SOU 1992:101

Försvarsmaktens hälso- och sjukvård : delbetänkande

Försvarsmaktens hälso— och sjukvård

SM] lm

Delbetänkande av Utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för försvaret (LEMO)

Försvarsmaktens hälso- och sjukvård

SM] 1992-101

Delbetänkande av Utrednm'igen om lednings- och myndighetsorganisationen för försvaret (LEMO)

&& 1992:101 & Försvarsdepanementet

Försvarsmaktens hälso- och sjukvård

Delbetänkande av Utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för försvaret (LEMO) Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets törvaltningskontor ombesörjer nemissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/7 39 96 30 Telefax: 08/739 95 48

Publikationema kan också köpas i lnformationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-13182-X Stockholm 1992 ISSN O375-250X

Genom beslut den 20 juni 1991 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Försvarsdepartementet, statsrådet Roine Carlsson, att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av ledningsorganisationen på central och regional nivå inom totalförsvaret och av myndighets—

strukturen inom Försvarsdepartementets verksamhetsom- råde.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departements- chefen den 27 juni 1991 som särskild utredare general— direktören Gunnar Nordbeck. Som experter förordnades expeditions- och rättschefen Rolf Holmquist, departe— mentsrådet Dan Ohlsson och departementsrådet Bo Riddarström. Holmquist entledigades den 5 maj 1992 då rättschefen Ann—Louise Eksborg förordnades att vara expert.

Till sekreterare förordnades den 27 juni 1991 rationali— seringschefen Åke Hjalmarsson.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om lednings— och myndighetsorganisationen för försvaret (LEMO).

Utredningen överlämnar härmed delbetänkandet (SOU 1992:101) Försvarsmaktens hälso- och sjukvård. Utred- ningens arbete fortsätter enliqt direktiven.

Stockholm i september 1992

Gunnar Nordbeck

SAMMANFATTNING .... ...................... . ......

[>

åhh->

UPPDRAGET.............................. Direktiv....... ............. ....... .....

Arbetsformer... ........ ...... ........ ..

NUVARANDE ORDNING ............ . ....... ..

Inledning.. ....... . ........... . ............

Hälso- och sjukvård i krig ............. Hälso- och sjukvård i fred...... ...... .

Medverkande organisationer.... ....... ..

ÖVERVÄGANDEN... ........ .... ........... .

.

.

Nya förutsättningar ..... . .......... . .......

Krigssjukvården integrerad i det militära

försvaret. ................ . .......... . .....

Vissa brister.... .......... .. .......... ..

Splittrade resurser ......... . ..............

Central ledning .......... . ........ .... .....

Produktion...... ....... ..... ..... .. ......

Tillsyn.... ............ . ..... . .............

Slutsatser. .......... . ................. ..

FÖRSLAG..... ................. ..... ....... Försvarsmaktens ledning ...... ... ........ .

Försvarets sjukvårdscentrum.. ......... ...

Specialmedicinsk verksamhet inom försvars-

makten......... ..... ....... ...... ......

Dykerimedicin..........................

Flygmedicin............ ..... .. ......... ..

Organisationsförändringar och besparings—

möjligheter ..... ............ ....... ......

Lokalisering............. ...... . .......

Sammanfattning av förslagen..............

13 13 14

15 15 17 19 20

23 23

23 23 24 24 27 28 30

33 33 36

38 39 42

44 46 51

Utredningens uppdrag omfattar en översyn av totalför— svarets ledningsorganisation och myndighetsstrukturen inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde.

I delbetänkandet (SOU 1992:112) Försvarsmaktens ledning lämnade LEMO förslag om bl.a. en sammanhållen försvars- maktsmyndighet bestående av främst den verksamhet som bedrivs inom huvudprogrammen arméförband, marinförband och flygvapenförband samt operativ ledning. statsmakter- na har i allt väsentligt beslutat i enlighet med för— slagen. Den nya myndigheten Försvarsmakten bildas den

1 juli 1994.

Den del av uppdraget som redovisas nu avser förhållandet mellan den nya Försvarsmakten och Försvarets sjukvårds— styrelse, som är en av de gemensamma myndigheterna i huvudprogram 5. Uttryckt på annat sätt behandlas organi- sationen av ledningsfunktioner och centrala produktions—

enheter i fråga om försvarsmaktens hälso- och sjukvård.

Sjukvården i krig bygger på fredssjukvårdens resurser. Kompletterande åtgärder — avseende lokaler, utrustning och utbildning m.m. — kan i viss mån förstärka men huvudsakligen anpassa sjukvårdsverksamheten till krigets särskilda krav. Totalförsvarets sjukvård organiseras i en militär och en civil del. Den civila krigssjukvården

förutsätts hantera huvuddelen av sjukvårdsbehoven i krig.

Den militära sjukvårdsorganisationen är ett komplement

till den civila och är dimensionerad för en del av de

militära behoven. En stor del av militära patienters behov av behandling och vård förutses alltså bli till— godosedda inom den civila sjukvården.

En väl fungerande krigssjukvård är en av de allra viktigaste funktionerna för att upprätthålla strids- moralen. Krigssjukvården har därmed stor betydelse för det militära försvarets krigsduglighet, beredskap och uthållighet.

För att chefen för den nya Försvarsmakten skall kunna avkrävas ansvar för förbandens krigsduglighet m.m., bör han även vara ansvarig för och ha full kontroll över hur den militära krigssjukvården utformas.

För att krigssjukvårdsaspekter skall beaktas tillräckli— gt i det militära försvarets operativa planering, pers— pektivstudier och programplanering m.m. bör i den nya Försvarsmaktens högkvarter ingå en funktionsledning för

krigssjukvård.

De kvalificerade resurserna för utbildning och övning av värn— och tjänstepliktig medicinalpersonal samt yrkes— och reservofficerare för uppgifter i krigssjukvården är för närvarande splittrade på ett ganska stort antal en- heter inom försvarsmakten. Detta gör att det är svårt att vid enskilda verksamhetsställen och även samlat hålla en tillräckligt hög kompetens. Svårigheter före— ligger också att utveckla den speciella krigssjukvårde—

kompetensen.

I syfte att söka höja kvaliteten, nå bättre enhetlighet och begränsa kostnaderna bör den kvalificerade militär- medicinska produktionen avseende personal och materiel samlas till en enhet inom Försvarsmakten som benämns försvarets sjukvårdscentrum. Organisationen bör även ha bl.a. typförbandsansvar för sjukvårdsförband.

Till försvarets sjukvårdscentrum skall samlas verksamhet som för närvarande bedrivs i Solna (Karlberg), Karlstad och Göteborg. LEMO anser att försvarets sjukvårdscentrum med långsiktigt gott resultat kan lokaliseras till vilk— en som helst av dessa tre orter.

När en sammanhållen försvarsmaktsmyndighet bildas och Försvarets sjukvårdsstyrelses ledningsuppgifter övertas av Försvarsmaktens högkvarter och dess produktionsupp- gifter övertas av försvarets sjukvårdscentrum aktuali- seras frågan om hur den tillsyn, som Försvarets sjuk— vårdsstyrelse utövar över efterlevnaden av vissa lagar m.m. avseende hälso— och sjukvård, miljöskydd m.m. inom

försvarsmakten bör organiseras.

I princip finns två lösningar. Den ena är att tillsyns— ansvaret övergår till den myndighet som annars har till uppgift att utöva tillsyn på respektive sakområde. Den andra lösningen är att i den nya Försvarsmakten inrymma en tillsynsfunktion.

LEMO:s uppfattning är att tillsynen inom den nya För— svarsmakten över efterlevnaden av lagar avseende hälso- och sjukvård, miljöskydd m.m. bör utövas av en särskild tillsynsfunktion inom den nya Försvarsmaktens högkvart— er. Särskilda åtgärder föreslås för att säkerställa anställdas, värnpliktigas, allmänhetens, berörda till— synsorgan och samhällets förtroende för denna tillsyns- funktion.

Tillsyn över verksamhet vid andra myndigheter, som för närvarande ingår i försvarsmakten men som inte skall ingå i den nya Försvarsmakten, bör från och med den

1 juni 1994 utövas av de myndigheter som har ansvar för tillsynen på motsvarande sakområden för övriga delar av samhället.

Inom marinen och flygvapnet finns för närvarande medi—

cinska specialområden företrädda, nämligen dykerimedicin och flygmedicin. Enligt LEMO:s mening är det nödvändigt

att såväl dykeri- som flygmedicinsk kompetens finns inom försvarsmakten även framgent.

Huvuddelen av både den dykeri— och flygmedicinska verk— samheten är av produktionskaraktär och kan uppdragsstyr- as. De specialmedicinska resurserna bör därför i allt väsentligt organiseras utanför högkvarteret.

Enligt LEMO:s uppfattning är det vidare lämpligt att i viss mån koncentrera dykeriutbildningen och så långt möjligt samordna den dykerimedicinska verksamheten i ett dykerimedicinskt centrum. Vetenskapliga, säkerhetsmässi— ga och ekonomiska skäl talar härför.

Enligt LEMO:s uppfattning är det också lämpligt att in— ordna huvuddelen av den flygmedicinska verksamhet som för närvarande bedrivs vid flygstaben i ett flygmedi— cinskt centrum. Fördelar kan finnas med att även urvals— prövningen av flygande personal samlokaliseras med ett flygmedicinskt centrum.

LEMO:s förslag till verksamhets- och organisationsför- ändringar bedöms sammantaget möjliggöra betydande per- sonalbesparingar, samtidigt som kvaliteten i verksam- heten kan stärkas. Sammantaget bedöms en reduktion med ungefär 45 årsarbetskrafter kunna ske om organisations— förändringarna genomförs. Detta motsvarar en årlig be- sparing om ca 18 milj. kr. inklusive reduktion av kring- kostnader.

Sammanfattningsvis föreslår LEMO att

— en sjukvårdsfunktion skall finnas i den nya Försvars—

maktens högkvarter,

- tillsynen över efterlevnaden inom den nya Försvars—

makten av lagar avseende hälso— och sjukvård m.m. skall utövas av en särskild tjänsteman (generalläkaren) i hög— kvarteret som i detta avseende inte skall vara under— ställd myndighetens chef,

— ett försvarets sjukvårdscentrum skall bildas inom För- svarsmakten,

— sammanhållna produktionsenheter för dykeri- resp. flygmedicin skall bildas utanför högkvarteret,

- Försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets sjukvårds— högskola och marinens sjukvårdsskola skall avvecklas,

- organisationsförändringarna skall genomföras den 1 juli 1994,

- det uppdras åt Överbefälhavaren att i samråd med För- svarets sjukvårdsstyrelse samt efter hörande av

Chefen för armén, Chefen för marinen och Chefen för flygvapnet med ledning av LEMO:s förslag utreda och redovisa hur de olika lednings- och produktionsenheterna bör utformas m.m.

1.1 Direktiv

LEMO:s uppgift är att se över dels ledningsorganisation- en på central och regional nivå inom totalförsvaret, dels myndighetsstrukturen inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde (dir. 1991:44).

I delbetänkandet (SOU 1991:112) Försvarsmaktens ledning redovisades främst lednings— och strukturfrågor för för- svarsmakten i stort samt verksamheten vid centrala sta-

ber i krig och fred. Statsmakterna har i allt väsentligt beslutat (prop. 1991/92:102,bet. FöU12, rskr. 337) i en- lighet med LEMO:s förslag.

Därmed kommer den 1 juli 1994 en ny, sammanhållen för- svarsmaktsmyndighet att bildas på grundval av främst den verksamhet som bedrivs inom huvudprogrammen arméförband, marinförband och flygvapenförband samt operativ ledning. I delbetänkandet anförde LEMO att utredningen i det fortsatta arbetet avsåg att gå i genom verksamheten vid de gemensamma myndigheterna inom huvudprogram 5 för att pröva deras förhållande till den nya försvarsmaktsmyn- digheten. Dessa verksamheter kommer då att delas in i sådana som måste ingå i den i förhållande till i dag snävare avgränsade Försvarsmakten, sådana som för För— svarsmakten och väsentligen på dess uppdrag bör utföras av särskilda myndigheter och sådana där behovet kan tillgodoses av andra myndigheter och företag.

I detta delbetänkande behandlas ledningsfunktioner och centrala produktionsenheter i fråga om Försvarsmaktens hälso— och sjukvård.

1.2 Arbetsformer

Översynen av aktuella delar av försvarsmaktens hälso- och sjukvårdsfunktioner har organiserats som en särskild delutredning inom LEMO.

För att som experter biträda LEMO i detta arbete förord— nade chefen för Försvarsdepartementet den 19 mars 1992 överste 1. gr. Björn Rosén, Överbefälhavaren, och gene— ralläkare Björn Zetterström, Försvarets sjukvårds- styrelse.

Experternas uppdrag har varit att utföra preciserade utredningsuppgifter samt att skriftligt och muntligt rapportera dem till den särskilde utredaren.

Med ledning av bl.a. detta underlag har LEMO därefter format delbetänkandet.

Av stort värde för LEMO har varit den rapport om Sjuk— vården i kris och krig som en särskild arbetsgrupp inom 1988 års försvarskommitté redovisat (SOU 1990:108). Ut- redningsarbetet har även kunnat bygga på underlag som ingår i utredningsrapporten från försvarsstaben 1990 "Funktionscentrum för militärmedicin".

Den särskilde utredaren har i frågan rådgjort med den parlamentariska referensgrupp som är knuten till LEMO.

LEMO har löpande informerat företrädare för berörda centrala arbetstagarorganisationer om arbetet och berett dem tillfälle att framföra synpunkter.

2.1 Inledning

Sjukvården i krig bygger på fredssjukvårdens resurser. Kompletterande åtgärder — avseende lokaler, utrustning och utbildning m.m. — kan i viss mån förstärka men skall huvudsakligen anpassa sjukvårdsverksamheten till krigets behov och särskilda krav. Det är därför nödvändigt att samhällets samlade sjukvårdsresurser, inte minst sjuk- vårdspersonalen, tillvaratas och utnyttjas på effekti— vast möjliga sätt i totalförsvarets sjukvård.

Totalförsvarets sjukvård organiseras i en militär och en civil del. Den civila krigssjukvården förutsätts hantera huvuddelen av sjukvårdsbehovet i krig. Vid tillfällen då landets försvarsresurser måste kraftsamlas till vissa områden kommer kraven att öka på resurser för främst kirurgisk sjukvård. Detta kräver i sin tur att personal och förnödenheter kan tillföras drabbade områden, att patienterna kan effektivt fördelas på tillgänglig primär kirurgisk kapacitet samt att primärt behandlade patienter kan evakueras till andra områden.

Ansvaret för huvuddelen av den kvalificerade hälso— och sjukvården i krig ligger hos den civila hälso— och sjuk— vårdsorganisationen, som har ansvar för

- första hjälp på civil skadeplats, — primär kirurgi och därmed sammanhängande vård för civila skadade och för den del av militära skadade som inte opereras på militära sjukhus,

— sekundär kirurgi och reoperationer samt definitiv be— handling och därmed sammanhängande vård för samtliga skadade,

- primärvård för civilbefolkning och vissa militära för— band,

— i krig kvarstående fredsmässigt sjukvårdsbehov för civilbefolkningen och för vissa militära patienter med en bedömd vårdtid om mer än ca 7 dygn,

- rehabilitering av skadade.

Den civila hälso— och sjukvården skall därutöver

- tillgodose huvuddelen av sjukvårdsbehoven för militära patienter vid beredskapshöjning intill dess den militära sjukvårdsorganisationen kan verka,

— tillgodose försvarsmaktens behov av blodförsörjning för transfusionsändamål,

- samverka med försvarsmakten inom ramen för en sam— ordnad ledning med hjälp av effektiva sambandsmedel.

Socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och civilbefälha— varna förbereder den civila sjukvårdens verksamhet i krig. Detta görs i samarbete med överbefälhavaren, För- svarets sjukvårdsstyrelse och militärbefälhavarna.

De samlade personaltillgångarna inom fredssjukvården be- döms genom b1.a. högre nyttjandegrad räcka även för be— hoven i krig. Socialstyrelsen och Försvarets sjukvårds- styrelse fördelar och krigsplacerar hälso- och sjuk- vårdspersonal inom totalförsvaret med stöd av värn- pliktslagen (1941:967) och lagen (1981:292) om tjänste- plikt för hälso- och sjukvårdspersonal.

Beredskapslager av vissa läkemedel och av förbrukninge— materiel för främst krigsskadade håller på att byggas

upp .

Den militära sjukvårdsorganisationen är ett komplement till den civila och är dimensionerad för en del av de totala militära behoven. En stor del av militära pati- enters behov av behandling och vård förutses alltså bli tillgodosedda inom den civila sjukvården. Såväl den ci- vila som den militära sjukvården skall kunna utnyttjas för civila liksom för militära patienter.

Det är av stor vikt för sjukvården inom totalförsvaret att civila och militära myndigheter samverkar i plane- ring i fred och ledning i krig. Fördelning av civilt ut— bildad sjukvårdspersonal, samverkan vad avser viss ut— bildning samt samordnad och i vissa fall gemensam upp- handling av sjukvårdsmateriel och läkemedel för en krigssituation är en förutsättning för en snabb och effektiv krigsorganisering av sjukvården såväl civilt som militärt. Även samövning är nödvändig för att optimera funktionen.

I fortsättningen i detta delbetänkande behandlar LEMO endast den militära sjukvården.

2.2 Hälso- och sjukvård i krig

Även i ett modernt högteknologiskt krig är det slutligen människorna som avgör om framgång skall nås eller inte. Motivationen hos våra krigsförband är därför avgörande för deras stridsvärde och om de skall lyckas lösa sina uppgifter. En väl fungerande krigssjukvård är en av de allra viktigaste funktionerna för att upprätthålla stridsmoralen. Den enskilde soldaten måste veta att han får ett gott omhändertagande, om han skulle bli skadad.

I den planering som genomförs i fred av bl.a. Överbefäl- havaren och militärbefälhavarna måste hänsyn tas till alla aspekter som påverkar möjligheterna att föra för- svaret. Militära operationer och stridshandlingar av olika slag och under olika förutsättningar ger vitt skilda skadeutfall och ställer därmed olika krav på stöd från sjukvårdsfunktionen. Denna funktion måste därför redan på ett tidigt stadium ges möjlighet att påverka planläggningen. I operativa studier och i det operativa planeringsarbetet måste sjukvårdsfunktionen medverka och värdera olika alternativ och lämna förslag till lösning- ar på hur understöd kan ges. Denna verksamhet bedrivs fortlöpande i fred.

I krig deltar sjukvårdsfunktionen fortlöpande i det operativa stabsarbetet och fördelar resurser samt gör bedömningar av möjligheterna för funktionen att lämna erforderligt stöd till stridskrafterna.

I krig bedöms ett ganska stort antal krigsmän kunna bli skadade och behöva tas om hand och ges mer eller mindre kvalificerad sjukvård. sjukhusvård avses till domineran- de del utföras vid civila sjukhus. I de södra delarna av landet kan huvuddelen av primärkirurgin ske vid civila sjukhus. De kirurgiska resurser som i fred finns i övre Norrland och Gotland bedöms i krig inte vara tillräckli— ga för att möta behoven från det stora antal förband som kan komma att verka där. En större del av primärkirurgin avses därför kunna utföras vid sjukhus m.m. som ingår i den militära krigsorganisationen. I det närmaste all

sekundärkirurgi planeras ske vid civila sjukhus.

Den militära krigssjukvårdsorganisationen är således ett nödvändigt komplement till de civila resurserna. I den militära krigsorganisationen ingår som särskilda sjuk- vårdsförband några få fasta krigssjukhus, ett ganska stort antal rörliga fältsjukhus och marina stridssjuk—

hus. Ett fältsjukhus har större operationskapacitet än ett krigssjukhus, men har ett mindre antal vårdplatser. Sjukvårdsresurser med läkarkompetens för omhändertagande finns vid varje brigad, bataljon och motsvarande. Dess— utom finns i krigsorganisationen särskilda resurser för sjuktransporter.

I den miltära krigsorganisationen finns omkring 85 000 befattningar för sjukvårdspersonal. Härav är 25 000 be- fattningar avsedda för personal med både professionell civil medicinsk utbildning och militär sjukvårdsutbild— ning. Av dessa är ca 4 000 läkare och ca 10 000 sjuk- sköterskor. Härtill kommer ca 50 000 sjukvårdsmän med uppgifter som tillfälliga sjukvårdare.

Den militära sjukvården i krig, inklusive sjuktransport— er, leds från högkvarteret, militärområdesstaber och försvarsområdesstaber samt av krigsförbandschefer. Mili- tärbefälhavarna har den avgörande rollen när resurserna skall utnyttjas i krig. De militära ledningsorganen har ett stort behov av samverkan med den civila sjukvårds- ledningen.

Verksamheten i krig förbereds i fred med studier, plane- ring, utbildning och övning av personal samt anskaffning av förnödenheter.

2.3 Hälso- och sjukvård i fred

Inom det miltära försvaret är hälso- och sjukvården i fred främst inriktad mot att skydda anställda och värn- pliktiga mot miljö— och hälsorisker i verksamheten.

Ett viktigt moment är författningsreglerad tillsyn över hälso- och sjukvården m.m. enligt bl.a. livsmedelslagen (1971:511), renhållningslagen (1979:596), smittskydds—

lagen (1968:231), lagen (1985:426) om kemiska produkter

och djurskyddslagen (1944:219) samt rådgivning till pro- duktionsansvariga i anslutning härtill.

Vid fredsförbanden ges de värnpliktiga sjukvård motsva- rande den som ges vid distriktsläkarmottagningar. För mer kvalificerad vård anlitas civila resurser. Förebyg- gande och avhjälpande hälso— och sjukvård för de anstäl— lda ombesörjs av den civila hälso- och sjukvården samt i ökande utsträckning av förbandsläkare.

2.4 Medverkande organisationer

En rad myndigheter inom försvarsmakten har för närvaran- de uppgifter i fråga om hälso— och sjukvård i krig och fred.

Överbefälhavaren, militärbefälhavarna och försvarsom— rådesbefälhavarna samt fördelningschefer, brigadchefer och bataljonschefer (motsvarande) planerar för militära operationer och strid, analyserar konsekvenser för sjuk- vården och förbereder det stöd som sjukvården skall läm— na till stridande förband.

Försvarsgrenscheferna är program- och produktionsansva- riga för de sjukvårdsenheter som hör till försvarsgrenen samt svarar för hälso- och sjukvård i fred vid förband—

en. Chefen för marinen och Chefen för flygvapnet bedri-

ver vidare dykeri- resp. flygmedicinsk verksamhet.

Försvarets sjukvårdsstyrelse (Karlstad) utför och deltar i studier och försök om krigssjukvård och lämnar visst underlag till bl.a. Överbefälhavarens perspektiv— och programplanering. Sjukvårdsstyrelsen utövar tillsyn över hälso- och sjukvården i försvarsmakten i fred, kris och krig. Sjukvårdsstyrelsen rekryterar läkare m.fl. till befattningar för yrkes- och reservofficerare och planer— ar och genomför viss befattningsutbildning för dessa.

Vidare kompetensprövas värnpliktig och tjänstepliktig medicinalpersonal inför krigsplacering inom försvarsmak- ten. Sjukvårdsstyrelsen anskaffar även på uppdrag läke- medel och sjukvårdsmateriel för försvarsmaktens behov i krig och fred och har materielsystemansvar för funktio- nen. Sjukvårdsstyrelsen samverkar med bl.a. Socialsty— relsen, Läkemedelsverket, Värnpliktsverket och Översty— relsen för civil beredskap.

Vid Militärhögskolan (Stockholm) genomförs utbildning av yrkesofficerare, inklusive försvarsläkare m.m., för stabsuppgifter, dvs. för ledning av sjukvårdstjänsten i krig. '

Vid arméns underhållscentrum (Skövde) förekommer utbild-

ning av kvartermästare med anknytning till krigssjuk- vården.

Försvarets sjukvårdshögskola (Karlberg, Solna) utbildar värnpliktiga läkare, apotekare, veterinärer, tandläkare och sjuksköterskor för armé- och flygvapenförbands krigsorganisation samt vårdlärare och instruktörer för utbildning av olika kategorier värnpliktiga sjukvårdare.

Marinens sjukvårdsskola (Göteborg) utbildar samma slag

av personal för marinförband samt ger värnpliktiga sjuk- vårdare utbildning.

Inom armén sker utbildning av sjukvårdare vid de brigad— producerande förbanden. Flygvapnets sjukvårdarutbildning genomförs samlat vid F 4 (östersund).

Vid varje fredsförband ges ett stort antal sjukvårdsmän något hundratal timmars utbildning och varje soldat får sjukvårdsutbildning under något tiotal timmar.

ul nu |? &? "wille: II.—n' :. l.. lll!- ..sån' rl." iw? få; "w,-fr..

l' genm—menäml 152: ,_ % ” lå] "EFHEWHIQID [ihåg?

::"? " i?: ååå:

. : n. '=- H” 1?åråi':u nyare!-Elia

Mil-a:! hh" du:—Tufa "i: nu- uh.-MI. rigga.

&. ', "l'rnå ikbbäi utgång”!

mur-3424 [..,].j ”mejl

Ern—:F: '”- 'l_ ' " ' T' ? v—ur . "' CTT—äng? lic-"Lf” .Ja'å'äräaföjl .: : 'ä'wå'n 5 "..IT !# gnaga": nu;—___. rn: eg:; . 'In-'.f' '.'. rh Wang-,T? 35. :: :::: ::.. :::". :::åi: :: ::::

alm: L' 5:35er ': ri- :* m— : :e .:... c.a!»- 511- ,utlltllahs'uåä Tåg 1'1 om anlwt' ”_j, . '

glF—1.*i' hemma:-Ir -f'-!1.' sköt.- 'i! a" ”'n' gris., ..... ' ... : " ',, "::m: —'*Jh£cr1—Jg_»v :l!- clfvgigh '1: .ru. in: ""I-itll? sann: laki:-' t'!!- hb". :._,- I::Ih &"!qu ig;

fram: Me:: ,. ' ' Trä—:::?” gmail-dumt ta 333ququ l_' lid-mä ngu'moubn-H_

Båtliv: ...)-mm I. jäv-tåga?” quajläwnäpåwg 33%

'i':- :?: ]åw'ijfr'il- 655523? D": åtrå-n' Lutti. * » Huber vinn-t'.

&: .. ::: w...:w'rsui :Fwaåioznzf, ”små:" ' - Milf-€.:

"altno— ni.—il. :::—WW: W?" Fig.-ä.. få: 5 . krm. Sju—t' '! dent-rivalen 7.154;an- Flik-I'M :|.l'l.=lil'11.,.l Mitrnlnqwr ::.: ari-I'M Qiu :: " |" trams.-:e m:. ' Hamm.-:::: uselt-dm:

3.1 Nya förutsättningar

I prop. 1991/92:102 föreslår regeringen en ny organisa- tion för försvarsmakten. Den innebär bl.a. att myndig— heterna inom huvudprogrammen arméförband, marinförband och flygvapenförband samt operativ ledning från och med den 1 juli 1994 förs samman till en ny myndighet benämnd Försvarsmakten. Riksdagen har godkänt (1991/92:Fö012, rskr. 337) förslaget.

I delbetänkandet (SOU 1991:112) Försvarsmaktens ledning uttalade LEMO att den i det fortsatta arbetet avsåg att pröva den stödverksamhet och produktion som utförs av de gemensamma myndigheterna i huvudprogram 5. Därvid skulle övervägas om respektive verksamhet är av sådan karaktär att den måste ingå i den nya försvarsmaktsmyndigheten, om den bör utföras av en särskild myndighet inriktad på att tillgodose försvarsmaktens behov eller om behovet kan tillgodoses av andra myndigheter eller företag.

Försvarets sjukvårdsstyrelse är en av de gemensamma myn— digheter i huvudprogram 5 vars verksamhet behöver prö- vas. Detta görs i det följande.

3.2 Krigssjukvården integrerad i det militära försvaret

I krigsförband som bataljoner och brigader finns sär— skilda sjukvårdsenheter. Militärbefälhavarna förfogar över sjukvårdsförband i form av fältsjukhus m.m. Sär—

skilda sjuktransportresurser finns också i organisa—

tionen.

Ledningen av krigssjukvården och de särskilda militära sjukvårdsresurserna är integrerad med ledningen av krigsförband. Balans måste finnas mellan sjukvåris— funktioner på skilda nivåer samt mellan sjukvårdsförband och stridande förband. Krigssjukvården ingår som en ofrånkomlig del av planeringen samt av den operativa och taktiska ledningen. Det sätt på vilket sjukvårdsfunktio- nen beaktas har, som tidigare nämnts, stor betydelse för de enskilda soldaternas, krigsförbandens och hela det miltära försvarets krigsduglighet, beredskap och inte minst uthållighet.

För att chefen för den nya Försvarsmakten skall kunna avkrävas ansvar för Försvarsmaktens krigsduglighet, be- redskap och uthållighet måste han därför även vara an- svarig för hur krigssjukvården utformas.

Av dessa skäl är det, enligt LEMO:s uppfattning, nödvän— digt att studier, planering, operativa och taktiska för- beredelser samt produktion i form av utbildning samt öv— ning av personal och ledning av anskaffning av förnöden— heter ingår i den nya sammanhållna försvarsmaktsmyndig- heten.

3.3 Vissa brister

Mot bakgrund av den betydelse krigssjukvården har och de krav detta reser, finns ett antal brister i det sätt på vilket krigssjukvårdsfunktionen i dag beaktas i plane- ring och genomförande av försvarsmaktens verksanhet. De viktigaste av dessa brister är följande.

- Den operativa planläggningens konsekvenser för sjuk- vårdsfunktionen beaktas inte tillräckligt.

- Sjukvårdsfunktionens gränssättande karaktär för den operativa planeringen beaktas inte tillräckligt.

— Avvägningar i fråga om sjukvårdsfunktionen inom ramen för de ekonomiska resurser som kan avdelas för det mili— tära försvaret respektive för sjukvårdsfunktionen görs inte på grundval av tillräckligt genomarbetade kostnads- —effektanalyser.

— Krigssjukvårdsfunktionen har fått försvarsgrensprägel även i avseenden som inte är sakligt motiverade. Detta leder till onödiga kostnader i fred och skillnader som ger svårigheter att i krig utnyttja resurserna effektivt

över försvarsgrenarna.

— Otillräcklig kunskap om krigssjukvårdsfunktionen finns i åtskilliga staber och skolor.

- Uppgiftsfördelningen mellan Överbefälhavaren och För- svarets sjukvårdsstyrelse i fråga om krigssjukvården innebär oklarhet i fråga om ansvaret för försvarsmaktens sjukvård i fred och krig.

3.4 Splittrade resurser

De personella resurserna för utbildning och övning av värn- och tjänstepliktig medicinalpersonal samt yrkes- öCH reservofficerare för uppgifter i krigssjukvården är sammantaget inte oväsentliga. Som redovisats i det före— gående är de kvalificerade resurserna emellertid splitt- rade på ett ganska stort antal enheter. Detta gör att det är svårt att vid enskilda verksamhetsställen och även samlat hålla en tillräckligt hög kompetens. Svårig- heter föreligger också att utveckla den speciella krigs- sjukvårdskompetensen.

Uppgifts- och resursfördelningen mellan överbefälhava— ren, Försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarsgrenschef— erna har också medfört att krigssjukvårdsaspekter inte tillräckligt väl kunnat beaktas i studier, planering, operativa förberedelser och produktion.

När försvarets sjukvårdshögskola bildades i mitten av 1980—talet och lokaliserades till Karlberg var det av— sikten att den skulle vara en försvarsgrensgemensam in— stitution. Marinen har dock avstått från att delta och i stället behållit en egen sjukvårdsskola i Göteborg. Det- ta har inneburit en onödig resurssplittring och behov att dubblera resurser.

Även om den militära sjukvården utgår från det civila samhällets sjukvårdsresurser och personal med god medicinalutbildning, utgör krigssjukvård en specialitet som kräver särskilda kunskaper och erfarenheter. För att denna kompetens skall kunna hållas på tillräckligt hög nivå, bl.a. genom forskning och utveckling, är det ända- målsenligt att den i större utsträckning samlas och så— ledes inte förblir så organisatoriskt och geografiskt

splittrad som den är i dag.

3.5 Central ledning

I och med att krigssjukvården är en integrerad del i försvarsmaktens verksamhet i krig, är det nödvändigt att krigssjukvårdsaspekter redan i fred beaktas tillräckligt väl i operativ planering och resursavvägning.

För att detta skall ske, behöver i den nya Försvars— maktens högkvarter ingå en funktionsledning för krigs— sjukvård. Denna sjukvårdsledning bör bl.a. utföra över— gripande planering och organisationsstudier samt över— gripande produktionsplanering för funktionen. Sjukvårds— funktionen bör vidare delta i perspektivstudier, pro—

gramplanering samt kontrollera och värdera de resultat i

fråga om krigsduglighet m.m. som nås.

3.6 Produktion

Produktionen i fred i försvarsmakten innefattar bl.a. rekrytering, utbildning och övning av personal samt anskaffning av förnödenheter för krigssjukvård.

För att nå högre kvalitet, bättre enhetlighet och lägre kostnader, bör den kvalificerade försvarsmedicinska pro— duktionen samlas till ett verksamhetsställe. Anskaffning av förnödenheter är redan samlad i Försvarets sjukvårds- styrelse. Även produktion vad avser bl.a. utbildning och övning av kvalificerad sjukvårdspersonal, anskaffning av sjukvårdsförnödenheter samt typförbandsansvar för sjuk— vårdsförband bör samlas i en enda organisation.

Detta är också nödvändigt för att på ett bra sätt kunna samordna forskning och utveckling samt samverka med den civila utbildningen i krigssjukvård.

Den fredstida produktionen av krigsförband inom de olika försvarsgrenarna kräver också medverkan från allmän medicinsk kompetens samt från speciell medicinsk kompe— tens. Frågor om speciell medicinsk kompetens för produk- tion av marin- och flygvapenförband behandlas i det följande.

3.7 Tillsyn

Försvarets sjukvårdsstyrelse har ansvar för tillsyn över hälso— och sjukvården samt djurhälsovården m.m. inom försvarsmakten.

Denna tillsyn utövas enligt bestämmelser i en rad lagar

och förordningar. En vanlig ordning är att, när i en författning en viss myndighet — t.ex. Socialstyrelsen, Naturvårdsverket eller kommunernas miljö- och hälso— skyddsnämnder — ges i uppgift att enligt grunder i en lag utöva tillsyn på visst sakområde, undantag görs för försvaret. Med en särskild bestämmelse ges sedan För- svarets sjukvårdsstyrelse till uppgift att utöva mot— svarande tillsyn i vad avser försvarsmakten.

I tillsyn över efterlevnaden av en bestämmelse ingår rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs samt att ha tillträde till områden och lokaler där viss verksamhet bedrivs. En tillsynsmyndighet får vanligen också meddela föreskrifter och villkor. Vidare får en tillsynsmyndighet i regel meddela förelägganden och förbud som behövs för att en föreskrift skall efter- levas. Beslut om föreläggande eller förbud får ibland

förenas med vite.

Försvarets sjukvårdsstyrelse är för närvarande en myn- dighet som lyder direkt under regeringen. Det innebär därför inte några formella integritetsproblem, här till- syn utövas över verksamhet som bedrivs av andra myndig- heter inom försvarsmakten.

En sammanhållen försvarsmaktsmyndighet avses bildas den 1 juli 1994. Som framgått i det föregående, behöver väsentliga delar av den verksamhet som Försvarets sjuk- vårdsstyrelse för närvarande bedriver ingå i den nya Försvarsmakten. Därmed aktualiseras frågan om hur den tillsyn, som Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar över efterlevnaden av vissa lagar m.m. inom Försvarsmakten, bör organiseras för att förtroendet för tillsynen skall kunna vidmakthållas.

I princip finns två lösningar. Den ena är att undantagen för försvaret hävs och att tillsynsansvaret övergår till

den myndighet som i författningen ges ansvaret att utöva

tillsynen på respektive sakområde. Det innebär att bl.a. Socialstyrelsen, Kemikalieinspektionen, länsstyrelser och kommunernas miljö— och hälsoskyddsnämnder (motsva- rande) skall utöva tillsyn även över verksamhet inom Försvarsmakten.

Den andra lösningen är att i den nya Försvarsmakten in- rymma en tillsynsfunktion, som genom särskilda admini— strativa anordningar tillförsäkras en så oberoende ställning att garantier skapas för tillsynens integri- tet. Det innebär att tillsynsfunktionen skulle ges en ställning motsvarande den som luftfartsinspektionen har i Luftfartsverket och den som järnvägsinspektionen har i Banverket.

Skälet till att i en rad lagar undantag gjorts i fråga om tillsynen inom försvaret är att i åtskilliga avse— enden särskilda förutsättningar faktiskt gäller för verksamheten inom försvarsmakten. Verksamheten i för- svarsmakten i fred är helt naturligt anpassad till det sätt på vilket verksamheten behöver utföras i krig. Det är därför ofrånkomligt att allmänna bestämmelser måste anpassas och dispenser ges. Detta skall emellertid göras utan att väsentliga skyddsintressen åsidosätts. Det har hittills ansetts att de nödvändiga avvägningarna bäst görs i en organisation som både har god kunskap om för- svarets verksamhet och gott fackkunnande.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har även till uppgift att inom sin fackroll lämna allmänna råd till försvarsmak— tens myndigheter på bl.a. de områden där tillsyn utövas. Denna ordning har lett till att den samlade resursåt- gången för tillsyn, rådgivning och viss produktion starkt kunnat begränsas. Den särskilda kompetensen och de knappa resurserna kan därmed effektivt utnyttjas för de olika uppgifterna.

För att få en uppfattning om några centrala tillsyns-

myndigheters och kommunernas förmåga och intresse att överta den tillsyn som Försvarets sjukvårdstyrelse för närvarande utför, har Sjukvårdsstyrelsen — på uppdrag av LEMO - tillfrågat fyra verk och åtta kommuner. Även upp- gifter om resursbehoven för tillsynen har därvid inhäm— tats. I stark sammanfattning får svaren bedömas innebära att berörda verk och kommuner inte har intresse av att överta tillsynen samt att avsevärt ökade resurser skulle krävas om de likväl skulle åläggas att överta ansvaret.

Mot denna bakgrund anser LEMO att den fortsatta inrikt- ningen bör vara, att tillsynen inom den nya försvars- maktsmyndigheten över efterlevnaden av lagar avseende hälso— och sjukvård, miljöskydd m.m. bör utövas av en särskild tillsynsfunktion inom den nya Försvarsmakten. Särskilda åtgärder behöver då vidtas för att säkerställa anställdas, värnpliktigas, allmänhetens, berörda till- synsorgans och samhällets förtroende för denna tillsyns— funktion.

3.8 Slutsatser

Överväganden om Försvarets sjukvårdsstyrelses förhållan— de till den nya försvarsmaktsmyndigheten har lett LEMO till följande allmänna slutsatser.

Krigssjukvården har stor betydelse för det militära för- svarets krigsduglighet, beredskap och uthållighet.

För att chefen för den nya Försvarsmakten skall kunna avkrävas ansvar för förbandens krigsduglighet m.m., bör han även vara ansvarig för och ha full kontroll över hur den militära krigssjukvården utformas.

För att krigssjukvårdsaspekter skall beaktas tillräck— ligt i den operativa planeringen, perspektivstudier och programplanering m.m. bör i den nya Försvarsmaktens hög-

I syfte att söka höja kvaliteten, nå bättre enhetlighet och begränsa kostnaderna bör den kvalificerade militär- medicinska produktionen avseende personal och materiel samlas till ett verksamhetsställe. Ett sådant verksam-

hetsställe bör även ha typförbandsansvar för sjukvårds— förband.

Tillsyn över efterlevnaden inom den nya Försvarsmakten av lagar avseende hälso— och sjukvård, miljöskydd m.m. bör utövas av en särskild tillsynsfunktion inom den nya Försvarsmakten. Särskilda åtgärder bör vidtas för att säkerställa förtroendet för denna tillsynsfunktion.

I detta kapitel presenteras förslag till förändringar som syftar till att stärka krigssjukvårdens deltagande i den operativa planeringen och i resursavvägningen samt till att höja kvaliteten och sänka kostnaderna för den försvarsmedicinska produktionen. Förslag till uppgifter och organisation för en sjukvårdsfunktion i den nya För- svarsmaktens ledning samt för en inom den nya Försvars— makten sammanhållen enhet för kvalificerad militärmedi— cinsk produktion presenteras. Vidare lämnas förslag om dykeri— och flygmedicin. Avslutningsvis redovisas möj— liga resursbesparingar liksom förslag till lokalisering av den sammanhållna produktionsenheten.

4.1 *Försvarsmaktens ledning I den nya Försvarsmaktens högkvarter bör finnas en ledningsfunktion för sjukvårdstjänsten inom Försvars— makten.

I denna sjukvårdslednings uppgifter bör ingå bl.a. att — delta i det operativa planläggningsarbetet,

— upprätta, kontrollera och värdera målsättningar för förband och materielsystem,

— planera anskaffning av sjukvårdsmateriel och läkemedel

samt ställa uppdrag till materielanskaffande organisa- tion, *

- samverka med Socialstyrelsen och andra civila total— försvarsmyndigheter,

- medverka i fördelning av hälso— och sjukvårdspersonal mellan den civila och militära sjukvårdsorganisationen,

- säkerställa utbildning och kompetensutveckling av yrkes- och reservofficerare i hälso— och sjukvårds— tjänst,

- säkerställa utbildning och krigsplacering av värn— pliktig och tjänstepliktig personal för befattningar i hälso- och sjukvårdstjänsten,

— följa den nationella och internationella medicinska utvecklingen särskilt inom krigssjukvården och dra slut—

satser,

- utveckla principer och datorstöd för ledning av hälso- och sjukvård i krig,

— inrikta och bedöma försvarsmedicinsk forskning.

sjukvårdsfunktionen i högkvarteret bör ledas av en

generalläkare.

Det yttersta ansvaret för tillsynen över efterlevnaden inom den nya Försvarsmakten av bestämmelser i livsme— delslagen, renhållningslagen , lagen om kemiska produk— ter, djurskyddslagen , miljöskyddslagen m.m. bör åläggas en tjänsteman i den nya Försvarsmaktens ledning. Denne bör ha tillsynsansvaret även inom specialmedicinska om- råden. Vid fullgörandet av tillsynsuppgiften skall tjän- stemannen inte vara underställd myndighetens chef. Denna tjänsteman bör vara generalläkaren.

I en förordning med instruktion för den nya Försvars- makten bör särskilt anges generalläkarens ansvar och

uppgifter i tillsynsfrågor. Beslut om föreskrifter, föreläggande och förbud bör inte få delegeras av gene— ralläkaren. För generalläkaren i egenskap av ansvarig för tillsynen bör finnas en ställföreträdare. Med hänsyn till uppgifternas art och de förutsättningar under vilka de skall utföras, är det nödvändigt att generalläkaren vid fullgörandet av tillsynsfunktionen har en tjänste- ställning motsvarande den som generalläkaren för närva— rande har. Generalläkaren och hans ställföreträdare i tillsynsfrågor bör utses av regeringen. Generalläkaren bör årligen till regeringen lämna en resultatredovisning avseende tillsynen. Denna redovisning bör även till- ställas de myndigheter som har ansvar för tillsynen på motsvarande sakområden för övriga delar av samhället.

Tillsyn över verksamhet vid andra myndigheter, som för närvarande ingår i försvarsmakten men som inte skall in— gå i den nya Försvarsmakten, bör från och med den 1 juli 1994 utövas av de myndigheter som har ansvar för till— synen på motsvarande sakområden för övriga delar av sam— hället.

I högkvarteret behöver även finnas viss medicinsk kompe— tens som kan medverka i den centrala produktionsledning— en avseende armé-, marin— och flygvapenförband m.m. Be- hovet av speciell dykeri— och flygmedicinsk kompetens behandlas särskilt.

Underlag finns ännu inte för att utforma ett slutligt förslag om hur sjukvårdsledningen organisatoriskt bör inordnas i den nya Försvarsmaktens högkvarter. Utgående från det förslag om organisatorisk indelning av högkvar- teret som LEMO tidigare lämnat ( SOU 1991:112 , avsnitt 5.4) synes emellertid, enligt LEMO:s uppfattning, åt- skilligt tala för att sjukvårdsledningen med general- läkaren bör ingå i en huvudavdelning för operativ led— ning.

LEMO återkommer i ett annat sammanhang med förslag om högkvarterets organisation.

En överslagsvis bedömning pekar mot att sjukvårds- ledningen behöver ha personalresurser motsvarande ungefär 20 årsarbetskrafter.

4.2 Försvarets sjukvårdscentrum

Den kvalificerade försvarsmedicinska produktionen inom den nya Försvarsmakten bör samlas till ett försvars— maktsgemensamt verksamhetsställe. Uppgifterna för en sådan enhet skulle till del inte vara olika de som andra truppslags— eller funktionscentra inom försvarsmakten har. Det kan därför vara lämpligt att benämna enheten försvarets sjukvårdscentrum (FSC). I fortsättningen an— vänds denna benämning.

Frågor om dykeri— resp. flygmedicinsk produktion m.m. behandlas i följande avsnitt.

I försvarets sjukvårdscentrums uppgifter bör ingå bl.a. att

- ha typansvar för sjukvårdsförband innefattande för- bandsmålsättningar, organisationsutveckling och mate- rielförsök,

— utforma medicinskt underlag för normer för skadeut- fall, förnödenhetsbehov och behandlingsmetoder,

— anskaffa läkemedel och sjukvårdsförnödenheter för försvarsmakten,

— lämna stöd till förbandens fredstida verksamhet vad avser miljö- och hälsoskyddsarbete, värnplikts- och personalsjukvård,

- anställa reservofficerare i hälso— och sjukvårds- tjänst, fungera som personalledning för yrkesofficerare och reservofficerare med uppgifter i krigssjukvården,

— leda och genomföra fackutbildning för värnpliktig och tjänstepliktig kvalificerad sjukvårdspersonal samt yrkesofficerare, reservofficerare, sjukvårdslärare och sjukvårdsinstruktörer,

- utbilda hälso- och sjukvårdspersonal för internatio- nella hjälpinsatser,

- delta i studier och övningar,

- låta genomföra viss tillämpad forskning av betydelse för krigssjukvården,

- utarbeta reglementen, anvisningar och allmänna råd, - utarbeta handböcker och läromedel,

- lämna försvarsgrenarna stöd vad avser utformning av lägre sjukvårdsförband och sjukvårdsdelarna i förband som inte är sjukvårdsförband.

Försvarets sjukvårdsstyrelse utvecklar, anskaffar och underhåller sjukvårdsutrustning samt anskaffar läkemedel och förbrukningsmateriel för främst försvarsmaktens krigs- och fredsorganisation. LEMO har övervägt om för— delar kan vinnas genom att uppgiften att anskaffa för— nödenheter överförs till Försvarets materielverk.

Sjukvårdsstyrelsen har nyligen överlämnat sakansvar i fråga om icke sjukvårdsspecifik materiel till Försvarets materielverk. sjukvårdsmaterielen redovisas numera också i Materielverkets produktionsplaneringssystem (PPS). Be- ståndsredovisningen avseende sjukvårdsmateriel har vida-

re överförts till system TOR varigenom materieldirige- ringen och mobiliseringssäkerheten förbättras.

Med hänsyn till behovens och förnödenheternas art och anskaffningens begränsade omfattning synes fördelar finnas med en betydande närhet mellan de behovsdefini- erande och de kommersiella delarna i anskaffningspro— cessen. Enligt LEMO:s bedömning kan därför knappast på- tagliga fördelar vinnas genom att överföra ytterligare anskaffningsuppgifter på detta område till Försvarets materielverk. Sjukvårdsstyrelsens nuvarande uppgifter i detta hänseende bör alltså fullgöras av försvarets sjuk—

vårdscentrum.

En överslagsvis bedömning pekar mot att försvarets sjuk- vårdscentrum behöver ha personalresurser motsvarande ungefär 60 årsarbetskrafter.

4.3 Specialmedicinsk verksamhet inom

försvarsmakten

Inom marinstaben och flygstaben finns för närvarande medicinska specialområden företrädda, nämligen dykeri— medicin och flygmedicin.

Frågan behöver ställas om dessa verksamhetsområden måste

finnas inom den nya Försvarsmakten.

Undervattensverksamheten och flygverksamheten inom för- svaret utövas under delvis extrema förhållanden i jäm- förelse med motsvarande civila verksamhet. Denna medi- cinska verksamhet kräver också ett utpräglat miljökun- nande och ett samarbete med försvarsinriktad forskning inför framtida utveckling. Dessutom utnyttjas försvars- maktens kompetens inom dessa områden av civila organisa— tioner för utbildning och rådfrågning. Av dessa skäl sy- nes det vara nödvändigt att såväl dykeri— som flygmedi-

39 cinsk kompetens finns inom Försvarsmakten även framgent.

En annan fråga är om verksamheten organisatoriskt måste ingå i det blivande högkvarteret eller om den kan ut- föras i en annan organisatorisk ram.

Både den dykeri- och flygmedicinska verksamheten är till övervägande delar av produktionskaraktär och kan upp- dragsstyras från högkvarteret och då närmast från respektive försvarsgrensinriktad produktionslednings- enhet. Detta, tillsammans med en allmän inriktning att högkvarterets verksamhet bör koncentreras till över— gripande ledning, gör att andra organisationslösningar för såväl dykeri- som flygmedicin bör sökas utanför hög- kvarteret.

4.3.1 Dykerimedicin

I marinstaben finns en dyköverläkare som centralt ansva— rar för ämnet undervattensmedicin med särskild inrikt- ning på ubåtsverksamhet och dykeriverksamhet. Vidare finns en marinspecialtandläkare.

Dykerimedicinsk läkarkompetens finns vid marinens dyke- ricentrum som är en organisation inom Kustflottan. Verk- samheten bedrivs vid Berga i Haninge. Marinens dykeri— centrum är samlokaliserat med FOA 58 som i samarbete med Karolinska Institutet bedriver forskning inom det sub— marina området.

Vid Marinkommando Ost och Syd görs kvalificerade dykeri- medicinska undersökningar av personal och vid båda marinkommandona finns särskilt utbildade läkare för dykerimedicin. Även vid Marinkommando Väst finns läkar— kompetens för att medverka i utbildning av bl.a. röj- dykare. '

Det förefaller enligt LEMO:s mening lämpligt att i viss mån koncentrera dykeriutbildningen och så långt möjligt samordna den dykerimedicinska verksamheten i ett dykeri- medicinskt centrum, för att på detta sätt kunna göra

personalbesparingar och effektivisera verksamheten.

I ett dykerimedicinskt centrums uppgifter bör ingå bl.a. att

- tillhandahålla medicinsk expertkunskap i samband med olyckor vid submarin verksamhet och utbildning samt hålla beredskap för dykerimedicinska åtgärder, t.ex.

dekompressionsbehandlingar,

- ställa uppdrag angående och utvärdera resultaten av

FOA:s forskning i dykerimedicinska frågor,

- följa och utvärdera forskning och utvecklingsarbete

vid andra institutioner,

- samverka med civil sjukvård,

- ställa uppdrag och utvärdera försök i medicinskt av—

seende av materiel för submarin verksamhet,

- genomföra den medicinska delen av uttagningen av sub—

marin personal,

- genomföra medicinska bedömningar av mera komplicerad natur i samband med återkommande undersökning av perso-

nal i submarin tjänst,

— genomföra utbildningen av läkare för undersökning och behandling av personal i submarin tjänst,

- genomföra viss medicinsk utbildning av dykare,

- pröva odontologiska frågor i samband med submarin verksamhet,

- mot ersättning utföra utbildning och rådgivning m.m. åt civila uppdragsgivare.

Lokal dykutbildning och dykning vid de olika förbanden behöver självfallet även i fortsättningen stödjas av erforderlig medicinsk kompetens.

Det förefaller naturligt att verksamheten byggs upp med de medicinska resurserna vid marinens dykericentral som grund. Därigenom nås en samlokalisering med FOA 58 som bör främja en hög kvalitet även forskningsmässigt. En dyktank behöver finnas vid dykericentrum. Endast själva cylindern behöver nyuppföras vid Berga. Kostnaderna här- för uppskattas till 10-15 milj. kr. Nödvändig utrustning i övrigt finns redan på plats.

Enligt LEMO:s uppfattning talar vetenskapliga, säker- hetsmässiga och även ekonomiska skäl för en koncentr— ering till Berga av dykeriutbildningen och den dykeri— medicinska verksamheten.

En överslagsvis bedömning pekar mot att ett samlat dykerimedicinskt centrum behöver ha personalresurser motsvarande ungefär fem årsarbetskrafter. Dessutom kan under vissa perioder dykläkare som är reservofficerare behöva kallas in. Ett par läkartjänster vid Marin- kommando Syd och Ost kan sparas. Vidare kan en kraftig minskning ske av behovet att tillfälligt inkalla reserv- officerare.

Den dykerimedicinska verksamhetens utformning och orga- nisation m.m. bör övervägas närmare med ledning av den inriktning som angetts i det föregående.

4.3.2 Flygmedicin

Inom flygstaben finns en flygstabsläkare i produktions- 1edningssektion 3 samt flygspecialläkare, flygspecial- tandläkare och flygpsykolog vid flygsäkerhetssektion 3. Flygmedicinska undersökningscentralen vid flygsäkerhets- sektion 4 har flygläkare och annan personal samt använ— der flera läkarkonsulter. Vid flygstabens personalled— ningssektion 3 finns dessutom psykologer som deltar i uttagningen av personal för befattningar i flygtjänst (UTK) .

Vid alla flygflottiljer finns dessutom läkare med flyg- medicinsk kompetens. Dessa genomför de rutinmässiga

årliga flygundersökningarna.

Huvuddelen av den flygmedicinska verksamhet som för när- varande bedrivs vid flygstabens flygsäkerhetssektioner 3 och 4 samt uttagning av personal till flygtjänst (UTK) kan enligt LEMO:s uppfattning lämpligen anknytas till ett flygmedicinskt centrum.

Det finns verksamhetsmässiga fördelar med att ha ett sådant centrum i Stockholm. F 16 i Uppsala är dock ett möjligt alternativ, eftersom det finns fördelar med att ha verksamheten i anslutning till en flygflottilj. I Uppsala finns också närhet till erforderliga medicinska specialister. En samlokalisering med FOA 59 skulle kunna innebära vissa fördelar men institutionens lokalisering till Linköping bedöms innebära nackdelar åtminstone på kort sikt.

Med hänsyn till det dagliga flygsäkerhetsarbetets stora betydelse i flygtidsproduktionen bör flygspecialläkare finnas kvar i högkvarteret för kontinuerlig bedömning av tjänstbarhet för flygande personal. En flygspecialläkare bör vidare ha till uppgift bl.a. att utföra övergripande

ledning av den flygmedicinska verksamheten inom För- svarsmakten.

Ett flygmedicinskt centrum bör på uppdrag av högkvarte— ret ha till uppgift bl.a. att

- genomföra viss flygmedicinsk forskning bl.a. i sam— verkan med FOA,

- föreslå uppgifter till och utvärdera resultatet av forskning som bedrivs inom detta område vid andra institutioner,

- vid behov medverka vid Haverikommissionens utred— ningar,

- föreslå normer för den flygande personalens fysiska och medicinska förutsättningar och genomföra den medicinska delen av uttagningen av personal för flyg— tjänst,

- föreslå inriktning och utföra utbildning i flyg- medicin, flygpsykologi samt förebyggande hälsovård för flygande personal,

- samverka med UTK vid uttagning av aspiranter för fly- gande befattningar,

— pröva odontologiska frågor i samband med flygverksam— het,

- genomföra tjänstbarhetsbedömningar vad avser dispenser för flygande personal i samverkan med flygspecialläkaren i högkvarteret,

- medverka i utvecklingen och den medicinska bedömningen av materiel och utrustning för flygtjänst,

- mot ersättning utföra undersökningar m.m. åt civila uppdragsgivare.

Om den flygmedicinska verksamheten i flygstabens flyg- säkerhetssektioner samordnas till ett flygmedicinskt centrum, bedöms personalresurser motsvarande ca 10 års- arbetskrafter behövas. Härtill kommer personal för forskningsuppgifter. Fördelar finns med att samlokalise-

ra urvalsprövningen vid UTK med flygmedicinskt centrum.

Vid flygflottiljerna bör liksom i dag finnas utbildade flygläkare med uppgift att genomföra årliga flygunder- sökningar, utföra medicinsk behandling av flygande per- sonal och delta i flygräddningstjänst.

För utveckling, försök, utprovning, tester, träning och utbildning behövs en s.k. humancentrifug. För närvarande överväger Chefen för flygvapnet olika alternativ i fråga

om anskaffning och lokalisering av en humancentrifug.

Sammantaget bedöms förslaget beträffande flygmedicin inte innebära några mer påtagliga personalbesparingar i förhållande till dagens organisation. En viss effektivi— sering bedöms dock kunna uppnås. Förslaget medverkar till en angelägen begränsning av högkvarterets om— fattning.

Utformningen av ett flygmedicinskt centrums verksamhet, organisation och lokalisering bör övervägas närmare med ledning av den inriktning som angetts i det föregående.

4.4 organisationsförändringar och besparingsmöjligheter

De förslag som redovisats i det föregående innebär att nuvarande organisation av den försvarsmedicinska verk- samheten ändras i väsentlig mån. Detta möjliggör perso-

45 nalbesparingar och kostnadsreduceringar.

De viktigaste förändringarna är följande.

Försvarets sjukvårdsstyrelse avvecklas. Dess uppgifter av stabs- och ledningskaraktär övertas av en sjukvårds- ledning i den nya försvarsmaktens högkvarter. Produk- tionsuppgifterna avseende personal och materiel övertas i väsentlig mån av försvarets sjukvårdscentrum.

Försvarets sjukvårdshögskola avvecklas. Uppgifterna övertas av försvarets sjukvårdscentrum.

Marinens sjukvårdsskola avvecklas. Utbildningen avseende kvalificerad medicinalpersonal övertas av försvarets sjukvårdscentrum. Grundutbildning av värnpliktiga sjuk— vårdare samt repetitionsutbildning av marina sjukvårds- förband övertas av Marinkommando Ost och Syd.

Vid marin— och flygstaberna finns resurser för dykeri— och flygmedicin. Huvuddelen av dessa bör omvandlas till

ett dykerimedicinskt centrum respektive ett flyg- medicinskt centrum som läggs utanför högkvarteret.

Vid arméns underhållscentrum bör resurserna för krigs- sjukvård kunna utgå.

Den i annat sammanhang föreslagna och beslutade minsk- ningen av antalet militärområden ger som konsekvens en minskning av de sammantagna behoven av medicinska resurser vid militärområdesstaberna.

Dessa verksamhets— och organisationsförändringar bedöms sammantaget möjliggöra betydande personalbesparingar, samtidigt som kvaliteten i verksamheten kan stärkas. Sammantaget bedöms en reduktion med ungefär 45 års— arbetskrafter kunna ske om föreslagna organisations— förändring genomförs. Detta motsvarar en årlig besparing

om ca 18 milj. kr. inklusive reduktion av kringkostna- der. Härtill kommer att det i dag vid marinens sjuk— vårdsskola planeras investeringar som med detta förslag inte behöver genomföras.

4.5 Lokalisering

De förslag till stärkning och effektivisering av den försvarsmedicinska verksamheten som redovisats i det föregående får konsekvenser för olika verksamheters lokalisering.

I den nya Försvarsmaktens högkvarter skall ingå en ledningsfunktion för sjukvårdstjänsten. Motsvarande uppgifter utförs för närvarande dels i försvarsstaben, dels vid Försvarets sjukvårdsstyrelse i Karlstad. LEMO har övervägt om denna högkvartersfunktion i fortsätt— ningen kan utföras i Karlstad, dvs. vara en utlokali— serad stabsdel. LEMO:s bedömning är emellertid att det inte är möjligt för krigssjukvårdsfunktionen att göra sig gällande i högkvarterets planering och resursavväg— ning på ett tillfredsställande sätt, om ledningsfunk— tionen inte deltar i högkvarterets dagliga arbete. Ledningen av sjukvårdsfunktionen behöver därför inte bara organisatoriskt, utan även lokalmässigt, ingå i högkvarteret. Detta betyder att arbetsuppgifter mot— svarande ca 15 årsarbetskrafter behöver överföras från Karlstad till Stockholm. Bl.a. dessa arbetsuppgifter flyttades 1976 från Stockholm till Karlstad.

Försvarets sjukvårdscentrum (FSC) avses tillföras verk— samhet som utförs vid främst marinens sjukvårdsskola i Göteborg, försvarets sjukvårdshögskola i Solna (Karlberg) och Försvarets sjukvårdsstyrelse i Karlstad. Lokalisering av verksamheten till var och en av dessa orter - liksom till ytterligare några - är tänkbar. I första hand synes dock Solna (Karlberg), Göteborg och

De olika lokaliseringsalternativen bör prövas mot olika faktorer eller kriterier som kan vara av betydelse. LEMO har diskuterat lokaliseringen utifrån tolv faktorer.

Närhet till Försvarsmaktens högkvarter. Verksamheten vid FSC skall uppdragsstyras från högkvarteret. övriga funk- tions- och truppslagscentra är lokaliserade utanför Stockholmsområdet. När det gäller sjukvård är det dock fråga om en uppdelning av funktionskunnandet mellan hög— kvarteret och FSC. Närhetsfaktorn betyder knappast mer än att lokalisering av FSC till Göteborg eller Karlstad bör vara fullt möjlig.

Närhet till Socialstyrelsens beredskapsenhet. Kontakter- na med beredskapsenheten skall främst handhas av sjuk- vårdsfunktionen i högkvarteret som finns i Stockholm. I bl.a. utbildnings— och materielfrågor behöver kontakt förekomma disrekt mellan beredskapsenheten och FSC. Det

bör vara möjligt för FSC att sköta övriga kontakterna från Karlstad eller Göteborg.

Närhet till Värnpliktsverkets medicinalpersonaldetalj. I arbetet ingår krigsplacering av värnpliktig och tjänste- pliktig personal för befattningar i hälso- och sjuk- vårdstjänsten. Den individualinriktade kompetens— och lämplighetsbedömningen för olika krigsbefattningar förutsätter omfattande och nära kontakter med medicinal—

personaldetaljen i Karlstad.

gillgång till kvalificerade militära lärare. Den militä-

ra utbildningen avser främst taktik och stabsarbete. Ut— bildningen meddelas väsentligen av vid FSC anställda taktiklärare och i viss utsträckning av militära tim- lärare. Tillgången till kvalificerade timlärare är sär- skilt god i Stockholmsområdet. En del av utbildningen sker dock på olika platser i landet.

Bedrivande av undervisning vid andra skolor. Krigssjuk- vården behöver betonas i den operativa och taktiska officersutbildningen. När det gäller den operativa nivån, där skolorna (Militärhögskolan och krigshög— skolorna) finns i Stockholmsområdet, är det naturligt att utbildning meddelas av personal vid högkvarterets sjukvårdsfunktion. Utbildning på taktisk nivå avser ett stort antal elever och behöver ske på många platser i landet. Personal från FSC och stabsläkare (milo, MK, FK och fo) kan medverka i denna undervisning. Lokalisering- en av FSC har därmed inte någon avgörande betydelse, även om en lokalisering till Karlberg har vissa för- delar.

Tillgång till förband för truppförsök och övningstrupp. Truppförsök med nya metoder och ny utrustning genomförs

vid krigsförband ur alla försvarsgrenar och vapenslag och över hela landet för att tillräckliga erfarenheter skall vinnas. Lokalisering av FSC har därmed inte så stor betydelse.

När det gäller trupp för övningsändamål bör noteras att eleverna vid FSC är överföringsvärnpliktiga som gjort hela sin grundutbildning till värnpliktigt befäl. De har alltså goda kunskaper i truppföring. Avstånden till armé- och flygförband är ganska lika på de tre orterna. Avståndet till marinförband är störst i Karlstad. Med hänsyn till det stora antalet elever räcker det dock knappast med närhet till ett fredsförband ur de olika försvarsgrenarna. De viktiga övningarna görs vidare med krigsförband över hela landet. Någon stor praktisk skillnad föreligger i detta hänseende knappast mellan de tre lokaliseringsorterna för FSC.

Tillgång_till kvalificerade civila lärare. Den medici- nalpersonal som utbildas vid FSC har nödvändig civil grundutbildning. Fackutbildningen avser det som är unikt

för krigs- och katastrofsituationer. Därvid behövs lärare i bl.a. krigskirurgi, epidemiologi, B- och C—krigföring. Med en lämplig bemanning av FSC blir det tillkommande behovet av externa civila lärare begränsat. När en särskilt kvalificerad civil lärare behöver anlit— as, hämtas denne från det undervisningssjukhus eller dy— likt där vederbörande är verksam. Behoven och tillgången på sådana lärare förändras över tiden. Någon avgörande skillnad föreligger därför knappast i fråga om denna faktor.

Tillgång till FOA och universitetssjukhus för forsk- ningssamverkan. FSC förutsätts bedriva kunskapsuppbygg- nad bl.a. genom att lägga ut forskningsuppdrag till FOA, universitet och högskolor. Orter som kan vara aktuella är därvid Stockholm, Göteborg, Lund, Malmö, Umeå, Lin- köping och Uppsala. Behovet av forskning liksom aktuella enheters och personers verksamhetsinriktning och kvali- tet förändras. Det är därför svårt att säga vilken loka- lisering som med hänsyn till denna faktor vore bäst. En viss nackdel är dock förenad med lokalisering till Karlstad.

Rekrytering av kvalificerade anställda till FSC. Efter

omlokaliseringen till Karlstad 1976 av Försvarets sjuk- vårdsstyrelse har nyrekrytering behövt ske till nästan alla tjänster. Detta har genomförts med gott resultat. Det måste bedömas vara fullt möjligt att på alla de tre orterna långsiktigt rekrytera kvalificerad anställd per- sonal. Oavsett lokaliseringsort kommer sammanläggningen av delar av Försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets sjukvårdshögskola och marinens sjukvårdsskola att inne— bära en tillfällig kompetensnedgång. Det största proble- met i detta avseende uppstår dock om Göteborg väljs och därefter Stockholmsområdet.

Lokaler. I Solna (Karlberg) finns nybyggda och ända- målsenliga undervisningslokaler, men varken i Göteborg,

Solna eller Karlstad kan alla behov av lokaler till— godoses utan byggnadsåtgärder. Omfattningen på de till- kommande investeringarna rör sig om några tiotal miljo- ner kronor. Med utgångspunkt i att lika stora ytor och samma funktioner behövs för verksamheten oavsett lokali- seringsort, är det snarare totalhyran än den tillkomman— de investeringen som är av intresse. Det gäller alltså att bedöma den framtida hyresnivån i Stockholmsområdet, Karlstad resp. Göteborg. Det förefaller därvid osanno- likt att Stockholmsområdet erbjuder de lägsta hyrorna.

Driftkostnader. Det är en kostnadsmässig fördel om det på lokaliseringsorten redan finns en militär utbild- ningsenhet som kan lämna stöd i fråga om bl.a. för— läggning, utspisning och bevakning. Detta kan erbjudas i Solna (Karlberg) och Göteborg (MKV).

Resekostnader. Den kontaktintensiva delen av sjukvårds- funktionen skall ingå i högkvarteret i Stockholm. Detta reducerar resekostnaderna. FSC kan antas ha en stor del av sina kontakter med enheter och personer över hela landet. Även om Stockholm utgör ett kommunikations- mässigt nav, föreligger ingen större skillnad mellan de tre lokaliseringsorterna i fråga om restider och rese- kostnader.

LEMO:s bedömning av de olika kriteriernas betydelse och av hur olika orter uppfyller kriterierna resulterar i att ingen av de tre lokaliseringsorterna kan uteslutas. Kännetecknande är i stället att de olika orterna i mer eller mindre hög grad uppfyller de olika kriterierna. Det är heller inte så att någon ort odiskutabelt upp- fyller samtliga kriterier bättre än de andra två orterna.

Av dessa skäl kan LEMO på grundval av sakliga och verk- samhetsrelaterade faktorer inte förorda en av de de tre orterna före de två andra. Det förhåller sig helt enkelt

så att, enligt LEMO: bedömning, verksamheten vid för— svarets sjukvårdscentrum med långsiktigt gott resultat kan bedrivas på alla tre orterna.

För att ändå ge någon vägledning vill LEMO betona att den verksamhet som försvarets sjukvårdscentrum skall bedriva inte är av sådan art att den nödvändigtvis behöver utföras i Stockholmsområdet. Vidare konstaterar LEMO att sjukvårdscentrum övertar uppgifter från sjuk- vårdsstyrelsens sakenheter. Denna verksamhet har större omfattning än utbildningsdelarna. Lokalisering till Karlstad har därför på kort sikt mindre kännbara perso- nalpolitiska konsekvenser.

4.6 sammanfattning av förslagen

Mot bakgrund av de överväganden och förslag, som redo- visats i det föregående avseende främst central ledning och viss produktion inom funktionen hälso- och sjukvård i försvarsmakten, föreslår LEMO att

- en sjukvårdsfunktion skall finnas i den nya Försvars— maktens högkvarter,

— tillsynen över efterlevnaden inom den nya försvars— makten av lagar avseende hälso- och sjukvård m.m. skall utövas av en särskild tjänsteman (generalläkaren) i hög- kvarteret som i detta avseende inte skall vara under- ställd myndighetens chef,

- ett försvarets sjukvårdscentrum skall bildas och lokalisering kan ske till Solna (Karlberg), Karlstad eller Göteborg,

- sammanhållna produktionsenheter för dykeri— resp. flygmedicin skall bildas utanför högkvarteret,

- Försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets sjukvårds- högskola och marinens sjukvårdsskola skall avvecklas,

- organisationsförändringarna skall genomföras den 1 juli 1994,

- det uppdras åt överbefälhavaren att i samråd med Försvarets sjukvårdsstyrelse samt efter hörande av Chefen för armén, Chefen för marinen och Chefen för flygvapnet - med ledning av LEMO:s förslag - utreda och redovisa hur de olika lednings- och produktionsenheterna

bör utformas m.m.

Kronologisk förteckning

l. Frihet —- ansvar - kompetens. Gmndutbildningens villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3. Psykiskt stördas situation i kommunerna -en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden —ett jämförande perspektiv. S. 5. Koncession för försåkringssammanslutningar. Fi. 6. Ny mervärdesskattelag. — Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 2. Fi. 7. Kompetensutveckling - en nationell strategi. A. 8. Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. Fi. 9. Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 10. En nytt bolag för rundradiosändningar. Ku. l 1.Fasn'ghetsskatt. Fi. 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. 13. Bundna aktier. Ju. 14. Mindre kadmium l handelsgödsel. Jo. 15.Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. U. 16. Kroppen efter döden. S. 17. Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. S. 18. Tvångsvård i socialtjänsten — ansvar och innehåll. S. 19. Långtidsuu'edningen 1992. Fi. 20. Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. S. 21.Bostadsstöd till pensionärer. S. 22.E.ES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 23. Konuollfrågori mlldatoriseringen m.m. Fi. 24. Avreglerad bostadsmarknad. Fi. 25. Utvärdering av försöksverksamheten mcd 3—årig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. U. 26. Rätten till folkpension — kvaliftkatlonsregler i internationella förhållanden. S. 27. Årsarbetstid. A. 28.Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. Fi. 29. Smittskyddsinstltutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. S. 30. Kreditförsåkrlng — Några aktuella problem. Fi. 31.1..agstiftning om satellitsåndningar av TV—programKu. 32. Nya Inlandsbanan. K. 33. Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemas tjänst? C. 34. Fastighetsdatasystemets datorstruktur. M. 35.Kan— och mätningsutbildningar i nya skolformer. M. 36. Radio och TV i ett. Ku.

37. Psykiatrin och dess patienter — levnadsförhållanden. vårdens innehåll och utveckling. S. 38. Fristående skolor. Bidrag och elevavgiftcr. U. 39. Begreppet arbetsskada. S. 40. Risk— och skadehantering i statlig verksamhet. Fi. 41. Angående vattenskotrar. M. 42. Kretslopp — Basen för hållbar stadsutveckling. M. 43. Ecocycles — The Basis of Sustainable Urban Development. M. 44. Resurser för högskolans grundutbildning. U. 45. Miljöfarligt avfall — ansvar och riktlinjer. M. 46. Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka — forskning kring service, stöd och vård. S. 47. Avreglerad bostadsmarknad, Del II. Fi. 48. Effektivare statistikstyming — Den statliga statistikens finansiering och samordning. Fi. 49. EES-anpassning av marknadsföringslagstlfmingen. C. 50. Avgifter och högkosmadsskydd inom äldre- och handikappomsorgcn. S 51. Översyn av sjöpolisen. Ju. 52. Ett samhälle för alla. S.

53. Skatt på dieselolja. Fi.

54. Mer för mindre — nya styrformer för barn- och ungdomspolitiken. C. 55, Råd för forskning om transporter och kommunikation. K. Råd för forskning om transporter ooh kommunikation. Bilagor. K. 56. Färjor och farleder. K. 57. Beskattning av vissa naturafönnåner m.m. Fi. 58. Mlljöskulden. En rapport om hur miljöskulden utvecklas om vi ingenting gör. M. 59. Läraruppdraget. U. 60. Enklare regler för statsanställda. Fi. 61.Ett reformerat åklagarvasende. Del. A och B. Ju. 62. Foxskning och utveckling för totalförsvaret — förslag till åtgärder. Fö. 63. Regionala roller — en perspektivstudie. C. 64. Utsikt mot framtidens regioner — sju debattinlägg. C. 65. Kartboken. C. 66. Västsverige — region i utveckling. C. 67. Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del ]. Fi. 68. Långsiktig miljöforskning. M.

69. Meningsfull vistelse på asylförlåggning. Ku. 70. Telelag. K. 71. Bostadsfönnedling i nya former. Fi.

72. Det kommunala medlemskapet. C.

Kronologisk förteckning

73. Välfärd och valfrihet — service, stöd och vård för psykiskt störda. S. 74. Prova privat — Provning och mätteknik inom SP och SMP i europaperspektiv. N. 75. Ekonomisk politik under kriser och i krig. Fi. 76. Skogspolitiken inför 2000—talet. Huvudbetän- kande. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor 1. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor Il. Jo. 77. Psykiskt störda i socialförsäkringen — ett kunskapsunderlag. S. 78. Utredningen om vissa internationella insolvens— frågor. Ju. 79. Statens fastigheter och lokaler — ny organisation. Fi.

80. Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. Ju. 81. Trafikpolisen mer än dubbelt bättre. Ju.

82. Gentekn'tk — en utmaning. Ju.

83. Aktiebolagslagen och EG. Ju. 84. Ersättning för kränkning genom brott. Ju. 85. Förvaltning av försvarsfastigheter. Fö. 86. Ett nytt betygssystem. U. 87. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG — förslag om vegeta- biliesektom. livsmedelsexporten och den ekolo giska produktionen. 10. 88. Veterinär verksamhet — behov, organisation och finansiering. Jo.

89. Bostadsbidrag — enklare - rättvisare — billigare. S. 90. Biobränslen för framtiden. Jo.

91. Biobränslen för framtiden. Bilagedel. Jo. 92. Pliktleverans. U. 93. Svensk skola i världen. U. 94. Skola för bildning. U. 95. Den svenska marknaden för projektkapital — statens nuvarande och framtida roll. N. 96. Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Ku. 97. Sparar vi för lite? Hushållssparandet i samhälls- ekonomin. Fi.

98. Kommunemas socialbidrag — en kartläggning av normer. kostrtader m.m. S.

99. Rådgivningen inom jordbruket och trädgårds- näringen. Jo. 100. Staten och arbetsgivarorganisationema. Fi. 101. Försvarsmaktens hälso— och sjukvård. Fö.

Systematisk förteckning