SOU 1990:104

DI

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 22 december 1988 bemyndigade regeringen chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Bodström, att till- kalla en särskild utredare med uppdrag att se över verksamheten vid dramatiska institutet (DI). Med stöd av detta bemyndigande förordnades undertecknad Mats Johansson som särskild utredare den 13 januari 1989. Departementssekreteraren Herbert Nilsson har varit förordnad som sekreterare.

Jag gav utredningen namnet Dl—utredningen. Utredningen har besvarat remisser om dockteaterutbildning och om statligt bidrag till "Filmskolan" Lars Egler Utbildning. Den har också avlämnat en skrivelse med förslag till försöksverk- samhet med dockteaterutbildning.

Dl—utredningen får efter avslutat arbete härmed avlämna sitt betänkande.

Stockholm i december 1990

Mats Johansson

Herbert Nilsson

1. Uppdraget och direktiven

Det är nu tjugo år sedan Dramatiska institutet (DI) tog emot sina första studerande hösten 1970. Under dessa år 'har mediernas funktion i samhällslivet radikalt förändrats. Verkningarna av tele- visionens tillväxt kan ännu inte bedömas. En helt ny arbetsmark- nad har emellertid tillkommit för journalister, tekniker och konst- närliga yrkesutövare. Filmen förmedlad genom offentlig visning har trängts tillbaka samtidigt som TV—kanalernas behov av film har ökat. Teaterlivets decentralisering efter riksdagens beslut om en ny kulturpolitik år 1974 pågår fortfarande.

Utvecklingen utanför Dl har alltså varit intensiv under dessa tjugo år. lnom institutet har utvecklingen också medfört stora förändringar.

Det är mot denna bakgrund som jag fått uppdraget att göra en översyn av DI.

Enligt direktiven för denna utredning bör jag inte räkna med en vidgad ekonomisk ram för DI utan i stället klargöra om de re— surser som finns på området används på bästa sätt. På en punkt, den förberedande utbildningen, har jag emellertid ansett det nöd- vändigt att föreslå en viss vidgning av högskolans verksamhet.

Av utredningsdirektiven framgår att jag bör utvärdera den ut— bildning som givits inom DI kartlägga övriga utbildningar på om— rådet och beskriva Dls roll i framtiden. Vidare ställer direktiven upp ett antal konkreta frågeställningar.

— Är det fortfarande viktigt att olika yrkesgrupper inom olika

medier utbildas tillsammans mom DI?

— Kan teaterutbildningen vid Dl sammanföras med utbildning-

en av skådespelare vid teaterhögskolan' | Stockholm?

- Är det fortfarande ändamålsenligt att inte ställa formella be-

hörighetsvillkor för antagning till DI?

- Vilka möjligheter till förberedande utbildning finns för dem som vill söka till DI? . — Kan man finna samnordiska lösningar inom medieutbild—

ningen?

1 direktiven sägs vidare att DI under åren har haft vissa pro- blem med att klara sina uppgifter. I mitt uppdrag har därför in— gått att granska Dls organisation och lämna förslag till föränd— ringar som kan underlätta och effektivisera verksamheten.

Direktiven bifogas i sin helhet (bilaga).

1.1. Utredningsarbetet

Jag har valt att genomföra mitt utredningsuppdrag utan att begå- ra medverkan av sakkunniga eller experter. Jag har i stället under mitt arbete haft omfattande kontakt med lärare och personal vid Dl samt med de studerande. Jag har också haft tillfälle att följa arbetet i Dls styrelse. Vidare har jag samrått med olika företräda- re för de medier DI utbildar för. Slutligen finns i propositioner. anslagsframställningar, verksamhetsberättelser och protokoll ett fylligt material som beskriver Dls uppdrag, utveckling och ambi- tioner.

På detta sätt har jag fått en god bild av arbetet och problemen inom DI. Jag har samtidigt känt mig obunden att utifrån informa- tion och fakta göra en översiktlig bedömning av problemen inom Dl.

Under utredningsarbetet har jag besökt teaterhögskolan i Hel- singfors, filmskolan i Köpenhamn, teaterhögskolan i Malmö samt Ijudteknikerutbildningen i Piteå och Nordiska scenografiskolan i Skellefteå.

En utvärdering av DI skulle självfallet kunna göras mera detalj— erad. Framför allt har jag känt behov av att tränga in i de peda— gogiska arbetsmetoderna för att kunna ge mera exakta förslag till förändringar av innehållet i undervisningen. Jag har emellertid in- te ansett det ligga inom ramen för mitt utredningsuppdrag.

1.2. Sammanfattning och förslag

Den mycket aktiva kulturpolitiken under 60—talet innebar bl.a. att staten tog ett större ansvar för utbildningen på medieområdet. Seenskolornas frigörelse från teatrarna år 1964, Filmskolans till- komst samma år och Dls start läsåret 1970/71 var viktiga milstol- par. Jag redogör relativt detaljerat för tillkomsten av dessa utbild- ningar, eftersom de alla var uttryck för samma syn på kulturlivets betydelse och statens ansvar.

Utvecklingen inom DI under 70-talet innebar genomgripande förändringar. En ettårig allmänpraktisk medielinje (AP—linjen) växte fram redan under de första åren, likaså kursverksamheten som fr.o.m. läsåret 1975/76 blev permanent. Samtidigt beslöt riks-' dagen emellertid att antagningen till den då tvååriga medielinjen skulle minskas från 30 studerande till 24 i syfte att föra över re— surser till AP—linjen och kursverksamheten. År 1981 beslutade riksdagen att förlänga medieutbildningen för film/TV och teater till tre år. Denna förändring finansierades genom att antagningen av studerande periodicerades, varigenom examinationen från me- dielinjen minskades med cirka en tredjedel.

I min redogörelse för Dls organisation i dag påpekar jag att styrelsen enligt beslut av regeringen även skall vara Iinjenämnd men att styrelsen inte i någon större utsträckning behandlar linje— nämndsfrågor. Den pedagogiska ledningen av Dl utövas av lärar— na genom lärarkollegierna och de studerandes möjligheter att få insyn i och påverka uppläggningen av utbildningen är starkt be- gränsade. Vidare har uppdelningen av Dl i separata avdelningar för teater, film/TV och radio medfört att kommunikationen mel- lan avdelningarna och därmed mellan undervisningen i olika me- dier, är bristfällig.

Förvaltningsuppgifterna vid 01 handläggs för närvarande av ett provisoriskt organ under rektors ledning medan tjänsten som ad- ministrativ chef är vakant.

En av de grundläggande tankarna bakom utformningen av 01 var att olika yrkesutövare inom samtliga medier skulle utbildas tillsammans. Vid ett studium av Dls utveckling kan man konstate- ra att den tvårmediala grundidén undan för undan övergivits. För Dls utveckling anser jag att det är mycket angeläget att kontakter- na mellan medierna utvecklas och förstärks. Det är tillgången på teknik och kunnande inom samtliga medier som är Dls särart.

Efter att ha tecknat bakgrunden genom att beskriva tanken på en teaterhögskola där skådespelare och regissörer skulle utbildas tillsammans, granskar jag idén att sammanföra teaterutbildningen vid DI med skådespelarlinjen i Stockholm. Även om det kan fin- nas organisatoriska skäl som talar för en sådan sammanslagning, talar både pedagogiska och kulturpolitiska skäl emot. Jag drar slutsatsen att någon sammanslagning av teaterutbildningen vid DI med skådespelarutbildningen vid teaterhögskolan i Stockholm in- te bör genomföras. Däremot bör samarbetet mellan de båda hög- skolorna fortsättas och utvecklas ytterligare.

I syfte att skapa förutsättningar för ett bättre samband mellan undervisningen i olika medier föreslås vissa förändringar av Dls organisation. De nuvarande avdelningarna, film/TV—avdelningen, teateravdelningen och radioavdelningen, måste få en fastare orga- nisation och bli institutioner i högskoleförordningens mening. Ge— nom att dessa institutioner får chefer som är förordnade för viss tid och genom inrättande av institutionsstyrelser med representa- tion från både lärare och studerande uppnås en klarare ansvars- fördelning inom Dl. ] institutionsstyrelserna skall praktiska ut- bildningsfrågor behandlas, problem och motsättningar lösas och förslag till DI—styrelsen och andra organ beredas. Här kommer också de studerande att få Insyn och inflytande. DI-styrelsen och rektorsämbetet kommer i en sådan organisation att kunna delege- ra befogenheter och ansvar till institutionschefer och institutions- styrelser. Därigenom skapas bättre möjligheter att i samverkan mellan institutionerna genomföra den planerade undervisningen och uppnå för Dl fastställda gemensamma mål. Ärenden som fö- reläggs Dl-styrelsen kan på detta sätt bli bättre beredda och Dl— styrelsen får bättre möjligheter att i sin funktion som linjenämnd ta ansvar för organisationen av utbildningen.

Den nuvarande provisoriska lösningen av den administrativa ledningsfunktionen bör avvecklas och tjänsten som administrativ chef återbesättas.

Den linjebundna Studiegången vid DI bör behållas. Däremot föreslår jag att den pedagogiska målsättningen ses över i syfte att utbildningen skall breddas och spänna över flera medier. Regiut- bildningen för teater och film bör föras samman när det gäller vissa gemensamma utbildningsavsnitt, t.ex. personinstruktion, textanalys och teoriämnen av olika slag. På samma sätt måste ett tvärmedialt samarbete utvecklas vid utbildningen av scenografer,

teaterproducenter respektive filmproduktionsledare och maskörer. Även filmens bild— och ljudmedarbetare bör veta mer om teater och om skådespelarens arbete. Också inom den mycket väl funge- rande radioavdelningen skulle enligt min mening en större kon- takt med andra avdelningar kunna verka stimulerande för arbetet i det egna mediet.

Den av riksdagen beslutade professuren i dramatik bör inrättas vid D] och utbildningen av dramaturger bör utvecklas till en ut— bildning kring den dramatiska textens funktioner i medierna.

Den ettåriga allmänpraktiska medielinjen vänder sig till dem som i sitt arbete behöver använda medier, t.ex. lärare. ungdoms— och fritidsledare och bibliotekarier. Denna linje, som arbetar med alla DIs medier, har utvecklats till att bli en mediepedagogisk lin- je och jag föreslår därför att den skall benämnas mediepedagogis- ka linjen.

Inom en lokal linje anordnas vid Dl en grundläggande teater— teknisk utbildning. Jag föreslår att DI genom omprioriteringar av sina resurser, genom samarbete med teaterinstitutioner och regio- nala högskolor samt genom utnyttjande av sin egen kursverksam- het medverkar till ytterligare utbildningsinsatser i olika tekniska teateryrken. DI bör ta ansvar för den teatertekniska utbildningen på högskolenivå och samarbeta med utbildningsutskottet inom Svensk teaterunion IT] i dessa utbildningsfrågor.

En fristående enhet inom Dl ansvarar under styrelsen för 015 kursverksamhet. Denna omfattar i princip fortbildning och vida- reutbildning inom det egna mediet av yrkesverksamma eller vida- reutbildning inom annat medium än det egna. Kursverksamheten är en viktig samarbetspartner i det nordiska samarbetet. Likaså samarbetar kursverksamheten med de regionala högskolorna. Kursverksamheten måste också i fortsättningen vara en självstän- dig enhet och får inte bli en förlängning av 015 grundutbildning.

Ytterligare en fristående enhet inom Dl svarar för det konst- närliga utvecklingsarbetet. Denna verksamhet som motsvarar de övriga högskolornas forskning, har fått i grunden ändrade förut- sättningar i och med att en professur i regi nyligen inrättats. Det konstnärliga utvecklingsarbetet bör nu ingå i professorns arbete med sina projekt, i de studerandes övningsuppgifter och i doku— mentationen av konstnärliga och pedagogiska erfarenheter.

Ett kapitel om de studerandes väg till DI inleder jag med att belysa behörighetsvillkoren och urvalsmetoderna för antagning till

DI. Jag föreslår att samma behörighetskrav som gäller för flertalet högskolor skall gälla också för Dl, dvs. tvåårigt gymnasium eller motsvarande. För vissa ämnen är det dessutom motiverat med särskilda behörighetsvillkor. En ändring bör göras av föreskrifter- na både om allmän behörighet och den särskilda behörighet som bör gälla för vissa yrkesinriktningar.

Vägen till DI går emellertid inte direkt från gymnasieskolan. Både arbetslivserfarenhet och en viss förutbildning behövs för att kunna tillgodogöra sig undervisningen.

Vissa folkhögskolor och även vissa studieförbund ger grundläg- gande kurser inom olika medieyrken. En viss privat utbildning fö— rekommer också, dock mot höga avgifter. Dessa kurser kan vara en utbildningsmöjlighet för den som söker en praktisk yrkesinrik— tad grundutbildning inom medieyrken. Någon kvalificerad förut- bildning för den som avser att söka en medieutbildning på hög— skolenivå vid Dl finns däremot inte.

Jag föreslår att DI vartannat år organiserar en förberedande kurs omfattande en termin för sökande till teaterutbildningen vid D] och vartannat år en motsvarande kurs för sökande till filmut- bildningen. Dessa kurser skulle äga rum varje hösttermin det år respektive medium inom DI på grund av den periodicerade an- tagningen, arbetar med endast en årskurs.

Antalet examinerade per år från Dl har minskat på grund av att resurser förts över till en förlängning av utbildningen samt till AP—linjen och kursverksamheten. Samtidigt har arbetsmarknaden inom samtliga medier expanderat starkt. Behövet av en högskole- utbildning på medieområdet har därmed ökat. Utbildningskapaci- teten vid DI kommer i framtiden inte att stå i rimlig proportion till utbildningsbehovet. Av siffror som jag sammanställt framgår att närmare 90 % av de som studerat vid DI är verksamma inom de konstnärliga yrken som de utbildats för. Undervisningen vid DI bereder alltså i mycket hög grad de studerande arbete på me- diemarknaden.

] betänkandet (SOU l990:39) Konstnärens villkor framhåller utredaren Carl Tham att en generell höjning av antalet utbild- ningsplatser för konstnärliga yrken måste genomföras under 90— talet. Dls medielinje har i fråga om antalet studerande inte fått möjlighet att utveckla sig i takt med medieutvecklingen under de senaste tjugo åren.

Redan vid beslutet om att inrätta DI framhölls vikten av det nordiska samarbetet. Samtliga nordiska mediehögskolor är i prin- cip öppna för nordiska medborgare under förutsättning av att dessa besitter nödvändiga språkkunskaper. Den nordiska kurs- verksamheten svarar för en betydande del av fortbildning och vi- dareutbildning. De nordiska teater— och him/T V —högskolorna har sökt nå de mål som uppställts för det nordiska samarbetet. Även' | övrigt har Dl goda kontakter med andra länder, inte minst genom medlemskapet i den internationella filmhögskoleorganisationen ClLECf. Möjligheterna att i framtiden få tillgång till Nordplus- medel i det nordiska samarbetet och bidrag från Erasmusprojek- tet inom EG bör bevakas.

] utredningens slutkapitel understryker jag de studerandes be— hov av praktik och kontakt med arbetsmarknaden i hela landet. Lokaler och teknisk utrustning behövs för att skapa verklighets- trogna arbetssituationer inom Dl. Men det största problemet för undervisningens kvalitet är bristen på skådespelare. Denna fråga måste Dl—Iedningen lösa.

2 60—talets utbildningsreformer

Staten tog under 60—talet ett större ansvar för utbildningen på medieområdet. En viktig reform var tillkomsten av de nya scen— skolorna som skildes från teatrarna. Svenska filminstitutet star- tade den första filmskolan i Sverige. Tillkomsten av Dl innebar att vi fick en reguljär utbildning i regi och att kraven på en stat- lig utbildning för film, television och radio blev tillgodosedda.

Som ett led i en mer aktiv statlig kulturpolitik aktualiserades under 1960—talet också utbildningsfrågorna, bl.a. frågan om ut— bildning av de yrkesgrupper som arbetar inom teater, film, TV och radio.

2.1. Scenskolorna

När den av regeringen tillsatta s.k. provinsteaterutredningen av- gav sitt betänkande år 1961 (Den sceniska utbildningen, stencil) påtalade den att utbildningen av skådespelare var otillfredsställan- de både kvantitativt och kvalitativt. Utredningen föreslog en stat- lig treårig utbildning av skådespelare. En ny dramatisk och en ny lyrisk skola skulle inrättas och elevintagningen skulle ökas vid de redan existerande skolorna. Utredningen betonade starkt vikten av att de nya skolorna gjordes fristående i förhållande till sina moderteatrar.

Året därpå väcktes motioner i riksdagen med förslag om utred— ning av utbildningsfrågorna för verksamma inom teater, film, TV och radio.

Teaterns utbildningsråd, som var ett samrådsorgan bildat av Svenska Teaterförbundet och Teatrarnas Riksförbund, dvs. den

fackliga organisationen och arbetsgivarorganisationen på teater- området, lade år 1963 fram ett förslag till utbyggnad av skådespe- larutbildningen som delvis avvek från provinsteaterutredningens. En ny skola i Stockholm skulle ersätta utbildningarna vid Drama- tiska teatern, stadsteatern i Norrköping—Linköping samt Rikstea- tern. Denna skola skulle tillgodose hela den del av det samlade utbildningsbehovet som inte täcktes genom utbildningarna i Mal- mö och Göteborg. I var och en av dessa senare städer skulle en- ligt förslaget i fortsättningen finnas en skola med både dramatisk och lyrisk utbildningslinje. l prop. l963:103 (SU 126, rskr. 299) redogjorde departementschefen för dessa frågor men var inte be- redd att ta slutlig ställning till undervisningens organisation och förläggning. Han föreslog bl.a. viss försöksverksamhet i Malmö och Göteborg och att vissa ytterligare resurser skulle ställas till förfogande. Vidare angavs riktlinjer för det fortsatta planerings— och utredningsarbetet.

1 maj 1963 beslöt regeringen att ge Åke Meyerson i uppdrag att närmare överväga organisationen av en statlig scenisk utbildning. Utredningen skulle genomföras i samråd med Teaterns utbild- ningsråd.

Utredningsmannen fick kort tid till sitt förfogande. Teatrarna och Teaterförbundet hade emellertid haft tillfälle att mycket länge diskutera vad som borde göras åt utbildningen på teaterom- rådet. Ett resultat av samrådet blev att utredningsförslaget kom att omfatta tre scenskolor, i Stockholm, Göteborg och Malmö. Redan hösten 1963 förelåg betänkandet (stencil E 1963) Statens skolor för scenisk utbildning och under vårriksdagen 1964 fatta- des beslut om riktlinjerna och organisationen av skådespelarut— bildningen i huvudsak i enlighet med utredningens förslag (prop. 1964:66, SU 115, rskr. 250).

Beslutet om de statliga scenskolorna år 1964 kom att få utom- ordentligt stor betydelse för teaterlivet. Det var ingen tillfällighet att slutet av 60— talet blev en så omvälvande och vital period på teatrarna. De mer välutbildade och allmänorienterade elevkullar som under dessa år gick ut från scenskolorna var en viktig förut- sättning för förändringarna både inom och utom institutionerna.

Provinsteaterutredningen uppmärksammade också behovet av en ökad utbildning för radio, television och film och föreslog särskild utredning av denna fråga. Svenska Filmsamfundet, som var en fö- regångare till Svenska Filmakademien och vars medlemmar be- stod av ledande filmkonstnärer och kritiker, hade redan tidigare mycket aktivt verkat för att få till stånd en utbildning för film och television och hade också vid flera tillfällen uppvaktat eckle- siastikministern i ärendet. Samtidigt pågick inom finansdeparte- mentet planeringen av nya finansieringsformer för svensk film- produktion.

I prop. 1963:101 redovisades ett avtal mellan filmbranschen och staten vilket innebar att en stiftelse benämnd Svenska Filmin— stitutet bildades. Till stiftelsens uppgifter skulle höra att stödja ar- tistisk och teknisk utbildning liksom undervisning och forskning inom filmens område.

Svenska filminstitutet startade redan året därpå sin filmskola, den första filmskolan i Sverige. Denna skola verkade sedan i sex år fram till år 1970 då den övertogs av det nystartade DI.

2.3. Dramatiska institutet

Teaterns utbildningsråd spelade en viktig roll inte bara för refor- meringen av skådespelarutbildningen. Åren 1963 och 1964 före- slog rådet en provisorisk utbildning av regissörer och scenografer. Även provinsteaterutredningen hade tidigare lagt liknande förslag. Scenskolan i Stockholm, som då fortfarande har namn efter Dra— maten, föreslog år 1964 en provisorisk regissörsutbildning vid Dramaten. Otåligheten att gå vidare och lösa även återstående ut- bildningsfrågor var alltså stor.

Samma år som Åke Meyerson fick uppdraget att utreda skåde- spelarutbildningen, alltså 1963, tillsatte regeringen en utredning som under ledning av borgmästaren i Norrköping Sven Lutteman skulle utreda utbildningen inom teaterns, filmens, radions och te- levisionens områden.

Den Luttemanska utredningens förslag (Ecklesiastikdeparte— mentet 1965:9 Utbildning av regissörer m.fl.) avsåg utbildning av regissörer, vissa producenter inom TV och radio, scenografer,

filmarkitekter och maskörer. Utredningen hade bl.a. diskuterat möjligheten att knyta utbildningen till existerande produktionsen- heter för olika medier. Man hade emellertid funnit detta alterna- tiv ogenomförbart, främst med hänsyn till att lokaler och utrust- ning inte kunde göras tillgängliga i erforderlig omfattning. I stäl- let inriktade utredningen sig med stöd av sina direktiv på att ut— forma förslag till en institutionellt sammanhållen utbildning.

Vid detta institut skulle finnas utbildningsvägar för regissörer, producenter för television och radio, scenografer, filmarkitekter och maskörer. Utbildningen skulle till stor del utformas som öv— ningsproduktion med en nära samverkan mellan olika yrkesgrup- per. För att institutet skulle kunna fungera på detta sätt måste det enligt de sakkunnigas mening få sådana lokaler och tekniska re- surser att en kvalificerad övningsproduktion kunde genomföras i tillräcklig omfattning inom institutet. Utredningen föreslog att 10- kalfrågan skulle lösas genom att institutet skulle inrymmas i den byggnad som skulle uppföras för Svenska filminstitutet med bl.a. lokaler för filminstitutets filmskola. Viss scenografutbildning före- slogs emellertid bli förlagd till konstfackskolan.

Vid remissbehandlingen underströks genomgående att det fanns behov av en välorganiserad utbildning på medieområdet. Regissö- rerna och övriga berörda yrkeskategorier var av sådan betydelse för den framtida utvecklingen att utbildningsfrågorna måste ägnas den största uppmärksamhet. Utredningens förslag om en till ett särskilt institut samordnad utbildning tillstyrktes i allmänhet. Bå— de pedagogiska och ekonomiska skäl ansågs tala för en sådan lös- ning.

] prop. 1966:95 angående vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden tog föredragande statsråd ställning till utredningens förslag och konstaterade att nu förelåg ”ett sammanhängande och praktiskt taget fullständigt ut- bildningssystem för de dramatiska konstarterna”. Han föreslog därför att ett principbeslut skulle fattas om att upprätta en utbild- ningsinstitution för de aktuella yrkesgrupperna.

Föredraganden tog därvid upp frågan om den nya utbildning- ens samordning med annan liknande utbildning. Han ansåg att starka skäl talade för en samordning mellan det nya institutet och Svenska filminstitutets filmskola.

Även förhållandet till Sveriges Radios utbildning berördes och frågan om någon del av denna utbildning kunde föras över till

den nya institutionen togs upp. Föredraganden framhöll att den nya utbildningen skulle komma att komplettera Sveriges Radios men ansåg sig inte kunna ta ställning i frågan om ett sammanfö- rande. Han fann det angeläget att saken undersöktes närmare.

Utvecklingen i Norden på detta område berördes och föredra— ganden ansåg att det var väsentligt att samordningen mellan den nya svenska utbildningen och motsvarande verksamhet i andra nordiska länder ägnades uppmärksamhet i det fortsatta plane- ringsarbetet.

Riksdagen fattade i enlighet med propositionen ett principbe- slut att upprätta D] och en organisationskommitté tillsattes vars ordförande blev skolrådet Birger Gårdstedt. Denna organisations- kommitté skulle göra kompletterande utredningar i fråga om ut- bildningsbehovet, utbildningens organisation, kostnader m.m.

Kommitténs förslag (Ecklesiastikdepartementet 196717) över— lämnades till regeringen ijuni 1967. 1 mars 1968 tillsatte regering- en en interimsstyrelse för Dl.

] prop. 1969:1 (bil. 10 s. 166) redovisade departementschefen sina ställningstaganden med anledning av förslagen dels från orga- nisationskommittén, dels från interimsstyrelsen samt remissyn- punkterna på dessa. Riksdagen beslutade i enlighet med proposi- tionen att inrätta D] den 1 juli 1969 och undervisningen startade hösten 1970. Då överfördes också filmskolan från Filminstitutet till DI enligt en särskild uppgörelse.

Att staten under 60—talet tog ett större ansvar för utbildningen på medieområdet, innebar en omfattande uppbyggnad av utbild- ningsresurserna vilka dittills varit närmast obefintliga. En viktig förändring var scenskolornas skiljande från teatrarna. Tillkomsten av D] innebar att vi för första gången fick en reguljär regiutbild— ning i stället för de tidigare sporadiska försöksverksamheterna och att kraven på en statlig utbildning för film, television och ra- dio blev tillgodosedda.

3. Utvecklingen inom DI

Under 70—talet genomfördes successivt betydande förändringar av Dls verksamhet. En kursverksamhet för bl.a. fortbildning in- rättades, den allmänna produktionstekniska linjen fick ställning som en fristående linje och slutligen förlängdes vissa utbildning- ar inom medielinjen för film/TV, radio och teater till tre år. För att möjliggöra dessa förändringar periodicerades intagningarna. Examinationen av studerande har därför minskat.

När utbildningen vid DI skulle påbörjas läsåret 1970/71 var 10- kalerna i Filmhuset ännu inte färdiga att tas i bruk och utbild- ningsprogrammet det första året kunde därför inte genomföras fullt ut. Antalet studerande fick begränsas och kompletterande ut- bildning ges även under det följande läsåret som kompensation för förlorade undervisningsmoment.

Under detta och de närmast följande läsåren skedde successiva förändringar av verksamheten utifrån de erfarenheter man gjorde. Dessa frågor behandlades i det årliga budgetarbetet. Förändring— arna kom att bli betydande i förhållande till de ursprungliga pla- nerna.

1 prop. 1972:1 (bil. 10 s. 140) tog departementschefen ställning till vissa förslag om ändrad utbildningsstruktur som föreslagits och som i praktiken bl.a. skulle innebära en oavbruten treårig studiegång vid institutet.

Departementschefen ansåg att man i stället skulle välja en lös— ning som innebar att grundutbildningen också fortsättningsvis skulle vara avslutad efter två år och att påbyggnadskurserna skul- le upphöra i dess dåvarande form. I dess ställe skulle erbjudas kortare eller längre kurser som var anpassade till aktuella fort- bildningsbehov.

Studerande som genomgått den tvååriga utbildningen skulle ef- ter en tids yrkesverksamhet kunna tas in till sådana fortbildnings— kurser tillsammans med andra yrkesverksamma.

Institutets styrelse skulle få i uppdrag att förbereda en sådan omläggning och den skulle gälla fr.o.m. läsåret 1973/74. Dessför- innan skulle en viss försöksverksamhet bedrivas.

I prop. 1973:1 (bil. 10 s. 158) redogjordes för den beslutade ändringen av utbildningsstrukturen vid Dl. I fråga om de tvååriga utbildningslinjerna föreslog Dls styrelse att utbildningen skulle ut- formas så att den gav de studerande kompetens att fylla ansvariga funktioner inom sitt yrkesområde vid programframställning inom minst ett av de medier som institutet utbildar för. Departements- chefen anslöt sig till denna uppläggning.

Den produktionstekniska utbildning som bedrivits sedan star- ten år 1970 och som riktade sig till yrkesverksamma inom andra områden skulle behålla sin inriktning och ha formen av en ettårig lärokurs inom den allmänna linjen.

Vad gäller frågan om institutets kursverksamhet sade sig depar- tementschefen vilja avvakta erfarenheterna av den pågående för— söksverksamheten innan han tog ställning till dess framtida ut- formning.

] prop. 197411 (bil. 10 s. 87) återkom departementschefen till frågan om Dls kursverksamhet. Styrelsen hade i sin anslagsfram- ställning redovisat den fortbildning som hade bedrivits på försök och föreslagit att kursverksamheten fr.o.m. läsåret 1974/75 skulle ingå i institutets ordinarie verksamhet. Den skulle därvid syfta till att dels ge fortbildning och kompletterande utbildning åt yrkes- män inom programproduktion i teater, radio och television, dels möta nya utbildningsbehov som hängde samman med att använd- ningen av dessa medier vidgades i samhället. Vidare ansåg styrel- sen att man inom kursverksamheten skulle kunna utföra viss ex- perimentproduktion för att i olika avseenden bidra till utveckling- en inom de områden som berörs av institutets utbildning.

Departementschefen ställde sig positiv till en fortsatt försöks— verksamhet med de syften som institutet hade föreslagit, men vil- le avvakta ytterligare erfarenheter innan han tog ställning till hur verksamheten definitivt skulle utformas och till resursfördelning— en mellan grundutbildning och fortbildning.

] prop. 1975:1 (bil. 10 s. 114) redovisade departementschefen Dls bedömning av utvecklingen i fråga om efterfrågan på institu-

tets utbildningar samt sina egna ställningstaganden. En ökad ef- terfrågan på fortbildnings— och vidareutbildningskurser motivera- de enligt DIs mening att verksamheten blev reguljär. Institutet önskade också en mer flexibel resursfördelning så att det hade möjlighet att omfördela utbildningsresurserna mellan grundutbild- ning och kortare kurser. Dessa synpunkter fick departementsche— fens stöd. Antagningen till den tvååriga utbildningen skulle enligt denne minskas från 30 till 24 studerande per år, varigenom ut- bildningsresurser kunde föras över till den ettåriga allmänna pro— duktionstekniska utbildningen och till kursverksamheten. Samti- digt tog departementschefen ställning för att den allmänna pro- duktionstekniska utbildningen skulle vara en fristående linje.

I mitten av 1970—talet förelåg förslag rörande ny organisation för den högre utbildningen i vårt land. Därvid fattade regeringen och riksdagen beslut som också berörde DI.

] prop. 1976/77:59 (s. 68) föreslog departementschefen att ut- bildningarna på kulturområdet, bland dem DI, skulle föras till den nya högskolan den 1 juli 1978. Den organisatoriska ställning- en för sådana utbildningar inom Stockholmsregionen skulle emel— lertid ses över ytterligare. Medel för DI föreslogs bli anvisade un- der sektorn för kultur— och informationsyrken (prop. 59 s. 300 och s. 306).

I prop. 1977/78:100 (bil. 12 s. 339 och s. 390) behandlades frå— gan om organisationen för konstnärlig utbildning i Stockholm med anledning av förslag från universitets— och högskoleämbetet (UHÄ). Departementschefen förordade att utbildningarna, bland dem DI, skulle utgöra fristående högskoleenheter. Han förutsatte att enheterna själva sökte former för att bl.a. samordna de admi- nistrativa funktionerna i syfte att frigöra resurser för pedagogisk och konstnärlig utveckling. I samma proposition (s. 464) föreslogs att inom sektorn för kultur- och informationsyrken skulle inrät- tas bl.a. allmänpraktiska medielinjen samt medielinjen för film/ TV, radio och teater om 40 poäng respektive 80 poäng.

I oktober 1979 föreslog en av UHÄ tillsatt arbetsgrupp att den tvååriga grundutbildningen, medielinjen för film/TV, radio och teater, skulle förlängas till tre år, motsvarande 120 poäng. Bland skälen för denna förlängning av studietiden anförde arbetsgrup- pen: "En förlängning av utbildningen ger bättre förutsättningar för de studerande till en av både konstnärliga och arbetsmark-

nadsmässiga skäl önskvärd orientering om ett eller flera andra medier vid sidan av huvudmediet.”

I prop. 1981/82:100 (bil. 12 s. 456) biträdde utbildningsminis- tern detta förslag som då ingick i anslagsframställningen från UHÄ. Statsfinanserna hade emellertid inte tillåtit motsvarande re- surstillskott. Förlängningen av utbildningen möjliggjordes i stället genom en ändrad dimensionering som innebar att man till film/ TV skulle ta in studerande vartannat läsår och till teater samt maskering—perukmakeri två av tre läsår. Radioutbildningen för- blev tvåårig.

Detta beslut innebar att årskurser och antalet årsstudieplatser och därmed kostnaderna kom att variera mellan skilda budgetår, ett förhållande som tidvis vållat Dls ledning betydande svårighe- ter. Vidare innebar förlängningen av utbildningen att examinatio- nen av studerande från medielinjen kom att minska med ca en tredjedel.

1 och med beslutet om förlängningen av undervisningen och den periodicerade intagningen fick DI den utformning som för närvarande gäller.

4. Dls organisation i dag

Dls nuvarande organisation möter kritik från både lärare och studerande. De studerande saknar insyn och inflytande. Kom- munikationen mellan avdelningarna är dålig. Styrelsen, som även är linjenämnd, behandlar endast i begränsad utsträckning linjenämndsfrågor. Förvaltningsuppgifterna handläggs proviso- riskt av en arbetsgrupp under rektor.

I styrelsen förordnar regeringen fem representanter för allmän- na intressen av vilka tre skall representera konstnärliga yrken. Styrelsen består i övrigt av tre ledamöter som representerar de anställda och tre ledamöter som företrädare för de studerande samt rektor. Den nuvarande styrelsens mandat gäller t.o.m. juni 1991.

4.1. Pedagogisk organisation

Enligt högskolelagen skall för den grundläggande högskoleutbild- ningen finnas linjenämnder om inte annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar. Linjenämnd skall inom sitt verksam- hetsområde planera utbildningen och handlägga övriga frågor om vad utbildningen skall innehålla och hur utbildningen skall orga- niseras.

Genom beslut 1978—06-15 föreskrev regeringen att linjenämnd inte skall finnas bl.a. vid DI. Det innebär att institutets styrelse skall svara för de uppgifter som normalt ligger på linjenämnd.

Vid DI finns två allmänna linjer, medielinjen för film/TV, radio och teater samt allmänpraktiska medielinjen. Inom medielinjen för film/TV, radio och teater finns ett flertal olika yrkesutbild-

ningar inom samtliga berörda medier. En del av dessa yrkesinrikt- ningar kan leda till framtida arbetsuppgifter inom flera medier. Inom denna medielinje är utbildningen för radio tvåårig, medan utbildningarna för olika yrken inom film/TV och teater är treårig. Den allmänpraktiska medielinjen är ettårig.

Utöver de här angivna utbildningsenheterna finns för Dls kurs- verksamhet en särskild enhet med egen budget. Fristående från grundutbildningen bedrivs konstnärligt utvecklingsarbete vid yt- terligare en enhet. Vidare anordnas en tvåårig teaterteknisk ut- bildning inom en lokal linje.

Organisationen under styrelsen av den pedagogiska ledningen för medielinjen för film/TV, radio och teater kan beskrivas med följande figur.

Lärarkollegium

Film/TV — avdeln. Radioavdelning Avd. — kollegium Avd. — kollegium Avd. — ledare Avd. - ledare

Teateravdelning Avd. — kollegium Avd. - ledare

I lärarkollegiet ingår huvudlärare men inte rektor och inte hel- ler representanter för institutets kursverksamhet eller konstnärligt utvecklingsarbete. Avdelningarna har var sitt avdelningskollegium med avdelningsledare. Avdelningskollegiet utser avdelningsledaren för kortare eller längre tid.

Ett mera informellt forum är den s.k. rektorsföredragningen. I denna deltar rektor och huvudlärarna från avdelningarna. Sam- manträdena har karaktär av samråd men även regelrätta föredrag- ningar kan förekomma och beslut fattas av rektor. Sammanträde- na har hållits varje vecka eller mera oregelbundet.

Styrelsen synes inte i någon större utsträckning behandla frågor som normalt handhas av linjenämnd och med den detaljerings-

grad som krävs när utbildningsprogram skall göras upp och skilda krav skall vägas in.

Lärarkollegiet har blivit huvudforum för den pedagogiska pla- neringen. Det betyder att inflytande och möjligheter att påverka uppläggningen av utbildningen för de studerande är starkt be- gränsade. Kollegiet är endast rådgivande.

De nuvarande förhållandena möter kritik från såväl lärare som studerande. _

Kritiken går bl.a. ut på att nuvarande organisation försvårar och i många fall hindrar samarbete både mellan lärare och mellan studerande i de olika utbildningarna. Den försvårar också värde- fulla och önskvärda kontakter med andra högskolor och med branschen.

De studerande säger sig ha intresse för samarbete i utbildning- en men konstaterar att man inte har kontakt med andra studeran- de vid institutet än de som går i den egna utbildningen. Det finns för lite kommunikation mellan avdelningarna. De studerande så- ger sig i många fall känna stark isolering i sin utbildningssitua— tion. Den nuvarande uppdelningen i avdelningar anses också be- gränsa de studerandes möjligheter att välja alternativ inriktning på sin utbildning. I själva verket har den studerande redan vid an— sökningstillfället bundits till en viss inriktning. De studerande an- ser sig sakna möjlighet att påverka utbildningen utom i vissa fall i den praktiska arbetssituationen.

Också för många lärare framstår den strikta uppdelningen i av- delningar som ett hinder för en effektiv verksamhet. Man konsta— terar att det nu är ”vattentäta skott” mellan avdelningarna med strikt fördelning av anslagen mellan dessa. Det hindrar en bredd- ning av utbildningen och gör det omöjligt att t.ex. ge en utbild- ning som går över avdelningsgränserna.

En grundläggande brist i den nuvarande pedagogiska organisa- tionen synes vara att det vid institutet saknas ett forum med an- svar och inflytande från dem som berörs av verksamheten — såväl studerande som lärare samt övrig personal - där också större och mindre problem och motsättningar kan få komma i dagen och lö- sas.

4.2. Förvaltningsorganisation

Förvaltningens uppgifter kan delas in i tre grupper, dels budget, anslagsframställning, bokföring och uppföljning, dels personalad- ministration, dels också service åt styrelse och rektor. Det är såle— des fråga om åligganden som normalt faller på en högskoleför— valtning. Detta arbete har inte i alla avseenden fungerat så smi- digt och med ett sådant resultat som man kunnat önska. Stora problem har t.ex. uppstått vid arbetet med institutets budget där man bl.a. har haft att fördela de resurser som riksdag och rege— ring har anvisat för Dls verksamhet. Det har således gällt frågor om vad olika utbildningar får kosta, avvägning mellan olika sats— ningar, inre planering t.ex. storleken på olika delar av en utbild- ning, personalbemanning m.m. Arbetet med att få fram underlag för styrelsens slutliga bedömning och beslut har ofta synts onö- digt mödosam och tidskrävande. Enligt min mening ligger en vä— sentlig orsak till svårigheterna i de brister i den pedagogiska orga- nisationen som jag har pekat på i det föregående, dvs. att vissa berörda inte har del i beslutsprocessen och att det inte finns ett reglerat ansvar för besluten på de skilda nivåerna. Problem kan ha uppfattats ha sin grund i bristande saklighet och ansvarstagan- de på den pedagogiska sidan eller olämplig inblandning i utbild- ningsfrågor från förvaltningspersonalens sida.

Sedan administrative direktören frånträtt sin tjänst, har styrel— sen fördelat förvaltningsuppgifterna på fyra av institutets tjänste— män under rektors ledning. Denna provisoriska lösning gäller tills vidare. Vissa förändringar i arbetssätt planerades redan av admi- nistrative direktören, bl.a. inköptes viss datorutrustning för för- valtningen, men denna har först senare tagits i bruk.

5. Den tvärmediala tanken

Under utredningsarbetet inför inrättandet av DI och vid förläng- ningen av medielinjen framhölls sambandet mellan medierna och behovet av undervisning i samtliga medier. Orienteringen om skilda medier har i dag en undanskymd plats på schemat. Det är angeläget att kontakterna mellan medierna inom DI för- stärks.

Uppdelningen av DI i separata avdelningar för teater, film/TV och radio gjordes av pedagogiska och organisatoriska skäl. Denna uppdelning har emellertid bidragit till att DI inte har lyckats ge- nomföra den tvärmediala utbildning som ingick i den ursprungli- ga målsättningen.

Redan den Luttemanska utredningen berörde behovet av att de studerande skulle få en utbildning i flera medier: "Det är — — — av vikt att en yrkesutbildning i synnerhet för centrala yrkesgrupper ger orientering om de olika medias produktionsteknik. Samtidigt är det emellertid en konstnärligt vital angelägenhet att så sker.”

Fortsättningsvis talas det om hur olika medier kan befrukta va— randra och om vikten av att "de kreativa yrkesgrupperna" inte isoleras från varandra under utbildningen.

Denna tvärmediala tanke finns också med i den därpå följande organisationskommitténs arbete men överskuggas där av andra problem såsom den mycket höga beräknade per capitakostnaden samt frågor som hängde samman med filmskolans införlivande i D1.

När regeringen är 1969 föreslog riksdagen att inrätta Dl, fram- höll departementschefen bl.a. följande: "Jag anser det vara av vikt att betona att utbildningens mål inte bör vara att enbart ge erfa— renhet och yrkesskicklighet i teknisk mening. Som interimsstyrel-

sen framhåller bör utbildningen också syfta till att pröva elever— nas talang och utveckla de fyra konstarterna var för sig och i in- bördes samverkan.”

När DI—styrelsen år 1972 föreslog en ändring av utbildnings— strukturen angav man bl.a. som mål att ge de studerande kompe- tens att fylla ansvariga funktioner inom minst ett av de medier för vilka institutet meddelade utbildning. Detta mål skulle uppnås genom en gradvis Specialisering under utbildningstiden. Därmed hade man avsevärt avlägsnat sig från målsättningen från år 1969 att "utveckla de fyra konstarterna var för sig och i inbördes sam- verkan". Nu gällde det i stället specialisering på ”minst ett medi- um".

När utbildningen är 1981 förlängdes till tre år, var ett av syfte- na emellertid att skapa förutsättningar för en ”av både konstnärli- ga och arbetsmarknadsmässiga skäl önskvärd orientering om ett eller flera andra medier vid sidan av huvudmediet".

Ett studium av Dls utbildningskatalog visar att den sökande nu har att välja mellan att utbilda sig inom teater, film/TV eller ra- dio. Endast maskörutbildningen anges avse både filmffV och tea- ter. Bland kursmomenten inom respektive medium och yrkesin- riktning anges inte heller någon orientering i något annat medi- um. Undantaget är utbildningen i dramaturgi för teater, där man bland kursmomenten återfinner dramaturgi och produktionsori— entering avseende film/TV.

Den orientering om skilda medier som ursprungligen ansågs vara en viktig del av undervisningen vid DI, har i dag uppenbarli- gen en undanskymd plats på schemat. Som skäl för detta anförs bristande intresse från både studerande och lärare. Intagnings- principerna förstärker dessutom den vid ett medium starkt yrkes- fixerade målsättningen hos de sökande.

När utredarna framhöll behovet av orientering i flera medier, byggde man på det faktiska förhållandet att i första hand regissö- rer under sitt yrkesliv ofta arbetar inom både teater, film, TV och radio. Det är fortfarande på det sättet. Mot den bakgrunden före- faller det olyckligt att kontakten mellan teaterregi och filmregi är så begränsad. Beträffande dramaturgi, scenografi, produktionsled- ning och mask gäller i stort sett samma förhållanden. När det gäl- ler filmens och TV3 tekniska funktioner, bild, ljud, klippning och redigering är naturligtvis bundenheten vid mediet mera påtaglig. Men just därför borde erfarenheter och utblickar över andra me-

diers arbetsformer kunna ge värdefulla perspektiv på det egna ar- betsområdet.

Bortsett från de rent yrkesinriktade utbildningssynpunkterna finns det emellertid ett annat och kanske väsentligare skäl att överväga en ökad kontakt mellan medierna inom Dl. De olika medierna påverkar varandra. Filmen har starkt påverkat det mo- derna dramat. TV som distributionsmedium av både film och tea— ter påverkas av och påverkar dessa båda konstformer.

DI är den enda utbildningsinstitution i landet där personal och tekniska resurser finns tillgängliga för samtliga medier. Denna unika uppbyggnad borde DI bättre utnyttja genom att skapa un- dervisningssituationer där olika konstarter befruktar varandra. DI skulle därigenom också kunna medverka till och driva på utveck— lingen inom t.ex. film och teater.

För Dls framtida utveckling bedömer jag det som mycket ange- läget att kontakterna mellan medierna förstärks och utvecklas. Det är tillgången på teknik och kunskap inom samtliga medier som är Dls särart.

6. Idén om en teaterhögskola

Synen på förhållandet mellan regissören och skådespelarna har förändrats under 70— och 80-talen. Tanken på en gemensam ut- bildning av skådespelare och regissörer, en teaterhögskola, har förts fram i debatten. Också en rad andra förslag till regiutbild- ningar har presenterats.

Mycket hade hänt på teatrarna mellan år 1963, då den Lutte- manska utredningen tillsattes och de första åren på 70—talet, då de första Dl—eleverna gick ut på arbetsmarknaden. Institutionstea- trarnas arbetsformer hade radikalt förändrats och synen på regis— sörens roll hade blivit en annan än den som beskrevs i den Lutte- manska utredningen. Detta kan vara en av förklaringarna till att Dls tillkomst inte kom att få samma omedelbara betydelse för teatrarna som tillkomsten av de statliga scenskolorna några år ti- digare.

Om regissörens uppgift heter det i utredningen är 1963 att den ”.... kan definieras som förmågan att sceniskt och personligt till- ägna sig ett drama så starkt och på ett så visionärt sätt att scenens olika krafter kan enas kring regiidén. Det är på grundval av den- na visionära förmåga — regiidén — som regissören stundom litte- rärt bearbetar texten för sceniskt bruk, i samarbete med dekora- tör, koreograf och maskör, fastställer skisser till dekor, kostym och mask, utarbetar scenerier, dvs. de uppträdandes grupperingar och rörelser samt instruerar artisterna".

De mera kollektiva arbetssätt som växte fram inom teatrarna under slutet av 60—talet och början av 70-talet kunde självfallet inte förutses av utredningsmännen. Därför berör de inte heller skådespelarnas medansvar och medverkan i utformningen av den konstnärliga idén. Utbildningen vid scenskolorna omnämns endast

som en tänkbar förutbildning för sökande till regiutbildningen vid DI. Dessutom säger utredningen att det ur "praktisk synpunkt” är fördelaktigt att regieleverna gör sin första iscensättning med tred- jeårseleverna vid skådespelarutbildningen.

Inte heller organisationskommittén tar i sitt betänkande år 1967 upp frågan om det eventuella behovet av ett samband mel- lan utbildningen av skådespelare och utbildningen av regissörer.

Först år 1978 berörs de nya arbetsmetoderna och de nya konst- närliga målen i betänkandet (UI-IÄ—rapport 1978:1) Utbildningen vid statens scenskolor. Bland de förhållanden som ändrat utbild- ningsbehovet nämns, att det "kollektiva arbetssätt som initierades av de fria grupperna bedrivs nu även inom andra mindre ensem- bler och inom vissa grupper på de stora teatrarna". Vidare nämns i betänkandet den ”uppsökande teatern, barn— och ungdomstea- tern, föreningsteatern, där kontaktarbetet med publiken både före och efter själva föreställningen är en viktig del av arbetet”. Läng- re fram i detta betänkande heter det:

”De utvecklingstendenser som finns inom teatern tyder på att det kollektiva arbetssättet och samverkan mellan olika yrkesgrup- per inom teatern blir allt nödvändigare. Behovet av en breddad yrkesroll för såväl skådespelare som musikdramatiska artister ta— lar för en ökad samordning mellan olika utbildningar inom tea- terområdet. De små regionala ensemblernas behov av allsidigt ut— bildade artister understryker också behovet av ökad integrering mellan exempelvis scenskoleutbildningen och den utbildning som dramatiska institutet bedriver.

Vi anser att utbildningarna inom teaterområdet bör samordnas i teaterhögskolor. Frågan om en mer integrerad teaterutbildning inom ett antal teaterhögskolors ram kräver att man går in på en rad utbildningar vid sidan av skådespelarutbildningen och den musikdramatiska utbildningen och därmed faller den utanför vårt uppdrag. Vi föreslår därför att frågan om en för olika yrkesgrup— per inom teaterområdet mer integrerad utbildning görs till före- mål för en särskild utredning.”

Bland remissinstanserna var de flesta mycket positiva till den av scenskoleutredningen framförda tanken på en teaterhögskola och många ansåg att frågan borde utredas. Någon sådan särskild utredning har emellertid ännu inte kommit till stånd.

6.1. UHÄs diskussionsunderlag

Åtta år senare tog avdelningsdirektören Benny Jonsson äter upp tanken på en teaterhögskola i ett diskussionsunderlag (Teaterut- bildning i framtida teaterhögskolor, UHÄ 1986). Han skisserade där förslag och utkast till modeller för en samordning av scenut- bildningarna. I anslutning härtill pekade promemorian på två mo— deller för en sammanslagning av DI och teaterhögskolan i Stock- holm. Antingen skulle hela DI gå samman med teaterhögskolan eller också skulle enbart teateravdelningen slås ihop med skåde- spelarutbildningen, varvid man alltså skulle få en film— och en teaterhögskola i Stockholm.

6.2. Ytterligare förslag

År 1987 föreslog teaterhögskolan i Malmö, som är en institution inom universitetet i Lund, i sin anslagsframställning att en regi— och dramaturgiutbildning skulle inrättas i Malmö. Man åberopade därvid Benny Jonssons tankegångar om en samordnad teaterut- bildning. Malmöskolan har också under flera år framgångsrikt samarbetat med DI och genomfört projekt för både regi- och dra- maturgistuderande.

Operahögskolan i Stockholm och institutionen teater— och ope- rahögskolan vid Göteborgs universitet har i anslagsframställningar presenterat ett förslag till en påbyggnadslinje i musikteaterregi. Utbildningen skulle omfatta 80 poäng och intagning av studeran— de skulle äga rum vartannat år i Stockholm och vartannat år i Göteborg med start i Göteborg läsåret 1991/92.

Styrningsgruppen for nordiskt samarbeid innen höyere utdan— ning, en grupp inom Nordiska Ministerrådet, låt är 1989 företa en utredning genom förre chefen för Den Norske Opera Gunnar Brunvoll som föreslog en gemensam nordisk utbildning i operare- gi, förlagd till operahusen i Köpenhamn, Helsingfors, Oslo och Stockholm.

Det finns alltså en rad olika förslag till nya former för utbild- ning av regissörer. '

7. Teaterutbildningen vid DI och skådespelarlinjen i Stockholm — idén om en sammanslagning

Tanken på att föra samman teaterutbildningen vid Dl med skå- despelarlinjen i Stockholm bör granskas från en rad olika syn-

punkter. En sådan granskning leder enligt min mening till slut- satsen att man inte bör föra samman dessa utbildningar.

Redan år 1972 beslöt Dls styrelse att dela D] i en teateravdel- ning och en filmavdelning. Kontakten mellan dessa båda avdel— ningar är som nämnts inte särskilt välutvecklad. Det faktum att vissa årskurser inom teateravdelningen periodvis arbetat i andra lokaler än övriga DI, har naturligtvis också försvårat kontakten mellan avdelningarna.

Däremot samarbetar varje avdelning för sig med olika scensko— lor. Filmavdelningen har svarat för viss film/TV—utbildning på scenskolorna, vilket varit framgångsrikt och uppskattat. Teaterav- delningen har också haft samarbetsprojekt både med skådespelar- linjen i Malmö och med den i Stockholm.

Det är i detta läge naturligt att tanken vuxit fram att Dls tea- teravdelning kanske borde sammanföras med skådespelarlinjen i Stockholm, som ju f.ö. redan kallar sig teaterhögskolan. Vi skulle i så fall i Stockholm få en teaterhögskola bestående av den nuva- rande skådespelarutbildningen vid teaterhögskolan och den nuva- rande teateravdelningen inom Dl. Filmavdelningen vid DI skulle då utvecklas på motsvarande sätt till en filmhögskola.

Frågan om en eventuell sammanslagning av teaterhögskolan i Stockholm med teateravdelningen inom DI kan övervägas från många olika synpunkter. Bland de skäl som kan tala för eller emot en mer eller mindre omfattande sammanslagning finns i första hand organisatoriska och ekonomiska, pedagogiska, kultur- politiska samt lokalmässiga.

7.1. Organisatoriska och ekonomiska skäl

DI är sedan år 1978 en egen högskola. Samma sak gäller teater— högskolan i Stockholm och operahögskolan i Stockholm. Utöver dessa tre högskoleenheter finns i Stockholm ytterligare fem konstnärliga högskolor. Ur organisatorisk och ekonomisk syn- punkt är detta säkerligen inte rationellt. Varje högskola måste av- sätta resurser för administration som naturligtvis skulle kunna ske i en central enhet. Dessutom kan det vara svårt för dessa små ad- ministrationer att inom sig rymma tillräcklig förvaltningsmässig kompetens. Dessa frågor kommer att granskas i annat samman- hang. Utan att föregripa resultatet av denna granskning kommer jag emellertid i första hand att fästa vikt vid de pedagogiska och kulturpolitiska faktorerna. Enbart organisatoriska och ekonomis— ka skäl bör inte vara tillräckliga för att förorda en sammanslag— ning av Dls teateravdelning och teaterhögskolan i Stockholm.

7.2. Pedagogiska skäl

På många håll hävdas att en skådespelarutbildning eller åtminsto- ne en grundläggande kortare scenisk utbildning måste ingå i regi- utbildningen. Det är sant att de flesta regissörer har skådespelar- bakgrund. Bristen på regiutbildning har självfallet också lett till att rekryteringen skett bland skådespelarna. Det är viktigt att en regissör för att vara en god personinstruktör har tillägnat sig ett språk med vars hjälp han kan kommunicera med skådespelarna och förmedla ofta komplicerade tankegångar och instruktioner. Ett sådant språk förutsätter också en känslighet och förståelse för de många gånger irrationella processer som ingår i en skådespela- res arbete med rollen och med sig själv. Personliga egenskaper och erfarenheter liksom praktiskt arbete tillsammans med äldre kollegor - både skådespelare och regissörer - kan emellertid ha väl så stor betydelse som en grundutbildning som skådespelare. Ytligt sett kan det naturligtvis förefalla praktiskt att regielever— na får tillfälle att praktisera på de jämnåriga skådespelareleverna. Men inget kan vara felaktigare. Ett sådant arrangemang kan tvärtom få karaktären av att en blind leder en blind. Skådespela- releverna behöver få tillfälle att arbeta under ledning av erfarna och kunniga regissörer. Regieleverna behöver få tillfälle att arbeta

med erfarna och kunniga skådespelare. Det stående problemet på både teaterhögskolorna och DI att få fram pengar till engagemang av skådespelare och regissörer får inte locka till att bortse från denna enkla sanning.

Däremot är det självfallet alldeles utmärkt om regielever och skådespelarelever någon gång under sin utbildningstid ställs inför uppgiften att tillsammans med sina generationskamrater lösa en gemensam konstnärlig uppgift. Sådana projekt bör högskolorna gemensamt planera och lägga in i undervisningen, vilket man också för närvarande gör.

På samma sätt kan det naturligtvis finnas skäl för ett nära sam- arbete mellan DI och den statliga skådespelarutbildningen i en rad olika ämnen, både praktiska och teoretiska. För de regielever som helt saknar erfarenhet av skådespelaryrket kan en viss grund- utbildning i scenframställning vara nödvändig. I en rad teoretiska ämnen finns det också möjligheter till samarbete.

Även andra ämnen än regi kan ha fördel av ett samarbete mel— lan DI och teaterhögskolorna. Detta gäller t.ex. mask, scenografi, dramaturgi och produktion. l ämnen av det slaget gäller emeller— tid att Dl—eleverna genomgår en mycket kvalificerad specialistut— bildning med fördjupning i sina ämnen under det att skådespela- releverna endast får anledning att relativt flyktigt beröra dessa. Samarbetsmöjligheterna blir därför trots allt begränsade. Omvänt gäller att skådespelareleverna genomgår en tidskrävande och mycket kvalificerad utbildning på sitt speciella område och därför endast flyktigt har anledning att sysselsätta sig med de olika äm- nen som förekommer inom DI.

Sammanfattningsvis gäller alltså att det finns en rad pedagogis- ka beröringspunkter mellan undervisningen på DI och teaterhög- skolorna. Tyngdpunkten i undervisningen ligger emellertid på skilda områden. Omfattningen av det pedagogiska samarbetet kan därför aldrig bli av den storleken att det motiverar en samman— slagning av skolorna. Jag utgår därvid från att två högskolor ge- mensamt skall kunna planera, schemalägga och genomföra pro- jekt utan att detta gör det nödvändigt att slå samman skolorna.

Inte heller pedagogiska skäl motiverar enligt min mening en sammanslagning av Dls teateravdelning och teaterhögskolan i Stockholm.

De kulturpolitiska mål som riksdagen fastställde år 1974 och som fortfarande gäller, byggde ju i hög grad på den aktiva kulturpoli— tiska debatt som fördes under 60—talet och början av 70-talet. De utbildningsreformer på medieområdet som beslutades under 60— talet växte också fram ur denna debatt. Utbildningsinstitutionerna och den gällande kulturpolitiken har alltså samma rötter

Ett av de viktigaste målen i 1974 års kulturpolitiska beslut var decentraliseringen av kulturlivet. På teaterns område har stora in— satser gjorts för att förverkliga detta mål. Länsteatrar har etable- rats i femton län och dessa teatrar tillsammans med stadsteatrarna och Riksteatern svarar i dag för att teaterlivet blivit en hela Ian— dets angelägenhet. På filmens område finns inte samma utveck— ling, i varje fall inte på produktionssidan, vilket ju bl.a. beror på en tyngre och mera kostnadskrävande teknik och andra produk- tionsvillkor. På TV—sidan finns emellertid regional prodtktion.

För teatrarna har det varit viktigt att skådespelarutbildningen varit förlagd till både Stockholm, Göteborg och Malmö. Att Norr— land ännu inte fått sin egen skådespelarutbildning har vållat svå— righeter för de norrländska teatrarna. Att DI med sin speciella ut— bildning och sitt behov av komplicerad och dyrbar teknisk utrust- ning blev förlagt till Stockholm, har emellertid upplevts som en nödvändighet.

Om däremot delar av DI skulle föras samman med skådespelar— utbildningen vid teaterhögskolan i Stockholm, skulle detza medfö- ra att den likvärdighet som i dag finns mellan skådespelarutbild— ningen i Stockholm, Göteborg och Malmö försvann. Det skulle därmed finnas risk för att teaterhögskolorna i Göteborg och Mal- mö hamnade i en nivå under teaterhögskolan i Stockholm. En stor teaterhögskola i Stockholm, innehållande delar av Dls nuva— rande utbildning, skulle innebära en centralisering av teaterutbild- ningen till Stockholm som går helt emot de kulturpolitiska målen.

Detta hindrar inte att teaterhögskolorna i landet bör ."å möjlig- heter att bredda sin verksamhet att omfatta exempelvis viss regi- utbildning. På samma sätt bör regionala högskolor kunna utveckla sin undervisning i olika medieämnen.

Kulturpolitiska skäl talar alltså mot att teateravdelningen vid DI och teaterhögskolan i Stockholm sammanförs. Tvärtom bör en över hela landet spridd undervisning i ämnen som rör teater,

film, television och radio stimuleras. Vägarna för dem som vill ut- bilda sig för en yrkesmässig verksamhet inom medierna kan gärna vara mångskiftande och sinsemellan olika så att olika begåvnings- typer kan söka sig olika vägar till kunskap och utveckling. Redan befintliga organ vid universitet och högskolor kan liksom också UHÄ svara för överblick och dimensionering utan att nya centra- la organ inrättas.

7.4. Lokalmässiga skäl

DI hyr genom byggnadsstyrelsen sina lokaler i Filmhuset av Sven- ska filminstitutet. Teaterhögskolan i Stockholm hyr på samma sätt lokaler i f.d. Katarina realskola på Söder. Både teaterhögsko- lan och DI kan sägas arbeta under relativt tillfredställande lokal- förhållanden, framför allt sedan DI nu fått tillgång till vissa av danshögskolans tidigare lokaler och dessutom räknar med ett ut— vidgat samarbete med Svenska filminstitutet.

Varken DI eller teaterhögskolan skulle emellertid i sina nuva- rande lokaler kunna inrymma en undervisning utökad med delar av den andra institutionen. Jag utgår från att det inte är realistiskt att inom en överblickbar framtid få till stånd en Iokallösning i form av ett nybygge eller en ombyggnad för en ny samordnad teaterhögskola.

Ett av de starkaste skälen för en sammanslagning av teaterut- bildningarna vid DI och teaterhögskolan skulle emellertid ha varit studenternas möjlighet att få arbeta och leva sida vid sida i sam- ma lokaler. I en större nybyggd anläggning för flera konstnärliga utbildningar skulle de flesta utbildningarna säkerligen stimuleras av kontakterna mellan studenter från olika konstnärliga uttrycks— former. En sådan Iokallösning är emellertid i dag en vision som inte kan ligga till grund för några förslag till nu fungerande ar— betsformer.

Lokalmässiga skäl talar alltså inte för en sammanslagning av Dls teateravdelning och teaterhögskolan i Stockholm. I detta sam— manhang finns det emellertid anledning att understryka vikten av att studerande från de båda högskolorna får möjligheter att träf— fas under samma tak inte bara i gemensamma projekt och gemen— samma moment i undervisningen utan också i andra samman— hang, debatter, seminarier och samvaro i största allmänhet.

7.5. Slutsats

En genomgång av de organisatoriska, ekonomiska, pedagogiska, kulturpolitiska och lokalmässiga skäl som kan anföras för eller emot en sammanslagning av Dls teateravdelning och teaterhög— skolan i Stockholm leder enligt min mening till slutsatsen att nå- gon sådan sammanslagning inte bör ske. Däremot bör samverkan mellan de båda högskolorna ges fastare och mera långsiktigt pla- nerade former.

8. En ny organisation av DI

Dls styrelse bör också i fortsättningen vara linjenämnd. Under— visningen vid DI bör liksom nu organiseras i två utbildningslin- jer. De nuvarande medieavdelningarna bör utvecklas till institu— tioner. De studerande måste tillförsäkras inflytande genom re- presentation i dessa institutioners styrelser. Den nuvarande pro— visoriska lösningen av den administrativa ledningsfunktionen bör avvecklas och tjänsten som administrativ chef bör återbesättas.

8.1. Pedagogisk organisation

Som jag tidigare påtalat har Dls styrelse inte i någon större ut- sträckning behandlat frågor som det ankommer på en linjenämnd att fatta beslut om. Innehållet i Dls utbildning har i själva verket fastställts av rektor i samverkan med skolans tillsvidareanställda lärare inom ramen för de olika Iärarkollegierna. De studerandes möjligheter till insyn och inflytande har varit mycket begränsade. De allmänna intressenas representanter bl.a. från olika medie- branscher har fått mycket lite information om verksamheten, vil— ket isolerat Dl i förhållande till arbetsmarknaden.

Jag har övervägt att föreslå att en linjenämnd omfattande alla institutets utbildningar skulle inrättas. Bland annat med hänsyn till att det här gäller utbildningar med relativt få studerande har jag emellertid bedömt det vara olämpligt att föreslå ytterligare be- slutsorgan. Jag föreslår därför att nuvarande bestämmelser skall gälla också i fortsättningen, dvs. att Dls styrelse tillika skall vara linjenämnd. Därvid krävs emellertid ett annat arbetssätt inom sty- relsen. För att detta skall bli möjligt krävs en distinktare organisa- tion av Dls funktioner under styrelsen/Iinjenämnden.

De två allmänna linjerna inom DI är inriktade mot två skilda arbetsmarknader. Medielinjen för film/TV, radio och teater syftar till yrkesverksamhet inom konstnärlig medieproduktion. Den all- mänpraktiska linjen syftar till att ge kunskap om medierna som instrument inom skola, ungdomsverksamhet, biblioteksverksam- het och föreningsliv. Det är viktigt att dessa båda utbildningsmål hålls isär. Organisationen av undervisningen inom DI i två linjer bör därför bibehållas. Sambandet mellan de två utbildningslinjer- na år emellertid också viktigt. Dl—styrelsens funktion som linje— nämnd för båda utbildningslinjerna har därför en stor betydelse som bör tas till vara.

För att stärka kontakten mellan undervisningen i olika medier har jag övervägt att föreslå att den nuvarande uppdelningen i av- delningar för olika medier skulle slopas och ersättas av en organi- sation där olika yrkesinriktningar skulle löpa horisontellt genom alla medier. Enligt min bedömning skulle en sådan omorganisa— tion emellertid bli komplicerad att genomföra. Den nuvarande uppdelningen i medieavdelningar bygger på ett behov av att ad— ministrera lärarkrafter, lokaler och utrustning medievis. Avdel— ningarna utgör uppenbarligen naturliga grupperingar för de delvis mycket specialiserade utbildningar det här är fråga om och de samlar kunnande och materiella resurser för bestämda yrkesut- bildningar. Jag har därför kommit till slutsatsen att uppdelningen av DI i avdelningar trots allt bör behållas.

Arbetet inom de olika medieavdelningarna måste emellertid or- ganiseras så att det inte avgränsar undervisningen inom ett medi- um från undervisningen i övriga medier. Medieavdelningarna måste i stället vara fungerande organ för en tvärmedial pedago- gik, där de studerande under sin studiegång rör sig mellan avdel- ningarna för att delta i undervisning och projekt inom olika me- dier.

För att detta skall kunna uppnås måste de nuvarande avdel- ningarna organisatoriskt ges en fastare form med möjligheter att klarare definiera varje avdelnings specifika pedagogiska uppgifter i ett tvärmedialt undervisningsprogram. I stället för att föreslå att medieavdelningarna slopas, vill jag därför föreslå att avdelningar- na utvecklas till institutioner i högskoleförordningens mening.

Medielinjen för film/I'V, radio och teater skulle enligt detta förslag organiseras i tre institutioner, en för varje medium, varvid film och TV skulle rymmas inom samma institution för "rörliga

bilder”. Vid varje institution bör finnas en institutionsledning en- ligt högskoleförordningen, dvs. en styrelse och en institutionschef förordnad för viss tid.

Utöver de två allmänna linjerna föreslår jag att den teatertek- niska utbildningen också fortsättningsvis anordnas som en lokal linje. Likaså bör såsom för närvarande särskilda enheter under styrelsen organisera Dls kursverksamhet och det konstnärliga ut- vecklingsarbetet.

Den organisation jag här föreslår kommer att ge de studerande en bättre insyn och ett större inflytande över sin utbildning ge- nom att både lärare och studerande är representerade i institu— tionsstyrelserna. I dessa skall praktiska utbildningsfrågor behand- las, problem och motsättningar lösas och förslag till DI—styrelsen och andra organ beredas.

DI—styrelsen och rektorsämbetet kommer i en sådan organisa- tion att kunna delegera befogenheter och ansvar till institutions- cheferna och institutionsstyrelserna. Därigenom skapas en klarare ansvarsfördelning och bättre möjligheter att i samverkan mellan institutionerna genomföra den planerade undervisningen och uppnå för DI fastställda gemensamma mål. Ärenden som före- läggs Dl- -styrelsen kan på detta sätt vara bättre beredda och sty- relsen får bättre möjligheter att i sin funktion som linjenämnd ta ansvar för organisationen av utbildningen. Samtidigt är det viktigt att regeringen till företrädare för allmänna intressen utser perso— ner som är väl förtrogna med och kan representera den medie— verksamhet som institutet utbildar för.

8.2. Förvaltningsorganisation

När det gäller organisationen för förvaltning och service har den för närvarande en delvis provisorisk lösning, som jag angett i det föregående. Även om den i nuläget och under nuvarande ledning väl fyller sina uppgifter, bör enligt min mening, en permanent or- ganisation ledas av en administrativ chef som bidrar till att ge högskolan den förvaltningskompetens som behövs. Den närmare utformningen är det styrelsens uppgift att besluta om. Jag förut- sätter dessmom att den nyligen tillsatta utredningen om den konstnärliga utbildningen inom högskolan ytterligare överväger de konstnärliga högskolornas administration.

9. En ny pedagogisk målsättning för DI

Dls linjebundna studiegång ifrågasätts ibland i debatten. Utbild- ningen måste emellertid hållas samman i linjer och årskurser för att det skall vara möjligt att arbeta med kollektiva konstnärliga övningar. Däremot behövs en ny pedagogisk målsättning vid DI

med en bredare orientering om andra medier än den studeran— des huvudmedium. Dramaturgutbildningen bör utvecklas till att avse den dramatiska texten i medierna och den av riksdagen be— slutade professuren i dramatik bör inrättas vid Dl.

I diskussionerna kring DI ifrågasätts ibland att utbildningen är organiserad i linjebundna studiegångar. Fria studiegångar skulle ge den studerande möjlighet att sätta samman sin utbildning efter individuella studiebehov. Vidare skulle sådana fria studiegångar göra det möjligt att varva studier och yrkesverksamhet, vilket skulle förbättra kontakten mellan den studerande och den blivan— de arbetsmarknaden. Det är lätt att finna argument som talar för en sådan studieorganisation.

Jag vill emellertid inte föreslå en så genomgripande förändring av undervisningen vid DI. Utbildningen där är en yrkesutbildning som bygger på en laborativ arbetsmetod med konstnärliga och praktiska övningar i grupp. Utbildningen kan inte brytas upp i poängberäknade avsnitt som den studerande fritt ställer samman efter sitt personliga behov. Den måste hållas samman i årskurser och yrkesinriktningar med möjligheter till kollektiva undervis- ningsavsnitt. Dessutom ges även i detta system möjligheter till an- passning till de studerandes individuella behov.

Det är emellertid nödvändigt att utbildningen vid DI breddas och ger den studerande kontakt även med andra medier än det egna valda huvudmediet. För att detta skall bli möjligt måste in-

nehållet i Dls olika yrkesutbildningar ses över. Både teateravdel- ningen och film/TV-avdelningen innehåller ett antal olika yrkes- utbildningar. Fördelningen av de yrken i vilka respektive avdel- ning undervisar kan illustreras med följande uppställning.

Teateravdelningen Film/TV—avdelningen regissör regissör dramaturg scenograf producent produktionsledare maskör (maskör)

fotograf ljudtekniker klippare/redigerare

Dessutom beskrivs i utbildningskatalogen utbildningen av ra— dioproducenter på radioavdelningen samt utbildningen på den mediepedagogiska AP—Iinjen och den teatertekniska utbildningen inom den lokala linjen.

Med ovanstående uppställning vill jag visa hur teateravdelning- en och film/TV—avdelningen undervisar parallellt med varandra i ämnen som innehållsmässigt ligger varandra nära samtidigt som andra för båda medierna viktiga ämnen endast förekommer inom teateravdelningen.

Utan att se det som min uppgift att närmare gå in på pedago— giska detaljer i undervisningen skulle jag dock vilja peka på några möjligheter till en samverkan mellan teateravdelningen och film/ TV—avdelningen.

9.1. Regiutbildningen

Undervisning i regi bedrivs både inom teateravdelningen och film/TV—avdelningen. En genomgång av kursplanerna visar att flera av momenten i regiutbildningen borde kunna genomföras gemensamt för de studerande som valt att inrikta sig på teaterregi och de som valt filmregi. Skådespelarövningar i samarbete med teaterhögskolan, regiövningar med skådespelare, personinstruk- tion, rörelse—' och röstövningar, textanalys och olika teoretiska ämnen är exempel på undervisningsmoment som borde lämpa sig väl för ett sådant samarbete mellan teateravdelningen och film/

TV—avdelningen. Detta gäller självfallet i första hand under inled- ningen av den treåriga utbildningstiden. Senare under utbildning- ' en borde projekt under ledning av professorn i regi kunna omfat- ta uppgifter både inom teater och film liksom också television och radio, speciellt som den nuvarande innehavaren av denna professur har utomordentliga erfarenheter och kvalifikationer in- om dessa medier. Regiutbildningen måste självfallet undan för undan inriktas mot den studerandes huvudmedium fram till ge— nomförandet av en slutproduktion i det egna mediet.

9.2. Dramaturgutbildningen

Målsättningen för Dls dramaturgutbildning skulle enligt min me- ning behöva preciseras och förnyas. Avser DI att utbilda i dra— maturgi och dramatik eller avses endast en yrkesutbildning av dramaturger? Om svaret är att utbildningen avser dramaturgi och den dramatiska textens funktioner i berättandet, öppnar sig flera vägar för den som gått igenom denna utbildning. Antingen kan man utnyttja sina kunskaper till eget författarskap eller också kan man bli dramaturg och arbeta med andras texter.

Enligt min mening är det angeläget att den nuvarande drama- turgutbildningen vid Dl utvecklas till en utbildning kring den dra- matiska textens funktioner i medierna. En sådan utveckling till en undervisning i dramatik skulle bli ett viktigt stöd för den svenska dramatiken. Ämnet dramatik bör omfatta även filmen. Svensk film lider av bristen på goda manuskript. Bilden av filmskaparen som berättar sin historia och själv svarar för både manus och regi, vilar tungt över branschen. Stora resurser läggs ner på att produ- cera tekniskt fulländade filmer som bygger på svaga manus. Här kan DI göra en insats för utvecklingen av svensk film. Vid den under senare år så uppmärksammade danska filmskolan är utbild- ning av författare för film ett viktigt inslag.

Jag föreslår att den av riksdagen beslutade professuren i dra- matik inrättas vid DI med en ämnesbeskrivning som innefattar den dramatiska textens funktioner i medierna.

Även om skillnaden mellan teater— och filmscenografi är stor måste jag dock ställa mig frågande till att undervisningen i detta ämne vid ett institut som rymmer alla medier, inte omfattar mer än ett av dem. Även om de studerande valt en utbildning i teater- scenografi, måste dock en orientering om filmens och televisio- nens särskilda krav och möjligheter vara värdefull, om inte annat för att belysa skillnaden mellan dessa medier.

Ämnet scenografi vid Dl bör enligt min mening inte endast omfatta utbildning i teaterscenografins funktion i det tomma rummet utan även beröra filmscenografins funktion för den rörli— ga bilden. Scenografiutbildningen vid DI skulle därmed få en spännvidd som endast DI kan erbjuda.

9.4. Producent/produktionsledarutbildningen

Inom detta yrkesområde är rutinerna på arbetsmarknaden relativt olika inom medierna. Teatrarnas producenter och filmens pro- duktionsledare arbetar med delvis olika arbetsuppgifter. Men mycket är trots allt ganska likartat. Man kan därför ifrågasätta om inte DI skulle undersöka möjligheterna att i varje fall i de teore- tiska delarna slå samman undervisningen. Erfarenheterna av pla- nering och genomförande av produktioner i olika medier skulle kunna befrukta varandra och bidra till att skapa nya och bättre arbetsformer också i arbetslivet.

9.5. Maskörutbildningen

Maskörutbildningen är det enda ämne inom teateravdelningen som enligt utbildningskatalogen omfattat både teater, film och te— levision. Det är emellertid viktigt att arbetsinsatser inom projekt på olika avdelningar samordnas med det aktuella utbildningsmo- mentet så att de studerande inte endast upplever sig som billig ar- betskraft.

9.6. Fotograf—, ljudtekniker— och klippare/redigerarutbildningarna

Dessa tekniskt/konstnärliga yrken är naturligtvis mer bundna vid filmen och televisionen än övriga yrken. Det hindrar emellertid inte att just dessa för det konstnärliga resultatet så viktiga funk- tioner kräver en bakgrund som i många avseenden måste vara densamma som regissörens, scenografens och skådespelarens. Det är därför väsentligt att undervisningen i dessa ämnen öppnas mot annan undervisning inom Dl och mot flera medier.

9.7. Radioutbildningen

Radioutbildningen vid DI, som är tvåårig, tar in 4—5 elever varje år. Utbildningen bedrivs inom en särskild avdelning och omfattar en bred skolning inom radions olika områden, nyhetsförmedling, kultur— och samhällsprogram samt gestaltande program i form av dokumentärer och radioteater.

Radioavdelningen är den del av DI som är minst ifrågasatt. Bå— de lärare och elever vittnar om att utbildningen fungerar väl och att det är värdefullt med denna utbildning.

Kontakterna mellan radioavdelningen och andra avdelningar inom DI är inte särskilt utvecklade. Det måste dock sägas att av— delningen står i god kontakt med arbetsmarknaden. De studeran- de får ordentliga praktikperioder både ute i distrikten och på red- aktioner i Stockholm. Huvudlärarna varvar halvårsvis sin anställ- ning vid Dl med arbete på Riksradion och håller därmed kontakt med sitt yrke på ett sätt som borde kunna tjäna som modell för fler avdelningar inom DI. Dessutom medverkar olika yrkesutöva- re inom Sveriges Radio i undervisningen.

Trots allt det positiva som finns att säga om radioavdelningens utbildning, vill jag ändå våga påståendet att en mer utvecklad kontakt med andra avdelningar inom Dl skulle kunna verka sti- mulerande och förnyande på utvecklingen av det medium de stu- derande valt att ägna sig åt.

9.8. Genomförandet av en ny pedagogisk målsättning

Jag är medveten om att de synpunkter jag här framfört på sam- ordningen mellan olika utbildningar inom olika avdelningar kom— mer att ge anledning till debatt och kanske protester. En rad in— vändningar kan säkerligen resas och en rad praktiska svårigheter påvisas.

Som jag redan nämnt, kan jag inte inom ramen för en utred— ning som denna ange lösningar på interna pedagogiska problem inom DI. Jag har emellertid på några punkter sökt rikta upp— märksamheten på att närvaron av de olika medierna inom ett och samma institut inte utnyttjas i tillräcklig utsträckning i Dls under— visning. Innehållet i undervisningen år inte heller alltid ett led i en för de olika utbildningarna genomtänkt och klart formulerad målsättning. Den mångmediala uppbyggnaden av DI har uppen— barligen skapat svårigheter. Jag anser trots detta att man inte får ge upp idén med Dl. Svårigheterna måste genom bättre samver- kan vändas i möjligheter och därigenom bli grunden för en klara- re pedagogisk målsättning för hela DI.

Ett institut som Dl blir naturligtvis i hög grad en produkt av lärarnas ambitioner och de studerandes förväntningar. Nya mål kan därför inte förverkligas från ett läsår till ett annat. Redan av utbildningskatalogen måste emellertid Dls målsättning framgå på ett sådant sätt att de ungdomar söker sig till DI som intresserar sig för målen i Dls undervisning.

En viktig fråga är naturligtvis lärarkårens sammansättning. Lä- rarkåren har i dag, som framgått av det föregående, en mycket stark ställning i frågor som rör det pedagogiska innehållet i Dls undervisning. En tillsvidareanställd lärarkår kan bidra till konti- nuitet i undervisningen och därmed vara en viktig förutsättning för att skolans erfarenheter tas till vara. Men det är samtidigt vik- tigt med impulser både från mediebranschen och från de nya ge- nerationer som söker medieutbildning. För lärarna själva är det också väsentligt att inte förlora kontakten med sin tidigare konst- närliga yrkesutövning. I takt med förändringar i lärarkårens sam— mansättning är det därför viktigt att Dl-ledning finner anställ- ningsformer för lärarna som tillgodoser dessa synpunkter.

10. Allmänpraktiska medielinjen

Den ettåriga allmänpraktiska medielinjen har utvecklats mot en mediepedagogisk inriktning. En sådan utbildning fyller uppen— barligen ett stort behov. Jag föreslår att denna utveckling full- följs och att linjen kallas mediepedagogiska linjen.

Redan från starten år 1970 ingick det i Dls uppgifter att utöver den allmänna medieutbildningen också anordna en produktions- teknisk utbildning för yrkesverksamma på andra områden. Denna utbildning fick år 1975 ställning som en ettårig lärokurs inom den allmänna linjen. Allmänpraktiska medielinjen (AP—linjen) vänder sig till dem som i sitt arbete behöver använda medierna, t.ex. lära- re, ungdoms— och fritidsledare, bibliotekarier m.fl.

Man har på senare år utvecklat linjen från att i huvudsak beto- na en teknisk undervisning till att få en mediepedagogisk inrikt- ning på det audiovisuella området i skol- och utbildningssamman- hang. Enligt en ny kursplan vill man genom arbete med film, vi— deo och scenisk gestaltning ge en grund för att förstå medierna som språk. Denna nya inriktning fyller enligt min mening ett stort utbildningsbehov. Jag föreslår därför att linjen i fortsättning- en genomförs med den nya inriktningen och kallas mediepedago— giska linjen.

I den nya mediepedagogiska utbildningen arbetar man tvärme- dialt med bild, ljud, teater, film och video. Projekt är en vanlig arbetsform men målet är inte programproduktion. Utbildningen förutsätter att den studerande har tidigare erfarenheter av medier. Man vill ge tillfälle till reflektion och teoretisk kunskapsinhämt- ning samtidigt som de pedagogiska problemen belyses.

Bland de studerande finns bl.a. folkhögskollärare och högsta- dielärare inom språk och samhällslära. Man räknar med ett ökat

utbildningsbehov inom den senare gruppen på grund av möjlighe- terna till tillval inom det estetiska området. Även en del bildlärare söker efter några års verksamhet efter sin yrkesutbildning en vi- dareutbildning vid linjen.

Av årets 16 studerande vid den nuvarande AP—linjen är 14 från orter utanför Stockholm.

I tidigare avsnitt om Dls organisation har jag föreslagit att AP— linjen även i fortsättningen skall vara en självständig ettårig all- män linje inom DI, beroende på att linjen har ett annat utbild- ningsmål än medielinjen för filmfI'V, radio och teater och när— mast har karaktär av påbyggnadsutbildning.

11. Utbildning av teatertekniker

1 en UHÄ—rapport år 1982 föreslogs en utbildning av teatertek- niker inom DI. Sedan år 1985 anordnas en grundläggande två— årig teknikerutbildning inom en lokal linje vid Dl. Krav fram— förs emellertid på ytterligare utbildningsinsatser inom olika tea- tertekniska yrken. Dl bör avsätta medel för sådana utbildningar. Vissa tekniska utbildningar kan förläggas till regionala högsko- Ior.

Frågan om utbildning av teatertekniker har sedan 1960—talet varit aktuell parallellt med övriga utbildningsfrågor på medieom— rådet. Utredningar om teknikerutbildningen har gjorts inte bara i Sverige utan också inom ramen för det nordiska samarbetet. På regeringens uppdrag lät UHÄ i början av 80—talet utreda behovet av grundutbildning för teatertekniker liksom behovet av fortbild- ning och vidareutbildning av redan verksamma inom dessa yrken. Som ett resultat av utredningen framlades en rapport (UHÄ—rap— port 198228) Teknik kring tiljan — om utbildning för teatertekni- ker.

1 sin anslagsframställning för budgetåret ' 1984/85 återkom UHÄ till ett tidigare förslag att utbildning för teatertekniker skul- le anordnas som en allmän utbildningslinje vid Dl. l prop. 1984/85:100 (bil. 10 s. 331) tog föredraganden upp förslaget och anförde bl.a. att han delade UHÄs uppfattning att en systematise- rad utbildning för yrkesområdet behövdes. Han bedömde det na- turligt att inledningsvis pröva den föreslagna utbildningen som en lokal linje vid Dl och beräknade vissa förstärkningar för ändamå- let under anslaget Lokala och individuella linjer och fristående kurser.

Hösten 1985 inleddes vid Dl en grundutbildning för teatertek— niker. Utbildningen som är tvåårig gavs från början beteckningen BAS—utbildning (Belysning, Atelje och Scen) och avser att ge en bred, grundläggande kompetens inom teatertekniken. Under det andra året har de studerande möjlighet att profilera sig och skaffa sig särskild kompetens inom ämnen som ljus, ljud, inspiciering osv. Utbildningen ges som en lokal linje om 80 poäng och omfat— tar för närvarande 8 årsstudieplatser. lntagningar gjordes ur- sprungligen vartannat år men från hösten 1989 sker intagningen årligen med 4 studerande vilket medfört pedagogiska och organi— satoriska fördelar.

Den nuvarande teaterteknikerutbildningen vid Dl var ur— sprungligen tänkt som en utbildning som skulle ge en bred kom- petens lämpad för t.ex. tekniker på Iänsteatrar och andra mindre teatrar. Vid de stora institutionerna efterlyser man emellertid en mera specialinriktad teknikerutbildning. Dessutom råder på ar- betsmarknaden en besvärande brist på dekormålare, ljus— och ljudtekniker m.fl. Från olika håll ställs därför krav på D] att med— verka till utbildning inom dessa områden.

Åren 1977—80 genomfördes under Dls ledning en mycket lyck- ad utbildning av dekormålare. Utbildningsdepartementet anslog särskilda medel och Sveriges television, Filminstitutet, Rikstea- tern, Operan och Dramatiska teatern förband sig att efter den treåriga utbildningens slut anställa eleverna. Dessa fem institutio— ner medverkade också i utbildningen som delvis genomfördes som praktik och delvis var förlagd till konstfackskolan. Det finns i dag starka önskemål om en ny liknande utbildningsinsats från Dl, eftersom det nu åter råder brist på dekormålare.

Också från utbildningsutskottet inom Svensk teaterunion (UBU) framförs upprepade krav på ökade utbildningsinsatser från Dl inom de tekniska teateryrkena. UBU är sammansatt av företrädare för de fackliga organisationerna, Teatrarnas Riksför- bund, Teatercentrum och utbiIdningsinstitutionerna på teaterom- rådet och har sedan många år en god överblick över utbildnings- behovet.

Slutligen har arbetsgruppen för ökat samarbete inom rekvisita- området (den s.k. rekvisitagruppen) i skrivelse till Dl—utredningen framfört krav på samarbete och ökad teknisk utbildning inom Dl. Rekvisitagruppen är ett samarbetsorgan mellan Filminstitutet, Sveriges Television, Operan, Dramatiska teatern samt Riksteatern

och bildades år 1982 för att utreda möjligheterna till bättre tek- niskt samarbete mellan teaterinstitutionerna i Stockholm.

DI har i en rad anslagsframställningar framlagt förslag om en utbyggnad av teaterteknikerutbildningen att omfatta ytterligare teatertekniska yrkesfunktioner, i första hand teaterljudtekniker och dekormålare. Dl har därvid tänkt sig att varva olika utbild— ningsinriktningar så att utbildningarna därigenom skulle kunna anpassas till de vid varje tidpunkt aktuella utbildningsbehoven. Eftersom utbildningarna i enlighet med tankegångarna i Teknik kring tiljan skulle förläggas till teatrarnas verkstäder och tekniska avdelningar, skulle kostnaderna bli relativt begränsade. 1 sin se- naste anslagsframställning anger Dl för 1990/91 en tillkommande kostnad om 450000 kr. Endast en obetydlig del av detta belopp har anvisats och Dl har inte heller genomfört någon utökning av den nuvarande verksamheten.

Enligt direktiven för min översyn av Dl skall jag inte räkna med vidgade ekonomiska ramar för Dl. Det är emellertid angelä- get att Dl när det gäller den kvalificerade teaterteknikerutbild- ningen kan tillmötesgå arbetsmarknadens krav. Om inte Dl ock— så på detta område i samråd med teatrarna kan gå i spetsen med konkreta insatser, finns det risk att teatrarna själva återgår till att svara för utbildningen i form av ett lärlingssystem. Detta vore att vrida klockan tillbaka för den teatertekniska utbildningen. Om in— te ökade anslag kan tillföras teaterteknikerutbildningen, ankom- mer det enligt min mening på Dls styrelse att överväga en mindre omfördelning av resurserna inom D] så att en vidareutveckling av teaterteknikerutbildningen kan ske efter samråd med UBU. Dls ledning bör därvid överväga om delar av den teatertekniska ut- bildningen skulle kunna förläggas utanför Dl, dels i form av praktikutbildning ute på teatrarna, dels genom samarbete med andra utbildningar som under senare år startats i landet.

I Piteå anordnas sedan år 1987 inom gymnasieskolan en ettårig påbyggnadskurs i ljudteknik. För inträde krävs genomgången el— teleteknisk gymnasielinje eller motsvarande samt dokumenterad musikalisk verksamhet. Skolan har sina lokaler i anslutning till Musikhögskolan i Piteå och samarbetar intimt med denna högsko- la. Jag har vid besök på skolan kunnat konstatera att lokaler och utrustning är av mycket hög klass. Den nuvarande utbildningen är ettårig och 16 elever tas in varje år. Högskolan i Luleå har i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 uttalat att man ser

det som naturligt att en tvåårig utbildning i ljudteknik på högsko— lenivå inrättas på sikt i Piteå.

] Skellefteå finns också sedan år 1987 inom gymnasieskolan en påbyggnadsuthildning i scenografi under namnet Nordiska sceno- grafiskolan. Utbildningen är tvåårig och 16 elever tas in varje år. Sedan år 1989 ingår i skolan en utbildning i TV—scenografi. Jag har även besökt Skellefteå och där sammanträffat med Nordiska scenografiskolans ledning. Lokalerna är av hög klass och för ut— bildningen i TV—scenografi har kommunen nyligen gjort stora in- vesteringar i en övningsstudio. Utbildningen vid Nordiska sceno- grafiskolan har emellertid varit omdiskuterad, bl.a. på grund av det stora antalet elever. Skellefteå kommun har i skrivelse till ut- bildningsdepartementet föreslagit att Nordiska scenografiskolan skulle överföras till högskolan i samband med kommande föränd- ringar inom gymnasieskolan. Också ifråga om denna utbildning uttalar sig högskolan i Luleå i sin anslagsframställning för att den omvandlas till högskoleutbildning.

Vissa av de teknikerutbildningar som Dl bör ta ansvar för, kan i enlighet med tankegångarna i Teknik kring tiljan genomföras i form av praktikutbildning ute på teatrarna, varvid Dl bör svara för planering och ledning av utbildningen samt genomföra de teo— retiska avsnitten av undervisningen. Andra teknikerutbildningar kan, i varje fall delvis, förläggas till utbildningsenheter ute i lan— det. Om t.ex. ljudteknikerutbildningen i Piteå förs in under hög— skolan i Luleå, bör det finnas goda möjligheter att samordna den- na utbildning med motsvarande utbildningar inom Dl. Den just nu aktuella frågan om utbildning av ljudtekniker för teatrar skulle kunna lösas på detta sätt.

Däremot bör den utbildning av dekormålare som UBU och teatrarna efterlyser, förläggas till Stockholm på samma sätt som skedde år 1977. De stora teaterinstitutionerna är de som har be- hov av denna yrkesgrupp och där finns kunskaperna och praktik— möjligheterna. Frågan om utbildning av dekormålare bör lösas ge- nom en ny punktinsats liknande den som med så lyckat resultat genomfördes åren 1977-80.

Generellt gäller att Dls utbildning av teatertekniker inte bör utformas på ett sådant sätt att olika yrkesutbildningar blir konti— nuerligt återkommande. Inom teaterbranschen finns många udda yrken där punktinsatser kan lösa utbildningsbehovet.

På högskolenivå bör DI ha överblick över utbildningsbehoven inom olika medier, hålla kontakt med olika organ för utbildnings- frågor och ta ansvar för utbildningsinsatser både i form av korta— re kurser och längre utbildningar. ! denna verksamhet bör DI fortsätta och vidareutveckla sitt samarbete med de regionala hög- skolorna för att på det sättet utnyttja lokala resurser och verka för en spridning över landet av medieutbildningarna.

12. Kursverksamheten

Kursverksamheten vid Dl svarar för fortbildning och vidareut- bildning. Kursverksamheten samarbetar med högskolor och med andra medieutbildningar inom Norden. Verksamheten bör vara fristående och inte bli en förlängning av grundutbildningen vid Dl.

Som jag nämnt startades redan år 1973 en försöksverksamhet vid DI med kurser för fortbildning och vidareutbildning. DI ville på detta sätt komplettera den linjebundna utbildningen med en organiserad utbildning för dem som redan var yrkesverksamma inom medieyrken. Dessutom var tanken att genom utlokaliserade kurser främja det regionala kulturlivet. Behovet av detta slags ut- bildning visade sig snart vara mycket stort. Under läsåren 1973/74—1988/89 har ca 525 kurser och seminarier genomförts. Därtill kommer ca 150 samarbetskurser med olika teatrar, Sveri- ges television, Riksradion, högskolor med flera Över 8000 perso- ner har under dessa år deltagit | någon Dl- kurs eller något semi- narium. Innevarande läsår upptar kursprogrammet 34 planerade kurser och seminarier.

Verksamhetsidén är att DI skall bedriva — fortbildning av yrkesverksamma inom medierna, dvs. för-

djupning av de egna yrkeskunskaperna,

— vidareutbildning av yrkesverksamma inom medierna, exem—

pelvis vidareutbildning inom ett nytt medium,

— vidareutbildning av yrkesverksamma inom andra områden. I utbildningen medverkar i viss utsträckning Dls fasta lärare men flertalet lärare engageras utifrån. Dessa har i många fall ock- så uppgifter som projektanställda vid Dls utbildningslinjer.

Jag har i detta betänkande argumenterat för en mera tvärmedi— alt orienterad undervisning vid Dl. Dls kursverksamhet är jämte AP—linjen den enhet inom DI som redan nu arbetar i denna anda. Det är emellertid viktigt att kursverksamheten är riktad utåt mot arbetsmarknaden. Dls inre problem att skapa samband mellan medieutbildningarna får inte lösas genom att man tar resurser in- om kursverksamheten i anspråk. Det är viktigt att Dls kursverk- samhet får uppfylla sitt mål som en fristående enhet. Kursverk- samheten får inte bli en förlängning av medielinjens grundutbild- ning.

Kursverksamheten vid DI har en viktig funktion som samar— betspartner i nordiska kurser och seminarier. Jag återkommer till det i ett senare kapitel.

Slutligen bör framhållas den utomordentliga betydelsen av kursverksamhetens samarbete med regionala högskolor och kul- turlivet över hela landet. Det är bl.a. genom sin kursverksamhet som DI kan skapa de kontakter som gör DI till en hela landets högskola för medieutbildning.

13. Konstnärligt utvecklingsarbete

Det konstnärliga utvecklingsarbetet inom DI har fått i grunden ändrade förutsättningar i och med att en professur i regi har in- rättats. Jag föreslår nya former för ett konstnärligt utvecklings- arbete som syftar till pedagogisk och konstnärlig fördjupning.

Begreppet "konstnärligt utvecklingsarbete" skall inom den konstnärliga högskoleutbildningen motsvara begreppet forskning inom den övriga högskolan. Den vetenskapliga grund som byggs upp av forskningen skall på det konstnärliga högskoleområdet motsvaras av en konstnärlig grund, uppbyggd genom konstnärligt utvecklingsarbete. Vid de konstnärliga högskolorna är därför pro- fessorstjänsterna knutna till undervisning och utvecklingsarbete.

Det är angeläget att det konstnärliga utvecklingsarbetet vid DI stärks så att det kan påverka utvecklingen inom medieområdet. Det är också nödvändigt att en medieutbildning på högskolenivå hela tiden kan stödja sig på ett parallellt fungerande konstnärligt utvecklingsarbete.

Vid DI organiseras det konstnärliga utvecklingsarbetet inom en särskild enhet omfattande professorn i regi och en avdelningsleda- re. Tillkomsten av regiprofessuren har i grunden ändrat förutsätt- ningarna för det konstnärliga utvecklingsarbetet. Arbetet inriktas just nu på att i samverkan med Dls lärare och studerande få till stånd en pedagogisk och konstnärlig fördjupning av undervisning och studier.

De konstnärliga högskolorna har genom åren haft uppenbara svårigheter att finna formerna för det konstnärliga utvecklingsar- betet. Själva benämningen på verksamheten har skapat oklarhet om dess innehåll och syfte. En rapport från Institutionen för Ve— tenskapsteori vid Göteborgs universitet om konstnärligt utveck-

lingsarbete med namnet Kejsarens nya kläder (Häggström, Ceci— lia, Kejsarens nya kläder, Institutionen för Vetenskapsteori. Göte— borgs universitet. Rapport nr 159). Författaren granskar i rappor— ten tankegångarna bakom begreppet konstnärligt utvecklingsarhe' te och gör en kritisk genomgång av det som skrivits i ämnet. ! slutkapitlet sammanfattar hon sin syn på målsättning och funk- tion för ett konstnärligt utvecklingsarbete på följande sätt. i

”Det konstnärliga utvecklingsarbetet borde ha till uppgift att medvetet, med konstnärlig avsikt, helt eller delvis osystematiskt, men målinriktat, söka producera kvalitativt nya empiriska exem— pel som möjliggör nytt eller förtydligar såväl exeptionellt som vardagligt upplevande och uppfattande av artefaktiska ordningar. Arbetets syfte skulle vara att på en sinnlig nivå realisera möjliga förutsättningar för upplevelse/”sätt att se" och pröva den mänskli— ga kognitiva förmågans potential, och på en intellektuell nivå att empiriskt stödja skapande och utveckling av begrepp och teorier."

För en konstnärlig högskola med Dls uppgifter och målsättning bör ett konstnärligt utvecklingsarbete av detta slag vara en viktig drivkraft i strävan att genom pedagogiskt arbete utveckla medier» na.

Det är säkerligen nödvändigt att det konstnärliga utvecklingsar— betet utgör en egen enhet med en egen budget inom Dl. Men själva arbetet måste göras utanför enheten, i professorns arbete med sina projekt, i de studerandes experiment med nya former, i undersökningarna av mediernas gränser, i dokumentation av konstnärliga och pedagogiska erfarenheter. För Dls utveckling till en tvärmedial konstnärlig högskola är det också viktigt att genom det konstnärliga utvecklingsarbetet knyta an till den forskning i olika medier, filmhistoria, teaterhistoria osv. som bedrivs vid and- ra högskolor.

Jag föreslår alltså inte någon ny organisation av det konstnärli- ga utvecklingsarbetet vid DI. Men jag föreslår ett energiskt sökan- de efter nya arbetsformer som inte hämtar sina förebilder i de humanistiska fakulteternas avhandlingar.

14. Vägen till DI — förutbildning och antagning

Behörighetsvillkoren för antagning till DI bör ändras. Tvåårigt gymnasium bör vara ett villkor för allmän behörighet liksom vid flertalet övriga högskolor. Vägen till DI går emellertid inte di— rekt från gymnasiet. En kvalificerad förutbildning saknas. Jag föreslår att DI får möjlighet att anordna en sådan utbildning.

Av Dls utbildningskatalog framgår i inledningen att den som genomgått grundskola är behörig att antas som studerande vid DI. Längre fram i katalogen uppger emellertid både teateravdel- ningen och filmavdelningen att genomgånget tvåårigt gymnasium är ett villkor för antagning.

Inom DI anser man alltså numera att tvåårigt gymnasium bör vara ett villkor för behörighet att antas till utbildningen. Jag delar denna uppfattning. De allmänna behörighetskrav som gäller för flertalet övriga högskolor kan inte längre sägas utgöra någon spärr för de speciella begåvningar som DI vänder sig till. För ni- vån på undervisningen är det också vid en konstnärlig högskola viktigt att man kan förutsätta vissa grundkunskaper. Inom ämnen som t.ex. regi och dramaturgi är det dessutom motiverat med sär- skilda behörighetsvillkor i fråga om språkkunskaper, förmåga att skriva svenska, litterär orientering osv.

Jag föreslår därför att en ändring görs både av föreskrifterna om allmän behörighet samt av de föreskrifter om villkor för sär- skild behörighet som skall gälla för antagning till vissa yrkesin- riktningar inom DI.

Även om genomgånget tvåårigt gymnasium blir ett villkor för behörighet att antas till DI, kan vägen till DI inte gå direkt från avslutade gymnasiestudier. DI ställer också krav på erfarenhet av arbete inom något medium, yrkesmässigt eller i amatörsamman—

hang. Dessutom ställs särskilda krav på mognad, konstnärlig ut- trycksvilja och förmåga att tillägna sig undervisningen. Genom- snittsåldern hos de sökande till DI ligger också relativt högt. Vid senaste antagningen till filmfFV—utbildningen våren 1990 var ge- nomsnittsåldern drygt 26 år.

Mellan gymnasieutbildningen och DI—utbildningen bör det allt- så finnas möjligheter både till praktik och förberedande utbild- ning.

Ett tjugotal folkhögskolor erbjuder utbildningar som svarar mot Dls ämnesområden. De står för närvarande för den numerärt mest omfattande utbildningen på dessa områden. Det är fråga om grundläggande utbildning med en längd från några veckor upp till 21 läsår. Utbildningen kan ges inom allmän kurs med särskild in— riktning mot medierna, inom särskild medielinje eller som korta kurser. Folkhögskoleutredningen har i sitt betänkande (SOU 1990:65) Folkhögskolan i framtidsperspektiv uttalat att en viss yr- kesinriktad utbildning inom folkhögskolorna bör bedrivas också i framtiden, dock utan att folkhögskolorna därför får bli ett slags yrkesskolor. Om utbildningen på bl.a. medieområdet och det praktiskt estetiska området heter det att det bör "dimensioneras både efter huvudmännens och arbetsmarknadens behov och efter behovet av nya insatser bl.a. för att stimulera amatörverksamhe- ten”.

Inom Sveriges Radio AB har Televisionen, Riksradion och Lo— kalradion var sin utbildningsverksamhet, som står öppen för de egna medarbetarna men i vissa fall också för övriga som då får betala utbildningen. Sålunda har Televisionen i samarbete med universitetet i Stockholm och Sveriges film— och videoproducen— ters förening genomfört en tvåårig TV—producentutbildning. Hös- ten 1990 anordnades en fyra månader lång vidareutbildning av bildproducenter med efterföljande praktikperiod.

Bildningsförbunden och kursverksamheterna ger också vissa grundläggande kurser i film/video.

Det finns dock behov av ytterligare utbildning och därmed finns också utrymme för utbildning i privat regi. Ett problem för de privata utbildningarna är emellertid kostnaderna för teknisk utrustning och de höga avgifter eleverna därmed måste betala.

För den som söker en praktiskt yrkesinriktad grundutbildning inom yrken med anknytning till film/TV—produktion finns det alltså vissa utbildningsmöjligheter. För den som inriktar sig på en

medieutbildning på högskolenivå är möjligheterna till en kvalifi— cerad förutbildning dock mycket begränsade. _

Däremot är den arbetsmarknad där de blivande DI—studenterna kan skaffa sig en praktisk och grundläggande erfarenhet av medi- erna mycket större i dag än den var när DI startade. Speciellt gäl- ler ju detta TV. Den snabba utvecklingen på det området har dessutom skapat nya utbildningsbehov som inte kan tillgodoses av DI. Jag har i ett tidigare kapitel påpekat hur Dl inte har haft möjlighet att växa i takt med utvecklingen på medieområdet.

14.1. Ett förslag till en förutbildning vid DI

Inom DI har man diskuterat en förutbildning omfattande en ter- min, anknuten till DI men utanför ramen för de båda allmänna linjerna. DI skulle på det sättet bidra till en viss elementär grund— utbildning utan att eftersätta sin funktion som högskola.

Denna förutbildning skulle ha ett dubbelt syfte. Dels skulle den tjäna som förutbildning för antagning till DI. Dels skulle den ge DI möjlighet att erbjuda en elementär grundutbildning för den som väljer att gå den långa vägen genom praktisk yrkesverksam- het inom något av medierna.

När utbildningen vid DI år 1981 förlängdes till tre år, finansie— rades reformen som jag tidigare nämnt genom att antagningen av studerande periodicerades. I dag antar DI studerande enligt föl- jande.

Antagning varjc år Teaterteknik, lokal 2—årig linje Radio, 2-årig utbildning inom medielinjen AP—linjen, l—årig allmän linje Antag/ting vartannat år, jämna årtal Film/TV, 3—årig utbildning inom medielinjen Antagning vartannat år, ojämna årtal Teater, 3—årig utbildning inom medielinjen Maskering/peruk, 3—årig utbildning inom medielinjen.

Genom att antagningarna till de treåriga utbildningarna i tea- ter, respektive fiIm/TV sker vartannat år och växelvis, uppstår en arbetsrytm inom DI som i princip innebär att vartannat år finns två årskurser på teateravdelningen samtidigt som filmavdelningen

det året har en årskurs. Året därpå är det tvärtom, en årskurs tea- ter och två årskurser film.

Detta förhållande skulle DI kunna utnyttja genom att varje hösttermin arrangera en förberedande kurs, vartannat år för tea— ter, vartannat år för film. Det läsår då teater omfattar endast en årskurs skulle en förberedande kurs i teater ges under hösttermi- nen. Under vårterminen sker antagningar för studiestart kom— mande hösttermin. _Läsåret därpå ges på samma sätt en förbere— dande kurs under höstterminen för film/TV och under vårtermi- nen sker antagningar för kommande läsår.

Dls förberedande kurser för teater, respektive film/FV skulle göra det möjligt att redan vid studiestarten på den allmänna me— dielinjen förutsätta vissa grundkunskaper hos alla studerande. Un— dervisningen vid DI skulle därmed redan första terminen kunna läggas på högskolenivå utan att man som nu skulle behöva ägna tid åt att komplettera förkunskaperna hos vissa studerande. Den förberedande kursen skulle alltså medverka till att höja nivån på undervisningen inom DI och samtidigt bereda bättre utrymme in- om ramen för den treåriga DI—utbildningen för väsentliga för- stärkningar av undervisningen, såsom t.ex. en mera tvärmedial verksamhet.

Samtidigt skulle Dls årliga förberedande mediekurser fylla en viktig funktion för att bereda intresserade ungdomar möjlighet att skaffa sig en kortare men kvalificerad praktisk grundläggande me- dieutbildning. Under den snabba utveckling som TV—mediet be- finner sig i just nu, går många in i TV—produktion med ingen el— ler bristfällig utbildning. DIs förberedande mediekurser skulle så— kerligen bidra till att öka grundkunskaperna hos dem som arbetar inom TV—produktion och därmed verksamt bidra till att på sikt höja kvaliteten.

Antalet elever i de förberedande DI—kurserna skulle kunna va- ra ganska stort, dock högst 45 elever med olika yrkesinriktningar inom mediet. Intresset för att genomgå en utbildning av detta slag skulle säkerligen bli betydande. Man måste emellertid med hän- syn till att det rör sig om en kortare utbildning, räkna med ett ganska förenklat antagningsförfarande. Det är först nästa steg, an- tagningen till DI, som blir verkligt avgörande både för DI och för den sökande. -

Kostnaden för att anordna dessa förberedande Dl—kurser kan bli relativt begränsad. En viss utbildningskapacitet bestående av

lärare och lokaler torde kunna frigöras de år då endast en årskurs studerar inom teater eller film/TV. Vidare kan vissa kostnader för den nuvarande antagningen av studerande förväntas bli lägre.

Enligt min mening bör Dls styrelse få i uppdrag att utarbeta detaljerade förslag till en sådan förberedande medieutbildning och ange beräknade merkostnader. Genom en relativt begränsad för— stärkning av DI torde här finnas möjligheter att lösa ett för den expanderande TV—produktionen viktigt utbildningsproblem samti— digt som DI får möjlighet att effektivisera sin utbildning.

14.2. Antagning

Jag har tidigare berört behörighetsvillkoren för att bli antagen till DI. Vid den senaste antagningen till film/TV—utbildningen våren 1990 fördelade sig de sökande på olika yrkesinriktningar enligt följande:

Regi 93 Bild 31 Ljud 22 Klippning/redigering 33 Produktionsledning 43

Summa 222

Till varje yrkesinriktning antogs tre studerande. Ansökan till DI sker på en särskild ansökningsblankett. Där meddelas också vilka uppgifter och eventuella arbetsprover som skall ingå i ansökan. En antagningsgrupp på 3—4 personer svarar för urvalet bland de sökande. Det första urvalet görs med ledning av uppgifterna i ansökan. Det fortsatta urvalet sker på grundval av intervjuer och förelagda arbetsuppgifter. Efter varje steg i an— tagningsprocessen meddelar antagningsgruppen de sökande om de får gå vidare till nästa steg eller ej.

Ansökningstiden går ut den 15 januari varje år. I början av juni var den senaste antagningen av studerande för film/TV klar. Själ- va antagningsförfarandet är alltså kompllicerat, tidsödande och kostnadskrävande. Men det ger enligt min mening också relativt goda möjligheter att bedöma de sökande. Som jag tidigare påvisat leder undervisningen vid DI i de allra flesta fall till fortsatt yrkes- verksamhet inom medierna. Det tyder också på att de antagnings-

metoder som utvecklats inom DI fungerar relativt tillfredsställan— de.

Ledamöterna i antagningsgrupperna redovisar emellertid sina svårigheter att på alltför kort tid bedöma de sökande. Den förbe- redande kurs som jag ovan föreslagit, skulle kunna lösa en del av dessa problem. De sökande som valt att genomgå den förberedan- de kursen har under utbildningen där fått möjlighet att dokumen— tera sin lämplighet för fortsatt utbildning. De sökande som valt att inte gå vägen via förutbildningskursen, har att styrka att de genom praktik eller annan förutbildning skaffat sig motsvarande kunskaper. En av DI arrangerad förutbildning skulle alltså skapa en bättre grund för bedömningen av de sökande och därigenom bidra till att den årliga antagningsproceduren både kan förkortas och göras mera tillförlitlig.

Antalet examinerade per år från DI har minskat med en tredje— del samtidigt som betydelsen av en högskoleutbildning på me- dieområdet har ökat. 90 % av dem som studerat vid DI är verk- samma inom konstnärliga yrken. DI har emellertid inte tillåtits växa i takt med mediernas starka utveckling.

Under det utredningsarbete som föregick beslutet att inrätta DI, gjordes undersökningar av arbetsmarknadens behov av utbil- dad personal inom de yrken DI skulle utbilda för. Den interims— styrelse som förberedde Dls verksamhet föreslog efter analys av såväl tekniska som utbildnings— och arbetsmarknadsmässiga aspekter en årlig intagning av 88 studerande. Som tidigare nämnts fick emellertid antalet studerande begränsas redan vid starten ef- tersom undervisningslokalerna inte var helt färdiga.

När Dls kursverksamhet beslutades år 1975 finansierades den delvis genom att antagningarna till den då tvååriga allmänna me- dielinjen för film/TV, radio och teater minskades från 30 till 24 studerande per år.

När studietiden vid medielinjen år 1982 förlängdes till tre år, möjliggjordes detta genom att intagningarna till filmfl'V begränsa- des till vartannat år och till teater samt maskering och perukma- keri till två av tre läsår. Antalet årsstudieplatser blev därmed oförändrat men examinationen av studerande från medielinjen minskade med en tredjedel.

Reduceringen av antalet examinerade har alltså-inte skett efter någon analys av utbildningsbehovet utan för att finansiera den kvalitetshöjning av undervisningen som förlängningen av studieti- den innebar. DI—utredningen har heller inte haft möjlighet att mera ingående analysera dagens utbildningsbehov. En enkät till

teatrarna, filmbranschen och TV—företagen skulle just nu inte ge något tillförlitligt resultat. Utvecklingen på medieområdet är så hektisk att det är svårt att bedöma hur arbetsmarknaden kommer att utveckla sig på lite längre sikt. Dessa förhållanden berör inte bara TV utan också filmbranschen och teatrarna. Att teatrarna re— dan nu har svårigheter att rekrytera viss teknisk personal beror t.ex. på att arbetsmarknaden för tekniker har breddats inom samt- liga medier. Också de konstnärliga grupperna är självfallet bero— ende av vart den just nu så dynamiska utvecklingen leder.

Enligt min mening är det emellertid helt klart att betydelsen av en högskoleutbildning på medieområdet blir ännu större efter den expansion som nu pågår. Utbildningskapaciteten vid Dl kommer i framtiden inte att stå i rimlig proportion till utbildningsbehovet.

I det i maj 1990 avlämnade betänkandet (SOU l990:39) Konst— närens villkor berör utredaren Carl Tham konstnärernas utbild- ning och yrkesverksamhet. Vissa av de uppgifter som utredaren där lämnar och vissa slutsatser han drar, har relevans också för DI.

I Konstnärens villkor konstateras t.ex. att flertalet av utbild- ningsgrupperna inom konstnärsutbildningen är små och att ingen ökning har skett av andelen högskoleutbildade inom musik-, scen— och bildkonstnärliga yrken. Om inte en utveckling och för— stärkning av utbildningen på dessa områden kommer till stånd, riskerar man t.o.m. en minskning av andelen högskoleutbildade bland de konstnärligt verksamma till kommande sekelskifte. Sam— manfattningsvis framhåller utredaren att en generell höjning av antalet utbildningsplatser för konstnärliga yrken måste genomfö- ras under 90—talet.

En uppgift i utredningen Konstnärens villkor vill jag emellertid kommentera. Utredningen uppger (tabell 10 s. 93) att av de stu- derande som gått igenom medielinjen vid DI skulle 46 % ha arbe— tat inom konstnärliga yrken är 1985 medan 54 % hade annat ar— bete. Jag har sammanställt uppgifter som jag inhämtat från DI beträffande yrkesverksamheten hos dem som examinerats från linjen och därvid fått fram en delvis annan bild av förhållandena.

Läsåren 1975/76—1986/87 var antalet examinerade från medie- linjen för fiIm/TV, radio och teater 279. Av dessa är 229 verksam- ma inom det yrke deras utbildning avsåg, 17 verksamma inom angränsande yrken och 33 inte verksamma inom konstnärligt yrke

eller saknas uppgift om dem. Detta visar på en hög yrkesbenägen- het hos dem som utbildats på linjen, närmare 90 %.

Man har anledning att fråga sig vad som är orsaken till den sto- ra skillnaden mellan uppgifterna i Konstnärens villkor och dem som jag här har redovisat. En väsentlig orsak är att uppgifterna i Konstnärens villkor är hämtade från Statistiska Centralbyråns folk— och bostadsräkning (FoB). Denna bygger på uppgifter om sysselsättningsgrad en viss tidsperiod under året. De yrkesgrupper det här är fråga om, har ofta uppdrag och projekt som inte ger kontinuerlig sysselsättning. Detta kan i många fall ha inneburit att uppgiftslämnaren till FoB har uppgivit att han inte varit sysselsatt i sitt yrke under en viss angiven period trots att han ändå är kvar i yrket. En annan orsak till skillnaderna kan vara att de uppgifter som DI redovisat inte omfattar de elever som utbildades de första åren av institutets verksamhet. Man hade under dessa är stora svårigheter att genomföra undervisningen på grund av lokalpro- blem m.m.

Med tanke på de klagomål som ibland framförs mot undervis- ningen vid Dl vill jag med stöd av här redovisade siffror göra gäl- lande att undervisningen vid DI i mycket hög grad berett de stu- derande arbete på mediemarknaden.

Som jag tidigare redovisat har den årliga examinationen av stu- derande från DI undan för undan minskats avsevärt, bl.a. för att finansiera den år 1982 genomförda förlängningen av vissa utbild- ningar. Om man ser till antalet examinerade från medielinjen kan man konstatera att under perioden 1972—1980 examinerades i me- deltal 27 studerande per läsår, medan under perioden 1981—1990 medeltalet examinerade var 18. Genom beslut av regering och riksdag har alltså antalet från DI examinerade studerande mins- kats med en tredjedel.

Mot detta kan sägas att DI i stället fått möjlighet till en värde- fuli kursverksamhet som berört många studerande och att för- längningen av utbildningen inneburit en höjning av kvaliteten på utbildningen.

Icke desto mindre måste man av dessa siffror dra slutsatsen att grundutbildningen vid Dls medielinje i fråga om antalet studeran- de inte fått möjlighet att utveckla sig i takt med medieutveckling- en under de senaste tjugo åren.

Under de två decennier DI varit landets enda mediehögskola har TV—mediet vuxit till flera i Sverige producerande kanaler och

produktionsbolag. På teaterområdet har femton länsteatrar byggts upp samtidigt som flera institutionsteatrar har ökat antalet scener och därmed antalet anställda. Under denna tid har också de fria grupperna utvecklats till ett viktigt inslag i teaterlivet.

När man diskuterar vilken roll DI lyckats spela i denna utveck- ling, måste man påminna om att DI under denna tid inte tillåtits växa i takt med de ökade krav som ställts på institutet.

I Dl—utredningens uppgift ingår inte att föreslå reformer som medför nya kostnader. Möjligen kan den mera övergripande ut- redning av samtliga konstnärliga högskolor som nu beslutats, fö— reslå omprioriteringar mellan olika konstnärliga utbildningsområ— den. I avsaknad av beslut om sådana lösningar just nu, måste Dl— ledningen i stället aktivt ompröva all verksamhet och undersöka varje möjlighet att styra över medel till områden som på grund av förändringar i medievärlden omkring Dl kräver ökade utbild- ningsinsatser.

16. DI — Norden — EG — världen

Samtliga mediehögskolor inom Norden är öppna för nordiska medborgare med nödvändiga språkkunskaper. Utbyte av lärare och studerande sker också. Även i övrigt har DI goda kontakter med andra länder, främst genom sitt medlemskap i CILECT. Möjligheterna att få medel för pedagogiska kontakter genom NORDPLUS och ERASMUS bör bevakas.

I prop l966:95 som bl.a. innehöll förslag om principbeslut att inrätta DI berörde föredragande departementschefen frågan om nordisk samverkan i utbildningen och anförde bl. a. följande.

"År 1963 rekommenderade Nordiska rådet de nordiska rege- ringarna att påskynda utredningsarbetet om en grundutbildning av personal inom teater, film, radio och television och att vid ut— redningsarbetet beakta möjligheten att anordna vidareutbildning på nordisk basis. I direktiven till föreliggande svenska utredning underströks att det var angeläget att utvecklingen i de nordiska länderna beaktades så att möjligheterna till en nordisk samord— ning på längre sikt kunde tas till vara. Utredningsarbetet har se— dan år 1963 pågått samtidigt i vårt land samt i Danmark och Nor- ge.

Nordiska kulturkommissionens sektion 111 har behandlat frågan om hur samordningsproblem inom det aktuella området bör lösas i nuvarande läge, då utredningar föreligger i alla tre länderna. Sektionen har uttalat att det nordiska samarbetet borde bestå i att man på nordisk basis maximalt utnyttjar de institutioner som be— räknas bli upprättade. Utbildningen inom varje land bör stå öp- pen för deltagare från övriga nordiska länder. Olikheter i institu- tionernas utformning anses inte innebära nackdelar utan närmast vara ägnade att ge ökad bredd i fråga om utbildningsmöjligheter-

na. Vidare förordar sektionen ett utsträckt samarbete i syfte att utnyttja lärarkrafterna på området. Sektionen finner det också va— ra av stor betydelse att den redan påbörjade nordiska kursverk— samheten vidareutvecklas efter mönster av Vasaseminarierna.

För egen del finner jag det väsentligt att samordningen mellan den nya utbildningen i Sverige och motsvarande verksamhet i andra nordiska länder ägnas uppmärksamhet i det fortsatta plane— ringsarbetet i vårt land.”

Detta är alltså den målsättning för det nordiska samarbetet som fastslogs när riksdagen beslutade att inrätta Dl.

Mediehögskolorna inom Norden står i princip öppna för sö— kande från de nordiska länderna under förutsättning att den sö— kande behärskar det språk på vilket undervisningen bedrivs.

Teaterhögskolan i Helsingfors omfattar institutioner för skåde— spelarutbildning, regi och dramaturgi med ett delvis gemensamt undervisningsprogram. Vidare finns där en institution för "ljud— och ljusdesign”. Utbildning av svenskspråkiga skådespelare ges in— om en egen institution. För scenografer samt för olika yrkesgrup— per inom film, television och video finns en utbildning vid Konst— industriella högskolan i Helsingfors. Teaterhögskolan tar emot sö- kande från andra nordiska länder under förutsättning att de kan finska.

Den Danske Filmskole i Köpenhamn undervisar i regi, produk— tion, klippning, foto och ljud. Dessutom ges en särskild utbildning i manuskriptarbete för film och television. Skolan tar emot elever från andra nordiska länder under förutsättning att de kan tillgo- dogöra sig undervisningen på danska. Av skolans 120 elever un— der läsåret 1989/90 var 9 från övriga nordiska länder.

I Norge har filmutbildningen utretts vid flera tillfällen men nå— gon grundutbildning har ännu inte kommit till stånd. Statens Stu- diesenter for Film erbjuder en viss vidareutbildning och samarbe— tar i Sverige med Dls kursverksamhet. Teaterregissörer utbildas tillsammans med skådespelarna vid teaterhögskolan i Oslo.

DI är öppet för studerande som kan uttrycka sig på svenska, norska eller danska. Av 279 studerande vid medielinjen läsåren 1975/76—1986/87 har 26 kommit från andra nordiska länder.

Dls teateravdelning och teaterhögskolan i Helsingfors har fort- löpande kontakter med varandra. Utbyten av lärare och även av studerande ingår i samarbetet. Dls filmavdelning har motsvarande kontakter med filmskolan i Köpenhamn.

En viss diskussion har förekommit inom DI om det är lämpligt att studerande från övriga Norden kan konkurrera ut svenska sö- kande. Enligt min mening bör man vid en sådan diskussion peka på hur det nordiska kultursamarbetet stimulerats av att de nordis— ka mediehögskolorna har varit öppna på detta sätt. På filmområ- det har flera intressanta nordiska samproduktioner genomförts. Den nyinrättade nordiska filmfonden kommer att ytterligare sti— mulera till sådana nordiska projekt. På teaterområdet rör sig re— gissörer och scenografer i betydande omfattning över hela den nordiska arbetsmarknaden.

Man kan alltså säga att de nordiska teater— och filmfFV—hög- skolorna i hög grad sökt att uppfylla de mål som uppställts för det nordiska samarbetet. Jag anser inte att några av de utbild- ningsproblem inom DI som jag haft att behandla i denna utred— ning kan lösas genom ytterligare samverkan mellan mediehögsko- lorna i Norden.

Däremot är det viktigt att den nordiska kursverksamhet som ägt rum inom fortbildningen och vidareutbildningen och som va— rit mycket framgångsrik, får fortsätta och vidareutvecklas. Nordis— ka Ministerrådet har lämnat stöd till denna verksamhet. Inom Dls kursverksamhet finns exempelvis i höst en kurs för producenter och administratörer inom dansområdet som genomförs i samver- kan med Ministerrådets kommitté Teater och Dans i Norden. Dls ledning bör noga följa utvecklingen och bevaka möjligheterna att bl.a. med stöd av de särskilda s.k. Nordplusmedlen finansiera kursverksamheter och samarbetsprojekt med övriga nordiska hög— skolor.

DI har även utanför Norden ett ganska omfattande kontaktnät. Genom att vara medlem i CILECT (Centre International de Liai- son des Ecoles de Cinéma et de Télévision) får DI kontakt med ett sextiotal film— och TV—skolor över hela världen. Student— och lärarutbyten samt olika studiebesök har på detta sätt kunnat ge- nomföras. DI har för denna verksamhet fått vissa internationalise- ringsmedel genom UHÄ. DI har också genom SIDA kunnat bere- da studerande från tredje världen möjligheter till studier | Sverige. Även teateravdelningen arbetar med internationella kontakter, dels genom studieresor, dels genom utbyte av lärare och studeran— de med andra högskolor. En av Dls studerande i maskering gäst- utbildas just nu i Prag medan en grupp studerande från Prag in— om kort kommer att vara Dls gäster under några veckor. Sådana

initiativ har ofta sitt ursprung i personliga kontakter som enskilda lärare har | olika länder. Enligt min mening vore det önskvärt med ett mer permanent och organiserat kontaktnät med utlandet också inom Dls teateravdelning.

Utvecklingen av EG-frågan får naturligtvis stor betydelse för mediesamverkan inom Europa och därmed för DI. Kultursamar- betet avses emellertid ske på helt andra villkor än EG—samarbetet på övriga områden. Det finns därför anledning för DI att redan nu noggrant följa utvecklingen så att eventuella möjligheter till varatas att få del av resurserna inom det s.k. Erasmus—program— met, som bl.a. syftar till att skapa möjligheter för studerande att läsa vid andra europeiska högskolor.

17. Slutord

Jag har tidigare påvisat att närmare 90 % av dem som utbildats vid DI finns kvar inom det konstnärliga yrke de utbildat sig för. Trots detta är utbildningen omdiskuterad, både av de studerande själva och av företrädare för den arbetsmarknad som förväntas ta emot de studerande efter avslutad utbildning.

Innan jag ytterligare kommenterar bakgrunden till denna de— batt kring DI, måste jag emellertid påminna om att i den medie— värld Dl utbildar för, är en kritisk inställning till institutioner nå— got fullkomligt normalt och närmast ett axiom som all debatt bygger på.

Som framgått av denna översyn finns det mycket inom Dl som bör kritiseras och förändras. Men jag vill hävda att det är viktigt att slå vakt om DI som idé och att arbeta vidare för att utnyttja och utveckla alla Dls inneboende möjligheter.

En stående anmärkning mot DI är att kontakten med omvärl- den inte fungerar. Den kritiken finns inom DI och riktar sig då mot omvärlden och den finns utanför Dl och riktar sig då mot DI. Det kan finnas anledning att som avslutning peka på några av de problem som ligger bakom talet om Dls isolering.

17.1. Praktik

Praktik är ett viktigt inslag i all konstnärlig undervisning. Inom DI sker ju större delen av undervisningen i laborativ form och som träning av samordningen mellan olika yrken i den konstnärli— ga produktionsprocessen. Det är viktigt att de studerande också får tillfälle att undersöka och iaktta hur detta går till i verklighe- ten utanför Dl, inte bara i Stockholm utan i hela Sverige. Avtals- tekniska och juridiska hinder måste här undanröjas. Teatrar,

film—, TV- och radioproducenter liksom de fackliga organisatio— nerna måste känna ansvar för att lösa de formella problem som vid flera tillfällen lagt hinder i vägen för de studerandes praktik.

17.2. Slutproduktioner

Under senare år har teateravdelningens studerande fått möjlighe— ter att ta steget över till teatrarna genom att slutproduktionen lagts in i den ordinarie repertoaren på en teater. Metoden är un— der diskussion och det finns de som menar att debuten på detta sätt kan innebära en smärtsam kollision med verklighetens krav. Filminstitutet har i samarbete med DI löst problemet mycket ele- gant genom verksamheten i det s.k. Växthuset där nyexaminerade DI—studerande fått göra korta filmer under helt professionella former men utan den ekonomiska press och den hårdhänta kriti- kerbevakning som annars gäller. Liknande modeller kunde kanske prövas på teaterområdet. Men självfallet kräver lösningar som dessa också ekonomiska resurser som i dag inte finns. Introduk— tionen i yrkeslivet är emellertid en viktig slutpunkt i Dls insatser för sina studerande. DI kan inte ensamt lösa dessa frågor och det är därför viktigt att de kontakter som på senaste tiden tagits mel- lan olika parter leder till konkreta och fungerande överenskom- melser.

17.3. Lokaler och teknik

Lika viktig som praktiken är ute på arbetsplatserna, lika viktigt är det att inne på DI kunna skapa de arbetssituationer som den stu- derande senare kommer att möta i sin yrkesverksamhet. För detta behövs professionellt utformade lokaler, en fullgod teknisk ut- rustning och inte minst skådespelare.

Lokalfrågorna vid DI har detta läsår fått en något bättre lös- ning i och med att nya lokaler kunnat tillföras Dl i Filmhuset ge- nom danshögskolans flyttning. Samarbetet med Filminstitutet har också förbättrats vilket underlättar hanteringen av lokalproble- men. Den tekniska utrustning som DI behöver för sin undervis- ning är både omfattande och dyrbar - alltför dyrbar tycker den som inte inser att en teknisk utbildning kräver en teknisk utrust—

ning. Ett stående bekymmer som jag i denna utredning inte kun- nat gå in på, är emellertid underhåll och förnyelse av den tekni- ska utrustningen.

17.4. Behovet av skådespelare

För de registuderande är samarbetet med skådespelare en nöd- vändighet för att en realistisk arbetssituation skall kunna skapas. Bristen på skådespelare inom DI är det största problemet för un- dervisningens kvalitet. Samarbetet med teaterhögskolan löser, som jag tidigare understrukit, inte detta problem. Inte heller är samar— bete med AMS annat än undantagsvis en lämplig lösning. Det är inte arbetslösa skådespelare de studerande vid Dl i första hand har något att lära av. De bästa lärarna för en registuderande är i stället de erfarna skådespelare som under många år varit utsatta för olika regissörers ansträngningar att genom dem uttrycka sina avsikter. Motståndet och stödet från skådespelarna är den materia mot vilken den registuderande skall slipa sitt instrument och som kommer att forma hans konstnärliga erfarenheter från åren vid Dl. Man har diskuterat inom Dl att anställa en fast ensemble. Jag tvivlar på att det är den lämpligaste lösningen. Dls ledning bör i stället fortlöpande arbeta för att rekrytera intressanta och intres- serade skådespelare till längre eller kortare undervisningsprojekt. För närvarande saknas emellertid medel i Dls budget för detta. Frågan är dock så viktig för kvaliteten i undervisningen att Dls ledning bör överväga en betydande omprioritering inom ramarna för att lösa den.

Kommittédirektiv

%& &

Översyn av verksamheten vid Dramatiska institutet

Dir. 1988171

Beslut vid regeringssammanträde 1988-12-22

(fhcfcn för utbildningsdepartcmcntet, statsrådet Bodström, anför.

Mitt förslag

En särskild utredare bör tillkallas för att se över verksamheten vid drama- tiska institutet (DI).

Bakgrund

Utbildningen l'lll I)I

Utbildningen vid DI påbörjades läsåret l97ll/7l. Da övertog DI den film— skola som sedan några ar tillbaka ingatt i Svenska filminstitutets verksamhet.

Sedan högskolereformen ingar DI i ht'igskoleorganisationen och har både grundutbildning i form av linjer och en omfattande kursverksamhet. DI bc— tlriver också visst konstnärligt utvecklingsarbete.

l)l har två allmänna utbildningslinjer. Huvuddelen av grundutbildningen sker pa medielinjen för film/IV, radio och teater. Deli syftar till att utbilda olika yrkeskategorier för konstnärligt kreativa arbetsuppgifter inom de konstarter som berörs av linjen. l teaterutbildningen ingar utbildning av re- gissörer, scenografer. dramaturger och producenter. Inom utbildningen för film/TV finns inriktning mot regi. bild. ljud. produktionsledning samt klipp- ning och redigering. ! medielinjen ingår också utbildning av pcrukmakare/ maskörer för olika medier samt utbildning för radioproduktion. Sedan några ar tillbaka iir medielinjen förlängd till tre år ( 1le poäng) för alla inriktningar utom utbildning för radioproduktion som fortfarande är tvåårig (80 poäng). Linjen har i genomsnitt 56 studerande per år.

Dir. 1988z7l

der sig till studerande från skilda yrkesområden som vill ha medickunskaper som de kan föra vidare i pedagogisk eller annan verksamhet inom sina ar- betsomraden. Till linjen antas årligen lö studerande.

Sedan år l985 har DI en lokal utbildningslinje om 80 poäng för utbildning av teatertekniker. Dessutom svarar DI för en lång rad fristående kurser på olika högskoleorter i landet. Kurserna ger fortbildning och vidareutbildning för redan yrkesverksamma inom området filmeV/video — teater — radio.

DI disponerar för innevarande budgetår 19 148 ()()0 kr. under anslaget Ut- bildning för kultur- och informationsyrken och I 792 000 kr. under anslaget Lokala och individuella linjer samt fristående kurser. Därtill kommer 431 (Nil) kr. för konstnärligt utvecklingsarbete. DI har lokaler och egen. dyr- bar utrustning föratt kunna erbjuda en komplett och verklighetstrogen pro— duktionsmiljö där de studerande tillsammans kan träna de olika yrkesfunk- tioner för vilka de utbildas.

Dl år inte ensamt om att meddela utbildning för medierna. Sveriges Ra- dio-koncernen har en omfattande egen utbildningsverksamhet. Inom hög- skolan films skådespelarlinje i både Stockholm. Göteborg och Malmö. Vid journalistlinjen utbildas journalister inte bara för pressens behov utan också för verksamhet inom andra medier. Det finns initiativ till medieutbildning vid olika högskoleenheter i landet. En omfattande utbildning med inriktning mot massmedieområdet finns ocksä vid folkhögskolorna. På flera håll i landet finns planer på eller försök med sådan utbildning i gymnasieskolan. Det finns flera exempel på utbildning i privat regi.

Dl har under sin verksamhetstid haft mänga problem. Utbildningsstruktu- ren har redan från början varit komplicerad. Arbetsuppgifterna har varit många och svåra att hälla samman. Den snabba utvecklingen på medieområ- det har skapat spänningar. Kontakterna med medievärlden har inte alltid fungerat. Ansvarsfördelningen mellan Dl och andra anordnare av medieut- bildning har blivit alltmer oklar efterhand som nya utbildningar vuxit fram. DI har ocksä haft svårt att få verksamheten att fungera väl och använda sitta resurser så effektivt som det finns anledning att kräva.

Utvecklingen på IHt'lffl'Olnrådt'l

Sedan utbildningen vid Dl inleddes har det skett betydelsefulla föränd- ringar för de medier som berörs av utbildningen. Särskilt förfilm, radio och TV har förändringarna varit snabba.

Hemvideons genombrott under NSU-talet har inneburit att en helt ny dist- ributionsväg har öppnats för biograffilmen. Video finns i dag i över 40 % av de svenska hemmen. Den svenska hyrvideobranschen omsätter två till tre gånger så mycket som biografvisning av film. Enligt vissa uppgifter är video—

inkomsterna i dag mer betydelsefulla än biografinkomsterna för världens filmproducenter.

Efter en omorganisation är 1979 är numera Sveriges Radio AB moderbo- lag i en koncern där Sveriges 'Ik'levision AB. Sveriges Riksradio AB. Sveri— ges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB är programföretag. I.()killl'iltll()n har byggts ut. Ett eget. fjärde FM-nät för lokalradion håller på att tas i bruk. Programproduktionen inom övriga bolag Sker till viss del de- centraliserat,

Sveriges Radio-koncernens programföretag har inte längre någon en- samställning inom radio och television. Ljudradio och TV produceras nu i vart land även inom ramen för närradio och egensändningar i kabelnät. När- radio finns redan pa l3ll orter i landet. En rad nya satellitförmedlade TV- kanaler har blivit tillgängliga för kabelanslutna hushall. Över en miljon svenskar kan se nagot annat än Sveriges Radios TV—såndningar i sina appa- rater.

Marknaden för reklam- och beställningsfilm har vuxit kraftigt under se- nare är.

En effekt av den tekniska utvecklingen som kan förutses är att teknik och utrustning för avancerad ljud- och bildbehandling kommer att bli tillgänglig för allt flera människor hade i olika slags yrkesutövning och i verksamhet på fritiden.

Utvecklingen innebär att marknaden för ljud- och bildproduktion vidgas, För de yrkesverksamma tillkommer nya arbetsmetoder och nya uppdragsgi- vare. Allt detta paverkar utbildningsbehoven.

När det gäller utbildningen pa teateromradet pagar en diskussion om sam- ordning av den utbildning pa teateromradet som nu bedrivs på DI och inom skädespelarlinjen, Det finns ett diskussionsunderlag med rubriken Tea/crut- I)il(1ning i_/'rumli(la Ieu/erhögskolor som utarbetats inom universitets- och högskolcämbctet och som ocksa remissbehandlats. Intresset är stort ute i landet för att decentralisera den teaterutbildning som nu är koncentrerad till Stockholm.

Mcdieutbildning är ett ämne som diskuteras flitigt i det nordiska samarbe— tet. De nordiska länderna är alla i samma situation. Alla söker lösningar för att tillgodose nya utbildningsbehov på områden som mänga ganger bäde är smala och kostnadskrävande.

Behovet av en utredare

Det är nu snart 20 är sedan DI kom till. Sedan dess har mycket hänt på medieområdet som påverkar den utbildning som DI svarar för. DI har ocksä haft vissa problem att klara sina uppgifter. Det är mot denna dubbla bak- grund som jag anser det angeläget med en utredning. Vi behöver både en

allmän bild av läget för medieutbildningen och en ordentlig översyn av DI:s verksamhet. Syftet är inte att vidga högskolans uppgift när det gäller medic- utbildningen utan att klargöra om den kompetens och de resurser som redan finns pa omradet används pä bästa sätt.

Jag anser att en särskild utredare bör tillkallas för denna uppgift.

Uppdraget

DI har spelat en viktig roll inom medieutbildningen. Institutet har som speciellt ansvarsomradc att ge kvalificerad. konstnärlig grundutbildning för nyckelgrupper (regissörer. scenografer. produktionsledare. yrkesutövare med bild- och ljudarbcte m.fl.) inom teater, film/TV och radio. Redan under institutets första ar fick DI även andra uppgifter. Den allmänpraktiska medieutbildningen kom till liksom en omfattande kursverksamhet för fort- bildning och vidareutbildning för yrkesverksamma inom de olika medierna.

Enligt min mening är det viktigt bade av kulturpolitiska och mediepoli- tiska skäl att det inom högskolan finns en medieutbildning med konstnärlig inriktning. Motiven för att ha en utbildning med konstnärligt ansvar pa me— dieomradet är minst lika starka. om inte starkare. nu än det var när DI inrät— tades. Det är svart att kräva kvalitet pa innehallet i medieutbudct utan att erbjuda en utbildning för konstnärliga insatser av det slag som DI bedriver. Det är ocksa viktigt att resurserna för utbildningen även i fortsättningen och i sa stor utsträckning som det är möjligt kan utnyttjas för andra uppgifter än den egentliga grundutbildningen.

Därmed har jag angett de allmänna utgangspunkterna för utredarens ar— bete. I detta arbete bör det finnas utrymme för utredaren att närmare defini— era DI:s framtida roll och ansvarsomrade och överväga om det finns skäl — inom nuvarande ekonomiska ramar — att göra förändringar av utbildningens struktur. niva. omfattning och innehall.

Det finns ett par principer som redan fran början styrt DI:s verksamhet och som ocksa gjort att DI:s ansvarsomradc varit svart att avgränsa. DI star- tades för att erbjuda den utbildning för programproduktion för teater. film/"TV och radio som inte tillgodosags genom utbildning pa andra hall. DI byggdes upp pa idén att olika yrkesgrupper behöver utbildas tillsammans och att det finns ett värde i att utbildningen för olika medier halls samman.

Utredaren bör pröva om förklaringen till en del av DI:s problem _. den komplicerade utbildningsstrukturcn, den stora spridningen av arlwtsuppgil- ter. den oklara ansvarsfördelningen — finns invävd i förutsättningarna för verksamheten och om det därför finns skäl att l'ranga de ursprungliga princi- perna och definiera DI:s ansvar pa ett annat sätt. I detta sammanhang bör utredaren knyta an till den pägaende diskussionen om högskolcutbildningen pa tcatcromradct och om värdet av att föra tcatcrutbildningcn vid l)l när-

mare samman med utbildningen vid skadespelarlinjen. De samlade konse- kvenserna av en eventuell förändring av ansvarsfördelningen för teaterut- bildningen maste noggrant belysas.

lltredaren bör inte räkna med att DI:s nuvarande ekonomiska ram kan vidgas. Uppgiften för utredaren bestar alltsa i att föresla hur denna ram till- sammans med l)l :s möjligheter att erbjuda fria och kreativa produktionsvill- kor kati anvandas för att bli till häst nytta hade för de studerande och för de yi'kesvei'ksaninia pa medieomradct.

l-'ragan om utbildningens niva är nära knuten till möjligheterna för de stu- derande att förbereda sig för utbildningen. för närvarande sker antagningen till I)] pa grundval av intradesprov men utan formella beliörighetsvillkor. Det kan finnas anledning för utredaren att pröva om det nuvarande systemet är ändamalsenligt. I detta sammanhang bör utredaren samrada dels med folkIiögskolekommiiten (ll tvssztiu). dels med utredningen angaende mitt- blockct i gymnasieskolan (U ]*JXSzlll).

.lag är iiil'öistadd med att utredaren för att kunna fullgöra sitt uppdrag maste göra en analys av utvecklingen pa medieomradct och skaffa sig en hel- hetsbild av läget för utbildningen pa omradet. Jag utgar ifran att utredaren inte skall behöva lägga ner nagot eget. omfattande arbete för att beskriva medieiitvecklingen. Det bör ga att bygga vidare pa den redovisning som jag nyss [ 'unnat. Niin det gäller utbildningen bör utredaren göra en utvärdering av DI:s egen utbildning genom .ireii. Utredaren böt vidare kartlägga annan utbildning inom det omrade där DI verkar, klargöra ansvarsförhallandena och försöka bedöma utvecklingstcndenserna.

Utredaren bör bilda sig en uppfattning om DI:s kontakter och samverkan med medievärlden och med andra anordnare av utbildning pa medieomradct och vid behox föresla atgärder som kati stärka kontakterna och underlätta samverkan.

lin viktig uppgift för utredaren är att ta del av den diskussion om medieut— bildning soni förs i vara nordiska grannländer och undersöka om det finns förutsättningar och intresse för nagon form av gemensamma nordiska lös- ningar.

Utredaren bör även granska DI:s organisation och lämna förslag till sa- dana förändringar som kan underlätta och effektivisera verksamheten. I detta sammanhang bör ledningsfunktionerna och de ekonomiska och admi- nistrativa styrformerna särskilt uppmärksammas.

Utredaren skall samrada med berörda myndigheter. organisationer och

statliga kommittéer. ”'"—""'." "* :..—___...—

r..- I oi utrcdaiens .irbete ga ler-'mélitiven'rcdin 1,98 51) till samtliga kommit- t...-r ot.-h särskilda utiedare angåejide utreWns örslag och konsekvenser och diiekiiien (dir. 1988: 493. .tllåWtäbQ'Lr tande iv EG- -aspekter.

Utredaren skall rLdUVlsdmmgäellaål _ lapril IW).

Hemställan

Pa grund av vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningdepartcmentet

att tillkalla en särskild utredare —— onifattad av kommitteförordningen (l97611 I9) — med uppdrag att se över verksamheten vid dramatiska institu— tet.

att besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde at ut- redaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta ättonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandcns överväganden och bifaller hans hemställan.

Kronologisk förteckning

l. Företagsförvärv i svenskt näringsliv. I.

2. Överklagningsrätt och ekonomisk bchovsprövning inom socialtjänsten. S.

3. En idrottshögskola i Stockholm - struktur.

organisation och resurser för en självständig högskola pä idrottens område. U. Transporträdct. K. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. Förbud mot tjänstchandcl med Sydafrika m.m. UD. Lagstiftning för reklam i svensk TV. U.

PSP!—".”

Idéskisscr och bakgrundsmarcrial. S.

9. Kosmadcr för fastighetsbildning m. m. Bo. IO. Strömgatan 18- Sveriges staisministcrbostad. SB. ll. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. 12. Meddelanätt. lu. 13.Övcrsyn av sjölagen 2. Ju. 14.Långtidsutrcdningen 1990. Fi. 15.Bcredskapcn mot oljeutsläpp till sjöss. Fö. 16. Storstadstral'ik 5 - ett samlat underlag. K. l7.0rganisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbisiänd. UD. 18. Lag om folkbokföringsregistcr m.m. Fi. 19.Handikapp och välfärd? - En IägcsrapporL S. 20. Välfärd och segregation i storstadsregionerna. SB. 21.Dcn elintcnsiva industrin under kämkraftsavveck- lingen. ME. 22. Den clintcnsiva indusuin under kämkrafisavveck- lingen. Bilagedel. MF.

23.Tomträttsavgäld. Bo. 24. Ny kommunallag. C.

25. Konkurrensen inom livsmodelssektom. C. 26. Fönnänssystcmct för värnpliktiga m. fl. Fo. 27. Post & Tele - Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. K. 28. Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. C. 29. Tobakslag. S. 30. Översyn av upphovsrättslagstiftriingcn. Ju.

3l.Perspcktiv på arbeisförmodlingen. A. 32.5taden. SB. 33. Urban Challenges. SB. 34.5tadsrcgioner i Europa SB. 35. Storstädcrnas ekonomi 1982-1996. SE. 36. Srorstadsliv. Rika möjligheten härda villkor. SB. 37. Författningsreglcring av nya importrutiner m.m. Fi. 38. Översyn av naturvårdslagen m.m. ME. 39. Konstnärens villkor. U.

40. Kärnkrafisaweckling — kompetens och sysselsätt- ning. ME. Samhällsstöd till underhållsbidragsbcrättigadc barn.

4l.Tio är med jämställdhetslagcn - utvärdering och förslag. C. 42. Internationellt ungdomsutbyte. C. 43. Förenklad statistikrcglering; med förslag till lag om den statliga statistikframställningen. C. 44. Demokrati och makt i Sverige. SB. 45. Kapitalavkastningcn i bytesbalansen. Fi. 46. Särskild skatt i den finansiella sektorn. Fi. 47. Beskattning av stipendier. Fi. 48. Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn. del III. S. 49. Arbete och hälsa. A.

50. Ny folkbokföringslag. Fi. 51. SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder. personal— kontroll och meddelarfrihet. C.

52. Utbyte av utländska körkort. K. 53.1 skuggan av de stora » De mindre partiernas villkor i kommunalpolitikcn. C. 54. Arbetslivsforskning - Inriktning. organisation. finansiering. A. 55. Flygplats 2000 - De svenska flygplatserna i framtiden. K. 56. Skatt pä lotterier och spel. Fi. 57. Pcrsonalutbildning inom totalförsvaret. Fö. 58. Konkurrens i inrikesflyget. C. 59. Sätt värde på miljön! Miljöavgiftcr och andra ekonomiska styrmedel. M. 60. Skada av vilt. Jo. 6l.Skärpt tillsyn - huvuddrag i en reformerad damlag. Ju. 62. Konkurrensen inom bygg/bosektom. C. 63. Svensk lönestatistik. C.

64. Årlig revision i statsförvaltningen. C. 65. Folkhögskolan i framtidsperspektiv. U. 66. Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. U. 67. Återbetalning av mervärdcskatt till utländska företagare. Fi. 68. Vad kostar att statsbidrag? C.

69. SIPRI 90 - om SlPRls finansiering och arbetsformer. UD. 70. Lokalt ledd närradio. U. 71. Sekretess för landskapsinformation. Fö. 72. Lokalkontor. C.

73.Transportstöd. K. 74. Skuldsaneringslag. Ju. 75. Utvärduing av försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Andra året. U.

Kronologisk förteckning

76. Allmän pension. S. 77. Allmän pension. Bilagor. 5. 78. Allmän pension. Expert rapporter. S. 79. Utlänningsnämnd. A. 80. Förskola för alla barn l99l - hur blir det? 5. 8]. Vapenfriprövningcns effekter. En undersökning av tillständsärenden 1980 - 1989. Fö. 82. Vad kostar begravningar - vem betalar? C. 83. Ny budgetproposition. C. 84. Sprakbyte och språkbevarandc. Ju. 85. Översyn av skatten på dryckcsförpackningar. M. 86. Finansiering av vägar och järnvägar. K. 87. Den nya centrala jordbruksmyndigheten. Jo. 88. Nya mål och nya möjligheter. M. 89. En ny värnpliktslag. Fö. 90. Pedagogiska meriter i högskolan. U. 91. Samerätt och samiskt sprak. Ju. 92. Väld och brottsoffer. Ju. 93. Miljön i Västra Skåne. År 2000 i våra händer. M. 94. Miljön i Västra Skane. Diverse underlagsmaterial och sammanställningar. M. 95. Miljön i Västra Skane. Underlagsmaterial Mark och vattendrag. M. 96. Miljön i Västra Skärte. Underlagsmarerial Energi. M. 97. Miljön i Västra Skäne. Underlagsrnaterial Trafik. M. 98. Rapportering från den öppna värden. Basdata för uppföljning. S. 99. Statistikbehovet inom livsmedelssektom - vissa . förslag till förändringar på kort sikt. Jo. " 100.Avtalsvillkor eller föreskrifter. En rättslig översyn av postens och televerkers kundvillkor. K. l 101.Försäloingsföreningar. Fi. ' 102.Rent till 2000. M. l 103.Turism i Norrbotten - att utveckla affärs- och ' privatresandeti länet. [. ! 104.D1- en högskola i utveckling. U. | I | !

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Strömgatan 18 - Sveriges statsministerbostad. [10] Välfärd och segregation i storstadsregionema. [20] Staden. [321

Urban Challenges. [33] Stadsregioner i Europa. [34] Storstädemas ekonomi 1982-1996. [35] Storstadsliv. Rika möjligheter- härda villkor. [36] Demokrati och makt i Sverige. [44]

J ustitiedepartementet

Meddelarrätt. [12] Översyn av sjölagen 2. [13] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. [30] Skärpt tillsyn - huvuddrag i en reformerad datalag. [611 Skuldsaneringslag. [74] Spräkbyte och spräkbevarande. [84] Samerätt och samiskt spräk.[91] Våld och brottsoffer. [92]

Utrikesdepartementet

Förbud mot tjänstehandel med Sydafrika m.m. [6] Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbiständ. [17] SIPRI 90 - om SIPRls finansiering och arbetsformer.

[691

Försvarsdepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Förmänssystemet för värnpliktiga m. fl. [26] Personalutbildning inom totalförsvaret. [57] Sekretess för landskapsinformation. [71] Vapenfriprövningens effekter. En undersökning av tillständsärenden 1980 - 1989. [811 En ny värnpliktslag. [89]

Socialdepartementet

Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom socialtjänsten. [2] Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade bam. Idéskisser och bakgrundsmaterial. [8]

Handikapp och välfärd? - En lägesrapport . [19] Tobakslag. [291 Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn, del III. [48]

Allmän pension. [76] Allmän pension. Bilagor. [77] Allmän pension. Expert rapporter. [78]

Förskola för alla barn 1991 - hur blir det? [80] Rapponering från den öppna värden. Basdata för uppföljning. [98]

Kommunikationsdepartementet Transponrädet. [4]

Storstadstrafik 5 — ett samlat underlag. [16] Post & Tele — Affärsverk med regionalt och socialt ansvar. [27] Utbyte av utländska körkort. [52] Flygplats 2000 - De svenska flygplatsernai framtiden. [551

Transportstöd. [73] Finansiering av vägar och järnvägar. [86] Avtalsvillkor eller föreskrifter. En rättslig översyn av postens och televerkets kundvillkor. [100]

Finansdepartementet Längtidsutredningen 1990. [14]

Lag om folkbokföringsregister m.m. [18] Författningsreglering av nya importrutiner m.m. [37] Kapitalavkastningen i bytesbalansen. [45] Särskild skatt i den futansiella sektorn. [46] Beskattning av stipendier. [47]

Ny folkbokföringslag. [50] Skatt på lotterier och spel. [56] Återbetalning av mervärdeslratt till utländska företagare. [67] Försäkringsföreningar. [101]

Utbildningsdepartementet

En idrottshögskola i Stockholm - struktur, organisation och resurser för en självständig högskola pd idrottens omrade. [3] Lagstiftning för reklam i svensk TV. [7] Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. [1 l] Konstnärens villkor. [39] Folkhögskolan i framtidsperspektiv. [65] Det fria bildningsarbetet. Debattinlägg om folkbildningen och folkhögskolan i framtiden. [66] Lokalt ledd närradio. [701

Utvärdering av försöksverksamhet enmed treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Andra äreL [751 Pedagogiska meriter i högskolan. [90] DI - en högskola i utveckling. [104]

Jordbruksdepartementet

Skada av vilt. [60]

Den nya centrala jordbnrkmyndigheten. [87] Statistikbehovet inom livsmedelssektom - vissa förslag till förändringar på kort sikt. [99]

Arbetsmarknadsdepartementet

Perspektiv på arbetsförrnedlingen. [31] Arbete och hälsa.[49]

Arbetslivsforskning - Inriktning. organisation. finansiering. [54] Utlänningsnämnd. [79]

Bostadsdepartementet

Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9] Tomträttsavgäld. [23]

Industridepartementet

Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [1] Turism i Norrbotten - att utveckla affärs- och privatresandet i länet. [103]

Civildepartementet

Ny kommunallag. [24] Konkurrensen inom livsmedelssektom. [25]

Att följa upp kommunal verksamhet - En internationell utblick. [28] Tio år med jämställdhetslagen - utvärdering och förslag. [41]

Internationellt ungdomsutbyte. [42] Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om den statliga statistikframställningcn. [43] SÄPO Säkerhetspolisens arbetsmetoder. personalkon— troll och meddelarfrihet. [51]

I skuggan av de stora - De mindre partiernas villkor i kommunalpolitiken. [53] Konkurrens i inrikesflyget. [58] Konkurrensen inom bygg/boscktom. [62]

Systematisk förteckning

Svensk lönestatistik. [63] Årlig revision i statsförvaltningen. [64] Vad kostar ett statsbidrag? [68] Lokalkontor. [72] Vad kostar begravningar — vem betalar? [82] Ny budgetproposition. [83]

Miljö- och energidepartementet

Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvockling- en.[21] Den elintensiva industrin under kärnkraftsavveckling— en. Bilagedel. [22] Översyn av naturvårdslagen mm. [38] Kämlaaftsavveckling — kompetens och

sysselsättning. [40]

Miljödepartementet

Sätt värde på miljön! Miljöavgifter och andra ekonomiska styrmedel. [59] Översyn av skatten på dryckesförpackningar. [85] Nya mål och nya möjligheter. [88] Miljön i Västra Skåne. År 2000 i våra händer. [931 Miljön i Västra Skåne. Diverse underlagsmaterial och sarnmanställningar. [94] Miljön i Västra Skåne. Underlagsmaterial Mark och vattendrag. [95] Miljön i Västra Skåne. Underlagsmatcrial Energi. [96] Miljön i Västra Skåne. Underlagsmaterial Trafik. [97] Rent till 2000. [102]