J ustitiedepartementet

Rapport

Parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme

• Sida 2
•  Original

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst

106 47 STOCKHOLM 08/739 % 30

Allmänna Förlagets bokhandel: lnformationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5, Stockholm

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet

103 33 Stockholm

Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8.10—12.00 (externt och internt) 08/763 10 05 1200—1600 (endast internt)

ISBN 91-38-10153-X ISSN 0375-250X

• Sida 3
•  Original

Till statsrådet och chefen för justitiedeparternentet

Regeringen bemyndigade den 19 mars 1987 chefen för justitiedeparte— mentet att tillkalla en kommission - med ställning av kommitté en— ligt kommittéförordningen (l976:l 19) - med högst åtta ledamöter och med uppdrag att genomföra ett fortsatt granskningsarbete med anled— ning av mordet på statsminister Olof Palme samt att besluta om sak—

kunniga, experter, sekreterare och annat biträde at kommissionen.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen samma dag som ledamöter i kommissionen f.d. ledamöterna av riksdagen f.d. landshövdingen Ragnar Edenman, ordförande, Thorbjörn Fälldin och Sven Gustafson, ledamoten av riksdagen Doris Havik, kommunalrådet Sören Mannheimer, ledamöterna av riksdagen Ivar Nordberg och Jörn Svensson samt f.d. ledamoten av riksdagen hovrättspresidenten Hakan Winberg.

Hovrättslagmannen Anders Litzén förordnades den 13 april 1987 att som sakkunnig biträda kommissionen. Samma dag förordnades hovrätts— assessorn Stefan Strömberg till sekreterare. Den 25 juni 1987 för- ordnades hovrättsassessorn Lars Lindström till bitr. sekreterare.

Vi får harmed överlämna var rapport. Vi har tidigare i en skrivelse till departementschefen den 21 december 1987 redogjort för var granskning av det s.k. polisspåret. Skrivelsen är fogad som bilaga till rapporten.

Ledamoten Jörn Svensson har i en skrivelse till kommissionen den 14 april 1988 meddelat att han drar tillbaka ett den ll april 1988 in— lämnat särskilt yttrande, att han inte skriver under denna rapport och att han inte vidare deltar i kommissionens verksamhet.

• Sida 4
•  Original

Kommissionen har härmed slutfört sitt uppdrag.

Stockholm den 22 april 1988.

Ragnar Edenman

Thorbjörn Fälldin

Doris Håvik

! var Nordberg

Sven Gustafson

Sören Mannheimer

Håkan Winberg

/ Sie ] an Strömberg

Lars Lindström

• Sida 5
•  Original

lnnehållsförteckning

Sammanfattning 1 Inledning 1.1 Bakgrunden till rapporten 1.2 Närmare om vårt uppdrag och uppläggningen av vårt arbete 2 Polisen under de första tolv timmarna 2.1 Vissa funktioner inom polisen 2.2 Redogörelse för händelseförloppet 2.3 Åtgärder som har vidtagits och föreslagits efter mordet 2.4 Våra överväganden 3 Brottsutredningen 3.1 Inledning 3.2 Polisens arbete med brottsutredningen 3.2.1 Allmänt om polisens arbete 3.2.2 Ledningsorganisationen 3.2.3 Det praktiska polisarbetet 3.3 Ledningen av förundersökningen och samarbetsproblemen 3.3.1 Inledning 3.3.2 Allmänt om åklagarväsendet och förundersökning i brottmål 3.3.3 Allmänt om åklagare som förundersökningsledare 3.3.4 Åklagarna och ledningen av förundersökningen i inledningsskedet 3.3.5 Åklagarna och ledningen av förundersökningen från maj 1986 till omorganisationen 3.3.6 Delning av förundersökningsledning 3.3.7 Samarbetet mellan åklagarna och polisen 3.4 Kontroll och tillsyn

3.4.1 Inledning

25 25 29

32 32 33 41 44

52 52 53 53 59 64 71 71

73 75 79

84 87 96 96

• Sida 6
•  Original

3.5

4.1 4.2

4.3

3.4.2 Regeringen och brottsutredningen Informationen till regeringen Initiativen för att undanröja samarbets— svårigheterna Allmänt om regeringens atgärder 3.4.3 Tillsynen över åklagarväsendet

3.4.4 Tillsynen över polisväsendet Länsstyrelserna Rikspolisstyrelsen Tvångsmedel

3.5.1 Inledning

3.5.2 Tvångsåtgärder i mars 1986 mot den s.k. 33—åringen

3.5.3 "Tillslaget" 3.5.4 Telefonavlyssning

De centrala samhällsfunktionerna Inledning Polisen 4.2.1 Händelserna under mordnatten 4.2.2 Var bedömning Informationsfrågor Säkerhetsfrågar Regeringen 4.3.1 Jour och beredskap i februari 1986 Allmänt Statsrådsberedningen 4.3.2 Händelserna under mordnatten 4.3.3 Förändringar i organisationen efter mordet 4.3.4 Vår bedömning Jour och beredskap Regeringskansliets skyldighet att informera Skyddet av statsråden och bevakningen av regeringskansliet

Övriga frågor

98 99

102 104 110 112 112 114 116 116

117 121 124

135 135 137 137 138 138 141 142 142 142 142 143 144 144 144 147

147 148

• Sida 7
•  Original

4.4

5.1 5.2

5.3

5.4

Massmedierna

4.4.1 Händelserna under mordnatten 4.4.2 Vår bedömning

Myndigheter och massmedier

Nyhets förmedlingen

Skyddet av offentliga personer — bekämpningen av

terrorism

Inledning

Bekämpningen av terrorism 5.2.1 Allmänt

5.2.2 Organisation

Lagstiftning mot terrorism. Utlänningskontroll

5.3.1 5.3.2 5.3.3 5.3.4 5.3.5 5.3.6

5.3.7

5.3.8 5.3.9 5.3.10

Allmänna regler Terroristreglerna i utlänningslagen Allmänt om vår undersökning

Reglerna i 30 och 47 55 utlänningslagen Asylsökande utan identitetsbandlingar Tvångsmedel för att skaffa fram bevis

i terroristärenden

Handläggningstiden i terroristärenden. Reglerna om förhandling Straffrättsliga regler Utlämning

Tvängsätgärder i spaningssyf te beträffande

svenska medborgare

Beredskapsstyrka mot terroristangrepp

5.4.1 5.4.2 5.4.3

Bakgrund

Behovet av en beredskapsstyrka Organisationen av en beredskapsstyrka Allmänna synpunkter

Tidigare förslag m.m.

Vår bedömning

150 150 151 151 152

154 155 155 159 162 162 164 166 167 168

173 174

175 175 175 178 180 180 181 187

• Sida 8
•  Original

8 Innehåll SOU 1988:18 5.4.4 Rekrytering 194 5.4.5 Utbildning 196 54.6 Utrustning 199 5.4.7 Kostnader 201 5.4.8 Avslutande synpunkter 201 5.5 Livvaktsskyddet 203 5.5.1 Inledning 203 5.5.2 Olof Palmes livvaktsskydd 205 5.5.3 Allmänna överväganden om livvaktsskydd 207 5.5.4 Organisationsfrägor 208 6 Avslutande synpunkter 212 Bilaga 1 Förteckning över personer som den parlamentariska

Bilaga 2

kommissionen haft utfrågning med

Skrivelse den 21 december 1987 till justitie—

ministern angående det s.k. polisspåret

• Sida 9
•  Original

Sammanfattning

Mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 var en för hela nationen omskakande händelse. Den gav upphov till en rad frågor angående säkerhetsskyddet inte bara för enskilda statsråd och andra offentliga personer utan även för regeringen och andra centrala samhällsorgan. Frå— gor aktualiserades om hur beredskap och information hos civila och mili—

tära myndigheter fungerade och om våra möjligheter att skydda oss mot terrorism.

När sedan tiden gick och brottet, trots en polisinsats utan motsvarighet i omfattning, inte blev uppklarat, tillkom ytterligare frågor, nämligen om polisens insatser och brottsutredningen som sådan fungerat som de

skulle och om de varit rationellt organiserade och ledda.

Den 22 maj 1986 tillsatte regeringen en juristkommission med anledning av mordet för att granska dessa f ragor. Redan när juristkommissionen tillkallades stod det klart att en fortsatt granskning borde ske under

parlamentarisk medverkan. För detta ändamål tillkallades vi den 19 mars 1987.

I ett inledande kapitel anger vi hur vi har uppfattat värt uppdrag och genomfört vårt arbete. Därefter behandlar vi i olika kapitel polisens arbete under de första tolv timmarna, brottsutredningen fram till om- organisationen den 5 februari 1987, de centrala samhällsfunktionerna samt skyddet av offentliga personer och bekämpningen av terrorism. 1 ett

avslutande kapitel drar vi några sammanfattande slutsatser av vår genom-

gäng. Polisens arbete under de första tolv timmarna (kapitel 2)

Juristkommissionen har i sin rapport del 1 framlagt en rad kritiska syn- punkter pä polisens insatser. Vi noterar att åtskilliga åtgärder redan vidtagits för att förbättra beredskapen för extraordinära händelser. Ytterligare åtgärder av samma slag torde bli följden av den utredning

• Sida 10
•  Original

som — med anledning av Stig Berglings rymning — utförts av numera riks— polischefen Nils E. Åhmansson.

Vi anser att de brister i Stockholmspolisens verksamhet under mordnatten som juristkommissionen pekat på, bl.a. den bristfälliga avspärrningen av brottsplatsen, det planlösa sökandet efter gärningsmannen och det sena rikslarmet, är allvarliga. Framför allt arbetet på sambandscentralen har präglats av en uppseendeväckande handfallenhet och förvirring. Vår kri— tik riktar sig både mot polismyndighetens tjänstgörande högsta ledning för att den bl.a. inte klargjorde hur arbetsuppgifterna skulle fördelas

och mot personalen på lägre nivåer. Bristerna visar enligt vår mening

att de ansvariga — i första hand polisledningen i Stockholm — inte lagt ned tillräcklig omsorg på att upprätthålla erforderlig kompetens hos all personal som sysslar med att leda polisverksamhet från sambandscentra- len. Vi pekar på att rekryteringen av personal måste ägnas stor omsorg men också på behovet av utbildning och träning. Vi tar inte i detalj ställning till de förslag till förbättringar i dessa hänseenden som framlagts av juristkommissionen och Åhmansson men framhåller att man bå— de på central, regional och lokal nivå inom polisväsendet ständigt måste ha beredskapsfrågorna i åtanke.

Vi behandlar också en skrivelse från rikspolisstyrelsen till regeringen vari föreslås att styrelsen skall få ökade operativa befogenheter och ökade befogenheter att meddela bindande föreskrifter. Vi konstaterar att det är viktigt att hålla fast vid huvudprincipen att styrelsen inte

skall utöva polisledning. Vi har inte någonting emot att man överväger vissa begränsade utökningar av styrelsens rätt att utöva polisledning. Däremot kan det inte uteslutas att rikspolisstyrelsens förslag, som det

är formulerat, skulle komma att innebära en väsentlig utvidgning av styrelsens befogenheter, som strider mot den angivna huvudprincipen. Vi uttalar vidare att det, innan rikspolisstyrelsen ges ytterligare bemyn— diganden att meddela bindande föreskrifter, finns anledning att noga överväga behovet av en sådan förändring.

• Sida 11
•  Original

Brottsutredningen (kapitel 3)

I detta kapitel behandlar vi frågor om polisens arbete med brottsutred— ningen, ledningen av förundersökningen och samarbetsproblemen mellan polis och åklagare, systemet för kontroll och tillsyn samt frågor om

tvångsmedel.

Polisens arbete med brottsutredningen organiserades redan från bör— jan på ett annat sätt än som är vanligt. Personal från flera olika enhe— ter deltog i arbetet, som ställdes under ledning av en särskild spa— ningsledning (ledningsgrupp) med länspolismästaren Hans Holmer som chef. Vi anser att denna organisation var ändamålsenlig under det intensiva uppbyggnadsskedet. När det gäller tiden därefter konstaterar vi att det fanns avsevärda nackdelar med organisationen. Vi har förståelse för att det krävdes en särskild organisation för att administrera utredningsar- betet. Vad som däremot kan kritiseras är att så stor del av det egentliga polisarbetet leddes av ledningsgruppen. Det innebar bl.a. att de erfarenheter och kunskaper som fanns hos de professionella mord— utredarna på väldsroteln inte kom att utnyttjas fullt ut. Att polisen i den största mordutredning som har förekommit organiserade sig på ett sådant sätt var enligt vår mening inte försvarligt. Det var inte heller försvarligt att arbetet organiserades så att polismyndighetens chef under lång tid helt engagerades i mordutredningen. Chefens ordinarie funktioner - till vilka spanings— och utredningsarbete inte hör -är allt för viktiga för att han skall tillåtas bli uppbunden på det sätt som nu skedde.

När det gäller det praktiska polisarbetet har juristkommissionen konsta— terat ett flertal brister. Vi instämmer i juristkommissionens synpunkter

i denna del. Vi understryker - som i avsnittet om polisens arbete under de första tolv timmarna - vikten av att polisledningen ser till att upp- rätthålla kompetensen hos polispersonalen. Vi utgår vidare från att polisledningen fortlöpande går igenom arbetsmetoder och organisation för

att förvissa sig om att man är redo för större insatser.

• Sida 12
•  Original

Vi tar vidare upp polisens behandling av det s.k. huvudspåret, som gick ut på misstankar att vissa personer med anknytning till organisationen PKK kunde ha varit delaktiga i mordet. Vi konstaterar att det utan tve— kan funnits anledning att utreda flera av de uppslag som sammanfattas under benämningen huvudspåret. Emellertid koncentrerade polisen under en tid sina resurser på huvudspåret på ett sätt som försvårade och

försenade utredningsåtgärder som åklagarna betraktade som angelägna.

I ett avsnitt om ledningen av förundersökningen och samarbetsproble- men tar vi först allmänt upp frågan om åklagarnas och polisens roller när det gäller ledning av förundersökning. Vi redogör för tolkningar av bestämmelserna om förundersökningen vad gäller fördelningen av befo- genheter mellan åklagare och polis som juristkommissionen gjort och konstaterar att dessa tolkningar väl svarar mot den rollfördelning som

framgår av lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde.

Vi granskar sedan åklagarnas insatser i brottsutredningen. Vi kon— staterar att starka skäl talar för att förundersökningen borde ha letts

av åklagare från början. Det verkliga förloppet blev att polisen på egen hand satte upp en kraftfull ledning av polisarbetet och att åklagaren accepterade att han hamnade vid sidan om. Vi tror att ett kraftfullt och tveklöst ingripande från början av åklagare i ledningen av förunder— sökningen skulle ha förbättrat förutsättningarna för ett effektivt sam- arbete mellan polis och åklagare.

Under alla omständigheter borde man från åklagarhåll ha satt till mer resurser och gjort en aktivare insats under brottsutredningens första tid. Det förefaller oss som om man från riksåklagarens och överåkla- garens sida från början tagit allt för lätt på det särskilda behov av åklagarinsatser som utredningen kunde komma att kräva. Vi anser dock inte att det hade varit erforderligt att riksåklagaren eller överåkla- garen hade inträtt som åklagare. Vi kritiserar överåklagaren för att han inte redan så snart han tog över som förundersökningsledare ingrep ak—

• Sida 13
•  Original

tivt i ledningen av förundersökningen.

Vi överväger särskilt frågan om delningen av förundersökningsledningen. Vi konstaterar att övervägande skäl talar för att det inte skall vara möjligt att dela förundersökningsledarskapet mellan åklagare och polis— myndigheten när det är fråga om en utredning av ett enda brott. Enligt vår mening bör det, för det fall riksåklagaren inte med stöd av åkla— garinstruktionen meddelar anvisningar till åklagarna av innebörd att en delning av förundersökningsledarskapet inte får förekomma, övervägas att göra erforderliga förtydliganden i rättegångsbalken.

Vi tar slutligen upp frågan om samarbetet mellan åklagarna och polisen i brottsutredningen. Vi konstaterar att polisledningen i Stockholm anting- en inte förstått eller velat förstå polisens roll i en av åklagare ledd förundersökning utan handlat som om åklagaren bara var en resurs till förfogande. Polisledningens beteende har naturligtvis haft sin grund i en önskan att göra sitt yttersta för att lösa mordgåtan, men även i en uttalad uppfattning att polisledningen var bäst skickad att leda detta arbete. Att i egenskap av länspolismästare omsätta ett sådant tänkesätt som det sistnämnda i handling genom att i stor utsträckning nonchalera det föreskrivna organisationsmönstret innebär enligt vår mening ett missbruk av den ställning och det förtroende som följer med den be-

fattningen.

Vi kritiserar åklagarna för att de inte mera aktivt hävdade sin ställ- ning. Vi konstaterar att det allmänt sett är helt oacceptabelt att en tjänsteman mot bättre vetande accepterar ett missförhållande under på— stående att han visserligen har ansvaret men att han inte tror att han kan påverka situationen. Vi har däremot inte funnit något fog för på- ståendet att de åklagare som arbetade med utredningen inte skulle ha

gjort på vad dem ankom för att sätta sig in i målet.

Erfarenheterna av mordutredningen talar inte för en mer självständig

roll för polisen vid förundersökningar. Tvärtom bör man slå vakt om den

• Sida 14
•  Original

rollfördelning som gäller enligt nuvarande regler. Merparten av de frå— gor som aktualiserats under mordutredningen bör kunna lösas i samråd

mellan åklagarväsendet och polisväsendet.

I ett avsnitt om kontroll och tillsyn tar vi först upp regeringens

och regeringskansliets åtgärder med anledning av mordutredningen. Vi konstaterar att det är uppenbart att regeringen för att kunna utföra si— na grundlagsenliga uppgifter hade både rätt och skyldighet att skaffa

sig fortlöpande och detaljerad information om brottsutredningen. Ut— redningen berörde frågor som hade betydelse för såväl rikets som re— geringens säkerhet. Vidare var utredningen så betydelsefull och så omfattande att det var viktigt att tillse att myndigheterna hade för— utsättningar att lösa sina uppgifter. När det gällde den observatör som regeringskansliet hade i ledningsgruppen finner vi att varken place- ringen av en observatör där eller observatörens verksamhet innefattade någon otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete. Vi uttalar emel- lertid att denna metod att inhämta information från regeringens sida en- dast bör användas för mycket speciella situationer. Utredningen av mor- det på statsministern var en i flera avseenden exceptionell situation

där det åtminstone under den första tiden får anses ha varit motiverat att genom en observatör i ledningsgruppen nära följa arbetet med utred—

ningen.

Under 1986 gjordes det från justitiedepartementets sida vid tre till— fällen försök att undanröja samarbetssvårigheterna i utredningen. Dessa initiativ från regeringen har inte inneburit något ingrepp i myndighe—

ternas självständiga ställning vid handläggning av enskilda ärenden.

Juristkommissionen har konstaterat att även om regeringens och justitie— departementets åtgärder inte innebar något direkt ingrepp i myndighe— ternas verksamhet så kom det likväl i viss mening att inverka på hur de ansvariga myndigheterna uppfattade sin situation och sitt förhållande

till varandra. Vi lämnar en redogörelse för de synpunkter som juristkom— missionen anfört om detta, synpunkter som vi i huvudsak delar. Vi anser

emellertid att försöken att lösa samarbetssvårigheterna mellan polisled—

• Sida 15
•  Original

ningen och åklagarna måste ses även mot bakgrund av reglerna om ledning av förundersökning. Förutsättningarna för samarbete mellan polisen och åklagarna bestämdes nämligen av dessa regler.

Polisledningen i Stockholm hade i frågor som rörde förundersökningen att följa åklagarnas beslut när åklagarna var förundersökningsledare. Polis— ledningen borde när samarbetssvårigheterna kom i dagen ha erinrats om reglerna i rättegångsbalken av exempelvis justitieministern.

Frågan om reglernas efterlevnad ställdes tydligast på sin spets i sam- band med omorganisationen. När Holmer efter de s.k. förhandlingarna mel- lan polisledningen och åklagarna lämnade justitiedepartementet besked om att polisledningen inte kunde komma överens med åklagarna borde man en— ligt vår mening från justitiedepartementets sida ha förklarat för Holmer att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsle— darens beslut och anvisningar. I stället fortsatte man att försöka finna en lösning på samarbetssvårigheterna som kunde accepteras även av polis— ledningen i Stockholm. Ser man på problemen med utgångspunkten att det var fråga om samarbetssvårigheter kanske det var naturligt. Det var emellertid inte det som var frågan. i stället gällde det polisledningens bristande respekt för rättegångsbalkens regler om ledning av förunder- sökning.

I ett avsnitt om tillsynen inom åklagarväsendet berör vi riksåklagarens överprövning av chefsåklagaren KG Svenssons beslut om vittneskonfronta- tioner. Vi prövar inte om beslutet var riktigt eller ej men konstaterar att i den mån riksåklagaren ansåg sig ha skäl att ingripa så skulle han naturligtvis göra det oberoende av konsekvenserna för förhållandet mel- lan åklagarna och polisen. Vi tar i det sammanhanget också upp frågan om det finns något behov av förtydligande reglering av överprövningsrätten. Vi finner att övervägande skäl talar för att man inte bör göra någon ändring i nuvarande ordning.

Länsstyrelsen i Stockholms län hade tillsyn över polismyndigheten i Stockholm. Vi kritiserar länsstyrelsen för att den inte utövade sin

• Sida 16
•  Original

tillsynsfunktion. Det som har hänt ger enligt vår mening inte anledning att överväga en ändring av länsstyrelsens roll inom polisväsendet. I stället bör denna roll och funktion definieras bättre. Länspolismästa- ren, som är länsstyrelsens sakkunnige i polisfrågor, kan inte delta i tillsynen av det egna polisdistriktet. Man bör därför se över hur läns-

styrelsens tillsyn skall ske i distrikt med länspolismästare.

Även rikspolisstyrelsen borde i större utsträckning än som skedde ha informerat regeringen om sina iakttagelser när det gällde brottsutred— ningen. Vidare borde rikspolisstyrelsen ha samrått med länsstyrelsen för

att undersöka om någon av myndigheterna hade skäl att vidta åtgärder.

Vi har i ett avsnitt om tvångsmedel upptagit till diskussion dels de tvångsåtgärder som i mars 1986 företogs mot den s.k. 33-åringen, dels händelserna i samband med polisens "tillslag" den 20 januari 1987 och

dels vissa frågor angående telefonavlyssning.

När det gäller den telefonavlyssning som förekommit under mordutredning- en har juristkommissionen tagit upp frågan om den totala omfattningen av denna, både tidsmässigt och i fråga om antalet avlyssnade apparater. Domstolen, åklagarna och polisen har, enligt vad juristkommissionen noterat, samstämmigt uppgett att det under den tid som telefonavlyss- ningen pågick inte kom fram något som förändrade bevisläget på något av— görande sätt. Polisen ansåg emellertid att man hade stor nytta av av— lyssningen på det sättet att man hade kontroll över var de misstänkta befann sig och vilka personer de hade kontakt med. Övervägande skäl talade enligt juristkommissionens mening dock för att endast möjligheten att få fram uppgifter om brottet kunde motivera ett beslut om telefonav-

lyssning.

Vi instämmer i allt väsentligt i vad juristkommissionen sålunda anfört. Vi tillfogar emellertid några ytterligare synpunkter. Vad som framkommer vid telefonavlyssning är sällan av sådan beskaffenhet att det kan använ- das som bevis i rättegång. Däremot kan det främja spaningen genom att ge en inblick i den misstänktes miljö. Det kan också ge uppslag till andra

• Sida 17
•  Original

spaningsåtgärder. När det gäller att bedöma om telefonavlyssning är av synnerlig vikt för utredningen bör därför anspråken på den bevismässiga betydelsen av förväntade informationer inte sättas särskilt högt. Den begränsning som är påkallad av integritetsskäl sker i huvudsak genom att brottet skall vara av viss angiven svårhetsgrad. Vi anser att den analys

av principerna för användningen av telefonavlyssning som framlagts av juristkommissionen och oss bör kunna vara vägledande för myndigheternas agerande i framtiden.

Juristkommissionen har pekat på vissa brister i de nuvarande reglerna om telefonavlyssning och föreslår att dessa regler på några punkter ytter- ligare övervägs. Vi understryker starkt att vid sådana överväganden självfallet integritetsskyddet måste noga beaktas. Vad gäller domstols— prövningen anser vi att möjligheten till en tvåpartsprocess bör prövas, exempelvis genom att en god man får till uppgift att tillvarataga den

misstänktes och tredje mans intresse.

Frågan om i vilken utsträckning överskottsinformation från telefonav- lyssning får utnyttjas är inte reglerad i lag. Enligt juristkommissio- nens mening visar detta ärende klart på behovet av en lagreglering. Vi tar upp denna fråga till närmare granskning och noterar därvid de nya regler som införts i Danmark är 1985 och som i stort sett ger polisen fria händer att utnyttja sådan överskottsinformation som ett led i utredningen även av andra lagöverträdelser än sådana som kunnat ligga till grund för avlyssningsbeslutet. Mot bakgrund av de överväganden som vi redovisar har vi under vår granskning av brottsutredningen inte funnit något som övertygar oss om att det verkligen behövs någon sär- skild lagstiftning som reglerar rätten att utnyttja överskottsinfor-

mation. De centrala samhälls/auktionerna (kapitel 4 ) I detta kapitel undersöker vi samhällets beredskap för verkligt allvar—

liga händelser. Vi tar upp frågor om samband, beredskap och skydd. Vår

studie avser i första hand polisen. regeringen och massmedierna.

• Sida 18
•  Original

När det gäller polisen förekom det under mordnatten allvarliga brister i polisens arbete när det gällde att lämna information om mordet såväl inom som utom polisväsendet. Vi konstaterar att det kan vara av avgörande betydelse att polisen i en krissituation omedelbart informerar berörda myndigheter. Vi har den uppfattningen att insatser på central nivå är nödvändiga för att landets polismyndigheter skall kunna upprätthålla en tillfredssställande beredskap i detta hänseende. Det åligger rikspolisstyrelsen, i dess egenskap av central förvaltningsmyn- dighet för polisväsendet att informera landets polismyndigheter om deras skyldigheter att lämna information i krissituationer. Genom sin jour— verksamhet bör styrelsen vidare kunna ge råd åt enskilda polismyndig— heter i akuta situationer.

Även säkerhetsfrågor aktualiserades för polisen under mordnatten. En av de första frågor som polisen borde ha ställt sig var huruvida några åtgärder erfordrades för regeringens och regeringskansliets skydd. Även om regeringskansliet bör ta initiativ för att höja säkerheten i en kris— situation slår vi fast att det i första hand är polisens uppgift att svara för säkerheten. Den uppgiften f ullgjordes enligt vår mening inte på ett godtagbart sätt under mordnatten.

Att regeringen snabbt kan börja fungera kan bl.a. därför vara av avgörande betydelse i en krissituation. För att garantera det fanns vid tiden för mordet ett joursystem i statsrådsberedningen. Det systemet fungerade inte under mordnatten. Joursystemet har setts över efter mor- det. Det bygger - liksom tidigare — på att en jourhavande tjänsteman skall vara anträffbar per telefon eller via personsökare under veckoslut

och helger.

Under mordnatten förekom flera exempel på hur sårbart ett system är där landets beredskap är beroende av att enskilda tjänstemän kan nås på sina bostadstelefoner eller via personsökare. Vi föreslår därför att stats- rådsberedningens jourverksamhet organiseras så att ständig jour upprätt- hålls genom att en befattningshavare, som skall svara för att åtgärder vidtas i brådskande fall, alltid finns på plats i regeringskansliets lo-

• Sida 19
•  Original

kaler. Vi föreslår vidare att regeringen låter utreda möjligheterna att för vissa nyckelbefattningar ha ett alternativt kommunikationssystem. Härvid bör även uppmärksammas möjligheterna att få direkt kontakt med

statsråd vid deras resor såväl inom som utom riket.

En viktig uppgift för regeringskansliet i ett krisläge är att in- formera och hålla kontakt med andra samhällets organ. Under mordnatten förekom brister i detta hänseende. Statsrådsberedningen har nu rutiner som bör garantera att erforderliga kontakter upprättas mellan regerings- kansliet och andra samhällets organ.

Sedan regeringsledamöterna efter mordet inkallats till extra regerings— sammanträde färdades de flesta statsråden i taxi utan polisskydd. De kunde lätt utsättas för angrepp. I statsrådsberedningens nya joursystem finns det nu rutiner som skyddar statsråden under deras färd till rege- ringskansliet.

Bevakningen av regeringskansliet i Rosenbad var inte tillfredsställande efter mordet. Inte ens efter vice statsministerns uppmaning anordnades en sådan bevakning. I statsrådsberedningens nya joursystem finns rutiner som bör kunna garantera att säkerhetsfrågorna övervägs i situationer av den typ som det här är fråga om.

Juristkommissionen har ifrågasatt om man inte bör överväga en ordning med en särskild tjänsteman som på heltid kan ägna sig åt säkerhetsfrå- gorna. Det är, enligt vår uppfattning, en lämplig ordning att rätts- chefen i statsrådsberedningen, i egenskap av kanslisäkerhetschef, har kvar huvudansvaret för säkerhetsfrågorna i regeringskansliet. Däremot bör uppgiften att vara biträdande kanslisäkerhetschef anförtros någon som kan förutsättas äga sakkunskap på området. exempelvis någon med er— farenhet av polisarbete.

Det kan i ett krisläge vara av stor vikt att korrekt information snabbt når ut till allmänheten. Här spelar massmedierna en viktig roll. Vi slår fast vikten av att myndigheterna så långt som möjligt underlättar

• Sida 20
•  Original

massmediernas arbete. Händelserna under mordnatten aktualiserar emeller- tid också en annan sida av kontakterna mellan myndigheter och mass- medier. Polisens arbete med mordet blev i ett viktigt skede delvis blockerat av telefonsamtal från journalister. Vi vill understryka att uppgiften att informera massmedier under inga förhållanden får inkräkta på brådskande ordinarie arbetsuppgifter. En lösning kan vara att avdela

en särskild tjänsteman att besvara journalisternas frågor.

Slutligen tar vi upp Sveriges radios verksamhet under mordnatten. Vi an— ser att Sveriges radios förmedling av nyheten om mordet inte motsvarar vad man har rätt att kräva av ett företag med Sveriges radios unika ställning. Vi konstaterar att man inom Sveriges radio har vidtagit ett flertal åtgärder efter mordet för att förbättra beredskapen för oförut- sedda händelser.

Skyddet av offentliga personer - bekämpningen av terrorism ( kapi- tel 5)

I detta kapitel tar vi först upp frågan om var ansvaret för polisens

arbete med bekämpningen av terrorism skall ligga. Vi anser att det bör ligga kvar på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Vi berör i detta sammanhang även frågor rörande rekryteringen till säkerhetsavdelningen och avdelningens samarbete med andra myndigheter. Vi föreslår också att

det skall skapas ett samrådsorgan i frågor om terrorism.

Vidare tar vi upp den lagstiftning som har till syfte att skydda oss mot terroristdåd. Vi går igenom de materiella terroristbestämmelserna,

dvs. reglerna i 30 och 47 55 utlånningslagen och konstaterar att vi inte kan se några skäl att ändra dessa bestämmelser för att bekämpningen av terrorism skall bli mer effektiv. Vi tar upp problemet med det stora an- talet asylsökande utan identitetshandlingar. Vår uppfattning är att

det i första hand är genom internationellt samarbete som man bör söka komma till rätta med detta problem. Vi tar upp en fråga om införande av tvångsmedel för att skaffa fram bevis i terroristärenden. Vår slut-

sats blir att det inte finns skäl att införa några nya sådana regler.

• Sida 21
•  Original

Förhandling inför domstol är obligatorisk i terroristärenden som avgörs av regeringen. Denna förhandling är en av orsakerna till tids- utdräkten vid handläggningen av terroristärenden. Vi föreslår att för- handlingarna i stället skall hållas inom regeringskansliet. Vi gör slut- ligen vissa överväganden rörande straffrättsliga och processrättsliga regler som är tillämpliga på både svenska och utländska medborgare. Sålunda tar vi upp en fråga om kriminalisering av medlemskap i terroristorganisationer. Vi finner inte anledning att överväga att införa sådana regler. Vidare behandlar vi ett problem rörande reglerna om utlämning för brott och en fråga om tvångsåtgärder i spanings- syfte beträffande svenska medborgare. Vi finner inte heller anledning

att i dessa hänseenden ändra de nuvarande reglerna.

I ett särskilt avsnitt har vi behandlat frågan om inrättande av en beredskapsstyrka mot terroristangrepp. I dag finns det inom polisen särskilt utbildade och utrustade piketgrupper i Stockholm, Göteborg och Malmö. Juristkommissionen ger uttryck åt den uppfattningen att de be- fintliga piketgrupperna inte räcker till i extremt allvarliga situa-

tioner och anser det vara en väsentlig brist i beredskapen mot terrorism att vårt land saknar en insatsstyrka med tillräcklig kapacitet.

Vi delar juristkommissionens uppfattning om dagens piketgrupper och an— ser det nu ofrånkomligt att det snarast möjligt skapas en resurs som med tillförsikt kan sättas in för att - om det visar sig nödvändigt - be-

kämpa en terroristgrupp som gått till allvarliga våldsaktioner inom vårt land.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit rörande uppbyggna— den och organisationen av en polisiär beredskapsstyrka slår vi till en

början fast den målsättningen att det gäller uteslutande att skapa en

yttersta resurs som kan användas i exceptionella situationer när alla

andra utvägar misslyckats. Vi föreslår en styrka på cirka 50 man som bör sättas upp bara i Stockholm. Dess medlemmar skall till cirka två tredje-

delar av tjänstetiden utnyttjas i den dagliga polistjänsten på samma

sätt som övriga polismän.

• Sida 22
•  Original

Vi föreslår att det skall ankomma på regeringen att ge tillstånd till användande av beredskapsstyrkan. En sådan reglering kan också ses som en medborgerlig garanti för att denna resurs inte utnyttjas i onödan. Om

och när styrkan sedan skall sättas in måste bedömas av den polischef som leder verksamheten på platsen.

Beredskapsstyrkan f rikopplas helt från den nuvarande piketorganisatio- nen. Om denna behövs i den vanliga polisorganisationen ligger utanför vårt uppdrag att bedöma.

Beträffande rekryteringen av medlemmar till beredskapsstyrkan konstate— rar vi först att den måste bygga på frivillighet. Vidare anser vi att lämpligheten hos de sökande måste noga prövas genom läkarundersökning samt ingående fysisk och psykisk test. Om någon under tjänstgöringen visar prov på olämpliga egenskaper skall han snabbt kunna skiljas från uppdraget i beredskapsstyrkan. Vidare bör fastställas en maximitid för uppdraget och en åldersgräns.

Vi lämnar vissa synpunkter på den utbildning som bör ges beredskaps- styrkans medlemmar. Härutöver tar vi upp ytterligare ett par utbild— ningsfrågor som har nära anknytning till beredskapsstyrkans verksamhet. Vi föreslår sålunda att ett inte obetydligt antal polisbefäl runt hela landet skall få specialutbildning i förhandlingar i gisslansituationer. Vidare instämmer vi i nuvarande rikspolischefen Nils E. Åhmanssons i december l987 framlagda förslag om en obligatorisk fortbildning i polis- taktik för de högre polischeferna, huvudsakligen inriktad på ledning och samverkan vid större polisinsatser med anledning av särskilda händel—

ser.

Vidare framhåller vi att beredskapsstyrkan måste förfoga över tekniskt högklassig materiell utrustning. Det är en självklarhet att styrkan

måste utrustas så att uppgiften kan lösas effektivt och med minsta möj- liga risk såväl för de deltagande polismännen som för en eventuell giss- lan och för allmänheten i övrigt. Vi konstaterar att den utrustning som de nuvarande piketgrupperna förfogar över är helt otillräcklig i detta

• Sida 23
•  Original

sammanhang och pekar på några utrustningsdetaljer som nödvändigtvis måste kompletteras.

Med den specialinriktning som vi föreslår för beredskapsstyrkan får så— dana polisuppgifter som skydd mot sabotörer och räddningstjänst vid katastrofbetonade händelser lösas i annan ordning. Vad särskilt gäller skyddet mot sabotörer föreslår vi att detta göres till föremål för särskild utredning, varvid även måste uppmärksammas vilken roll för-

svarsmakten skall spela och hur gränsen skall dras mellan polisens och försvarets uppgifter.

Avslutningsvis tar vi upp de invändningar mot särskilda polisiära in- satsstyrkor som framförts i samband med tidigare förslag i sådan rikt- ning. Tånkbara negativa följder motverkas i vårt förslag dels genom en omsorgsfull rekrytering och dels genom inslag i utbildningen. Vi noterar också betydelsefulla positiva effekter av den utbildning och övning som medlemmarna av beredskapsstyrkan får. Det angelägna behovet att åstad- komma ett effektivt motmedel mot sådana terrorhandlingar inom vårt land som måste befaras kunna inträffa väger betydligt tyngre än betänklig- heterna.

I ett avsnitt om livvaktsskyddet behandlar vi först Olof Palmes liv- vaktsskydd. Vi konstaterar att även om det var rikspolisstyrelsens upp— gift att bedöma Olof Palmes behov av livvaktsskydd det i praktiken kom att bli han själv som bestämde omfattningen. Vi anser oss inte kunna rikta någon kritik mot rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning för att

man respekterade de instruktioner som statsministern lämnade i frågan. Vi har inte heller funnit någon grund för att påstå att säkerhetsavdel- ningens bedömning vid den tidpunkten av hotbilden för Olof Palme under tiden närmast före mordet var felaktig.

Vi överväger vidare allmänt om ett statsråd och andra offentliga perso- ner skall ha rätt att avböja livvaktsskydd om polisen anser det påkallat med sådant skydd. Enligt vår mening är det främst av hänsyn till den personliga integriteten uteslutet att i lag ålägga dessa personer en

• Sida 24
•  Original

skyldighet att underkasta sig livvaktsskydd. Polisens råd om livvakts- skydd bör emellertid tas allvarligt av de berörda. Det är även viktigt att livvakternas arbetssätt i så stor utsträckning som möjligt anpassas till den skyddades förhållanden.

Slutligen föreslår vi att livvaktsverksamheten beträffande offentliga personer, som idag är uppdelad mellan rikspolisstyrelsen och Stockholms—

polisen, i sin helhet skall handhas av rikspolisstyrelsen.

• Sida 25
•  Original

1. Inledning 1.1 Bakgrunden till rapporten

Den 28 februari 1986 besökte statsminister Olof Palme och hans hustru Lisbeth biografen Grand vid Sveavägen i Stockholm. Efter föreställning— en, som slutade strax efter kl. 23.00, promenerade makarna hem längs Sveavägen. I hörnet av Sveavägens östra del och Tunnelgatan besköts

makarna av en person kl. 23.21. Olof Palme avled av sina skador. Lisbeth

Palme skadades ytligt.

Detta illdåd skakade hela nationen. Genom massmedier hade svenska folket kommit i kontakt med politiska mord och liknande våldshandlingar som i vissa delar av världen är en verklighet i det politiska livet. Att en

svensk politiker och ledare skulle falla offer för en mördares kula var

emellertid en främmande tanke. Mordet på Olof Palme upplevdes av många även som ett grundskott mot det öppna svenska samhället.

Attentatet mot makarna Palme utlöste omfattande aktiviteter hos polisen. Under natten och den påföljande dagen organiserades den största brotts- utredningen nägonsin i Sverige. Attentatet utlöste även aktiviteter i regeringskansliet och hos olika myndigheter. Sålunda samlades regeringen under natten till extra sammanträde under ordförandeskap av vice stats—

ministern lngvar Carlsson.

Under lördagen den 1 mars 1986 samlades människor på många olika platser i landet för att hylla Olof Palmes minne. Redan på mordnatten började

människor samlas vid mordplatsen där många lade ner blommor.

När händelser av detta slag inträffar måste medborgarna kunna förlita

sig på att myndigheterna gör sitt yttersta för att uträtta de göromål

som ankommer på dem. Redan under natten kunde emellertid de som såg TV- utsändningar från mordplatsen se tecken på att allt inte stod rätt till.

[ TV—rutan kunde man se att avspärrningen runt mordplatsen var starkt

begränsad och att människor tilläts kasta in blommor på ett område som

• Sida 26
•  Original

borde ha fredats för en kommande brottsplatsundersökning. Många av tittarna måste ha frågat sig hur detta kunde vara möjligt. På söndagen hittades en kula omedelbart utanför avspärrningen på ett ställe som tidigare finkammats av polisens tekniker under brottsplatsundersökning— en. Tidigt började man undra hur det kunde komma sig att Olof Palme inte hade några livvakter med sig när han mördades. Efter några dagar kunde man i tidningarna läsa att det under mordnatten brustit i information till polispersonalen i Stockholm och omgivande polisdistrikt och att tillgängliga resurser inte utnyttjats på ett riktigt sätt. Så småningom började det också komma i dagen att polisledningen och åklagarna som arbetade med brottsutredningen hade svårt att samarbeta. Dessa omstän- digheter och många andra gjorde att utomstående undrade hur det förhöll sig med polisens och andra myndigheters förmåga att hantera denna kris— situation och andra liknande kriser.

Regeringen beslutade den 22 maj 1986 att tillkalla en juristkommission bestående av dåvarande justitieombudsmannen Per—Erik Nilsson, ordföran— de, hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt och ordföranden i arbetsdom— stolen Olof Bergqvist. I sitt beslut uttalade regeringen att mordet på statsminister Olof Palme hade aktualiserat frågor om hur våldsdåd av detta slag skall förebyggas i ett samhälle av vår typ och om hur samhäl- lets beredskap för att hantera en sådan händelse bör vara utformad, om det ändå inträffar. Juristkommissionen skulle till underlag för stats- makternas bedömning av dessa frågor genomföra en granskning av hur be- rörda myndigheter och andra samhällsorgan utfört sina uppgifter. Jurist- kommissionen borde till en början studera hur säkerhetsskyddet för statsråd och andra offentliga personer, liksom den nuvarande organisa— tionen för att förebygga terrorism och liknande angrepp, har fungerat i praktiken. En väsentlig del av uppdraget bestod vidare i att undersöka

de frågor som berört de centrala samhällsfunktionerna den närmaste tiden efter mordet och därvid uppmärksamma bl.a. rutinerna för beredskap och säkerhetsskydd. Även sambands- och informationsfrågorna i det samman- hanget borde studeras. En annan viktig del av uppdraget var att granska brottsutredningen. Juristkommissionen skulle i övrigt ha en stor frihet

• Sida 27
•  Original

när det gällde granskningsarbetets närmare inriktning och uppläggning. Resultat av juristkommissionens arbete borde så långt möjligt redovisas öppet.

I våra direktiv (Dir. 1987215) uttalade chefen för justitiedepartementet att det redan när juristkommissionen tillkallades stod klart att en fortsatt granskning borde ske under parlamentarisk medverkan. l direkti—

ven uttalade departementschefen vidare följande:

En huvuduppgift för det fortsatta arbetet bör vara att värdera och dra slutsatser av det material som kommissionen tar fram och att lägga fram de förslag för framtiden som materialet kan föranleda. En lämplig form för arbetet är enligt min mening en parlamentariskt sammansatt kommission, och jag förordar alltså att en sådan kommis— sion tillkallas.

De överväganden som i enlighet med det förut anförda bör ankomma på den nya kommissionen torde få följa två huvudlinjer. Den ena avser de frågor om säkerhetsskydd och andra förebyggande åtgärder samt beredskap som mordet och händelserna kring detta har aktualiserat. Den andra gäller de olika principiella frågor rörande bl.a. ansvars— förhållandena mellan berörda myndigheter som mordet och brotts- utredningen har gett upphov till. Det bör ankomma på kommissionen att själv bestämma om en samlad redovisning av uppdraget bör ske eller om detta bör redovisas i etapper.

Kommissionen bör också själv avgöra i vad mån de ställningstaganden för framtiden som den kommer fram till bör ta sig uttryck i utarbe— tade förslag angående t.ex. organisation och lagstiftning eller stanna vid förslag till fortsatta mera specialinriktade undersök— ningar enligt riktlinjer som kommissionen i så fall bör föreslå. Jag vill förutskicka att vissa av de frågor som juristkommissionen tar upp kan vara av den arten att de antingen redan är åtgärdade eller också bör åtgärdas omedelbart. Det är min avsikt att hålla den parlamentariska kommissionen underrättad om de bedömningar som kommer att göras i detta hänseende.

I vad jag redan har sagt ligger att det material som juristkommis- sionen kommer att presentera bildar en naturlig utgångspunkt för ar- betet. Som nämnts beräknas en första rapport från denna kommission föreligga inom kort och dess slutredovisning vara klar om några må- nader. Juristkommissionen bör även sedan dess arbete har avslutats stå till den parlamentariska kommissionens förfogande för det fall den skulle f inna det ändamålsenligt att uppdra eventuella komplette- rande undersökningar åt juristkommissionen.

• Sida 28
•  Original

Den parlamentariska kommissionens uppdrag bör inte vara begränsat till de frågor som jag förut har berört, utan den bör ha frihet att behandla ämnet även från andra infallsvinklar. Mordet på Olof Palme saknar motsvarighet i vår moderna historia och har inneburit påfrestningar för vårt samhälle. Det har berört medborgarna, myn— digheterna, rättsapparaten, massmedierna och åtskilliga andra grup- per och organ. Vi behöver få perspektiv på det inträffade. Det är en fördel om kommissionen söker belysa de långsiktiga återverkning- arna för ett öppet och demokratiskt samhälle som vårt av ett händelseförlopp av det slag som vi har upplevt.

Av betydelse för vårt arbete är även följande två utredningar.

Regeringen gav den 12 oktober 1987 - med anledning av omständigheterna kring den för grovt spioneri dömde Stig Berglings rymning - i uppdrag åt dåvarande länspolismästaren, numera rikspolischefen Nils E. Åhmansson att gå igenom polisorganisationen. I kapitel 2 lämnar vi en närmare

redogörelse för Åhmanssons uppdrag.

Regeringen tillkallade den 5 november 1987 en parlamentariskt sammansatt kommitté (Ju l987:05) för att se över den svenska säkerhetspolisen. Kom— mitten har antagit namnet SÄPO—kommittén. Enligt direktiven skall kom- mitténs huvuduppgift vara att se efter i vad mån förändringar behöver göras för att säkerhetspolisens inriktning och organisation skall bli

rätt avvägda med hänsyn till dagens krav. I uppdraget ingår också att förutsättningslöst pröva vilket system vi bör ha för kontroll av med- borgerlig pålitlighet hos personer som innehar eller avses tillträda säkerhetskänsliga befattningar. Kommitténs uppdrag har flera berörings— punkter med vårt uppdrag. Direktiven innehåller den begränsningen att kommittén inte bör föregripa resultatet av vår granskning utan bl.a. be— akta detta.

Slutligen vill vi här nämna att vi mottagit en skrivelse den 23 mars

1987 från ombudsmannen mot etnisk diskriminering Peter Nobel i vilken han hemställt att vi beaktar huruvida spaningsledningen genom vårdslös- het, underlåtenhet eller på annat sätt genom sina åtgärder i onödan orsakat, att den kurdiska folkgruppen i Sverige utsatts för missaktning och misstro. Vi har i en särskild skrivelse besvarat Nobels hemställan.

• Sida 29
•  Original

1.2 Närmare om vårt uppdrag och uppläggningen av vårt arbete

Vårt uppdrag sönderfaller i tre delar. Vi har övervägt frågor om säkerhetsskydd och andra förebyggande åtgärder mot terrorism och liknan— de angrepp. Vi har vidare övervägt frågor om de centrala samhällsfunk— tionernas beredskap och säkerhetsskydd. I samband därmed har vi även tagit upp frågor om information och samband. Slutligen har vi tagit upp frågor om polisens insatser den närmaste tiden efter mordet och frågor rörande brottsutredningen. Vårt arbete har innefattat dels en granskning av hur berörda myndigheter och samhällsorgan har utfört sina uppgifter, dels överväganden om våra iakttagelser bör föranleda förändringar i

regler eller organisation.

Juristkommissionen har den 12 maj och den 14 december 1987 avgett en rapport i två delar. I del 1 behandlas polisarbetet under de första tolv timmarna. de centrala samhällsfunktionerna samt skyddet av offentliga

personer och bekämpningen av terrorism. I del 2 behandlas brottsutred- ningen den 1 mars 1986 - 4 februari 1987.

Juristkommissionen har om sitt uppdrag uttalat följande (del 1 s. 12):

Vi har inte ålagts någon kontroll- eller tillsynsfunktion. Att vi inte heller skall ägna oss åt någon operativ verksamhet som att söka f inna mördaren eller mördarna är så självklart att det knap- past behöver sägas. Vi skall i stället iaktta och sammanfatta ske- enden. Enskilda händelser eller enskilda personers handlande in— tresserar i det perspektivet i första hand som illustrationer till eller faser i ett förlopp. Hur en händelse eller ett handlande i sig värderas blir i sammanhanget av underordnad betydelse. För att anknyta till redan existerande granskningsfunktioner; om någon granskning av det slag som JO och IK gör är det här inte fråga. Vi ger vår granskning en mer principiell och systemrelaterad in- riktning för att det skall bli möjligt för samhället att dra lärdom av det skedda och stå bättre rustat att möta plötsliga och oförut— sedda händelser av det extrordinära slag som det här rörde sig om. Att den inriktningen av arbetet inte utesluter och ibland tvingar fram värderingar av individuella insatser eller omdömen om detaljer är uppenbart.

• Sida 30
•  Original

Juristkommissionen har också erinrat om att det inte ingick i dess upp— drag att lägga fram några utarbetade förslag till ändringar i lagstift-

ning eller förändringar i andra hänseenden.

Som förutsattes i våra direktiv har juristkommissionens rapport varit en utgångspunkt för vårt arbete. Vi har vidare haft tillgång till hos juristkommissionen upprättat underlagsmaterial. Vi har som ett led i vårt arbete haft samtal med ett antal personer, se bilaga 2, som har eller haft nyckelpositioner i de myndigheter som vi granskat eller som på annat sätt kunnat lämna synpunkter på de frågor vi tar upp. Vi har gjort studiebesök i statsrådsberedningen, utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Vi har besökt sambandscentralen vid polismyndig- heten i Stockholm och bevistat ett av polismyndigheten anordnat led- ningsspel. Vidare har vi fått en demonstration av utbildningen för piketgrupperna vid Stockholmspolisen. Slutligen har vi den 23 oktober 1987 besökt Oslo för att studera den beredskapsstyrka som finns inom Oslopolisen.

När det gäller juristkommissionens arbete har vår uppgift främst varit att utvärdera och dra slutsatser av det material juristkommissionen har tagit fram. Vi har inte ansett vår uppgift vara att i varje detalj granska om de uppgifter juristkommissionen redovisar är riktiga eller inte.

Vad beträffar granskningen av hur myndigheterna skött sina åligganden har vi främst studerat om myndigheterna och deras befattningshavare handlat och uppträtt på ett sätt som svarat mot samhällets berättigade krav på dem. Vårt arbete har bedrivits med sikte på framtiden och det är därför frågorna om organisation, arbetssätt och reglering som varit av särskilt intresse. Vår uppgift har inte varit att öva tillsyn över myn- digheterna eller söka utröna om olika befattningshavare vid dessa bör ställas till ansvar. Vi har därför inte heller prövat om de många olika

• Sida 31
•  Original

beslut som domstol, åklagare och polis har fattat har stått i överens— stämmelse med gällande lagar och förordningar. Dessa tillsynsuppgifter ankommer på bl.a. riksdagens ombudsmän och justitiekanslern. Trots det sagda har vi vid vår genomgång i några fall kommit att beröra sådana beslut.

När det gäller brottsutredningen har vi därför inte prövat de olika spår och uppslag som utretts av polisen. Denna inställning beror till stor del på att förundersökningen inte är avslutad. När det gällde det s.k. polisspåret gjorde vi dock en särskild granskning som vi redovisade ge- nom en skrivelse den 21 december 1987 till justitieministern. Skrivelsen finns intagen som bilaga 3 till denna rapport.

Juristkommissionen har fört fram sin granskning av brottsutredningen till omorganisationen den 5 februari 1987. Denna tidsmässiga avgränsning har till viss del skett för att anpassa juristkommissionens arbete till vårt arbete. Vi har bl.a. genom samtal med bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråcheferna hos riksåklagaren Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad samt avdelningschefen Ulf Karlsson och byråchefen Per—Göran Näss vid rikspolisstyrelsen blivit informerade om utredningsarbetet efter om- organisationen. De upplysningar vi därvid inhämtat har, mot bakgrund av den inriktning på vårt arbete som vi redovisat ovan, inte gett oss anledning att själva företa eller låta juristkommissionen för vår

räkning företa en granskning av brottsutredningen under senare tid.

Vi inleder vår rapport med ett kapitel om polisens arbete under de första tolv timmarna. Därefter behandlar vi i olika kapitel brottsutred- ningen, de centrala samhällsfunktionerna samt skyddet av offentliga per- soner och bekämpningen av terrorism. I ett avslutande kapitel drar vi några sammanfattande slutsatser av vår genomgång.

• Sida 32
•  Original

2. Polisen under de första tolv timmarna 2.1 Vissa funktioner inom polisen

För att underlätta förståelsen för vår redogörelse i detta och följande kapitel för polisens arbete lämnar vi först en kort redogörelse för vis—

sa funktioner inom polisen.

Det f inns 118 polisdistrikt i landet. I varje distrikt finns en polismyndighet som leds av en polisstyrelse. Styrelsen avgör vikti— gare frägor, dock inte frågor som rör polisledning i ett särskilt fall. Chef för polismyndigheten är en polismästare eller en länspolis- mästare. Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan. Länsstyrelsens beslutanderätt utövas i de flesta fall av Iånspolische/en, som är tjänsteman hos länsstyrelsen. I vissa län, bl.a. Stockholms län, finns ingen länspolischef , utan funktionerna som regional chef och chef för en av länets polismyndigheter förenas i en tjänst som länspolismästare. Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsen- det och har tillsyn över detta. Rikspolisstyrelsen leds av en styrelse.

Rikspolische/en är chef för rikspolisstyrelsen och ordförande i dess styrelse.

Stockholms polisdistrikt omfattar Stockholms kommun och Arlanda flygplats. Chef för polismyndigheten i Stockholm var, under den tid som vår granskning i huvudsak avser, länspolismästaren Hans Holmer. Hans ställföreträdare var biträdande länspolismästaren Gösta Welander. Under länspolismästaren finns en stab. Myndigheten är i övrigt indelad i fyra avdelningar, en administrativ byrå och Arlanda vaktdistrikt. Ordnings- avdelningens huvudsakliga uppgift är att svara för den yttre polis— verksamheten och därvid framför allt övervaka den allmänna ordningen och säkerheten. Chef för ordningsavdelningen under den tid som vår gransk- ning avser var polisöverintendenten Sune Sandström. Kriminalavdel- ningens huvudsakliga uppgift är att bedriva spaning mot och utredning av brottslighet. Chef för avdelningen under den tid som var granskning

• Sida 33
•  Original

avser var polisöverintendenten Hans Wranghult. Kriminalavdelningen är indelad i fem sektioner. Tre av dessa sektioner år centralsektionen. kriminalsektionen och spaningssektionen. Sektionerna är indelade i rotlar. Inom centralsektionen finns bl.a. en vaktrotel. Inom krimi—

nalsektionen finns bl.a. en teknisk rotel och en väldsrotel. 2.2 Redogörelse för händelseförloppet

Den 28 februari 1986 besökte statsminister Olof Palme och hans hustru Lisbeth biografen Grand vid Sveavägen i Stockholm. Efter föreställning- en, som slutade strax efter kl. 23.00, promenerade makarna hemåt längs Sveavägen. I hörnet av Sveavägens östra sida och Tunnelgatan besköts

makarna av en person kl. 23.21. Olof Palme avled av sina skador. Lisbeth Palme skadades ytligt.

En taxichaufför (D) som bevittnade händelsen kontaktade sin växel (Järfälla taxi) och bad den larma polisen. Våxeltelefonisten ringde till polisen. Ett annat vittne (L) larmade 90 000 (länsalarmeringscentralen) med sin mobiltelefon.

Telefonsamtalet f rån växeltelefonisten vid Järfälla taxi ledde till att ett s.k. ingripandemeddelande registrerades i den datoriserade anlägg- ningen i polisens sambandscentral kl. 23.23. Registreringstidpunkten anger när radiooperatören lagrade den text han skrivit in på sin termi—

nal. Själva samtalet har därför påbörjats något tidigare.

Tidsbestämningen för mordet har gjorts med utgångspunkt i det mobil- telefonsamtal som kom f rän vittnet L som ringde 90 000 (dvs länsalar- meringscentralen). Länsalarmeringscentralen är datoriserad. Alla in- kommande samtal bandas. Vid bandinspelningen används speciella band som tillåter inspelning av alla samtal som pågår samtidigt. På bandet finns

en inspelning av fröken Ur inlagd. Bandet från den aktuella kvällen togs

i beslag av polisen. Beslaget har sedermera hävts och bandet har

återlämnats till länsalarmeringscentralen. Där har det i enlighet med

gällande rutiner använts för nya inspelningar. De samtal som rör mordet

• Sida 34
•  Original

hade innan bandet togs i beslag kopierats av länsalarmeringscentralen på ett vanligt bandspelarband. Det finns vidare en utskrift av samtalen och ett schema över hur varje samtal kopplades med detaljerade tidsangivel— ser för varje moment. Av det sålunda tillgängliga materialet framgår att vittnet L:s samtal påbörjades kl. 23.21. Det nådde länsalarmeringscen- tralen kl. 23.23. L slog numret två gånger eftersom han var osäker om han slagit rätt nummer första gången. Samtalet kopplades vidare till polisens sambandscentral. Sedan L hade väntat en stund bröt han emeller— tid samtalet. Han fick således aldrig kontakt med polisen. (Denna upp— gift innebär en korrigering av juristkommissionens redogörelse i rappor— ten del 1 s. 40.)

Sedan växeltelefonisten hos Järfälla taxi hade slutat sitt samtal med sambandscentralen ringde hon till länsalarmeringscentralen och frågade om de fått larm om skottlossningen. Det samtalet ägde enligt bandet rum kl. 23.24. Det framgår av samtalet att samma växeltelefonist redan hade

talat med polisen. Med stöd av hennes uppgifter sände länsalarmerings- centralen en ambulans till platsen.

När attentatet mot makarna Palme blev känt för Stockholmspolisen utlös- tes en mängd aktiviteter. Arbetet samordnades från polisens sambands- central, varifrån tjänstgörande polispersonal dirigerades via radio. Poliskommissarien Hans Koci var vakthavande kommissarie i sambandscen- tralen. I hans arbetsuppgifter ingick att utöva operativ arbetsledning i inledningsskedet vid oförutsedda händelser som fordrade stor polisin— sats. Han biträddes av ett antal polismän som arbetade som radioopera— törer. Polisinspektören Anders Thornestedt var förste operatör, dvs ar- betsledare för operatörerna. Den radiooperatör som tog emot det första samtalet om skottlossningen sände kl. 23.23 ut ett s.k. områdesanrop i innerstaden. Efter några minuter tog Thornestedt över den radiotrafik som rörde skottlossningen. Han biträddes av polisinspektören Birgitta Brolund, som tjänstgjorde som protokollförare åt honom.

Man har ibland i den allmänna debatten ifrågasatt om polisens uppgift att områdesanropet gick ut kl. 23.23 är riktig eller om anropet i själva

• Sida 35
•  Original

verket utgick först sex minuter senare, alltså kl. 23.29. Den senare tidsangivelsen bygger på uppgifter från poliskommissarien Gösta Söderström och dennes chaufför, som var de första polismännen på mord— platsen. Söderström har sålunda enligt anteckningar i polisens material berättat att han befann sig i en radiobil på Kungsgatan då han omkring kl. 23.28 hejdades av en man som kom springande och ropade att det var skottlossning i hörnet av Tunnelgatan och Sveavägen. Söderström har vi- dare berättat att han hörde områdesanropet när han kommit fram till hörnet av Kungsgatan och Sveavägen och att han var på mordplatsen strax därefter. Söderströms chaufför har lämnat uppgifter som stöder Söderströms version av händelseförloppet.

De uppgifter som Söderström har lämnat skulle om de vore riktiga inne- bära att en polisbil som omkring kl. 23.23 eller 23.24 befann sig i när— heten av mordplatsen då ännu inte hade nåtts av områdesanropet. Man har i debatten frågat sig om dessa polismän i själva verket på något sätt var inblandade i mordet.

Någon automatisk registrering av områdesanrop sker inte. För att fast- ställa tidpunkten för ett sådant anrop måste man därför i stor utsträck- ning lita till uppgifter av olika inblandade personer. En stor del av materialet i denna fråga är inte offentligt, eftersom det ingår i den förundersökning om mordet som alltjämt pågår.

Vi har gått igenom detta material som omfattar utskrifter av ingripan- demeddelanden i polisens dator, kopia av bandinspelningen av telefonsam- tal vid länsalarmeringscentralen, utskriften av denna och utskrifterna

av polisförhör med polismän och andra som varit vid mordplatsen eller

som på annat sätt lämnat uppgifter av betydelse för frågan.

Vad som framgår av förekommande noteringar i sambandscentralens dator och av länsalarmeringscentralens bandinspelning talar för den tidigare tidpunkten. Men även om man bortser från dessa noteringar och grundar bedömningen helt på uppgifter av personer som omedelbart efter mordet varit i rörelse på David Bagares gata och Tunnelgatan, bl.a. ett vittne

• Sida 36
•  Original

som sprang efter gärningsmannen, och av den person som hejdade Söderström på Kungsgatan, ger en sammanställning av dessa uppgifter klart vid handen att områdesanropet måste ha sänts ut omkring kl. 23.23. Söderström måste därför ha misstagit sig i fråga om tidpunkten för om—

rådesanropet.

Söderström var som nämnts det första polisbefäl som kom till brotts— platsen. I hans arbetsuppgifter ingick att svara för avspärrningen av brottsplatsen, att se till att signalementsuppgifter vidarebefordrades

och att få fram vittnesuppgif ter. Från brottsplatsen organiserades

snabbt visst sökande efter gärningsmannen. Omedelbart efter Söderströms ankomst anlände en piketgrupp med sex polismän. Vittnen uppgav att gärningsmannen hade försvunnit längs Tunnelgatan i riktning mot Malmskillnadsgatan. Befälhavaren i piketgruppen, polisinspektören Kjell Östling, sände ut två patruller med två man i varje för att söka efter gärningsmannen. Söderström arbetade bl.a. med att ta upp Vittnesupp- gifter. Omkring kl. 23.30 meddelade han sambandscentralen att det var statsministern som var skjuten.

En ambulans från Sollentuna passerade av en slump brottsplatsen. Den vinkades in av någon av de kringstående. Ambulanspersonalen tog hand om Olof Palme. Omkring kl. 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med. Då hade även den av länsalarmeringscentralen utsända ambulansen anlänt och en av sjukvår— darna från denna ambulans följt med den första ambulansen. (Denna upp- gift innebär ett förtydligande av juristkommissionens redogörelse i

rapporten del 1 s. 41 f.)

Så snart Olof Palme hade tagits om hand av ambulanspersonal och ambulan- sen hade lämnat platsen föranstaltade Söderström om avspärrning av brottsplatsen och ordnade med bevakning.

I sambandscentralen lades radiotrafiken angående mordet över på en sär- skild kanal. Anders Thornestedt och Birgitta Brolund fick besked att de skulle flytta in i ett särskilt rum som är avsett för operativ ledning

• Sida 37
•  Original

och samordning av polisinsatserna vid extraordinära händelser, det s.k. ledningsrummet. För att radiooperatörerna skulle kunna arbeta i led- ningsrummet fordrades bl.a. att en bildskärm bars dit och kopplades in. Två andra radiooperatörer flyttade utrustningen men lyckades inte koppla in den, varför Thornestedt och Brolund tills vidare fick arbeta från ett rum bredvid ledningsrummet. Den kommissarie som hade ansvaret för tek— niska frågor i sambandscentralen kallades i tjänst. Han anlände strax

före kl. 00.30 och kopplade in apparaturen. Thornestedt och Brolund flyttade då sin verksamhet till ledningsrummet. Thornestedt avlöstes

senare under natten av polisinspektören Bjarne Söderquist.

Radiotrafiken sköttes av operatörerna. Koci var bl.a. sysselsatt med att lämna underrättelser om mordet inom och utom polisväsendet. Han besvara—

de även en hel del telefonsamtal från journalister.

Omkring kl. 00.30 kom biträdande länspolismästaren Gösta Welander och polisöverintendenten Sune Sandström till sambandscentralen. Welander tog då över ledningen av polisens arbete. Koci informerade dem om vad som hade hänt och om vilka åtgärder som hade vidtagits. Welander och Sandström godtog åtgärderna och ändrade inte på något i det pågående arbetet. Koci ägnade sig därefter huvudsakligen åt den polisverksamhet

som inte hade samband med mordet på statsministern.

Strax före kl. 02.00 gav Welander order om att rikslarm skulle sändas ut. Begäran till rikspolisstyrelsen härom sändes kl. 02.02.

Under natten fortsatte sökandet efter gärningsmannen. Welander lämnade sambandscentralen omkring kl. 02.00 för att besöka Sabbatsbergs sjukhus, dit Olof Palme hade förts, och regeringskansliet i Rosenbad. Han återkom till sambandscentralen troligen strax före kl. 04.00.

Inom Stockholmspolisens kriminalavdelning skedde följande. Personal vid vaktroteln inom kriminalavdelningens centralsektion höll de första förhören med vittnen f rån brottsplatsen. Från vaktroteln larmades våldsrotelns chef, kriminalkommissarien Nils Linder. Våldsroteln tog

• Sida 38
•  Original

så småningom från vaktroteln över uppgiften att hålla förhör. Några polismän avdelades att svara för tipsmottagning. Planeringen för en registrering av de handlingar som rörde mordet inleddes på lördagen. Två tekniker från tekniska roteln kom till brottsplatsen kl. 01.10. När de kom dit var platsen avspärrad med plastlinor. En piketgrupp svarade för bevakningen. Teknikerna gjorde en preliminär undersökning. De sökte i första hand efter kulor och hylsor. De letade framför allt inom det avspärrade området men sökte också efter vapen utefter den angivna flyktvägen. Chefen för roteln, kriminalkommissarien Vincent Lange, som kom till brottsplatsen omkring kl. 01.30, beslöt kl. 01.55 att man skulle avbryta undersökningen. Teknikerna och Lange åkte senare till Sabbatsbergs sjukhus där de besiktigade den döda kroppen i närvaro av läkare. Under lördagen utförde personal från tekniska roteln brotts- platsundersökning. Innan den kom igång utökades avspärrningen. Från kl. 10.30 spärrades hela Sveavägen av från Apelbergsgatan till strax söder om Adolf Fredriks Kyrkogata. Chefen för spaningssektionen, polis- intendenten Lennart Petersson, gick i tjänst sedan han hade ringts upp av en god vän under natten. Han lät kalla in personal som bearbetade tips, sökte efter vapen m.m. utefter den förmodade flyktvägen, kontrol- lerade kända tillhåll och klubbar m.m.

Avdelningschefen Sven—Åke Hjälmroth och byråchefen Per-Göran Näss vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning kom omkring kl. 01.50 till Stockholmspolisens sambandscentral för att informera sig om läget. Under natten kallades även viss personal från avdelningen in för tjänstgöring.

Det var i första hand livvakter men även annan personal med kunskaper om bl.a. terrorism kallades in.

Länspolismästaren Hans Holmer, som hade fått besked om mordet under vistelse i Dalarna, kom till sambandscentralen den 1 mars omkring kl. 10.50. Han tog då över ledningen av spaningsarbetet.

Juristkommissionen har i den första delen av sin rapport riktat all- varlig kritik mot polisens arbete under de första tolv timmarna efter

attentatet. De viktigaste bristerna var enligt juristkommissionen att

• Sida 39
•  Original

vissa åtgärder underläts eller fördröjdes, fastän de måste bedömas som betydelsefulla och höra till vad som i vidsträckt mening måste vara rutin, och framför allt att det brast i samordningen av insatserna och

den fasta ledningen av verksamheten.

Av juristkommissionens mer detaljerade synpunkter vill vi särskilt

referera följande.

De allra första åtgärderna, bl.a. att sända ut polismän efter går- ningsmannen, att ta upp Vittnesuppgifter och att förbereda avspärrning av brottsplatsen, vidtogs enligt juristkommissionen på ett invändnings— fritt Sätt.

I nästa skede hade polisen bl.a. att på ett mer samordnat sätt söka efter gärningsmannen. Juristkommissionen har konstaterat att sökandet efter gärningsmannen kom igång några få minuter efter brottet och att ett ganska stort antal patruller kom att delta redan i ett tidigt skede. Emellertid genomfördes inte sökandet under någon direkt och konkret led— ning f rån sambandscentralen. En föreskrift om att sökande efter gär- ningsmän vid grova våldsbrott skall ske systematiskt med ledning av taxikartans rutsystem tillämpades inte. Något egentligt samråd mellan sambandscentralen och befälet på brottsplatsen förekom inte. De polis- patruller som fanns på brottsplatsen fick i stor utsträckning handla efter eget bedömande och inriktningen i sökandet blev i hög grad be- roende av enskilda initiativ. Ef tersökandet som helhet blev lidande av att det brast i överblick och fast ledning. Juristkommissionen har vida- re kritiserat att de resurser i polispersonal som sambandscentralen förfogade över inte utnyttjades i den utsträckning som hade varit möjlig. Många polispatruller användes till andra uppdrag som borde ha haft låg prioritet i jämförelse med mordet på statsministern. Viss per- sonal hölls i beredskap utan att tilldelas några uppgifter. Inom själva sambandscentralen arbetade i inledningsskedet bara tre personer med mordet på statsministern. Polisen gjorde ingen avspärrning av någon större eller mindre del av centrala staden. Sambandscentralen tog inte heller initiativ till mer begränsade åtgärder, såsom spärrning av vissa

• Sida 40
•  Original

gator eller områden. Det anordnades inte heller kontroll av fordon vid

utfarterna eller någon systematisk utplacering av polispatruller eller liknande.

Någon allmän information till all tjänstgörande polispersonal läm— nades inte eller nådde i alla händelser inte fram under de första tim— marna efter mordet. Under lång tid förblev det därför okänt för många polismän i tjänstgöring på olika håll i staden att statsministern hade blivit skjuten på öppen gata och att en beväpnad mördare befann sig på flykt från brottsplatsen. Inte heller skedde någon underrättelse till

andra polisdistrikt. Rikslarm började sändas ut först efter kl. 02.00. Larmets text var missvisande. En rättelse gjordes senare, men då beakta—

des inte vittnesutsagor som tydde på att det fanns ytterligare fel i uppgifterna i larmet.

Avspärrningen av brottsplatsen på Sveavägen omfattade ett tämligen

litet område, i stort sett bara området omkring själva mordplatsen och

ett avsnitt av gärningsmannens flyktväg. Den personal som svarade för bevakningen var periodvis fåtalig. Det avspärrade områdets ringa storlek och den tidvis otillräckliga bevakningen gjorde att brottsplatsen inte förblev intakt. Redan under natten gjorde personal från tekniska roteln en preliminär besiktning av brottsplatsen. Även chefen för tekniska roteln var där. Ingen av dem tycks ha tänkt på att det avspärrade områ- det var för litet. Deras bedömning synes ha skett enbart med utgångs- punkt i hur stort område som det kunde anses rimligt att undersöka för att f inna spår efter gärningsmannen. Däremot tycks man inte ha upp- märksammat att det kunde krävas ett större område för att skydda brotts- platsen f rån intrång. Från ledningens sida verkar man inte ha uppmärk- sammat bevakningsproblemen, trots att en polispatrull begärde förstärk- ning för att kunna omhänderta en man som trängt innanför avspärrningen och trots att nästa patrull begärde att få ett skyddsstaket. De polismän som under natten uppehöll sig vid eller besökte brottsplatsen synes inte heller ha reagerat inför förhållandena på platsen. Juristkommissionen

har påpekat att det är en mycket allvarlig sak om till följd av miss— grepp vid avspärrning och bevakning en brottsplats inte hålls intakt

• Sida 41
•  Original

inför brottsplatsundersökningen. Den skada som uppkommer kan inte repa-

reras.

Juristkommissionen har slutligen, när det gäller helheten av den verk— samhet vid polismyndigheten i Stockholm som nu har redogjorts för, konstaterat att samordningen och ledningen av verksamheten under mordnatten brast på viktiga punkter. Det protokoll som fördes över verksamheten var bristfälligt, delvis beroende på att den för ändamålet avsedda protokollsblanketten inte kom till användning. Den bristfälliga protokollföringen innebar också att utfört arbete och vidtagna åtgärder inte dokumenterades på ett riktigt sätt. Bristfällig dokumentation inne— bär enligt juristkommissionen att verksamheten ganska snabbt riskerar att förlora i stadga och effektivitet. Flyttningen av verksamheten till ledningsrummet innebar vissa tekniska svårigheter. Vakthavande kommis- sarien kom inte att på avsett sätt själv ingripa och ta ledningen av verksamheten, delvis beroende på störningar i verksamheten, bl.a. genom telefonsamtal. När Welander och Sandström anlände till sambandscentralen ingrep de inte aktivt i verksamheten. Oklarhet uppstod i fråga om för— delningen av uppgifter och ledningsansvar i det att vakthavande kommis- sarien tvärtemot vad Welander förutsatte uppfattade situationen så att han när de högsta cheferna hade kommit skulle återgå till den löpande

verksamheten och ägna sig åt vad som i övrigt hände inom distriktet under natten.

Beträffande juristkommissionens synpunkter i övrigt hänvisar vi till

dess rapport del 1.

2.3. Åtgärder som har vidtagits och föreslagits efter mordet

Inom polismyndigheten i Stockholm har man med anledning av erfarenheter— na från mordnatten vidtagit en rad åtgärder för att förbättra bered—

skapen för extraordinära händelser. Sålunda har den tekniska utrust—

ningen förbättrats. Vidare har ett system med vakthavande kommissarie i beredskap införts. Om det inträffar en händelse som kräver att det sär—

skilda ledningsrummet bemannas, skall den vakthavande kommissarien i

• Sida 42
•  Original

beredskap träda in och ta över den övriga verksamheten vid sambands- centralen. Föreskrifter och anvisningar, åtgärdskataloger och andra hjälpmedel har setts över. Vidare läggs mycket resurser ned på utbild- ning och träning.

Med anledning av juristkommissionens rapport del 1 uppdrog regeringen den 18 juni 1987 åt rikspolisstyrelsen att tillsammans med länsstyrelsen i Stockholms län och polismyndigheten i Stockholm se över ledningsstruk- turen och ledningsfunktionerna vid polismyndigheten. Detta arbete pågår för närvarande.

Styrelsen skulle vidare, enligt regeringsbeslutet, se över polismyndig— heternas spärrplaner, rutinerna för larm samt behovet och utformningen av utbildning för lednings- och sambandspersonal.

I oktober 1987 rymde Stig Bergling, som avtjänade straff för grovt spioneri, i samband med permission från en kriminalvårdsanstalt. Rege- ringen gav den 12 oktober - med anledning av omständigheterna kring rym— ningen - uppdrag åt dåvarande länspolismästaren, numera rikspolischefen Nils E. Åhmansson att gå igenom polisorganisationen. Åhmansson skulle enligt regeringens beslut lägga fram förslag om de åtgärder som behövdes för att verksamheten skulle präglas av ansvar, omdöme och initiativför- måga när det gällde att möta oväntade händelser. Härvid skulle Åhmansson särskilt uppmärksamma att den operativa verksamheten bedrevs snabbt och effektivt samt att formerna för ledning, ordergivning och samordning var ändamålsenliga.

Åhmansson har den 29 december 1987 redovisat sitt utredningsuppdrag. Han föreslår en rad åtgärder avsedda att bidra till att polisens effektivi-

tet vid s.k. särskilda händelser snabbt höjs. Vissa av hans förslag kan genomföras inom ramen för gällande regler. Sålunda lämnar han flera för- slag till förbättring av utbildningen och övningen inom polisväsendet. Vidare föreslår han åtgärder för att förbättra polisens beredskap för information inom och utom polisväsendet vid särskilda händelser. Slut— ligen föreslår Åhmansson förbättringar av polisens tekniska utrustning.

• Sida 43
•  Original

I övrigt förutsätts för genomförande av flertalet av de av Åhmanssons förslag som nu är av intresse att reglerna om rikspolisstyrelsens rätt

att meddela föreskrifter och att leda polisverksamhet ändras.

Åhmansson anser att det på sina håll inom polisväsendet saknas tillräck— lig planering för att man skall kunna få tag i polispersonal under hela dygnet och för att man med kort varsel skall kunna använda personalen för meningsfulla arbetsuppgifter i anslutning till en särskild händelse. Han föreslår därför att regeringen ger rikspolisstyrelsen befogenhet att meddela föreskrifter för beredskapen inom polisväsendet. Detta bemyndi— gande skall, enligt förslaget, styrelsen utnyttja bl.a. för föreskrifter

om en enhetlig polischefsberedskap inom riket och för föreskrifter

rörande polisförstårkning.

De formella handläggningsrutinerna vid utsändande av larm behöver enligt Åhmansson ses över. Vidare uttalas att det i dag saknas både en klar målsättning och en genomtänkt handlingslinje beträffande de åtgärder på fältet som ett larm skall medföra. Åhmansson föreslår därför att re— geringen ger rikspolisstyrelsen befogenhet att meddela föreskrifter för polismyndigheternas åtgärder vid sändande och mottagande av larm inom polisväsendet. Avsikten är bl.a. att polismyndigheterna skall åläggas skyldighet att vidta vissa åtgärder när de har mottagit ett viktigt larm.

Åhmansson anser att ytterligare åtgärder behöver vidtas för att klarlägga formerna för hur polisverksamheten vid s.k. särskilda händelser skall samordnas och i övrigt ledas. Han föreslår därför att regeringen ger rikspolisstyrelsen rätt att meddela föreskrifter för organisation och ledning av polisinsatser vid särskilda händelser. Rikspolisstyrelsen skall enligt förslaget härefter bl.a. reglera ansvarsförhållandena och samordningen av polisverksamheten vid särskilda händelser, utarbeta riktlinjer för organisation och ledning av polisinsatser vid särskilda händelser, ålägga polismyndigheterna skyldighet att upprätta planer och åtgärdskalendrar för polisinsatser vid särskilda händelser samt vid viktigare objekt inom polisdistrikten.

• Sida 44
•  Original

Enligt Åhmanssons uppfattning har bl.a. händelserna efter mordet på Olof Palme visat på de svårigheter som kan uppstå när ledningsansvaret vid riksangelägenheter enbart ligger på lokal nivå i polisorganisationen. Med anledning härav har Åhmansson föreslagit att rikspolisstyrelsen

skall få befogenheter att leda polisverkamhet i vissa allvarliga

situationer som kan komma att kräva riksomfattande åtgärder och

samordning.

Inom rikspolisstyrelsen pågår ett omfattande reformarbete som tar sikte på såväl organisatoriska som andra förbättringar av polisens verksamhet vid särskilda händelser i enlighet med Åhmanssons förslag. Styrelsen har

mot bakgrund av förslagen föreslagit regeringen

att rikspolisstyrelsen skall få rätt att utöva polisledning "vid särskilda händelser när kravet på samordning mellan polismyndigheter är särskilt framträdande",

att rikspolisstyrelsen, när enhetlighet behövs, skall få rätt att meddela föreskrifter om polismyndigheternas verksamhet vid särskilda händelser,

och att rikspolisstyrelsen skall få rätt att meddela vissa föreskrifter om beredskapen inom polisväsendet.

2.4. Våra överväganden

De inledande åtgärderna efter ett grovt våldsbrott kan vara av avgörande betydelse för möjligheten att klara upp fallet. Polisen måste kunna vara på plats snabbt för att ta upp sökandet efter en flyende gärningsman. Brottsplatsen måste ställas under bevakning och bevis måste säkras. Vittnesuppgifter som kan ha betydelse för spaningarna måste inhämtas snabbt. Många andra åtgärder kan behöva vidtas utan dröjsmål. Varje polismyndighet måste ha en beredskap för att kunna lösa dessa uppgifter.

De brister i Stockholmspolisens verksamhet under mordnatten som juristkommissionen pekat på är allvarliga. Det är klart att enskilda

• Sida 45
•  Original

parlismän eller avdelningar inom polisen trots det gjorde goda insatser. Ettt helhetsomdöme måste ändå bli att polisen inte fungerade tilllfredsställande under de viktiga timmarna närmast efter mordet på statsministern. Det omdömet drabbar i första hand arbetet på

sambandscentralen. Den handfallenhet och förvirring som präglade

verksamheten där är uppseendeväckande.

Vil är förvånade över att verksamheten fungerade så dåligt. Man befann sig i Sveriges största och mest välutrustade ledningscentral för polisverksamhet. Polisen hade goda personalresurser till sitt

förfogande. Det fanns en nyligen utarbetad plan för polisinsatser vid gr'ova våldsbrott. Förutsättningarna för en effektiv ledning av verksamheten bör ha varit goda. Det har sagts att polismännen drabbades av handlingsförlamning på grund av situationens allvar. En annan förkla- ring som anförts är att verksamheten blockerades av inkommande tele— fonsamtal. Dessa förklaringar kan vi inte acceptera. Polisverksamheten skall fungera även i sådana situationer. Det går inte att förklara bort

att den främsta orsaken till bristerna är att de personer som närmast

hade att svara för ledningen av polisens insatser inte skötte sitt arbe- te på ett godtagbart sätt.

Ett exempel härpå är den oklarhet i fråga om fördelning av arbetsuppgif- ter och ansvar som rådde sedan Welander och Sandström hade anlänt till sambandscentralen. Dessförinnan hade Koci ansvarat för verksamheten där. Det förefaller ha varit klart för alla inblandade att Welander vid sin ankomst tog över befälet från Koci. Men det var inte klart hur arbets- uppgifterna skulle fördelas. Koci utgick från att han inte längre skulle

ha befattning med mordet medan Welander och Sandström förutsatte att han fortsatte med dessa arbetsuppgifter. ] realiteten leddes sambandscen- tralens verksamhet avseende mordet även efter Welanders och Sandströms ankomst av de polisinspektörer som tjänstgjorde som operatörer. Det är självklart att sådana oklarheter i fråga om fördelning av arbetsupp-

gifter och ansvar inte får förekomma. Det hade ålegat Welander att klar- göra hur arbetet skulle fördelas. Vidare förefaller varken Welander

eller Sandström ordentligt ha satt sig in i hur arbetet förlöpte. Om de

• Sida 46
•  Original

hade gjort det skulle de rimligen exempelvis ha föranstaltat om rikslarm tidigare än som skedde.

Men vår kritik drabbar inte bara Welander och Sandström. Även på lägre nivåer i sambandscentralen förekom åtskilliga brister under mordnatten. Det sammanfattande intrycket av verksamheten är dåligt. Vi har frågat oss hur det kan komma sig att personalen vid landets största polismyn— dighet inte kunde sköta sitt arbete på ett godtagbart sätt. Juristkom— missionen har för sin del funnit att verksamheten i detta enskilda fall inte har gett tillräckligt underlag för att dra slutsatsen att det mer allmänt brister i förmåga att organisera och hålla samman större polis— insatser eller i personalens utbildning och kunskaper. Å andra sidan har juristkommissionen inte heller funnit något tillförlitligt stöd för att

det just vid detta tillfälle skulle ha rätt i något avseende speciella förhållanden inom polisens organisation och beredskap som kunde föran-

leda sämre resultat än annars.

Vi vill för vår del utveckla juristkommissionens tankegångar något. Det kan under inga omständigheter accepteras att viktiga samhällsfunktioner äventyras på grund av bristande kompetens hos personalen. Bristerna i polisens verksamhet under mordnatten visar enligt vår mening att de an— svariga - i första hand polisledningen i Stockholm - inte lagt ned till- räckligt mycket omsorg på att upprätthålla erforderlig kompetens hos all personal som sysslar med att leda polisverksamhet från sambandscentra- len. Det är naturligtvis omöjligt för oss att bedöma om bristerna beror på att rekryteringen inte varit omsorgsfull eller att personalen inte

fått tillräcklig utbildning. Båda problemen är emellertid förtjänta av uppmärksamhet.

Det finns anledning att överväga rekryteringen av personal till polis- manna- och polischefsbanorna. Därvid bör man beakta konkurrensen på arbetsmarknaden med andra arbetsgivare, anställnings- och befordrings- villkor. En speciell fråga i detta sammanhang är rekryteringen av den ordningspolispersonal som tjänstgör i sambandscentraler. Erfarenheterna

från mordnatten visar hur stor betydelse det har att denna personal

• Sida 47
•  Original

fungerar väl. Utan att ha fullständig överblick över alla former av polisverksamhet anser vi oss kunna hävda att det ställs särskilt höga krav på denna personals initiativkraft och förmåga till självständigt handlande. Det är därför av stor betydelse att polismyndigheterna lägger ned omsorg på rekryteringen av personal till sådana befattningar. Polis- myndigheterna måste även vara beredda att snabbt vidta åtgärder om det visar sig att någon person inte håller måttet. Det sagda innebär inte något ställningstagande i frågan huruvida polismän eller administrativ

personal skall sköta radiotrafiken i en sambandscentral.

För att upprätthålla kompetensen inom polisväsendet räcker det inte med att välja ut rätt personer till viktiga befattningar. Det krävs också

att personalen ges utbildning och träning. I vår undersökning har vi särskilt uppmärksammat den personal som har till uppgift att leda ord- ningspolisverksamhet. Den personalen måste ha förmåga att snabbt fatta riktiga beslut i kritiska situationer. För sådana insatser krävs utbild- ning och framför allt övning utöver vad som kan erhållas genom den van— liga tjänstgöringen. Som vi nämnt läggs numera inom Stockholmspolisen mycket resurser ned på utbildning och träning. Vi har bl.a. bevistat ett stort upplagt ledningsspel, där färdigheterna att leda stora polisin— satser övades. Även inom andra polisdistrikt fordras träning och utbild— ning av den personal som skall leda ordningspolisverksamhet. Åhmansson har i den rapport som vi har redogjort för uppmärksammat dessa frågor. Såvitt vi kan finna är det också nödvändigt med insatser på regional och central nivå när det gäller utbildning och träning för de arbetsupp—

gifter som det nu är fråga om.

En annan fråga som har visst samband med utbildningsfrågan kan förtjäna att tas upp här. Polischeferna och deras ställföreträdare har i många fall till övervägande del administrativa uppgifter eller sysslar med polismyndighetsärenden. De skall emellertid också bl.a. kunna aktivt planera och leda ordningspolisiära insatser. Större sådana insatser an-

ses i regel böra ledas av polischefsutbildad personal. Erfarenheterna

från mordnatten visar att denna ledning inte kan bli effektiv om inte

vederbörande polischef genom sin tjänstgöring är tränad i sådan verksam-

• Sida 48
•  Original

het. Det ankommer på varje polismyndighet att se till att de personer i polischefskarriären som har sådan tjänstgöring att de kan komma i fråga för att leda ordningspolisverksamhet också är tränade för det. Frågan

måste naturligtvis uppmärksammas också av länsstyrelserna och rikspolis- styrelsen.

Det finns vid sidan av det som vi nu har tagit upp åtskilliga förhållan— den som måste uppmärksammas för att polisens beredskap för oväntade hän- delser skall vara tillräcklig. Juristkommissionen har som exempel an— givit förstärkning av personalen på särskilt viktiga funktioner, översyn av arbets- och kontrollrutiner och förbättring av viss teknisk utrust- ning. Det förslag från Åhmansson som vi har refererat ovan innehåller flera exempel på tänkbara åtgärder. Vi tar inte ställning till dessa förslag i detalj. Att det fortfarande finns brister är dock klart. Ett exempel är att det, när spionen Stig Bergling i oktober 1987 rymde, tog nästan sex timmar f rån det polisen i Norrköping underrättades till dess rikslarm utgick. Vi konstaterar att det är viktigt att man både på cen- tral, regional och lokal nivå inom polisväsendet ständigt har bered- skapsfrågorna i åtanke.

Åhmanssons och rikspolisstyrelsens förslag till ökade operativa befogen- heter för rikspolisstyrelsen och ökade befogenheter för styrelsen att

meddela bindande föreskrifter innefattar emellertid ett principiellt be— tydelsefullt problem.

En huvudprincip för arbetsfördelningen inom polisväsendet är att den egentliga polisverksamheten skall utövas av de lokala polismyndigheter-

na. Rikspolisstyrelsens verksamhet skall huvudsakligen vara inspekteran-

de, rådgivande och samordnande. Rikspolisstyrelsen leder i princip inte polisverksamhet och får inte heller meddela föreskrifter eller annars bestämma om sådan verksamhet i andra hänseenden än regeringen förordnar. I samband med polisväsendets förstatligande och tillkomsten av riks- polisstyrelsen betonades nödvändigheten av att de centrala funktionerna erhöll en sådan utformning att de regionala och lokala polismyndigheter—

nas självständiga verksamhet inte hämmades (prop. l964:lOO s. 150). Att

• Sida 49
•  Original

tyngdpunkten i polisverksamheten framför allt skall ligga på de lokala polismyndigheterna har ytterligare betonats genom den reform av polis- väsendet som genomfördes år 1984. I samband med att reformen beslutades uttalade departementschefen att bemyndiganden för rikspolisstyrelsen att leda polisverksamhet eller att bestämma om sådan verksamhet skulle med- delas med stor försiktighet i framtiden (prop. l983/84:lll s. 71 f). Un— der riksdagsbehandlingen framfördes att frågan om styrelsens funktion

och befogenheter inom polisorganisationen måste ägnas uppmärksamhet så att de jämkningar och ändringar kan vidtas som betingas av vunna erfa— renheter och förändringar i samhället (JuU 1983/84zl6 s. 14).

I 4 5 förordningen (1984z73l) med instruktion för rikspolisstyrelsen har regeringen bemyndigat styrelsen att utöva polisledning i vissa hänseen- den. Hit hör polisverksamhet rörande brott mot rikets säkerhet samt viss kriminalpolisverksamhet. I övrigt avser bemyndigandet polisens flygverk- samhet, polisverksamhet som föranleds av transporter av kärnämne eller kärnavfall, spaning efter vissa rymlingar från kriminalvårdsanstalt samt bevaknings— och säkerhetsarbete i samband med statsbesök och liknande händelser.

Rikspolisstyrelsen har, som ovan nämnts, föreslagit att styrelsen här- utöver skall bemyndigas att leda polisverksamhet vid särskilda händelser när kravet på samordning mellan polismyndigheter är särskilt f ramträ— dande.

Åhmansson har inför oss förklarat bakgrunden till förslaget enligt föl— jande. Under spaningarna efter Olof Palmes mördare och i samband med sökandet efter Stig Bergling förekom det att enskilda polismyndigheter under åberopande av bristande resurser underlät att vidta självklara åt- gärder, som att ordna utresekontroll. I sådana speciella situationer som de angivna anser Åhmansson att rikspolisstyrelsen bör ha möjlighet att föreskriva en nivå för polisens insatser och att samordna verksamheten i polisdistrikten. Exempelvis bör rikspolisstyrelsen kunna besluta om att polismyndigheterna skall anordna utresekontroll. Avsikten med förslaget är inte att rikspolisstyrelsen skall ta över den operativa ledningen på platsen.

• Sida 50
•  Original

Vi anser att det är viktigt att hålla fast vid huvudprincipen att riks— polisstyrelsen inte skall utöva polisledning. ] likhet med Åhmansson an— ser vi emellertid att det finns anledning att söka förebygga sådana missförhållanden som de exemplifierade. Såvitt gäller spaning efter vissa rymlingar från kriminalvårdsanstalt gäller också, som nämnts, från den I februari 1988 att rikspolisstyrelsen kan ta över ledningen av så- dant polisarbete. Vi har ingenting emot att man även i andra fall över- väger liknande begränsade utökningar av rikspolisstyrelsens rätt att ut- öva polisledning, om det befinnes nödvändigt. Däremot kan det inte ute— slutas att rikspolisstyrelsens förslag i denna del, som det är formule—

rat, skulle komma att innebära en väsentlig utvidgning av styrelsens be— fogenheter, som strider mot den angivna huvudprincipen. Vi vill i detta sammanhang påpeka att regeringen är oförhindrad att i särskilda fall uppdra åt rikspolisstyrelsen att leda viss polisverksamhet. Den möjlig- heten utnyttjades den 5 februari 1987, då regeringen beslutade att ledningen av polisverksamheten med anledning av mordet på Olof Palme skulle ankomma på rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen har också, mot bakgrund av Åhmanssons förslag, före— slagit två nya bemyndiganden för styrelsen att meddela bindande före- skrifter. Som vi har nämnt gäller att rikspolisstyrelsen inte får med—

dela föreskrifter om polisverksamheten i andra hänseenden än regeringen förordnar. Inför riksdagens principbeslut 1981 om allmänna riktlinjer för en reform av polisväsendet hade rikspolisstyrelsen föreslagit att styrelsen skulle få rätt att meddela bindande föreskrifter för hur polisverksamheten skulle organiseras när särskilt allvarliga händelser inträffade. Föredragande departementschefen avvisade denna tanke men ville inte utesluta att en sådan befogenhet kunde behöva anförtros åt styrelsen för vissa preciserade uppgifter (prop. 1980/81:13 s. 131). I samband med att 1984 års reform av polisväsendet beslutades uttalades att rikspolisstyrelsens befogenheter att styra verksamheten genom olika slag av normer, råd och rekommendationer måste begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt (prop. l983/84:89 s. 38). I instruktionen för rikspolisstyrelsen har regeringen bemyndigat rikspolisstyrelsen att ut- färda icke bindande råd om polisverksamheten i den utsträckning det be-

• Sida 51
•  Original

hövs för att planmässighet, samordning och rationalisering av polisens

arbete skall uppnås. I mycket begränsad utsträckning har regeringen ock—

så bemyndigat rikspolisstyrelsen att utfärda bindande föreskrifter. Det

gäller föreskrifter om vissa administrativa rutiner, förbindelsetjänst, användande av viss utrustning, ADB samt de gemensamma informationssyste— men. Styrelsen har således f.n. inte rätt att meddela bindande före-

skrifter om den egentliga, operativa, polisverksamheten.

Vissa av de föreskrifter som Åhmansson tänker sig att rikspolisstyrelsen

i framtiden skall utfärda faller inom ramen för de bemyndiganden som re- dan finns. I övrigt skulle det för genomförande av Åhmanssons förslag i denna del krävas nya bemyndiganden. Vi har inte i detalj granskat och värderat de enskilda förslagen. Innan rikspolisstyrelsen ges ytterligare bemyndiganden att meddela bindande föreskrifter finns det dock enligt

vår mening anledning att noga överväga behovet av en sådan förändring.

• Sida 52
•  Original

3. Brottsutredningen 3.1 Inledning

I föregående kapitel har vi redogjort för viss kriminalpolisverksamhet

som kom igång under de första timmarna efter mordet på statsministern. Härigenom inleddes den mest uppmärksammade och omfattande mordutredning som har förekommit i vårt land. Olof Palmes ställning och internatio—

nella engagemang innebar att motiv till dådet kunde sökas på många håll.

På grund av ärendets särart och omfattning organiserade polisen mordut- redningen på ett speciellt sätt. Vi skall i detta kapitel redogöra bl.a.

för polisens arbete med brottsutredningen och de problem som har varit

förknippade med organisationen av detta arbete.

Intresset från allmänheten och massmedier för brottsutredningen har va- rit mycket stort. När tiden gått och mordgåtan inte fått sin lösning har polisens arbete allt mer kommit att ifrågasättas. Polisen har klandrats för att vissa förhållanden inte utretts ordentligt, men även för att man

i vissa fall varit för nitisk. Ett exempel på det förstnämnda är debat- ten om det s.k. polisspåret. Det s.k. huvudspåret, d.v.s. misstankarna mot organisationen PKK, är ett exempel på en del av utredningen som väckt stor uppmärksamhet och där det f rån olika håll framförts att poli- sen skulle ha utsatt en grupp människor för rättsövergrepp.

Vi har i denna del sett som vår huvuduppgift att göra de överväganden om organisation, arbetssätt och reglering som erfarenheterna av brottsut- redningen ger anledning till. Vår granskning har därför främst tagit

sikte på de metoder som polisen har använt och hur åklagare och polis

har organiserat och lett arbetet. Vid vår granskning har självfallet

allt material från förundersökningen stått till vårt förfogande och i

urval studerats.

Det har i den allmänna debatten framgått att man på vissa håll förväntar sig att vi skall utföra en granskning och prövning av åklagarnas och polisens bedömningar av utredningsmaterialet. Till vad vi sagt i före-

• Sida 53
•  Original

gående stycke om inriktningen av vårt arbete vill vi lägga följande. En granskning av och redogörelse för förundersökningsmaterialet är förenad med stora svårigheter. Det är allmänt sett en svår uppgift att bedöma värdet av olika spår i en omfattande mordutredning som inte är avslutad. I stort sett alla uppslag är ju aktuella till dess att man vet lösning—

en. Till det kommer att nya uppgifter kan göra ett "kallt" spår intres— sant samtidigt som en från början välmotiverad insats beträffande ett uppslag kan visa sig ha varit bortkastad tid. Vid ett spaningsmord arbe— tar man under svåra förhållanden. Man gör inte polisen någon rättvisa om man bedömer polisens insatser med utgångspunkt från vad man nu vet. Vi— dare är det svårt att på detta stadium lämna en redogörelse för förun— dersökningsmaterialet. Det beror på att materialet är hemligt av hänsyn till dem som är föremål för förundersökningen och för att inte åklagar- nas och polisens arbete skall försvåras. Vid åtal kommer det material

som ges in till domstol i princip att bli offentligt. Det kan tilläggas

att förundersökningsmaterialet är mycket omfattande. Under den tid som vår granskning omfattar togs omkring 30.000 dokument in i det datorise— rade f örundersökningsregistret. I genomsnitt arbetade under denna period

över 150 polismän med utredningen.

Ett förhållande vid brottsutredningen som har väckt stor uppmärksamhet har varit åklagarnas och polisens samarbetssvårigheter. I avsnitt 3.3

tar vi upp dessa frågor.

I avsnitt 3.4 behandlar vi de kontakter och engagemang som regerings— kansliet haft vad gäller brottsutredningen. Vidare tar vi upp riksåkla- garens, länsstyrelsens och rikspolisstyrelsens tillsynsverksamhet.

Slutligen tar vi i avsnitt 3.5 upp vissa tvångsmedelsfrågor.

3.2. Polisens arbete med brottsutredningen

3.2.1. Allmänt om polisens arbete

Rättegångsbalkens regler om förundersökning styr arbetet med brottsut—

• Sida 54
•  Original

redningar. Vi skall längre fram ge en redogörelse för dessa regler. Här nöjer vi oss med att nämna att polisens och åklagarnas arbete för att utreda ett brott kallas förundersökning. Syftet med förundersökningen är att utreda vem som kan misstänkas för att ha begått brottet och att för— bereda en eventuell rättegång. Förundersökningen leds av polismyndighet eller av åklagare. Om förundersökningen leds av åklagare anlitar denne polisen för att utföra utredningsarbete. I detta avsnitt skall vi be- handla polisens utredningsarbete. Frågor som rör ledningen av förunder— sökningen behandlar vi i avsnitt 3.3.

Utredningen av grova våldsbrott där gärningsmannen är okänd ställer sto- ra krav på polisens organisation. Utredningsarbetet måste utföras med noggrannhet och fantasi, och i allmänhet ger det upphov till en mängd olika uppslag som måste bearbetas vidare. Kännetecknande är också att det åtminstone i inledningsskedet är svårt att utan vidare avfärda några uppslag som ointressanta, vilket medför att resultatet av bearbetningen av uppslagen måste systematiseras noggrant. Det finns ingen organisation av detta svåra arbete som på förhand är given som den rätta. Inom Stockholmspolisen finns dock en arbetsfördelning som normalt tillämpas vid utredning av grova våldsbrott. Den kan sammanfattas enligt följan- de.

F örundersökningslea'are är polismyndigheten eller en åklagare. Om polismyndigheten leder förundersökningen fullgörs den funktionen normalt av en kriminalkommissarie. Förundersökningsledaren ansvarar för inrikt- ningen av verksamheten. Den enhet inom polismyndigheten som svarar för utredningar av grova våldsbrott är Våldsroteln. Det direkta polisarbetet leds under förundersökningsledaren av en spaningschef. I allmänhet är en kommissarie vid Våldsroteln spaningschef.

Förundersökningen avseende mordet på statsministern leddes under de första dagarna av länspolismästaren Hans Holmer. Chefsåklagaren KG Svensson tog den 6 mars 1986 över ledningen av förundersökningen såvitt avsåg den s.k. 33-åringen. Den 1 maj tog överåklagaren Claes Zeime över den del av förundersökningen som Holmer hade lett. Sedan Svensson den 16

• Sida 55
•  Original

maj hade lagt ned förundersökningen beträffande 33—åringen ledde Zeime således hela förundersökningen. Den 5 februari 1987 beslutade regeringen att ledningen av förundersökningen skulle ankomma på riksåklagaren och

att spaningsarbetet skulle ledas av rikspolisstyrelsen.

Polisens arbete med mordutredningen organiserades redan från början på ett annat sätt än som är vanligt. I arbetet deltog personal både från polismyndigheten i Stockholm och från rikspolisstyrelsen. Hos polis- myndigheten engagerades i huvudsak Våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln. Från rikspolisstyrelsen deltog personal från dess säkerhetsavdelning och rikskriminalsektion. Arbetet ställdes under

ledning av en särskild spaningsledning (ledningsgrupp) med Holmer som chef. Härutöver ingick chefen för kriminalavdelningen, polisöverinten- denten Hans Wranghult, och representanter för de enheter inom Stockholmspolisen och rikspolisstyrelsen som deltog i polisarbetet. Ledningsgruppen hade både administrativa och operativa uppgifter. För- undersökningsledningen utövades där, i den del den ankom på polisen. Vid sammanträdena i ledningsgruppen diskuterades den allmänna inriktningen av arbetet. Vidare redovisades sådana nya tips och spaningsuppslag som ansågs böra få prioritet och resultatet av olika utredningsätgärder som tidigare hade diskuterats i ledningsgruppen. Beslut om enskilda åtgärder och föredragningar för beslut i enskilda ärenden förekom dock sällan vid sammanträdena. Sådana beslut fattades som regel av Holmer eller Wranghult eller i vissa fall efter delegation av någon annan i lednings- gruppen utanför de regelbundna sammanträdena. Till gruppen redovisades skriftligt material i form av spaningsuppslag, förhörsutskrifter m.m. Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de olika enheterna inom den sammansatta organisationen bestämdes genom beslut i ledningsgruppen. Övergripande frågor om samordning och information m.m. togs också upp där. Besluten fattades i regel informellt inom gruppen men i sista hand avgjordes frågorna av Holmer. Vidare svarade ledningsgruppen för kontak- terna med massmedierna. Samma sätt att organisera en spanings- och ut- redningsinsats i samverkan med rikskriminalsektionen och rikspolissty- relsens säkerhetsavdelning hade, om än i mindre skala, tillämpats under Holmérs ledning vid ett par tidigare tillfällen, och erfarenheterna hade enligt allmän uppfattning inom polisen varit goda.

• Sida 56
•  Original

Inom polismyndigheten i Stockholm var det som nämnts Våldsroteln, tek— niska roteln och spaningssektionen som utförde merparten av arbetet. Våldsroteln hade huvudansvaret för det grundläggande arbetet i mordut— redningen. Där mottogs tips och uppslag som strömmade in och där skedde också den första granskningen av alla spaningsuppslag. Vidare hade ro- teln huvudansvaret för registreringen av alla uppgifter och dokument i utredningen. All skriftlig redovisning av det polisarbete som utfördes inom övriga enheter i organisationen gick genom Våldsroteln. När det gällde fördelningen av polisarbetet fick Våldsroteln ansvaret för själva brottsplatsen (med undantag för tekniska frågor) och för utredningar rörande biografen Grand. Tekniska roteln svarade för brottsplatsunder— sökningen och en rad andra undersökningar bl.a. utmed den förmodade flyktvägen. Undersökningar av kulor, vapen och upphittade föremål ankom på roteln. Vidare ingick i tekniska rotelns uppgifter att ta kontakt med rättsläkare och annan expertis i frågor som rörde den tekniska bevis- ningen. Spaningssektionen svarade för uppföljning av spaningsuppslag och biträdde med andra uppgifter av spaningskaraktär. Sektionen fick huvud— ansvaret för dörrknackningar (med undantag av Gamla stan) och ansvarade i stor utsträckning för uppföljning av allmänna tips.

Inom rikspolisstyrelsen engagerades främst personal från rikskriminal- sektionen och säkerhetsavdelningen. Rikskriminalsektionen svarade för merparten av sådana förhör och andra åtgärder utanför Stockholms polis— distrikt som krävde medverkan av personal med insikter i utrednings- arbetet. Sektionen fick också ansvaret för utredningsarbetet i Gamla stan och vissa vapenundersökningar. Såkerhetsavdelningen fick uppdraget att undersöka om Olof Palme hade varit föremål för någon slags kart— läggning eller övervakning under tiden närmast före mordet. Även hand- läggning av tips som rörde polismän lades på säkerhetsavdelningen. Huvuddelen av den polispersonal som arbetade med det s.k. huvudspåret kom också f rån säkerhetsavdelningen.

De inledande kriminalpolisåtgärderna har vi berört i föregående kapitel. Brottsplatsundersökningen påbörjades på morgonen den 1 mars. Den döda kroppen obducerades samma dag. Man hade inga direkta spår efter gär-

• Sida 57
•  Original

ningsmannen. Det rörde sig om ett s.k. spaningsmord. En stor mängd tips började tidigt att strömma in, och personal avdelades, främst inom Våldsroteln, för att ta emot och läsa tips. Spaningsuppslagen skulle registreras, vilket föranledde svårigheter på grund av den stora mängden uppslag. Spanings— och utredningsarbetet kännetecknades under den första

tiden av att man inte låste sig vid ett fåtal spår utan arbetade "på bredden".

Enligt flera tips skulle en 33—årig man ha befunnit sig i området kring brottsplatsen vid tidpunkten för mordet och ha uppträtt på ett misstänkt sätt. Polisen började tidigt att intressera sig för honom. Han anhölls

den 12 mars och begärdes senare häktad. Häktningsframställningen åter— kallades emellertid, och han släpptes fri den 19 mars. Härefter fort- satte utredningen om honom. Den inriktades framför allt på förhör med vittnen och på kontroll av de uppgifter som han hade lämnat om alibi. Utredningsarbetet ledde till kontroverser mellan polis och åklagare, som vi närmare skall gå in på i avsnitt 3.3. Förundersökningen mot 33—åring— en lades ned den 16 maj 1986. Polisen och åklagarna har dock fortsatt

att intressera sig för mannen. Man har hållit förhör med honom i början av 1988.

Mycket resurser lades ned på det s.k. huvudspåret. Detta spår går i

korthet ut på misstankar om att vissa medlemmar i organisationen

kurdiska arbetarpartiet (Partiya Karkeren Kurdistan, PKK) kunde vara delaktiga i mordet. Misstankarna grundade sig bl.a. på uppgifter om att

en person med anknytning till organisationen hade anskaffat vapen strax före mordet på statsministern och på en analys av tänkbara motiv för att mörda statsministern. Under utredningen framkom uppgifter om att ytter— ligare två personer med anknytning till PKK hade försökt att anskaffa vapen under månaderna före mordet på Olof Palme. Upplysningar om hur vissa personer med anknytning till PKK hade uppträtt under tiden närmast före mordet kunde enligt polisen tolkas som om man planerade ett atten- tat mot någon. Även upplysningar som erhållits om hur några personer med anknytning till PKK uppträdde under mordnatten kunde enligt polisen ge stöd för misstankarna. Enligt polisledningens teori skulle mordet på

• Sida 58
•  Original

Olof Palme ha samband med två tidigare mord, ett i Uppsala 1984 och ett i Medborgarhuset i Stockholm 1985, som utförts av män med anknytning till PKK. Motivet för mordet på Olof Palme skulle enligt denna teori främst vara av politisk natur och ha sin grund i den behandling som PKK som organisation och dess medlemmar och sympatisörer hade rönt i Sverige. Teorin stöddes enligt polisen av en jämförelse mellan uttalan— den som före vart och ett av de tre morden hade publicerats i en PKK närstående tidning. Polisens teori redovisades av Holmer i en promemoria daterad den 17 juli 1986 och framlades utförligt vid ett sammanträde den 5 augusti 1986, vid vilket åklagarna var närvarande. Under senare delen av augusti började polisen planera för en stor samlad aktion mot de per— soner som enligt polisledningens på den nämnda teorin grundade bedömning kunde antas ligga bakom mordet. Ett s.k. tillslag mot omkring 50 perso- ner planerades i detalj. Polisen arbetade intensivt med huvudspåret un— der hela hösten 1986. Huvuddelen av resurserna gick under denna tid åt för detta arbete. Åklagarna framhöll, sedan de fått del av det omfattan— de utredningsmaterial som polisen samlat, att en grundläggande förut— sättning för åtal var att någon av de misstänkta kunde på ett konkret sätt knytas till brottsplatsen. Åklagarna framhöll vidare att det i materialet inte fanns någonting som knöt PKK eller de personer som poli— sen intresserade sig för till mordet på Olof Palme samt att det visser- ligen fanns en bra motivbild men att det saknades något som hand de misstänkta vid brottet. På grund av att polisledningen och åklagarna hade olika uppfattningar angående omfattningen av och de lagliga förut- sättningarna för det planerade tillslaget kom detta till stånd först den 20 januari 1987. Åklagarna planerade aktionen i detalj och fattade för varje inblandad person ett skriftligt beslut. Tre personer anhölls i sin frånvaro misstänkta för medverkan till mordet i Medborgarhuset. Beslut meddelades om hämtning till förhör av sju personer som var misstänkta, varav tre för medverkan till mordet på Olof Palme. Vidare meddelades beslut om husrannsakan hos de misstänkta. Åtta personer som inte var misstänkta för brott skulle hämtas till förhör. Dessutom skulle förhör hållas med några personer som var berövade friheten genom häktning eller fängelsestraff . Efter förhör fick alla utom de tre anhållna lämna polishuset. De tre frigavs senare. Meningsskiljaktigheter beträffande

• Sida 59
•  Original

huvudspåret orsakade det slutliga sammanbrottet i samarbetet mellan

åklagare och polis, som vi skall redogöra för längre fram.

Parallellt med utredningen rörande 33—åringen och huvudspåret arbetade polisen fortlöpande med andra spaningsuppslag. Bl.a. har det förekommit ett antal tips av innebörd att polismän skulle vara inblandade i mordet. Utredningen av dessa tips handhades av rikspolisstyrelsens säkerhetsav— delning. Vi har under hösten 1987, med anledning bl.a. av den debatt härom som förekommit i massmedier, särskilt granskat brottsutredningen i denna del. Resultatet av vår granskning har vi redovisat i en skrivelse

till justitieministern den 21 december 1987. Skrivelsen är intagen som

bilaga 3 till denna rapport.

3.2.2. Ledningsorganisationen

Organisationen med en ledningsgrupp ledde till en koncentration av de viktigaste ledningsfunktionerna till gruppen och ytterst till Holmer

själv. Holmér - eller i vissa fall någon annan i ledningsgruppen -

fattade de beslut som ankom på polismyndigheten i dess egenskap av för- undersökningsledare. Gruppen och ytterst Holmer själv kom i realiteten också att fungera som spaningsledning, dvs. den funktion som i Stockholms polisdistrikt i vanliga fall ankommer på den särskilt utsedde spaningschefen inom Våldsroteln. Slutligen var ju Holmer chef för polis- myndigheten, och fullgjorde därför de uppgifter med anknytning till brottsutredningen som ankom på polismyndighetens ledning - bl.a. ad—

ministrativa frågor och fortlöpande tillsyn av verksamheten.

Redan av vad som nu sagts framgår att organisationen med en lednings- grupp kan medföra problem. Juristkommissionen har ansett att det inte finns anledning att ifrågasätta att denna organisation var ändamålsenlig under det intensiva uppbyggnadsskedet närmast efter brottet. Däremot kan det enligt juristkommissionen ifrågasättas om inte nackdelarna med led- ningsgruppen efter en tid kom att överväga fördelarna.

• Sida 60
•  Original

En nackdel med den valda organisationen var att polismyndighetens till- syn över arbetet riskerade att bli lidande. Det ankommer normalt på polismyndighetens ledning att utöva tillsyn över den verksamhet som be— _ drivs även i ett enskilt ärende. I det här fallet låg det i första hand

på kriminalavdelningens ledning och ytterst på länspolismästaren att utöva tillsyn över Stockholmspolisens arbete med utredningen. Det måste enligt juristkommissionen ha stått klart för polisledningen att framför allt Våldsroteln utsattes för en utomordentligt stor press. Situationen krävde därför, konstaterar juristkommissionen, att man från ledningens sida noga följde utvecklingen för att vid behov kunna vidta åtgärder. Såvitt juristkommissionen har kunnat f inna har vissa av de problem som uppstått inte anmälts eller i erforderlig omfattning uppmärksammats av ledningen. Ett skäl till att de inte har uppmärksammats kan enligt juristkommissionen ha varit att Holmer själv var engagerad i ärendet och fyllde flera funktioner, bl.a. spaningschefens och polischefens. Även kriminalavdelningens chef var direkt engagerad i mordutredningen. Polis— ledningens tillsyn i stort kan enligt juristkommissionens mening ha

blivit lidande av detta.

En annan nackdel med att så många funktioner koncentrerades till Holmér var att det inte fanns några möjligheter att vid konflikter angående mordutredningen vända sig till en högre instans inom myndigheten. Åll- mänt sett kan det enligt juristkommissionen inte gärna bestridas att det ligger ett värde i att åklagare och polis som har svårt att samarbeta i

en förundersökning har en möjlighet att vända sig till någon som inte är direkt engagerad i arbetet för att få tvistigheterna lösta. Varje orga- nisation måste enligt juristkommissionen ha en möjlighet att snabbt och auktoritativt lösa tvister. Även i andra sammanhang kunde det ha varit

av värde att ha möjlighet att få frågor rörande mordutredningen prövade

av en högre instans inom polismyndigheten.

Av juristkommissionens rapport framgår vidare att organisationen från flera håll kritiserats från en annan utgångspunkt. Kritikerna har menat att det var olyckligt att ledningsgruppen och Holmer personligen i så

hög grad som blev fallet själv svarade för den fortlöpande spaningsled-

• Sida 61
•  Original

nimgen i stället för att som normalt ha en ansvarig spaningschef . Kriti- kern har gått ut på att detta medförde oklarhet i fråga om fördelningen av uppgifter och anSvar mellan ledningsgruppen och de olika enheter som deltog i utredningsarbetet. Det har också satts i fråga om man verkligen

på bästa sätt utnyttjade den personal som har de bästa kunskaperna och den största erfarenheten av mordutredningar.

Vid de samtal som juristkommissionen har haft har man från polisledning— en haft den uppfattningen att det inte fanns några problem i fördel— ningen av ansvaret för utredningens olika avsnitt eller med att bäst ut— nyttja tillgänglig kunskap och erfarenhet hos personalen. Från andra

håll har däremot till juristkommissionen lämnats uppgifter av innebörd

att det rådde oklarhet om hur långt våldsrotelns självständiga ansvar sträckte sig och att informationen till rotelns personal om lednings- gruppens arbete var bristfällig. Det har vidare gjorts gällande att

Holmér hade så stark ställning att ingen i ledningsgruppen ville eller vågade opponera sig, vilket hade skadliga effekter på arbetet.

Juristkommissionen har ansett sig kunna konstatera att Holmer utövade sin ledning av verksamheten på ett mycket viljestarkt och dominerande sätt och att utredningen i hög grad fick sin inriktning som en följd av hans personliga övertygelser. Juristkommissionen har vidare konstaterat att det faktiskt brast på viktiga punkter i arbetet inom olika enheter under ledningsgruppen. Vi kommer att gå in närmare på dessa brister längre fram. Juristkommissionen har funnit att dessa brister inte i tillräcklig omfattning synes ha kommit till Holmérs kännedom. Detta är

enligt juristkommissionen en brist i sättet att utöva ledningen.

Juristkommissionen har inte blivit övertygad om att det sakligt sett

f anns tillräckliga skäl att efter det inledande skedet bedriva själva brottsutredningen med en sådan ledningsorganisation och ett sådant direkt deltagande av polismyndighetens högsta ledning som det här blev fråga om. En mer traditionell ordning är enligt juristkommissionens mening i allmänhet bättre ägnad att säkerställa att den yrkeserfarenhet och den kunskap som står till buds verkligen blir utnyttjad. Å andra

• Sida 62
•  Original

sidan har det enligt juristkommissionen i brottsutredningen funnits ledningsuppgifter som sannolikt nödvändiggjorde ett mer direkt engage— mang av polismyndighetens ledning än vanligt. Juristkommissionen menar att man i alla händelser hade bort sörja för att förändringar i ett

annars tillämpat mönster slog igenom och att riskerna för oklarhet och missförstånd så långt möjligt undanröjdes. I detta fall lämnades inte

någon samlad och dokumenterad information om spaningsorganisationen och om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan ledningsgruppen och de med— verkande enheterna. Saken blev enligt juristkommissionen inte bättre av

att ledningsgruppens uppgifter ändrades och att dess befattning med spa- ningsledningen efterhand blev en annan än den ursprungligen avsedda. Så— vitt juristkommissionen har kunnat finna borde det ha varit på sin plats med en genomarbetad information till alla deltagande enheter, åtminstone när organisationen tagit fastare form och konsekvenserna för arbetet mer i detalj kunde överblickas.

Våra överväganden

Med instämmande i juristkommissionens bedömningar i denna del vill vi särskilt framhålla följande.

En mordutredning där gärningsmannen är okänd ställer, som vi tidigare har nämnt. stora krav på polisen, särskilt i inledningsskedet. Det är därför naturligt att man inom polisväsendet på grundval av samlade er- farenheter har funnit att en viss organisation av spanings- och utred- ningsarbetet i allmänhet leder till goda resultat. Den organisationen,

som också tillämpas vid polismyndigheten i Stockholm, bygger som vi har nämnt på att arbetet utförs inom Våldsroteln under direkt ledning av ett

av rotelns polisbefäl, som fungerar som spaningschef .

En sådan organisation, där man faller tillbaka på invanda rutiner och på personalens yrkesskicklighet och samlade erfarenheter, anser vi ge den bästa garantin för att utredningsarbetet utförs i enlighet med veder- tagen polisiär taktik och för att inga utredningsätgärder försummas.

• Sida 63
•  Original

Det sagda hindrar naturligtvis inte att det kan finnas fall då en brottsutredning bör organiseras på ett annorlunda sätt. Vi har i av- snittet om polisens arbete under de första tolv timmarna kritiserat polisen för den förvirring som präglade verksamheten i inledningsskedet. Vi anser att Holmer, när han förmiddagen efter mordet kom till polismyn- dighetens lokaler, hade goda skäl att ta ett fast grepp om verksamheten för att se till att spanings- och utredningsarbetet organiserades på ett effektivt sätt. Vi delar således juristkommissionens bedömning att orga- nisationen med en ledningsgrupp var ändamålsenlig under det intensiva uppbyggnadsskedet närmast efter mordet.

När det gäller tiden därefter är bedömningen inte lika självklar. Utred- ningen av mordet på Olof Palme var onekligen till sin omfattning extra- ordinär. Mängden material var närmast överväldigande. Ett mycket stort antal polismän inom olika enheter arbetade med ärendet. För oss före-

faller det naturligt att det krävdes en organisation utöver den vanliga för att administrera denna jättelika apparat.

Avsikten synes också från början ha varit den att ledningsgruppen främst skulle bestämma om fördelningen av arbetsuppgifter och övergripande frå- gor. Emellertid kom i själva verket också den egentliga spaningsledning— en att förläggas till ledningsgruppen och ytterst att fullgöras av Holmer personligen.

Denna utveckling medförde avsevärda nackdelar. I avsnittet om ledningen av förundersökningen tar vi upp de problem som åklagarna ställdes inför när polisen bl.a. vägrade att ef terkomma de direktiv som åklagarna läm- nade i egenskap av förundersökningsledare. Eftersom den högste polis- chefen själv ledde polisarbetet, fanns det inom polismyndigheten inga möjligheter till appell mot spaningsledningens beslut. Om mordutredning- en hade organiserats på en lägre nivå hade den som varit missnöjd kunnat

vända sig till polischefen. Det hade onekligen varit en fördel.

Som juristkommissionen har påpekat måste också polismyndighetens tillsyn över ärendet ha blivit lidande av att Holmer själv stod i spetsen för

• Sida 64
•  Original

arbetet. En annan aspekt på tillsynsfrågan är att den tillsyn som Holmer hade att utöva över Stockholmspolisens övriga verksamhet rimligen också måste ha blivit lidande. Ett exempel härpå är att polismyndighetens sam- lade resurser för narkotikabekämpning minskade kraftigt på grund av ut- redningen, och att det inte vidtogs några kraftfulla åtgärder för att behålla den tidigare nivån på detta arbete.

De nu nämnda nackdelarna blev en följd av att polismyndighetens chef ledde mordutredningen. Som framgått av vår redogörelse förefaller det emellertid också som om organisationen dessutom i sig inneburit vissa direkta nackdelar för spanings- och utredningsarbetet. Det förhållandet att den egentliga spaningsledningen i betydande utsträckning kom att förläggas till ledningsgruppen innebar nämligen oklarheter i fråga om fördelning av arbetsuppgifter och ansvar.

Nackdelarna med den ledningsorganisation som polisen valde var således avsevärda. Vi har, som vi har nämnt, förståelse för att det krävdes en särskild organisation för att administrera utredningsarbetet. Vad som däremot kan kritiseras är att så stor del av det egentliga polisarbetet leddes av ledningsgruppen. Det innebar att de erfarenheter och kunskaper som fanns hos de professionella mordutredarna på Våldsroteln inte kom att utnyttjas fullt ut. Att polisen i den största mordutredning som har förekommit organiserade sig på ett sådant sätt var enligt vår mening in- te försvarligt. Det var inte heller försvarligt att arbetet organise—

rades så att polismyndighetens chef under lång tid helt engagerades i mordutredningen. Chefens ordinarie funktioner - till vilka spanings— och utredningsarbete inte hör - är allt för viktiga för att han skall

tillåtas bli uppbunden på det sätt som nu skedde.

3.2.3. Det praktiska polisarbetet

Under mordnatten hölls de första förhören med vittnen från brottsplat- sen. Inom Våldsroteln började man organisera sig för att kunna ta emot tips från allmänheten. Vissa tekniska undersökningar utfördes av perso- nal från tekniska roteln. Efter hand engagerades mer polispersonal i ut-

• Sida 65
•  Original

redningsarbetet. Eftersom det inte fanns konkreta spår som klart pekade i någon viss riktning var polisen tvungen att hålla en avsevärd bredd på

spanings- och utredningsarbetet.

Ett mycket stort antal tips kom från allmänheten. Polisen fick i inled- ningsskedet avsätta stora resurser för att ta emot sådana tips. De re-

surser som man hade avsatt visade sig ändå tidvis vara otillräckliga.

Alla tips som kom in lästes av en kommissarie. Han bedömde tipsen efter angelägenhetsgrad och angav om innehållet var sådant att tipset skulle behandlas med förtur. Även detta arbete visade sig tidvis kräva mer re- surser än man hade räknat med.

Ärendets omfattning gjorde att förundersökningsmaterialet måste regi- streras. Härvid använde sig polisen av en dator. Det visade sig att registreringen kom att släpa efter, varför man i inledningsskedet delade ut oregistrerade hamdlingar till utredningspersonalen. Detta ledde i

några fall till att samma arbetsuppgifter kom att delas ut till olika handläggare.

Holmer tog i början av mars l986 kontakt med personer i Olof Palmes när-

maste omgivning för att skapa underlag för och samråda om utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden.

När det gällde bedömningen av tänkbara utrikespolitiska motiv till mor- det fick Holmer hjälp av förutvarande ambassadören Sverker Åström. Dess- utom förekom kontakter med utrikesdepartementet.

Närmare två veckor efter mordet påbörjade polisen en systematisk kart— läggning av Olof Palmes personliga förhållanden och av hans förehavanden under dagarna närmast före mordet.

Förhör med Olof Palmes närmaste anhöriga hölls med början den 1 mars 1986. Sonen Mårten Palme medverkade i en rekonstruktion på brottsplat- sen. Lisbeth Palme och Mårten Palme medverkade vid valkonfrontationer.

• Sida 66
•  Original

Dörrknackning i området kring brottsplatsen ägde rum vid flera olika tidpunkter dagarna omedelbart efter mordet och omkring den 9—10 mars. Den 19 mars genomfördes en särskild aktion som hade samma syfte som en dörrknackning, nämligen att få fram nya Vittnesuppgifter genom besök hos boende i området kring brottsplatsen. Den 24 mars beslöts att man skulle genomföra en dörrknackning på näringsställen omkring biografen Grand. Den aktionen utökades senare till att omfatta större delar av Stockholms

centrum.

Polisen efterlyste i ett tidigt skede i pressen personer som hade besökt nioföreställningen på Grand. Någon motsvarande efterlysning av dem som hade besökt sjuföreställningen gjordes emellertid inte.

Den 8 mars beslöt polisen att i pressen efterlysa vittnen som hade åkt med samma tunnelbanetåg som makarna Palme eller som hade uppehållit sig på tunnelbanestationerna Gamla stan och Rådmansgatan vid den aktuella

tidpunkten.

Någon av de första dagarna i mars beslöt polisen att göra en undersök- ning av registrerade vapeninnehavare i Stockholm. Sedermera beslöts att alla vapen med kaliber .357 som fanns registrerade i distriktets vapen- register skulle provskjutas. Den 1 april begärde polismyndigheten i Stockholm i ett rikslarm hjälp med att kontrollera alla förekommande revolvrar av fabrikat Smith & Wesson med viss angiven kaliber.

Med hjälp av en s.k. signalementsmaskin framställdes s.k. pusselbilder av gärningsmannen och av en man som misstänktes för att ha skuggat Olof Palme. Bilderna publicerades i massmedier.

Polisen gjorde s.k. registerslagningar på personer som bodde i Gamla stan och i citykärnan. Totalt kontrollerades omkring 17 000 personer på detta sätt.

Kontroller har utförts av bl.a. hotellvistelser, uttag på bankomater, flygresor, stulna och leasade bilar, parkeringsanmärkningar, kända

• Sida 67
•  Original

våldsverkare, personer som avvikit från sjukhus och anstalter samt

självmord.

En första kriminalteknisk undersökning på brottsplatsen ägde rum mellan kl. 01.10 och 01.55 den 1 mars 1986.

Den 1 mars omkring kl. 06.30 påträffade en privatperson en kula på

västra sidan av Sveavägen. Kulan låg ca 40 meter från brottsplatsen. Den lämnades till polisen på platsen.

Den egentliga tekniska undersökningen av brottsplatsen ägde rum senare den 1 mars. Undersökningen omfattade ett betydligt större område än det som ursprungligen hade avspärrats. Bl.a. sopades ett avsnitt av Svea- vägen. Brottsplatsen undersöktes med metalldetektor. Ett omfattande material togs med till tekniska roteln för analys.

Den 2 mars påträffades en andra kula vid brottsplatsen, inom det område som hade genomsökts vid den tekniska undersökningen föregående dag. Kulan låg ca 7 meter från den plats där Olof Palme föll, invid en pelare vid nedgången till tunnelbanan. Kulan påträffades av en privatperson och lämnades till polisen på platsen.

De båda kulorna undersöktes av statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping, Federal Bureau of Investigation (FBI) i Washington och Bundeskriminalamt (BKÅ) i Wiesbaden. Kulorna är av s.k.

Winchesterammunition, kaliber .357.

Den 10 mars genomfördes en grundlig undersökning utmed den förmodade flyktvägen. Undersökningen omfattade Tunnelgatan, trapporna upp till Malmskillnadsgatan, David Bagares gata, Drottninghusgränd, Jutas Backe, Regeringsgatan, Snickarbacken, Smala gränd och Birger Jarlsgatan mellan Jutas Backe och David Bagares gata. Dessförinnan hade samma område genomsökts vid flera tillfällen av bl.a. personal från tekniska roteln

och spaningssektionen.

• Sida 68
•  Original

Den 17 mars sökte personal från tekniska roteln genom Johannes kyrkogård med metalldetektor. Dessförinnan hade en styrka på 15-20 polismän från

andra enheter manuellt letat igenom bl.a. kyrkogården.

Tekniska roteln genomförde en mängd ytterligare undersökningar av varierande slag. Olika föremål som upphittades vid eller i närheten av brottsplatsen, eller som annars kunde antas ha någon anknytning till mordet, undersöktes. Det rörde sig bl.a. om upphittade klädespersedlar och liknande. Ett antal kulor som påträffades på olika platser i Stockholm undersöktes också. Undersökningarna omfattade vidare bl.a. vissa hotelsebrev. Roteln ansvarade dessutom för rekonstruktioner på brottsplatsen, medverkade vid husrannsakningar och svarade för fotogra- fering vid konfrontationer.

Den rättsmedicinska obduktionen skedde den 1 mars 1986 på statens rätts— läkarstation i Stockholm.

SKL engagerades i ärendet i början av mars 1986 när laboratoriet fick i uppdrag att undersöka de två kulorna som hade upphittats i närheten av brottsplatsen. Kulorna fördes efter SKL:s undersökning till BKA:s och FBI:s laboratorier för motsvarande undersökning. De sistnämnda laboratorierna hade under någon av de första dagarna i mars själva tagit kontakt med Stockholmspolisen och erbjudit sin hjälp. Efter olika ytterligare undersökningar som har utförts under våren 1987 anser polisen numera att det är osannolikt att de upphittade kulorna skulle

vara andra än de som användes vid attentatet mot makarna Palme.

SKL undersökte också makarna Palmes kläder och kläder som togs i beslag från 33-åringen. En undersökning av dessa föremål gjordes därefter vid

BKA i Wiesbaden. SKL sammanställde vidare fotografier av mynningsflamman från en revolver av den typ som polisen ansåg vara det mest troliga

mordvapnet.

Chefsåklagaren KG Svensson begärde i början av april 1986, mot bakgrund av uppgifter som hade kommit fram vid en rekonstruktion på brottsplat-

• Sida 69
•  Original

sen, att viss provskjutning skulle ske på försvarets forskningsanstalt. Polisen motsatte sig detta och undersökningen genomfördes då genom åkla— garens försorg. Den ägde rum den 17 april. Åklagarna samt personal från

SKL och från polisens tekniska rotel var närvarande.

Juristkommissionen har anlagt synpunkter på hur det praktiska polis— arbetet utfördes. De viktigaste synpunkterna sammanfattar juristkom— missionen enligt följande (del 2 s. 161 f).

I detta kapitel tar vi upp ett antal frågor kring det praktiska polisarbetet i utredningen av mordet på Olof Palme. Det rör sig bl.a. om organisations— och systemfrågor. Våra synpunkter gäller i vidsträckt mening utredningsarbetets effektivitet. Syftet är att bidra till den genomgång av erfarenheter och den översyn av bl.a. beredskaps- och organisationsfrågor som brottsutredningen bör för- anleda. Det ligger i sakens natur att de frågor som vi tar upp är ett urval, där det finns anledning att konstatera att allt inte fungerade som det skulle och där alltså kritik ter sig motiverad. Vi är emellertid angelägna om att kritiken inte skall ge intrycket att polisens arbete allmänt sett inte höll måttet. Någon sådan be— dömning har vi inte gjort och det är för övrigt alldeles klart att mycket omfattande och gott arbete lades ned av polisen på alla olika nivåer.

Vi pekar på ett antal brister i fråga om hur spanings- och utred- ningsarbetet organiserades och hur vissa grundläggande utrednings- ätgärder genomfördes. Enligt vår mening skulle en del av bristerna sannolikt ha kunnat undvikas om det hade funnits en spaningsledning som arbetade närmare de olika enheterna. Vi menar också att den tillsyn över ärendet som normalt utövas av kriminalavdelningens ledning och ytterst av polismyndighetens chef kan ha blivit lidande av att Holmer och kriminalavdelningens chef Wranghult själva var direkt engagerade i spaningsarbetet.

En annan orsak var enligt vår åsikt att det saknades en i praktiken fungerande beredskapsplanläggning för arbetet inom kriminalavdel- ningens våldsrotel inför en större spaningsinsats vid ett mord eller ett annat grovt våldsbrott. Vi har för vår del funnit att detta var en brist som inverkade inte bara på rotelns arbete utan med hänsyn till rotelns centrala ställning även på utredningsarbe- tet i övrigt. De mest kännbara effekterna uppkom under inlednings— skedet men vissa av dem påverkar alltjämt brottsutredningen, f ram— för allt bristerna i registreringen av förundersökningsmaterialet.

Några av de viktigaste konkreta bristerna i våldsrotelns arbete är dessa:

- Tipsmottagningen var i vart fall i inledningsskedet otillräckligt dimensionerad.

• Sida 70
•  Original

- Registreringen av förundersökningsmaterialet blev en flaskhals. Den stora tillströmningen av tips kunde inte klaras av med befintliga resurser och någon beredskap för en utökning fanns inte. Registreringen måste ske på olika enheter och några åtgärder för att åstadkomma enhetlighet och förenklingar företogs inte.

- Kartläggningen av omständigheterna kring brottet och brottsplatsen skedde inte i alla delar med den snabbhet, grundlighet och noggrannhet som krävdes.

- Vissa s.k. dörrknackningar genomfördes inte på ett fullödigt sätt.

— Utredningen angående den avlidnes person och kontakter kom inte igång omedelbart.

Samarbetet med expertis, främst med rättsläkarna och SKL, har enligt vår mening inte fungerat som det borde. Polisen har därmed inte heller till fullo utnyttjat de kunskapskällor som finns inom andra myndigheter.

Vår granskning har visat på brister i beredskapen inom kriminal- avdelningen vid polismyndigheten i Stockholm. I samband med en översyn bör även behovet av fasta rutiner för vissa spanings— och utredningsinsatser vid bl.a. grövre våldsbrott och av utbildning och samträning inför större gemensamma insatser övervägas.

Våra överväganden

Vi kan till alla delar instämma i juristkommissionens synpunkter.

I avsnittet om polisens arbete under de tolv första timmarna har vi uttalat oss om vikten av att polismyndighetens ledning lägger ned tillräckligt med energi på att upprätthålla kompetensen hos personalen. Det uttalandet gäller naturligtvis också den personal som sysslar med utrednings- och spaningsarbete. Även här är det fråga om att rekrytera rätt personer till viktiga befattningar, att utbilda dessa personer och att se till att omedelbart vidta åtgärder om någon person skulle visa sig inte hålla måttet.

Vi vet att polismyndigheten i Stockholm har tagit fasta på juristkommis- sionens kritik och med anledning därav ser över verksamheten. Vi utgår från att man inte nöjer sig med det, utan att man även i framtiden fort- löpande går igenom arbetsmetoder och organisation för att förvissa sig

• Sida 71
•  Original

I detta sammanhang vill vi ta upp en annan aspekt på det praktiska polisarbetet. Vi har vid vår granskning uppmärksammat det s.k. huvud— spåret. Vi har frågat oss om det var riktigt att på det sätt som skedde

under lång tid koncentrera resurserna på detta spår.

Vi kan inledningsvis konstatera att det utan tvekan funnits anledning att utreda flera av de uppslag som sammanfattas under benämningen huvud— spåret. Polisens uppfattning har ju också beträffande delar av spåret

delats av åklagare och domstol i samband med att dessa fattat beslut om tvångsmedel.

Uppslagen i huvudspåret innehöll alltså indicier som polisen trodde skulle kunna bidra till att lösa mordet på Olof Palme. Dessa indicier

var och förblev emellertid svaga. Polisen använde avsevärda resurser för att genom bl.a. telefonavlyssning och spaning få fram ytterligare bevis. Enligt uppgift var i början av december 1986 150 av totalt 170 polismän sysselsatta med huvudspåret. En av förklaringarna till koncentrationen av resurser på huvudspåret kan vara att Holmer åtminstone i ett inled—

ningsskede avsåg att samordna brottsutredningen i denna del med åtgärder enligt utlänningslagten.

Det har framgått att polisledningens koncentration av polisens resurser på huvudspåret förSVärade och försenade utredningsätgärder som åklagarna betraktade som angelägna. Hur polisens resurser skall fördelas mellan

olika utredningsuppslag är en fråga som det ankommer på förundersök- ningsledaren att besluta om. Vi tar upp detta i följande avsnitt.

3.3. Ledningen av förundersökningen och samarbetsproblemen

3.3.1. Inledning

Den 1 mars 1986 inledde polismyndigheten i Stockholm, genom att påbörja brottsutredningen, en förundersökning med anledning av mordet på stats- minister Olof Palme. Förundersökningen leddes av länspolismästaren Hans Holmer.

• Sida 72
•  Original

Chefsåklagaren vid åklagarmyndigheten i Stockholm KG Svensson utsågs samma dag att svara för åklagaruppgiften i målet. Han inträdde dock inte som förundersökningsledare förrän den 6 mars i och med att misstanke uppstod mot en person, den s.k. 33-åringen. ] praktiken kom Svensson en- dast att ta ledningen av förundersökningen rörande 33-åringen. I övriga delar leddes förundersökningen av Holmer. Svensson biträddes från den 12

mars 1986 av kammaråklagaren Lage Carlström.

Överåklagaren Claes Zeime inträdde den 1 maj 1986 som ledare av hela förundersökningen med undantag för den del som gällde 33—åringen. Svensson fortsatte att leda förundersökningen i sistnämnda del till dess

att han den 16 maj lade ner den. Zeime biträddes från den 20 maj av chefsåklagaren Solveig Riberdahl och från senare delen av sommaren 1986 även av chefsåklagaren Anders Helin och kammaråklagaren Bo Josephson. Vid sidan av Zeime var Riberdahl den åklagare som bar det främsta an- svaret för förundersökningen.

Den 5 februari 1987 uppdrog regeringen åt riksåklagaren att leda för- undersökningen. Ledningen av förundersökningen handhades därefter av bi- trädande riksåklagaren Axel Morath med biträde av Riberdahl, Helin och byråchefen hos riksåklagaren Jörgen Almblad.

I detta avsnitt skall vi behandla frågor som har samband med ledningen av förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. Det är frågor om åklagarnas roll i brottsutredningen och om de kontroverser som uppkom mellan åklagarna och polisen under förundersökningen. Till den först- nämnda gruppen av frågor hör om en åklagare borde ha inträtt som ledare av förundersökningen från början, på vilken nivå inom åklagarväsendet åklagarinsatsen skulle göras och om tillräckliga resurser sattes till.

Vi skall dock först kort redogöra för åklagarväsendet och reglerna om förundersökning i brottmål. Efter det skall vi beröra frågan om vilka befogenheter åklagaren har som förundersökningsledare.

Juristkommissionen har i sin rapport (del 2 kap. 4) grundligt redogjort för brottsutredningens förlopp i dessa avseenden. Vi bedömer det inte

• Sida 73
•  Original

som meningsfullt att vi i vår rapport än en gång lämnar en sådan samlad redogörelse utan får i detta hänseende hänvisa till juristkommissionens

rapport. Vi skall dock nedan i anslutning till de olika frågeställning— arna redogöra för vissa förhållanden.

3.3.2. Allmänt om åklagarväsendet och förundersökning i brottmål

Riksåklagaren är under regeringen högste åklagare och leder åklagarvä- sendet i riket. För åklagarverksamheten är landet indelat i 13 regioner med en regionåklagarmyndighet i varje region. Ledningen av åklagarverk— samheten i regionen utövas av myndighetens chef, överåklagaren. Landet är vidare indelat i 86 åklagardistrikt. Åklagarmyndigheterna i 83 av

dessa lyder under regionåklagarmyndigheterna och leds av chefsåklagare. Åklagarmyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, som var och en leds av en överåklagare, står utanför den regionala åkla—

garorganisationen. Dessutom finns en statsäklagarmyndighet för speciella mål.

Åklagarväsendet är hierarkiskt uppbyggt. Under riksåklagaren finns statsäklagarna på regionåklagarmyndigheterna och under dessa distrikts- åklagarna vid åklagarmyndigheterna. Vid åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är överåklagarna statsäklagare. Chefs- åklagarna och kammaråklagarna vid dessa myndigheter är distriktsåkla- gare.

Riksåklagaren är allmän åklagare vid högsta domstolen. Vidare har det i några fall särskilt föreskrivits att riksåklagaren skall vara åklagare.

I övrigt ankommer åklagaruppgifterna på statsäklagarna och distrikts- åklagarna. Distriktsåklagarna kan i princip handlägga alla slags mål. Statsåklagare skall dock fullgöra åklagaruppgiften i sådana mål där upp- gif ten är särskilt krävande eller av annat skäl bör fullgöras av dem. I storstadsdistrikten finns bara en åklagare som är statsäklagare, nämli- gen överåklagaren. För de mål som förutsätts handläggas av statsäklagare gäller i dessa distrikt, och således i Stockholms åklagardistrikt,

• Sida 74
•  Original

i stället att chefsåklagarna och vissa kammaråklagare i vissa avseenden har samma uppgifter som en statsäklagare.

Riksåklagaren har tillsyn över åklagarväsendet. Överåklagarna har till- syn över åklagarväsendet i sina verksamhetsområden. Riksåklagaren och statsäklagarna har rätt att överta uppgifter som tillkommer lägre åkla— gare. Riksåklagaren och statsåklagarna har vidare, som ett utflöde av sin tillsynsskyldighet, rätt att överpröva en lägre åklagares beslut. Denna rätt är inte författningsreglerad.

Så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under all— mänt åtal har förövats skall en förundersökning inledas. De grundläggan— de reglerna om förundersökning i brottmål finns i 23 kap. rättegångs— balken (RB). Närmare föreskrifter i vissa frågor som har samband med förundersökning har meddelats i förundersökningskungörelsen (19471948). De bestämmelser som är av intresse för vår granskning är följande.

Enligt 23 kap. 2 5 RB skall under förundersökningen utredas vem som skä- ligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Dessutom skall målet under förundersökningen beredas så att bevisningen kan förebrlngas i ett sammanhang.

Förundersökningen leds enligt 23 kap. 3 5 första stycket RB av polismyn- digheten eller av åklagaren. Om en förundersökning har inletts av polis- myndigheten och saken inte är av enkel beskaffenhet skall enligt samma lagrum ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart nå- gon skäligen kan misstänkas för brottet. Vidare skall åklagaren även 1 andra fall överta ledningen av en förundersökning när det är påkallat av särskilda skäl.

Leds en förundersökning av polismyndigheten har åklagaren enligt 23 kap. 3 & RB rätt att meddela anvisningar om undersökningens bedrivande. Leds förundersökningen av annan än åklagare är det enligt 2 5 förundersök- ningskungörelsen undersökningsledarens skyldighet att hålla åklagare: underrättad om förundersökningens gång i den mån brottets beskaffelhet

• Sida 75
•  Original

eller omständigheterna i övrigt påkallar det. När förundersökningen leds av en åklagare får denne vid verkställande av undersökningen anlita biträde av polismyndigheten och uppdra åt polisman att vidta särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det.

Enligt 23 kap. 4 & RB skall man vid en förundersökning inte bara beakta de omständigheter som talar mot den misstänkte utan även de som är gynn— samma för honom eller henne. Man skall vidare ta tillvara de bevis som

år till den misstänktes förmån. Undersökningen bör bedrivas så att ingen onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnader eller

olägenhet. Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständig— heterna tillåter. Finns det inte längre anledning att fullfölja förun-

dersökningen, skalll den läggas ned. 3.3.3 Allmänt om åklagare som förundersökningsledare

Vår uppgift är som vi uttalat i avsnitt 1.2. inte att pröva om rättsliga bedömningar som åklagare och polis gjort är riktiga. Vi har då närmast syftat på sådana bedömningar som gällt myndighetsutövning mot enskilda. De frågor som vi kommer att behandla i detta avsnitt är mer av organi- satorisk karaktär. Det är visserligen fråga om tillämpningen av ovan an- givna regler i RB. Dessa regler är emellertid utformade så att det mer blir fråga om lämplighetsbedömningar än tolkning av rättsregler. Det är fråga om på vilket sätt och i vilken omfattning en åklagare skall enga— gera sig i en förundersökning. Det är också fråga om innebörden av be— greppet ledning i sammanhanget. För att rätt kunna bedöma åklagarnas och polisens handlande i de avseenden som detta avsnitt behandlar fordras

att man något analyserar deras roller i förundersökningen.

Förundersökningens huvudsyften kan sägas vara att ge underlag för åtal

och att förbereda en kommande huvudförhandling. Förundersökningsmateria- let blir således underlag för åklagarens överväganden om talan vid dom-

stol eller beslut om åtalsunderlåtelse. Detta i sig gör det inte nöd-

vändigt att åklagaren är förundersökningsledare. I många utländska rättsordningar skiljer man på åklagaruppgiften och uppgiften att leda

• Sida 76
•  Original

förundersökningen. I Sverige har vi valt att förena uppgifterna.

Reglerna om ledning av förundersökning kan sammanfattas så att polisen utför undersökningen men den leds av åklagaren. Lagstiftningen förut- sätter visserligen att även en polismyndighet kan leda undersökningen. Det gäller då främst undersökningar där det inte finns någon misstänkt eller undersökningar som är enklare och av mer rutinmässig karaktär. Även om dessa polisledda undersökningar dominerar antalsmässigt är det fråga om undantag från huvudregeln. Åklagarinsatsen förbehålls genom dessa undantag de mer kvalificerade målen. Åklagarna har emellertid ett övergripande ansvar för alla förundersökningar. Det är också åklagaren

som ensam avgör om han skall vara förundersökningsledare eller inte.

När det gäller innebörden av gällande regler om fördelningen mellan åklagare och polis av befogenheter och ansvar i en förundersökning som leds av åklagare har juristkommissionen (del 2 s. lll ff) uttalat bl.a.

att det styrande perspektivet är rättegång och dom och att eftersom åklagaren är den som skall utföra talan i domstol, det rimligen år

lagens mening att det också skall vara åklagaren som har det avgörande inflytandet i fråga om underlaget för denna uppgift. Enligt juristkom- missionen måste man emellertid också beakta att det är polisen som har särskild kompetens och särskilda resurser när det gäller brottsutredning i allmänhet. Även om en åklagare har det formella förundersökningsledar— skapet är det ofrånkomligt att polisen i det praktiska genomförandet måste ha ett långtgående ansvar för spanings- och utredningsarbetets be— drivande. Till detta kommer det ansvar som ävilar polismyndigheten när det gäller användningen av resurser och därtill knutna organisatoriska

och administrativa frågor.

Enligt juristkommissionen fyller åklagarens förundersökningsledarskap främst två funktioner. Den ena är en tillsyns— och kontrollfunktion. Åklagaren svarar för att utredningen bedrivs snabbt och effektivt och

för att kravet på objektivitet iakttas. Den andra är ledningsfunktionen. En fungerande förundersökningsverksamhet förutsätter att det vid delade meningar finns någon som ytterst har ansvar och bestämmanderätt i fråga

• Sida 77
•  Original

om utredningens uppläggning och genomförande. Den uppgiften ligger på förundersökningsledaren.

Vad som emellertid kan skapa problem är enligt juristkommissionen att bestämmanderätten när det gäller förundersökningens uppläggning och genomförande i den praktiska tillämpningen kan vara svår att avgränsa mot polismyndighetens ansvar för polisarbetets organisation, för resurs— användningen och för den direkta ledningen av spaningsarbetet. I prakti— ken torde detta problem lösas genom att åklagaren begränsar sig till att fatta beslut om sådana åtgärder som skall utföras medan det överlämnas åt polisen att besluta hur arbetet skall utföras. Enligt en uppfattning

som framförts i debatten skulle detta vara så långt som åklagarens be— fogenheter sträcker sig. Juristkommissionen har emellertid avslutnings—

vis angående de allmänna synpunkterna på åklagarens befogenheter uttalat följande (del 2 s. 113):

I förundersökningsledaruppgiften måste anses ingå inte endast det yttersta ansvaret för vilka utredningsätgärder som bör eller inte bör vidtas utan principiellt också ett ansvar för på vilket sätt de genomförs och hur olika åtgärder skall prioriteras sinsemellan. Vad gäller resursanVändning och organisation kan åklagaren alltid f ram— ställa önskemål hos polismyndigheten när dess biträde begärs med stöd av 23 kap. 3 & tredje stycket RB. Polismyndigheten är visser- ligen inte skyldig att lämna det biträde som begärs om det t.ex. saknas resurser för ändamålet, men torde inte kunna vägra på grun— der som har att göra med en bedömning av hur förundersökningen från utredningssynpunkt bör läggas upp eller inriktas. Har åklagaren be— gärt och fått ett visst antal polismän tilldelade för förundersök— ningen, torde han därefter kunna förfoga över vilka uppgifter de skall tilldelas och hur arbetet skall bedrivas.

Av intresse för frågan om åklagarens befogenheter är även följande utta— lande av juristkommissionen (del 2 s. 126):

Enligt vår uppfattning hade åklagarna rättsligt stöd för sitt krav att förundersökningsledningen skulle få bedrivas i direkt samarbete mellan vederbörande åklagare och en spaningsledning på lägre nivå hos polisen jämte den för förundersökningen avdelade utredande polispersonalen. Detta måste anses följa av att det är förundersök- ningsledaren som har avgörandet i fråga om förundersökningens be- drivande och synsättet har stöd i regeln i 23 kap. 3 5 tredje stycket RB om förundersökningsledarens rätt till biträde av poli— sen. Förundersökningsledarens inflytande måste principiellt anses

• Sida 78
•  Original

sträcka sig till en rätt att vägra en viss eller vissa polismän att delta i eller utföra vissa uppgifter i en av åklagaren ledd förun— dersökning, eftersom detta kan vara ett avgörande som beror av vad åklagaren bedömer som lämpligt från förundersökningens och under- sökningsresultatets synpunkt. Därmed har åklagarna enligt vår me— ning ytterst också haft rätt att vägra att samarbeta med en på visst sätt sammansatt spaningsledning som åklagarna efter gjorda erfarenheter inte fann lämplig från förundersökningsresultatets synpunkt. Av detta följer inte att åklagarna skulle ha någon bestämmanderätt över organisationsfrågor på polisens sida.

De tolkningar som juristkommissionen sålunda gjort av bestämmelserna om förundersökning vad gäller fördelningen av befogenheter mellan åklagare och polis svarar enligt vår mening väl mot den rollfördelning som fram— går av lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde.

Det har i olika sammanhang förts fram förslag om ändring i denna roll— fördelning. Ett förslag är att polisen ensam skall svara för förunder— sökningarna och att åklagarnas roll begränsas till att föra talan vid domstol. Frågan om rollfördelningen mellan åklagare och polis har flera gånger behandlats i riksdagen med anledning av motioner. Riksdagen har intagit den ståndpunkten att man inte är beredd att göra några föränd- ringar i den principiella uppdelningen mellan polis och åklagare när det gäller ledning av förundersökning. Enligt vår mening talar erfarenheter— na av den mordutredning som vi nu granskat knappast för en mer själv- ständig roll för polisen. Tvärtom bör man slå vakt om den rollfördelning som nu gäller.

Den tolkning som juristkommissionen gjort när det gäller åklagarens möj- lighet att vägra att samarbeta med en på visst sätt sammansatt spanings— ledning kan naturligtvis från polishåll uppfattas som ett alltför stort ingrepp i polisens ansvarsområde. Detta liksom andra praktiska problem på detta område bör i första hand lösas genom samråd mellan polis- och åklagarväsendet på lokal, regional och central nivå. Vi ser det som naturligt att polisen inte organiserar sig på ett sätt som försvårar för

åklagaren att utöva ledningen av förundersökningen.

• Sida 79
•  Original

3.3.4. Åklagarna och ledningen av förundersökningen :" inlednings— skedet

Som nämnts utsågs Svensson den 1 mars 1986 att svara för åklagar- uppgiften i målet. Svensson blev uppringd av byråchefen vid riks- åklagarens kansli Uno Hagelberg som frågade om Svensson var villig att äta sig uppgiften. Avsikten var att Svensson skulle hålla sig informerad för att senare kunna inträda som förundersökningsledare. Hagelberg hade före samtalet samrått med riksåklagaren Magnus Sjöberg. Svensson och Sjöberg talade under dagen per telefon med Zeime om saken. Denne hade

inte något att erinra mot arrangemanget.

Den 6 mars 1986 beslutade Svensson om hämtning av 33-åringen. Härigenom inträdde han som ledare av förundersökningen. Fram till dess hade han hållit sig informerad om brottsutredningen. Svensson kom emellertid i praktiken endast att leda förundersökningen i den del den avsåg 33- åringen. Efter någon tid bestämde Svensson sig för att inte faktiskt ta ledningen över förundersökningen även i övriga delar. Orsaken var att Svensson ansåg sig ha funnit att han inte kunde påverka förundersökning— en i dessa delar och därför inte ville ta det formella ansvaret. Från

den 12 mars 1986 biträddes Svensson av Carlström. Både Svensson och Carlström arbetade till en början med Palme-utredningen vid sidan om annat arbete. Först från den 1 april l986 var de befriade från andra åklagaruppgifter.

Den fråga man först har att ställa sig är hur man från åklagarhåll borde ha handlat när man nåddes av meddelandet att statsministern mördats och att misstanke mot någon särskild person inte förelåg. I praktiken valde man att betrakta utredningen av mordet på statsministern som en

rutinutredning av ett mord.

Den regel som ger en anvisning om hur åklagaren skall handla är 23 kap. 3 5 RB som stadgar att åklagaren skall träda in som förundersökningsle- dare även innan det finns en misstänkt om det föreligger särskilda

skäl.

• Sida 80
•  Original

Juristkommissionen har anfört (del 2 s. 96 f) att man inte obetingat kan påstå att det redan på grund av omfattningen och karaktären av brotts— utredningen fanns sådana särskilda skäl som avses i nämnda lagrum för ett mer eller mindre omedelbart åklagarinträde i förundersökningen och att det därför på något sätt sätt skulle vara fel att en åklagare inte

tog över förundersökningsledningen i dess helhet redan från början. En- ligt juristkommissionen ger lagen, förarbetena och praxis inte tillräck— ligt klar ledning utan frågan är i grunden en lämplighetsfråga och det finns skäl både för och emot. Juristkommissionen kommer dock till slut— satsen att det naturliga arbetssättet hade varit att en åklagare omedel— bart hade inträtt som ledare av förundersökningen i dess helhet och att åklagaren och polismyndigheten med den utgångspunkten hade i samråd fastställt hur det gemensamma arbetet skulle bedrivas. Det var emeller- tid enligt juristkommissionen inte det tidiga åklagarinträdet som var

det viktiga utan ett nära samarbete i någon form.

Juristkommissionen har om åklagarnas insats vidare konstaterat (del 2 s. 128) att åklagarna inte hade den ställning och det inflytande över ut- redningen som gällande regler om förundersökningsledning i 23 kap. RB förutsätter. Enligt juristkommissionens åsikt borde man på åklagarsidan ha satt till mer resurser och gjort en aktivare insats under brottsut- redningens första tid. Med en mera aktiv insats borde enligt juristkom- missionen åklagarnas förutsättningar att hävda sin ställning ha varit bättre och i alla händelser skulle åklagarna bättre ha kunnat följa ut— redningen och haft en bättre beredskap för att aktivt ingripa i ledning— en när de fann att det behövdes.

Enligt vår mening talar starka skäl för att förundersökningen borde ha letts av åklagare från början. Åklagarväsendet har ett övergripande an— svar för förundersökningsverksamheten. Ett statsministermord är ett så speciellt och allvarligt brott att det är uppenbart att ledningen av förundersökningen redan från början bör bli så kvalificerad som möjligt. Det var nödvändigt inte minst med hänsyn till den exempellösa mobilise- ring av polisens resurser i utredningen som ägde rum och som utan större fantasi kunde förutses. Det stod vidare tidigt klart att brottsutred-

• Sida 81
•  Original

ningen skulle innebära undersökningar av ett mycket stort antal spår och uppslag. Om åklagaren skulle ha någon möjlighet att på sikt leda förun— dersökningen krävdes det att han från början hade insyn i och kunde på- verka uppläggningen av arbetet. Detta kunde inte åstadkommas annat än genom en formell och faktisk ledning av förundersökningen. Även med det bästa samarbete mellan polis och åklagare skulle man förlora i effek- tivitet om åklagaren ställde sig vid sidan om den faktiska ledningen av

f örundersökningen.

Detta innebär naturligtvis inte att åklagaren i detalj skulle leda po— lisens spaningsarbete i inledningsskedet. Men polisen skulle naturligt-

vis ha organiserat detta arbete i samråd med åklagaren med beaktande av de speciella krav utredningen ställde. Det viktiga är att åklagaren

skulle ha fått en position som möjliggjorde att åklagarinsatsen snabbt

kunde anpassas till hur utredningen utvecklade sig.

Det verkliga förloppet blev, enkelt uttryckt. att polisen på egen hand

satte upp en kraftfull ledning av polisarbetet och att åklagaren accep-

terade att han hamnade vid sidan om. Åklagarna kom först att i samband med omorganisationen nästan ett år senare att i alla delar få den roll

och det inflytande över förundersökningen som ankom på dem. Detta berod- de visserligen till stor del på de samarbetssvårigheter som vi skall be-

röra i ett kommande avsnitt. Vi tror att ett kraftfullt och tveklöst in- gripande f rån början av åklagare i ledningen av förundersökningen skulle

ha förbättrat förutsättningarna för ett effektivt samarbete mellan polis

och åklagare.

Det sagda innebär inte att vi anser att åklagarna handlade i strid med gällande bestämmelser genom att inte genast ta över ledningen av för- undersökningen. Lagstiftaren har lämnat vida ramar och frågan är, som vi tidigare uttalat, en lämplighetsf råga. För att åklagarväsendet skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter är det emellertid, inte minst i kris— situationer, viktigt att man är beredd att aktivt hävda sina befogenhe— ter. Vi vill samtidigt betona att även polisen har ett ansvar för att ledningen av en förundersökning anordnas på ett lämpligt sätt. Holmer

• Sida 82
•  Original

har uppgett att han blev förvånad över att en åklagare inte tog ledning— en av förundersökningen redan från början. När han hade den uppfattning— en borde han enligt vår mening ha tagit upp frågan med åklagarna.

När man från åklagarhåll nu inte genast tog ledningen över förundersök— ningen borde man, som juristkommissionen anfört, ha satt till mer resur— ser och gjort en aktivare insats under brottsutredningens första tid. De skäl som vi anfört ovan när det gäller ledningen av förundersökningen talar med samma styrka även för detta. Över huvud taget förefaller det oss som om man från riksåklagarens och överåklagarens sida från början tagit allt för lätt på de särskilda behov av åklagarinsatser som utred- ningen kunde komma att kräva. Vi avser då inte den nedan behandlade frå- gan om på vilken nivå inom åklagarväsendet som åklagarinsatsen skulle ske. Det är i stället avsaknaden av överväganden om utredningen skulle kräva extra resurser eller särskilda arrangemang. Riksåklagaren tillsåg inte heller att han skulle få fortlöpande information om utvecklingen i utredningen utan förlitade sig på att han skulle informeras om något särskilt skulle inträffa.

En särskild fråga är om inte riksåklagaren eller i varje fall överåkla— garen borde ha inträtt som åklagare från början. Vid omorganisationen i februari 1987 uppdrog regeringen åt riksåklagaren att leda förundersök— ningen. Detta var emellertid en lösning som till stor del hade andra mo— tiv än allmänna principer för fördelning av åklagaruppgifter. I några fall ankommer det enligt lag på riksåklagaren att leda förundersökning- ar. Riksåklagaren har normalt inte resurser att sköta dessa uppgifter utan uppdrar ofta åt någon lägre åklagare att biträda honom. Är riks- åklagaren aktiv som åklagare mister man beträffande det målet den till- synsfunktion som riksåklagaren har.

Inom åklagarväsendet gäller att mer kvalificerade och uppmärksammade mål bör handläggas av statsäklagare. Hade mordet inträffat i ett mindre åklagardistrikt hade åklagaruppgiften troligen från början hamnat hos regionens överåklagare eller en statsäklagare. Överåklagaren vid åkla— garmyndigheten i Stockholm har som chef för myndigheten i stor utsträck—

• Sida 83
•  Original

ning administrativa uppgifter. Samtidigt utförs statsäklagaruppgifterna i distriktet av bl.a. chefsåklagarna. Dessa handlägger i stor utsträck-

ning komplicerade och omfattande mål. Att lägga åklagaruppgiften i ut— redningen av mordet på Olof Palme på en erfaren chefsåklagare vid åkla-

garmyndigheten i Stockholm förefaller oss mot den bakgrunden ha varit en klok åtgärd.

3.3.5. Åklagarna och ledningen av förundersökningen från maj 1986 till omorganisationen

Att Zeime den 1 maj 1986 tog över förundersökningsledarskapet innebar egentligen ingen förändring i polisens arbete med förundersökningen. Han ingrep inte aktivt i ledningsgruppen eller på annat sätt i den befintli-

ga ledningsorganisationen och gav inga direktiv om hur förundersökningen skulle bedrivas. Han fortsatte att upprätthålla sin tjänst som chef för åklagarmyndigheten. Skälet för hans beslut att ta över förundersöknings— ledningen var i första hand att samarbetet mellan polisledningen och KG Svensson inte hade fungerat.

Den 20 maj 1986 engagerades Riberdahl för att biträda Zeime. Även om hon omedelbart satte igång med att ta del av grundmaterialet i utredningen

kom hon att bedriva detta arbete vid sidan av annat arbete ända fram

till månadsskiftet augusti—september då hon friställdes från andra upp— gifter. I slutet av sommaren knöts Helin och Josephson på heltid till utredningen.

I månadsskiftet juli—augusti 1986 presenterade polisledningen sin teori

om att PKK kunde misstänkas stå bakom mordet. Enligt vad Riberdahl för oss uppgett var den uppläggning av spaningsarbetet, det s.k. huvudspå- ret, som därmed kom i dagen tidigare okänd för åklagarna. Zeime och hon hade tidigare endast varit engagerade när det gällde den vapenaffär som bidrog till att polisens intresse riktades mot PKK. I slutet av augusti

fick åklagarna del av polisens material om PKK. Åklagarna började om- gående läsa in materialet. Sedan åklagarna mot slutet av september läst

in materialet började de framföra kritik mot uppläggningen och även krä- va kompletterande utredningar.

• Sida 84
•  Original

Av det sagda och vad som i övrigt står att läsa om detta skede i jurist- kommissionens rapport framgår enligt vår mening, såsom också juristkom— missionen konstaterat, att något riktigt försök att bedriva en aktiv förundersökningsledning inte tycks ha gjorts från åklagarna förrän i början av hösten. Erfarenheterna av Svenssons tid som åklagare i målet borde ha gett Zeime anledning att redan så snart han tog över föranstal— ta om erforderliga resurser på åklagarsidan och att aktivt ingripa i ledningen av förundersökningen. På det stadiet måste utredningens komplexitet ha stått helt klar. Som en röd tråd i utredningens förlopp går naturligtvis de samarbetsproblem som rådde mellan polis och åklagare och till vilka vi återkommer i avsnitt 3.3.7. Vi har emellertid fått det intrycket att Zeime, i varje fall i maj 1986, inte ansåg sig ha några svårigheter att samarbeta med Holmer. Om det intrycket är riktigt kan hans passivitet vid den tidpunkten inte tolkas på annat sätt än att han

förordade en passiv åklagarinsats. Av skäl som anförts ovan kan vi inte godta en sådan bedömning.

Vad vi sagt i detta och föregående avsnitt utgör naturligtvis kritik mot de inblandade åklagarna. Avsikten är emellertid inte i första hand att kritisera utan att för framtiden understryka att åklagarna i större ut- sträckning bör ta ansvaret för stora och komplicerade brottsutredningar, att åklagarväsendet därvid bör sätta in rejäla resurser och att åklagar- na inte bör dela med sig av sitt ansvar på ett sätt som skapar oklarhet. Våra uttalanden är i själva verket ett uttryck för ett orubbat stort förtroende för åklagarkåren och ett betonande av att åklagarnas roll som

ledare av brottsutredningar bör stärkas snarare än försvagas.

3.3.6. Delning av förundersökningsledning

I detta avsnitt skall vi först beröra frågan om delad ledning av för— undersökning när det är fråga om utredning av ett enda brott.

Genom att Svensson avstod f rån att utöva ledningen av förundersökningen i de delar den inte avsåg 33—åringen kom ledningen att vara delad mellan honom och polismyndigheten, dvs. Holmer, till dess att Zeime den 1 maj

• Sida 85
•  Original

1986 tog över ledningen för de delar av förundersökningen som polis— myndigheten ledde. Frågan om delning av förundersökningsledarskapet väcktes senare i samband med omorganisationen. Polisen framförde då ett önskemål om att den del av förundersökningen som avsåg huvudspåret

skulle ledas av polismyndigheten.

Frågan om delningen av förundersökningsledarskapet togs upp av justitie— kanslern (JK) i ett beslut den 4 december 1986 som behandlade bl.a. oli— ka frågor kring samarbetet mellan Svensson och polisledningen under vå- ren 1986. JK uttalade i sitt beslut i den nu aktuella frågan följande.

Det finns inte några regler som tillåter att ledningen för en för— undersökning delas mellan polismyndighet och åklagare på det sättet att åklagaren, såsom i detta fall, fungerar som förundersöknings- ledare för en eller flera misstänkta, medan polismyndigheten leder förundersökningen i övrigt. Å andra sidan finns det inte heller några föreskrifter som hindrar att ledningsansvaret delas på detta sätt. Det är inte heller ovanligt att en sådan uppdelning görs vid större brottsutredningar och en uppdelning har i allmänhet inte visat sig vara förenad med några olägenheter.

Det förekommer även att en åklagare tar över ansvaret såsom för- undersökningsledare beträffande en person som kan skäligen miss- tänkas för brott och att ledningen senare återgår till polismyndig- heten när misstanken försvagas (se bl.a. SOU 1967159 s. 113).

Den mest påtagliga risken för att konfliktsituationer skall uppstå vid ett delat ansvar för förundersökningen torde ligga i det för— hållandet att det kommer fram omständigheter vid den av polismyn- digheten ledda delen av undersökningen som har betydelse också för den åklagarledda delen. Det är naturligt att polismyndigheten tidi- gare än åklagaren får fram uppgifter eftersom polismyndighetens utredning bedrivs i form av ett bredare spanings- och efterforsk— ningsarbete. Det är därför viktigt att åklagaren hålls informerad även om de delar av förundersökningen som han inte har det omedel- bara ledningsansvaret för. Att åklagaren över huvud taget skall in- formeras om hela förundersökningsarbetet framgår för övrigt inte bara indirekt av de nyss berörda bestämmelserna i rättegångsbalken utan även direkt av bestämmelsen i 2 & förundersökningskungörel- sen.

Under förutsättning att klara ansvarsgränser dras upp och erforder- lig information utbyts, synes den nuvarande ordningen, som får an— ses tillåta en delning av ansvaret för förundersökningen, väl gagna en effektiv och rättssäker brottsutredning. Rättegångsbalkens och

• Sida 86
•  Original

förundersökningskungörelsens syften att förundersökningen snabbt och betryggande skall ge erforderligt material för åtalsfrågans be- dömande och att förbereda rättegången med hänsyn till kraven på koncentration och omedelbarhet torde således kunna uppfyllas (jfr 23 kap. 2 & rättegångsbalken). Ett delat ledarskap utgör såvitt jag har kunnat finna inte något generellt problem. Jag vill dock under— stryka att en uppfattning som i vissa sammanhang framförts om att åklagaren som något slags biträde skulle stå till polisens förfo- gande för att fatta nödvändiga beslut ifråga om anhållanden, häkt- ningsframställning, husrannsakan m.m. inte är förenlig med rätte— gångsbalkens bestämmelser. När åklagaren inträtt som förundersök- ningsledare är han också den bestämmande i hela den del av för- undersökningen som han övertagit ledningen av.

Juristkommissionen har för sin del sammanfattningsvis anfört att det kan sättas i fråga om det överhuvud finns fall i vilka det är riktigt och lämpligt att dela ledningsansvaret för en förundersökning på det sätt som skedde i detta fall. Det torde enligt juristkommissionen i alla hän- delser höra till undantagen att de sakliga fördelarna med ett sådant förfarande på något sätt är avgörande eller ens särskilt stora. Däremot synes enligt juristkommissionen en delning av ansvaret åtminstone typiskt sett dra med sig risken att åklagaren förlorar i överblick och att den av honom ledda utredningen blir mindre allsidig och därmed från rättssäkerhetssynpunkt sämre än om ansvaret är odelat. Vidare riskerar man enligt juristkommissionen oklarhet och missförstånd i förhållandet mellan åklagare och polis.

Som vi uppfattar det ger lagen inte något entydigt svar på frågan om tillåtligheten av en delning av förundersökningsledarskapet av det slag som nu är av intresse. Det är även här en fråga om lämplighet. De skäl juristkommissionen anför talar enligt vår mening med styrka mot lämplig— heten av en delning. Till dessa skäl vill vi lägga att det förefaller oss föga rationellt att på angivet sätt dela ledningen av en och samma organisation. Organisatoriska gränsdragningsproblem måste bli en följd. Vem skall, för att ta ett exempel, ha sista ordet när det gäller brotts- platsundersökningen? Denna hade ju, i den nu aktuella utredningen, be- tydelse såväl för den del som gällde 33-åringen som för övriga delar. Övervägande skäl talar således enligt vår mening för att det inte skall vara möjligt att dela förundersökningsledarskapet mellan åklagare och polismyndighet när det är fråga om en utredning av ett enda brott. Som

• Sida 87
•  Original

juristkommissionen anfört ligger det helt i åklagarens hand att avgöra

om en sådan delning skall förekomma. För det fall riksåklagaren inte med stöd av åklagarinstruktionen meddelar anvisningar till åklagarna av innebörd att delning av förundersökningsledarskapet inte får förekomma

bör det övervägas att göra erforderliga förtydliganden i rättegångs- balken.

Under våren 1986 arbetade Svensson med biträde av Carlström. Zeime bi— träddes från mitten av maj 1986 av Riberdahl och från slutet av sommaren av Helin och Josephson. Under den period Zeime ledde förundersökningen arbetade åklagarna delvis individuellt och delvis som en grupp. Polisen

har framfört kritik mot denna ordning som man sagt skapade osäkerhet och

förorsakade onödig omgång eftersom man inte visste till vem på åklagar- sidan man skulle vända sig.

Juristkommissionen har uttalat (del 2 s. 108) att det knappast är möj- ligt att med någon säkerhet uttala sig om vilken betydelse dessa för- hållanden hade för polisens arbete. Enligt juristkommissionen visar ärendet emellertid att det kan finnas behov av en utarbetad ordning för

flera åklagares gemensamma arbete med en åklagaruppgift.

Vi instämmer i juristkommissionens uttalande. Även om en sådan ordning inte får bli stelbent är det viktigt att åklagararbetet i större mål med

fler åklagare bedrivs på ett rationellt och överblickbart sätt. Denna

fråga bör kunna lösas internt inom åklagarväsendet i samråd med

polisen.

3.3.7. Samarbetet mellan åklagarna och polisen

Utredningen av mordet på Olof Palme kom under tiden fram till februari 1987 att präglas av svårigheter för polis och åklagare att arbeta till- sammans på ett effektivt sätt. Att detta måste ha inverkat på arbets- resultatet är uppenbart. Vad som borde ha varit ett fruktbärande samar- bete till utredningens fromma blev i stället en kamp om inflytandet över

utredningen.

• Sida 88
•  Original

Vi inleder en genomgång av dessa förhållanden med att kort redogöra för huvuddragen av åklagarnas och polisledningens egen syn på samarbetet.

Enligt polisledningen insåg man inte på åklagarsidan vilka alldeles speciella krav som utredningen av mordet på Olof Palme ställde. Det led— de till att insatserna från åklagarsidan blev otillräckliga och till att åklagarnas arbete kom att präglas av brist på förståelse för det sätt på vilket polisens verksamhet organiserades och leddes. Åklagarna accepte— rade i realiteten inte att arbeta tillsammans med polisens spaningsled— ning och deltog inte i ledningsgruppens arbete, trots att detta hade

varit ett naturligt och enkelt sätt för dem att skaffa sig information

och förvärva den nödvändiga överblicken över utredningsarbetet. Detta fick enligt polisledningen till följd att åklagarna efter de första månaderna saknade tillräcklig kunskap om utredningen och om det snabbt växande materialet för att kunna fylla sin uppgift. Detta i sin tur ledde till att förundersökningsledningen blev passiv. Inför åklagarnas passivitet och bristande förmåga att gripa om helheten ansåg polisled— ningen att det var spaningsledningens ansvar att driva utredningsarbetet med så stor kraft och så stor kunnighet och kompetens som möjligt. Även om det ytterst är åklagaren som har att fatta besluten inom ramen för förundersökningsledningen bör polisen med all kraft driva sin uppfatt- ning och klargöra skälen för den. När emellertid beslut har fattats

eller direktiv getts från åklagarens sida har polisledningen enligt egen uppfattning funnit sig i detta och vidtagit de åtgärder som anvisats.

Enligt åklagarna var en grundläggande orsak till samarbetssvårighe-

terna att polisledningen vägrade att acceptera åklagarens roll som för- undersökningsledare enligt reglerna i rättegångsbalken och förundersök- ningskungörelsen. Ledningsgruppen, som kunde ha varit motiverad i ett första inledningsskede, hindrade att förundersökningen leddes på vanligt sätt med normal fördelning av uppgifter och ansvar mellan åklagare och polis och med sedvanliga kontakter mellan åklagare som förundersöknings- ledare och den utredande polispersonalen. Ledningsgruppen kom i stället att på olika sätt blanda sig i ledningen av förundersökningen och ta på

sig uppgifter som ankom på åklagaren. Ledningsgruppens sätt att arbeta,

• Sida 89
•  Original

och inte minst att den förbehöll sig att sköta polisens kontakter med åklagarna, ledde åtminstone efter sommaren 1986 till onödiga svårigheter och tungroddhet i arbetet. Enligt åklagarna uppkom allvarliga samarbets— svårigheter av angivna skäl redan i ett tidigt skede av brottsutredning— en när Svensson ledde förundersökningen i den del som avsåg 33-åringen. För åklagarna tedde det sig efter erfarenheterna från våren 1986 som ett betydelsefullt intresse att undvika ett nytt sammanbrott i relationerna med polisens spaningsledning. Åklagarna har i efterhand förklarat att de gick för långt i denna strävan och att de var för eftergivna. Det rörde sig dock inte om någon ovillighet att fatta beslut som förundersöknings— ledare eller någon brist på förmåga eller vilja från åklagarnas sida att

sätta sig in i utredningsmaterialet.

Åklagarna har beträffande sin strävan att undvika ännu en öppen konflikt med polisens spaningsledning tillagt att de fortlöpande kände sig vara i ett slags underläge i förhållandet till polisen. Till detta bidrog sär—

skilt två saker. Det ena var att riksåklagaren efter motsättningar

mellan Svensson och Holmer beträffande en serie s.k. vittneskonfronta— tioner med 33-åringen överprövade och ändrade Svenssons beslut. Över— prövningen, till vilken vi återkommer i avsnitt 3.4.3, och omständighe- terna under vilka den kom till stånd inverkade på åklagarnas möjligheter att hävda sig mot polisledningen. Det andra var att de kontakter polisen hade med justitiedepartementet fick åklagarna att uppfatta läget så att polisen hade departementets stöd och att åklagarna av hänsyn till sam-

arbetsklimatet borde vara mer försonliga mot polisen.

Till det sagda kommer att åklagarna och polisen hade olika uppfattning i sak när det gällde vissa spår. Detta var alldeles uppenbart när det

gällde det s.k. huvudspåret. Medan man var ense om att tillgänglig be- visning låg långt från vad som skulle krävas för en fällande dom, hade polisen i motsats till åklagarna en stark tilltro till att huvudspåret

var det riktiga. Polisen ansåg vidare att man genom ett brett upplagt

s.k. tillslag mot alla berörda skulle kunna föra utredningen framåt. Det skulle ske genom att man kunde ta in uppgifter utan att de hörda kunde rådgöra med andra. Åklagarna uppfattade med tiden läget så att polisen

• Sida 90
•  Original

mer var intresserad av att komma åt ett antal terrorister än att finna en lösning i utredningen av brottet. Åklagarna hade vidare en annan upp— fattning än polisen om användningen av tvångsmedel för ett tillslag. En- ligt åklagarna försummade polisen i sitt ensidiga intresse för huvudspå- ret utredningsarbetet i övrigt.

Juristkommissionen har till en början beträffande åklagarnas insats kon— staterat (del 2 s. l28) att åklagarna inte hade den ställning och det inflytande över utredningen som gällande regler om förundersökningsled— ning i 23 kap. RB förutsätter. Enligt juristkommissionens åsikt borde man på åklagarsidan ha satt till mer resurser och gjort en aktivare in- sats under brottsutredningens första tid. Med en mera aktiv insats borde enligt juristkommissionen åklagarnas förutsättningar att hävda sin ställning ha varit bättre och i alla händelser skulle åklagarna bättre ha kunnat följa utredningen och haft en bättre beredskap för att aktivt ingripa i ledningen när de fann att det behövdes. Till dessa synpunkter som är principiella och tar sikte på åklagarväsendets insats som helhet har juristkommissionen knutit även den synpunkten att det måste anses ligga i en åklagares ansvar som förundersökningsledare att hävda sin ställning med tillgängliga medel, ytterst genom att vända sig till högre myndighet, när åklagaren finner att spanings- och utredningsarbetet inom ramen för en förundersökning bedrivs på ett sätt som åklagaren inte kan godkänna. Enligt juristkommissionen var det inte riktigt att, som Svensson gjorde i mars 1986, ta över förundersökningsledningen bara i viss del med motiveringen att han som åklagare inte ville ta ansvaret för den övriga delen av förundersökningen som han ansåg att han inte skulle kunna påverka.

Juristkommissionen har emellertid i än högre grad lagt ansvaret för svå- righeterna i samarbetet mellan polis och åklagare hos polisledningen och Holmer personligen. Juristkommissionen har till en början anmärkt att det måste anses ha varit ett gemensamt ansvar för åklagare och polis att se till att man fick till stånd ett fungerande samarbete. Enligt jurist- kommissionen visade polisledningen ringa intresse för detta och skötte dessutom inte på ett riktigt sätt sin skyldighet att hålla åklagarna in—

• Sida 91
•  Original

formerade om det fortgående spaningsarbetet. Vad som har framkommit un— der juristkommissionens granskning har enligt juristkommissionen också visat att polisledningen redan under den tid på våren 1986 då Svensson

var förundersökningsledare i flera avseenden åsidosatte vad som måste krävas i samarbetet mellan åklagare och polis inom en förundersöknings ram. Enligt juristkommissionen måste detsamma sägas om det senare skedet av brottsutredningen. De samarbetssvårigheter som blev tydliga i början

av oktober 1986 och som sedan efter hand växte berodde enligt juristkom— missionen väsentligen på att polisledningen inte underordnade sig åkla— garnas förundersökningsledning på det sätt som gällande regler före— skriver. Enligt juristkommissionen har Holmer i realiteten uppträtt som förundersökningsledare inte bara när han formellt hade den ställningen utan även sedan Zeime i maj 1986 hade beslutat att själv ta över led— ningen. Juristkommissionen har utvecklat sina synpunkter på polisled— ningens attityd närmare på följande sätt (del 2 s. 121):

Att Holmer och ledningsgruppen genomför en synnerligen omfattande planering inför ett stort tillslag, som förutsätter att straffpro— cessuella tvångsmedel anlitas i mycket stor utsträckning (operation Alfa), utan att informera åklagarna förrän grundplaneringen är klart och utan att därefter i förväg begära anvisningar eller sam— råda om uppläggning och inrikting, kan enligt vår mening inte ses som något annat än ett åsidosättande av den ansvarige åklagaren. På samma sätt måste man se den omständigheten att spaningarna inom ramen för huvudspåret utan åklagarens godkännande bedrevs på ett sätt som begränsade utredningsmaterialet för att inte störa det av polisen planerade stora tillslaget. Vi kan inte finna annat än att Holmer och ledningsgruppen bedrev spanings- och utredningsarbetet rörande huvudspåret mer eller mindre helt efter egna linjer och med mycket bestämda och kompromisslösa anspråk på åklagarna att de skulle medverka med de beslut om tvångsmedel som behövdes och i övrigt godta polisens bedömningar rörande underlaget för åtgärderna och syftena med hela den planerade aktionen. När åklagarnas godkän- nande inte kunde utverkas vägrade polisen på sin sida att godta de bedömningar som åklagarna gjorde och att finna sig i att man gjorde ett mindre tillslag. Vidare riktade Holmer internt och småningom också offentligt kritik mot åklagarna för otillräckliga kunskaper och bristande förmåga att på ett riktigt sätt bedöma huvudspåret.

Vi sätter inte på något sätt i fråga att polisledningens handlande grundade sig på en stark och ärlig övertygelse om det riktiga i de bedömningar om huvudspåret som man gjorde. Som vi förut markerat är det inte heller vår sak att ta ställning i den sakfrågan i sig. Men vi kan inte se att ett handlande av Holmer och ledningsgruppen som

• Sida 92
•  Original

låter sig beskriva såsom vi nu har gjort är förenligt med gällande rätts fördelning av ansvar och befogenheter mellan åklagare och polis, när åklagaren är förundersökningsledare. Inte heller kan polisledningens sätt att driva sin linje försvaras med de argument som Holmer i övrigt har åberopat. Den logiska konsekvensen av hans resonemang är ju att en polischef eller spaningsledare har rätt att ta över förundersökningsledningen och sätta åklagaren åt sidan, bara han är tillräckligt övertygad om att han själv gör de rätta bedömningarna.

Enligt vår mening måste man se i princip på samma sätt på de diskussioner som utspann sig mellan åklagarna och företrädare för ledningsgruppen om förnyad utredning eller kompletterande utred— ningsätgärder i vissa avsnitt. Vi kan inte i efterhand och på grundval av vårt material bedöma om åklagarnas önskemål om sådana åtgärder i varje enskilt fall hade skäl för sig. Det är emellertid inte heller det som är det viktiga. Det viktiga är att åklagarna efter sin genomgång av utredningsmaterialet ansåg att ytterligare utredningsätgärder borde vidtas och framförde detta till polisen. Det ålåg då polisen att rätta sig efter åklagarens bedömning och verkställa den ytterligare utredningen. Att det skulle ha saknats resurser för de av åklagarna önskade åtgärderna eller ha funnits andra hinder av skäl som låg utanför förundersökningsledningen kan enligt vår mening inte på allvar göras gällande. Därtill var den totala polisinsatsen alltför omfattande och utredningens betydelse alltför för stor. Det bör dessutom tilläggas att polisledningen inte kan anses ha haft rätt att hänvisa till att tillgängliga re— surser behövdes för spaningarna rörande huvudspåret. Den priori— teringen var det förundersökningsledarens sak att göra.

Det var ofta inte heller invändningar av den naturen som restes

från Holmérs och ledningsgruppens sida. I stället ansåg sig polis- ledningen ha anledning att sätta i fråga behovet av den ytterligare utredningen eller det lämpliga i att företa den. Synpunkter av den arten ligger dock inom ramen för förundersökningsledningen och för vad förundersökningsledaren i sista hand skall besluta om.

Det kan självfallet alltid invändas att det egentligen bara är bra att det blir en diskussion mellan åklagare och polis om hur för- undersökningen skall bedrivas och att polisen då bidrar med sina synpunkter och sitt kunnande. Om åklagaren då tar intryck av polisens argument och handlar därefter, kan detta inte vara annat än till nytta för resultatet. Det synes också vara efter den linjen som Holmér och ledningsgruppen vill beskriva de diskussioner som förekom mellan åklagarna och polisledningen.

För oss ter det sig dock klart att detta sätt att beskriva saken inte är rättvisande. Detta framgår egentligen redan av att åkla- garna i sina samtal med oss samstämmigt har förklarat att de mötte

• Sida 93
•  Original

ett enligt deras mening sakligt ogrundat motstånd från polisens sida och att de, i princip av det enda skälet att de ville undvika en förnyad öppen konflikt, valde att vika undan för detta motstånd. Det är enligt vår mening inte möjligt att man på polisledningens sida skulle ha missuppfattat situationen och trott att det i själva verket var de sakliga argumenten som blev avgörande. Den tolkningen strider helt mot det sätt på vilket Holmér drev sin uppfattning i frågan om huvudspåret och för övrigt också mot hans beskrivning av sitt eget och den övriga polisledningens ansvar i samarbetet med den grupp åklagare som enligt hans mening saknade grepp om utred- ningsarbetet och förmåga att leda förundersökningen. Vad kan annars ligga i Holmérs reflektion att åklagarna var ovana vid att möta en så stark och kompetent ledning på polisens sida? Ett enligt vår mening belysande exempel från ett tidigare skede på innebörden av Holmérs sätt att se på sin uppgift är att han inför oss har förkla— rat, att han med alla medel motsatte sig Svenssons beslut att lägga ned förundersökningen beträffande 33—åringen.

Enligt vår mening är den slutsatsen ofrånkomlig att polisledningen även i f lera frågor rörande andra utredningsavsnitt än huvudspåret drev sina åsikter i fullt medvetande om att man på åklagarsidan hade en annan uppfattning och inte såg nägra sakliga skäl att från- falla den. Att polisledningen för sin del var övertygad om det riktiga i sin ståndpunkt kan lika litet som när det gäller huvud— spåret försvara detta handlingssätt. Som saken utvecklade sig var det inte fråga om ett samarbete vid vilket man från polisens sida lojalt bidrog med synpunkter i sak utan om en efterhand växande konflikt mellan skilda synsätt, i vilken polisen underkände åkla— garnas bedömningar och vägrade att finna sig i att förundersök- ningsledningen låg h'os åklagarna.

Det står enligt vår mening klart att detta sätt att förfara är oförenligt med reglelrna i 23 kap. RB om åklagarens och polisens uppgifter OCh ansvar när en förundersökning leds av åklagaren. Led— ningsgruppen eeh Hjalmér kom enligt vår uppfattning i verkligheten att utgöra ett slags kionkurrerande förundersökningsledning och detta fortfarande under hela hösten fram till de förändringar som tvingades fram efter tillslaget den 20 januari 1987. Enligt vår me- ning kan detta inte försvaras vare sig med en aldrig så stark över- tygelse om att polisens bedömning av huvudspåret och av utrednings— läget i övrigt var den riktiga eller med att det var enbart i led— ningsgruppen som man hade den fullständiga kunskapen och överblick— en över spaningarna. De argumenten kan vara naturliga för en stark ledarpersonlighet som Holmer men de är sakligt sett omöjliga när lagen föreskriver den ordningen, att förundersökningen skall bedri— vas i samarbete mellan åklagare och polis men under åklagarens led- ning och med polisen som biträde.

Även om det principiellt är ovidkommande kan det vara värt att tillägga, att det inte på något sätt är visat att åklagarna efter inläsningskedet i början av hösten 1986 skulle ha varit sämre

• Sida 94
•  Original

rustade än polisens ledningsgrupp att göra de bedömningar och fälla de avgöranden som konflikten mellan dem och polisen kom att röra sig om. Åklagarna har också ställt sig kritiska till polisledning— ens anspråk på att besitta i princip tillräcklig sakkunskap för att göra de rättsliga bedömningar som ankommer på åklagaren som för— undersökningsledare.

De samarbetsproblem som juristkommissionen har beskrivit bör enligt vår mening bedömas mot bakgrund av två förhållanden. Först och främst finns det regler i rättegångsbalken som reglerar åklagarnas och polisens roller. Vi har redogjort för dessa i avsnitt 3.3.3. Till det kommer att

dessa myndigheter under decennier kunnat samarbeta utan större problem. Vi finner det därför oacceptabelt att arbetet med förundersökningen med anledning av mordet på statsministern störts på det sätt som juristkom— missionen beskrivit.

Ansvaret för samarbetssvårigheterna ligger enligt juristkommissionen i högre grad hos polisledningen och hos Hans Holmer personligen än hos åklagarna. Vi har i avsnitt 3.2.2 berört det olämpliga i att länspolis- mästaren personligen ledde utredningsarbetet. Vi skall inte än en gång i detalj analysera omständigheterna kring samarbetet. Det räcker att kon— statera att polisledningen antingen inte förstått eller velat förstå po— lisens roll i en av åklagare ledd förundersökning utan handlat som om åklagaren bara var en resurs till förfogande. Detta har naturligtvis haft sin grund i en önskan att göra sitt yttersta för att lösa mordgå- tan, men även i en uttalad uppfattning att polisledningen var bäst skickad att leda detta arbete. Att i egenskap av länspolismästare omsät- ta ett sådant tänkesätt som det sistnämnda i handling genom att i stor utsträckning nonchalera det föreskrivna organisationsmönstret innebär ett missbruk av den ställning och det förtroende som följer med den befattningen.

Polisledningens syn på sin roll kom på ett tydligt sätt i dagen vid de s.k. förhandlingar som fördes mellan företrädare för polisledningen och åklagarna dagarna före omorganisationen. Vid dessa framförde man från polisledningens sida krav på att av åklagarna få en del av förundersök- ningen, det s.k. huvudspåret, för att leda den själv. Vid det tillfället

• Sida 95
•  Original

tion är dispositiva och kunde bli föremål för förhandlingar mellan två myndigheter. Vi återkommer i avsnitt 3.4.2 till vissa förhållanden som

kan ha bidragit till denna missuppfattning hos polisledningen.

Åklagarna borde å andra sidan ha varit mera aktiva när det gällde att hävda sin ställning och påtala att polisen bedrev sitt arbete på ett

sätt som åklagaren inte kunde godkänna. Allmänt sett är det helt oaccep— tabelt att en tjänsteman mot bättre vetande accepterar ett missförhål— lande under påstående att han visserligen har ansvaret men att han inte tror att han kan påverka situationen. Den statliga förvaltningen, och

det gäller inte minst rättsväsendet, bygger på principen att myndighe— terna är självständiga i sin myndighetsutövning. En grundförutsättning för denna självständighet är naturligtvis att tjänstemännen alltid häv-

dar sina roller och ser till att gällande bestämmelser respekteras. Mot

den bakgrunden kan vi bl.a. inte acceptera Svenssons synsätt när han sä- ger att han bara ville vara förundersökningsledare när det gällde 33- åringen därför att han inte ville ta ansvar för den övriga delen av för- undersökningen som han ansåg att han inte skulle kunna påverka. Tvärtom borde de missförhållanden som han upplevde i brottsutredningen ha föran- lett honom att ta över hela förundersökningen. Om det skulle ha visat

sig svårt att faktiskt utöva ledningen av förundersökningen, skulle han

ha vänt sig till överåklagaren eller riksåklagaren.

Beträffande åklagarna har det gjorts gällande att de allmänt varit för passiva. Vi har i avsnitten 3.3.4 och 3.3.5 allmänt berört åklagarväsen- dets insatser i utredningen. Något fog för påståendet att de åklagare

som arbetade med utredningen inte skulle ha gjort vad på dem ankom för att sätta sig in i målet har vi inte funnit. Däremot är det tydligt att

polisledningen ofta brast i sina skyldigheter att informera åklagarna.

Åklagarna har uppgett att de aldrig varit med om något liknande i sitt tidigare samarbete med polisen. Om man bortser från tvångsmedel utövas åklagarnas beslutanderätt i förundersökningen i allmänhet på ett infor— mellt sätt. Vi kan väl föreställa oss att det blev svårt att leda förun—

dersökningen när det invanda samarbetsmönstret var borta. Vidare går det

• Sida 96
•  Original

inte att bortse från det stora yttre tryck som alla som arbetade med mordutredningen var utsatta för. Det gällde att nå resultat. Som vi nämnt bottnade polisledningens handlande i nit att lösa mordgåtan. Att i den situationen sätta sig på tvären för att hävda åklagarens ställning krävde naturligtvis eftertanke och styrka. Det underlättade naturligtvis inte att det när det gällde länspolismästaren saknades en verksam till- synsfunktion. Vi återkommer i avsnitt 3.4 till frågan om tillsyn och

frågan om den betydelse justitiedepartementets hållning kan ha haft.

Vår uppgift är också att överväga om erfarenheterna ger anledning att

föreslå ändrade regler eller andra åtgärder.

Juristkommissionen har för sin del sammanfattningsvis anfört (del 2 s. 130) att de svårigheter och konflikter som uppkom mera hade sin rot i att man inte tog tillvara de möjligheter till ett gott och effektivt samarbete som gällande regler ger än i brister eller otydligheter i re—

gelsystemet som sådant.

Vi har i avsnitt 3.3.3 uttalat att erfarenheterna av mordutredningen

inte talar för en mer självständig roll för polisen vid förundersökning- ar utan att man tvärtom bör slå vakt om den rollfördelning som gäller enligt nuvarande regler. De frågor som aktualiserats under mordutred— ningen, exempelvis rörande sättet för information från polisen till åklagaren och sättet för polisen att organisera sig vid större utred- ningar, bör kunna lösas i samråd mellan åklagarväsendet och polisväsen- det. Ett undantag är frågan om delning av förundersökningsledarskap mellan polis och åklagare när det är fråga om ett brott. Vi anser

att man i det fallet bör undanröja den oklarhet som råder.

3.4 Kontroll och tillsyn

3.4.1. Inledning

De samarbetssvårigheter som vi behandlade i föregående avsnitt kulmi-

nerade efter det s.k. tillslaget den 20 januari l987. Ett par veckor

• Sida 97
•  Original

senare beslutade regeringen att ledningen av brottsutredningen skulle organiseras på annat sätt än tidigare. Detta gjorde regeringen i egen—

skap av högsta förvaltningsmyndighet över åklagarväsendet och polis— väsendet. Det finns emellertid även andra organ som är av intresse när

det gäller kontroll och tillsyn i detta sammanhang. Inom åklagarväsendet har riksåklagaren och, under honom, överåklagarna tillsyn över lägre åklagare. Inom polisväsendet gäller att länsstyrelsen, som länets högsta polisorgan, har det övergripande ansvaret för polisverksamheten i länet. Vidare har rikspolisstyrelsen vissa tillsynsfunktioner. ] detta avsnitt

skall vi behandla hur regeringen och nämnda myndigheter utövade sin kon—

troll och tillsyn över arbetet med brottsutredningen.

Först skall vi dock säga något om förutsättningarna för vår behandling

av regeringens och regeringskansliets åtgärder.

En genomgång av dessa åtgärder krävs om man vill ha en helhetsbild av skeendet vid brottsutredningen. Utgångspunkt för en sådan genomgång skall vara vilken betydelse åtgärderna kunde få för myndigheternas verksamhet. En första fråga är därvid om åtgärderna innebar en inbland— ning i verksamheten. Vidare överväger vi om främst justitieministern och

dennes medarbetare gjorde lämpliga bedömningar i vissa centrala frågor.

Enligt regeringsformen ankommer det på konstitutionsutskottet (KU) att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Vår uppgift är inte att föregripa en eventuell granskning av KU eller

att ta fram ett underlag för en sådan granskning. KU behandlade i 1987 års granskningsbetänkande (KU 1986/87:33 s. 14 - 23) ett antal frågor om regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme. Utskottet erinrade om att en särskild juristkommission på rege- ringens uppdrag också utredde vissa frågor med anknytning till mordet samt att regeringen i mars 1987 tillkallat en parlamentarisk kommission med uppgift att bl.a. ta ställning till det material som den nyssnämnda juristkommissionen skulle lägga fram. Det kunde därför enligt utskottet finnas anledning för utskottet att återkomma till berörda frågor sedan

de båda kommissionerna slutfört sitt arbete.

• Sida 98
•  Original

Det förtjänar att här påpekas att juristkommissionen om denna del av sin granskning uttalat (del 2 s. 202) att regeringens och regeringskansliets åtgärder i mångt och mycket var en följd av politiska ställningstaganden och vilade på allmänna lämplighetsöverväganden. Till de frågor som över- vägdes hörde i vilken utsträckning regeringen behövde skaffa sig infor— mation om utredningen och hur man lämpligast skulle skaffa sig den in— formationen. Juristkommissionen har inte ansett det vara deras sak att lägga synpunkter på de ställningstaganden som gjordes i frågor av detta slag. Juristkommissionen har däremot funnit anledning att söka klarlägga vilken faktisk inverkan som de olika åtgärderna hade på brottsutredning— en. Juristkommissionen har också funnit sig oförhindrad att i samband därmed uttala sin mening om hur regeringens och regeringskansliets åt- gärder på några punkter borde bedömas rättsligt.

3.4.2. Regeringen och brottsutredningen

Enligt regeringsformen är det regeringen som styr riket. Under regering- en lyder enligt 11 kap. 6 & regeringsformen (RF) justitiekanslern, riks- åklagaren, de centrala ämbetsverken och länsstyrelserna. Även andra statliga myndigheter lyder under regeringen om de inte enligt regerings- formen eller annan lag är myndigheter under riksdagen. Regeringen har ett övergripande ansvar för att dessa verksamheter fungerar och att

tillgängliga resurser används på ett rationellt sätt.

I regeringsformen dras gränser upp mellan å ena sidan de politiska or- ganens och å andra sidan de rättstillämpande och verkställande organens funktioner. Enligt ll kap. 2 & RF får ingen myndighet, inte heller riks- dagen, bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa rättsregler i ett särskilt fall.

I ll kap. 7 5 RF föreskrivs vidare att ingen myndighet, inte heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvalt- ningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ett ärende som rör myn- dighetsutövning mot enskild eller mot en kommun eller som rör tillämp—

ning av lag.

• Sida 99
•  Original

Vi skall i detta avsnitt först behandla frågan om information till rege— ringen rörande brottsutredningen. Därefter skall vi behandla de särskil— da åtgärder som vidtogs och slutligen skall vi ta upp våra allmänna

överväganden om regeringens agerande och roll i sammanhanget.

Informationen till regeringen

Den första informationen till regeringen om polisarbetet med anledning av mordet på Olof Palme lämnades under mordnatten av biträdande läns- polismästaren Gösta Welander och chefen för rikspolisstyrelsens säker—

hetsavdelning Sven—Åke Hjälmroth.

Länspolismästaren Hans Holmer informerade hela regeringen den 2 mars och den 4 december 1986. Den 7 augusti informerade Holmer en mindre grupp av regeringens medlemmar om bl.a. misstankarna mot PKK. Holmer informerade vidare statsminister Ingvar Carlsson och partiledarna den 21 mars, den

3 september och den 4 december 1986. Han informerade därutöver stats-

ministern den 3 mars och den 15 maj 1986.

Holmer informerade justitieminister Sten Wickbom vid sammanträffanden vid omkring trettio tillfällen fram till januari 1987. Överåklagaren

Claes Zeime var närvarande vid två av dessa tillfällen. Härutöver infor- merade Zeime och chefsåklagaren Solveig Riberdahl justitieministern vid två tillfällen. Zeime och Riberdahl informerade bl.a. statsministern vid ett tillfälle den 4 december 1986. Vid tre tillfällen informerade Holmer

den s.k. statssekreterargruppen i regeringskansliet.

Utöver dessa informationstillfällen fick regeringen information via en observatör i polisens ledningsgrupp. Bakgrunden till detta arrangemang var följande.

Chefen för polis— och åklagarenheten i justitiedepartementet, departe- mentsrådet Klas Bergenstrand, fick den 1 mars på morgonen i uppdrag av statssekreteraren i justitiedepartementet Harald Fälth att skaffa infor-

mation om spaningsläget. Bergenstrand överenskom med Welander om att

• Sida 100
•  Original

Bergenstrand skulle komma till polishuset för att få informationen.

Bergenstrand tog kontakt med Fälth som inte hade något att erinra mot

arrangemanget.

Fälth har om sina överväganden rörande arrangemanget sagt att det i första hand tog sikte på önskemålet att det skulle finnas en kontaktman mellan polisen och regeringen. Erfarenheterna av tidigare händelser hade lett till att en sådan kontakt förutsattes inom ramen för den incident- beredskap som fanns i regeringskansliet. Kontaktmannen skulle ha till uppgift att följa skeendet på nära håll och att dokumentera och förmedla information. Justitieministern informerades senare under dagen om Bergenstrands närvaro i polishuset. Han gav inga direktiv om en ändrad ordning utan gav sitt tysta samtycke till åtgärden. Senare under helgen kom Holmer och justitieministern överens om att Bergenstrand skulle fungera som kontaktman mellan polisen och regeringskansliet. Något for-

mellt beslut fattades dock inte.

Bergenstrand hade en av sina medarbetare på polis— och åklagarenheten som ersättare. De båda observatörerna deltog i sammanlagt 367 av 535 möten i ledningsgruppen. Närvaron var i början nästan ICO—procentig. Under sommaren och hösten var observatörerna närvarande i begränsad

utsträckning.

Observatörernas uppgift var att delta i möten i polisens ledningsgrupp och att fortlöpande förmedla information från polisarbetet till rege— ringen. De fick bara dagsaktuell information och förmedlade denna vidare utan egen bearbetning till i första hand Fälth men i viss utsträckning också till justitieministern. Vid ledningsgruppens möten förekom ingen särskild till observatörerna riktad information rörande sådana frågor

som kunde vara av särskild betydelse för regeringen. I några fall utför— de observatörerna vissa uppdrag med anknytning till regeringskansliet åt ledningsgruppen. I övrigt utförde observatörerna inget annat vid led- ningsgruppens sammanträden än att de svarade på frågor om olika för-

hållanden i regeringskansliet.

• Sida 101
•  Original

Enligt vår mening är det uppenbart att regeringen för att kunna utföra de uppgifter den har enligt regeringsformen hade både rätt och skyldig- het att skaffa sig fortlöpande och detaljerad information om brottsut- redningen. Utredningen om mordet på statsminister Olof Palme berörde frågor som hade betydelse för såväl rikets som regeringens säkerhet. Vi— dare var utredningen så betydelsefull och så omfattande att det var viktigt att tillse att myndigheterna hade förutsättningar att lösa sina

uppgifter.

Frågan är om arrangemanget med observatören var ett sätt att inhämta in- formation som innefattade eller kunde uppfattas som en inblandning i

åklagarnas och polisens arbete. Juristkommissionen har i denna fråga uttalat (del 2 s. 203):

I fråga om observatörens roll vill vi framhålla att det av de uppgifter som vi har inhämtat inte framgår något annat än att denna roll var helt klar för polismyndigheten. Observatören arbetade inte på ett sätt som kan sägas ha inneburit en inblandning i myndighe— tens självständiga verksamhet. Den slutsatsen bestyrks av proto— kollen från ledningsgruppen och den övriga dokumentation därifrån som vi har granskat. Denna ordning för information till departemen— tet medförde alltså enligt vår mening inte någon otillbörlig påver— kan av polismyndighetens arbete.

Vi delar juristkommissionens bedömning att varken placeringen av en observatör i ledningsgruppen eller Observatörernas verksamhet innefatta-

de någon Otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete.

Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från re— geringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från ris— ken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.

• Sida 102
•  Original

Att regeringen nära följde mordutredningen föranledde således att läns— styrelsen inte tog några särskilda initiativ i syfte att fullgöra sin

tillsyns— och kontrollfunktion. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 3.4.4.

Utredningen av mordet på statsministern var emellertid en i flera avse- enden exceptionell situation där det åtminstone under den första tiden

får anses ha varit motiverat att genom en observatör i ledningsgruppen nära följa arbetet med utredningen. Mot bakgrund av vad vi anfört i föregående stycke bör i framtiden denna form av informationsinhämtande endast väljas när det är av yttersta vikt för regeringens arbete att re— geringen får en snabb och detaljerad information om myndighetens verk—

samhet.

Initiativet: för att undanröja samarbetssvårigheterna

Under 1986 gjordes det från justitiedepartementets sida vid tre till-

fällen försök att undanröja samarbetssvårigheterna i utredningen.

Det första tillfället var i slutet av mars 1986. Bakgrunden till detta

var att justitiedepartementet via sin observatör fått kännedom om att Holmer var missnöjd med chefsåklagaren KG Svenssons handläggning av frå- gan om 33—åringen som hade frigivits ett par dagar tidigare. Holmér hade hos Zeime begärt att Svensson skulle bytas ut men fått avslag. Fälth in— formerade riksåklagaren Magnus Sjöberg om motsättningarna. Frågan togs upp vid ett par samtal mellan riksåklagaren och företrädare för ju- stitiedepartementet under de följande dagarna. Fälth förde, i varje fall

i något skede av dessa samtal, på tal ett eventuellt byte av åklagare. Sjöberg hade tidigare ingen kännedom om förhållandena i utredningen och kände därför inte till motsättningarna mellan polisen och åklagaren.

Riksåklagaren fann inte skäl att byta ut Svensson.

Juristkommissionen har om detta tillfälle uttalat (del 2 s. 203):

• Sida 103
•  Original

Det kan inte innebära någon otillbörlig påverkan i ärendet att Fälth informerade Sjöberg. Vidare framgår inte något annat av vår utredning än att Fälth när han förde möjligheten av ett åklagarbyte på tal enbart pekade på en nära till hands liggande lösning för det fall att Sjöberg skulle dela de bedömningar som hade gjorts från polisens sida. Sjöberg prövade också självständigt frågan och fann inte anledning att göra något byte. Vi kan för vår del inte finna att Fälth förfor felaktigt när han på det sätt som skedde tog upp frågan med Sjöberg.

Nästa tillfälle var i slutet av april. Bakgrunden var här att Svensson

hade fattat ett beslut om vittneskonfrontationer som avvek från polis- ledningens förslag i frågan. Justitiedepartementet fick kännedom om mot— sättningarna via en av observatörerna och Fälth tog kontakt med riks- åklagaren. På justitieministerns initiativ anordnades senare ett möte i departementet i vilket Sjöberg och Svensson deltog från åklagarsidan. Holmer var också närvarande. Dagen efter mötet överprövade Sjöberg be-

slutet om hur många konfrontationer som 33—åringen skulle delta i.

Juristkommissionen har om detta tillfälle uttalat (del 2 s. 204):

I de uppgifter som vi har inhämtat finns inte någonting som tyder på att Wickbom eller någon annan företrädare för departementet sök- te påverka beslutet i sak. Det kan tilläggas att JK i sitt beslut i december 1986 uttalade att hans granskning inte gav vid handen att det fanns grund för påstående om att det skulle ha förekommit någon otillbörlig påtryckning från departementets sida på Svensson för att förmå honom att ändra sitt beslut i konfrontationsfrågan.

Det bör särskilt framhållas att det med hänsyn till mötets förlopp och de motsättningar mellan Svensson och Holmér i konfrontations- frågan som kom i dagen enligt vår mening var naturligt att Sjöberg för sin del efter mötet beslöt att överpröva Svenssons beslut. Sjöbergs beslut fattades några dagar efter mötet.

Det tredje tillfället var det s.k. försoningsmötet i december. Bakgrun-

den till detta var i första hand att det genom olika uttalanden i mass- medierna hade framkommit att åklagarna och polisen hade olika uppfatt- ningar om värdet av huvudspåret och om förundersökningens fortsatta be- drivande. Meningsskiljaktigheterna var av den karaktären att justitie— ministern bedömde att det förelåg risk för att myndigheternas samarbete inte skulle kunna fortsätta. Han sammankallade därför ett möte till vil-

ket Zeime och Holmer men även Sjöberg och rikspolischefen Holger

• Sida 104
•  Original

Romander kallades. Zeime och Holmer förklarade att det fanns förutsätt- ningar för fortsatt samarbete och lovade att anmäla för justitie—

ministern om situationen skulle förändras.

Juristkommissionen har beträffande detta tillfälle inte kunnat finna någon otillbörlig påverkan från regeringskansliets sida (del 2 s. 204).

Vi delar juristkommissionens bedömning att de initiativ från regeringen som vi nu redogjort för inte innebar något ingrepp i myndigheternas självständiga ställning vid handläggning av enskilda ärenden.

Allmänt om regeringens åtgärder

Även om regeringens och justitiedepartementets åtgärder inte innebar något direkt ingrepp i myndigheternas verksamhet inverkade de enligt juristkommissionen likväl i viss mening på hur de ansvariga myndighe— terna uppfattade sin situation och sitt förhållande till varandra.

Juristkommissionen fortsätter (del 2 s. 204).

Från åklagarhåll har man nämligen för oss framhållit att man upp- fattade det som ett mycket starkt intresse från regeringens sida att samarbetet med polisen skulle fungera och att åklagarna beakta- de detta i sina kontakter med polisen. Åklagarna har emellertid också sagt, med mer eller mindre stark emfas, att de fick uppfatt— ningen att regeringen och regeringskansliet var partiska i konflik- terna mellan åklagarna och polisen och i princip förväntade sig att åklagarna skulle anpassa sig till polisens ståndpunkter. Som skäl för denna uppfattning har de särskilt pekat på omfattningen av och formerna för regeringens informationsinhämtande. Åklagarna fann det märkligt att informationen om brottsutredningen så ensidigt inhäm— tades från polisen, med förbigående av förundersökningsledaren. Om så hade önskats hade åklagarna varit beredda att själva lämna in- formation till regeringen. Åklagarna har även uppgett att de med hänsyn till hur de uppfattade regeringens inställning var mer åter- hållsamma med att gentemot polisen driva sina ståndpunkter än vad som annars skulle ha varit fallet.

Även de konkreta initiativen under våren 1986 medverkade enligt vad åklagarna har uppgett till att de fick uppfattningen att regeringen hade större förståelse för polisen, främst genom att det i båda fallen var fråga om ställningstaganden från åklagarens sida som polisen var missnöjd med och som aktualiserades i justitiedeparte— mentet genom de täta kontakterna med polisen.

• Sida 105
•  Original

Om en konflikt uppkommer mellan två myndigheter kan det, om rege- ringen engagerar sig i att motverka denna, inte i och för sig vara felaktigt att regeringen bildar sig en uppfattning om orsakerna till konflikten och om hur den lämpligen bör biläggas. En annan sak är att regeringen inte får gripa in i en myndighets beslut i ett enskilt fall. Regeringens ställningstagande kan självfallet ändå uppfattas så att regeringen har tagit ställning för en av parter— na.

Enligt vad som har uppgetts för oss strävade justitieministern efter att göra klart att han inte tog ställning i sak till de olika konfliktfrågor som fanns. Denna strävan hade bl.a. sin grund just i att vissa av frågorna var sådana som myndigheterna självständigt skulle ansvara för. Det har också påpekats att den information som regeringen fick inte var av den arten att det över huvud var möj— ligt för regeringen eller justitieministern att bilda sig någon egen uppfattning i sak när det gäller de frågor som aktualiserades inom brottsutredningen.

Att informationen om brottsutredningen huvudsakligen inhämtades genom polisen berodde enligt vad som har uppgetts för oss främst på att upparbetade rutiner finns för en sådan informationsinhämtning, att säkerhetsfrågorna stod i centrum för regeringens intresse och att det närmast var polisen som hade vana av och underlag för en bedömning i dessa hänseenden. Wickbom har tillagt att han medvetet avstod från ett närmare informationsinhämtande från åklagarna med hänsyn till att dessa i vidare utsträckning än polisen svarade för sådana bedömningar och beslut som avses i ll kap. 7 & regeringsfor— men och att riskerna därför var större att regeringens intresse skulle kunna uppfattas som en otillbörlig inblandning.

Vi har inte funnit något som tyder på annat än att regeringen och justitieministern konsekvent följde linjen att inte ta ställning i sak i konflikterna mellan åklagarna och polisen. Om man gör undan- tag för vad Svensson har sagt om konfrontationsfrågan säger sig åklagarna inte heller kunna påvisa något konkret exempel på att re- geringen eller justitieministern i något hänseende faktiskt hand- lade partiskt. Vad saken gäller är alltså den uppfattning om rege— ringens och regeringskansliets inställning som åklagarna fick av att justitieministern och justitiedepartementet höll nära kontakt med och fick information från polisen och av att de initiativ som ministern och departementet tog föranleddes av information eller hänvändelser från polisens sida.

Den fråga som man har anledning att ställa sig är då närmast om justitieministern eller departementet borde ha vidtagit några sär- skilda åtgärder för att upplysa åklagarna om de skäl som man hade för att följa brottsutredningen på det sätt som skedde och ytter- ligare klargöra att varken regeringen eller regeringskansliet tog

• Sida 106
•  Original

ställning i de frågor beträffande vilka åklagarna och polisen hade skilda meningar. För bedömningen av den frågan har det självfallet intresse om åklagarnas sätt att uppfatta situationen var känt för justitieministern och departementet.

Wickbom har för oss förklarat att uppgifterna om hur åklagarna upp— fattade regeringens och regeringskansliets inställning kom till hans kännedom först i efterhand. Han har också erinrat om hur han vid sammankomsterna i slutet av april och i början av december 1986 framhöll att myndigheterna hade kvar sitt ansvar för brottsutred— ningen och att regeringen inte tog ställning i sak. Å andra sidan har Sjöberg uttryckt som sin åsikt att det under hösten 1986 måste ha stått klart för justitiedepartementet att åklagarna ansåg att regeringen hade en ensidig inställning i konflikterna till förmån för polisen. Sjöberg har tillagt att han i slutskedet före omorga— nisationen sade till Wickbom att departementet enligt hans mening tog för stor hänsyn till polisen. Riktigheten av Sjöbergs uppfatt— ning har bekräftats av Fälth såtillvida som denne har medgett, att han åtminstone någon tid före mötet i början av december var med— veten om att åklagarna ansåg att han själv hade tagit ställning för polisen. Bergenstrand har däremot uppgett att han för sin del inte hade någon kännedom om hur åklagarna såg på saken.

I allt fall har man från åklagarsidan den 26 januari l987 fram— fört otvetydigt kritiska synpunkter på formerna för regeringens informationsinhämtande och på regeringens handlande i övrigt i anslutning till brottsutredningen. I den mån man inom justitie— departementet tidigare faktiskt hade vetskap om att åklagarna upp- fattade situationen på det sätt som de här har beskrivit borde saken ha tagits upp och klarats ut med åklagarna.

Om å andra sidan någon sådan vetskap inte fanns synes man i alla händelser få säga sig att redan den omständigheten att åklagarna samfällt hade fått den här angivna uppfattningen om regeringens och departementets inställning understryker att det kan finnas risker för missförstånd angående regeringens ståndpunkter och avsikter, om regeringen följer ett ärende så nära som i detta fall och gör det på ett sätt som inte från alla synpunkter är det helt givna. I och för sig är det enligt vår mening en berättigad synpunkt från åkla- garnas sida att det i första hand bör vara förundersökningsledarens (åklagarens) sak att lämna information till regeringen om en på- gående förundersökning. Försiktighet och omsorg måste iakttas så att man undviker misstolkningar om man avviker från vad som i ett sådant avseende är det normala. Det är en bedömningsfråga om den försiktigheten iakttogs i tillbörlig omfattning i detta fall. En- ligt vår mening måste man väga in att justitieministern bl.a. vid det nyss angivna tillfället i april 1986 erinrade om myndigheternas självständiga ansvar och om att regeringen inte tog ställning i sak. I vad mån man från hans eller departementets sida därutöver särskilt borde ha tagit upp informationsfrågan med åklagarna och förklarat hur regeringen såg då på de regelbundna kontakterna med

• Sida 107
•  Original

polisen kan vara föremål för olika meningar. Som förhållandena faktiskt utvecklade sig på hösten 1986 kan dock åtminstone i efter— hand sägas att en sådan åtgärd skulle ha varit av värde.

Vi delar i huvudsak juristkommissionens sålunda redovisade synpunkter. Försöken att lösa samarbetssvårigheterna mellan polisledningen och åklagarna måste emellertid även ses mot bakgrund av reglerna om ledning av förundersökning. Förutsättningarna för samarbetet mellan polisen och

åklagarna bestämdes nämligen av dessa regler.

För att reglera myndigheternas verksamhet har statsmakterna utfärdat lagar och förordningar. Myndigheterna har att lojalt följa dessa regler, Skulle det ändå inte ske skall överordnad myndighet ingripa i enlighet med sina befogenheter. Ytterst får regeringen som högsta förvaltnings- myndighet ingripa. Vid sidan om denna rent administrativa kontroll finns

den rättsliga kontroll som utövas av bl.a. riksdagens ombudsmän.

Redan innan ett formligt ingripande från en överordnad myndighet sker kan det finnas anledning att erinra den felande myndigheten om de regler som skall följas. Detsamma gäller om den överordnade myndigheten inte

har befogenhet eller anser det lämpligt att ingripa.

Vi har i avsnitt 3.3.3 redogjort för reglerna om ledning av förunder— sökning. Svensson och Zeime var förundersökningsledare. Polisledningen hade i frågor som rörde förundersökningen att följa deras beslut. Alla diskussioner om samarbetet måste också ske mot bakgrund av dessa reg-

ler.

Vi har i avsnitt 3.3.7 konstaterat att polisledningen antingen inte för- stått eller velat förstå polisens roll i en av åklagaren ledd förunder- sökning utan handlat som om åklagaren bara var en resurs till förfogan— de. Denna polisledningens syn stod troligen inte klar i hela sin vidd för justitiedepartementet och rikspolisstyrelsen förrän i samband med omorganisationen i början av 1987. Polisledningen borde emellertid redan när samarbetssvårigheterna kom i dagen ha erinrats om reglerna i rätte-

gångsbalken. Så exempelvis kunde justitieministern ha gjort detta i sam-

• Sida 108
•  Original

band med att han vid mötet hos honom i slutet av april 1986 erinrade åklagarna och polisen om deras självständiga ansvar. En sådan erinran om reglerna i rättegångsbalken hade varit lämplig vid det tillfället med hänsyn till att justitieministern inte skulle ta ställning i sak i den

tvistefråga som då var uppe. Tvisten löstes också genom ett åklagarbe-

slut av riksåklagaren.

Frågan om reglernas efterlevnad ställdes tydligast på sin spets i samband med omorganisationen. Huvuddragen av händelserna var följande.

Efter tillslaget den 20 januari 1987 fördjupades motsättningarna mellan åklagarna och polisen och tog sig uttryck bl.a. i delvis häftiga angrepp på den andra myndigheten i massmedierna. De öppna motsättningarna ledde till att justitieministern kontaktade såväl åklagarna som polisen i syfte att klarlägga bakgrunden till motsättningarna och utröna förut- sättningarna för ett fortsatt samarbete. Efter dessa kontakter med myn— digheterna följde ett skede under vilket företrädare för polisen och åklagarna diskuterade den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Företrädare för regeringen följde dessa "förhandlingar" nära. Först sedan det både från åklagarnas och polisens sida hade för— klarats att det saknades förutsättningar för fortsatt samarbete ingrep regeringen. I samband med partiledaröverläggningar fick riksåklagaren och rikspolischefen i uppdrag att lämna ett förslag till ändrad organi- sation av brottsutredningen. Uppdraget hade föregåtts av diskussioner om olika lösningar. Riksåklagaren och rikspolischefen redovisade ett sådant förslag den 4 februari. Dagen därpå uppdrog regeringen - såsom föresla- gits av riksåklagaren och rikspolischefen - åt riksåklagaren att leda förundersökningen och åt rikspolisstyrelsen att leda den polisverksamhet som erfordrades med anledning av mordet på Olof Palme.

Juristkommissionen har i denna del uttalat (del 2 s. 209):

Vi har i kap. 4 uttalat som vår uppfattning att polisen under "för- handlingarna" med åklagarna överskred gränserna för sina befogenhe- ter inom förundersökningens ram och att åklagarna hade stöd i gällande regler för sitt krav att förundersökningsledningen skulle få bedrivas i direkt samarbete med en spaningsledning på lägre nivå

• Sida 109
•  Original

hos polisen jämte den för förundersökningen avdelade utredande polispersonalen. Från dessa utgångspunkter är det enligt vår mening svårt att se att det över huvud fanns något utrymme för förhand— lingar om hur förundersökningen fortsättningsvis skulle bedrivas.

Mot denna bakgrund kan det självfallet hävdas att en omorganisation borde ha skett enligt de riktlinjer som åklagarna förordade. Rege— ringens möjligheter att ingripa torde likväl i det läge som rådde i praktiken ha inskränkt sig till organisatoriska beslut av den art som det som slutligen fattades. l överensstämmelse med vad vi in— ledningsvis har klargjort anser vi inte att det ankommer på oss att anlägga synpunkter på de rena lämplighetsöverväganden som ytterst torde ha blivit avgörande för den nya ordning som regeringen val- de.

Att företrädarna för polisledningen och åklagarna diskuterade sina meningsskiljaktigheter och uppläggningen av det fortsatta arbetet är i och för sig inget att anmärka mot. Felet var att företrädarna för

polisen framställde krav på hur förundersökningen skulle bedrivas, bl.a. att ledningen av den skulle delas på visst sätt mellan åklagarna och polisen. I dessa frågor var det åklagarna som bestämde och polisen som hade att rätta sig efter åklagarnas beslut. De besked som Holmer vid "förhandlingarnas" slut lämnade regeringen om att åklagarna och polisen inte kunde komma överens kan därför inte tolkas på annat sätt än som en

förklaring från Holmer att han vägrade underställa sig åklagarna.

Så när som på ett par propåer från Fälth till Sjöberg om delad ledning av förundersökningen har man från justitiedepartementets sida inte ifrågasatt åklagarnas ställningstaganden i frågorna rörande ledningen

av förundersökningen och hur den skulle organiseras. När Holmer därför lämnade beskedet om att polisledningen inte kunde komma överens med åklagarna borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för Holmer att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersök— ningsledarens beslut och anvisningar. I stället fortsatte man att för-

söka finna en lösning på samarbetssvårigheterna som kunde accepteras även av polisledningen i Stockholm. Ser man på problemen med utgångs- punkten att det var fråga om samarbetssvårigheter kanske det var natur- ligt. Detvar emellertid inte det som var frågan. I stället gällde det polisledningens bristande respekt för rättegångsbalkens regler om led-

ning av förundersökning.

• Sida 110
•  Original

3.4.3. Tillsynen över åklagarväsendet

I avsnitt 3.3 har vi lämnat en redogörelse för åklagarväsendets orga- nisation samt behandlat åklagarnas arbete med förundersökningen. Vi har där sagt att starka skäl talar för att förundersökningen borde ha letts

av åklagare från början och att man från åklagarhåll i varje fall borde ha satt till mer resurser och gjort en aktivare insats under brottsut- redningens första tid. Vi har dock inte ansett det erforderligt att riksåklagaren hade åklagarfunktionen i brottsutredningen. Vi har vidare sagt att det förefaller oss som om man från riksåklagarens och överåkla- garens sida från början tagit ganska lätt på de särskilda behov av åkla— garinsatser som utredningen kunde komma att kräva. Vi har även kritise— rat riksåklagaren för att han inte från början såg till att han fick fortlöpande information om utredningen. Slutligen har vi kritiserat Zeime för att han inte aktivt ledde förundersökningen sedan han tagit

över ledningen den 1 maj 1986.

Vi har som nämnts redan berört riksåklagarens åtgärder i samband med att brottsutredningen inleddes. Sedan han den 22 mars 1986 gjorts uppmärksam på att meningsskiljaktigheter förekom mellan polisledningen och åklaga- ren höll han direkt eller genom en medarbetare fortlöpande kontakt med åklagarna. Han fick även på annat sätt information om samarbetssvårighe-

terna.

Det enda tillfälle under utredningen när riksåklagarens tillsyn tog sig uttryck i ett beslut var då han i slutet av april 1986 överprövade Svenssons beslut om antalet konfrontationer i utredningen om 33—åringen.

Vi har i avsnitt 3.4.2 kort redogjort för bakgrunden.

Detta beslut har kritiserats av bl.a. Zeime. Kritiken har gällt att det

är ovanligt att riksåklagaren går in i detaljer i ett åklagarärende.

Zeime har pekat på att det finns en princip, som riksåklagaren själv har lagt fast, enligt vilken ett överklagande från en polismyndighet inte

skall uppfattas som en begäran om överprövning. Enligt Zeime var beslu- tet om överprövning "förödande" för åklagarnas möjligheter att göra sig

• Sida 111
•  Original

JK har i sitt beslut i december 1986 berört riksåklagarens överprövning

i konfrontationsfrågan och därvid uttalat att beslutet om överprövning enligt hans mening närmast fick uppfattas som ett ingripande i Svenssons beslutande verksamhet såsom förundersökningsledare och inte som en över- prövning av ett åklagarbeslut i egentlig mening. JK ansåg dock beträf- fande det lämpliga med åtgärden att den fick bedömas mot bakgrund av att Svenssons beslut om konfrontationer inte, såsom borde ha varit fallet,

hade föregåtts av konstruktiva diskussioner i konfrontationsfrågan

mellan honom och ledningsgruppen.

Sjöberg har sagt att läget var sådant att det var nödvändigt att någon

som stod utanför meningsmotsättningarna mellan Holmer och Svensson gick in och fattade beslut. Han förstod att beslutet skulle komma att upp-

fattas negativt av åklagarna men ansåg ändå att beslutet var nödvändigt

i det läge som rådde. Sjöberg har vidare förklarat att han inte delar

JK:s bedömning beträffande innebörden av beslutet.

Juristkommissionen har uttalat (del 2 s. 214) att det var naturligt att

riksåklagaren ingrep inom ramen för sitt tillsynsansvar i den situation

som rådde.

Som vi tidigare sagt är vår uppgift inte att bedöma enskilda beslut. Vi vill dock i denna fråga säga att i den mån riksåklagaren ansåg sig ha skäl att ingripa så skulle han naturligtvis göra det oberoende av konse- kvenserna för förhållandet mellan åklagarna och polisen. Om dessa

försämrades fick det i så fall åtgärdas på annat sätt.

Vi har frågat oss om de olika uppfattningar som framkommit om riksåkla— garens överprövningsrätt motiverar någon förtydligande reglering av den- na. Vi har efter bl.a. vårt samtal med riksåklagaren funnit att över- vägande skäl talar för att man inte gör någon ändring i nuvarande ord- ning. De skäl som härvid väger tyngst är att en reglering av överpröv- ningsinstitutet skulle kunna leda till en ytterligare oönskad instans- ordning i brottmålsrättegången. Rätten till överprövning, liksom alla ingripanden från överordnade myndigheter, bör inte utövas så att den

• Sida 112
•  Original

3.4.4. Tillsynen över polisväsendet

Länsstyrelserna

Länsstyrelsen är länets högsta polisorgan och har det övergripande an- svaret för polisverksamheten i länet. Länsstyrelsen kan helt eller del- vis överta ledningen av sådan polisverksamhet som bedrivs vid de lokala polismyndigheterna när särskilda förhållanden föranleder det eller det finns behov av en enhetlig ledning inom länet. Den befogenheten kan ock- så gälla ledningen av polisarbetet i en enskild brottsutredning. Läns- styrelsen får vidare besluta om polisförstårkning mellan polisdistrikten

i länet och begära förstärkning från andra län. Dessa befogenheter ger länsstyrelsen möjlighet att i särskilda fall överta ledningen av en brottsutredning och för det ändamålet förfoga över länets polisresurser och över de förstärkningsresurser som kan tillföras. I praktiken före- kommer det emellertid mera sällan att länsstyrelsen övertar lednings-

ansvaret i en enskild brottsutredning.

Länsstyrelsens funktioner som polisorgan utövas i de flesta länen av en länspolischef som är tjänsteman vid länsstyrelsen och ingår i styrelsens organisation. I några län - däribland Stockholms - finns det inte någon länspolischef inom länsstyrelsen. De polisiära uppgifter som ankommer på länsstyrelsen i dessa län fullgörs i huvudsak av länspolismästaren vid polismyndigheten i länets residensstad. I dessa län gäller således den säregna ordningen att länsstyrelsen som regel saknar sakkunskap för att utöva tillsyn över den största polismyndigheten. Länspolismästaren får nämligen inte på länsstyrelsens vägnar handlägga ärenden om tillsyn av den egna myndigheten. För att utöva sin tillsyn i dessa fall måste läns- styrelsen därför få sakkunskap från annat håll. Möjligheten finns att få biträde från rikspolisstyrelsen.

Genom att länspolismästaren Hans Holmér själv ledde utredningen av mordet på Olof Palme blev länsstyrelsen i Stockholms län stående utan

den sakkunskap på polisområdet som man annars hade när det gällde

• Sida 113
•  Original

tillsynen över just den polisverksamheten. Detta var ett av två skäl som enligt landshövdingen Lennart Sandgren föranledde att länsstyrelsen inte kom att vidta några åtgärder i egenskap av tillsynsorgan. Det andra skä— let var att regeringen nära följde brottsutredningen. Sandgren utgick från att om det hade krävts något ingripande med stöd av länsstyrelsens befogenheter skulle han av regeringen ha fått en indikation om detta. Sandgren och länsöverdirektören Olle Lindberg besökte ledningsgruppen vid ett tillfälle i mars 1986. Vid ett senare tillfälle informerade

Holmer länsstyrelsens styrelse. Härutöver informerade sig varken Sandgren eller någon annan inom länsstyrelsen genom Holmer eller åkla- garna om situationen i brottsutredningen. Först vid årsskiftet 1986—l987 förekom det kontakter med justitiedepartementet om de rättsliga för- utsättningarna för länsstyrelsen att gripa in.

I detta fall valde länsstyrelsen således att avstå från att utöva sin tillsynsfunktion. De skäl som anförts är enligt vår mening Svaga. Man borde på länsstyrelsen redan före mordet på statsministern ha allmänt övervägt hur man skulle hantera en tillsynsfråga som rörde polismyndig— heten i Stockholm. Det andra skälet, dvs. att regeringen följde utred— ningen och skulle ta kontakt om det krävdes något ingripande med stöd av länsstyrelsens befogenheter, är inte heller bärande. Länsstyrelsen har

fått sina befogenheter för att själv använda dem och inte för att ställa dem till regeringens förfogande. Är länsstyrelsen högsta polisorgan i länet då skall länsstyrelsen också utöva den funktionen med eller utan länspolismästare och oberoende av om andra myndigheter eller politiska organ intresserar sig för det eller ej. Länsstyrelsens ståndpunkt ter sig för övrigt än mer egendomlig när man tänker på att Sandgren i slutet av januari 1987 vid överläggningar med justitieministern om samarbets— 5vårigheterna i brottsutredningen, som vid det laget var uppenbara för

envar, förklarade att länsstyrelsen inte avsåg att ingripa.

Det skall här tilläggas att ingen såvitt känt vänt sig till länsstyrel— sen för att påtala brister i polisens arbete. Inte heller är det all- deles givet att den som inte noggrant följde utredningen kunde uppfatta bristerna och problemen i hela deras vidd. Utredningen var emellertid

• Sida 114
•  Original

av en sådan omfattning och hade sådan betydelse att det var självklart att landshövdingen borde ha hållit sig underrättad om utvecklingen.

Det som har hänt ger enligt vår mening inte anledning att överväga en ändring av länsstyrelsens roll inom polisväsendet. I stället bör läns— styrelsens roll och funktion definieras bättre. Vidare bör man se över hur länsstyrelsens tillsyn skall ske i distrikt med länspolismästare. I

1987 års budgetproposition (prop. 1986/872100, bil 4, s. 27) aviserade departementschefen ett uppdrag åt rikspolisstyrelsen och länsstyrelser- nas organisationsnämnd att utvärdera de genomförda reformerna av polis— väsendets regionala organisation. Något sådant uppdrag har emellertid ännu inte lämnats. Enligt vår mening bör utvärderingen snarast komma till stånd och därvid bör man särskilt beakta tillsynsfrågorna.

R ikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Styrelsens huvuduppgifter är att verka för planmässighet, samordning och rationalisering av polisens arbete och att ha tillsyn över polisväsen- det. Rikspolisstyrelsen har befogenheter att själv leda polisverksam— heten i vissa fall men de är starkt begränsade. Bl.a. får rikspolissty— relsen leda polisverksamhet som rör brott mot rikets säkerhet. Vidare får styrelsen leda spaning mot narkotikabrottslighet, ekonomisk brotts— lighet och annan brottslighet om den är av särskilt grov beskaffenhet och har riksomfattande karaktär eller internationell anknytning. Styrel- sen får också leda utredning av sådan brottslighet om det finns sär— skilda skäl för detta. I kapitel 2 behandlar vi ett förslag att bl.a. vidga rikspolisstyrelsens befogenheter att leda polisverksamhet.

Rikspolisstyrelsen har inte någon möjlighet att ingripa i en enskild brottsutredning annat än i de fall då styrelsen leder polisverksamheten. Rikspolisstyrelsens övriga tillsynsfunktioner innebär ett ansvar för att verksamheten inom polisväsendet generellt fungerar. Något direkt ansvar för enskilda brottsutredningar har styrelsen således inte.

• Sida 115
•  Original

Som juristkommissionen uttalat (del 2 s. 210) måste av rikspolisstyrel- sens generella ansvar för verksamheten inom polisväsendet i landet ha följt en skyldighet att hålla sig väl informerad om utredningen om mor— det på Olof Palme och att vara beredd att ingripa inom ramen för sina befogenheter. Rikspolischefen synes också fortlöpande ha hållit sig in— formerad om utredningen. Han försäkrade sig på olika sätt om att utred— ningen fick de resurser som var nödvändiga. Han var medveten om att det förekom samarbetssvårigheter mellan åklagarna och polisen. Samtidigt var det väl bekant för honom att regeringen också hade insyn i utredningen. Han ansåg sig därför inte ha några skäl att särskilt informera regering-

en om vad som hände i utredningen.

Juristkommissionen har vidare uttalat (del 2 s. 210) att något utrymme för åtgärder från rikspolisstyrelsens sida utöver att nära följa utred- ningen enligt deras mening inte fanns.

Den omständigheten att regeringen hade direkt insyn i brottsutredningen är enligt vår mening inget skäl för rikspolisstyrelsen att underlåta att informera regeringen om sina iakttagelser när det gäller brottsutred- ningen. En av rikspolisstyrelsens uppgifter som central förvaltningsmyn— dighet för polisväsendet är nämligen att bistå regeringen med sakkunnig information och rådgivning rörande polisväsendet. När det gäller utred- ningen av mordet på Olof Palme var rikspolisstyrelsens bedömning av arbetet med utredningen av särskilt intresse eftersom styrelsen till- skjutit omfattande resurser. Rikspolisstyrelsen borde vidare, såsom juristkommissionen ifrågasatt, ha samrått med länsstyrelsen för att

undersöka om någon av myndigheterna hade skäl att vidta åtgärder.

Det finns i detta sammanhang anledning att ta upp frågan om rikspolis- styrelsen redan från början borde ha tagit ledningen över polisens arbe- te med brottsutredningen. Romander har sagt att han från början var av den uppfattningen att ansvaret för brottsutredningen borde läggas på rikspolisstyrelsen. Enligt honom förelåg dock inte någon av de situatio- ner i vilka rikspolisstyrelsen enligt sin instruktion får utöva polis-

ledning. Det var inte fråga om brott mot rikets säkerhet eller om sär—

• Sida 116
•  Original

skilt grov brottslighet av riksomfattande karaktär eller med internatio- nell anknytning. Romander avstod emellertid från att begära ett rege— ringsbeslut om att rikspolisstyrelsen skulle överta ledningen. Inom justitiedepartementet fann man inte skäl att ta upp frågan om ett sådant beslut.

Juristkommissionen har som sin mening uttalat (del 2 s. 215) att det kan sättas i fråga om inte rikspolisstyrelsen redan på de grunder som finns angivna i styrelsens instruktion kunde ha övertagit polisledningen i detta fall. Gärningen syntes enligt juristkommissionen på goda skäl kun- na betecknas som ett brott mot rikets säkerhet. Ett regeringsbeslut om polisförstårkning hade emellertid varit nödvändigt. Juristkommissionen anmärker dock att polismyndigheten i Stockholm är den bäst rustade i landet för ledning av en omfattande och långvarig polisinsats och att

det inte fanns några skäl att omedelbart överväga ett överförande av

ledningen till rikspolisstyrelsen.

Enligt vår mening talar många skäl för att det var riktigt att polismyn— digheten i Stockholm ledde polisarbetet i brottsutredningen. Vi har emellertid erfarit att det främst under brottsutredningens första dagar brast när det gällde samordningen av den polisverksamhet som krävdes utanför Stockholms polisdistrikt. [ kapitel 2 behandlar vi frågor om polisledning vid särskilda händelser när kravet på samordning mellan polismyndigheter är särskilt framträdande. Enligt vår mening måste man om ett lokalt eller regionalt polisorgan skall leda en omfattande brottsutredning lägga särskild vikt vid att försäkra sig om ett funge- rande samband med andra polisdistrikt vars medverkan har betydelse för

spanings— och utredningsarbetet.

3.5. Tvångsmedel

3.5.1. Inledning

Tvångsmedel i den svenska råttegångsordningen har under senare år varit

föremål för åtskilliga utredningar, senast genom tvångsmedelskommittén,

• Sida 117
•  Original

som i mars 1984 framlade sitt slutbetänkande (SOU 1984154) Tvångsmedel—

Anonymitet—Integritet. Betänkandet har remissbehandlats men inte lett

till lagstiftning.

Vår uppgift är inte att bedöma de olika beslut om tvångsmedel som förekommit under brottsutredningen med anledning av mordet på Olof Palme utan att framföra de principiella synpunkter på lagstiftningen och dess tillämpning som en studie av tvångsmedelsanvändningen föranleder och som kan ha särskilt intresse för framtiden. Det kan här anmärkas att de mest diskuterade inslagen i tvångsmedelsanvåndningen varit föremål för granskning av JO (beslut den 27 oktober 1987) eller JK (beslut den 4 december 1986).

Vad som i den allmänna debatten främst tilldragit sig uppmärksamhet är anhållandet av den s.k. 33-åringen i mars 1986 och framställningen om häktning av honom samt omständigheterna kring det s.k. tillslag som skedde den 20 januari 1987. Vidare ger utredningen anledning att disku- tera allmänna frågor rörande telefonavlyssning, bl.a. utnyttjandet av

s.k. överskottsinformation.

3.5.2. Tvdngsdtgårder i mars 1986 mot den s.k. 33-dringen

Angående händelseförloppet kan här hänvisas till juristkommissionens redogörelse (del 2 s. 36).

De åtgärder som vidtogs mot 33-åringen, nedan kallad G, har efter klago- mål från hans offentlige försvarare varit föremål för utredning av JK,

som meddelat beslut i ärendet den 4 december 1986.

Vad först gäller beslutet den 12 mars 1986 att anhålla G så skedde detta med hänvisning till 24 kap. 5 5 andra stycket rättegångsbalken, enligt vilket stadgande en misstänkt kan anhällas även om det inte före- ligger fulla skäl till häktning, nämligen om det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avbidan på ytterligare utredning. Vid den tidpunkten hade några egentliga förhör ännu inte hållits med ett

• Sida 118
•  Original

vittne, som nedan kallas D. JK har därför konstaterat att dennes vittnesmål inte låg till grund för chefsåklagare KG Svenssons bedömning att det fanns skäl att anhålla G.

När Svensson den 17 mars 1986 gjorde framställning till tingsrätten om häktning av G, grundades denna framställning — enligt det pressmed— delande som Svensson därvid lät utfärda - på omständigheter, av vilka

följande av utredningsskäl kunde lämnas ut.

1. G hade under mordkvällen varit iklädd ytterkläder som kunde överensstämma med iakttagelser av vittnen på mordplatsen.

2. G hade omkring kl. 23.30 befunnit sig i omedelbar närhet av mordplatsen och varit mycket angelägen att få skjuts från området enligt ett vittne (vittnet D).

3. G hade med mycket stor sannolikhet före midnatt under föreställ- ningen kommit in och satt sig på en biograf inte långt från mord- platsen.

4. Vid husrannsakan i G:s bostad hade anträffats material som klart dokumenterade en fientlig inställning till Olof Palme.

5. G hade i februari 1986 fällt ett yttrande av innebörd att Palme "stod på dödslistan" och att "blod kommer att flyta på Stockholms gator".

6. G hade inte kunnat prestera något alibi för sina förehavanden under mordkvällens senare del utan tvärtom hade han vid förhör ändrat sina uppgifter då han konfronterades med olika vittnesut— sagor.

Enligt vad JK har anfört i sitt beslut hade misstankarna mot G stärkts under tiden från anhållandet och fram till häktningsframställningen genom att ytterligare indicier tillkommit som talade för misstankarna

mot G. Härvidlag kunde, i fråga om omständigheter som av utredningsskäl kunde lämnas ut, nämnas bl.a. de motstridiga uppgifter som G lämnat vid förhör med honom och att tändsatspartiklar påträffats på hans högra rockärm. Enligt JK:s uppfattning måste också vad som förekom vid de förhör som hölls med D efter anhållningsbeslutet anses som betydelse- fulla indicier mot G. JK ansåg nämligen inte att det fanns grund för

Svenssons påstående om att föredragningen inför honom av det första av

• Sida 119
•  Original

dessa förhör varit ofullständig eller missvisande. Inte heller fanns det enligt JK:s uppfattning någon grund för påståenden om att fel skulle ha begåtts eller missförstånd skulle ha uppstått vid förhöret. Utskriften

av förhöret ävensom utskriften och bandupptagningen av

det förhör som Svensson den 19 mars 1986 höll med D gav enligt JK:s mening stöd för misstankar mot G och fritog honom inte från sådana. Det förelåg således starka misstankar mot G både när häktningsframställ—

ningen gjordes den 17 mars och då Svensson den 19 mars beslutade att G skulle försättas på fri fot.

Även om — som utredningen gav vid handen - Svensson ändrat uppfattning om värdet av Dzs vittnesmål, när han fått reda på att D före den valkon— frontation som förekommit haft tillfälle att se ett fotografi av G, och ansett att det avgörande beviset mot G därmed fallit bort, måste

Svensson enligt JK:s uppfattning ha varit medveten om att starka

indicier mot G ändock kvarstod. Det hade enligt JK:s mening inte varit orimligt att tingsrätten fått ta ställning till häktningsfrågan.

I en skrivelse den 3 februari 1987 har Svensson yttrat sig över vad som anförts i JK:s beslut. Svensson har därvid förklarat bl.a. att han inte delade JK:s uppfattning att förhöret med D den 19 mars gav stöd för misstanken mot G och att domstolen bort få ta ställning till häktnings- frågan. Svensson hade sålunda försatt G på fri fot därför att bortfallet

av Döbelnsgatshändelsen (punkt 2 ovan) ur indiciekedjan innebar att sannolika skäl för misstanke mot G inte längre förelåg. Återstående misstankar kunde enligt Svenssons uppfattning på sin höjd anges som skä- ligen grundade men ej grundade på sannolika skäl, vilket är ett nöd- vändigt rekvisit för häktning.

l skrivelsen påpekade Svensson vidare att beslut rörande hämtning till förhör och kvarhållande av en person, benämnd B, torde ha fattats av därtill obehöriga befattningshavare.

JK fann i beslut den 19 februari 1987 inte skäl att utreda den sist-

nämnda frågan och lade Svenssons skrivelse till handlingarna.

• Sida 120
•  Original

Av juristkommissionens redogörelse (del 2 s. 38, s. 187) framgår att Holmer var missnöjd med Svenssons belut att sätta G på fri fot, men ock- så att riksåklagaren Magnus Sjöberg efter ett sammanträde den 25 mars 1986, varvid Svensson redogjorde för utredningsläget, inte fann anled-

ning att rikta någon kritik mot Svensson.

Vid vårt samtal med Sjöberg har denne förklarat att det enligt hans upp- fattning var tveksamt om sannolika skäl förelåg för misstanke mot G. Detta var enligt Sjöberg en bedömningsfråga, i vilken meningarna kunde vara delade. Men även om man ansåg att sannolika skäl förelåg måste man gå ett steg längre i sina överväganden och pröva om man kunde räkna med att få fram tillräckligt bevismaterial för att väcka åtal. Här måste be— dömningen bli att detta föreföll osannolikt, något som för övrigt be- kräftats i januari 1988, då nya förhör hållits med G utan att leda till anhållande. Enligt Sjöbergs uppfattning förelåg en viss övervikt för meningen att Svensson handlat rätt, även om någon kritik inte kunde ha riktats mot honom om han beslutat att vidhålla sin häktningsframställ-

ning.

Som juristkommissionen anfört (del 2 s. 175) år det naturligt om polis och åklagare, som har olika roller inom rättsväsendet, har olika åsikter om behovet av tvångsmedel i ett enskilt ärende. Åklagaren skall ju föra talan vid domstol och gör sina bedömningar av bevisläge m.m. från den utgångspunkten. Polisen, som strävar efter att utnyttja resurserna för brottsbekämpning så effektivt som möjligt, kan ha en delvis annan

utgångspunkt.

Reglerna om tvångsmedel ger ett betydande utrymme för olika bedömningar. För att rätt kunna avgöra grunden för misstankarna mot G vid en viss tidpunkt krävs inte bara noggrann kännedom om allt utredningsmaterial

som vid den tiden förelåg i fråga om G utan även en överblick över ut— redningen i dess helhet. Ett viktigt moment i bedömningen är nämligen vilka andra möjligheter, som då framstod som tänkbara, än att G var den

skyldige.

• Sida 121
•  Original

Med hänsyn till ändamålet med vår utredning finner vi inte anledning att granska dessa frågor rörande tvångsmedel, som för övrigt JK prövat i sina beslut. Det kan noteras att Svensson vid sitt beslut att försätta G

på fri fot uppenbarligen vägletts av rättssäkerhetsaspekter.

3.5.3 "Tillslaget"

Som framgår av juristkommissionens rapport (del 2 s. 171 f, jfr också ovan under 3.2.1) planerade polisen från senare delen av sommaren 1986 som ett led i utredningen av huvudspåret en större samlad aktion — ett tillslag — mot ett 50—tal personer, innefattande säväl misstänkta som

andra som kunde antas ha uppgifter att lämna. Aktionen var avsedd som ett mellanled för det fortsatta utredningsarbetet. Möjligheterna att

komma vidare i utredningen berodde på vad som kom fram vid tillslaget. Detta skulle således ske i ett allmänt syfte att berika utredningsunder- laget. Det måste enligt polisens uppfattning riktas mot en bred krets

för att säkerställa att uppgifter lämnades oberoende av vad andra hörda sagt. Enligt vad Holmer framhöll var den enda möjligheten att få press

på vissa av de misstänkta att de berövades friheten. Polisen ville komma

åt bl.a. personer som kunde misstänkas för att ha medverkat vid två

andra mord med känd anknytning till PKK, där gärningsmännen själva redan var dömda. Enligt Holmérs mening fanns det ett sådant samband mellan de nämnda två morden och mordet på Olof Palme att utredning och lagföring beträffande medverkan i de två tidigare morden ingick som ett naturligt

led i den brottsutredning som pågick beträffande mordet på Olof Palme.

När åklagarna fått ta del av det omfattande skriftliga utrednings- materialet gjorde de emellertid en annan bedömning. De ansåg bl.a. att omfattningen av tillslaget borde vara betydligt mindre än vad polisen hade tänkt sig och menade att man beträffande varje enskild person mot vilken en tvångsåtgärd övervägdes måste kunna ange vari misstanken bestod och dess styrka. Syftet med åtgärden och grunderna för den måste klart kunna anges. I fråga om frihetsberövandena gjorde åklagarna en bedömning med utgångspunkt i förutsättningarna för häktning och för

anhållande av utredningsskäl.

• Sida 122
•  Original

När tillslaget kom till stånd den 20 januari 1987 blev det i viss mening en kompromiss. Utöver de personer som kunde misstänkas vara inblandade i mordet på Olof Palme gick åklagarna med på att även personer som kunde misstänkas för att ha legat bakom mordet i Medborgarhuset år 1985 skulle hämtas till förhör och bli föremål för husrannsakan. Däremot gav åkla— garna inte avkall på sitt krav att ingen enskild person fick utsättas för en tvångsåtgärd om inte rättegångsbalkens förutsättningar för åtgär- den i varje särskilt fall var uppfyllda. Aktionen kom att omfatta c:a 20 personer. Tre personer som var anhållna i sin frånvaro greps. Hämtnings- beslut och husrannsakningar verkställdes. På grund av bristande samord- ning i fråga om direktiven för åtgärderna kom ett stort antal föremål

att tas i beslag. Efter förhör fick alla utom de tre anhållna lämna polishuset. De tre begärdes senare häktade. Tingsrätten avslog den 27 januari häktningsframställningen beträffande två av dem och åklagarna återkallade framställningen beträffande den tredje. Redan den 21 januari hävde åklagarna till största delen beslagen.

Genomförandet och resultatet av tillslaget vållade stor besvikelse hos polisen. Meningsmotsättningarna mellan åklagarna och polisen fördjupades och ledde så småningom till att regeringen i beslut den 5 februari 1987 uppdrog åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamheten med anledning av mordet på Olof Palme och åt riksåklagaren att leda förundersökning—

en.

Juristkommissionen har ställt sig tveksam till om polisens synsätt — så-

som det beskrivits - står i överensstämmelse med de nuvarande bestämmel- serna om tvångsmedel och de principer som bär upp lagstiftningen. När åklagarna mot bakgrund av dessa principer prövade i vilken omfattning användande av tvångsmedel i samband med tillslaget var motiverat kom de uppenbarligen till en annan uppfattning än polisen. Enligt vår uppfatt- ning hade åklagarna goda skäl för sin åsikt.

Som juristkommissionen framhållit (del 2 s. 178) innebar det en kompli- kation i mordutredningen när misstankar kom att riktas mot personer som

ansågs vara knutna till PKK. Vissa av dem som tillhör eller verkar för

• Sida 123
•  Original

den organisationen har, efter en prövning i det enskilda fallet, ansetts kunna avvisas enligt terroristbestämmelserna i utlänningslagen, även om av olika skäl avvisningsbesluten inte kunnat verkställas. Genom att säkerhetsavdelningen medverkade i utredningen av mordet på Olof Palme fick spaningsledningen del av den kunskap som fanns inom avdelningen om olika extremist— eller terrororganisationer, något som var nödvändigt,

bl.a. vid undersökningen av motivfrågor. Som juristkommissionen funnit synes däremot åklagarna inte ha fått någon fullständig kännedom och överblick över den del av polisarbetet i den samlade organisationen som bedrevs av säkerhetsavdelningen. Detta material var utan tvekan av stor betydelse för huvudspåret och därför också av vital betydelse för åkla— garna. Vi instämmer i juristkommissionens uttalande att det var en brist att åklagarna inte hade överblick över säkerhetsavdelningens verksamhet

i de delar som ingick i mordutredningen. När berörda myndigheter nu fått

detta klart för sig torde det inte vara erforderligt med några lagregler för att få en bättre ordning till stånd.

I vissa delar har hämtning till förhör samt husrannsakan i samband med tillslaget blivit föremål för prövning av JO. 1 beslut den 27 oktober

1987 har justitieombudsmannen Anders Wigelius i denna del anfört bl.a. "Utredningen här får anses ge vid handen att det inte funnits några starkare konkreta omständigheter till stöd för antagande att de ifråga— varande personerna kunde vara av intresse för utredningen av mordet på statsministern. Det har emellertid inte framkommit något som givit mig anledning anta att någon skulle kunna ställas till ansvar i anledning av besluten." Vidare har Wigelius i sitt beslut uttalat kritik både mot åklagarna och polismyndigheten för att de polismän som utfört husrann— sakningarna inte erhållit erforderlig information angående de direktiv som åklagarna meddelat, med påföljd att en omotiverat stor mängd föremål tagits i beslag.

Med hänsyn till ändamålet med vår granskning finner vi inte skäl att ta upp de olika enskildheterna i tillslaget till ytterligare prövning.

• Sida 124
•  Original

3.5.4. Telefonavlyssning

Angående bestämmelserna för telefonavlyssning och tidigare förslag till förändringar i dessa hänvisas till den redogörelse som juristkommissio— nen lämnat (del. 2 s. 164 ff).

För ärenden angående telefonavlyssning gäller särskild sekretess. Brottsutredningen pågår fortfarande. Av dessa skäl anser vi oss — i

likhet med juristkommissionen - inte böra redovisa närmare uppgifter om den telefonavlyssning som har förekommit i samband med mordutredningen En översiktlig redogörelse har lämnats i juristkommissionens rapport (de12 3.171).

Från principiell synpunkt handlar reglerna om användning av telefonav— lyssning - liksom för övrigt av andra straffprocessuella tvångsmedel — om den rätta avvägningen mellan samhällets intresse av en effektiv brottsbekämpning och den enskildes krav på integritet och rättssäkerhet. Rent allmänt kan sägas att ju grövre det brott är som är föremål för ut- redning, desto tyngre väger samhällets intresse av att brottslingen av- slöjas och lagföres och desto mindre vikt kan fästas vid den enskilde medborgarens intresse att inte utsättas för åtgärder av det slag det här

gäller.

Juristkommissionen har tagit upp frågan om den totala omfattningen av telefonavlyssningen, både tidsmässigt och i fråga om antalet av— lyssnade apparater. Det var framför allt när det gällde det s.k. huvudspåret som telefonavlyssning sattes in. Åtgärderna ingick i förberedelserna för det stora tillslaget, som ursprungligen plane- rades skola ske i oktober 1986. På grund av den annorlunda bedöm- ning angående tillslagets omfattning och inriktning som åklagarna gjorde blev detta uppskjutet. Det ansågs emellertid att telefonav- lyssningen inte borde avbrytas innan tillslaget ägde rum, trots att enligt samstämmiga uppgifter f rån polisen, åklagarna och domstolen bevisläget inte på något avgörande sått förändrades av det material

som kom fram under avlyssningen. I samband med det sista beslutet

• Sida 125
•  Original

om telefonavlyssning enligt rättegångsbalken, som gällde fram till mitten av januari 1987, var emellertid tingsrätten och åklagarna ense om att någon ytterligare förlängning inte skulle ske. När sedan tiden för tillslaget uppsköts till den 20 januari önskade man från polisens sida förlängning av telefonavlyssningen fram till den dagen. Åklagarna vägrade dock att göra framställning härom, varför telefonavlyssningen

upphörde.

Juristkommissionen anför i detta sammanhang följande synpunkter:

Vi har tidigare i olika sammanhang framhållit hur angeläget det var att inom rimliga gränser vidta alla tillgängliga åtgärder som kunde leda till att mordet löstes. Det är därför i och för sig inte för- vånande att tvångsmedel utnyttjades i stor omfattning. Avvägningen mellan samhällets krav på att ett allvarligt brott klaras upp och den enskildes krav på rättssäkerhet är emellertid alltid svår. Även om man beaktar de speciella omständigheter som förelåg i det här fallet finns det enligt vår mening anledning att hysa betänklighe- ter inför en så omfattande och långvarig användning av telefonav- lyssning som i detta fall i all synnerhet som resultatet av tvångs- medelsanvändningen enligt allas uppfattning var magert från utred— ningssynpunkt. Vi vill påminna om att det vid telefonavlyssning inte finns samma skydd för meddelanden mellan närstående som vid andra, mindre ingripande tvångsmedel. Det ligger också i sakens na- tur att helt ovidkommande personer i praktiken utsätts för av- lyssning om de har telefonkontakt med den misstänkte.

Domstolen, åklagarna och polisen har samstämmigt uppgett att det under den tid som telefonavlyssningen pågick inte kom fram något som förändrade bevisläget på något avgörande sätt. Det är ofrånkom— ligt att en sådan brist på resultat måste påverka förutsättningarna för nya tillstånd till avlyssning. En allmän reflektion som kan göras är att ju längre tid som går utan att några uppgifter kommer fram desto starkare skäl talar för att en fortsatt användning av tvångsmedlet inte heller kommer att ge några resultat. Härmed är det inte sagt att en telefonavlyssning alltid bör avbrytas efter en viss tid om den inte har gett resultat. Karaktären på brottet måste givetvis vägas in när den bedömningen görs. Om en telefonavlyssning som pågått en tid inte har gett något resultat påverkar emellertid detta enligt vår mening inte bara frågan om det är av synnerlig vikt för utredningen med en fortsatt avlyssning utan också graden av misstanke. Misstankegraden påverkas dock självfallet också av vad som i övrigt kommer fram under spanings- och utredningsarbe— tet.

Holmer har uppgett att polisen efter en tid drog slutsatsen att de misstänkta inte under telefonsamtalen skulle lämna några uppgifter

• Sida 126
•  Original

som var av värde för att föra utredningsarbetet framåt. Polisen ansåg emellertid att man hade stor nytta av avlyssningen på det sättet att man hade kontroll över var de misstänkta befann sig och vilka personer som de hade kontakt med.

Lagförarbetena ger inte någon egentlig ledning i fråga om vad som avses med uttrycket "av synnerlig vikt för utredningen". Vi ställer oss emellertid mycket tveksamma till om en sådan allmän kontroll av misstänktas förehavanden som det här blev fråga om i sig kan anses vara en tillräcklig grund för telefonavlyssning. Enligt vår mening talar övervägande skäl för att det endast är möjligheten att under avlyssningen få fram uppgifter om brottet som kan motivera ett beslut om telefonavlyssning. Vi vill också framhålla att, såvitt vi har kunnat finna, åklagarna vid sina framställningar och domstolen i sina beslut i första hand har prövat frågan från den utgångspunk— ten.

Vi kan i allt väsentligt instämma i vad juristkommissionen sålunda an— fört. Vi vill emellertid tillfoga följande. Vad som framkommer vid tele— fonavlyssning är sällan av sådan beskaffenhet att det kan användas som bevis i rättegång. Däremot är det ofta ägnat att främja spaningen genom att det ger en inblick i den misstänktes miljö, omgivning, levnadsvanor och umgänge samt genom att det lämnar upplysningar om hans förestående förflyttningar som underlättar övervakningen. I dessa hänseenden kan även ganska triviala upplysningar ha betydelse. Upplysningar som er- hållits vid telefonavlyssning kan också ge uppslag till andra, mera di— rekta spaningsåtgärder. Ett exempel, som omnämnes i utlåtandet (SOU l964:lS s. 90) av juristkommissionen i Wennerströmaffären, är avlyssnan- det av ett telefonsamtal mellan Wennerströms yngsta dotter och en väninna till henne. I samtalet nämndes en underlig radioapparat som Wennerström hade i bostaden. Denna information klargjorde för polisen att det var nödvändigt att få insyn i Wennerströms bostad, något som ledde till att Wennerströms hemhjälp kom att anlitas vid spaningen mot

honom. Detta förde i sin tur fram till att han avslöjades.

Vad som nu anförts ger vid handen att, när det gäller att bedöma om te— lefonavlyssning är av synnerlig vikt för utredningen, anspråken på den bevismässiga betydelsen av förväntade informationer inte bör sättas sår— skilt högt. Den begränsning som är påkallad av integritetsskäl sker i

• Sida 127
•  Original

huvudsak genom kravet att brottet skall vara av viss angiven svårhets— grad. Mordet på Olof Palme är uppenbarligen ett så grovt brott att det - även bortsett från det särskilt starka samhällsintresse som föreligger

av att just det mordet klaras upp - motiverar att utredningen bedrivs med utnyttjande av alla lagliga medel som kan främja dess effektivitet. Även behovsprincipen och proportionalitetsprincipen vid användning av straffprocessuella tvångsmedel är av stor betydelse när det gäller att finna den rätta avvägningen mellan utredningsintresset och integritets-

intresset.

Vi kan, som nämnts, inte gå in på de enskilda beslut om telefonavlyss- ning som förekommit under utredningen av mordet på Olof Palme. Genom den analys av principerna för användningen av detta tvångsmedel som fram— lagts av juristkommissionen och av oss har frågan dock fått en belysning som bör kunna vara vägledande för myndigheternas agerande i framtiden.

Juristkommissionen har också pekat på vissa brister i de nuvarande

reglerna om telefonavlyssning som framkommit under dess granskning.

Vad först beträffar omfattningen av och tiden för telefonav-

lyssning har juristkommissionen uttryckt den uppfattningen att det finns skäl att ytterligare överväga bestämmelserna om domstols prövning av tillståndsfrågor. Juristkommissionen har därvid framhållit att det rörde sig om ett stort antal enskilda beslut och att det därför kunde vara

svårt för domstolen att få tillräcklig överblick och att finna en lämp- lig tidpunkt när åtgärden skulle upphöra. De täta omprövningar av åt- gärdens bestånd som i de flesta fall föreskrivs i lagen kan enligt juristkommissionen innebära viss risk för att det går slentrian i pröv- ningen. Vi delar juristkommissionens åsikt att det finns skäl att ytter- ligare överväga bestämmelserna om domstols prövning av tillståndsfrågor. Anledning att ompröva tillstånd till telefonavlyssning med tätare inter- vall än en månad synes sällan föreligga. Om det skulle behövas kan dom- stolen i det särskilda fallet begränsa tillståndets giltighet till kor- tare tid. Åklagaren har också skyldighet att omedelbart anmäla om be-

• Sida 128
•  Original

hovet av åtgärden har upphört. För att emellertid öka rättssäkerheten i samband med beslut om telefonavlyssning bör vid fortsatta överväganden också prövas om det på något sätt kan anordnas en tvåpartsprocess, exem— pelvis genom att en god man får till uppgift att tillvarataga den miss- tänktes och tredje mans intresse. På så sätt skulle också tveksamma be- slut kunna överklagas för den misstänktes räkning och därmed bringas

under högre rätts bedömning.

Som juristkommmissionen framhållit bör det övervägas om inte rättegångs- balkens bestämmelser om telefonavlyssning bör utvidgas till att gälla

också vid försök, förberedelse och stämpling till brott i

vissa fall. Om man kan uppdaga en grov brottslig gärning redan på förberedelse— eller försöksstadiet och därmed förhindra att den full- bordas är det naturligtvis bättre än att avslöja gärningsmannen sedan brottet redan förövats. Vid överväganden om sådana lagändringar måste

självfallet integritetsskyddet noga beaktas.

Enligt juristkommissionen bör det vidare övervägas om samma villkor skall gälla för avlyssning av alla typer av telefoner. Att man på detta

sätt skulle kunna i viss utsträckning begränsa möjligheterna att avlyss-

na exempelvis en telefon som används av den misstänkte på en arbetsplats eller i en offentlig lokal, bör också enligt vår mening övervägas. I

detta sammanhang har juristkommissionen emellertid även pekat på att en- ligt nu gällande bestämmelser enbart sådana telefoner som den misstänkte själv använder kan bli föremål för avlyssning men däremot inte telefoner till vilka han kan förväntas ringa. Tanken att göra det möjligt att avlyssna en telefon till vilken en misstänkt person kan förväntas

ringa innebär en ny principiell konstruktion med allvarliga integritets-

aspekter, inför vilken vi känner stor tveksamhet.

Frågan om i vilken utsträckning överskottsinformation från telefon- avlyssning får utnyttjas är inte reglerad i lag. Ämnet har i olika sam— manhang tagits upp till granskning, senast av tvångsmedelskommittén i dess slutbetänkande (SOU 1984254).

• Sida 129
•  Original

Juristkommissionen har konstaterat (del 2 5.177) att man vid utredningen av mordet på Olof Palme utnyttjat uppgifter från telefonavlyssning som ägt rum såväl före som efter mordet och som skett med stöd av olika la- gar, således inte bara avlyssning med anledning av misstanke om brott. Även överskottsinformation av mera allmänt slag har utnyttjats. Vid den hittillsvarande diskussionen i ämnet har inte annat än undantagsvis be- rörts om andra uppgifter än sådana som rör ett konkret brott eller en klart avgränsad brottslighet får utnyttjas för bl.a. brottsspaning.

Juristkommissionen framhåller att det råder osäkerhet om i vilken ut- sträckning och på vilket sätt överskottsinformation får utnyttjas, även om det förefaller att vara en allmän uppfattning att sådan information bör utnyttjas med mycket stor restriktivitet. Enligt juristkommissionens mening visar detta ärende klart på behovet av en lagreglering, varvid

frågan om löpande utnyttjande av överskottsinformation förtjänar sär- skild uppmärksamhet.

Den reglering av frågan som föreslogs av tvångsmedelskommitténs majori- tet innebar, såvitt gäller telefonavlyssning, i huvudsak följande. Om en uppgift framkommer som inte omfattas av det ändamål som föranlett av- lyssningen, får den utnyttjas endast 1) om den gäller annan brottslighet av sådan svårhetsgrad att telefonavlyssning fått användas, 2) för att förhindra förestående brott som är så allvarligt att underlåtenhet att avslöja det är belagd med straff eller 3) om det sannolikt skulle med— föra att någon frias som misstänks för eller har dömts för brott. Upp- gift som inte får utnyttjas får inte röjas vidare. Om den har uppteck— nats eller på annat sätt registrerats skall den förstöras.

De överväganden som ligger bakom förslaget utgår från det grundläggande förhållandet att telefonavlyssning - liksom all tvångsmedelsanvändning - redan i sig själv innefattar allvarliga ingrepp i den enskildes rätts- sfär, som enligt grundlagen (2 kap. 6 & RF) får införas endast genom lag och då endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demo- kratiskt samhälle och med iakttagande i övrigt av de grundläggande vär—

• Sida 130
•  Original

deringar i fråga om fri— och rättighetsskyddet, som har kommit till ut- tryck i RF (2 kap. 12 å RF). De förutsättningar som uppställts för det allmännas rätt att använda telefonavlyssning och andra tvångsmedel är ett uttryck för avvägningen mellan den enskildes och samhällets intres— sen. Den leder i detta fall till att staten inte får tillgripa vilka

medel som helst för att utreda och beivra ifrågasatta brott. Inte heller utnyttjande av överskottsinformation bör då få ske utan några begräns— ningar utan det gäller att finna var den brytpunkt ligger, där utred- ningsintresset tar över integritetsintresset. Om en uppgift som framkom— mit vid telefonavlyssning sålunda ger vid handen, att någon begått ett brott som inte är så allvarligt att telefonavlyssning fått användas vid utredningen, är det enligt kommittémajoritetens mening en från både logisk och principiell synpunkt riktig och nödvändig slutsats att den uppgiften inte får utnyttjas vid utredning om brottet. Endast i de un— dantagsfall som nämnts under 2) och 3) framstår det som försvarligt att likväl begagna uppgiften.

I en reservation framlade kommitténs ordförande, lagmannen Bertil Wennergren, en annan syn på frågan om utnyttjande av överskottsinforma- tion som erhållits vid bl.a. telefonavlyssning. Visserligen borde allt

göras som kunde göras för att minimera eventuella biverkningar av för den enskilde skadlig natur. Däremot fann Wennergren det inte riktigt att till den integritet som skulle skyddas även skulle räknas att inte behö—

va bli utsatt för utredning angående ett brott som man begått. Han ansåg att huvudregeln skulle vara att uppgift fick utnyttjas endast för det beslutade ändamålet och för annat ändamål som är förenligt med skyddet för enskilds privatliv. Som skäl för sin åsikt anförde Wennergren i hu— vudsak följande. Visserligen får hemlig telefonavlyssning inte användas för att få fram uppgifter av betydelse för brott som inte är så all-

varliga att minimistraffet är två års fängelse, t.ex. ett bedrägeri- brott. Detta anger emellertid endast vad telefonavlyssning avsiktligt inte får användas till och tillåter inte några slutsatser beträffande användningen av det som helt oavsiktligt framkommer vid hemlig telefon- avlyssning. Majoritetens slutledning är alltså inte logiskt giltig. Inte

• Sida 131
•  Original

heller kan det från principiell synpunkt anses stötande att en person avslöjas som brottslig i ett visst hänseende av en slump i samband med utredningen av ett annat brott. Genom att endast en domstol kan besluta om telefonavlyssning erhålls tillräckligt betryggande garantier mot att tvångsmedlet missbrukas genom att man passar på att utreda också andra

brott än de för vilka tvångsmedlet får användas.

Wennergren åberopar en bok av den danske professorn Hans Gammeltoft— Hansen, som gjort den hittills enda rättsvetenskapliga analysen av frå- gan i Norden. Gammeltoft-Hansen framhåller att en av rättens huvud— uppgifter i straffprocessen är att nå till ett materiellt riktigt resul—

tat samt att polisens huvuduppgift härvidlag är att skapa bästa möjliga underlag för att detta resultat uppnås. Beträffande "tillfällighetsfynd"

vid fullt lagliga ingrepp menar Gammeltoft-Hansen att den fria bevis— läran och straffrättskipningens överordnade ändamål med stor styrka

talar för att sådana skall kunna användas i obegränsad utsträckning. Dessutom måste det anses tämligen orealistiskt att kräva och förvänta

sig att polisen skulle bortse från en faktiskt förvärvad kunskap som är

av betydelse för utredningsarbetet.

Vid remissbehandling av tvångsmedelskommitténs slutbetänkande har en övervägande del av remissinstanserna anslutit sig till ordförandens

skiljaktiga mening i fråga om överskottsinformation.

[ Danmark har är 1985 införts nya regler om "indgreb i meddelelses- hemmeligheden". De innebär såvitt nu är i fråga (Retsplejeloven 5 789) att om polisen vid exempelvis telefonavlyssning får upplysning om en lagöverträdelse som inte kunnat ligga till grund för avlyssningsbe- slutet, får polisen använda denna upplysning som ett led i utredningen av den ifrågavarande lagöverträdelsen. Däremot får en sådan upplysning

inte användas som bevis i rättegång.

Vi har, mot bakgrund av vad här i korthet redovisats, övervägt den

telefonavlyssning som ägt rum i samband med utredningen av mordet på

• Sida 132
•  Original

Olof Palme. Till en början vill vi då peka på svårigheten att i varje särskilt fall avgöra vad som skall anses vara upplysningar som omfattas av det ändamål som ligger till grund för telefonavlyssningen och vad som är överskottsinformation. 1 de delar telefonavlyssning givit upplysning om tänkbara motiv för mordet har den varit relevant för spaningsarbetet. Ett utnyttjande av information för detta ändamål är sålunda befogat. I sammanhanget är att märka att avlyssning enligt spaningslagen - till skillnad mot vad som för närvarande gäller enligt RB - får anordnas för att utröna om planläggning eller förberedelse sker av bl.a. våldsgär- ning. En viss kartläggning av den misstänktes rörelser och kontaktnät ingår otvivelaktigt också i en brottsutredning, även om den inte tillför utredningen något konkret material. I längden kan dock beslut om fort— satt telefonavlyssning inte bygga på önskemålet att få fram sådan bak- grundsinformation. Om konkreta uppgifter om brottet inte framkommer under en längre tids telefonavlyssning kan åtgärden inte längre anses vara av synnerlig vikt för utredningen.

När det gäller lagstiftning om användningen av överskottsinformation talar onekligen starka skäl för den uppfattning som framlagts av tvångs- medelskommitténs ordförande i hans reservation. Vi vill emellertid också understryka att telefonavlyssning är ett från integritetssynpunkt mycket ingripande tvångsmedel och det är därför kringgärdat av stränga förut— sättningar som det ankommer på domstolen att noga pröva. I denna pröv- ning ingår även en bedömning, huruvida bakom framställningen om telefon- avlyssning för uppgivet ändamål döljer sig en avsikt att därvid få fram information om annat brott, som i och för sig inte är så grovt att det

kan föranleda telefonavlyssning. När telefonavlyssning väl anordnats har integritetskränkningen redan skett. Den kan inte göras ogjord genom be- gränsningar i rätten att utnyttja information som vunnits genom avlyss— ningen. Det finns regler som hindrar att upplysningar som inhämtats ge— nom telefonavlyssning sprids. Man kan dock ifrågasätta om en brottslig persons integritet skall skyddas till den grad att upplysning om hans brottslighet, som tillfälligtvis framkommit under telefonavlyssning - av

honom själv eller annan — inte skulle få användas vid utredning av hans

• Sida 133
•  Original

brott. Det skulle också vara menligt för en eventuell målsägandes be- rättigade intresse. Som framhållits är det vidare orealistiskt att tänka

sig att en polisman skulle kunna förtränga den erhållna upplysningen och

helt bortse från den i sin spaningsverksamhet.

En sådan begränsning av rätten att utnyttja överskottsinformation som majoriteten i tvångsmedelskommittén föreslagit skulle kunna leda till direkt stötande resultat. Ett exempel kan hämtas från det s.k. ter- roristmålet. Om Norbert Kröcher stått under telefonavlyssning på grund av misstanke om de väpnade bankrån som han begått samt därunder upp- lysning vunnits om hans planer att röva bort statsrådet Anna—Greta Leijon, hade med den föreslagna lagstiftningen denna upplysning inte fått utnyttjas eftersom det brottet befann sig på förberedelsestadiet. Denna oformlighet i förslaget skulle visserligen försvinna om - såsom vi ansett böra övervägas - möjligheten att anordna telefonavlyssning enligt rättegångsbalken utvidgas till försök, förberedelse och stämpling till grova brott. Men även när det gäller brott av lägre svårhetsgrad skulle det ofta framstå som stötande om det inte skulle vara tillåtet att vid utredning av brottet utnyttja information som vunnits som bieffekt till en av annan anledning anordnad telefonavlyssning. En annan sak är att det - i de få fall som lär bli aktuella -emellanåt kan framstå som olämpligt att sätta igång en utredning, exempelvis om det skulle kunna avslöja pågående telefonavlyssning.

En begränsning av rätten att utnyttja överskottsinformation skulle också komma i konflikt med den princip om fri bevisprövning som gäller i Sverige och som medför att t.o.m. upplysningar som erhållits genom lag- stridig avlyssning - eller för övrigt genom stöld eller annat brott —

får åberopas i rättegång. Det blir sedan domstolens sak att avgöra vil- ket värde som skall tillmätas ett sådant bevis. Ett genombrytande av denna princip skulle kunna leda till formalistiska rättegångar som inte avser sakfrågan utan rätten att åberopa viss bevisning. Det skulle också

kunna medföra att en person, som uppenbarligen är skyldig till ett

• Sida 134
•  Original

brott, måste frikännas därför att den avgörande bevisningen är av be- skaffenhet att inte få utnyttjas.

Mot bakgrund av de överväganden som ovan redovisats har vi under vår granskning av brottsutredningen inte funnit något som övertygar oss om att det verkligen behövs någon särskild lagstiftning som reglerar rätten

att utnyttja överskottsinformation.

• Sida 135
•  Original

4. De centrala samhällsfunktionema

4.1. Inledning

På många av samhällets organ måste ställas det kravet att de skall fungera även i oväntade och kritiska situationer. Vi måste kunna lita på att de har en beredskap som gör det möjligt för dem att vidta erforder- liga åtgärder dygnet runt. Vi har därför ett polisväsende som fungerar dag och natt för att upprätthålla ordning och säkerhet. Försvaret bedri— ver också verksamhet hela dygnet för att skydda oss mot angrepp utifrån.

Även andra myndigheter har jourverksamhet i olika former.

Mordet på statsminister Olof Palme ger anledning att undersöka sam- hällets beredskap för verkligt allvarliga händelser. Hur fungerar sam— bandet mellan olika offentliga organ? Och vilken beredskap har exempel- vis regeringen och riksdagen att snabbt träda i funktion? Vidare aktua- liserar händelseutvecklingen efter mordet frågan om vi tillräckligt effektivt kan garantera skyddet för de organ som måste fungera i en

krissituation.

Vid behandlingen av ämnet utgår vi - i enlighet med vårt uppdrag - från mordet på statsminister Olof Palme. De överväganden vi gör tar emeller- tid sikte också på krissituationer av annan beskaffenhet. Även riskerna för exempelvis terrorattacker och sabotage ställer krav på att de cen-

trala samhällsfunktionerna har en hög beredskap.

Juristkommissionen har framför allt studerat de högsta statsorganen, alltså riksdagen, statschefen och regeringen. Beträffande riksdagen

har juristkommissionen inte kunnat konstatera några brister i rutinerna

i fråga om möjligheterna att nå nyckelpersoner när en allvarlig händelse inträffar. Juristkommissionen har vidare funnit att den i regeringsfor- men föreskrivna ordningen för att utse en ny statsminister fungerade som

avsett. Däremot har juristkommissionen konstaterat vissa brister i sam-

• Sida 136
•  Original

bandet mellan statschefen och den övriga statsledningen. Juristkom- missionen har dock noterat att rutinerna inom hovförvaltningen har setts över efter mordet, och att de förbättrade rutinerna innebär en bättre säkerhet i fråga om sambandet i fortsättningen. Vi delar juristkommis- sionens bedömningar rörande riksdagen och statschefen. Regeringens beredskap för krissituationer behandlar vi i avsnitt 4.3.

Vad gäller övriga centrala samhällsfunktioner har juristkommissionen studerat försvaret, polisen och länsstyrelserna. Beträffande för—

svaret har juristkommissionen kritiserat försvarsstaben för att militärbefälhavarna inte fick tillfredsställande information om mordet. Juristkommissionen har vidare påpekat vikten av att försvaret snabbt får information om allvarliga händelser. Vi nöjer oss i detta sammanhang med att påpeka vikten av att frågor om information i krissituationer ägnas

stor uppmärksamhet. Vi kommer längre fram att ta upp frågorna om poli— sens och regeringens skyldigheter att lämna information till försvaret.

I likhet med jurisrkommissionen har vi inte studerat försvarets bered— skap. En sådan studie kräver undersökningar som vi inte - utan särskilt uppdrag - anser att vi bör utföra. Försvarsmaktens roll och befogenheter vid terroristangrepp kommer vi att beröra i avsnittet om en beredskaps- styrka mot terroristangrepp. I likhet med juristkommissionen finner vi ingen anledning att överväga frågan huruvida det borde ha varit möjligt att ta militär personal i anspråk efter mordet för att hjälpa till i

sökandet efter gärningsmannen eller för att på annat sätt stödja eller förstärka polisen.

Länsstyrelserna är de högsta polisorganen och civila totalförsvars— myndigheterna i länen. De måste därför ha en hög beredskap för att träda i funktion i krislägen. Juristkommissionen har konstaterat att frågor om jourtjänst och beredskap har ägnats särskild uppmärksamhet inom läns- styrelserna efter mordet. Juristkommissionen har dock inte genomfört nå- gon systematisk granskning av länsstyrelserna från denna utgångspunkt. Vi instämmer i juristkommissionens påpekande om betydelsen av att läns-

styrelserna upprätthåller en hög beredskap. Det är vidare nödvändigt att

• Sida 137
•  Original

det finns rutiner för samordnad information från regeringskansliet till

länsstyrelserna. Sådana rutiner saknades vid tiden för mordet men har nu

utarbetats inom civildepartementet.

Polisens verksamhet skall vi behandla i avsnitt 4.2.

Även massmedierna måste anses höra till de centrala samhällsfunk— tionerna. Deras möjligheter att förmedla information till allmänheten

kan vara av stor betydelse i ett krisläge. Vi behandlar också dem sär- skilt.

4.2 Polisen

4.2.1. Händelserna under mordnatten

I avsnittet om polisens arbete under de tolv första timmarna har vi bl.a. redogjort för polisens åtgärder för att söka efter gärningsmannen. Här skall vi lämna en kort redogörelse för polisens åtgärder under mord—

natten i de hänseenden som vi behandlar i detta kapitel.

Stockholmspolisens sambandscentral fick kl. 23.30 besked om att det var statsministern som var skjuten. Strax efter midnatt inkom underrättelse

om att statsministern var död.

I sambandscentralen fanns en lista, som hade upprättats inom justitie- departementet, med namn och telefonnummer till vissa tjänstemän i rege— ringskansliet. Namnlistan började med statssekreteraren i statsrådsbe- redningen. Telefonnumret till dennes bostad fanns emellertid inte på listar., och polisen var tvungen att ringa till huvudbevakningscentralen

i Rosenbad för att få fram det. När polisen omkring midnatt sökte stats— sekreteraren på telefon var det svårt att komma fram, eftersom telefonen var upptagen. Omkring kl. 00.07 kunde dock vakthavande kommissarien i

sambandscentralen informera statssekreteraren om mordet.

• Sida 138
•  Original

När det gäller underrättelser i övrigt till organ utanför polisväsendet konstaterar vi att polisen inte informerade vare sig försvaret eller

länsstyrelsen i Stockholms län.

Beträffande informationen inom polisväsendet konstaterar vi att riks- polisstyrelsen informerades om mordet först genom att radioexpeditören på styrelsens säkerhetsavdelnings sambandscentral tog kontakt med Stockholmspolisens sambandscentral i anledning av att han hade blivit tillfrågad av utomstående om vad som hade hänt. Informationen till den personal som tjänstgjorde i Stockholms polisdistrikt skedde genom ett områdesanrop i det område som omfattar vaktdistrikten 1—3, medan vakt— distrikten 4-6 inte nåddes av någon information. Landets övriga polis- distrikt underrättades först genom rikslarm, som sändes kl. 02.05.

Enligt en uppgift i juristkommissionens rapport beordrade vice stats- ministern Ingvar Carlsson när han anlände till regeringskansliet vakt— personalen där att begära hjälp från polisen att bevaka lokalerna. Av rapporten framgår vidare att en polispatrull med två man troligen om- kring kl. 00.45 kom till regeringskansliets lokaler i Rosenbad men att dessa polismän inte syntes ha fått något direkt bevakningsuppdrag. Patrullen hjälpte bl.a. till med transporter från regeringskansliet till Sabbatsbergs sjukhus och med allmän ordningshållning vid Rosenbad. Patrullen avlöstes kl. 02.35 av en patrull med sex polismän. Även den patrullen uppfattade - såvitt framgår av juristkommissionens rapport -

sin uppgift som allmän ordningshållning på platsen.

4.2.2. Vår bedömning

Informations/rdgor

Det vid sidan av brottsutredningen viktigaste åliggandet för polisen i en situation där landets statsminister har blivit utsatt för ett atten-

• Sida 139
•  Original

tat måste vara att informera regeringen. Polisen sökte också få kontakt med statssekreteraren i statsrådsberedningen, dock först nästan en halv- timme efter det att man fått besked om attentatet. Till hjälp vid detta arbete hade polisen den inom regeringskansliet för sådana ändamål upp— rättade listan. På listan saknades dock, som nämnts, bostadstelefonnum- ret till statssekreteraren i statsrådsberedningen, som i första hand

borde kontaktas i en krissituation. Som vi senare skall ta upp finns det naturligtvis främst anledning att kritisera regeringskansliet för denna ofullständighet. Även polisen förtjänar kritik: man borde, när man tog emot listan, ha sett att den var ofullständig och reagerat mot det. Ofullständiga och föråldrade uppgifter i beredskapsplaner och liknande hjälpmedel kan i ett krisläge förorsaka dröjsmål som i sin tur allvar—

ligt kan försämra möjligheterna att behärska situationen.

Förutom regeringen hade polisen under mordnatten att informera ett fler- tal andra organ om händelsen. Härvid kan vi konstatera vissa brister. En allvarlig brist var sålunda att man inte informerade försvaret, även om det inte fanns några skriftliga instruktioner därom. Enligt juristkom— missionens rapport har det under dess utredningsarbete framförts att polisledningen hade sådana informationer om bedömningar som hade gjorts inom ramen för den militära beredskapen att den utan särskilda kontakter med försvarsledningen kunde utesluta att attentatet mot statsministern

var ett led i ett militärt angrepp eller eljest borde föranleda att för- svarsmakten underrättades och vidtog åtgärder. Enligt vår uppfattning

var det i den föreliggande situationen inte polisens sak att göra sådana bedömningar. Mordet på landets statsminister är en händelse där det måste ankomma på försvaret att göra en första bedömning huruvida några särskilda åtgärder f rån försvarsmaktens sida erfordras. När sådana extraordinära händelser inträffar måste det krävas att polisen - utan

att göra några egna överväganden beträffande den militära beredskapen —

omedelbart underrättar försvaret.

• Sida 140
•  Original

Landshövdingen eller dennes ställföreträdare skulle ha underrättats om mordet på grund av länsstyrelsens ställning som länets högsta polismyn— dighet. Även länsstyrelsens roll som länets högsta civila totalförsvars— myndighet borde ha föranlett polisen att skyndsamt lämna underrättelse

till länsstyrelsen om mordet.

Polisen hade härutöver att överväga frågor om informationen inom polis— väsendet. All tjänstgörande personal i polisdistriktet — även personalen i vaktdistrikten 4—6 - och angränsande polisdistrikt skulle skyndsamt ha underrättats om mordet. Vidare borde rikspolisstyrelsen samt övriga polisdistrikt i landet ha informerats tidigare än som skedde.

De brister som vi har konstaterat beträffande polisens uppgift att lämna information bedömer vi som allvarliga. Det kunde möjligen från polisens synpunkt förefalla sannolikt att vissa av de informationsmottagare som vi har nämnt inte hade anledning att vidta några åtgärder. Vi vill dock än en gång betona att det inte ankommer på polisen att göra denna bedöm- ning, utan på den som skall informeras.

Det är enligt vår mening förvånande att polisen inte hade bättre bered- skap för kritiska situationer. Vid samtal med företrädare för Stockholmspolisen har vi erfarit att man - genom bl.a. ändrade rutiner och övningar — söker hindra att misstagen upprepas. Vi har emellertid frågat oss hur beredskapen är om en extraordinär händelse inträffar i något annat polisdistrikt. Förfrågningar som vi har låtit göra i ett an— tal polisdistrikt har gett oss den uppfattningen att man i olika hög grad intresserar sig för dessa frågor, och att man inte alltid har klart för sig vilka skyldigheter polisen kan anses ha att informera andra

myndigheter i en krissituation.

Som vi tidigare har påpekat kan det vara av avgörande betydelse att polisen i en krissituation omedelbart informerar berörda myndigheter. Polisen måste ständigt ha dessa frågor i åtanke för att beredskapen

• Sida 141
•  Original

skall vara fullgod. Vi har den uppfattningen att insatser på central

nivå är nödvändiga för att landets polismyndigheter skall kunna upprätt— hålla en tillfredsställande beredskap i detta hänseende. Det åligger rikspolisstyrelsen, i dess egenskap av central förvaltningsmyndighet för polisväsendet, att informera landets polismyndigheter om deras skyl— digheter att lämna information i krissituationer. Genom sin jourverk— samhet bör styrelsen vidare kunna ge råd åt enskilda polismyndigheter i akuta situationer. S äker/rets frågor

Polisen har bl.a. till uppgift att hindra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten samt att förebygga brott. Som ett led i full- görandet av dessa uppgifter hade polisen efter mordet på statsministern haft att överväga om några särskilda insatser hade varit erforderliga. En av de första frågor som polisen härvid borde ha ställt sig var huru- vida några åtgärder erfordrades för regeringens och regeringskansliets skydd.

Enligt vår bedömning måste det anses vara en skyldighet för polisen att, så snart det står klart att regeringen skall samlas till extra rege— ringssammanträde i en krissituation, ordna med effektiv bevakning av den lokal där sammanträdet skall hållas. Den bevakning av regeringskansliet som anordnades under mordnatten var otillräcklig. Sambandscentralen bor- de ha sänt ut patruller med klart uttalade order att ansvara för säker- heten vid regeringskansliet.

I avsnitt 4.3 kommer vi att ta upp frågan om regeringskansliets initia— tiv för att höja säkerheten i en krissituation. Även om regerings- kansliet bör ta sådana initiativ måste det slås fast att det i första hand är polisens uppgift att svara för säkerheten. Den uppgiften full- gjordes inte på ett godtagbart sått under mordnatten.

• Sida 142
•  Original

4.3. Regeringen

4.3.1. Jour och beredskap i februari 1986

Allmänt

Regeringskansliets växel var stängd när mordet inträffade. I kvarteret Rosenbad var huvudbevakningscentralen bemannad med AISAB—personal. En vakthavande tjänsteman fanns även i utrikesdepartementets lokaler. I försvarsdepartementet var vakten bemannad med ABAB-personal. lnom stats- rådsberedningen och försvarsdepartementet fanns jourverksamhet, inne— bärande att en handläggare skulle vara anträffbar per telefon eller via personsökare. Polisen hade tillgång till en lista med namn och telefon- nummer till vissa tjänstemän i regeringskansliet, som borde kontaktas i

krissituationer.

Statsrådsberedningen

Statsrådsberedningen har centrala uppgifter när det gäller att samordna jour och beredskap i regeringskansliet. De högsta ansvariga tjänste- männen i statsrådsberedningen är statssekreteraren och rättschefen. Rättschefen svarar i egenskap av kanslisäkerhetschef för samordningen av

säkerhetsskyddet inom regeringskansliet, kanslisäkerheten.

Vid tiden för mordet fanns ett joursystem i statsrådsberedningen. Syste- met innebar bl.a. att det varje helg skulle finnas någon handläggare in— om statsrådsberedningen som svarade för att särskilda åtgärder vidtogs när en extraordinär händelse inträffade eller en extraordinär situation tycktes uppkomma. Under arbetstid samt utom arbetstid i arbetsveckorna

fanns ingen jourverksamhet.

Jourhavanden skulle kunna nås per telefon eller via personsökare. Vid larm skulle han bege sig till regeringskansliet och kontakta vissa

nyckelpersoner. Han skulle vidare bl.a. kontakta försvarsstaben.

• Sida 143
•  Original

4.3.2. Händelserna under mordnatten

Som vi tidigare har nämnt fanns det hos Stockholmspolisen en lista med namn och telefonnummer till vissa tjänstemän i regeringskansliet. Avsik- ten var att polisen skulle ringa någon av dessa när regeringen skulle underrättas om speciella händelser. Polisens arbete försvårades emeller—

tid dels av att bostadstelefonnumret till statssekreteraren i statsråds— beredningen saknades på listan, dels också av att dennes telefon var upptagen när polisen väl hade fått reda på numret. Strax efter midnatt

fick polisen emellertid kontakt med statssekreteraren och kunde infor— mera honom om mordet. Han hade då redan genom pressekreteraren i stats—

rådsberedningen hört att pressen fått tips om mordet.

Ungefär samtidigt försökte polisen efter begäran från Lisbeth Palme nå kontakt med pressekreteraren i statsrådsberedningen. Polisen ringde där— vid till utrikesdepartementets vakthavande tjänsteman, som dock inte lyckades nå pressekreteraren eftersom dennes telefon var upptagen. Vakt- havanden på utrikesdepartementet försökte då per telefon nå den jourha— vande tjänstemannen i statsrådsberedningen i dennes bostad. Han var inte hemma, men vakthavanden lämnade ett meddelande till honom att han omedelbart skulle kontakta utrikesdepartementet när han kom hem. Något försök att nå honom via hans personsökare gjordes av allt att döma inte. När jourhavanden i statsrådsberedningen i enlighet med telefonmeddelan- det kontaktade utrikesdepartementet från sin bostad fick han besked om mordet. Han ringde då till huvudbevakningscentralen i Rosenbad och fick därifrån reda på att statsrådsberedningens pressekreterare inte ansåg

att han behövde inställa sig. Han stannade därför hemma, vilket hade

till följd att ingen i statsrådsberedningen kom att fullfölja en del av jourhavandens särskilda uppgifter, bl.a. att underrätta försvarsstaben. Försvarsstaben fick besked om händelsen kl. 01.15 genom ett telefon- samtal från en tjänsteman vid svenska ambassaden i Washington. Dåref ter kontaktades försvarsstaben av en tjänsteman vid försvarsdepartementet,

som hade hört radions nyhetssändning.

• Sida 144
•  Original

Vakthavande befälet i försvarsdepartementet underrättades om mordet kl.

01.19 av en kollega som hade hört nyheten på radio.

Statssekreteraren i statsrådsberedningen ringde personligen till ett flertal statsråd och kallade dem till extra regeringssammanträde. Han

kontaktade dessutom hovet och riksdagen.

Ingen information utgick till länsstyrelserna.

Vice statsministern kom till regeringskansliet i Rosenbad omkring kl. 00.45. Härefter anlände fler statsråd. Regeringen samlades till all— män beredning och extra regeringssammanträde kl. 03.07. Vid regerings—

sammanträdet var 14 statsråd närvarande.

4.3.3. Förändringar i organisationen efter mordet

Efter mordet på statsministern har statsrådsberedningens jourverksamhet förändrats. Fortfarande bygger systemet på att en jourhavande tjänsteman skall vara anträffbar per telefon eller via personsökare under veckoslut och helger. Men härutöver har systemet byggts ut så att en högre tjänsteman skall vara anträffbar per telefon eller via personsökare med en timmes varsel dygnet om - såväl under som utom jourtid. I det nya systemet har vidare arbetsuppgifterna för de inblandade preciserats. En betydelsefull förändring är dessutom att regeringskansliets telefonväxel numera är öppen dygnet runt, utom tjänstetid genom en omkoppling till regeringskansliets huvudbevakningscentral.

4 .3.4 Var bedömning

Jour och beredskap

Enligt regeringsformen är det regeringen som styr riket. Regeringen har både rätt och skyldighet att om det behövs ge direktiv till försvaret,

• Sida 145
•  Original

polisen och andra myndigheter. I en krissituation kan det därför vara av

avgörande betydelse att regeringen snabbt kan börja fungera.

I det fall som vi har granskat har vi funnit att polisen - även om det mötte vissa svårigheter - fullgjort sin skyldighet att informera rege- ringen om vad som inträffat. Däremot har vi haft anledning att närmare överväga de inom regeringskansliet fastlagda rutinerna för hur infor- mation skall nå regeringen. Vidare har vi tagit upp regeringskansliets beredskap för krissituationer till bedömning.

De samhällets organ som främst kan tänkas komma i beröring med kris— situationer då regeringen behöver kontaktas är polisen och försvaret. Inom regeringskansliet finns en lista som distribueras till vissa myn- digheter. Listan innehåller uppgifter om telefonnummer till utrikesde— partementets sambandscentral, som är bemannad dygnet runt, och till vis— sa tjänstemän i regeringskansliet som i första hand bör kontaktas vid

extraordinära händelser och som har att vidarebefordra information till berörda statsråd.

Uppgiften att samordna regeringskansliets jour och beredskap åvilar statsrådsberedningen. Härifrån sammankallas statsråd och härifrån utgår underrättelser till departement och, eventuellt via dessa, till rege—

ringen underställda myndigheter. Vidare tas från statsrådsberedningen erforderliga kontakter med hovet och riksdagen. Statsrådsberedningen kan sägas utgöra hjärtat i regeringskansliet.

Information om att en extraordinär händelse har inträffat kan nå stats— rådsberedningen på i huvudsak två sätt. Den tidigare nämnda listan inne— håller uppgifter om telefonnummer till statsrådsberedningens högsta tjänstemän. Dessa kan nås via telefon till arbetet och bostaden samt via personsökare. Om den som vill underrätta regeringen om en krissituation i stället vänder sig till regeringskansliets växel - som numera fungerar

även nattetid — skall växelpersonalen utom arbetstid söka kontakt med

• Sida 146
•  Original

den jourhavande tjänstemannen eller vissa högre tjänstemän i statsråds— beredningen via bostadstelefon eller personsökare. Den jourhavande tjänstemannen skall enligt sina instruktioner kontakta högre chefer.

Det är förvånande att bostadstelefonnumret till statssekreteraren i statsrådsberedningen saknades på den lista som man från regerings— kansliet hade tillställt polisen för användning i akuta situationer. Den som upprättade en så bristfällig telefonlista kan knappast ha förstått vad listan skulle användas till. Händelserna i samband med polisens försök att med hjälp av listan nå statssekreteraren i statsrådsbered— ningen och utrikesdepartementets försök att nå pressekreteraren och den jourhavande tjänstemannen illustrerar hur sårbart ett system är där landets beredskap är beroende av att enskilda tjänstemän kan nås på sina bostadstelefoner eller via personsökare. Enligt vår uppfattning måste det krävas bättre garantier för att landets högsta ledning snabbt kan träda i funktion.

Vi föreslår att statsrådsberedningens jourverksamhet organiseras så att ständig jour upprätthålls genom att en befattningshavare, som skall svara för att åtgärder vidtas i brådskande fall, alltid finns på plats i regeringskansliets lokaler. De myndigheter som kan komma i kontakt med krissituationer bör instrueras att i första hand ringa regerings- kansliets växel och be att få tala med statsrådsberedningens jourhavande tjänsteman. Genom ett sådant system får man den bästa garantin för att de högsta statsorganen utan dröjsmål kan träda i funktion när det be- hövs.

Vi ser dessutom ett problem i det förhållandet att så gott som alla vik— tiga och brädskande kontakter i ett krisläge sker via telefonnätet.

Detta innebär flera risker. Under mordnatten visade det sig att svårig— heterna att nå fram till olika nyckelpersoner var stora, eftersom deras telefoner var upptagna. Man kan inte heller bortse från risken att tele- fonnätet av någon anledning inte går att använda. Vi föreslår därför att

• Sida 147
•  Original

regeringen låter utreda möjligheterna att för vissa nyckelbefattningar ha ett alternativt kommunikationssystem. Härvid bör även uppmärksammas möjligheterna att få direkt kontakt med statsråd vid deras resor såväl

inom som utom riket.

Regeringskansliets skyldighet att informera

En viktig uppgift för regeringskansliet i ett krisläge är att informera

och hålla kontakt med andra samhällets organ, exempelvis hovet, riksda— gen och myndigheter under regeringen. Under mordnatten förekom brister i detta hänseende. Statsrådsberedningens joursystem fungerade inte. Så— lunda var det ingen som från statsrådsberedningen kontaktade försvars—

staben, en uppgift som enligt då gällande instruktioner åvilade den

jourhavande tjänstemannen.

Det är angeläget att det finns i förväg utarbetade rutiner, så att det

står klart vem som ansvarar för olika underrättelser och vem som skall kontaktas. Vid vår genomgång av statsrådsberedningens nya joursystem har vi fått den uppfattningen, att man nu har rutiner som bör garantera att erforderliga kontakter upprättas mellan regeringskansliet och andra sam— hällets organ. Bl.a. finns, som tidigare nämnts, rutiner för samordnad

information till länsstyrelserna.

Skyddet av statsråden och bevakningen av regeringskansliet

Sedan regeringsledamöterna efter mordet inkallats till extra regerings- sammanträde färdades de flesta statsråden i taxi utan polisskydd. De kunde lätt utsättas för angrepp. Vi har gått igenom statsrådsbered- ningens nya regler för inkallande av statsråden i krissituationer. En- ligt vår bedömning finns det nu rutiner som skyddar statsråden under

deras färd till regeringskansliet.

• Sida 148
•  Original

Vi har tidigare konstaterat att bevakningen av regeringskansliet i Rosenbad efter mordet inte var tillfredsställande. l anledning härav har vi uttalat kritik mot polisen, som har skyldighet att svara för säker— heten. Även inom regeringskansliet borde man emellertid ha tagit initiativ till att en effektiv bevakning av lokalerna anordnades. Så när som på vice statsministern lngvar Carlssons ingripande togs inga sådana initiativ. l statsrådsberedningens nya joursystem finns rutiner som bör kunna garantera att säkerhetsfrågorna omgående övervägs i situationer av

den typ som det här är fråga om. Övriga frågor

Inkallandet av statsråd till extra regeringssammanträde efter mordet kom delvis att skötas av pressekreteraren och statssekreteraren i statsråds- beredningen. Juristkommissionen har ifrågasatt om inte detta arbete bor- de kunna göras av andra tjänstemän med mindre centrala uppgifter i fråga

om ledningen av arbetet i övrigt i en krissituation.

I det nya joursystemet som gäller inom statsrådsberedningen har före- skrivits att statssekreteraren eller dennes ersättare själv eller genom medarbetare skall inkalla regeringen. Vid samtal med företrädare för statsrådsberedningen har vi erfarit att juristkommissionens förslag övervägts, men att man ansett det vara av stort värde att statsråden får information av någon som de känner till. Mot denna bakgrund saknar vi

anledning att ytterligare beröra frågan.

Juristkommissionen har vidare tagit upp frågan i vilken utsträckning statsråd och andra funktionärer bör vara beredda att stå till förfogande

i krissituationer med de inskränkningar i deras personliga rörelsefrihet som detta innebär. Juristkommissionen har ansett att frågan är av den naturen att den bör studeras av den parlamentariska kommissionen snarare

än av juristkommissionen.

• Sida 149
•  Original

Statsråden och de högsta tjänstemännen i regeringskansliet har sådana arbetsuppgifter att de måste vara beredda att tjänstgöra närhelst det är påkallat. En annan fråga är möjligheterna att i krissituationer komma i kontakt med dem och vid behov ordna med transporter.

Av redogörelsen för statsrådsberedningens nu gällande joursystem framgår att vissa högre tjänstemän där har ålagts ganska omfattande skyldigheter i detta hänseende. Även i andra departement har man utarbetat liknande

system för beredskap. Däremot omfattas inte statsråden av något sådant

system.

Jourverksamheten i statsrådsberedningen syftar bl.a. till att åstadkomma att en beslutför regering kan samlas. Härför krävs naturligtvis också

att det finns ett tillräckligt antal statsråd - minst fem - inom rimligt avstånd från regeringskansliet. Det kan diskuteras huruvida statsråden,

enligt någon form av jourlista, borde turas om att vara beredda att

inställa sig med kort varsel.

Vid samtal som vi har haft med representanter för statsrådsberedningen har vi erfarit, att man fortlöpande håller sig underrättad om var stats- råden kan näs och att man kontrollerar att det finns tillräckligt många statsråd i Stockholm för att en beslutför regering skall kunna samlas i

en kritisk situation.

Av statsministerns allmänna uppgift att leda regeringsarbetet följer att han också är skyldig att se till att regeringen snabbt kan samlas om det behövs. Vi förutsätter att statsrådsberedningens tjänstemän på stats- ministerns vägnar noga kontrollerar denna regeringens beredskap, sär- skilt inför veckoslut och helger. Vidare förutsåtter vi att stats-

ministern, om så erfordras, vidtar åtgärder i detta hänseende.

Slutligen vill vi ta upp en annan fråga som juristkommissionen har be- rört i sin rapport. Som vi tidigare har redogjort för år det rättschefen

• Sida 150
•  Original

i statsrådsberedningen som svarar för samordningen av säkerhetsskyddet i regeringskansliet. Juristkommissionen har ifrågasatt om man inte bör

överväga en ordning med en särskild tjänsteman som på heltid kan ägna sig åt säkerhetsfrågorna.

Under rättschefen i statsrådsberedningen, som alltså är kanslisäker- hetschef, finns en biträdande kanslisäkerhetschef, som f.n. är domstols— jurist. Varken kanslisäkerhetschefen eller den biträdande kanslisäker-

hetschefen har säkerhetsfrågorna som sin huvudsakliga arbetsuppgift.

Vi anser att säkerhetsfrågornas vikt gör att huvudansvaret bör ligga på en tjänsteman på hög nivå, som kan beräknas tjänstgöra i sin befattning under tillräckligt lång tid för att säkra kontinuiteten. Det är, enligt vår uppfattning, en lämplig ordning att rättschefen i statsrådsbered- ningen, i egenskap av kanslisäkerhetschef, har kvar huvudansvaret för säkerhetsfrågorna i regeringskansliet. Däremot bör, enligt vår uppfatt— ning, uppgiften att vara biträdande kanslisäkerhetschef anförtros någon som kan förutsättas äga sakkunskap på området, exempelvis någon med er- farenhet av polisarbete.

4.4 Massmedierna

4.4.1. Händelserna under mordnatten

Tidningarnas Telegrambyrå ('l'l') fick kl. 00.15 besked att statsministern var död. Redan dessförinnan hade TT från flera håll fått uppgifter om händelsen. Kl. 00.20 skickade TT ett s.k. flash—telegram med lydelsen "Olof Palme död" till bl.a. press och radio. Ett flash-telegram går med högsta prioritet. På mottagarens teleprinter markeras med ljus eller ljud att en viktig nyhet har kommit. Kl. 00.27 skickade TT ett nytt telegram med ytterligare upplysningar om händelsen.

De tidningar som hade sina redaktioner bemannade under natten fick be-

sked om mordet antingen genom tips per telefon eller genom TT:s tele-

• Sida 151
•  Original

gram. Många tidningsabonnenter fick nyheten i sina morgontidningar.

Flera tidningsredaktioner var dock inte bemannade.

Riksradion sände musik i program 3. Den lampa som i radions programkon— troll skulle ha gett signal om TT:s flash-telegram var ur funktion, var-

för radions sändningsledare inte tog del av telegrammet. Genom telefon— samtal från en journalist fick Sändningsledaren troligen omkring

kl. 00.40 klart för sig vad som hade hänt. Kl. 01.10 sändes i radions program 3 det första meddelandet om mordet. Därefter informerade hallå—

mannen om mordet flera gånger under natten.

TV 2 sände en långfilm som slutade kl. 00.46. Sändningsledaren vid TV underrättades om mordet kl. 00.42 av en journalist. TV lämnade dock

ingen information om mordet förrän kl. 04.00.

Radionämnden har prövat frågan huruvida riksradions ekosändningar om mordet på Olof Palme motsvarade programföretagets skyldigheter enligt radiolagen. Nämnden fann att den tidsfördröjning som uppstod i rappor— teringen inte var så stor att den innebar brott mot föreskrifterna i

1979 års avtal mellan Sveriges radio och staten. Inte heller ansågs nå-

got brott mot 6 & radiolagen föreligga.

4.4.2. Vdr bedömning

Myndigheter och massmedier

Det kan i ett krisläge vara av stor vikt att korrekt information snabbt når ut till allmänheten. Här spelar massmedierna en viktig roll. Mass- medierna är i sitt arbete beroende av att få information från myndighe— terna. Vi vill slå fast vikten av att myndigheterna så långt som möjligt

underlättar massmediernas arbete.

Händelserna under mordnatten aktualiserar emellertid också en annan sida

av kontakterna mellan myndigheter och massmedier. Som vi berört i av-

• Sida 152
•  Original

snittet om polisen och åklagarna blev polisens arbete med mordet i ett viktigt skede delvis blockerat av telefonsamtal från journalister. Vi

vill understryka att uppgiften att informera massmedier under inga för- hållanden får inkräkta på brådskande ordinarie arbetsuppgifter. En lösning kan vara att avdela en särskild tjänsteman att besvara jour— nalisternas frågor.

Nyhets förmedlingen

I likhet med juristkommissionen avstår vi från att genomföra en kritisk granskning av hur tidningarna förmedlade nyheten om mordet. Däremot vill

vi något beröra Sveriges radios verksamhet under mordnatten.

Sveriges radio har en en unik ställning i vårt land som förmedlare av nyheter. Med denna ställning följer också ett ansvar för nyhetsförmed— lingens snabbhet och kvalitet. I ett krisläge kan snabb förmedling av nyheter i radio och television vara av stor betydelse bl.a. för att mot- verka en skadlig ryktessmidning. Både i radio och television pågick sändningar under natten. Det hade därför varit möjligt att i omedelbar anslutning till TT:s flash—telegram informera publiken om vad som hade hänt. Oavsett vad det berodde på att lampan som skulle ha gett signal om flash—telegrammet inte fungerade måste det anses förvånande att man på grund av brister i utrustningen var ur stånd att utan dröjsmål ta del av och förmedla brådskande nyheter från TT.

Trots att således TT:s flash-telegram inte föranledde någon aktivitet fick Sändningsledaren i radions program 3 - enligt vad som framgår av juristkommissionens rapport — klart för sig vad som hade skett kl. 00.40. Ändå dröjde det till kl. 01.10 innan radion sände nyheten. Televisionen rapporterade inte om händelsen förrän kl. 04.00 trots att ordinarie sändning där pågick till kl. 00.46. Vi anser att Sveriges

radios förmedling av nyheten om mordet - även om den inte stred mot lag

• Sida 153
•  Original

eller avtal - inte motsvarar vad man har rätt att kräva av ett företag

med Sveriges radios unika ställning.

Inom Sveriges radio har ett flertal åtgärder vidtagits efter mordet för att förbättra beredskapen för oförutsedda händelser. Bl.a. är nyhets- redaktionen sedan mitten av november 1986 bemannad även nattetid. Vi förutsätter att rutinerna inom företaget nu är sådana att misstag och

dröjsmål liknande dem som förekom under mordnatten inte upprepas.

• Sida 154
•  Original

5. Skyddet av offentliga personer — Bekämpningen av terrorism

5.1. Inledning

I beslutet att tillkalla juristkommissionen uttalade regeringen bl.a.

att mordet på statsminister Olof Palme aktualiserar frågor om hur vålds— dåd av detta slag skall förebyggas i ett samhälle av vår typ. Jurist- kommissionens uppgift blev därför att studera bl.a. hur säkerhetsskyddet för statsråd och andra offentliga personer, liksom den nuvarande organi— sationen för att förebygga terrorism och liknande angrepp, har fungerat i praktiken. Juristkommissionen har delat upp sin studie av dessa frågor i tre huvudämnen: bekämpningen av terrorism och hur den är organiserad, säkerhetsskyddet för statliga myndigheter och livvaktsskyddet.

Vår uppgift i denna del är att, mot bakgrund av det material juristkom— missionen tagit fram och vår egen utredning, överväga om det finns an— ledning att på dessa områden göra några ändringar vad gäller exempelvis reglering och organisation. Däremot har vi inte ansett vår uppgift vara att förutsättningslöst ompröva vad som nu gäller på dessa områden.

I ett första avsnitt skall vi allmänt behandla frågan om det hot som terrorismen innebär och hur den skall bekämpas. Därefter skall vi be— handla frågan hur bekämpningen av terrorismen skall vara organiserad och vissa därmed sammanhängande frågor. 1 ett annat avsnitt skall vi behand— la den lagstiftning — främst utlänningslagstiftningen - som är aktuell i

sammanhanget.

I sin behandling av frågorna om bekämpningen av terrorism har jurist- kommissionen tagit upp frågan om en polisiär beredskapsstyrka som skall kunna sättas in i extremt allvarliga situationer. Vi kommer att i ett

särskilt avsnitt behandla denna fråga.

Juristkommissionen har i avsnittet om säkerhetsskyddet för statliga myn-

digheter i sin rapport tagit upp i vilken mån frågor om personskydd

• Sida 155
•  Original

beaktas vid personalkontroll och övrigt säkerhetsskydd. Juristkommissio— nen har om detta sammanfattningsvis konstaterat att någon legal möjlig— het att kontrollera en persons pålitlighet från personskyddssynpunkt

inte finns och att personskyddsaspekten inte fått något specifikt

uttryck i säkerhetsskyddsförordningen.

I SÄPO-kommitténs uppdrag ingår att förutsättningslöst pröva vilket sys— tem vi bör ha för kontroll av medborgerlig pålitlighet hos personer som innehar eller avses tillträda säkerhetskänsliga befattningar. Kommittén skall således pröva just de frågor om personalkontroll med syfte att

motverka terrorism som juristkommissionen har tagit upp.

Enligt vår mening är det lämpligare att frågan om personalkontroll med syfte att motverka terrorism behandlas vid den sålunda beslutade förut-

sättningslösa utredningen av hela personalkontrollverksamheten än sepa— rat av oss. Vi avstår därför från att behandla den frågan.

Vad gäller säkerhetsskydd i övrigt finner vi det tillräckligt att uttala att författningarna på området bör ses över så att hänsynen till person- skydd blir beaktad i erforderlig omfattning.

Kapitlet avslutas med ett avsnitt om livvaktsskyddet. 5.2 Bekämpningen av terrorism 5.2.1 Allmänt

Mordet på Olof Palme är ännu inte uppklarat. Det kan därför inte sägas om mordet var en terroristgärning. Mord på offentliga personer är emel— lertid en av många former som terrorismen tar sig uttryck i. Förekomsten av terrorism är i själva verket det avgörande skälet för merparten av de säkerhets- och skyddsåtgärder som under senare år kommit att vidtas be- träffande bl.a. offentliga personer.

• Sida 156
•  Original

Allvarliga terrordåd, ofta med politiska motiv, har alltmer tilltagit i omfattning och fått en ökad geografisk spridning. Utvecklingen belyses i juristkommissionens rapport. Den har också bekräftats vid kommissionens samtal med dåvarande rikspolischefen Romander och andra företrädare för polisen. I stor utsträckning har terroristhandlingar drabbat människor som står helt utanför de politiska konflikter som kan ha gett upphov

till våldsdåden. Ofta utförs terrordåden långt bort från de egentliga konflikthärdarna. Terroristerna angriper sålunda oskyldiga människor i avsikt att sprida skräck och därigenom framtvinga eftergifter för sina krav. Bakom aktionerna står inte sällan internationellt vittförgrenade

och välorganiserade grupper. De som är invecklade i aktionerna visar ofta en fanatisk hängivenhet för gruppens politiska mål och är beredda att offra livet för att främja dess syften. Internationellt har ter— roristhandlingar av nu avsett slag riktats mot bl.a. ambassader, flyg- platser och flygplan. Angreppen har vanligtvis avsett tagande av giss-

lan, sabotage, kapningar och ockupationer.

! juristkommissionens rapport finns en översiktlig beskrivning av ter- rorism som företeelse. Det finns ingen anledning att här upprepa det som

står i den. Vi vill dock ta upp följande som bakgrund till de fortsatta övervägandena.

Att formulera en heltäckande och internationellt accepterad definition av begreppet terrorism har visat sig svårt. De handlingar som beskrivs ovan uppfattas väl - åtminstone i vårt land och merparten av länderna i Västeuropa — som typiska terroristhandlingar. Beroende på vilken poli- tisk utgångspunkt man har kan emellertid handlingarna i det enskilda fallet uppfattas som exempelvis ett led i en befrielsekamp. En annan sida av saken är att en viss grupp eller organisation kan ha samhällsom- störtande syften men ägnar sig åt bankrån, utpressning och annan brotts-

lighet av det slaget för att finansiera sin verksamhet.

Begreppen nationell och internationell terrorism har betydelse för de

fortsatta resonemangen. Nationell terrorism är, enkelt uttryckt,

• Sida 157
•  Original

terrorism som har sitt ursprung i ett land och dess förhållanden och där insatser endast i undantagsfall görs utanför landets gränser. Interna- tionell terrorism är terrorism som innefattar angrepp utanför det egna landets gränser eller som inte kan hänföras till ett visst land. I vissa sammanhang talar man om statsterrorism. Det begreppet används för att beteckna våldsdåd som har beordrats av eller leder sitt ursprung

till statsmakten i ett visst land. Aktionerna kan rikta sig mot i utlan- det verksamma regimkritiker eller liknande personer men kan också ha

syften som gäller det land där handlingarna utförs.

Terrorismens internationella utbredning, främst angreppen mot transport— medel och diplomater, har föranlett internationella åtgärder mot sådana våldsdåd. Sverige har anslutit sig till ett flertal internationella kon- ventioner som riktar sig mot terrordåd och sålunda åtagit sig att på

olika sätt delta i arbetet på att förhindra och motverka sådana vålds- handlingar.

Förutom de internationella åtaganden angående bekämpningen av terrorism som Sverige sålunda gjort är det naturligtvis risken för att terrorist— handlingar förövas i vårt land som bestämmer vilka insatser som bör gö- ras här. Företrädare för utrikesdepartementet och polisen har vid samtal med oss lämnat sina uppfattningar om hur hotbilden beträffande terroris-

men i Sverige ser ut.

Till en början kan man konstatera att det inte finns någon känd svensk nationell terrorism. Den risk som föreligger när det gäller terrorism

är i stället att Sverige indirekt dras in i en terroristhandling, exem- pelvis genom att ett av terrorister kapat flygplan flygs hit eller genom att utländska intressen i Sverige, exempelvis en ambassad. angrips. Till detta kommer att det i Sverige kan finnas utländska terrorister som än-

vänder Sverige som bas för angrepp mot mål i andra länder.

Beslut och åtgärder av svenska myndigheter i samband med terroristan-

grepp mot icke svenska intressen kan få direkta angrepp mot Sverige och

• Sida 158
•  Original

svenska intressen till följd. Ett exempel på detta är regeringens beslut att utvisa de överlevande av dem som utförde ockupationen av den väst— tyska ambassaden i Stockholm år 1975 och planerna två år senare på att kidnappa statsrådet Anna—Greta Leijon. Ett annat exempel på en sådan situation är att en efterspanad terrorist grips i Sverige. I ett sådant

fall ökar naturligtvis risken för terroristangrepp i och mot vårt land

avsevärt.

Det sagda innebär att hotbilden snabbt kan förändras till det sämre på grund av händelser över vilka Sverige inte råder. Det är bl.a. därför viktigt att beredskapen mot terroristhandlingar är hög. Det gäller då både förebyggande åtgärder och förmåga att hantera ett eventuellt ter- roristangrepp i vårt land. De åtgärder som sedan början av 1970—talet vidtagits har främst bestått av åtgärder som berört organisation och ar- betssätt hos polisen samt ändringar i lagstiftningen. De sistnämnda änd— ringarna - som främst gällt utlänningslagstiftningen - har inneburit be- gränsade åtgärder mot ett fåtal personer. Det har således inte varit

fråga om att generellt ge myndigheterna större befogenheter att ingripa mot enskilda människor.

Det bör i detta sammanhang påpekas att det naturligtvis förekommer andra hot mot offentliga personer än sådana som har samband med terrorism. Det är självklart att dessa hot också skall föranleda erforderliga — utre-

dande och skyddande - polisåtgärder. Det är emellertid i allmänhet

fråga om hot som inte ger anledning att överväga en särbehandling hos polisen eller i lagstiftningen.

Det finns anledning att här beröra en annan oroande företeelse. Under senare år har det förekommit flera fall då politiker, journalister och andra hotats eller trakasserats i syfte att förhindra dem från att i

olika sammanhang framföra sina åsikter i frågor rörande invandring och mot invandringen riktade rasistiska yttringar. Dessa övergrepp, som ofta synes ha varit organiserade, innebär ett hot mot den fria äsiktsbild-

ningen och politiska friheten i vårt land och ytterst mot vår demokrati.

• Sida 159
•  Original

Det får inte råda någon tvekan hos polisen om att denna form av brotts—

lighet är allvarlig och skall behandlas därefter.

5.2.2. Organisation

Det polisiära arbetet med bekämpningen av terrorismen bedrivs främst av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning som en del av polisverksamheten rörande brott mot rikets säkerhet. Säkerhetsavdelningen skall, enligt de föreskrifter som gäller för dess arbete, följa upp och ingripa mot såda— na organisationer som genom våld eller hot om våld kan anses farliga för den allmänna säkerheten eller enskild person.

Arbetet inom säkerhetsavdelningen är främst inriktat på att förebygga terroristhandlingar och bedrivs genom spaning och annan insamling av information. En mycket viktig del av informationsflödet är den informa- tion som säkerhetsavdelningen får genom kontakter med säkerhetstjänster i andra länder. I viss utsträckning medverkar säkerhetsavdelningen i brottsutredningar som har samband med terrorism. I den mån säkerhetsav— delningen inte ansvarar för polisverksamheten rörande terrorism är denna verksamhet en uppgift för de lokala och regionala polisorganen. Så är exempelvis fallet vid polisingripanden när en terroristaktion kommer

till utförande.

Som juristkommissionen anger finns det de som anser att säkerhetsavdel- ningens uppgifter när det gäller terrorism bör föras över till den öppna polisen och då till polismyndigheten i Stockholm. Som skäl för det för- slaget har anförts bl.a. att i förberedelsen av ett terroristangrepp

ofta ingår annan brottslighet och att en integrering av terrorismbekämp— ningen i den öppna polisen därför skulle kunna innebära att verksamheten blir mer effektiv och rationell. ! sammanhanget har även kritik fram- förts mot att säkerhetsavdelningen tillämpar en alltför sträng sekretess

i förhållande till övriga delar av polisen.

• Sida 160
•  Original

Juristkommissionen har övervägt både nämnda förslag och att lägga ansva— ret för bekämpningen av terrorismen på rikskriminalsektionen inom riks— polisstyrelsen. Sammanfattningsvis fann juristkommissionen att det knap- past finns något reellt alternativ till dagens ordning. Vid sin bedöm-

ning fäste juristkommissionen särskilt avseende vid de etablerade och fungerande kontakter med utländska säkerhetstjänster som säkerhetsavdel- ningen har. Juristkommissionen anförde avslutningsvis att det för öv—

rigt, när det gäller vilken organisation som skall ha huvudansvaret för

att terrorism bekämpas, inte har riktats några väsentliga invändningar

mot det sätt på vilket dagens ordning fungerat. Enligt juristkommissio- nen borde alltså ansvaret ligga kvar på rikspolisstyrelsens säkerhets-

avdelning.

Vär studie av f rägan har inte gett anledning till någon annan slutsats

än den juristkommissionen kommit till. Vi kan även instämma i jurist- kommissionens uttalanden att det måste finnas utrymme för en förhållan- devis stor öppenhet i umgänget mellan rikspolisstyrelsens säkerhetsav- delning och andra delar av polisväsendet i frågor om terrorism och att en mindre sluten attityd från säkerhetsavdelningen generellt rimligen

skulle gagna polisverksamheten i dess helhet.

Det bör här nämnas att rikspolischefen Nils E. Åhmansson vid sin genom- gång av polisens verksamhet vid särskilda händelser bl.a. föreslagit att säkerhetsavdelningen förbättrar sin information till de regionala och

lokala polischeferna om såväl fakta som tendenser i utvecklingen på ter-

roristområdet.

Nära samband med frågan om var ansvaret för bekämpningen av terrorism bör ligga har frågor om resurser och om prioritering mellan säkerhets- avdelningens olika verksamheter. Överväganden i dessa frågor skulle krä- va omfattande studier. Dessa studier bör lämpligen ske i samband med den utredning som SÄPO-kommittén f.n. företar. Vi vill dock i detta samman— hang uttala att det förebyggande arbete mot terrorismen som bedrivs inom säkerhetsavdelningen enligt vår mening är av helt avgörande betydelse

• Sida 161
•  Original

för vårt lands möjligheter att möta det hot som den internationella ter— rorismen utgör. Det är därför viktigt att verksamheten även i framtiden

får erforderliga resurser.

Som juristkommissionen har uttalat, förutsätter en effektiv kamp mot terrorism breda kunskaper inte bara om strikt polisiära ting utan även

om de etniska, politiska, kulturella och religiösa förhållanden som lett

till uppkomsten av de rörelser som använder våldet som kampmedel. Perso- nalen vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning rekryteras huvudsakli-

gen inom polisen. Detta rekryteringsunderlag i förening med en inte obetydlig slutenhet i organisationens verksamhet innebär, enligt vår me- ning, en risk för att många viktiga frågor om terrorism inte blir så allsidigt belysta som är önskvärt. Det är därför viktigt att det till säkerhetsavdelningen knyts personer med kunskaper av bl.a. ovan angivet slag som är av betydelse för verksamheten. Detta kan t.ex. ske genom direktrekrytering eller genom att exempelvis tjänstemän inom utrikesför- valtningen tjänstgör vid avdelningen under en viss period. Frågan om en breddad rekrytering till säkerhetsavdelningen övervägs för närvarande av SÄPO-kommittén och vi lämnar därför frågan med de påpekanden vi nu har gjort.

Juristkommissionen har pekat på att åtskilligt har gjorts för att till- godose säkerhetsavdelningens behov av kunskaper av ovan angivet slag och har som exempel nämnt att chefen för utrikesdepartemetets politiska av- delning knutits som sakkunnig till rikspolisstyrelsens styrelse. Jurist— kommissionen har som en av flera ytterligare insatser föreslagit att säkerhetsavdelningen mer systematiskt än hittills får del av de poli-

tiska analyser som utrikesdepartementet gör och som berör de områden där

olika terroristorganisationer har sitt ursprung.

Det är enligt vår mening närmast självklart att säkerhetstjänsten i sitt arbete skall ha ett brett samarbete med utrikesförvaltningen. Det sam- arbetet måste naturligtvis ske även på lägre nivå än på verksstyrelse- nivå och inte begränsa sig till översändande av promemorior. Det går

• Sida 162
•  Original

inte att här närmare ange hur samarbetet skall ordnas. Frågan bör kunna lösas genom överläggningar mellan berörda departement och rikspolissty- relsen. I sammanhanget kan det nämnas att det inom utrikesdepartementet sedan ett par år finns en tjänsteman med ambassadörs ställning som uteslutande arbetar med frågor om terrorism.

Samarbetet vad gäller bekämpningen av terrorismen bör emellertid breddas ytterligare. Inom regeringskansliet finns en interdepartemental grupp med företrädare för statsrådsberedningen samt justitie—, utrikes- och arbetsmarknadsdepartementen, vars uppgift det är att följa upp ter— rorismfrågor och skapa förutsättningar för en effektiv och rationell

samordning av verksamheten. Gruppen är av informell karaktär.

Enligt vår mening bör det med utgångspunkt i ovannämnda grupp skapas ett organ för samråd mellan berörda departement och myndigheter och då främst rikspolisstyrelsen. Förutom det löpande samarbetet skulle ett etablerat sådant organ kunna vara till stor nytta som rådgivare åt re- geringen och myndigheter i samband med ett större terroristangrepp, exempelvis en ambassadockupation.

5.3. Lagstiftning mot terrorism. Utlånningskontroll

5.3.1. Allmänna regler

Det ligger i sakens natur att de gärningar som man brukar kalla för ter— roristdåd i allmänhet är brottsliga. Detsamma gäller olika former av förberedelse till terroristdåd. Reglerna om brott och straff samt reg- lerna om rättegången i brottmål blir därför tillämpliga på sådana gär- ningar, oavsett om gärningsmannen är svensk eller utlänning. Det är ock- så dessa regler som är samhällets främsta vapen mot såväl terrorism som annan brottslighet. I detta sammanhang kan det påpekas att i kriminal- vårdsanstalt intagna som dömts till långvariga straff för brott av ter- roristkaraktär får permissioner eller frigång bara när det finns sär— skilda skäl för det.

• Sida 163
•  Original

Ett ytterligare skydd mot terroristgärningar begångna av utlänningar kan den traditionella utlänningslagstiftningen, dvs. de regler i utlännings- lagen som inte främst syftar till att förebygga terroristverksamhet, sä— gas vara. Denna lagstiftning utgår från att det enbart är svenska med- borgare som har en ovillkorlig rätt att vistas i Sverige. Reglerna inne-

bär, såvitt nu är av intresse, i huvudsak följande.

Medborgare i vissa länder får överhuvudtaget inte resa in i Sverige utan tillstånd (visum). För i princip alla utomnordiska medborgare gäller dessutom att de inte får vistas i Sverige under längre tid än tre måna- der utan att ha uppehållstillstånd. Den utlänning som tänker vara här under längre tid får enligt huvudregeln inte resa in i landet förrän han har fått uppehållstillstånd. I princip behövs dessutom tillstånd för att

ha anställning här. Den som försöker resa in i landet utan att ha de tillstånd som behövs skall avvisas. Den som befinner sig i landet utan uppehållstillstånd, när sådant erfordras, skall utvisas. En utlänning får också utvisas om han har begått brott här eller om han för ett

asocialt liv.

Tillämpningen av de regler som vi nu har redogjort för skall ske med beaktande av utlänningslagens bestämmelser om rätt till asyl m.m. Dessa bestämmelser innebär i korthet följande. En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige om han behöver sådant skydd. Inte heller skall den som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring,

utan särskilda skäl vägras rätt att vistas i Sverige om han behöver skydd här. Slutligen gäller att den som inte är flykting men som ändå, på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland, inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta inte utan särskilda skäl skall vägras rätt att vistas i

Sverige om han behöver skydd här.

Utredningen för översyn av utlånningslagen har i ett i januari 1988 avgivet betänkande (SOU l988:!) föreslagit vissa förändringar i den

• Sida 164
•  Original

nuvarande utlänningslagstiftningen, främst avseende handläggningen av asylärenden. Vidare har utredningen föreslagit vissa förändringar av reglerna om förvar, liksom av terminologin rörande beslut om avvisning och utvisning.

5.3.2. Terroristreglerna i utlänningslagen

Mot bakgrund av främst två terrordåd på svensk mark - mordet på den jugoslaviske ambassadören år 1971 och f lygplanskapningen på

Bulltofta år 1972 - infördes år 1973 i den svenska lagstiftningen särskilda regler med syfte att minska riskerna för att vårt land blir skådeplatsen för internationella terroristdåd. Dessa regler - som i

olika hänseenden ändrats - återfinns nu i utlänningslagen och i lagen (1975zl360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spanings—

lagen).

I 30 5 utlänningslagen föreskrivs att en utlänning som kommer till

Sverige skall avvisas under förutsättning

!. att han tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar i riket, och

2. att det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för att han här i riket med-

verkar till sådana handlingar.

När polisen vid inresan finner att bestämmelsen kan bli tillämplig skall frågan överlämnas till regeringen för avgörande. Innan regeringen beslu- tar att avvisa utlänningen skall invandrarverket höras. Dessutom skall förhandling hållas, enligt huvudregeln inför Stockholms tingsrätt. Denna förhandling, som egentligen är att anse som en bevisupptagning, utmynnar

inte i annat än att domstolen sänder ett protokoll över förhandlingen

• Sida 165
•  Original

till regeringen. I avvaktan på beslut om avvisning får utlänningen

hållas i förvar eller ställas under uppsikt.

Avvisning skall i princip ske vid inresan. I 47 5 utlänningslagen före— skrivs att en utlänning som har rest in i riket får utvisas om det före— ligger sådana omständigheter som avses i 30 &. Beslut om utvisning

fattas av regeringen. Förhandling skall hållas. Yttrande skall i princip

alltid inhämtas från invandrarverket.

Även vid tillämpningen av terroristbestämmelserna skall de tidigare be- rörda reglerna om rätt till asyl m.m. beaktas. Om en misstänkt terrorist med anledning av dessa regler tillåts att stanna kvar i landet får rege- ringen enligt bestämmelser i spaningslagen föreskriva inskränkningar och villkor i fråga om hans vistelseort (s.k. kommunarrest), byte av bostad och anställning samt anmälningsplikt. Dessutom får polismyndigheten ut— sätta en sådan utlänning för husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning om det behövs för att man skall kunna undersöka om en terroristorganisation planlägger eller förbereder gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften. Polismyndigheten får även ta utlänningens fingeravtryck eller fotografi. Efter tillstånd av domstol

kan vidare utlänningens telefon avlyssnas och hans post granskas.

Det som i jämförelse med den vanliga utlänningslagstiftningen är utmär- kande för terroristreglerna är i huvudsak följande.

1. Även en utlänning som har de tillstånd som behövs för att han skall

få resa in i landet skall avvisas om han är misstänkt terrorist. 2. En misstänkt terrorist får utvisas utan hinder av att han har perma- nent uppehållstillstånd eller av att han på annat sätt har stark an-

knytning till Sverige.

3. Alla beslut om avvisning eller utvisning fattas av regeringen.

• Sida 166
•  Original

4. En misstänkt terrorist som på grund av reglerna om asyl m.m. inte kan avlägsnas ur landet får åläggas inskränkningar i sin rörelsefrihet och

utsättas för tvångsåtgärder i spaningssyfte.

Utredningen för Översyn av utlänningslagen har föreslagit att terrorist— bestämmelserna bryts ut ur utlänningslagen och sammanförs med bestämmel— serna i spaningslagen. Utredningen har i samband härmed föreslagit vissa förändringar av terroristbestämmelserna. Vidare har utredningen uttalat

att det föreligger behov av att ingående penetrera terroristbestämmel-

sernas innehåll och att det bör övervägas i vilken utsträckning bestäm- melserna i spaningslagen är nödvändiga (SOU l988:l s. 187).

För att reglerna om avvisning och utvisning av presumtiva terrorister skall kunna tillämpas krävs naturligtvis kunskap om såväl de internatio— nella terroristorganisationerna som om deras medlemmar. Den säkerhets— underrättelsetjänst som bedrivs vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdel-

ning har bl.a. till syfte att få fram information i dessa hänseenden.

5.3.3. Allmänt om vår undersökning

Vår uppgift är att ta ställning till om den nuvarande lagstiftningen om terrorism är tillräckligt effektiv för att ändamålet med den - att

minska riskerna för att vårt land blir skådeplatsen för internationell terrorism — skall kunna uppnås. Vår undersökning är alltså inte en sådan ingående undersökning av innehållet i utlänningslagens terroristbestäm- melser eller bestämmelserna i spaningslagen som utredningen för översyn av utlänningslagen har efterlyst. Vår genomgång begränsar sig till en undersökning av om reglerna är tillräckligt effektiva, och vi har alltså

inte sett som vår uppgift att ta ställning i flyktingpolitiska frågor.

Vi inleder vår redovisning med en granskning av 30 och 47 55 utlännings— lagen. Vidare har vi - utan anspråk på fullständighet - försökt över- blicka reglerna om förfarandet i utlänningsärenden för att se om där

finns utrymme för förbättringar som kan vara av betydelse för möjlig—

• Sida 167
•  Original

heterna att förebygga terroristdåd i vårt land. Slutligen har vi gjort vissa överväganden beträffande straffrättsliga och processrättsliga

regler som är tillämpliga både på svenska och utländska medborgare.

5.3.4. Reglerna i 30 och 47 55 utlänningslagen

De materiella terroristbestämmelserna, dvs. reglerna i 30 och 47 && utlänningslagen om förutsättningarna för avvisning och utvisning, har sedan sin tillkomst varit föremål för en livlig debatt. Många kritiker har ansett att reglerna inte erbjuder tillräcklig rättssäkerhet. Den nuvarande utformningen av reglerna har emellertid också kritiserats för

att vara ineffektiv.

När vi skall ta ställning till om den nuvarande lagstiftningen om

terrorism bör förändras är det naturligt att vi i första hand ser på de

båda materiella bestämmelserna. Juristkommissionen har anmärkt att dessa bestämmelser är begränsade till att avse internationell terrorism, d v 5

den terrorism som utövas av grupper vilka angriper mål även utanför hem- landets gränser. Det innebär att en utlänning som tillhör eller verkar

för en känd terrorgrupp som inte kan befaras begå terrorhandlingar utan- för sitt hemland inte kan avvisas eller utvisas med stöd av terrorist- bestämmelserna. Som juristkommissionen har påpekat kan en sådan grupp följaktligen använda Sverige som bas eller reorganisationsområde utan

att terroristlagstiftningen lägger hinder i vägen.

Avsikten med terroristbestämmelserna är att vi skall skydda oss mot risken för våldsdåd i Sverige. Bestämmelserna är avsedda att tillämpas uteslutande på sådana grupper och organisationer som genom sin verksam- het i det förflutna visat att de systematiskt använder våld även mot oskyldiga i främmande land och därför kan befaras göra det också i Sverige. Bestämmelserna har därför fått den utformningen att de inte kan tillämpas på exempelvis befrielserörelser som för en väpnad kamp i sitt hemland (se prop. l973:37 s. 21 och prop. 1975/76:18 s. 155).

• Sida 168
•  Original

Terroristbestämmelserna ger, i jämförelse med utlänningslagstiftningen i övrigt, större möjligheter att avlägsna utlänningar ur landet. Samtidigt ger de avsevärda möjligheter till kontroll av de utlänningar beträffande vilka avlägsnandebeslut inte kan verkställas. Det är viktigt att sådana specialbestämmelser inte får ett vidare tillämpningsområde än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med dem. Det skäl som föranledde in— förandet av terroristbestämmelserna — att vi behöver skydda oss mot våldsdåd i Sverige - är också enligt vår uppfattning det enda skäl som kan motivera dessa långtgående specialbestämmelser. Behovet av skydd mot våldsdåd i Sverige kan emellertid inte åberopas som stöd för att bestäm- melsernas tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även nationell terrorism. Det förtjänar att påminnas om att även de vanliga utlännings- bestämmelserna ger stora möjligheter att avlägsna inte önskvärda perso— ner ur landet. Vi kan därför inte se några skäl att ändra bestämmelserna i 30 och 47 åå utlänningslagen för att bekämpningen av terrorismen skall

bli mer effektiv.

5.3.5. Asylsökande utan identitetshandlingar

En av de största praktiska svårigheterna för utlänningsmyndigheterna är det stora antalet asylsökande utan identitetsbandlingar. Enligt riks— polisstyrelsens statistik, som omfattar omkring 90 procent av de asyl- sökande, har antalet asylsökande utan pass eller med falska pass ut- vecklats enligt följande sedan år 1985.

År Asylsökande Därav passlösa 1985 13.150 3.252 1986 l3.i66 6.258

l/l—30/6 -87 7.356 2.767

• Sida 169
•  Original

Motsvarande statistik från Arlanda vaktdistrikt ser ut på följande sätt.

År Asylsökande Därav passlösa 1985 2.029 1.124 1986 6.368 4.524 1987 6.376 3.771

Det finns skäl att anta att merparten av dessa människor hade pass eller andra identitetsbandlingar när resan påbörjades men att de gjort sig av

med dem på vägen hit. Skälet för de asylsökande att göra sig av med pass och andra handlingar är troligen att de anser att deras möjligheter att

få uppehållstillstånd härigenom ökar. Många asylsökande kommer hit genom förmedling av professionella organisatörer av sådana resor. Dessa perso—

ner uppmanar ofta de asylsökande att göra sig av med pass och andra

handlingar för att de lättare skall få tillstånd att stanna i Sverige.

Att i avsikt att hejda eventuella presumtiva terrorister avvisa alla som saknar identitetshandlingar är inte förenligt med grundläggande humani- tära krav. Dessutom kan man fråga sig hur effektiv en sådan åtgärd skulle vara eftersom organiserade terrorister torde kunna skaffa sig förfalskade handlingar utan större svårighet. Problemet med papperslösa flyktingar är emellertid stort. Från svensk sida har tagits intitiativ

till att få fram åtgärder mot den s.k. papperslösheten till behandling

på internationell nivå, både inom ramen för Förenta nationernas flyk- tingkommissariats arbete och i nordiska överläggningar. Det är också enligt vår mening i första hand genom internationellt samarbete som man bör söka komma till rätta med problemet. I detta arbete måste man från svensk sida naturligtvis hävda huvudpunkten i vår flyktingpolitik som bygger på att flyktingars rätt till en fristad måste och skall garan-

teras genom en generös flyktingpolitik och en utredningsprocess som tillgodoser höga rättssäkerhetskrav och de asylsökandes rättigheter.

• Sida 170
•  Original

Utredningen för översyn av utlänningslagen har föreslagit ett antal åt— gärder avsedda att motverka dokumentförstöringen. Sålunda har utred- ningen bl.a. föreslagit ökade möjligheter att ta en utlänning som inte

har fått tillstånd att stanna i Sverige i förvar om han inte kan styrka sin identitet. Ett annat förslag är att i de resedokument som utfärdas

för flyktingar anteckna att identiteten inte har blivit styrkt. Utred— ningen har även ansett att det bör övervägas om bestämmelserna om kost— nadsansvar för den som till Sverige transporterar en person som saknar pass eller visering bör skärpas. Vidare har utredningen föreslagit ökade möjligheter för polisen att i samband med inresekontroll undersöka en utlännings bagage m.m. om det är nödvändigt för att utröna utlänningens identitet. Slutligen har utredningen gjort vissa uttalanden om värde— ringen av de påståenden som en asylsökande utan identitetsbandlingar

lämnar till myndigheterna.

Eftersom dessa frågor kommer att behandlas i sitt större sammanhang tillsammans med hela flyktingpolitiken tar vi inte ställning till utred-

ningens förslag.

5.3.6. Tvångsmedel för att skaffa fram bevis i terroristärenden

En presumtiv terrorist får tas i förvar i avvaktan på beslut om avvis—

ning eller utvisning. En av förutsättningarna härför är att det före-

ligger sannolika skäl för avvisning eller utvisning enligt bestämmel—

serna i 47 å utlänningslagen. Däremot finns det inga motsvarande regler cm sådana tvångsmedel som kan användas för att skaffa fram bevis, såsom telefonavlyssning och husrannsakan. Under vårt arbete har det från olika håll framförts till oss att det, redan innan ett beslut om avvisning

eller utvisning av en presumtiv terrorist föreligger, borde vara möjligt

att företa exempelvis husrannsakan eller telefonavlyssning för att skaffa underlag för regeringens beslut i ärendet.

Terroristbestämmelserna är så konstruerade att de är tillämpliga om

det finns grundad anledning att anta att vederbörande tillhör en

• Sida 171
•  Original

terroristorganisation och det härutöver föreligger fara för att han

här medverkar till terroristhandlingar. Enligt vår uppfattning är bevis- kraven i bestämmelserna så låga, att det knappast kan anses försvarligt att ge möjlighet till tvångsåtgärder vid ännu svagare misstankar.

Härtill kommer att rättegångsbalken innehåller regler om bl.a. husrann— sakan och telefonavlyssning vid misstankar om att brott har förövats. Det gör att behovet av de föreslagna nya bestämmelserna blir mindre framträdande. Vi anser alltså inte att det finns skäl att införa några

nya regler om tvångsmedel i syfte att skaffa fram bevis i terroristären— den.

5.3.7. Handläggningsliden i terroristärenden. Reglerna om

förhandling

Juristkommissionen har kritiserat den långa tid som det tar mellan det att en fråga om avvisning eller utvisning anhängiggjorts till dess att beslutet kan verkställas. I anslutning härtill har juristkommissionen ifrågasatt värdet av den förhandling inför domstol som skall ske i

terroristärenden.

En av orsakerna till tidsutdräkten vid handläggningen av terroristären- den är förhandlingen inför domstol. Förhandling har, sedan terrorist— bestämmelsernas tillkomst, varit obligatorisk i de terroristärenden som handlagts av regeringen. Numera är förhandling således obligatorisk i ärenden om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist och när regeringen beslutar om särskilda föreskrifter (exempelvis s.k. kommun- arrest) i de fall då ett beslut om avvisning eller utvisning inte går

att verkställa. Syftet med förhandlingen är att få till stånd en nog- grann utredning om de omständigheter som kan inverka på ärendets avgö- rande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas. Ursprungligen anlitades rikspolisstyrelsen för att hålla förhandling i terroristärenden. Genom lagändring 1982 föreskrevs i stället att förhandlingen i ärenden rörande

avvisning och utvisning av terrorister i regel skulle hållas inför

• Sida 172
•  Original

Stockholms tingsrätt (57 5 sista stycket utlänningslagen). Samma regel gäller för ärenden om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet med stöd av 48 & utlänningslagen. Skälet till lagändringen var att rikspolis— styrelsen, som anhängiggör bl.a. terroristärenden hos regeringen, av

såväl allmänhet som framför allt av utlänningen uppfattades som utlän— ningens motpart. En ordning med förhandling inför domstol ansågs ägnad att stärka förtroendet för handläggningen av terroristärendena från den enskildes och allmänhetens sida (prop. 1981/82zl46 s. 62 f). Vid för— handlingen finns ett ombud för det allmänna närvarande, i regel en

tjänsteman vid rikspolisstyrelsen.

I terroristärenden där utlänningen hålls i förvar, vilket i allmänhet är fallet, skall vidare, så länge ärendet handläggs, förhandling i förvars- frågan hållas varannan vecka. Även dessa förhandlingar skall i regel hållas inför Stockholms tingsrätt. Beslut om förvar fattas av regering-

en.

Av hänsyn till rättssäkerheten är det naturligtvis värdefullt att ären-

det får den allsidiga belysning som i allmänhet kan åstadkommas vid en förhandling. Emellertid är det en egendomlig ordning att förhandlingarna skall äga rum inför en myndighet som i övrigt inte har med ärendet att skaffa. Den mest allsidiga utredningen får man rimligen om den myndighet som håller förhandlingarna också har ett ansvar för beslutet i ärendet.

Vi håller med om att det inte är lämpligt att rikspolisstyrelsen håller förhandlingarna. Vi anser inte heller att handläggningen av terrorist- ärendena bör överflyttas till domstol. Den möjlighet som återstår är att förhandlingarna hålls inom regeringskansliet. Härvid bör i första hand

en chefstjänsteman, dvs. statssekreterare, expeditionschef eller rätts-

chef, inom det departement där terroristärendena handläggs hålla för- handlingarna. Denna ordning bör kunna innebära både att förhandlingarna blir mer effektiva och att tidsutdräkten minskar. Terroristärendenas

ringa antal och speciella karaktär gör att vi anser att fördelarna med

den antydda ordningen överväger nackdelarna med att belasta regerings-

kansliet med dessa förhandlingar.

• Sida 173
•  Original

Vi föreslår alltså att 57 & utlänningslagen ändras dels så att regeln om att förhandling i vissa fall skall hållas vid Stockholms

tingsrätt upphävs, dels också så att vederbörande statsråd eller den som statsrådet utser skall hålla förhandlingen.

Det kan förekomma fall när det är angeläget att en person som uppen- barligen är att anse som terrorist snabbt kan avlägsnas ur landet. Med tanke på sådana fall föreslår vi dessutom att reglerna om förhandling i ärenden om avvisning och utvisning enligt 32, 47 och 48 55 utlännings— lagen förses med undantag av innebörd att förhandling inte är obliga-

torisk om ärendet är synnerligen brådskande. 5.3.8 Straffrättsliga regler

I brottsbalken straffbeläggs, som nämnts, sådana gärningar som man van-

ligen avser när man talar om terroristdåd. Dessa regler är tillämpliga

både på svenska och utländska medborgare.

Som framgår av juristkommissionens rapport har Sverige undertecknat ett antal konventioner om bekämpning av terrorism. För närvarande deltar Sverige dessutom bl.a. i konventionsarbete inom International Civil Aviation Organisation (ICAO) och International Maritime Organisation (IMO) avseende straffrättsliga reaktioner mot terroristangrepp på flyg- platser och fartyg. Arbetet syftar till att de deltagande staterna

skall åta sig att straffbelägga de gärningar som avses samt att antingen

utlämna dem som är misstänkta för sådana brott eller att åtala dem.

Under vårt arbete har vi nåtts av förslaget att man på något sätt borde straff belägga medlemskap i terroristorganisationer. Vid bedömningen av behovet av en sådan bestämmelse måste beaktas att de gärningar som kan anses som typiska terroristgärningar (exempelvis mord, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand, sabotage, kapning av luftfartyg) i regel är straffbara redan på stämplingsstadiet. Det inne—

• Sida 174
•  Original

här att exempelvis den som i samråd med någon annan beslutar att utföra en sådan gärning eller den som erbjuder sig att utföra den kan dömas

till ansvar. Vidare är vissa fall av uppmaning till brott straffbara som uppvigling. Till detta kommer bestämmelserna om medverkan till brott, som även har tillämpning på brottens förstadier. De nu nämnda reglerna gör att vi inte kan se att behovet av den föreslagna utvidgningen av det straffbara området är särdeles framträdande. Dessutom måste en regel av antytt innehåll innebära åtskilliga svårigheter vid tillämpningen. Vi

finner därför inte anledning att överväga att införa en sådan regel.

5.3.9. Utlämning

Den som i en främmande stat är misstänkt, åtalad eller dömd för brott får under vissa förhållanden utlämnas från Sverige till den staten. De svenska utlämningsreglerna har ibland kritiserats för att de innehåller begränsningar som ökar riskerna för terroristdåd på svensk mark. Som framgår av juristkommissionens rapport medger Sverige således i princip inte utlämning för politiska brott. Det kan tänkas fall då denna grund— sats innebär att en terrorist i stället för att utlämnas måste rann-

sakas, dömas och hållas i fängelse här i landet. Denna ordning innebär naturligtvis i sig risker för ytterligare terroristattacker. Vi tänker

då bl.a. på händelser liknande den i september år 1972, då tre kroater kapade ett flygplan på väg från Torslanda och tvingade det att landa på Bulltofta. Kapningen företogs i syfte att de kroater som hade dömts för mordet på den jugoslaviske ambassadören i Stockholm år 1971 skulle fri— ges, vilket också lyckades.

De skäl som kan åberopas till förmån för de svenska reglerna om utläm- ning vid politiska brott är så tungt vägande och har sedan länge en så fast förankring i vår politik på detta område att de — trots de nämnda riskerna - enligt vår uppfattning inte bör ändras. Vi vill i detta sam- manhang påpeka att Sverige inom ramen för Europarådet deltar i diskus- sioner om terrorism. Härvid skall närmast bl.a. studeras frågan om hur man skall handskas med påtryckningar på myndigheter i syfte att åstad-

komma frigivning av personer som är fängslade på grund av terroristdåd.

• Sida 175
•  Original

5.3.10. Tvångsdlgr'irder :" spaningssyfte beträffande svenska medborgare

Som vi tidigare har redogjort för kan det inträffa att regeringen fattar beslut om avvisning eller utvisning av en utlänning med stöd av terroristbestämmelserna och samtidigt förordnar att beslutet inte får verkställas på grund av bestämmelserna om asyl m m. Utlänningen får då, enligt lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, utsättas

för relativt långtgående tvångsåtgärder om det är av betydelse för att utreda huruvida en terroristorganisation planlägger eller förbereder ett terroristdåd. Under vårt arbete har vi också nåtts av förslaget att liknande regler borde kunna göras tillämpliga även på presumtiva

terrorister som är svenska medborgare.

En princip i den svenska straffprocesslagstiftningen är att inga tvångs— åtgärder får vidtas utan att det föreligger en misstanke om att ett

brott har begåtts. Det finns alltså inga möjligheter för polisen att i spaningssyfte vidta tvångsåtgärder som husrannsakan eller telefonav— lyssning mot svenska medborgare utan att det föreligger en sådan miss- tanke. Principen är nödvändig bl.a. av hänsyn till den personliga inte— griteten. De tvångsåtgärder som enligt spaningslagen kan riktas mot ut- länningar är att se som ett undantag från principen. Undantaget kan an- ses försvarligt endast som ett utflöde av vår rätt att själva bestämma vilka utlänningar som får vistas här i landet. Att göra ytterligare un-

dantag kan inte komma i fråga.

5.4 Beredskapsstyrka mot terroristangrepp

5.4.1. Bakgrund

Människors berättigade krav på trygghet och skydd mot våld skall i första hand tillgodoses genom polisverksamhet. Ingripanden mot angrepp av terroristgrupper, ofta väl utrustade och beväpnade och agerande med fanatisk hänsynslöshet, ställer emellertid extraordinära krav på poli-

• Sida 176
•  Original

sen, både i fråga om utbildning och utrustning. I Sverige var det främst flygplanskapningen på Bulltofta 1972, det väpnade bankrånet vid Norr- malmstorg 1973 och terroristangreppet mot den västtyska ambassaden 1975 som visade på behovet av att åtminstone inom Stockholmspolisen ha till— gång till en väl utbildad och samövad grupp att användas i särskilt far- liga situationer. Den lösning som valdes var att förstärka de piket- grupper som fanns organiserade inom första och tredje vaktdistrikten i Stockholms polisdistrikt och att ge den där tjänstgörande personalen

viss särskild utbildning (jfr Ds Ju l977:2 samt prop. 1977/781100 bil. 5 s. 42 ff). Det var inte fråga om en stående beredskapsstyrka utan det förutsattes att personalen till alldeles övervägande del skulle syssla

med normal ordningspolisverksamhet.

Efter vissa ändringar består resurserna numera av sammanlagt 132 polis- män vid de angivna piketgrupperna i Stockholm. Även i Göteborg och Malmö finns piketgrupper. Vid dessa tjänstgör 51 respektive 36 polismän. Per- sonalen vid piketgrupperna arbetar i skift. Det finns i Göteborg och Malmö dygnet runt alltid minst en piketgrupp i tjänst, i Stockholm minst två grupper. Personalen vid piketgrupperna får särskild utbildning för

sitt uppdrag. Därvid samtränas personalen i att uppträda taktiskt och

att använda den utrustning som finns. Utöver den personliga utrustning som varje polisman har finns inom piketgrupperna tillgång till kropps- skyddsutrustning, förstärkningsvapen och tårgasvapen. Grupperna har dock inte tillgång till exempelvis precisionsvapen eller s.k. distraktionsut-

rustning, som utvecklar bländande ljus eller starkt buller.

Från rikspolisstyrelsens sida har i olika utredningar och förslag (maj 1980 och mars l982) hävdats att de nuvarande piketstyrkorna inte är tillräckliga för egentlig terroristbekämpning. Det saknas sålunda force- ringsutrustning och andra tekniska specialverktyg som erfordras för in- brytning i byggnader där terrorister barrikaderat sig. För dessa insat- ser är personalen inte tillräckligt utbildad. Vidare saknas beredskaps- plan för transport av en central förstärkningsstyrka till platsen för

ett terroristangrepp, som ju kan inträffa var som helst i landet.

• Sida 177
•  Original

Samma uppfattning har redovisats av en arbetsgrupp inom polismyndigheten i Stockholm, som den 26 november 1986 lagt fram sin utredning. Det fram— hålls i utredningen att föreliggande brister i utbildnings- och utrust- ningshänseende kan visa sig ödesdigra om piketen i dag sätts in mot grupper av terrorister. Slutsatsen blir att samhället i nuläget saknar tillräckligt utbildade och utrustade poliser att sätta in vid terror-

angrepp och liknande händelser.

Förslag till förstärkningar av polisens resurser för bekämpning av ter- roristangrepp, byggda på rikspolisstyrelsens utredningar, har övervägts

av regeringen år 1982 i samband med budgetarbetet. Åtgärderna bedömdes därvid vara värdefulla för denna typ av insatser men befanns likväl av ekonomiska skäl inte möjliga att genomföra (prop. 1982/83:100 bil. 4

s. 45). Enligt uttalande av justitieutskottets majoritet med anledning

av en motion (JuU 1986/87:23 s. 20) får frågan övervägas vidare i det sedvanliga budgetarbetet. Utskottet underströk dock vikten av en effek- tiv polisiär beredskap mot sådana allvarliga händelser som det här gäl-

ler.

Juristkommissionen uttalar i sin rapport (del 1 s. 131):

Piketgruppernas speciella träning och utrustning har utnyttjats främst i sådana situationer då någon barrikaderat sig och använt eller hotat använda skjutvapen. Grupperna har visat sig väl ägnade att ta hand om och avveckla dessa och liknande situationer. Men un— der vår studie har det yppats allvarliga tvivel på att grupperna, trots de förbättringar som successivt skett, har eller kommer att få utbildning, utrustning och andra resurser för att hantera t.ex. en ny ambassadockupation av det slag som inträffade år 1975. Det finns också ett nytt förslag f rån en arbetsgrupp inom rikspolissty- relsen om att inrätta en nationell insatsstyrka med kapacitet att användas i situationer av liknande slag.

Vi känner väl till den diskussion som fördes och de överväganden som gjordes när frågan om att inrätta en sådan specialstyrka tidi— gare var uppe. Vi kan likväl, från rena effektivitetssynpunkter, inte underlåta att framhålla att vi, som delar uppfattningen att piketgrupperna inte räcker till i extremt allvarliga situationer, anser det vara en väsentlig brist i beredskapen mot terrorism och för möjligheterna att praktiskt bekämpa den att Sverige - för öv— rigt i motsats till våra nordiska grannländer - saknar en insats— styrka med tillräcklig kapacitet.

• Sida 178
•  Original

5.4.2 Behovet av en beredskapsstyrka

Angående de nuvarande resurserna för terroristbekämpning har vi in— hämtat uppgifter från olika befattningshavare vid polismyndigheten i Stockholm samt från dåvarande rikspolischefen Holger Romander. Vi har också besökt en av piketgruppernas utbildningsplatser, fått se deras utrustning och följt nägra inslag i utbildningen. Vi har följt en inom polismyndigheten i Stockholm den 10—11 januari 1988 anordnad praktisk övning i ledande av insatser i samband med ett fingerat gisslandrama. Vidare har vi vid besök i Oslo studerat den organisation som den norska polisen byggt upp för bekämpning av terroristangrepp. Genom vårt kansli har vi informerat oss om motsvarande resurser i Österrike och vissa delstater i USA.

Enligt utbildningsledaren för piketverksamheten i Stockholm har utbild— ningen rörande "ingripande i farlig situation" gradvis fått ökad priori- tet, något som dock inte innebär att piketen skulle klara av en flyg- planskapning eller en terroristorganisation som tagit gisslan. Samman— fattningsvis har följande synpunkter framförts till oss angående piket- styrkans kapacitet: Personalen i piketen är vältränad, disciplinerad och handlingskraftig. Utbildningen och utrustningen är emellertid inte till- räcklig. ! dag klarar man av att ingripa mot exempelvis en beväpnad per- son som barrikaderat sig i en lägenhet men inte en mer kvalificerad ak-

tion, såsom att storma ett flygplan.

De informationer vi sålunda inhämtat stöder uppfattningen att dagens piketgrupper inte klarar av avancerad terroristbekämpning. Samma åsikt synes ligga bakom de uttalanden av departementschefen är 1982 och justitieutskottet år 1987 som redovisats ovan.

Vi anser det nu ofrånkomligt att det snarast möjligt skapas en resurs som med tillförsikt kan sättas in för att - om det visar sig nödvändigt — bekämpa en terroristgrupp som gått till allvarliga våldsaktioner inom vårt land. Här skall nu närmare utvecklas de skäl som ligger till grund för vår åsikt.

• Sida 179
•  Original

Frekvensen av terroraktioner ökar fortlöpande i världen. Man måste vara beredd på att den tilltagande terroristaktiviteten kan drabba även vårt land. Inte minst kärnkraftverken är tänkbara angreppsobjekt som i hän- derna på väl förberedda terrorister skulle kunna utnyttjas i utpress- ningssyfte på ett sätt som är ägnat att sätta regeringen i svårbemästra-

de situationer. Även om förhandlingslösningar naturligtvis i det längsta eftersträvas när en terroristgrupp tagit gisslan och ockuperat en bygg— nad eller annat område, kan till slut en situation uppstå, där ingripan—

de med våld framstår som den enda utvägen för att rädda de utsatta per- sonernas liv eller — när det gäller kärnkraftverk - förebygga de närmast ofattbara skador som skulle kunna uppstå. Vid en sådan aktion måste man emellertid räkna med att motståndarna uppträder med en dödsföraktande hänsynslöshet samt att de är vältränade och väl utrustade. Det är därför en oerhört krävande uppgift som väntar den styrka som skall kunna sättas in såsom det yttersta motmedlet mot ett väpnat terrorangrepp. Det gäller ju att avveckla situationen med minsta möjliga skada både på person och egendom. De polismän som avses för en sådan uppgift måste vara utvalda med omsorg, de måste ha en grundlig utbildning och träning, speciellt

inriktad på denna uppgift, och de måste ha tillgång till en för ända- målet lämpad utrustning.

Även från arbetarskyddssynpunkt har det nu sagda stor betydelse. Om ut— bildning och utrustning är otillräcklig äventyras inte bara företagets framgång utan även den deltagande polispersonalens liv och hälsa på ett oförsvarligt sätt.

Som nämnts förut har Sverige anslutit sig till flera internationella konventioner som riktar sig mot terrorism. Som en följd av detta inter— nationella engagemang måste Sverige kunna agera effektivt mot terrordåd. Sverige skulle annars riskera att anspråk ställs från andra länder att

få sätta in egna styrkor för att exempelvis fritaga passagerare och be- sättning på ett flygplan som kapats och tvingats att gå ned på en svensk flygplats. I ett ytterlighetsfall kan t.o.m. främmande styrkor tänkas

vilja ingripa utan att begära tillstånd. Självklart måste sådana försök

• Sida 180
•  Original

att kränka den nationella suveräniteten avvärjas från svensk sida. Men själva situationen kan leda till icke önskvärda konflikter med annan

stat, något som måste undvikas genom att vårt land kan lita till egna

resurser.

Om Sverige har sämre resurser än andra länder att ingripa mot terrordåd kan det vidare medföra att personer som planerar sådana verksamheter föredrar att förlägga sina aktioner hit även om de riktar sig mot ut-

ländska intressen.

5.4.3. Organisationen av en beredskapsstyrka

Allmänna synpunkter

Att med brukande av yttersta våld återta ett av en välutrustad mot- ståndargrupp ockuperat område är en stridsuppgift som kräver profes— sionell skicklighet både i taktiskt och tekniskt hänseende. Uppgiften skiljer sig väsentligt från sedvanlig polisverksamhet. Den har i stället stark militär anknytning. I flera västeuropeiska länder ligger denna uppgift på försvarsmakten. I vårt samhälle är det, som tidigare fram- hållits, polisen som har till uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att skydda allmänheten mot våld. Att utnyttja för- svarsmakten i sådant syfte strider mot allmänt vedertagna principer (jfr SOU 1979:6 s. 282). Även om en viss möjlighet torde finnas att i ett exceptionellt nödläge använda enheter ur försvarsmakten i ordnings- bevarande sammanhang ter det sig främmande att redan i ett planerings- skede utgå från att detta skall bli nödvändigt. Endast när det gäller transporter kan enligt förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet militära resurser utnyttjas för polismyndigheternas räkning, under förutsättning att det föreligger ett trängande behov av transporten. Med tillämpning av denna bestämmelse kan militära tran- sportmedel utnyttjas för att transportera polisiär insatspersonal jämte erforderlig materiel. Men i övrigt måste den klara gränsen mellan poli—

sen och försvaret upprätthållas.

• Sida 181
•  Original

Vi förordar således att beredskapsstyrkan skall organiseras inom poli- sen. Även om terroristverksamheten tilltar i intensitet kan man inte gärna räkna med att sådana extrema situationer att en särskild special- styrka mäste sättas in blir vanligt förekommande. Det kan därför inte komma i fråga att organisera en permanent grupp som ständigt ligger i beredskap att ingripa och som inte har några andra uppgifter. Vi utgår därför från att den personal som ingår i styrkan skall utnyttjas i den dagliga polistjänsten under tid som inte användes för utbildning och övning. Detta har också varit utgångspunkten vid tidigare riksdagsbe- handling av frågan (jfr prop. 1980/81:100 bil. 5 s. 35; prop. 1982/83:100 bil. 4 s. 45; JuU l986/87:23 s. 20).

Tidigare förslag m.m.

När det gäller att bedöma hur den speciella beredskapsstyrkan skall upp- sättas och organiseras skall här till en början lämnas en översikt över de olika förslag till lösningar som har presenterats f rån olika håll

eller som annars varit aktuella för kommissionen.

Sedan rikspolisstyrelsen i maj 1980 till regeringen överlämnat två rap— porter som rörde polisinsatser vid skydd av kärnkraftverk och polisiär beredskap vid vissa allvarliga brottsliga angrepp, uppdrog regeringen - i enlighet med uttalanden i 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100 bil. 5 s. 34 f), som lämnats utan erinran av riksdagen - ge— nom beslut den 10 december 1981 åt rikspolisstyrelsen att fortsätta un— dersökningen för att närmare belysa frågan om hur den polisiära be— redskapen mot vissa allvarliga brottsliga angrepp i framtiden bör vara organiserad i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Dessa di- strikt angavs som de enda som kunde komma i fråga, eftersom personalsta- ten i övriga polisdistrikt inte räckte för att erhålla dygnstäckning med tillräckligt stor personalnumerår. Rikspolisstyrelsen skulle vid sin un— dersökning utgå från befintliga personella resurser i de tre distrikten. Antalet piketstyrkor i Stockholms polisdistrikt skulle inte utökas. Däremot angavs att en utökning med ett 30-tal ersättare kunde bli nöd-

• Sida 182
•  Original

vändig för att det antal polismän som förutsätts vara tillgängligt vid varje tidpunkt skulle vara relativt konstant. Enligt regeringsbeslutet skulle vidare en utgångspunkt vara att ca 70 polismän skulle utbildas i vartdera Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Rikspolisstyrelsen fick i uppdrag att ge förslag till bl.a. storlek på grupperna i respektive distrikt, deras sammansättning och närmare tjänstgöringsförhållanden.

Rikspolisstyrelsen redovisade sitt uppdrag genom att med eget yttrande den 15 mars 1982 till regeringen överlämna en rapport av projektgruppen för utredning av beredskapsstyrkan (PUB). I rapporten föreslogs en utök- ning av polispiketen i Stockholms polisdistrikt med 35 polismän, varav 32 skulle vara ersättare/vikarier, till sammanlagt 167 polismän. I Göteborgs och Malmö polisdistrikt föreslogs beredskapsstyrkans personal- numerär till 66 polismän i vartdera distriktet. De tre beredskapsstyr— korna borde ha samma utbildning och likadan utrustning. För insatser utom det egna distriktet föreslog rikspolisstyrelsen biltranSport på av— stånd upp till ca 150 km och vid längre avstånd helikoptertransport. Det föreslogs dessutom att regeringen skulle föreskriva skyldighet för för- svarsmakten att biträda polisen med transporthjålp vid polisinsatser föranledda av vissa brottsliga angrepp samt vid övningar inför sådana händelser.

Det sistnämnda förslaget har i viss mån tillgodosetts genom ett stad- gande som infördes är 1983 och numera återfinns i 2 5 förordningen

(l986:llll) om militär medverkan i civil verksamhet.

Rikspolisstyrelsen föreslog vidare att en sådan inbrytningsstyrka skulle kunna inkallas av polischef då en inträffad händelse innefattade ett allvarligt brottsligt angrepp och nödläge med överhängande fara för liv och hälsa, för omfattande egendomsskada eller för avsevärd miljöskada. En förutsättning borde också vara att det begärande polisdistriktet och dess förstärkningsområde saknade i förhållande till händelsen erforder—

liga resurser.

• Sida 183
•  Original

Vad särskilt angår angrepp mot kärnkraftverk framhöll rikspolisstyrel- sen, att enligt statens kärnkraftinspektions anvisningar vissa vitala utrymmen inom ett av terrorister besatt kärnkraftverk måste återtas inom ett mycket begränsat antal timmar. Mot denna bakgrund fann rikspolissty— relsen den förhandlingstaktik som polisväsendet hittills sökt använda

vid flygplanskapningar och andra fall av tagande av gisslan inte tillämplig. En viss minimibemanning av insatsstyrkan i initialskedet angavs, vilken inte kunde åstadkommas annat än genom förstärkningsrö- relser mellan de tre berörda distrikten. Därvid föreslogs att Stockholms polisdistrikt primärt skulle svara för insatser vid Forsmarks och Simpevarps kärnkraftverk och att Göteborgs och Malmö polisdistrikt ge— mensamt skulle svara för den primära insatsberedskapen vid Barsebäcks— och Ringhalsverken. För att underlätta förstärkningsrörelser vid ut- dragna händelseförlopp borde distrikten enligt rikspolisstyrelsen även tilldelas ett sekundärt ansvarsområde. Således föreslogs att Stockholms polisdistrikt sekundärt skulle svara för insatser vid Barsebäcks- och Ringhalsverken och att Göteborgs och Malmö polisdistrikt gemensamt skulle svara för den sekundära insatsberedskapen vid Forsmarks- och

Simpevarpsverken.

Enligt vad Romander i augusti 1987 muntligen framfört till oss ville rikspolisstyrelsen då modifiera 1982 års förslag. Erfarenheterna av piketgruppernas verksamhet hade nämligen i vissa hänseenden varit mindre goda. Romander redovisade ett förslag av följande innebörd. En alldeles särskild styrka skulle organiseras enbart för uppgiften att återta ett ockuperat, slutet område med minsta möjliga skada. Den skulle byggas upp i Stockholm, som är det enda polisdistrikt som har tillräckligt stor

poliskår för att utgöra underlag för en sådan styrka. Att splittra styr-

kan på andra distrikt, såsom Göteborg och Malmö, vore bortkastat enligt vad all internationell erfarenhet visade. I stället borde genom en transportplan säkerställas att beredskapsstyrkan kan sättas in var som

helst i landet. Erfarenheten visade att det normalt ges en viss hand- lingsfrist som kan utnyttjas för att hinna få styrkan på plats. Utgångs- punkten hade varit att en styrka på 24 man skulle vara omedelbart till-

• Sida 184
•  Original

gänglig vid vilken tidpunkt som helst på året och under dygnet. Vidare hade man utgått från att det efter sex timmar skulle finnas ytterligare

12 man för att ersätta dem som varit utsatta för särskilt hård press. Uthålligheten för aktionsstyrkan hade beräknats till en vecka. Med dessa premisser behövdes enligt rikspolisstyrelsens bedömning 270 polismän som fått erforderlig specialutbildning och träning för denna uppgift. De borde stå under en enhetlig operativ ledning och inte som nu vara upp— delade på två piketstyrkor. Dessa polismän måste vara mycket omsorgs- fullt utvalda. De skulle i så liten utsträckning som möjligt tjänstgöra tillsammans i den dagliga verksamheten. Den särskilda utbildning som de erhållit borde inte märkas i den dagliga tjänsten och fick inte ligga till grund för att använda dessa poliser till speciella polisiära upp- gifter i Stockholm. För att specialstyrkan som sådan skulle få tas i anspråk borde fordras ett beslut av förslagsvis regeringen eller riks—

polisstyrelsen.

Senare har vi vid samtal med den nuvarande rikspolischefen Nils E. Åhmansson inhämtat även dennes mening. Åhmansson har därvid uttryckt den uppfattningen att beredskapsstyrkor borde tillskapas inom ramen för den nuvarande piketorganisationen, både i Stockholm, Göteborg och Malmö. Utbildningen kunde i så fall ta sikte på olika specialiteter på dessa

tre platser. Antalet poliser i en beredskapsstyrka måste enligt Åhmanssons uppfattning bli mindre än det antal som ingår i de nuvarande piketstyrkorna. Under tid som inte gick åt för utbildning och träning borde medlemmarna av beredskapsstyrkan ingå i de vanliga piketstyrkorna, där de fick tillfälle att under den dagliga tjänsten då och då hantera

olika slag av farliga situationer. Beslutet att kalla på beredskapsstyr-

kan borde ligga på vederbörande polischef på lokal eller regional nivå.

Om beslutsnivån lades på regeringen eller rikspolisstyrelsen skulle en- ligt Åhmansson situationen onödigtvis dramatiseras och man skulle riske— ra att förhandlingarna med terroristgruppen snabbt skulle komma att

föras upp på alltför hög nivå.

• Sida 185
•  Original

Inom ordningsavdelningen vid polismyndigheten i Stockholm har piketverk— samheten varit föremål för utvärdering och översyn genom en särskild ar- betsgrupp. I en PM den 26 november 1986 framhålles att den nuvarande or— ganisationen med piketstyrkorna delade mellan vaktdistrikt ] och vakt— distrikt 3 innebär ett splittrat Chefskap över piketpersonalen. Sålunda svarar cheferna för respektive vaktdistrikt för den vardagliga plane— ringen och ledningen över verksamheten. Chefen för centralsektionen sva- rar för utbildningen och de administrativa frågorna. Vid allvarligare händelser, såsom insatser mot beväpnade personer, övertas ledningen i regel av sambandscentralen. Denna splittring har enligt arbetsgruppens mening inverkat menligt på utvecklingen av organisationen bl.a. genom

att de olika cheferna saknar helhetssyn över piketverksamheten. Piket- grupperna bör därför placeras under en och samma operativa enhet inom ordningspolisavdelningen med en gemensam chef. Målsättningen för piket- verksamheten inom distriktet bör enligt arbetsgruppen vara att in-

gripa vid terrordåd och liknande händelser, som gisslansituationer m.m., att ingripa för att förhindra sabotage och jämförbara händelser,

att medverka i samband med kvalificerad räddningsverksamhet samt

att bedriva övervakningsverksamhet i mindre omfattning. Med hänsyn

till denna målsättning måste enligt arbetsgruppen utbildningen utökas väsentligt. För att inte det därav följande resursbortfallet från den

yttre verksamheten skall bli för stort måste piketorganisationen

minskas.

Även Föreningen Sveriges polischefer har genom en särskild arbetsgrupp utvecklat synpunkter på frågan om en särskild inbrytningsstyrka inom polisen, redovisade i en PM den 4 november 1987. Däri förordas att un- derlag för en sådan styrka skapas vid polismyndigheterna i såväl

Stockholm som Göteborg och Malmö. Som fördelar härmed nämns l) närhet till flera riskobjekt, 2) större anknytning till den vardagliga polis- verksamheten, 3) större närhet till berörda polismän, 4) större möjlig—

heter att se problem ur olika synvinklar och en ökad stimulans i taktiskt tänkande och metodutveckling, 5) tre myndigheter med omedelbart ansvar och inblick i styrkans verksamhet och utveckling, 6) större för-

• Sida 186
•  Original

måga att leda totalinsatsen. Vad beträffar styrkans numerär anges att en grundorganisation på ca 25 polismän klarar de flesta uppdrag, under för— utsättning att förhandlingsuppgiften - såsom även från andra synpunkter är lämpligt — ligger på annan personal. Om man exempelvis skulle ställa upp som tillgänglighetskrav att två grupper om chef plus fem man alltid skulle finnas i tjänst vid en var av de tre nämnda polismyndigheterna skulle med hänsyn till turlistetekniska skäl och frånvaro för olika

sorters ledighet ett totalt antal av 234 polismän ge till resultat att

man alltid skulle kunna samla ihop 12 polismän omedelbart och ytterli- gare 24 polismän från de två andra distrikten inom ett par timmar. Detta är en avsevärt högre beredskap än den som finns i dag. I promemorian på— pekas tre väsentliga nackdelar med alltför stora styrkor. För det första får varje polisman mindre erfarenhet av skarpa insatser, för det andra riskerar kvalitén att bli besvärande ojämn inom styrkan och för det tredje blir det så svårt att träna hela styrkan direkt på sådana objekt, som bedöms särskilt utsatta för angrepp, att den erforderliga kännedomen om dessa objekt blir lidande.

I promemorian diskuteras även frågan om skyddet för kärnkraftverken, där tekniskt styrda tidsgränser spelar en betydande roll. Även i denna del borde man - efter de tekniska förbättringar av skyddet som gjorts under senare år - kunna acceptera en lösning som innebär att det ankommer på det polisdistrikt där kärnkraftverket finns att isolera gärningsmännen, vidta åtgärder för att stegvis neutralisera hotet mot anläggningen, pä- börja förhandling och planera för fortsatt insats, varefter en särskild inbrytningsstyrka från närmast liggande storstadsdistrikt inom för- hållandevis kort tid tillföres. Komplettering, förstärkning och avlös- ning skulle snarast möjligt tillkomma från övriga storstadsdistrikt.

Som jämförelse skall här nämnas något om den norska beredskapstroppen. Den tillkom år 1975 under intryck av terrordådet i Munchen år 1972 och de tidigare nämnda händelserna i Sverige. Till en början organiserades

en styrka på 300 man. Det visade sig emellertid inom ett par år att det inte gick att hålla en så stor grupp tillräckligt tränad och motiverad.

• Sida 187
•  Original

Styrkan skars därför ned radikalt och består nu av fyra divisioner om 12 man, alltså tillhopa 48 man. Den lyder i sin helhet under polischefen i Oslo polisdistrikt. Troppens ledningsorgan är en chef, en vice chef och en instruktör. En division befinner sig alltid under utbildning, övrig personal sysslar med ordinär polisverksamhet. Drygt en tredjedel av den totala tjänstetiden ägnas åt utbildning. Beredskapstroppen såsom sär— skilt uppsatt enhet skall uteslutande ha till uppgift att agera vid terrorhandlingar. Den står då under kommando av eget befäl och följer speciella bestämmelser om vapen och övrig utrustning. Den står till för- fogande för insatser även på andra håll i landet. Rekvisition sker då från vederbörande polismästare till polischefen i Oslo. Om denne inte vill bifalla framställningen avgörs frågan i Justisdepartementet (Norge

saknar motsvarighet till vår rikspolisstyrelse).

Vår bedömning

Vi har övervägt de skilda synpunkter som framkommit rörande uppbyggnaden och organisationen av en polisiär beredskapsstyrka. Vi anser därvid till

en början den målsättningen böra slås fast, att det gäller uteslutande

att skapa en yttersta resurs som kan användas i exceptionella situatio-

ner, exempelvis när en organiserad terroristgrupp ockuperat en byggnad,

ett flygplan eller liknande område, kanske också tagit gisslan, samt

alla andra utvägar att komma tillrätta med situationen misslyckats.

Andra uppgifter som nämnts i sammanhanget, såsom skydd mot sabotörer och räddningstjänst vid katastrofbetonade händelser, ställer andra krav på

de medverkande poliserna. Att snegla på sådana sidouppgifter för en

tilltänkt beredskapsstyrka skulle leda till splittring av resurserna.

Dessa polisuppgifter får lösas i annan Ordning. Vad särskilt gäller skyddet mot sabotage bör detta enligt vår uppfattning bli föremål för särskild utredning. Med hänsyn till att sabotagehandlingar kan utgöra

förebud till eller inledning av en statskupp eller ett militärt angrepp

måste härvid även uppmärksammas vilken roll försvarsmakten skall spela i detta sammanhang och hur gränsen skall dras mellan polisens och för-

svarsmaktens uppgifter.

• Sida 188
•  Original

Med den inriktning som vi anser beredskapsstyrkan böra få blir det na— turligt att satsa på en relativt liten styrka. Om det i en allvarlig situation blir aktuellt att ta beredskapsstyrkan i anspråk kommer den

att ställas inför en ytterst krävande uppgift. För att en sådan aktion

skall ha utsikt till framgång fordras inte bara att varje deltagande polisman personligen är fysiskt och psykiskt rustad för uppgiften. En nödvändig förutsättning är också att styrkan är så samtränad att varje

man vet vad som ankommer just på honom och kan lita på att även de öv- riga deltagande polismännen på samma sätt vet vad de skall göra i väl förberedd samverkan.

Endast i förslaget från Stockholms polisdistrikt har man tänkt sig en minskning av organisationen i förhållande till dagens piketgrupper, och då närmast därför att den utökning av målsättning och utbildning som förslaget innebär skulle leda till alltför stort resursbortfall från den

yttre verksamheten. I de övriga utredningar som lagts fram och i korthet redovisats ovan har nämnts ett betydande antal polismän som måste utbil— das och övas för att man skall ha garantier att en beredskapsstyrka av tillräcklig storlek ständigt skall kunna ställas upp. Anledningen här-

till är skiftgång och frånvaro för olika sorters ledighet, något som medför att det behövs minst 6,5 polismän för att hålla en enda polisbe- fattning i gång dygnet runt. För att alltid kunna samla ihop 12 polismän omedelbart och ytterligare 24 inom ett par timmar skulle således behövas ett underlag på åtminstone 234 polismän som fått erforderlig utbildning. Att ge så många polismän tillräcklig utbildning och träning och framför allt att år efter år vidmakthålla deras fysiska standard och deras moti— vation för uppgiften anser vi vara en orealistisk tanke. Detta bestyrks också av erfarenheterna från Norge, där man först satsade på en bered- skapsstyrka på 300 man, men där man efter ett par är just av det nämnda skälet såg sig föranlåten att skära ned antalet till 48. Erfarenhets—

mässigt har det visat sig lämpligt med aktionsgrupper på chef plus fem man. En styrka bestående i huvudsak av åtta sådana grupper, alltså cirka 50 man, förefaller oss lämpligt avvägd med tanke både på den avsedda in- satsens art och på möjligheten att vidmakthålla medlemmarnas fysiska

• Sida 189
•  Original

prestationsförmåga och motivation för uppgiften. Därmed begränsas också det bortfall av tjänstgöringstid i den dagliga polistjänsten som följer av att tid måste avsättas för utbildning och övning i beredskapsstyrkans

uppgifter.

Kan man då räkna med att ur ett så begränsat antal specialutbildade poliser ständigt kunna ställa upp en beredskapsstyrka med erforderlig numerär? Ja, om man, som vi återkommer till nedan under utbildnings— frågor, räknar med att kontinuerligt ha cirka en tredjedel av bered- skapsstyrkan samlad för utbildning, borde det vara möjligt att inom rimlig tid ställa upp ett tillräckligt antal. Möjligen erfordras också

att den återstående styrkan på ett eller annat sätt indelas till be- redskapsjour. I regel kan man räkna med att viss tid åtgår för förbe- redande kontakter och förhandlingar med terroristgruppen. I taktiken ingår ju också att försöka dra ut på denna tid så långt som möjligt. Om planerna är väl förberedda bör denna tid kunna utnyttjas för att samla och utrusta en tillräckligt stor insatsstyrka och transportera den till

den plats där ett ingripande beräknas kunna bli nödvändigt.

Ett särskilt övervägande från nu nämnda synpunkt kräver kärnkraftverken. Vid en terroraktion med ockupation av en sådan anläggning har - som tidigare nämnts - förutsatts att polisen inom en viss kortare, tekniskt betingad tidsrymd skall kunna säkerställa driftpersonalens tillträde

till vissa vitala utrymmen. Emellertid har på senare är vissa tekniska förbättringar gjorts med avseende på kärnkraftverkens skydd. Vidare får polismän vid polismyndigheterna runt kärnkraftverken - de primäransvari— ga myndigheterna och de förstärkande myndigheterna - numera en taktisk grundutbildning och fortbildning i skydd av kärnkraftverk. De har också tillförts specialutrustning och deras insatser kan planeras och tränas i

nära anslutning till skyddsobjektet. Med hänsyn till dessa omständig—

heter bör kärnkraftdistrikten själva kunna klara uppgiften att isolera gärningsmännen och att vidta åtgärder för att stegvis neutralisera hotet mot anläggningen i avvaktan på att erforderlig inbrytningspersonal ur

beredskapsstyrkan tillförs.

• Sida 190
•  Original

Nästa fråga blir om beredskapsstyrkor skall organiseras endast i Stockholm eller även i Göteborg och Malmö. I rikspolisstyrelsens ur- sprungliga förslag från år 1980 förordades att en beredskapsstyrka bygg— des upp endast i Stockholms polisdistrikt. Som skäl härför anfördes att Göteborgs och Malmö polisdistrikt hade alltför svaga resurser att läggas till grund för uppbyggnaden av inbrytningsstyrkor med det betydande per— sonalbehov som man därvid utgick ifrån. Vidare framhölls att det inte vore ekonomiskt försvarbart och knappast heller praktiskt genomförbart att i mer än ett polisdistrikt organisera styrkor av den storlek och för

de uppgifter det här var fråga om. Chefen för justitiedepartementet an— såg emellertid (prop. 1980/811100 bil 5 s. 35) att övervägande skäl ta- lade för att de polisiära resurser som skulle kunna användas vid sär—

skilt allvarliga händelser fick en decentraliserad organisation. Genom

en sådan lösning skulle man sprida ansvaret för och ledningen av den be— rörda polispersonalen på flera händer. Vidare nådde man fördelen att de olika enheterna inom sina områden fick större lokalkännedom. Dessutom skulle de få kortare utryckningstider och kunde snabbare sättas in i

resp. distrikt.

Som förut nämnts fick rikspolisstyrelsen i uppdrag att fortsätta under- sökningen i enlighet med direktiv som överensstämde med uttalandet i nyssnämnda proposition. Uppdraget redovisades den 15 mars 1982. I eget yttrande framhöll styrelsen därvid att en decentraliserad lösning av det slag direktiven angav skulle bli väsentligt dyrare såväl utrustnings- mässigt som utbildningsmässigt i jämförelse med 1980 års förslag, och detta utan att några egentliga fördelar stod att vinna. Vid riksdags- behandling av frågan (prop. 1982/83:100 bil. 4 s. 45) förordades likväl en decentraliserad organisation. Det förslag som Romander redogjort för vid samtal med oss innefattar som nämnts att en beredskapsstyrka byggs upp endast i Stockholm för att inte splittra styrkan på flera distrikt. Däremot ställer sig såväl Åhmansson som föreningen Sveriges polischefer bakom en decentraliserad styrka på de skäl som anförs ovan. De enda skäl som enligt föreningen talar i motsatt riktning är av ekonomisk art: tre- dubbel kostnad för insatsutrustning samt vissa kostnader för samträning

av de tre polismyndigheternas styrkor.

• Sida 191
•  Original

Som framgår av vad som ovan anförts kan olika synpunkter anläggas på frågan om beredskapsstyrkan skall organiseras på endast en plats, i så

fall Stockholm, eller om delar av den skall uppsättas även i Göteborg

och Malmö. Vid angrepp som riktar sig mot objekt i Syd— och Västsverige skulle en utbildad beredskapsstyrka i Malmö eller Göteborg sannolikt kunna ingripa något snabbare än om en sådan styrka skulle behöva tillfö- ras från Stockholm. Träning på objekt i närheten som bedöms som tänkbara angreppsmål skulle lättare kunna anordnas. Å andra sidan skulle det innebära en kostsam splittring av resurser om utbildning anordnades på tre skilda ställen. Det skulle också minska möjligheterna för samträning av styrkan och för deltagarna att lära känna varandra och få förtroende för varandra. Övning på tänkbara angreppsmål behöver anordnas för alla medlemmar av beredskapsstyrkan, inte bara dem som finns närmast. Detta leder till slutsatsen att utbildning av beredskapsstyrkan bör anordnas endast på en plats, naturligen då Stockholm, där det största personal— underlaget finns och även den största risken för angrepp. Eftersom till- gängligheten i en akut situation i hög grad bygger på utnyttjande av de medlemmar av beredskapsstyrkan som är samlade för utbildning, är det inte givet att tiden till dess insats kan ske minskas genom att medlem- mar av styrkan samlas även i Göteborg och Malmö. Även i detta hänseende talar erfarenheterna i Norge emot en splittrad organisation. Dessa över- väganden leder till att en beredskapsstyrka åtminstone till en början

bör sättas upp endast i Stockholm. Skulle det senare visa sig önskvärt

kan tilläggsgrupper organiseras i Göteborg och Malmö.

De förslag som lagts fram bygger alla på att transport av beredskaps- styrkor längre sträckor än 150 km skall ske med försvarets helikoptrar. Det författningsmässiga underlaget härför, förordningen (l986:1 1 1 1) om militär medverkan i civil verksamhet, innebär emellertid ingen ovillkor- lig skyldighet för försvarsmakten att medverka. Enligt 2 5 i förordning— en fdr försvarsmaktens myndigheter ställa personal och egendom till förfogande för bl.a. transporter åt polismyndigheterna, om det förelig— ger ett trängande behov av transporten. Det kan ifrågasättas om denna

reglering är tillräcklig för att säkerställa att polisens beredskaps-

• Sida 192
•  Original

styrka i förekommande fall kan transporteras till den plats där den be— höver sättas in. Med den lösning som vi nedan förordar läggs det emel- lertid i regeringens hand att ge tillstånd att använda beredskapsstyr— kan. I ett sådant beslut bör innefattas direktiv till försvarsmakten att ombesörja eventuellt erforderlig transport av styrkan. Från försvarssta— ben har vi inhämtat att transportkapacitet finns, dels i form av helikoptrar men dels också i form av flygplan, som kan gå ned även på relativt små flygplatser. Även om insatsberedskapen är varierande för olika slags flygtransportmedel torde det vara ett realistiskt antagande att militär flygtransport i någon form skall finnas att tillgå inom rim— lig tid efter hänvändelse till försvarsstaben, som har överblick över de totala resurserna. Sannolikt kan också civil flygtransport med relativt kort varsel stå till förfogande.

I den dagliga tjänsten bör de polismän som ingår i beredskapsstyrkan an- vändas på samma sätt som övriga polismän. De skall således inte auto— matiskt sättas in i sådana farliga situationer som kan uppkommma. Om å andra sidan deras särskilda utbildning gör att de framstår som speciellt lämpade att hantera en viss situation skall det naturligtvis inte möta något hinder att utnyttja dem. Organisatoriskt bör de kunna tillhöra vilket vaktdistrikt som helst. För den särskilda utbildningen i bered— skapsstyrkan och de administrativa frågorna rörande ledigheter m.m. bör chefen för centralsektionen svara. Utbildningen bör ledas av en särskild chef. Om styrkan som specialenhet tas i anspråk för ett uppdrag bör den- ne leda den operativa verksamheten på fältet. Han bör ha en ställföre- trädande chef och en eller flera instruktörer till förfogande.

De erfarenheter man haft i Norge - både av positiv och negativ art - vi— sar klart att det är mycket viktigt vem man får som chef för en bered- skapsstyrka av detta slag. Det måste vara en person som genom egna in- satser och eget föredöme kan bidra till en god anda bland styrkans med— lemmar och inspirera till en god sammanhållning samtidigt som han verkar för att medlemmarna håller en viss distans till sin specialuppgift. Che—

fen måste bilda sig en klar uppfattning om kapaciteten hos varje medlem

• Sida 193
•  Original

av styrkan, hans goda sidor och hans eventuella svagheter, allt för att

på bästa sätt kunna utnyttja beredskapsstyrkan i en allvarlig situation. Dessa nödvändiga chefsuppgifter kan för övrigt framhållas som ett ytter- ligare argument för att inte splittra beredskapsstyrkan på flera plat-

ser. En sådan splittring kan lätt leda till att man får ett antal i och

för sig välutbildade och dugliga medlemmar i beredskapsstyrkan men att det blir svårt att på avsett sätt få styrkan såsom en enhet att fungera

som ordningsmaktens yttersta resurs.

Den särskilda beredskapsstyrkan skall som förut nämnts utnyttjas en- dast i exceptionella situationer. En särskild fråga är då på vilken nivå beslutet skall fattas att denna styrka skall tas i anspråk. Enligt 6 & polislagen (1984z387) är det länsstyrelsen i dess egenskap av länets högsta polisorgan som beslutar om polisförstårkning till annat län och som får begära sådan förstärkning från annat län. Om berörda länssty— relser inte kan enas i frågan får rikspolisstyrelsen enligt sin instruk- tion besluta om polisförstårkning från ett län till ett annat län. Som nämnts ovan innebar rikspolisstyrelsens år 1982 framlagda förslag att en inbrytningsstyrka skulle kunna inkallas av polischef under vissa sär— skilt angivna förutsättningar. Vid värt samtal med Romander ansåg denne att specialstyrkan som sådan borde få tas i anspråk endast efter beslut av regeringen eller rikspolisstyrelsen. Åhmansson menade vid vårt samtal med honom att beslutet inte borde ligga på så hög nivå för att frågan inte skulle dramatiseras.

Enligt vår uppfattning är de situationer, där det kan bli aktuellt att sätta in den särskilda beredskapsstyrkan som sådan, regelmässigt av den art att regeringen måste informeras och vara beredd att om så erfordras fatta vissa beslut. Det framstår då som naturligt att det också ankommer på regeringen att ge tillstånd till användande av beredskapsstyrkan. En sådan reglering kan också ses som en medborgerlig garanti för att denna resurs inte utnyttjas i onödan. Om och när styrkan sedan skall sättas in måste bedömas av den polischef som leder verksamheten på platsen.

• Sida 194
•  Original

Ett beslut av regeringen om att beredskapsstyrkan får användas torde kunna fattas med stöd av huvudregeln i 11 kap. 6 5 regeringsformen att de statliga förvaltningsmyndigheterna lyder under regeringen (jfr SOU 1979:6 s. 282 f). Däremot bör i polislagen införas ett nytt stadgande av förslagsvis följande lydelse: "Den särskilda beredskapsstyrka som organiseras inom Stockholms polisdistrikt får inte sättas in, vare sig inom polisdistriktet eller som förstärkning i annat län, utan att regeringen har givit sitt tillstånd."

Med den organisation av beredskapsstyrkan som här föreslagits frikopplas den helt från den nuvarande piketorganisationen. Huruvida och i vilken mån behov föreligger att i den sedvanliga polisverksamheten ha tillgång till sådana resurser som piketen utgör ligger utanför vårt utrednings—

uppdrag.

5.4.4. Rekrytering

I regeringsbeslutet den 10 december 1981 uppdrogs åt rikspolisstyrelsen att lägga fram förslag till hur rekryteringen av personal till piket— grupperna borde ske och därvid också klargöra vilka fysiska och psykiska krav m.m. som borde ställas.

l rikspolisstyrelsens svar framhölls de ytterst påfrestande arbetsupp- gifterna i en inbrytningsoperation och den tekniskt komplicerade ut— rustning som en inbrytningsstyrka måste använda. Med hänsyn till dessa omständigheter fann rikspolisstyrelsen uppenbart att inte alla polismän hade tillräckliga förutsättningar för att kunna deltaga i en sådan operation, något som talade för en lämplighetsbedömning av sökandens fysiska och psykiska förutsättningar. Mot lämplighetsbedömning talade att personalen i beredskapsstyrkorna skulle kunna komma att uppfattas som elitpoliser av allmänheten och kollegor. Rikspolisstyrelsen ansåg att en genomsnittspolis som fått en väl avvägd utbildning och hade god samarbetsförmåga var väl lämpad att ingå i en beredskapsstyrka. Vidare bedömde styrelsen det inte vara möjligt att i förväg skilja lämpliga

• Sida 195
•  Original

från olämpliga i samband med rekrytering. En sådan urskiljning kunde i stället ske med ledning av de erfarenheter man fick av den enskildes lämplighet under utbildning och tjänstgöring som ersättare. Det borde därför enligt styrelsens mening överlåtas åt de berörda polisdistrikten att göra lämplighetsbedömning av de polismän som sökte till eller utbil— dades för att tjänstgöra i beredskapsstyrkan.

I promemorian den 26 november 1986 från polismyndigheten i Stockholm föreslås att vid rekryteringen ansökningsförfarande tillämpas samt att särskilda lämplighetstester skall bli utslagsgivande. Dessa tester bör

enligt förslaget äga rum under inledningsfasen av grundutbildningen. De bör ta hänsyn till polismannens såväl fysiska som psykiska lämplighet. För att hög personlig kvalitet skall bibehållas inom beredskapsstyrkan innefattar förslaget vidare att normer bör sättas för en begränsning av

tjänstgöringstiden inom organisationen.

Angående rekryteringen till den norska beredskapstroppen har vi inhämtat följande. Urvalet är baserat på egen frivillig ansökan. När antalet vakanser i troppen stigit till ca lO sker intern annonsering inom polis- kåren. Vanligen leder en sådan annons till 60—70 ansökningar. Härefter företas ingående fysisk och psykisk test av de sökande. Vid läkarunder— sökning granskas särskilt hjärtat samt hörsel och syn. Härvid faller omkring 20 % av de sökande bort. Vidare underkastas den sökande en intervju inför en panel på 4—5 personer, bland dem chefen för ordnings— polisen i Oslo, chefen för beredskapstroppen samt en läkare. De 20 bästa sökandena får gå på en grundkurs i terroristbekämpning under tre veckor. Ofta slutar några av aspiranterna under denna hårda kurs. För dem som blir kvar anordnas en fortsättningskurs på 80 timmar. De egen- skaper som värderas högst när en sökandes lämplighet prövas är förmågan att samarbeta i grupp, yrkesmässig skicklighet, fysisk och psykisk lämplighet samt punktlighet. Personalen i troppen är inte helt ung utan har nått en viss mognad. Genomsnittsåldern år 26 år. Normalt är tjänst- göringstiden inom troppen 3-7 år. Regelbundna test anordnas för att kon- trollera personalens fortsatta lämplighet. Ingen anses böra vara kvar i troppen längre än till 40 års ålder.

• Sida 196
•  Original

Vi konstaterar till en början att uppdraget att medverka i beredskaps— styrkan förutsätter en stark motivation hos den deltagande polismannen. Rekryteringen måste därför bygga på frivillighet. Uppdraget kräver också en särskild personlighetstyp. Personer som är benägna att lösa konflik-

ter med våld är inte önskvärda. I stället behövs egenskaper som ansvars- känsla, samarbetsförmåga, sinnesjämvikt och tålamod. Härtill kommer högt

ställda krav på fysisk prestationsförmåga.

Lämpligheten hos dem som ansöker om kommendering till beredskapsstyrkan måste noga prövas genom läkarundersökning samt ingående fysiska och psykiska test. Erfarenheterna från den norska beredskapstroppen tyder på att en avsevärd del av de sökande inte klarar dessa test och att ytter- ligare några faller ifrån under den följande provtjänstgöringen.

För att säkerställa en hög och jämn kvalitet hos medlemmarna av bered- skapsstyrkan bör i anslutning till utbildningsperioderna återkommande test anordnas. Den som inte klarar dessa prov bör snabbt kunna skiljas från uppdraget i beredskapsstyrkan. Detsamma gäller den som under ut- bildningen eller den dagliga polistjänsten visat prov på olämpliga egenskaper. En viss maximitid för tjänstgöringen i beredskapsstyrkan bör måhända fastställas, förslagsvis 6—8 är. Vidare synes det lämpligt med

en övre åldersgräns vid 40 år.

5.4.5. Utbildning

En inbrytningsstyrka av det slag som vi föreslår måste få en utbildning som är anpassad till de uppgifter den skall lösa. Dessa uppgifter måste förutsättas kunna innebära ett mycket komplicerat och påfrestande ingri- pande mot en välbeväpnad och hänsynslös motståndargrupp. Det krävs där- för, enligt vår mening, att medlemmarna i beredskapsstyrkan får en be— tydligt mer omfattande och professionellt inriktad utbildning och trä-

ning än den som för närvarande kommer piketpersonalen till del. Vi räk- nar med att cirka en tredjedel av beredskapsstyrkan kontinuerligt måste

vara sammandragen för utbildning och övning, nämligen dels två kompletta

• Sida 197
•  Original

aktionsgrupper, vardera om chef plus fem man, dels viss ytterligare per— sonal som nyligen tillförts styrkan som ersättning för sådana som lämnat den. Detta innebär också att för varje polisman som ingår i beredskaps-

styrkan omkring en tredjedel av hans arbetstid ägnas åt denna särskilda

utbildningsverksamhet.

På utbildningsprogrammet måste stå inte bara utveckling av fysiska fär- digheter, såsom skjutförmåga och kunskaper i självförsvar, utan även teoretisk utbildning i exempelvis psykologi. Särskilt bör den politiska

och ideologiska bakgrunden till olika kända terroristorganisationer stu— deras. Taktiskt uppträdande i olika situationer måste noga förberedas

och övas. Därvid bör ett studium av inträffade terroristaktioner på

olika håll i världen vara till god hjälp. För att kunna lösa uppgiften

att återta ett flygplan, en byggnad eller annat område från en terro— ristgrupp, som kanske tagit gisslan, och att göra detta med minsta möj— liga förluster i fråga om liv, hälsa och egendom, är det angeläget att överraskningsmomentet utnyttjas. För detta ändamål måste beredskapsstyr- kans olika enheter noga samövas i ett gemensamt och beslutsamt uppträ— dande. Det gäller också att personalen är väl hemmastadd med de olika slag av avancerad specialutrustning som beredskapsstyrkan måste förfoga över. Ett annat viktigt inslag i utbildningen är närstudier av olika tänkbara angreppsobjekt, helst med inlagda övningar på platsen. Härvid kommer inte minst kärnkraftverken i betraktande. I det sammanhanget blir

också skydd mot radioaktiv strålning ett naturligt övningsmoment.

Det är viktigt att uppöva stresståligheten hos medlemmarna i bered- skapsstyrkan. Övningar i detta syfte kan också ge en uppfattning om hur styrkans medlemmar reagerar under fysisk och psykisk press, även om förhållandena naturligtvis inte kan tillnärmelsevis fås att motsvara

den påfrestning personalen skulle utsättas för vid en verklig aktion.

Vid de samtal vi fört rörande beredskapsstyrkan har ibland gjorts gällande att man i syfte att upprätthålla motivationen bland medlemmarna borde någon gång låta dem uppträda som specialstyrka i en skarp situation, även om denna inte motsvarade de exceptionella lägen för

• Sida 198
•  Original

vilken beredskapsstyrkan var avsedd. Det finns också goda skäl för en sådan åsikt. Styrkan skulle säkert bli mer sammansvetsad och vinna i effektivitet om den åtminstone någon gång ställts inför ett kritiskt uppdrag i verkligheten innan det eventuellt kan bli aktuellt att ut-

nyttja styrkan för det ändamål för vilket den egentligen är avsedd. Även för motivationen hos de enskilda medlemmarna skulle en sådan förövning vara till nytta. Med den principiella uppläggning vi valt anser vi emellertid bäst förenligt att insättande av beredskapsstyrkan som sär- skild enhet förbehålles de verkligt allvarliga lägen för vilka den är

tänkt. Däremot kan det vara motiverat att enskilda medlemmar av styrkan ibland anlitas i situationer där polismyndighet finner det erforderligt att använda sig av polismän med den särskilda utbildning och träning som dessa fått.

Utöver de nu nämnda allmänna inslagen i beredskapsstyrkans utbildning bör åtminstone delar av personalen ges viss specialutbildning, exempel- vis såsom prickskyttar, sprängmedelsexperter eller rökdykare.

Vi vill här ta upp ytterligare ett par utbildningsfrågor som inte di- rekt berör själva beredskapsstyrkan men har nära anknytning till dess verksamhet.

Som nämnts tidigare ingår i den allmänna taktiken för terroristbekämp— ning att uppta förhandlingar med den ockuperande gruppen och att så långt möjligt dra ut på tiden och nöta ned gruppens motstånd. Denna för- handlingsverksamhet bör igångsättas så snart som möjligt. Följaktligen måste den skötas av polismyndigheten på platsen för angreppet och kan inte avvakta att någon förstärkningsstyrka kommer tillstädes. Förhand- lingar av denna art är emellertid inte något som kan skötas utan er- farenhet och utbildning. Då blir det lätt så att förhandlingarna förs helt på terroristernas villkor. Ett inte obetydligt antal polisbefäl

runt hela landet behöver därför få specialutbildning i denna form av förhandlingsverksamhet. I utbildningen bör främst ingå psykologi samt studier av olika terroristsammanslutningars politiska och ideologiska

• Sida 199
•  Original

bakgrund samt medlemmarnas mentalitet. En kurs i förhandling i gisslan— situationer ingår också i vad Åhmansson i december 1987 föreslagit i sin

rapport om polisens verksamhet vid särskilda händelser.

Vid extraordinära händelser, sådana som terroristaktioner och tagande av gisslan, kommer i allmänhet polisverksamheten att beröras på alla

nivåer, både centralt, regionalt och lokalt. I första hand blir det den lokale polischefen som måste agera, men ofta berör händelsen mer än ett polisdistrikt. Det är därför viktigt att såväl lokala som regionala pla-

ner för beredskap för extraordinära händelser finns upprättade och fort— löpande hålls aktuella. Därvid måste framför allt lednings— och stabs— funktionerna uppmärksammas. Regelmässigt måste ett angrepp av nu avsett slag medföra inte bara aktiviteter för att återta ockuperat område, be— fria gisslan och oskadliggöra angriparna, utan även en organisation för

att skydda omkringboende, reglera trafiken i området, transportera even- tuella skadade till sjukhus etc. Som Åhmansson framhållit i sin rapport

(5. 30) bör en obligatorisk fortbildning i polistaktik anordnas för de

högre polischeferna, huvudsakligen inriktad på ledning och samverkan vid större polisinsatser med anledning av särskilda händelser. Vi vill un— derstryka vad Åhmansson anfört om hur angeläget det är att personalen

tränas på detta område, inte bara att följa uppgjorda planer utan också

att hantera oväntade situationer.

Den speciellt inriktade utbildningsverksamhet, avseende förhandling samt lednings- och stabsfunktioner, som nu nämnts, ankommer på rikspolissty—

relsen, som redan utfärdat vissa anvisningar i dessa hänseenden. 5.4.6 Utrustning

För att kunna agera effektivt måste en beredskapsstyrka sådan som den föreslagna förfoga över tekniskt högklassig materiell utrustning. Det är en självklarhet att styrkan måste utrustas så att uppgiften kan lösas effektivt och med minsta möjliga risk såväl för de deltagande polismän-

nen som för en eventuell gisslan och för allmänheten i övrigt.

• Sida 200
•  Original

Vi har kunnat konstatera att den utrustning som de nuvarande piketgrup— perna förfogar över är helt otillräcklig i detta sammanhang. Vi vill här endast peka på vissa utrustningsdetaljer som nödvändigtvis måste kom— pletteras. Sålunda erfordras olika slag av moderna specialvapen, exem- pelvis för prickskytte, tårgas och rök. Distraktionsutrustning, som ge— nom att avge bländande ljus eller skarp knall avleder uppmärksamheten, kan ge insatsstyrkan tillfälle till överraskande inbrytning. Detsamma gäller mörkerseendeutrustning och mörkerriktmedel, som visserligen be- tingar en hög kostnad men som i vissa lägen kan vara helt avgörande för en operations framgång. Vidare erfordras sprängutrustning av olika slag samt kommunikationsutrustning som är funktionssäker även i exempelvis en kärnkraftanläggning och som inte kan avlyssnas av utomstående. Utöver dessa exempel finns åtskillig annan utrustning som behövs. Det skulle emellertid föra för långt att här göra en fullständig genomgång.

Det är angeläget att den fortgående teknikutvecklingen på här aktuella områden noga följs och att framtagen ny materiel anskaffas om den inne— bär beaktansvärda framsteg på det tekniska området som kan öka bered— skapsstyrkans effektivitet.

Ett särskilt spörsmål är huruvida den specialutrustning som står till beredskapsstyrkans förfogande skall kunna utnyttjas även i andra samman- hang. Situationer kan uppenbarligen uppstå, där användande av sådan materiel, som ingår i specialutrustningen, skulle avsevärt underlätta för polisen att lösa en viss uppgift. Vi tänker då inte i första hand på vapen utan mera på teknisk utrustning, exempelvis för inbrytning och distraktion. Man kan t.ex. fråga sig varför inte samma tekniska hjälp- medel skall få utnyttjas för fritagande av den som tagits som gisslan av en rånare eller en drogad eller berusad vettvilling som beträffande den som tagits som gisslan av en grupp terrorister. Även arbetarskyddssyn- punkter talar för att så skall få ske. I första hand skall naturligtvis ändamålsenlig utrustning normalt ändå stå till ordningspolisens förfo—

gande. Men om i något undantagsfall materiel, som endast ingår i spe—

• Sida 201
•  Original

cialutrustningen för beredskapsstyrkan, skulle avsevärt öka möjlighe- terna att komma tillrätta med situationen, bör möjligheter finnas för polischefen i vederbörande distrikt att utverka tillstånd att tillfäl-

ligt disponera ifrågavarande materiel. Om användandet av materielen för— utsätter specialkunskaper bör i så fall även utbildad personal ställas

till förfogande. Tillståndet bör i dessa fall kunna lämnas av rikspolis—

styrelsen.

5.4.7 Kostnader

Den beredskapsstyrka vi föreslår skall bestå av omkring femtio polismän samt en chef och en ställföreträdande chef. Till detta kommer ett par administrativa befattningshavare som dels har hand om beredskapsstyrkans specialutrustning och ser till att den ständigt hålls i funktionsdugligt

skick och dels bevakar den tekniska utvecklingen och framlägger härav föranledda anskaffningsförslag. Personalkostnaden för en styrka av denna omfattning och sammansättning har vi beräknat till ca 10 miljoner kr. Då emellertid polismännen i styrkan under ca två tredjedelar av sin

tjänstetid kan utnyttjas för vanlig polistjänstgöring torde kostnadsök-

ningen för Stockholms polisdistrikt kunna begränsas till ca 5 miljoner kr.

Vidare erfordras en betydande nyanskaffning av materiel. Utan att ha gått igenom behovet i detalj uppskattar vi kostnaden härför till minst [0 miljoner kr. Till detta kommer kostnader för övningslokaler och öv—

ningsområden samt kostnader för övningar på skyddsobjekt utanför Stockholm.

5.4.8. Avslutande synpunkter Tidigare förslag om tillskapande av särskilda polisiära insatsstyrkor har på grund av olika invändningar inte genomförts. Genom rekryterings—

förfarande och utbildning får en sådan styrka oundvikligen en prägel av

• Sida 202
•  Original

elitgrupp. Eftersom den är avsedd att användas endast i de mest krävande av alla uppgifter som åvilar polisen, är det också avsikten att den

skall bestå av de för detta ändåmål bäst skickade polismännen. Farhågor har uttalats att medlemmarna i beredskapsstyrkan också iden dagliga tjänsten kan komma att använda sådana våldsmetoder som de får lära sig under utbildningen inom beredskapsstyrkan och att de därvid på grund av sin status som elitpoliser kan komma att betraktas som mönsterskapande förebilder för andra polismän. Detta skulle kunna brutalisera det ordi- nära polisarbetet. Att vissa polismän är uttagna till tjänstgöring i en specialstyrka kan också ge upphov till en viss skiktning inom poliskåren med negativa konsekvenser för den rådande andan inom kåren.

I vårt förslag motverkas dessa tänkbara negativa följder dels genom en omsorgsfull rekrytering, dels genom inslag i utbildningen, som inskärper att beredskapsstyrkans verksamhet är av speciell natur och skiljer sig från den normala polisverksamheten. Polismännens huvudsakliga arbetsupp- gifter skall dock vara vanlig ordningspolistjänst. Under denna tjänst— göring bör befälet särskilt uppmärksamma hur enskilda polismän upp— träder.

Betydelsefulla positiva effekter bör också noteras. Den utbildning och övning som kommer medlemmarna av beredskapsstyrkan till del är sålunda ägnade att utveckla deras psykiska styrka och öka deras självförtroende och deras tillit till sin förmåga att lösa förelagda uppgifter även inom det sedvanliga polisarbetet. Det kan antas att sådana egenskaper minskar risken för missgrepp i kritiska situationer. Erfarenhetsmässigt är det den oerfarne och osäkre polismannen som lättast gör fel.

Som nämnts förut bör de polismän som ingår i beredskapsstyrkan normalt användas på samma sätt som övriga polismän i den dagliga tjänsten. För att motverka att de i den vanliga verksamheten får någon särprägel bör det undvikas att de tjänstgör tillsammans i större grupper. Det är emel- lertid naturligt att dessa polismäns specialutbildning emellanåt ut-

nyttjas när det gäller ingripanden i sådana farliga situationer som kan uppstå till vardags, även om naturligtvis även andra polismän rimligen bör ha sådan utbildning att de kan användas vid sådana händelser.

• Sida 203
•  Original

Sammanfattningsvis finner vi således att det angelägna behovet att åstadkomma ett effektivt motmedel mot sådana terrorhandlingar inom vårt land som måste befaras kunna inträffa väger betydligt tyngre än be— tänkligheterna.

För att motverka en olämplig utveckling av styrkan och dess särskilda medlemmar anser vi det önskvärt med en hög grad av öppenhet så att all- mänheten får en god inblick i beredskapsstyrkans existens och verksam-

het. Det är ju ändå för allmänhetens skydd som beredskapsstyrkan till— skapas.

De ytterligare överväganden som erfordras i samband med organisa- tion, utbildning och utrustning av en särskild beredskapsstyrka bör

uppdragas åt rikspolisstyrelsen. 5.5 Livvaktsskyddet

5.5.1. Inledning

Även om livvaktsskydd för offentliga personer är en relativt ny före- teelse i vårt land har man kommit att ta för givet att statschefen och regeringens medlemmar i stor utsträckning har livvakter. Det är därför naturligt att det väckte uppseende att Olof Palme inte var åtföljd av livvakter när han mördades.

Det är i Sverige framför allt polisen som ombesörjer livvaktsskydd. Det

gör man med stöd av polislagens allmänna bestämmelse att polisen skall förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och så- kerheten samt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Det har inom polisen byggts upp organisationer med särskilt utbildade liv- vakter. Dessa livvakter har främst till uppgift att skydda offentliga personer, varmed i detta sammanhang avses den högsta statsledningen och vissa politiker samt utländska diplomater. Det förekommer sällan att personer utanför dessa grupper får skydd i denna ordning. Enskilda per— soners i många fall mycket välmotiverade behov av skydd får lösas inom

• Sida 204
•  Original

Sedan slutet av 1970-talet har kungafamiljen och statsministern ständigt livvaktsskydd. Övriga statsråd, liksom talmannen och andra offentliga personer, får livvaktsskydd i den mån det förekommer särskilda hot som motiverar sådant skydd. Till den grupp som ständigt skyddas av polisen

hör även vissa utländska ambassadörer.

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och polismyndigheten i Stockholm har var för sig organiserat livvaktsgrupper för skyddet av offentliga personer. Mellan dessa två myndigheter är arbetet så fördelat att riks— polisstyrelsens säkerhetsavdelning svarar för livvakter åt kungen, statsministern, talmannen, statsråd, partiledare och vissa andra

politiker, medan polismyndigheten i Stockholm Svarar för livvakter åt utländska diplomater. Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning svarar ock— så för livvaktsskydd åt gästande utländska statschefer, regeringsmedlem—

mar och motsvarande.

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning har i sin handläggning av frågor om livvaktsskydd tillämpat och tillämpar fortfarande det systemet att den som bedöms vara i behov av sådant skydd själv får avgöra om han eller hon skall ha det. I praktiken är det ovanligt att någon avböjer sådant skydd när det erbjuds. Det gäller även det skydd som stockholms— polisen erbjuder utländska diplomater.

I detta avsnitt skall vi behandla vissa frågor rörande Olof Palmes liv— vaktsskydd. Vidare skall vi behandla vad som bör gälla beträffande liv— vaktsskyddet för offentliga personer och då särskilt statsråd. Slutligen skall vi något beröra frågor som hänger samman med organisationen av livvaktsverksamheten.

Livvaktsskyddet är en form av personskydd. I det sistnämnda begreppet ingår flera andra bevaknings- och såkerhetsåtgärder utöver livvaktsskyd— det. Exempel på sådana åtgärder är undersökning av lokaler och fordon samt bevakning av den skyddades bostad och platser som han skall besöka. Vi kommer i detta avsnitt huvudsakligen att beröra livvaktsskyddet. Det hindrar inte att de synpunkter som här anförs kan vara tillämpliga även på övrig personskyddsverksamhet.

• Sida 205
•  Original

Våra överväganden om livvaktsskydd gäller naturligtvis bara polisverk- samhet med personskydd som syfte. Polisens skyldighet att utreda vid brottsmisstanke berörs inte.

5.5.2. Olof Palmes livvaktsskydd

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning hade från det att Olof Palme på nytt blev statsminister hösten 1982 den uppfattningen att han ständigt borde ha livvakt. Uppfattningen byggde på en bedömning av den generella hotbilden. Behovet av livvaktsskydd ansågs föreligga oberoende av om nå—

got konkret hot var känt eller inte.

Något heltäckande livvaktsskydd för Olof Palme kom emellertid inte till stånd. Orsaken var att Olof Palme av olika Skäl ofta avböjde livvakts- skydd. I juristkommissionens rapport (del l s. 124) lämnas en redogörel- se för Olof Palmes inställning i denna fråga. Av rapporten framgår att han ansåg att en öppen demokrati som Sverige förutsätter direkta och omedelbara kontakter mellan politiker och andra människor och att åtgär- der som försvårar sådana kontakter så långt som möjligt måste undvikas. Han var vidare mån om en privat sfär. Hans inställning tog sig bl.a. det uttrycket att han förbehöll sig möjligheten att röra sig mellan bostaden på Västerlånggatan, riksdagshuset och Rosenbad utan att åtföljas av livvakter. När det förelåg konkreta hot hade Olof Palme emellertid

sällan några invändningar mot livvaktsskydd. Juristkommissionen anmärker att till Olof Palmes ställningstagande i livvaktsfrågan bidrog säker—

ligen det förhållandet att han inte alltid delade den hotbildsbedömning som polisen gjorde.

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning respekterade i alla delar Olof Palmes önskemål. Det förekom således aldrig något livvaktsskydd eller någon bevakning av Olof Palme som han inte kände till eller inte gett tillstånd till. Säkerhetsavdelningen framhöll emellertid gång efter an- nan för Olof Palme att det förelåg ett behov av ständigt och heltäckande livvaktsskydd.

• Sida 206
•  Original

Även om det i första hand var rikspolisstyrelsens uppgift att bedöma Olof Palmes behov av livvaktsskydd kom det i praktiken att bli han själv som bestämde omfattningen. I efterhand kan man naturligtvis fråga sig om rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning borde ha accepterat att Olof

Palme avböjde livvaktsskydd i den omfattning som skedde. Säkerhetsavdel— ningen hade ju den uppfattningen att han behövde ständigt skydd. Någon form av bevakning av Olof Palme utan hans vetskap hade rent tekniskt gått att ordna. Enligt vår mening kan någon kritik inte riktas mot riks— polisstyrelsens säkerhetsavdelning för att man respekterade de instruk— tioner som statsministern lämnade i frågan. Tvärtom hade det motsatta handlandet från säkerhetsavdelningens sida varit oacceptabelt. Skyddet hade i så fall även inneburit att Olof Palme blivit övervakad av polisen utan att känna till det. Vi återkommer i nästa avsnitt till frågan om förhållandet mellan polisen och den som skall skyddas.

Det har i olika sammanhang framförts att det vid tiden närmast före mor— det skulle ha förelegat en så allvarlig hotsituation beträffande Olof

Palme att skyddet av honom borde ha varit förstärkt. Dåvarande riks— polischefen Holger Romander och dåvarande chefen för säkerhetsavdelning— en Sven—Åke Hjälmroth har för oss uppgett att det enligt rikspolissty- relsens bedömning inte förelåg några särskilda hot utöver den generella hotbilden. Säkerhetsavdelningen gjorde således vid den tiden en annan bedömning av det material om PKK:s förhållande till Sverige och Olof Palme som fanns tillgängligt än som senare gjordes vid utredningen av

det s.k. huvudspåret.

Varken den utredning juristkommissionen eller vi företagit har gett oss någon grund för att påstå att säkerhetsavdelningens bedömning vid den tidpunkten av hotbilden var felaktig. Övervägandena i brottsutredningen har däremot gjorts med utgångspunkt från att ett mord förövats och med tillgång till nytt utredningsmaterial. Resultatet av sistnämnda över- väganden kan enligt vår mening inte tas till intäkt för ett påstående

att säkerhetsavdelningen vid tiden för mordet hade bort bedöma att det fanns ett akut hot från PKK.

• Sida 207
•  Original

5.5.3. Allmänna överväganden om livvaktsskydd

Mordet på statsminister Olof Palme ger anledning att överväga om stats— råd eller andra offentliga personer skall ha rätt att avböja livvakts— skydd om polisen påvisar sådana hot mot personen att livvaktsskydd är påkallat. Sedan mordet på Olof Palme har inget statsråd avböjt erbjudet livvaktsskydd. Inte heller beträffande övriga i den krets av personer som nu är i fråga har detta varit ett problem. Frågan kan kanske därför anses vara av liten praktisk betydelse. Enligt vår mening är det ändå

viktigt att i detta sammanhang överväga denna principfråga.

Det är närmast självklart att en privatperson som erbjuds livvaktsskydd själv skall få avgöra om han eller hon vill ha det. För privatpersoner

är väl problemet snarare att polisen sällan kan erbjuda det personskydd som önskas. Personskyddet för offentliga personer är däremot tillkommet inte bara för att skydda personerna utan även för att skydda de ämbeten och de funktioner som de uppehåller. Det är naturligtvis i allra högsta grad ett samhällsintresse att statsministern skyddas till liv och lem.

Den som accepterar en utsatt position måste även räkna med behovet av skydd.

För den som skyddas är livvaktsskyddet naturligtvis en olägenhet. Liv- vakterna har till uppgift att i stort sett ständigt följa den skyddade vilket kan upplevas som påträngande. Förutom den rent fysiska ofriheten är det fråga om den insyn i privatlivet som den skyddade tvingas lämna livvakterna. En annan form av ofrihet ligger däri att livvakterna kanske inte alltid finns till hands när den skyddade önskar förflytta sig utan- för hemmet eller arbetsplatsen. Just denna hämsko på spontana aktivi-

teter kan upplevas som mycket besvärande.

Att ålägga regeringens medlemmar och andra offentliga personer en skyl- dighet att underkasta sig livvaktsskydd är enligt vår mening uteslutet.

En sådan skyldighet f är anses stå i strid med de regler till skydd för

den personliga integriteten som finns i regeringsformen. Visserligen

finns det enligt regeringsformen möjligheter att genom lag inskränka

• Sida 208
•  Original

fri— och rättigheterna i dessa regler. Vi anser emellertid inte att skä-

len för ett obligatoriskt livvaktsskydd är så starka att de motiverar en sådan inskränkning. Vi vill i sammanhanget även peka på den obehagliga roll som polisen skulle få i ett sådant arrangemang. Det sistnämnda

gäller naturligtvis i än högre grad om sådant skydd skulle ordnas utan

den skyddades vetskap. Det bör i sammanhanget påpekas att det från poli— sens sida inte framförts några förslag till ändringar av nu gällande principer rörande personskyddet.

Statsråd och andra offentliga personer bör emellertid, som nu sker, ta polisens råd om livvaktsskydd allvarligt. Samtidigt skall de natur- ligtvis ha möjlighet att påverka genomförandet av livvaktsskyddet när det innebär ett intrång i privatlivet eller hindrar utövandet av ämbetet eller det politiska uppdraget. Vad gäller regeringsmedlemmar förutsätter

vi att statsministern är uppmärksam på frågor om skyddet av statsråden.

Det är enligt vår mening viktigt att livvakternas arbetssätt i så stor utsträckning som möjligt anpassas till den skyddades förhållanden. Att den som tillfälligt eller under kortare tidsperioder får livvaktsskydd

får utstå en del olägenheter måste accepteras. Det rör sig då ofta om förhållandevis konkreta hot och den hotade har i dessa fall säkert stör- re tolerans. För statsministern, och andra som har permanent livvakts- skydd eller sådant skydd under längre tid. måste det enligt vår mening vidtas sådana åtgärder att livvaktsskyddet inte begränsar den skyddades rörelsefrihet. Detta bör naturligtvis gälla även under fritiden.

5.5.4. Organisations/ragor

Som vi red0visat ovan finns det i dag två livvaktsorganisationer inom polisen. Denna ordning anses inte rationell. De företrädare för polisen som hörts av oss har varit eniga om att de två livvaktsorganisationerna bör slås samman till en. Däremot råder det delade meningar om till vil—

ken myndighet som den samlade organisationen skall höra.

• Sida 209
•  Original

Som skäl för att livvaktsorganisationen skall knytas till Stockholms polisdistrikt har anförts att merparten av dem som är i behov av skydd bor eller verkar i Stockholm. Som skäl för att livvaktsorganisationen skall knytas till rikspolisstyrelsen har anförts att styrelsen ansvarar

för bekämpningen av terrorism och att det är där säkerhetsbedömningarna görs.

Juristkommissionen har uttalat (del l s. 135) att om ansvaret för liv- vaktsverksamheten skall läggas på en myndighet förefaller det både naturligt och rimligt att ansvaret då läggs hos den myndighet som har

den samlade kunskapen om terrorismen och där hotbilderna upprättas och analyseras, låt vara att hot som kan förekomma mot statsråd och andra inte alltid hänger samman med terrorism. Juristkommissionens uppfattning är därför att ansvaret bör ligga kvar inom rikspolisstyrelsen och att ansvaret för livvaktsverksamheten avseende de utländska diplomaterna bör föras över dit. Juristkommissionen har avstått från att ta ställning

till hur livvaktsverksamheten skall organisatoriskt inordnas inom riks-

polisstyrelsen.

Rikspolischefen Nils E. Åhmansson har vid sin genomgång av polisens verksamhet vid särskilda händelser föreslagit att rikspolisstyrelsen

skall ha det övergripande ansvaret för livvaktsverksamheten och skyddet av vissa offentliga personer samt ansvaret för utbildnings-, metod— och utrustningsfrägor avseende denna verksamhet. Enligt Åhmansson bör liv- vaktsresurserna inom styrelsen kunna tillkallas till rikspolisstyrelsen

som förstärkning från den lokala polisorganisationen enligt samma modell

som redan nu finns beträffande bl.a. polispersonal till rikskriminalsek— tionen.

De senaste årens reformer inom polisväsendet har syftat till bl.a. en decentralisering av polisverksamheten. Tyngdpunkten av polisverksamheten skall ligga lokalt. Det kunde därför tyckas naturligt att ansvaret för livvaktsverksamheten läggs hos en lokal polismyndighet. För att bedöma frågan måste man emellertid först göra klart för sig hur livvaktsuppdra- get förhåller sig till övrig polisverksamhet.

• Sida 210
•  Original

Det allmänna polisiära ansvaret för ordning och säkerhet ligger hos den lokala polismyndigheten. I vissa fall får rikspolisstyrelsen utöva led- ning av polisverksamhet och ansvarar då för den. Det kan såvitt nu är av intresse ske i samband med statsbesök och liknande händelser. I andra fall får det anses att rikspolisstyrelsen ställer livvakterna till de lokala polismyndigheternas förfogande. Vidare bygger polislagstiftningen på principen att en lokal polismyndighet som regel inte utövar polisled— ning utanför det egna distriktet. Enligt vår mening finns det inte an— ledning att göra ändring i dessa principer. En annan sak är att en riks— täckande livvaktsorganisation naturligtvis måste kunna arbeta förhållan— devis självständigt i förhållande till de lokala polismyndigheterna.

Mot bakgrund av det sagda bör de livvakter som är särskilt organiserade för skyddet av offentliga personer betraktas som en för polisväsendet gemensam personalresurs. Detta i förening med det ansvar som rikspolis- styrelsen har för polisverksamheten i samband med statsbesök och liknan- de händelser talar enligt vår mening för att den samlade livvaktsverk— samheten bör höra till rikspolisstyrelsen. Vi föreslår därför att orga- nisationen av livvaktsverksamheten avseende offentliga personer ändras i enlighet härmed.

Den livvaktsverksamhet som rikspolisstyrelsen i dag bedriver är inordnad i säkerhetsavdelningen. Det kan ifrågasättas om det är en lämplig lös- ning eller om livvaktsverksamheten i stället borde vara en självständig verksamhet inom rikspolistyrelsen. Frågan om livvaktsorganisationen bör höra till säkerhetspolisen eller inte är en fråga som lämpligen bör övervägas av SÄPO-kommittén.

Det har till oss framförts att ett problem med att ha livvaktsorganisa— tionen knuten till rikspolisstyrelsen är att det blir Svårt att erbjuda sysselsättning åt livvakter som blivit överåriga. Om livvaktsorganisa— tionen hörde till polismyndigheten i Stockholm skulle annan sysselsätt- ning lätt kunna ordnas inom myndigheten.

• Sida 211
•  Original

Livvaktsuppdraget är som vi uppfattar det en mycket speciell form av polisarbete. Medan det å ena sidan är viktigt att livvakterna är erfarna måste det å andra sidan understrykas att de i första hand är poliser och att det är till vanlig polistjänst de skall återvända efter tjänstgö—

ringen som livvakter. En alltför lång tjänstgöringstid som livvakt kan medföra en förlust av erfarenheter och färdigheter vad gäller ordinarie polistjänst, som i sin tur kan påverka möjligheten att erhålla andra tjänster. Tjänstgöringen som livvakt bör därför inte bli längre — kanske högst 6—8 år - än att den ordinarie poliskarriären kan återupptas utan större problem. Med den utgångspunkten och om tjänstgöringen utformas som en kommendering till rikspolisstyrelsen, i likhet med vad som gäller för rikskriminalsektionens personal, bör det angivna problemet kunna lö— sas. Utformas tjänstgöringen som nämnts löses även det problem som be—

står i att behovet av livvakter kan variera från tid till annan.

Vi vill i detta sammanhang även understryka vikten av att det beträffan— de livvaktsverksamheten, i likhet med vad som bör gälla för all polis—

verksamhet, sker en fortlöpande metodutveckling och vidareutbildning av

personalen.

I likhet med juristkommissionen finner vi att det kan ifrågasättas om de föreskrifter rörande livvaktsverksamheten som rikspolisstyrelsen med-

delat ger ett uttömmande svar på frågorna om ansvarsfördelningen mellan myndigheterna. Vi har inhämtat att SÄPO—kommitténs arbete troligen kom—

mer att få till följd att dessa oklarheter undanröjs.

• Sida 212
•  Original

6. Avslutande synpunkter

I det föregående har vi gått igenom olika aspekter på händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme. Vår genomgång har främst haft till syfte att undersöka vad som kan göras för att myndigheterna i framtiden skall stå bättre rustade att möta oväntade och uppskakande händelser. Vi har bl.a. undersökt polisens och åklagarnas arbete för att utreda mor—

det. Samarbetssvårigheterna under utredningen har tilldragit sig stor uppmärksamhet. Efter omorganisationen i februari 1987 fungerar samarbe— tet bra.

En viktig fråga som har aktualiserats under utredningen av mordet rör tillämpningen av de regler som har uppställts till skydd för den enskil- de. De bestämmelser som reglerar polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet ger inte myndigheterna fria händer. Bestämmelserna är utfor- made efter en noggrann avvägning mellan samhällets intresse av att brottet klaras upp och den misstänktes intresse av att inte i onödan bli utsatt för ingripanden från samhällets sida. Det är därför naturligt att bestämmelserna ibland förhindrar utredningsätgärder som i och för sig skulle vara motiverade för att föra utredningen framåt. Det är det som är meningen med reglerna. Lagstiftaren har gjort en avvägning mellan samhällets och den enskildes intressen som myndigheterna måste rätta sig efter.

Utredningen av mordet på Olof Palme satte myndigheternas tillämpning av dessa regler på hårda prov. Hela världen väntade på att mördaren skulle gripas. Massmedierna bevakade händelserna intensivt. Regeringen var — av naturliga skäl - mycket angelägen om ett resultat. Det var mot den bak- grunden naturligt att polisen och åklagarna kände ett starkt tryck på

sig att lösa fallet. Vi har inte något underlag för att påstå att det

allmänt under mordutredningen brast i respekten för de regler som skyd— dar den enskildes integritet. Den långvariga telefonavlyssningen under utredningen av det s.k. huvudspåret och de meningsmotsättningar som förekom mellan polis och åklagare beträffande det s.k. tillslaget i

januari 1987 är dock exempel som kan belysa problemet. Även i andra

• Sida 213
•  Original

uppmärksammade brottsutredningar kan befattningshavare inom rättsväsen— det känna sig utsatta för starkt tryck från bl.a. allmänhet och mass—

medier att medverka till att lösa fallet. Det är då viktigt att de har

kurage att rätt tillämpa de regler som uppställts till skydd för den

enskilde även om det skulle vara till nackdel för utredningen om

brottet.

Enligt våra direktiv är det slutligen en fördel om vi söker belysa de långsiktiga återverkningarna för ett öppet och demokratiskt samhälle som

vårt av ett händelseförlopp av det slag som vi har upplevt.

Mordet på statsministern har upprört allmänheten. Det är naturligt att många funderar över motivet till mordet. Var det ett verk av en ensam galning eller ett led i en omsorgsfullt utarbetad plan? Så länge mordet

inte är uppklarat fortsätter spekulationerna. Det är svårt för allmän-

heten att acceptera att det inte har gått att få klarhet i varför Olof

Palme mördades. Mordet har dessutom förändrat den bild som många hade av Sverige som ett land som i stort sett var fredat från sådana våldsdåd

som förekommer på andra håll i världen. Vi inser nu att sådant kan hända även hos oss. Med sitt personliga exempel ville Olof Palme markera att även en person i hög offentlig ställning borde ha ett visst utrymme för

att leva som en vanlig människa. Det är en ödets ironi att just denna öppenhet, som han ville slå vakt om, kom att utnyttjas vid mordtill- fället. Offentliga personer har efter mordet blivit tvungna att på ett

annat sätt än tidigare se till att skydda sig mot våldsdåd. Man kan inte bortse från att det kan innebära risker för den öppenhet som traditio- nellt har präglat kontakterna mellan makthavarna och deras uppdrags-

givare.

Det är möjligen fortfarande för tidigt att våga dra några mycket bestäm- da slutsatser beträffande de långsiktiga återverkningarna för vårt sam- hälle på grund av mordet på Olof Palme. Men under arbetet med vår rapport - och representerande en ganska bred kontaktyta mot många olika grupper och organisationer - har vi ändå efter hand blivit övertygade om att vårt samhälle visat sig tillräckligt starkt för att inte allvarligt

• Sida 214
•  Original

Vi har egentligen inte funnit några tecken på grundläggande hot mot det öppna och demokratiska samhällets fortsatta möjligheter att fungera väl trots den fruktansvärda och utmanande handling som mordet utgör. Den stabila demokratin och det öppna samhället har bättre än någon annan känd samhällsform visat sig kunna klara av även sådana allvarliga på-

frestningar som mordet på statsministern innebar.

Det förtar dock inte eftertanken inför det som har inträffat.

• Sida 215
•  Original

Bilaga 1

Förteckning över personer som den parlamentariska kommissionen haft

utfrågning med

Almblad, Jörgen Fälth, Harald

Hellners, Vidar Hjälmroth, Sven—Åke

Holmer, Hans

Höglund Sture Karlsson, Ulf Lindberg, Olle Morath, Axel Näss, Per—Göran Riberdahl, Solveig Romander, Holger Sandgren, Lennart Sjöberg, Magnus Svensson, Karl Gerhard Wahlström, Stina Weibo, Björn Welander, Gösta

Wickbom, Sten

Åhmansson, Nils E.

byråchef hos riksåklagaren

ambassadör, f.d. statssekreterare i justitiedepartementet

ambassadör, utrikedepartementet länspolismästare, Stockholms polisdistrikt f.d. länspolismästare, Stockholms polisdistrikt

byråchef, rikspolisstyrelsen avdelningschef, rikspolisstyrelsen länsöverdirektör, länsstyrelsen i Stockholm bitr. riksåklagare

byråchef, rikspolisstyrelsen

byråchef hos riksåklagaren

f.d. rikspolischef

landshövding i Stockholms län riksåklagare

chefsåklagare, Stockholms åklagardistrikt expeditionschef, arbetsmarknadsdepartementet avdelningschef, statens invandrarverk bitr. länspolismästare, Stockholms polisdistrikt

förutvarande justitieminister

rikspolischef

• Sida 216
•  Original

Bilaga 2 PARLAMENTARISKA KOMMISSIONEN l987—12-21 (Ju 1987:02l med anledning av mordet på Olof Palme

1(4)

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Under hösten har det i press, radio och TV pågått en livlig debatt om något som man kallar för polisspåret i utredningen om mordet på statsminister Olof Palme. I debatten har det från flera håll föreslagits att åklagar- nas och polisens handläggning av detta spår skall grans- kas särskilt.

I vårt. liksol i juristkommissionens. uppdrag ingår att granska brottsutredningen efter mordet på stats-inistern. Juristkommissionen har i del 2 av sin rapport, son över- lämnades den 15 december 1987. lämnat en redogörelse för sin granskning av just brottsutredningen. Vår avsikt är att med den rapporten sou utgångspunkt göra de övervägan— den och eventuella ytterligare utredningar som ligger i vårt uppdrog.

Vår avsikt har varit att avge en sallad rapport över vårt arbete. Den intensiva debatt sol polisspåret gett upphov till och de rykten sol blivit en följd bl.a. IV att polisens utredning i denna del inte kan göras offentlig - i varje fall inte nu - har elellortid gjort att vi ansett det påkallat att. utan att avvakta juristkommissionens rapport. företa en granskning av brottsutredningen i de delar den gäller lisstanklr on polismäns eventuella ned- vorkan till lordet och att genen denna skrivelse redogöra för resultatet av vår granskning.

• Sida 217
•  Original

Vår granskning har avsett brottsutredningen i följande delar:

— iakttagelser som en busschaufför och en busspassagerare uppgett att de gjort mordnatten kl 23.30 vid en busshåll- plats på Birger Jarlsgatan; - iakttagelser som olika personer gjort av polisbilar, eller bilar som uppfattats som polisbilar, på Drottning- gatan. Johannesgatan. Rörstrandsgatan, Tranebergsbron och Stureplan; - bestämningen av tidpunkten då larm med anledning av mordet sändes ut över polisradion och tidpunkten då de första polismännen kom till platsen; - iakttagelsen kort efter mordet av en polisbil på David Bagares gata;

- iakttagelser som en hyresvärd och en fastighetsskötare gjort i september 1987 i samband med en undersökning av en vattenläcka i en polismans lägenhet; - tips beträffande en polisman som några dagar efter mor- det företog en märklig bilresa i södra Sverige;

- tips och anmälningar i vilka enskilda polismän pekats ut som eventuella mördare eller medverkande till mordet på grund av bl.a. sitt utseende och likhet med polisens spaningsbilder. sina personliga egenheter eller sina politiska åsikter.

Merparten av dessa spaningsuppslag har utretts. I några fall - frå-st sådana där anmälan eller tipset komit in nyligen - pågår eller planeras utredning.

De utredningar som har avsett misstankar mot enskilda polismän handhas av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdel- ning. Ovriga utredningar handhas av våldsroteln vid pol i swndi gheten i Stockholm.

Vi har vid vår granskning tagit del av allt utrednings- material i denna del som åklagarna och polisen har. Vi har dessutom haft samtal med åklagarna företrädda av

• Sida 218
•  Original

bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Jörgen Almblad och polisens spaningsledning företrädd av avdel- ningschefen Ulf Karlsson. De har härvid redogjort för brottsutredningen i dessa delar och de bedömningar de gjort. Vår sekreterare och bitr. sekreterare har gått igenom delar av materialet med de utredningsmän som svarat för merparten av utredningarna. Slutligen har vi vid dessa samtal och genomgångar fått upplysningar om de åtgärder som planeras i de utredningar som ännu inte slutförts.

Utöver ovan angivna delar av brottsutredningen har åklag— arnas och polisens företrädare lämnat upplysningar om arbetet med att utreda olika tips om s.k. walkie-talkies i närheten av mordplatsen. Vi har även tagit del av visst utredningsmaterial om detta.

Vi vill till en början betona att ledningen och utföran- det av brottsutredningen ankommer på åklagarna och poli- sen. Vi har begränsat vår uppgift nu till att granska om åklagarna och polisen i tillräcklig omfattning utreder de påståenden i brottsutredningen som gäller polismäns even- tuella medverkan till mordet. Vår granskning kan själv- fallet bara avse brottsutredningen i det skick den är idag.

Vi har vid vår granskning funnit att åklagarna och poli- sen i allt väsentligt vidtagit eller avser att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen rimligen bör föranleda. Utredningsmaterialet ger, enligt vår mening, ingen anled- ning till erinran mot åklagarnas bedömning att det för närvarande saknas grund för misstanke mot någon polisman. Spaningsuppslagen finns kvar i utredningsmaterialet och något eller några av dem kan därför komma att få betydel- se om nya uppgifter ger anledning till det. Vidare är det

• Sida 219
•  Original

självklart att det - innan det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet - inte går att utesluta att mör— daren eller någon medverkande till mordet finns inom

poliskåren eller inom någon annan yrkesgrupp.

Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att koma till mordplatsen har vi vid vår granskning inte funnit något som tyder på annat än att de första polis- männen kom till platsen inom ett par. tre minuter efter mordet. Juristkommissionen har för sin del komit till sanma slutsats.

Vi vill avslutningsvis än en gång understryka att vår granskning och de slutsatser vi redovisat endast avsett brottsutredningen i de delar den gäller misstankar mot polismän och inte mordutredningen i sin helhet.

! avgivandet av denna skrivelse har Ragnar Edenman, Thorbjörn Fälldin, Sven Gustafson, Doris Håvik, Ivar Nordberg, Jörn Svensson och Håkan Vinberg deltagit. Sören Mannheimer har varit förhindrad att delta i detta arbe- te.

På komissionens vägnar

area....

Ragnar Edenman ' ( I %:. Qu-c SÄJLRL

Stefa€£5tröwerg LIV.—47

• Sida 220
•  Original

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapen- export. [15]

J ustitiedepartementet

Samerätt och sameting. [5]

Frihet från ansvar. [7]

SÄPO-Säkerhetspolisens inriktning och organisation. [16] Rapport av den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme. [18]

Utrikesdepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. [4] Sverigeinformation och kultursamarbete. [9]

Försvarsdepartementet

En ny skyddslag. [8] Civil personal i försvaret. [12]

Finansdepartementet

Rätt adress. [ 10] Handel med optioner och terminer. [13] Reklamskatten. [17]

Utbildningsdepartementet Öppenhet och minne. [11]

Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn av utlänningslagstifmingen. [1] Kortare väntan. [2] Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott?[3]

Bostadsdepartementet Översyn av bostadsrättslagen. [14]

Industridepartementet Provning och kontroll i internationell samverkan. [6]

• Sida 221
•  Original

Kronologisk förteckning

Översyn av utlänningslagsstiftningen. A. Kortare väntanA. Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott? A Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. UD. Samerätt och sameting. Ju. Provning och kontroll i internationell samverkan. I. Frihet från ansvar. Ju. En ny skyddslag. Fö. Sverigeinformation och kulturutbyte. UD.

10. Rätt adress. Fi. 11. Öppenhet och minne. U. 12. Civil personal i försvaret. Fö. 13. Handel med optioner och terminer. Fi. 14. Översyn av bostadsrättslagen. Bo. 15. Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport. SB.

16. SÄPO-Säkerhetspoliscns inriktning och organisa- tion. Ju. 17. Reklamskatt/an. Fi. 18. Rapport av den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme. Ju.

PPK”):—

509039”!

• Sida 222
•  Original

• Sida 223
•  Original

• Sida 224
•  Original

• Sida 225
•  Original

• Sida 226
•  Original

ALLMÄNNA FÖRLAGET _

ISBN 91-38-10153-X ISSN 0375-250X