÖR DELPENSIONERINGENS UTGIFTER 7 SPECIALMOTIVERING

8 RESERVATION OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN

BILAGOR

Bilaga 1 Statistiska uppgifter rörande delpensioneringen 1. Antalsutveckling samt antal nytillkommande och

upphörda delpensioner . Delpensionärernas fördelning efter förvärvstyp . Delpensionärernas fördelning efter arbetslöshetskassa . Delpensionärernas arbetstidsförhållanden . Delpensionärernas förmånsnivå . Delpensioneringens finansiering

0501pr

Bilaga 2 Riksförsäkringsverkets rapport Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984)

Delpensionsförsäkringen

Utvärdering av systemet med rörlig pensionsålder

Bilaga 3 Delpensionering i andra länder Danmark Finland Norge

140 140 140 142

144

145 145 145 147 148 150

152

153 157 167

175

175 177 179 182 187 190

193 193

196

201 201 203 205

FÖRKORTNINGAR

AFL Lagen (1962:381) om allmän försäkring a-kassa Arbetslöshetskassa ATP Allmän tilläggspension DPL Lagen (1975z380) om delpensionsförsäkring FÖD Försäkringsöverdomstolen ITP Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän LO Landsorganisationen i Sverige NDPL Lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring prop. Proposition PTK Privattjänstemannakartellen RFFS Riksförsäkringsverkets författningssamling RFV Riksförsäkringsverket rskr. Riksdagsskrivelse SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SFS Svensk författningssamling SfU Socialförsäkringsutskottet SOF Tidskriften Socialförsäkring SOU Statens offentliga utredningar

SAMMANFATTNING

Allmänna synpunkter

Enligt våra direktiv åligger det oss att överväga om nuvarande system för rörlig pensionsålder är tillfredsställande och om regelsystemet har en ändamålsenlig lagteknisk och administrativ utformning. I föreliggande delbetänkande redovisar vi våra över— väganden och förslag beträffande delpensionsförsäkringen. Övriga delar av regelsystemet för rörlig pensionsålder avser vi att behandla i ett kommande betänkande.

Enligt vår allmänna bedömning utgör delpensioneringen en väsent- lig beståndsdel i systemet för rörlig pensionsålder. Erfaren— heterna av pensioneringen är i allt väsentligt mycket goda. Rätten till delpension har utnyttjats av många försäkrade, som härigenom fått stora möjligheter att bl. a. efter egna önskemål och efter förändringar i arbetsförmågan välja pensionstidpunkt och pensionsgrad. Genom att minska arbetstiden under de sista yrkesverksamma åren har många förvärvsarbetande kunnat få en mjuk övergång från förvärvslivet till ålderspension. De äldres möjligheter att vara kvar i arbetslivet synes också ha förbätt- rats genom delpensioneringen. Vi har sålunda funnit att de mål som uppställts för denna pensionsform till inte oväsentlig del har uppfyllts. Enligt vår mening är det angeläget att bevara och om möjligt förbättra en pensionsform som gett så positiva effek- ter. I en sådan förbättring ligger givetvis också den höjning av kompensationsgraden till 65 % fr. o. m. den 1 juli 1987 som rege- ringen aviserat att den kommer att förelägga riksdagen förslag om.

Vi finner således att det inte är påkallat att nu göra några mer omfattande förändringar av delpensionsförsäkringen. Denna bör ligga fast med nuvarande huvudsakliga uppbyggnad. Vid vår över- syn av försäkringen har vi emellertid funnit att vissa av de nu- varande reglerna ger upphov till mindre tillfredsställande kon- sekvenser och att dessa bör ändras. De ändringsförslag som vi

sålunda lägger fram motiveras huvudsakligen av en strävan att förbättra möjligheterna till delpension för vissa grupper för— säkrade eller att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan regelsystemet och syftena med delpensioneringen. Vi har dessutom funnit att vissa förändringar kan genomföras som skulle innebära en markant förenkling och påtagligt underlätta administrationen utan att därför hänsynen till och valfriheten för enskilda för— säkrade eftersätts. En annan väsentlig utgångspunkt för förslagen har varit att åstadkomma en ökad samordning mellan delpensione- ringen och den allmänna pensioneringen i övrigt.

Av avgörande betydelse för möjligheten till delpension är att den försäkrade har ett deltidsarbete. Någon rätt härtill finns dock inte enligt lagstiftningen, utan ansvaret för att få fram erforderliga deltidsarbeten har överlämnats till arbetsmarknadens parter. Enligt vad vi har kunnat finna har efterfrågan på del— tidsarbete för personer i åldern 60-64 år kunnat tillgodoses i stor utsträckning och de praktiska problem som kunnat uppstå i samband med övergång till deltid har i regel lösts. Några egent— liga problem synes alltså inte ha uppkommit i detta hänseende. Mot bakgrund härav har vi inte funnit det föreligga någon anled— ning att nu ompröva tidigare ställningstagande i denna fråga. Skäl att i lagstiftningen införa en rätt till deltidsarbete finns alltså inte.

Våra förslag

Vid vår genomgång av de olika reglerna för delpension har vi funnit att någon ändring inte bör göras beträffande den person— krets som omfattas av försäkringen. De sociala skäl och de rätt- viseaspekter som anfördes vid anslutningen av egenföretagarna till delpensioneringen kvarstår enligt vår uppfattning. Vi anser således att det inte finns anledning att nu ifrågasätta denna kategoris tillhörighet till försäkringen. Delpensionsförsäkringen bör också fortsättningsvis omfatta anställda, uppdragstagare och egenföretagare på i huvudsak lika villkor, även om vissa sär— regler alltjämt är ofrånkomliga när det gäller den sistnämnda gruppen.

Även nuvarande åldersgränser för rätt till delpension, 60—64 år, och de nu gällande allmänna försäkringsvillkoren — bosättning i Sverige, aktuell anknytning till arbetsmarknaden och ATP-poäng för minst tio år fr. o. m. 45 års ålder - bör kvarstå oförändrade.

Inte heller anser vi det motiverat att föreslå någon ändring av det nuvarande kravet på arbetstidsminskning för anställda, nämligen att arbetstiden skall minskas med i genomsnitt minst fem timmar per arbetsvecka. Av bl. a. rättviseskäl skulle det princi- piellt vara önskvärt att ha samma regel också för egenföretagare. Erfarenheterna visar emellertid att det inte är möjligt att utan betydande tillämpningsproblem tillgodose detta önskemål och in- föra en mer fingraderad skala för arbetstidsminskningen för egen— företagare än den som nu gäller. Liksom hittills bör alltså krä— vas att en egenföretagare för att få rätt till delpension minskar sin arbetstid med i genomsnitt minst hälften. Vi avvisar också tanken på att på detta område införa särregler för enbart en viss grupp egenföretagare som lantbrukare.

Frågan om uppdragstagarnas ställning inom delpensioneringen har länge diskuterats och olika ändringsförslag har lagts fram. Denna grupp anslöts till delpensionsförsäkringen först fr. o. m. år 1980 och gavs då rätt till pension på samma villkor som egen— företagare, vilket bl. a. innebär att de måste minska arbetstiden med minst hälften.

Enligt vår uppfattning kan de nuvarande bestämmelserna på detta område i vissa fall få mindre tillfredsställande konsekvenser.

Vi anser det inte rimligt att t. ex. en försäkrad som till huvud— saklig del är anställd och som har ett uppdrag vid sidan av an— ställningen skall behandlas som en egenföretagare vid bedömningen av rätten till delpension. Inom den allmänna försäkringen i övrigt jämställs uppdrag med anställning. Av principiella skäl bör detsamma gälla på delpensionsområdet. Många uppdragstagare befinner sig i samma ekonomiska och sociala situation som en arbetstagare. För flertalet är uppdraget närmast en bisyssla, t. ex. för vissa fackligt och politiskt förtroendevalda.

De svårigheter som man tidigare hänvisat till för att avvisa ett jämställande av uppdrag med anställning menar vi kan bemästras. Vi har vid våra överväganden funnit att man i dessa sammanhang kan tillämpa en metod för arbetstidsberäkningen som begränsar den tid som skall beaktas vid bedömningen av rätten till delpension. Dessutom kommer det förslag till beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen för anställda, som vi nu lägger fram, att minska behovet av arbetstidsberäkningar. Vi föreslår därför att arbete som uppdragstagare generellt sett inom delpensioneringen skall jämställas med arbete som anställd, under förutsättning att uppdragsinkomsten utgör inkomst av tjänst i skattemässigt hänse- ende.

Om man, på det sätt som vi föreslår, jämställer arbete som upp— dragstagare med arbete som anställd bortfaller enligt vår mening i huvudsak behovet av de särskilda bisyssleregler som nu finns. För vissa speciella kategorier försäkrade kan dock kvarstå ett behov att kunna begära bortseende från en mindre bisyssla vid delpensionsprövningen. Sådan möjlighet skall enligt vårt förslag fortsättningsvis finnas för anställda och uppdragstagare som har en mindre rörelse eller ett mindre jordbruk samt för egenföre— tagare som har ett uppdrag eller en anställning av begränsad om— fattning vid sidan av huvudsysselsättningen. Som villkor för att dessa kategorier skall få delpensionen prövad med bortseende från bisysslan skall enligt förslaget gälla följande. Bisysslan skall ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och arbetstiden för den får inte ha ökats inför eller vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakliga arbetet. Arbetstiden för bisysslan skall vidare kunna beräknas uppgå till i genomsnitt högst tio timmar per arbetsvecka och årsinkomsten av den skall antas bli mindre än vad som motsvarar ett och ett halvt bas- belopp. Om en försäkrad har flera bisysslor måste en begäran om bortseende avse samtliga dessa.

För närvarande gäller en nedre tidsgräns för deltidsarbetet på i genomsnitt minst 17 timmar per arbetsvecka. Vi anser att det inte finns några skäl att ändra denna tidsgräns, som alltså bör kvarstå oförändrad. Däremot föreslår vi att det nu skall införas

en särskild regel som lägger fast en övre tidsgräns för arbetet efter arbetstidsminskningen. En följd av såväl de nuvarande som de av oss föreslagna reglerna om bortseende från bisyssla är att en anställd som har en eller flera sådana bisysslor vid sidan av anställningen kan arbeta längre tid än vad som motsvarar ett ordinarie heltidsarbete efter arbetstidsminskningen och ändå uppbära delpension. Motsvarande möjligheter finns för uppdrags— tagare och egenföretagare. Vi anser dessa konsekvenser av regel- systemet vara otillfredsställande och knappast förenliga med del- pensioneringens syfte. Vi föreslår därför att det för alla för— säkrade skall gälla en regel av innebörd att den sammanlagda arbetstiden efter övergången till delpension inte får överstiga i genomsnitt 35 timmar per arbetsvecka. I denna längsta möjliga arbetstid skall inräknas även arbetstiden för en mindre bisyssla som den försäkrade beviljats bortseende från.

Nuvarande regler för beräkningen av arbetstiden före och efter arbetstidsminskningen bör kvarstå i huvudsak oförändrade. Arbets— tiden före arbetstidsminskningen skall alltså beräknas med led- ning av den genomsnittliga arbetstiden under den ramtid av tolv månader som i regel infaller omedelbart före övergången till delpension. Den nu gällande bestämmelsen att beräkningen ibland skall göras på grundval av den genomsnittliga arbetstiden under tre ettårsperioder i stället för en sådan period blir obehövlig med hänsyn till vårt förslag om en schablonmässig beräkning av inkomsten före delpensioneringen. Vi föreslår därför att denna bestämmelse skall avskaffas. Arbetstiden efter arbetstidsminsk- ningen bör liksom hittills beräknas med hänsyn till de antagna arbetsförhållandena under det följande året. Särskild uppmärk- samhet bör i den praktiska tillämpningen ägnas frågan om denna beräkning för försäkrade med timlön.

För närvarande gäller i fråga om utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen som huvudregel att den försäkrade måste arbeta under minst halva antalet vanliga arbetsdagar under varje period av högst tre månader. Om synnerliga skäl talar för det, får RFV dock medge att deltidsarbete inom visst yrke för- läggs mer ojämnt under året. RFV har vidare föreskrivit att för—

säkrade inte får göra sammanhängande avbrott i arbetet under längre tid än en och en halv månad. Vi anser att dessa regler är väl avvägda i förhållande till delpensioneringens syfte att möj— liggöra en mjuk övergång till ålderspension. Dessa regler bör därför kvarstå oförändrade. Dock bör nuvarande föreskrift om längsta tillåtna avbrott i arbetet föras över från RFV:s kungör- else till lagtexten. Vi föreslår att regeringen och RFV liksom hittills skall ha bemyndigande att för vissa yrken göra undantag från lagens bestämmelser.

De nu gällande reglerna för att bestämma den försäkrades pen- sionsunderlag och då i första hand inkomsten före arbetstids— minskningen är jämförelsevis komplicerade. För en anställd ut— görs pensionsunderlaget av skillnaden mellan hans normala för- värvsinkomst före arbetstidsminskningen och den förvärvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha tills vidare. För andra än anställda beräknas däremot inkomsten före arbets— tidsminskningen med ledning av de pensionspoäng för ATP som tillgodoräknats för de tre åren närmast före arbetstidsminsk- ningen.

Någon närmare definition finns inte av det för anställda tilläm— pade begreppet normal förvärvsinkomst. Pensionsunderlaget beräk— nas med utgångspunkt i inkomst— och arbetsförhållandena vid tid- punkten för övergången till delpension eller ibland på grundval av dessa förhållanden under en tid av ett (ibland tre) år före arbetstidsminskningen. Utfallet av den nuvarande metoden påverkas i hög grad av vid vilken tidpunkt under en kollektivavtalsperiod som deltidsarbetet påbörjas. Tillämpningen blir i praktiken inte alltid lika för månadsavlönade och timavlönade försäkrade. En-

skilda försäkrade har vidare ofta svårt att förutse storleken av delpensionen. Denna inkomstberäkning tar dessutom i anspråk en betydande del av den tid som hos försäkringskassorna åtgår för delpensionsärenden.

Med hänsyn till de nackdelar som sålunda är förenade med den

nuvarande metoden i detta hänseende har vi funnit att en annan metod bör sökas. Enligt vår mening står en lösning på problemet

att finna om man tar hänsyn till den försäkrades förvärvsinkomst för en längre period tillbaka i tiden och gör beräkningen på grundval av de ATP—poäng som tillgodoräknats den försäkrade för denna tid. Genom dessa får man ett tillförlitligt och lättill— gängligt mått på den försäkrades förvärvsinkomst. Vi har över— vägt olika alternativ med utgångspunkt härifrån. Den lösning vi stannat för och som vi föreslår skall tillämpas fortsättningsvis innebär att inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas på grundval av de pensionspoäng inom ATP som tillgodoräknats den försäkrade för de fem år som ligger i tiden närmast före arbets- tidsminskningen. Av dessa fem år elimineras de två år då ATP- poängen varit lägst. Medeltalet för de återstående tre åren ökas — i normala fall — med talet ett och summan multipliceras med basbeloppet vid tiden för arbetstidsminskningen. Dessa regler föreslår vi skall gälla för såväl anställda och uppdragstagare som egenföretagare.

Den av oss sålunda föreslagna beräkningsmetoden medför att beho— vet av precisa arbetstidsberäkningar inom delpensioneringen mins- kar väsentligt. Genom att tilläggspensioneringens inkomstbegrepp läggs till grund för beräkningen även inom delpensioneringen ökas samordningen inom systemet för rörlig pensionsålder. Dessutom försvinner de skiljaktigheter som nu förekommer i behandlingen av månadsavlönade och timavlönade försäkrade.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen bör också i fortsättningen beräknas på samma sätt som i dag och alltså för anställda - och i vissa fall även för egenföretagare - motsvara vad den försäkrade kan antas tills vidare erhålla på grund av förvärvsarbete. Som huvudregel för egenföretagare bör dock liksom hittills gälla att pensionsunderlaget utgör hälften av den på grundval av ATP— poängen schablonberäknade tidigare inkomsten.

Enligt nuvarande regler skall en egenföretagare till en ansö— kan om delpension bifoga ett intyg från någon som känner hans inkomst- och arbetsförhållanden väl. Denna regel har enligt vad vi erfarit skapat vissa problem för de försäkrade — och även för administrationen. För att undanröja dessa problem föreslår vi

att kravet på att intyg alltid skall lämnas nu slopas. Enligt vår bedömning kommer möjligheterna för försäkringskassorna att få god och tillförlitlig dokumentation om egenföretagares arbets- och inkomstförhållanden inte att försämras med en sådan lösning.

En fråga som ibland uppmärksammats gäller möjligheterna att uppbära delpension samtidigt med ålderspension från en tjänste- pensionering, dvs. på grundval av kollektivavtal på arbetsmark- naden. Med hänsyn bl. a. till att de kollektivavtal som är aktu- ella i sammanhanget har ändrats under senare tid och att tillämp- ningen av delpensioneringens regler på detta område blivit enhet- ligare har vi kommit till den slutsatsen att något behov inte heller i fortsättningen föreligger av särskilda samordningsregler inom den lagfästa delpensioneringen.

Slutligen föreslår vi — för att erhålla en mer adekvat benämning och för att få till stånd en anpassning till vanligt språkbruk - att delpension framdeles skall benämnas deltidspension.

De beräkningar som vi gjort visar att de sammanlagda utbetal- ningarna av delpension inte kommer att påverkas av våra förslag. Däremot beräknar vi att dessa kommer att medföra minskade utgif- ter för administrationen med ca 7 miljoner kronor per år.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:84) om delpensions— försäkring dels att i 1, 3, 4, 11, 14, 17-19 och 23 55 ordet "delpension" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "deltidspension" i motsvarande form, dels att i 2 och 21 55 ordet "delpensionsförsäkringen" skall bytas ut mot "försäkringen för deltidspension", dels att rubriken till lagen samt 5-10, 12, 13, 15 och 16 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a 5, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag (1979:84) om delpensions- Lag (1979:84) om försäkring försäkring för deltidspension

5 5 Försäkrad, som från och med Försäkrad, som från och med den månad då han fyller 60 år den månad då han fyller 60 år eller senare minskar sin ar- eller senare minskar sin ar- betstid i förvärvsarbete 5531 betstid i förvärvsarbete, har därefter arbetar i genomsnitt rätt till deltidspension i minst 17 timmar per arbets- enlighet med 6—13 55 om han vecka, har rätt till delpen- därefter arbetar i genomsnitt sion i enlighet med 6-13 55. minst 17 och högst 35 timmar Pension utgår längst till och per arbetsvecka. Pension utgår med månaden före den då han längst till och med månaden fyller 65 år. före den då han fyller 65 år.

Nuvarande lydelse

Delpension får ej utgå för månad,

för vilken den försäkrade uppbär förtidspension eller ålderspen— sion enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring.

6 5

Den som efter arbetstidsminsk- ningen förvärvsarbetar enbart som anställd har rätt till

delpension om han har minskat arbetstiden med i genomsnitt

minst fem timmar per arbets- vecka. Hans nya arbetstid måste därvid också i minst samma mån understiga ordinarie arbetstid i arbetet.

7 5

Den som efter arbetstidsminsk— ningen ej förvärvsarbetar enbart som anställd är berät- tigad till delpension om han har minskat arbetstiden med i genomsnitt minst hälften.

Föreslagen lydelse

Deltidspension får ej utgå för månad, för vilken den försäk- rade uppbär förtidSpension eller ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Den som efter arbetstidsminsk— ningen har förvärvsarbete en- bart i form av anställning eller uppdrag eller i båda dessa former har rätt till

deltidspension om han har minskat arbetstiden med i genomsnitt minst fem timmar per arbetsvecka och hans in- komst av detta förvärvsarbete

är att hänföra till inkomst av

tjänst vid taxering till stat— lig inkomstskatt.

Annan förvärvsarbetande än som

avses i 6 S är berättigad till deltidspension om han har min- skat arbetstiden med i genom- snitt minst hälften.

Vid tillämpning av första stycket skall beträffande förvärvs— arbete i fåmansföretag som avses i 35 S 1 a mom. kommunalskatte— lagen (1928:370) företagsledare och dennes make inte anses arbeta som anställda hos företaget. Med makar jämställs de som lever tillsammans, om de tidigare har varit gifta med varandra eller gemensamt har eller har haft barn.

Nuvarande lydelse

Om försäkrad har en mindre bisyssla vid sidan av sitt huvudsakliga förvärvsarbete, kan han på begäran få sin rätt till delpension bedömd med bortseende från bisysslan.

För tillämpning av första stycket förutsätts

1. att den försäkrade har utfört bisysslan varaktigt före arbetstidsminskningen, 2. att arbetstiden för bi- sysslan kan beräknas uppgå till i genomsnitt högst tio timmar per arbetsvecka och ej ökas inför eller efter arbets—

tidsminskningen i det huvud- sakliga arbetet,

8. S

Föreslagen lydelse

Om försäkrad som avses i 6 S har en mindre bisyssla vid sidan av sitt huvudsakliga förvärvsarbete och inkomsten av bisysslan är att hänföra till inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet vid taxe- ring till statlig inkomstskatt, kan han på begäran få sin rätt till deltidspension bedömd med bortseende från bisysslan. Detsamma gäller beträffande försäkrad som avses i 7 S och som har en mindre bisyssla i form av anställning eller upp-

drag för vilken inkomsten är att hänföra till inkomst av tjänst vid taxering till stat- lig inkomstskatt.

För tillämpning av första stycket förutsätts

1. att den försäkrade har utfört bisysslan varaktigt före arbetstidsminskningen, 2. att arbetstiden för bi- sysslan kan beräknas uppgå till i genomsnitt högst tio timmar per arbetsvecka och ej ökas inför eller efter arbets— tidsminskningen i det huvud- sakliga arbetet,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. att inkomsten av bisysslan 3. att inkomsten av bisyss— för år räknat kan antagas lan för år räknat kan antagas understiga det basbelopp understiga en och en halv enligt 1 kap. 6 5 lagen gånger det basbelopp enligt (1962 381) om allmän försäk- 1 kap. 6 5 lagen (1962:381) ring som gäller vid årets om allmän försäkring som gäl- början. ler vid årets början,

4. att begäran om bortseende avser den försäkrades samtliga bisysslor av sådant slag som avses i första stycket.

Vid tillämpning av föreskrif- ten i 5 5 första stycket om längsta arbetstid efter är- betstidsminskningen skall dock inräknas arbetstiden

för bisysslan.

9 5 Som försäkrads arbetstid före Som försäkrads arbetstid före arbetstidsminskningen skall arbetstidsminskningen skall räknas hans genomsnittliga räknas hans genomsnittliga arbetstid under den ettårs— arbetstid under den ettårs- period som avses i 3 5. Om det period som avses i 3 S. är uppenbart att den arbets- tiden väsentligt överstiger hans genomsnittliga arbetstid under tre sådana perioder före arbetstidsminskningen, skall bortses från den överskjutande arbetstiden.

Den försäkrades arbetstid efter arbetstidsminskningen skall beräknas med hänsyn till hans antagna arbetsförhållanden under det följande året.

Nuvarande lydelse

Utförs förvärvsarbetet efter arbetstidsminskningen ej fort- löpande, är den försäkrade berättigad till delpension endast om han under varje period av högst tre månader arbetar under minst halva antalet dagar.

Närmare föreskrifter om för- läggningen av försäkrads del- tidsarbete får meddelas av regeringen eller, efter rege- ringens bestämmande, av riks- försäkringsverket. Om synner— liga skäl talar för det, får därvid även medges att del- tidsarbete inom visst yrke förläggs mera ojämnt under året än första stycket till- låter.

Föreslagen lydelse

10. S

Utförs förvärvsarbetet efter arbetstidsminskningen ej fort— löpande, är den försäkrade be— rättigad till deltidspension endast under förutsättning att han under varje period av högst tre månader arbetar under minst halva antalet dagar och att han inte gör sammanhängande avbrott i förvärvsarbetet under längre tid än en och en halv månad. Därvid skall bortses från avbrott på grund av semester av den omfattning som anges i författning eller kollektiv— avtal. Detsamma gäller avbrott på grund av motsvarande ledig- het för den som har annat för— värvsarbete än anställning.

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, riksför- säkringsverket får meddela föreskrifter som, om synner— liga skäl talar för det, med— ger att deltidsarbete inom visst yrke förläggs mera ojämnt under året än första stycket tillåter.

Nuvarande lydelse

För försäkrad som avses i 6 S utgörs pensionsunderlaget av skillnaden mellan hans normala

förvärvsinkomst före arbets- tidsminskningen och den för- värvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antagas ha tills vidare. Därvid tillämpas 8 och 9 SS, såvitt gäller 9 5 första stycket dock endast första meningen. Skall inkomst av rörelse eller jordbruksfastig- het före arbetstidsminskningen beaktas, skall den inkomsten beräknas med ledning av 13 5 andra stycket.

Skillnaden mellan de förvärvs- inkomster som avses i första stycket får för år räknat inte beräknas till högre belopp än

skillnaden mellan vad som enligt 3 kap. 2 5 lagen (1962:381) om allmän försäk— ring utgör den försäkrades sjukpenninggrundande inkomster före och efter arbetstids-

minskningen eller kunde ha fastställts som sjukpenning- grundande inkomster om försäk- ringskassan hade känt till samtliga förhållanden.

Föreslagen lydelse

12 5

För försäkrad som avses i 6 S utgörs pensionsunderlaget av skillnaden mellan hans genom-

snittliga förvärvsinkomst före

arbetstidsminskninqen och den förvärvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan an— tagas ha tills vidare. Därvid tillämpas 8 S och 9 5 andra

stycket.

Den försäkrades genomsnittliga förvärvsinkomst före arbets— tidsminskningen beräknas med ledning av dels de pensions- poäng för tilläggspension som han har tillgodoräknats för de närmaste fem åren före arbets— tidsminskningen, dels det bas— belopp som gällde vid arbets— tidsminskningen. Därvid skall tilläggas en pensionspoäng för varje år. Har inkomsten något år understigit vad som mot- svarar en pensionspoäng för året, skall i stället till- godoräknas motsvarande del av en pensionspoäng. I förekom— mande fall skall hänsyn tas även till pensionspoäng som den försäkrade skulle ha tillgodoräknats om han inte hade underlåtit att erlägga

Nuvarande lydelse

Avviker försäkrads inkomst väsentligt från vad som kan anses vanligt för arbetet i fråga eller avviker hans in- komstbortfall väsentligt från vad som kan motiveras med hänsyn till minskningen av arbetstiden, särskilda arbets- förhållanden eller förändrade arbetsuppgifter, skall vid be- räkning av hans pensionsunder- lag_bortses från sådana avvik- elser. Har försäkrads arbets- tid beräknats med tillämpning av 9 5 första stycket andra meningen, skall hans inkomst före arbetstidsminskningen beaktas endast efter förhål- landet mellan sålunda beräknad

arbetstid och den arbetstid som skulle ha gällt för honom enligt styckets första mening.

För försäkrad som avses i 7 S utgörs pensionsunderlaget av hälften av hans genomsnittliga förvärvsinkomst före arbets-

tidsminskningen. Overstiger

W

tilläggspensionsavgift. Vid beräkningen av den genomsnitt- liga förvärvsinkomsten bortses från de två år för vilka pen- sionspoängen är lägst.

Avviker försäkrads inkomst efter arbetstidsminskningen väsentligt från vad som kan anses vanligt för arbetet i fråga eller från vad som kan motiveras med hänsyn till minskningen av arbetstiden, särskilda arbetsförhållanden eller förändrade arbetsupp— gifter, skall vid beräkning av denna inkomst bortses från sådana avvikelser.

13 51

För försäkrad som avses i 7 S utgörs pensionsunderlaget av hälften av hans genomsnittliga förvärvsinkomst före arbets- tidsminskningen. Denna inkomst

Nuvarande lydelse

den förvärvsinkomst, som han efter arbetstidsminskningen kan antagas tills vidare ha, hälften av den tidigare in— komsten, minskas pensionsunder— laget med hänsyn härtill. Vidare tillämpas 8 S och 9 5 andra stycket vid beräkningen av pensionsunderlaget.

Den försäkrades genomsnittliga förvärvsinkomst före arbets— tidsminskningen beräknas med ledning av dels de pensions- poäng för tilläggspension som han har tillgodoräknats för de närmaste tre åren före arbets- tidsminskningen, dels det bas- belopp som gällde vid arbets— tidsminskningen. Därvid skall tilläggas en pensionspoäng för varje år. Har inkomsten något år understigit vad som motsva- rar en pensionspoäng för året, skall i stället tillgodoräknas

motsvarande del av en pen- sionspoäng. I förekommande fall skall hänsyn tas även till pensionspoäng som den försäkrade skulle ha till— godoräknats om han inte hade underlåtit att erlägga till—

läggspensionsavgift.

Föreslagen lydelse

beräknas enligt 12 5 andra stycket. Overstiger den för- värvsinkomst, som den försäk— rade efter arbetstidsminsk-

ningen kan antagas tills vidare ha, hälften av den tidigare inkomsten, minskas pensionsunderlaget med hän— syn härtill. Vidare tilläm— pas 8 S och 9 5 andra stycket vid beräkningen av pensions- underlaget.

Nuvarande lydelse

För den som före arbetstids- minskningen under den ettårs- period som avses i 3 S endast förvärvsarbetade som anställd, som uppdragstagare eller som bådadera skall inkomsten före minskningen beräknas enligt 12 5. En förutsättning härför är att ersättningen vid in— komsttaxeringen är att hänföra till inkomst av tjänst.

15 S

Föreslagen lydelse

Sökanden skall genom intyg eller annan utredning styrka de för- hållanden som skall läggas till grund för pension, i den mån

tillförlitliga uppgifter inte redan finns tillgängliga hos för- säkringskassan. Skriftlig uppgift skall avges på heder och sam- vete. Erkänd arbetslöshetskassa och länsarbetsnämnd är skyldiga att biträda kassan med uppgifter som behövs i ärende enligt denna

lag.

I fråga om förvärvsarbete som anställd skall sökanden lämna särskilt intyg från arbetsgi— varen eller den lokala arbets— tagarorganisationen om sökan— dens arbets- och inkomstför- hållanden. Arbetsgivare är skyldig att utfärda intyg på begäran av den anställde och att biträda försäkringskassan med andra uppgifter som behövs i ärende om delpension. Bestäm- melserna i detta stycke gäller i tillämpliga delar även be— träffande förvärvsarbete som uppdragstagare.

I fråga om förvärvsarbete som anställd skall sökanden lämna särskilt intyg från arbetsgi— varen eller den lokala arbets- tagarorganisationen om sökan- dens arbets- och inkomstför- hållanden. Arbetsgivare är skyldig att utfärda intyg på begäran av den anställde och att biträda försäkringskassan med andra uppgifter som behövs i ärende om deltidspension. Bestämmelserna i detta stycke gäller i tillämpliga delar även beträffande förvärvs- arbete som uppdragstagare.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om annat förvärvs- arbete än som avses i andra stycket skall sökanden lämna särskilt intyg från revisor, bokförare, företagar- eller yrkesorganisation, kommunal förtroendeman eller annan som väl känner sökandens arbets- och inkomstförhållanden. Intyg skall avges på heder och sam- vete. Intyg från någon sökan- den närstående som avses i 36 kap. 3 S rättegångsbalken be- aktas inte.

16 S Delpension utges månadsvis och Deltidspension utges månads— får inte beviljas för längre vis och får inte beviljas för tid tillbaka än tre månader längre tid tillbaka än tre före ansökningsmånaden. månader före ansökningsmånaden.

Deltidspension utgår från och med månaden näst efter den under vilken arbetstidsminsk— ningen skett eller, om denna skett vid ingången av en månad, från och med sistnämnda månad. Pensionen utgår till och med den månad varunder den pensionsberättigade avlidit eller, i andra fall än som avses i 5 5 första stycket andra meningen, rätten till förmånen eljest upphört.

Nuvarande lydelse

Beslut om delpension skall gälla tills vidare, om ej annat föranleds av den för- säkrades ansökan eller övrig utredning i ärendet.

18 a 5

Föreslagen lydelse

Beslut om deltidspension skall gälla tills vidare, om ej annat föranleds av den för- säkrades ansökan eller övrig utredning i ärendet.

Om den som uppbär deltidspen- sion oförvållat förlorar sin anställning eller slutar sitt förvärvsarbete med giltig an- ledning och blir arbetslös, har han fortsatt rätt till pension under förutsättning att han är anmäld som arbets— sökande hos arbetsförmedling och är beredd att antaga er— bjudet lämpligt deltidsarbete.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. 2. Äldre föreskrifter i 5-9, 12 och 13 55 gäller fortfarande i fråga om delpension vid arbetstidsminskning som första gången har skett före ikraftträdandet.

. Vid tillämpning av 12 5 andra stycket i dess nya lydelse skall i förekommande fall tas hänsyn även till pensionspoäng som den försäkrade skulle ha tillgodoräknats om han inte hade anmält undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt 11 kap. 7 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring i denna paragrafs lydelse närmast före den 1 januari 1982.

. Vad som i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen har föreskrivits om delpension skall i stället avse deltidspension.

1 INLEDNING

1.1 Uppdraget

Pensionsberedningens direktiv (Dir. 1984z42) framgår av vad då— varande chefen för socialdepartementet anförde vid regerings— sammanträde den 18 oktober 1984 i samband med att departements- chefen bemyndigades tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor inom den allmänna pensioneringen.

I direktiven ges inledningsvis en allmän bakgrund till uppdraget. Departementschefen erinrar om att folkpensioneringen och den all- männa tilläggspensioneringen (ATP) i nuvarande huvudsakliga ut- formning har varit i kraft under drygt 20 år. Under denna tid har inom pensionsområdet genomförts ett flertal reformer som gett en ökad ekonomisk trygghet men även medfört att regelsystemet har blivit svåröverskådligt och lagtekniskt komplicerat. I direktiven anförs att det därför är motiverat att nu göra en samlad genom— gång av erfarenheterna av reglerna inom det allmänna pensions— systemet.

Därefter ger direktiven vissa utgångspunkter för utrednings— arbetet. Det framhålls att det med beaktande av dessa bör stå beredningen fritt att ta upp de frågor som den finner lämpligt och att några mer bundna direktiv alltså inte bör ges. I det följande utvecklas dock något mera utförligt vissa frågor som beredningen bör behandla. Dessa avser bl. a. reglerna för värde— säkring av pensionsförmånerna, avtalspensionerna, reglerna för intjänande av ATP och reformering av efterlevandepensioneringen.

Ytterligare en fråga som sålunda tas upp avser möjligheterna till rörlig pensionsålder, ett spörsmål som beredningen ges i uppdrag att behandla med förtur. I denna del anförs bl. a

En annan fråga som kommittén bör uppmärksamma rör verkningarna av 1976 års pensionsreform med de då införda ökade möjligheterna till en rörlig pensionsålder. Reformen innebar en sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år samtidigt som möjlighet till förtida uttag från 60 års ålder infördes. Reglerna för uppskjutet uttag till 70 års ålder kvarstod.

En annan komponent i 1976 års pensionsreform är delpensione— ringen, som ger den enskilde möjlighet att mellan 60 och 65 års ålder trappa ned sitt förvärvsarbete med ekonomisk kompensation för bortfallen inkomst.

Syftet med 1976 års reform var att göra det möjligt för den en- skilde att anpassa tidpunkten för pensioneringen efter individu— ella behov och önskemål. Det system med en rörlig pensionsålder som nu finns innebär stora fördelar och valmöjligheter för den enskilde. Medan vissa kan vilja sluta förvärvsarbeta vid en rela— tivt tidig ålder kan andra önska fortsätta med arbete också efter fyllda 65 år. De nuvarande reglerna avser att tillmötesgå sådana

önskemål.

Det har visat sig att möjligheterna till förtida och uppskjutet uttag av ålderspension i praktiken har kommit till användning i förhallandevis liten utsträckning, medan delpensioneringen har utnyttjats i större omfattning, framför allt under de första åren efter reformen.

Som påpekats av socialpolitiska samordningsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1979. 94) En allmän socialförsäkring medför det nu gällande regelsystemet problem från samordningssynpunkt. Även fran administrativ synpunkt är det förenat med olägenheter.

Frågor av detta slag har belysts i den rapport som riksförsäk- ringsverket lämnat till regeringen i januari 1984 och som utgör en uppföljning och utvärdering av reformerna om delpensionsför- säkring och rörlig pensionsålder.

Vidare nämns i detta sammanhang de ökade möjligheter till för- tidspension av rent arbetsmarknadsmässiga skäl som tillkom under början av 1970—talet och som ger äldre ett vidgat utrymme för pension före den allmänna pensionsåldern. Ett särskilt problem som uppmärksammats därvid är den förtidspensionering på arbets— marknadsmässiga grunder som sker efter vissa driftsinskränkningar och därav följande arbetslöshet, s. k. 58,3-årspensioneringar. Det pekas dessutom på att man i debatten om de äldres situation på arbetsmarknaden också har aktualiserat frågan om möjlighet att på eget initiativ lämna anställningen före ordinarie pen- sionsålder.

Mot bakgrund av det anförda finns enligt direktiven anledning att närmare överväga om nuvarande regler för en rörlig pensionsålder är tillfredsställande och om regelsystemet har en ändamålsenlig lagteknisk och administrativ utformning. Också frågan om frivil- liga avgångar från arbetsmarknaden före den ordinarie pensions- åldern bör prövas av beredningen. Vidare bör beredningen över- väga om regelsystemet kan förenklas utan att de behov som finns

åsidosätts. Även åldersgränserna bör uppmärksammas. Särskilt bör beredningen pröva möjligheterna att lagtekniskt inordna delpen— sioneringen i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) för att få ett överskådligt system och en bättre inbördes samordning av pensionsformerna.

I direktiven anförs slutligen att redovisningen av utrednings— resultatet skall omfatta beräkningar av förslagens konsekvenser i kostnadshänseende och i andra avseenden för olika intressenter som berörs antingen direkt eller indirekt. Bl. a. bör de adminis— trativa effekterna belysas. Som en utgångspunkt för arbetet skall gälla att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser. Det innebär att, om förslag redo- visas som medför ökade utgifter, beredningen samtidigt måste visa hur förslagen kan finansieras genom omprövningar som innebär be- sparingar inom det direkta utredningsområdet eller på närliggande områden. Även i övrigt gäller de direktiv som utfärdats till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utrednings- förslagens inriktning (Dir. 198415).

Utöver de uppdrag beredningen erhållit genom direktiven har rege- ringen vid skilda tillfällen överlämnat ett antal riksdagsskriv- elser, utskottsbetänkanden och motioner. Också från socialdepar— tementet har överlämnats vissa skrivelser m. m. med anledning av beredningens uppdrag enligt direktiven. Sålunda har socialdepar— tementet den 26 april 1985 till beredningen överlämnat - den i direktiven omnämnda - rapporten från riksförsäkringsverket (RFV) i januari 1984 med en uppföljning av delpensionsförsäkringen och en utvärdering av 1976 års reform av reglerna för rörlig pen- sionsålder. Departementet har vidare den 29 maj 1986 överlämnat en skrivelse den 16 april 1986 från Lantbrukarnas riksförbund angående möjligheter för lantbrukare till delpension enligt samma villkor om arbetstidsminskning som för löntagare.

Till beredningen har också inkommit olika framställningar från organisationer och enskilda rörande de spörsmål som aktualise- rats genom beredningens direktiv, bl. a. på delpensioneringens område.

1.2 Utredningsarbetet

Vi började vårt arbete i februari 1985. I enlighet med direktiven har vi med förtur tagit upp frågan om möjligheterna till rörlig pensionsålder. I denna fråga innefattas en översyn av reglerna för förtida och uppskjutet uttag av ålderspension, förtidspension av medicinska och arbetsmarknadsmässiga skäl samt delpension. Också spörsmålet om förutsättningarna för ett system med frivil- liga avgångar från arbetsmarknaden före den ordinarie pensions— åldern ligger inom ramen härför.

Vi har valt att begränsa föreliggande betänkande till att omfatta en redovisning enbart av överväganden och förslag beträffande delpensioneringen. Ovriga delar av uppdraget beträffande möjlig- heterna till rörlig pensionsålder avser vi att behandla i ett kommande betänkande. I ett senare sammanhang kommer också att prövas förutsättningarna för att lagtekniskt inordna delpensione- ringen i AFL. Härvid kan aktualiseras frågor om ytterligare för— enkling av regelsystemet och om ökad samordning av detta med reg- lerna för folk- och tilläggspension. Vi har funnit det lämpligt att sålunda i ett sammanhang göra en lagteknisk genomgång av hela den allmänna pensioneringens regelsystem.

Under tiden för arbetet med föreliggande delbetänkande har vi genomfört och sammanställt vissa undersökningar samt inhämtat upplysningar från olika myndigheter, organisationer och andra. Sålunda har bl. a. — med bistånd av RFV - gjorts specialbearbet— ningar av verkets register över försäkrade med delpension och i fråga om ett urval försäkrades poängförvärv för ATP.

Ordföranden och sekreterarna företog i februari 1985 en studie— resa till Köpenhamn, varvid inhämtades information om det danska pensionssystemet och den s. k. efterlöneordningen genom kontakter med företrädare för departement samt olika myndigheter och orga- nisationer i Danmark. Bl. a. erhölls upplysningar om de då aktu- ella övervägandena och förslagen om en dansk delpensionering. En motsvarande studieresa till Helsingfors gjordes i februari 1986,

då det finska pensionssystemet - bl. a. den då föreslagna del- tidspensionen - studerades vid sammanträffanden med represen- tanter för departement, olika myndigheter, försäkringsbolag och arbetsmarknadens parter. Kontakter har även förekommit med depar- tement och myndigheter i Norge.

2 ÖVERSIKT OVER DELPENSIONERINGEN

Delpension enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring kan betalas ut till förvärvsarbetande i åldern 60—64 år som minskar sin arbetstid. Det huvudsakliga syftet med delpensioneringen är att ge möjlighet till en mjuk övergång från arbete till ålders— pension. Detta sker genom att arbetsinsatsen minskar de sista yrkesverksamma åren.

Vissa grundläggande villkor gäller för att man skall kunna få delpension. Ett av dessa villkor är att man är bosatt i Sverige. Det arbetsvillkor som gäller enligt lagarna om stöd vid arbets- löshet tillämpas även för den som söker delpension. Det innebär i princip att han skall ha arbetat i minst fem månader under en ramtid av tolv månader i regel omedelbart före arbetstidsminsk- ningen. Vidare krävs att sökanden förvärvsarbetat i sådan ut- sträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst inom ATP för minst tio år fr. o. m. 45 års ålder. Även år då han haft undantagande från ATP eller inte betalat avgift till ATP räknas med. Den som uppfyller dessa tre villkor sägs vara försäkrad för

delpension.

Delpension kan inte betalas ut samtidigt som den försäkrade upp- bär förtids- eller ålderspension från folk- eller tilläggspensio- neringen enligt AFL.

Den försäkrade skall arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka efter minskningen av arbetstiden för att vara berät- tigad till delpension. Minskningen får ske tidigast fr. o. m. 60—årsmånaden. Eventuell minskning av arbetstiden som gjorts före denna månad är således inte delpensionsgrundande. Delpen- sionen betalas ut längst t. o. m. månaden före 65-årsmånaden.

Reglerna för arbetstidsminskningen är olika för anställda och för övriga försäkrade. Sysselsättningen efter minskningen av arbets— tiden är avgörande för vilka regler som gäller.

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anställd har rätt till delpension om han minskat arbetstiden med i genom- snitt minst fem timmar per vecka. Eftersom den genomsnittliga arbetstiden efter arbetstidsminskningen skall vara minst 17 tim— mar per vecka följer av denna regel att arbetstiden före arbets- tidsminskningen måste ha uppgått till i genomsnitt minst 22 tim— mar per vecka. Kravet på en minskning av arbetstiden med minst fem timmar per vecka gäller även i förhållande till den ordinarie arbetstiden i arbetet. Den ordinarie arbetstiden i heltidsarbete utgör för flertalet anställda högst 40 timmar i veckan. Således får en anställd i regel arbeta längst 35 timmar per vecka efter arbetstidsminskningen.

Den som efter arbetstidsminskningen inte arbetar enbart som anställd har rätt till delpension om han har minskat arbetstiden med i genomsnitt minst hälften. Till denna kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare. Även kombinationer av olika typer av förvärvsarbete kan förekomma, t. ex. anställning och rörelse eller anställning och uppdrag. Som framgår av det följande finns dock undantagsregler för vissa mindre bisysslor. En företagsledare i ett s. k. fåmansföretag och dennes make (eller därmed jämställd sammanboende) räknas i detta sammanhang inte som anställda. I stället betraktas de som egenföretagare.

Förutom kravet på hälftenminskning av arbetstiden finns en ytter- ligare förutsättning för att en egenföretagare skall få delpen— sion. Han skall nämligen visa hur verksamhetens omfattning mins— kar eller hur och i vilken mån den minskade arbetsinsatsen i verksamheten kompenseras.

För att göra det möjligt för vissa försäkrade med blandat arbete efter arbetstidsminskningen att få delpension enligt reglerna för anställda har vissa undantagsregler införts. De gäller i första hand anställda som har en mindre bisyssla i form av uppdrag eller rörelse vid sidan av anställningen. Även en egen— företagare som har en mindre bisyssla omfattas emellertid av dessa regler. Han skall nämligen inte vara tvungen att minska sin huvudsakliga verksamhet med mer än hälften om han t. ex. vill behålla ett mindre förtroendeuppdrag eller en mindre anställning som arbetstiden inte kan minskas i.

Reglerna innebär att, om den försäkrade har en mindre bisyssla vid sidan av sitt huvudsakliga arbete, han på begäran kan få sin rätt till delpension bedömd med bortseende från bisysslan. Som förutsättningar gäller att bisysslan skall ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och att den inte har ökats inför eller är avsedd att ökas efter arbetstidsminskningen. Arbetstiden för bisysslan får vidare beräknas uppgå till i genomsnitt högst 10 timmar per vecka och årsinkomsten härav måste antas bli mindre än motsvarande ett basbelopp.

Har den försäkrade beviljats bortseende från en mindre bisyssla vid bedömningen av rätten till delpension skall man även vid be- räkningen av pensionsunderlaget (se nedan) bortse från inkomsten av bisysslan.

Den försäkrades arbetstid före arbetstidsminskningen beräknas i regel som ett genomsnitt för den ramtid av ett år som gäller för arbetsvillkoret. I praktiken räknas denna ramtid bakåt fr. o. m. utgången av månaden före arbetstidsminskningen. Är det uppenbart att arbetstiden under denna ettårsperiod väsent- ligt överstiger den genomsnittliga arbetstiden för tre sådana ettårsperioder omedelbart före arbetstidsminskningen, beräknas i stället arbetstiden som ett genomsnitt för dessa tre ettårs- perioder.

Den försäkrades arbetstid efter arbetstidsminskningen beräknas med hänsyn till hans antagna arbetsförhållanden under det föl- jande året.

Om den försäkrade inte arbetar deltid fortlöpande efter arbets- tidsminskningen, gäller som huvudregel att han under varje period av högst tre månader måste arbeta under minst halva antalet dagar. Vidare krävs att han inte gör sammanhängande avbrott i arbetet - bortsett från semester - under längre tid än en och en halv månad.

Delpensionen utgör 50 % av den försäkrades pensionsunderlag. Pensionen, som betalas ut månadsvis, värdesäkras genom anknyt- ning till basbeloppet. När basbeloppet ändras räknas delpensio— nen om. Delpension är pensionsgrundande för ATP (utom för den som begärt undantagande från ATP).

För en försäkrad som arbetar endast som anställd efter arbets— tidsminskningen beräknas pensionsunderlaget på följande sätt. Som huvudregel gäller att det skall utgöras av skillnaden mellan den normala förvärvsinkomsten före arbetstidsminskningen och den för— värvsinkomst som den försäkrade kan antas ha tills vidare efter arbetstidsminskningen. Har den försäkrade haft inkomst av rörelse

eller jordbruksfastighet före arbetstidsminskningen, beräknas denna inkomst enligt de regler om schablonberäkning med ledning av ATP-poängen som gäller för egenföretagare och som beskrivs i det följande.

Skillnaden mellan ovan angivna inkomster får inte vara större än skillnaden mellan den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstidsminskningen. Reglerna om begränsning av pensions- underlaget med hänsyn till den sjukpenninggrundande inkomsten innebär att den lagfästa delpensionen inte kompenserar för bort— fall av inkomstdelar som ligger över 7,5 basbelopp. För den som har en inkomst före arbetstidsminskningen som överstiger 7,5 bas— belopp begränsas således i praktiken inkomsten före arbetstids— minskningen till detta belopp.

Om den försäkrades inkomst efter arbetstidsminskningen avviker väsentligt från vad som kan anses vara vanligt för arbetet skall man bortse från denna avvikelse vid beräkningen av pensionsunder— laget. Detsamma gäller om inkomstbortfallet avviker väsentligt från vad som kan motiveras med hänsyn till minskningen av arbets- tiden, särskilda arbetsförhållanden eller förändrade arbetsupp— gifter. I praktiken använder man då i stället den inkomst som kan anses vara vanlig för arbetet.

Som nämnts ovan skall arbetstiden i vissa fall beräknas som ett genomsnitt för de tre sista åren före arbetstidsminskningen. I dessa fall skall inkomsten före arbetstidsminskningen beaktas

endast efter förhållandet mellan den beräknade genomsnittsarbets— tiden för de tre åren och den genomsnittliga arbetstiden för det sista året före arbetstidsminskningen.

Vid beräkningen av inkomsten räknas alla normalt förekommande ersättningar in. Hänsyn tas således till bl. a. ersättning för obekväm arbetstid, skifttillägg, drickspengar, jour- och bered- skapsersättningar, regelmässigt utbetald övertidsersättning samt

naturaförmåner i form av kost, bostad eller bilförmån. Vid in- komstberäkningen beaktas även semesterlön enligt den praxis som gäller vid fastställandet av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Har inkomsten varierat eller har den försäkrade haft flera kort- variga anställningar beräknas inkomsten till den genomsnittliga inkomsten för den tidigare nämnda ramtiden av tolv månader före arbetstidsminskningen.

För försäkrade som efter arbetstidsminskningen inte arbetar en— bart som anställda beräknas pensionsunderlaget på följande sätt. (Beräkningen gäller således i första hand för egenföretagare och uppdragstagare.) Inkomsten före arbetstidsminskningen be- räknas genom att medelvärdet av de tre senaste årens pensions- poäng för ATP multipliceras med basbeloppet vid tidpunkten för arbetstidsminskningen. För att kompensera för det basbeloppsav- drag som gjorts vid beräkningen av den pensionsgrundande inkoms- ten läggs i regel en pensionspoäng till för varje år. Även in- komster för år då den försäkrade haft undantagande från ATP eller

inte betalt avgift till ATP räknas med.

För den som under ramtidens tolv månader arbetat enbart som anställd eller uppdragstagare beräknas inkomsten före arbetstids- minskningen enligt de regler som gäller för anställda. En förut- sättning för detta är dock att ersättningen räknats som inkomst av tjänst vid inkomsttaxeringen.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen beräknas schablonmässigt till hälften av inkomsten före. Om den faktiska inkomsten kan antas bli högre räknar man dock med denna högre inkomst, varför pensionsunderlaget i detta fall blir mindre.

Den som ansöker om delpension skall tillsammans med sin ansökan lämna ett intyg om sina inkomst— och arbetsförhållanden. För den som är anställd utfärdas intyget av arbetsgivaren. Uppgif- terna i en egenföretagares ansökan skall intygas av någon ojävig person som har god kännedom om hans arbets— och inkomstförhållan- den.

Ett beslut om delpension skall omprövas om en ändring av be— tydelse har skett i de förhållanden som har legat till grund för

beslutet. Inkomständringar till följd av kollektivavtal tar man dock inte hänsyn till. Delpensionen kan emellertid höjas om den försäkrade får en retroaktiv löneökning enligt ett löneavtal som omfattar dagen för arbetstidsminskningen.

Om delpensionären oförvållat förlorar sin anställning eller slutar sitt förvärvsarbete med giltig anledning och blir arbetslös gäller följande. Han får behålla delpensionen om han är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och är beredd att anta erbjudet lämpligt deltidsarbete. Om han där- emot frivilligt utan giltig anledning blivit arbetslös har han inte rätt att behålla sin delpension.

Delpensioneringen administreras av RFV och de allmänna för— säkringskassorna. I kassorna avgörs vissa delpensionsärenden av en pensionsdelegation (fr. o. m. den 1 januari 1987 av en social— försäkringsnämnd). Försäkringskassans beslut om delpension kan överklagas till försäkringsrätt. Rättens avgörande kan i sin tur överklagas hos försäkringsöverdomstolen (FÖD).

Delpensioneringen finansieras med avgifter som betalas av arbets— givare och egenföretagare. Avgifterna förs till en fond - benämnd delpensionsfonden - med vars tillgångar kostnaderna för delpen- sioneringen skall täckas. Avgifterna uppgår till 0,5 % av avgifts- underlaget, som i princip motsvarar lönesumman resp. inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning.

En statistisk redovisning över delpensioneringen lämnas i bilaga 1 till detta betänkande. Där redogörs för bl. a. antals- utvecklingen samt delpensionärernas fördelning efter förvärvstyp, arbetstidsförhållanden och förmånsnivå. Även delpensioneringens finansiering (inkomster och utgifter) redovisas i denna bilaga.

Som framgår av beskrivningen i det föregående avser den lagstad- gade delpensioneringen att ge kompensation för inkomstbortfall såvitt gäller inkomstdelar som inte överstiger den högsta möjliga sjukpenninggrundande inkomsten, dvs. 7,5 basbelopp. För inkomst— bortfall som avser lönedelar däröver har emellertid träffats av— tal mellan arbetsmarknadens parter om kompletterande delpension. Sådana överenskommelser gäller för statligt och kommunalt anställda

samt för privatanställda tjänstemän som omfattas av t. ex. indu— strins och handelns tilläggspension för tjänstemän (den s. k.

ITP—planen).

Enligt dessa avtal utges kompletterande delpension med 50 % av det inkomstbortfall som hänför sig till lönedelar mellan 7,5 och 20 basbelopp och med 25 % för lönedelar mellan 20 och 30 bas- belopp per år. Hänsyn tas också till en särskild tjänstetids— faktor. Det krävs dessutom att den anställde uppfyller vissa särskilda villkor.

Motsvarighet till den svenska delpensioneringen finns för närva— rande inte i något annat land. I såväl Danmark som Finland har emellertid nyligen beslutats att fr. o. m. den 1 januari 1987 införa system för delpension resp. deltidspension. Även i Norge övervägs frågan om en ordning med kombination av arbete och pen- sionering för äldre försäkrade. I bilaga 3 till detta betänkande lämnas en kortfattad redogörelse för förhållandena i dessa länder.

3 GÄLLANDE REGLER OCH RÄTTSPRAXIS

3.1 Inledning

Delpensioneringen infördes den 1 juli 1976 som en del av den då genomförda reformen med rörlig pensionsålder. Delpensionen syf- tar till att ge möjlighet till en mjuk övergång från arbete till ålderspension genom en nedtrappning av arbetsinsatsen under de sista yrkesverksamma åren. Till grund för reformen låg pensions— ålderskommitténs betänkande (SOU 1975:10) Rörlig pensionsålder och propositionen 1975z97 (SfU 15, rskr. 222).

Från början omfattade delpensionsförsäkringen endast anställda men den utvidgades fr. o. m. den 1 januari 1980 till att avse även egenföretagare och uppdragstagare. Den tidigare lagen (1975z380) om delpensionsförsäkring (DPL) ersattes då av lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring (NDPL). Till grund för nu— varande regler ligger RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Översyn av delpensionsförsäkringen samt propositionen 1978/79z69 (SfU 14, rskr. 133).

RFV har i kungörelsen RFFS 1979:21 meddelat verkställighetsföre- skrifter till NDPL.

Förutom författningsbestämmelserna ger domstolspraxis vägledning för tillämpningen av regelsystemet. I följande avsnitt redovisas därför även vissa avgöranden från i första hand FÖD.

3.2 Grundläggande bestämmelser

Delpension kan betalas ut till förvärvsarbetande i åldern 60-64 år som minskar sin arbetstid (1 S NDPL). Som nämnts i föregående avsnitt omfattar delpensioneringen numera alla för- värvsarbetande, dvs. såväl anställda som egenföretagare och uppdragstagare.

Minskningen av arbetstiden är det primära för rätten till delpen— sion. Denna kan därefter betalas ut i den mån det uppkommer ett inkomstbortfall till följd av arbetstidsminskningen. Orsaken till

minskningen av arbetstiden har dock inte någon betydelse för rätten till delpension.

Någon lagstadgad rätt till deltidsarbete finns inte för den som söker delpension. Om den försäkrade är anställd måste han därför vara överens med arbetsgivaren om att han skall minska sin arbetstid.

För att man skall vara försäkrad för delpension krävs att tre förutsättningar är uppfyllda. Man skall vara bosatt i Sverige, ha en aktuell anknytning till arbetsmarknaden samt ha en längre tid i arbetslivet bakom sig.

Som första förutsättning gäller att sökanden skall vara bosatt i Sverige (3 S NDPL). Enligt 1 S kungörelsen (RFV:s verkstäl— lighetsföreskrifter i RFFS 1979z21) är innebörden av uttrycket bosatt i Sverige densamma som av motsvarande uttryck i 1 kap. 3 5 första stycket AFL. Enligt dessa regler gäller bl. a. att en för— säkrad som lämnar Sverige fortfarande skall anses vara bosatt här om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. Genom särskilda regler beträffande personer som av en statlig arbets— givare sänts till annat land för arbete där och genom föreskrif- ter i bilaterala konventioner som Sverige ingått med vissa andra länder kan denna tid i en del fall förlängas. Ytterligare bestäm- melser om bosättningsbegreppet har meddelats av RFV i kungörelsen RFFS 1985:16. I anslutning till dessa regler har verket även gett ut allmänna råd (1986:1) Försäkring, Inskrivning och Avregistre— ring enligt Lagen om allmän försäkring (AFL).

Som andra förutsättning enligt 3 S NDPL gäller att sökanden skall uppfylla arbetsvillkoret enligt reglerna i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring eller lagen (1973:371) om kontant ar- betsmarknadsstöd. Detta innebär att han skall ha arbetat i viss omfattning i minst fem månader under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetstidsminskningen eller den tidigare dag då ansökan görs. I regel räknas ramtiden bakåt fr. o. m. dagen eller - i förekommande fall - månaden före arbetstidsminskningen. Om deltidsarbetet påbörjas först sedan viss tid förflutit efter det att sökanden lämnat sitt föregående arbete kan ramtiden räknas fr. o. m. den tidigare dag då ansökan görs.

I de fall då reglerna för arbetslöshetsförsäkringen är tillämp— liga beror kravet på visst minsta arbete på vilket krav som gäl— ler inom det verksamhetsområde arbetslöshetskassan representerar. Ett vanligt krav i många kassor har tidigare varit arbete samman— lagt minst 10 dagar per månad, dock minst 70 timmar. Numera till— lämpas i så gott som samtliga fall den s. k. kvantitetsregeln. Arbetet räknas enligt denna regel i år i stället för i månad. Kvantitetsregelns arbetsvillkor innebär att sökanden under ram- tidens 12 månader skall ha arbetat minst 75 dagar. Ytterligare förutsättningar är att den arbetade tiden finns fördelad på minst 5 kalendermånader och att arbete utförts minst 3 timmar per dag under de nämnda 75 dagarna. I de fall då reglerna för kontant arbetsmarknadsstöd är tillämpliga tas hänsyn endast till månad då arbete utförts minst 75 timmar.

Av anknytningen till reglerna för arbetslöshetsstödet följer att under vissa förutsättningar tid utan förvärvsarbete kan jämstäl- las med arbetad tid vid prövningen av arbetsvillkoret. Detta gäller bl. a. tid då sökanden haft semester. Även tid för t. ex. arbetsmarknadsutbildning kan betraktas som jämställd tid. Enligt reglerna för arbetslöshetsstödet gäller vidare att ramtiden kan förlängas om sökanden har varit hindrad att arbeta viss tid, t. ex. på grund av sjukdom (överhoppningsbar tid). Enligt delpen- sionsförsäkringens regler räknas i detta sammanhang in även tid för vilken arbetslöshetsstöd har betalats ut. I de fall ramtiden förlängs är sjukdom och arbetslöshet de dominerande anledning- arna. Det kan dock nämnas att även t. ex. tid för vuxenutbild— ning, nykterhetsvård på anstalt samt frihetsberövande på krimi— nalvårdens område räknas som överhoppningsbar tid, i den mån den inte räknas som jämställd tid.

I sammanhanget kan nämnas att bilaterala konventioner har ingåtts mellan Sverige och vissa andra länder på arbetslöshetsförsäk— ringens område. Därigenom kan även arbetsperioder i dessa länder tillgodoräknas inom delpensioneringen.

Som tredje förutsättning gäller enligt 4 S NDPL att sökanden skall ha varit förvärvsverksam i sådan utsträckning att han tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst tio år fr. o. m. 45 års ålder. Detta krav innebär bl. a. att års-

inkomsten skall ha överstigit basbeloppet vid ingången av reSp. år. Man beaktar även år då någon haft undantagande från ATP eller underlåtit att betala egenavgift till ATP. Däremot beaktas inte 5. k. vårdår enligt 11 kap. 6 a 5 AFL.

Den pensionsgrundande inkomsten tillgodoräknas med viss fördröj— ning eftersom den grundas på inkomsttaxeringen. Under det löpande året har det därför i regel inte tillgodoräknats någon pensions— grundande inkomst för det närmast föregående året. Är tillgodo— räknande av pensionsgrundande inkomst för året närmast före del- pensioneringen avgörande för om någon är att anse som försäkrad enligt NDPL skall försäkringskassan enligt 2 S kungörelsen be— räkna en preliminär pensionsgrundande inkomst för det året.

Före år 1974 var sjukpenning och arbetslöshetsstöd inte pensions— grundande inkomst. För den som under ett år uppburit någon av dessa ersättningar kunde dock under vissa förutsättningar anses som om han tillgodoräknats pensionspoäng för detta år. Reglerna för detta fanns i 15 kap. 2 S AFL i dess lydelse före år 1974. Om den försäkrade enligt dessa regler skall anses ha tillgodoräknats pensionspoäng för ett år, gäller enligt 3 S kungörelsen att han får tillgodoräkna sig högst tre sådana år även för att uppfylla förutsättningen om minsta antal år med pensionsgrundande inkomst för rätt till delpension.

Den försäkrade skall enligt 5 S NDPL arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka efter minskningen av arbetstiden för att vara berättigad till delpension. Minskningen får ske tidigast fr. o. m. den månad då han fyller 60 år. Eventuell minskning av arbetstiden som gjorts dessförinnan är således inte delpensions— grundande. Arbetet före arbetstidsminskningen behöver inte ha varit heltidsarbete.

För att få delpension från och med en viss månad måste den för- säkrade minska sin arbetstid redan den första i månaden (16 S kungörelsen). Om han har börjat deltidsarbetet senare under månaden får han delpension först fr. o. m. månaden därefter. Delpension kan inte beviljas för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden (16 S NDPL).

Något krav att minskningen av arbetstiden skall göras i samma arbete finns inte. Den försäkrade kan således t. ex. byta arbete vid övergången till delpension eller ha flera arbeten både före och efter arbetstidsminskningen.

Delpensionen betalas ut längst t. o. m. månaden före den då den försäkrade fyller 65 år. Man kan inte samtidigt ha delpension och förtids— eller ålderspension från folk- eller tilläggspensione- ringen enligt AFL (5 & NDPL). Däremot kan en delpensionär även ha t. ex. änkepension, hustrutillägg eller arbetsskadelivränta. Dessutom kan delpension betalas ut samtidigt med tjänstepension (t. ex. i form av ålderspension). I regel samordnas dock tjänste— pensionen med delpensionen, dvs. tjänstepensionen minskas på visst sätt.

Reglerna för arbetstidsminskningen är olika för anställda och för övriga försäkrade. Sysselsättningen efter minskningen av arbets- tiden är avgörande för vilka regler som gäller.

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anställd har rätt till delpension om han minskat arbetstiden med i genom- snitt minst fem timmar per vecka (6 5 NDPL). Eftersom den genom- snittliga arbetstiden efter arbetstidsminskningen skall vara minst 17 timmar per vecka följer av denna regel att arbetstiden före arbetstidsminskningen måste ha uppgått till i genomsnitt minst 22 timmar per vecka.

Kravet på en minskning av arbetstiden med minst fem timmar per vecka gäller även i förhållande till den ordinarie arbetstiden i arbetet. Enligt arbetstidslagen (1982z673) får ordinarie arbets- tid uppgå till högst 40 timmar i veckan. Avvikelser kan dock göras genom kollektivavtal eller beslut av arbetarskyddsstyrel— sen. Detta innebär att en anställd får arbeta i regel längst 35 timmar i veckan efter arbetstidsminskningen. Har den försäkrade flera anställningar efter arbetstidsminskningen krävs att hans sammanlagda faktiska arbetstid med minst fem timmar i veckan understiger den ordinarie arbetstid som gäller för det deltids- arbete i vilket hans faktiska arbetstid är längst. Har han lika långa faktiska arbetstider i anställningar för vilka gäller olika ordinarie arbetstider tillämpas dock den kortaste ordi- narie arbetstiden.

Det har ingen betydelse vilken sysselsättning som den försäkrade har haft före arbetstidsminskningen. T. ex. kan en försäkrad som är egenföretagare före arbetstidsminskningen övergå till att vara anställd därefter. Ett annat exempel är en anställd som har ett förtroendeuppdrag före arbetstidsminskningen och som samtidigt med att han minskar arbetstiden i anställningen avsäger sig upp- draget. I sådana fall kompenseras även inkomstbortfallet i upp— draget genom delpension.

För den som efter arbetstidsminskningen inte arbetar enbart som anställd gäller att arbetstiden skall ha minskat med i genomsnitt minst hälften (7 S NDPL). Till denna kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare. Även kombinationer av olika typer av förvärvsarbete kan förekomma, t. ex. anställning och rörelse eller anställning och uppdrag. Som framgår av avsnitt 3.5 finns dock undantagsregler för vissa mindre bisysslor. En— ligt förarbetena bör några exakta beräkningar av arbetstiden inte göras vid den praktiska tillämpningen, utan man bör i regel godta ungefärliga tidsuppgifter från sökanden.

En företagsledare i ett s. k. fåmansföretag och dennes make (eller därmed jämställd sammanboende) räknas i detta sammanhang inte som anställda utan som egenföretagare, eftersom några väsentliga skillnader i arbetsförhållandena jämfört med egen- företagare inte ansetts föreligga. (Med en företagsledare i ett fåmansföretag menas den som har ett väsentligt inflytande i före- taget till följd av eget eller närstående persons aktie— eller andelsinnehav eller annan liknande grund.) Här aktuella fåmans— företag är främst aktiebolag vars aktier till övervägande delen ägs av en eller ett fåtal personer.

3.3 Beräkningen av arbetstiden

Arbetstiden före arbetstidsminskningen beräknas i regel med ledning av den genomsnittliga arbetstiden under den ramtid av tolv månader före arbetstidsminskningen som omnämnts i föregå- ende avsnitt (9 S NDPL). I praktiken räknas denna ramtid bakåt fr. o. m. utgången av månaden före arbetstidsminskningen. Vid beräkningen av den genomsnittliga arbetstiden per vecka skall enligt 7 5 kungörelsen avrundning ske till närmaste hela timtal.

Vid beräkningen av arbetstiden före arbetstidsminskningen räk- nas enligt 8 S kungörelsen inte kört uppehåll mellan två anställ- ningar in i ramtiden. (Man bortser således från uppehållet vid beräkningen av arbetstiden före arbetstidsminskningen.) Detsamma

gäller beträffande förkortad arbetstid eller ledighet om det är uppenbart att den är tillfällig. Sådana tillfälliga ledigheter eller förkortade arbetstider kan gälla enskilda angelägenheter, t. ex. vård av anhöriga, husbygge eller längre utlandsresor. Om den försäkrade har varit partiellt arbetslös och fått arbetslös— hetsstöd skall tiden med ersättning jämställas med arbetad tid (9 S kungörelsen).

Som nämnts i inledningen av detta avsnitt beräknas arbetstiden före arbetstidsminskningen i regel med ledning av den genomsnitt- liga arbetstiden under en ettårsperiod. För att förebygga att försäkringen utnyttjas på ett sätt som strider mot dess syfte har dock vissa spärregler införts för den som har ökat sin arbetstid väsentligt inför delpensioneringen. Är det uppenbart att arbets- tiden under denna ettårsperiod väsentligt överstiger den genom- snittliga arbetstiden under tre sådana ettårsperioder omedelbart före arbetstidsminskningen, beräknas i stället arbetstiden som ett genomsnitt för dessa tre ettårsperioder (9 S NDPL). I för- arbetena nämns som exempel en försäkrad som haft heltidsarbete under året före arbetstidsminskningen men bara halvtidsarbete under de två föregående åren. Hans arbetstid skall anses vara 20 + 20 + 40

3 Denna genomsnittsberäkning av arbetstiden under tre år används i praktiken i liten utsträckning. Reglernas utformning innebär att mer eller mindre normala eller på annat sätt oväsentliga avvikel- ser inte skall beaktas. Enligt förarbetena skall den genomsnitt— liga arbetstiden uppskattas utan krav på exakthet.

= 27 timmar per vecka före arbetstidsminskningen.

Vissa problem har funnits vid tillämpningen av den nämnda regeln. Fråga har därvid uppkommit om vad som skall anses vara en väsent- lig skillnad mellan en beräkning under en ettårsperiod och en be— räkning under en treårsperiod. FÖD har prövat regeln i ett preju- dicerande mål (1).

Målet gällde en adjunkt, som i många år haft partiell tjänst— ledighet innan hon ökade sin arbetstid året före delpensione— ringen. Denna arbetstid blev då — med undervisningstiden omvand— lad till normalarbetstid — 36 timmar per vecka. Hennes genom— snittliga arbetstid under treårsperioden hade varit 33 timmar per vecka. FÖD konstaterade att arbetstiden översteg genomsnitts— arbetstiden under treårsperioden med mindre än en tiondel. FÖD fann att en ökning av så begränsad storlek inte utan vidare kunde betraktas som väsentlig. Arbetstiden skulle följaktligen inte beräknas efter treårsregeln.

Beräkningen av säsongarbetares arbetstid har vållat vissa pro- blem. Frågan har prövats av FÖD i två mål (2).

Målen gällde timavlönade stuveriarbetare som periodvis var utan arbete. FÖD beräknade de försäkrades arbetstid genom att utgå från den faktiskt arbetade tiden under ramtiden och sedan lägga till tid för arbetslöshet. Denna tid beräknades genom att antalet dagar då den försäkrade haft arbetslöshetsersättning multiplice— rades med åtta timmar. Eftersom ersättningen vid arbetslöshet var lägre än lönen innebar beräkningen att pensionsunderlaget beräknades med utgångspunkt i en högre inkomst än den försäkrade faktiskt haft. Trots att stuveriarbete är säsongarbete i den meningen att det regelbundet ger arbetslöshet har således FÖD beräknat inkomsten före arbetstidsminskningen som för helårs- arbetande. oI dessa mål hade de försäkrade en arbetslöshet inom ramtiden pa 28 resp. 30 arbetsdagar.

Den försäkrades arbetstid efter arbetstidsminskningen beräk- nas med hänsyn till hans antagna arbetsförhållanden under det följande året (9 $ NDPL).

När säsongarbetares genomsnittliga arbetstid efter minskningen av arbetstiden skall beräknas har vissa problem uppstått i till— lämpningen. Dessa problem kan illustreras av en refererad dom av FÖD (3).

Den försäkrade som var kyrkogårdsarbetare hade arbete högst åtta ä nio månader om året. Under säsongen hade hon arbetat 40 timmar i genomsnitt per vecka före arbetstidsminskningen. Hennes arbets— tid efter arbetstidsminskningen skulle vara 20 timmar i genom— snitt per vecka under säsongen. Domstolen fann det inte möjligt att i ett fall med regelmässigt säsongarbete anse den genom— snittliga arbetstiden efter arbetstidsminskningen vara den under själva säsongen uppgivna. Vidare saknades förutsättningar att med arbetad tid jämställa den tid då den försäkrade mellan säsongerna var anmäld hos arbetsförmedlingen som arbetssökande. Domstolen fann att den lösning som stod till buds i dessa fall var att låta den genomsnittliga arbetstiden under det år för vilket ny sjuk— penninggrundande inkomst skulle fastställas vara avgörande. Denna bedömning ledde till att den genomsnittliga arbetstiden efter

minskningen av arbetstiden inte kunde beräknas uppgå till minst 17 timmar per vecka. Den försäkrade var därför inte berättigad till delpension.

I vissa fall kan det vara svårt att fastställa arbetstiden bero- ende på att intensiteten i arbetet varierar eller förändras. Det kan gälla t. ex. lokalvårdare som har betalt efter beting eller dagbarnvårdare som har betalt per barn och vårdtimme. I ett mål hos försäkringsrätten för Södra Sverige (4) har prövats frågan om dagbarnvårdares rätt till delpension.

1 det aktuella målet minskade den försäkrade antalet vårdtimmar från 6 198 till 3 536 timmar genom att antalet samtidigt vårdade barn minskade. Den faktiska arbetstiden blev dock oförändrad. Rätten fann i sin dom att den försäkrade inte var berättigad till delpension.

3.4 Utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen

Om den försäkrade inte arbetar deltid fortlöpande efter arbets- tidsminskningen gäller som huvudregel att han under varje period av högst tre månader skall arbeta under minst halva antalet van— liga arbetsdagar (10 S NDPL). RFV har dock bemyndigats att med— dela närmare föreskrifter om förläggningen av deltidsarbetet och kan dessutom, om synnerliga skäl talar för det, medge att del- tidsarbete inom visst yrke förläggs mera ojämnt under året. Sådana föreskrifter har lämnats i 6 5 kungörelsen och har till innebörd att den försäkrade inte får göra sammanhängande avbrott i arbetet under längre tid än en och en halv månad. Härvid bort- ses från avbrott på grund av semester av den omfattning som anges i författning eller kollektivavtal samt motsvarande ledighet för den som efter arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som an- ställd. RFV har vidare föreskrivit att deltidsarbetet för vissa sjömän kan förläggas mer ojämnt under året än vad som följer av NDPL.

Ärenden om utläggning av arbetstiden prövas numera sällan av för- säkringsrätterna och FÖD. I de få mål som finns är det i regel fråga om uppenbara avslagsbeslut. Följande avslagsbeslut som fastställdes genom dom av försäkringsrätten för Norra Sverige (5) kan dock nämnas.

Målet gällde en reparatör som hade skiftarbete. Han avsåg att arbeta tre veckor för att därefter vara ledig i åtta veckor. Genom att på detta sätt arbeta vartannat skift kom han inte att arbeta minst halva antalet dagar i kvartalet.

3.5 Bisysslebestämmelserna

Som framgår av avsnitt 3.2 skall rätten till delpension för den som har både anställning och annat förvärvsarbete efter arbets- tidsminskningen bedömas enligt reglerna om delpension för egen— företagare. Detta innebär bl. a. att en sådan försäkrad måste minska sin sammanlagda arbetstid med i genomsnitt minst hälften. För att göra det möjligt även för vissa av dessa försäkrade att göra en fingraderad arbetstidsminskning har vissa undantagsregler införts. Dessa medför t. ex. att en anställd kan minska sin arbetstid med endast fem timmar per vecka även om han har en mindre bisyssla i form av uppdrag eller rörelse vid sidan av det huvudsakliga arbetet som anställd. Bestämmelserna har utformats så att de omfattar även en egenföretagare som har en mindre bi- 'syssla vid sidan av det huvudsakliga förvärvsarbetet. Han skall nämligen inte vara tvungen att minska sin huvudsakliga verksamhet med mer än hälften om han t. ex. vill behålla ett mindre förtro— endeuppdrag i vilket arbetstiden inte kan minskas.

En bisyssla kan vara en anställning, ett uppdrag eller en rörelse vid sidan av det huvudsakliga förvärvsarbetet (som också kan vara anställning, uppdrag eller rörelse). Begreppet bisyssla har emel- lertid inte definierats närmare i lagtexten. Reglerna innebär att, om den försäkrade har en mindre bisyssla vid sidan av sitt huvudsakliga arbete, han på begäran kan få sin rätt till delpen— sion bedömd med bortseende från bisysslan (8 S NDPL). Följande förutsättningar gäller dock.

0 Bisysslan skall ha utförts varaktigt före arbetstids- minskningen. o Arbetstiden för bisysslan får inte ha ökats inför eller vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakliga arbetet.

o Arbetstiden för bisysslan kan beräknas uppgå till i genomsnitt högst 10 timmar per vecka. 0 Årsinkomsten för bisysslan kan antas bli mindre än vad som mot- svarar ett basbelopp.

Av förarbetena framgår att om den försäkrade har mer än en bisyssla de angivna villkoren skall tillämpas gemensamt för de bisysslor som han vill undanta från delpensioneringen.

Bisysslan skall enligt 5 $ kungörelsen anses varaktig om den utförts i minst fem av ramtidens tolv månader. Detsamma gäller om den utförts under kortare tid men varit årligen återkommande under i vart fall de tre senaste åren.

Konsekvenserna för beräkningen av delpensionen vid bortseende från bisyssla framgår av avsnitten 3.6 och 3.7.

Bisysslereglerna tillämpas endast om den försäkrade har kvar bisysslan efter arbetstidsminskningen. Om den upphör i samband med arbetstidsminskningen tillämpas huvudreglerna i 6 5 eller 7 S NDPL. Därmed kompenseras även inkomstbortfallet i bisysslan genom delpension.

3.6 Beräkningen av delpension för anställda

Delpensionen utgör 50 % av den försäkrades pensionsunderlag. Pensionen värdesäkras genom anknytning till basbeloppet. När basbeloppet ändras räknas delpensionen om (11 S NDPL). Del- pension är pensionsgrundande för ATP (utom för den som begärt undantagande från ATP).

Pensionsunderlaget är för den som är enbart anställd efter arbetstidsminskningen skillnaden mellan den normala förvärvs— inkomsten före arbetstidsminskningen och den förvärvsinkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha tills vidare (12 5 NDPL).

Den försäkrades normala förvärvsinkomst bestäms för år räknat med förebild i metoden att beräkna sjukpenninggrundande inkomst. Så— ledes är den senaste inkomsten (per timme, månad e. d.) utgångs- punkt för beräkningen. Denna inkomst omvandlas till en årsinkomst med hjälp av ett mått på den försäkrades normala arbetstid (se avsnitt 3.3).

Har den försäkrade beviljats bortseende från en mindre bisyssla vid bedömningen av rätten till delpension, skall man bortse från inkomsten härav vid beräkningen av pensionsunderlaget. I vissa fall förekommer det att den som är enbart anställd efter arbets- tidsminskningen har haft inkomst av rörelse eller jordbruksfas— tighet före arbetstidsminskningen. Denna inkomst skall då beräk— nas enligt de regler om schablonberäkning med ledning av ATP— poängen som gäller för egenföretagare (se avsnitt 3.7). Om den försäkrade haft t. ex. en mindre rörelse vid sidan av anställ— ningen före arbetstidsminskningen beräknas rörelseinkomsten med ledning av hans pensionsgrundande inkomst för ATP av annat för- värvsarbete. Denna inkomst läggs därefter till hans anställnings— inkomst. Vid denna beräkning skall enligt 12 5 kungörelsen till- lägg av en pensionspoäng för varje år inte göras, eftersom något basbeloppsavdrag i regel inte gjorts vid beräkningen av den pen— sionsgrundande inkomsten. Vid fall med blandade inkomster avräk— nas nämligen basbeloppet i första hand mot inkomsten av anställ- ning. Om det gjorts avdrag med någon del av basbeloppet skall man dock lägga till en så stor del av en pensionspoäng som motsvarar vad som avräknats.

Skillnaden mellan ovan nämnda inkomster får dock inte vara större än skillnaden mellan den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstidsminskningen. Denna spärregel gäller enligt ett publicerat FDD—avgörande (6) såväl när den leder till ett högre som till ett lägre pensionsunderlag. Den sjukpenninggrundande in— komsten motsvarar den årliga inkomst som den försäkrade kan antas få såsom arbetstagare eller på grund av annat förvärvsarbete (främst inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet). Sålunda be- aktas t. ex. även en rörelseinkomst före arbetstidsminskningen. Försäkringskassan skall utgå från dels den sjukpenninggrundande inkomst som var fastställd för den försäkrade före arbetstids- minskningen, dels den nya sjukpenninggrundande inkomst som där- efter skall fastställas på grundval av den lägre lönen i deltids- arbetet. Skulle emellertid den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst före arbetstidsminskningen vara oriktig på grund av att kassan inte har känt till samtliga inkomstförhållanden, kan inkomsten rättas, t. ex. om den försäkrade styrker att den borde ha varit högre.

Reglerna om begränsning av pensionsunderlaget med hänsyn till den sjukpenninggrundande inkomsten innebär att den lagfästa delpen— sionen inte kompenserar för bortfall av inkomstdelar som ligger över 7,5 basbelopp. För den som har en inkomst före arbetstids— minskningen som överstiger 7,5 basbelopp begränsas således i praktiken inkomsten före arbetstidsminskningen till detta belopp. I de fall även inkomsten efter arbetstidsminskningen överstiger 7,5 basbelopp medför denna begränsningsregel att pensionsunder- laget reduceras i sin helhet.

I den praktiska tillämpningen bryter man inte ut inkomst från en mindre bisyssla som inte skall beaktas vid prövningen av rätten till delpension. Överstiger den försäkrades sammanlagda inkomster 7,5 basbelopp skulle han nämligen annars få delpension för in- komstbortfall i skiktet över den gränsen, vilket inte skulle ha varit möjligt om det hade gällt en enda förvärvskälla.

Avviker inkomsten väsentligt från vad som kan anses vara van— ligt för arbetet skall man bortse från denna avvikelse vid beräk- ningen av pensionsunderlaget. Detsamma gäller om inkomstbortfal- let avviker väsentligt från vad som kan motiveras med hänsyn till minskningen av arbetstiden, särskilda arbetsförhållanden eller förändrade arbetsuppgifter. Dessa bestämmelser har kommit till för att förhindra att försäkringen utnyttjas otillbörligt genom avtal om klart onormala löner m. m. I praktiken använder man då

i stället den inkomst som kan anses vara vanlig för arbetet.

Tillämpningen av dessa regler har aktualiserats i bl. a. följande två mål i vilka den försäkrade fått en oproportionerligt stor inkomstminskning efter övergången till deltidsarbete.

I det första målet (7) bytte den försäkrade arbetsuppgifter i samband med arbetstidsminskningen. Han fick därvid en inkomst— minskning, som var betydligt större än vad som orsakades av den minskade arbetstiden. Denna minskade från 33 till 20 timmar per vecka och inkomsten minskade i samband därmed från 13 700 kr. till 5 000 kr. per månad. Försäkringsrätten för Mellansverige fann att det uppkomna inkomstbortfallet inte avvek väsentligt från vad som kunde anses motiverat med hänsyn till minskningen av den försäkrades arbetstid och förändringarna av hans arbets— förhållanden.

Det andra målet (8) som gällde en lantbrukare avgjordes av FÖD. Efter arbetstidsminskningen var den försäkrade anställd hos sina söner. Hans lön var dock förhållandevis liten. FOD ansåg att inkomsten efter arbetstidsminskningen skulle beräknas till ett belopp motsvarande avtalsenlig lön till en yrkeskunnig traktor- förare och djurskötare.

I avsnitt 3.3 har nämnts att arbetstiden skall beräknas som ett genomsnitt för de tre sista åren före arbetstidsminskningen om arbetstiden för det sista året väsentligt överstiger den genom— snittliga arbetstiden för de tre sista åren. I dessa fall skall inkomsten före arbetstidsminskningen beaktas endast efter förhål— landet mellan den beräknade genomsnittsarbetstiden för de tre åren och den genomsnittliga arbetstiden för det sista året före arbetstidsminskningen. I detta avsnitt nämndes som exempel en försäkrad vars veckoarbetstid skulle beräknas till 27 i stället för de 40 timmar som han faktiskt hade arbetat närmast före arbetstidsminskningen. I det exemplet skall man således beakta endast 27/40 av den inkomst som skulle ha beaktats enligt huvudregeln.

Vid beräkningen av inkomsten räknas enligt 10 S kungörelsen alla normalt förekommande ersättningar in. Hänsyn tas således till bl. a. ersättning för obekväm arbetstid, skifttillägg, dricks- pengar, jour- och beredskapsersättningar, regelmässigt utbetald övertidsersättning samt naturaförmåner i form av kost, bostad eller bilförmån.

Vid inkomstberäkningen beaktas även semesterlön enligt den praxis som gäller när man fastställer sjukpenninggrundande in— komst. I regel görs en schablonmässig beräkning av semesterlönen. För anställda med månadslön sker detta genom att månadslönen multipliceras med faktorn 12,16. När årsinkomsten beräknas scha— blonmässigt för anställda med timlön beaktas semesterlönen på följande sätt.

* (Timlönen exkl. sem.lön x veckoarb.tiden x 50 veckor )) x 12,16

12

*) Om helglön inte betalas ut, i annat fall 52 veckor.

I vissa fall kan en exakt beräkning av semesterlönen göras utan att någon schablonmetod kommer till användning. Vissa anställda med timlön - t. ex. byggnadsarbetare och elektriker - får sin semesterlön utbetald genom en särskild semesterkassa. För dessa anställda kan årsinkomsten beräknas på följande sätt: Antal arbetade timmar under året, exkl. tid för semester x timlönen, inkl. semesterlönen per timme.

Har inkomsten varierat eller har den försäkrade haft flera kortvariga anställningar beräknas den försäkrades inkomst en— ligt 11 S kungörelsen till den genomsnittliga inkomsten under en ramtid av tolv månader före arbetstidsminskningen. Som nämnts i avsnitt 3.2 kan denna ramtid förlängas i vissa fall, t. ex. vid sjukdom eller arbetslöshet då arbetslöshetsstöd har betalats ut.

I ett praxisavgörande där inkomsten före arbetstidsminskningen varierat på grund av växlande arbetstid har FOD (9) funnit att beräkningssättet skall vara följande. Den försäkrades faktiska arbetstid under de tolv månader som är tillgodoräkningsbara under ramtiden skall läggas samman med den arbetstid som kan beräknas ha gått förlorad på grund av sjukdom under dessa månader. Den sammanlagda tiden multipliceras med den timlön som den försäk- rade hade vid arbetstidsminskningen. Till detta läggs sedan en uppskattad ersättning för obekväm arbetstid samt semesterlön.

Det har framkommit att problem kan uppstå när pensionsunderlaget skall fastställas för vissa försäkrade som varit egenföretagare under en viss del av ettårsperioden före arbetstidsminskningen och därefter under denna tid övergått till att bli anställda. Gällande bestämmelser reglerar inte uttryckligen hur beräkningen av delpension skall göras i dessa fall. Frågan har inte heller avgjorts i praxis.

Löneavtal som omfattar dagen för arbetstidsminskningen beaktas enligt 13 S kungörelsen utan att 30—dagarsregeln i 3 kap. 5 % AFL tillämpas. (30—dagarsregeln innebär att den sjukpenninggrundande inkomsten inte kan ändras förrän 30 dagar efter det att försäk— ringskassan fått kännedom om inkomständringen.)

Om en förändring sker av inkomsten till följd av ett löneavtal som gäller med verkan fr. o. m. den dag som arbetstiden minskar skall delpensionen enligt ett FOD—avgörande (10) beräknas efter en inkomst som är beräknad med hänsyn till inkomstförändringen såväl före som efter arbetstidsminskningen.

FÖD har avgjort ett mål (11) om beräkning av pensionsunderlaget i ett fall där arbetsmarknadens parter träffat en preliminär upp- görelse före arbetstidsminskningen men där den slutliga uppgör— elsen träffats först efter det att den försäkrade minskat sin arbetstid. FÖD fann att den preliminära uppgörelsen skulle beaktas.

Det förekommer att en särskild överenskommelse träffas mellan

arbetsgivaren och arbetstagaren om ytterligare kompensation utöver delpensionen för att förbättra de ekonomiska villkoren i samband med övergången till deltidsarbete. Ersättningen betalas ut t. ex. från ett pensionsinstitut eller direkt från arbetsgiva- ren. Fråga uppstår i dessa fall om ersättningen skall räknas in i pensionsunderlaget. Denna fråga har prövats i två mål hos F00.

1 det första målet (12) uppbar den försäkrade utöver inkomsten för deltidsarbetet även ett pensionstillägg från arbetsgivaren. Detta pensionstillägg togs inte med vid beräkningen av arbets— givaravgift för arbetsgivaren eller vid beräkningen av sjukpen- ninggrundande inkomst för den försäkrade. Det betalades ut även när den försäkrade var sjuk. I sin dom fann FÖD att eftersom pen- sionstillägget inte ansetts vara inkomst av förvärvsarbete enligt AFL det inte heller var sådan inkomst av anställning som avses i delpensioneringen. Pensionstillägget skulle därför inte räknas med vid beräkningen av pensionsunderlaget.

I det andra målet (13) fick den försäkrade genom en specialöver- enskommelse med arbetsgivaren ersättning i form av kontant lön (frivilligt "pensionstillskott") för den del av inkomstbortfallet som inte kompenserades genom delpension. Ersättningen ingick i den sjukpenninggrundande inkomsten. Arbetsgivaren betalade sociala avgifter och den försäkrade deklarerade förmånen som inkomst av tjänst. Ersättningen betalades inte ut då den försäk- rade var sjukskriven. FOD fann att beloppet var att anse som inkomst av anställning och därför skulle räknas med vid beräk— ningen av pensionsunderlaget.

3.7 Beräkningen av delpension för egenföretagare och uppdragstagare

Egenföretagares och uppdragstagares pensionsunderlag utgör i regel hälften av den genomsnittliga förvärvsinkomsten före arbetstidsminskningen (13 S NDPL). Det beräknas på följande sätt.

Inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas genom att medel— värdet av de tre senaste årens pensionspoäng för ATP multiplice— ras med basbeloppet vid tidpunkten för arbetstidsminskningen. För att kompensera för det basbeloppsavdrag som tidigare gjorts vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten läggs en pensions— poäng till för varje år. Om inkomsten något år understigit vad som motsvarar en pensionspoäng för året skall dock i stället mot- svarande del av en pensionspoäng läggas till. Även inkomster för år då den försäkrade haft undantagande från ATP eller inte betalt avgift till ATP beaktas.

Pensionspoängen fastställs med viss fördröjning eftersom de grun— das på inkomsttaxeringen. Under det löpande året finns därför ingen poäng fastställd för det närmast föregående året, och i vissa fall kan pensionspoäng saknas även för året dessförinnan. Försäkringskassan beräknar i dessa fall pensionen preliminärt med ledning av de tre senaste åren för vilka pensionspoäng har hunnit fastställas. När poäng sedermera fastställs för de senare år som skall ligga till grund för delpensionen, räknas pensionen om i den mån genomsnittspoängen förändras. I förekommande fall görs en tilläggsutbetalning. Däremot återkrävs inte någon del av pen— sionen i den mån den borde ha varit lägre. Den minskas emellertid för framtiden.

För den som under ramtidens tolv månader arbetat enbart som anställd eller uppdragstagare beräknas inkomsten före arbets- tidsminskningen enligt de regler som gäller för anställda. En förutsättning för detta är dock att ersättningen räknas som inkomst av tjänst vid inkomsttaxeringen.

Har den försäkrade beviljats bortseende från en mindre bisyssla vid bedömningen av rätten till delpension minskas den beräknade

genomsnittsinkomsten med inkomsten av bisysslan.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen beräknas schablonmässigt till hälften av inkomsten före. Detta gäller även i de fall där inkomsten före arbetstidsminskningen beräknats enligt de regler som gäller för anställda. Om den faktiska inkomsten kan antas bli högre än den schablonmässigt beräknade räknar man dock alltid med denna högre inkomst. Pensionsunderlaget blir i detta fall mindre. Enligt förarbetena skall man dock inte göra några exakta inkomst— beräkningar. Den faktiska inkomsten används därför endast om relativt klara skillnader kan förutses.

Liksom för anställda utgör delpensionen för egenföretagare och uppdragstagare 50 % av pensionsunderlaget.

3.8 Intygslämnande m. m.

Ansökningar om delpension prövas av försäkringskassorna. Den som ansöker om sådan pension har ålagts viss bevisskyldighet för de förhållanden som är av betydelse för rätten till delpension. En— ligt 15 5 NDPL skall han nämligen genom intyg eller annan utred— ning styrka de förhållanden som skall läggas till grund för pen- sion, i den mån tillförlitliga uppgifter inte redan finns till— gängliga hos försäkringskassan. Skriftliga uppgifter skall avges på heder och samvete.

I fråga om förvärvsarbete som anställd skall sökanden lämna ett särskilt intyg om sina arbets— och inkomstförhållanden. Intyget skall avse förhållandena såväl före som efter arbetstidsminsk- ningen. Det skall vara utfärdat av arbetsgivaren eller den lokala arbetstagarorganisationen. Denna regel gäller i tillämpliga delar även beträffande arbete som uppdragstagare.

Beträffande annat förvärvsarbete skall sökanden lämna ett sär— skilt intyg från revisor, bokförare, företagar— eller yrkesorga— nisation, kommunal förtroendeman eller annan ojävig person som känner hans arbets- och inkomstförhållanden väl. Intyget skall lämnas på heder och samvete.

Som en ytterligare förutsättning för att en egenföretagare eller uppdragstagare skall kunna få delpension gäller enligt 4 S kun— görelsen att han visar hur verksamhetens omfattning minskar eller hur och i vilken mån hans minskade arbetsinsats i verksamheten kompenseras.

Detta krav har i den praktiska tillämpningen visat sig medföra vissa problem. RFV har i ett hål (14) 1 F00 något utvecklat hur verket ser på denna fråga. Verket anförde vad gällde kravet på bevisning att intygandet givetvis endast kan avse förhållandena

före delpensioneringen. I intyget bör dock enligt verket även ligga en bedömning av om de gjorda eller tänkta nedtrappnings— åtgärderna verkligen kommer att medföra en arbetstidsminskning med i genomsnitt minst hälften. I det följande redovisas två mål beträffande den här aktuella frågan vilka avgjorts av FÖD under år 1983.

Det första målet (15) gällde en lantbrukare som dels minskade verksamheten, dels organiserade om arbetet. Bl. a. hade antalet djur minskats. I sina domskäl antecknade FÖD att det finns be— stämmelser i RFV:s föreskrifter om hur en egenföretagare skall visa hur verksamhetens omfattning minskar eller i vilken mån hans minskade arbetsinsats i verksamheten kompenseras. FOD konstate— rade också att domstolen i dittillsvarande tillämpning ansett det nödvändigt att ställa förhållandevis strikta krav på den utred- ning som en företagare måste prestera för att man skall kunna anse det styrkt att han minskat sin arbetstid med minst hälften. Vid bedömningen av utredningen i målet fann FÖD (majoriteten) att den försäkrades uppgifter om hur hans arbetstidsminskning skulle gå till delvis var påtagligt allmänt hållna. Vidare framstod orsakssammanhanget mellan a ena sidan närmare uppgivna, påtänkta åtgärder och å andra sidan avsedd effekt i form av arbetstids— minskning som oklart. Dessa brister i utredningen kunde inte anses kompenserade av de intyg som hade lämnats och inte heller av vad som i övrigt hade förekommit. FOD ansåg därför att arbets- tidsminskningen inte var övertygande styrkt. -— Minoriteten (två av försäkringsdomarna) ansåg att den försäkrade hade styrkt arbetstidsminskningen på ett tillförlitligt sätt och anförde bl. a. följande. Inkomsten hade minskat från ca 48 000 kr. under året före arbetstidsminskningen till ca 29 000 kr. under året efter arbetstidsminskningen. Den försäkrade hade lämnat ett intyg från bl. a. ett f. d. landstingsråd i vilket uppgavs att arbets- insatsen helt klart hade reducerats med hälften. Minoriteten an- förde vidare att det inte fanns skäl att ifrågasätta de uppgifter som sökanden lämnat i ansökningen. Dessa fann entydigt stöd i lämnad försäkran och intyg. Sökanden hade därigenom mer än väl uppfyllt kraven att han skulle styrka de förhållanden som skulle ligga till grund för delpension. Härtill kom att uppgifterna om inkomstförändringarna rimligen inte kunde tolkas pa annat sätt än att en väsentlig arbetstidsminskning verkligen hade ägt rum.

Det andra målet (16) gällde en försäkrad som tillsammans med en broder drev ett sågverk. Majoriteten i FOD uttalade följande i domskälen. Den försäkrade har i sin ansökan om delpension uppgett att han minskat sin arbetstid successivt sedan semestern 1979 och att hans arbetstid före nedtrappningen den 1 oktober 1980 varit cirka 35 timmar i veckan. Upplysningen om att en successiv minskning av arbetstiden pågått i över ett års tid ger anledning till tvekan om den försäkrade verkligen den 1 oktober 1980 mins- kat sin arbetstid med i genomsnitt minst hälften. Denna tvekan förstärks av att timantalet före arbetstidsminskningen angetts i viss mån ungefärligt. De kompletterande upplysningar som försäk— ringskassan inhämtade — bl. a. om företagets kundkrets och de beräknade råvaruinköpens och leveransernas storlek samt om det egna löneuttaget — kan inte sägas ha undanröjt oklarheten om tidpunkten och omfattningen av arbetstidsminskningen. Inte hel— ler de uppgifter som därefter har framkommit ändrar bedömningen. Domstolen lämnade därför utan bifall besvären över försäkrings— rättens beslut att inte bevilja den försäkrade delpension. -— Minoriteten (en försäkringsdomare och en ledamot) anförde bl. a. följande. Enligt lagen om delpensionsförsäkring är en egenföretagare berättigad till delpension om han har minskat

sin arbetstid med i genomsnitt minst hälften. Något krav på att inkomsten, dvs. resultatet av egenföretagarens rörelse, skall ha minskat med minst hälften finns inte i lagen. Om inkomsten efter minskningen av arbetstiden överstiger hälften av den tidigare inkomsten minskas nämligen den försäkrades delpension. Minori- teten ansåg att den försäkrade i oktober 1980 omöjligen kunde styrka ”hur stor försäljningen till olika kunder skulle komma att bli" under nästföljande år. Man konstaterade även att den försäkrade klargjort hos FÖD att sågverket under året före arbetstidsminskningen förbrukat 1 037 m3 råvaror och att för- brukningen under året efter arbetstidsminskningen hade minskat till 561 m3. Minoriteten fann vidare att den försäkrade genom sina egna och intygsgivarens på heder och samvete lämnade uppgif- ter styrkt uppgifterna om arbetstiden. Uppgifterna fick dessutom ytterligare stöd genom redovisningen hos domstolen av råvaruför- brukningen. Enligt minoritetens uppfattning borde bevisskyldigheter i fråga om rätt till delpension icke drivas längre än vad lagstif- taren ansett lämpligt. Härvid borde beaktas att avräkningsförfaran- det innebar en garanti mot att försäkringskassan betalade ut för mycket delpension. Minoriteten fann därför att man inte bort avslå den försäkrades ansökan om delpension.

Det kan även nämnas att FÖD under år 1986 har avgjort ett mål som har viss likhet med det ovannämnda.

Detta mål (17) gällde en smed som uppgav att arbetstillfällena minskat redan före den uppgivna arbetstidsminskningen på grund av minskad byggnation. Han behövde inte heller' 'tänka så mycket på nedtrappning den kommer självmant". Intygsgivaren uppgav i efterhand att han trodde att den försäkrade försiktigt trappat ned verksamheten under de fem senaste åren. Dessa uppgifter gav enligt majoriteten i FÖD anledning till tvekan huruvida den för— säkrade verkligen minskat sin arbetstid med i genomsnitt minst

hälften. Denna tvekan förstärktes av den kompletterande utredning försäkringskassan gjort med stöd av redovisade fakturor m. m. och den försäkrades skilda uppgifter rörande sina arbetstider före arbetstidsminskningen. FOD (majoriteten) fann inte skäl föreligga för annan bedömning än den underinstanserna gjort, nämligen att den försäkrade inte hade visat att han minskat sin arbetstid med i genomsnitt minst hälften. —— Minoriteten (en försäkringsdomare och en ledamot) upprepade de principiella synpunkter som anförts i den skiljaktiga meningen i ovannämnda mål (16). De påpekade vidare att den försäkrade hade uppgivit att han skulle avsäga sig arbete åt byggnadsfirmor och att han förväntade sig att order— ingången från privatpersoner skulle minska. Minoriteten ansåg att bl. a. detta innebar att den försäkrade på det sätt lagstiftaren ansett tillfyllest styrkt de förhållanden rörande arbetstid som skulle läggas till grund för delpension.

I tre mål i FÖD har RFV i sin egenskap av part kompletterat utredningen och därefter medgett bifall till den försäkrades besvär i två av målen och anfört besvär till den försäkrades förmån i det tredje.

Det första målet (18) gällde en fåmansföretagare som var försäl- jare av diskbänkar och badkar samt av allmogedörrar. På uppdrag av verket gjorde försäkringskassan ytterligare utredning i målet. Med stöd av bl. a. denna utredning och av den försäkrades detal- jerade uppgifter om hur lång tid varje arbetsuppgift tog och vad han skulle sluta att arbeta med tillstyrkte verket bifall till den försäkrades besvär. FOD fann i likhet med verket att den för- säkrade hade styrkt att han minskat sin arbetstid med hälften.

Det andra målet (19) gällde en hemmansägare, som minskade sin arbetstid bl. a. genom att sälja djur. RFV hade inhämtat yttrande i målet från Lantbrukarnas riksförbunds driftsbyrå och från lant- bruksnämnden. Verket hade därefter i svaromål till FÖD hävdat att den försäkrade uppfyllde förutsättningarna för rätt till delpen- sion. I sin dom fann även FOD att den försäkrade hade styrkt arbetstidsminskningen med minst hälften.

Det tredje målet (20) förde RFV till FÖD genom besvär. Det gällde en rörmokare, som skulle minska sin arbetstid genom att ta emot färre uppdrag. Verket kompletterade utredningen i målet bl. a. genom att kontakta den försäkrades revisor. Även i detta mål häv- dade verket att den försäkrade styrkt att han minskat sin arbets— tid med hälften. FÖD fann att varken utredningen vid tiden för ansökan eller de i målet nytillkomna uppgifterna gav stöd åt den försäkrades pensionsansökan. Han beviljades därför inte delpen— sion. Två ledamöter var av skiljaktig mening och ville bifalla verkets och den försäkrades talan.

En central fråga i bl. a. rättspraxis har således varit i vad mån försäkringskassan kan godta uppgifterna från den försäkrade angå- ende avsikterna och möjligheterna att genomföra arbetstidsminsk— ningen. I detta sammanhang kan därför följande mål (21) nämnas.

Målet gällde en delägare i ett fåmansföretag som bedrev konsulte— rande ingenjörsverksamhet. Han uppgav i sin ansökan att han arbe— tade 40 timmar per vecka och att han efter arbetstidsminskningen skulle arbeta i genomsnitt 20 timmar per vecka. Förutom den för- säkrade var bl. a. hans hustru och en annan person anställda i företaget. Arbetstiden för dessa två skulle inte påverkas av den försäkrades minskade arbetstid. Arbetstidsminskningen skulle så— ledes möjliggöras genom att delar av verksamheten skulle upphöra. Den försäkrade uppgav att han ännu inte hade trappat ned sin verksamhet men att han avsåg att göra detta inom 2—3 månader efter att han beviljats delpension. Han behövde tid på sig för att avsluta vissa arbeten och för att minska på verksamheten. Den försäkrade hade lämnat tidkort som visade hans arbetstid för varje dag under en aktuell månad samt arbetstidens fördelning mellan olika konsultuppdrag. RFV, som medgav bifall till besvä— ren, ansåg att man måste fästa tilltro till de uppgifter som den försäkrade lämnat om sin planerade arbetstidsminskning. Verket konstaterade därvid att de månadsvis förda timkorten innebar att arbetstidsminskningen kunde följas upp och att den försäkrades uppgifter därmed kunde bekräftas. Den försäkrade borde därför vara berättigad till delpension fr. o. m. den månad då han verk— ställde minskningen av arbetstiden med hälften. -— FOD konstate- rade att den försäkrade under handläggningen av ärendet vid olika tillfällen försökt klargöra hur han planerat - och fortfarande planerade - att minska omfattningen av sin konsultrörelse och därmed minska sin arbetstid med hälften. Liksom RFV godtog FOD den försäkrades uppgifter om avsikter och möjligheter att genom— föra arbetstidsminskningen - uppgifter som han hade stått fast vid sedan ansökningstillfället. FOD framhöll att den försäkrade hela tiden hänvisat till att arbetstids— och inkomstkontroll lätt kunde ske6 eftersom så gott som allt hans arbete utfördes som uppdrag pa löpande räkning mot ersättning beräknad efter viss timkostnad. Den försäkrades arbetstidsredovisning fick anses ge tillfredsställande möjligheter att följa och kontrollera arbets— tidsminskningen. FOD fastställde att den försäkrade var berät- tigad till delpension fr. o. m. den månad han verkställde den planerade minskningen av arbetstiden med hälften. Anmälan om begynnelsetidpunkten för arbetstidsminskningen fick göras i för- väg till försäkringskassan.

3.9 Omprövning av delpension

Ett beslut om delpension skall omprövas, om en ändring av bety— delse har skett i de förhållanden som har legat till grund för beslutet (18 S NDPL).

Om delpensionen skall räknas om skall enligt 19 S kungörelsen ny pension beräknas genom att 50 % av skillnaden mellan den försäk- rades inkomster före och efter förändringen läggs till resp. dras från den utgående delpensionen.

Bland anställda kan bl. a. följande omprövningssituationer förekomma.

o Arbetstiden och därmed arbetsinkomsten ändras.

o Arbetsinkomsten ändras utan att arbetstiden ändras.

0 Den försäkrade blir arbetslös.

I den första situationen - när arbetstid och inkomst ändras — kan den försäkrades faktiska arbetstid efter arbetstidsminsk— ningen under en period komma att avvika från den arbetstid som fastställts i beslutet om delpension. Om avvikelsen under ett år är större än i genomsnitt en timme per vecka skall enligt 17 5 kungörelsen ändring av betydelse alltid anses ha inträffat. Del— pensionen skall alltså då räknas om.

Vad gäller den andra situationen - då endast inkomsten ändras - skall enligt samma föreskrift inkomständringar till följd av kollektivavtal inte beaktas vid bedömningen av om ändring av betydelse har skett i inkomstförhållandena. Beträffande denna omprövningssituation har i övrigt ingen fast praxis utvecklats. Det kan vara fråga om att arbetsuppgifterna har ändrats eller att en annan löneberäkning har skett. Två mål i FÖD där frågan om ändrad arbetsinkomst har prövats kan dock nämnas.

I det ena målet (22) fann FÖD att en höjning av deltidslönen med 2 515 kr. per år på grund av ändrade arbetsuppgifter var till— räckligt skäl för att ompröva delpensionen, som senast var beräk- nad efter en deltidsinkomst på 85 300 kr.

Det andra målet (23) gällde en försäkrad vars lön ökade efter arbetstidsminskningen, bl. a. därför att han kunde hålla ett högre tempo i sitt ackordsarbete. Skillnaden i lön blev 19 700 kr. per år sedan hänsyn tagits till avtalsmässiga löneökningar. Detta innebar att den tidigare beräknade inkomsten efter arbetstids- minskningen ökade med drygt 50 %. FÖD fann att delpensionen skulle räknas om.

Beträffande retroaktivt verkande löneavtal som omfattar dagen för arbetstidsminskningen gäller enligt 20 S kungörelsen att en höj— ning av delpensionen får ske efter ansökan som lämnas in inom

två år från det att avtalet slöts. Höjningen sker utan att 30— dagarsregeln i 3 kap. 5 S AFL tillämpas (se under avsnitt 3.6). Ändringen görs med verkan från och med den månad då delpensionen börjat betalas ut. Den beräknas på det pensionsunderlag som skulle ha fastställts om löneavtalet varit känt för försäk— ringskassan vid tiden för beslutet om delpensionen.

Beträffande den tredje omprövningssituationen — när den försäk- rade blir arbetslös — kan följande sägas. Om delpensionären oförvållat förlorar sin anställning eller slutar sitt förvärvs— arbete med giltig anledning och blir arbetslös får han enligt 23 S kungörelsen behålla delpensionen, om han är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och är beredd att anta erbjudet lämpligt deltidsarbete. En försäkrad som ofrivilligt blir arbetslös har således under vissa förutsättningar rätt att behålla sin delpension. Den som däremot frivilligt utan giltig anledning blivit arbetslös har enligt ett pleniavgörande av FÖD (24) inte rätt att behålla delpensionen. Det kan emellertid i vissa fall vara svårt att avgöra om den försäkrade är frivilligt arbetslös eller inte.

FÖD ansåg i en dom (25) att även den som avstängts från rätt till arbetslöshetsersättning i fyra veckor på grund av frivillig arbetslöshet kunde bedömas ha haft giltig anledning att sluta sin anställning. Detta gällde trots att vissa av reglerna för rätten till arbetslöshetsersättning är vägledande vid bedömningen av rätten till fortsatt delpension. Den försäkrade slutade sitt deltidsarbete därför att resorna var långa och maken var sjuk. FÖD tog dessutom hänsyn till den försäkrades ålder.

Ett annat mål (26) som avgjordes av FÖD gällde en kvinna som gifte sig med en pensionerad man. En kort tid därefter slutade hon sin anställning och flyttade till en annan ort. Anledningen till att hon sade upp sin anställning var att hon och hennes man inte lyckades sälja mannens fastighet på den andra orten. FÖD fann att den försäkrade slutat sitt deltidsarbete frivilligt utan giltig anledning — så mycket mer som hon inte gjort några särskilda ansträngningar att innan hon slutat sitt deltidsarbete skaffa sig ett motsvarande arbete på den nya orten. Hon hade därför inte rätt att behålla sin delpension.

Försäkringsrätten för Södra Sverige prövade i ett mål (27) om en f. d. egenföretagare var frivilligt arbetslös eller inte. I samband med att han sålde sitt företag hade ett avtal träffats mellan honom och de nya ägarna att han skulle vara kvar som del- tidsanställd under viss tid. Under denna tid uppbar han delpen— sion. Anställningen upphörde därefter. Försäkringsrätten fann

att den försäkrade var ofrivilligt arbetslös. Han hade nämligen i praktiken inte kunnat välja fritt om han ville ha kvar sin anställning eller inte.

Annorlunda blev utgången i några mål (28) som gällde en grupp försäkrade som slutade sin anställning för att yngre arbets- kamrater skulle slippa bli friställda. I domarna fann försäk- ringsrätten för Södra Sverige att de försäkrade hade slutat arbetet frivilligt.

Samma försäkringsrätt fann i ett mål (29) att den försäkrade kan vara ofrivilligt arbetslös och berättigad till fortsatt delpen- sion även om han uppbär tjänstepension. Den försäkrade hade näm— ligen blivit arbetslös därför att han genom avtal måste gå i pen- sion före 65 års ålder.

Det förekommer att försäkrade som en gång har minskat sin arbets— tid och beviljats delpension ökar sin arbetstid i sådan grad att de inte längre är berättigade till delpension. Om de sedan åter minskar sin arbetstid och söker delpension har fråga upp— stått hur denna skall beräknas.

Dåvarande försäkringsdomstolen avgjorde ett mål (30) som gällde en försäkrad som återgått i heltidsarbete under sex månader och som därefter åter minskade sin arbetstid. Domstolen fann att den försäkrade hade rätt att få tillbaka sin tidigare delpension - beräknad med det basbelopp som gällde när han återgick till deltidsarbetet.

Som nämnts i avsnitt 3.5 kan den försäkrade under vissa förut- sättningar på begäran få sin rätt till delpension bedömd med bortseende från en mindre bisyssla. Om han inte längre upp— fyller dessa förutsättningar skall delpensionen enligt 21 S kun— görelsen omprövas. Detsamma gäller om han begär att hans rätt till delpension skall bedömas med hänsyn till bisysslan. Vid omräkningen beräknas delpensionen för framtiden till det belopp som skulle ha utbetalats om den försäkrade redan i samband med den arbetstidsminskning som ligger till grund för delpensionen hade ändrat arbetstiden i bisysslan eller upphört med den.

Beträffande omprövning av delpension för egenföretagare och uppdragstagare gäller vissa särregler. I 18 S kungörelsen har föreskrivits att pensionen skall omprövas om inkomsten av del— tidsarbetet ökat påtagligt och förändringen kan förutses bli bestående för mer än ett år. I praxis tillämpas denna regel på

så sätt att delpensionen räknas om först när inkomsten har änd— rats med minst en femtedel i förhållande till den ursprungliga deltidsinkomsten, omräknad efter aktuellt basbelopp (jfr. prop. 1978/79:69 s. 75).

3.10 Övriga bestämmelser

Delpensioneringen administreras av RFV och de allmänna för- säkringskassorna. I kassorna avgörs vissa delpensionsärenden av en pensionsdelegation (17 % NDPL). Fr. o. m. den 1 januari 1987 ersätts dock delegationerna av socialförsäkringsnämnder. Enligt de nya bestämmelserna skall delpensionsärenden rörande egenföre- tagare och uppdragstagare avgöras av nämnden. Detsamma gäller övriga ärenden som är av vidlyftig eller svår beskaffenhet. För— säkringskassans beslut om delpension kan överklagas till försäk— ringsrätt. Rättens avgörande kan i sin tur överklagas hos FÖD.

En delpensionär är enligt 18 S NDPL skyldig att omedelbart anmäla ändringar som kan leda till att pensionen skall mins— kas eller dras in. Försäkringskassan gör även självmant efter— kontroller av delpensionärers arbets— och inkomstförhållanden. Bestämmelserna om återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 5 AFL tillämpas även i delpensionsärenden (19 S NDPL). Enligt dessa bestämmelser skall den försäkrade betala tillbaka det felaktigt utbetalade pensionsbeloppet, om han lämnat en oriktig uppgift eller försummat sin uppgifts— eller anmälningsskyldighet. Åter- betalningsskyldighet föreligger även i andra fall då den försäk— rade felaktigt uppburit delpension eller fått delpension med för högt belopp under förutsättning att han skäligen bort inse detta.

Delpensioneringen finansieras som redovisats i avsnitt 2 med avgifter som betalas av arbetsgivare och egenföretagare.

1. Dom den 25 oktober 1983 (mål nr 1850/82z7), publicerad i tidskriften Socialförsäkring (SOF) nr 12/1983 (FÖD 83:32).

2. Domar den 2 resp. 3 juni 1981 (mål nr 742/80:10 resp. 605/8013).

3. Dom den 22 april 1980 (dnr 1450/77). FÖD 80:10.

4. Dom den 25 mars 1982 (mål nr 2423/80).

5. Dom den 11 juni 1981 (mål nr 1006/80). 6. Dom den 8 april 1986 (mål nr 729/82z6), publicerad i SOF nr 9/1986 (FÖD 86:29). 7. Dom den 11 november 1981 (mål nr 547/80). 8. Dom den 17 maj 1983 (mål nr 308/82:11). 9. Dom den 18 oktober 1979 (dnr 758/78). FÖD 79:8. 10. Dom den 4 mars 1981 (mål nr 600/78). 11. Dom den 7 april 1981 (mål nr 684/79:6). 12. Dom den 24 mars 1981 (mål nr 1260/8015). 13. Dom den 15 november 1983 (mål nr 1772/83z8), publicerad i SOF nr 12/1983 (FÖD 83:31). 14. Dom den 14 september 1982 (mål nr 2103/81:6). 15. Dom den 11 januari 1983 (mål nr 158/82:10). 16. Dom den 26 april 1983 (mål nr 101/82:8). 17. Dom den 11 juni 1986 (mål nr 2767/83z3). 18. Dom den 1 mars 1983 (mål nr 1159/82211). 19. Dom den 25 maj 1983 (mål nr 2297/8lz3). 20. Dom den 19 juli 1983 (mål nr 39/83:10). 21. Dom den 11 juli 1984 (mål nr 1606/83z5). 22. Dom den 18 november 1980 (mål nr 659/80:7). 23. Dom den 23 mars 1982 (mål nr 1094/81z5). 24. Dom den 30 september 1981 (mål nr 694/79zl), publicerad i SOF nr 11/1981 (FÖD 81:26). 25. Dom den 17 mars 1981 (mål nr 217/80z6). 26. Dom den 23 juli 1986 (mål nr 1404/85zl). 27. Dom den 30 november 1982 (mål nr 779/81). 28. Domar den 15 december 1980 (bl. a. mål nr 8518/79). 29. Dom den 21 december 1982 (mål nr 4403—4/82). 30. Dom den 22 juni 1978 (dnr 778/78).

4 ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN

4.1 Bakgrund till nuvarande delpensionering

Sedan den 1 juli 1976 finns inom den allmänna pensioneringen ett system som ger möjligheter till rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 år. Arbetsinsatsen och pensioneringstidpunkten kan härigenom anpassas efter individuella behov och önskemål. Systemet består av tre olika komponenter. Den som av medicinska eller arbetsmarknadsmässiga skäl inte kan arbeta fram till den allmänna pensionsåldern 65 år kan beviljas förtidspension. Genom reglerna för förtida och uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension från folk— och tilläggspensioneringen ges den enskilde möjlighet att efter eget val börja uppbära ålders- pension från 60 års ålder eller att uppskjuta uttaget av sådan pension till 70 års ålder. En tredje komponent är delpensione- ringen som ger den enskilde möjlighet att mellan 60 och 65 års ålder trappa ned sitt förvärvsarbete med ekonomisk kompensation för bortfallen inkomst.

Till grund för den reform på området som genomfördes den 1 juli 1976 låg pensionsålderskommitténs betänkande (SOU 1975:10) Rör— lig pensionsålder. I betänkandet föreslogs att delpensioneringen skulle bygga på kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, som således skulle ges ansvar för att härigenom bestämma omfatt- ningen och den närmare utformningen av delpension i förening med deltidsarbete. Statsbidrag skulle dock utges. Under beredningen i regeringskansliet avvisades detta förslag och delpensioneringen gavs i regeringens proposition 1975:97 i stället den utformning som den i huvudsak fortfarande har (SfU 1975115, rskr. 222). Som skäl för denna lösning angavs att delpensionen principiellt var av sådan betydelse att den borde vara lagfäst och att det med vår tradition på socialförsäkringsområdet var naturligt att en pen— sionsfråga av detta slag löstes lagstiftningsvägen. Däremot över— lämnades till arbetsmarknadens parter ansvaret att få fram erfor- derliga deltidsarbeten.

Ursprungligen omfattade delpensioneringen enbart anställda. Fr. o. m. den 1 januari 1980 utvidgades emellertid försäkringen till att gälla även egenföretagare och uppdragstagare (prop. 1978/79:69, SfU 14, rskr. 133). Samtidigt ersattes den tidigare gällande lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring av lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring.

De nu gällande reglerna innebär i huvudsak att man för att

vara försäkrad för delpension skall ha tillgodoräknats pen- sionsgrundande inkomst inom ATP för minst tio år fr. o. m. 45 års ålder. Dessutom krävs aktuell anknytning till arbets— marknaden. Den som är anställd har rätt till delpension om han minskat arbetstiden med i genomsnitt minst fem timmar i veckan. För egenföretagare och uppdragstagare gäller att arbetstiden skall ha minskats med minst hälften. För alla förvärvsarbetande krävs att deltidsarbetet omfattar i genomsnitt minst 17 timmar per vecka. Pensionsunderlaget för anställda utgörs av skillnaden mellan den normala förvärvsinkomsten före arbetstidsminskningen och den förvärvsinkomst som den försäkrade kan antas ha tills vidare efter arbetstidsminskningen. Ramen för beräkning av inkomstbortfallet utgörs för anställda av skillnaden mellan den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter minskningen av arbetstiden. För egenföretagare och uppdragstagare beräknas inkomsten före arbetstidsminskningen schablonmässigt på grundval av ATP-poängen för de tre åren närmast före övergången till del— tidsarbete. Pensionsunderlaget utgör i regel hälften av den så— lunda beräknade inkomsten.

Delpensionen utgjorde ursprungligen 65 % av den försäkrades pen— sionsunderlag (i vanliga inkomstlägen motsvarande en disponibel inkomst - vid en kombination av deltidsarbete och delpension — om 85—90 % av den föregående inkomsten i heltidsarbete). Fr. o. m. den I januari 1981 har emellertid - av besparingsskäl - kompensa- tionsgraden för därefter beviljade delpensioner sänkts till 50 % av pensionsunderlaget (prop. 1980/81:20, SfU 14, rskr. 84). Del- pensionen är värdesäkrad genom anknytning till basbeloppet.

Syftet med delpensioneringen är att ge möjlighet till en mjuk övergång från arbete till ålderspensionering genom en nedtrapp— ning av arbetsinsatsen under de sista yrkesverksamma åren. Under förarbetena till 1976 års reform erinrades om att frågan om möj- ligheterna att öka pensionsålderns rörlighet hade varit föremål för en livlig debatt under åren närmast dessförinnan. Därvid hade framhållits bl. a. att åldrandet sker individuellt, dvs. olika hos olika människor, och att det påverkas av miljöfaktorer, inte minst i arbetslivet. För många med enformigt och slitsamt arbete kunde det vara ett önskemål att få sluta sitt arbete relativt tidigt. Andra kunde ha en önskan att vara kvar i sitt arbete även efter den allmänna pensionsåldern. Framför allt fanns ett behov av att kunna successivt trappa ned arbetsinsatsen och kombinera arbete och pension någon tid såväl före som efter den allmänna pensionsåldern. I många sammanhang hade understrukits att en individuell valfrihet i fråga om pensioneringstidpunkt är önsk— värd. Hälsotillstånd och andra faktorer av betydelse för arbets- förmågan varierar starkt i de aktuella åldrarna. Med hänsyn till att en plötslig omställning från arbetsliv till full pensionering för många kan vara skadlig, borde finnas möjligheter att gradvis trappa ned förvärvsverksamheten. Från fackligt håll hade särskilt pekats på behovet av pensionsanordningar som medger en mjuk ned- trappning av förvärvsarbetet.

Vidare betonades under förarbetena att en flexibel pensionering utgör ett väsentligt inslag i bilden när det gäller att till— godose strävandena mot ökad trivsel på arbetsplatserna och bättre arbetsmiljö. Frågan om att bereda möjlighet till successiv an- passning av arbetet till den enskildes förmåga och förutsätt— ningar hade fått allt större aktualitet med det höga arbetstempo som på vissa håll utmärker arbetslivet. Av den enskilde upplevs situationen på arbetsplatsen ofta som stressande. Möjligheten att vara kvar i arbetet är för många av största värde. Som en fråga i detta sammanhang borde möjligheten till delpension och deltids- arbete betraktas. Det kunde inte nog understrykas att tillhörig— heten till arbetslivet har ett värde i sig. Delpension i kombina- tion med deltidsarbete var ägnad att vidga möjligheten för den

enskilde att bli kvar i arbetslivet.

För att ytterligare markera att delpension betalas ut i samband med att den försäkrade arbetar deltid föreslår vi att benäm— ningen delpension ändras till deltidspension. Denna benämning används redan ofta i dagligt tal. Förslaget innebär därför en anpassning till detta språkbruk.

I sammanhanget kan nämnas — vilket även framgår av bilaga 3 - att benämningen deltidspension används i Finland och Norge på den motsvarighet till delptnsion som beslutats resp. diskuterats i dessa länder. I Danmark används dock benämningen delpension.

4.2. Utgångspunkter för övervägandena

Enligt våra direktiv bör vi närmare överväga om nuvarande regler för en rörlig pensionsålder är tillfredsställande och om regelsystemet har en ändamålsenlig lagteknisk och administra- tiv utformning.

Som framhållits i avsnitt 1.2 har vi av olika skäl funnit det lämpligt att begränsa föreliggande delbetänkande till att avse en redovisning enbart av våra överväganden och förslag på del— pensioneringens område. En anledning härtill är att vi anser det angeläget att genomförandet av våra förslag här tidsmässigt sam- ordnas med den höjning fr. o. m. den 1 juli 1987 av kompensa- tionsgraden för delpension från 50 till 65 % av pensionsunder— laget som regeringen aviserat att den kommer att förelägga riks- dagen förslag om. Övriga delar av regelsystemet för rörlig pen— sionsålder avser vi att behandla i ett kommande betänkande.

I ett senare sammanhang kommer vi också att göra en lagteknisk genomgång av delpensioneringen och undersöka om denna kan inord— nas i AFL. De lagförslag som vi nu lägger fram har därför i huvudsak inskränkts till att omfatta enbart de ändringar som .direkt påkallas av de nya regler som vi nu föreslår. Härutöver föreslår vi dock att en del av de bestämmelser som återfinns i RFV:s kungörelse (RFFS 1979z21) med verkställighetsföreskrifter till delpensionslagen skall överflyttas till lagen, eftersom de får anses vara av sådan vikt att de lämpligen bör regleras den

vägen.

Till grund för våra överväganden ligger de erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av det hittillsvarande regelsystemet för delpension. Upplysningar härom har vi erhållit på olika sätt, bl. a. genom kontakter med handläggare hos försäkringskassorna och RFV. Även rättspraxis har varit en informationskälla. I av— snitt 3 har vi lämnat en översikt över de nu gällande reglerna och deras tillämpning hos försäkringsdomstolarna.

Ytterligare en utgångspunkt för vår analys av effekterna och tillämpningen av delpensioneringen har varit det arbete på områ- det som bedrivits av RFV. Verket har alltsedan delpensionsförsäk-

ringen infördes haft regeringens uppdrag att noga följa denna försäkrings utveckling och att därvid föreslå sådana förändringar i lagstiftningen som kunde visa sig erforderliga. Detta uppdrag har resulterat i bl. a. ett antal uppföljningsrapporter. I den sista - Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984) — redovisas även en utvärdering av systemet med rörlig pensions— ålder.

Som angetts i avsnitt 1.2 har socialdepartementet överlämnat rapporten till oss med anledning av vårt uppdrag att se över detta regelsystem. I bilaga 2 till detta betänkande lämnar vi en sammanfattning av rapporten såvitt gäller de delar som nu är aktuella.

4.3. Allmänna synpunkter på delpensioneringen

Vi har funnit att delpensioneringen utgör en väsentlig bestånds— del i systemet för rörlig pensionsålder och att erfarenheterna av pensioneringen i allt väsentligt är mycket goda. Genom 1976 års reform, då delpensioneringen tillkom, togs enligt vår mening ett viktigt steg mot större flexibilitet inom den allmänna pensione— ringen. Den enskildes möjligheter att efter egna behov och önske— mål själv kunna välja pensionstidpunkt och pensionsgrad har ökat avsevärt. Reformen synes ha uppskattats av de försäkrade, och möjligheterna att efter eget val minska arbetstiden under de sista yrkesverksamma åren har utnyttjats av en betydande andel försäkrade, i synnerhet de första åren efter genomförandet av reformen.

Delpension innebär objektivt sett en mjukare och gradvis övergång från förvärvslivet till ålderspension. De mål som uppsattes för de nya reglerna vid 1976 års reform synes ha blivit förverkligade i stor utsträckning. Som nyss framhållits har ett stort antal försäkrade genom delpensioneringen fått möjlighet till en succes— siv anpassning av arbetet till förändringar i arbetsförmågan och till egna önskningar. De äldres möjligheter att vara kvar i ar- betslivet synes också ha förbättrats som en följd av införandet av delpensionsförsäkringen. Enligt den utvärdering som gjorts av

RFV är det mycket som talar för att utvecklingen delpensione- ringen förutan skulle ha medfört en fortsatt kraftig ökning av förtidspensioneringen och en ökad belastning på arbetslöshetsför— säkringen. Visserligen fanns redan före delpensioneringens till- komst - och finns alltjämt - möjligheter för vissa försäkrade med nedsatt hälsa e. d. att minska arbetstiden och få ekonomisk er— sättning härför genom partiell förtidspension. Denna möjlighet synes dock av olika — bl. a. psykologiska — skäl ha utnyttjats i enbart begränsad utsträckning, medan däremot antalet hela för— tidspensioner varit betydande. Valet förefaller alltså tidigare ofta ha stått mellan att vara kvar i arbete i oförändrad omfatt— ning och att helt lämna arbetslivet. Man torde därför kunna göra den bedömningen att delpensioneringen har motverkat de allt star- kare tendenserna att fler äldre tvingas lämna arbetsmarknaden definitivt. Genom delpensioneringen har således många försäkrade kunnat vara kvar i arbetslivet och undvikit den isolering från tidigare arbetskamrater och känsla av onyttighet som annars skulle ha kunnat uppkomma. Visst forskningsmaterial tyder även på att pensioneringen inneburit gynnsamma förändringar av delpen- sionärernas livsvillkor och att den kan ha minskat risken för ut— slagning och hälsoproblem.

Genom delpensioneringen synes sålunda de försäkrade ha fått reella möjligheter att efter eget val minska sitt förvärvsarbete. Dessa möjligheter synes tillkomma de allra flesta förvärvsarbe— tande. ÄVen om det fortfarande kan finnas vissa grupper som kan ha svårigheter att övergå till deltidsarbete, har vi inte funnit några tecken på att större kategorier anställda eller egenföre- tagare skulle vara förhindrade att i praktiken utnyttja rätten till delpension. Dock kan enskilda försäkrade ha problem i en del fall. T. ex. kan på det statliga området en regel i anställ- ningsförordningen (1965z601), som omöjliggör att långtidsvikariat inrättas efter den som går över till delpension, medföra att arbetstagaren ställer sig tveksam till en sådan övergång.

I den analys som vi gjort av delpensioneringen har vi sålunda funnit att syftena med denna pensionsform till inte oväsentlig del uppfyllts. Forskningsmaterial ger också en klar indikation

om att delpensionärer får ett gynnsamt läge inför ålderspensione- ringen, bl. a. eftersom bättre hälsa och större möjligheter att vara kvar i arbetslivet under mindre ansträngande eller stres- sande förhållanden måste antas medföra en mjukare övergång till ålderspension. Intervjuundersökningar med delpensionärer visar att en mycket stor andel av dessa tror att denna övergång skulle underlättas genom delpensionen. Enligt dessa undersökningar är också delpensionärer den grupp som oroar sig minst inför olika former av förändringar i samband med ålderspensioneringen.

Enligt vår mening är det angeläget att bevara och om möjligt för— bättra en pensionsform som gett sådana positiva effekter. I en sådan förbättring ligger givetvis också den höjning av kompensa— tionsgraden till 65 % fr. o. m. den 1 juli 1987 som regeringen aviserat att den kommer att förelägga riksdagen förslag om.

Några mer omfattande förändringar av delpensionsförsäkringen anser vi inte vara påkallade. Delpensioneringen bör ligga fast med nuvarande huvudsakliga uppbyggnad. Vid vår översyn av pensio- neringen har vi emellertid funnit att vissa av de nuvarande reg— lerna ger upphov till mindre tillfredsställande konsekvenser och att dessa regler därför bör ändras. De ändringsförslag som vi lägger fram motiveras huvudsakligen av en strävan att förbättra möjligheterna till delpension för vissa grupper försäkrade eller att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan regelsystemet och syftena med delpensionsförsäkringen. Vi har dessutom funnit att vissa förändringar kan genomföras som skulle påtagligt under- lätta administrationen av delpensioneringen utan att därför hän- synen till och valfriheten för enskilda försäkrade eftersätts. En annan väsentlig utgångspunkt för våra förslag är att få till stånd en ökad samordning mellan delpensioneringen och den all— männa pensioneringen i övrigt, bl. a. i syfte att främja en fram- tida lagteknisk sammanslagning. Som framhålls i våra direktiv är det angeläget att på detta sätt ta till vara alla möjligheter till samordning och förenkling.

Av avgörande betydelse för rätten till delpension är att den försäkrade har ett deltidsarbete. Någon rätt härtill finns inte enligt lagstiftningen, utan ansvaret för att få fram erfor- derliga deltidsarbeten har överlämnats till arbetsmarknadens

parter. Under förarbetena underströks dock att arbetsmarknads— parterna härvidlag har ett stort ansvar för att sådana arbeten skapas som utgör en nödvändig förutsättning för en ändamålsenlig kombination av delpension och deltidsarbete. Det förutsattes således att det på arbetsmarknaden skulle åstadkommas deltids— arbeten så att syftena med den rörliga pensionsåldern kunde uppnås.

Enligt vad vi har kunnat finna har företag m. fl. på arbetsmark— naden visat stor beredvillighet att tillgodose efterfrågan på deltidsarbete för personer i åldern 60-64 år och att söka lösa de praktiska problem som kunnat uppstå i samband med arbets— tagares övergång till deltid. På arbetsmarknaden har härigenom i stor utsträckning tillskapats deltidsarbeten för äldre arbets— tagare. Olika avtal har också träffats mellan arbetsmarknadens parter med anledning av delpensionsreformen. På de statliga och kommunala områdena gäller avtal som visserligen inte ger en absolut rätt till deltidsarbete men som rekommenderar myndig— heterna m. fl. att i möjligaste mån tillmötesgå arbetstagarnas önskemål om arbetstidsminskning. Och även inom den privata sek— torn finns rekommendationer att företagen bör positivt pröva möj— ligheterna att ordna deltidsarbete för dem som önskar utnyttja delpensioneringen. Några egentliga problem i detta hänseende synes inte ha uppkommit. Anledning att nu ompröva det ställ- ningstagande som gjordes vid 1976 års reform och att i lagstift- ningen införa en rätt till deltidsarbete anser vi därför inte föreligga.

Mot bakgrund av de sålunda redovisade utgångspunkterna övergår vi till att översiktligt redogöra för resultatet av våra övervägan— den på delpensionsområdet. I avsnitt 5 behandlar vi sedan de olika frågorna mer utförligt och presenterar då även de konkreta förslag som vi lägger fram.

4.4. Huvuddragen i förslagen

I fråga om den personkrets som har rätt till delpension har vi funnit att tillämpningen av regelsystemet för anställda fungerar i huvudsak tillfredsställande och att den är väsentligen enhetlig och riktig. Liksom RFV i 1984 års rapport anser vi att

dessa regler huvudsakligen har en sådan konstruktion att syftet med dem uppnås. Några mer genomgripande ändringar av dessa är därför inte motiverade. I det följande kommer vi dock att före- slå justeringar av regelsystemet på en del punkter för att ytter— ligare förbättra försäkringen i denna del.

Vid införandet fr. o. m. år 1980 av rätt till delpension för egenföretagare förutsågs att bedömningen av pensionsrätten för denna kategori skulle bli förenad med betydande svårigheter. Av bl. a. RFV:s uppföljning framgår att sådana tillämpningsproblem också har kommit att prägla handläggningen av ärendena om del-

pension för egenföretagare. Enligt vår uppfattning kvarstår emellertid oförändrade de sociala skäl och de rättviseaspekter

som anfördes vid anslutningen av egenföretagarna till delpen— sionsförsäkringen. Anledning att nu ifrågasätta denna kategoris tillhörighet till försäkringen anser vi således inte finnas (avsnitt 5.1).

Uppdragstagarnas ställning i delpensionssystemet har länge kri— tiserats och olika förslag till ändringar har tidigare presente- rats. Som förut nämnts omfattade den delpensionslag som infördes fr. o. m. den 1 juli 1976 enbart anställda. Uppdragstagarna an- slöts till försäkringen först fr. o. m. den 1 januari 1980 och gavs då rätt till delpension på samma villkor som egenföretagare.

Redan i RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Översyn av delpensionsförsäk- ringen, som låg till grund för regeringens proposition 1978/79:69 med förslag till den nu gällande delpensionslagen, föreslog ver- ket att uppdragstagare i delpensionshänseende skulle jämställas med arbetstagare. Departementschefen följde emellertid inte RFV:s förslag i det avseendet utan föreslog i stället att uppdrags— tagare skulle behandlas på samma sätt som egenföretagare vid be— dömningen av rätten till delpension. Detta blev också riksdagens beslut.

Uppdragstagares ställning inom delpensioneringen har därefter behandlats vid ett flertal tillfällen i riksdagen. I socialför- säkringsutskottets betänkande 1984/85:23 hänvisade utskottet i anledning av en motion i frågan dels till RFV:s förut nämnda rapport, Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984),

dels till pensionsberedningens uppdrag i denna fråga. Utskottet förutsatte att frågan om uppdragstagares ställning i delpensions— hänseende därmed skulle få sin lösning.

Vi har funnit oss kunna konstatera att de nuvarande bestämmel— serna om delpension för uppdragstagare i vissa fall får mindre tillfredsställande konsekvenser. Vi anser det inte rimligt att

t. ex. en försäkrad som till huvudsaklig del är anställd och som har ett uppdrag vid sidan av anställningen skall behandlas som en egenföretagare i delpensionshänseende. De svårigheter som man tidigare hänvisat till för att avvisa ett jämställande av uppdrag med anställning menar vi kan bemästras. Vi anser därför att samma regler framdeles bör gälla för en uppdragstagare som för en an— ställd när det gäller rätten till och beräkningen av delpension. Under våra överväganden i avsnitt 5.5 utvecklar vi närmare moti- ven härför och de förslag som vi lägger fram för att åstadkomma detta resultat.

Om man på sätt som vi föreslår jämställer arbete som uppdrags- tagare med arbete som anställd bortfaller enligt vår mening i huvudsak behovet av särskilda regler om bisysslor. För vissa speciella kategorier försäkrade kan dock kvarstå ett behov att kunna begära bortseende från en mindre bisyssla vid delpensions— prövningen. I avsnitt 5.6 redovisar vi våra överväganden och förslag i detta hänseende.

De nu gällande allmänna försäkringsvillkoren och åldersgrän— serna är enligt vår mening väl avvägda och några förändringar i dessa avseenden kan inte anses påkallade (avsnitten 5.1 och 5.2). Vi har inte heller funnit det motiverat att nu föreslå någon ändring i vad avser det nuvarande kravet på arbetstids- minskning för anställda (avsnitt 5.3) eller beträffande den nedre tidsgränsen för deltidsarbetet (avsnitt 5.7). Också nuvarande regler för beräkning av arbetstiden bör enligt vår mening kvarstå i huvudsak oförändrade (avsnitt 5.8).

I fråga om den längsta arbetstiden efter arbetstidsminskningen bör dock göras en ändring. Nuvarande bestämmelser medför att en anställd som har en eller flera bisysslor vid sidan av anställ- ningen kan arbeta längre tid än vad som motsvarar ett ordinarie

heltidsarbete efter arbetstidsminskningen och ändå uppbära del- pension. Motsvarande möjligheter finns för egenföretagare och uppdragstagare. Dessa konsekvenser av regelsystemet anser vi vara otillfredsställande och mindre väl förenliga med delpensione- ringens syfte. Mot bakgrund härav bör införas en särskild regel som bestämmer en övre gräns för arbetstiden efter arbetstids- minskningen. I avsnitt 5.7 redovisar vi våra överväganden och förslag i detta hänseende.

När det gäller arbetstidsminskningen för egenföretagare erinrades under förarbetena (prop. 1978/79:69, SfU 14) om att det för denna kategori i allmänhet inte finns något direkt samband mellan arbetstid och inkomst. Arbetstiderna är i regel oreglerade och inkomsterna är ofta beroende av konjunkturer och gjorda investeringar. Mot denna bakgrund framhölls att det inte torde vara genomförbart att ha så fingraderade möjligheter till arbetstidsminskning för egenföretagare som reglerna för arbets- tagare medger. Försäkringens regler förutsatte nämligen att man med rimlig grad av tillförlitlighet kunde förutse inkomsten efter övergången till deltidsarbete och att det förelåg ett direkt sam- band mellan arbetstid och inkomst. För flertalet egenföretagare ansågs arbetsförhållandena inte motsvara dessa förutsättningar. Mindre förändringar i arbetstiden var nämligen svåra att fast— ställa för andra än dem som har reglerad arbetstid. Eftersom bl. a. sociala skäl talade därför borde försäkringen likväl ut— vidgas till att omfatta även bl. a. egenföretagarna. Utvidgningen borde dock ske med försiktighet och med en viss särreglering be- träffande bl. a. arbetstiden. Med hänsyn härtill borde krävas en mera betydande minskning av arbetstiden för att medge egenföre— tagare rätt till delpension. Ett krav infördes därför på att en egenföretagare skall minska sin arbetstid med minst hälften.

Vid vår analys av tillämpningen av regelsystemet har vi funnit att de befarade tillämpningssvårigheterna verkligen har uppkommit och att försäkringskassorna har haft problem med att bedöma arbetstidsminskningen för egenföretagare. Även om det av bl. a. rättviseskäl måste anses önskvärt med likartade regler för alla försäkrade, ger erfarenheterna från kassorna och RFV vid handen att det inte är möjligt att - utan betydande tillämpningsproblem - införa en mer fingraderad skala för arbetstidsminskningen för

egenföretagare än den som nu gäller. Det finns sålunda enligt vår mening vägande skäl för att inte ändra nuvarande regler i det här berörda hänseendet (avsnitt 5.4).

Vi har funnit att det vanligtvis inte föreligger några problem i tillämpningen att bedöma utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen. De försäkrade har i allmänhet möjligheter att anpassa arbetstiden till reglerna för delpension. För vissa yrkesgrupper kan dock fortfarande svårigheter föreligga. Det gäl— ler främst dem som har utpräglade säsongarbeten. Mot bakgrund härav har i nuvarande lagstiftning RFV bemyndigats att för vissa yrken göra undantag från lagens föreskrifter om förläggning av deltidsarbete, om synnerliga skäl talar för det. Denna lösning framstår enligt vår mening som en ändamålsenlig avvägning, efter- som det knappast kan komma i fråga att genom lagstiftning införa särregler för särskilda yrkesgrupper.

Vi anser sålunda att reglerna för arbetstidens utläggning är väl avvägda i förhållande till delpensioneringens syfte att möjlig- göra en mjuk övergång till ålderspension. Nuvarande bestämmelser på detta område föreslås därför kvarstå i huvudsak oförändrade (avsnitt 5.9).

Vi har kunnat konstatera att nuvarande regler för att bestämma den försäkrades pensionsunderlag och då främst inkomsten före arbetstidsminskningen är jämförelsevis komplicerade. För en anställd utgörs pensionsunderlaget av skillnaden mellan hans nor- mala förvärvsinkomst före arbetstidsminskningen och den förvärvs— inkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha tills vidare. Uttrycket normal förvärvsinkomst har inte någon mer pre— cis bestämning. Som regel ligger sökandens egna uppgifter om in— komsten till grund för beräkningen. Pensionsunderlaget beräknas med utgångspunkt i inkomst- och arbetsförhållandena under ett år (ibland tre år) före arbetstidsminskningen. Utfallet av den nu— varande metoden att beräkna inkomsten påverkas i hög grad av vid vilken tidpunkt under en kollektivavtalsperiod som arbetstids— minskningen påbörjas. Vidare blir tillämpningen i praktiken inte alltid lika för månadsavlönade och för timavlönade försäkrade. Det är också i regel svårt att förutse utfallet av försäkringen med de nuvarande reglerna. Inkomstberäkningen tar dessutom i

anspråk en inte obetydlig del av den tid som åtgår för delpen— sionsärenden hos försäkringskassorna.

Eftersom den nuvarande metoden sålunda medför vissa nackdelar anser vi att man bör överväga en annan metod. Enligt vår mening bör om möjligt reglerna för pensionsunderlaget konstrueras på sådant sätt att tillämpningen av dem blir lika för alla och att man slipper att införa undantagsregler för vissa speciella fall. Den försäkrade bör också på ett enkelt sätt kunna förutse stor- leken av sin delpension.

Vid våra överväganden har vi funnit att en bättre metod än den nuvarande är att ta hänsyn till den försäkrades förvärvsinkomster för en längre period tillbaka i tiden. Om man väljer en sådan längre period före arbetstidsminskningen, bör beräkningen lämp- ligen göras på grundval av de ATP-poäng som tillgodoräknats den försäkrade under denna tid. Genom dessa får man ett tillförlit- ligt och för försäkringskassorna lättillgängligt mått på den för- säkrades tidigare inkomster av förvärvsarbete. En beräkning en— ligt denna metod skulle kunna göras enligt samma regler som för tilläggspension, dvs. med beaktande av pensionspoängen för de 15 bästa inkomståren. Vi har emellertid funnit att en bättre lösning i detta sammanhang är att grunda beräkningen på ATP-poängen för de fem åren närmast före arbetstidsminskningen, eftersom delpen- sioneringen syftar till att ge ekonomisk kompensation för en mer aktuell inkomstförlust än vad som är fallet inom ATP. Enligt vår mening bör tillfälliga deltidsarbeten och tillfälliga ledigheter inte påverka delpensionens storlek. För att undvika detta anser vi att man vid beräkningen av inkomsten före arbetstidsminsk- ningen bör bortse från ATP-poängen för de två år då inkomsten varit lägst och att man således gör genomsnittsberäkningen på grundval av de tre återstående årens ATP—poäng.

Med en sådan beräkningsmetod skulle behovet av precisa arbets- tidsberäkningar inom delpensioneringen väsentligt minska. Metoden skulle vidare innebära att ATP-systemets inkomstbegrepp skulle ersätta det nuvarande inkomstbegreppet inom delpensioneringen. Samordningen skulle därigenom öka inom systemet med rörlig pen— sionsålder, och även möjligheterna att lagtekniskt inordna del-

pensioneringen i AFL skulle förbättras. Dessutom skulle de skilj— aktigheter som nu förekommer i behandlingen av månadsavlönade och timavlönade försäkrade försvinna.

Under våra överväganden och förslag i avsnitten 5.10 och 5.11 utvecklar vi mera ingående de tankegångar som här framförts. Som också anges där har vi vad gäller beräkningen av inkomsten efter arbetstidsminskningen kunnat konstatera att de nuvarande reglerna fungerar tillfredsställande och att några ändringar inte är motiverade.

Enligt nuvarande regler begränsas pensionsunderlaget för an- ställda med hänsyn till den sjukpenninggrundande inkomsten. Detta innebär bl. a. att den lagfästa delpensionen inte kompenserar för bortfall av inkomstdelar över 7,5 gånger basbeloppet. Skulle in— komsten även efter arbetstidsminskningen överstiga 7,5 basbelopp, medför denna begränsningsregel att pensionsunderlaget reduceras i sin helhet. För bortfall av inkomstdelar över 7,5 basbelopp ges dock i regel kompensation på grundval av de avtal som träffats mellan arbetsmarknadens parter om kompletterande delpension för tjänstemannagrupper med sådana lönelägen. Också för egenföre— tagare gäller en motsvarande begränsning vid 7,5 basbelopp till följd av att inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas med ledning av intjänade pensionspoäng för ATP, där den övre gränsen för tillgodoräknande av pensionsgrundande inkomst är just detta belopp. I vissa sammanhang har ifrågasatts att införa en alterna- tiv beräkningsmetod i den lagstadgade delpensioneringen som inne- bär att delpensionen skulle utgöra en så stor andel av 7,5 gånger basbeloppet som motsvarar graden av arbetstidsminskning.

Att på detta sätt lagstiftningsvägen utöka möjligheterna till delpension för försäkrade med inkomster över 7,5 basbelopp skulle innebära en kraftig utgiftsökning för delpensionsförsäk- ringen med — sannolikt - motsvarande besparingar för de olika tjänstepensionsordningarna. En sådan utgiftsökning kan inte anses motiverad i dagens läge. Vi vill dock erinra om att vi i ett senare skede av utredningsarbetet kommer att se över det nuva— rande taket för beräkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP (motsvarande taket för sjukpenninggrundande inkomst).

Enligt de nu gällande bestämmelserna skall egenföretagare alltid till en ansökan om delpension bifoga ett intyg från någon som känner hans inkomst- och arbetsförhållanden väl. Intyget skall lämnas på heder och samvete. Enligt vad vi erfarit kan försäkringskassorna i många fall ifrågasätta intygsgivarens kännedom om sökandens arbetsförhållanden. Trots detta har ofta delpension beviljats. Kassan tillmäter nämligen i regel sökandens egna uppgifter eller annan utredning avgörande betydelse i sam- manhanget. Vissa andra sökande förklarar för kassan att intyg inte kan lämnas eftersom ingen känner arbetstiden så väl att han kan avge ett intyg på heder och samvete. Det kan dock antas att de har andra möjligheter att styrka sin arbetstidsminskning. Dessa sökande kan emellertid av formella skäl inte beviljas delpension.

Vi kan sålunda konstatera att nuvarande regel om intygslämnande har skapat vissa problem i den praktiska tillämpningen för de försäkrade och för försäkringskassorna. För att undanröja dessa problem bör enligt vår mening den nu gällande regeln ändras. En lämplig lösning kan vara att slopa kravet på att intyg alltid skall lämnas. Vi gör den bedömningen att möjligheterna för för- säkringskassan att få god och tillförlitlig dokumentation om egenföretagares arbets- och inkomstförhållanden inte kan antas bli försämrade med en sådan lösning. I avsnitt 5.12 redogör vi mer utförligt för våra överväganden och förslag på detta område.

En fråga som ibland uppmärksammats gäller möjligheterna att upp- bära delpension samtidigt med ålderspension från en tjänstepen- sionering, dvs. på grundval av kollektivavtal på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av ett riksdagsuttalande i frågan har vi övervägt behovet av särskilda regler från samordningssynpunkt på delpen- sioneringens område. Vi har emellertid funnit att något behov

härav numera inte kan anses föreligga. I avsnitt 5.14 redovisar vi skälen för detta ställningstagande.

Eftersom delpension betalas ut i samband med att den försäkrade arbetar deltid menar vi att en mer adekvat benämning på pensionen än den nuvarande är deltidspension (avsnitt 5.15). Denna be- nämning innebär dessutom en naturlig anpassning till den som oftast används i dagligt tal. Vi föreslår därför att pensions- formen framdeles benämns deltidspension.

Enligt våra direktiv skall som utgångspunkt för vårt arbete gälla att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser. De konkreta förslag som vi redovisar i det följande innebär sammantagna att utgifterna för delpensione- ringen kan förväntas bli i huvudsak oförändrade. I avsnitt 6 redogör vi för dessa kostnadsberäkningar.

5 OVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG I DE OLIKA FRÅGORNA

5.1 Personkretsen 5.1.1 Gällande regler

Delpension kan betalas ut till förvärvsarbetande i åldern 60—64 år som minskar sin arbetstid. Sedan år 1980 omfattar delpensione— ringen alla förvärvsarbetande, såväl anställda som egenföretagare och uppdragstagare. Vid tillämpningen av delpensioneringens reg- ler räknas en företagsledare i fåmansföretag och dennes make (eller därmed jämställd sammanboende) inte som anställda utan som egenföretagare.

5.1.2. Överväganden

Vad gäller den delpensionsberättigade personkretsen kan enligt vår mening inte komma i fråga att överväga några förändringar beträffande anställdas och uppdragstagares tillhörighet till försäkringen. Vi föreslår dock att arbete som uppdragstagare skall jämställas med arbete som anställd vad avser villkoren för delpension (se avsnitt 5.5).

Som framhållits i avsnitt 4 förutsågs inför anslutningen av egenföretagarna till delpensioneringen år 1980 att det i den praktiska tillämpningen skulle uppkomma avsevärda svårigheter vid bedömningen av rätten till delpension för denna kategori. RFV påpekade i sin rapport (Ds S 1977:9) Översyn av delpensions- försäkringen att försäkringens dåvarande regler förutsatte att man exakt kunde fastställa den försäkrades arbetstid, att man med rimlig grad av tillförlitlighet kunde förutse inkomsten efter övergången till deltidsarbete och att det förelåg ett direkt sam— band mellan arbetstid och inkomst. För flertalet egenföretagare ansågs arbets- och inkomstförhållandena inte motsvara dessa för— utsättningar. Verket erinrade också om att egenföretagarna inte är en homogen grupp utan omfattar förvärvsarbetande som arbetar under vitt skilda betingelser. I gruppen ingår inte bara jord- brukare och småföretagare inom handel och industri utan även många andra självständiga yrkesutövare, t. ex. konstnärer av

olika slag. I regel har företagarna fria och oreglerade arbets— tider, och företagarinkomsten är inte bestämd på förhand utan varierar många gånger är från år. Ofta föreligger inte heller ett direkt samband mellan arbetstid och inkomst, eftersom inkoms— ten i många fall är beroende av t. ex. konjunkturer och gjorda investeringar. Den redovisade nettointäkten kan också vara bero- ende av olika bokföringstekniska och juridiska regler, varför det kan vara svårt att avgöra vilket belopp som skall anses utgöra en företagares verkliga inkomst.

RFV föreslog ändock att egenföretagarna skulle anslutas till del— pensionsförsäkringen och hänvisade därvid till att de behov av att kunna minska arbetstiden som försäkringen skall tillgodose torde föreligga för många egenföretagare i samma utsträckning som för anställda. Ytterligare framhöll verket att en begränsning av delpensioneringen till anställda inte överensstämde med utveck— lingen inom socialförsäkringen, där tidigare skillnader i för— månshänseende mellan olika kategorier förvärvsarbetande i stort sett försvunnit. Anslutningen av egenföretagarna till delpensio- neringen borde dock enligt verket ske med stor försiktighet och med vissa särregler för den gruppen.

I propositionen 1978/79:69 framhöll departementschefen det ange— lägna i att egenföretagare fick rätt till delpension. Han påpe- kade att inte bara anställda utan även egenföretagare har behov av att kunna minska arbetstiden under de sista yrkesverksamma åren. Han ansåg, även om han var medveten om de svårigheter som följde därmed, att RFV:s förslag visade att en anslutning av egenföretagarna var möjlig med hjälp av vissa schablonregler. Departementschefen föreslog därför att egenföretagare skulle få rätt till delpension. Samtidigt förklarade han sig dock vara medveten om att det torde finnas yrkesgrupper för vilka pensione- ringen kunde komma att passa mindre väl. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget i propositionen.

Erfarenheterna visar att de förutsedda tillämpningsproblemen verkligen har uppkommit. RFV genomförde under perioden januari 1981 - maj 1982 en uppföljning av försäkringskassornas handlägg-

ning, vilken redovisades i rapporten Delpension för egenföre— tagare (december 1982). Av denna rapport framgår bl. a. att det ofta föreligger betydande svårigheter att bedöma arbetstidsminsk— ningen och att avgöra om arbetstiden därefter uppgår till minst 17 timmar per vecka.

Även i rapporten Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984) tog RFV upp tillämpningen av delpensioneringen för egen— företagare. I denna rapport anmärks att också andra problem har uppkommit i tillämpningen, bl. a. att bedöma vem som skall räknas som företagsledare i ett fåmansföretag. Om exempelvis en sådan försäkrad överlåter rörelsen till en nära anhörig kan svårigheter uppstå att avgöra vilken grad av inflytande den försäkrade där- efter har i företaget. Vidare redovisas problem i samband med omprövning av delpensionen för egenföretagare. I åtskilliga fall framkommer betydande skillnader i inkomstutvecklingen jämfört med de uppgifter som lämnats i ansökningen. Det är ofta svårt att be- döma om inkomstförändringarna är varaktiga och om de har samband med ändring av arbetstiden. Ibland kan det också ifrågasättas om vissa slag av ersättningar skall hänföras till arbetsinsatser som utfördes före arbetstidsminskningen. Exempel på sådana inkomster är royalties, provisioner, patentinkomster, tantiem och uttag från skogskonton.

RFV konstaterar i den sistnämnda rapporten att försäkringskas— sorna i vissa fall haft skilda uppfattningar i fråga om bedöm— ningen av egenföretagares rätt till delpension. För att uppnå större enhetlighet och likformighet vid tillämpningen har pro— blemen tagits upp vid bl. a. pensionskonferenser med försäk- ringskassorna de senaste åren. Enligt RFV är det emellertid för tidigt att dra några slutsatser om vilka effekter som de vidtagna åtgärderna gett på försäkringskassornas tillämpning. Verket bedömer dock att åtgärderna är ägnade att successivt medföra mindre variationer i tillämpningen.

Vi anser att de sociala skäl och de rättviseaspekter som moti- verade en anslutning av egenföretagarna till delpensioneringen fortfarande är giltiga. Dessa försäkrade kan med samma fog som anställda och uppdragstagare göra anspråk på att med ekonomisk kompensation från samhället kunna minska arbetsinsatsen under

de sista yrkesverksamma åren. Genom att delpensionsförsäkringen fr. o. m. är 1980 utvidgades till att omfatta alla förvärvsarbe— tande togs ett viktigt steg mot ökad samordning och enhetlighet inom socialförsäkringen, som härefter inrymmer arbetstagare, upp— dragstagare och egenföretagare på i allt väsentligt samma vill— kor. De problem som uppkommit i tillämpningen när det gäller egenföretagarna kan därför enligt vår mening inte motivera att denna grupps tillhörighet till försäkringen nu ifrågasätts. Den nuvarande personkretsen inom delpensioneringen bör således kvar— stå oförändrad.

När delpensioneringen infördes i juli 1976 kunde delägare i få— mansföretag som utförde förvärvsarbete som anställd i företaget få delpension på samma villkor som andra anställda. Sedan år 1980 gäller dock att dessa försäkrade räknas som egenföretagare vid tillämpningen av reglerna för delpension, eftersom några väsent- liga skillnader i arbetsförhållandena jämfört med egenföretagare inte ansetts föreligga. (Av de ärenden inom delpensioneringen som rör egenföretagare avser ungefär hälften just företagsledare m. fl. som är anställda i fåmansföretag.) Detta motiv för att jämställa bl. a. fåmansföretagare med egenföretagare är enligt vår mening alltjämt bärkraftigt. De problem som funnits och finns vid tillämpningen av reglerna om delpension för egenföretagare förekommer i allt väsentligt även när det gäller fåmansföretagare m. fl. Enligt vår uppfattning finns därför inte någon anledning att överväga en ändring av de särregler som gäller för denna kategori anställda.

Beträffande åldersgränserna inom delpensioneringen har vi inte funnit skäl att föreslå några förändringar. De nuvarande gränserna har motiverats med hänsyn till syftena med de olika förmånerna inom systemet för rörlig pensionsålder. Vi anser att samordningsskäl - och även kostnadshänsyn - talar mot sådana förändringar.

5.2 De allmänna försäkringsvillkoren 5.2.1 Gällande regler

För att någon skall vara försäkrad för delpension krävs att tre förutsättningar är uppfyllda. Som första förutsättning gäller att sökanden skall vara bosatt i Sverige. En andra förutsättning är att sökanden uppfyller arbetsvillkoret enligt reglerna för arbetslöshetsförsäkringen eller det kontanta arbetsmarknads— stödet. Detta innebär att han skall ha arbetat i viss omfattning i minst fem månader under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetstidsminskningen eller den tidigare dag då ansökan görs. Som tredje förutsättning gäller att sökanden skall ha varit förvärvsverksam i sådan utsträckning att han tillgodoräknats pen— sionsgrundande inkomst för ATP för minst tio år fr. o. m. 45 års ålder. Härvid beaktas även år då någon haft undantagande från ATP eller underlåtit att betala egenavgift till tilläggspensione- ringen.

5.2.2. Överväganden

Delpension förutsätter fortsatt förvärvsarbete. Arbetstiden skall förläggas på visst sätt och inom vissa tidsramar, och inkomstför- ändringen skall stå i viss relation till den minskade arbets- tiden. Dessa omständigheter måste kunna kontrolleras av försäk— ringskassorna. Eftersom sådana kontroller i praktiken inte torde kunna utföras i fråga om förvärvsarbete utomlands, framstår det enligt vår mening som ofrånkomligt att ha ett principiellt krav på att den som uppbär delpension är bosatt i Sverige. Detta krav bör därför kvarstå oförändrat. Liksom hittills bör bosättnings— begreppet inom delpensioneringen vara detsamma som inom social- försäkringen i övrigt. Detta innebär bl. a. att den som vistas utomlands under enbart en kortare tid eller som — under vissa förutsättningar — av en arbetsgivare här i landet utsänts för arbete i annat land kan få rätt till svensk delpension.

Även nuvarande villkor om aktuell anknytning till arbetsmarkna— den — med den koppling som finns till reglerna inom arbetslös- hetsstödet - är enligt vår mening väl avvägda. Några problem

synes inte ha uppkommit vid den praktiska tillämpningen av be- stämmelserna. Vi föreslår därför att också dessa regler kvarstår oförändrade.

Det nuvarande kravet att sökanden skall ha tillgodoräknats pen— sionsgrundande inkomst för ATP för minst tio år fr. o. m. 45 års ålder har sin grund i att det ansetts motiverat att kräva en relativt lång tid i arbetslivet före övergången till delpension. För dokumentation härom har det ansetts naturligt att knyta an till ATP—systemet, eftersom pensionspoängen direkt avspeglar tidigare arbetsförhållanden. Vi anser att det inte föreligger skäl att nu frångå detta ställningstagande. Delpensionen avser att ge möjlighet till en nedtrappning av arbetsinsatsen under de sista åren före ålderspensioneringen. Det måste därför anses ligga i sakens natur att den som beviljas delpension har en längre tid bakom sig på arbetsmarknaden under de år som ligger närmast dessförinnan.

I syfte att åstadkomma en ytterligare samordning med tilläggs— pensioneringen har vi övervägt att för rätten till delpension liksom för oreducerad ATP kräva att pensionspoäng tillgodoräknats för minst 30 år fr. o. m. fyllda 16 år. Vi har emellertid funnit att ett sådant villkor skulle medföra betydande nackdelar. Bl. a. skulle härigenom åtskilliga försäkrade som kan få delpension en— ligt nuvarande regler riskera att ställas utanför försäkringen. Detta skulle i första hand gälla för kvinnor som gjort ett längre avbrott i förvärvsarbetet för att vårda barn och för personer som invandrat till Sverige först i vuxen ålder. Vi har därför — trots att samordningsaspekten får anses väsentlig — avstått från att lägga fram något förslag med denna innebörd.

Nuvarande regel med dess krav på att pensionsgrundande inkomst inom ATP tillgodoräknats för minst tio år fr. o. m. fyllda 45 år bör således bibehållas. Även reglerna om hänsynstagande till år då sökanden haft undantagande från eller underlåtit att betala avgift till ATP bör finnas kvar i nuvarande utformning.

5.3 Arbetstidsminskningen för anställda 5.3.1 Gällande regler

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anställd har rätt till delpension om han minskat arbetstiden med i genom- snitt minst fem timmar per vecka. Den nya arbetstiden måste också understiga den ordinarie arbetstiden i arbetet med minst fem timmar per vecka.

5.3.2. Överväganden

I förarbetena till delpensioneringen uttalades bl. a. att ett av syftena med den nya försäkringen var att möjliggöra en "successiv nedtrappning" resp. en "markerad nedtrappning" av arbetstiden. Innebörden av dessa uttryck diskuterades emellertid inte närmare. En tolkning kan vara att avsikten var att ge möjlighet till en minskning av arbetstiden i flera steg (t. ex. 40-35-20-0 timmar per vecka).

Utvecklingen har, som framgår av den statistiska redovisningen i bilaga 1 (tabell 4.5), visat att delpensionärerna i endast liten utsträckning (ca 3 %) gör en ytterligare arbetstidsminskning efter den ursprungliga. T. ex. åtföljs en minskning av arbets- tiden från 40 till 35 timmar i veckan vanligen inte av någon ytterligare minskning före ålderspensioneringen.

En arbetstidsminskning av så ringa omfattning som fem timmar per vecka vilken inte följs av ytterligare nedtrappning kan enligt vår mening sägas stå i strid med delpensioneringens syfte att möjliggöra en mjuk övergång till ålderspension. För att få till stånd en bättre överensstämmelse mellan reglerna om arbetstids- minskningen för anställda och syftena med delpensioneringen har vi övervägt att föreslå ett krav på att den sammanlagda arbets- tiden skall minska med t. ex. minst 20 %, dock med minst fem tim- mar per vecka. Den sammanlagda arbetstiden efter arbetstidsminsk- ningen skulle då i konsekvens därmed kunna vara längst 32 timmar per vecka. (Denna arbetstid motsvarar en minskning med 20 % för en försäkrad med 40 timmars arbetsvecka före arbetstidsminsk— ningen.)

En lösning med denna innebörd skulle dock medföra en något mins— kad flexibilitet vad avser möjligheterna till arbetstidsminsk— ning. Bl. a. skulle vissa problem kunna uppstå för försäkrade som önskar minska den dagliga arbetstiden. Vidare kan enligt gällande regler en anställd med en mindre bisyssla vid sidan av anställ— ningen begära bortseende från bisysslan. Hans faktiska arbetstid kan vara 45 timmar per vecka efter arbetstidsminskningen (35 tim- mar i anställning och 10 timmar i uppdrag). Om tidsgränsen för arbetet efter arbetstidsminskningen skulle sättas vid 32 timmar per vecka skulle alltså uppkomma en väsentlig skillnad i förhål— lande till nuvarande regler.

Av bl. a. dessa skäl föreslår vi ingen ändring beträffande kravet på att arbetstiden för anställda skall minska med minst fem tim- mar per vecka. Som framgår av avsnitt 5.7 föreslår vi dock att det nu skall införas en fast övre tidsgräns för deltidsarbetet vid 35 timmar per vecka för alla försäkrade. I denna arbetstid skall även inräknas en mindre bisyssla som den försäkrade begärt bortseende från. Nuvarande regel för anställda om minskning i förhållande till ordinarie arbetstid i arbetet kan därmed slopas.

5.4. Arbetstidsminskningen för egenföretagare 5.4.1 Gällande regler

För den som efter arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som anställd gäller att arbetstiden skall ha minskat med i genomsnitt minst hälften för att han skall kunna få delpension. Till denna kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare.

5.4.2. Bakgrund till nuvarande regler

Som framgår av avsnitt 5.1.2 framhölls under förarbetena till nuvarande lagstiftning att det skulle medföra avsevärda svårig— heter att ansluta egenföretagare till delpensionsförsäkringen på samma villkor som anställda och att särregler därför var erfor- derliga för denna kategori. I RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Över— syn av delpensionsförsäkringen bedömdes det inte vara möjligt med

en så fingraderad arbetstidsminskning som reglerna för anställda medger. Så relativt marginella ändringar i arbetstiden torde enligt verkets uppfattning vara svåra att fastställa för andra förvärvsarbetande än de som har reglerad arbetstid. I princip skulle detta förutsätta att arbetstiden för egenföretagare registreras, något som sannolikt inte var möjligt att genomföra.

Verket konstaterade därför att man för egenföretagare torde behöva kräva en mera betydande minskning av arbetstiden för att rätt till delpension skulle föreligga. En sådan markerad arbets— tidsminskning skulle nämligen — om den inte kompenserades på något sätt — i avsevärd grad inverka bl. a. på verksamhetens omfattning, vilket kunde användas som stöd vid bedömningen. Verket hade övervägt att låta en arbetstidsminskning på två nivåer — t. ex. en minskning med en fjärdedel eller hälften — ge rätt till delpension. (Detta hade också förordats av repre— sentanter för företagarorganisationer.) En sådan lösning skulle emellertid innebära att en arbetstidsminskning med i genomsnitt drygt fem timmar i veckan i vissa fall skulle kunna vara till— räcklig för rätt till delpension. En så relativt obetydlig minskning av arbetstiden var enligt verkets mening mycket svår att konstatera i andra fall än då arbetstiden registrerades. Verket ansåg att det därför kunde vara lämpligt att kräva att egenföretagaren minskat sin arbetstid med minst hälften för att rätt till delpension skall föreligga. En sådan arbetstidsminsk— ning till hälften torde i regel också motsvara behovet.

I propositionen 1978/79:69 om delpension för egenföretagare m. m. anförde departementschefen att han liksom många av remissinstan— serna ansåg det vara nödvändigt med en viss särreglering beträf- fande egenföretagarnas arbetstidsminskning mot bakgrund bl. a. av att det kunde råda markanta skillnader mellan arbetstagares och övrigas förvärvsarbeten. Det borde därför krävas att egenföre- tagarna minskat sin arbetstid med minst hälften för att de skulle få rätt till delpension. Därvid konstaterade departementschefen att av de anställda som vid detta tillfälle uppbar delpension hade drygt tre fjärdedelar minskat arbetstiden med just hälften. På längre sikt fick man med ledning av erfarenheterna från den

praktiska tillämpningen bedöma om det skulle bli möjligt att närma reglerna till dem som gäller för anställda. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget i propositionen.

5.4.3. Överväganden

Som vi framhållit i avsnitt 5.1.2 har RFV, som noga följt till- lämpningen av delpensionsförsäkringen för egenföretagare, konsta— terat att betydande svårigheter uppkommit hos försäkringskassorna vid denna tillämpning. Sådana problem har förelegat bl. a. när det gäller bedömningen av egenföretagares arbetstidsminskning. I sin rapport Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984) har RFV dragit slutsatsen att erfarenheterna dittills av detta regelsystem inte ger anledning eller möjlighet att föreslå regler som närmar sig de som gäller för anställda i fråga om möjligheten att minska arbetstiden med mindre än hälften.

De tillämpningssvårigheter som befarades vid tillkomsten av nu— varande regler har sålunda uppkommit. Erfarenheterna visar att försäkringskassorna ofta haft problem med att bedöma arbetstids— minskningen för egenföretagare. Även om problemen synes succes— sivt ha minskat och tillämpningen under årens lopp blivit mer enhetlig, föreligger alltjämt betydande svårigheter vid pröv— ningen av frågan om egenföretagaren minskat sin arbetstid i tillräcklig omfattning.

Principiellt måste det av bl. a. rättviseskäl anses önskvärt att ha likartade regler beträffande arbetstidsminskningen för egen—

företagare och andra försäkrade. Erfarenheterna från försäkrings— kassorna och RFV ger emellertid vid handen att det inte är möj— ligt att utan betydande tillämpningsproblem tillgodose detta önskemål. De argument mot enhetliga regler som framfördes under förarbetena till nuvarande lagstiftning är enligt vår mening fortfarande giltiga. Om de regler för arbetstidsminskningen som gäller för anställda skulle införas för egenföretagare, skulle svårigheterna att kunna konstatera en minskning av arbetstiden öka väsentligt. Vi har därför funnit att vi inte kan föreslå en

mer fingraderad skala för arbetstidsminskningen än den som nu gäller. Nuvarande regler bör alltså tills vidare kvarstå oför- ändrade.

Inte heller kan det komma i fråga att — som Lantbrukarnas riks- förbund föreslagit i en till oss överlämnad skrivelse — införa särregler om arbetstidsminskningen för enbart en viss grupp egen- företagare som lantbrukare. Sådana särregler skulle stå i strid med de principer som ligger bakom lagstiftningen på socialförsäk— ringens område. De skulle också strida mot de utgångspunkter om ökad samordning och förenkling på detta område som vi uppställt för vårt arbete. Härtill kommer att det knappast kan sägas före— ligga större möjligheter att pröva och kontrollera en regel som medger en mer fingraderad arbetstidsminskning just för kategorin lantbrukare än vad som skulle vara fallet för många andra egen- företagare.

Som vi närmare utvecklar i avsnitt 5.12 anser vi dock att det finns skäl att mildra de krav som nu ställs i fråga om lämnande av intyg till styrkande av en egenföretagares arbetstidsminsk— ning.

5.5. Uppdragstagarnas ställning 5.5.1 Begreppet uppdragstagare

Med uppdragstagare menas den som utför arbete för annans räk— ning utan att vara anställd i dennes tjänst. Som uppdragstagare betraktas bl. a. den som har förtroendeuppdrag av olika slag, t. ex. som politiskt eller fackligt förtroendevald. Också annan ledamot i privata eller offentliga styrelser och andra beslutande organ räknas som uppdragstagare, liksom förmyndare, övervakare och fosterförälder. Även den som har tillfälligt uppdrag att för- rätta bouppteckning, verkställa besiktning och värdering eller att utföra uppgifter som t. ex. föredragshållare, översättare eller tolk anses vara uppdragstagare. Frånsett för en del poli— tiskt förtroendevalda och ett fåtal andra grupper torde uppdrag i regel utgöra bisyssla vid sidan av en huvudverksamhet. Denna huvudverksamhet är vanligtvis en anställning.

Inkomst av uppdrag skall inom den allmänna försäkringen i regel jämställas med anställningsinkomst (3 kap. 2 S och 11 kap. 2 S AFL). På uppdragsersättning skall uppdragsgivaren betala arbets— givaravgift. Denna jämställdhet med anställningsinkomst gäller inte om ersättningen skattemässigt utgör inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet för uppdragstagaren. Parterna kan dock i dessa fall själva komma överens om att sådan ersättning skall anses som anställningsinkomst.

Gränserna mellan vem som är att anse som uppdragstagare, anställd och egenföretagare är inte skarpa. Omfattande gränsdragningspro— blem finns, bl. a. på skatte— och avgiftsområdena. Exempelvis kan en uppdragsgivare i vissa fall få svårigheter att bedöma om arbetsgivaravgifter skall betalas för en uppdragsersättning eller inte, bl. a. mot bakgrund av att sociallagstiftningens och upp- bördslagstiftningens arbetstagarbegrepp inte är helt identiska.

5.5.2 Gällande regler m. m.

Inom delpensioneringen är reglerna för arbetstidsminskningen olika för anställda och för övriga försäkrade. Även pensions— underlaget beräknas enligt skilda metoder. Sysselsättningen efter minskningen av arbetstiden är avgörande för vilka regler som gäller.

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anställd har rätt till delpension om han minskat arbetstiden med i genom— snitt minst fem timmar per vecka. För den som efter arbetstids—

minskningen inte arbetar enbart som anställd krävs att arbets— tiden minskat med i genomsnitt minst hälften. Till denna senare kategori hör i första hand egenföretagare och uppdragstagare. Även kombinationer av olika typer av förvärvsarbete kan före— komma, t. ex. anställning och rörelse eller anställning och uppdrag.

Rätten till delpension för den som vid sidan av en anställning har ett annat förvärvsarbete (än anställning) efter arbetstids— minskningen skall således bedömas enligt samma regler som gäller för egenföretagare. För att göra det möjligt även för vissa ur

denna grupp av försäkrade att göra en mer fingraderad arbetstids— minskning har emellertid införts vissa undantagsregler om bortse- ende från en mindre bisyssla.

Dessa regler innebär att, om den försäkrade har en mindre bi- syssla vid sidan av sitt huvudsakliga arbete, han på begäran kan få sin rätt till delpension bedömd med bortseende från bisysslan. Följande förutsättningar gäller dock. 0 Bisysslan skall ha utförts varaktigt före arbetstids— minskningen. o Arbetstiden för bisysslan får inte ha ökats inför eller vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakliga förvärvsarbetet. o Arbetstiden för bisysslan kan beräknas uppgå till i genom— snitt högst 10 timmar per vecka. 0 Årsinkomsten för bisysslan kan antas bli mindre än vad som motsvarar ett basbelopp.

Till grund för bedömningen av rätten till delpension för för— säkrade som har uppdragsinkomster ligger både den försäkrades och uppdragsgivarens uppgifter om inkomst och arbetstid. (Detta gäller såväl i de fall där rätten till delpension bedöms enligt samma regler som gäller för egenföretagare som i de fall där rätten till pension bedöms med bortseende från bisyssla.) Utred— ningen av inkomstförhållandena avviker i regel inte från den ut— redning som görs beträffande anställdas inkomster. När det gäller arbetstiden är handläggningen dock annorlunda. Vanligtvis kan uppdragsgivaren inte lämna preciserade tidsuppgifter, utan för- säkringskassan måste ta sökandens egna uppgifter som utgångspunkt för bedömningen. Kassan prövar rimligheten i tidsuppgifterna genom att jämföra dessa med inkomsterna från uppdragen. De upp— drag som är aktuella i delpensionsärenden hänför sig i allmänhet till ett fåtal typfall, t. ex. kommunala och fackliga förtroende- uppdrag. Med ledning av den erfarenhet som byggts upp vid hand— läggningen av liknande ärenden fastställer kassan därefter arbetstiden för uppdraget. I tveksamma fall finns naturligtvis möjlighet att ta upp frågan om beräkning av arbetstiden till diskussion och avgörande i pensionsdelegation, i vilken ingår bl. a. ledamöter med samma bakgrund som de vanligast förekom- mande sökandena med uppdragsinkomster.

Antalet uppdragstagare som uppbär delpension — i förhållande till övriga delpensionstagare - framgår av tabell 2.1 i bilaga 1 till detta betänkande. Som redovisas i denna tabell är antalet upp— dragstagare mycket begränsat (31 i december 1985). Andelen upp- dragstagare i förhållande till samtliga delpensionstagare har varit tämligen konstant sedan år 1980.

Förekomsten av extraarbeten illustreras av tabell 2.2 i samma bilaga. Tabellen visar att bland de anställda har 5 % något ytterligare arbete. I så gott som samtliga fall har detta be— dömts som en mindre bisyssla i delpensionshänseende. Av egen— företagarna har drygt en tiondel något arbete utöver huvudsyssel— sättningen men endast drygt hälften av dessa har beviljats bort— seende från bisysslan vid prövningen av delpensionen.

När delpensioneringen infördes i juli 1976 omfattade den endast anställda. Om den försäkrade hade en varaktig bisyssla vid sidan av anställningen kunde man enligt den då gällande lagstiftningen bortse från denna bisyssla vid bedömningen av rätten till delpen— sion samt vid beräkningen av pensionens storlek. Med bisyssla avsågs arbete i rörelse, jordbruk eller uppdrag. Om arbetstiden för bisysslan efter arbetstidsminskningen översteg arbetstiden i deltidsanställningen skulle frågan om rätten till delpension prövas av pensionsdelegation. Samma gällde om ersättningen för bisysslan översteg hälften av lönen i deltidsanställningen. Några mer fasta gränser för bisysslans omfattning eller för inkomsten därav fanns inte.

När RFV i rapporten (Ds S 1977:9) Översyn av delpensionsförsäk— ringen lade fram förslag om en utvidgning av delpensioneringen föreslog verket att förutom förvärvsarbete i rörelse eller jord- bruk även arbete i form av uppdrag skulle grunda rätt till del- pension. Enligt RFV:s förslag skulle därvid arbete såsom upp- dragstagare jämställas med och bedömas enligt samma regler som arbete såsom arbetstagare, eftersom uppdrag ansågs ofta stå anställning nära. En förutsättning för detta var dock att den försäkrade inte samtidigt hade inkomst av rörelse eller jord— bruksfastighet, i vilket fall hela förvärvsarbetet skulle bedömas

enligt reglerna för egenföretagare. Att jämställa uppdrag med anställning fann RFV vara möjligt om man använde vissa schablon— regler för beräkningen av arbetstid. Samtidigt föreslog verket att man skulle slopa bisysslereglerna eftersom allt förvärvs- arbete därefter skulle ge rätt till delpension.

I propositionen 1978/79:69 om delpension för egenföretagare m. m. uttalade departementschefen att han, även om det skulle vara möj— ligt att ta hjälp av schablonregler om normal och faktisk arbets— tid i uppdrag, inte var övertygad om att resultatet allmänt skulle bli tillfredsställande i de olika fallen. Att bestämma de olika schablonerna skulle sannolikt också bli ett intrikat pro- blem. Därför föreslogs att uppdrag skulle behandlas på samma sätt som rörelse och jordbruk och annan fri yrkesutövning vid bedöm- ningen av rätten till delpension. Detta innebar också att man skulle få enhetliga regler för alla slags uppdrag, t. ex. även sådana som utförs inom ramen för en konsultrörelse. Förslaget att slopa bisysslereglerna kunde enligt departementschefens mening innebära olyckliga tröskeleffekter och försämringar i förhållande till tidigare regler. Han ansåg det inte rimligt att en arbets- tagare som dessutom har ett förtroendeuppdrag eller som i obetyd- lig omfattning driver rörelse eller jordbruk skulle vara tvungen att antingen minska sin sammanlagda arbetstid enligt rörelsereg- lerna, dvs. med minst hälften, eller helt avstå från bisysslan. Vissa möjligheter att ha bisyssla till anställning borde därför behållas inom delpensionsförsäkringen, och motsvarande möjlig— heter borde finnas för egenföretagare som har ett uppdrag.

Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget i propositionen. Därmed infördes de nuvarande bisysslereglerna, som innebär att man under vissa förutsättningar kan bortse från en mindre bisyssla vid sidan av det huvudsakliga arbetet.

5.5.4. Tidigare behandling

Sedan den nya delpensionslagen trätt i kraft den 1 januari 1980 har frågan om uppdragstagares ställning inom delpensioneringen tagits upp av riksdagen vid flera tillfällen. I socialförsäk- ringsutskottets betänkande 1979/80:19 behandlades sålunda frågan om rätten till delpension för vissa fackligt och politiskt för- troendevalda. Riksdagen framhöll då att det var orimligt att

rätten till delpension för en arbetstagare, som samtidigt är fackligt eller politiskt förtroendevald och därmed är ledig med löneavdrag från sitt ordinarie arbete för att utföra uppdraget, skall bedömas enligt de regler som gäller för egenföretagare. Något bärande skäl att inte jämställa dessa uppdragstagare med arbetstagare ansågs inte föreligga. Detta borde ges regeringen till känna.

Med anledning av detta riksdagsbeslut uppdrog regeringen åt RFV att utreda frågan. Uppdraget redovisades i rapporten Erfarenheter av delpensioneringen t. o. m. augusti 1980. I denna lämnades ett författningsförslag enligt vilket arbete på grund av fackligt eller politiskt förtroendeuppdrag skulle anses som arbete såsom anställd i delpensionshänseende. För övriga uppdragstagare skulle dock reglerna vara oförändrade.

I propositionen 1981/82:199 anmälde departementschefen frågan om behandlingen av vissa uppdragsinkomster vid beräkningen av del- pension. Därvid betonade departementschefen att - som verket på- pekat — svårigheterna att fastställa inkomst och arbetstid kvar— stod med det förslag som RFV lämnat. Vidare framhöll hon svårig— heterna - främst i fråga om politiskt förtroendevalda — att av— gränsa den personkrets som skulle kunna få rätten till delpension bedömd enligt de gynnsammare regler som gäller för anställda. Med hänsyn till detta samt till att visst utredningsarbete pågick beträffande pensionsförhållandena för förtroendevalda lade rege— ringen inte fram några förslag om ändring av de gällande bestäm— melserna.

Vid behandlingen av propositionen i riksdagen (SfU 1981/82:16, rskr. 435) ansågs det önskvärt att regeringen skulle låta utreda frågan i ett vidare sammanhang och därvid ta sikte även på andra grupper uppdragstagare än de som innehar fackliga och politiska uppdrag. Riksdagen beslutade att detta skulle ges regeringen till känna.

Mot bakgrund härav fick RFV i september 1982 uppdraget att utreda frågan om delpension för uppdragstagare. Resultatet av utred— ningen redovisades i rapporten Delpension och rörlig pensions— ålder (januari 1984). I sina överväganden med förslag till änd— rade regler konstaterade verket att ett avgörande motiv för att

inte jämställa uppdragstagare med arbetstagare är svårigheterna att beräkna arbetstiden i uppdrag. Vad gällde arbetstiden för politiskt förtroendevalda uppdragstagare hävdade dock verket att underlaget för ett ställningstagande om dessa uppdragstagare skall jämställas med arbetstagare eller egenföretagare hade för- bättrats. Arbetstiden för en uppdragstagare som är politiskt för— troendevald avser sammanträden i nämnder och förberedelser för dessa, partigruppsmöten i anslutning till sammanträdena, andra överläggningar, möten inom partiorganisationen, medlems- och väljarkontakter m. m. Den tid som skall beaktas vid bedömningen av rätten till delpension borde dock enligt verket begränsas till de arbetsuppgifter som har ett nära samband med uppdraget, t. ex. tid för sammanträden och förberedelser för dessa samt partigruppsmöten i anslutning till sammanträdena. Tiden för övriga delar av uppdraget skulle då kunna ses som ideell verk— samhet och skulle därför inte påverka rätten till delpension. Dessa delar av uppdraget är för övrigt i allmänhet inte arvode- rade. Arbetstiden för fackligt förtroendevalda torde enligt verket kunna beräknas på motsvarande sätt som för politiskt förtroendevalda.

Enligt verkets uppfattning hade det underlag som framkommit i den förnyade utredningen, bl. a. vad avsåg förtroendevaldas arbets— förhållanden, inte visat nya omständigheter som i något väsent— ligt avseende ändrade bedömningen av lämpligaste lösning. Liksom i verkets förslag år 1977 förordades alltjämt den huvudinrikt- ningen att uppdragstagare beträffande rätten till delpension borde jämställas med anställda. Verket ansåg dock att det ur— sprungliga förslaget borde kompletteras vad gällde principerna för bedömningen av arbetstidsförhållandena för uppdragstagare.

RFV framhöll att uppdrag i många fall har stora likheter med anställning. Svårigheter kvarstod dock fortfarande att beräkna arbetstiden för vissa uppdragstagare. Verket ansåg därför att, om uppdragstagaren inte genom någon annan person kunde intyga arbetstid och inkomst för uppdraget, det borde åligga uppdrags- tagaren själv att styrka dessa förhållanden. När försäkringskas— san klargjort uppdragstagarens arbetsförhållanden torde inga hin- der föreligga att jämställa hans arbete med arbete som anställd vid bedömningen av rätten till delpension.

Verkets förslag innebar således att det i princip skulle ställas samma krav på uppdragstagare som egenföretagare när det gällde utredning om arbetstidsförhållandena. I övrigt skulle uppdrags— tagare jämställas med anställda i delpensionshänseende.

Härefter har socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1984/85 23 på nytt prövat frågan om rätten till delpension för uppdrags— tagare med fackliga och politiska uppdrag. Utskottet hänvisade därvid till RFV:s nyssnämnda rapport samt erinrade om att det i pensionsberedningens uppdrag ingår även frågor som belysts i denna rapport. Utskottet förutsatte att den fråga som aktuali- serats därmed skulle få sin lösning.

5.5.5. Överväganden och förslag Utgångspunkter

Som framgår av redogörelsen i det föregående har frågan om rät- ten till och beräkningen av delpension för uppdragstagare ägnats stort intresse och uppmärksammats i många olika sammanhang. Skilda förslag till lösningar har också presenterats under årens lopp. När delpensioneringen år 1980 utvidgades till att omfatta alla typer av förvärvsarbete var det en strävan att så långt möj- ligt ansluta olika grupper förvärvsarbetande på samma villkor. Endast i den mån arbets- och inkomstförhållandena var alltför avvikande kunde särbestämmelser accepteras. Vid den översyn som vi gjort av regelsystemet och vid vilken samordnings- och förenk- lingsaspekter har tillmätts stor vikt har vi särskilt undersökt om antalet särbestämmelser för olika typer av förvärvsarbetande kan minskas. När det gäller Uppdragstagarnas ställning inom del- pensioneringen har vi även tagit speciell hänsyn till hur motsva- rande fråga har lösts inom övriga grenar av socialförsäkringen.

En grundtanke med delpensioneringen är att regelsystemet i så stor utsträckning som möjligt skall anpassas efter de försäkrades önskemål om grad av arbetstidsminskning. Reglerna skall inte heller försvåra möjligheterna att ändra inriktning av förvärvs- arbetet i samband med övergången till deltidsarbete.

Enligt vår uppfattning kan de nuvarande bestämmelserna om del— pension för uppdragstagare i vissa fall få mindre tillfredsstäl- lande konsekvenser. Det kan inte vara rimligt att t. ex. en för— säkrad som till huvudsaklig del är anställd och som har ett upp— drag vid sidan av anställningen i princip skall behandlas som en egenföretagare vid bedömningen av rätten till delpension. Inom den allmänna pensioneringen i övrigt jämställs uppdrag med an- ställning. Av principiella skäl borde detsamma gälla också på delpensionsområdet. Ett uppdrag står ofta anställning nära, och en uppdragstagare är inte sällan i samma ekonomiska och sociala situation som en arbetstagare. För flertalet är uppdraget närmast en bisyssla, t. ex. för vissa fackligt och politiskt förtroende- valda samt för förmyndare, övervakare och fosterföräldrar. Om möjligheter finns att komma till rätta med de problem som man tidigare hänvisat till när det gällt Uppdragstagarnas ställning inom delpensioneringen, anser vi således att denna kategori principiellt bör jämställas med anställda.

De nuvarande reglerna för anställda förutsätter att man kan be— stämma arbetstiden med stor noggrannhet. Sådana möjligheter finns i regel inte när det gäller uppdragstagare. Som framgått av redo— visningen i det föregående har dessa svårigheter att fastställa arbetstiden i uppdrag utgjort huvudmotivet för den särreglering i förhållande till anställda som nu gäller beträffande delpension för uppdragstagare. Ett jämställande av dessa två grupper för- värvsarbetande skulle därför underlättas om man kan finna en lös— ning som innebär att behovet av omfattande arbetstidsberäkningar minskar.

För en anställd görs en tämligen exakt beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen. För en egenföretagare görs motsvar- ande inkomstberäkning schablonmässigt. Beräkningen för egenföre— tagare medför därför i regel inga problem i den praktiska till— lämpningen. Inkomsten efter arbetstidsminskningen kan däremot många gånger vara svår att förutse, bl. a. eftersom sambandet mellan inkomst och arbetstid kan vara svagt eller obefintligt. Också för vissa mindre grupper av uppdragstagare görs i dag en schablonberäkning av inkomsten före övergången till delpension, nämligen i de fall där ersättningen skattemässigt utgör inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet. Om ersättningen är att hän- föra till inkomst av tjänst vid inkomsttaxeringen beräknas dock

inkomsten också för uppdragstagare enligt de regler som gäller för anställda. Att göra en rättvisande uppskattning av inkomsten efter arbetstidsminskningen kan för vissa kategorier uppdrags- tagare innebära samma svårigheter som för en egenföretagare. Grunden härtill är att problem kan föreligga att bedöma omfatt— ningen av uppdraget för framtiden. Även dessa problem hänför sig således till beräkningen av arbetstiden efter arbetstidsminsk- ningen. Inkomstberäkningen för uppdragstagare underlättas dock betydligt av att det i många fall finns ett samband mellan den tid som tas i anspråk för uppdraget och inkomsten därav. Om man kan finna regler som ger ett rättvisande mått på inkomsten före arbetstidsminskningen och som låter sig tillämpas på ett enkelt och enhetligt sätt, skulle således förutsättningarna att jäm- ställa arbete som uppdragstagare med arbete som anställd för— bättras ytterligare. Olika möjligheter till lösning

Om man bedömer att svårigheterna att beräkna arbetstiden i upp— drag fortfarande är av den omfattning som redovisades i proposi- tionen 1978/79:69 (jfr ovan) skulle det kunna ligga närmast till hands att inte ändra nuvarande regler. I den diskussion om upp- dragstagarnas ställning inom delpensioneringen som förekommit därefter har det emellertid hävdats att dessa svårigheter borde kunna bemästras. Vissa ändringar av reglerna har därför ansetts vara motiverade. Man kan urskilja följande huvudinriktningar på de förslag som förts fram i denna diskussion. 0 Endast bisysslereglerna ändras. 0 Endast visst arbete som uppdragstagare jämställs med arbete som anställd.

o I princip allt arbete som uppdragstagare jämställs med arbete som anställd.

En möjlighet att komma till rätta med problemen skulle sålunda kunna vara att ändra reglerna för en mindre bisyssla och att därvid höja arbetstids— och inkomstgränserna för denna. En sådan tanke har väckts av bl. a. RFV, som i sin rapport Delpension och rörlig pensionsålder från år 1984 övervägde möjligheten att exem- pelvis höja gränsen för arbetstiden till 16 timmar per vecka och gränsen för inkomsten till två basbelopp.

Med förebild från den delpensionslag som gällde före år 1980 skulle även kunna komma i fråga att göra gränserna för bisysslan rörliga. Enligt denna lag skulle frågan om rätten till delpension hänskjutas till särskild prövning om arbetstiden i bisysslan efter övergången till deltidsarbete översteg tiden för deltids- arbetet. Detsamma gällde om ersättningen för bisysslan översteg hälften av lönen för deltidsarbetet.

Fördelen med de nämnda alternativen till lösning är att antalet fall där uppdragstagare jämställs med egenföretagare skulle min- ska betydligt. En utökning av tids- och inkomstgränserna skulle dock kunna medföra att en bisyssla - som undantogs från delpen- sionsbedömningen — inte alltid blev av begränsad omfattning i förhållande till huvudsysselsättningen. Den nu diskuterade lös- ningen innebär även att möjligheterna skulle öka att efter ar- betstidsminskningen arbeta mer än vad som vanligen är ordinarie arbetstid i heltidsanställning, 40 timmar per vecka. Som vi ut- vecklar i avsnitt 5.7 bör strävan vara att ta bort dessa möjlig— heter. Det kunde därför övervägas att införa en spärregel som förhindrade denna konsekvens. En sådan regel skulle kunna inne- bära att den försäkrade efter arbetstidsminskningen (inkl. bi- sysslan) fick arbeta längst t. ex. 35 eller 40 timmar per vecka. Detta betyder att, om den försäkrade har en arbetstid i anställ- ning på exempelvis 17 timmar per vecka efter arbetstidsminsk- ningen, han skulle kunna ha kvar uppdrag som tog i anspråk 18 (alt. 23) timmar per vecka.

I stället för att höja gränserna för vad som skall anses vara en mindre bisyssla finns naturligtvis möjlighet att helt slopa dessa. För att rätten till delpension skulle bedömas med bortse- ende från bisysslan skulle dock kvarstå som förutsättningar att denna utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och att den inte har ökats inför eller är avsedd att öka efter arbetstids- minskningen. En fördel med denna lösning är att man i regel inte skulle behöva göra någon mer omfattande beräkning av arbetstiden för uppdragen. Att avgöra varaktigheten av bisysslan torde nor- malt sett inte föranleda svårigheter. I praktiken skulle utred— ningen därför avse endast frågan om uppdraget utökats eller inte. Någon spärregel sådan som den ovan diskuterade torde inte komma i fråga med detta alternativ, eftersom en sådan regel skulle kräva

arbetstidsberäkningar för uppdragen. Den lösning som nu berörts skulle därmed vara förenad med samma nackdelar som den tidigare diskuterade.

Vi vill ytterligare framhålla att, när numera allt förvärvsarbete är delpensionsgrundande, det egentligen inte borde finnas behov av några särskilda bisyssleregler. Att systemet ändå innehåller sådana regler måste anses innebära nackdelar i försäkringsmässigt hänseende. En av dessa är att bisysslan inte får utökas efter delpensioneringen. Denna regel står ofta i konflikt med många uppdragstagares önskan att utöka uppdragen i samband med eller efter delpensioneringen. En av anledningarna till att uppdrags- tagare gärna vill behålla eller utöka sina uppdrag i samband med delpensioneringen torde vara att de inte betraktar uppdragen som förvärvsarbete. Vid en mindre utökning av bisysslan kan i en omprövningssituation reglerna medföra tröskeleffekter och därmed problem för de försäkrade. En strikt tillämpning av reglerna innebär nämligen att hela pensionen kan återkrävas kanske för avsevärd tid tillbaka.

Bisysslereglerna stämmer således dåligt överens med utgångspunk- terna att den försäkrades önskemål om grad av arbetstidsminskning bör tillgodoses i möjligaste män och att möjligheterna till änd- rad inriktning av förvärvsarbetet inte skall försvåras. Även andra nackdelar är förenade med det alternativ som här behandlas. Bl. a. skulle med detta inte tillgodoses önskemålet att uppdrags— tagare och anställda principiellt jämställs i delpensionshänse- ende. Mot bakgrund av vad vi sålunda anfört finner vi det inte vara en framkomlig eller lämplig väg att bygga vidare på detta alternativ att endast göra ändringar i bisysslereglerna.

En möjlighet att minska problemen med delpension för uppdrags- tagare är att söka finna lösningar som tar sikte på enbart vissa grupper uppdragstagare. I den diskussion som förts har uppdragstagare med politiska och fackliga förtroendeuppdrag ansetts ha en viss särställning. De exempel på problem som förts fram har dessutom huvudsakligen rört dessa uppdragstagare.

Det nyss diskuterade alternativet att ändra endast bisysslereg— lerna har byggt på förutsättningen att samtliga uppdragstagare behandlas lika. Denna lösning skulle dock även kunna tillämpas

enbart för en begränsad krets uppdragstagare, t. ex. just poli— tiskt och fackligt förtroendevalda. Emellertid kan också en mer vittsyftande lösning komma i fråga när det gäller behandlingen

av dessa kategorier i delpensionshänseende.

Som nämnts i avsnitt 5.5.4 behandlade RFV i rapporten Erfaren- heter av delpensioneringen t. o. m. augusti 1980 en sådan alter— nativ lösning, nämligen att betrakta arbete som fackligt eller politiskt förtroendevald såsom anställning men ha kvar nuvarande regler för övriga uppdragstagare. I rapporten konstaterades att en sådan uppdelning av uppdragstagare i olika grupper inom en och samma försäkringsgren inte hade prövats tidigare. I verkets över— väganden betonades även de olika former av gränsdragningsproblem som därvid kunde uppkomma. Ett av dessa problem gällde avgräns- ningen av politiskt och fackligt förtroendevalda i förhållande till andra uppdragstagare. Ett annat problem avsåg frågan om avgränsningen av politiskt och fackligt arbete skulle göras med hänsyn till om uppdraget utförts på tid för tjänstledighet med löneavdrag i anställningen eller inte.

Vi vill när det gäller det här aktuella alternativet, att endast visst arbete som uppdragstagare jämställs med arbete som an— ställd, erinra om att det för närvarande inom delpensioneringen görs en uppdelning av de förvärvsarbetande i tre huvudgrupper: anställda, uppdragstagare och egenföretagare. Med detta alterna— tiv skulle göras en ytterligare uppdelning av en av dessa huvud- grupper, nämligen ett särskiljande av fackliga och politiska för- troendeuppdrag från övriga uppdrag. Gruppen med politiska upp- drag skulle i sin tur i vissa fall kunna behöva delas upp på två undergrupper allt efter om löneavdrag gjorts i den ordinarie anställningen eller inte.

Sådana ändringsförslag ligger inte i linje med de utgångspunkter som strävandena efter likabehandling och samordning utgör. Som framgår av den föregående redogörelsen skulle med sådana lös— ningar dessutom uppkomma betydande avgränsningsproblem. Vi av- visar därför en lösning enligt denna linje.

Som framgår av avsnitt 5.5.4 föreslog RFV i rapporten Delpension och rörlig pensionsålder att i princip allt arbete som uppdrags- tagare skulle jämställas med arbete som anställd. Fördelarna med denna lösning kan sammanfattas på följande sätt. 0 Behandlingen av uppdragstagare inom socialförsäkringen blir enhetligare. 0 En fingraderad arbetstidsminskning blir möjlig. 0 En ökning av arbetstiden i uppdragen blir möjlig, och de nuvarande tröskeleffekterna bortfaller därmed. 0 Om bisysslereglerna inte ändras, förändras inte möjlig— heterna för egenföretagare att få delpension. o Antalet bisysslefall minskar betydligt.

Som ytterligare skäl för sitt förslag framhöll verket att åtskil- liga uppdragstagare har arbetsförhållanden som är likartade vissa grupper anställdas. Svårigheten att fastställa arbetstiden torde alltså vara densamma för dessa uppdragstagare som för jämförbara arbetstagare. Verket föreslog därvid att det i princip borde ställas samma krav på uppdragstagare som på egenföretagare vad gällde utredning av arbetstidsförhållandena.

Vi kan instämma med RFV att detta alternativ skulle innebära be— tydande fördelar. De utgångspunkter som vi tidigare uppställt för våra överväganden på det här berörda området synes i allt väsent— ligt bli tillgodosedda med detta alternativ. Med detta vinner man ökad samordning och förenkling och behovet av särbestämmelser minskar. Ytterligare en fördel är att enskilda försäkrade får större möjligheter att anpassa sina arbetsförhållanden efter arbetstidsminskningen till egna önskemål och att flexibiliteten inom systemet sålunda ökar. Dessutom skulle de problem som nu ibland kan uppkomma när det gäller gränsdragningen mellan upp- dragstagare och arbetstagare försvinna.

Förslag

Vi anser sålunda att en lösning som innebär att i princip allt arbete som uppdragstagare jämställs med arbete som anställd ligger i linje med de utgångspunkter som vi lagt till grund för våra överväganden. I det sammanhanget har vi också framhållit att ett genomförande av en sådan lösning underlättas om behovet av

omfattande arbetstidsberäkningar minskar. Därvid har vi även kon- staterat att, om man kan finna regler som ger ett rättvisande och lättillämpat mått på inkomsten före arbetstidsminskningen, förut- sättningarna att jämställa arbete som uppdragstagare med arbete som anställd skulle förbättras ytterligare.

I avsnitt 5.10 nedan lägger vi fram förslag om att inkomsten före arbetstidsminskningen för anställda alltid skall beräknas enligt en schablonmetod på grundval av de ATP—poäng som tillgodoräknats den försäkrade. Samma metod föreslår vi skall gälla för egenföre- tagare (avsnitt 5.1I). Från denna synpunkt blir det därför utan betydelse om uppdragstagare jämställs med anställda eller egen- företagare. Härigenom får man också ett lättillgängligt och enkelt mått på den tidigare inkomsten. Detta förslag till ändrad beräkningsmetod för inkomsten före arbetstidsminskningen medför att behovet av arbetstidsberäkningar minskar. Enbart i de fall där arbetstidsminskningen ligger kring fem timmar i veckan eller där arbetstiden efter övergången till delpension kan antas vara i närheten av den nedre tidsgränsen för deltidsarbete (17 timmar i veckan), kan uppkomma behov av en mer exakt arbetstidsberäkning. Sådana behov kan aktualiseras även i vissa omprövningssituationer samt i fall där arbetstiden efter arbetstidsminskningen ligger i närheten av den övre gräns för deltidsarbetet, 35 timmar per vecka, som vi föreslår i avsnitt 5.7. I flertalet fall torde dock de nämnda arbetstidsförhållandena inte föreligga.

Vårt förslag till ändrat pensionsunderlag avser endast inkomsten före arbetstidsminskningen. De nuvarande reglerna för beräkning av inkomsten efter arbetstidsminskningen föreslås således vara oförändrade. Därmed kvarstår även vissa problem att beräkna arbetstiden. Som framgår av avsnitt 5.5.4 har emellertid RFV i sin rapport Delpension och rörlig pensionsålder pekat på en metod att begränsa den tid som skall beaktas vid bedömningen av rätten till delpension. Med en sådan metod underlättas beräk— ningen av arbetstiden väsentligt. Vi anser denna metod vara en ändamålsenlig lösning och föreslår att den skall tillämpas i de fall som här är aktuella.

Enligt vår mening kommer med detta och med de övriga förslag som vi lägger fram i detta betänkande svårigheterna att beräkna arbetstid i uppdrag att minska. Även beräkningen av inkomsten i uppdrag kommer i viss mån att underlättas.

Med hänsyn härtill och till vad vi i övrigt anfört om fördelarna med denna lösning föreslår vi att i princip allt arbete som upp- dragstagare generellt sett inom delpensioneringen skall jämstäl— las med arbete som anställd. I specialmotiveringen utvecklar vi närmare vilka konsekvenser detta förslag bör få vid den praktiska tillämpningen och hur bedömningen bör göras av arbetstidsminsk— ningen för olika kategorier uppdragstagare.

En förutsättning för att på detta sätt jämställa uppdrag med an- ställning bör vara att inkomsten av uppdraget skattemässigt är att hänföra till inkomst av tjänst. Om uppdragsinkomsten vid inkomsttaxeringen är att anse som inkomst av rörelse eller av jordbruksfastighet bör nuvarande regler alltjämt gälla.

5.6. Bisysslereglerna 5.6.1 Gällande regler

Om den försäkrade har en mindre bisyssla vid sidan av sitt huvud—

sakliga arbete kan han på begäran få sin rätt till delpension be— dömd med bortseende från bisysslan. Följande förutsättningar gäl- ler dock.

0 Bisysslan skall ha utförts varaktigt före arbetstids— minskningen. o Arbetstiden för bisysslan får inte ha ökats inför eller vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakliga förvärvsarbetet. o Arbetstiden för bisysslan kan beräknas uppgå till i genom- snitt högst 10 timmar per vecka. 0 Årsinkomsten för bisysslan kan antas bli mindre än vad som motsvarar ett basbelopp.

5.6.2. Bakgrund till nuvarande regler

Enligt den lag som gällde före år 1980 och som avsåg endast an- ställda skulle vid bedömningen av rätten till delpension bortses från bisyssla som en försäkrad före övergången till deltidsarbete varaktigt utfört vid sidan av sitt huvudsakliga arbete. Frågan om rätten till delpension skulle dock hänskjutas till särskild pröv- ning om arbetstiden i bisysslan efter arbetstidsminskningen över- steg tiden för deltidsarbetet. Detsamma gällde om ersättningen för bisysslan översteg hälften av lönen för deltidsarbetet (se även avsnitt 5.5.3).

När RFV i rapporten (Ds S 1977:9) Översyn av delpensionsförsäk- ringen lade fram förslag om en utvidgning av försäkringen före- slog verket att bisysslereglerna skulle slopas, eftersom allt förvärvsarbete därefter enligt förslaget skulle ge rätt till del- pension. Enligt RFV:s förslag skulle därvid arbete som uppdrags— tagare jämställas med och bedömas enligt samma regler som arbete som arbetstagare.

I propositionen 1978/79:69 om delpension för egenföretagare m. m. menade departementschefen att utredningsförslaget beträffande bi— syssla till anställning kunde innebära olyckliga tröskeleffekter och försämringar i förhållande till då gällande regler om rätt till delpension. Han pekade också på att propositionens förslag, att förvärvsarbete i form av uppdrag skulle jämställas med rör- else i fråga om delpension, innebar en skärpning av denna fråge- ställning. Departementschefen fann det inte rimligt att en ar- betstagare, som dessutom har ett förtroendeuppdrag eller som i obetydlig omfattning även driver rörelse eller jordbruk, i fort— sättningen antingen skulle behöva minska sin sammanlagda arbets- tid enligt rörelsereglerna, dvs. med minst hälften, eller helt avstå från bisysslan för att kunna få rätt till delpension enligt reglerna för anställda. Han förordade därför att vissa möjlig- heter att bortse från bisyssla till anställning skulle behållas inom delpensionsförsäkringen och att motsvarande möjligheter skulle finnas för egenföretagare som har ett mindre uppdrag.

I specialmotiveringen till propositionen framhöll departements- chefen att det tedde sig naturligt att i princip bortse bara från arbete som inte självständigt kan räknas som deltidsarbete vid delpension. Med hänsyn härtill föreslogs en gräns vid en arbets— tid om tio timmar i veckan för bisysslan. Det fick också anses nödvändigt att dra en övre gräns för vad som kan betraktas som inkomst av mindre bisyssla, även om det var arbetstiden som var väsentligast i sammanhanget. Denna inkomstgräns borde vara fast och föreslogs utgöra ett basbelopp. Behov förelåg även av en regel att arbetstiden inte skulle få ökas i samband med delpen- sioneringen. Med ökning avsågs dock inte obetydliga förändringar i arbetstiden.

Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget i propositionen och därmed infördes de nu gällande bisysslereglerna.

5.6.3. Överväganden och förslag

Enligt vad vi erfarit har tillämpningen av bisysslereglerna hos försäkringskassorna i allmänhet inte vållat några större problem. Vissa svårigheter har dock ibland kunnat uppstå. Detta gäller t. ex. när omfattningen av bisysslan ändrats från år till år före arbetstidsminskningen. Beträffande förtroendeuppdrag kan antalet sammanträden och sammanträdenas längd variera. Betydande förändringar kan även ske av arvodet för uppdraget. Om den för— säkrade har royalties eller tantieminkomster kan dessutom vissa problem finnas att fastställa arbetstid och inkomst. Detsamma kan gälla för den som driver ett mindre jordbruk. När bisysslans var- aktighet skall bedömas har uppdrag som inte utförs årligen med- fört problem, exempelvis uppdrag som återkommer vart femte år. Beträffande tiden för fackliga och politiska uppdrag har det ibland varit svårt att fastställa hur stor del som utförs under resp. efter ordinarie arbetstid. När den försäkrade har minskat sin arbetstid i det huvudsakliga arbetet och samtidigt begärt bortseende från bisyssla, förekommer det vidare att antalet uppdrag ökar i och med att utrymmet för dem blir större. Efter- som en förutsättning för att få rätten till delpension bedömd med bortseende från bisysslan är att den inte utökas efter arbetstidsminskningen, uppkommer i dessa fall fråga om delpen- sionen skall omprövas eller inte.

Vi anser, som framhållits i avsnitt 5.5.5, att det numera egent- ligen inte borde finnas något behov av särskilda bisyssleregler inom delpensioneringen, eftersom allt förvärvsarbete nu grundar rätt till delpension. Förekomsten av dessa regler kan därför ses

som en nackdel i försäkringsmässigt hänseende.

I detta sammanhang bör erinras om att redan enligt nuvarande regler inkomstbortfall i ett uppdrag kompenseras med delpension. T. ex. kan den som före arbetstidsminskningen haft en anställning med 40 timmars arbetstid och ett uppdrag med en arbetstid om 12 timmar i veckan helt avstå från uppdraget samtidigt som han mins- kar arbetstiden i anställningen med minst 5 timmar. Hans rätt till delpension bedöms då enligt reglerna för anställda och in- komstbortfallet - både i anställningen och uppdraget - kompense- ras i sin helhet. Ett annat exempel är en försäkrad som arbetar 35 timmar per vecka som anställd i ett arbete med en ordinarie arbetstid för heltidsanställning om 40 timmar i veckan. Vid sidan av anställningen har han ett förtroendeuppdrag, för vilket ar- betstiden beräknas till 10 timmar per vecka. Arbetstidsminsk— ningen sker genom att han avstår från uppdraget eller - t. ex. i samband med en förskjutning i de politiska styrkeförhållandena — inte får detta förlängt, medan arbetstiden i anställningen är oförändrad. Trots att sålunda ingen förändring sker av arbets— tiden i anställningen kompenseras i detta fall hela inkomstbort— fallet i uppdraget genom delpension.

För flertalet anställda som begär bortseende från bisyssla har denna formen av ett eller flera uppdrag. Huvudmotivet för de

nuvarande bisysslereglerna är att undvika att rätten till del— pension för denna kategori bedöms enligt reglerna för egenföre— tagare. Som framgår av avsnitt 5.5 föreslår vi nu att arbete som uppdragstagare skall jämställas med arbete som anställd. Därav följer att nämnda kategori i fortsättningen kan göra en fingrade— rad arbetstidsminskning enligt de regler som nu gäller enbart för anställda och även kan utöka arbetstiden i uppdraget. Härmed bortfaller enligt vår mening i huvudsak behovet av särskilda reg-

ler om bisysslor. Flertalet av de försäkrade för vilka dessa reg— ler tillämpas torde ha goda möjligheter att anpassa sig efter de

bestämmelser som vi föreslår skall gälla för uppdragstagare. Vi

har därför övervägt om det är möjligt att nu helt slopa bisyssle— reglerna. För en sådan lösning talar — som vi nyss framhållit — även försäkringsmässiga skäl. Också administrativa hänsyn kan anföras som grund för ett sådant förslag.

Vi har dock funnit att det även förekommer att en anställd vid sidan av sin anställning driver en mindre rörelse eller ett mindre jordbruk och vill behålla denna bisyssla i samma omfatt- ning efter övergången till delpension. I flertalet fall är en sådan bisyssla av mycket begränsad omfattning (sällan med en arbetstid om mer än 6 timmar per vecka). Om bisysslereglerna slopas, skulle en anställd med en veckoarbetstid före arbetstids- minskningen om exempelvis 40 timmar i anställning och 6 timmar i rörelse - totalt 46 timmar - för att kunna behålla rörelsen vara tvungen att minska arbetstiden i anställningen till 17 timmar för att den totala arbetstiden skall minskas till hälften, dvs. 23 timmar. Det torde emellertid inte vara möjligt för alla att an- passa arbetstiden i anställningen på detta sätt och att — som förutsätts i exemplet - minska den till 17 timmar i veckan. En- ligt vår bedömning skulle sålunda anställda i vissa fall kunna få svårigheter att anpassa arbetstiden efter delpensionsreglerna om de har kvar en mindre rörelse eller ett mindre jordbruk efter arbetstidsminskningen.

För egenföretagarnas del motiveras bisysslereglerna med att dessa inte skall vara tvungna att minska den huvudsakliga verksamheten med mer än hälften om de t. ex. vill behålla ett mindre uppdrag i vilket arbetstiden inte kan minskas. Nuvarande bisyssleregler innebär att den som före arbetstidsminskningen har t. ex. en veckoarbetstid om 40 timmar i rörelse och 10 timmar i uppdrag - totalt 50 timmar — kan minska arbetstiden i rörelsen till hälf— ten, 20 timmar, och behålla uppdraget i oförändrad omfattning. Den totala arbetstiden efter arbetstidsminskningen uppgår då till 30 timmar i veckan. Om bisysslereglerna slopas måste denne egen- företagare, om han vill behålla uppdraget, minska arbetstiden i rörelsen till 15 timmar för att den sammanlagda arbetstiden skall minskas till hälften, dvs. 25 timmar. En egenföretagare torde visserligen många gånger ha större möjligheter än en anställd att anpassa arbetstiden efter delpensionsreglerna. En sådan anpass- ning skulle emellertid förutsätta en mer fingraderad arbetstids-

minskning för egenföretagare än vi funnit vara möjlig (se avsnitt 5.4). Vi anser det inte heller motiverat att en egenföretagare skall vara tvungen att minska sin huvudsakliga verksamhet med mer än hälften om han t. ex. vill behålla ett mindre förtroendeupp— drag i vilket arbetstiden inte kan minskas. Även egenföretagare skulle alltså i vissa fall kunna drabbas av icke önskvärda bi- effekter av lagstiftningen om bisysslereglerna avskaffades.

Mot denna bakgrund har vi funnit att det inte är lämpligt att nu helt slopa bisysslereglerna. Dessa bör alltså finnas kvar i viss utsträckning. De kan dock begränsas väsentligt i förhållande till vad som nu gäller. Den fråga som då uppkommer är hur denna av- gränsning skall göras.

I lagtexten definieras i dag inte vilka typer av förvärvsarbeten som innefattas i begreppet mindre bisyssla. I förarbetena har däremot lämnats några exempel, som dock inte torde vara uttöm- mande. Utöver de situationer som nämnts i propositionen 1978/79:69 (se ovan under avsnitt 5.6.2) har i den praktiska tillämpningen en egenföretagare med en mindre anställning vid sidan av rörelsen ansetts kunna få rätten till delpension bedömd med bortseende från anställningen. Vid några tillfällen har också aktualiserats frågan om en mindre anställning vid sidan av en större anställning kan anses utgöra en bisyssla i delpensionslagens mening. Syftet med en begäran om bortseende från bisysslan kan i sådana fall ha varit att kringgå regeln om minskning av arbetstiden också i förhållande till den ordinarie arbetstiden i heltidsanställning. Om exempelvis en försäkrad minskat sin arbetstid i en anställning från 40 till 30 timmar i veckan och behållit en annan anställning med 10 timmars vecko- arbetstid, skulle han enligt huvudregeln inte vara berättigad till delpension, eftersom hans totala arbetstid efter arbetstids— minskningen överstiger 35 timmar per vecka. Om rätten till del— pension kunde bedömas med bortseende från den mindre anställ- ningen, skulle han dock kunna få sådan pension. Såvitt är känt har emellertid inte beviljats delpension i denna situation. Frågan har inte prövats av domstol.

Något skäl för att bevilja delpension med bortseende från bi— syssla i form av anställning för försäkrade som har annan större anställning som huvudsysselsättning finns inte enligt vår mening. Inte heller finner vi — med hänsyn till att uppdragstagare fram- deles med vårt förslag skall jämställas med arbetstagare — anled- ning föreligga att medge att den som vid sidan av en anställning har uppdrag skall kunna begära bortseende från detta. Som vi tidigare utvecklat bör dock möjligheter kvarstå för anställda att få rätten till delpension bedömd med bortseende från en bisyssla i form av en mindre rörelse eller ett mindre jordbruk.

Också den vars huvudsakliga sysselsättning är uppdrag (utgörande inkomst av tjänst i skattehänseende) bör på motsvarande sätt kunna beviljas delpension med bortseende från en bisyssla i form av en mindre rörelse eller ett mindre jordbruk. Även i övrigt bör för dessa uppdragstagare gälla bisyssleregler som motsvarar de för anställda.

I det föregående har vi framhållit att det inte heller beträf- fande egenföretagare är lämpligt att helt slopa möjligheterna att bortse från en mindre bisyssla. De fall där möjligheter härtill bör kvarstå är de där en rörelseidkare elTer lantbrukare har ett uppdrag eller en anställning vid sidan av huvudsysselsättningen. I andra fall finns dock inte anledning att ha kvar några sär— skilda undantagsbestämmelser om bisysslor för egenföretagare. Detta innebär att huvudregeln för arbetstidsminskningen m. m. kommer att gälla för rörelseidkare som vid sidan av en rörelse bedriver en annan rörelse eller ett mindre jordbruk liksom för lantbrukare som dessutom har annat lantbruk (eller annat som är att hänföra till inkomst av jordbruksfastighet) eller rörelse.

Vi föreslår således att möjligheterna att begära bortseende från en mindre bisyssla skall kvarstå även fortsättningsvis i viss utsträckning. Enligt vårt förslag ovan får härvid begreppet bisyssla en mer precis definition än för närvarande. Vidare får begreppet bortseende en något inskränkt innebörd i jämförelse med gällande regler. Som vi föreslår i avsnitt 5.7 skall nämligen arbetstiden i bisysslan beaktas vid prövningen av att den försäk- rade uppfyller kravet på en längsta arbetstid efter arbetstids- minskningen om 35 timmar per vecka.

Nuvarande villkor, att bisysslan skall ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen och att arbetstiden för den inte får ökas inför eller efter arbetstidsminskningen i det huvudsakliga arbetet, finner vi vara väl avvägda. De bör alltså finnas kvar fortsättningsvis för de fall där det blir aktuellt att bortse från en mindre bisyssla.

Enligt nuvarande regler får arbetstiden för bisysslan beräknas uppgå till högst 10 timmar per arbetSVecka. Årsinkomsten av bisysslan måste antas bli mindre än vad som motsvarar ett bas- belopp. (För år 1986 är basbeloppet 23 300 kr.) Erfarenheten visar att de försäkrade som har svårigheter att uppfylla dessa krav oftast har en för hög inkomst av bisysslan. Mera sällan är däremot arbetstiden för lång. Det förefaller således finnas en bristande balans mellan tids- och inkomstmåtten. Vill man uppnå en bättre balans mellan tids— och inkomstmåtten för en mindre bisyssla bör därför inkomstgränsen höjas. Vi föreslår att så sker och att den övre inkomstgränsen därvid bestäms till vad som motsvarar ett och ett halvt basbelopp.

I vissa fall kan en försäkrad ha flera olika bisysslor vid sidan av den huvudsakliga sysselsättningen. Fråga har då upp- kommit om en tillämpning av bisysslereglerna i delpensionslagen måste avse samtliga bisysslor eller om man kan bortse från endast någon av dem. Problemet har inte berörts i förarbetena. I den praktiska tillämpningen hos försäkringskassorna har ofta ansetts att en begäran om bortseende måste avse samtliga bisysslor som den försäkrade har av samma förvärvstyp. I en dom den 13 januari 1986 (mål nr 1259-1260/84) har emellertid försäkringsrätten för

Södra Sverige kommit till motsatt resultat.

Enligt vår uppfattning är en sådan möjlighet att begära bortse- ende från enbart någon av flera bisysslor oförenlig med syftena med bisysslebestämmelserna. Rätten till delpension skulle annars bedömas annorlunda än om det gällt en enda bisyssla med samma arbetstid som den för flera bisysslor totala. Det sagda kan illustreras med följande exempel. En heltidsanställd har dess- utom två mindre rörelser med en arbetstid om 10 resp. 6 timmar per vecka - dvs. en total veckoarbetstid om 56 timmar. Han mins- kar tiden i anställningen från 40 till 17 timmar i veckan och

behåller samtidigt rörelserna oförändrade. Om denne försäkrade skulle kunna begära bortseende från endast rörelsen med 10 tim- mars arbetstid, skulle den veckoarbetstid som beaktas vid del- pensioneringen bli 46 timmar före och 23 timmar efter arbetstids— minskningen. Med tillämpning av reglerna för egenföretagare — vilka gäller i detta fall - skulle han således kunna få rätt till

delpension. Om han emellertid i stället haft en enda rörelse om— fattande 16 timmar per vecka hade han inte haft denna möjlighet.

Mot denna bakgrund anser vi att den möjlighet som nu kan före- ligga att sålunda utnyttja bisysslereglerna på ett icke avsett sätt inte längre bör finnas. Vi föreslår därför att — i de fall en försäkrad har flera bisysslor — en begäran om bortseende måste avse samtliga bisysslor.

Våra förslag i detta avsnitt kan sammanfattas på följande sätt. Också i fortsättningen kan vissa försäkrade på begäran få sin rätt till delpension bedömd med bortseende från en mindre bi-

syssla. Denna möjlighet finns dock enbart för anställda och

uppdragstagare som har en bisyssla i form av rörelse eller jordbruk samt för egenföretagare som har uppdrag (att hänföra till inkomst av tjänst vid beskattningen) eller anställning vid

sidan av huvudsysselsättningen. Följande förutsättningar gäller dock.

— Bisysslan skall ha utförts varaktigt före arbetstidsminskningen. - Arbetstiden för bisysslan får inte ha ökats inför eller vara avsedd att öka efter arbetstidsminskningen i det huvudsakliga arbetet.

- Arbetstiden för bisysslan kan beräknas uppgå till i genomsnitt högst 10 timmar per vecka. — Årsinkomsten för bisysslan kan antas bli mindre än vad som mot- svarar ett och ett halvt basbelopp.

- Om en försäkrad har flera bisysslor måste en begäran om bort- seende avse samtliga dessa.

5.7 Tidsgränserna för deltidsarbetet 5.7.1 Gällande regler

Den försäkrade skall arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka efter minskningen av arbetstiden för att vara berättigad till delpension. För den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anställd gäller att den nya arbetstiden måste under- stiga den ordinarie arbetstiden i arbetet med minst fem timmar per vecka. För andra än anställda finns ingen motsvarande övre tidsgräns.

5.7.2. Överväganden och förslag

Den nedre tidsgränsen för deltidsarbete (17 timmar per vecka) har bestämts med hänsyn till att den återstående arbetstiden skall vara av så stor omfattning att den medför rätt till sociala förmåner av olika slag. Gränsen för vissa avtalsbundna förmåner är 16 arbetstimmar i veckan. En arbetstid om minst 17 timmar per vecka är dessutom en förutsättning för medlemskap i arbetslös— hetskassa. Denna tidsgräns är även ett villkor för ersättnings- rätt inom arbetslöshetsförsäkringen eftersom den som söker del— tidsarbete har sådan rätt endast under förutsättning att hans arbetsutbud omfattar minst 3 timmar varje arbetsdag och i genom— snitt minst 17 timmar i veckan. Den som har en genomsnittlig arbetstid om minst 17 timmar per vecka i anställning uppfyller dessutom i praktiken alltid det arbetsvillkor som i olika arbets- löshetskassor gäller för ersättningsrätt. Vi anser att det inte finns några skäl att ändra denna tidsgräns. Den bör således kvarstå oförändrad.

Vad sedan gäller den längsta arbetstiden efter arbetstidsminsk- ningen har i både den nuvarande och den tidigare delpensions— lagen en utgångspunkt varit att det skall finnas en övre gräns för den arbetstid som den försäkrade kan ha efter delpensione— ringen. Kravet är för anställda att arbetstiden skall minskas med i genomsnitt minst 5 timmar per vecka i förhållande till den ordinarie arbetstiden i heltidsanställning, vilken i regel är

40 timmar per vecka. Kravet på en minsta minskning av arbetstiden gäller således inte enbart i förhållande till den försäkrades faktiska arbetstid före arbetstidsminskningen. Minskningen av arbetstiden skall nämligen göras även i förhållande till den arbetstid som gäller i heltidsarbete enligt författning eller kollektivavtal för det arbete som den försäkrade utför. En an— ställd är med andra ord i regel inte berättigad till delpension om han arbetar mer än 35 timmar per vecka i anställningen.

Emellertid kan en anställd enligt dagens regler ha en mindre bi— syssla i form av t. ex. uppdrag eller rörelse vid sidan av an- ställningen och få rätten till delpension bedömd med bortseende från denna bisyssla. En förutsättning härför är att arbetstiden för bisysslan inte överstiger i genomsnitt 10 timmar per arbets— vecka. För en sådan försäkrad föreligger alltså möjlighet att efter övergången till delpension arbeta längre tid än 35 timmar i veckan. Den sammanlagda arbetstiden kan vara högst 45 timmar, varav 35 timmar i anställningen och 10 timmar i bisysslan.

Även efter ett genomförande av våra andra förslag i detta betänk- ande skulle möjligheter kunna finnas för vissa grupper anställda att ha en så lång total arbetstid som 45 timmar i veckan efter arbetstidsminskningen. Visserligen kommer sådana möjligheter inte att föreligga för dem som har uppdrag som bisyssla, eftersom upp- drag enligt vårt förslag i avsnitt 5.5 skall jämställas med an- ställning och därmed aldrig kunna utgöra en bisyssla för en an- ställd. Vid prövningen av den längsta arbetstiden efter arbets— tidsminskningen kommer således arbetstiden för uppdraget alltid att räknas in. Emellertid kommer en anställd även fortsättnings- vis att kunna begära bortseende från bisyssla i form av rörelse eller jordbruk, varvid hänsyn inte skulle tas till arbetstiden härför vid bedömningen av arbetstidsminskningens omfattning.

För försäkrade vilkas rätt till delpension bedöms enligt reglerna för egenföretagare finns i dag inga begränsningar i fråga om den längsta tiden efter arbetstidsminskningen. Arbetstider som där— efter överstiger 35 timmar per vecka är således möjliga. För egenföretagare som har enbart rörelse— eller jordbruksinkomst

torde denna möjlighet främst vara av teoretisk karaktär, eftersom arbetstiden måste minskas med minst hälften. Större praktisk be- tydelse kan frågan emellertid ha för sådana egenföretagare som har bisyssla i form av anställning eller uppdrag. Såväl enligt de nuvarande som enligt de av oss i avsnitt 5.6 föreslagna reglerna kan en sådan egenföretagare få rätten till delpension bedömd med bortseende från arbetstiden i bisysslan om denna inte överstiger 10 timmar per vecka. T. ex. skulle han kunna arbeta 60 timmar i

en rörelse och 10 timmar i ett uppdrag före arbetstidsminskningen samt därefter gå ned till 30 timmar i rörelsen och ha kvar upp— draget oförändrat. Efter delpensioneringen skulle han alltså kunna ha en sammanlagd arbetstid om 40 timmar per vecka.

Som framgår av det anförda medger såväl de nu gällande som de av oss föreslagna bisysslereglerna m. m. en jämförelsevis lång arbetstid efter arbetstidsminskningen. Att en försäkrad på detta sätt kan ha en arbetstid motsvarande eller i extremfall t. o. m. överstigande arbetstiden för ett normalt heltidsarbete står en- ligt vår mening inte i överensstämmelse med delpensioneringens syften. Vi anser därför att någon form av generell begränsning av arbetstiden efter arbetstidsminskningen är påkallad. Ytterligare en grund härför är att allt förvärvsarbete sedan år 1980 är del— pensionsgrundande och att således inkomstbortfall i en bisyssla kompenseras genom delpension. Att möjliggöra en så lång arbetstid efter övergången till delpension som den ovan beskrivna kan inte vara ett motiv för de särskilda bisysslereglerna.

En sådan övre gräns för arbetstiden efter arbetstidsminskningen skulle kunna göras antingen fast eller rörlig i förhållande till den försäkrades tidigare arbetstid. I det senare fallet skulle den bestämmas till ett krav på en minskning av arbetstiden med viss procentuell andel. Som vi utvecklat i avsnitt 5.3 skulle emellertid vissa olägenheter följa med en sådan lösning, som vi därför avvisat i det sammanhanget. Gränsen bör därför vara fast. En lämplig avvägning är enligt vår mening att sätta denna gräns vid en arbetstid om 35 timmar per vecka.

Vi föreslår alltså att det för alla försäkrade skall gälla en regel som innebär att den sammanlagda arbetstiden efter över- gången till delpension får utgöra i genomsnitt högst 35 timmar

per arbetsvecka. I denna längsta möjliga arbetstid bör inräknas även arbetstiden för en mindre bisyssla som den försäkrade bevil- jats bortseende från. Något skäl för att behandla en anställd med rörelse eller jordbruk vid sidan av anställningen eller en egen- företagare med bisyssla i form av uppdrag eller anställning på annat sätt i detta hänseende än den som har enbart anställning resp. enbart rörelse eller jordbruk finns inte enligt vår

mening.

Det kan förutsättas att antalet fall där det blir aktuellt att tillämpa den nu föreslagna övre tidsgränsen kommer att bli mycket begränsat. Några olägenheter torde inte uppstå för försäkrade i allmänhet. Den som har en mindre bisyssla torde nämligen ha goda möjligheter att göra en anpassning av arbetstiden i huvudsyssel- sättningen så att den sammanlagda arbetstiden efter arbetstids— minskningen inte överstiger 35 timmar per arbetsvecka. Någon för- sämring i förhållande till dagens regler torde förslaget alltså inte innebära för dessa försäkrade. Förslaget medför enbart att man hindrar ett icke avsett utnyttjande av delpensioneringen för en liten grupp försäkrade med mycket speciella arbetsförhål— landen.

Eftersom vi sålunda föreslår en fast övre gräns för arbetstiden efter övergången till delpension och denna gräns är avsedd att gälla för alla kategorier försäkrade, föreligger inte längre något behov av den regel i detta hänseende som nu gäller enbart för anställda. Denna regel, att den nya arbetstiden med minst fem timmar i veckan skall understiga ordinarie arbetstid i arbetet, kan därför slopas.

5.8 Beräkningen av arbetstiden 5.8.1 Gällande regler

Arbetstiden före arbetstidsminskningen beräknas i regel på grund— val av den normala arbetstiden vid tidpunkten för övergång till delpension och med ledning av den genomsnittliga arbetstiden under den ramtid av tolv månader dessförinnan som gäller för

arbetsvillkoret. Är det uppenbart att arbetstiden under denna ettårsperiod väsentligt överstiger den genomsnittliga arbetstiden under tre sådana ettårsperioder omedelbart före arbetstidsminsk- ningen, beräknas i stället arbetstiden som ett genomsnitt för dessa tre ettårsperioder.

Den försäkrades arbetstid efter arbetstidsminskningen beräknas med hänsyn till hans antagna arbetsförhållanden under det föl- jande året.

5.8.2. Överväganden och förslag

Beräkningen av arbetstiden före arbetstidsminskningen har ibland i den praktiska tillämpningen gett upphov till vissa problem för i första hand försäkrade med timlön. I sin ansökan uppger många sådana heltidsarbetande som arbetstid den ordinarie arbetstiden i heltid enligt kollektivavtalet, dvs. vanligtvis

40 timmar per vecka. Erfarenheterna visar dock att ett betydande antal av dessa försäkrade — med tillämpning av de regler som gäller för arbetstidsberäkningen inom delpensioneringen — regel- mässigt arbetat i genomsnitt någon eller några timmar mindre per vecka. Detta framgår bl. a. av arbetsgivarintygets uppgifter om totalantalet arbetade timmar under det senaste året. Den försäk— rade har t. ex. varit ledig från arbetet på grund av enskilda angelägenheter. Denna frånvaro har av försäkringskassan bedömts inte vara av sådan karaktär att reglerna i 8 5 RFV:s kungörelse med verkställighetsföreskrifter till NDPL kunnat tillämpas. En— ligt dessa bestämmelser skall vid fastställandet av den försäk- rades genomsnittliga arbetstid tid för bl. a. ledighet inte räk— nas in i ramtiden av tolv månader före arbetstidsminskningen, om det är uppenbart att denna ledighet är tillfällig.

En arbetstid om 40 timmar per vecka innebär en sammanlagd arbets— tid under året om 2 080 timmar (inkl. tid för semester). Även om tid för exempelvis sjukdom inte frånräknas har många försäkrade haft en faktisk arbetstid som klart understiger 2 080 timmar per år. Av främst administrativa skäl görs i den praktiska tillämp— ningen en närmare utredning av arbetstidsförhållandena enbart i

fall där arbetstiden understiger ett visst antal timmar per år. Den gräns vid vilken försäkringskassorna finner anledning att göra en sådan mer ingående utredning ligger i regel omkring 1 900 timmar per år, vilket motsvarar i genomsnitt 37 timmar per vecka.

Den utredning som försäkringskassorna sålunda gör i vissa fall kan medföra att den till grund för delpensionen liggande arbets- tiden — och inkomsten — beräknas exakt på grundval av den försäk— rades faktiska arbetstid under de senaste tolv månaderna före arbetstidsminskningen. Också delpensionen blir således i dessa fall exakt beräknad. För övriga försäkrade kan däremot delpensio- nen bli något för stor i förhållande till de faktiska arbetstids- och inkomstförhållandena. För försäkrade med månadslön föreligger i regel inte motsvarande problem i den praktiska tillämpningen. De avdrag på lönen som vissa ledigheter kan medföra är nämligen för denna kategori vanligtvis inte av den omfattning att beräk— ningen av delpensionens storlek görs med ledning av de faktiska arbets— och inkomstförhållandena under de senaste tolv månaderna före arbetstidsminskningen.

I avsnitten 5.10 och 5.11 lägger vi fram förslag om en schablon— mässig beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen för alla försäkrade. Härigenom bortfaller i stort sett behovet av exakta beräkningar av arbetstiden före arbetstidsminskningen. De ovan— nämnda problem som kan vara förknippade med tillämpningen av nuvarande regler i detta hänseende försvinner därmed. Med hän- syn till det sagda föreslår vi att nuvarande regler för be— räkning av arbetstid före arbetstidsminskningen kvarstår i huvudsak oförändrade.

Den nuvarande regeln att arbetstiden före arbetstidsminskningen i vissa fall beräknas som ett genomsnitt för en treårsperiod infördes fr. o. m. år 1980. Syftet var att motverka ett icke avsett utnyttjande av försäkringen. Den närmare innebörden av regeln har beskrivits i avsnitt 3.3. Som nyss nämnts föreslår

___,.______________l

vi i avsnitten 5.10 och 5.11 att inkomsten före arbetstidsminsk— ningen alltid skall beräknas schablonmässigt på grundval av ATP— poängen för tre av fem år före arbetstidsminskningen. Därigenom kommer i praktiken att uppnås samma effekt som åsyftades vid tillkomsten av den här berörda regeln för beräkning av arbets- tiden. Något behov av denna undantagsregel finns därför enligt vår uppfattning inte längre. Vi föreslår således att den skall avskaffas.

Enligt våra förslag i avsnitten 5.10 och 5.11 skall inkomsten efter arbetstidsminskningen även i fortsättningen beräknas en— ligt nuvarande regler, dvs. motsvarande den inkomst som den för— säkrade därefter kan antas ha tills vidare. Vi föreslår att också nuvarande regel om arbetstid efter arbetstidsminsk- ningen skall kvarstå oförändrad, vilket innebär att denna skall beräknas med hänsyn till de antagna arbetsförhållandena under det följande året.

Beträffande tillämpningen av denna regel för försäkrade med tim- lön vill vi framhålla följande. För en sådan försäkrad som över- går från heltids- till halvtidsarbete bestäms i praktiken arbets- tiden närmast regelmässigt till 20 timmar per vecka efter över— gången till delpension. Detta har sin förklaring i att uppgif- terna i ansökningen och arbetsgivarintyget inte ifrågasätts under försäkringskassans handläggning och vid en eventuell domstols- prövning, även om en annan beräkning görs av arbetstiden före arbetstidsminskningen och denna sänks i förhållande till vad sökanden uppgivit. I åtskilliga av dessa fall torde dock kunna ifrågasättas om inte den genomsnittliga arbetstiden efter arbets- tidsminskningen borde beräknas till 17, 18 eller 19 timmar per vecka. Om den försäkrade tidigare arbetat i genomsnitt kortare tid än ordinarie arbetstid, synes nämligen kunna antas att han gör så även efter det att han beviljats delpension. I fall av detta slag, där den försäkrade halverar den faktiska arbetsinsat— sen och kan antas få samma arbetsförhållanden efter arbetstids— minskningen som dessförinnan, skulle en sådan beräkning ge ett mer rättvisande resultat. En förutsättning för att försäkrings— kassan skall kunna göra en sådan beräkning av arbetstiden - och inkomsten — efter arbetstidsminskningen är att den försäkrade och

arbetsgivaren lämnar tillfredsställande uppgifter om de antagna arbetsförhållandena för den tiden och — i förekommande fall — justerar ansökningen och arbetsgivarintyget i enlighet härmed. Det torde således många gånger finnas anledning att göra den för- säkrade uppmärksam på denna fråga. Detta kan ske dels genom gene— rella informationsinsatser, dels genom att försäkringskassan ger kompletterande upplysningar om regelsystemet i de fall då den uppgivna arbetstiden efter arbetstidsminskningen kan ifråga— sättas.

5.9 Utläggningen av arbetstiden

5.9.1. Gällande regler

Om den försäkrade inte arbetar deltid fortlöpande efter arbets— tidsminskningen gäller som huvudregel att han under varje period av högst tre månader skall arbeta under minst halva antalet van- liga arbetsdagar. Regeringen och RFV har dock bemyndigats att meddela närmare föreskrifter om förläggningen av deltidsarbetet och kan dessutom, om synnerliga skäl talar för det, medge att deltidsarbete inom visst yrke förläggs mera ojämnt under året. Sådana föreskrifter har lämnats av RFV med innebörd att den för- säkrade inte får göra sammanhängande avbrott i arbetet under längre tid än en och en halv månad. Härvid bortses från avbrott på grund av semester av den omfattning som anges i författning eller kollektivavtal samt motsvarande ledighet för den som efter

arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som anställd. RFV har vidare föreskrivit att deltidsarbetet för vissa sjömän kan för- läggas mer ojämnt under året än vad som följer av lagens bestäm— melser.

5.9.2. Överväganden och förslag

Enligt vad vi erfarit har tillämpningen av de här aktuella reglerna vanligtvis inte medfört några större svårigheter vare sig handläggningsmässigt eller för de försäkrade. I allmänhet har nämligen de försäkrade möjligheter att anpassa arbetstiden till reglerna för delpension. Problem kan dock uppstå exempelvis om någon önskar vara ledig vid enbart ett fåtal tillfällen under

året. Vissa försäkrade kan också fortfarande ha svårigheter att anpassa arbetstiden till reglerna. Det gäller främst sådana som har utpräglade säsongarbeten. Problem kan även uppstå för lant— brukare som har varken kreatur eller skog, t. ex. om verksamheten huvudsakligen är inriktad på växtodling. I dessa fall kan arbets— tiden under vinterhalvåret bli alltför kort för att villkoren om arbetstidens utläggning skall uppfyllas. Efter en ändring som innebar ett visst förtydligande av RFV:s verkställighetsföre— skrifter (RFFS 1980:12) har dock möjligheterna för dessa lant— brukare att få delpension ökat. Genom att förlägga den ledighet som motsvarar semester för anställda i omedelbar anslutning till delpensionsledigheten uppfylls nämligen i regel villkoren om arbetstidens utläggning. Om den försäkrades delpensionsledighet är t. ex. en och en halv månad och den ledighet som motsvarar semester för anställda är fem veckor innebär detta att den fak- tiskt sammanhängande ledigheten vid ett tillfälle kan uppgå till i det närmaste tre månader. Därigenom torde flertalet lantbrukare i vart fall i landets södra och mellersta delar uppfylla vill— koren om arbetstidens utläggning. Även när det gäller sjömän i utomnordisk trafik har bedömningen av vederlagstid - en form av kompensationsledighet mellan ombordtjänstgöringarna - tidigare vållat problem. Försäkringskassorna har dock löst dessa genom att vederlagstiden har jämställts med arbetad tid.

Vi anser att reglerna om arbetstidens utläggning är väl avvägda i förhållande till delpensioneringens syfte att möjliggöra en mjuk övergång till ålderspension. En generell förkortning eller förlängning av tiden för det längsta tillåtna avbrottet i arbetet — en och en halv månad — är enligt vår mening inte motiverad. Därför föreslår vi inte några förändringar av reglerna.

Enligt de nu gällande lagreglerna har regeringen och RFV möjlig- het att meddela närmare föreskrifter angående utläggningen av arbetstiden. I 6 5 första stycket RFFS 1979z21 har verket med stöd av detta bemyndigande meddelat de föreskrifter som vi redo- gjort för ovan. Enligt vår mening är dessa av sådan vikt att de lämpligen bör framgå redan av lagtexten. Vi föreslår därför att 10 S NDPL skall kompletteras med regler motsvarande dem som i

detta hänseende nu finns i RFV:s kungörelse. Till följd härav bör bemyndigandet för regeringen och RFV att meddela generella före- skrifter om förläggningen av deltidsarbetet upphöra.

Regeringen och RFV har för närvarande dessutom bemyndigande att för vissa yrken medge att deltidsarbetet förläggs mer ojämnt under året än vad som följer av lagens bestämmelser. Att lag- stiftningsvägen pröva behovet av eventuella särregler för vissa speciella yrkesgrupper synes vara mindre lämpligt och skulle stå i strid med principerna för lagstiftningen på socialförsäkringens område. En sådan prövning förutsätter ingående kännedom om ar— betsförhållandena inom olika yrken och branscher, och även fack— liga synpunkter och önskemål är av stor betydelse i detta samman— hang. Prövningen kan därför lämpligen göras av RFV, som härvid har möjlighet att samråda med den socialförsäkringsdelegation som finns i verket. I denna ingår bl. a. företrädare för arbetsmark- nadens parter. Vi föreslår därför att det nuvarande bemyndigandet för regeringen och RFV i här berört avseende skall kvarstå.

5.10 Pensionsunderlaget för anställda 5.10.1 Gällande regler

Som framgår av avsnitt 3.6 utgörs pensionsunderlaget för an— ställda i princip av skillnaden mellan den försäkrades normala inkomst före arbetstidsminskningen och den inkomst som han efter arbetstidsminskningen kan antas ha tills vidare. Skillnaden mel— lan dessa inkomster får dock inte vara större än skillnaden mel—

lan den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstids- minskningen.

Dessutom finns särskilda regler för inkomstberäkningen när den

försäkrade t. ex. har en mindre bisyssla, har onormala inkomster eller har ökat arbetstiden väsentligt inför delpensioneringen.

5.10.2. Bakgrund till nuvarande regler

De nuvarande reglerna för beräkning av anställdas pensionsunder- lag grundas på de förslag som lades fram i propositionen 1975:97 om rörlig pensionsålder m. m. och som antogs av riksdagen (SfU 1975:15, rskr. 222). I specialmotiveringen i propositionen

utvecklades närmare hur pensionsberäkningen skulle göras. Där angavs bl. a. att som inkomst före övergången till deltidsarbete borde gälla den inkomst som sökanden hade under sin senaste, var- aktiga anställning, dock högst den inkomst som motsvarade hans sjukpenninggrundande inkomst av anställning. Om sökanden före övergången hade haft flera kortvariga anställningar eller om inkomsten hade varierat borde bedömningen göras med hänsyn till hans inkomst under de månader som tillgodoräknats i arbetsvill- koret. I specialmotiveringen framhölls även att arbetslöshetskas— sornas praxis vid beräkning av inkomst borde kunna ge vägledning när försäkringskassan skulle beräkna pensionsunderlaget i de fall där den uppgivna inkomsten avvek från den inkomst som fastställts såsom sjukpenninggrundande.

I propositionen motiverades inte närmare varför sjukförsäkringens — och i någon mån arbetslöshetsförsäkringens - inkomstbegrepp skulle användas som mått på normal inkomst. Inte heller vid riks- dagsbehandlingen berördes denna fråga.

1 den till grund för nuvarande regler liggande propositionen 1978/79:69 om delpension för egenföretagare m. m. övervägdes inga ändringar av det gällande inkomstbegreppet. De grundläggande bestämmelserna om delpension för anställda kvarstod i sak oför— ändrade efter införandet fr. o. m. januari 1980 av den nya lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring. I och med tillkomsten av denna lag infördes dock i lagstiftningen de särskilda spärregler som gäller för bl. a. fall där den försäkrade ökat sin arbetstid väsentligt inför delpensioneringen.

5.10.3. Överväganden och förslag

Som framgår av bl. a. avsnitten 3.3 och 3.6 har ett jämförelsevis komplicerat regelsystem utvecklats för att bestämma den försäkra— des arbetstids- och inkomstförhållanden. Tillämpningen av detta och då främst beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen tar i anspråk en inte obetydlig del av den tid som åtgår för del— pensionsärenden hos försäkringskassorna.

Begreppet inkomst före arbetstidsminskningen - normal inkomst - har inte någon precis bestämning. Beräkningsmetoden kan inte hel- ler anses vara helt rättvis eftersom tillämpningen av reglerna i praktiken inte alltid är lika för månadsavlönade och timavlönade försäkrade (se avsnitt 5.8). Vidare kan utfallet av försäkringen inte alltid förutses av de försäkrade själva. I regel ligger sökandens egna uppgifter om inkomsten till grund för beräkningen och denna görs på grundval av den senaste månads- eller timlönen e. d. Försäkringskassan måste dock i en hel del fall ifrågasätta dessa uppgifter och gör då en beräkning av pensionsunderlaget med utgångspunkt i de faktiska inkomst- och arbetsförhållanden som den försäkrade haft under ett år (ibland tre år) före arbetstids— minskningen. Därvid finns i många fall olika uppfattningar hos kassan och den försäkrade om vilken arbetstid och inkomst som är den normala. Dessa ärenden avser i regel timavlönade medan mot— svarande problem sällan uppkommer när det gäller månadsavlönade. En stor del av omprövnings— och besvärsärendena om delpension rör denna fråga. Utfallet av den nuvarande metoden att beräkna in- komsten påverkas vidare i hög grad av vid vilken tidpunkt under en kollektivavtalsperiod som arbetstidsminskningen påbörjas.

Alternativa pensionsunderlag för delpension

Nuvarande regler för beräkning av pensionsunderlaget för an- ställda är sålunda behäftade med åtskilliga nackdelar. Vi har därför funnit vägande skäl föreligga för att undersöka om man kan konstruera en annan metod för denna beräkning varigenom dessa nackdelar minskas utan att hänsynen till de försäkrade eftersätts. En sådan metod borde ge till resultat att tillämp— ningen blir enhetlig för alla försäkrade och att möjligheter finns för enskilda att själva lätt kunna förutse storleken av delpensionen. En ytterligare förutsättning för nya regler på området är att dessa kan utformas på ett enkelt sätt och utan att behov uppkommer av en mängd undantagsbestämmelser för speci— ella fall. Det är också väsentligt att reglerna inte ger upphov till en tidskrävande administration och till nya problem i den praktiska tillämpningen.

Vid våra överväganden har vi funnit att man, för att åstadkomma det önskade resultatet, bör ta i beaktande den försäkrades för- värvsinkomster för en längre period tillbaka i tiden än vad som sker med dagens regler. Inkomstunderlaget bör också beräknas mer eller mindre schablonmässigt så att behovet av omfattande utred- ningar och kontroller minskar. Ett sådant schabloniserat beräk- ningssätt förutsätter dock att det ger en rättvisande bild av den försäkrades normala inkomst och att underlag för beräkningen finns tillgängligt hos försäkringskassorna. Mot bakgrund härav har vi funnit att vad som kan konma i fråga är enbart att på ett eller annat sätt anknyta delpensionsberäkningen till de ATP—poäng som tillgodoräknats den försäkrade för tiden före övergången till delpension.

En sådan anknytning kan emellertid komma till stånd på flera olika sätt. Vi har övervägt fem skilda alternativ härför, vilka samtliga synes vara i och för sig möjliga att genomföra. Med flertalet av dessa skulle dock följa nackdelar i olika hänseen- den, vilka medför att vi avvisar tanken på att lägga de metoderna till grund för lagstiftning. De alternativa beräkningsmetoder som vi sålunda diskuterat är följande.

Metod A Beräkningen sker med utgångspunkt i folkpension och ATP motsvarande hel förtidspension. Den andel som delpensionen skall utges med bestäms med ledning av inkomstbortfallet vid övergången till deltidsarbetet. Detta inkomstbortfall fastställs enligt nuvarande regler.

Metod B Beräkningen sker med utgångspunkt i den genomsnittliga ATP—poängen för de tre åren närmast före arbetstids- minskningen. Medeltalet ökas med talet 1 och summan multipliceras med basbeloppet vid arbetstidsminsk- ningen. (Metoden överensstämmer med nuvarande beräk-

ningsregler för egenföretagare.)

Metod C Beräkningen sker med utgångspunkt i den genomsnittliga ATP-poängen för de fem åren närmast före arbetstids- minskningen. Medeltalet ökas med talet 1 och summan multipliceras med basbeloppet vid arbetstidsminsk- ningen.

Metod D Beräkningen sker med utgångspunkt i ATP—poängen för de fem åren närmast före arbetstidsminskningen. Åren med den högsta och den lägsta poängen elimineras. Genom— snittsberäkningen görs därefter på grundval av poängen för de återstående tre åren. Medeltalet ökas med talet 1 och summan multipliceras med basbeloppet vid arbets- tidsminskningen.

Metod E Beräkningen sker med utgångspunkt i ATP-poängen för de fem åren närmast före arbetstidsminskningen. Åren med de två lägsta poängen elimineras. Genomsnittsberäk— ningen görs därefter på grundval av poängen för de återstående tre åren. Medeltalet ökas med talet 1 och summan multipliceras med basbeloppet vid arbetstids— minskningen.

Metod A avser således pensionsbeloppet medan metoderna B-E gäller endast inkomsten före arbetstidsminskningen.

För att studera utfallet av de alternativa metoderna att fast- ställa pensionsunderlaget har vi gjort vissa beräkningar. Utfal- let har jämförts bl. a. med de faktiska delpensionsbeloppen för ett urval försäkrade som beviljats delpension under åren 1984 och 1985. Mot bakgrund av bl. a. dessa beräkningar vill vi beträf- fande de olika metoderna anföra följande.

Metod A innebär väsentliga skillnader i jämförelse med nuvarande regler beträffande den genomsnittliga pensionsnivån för såväl samtliga försäkrade sedda som ett kollektiv som för enskilda för— säkrade. T. ex. skulle åtskilliga kvinnor få en lägre pension än enligt nuvarande regler, eftersom de saknar erforderligt antal år för rätt till oreducerad ATP. Samordningsaspekterna skulle dock bli väl tillgodosedda med metod A därigenom att pensionsunder— laget för delpension skulle bli detsamma som för ålders- och för— tidspension. Det kan emellertid diskuteras om förenklingar skulle uppnås med denna metod eftersom nuvarande beräkningsregler ingår som en del av metoden. Följden av att pensionsunderlaget på detta sätt grundas på ATP—beräkningen skulle vidare bli att inkomster för år långt tillbaka i tiden skulle påverka delpensionens stor-

lek. ATP beräknas på grundval av förvärvsinkomsterna för de fem— ton bästa inkomståren. Om man anser att delpensionen bör beräk- nas med utgångspunkt i tidigare intjänad pensionsrätt behöver detta inte uppfattas som en nackdel. Det skulle dock innebära en väsentlig principiell förändring i jämförelse med nuvarande ordning, eftersom delpension enligt de nu gällande bestämmel- serna i regel beräknas med utgångspunkt i den inkomst som den försäkrade har vid tiden för arbetstidsminskningen.

Metod A innebär ytterligare att folkpension ingår som en del av pensionsunderlaget. Detta måste anses vara en nackdel i här aktu- ellt avseende med hänsyn till att folkpensionen inte på något sätt är relaterad till tidigare inkomster. Härtill kommer att metod A med nödvändighet skulle få förses med särskilda regler om gradering av delpensionen i ett begränsat antal pensions— grader, t. ex. 10, 20, 30, 40 och 50 % av hel förtidspension. Även detta skulle innebära en principiell förändring, eftersom delpensionens storlek enligt de nuvarande reglerna är helt rör— lig i förhållande till inkomstbortfallet.

Sammanfattningsvis anser vi att metod A inte skulle medföra så stora förenklingar i denna del av regelsystemet att en förändring enligt det alternativet skulle kunna motiveras. Med metoden skulle följa också andra nackdelar som utgör grund för att avvisa den.

I jämförelse med metod A innebär metoderna B-E en fullständig schablonisering av inkomsten före arbetstidsminskningen. Inkomst— beräkningen skulle inte heller ha något samband med beräkningen av den genomsnittliga arbetstiden före arbetstidsminskningen. Detta skulle innebära en förändring i jämförelse med nuvarande regler. Behovet av precisa arbetstidsberäkningar inom delpen— sioneringen skulle därigenom minska väsentligt. Dessutom skulle behovet av den treårsregel som i vissa fall tillämpas för beräk— ning av den genomsnittliga arbetstiden därmed bortfalla (se av- snitt 5.8). Metoderna avspeglar inkomstförhållanden som i huvud— sak är aktuella. Den princip som ligger till grund för nuvarande regler — med anknytning till den inkomst som den försäkrade haft Under det eller de senaste åren före delpensioneringen - skulle

således inte förändras i något väsentligt avseende. Metoderna innebär vidare att ATP-systemets inkomstbegrepp ersätter det nuvarande inkomstbegreppet inom delpensioneringen. Härigenom ökar samordningen inom systemet med rörlig pensionsålder. Även möjlig- heterna att lagtekniskt inordna delpensioneringen i AFL förbätt- ras. De olikheter som nu finns i behandlingen av månadsavlönade och timavlönade försäkrade och som beskrivits i avsnitt 5.8 skulle upphöra om någon av dessa schablonmetoder införs. Genom att inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas med ledning av ATP—poängen - dvs. den faktiskt uppburna inkomsten under åren närmast före delpensioneringen - kan den försäkrade även lätt förutse storleken av delpensionen.

Det bör dock påpekas att metoderna B—E skulle medföra att en preliminär beräkning av delpensionen måste göras i nästan samt— liga fall eftersom pensionspoängen fastställs med en viss för— dröjning. En sådan preliminär beräkning sker emellertid redan i dag av delpension för egenföretagare liksom av bl. a. ålderspen- sion från ATP. Preliminärberäkningen av dessa pensioner medför inte några större olägenheter. En sådan beräkning också av del- pension för anställda torde därför kunna ske utan egentliga pro— blem. I allmänhet uppvisar anställda inte så stora variationer i pensionspoängen under åren närmast före delpensioneringen som ofta är fallet för egenföretagare. Skillnaden mellan den prelimi- närt beräknade delpensionen och den pension som senare fastställs torde därför i regel inte bli stor.

Utfallet av metoderna B och C påverkas av t. ex. förkortad arbetstid eller ledighet som är tillfällig. Metoderna jämnar i regel inte i samma grad ut variationer i inkomsterna under åren närmast före delpensioneringen som metoderna D och E. Om någon schablonmetod skall ersätta nuvarande beräkningsregler är därför enligt vår mening en av metoderna D och E att föredra.

En av fördelarna med metoderna D och E är att tillfälliga in- komst- och arbetsförhållanden inte påverkar delpensionens stor- lek, eftersom pensionspoängen för vissa år elimineras. Sådana tillfälliga inkomst— och arbetsförhållanden kan avse exempelvis tjänstledighet under viss tid för enskilda angelägenheter, t. ex. för att vårda en nära anhörig, eller en kortare tids deltids- arbete. För att motverka den negativa påverkan på pensionsunder-

laget som en sådan period av tillfällig ledighet eller tillfäl— ligt deltidsarbete skulle medföra framstår det enligt vår mening som lämpligt att vid beräkningen av detta eliminera de två åren med de lägsta poängen. (Denna period kan påverka inkomsterna under två intilliggande kalenderår.) Metod E är således från dessa utgångspunkter att föredra framför metod D.

Förslag

De nackdelar som är förenade med den nuvarande metoden att beräk- na pensionsunderlaget för anställda skulle minska väsentligt om en schablonmetod införs för beräkningen. Av de alternativ härför som vi prövat har vi funnit metod E vara den som har flest för- delar. Några avgörande nackdelar härmed anser vi inte föreligga. Vi föreslår därför att denna metod skall ersätta den nuvarande beräkningsmetoden beträffande inkomsten före arbetstidsminsk- ningen. Pensionsunderlaget för anställda skall alltså enligt vårt förslag bestämmas på följande sätt.

Utgångspunkten för beräkningen av inkomsten före arbetstidsminsk- ningen är ATP-poängen för de fem åren närmast före arbetstids— minskningen. De två åren med de lägsta poängen elimineras. Genom- snittsberäkningen görs därefter på grundval av poängen för de återstående tre åren. Medeltalet ökas med talet 1 och summan mul- tipliceras med basbeloppet vid arbetstidsminskningen. Har inkoms- ten för något av de aktuella åren understigit vad som motsvarar en pensionspoäng, ökas medeltalet dock i stället med motsvarande del av en pensionspoäng.

Inkomsten efter arbetstidsminskningen anser vi bör beräknas på samma sätt som för närvarande. Denna inkomst motsvarar alltså vad den försäkrade kan antas tills vidare erhålla på grund av för- värvsarbete. Reglerna härför fungerar - enligt vad vi erfarit — tillfredsställande, och några ändringar av dem har vi därför inte funnit motiverade.

5.11. Pensionsunderlaget för egenföretagare 5.11.1 Gällande regler

Nuvarande regler för beräkning av egenföretagares pensionsunder- lag har, som beskrivits i avsnitt 3.7, följande huvudsakliga innebörd.

Utgångspunkten för beräkning av inkomsten före arbetstidsminsk— ningen är medelvärdet av de tre senaste årens pensionspoäng för ATP multiplicerat med basbeloppet vid tidpunkten för arbetstids— minskningen. För att kompensera för det basbeloppsavdrag som tidigare gjorts vid beräkningen av den pensionsgrundande in- komsten läggs i regel en pensionspoäng till för varje år.

Pensionsunderlaget utgör i regel hälften av den sålunda beräknade inkomsten. Om den faktiska inkomsten efter arbetstidsminskningen kan antas bli högre, räknar man dock med denna högre inkomst. Pensionsunderlaget blir i detta fall mindre.

5.11.2. Bakgrund till nuvarande regler

I rapporten (Ds S 1977:9) Översyn av delpensionsförsäkringen föreslog RFV bl. a. att egenföretagare skulle anslutas till del- pensioneringen. Beträffande pensionsunderlaget påpekade verket att en egenföretagares inkomst många gånger varierar från år till år och att det i regel inte heller föreligger ett direkt samband mellan arbetstid och inkomst. Mot bakgrund härav ansåg verket att det skulle bli nödvändigt att använda vissa schabloner för att bestämma pensionsunderlaget och att beräkningen skulle ske med beaktande av förhållandena under en längre tidsperiod. Denna period borde vara tillräckligt lång för att tillfälliga varia- tioner skulle utjämnas men inte längre än att den avspeglar i huvudsak aktuella förhållanden. För att undvika bl. a. den för egenföretagarna svåra avgränsningen mellan inkomst av kapital och inkomst av förvärvsarbete borde beräkningen anknyta till ett redan befintligt inkomstbegrepp. Verket föreslog därför att in- komsten före arbetstidsminskningen skulle beräknas med utgångs- punkt i den pensionsgrundande inkomsten för ett visst antal år närmast före övergången till deltidsarbete. Fem år ansågs därvid vara en lämplig period.

I propositionen 1978/79:69 om delpension för egenföretagare m. m. behandlades verkets förslag till bl. a. pensionsunderlag för egenföretagare. Förslaget accepterades därvid med vissa änd- ringar. Bl. a. anförde departementschefen att eftersom inkoms- terna för egenföretagare kan variera kraftigt mellan olika år borde inkomstberäkningen inom en pensionsförsäkring inte göras på grundval av inkomsten för ett enda år. Han ansåg sig inte heller kunna förorda någon lösning som innebar att man valde ut vissa bästa inkomstår. Beräkningen borde i stället ske med utgångspunkt i en inte alltför kort period. Han kom därvid fram till att tre år borde vara en tillräckligt lång period när det gällde delpen- sion. Således föreslogs att egenföretagarens inkomst före över- gången till deltidsarbetet skulle beräknas med utgångspunkt i de ATP-poäng som han hade tillgodoräknats för de tre åren närmast före det år då arbetstidsminskningen ägde rum.

Riksdagen (SfU 1978/79:14, rskr. 133) beslutade att beräkningen av egenföretagares pensionsunderlag skulle ske i enlighet med förslaget i propositionen.

5.11.3. Överväganden och förslag

Som framgår av avsnitt 5.10 föreslår vi att en schablonmetod för beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen skall ersätta nuvarande regler för anställda. Denna metod kommer att gälla även för uppdragstagare. Eftersom alla möjligheter till ökad samord- ning inom pensionssystemet bör tas till vara finner vi det natur- ligt att även egenföretagares inkomst före arbetstidsminskningen beräknas enligt denna metod. Vi föreslår därför att beräkningen av egenföretagares inkomst före arbetstidsminskningen görs på följande sätt.

Utgångspunkten för beräkningen är ATP-poängen för de fem åren närmast före arbetstidsminskningen. De två åren med de lägsta poängen elimineras. Genomsnittsberäkningen görs därefter på grundval av poängen för de återstående tre åren. Medeltalet ökas med talet 1 — eller i förekommande fall med en andel därav - och summan multipliceras med det basbelopp som gäller vid arbetstids- minskningen.

5.12 Ansökan och beslut om pension

5.12.1. Gällande regler

Den som ansöker om delpension måste genom intyg eller annan ut— redning styrka de förhållanden som skall läggas till grund för pension, i den mån tillförlitliga uppgifter inte redan finns tillgängliga hos försäkringskassan. Skriftliga uppgifter skall avges på heder och samvete.

En anställd skall lämna ett intyg om sina arbets- och inkomstför— hållanden från sin arbetsgivare eller den lokala arbetstagar- organisationen. I den mån denna regel kan tillämpas beträffande arbete som uppdragstagare gäller den även sådant arbete. För en egenföretagare krävs att han lämnar särskilt intyg från revisor, bokförare, företagar- eller yrkesorganisation, kommunal förtro— endeman eller annan som känner hans arbets- och inkomstförhållan- den väl. Intyget skall lämnas på heder och samvete.

I 4 5 kungörelsen med verkställighetsföreskrifter till NDPL har RFV föreskrivit att det som en förutsättning för att en egen- företagare eller uppdragstagare skall kunna få delpension gäller att han visar hur verksamhetens omfattning minskar eller hur och i vilken mån hans minskade arbetsinsats i verksamheten kompen-

seras. 5.12.2 Bakgrund till nuvarande regler

Beträffande egenföretagares intygslämnande kan följande sägas. I RFV:s rapport (Ds S 1977:9) Översyn av delpensionsförsäkringen — som ligger till grund för de nuvarande reglerna - framhölls att när det gäller en egenföretagare det över huvud taget inte går att få fram en motsvarighet till arbetsgivarintyget. För att en egenföretagare skall kunna få delpension måste han därför själv på ett annat övertygande sätt styrka övergången till deltids- arbete. Bevisbördan i fråga om uppgifter rörande arbetsinsatsen före och efter minskningen av arbetstiden föreslogs således åvila den försäkrade. Det ansågs därvid nödvändigt att införa en mer omfattande uppgiftsplikt för egenföretagare än för anställda. Anledningar härtill var dels avsaknaden av en motsvarighet till

arbetsgivarintygen, dels att egenföretagare skulle kunna styrka övergången till deltidsarbete m. m. på likvärdigt sätt. Egenföre- tagaren föreslogs vara skyldig att lämna uppgifter inte bara om arbetstid och inkomst utan dessutom uppgifter som kunde ligga till grund för bedömningen av verksamhetens omfattning före och efter övergången till deltidsarbete. Som exempel på sådana om- ständigheter angavs företagets omsättning och antal anställda. Vidare borde han enligt verkets mening ange hur arbetstidsminsk- ningen skall genomföras. Som exempel nämndes att han kunde sälja eller lägga ned viss del av verksamheten. Om verksamhetens om- fattning inte minskar vid arbetstidsminskningen, borde han ange på vilket sätt hans minskade arbetsinsats kompenseras, t. ex. genom annan arbetskraft.

Beträffande frågan på vilket sätt en egenföretagare skall kunna styrka övergången till deltidsarbete ansåg RFV att den försäkra- des uppgifter i berörda avseenden borde bestyrkas genom intyg av revisor, om sådan finns i företaget. Om revisor saknas men före- tagets redovisning handhas av bokförare med gott renommé, borde intyg från denne kunna accepteras. I andra fall kunde den försäk- rades uppgifter bestyrkas genom intyg från t. ex. företagarorga- nisation eller personer i förtroendeställning. Intygsgivaren borde ange på vilka omständigheter han grundar sin kännedom om de intygade förhållandena. RFV betonade att den sålunda gjorda exemplifieringen inte var uttönmande. Den försäkrade skulle naturligtvis ha möjlighet att styrka övergången till deltids- arbete även på annat lämpligt sätt. Verket poängterade dock att det alltid var den försäkrade själv som skall förete erforderlig utredning. Om han inte kunde det, skulle ansökningen avslås.

I propositionen 1978/79:69 om delpension för egenföretagare m. m. instämde departementschefen i de av RFV förordade principerna för egenföretagares intygslämnande. Förslagen i propositionen om intygslämnande och styrkande av arbetstidsminskningen för egen- företagare utformades därför i enlighet med verkets förslag. Riksdagen beslutade enligt de förslag som lades fram i proposi— tionen.

5.12.3. Överväganden och förslag

Vad gäller reglerna om anställdas och uppdragstagares intygs— lämnande synes enligt vad vi erfarit inga påtagliga problem ha uppkommit i den praktiska tillämpningen. Vi föreslår därför att dessa regler kvarstår oförändrade.

När det sedan gäller egenföretagares intygslämnande vill vi framhålla följande. Som redovisats i bl. a. avsnitt 5.1.2 förut— sågs inför anslutningen av egenföretagarna till delpensioneringen år 1980 att det i den praktiska tillämpningen skulle uppkomma avsevärda svårigheter vid bedömningen av rätten till delpension för denna kategori. Av samma avsnitt liksom av avsnitt 3.8 fram- går att de förutsedda tillämpningsproblemen verkligen har upp— kommit.

I rapporten Delpension för egenföretagare (december 1982) har RFV beskrivit dessa tillämpningsproblem. Verket har därvid framhållit att i de fall då egenföretagarens minskade arbetsinsats inte kom- penserades av någon annan person det ofta förelåg betydande svå— righeter för honom att visa hur arbetstidsminskningen skulle bli möjlig. Han måste då i stället visa hur verksamhetens omfattning minskade, något som vanligen var ännu svårare för honom. För en egenföretagare som arbetade utan att ha någon anställd var pro- blemen särskilt påfallande. Han hade nämligen ofta ingen fast kundkrets och fick även i många fall sina arbeten genom att lämna anbud. Det var dessutom vanligt att omsättningen hade minskat successivt de senaste åren före den uppgivna arbetstidsminsk- ningen. Han fick då svårigheter att på ett godtagbart sätt styrka att arbetstiden efter arbetstidsminskningen uppgick till minst 17 timmar per vecka. Motsvarande gällde för lantbrukare som exempel- vis inte arrenderade ut delar av rörelsen eller minskade sin djurbesättning i samband med arbetstidsminskningen. Även då lant- bruket var inriktat på skogsarbete kunde problem uppstå, eftersom omfattningen av arbetsinsatser i skogen ofta var svårbedömbar.

Av den uppföljning av delpensionsreglerna som RFV redovisat i rapporten Delpension och rörlig pensionsålder (januari 1984) framgår att försäkringskassorna i många fall ifrågasätter intygs— givarens kännedom om sökandens inkomst- och arbetsförhållanden. Intygsgivaren känner vanligtvis sökandens inkomstförhållanden

väl medan däremot närmare kännedom om arbetstiderna i många fall saknas. Trots att det således kan antas att intygsgivaren saknar tillräcklig kännedom om sökandens arbetstider har delpension ofta beviljats. Kassan tillmäter nämligen i allmänhet sökandens egna uppgifter eller annan utredning avgörande betydelse i samman- hanget. Vissa andra sökande förklarar däremot för kassan att intyg inte kan lämnas eftersom ingen känner arbetstiden så väl att han kan avge ett intyg på heder och samvete. Det kan dock antas att de har andra möjligheter att styrka sin arbetstids- minskning. Dessa sökande kan emellertid av formella skäl inte beviljas delpension. För att undvika de nämnda problemen med intygen föreslår verket att man slopar kravet på att styrkandet av egenföretagares förhållanden alltid skall ske genom intyg. I de fall intyg inte avges bör enligt verkets uppfattning i stället striktare krav ställas på de uppgifter sökanden lämnar. En ut— gångspunkt för detta förslag är bedömningen att möjligheterna för kassan att få god och tillförlitlig dokumentation om egen- företagares arbets- och inkomstförhållanden inte kan antas bli försämrade med denna lösning.

Vi anser att RFV:s överväganden om reglerna för egenföretagares intygslämnande är övertygande. Vi kan således instämma i verkets förslag att dessa regler bör ändras, eftersom mindre tillfreds- ställande följder i vissa fall kan uppstå i den praktiska till— lämpningen. Oberoende av att intyg lämnas åligger det försäk- ringskassorna att göra en självständig prövning av de omständig- heter som sökanden anför till stöd för sin begäran om delpension, bl. a. avseende hur arbetstidsminskningen skall genomföras. Som framgår av bl. a. översikten över rättspraxis i avsnitt 3.8 görs också i regel tämligen omfattande utredningar i detta hänseende. Huruvida slutsatsen av dessa blir att sökanden styrkt arbetstids- minskningen eller ej torde inte vara direkt beroende av det intyg som måste bifogas ansökningen. I så gott som samtliga fall där en ansökan avslås har sålunda ett i vederbörlig ordning utfärdat in— tyg lämnats i ärendet. Däremot kan en ansökan i dag inte bifallas om sådant intyg saknas. Detta gäller oberoende av hur övertygande sökanden kan ha visat att han övergått till deltidsarbete. Enligt vår mening kan kravet på att intyg alltid skall lämnas av egen- företagare ses närmast som en formell föreskrift utan avgörande betydelse för att rätten till delpension skall kunna bedömas på

ett tillfredsställande sätt. Mot bakgrund av det anförda menar vi att förutsättningarna för försäkringskassorna att få fullgott underlag för bedömningen av egenföretagares rätt till delpension kan förväntas bli oförändrade även om det obligatoriska kravet på intygslämnande slopas.

För denna ståndpunkt talar även den omständigheten att någon skyldighet inte föreligger för enskilda personer eller organisa— tioner att utfärda sådana pensionsintyg som här är aktuella. När det gäller intyg för anställda och uppdragstagare föreligger där— emot sådan skyldighet - liksom ett krav på att biträda försäk— ringskassorna med andra behövliga uppgifter - och dessa har även gjorts straffsanktionerade. Medan anställda och uppdragstagare praktiskt taget alltid kan påräkna att få det intyg som erfor- dras, finns ingen garanti för att egenföretagare har motsvarande möjlighet.

Vi föreslår således att nuvarande krav på att intyg alltid skall lämnas av egenföretagare skall slopas. De andra regler som nu gäller för styrkandet av egenföretagares förhållanden bör däremot kvarstå oförändrade. Även nuvarande bedömningsgrunder i övrigt bör tillämpas också fortsättningSVis. Det förslag som vi nu lägger fram kan alltså inte tas till intäkt för någon strävan att ändra praxis för bevisprövningen i en viss riktning.

Även om vi sålunda föreslår att det generella intygskravet skall slopas när det gäller egenföretagare vill vi inte bestrida att ett sådant intyg kan vara av visst värde i en del fall, om det utfärdas av någon som har verklig kännedom om sökandens arbets— och inkomstförhållanden. Om ett sådant intyg kan anskaffas bör sökanden givetvis lämna det till försäkringskassan. Vi vill också erinra om att nuvarande huvudregel i 15 S NDPL kvarstår oföränd—

rad. Denna regel — som gäller för alla förvärvsarbetande - inne- bär att sökanden skall styrka de förhållanden som skall läggas till grund för delpension genom intyg eller annan utredning.

5.13 Omprövning och besvär m. m.

I 18-24 55 NDPL finns i dag regler om omprövning och besvär samt vissa andra bestämmelser som avser bl. a. finansieringen av del- pensionsförsäkringen. Dessa regler fyller enligt vår mening i

huvudsak sin funktion. Vi föreslår därför inte några förändringar i denna del av regelsystemet. Enligt vårt förslag skall dock vissa bestämmelser som nu finns i RFV:s verkställighetskungörelse föras över från denna till lagen.

5.14. Samordning mellan delpension och tjänstepension

5.14.1. Inledning

I april 1985 behandlade riksdagen frågan om samordning mellan delpension och tjänstepension. Behandlingen i riksdagen för- anleddes av en motion där det förhållandet kritiserades att tjänstepension och delpension i vissa fall kan betalas ut sam- tidigt utan samordning. I sitt betänkande över motionen (SfU 1984/85:23) utgick socialförsäkringsutskottet från att pensions— beredningen ur samordningssynpunkt även uppmärksammar pensions- förmåner som betalas ut som en följd av avtal på arbetsmarknaden. Utskottet ansåg att det fanns skäl att avvakta utredningsresul— tatet innan någon åtgärd skulle vidtas i den fråga som tagits upp i motionen.

5.14.2. Pensionsålder lägre än 65 år Allmänt

Vissa grupper anställda har genom avtal en lägre pensionsålder än 65 år. Huvuddelen av dessa grupper arbetar inom den offentliga sektorn. Även privatanställda tjänstemän kan dock i vissa fall omfattas av ett sådant avtal om lägre pensionsålder. Privat- anställda arbetare har däremot i regel 65 år som pensionsålder.

Storleken av den ålderspension som utbetalas på grundval av kol- lektivavtal mellan arbetsmarknadsparterna påverkas bl. a. av en s. k. tjänstetidsfaktor, som bestäms av förhållandet mellan det antal tjänsteår som tillgodoräknats och det antal tjänsteår som krävs för oreducerad pension. I regel fordras 30 tjänsteår för hel ålderspension (tjänstetidsfaktor 1,00). Vid kortare tjänste— tid reduceras pensionen.

Statlig tjänstepension

I det statliga pensionsavtalet finns i huvudsak tre pensione- ringsperioder, nämligen 60—63 är, 63—65 år och 65—66 år. Dess- utom finns fasta pensionsåldrar för vissa grupper inom bl. a. sjukvården och för militär personal. Dessa avser i allmänhet en pensionsålder vid 60 eller 63 år.

Personer med pensioneringsperiod 60—63 år är företrädesvis an— ställda inom postverket, televerket och statens järnvägar. Fler— talet av de personer som har pensioneringsperiod 63—65 år är kontorsanställda i lägre befattningar. Huvudregeln är att den anställde får avgå från sin tjänst när han själv önskar inom pensioneringsperioden.

Den statliga tjänstepensioneringen omfattar ca 600 000 arbets- tagare med följande procentuella fördelning i fråga om de van— ligaste pensioneringsperioderna och pensionsåldrarna. Pensioneringsperiod 60—63 år 34 % Pensioneringsperiod 63—65 år 17 % Pensioneringsperiod 65—66 år 39 % Fasta pensionsåldrar på 60 eller 63 år 10 % Konnunal tjänstepension Den kommunala tjänstepensionen gäller för omkring 850 000 arbets— tagare hos kommuner och landsting. Pensioneringsperioderna och pensionsåldrarna fördelar sig enligt följande. Pensioneringsperiod 63-65 år 61 % Pensionsålder 65 år 34 % Pensionsålder 63 år 4 % Pensionsålder 60 år 1 %

Tjänstepension för privatanställda tjänstemän

Bestämmelserna om pensionsålder i avtalet om ITP mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Privattjänstemannakartellen (PTK) innebär att pensionsåldern i regel är 65 år. Det finns dock ett fåtal fall där pensionsåldern är lägre till följd av

att en äldre ITP-plan fortfarande tillämpas för den anställde eller därför att individer eller grupper har avtal om lägre

pensionsålder.

ITP—reglerna om pensionsålder tillämpas även i andra avtal för tjänstemän än det som gäller för SAF/PTK—området. Inom vissa avtalsområden där man i princip tillämpar ITP—reglerna finns dock andra regler om pensionsålder. Enligt avtalet mellan Försäkrings- branschens arbetsgivareorganisation och Försäkringstjänstemanna— förbundet var pensionsåldern 65 år för män och 62 år för kvinnor före år 1986. Numera är dock pensionsåldern 65 år för alla och bestämmelserna är alltså desamma för män och kvinnor.

Samordningsbestämnelser

När statlig tjänstepension betalas ut samtidigt med delpension minskas tjänstepensionen med delpensionen multiplicerad med tjänstetidsfaktorn. Kommunal tjänstepension reduceras med hela delpensionsbeloppet. ITP-planen innehåller däremot inte några bestämmelser om samordning med delpension. Sedan januari 1982 finns dock i avtalet mellan Försäkringsbranschens arbetsgivare— organisation och Försäkringstjänstemannaförbundet samordnings- bestämmelser som innebär att det för de tjänstepensioner som betalas ut med fullt (utan tjänstetidsreduktion) eller nästan fullt belopp görs avdrag för delpension.

5.14.3 Gällande regler m. m.

I propositionen 1975z97 om rörlig pensionsålder m. m. (5. 91) behandlades frågan om samordning mellan olika förmåner. Departe— mentschefen framhöll där:

Delpension skall som kommittén föreslagit inte utgå för månad då arbetstagaren redan åtnjutit ålderspension, förtidspension eller sjukbidrag enligt AFL. Denna samordningsbestämmelse avser pensioner som utgår enligt lag. Om delpension utgår samtidigt med tjänstepension i form av ålderspension och förtidspension eller liknande förmåner förutsätts att pensionerna samordnas på lik- nande sätt som redan sker vid samtidigt utgående allmän pension och tjänstepension. Meningen är således att arbetstagaren inte skall kunna uppbära dubbla egenpensionsförmåner för samma månad.

I 23 S RFFS 1979 21 har RFV lämnat föreskrifter om rätten till delpension vid omprövning av pensionen till följd av arbetslös- het. Dessa innehåller följande.

Delpensionstagare som oförvållat förlorar sin anställning eller slutar sitt förvärvsarbete med giltig anledning och blir arbetslös får uppbära delpension endast för tid, under vilken han är anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen och är beredd att antaga erbjudet lämpligt deltidsarbete.

5.14.4. Ildigare tillämpningsproblem

Om en delpensionär slutar sitt deltidsarbete och blir arbetslös till följd av att han beviljats ålderspension från någon tjänste— pensionering med lägre pensionsålder än 65 år, kan fråga uppkomma om delpensionen skall dras in för framtiden eller om den skall utbetalas också fortsättningsvis. Denna fråga har tidigare vållat vissa problem vid tillämpningen hos försäkringskassorna och olika ståndpunkter har hävdats.

Hos flertalet försäkringskassor fick pensionstagarna behålla del— pensionen vid oförvållad arbetslöshet till följd av tjänstepen— sionering. Detta gällde även om ingen samordning skett mellan tjänstepensionen och delpensionen. Vissa försäkringskassor hade dock en avvikande tillämpning. T. ex. drog en del av dessa in delpensionen oavsett om samordning skett.

För att lösa de uppkomna tillämpningsproblemen, som ursprungligen orsakats av att den privata sektorns tjänstepensioner inte sam— ordnades med delpension, övervägde RFV olika alternativ. Den lös- ning som valdes innebar att verket skulle verka för en ändrad tillämpning av föreskrifterna om omprövning av delpension vid arbetslöshet.

1 ett antal mål i försäkringsrätterna där besvär anförts över att försäkringskassan dragit in delpensionen för försäkrade med tjänstepension hävdade verket följande principiella uppfattning. Vad gällde frågan om de aktuella tjänstepensionärerna skulle anses vara självförvållat eller oförvållat arbetslösa anfördes att arbetslöshetskassorna regelmässigt bedömde dessa ersättnings- sökande vara oförvållat arbetslösa. Något skäl för försäkrings—

kassan att göra en annan bedömning torde inte finnas. Denna situation jämfördes därvid med den arbetslöshet som uppstår när en tidsbegränsad anställning upphör. Beträffande beredvilligheten att anta deltidsarbete ansågs att det fanns skäl för försäkrings- kassan att i första hand ansluta sig till arbetsförmedlingens bedömning. Det kunde dock antas att denna beredvillighet var störst hos delpensionärer med liten tjänstepension. Om delpen- sionstagaren uppbar arbetslöshetsstöd skedde en fortlöpande pröv- ning av att han stod till arbetsmarknadens förfogande och var beredd att anta erbjudet lämpligt deltidsarbete. För den delpen— sionär som på grund av en relativt liten tjänstepension fick ett pensionsavdrag som inte helt reducerade arbetslöshetsstödet borde försäkringskassan i normalfallet ansluta sig till arbetsförmed- lingens bedömning. Delpensionen skulle därför fortsätta att be— talas ut. Det påpekades vidare att, om arbetslöshetsstöd ej be— talades ut, arbetsförmedlingen inte prövade sökandens beredvil— lighet till deltidsarbete. Försäkringskassan skulle därför kunna komma att få svårigheter vid sin bedömning, eftersom den omstän- digheten att sökanden var anmäld på arbetsförmedlingen inte nöd— vändigtvis betydde att han stod till arbetsmarknadens förfogande på det sätt som förutsätts för rätt till arbetslöshetsstöd. Det torde kunna antas att en arbetssökande i här aktuell ålder som hade sin försörjning tillfredsställande ordnad på annat sätt i många fall hade krav på ett eventuellt nytt arbete som innebar att han inte uppfyllde arbetslöshetsförfattningarnas villkor om beredvillighet att anta arbete. I princip ansågs därför att det borde krävas någon ytterligare omständighet utöver anmälan hos arbetsförmedlingen som stödde att han uppfyllde dessa villkor. Även om detta skulle innebära vissa svårigheter borde dessa inte överdrivas. En allmän bedömning av uppgifternas trovärdighet ansågs kunna göras i dessa liksom i andra bevisvärderingsfrågor. Försäkringskassan borde därför kunna kräva att delpensionstagaren gjorde sannolikt att han trots en relativt stor tjänstepension var beredd att anta ett erbjudet lämpligt deltidsarbete.

I de mål som avgjordes av försäkringsrätterna upphävdes försäk- ringskassornas beslut på de av RFV anförda skälen och delpensio— nen fortsatte att betalas ut. Därefter har försäkringskassorna i förekommande fall anpassat tillämpningen med ledning av dessa domar av försäkringsrätterna. Frågan om fortsatt rätt till del— pension för tjänstepensionärer har inte prövats av FÖD.

5.14.5. Överväganden

Som en bakgrund till bedömningen av problemets nuvarande omfatt— ning lämnas här inledningsvis en redogörelse för det uppskattade antalet fall där delpension betalas ut samtidigt med tjänstepen- sion. Redogörelsen avser endast de situationer där den försäkrade har slutat sitt deltidsarbete och börjat uppbära tjänstepension. I vissa — mycket begränsade antal - fall kan det dock förekomma att den som deltidsarbetar och uppbär delpension även har en tjänstepension som hänför sig till ett tidigare arbete. Exempel— vis kan en försäkrad arbeta på heltid i viss anställning fram till 60 års ålder, då han enligt kollektivavtalet är skyldig att sluta sin tjänst, för att därefter börja en annan anställning på deltid och samtidigt uppbära delpension. I detta fall betalas således delpension ut samtidigt med (samordnad) tjänstepension.

Inom det statliga avtalsområdet berörs i praktiken endast de personer som har pensioneringsperioden 60—63 år eller pensions— åldern 63 år. Anställda som har pensioneringsperioden 63—65 år och som slutar före 65 års ålder kan inte fortsätta att uppbära delpension eftersom de slutat frivilligt. (Antalet personer i de aktuella åldersgrupperna som slutat sitt arbete med giltig anled— ning är försumbart i detta sammanhang.) Av de personer som har pensioneringsperioden 60-63 år har ca 75 % slutat sitt arbete före 63 års ålder. Detta innebär att i de av dessa fall där den anställde någon gång har uppburit delpension denna har dragits in, eftersom han slutat frivilligt. Antalet personer med pen- sionsåldern 63 år är mycket begränsat. Uppskattningsvis är det mindre än en halv procentenhet av alla statligt anställda som avgår från sin tjänst med pension och som därefter samtidigt uppbär både tjänstepension och delpension. I absoluta tal torde detta antal uppgå till drygt 50 nytillkomna fall per år. Det bör dock — som framgår av avsnitt 5.14.2 — påpekas att den utbetalda tjänstepensionen reduceras med delpensionen multiplicerad med tjänstetidsfaktorn.

Vad gäller kommunal tjänstepension berörs i detta sammanhang endast de arbetstagare som har pensionsåldern 63 år. Som fram— går av avsnitt 5.14.2 utgör dessa personer 4 % av samtliga kommu— nalt anställda. Det kan här nämnas att denna grupp var väsentligt

större före januari 1985, då större delen av den kvinnliga vård— personalen hade denna pensionsålder. Andelen kommunalt anställda som avgår ur tjänst med tjänstepension och därefter uppbär både tjänstepension och delpension kan uppskattas till mindre än en halv procentenhet av samtliga kommunala avgångar. Det torde här röra sig om ca 30 nytillkomna fall per år. Den kommunala tjänste— pensionen samordnas med delpension på så sätt att tjänstepen- sionen minskas med hela delpensionsbeloppet.

Beträffande privatanställda tjänstemän kan konstateras att det fr. o. m. januari 1986 torde vara möjligt för endast ett fåtal av de nytillkommande tjänstepensionärerna att samtidigt erhålla delpension. Dels är antalet personer som omfattas av äldre ITP-planer med pensionsålder lägre än 65 är mycket begrän- sat, dels har pensionsåldern för kvinnliga försäkringstjänstemän höjts från 62 år till 65 år. Under den närmaste treårsperioden kommer således delpension att betalas ut till ett successivt allt mindre antal kvinnliga tjänstepensionärer inom försäkringsbran- schen. Fr. o. m. januari 1989 kommer dessa fall att upphöra helt och hållet. Beträffande samordningen mellan tjänstepension och delpension gäller sedan år 1982 bestämmelser som innebär att den sammanlagda pensionen inte kan överstiga den tjänstepension som skulle utgå till försäkringstjänstemannen om samordning inte vore aktuell. Den överkompensation som före år 1982 kunde förekomma i vissa fall — då inga samordningsbestämmelser fanns — är således inte längre aktuell.

Det problem som har uppmärksammats i de fall där delpension beta— las ut samtidigt med tjänstepension torde gälla att det samman— lagda pensionsbeloppet har ansetts vara alltför stort och att pensionstagaren således överkompenseras. Som framgår av redogör- elsen i det föregående kan problemet sägas ha lösts inom delpen— sioneringen genom en enhetlig tillämpning av reglerna om rätt till delpension för personer som blir arbetslösa. Denna tillämp— ning innebär att en delpensionär som har en liten tjänstepension i regel får behålla delpensionen medan den som har en större tjänstepension ofta förlorar rätten till fortsatt delpension. Vid denna tillämpning av bestämmelserna finns naturligtvis möj— lighet att i bedömningen väga in effekterna för de försäkrade av de skilda samordningsreglerna inom de olika tjänstepensions— systemen.

Vi kan sålunda konstatera att de problem som har funnits i de fall där delpension betalas ut samtidigt med tjänstepension har minskat avsevärt sedan år 1982. Därefter har såväl tillämpningen av delpensionsreglerna som tjänstepensionsavtalen ändrats. Änd— rade regler för pensionsålder har reducerat antalet fall där den här berörda frågan kan uppkomma, och dessutom har samordnings— regler införts i de kollektivavtal där sådana inte funnits tidi— gare. Fr. o. m. januari 1986 torde dessa problem ha upphört nästan helt, eftersom pensionsåldern har höjts för de kvinnliga tjänstemännen inom försäkringsbranschen.

Vi anser mot bakgrund av det anförda att det inte finns anled— ning att nu lägga fram några förslag på detta område. För detta ställningstagande talar även principiella och administrativa skäl. Att i lagstiftningen införa regler om reducering av delpen- sion med hänsyn till ålderspension från en tjänstepensionering finner vi vara en mindre lämplig lösning från principiella syn— punkter. En sådan åtgärd skulle dessutom kunna medföra avsevärda handläggningssvårigheter.

6 FÖRSLAGENS FÖLJDER FÖR DELPENSIONERINGENS UTGIFTER

Vårt förslag i avsnitt 5.5 att arbete som uppdragstagare skall jämställas med arbete som anställd kan förväntas få till följd att antalet delpensionärer kommer att öka. Dessutom kan vissa uppdragstagare komma att minska arbetstiden i uppdraget, vilket medför en ökad delpension för dessa försäkrade. Andra försäkrade, som enligt de nu gällande reglerna måste begära bortseende från bisyssla, får däremot möjlighet att öka arbetstiden i uppdraget, vilket får till konsekvens att delpensionen minskar för dessa försäkrade. Man kan även räkna med att vissa delpensionärer i en omprövningssituation minskar sin arbetstid i uppdraget i mindre utsträckning än vad som är möjligt enligt gällande regler. Enligt de beräkningar som vi gjort blir den sammantagna effekten av för— slaget att utgifterna för delpensioneringen kvarstår ungefär oförändrade.

Förslaget att inkomstgränsen för en unndre bisyssla skall höjas till 1,5 basbelopp (avsnitt 5.6) kan förväntas medföra att be— ståndet delpensionärer kommer att öka med ett mindre antal egen— företagare som har en bisyssla i form av uppdrag eller anställ— ning. Delpensionsutgifterna beräknas som en följd av förslaget öka med ca 500 000 kr.

Vårt förslag att den längsta arbetstiden efter arbetstidsminsk- ningen skall vara 35 timmar per vecka (avsnitt 5.7) kan förvän- tas få till följd att vissa försäkrade minskar sin arbetstid mer än vad som krävs enligt gällande regler medan andra försäkrade avstår från att söka delpension. Den sammantagna effekten av för- slaget kan enligt våra beräkningar uppskattas bli att utgifterna för delpensioneringen minskar med ca en miljon kr.

De ekonomiska konsekvenserna av förslagen till ändrat pensions— underlag (avsnitten 5.10 och 5.11) blir beroende av hur real— lönen för försäkrade som söker delpension utvecklas i genomsnitt över en längre period. I ett läge där den genomsnittliga reallönen

ökat kontinuerligt för de försäkrade under vart och ett av de fem åren närmast före arbetstidsminskningen kommer utgifterna för delpensioneringen att minska i jämförelse med nuvarande regler. Anledningen är att delpensionen i denna situation påverkas av pensionspoäng för tidigare år som är något lägre än motsvarande inkomst för det sista året före arbetstidsminskningen. Om den genomsnittliga reallönen i stället minskat kontinuerligt kommer utgifterna för delpensioneringen att öka. Är den genomsnittliga reallönen däremot oförändrad för de försäkrade under åren närmast före delpensioneringen uppstår i stort sett inga förändringar av delpensionsutgifterna i förhållande till vad som följer av nuva- rande regler. Det kan också påpekas att förändringar i real— lönerna givetvis påverkar även den försäkrades egen situation. Om reallönen t. ex. ökar både före och efter arbetstidsminsk— ningen blir det sammantagna utfallet av lön och delpension gynn- sammare för den försäkrade än om reallönen varit oförändrad eller minskat.

De förändringar av utgifterna för delpensioneringen som kan upp- komma till följd av den föreslagna metoden för beräkning av pen- sionsunderlaget kommer alltså att styras av hur reallönerna ut— vecklas i genomsnitt över en längre period för personer som söker delpension. Vi har valt att inte göra några bedömningar av vilken utveckling som kan förväntas för framtiden i detta hänseende. Vi nöjer oss därför med att konstatera att några utgiftsökningar inte kan beräknas uppstå i ett läge där reallönerna är oföränd— rade.

Det föreslagna slopandet av kravet att egenföretagare alltid skall lämna intyg om sina arbets— och inkomstförhållanden (avsnitt 5.12) kan förväntas medföra en mindre ökning av anta- let egenföretagare med delpension. Delpensionsutgifterna beräk- nas som en följd av förslaget öka med uppskattningsvis 500 000 kr.

De administrativa konsekvenserna av våra förslag kan beräknas bli följande. Till följd av förslagen i avsnitten 5.5, 5.6, 5.7 och 5.12 kan arbetsinsatsen hos försäkringskassorna för delpen- sionsärendena komma att öka i någon liten utsträckning. Detta kan förväntas medföra ökade utgifter, som dock kan uppskattas bli av

mycket begränsad omfattning. Förslagen i avsnitten 5.8, 5.10 samt 5.11 kan beräknas ge upphov till arbetsbesparingar hos försäk— ringskassorna. Därigenom kommer resursbehovet att minska i en om— fattning som kan beräknas motsvara ca 50 årsarbetare i ett full— funktionsstadium. Sammantagna kan våra förslag beräknas medföra minskade administrativa utgifter med ca 7 miljoner kr. per år.

Eftersom vi inte har behandlat frågan om höjning av kompensa— tionsgraden från 50 % till 65 % har vi inte heller analyserat konsekvenserna av en sådan höjning. Utgiftsökningen i detta av— seende kommer dock givetvis att bli av avsevärt större omfatt- ning än de utgiftsförändringar som vi redovisar i detta avsnitt.

Sammanfattningsvis kan man således räkna med att de sammanlagda utbetalningarna av delpension inte påverkas av våra förslag. Där— emot beräknar vi att dessa medför minskade administrativa utgif— ter med ca 7 miljoner kr. per år.

7 SPECIALMOTIVERING

Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensions- försäkring

Som en följd av förslaget i avsnitt 5.15 om ändrad benämning på pensionsformen har rubriken till lagen ändrats till lag (1979:84) om försäkring för deltidspension. I lagens olika paragrafer före- slås att ordet delpension skall bytas ut mot deltidspension.

5 %

Ändringen i paragrafens första stycke motiveras av förslaget i avsnitt 5.7 att det skall införas en övre tidsgräns för den sam- manlagda arbetstiden efter övergången till deltidspension vid 35 timmar per arbetsvecka. Denna gräns avses gälla såväl anställda och uppdragstagare som egenföretagare. Som framgår av det före- slagna nya tredje stycket i 8 5 skall vid tillämpningen av denna regel inräknas även tid för sådan bisyssla som den försäkrade kan ha beviljats bortseende från vid prövningen av rätten till del— tidspension. Även i övrigt skall, om någon har flera arbeten, hänsyn tas till den sammanlagda arbetstiden för dessa.

Liksom i fråga om den nedre gränsen för deltidsarbete skall, om

den försäkrades arbetstid varierar, avgörande för om arbetstiden uppgår till högst 35 timmar per arbetsvecka vara den genomsnitt— liga arbetstiden för det närmast kommande året.

6 5

Som framgår av avsnitt 5.5 föreslår vi att arbete som uppdrags-

tagare fortsättningsvis skall jämställas med arbete som anställd. Avgörande för om 6 eller 7 5 skall tillämpas är förhållandena efter arbetstidsminskningen. Förvärvsarbetet dessförinnan är så— ledes utan betydelse i detta sammanhang. Försäkrade som avses i 6 S är dels sådana som har enbart inkomster av anställning eller uppdrag, dels sådana som har både anställnings— och uppdrags- inkomster. En förutsättning för att den försäkrade skall hänföras

till denna paragraf är att hans förvärvsinkomster är att anse som inkomst av tjänst vid taxering till statlig inkomstskatt. Vissa möjligheter finns dock, som anges i 8 5, att begära bortseende från mindre bisyssla i form av rörelse eller jordbruk, vilket får till följd att rätten till deltidspension bedöms utan hänsyn till denna bisyssla.

Med uppdragstagare förstås i detta sammanhang den som utför arbete för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst. Begreppet har alltså här samma innebörd som i den allmänna för— säkringen i övrigt. En uppdragstagare som har sådan inkomst som enligt 3 kap. 2 S och 11 kap. 2 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) är att anse som inkomst av anställning kommer alltså i regel vid tillämpningen av 6 S NDPL att betraktas som uppdragstagare.

Liksom hittills skall vissa fåmansföretagare m. fl., även om in- komsten av arbetet i sådant företag skattemässigt är att anse som tjänsteinkomst, jämställas med egenföretagare vid bedömningen av rätten till deltidspension. Detta följer av 7 8 andra stycket.

När det gäller uppdrag bör i likhet med vad som gäller för när- varande den försäkrades och uppdragsgivarens uppgifter om inkomst och arbetstid ligga till grund för bedömningen av rätten till deltidspension. Vad gäller beräkningen av uppdragstagarens arbetstid kan följande sägas. Eftersom uppdragsgivaren många gånger inte kan lämna preciserade tidsuppgifter kommer försäk— ringskassan ofta att få ta den försäkrades egna uppgifter som utgångspunkt för bedömningen. Kassan bör pröva rimligheten av tidsuppgifterna genom att jämföra dessa med inkomsten för upp— draget. Denna inkomst bör således många gånger kunna vara ut- gångspunkt för beräkningen av arbetstiden. Bedömer kassan att uppgifterna om arbetstiden kan godtas mot bakgrund av denna jäm— förelse, bör i flertalet fall den försäkrades arbetstid kunna fastställas med ledning av dessa uppgifter. Enbart i de fall där arbetstidsminskningen ligger kring fem timmar i veckan eller där arbetstiden efter övergången till deltidspension kan antas vara i närheten av den nedre tidsgränsen för deltidsarbete (17 timmar i veckan), kan uppkomma behov av en mer exakt arbetstidsberäkning. Sådana behov kan aktualiseras även i fall där arbetstiden efter

.______.______ _.___________J

arbetstidsminskningen ligger i närheten av den övre gränsen för deltidsarbetet — 35 timmar per vecka — samt i vissa omprövnings— situationer. I flertalet fall torde dock de nämnda arbetstidsför- hållandena inte föreligga. I de - fåtaliga — situationer där en mer exakt arbetstidsberäkning blir nödvändig kan det bli aktuellt att tillämpa den allmänna regeln i 15 5 om den försäkrades bevis- skyldighet. Den försäkrade måste enligt denna regel lämna försäk- ringskassan det underlag som behövs för att kassan skall kunna pröva hans rätt till deltidspension.

Flertalet av de uppdrag som är aktuella i detta sammanhang är förtroendeuppdrag av olika slag, bl. a. politiska och fackliga. Den tid som den försäkrade ägnar åt dessa uppdrag innefattar i många fall även tid som närmast kan betraktas som ideell verksam-

het. Därför bör i dessa fall den tid som skall beaktas vid bedöm— ningen av rätten till deltidspension begränsas till tiden för de arbetsuppgifter som har ett nära samband med uppdraget. Tiden för övriga delar av uppdraget — för vilken tid arvode ej utgår — skulle därmed inte påverka rätten till deltidspension. Ersätt— ningen för dessa uppdrag står många gånger i direkt proportion till den sammanträdestid som är förknippad med uppdraget. När arbetstiden skall beräknas i uppdraget bör därför hänsyn i regel tas endast till tid för sammanträden och förberedelser för dessa. Inte bara tid för sammanträden i nämnder, beslutande församlingar o. d. bör härvid beaktas. Också tid för förberedande möten i anslutning härtill, t. ex. partigruppsmöten, bör räknas in. För fackligt förtroendevalda bör göras i princip motsvarande bedöm- ning.

Motsvarande bedömningsgrunder bör tillämpas även när det gäller andra förtroendeuppdrag än politiska och fackliga, t. ex. styr- elseuppdrag i föreningar m. m. Ersättningen för dessa uppdrag kan ofta vara relativt liten medan däremot arbetsinsatsen kan vara av större omfattning. Här kan även erinras om att det bl. a. inom sjukförsäkringen finns en nedre gräns för de förvärvsin- komster som skall beaktas. Enligt 3 kap. 2 S AFL skall nämligen en inkomst från en uppdragsgivare som understiger 1 000 kr. per år inte tas med vid beräkningen av den sjukpenninggrundande

inkomsten i annat fall än då den utgör inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet.

Förutom förtroendeuppdrag förekommer, som nämnts i avsnitt 5.5.1, i viss mindre utsträckning även andra former av uppdrag i samband med deltidsarbete. I åtskilliga fall är arbetsförhållandena för försäkrade med sådana uppdrag jämförbara med arbetsförhållandena för vissa anställda. I dessa fall bör nuvarande metoder att beräkna arbetstiden tillämpas även framdeles. T. ex. bör en allmän bedömning göras av den försäkrades uppgifter om arbetstid. Dessa uppgifter bör jämföras med uppgifterna om ersättningen för uppdraget.

Som nämnts ovan kan behov uppkomma av en mer exakt beräkning av arbetstiden i vissa omprövningssituationer. Den impuls till ut- redning som försäkringskassan därvid får är i regel att inkomsten för uppdraget har förändrats. Denna inkomstförändring beror antingen på att uppdraget har förändrats till omfattningen eller att ersättningen för detta har ändrats. Att utreda vilket av dessa förhållanden det rör sig om torde inte innebära några större svårigheter. Det avgörande är nämligen om en ändring av betydelse har skett eller inte när det gäller arbetstiden. Den nya deltidspensionen får därefter fastställas på grundval av den nya inkomsten för uppdraget.

Till följd av den i 5 S föreslagna generella övre tidsgränsen för deltidsarbete blir nuvarande regel härom i 6 5 andra meningen för anställda obehövlig och kan därför avskaffas.

7 5

Eftersom uppdragstagare fortsättningsvis jämställs med anställda kommer förevarande paragraf att avse i huvudsak enbart rörelse— idkare och jordbrukare. I undantagsfall kommer även vissa an- ställda och uppdragstagare som efter arbetstidsminskningen har också rörelse eller jordbruk att få sin rätt till deltidspension bedömd enligt denna paragraf. Som framgår av 8 5 finns dock sär— skilda bestämmelser om bortseende i vissa fall från sådana bi— sysslor. Paragrafen har ändrats i enlighet med förslagen i av— snitten 5.5 och 5.6 men är i övrigt oförändrad.

8 5

I paragrafen upptas de föreslagna nya reglerna om bortseende i vissa fall från en mindre bisyssla vid prövningen av rätten till deltidspension. Innebörden av dessa förslag har utvecklats när— mare i avsnitt 5.6.

En förutsättning för att en anställd eller uppdragstagare skall kunna få rätten till deltidspension bedömd med bortseende från en mindre bisyssla är att inkomsten av denna är att hänföra till inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet vid inkomstbeskatt- ningen. På motsvarande sätt krävs för en rörelseidkare eller lantbrukare, som har en mindre bisyssla, att denna i skattehänse- ende är att anse som inkomst av tjänst.

Liksom hittills gäller som villkor för tillämpningen av para— grafen att den försäkrade själv begär det för att han skall kunna få sin rätt till deltidspension bedömd med bortseende från bisysslan.

I andra stycket anges de närmare villkoren för att ett visst arbete skall kunna betraktas som en mindre bisyssla. Nuvarande krav att denna skall ha utförts varaktigt före arbetstidsminsk— ningen och att bisysslan får utföras i genomsnitt högst 10 timmar i veckan samt att arbetstiden för den inte får ökas i samband med pensioneringen kvarstår oförändrade. Den nu gällande övre gränsen för vad som kan betraktas som inkomst av en mindre bisyssla före— slås, som framgår av avsnitt 5.6.3, höjd från vad som motsvarar ett till motsvarande ett och ett halvt basbelopp.

Som en ny punkt 4 i andra stycket har upptagits förslaget att de i detta stycke förut angivna villkoren skall tillämpas gemensamt för alla bisysslor, om den försäkrade har mer än en bisyssla av här aktuellt slag. Detta innebär att en anställd eller uppdrags— tagare som har flera bisysslor i form av rörelse eller jordbruk måste begära bortseende från alla dessa för att reglerna i före- varande paragraf skall bli tillämpliga. På samma sätt krävs att en egenföretagare som har mer än en bisyssla i form av anställ— ning eller uppdrag begär bortseende från samtliga dessa bisysslor.

Som ett nytt tredje stycke har tagits in det i avsnitt 5.7.2 framlagda förslaget att det vid tillämpningen av 5 5 första stycket om längsta möjliga arbetstid efter övergången till deltidspension skall räknas in även arbetstiden för en sådan mindre bisyssla som den försäkrade beviljats bortseende från.

Innebörden av ett bortseende från en mindre bisyssla är att denna inte beaktas vid prövningen av rätten till deltidspension. Som anges i kommentaren till 12 5 skall liksom i dag inte heller tas hänsyn till inkomsten av bisysslan vid beräkningen av den försäk- rades pensionsunderlag.

9 5

Nuvarande regel att beräkningen av arbetstiden i vissa fall skall göras på grundval av förhållandena under tre år tillbaka i tiden i stället för ett år blir, som vi utvecklat i avsnitt 5.8.2, i praktiken obehövlig efter ett genomförande av förslagen i 12 och 13 55. Första stycket andra meningen i nuvarande lydelse av före— varande paragraf bör därför upphävas.

10 5

Till första stycket har överflyttats den föreskrift som avser utläggningen av deltidsarbetet och som nu finns i 6 5 första stycket RFV:s kungörelse (RFFS 1979:21) med verkställighetsföre— skrifter till lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring. Med hän- syn härtill har bemyndigandet för regeringen och RFV i andra stycket inskränkts till att avse endast meddelande av särregler för vissa yrken. I avsnitt 5.9 har vi redovisat motiven för detta förslag. Avsikten med förslaget är inte att åstadkomma någon änd- ring av den nuvarande tillämpningen av reglerna för utläggningen av arbetstiden efter arbetstidsminskningen.

12 5

I paragrafen upptas det förslag till schablonberäkning av inkoms— ten före arbetstidsminskningen för anställda och uppdragstagare som vi redovisat i avsnitt 5.10. Närmare regler för denna be- räkning ges i det föreslagna andra stycket. Detta motsvarar i

huvudsak 13 5 andra stycket i nuvarande lydelse, som avser den nu tillämpade schablonberäkningen för bl. a. egenföretagare. Juste- ringar har dock gjorts för att åstadkomma att beräkningen av den genomsnittliga förvärvsinkomsten skall göras med ledning av ATP- poängen för fem år närmast före arbetstidsminskningen och att man vid denna beräkning skall bortse från poängen för de två av dessa fem år för vilka ATP-poängen är lägst.

Liksom vid tillämpningen av nuvarande schablonberäkning enligt 13 S bör vid tillämpningen av det nu föreslagna andra stycket tas hänsyn även till sådana pensionspoäng som skulle ha tillgodoräk- nats den försäkrade om han inte hade anmält undantagande från ATP. En bestämmelse härom har därför tagits in i punkten 3 i övergångsbestämmelserna. Denna bestämmelse blir naturligtvis

aktuell huvudsakligen för - ett mycket begränsat antal — egen— företagare men skulle i undantagsfall kunna tillämpas även för en anställd som under de fem åren närmast före arbetstidsminsk— ningen haft inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet - och som då dessutom haft ett gällande undantagande från ATP. Denna regel i övergångsbestämmelserna kommer att bli tillämplig endast under en kortare tid efter ikraftträdandet, eftersom det efter utgången av år 1988 inte kommer att finnas kvar några personer i för del- tidspension aktuell ålder som omfattats av ett undantagande (lag 1981:692 om ändring i lagen om allmän försäkring).

Som framgår av det föreslagna andra stycket tas hänsyn även till sådana pensionspoäng som den försäkrade skulle ha tillgodoräknats om han inte hade underlåtit att erlägga tilläggspensionsavgift.

Vid genomsnittsberäkningen läggs i regel en pensionspoäng till den som fastställts för året. Om den försäkrades inkomst emeller— tid för något av de fem aktuella åren har understigit det bas- belopp som avräknas vid fastställande av pensionsgrundande in— komst, tillgodoräknas den försäkrade i stället en mot inkomsten svarande del av en ATP-poäng för det aktuella året.

Om en försäkrad enligt 8 S beviljats deltidspension med bortse— ende från en mindre bisyssla skall, som framgår av hänvisningen till nämnda paragraf, liksom i dag bortses även från inkomsten av bisysslan vid beräkningen av den försäkrades pensionsunder-

lag. Detta innebär att den schablonberäknade genomsnittsinkoms— ten före arbetstidsminskningen i dessa fall minskas med beräknad

inkomst av bisysslan.

Liksom hittills skall inkomsten efter arbetstidsminskningen ut- göras av vad den försäkrade kan antas ha tills vidare. Denna be— räkning görs, som framgår av hänvisningen till 9 5 andra stycket, på grundval av den försäkrades antagna arbetsförhållanden under det kommande året.

Till följd av den föreslagna förändringen av pensionsunderla- get blir det nuvarande andra stycket och tredje stycket andra meningen liksom delar av första stycket obehövliga. Vi föreslår därför att dessa bestämmelser skall utgå.

Första meningen i tredje stycket har ändrats med hänsyn till att den bör avse endast inkomsten efter arbetstidsminskningen. Något behov av att bortse från inkomstavvikelser när det gäller inkoms— ten före arbetstidsminskningen föreligger inte med den föreslagna schablonberäkningen härav.

13 8

Enligt förslaget i avsnitt 5.11 skall inkomsten före arbetstids— minskningen för egenföretagare beräknas enligt samma metod som för anställda och uppdragstagare. I första stycket har därför gjorts en hänvisning i detta avseende till 12 5 andra stycket. Vidare har de nuvarande andra och tredje styckena föreslagits bli slopade.

15 5

Nuvarande tredje stycket föreslås utgå som en följd av förslaget i avsnitt 5.12 att egenföretagare inte längre alltid skall behöva förete ett intyg från en annan person om inkomst- och arbetsför- hållandena. I det nämnda avsnittet har vi berört konsekvenserna

av förslaget.

Som framhållits där kvarstår nuvarande huvudregel om sökandens bevisskyldighet oförändrad. Denna kan dock i enlighet med vad vi utvecklat i avsnitt 5.12 i vissa fall delvis fullgöras med hjälp av ett intyg från någon sådan person som avses i det nuvarande tredje stycket, om intyget utfärdas av någon som väl känner egen— företagarens arbets— och inkomstförhållanden.

16 5

Förslaget till nytt andra stycke motsvarar föreskrifter som nu finns i 16 S och 24 S RFV:s verkställighetskungörelse. Innebörden av andra meningen är att deltidspension utbetalas t. o. m. ut— gången av den månad varunder rätten till pension har upphört, dock längst t. o. m. utgången av månaden före den då pensions— tagaren fyller 65 år.

18 a 5

Till denna nya paragraf har överförts den nuvarande föreskriften i 23 5 RFV:s verkställighetskungörelse. Någon ändring i sak är inte åsyftad härmed.

Övergångsbestännelserna

Samtliga de nya bestämmelser som vi föreslår bör träda i kraft vid en och samma tidpunkt. Denna bör bestämmas till den 1 juli 1987 och därmed sammanfalla med den höjning av kompensations- graden till 65 % som regeringen aviserat att den kommer att före— lägga riksdagen förslag om (punkten 1).

Huvuddelen av de nya regler som vi föreslår i detta betänkande bör ses som en enhet och är i stor utsträckning inbördes bero- ende av varandra. De förändringar och justeringar som föreslås är så omfattande att de nya bestämmelserna inte utan stora pro- blem skulle kunna tillämpas även på delpensioner som utgår redan vid ikraftträdandet. Detta gäller särskilt i omprövningssitua— tioner. I synnerhet skulle de nya bestämmelserna om beräkning av inkomsten före arbetstidsminskningen medföra betydande svårig—

heter i sådana fall. Med hänsyn härtill föreslår vi i punkten 2 att de äldre bestämmelserna i 5-9, 12 och 13 55 fortfarande skall tillämpas i fråga om sådan delpension som utges på grund av en arbetstidsminskning som första gången har skett före ikraftträd- andet. Detta gäller sålunda bl. a. även i fall där den försäkrade därefter trappar upp eller ned sitt förvärvsarbete eller övergår från en typ av verksamhet till en annan. Om någon däremot en gång uppburit delpension men före ikraftträdandet t. ex. ökat sin arbetstid i sådan utsträckning att han fått pensionen indragen, bör hans rätt till ny deltidspension bedömas enligt de nya reg— lerna, om han efter den 30 juni 1987 på nytt minskar sin arbets— tid och ansöker om sådan pension. De nya reglerna i 10, 16 och 18 a 55 bör däremot kunna tillämpas fullt ut redan från ikraft— trädandet. Dessa har endast förts över från den nuvarande verk— ställighetskungörelsen och innebär inga sakliga förändringar. Även ändringen i 15 5 bör direkt kunna gälla fr. o. m. ikraft- trädandet.

Innebörden av den föreslagna punkten 3 har utvecklats i kommen— taren till 12 S.

Punkten 4 innebär att hänvisningar i andra författningar till delpension i princip i stället skall avse deltidspension.

8 RESERVATION OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN

Reservation av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson led instämmande av sakkunnige Jonsson

Egenföretagares arbetstidsminskning

Endast 4 % av egenföretagare i åldern 60-64 år utnyttjar delpen- sioneringen mot 12 % av de anställda. Till inte ringa del torde detta bero på de väsentligt högre kraven på egenföretagare för att erhålla delpension. För många egenföretagare innebär det svårigheter att minska sin arbetsinsats och produktion med minst 50 %. För övriga grupper ställs endast kravet att man minskar arbetsinsatsen till i regel högst 35 timmar per vecka, dock med minst 5 timmar i veckan.

För företagare som reducerar sin verksamhet med 50 % kvarstår ofta de fasta kostnaderna oförändrade inom företaget. Man kan t. ex. inte avveckla maskiner eller avstå från underhåll på bygg- nader så länge som man upprätthåller sin produktion. I praktiken innebär det att kostnaderna i företaget kvarstår oförändrade när företagets intäkter reducerats med 50 %. Det får till följd att nettoinkomsten sjunker med mer än 50 % och därför får dessa före— tagare svårare än löntagarna att gå över till delpension. Ana- lyser visar också tydligt att en mycket låg andel av egenföre— tagarna i jämförelse med löntagarna gått över till delpension.

Utredningens majoritet motiverar de väsentligt hårdare reglerna för egenföretagarna med att det är ett kontrollproblem. Den ståndpunkten är inte hållbar. En mycket stor grupp löntagare har sidoinkomster från t. ex. jord- och skogsbruk, bärplockning eller någon annan form av rörelse. Andra har sidoinkomster från arbeten vid sidan om sin ordinarie anställning. Denna grupp av inkomst— tagare är betydligt större än gruppen egenföretagare som har sin försörjning från eget företag. För löntagare med uppdragsinkoms- ter, bisysslor och andra sidoinkomster föreslås inga väsentliga begränsningar i rätten till deltidspension. I stället får dessa

grupper generösare villkor för rätt till deltidspension genom att bl. a. uppdragsinkomster bildar underlag till en utöver lönen förhöjd deltidspension.

I den mån det finns kontrollproblem så är dessa minst lika stora för alla som har sidoinkomster som för egenföretagare. För de kontrollerande myndigheterna är det i princip lika enkelt att kontrollera inkomsten från egenföretagare som för löntagare med sidoinkomst från någon form av rörelse. För egenföretagare finns dessutom en spärregel som säger att underlaget för deltidspension högst får utgöra skillnaden mellan inkomst före och efter arbets— tidsminskningen.

Enligt vår uppfattning borde det vara logiskt och rimligt att reglerna för egenföretagarnas anslutning till deltidspensione- ringen blir mera likartade med löntagarna. Vi föreslår därför att det bör räcka med att egenföretagarna minskar sin arbetstid med en tredjedel för att detta skall berättiga till deltidspension.

Kostnaderna för detta är svåra att beräkna. En del egenföretagare torde genom en sådan reform begränsa minskningen i arbetstid till en tredjedel i stället för till hälften, vilket innebär lägre kostnader för deltidspensionen. Å andra sidan torde det bli möj— ligt för flera att utnyttja deltidspensionen.

Beaktande av s. k. vårdår

En av flera förutsättningar för rätt till deltidspension är att den sökande skall ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst 10 år fr. o. m. 45 års ålder. Vårdår i ATP på grund av vård av eget barn under 3 års ålder inräknas inte, trots att sådana vårdår inräknas i de 30 pensionsgrundande år som krävs för hel ATP-pension.

Vi anser att samma regler bör gälla som inom ATP-systemet, dvs. att vårdår också räknas in i det erforderliga antalet år för bedömande av rätt till deltidspension. Även om det är ovanligt kan en kvinna få barn efter 45 års ålder och därefter under ett

antal år avhålla sig från förvärvsarbete på grund av vård av barnet. Vårdår bör således i förekommande fall kunna inräknas i de tio år med pensionsgrundande inkomst som krävs för rätt till deltidspension. Kostnaderna torde bli utomordentligt blygsamma. Därtill kommer att varje undantag från huvudregeln är ett avsteg från strävan att åstadkomma lagtekniska förenklingar.

Beräkningen av inkomsten före arbetstidsminskningen

Beredningen föreslår att pensionsunderlaget vid beräkningen av deltidspension skall ändras och i fortsättningen beräknas på grundval av de pensionspoäng inom ATP som tillgodoräknats den försäkrade för de fem år som ligger i tiden närmast före arbets- tidsminskningen. Av dessa fem år elimineras de två år då ATP- poängen varit lägst. Medeltalet för de återstående tre åren ökas — i normala fall — med talet ett och summan multipliceras med basbeloppet vid tiden för arbetstidsminskningen. Detta kan enligt vår mening innebära en väsentlig försämring och t. o. m. att möj— ligheten till deltidspension vid 60 års ålder helt elimineras för vissa mindre grupper.

Förutsättning för deltidspension är att den försäkrade skall ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst för ATP för minst 10 år fr. o. m. 45 års ålder. En ytterligare förutsättning är att sökanden skall ha arbetat i viss omfattning i minst fem månader under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetstidsminsk- ningen eller den tidigare dag då ansökan görs.

Även i de fall då dessa förutsättningar föreligger kan rätten till deltidspension sättas ur spel genom de föreslagna reglerna för bestämning av pensionsunderlag. Vi syftar bl. a. på SIDA- arbetare, missionärer eller andra som sänts ut till annat land under längre period än ett år och då inga konventioner före- ligger. Har de arbetat utomlands mer än två år av tiden mellan 55 och 59 års ålder utan att kunna tillgodoräkna sig ATP-poäng i Sverige innebär de föreslagna reglerna alltjämt att medeltals— beräkning för de tre bästa åren skall ske. Varje år av dessa tre utan pensionspoäng bidrar således till att väsentligt sänka pen— sionsunderlaget för deltidspension. Skulle de endast ha kunnat

tillgodoräkna sig ATP-poäng under ett av dessa år innebär det att pensionsunderlaget sänks till en tredjedel av deras normala års— inkomst. Även om de kan tillgodoräkna sig två år med ATP—poäng sker en väsentlig minskning av pensionsunderlaget, så kraftig att deltidspension i praktiken inte blir möjlig.

På motsvarande sätt kan t. ex. en egenföretagare under tre eller flera av dessa år ha haft en mycket låg inkomst varefter han avvecklat sin rörelse och övergått till annat förvärvsarbete. Trots att han faktiskt arbetat under dessa år drar de dåliga åren ned underlaget för deltidspensionen så mycket att möjligheterna till deltidspension väsentligt begränsas. Ytterligare många andra tänkbara fall kan andragas.

Med hänvisning till detta anser vi att det hade varit befogat med undantagsregler i sådana fall där de nya reglerna skulle leda till icke avsedda försämringar. Lämpligen kunde regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få möjlighet att på annat sätt fastställa den sökandes normala förvärvsinkomst.

Särskilt yttrande av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson med instämmande av sakkunnige Jonsson

Uppläggningen av beredningens arbete

Pensionsberedningen skall enligt sina direktiv göra en samlad genomgång av erfarenheterna av reglerna inom det allmänna pen— sionssystemet. I direktiven nämns särskilt bl. a. sådana frågor som systemet för värdesäkring av pensioner, reglerna för intjä— nande av ATP och om nuvarande regler för rörlig pensionsålder är tillfredsställande. Delpensioneringen anses höra till frågan om rörlig pensionsålder och kommittén skall enligt direktiven be— handla sådana frågor som har samband med möjligheterna till rör- lig pensionsålder med förtur. Med hänsyn till de i detta samman- hang klara direktiven har vi inte kunnat motsätta oss att bered— ningen i sitt första delbetänkande behandlar delpensionen men vi vill anmäla att vi för vår del anser detta olyckligt. Det hade enligt vår uppfattning varit mer befogat såväl formellt som mate— riellt att först ta upp de generella frågorna i ATP-pensione— ringen och först därefter behandla de olika pensionsformerna.

Bosättningsbegreppet

En förutsättning för rätt till deltidspension är att sökanden är bosatt i Sverige. Anställda hos statlig arbetsgivare som sänts till annat land för arbete där betraktas därvid som bosatta i Sverige. I övrigt anses man bosatt i Sverige om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år. I vissa fall i samband med konventioner kan tiden utsträckas ytterligare. Gällande regler innebär således att en statligt anställd också efter flera år utomlands kan beviljas deltidspension. Detta kan däremot inte en

SIDA—arbetare eller en missionär som arbetar utomlands om tiden där överstiger (normalt) ett år.

Brister finns således enligt vår uppfattning i nuvarande regler om bosättning. Eftersom det inte ter sig meningsfullt att ändra reglerna endast för deltidspensioneringen utan att också ändra dem i fråga om rätten til sjukförsäkring, ATP-pension m. m. lägger vi inte nu något förslag utan avvaktar till det fortsatta arbetet inom pensionsberedningen.

Särskilt yttrande av ledamöterna Ahrland, Andersson och Troedsson

Deltidspensionsnivån

Pensionsberedningen tar i och för sig inte ställning till kompen- sationsnivån inom deltidspensioneringen utan hänvisar endast till regeringens uttalande om att nivån skall återställas till 65 % från den 1 juli 1987. En av anledningarna till att kompensations- nivån sänktes till 50 % var det mycket kraftiga utnyttjandet av delpensionsreformen med ty åtföljande kraftiga kostnadsökningar. Till detta bidrog den starka inflationen och därmed följande reallönesänkningar vilket i många fall ledde till att kompensa- tionsnivån successivt blev väsentligt högre än avsett.

Vi är inte beredda att nu ta ställning till kompensationsnivån i framtiden. Vid övervägandet måste en avvägning ske mellan önske— målet om att möjliggöra successiv pensionering utan alltför stora avbräck för den enskilde och de samhällsekonomiska kostnaderna.

Kompensationsnivån bör därvid inte heller bli så hög att det ter sig meningslöst för den som så önskar att fortsätta arbeta på heltid, detta inte minst som den blivande ålderspensionen normalt inte påverkas av om man tar deltidspension eller inte.

Beaktas bör också att alla inte kan använda sig av möjligheten till deltidspension på grund av arbetets art men ändå måste acceptera att lönekostnadsutrymmet minskar genom deltidspen— sionsavgiften. Beräkningar för år 1985 visar att vid en kompensa— tionsnivå på 65 % skulle heltidsarbete i förhållande till halv— tidsarbete och deltidspension endast förbättra nettoinkomsten med 18,6 %, 15,3 % resp. 13,6 % vid en heltidslön på 75 000 kr., 100 000 kr. resp. 163 000 kr. Eftersom den deltidspensionsgrund— ande inkomsten dessutom föreslås utgöra genomsnittet av de tre bästa av de fem senaste inkomståren skulle lönsamheten i fortsatt heltidsarbete sannolikt bli ännu lägre. Utöver de direkta kostna- derna för en kompensationsnivå på 65 % torde därför komma en icke oväsentlig samhällsekonomisk kostnad i form av arbetsbortfall.

Skulle å andra sidan deltidspensioneringens kompensationsnivå kvarstå på 50 % bör deltidspensionsavgiften minskas. Nuvarande erfarenheter pekar på att en halvering av avgiften från 0,5 till ca 0,25 % då skulle vara tillfyllest.

Detta skulle givetvis öka utrymmet för löneökning eller för andra sociala ändamål också för andra grupper.

Vid den fortsatta diskussionen om deltidspensionsnivån bör också nivåer mellan 50 och 65 % kunna övervägas.

Särskilt yttrande av de sakkunniga Bröns, Isaksson Pérez och Svensson samt experterna Modig, Mårtensson och Olsson

Inom delpensioneringen finns en anknytning till inkomstgränsen 7,5 basbelopp som leder till resultat som avviker från vad som är gängse inom socialförsäkringen. Inom sjukförsäkringen och ATP innebär begränsningen av rätten till förmåner till 7,5 basbelopp att inkomster över denna gräns inte medför högre förmåner. För

delpensioneringen gäller en annan princip, nämligen att också grundförmåner reduceras för försäkrade med inkomster över 7,5 basbelopp. Genom att delpensionsunderlaget inte får överstiga skillnaden mellan den sjukpenninggrundande inkomsten före och efter arbetstidsminskningen trappas delpensionen successivt ned för försäkrade med inkomster över 7,5 basbelopp för att helt för- svinna för den som i samband med övergång från heltid till halv- tid får sin inkomst halverad från 15 till 7,5 basbelopp. Detta anmärkningsvärda förhållande har påtalats i olika sammanhang. Att avtal träffats mellan arbetsmarknadens parter om kompletterande delpension på lönedelar över 7,5 basbelopp kan inte vara något argument mot att rätta till det systemfel som finns i det lag— stadgade systemet. Eftersom delpensioneringen finansieras genom avgifter som tas ut på alla försäkrades löner utan någon begräns- ning saknas anledning att särbehandla försäkrade med inkomster över 7,5 basbelopp. Vi anser att beredningen vid detta tillfälle borde ha rättat till detta systemfel.

STATISTISKA UPPGIFTER RÖRANDE DELPENSIONERINGEN

Redovisningen i denna bilaga inleds med ett avsnitt med antals— uppgifter (avsnitt 1). Därefter redovisas delpensionstagarna med fördelning efter förvärvstyp (avsnitt 2) och efter arbetslöshets- kassa (avsnitt 3). Delpensionärernas arbetstidsförhållanden fram— går av avsnitt 4, och förmånsnivån redovisas i avsnitt 5. Bilagan avslutas med ett avsnitt om delpensioneringens finansiering (avsnitt 6). De uppgifter som redovisas i bilagan har, där ej annat anges, hämtats från den statistik som tas fram inom RFV.

1 Antalsutveckling samt antal nytillkommande och upphörda delpensioner

Fr. o. m. år 1976, då delpensioneringen infördes, fram till år 1980 ökade antalet personer med delpension kraftigt. Vid utgången av år 1976 var det sålunda 14 560 och vid utgången av år 1980 67 837 personer som uppbar delpension. Därefter har antalet mins- kat successivt. Utvecklingen av antal delpensioner framgår av tabell 1.1. I tabellen redovisas också antalet delpensioner i procent av antal "delpensionsaktuella" i resp. kategori, dvs. personer med en sjukpenninggrundande inkomst om (för närvarande) minst 6 000 kr. per år.

Tabell 1.1 Antal delpensioner i december resp. år

År Antal % av del- Därav % av del— totalt pensions- egenföre- pensions— aktuella tagare aktuella 1976 14 560 7 1977 31 509 12 1978 41 913 16 1979 48 654 22 . . 1980 67 837 27 1 950 6 1981 64 641 24 2 566 8 1982 61 732 22 2 475 8 1983 54 637 20 2 284 7 1984 47 204 17 1 884 6 1985 37 638 13 1 358 4 1986 (aug) 33 897 12 1 229 4

Som framgår av tabellen har antalet delpensionärer varit i av— tagande sedan år 1981. I december 1985 var antalet delpensioner sålunda ca 37 600 (för att i augusti år 1986 vara nere i ca 33 900). Den huvudsakliga orsaken till denna nedgång torde vara att kompensationsgraden för nytillkommande delpensionärer sänktes år 1981 från 65 % av inkomstbortfallet till 50 %. Som även fram- går av tabellen har andelen med delpension av delpensionsaktu— ella minskat från - som högst — 27 % år 1980 till 12 % i augusti 1986.

Antalet delpensioner till egenföretagare har - liksom för an- ställda — avtagit. Från att som mest ha varit drygt 2 500 år 1981 är antalet numera drygt 1 200. Andelen egenföretagare med delpen— sion av delpensionsaktuella egenföretagare är för närvarande 4 %. Som mest har denna andel varit 8 %.

Inom förtidspensioneringen har en ökning av antalet pensions- tagare stadigt skett sedan början av 1970—talet, då regelsystemet blev föremål för genomgripande förändringar. Denna ökning avser även åldersgruppen 60—64 år. Under de senaste åren kan man där— utöver notera att i åldern 60-64 år har antalet med halv förtids— pension ökat - relativt sett — kraftigast jämfört med antalet med två tredjedels resp. hel pension. Därvid kan nämnas att det i början av 1980-talet var ca 7 000 försäkrade i åldern 60—64 år som uppbar halv förtidspension och att dessa försäkrade vid utgången av 1985 var nästan dubbelt så många (13 200). Det bör dock påpekas att det totala antalet förtidspensionärer i denna åldersgrupp då var nästan 140 000 (jämfört med ca 110 000 i december 1980).

2 Delpensionärernas fördelning efter förvärvstyp

I tabell 2.1 nedan redovisas delpensionstagarna i december 1985 fördelade efter förvärvstyp och kön.

Tabell 2.1 Antal delpensionstagare i december 1985 med fördelning efter förvärvstyp och kön

Förvärvstyp Män Kvinnor Män och kvinnor Anställda 20 714 15 540 36 254 Uppdragstagare 28 3 31 - därav med inkomst

av tjänst 24 2 26 — därav med inkomst

av annat arbete 4 1 5 Egenföretagare 1 170 183 1 353 - därav i jord-

bruk m. m. 301 8 309 Samtliga 21 912 15 726 37 638

Som synes var ca 300 av egenföretagarna med delpension syssel- satta inom jordbruk, vilket motsvarar 23 % av antalet egenföre— tagare med delpension.

Som också framgår av tabellen är antalet egenföretagare dock litet jämfört med det totala antalet delpensionstagare. Antalet uppdragstagare är synnerligen begränsat i jämförelse med det totala antalet delpensionstagare.

I den statistiska redovisningen i det följande innefattar begrep— pet anställda även uppdragstagare med inkomst av tjänst, medan övriga uppdragstagare förts till kategorin egenföretagare.

Inom den nuvarande delpensioneringen ges möjligheter att få even— tuella extraarbeten utöver huvudsysselsättningen bedömda som bisyssla. Förekomsten av ytterligare arbeten samt huruvida dessa har bedömts som bisyssla eller ej framgår av tabell 2.2.

Tabell 2.2 Delpensionstagare i december 1985 med fördelning efter förekomst av extraarbete. Procentuell för-

delning

Förekomst av

extraarbete Anställda Egenföretagare Har inget ytter— ligare arbete 95 88

Har ytterligare arbete som be— dömts som bisyssla 5 7

Har ytterligare arbete, ej mindre bisyssla 0 5 Summa 100 100 Antal 36 280 1 358

Som framgår av tabellen är det relativt sett fler egenföretagare än anställda med delpension som har något ytterligare arbete (5 % av anställda mot 12 % bland egenföretagare). För så gott som samtliga anställda som har ytterligare arbete har detta extraarbete utgjorts av en mindre bisyssla vilken inte räknats med vid delpensioneringen. Av egenföretagarna har således drygt en tiondel något arbete utöver huvudsysselsättningen men endast något över hälften av dessa har beviljats bortseende från bisyss- lan. Man bör dock beakta att det totala antalet egenföretagare med delpension är mycket litet jämfört med gruppen anställda.

3 Delpensionärernas fördelning efter arbetslöshetskassa

För att få en uppfattning om hur delpensionstagarna är fördelade efter arbetslöshetskassa (a-kassa) redovisas i tabellerna 3.1 (män) och 3.2 (kvinnor) en sådan fördelning. Tabellerna redovisar således hur det totala antalet delpensionstagare (som tillhör någon a-kassa) fördelar sig på olika a-kassor. Däremot ger denna typ av redovisning ingen uppfattning om hur stor andel inom resp. a-kassa (av aktuell åldersgrupp) som uppbär delpension.

Det bör här påpekas att - bland de anställda med delpension — ca 10 % av männen och ca 7 % av kvinnorna inte tillhörde någon a-kassa.

Tabell 3.1 Anställda delpensionstagare i december 1985 med fördelning efter arbetslöshetskassa. Män

m hetskassa sionstagarna 1. Metallindustriarb. 3 707 19,9 2. Industritjänstem. 2 936 15,7 3. Statstjänstem. 1 499 8,0 4. Kommunalarb. 1 212 6,5 5. Arbetsledarnas 1 018 5,5 6. Akademikernas 865 4,6 7. Träindustriarb. 831 4,5 8. Byggnadsarb. 743 4,0 9. Fabriksarbetarnas 716 3,8

10. Statsanställdas 528 2,8

11. Handelstjänstem. - 520 2,8

12. Handelsanställdas 454 2,4 13. Kommunaltjänstem. 444 2,4 14. Skogsarbetarnas 404 2,2 15. Livsmedelsarb. 347 1,9

Summa 1-15 16 224 87,0 Övriga a-kassor 2 434 13,0 Summa ovan 18 658 100__ Tillhör ej a—kassa 2 080 TOTALT 20 738

Tabell 3.2 Anställda delpensionstagare i december 1985 med fördelning efter arbetslöshetskassa. Kvinnor

Arbetslös- Antal % av delpen- hetskassa sionstagarna 1. Statstjänstem. 2 973 20,7 2. Kommunalarb. 2 088 14,5 3. Handelsanställdas 1 419 9,9 4. Kommunaltjänstem. 1 286 8,9 5. Industritjänstem. 1 259 8,7 6. Metallindustriarb. 884 6,1 7. Akademikernas 679 4,7 8. Handelstjänstem. 568 3,9 9. Beklädnadsarb. 566 3,9 10. Statsanställdas 501 3,5 11. Fabriksarbetarnas 368 2,6 12. Livsmedelsarb. 328 2,3 13. Försäkringstjänstem. 239 1,7 14. Banktjänstemännens 224 1,6 15. Hotell- och restauranganst. 202 1,4 Summa 1-15 13 584 94,4 Övriga a-kassor 800 5,6 Summa ovan 14 384 100 Tillhör ej a—kassa 1 158 TOTALT 15 542

Som framgår av tabellerna ovan är det så många som hälften av delpensionstagarna (både för män och kvinnor) som tillhör endast fyra a—kassor. Vidare dominerar som synes för män Metallindustri- arbetarnas och Industritjänstemännens a-kassa (som 20 % resp. 16 % av delpensionstagarna tillhör) medan det är något mer ut- jämnat bland kvinnor, där dock Statstjänstemännens, Kommunalarbe— tarnas och Handelsanställdas a-kassa vardera svarar för ca 10 % eller mer av de kvinnliga delpensionstagare som tillhör någon a-kassa.

Tabellerna 3.1 och 3.2 ger dock, som tidigare nämnts, ingen an- tydan om hur stor andel delpensionstagare som finns inom resp. a-kassa (av medlemmar i delpensionsaktuell ålder). I detta hänse- ende finns dock en särskild engångsbearbetning som RFV har gjort och som avser förhållandena i mars 1980. I den bearbetningen beräknades andelen med delpension bland a-kassemedlemmar i åldern 60—64 år.

Med bistånd från arbetslöshetskassornas samorganisation har vi bl. a. hämtat in uppgifter från a—kassorna som till viss del gör det möjligt att få fram motsvarande uppgifter för december 1984.

Av den uppföljningen framgår bl. a. att andelen delpensionstagare i Metallindustriarbetarnas a—kassa har minskat från ungefär en tredjedel till ungefär en femtedel sedan år 1980. Detta gäller såväl män som kvinnor. För män kan därutöver redovisas en ökad andel bland medlemmar i Statstjänstemännens, Byggnadsarbetarnas och Akademikernas a-kassa. Inom Statstjänstemännens och Byggnads— arbetarnas a-kassa har andelen ökat från drygt 10 % år 1980 till ca 20 % år 1984. Andelen inom Industritjänstemännens a-kassa är oförändrad sedan år 1980 (ca en fjärdedel av medlemmarna i åldern 60-64 år).

För kvinnor kan bl. a. redovisas en relativt stark ökning bland medlemmar i Statstjänstemännens a—kassa (från drygt 15 % till 35 %). Relativt stora ökningar kan även beräknas ha skett inom Akademikernas och Fabriksarbetarnas a-kassa, där andelen numera är ca 25 % resp. 20 %. För kvinnor har andelen inom Industri— tjänstemännens a-kassa ökat något sedan år 1980 (från ca 25 % till nära 30 %).

De lämnade uppgifterna bör dock tolkas med viss försiktighet. Dels har uppföljningen koncentrerats till enbart de a—kassor som är vanligast förekommande bland delpensionstagarna, dels torde det åtminstone bland kvinnor finnas en hel del a-kassemedlemmar i åldern 60-64 år som inte uppfyller kravet på minst tio år med pensionspoäng inom ATP för rätt till delpension.

4 Delpensionärernas arbetstidsförhållanden Anställda

Den vanligaste nedtrappningen av arbetstid för delpensionärer är övergång från heltid till halvtid (dvs. i normalfallet från 40 tim./vecka till 20 tim./vecka). Dock finns det relativt stora skillnader såväl mellan kvinnor och män som mellan anställda och egenföretagare när det gäller arbetstid före resp. efter övergång till delpension, vilket framgår av nedanstående tabeller.

Tabell 4.1 Delpensioner i december 1985. Fördelning efter arbetstid före och efter övergång till delpension samt efter kön. Relativ fördelning. Anställda

Arbetstid Arbetstid före, tim./vecka efter, tim./vecka 22-29 30 31—34 35-39 40 Mer än 40 Summa

MÄN 17-19 0,1 0,0 0,3 3,7 0,8 0,2 5,0 20 0,1 0,1 0,4 2,7 42,5 1,2 47,1 21-24 0,0 0,0 0,2 2,1 12,4 1,5 16,3 25—29 0,0 0,0 0,1 0,9 3,3 1,0 5,3 30 0,7 3,2 0,2 4,1 31-34 0,0 2,1 17,8 1,1 21,0 Mer än 34 0,9 0,3 1,2 SUMMA 0,2 0,2 1,0 12,2 80,9" 5,5 100 KVINNOR 17-19 3,3 0,9 1,5 6,7 0,6 0,0 13,0 20 2,2 2,1 2,9 3,6 29,7 0,4 40,9 21-24 0,8 0,8 1,7 3,6 8,0 0,5 15,3 25-29 0,2 0,9 2,5 3,2 0,3 7,1 30 1,6 4,6 0,1 6,3 31—34 3,1 13,0 0,4 16,5 Mer än 34 0,7 0,1 0,9 SUMMA 6,3 4,0 7,0 21,1 59,8 1,8 100 MÄN OCH

KVINNOR

17-19 1,5 0,4 0,8 5,0 0,7 0,1 8,5 20 1,0 1,0 1,5 3,1 37,0 0,8 44,4 21-24 0,3 0,3 0,8 2,8 10,5 1,1 15,9 25-29 0,0 0,1 0,4 1,6 3,3 0,7 6,1 30 1,1 3,8 0,2 5,0 31-34 0,0 2,5 15,8 0,8 19,1 Mer än 34 0,8 0,2 1,1

Som framgår av tabell 4.1 (som avser anställda med delpension) var det 42,5 % av männen med delpension i december 1985 som hade minskat sin arbetstid från 40 tim./vecka till 20 tim./vecka. Totalt för männen var det 47,1 %, dvs. nästan hälften, som arbe- tade 20 tim/vecka efter övergången till delpension. Vidare var det nästan två tredjedelar av männen (63,4 %) som arbetade 20—24 tim./vecka efter övergången till delpension. Endast 1,2 % av männen med delpension arbetade mer än 34 timmar per vecka.

För kvinnornas del var det 29,7 % som hade gått från 40 tim./ vecka till 20 tim./vecka samt 40,9 % som arbetade 20 tim./vecka efter övergången till delpension, dvs. något färre procentuellt sett än vad fallet var för män. Kvinnorna uppvisar dessutom — av förklarliga skäl - en större spridning av arbetstiden (med förskjutning mot färre antal timmar per vecka) än vad som gäller för männen. Även bland kvinnor med delpension var det ytterst få (0,9 %) som arbetade mer än 34 timmar per vecka.

Om man ser till graden av nedtrappning (uttryckt i antal timmar per vecka) visar det sig att det även där finns skillnader mellan män och kvinnor när man jämför totala antalet män resp. kvinnor som uppbär delpension. En sådan redovisning finns i tabell 4.2 nedan.

Tabell 4.2 Anställda med delpension i december 1985. Procentuell fördelning efter nedtrappningens storlek

Nedtrappning tim./vecka Män Kvinnor Totalt 5 1,2 3,6 2,2 6-9 21,6 24,5 22,8 10 4,0 8,3 5,9 11-19 25,4 30,8 27,7 20 44,4 31,4 38,8 Mer än 20 3,3 1,5 2,5 Summa 100 100 100

Som framgår av tabellen var det ca 44 % av männen som minskat sin arbetstid med exakt 20 tim./vecka medan motsvarande andel för kvinnor var ca 31 %. Drygt 25 % av männen hade minskat sin arbetstid med 11-19 tim./vecka medan nästan 31 % av kvinnorna

Om man emellertid betraktar enbart dem som före övergången till delpension arbetat 40 tim./vecka resp. 35-39 tim./vecka försvin- ner skillnaderna mellan män och kvinnor nästan helt (tabell 4.3).

Tabell 4.3 Anställda med delpension i december 1985. Procentuell fördelning efter nedtrappningens storlek för dem som arbetat 35-39 resp. 40 tim./vecka före övergång till delpension

Arbetstid före

Nedtrappning, 35-39 tim./vecka 40 tim./vecka tim./vecka Män Kvinnor S:a Män Kvinnor S:a 5 1,7 3,5 2,7 1,1 1,2 1,1 6-9 22,7 23,9 23,4 22,0 21,7 21,9 10 3,4 3,2 3,3 3,9 7,7 5,3 11-19 62,7 61,9 62,2 19,5 18,7 19,2 20 8,8 6,9 7,7 52,5 49,6 51,5 Mer än 20 0,7 0,6 0,6 1,0 1,0 1,0 Summa 100 100 100 100 100 100 Antal 2 537 3 289 5 286 16 783 9 290 26 073

Procent av 1) resp. total 12,2 21,2 14,6 81,0 59,8 71,9

1) Procent av totala antalet män, kvinnor resp. män + kvinnor med delpension.

Som framgår av tabellen var det små skillnader mellan män och kvinnor vad gäller grad av nedtrappning för dem som arbetat 35-39 tim./vecka före övergången till delpension. 23 % av männen och 24 % av kvinnorna hade trappat ned 6-9 timmar, och 63 % av männen och 62 % av kvinnorna hade trappat ned 11-19 tim./vecka.

För dem som arbetat 40 tim./vecka var den enda skillnaden att det var relativt sett något fler kvinnor än män som trappat ned 10 tim./vecka (7,7 % kvinnor mot 3,9 % män), medan det var 53 % av männen och 50 % av kvinnorna som minskat med 20 tim./vecka.

Vidare framgår av tabellen att det var 93,2 % (12,2 + 81,0) av samtliga män med delpension och 81,0 % (21,2 + 59,8) av samtliga kvinnor med delpension som arbetat minst 35 tim./vecka före över— gången till delpension.

Egenföretagare

För egenföretagare med delpension (tabell 4.4) var det nästan lika stor procent män (47,5 %) som gått från 40 tim./vecka till 20 tim./vecka som fallet var för anställda män med delpension. Däremot var det betydligt fler egenföretagare än anställda som arbetat mer än 40 tim./vecka före övergången till delpension (37,2 % av alla egenföretagare mot 3,9 % av de anställda). Här— vid bör dock hållas i minnet att det för egenföretagare gäller speciella regler för nedtrappning av arbetstiden.

Tabell 4.4 Delpensioner i december 1985. Fördelning efter arbetstid före och efter övergång till delpension samt efter kön. Procentuell fördelning. Egenföretagare

Arbetstid Arbetstid före, tim./vecka efter, tim./vecka 22-29 30 31-34 35—39 40 Mer Summa . än 40

MÄN 17-19 1,1 5,1 3,1 2,3 11,5 20 0,1 47,5 7,3 54,9 21-24 0,4 12,8 13,1 25-29 1,8 0,1 0,1 12,9 14,9 30 0,1 0,1 3,5 3,7 31-34 0,1 1,0 1,1 Mer än 34 0,9 0,9

SUMMA 2,2 0,1 1,1 5,3 50,8 40,6 100

KVINNOR 17-19 2,8 14,0 2,2 1,1 20,2 20 1,1 64,0 3,4 68,5 21-24 7,3 7,3 25-29 2,8 2,8 30 1,1 1,1 31-34 Mer än 34

SUMMA 2,8 15,2 66,3 15,7 100

MÄN OCH KVINNOR 17-19 1,3 6,3 3,0 2,1 12,7 20 0,2 49,7 6,8 56,7 21-24 0,3 12,0 12,3 25-29 1,6 0,1 0,1 11,5 13,3 30 0,1 0,1 3,2 3,3 31-34 0,1 0,8 0,9 Mer än 34 0,8 0,8

Delpensionstagare som stegvis förändrat sin arbetstid samt arbetstidens utläggning

Ett syfte med delpensioneringen är att ge förvärvsarbetande möjlighet att trappa ned sin arbetsinsats i flera steg. Därför kan det vara av visst intresse att närmare redovisa hur många som ändrat sin delpensionsfaktor1 , dvs. antingen minskat eller ökat sin arbetsinsats. Som framgår av tabell 4.5 har denna möjlighet utnyttjats i relativt liten utsträckning.

Tabell 4.5 Delpensionstagare som någon gång fått delpensions— faktorn ändrad

December Antal som ändrat Procentuell andel av samtliga år sin delpensions- delpensionstagare som faktor ändrat sin enbart faktor ökat sin faktor 1976 77 0,5 1977 679 2,2 1978 1 352 3,2 1979 1 798 3,7 .. 1980 2 206 3,3 2,4 1981 2 360 3,7 2,5 1982 2 467 4,0 2,6 1983 2 415 4,4 2,9 1984 2 259 4,8 3,1 1985 1 968 5,2 3,3 19862) 1 707 5,0 3,2

2) Augusti 1986

Andelen delpensionstagare som trappat ned sitt arbete ytterligare (dvs. ökat sin delpensionsfaktor) har successivt ökat något de senaste åren men uppgår fortfarande till endast ca 3 %. Enbart några hundratal delpensionstagare har ändrat sin arbetstid flera gånger under sin delpensionering (255 personer i december 1985).

1) Delpensionsfaktor multiplicerad med basbeloppet ger det årsbelopp som man får i delpension.

I tabell 4.6 nedan redovisas en fördelning av de olika sätt som egenföretagare och anställda tillämpar för att åstadkomma den vid delpensioneringen erforderliga arbetstidsminskningen.

Tabell 4.6 Anställda och egenföretagare med delpension i december 1985 med fördelning efter arbetstidens utläggning

Procentuell andel som efter arbetstidsminskningen För- arbetar: värvs— Kortare Färre Varannan Varannan Annat Summa typ dag dagar vecka månad sätt

per vecka Anställda 13 53 22 1 11 100 Egenföre- tagare 52 23 9 1 15 100

Av anställda som beviljats delpension hade således drygt hälften (53 %) valt att minska sin arbetstid genom att arbeta färre dagar per vecka. Det var vidare - relativt sett - fler kvinnor än män som arbetade kortare dag eller färre dagar per vecka.

Bland egenföretagare hade, som framgår av tabellen, drygt hälften (52 %) valt att arbeta färre timmar per dag.

5. Delpensionärernas förmånsnivå

I takt med att antalet delpensioner först ökade och sedermera avtog, har även det totala utbetalade beloppet varierat. Räknat per person har också det genomsnittliga beloppet minskat, huvud- sakligen till följd av ett allt större antal delpensionstagare med 50 % kompensationsgrad. De utbetalda beloppen för delpension framgår av tabell 5.1. Det bör påpekas att fr. o. m. år 1982 görs endast årsvisa förändringar av basbeloppet.

Tabell 5.1 Utbetald delpension i december resp. år

Utbetalt belopp . Genomsnittlig del- (brutto, under manaden) pens1onsfaktor

År Totalt, Därav Per person (årsbelopp) milj. egenf. kr.

1976 18,1 1 240 1,39 1977 43,2 1 388 1,41 1978 61,4 1 491 1,42

1979 80,6 . 1 657 1,43

1980 127,5 3,7 1 880 1,40 1981 124,2 5,0 1 922 1,33 1982 112,1 4,8 1 816 1,22 1983 101,5 4,8 1 858 1,13 1984 83,4 3,9 1 767 1,04 1985 64,3 2,7 1 709 0,94 19862) 61,7 2,6 1 822 0,94

1) Genomsnittlig faktor multiplicerad med basbeloppet ger genomsnittligt årsbelopp i kronor. 2) Augusti 1986

Som framgår av tabellen ovan har den genomsnittliga delpensions- faktorn (uttryckt i basbelopp) minskat sedan år 1980. I tabell 5.2 redovisas genomsnittlig delpensionsfaktor för delpensionärer med 65 resp. 50 % kompensationsgrad samt andelen delpensions- tagare med 50 % kompensationsgrad av samtliga delpensionstagare.

Tabell 5.2 Genomsnittlig delpensionsfaktor (årsbelopp) samt andelen delpensionstagare med 50 % kompensations— grad Genomsnittlig del— Antal delpensionstaga- pensionsfaktor för dem gare med 50 % kompen- December med kompensation sation i procent av år 50 % 65 % Totalt samtliga delpensions— tagare 1981 0,97 1,40 1,33 15 1982 0,94 1,39 1,22 37 1983 0,94 1,38 1,13 56 1984 0,94 1,37 1,04 75

Han kan här konstatera att skillnaden i den genomsnittliga nivån mellan 50— och 65-procentsfallen är större än vad som svarar mot en strikt matematisk omräkning från 65 till 50 % kompensations— grad. (Exempelvis skulle delpensionsfaktorn 1,37 motsvara 1,05 i delpensionsfaktor vid en strikt matematisk omräkning till 50 % kompensationsgrad, vilket kan jämföras med faktorn 0,94 i tabel- len.) Detta kan förklaras dels med att det är andra kategorier än tidigare som numera söker delpension, dels med att man nu minskar sin arbetstid i betydligt mindre grad än vad som var fallet före år 1981.

Vid en jämförelse av den genomsnittliga delpensionsfaktorn för grupperna egenföretagare och anställda bör man beakta att egen- företagare inte har möjlighet till samma fingradering vad gäller nedtrappningen som anställda och att delpensionen för egenföre- tagare beräknas på annat underlag än för anställda. Det kan ändå vara av visst intresse att redovisa denna jämförelse av genom- snittlig faktor, vilket görs i tabellerna 5.3 och 5.4.

Tabell 5.3 Genomsnittlig delpensionsfaktor för anställda och egenföretagare 1980-1985. Samtliga delpensionstagare

Anställda Egenföretagare December Män Kvinnor Män+ Män Kvinnor Män+ år kvinnor kvinnor 1980 1,49 1,22 1,40 1,42 1,28 1,41 1981 1,43 1,15 1,33 1,36 1,24 1,35 1982 1,31 1,06 1,32 1,34 1,15 1,32 1983 1,22 0,98 1,13 1,30 1,12 1,28 1984 1,12 0,91 1,04 1,24 1,09 1,22 1985 1,01 0,84 0,93 1,11 1,00 1,09

Tabell 5.4 Genomsnittlig delpensionsfaktor för anställda och egenföretagare med 50 % kompensationsgrad

December Anställda Egenföretagare år Män + Kvinnor Män + Kvinnor 1980 . .

1981 0,96 1,11 1982 0,93 1,14 1983 0,93 1,13 1984 0,93 1,12 1985 0,93 1,09

Man kan observera att de förhållandena att delpension till egen- företagare beräknas på annat sätt än för anställda och att an— ställda kan göra en mer fingraderad nedtrappning än egenföre— tagare ger den sammantagna effekten att nedgången i den genom- snittliga delpensionsfaktorn är mindre för egenföretagare än för anställda. Dessutom kan observeras att egenföretagarna ligger på en - totalt sett - högre nivå än vad fallet är för anställda.

6 Delpensioneringens finansiering

Delpensionsförsäkringen finansieras med en särskild arbetsgivar- avgift. Avgift erläggs fr. o. m. år 1982 enligt de grunder som stadgas i lagen (1981:691) om socialavgifter. Avgifterna för- valtas i den av riksförsäkringsverket administrerade delpen— sionsfonden. Närmare föreskrifter härom återfinns i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder. Delpensionsfondens utveckling m. m. fram till år 1985 framgår av tabell 6.1.

Tabell 6.1 Inkomster och utgifter samt delpensionsfondens ställning. Miljoner kr.

mmmw utgifter slutet procent av aret 1976 161 73 88 88 0,125 1977 403 412 - 9 79 0,25 1978 486 687 — 201 . 0,25 1979 522 890 - 368 . 0,25 1980 1 120 1 239 - 119 . 0,50 1981 1 387 1 558 - 171 . 0,50 1982 1 443 1 457 - 14 . 0,50 1983 1 578 1 340 238 . 0,50 1984 1 695 1 135 560 18 0,50 1985 1 749 905 844 862 0,50

Som framgår av tabellen ovan har delpensionsfondens medel under flera år inte räckt till för att täcka utbetalningarna. Därför gav regeringen bemyndigande till riksförsäkringsverket att dis- ponera medel från (nuvarande) inkomsttiteln "lagstadgade social- avgifter" för tillfällig överföring till delpensionsfonden. Över- föring till fonden får ske i den mån uppburna avgifter inte täcker löpande utbetalningar.

Som vidare framgår av tabell 6.1 uppvisar delpensionsfonden åter överskott sedan utgången av år 1984. Vid utgången av år 1985 var fondens storlek drygt 860 miljoner kr. Under år 1986 förväntas ytterligare medel samlas i fonden.

RIKSFÖRSÄKRINGSVERKETS RAPPORT DELPENSION OCH RÖRLIG PENSIONSÅLDER (JANUARI 1984)

RFV har sedan mitten av 1970-talet, när delpensionsförsäkringen trädde i kraft, haft i uppdrag av regeringen att noga följa denna försäkrings utveckling. Därutöver fick verket år 1982 i uppdrag att utreda vissa frågor om delpension till uppdragstagare.

Verket har i en rapport i januari 1984 samordnat redovisningen av uppdragen om delpension med en mer utförlig genomgång av effekterna av systemet med rörlig pensionsålder. Rapporten — Delpension och rörlig pensionsålder en uppföljning och utvär- dering — har av socialdepartementet överlämnats till pensions- beredningen med anledning av beredningens uppdrag angående rörlig pensionsålder. Redovisningen i det följande inriktas i huvudsak mot de delar av rapporten som berör delpension.

Delpensionsförsäkringen

RFV redovisar inledningsvis en analys av antals- och kostnads- utvecklingen inom delpensionsförsäkringen samt erfarenheter av rättstillämpningen för de olika grupperna av försäkrade. Härvid framhåller verket bl. a. att dess erfarenheter av kassornas till- lämpning av försäkringen är att regelsystemet för anställda i huvudsak fungerar tillfredsställande och att det tillämpas på ett väsentligen enhetligt och riktigt sätt. Enligt verkets uppfatt- ning får de regler som gäller för anställda anses huvudsakligen ha en sådan konstruktion att syftet med dessa regler uppnås. Ver- ket föreslår därför inte några ändringar i denna del av försäk- ringen.

Under arbetet med rapporten aktualiserades dock vissa problem rörande tillämpningen av bestämmelserna om genomsnittsberäk- ning av arbetstiden under en treårsperiod. Frågan föranledde en ändring i verkets föreskrifter för tillämpning av lagen om delpensionsförsäkring. Ändringen innebar att föreskrifterna

kompletterades med bestämmelsen att kassan skall bortse från förkortad arbetstid eller ledighet om det är uppenbart att den är tillfällig.

Före införandet av delpension för egenföretagare förutsågs att bedömningen av rätten till pension skulle bli förenad med betydande svårigheter. Av verkets rapport framgår att sådana tillämpningsproblem också har kommit att prägla handläggningen av egenföretagarärenden. Försäkringskassorna har skilda uppfatt— ningar om hur bedömningen skall göras av de omständigheter egen- företagare anför när de skall visa hur arbetstidsminskningen skall bli möjlig. För att uppnå större enhetlighet och likformig- het vid tillämpningen har dessa problem tagits upp vid verkets uppföljning av kassornas handläggning och vid pensionskonferenser de senaste åren.

Verket konstaterar att det är för tidigt att dra några slutsatser om vilka effekter vidtagna åtgärder gett på kassornas tillämpning av bestämmelserna. Verket bedömer emellertid att åtgärderna är ägnade att successivt medföra mindre variationer i tillämpningen hos kassorna.

Verket anser att erfarenheterna hittills av delpension för egenföretagare inte ger anledning eller möjlighet att föreslå

regler som närmar sig de bestämmelser som gäller för anställda - t. ex. vad gäller möjligheten att minska arbetstiden med mindre än hälften.

Inte heller i övrigt föreslår verket väsentliga förändringar av egenföretagares möjligheter att få delpension. Om det emellertid visar sig att de vidtagna åtgärderna för att komma till rätta med de förutsedda och faktiskt uppkomna tillämpningssvårigheterna inte medför avsedd effekt bör enligt verkets mening sådana för- ändringar övervägas.

Två frågor som rör delpension för egenföretagare kan dock enligt verkets mening övervägas närmare. De gäller reglerna om intygs- lämnande och om beräkningen av pensionsunderlaget.

Egenföretagaren skall alltid lämna intyg från någon som känner hans inkomst— och arbetsförhållanden väl. Intyget skall lämnas på. heder och samvete. Verkets utredning visar att intygsgivaren van- ligtvis kan anses känna sökandens inkomstförhållanden väl medan han däremot i många fall saknar närmare kännedom om arbetstiderna Trots detta har delpension ofta beviljats. Kassan tillmäter näm— ligen i allmänhet sökandens egna uppgifter eller annan utredning avgörande betydelse i sammanhanget. Andra sökande förklarar för kassan att intyg inte kan lämnas eftersom ingen känner deras arbetstid så väl att han kan avge ett intyg på heder och samvete. Det kan dock antas att de ofta har andra möjligheter att styrka sin arbetstidsminskning. Dessa sökande kan således av formella skäl inte få delpension.

Verket föreslår därför att man slopar kravet på att intyg alltid skall lämnas. I de fall intyg inte lämnas bör i stället striktare krav ställas på de uppgifter sökanden lämnar och den utredning kassan gör. Möjligheterna för kassan att få god och tillförlitlig dokumentation om egenföretagares arbets- och inkomstförhållanden bibehålls enligt verket med denna lösning.

Delpension till egenföretagare beräknas enligt gällande regler med ledning av de pensionspoäng för ATP som har tillgodoräknats för de tre åren närmast före arbetstidsminskningen. Verkets undersökningar tyder på att de egenföretagare som sökt delpension - till skillnad från övriga egenföretagare - sannolikt har haft en inkomstutveckling under tiden närmast före arbetstidsminsk— ningen som påverkat delpensionens storlek gynnsamt. Mot bl. a. denna bakgrund anser verket att det är motiverat att införa en beräkningsmetod som ger ett bättre mått på egenföretagares nor- mala inkomst före arbetstidsminskningen.

Verket föreslår därför en ny beräkningsmetod som innebär att pen- sionsunderlaget beräknas på de fem åren närmast före arbetstids- minskningen. Av dessa fem år elimineras året med den högsta poängen och året med den lägsta poängen. Genomsnittsberäkningen görs därefter med ledning av poängen för de återstående tre åren. Enligt verket jämnas variationer i poängen för de olika åren ut betydligt med denna metod. Eftersom genomsnittsberäkningen görs med utgångspunkt i pensionspoängen för fem år i stället för tre

år kommer dessutom varje år med pensionspoäng som ingår i genom- snittsberäkningen att påverka pensionsunderlaget i mindre ut— sträckning.

Verket anser att nuvarande bestämmelser om delpension för upp— dragstagare i vissa fall får mindre tillfredsställande konse- kvenser. Enligt verkets mening är det nämligen inte rimligt att en försäkrad som till huvudsaklig del är anställd och som har ett uppdrag vid sidan av anställningen skall behandlas som en egen- företagare i delpensionshänseende. Verket hade tidigare - åren 1977 och 1980 - utrett frågan om delpension för uppdragstagare och lämnat vissa förslag till lösning. Enligt verkets uppfatt- ning har det underlag som framkommit i den förnyade utredningen, bl. a. vad avser förtroendevaldas arbetsförhållanden, inte visat nya omständigheter som i något väsentligt avseende bör ändra be- dömningen av lämpligaste lösning. Alltjämt förordar verket den huvudinriktningen att uppdragstagare vad gäller rätten till delpension bör jämställas med anställda.

Verket påpekar att uppdrag i många fall har stora likheter med anställning. Svårigheter kvarstår dock fortfarande att beräkna arbetstiden för vissa uppdragstagare. Verket anser därför att, om uppdragstagaren inte genom någon annan person kan intyga arbets- tid och inkomst för uppdraget, det bör åligga denne att själv styrka dessa förhållanden. När kassan har klargjort uppdragstaga- rens arbetsförhållanden bör hans arbete enligt verkets uppfatt— ning kunna jämställas med arbete som arbetstagare vid bedömningen av rätten till delpension.

Verket föreslår att det i princip ställs samma krav på uppdrags— tagare som på egenföretagare vad gäller utredning av arbetstids- förhållanden. Enligt förslaget jämställs dock uppdragstagare i övrigt beträffande arbetstidsminskningen m. m. med anställda.

Utvärdering av systemet med rörlig pensionsålder

Beträffande effekter för de försäkrade av reformen med rörlig pensionsålder anger verket i sin rapport att man utnyttjat olika former av tillgänglig statistik och forskningsresultat som under- lag för sina bedömningar.

Enligt verkets mening har reformen uppnått målet att sprida pensioneringstidpunkten genom tillväxten av delpensioneringen. Däremot har spridningen inte ökat så mycket genom förtida uttag av ålderspension; sådana uttag har gjorts i ringa utsträckning. Även möjligheterna till uppskjutet uttag från ålderspensione- ringen har utnyttjats i relativt ringa omfattning. I denna del har således reformen endast delvis uppnått åsyftat resultat.

För att uppnå reformens huvudsyften var det enligt förarbetena angeläget att den enskilde fick större möjligheter att själv välja pensionstidpunkt och pensionsgrad. Flera förutsättningar behöver då uppfyllas för att valfrihet skall anses föreligga.

Den enskilde bör kunna överblicka alternativa pensionsformer och förutse konsekvenserna av en pensionering. Enligt verkets bedöm- ning behöver den enskilde få hjälp av försäkringskassan och andra berörda för att kunna bilda sig en uppfattning om alternativen och de omedelbara konsekvenserna. Däremot torde det inte vara möjligt att förutse t. ex. de ekonomiska konsekvenserna på längre sikt.

Den enskilde förutsätts själv ta initiativ till en pensions— ansökan, utan påtryckningar. Tillgängliga forskningsresultat om delpension pekar enligt verket på en rörlighet på indivi- dernas villkor. Det finns emellertid också indikationer på att den fackliga organisationen och arbetsgivaren i vissa fall spelar en aktiv roll vid pensioneringen.

Andra forskningsresultat tyder enligt verket på att de regio- nala variationerna i delpensioneringen till stor del förklaras av strukturella faktorer på arbetsmarknaden. Under senare år, när arbetsmarknadsläget blivit allt kärvare, kan påverkan att söka delpension ha stigit i konjunkturkänsliga branscher och regioner.

Å andra sidan finner verket att den sänkta kompensationsgraden fr. o. m. år 1981 uppenbarligen har minskat efterfrågan på del— pension, dvs. trots nyssnämnda tänkbara ökade tryck att söka pension.

En central förutsättning är slutligen att olika grupper bör ha i stort sett lika möjligheter att utnyttja den rörliga pensions— åldern. Underlaget i denna fråga är begränsat och enligt verkets bedömning kan den inte besvaras entydigt. Vissa grupper har inte möjlighet att söka delpension, exempelvis de som redan före 60 års ålder beviljats förtidspension. Det finns dock inga indika— tioner på att andra större grupper systematiskt skulle vara för- hindrade att söka delpension.

Sammantaget tyder enligt verket underlaget för bedömningen på att valfriheten inom hela systemet med rörlig pensionsålder är be- gränsad till vissa grupper. Valet är i praktiken inskränkt till att tidpunkten för pension tidigareläggs medan uppskjuten pen- sionering förekommer mycket sällan. Förutsättningarna för val- frihet kan ha ändrats under senare år genom det försämrade läget på arbetsmarknaden och den sänkta kompensationsgraden inom del— pensionsförsäkringen.

Verket ställer frågan om delvis ökad spridning av pensionering och valfrihet för flera försäkrade medfört att syftet uppnåtts att minska risken för förslitning och hälsoproblem. Verkets genomgång visar att olika indikationer i och för sig tyder på att detta resultat har uppnåtts, t. ex. minskad sjukskrivning och minskat antal nytillkommande förtidspensioner av medicinska skäl i åldersgruppen 60—64 år. Verket menar dock att i vart fall den minskade sjukskrivningen huvudsakligen hänger samman med att ett allt större antal försäkrade i denna ålder har pension. När det gäller hälsoutvecklingen efter den allmänna pensionsåldern redo— visas uppgifter som tyder på att ålderspensionärers konsumtion av sjukhusvård är lika stor oavsett om de tidigare heltidsarbetat eller haft delpension.

Vid en sammanvägning av dessa olika underlag avseende både del- pensionen och övriga delar av den rörliga pensionsåldern anser verket det svårt att bedöma om målet minskad förslitning och minskade hälsoproblem har uppnåtts. Fortfarande kan arbets- miljöbrister, högt arbetstempo o. d. i många fall leda till betydande hälsoproblem, vilket återspeglas inte minst i för- tidspensioneringen för försäkrade i åldern 50—60 år.

Verket menar att det kan synas egendomligt att en pensionsreform har som ett syfte att öka möjligheterna för äldre att vara kvar i arbetslivet. Syftet uttrycker dock den tanken att bl. a. del- pensionen skulle motverka tendensen att fler äldre definitivt lämnar arbetsmarknaden på grund av hälsoproblem och förslitning.

Utvecklingen i samhällsekonomin och på arbetsmarknaden efter år 1976 har medfört att sysselsättningssvårigheterna för äldre allt— jämt kvarstår och snarast har förvärrats under senare år. För— tidspensioneringen för försäkrade i åldern 60-64 år är fort— farande hög. Det relativa arbetskraftstalet fortsätter att sjunka för män medan det relativa arbetslöshetstalet har stigit kraftigt.

Det finns dock enligt verket mycket som talar för att utveck- lingen utan delpensioneringen skulle ha medfört en fortsatt kraftig ökning av förtidspensioneringen och ökad belastning på arbetslöshetsförsäkringen. Verket gör därför den bedömningen att delpensioneringen har motverkat de allt starkare tendenserna att fler äldre tvingas lämna arbetsmarknaden definitivt.

Verket framhåller att villkoren för dem som är kvar på arbets- marknaden och har delpension naturligtvis är betydelsefulla vid en bedömning av reformutfallet. Enligt forskningen om delpension har pensioneringen haft små effekter på de försäkrades upplevelse av sin arbetssituation; beträffande arbetstiden har önskemålen tillgodosetts och byte av arbetsuppgifter har varit ovanliga.

När det gäller den ekonomiska situationen efter det att delpen— sion beviljats visar verkets kalkyler att lönerna under perioden 1978-1982 har utvecklats mindre gynnsamt än pensionerna. Utveck- lingen har varit mest gynnsam för delpensionärer i högre inkomst- lägen. Denna effekt beror i hög grad på den ekonomiska utveck- lingen efter år 1976, vilken knappast kunde förutses vid reform- beslutet. Nettokompensationsnivån vid beviljandetillfället har både före och efter den sänkta kompensationsgraden år 1981 enligt verkets beräkningar legat på avsedd nivå (85-90 % t. o. m. år 1980, därefter ca 80 % vid övergång till halvtidsarbete).

Den rörliga pensionsåldern avsåg, främst genom delpensioneringen, att medge en successiv minskning av förvärvsverksamheten för att

övergången till ålderspension skulle bli mjukare. Bakgrunden var bl. a. välfärdsteoretiska resonemang om att en plötslig övergång från arbete till hel pension kunde vara olämplig ur hälsosynpunkt (pensionskris).

Verket konstaterar att forskningsmaterial om delpension ger en klar indikation på att delpensionärer har ett gynnsamt läge inför ålderspensioneringen. Delpension innebär vidare objektivt sett en mjukare övergång till ålderspension. Mycket talar således enligt verkets uppfattning för att målet om mjuk övergång till ålders- pension har uppnåtts. Det saknas dock säkert underlag vad gäller hälsa m. m. bland ålderspensionärer som haft delpension. Frågan om delpension minskat bl. a. hälsoriskerna vid övergången till ålderspension kan därför enligt verkets mening för närvarande inte bedömas.

I fråga om samspelet med arbetsmarknad och samhällsekonomi erinrar verket om att det i förarbetena till 1976 års pensions- reform ansågs uppenbart att det finns en växelverkan mellan pen— sionsreglerna och förhållandena inom arbetslivet. Det förutsattes att det på arbetsmarknaden skulle tillskapas deltidsarbeten så att syftena med den rörliga pensionsåldern kunde uppnås. Verket konstaterar att det genom olika undersökningar har framkommit att företagen visat stor beredvillighet att tillgodose efterfrågan på deltidsarbete för personer i åldern 60-64 år. Olika rekommenda— tioner har utfärdats om att ansökan om deltid skall behandlas positivt.

Vidare framhåller verket att forskningsresultat om delpensionen visar att arbetstidsbortfallet genom pension inte ersätts eller endast delvis ersätts i flertalet fall. Enligt verkets bedömning är en fullt tänkbar effekt av den rörliga pensionsåldern att arbetsgivarnas möjligheter har ökat att anpassa produktionen till struktur- och konjunkturförändringar.

Verket påpekar att det i flera studier finns tydliga indikationer på att pensionsreglerna och pensionsutnyttjandet för äldre i be- tydande grad påverkas av förhållandena på arbetsmarknaden. Enligt detta synsätt medförde den rörliga pensionsåldern ökade möjlig— heter för försäkrade med t. ex. begränsad arbetsförmåga att helt eller delvis lämna en för deras del ogynnsam arbetsmarknad.

DELPENSIONERING I ANDRA LÄNDER

Danmark

I Danmark kommer anställda och egenföretagare i åldern 60-66 år att kunna få delpension fr. o. m. den 1 januari 1987. Bestämmel- serna härom finns i en särskild lag om delpension, som har trätt i kraft den 1 oktober 1986.

Följande allmänna försäkringsvillkor gäller för anställda.

0 Sökanden skall vara bosatt i Danmark samt arbeta i landet eller på ett danskt fartyg. o ATP—avgifter motsvarande arbete på heltid skall ha betalats in för minst 10 av de senaste 20 åren. 0 Sökanden skall ha arbetat under minst 9 av de senaste 12 måna- derna före arbetstidsminskningen.

För att få delpension måste anställda minska arbetstiden med minst 9 timmar per vecka eller med minst en fjärdedel av den genomsnittliga veckoarbetstiden under de senaste 9 månaderna före arbetstidsminskningen. Arbetstid överstigande 39 timmar per vecka räknas inte med. (Den ordinarie arbetstiden för heltids- arbetande kommer att vara 39 timmar per vecka i januari 1987.) Efter arbetstidsminskningen skall veckoarbetstiden vara minst 15 och högst 30 timmar. Deltidsarbetet måste läggas ut på minst 20 arbetsdagar per kvartal.

Pensionen beräknas och indexeras med utgångspunkt i ett årligt grundbelopp som motsvarar det högsta sjukpenningbeloppet. Sedan den 1 april 1986 är detta belopp 106 704 DKK. Den årliga delpen- sionen utgör 1/39 av grundbeloppet för varje hel timme som arbetstiden har minskats. I kombination med kravet på en minsta arbetstid efter arbetstidsminskningen på 15 veckotimmar innebär detta att det maximala delpensionsbeloppet blir 24/39 av grund- beloppet. Med det nuvarande grundbeloppet motsvarar detta 65 664 DKK. Det minsta delpensionsbeloppet blir 5/39 av grundbeloppet, dvs. för närvarande 13 680 DKK.

Den försäkrades delpension kan komma att reduceras efter hand. Sedan delpensionen utgått i 2 1/2 är kan den nämligen inte över- stiga 80 % av grundbeloppet och efter ytterligare 2 år kan den inte utbetalas med högre belopp än vad som motsvarar 70 % av grundbeloppet. Efter ytterligare 2 1/2 år upphör delpensionen.

En särskild spärregel gäller för delpensionens storlek. Vid övergången till deltidsarbete får nämligen delpensionen inte överstiga 90 % av skillnaden mellan inkomsten före och efter arbetstidsminskningen.

Rätten till delpension upphör om pensionstagaren skulle vara frånvarande från arbetet på grund av sjukdom eller vara arbets- lös under en sammanhängande period av 13 veckor.

Delpension kan inte betalas ut samtidigt med förtidspension enligt lagen om social pension.

Vissa av de beskrivna reglerna — bl. a. om bosättning och arbete i Danmark - gäller även för egenföretagare. I övrigt har socialministern av Folketinget bemyndigats att fastställa särbestämmelser för egenföretagarna. Sådana bestämmelser har getts i en särskild kungörelse om delpension till personer med annan förvärvsinkomst än inkomst av anställning och har i huvud- sak följande innebörd.

Den försäkrade skall ha haft rörelseinkomster e. d. under 4 av de senaste 5 åren samt under de senaste 9 månaderna före arbetstids- minskningen. Dessa inkomster skall ha uppgått till minst 15/39 av det ovannämnda grundbeloppet. Med det nuvarande grundbeloppet innebär detta 41 040 DKK. Den försäkrade skall vidare ha haft minst heltidsarbete under de senaste fem åren före arbetstids- minskningen. Hans arbetstid skall minskas med minst 19 timmar per vecka och skall därefter uppgå till i genomsnitt 20 timmar per vecka. I den sammanlagda arbetstiden före arbetstidsminskningen inräknas även eventuellt arbete som anställd. Efter arbetstids— minskningen får egenföretagaren dock inte samtidigt ha arbete som anställd.

Delpensionens storlek är 19/39 av grundbeloppet, dvs. för när- varande 51 984 DKK. Den kan minskas efter hand på samma sätt som för anställda. Även den särskilda spärregel för delpensionens storlek som gäller för anställda tillämpas för egenföretagare.

Delpensioneringen administreras lokalt av kommunerna och centralt av sikringsstyrelsen. Staten svarar för finansieringen av den genom skattemedel.

Finland

I Finland kommer fr. o. m. den 1 januari 1987 att införas ett system med deltidspension inom ramen för den finska arbetspen- sioneringen, vars förmåner är inkomstrelaterade. Det omfattar anställda inom den privata sektorn samt egenföretagare. Pensio- nen kommer att kunna utbetalas till försäkrade i åldern 60-64 år

som inte samtidigt uppbär ålders- eller invalidpension.

För att en anställd skall vara berättigad till deltidspension

gäller följande allmänna försäkringsvillkor.

o Sökanden skall ha arbetat heltid i minst 12 månader under en period av 18 månader före arbetstidsminskningen. 0 Han skall ha arbetat i minst 5 år under de senaste 15 åren. 0 Den sammanlagda arbetstiden före arbetstidsminskningen skall

ha varit lika lång som den i branschen normalt tillämpade maximala arbetstiden för heltidsarbetande eller, om sökanden haft flera arbeten, minst 35 timmar per vecka.

Deltidsarbetet för en anställd måste utgöra minst 16 timmar och högst 28 timmar i genomsnitt per vecka. Om arbetstiden varierar skall arbetstiden beräknas som ett genomsnitt för en period av högst 16 veckor.

Den försäkrade får inte göra ett sammanhängande avbrott i del- tidsarbetet under längre tid än 6 veckor. I denna tid skall dock inte inräknas tid för semester eller tid då sjukpenning utges.

Som en ytterligare förutsättning för deltidspension gäller att deltidsinkomsten skall vara minst 35 % och högst 70 % av inkoms- ten före arbetstidsminskningen. För att minska möjligheterna till spekulation förutsätts som regel att inkomstminskningen motsvarar minskningen av arbetstiden.

Utgångspunkten för beräkningen av deltidspensionen för anställda är i princip den pensionsgrundande lönen i den senaste anställ— ningen under de sista fyra åren. Härvid bortses från de två år då den genomsnittliga månadsinkomsten varit lägst resp. högst. De två återstående årens genomsnittliga månadsinkomst utgör den pensionsgrundande lönen.

Deltidspensionen utges med viss procent av skillnaden mellan den pensionsgrundande lönen och deltidslönen. Kompensationsgraden utgör 44 % för den som börjar uppbära deltidspension fr. o. m. månaden efter fyllda 60 år. Börjar pensionen utbetalas senare ökas kompensationsgraden med 1/3 % för varje månad. Högsta möj- liga kompensationsgrad är alltså 64 %. Detta innebär att den som påbörjar ett deltidsarbete vid t. ex. 63 års ålder får en del- tidspension som beräknas enligt kompensationsgraden 56 % under hela den tid pensionen uppbärs.

Deltidspensionen kan utgöra högst 75 % av den ålderspension som intjänats före deltidspensioneringen. Om pensionstagarens del- tidsinkomst ändras på ett sätt som väsentligt avviker från den allmänna löneutvecklingen skall deltidspensionen räknas om.

När den försäkrade blir 65 år kommer deltidsarbetet att beaktas som en pensionshöjande faktor för ålderspensionen. Om han där- efter fortsätter att arbeta deltid omvandlas deltidspensionen till en lika stor ålderspension. Den återstående delen av ålders— pensionen utbetalas med en förhöjning när deltidsarbetet senare upphör.

Flertalet av ovannämnda regler gäller även för egenföretagare. Följande särregler har dock införts.

Arbetstiden måste minska till hälften av arbetstiden före arbets- tidsminskningen. I annat fall krävs att rörelsen upphör i sin helhet. I det sistnämnda fallet förutsätts dock att egenföre- tagaren fortsätter att arbeta på deltid enligt de regler som gäller för anställda.

Vidare skall en egenföretagare lämna en utredning om att arbets- förhållandena ändrats på det sätt som krävs för rätten till del- tidspension. T. ex. måste han visa att omsättningen i rörelsen minskar eller att en ny arbetstagare anställs.

Inkomsten före arbetstidsminskningen bestäms för egenföretagare till den genomsnittliga arbetsinkomsten för de fyra sista kalen- deråren före övergången till deltidsarbetet. Inkomsten efter arbetstidsminskningen beräknas till hälften av inkomsten före arbetstidsminskningen. Om pensionstagarens arbetsinkomst därefter ändras väsentligt, ändras även den tidigare fastställda inkomsten efter arbetstidsminskningen.

Deltidspensionen kommer att administreras i samma ordning som annan arbetspension, dvs. av bl. a. pensionsförsäkringsbolag, pensionskassor och pensionsstiftelser. De merkostnader inom arbetspensionssystemet som deltidspensionen förväntas medföra kommer att finansieras genom arbetspensionsavgifterna (motsva- rande en höjning i fullfunktion med ca 0,1 % av lönesumman) samt genom den statliga finansieringsandel som ingår i egen- företagarnas arbetspension.

Frågan om möjligheterna att införa en deltidspension även inom de statliga och kommunala pensionssystemen utreds för närvarande i Finland.

Norge

År 1978 tillsattes i Norge en kommitté för att bl. a. utreda frågan om möjliga anordningar med en kombination av arbete och pension. Kommittén lämnade år 1980 ett betänkande (NOU 1980:54) som bl. a. innehöll förslag till en deltidspension för anställda.

Efter det att förslaget hade remissbehandlats lade den dåvarande regeringen i juni 1981 fram en proposition om deltidspension som i princip byggde på kommitténs förslag. Enligt propositionen skulle deltidspensionen ha följande huvudsakliga uppbyggnad. o Deltidspension skulle införas endast för anställda. 0 Systemet skulle omfatta endast personer i åldern 65-66 år. 0 Kravet på anknytning till arbetslivet skulle vara minst 10 poängår inom folketrygden efter 45 års ålder. 0 Den kortaste anställningstiden hos arbetsgivaren omedelbart före arbetstidsminskningen skulle vara 12 månader. Arbetstiden måste reduceras med minst fem timmar per vecka. 0 Efter arbetstidsminskningen skulle arbetstiden vara minst 15 timmar per vecka.

0 Kompensationen för inkomstförlusten skulle vara 50 %. 0 För beräkningen av deltidspensionen skulle sättas ett inkomst- tak på sex gånger grundbeloppet inom folketrygden. (Sedan maj 1986 är grundbeloppet 28 000 NOK.) Den maximala deltidspen- sionen skulle vara två gånger grundbeloppet. o Deltidspensionen skulle anknytas till grundbeloppet och alltså uppräknas vid ändringar av detta. 0 Deltidspensionen skulle vara pensionsgrundande och utgöra beskattningsbar inkomst.

Propositionen lades fram så sent att Stortinget inte hann att behandla den före valet under hösten 1981. Därmed föll förslaget. Därefter har inte något nytt förslag lagts fram.

I april 1984 tillsattes emellertid en arbetstidskommitté som skulle analysera konsekvenserna av olika typer av arbetstids- reformer. Kommittén avgav i mars 1985 ett delbetänkande som bl. a. redovisade olika typer av pensionsanordningar för äldre, däribland en deltidspension. Kommittén lämnade dock inga förslag utan avser att ta upp frågorna på nytt i ett slutbetänkande i samband med analyserna av andra former av arbetstidsminskningar.

Kronologisk förteckning

Pwmsewewv

NNNN PPP—'

NN em

NNN 5999.”

(out.—aut.) WPPNA

www PD.”?

åååh) N*PP

N.._._._._.._._._._. .CPPFPPPPN?

(» . 53

Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningen. Ju. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U, Bostadskommittens slutbetänkande. Sammanfattning. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. Bo. Bostadskommittens slutbetänkande, Del 2. Bo. Militära skyddsområden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny Iönegarantilag. A. Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författ- ningsförslag. U. Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. U. Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. Päföljd för brott 1. Lagtext och sammanfattning. Ju. Påfölid för brott 2. Motiv. Ju. Påföljd för brott 3. Bilagor. Ju. Vägar till effektiv energianvändning. I. Framtid i samverkan. Del 1. C. Framtid i samverkan. Del 2. C. Aktuella socialtjänstfrågor. S. Barns behov och föräldrars rätt. S. Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. S. Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. Fi. Aktiers röstvärde. Ju. Integritetsskydd i informationssamhället. Ju. Kontroll av livsmedel. Jo. Åklagarväsendets lokala organisation m.m. Ju. Folkets främsta företrädare. Ju. Folkstyrelsen under krig och krigsfara. Ju. Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boende- inflytande m.m. Ju. Vapenfriutbildningen i framtiden. Fö. EFU 87.1 EFU 87. Bilagedel. l. Framtid, huvudbetänkande. Ju. Framtid, bilagedel. Ju, Handel med teknisk sprit m.m. S. Samernas folkrättsliga ställning. Ju. Reavinst, aktier och obligationer. Fi. Förvärv av nya småhus. Ju. Skatteutredningar. Fi. Utgiftsskatt. Teknik och effekter. Fi, . Utgiftsskatt. Ejurk. Fi.

Bränsle— och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig. l. Befrielse från värnpliktstjänstgöring. Fö. Staketmetod för beskattning av handelsbolag. Fi. Bibeln — Tillägg till gamla testamentet. C. Integritetsskyddet i informationssamhället 2. Ju. Deltidspension. S.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rätts» bildningen. [l] 'Påföljd för brott i. Lagtext och sammanfattning. [13] Päföljd för brott 2. Motiv. [14] Påföljd för brott 3. Bilagor. [15] Aktiers röstvärde. [23] Integritetsskydd i informationssamhället. [24] Åklagarväsendets lokala organisation m.m. [26] Folkets främsta företrädare. [27] Folkstyrelsen under krig och krigsfara. [28] Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendeinfly- tande m.m. [29] Framtid, huvudbetänkande. [33]

Framtid, bilagedel. [34] Samernas folkrättsliga ställning. [36]

Förvärv av nya småhus. [38] Integritetsskyddet i informationssamhället 2. [46]

Försvarsdepartementet

Militära skyddsområden. [7] Datorer, sårbarhet, säkerhet. [12] Vapenfriutbildningen i framtiden. [30 Befrielse från värnpliktstiänstgöring. 43]

Socialdepartementet

Allmänna socialtjänstfrägor. [19] Barns behov och föräldrars rätt. [20] Barns behov och föräldrars rätt — sammanfattning. [21] Handel med teknisk sprit rn. rn. [35] Deltidspension [47]

Finansdepartementet

Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgåldsfullmäktige. [22] Reavinst aktier och obligationer. [37] Skadeutredningar. [39] Utgiftsskatt. Teknik och effekter. [40] Utgiftsskatt. Ejurk. [41] Staketmetod för beskattning av handelsbolag. [44]

Utbildningsdepartementet

En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3] E_nklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författnings— förslag. [10] Enklare skolförfettningar. Del 2. Motiv m.m. [11]

Jordbruksdepartementet Kontroll av livsmedel. [25]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny Iönegarantilag. [9]

Bostadsdepartementet

Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommittens slutbetänkande. Del 1. 5 Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. 6

Industridepartementet

Vägar till effektiv energianvändning. [16] EFU 87. [31] EFU 87. Bilagedel. [32]

Bränsle och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig. [42]- - _.

Civildepartementet

Framtid i samverkan. Del 1. 17 Framtid i samverkan. Del 2. 18 Bibeln — Tillägg till gamla testamentet. [45]