SOU 1993:66
Lag om införande av miljöbalken : delbetänkande
Till statsrådet och chefen för Miljö— och naturresursdepartementet
Regeringen bemyndigade den 11 maj 1989 chefen för Miljö— och naturresursdepartementet att tillkalla en kommitté med högst tretton ledamöter med uppdrag att göra en översyn av miljöskyddslagstift— ningen.
Ledamöter är nu justitierådet Staffan Vängby, ordförande, riksdags— ledamoten Erling Bager (fp), riksdagsledamoten Lennart Daléus (c), riksdagsledamoten Dan Ericsson (kds), riksdagsledamoten Lennart Fremling (fp), riksdagsledamoten Tom Heyman (m), riksdagsledamo— ten Inga-Britt Johansson (s), fil. dr Anne-Sofie Mårtensson (v), hov- rättsrådet Per Olding (c), riksdagsledamoten Magnus Persson (s), riksdagsledamoten Ulla Pettersson (s), riksdagsledamoten Ivar Virgin (m) och riksdagsledamoten Christer Windén (nyd).
Beträffande tidigare förordnade ledamöter liksom i fråga om sak- kunniga, experter och sekreterare hänvisar vi till vårt huvudbetänkan- de, dock med den ändringen att Hans Karlbom har entledigats från uppdraget som sekreterare och i stället förordnats som expert fr.o.m. den 15 mars 1993.
Vi har tidigare överlämnat principbetänkandet (SOU 1991 :4) Miljö— lagstiftningen i framtiden jämte bilagan (SOU l99lz5) Sekretariatets kartläggning och analys samt huvudbetänkandet (SOU 1993:27) Miljö- balk.
Vi får härmed överlämna delbetänkandet Lag om införande av miljöbalken.
Till betänkandet fogas en reservation och ett särskilt yttrande.
Vi fortsätter vårt arbete och avser att under våren 1994 lägga fram ett slutbetänkande med förslag till följdlagstiftning.
Stockholm den 2 juni 1993
Stafan Vängby
Erling Bager Lennart Daléus Dan Ericsson Lennart Fremling Tom Heyman Inga—Britt Johansson Anne—Sofie Mårtensson Per Olding Magnus Persson Ulla Pettersson Ivar Virgin Christer Winde'n
/ Nils-Erik Andersson Thomas Rahmn
1. Inledning
1.1. Uppläggningen av vårt arbete med detta betänkande
Den 31 mars 1993 överlämnade vi vårt huvudbetänkande (SOU 1993227) Miljöbalk till miljöministern. Våra direktiv och vårt tidigare arbete har redovisats i det betänkandet.
I det förslag till miljöbalk som vi lade fram i huvudbetänkandet angavs beträffande ikraftträdandet endast att föreskrifter i ämnet skulle meddelas i särskild lag. I specialmotiveringen anmärkte vi att i fråga om nya balkar i Sveriges rikes lag brukar bestämmelser om tidpunkten för ikraftträdandet samt de övergångsbestämmelser som behövs medde— las i en särskild lag, en s.k. promulgationslag. Det är ett förslag till en sådan promulgationslag som vi nu presenterar.
Förslaget har arbetats fram vid dels tre sammanträden med kommit- te'n i dess helhet, med deltagande i princip av samtliga ledamöter, sakkunniga och experter, dels två sammanträden med en särskild redaktionsgrupp.
1.2. Allmänna utgångspunkter
Den av oss föreslagna miljöbalken har karaktären av en utpräglat offentligrättslig lagstiftning. Balken innehåller regler som syftar till att skydda hälsa och miljö och trygga en långsiktigt god hushållning med naturresurserna. Lagstiftning av denna typ kan och bör i allmänhet tillämpas omedelbart.
Från det sagda måste emellertid göras vissa undantag. Såvitt angår materiella bestämmelser gäller detta framför allt när under den äldre lagens tid gjorts investeringar eller genomförts planering som skulle gå till spillo om den nya lagstiftningen omedelbart blev tillämplig. Särskild försiktighet måste iakttas i fall när någon ansökt om och
meddelats ett tillstånd med tillämpning av äldre lag. I allmänhet torde det visserligen i sådant fall vara tillräckligt att de bestämmelser om omprövning som gäller för situationen i fråga tillämpas — längre än till den tidpunkt när omprövning kunnat ske kan tillståndshavaren i allmänhet inte förlita sig på tillståndet. Omständigheterna kan dock tänkas vara sådana att tillståndshavaren med fog kunnat förutsätta att vid tillämpning av den äldre lagen en eventuell omprövning inte skulle medföra någon mer genomgripande förändring för honom. Denna situation måste därför ägnas särskild uppmärksamhet.
I fråga om straffrättsliga bestämmelser gäller enligt regeringsfor- men att de inte får ges retroaktiv verkan. Detta innebär att äldre be— stämmelser skall tillämpas på gärningar som begåtts före ikraftträdan- det och ny lag på gärningar begångna efter ikraftträdandet. Om de nya bestämmelserna leder till lindrigare påföljd skall de dock tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.
I fråga om domstolars och myndigheters förfaranden tillämpas i princip ny lag från och med ikraftträdandet. Ibland kan dock behöva föreskrivas undantag, när ett förfarande påbörjats före ikraftträdandet.
De nu berörda principerna utvecklas närmare i det följande.
2. Tidpunkten för balkens ikraft— trädande m.m.
Den föreslagna miljöbalken är i mycket en ramlag. Bemyndigandena i balken ger regeringen eller myndigheter som regeringen bestämmer
omfattande möjligheter att fylla ut bestämmelserna i balken med gene— rella föreskrifter.
I fråga om miljöfarlig verksamhet finns för närvarande bara i be- gränsad utsträckning möjligheter att meddela generella föreskrifter och sådana förekommer därför sparsamt. Bemyndigandena i balken kan utnyttjas successivt, i den takt behov av föreskrifter gör sig gällande och underlag för beslut tas fram. Det är alltså inte nödvändigt att meddela ett stort antal föreskrifter innan balken träder i kraft, såvitt angår miljöfarlig verksamhet. Man måste dock i samband med balkens ikraftträdande ta ställning till frågan, i vad mån individuell prövning kan ersättas med generella föreskrifter. Detta kan nämligen få betydel- se för utformningen av den framtida myndighetsorganisationen på miljöområdet. ,
På andra områden, främst i fråga om kemiska produkter och hälso- skydd, finns redan ett stort antal föreskrifter meddelade med stöd av bemyndiganden i resp. lag. Enligt vår mening är det visserligen möj— ligt att låta dessa föreskrifter gälla tills vidare även sedan miljöbalken trätt i kraft, genom bestämmelser i promulgationslagen som ger dem samma ställning som föreskrifter utfärdade med stöd av miljöbalken.
Emellertid måste det anses önskvärt att detta förfarande inte tilläm— pas i någon större utsträckning. Framför allt när det gäller de centrala förordningarna om kemikalier och hälsoskydd finner vi det angeläget att regeringen fattar beslut om nya föreskrifter som träder i kraft samtidigt med miljöbalken. Att gå igenom de föreskrifter som nu finns i syfte att modernisera dem och anpassa dem till miljöbalken kommer otvivelaktigt att ta viss tid.
Härtill kommer den tid som krävs för information och utbildning, även om sådan kan bedrivas delvis parallellt med föreskriftsarbetet. Vi anser att det krävs en viss tid för förberedelsearbete mellan den tid-
punkt då riksdagen antar miljöbalken och den då balken kan träda i kraft. Samtidigt är det angeläget att balken träder i kraft så snart som möjligt. För att understryka detta och för att göra det möjligt att i lagförslaget illustrera olika övergångstider föreslår vi att balken skall träda i kraft den 1 juli 1995.
Några övergångsbestämmelser som medger att föreskrifter utfärdas med stöd av bemyndiganden i miljöbalken före balkens ikraftträdande behövs inte. Föreskrifter om att en lag skall träda i kraft en viss dag hindrar inte att man utan några särskilda övergångsbestämmelser redan dessförinnan vidtar administrativa åtgärder som behövs för att lagen skall kunna tillämpas i sin helhet från och med den dagen (jfr lagrådets yttrande i prop. 1983/84:30 s. 172 f.).
Samtidigt med att balken träder i kraft bör den lagstiftning som ersätts genom balken upphävas. I vårt huvudbetänkande föreslår vi att följande större lagar inordnas i balken, nämligen
naturvårdslagen (l964:822), miljöskyddslagen (1969:387), renhållningslagen (1979:596), hälsoskyddslagen (1982: 1080),
lagen (1985 :426) om kemiska produkter, lagen (l987:12) om hushållning med naturresurser m.m. och strålskyddslagen (1988c220).
Vidare föreslår vi att följande lagar går upp i balken, nämligen
lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, lagen (l976:1054) om svavelhaltigt bränsle, lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs— mark,
miljöskadelagen (19861225),
lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud och lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämp- ningsmedel.
Samtliga dessa lagar bör alltså upphöra att gälla vid utgången av juni 1995.
25 3 Fortsatt giltighet av äldre beslut
Den föreslagna miljöbalken innebär en samordning av inte mindre än tolv nu gällande lagar. Den innehåller åtskilliga betydelsefulla nyheter. Samtidigt bevarar den i många hänseenden grunderna för den äldre lagstiftningen. Denna har varit i kraft längre eller kortare tid och har ofta i sin tur ersatt lagar som även de byggt på väsentligen samma grunder. Den rättstillämpning som skett enligt denna äldre lagstiftning är utomordentligt omfattande och har avsatt resultat i ett mycket stort antal beslut, både om föreskrifter och i enskilda fall, t.ex. om tillstånd och villkor. Det kan inte komma i fråga att rasera det arbete som sålunda utförts. Den alldeles övervägande delen av det råttstillstånd som sålunda uppnåtts bör bestå trots övergången till en miljöbalk.
3. l Föreskrifter
Vårt förslag till miljöbalk innebär att denna i huvudsak innehåller grundläggande bestämmelser. Miljörätten kommer att i betydande utsträckning få sitt innehåll genom föreskrifter som utfärdas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Före— skrifterna skall grundas på de mål och principer som läggs fast i 1 kap. miljöbalken, på de allmänna aktsamhetsreglerna i 3 kap. samt på de miljökvalitetsnormer som kan utfärdas med stöd av 8 kap. miljö— balken.
De mål och principer som anges i 1 kap. miljöbalken ligger till grund för vissa av de nuvarande miljölagarna. Skillnaden är att samma mål och principer nu föreslås bli gällande för ett betydligt vidare område än tidigare. Samma grunder kommer således att gälla vare sig fråga är om fastighetsanknuten verksamhet, om kemiska produkter, om hälsoskydd, om strålskydd eller om renhållning, låt vara att avväg- ningen kan utfalla olika beroende på intressenas styrka och miljöhotens farlighet. Härtill kommer att frågor om bevarandet av den biologiska
mångfalden och vaktslåendet om en på lång sikt hållbar utveckling tillmäts större betydelse i miljöbalken än i nuvarande miljölagar.
Vad som ovan sagts i fråga om de övergripande målen och prin— ciperna kan i stort sägas gälla även de allmänna aktsamhetsreglerna i miljöbalken. Också dessa har sin förebild i nuvarande miljölagar.
Såväl i 4 kap. rörande allmänna bestämmelser om föreskrifter som i andra kapitel i miljöbalken öppnar vi möjligheter för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela generella före— skrifter till skydd för människors hälsa eller miljön eller för att främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser.
Med stöd av 4 kap. 2 5 första stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter till skydd för människors hälsa eller miljön eller till främjandet av en långsiktigt god hushållning med naturresurser, om det behövs för att
— genomföra miljökvalitetsnormer enligt 8 kap., — annars genomdriva riktlinjer eller principer som riksdagen antagit eller
- uppfylla internationella förpliktelser som Sverige åtagit sig. Om det är av särskild betydelse för att förebygga eller avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön eller för att främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser får, enligt andra stycket i samma paragraf, regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än de nyss nämnda eller som särskilt anges i balken meddela föreskrifter om
- skyddsåtgärder, - begränsningar av en verksamhet,
- upplysningsskyldighet, — märkning och annan information,
- kontroll av att föreskrivna krav eller villkor är uppfyllda, — försiktighetsmått i övrigt. Föreskrifter som begränsar möjligheten att använda ett tillstånd får endast meddelas av regeringen.
4 kap. innehåller också bemyndiganden att meddela föreskrifter i fråga om förbud mot en verksamhet, mot hanteringen av kemiska eller biotekniska produkter eller av varor eller mot andra åtgärder liksom föreskrifter för vissa näringsgrenar, i fråga om särskilda mark- och vattenområden m.m.
Med stöd av 8 kap. miljöbalken får, på i princip samma grunder som ovan, meddelas föreskrifter om kvalitetskrav i fråga om luft, vatten eller mark, i fråga om nivåer för buller, skakning, ljus, strål-
ning eller annan sådan störning samt i fråga om skyddsavstånd mellan miljöfarlig verksamhet och bostäder eller lokaler för undervisning eller barnomsorg (miljökvalitetsnormer). Enligt 9 kap. kan föreskrifter meddelas om att miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas i vissa fall.
10 kap. innehåller bemyndiganden att meddela föreskrifter om nationalparker, strandskydd och om allmänhetens uppträdande inom skyddade områden. I 11 kap. finns bestämmelser om att regeringen får förbjuda markavvattning inom särskilt skyddsvärda våtmarksområden, bestämma biotoper som skall skyddas från arbetsföretag av visst slag samt meddela föreskrifter om fredande av växt- och djurarter och utsättande av främmande arter m.m. Enligt 12 kap. kan föreskrifter meddelas om tillståndsplikt för husbehovstäkter och om viss samråds— plikt.
Enligt 14 kap. får regeringen meddela föreskrifter om tillståndsplikt och anmälningsskyldighet i fråga om miljöfarlig verksamhet. Enligt 15 kap. om kemiska produkter får föreskrifter meddelas om utred— ningsskyldighet, kunskapskrav, produktinformation, uppgiftsskyldig— het, förhandsanmälan, tillståndsplikt, villkor och förbud. I stort sett motsvarande föreskrifter får meddelas i fråga om biotekniska produk- ter (16 kap.).
Också i fråga hälsoskydd (17 kap.) kan föreskrifter meddelas om tillståndsplikt och anmälningsskyldighet. Föreskrifter kan också med— delas i fråga om vattnets kvalitet i badanläggningar och strandbad och kontrollen av sådant vatten. Föreskrifter kan också meddelas om till— fälliga bilförbud m.m.
Enligt 18 kap. kan föreskrifter meddelas om att annat avfall än hushållsavfall skall forslas bort genom kommunens försorg och att kommunen därvid skall tillse att avfallet slutligt tas om hand. Före- skrifter kan också meddelas om återtagandeplikt, märknings— och upplysningsplikt, separeringsskyldighet m.m. i fråga om avfall, varor eller förpackningar av visst slag. Föreskrifter kan även meddelas om upprättande av renhållningsordningar, innehållet i avfallsplaner, upp- giftsskyldighet för avfallsproducenter, om avfall från verksamhet med strålning och om tillstånd till export och import av avfall.
Med stöd av 19 kap. om strålning kan föreskrifter meddelas om försiktighetsmått, förbud och tillståndsplikt. Föreskrifter av olika slag kan vidare meddelas till skydd för arbetstagare i verksamhet med strålning.
Med stöd av 22 kap. om tillsyn kan föreskrifter meddelas i fråga om ersättning av tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov. Med stöd av 23 kap. kan föreskrifter meddelas om bl.a. avgifter för myndigheternas verksamhet och för kommunal renhållning samt om producentavgifter. 124 kap. finns bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om rätten att överklaga beslut som meddelats enligt miljöbalken.
Av det anförda framgår att regeringen genom bestämmelserna i miljöbalken lämnats ett vidsträckt utrymme att utfärda föreskrifter av skiftande slag. Flertalet av de här redovisade bemyndigandena att meddela föreskrifter har motsvarigheter i de nuvarande miljölagarna. Bemyndigandereglerna i dessa lagar är emellertid relativt oenhetliga. De mer moderna lagarna, t.ex. lagen om kemiska produkter och strål- skyddslagen, ger redan i dag stort utrymme för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter.
Såvitt angår miljöfarlig verksamhet är användningen av generella föreskrifter däremot i viss utsträckning en nyhet. Miljöskyddslagen bygger nämligen till stor del på principen om individuell prövning. Visserligen kan generella föreskrifter utfärdas med stöd av 8 a & miljö- skyddslagen. Vidare har riksdagen antagit bestämmelser med bemyndi— gande för regeringen att utfärda föreskrifter inom EES—avtalets ram. Omfattningen av föreskrifter som meddelats med stöd av bestämmelser i miljöskyddslagen är emellertid mycket begränsad.
En nyhet - åtminstone i fråga om miljöfarlig verksamhet - är vidare att föreskrifterna i vissa fall föreslås kunna omfatta verksamheter som tidigare erhållit tillstånd. Sådana föreskrifter torde bl.a. behöva ut— färdas för att uppfylla vissa EG—direktiv. Vi har emellertid föreslagit att regeringen även i andra fall skall kunna meddela föreskrifter av detta slag om skäl därtill skulle föreligga. I de senare fallen bör sådana föreskrifter inte få leda till att ett tidigare meddelat tillståndsbeslut i praktiken inte går att utnyttja. Föreskrifter av det sistnämnda slaget bör vidare som redovisats i vårt huvudbetänkande i första hand komma till användning i de fall kraven på skyddsåtgärder för ett stort antal verksamheter i något avseende behöver skärpas och då en individuell omprövning skulle te sig orimligt resurskrävande och kostsam. Viktigt är härvid att rimliga tider anges inom vilka aktuella skyddsåtgärder skall vara utförda. Det sistnämnda gäller även de tekniska branschföre— skrifter som vi föreslår skall kunna meddelas för miljöfarlig verksam- het av visst slag och som i viss utsträckning föreslås kunna ersätta den individuella tillståndsprövningen. I sådana fall kommer föreskrifterna
att helt eller delvis ersätta villkoren i tidigare meddelade tillståndsbe- slut. Övergångsproblem måste därvid noggrant regleras i samband med att föreskrifterna meddelas.
Som framgått inledningsvis av detta avsnitt skall föreskrifter grun- das på bl.a. de allmänna aktsamhetsreglerna i 3 kap. miljöbalken. Detta innebär att också stoppreglerna i 3 kap. 7 & miljöbalken är tillämpliga vid utfärdandet av föreskrifter. Vad angår miljöfarlig verk— samhet som påbörjats före balkens ikraftträdande förespråkar vi i kap. 4 att de nya stoppreglerna inte skall tillämpas under en över— gångstid av tio år. I stället skall bestämmelserna i 6 5 första och andra styckena miljöskyddslagen tillämpas intill utgången av juni 2005 . Det nu sagda får till följd att de äldre stoppreglerna under de närmaste tio åren efter balkens ikraftträdande skall tillämpas generellt beträffande icke tillståndsgiven miljöfarlig verksamhet som påbörjats före ikraftträ— dandet. Vad gäller tillståndsgiven sådan verksamhet föreslår vi i kap. 4 att sådana tillstånd efter tioårsperiodens utgång skall kunna upphävas helt eller delvis med stöd av de nya stoppreglerna.
I vårt huvudbetänkande har vi förutsett att tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet i viss utsträckning skall kunna ersättas med generella föreskrifter. Detta innebär bl.a. att de försiktighetsmått som bör gälla för en verksamhet regleras i föreskrifter i stället för i villkor i ett tillstånds- eller tillsynsbeslut.
Det finns enligt vår mening ingen anledning att i fråga om de nya stoppreglernas tillämpning göra skillnad mellan det fallet då reglerna skall tillämpas vid prövning och tillsyn och det då de skall läggas till grund för föreskrifter. I fråga om miljöfarlig verksamhet bör därför de äldre stoppreglerna under den föreslagna övergångstiden läggas till grund för föreskrifter i den mån dessa avser miljöfarlig verksamhet som fanns vid balkens ikraftträdande.
Som vi anfört i föregående avsnitt är det visserligen möjligt att låta föreskrifter som meddelats med stöd av äldre lag gälla tills vidare även sedan miljöbalken trätt i kraft, genom bestämmelser i promulgationsla— gen som ger dem samma ställning som föreskrifter utfärdade med stöd av miljöbalken. Emellertid måste det anses önskvärt att detta förfa- rande inte tillämpas i någon större utsträckning. Det kan vara motive- rat att göra så exempelvis i fråga om föreskrifter för naturreservat och liknande. När det gäller de centrala förordningarna om kemikalier och hälsoskydd synes det däremot önskvärt att regeringen med stöd av miljöbalken fattar beslut om nya föreskrifter att träda i kraft samtidigt med miljöbalken. Detta behöver inte innebära att de till en början
måste innehålla så mycket mer än vad som står i de nu gällande före- skrifterna. Avsikten med den teknik som valts i miljöbalken är just att den skall göra en fortlöpande revidering av miljöreglerna möjlig. De nya föreskrifterna kan därför mycket väl vid balkens ikraftträdande ges i huvudsak samma innehåll som de nu gällande för att sedan ändras allteftersom behov uppkommer och beslutsunderlag tas fram.
Gemensamt för de olika föreskrifter som med stöd av miljöbalken bör utfärdas före dess ikraftträdande är att erforderliga övergångsbe— stämmelser kan meddelas i föreskrifterna.
Det kan tänkas att det fortfarande finns föreskrifter som utfärdats med stöd av ännu äldre lagar, t.ex. lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Om sådana föreskrifter gäller detsamma som an- förts om föreskrifter meddelade med stöd av nu gällande lagar.
3.2. Tillstånd och villkor
Det kan inte komma i fråga att i samband med miljöbalkens ikraftträ— dande ompröva beslut i enskilda ärenden som fattats med stöd av nuvarande lagar. Sådana beslut — innefattande t.ex. tillstånd för miljöfarlig verksamhet eller täkter, villkor för sådan verksamhet, beslut om inrättande av naturreservat eller naturvårdsområden, frid— lysning av naturminnen m.m. - bör förbli gällande även sedan miljö- balken trätt i kraft, såvida inte annat förordnas. I den mån det behövs får de tas upp till omprövning enligt omprövningsreglerna i miljöbal- ken.
4. De allmänna aktsamhetsreglerna
Som närmare redovisats i 5 kap. i den allmänna motiveringen till miljöbalken har de allmänt utformade aktsamhetsreglerna i de nuvaran— de miljölagarna lagts till grund för ett antal allmänna aktsamhetsregler i miljöbalken. De mer speciella reglerna i de nuvarande lagarna har förts in i särskilda kapitel i balken.
Vi har valt att som utgångspunkt för de allmänna aktsamhetsregler— na i miljöbalken ta bestämmelserna i miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter. Den nuvarande försiktighetsregeln i 5 & miljö- skyddslagen och försiktighetsregeln inbegripet utbytesregeln i 5 & lagen om kemiska produkter kan sägas utgöra kärnan i de nya aktsam- hetsreglerna. Dessa har kompletterats med stoppregler enligt förebild från 6 & miljöskyddslagen samt vissa hjälpregler.
De allmänna aktsamhetsreglerna grundar sig på de mål som läggs fast i balkens inledande avsnitt. Samtliga regler är utformade på det sättet att de angivna skyldigheterna syftar till att såväl skydda männi- skors hälsa och miljön mot skador eller olägenheter som främja en långsiktigt god hushållning med naturresurser. Detta innebär en nyhet i förhållande till t.ex. lagen om kemiska produkter. Vid tillämpningen av den föreslagna utbytesregeln i miljöbalken skall sålunda hänsyn tas också till hushållningsaspekterna.
De allmänna aktsamhetsregler som vi föreslår i miljöbalken har som framgår av det anförda stora likheter med nuvarande bestämmel— ser i skyddslagarna - dvs. miljöskyddslagen, lagen om kemiska pro— dukter, hälsoskyddslagen, strålskyddslagen och renhållningslagen. De uppvisar emellertid också vissa skillnader. Att märka är att de före- slagna reglerna kommer att få generell tillämpning på olika typer av verksamheter som hittills reglerats genom särskilda bestämmelser. Av olika tänkbara modeller har den strängaste valts. En nyhet är också att de allmänna aktsamhetsreglerna i miljöbalken kopplas till de miljökva- litetsnormer som vi föreslår kunna med stöd av balken föreskrivas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vidare
kommer aktsamhetsreglerna att utgöra ett mer påtagligt inslag i fråga om sådana verksamheter som i dag inte i första hand regleras i skydds- lagarna, t.ex. jord- och skogsbruk.
Den mest genomgripande förändringen i våra förslag torde vara införandet av nya stoppregler i miljöbalken. Förebilden till dessa regler är 6 & miljöskyddslagen. Vi har föreslagit att regler av detta slag till skillnad från i dag bör omfatta inte endast miljöfarlig verksam— het utan i princip alla som i balkens mening utövar miljöpåverkan. Införandet av sådana regler innebär en nyhet i förhållande till vad som nu gäller enligt övriga skyddslagar.
Vi har också föreslagit att stoppreglerna i miljöbalken skall skärpas i förhållande till nuvarande regler i miljöskyddslagen. Vårt förslag innebär att en verksamhet, hantering eller åtgärd alltid skall vara otillåtlig om den kan befaras leda till att människors hälsa skadas eller till att en bindande miljökvalitetsnorm överträds. Enligt nuvarande stoppregler krävs för att en verksamhet skall vara otillåtlig att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade. Regeringen kan också enligt nuvarande regler lämna sitt tillstånd om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.
Vi har vidare föreslagit att en verksamhet i princip skall vara otillåtlig om det kan befaras att det uppkommer en påtaglig skada på miljön eller att en långsiktigt god hushållning med naturresurser på- tagligt äventyras. I dag gäller att en miljöfarlig verksamhet ej får utövas om den leder till att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller annat liknande allmänt intresse skadas avsevärt. Den nuvarande dispensregeln föreslås få en delvis ändrad utformning. Den bör enligt vårt förslag utformas så att om i något av de nämnda fallen verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet, för sysselsätt— ningen eller eljest från allmän synpunkt, så kan regeringen förklara verksamheten tillåtlig under förutsättning att inte allvarliga skador på miljön kan befaras.
Av den redovisade framställningen torde framgå att de nya aktsam— hetsreglerna i miljöbalken i stor utsträckning bygger på nuvarande regelsystem. Sammanläggningen av ett stort antal aktsamhetsregler i gemensamma bestämmelser i balken innebär dock som ovan redovisats att tillämpningsområdet för många bestämmelser vidgas och att den strängaste förebilden valts.
Av intresse i sammanhanget är att det i samband med miljöskydds- lagens tillkomst diskuterades om de nya bestämmelserna i lagen skulle
tillämpas på såväl befintliga som nya verksamheter. Departements— chefen stannade dock i propositionen (1969128 5. 214) för att den nya lagen borde vara tillämplig också på verksamheter som redan fanns när lagen trädde i kraft. Samtidigt gjordes emellertid följande utta— lande.
Oavsett vad som nu sagts kommer emellertid den tillåtlighetspröv- ning som skall göras beträffande anläggningar som redan finns vid lagens ikraftträdande att ställa de tillämpande myndigheterna inför svåra och grannlaga avvägningsproblem. I regel är det tekniskt svårare att utföra behövliga skadeförebyggande anordningar och åtgärder på gamla anläggningar än att vid nyuppförande anpassa drift och anordningar efter miljövårdens krav. Om ingripande sker i efterhand kan ett företag drabbas av kostnader som man inte alls räknade med när kalkylerna för anläggningens uppförande och drift gjordes.
Departementschefen menade således att den nya lagen inte kunde tillämpas fullt ut på samma sätt mot befintliga anläggningar som mot nyetablering. Detta innebar dock inte att man skulle undvika att in- gripa mot befintliga störningskällor målmedvetet och effektivt för att komma till rätta med problemen. I fråga om luftföroreningar, buller o.d. där inte samma praxis utvecklats som inom vattenvärdsområdet uttalades att det måste krävas synnerligen starka skäl för att en an- läggning skulle kunna tvingas att upphöra med driften. Så borde kunna ske endast om skadeverkningarna, trots skyddsåtgärder, var så stora att det framstod som oförsvarligt att driften fortsatte. En möjlighet att minska den ekonomiska belastningen för ett företag kunde vara att skyddsåtgärderna inte behövde genomföras i full utsträckning på en gång utan kunde slås ut över en tidsperiod av lämplig längd.
Det miljöarbete som synes böra prioriteras under de närmaste åren torde i första hand vara att komma till rätta med de problem som orsakas av det stora antalet verksamheter som hittills inte omfattats av tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen och som därför i stor utsträck— ning inte varit föremål för ingripande från myndigheternas sida. De nämnda omständigheterna talar enligt vår uppfattning för att det vid tillämpningen av miljöbalkens aktsamhetsregler måste tas viss hänsyn till om det är fråga om en befintlig verksamhet eller en nyetablering.
Vi kan således konstatera att den situation vi nu står inför — dvs. att införa en miljöbalk med regler som i olika avseenden är strängare än tidigare regler — uppvisar likheter med situationen är 1969. Samtidigt
kan konstateras att förhållandena i dag på olika sätt skiljer sig från vad som gällde vid miljöskyddslagens tillkomst. Kunskaperna om miljö- problemens omfattning och orsaker är i dag bättre och opinionen för att göra något åt problemen mer kraftfull både bland företagare och enskilda än som var fallet på 1960—talet.
En viktig skillnad mellan miljöskyddslagen och vårt förslag till miljöbalk är att aktsamhetsreglerna i miljöskyddslagen bygger på en dämpningsprincip som innebär att försiktighetsmåtten sträcker sig så långt som kan anses skäligt. När kraven i miljöskyddslagen skulle börja tillämpas så kunde de ganska lätt anpassas till vad som var rim— ligt i det enskilda fallet och därmed differentieras exempelvis med hänsyn till om fråga var om befintlig eller ny verksamhet. Även om en skälighetsbedömning ryms också inom de av oss föreslagna regler— na ställer dessa mer direkta krav på miljöfarliga verksamheter än bestämmelserna i miljöskyddslagen.
Utgångspunkten bör enligt vår uppfattning likväl vara den, att de nya aktsamhetsreglerna träder i kraft omedelbart. De kan i allmänhet inte anses mer långtgående än att det är rimligt att enskilda och företag omedelbart skall kunna anpassa sig till dem. De allmänna aktsamhets— reglerna är heller inte straffsanktionerade. Detta innebär att reglerna måste omsättas i olika myndighetsbeslut, t.ex. i form av föreskrifter, tillstånd eller förelägganden och förbud, för att de skall bli sanktione- rade. I den mån det är frågan om beslut som medför att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning avsevärt försvåras kan ersättning utgå enligt bestämmelserna i 28 kap. förslaget till miljöbalk. I undantagsfall kan man tänka sig en längre gående ersättningsrätt övergångsvis, när det är skäligt med hänsyn till gjorda investeringar.
Införandet av stoppregler av det slag som föreslås kan däremot föranleda vissa övergångsproblem. Som ovan redovisats är de före— slagna stoppreglerna strängare än motsvarande regler i miljöskyddsla- gen, särskilt i fråga om skyddet för hälsan. Människors hälsa föreslås nämligen aldrig få skadas.
Det torde många gånger krävas avsevärd tid för att komma till rätta med rådande hälso— och miljöproblem. I vårt huvudbetänkande redovi- sar vi exempelvis att ett mycket stort antal människor i vårt samhälle i dag utsätts för störande buller. Många bostadsmiljöer och lokaler för undervisning, barnomsorg m.m. uppvisar vidare brister i olika av- seenden på grund av mögel, strålning m.m. Det kan föreligga svårig— heter att vid befintliga miljöfarliga verksamheter snabbt vidta sådana åtgärder att olägenheterna för dem som bor i omgivningen elimineras.
Det kan därför också vara svårt att göra de nya stoppreglerna i miljö— balken generellt tillämpliga redan vid ikraftträdandet.
Under de år som gått sedan bestämmelserna i miljöskyddslagen trädde i kraft har tillstånd lämnats till ett mycket stort antal miljöfarli- ga verksamheter i landet. I tillstånden har noga reglerats under vilka förhållanden verksamheten får utövas. Tillstånden som sådana gäller i princip för all framtid medan villkoren normalt kan omprövas först efter det tio år förflutit sedan tillståndet meddelades. Under vissa förhållanden kan villkoren omprövas redan dessförinnan.
Vi har för vår del inte föreslagit några ändringar i det nuvarande prövningssystemet bortsett från att vi anser att detta i viss utsträckning i framtiden bör ersättas av generella föreskrifter. Vi anser att tidigare meddelade tillståndsbeslut i princip skall äga sin giltighet även efter det miljöbalken trätt i kraft. Vi har vidare föreslagit att de nuvarande omprövningsreglerna i princip skall vara oförändrade. Vi öppnar således ingen ny omprövningsmöjlighet på grund av att nya aktsam- hetsregler träder i kraft. Vi har nöjt oss med att föreslå att det för- hållandet att en miljökvalitetsnorm överskrids i förening med att en åtgärdsplan upprättats skall kunna föranleda omprövning av villkor i tidigare meddelade tillståndsbeslut. Vidare har vi föreslagit att om- prövning skall ske om en från hälso- eller miljöskyddssynpunkt väsent- lig förbättring kan vinnas med användning av bästa tillgängliga teknik; nu används i stället uttrycket "någon ny process— eller reningsteknik".
Stoppreglerna skall inte tillämpas vid omprövning av villkor för miljöfarlig verksamhet. Deras ändamål är att hindra att tillstånd läm- nas när hälsa eller miljö kan skadas mer eller mindre allvarligt, be— roende på stoppreglernas utformning. Sedan ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnats gäller det i princip utan tidsbegränsning. I detta hänseende innebär vårt förslag till miljöbalk ingen ändring i förhål— lande till gällande rätt.
Emellertid skulle det vara olyckligt om miljöfarliga verksamheter som erhållit tillstånd före balkens ikraftträdande skulle kunna fortsätta utan varje tidsbegränsning trots att verksamheterna strider mot de värderingar som ligger till grund för de av oss föreslagna stoppreg— lerna. Även om de nya stoppreglerna är stränga måste de genomföras. Vi kan inte i längden acceptera att människors hälsa skadas genom hälso— och miljöfarliga verksamheter. Hälsofarliga utsläpp från trafik och industrier måste bringas att upphöra. Ett sätt att åstadkomma detta är att uppställa en bestämd tid då åtgärderna sist skall vara genom- förda. Industri, kommuner och andra som utövar miljöfarlig verksam-
het får då tid på sig att anpassa sig till dessa regler. Å andra sidan sätter en sådan tidsfrist en press på dem som bedriver de miljöfarliga verksamheterna att genomföra nödvändiga ändringar, något som kan förutsätta teknisk utveckling. Bland andra fördelar med metoden kan nämnas att det blir utövarna av miljöfarlig verksamhet som själva får välja medel för att komma till rätta med befintliga olägenheter av verksamheterna.
Vi föreslår därför att en viss karenstid införs för miljöfarliga verk- samheter för vilka tillstånd lämnats enligt tidigare regler. Efter över— gångstidens slut skall även befintliga tillstånd kunna upphävas, om de strider mot de nya stoppreglerna.
Såvitt angår miljöfarlig verksamhet som inte erhållit tillstånd synes det ha varit en under miljöskyddslagens giltighetstid tillämpad princip att sådan verksamhet fått finna sig i de nya regler som tid efter annan införts. Detta skulle kunna innebära att tillstånd vägrades en vid bal— kens ikraftträdande befintlig verksamhet, om den vid tillståndsprövnin g befanns strida mot de nya stoppreglerna. Tillsynsmyndigheten skulle också kunna meddela förbud mot verksamheten.
De nya stoppreglerna i miljöbalken får dock anses innebära en så betydelsefull ändring i fråga om hälsoskyddet att det är rimligt att tillämpa en karenstid i fråga om miljöfarliga verksamheter som finns vid balkens ikraftträdande, även om de saknar tillstånd.
Vi anser heller inte att de nya stoppreglerna i den del de berör skyddet av hälsan skall kunna omedelbart tillämpas på störningar från befintliga kommunikationsanläggningar. Dessa är att hänföra till miljö- farlig verksamhet, varför de föreslagna övergångsbestämmelserna kommer att gälla även för dem.
Vad gäller hälsoskyddet i befintliga bostäder och lokaler för under- visning och barnomsorg synes det däremot motiverat att användningen av sådana bostäder och lokaler omedelbart efter balkens ikraftträdan- den skall kunna förbjudas, om den kan befaras skada människors hälsa.
En fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet är den om det skall föreligga identitet mellan den verksamhet som bedrevs vid balkens ikraftträdande och den som bedrivs vid prövningstillfället för att de äldre stoppreglerna då skall kunna tillämpas. Ett sådant krav på identi— tet skulle få till följd att de nya stoppreglerna alltid skulle komma att tillämpas under övergångstiden så snart det inträtt någon ändring med avseende på verksamheten. En ändring i en anläggning eller en verk- samhet behöver emellertid inte med nödvändighet medföra något på-
tagligt negativt från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Ändringen kan ju exempelvis ha lett till att störningarna från verksamheten förändrats bara marginellt eller t.o.m. minskat. Att i sådana lägen göra de nya stoppreglerna tillämpliga skulle kunna såväl motverka en önskad tek- nikutveckling som dämpa investeringsviljan i allmänhet inom näringsli— vet. Om bristande identitet skall motivera tillämpningen av de nya stoppreglerna även under övergångsperioden, bör det dock uppställas krav på någon form av kvalifikation som att en störning kan ändra karaktär eller omfattning så att en olägenhet av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt kan uppstå.
Frågan är då hur lång övergångstiden bör vara. Den frågan måste avgöras genom en avvägning mellan de risker som kan förutses för människors hälsa, om de nya stoppreglerna inte sätts i kraft omedel- bart, och behovet av en övergångstid som sätter de hälsofarliga verk- samheterna i stånd - tekniskt och ekonomiskt - att på ett effektivt sätt komma till rätta med de risker som verksamheterna för med sig. Av en avgörande betydelse är vilka bestämmelser som kommer att tilläm- pas i stället för de nya stoppreglerna, om dessa inte införs omedelbart.
Därvid är det viktigt att komma ihåg att stoppreglerna i miljö- skyddslagen kan tillämpas beträffande miljöfarlig verksamhet som inte tidigare haft tillstånd, om tillstånd söks till verksamheten eller om tillsynsmyndigheten prövar frågan om förbud mot verksamheten. I fråga om verksamheter med tillstånd som meddelats före balkens ikraftträdande finns vissa möjligheter att upphäva tillståndet enligt de regler som vi föreslår i 21 kap. l & miljöbalken - och som i princip överensstämmer med gällande rätt — nämligen bl.a. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades.
Om det skall framstå som realistiskt att målet - att tvinga den som bedriver en verksamhet som kan befaras leda till att människors hälsa skadas att efter en övergångstid ha genomfört sådana ändringar att man inte längre behöver befara en sådan påverkan - skall kunna uppnås, torde det krävas att det får förflyta en inte obetydlig tid från balkens ikraftträdande, innan ett tillstånd dras in på grund av att en miljöfarlig verksamhet strider mot de nya stoppreglerna. Enligt vår mening kan det vara lämpligt att anknyta till den tioårstid som gäller för ompröv- ning, eftersom företag med tillstånd alltid måste räkna med möjlig— heten att efter den tiden få sina villkor väsentligt skärpta. Om målet skall vara att framtvinga ändringar under en övergångstid bör dock tiden räknas lika för all miljöfarlig verksamhet och därvid utgå från
balkens ikraftträdande. Om en miljöfarlig verksamhet, som påbörjats före balkens ikraftträdande, strider mot de nya stoppreglerna bör alltså tillståndet på den grunden kunna upphävas efter utgången av juni 2005, om balken träder i kraft den 1 juli 1995 . Under tiden fram till dess skall miljöskyddslagens stoppregler gälla för verksamheten i fråga.
Som ovan anförts anser vi att de av oss föreslagna stoppreglerna i fråga om skyddet av hälsan innebär den största förändringen i för- hållande till nuvarande lagstiftning. Vi har emellertid också föreslagit en viss skärpning av nuvarande stoppregler i fråga om skyddet av miljön.
Den viktigaste ändringen innebär att regeringen, till skillnad från i dag, inte skall kunna meddela tillstånd till en verksamhet, hantering eller åtgärd, om allvarliga skador på miljön kan befaras. I första hand torde denna fråga kunna aktualiseras beträffande miljöfarlig verksam— het av större omfattning.
I fråga om verksamheter som tillkommer efter det att miljöbalkens bestämmelser trätt i kraft finner vi ingen anledning att acceptera att sådana skall få medföra allvarliga skador på miljön.
Vad angår befintliga miljöfarliga verksamheter kan konstateras att det sedan miljöskyddslagens tillkomst nedlagts ett omfattande miljö- skyddsarbete vid flertalet av de verksamheter som är av intresse i sammanhanget. Detta talar för att det skulle vara möjligt att beträffan— de verksamheter utan tillstånd omedelbart vid balkens ikraftträdande tillämpa de föreslagna stoppreglerna i miljöbalken i den del som rör skyddet för miljön. Det framstår dock som en lagtekniskt omöjlig uppgift att göra skillnad på hälsoskyddet och miljöskyddet i övrigt vid tillämpning av stoppreglerna enligt miljöskyddslagen resp. miljöbal— ken. Eftersom nyheterna i miljöbalkens stoppregler framstår som mindre genomgripande i fråga om miljön i övrigt än när det gäller hälsoskyddet, bör övergångsregleringen i övrigt följa vad som bör gälla för hälsoskyddet.
Vi föreslår alltså att de äldre stoppreglerna skall under de närmaste tio åren efter miljöbalkens ikraftträdande tillämpas generellt i fråga om icke tillståndsgiven miljöfarlig verksamhet som påbörjats före ikraftträ- dandet, men att å andra sidan efter tioårstidens utgång tillstånd som getts till en miljöfarlig verksamhet som påbörjats före balkens ikraft- trädande skall kunna upphävas med stöd av de nya stoppreglerna.
Det sagda bör tillämpas även på så sätt att en vid balkens ikraftträ— dande befintlig verksamhet som erhållit tillstånd under övergångstiden
med tillämpning av de äldre stoppreglerna bör kunna stoppas efter övergångstidens utgång med tillämpning av de nya stoppreglerna. Man får utgå från att de som söker tillstånd under övergångstiden för verk- samheter som fanns vid ikraftträdandet utformar ansökningen så att de inte behöver riskera förbud mot verksamheten efter övergångstidens utgång.
Enligt nuvarande bestämmelser gäller inte stoppreglerna i miljö— skyddslagen för bl.a. sådan flygplats, väg eller järnväg, vars anläggan— de prövas i särskild ordning. Det är således inte möjligt för en till— synsmyndighet att med stöd av 6 & miljöskyddslagen meddela förbud mot användande av sådana anläggningar. Däremot är tillsynsmyndig— heten oförhindrad att meddela förbud mot anläggande av sådan väg, flygplats eller järnväg som strider mot lokaliseringsregeln i 4 & miljö— skyddslagen. Det är också möjligt att med stöd av 5 & miljöskyddsla- gen meddela föreläggande om skyddsåtgärder, försiktighetsmått m.m. Med hänsyn till nämnda förhållanden har undantaget i 6 & miljö— skyddslagen i realiteten begränsad betydelse. Det saknas med anled— ning härav skäl att utöver ovan föreslagna övergångsregler införa några särskilda bestämmelser med anledning av att den nuvarande undantagsregeln i 6 & miljöskyddslagen föreslås slopad.
5. Hushållning med mark och vatten m.m.
I vårt huvudbetänkande föreslår vi att de grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen tillsammans med be— stämmelserna i samma lag om miljökonsekvensbeskrivningar och om regeringsprövning av större industrianläggningar införs i en särskild avdelning i miljöbalken. I denna avdelning förs också in bestämmelser om att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kvalitetskrav på luft, vatten eller mark, om nivåer för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning samt om skyddsavstånd mellan miljöfarlig verksamhet och bostäder m.m. (miljökvalitetsnormer).
I fråga om bestämmelserna om hushållning med mark och vatten samt den fysiska miljön i övrigt har vi varit förhindrade att föreslå några sakliga ändringar. Dessa regler, kompletterade med de bestäm- melser om utökat älvskydd som riksdagen nyligen antagit, har vi således i oförändrad form fört in i vårt förslag till miljöbalk. Reglernas karaktär av paraplyregler har vidare bibehållits. Samma förhållande kan sägas gälla bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i naturresurslagen. Här föreslår vi emellertid en ny bestämmelse om att en miljökonsekvensbeskrivning i den utsträckning det kan behövas skall möjliggöra en bedömning av effekterna på människors hälsa, miljön och hushållningen med naturresurser också för det fallet att verksamheten, hanteringen eller åtgärden kommer till stånd på annan plats eller i annan utformning än som planerats liksom för det fallet att någon förändring inte genomförs (nollalternativ).
Vad gäller regeringsprövning av större industrianläggningar m.m. föreslår vi att den nuvarande tillståndsprövningen av regeringen ersätts med en tillåtlighetsprövning enligt mönster från vattenlagen. Behovet av en övergångsbestämmelse med anledning av detta förslag behandlar vi i kap. 8. Vi föreslår också att regeringen vid sin tillåtlighetspröv— ning skall vara skyldig att iaktta de allmänna aktsamhetsreglerna i
miljöbalken, däribland de ovan redovisade stoppreglerna. Detta inne— bär en förändring i förhållande till nuvarande ordning där prövningen uteslutande grundas på bestämmelserna i naturresurslagen. De redovi- sade förändringarna innebär att miljöintressena får ökad tyngd vid regeringens prövning av sådana ärenden. Någon anledning att för denna situation införa särskilda övergångsbestämmelser, utöver dem vi föreslår skall gälla för miljöfarlig verksamhet i allmänhet, synes inte föreligga.
En annan nyhet är att vi föreslår att regeringen obligatoriskt, för- utom de i dag uppräknade verksamheterna, också skall pröva sådana vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och farleder som kan medföra en från nationell eller regional synpunkt betydande påverkan på mil— jön. Vi har i avsnitt 10. 10.2 i den allmänna motiveringen i huvudbe- tänkandet närmare redogjort för vilka trafikanläggningar som bör prövas på sådant sätt.
Förslaget om att införa en obligatorisk regeringsprövning av större trafikanläggningar innebär otvivelaktigt en icke oväsentlig förändring i förhållande till nuvarande ordning. Valet och utformningen av det framtida transportsystemet i stort faller under såväl riksdagens som regeringens ansvar. Utmärkande för dessa frågor är att planerings— arbetet måste ske med väl tilltagen framförhållning. Inte sällan arbetar man med revideringar av investeringsplaner vart tredje år. Vidare har uttalats att varannan revidering skall göras i förenklad form. Med hänsyn till dessa förhållanden kan det enligt vår uppfattning föreligga skäl för en viss övergångstid innan obligatorisk prövning av aktuella projekt införs. Detta hindrar naturligtvis inte att regeringen, på samma sätt som nu kan ske, kan förbehålla sig prövningen av enskilda projekt om dessa kan förväntas medföra en från nationell eller regional syn— punkt betydande påverkan på miljön.
Vad slutligen gäller miljökvalitetsnormerna kan konstateras att sådana inte kommer att utformas som lagbestämmelser i balken utan som föreskrifter som med stöd av balken meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Föreskrifterna om miljö— kvalitetsnormer kommer inte att vara straffsanktionerade, eftersom de i första hand skall användas vid myndigheternas prövning och tillsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden finns det enligt vår uppfattning inget behov av att införa övergångsbestämmelser till reglerna i balken om miljökvalitetsnormer. Eventuella övergångsbestämmelser kan tas in i de föreskrifter vari miljökvalitetsnormerna läggs fast, om behov
skulle föreligga. Annars är det vår avsikt att miljökvalitetsnormerna skall läggas till grund för åtgärdsplaner. I sådana planer kan en lämp- lig tid för normernas genomförande bestämmas.
6. Naturvård och bevarande av bio— logisk mångfald
Förslaget till miljöbalk upptar i 10—13 kap. bestämmelser om naturvård och bevarande av biologisk mångfald.
Vad gäller skyddet för naturområden innebär vårt förslag att de nuvarande bestämmelserna i naturvårdslagen om nationalpark, naturre- servat, naturvårdsområde och naturminne överförs till 10 kap. 1 balken med i huvudsak oförändrat innehåll.
I samband med beslut i enskilda ärenden om avsättande av mark till nationalpark eller om förklaring av ett område som naturreservat eller naturvårdsområde eller om fridlysning av ett naturföremål som natur- minne har med stöd av naturvårdslagen meddelats ett stort antal före— skrifter om vad allmänheten har att iaktta inom ett område och om sådana inskränkningar för ägaren i rätten att förfoga över eller nyttja fastigheten som behövs för att uppnå syftet med skyddet.
Som redan framhållits i avsnitt 3.2 kan det inte komma i fråga att i samband med miljöbalkens ikraftträdande utfärda nya föreskrifter med stöd av balken för redan beslutade skyddsformer. Ett sådant förfarande skulle nämligen medföra endast ett omotiverat ianspråkta- gande av resurser. ] stället bör frågan lösas så att det i promulga- tionslagen införs en allmän övergångsbestämmelse av den innebörden att föreskrifter som meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall ha samma verkan som om de hade meddelats med stöd av motsva- rande bestämmelser i miljöbalken.
Även bestämmelserna om strandskydd i naturvårdslagen har i för- stärkt form förts över till 10 kap. miljöbalken. Med anledning av att grunden för strandskyddet utvidgas enligt balken kan förutses vissa övergångsproblem vad gäller förordnanden enligt 15 å andra stycket första meningen naturvårdslagen om inskränkning i strandskyddet. Sådana förordnanden bygger nämligen endast på den grunden att ett strandområde saknar betydelse för bad och friluftsliv medan miljö- balkens regler om strandskydd även syftar till att bevara goda livs- betingelser på land och i vatten för växt- och djurlivet. Det nu sagda
kommer i många fall att leda till att meddelade förordnanden enligt nyssnämnda bestämmelse inte fullt ut tillgodoser strandskyddets syften enligt miljöbalken. Detta är allvarligt, eftersom den nya grunden för strandskyddet är av mycket stor betydelse för växt- och djurlivet. Det vore självfallet önskvärt att samtliga förordnanden som innefattar undantag från strandskyddet kunde omprövas före balkens ikraftträdan— de så att de undantag som kan bli möjliga med stöd av 10 kap. 9 & tredje stycket miljöbalken kunde träda i kraft samtidigt som balken. Det kan emellertid antas att detta inte låter sig göras. Det synes därför nödvändigt med en övergångstid under vilken förordnanden enligt tidigare lagstiftning får gälla även om syftet med strandskydd enligt balken inte helt kan tillgodoses. Vi föreslår att denna övergångstid bestäms till fem år. Sådana förordnanden med stöd av äldre bestäm- melser som inte efter denna tid har hunnit omprövas bör då automa- tiskt upphävas. Följden härav blir att strandskydd kommer att råda enligt huvudregeln i 10 kap. 9 & första och andra styckena miljöbal- ken.
En annan fråga i strandskyddssammanhang är den om byggnader och andra anläggningar som uppförts inom strandskyddsområde. Det kan vara fråga om dels sådana byggnader och anläggningar som upp— förts inom områden som genom förordnanden undantagits från strand— skydd, dels sådana som uppförts efter dispens från strandskyddsbe- stämmelserna.
Det torde inte kunna krävas att byggnader och andra anläggningar som tillkommit med stöd av äldre bestämmelser skall tas bort av den anledningen att de inte skulle ha kunnat komma till stånd enligt miljö- balkens bestämmelser om strandskydd. Dessa byggnader och anlägg— ningar torde i första hand utgöra hinder för bad och friluftsliv och är således bedömda utifrån detta förhållande. En övergångsbestämmelse bör därför införas om att anläggningar eller anordningar som avses i 10 kap. 11 5 första eller andra stycket miljöbalken och som tillkommit senast vid en viss tidpunkt med stöd av äldre bestämmelser skall få användas för sitt ändamål även därefter.
Då det gäller att bestämma denna tidpunkt är självfallet det enklaste och mest praktiska att knyta den till balkens ikraftträdande. Mot en sådan lösning kan emellertid anföras att det finns en risk för att tiden från det att riksdagen behandlar förslaget till miljöbalk till dess balken träder i kraft kommer att utnyttjas för att uppföra nya anläggningar eller anordningar eller ändra befintliga sådana på ett sätt som strider mot syftena med miljöbalkens strandskyddsbestämmelser. För att
förebygga en sådan utveckling vore det i och för sig möjligt att knyta tidpunkten då en anläggning eller anordning senast skall ha tillkommit för att få behållas och användas till en lämplig dag i nära anslutning till den dag då riksdagen antar förslaget till miljöbalk. Ett sådant för— farande är dock ovanligt och opraktiskt, särskilt som de grundläggande reglerna i miljöbalken mot vilka anläggningarna skall bedömas blir gällande först senare. Anläggningarna kan sålunda vara tillåtliga under en tid för att senare bli förbjudna. Detta kan medföra en retroaktiv tillämpning som föranleder betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Vid en avvägning mellan å ena sidan befarade olägenheter från naturvårdssynpunkt och å andra sidan systematiska och lagtekniska lämplighetssynpunkter finner vi att de senare har sådan bärighet att alternativet med särreglering inte bör väljas. Tidpunkten bör därför sammanfalla med den för balkens ikraftträdande.
Det bör inte vara möjligt att bygga om eller bygga till eller ändra användningssättet av en sådan anläggning eller anordning som fanns vid balkens ikraftträdande, om inte detta är förenligt med miljöbalkens syften med strandskyddet. Det nu förespråkade förbudet kommer självfallet inte att gälla i de fall förordnande enligt balken meddelas om inskränkning i strandskyddet eller detta minskas eller upphävs inom område som omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser eller dispens meddelas med stöd av miljöbalkens bestämmelser.
I fråga om täktverksamhet innebär vårt förslag att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att täkt för husbehov av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter inte får bedrivas utan tillstånd. Denna förändring i förhållan- de till nuvarande bestämmelser i naturvårdslagen kan förväntas med- föra att åtskilliga av de husbehovstäkter som för närvarande bedrivs så småningom kommer att bli tillståndspliktiga. Eftersom många hus- behovstäkter tillgodoser ett kontinuerligt behov av täktmaterial, är det nödvändigt att befintliga täkter tillåts fortsätta tills vidare när ett krav på tillståndsprövning träder i kraft. Övergångsbestämmelser i ämnet bör emellertid tas in i de föreskrifter i vilka krav på tillstånd införs. Sådana övergångsbestämmelser bör utformas så att täkt som pågår vid föreskrifternas ikraftträdande utan att tillstånd erfordrats skall få pågå längst till dess frågan om tillstånd prövats enligt miljöbalken, under förutsättning att ansökan om tillstånd ingetts senast inom sex månader från den dag föreskrifterna träder i kraft. Frågan om ersättning för det fall en husbehovstäkt inte längre får utnyttjas behandlas i kap. 12.
Härutöver förutser vi inget behov av särskilda övergångsbestäm— melser till miljöbalkens tredje avdelning.
7. Särskilda aktsamhetsregler m.m.
Bland de särskilda aktsamhetsreglerna i 14-19 kap. i fjärde avdel- ningen i miljöbalken har i stort sett samtliga tillåtlighetsbestämmelser i de nuvarande miljölagarna, som inte ersatts av de allmänna aktsam- hetsreglerna i 3 kap. miljöbalken, införts. Ett nytt kapitel om biotek- niska produkter har tillkommit. Kapitelindelningen har sin motsvarig- het i de nuvarande skyddslagarna.
Bestämmelsernai 14 kap. om miljöfarlig verksamhet, 15 kap. om kemiska produkter och 19 kap. om strålning kan i stort sägas innehålla regler av motsvarande slag som finns i nuvarande lagar. Det kan inte anses föreligga något behov av övergångsbestämmelser till dessa kapi- tel. Vi har tidigare behandlat frågan om övergångsbestämmelser till de allmänna aktsamhetsreglerna. Som framgått får sådana övergångsbe- stämmelser sin betydelse främst i fråga om miljöfarlig verksamhet.
Bestämmelserna i 16 kap. om biotekniska produkter har viss tidi- gare motsvarighet i lagen om förhandsgranskning av biologiska be— kämpningsmedel. I fråga om föreskrifter och godkännanden som kan ha meddelats enligt den lagen kommer de övergångsbestämmelser som vi förordat i avsnitten 3.1 och 3.2 att bli tillämpliga. I övrigt är här fråga om en ny lagstiftning. Något behov av övergångsbestämmelser till reglerna i miljöbalken kan vi inte finna. Frågor om när tillstånd skall sökas eller finnas för befintliga produkter får regleras i över— gångsbestämmelser till de föreskrifter där krav på sådant tillstånd införs.
De särskilda bestämmelserna om hälsoskydd har i miljöbalken samlats i 17 kap. Vi föreslår att hälsoskyddsbestämmelserna i balken skall i större utsträckning än nuvarande bestämmelseri hälsoskyddsla— gen inriktas på frågor om inomhusmiljö. Delvis som en konsekvens härav föreslås att tillämpningsområdet för bestämmelserna ej fortsätt- ningsvis skall anknytas till användning av egendom. Hälsoskyddsbe- stämmelsernas tillämpningsområde föreslås vidare utvidgas genom att begreppet sanitär olägenhet ersätts med begreppet olägenheter för
människors hälsa. Sistnämnda ändring medför att balkens bestämmel- ser till skydd för hälsan också kan tillämpas på olägenheter som i och för sig inte är direkt skadliga men ändå kan uppfattas som störande, t.ex. lågfrekvent ljud från värmepumpar m.m.
De här föreslagna ändringarna synes inte behöva föranleda några särskilda övergångsbestämmelser.
Bland hälsoskyddsbestämmelserna i miljöbalken föreslås i 17 kap. 5 % en regel om undersökningsplikt som saknar motsvarighet i nuva- rande hälsoskyddslagstiftning. En sådan bestämmelse har emellertid sedan länge funnits i miljöskyddslagen i fråga om miljöfarlig verk- samhet. I bestämmelsen läggs fast att var och en som upplåter byggna- der för bostäder eller allmänna ändamål är skyldig att utföra sådana undersökningar som behövs för att hindra uppkomsten av olägenheter för hälsan. Med stöd av denna regel kan tillsynsmyndigheten förelägga en fastighetsägare att utföra de undersökningar som behövs för att klarlägga exempelvis förekomsten av skadlig strålning, mögel m.m. Tillsynsmyndigheten kan också uppdra åt utomstående att på ägarens bekostnad låta utföra undersökningarna.
Den nytillkommande bestämmelsen kommer att avsevärt förbättra möjligheterna att komma till rätta med osunda eller skadliga bostads- miljöer. Den innebär vidare att kostnadsansvaret för undersökningarna läggs på den som upplåter byggnader för bostadsändamål m.m. För närvarande bekostas sådana undersökningar i stor utsträckning av kommunerna.
Även om den föreslagna förändringen innebär en relativt radikal nyhet i förhållande till vad som nu gäller finns det enligt vår uppfatt— ning inget behov av någon övergångsbestämmelse. Det framstår näm- ligen som helt naturligt att sådana undersökningar som här avses skall bekostas av den som upplåter byggnader till bostadsändamål m.m. även när det är fråga om egendom som finns vid balkens ikraftträdan- de.
I 18 kap. om avfall har vi föreslagit regler om bl.a. producentan— svar. Med producent avses den som yrkesmässigt tillverkar, importe- rar eller försäljer en vara eller en förpackning eller som i sin yrkes- mässiga verksamhet frambringar avfall som fordrar särskilda åtgärder från renhållnings— eller miljövårdssynpunkt. Med stöd av dessa regler kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med- dela föreskrifter om skyldighet för en producent att se till att avfallet av en vara eller en förpackning eller avfallet från sådan verksamhet som han bedriver forslas bort, återanvänds, återvinns eller tas om hand
på sådant sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar avfalls— hantering. Föreskrifterna kan också avse skyldighet för producenten att märka en vara eller en förpackning eller att lämna uppgifter om insamling m.m. Något behov av övergångsbestämmelser till reglerna om producentansvar förutser vi inte.
Däremot anser vi att sådana bestämmelser fordras beträffande den föreslagna bemyndiganderegeln i 18 kap. 8 & tredje stycket miljöbal- ken enligt vilken regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och antas och om det närmare innehållet i en avfallsplan. För närvarande gäller enligt renhållningslagen att kommunens renhållnings- ordning skall antas av kommunfullmäktige. Vidare innehåller renhåll- ningslagen detaljerade bestämmelser om upprättande av eller ändring i en renhållningsordning. Det är uteslutet att de renhållningsordningar som upprättats och antagits före miljöbalkens ikraftträdande skall upphöra att gälla vid detta. I stället bör renhållningsordningar som upprättats och antagits enligt äldre bestämmelser förbli gällande även efter ikraftträdandet.
20 kap. miljöbalken om tillstånd till en viss verksamhet eller åtgärd m.m. innehåller vissa grundläggande regler om förfarandet vid pröv- ning av frågor om tillstånd och godkännande. Vårt förslag går ut på att sådana frågor även i fortsättningen skall prövas i administrativ ordning av förvaltningsmyndigheter. Därav följer att förvaltningslagens bestämmelser blir tillämpliga i fråga om förfarandet hos prövnings- myndigheterna. Vad gäller prövning av frågor om miljöfarlig verksam— het hos Koncessionsnämnden och eventuellt länsstyrelsen avser vi dock att i samband med följdlagstiftningen lägga fram förslag till komplette— rande förfaranderegler.
Om inte annat föreskrivs gäller nya processuella bestämmelser även i sådana ärenden som är anhängiggjorda då dessa bestämmelser träder i kraft. Denna ordning bör med än större styrka hävdas då det är fråga om ett administrativt förfarande. Härtill kommer att det i största möjli- ga utsträckning bör undvikas att en prövningsmyndighet har att tilläm— pa såväl nya som gamla förfaranderegler. Mot bakgrund härav förutser vi - med ett undantag - inget behov av övergångsbestämmelser till 20 kap.
Ett särskilt problem som här förtjänar att nämnas är det som rör sådan miljöfarlig verksamhet som bedrevs redan vid miljöskyddslagens ikraftträdande men som ännu inte har tillståndsprövats. Det kan vara fråga om verksamheter som antingen prövats genom dispensbeslut av Naturvårdsverket eller länsstyrelsen före den 1 juli 1981 eller som tillhör tillståndspliktiga branscher men som trots detta inte har till- ståndsprövats. Av tillgänglig statistik framgår att antalet av det förra slaget vid årsskiftet 1989/90 uppgick till drygt 1 300, varav det stora flertalet s.k. B-objekt, dvs. företag tillhörande branscher på länsstyrel- selistan, där de största enskilda branscherna var rengörings— och ren- hållningsverksamhet samt verkstadsindustri. Vad gäller verksamheter av den senare typen framgår av den nämnda statistiken att dessa upp- gick till knappt 2 300. Även bland dessa dominerade B-objekten och
de största enskilda branscherna var här trävarutillverkning, plast- och gummivaruindustri, rengörings- och renhållningsverksamhet, verk- stadsindustri samt annan brytning och utvinning än sådan som avser malm och mineraler. Det finns inget som tyder på att den nu redovisa- de statistiken därefter undergått någon nämnvärd förändring.
Utredningen om miljövårdens organisation uttalade i betänkandet (SOU 1987:32) För en bättre miljövård som sin mening att det var helt otillfredsställande att ett stort antal föroreningskällor, tillhörande till- ståndspliktiga branscher, fortfarande efter närmare 20 år saknade tillståndsbeslut som reglerade verksamheten. Utredningen föreslog därför att en övergångsbestämmelse skulle införas i lagstiftningen med syfte att tillstånd för verksamheten skulle ha sökts inom en viss tid beträffande samtliga anläggningar som tillhörde tillståndspliktiga bran- scher och oberoende av om verksamheten dispensprövats eller inte.
Bemyndigandet i 10 % miljöskyddslagen medför inte någon rätt för regeringen att meddela föreskrifter om tillståndsplikt i allmänhet för en verksamhet. Endast i fråga om utsläpp av avloppsvatten, utsläpp eller uppläggning av fast avfall eller annat fast ämne eller vid ändring av en verksamhet kan regeringen enligt bemyndigandet föreskriva krav på tillstånd eller anmälan vad gäller verksamheten som sådan. Så har också skett i miljöskyddsförordningen.
Även vi anser det otillfredsställande att många verksamheter ännu inte tillståndsprövats trots att de tillhör tillståndspliktiga branscher. Mot denna bakgrund har vi i 14 kap. 5 & första stycket 1 miljöbalken föreslagit en bestämmelse att om det behövs från hälso- eller miljö- skyddssynpunkt eller för främjande av en långsiktigt god hushållning med naturresurser, får regeringen föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar eller verksamheter inte får anläggas eller bedri- vas utan att tillstånd lämnats av eller anmälan gjorts hos den myndig- het som regeringen bestämmer.
Det nu redovisade förslaget innebär en förändring i förhållande till gällande rätt på så sätt att verksamheter i allmänhet kan underkastas krav på tillstånd eller anmälan. Med stöd av det aktuella bemyndigan- det kan således även verksamheter som bedrivits i oförändrad form sedan miljöskyddslagens tillkomst underkastas sådant krav. Någon övergångsbestämmelse för att fånga upp dessa verksamheter behövs därför inte.
Vårt förslag innebär att regeringens funktion i tillståndsärenden förändras. I dag är regeringen tillståndsmyndighet dels i ärenden enligt 4 kap. naturresurslagen, dels beträffande vissa ärenden om i princip
otillåtli g miljöfarlig verksamhet enligt 6 & andra stycket miljöskyddsla— gen. I fortsättningen skall emellertid regeringen i sådana ärenden - i likhet med vad som för närvarande gäller i vattenmål — endast avgöra frågan om tillåtlighet och eventuella särskilda villkor medan själva tillståndet och detaljvillkor kommer att meddelas av en annan myndig- het.
Enligt vår mening kan det inte komma i fråga att flytta sådana ärenden från regeringen som antingen väckts hos denna enligt 4 kap. naturresurslagen eller som underställts regeringen med stöd av 16 & miljöskyddslagen. I stället bör sådana ärenden som anhängiggjorts senast vid balkens ikraftträdande handläggas enligt äldre bestämmelser. En övergångsbestämmelse härom fordras därför.
Frågor om omprövning av tillstånd och villkor och om upphävande av tillstånd behandlas i 21 kap. miljöbalken. Bestämmelserna i kapitlet är gemensamma för balkens hela tillämpningsområde, vare sig fråga är om miljöfarlig verksamhet eller någon annan åtgärd. Enligt vår mening är det endast redan meddelade tillstånd till miljöfarlig verk- samhet som fordrar överväganden i övergångshänseende. Att denna verksamhet intar en särställning i sammanhanget har att göra med den rättstrygghet som är förbunden med tillstånd till sådan verksamhet. Frågor om rättskraft och om inskränkning i denna har vi behandlat i huvudbetänkandet 1 kap. 14 i den allmänna motiveringen.
Vad gäller upphävande av tillstånd till miljöfarlig verksamhet förut— ser vi i materiellt hänseende inget behov av övergångsbestämmelser. Miljöbalkens bestämmelser i ämnet överensstämmer i sak i allt väsent- ligt med vad som nu gäller. Härtill kommer att förutsättningarna för upphävande av tillstånd är av sådan art att en utövare av miljöfarlig verksamhet inte bör kunna åberopa någon rättstrygghet i de fall det kan bli aktuellt att upphäva ett tillstånd. Inte heller i fråga om om— prövning av tillstånd att släppa ut avloppsvatten synes något behov av övergångsbestämmelser föreligga.
Däremot kan situationen vara en annan vid omprövning av villkor för tillstånd till miljöfarlig verksamhet. I fråga om de materiella förut— sättningarna för sådan omprövning föreslår vi i 21 kap. 2 & första stycket 2 miljöbalken en möjlighet att påkalla omprövning av villkor i tidigare meddelade tillståndsbeslut om miljökvalitetsnormer i vissa fall inte uppfylls. I praktiken torde emellertid detta knappast kunna ske förrän viss tid förflutit från det miljöbalken trätt i kraft. Skälet härtill är att balken endast upptar bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter om miljökva—
litetsnormer. För att utfärda sådana föreskrifter kommer det emellertid normalt att krävas viss tid. Till en början torde det för Sverige bli fråga om att införa bestämmelser om miljökvalitetsnormer till följd av EES-avtalet och om Sverige blir medlem av EG.
I sammanhanget bör också erinras om att de föreskrifter om miljö— kvalitetsnormer som vi föreslår i allmänhet inte kommer att vara av samma tvingande karaktär som de föreslagna stoppreglerna, särskilt inte i fråga om befintlig verksamhet. I det sistnämnda fallet krävs nämligen att åtgärdsplaner upprättas av myndigheterna innan frågan om omprövning kan väckas hos tillståndsmyndigheten. Det förefaller vidare naturligt att i samband med beslut om att föreskriva miljökvali- tetsnormer också reglera vid vilken tidpunkt dessa skall börja tilläm— pas.
Vi föreslår vidare att omprövning skall kunna ske efter kortare tid än den nuvarande tioårstiden, om det följer av Sveriges internationella förpliktelser. Det får bli beroende av vad som står i tillämpliga inter— nationella rättsakter, om den kortare tiden skall gälla även för verk- samheter som tillkommit före den aktuella rättsaktens ikraftträdande.
Vi föreslår också att omprövning skall kunna ske, om en från hälso- eller miljöskyddssynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av bästa tillgängliga teknik. I miljöskyddslagen används i stället uttrycket "med användning av någon ny process— eller renings- teknik". Den skärpning som ligger i den nya lydelsen - på grund av att denna också inbegriper arbetsledning och organisation — är inte av sådan betydelse att inte den nya bestämmelsen bör tillämpas också i fråga om verksamheter som fanns vid balkens ikraftträdande.
Det nu anförda leder oss till slutsatsen att några övergångsbestäm— melser inte heller erfordras i fråga om omprövning av villkor för tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Vi erinrar dock om vad vi anfört i kap. 4 ovan om upphävande av tillstånd till miljöfarlig verksamhet som efter en övergångstid strider mot miljöbalkens stoppregler.
I 22 kap. om tillsyn har vi sökt samla alla de bestämmelser som reglerar tillsynsmyndigheternas möjligheter att meddela förelägganden om skyddsåtgärder och förbud, att få rätt till tillträde och till att ta prover, att föranstalta om rättelseåtgärder m.m. Det har dock inte varit möjligt att helt samordna tillsynsbestämmelserna. Bland dessa finns därför vissa särskilda regler bl.a. om strålskydd och naturvårdsvakter.
I stort sett samtliga här föreslagna bestämmelser återfinns i de nuvarande miljölagarna. Detta innebär dock inte att de av oss före— slagna bestämmelserna har sin motsvarighet i varje enskild lag, efter-
som antalet tillsynsbestämmelser i de nuvarande lagarna varierar mycket. De mer utpräglade skyddslagarna, t.ex. miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen, innehåller ett betydande antal tillsynsbestämmelser medan andra lagar, t.ex. naturresurslagen och naturvårdslagen, inne- håller få bestämmelser av denna karaktär.
Vår strävan har varit att så långt möjligt skapa gemensamma till— synsbestämmelser i balken. Detta har i allmänhet inneburit att vi bland de nuvarande tillsynsbestämmelserna valt ut dem som vi ansett mest moderna och låtit dessa bestämmelser bli generellt tillämpliga inom hela miljöbalksområdet. Detta leder, i de fall nuvarande bestämmelser inte helt överensstämmer med varandra, till en viss skärpning av lag- stiftningen.
Den redovisade samordningen av tillsynsbestämmelserna leder exempelvis till att hälsoskyddsmyndigheten får befogenhet att ingripa även mot planerade verksamheter, att tillsynsmyndigheten i fråga om avfall kan ingripa även i fall som inte är uppenbara, att tillsynsmyn- digheten i fråga om miljöfarlig verksamhet får översända ett beslut förenat med vite för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken, att tillsynsmyndigheten i alla typer av ärenden får rätt att besluta att ett föreläggande eller förbud skall träda i kraft omedelbart, att tillsyns- myndigheten i brådskande fall alltid får förordna om rättelseåtgärder på någons bekostnad utan föregående föreläggande m.m.
De av oss här föreslagna bestämmelserna har motsvarigheter i den lagstiftning som nu samordnas i miljöbalken. De skärpningar som föreligger i förhållande till vad som nu gäller enligt vissa av de berör- da lagarna är inte av sådan betydelse att det finns anledning att införa några särskilda övergångsbestämmelser.
Det bör dock understrykas att det förhållandet att vi i lagtexten konsekvent valt att använda ordet tillsynsmyndighet i stället för att ange viss myndighet ställer krav på att tillsynsansvaret klart regleras genom föreskrifter meddelade av regeringen innan balken träder i kraft. Vi utgår därför från att sådana föreskrifter som klarlägger an- svarsfördelningen mellan staten och kommunerna kommer att ha med— delats senast vid denna tidpunkt. Utvidgningen av balkens tillämp- ningsområde innebär att särskild omsorg måste ägnas åt att reglera ansvaret för tillsynen inom de sektorer som i dag inte i första hand regleras i den lagstiftning som vi föreslagit skall samordnas i miljöbal- ken, t.ex. jord— och skogsbrukssektorerna.
Tillsynsverksamheten bör självfallet fortsätta utan avbrott i samband med balkens ikraftträdande. Förelägganden och förbud som tillsyns— myndigheter meddelat före balkens ikraftträdande och som äger giltig- het då bör därför tillämpas också efter ikraftträdandet.
9. Avgifter
Bland bestämmelserna om avgifter i 23 kap. miljöbalken finns en om producentavgift. Denna avgift saknar motsvarighet i dag och det före- ligger därför inget behov av någon särskild övergångsbestämmelse. Inte heller beträffande övriga stadganden i kapitlet förutser vi något sådant behov. Vad gäller föreskrifter om avgifter för myndigheternas verksamhet enligt miljöbalken förutsätter vi att sådana kommer att ha meddelats senast vid balkens ikraftträdande.
10. Överklagande
När det gäller frågor om överklagande innebär vårt förslag till miljö- balk att överprövningen av beslut i åtskilliga fall förs över från ad- ministrativ myndighet till förvaltningsdomstol. Processuella bestäm- melser träder enligt huvudregeln i kraft omedelbart. Detta kan emeller- tid inte gälla i fråga om överklaganden. Det skulle i så fall lätt kunna uppstå oklarhet om till vilken myndighet ett beslut skall överklagas. Särskilt gäller detta om beslut skall överklagas viss tid efter delfåen— det. Avgörande för frågan om vart fullföljd skall ske bör vara när det beslut som skall överklagas har meddelats.
Som exempel kan anföras att våra förslag till ändringar i fråga om hälsoskyddet har föranlett oss att också föreslå ändrade bestämmelser beträffande överklagande. De föreslagna reglerna i fråga om besvärs— ordning bör gälla beslut som meddelas efter balkens ikraftträdande. Beslut som meddelats före denna tidpunkt bör överklagas i den ord- ning som föreskrivs i äldre bestämmelser.
1 l Sanktioner
I fråga om straffrättsliga bestämmelser brukar det i allmänhet inte uppstå några övergångsproblem. Enligt 2 kap. 10 & första stycket regeringsformen får straffbestämmelser inte ges retroaktiv verkan. I lagen om införande av brottsbalken (brottsbalkens promulgationslag) ges - liksom tidigare i promulgationslagen till 1864 års strafflag — föreskrifter om förhållandet mellan gammal och ny strafflag. Ibrotts— balkens promulgationslag återfinns dessa föreskrifter i 5 &. Dessa före- skrifter har avfattats generellt. De är tillämpliga också vid framtida ändringar av strafflagstiftningen på brottsbalkens område och inom specialstraffrätten. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs därför i allmänhet inte när det gäller ansvarsregler.
Huvudregeln är att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Jämförelsen skall avse resultatet i det enskilda fallet av en tillämpning av gammal respektive ny lag.
I fråga om de av oss föreslagna ansvarsbestämmelserna i brotts- balken och miljöbalken torde allmänt kunna sägas att i den mån änd- ringar förordas dessa innebär skärpningar av straffansvaret, åtminstone såvitt angår gärningarnas straffvärde, dvs. i fråga om svårhetsgraden av det straff som kan ådömas för en viss gärning. Huvudregeln skall därför oftast tillämpas, dvs. i fråga om en gärning som begåtts före men bedöms efter miljöbalkens ikraftträdande skall i allmänhet an- svarsreglerna i den äldre lagen - exempelvis 45 & miljöskyddslagen - tillämpas.
I vissa fall innebär emellertid våra förslag att en gärning avkrimina- liseras. Detta gäller exempelvis överträdelser av de allmänna aktsam- hetsreglerna såvitt angår kemiska produkter, i den män inte de nya reglernai miljöbalken har omsatts i konkreta föreskrifter. För avkrimi— naliseringar gäller det undantaget från huvudregeln att när fråga är om en gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådan—
de särskilda förhållanden så skall straffbestämmelser som gällde under den tiden tillämpas. Något sådant fall torde emellertid inte stå att finna vid tillämpningen av våra förslag, där avkriminaliseringar i stället beror på ändrade värderingar. I den mån våra förslag innebär en av— kriminalisering skall alltså inte dömas till straff för gärningar som begåtts före miljöbalkens ikraftträdande.
I fråga om förverkande och annan särskild rättsverkan av brott gäller numera — utan motsvarande täckning i brottsbalkens promulga— tionslag - förbudet i 2 kap. 10 & regeringsformen mot retroaktiv tillämpning. Frånsett bestämmelserna om miljöskyddsavgift kan vi inte se att det behövs några övergångsbestämmelser; detta gäller sålunda beträffande de nya regler vi föreslår om företagsbot och förverkande. I fråga om företagsbot torde våra förslag i allmänhet innebära en skärpning och äldre lag skall därför tillämpas på gärningar begångna före ikraftträdandet. Till annat resultat kan man dock komma i det enskilda fallet vid tillämpning av jämkningsregeln. I fråga om för- verkande torde några övergängsproblem inte behöva uppkomma i den praktiska tillämpningen, eftersom fallen av förverkande torde bli fåtali- ga och i allmänhet kunna bedömas på samma sätt enligt såväl ny som äldre lag. Vi anser därför att det inte finns behov av övergångsbestäm- melser beträffande företagsbot eller förverkande.
Annorlunda förhåller det sig i fråga om miljöskyddsavgift. Vi föreslår ett så väsentligt annorlunda system för dessa avgifter att de nya avgifterna knappast har mer än namnet gemensamt med de gamla. Grundlagsregeln med förbud mot retroaktiv tillämpning av straffbe- stämmelser är inte direkt tillämplig på straffliknande rättsföljder med annan benämning. I motiven till grundlagsbestämmelsen förklarade emellertid departementschefen att det måste anses som ett klart kring- gående av förbudet mot retroaktiv strafflag om man skulle ge retroak- tiv verkan åt regler om sådana administrativa sanktioner som har trätt i stället för straffrättsliga påföljder. Motsvarande resonemang kunde föras också i fråga om administrativa sanktioner av uppenbart strafflik- nande karaktär som införts på tidigare oreglerade områden (Berg m.fl., Kommentar till brottsbalken Ill, 3 uppl. 1985, s. 467 f.).
De nya bestämmelserna om miljöskyddsavgift har otvivelaktigt ett omfattande tillämpningsområde. Det måste uppenbarligen ofta kunna uppkomma tvivel i vad mån de motsvaras av bestämmelserna i miljö- skyddslagen om miljöskyddsavgift. För att förebygga osäkerhet bör en direkt föreskrift meddelas om att de inte äger tillämpning på överträ- delser som ägt rum före miljöbalkens ikraftträdande.
Å andra sidan finns inte skäl att utesluta tillämpning av de äldre reglerna beträffande överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet. En sådan tillämpning innebär att rättsverkan bestäms efter den lag som gällde när gärningen företogs. Någon skyldighet att tillämpa ny lag för den händelse den skulle leda till mildare resultat kan inte anses före- ligga. Grundlagsförbudet mot retroaktivitet innebär inte hinder mot tillämpning av äldre lag på gärning begången före ikraftträdandet. En uttrycklig bestämmelse bör emellertid meddelas om att så skall ske.
12. Ersättning
Bestämmelserna i 28 kap. miljöbalken om ersättning för intrång mot- svarar med ett undantag de materiella regler som i dag finns i natur- vårdslagen om ersättning och inlösen. Det kan därför på goda grunder antas att balkens bestämmelser kommer att leda till samma resultat i ersättningshänseende som för närvarande. Mot bakgrund härav skulle det således inte behövas några övergångsbestämmelser till balkens regler om ersättning.
Emellertid är det både naturligt och lämpligt att frågor om rätt till ersättning och inlösen prövas enligt den lag varpå det beslut grundas som berättigar till ersättning eller inlösen. Vi föreslår därför en över- gångsbestämmelse av denna innebörd. Även den nya bestämmelsen i 28 kap. 3 & miljöbalken om minskning av ersättningen med ett belopp upp till den s.k. kvalifikationsgränsen motiverar en sådan övergångs- bestämmelse. I sammanhanget kan också erinras om att naturvårdsla- gen innehåller en motsvarande övergångsregel i 45 å andra stycket.
Enligt 12 kap. 4 & miljöbalken får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att täkt för mark- innehavarens husbehov av olika jordarter inte får bedrivas utan till- stånd. Även denna bestämmelse kräver enligt vår mening en reglering övergångsvis beträffande sådana husbehovstäkter som bedrivs vid balkens ikraftträdande och sedermera träffas av krav på tillstånd. Om tillstånd i sådant fall vägras synes det oss rimligt att markinnehavaren i normalfallet erhåller skälig ersättning för gjorda investeringar i täkt- verksamheten. Även här må erinras om att naturvårdslagen upptar en motsvarande övergångsbestämmelse i 46 å andra stycket första me— ningen.
13. Skadestånd
Även beträffande skadestånd är övergångsförhållandena lätta att reglera. En allmän rättsgrundsats innebär att den lag skall tillämpas som gällde vid den tidpunkt när skadefallet inträffade. Någon uttrycklig bestämmelse härom behövs inte.
Vid miljöskadelagens tillkomst meddelades en övergångsbestämmel- se av innehåll att även om ett skadefall inträffat efter ikraftträdandet skulle lagen inte tillämpas, om skadan var en följd av en störning som hade upphört före ikraftträdandet. En motsvarande övergångsbestäm— melse bör införas också för miljöbalkens ikraftträdande. Av en sådan regel följer motsättningsvis att i stället äldre lag skall tillämpas.
Specialmotivering
Förslaget till lag om införande av miljöbalken
Ikraftträdande m.m.
I & Miljöbalken och denna lag träder i kraft den I juli 1995.
Tidpunkten för ikraftträdandet blir självfallet beroende av när miljöbal- ken kan komma att antas av riksdagen. I kap. 2 i den allmänna moti— veringen har vi anfört skäl för att balken inte bör sättas i kraft förrän viss tid efter riksdagsbehandlingen.
2 5 Genom miljöbalken upphävs, med de begränsningar som följer av denna lag,
1 . naturvårdslagen (l964:822),
2. miljöskyddslagen (1969.'387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av aty'all i vatten,
4. lagen (1976-1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. renhållningslagen (1979:596),
6. hälsoskyddslagen (1982:1080),
7. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs— mark,
8. lagen (I985:426) om kemiska produkter,
9. miljöskadelagen (1986-225),
10. lagen (I987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
11. strålskyddslagen (I988:220), 12. lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud, 13. lagen ( 1 991 :639) om förhandsgranskning av biologiska bekämp— ningsmedel.
Utöver de lagar som enligt vårt förslag i denna paragraf skall upp- hävas och ersättas av miljöbalken finns ett stort antal lagar som måste ändras till följd av balkens ikraftträdande. Arbetet med förslag till sådana ändringar avser vi att ta upp omedelbart efter färdigställandet av förevarande förslag till promulgationslag och redovisa i ett slutbe- tänkande senast sommaren 1994. Viktigast blir därvid anpassningen av vattenlagen till miljöbalken.
3 & Om det i lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.
Sedan vårt förslag till promulgationslag färdigställts kommer vi som nyss nämnts att fortsätta vårt arbete med att gå igenom behovet av ändringar i andra lagar. Vår ambition är därvid att föreslå ändringar i alla de lagar där hänvisning förekommer till någon lag som skall upphävas enligt förslaget i 2 &. För det fall att vi förbiser någon lag liksom beträffande författningar av lägre dignitet - vilka kanske inte alla hinner genomgås innan balken träder i kraft — föreslås i förevaran- de paragraf en "trolleribestämmelse" av sedvanligt innehåll.
Bestämmelsen syftar inte endast på lagar som enligt 2 & upphävs i samband med miljöbalkens ikraftträdande utan också på tidigare gäl— lande lagar som de förra i sin tur ersatt.
Giltigheten av äldre beslut
4 & Beslut om föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande och som fattats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 & eller motsvarande bestämmelser i äldre lag skall anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser enligt balken, om inte regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förordnar annat.
I förevarande paragraf behandlas frågan om giltighet av beslut om föreskrifter, dvs. om beslut om normer, som meddelats med stöd av bemyndiganden i äldre lag. Sådana finns i mycket stort antal. Bland de beslut som omfattas av paragrafen ingår också sådana som med— delats på lokal nivå. Även beslut om generella förbud, t.ex. enligt
14 & naturvårdslagen eller 12 5 lagen om kemiska produkter, faller under denna övergångsbestämmelse.
Självfallet bör om möjligt nya föreskrifter utfärdas med stöd av miljöbalken, innan denna träder i kraft. I vissa fall är detta emellertid uppenbart opraktiskt. Detta gäller särskilt alla de föreskrifter som med stöd av naturvårdslagen meddelats för naturreservat. Dessa bör med stöd av förevarande paragraf kunna förbli gällande även efter ikraftträ- dandet. Som anförts i avsnitt 3.1 i den allmänna motiveringen är det däremot angeläget att de centrala författningarna förnyas före ikraftträ- dandet.
De föreskrifter som meddelats med stöd av äldre lag kommer att efter miljöbalkens ikraftträdande vara straffsanktionerade genom an- svarsbestämmelserna i miljöbalken. I och för sig kan ifrågasättas om detta står i god överensstämmelse med 8 kap. 7 & regeringsformen som föreskriver att riksdagen i lag, som innehåller bemyndigande med stöd av paragrafen, kan föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelse av föreskrift som regeringen meddelat med stöd av be— myndigandet. Med hänsyn till sambandet mellan den äldre lagstift- ningen, miljöbalken och förevarande lag måste emellertid det i grund- lagsstadgandet uppställda kravet på lagstöd för exempelvis fängelsepå- följd anses tillgodosett.
Motsvarande lagstiftningsteknik har också använts exempelvis vid tillkomsten av lagen om kemiska produkter och av strålskyddslagen, utan att möta invändning från lagrådets sida. I övergångsbestämmel- serna till lagen om kemiska produkter anges sålunda att beslut om förbud, föreskrift, tillstånd, medgivande eller registrering som fattats enligt äldre bestämmelser skall anses meddelat med stöd av motsvaran- de bestämmelser i lagen om kemiska produkter, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar annat. I övergångsbestämmelserna till strålskyddslagen, punkten 4 första me- ningen, anges att föreskrifter och beslut i särskilda fall som har med- delats med stöd av strålskyddslagen (19582110) skall anses ha med— delats enligt motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Eftersom både lagen om kemiska produkter och strålskyddslagen är från mitten eller senare delen av 1980—talet, får man utgå från att med föreskrifter i övergångsbestämmelserna avses norrnföreskrifter. I vart fall enligt lagen om kemiska produkter lämnades vid ikraftträdandet vissa dess— förinnan meddelade föreskrifter orubbade (se Ulf Andersson, Kemika— lielagstiftningen med kommentarer, 1986 s. 226 ff.). Både enligt lagen om kemiska produkter och enligt strålskyddslagen kan i vissa fall
överträdelser av föreskrifter meddelade med stöd av respektive lag medföra fängelsestraff.
Det kan tänkas att det finns föreskrifter utfärdade med stöd av ännu äldre lagar än dem som nu föreslås upphävda, exempelvis enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Även sådana föreskrifter bör om— fattas av den nu föreslagna övergångsbestämmelsen.
5 & Beslut, som meddelats före balkens ikraftträdande, om att bilda nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde, att fridlysa natur- minne eller att införa annat områdesskydd gäller fortfarande.
Medan övergångsbestämmelserna i 4 & avser föreskrifter, dvs. normer, omfattar övergångsbestämmelserna i 5 och 6 åå beslut i särskilda fall. Därvid behandlas beslut om naturområden och andra former av om- rådesskydd i 5 &, tillstånd och liknande i 6 5 första stycket och villkor i 6 5 andra stycket.
Det kan måhända diskuteras om bestämmelsen i förevarande para— graf över huvud taget behövs; att inte ny lag skall upphäva meddelade administrativa beslut framstår som tämligen självklart. En liknande bestämmelse finns emellertid i 45 & första stycket naturvårdslagen. Åtskilliga av de typer av beslut som där avses behandlas i andra para— grafer i förevarande lag, föreskrifter exempelvis i föregående paragraf. Om i följande paragraf behandlas beslut i enskilda fall synes det för fullständighetens och tydlighetens skull vara motiverat att föra in också en bestämmelse om giltigheten av äldre beslut om naturområden och andra former av områdesskydd i promulgationslagen. Som exempel på annat områdesskydd kan nämnas föreskrifter som avser att begränsa eller motverka ett arbetsföretags menliga inverkan på landskapsbilden.
Som en särskild form av områdesskydd kan betraktas de fall där föreskrifter meddelats som avser att skydda utrotningshotade växt— och djurarter, t.ex. föreskrifter om förbud enligt 14 & naturvårdslagen. Fridlysningsåtgärder genom sådana föreskrifter är emellertid av gene- rell karaktär och faller därför under övergångsbestämmelsen i 4 5.
6 % Tillstånd, godkännande eller medgivande till en verksamhet, till hanteringen av en kemisk produkt eller ett biologiskt bekämpnings— medel eller av en vara eller till någon annan åtgärd, som lämnats genom ett beslut enligt bestämmelser i en lag som anges i Z 5 eller
motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av sådana bestämmelser, gäller fortfarande, om inte regeringen förordnar annat. Såvitt angår omprövning eller upp- hävande av beslutet samt påföljder för överträdelser av detsamma skall tillståndet, godkännandet eller medgivandet anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som meddelats med stöd av miljöbalken, om inte annat följer av denna lag eller av de föreskrifter som är i fråga.
Detsamma gäller beslut om villkor för eller registrering av en verksamhet, hanteringen av en kemisk produkt eller ett biologiskt bekämpningsmedel eller en vara eller någon annan åtgärd.
Bland de tillstånd som avses i första stycket ingår bl.a. sådana som avser miljöfarlig verksamhet men som lämnats med stöd av bestäm- melserna om avloppsvatten i äldre vattenlagen. Godkännanden kan gälla exempelvis kemiska bekämpningsmedel. Med medgivanden avses bl.a. beslut om undantag eller dispenser som fattats enligt äldre lag, t.ex. dispenser som meddelats av Naturvårdsverket med tillämpning av miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981. Beslut om villkor avser också sådana beslut som meddelats enligt 9 & naturvårds— lagen.
I kap. 8 i den allmänna motiveringen har vi anfört skäl varför vi anser att det inte finns behov av någon särskild övergångsbestämmelse i fråga om tillståndsplikt för sådan miljöfarlig verksamhet som bedrevs redan vid miljöskyddslagens ikraftträdande men som ännu inte har tillståndsprövats. Om regeringen föreskriver tillståndsplikt med stöd av bemyndigandet i 14 kap. 5 5 första stycket 1 miljöbalken krävs dock att det i förevarande övergångsbestämmelse görs undantag vad gäller giltigheten av bl.a. äldre medgivanden. Så har därför skett i första stycket första meningen sista ledet.
Tillstånden, godkännandena, medgivandena och villkoren fortsätter sålunda vid balkens ikraftträdande att gälla enligt sitt innehåll, om inte regeringen förordnar annat. I fråga om omprövning och upphävande skall de emellertid anses som beslut meddelade med stöd av balken eller av föreskrifter utfärdade med stöd av bemyndiganden i balken. Också i ansvarshänseende skall besluten behandlas som beslut enligt balken. Vilka ansvarsregler som blir tillämpliga i det enskilda fallet, när överträdelsen ägt rum före ikraftträdandet, bestäms av 5 & brotts- balkens promulgationslag. I fråga om miljöskyddsavgifter föreslår vi övergångsbestämmelser i 16 å.
Undantag från det sagda kan följa av denna lag. Ett undantag gäller särskilt för miljöfarlig verksamhet enligt övergångsbestämmelserna i 7 5. Enligt dessa skall stoppreglerna i äldre lag övergångsvis gälla för verksamheter som påbörjats före balkens ikraftträdande.
Även i nya föreskrifter, enligt vilka de äldre besluten skulle anses meddelade, kan föreskrivas att de äldre besluten inte skall anses som beslut enligt föreskrifterna, om skäl finns till det.
Övergångsbestämmelser till första avdelningen i miljöbalken
7å Ifråga om miljöfarlig verksamhet som påbörjats före miljöbalkens ikraftträdande tillämpas i stället för bestämmelserna i 3 kap. 7å miljö- balken bestämmelserna i 6 & första och andra styckena miljöskyddsla- gen (1 96938 7) till utgången av juni 2005 , om den som bedriver verk- samheten inte begår annat. Därvid skall hänvisningen i 6 5 första stycket miljöskyddslagen till 5 & samma lag i stället avse 3 kap. 3-6 åå miljöbalken.
Första stycket gäller inte i fråga om ändring av en inrättning eller verksamhet, om åtgärden innebär att ett utsläpp eller en störning kan ändra karaktär eller omfattning så att en olägenhet av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt kan uppstå.
Om det vid prövning enligt första stycket ankommer på regeringen att lämna tillstånd till verksamheten enligt 6 & andra stycket miljö- skyddslagen, skall i fråga om prövningen tillämpas vad som sägs i 20 kap. 4 & andra stycket miljöbalken.
Skälen till den ordning som föreslås i förevarande paragraf redovisas i kap. 4 i den allmänna motiveringen. Som framgår där finner vi det inte motiverat att föreslå några övergångsbestämmelser till de allmänna aktsamhetsreglerna i miljöbalken, frånsett stoppreglerna. De blir alltså omedelbart gällande vid balkens ikraftträdande.
Enligt första stycket skall under en övergångstid av tio år stoppreg— lerna i 6 å första och andra styckena miljöskyddslagen tillämpas i stället för stoppreglerna i 3 kap. 7 & miljöbalken beträffande miljöfar- lig verksamhet som påbörjats före ikraftträdandet. Hänvisningen i 6 5 första stycket miljöskyddslagen till 5 % i lagen skall i stället avse 3 kap. 3-6 55 i balken. Att miljökvalitetsnormer inte uppfylls skall inte under övergångstiden kunna utlösa de nya stoppreglerna. Bestämmel- serna blir tillämpliga i fråga om verksamheter som inte erhållit till-
stånd, i fall när efter balkens ikraftträdande fråga om tillstånd prövas eller en tillsynsmyndighet överväger att förbjuda verksamheten. För det fall att den som bedriver verksamheten begär att denna skall be- dömas enligt de nya stoppreglerna redan under övergångsperioden skall självfallet en sådan begäran efterkommas. En uttrycklig bestäm- melse härom har därför intagits i första stycket första meningen andra ledet.
Övergångsbestämmelsen i 7 & första stycket innebär följande. Kan en miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse, även om försiktighetsmått som avses i 3 kap. 3—6 åå miljö- balken iakttas, får verksamheten utövas endast om särskilda skäl före- ligger. Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt, får verksamheten ej utövas. Regeringen kan dock tillåta verksamheten, om denna är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.
Efter den föreslagna tioårsperioden skall däremot de nya stoppreg- lerna tillämpas även beträffande miljöfarlig verksamhet som påbörjats före balkens ikraftträdande. Detta gäller såväl vid tillståndsprövning som vid tillsyn. Detta framgår indirekt av första stycket.
Som framgår av den allmänna motiveringen bör bristande identitet mellan den verksamhet som bedrevs vid balkens ikraftträdande och den som bedrivs vid prövningstillfället föranleda att de nya stoppreg— lerna tillämpas. För detta bör dock uppställas krav på någon form av kvalifikation. Så har skett i paragrafens andra stycke. Enligt detta skall de äldre stoppreglerna inte tillämpas i fråga om ändring av en inrätt- ning eller verksamhet, om åtgärden innebär att ett utsläpp eller en störning kan ändra karaktär eller omfattning så att en olägenhet av betydelse från hälso— eller miljöskyddssynpunkt kan uppstå.
I tredje stycket har upptagits en bestämmelse som klarlägger att regeringens prövning enligt 6 5 andra stycket miljöskyddslagen inte skall avse den nuvarande tillståndsgivningen utan i stället sådan tillåt- lighetsprövning som enligt miljöbalken tillkommer regeringen. Själva tillståndsbeslutet kommer således att meddelas av en annan myndighet, i de flesta fall Koncessionsnämnden.
85. Ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet som påbörjats före miljö- balkens ikraftträdande får efter utgången av juni 2005 återkallas helt
eller delvis av den myndighet som meddelat tillståndet, om verksam- heten strider mot bestämmelserna i 3 kap. 7 & miljöbalken. Vid sådan prövning skall bestämmelserna i 21 kap. ] å andra stycket och 6 & första stycket miljöbalken äga motsvarande tillämpning.
Medan det kan finns skäl att föreskriva en övergångsperiod i fråga om tillämpningen av miljöbalkens stoppregler på miljöfarlig verksamhet som pågick vid balkens ikraftträdande bör utövaren av en miljöfarlig verksamhet, som påbörjats före balkens ikraftträdande och antingen då eller under övergångstiden erhållit ett tillstånd efter prövning enligt äldre stoppregler, inte efter periodens utgång vara i ett bättre läge än den som påbörjar verksamheten efter ikraftträdandet. I förevarande paragraf föreslås därför att tillstånd till miljöfarlig verksamhet som påbörjats före balkens ikraftträdande skall kunna återkallas helt eller delvis om verksamheten efter övergångstidens utgång strider mot stoppreglerna i 3 kap. 7 & miljöbalken. I fråga om förfarandet vid sådan prövning skall tillämpas bestämmelserna i 21 kap. miljöbalken. Detta framgår av andra meningen. Innebörden härav är att om en annan myndighet än den som meddelat tillståndet skall pröva frågan om tillstånd till den aktuella verksamheten, när frågan om upphävande av tillståndet tas upp, skall den förstnämnda myndigheten betraktas som tillståndsmyndighet. Det ankommer på tillsynsmyndigheten att göra framställning om prövning enligt paragrafen. Om denna myndig— het samtidigt är tillståndsmyndighet får myndigheten ta upp frågan om återkallelse utan någon särskild framställning.
Det kan tänkas att det i fråga om en verksamhet som påbörjats före balkens ikraftträdande tillkommer nya omständigheter som gör att verksamheten först på ett sent stadium av övergångstiden befinns strida mot de nya stoppreglerna. Problemet är i princip detsamma som nu kan uppkomma vid tillämpning av 23 5 första stycket miljöskyddsla— gen, som medger återkallelse av ett tillstånd om det genom verksam- heten uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts. Någon särskild regel för den an- givna situationen anser vi inte behövlig.
Vid prövning av en fråga om återkallelse av tillstånd enligt föreva- rande paragraf kan det bli aktuellt att tillämpa dispensregeln i 3 kap. 7 & andra stycket miljöbalken. Under de förutsättningar som anges i detta lagrum kan således regeringen tillåta en i princip otillåtlig miljö— farlig verksamhet även efter övergångstidens utgång.
Vi föreslår inte att tredje stycket i 6 & miljöskyddslagen skall fort— sätta att gälla. De äldre stoppreglerna skall alltså kunna tillämpas beträffande flygplats, väg eller järnväg vars anläggande prövas i sär- skild ordning.
Övergångsbestämmelser till andra avdelningen i miljöbalken
9 & Väg, järnväg, flygplats, hamn eller farled vars anläggande påbör- jats före utgången av juni 1998 behöver ej prövas enligt 7 kap. 1 5 första stycket 12 miljöbalken.
I förevarande paragraf uppställs för de närmaste tre åren efter ikraft- trädandet ett undantag från kravet på tillåtlighetsprövning av rege— ringen i fråga om vissa större trafikanläggningar. Som skäl har i kap. 5 i den allmänna motiveringen anförts behovet av framförhållning i planeringsarbetet. Undantaget avser den obligatoriska prövningen. Regeringen kan förbehålla sig prövningen enligt 7 kap. 2 % i balken. I så fall gäller de nya bestämmelserna i fråga om det kommunala vetot.
Övergångsbestämmelser till tredje avdelningen i miljöbalken
10 & Förordnanden om undantagande från strandskydd som meddelats enligt 15 å andra stycket första meningen naturvårdslagen (l964:822) skall omprövas med tillämpning av 10 kap. 9 & tredje stycket miljöbal— ken före utgången av juni 2000. Har omprövning ej skett dessförinnan, upphör förordnandet att gälla.
Bestämmelsen har motiverats i kap. 6 i den allmänna motiveringen. Omprövningen av äldre undantaganden från strandskydd skall göras av regeringen eller den myndighet som regeringen förordnar; detta fram— går av hänvisningen till 10 kap. 9 & tredje stycket i balken. Som an— förs i nyssnämnda kapitel i den allmänna motiveringen blir resultatet av att omprövning inte kommer till stånd inom en femårsperiod efter balkens ikraftträdande det att strandskyddet åter blir gällande.
]] & Anläggningar eller anordningar som avses i 10 kap. 11 5 första eller andra stycket miljöbalken och som tillkommit före balkens ikraft- trädande får också i fortsättningen användas för sitt ändamål, om ej annat följer av äldre bestämmelser.
Bestämmelsen har motiverats i kap. 6 i den allmänna motiveringen. Av bestämmelsen följer att den befintliga anläggningen eller anord— ningen får användas för det ändamål den är avsedd för. Däremot är det inte tillåtet att bygga om eller till anläggningen eller anordningen eller ändra användningssättet, om inte detta är förenligt med strand- skyddsreglerna i miljöbalken.
Av sista ledet i paragrafen följer att frågan om en befinligt anlägg— ning får behållas skall bedömas med tillämpning av äldre rätt.
Övergångsbestämmelser till fjärde avdelningen i miljöbalken
12 & En kommunal renhållningsordning enligt 9—13 55 renhållnings— lagen (1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållnings- ordning antagits med stöd av miljöbalken.
Bestämmelsen har motiverats 1 kap. 7 i den allmänna motiveringen. Det kan råda någon tvekan om bestämmelsen behövs, eftersom samma resultat borde kunna uppnås med stöd av 4 &, som handlar om giltig- heten av föreskrifter meddelade med stöd av äldre lag. Eftersom det konstitutionella underlaget för äldre renhållningsordningar är något tveksamt synes det dock lämpligt att uttryckligen bekräfta deras fort- satta giltighet. Någon tidsgräns före vilken ny renhållningsordning skall ha antagits föreslås inte.
Övergångsbestämmelser till femte avdelningen i miljöbalken
13 & En fråga om tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller till en industrianläggning eller liknande, som vid miljöbalkens ikraftträdande handläggs av regeringen enligt 16 & miljöskyddslagen (1969.'387) eller enligt 4 kap. lagen (1987:]2) om hushållning med naturresurser m.m. , skall också i fortsättningen handläggas enligt äldre lag. Frågan om tillstånd skall dock bedömas enligt miljöbalken.
Som framgår av kap. 8 i den allmänna motiveringen anser vi att ären- den om hälso- och miljöskydd som vid balkens ikraftträdande hand- läggs av administrativa myndigheter i fortsättningen skall handläggas enligt balken eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna i den mån ej - såsom i regel torde vara fallet — handläggningen sker enligt allmänna förvaltningsrättsliga regler. N är det gäller ärenden som handläggs av regeringen som första instans — eventuellt efter under- ställning av Koncessionsnämnden eller länsstyrelsen - anser vi dock att den nya ordning vi föreslår med en tillåtlighetsprövning från rege- ringens sida inte bör gälla ärenden som handläggs av regeringen vid balkens ikraftträdande. Själva handläggningen av tillståndsärendet bör därför ske med tillämpning av äldre lag. Den materiella prövningen bör däremot ske enligt miljöbalken, om inte annat följer av 7 5, och ett tillstånd som meddelats på grundval av prövningen i alla hänseen— den gälla som ett tillstånd enligt balken.
14 5 Ett beslut om förbud eller föreläggande som en tillsynsmyndighet meddelat enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 & eller motsva— rande bestämmelser i åldre lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av sådana bestämmelser skall anses meddelat enligt 22 kap. miljöbalken.
Den tillsynsverksamhet som pågåri samband med balkens ikraftträdan- de bör få fortgå ostörd och utan avbrott. Förbud och förelägganden som meddelats av såväl centrala, regionala som lokala tillsynsmyndig— heter före ikraftträdandet bör äga tillämpning också efter den tidpunk- ten. Besluten bör därför anses som beslut enligt balken.
I fråga om rättelse eller verkställighet bör miljöbalkens regler tillämpas även om rättelsen eller verkställigheten avser genomförande av beslut som meddelats före balkens ikraftträdande. Någon särskild bestämmelse härom torde inte erfordras. I fråga om ett förfarande för rättelse eller verkställighet som inletts före ikraftträdandet skulle det däremot vara naturligt att tillämpa äldre rättsregler. Någon skillnad i fråga om själva förfarandet synes emellertid inte föreligga mellan miljöbalken och äldre lag. På denna punkt behövs därför inte heller någon övergångsbestämmelse.
15 5 Äldre bestämmelser gäller fortfarande ifråga om överklagande av beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande.
Den princip som föreslås komma till uttryck i förevarande paragraf är vanlig i övergångsbestämmelser och förebygger att det uppkommer oklarheter om fullföljdsordningen i anslutning till balkens ikraftträdan- de. Sådana oklarheter kan lätt inträffa i fråga om förvaltningsbeslut där fullföljdstider börjar löpa vid delfåendet. Har exempelvis ett beslut meddelats av länsstyrelsen före ikraftträdandet skall överklagande ske till regeringen, om detta är den gamla ordningen och oavsett om kam- marrätten är fullföjdsinstans enligt balken.
Övergångsbestämmelser till sjätte avdelningen i miljöbalken
16 & Bestämmelserna i 27 kap. miljöbalken gäller endast ifråga om överträdelser som ägt rum efter balkens ikraftträdande.
Ifråga om överträdelser av 45 5 första stycket 1-3 miljöskyddslagen (1969.'387) som ägt rum före miljöbalkens ikraftträdande tillämpas fortfarande bestämmelserna om miljöskyddsavgift i 52-63 åå miljö- skyddslagen.
Skälen till bestämmelserna i förevarande paragraf har angetts i kap. 1 1 i den allmänna motiveringen. Som framgår där är ändringarna av be- stämmelserna om miljöskyddsavgift allför genomgripande för att de nya bestämmelserna skall kunna tillämpas på överträdelser före ikraft- trädandet. Å andra sidan bör äldre överträdelser alltjämt kunna följas av miljöskyddsavgift fastställd i enlighet med äldre bestämmelser.
Övergångsbestämmelser till sjunde avdelningen i miljöbalken
17 & Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som meddelats före miljöbalkens ikraftträdande skall äldre lag fortfa- rande gälla.
Det är naturligt att frågor om rätt till ersättning och inlösen bedöms enligt äldre lag, när ersättningen grundas på beslut som meddelats före balkens ikraftträdande. Oftast leder miljöbalken till samma resultat som äldre lag i fråga om beslut som tidigare medförde rätt till ersätt-
ning eller inlösen. En ändring föreslås emellertid såtillvida att ersätt— ning inte skall utgå för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen. Det torde också underlätta begripligheten av ersättningsbesluten om de grundas på samma lag som de ersättnings- eller inlösengrundande besluten. En motsvarande övergångsbestämmelse infördes vid natur- vårdslagens tillkomst i 45 å andra stycket i lagen.
18 & Pågick vid miljöbalkens ikraftträdande täktverksamhet för mark- innehavarens husbehov och har efter förordnande enligt 12 kap. 4 & miljöbalken tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med villkor, skall skälig gottgörelse härför utgå om inte särskilda skäl är däremot. Ifråga om sådan ersättning gäller bestämmelserna i 28 kap. 8 5 andra stycket samt 9—13 åå miljöbalken.
Bestämmelsen har sin förebild i 46 å andra stycket naturvårdslagen. Enligt vårt förslag i 12 kap. 4 & miljöbalken får regeringen föreskriva tillståndsplikt för husbehovstäkter. För en täktverksamhet som pågår vid miljöbalkens tillkomst har markinnehavaren inte kunnat förutse att han skall kunna vägras tillstånd att fortsätta täktverksamheten. Det synes rimligt att om tillstånd vägras till fortsatt drift av husbehovstäk— ten markinnehavaren skall kunna få ersättning för sina investeringar, bestämd enligt skälighet. Avgörande bör vara om täktverksamheten pågår vid tidpunkten för balkens ikraftträdande, även om föreskrifter angående tillståndskrav införs först senare.
19 & Även om ett skadefall har intrå'jfat efter miljöbalkens ikraji'trä— dande skall bestämmelserna i 29 kap. balken inte tillämpas, om skadan är en följd av en störning som har upphört före ikrajtträdandet.
Om äldre eller nyare lag skall tillämpas beträffande skadestånd brukar bedömas på grundval av när skadefallet inträffade. Har den störning som föranlett skadefallet upphört före lagens ikraftträdande bör dock inte den nya lagen tillämpas. Vi föreslår exempelvis strikt ansvar för skador orsakade av biotekniska produkter och - med visst undantag — strålning. Har störningen från en sådan källa upphört före balkens ikraftträdande skall alltså skadeståndsbestämmelserna i 29 kap. i bal— ken inte tillämpas.
Gemensam reservation av Magnus Persson (s), Inga-Britt Johansson (s) och Ulla Pettersson (s) samt Anne-Sofie Mårtensson (v)
Miljöbalkens förslag till strandskydd innebär en viss skärpning jämfört med nuvarande lag. Framför allt gäller det att strandskyddet inte enbart skall inrikta sig på att skydda det rörliga friluftslivet utan att det även skall skydda ekologiska värden som exempelvis den biologiska mångfalden. Detta innebär att vissa områden, t.ex. betade strandängar, som i dag inte anses skyddsvärda enligt strandskyddsbestämmelserna i naturvårdslagen, kommer att omfattas av förslaget i framtiden. Det kan också gälla bevarandeaspekter på de strandnära vattnen.
Socialdemokraterna är oroade över att byggnader och anläggningar kan komma att uppföras på sådana för naturen värdefulla områden i större utsträckning än hittills under perioden fram till dess att miljöbal— ken och de nya strandskyddsbestämmelserna träder i kraft. För att förebygga ett sådant missbruk anser vi att naturvårdslagen skyndsamt skall ändras enligt de bestämmelser som kommer att gälla i den nya miljöbalken.
Vi anser att regeringen skall föreslå en sådan ändring i samband med att strandskyddsbestämmelserna nu ses över. Propositionen kan utarbetas redan under hösten och de nya bestämmelserna kan då träda i kraft senast den 1 juli 1994.
Om en sådan lagändring inte genomförs anser vi att största möjliga restriktivitet vid dispensförfarandet av nuvarande strandskyddsbestäm- melser tillämpas till dess att den nya lagen träder i kraft och att en fortlöpande kartläggning av kommande dispenser bör upprättas av berörd central myndighet.
Särskilt yttrande
Särskilt yttrande av Roy Ottosson
Strandskyddet
I betänkandets förslag till övergångsbestämmelser ska anläggningar och byggnader inom strandskyddsområde som tillkommit på grundval av nu gällande bestämmelser få stå kvar. Det ska de få göra även då det strider mot balkens utvidgade strandskydd för hotade växt- och djurar- ter och deras naturliga miljöer. Eftersom balken föreslås träda i kraft först den 1 juli 1995, kommer två år att gå innan förslaget, i bästa fall, blir gällande lag.
Jag befarar att byggnader och anläggningar skyndsamt kan komma att anläggas inom strandskyddsområden som bör sparas med hänsyn till hotade växt- och djurarter men som saknar påtagligt värde för friluftslivet. Två år räcker till för att ingående analysera " rätt" strand— områden och uppföra anläggningar av det slaget. I värsta fall kan vi få uppleva en våg nya förordnanden om undantag för strandskydd för anläggningar och byggnader året innan balken träder i kraft. Från naturskyddssynpunkt värdefulla och unika biotoper kan mycket väl komma att fördärvas i en sådan hausse.
Därför bör en bestämmelse innebärande att anläggningar och bygg— nader inte ska få anläggas inom strandskyddsområde om det strider mot den föreslagna balkens strandskyddsbestämmelser införas. En sådan bestämmelse måste göras gällande så snart som möjligt. Hur bestämmelsen ska utformas och andra juridiska och praktiska teknikali— teter bör skyndsamt utredas. Helst bör en sådan bestämmelse gälla redan från hösten 1993.
Stoppregeln
Balkens aktsamhetsregler innefattar en ny "stoppregel" som motsvarar den nuvarande regeln i miljöskyddslagen. Den anger när en miljö- och hälsofarlig verksamhet över huvud taget inte får komma till stånd på grund av alltför stora effekter på hälsa eller miljö. Balkens förslag innebär en viss skärpning vad gäller effekter på människors hälsa. I huvudbetänkandet föreslogs den därför få en karenstid på fem år för koncessioner för miljöfarlig verksamhet som utfärdats enligt nuvarande miljöskyddslag. I detta betänkande föreslås i stället en karenstid på tio år. Jag anser att en karenstid på fem år är tillräcklig.
En längre karenstid medför negativa miljö— och hälsoeffekter. Med lång karenstid kommer i princip otillåten miljö- och hälsofarlig verk— samhet att bedrivas längre än vad som normalt vore fallet. Investe- ringar i mer miljöanpassad verksamhet skjuts på framtiden. Tio år är betydligt längre tid än vad som behövs för att tekniskt och ekonomiskt ställa om verksamheten för att klara de miljö- och hälsokrav som balken ställer för att verksamheten över huvud taget ska få bedrivas. Den får därför en inlåsningseffekt till men för miljö och hälsa.
Statens offentliga utredningar 1993
Kronologisk förteckning
l.Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. UD 2.Kursplaner för grundskolan. U. 3. Ersättning för kvalitet och effektivitet. — Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. U. 4. Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. S. 5. Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofar- maka. S. 6. Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduk— tion. Jo. 7. Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Ku. 8. Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. Ku. 9.Postlag. K. 10.En ny datalag. Ju. 11. Socialförsäkringsregister. S. 12. Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. U. 13. Ökad konkurrens på järnvägen. K. 14.EG och våra grundlagar. Ju. 15. Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. N. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi— kommissionens förslag. Fi. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommissionens förslag. Bilagor. Fi. 17. Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. Ku. 18. Acceptans Tolerans Delaktighet. M. 19. Kommunerna och miljöarbetet. M. 20. Riksbanken och prisstabiliteten. Fi. 21.Ökat personval. Ju. 22. Vad är ett statsråds arbete värt? Fi. 23.Kunskapens krona. U. 24. Utlänningslagen — en partiell översyn. Ku. 25. Sociala åtgärder för jordbrukare. Jo. 26. Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. Ju. 27.Miljöbalk. Del 1 och 2. M. 28.Bankstödsnämnden. Fi. 29. Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 2. Fi. 30.Rätten till bistånd inom socialtjänsten. S. 31 . Kommunernas roll på alkoholornrådet och inom missbrukarvården. S. 32. Ny anställningsskyddslag. A. 33. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. Jo. 34. Förarprövare. K. 35. Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. Ju.
36. Lag om totalförsvarsplikt. Fö. 37. Justitiekanslern. En översyn av IK:s arbetsuppgifter m.m. Ju. 38.Hälso- och sjukvården i framtiden — tre modeller. S. 39. En gräns för filmcensuren. Ku. 40.Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. Ju. 41 . Folk- och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. Fi. 42. Försvarets högskolor. Fö. 43. Politik mot arbetslöshet. A. 44. Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. Fi. 45. Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. C. 46. Vissa kyrkofrågor. C. 47. Konsekvenser av valmöjligheter inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. C. 48. Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. C. 49. Ett år med betalningsansvar. S. 50. Serveringsbestämmelser. S. 51. Naturupplevelser utan buller — en kvalitet att värna. M. 52. Ersättning vid arbetslöshet. A. 53.Kostnadsutjämning mellan kommuner. Fi. 54. Utvisning på grund av brott. Ku. 55. Det allmännas skadeståndsansvar. Ju. 56. Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor. UD. 57. Beskattning av fastigheter, del I — Schablonintäkt eller fastighetsskatt? Fi. 58. Effektivare ledning i statliga myndigheter. Fi. 59. Ny marlmadsföringslag. C. 60. Polisens rättsliga befogenheter. Ju. 61.Överföring av HIV-smitta genom läkemedlet Preconativ. S. 62. Rättssäkerheten vid beskattningen. Fi. 63. Person och parti — Studier i anslutning till Personvalskommitténs betänkande Ökat personval (SOU 199321). Ju. 64. Frågor för folkbildningen. U. 65. Handlingsplan mot buller. Handlingsplan mot buller. Bilagedel. M. 66. Lag om införande av miljöbalken. M.
Statens offentliga utredningar 1993
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet
En ny datalag. [10] EG och våra grundlagar. [14] Ökat personval. [21] Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. [26] Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. [35] Justitiekanslern. En översyn av IK:s arbetsuppgifter m.m. [37] Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. [40] Det allmännas skadeståndsansvar. [55] Polisens rättsliga befogenheter. [60] Person och parti - Studier i anslutning till Personvalskommitténs betänkande Ökat personval (SOU l993:21). [63]
Utrikesdepartementet Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. [1] Kontrollen över export av strategiskt känsliga varor. [56]
Försvarsdepartementet
Lag om totalförsvarsplikt. [36] Försvarets högskolor. [42]
Socialdepartementet
Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. [4]
Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofarmaka. 15]
Socialförsäkringsregister. [l 1] Rätten till bistånd inom socialtjänsten. [30] Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. [31] Hälso— och sjukvården i framtiden — tre modeller. [38] Ett år med betalningsansvar. [49] Serveringsbestämmelser. [50] Överföring av HIV-smitta genom läkemedlet Preconativ. [61]
Kommunikationsdepartementet Postlag. [9]
Ökad konkurrens på järnvägen. [13] Förarprövare. [34]
Finansdepartementet
Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. [16] Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi— kommisionens förslag. Bilagor. [ 16] Riksbanken och prisstabiliteten. [20] Vad är ett statsråds arbete värt? [22]
Bankstödsnämnden. [28] Fortsatt reformering av företagsbeskattningen.
Del 2. [29] * Folk- och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. [41] Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. [44] Kostnadsutjämning mellan kommuner. [53] Beskattning av fastigheter, del I — Schablonintäkt eller fastighetsskatt? [57]
Effektivare ledning i statliga myndigheter. [58] Rättssäkerheten vid beskattningen. [62]
Utbildningsdepartementet
Kursplaner för grundskolan. [2] Ersättning för kvalitet och effektivitet.
— Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. [3] Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. [12] Kunskapens krona. [23]
Frågor för folkbildningen. [64]
J ordbruksdepartementet
Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduktion. [6] S_ociala åtgärder för jordbrukare. [25] Atgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. [33]
Arbetsmarknadsdepartementet Ny anställningsskyddslag. [32]
Politik mot arbetslöshet. [43] Ersättning vid arbetslöshet. [53]
Kulturdepartementet
Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. [7] Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. [8] Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. 1171 Utlänningslagen— en partiell översyn. [24] En gräns för filmcensuren. [39] Utvisning på grund av brott. [54]
Näringsdepartementet
Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. [15]
Statens offentliga utredningar 1993
Systematisk förteckning
Civildepartementet
Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. [45] Vissa kyrkofrågor. [46] Konsekvenser av valmöjligheter inom skola, barnomsorg, äldreomsorg och primärvård. [47] Kommunala verksamheter i egen förvaltning och i kommunala aktiebilag. En jämförande studie. [48] Ny marknadsföringslag. [59]
Miljö- och naturresursdepartementet
Acceptans Tolerans Delaktighet. [18] Kommunerna och miljöarbetet. [19] Miljöbalk. Del 1 och 2. [27]
Naturupplevelser utan buller — en kvalitet att värna. [51] Handlingsplan mot buller.
Handlingsplan mot buller. Bilagedel. [65] Lag om införande av miljöbalken. [66]
ALLMÄNNA FÖRLAGET
BESTÄLLNINCAR: Furry.» KllNl)'l'j/XNS'1,IO()47 STOKKHOLM Fax 08-20 50 21, TELEFON 08-69090 oo
ISBN 91-38-13401-2 ISSN O375-250X