SOU 1996:127

Folkbildningens institutioner : delbetänkande

FOLKBILDNINGENS INSTITUTIONER

Folkbildning som institution

av Alvar Svensson

&

ww

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

FOLKBILDNINGENS INSTITUTIONER 4

, mm.-f.. 4

Folkbildning som institution

au All/ar Svensson

Folkbildningsrådet ”i myndighets ställe”

av Lena Lindgren

SOU 1996:127

&

ww

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

1996: 127 Utbildningsdepartementet

Folkbildningens institutioner

Folkbildning som institution

av Alvar Svensson

Folkbildningsrådet ”i myndighets ställe” av Lena Lindgren

Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08—20 50 21 Telefon: 08—690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. — En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.

Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08—405 10 10 Telefon: 08—405 10 25

Illustration: Uggla och mus, Lasse Åberg

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20366_9 Stockholm 1996 ISSN 0375—250X

Förord

Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen (SUFO) har tidiga— re givit ut fyra delbetänkanden: Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995:141), Cirkelsamhället (SOU 1996:47), Värden i Folkhögskole- världen (SOU 1996:75) samt Kunskapssyn och samhällsnytta i hant- verkscirklar och hantverksutövande (SOU 1996: 122).

Förutom föreliggande delbetänkande, Folkbildningens institutioner, och slutbetänkandet planerar SUFO att ge ut ytterligare ett delbetänkan- de. I samtliga delbetänkanden svarar författarna själva för innehållet.

Carl—Gustaf Andrén, utredare

:""?

". " .-l

II.-LHT? He.-l.." '! vlä Hål-:JHHIH |. .|,. ._|

'. |" " urmi'll 'I'l 'In

går-e:. 11-12" m: m

Folkbildning som institution

Om studieförbunden mellan folkrörelse, stat och deltagare

Alvar Svensson

gninblidälo'i urea

, ':lllif'll— , ..noiimiiani ,, [

' =.. _ näs-m mhnndtlö'laibule mo- .:amguiEÅb duu inte final-artium

nuaauawå 'na-Jill

Förord

Denna studie över Studieförbunden som organisationer har slutförts inom ramen för den statliga utvärderingen av folkbildningen. Tillsammans med en rad andra undersökningar kommer den att bilda underlag för departe- mentets utvärdering.

Studien är ett självständigt forskningsarbete där jag själv svarar för re- sultat och slutsatser. Studien baseras till stor del på material som jag in— samlat innan uppdraget för SUFO 96 blev aktuellt.

Insamling och en första bearbetning av det intervjumaterial jag använt har möjliggjorts genom ekonomiskt stöd från Folkbildningsrådet och Föreningen för folkbildningsforskning. I det senare fallet med Ekmanska fonden som anslagsgivare. Jag vill här uttrycka min tacksamhet för detta stöd.

Under 1995 engagerades jag av SUFO 96 för att ge ett bidrag till dess arbete med utvärdering av folkbildningen. Detta uppdrag har gjort det möjligt för mig att bearbeta och sammanställa materialet sådant det här föreligger. Jag är tacksam för den möjligheten.

Ett särskilt tack vill jag rikta till alla de arbetare inom Studieförbunden som ställt sin tid och kunskap till förfogande för intervjuer liksom för de dokument som man välvilligt ställt till mitt förfogande. Jag vill också tacka alla de som jag i skiftande sammanhang haft tillfälle att diskutera folkbildningsfrågor med. Det är många samtal som på skilda sätt bidragit till den bild av Studieförbunden som framträder på de följande sidorna.

Författaren

Författaren

Alvar Svensson, f 1935. Fi1.kand, doktorand vid Sociologiska institutio— nen, Stockholm universitet. Har arbetat inom folkbildningen och med folkbildningsfrågor sedan 1969. Har ansvarat för ett pedagogiskt utveck— lingsprojekt ”Folkbildning och demokrati” inom Frikyrkliga studieför— bundet och skrivit slutrapporten ”Folkbildning för demokrati” 1989. Har genomfört en utvärdering av studieförbundens kulturverksamhet för Statens kulturråd redovisad i rapporten ”Kultur i studieförbunden. En ut— värdering av statsbidraget till kulturverksamhet i Studieförbunden” Rapport från kulturrådet 1986:6. Utarbetade 1988 rapporten ”Studie— förbunden inför 90—ta1et” för Skolöverstyrelsen. Har skrivit en rapport från Folkbildningsrådets deltagarundersökning 1993 ”Vilka deltar i stu— diecirklar”. Har lett arbetet med ny deltagarundersökning 1996 och kom- mer under hösten att publicera rapporten från denna.

1. Bakgrund och syfte Folkbildning — folkrörelse Studiens syfte Uppläggning Material

2. Några teoretiska perspektiv

3. Folkbildningen institutionaliseras Bildning i folkrörelse Mellan stat och folkrörelse Gemensamma värden Verksamheten har breddats Studieförbunden som institutioner

4. Mellan stat — medlemsorganisation och deltagare Rörelseanknytning och struktur Från regler till målstyrning Studieförbunden anpassar sig

5. Ideologi och mål Från studieförbundens måldokument Lokala mål

6. Slutsatser och diskussion Studieförbunden — institutioner mellan skilda fält Att skapa resurser

Studieförbunden som resurs Målstyrd folkbildning

Källförteckning

23 23 27 29 40 45

47 47 55 65

73 73 80

83 84 88 91 94

99

Litteratur

Bilagor 1. Guide för intervjuer med förbundsordförande och rektorer i studieförbund 2. Guide för intervjuer med ansvariga för lokalavdelningar i studieförbund.

109

117

123

1. Bakgrund och syfte

I diskussionen om utvärdering av folkbildningen har frågan om verksam- hetens effekter varit central. Man vill veta vad verksamheten betyder för deltagarna, vad den tillför dem och deras omgivning I detta projekt är det inte effekterna som står i centrum utan aktörerna. Det rör sig om ett för— sök att identifiera och tolka organisationernas karaktär och roll som för- medlare mellan de mål och syften som berörda parter ger uttryck för.

I centrum står studieförbunden som organisationer och deras handlan— de på central och lokal nivå. Studieförbunden kan ses som förmedlare mellan olika intressen. De är knutna till folkrörelsesammanhang med ett stort antal organisationer anslutna, eller är nära relaterade till andra sam- manhang som påverkar deras inriktning. Ekonomiskt är de beroende av stat och kommun som bidragsgivare. Det innebär att en rad mer eller min— dre tydliga villkor finns för verksamheten. Legitimitet i det politiska sys- temet är en förutsättning för det offentliga stödet.

Verksamheten genomförs i ett lokalt sammanhang där lokalavdelning— ama har att avväga mellan propåer från förbundet och intressen hos med- lemsorganisationer lokalt, kommuner och medarbetare. Avdelningar kan också göra egna tolkningar av krav och förväntningar. Avgörande för re- sultatet är till sist människors intresse för att delta. I cirkeln är det, åt— minstone enligt idealbilden, ledare och deltagare som avgör vad cirkeln ska användas till.

I hela processen finns ett komplext samspel mellan olika krafter. Att göra en fullständig analys av detta är inte möjligt inom de ramar som finns och utvärderingen torde inte heller vara betjänt av det. Jag inriktar mig i detta arbete främst på att tolka och beskriva studieförbunden som delar i ett större system och deras sätt att samverka med detta.

Folkbildning - folkrörelse

Begreppet folkbildning kan ha Hera olika betydelser. I allmän mening kan det innefatta ett folks kunskaps— och bildningsnivå likaväl som olika åt— gärder för att höja denna. Vanligen avses dock en organiserad verksamhet som syftar till att stimulera bildningsprocesser och organisera studier bland vuxna.

De viktigaste organiserade uttrycken för folkbildningssträvandena är folkhögskolor, studieförbund och folkbibliotek. Studieförbunden utgör

den, volymmässigt och ekonomiskt, största delen av det organiserade folkbildningsarbetet. Med ett par undantag är studieförbunden nära för— knippade med de stora folkrörelserna.

Folkrörelsernas framväxt kan tolkas som kunskapsprocesser. En ny medvetenhet om samhället och den egna situationen var grunden för rö- relsernas framväxt. Kunskaper och erfarenheter som tidigare inte kunnat göra sig gällande blev nu medvetna och ledde till organiserad handling. Kunskapssökande och bildningsarbete var tidigt viktiga inslag i folk— rörelsernas arbete (Lundkvist 1977).

Bildningsarbetet har beskrivits som redskap i den förändring av sam- hället som folkrörelser eller sociala rörelser strävat efter. Så ser t ex Arvidsson folkrörelsema som kulturfömyelserörelser och bildnings- arbetet som ett sätt att ge rörelsen och dess medlemmar instrument för förändring av såväl den egna situationen som samhället (Arvidsson 1985). Hellblom ser folkrörelsema och deras bildningsarbete som en ny form av offentlighet där arbetarklassens erfarenheter och intressen gjor- des synliga (Hellblom 1985).

De Hesta studieförbunden är knutna till organisationer av folkrörelse— karaktär eller ser sig själva som folkrörelser. En del av dem t ex Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och Nykterhetsrörelsens Bildnings- verksamhet (NBV) rn H är organisatoriskt sett direkta fortsättningar på folkrörelsernas ursprungliga bildningsarbete. Andra har tillkommit sena- re och är knutna till rörelser av annan karaktär'.

Folkuniversitet (FU) har växt fram ur strävanden inom universi- tetsvärlden. Studenter har sett det som en uppgift att medverka i folkbildningsarbetet och skapa öppna relationer mellan folkbildning och akademisk bildning (Wallerius 1988). Här änns en idémässig förbindelse med tidiga liberala bildningssträvanden från 1800-talets mitt.

Det folkrörelseförankrade bildningsarbetet har medverkat i den om- vandling av det svenska samhället som skett under detta sekel. Bildningsarbetet har samtidigt kunnat tas i bruk för olika syften. Inge Johansson pekar på att folkbildningsarbetet utgick från ”upplysningsfilo— sotins idéer om alla människors lika värde, rätt till frigörelse och person- lig utveckling, åsiktsfrihet och yttrandefrihet.” Det blev också, säger han, ”ett politiskt instrument — ett instrument för att slå vakt om det bestående samhället eller för att förändra och skapa ett nytt”, beroende på vem som brukade det. (Johansson, Inge 1985)

' För en beskrivning av respektive studieförbund och deras organisatoriska och ideologiska hemvist se t ex Johansson, Inge 1985.

Utvecklingen har gått igenom olika skeden där närmandet till staten varit ett centralt inslag. 1912 infördes statsstöd till studiecirkelbibliotek, ett engagemang som fick sin fortsättning i 1920 års folkbildningsutred— ning och dess diskussion om folkbildningsarbetets samhälleliga plats. Statsbidrag till studiecirklar kom 1947. Samtidigt formulerade riksdag och regering bestämda förväntningar på folkbildningsarbetet. Man fick ett samhälleligt uppdrag som gällde demokratins tryggande. Detta under- ströks än tydligare genom 1963 års folkbildningsbeslut.

Ett perspektiv på utvecklingen ger Lars Arvidsson när han hävdar att folkrörelsema i sin första tid representerade en motkultur i förhållande till den då dominerande kulturen. Under utvecklingen har de båda krafterna närmat sig varandra, den tidigare motkulturen har blivit en del av den do— minerande kulturen (Arvidsson 1985).

Vilken samhällelig roll folkbildningsarbetet nu, nära övergången till ett nytt sekel, spelar är en empirisk fråga. I den egna retoriken åberopas tra- ditionella folkrörelseideal. Folkbildningsarbetets självständighet och dess förändringskraft framhålls gärna. I motsats till denna syn tycks regering och riksdag, liksom kommuner, ofta se studieförbunden som instrument för politiska syften. Samtidigt frammanar kritiker bilden av en verksam- het som till stora delar förvandlats till betydelselös fritidsaktivitet.

Studieförbunden har under några årtiondena utvecklats till stora orga- nisationer med en betydande ekonomisk omsättning. Deras verksamhet berör ett stort antal människor. Antalet deltagare i studiecirklar uppgick 1993/94 till närmare 2,8 miljoner. Även om samma person kan delta i fle- ra cirklar under ett år och antalet personer därmed är lägre, kanske mellan 1,5 och 2 miljoner är det fråga om en betydande kontaktyta. Till detta kommer mer än 11 miljoner deltagare i kulturprogram (Årsbok om folk- bildning 1995). Enligt en enkätundersökning som SUFO genomfört har 75 procent av den vuxna befolkningen någon gång deltagit i en studiecir- kel (Jonsson/Gähler 1995).

I statligt stöd till folkbildningen utbetalades 1993/94 närmare 2,4 mil— jarder kronor varav knappt hälften eller 1 154 miljoner kronor gick till de elva studieförbunden (Årsbok om folkbildning 1995). Till detta kommer kommunalt stöd som kan uppskattas till 600 miljoner.

Studiens syfte

Denna studie inriktas på studieförbunden som organisationer. Det är allt— så inte folkbildningens resultat eller effekter som står i centrum utan stu— dieförbunden som aktörer. Studieförbunden ingår i ett större samman— hang där fiera aktörer är med och påverkar. Huvudsyftet med studien är

att identifiera och tolka studieförbundens roll som förmedlare mellan skil— da mål och syften hos berörda parter.

Medlemsorganisationema avgör i mycket vad ett studieförbund kan göra. Även om man inte utövar någon stark formell kontroll så kan det idésammanhang där ett studieförbund finns avgöra hur förbundet ska ar- beta och med vad. Dessutom utgör de anslutna organisationerna en kon- taktyta som har stor betydelse för vilka människor som deltar i verksam- heten.

En starkt inHytande har bidragsgivarna, stat och kommun. De ska över— tygas om värdet av verksamheten och förmås att bidra med resurser. Traditionellt finns här ett samspel. Studieförbunden har varit represente- rade i utredningar och det finns goda kontakter mellan studieförbunden och såväl regeringskansli som riksdag. Staten sätter genom beslut om statsbidrag viktiga ramar för folkbildningen. Genom att delta i processen är studieförbunden själva med och påverkar hur ramarna ska se ut.

För att förstå studieförbundens roll är det viktigt att diskutera några skärningspunkter mellan de intressen i omgivningen som påverkar dem. Ett första syfte är därför att beskriva och förstå förhållandet mellan studi- eförbundens egen självuppfattning och de förväntningar eller krav på verksamheten som regering och riksdag gett uttryck för. Mellan dessa finns en ömsesidig påverkan. Forskningen visar att studieförbundens ut- veckling i hög grad varit beroende av hur stödet från samhället utformats och de förväntningar och krav som bidragsgivaren angett (Andersson 1980, Johansson, Inge 1985).

Syftena med bidragsgivningen och de mål som gäller för denna är de— samma för alla studieförbund. I riksdagens beslut om bidrag uttrycks samtidigt att ideologisk profilering är ett värde, studieförbunden bör vara olika (Prop. 1980/81:127 och 1990/9lz82). Skillnader mellan studieför— bunden kommer att belysas bl a med utgångspunkt i hur de själva tolkar sin uppgift.

Ett andra delsyfte är att studera rollfördelningen inom organisationer- na. Staten är viktig för förbunden både som bidragsgivare och genom sin legitimerande funktion. Förbundens centrala ledningar kan förväntas äg— na stor uppmärksamhet åt att motivera verksamheten inför regering och riksdag. Man försöker skapa en bild som svarar mot vad man tror att sam- hället vill se och är angelägen om att upprätthålla och skydda den tradi- tionellt positiva bilden av folkbildningen.

Lokala enheter i förbunden har en delvis annan roll. Det är de som står för den egentliga verksamheten. Riksförbunden står främst för stödfunk— tioner. Avgörande för lokalavdelningama är att de får deltagare i de akti— viteter som ordnas. De lokalt ansvariga kan därför antas arbeta mera marknadsinriktat.

De olika omgivningar som centralt respektive lokalt verksamma funk- tionärer i studieförbunden verkar i kan antas leda till skilda sätt att upp- fatta folkbildningens ideologiska innehåll och samhälleliga funktion.

Från organisationssociologisk utgångspunkt är det en rimlig hypotes att man på olika nivåer i organisationen påverkas på skilda sätt av om— givningen. De centrala organen kan antas stå för målformuleringar och identitetskapande i relation till samhället i stort. För lokalavdelningama står produktion av verksamheter i centrum och de tvingas därmed att ta praktiska hänsyn till möjligheten att rekrytera deltagare. För att belysa be— tydelsen av dessa skilda situationer görs en jämförande analys av mål och syn på folkbildningsuppgiften på olika nivåer inom organisationerna.

Rimligen finns ett samspel mellan hur mål och ideal framställs på för— bundsnivå och hur de tolkas och tillämpas lokalt. I studien belyses sam— bandet mellan å ena sidan förbundets mål och syften och å andra sidan avdelningarnas konkreta handlande.

Med utgångspunkt i vissa organisationsteorier kan man tänka sig att de centralt fastställda målens funktion mera är att tillfredsställa externa in- tressenter än att konkret styra verksamheten. Så talar t ex Thompsson om organisationens behov av att skydda sin kärna mot störning (Thompson 1988). Detta leder i stora organisationer till en arbetsfördelning. I fallet med studieförbunden kan man tänka sig en fördelning av uppgifter mel- lan lokala enheter och centrala förbundsorgan efter antydda linjer.

Ytterligare en skärningspunkt är den där avdelningens strävanden mö— ter eller inte möter intresserade deltagare. Det finns tecken på ett närman— de mellan studieförbunden och deras medlemsorganisationer som kan le— da till att de senare, och då primärt lokalt, blir allt viktigare för det mötet.

Förmedlingen mellan mål på skilda nivåer och med olika grad av kon- kretion diskuteras. Här rör vi oss med olika slag av mål allt från ideolo— giska eller utopiska mål till operativa mål i termer av sådant som antal deltagare, eller arrangemang, ekonomiska resultat osv.

Att uppfattas som legitima både hos bidragsgivare, hos medlemsorga- nisationer och allmänhet är av avgörande betydelse för studieförbunden. För detta är den ideologiska förankringen, enligt traditionell folkbild- ningssyn, viktig. Studieförbunden kan inte fungera som rent kommersiel- la företag utan att verksamhetens, i grunden ideologiska, motivering ifrå— gasätts. Samtidigt är de beroende av att visa upp konkreta aktiviteter, som deltagare betalar för och som duger som mått när offentliga bidrag ska fördelas.

Vissa studieförbund har utvecklats mot att uppfatta sig som företag som arbetar på en utbildningsmarknad. Förskjutningen bort från traditio- nell folkbildningssyn mot en mera marknadsorienterad hållning har blivit tydligare under de senaste åren bl a som följd av den ekonomiska utveck-

lingen med nedskärningar av såväl statligt som kommunalt stöd.

Genom att folkbildningens betydelse för demokratin så ofta framhålls blir demokratisynen inom folkbildningens organisationer av speciellt in- tresse. Ett avsnitt ägnas därför åt en analys av folkbildningens demokra— tisyn sådan denna uttrycks av ledare på skilda nivåer i organisationerna.

Syftet med studien kan kort sammanfattas på följande sätt: Att analysera uttalanden om folkbildningens mål och studieförbundens uppgifter dels från politiska instanser med ansvar för det offentliga stödet till folkbildningen och dels från studieförbunden själva. Förhållandet mellan bidragsgivarens uppfattning och studieförbundens uppfattning tas upp. Uppmärksamhet ägnas åt förekomsten av likheter och skillnader mellan studieförbunden och åt eventuella skiljaktigheter mellan företrä— dare för olika organisatoriska nivåer inom förbunden.

Med utgångspunkten i beskrivning och analys av de olika instansernas syn på folkbildningsuppgiften och organisatoriska förhållanden ska jag diskutera och tolka studieförbundens funktion som förmedlare mellan folkbildningens olika intressenter.

Inledningsvis berörde jag studieförbundens förankring i skilda organi- satoriska sammanhang, med, för så gott som samtliga förbund, en sam— hörighet med någon folkrörelse. De första studieförbunden formades in— om folkrörelser som instrument för rörelsens behov. Under utvecklingens gång har studieförbunden alltmer kommit att blir sina egna med en i många avseenden självständig ställning också i förhållande till sina med— lemsorganisationer.

Parallellt med denna utveckling har samhällets ekonomiska stöd kom- mit att spela en större roll för verksamheten. Politiskt har riktats förvänt- ningar på studieförbundens medverkan i vuxenutbildning och kulturpoli— tik liksom i bred belysning och debatt av viktiga politiska frågor.

Detta är en utveckling över lång tid. För att förstå studieförbundens plats i samhället och hur de nu fungerar behöver denna utveckling granskas och beskrivas. Betydande utrymme i studien ägnas därför studieförbundens or— ganisatoriska utveckling. I denna utveckling, som skett parallellt med de stora allmänna samhällsförändringama under detta sekel, finns en del av förutsättningarna för att förstå studieförbundens nuvarande roll.

Uppläggning

Studien har genomförts som en analys och tolkning av skriftligt material samt intervjuer med företrädare för studieförbunden, centralt och lokalt. SUFOs uppgift, där denna studie utgör en del av underlaget, är att utvär- dera folkbildningen efter 1991 års bidragsreform. Jag har valt att ta ett

historiskt perspektiv på studieförbunden som organisationer. Som alla or- ganisationer har studieförbunden en historia som i hög grad också präglar vad de är nu. Det är svårt att förstå de aktuella förhållanden utan att ock— så följa hur den nuvarande situationen växt fram.

Den form av bildningsarbete som studieförbunden står för har främst formats inom folkrörelsema. Jag vill därför följa hur studieförbunden växt fram och formats i ett samspel mellan, å ena sidan, folkbildnings- strävanden inom och utom folkrörelsema, och å andra sidan krav och för- väntningar som uttryckts från centrala politiska organ i samhället. Här bygger jag dels på tidigare forskning och dels på dokument. Detta leder fram till en beskrivning av vad jag kallar ”det mogna studieförbundet”.

Den senare delen av studien inriktas på en granskning av hur studie— förbunden agerar och fungerar i 1990-talets folkbildningsvärld. Likheter och skillnader mellan hur de olika förbunden ser på folkbildningen och på sin egen roll tas upp.

1991 års folkbildningsreform föregicks av utredningar och uttalanden från skilda håll. Sådana dokument gås igenom och jämförs i syfte att få fram hur skilda aktörer såg och ser på folkbildningen. Studieförbundens egen uppfattning och syn på sin uppgift är central liksom deras påverkan på beslutets innehåll.

Möjligheterna att belysa effekterna av reformen genom t ex statistik och dokument är begränsade. En genomgång och tolkning av tillgängligt material görs. Vidare används ett intervjumaterial. Intervjuerna är inte primärt gjorda för denna studie vilket innebär att alla de i detta samman— hang viktiga frågorna inte har ställts. Trots detta finns mycket relevant material att hämta där.

Rapporten avslutas med en sammanfattande diskussion och slutsatser.

Material

Det empiriska materialet för undersökningen är texter och/eller intervju- data. I viss mån använder jag också statistiska uppgifter om verksamheten. Viktiga texter är: ' 1991 års folkbildningsproposition och förarbeten till den. Bland förar- betena är studieförbundens och folkbildningsförbundets skrivningar de viktiga.

' Studieförbundens officiellt fastställda målskrivningar och annat mate- rial som kan belysa deras syn på sin uppgift och deras tolkning/till— lämpning av proposition och förordning. ' Måldokument från lokalavdelningar. Studieprogram och annat som be- lyser hur utbudet av cirklar och annat ser ut i avdelningarna.

Intervjumaterialet

Under tiden november 1992 till juni 1993 gjorde jag 18 intervjuer med le- dande företrädare för studieförbunden centralt. De intervjuade var samt— liga dåvarande förbundsrektorer eller motsvarande samt, för sex av för— bunden, ordförande i förbundsstyrelsen. Under tiden juni 1993 till mars 1994 gjordes 40 intervjuer med lokalt ansvariga tjänstemän i lokalavdel- ningar på fyra orter i landet. De intervjuade var med något undantag verk- samhetsledare/chef på sin avdelning.

Intervjuerna har genomförts som samtal, vägledda av en lista på områ— den som skulle tas upp. Jag har eftersträvat att ställa i huvudsak samma frågor till alla intervjuade. Det är fråga om vad Patton kallar för ”the ge— neral intervju guide approach” (Patton s 200). Intervjuerna spelades in på band och utskrifter av inspelningarna har sedan lagts till grund för bear— betningen. Intervjuerna tog upp en rad frågor om studieförbundens mål och uppgifter, synen på folkbildning, förhållande till omgivningen mm. I den första omgången användes 1,5 till 2 tim för varje intervju. De lokala intervjuerna var kortare i allmänhet omkring en till 1,5 timmar. Inter— vjupersonerna hade i förväg fått en kort lista på områden som skulle tas upp.

Två något olika intervjuguider har använts, en för intervjuer centralt och en för de lokala. Intervjuguidema återges i sin helhet i bilaga 1. I an- slutning till intervjuerna insamlades dokument, som stadgar, årsberättel- ser och måldokument samt studieprogram.

2. Några teoretiska perspektiv

Folkbildningen, som vi känner den, har i stort sett fått sin form inom 1800-ta1ets klassiska folkrörelser. Den har sedan successivt anammats av andra rörelser och organisationer. Sedan Idrottsrörelsens studieförbund (SISU) bildades kan man säga att alla stora familjer av folkrörelseorgani- sationer har egna studieförbund. Vid sidan av denna rörelsestruktur står FU och Medborgarskolan (Mbsk) Det senare ser studieförbundet som en folkrörelse i sig.

Uppfattningen om studieförbunden som integrerade delar i folkrörel— sernas liv kan begränsa synfältet. Jag väljer här att granska studieförbun- den som organisationer och som sådana verksamma i ett sammanhang där de både påverkar och påverkas av sin omgivning. Studieförbunden är ut- tryck för organiserade intressen där de delar av organisationslivet i Sverige som till vardags brukas samlas under begreppet folkrörelser spe- lar en stor roll. Samtidigt ingår de i ett samspel med stat och kommun. Vidare fungerar de i någon mening på en marknad.

Några av de perspektiv på organisationer som organisationsforskning— en gett kan vara till hjälp för att förstå och tolka studieförbundens ut— veckling och nuvarande ställning.

Modem forskning om sociala rörelser ifrågasätter den bild av rörelse som begreppet ”folkrörelse” ger. Ur sociala rörelser har formats organi— sationer som inte längre kan betraktas som rörelser (Friberg/Galtung 1984). Man vill undvika att likställa en social rörelse med dess organisa- tioner (Eyerman/Jamison 1991). De organisationer som vuxit fram ur de klassiska folkrörelsema i vårt land kan inte längre betraktas som sociala rörelser, de är folkrörelseorganisationer.

Begreppet "folkrörelseorganisation" har fått beteckna de organisationer som vuxit och växer fram ur sociala rörelser (a.a, Jonsson 1995). Rö- relsen samlas enligt Jonsson kring en ideologi. För att få ökad slagkraft skapar aktiva i rörelsen en förening (eller flera). Därmed byggs en orga— nisationsstruktur upp med en mer eller mindre hierarkisk struktur. Jonsson vill med begreppet ”*folkrörelseorganisation'” ”beskriva organisa— tioner som vuxit och växer fram ur rörelser” (Jonsson 1995, s 25).

Iden mån de överhuvudtaget kan relateras till folkrörelser så är studie— förbundens medlemsorganisationer, som jag tolkar det, att betrakta som folkrörelseorganisationer. Studieförbunden själva utgör alltså ett andra led i organisationsuppbyggnaden, de är ”organisationer av organisatio- ner” (Ahrne 1994).

Ibland kan man möta begreppet ”'folkbildningsrörelsen” som då syftar på ett brett intresse för och deltagande i folkbildningsverksamhet. Det in- tresse för kunskap och personlig utveckling mm som tar sig uttryck i att så många deltar i bl a studiecirklar tolkas då som bildningsrörelse. Eftersom det är studieförbunden mer än deltagarna som jag intresserar mig för här kommer jag inte att ta upp detta begrepp.

En av de uppgifter en organisation har är att skapa resurser för att för- verkliga de mål och syften för vilka den skapats. Folkrörelseorga- nisationer kan ses som skapade för att samla och mobilisera oliks slag av resurser. ”Resursmobilisering” är en central del av varje organisations uppgifter (Gamson 1975, Knoke/Wood 1981). Den innefattar att samla medlemmar till arbete för gemensamma mål och syften lika väl som att skapa ekonomiska resurser, inifrån eller utifrån.

Jag menar att man kan uppfatta studieförbunden som skapade just för att bygga upp och samla resurser som kan användas för att förverkliga en social rörelses eller en folkrörelseorganisations strävanden. Ett rimligt an— tagande är också att skapandet av resurser har haft olika inriktning och karaktär i olika skeden av utvecklingen. För de folkrörelsebaserade studi- eförbunden gällde det i ett begynnelseskede att stärka medlemmarnas målmedvetenhet och förmåga att verka för rörelsens eller organisationens mål. I senare skeden har, antar jag, en förskjutning skett mot att externa ekonomiska resurser ses som, i varje fall jämförelsevis, viktigare.

Jag har i annat sammanhang hävdat att folkrörelser, eller sociala rö- relser kan ses som uttryck för nya perspektiv på verkligheten, en form av ny kunskap (Svensson 1989). De pådrivande inom l800—ta1ets rörelser strävade efter att göra tidigare dolda erfarenheter och insikter synliga och därigenom påverka samhället. För väckelserörelserna var det nya dimen- sioner av det religiösa livet, för nykterhetsrörelsen var det en ny medve- tenhet om alkoholens skadeverkningar.

Arbetarrörelsen byggde på en tolkning av samhället men också på ar- betarnas egna erfarenheter av orättvisor. ”Det var den konkreta livsnära erfarenheten som var grunden för en ny verklighetsbild. Världen såg an- norlunda ut och måste förändras. Det var alltså för alla rörelserna ny kun- skap, nya bilder av verkligheten som gav grunden för en strävan mot so- cial förändring.” (Svensson 1989, s 39)

En liknade syn på kunskapens betydelse har också uttryckts i ett forsk- ningsprojekt om folkrörelsema och framtiden inom Institutet för fram- tidsstudier. I en problematisering av några för folkrörelsema centrala be- grepp behandlas också studiearbetet, folkbildningen. Författaren hävdar att ”poängen i folkbildningen var att folk själva faktiskt skapade kunskap genom att iaktta och bedöma verkligheten och läsa om den.” (Axelsson

19925416)

Tanken att sociala rörelser springer ur och lever vidare i breda samhäl- leliga kunskapsprocesser är bärande i den kognitiva teori om sociala rö- relser som utformats av Ron Eyerman och Andrew Jamison (Eyrman/Jamison 1991). De vill med denna skapa en syntes som över- skrider och förenar insikter från tidigare forskning om sociala rörelser.

Eyerman/Jamisson utgår från en kunskapssociologisk tradition som fått sin aktuella formulering av Berger och Luckman i The Social Construction of Realtity. De föreslår en ”mediating role for social move— ments both in the transformation of every day knowledge into proffessio— nal knowledge, and perhaps even more important in providing new con- texts for the interpretation of proffessional knowledge.” (a a s 52)

Sociala rörelser ses inte som speciella organisationer, de ”is more like a cognitive territory, a new conceptual space that is Hlled by dynamic in— teraction between different groups and organizations”. Det är ”in the cre- ation, articulation, formulation of new thought and ideas — new knowled— ge — that a social movement defines itself in society”. (a a s 55)

Sociala rörelser är inte lika med de organisationer som bildas inom dem men organisationerna kan bli bärare av rörelsernas mening. De fungerar som sociala laboratorier för nya sätt att producera kunskap i den breda me- ning som man ger detta begrepp. Sociala rörelser har också en roll i att överföra vetenskapliga idéer till sociala och politiska förhållningssätt.

Mot den här bakgrunden vill jag se studieförbunden som bärare av en kunskapssyn, ett eget förhållningssätt till kunskap. De nya kunskaper, perspektiv på verkligheten, som gjorts synliga i sociala rörelser har ge- nom bildningsarbete kunnat samlas och göras tydliga. I det arbetet har studieförbunden varit viktiga redskap.

Den ordnade studieverksamheten kan antas ha verkat i två riktningar. Den har medverkat till att breda folkliga erfarenheter kunnat lyftas fram och påverka utvecklingen. Den har å andra sidan varit en väg för organi- serade krafter inom rörelserna, folkrörelseorganisationer, att sprida kun— skaper och perspektiv som man stått för, till breda grupper av medlem- mar. Bildningsarbetet har fungerat som metod för mobilisering av med— lemmar i folkrörelseorganisationer.

En intressant fråga gäller fördelningen mellan dessa två sidor i olika skeden av utvecklingen. Ett möjligt antagande är att samlandet av erfa- renheter, tolkning av dessa och överförande till handling spelade en stör- re roll i organisationernas tidigare historia. Den allt starkare organise- ringen och uppbyggnaden av resurser i organisationernas händer kan an- tas ha förskjutit tyngdpunkten mot att studieförbunden används som ka— nal för att föra ut, sprida, kunskap. De kan ha blivit mer eller mindre effektiva apparater för att mobilisera medlemmar för sådant som ledning— en ansett viktigt.

Enligt klassisk organisationsteori är organisationer rationella system utformade för att tjäna en huvudmans intressen. Idealtypen för en ratio- nell organisation är Webers beskrivning av byråkratin. Weber ser byrå— kratin som ett uttryck för den samhällets rationalisering som står i cen— trum för hans samhällsanalys. (Weber, sv utg. 1977 del 3 s 47—95, Perrow 1986, Eyerman/Jamison 1991)

I teorier om rationella organisationer har huvudmannen en central, om än ibland implicit, roll. Organisationen har skapats för att på ett neutralt och regelstyrt sätt förverkliga en huvudmans intressen. Detta innebär en— ligt Perrow en centralisering av makten, ”burecracy has become a means, ..... of centralizing power in society and legitimating and or disguising that centralization” (Perrow a a s 5). Enligt W Richard Scott står organi— sationens mål i centrum för en rationell organisation. Från detta perspek- tiv är organisationer, säger han, ”instruments designed to attain specified goals”, (Scott 1981 s 57).

I en analys av studieförbunden är frågan om organisationens upp— dragsgivare eller huvudman av intresse. De är ”organisationer av orga— nisationer”, där stiftarna/medlemmama är stora kollektiv. Bengt Abrahamsson utgår i sin forskning om organisationer från den rationella ansatsen. Han tar, till skillnad från många andra organisationsforskare, också explicit upp stora kollektiva organisationer, som fackförbund m fl i sin analys.

För Abrahamsson är organisationer rationella ombud för olika intres- segrupper, huvudmännen, och verktyg för maktutövning (Abrahamsson 1986 s 11). Organisationen är ”en planmässigt inrättad struktur, som kon— struerats av någon person, grupp eller klass i det bestämda medvetna syf- tet att förverkliga uppnåendet av vissa mål som ligger i huvudmannens intresse” (a a s 53).

Med en sådan syn på organisationer bestående av stora kollektiv eller, som i studieförbundens fall med sådana organisationer som uppdragsgi- vare, är det svårt att fastställa vad som är huvudmannens intresse. Studieförbunden har Hera medlemsorganisationer, i några fall Hera tiotal, med skiftande inriktning och karaktär. Kraven från huvudmannen på verksamhetens inriktning blir därför med nödvändighet olika beroende på vem som formulerar dem. För studieförbundens del blir det nödvändigt att tolka kraven och utveckla en egen syn på hur man ska tillgodose med— lemsorganisationemas intressen.

Situationen torde bädda för att skilda intressen gör sig gällande inom studieförbunden på ett sätt som leder till oklarheter och bristande rationa— litet (March/Simon 1958). Det finns utrymme för en kamp om makten så— väl mellan skilda huvudmannaintressen som mellan skilda grupperingar inom organisationen som vill hävda egna intressen.

Det sammanhang som studieförbunden finns i kännetecknas av fram- hävandet av ideella mål och syften. Medlemsorganisationerna är en blandning av vad som betecknats som intresseorganisationer och idéor- ganisationer (Elvander 1969, Engberg 1986). Detta innebär att värden är centrala, åtminstone i beskrivningarna av målen. Studieförbunden är, en- ligt min mening, organisationer där man kan vänta sig spänningar mellan en mål/medelrationalitet och vad Weber talar om som värderationalitet. (Abrahamsson a a s 200 ff).

Organisationer är inte perfekta redskap i händerna på sina huvudmän. De utvecklar också en egen identitet, de institutionalieras (Selznik 1957). Scott talar om naturliga system som lever, utvecklas och förändras över tiden (Scott 1981). Det är fråga om att organisationen får ett eget värde, blir ”infuse(d) with value beyond the technical requirements of the task at hand” Selznik a a s 17). Det är också fråga om en naturlig och oplanerad anpassning till omgivningen.

Studieförbunden har formats dels i relation till en lokalt förankrad stu- dieverksamhet i olika former och dels utifrån intressen hos ledningen i folkrörelseorganisationer. I det senare fallet har funnits ett behov av att anpassa organisationen till de möjligheter till finansiellt stöd som staten erbjudit. Det är också rimligt att anta ett intresse av att samordna och sty- ra studiearbetet i en riktning som passade rörelsens befintliga organisa— tioner.

Studieförbunden har vidare fått sin grundläggande form i ett skede där det svenska organisationsväsendet som helhet har skapats och byggts ut. Studieförbunden har tillkommit i anslutning till att deras moderorganisa— tioner etablerats och fått en fast struktur. Under den period då förbunden växt sig starka har allt fier aspekter av det sociala livet fått en organiserad struktur.

De här skisserade förhållandena anknyter till en forskningsinriktning som studerar organisationer som delar av en vidare samhällelig och kul— turell kontext. Denna tradition kan ses som en fortsättning av bl a Selzniks forskning om organisationers institutionalisering. För den aktu- ella forskningen inom denna ansats'står förhållandet mellan organisatio- nerna och en institutionaliserad omgivning i centrum (Meyer/Scott 1983, Scott/Meyer 1994).

Meyer et al menar att organisationer i en institutionaliserad omgivning, präglad av kulturella normer, strävar efter att skapa strukturer som anpas— sas till normerna. De söker samtidigt skapa en buffert mellan strukturer- na och sin konkreta verksamhet. Det är en hållning som skapar framgång i en sådan omgivning. Det avgörande för organisationen är att vinna legi- timitet i omgivningen. Studieförbunden är beroende av att ses som legiti- ma av sina medlemsorganisationer liksom av stat och kommun.

Studie— och bildningsarbete, i de tidiga folkrörelsema, började troli- gen spontant och i lokala sammanhang. Som uttryck för detta kan man se det bildningsarbete i ett norrländskt sågverkssamhälle som Ronny Ambjörnsson beskrivit (Ambjörnsson 1988). Ett exempel på studiecir— kelarbete i en lokal miljö, som svar på ett spontant behov i en kritisk situation ges av Lena Hellblom (Hellblom 1985). Man kan tänka sig att sådana lokala initiativ skulle kunnat leva, kortare eller längre tid, utan en organisatorisk överbyggnad på nationell nivå. Så har dock inte skett.

En förhållandevis stor organisatorisk sektor för att stimulera, organise- ra och samordna lokalt bildningsarbete i bestämda forrner har byggts un- der 1900-ta1et i Sverige. Detta skulle kunna ses som sammanhängande med en allmän strävan till organisering, att ”social action i modern soci— eties is highly structured by institutionalized rules” (Meyer et al (1994). I ett tidigare arbete har Meyer och Rowan hävdat att formaliserade struk- turer utvecklas som svar på behov av att samordna och kontrollera akti- viteter inom ett större kollektiv och behov hos en organisatorisk elit att för samhället som helhet skapa en institutionaliserad miljö (Meyer/ Rowan 1983).

Organisationer verkar, enligt detta synsätt, i en institutionaliserad om- givning där vissa roller och verksamheter ses som legitima. Legi- timitetsfrågan diskuteras från en annan infallsvinkel av ett par svenska fö— retagsekonomer i boken ”Strategisk ledning på politiska marknader”. Politiska organisationer och myndigheter liksom folkrörelseorganisatio— ner arbetar under andra villkor än kapitalistiska företag. Deras ledningar ställs inför andra krav. Den avgörande skillnaden är, enligt författarna, att legitimitet är de politiska organisationernas viktigaste tillgång. Orga- nisationen måste fungera utifrån detta förhållande vilket präglar ledning— ens roll som företrädare för organisationen både inåt och utåt (Berg/ Jonsson 1991).

Den institutionaliseringsprocess som jag här tagit upp kan också inne- bära förändringar i en organisations mål. De ursprungliga målen kan, om inte i teorin så dock i praktiken, komma att ersättas av nya. De nya målen utvecklas som en följd av organisationens strävan att överleva i en ny si— tuation. Det kan vara fråga om en anpassning till krav från omgivningen eller att organisationens mål har uppnåtts eller blivit inaktuella (Selznik a a, Etzioni 1966).

I en studie av YMCAs utveckling i USA visar Zald och Denton att den- na rörelse utvecklats från en inriktning på evangelisering till att syssla med allmän service till sina medlemmar (Zald/Denton 1963). Författarna anger några allmänna slutsatser som de menar kan generaliseras:

1. En federativ struktur underlättar en anpassning till lokala behov och

intressen, det blir de lokalt aktiva som bestämmer inriktningen mer än or- ganisationens grundläggande värden.

2. Breda och allmänt formulerade mål gör det lätt att förändra inrikt— ningen, ”broad1y defined goals and means permit an organization to en— compass many types of programs and thus permit Hexibility” (a a s 234).

3. Svagt utvecklad professionell ideologi underlättar förändring.

4. Om organisationens ekonomi är baserad på insatser från medlemmar eller andra som utnyttjar dess tjänster är den tvingad att anpassa sig till omgivningens krav. Zald och Ash analyserar i en artikel 1966 möjliga förändringar i vad de kallar ”social movements organization”, och avser formaliserade organi— sationer baserade på sociala rörelser. Författarna urskiljer tre olika slag av förändringar, ”goal transformation” där organisationens mål ersätts av an- dra eller görs mer diffusa, ”organization maintenanze” då de primära må- len ersätts av en strävan att bevara medlemskap och resurser i organisa— tionen samt ”oligarchization” en koncentration av makt hos en minoritet av medlemmarna. (Zald/Ash 1966) Jag menar att de teoretiska utgångspunkter som jag här kort redovisat kan vara lämpliga utgångspunkter för analys och diskussion av studieför— bunden som organisationer. Studieförbunden har byggts upp och fått sin nuvarande struktur under 1900—talet. De har mött både stöd och förvänt- ningar från skilda håll. Att det under denna tid skett en institutionalisering av förbunden, i den mening som här avses, förefaller rimligt och stämmer dessutom väl med allmänna iakttagelser. Frågan om förändringar av målen är mera oklar. I en undersökning av studieförbundens mål 1972 kommer Olle Edelholm till slutsaten att må- len då var de samma som i folkbildningens första tid (Edelholm 1972). Det kan stämma om man ser endast till de allmänna formuleringar som ges av folkbildningens syfte. Jag har i ett eget arbete funnit förändringar om man ser till verksamhetens faktiska innehåll och inriktning av liknan- de karaktär som de Zald och Denton anger för YMCA (Svensson 1980).

Sammanfattning

Jag har i detta kapitel gått igenom skilda teoretiska utgångspunkter för studiet av organisationer. Det finns anledning att kort sammanfatta på vil- ket sätt jag räknar med att kunna nyttiggöra mig av dessa, delvis mycket olika ansatser, i min analys av studieförbunden.

Studieförbunden bildades för att tjäna studie- och bildningsintresset i folkrörelser och folkrörelseorganisationer. Även fortsättningsvis framgår det av stadgar och målskrivningar mm att de åtminstone till en del kan ses

som serviceorganisationer för sina moderorganisationer. Samtidigt har de, främst under de senaste årtiondena, setts som instrument för att förverkli- ga politiska mål inom vuxenutbildning och kulturpolitik.

Den rationella ansatsen ger vissa utgångspunkter för att diskutera i vil- ken grad förbunden fungerar som de instrument de är tänkta att vara. Det finns också anledning att räkna med konflikter mellan de krav som ställs från skilda håll, i första hand då mellan krav från medlemsorganisationer och krav från myndigheter.

Studieförbunden har tagit form i en miljö präglad av idéer och ideolo— giska strävanden, en miljö mer eller mindre tydligt bestämd av värden, som åtminstone i begynnelseskedet varit bärande i de sociala rörelser ur vilka organisationerna växt fram. De har sedan genomgått en utveckling där man kan anta att för folkbildningsarbetet specifika värden byggts in i organisationerna och institutionaliserats. För att förstå denna process och dess resultat kan den institutionella ansatsen vara av värde.

Här finns också en anknytning till rörelseforskningen bl a resursansat- sen och dess resultat och teorier. Som nämnts tidigare vill jag pröva om studieförbunden kan ses som organiserade uttryck för den kognitiva rö- relseansatsens betoning av rörelserna som kunskapsproducenter. Är folk- bildningen 1 sig ett uttryck för hävdandet av en specifik kunskapssyn, med en egen bild av under vilka villkor och av vilka som ny kunskap kan skapas?

Slutligen har studieförbunden växt fram och utvecklats till vad de nu är under en period då organiseringen av samhället expanderat. Under den processen har studieförbunden varit utsatta för tryck från skilda sektorer av det organiserade samhället, tydligast de egna grundorganisationema samt statliga och kommunala instanser. Vad betyder detta för deras inre struktur och förhållande till den omgivande organiserade miljön?

3. Folkbildningen institutionaliseras

För att förstå studieförbunden och deras plats i nuets organisatoriska strukturer måste man ta hänsyn till deras framväxt och utveckling. Studiecirkeln, fick från början sin form för att möta behov inom det sena 1800-ta1ets sociala rörelser. Det äldsta studieförbundet, ABF, bildades 1912. Under årtiondena därefter organiserades studieförbund inom alla folkrörelser. Det som skett senare är sammanslagningar och vissa inre or- ganisatoriska förändringar. Ett helt nytt studieförbund har tillkommit, SI- SU som bildades 1989.

Det har alltså funnits tid för förbunden att institutionaliseras, utvecklas till sociala institutioner med en egen kultur. Sådana institutionaliserade organisationer har ett egenvärde för sina medlemmar (Selznik 1949 och 1957 m fi.). De sociala rörelser ur vilka bildningsarbetet i stort växte fram har genomgått en liknande utveckling. Hilding Johansson konstaterar att folkrörelsema har utvecklats från proteströrelser till institutioner.

”folkrörelsema började som proteströrelser

(de) har i allmänhet vuxit in i samhället. De har erkänts och framstår numera i hög grad som institutioner.” (Johansson, Hilding 1976 s 227)

Det bör påpekas att studieförbunden inte är enhetliga och att de också stått och står i olika förhållanden till folkrörelserna. Så saknas t ex folkrörelse- förankringen helt för EU:s del. Utvecklingen för FU är därför annorlunda men har ändå lett fram till en i vissa avseenden likartad situation.

Utvecklingen för de folkrörelsegrundade studieförbunden kan lämpli— gen beskrivas i tre perioder: En folkrörelseperiod fram t o rn 1940-talet då verksamheten var nära integrerad med rörelserna, en period av organisa- tionsuppbyggnad, ungefär 1950—1970, då studieförbunden blir egna star— ka organisationer. Därefter kan man tala om de mogna studieförbundens period.

Bildning i folkrörelse

Det tidiga bildningsarbetet tog form inom sociala rörelser. Inom nykter- hets- och arbetarrörelsen växte studiecirkeln fram som form för ett folk— ligt förankrat bildningsarbete. ABF bildades 1912 i syfte att organisera ar- betarrrörelsens bildningsarbete och förmedla statsbidrag (Arvidsson 1985

s 67). Studieförbundet bildades som en praktisk åtgärd för att uppnå ökad samordning och ta tillvara de resurser som ställdes till förfogande genom det då beslutade bidraget till biblioteksverksamhet (Johansson, Bengt 1992). Bildningsarbetet sågs som en integrerad del av rörelsens liv

Bilden var densamma inom nykterhetsrörelsen. Bildningsarbetet var där, även organisatoriskt, en integrerad del i respektive nykterhetsorgani— sation. På 1920-talet bildades studieförbund men de fortsatte att leva som integrerade delar av respektive nykterhetsorganisation (Andersson 1980). Väckelserörelsen bar på ett arv av läseri och konventiklar, med rötter i 1700-talet (Leander 1974, Ambjörnsson 1988). Bildningsarbetet i dess nyare form utvecklades på 1930-ta1et inom de frikyrkliga ungdomsför- bunden (Arvidsson a a, Andersson a a ). Det var ett uttryck för dels ett växande samhällsengagemang och dels ett svar på behov av ledare inom ungdomsarbetet. En liknade utveckling ägde rum också inom Svenska kyrkan (Andersson a a).

Under 1920— och —30—talen togs studiecirkelformen upp av flera orga— nisationer. Intresset för landsbygdens behov av utveckling ledde till en satsning på studier inom Svenska Landsbygdens ungdomsförbund. Ett eget studieförbund, SLS, bildades 1930. Från andra utgångspunkter hade Jordbrukarungdomens förbund bildats 1918, i syfte att arbeta med lands— bygdsungdomens fostran. Studiearbete blev förbundets huvudsakliga ar— betsmetod (Andersson 1980).

Inom den unga tjänstemannarörelsen bildades Tjänstemännens Bild— ningsverksamhet (TBV) som ett instrument, främst för rörelsens funktio- närsutbildning. Redan från starten togs organisationen också i bruk för att erbjuda tjänstemän vidareutbildning och kompetenshöjning (Andersson 1980, Almryd 1985). Högerpartiets medborgarskola i Gimo och medbor- garkursema där ledde på 1930-talet fram till att Studieförbundet Medborgarskolan bildades i syfte att utveckla den folkbildningstanke som fanns i anslutning till Gimoskolan (Andersson 1985).

Därmed hade ett bildningsarbete med studiecirkeln som främsta ar— betsform skapats som berörde ett flertal organisationer och rörelser. De organisationer som växt fram ur 1800—talets sociala rörelser liksom den något yngre landsbygdsrörelsen hade alla engagerats i bildningsarbetet. Arbetsformen hade också spritts till andra delar av organisationssverige. Genomgående kan hävdas att bildningsarbetet sågs som ett instrument i rörelsens tjänst (Arvidsson a a, Andersson a a. Johansson, Inge 1985).

En förändring och breddning av bildningsarbetets syfte inträdde under 1940-talet, nära knutet till nya och mer generösa statliga bidrag till verk- samheten. Därmed inträdde en period då studieförbunden byggdes upp som egna och mera självständiga organisationer. Bildningsarbetets insti— tutionalisering blev tydlig.

1944 års folkbildningsutredningen lade grunden för denna period i ut- vecklingen. Utredningen drevs fram av folkrörelseintressen i riksdagen. Historikern Paul Lönnström har granskat den process som ledde fram till 1947 års riksdagsbeslut om nytt och större statligt stöd till studieförbun- den (Lönnström 1978).

Utredningsarbetet genomfördes i samförstånd med folkrörelse- och folkbildningsintressena. Enligt Lönnström var samsynen stor om den pro- position som lades fram 1947. Man kunde inte ”märka någon skiljelinje mellan samhällets och organisationernas bildningssyn” (a a s 69). Utredningen hade menat att folkbildningsarbetets starka knytning till folkrörelser och organisationer hade lett till en alltför ensidig knytning till vissa sociala grupperingar och en ensidig färgning av ämnesvalet.

Enligt rikdagens beslut borde folkbildningen bli mera inriktad mot all- mänheten och mindre mot föreningslivet. Allmänbildning skulle priorite- ras, de viktigaste målen för bildningsarbetet skulle vara personlighets- bildning och medborgerlig bildning, ”Folkets demokratiska fostran an- sågs vara folkbildningens viktigaste uppgift” (a a s 70).

Staten/bidragsgivaren riktade tydliga förväntningar på studieförbun- den, men betonade samtidigt folkbildningens frihet. I utredningens be- tänkande formulerades, vad som sedan betecknats som, folkbildningsar— betets ”Magna Charta”, verksamheten skulle vara fri och frivillig. Fri- heten gällde ”i förhållande till staten och till de organisationer som tjänst- gör som förmedlingsorgan för bildningsarbetet. Det innebär även en frihet i betydelsen oberoende av arbetsgivare, donatorer och institutioner av konfessionell eller politisk art” (citaten från SOU l946:68 här återgi- vet efter Johansson Inge 1985 s 193)

Deltagarna i folkbildningsarbetet ställdes i centrum, hos dem låg avgö— randena ifråga om arbetets inriktning. Samtidigt sattes ramar för verk— samheten ifråga om ämnen och arbetsformer. Friheten innebar också krav på att studieförbunden skulle vara självständiga i förhållande till andra or— ganisationer. Ett andra betänkande från utredningen 1948 öppnade möj- ligheten för en växande studieverksamhet på det estetiska området. Sådan verksamhet sågs som en möjlighet att sprida förståelse för estetiska och konstnärliga värden.

Under 1950-talet växte verksamheten, som följd av de nämnda åtgär- derna, kraftigt. Inom t ex ABF hade före 1947/48 nästan all verksamhet bedrivits inom medlemsorganisationerna. Efter detta år kom den allmän- na verksamheten snabbt upp till hälften av ABFs totala volym (Johansson, Bengt 1992 s 118 och 173).

Även organisatoriskt skedde tydliga förändringar från 1950—talet. Ett nära samarbete inom den kyrkliga sektorn upphörde. Istället fick man tre studieförbund, ett kyrkligt Sverges kyrkliga studieförbund (SKS), ett fri-

kyrkligt Frikyrkliga Studieförbundet (FS) som fångade upp bildnings— strävanden inom väckelserörelsen och ett för KFUK/KFUM. På det poli— tiska fältet tillkom Liberala studieförbundet (LiS). Kravet på studieför— bundens självständighet ledde till att Studiefrämjandet (Sfr) bildades fri- stående från sin moderorganisation, Jordbrukarungdomens förbund (Andersson 1980).

Utvecklingen efter 1947 ledde också till närmanden mellan vissa stu— dieförbund. Dessa förde fram till att SLS och LiS 1967 förenades till Studieförbundet Vuxenskolan (SV), och att tre studieförbund inom nyk— terhetsrörelsen 1971 bildade NBV. Till bilden hörde de mindre förbun- dens svårigheter att få del av bildningsarbetets expansion bland allmän— heten samt den avideologisering av studiearbetet som följde med denna.

Som en följd av bättre ekonomiska villkor och ökande verksamheten byggdes studieförbundens organisation ut. Lokalavdelningar och distrikt hade visserligen funnits tidigare i några förbund, men det var på 1950—ta— let som de blev mer allmänna. Inom t ex nykterhetsrörelsen började man i mitten av 1950-talet organisera egna lokalavdelningar. Utvecklingen fullföljdes under 1960-talet när FS och Sfr organiserade lokalavdelning- ar. De nya förbund som bildades genom samgående byggdes från början upp på samma sätt.

Studieförbunden hade därmed i stort sett fått den struktur som ännu gäller. Folkuniversitetet har en annan historia och är inte knutet till folk- rörelse- och föreningslivet. Men i den praktiska verksamheten är likhe— terna stora. Alla studieförbund uppträder såväl på riksnivå som lokalt med egna organisationer och möjlighet att agera utifrån sina egna förut— sättningar.

1947 års bidragsreform innebar att studieförbunden påverkades av för— väntningar från staten. Detta förhållandet har sedan förstärkts ytterligare. Vuxenutbildningens framväxt ledde till att studieförbunden fick en tydlig roll som del av denna. Denna syn var tydlig i 1967 års proposition om vuxenutbildning och förstärktes ytterligare i en rad beslut under början av 1970—talet. Genom 1974 års beslut om ny kulturpolitik tilldelades studie- förbunden en betydelsefull roll inom den statliga kulturpolitiken.

Förväntningar från regering och riksdag, liksom från statliga myndig— heter, att studieförbunden skulle delta i information om, och i vissa fall en slags folklig beredning av, politiska beslut har fått många uttryck under tiden från 1960 och framåt. Studieförbunden har engagerats i studiekam— panjer inför genomförande av grundskolans första läroplan, högertrafi— komröstningen och folkomröstningen om kärnkraft. Genom SIDA har studieförbunden från mitten av 1970—talet engagerats i information om bi- ståndsfrågor.

Mellan stat och folkrörelse

Utvecklingen har inneburit att studieförbundens förhållande till folkrö— relsernas organisationer förändrats. De rörelseförankrade studieförbun- den har kvar sin förbindelse med ursprunget, organisatoriskt och verk— samhetsmässigt. De är uppbyggda så att medlemsorganisationema domi— nerar i beslutande församlingar. I fiera fall är detta indirekt genom att fö- reträdare för studieförbundens lokala avdelningar har majoritet i studieförbundets högsta beslutande organ på riksnivå. I andra studieför- bund har lokalavdelningama på olika sätt möjlighet att påverka förbundet centralt även om medlemsorganisationema i några fall har majoritet på representantskapsmötet.

Samtidigt har förhållandet mellan rörelsen och dess studieförbund för— ändrats. Studieförbunden har nu en betydligt mera självständig roll visa— vi folkrörelsema än vad som gällde under uppbyggnadsperioden. Det sammanhang som studieförbunden verkar inom har breddats och de mås— te i uppläggningen av sin verksamhet ta hänsyn åt fiera håll. Inte minst är det politiska systemet och de beslut av regering och riksdag som detta ge- nerar, betydelsefulla för studieförbunden.

Studieförbunden har visserligen, så som förutsattes i 1947 års beslut om statsbidrag, en hög grad av frihet . Denna begränsas dock av den hän- syn de har att ta till skilda intressen. Här är det framför allt två sfärer som har betydelse för studieförbundens agerande. Det är folkrörelsesfären som genom sina organisationer i viss mån fungerar som uppdragsgivare och vid sidan av denna de politiska krav och förväntningar som kommer till uttryck i beslut om offentligt stöd och de villkor som förknippas med detta.

Studieförbunden framstår som en familj av organisationer med likarta— de arbetsformer och uppgifter. De har olika tillkomsthistorier och arbetar inom skilda ideologiska sammanhang. Samtidigt arbetar de under i vä- sentliga avseenden likartade förhållanden.

För samtliga förbund gäller att de måste anpassa sig till statens krav. Det är inte endast så att staten genom bidragssystemet är deras främsta fi— nansiär, staten är också den part som återkommande formulerar vad man förväntar sig som motprestation. Det finns en ständig dialog där studie- förbunden gentemot staten försöker legitimera sig och motivera bevarat

3 En genomgång av stadgar visar att detta är fallet i FS, SKS, KFUK/KFUM, MBSK, NBV och SV. FUs organisation är sådan att de inom verksamheten ak- tiva, organisatörer, styrelsefunktionärer och ledare har det avgörande inliytande i det högsta beslutsorganet.

eller höjt statligt stöd. Politiska företrädare i regering och riksdag ger kontinuerligt uttryck för sin syn på studieförbunden, vad de bidrar eller bör bidra med i samhället.

I takt med att studieförbunden utvecklat gemensamma intressen gente— mot staten som bidragsgivare har också samarbetet utvecklats på central nivå. Sedan 1960-talet har Folkbildningsförbundet fungerat som gemen- sam intresseorganisation. Där har gemensamma skrivningar i anslagsfrå- gor, remissyttranden över utredningsförslag som berörde studieförbunden mm utformats. Tillsammans med Skolöverstyrelsen skapades ett gemen- samt organ, Folkbildningsbyråns gränsdragningsnämnd, som behandlade frågor om godkännande av tveksamma verksamheter som bidragsberätti- gade.

Dessa gemensamma organ och det gemensamma uppträdande som blev följden i olika sammanhang, dock långt ifrån alltid, innebar att en i stor utsträckning gemensam syn på folkbildning utvecklades. I full re— spekt för varandras egenart skapade studieförbunden en gemensam bild av vad folkbildning var och borde vara.

Samtidigt ingår samtliga studieförbund i någon form av sammanhang där man har en ideologisk tillhörighet. Detta sammanhang tar sig också, för nästan alla studieförbund, uttryck i förväntningar på att studieförbun- den ska möta respektive medlemsorganisations behov av service i studie och utbildningssammanhang.

En tredje part i den här bilden är deltagarna i studiecirklar och annan verksamhet. Huvuddelen av dessa rekryteras utanför medlemsorganisa— tionerna, direkt ute bland bland allmänheten3 . Det kan finnas ett ideolo— giskt engagemang som leder till deltagande i studiecirklar i ett visst stu— dieförbund även om rekryteringen inte sker genom en organisation. Ändå leder förhållandet rimligen till en marknadsmässig relation till en stor del av cirkeldeltagarna. Deltagarna blir därmed en tredje part att ta hänsyn till.

Sålunda kan antas att studieförbunden arbetar i en situation där man ska framträda och utforma sin verksamhet med hänsyn till tre olika in- tressen, bidragsgivarens förväntningar, en ideologisk och praktisk för— ankring i ett folkrörelsesammanhang och sist möjligheten att på en öppen marknad rekrytera deltagare till verksamheten.

3 I rapporten ”Studieförbunden inför 90-talet” som jag skrivit för Skolöversty— relsens räkning, uppskattade jag med ledning av uppgifter från förbunden att andelen verksamhet i samarbete med medlemsorganisationer sammantaget låg i storleksordningen 25 procent (a a s 25). Inge Johansson uppger samma fördel- ning av verksamheten i början av l980—talet (Johansson, Inge 1985 s. 153).

Gemensamma värden

Studieförbundens tillkomsthistoria sträcker sig över lång tid. De första skapades för att möta aktuella bildningsbehov i en social rörelse. De nå- got yngre förbunden har bildats i andra situationer och i anslutning till or- ganisationer som inte hade samma karaktär av sociala rörelser. På 1930- och 40-talet fanns studieförbundet redan som modell att mer eller mindre ta över. FU och i viss mån Mbsk liksom det JUF som senare blev Studiefrämjandet bildades från delvis andra utgångspunkter (Andersson 1985, Wallerius 1988).

Studieförbunden har sedan länge arbetat i en till stora delar likartad si- tuation. De har knutits till staten och det politiska systemet genom att statsbidraget stått för en stor del av finansieringen. De har därigenom också underordnats en viss statlig reglering av verksamheten. Samtidigt har de varit knutna till skilda sammanhang av ideologisk karaktär.

Delvis som ett svar på krav från bidragsgivaren men också som en följd av verksamhetens växande omfattning har studieförbundens organi— sation förstärkts alltmera. Från att Hera förbund i startskedet varit en inte- grerade del av respektive folkrörelseorganisation har studieförbunden ut— vecklats till alltmer självständiga organisationer.

Ett ideologiskt ochi viss mån personellt samband med moderorganisa- tionema finns kvar, men alla studieförbund är nu ekonomiskt och organi— satoriskt fristående från dessa på såväl central som lokal nivå. Denna ut— veckling har bl a inneburit att studieförbunden byggt upp en stor kår av hel- eller deltidsanställda funktionärer. Några samlade uppgifter om antal anställda i organisationerna finns inte men förhållandet är väl känt.4

Mot den här bakgrunden är rimligt att tala om en professionalisering av bildningsarbetet. Denna finns dock nästan enbart på den organisatoriska nivån. En kår av yrkesverksamma ”folkbildare” organiserar, administre— rar och arbetar med att utveckla studieförbundens verksamhet. Däremot finns inte, som i den allmänna skolan, professionella lärare. Under de se- naste årtiondena har en mindre grupp av hel/ eller deltidsanställda cirkel- ledare/lärare engagerats men de har inte någon framträdande roll i for- mandet av vad folkbildning ska vara. Som vi skall se är snarare av- saknaden av lärare en del av kännetecknet på bildningsarbetet, även om det på denna finns punkt finns skillnader mellan förbunden.

Beskrivningen av studieförbundens utveckling visar att de inte står i

* En beskrivning av utvecklingen ges för TBVs del iAlmryd, 1985. För ABF framgår utvecklingen delvis av Heffler 1962 och Johansson, Bengt 1992.

något enkelt och rakt förhållande till någon huvudman. Man kan knap- past, i linje med neoklassisk organisationsteori se studieförbunden som rationella redskap för sin huvudmans intressen. I en sådan analys anmäler sig genast åtminstone två huvudmän, staten och respektive medlemsor- ganisation. De fiesta studieförbund har dessutom ett antal medlemsorga- nisationer, som mellan sig kan uppvisa skilda intressen.

Studieförbunden har, i linje med institutionell organisationsteori, ut— vecklat en egen kultur, institutionaliserats. Begreppet institution innebär i detta sammanhang att man utvecklat kulturella system som ger mening och värde åt organisationen och dess verksamhet. Inom teorin talar man också om ”organizational fields” och syftar då på fiera organisationer som tillsammans delar ett gemensamt meningssystem. (Scott/Meyer 1994 s 10 o 71)

Jag uppfattar studieförbunden som att de tillsammans utgör ett fält av organisationer.5 De verkar inom ett gemensamt område och med samma arbetsformer. Även om de ideologiska bakgrundema är olika så står de i ett likartat förhållande till omgivningen, med staten och de egna med- lemsorganisationema som viktiga delar i denna. Det jag närmast vill dis- kutera är det, i väsentliga avseenden gemensamma, meningssammanhang som alla studieförbunden delar.

Två områden kommer att granskas. Jag vill först identifiera en för alla studieförbund gemensam folkbildningssyn. Därefter kommer jag att dis— kutera folkbildningens demokratisyn och syn på hur verksamheten utgör ett stöd för demokratin.

Vad man menar med folkbildning6

I mina intervjuer framträder en i stora drag gemensam bild av vad folk- bildning som pedagogisk verksamhet är eller bör vara. Den bild man ger går främst ut på att avgränsa folkbildning i förhållande till annan pedago- gisk verksamhet. Det är, vad man menar vara, folkbildningens särart som visas fram.

Arbetsformen, samarbetet i en liten grupp är ett sådant kännetecken. Studiecirkeln, bestående av en grupp på 8—10 kanske 15 deltagare, upp— fattas av mina IP som en för folkbildningen specifik arbetsform. I en stu-

5 Även hos Bourdieu finns begreppet fält (Broady 1990). Jag uppfattar hans be- grepp som mera allmänt medan det hos Scott m fl är knutet till organisationer.

& Jag har behandlat detta utförligare i en tidigare uppsats (Svensson 1995)

diecirkel möts människor för att dela erfarenheter och i samarbete skaffa sig ny kunskap. I ett gemensamt sökande efter kunskap har alla, enligt den bild som ges, något att bidra med. Detta sätts i motsättning till ut- bildning eller undervisning. Undervisning uppfattas som förmedling av ett befintligt kunskapsstoff, någon som vet för sitt vetande vidare till an- dra.

I en intervju använder en IP bilden av en triangel för att beskriva studie— cirkelns olika element; samtalet, kunskapssökandet och mötesplatsen. I intervjuerna framträder folkbildning inte bara som ett alternativ sätt att skaffa sig kunskap. Folkbildningen hävdar också en egen kunskapssyn, som man menar skiljer sig från den kunskapssyn som skolan, enligt den- na uppfattning, oftast har. Folkbildningens bild av kunskap är den av en process som sker i samverkan med andra i en grupp och som innebär ett skapande av ny kunskap; en kunskap som är vars och ens egen (FS).

Människor ”... samlas för att utbyta erfarenheter” (Mbsk). ”Alla är bä- rare av erfarenheter som har betydelse för andra” (ABF). ”Det ska bli en vävnad av det hela inte en duk som man bara lägger på, man ska vara med och väva den” (Sfr). ”Studiecirkelns innersta väsen är att man i en grupp skaffar sig kunskaper” (SISU). En studiecirkel står för gemensamt sökande efter kunskap, att dela erfarenheter (SKS), ...... ”du ska föda och ta till dej kunskaper i en process mellan deltagarna, ledaren och materia— let" (SV). Alla förväntas bidra till att kvalitén och utbytet höjs.

Att bildning är mer än utbildning är en uppfattning som de fiesta ger uttryck åt. Ett par säger direkt att ”bildning är bredare” eller att bildning är ”ett större och djupare begrepp än utbildning”. För att bildning ska uppstå krävs både kunskap och upplevelse”. Folkbildning handlar om en utvecklingsprocess, kunskap som egenvärde, den innefattar något som in- te kan mätas. Deltagarna ”utvecklas som människor”. Man talar om ”in- re bildning” och om mognad. Någon anser att folkbildning är personlig- hetsutveckling.

På skilda sätt betonas folkbildningen som också en social funktion, ge— menskapen, ”det sociala rummet” är betydelsefullt. I studielokalema finns ”trivsamhet och gemenskap, människor som är på väg dit är förvän— tansfulla”.

Folkbildningen har, hävdas det, en kunskapssyn som präglas av be- grepp som helhetssyn, intellekt och känsla, kunskap och handling. Både intellektuell kunskap och känsla finns med. Många IP talar också om handling som naturligt knuten till kunskap.

En tanke är att deltagarna i cirkeln tränas för att kunna fungera bättre som individer, medborgare och i arbetslivet. Folkbildning ska, menar man, leda till att människor tar ställning och ”ser sina möjligheter att på- verka”. Man ska bli beredd att ”ta ansvar för en utveckling”. Folkbildning

sägs också stå för kreativitet och befrielse, den ska ”ge människor möj- lighet att upptäcka bildningsglädjen, och upptäcka möjligheten att växa och upptäcka den roll som en mera medveten människa har att spela i samhället”.

Det sagda innebär givetvis inte att total enighet råder. Folkbildning uppfattas mer eller mindre olika av skilda aktörer. Det som genomgående framträder i de bestämningar av folkbildning som IP ger, är en bild av folkbildningen som en unik verksamhet. Den får sin legitimitet av att den skiljer sig från annan utbildning och erbjuda något som annan pedagogisk verksamhet inte gör eller i varje fall gör i mindre grad.

En liknande bild kan fås också från andra källor. I Folkbildnings— förbundet enades studieförbunden 1990 om vad man kallade för ett re— formprogram ”Studieförbunden under 1990-talet”. Programmet presente- rar folkbildningsorganisationemas gemensamma hållning. Folkbild- ningsarbetet sägs ha ”sina rötter i upplysningstidens idéer om alla män- niskors lika värde och utvecklingsmöjligheter”.

I programmet ges bilden av folkbildning som en pedagogisk verksam- het med speciella kvaliteter. Det ”bygger på människors eget kunskaps- sökande”, präglas av demokratiska värderingar, sätter ”människors erfa— renhetsutbyte och egna analyser i förgrunden”. Verksamheten anpassas till deltagarnas förutsättningar” och kräver aktivt deltagande.

Demokratisyn

Folkbildning och demokrati brukar traditionellt uppfattas som nära rela- terade till varandra. Från allmän synpunkt brukar det hävdas att en god kunskaps- och bildningsnivå hos medborgarna är en förutsättning för en fungerande demokrati. I svensk demokrati- och folkrörelsetradition finns uppfattningen att folkrörelsema och deras bildningsarbete har haft och har stor betydelse för en bred demokratisk skolning i vårt land.

Motiven för statsbidragen till folkbildningen har genomgående inne- hållit hänvisningar till folkbildningens roll för demokratin. I 1947 års be- slut om ett nytt och generösare stöd till studieförbunden angavs att folkets demokratiska fostran skulle vara folkbildningens viktigaste uppgift (Lönnström 1978 s 70). Liknande synsätt har sedan upprepats vid i stort sett varje större beslut i riksdagen om stödet till folkbildningen. I 1963 års proposition om bidrag till studiecirklar var folkrörelsefunktionen och de- mokratin en framträdande del av resonemanget.

Tydliga uttryck för tanken på folkbildningens betydelse för demokratin finns också i 1991 års folkbildningsproposition. I ett inledande kapitel motiverar statsrådet stödet till folkbildningen bl a med hänvisning till

dess betydelse för demokratin. ”De grundläggande skälen till att stödja folkbildningen är att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveck- ling i samhället.” (prop. 1990/91:82 s 6).

Hur ser då folkbildningens företrädare på demokratin och vad menar de att den egna verksamheten betyder för demokratin? Värderingen av vad folkbildningsarbetet betyder för demokratin kan antas vara beroende av hur man uppfattar begreppet demokrati. Jag börjar därför med att gran— ska den syn på demokratin som kommit till uttryck i mina intervjuer.

Intervjuerna ger bilden av en demokratiuppfattning som betonar pro— cessens betydelse. Demokratiska omröstningar är inte nog för att det ska råda en fullgod demokrati. En IP från SISU uttrycker det så här ”riktig de- mokrati är när man deltagit i en process inför ett beslut, att bara få votera är endast formell demokrati”.

Processens betydelse betonas i fiertalet av intervjuer, med IP såväl från de centrala förbundsledningama som från lokalavdelningar. Demokrati är en process som så många som möjligt ska delta i och påverka resultatet av säger en IP. Demokrati som delaktighet i en demokratisk process, att få vara med och fatta besluten, talar en IP från en lokalavdelning om.

En annan innebörd som flertalet IP pekar på är yttrandefriheten, ”möj— ligheten och rätten att kunna gå nånstans och säga vad jag tycker”, som en IP uttrycker det. Andra nämner vanliga begrepp som åsiktsfrihet, tryckfrihet osv. Hos några IP lokalt finns en ton av återhållsamhet, som när en säger att demokrati är ”att alla kan vara med och påverka eller åt- minstone framföra sina åsikter”. Att få säga sin mening är en viktig del av demokratin.

Andra begrepp som återkommer i svaren är delaktighet och ansvar. Demokrati handlar om att vara delaktig i beslut och utveckling men det handlar också om att ta ansvar. Det gäller att aktivt ta ansvar för vad man står för och engagera sig i såväl i den egna organisationen som samhället i stort.

Demokratin ses genomgående som förankrad i bestämda värderingar. Demokrati är för de fiesta av IP en fråga om människosyn. Den har sin grund i tanken på alla människors lika värde, det är detta som är grund- stenen som en uttrycker det. Varje människa har, utifrån sina förutsätt- ningar, ett egenvärde, ingen har rätt att se ned på någon annan, säger en IP.

Nära detta ligger den hållning som en IP uttrycker att demokrati också innebär rätten att vara i minoritet. Den demokratiska kvaliteten i ett sam— hälle bestäms enligt denne av hur man behandlar de som har det sämst, att fatta politiska beslut är att ta ”ett ställföreträdande lidande för någon an— nan”.

Möjligheten att, inte bara påverka sin situation utan också göra det till—

sammans med andra nämns av fiera. Samarbete för att påverka och för— bättra är demokratins livsluft. En IP för detta vidare genom att säga att de— mokrati också är möjlighet för människor att arbeta i organisationer och därmed ha en rimlig chans att påverka sin omgivning.

De formella aspekterna på politisk demokrati är, med undantag för ytt- randefriheten inte framträdande i IPs uppfattning om vad demokrati är. Begrepp som folkstyre och majoritetsbeslut nämns bara vid något tillfäl- le. Det nämns då tillsammans med mera innehållsliga synpunkter. Reell demokrati är för de allra fiesta ”delaktighet i en utveckling, att man kan påverka, att alla får samma chans”. En förutsättning för en fungerande de- mokrati är medvetna människor med självförtroende nog att göra sig hör— da, framföra sin uppfattning.

I den här totalbilden finns dock anledning att göra någon nyansering. En IP betonar kunskap tillsammans med engagemang som avgörande in- slag i demokratin. Kunskapsinhämtande ses som en förutsättning för ett demokratiskt deltagande. En hög allmän kunskapsnivå ses som nödvän- dig för en bra demokratisk process. Först när folket är bättre upplyst, tycks denne mena, kan man nå fram till beslut som uppfattas som legiti— ma, klyftan mellan väljare och valda kan fyllas med hjälp av information och kunskap.

De som arbetar inom studieförbunden utgår alltså, enligt mina inter- vjuer, från en demokratisyn som har sin bas i en tro på alla människors li- ka värde, allas rätt att blir sedda och hörda. Utifrån denna värdebas kom— mer man fram till en syn på vad demokrati är som främst betonar delak— tighet i den process som leder fram till beslut.

Demokratiteorin har ibland velat reducera demokrati till att enbart va- ra en teknik för beslutsfattande (se t ex Johansson, Hilding 1975). En så- dan syn på demokrati är inte förenligt med de uppfattningar om demo- kratins innebörd som aktiva inom studieförbunden här gett uttryck för. Man kräver mer av demokratin. Från detta större krav på demokratiskt deltagande formas också tanken på folkbildningens eller det egna studie— förbundets betydelse för demokratin.

Som man kan förvänta uttrycker IP nästan genomgående en tilltro till folkbildningens och det egna studieförbundets betydelse för demokratin. Det man säger om detta anknyter till den egna demokratisynen. Stu- diecirkelns betydelse för att stärka deltagarna, ge dem tilltro till den egna erfarenhetens och insiktens värde ses som betydelsefull. Det är genom att stärka deltagarnas självförtroende, förmåga att kommunicera och ge ut- tryck för sin uppfattning och vilja att ta del i samhällets utveckling, som studieförbundens cirkelverksamhet i första hand bidrar till att stärka de— mokratin.

I svaren kan urskiljas fyra olika sätt på vilka man menar att studieför—

bundet kan utgöra ett stöd för demokratin. Det första, deltagarnas person— liga utveckling, har jag redan nämnt. Vid sidan av detta nämner många att aktuella samhällsfrågor ofta bearbetas i cirklar. Utbildning av funktionä- rer och medlemmar i de egna organisationerna och i viss utsträckning också förtroendevalda i kommuner nämns från fiera av förbunden. Den fjärde punkten som nämns från några håll är en allmän höjning av kun— skapsnivån som anses vara av värde för demokratin.

Att studiecirkelarbetet i sig, genom sättet att arbeta, fostrar till ett de- mokratiskt förhållningssätt, ger träning i demokrati är en uppfattning som uttrycks av intervjuade från samtliga studieförbund. Man talar om att stu- diecirkeln ger förmåga att sovra i strömmen av information som möter människor. Man lär sig se hur man kan ”stapla brädema på sitt eget sätt”. I studiecirkeln ”lär man sig prata” tränas att uttrycka en egen uppfattning menar de fiesta IP. Man tränas att framföra sina åsikter och då också i po— litiska sammanhang, i stat och kommun. I studiecirklar växer människor och blir starkare i sina demokratiska uttryck säger en. En IP talar om att förbundets arbete bidrar till att stärka demokratin genom att ”deltagarna medvetandegörs om sin roll i samhället, att de ska vara med och ta an— svar”.

En IP från en lokalavdelning hävdar att allt vad studieförbundet gör är ett stöd för demokratin genom att människor växer och blir starkare, de får en bredare syn. När samma IP ska ge exempel på bra folkbildning så tar hon en cirkel i klädsömmnad med ensamma mammor, av vilka fiera är arbetslösa, som deltagare. Över symaskinema diskuterar man drogpro- blemen i staden. Ungarna kan vara med. IP sammanfattar: ”Klädsöm- naden stärker deras självförtroende, handfast ser de att de kan producera nånting samtidigt som det händer någonting häruppe. Dom är trygga för den här delen och deras ensamhet minskar, dom är en grupp.” Detta är en sida av vad man menar när man talar om deltagarnas personliga växt.

En annan sida gäller villkoren för samarbete i grupp. I en cirkel för- väntas man klargöra sin egen uppfattning, relatera sin erfarenhet till det gemensamma studieämnet. Samtidigt förväntas man lyssna på och förstå andra deltagare, deras utgångspunkter och uppfattning. Det blir, hävdar mina IP, en träning i lyssnande, förståelse och respekt för andra männis- kor och deras uppfattning, som är en förutsättning för demokrati. I varje fall med den innebörd som man själv vill ge begreppet demokrati.

En annan IP, rektor i ett förbund, framhåller det offentliga samtalets be- tydelse för demokratin. Studieförbunden håller igång ett offentli gt samtal som underlättar förändringar och ger människor möjlighet att påverka vad som sker. ”Det offentliga samtalet är” menar denne, ”folkbildningens viktigaste bidrag till demokratin”.

Samtalet i studiecirklar gäller, menar många IP, ofta aktuella samhälls-

frågor och tänker då särskilt på studiekampanjer om aktuella samhälls- frågor. Det gäller t ex studiet inför folkomröstningen om kärnkraft. En rad liknande exempel av olika dignitet finns. När intervjuerna genomfördes pågick just studier av EG/EU inför den kommande folkomröstningen. Detta arbete framhålls från samtliga studieförbund som ett av de egna in- satserna till stöd för demokratin.

En tredje punkt som man menar utgör studieförbundets bidrag till stöd för demokratin gäller utbildning av förtroendevalda funktionärer och medlemmar i folkrörelseorganisationer. Denna uppfattning är dock tydlig endast inom vissa av studieförbunden. På denna punkt skiljer sig alltså förbunden åt. Det är förbund med en tydlig och stark organisationsan- knytning som framhåller studiecirkelns betydelse för att utbilda ledare och funktionärer inom medlemsorganisationerna. I ett par fall genom att allmänt genom att peka på studieförbundets betydelse för sina medlems— organisationer. I studiecirklar rustas medlemmarna för arbetet i rörelsen. Inom studiearbetet finns också en friare debatt än i rörelsens övriga orga- nisationer, vilket ger ett bidrag till idéarbete och nytänkande.

För SISU intar just utvecklingsarbetet i föreningarna ett centralt inslag i arbetet. Man vill starta med demokratin i de egna föreningarna med för- eningsutveckling som utgår från demokratiska arbetsformer och syftar till att fördjupa demokratin, föreningsdemokratin. Genom att medlemmarna lär känna föreningen och dess villkor ökar också deras vilja och förmåga att ta ett demokratiskt ansvar för dess verksamhet. Det är inom medlems- organisationema och i deras arbete som studiearbetet utgör ett stöd för demokratin

Jag har tidigare berört tanken att kunskap, en tillräckligt hög bild— ningsnivå, hos medborgarna, ses som en förutsättning för demokrati. I linje med detta pekar några IP på studieförbundens kunskapsarbete som ett bidrag till att stärka demokratin generellt. Så konstaterar en IP att hans förbund inte arbetar med aktiv skolning för demokrati. Han pekar istället på att studieförbundet ger människor möjligheter att fungera i ett demo— kratiskt samhälle och på kunskapernas betydelse för demokratins utveck- ling. En annan IP menar att de ”alltmer komplicerade frågorna (i samhäl- let) gör kunskapsspridningen till en allt viktigare del av den demokratis- ka processen.”

Den demokratisyn som de intervjuade ger uttryck för präglas, som framgått, av tanken på demokrati som en process där vägen fram till ett beslut är lika viktig som beslutet. Man betonar alla människors lika värde och allas, både rätt och möjlighet att delta. Det framstår utifrån en sådan syn på demokrati som naturligt att man framhåller studiecirkelns demo— kratiska arbetssätt i små grupper som ett sätt att stärka demokratin i sam- hället.

Om man med demokrati menar ett tillstånd där så många som möjligt kan medverka i beslutsprocesser och påverka förhållandena inom den eg- na organisationen eller i den politiska processen och för övrigt även i ar- betslivet så blir en verksamhet, som kan anses stärka människors möjlig- heter att delta, ett sätt att stärka demokratin. Det f1nns en tydlig släktskap mellan den syn på vad demokrati är som uttrycks i intervjuerna och den bild företrädare för alla studieförbund ger av på vilket sätt studieförbun- den bidrar till att stärka demokratin. Detta gäller också för de som hävdar samtalets allmänna betydelse och i linje med detta framhåller det demo- kratiska värdet av att aktuella och viktiga samhällsfrågor förs ut i ett brett Studiearbete.

Ibland har det hävdats att studier av samhällsfrågor skulle ha ett sär— skilt värde ur demokratisynpunkt. En sådan hållning har kritiserats av Inge Johansson (Johansson, Inge 1991). Han menar att samhällsstudier i fiera av studieförbunden domineras av ”en systematiserad utbildning för olika uppgifter i samhälls- och föreningsliv, styrd och vägledd av centralt utarbetade studieplaner och läromedel” (a a s 38). En sådan utbildning skulle rent av kunna uppfattas som inriktad mot en lokal organisationse— lit. I den mån som en sådan tolkning av studieförbundens arbete med oli- ka former av funktionärsutbildning har fog för sig svarar den inte mot den demokratisyn som uttrycks av de intervjuade.

De IP som lyfter fram funktionärsutbildningen som ett av de sätt ge- nom vilka studieförbundet stärker demokratin stannar inte med detta. Man framhåller att det just är fråga om en träning för och utbildning i de- mokratiskt ledarskap.

Det kan diskuteras i vilken grad tanken, att studieförbunden stärker de- mokratin genom kunskapsspridning, kan verifieras. Blir de som deltar i studiecirklar mer demokratiskt kapabla. Att bättre inblick i frågorna, un- der i övrigt lika förutsättningar ökar möjligheten till goda beslut torde in— te ifrågasättas. Bakom betoningen av kunskapens betydelse tycks dock finnas tanken att utjämning av kunskapsklyftor i sig skulle leda till kon- sensus mellan styrande och styrda.

En sådan hållning bortser både från politikens intressemotsättningar och kunskapens komplexitet. Beslut såväl i organisationer som i politiska sammanhang påverkas inte enbart, kanske inte heller främst, av kunskap om mål och konsekvenser utan också bl a av de berördas olika intressen liksom av att deltagandet i viss män kan vara slumpartat (se bl a March/Olsson 1976). Inte heller är kunskap objektiv och oberoende av intressen eller värderingar

På den här punkten kan alltså finnas en viss brist på kongruens mellan den dominerade demokratisynen och hur man uppfattar studieförbundens betydelse för demokratin. Här kan noteras att IP som framhåller kun—

skapsargumentet är de samma eller finns i samma studieförbund som de vilka ger den svagaste anslutningen till den dominerande demokratisy- nen.

Sammanfattning

Vad man utifrån denna genomgång kan säga är att tilltron till folkbild— ningens betydelse för demokratin är beroende av vilken demokratisyn man företräder. För den som har en smal, eller funktionalistisk syn på de— mokratin är folkbildningens och studiecirkelns bidrag av begränsat värde. Om medborgarnas insats begränsas till att välja mellan eliter är det breda deltagandet och den demokratiska skolningen av mindre vikt. Om man däremot menar att ett demokratiskt samhälle, eller vilken annan demo- kratisk organisation som helst för övrigt, ställer krav på deltagande och medansvar blir bilden en annan. En djup demokrati eller den interaktiva demokrati som Lewin (Lewin 1970) pläderar för förutsätter både vilja och förmåga till deltagande hos medborgare och medlemmar.

I en sådan demokrati kan det offentliga samtalet inte begränsas till att beröra en liten grupp, det måste beröra många människor i deras dagliga liv. Denna demokrati förutsätter också människor med, inte bara tilltro till det politiska systemet utan också tilltro till den egna förmågan att, ensam eller tillsammans med andra, både ta del i och påverka det politiska ske— endet.

Det är utifrån en sådan syn på deltagardemokrati och demokratisk pro— cess som studieförbundens företrädare menar att studiecirkeln har något att bidra med för samhällets demokratiska liv och utveckling. Utifrån en formell, funktionalistisk demokratisyn, där det breda deltagandet inte ses som en nödvändig del, blir inte folkbildningens och studiecirkelns even- tuella bidrag till demokratin lika viktig.

Jag har här, från mitt intervj umaterial, lyft fram fyra olika dimensioner genom vilka man menar att folkbildningen stöder ett demokratiskt sam— hällsskick. Dessa kan ge hållpunkter för fortsatta studier av sambanden mellan demokrati och studieförbundens bildningsarbete.

Den dimension som finns med i de allra fiesta intervjuerna och åtmins- tone berörs av någon företrädare för alla studieförbund är den som gäller personlig utveckling, i detta sammanhang utvecklingen av en demokra- tisk personlighet.

För de allra fiesta av mina IP, är det viktigt att människor stärks och ser sina egna möjligheter att delta i och påverka vad som sker, i föreningsli- vet, på arbetsplatsen och i politiken. Med den utgångspunkten kan också en cirkel där ensamma mammor syr barnkläder tillsammans vara av vär-

de för demokratin. En sådan cirkel kan betyda något därför att människor möts till samtal som berör för dem viktiga frågor. Där kan de få insikter och styrka att se och handla för sitt eget och sina barns bästa.

För den elit som vill sköta samhällsfrågoma utan inblandning kan det breda samtalet i många olika grupper bli till en störning. Detta just därför att samtalet fördjupar och stärker demokratin. Det är i varje fall den bild fiertalet av studieförbundens företrädare har av demokrati och av folk- bildningens betydelse för att stärka och fördjupa denna.

Den andra dimensionen gäller studiecirkeln som den plats där funktio- närer i föreningslivet och i politiska församlingar utbildas och tränas för sin uppgift. Som framgått finns detta med i den bild fiera av studieför- bunden har av verksamhetens betydelse. Ett exempel är den IP, från ABF, som berättar om hur kvinnor i studiecirkelns form förbereder sig på poli- tiska uppdrag. Genom studiearbetet arbetar man för förnyelse på politis— ka förtroendeposter.

Den tredje dimensionen gäller studiecirkelns betydelse för det offentli- ga samtalet. Här har utvecklats en tradition att använda studiecirkeln och studieförbunden för att föra ut aktuella frågor till allmän belysning. Sådan verksamhet kan vara av två skilda slag. Det kan vara fråga om att föra ut information, sprida elitens uppfattning ut till så många som möjligt. Då blir verksamheten enkelriktad och det ärinte fråga om egentligt samtal.

Det kan å andra sidan vara fråga om just offentliga samtal där männis- kor stimuleras att tillsammans dryfta viktiga frågor. Sådana aktiviteter kan resultera i åtminstone försök att påverka uppåt i samhällets besluts— apparat. Det finns kanske inte så många men dock exempel på hur orga- nisationer i studiecirkelns form genomför rådslag om för organisationen interna frågor eller samhällsfrågor av vidare intresse.

Vad sådan studieverksamhet faktiskt betyder för medvetenheten om olika frågor vet vi lite eller inget om. En konsekvens av sådant studiear- bete kan vara att det ger ökad legitimitet åt det politiska beslutsfattandet. Det kan också få motsatt effekt om människor upplever att väl grundade opinioner blir överkörda när beslut fattas eller finner att ett rådslag inte är seriöst menat utan endast ett sätt att föra ut redan gjorda ställningstagan- den.

Givetvis gäller detta inte enbart de stora frågor som samtidigt fångar intresset hos många kanske hela nationen eller medlemmar över hela lan- det i en stor folkrörelseorganisation. Det gäller också det mera vardagliga studiet av frågor som är aktuella för en viss grupp på en viss plats. I stu- dieförbundens ämnesstatistik kan man se tecken på en sådan kontinuerlig verksamhet som berör politiska partier och fackliga organisationer men också andra rörelser och organisationer.

Den fjärde dimensionen gäller värdet för demokratin av en generell

höjning av bildnings- och kunskapsnivån. Detta perspektiv finns mest i de studieförbund som står utanför folkrörelsesfären. En del uttryck kan upp— fattas som en förhoppning att spridning av kunskap, upplysning, ska lösa politiska konfiikter. Man tycks se en motsättning mellan de välinformera— de som vet och därmed har nått rätt uppfattning och de ännu oinformera- de som inte förstår sammanhangen. Folkbildningens roll blir då att skapa konsensus genom att sprida kunskap till så många som möjligt.

Frågan om folkbildningens och studiecirkelns bidrag till det demokra— tiska samhällets skydd och utveckling är komplex och mångdimensionell. Uppfattningen om folkbildningens värde för demokratin tycks hänga samman med hur man uppfattar begreppet demokrati, vad man menar att demokrati är.

Att i någon objektiv mening avgöra om de som hävdar folkbildningens betydelse för att stärka demokratin har rätt i denna uppfattning ställer sig ändå svårt. Detta inte minst därför att de utgår från en bestämd demokra- tiuppfattning. Därmed kommer man in på värderingarnas område och de objektiva svaren blir inte bara svåra att nå fram till utan kanske också oin— tressanta.

Verksamheten har breddats

Studieförbundens verksamhet har en betydande omfattning. Sedan länge finns en detaljerad statistik som bl a redovisar studiecirklamas ämnesval. 1993 genomförde Folkbildningsrådet en särskild undersökning som ger vissa uppgifter också om deltagarna. Med hjälp av sådana uppgifter ska jag i detta avsnitt komplettera bilden av organisationsutvecklingen.

Som framgår av det föregående var studieförbundens verksamhet fram to rn 1940-talet helt inriktad på föreningslivet. Man organiserade och för- medlade bidrag till studieverksamhet inom folkrörelsernas lokala före- ningar vars medlemmar därigenom fick möjlighet till en utvecklande ak- tivitet. De, relativt sett, få människor som deltog fick på detta sätt utbild- ning och träning för uppgifter i rörelsens tjänst.

Bildningsarbetets betydelse för folkrörelsernas möjligheter att påverka och förändra samhället under denna tid har påvisats av fiera forskare (Ambjörnsson 1988, Arvidsson 1985, Johansson Inge 1985). Medlem- marnas läsförmåga och samhällsorientering utvecklades, man skaffade sig kunskaper i föreningsarbete, ekonomi mm, kunskaper som behövdes för att sköta arbetet i de egna organisationerna och när man så småning- om fick ta politiskt ansvar i kommunerna.

Från 1950-talet riktade sig studieförbundens verksamhet mera utåt mot allmänheten. Både1944 års folkbildningsutredning och det följande riks—

dagsbeslutet syftade till att studieförbunden skulle vidga sin uppgift. Studieförbunden riktade sig därefter mot allmänheten, delvis kanske som en följd av att gränserna för innehållet i verksamheten vidgades. Nya grupper av intresserade deltagare kunde nås.

Från den här tiden kan man följa utvecklingen i statistik som bl a bely- ser cirklamas ämnesval. Verksamheten omfattade, ett par år efter 1947 års beslut om bidrag, 25 000 cirklar. De följande tio åren mer än tredubblades antalet cirklar för att under nästa tioårsperiod än en gång fördubblas. Den volymmässiga ökningen har sedan fortgått, kraftigast under 1970-talet, så att den 1993/94 omfattade 330 000 studiecirklar. Från 1970-talet har till- kommit olika former av kulturprogram. 1993/94 redovisades över 115 000 sådana program.

Ämnesinriktningen redovisas sedan 1975 i tio huvudgrupper. Tidigare uppgifter kan hjälpligt överföras till samma grupper. Om vissa mindre ämnen, som dessutom är svåra att jämföra mellan äldre och nyare statis— tik sammanförs får vi den bild av utvecklingen som framgår av tabell 3: 1.

Inom varje grupp är spridningen av ämnen stor, tydligast kanske för estetiska ämnen och vad som här kallas för övriga ämnen. I gruppen es— tetiska ämnen dominerar utövande verksamhet, med amatörer inom mu- sik och teater samt olika former av bildskapande och konsthantverk. Detta område har under perioden växt i omfång från 4 500 till 131 800 cirklar eller från 18 till 40 procent av det totala antalet studiecirklar. Om jämförelsen görs på studietimmar blir de estetiska ämnenas andel 47 procent.

Tabell 3:1

Studieverksamhetens ämnessammansättning 1949/50—1993/94, procent.

Ämne 1949/50 1959/60 1969/70 1979/80 1993/94 Beteendevet. humaniora 7 15 9 8 10 Estetiska ämnen 18 28 32 39 40 Matematik, naturvetenskap 4 3 4 4 8 Samhällsvetenskap, information 23 17 23 21 18 Språk 22 15 18 17 10 övriga ämnen 26 23 15 11 13

Källor: Samverkande bildningsförbundens verksamhetsberättelser, SCB

Det ämnesområde som 1949/50 samlade fiest cirklar var samhällsstudier, som då omfattade nästan en fjärdedel av alla cirklar. Det därnäst största området var språk. Båda dessa områden har minskat sin andel av den to- tala verksamheten. Detta samtidigt som antalet samhällscirklar har tio- dubblats och antalet språkcirklar sexdubblats. Samhälls- och språkstudi-

ets minskande andel är alltså en följd av att antalet cirklar i estetiska äm— nen ökat så mycket mer.

Som nämnts tidigare har verksamhetens förankring i de anslutna orga— nisationerna minskat från ungefär 1950. Tillgängliga uppgifter tyder på att studieförbunden genomför en fjärdedel av sin verksamhet inom med- lemsorganisationema.

Föreläsningar har genom förbundens hela historia varit en del av verk- samheten. Från 1974 har denna breddats till en allmän programverksam- het och nått en helt annan omfattning. 1974 års beslut om ny kulturpolitik innebar att studieförbunden tilldelades en kulturpolitisk roll. Denna för- verkligas till en del inom den utövande amatörverksamhet på konstområ- den som genomförs i studiecirkelns form. En annan del är verksamheten med kulturprogram inkl. föreläsningar.

1993/94 genomfördes i studieförbundens regi över 115 000 kulturpro- gram med tillsammans över 11 miljoner deltagare.7 Konserter av skilda slag utgör 40 procent av antalet program, föreläsningar närmare 30 pro- cent. Vidare linns teater, utställningar, dans mm. Detta innebär att studie— förbunden är en av de största arrangörerna av sådana program i landet.

Sådana uppgifter visar att studieförbundens roll och uppgifter kraftigt har förändrats. I ett längre perspektiv har man gått från att vara en orga— nisatör av studier i folkrörelsernas tjänst till att erbjuda studier och kul- turprogram till allmänheten. Den ämnesmässiga tyngdpunkten i studiet har förskjutits från områden av direkt intresse för rörelsens samhällsarbe- te till kulturämnen, som inte har samma omedelbara intresse för de tunga medlemsorganisationerna.

Utvecklingen har ytterligare förstärkts från 1970-talet och framåt. Studieförbunden har mer och mer utvecklats till kulturorganisationer. Förutom att amatörverksamhet i musik, teater osv är den största gruppen av studiecirklar med över en miljon deltagare av totalt 2,7 miljoner har man nu mer än 11 miljoner deltagare i kulturprogram av skilda slag.

Studieförbundens förankring i skilda organisationer är visserligen fort— farande viktig men på ett organisatoriskt plan. Utvecklingen har gått mot att man blivit mer och mer beroende av att möta allmänhetens intressen. Det är endast genom att rekrytera deltagare från den stora allmänheten som studieförbunden kan upprätthålla sin verksamhet och därmed leva vidare.

Detta förhållande framträder också i mitt material av intervjuer och do-

7 Utvecklingen av denna verksamhet från 1974 till 1985 beskrivs 1 Kultur i stu- dieförbunden.

kument från lokalavdelningar. Av intervjuerna framgår också att man de allra senaste åren i en del fall gått in på nya områden i samarbete med kommuner. I viss mån går man också in för att bedriva verksamhet i kom- mersiella former, genomför utbildningar eller annan verksamhet på be- ställning av företag och offentliga organ t ex kommunala förvaltningar.

Vad gäller ämnesval överensstämmer de lokala bildemai stort med vad den samlade statistiken anger. Vissa skillnader förekommer givetvis mel— lan såväl orter som studieförbund. Det största ämnesområdet är det este— tiska. Detta gäller även i förbund som tydligt prioriterar andra områden. I några fall räknar man dock med att detta område kommer att minska. TBV nrarkerar sin inriktning mot tjänstemäns kompetensutveckling men den mesta verksamheten finns inom vad man kallar för kultur och fritid.

I verksamhetsplaner och redovisningar framhålls av samtliga förbund, utom FU och Mbsk, en inriktning mot och samverkan med medlemsor- ganisationerna. För fiera av förbunden gäller i realiteten att de fiesta av deltagarna rekryteras utanför organisationerna. Från ABFs lokalavdel- ningar hävdas att intresset för studier är svagt inom den fackliga rörelsen. Det är främst pensionärs- och handikapporganisationer som är angelägna om samarbete och vill driva ett aktivt studiearbete. Uppfattningen är lik- artad inom SV.

1 intervjuerna finns också några exempel på hur man söker nya verk- samhetsfält, antingen mot det offentliga eller mot företagen. I en kommun har fyra förbund i samarbete tagit ansvar för en del av den musikunder- visning som den kommunala musikskolan tidigare bedrivit. Man diskute- rar också att ta över viss verksamhet på kommunala ungdomsgårdar.

Ett visst intresse för att ta över verksamhet från Komvux tycks också finnas. I något fall har man avstått därför att resurser saknats. Andravisar en tydlig öppenhet för att gå in på fler kommunala områden. Komvux språkundervisning menar man ex v att man skulle kunna ta över. I en stor kommun pågår en utredning om att lägga över en del av Komvux verk- samhet på ABF. Från ABFs sida hävdas då att man med folkbildningens pedagogik skulle lyckas än bättre än vad man gjort i den kommunalt driv— na verksamheten med att nå och ge kunskaper åt grupper som är i störst behov av kompletterande utbildning.

Andra exempel på nytänkande vad gäller arbetsformer och målgrupper är en yrkesinriktad målarskola. Svenskundervisningen för invandrare sköts i ett fall av tre studieförbund som delar på verksamheten. På många håll finns en uttalad öppenhet mot att gå in och driva utbildning på upp- drag för företag eller kommunala förvaltningar.

De uppgifter som här redovisats stöder slutsatsen att även de folkrörel— sebaserade studieförbunden vad gäller den rapporterade verksamhetens innehåll och inriktning står alltmer fria i förhållande till sina medlemsor-

ganisationer. Trots uttalade ambitioner att verka inom medlemsorganisa- tioner och mot speciella målgrupper så är det efterfrågan på vissa ämnen som avgör hur verksamhetens sammansättning kommer att se ut totalt.

Verksamheten inrymmer alltmer som tillhör människors intressen utan- för arbetslivet och som ofta även utövas vid sidan av föreningslivet. Den starka koncentrationen till estetiska ämnen och till gruppen övriga ämnen är ett uttryck för detta. Samtidigt har såväl samhällsstudiet som de huma- nistiska ämnen fortfarande en stark ställning.

Förhållandet kan nog bäst tolkas som en diversifiering av verksamhe- ten. Studieförbunden betyder fortfarande mycket för sina medlemsorga- nisationer men därutöver har man tagit på sig uppgiften att möta männis- kors behov av stimulerande och utvecklande verksamheter på sin fritid. Inom ramen för studieförbundens cirkelverksamhet finns möjlighet att tillgodose ett växande behov av att delta i skapande verksamhet av skilda slag eller att fördjupa sig i något specialintresse.

Till bilden hör också studieförbundens roll som arrangörer av kultur- program. Studieförbunden ordnar föreläsningar i de mest skilda ämnen, konserter inom ett stort spektrum av stilar, teater och utställningsverk- samhet mm. Enligt Statens kulturråd är studieförbunden i mindre kom- muner den största arrangören av kulturprogram (Studieförbunden i kul- turliv och kulturpolitik).

En rimlig slutsats är att studieförbunden som organisationer utgör en viktig resurs för enskilda och grupper. Tillsammans med de statliga och kommunala bidrag, som studieförbunden disponerar, kan denna resurs användas för att möta skilda behov hos enskilda och grupper.

Ur samhällssynpunkt kan de medel som tillförs folkbildningen använ- das för att genomföra politiska ambitioner. Detta kommer till uttryck i den roll som staten tilldelat studieförbunden inom vuxenutbildning och kulturpolitik. Studieförbunden förväntas nå de grupper med vuxenutbild- ning som andra aktörer inom vuxenutbildningen har svårare att nå, som korttidsutbildade och människor med studiehinder av skilda slag. Inom kulturpolitiken är det studieförbunden som får förmedla statligt kultur- stöd ut till de yttersta förgreningarna. De når ut i lokala sammanhang dit inga kulturinstitutioner har förutsättningar att nå fram.

De studieförbund som bildats inom rörelser och föreningsliv har ge- nom hela sin historia varit en integrerad del av dessa och svarat för rörel- sens utbildnings- och kunskapsbehov ute i de många lokala miljöerna. Även om denna uppgift, relativt sett, får en minskande andel av resurser— na tyder allt på att den alltfort, i absoluta tal, är lika viktig som tidigare.

Från den enskilde deltagarens horisont erbjuder studieförbunden en möjlighet att till rimliga kostnader utveckla personliga intressen av olika slag. Här hnns en stor bredd av intressen som studieförbunden möter. Av

ämnesstatistiken att döma är det intresset för att delta i estetisk skapande verksamhet som i första hand fyller studieförbundens cirklar.

Om studieförbundens företrädare ställs inför en tänkt valsitutation blir det i regel den estetiska verksamheten som prioriteras ned till förmån för ämnen som ligger närmare medlemsorganisationemas intressen. Detta är tydligt bland företrädare på central nivå men gäller också de lokala före- trädarna. Det är den egna profilen knuten till en viss folkrörelse eller idé som, tillsammans med samhällsstudier prioriteras högst. Tillfrågade om exempel på cirklar som inte fyller de egna kraven/målen är det oftast från det estetiska området man hämtar exemplen.

Samtidigt har verksamheten i estetiska ämnen ända sedan 1950-talet växt kraftigt. Nästan hälften av den studietid i timmar som rapporteras av studieförbunden är nu estetiska ämnen. Här tycks alltså finnas en mot- sättning mellan vad studieförbunden själva anser om syftet med verk- samheten och deltagarnas sätt att använda den struktur som studiecirkeln erbjuder.

Denna skillnad mellan bidragsgivarnas och studieförbundens syn på verksamheten och hur såväl deltagare som icke deltagare bland allmän- heten ser på studiecirkeln understryks ytterligare av Folkbildningsför- bundets undersökning av deltagande i studiecirklar.

I undersökningen frågade man om deltagarnas motiv för att delta i stu— diecirklar. Svaren visar att inhämtande av kunskaper för yrkesarbete till— sammans med kunskaper för förenings- eller fackligt arbete i mycket liten utsträckning anges som motiv för deltagande. Det vanligaste motivet, som över 42 procent av deltagarna anger, är att man vill skaffa sig bättre kunskaper inom något specialområde. (Svensson 1994 s 18)

Studieförbunden som institutioner

De elva studieförbund som är verksamma nu har skapats och utvecklats från delvis olika utgångspunkter. Några av dem har direkta rötter i 1800— talets stora sociala rörelser. Andra har formats i anslutning till organisa- tioner och rörelser som växt fram senare. Ett av förbunden har sina rötter i universitetsmiljö och ett har formats i anslutning till tjänstemannarörel- sens behov av facklig och yrkesmässig utbildning. De förbund som orga- niserats i anslutning till folkrörelseorganisationer hör hemma i skilda ide- ologiska sammanhang.

Trots förbundens i viktiga avseenden olikartade historia och ideologis- ka hemvist har jag i det föregående hävdat att de utgör ett organisatoriskt fält. Genomgången av studieförbundens folkbildningssyn visar också att de utvecklat en i stora drag gemensam syn på vad man menar med folk-

bildning och att man har en hög grad av samsyn på vad demokrati är. De synsätten ligger också till grund för hur man tolkar den egna verksamhe- tens betydelse för demokratin.

Samtidigt kvarstår skiljaktigheter. Om man från den allmänna beskriv- ningen av vad man menar med folkbildning går till frågan om hur för- bunden ser på sin egen uppgift så framträder tydliga skillnader, som kan hänföras till de skilda ideologiska sammanhang där respektive studieför- bund har formats och alltfort har en form av hemhörighet (Svensson 1995).

Studieförbunden arbetar på i väsentliga avseenden likartade villkor. Alla har en relation till organisationer eller andra sammanhang som riktar olika former av förväntningar mot förbunden. Även om detta är tydligast för de som arbetar i anslutning till folkrörelseorganisationer så gäller det även övriga inklusive FU som ju har akademiska värderingar och förhåll— ningssätt att förhålla sig till.

Medlemsorganisationer har mer eller mindre tydliga krav på sitt studi— eförbund. I intervjuerna finns exempel på både latent och öppen konfiikt om detta. Det finns en öppen eller dold kamp om resurser mellan med- lemsorganisationer inbördes och mellan verksamhet inom medlemsorga- nisationema och den öppna verksamheten. I sådana konflikter måste an— svariga i studieförbundet, såväl styrelser som ledningspersonal agera uti— från studieförbundets totala intresse. Från professionell synpunkt kommer studieförbundet som organisation, dess trygghet och fortsatta verksamhet att vara ett huvudintresse.

I den avvägningen tvingas man ta hänsyn både till organisationernas krav och till behovet av att uppehålla en verksamhet som rekryterar del— tagare från allmänheten. I en sådan professionell bedömning kommer också bidragsgivarnas förväntningar in. Staten har i proposition och riks— dagsbeslut uttryckt bestämda förväntningar på studieförbundens ageran— de. För förbunden är det avgörande att bevara förtroendet från en till- räckligt stark politisk gruppering. Legitimitet hos de politiska beslutsfat— tarna är ett överlevnadskrav för studieförbunden.

4. Mellan stat — medlemsorganisation och deltagare

I föregående kapitel har jag visat hur studieförbunden institutionaliserats. De har utvecklats till ett gemensamt fält av institutionaliserade organisa- tioner med en i väsentliga avseenden gemensam syn på viktiga begrepp som folkbildning och demokrati. Trots sina olikheter delar förbunden en likartad situation. Det gäller knytningen till medlemsorganisationer eller andra intressen som har ett likartat inflytande, och ett betydande beroen- de av en offentlig finansiering och därmed följande krav på politisk och opinionsmässig legitimitet.

I detta kapitel ska jag granska hur man i ”det mogna studieförbundet” hanterar de skilda förväntningar som finns inbyggda i organisationerna och i den omgivande strukturen. Vilka skillnader finns mellan studieför— bunden? I vilken mån överensstämmer studieförbundens syn med den re— gering och riksdag uttalat? En annan fråga gäller eventuella skiljelinjer inom studieförbunden. I vilken grad finns en samsyn mellan förbundsled— ningar och lokalt ansvariga?

Underlag för granskningen är aktuella dokument mm från studieför- bunden och den senaste folkbildningspropositionen med dess förarbeten. Som tidigare använder jag också intervjudata för att belysa frågorna.

Rörelseanknytning och struktur

Hur ser då studieförbundens inre struktur ut, hur fördelas ansvaret mellan centralt och lokalt? Hur kan man balansera mellan olika intressen?

Respektive förbunds inre struktur regleras av dess stadgar. En genom— gång av aktuella stadgar visar på stora likheter men också tydliga skillna- der. Dessa finns främst på två punkter; förhållandet mellan anslutna orga- nisationer å ena sidan och de egna regionala/lokala organen å andra sidan samt antalet nivåer i den egna strukturen.

ABF är det förbund som har haft och har den tydligaste skiljelinjen mellan centralt och lokalt. Det var riksorganisationer som bildade ABF; man har från riksförbundets sida rekommenderat lokala enheter av med- lemsorganisationer att samarbeta genom studieavdelningar. Samarbetet inom ABF—organisationen har klarats genom regelbundna förbundskon— ferenser som dock, åtminstone formellt, endast varit samrådsorgan utan egen beslutskapacitet.

Genom nya stadgar som antogs 1991 har förhållandet ändrats. Distrikt/avdelningar har nu en viss representation i representantskapsmö- tet, som är förbundets högsta beslutande organ, och är även garanterade ett mindretal platser i förbundsstyrelsen.

I SISU, det senast bildade studieförbundet, ligger inflytandet helt hos medlemmarna som är specialidrottsförbund anslutna till Riks- idrottsförbundet och deras medlemsföreningar. Distrikt med avdel- ningar är organ för den regionala verksamheten och på motsvarande sätt knutna till distriktsidrottsförbunden. Någon plattform för dis— trikt/avdelningar i riksidrottsmötet, som är förbundets högsta beslutan- de organ finns inte.

TBV är det förbund som har den mest sammanhållna organisationen. Medlemmar är till TCO anslutna riksorganisationer. Förbundet är organi- serat i avdelningar för regional/lokal verksamhet men dessa är inte egna juridiska personer utan delar av riksorganisationen. Förbundets rektor har det samlade resultatansvaret för hela TBV och de lokala cheferna rappor— terar till honom. För att förankra den lokala/regionala verksamheten i medlemsorganisationema finns särskilda representantskap inom varje så- dan enhet.

För övriga studieförbund med förankring i folkrörelseorganisationer gäller att man i varierande grad ger lokala och regionala enheter inom stu- dieförbundet inflytande också på förbundsnivå. Detta förhållande kan som i SV uttryckas som att förbundet omfattar avdelningar och distrikt el— ler i Mbsk som att förbundet består av förbund, distrikt och avdelningar. I andra fall som i FS och NBV, är förbundet uppbyggt av medlemsorga- nisationer av rikskaraktär och organiserat 1 avdelningar. I Sfr sägs också Sfr's distrikt vara medlemmar av förbundet.

I alla de senast nämnda studieförbunden, liksom i SKS och KFUK- KFUMS studieförbund har distrikt/avdelningar representationsrätt i för- bundets högsta beslutsorgan. I SVs förbundsstämma har ”studieför- bundsapparaten” väsentligt fler ombud än de centrala medlemsorganisa- tionerna. I detta fall finns dessutom en omfattande motions— och yttran— derätt som ger även cirkeldeltagare en möjlighet att påverka beslutsprocessen. Även i Mbsk har ombud valda inorn distrikten majori- tet på stämman. I övriga fall, där man av stadgarna kan dra slutsatser om detta, domineras stämman av ombud valda av medlemsorganisationer på riksnivå.8

” Antalet ombud är i vissa fall knutet till verksamhetens omfattning på ett så— dant sätt att en generell beräkning av proportionerna mellan olika grupper inte låter sig göra utan kännedom om verksamhetens fördelning på enheter.

I samtliga fall, även i TBV, finns särskilda stadgar för den regionala/lo- kala verksamheten. Sådana stadgar beslutas centralt av representantskap eller förbundsstämma (beteckningarna varierar). I FS, NBV och Sfr är det entydigt förbundsstyrelsen som avgör vilka lokalavdelningar som ska fin- nas, deras namn och verksamhetsområde. Med detta följer också en, mer eller mindre tydligt uttryckt, möjlighet för förbundsstyrelsen att aktivt på- verka avdelningar, i Sfr är detta reglerat som en rätt att granska verksam- heten.”

I samtliga förbunds stadgar för avdelning finns inskrivet att avdelning- ens uppgifter är att lokalt bedriva studie— och annat bildningsarbete inom ramen för förbundets gemensamma ändamål eller mål. Vanligt är att sam- ma ändamålsparagraf tas in i stadgar för alla nivåer. I flera fall, som i NBV, Sfr och TBV, fastställs i lokala stadgar att avdelningen ska arbeta utifrån centralt fastställda riktlinjer eller planer.

FU, det studieförbund som saknar anknytning till folkrörelserorganisa- tion, har en något avvikande struktur. Från början var FU ett samverkans- organ för kursverksamheterna vid universiteten. Enligt de senaste stad- garna utgör dessa sektioner av förbundet. Årsmötet består av represen— tanter för sektionerna samt Folkuniversitetsföreningen. Jag uppfattar stadgarna så att det är de inom verksamheten aktiva, organisatörer och lä- rare, som har det avgörande inflytandet. Denna tolkning stöds också av intervjun med FUs generalsekreterare.

Stadgarna ger en formell struktur åt förbunden, men säger inte så mycket om hur den löpande verksamheten fungerar. Av redogörelsen ovan framgår att inflytandet på lite olika sätt fördelas mellan anslutna or- ganisationer och företrädare för den egna strukturen. Den roll som bi- dragsgivarna har framgår inte av stadgarna. [ fortsättningen ska jag, med intervjumaterialet som bas, redovisa hur man inom studieförbunden själ— va uppfattar ansvars— och rollfördelningen.

Fritt och frivilligt — deltagarna

Som framgått i det föregående betonar man från skilda håll studiearbetets fria och frivilliga karaktär. Enligt en vanlig uppfattning i studieförbunden är det främst deltagarnas frihet som avses. Detta är den genomgående uppfattningen hos mina IP såväl de från central som från lokal nivå.

9 Ett tillsynsansvar från förbundsledningen över den lokala verksamheten följer av de statliga bidragsvillkoren. Detta förhållande kan vara en bakgrund till vis— sa skrivningar men det berörs inte här.

Deltagandet är frivilligt och deltagarna har också möjlighet att påverka studiernas uppläggning och inriktning.

Mbsk betonar särskilt det individuella valet. En IP på central nivå ser med en viss tveksamhet på ”de här grupperna som går termin efter termin med samma deltagare”. En motpol till detta är SISU, där det inte alltid är ett personligt val att delta just i en studiecirkel. Om man är med i t ex ett fotbollslag kan hela laget komma att tillsammans delta i en cirkel om frå— gor som gäller lagets utveckling. Ett par av de lokalt ansvariga betonar dock att det även i sådana fall måste vara fritt för den enskilde lagmed- lemmen att delta i cirkelarbetet.

Det uppfattas som naturligt att studier som har direkt anknytning till en folkrörelseorganisation och anordnas i samarbete med denna hör hemma i rörelsens eget studieförbund. I övrigt betonas, även inom de starkast folkrörelsebetonade förbunden, deltagarnas frihet att välja cirklar och stu- dieförbund.

Deltagarnas frihet innebär dock inte att studieförbunden anser sig kun- na och vilja erbjuda vilka aktiviteter som helst. De flesta lokalt ansvariga säger sig avvisa cirklar och andra aktiviteter som man inte tycker passar in i folkbildningens ram. Det kan göras utifrån gällande statliga bidrags- villkor och/eller uppfattningar inom det egna studieförbundet om vad man bör syssla med. Konkreta exempel på sådant som man sagt nej till är svårt att få fram. Vissa lokala IP ger uttryck för att man vill försöka möta alla intressen som gör sig påminda från presumtiva deltagare.

Styr bidragen?

Den andra sidan av friheten gäller förbundets frihet. I stort sett anser man sig har full frihet i förhållande till bidragsgivare. De regler som förknip- pas med statsbidraget ses inte som hindrande eller styrande i det löpande arbetet. Förhållandet till bidragsgivaren uppfattas i allmänhet som ganska konfliktfritt och okomplicerat, en hållning som är mest entydig på central nivå i förbunden.

Från några av de centrala företrädare som intervjuats antyds principiell kritik mot delar av de krav som är förknippade med statsbidraget. En IP i Mbsk är tveksam till de krav på prioritering av vissa angivna målgrupper som finns i riksdagsbeslut och förordning. Man väljer att tolka detta som syftande på folkbildningen som helhet och att enskilda studieförbund kan uppvisa en annorlunda bild. Lokalt finns i Mbsk uttryck för ett tydligt ac— cepterande, när man från statens sida vill prioritera vissa grupper ”då får vi försöka inrätta oss efter det i den mån det går”.

En IP i FU menar att det finns en tendens till konflikt mellan statliga

regler och kommunala krav. Ett exempel på detta är det vanliga önske- målet från kommuner att allt organisationsstöd ska riktas mot ungdomar.

Liknade resonemang förekommer lokalt från TBV. En IP säger sig uppfatta riksdagens beslut som en indikation ”detta tycker staten är bra, tycker vi också att det är bra då kan vi jobba med det”. Kraven på att pri- oritera vissa grupper kan inte sättas i motsättning till en ”folkbildning för vanliga människor”. IP uppfattar att det blir mindre och mindre rätt att just vända sig till vanliga människor.

Flera IP säger sig inte se några svårigheter med de krav på prioritering av vissa målgrupper som regering och riksdag uttalat, därför att det är grupper som man ändå ser det viktigt att vända sig till. Bidragsgivarens och studieförbundets intentioner sammanfaller, menar man.

Lokalt upplever man i allmänhet inte att man är styrd av_krav från sta- ten som bidragsgivare. Det finns dock vissa olikheter mellan förbunden i bedömningen. En grupp framhållet självständigheten och menar att man ”har möjlighet att genomföra den verksamhet och profilera oss som vi själva vill” (Sfr). En IP från annat förbund säger att ”vi har bra möjlighe— ter att jobba utifrån det vi tycker” (ABF). De områden som i riksdagsbe— slutet anges som viktiga ”är ju områden som vi också tycker är viktiga”.

Från några förbund finns dock principiell kritik. Så menar IP från FS och SISU på en ort att även om man är fri som förbund så begränsas man av de regler som fmns. De krav på prioritering av vissa grupper som finns menar två IP från Mbsk respektive NBV är ett uttryck för en oönskad styrning. En IP från KFUK—KFUM ”känner att studieförbundens frihet begränsas av krav från bidragsgivarna och det sätt som man tilldelar me- del”. Främst avses i detta fall kommunerna.

Några IP riktar kritik mot olika former av projektbidrag. Det man avser är särskilda anslag till studier i vissa angivna ämnen som från samhällets sida anses viktiga. De aktuella exemplen vid den tid intervjuerna genom- fördes var särskilda bidrag till EU—studier och anslag till studier för ar- betslösa. Sådana specialdestinerade bidrag kan, menar några, snedvrida verksamheten. Från centralt håll togs detta upp av en IP som dock menade att detta inte var något problem. Denne uppfattade det speciella bidraget som en möjlighet som varje förbund fritt kan välja att utnyttja eller inte.

Huvudintrycket är ändå att studieförbunden i stort sett känner sig fria i förhållande till bidragsgivarna. De etablerade mönstren för bidragsgiv- ningen och de villkor som är förknippade med denna är antingen så inte- grerade med studieförbundens egen hållning eller så öppna att de inte känns besvärande. Samtidigt finns det uttryck för en form av vaksamhet mot vad bidragsgivaren säger. Det innebär oftast att man tolkar uttalanden från bidragsgivaren till sin egen fördel. Några av mina IP ser dock risker för att friheten begränsas. Farhågoma riktas då främst mot kommunerna.

Del av en folkrörelse eller fria studieanordnare

Medlemsorganisationerna uppfattas i första hand som samarbetspartners. I något fall godtas uttrycket uppdragsgivare. Några av mina IP vill und- vika båda dessa begrepp och talar om medlemsorganisationema som t ex ”våra ägare”. Någon talar om ett dialektiskt förhållande mellan studieför- bundet och dess medlemsorganisationer. En IP från SV riks talar om or- ganisationerna som ”vår ideologiska grund” någon man får ”ideologisk kraft” ifrån medan studieförbundet å andra sidan ses som ”någon form av ideologisk smedja” för organisationerna.

För Mbsks del uppfattar jag det som att förbundet har en gemensam historia och idébas med medlemsorganisationema medan man i sitt arbe- te känner sig oberoende av dessa. Förbundet talar om folkbildningsrörel— sen som en egen folkrörelse som inte behöver förankras i någon annan rö- relse eller organisation. TBV beskriver förhållandet i närmast affärsmäs- siga former. De anslutna organisationema är förbundets viktigaste samar- betspartners med vilka man strävar efter ett förhållande som är till ömsesidig nytta. Fackförbunden är, säger min IP från förbundet, ”vår vik- tigaste konkurrensfördel”.

Ifråga om medlemsorganisationema känner sig inget förbund i någon negativ mening styrt eller påverkat av dessa. Tvärtom finns hos flera lo- kala IP uttryck för att man saknar tillräckligt intresse och engagemang i studiearbetet från sina medlemsorganisationer. Dessa har ”blivit för sva- ga när det gäller folkbildningsarbetet” och IP efterlyser ”att man kom till oss och talade om vad man behöver” (NBV). För de kyrkliga förbunden är samarbetet med medlemsorganisationer en huvudväg. Detta hindrar dock inte att en IP kan mena att om intresset där är för svagt så får studie- förbundet gå ut och agera på egen hand.

Givetvis finns det skillnader mellan medlemsorganisationerna. För ABFs del är de mest aktiva organisationerna pensionärsorganisationen (PRO) och handikapporganisationer. Fackförbunden upplevs som relativt ointresserade. SV har goda relationer och samarbete med sina medlems- organisationer utom på en plats, där samarbetet, utom just med den till SV anslutna pensionärsorganisationen, är så gott som obefintligt. Av- delningen är hänvisad till att nå deltagare direkt bland allmänheten.

Mbsk har, i alla kommuner där jag gjort intervjuer, liten kontakt med sina medlemsorganisationer. Kontakten begränsas till de, förhållandevis få, cirklar som anordnas i samarbete, i syfte att utbilda organisationernas politiska företrädare. I övrigt är verksamheten helt riktad mot allmänhe- ten. Motsatsen till detta är SISU där alla cirklar startas i samarbete med en idrottsförening.

I något fall finns en antydan till motsättning mellan den medlemsan-

knutna verksamheten och den öppna. Sfr har på en plats en stor verksam- het som riktar sig till invandrare. Det innebär en latent konfiikt om resur- ser. Hittills har organisationerna accepterat att stora resurser används i in- vandrarverksamheten. I samma förbund finns, enligt en IP, också en kon- flikt på central nivå där starka medlemsorganisationer i större grad vill rikta statsbidragen mot sin egen ledar- och funktionärsutbildning.

Samarbete med föreningar är ett sätt för studieförbunden att få hjälp med att planera verksamhet och rekrytera deltagare. Detta kan vara en förklaring till kritiken mot medlemsorganistioner för bristande intresse. De ansvariga i studieförbundet tvingas att rekrytera deltagare på egen hand.

Lokalavdelningar kan också samarbeta med föreningar som står utan- för kretsen av medlemsorganisationer. Detta är tydligast i storstadsföror- ten Huddinge. FU, som ju inte har några medlemsorganisationer har här en krets av föreningar, främst bland invandrargrupper, som man ger stu— dieservice. Såväl ABF som SV i Huddinge har liknande kontakter utanför den egna rörelsen.

Ett annat exempel på kontakter av det här slaget är de många musik- grupper som arbetar i studiecirkelform. En stor del av ensemblemusiken inom studieförbunden är sådan som finns inom folkrörelsens egna orga— nisationer, kyrkornas körer, arbetarsångföreningar och andra. Ett annat inslag är rockmusikgrupper m fl. Det är, enligt mina IP fråga om grupper som har bildats på enskilda initiativ och sedan sökt sig till studieförbun- den för att få stöd. Inom Sfr bedömer man att en tredjedel av verksamhe- ten är sådana grupper. Som en följd av detta har flera avdelningar satsat på egna musikhus för dessa. Sådana verksamhet finns på samtliga de plat- ser jag tittat på och spridd på flera av studieförbunden.

Centralt — lokalt

I detta sammanhang bör även den inre strukturen i förbunden, ansvars- fördelning mm mellan olika nivåer i första hand centralt och lokalt tas upp. Det första som kan sägas om detta är att alla IP i stort upplever för— bunden som decentraliserade. Avdelningarna åtnjuter stor självständighet i sitt arbete. Verksamheten läggs upp utifrån lokala förutsättningar. Denna bild ges av såväl de centrala som de lokala IP. En närmare granskning av hur samspelet går till ger dock anledning till viss nyansering liksom den visar på skillnader mellan förbunden.

Den lokala friheten gäller framför allt verksamheten. I organisations- frågor har förbundsnivån betydligt större möjligheter att ingripa och sty- ra utvecklingen. Under den period som intervjuerna gjordes genomfördes

inom NBV och FS en omorganisation som kraftigt reducerade antalet lo- kalavdelningar.

FS är ett av de förbund som fungerar på ett tydligt sätt som en integre- rad helhet. Detsamma gäller SV, Sfr, NBV och KFUK—KFUM m.fl. I samtliga dessa fall kan de i hög grad gemensamma synsätt som kom till uttryck från riksförbund och avdelningar relateras till förbundens organi- sation och beslutsprocess.

Det är i beslutande församlingar för hela studieförbundet som viktiga policyfrågor diskuteras och långsiktiga verksamhetsplaner fastställs. I lie- ra av dessa förbund finns dessutom ett samråds- eller remissförfarande in- nan t ex verksamhetsplaner fastställs. Inom Sfr finns en idealbild där un- derlaget för verksamhetsplanen först samlas in från avdelningar, varefter ett förslag går ut på remiss innan det framläggs för förbundstämman. Det första ledet är man dock inte alltid medveten om lokalt.

I dessa förbund understryks också i så gott som alla lokala intervjuer betydelsen av en gemensam och sammanhållen policy för hela förbundet. Människor ska känna igen sitt studieförbund var man än möter det. Denna hållning utesluter dock inte tydliga skillnader mellan avdelningar- na. I Sfr skiljer sig de avdelningar jag tittat på tydligt från varandra ifrå- ga om verksamhetens innehåll. På liknande sätt skiljer sig SV i Huddinge, på grund av ortens karaktär, från de andra tre SV—avdelningarna.

Inom ABF finner man också, om än inte lika tydligt, uttryck för en samlad hållning. Denna baseras då på för arbetarrörelsen gemensamma värderingar. Det är sådana alla lokalt intervjuade åberopar sig på när det gäller att ange vad ABF står för. Däremot uttrycker ett par av de intervju- ade att man saknar en samlad policy för hela ABF. På liknade sätt är det relationen till idrottsrörelsen som är det samlande för SISU. Inom för- bundet finns också en gemensam planeringsprocess som håller samman helheten.

TBV är även organisatoriskt en sammanhållen enhet med en stark ställ- ning för förbundets rektor, som ju har det samlade ansvaret. I de lokala intervjuerna uttrycks uppskattning över tydliga signaler från huvudkon- toret. En av de intervjuade har dock i sak en något avvikande syn. Denne har i sin avdelning formulerat egna mål som i någon mån avviker från vad ledningen sagt.

I intervjuerna finns en del uttryck för att man går mot en närmare inte- gration och ett tätare samspel mellan de olika nivåerna inom respektive förbund. Så uppfattar jag de omorganisationer som gjorts inom FS och NBV. Också SKS har regionalt gjort liknande rationaliseringar så att mel- lannivån, distriktet, utgör en avdelning. I ABF Västerås resonerar IP om hur man förändrat distriktets roll till att bli mera formell medan flera upp- gifter löses i samverkan mellan avdelningarna. Andra IP från ABF ut—

trycker förväntan på att de nya stadgar som antogs 1991 och som ger av- delningarna direkt representation i förbundsorganen ska leda till ett bätt- re samspel och integration inom förbundet som helhet.

Från regler till målstyrning

Studieförbundens verksamhet styrdes från 1947 av statliga krav på bi- dragsberättigad verksamhet. Även om man givetvis hade möjlighet att arbeta med andra former utan statsbidrag, hade studiecirkeln i praktiken blivit liktydigt med en verksamhet som uppfyllde formella krav för bi- drag. Även kommunernas bidrag var utformat så att statsbidragsberätti- gad verksamhet var ett villkor och normgivande för bidraget

I och med att studieförbunden under 1970—talet kom att ses som ett in- strument för den statliga kulturpolitiken skedde vissa uppmjukningar i re— gelverket. Grundstrukturen av en regelstyrd verksamhet där statens stöd var beroende av att verksamheten uppfyllde vissa krav ifråga om den ytt- re formen i termer av antal deltagare, studietid, mm kvarstod. En mer på- taglig förändring av detta förhållande kom till stånd först i och med 1991 års folkbildningsreform.

Under l980-talet gjordes reala nedskärningar i det statliga bidraget. Samtidigt fortsatte verksamheten att växa. Studieförbunden genomförde trots krympande anslag en växande verksamhet. Detta kunde klaras ge- nom en höjning av deltagaravgifter i vissa verksamheter och genom att i samarbete med medlemsorganisationer genomföra verksamheter till låga kostnader. (Studieförbunden inför 90-talet)

Mot en bidragsreform

Mot denna bakgrunden gjorde Skolöverstyrelsen 1988 en analys av bi- draget till studieförbunden. Arbetet redovisas i rapporten ”Studieför- bunden inför 90-talet”. Vid samma tid arbetade en offentlig utredning med frågor om folkhögskolomas framtid. Dess betänkande ”Folkhög— skolan i framtidsperspektiv” (SOU 1990z65) tog upp frågor av allmänt in- tresse för folkbildningen och därmed även för studieförbunden. Båda des— sa dokument fick betydelse för utformningen av det statliga stödet till stu- dieförbunden 1991.

Rapporten ”Studieförbunden inför 90-talet” uppehåller sig vid frågan om folkbildningens mål och studieförbundens plats i samhället. Två olika sätt att uppfatta studieförbunden urskiljs. Dessa kan ses som ”folkrörel— seorgan” eller som ”instrument för vuxenutbildningen”, en del av den

statliga utbildningspolitiken. Över tiden har skett en förskjutning mellan dessa synsätt, såväl hos studieförbunden själva som hos de som ansvarat för statens stöd till folkbildningen.

Det finns, sägs i rapporten, ett ömsesidigt samband mellan bildnings- arbete och folkrörelser. 1963 års beslut i riksdagen präglades av denna syn. Senare har, i anslutning till den moderna vuxenutbildningens fram- växt, skett en svängning mot att studieförbunden uppfattar sig själva och även av bidragsgivaren ses som organ för vuxenutbildning och kulturpo- litik, nära knutna till de statliga åtgärderna på dessa områden.

Den syn på kunskap som kom till uttryck i SÖ—rapporten kan ses som en motivering för självständigheten. Kunskap är, säger man, bl a en fråga om makt. Studieförbunden måste ta ställning till frågan om makt över kunskap dels utifrån frågan om vilka som har tillgång till eller kontroll över kunskapen dels utifrån frågan om vilken slags kunskap som tiller- känns giltighet och inflytande.

Studieförbundens uppgifter ses dels som en folkrörelse- och demokra— tifunktion och dels som en kulturfunktion. Studieförbunden ska, menar man, främst ”möta människors behov av kunskap och färdigheter knutna till medborgarskapet samt engagemang och insatser inom olika folkrörel- ser”. Som företrädare för folkrörelsernas kultursträvande ska studieför- bunden ”utveckla och ge uttryck åt sådant som kännetecknar den egna rö— relsen”. Både skapande verksamhet för amatörer och kontakten med konstnärer ses som viktiga. ( a a s 50)

Skolöverstyrelsen strävade med den här rapporten efter att förskjuta in- tresset från det regelverk som låg till grund för statsbidragsgivningen till folkbildningens ideologi och studieförbundens övergripande mål. I en skiss till ett nytt bidragssystem fördes tanken på ett grundbidrag som inte skulle vara direkt knutet till verksamhetens omfattning fram. Studie- förbunden föreslogs få ett större ansvar för verksamheten innehåll och form. Från bidragsgivarens sida borde tydligare än tidigare anges vad som var motiven för bidraget. Folkrörelse— och demokratiperspektiven sågs som viktiga, det fria kunskapssökandet betonades. (a a s 76 ff)

Att denna tankelinje då hade en viss allmän aktualitet kan man se av ett principbetänkande från den s k folkrörelseutredningen. I sitt betänkande ”Mål och resultat” (SOU 1988:39) ger denna utredning uttryck för likar- tade tankegångar.

Även folkhögskolekommittén betonade folkbildningens särart. Den ger möjlighet till allmänorienterande studier som ger kunskaper inom bredare områden, en typ av ideologiska studier som folkbildningen i stort sett är ensam om, och den motiverar människor för studier (SOU 1990:65 s 37 ff). Kommittén talar om ”fritt bildningsarbete som växer fram ur medborgarnas individuella och kollektiva intressen” (a a s. 40 ff) som en

av tre skilda typer av vuxenutbildning. Det är, säger man, studieförbund och folkhögskolor som ensamma svarar för denna form av vuxenutbild- ning.

Med folkbildning avses i betänkandet ”en frivillig deltagarslyrd studie- verksamhet som syftar till att ge allmänna kunskaper och färdigheter, som anordnas utanför den av stat och kommun organiserade utbildningen och som ger utrymme för ideologisk profilering.”

Kommittén avgränsar därmed ett arbetsområde som anses vara folk— bildningens speciella ansvar. I betoningen av folkbildningens ideologiska bas finns stora likheter med det synsätt som präglade SÖs rapport ”Studieförbunden inför 90—talet”. I båda fallen strävar man efter att för- ankra bildningsarbetet i kollektiva intressen. Deltagarnas behov och in- tressen betonas liksom att, i vart fall en stor del av bildningsarbetet, utgår från någon form av ideologisk bas.

Jag har tidigare visat att studieförbunden beskriver sig själva utifrån en gemensam syn på vad folkbildning är. Man avgränsar ett fält inom vilket samtliga förbund arbetar om än med ideologiskt skilda referensramar. Reaktionerna på rapporten ”Studieförbunden inför 90—talet” ger nya möj— ligheter att belysa detta.'0 '

Bilden av studieförbunden som delar av en folkrörelsesfäri samhället nyanseras där en del. En grupp av studieförbund uppfattar sig entydigt som folkrörelseorgan. Studieförbunden måste ”i första hand ses i folkrö- relseperspektiv” (FS). De bör vara en ”ideologiskt förankrad förändrings- kraft i samhället” (SISU). Förbundens främsta arbetsområden bör vara folkrörelse—, demokratifrågor och kultur.

De två största studieförbunden ABF och SV ser sig visserligen som folkrörelseorgan men markerar också ett bredare samhällsperspektiv. Folkbildningen har en given plats inom en folkrörelse. Som studieför- bund har man flera uppgifter än denna. ABF talar om särskilda samhälls- uppdrag, personalutbildning och uppdrag från företag. SV har ”en själv- klar uppgift att engagera sig i vuxenutbildningsuppgifter”. Man vänder sig till de som ”prioriterar livskvalitet, frihet, kulturengagemang och in— flytande”.

Flera förbund beskriver sin roll mera utifrån ett oberoende bildnings- och kunskapsperspektiv. Dessa är inte på samma sätt som de ovan nämn- da folkrörelsebaserade. FU beskriver sig själv som ”en fri bildnings- och kulturorganisation som inom ramen för våra mål söker förmedla kunska—

'” Den följande genomgången av studieförbundens uppfattning baseras på de in- formella remisskrivelser på rapporten ”Studieförbunden inför 90-talet” som studieförbunden genom Folkbildningsförbundet överlämnade till regeringen.

per, färdigheter och upplevelser till de människor som vänder sig till oss”. Övriga förbund kan, menar man, ses som ”folkrörelsestyrda vuxenutbild- ningsorgan.”

Mbsk hävdar att studieförbunden historiskt har vuxit fram ur folkrörel— serna men nu själva är att betrakta som folkrörelser. Det är de ”i kraft av sin egen verksamhet och dess geografiska spridning”. De behöver inte le- gitimeras genom andra folkrörelser. Mbsk vill se sig som ”en bildnings— organisation snarare än en vuxenutbildningsorganisation”. Man betonar ”studieförbundens roll som social företeelse” och vill vara ”en mötesplats för människor och för möten mellan idéer och människor”.

Samma skiljelinjer går i viss mån igen när man ska beskriva studieför- bundens uppgift. Man talar om ”att renodla folkbildningens uppgifter” (Sfr), om att bevara en ”oberoende bildnings- och kulturtradition” (FS) om ”eget kunskapssökande” och ”att kritiskt kunna granska och värdera ett växande informationsfiöde” (NBV). Man vill ses ”som ett alternativ inom bildnings— och kulturlivet” (Mbsk). FU vill få möjlighet att vara ”ett komplement till det offentliga utbildningsväsendet” med betoning på per- sonlighetsutveckling, samhälls— och omvärldsorientering.

ABF ser sin uppgift i relation till växande kunskapsklyftor i samhället och växande svårigheter att nå överblick och helhetssyn. ”I ett komman- de kunskapssamhälle, där tillgången till kunskap blir en avgörande faktor, är folkbildningen och studiecirkeln en förutsättning för en rättfärdig för- delningspolitik.” Förbundet ser sin uppgift ”i gränslandet mellan folk- bildning och vuxenutbildning”, ”utbildning i arbetslivet kommer att vara av strategisk betydelse på 90-talets arbetsmarknad”.

SV talar om att söka upp människor där de finns för att möta deras ön— skemål och behov. Studieförbunden ska ”vara öppna för att samarbeta med nya organisationer”. SV ägnar frågan om folkbildning och kultur mer utrymme än övriga förbund. ”Folkbildningen och kulturen har bl a det fria skapandet som en gemensam del.” Kulturen är en sammanhållan- de kraft i samhället. Det finns en flytande gräns mellan kultur och folk- bildning, där det gemensamma bör betonas.

Det är tydligt att förbunden i sina skrivningar strävar efter att peka ut ett område som är folkbildningens eget där man har något att tillföra som inte kommer från annat håll. I formuleringarna söker man ange sin för- ankring i folkbildningens traditionella värden. Folkrörelse och demokra- ti är begrepp som återkommer hos flera förbund liksom eftersatta grupper. Det finns också en strävan att knyta an till aktuella behov och förhållan- den. De skilda förbunden anknyter dessutom till ett eget område, som är ideologiskt eller ämnesmässi gt avgränsat.

En för studieförbunden gemensam hållning presenterades i Folk- bildningsförbundets reformprogram ”Studieförbunden under 90-talet”.

Skriften präglas av en strävan att bevara förankringen i en traditionell folkbildningssyn med rötter i folkrörelserna. Samtidigt vill man visa på sin rörlighet och förmåga att anpassa sig till utvecklingen. Studie- förbundens bildningssyn är, skriver man, tidlös medan ”formerna utveck- las under påverkan av samhällsförhållandena”. ”Verksamheten ger både förmåga att aktivt påverka samhällsutvecklingen och beredskap att möta förändringar.”

Skrivningen tar fram sådant som ”skiljer folkbildningsarbete från det allmänna skolväsendet”. Här tas först upp några punkter som nära anslu- ter till de historiska kännetecken om idéförankring, kollektiv strävan, för- ändringssträvan och självbildning, som Inge Johansson funnit (Johans— son, Inge 1985). Man försöker också visa att bildningssynen utgår från brett kunskapsbegrepp, där egen bearbetning och kritisk reflexion är vik- tiga inslag. Utifrån denna ansats sägs att ”ett fritt och frivilligt folkbild- ningsarbete innehåller följande delar:

— folkbildning bygger på människors kunskapssökande utifrån upplevda behov och intressen, — arbetsformema präglas av demokratiska värderingar, där människors erfarenhetsutbyte och egna analyser sätts i förgrunden och där idéer och värderingar redovisas tydligt, — studierna anpassas till deltagarnas förutsättningar och kräver därför aktivt deltagande i planering och genomförande, — folkbildningsarbete syftar till att möjliggöra för människor att kunna påverka sin livssituation och tillsammans med andra förändra samhäl- let främst genom engagemang i föreningsaktiviteter.” (Studieförbund- en under 90-talet s 3)

Folkbildningen kan bidra till att skapa, vad man kallar för, ett rättvist kun— skapssamhälle. Övergången från industrisamhälle till kunskapssamhälle kommer att kräva en omfattande vuxenutbildning. Folkbildningen bör stödjas för att fungera som ”en motvikt mot de mer marknadsbaserade ut— bildningsinsatserna” (a a s 4). Folkbildningen sägs ge ”människor möj- lighet att söka alternativ kunskap och vara ifrågasättande” samt ge ”över- blick och helhetssyn”.

Reformprogrammet syftar till att ge uttryck åt en så långt möjligt ge— mensam folkbildningssyn. Det blir då fråga om kunskapssyn, arbetsfor— mer och annat som kan användas för att markera folkbildningens särart i relation till annan verksamhet i samhället (vuxenutbildning mm). Detta motsvarar i stort vad jag tidigare, på grundval av intervjuer identifierat som folkbildningens gemensamma fält.

Samtidigt har det varit angeläget, för i vart fall de större studieförbun- den, att få med fler uppgifter som man sysslar med och den betydelse

verksamheten där har för samhället. Därav beskrivningen av det rättvisa kunskapssamhället och den verksamhet för skilda grupper som studieför- bunden står för. På samma sätt tar man upp studieförbundens betydelse för människors delaktighet i demokrati och kulturliv.

Vad jag nu har redovisat är de uppfattningar studieförbunden gett ut- tryck för i anslutning till regeringens arbete med förslag till förändring- ar av statsbidraget. Det innebär att man naturligtvis väljer att beskriva verkligheten på ett sätt som kan antas ge legitimitet i det politiska syste— met. Hur ser man då på studieförbunden från de politiska makthavarnas sida?

Den politiska bilden av folkbildningen

Proposition och riksdagsbeslut från 1991 visar på en i väsentliga avseen- den stor överensstämmelse mellan studieförbundens egen uppfattning och den dominerande uppfattningen i det politiska systemet. Detta inne- bär inte en total enighet. I regeringens proposition finns delar som går utanför vad studieförbunden uttryckt. I riksdagen kommer skilda värde— ringar av folkbildningen till synes i ett par utskottsreservationer.

Som det bärande motivet för statligt stöd till folkbildningen anges i propositionen dess bidrag till ”en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället” (prop s 6). Denna tilltro till folkbildningens värde för demo- kratin sammanfattas i följande punkter.

”Den fria och frivilliga folkbildningen: — främjar demokrati, jämlikhet, jämställdhet samt internationell förståel— se och utveckling, — bygger på människors fria och frivilliga kunskapssökande, — präglas av demokratiska värderingar och samarbete, — syftar till att stärka människors möjligheter att påverka sina livsvillkor och tillsammans med andra förändra förhållanden enligt egna värde— ringar och idéer,

— medverkar till att utveckla en folklig kultur, — ger stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrörelser och föreningar, — medverkar till att ge alla, men i synnerhet dem med kortare utbild- ningserfarenheter, goda grundkunskaper och stimulerar intresset för nya kunskapsområden.” (prop s 6)

Regeringen uttrycker sin tilltro till ”att det fria och frivilliga bildningsar- betet återigen kan bli en kraftkälla i strävandena att fördjupa och ge liv och innehåll åt vår demokrati”.

Folkbildningens frihet betonas på nytt och med referens till 1946 års folkbildningsutredning och uttrycket ”fritt och frivilligt” som då lansera- des. Såväl betoningen av folkbildningens betydelse för demokratin som aktualiseringen av 1946 års uttalande om folkbildningens frihet är helt i linje med vad studieförbundens företrädare uttryckt. Det finns också i propositionen fiera hänvisningar till Folkbildningsförbundets s k reform- program.

I propositionen strävar man uppenbarligen efter att nå fram till en tyd— lig bild av vad folkbildning är och vad som ska känneteckna denna. Bilden av folkbildningens betydelse för demokratin ger en utgångspunkt för bidragsgivaren att kritiskt granska verksamheten. Den positiva be- dömning som görs öppnar samtidigt möjligheten för en helt annan be- dömning vid ett kommande tillfälle.

Folkbildningens frihet innebär bl a att staten ska inte föreskriva mål för verksamheten. Samtidigt är ett av syftena med förslagen att komma bort från detaljregleringen av studieförbundens arbetsformer. Man vill gå från regelstyrning till målstyrning. För att lösa detta dilemma görs en åtskill- nad mellan folkbildningens egna mål för verksamheten och bidragsgiva— rens mål för bidragen. Statliga och kommunala bidrag till bildningsorga— nisationema ”bygger på en fundamental tilltro till idén om en fri och folk- ligt förankrad bildningsverksamhet”.

Det nya i 1991 års proposition är försöket att lägga fast tydliga mål för statsbidraget. Det övergripande målet uttrycks i linje med motiven för bi- draget vara: ”att stödja en verksamhet som syftar till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att del- ta i samhällsutvecklingen genom t. ex. politiskt, fackligt eller kulturellt arbete”.

Till detta kommer ett tydligt krav på prioritering. ”Verksamhet som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i sam- hället skall prioriteras.

Personer som är utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt miss- gynnade skall särskilt prioriteras, varvid invandrare särskilt skall upp— märksammas. Handikappade utgör en annan viktig målgrupp.” (prop s 12)

Kravet är i linje med den uppfattning som framförts från Folkbild- ningsförbundet och med bildningsarbetets egen tradition. Det är samtidigt ett krav på folkbildningen som ställs av bidragsgivaren. Att det är folk- bildningen själv som skall stå för prioriteringen framgår när man säger ”att riksdag och regering ännu tydligare än hittills ska markera att de re- surser samhället ställer till förfogande för studieförbundens och folkhög- skolomas verksamhet främst skall användas för att nå ut och aktivera

grupper som av olika skäl har begränsade möjligheter att delta i studier och kulturverksamhet".(prop s 13)”

De tidigare reglerna för statsbidragsberättigade studiecirklar tas bort. De ersätts av ett allmänt uttalande om att: ”Studiecirkelverksamhet med gemensamma, planmässigt bedrivna studier skall utgöra basen i den bi- dragsberättigade verksamhet.” Vidare sägs att folkbildningen bör vara ifrågasättande och bidra till ett vitalt folkrörelsearbete. Ett syfte med den friare disponeringen av resurser säga vara att ”ge utrymme för en mer profilerad verksamhet”.

Det tidigare bidraget hade gynnat ett kvantitativt tänkande, det ledde till en ”timjakt”. Detta vill man komma bort ifrån med det nya systemet, och i stället ge stimulans till en mera kvalitativ inriktning.

Det friare bidragssystemet, betoningen av folkbildningens resultat i form av bidrag till demokratin mm och önskan att stimulera en kvalitativ utveckling följdes av krav på utvärdering av verksamheten. Utvärde- ringen ska, enligt propositionen, ”inriktas på bildningsarbetets grundläg- gande kännetecken och hur dessa förverkligas”. Utvärderingen ska också ge underlag för bedömningar av i vilken grad målen med statsbidraget uppnås.

Propositionen passerade utan ändringar genom riksdagen. I utskottet fanns två principiellt viktiga invändningar. Fp menade att ”krav på prio- ritering av målgrupper och undervisningsämnen står i strid med de prin- cipiella utgångspunktema”. Man vill slå vakt om folkbildningens frihet och därför inte precisera målen utöver de motiv för bidragen som angetts i propositionen. För denna linje fanns visst stöd hos c och mp.

M ville vara mera restriktiva än vad regeringen föreslagit. Man ifråga- satte om vissa delar av verksamheten ska vara bidragsberättigad. Studie- förbunden sades skapa ”bidragsberättigade studiecirklar av allehanda verksamheter”. Potentialen borde istället användas för att ”bidra till en kvalificerad utbildnings- och bildningsverksamhet”. I detta syfte ville man ge studieförbunden möjlighet att anordna kompetensgivande utbild— ning.

” Enligt Förordningen om statsbidrag till studieförbunden 52, syftar statens stöd till folkbildningen ”till att möjliggöra för människor att påverka sin livssi— tuation och till att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen. Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbild- ningsnivån skall prioriteras liksom verksamheter som anordnas för utbildnings- mässigt, socialt och kulturellt eftersatta grupper.” Bland de uppgifter som Folkbildningsrådet tilldelas i förordningen ingår att ”följa upp och utvärdera verksamheten i förhållandet till de syften som anges i 52”.

Dubbla budskap

Uppfattningarna om folkbildningen hos de politiska beslutsfattarna skif- tade, som framgått, en del även om man var överens i huvudlinjema. Samtidigt kan man konstatera att inte heller regeringens förslag var något entydigt dokument.

Som jag redogjort för ovan betonas inledningsvis ett förtroende för folkbildningen och tilltro till dess samhälleliga värde. I samband med det— ta framhölls klart betydelsen av folkbildningens frihet. Den ska vara fri och styra sig själv. Å andra sidan fastställs mål för statsbidragen till folk- bildningens organisationer. Den inledande formuleringen av målen ”att stödja en verksamhet som syftar till att göra det möjligt för att påverka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen” (prop s 12) ansluter visserligen väl till den inledande bedömningen av folkbildningens betydelse.

Samtidigt ställs tydliga krav på att folkbildningens anordnare i sin verk— samhet ska göra bestämda prioriteringar. Regering och riksdag ställer krav på att de resurser samhället ställer upp med ska användas för att nå vissa grupper. Verksamheter som riktar sig till ”utbildningsmässigt och kulturellt missgynnade ska prioriteras”. Särskilt anges människor med funktionshin- der, och invandrare liksom boendei glesbygd. (prop s 12,13) Kraven strider inte mot vad flera av studieförbunden själva sagt sig vilja göra men är ändå tydliga krav som inte utan vidare korresponderar med talet om frihet.

Tydligast syns detta i skrivningarna om målstyrning och utvärdering. De förslag som läggs fram innebär ”en övergång från en detaljerad regelstyr- ning till en mer utpräglad målstyrning inom folkbildningen” (prop s 40). Detta innebär bl a att studieförbunden befrias från formella krav på verk— samhetens yttre form. Man får ett större eget ansvar för att nå uppsatta mål.

Från 1940-talet och framåt hade det funnits tydliga formella krav på en bidragsberättigad studiecirkel. Antalet deltagare skulle ligga inom ett högsta och lägsta intervall, en minsta studietid angavs och sammankom- sternas längd och antal var reglerade. Allt detta togs nu bort och över- lämnades till studieförbunden själva. Den tillsyn som utövats av en statlig myndighet, Skolöverstyrelsen, försvann. I stället överfördes den nödvän- diga myndighetsutövningen med bidragsfördelning, redovisning mm till ett folkbildningens eget organ, Folkbildningsrådet.12 Rådet har vidare an— svar för utvärdering av folkbildningen.

” Rådet skapades som en ideell förening av Folkbildningsförbundet, där alla studieförbund var och är medlemmar, Rörelseskolomas Intresseorganisation, för de folkrörelseanknutna folkhögskolorna och Landstingsförbundet för lands- tingsdrivna folkhögskolor.

Målstyrning uppfattas ofta som ett sätt att öka friheten inom en organi— sation. De verkställande delarna i organisationen ges frihet att utforma verksamheten under förutsättning att uppsatta mål nås. Det kan ifrågasät- tas om detta reellt innebär en ökad frihet.13 Kravet flyttas i studieförbun- dens fall från formella regler för verksamhetens form till krav på att nå i förväg definierade mål. Till målstyrning kopplas sedan olika former av utvärdering som ska visa om verksamheten lever upp till de angivna må- len.

För utvärderingen av effekter måste tydliga kriterier utarbetas, kriteri— er som sedan återkopplas i verksamheten. Därmed har förutsättningar skapats för starkare styrning och kontroll än vad som gällde tidigare. Bilden kompliceras av att studieförbunden, vid sidan av de av staten an- givna målen för bidragsgivningen, ställs inför kravet att själva ange egna mål för verksamhet. Detta öppnar möjligheten till mer eller mindre tydli- ga spänningar inom organisationen mellan olika mål, formulerade på skil- da nivåer.14

Det är i kraven på mål och utvärdering som regering och riksdag tyd— ligt uttrycker en strävan att styra folkbildningen. Man förväntar sig att folkbildningen ska renodla sin roll bl a i förhållande till det offentliga skolväsendet. Tydliga krav ställs ifråga om prioritering mot angivna grup- per. Det är också sådana frågor som utvärderingen ska inriktas mot. Folkbildningsrådet åläggs att i samband med treåriga fördjupade anslags- framställningar redovisa utvärdering med kvalitativa bedömningar av verksamhetens utveckling.

Vid sidan av Folkbildningsrådets samlade utvärdering sägs i proposi- tionen att utvärdering ska vara ”en naturlig del i den verksamhet som be- drivs i varje studieförbund” (prop s 43). Detta gäller såväl på central som lokal nivå. På detta sätt förväntas den ideologiska debatten hållas aktuell och levande i studieförbunden.

Utöver den utvärdering som Folkbildningsrådet och studieförbunden gör ska staten vart tredje år göra en egen fördjupad utvärdering av folk- bildningen. Detta för att tillgodose krav på att utvärderingen bör göras åt- skild från dem som är ansvariga för verksamheten.

'3 För en diskussion om målstymingens innebörd och förhållandet mellan frihet och krav på att uppnå i förväg bestämda effekter se Widebäck 1990.

” En helt annan fråga är om det är möjligt att styra en verksamhet av detta slag med mål. Björn Rombach hävdari ”Det går inte att styra med mål” (1991) att detta är omöjligt i offentlig verksamhet. Målstyrning förutsätter enkla och lätt mätbara mål något som inte kännetecknar politiskt styrd verksamhet och inte heller folkbildning.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att 1991 års beslut om refor- mering av bidragen till studieförbund för det första i viktiga avseenden är tydligt påverkat av den syn på sin egen uppgift som studieförbundens fö— reträdare gett uttryck åt. Hänvisningama till folkbildningsförbundets re- formprogram från 1990 är många. Såväl detta dokument som enskilda skrivningar från studieförbund har påverkat den bild av folkbildningen och dess roll som ges i propositionen.

För det andra är man angelägen om att i ord markera folkbildningens såväl egenart som frihet. Här faller propositionens skrivningar väl in i en tradition som kan följas i vart fall från 1940-talet.

För det tredje tycks talet om målstyrning i förening med ett ökat tryck på besparingar i den offentliga verksamheten ha lett till en tydli- gare och hårdare markering av vilka resultat statens företrädare vill se av det stöd som ges till folkbildningen. En större formell frihet marke- ras dels i att myndighetsansvar läggs ut på ett folkbildningens eget or- gan i stället för som tidigare en statlig myndighet'5 dels genom att re- glerna för hur en bidragsberättigad studiecirkel ska se ut tas bort. Denna frihet balanseras dock mer än väl av de krav på målstyrning som ställs. Det gäller såväl krav på att anpassa verksamheten efter stat— liga mål för bidraget som krav på egen målbeskrivning och till denna kopplad utvärdering.

Studieförbunden anpassar sig

Som framgått av det föregående var studieförbunden delaktiga i den pro— cess som ledde fram till proposition och riksdagsbeslut. De tog också ge- nomgående emot förändringen positivt. I debatten talades om att folk- bildningen genom beslutet ”myndigförklarats”. Studieförbundens styrel— ser och verkställande ledningar kommenterade i sina verksamhetsbe- rättelser för 1990/91 och 1991/92 förändringen. Kommentarerna tyder på att förändringen uppfattas som att studieförbunden fått större frihet och bättre arbetsmbjligheter.

ABFs förbundssekreterare skriver i verksamhetsberättelsen 1990/91 att folkbildningen nu ”ges förtroendet att själv forma sin verksamhet utifrån en klassisk folkbildningsdefinition, och i samklang med de samhällsmål

” I varje fall beträffande bidrag till organisationslivet finns relativt få exempel på detta i svensk förvaltning. Ett exempel är Riksidrottsförbundet som har an- svaret för allt statli gt stöd till Idrottsrörelsen. Ett annat är Samarbetsnämnden för stöd till trossamfund, som ansvarar för stöd till kyrkor och religiösa organi- sationer utom Svenska kyrkan.

för statsbidragsgivningen som riksdagen beslutade”. Ett år senare sägs att man på allvar kommit igång med att förnya verksamheten. Mbsk noterar i sin verksamhetsberättelse för 1991/92 att förutsättningarna kraftigt för- ändrats och att friheten för det enskilda studieförbundet är stor.

Sfr säger i verksamhetsberättelsen 1990/91 att den ”beslutade föränd- ringen för folkbildningsarbetet ligger helt i linje med de utvecklingssträ- vanden som under senare år präglat vår verksamhet”. Ett år senare kon- staterar man att kvalitetsfrågoma satts i centrum och att utvärderingsfrå- gorna lyfts fram. NBV menar att det nya bidragssystemet tagits emot po- sitivt inom förbundet och att det innebär en prioritering av målgrupper och ökad inriktning mot för NBV viktiga ideologiska områden. Redan diskussionen om förändringen ”har på ett positivt sätt påverkat kvaliteten i vår verksamhet”.

Uttalanden av det här slaget finns från de flesta av förbunden. Något förbund är mer avvaktande inför förändringen. Så påpekar FU 1991/92 att mål och utvärdering inte är något nytt för förbundet men uttrycker också farhågor för en negativ styrning. KFUK—KFUMs studieförbund menar att man tidigare haft god uppslutning kring mål, verksamhetspla- ner och utvärdering men att förändringen skapat osäkerhet.

SKS är kanske det förbund som har agerat tydligast internt. Man beslöt inför 1990/91 att inte fördela ut hela statsbidraget till avdelningarna för- rän alla dessa presenterat måldokument och verksamhetsplaner. Rektor säger i verksamhetsberättelsen för 1990/91 att han ser beslutet om nytt bi- dragssystem som ”ett paradigmskifte i samhällets syn på den verksamhet som studieförbunden bedriver”. Det första året med nya regler har man arbetat mycket med mål- och utvärderingsfrågor. Detta har vitaliserat sty— relsearbetet i avdelningarna och lyft fram rollen som förtroendevald. Attitydförändringar mot en större koncentration i målarbetet mot de av samhället uppställda målen sägs ha skett i förbundet.

Frågor om verksamhetens mål och inriktning har alltså tilldragit sig stor uppmärksamhet. Detta är i sig inget nytt. Studieförbunden har, som påpekats av flera företrädare, långt tidigare på olika sätt formulerat målen för sin verksamhet. Det har i många fall inneburit att man i sina stadgar har en särskild målparagraf. I flera studieförbund har det funnits såväl sär- skilda måldokument som verksamhetsplaner för ett eller ett par år. Samtidigt är det tydligt att dessa frågor fått ett nytt innehåll och även en ny dignitet.

Redovisning till folkbildningsrådet

Som en konsekvens av statens krav på mål och utvärdering ställde Folkbildningsrådet krav på att studieförbunden såväl central som lokalt skulle utforma måldokument och ange hur utvärderingen skulle ske.” Folkbildningsrådets FoU-delegation begärde hösten 1992 in måldoku- ment från samtliga studieförbund i sex kommuner. För att få en mer hel- täckande bild av verksamheten i hela landet ombads varje studieförbund centralt att ”genom en kortfattad och översiktlig rapport redovisa hur ar— betet med måldokument och lokal utvärdering fortskrider i hela studie- förbundet”. (Brev till studieförbunden 1992-08—11. 1 u 92/93, AS/tk)

Av de redovisningar som studieförbunden lämnade framgår att man mer än tidigare arbetat med mål och målskrivningar. Mål och utvärdering är inget nytt för oss tycks man vilja säga. Samtidigt är tydligt att man har skärpt och fördjupat arbetet med mål och utvärdering. Det har fått ny uppmärksamhet och man arbetar mera medvetet både för att förankra må- len i hela förbundet och för att få genomslag för vad förbundet som hel- het står för.

ABF hänvisar till en diskussion om mål och inriktning som ledde fram till fastställande av ett långsiktigt idéprogram 1990. Parallellt med detta fastställdes också ett aktionsprogram för åren 1990—92. Ett nytt aktions- program fastställdes 1992 för åren 1992—95. Målprogrammet anger de långsiktigt bestående målen för förbundets arbete, en form av övergri- pande inriktningsmål, medan aktionsprogrammet är mera konkret ifråga om vad man ska arbeta med och vilka aktiviteter som ska genomföras.

Det nya bidragssystemet har lett till en utbildningssatsning för att ”ut- veckla kompetensen kring målstyming och utvärdering”. Man arbetar också med att anpassa redovisningssystemet till lokal utvärdering. Samt- liga lokala måldokument begärs in för analys och i syfte att ”finna vägar till en central bedömning av hur kvalitén på och samspelet mellan verk- samhetsplaner och verksamhetsberättelser kan utvecklas”.

Flera utvecklingsprojekt bedrivs. Man utvecklar en modell för ”delta- garformulerad utvärdering”, arbetar med att formulera folkbildningens kvalitetsbegrepp mm. Detta projekt bryter ner frågan om mål och utvär-

”' Senare har rådet som ett av de grundläggande kvalitetskraven på studieför- bunden fastställt att studieförbunden och deras lokalavdelningar skall ha 1) fastställt måldokument 2) utarbetat plan för utvärdering och uppföljning 3) årli— gen upprättat en verksamhetsberättelse (Bidrag till studieförbunden s 35).

dering till den enskilda cirkelns plan”. Andra projekt gäller arbetsplanen som pedagogiskt instrument och kollegial utvärdering.

FS säger att ”Arbetet med måldokument och lokalt utvärderingsarbete är sedan länge förankrat” inom förbundet. Från 1988/89 har man arbetat med information och utbildning om mål och verksamhetsplaner, där ock- så utvärdering ingår. Ett måldokument ”Med sikte mot tjugohundra” fast- ställdes 1990 och ligger sedan till grund för all verksamhetsplanering. I och med den nya förordningen 1991 togs ett nytt steg i utvecklingen. Man stimulerar lokalt utvärderingsarbete och bedriver även centralt utveck- lingsarbete't.

FU markerar en viss distans till målstymingsmodellen. Man anser inte att förutsättningarna för arbetet förändrats genom bidragsreformen. Av— görandet blir vilka variabler som i framtiden kommer att ligga till grund för fördelning av statsbidraget mellan studieförbunden. FU uppfattar re- formen så att ”vi liksom tidigare skall utveckla vår verksamhet i enlighet med förbundets mål men att vi nu står friare i att utveckla verksamhetens form, innehåll och genomförande”. Man ser också ett behov av att klara— re redovisa sina ambitioner och att leva upp till ökade formella krav på externt redovisningsbara utvärderingar.

Man befarar att utvärderingar kan komma att fungera som ett kontroll- instrument men betonar att det istället ska ge avdelningarna bättre red- skap för att utveckla verksamheten. FU har tidigare i en rad skrifter från 1987 och framåt” redovisat den interna diskussionen i målfrågor.

KFUK—KFUMS studieförbund redovisar hur man sedan våren 1991 bedrivit utvecklingsarbete m a a den då aviserade propositionen. Man har gett avdelningarna frihet att testa olika verksamhetsmodeller och i kurser arbetat med frågor om målformulering, verksamhetsplanering och utvär- dering.

Mbsk utarbetade i slutet av l980-talet ett humanistiskt bildningspro- gram som fastställdes 1990 och nu är utgångspunkt för det fortsatta för- ändringsarbetet. En för hela förbundet gemensam modell för verksam- hetsplanering och utvärdering har utarbetats. Arbetet har mötts positivt i

'7 Detta projekt har bl a resulterat i skriften ”Deltagarinliytande i studiecirklar” av Mauritz Sköld.

”* Det centrala utvecklingsarbetet omkring utvärdering har bl a resulterat i skrif— terna ”Gestaltande utvärdering” av Bosse Bergstedt/Ulla-Britt Tornberg och ”Etiskt bokslut” av Bosse Bergstedt.

”" ”Folkbildning i utveckling” 1987, ”Vetenskapens vägar” l988,”90-ta1ets kamp om kunskap” 1990 rn fi.

de flesta avdelningarna. Att formulera mål som man kan utvärdera mot upplevs som svårt. Verksamhetsplan för 1992/93 till 1993/94 biläggs re- dogörelsen.

NBV har från 1991/92 starkare betonat målen för förbundet. Ett doku- ment om ”målformulering, utformning av arbetsplan och budget samt uppföljning och utvärdering” har tagits fram för avdelningarna. Där an- ges de övergripande målen och man försöker ange ”vad som ska anses vara kvalité” i förhållande till de kvantitativa mål som sätts upp. På alla nivåer i förbundet ska man arbeta med mål, utvärdering och uppföljning.

Samtidigt med att det nya bidragssystemet genomförts har NBV gjort en genomgripande förändring av förbundets hela organisation Även det- ta medverkar till att en ökad målstyrning av verksamheten kommer att ske.

För Sfr är måldokument och verksamhetsplaner inget nytt, krav på så- dana har funnits i stadgarna sedan flera år. Underlaget har varit ett ”Idé- program” för den centrala verksamheten. Detta har utvecklats till en ge- mensam verksamhetsplan som fungerar som inriktningsdokument för al— la led 1 organisationen. Detta arbete drogs igång som en följd av signaler- na i SÖ- -rapporten Studieförbunden inför 90- talet”.

Som en konsekvens av den nya förordningen utarbetades tilläggsdoku— ment där man tog upp viktiga förändringar. Insatser för prioriterade grup- per skulle öka. Krav ställdes på att alla avdelningar, i sin budget, skulle avsätta ett minimibelopp till kvalitativ utveckling av sådan verksamhet som prioriterades enligt folkbildningspropositionen. De lokala planerna skulle bygga på den gemensamma planen och anpassas till lokala förhål- landen. Inför 1992/93 har man arbetat med ett kombinerat mål- och idé- program. Vad gäller utvärdering har man bedrivit intensiv utbildning. Målet är ”att utvärdering i cirklar och grupper ska bli en självklar och in- tegrerad del av studierna” och ske på deltagarnas villkor.

SISU prioriterar basverksamheten, föreningsutveckling inom idrottens lokala föreningar samt de i folkbildningsförordningen angivna målgrup- perna med tillägg av arbetslösa, kvinnor och ungdomar. Första åtgärden inför 1991/92 var att arbeta fram riktlinjer för folkbildningsverksamhe— ten. Man ville genom detta säkerställa studiecirkelns roll och betydelse i verksamheten och ge trygghet till verksamhetsledare och ombud. Samt- liga distrikt har sedan arbetat fram någon form av måldokument och verk- samhetsplan. Tyngdpunkten läggs 1992/93 på utvärdering och uppfölj- ning. Det är ett område där förbundet stärkt sin kompetens.

Inom SV karaktäriseras arbetet av metodutveckling och analys. SV har under alla år haft centrala mål och riktlinjer för arbetet. Målen fastställs i långsiktiga program som kompletteras med tvååriga riktlinjer för verk- samheten i organisationen. Ett omfattande idéarbete ligger till grund för

målstymingen. Ett par skrifter har publicerats om kulturverkamheten och senast boken ”Vägvalet” en debattbok om folkbildning. Man arbetar med att ”höja kunskapen om hur vi arbetar med målstyrd verksamhet”. Ut- bildningar har genomförts om målstyrning och verksamhetsplanering. Nio avdelningar av tio sägs ha en verksamhetsplan med målbeskrivning.

För TBV fastställdes 1987 måldokumentet TBV90 efter bearbetning inom organisationen. Årliga mål fastställs i samband med verksamhets— planeringen. Besluten föregås av breda diskussioner. Målprogrammet ut- går från en omvärlds- och situationsanalys. Några särskilda åtgärder 1 an- slutning till den nya folkbildningsförordningen nämns inte.

Intervjupersonernas uppfattning

I mina intervjuer med företrädare för studieförbunden ställde jag också frågan om, och i så fall på vilket sätt, riksdagsbeslutet 1991 med den bi- dragsförordning som följde har påverkat studieförbundets arbete.

De centrala företrädarna för förbunden har en i stort sett positiv håll- ning till 1991 års förändringar av statsbidraget. Svaren pekar dock i lite olika riktningar. Det förefaller som om beredskapen för den nya situatio— nen varierat en del. Vissa har varit mer benägna att använda de nya möj— ligheterna medan andra tycks ha varit lite mer avvaktande.

En grupp av förbund ser det nya bidragssystemet som en möjlighet till utveckling och förändring. Från ABF talar man om egen beslutskompe- tens och nya möjligheter. Man har ”fått en helt annan möjlighet att be— stämma själv”. Man har fått nya möjligheter till en medveten styrning, styrelserna får en starkare ställning och ”expeditionsmakten” minskar. SKS ser förändringen som utvecklande. Det har lett till en starkare för- troendemannamedverkan i arbetet. I båda dessa förbund talar man också om en starkare koncentration. Man kan rikta resurser mot viktiga mål- grupper och ämnen, skära bort mindre angelägen verksamhet.

FS rektor talar, kanske tydligast, om att beslutet radikalt har förändrat arbetet. Det har gett ”frihet att bedriva verksamhet utifrån våra egna för- utsättningar”. Förhållandet till medlemsorganisationema har förändrats, vi är mer av samarbetspartners nu. Från förbundsledningens sida har man sett förändringen som en möjlighet och använt den för att driva på ut— vecklingen. Det är i linje med förbundets egna strävanden.

Flera förbund har sett den nya situationen som en möjlighet att utveck- la något man redan varit inne i. Det gäller ABF där förbundssekreteraren menar att man fått lättare att förverkliga det man redan strävat efter. KFUK—KFUMs rektor menar att man jobbat mot mål tidigare men att bi- dragsbeslutet gett anledning till eftertanke, en möjlighet att ta ut ny rikt-

ning. Man kan använda det nya för att få ut goda effekter i något som man redan strävat efter.

Sfr menar att man låg före ifråga om målstyrning och inte har behövt korrigera riktningen. Kanske, säger rektor, har man blivit tydligare i in- riktningen mot de särskilda grupper som enligt proposition och riksdags- beslut ska prioriteras. NBV talar om att profilen blivit tydligare och man strävar efter att förstärka den ytterligare. En del perifer verksamhet tror rektor att man tagit bort.

I SISU ser man inga direkta förändringar, med hänvisning till att för- bundet var så nytt. Man hade inte hunnit dithän att idéer fått stå tillbaka för ekonomi. Det har blivit viktigare med rutiner för utvärdering.

I några fall är osäkerheten inför vad det nya ska leda till tydlig, det finns en avvaktande hållning. Det tar tid att förändra säger en IP i ABF. Detta är det mest framträdande också i Mbsks hållning. Man är i början av en förändringsprocess som kommer att ta tid. Interna förändringar krävs innan man får genomslag i verksamheten. SV menar att diskussio- nen om förändringen betytt lika mycket som beslutet i sig. Viktigare än det nya bidragssystemet är dock att man får mindre pengar. Att de tidiga— re formella kraven tagits bort påverkar inte verksamheten. Det har skapat en osäkerhet om vad som värderas. Detta leder till att verksamheten pågår i stort sett oförändrad.

De lokalt ansvariga bedömer förändringarna på ett delvis annorlunda sätt. Tre typer av slutsatser framträder och är spridda på alla förbund och på de orter där intervjuerna gjorts.

En uppfattning är att man tonat ner inriktningen på att redovisa maxi- mal volym, timjakten är borta. Istället träder kvalitetsbedömningar till. Vi har ”börjat tänka mer på vad kvalitet innebär” säger en ABF-are. Det gäl- ler att tänka sig för mer, att det man vill göra är folkbildning med bra kva- litet, säger en IP från FS. En IP menar att man nu säger nej till verksam— het som man förut accepterat för att öka timantalet. Flera ser den måldis- kussion som kommit till stånd även lokalt som en fördel.

Flera pekar på att cirklamas struktur förändrats. I vissa situationer var de tidigare reglerna om timmar och sammankomster hindrande. Där har man nu kunnat lägga om och fördela studietiden på ett annat sätt över ti- den med längre sammankomster, cirklar över veckoslut mm. Någon pe- kar också på att man kan förhålla sig på ett annat sätt till studiematerial. Dessa förändringar berör dock en liten del av verksamheten. Man tänker annorlunda, är mer lyhörda, säger en IP från Mbsk.

Genomgående är dock att de förändringar som skett uppfattas som små. Förändringarna i cirklamas arbetsplanering berör en liten del av verksamheten. Även i övrigt har den förändrade synen hos de ansvariga haft liten påverkan på verksamheten. Man har en annan värdering av vis-

sa verksamheter och söker andra former för samarbete med medlemsor- ganisationerna. I stort har verksamheten dock påverkats ganska lite. Flera pekar också på att man inte kan släppa på att hålla uppe omfattningen av avdelningens verksamhet. Denna kommer att ha betydelse för hur myck- et pengar man får.

Den viktigaste förändringen i det lokala arbete tycks alltså vara en ökande medvetenhet om mål och inriktning i verksamheten. Man är lite mindre benägen att ta till sig verksamhet enbart för att få större volym. Det som görs ska också svara mot vad man vill som folkbildare. Även om flera pekar på detta så tycks ändå det konkreta genomslaget i verksamhe- ten vara begränsat ett—två år efter bidragsreformens genomförande.

5. Ideologi och mål

Den form för bildningsarbetet som studieförbunden står för har, som jag redovisat i det föregående, formats i anslutning till folkrörelser och orga— nisationer med en ideologisk bas. I detta kapitel ska jag granska studie- förbundens målskrivningar och den ideologiska grundhållning som präg- lar dessa. Skillnader och likheter mellan förbunden kommer att lyftas fram. Jag tar även upp lokala skrivningar och relaterar dessa till vad för- bunden sagt på central nivå.

Från studieförbundens måldokument

I förbundens stadgar finns i regel en bestämning av förbundets grundläg- gande inriktning. Vid sidan av dessa finns någon form av måldokument, vilket ju nu är ett krav från staten som bidragsgivare. Dessa dokument, som kan ha lite olika karaktär i skilda förbund, utgör underlag för den föl— jande redovisningen av studieförbundens aktuella mål och inriktning.

Jag väljer att behandla dokumenten utifrån tre sammanfattande per- spektiv. Först tar jag upp vilken pedagogisk grundsyn och kunskapssyn som kommer till uttryck i dokumenten. Därefter granskar jag hur förbun- dens bas i folkrörelserorganisationer eller andra idésammanhang kommer till uttryck i målskrivningama. Sist tar jag upp vad som sägs om förbun— dets hållning till kulturfrågor.

Bildnings- och kunskapssyn

Jag har i ett tidigare kapitel visat att studieförbunden sinsemellan uppvi- sar en hög grad av samsyn vad gäller folkbildningens form och innebörd. De skillnader som finns mellan förbunden gäller mera syftet, vad vunna erfarenheter och kunskaper kan och ska användas till. Uttalanden om för— bundets bildnings— och kunskapssyn finns inte i alla de dokument som här använts. De som finns kommer jag att kort ta upp. Jag ser dock inga mot— sättningar mellan vad som sägs här och vad som framkommit i de inter— vjuer jag använde i det tidigare kapitlet.

ABF uttrycker en tilltro till människor som individer. Man ser dem som ”fria och självständiga”, som ”medborgare i en demokrati” och som ”delaktiga i en arbetsgemenskap”. Folkbildningens karaktär är sökande

efter kunskap, något som man vill se som en livsstil. Verksamheten ska ”mana till kritiskt tänkande och eget skapande”. Studiecirkeln, den grundläggande arbetsformen, är ”en demokratisk arbetsform där man fritt och frivilligt söker kunskap och utvecklar färdigheter”.

I SVs bildningssyn betonas alla människors lika värde och förmåga att forma sitt eget liv. Man hänvisar till ett humanistiskt bildningsideal ”som vill skola handens och tankens arbete, förena tankens insikter med fanta- sins skaparförmåga”. Folkbildningen ses som ”en aktiv process där delta— garna tillsammans erövrar och värderar ny kunskap.” Genom folkbild— ningen vill man ”ge var och en ett personligt förhållande till kunskap och kultur.” Kunskap räcker inte men med ”känsla och vilja kan kunskap mogna till insikt.” Människor ska ges resurser ”så att de kan, vågar och vill agera för bättre livsbetingelser och ett bättre samhälle.”

För Mbsk ska en studiecirkel ha fyra huvudelement; ”kunskapssökan- de, förståelse, debatt och kreativt skapande”. Beroende på betoningen ta- lar man om t ex kunskapscirklar och debattcirklar. Folkbildningen som fri och frivillig betonas. Även om studiecirkeln kommer att förbli den vanli— gaste arbetsformen ser man sig inte begränsad till denna utan vill gärna pröva andra former.

Sfr anger i ett antal punkter vad man menar med folkbildning. Punkterna överensstämmer nära med Folkbildningsförbundets uppfatt- ning i dets k reforrnprogrammet (se 5 59). IFS idéprogram betonas folk— liga erfarenheter och kunskaper. Kunskap ses som nära knutet till hand- ling. FU vill vara ett forum för ett livslångt lärande där individens behov och erfarenheter tas som utgångspunkt. TBV talar i sin verksamhetsplan om studiecirkeln som en effektiv inlämingsmetod, som ”är framgångsrik oavsett vilken nivå studierna ligger på. Studierna ger inte endast kunskap utan ”leder också till beteendeförändringar”.

I övrigt finns i dessa dokument, som i flera fall har karaktär av verk- samhetsplaner, inga tydliga uttryck för förbundens bildningssyn och pe- dagogik. Så långt dessa frågor berörs bestyrks då den samsyn som jag ti- digare påvisat.

Studieförbunden hävdar alltså trots olikheter en väl samlad syn på folk- bildningens grundläggande hållning och arbetssätt. Studierna ska anpas- sas till och förankras i människors egna erfarenheter och ske i små grup- per där ett utbyte på det personliga planet är möjligt.

Folkrörelse och samhälle

För ABF är verksamheten ett ”uttryck för en utåtriktad folkrörelsesträ- van” som ska ge människor möjlighet att i kollektiv form förändra sam-

hället. Förbundet ska vara aktivt för att ”såväl främja som själv delta i samhällsförändringen”. All verksamhet skall vara fri och frivillig. Någon begränsning till arbetarrörelsen gäller inte. ABF vill vara ”den breda svenska allmänhetens folkbildnings- och kulturorganisation”. Bredden framträder också i de tre arbetsområden som anges: ”Den klassiska tradi- tionella folkbildningen”, ”verksamhet som grundas på specifika sam- hällsuppdrag” och ”uppdrag i form av personalutbildning”.

Grunden för NBV är nykterhetsrörelsens intresse för samhällsfrågor. Man ska ”utgöra en resurs” i rörelsens samhällsarbete och ”skapa enga- gemang i samhällsfrågor genom att erbjuda kunskap, kulturupplevelse och gemenskap”. NBV ska verka för rörelsens mål och ”med folkbild- ning ge aktivt stöd” till nykterhetsrörelsens arbete utåt och inåt. Ett över- gripande mål för den närmaste perioden är att bredda och fördjupa arbe- tet för medlemsorganisationerna.

SV menar att folkbildningen behövs för ”att öka beredskapen för sam- hällsförändringar och stimulera folkrörelseengagemanget.” Folkbild- ningens betydelse ligger, säger man, i solidaritet med svaga grupper. Sin ideologiska plattform har man i grundorganisationema. Utgångspunkten är ”de liberala frihetsidéema och solidariteten med de svaga”. Enga- gemanget för landsbygdens utveckling betonas liksom socialt och kultu— rellt eftersatta miljöer”. Folkbildningen ”får sin kraft genom levande och växande folkrörelser”.

FS bygger på ”grundläggande kristna värderingar” och arbetar i ”nära samarbete med sina medlemsorganisationer”. Uppgiften är att ”bedriva fritt och frivilligt folkbildningsarbete i en anda av tolerans och saklighet”. Engagemang, delaktighet och handling är centrala begrepp. Man vill stå för ett samhällsengagemang där överlevnadsfrågor och internationellt an- svar betonas.

SKS säger att man arbetar i ett dynamiskt spänningsfält mellan folk— bildningsideologin, medlemsorganisationema och den kristna humanis- tiska grunden. Man vill se sig som ”en fristående och demokratisk folk- bildningsorganisation”. Aktuella nyckelbegrepp är framtiden, livsfrågor- na och demokratin. Internationell inriktning, etiska frågor och barns och ungdoms möjligheter att möta och forma framtiden ses som viktiga.

KFUK—KFUM säger bl a att man vill verka för engagemang i angeläg- na samhällsfrågor och internationella frågor. Man ser sig ha en viktig roll i opinionsbildningen och vill ge människor ”möjlighet till nya och för- djupade kunskaper i alla de frågor som rör livet på arbetsplatsen, i skolan, i vården och i föreningsgemenskapen”.

SISU är, som tidigare framgått, det förbund som är närmast knutet till sina medlemsorganisationer. Enligt måldokumentet är verksamhetsidén ”att i linje med idrottens allmänna mål och inriktning tillgodose med-

lemsorganisationernas behov av medlemsutbildning”. Aktiva idrottsut- övare och —ledare ska erbjudas ”idrottsideologisk och demokratisk skol- ning”. Idrottens samhällsnytta och möjlighet att finna lösningar på sam— hällsproblem ska lyftas fram.

Sfr vill ge ”enskilda och grupper möjlighet att delta i och ta ansvar för samhällsutvecklingen och därigenom göra frihet och demokrati möjlig”. Förbundet ser sig som obundet och med möjlighet att fritt ta ställning i natur— och miljöfrågor. Medlemsorganisationerna har genom sina repre- sentanter beslutsrätten i förbundet.

TBV markerar sin naturliga koppling till arbetsplatserna men riktar sig dessutom till ungdom. Förbundet vill ”medverka till att tjänstemän och ungdomar utvecklas till nytta för dem själva, deras företag/organisationer och Sverige”. Kompetensutveckling är ett huvudbegrepp som ges ett brett innehåll. Kompetens ”är summan av kunskaper, färdigheter, erfarenheter, självförtroende, kreativitet, motivation, vilja, kommunikationsförmåga, värderingar”.

Mbsks mål är ”att främja humanistisk bildning och kultur”. Kultur- traditioner och kulturarv är viktiga hömstenar tillsammans med en liberal människosyn och ”en värdekonservativ etik och moral”. Till skillnad från övriga hittills nämnda förbund talar man inte om någon förankring i med- lemsorganisationer. Istället markeras att studieförbundet ”i kraft av sin självständighet, sin demokratiska uppbyggnad och sin breda verksamhet” är en folkrörelse. Man riktar sig ”mot samhällets brister inom utbildning, bildning och kultur”.

FU slutligen med sin förankring i universitetsmiljön beskriver sig i ett häfte om verksamhetsidé och bildningssyn som ”en kunskaps-, bildnings- och kulturorganisation, som arbetar oberoende av politiska, religiösa och fackliga rörelser” som samverkar med verksamma vid universitet och högskolor.

Tidigare har jag påvisat likheterna mellan studieförbunden ifråga om deras allmänna syn på folkbildning och kunskap. Granskar man hur de beskriver sina uppgifter framträder däremot tydliga skillnader. I en tidi- gare uppsats har jag urskiljt två dimensioner utefter vilka studieförbunden placerar sig olika vad gäller synen på sina uppgifter (Svensson 1995). Jag återger här huvuddragen av denna analys.

Med något undantag ingår studieförbuden i en ideologisk och värde- mässig gemenskap med den familj av folkrörelse— eller andra organisa- tioner som utgör respektive förbunds organisatoriska bas. Även de studie- förbund som inte arbetar i anslutning till folkrörelseorganisationer ingår i någon form av värdegemenskap. Folkuniversitet präglas av sitt nära sam- band med universitetsvärlden. Mbsk har sin idémässiga grund inom hu- manism och värdekonservatism. Trots sitt oberoende av medlemsorgani—

sationema delar man, enligt mina IP, grundläggande värden med dessa.

Detta innebär att studieförbunden på olika sätt måste anpassa sitt hand— lande till ett ideologiskt och organisatoriskt sammanhang som man själv ingår i. Som vi sett i det föregående har i vissa studieförbund medlems- organisationema på riksnivå ett avgörande inflytande i förbundets högsta beslutande organ. I andra förbund fördelas ansvaret mellan medlemsor— ganisationer och studieförbundets distrikt och/eller avdelningar. (se 5 47 ff) I båda fallen ingår dock studieförbundet i den ideologiska gemenskap som en grupp av folkrörelseorganisationer utgör.

De skilda sammanhang som studieförbunden på detta sätt hör hemma i är i hög grad bestämmande för deras syn på sin egen uppgift. Utanför den gemensamma syn på folkbildning och kunskap som jag behandlat ovan finns tydliga skillnader mellan studieförbund eller grupper av studieför- bund. I mina intervjuer har jag kunnat urskilja två huvudlinjer i studie- förbundens syn på sin uppgift.

Enligt den ena linjen definierar studieförbundet sin uppgift utifrån en kollektiv dimension. Man ser sin verksamhet i ett sammanhang som sträcker sig längre än till individers kunskapsbehov. Bildningsarbetet syf- tar till att stärka en rörelse eller organisation. Det kan också syfta till att förändra och påverka hela samhället. Folkbildning ”förväntas ganska di— rekt vara en tillgång för mänskliga gemenskaper som går utöver den en- skildes personliga situation” (Svensson 1995 s 128).

Den gemenskap som åsyftas kan vara hela samhället, man ser bild— ningsarbetet som ett av de sätt genom vilka en folkrörelse kan och ska förändra samhället. Det är ju vad de sociala rörelserna, som nu lever vi— dare i form av folkrörelseorganisationer, strävat och strävar efter. Bild- ningsarbetet kan också, mera begränsat, vara ett stöd för medlemsorgani— sationema som sådana. Det gäller för några av förbunden, tydligast för ABF, NBV och SISU, att de ser sin roll främst i relation till medlemsor- ganisationema, studie- och bildningsarbete syftar till att stärka organisa- tionerna. Det kan också handla om att man vill påverka sina medlemsor- ganisationer, bildningsarbetet ska medverka i förnyelse och utveckling av det folkrörelsesammanhang där man arbetar.

Den andra dimensionen som kommit fram i synen på bildningsarbetets uppgifter är vad jag kallar för ett ”bildnings- eller kunskapsperspektiv” (Svensson 1995 s 127). I några fall kan det ses ett ämnesintresse. Det ge- mensamma är att fokus ligger på den enskilde deltagaren och dennes per- sonliga utveckling. Hur och i vilket sammanhang denne sedan kommer att göra bruk av kunskaper och färdigheter har man ingen uppfattning om.

Den kollektiva dimensionen är tydlig hos de förbund ABF, FS och NBV som har sina rötter inom de klassiska folkrörelserna. Till den grup- pen hör också SISU. Med mindre tydlig men ändå med klar dragning till

den kollektiva dimensionen placerar sig SV, SKS och KFUK/KFUMS studieförbund. För de två förbund som har politiska partier som stiftare eller medlemsorganisationer är det samhällsperspektivet som dominerar, för de övriga är det organisationsperspektivet.

För de återstående fyra förbunden är det den individuella dimensionen som framträder. Det är individens utveckling och/eller kompetens man ta— lar om. För Sfr är bilden sammansatt men i sin egen bestämning av för- bundets inriktning är det ämnesområden ”djur, natur och miljö” som nämns. Samtidigt ser en del av förbundets medlemsorganisationer studi- et i ett samhällsperspektiv, ökat miljökunnande ska påverka samhället.

Det är i beskrivningen av mål och syften med verksamheten som stu- dieförbunden skiljer sig åt. Man har en gemensam syn på kunskap och vad folkbildning, som allmän företeelse, står för. När det gäller motiv och syfte med bildningsarbetet skiljer man sig åt. Då kommer, särskilt för de förbund som lever i nära relation till folkrörelseorganisationer, ideologi och värderingar in i bilden. Studier och kunskap är inte till för sin egen skull. De har ett värde i ett vidare sammanhang. Detta sammanhang kan vara studieförbundens medlemsorganisationer eller hela samhället.

Utifrån det samband och den samverkan som finns mellan studieför— bunden och deras stiftare eller medlemsorganisationer kan man säga att studieförbundet förutom att det utgör ett gemensamt fält av bildningsor- ganisationer också arbetar i skilda ideologiska och organisatoriska fält. Varje studieförbund hör också hemma i ett annat sammanhang än det som folkbildningen utgör. ABF och NBV osv är inte bara studieförbund de är också, och i vissa fall i första hand, delar av respektive fält av folkrörel- sesorganisationer.

Från detta perspektiv finns också en viss övertäckning mellan förbun- den. SV och Sfr har båda relationer till landsbygden. Båda har historiska rötter i ungdomsorganisationer på landsbygden. SV och Mbsk har i viss mån en gemensam grund i en borgerlig politisk syn även om det är fråga om skilda partier och Mbsk i liten grad framträder som Moderata sam- lingspartiets studieförbund. Mbsk vill i första hand stå för humanism och konservativa värden. FU kan i detta sammanhang säga stå för en allmän upplysnings— och bildningstradition med rötter i de tidiga liberala bild- ningssträvandena från början och mitten av förra seklet. Den bärs inom FU upp av folkbildningsintressen inom universiteten.

Kultur och folkbildning

Studieförbunden är inte endast studier och studiecirklar. I ökande grad har andra former kommit till användning i bildningsarbetet. Om man lå-

ter den administrativa uppdelningen av arbetet vara avgörande så samlas dessa andra former under beteckningen kulturverksamhet. I realiteten hör också stora delar av cirkelverksamheten hemma inom kultursektorn.

I besluten om statsbidrag har, sedan 1974, kulturverksamheten setts som en viktig del av studieförbundens arbete. Engagemanget i verksam- het vid sidan av studiecirklar skiftar dock. Flera av förbunden, men inte alla, tar upp kulturfrågor i måldokument eller verksamhetsplaner.

ABF menar att folkbildningen är en självständig del av svenskt kultur- liv - ”en folkets egen kultur”. Man vill satsa på en ”folkligt förankrad kul— turverksamhet, där det egna skapandet sätts i främsta rummet”. Sam- arbete med det professionella kulturlivet kan ge amatörer inspiration och kunskap. Kulturinstitutionema museer, teatrar, bibliotek, orkestrar osv in- viteras till samarbete. Boken är en grundpelare i folkbildningsarbetet och biblioteken en viktig samarbetspartner. ABF vill verka för att sneda kul— turmönster bryts. För ABF är kultur en förändringskraft.

För SV ger kultur och skapande oss ”ett sammanhang att leva och ver- ka i”, kulturarv och traditioner är liksom lokal kultur viktiga. Man menar också att ”ett vitalt och mångsidigt kulturliv främjar en regional utveck— ling och formar den skapande miljö i vilken idéer föds och utvecklas”. Ett fritt kulturliv är grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle. Folk— bildningen ska ”kämpa för kulturell mångfald, där landsbygdens kultur- arv och den folkligt skapande och förankrade kulturen ingår som bärande delar.” Den estetiska verksamheten är ”en omistlig del av folkbildning- en.” Mbsk anser att en betydande del kulturprogramverksamhet ingår i god folkbildning. Man vill ge kunskap om vår kultursfär, bevara och medver- ka i kulturellt nyskapande. Kombination av cirklar och kulturprogram ger förutsättningar för att nå människor. Kulturen är också ett sätt att delta i debatt ”kanske det mest sofistikerade uttrycket för olika åsiktsriktningar”. ”Massproducerad kultur av låg kvalitet” ses som ett samhällsproblem. Eget skapande är viktigt men ”amatörism måste hålla hög kvalitet” varför samspel mellan yrkesverksamma konstnärer och cirkeldeltagare är vik- trgt.

NBV vill genom kulturverksamhet erbjuda möjligheter till egna upple- velser och skapande. Konstbildningsarbetet är en del av detta. Sfr nämner kulturprogram som en arbetsform vid sidan av studiecirkeln. FS vill vara rörligt och pröva nya former. Genom målmedvetna kultursatsningar vill man bl a bygga broar mellan generationer. Man vill också lyfta fram ung- domars kulturella uttrycksformer och ge stöd åt nyskapande kulturell verksamhet.

KFUK—KFUMS studieförbund vill genom sin kulturverksamhet ”bidra till att äldre svensk kultur lyfts fram och levandegörs för dagens genera-

tioner och samtidigt medverka till att öka spridningen och kännedomen om moderna kulturella företeelser av god kvalité”.

Lokala mål

Förhållandet mellan vad som uttrycks på central nivå i förbunden och vad man säger och gör lokalt är ett av de områden som jag angett som intres- santa att granska. Som underlag för detta använder jag de dokument som insamlades i samband med intervjuarbetet på lokalavdelningar samt utta— landen som gjorts vid intervjuerna. Utöver detta har jag gått igenom 10- kala måldokument från studieförbunden i sex kommuner. Dessa har in- samlats och ställts till förfogande av Folkbildningsrådet.

En genomläsning av dokumenten visar att de, som man kan vänta, är starkt påverkade av vad som sagts på central nivå i respektive förbund och av de mål för bidragsgivningen som fastställts av riksdagen. Det som framför allt skiljer är de konkreta projekt eller mätbara mål som i viss mån finns lokalt.

ABF-avdelningama anknyter mer eller mindre nära till förbundets idé- och aktionsprogram. I verksamhetsplaner prioriteras områden som bas— kunskaper, samhällsstudier, facklig utbildning och internationella frågor. Någon avdelning nämner också estetiska ämnen och kultur som priorite- rade. I Västerås där det estetiska ämnesområdet är 50 procent större än samhällsområdet budgeterar man en liten förskjutning mot samhällsom- rådet.

För ABF Stockholm kan man notera en strävan till omprioritering. 15 procent av verksamheten ska omprioriteras till nya områden. Syftet med omprioriteringen är att höja folkbildningskvaliteten. För vissa medlems- organisationer kan detta innebära en minskning av resurserna för studier. I andra fall talar man om att aktivera medlemsorganisationer mera än ti- digare. ABF—skolor anses svara väl mot ABFs övergripande mål varför många vill satsa mera på sådana.

Några av SVs avdelningar anger som ett mål att bibehålla verksam- hetsvolymen. En avdelning ser det som nödvändigt att nu driva viss verk- samhet med huvudsyfte att tjäna pengar. En annan strävar efter att höja deltagaravgiftema för att få verksamheten självfmansierad. Estetiska äm- nen och bevarandet av kulturarvet ses som viktiga. De mål som anges motiveras med hänvisning till de förutsättningar som statsbidragen ger och till förbundets övergripande mål.

Sfr är ett av de förbund som har en centralt fastställd verksamhetsplan med mål och inriktning som gäller hela förbundet. Lokalt finns utrymme för utformningen av konkreta planer i anslutning till de gemensamma må-

len. Behovet av att bibehålla verksamhetens omfattning är återkommande här, i något fall talar man också om behovet av att höja kvaliteten. Andra ambitioner är att bibehålla nuvarande ämnesstruktur och att öka verk- samheten i samarbete med medlemsorganisationerna.

Vid sidan av en markering av Humanistiska bildningsprogrammets be- tydelse framträder i Mbsk en uttalad marknadsmässig hållning. Man vill ”sälja företagsutbildningar, har tagit bort olönsam verksamhet och vidtar olika åtgärder för att förbättra ekonomin. Man vill ”öka antalet studie- timmar i språk” eller profilera sig ”som det ledande studieförbundet för båtsporten”. Några avdelningar anger konkreta mål i termer av balanse- rad ekonomi eller ett antal kurser eller arrangemang inom vissa områden.

Det som sägs i målskrivningar och verksamhetsplaner är inte tydligt bestämmande för hur verksamheten ser ut. Bara i undantagsfall nämns es- tetiska ämnen som prioriterade i avdelningarnas planer. Detta område är samtidigt det ämnesområde som, med få undantag, har den största om— fattningen uttryckt i studietimmar. Ett ex på detta är TBV i Västerås där mer än hälften av verksamheten tillhör området ”Kultur och fritid”, vilket också dominerar det utåtriktade utbudet. Detta samtidigt som man i sin planering säger sig prioritera andra områden.

I den mån man anger mätbara mål för sin verksamhet så handlar det of- tast om att behålla nuvarande volym. De omprioriteringar som görs, t ex i ABF Stockholm gäller mindre delar av verksamheten. I flera fall är, som framgår av genomgången ovan, ett huvudmål att behålla nuvarande om— fattning på verksamheten. Den ambitionen torde i många fall leda till att förändringar, som man i anslutning till andra mål, och utifrån förbundets övergripande mål, skulle vilja arbeta för i realiteten kommer i andra hand.

I flera fall finns en uttalad ambition att inrätta sig efter och möta den ef- terfrågan som finns. Detta är tydligast i lokalavdelningar inom Mbsk, FU och TBV men också i vissa SV—avdelningar. Det är med andra ord efter— frågan på en lokal marknad för studiecirklar som i sista hand bestämmer handlandet.

Mina intervjuer ger en i stort sett likartad bild av avdelningarnas syn på sin verksamhet. Man betonar bred folkbildning, kunskap ska finnas till- gänglig för alla som vill, nya frågor som Europa, fred och miljö nämns. Barn och ungdomar ses som en viktig grupp. Demokratifrågor är viktiga att ha, vävning kan deltagare betala för. Det finns en förskjutning från öp- pen verksamhet till verksamhet i medlemsorganisationer. (ABF-avd.) Även TBVs avdelningar uttrycker att man vill arbeta nära medlemsför— bunden. Där finns uttryck för att se detta samarbete som en fördel rent marknadsmässigt.

Sfr är ett annat förbund där avdelningarna uttrycker ett intresse för ett tätare samarbete med medlemsorganisationerna. En förändring mot min—

dre av allmän verksamhet och mera inom medlemsorganisationema fram- hålls också av t ex en lokal företrädare för SKS och FS. För alla de min— dre förbunden är överhuvudtaget samverkan med organisationerna avgö- rande för att nå kontakt med människor. Från NBV finns många uttryck för en omvänd syn; studieverksamheten ska ge nykterhetsrörelsen nya kontakter.

Strävan att markera en åtskillnad mellan folkbildning och annan vux- enutbildning återkommer lokalt efter i stort sett samma mönster som i ut— talanden från centralt håll. I en del avdelningar finns samtidigt en öppen— het för att i ökad utsträckning gå in i samarbete med kommuner och är- betsmarknadsmyndigheter. I Västerås förs en diskussion om att ABF skulle kunna ta över en del av den kommunala vuxenutbildningen. En all- män öppenhet för att arbeta med t ex språkutbildning i anslutning till Komvux finns inom avdelningar i flera förbund. Möjligheten att bedriva uppdragsutbildning nämns av avdelningar inom flera av förbunden. Med i bilden finns då skilda intressenter som medlemsorganisationer, kommu- ner och företag.

Om man inte uppfattar de uttalade målen, som enbart ord avsedda att ge legitimitet hos bidragsgivare rn li läggs inom många studieförbunds lo- kala enheter ett stort intresse och engagemang ner på att nå bestämda målgrupper som prioriteras i det egna förbundets målsättningar lika väl som i riksdagens mål för statsbidraget. Samtidigt förefaller det som om resultatet av arbetet i stor utsträckning bestäms på marknadsmässiga vill- kor.

Den verksamhet som dominerar är den som väckt intresse hos allmän- heten eller hos bestämda grupper. Betoningen mellan förbunden varierar en del. Inom ABF och i viss mån SV är pensionärsorganisationen den medlemsorganisation som visar störst intresse för studier. I andra förbund är det andra organisationer och grupper. Alla de större studieförbunden är i hög grad beroende av att nå fram till en intresserad allmänhet för att re- krytera deltagare till verksamheten. De blir därmed nästan med nödvän- dighet hänvisade till att arbeta på marknadens villkor.

Detta förhållande utesluter givetvis inte i sig att man når fram till de önskade målgruppema. Det kan t ex vara så att det är korttidsutbildade som främst söker sig till studieförbundens studiecirklar. Att studieförbund med aktiva pensionärsorganisationer därigenom när många kortutbildade är rimligt eftersom äldre generationer genomsnittligt har en kortare ut- bildning än yngre.

6. Slutsatser och diskussion

Avsikten med detta kapitel är att redovisa och diskutera några slutsatser. Jag kommer att anknyta till de syften och frågor som angetts i inled- ningskapitlet. Som stöd för tolkning och slutsatser använder jag de teori— er som jag tog upp i kapitlet om organisationsteori.

Jag tar först upp det institutionella fält som jag menar att folkbildning— en utgör och dettas förhållande till andra fält, främst folkrörelseorganisa- tionerna. En del av detta utgörs av studieförbundens förhållande till hu- vudmännen och intressebalansen mellan de formella huvudmännen å ena sidan och de intressen som uttrycks genom politiska organ å andra sidan. Ytterligare en del av detta komplex utgörs av förhållandet till deltagarna i verksamheten och behovet av att rekrytera deltagare på någon form av marknad.

En av de uppgifter som alla organisationer har är att skapa och sam- ordna resurser för att förverkliga sina mål. I en andra punkt i kapitlet dis- kuterar jag därför studieförbunden i ett resursperspektiv. Uppgiften avser här inte endast den egna organisationens behov utan relateras till studie— förbundens roll i förhållande till sina medlemsorganisationer. Till bilden av resursskapandet hör också studieförbundens strävan efter att vidga sitt verksamhetsfält.

En infallsvinkel på studieförbunden är vad olika intressenter kan an- vända dem till. Skilda grupper och individer kan göra anspråk på de re— surser studieförbunden som organisationer och de offentliga medel de förvaltar utgör, i syfte att använda dessa för egna ändamål. Här kan man tänka på studieförbundens medlemsorganisationer och hur de använder sig av den resurs som studieförbundet utgör.

Den enskilde deltagaren ses kanske oftast som någon studieförbundet vänder sig till men deltagaren kan också ses som en brukare av resurser som finns i studieförbunden. På vilket sätt och i vilka syften kan då olika deltagare, individuellt och i grupp använda studieförbundet? Eftersom deltagarna inte stått i centrum i denna undersökning måste diskussionen på denna punkt bli mycket allmän, men något kan ändå sägas.

En tredje kategori användare som jag kommer att ta upp är stat och kommun. De har som bidragsgivare krav på utbyte av insatta resurser. Både stat och kommun kan också uppträda i andra skepnader, som myn- digheter respektive kommunala förvaltningar. Även som sådana kan de försöka tillgodogöra sig resurser som finns i studieförbunden.

Studieförbunden - institutioner mellan skilda fält

Det tidiga bildningsarbetet föddes i sociala rörelser ur ett behov av orien- tering och kunskap för att kunna påverka samhället i en riktning man ön- skade. Jag har i det föregående (kap. 3) beskrivit hur bildningsarbetet in- stitutionaliserats. De elva studieförbund som nu är verksamma kan ses som en grupp eller ett fält av organisationer. De har många gemensamma drag och styrs i väsentliga avseenden av likartade normer och värdering- ar.

I ett påtagligt avseende delar alla studieförbund samma villkor. Man är för sin verksamhet beroende av statligt och kommunalt stöd. Det innebär att verksamheten, av den ledande politiska kraften i samhället, måste ses som legitim och uppfattas ha ett sådant värde för samhället att den bör fi— nansieras med offentliga medel. Det är därmed angeläget för alla studie- förbund att uppfattas som legitima företrädare för allmänt omfattade sam- hälleliga mål och värden.

I detta finns ett inslag av ömsesidig legitimering mellan statens och folkbildningens företrädare. Studieförbunden måste ha legitimitet inför regering och riksdag. I lika hög grad gäller att en förutsättning för att po- litiskt kunna motivera det offentliga stödet är att studieförbunden i breda kretsar ses som legitima företrädare för samhälleliga värden.

Ett centralt inslag i legitimeringen är uppfattningen om folkbildningens värde för demokratin. Denna uppfattning har funnits med i statsmaktens motiveringar för offentligt stöd från att det första gången infördes och var tydlig även vid den senaste översynen 1991. Det går också igen i studie- förbundens samlade argumentering, även om en och annan, som framgått i det föregående, i personliga intervjuer kan antyda en viss tveksamhet.

I vad jag betecknat som ett folkbildningens fält av organisationer ingår i viss mån även de myndigheter som handlagt det statliga stödet. I det samarbete som utvecklades omkring statsbidragen skapades en intresse- gemenskap mellan studieförbunden och de som inom Skolöverstyrelsen och Statens kulturråd hade att handlägga stödet. Jag har redovisat hur man utvecklade gemensamma organ för att i samverkan lösa vissa upp— gifter om gränsdragning mm. Studieförbunden och tillsynsmyndigheten legitimerade ömsesidigt varandra. Detta förhållande har ändrats i och med tillkomsten av Folkbildningsrådet. I detta har studieförbunden själva ett mera direkt ansvar för tillämpningen av statsbidragsförordningen mm.

De normer och värderingar som är gemensamma för fältet är främst uppfattningar om vad folkbildning är och vad begreppet studiecirkel står för. Här Hnns som jag visat ( s 29 ff) en hög grad av samstämmighet. I

stor utsträckning torde man dela samma syn på folkbildning inom studie- förbundens medlemsorganisationer. Troligen delar en stor del av sven- skarna denna syn. Uppgifter från SUFOs undersökning av deltagande i vuxenutbildning tyder på detta (Jonsson/Gähler 1995).

Staffan Larsson skriver i en uppsats om ”folkbildningens grammatik” som, enligt honom skiljer sig från skolans grammatik (Larsson 1995). Pedagogikens historia visar enligt Larsson på svårigheterna att etablera en ny ”grammar of schooling”. Det är, menar han, mot denna bakgrund anmärkningsvärt att man i studiecirkelns form lyckat bevara ett ”folkbil- dande böjningsmönster” som massfenomen. Folkbildningens institutio- nalisering kan ses som en förklaring till detta förhållande.

Man har, inom folkbildningens organisationer, institutionaliserat en egen form för studier och kunskapsinhämtande. Det material jag redovi- sat, visar att det finns en för studieförbunden gemensam folkbildningssyn. Inom den gemensamma ramen finns givetvis skillnader men samstäm- migheten är ändå tillräckligt stor för att ge en gemensam bild av studie- cirkeln som en speciell form för studier och kunskapsarbete, en form som har sina egna kännetecken. Man strävar efter att hävda en egen kun— skapssyn, och syn på skapande och användning av kunskap.

Till det mest framträdande i den gemensamma bilden av folkbildning— en hör också betoningen av dess demokratiska form och dess roll för att stödja demokratin som samhällsmodell. Folkbildningens bidrag till de- mokratin har vid en rad tillfällen varit ett framträdande argument i olika regeringars förslag om statligt stöd till verksamheten. Jag har sökt visa hur det även i detta avseende finns en, åtminstone i argumenten, relativt samlad syn på demokrati inom studieförbunden (s 32 ff). Det är på en så— dan grund man kan hävda att studiearbetet utgör ett viktigt bidrag till de- mokratin. Med en annan demokratisyn skulle detta vara svårare.

Folkbildningsarbete, i sina konkreta gestaltningar är långt ifrån enty- digt och det är inte heller så att verksamheten alltid svarar mot den bild av studiecirkeln som studieförbunden själva håller upp. Det är inte heller nödvändigt för att denna ska fungera som ett gemensamt institutionellt värde. Det är den i stora drag gemensamma bilden som bestämmer vär- deringen av studieförbunden. Det är också den som studieförbunden, till— sammans med andra, upprätthåller och har ett behov av att, i legitimeran- de syfte, upprätthålla.

Att genomföra en policy i varje led av en organisation är sällan möjligt. I organisationer finns vad organisationsforskare talar om som ”loose coupling” mellan t ex policy och verksamhet (March/Olsson 1976, Meyer/Scott 1983, Scott/Meyer 1994). För folkbildningen är upprätthål- landet av den gemensamma bilden av vad folkbildning är och vad den be- tyder i samhället viktig. Kärnverksamheten, den som sker i en studiecir-

kel, kan leva sitt liv ganska oberoende av idealen. Jag kommer att åter- vända till dessa frågor från en annan infallsvinkel längre fram.

Lika - men ändå från skilda världar

Hittills har jag talat om studieförbunden som tillhörande en gemensam värld — en folkbildningens institution. Detta är emellertid bara ena sidan av myntet. Alla studieförbund har också bindningar åt olika håll utanför det gemensamma fältet. Detta är tydligt för de studieförbund som har sin förankring i folkrörelseorganisationer men gäller även de övriga.

Jag har i det föregående behandlat den bakgrund i folkrörelser som gäl- ler för de flesta av studieförbunden (kap 3). Senare har jag också granskat de spår som denna bakgrund sätter i studieförbundens organisatoriska struktur. Gemensamt för alla de studieförbund som är förankrade i tradi- tionella folkrörelseorganisationer är att dessa organisationer har ett vä- sentligt inflytande i respektive förbund.

Från ett perspektiv framträder studieförbunden som en grupp av orga- nisationer med i viktiga avseenden gemensamma intressen och normer. De har en relativt samlad syn på folkbildning som företeelse samt en lik— artad kunskapssyn och demokratisyn. Denna gemensamma hållning är också bestämd av den knytning till statsmakten som följer av beroendet av statsbidrag. Den för studieförbunden gemensamma folkbildningssy- nen har under årens lopp formats i ett samspel med politiker och andra fö- reträdare för statsmakten.

Tydliga uttryck för detta fanns redan på 1940-talet när regering och riksdag hävdade att studieförbunden skulle vidga sitt verksamhetsfält utanför föreningslivet. Liknande förväntningar på insatser inom skilda områden har upprepats inte minst från 1970-talet och framåt. De återfinns ocksåi 1991 års folkbildningsproposition.

Från det andra perspektivet tillhör varje studieförbund också ett sam- manhang som inte är folkbildningens. De är bildade av och har som hu- vudmän organisationer som inte har folkbildning som sin primära upp- gift. Det innebär att studieförbunden, samtidigt som de har mycket ge- mensamt, också finns i skilda, kanske motsatta, ideologiska sammanhang. I detta finns en dynamik som saknas tex i skolväsendet. Denna dubbla re- lation har gett förutsättningar att hävda folkbildning som en egen peda— gogisk praxis med ett eget förhållningssätt till kunskap och studier.

Här vill jag anknyta till Eyerman/Jamissons teori om sociala rörelsers medierande roll i skapande och tranformering av kunskap i ett social sam— manhang (Eyerman/Jamisson 1991) . Studieförbunden är organiserade ut- tryck för kunskaper och sätt att skapa kunskap som tagit form i de socia-

la rörelser där folkbildningen växt fram. De kan fortfarande, i bästa fall, vara arenor för ett kunskapssökande med bas i de idéer och värden från sociala rörelser som folkrörelseorganisationer ännu åberopar.

Diskussionen har så här långt inriktats på studieförbunden själva och deras förhållande till stat och medlemsorganisationer. Det finns ytterliga- re en part som inte kan utelämnas, deltagarna. För att kunna driva sin verksamhet måste studieförbunden attrahera deltagare i cirklar och annan verksamhet. Verksamhetens omfattning i termer av antal arrangemang har också varit och är fortfarande avgörande för storleken på det offentliga stödet till studieförbunden.

För de studieförbund som har nära relationer till folkrörelseorganisa- tioner skulle deltagandet kunna vara knutet till dessa organisationer. Så är deti viss utsträckning, men det sker inte utan aktivitet från studieförbun- dets sida. Av det material jag redovisat framgår att studieaktiviteten i medlemsorganisationema inte alltid är vad man från studieförbundens si- da önskar. Avdelningar i alla förbund som arbetar i samverkan med med- lemsorganisationer uttrycker önskemål om en större aktivitet bland dessa. Lokalavdelningar möter ett viss motstånd i arbetet med att väcka intresse för bildningsarbete inom medlemsorganisationer och starta studiecirklar i samverkan med dessa.

Flera studieförbund uppfattar sin roll i förhållande till medlems- organisationema som att man vill medverka till förnyelse och utveckling i dessa. Från ABF, NBV och FS uttrycks tanken att bildningsarbetet ska stå för nytänkande och på olika sätt bidra till omprövning och förnyelse i avstannande folkrörelseorganisationer. Sådana förväntningar finns också i regeringens proposition om folkbildning 1991 (Prop. 1990/91:82 s 7 ff). Bildningsarbetet ses som en resurs i en strävan att aktivera gamla folkrö- relser och visa på behov och möjligheter i en ny tid.

Som vi sett är det en mindre del av studieförbundens verksamhet som sker i samverkan med organisationer. Den större delen av verksamheten förutsätter att studieförbundens lokalavdelningar kan nå fram till intres- serade deltagare genom direkta hänvändelser till allmänheten. Här arbetar studieförbunden på en öppen marknad för bildning/utbildning.

Det har framgått av det material jag redovisat i det föregående att bi- behållande och ibland ökning av antalet studiecirklar ses som en huvud- uppgift av de lokalt ansvariga. I några av intervjuerna framgår klart att det är agerandet på en marknad som gäller. Varje intresse från presumtiva deltagare måste tas tillvara och prövas som utgångspunkt för nya cirklar. I andra fall är samarbete med andra intressen en viktig väg, det kan vara föreningar utanför den egna sfären eller kommuner och andra offentliga organ.

Den här situationen innebär att den verksamhet som studieförbunden

redovisar inte är ett resultat av förbundens egna överväganden och priori- teringar utan i lika hög grad av de intressen som finns hos blivande delta- gare. I intervjuerna har en fråga ställts om det förekommer att man av oli- ka skäl avvisar verksamhet som man inte vill stå för. Av svaren framgår att man inte gärna säger nej till verksamhet av innehållsliga eller kvalita- tiva skäl även om detta förekommer. När man säger nej är det oftast av re- sursskäl. Med den fördelning av statsbidrag som gällt de senaste åren har bidraget ur avdelningens synpunkt legat fast, ny verksamhet har inte ge- nererat nya medel. Det har då ofta varit nödvändigt att sätta gränser för expansion.

Deltagarna har här setts som kunder, som det gäller att vinna och be— hålla. Detta är inte det enda perspektivet som kan läggas på dem. Jag åter- kommer i ett kommande avsnitt till deltagarnas förhållande till bildnings- arbete ur andra perspektiv.

Att skapa resurser

Att skapa eller mobilisera resurser är en av de uppgifter som varje orga- nisation har. I folkrörelseorganisationer är medlemmarnas uppslutning kring organisationen och vad den står för (commitment) en avgörande del av resursskapandet (Knoke/Wood 1981). Detta förhållande var tydligt i det folkrörelseförankrade bildningsarbetets första skede. Att skapa resur— ser för rörelsen var att arbeta för ökad medvetenhet och kunskap bland dess medlemmar och stödjare.

Med tillkomsten av studieförbunden som organisationer tillkom nya element. Genom att skapa studieförbund, organisera studiearbetet på visst sätt, kunde folkrörelsema få tillgång till ekonomiskt stöd från staten. Detta var den utlösande faktorn när de första studieförbunden organisera- des. Det var också tydligt t ex för de förbund som tillkom i samband med reformen 1947. Krav som ställdes av staten för att ge bidrag ledde till långt fram i tiden till organisationsförändringar i vissa studieförbund (se kap 3)”.

Frågan om studieförbundens roll som skapare och samlare av resurser kan ses ur åtminstone två perspektiv. Ett är studieförbundets behov av att skapa resurser för sin egen existens och fortlevnad. Ett annat gäller studie- förbundets uppgift att vara en resurs för sina huvudmän eller medlemsor-

3” Som en följd av krav från Skolöverstyrelsen byggde FS och Sfr upp sin lokal— avdelningsorganisation i senare delen av 1960-talet.

ganisationer. Den kan kanske också ses i ett perspektiv som gäller förhål— landet mellan studieförbundet och deltagarna i studiecirklar m ur.

Det statliga stödet till folkbildningen har varit avgörande för såväl verksamhetens som studieförbundens utveckling. Min genomgång av stu- dieförbundens institutionalisering visar hur utvecklingen påverkats och styrts av statsbidragen. Det, i förhållandet till tidigare, starkt ökande och till formen förändrade stödet från 1947 innebar nya möjligheter för studie- förbunden att utvecklas till starka organisationer, med en friare ställning i sina respektive rörelser. I reformen ställdes också krav från staten på ett uppbrott från vad som sågs som en för snäv inriktning mot föreningslivet. Detta vari linje med vad studieförbundens företrädare själva önskade och kan ses som ett uttryck för en strävan att samla resurser, inte endast eko- nomiska, i studieförbundens egna händer.

Samspelet med staten har sedan fortsatt. Utvecklingen rynnner fiera as- pekter och kan tolkas på mer än ett sätt. Ett perspektiv på hur studieför- bunden tilldelats en plats inom vuxenutbildning och kulturpolitik är deras egen strävan att stärka sin ställning, att skapa och samordna resurser i de egna organisationerna.

Sedan något tiotal år har ekonomisk åtstramning lett till att såväl statliga som kommunala bidrag till studieförbunden skurits ned. En reaktion på det- ta har varit att studieförbunden sökt säkra nya resurser på annat sätt. Uppdragsutbildning har varit ett återkommande begrepp i diskussionen om folkbildning på senare år. I de lokala sammanhang jag granskat finns ett an— tal exempel på hur man strävar efter att vidga basen för sin verksamhet.

Dessa tendenser är ännu svaga sett i relation till den totala omfattning- en av studieförbundens verksamhet. De är dock uttryck för hur studieför- bunden som organisationer, i en situation där den traditionella finansie— ringen tenderar att svikta, söker efter nya uppgifter och nya resurser. Det är i sådana situationer organisationer ser sig om efter nya mål och upp- gifter i syfte att trygga sin egen utveckling och överlevnad (Etzioni 1966). Detta innebär inte något svek mot de ideal man står för utan är en naturlig och nödvändig anpassning till de krav som ställs av förändrade förhållanden.

I detta perspektiv måste också den under ett par årtionden omtalade s k ”timjakten” ses. Studieförbunden har i praktiken arbetat inom ramen för ett slags ackordssystem. Fram till 1982 var statsbidraget visserligen for— mellt sett riktat till den enskilda cirkeln. Med en växande och professio— nell organisation har det dock varit naturligt för studieförbunden att arbe- ta för att organisera flera cirklar. Drivkraftema till detta har varit ideella men också, genom ackordssystemet, ekonomiska. Genom att organisera och redovisa cirklar med låga kostnader har man kunnat skaffa resurser för mera kostnadskrävande insatser (Studieförbunden inför 90-talet). Det

har också för många funktionärer i praktisk handling blivit viktigare att möta efterfrågan än att låta folkbildningsidealen styra vad man gör.”

Det andra perspektivet gäller studieförbundens roll att skapa resurser för de folkrörelseorganisationer man samverkar med. De folkrörelsefö- rankrade förbunden har för sina medlemsorganisationer varit en viktig kunskaps- och utvecklingsresurs. Den volymmässigt största delen av verksamheten vänder sig nu till allmänheten, men studieförbunden upp— fattar sig själva som viktiga för sina medlemsorganisationer. I målskriv- ningama för de studieförbunden framhålls genomgående att man är till för sina medlemsorganisationer.

Utbildning av ledare och förtroendevalda funktionärer m fl ses som en viktig uppgift inom förbund som ABF, FS, KFUK—KFUMS studieför— bund, SKS och SISU. För en del är de stora medlemsgruppernas behov avgörande, kortutbildade LO-medlemmar för ABF, tjänstemän för TBV och landsbygdsbefolkning för SV. De studieförbund som arbetar i anslut— ning till folkrörelseorganisationer ser det som en huvuduppgift att stärka och utveckla organisations- och föreningslivet. I den meningen har studi- eförbunden ännu en viktigt uppgift att skapa resurser för folkrörelserna.

I fördelningen av resurser mellan den öppna verksamheten och verk- samheten inom medlemsorganisationema finns en latent konfiikt. När re— surserna inte längre växer i takt med verksamheten kan studieförbundens medlemsorganisationer uppleva att de får en för liten del av kakan. I mi- na intervjuer tinns exempel på hur studieförbund av sina medlemsorgani- sationer utsätts för tryck att större del av resurserna ska gå till organisa- tionerna. Förhållandet har hittills kunnat balanseras utan öppna konfiikter.

En avgörande resurs för folkbildningen och studieförbunden är synen på denna som en självständig och för samhället viktig institution. Man har ett behov av att bygga upp bilden av en institution som svarar för uni- ka uppgifter som ingen annan kan utföra. I detta perspektiv kan mål- skrivningar och policydokument ses som instrument för att säkra folk- bildningens legitimitet. Ett ofticiellt erkännande av folkbildningens bety— delse för demokratin, kanske vår kulturs mest centrala värde, är här en ovärderlig tillgång. Ur detta perspektiv är det erkännande som ligger i det statliga stödet och dess motiveringar lika viktigt som det ekonomiska bi- draget.

En av studieförbundens viktigaste tillgångar torde vara just bilden av folkbildningen som något unikt. Man står för något som ingen annan står för. Detta är också ett genomgående tema i så gott som alla intervjuer jag gjort.

2' Detta problem har diskuterats från lite andra utgångspunkter av Anders Broström och Gunnar Ekeroth (Broström/Ekeroth 1977).

Studieförbunden som resurs

Det är inte bara så att studieförbunden i egenskap av organisationer ska- par resurser för det man vill vara och göra. Studieförbunden och de till- gångar av skilda slag de förfogar över kan också ses som resurser, som kan användas för olika syften. Detta sätt att se på studieförbunden kan ge ytterligare bidrag till förståelsen av deras aktuella funktioner.

Studieförbunden var från början nära knutna till respektive rörelser och sågs som instrument i rörelsens tjänst (Arvidsson 1985, Gatenheim 1977). De hade samtidigt stor betydelse för de människor som deltog i verksamheten. Studieförbundens huvuduppgift var att stärka den sam- hällsförändrande kraft som rörelsen utgjorde. Detta handlade till en bör- jan om att höja folkets bildningsnivå. Sedda som organisationer var stu- dieförbunden dock insatta i rörelsens tjänst.

Detta förhållande gäller alltfort i 1990—talets studieförbund. Ett av stu- dieförbundens syften är att möta behov och önskemål hos sina medlems- organisationer. Detta återspeglas både i förbundens allmänna mål och i formerna för samarbete och samplanering. Bredden på samarbetet har ökat och nya organisationer tillkommit.

Det bredare mönstret för samarbete gäller flera av studieförbunden. ABF har inte längre som medlemmar endast de fackliga och politiska or— ganisationer som bildade förbundet. I förbundet ingår också en pensio— närsorganisation, en rad handikapporganisationer och ett antal organisa- tioner för llyktingar och invandrare. De sistnämnda är de som är mest ak- tiva i samarbetet med ABF. NBV har vid sidan av nykterhetsrörelsen, där bildningsarbetet först tog form, också specialorganisationer som MHF och organisationer som arbetar med hälsofrågor, som medlemsorganisa- tioner. Bland FS medlemmar finns inte endast frikyrkorna, väckelserörel- sens arvtagare, utan också ortodoxa kyrkor som kommit till Sverige med invandringen m fl. Liknande förhållanden gäller för flera förbund.

De förväntningar som medlemsorganisationer och andra samarbets- partner kan förväntas ställa är alltså både flera och annorlunda än tidiga- re. Ortodoxa kyrkor kan genom FS få stöd för att bevara sitt liturgiska språk, muslimer kan ha koranskolor som studiecirklar. Inom både ABF och SV finns ett omfattande kultursamarbete med invandrarorganisatio— ner. På detta sätt har studieförbunden blivit en resurs för olika grupper av invandrare att dels lära känna Sverige och dels bevara egna kunskaper och traditioner. Även från FU, som ju inte har någon förankring i före- ningslivet finns exempel på att man lokalt kan fungera som en resurs för invandrarföreningar.

Även samhället har ställt nya förväntningar på studieförbunden. Detta har gällt den allmänna inriktningen, alltifrån kravet 1947, på att bredda

basen utanför föreningslivet och sätta ungdoms- och demokratifostran i främsta rummet. Under 1960- och 1970-talen tillkom nya och vidgade uppgifter inom vuxenutbildning och kulturpolitik. Studieförbunden har utvecklats till kulturorganisationer med ansvar för stora delar av kulturli— vet utanför de större orterna ( Statens kulturråd PM 1994-04-28 och ”Kulturpolitikens inriktning” SOU 1995184). Utvecklingen har skett i lin- je med vad studieförbunden själva önskar men innebär ändå en breddning av uppgifterna.

Inom handikappverksamhet och psykisk vård har studieförbunden från 1970-talet och framåt tagit på sig en ny roll som ibland har ifrågasatts. Man har menat att en del av den verksamhet som studieförbunden ge— nomför på vårdinstitutioner mera hör till vården än till folkbildningen. Samtidigt har de flesta varit överens om värdet av verksamheten och ve- lat ge den möjlighet att fortsätta. Studieförbunden har blivit till en resurs för människor på vårdinstitutioner.

Regering och riksdag har sedan länge också sett studieförbunden som en för den politiska debatten viktig kanal för information och debatt. I en rad stora frågor från 1960—talet och framåt har förekommit studiekam- panjer med särskilt riktat stöd. Den största aktiviteten torde ha varit stu- diekampanjen inför kärnkraftsornröstningen 1981 som alla studieförbund deltog 1. Senast har studieförbunden med stöd av särskilda medel med- verkat i informationen inför EU—omröstningen.

Till denna bild hör också att enskilda myndigheter liksom kommuner av och till ser möjligheter att använda studieförbunden dels som informa- tionskanal och dels för att lösa vissa uppgifter som kräver andra kontak- ter än de man själv har. Jag har tidigare nämnt SIDA och biståndsinfor- mationen som det främsta exemplet på detta.

Den vidgning av studieförbundens uppgifter som jag här tagit upp speglas givetvis i verksamhetens omfattning. Jag har tidigare (kap 3) re- dovisat några huvuddrag i utvecklingen. Långt fier mänskor nås av och tar del i verksamheten än för bara ett trettiotal år sedan. Att så många fler deltar har rimligen också påverkat sammansättningen av deltagare. Om detta vet vi dock mindre eftersom inga beskrivningar av deltagarna i tidi- gare skeden finns. I ett längre perspektiv innebär den tidigare behandlade förskjutningen från verksamhet inom organisationslivet till en verksam- het för allmänheten en stor förändring.

Allt tyder på studieförbunden nu, från deltagarsynpunkt, tillgodoser långt mer skiftande behov och intressen än tidigare. På frågan om vilka motiv man hade för att delta i studiecirkeln hösten 1992, angav mer än 40 procent att motivet var ökande kunskaper inom något specialområde (Svensson 1994). Av ämnesstatistiken att döma f1nns detta specialområde i stor utsträckning bland de estetiska ämnena. Studieförbunden själva ser

sin estetiska verksamhet i hög grad som ett sätt att bevara ett folkligt kul- turarv. En studie av de textila cirklarna i två studieförbund visar på deras betydelse för en hantverks- och samtalstradition med kvinnligt förtecken (Waldén 1994).

På musik och teaterområdena har studiecirkeln sedan länge varit en plattform för amatörverksamhet i musikensembler och teatergrupper. Detta har setts som en möjlighet för intresserade deltagare och som ett viktigt bidrag till kulturlivet (se Kultur i studieförbunden och Studie- förbunden i kulturliv och kulturpolitik). Det enskilda ämne där studieför- bunden sedan några år redovisar flest antal cirklar är vad som kallas ”Improvisatorisk musik”. Under den rubriken finns främst cirklar i rock- musik. Detta är ett exempel på verksamheter där intresserade människor funnit det möjligt att använda studiecirkeln som form och studieförbun- dens resurser för att uppnå gruppens mål (Eriksson 1989, Gerdien 1989)

Den moderna studiecirkeln framstår, även från ett deltagarperspektiv, som en plattform där människor kan tillgodose en mängd olika intressen. En aktuell beskrivning av den stora bredd som finns, vilka skilda behov och intressen som kan tillgodoses i studiecirklar, finns i ”Cirkelsam- hället”, rapport från ett annat SUFO-projekt (Andersson/Laginder/Lars- son/Sundgren 1996).

Mot bakgrund av de förhållanden som jag här sammanfattningsvis re- kapitulerat framstår ”det mogna studieförbundet” som en plattform för en mängd skilda behov och intressen. Det som har betydelse för de många användarna torde vara Hera olika förhållanden.

Ett är ekonomiskt. Genom det offentliga stödet kan studieförbunden erbjuda verksamheten till förhållandevis låga kostnader. Detta är ett vär- de för medlemsorganisationer men också för enskilda och för grupper som tillsammans vill t ex utöva en estetiska verksamhet.

Ett annat och viktigt skäl är att studieförbunden erbjuder en flexibel form som kan fungera i olika situationer och möta skilda behov. Den an- vänds av några för att höja sin kompetens i språk, data eller annat. För an— dra blir cirkeln en möjlighet att lära och utöva ett konsthantverk eller mu- sik och teater i grupp osv. I föreningslivet är cirkeln en form för ledarut- bildning och medlemsskolning.

Denna anpassbarhet och förmåga hos studieförbunden att möta skilda behov och intressen hänger samman med dess grundbegrepp, frihet och frivillighet. Enligt den pedagogiska modell som studieförbunden står för är de studerande huvudpersoner och deltagarna i en grupp ska själva kun- na styra arbetet utifrån sin egna behov och intressen.

En annan förutsättning för studieförbundens möjligheter att möta de mest skilda behov torde vara de öppna och oprecisa målformuleringar som gäller. Detta förhållande har påpekats av bl a Lena Lindgren som ar-

betat med utvärdering av verksamheten mot studieförbundens egna mål (Lindgren 1995). Den genomgång jag gjort visar också på avsaknaden av entydiga mål som kan mätas eller kontrolleras. De mål som finns är när- mast ett slags ideal att sträva emot.

De breda och allmänt formulerade målen för studieförbundens verk- samhet är en faktor som gynnar flexibilitet och anpassning till skilda be- hov och intressen. Ett annat drag som verkari samma riktning är ett stort utrymme för lokalt ansvariga att utforma verksamheten. Beroendet av ekonomiska insatser från de man vänder sig till verkar i samma riktning (Zald/Denton 1963). Även om man genom offentligt stöd kan erbjuda verksamheten till låga avgifter är man beroende av att många människor finner det intressant att delta och rimligt att bidra med de avgifter som krävs. Utvecklingen från mitten av 1980-talet har dessutom ökat studie- förbundens beroende av deltagarintäkter.

Målstyrd folkbildning

Friheten har framställts som ett av folkbildningens grundläggande ele- ment. 1944 års folkbildningsutredning formulerade den sedan åberopade formeln om att folkbildningen ska vara fri och frivillig. I aktuella formu- leringar från folkbildningshåll markeras deltagarnas behov och intressen som utgångspunkt för studiet (Studieförbunden under 90-talet). De regler som sedan ett halvsekel gällt för statsbidragen har avsett yttre former och inte studiecirklamas innehåll eller arbetssätt.

I Skolöverstyrelsens rapport ”Studieförbunden inför 90-talet” väcktes tanken på en form av ”målstyrning” i folkbildningen. I proposition och riksdagsbeslut (prop 1990/91: 82) fastslogs att folkbildningen skall vara målstyrd.

Det framgick av båda dessa dokument att man främst avsåg att över- gripande ideologiska mål borde bli mera vägledande än vad man ansåg att de varit under 1970 och 1980-talen. SÖ-rapporten resonerar om hur anpassningen till formella krav riskerar att komma i konflikt med folk- bildningens grundläggande ideal. Man vill ge ”stöd åt de strävanden inom respektive studieförbund som hävdar att de övergripande målen alltid ska vara vägledande för verksamhetens innehåll och utformning” (a a s 60). Vikten av att hålla den ideologiska medvetenheten levande ströks under.

Enligt propositionen ska bidragssystemet syfta till ”att stimulera bild- ningsarbetets egna inre drivkrafter” (prop s 11). Folkbildningen ska själv fastställa sina mål samtidigt som riksdag och regering kräver att de resur- ser som samhället ställer till förfogande ska användas i bestämda syften. I detta finns en inbyggd möjlighet till konfiikt.

Uppmaningen till studieförbunden att i den löpande verksamheten ak— tualisera och levandegöra sina egna ideella mål kompletteras i proposi- tionen med krav på utvärdering. Resultatet blir en modell där den fria folkbildningen tänks styrd av fastställda mål mot vilka en utvärdering av verksamheten ska göras. Propositonens skrivning om utvärdering anger kriterier som kan omformuleras till mått på måluppfyllelse. I detta finns möjligheten av en konflikt mellan de ideella målen och dessa mått. Svårigheterna har visat sig bl a i Folkbildningsrådets utvärderingsprojekt (Lindgren, 1994 och 1995).

Målstyrning, som den i allmänhet uppfattas, utgår från en i grunden ra- tionell organisationsteori. Organisationer styrs från ett centrum eller av en huvudman. I varje läge väljs den mest effektiva styrmetoden. I detta fall har en strävan att återupprätta mål och ideal i ideella organisationer, av vilka de flesta bäst betecknas som folkrörelseorganisationer, blandats med en rationell stymingsmodell som förutsätter att en huvudman kan och vill styra organisationen för sina syften.

Bidragsgivaren fastställer mål för bidragsgivningen men betonar sam— tidigt att studieförbunden själva ska lägga fast målen för sin verksamhet. För flertalet av studieförbunden gäller att man har en eller flera medlems— organisationer. I en rationell modell framstår dessa som studieförbundens huvudmän. För studieförbunden leder detta med nödvändighet till oklar- heter. Bidragsgivaren reser krav på verksamheten som inte alltid sam— manfaller med vad huvudmännen vill få ut. Varje studieförbund har dess— utom fiera huvudmän vilkas uppfattning inte utan vidare kan förväntas sammanfalla.

Man kan fundera över situationen med hjälp av termer som system— värld och livsvärld (Habermas). Med systemvärld vill jag då avse ett ra— tionellt handlande på organisationsnivå. Resurser och åtgärder prövas ut- ifrån ett synsätt präglat av mål — medelrationalitet. Man eftersträvar re- sultat som ligger på en systemnivå, effekter avläses på samhället som hel- het.

Mot detta kan sättas ett livsvärldsperspektiv som utgår från enskilde in- dividen eller den lilla gruppens intressen och behov. Här räknas värden och intressen, man vill uppnå personliga mål. Det är ofta mål som hand- lar om att berika sitt liv, om upplevelser knutna till möten och samspel med andra människor. För många deltagare är process och kommunika- tion centralt.

I ett systemperspektiv syftar folkbildning till att påverka och förändra förhållanden i samhället eller i en folkrörelseorganisation. Det kan gälla att sprida information som grund för ställningstaganden i aktuella politis- ka frågor, att öka intresset för samhällsfrågor eller att öka förståelsen för organisationens handlande. Hit hör också en strävan att på ett allmänt

plan höja medborgarnas intresse för och förmåga till politiskt deltagande.

I ett livsvärldsperspektiv använder människor folkbildningens resurser för att förverkliga sina egna små och stora livsprojekt. På detta är den es— tetiska verksamheten ett bra exempel. Där finns plats för amatörer som vill arbeta med och utvecklas inom teater eller musik. Den som, kanske fjärran från de krav som arbetslivet ställer, vill få en möjlighet att utveck- la skapande och färdighet i ett hantverk. Studiecirkeln blir en möjlighet att fördjupa ett personligt intresse.

För staten är det de rationella målen som gäller, därför välkomnas ett tänkande som bygger på målstyrning. Då räcker det inte med det politis- ka förtroendet för folkbildningens värde. Man vill kunna avläsa resultat i form att vissa målgrupper nåtts och se folkbildningens betydelse för de- mokratin dokumenterad. Målstymingsmodellen tillgodoser ett krav på ra— tionalitet i systemet.

Studieförbunden ansluter sig till samma tankemodell. Synen på folk— bildningen och dess samhälleliga betydelse har genom åren utvecklats i ett samspel mellan politiska organ och folkbildningens egna organisatio- ner. För Studieförbundens del är det rationellt att ansluta sig till en folk- bildningssyn som argumenterar för dess samhällsvärde. Det är en håll- ning som ger legitimitet åt folkbildningen i det politiska systemet och i en bred opinion.

Studieförbunden är samtidigt beroende av sin frihet. Deltagandet är fri- villigt och måste så vara om inte verksamhetens karaktär ska förändras. Man är också beroende av att ha en egen profil. Om man ska kunna be— vara sin legitimitet gentemot allmänhet och bidragsgivare måste folkbild- ningen vara unik i förhållande till annan pedagogisk verksamhet, ge ett eget bidrag i samhällslivet. Behov av frihet ståri motsättning till rationa- litet och styrning sett ur statens synpunkt. Detta samtidigt som friheten erkänns och värderas av bidragsgivaren.

Lösningen på detta problem har kanske blivit just den typ av lösa kopplingar som finns bl a i politiskt styrda organisationer. Den konkreta verksamheten, organisationernas kärna, kan leva ett eget liv ganska obe- roende av de mål som sätts på högre nivåer. (Meyer/Scott 1983, Scott/Meyer 1994)

Vilka studiecirklar som kommer till stånd i den lokala miljön, deras in- nehåll och arbetssätt, bestäms i liten grad av mål och ambitioner på cen- tral nivå. Studieförbundens olika kontaktytor med förenings— och organi- sationslivet har betydelse för vilka man når. Därför skiljer sig t ex ålder och genomsnittlig utbildningsnivå bland deltagare i ABFs cirklar från deltagare i FUs cirklar. I båda fallen är dock cirkelns tillkomst och arbete beroende av deltagarnas uppslutning och intresse. Studiecirkeln måste passa in i deltagarnas personliga livsmönster och livsprojekt.

Även ur den enskildes synpunkt kan deltagandet i en studiecirkel vara en del i ett projekt som är mer eller mindre bestämt av ett systemvärlds— perspektiv. Det torde vara fallet i den kompetensinriktade studieverksam- het som finns inom en del av studieförbunden. Det framgår också av den bild av cirkelns deltagare som ges i ”Cirkelsamhället” (Andersson/Lagin- der/Larsson/Sundgren 1996). Trots detta tyder det mesta på att studiecir— keln, från deltagarens perspektiv, främst är en resurs som hon eller han kan använda för att utveckla-i sitt personliga liv (a a, Waldén 1994).

Man kan hävda att den lösa kopplingen mellan mål och verksamhet i folkbildningens fall fungerar som ett skydd för livsvärlden mot att inva— deras av systemvärlden. Enligt Haberrnas tränger, i det moderna samhäl- let, systemvärlden in i livsvärlden och skadar denna. Kanske är målstyr— ning något genom vilket systemperspektivet tränger in i folkbildningen. Det riskerar i så fall att skada folkbildningens innersta kärna.

Viktigast är folkbildningens grundläggande drag av frihet och självsty— re. Det som ger folkbildningen dess legitimitet och gör det möjligt för dess företrädare att hävda att man står för något unikt är dess pedagogis- ka grundsyn och hävdandet av ett studiearbete som utgår från den enskil— des behov och intressen. Så länge detta gäller torde det vara så att den 10- kala verksamheten i studieförbunden lever sitt eget liv i hög grad obero- ende av centralt fastställda mål och krav.

För dem som bär ansvar för folkbildningsarbetets framtid är det en ut- maning att bevara balansen mellan politiskt formulerade krav på folk— bildningens samhällsnytta och det folkliga bildningsarbetets behov av fri— het.

Wahl-". 'l'l

'. H w.), |

'.I'.I1_. grunn-rull!!- "Tu'i-=: nu” . "!=-hbt? "hill.- lilalili -|'..lä._1's|='|"|lm-rlu|:| .l'-- 1, ”J! IP.-14"??? III:-IEI || |-|'l '1'-— . ”' :.""-."'|.i"'l.l f'.' ':f'I-J-t' fil |||-1541

iiyå'lhrlni lät

"HW " '*1_lljl'll|" hfl

5.1".1111. Hfil'F'II-u J—ll hårt" |l|tr 'l'|""l.', .fi år!!-män.: 'fjiirliil-a fluriju '

_ 111311”: 1.-' :'rlifta ”i?" m ni!-Ju 'l'f'å'll ' :ii.. 1|:| ul..r grum. -1

Hvila amma"

.Ill

:; Lik-WITH TLJIF-"t'll 1' ' pamina-- :..-.|.. . . i .. i ' --' '.l|.!|'-'".w|-'in'=l'l|.l.'-|1--- -

l' . .." '. _ .1. Miwurlhuu "| '.- ?.

Källförteckning

Här förtecknas använt material som inte återfinns i litteraturförteckningen.

Dokument från studieförbunden centralt

Arbetarnas bildningsförbund

Stadgar 1991. Med normalstadgar för ABF-distirikt och ABF-avdelningar Aktionsprogram 1992—95 Idéprogram 1991 Verksamhetesberättelse 1990/91 Verksamhetesberättelse 1991/92 Verksamhetesberättelse 1992/93

Studieförbundet Vuxenskolan

Stadgar; förbund, distrikt och avdelning. Presidiets dokument 1992-12-17 Utgångspunkter för planering av SVs verksamhet 1993/94—1994/95, Presidiets dokument 1992-12—17 Omarbetat pm: Framtidsperspektiv — riktlinjer för organisatorisk utveck- ling av SV, Presidiets dokument 1992-12-17. Program antaget vid Förbundsstämman i december 1988. Verksamhetsberättelse 1990/91—1991/92

Medborgarskolan

Program Stadgar fr o m 1992-07-01 Humanistiskt bildningsprogram antaget av 1990 års förbundsstämma Humanism och bildning, Medborgrskolan 50 år Humanism och humanistisk pedagogik, Lars-Göran Alm och Eivor Langeman 1991 Verksamhetsplan 1992/93—1993/94 Verksamhetsberättelse 90/91 Verksamhetsberättelse 91/92 Verksamhetsberättelse 1992/93

Folkuniversitetet

Folkuniversitetets Stadgar, antagna 1992 Folkuniversitetets verksamhetsidé och bildninsssyn, antaget av förbunds- styrelsen i augusti 1992 Folkuniversitetets internationella program, antaget av förbundsstyrelsen 1990 Årsöversikt 1991 Årsöversikt 1992 Årsöversikt 1993

Tjänstemännens Bildningsverksamhet

Stadgar för Tjänstemännens Bildningsverksamhet 1991 Verksamhets- och budgetanvisningar 1993/94 för TBV-gruppen, med TBVs studieförbundsverksamhet, 1992-09-15 Den nya verkligheten, broschyr

Verksamhetsberättelse 1990/9 1 Verksamhetsberättelse 1991/92 Verksamhetsberättelse 1992/93

NykerhetSrörelsens bildningsverksamhet

Stadgar för Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet antagna 1988-12—03 Stadgar 1993-03-08 En drogfri profilen god idé. Arbetsplan 93/94, 94/95, 95/96

Svenska Idrottsrörelsens studieförbund

Stadgar för Svenska idrottsrörelsens studieförbund, antagna 1992 SISU ”en lärande organisation” SISUs organisationsutredning, remissupplaga mars 1991

SISU — vårt studieförbund. Metoder för utvecklingsarbete Verksamhetsberättelse 1990/91

Verksamhetsberättelse 1992/93

Verksamhetsberättelse 1991/92 Verksamhetsberättelse 1992/93

Dokument från lokalavdelningar Nässjö

ABF Höglandet Verksamhetsberättelse 1991/92 ABF Höglandet Verksamhetsberättelse 1993/94 ABF Studieprogram 93/94 Diverse småmaterial som inbjudningar, annonser

SV, avdelning Smålands Högland Verksamhetsberättelse 1991/92 SV, Verksamhetsplan 92/93 avdelning Smålands Högland Studieprogram Studieförbundet Vuxenskolan

Diverse småskrifter om kommande verksamhet

Medborgarskolan. Verksamhetsberättelse för Nässjö—Sävsjö 1991—1992 Medborgarskolan. Verksamhetsplan för Nässjö—Sävsjö 1993—1994 Medborgarskolan. Studieprogram Hösten 1993 och våren 1994

Verksamhetsberättelse 1992 TBV Jönköpings län Verksamhetsplan med budget för TBV-verksamheten 1992—1993, TBV Jönköpings län Programmet Jönköping TBV 93—94

NBV Verksamhetsberättelse 1991-1992, Smålands Högland Förslag till arbetsplan för NBV Smålands Högland 1992—1993 En drogfri profil en god idé. Arbetsplan 93/94, 94/95, 95/96 Berika din fritid, studieprogram 1993—1994 Pressklipp, februari 1992, om studiecirkel för invandrare i Aneby

SISU Småland Verksamhetsplan och budget 1992/93 SISU Småland Verksamhetinriktning, verksamhetsplan, budget 1993/94 Analys/utvärderingsdokument SISU Småland

SISU — vårt studieförbund. Metoder för utvecklingsarbete

Studiefrämjandet Årsmöte Berättelse Höglandet 92 09 23 Pressklipp, juni 1993, om Bruksmuseet i Bruzaholm skapat av en Sfr—cirkel

FS—året 91—92 Nässjö—Sävsjö Nässjö—Sävsjöortens FS—avdelning Verksamhetsplan 1992/93

Studiefrämjandet

Stadgar Studiefrämjandet, beslutade 1982 och 1983, med tillämpnings- föreskrifter Idéprogram Studiefrämjandet. Dnr F 3/85/86 Gemensam verksamhetsplan 1992/93 Studiefrämjandet Verksamhetsberättelse Studiefrämjandet, Riksförbundet 1990/91 Verksamhetsberättelse Studiefrämjandet, Riksförbundet 1991/92 Verksamhetsberättelse Studiefrämjandet, Riksförbundet 1992/93

Frikyrkliga studieförbundet

Stadgar för Frikyrkliga studieförbundet, fastställda 1982 Stadgar för Frikyrkliga studieförbundet, fastställda 1994 Med sikte mot tjugohundra. Idéprogram för 90-talet. Verksamhetsplan för Frikyrkliga studieförbundet 93/94—95/96 FS—året 90-91 FS-året 91-92 FS-året 92-93

Sveriges Kyrkliga Studieförbund

Stadgar fr o m 1985-01-01

Verksamhetsplan 1991—1996 Mot år 2000 Måldokument för Sveriges Kyrkliga Studieförbund 1994—2003 SKS Handbok 1. Upptäck SKS!

Verksamhetsberättelse 1990/9 ] Verksamhetsberättelse 1991/92 Verksamhetsberättelse 1992/93

KFUK-KFUMs studieförbund

Stadgar för KFUK-KFUMS studieförbund, antagna 1987, reviderade 1992, med normalstadgar för studiedistrikt och för studieavdelning. KFUK-KFUMs studieförbund MÅL Verksamhetsplan för KFUK-KFUMs studieförbund 1992/93—1993/94 KFUK—KFUMS studieförbund Verksamhetsdokument 1992/1993 Verksamhetsberättelse 1990/91

Förslag till Verksamhetsplan för Frikyrkliga studieförbundet i Jönköpings län 1993/94 Verksamhetsplan för Frikyrkliga studieförbundet i Nässjö och Sävsjö kommuner 1993/94 Diverse material med studieinformation

SKS Nässjö Njudung Verksamhetsberättelse 1991/92 Målprogram för SKS Nässjö Njudung 1993/1995 Studieprgram studieåret 1993—1994

KFUK—KFUMS studieförbund i Jönköpings län Verksamhetsberättelse 1991/92 Medlemsbrev KFUK-KFUMs studieförbund i Småland, juni 1993 Diverse småskifter med presentation av studieförbundet

Mjölby

Verksamhetsberättelse 1992—1993 ABF Mjölby Verksamhetsplan 1992—1993 ABF Mjölby Verksamhetsplan 1993—1994 ABF Mjölby Studieprogram 1993—1994 ABF Mjölby

Verksamhetsberättelse 1992—1993 för Mjölby avdelning av Studieför- bundet Vuxenskolan Verksamhetsplan för 1993/94 Studieförbundet Vuxenskolan i Mjölby Studieprogram 1993—1994 Studieförbundet Vuxenskolan i Mjölby

Medborgarskolan Verksamhetsberättelse 1992—1993 Mjölby — Boxholm — Ödeshög

Medborgarskolan Mjölby Verksamhetsplan 1991—1992 Medborgarskolan Mjölby Verksamhetsplan 1993—1994 Medborgarskolan StudieProgrammet Hösten 1993. Mjölby Väderstad Skänninge Boxholm Mantorp Ödeshög

Diverse material om Målarskolan och veckoslutskurser

Verksamhetsberättelse 92/93 NBV Mjölby Arbetsplan Budget 1993/94 NBV Västra Östergötland Studieprogram 1993. 1994 Mjölby Ödeshög Boxholm

Verksamhetsberättelse 92-07-01—93-06-30 SISU Östergötland SISU Östergötlands verksamhetsplan 1992-93 SISU Östergötlands verksamhetsplan 1992/93

Verksamhetsberättelse 1991—92 Studiefrämjandet i Västra Östergötland Verksamhetsberättelse 1992—93 Studiefrämjandet i Västra Östergötland

Verksamhetsberättelse SKS i Linköpings stift 1992—1993 Reviderad Verksamhetsplan 1992/93—1993/94 SKS i Linköpings stift

Västerås

ABF Västerås Verksamhetsberättelse 1992/93 Verksamhetsplan & Budget 1993/94 ABF Västerås Sammanställning av Deltagarenkäten Våren 1993 Studieprogram -93 ABF Västerås

Styrelsens årsredovisning 1992/1993 SV Västerås lokalavdelning SV Västerås lokalavdelning Verksamhetsplan 1993/94 Studieprogram 1993 SV Västerås Utvärdering av SVs cirkelverksamhet, prel version

Verksamhetsplan 1992—1994 Medborgarskolan i Västerås Studie Programmet Västerås Hösten 1993 Medborgarskolan

Verksamhetsberättelse 91/92 Folkuniversitetet vid Uppsala universitet Kursprogram Västerås Höst/V år 1993/94 Folkuniversitetet

Verksamhetsberättelse 1992—1993 TBV — Västmanland TBV/Eductus Västmanland Verksamhetsplan 1992—93 Verksamhetsplan 1993/94 TBV Västmanland TBVGruppen! Västeås Studieprogram våren 92 Programmet Västerås Arbetsplatser TBV! 93—94

Verksamhetberättelse 1992—1993 SISU Västmanland SISU en lärande organisation Verksamhetsplan för 1993/94, SISU Väst- manland Verksamhetsplan Mål och inriktning 1993/94 SISU Västmanland Enkät cirkelledare Kurser våren -94 SISU Västerås

Verksamhetsberättelse 1992—93 Studiefrämjandet Östra Västmanland Sfr Verksamhetsplan 93/94 Programannonsering hösten 93

FS-året 1992—1993 Södra Västmanlands FS-avdelning Förslag till verksamhetsplan 1993/94 avdelning 191 av Frikyrkliga studieförbundet

Verksamhetsberättelse 1992—1993 SKS i Mälardalen Verksamhetsplan 1992—1995 SKS i Mälardalen Verksamhetsplan 1993—1996 SKS i Mälardalen SKSCirkeln Studieprogram hösten 1993

KFUK-KFUMs studieförbund i Västmanland Verksamhetsåret 1992/93 KFUK-KFUMS studieförbund i Västmanland Arbetsplan 1993/94

Huddinge

Verksamhetsberättelse ABF Huddinge 1992/93 Verksamhetsplan för ABF Huddinge 1992/93 Verksamhetsplan ABF Huddinge 1993/94 Studieprogram ABF Huddinge, diverse programtryck

Verksamhetsberättelse 92/93 SVs Huddinge-avdelning Verksamhetsplan 1992/93 för Studieförbundet Vuxenskolan i Huddinge Verksamhetsplan 1993/94 för SVs Huddingeavdelning Marknadsundersökning "Grease". Studieprogram vårem 1994.

Årsredovisning 1991/92 Medborgarskolan i Huddinge Medborgarskolan Huddinge Årsredovisning 1992/93 Verksamhetsplan 1992/93—93/94 Medborgarskolan Huddinge Medborgarskolan Huddinge Verksamhetsplan 1993—94, 1994—95 Medborgarskolan Studieprogrammet Huddinge hösten 1993 Studieprogram Medborgarskolan Huddinge Våren -94

Verksamhetsplan Folkuniversitetet Syd 94/95 Folkuniveristetet Kursprogram Sydväst Botkyrka Salem Huddinge Skärholmen

Möte mellan människor Verksamhetsberättelsen 1992—93 TBV Stor- stockholm Verksamhetsplan TBV Storstockholm 1992—93 Verksamhetsplan TBV Storstockholm 1993—94 Möte mellan människor verksamheten Ögonblicksbilder av TBV Stor- stockholm TBV Guiden Hela Storstockholm våren 1994 HTF-Guiden Ett samarbete mellan HTF och TBV i Stockholm

Verksamhetsberättelse Ekonomisk berättelse NBV Stockholms län 1992—1993

Arbetsplan för perioden 1993/94, 1994/95, 1995/96 NBV i Stockholms län

Verksamhetsberättelse SISU Stockholm 1992/ 1993 Verksamhetsplan och måldokument SISU Stockholm Verksamhetsplan SISU Stockholm 93/94 Kursprogram våren 1994 SISU Stockholmsidrotten Utvärderingar av cirklar golf, Sportdykning, ledarenkät

Studiefrämjandet Huddinge-Botkyrka-Salem Årsredovisning 1992/93 Studiefrämjandet Verksamhetsplan och budget 1992/93 Studiefrämjandet Huddinge-Botkyrka-Salem Verksamhetsplan och bud— get 1993/94

Verksamhetsberättelse 1992—1993 SKS i Stockholms stift Verksamhetsplan 1993—1995 SKS i Stockholms stift

KFUK—KFUMs studieförbund i Östsverige avdelning Stockholm län Verksamhetsberättelse 1991—92 KFUK-KFUMs studieförbund i Östsverige avdelning Stockholm län Verksamhetsberättelse 1992—93

Övriga handlingar

Bidrag till studieförbunden, Folkbildningsrådet 1994 Folkbildningsförbundets arkiv:

Brev från studieförbunden med svar på frågor som förbundet ställt i ”Folkbildningen under 90-talet” Skrivelse ang. arbetet med måldokument och lokal utvärdering. 1992-08-11. 1 u 92/93 AS/tk Svar från studieförbunden med bilagor samt Lokala måldokument 1992/93 från studieförbundens avdelningar i Arjeplog, Arvika, Lund, Mörbylånga, Stockholm och Umeå

Samverkande Bildningsförbunden årsberättelse 1950 Samverkande Bildningsförbunden verksamhetsberättelse 1960

Studieförbunden under 1990-talet. Reformprogram från Folkbildnings- förbundet. 1990. Studieförbunden i kulturliv och kulturpolitik Statens kulturråd PM 1994-09-28

Förteckning över informanter

Band med inspelade intervjuer finns hos författaren

ABF

SV

Mbsk

FU

TBV

NBV

SISU

Bosse Bergnér, ordförande Leif Linde, förbundssekreterare Ulla Fast, Nässjö Lena Hallberg, Mjölby Jan Hammar, Västeås Anita Sjöberg Huddinge

Kent Johansson, ordförande Börje Eriksson, förbundsrektor Maebel Almqvist, Nässjö Ragnhild Gustavsson, Mjölby Lars Berg, Västerås Marianne Tåje, Huddinge

Hans Sandebring, ordförande Christer Vilestam, förbundsrektor Ulla Högberg, Nässjö Berith Rundberg, Mjölby Ing-Marie Norén, Västerås Lena Fischerström, Huddinge

J an-Sture Karlsson, förbundsekreterare Birgitta Clasing, Västerås Elisabeth Mårtensson, Huddinge

Ulf Lindberg, förbundsrektor Sonja Englert, Jönköping Stefan Eriksson, Västerås Örjan Brinkman, Stockholm

Stefan Degerlund, förbundsrektor Lola Råsberg, Eksjö Alf Carlsson, Linköping Birgitta Lovén, Eskilstuna Maj Eriksson, Stockholm

Rolf Carlsson, ordförande Bengt Wallin, rektor

Sfr

FS

SKS

Katrin Pettersson, Jönköping Håkan Törnkvist, Motala Thomas Sällström, Västerås Anna Johansson Stockholm

Ulla Ståhlberg, ordförande Alfhild Hög, rektor Anine Lagerstedt, Nässjö Håkan Franzén, Mjölby Heli Nordberg, Västerås Jan Hörberg, Huddinge

Arne Wilhede, rektor Östen Gunnarsson, Nässjö Birgitta Sjöström, Mjölby Ethel Ullström, Västerås Inger Fällström, Södertälje

Sven Fredriksson, ordförande Karl-Göran Linzander, rektor Gerd Ekman, Nässjö Johan Rapp, Mjölby Kristina Kvambäck, Västerås Margareta Andersson, Huddinge

KFUK-KFUMs studieförbund:

Åke Josefsson, rektor Jan-Olof Svensson, Jönköping Ann-Marie Eliasson, Västerås Anita Schneider Stockholm

Litteratur

Abrahamsson, Bengt (1986) Varför finns organisationer? Kollektiv hand- ling, yttre krafter och inre logik. Stockholm. Norstedts. Abrahamsson, Kenneth och Rubensson, Kjell (1986) Den nya utbild- ningsklyftan 90-talets utmaning. Abrahamsson, Kenneth och Rubensson, Kjell. ”Utjämningsstrategier in— för 1990-talet — inom eller utom vuxenutbildningen”. I Abrahams- son, Kenneth och Rubensson, Kjell (red) 1986 Den ”nya" utbild- ningsklyftan 90-talets utmaning. Skolöverstyrelsen och Liber F 86:4. Ahrne, Göran (1989) Byråkratin och statens inre gränser. Simrishamn: Rabén och Sjögren. Ahrne, Göran (1990) Agency and Organization. Towards an organizatio— nal theory of the society. Sage Publications. Ahrne, Göran (1991) ”Om sociologin och organisationsbegreppet”, So- ciologisk Forskning 1:1991: 45—60. Ahrne, Göran (1994) Social Organizations. Interaction inside, outside and between organizations. Sage Publications. Alexandersson, Olle och Karlsson, Jan-Sture (1982) Det svenska folkuni- versitetet. Idéer och arbete. Stockholm. Studieförbundet Folkuni— versitetet Almryd, Hans (1985) Folkbildning och tjänstemän. TBV. Ambjörnsson, Ronny. (1988). Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880—1930. Serien Norrlands bildningshistoria. Carlssons. Andersson, Bo (1980) Folkbildning i perspektiv. Studieförbunden 1870—2000 Organisering, etablering och projilering. Borås LTs för- lag. Andersson, Bo. m li (1978) Folkbildning och samhälle 2. Om folkbild- ning och demokrati

Andersson, Bo. rn H (1982) Folkbildning och samhälle 3. Centralt och lo— kalt —förr och nu Arvidsson, Lars (1985) Folkbildning i rörelse. Pedagogisk syn ifolkbild- ning inom svensk arbetarrörelse ochfrikyrkorörelse under 1900-ta- let en jämförelse CWK Gleerup. Axelsson, Sigbert och Pettersson, Thorleif. (1992) Mot denna framtid. Institutet för framtidsstudier och Carlssons.

Axelsson, Sigbert. ”I rörelse?” iAxelsson, Sigbert (red) (1992) Sju folk- rörelser om framtiden. Stockholm. Institutet för framtidsstudier och Carlssons.

Axelsson, Sigbert. red (1992) Sju folkrörelser om framtiden. Stockholm. Institutet för framtidsstudier och Carlssons. Berg, P. 0. och Jonsson, Christer (1991) Strategisk ledning på politiska marknader. Lund: Studentlitteratur Bergstedt, Bosse ( 1995) Etiskt bokslut. Frikyrkliga studieförbundet Bergstedt, Bosse och Larsson, Staffan (1995) Om folkbildningens inne— börder. Norrköping. Mimer och Skapande Vetande. Bergstedt, Bosse och Tornberg, Ulla-Britt (1993) Gestaltande utvärde- ring. Frikyrkliga studieförbundet. Bergstedt, Bosse. (1990) Utanför ramarna, aspekter på folkbildning, kun— skap och demokrati. Skolöverstyrelsen. Rapporter. Blomdahl, Ulf (1990) Folkrörelserna och folket. Broady, Donald. Stockholm 1990. Sociologi och epistemologi. Om Pierrre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. HLS förlag. Broström, Anders och Ekeroth, Gunnar (1977) Vuxenutbildning och för- delningspolitik. En sociologisk studie av fördelningspolitiska mål och resultat inom folkbildningen och kommunal vuxenutbildning mellan 1967 och 1975. Byström, Jan (1976) Alla ”studiecirklar” blir inte studiecirklar. En dis— kussion om studiecirklars utveckling med särskilt avseende på cir- kelledarens situation och funktion. Dir. 1994: 12, Statlig utvärdering av folkbildningen.

Ds U 1985110. Vuxenutbildning. 1970-talets reformer — en utvärdering. Edelholm, Olle (1972) Studieförbundens mål nu och i framtiden.

Elvander, Nils (1976) Intresseorganisationerna i dagens Sverige. Lund. Engberg, Jan. Folkrörelserna i välfärdssamhället. Statsvetenskapliga in- stitutionen Umeå universitet. (stencil) Eriksson, Jan (1989) Musiklärande i rockcirklar. Musikvetenskapliga av- delningen, Göteborgs universitet. Erzioni, Amitai (1966) Moderna organisationer. Stockholm Eyerman, Ron (1987) ”Modernitet och sociala rörelser” i Bergryd, Ulla, red. Den Sociologiska Fantasin. Eyerman, Ron och Jamisson Andrew. (1991) Social Movements. A Cognitive Approach. Fireman, Bruce och Gamson, William A. (1979) ”Utilitarian logic in the Resource Mobilizarion Perspective”, i Zald, Mayer N. och McCarty, John D. red (1979) The Dynamics of Social Movements. Resource Mobilization, Social Controll and Tactics. Cambridge. Massachusetts: Winthrop Publishers, Inc. Friberg, Mats och Galtung, Johan (1984) Rörelserna. Akademilitteratur.

Gamson, William A. (1975) The Strategy of Social Protest. The Dorsey Press Homewood, Ill. Gatenheim, Erik W (1977) Studiecirkeln 75 är. Stockholm. Sober Förlag. Gerdien, Tina (1989) Musikcirklarna och demokratin. Studiefrämjandet. Stockholm Ginner, Thomas (1988) Den bildade arbetaren. Debatten om teknik, sam- hälle och bildning inom Arbetarnas Bildningsförbund 1945—1970. Vimmerby. Institutionen för TEMA, Linköpings universitet. Gundelach, Peter ( 1985) Sociale bevegelser og samfundsendringer. Gustavsson, Bernt. Helsingborg (1991) Bildningens väg. Tre bildningsi- deal i svensk arbetarrörelse 1880—1930. Wahlström & Widstrand. Habermas, J iirgen (1987) The Theory of Communicative Action. Volume 2 Lifeword and System a Critique of Functionalist Reason. Polity Press Hefller, Hugo (1962) Krönika vid halvsekelgränsen. Stockholm. ABF. Hellblom, Lena (1985) Från primitiv till organiserad demokrati. Holford, John (1995) ”Why Social Movements Matter — Adult Education Theory, Cognitive Praxis and the Creation of Knowledge”, Adult Education Quarterly, 45(2):55—111. Isling, Åke red. (1978) Folkrörelserna i ny roll-: sammanställning av den aktuella folkrörelsedebatten. Sober. Johansson, Hilding (1970) Idéer på vandring. Finns en framtid för folk— rörelserna. Klippan. Moderna läsare. Johansson, Hilding (1975) Demokratin och framtiden En samhällside's utveckling, förutsättningar, utsikter. Klippan. Moderna Läsare Johansson, Hilding (1976) ”Demokratins villkor” i 1995 är nära.

Klippan. Moderna Läsare. Johansson, Inge (1985) För folket genom folket. Helsingborg. Liber

Utbildningsförlaget.

Johansson, Inge ( 1990) Striden om vuxenutbildningen 1967—1970. Borås. ABF. Johansson, Inge (1991) F olket makten och bildningen — ett debattinlägg. Borås. ABF.

Johansson, Inge. (1990) Striden om vuxenutbildningen 1967—1970 — en folkbildares försvarstal. Borås. ABF.

Johansson, Tore (1990) Vägvalet. En bok om folkbildning i brytningstid. Stockholm. Studieförbundet Vuxenskolan. Jonsson, Christer (1995) Ledning i folkrörelseorganisationer — den inter- aktiva ledningslogiken. Malmö: Lund University Press. Jonsson, Jan 0 och Gähler Michael (1995) Folkbildning och vuxenstudi- er. Rekrytering, omfattning, erfarenheter. SOU 1995:l41. Karlsson, J an-Sture (1987) Folkbildning i utveckling. Folkuniveristetet.

Knoke, D. och Prensky, D. (1984) ”What Relevance do Organisation Theories have for Voluntary Organizatons?” Social Sience Quarterly, 65(1) 3—30. Knoke, David och Wood James R. (1981) Organized for Action: Commitment in Voluntary Associations. New Brunnswick N. J.: Rutgers University Press. Kultur i studieförbunden. En utvärdering av statsbidraget till kulturverk- samhet i studieförbunden. Rapport från kulturrådet l986z6. Larsson, Staffan (1995) ”Folkbildningen och vuxenpedagogiken”, i Bergstedt/Larsson (1995) Om folkbildningens innebörder. Mimer, Linköpings universitet. Leander, Sigfrid (1974) Folk och bildning. Leander, Sigfrid (1980) F olkbildningens födelse. Lewin, Leif (1970) Folket och eliterna. Stockholm. Almqvist & Wiksell. Lindgren, Lena (1994) Folkbildning i förändring — kvalitetskriterier för utvärdering av folkbildning. Högskolan i Jönköping. Lindgren, Lena (1996) Kan en filthatt stärka demokratin? Om mål och ideal i folkbildning. Carlssons. LOVUX I (1969) Fackföreningsrörelsen och vuxenutbildningen. Stock— holm. LO och Prisma

LOVUX II (1971) Vuxenutbildning. Fakta — erfarenheter — förslag. Lund. LO och Prisma LOVUX III (1874) Ny vuxenutbildning — ny skola. Stockholm. LO och Prisma

Lundkvist, Sven (1977) Folkrörelserna i det svenska samhället 1850—1920. Sober- dokumentation 3. Lönnström, Paul (1978) ”Samhällets och organisationernas bildningssyn” i Andersson, Bo mfl Folkbildning och samhälle 2 Om folkbildning och demokrati, Vimmerby Studieförbundet Vuxenskolan. March, James and Simon, Herbert (1958) Organizations. New York. Wiley & Sons. March, James G. och Olsen, Johan P. (1976) Ambiguity and Choice in or- ganizations. Bergen. Universitetsförlaget. Marx, Gary T. (1979) ”Extenal efforts to Damage or Facilitate Social Movements: Some Patterns, Explanation and Complications”, i Zald, Mayer N. och McCarty, John D. red (1979) The Dynamics of Social Movements. Resource Mobilization, Social Controll and Tactics. Cambridge. Massachusetts: Winthrop Publishers, Inc. Merton, Robert K. (1968) ”Bureaucratic structure and personality.” i Merton, Robert K. (1968) Social Theory and Social Structure. New York. The Free Press.

Meyer, John W. , Rowan, Brian (1983) ”Instutionalized Organizations: Formal Stucture as Myth and Ceremony” i Meyer, John W. och Scott, W. Richard (1983) Organizational Environments Ritual and Rationality. Beverly Hills. CA: Sage Publications Meyer, John W. , Scott, W. Richard (1983) Organizational Environments Ritual and Rationality. Beverly Hills. CA: Sage Publications. Meyer, John W. et al (1983) ”Institutional and Technical sources of Organizational Structures: Explaning the Structure of Educational Organizations” i Meyer, John W. och Scott, W. Richard (1983) Organizational Environments Ritual and Rationality. Beverly Hills. CA: Sage Publications. Meyer, John W. et al (1983) ”Institutional and Technical sources of Organizational Structures: Explaning the Structure of Educational Organizations” i Meyer, John W. och Scott, W. Richard (1983) Organizational Environments Ritual and Rationality. Beverly Hills. CA: Sage Publications. Meyer, John W. och Rowan, Brian (1983) ”Instutionalized Organizations: Formal Stucture as Myth and Ceremony” i Meyer, John W. och Scott, W. Richard (1983) Organizational Environments Ritual and Rationality. Beverly Hills. CA: Sage Publications Meyer, John W. och Scott, W. Richard (1983) Organizational Environ- ments Ritual and Rationality. Beverly Hills. CA: Sage Publications. Meyer, John W., Boli, John och Thomas, George M. (1994) ”Ontology and Rationalization in the Western Cultural Account” i Scott, W. Richard och Meyer, John W. (1994) Institutional Environments and Organizations. Sage Publications, Inc. Meyer, John W., Boli, John och Thomas, George M. (1994) ”Ontology and Rationalization in the Western Cultural Account” i Scott, W. Richard och Meyer, John W. (1994) Institutional Environments and Organizations. Sage Publications, Inc. Michels, Robert (1983) Organisationer och demokrati. Uppsala Ratio. Nordberg, Jan och Nylög, Göran (1991) Kulturbarometern i detalj. Tema föreningsliv och bildningsverksamhet. Nyhed, Christina. red. (1990) 90-talets kamp om kunskap. Folkuni- versitetet. Olofsson, Lars-Erik och Rubensson, Kjell (1986) 1970-talets vuxenut- bildningsreformer. Rejlexioner kring strategier och utfall. Stock- holm. Högskolan för lärarutbildning. Patton, Michael Quinn (1989) Qualitative Evalutation Methods. SAGE Publications Newbury Park.

Perrow, Charles (1986) Complex Organizations A critical essay. New York Random House.

Pettersson, Olof m 11. (1989) Medborgarnas makt. Proposition 1947 nr 204 Proposition 1963:36 angående ökat stöd till föreläsnings- och studiecir- kelverksamhet.

Proposition 1967z85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område. Proposition 1970:35 angående ökat stöd till vuxenutbildningen. Proposition 1971:37 Proposition 1972:26 Proposition 1973154 Proposition 1974228 Den statliga kulturpolitiken.

Proposition 1975:23 Om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd till vux- na mm. Proposition l980/81: 127, Om folkbildning mm

Proposition 1990/91: 82. Folkbildning. Rapport från kulturrådet 1986: 6. Kultur 1 studieförbunden. Rombach, Björn. ( 1991) Det går inte att styra med mål. Studentlitteratur.

Rothstein, Bo red. (1985) Demokratirådets rapport 1995. Demokrati som dialog. Kristianstad. SNS förlag.

Rubenson, Kjell (1995) ”Vad är folkbildning? Några jämförande funde- ringar kring folkbildningsbegeppet.” i Bergstedt, Bosse och Lars— son, Staffan (red) Om folkbildningens innebörder. Linköping: Skapande vetande Linköpings universitet. Rubensson, Kjell (1987) Återkommande utbildning— ide och strategi for förändring. Sandler, Richard (1937) Mångfald eller enfald. Stockholm. ABF. Scott, W. Richard (1981) Organizations: Rational, natural, and open sys— tems. Englewood Clifs. Prentice Hall. Scott, W. Richard och Meyer, John W. (1994) Institutional Environments and Organizations. Sage Publications, Inc. Selznik, Philip (1949) TVA and the Grass Roots. A Study in the Sociology of Formal Organization. University of California Press. Selznik, Philip (1957) Leadership in Administration. Berkley. University of California Press. Sköld, Mauritz ( 1993) Deltagarinflytande i studiecirklar. ABF

Sköld, Mauritz och Åström, Eva (1989) Studiecirkeldemokrati — Ett för- sök till genomlysning av ABF som demokratifostrare. Arbetarnas bildningsförbund. SOU 1944:68 Allmänt folkbildningsarbete SOU l948z30 Estetiskt folkbildningsarbete SOU 1961:24 Folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet.

SOU 1961 :44 Folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet, övervägan- de och förslag av 1960 års folkbildningsutredning. SOU 1977238. Folkbildningen i framtiden. En debattskrift från folk- bildningsutredningen. SOU 1979:85 Den statliga kulturpolitiken. SOU 1979:85 Folkbildning för 80-talet, Betänkande av 1975 års folk- bildningsutredning. SOU 1988: 39. Mål och resultat — nya principer för det statliga stödet till föreningslivet. SOU 1990:65 Folkhögskolan i framtidsperspektiv SOU 1993264 Frågor för folkbildningen. SOU 1995184 Kulturpolitikens inriktning Studieförbunden inför 90-talet. Skolöverstyrelsen R 88:31 Studieförbunden och andra ideella organisationer Cirkel och kulturverk- samhet. Statistiska meddelanden Kulturstatistik Ku 10 SM 9101. SCB 1992. Studieförbunden och kommunerna, 1992, Svenska kommunförbundet Sundberg, Gunnar (1986) F olkhögskolepedagogik mellan myndighet och medborgare Svensson, Alvar (1980) F olkligt bildningsarbete och vuxenutbildning. En översiktlig studie av svenskt folkbildningsarbete, studieförbunden — förändringar i mål och funktion. Stockholms universitet. Socio— logiska institutionen. (C-uppsats)

Svensson, Alvar (1989). Folkbildning för demokrati. Slutrapport från projektet folkbildning och demokrati. Frikyrkliga studieförbundet.

Svensson, Alvar (1994) Vilka deltar i studiecirklar? Rapport från en un- dersökning av deltagare i studieförbundens studiecirkelverksamhet hösten 1992. Folkbildningsrådet. Svensson, Alvar (1995) Att se på folkbildning. Om vad folkbildare menar att det är. i Bergstedt, Bosse och Larsson. Staffan (1995) Om folk- bildningens innebörder. Norrköping. Mimer och Skapande Vetande. Therbom, Göran (1988) ”Hur det hela började. När och varför det mo- derna Sverige blev vad det blev” i Himmelstrand, Ulf och Svens- son, Göran( red) Sverige — vardag och struktur.

Thompson, J. D. (1988) Hur organisationerfungerar. Arlöv. Bokförlaget Prisma. Universitet, folkbildning vuxenutbildning. Folkuniversitetet 1977. Vuxnas studiedeltagande 1975—1989. Levnadsförhållanden Rapport nr 67. SCB 1991

Waldén, Louise (1994). Handen och Anden. De textila studiecirklamas hemligheter. Carlssons.

Wallerius, Bengt (1988) Vetenskapens vägar Om akademiker och folk- ubildningsarbete.

Weber, Max (1983) Ekonomi och samhälle, del I . Lund. Argos. Weber, Max (1987) Ekonomi och samhälle, del 3. Lund. Argos. Widebäck, Göran (1990) ”Målstyming och dess alternativ” i Kommun- forskning Augusti 1990. Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Zald, Mayer N. och Ash, Roberta (1966), ”Social Movement Organiza- tions: Growth Decay and Change”, Social Forces, 44(3):327—341. Zald, Mayer N. och Denton, Patricia (1963) ”From evangelism to Gene- ral Service: The transorrnation of YMCA”, Administrative Science Quarterly, 8(2). Zald, Mayer N. och McCarty, John D. red (1979) The Dynamics of Social Movements. Resource Mobilization, Social Controll and Tactics. Cambridge. Massachusetts: Winthrop Publishers, Inc. Årsbok om folkbildning. Forskning Utveckling 1994. Uppsala 1994. Före— ningen för folkbildningsforskning.

Intervjuer med förbundsordförande och rektorer i studieförbund, november 1992.

1. Studieförbundet(n)s mål och uppgifter, i nutids- och framtidsperspektiv.

Ex på frågor:

Vilken är, enligt Din mening Sfr huvuduppgift under 1990-talet? Motivering.Tre ytterligare uppgifter? Varför just dessa?

Sfr uppgift i förhållande till andra studieförbund, folkhögskolor, Komvux.

Studieverksamhet — kulturverksamhet.

Ser Du några förändringar av uppgifterna jämfört med tiden när- mast bakåt, 1980-talet tiden närmast framåt över sekelskiftet?

Vad i dagens verksamhet är det mest omistlig, om det försvinner är inte ABF längre ABF? Ge några exempel på verksamheter som Du ser som mindre viktiga eller som kanske inte ens borde finnas inom ABF.

På vad bygger Du din uppfattning om Sfr uppgifter? Diskussion i styrelsen, synpunkter från medlemsorganisationer, riksdagens bidragsbeslut mm. Folkbildningstraditionen.

Hur kan man se arbetarrörelsens värderingar i Sfr offentliga stu- dieutbud?

Det finns, antar jag, beslut om sfr mål på kortare och längre sikt. Vilka är de långsiktiga målen för verksamheten? Vilka mål gäller på kort sikt, 1—2 år?

Hur följer Sfr upp, utvärderar, verksamhetens utveckling och re— sultat i förhållande till målen?

Ge exempel på viktiga, prioriterade insatser som gör under detta studieår. Vilka är skälen för att just detta görs och vad vill man uppnå med dem? Vem, vilka tog initiativet till insatserna? Hur förhåller sig detta till förbundets långsiktiga mål?

2. Folkbildningens ideologi.

Vad är folkbildning/folkbildningsarbete för Dej?

Hur ser Du på förhållandet folkbildning — vuxenutbildning, skil- jelinjer — likheter?

Vad har folkbildningen (studieförbund folkhögskolor) gemen- samt som skiljer den från t ex annan pedagogisk verksamhet?

Hur syns och känns detta i en Sfr-cirkel?

Att läsa engelska eller tyska på Komvux, i en Sfr-cirkel, annat studieförbund vad är skillnaden?

Bildning — utbildning, vad säger Du?

Profilering anses viktigt, är närmast ett krav från staten som bi- dragsgivare, vad står det för i Sfr?

Kan Du ta fram några konkreta exempel från Sfr verksamhet på vad Du personligen tycker är bra respektive dålig folkbild— ning?

Hur ser Du på studiecirklar contra kulturverksamhet i förhållan— det till bildningsuppgiften?

Medborgarbildning och personlighetsbildning är begrepp som använts för att beskriva vad studieförbunden står för. Vad säger Du om dessa begrepp som beskrivning/tolkning av vad studie- förbunden gör?

3. Folkbildningsarbetets självständighet ”fritt och frivilligt”.

Vad innebär uttrycket ”fritt och frivilligt”?

Vems frihet avses?

Hur ser Du på möjligheten till konflikter mellan kravet på själv— ständighet och

— statens krav för bidrag — kommunala bidragskrav

— medlemsorganisationemas inflytande; i styrelsen, genom att organisationer producerar studiematerial osv?

Deltagarnas fria val gör att vissa studier kommer till stånd och andra inte (drar ller eller färre deltagare). Vad innebär denna

marknadsituation för sfr frihet respektive möjlighet att förverkli- ga sina folkbildningsmål?

Säger Sfr någon gång nej till samarbete med en grupp människor som vill ha en studiecirkel i ett eller annat syfte och vad motive- rar i så fall detta?

4. Studieförbundets förhållande till — medlemsorganisationer — stat och kommun (bidragsgivare)

Sfr behöver ta hänsyn till sin omgivning på något sätt. Viktiga delar i den är medlemsorganisationer, bidragsgivare och deltaga— re. Kommentera Sfr förhållande till dessa, hänsynstagande till, påverkan från/mot.

Om dessa parter har olika kanske t o m motsatta intressen, hur balanseras detta inom Sfr?

Hur ser Du på medlemsorganisationema; — uppdragsgivare, — samarbetspartners eller på annat sätt?

Vilken roll har riksdagens beslut om bidrag haft/har för att på- verka vad Sfr arbetar med?

Ledde riksdagsbeslutet 1991 om nytt bidragssystem till några omprövningar eller förändringar av sfr arbete?

Vilka slutsatser har Sfr dragit av 1992 års beslut om möjlighet att arbeta med kompetensgivande utbildning?

Hur ser Du på andra studieförbund; — konkurrenter, komplement?

Finns skillnader mellan förbunden, vilka två står Sfr närmast?

Ge något eller några exempel på sådant som Sfr inte kan eller bör göra med hänsyn till stat eller kommun, någon medlemsor- ganisation eller annan intressent, opinionen. Varför?

Hur sätts gränserna och av vem? Sfr-förbundet — den enskilda lokalavdelningen, Opinionen inom rörelsen — i samhället

Hur har relationerna till medlemsorganisationema organiserats; — på förbundsnivå? — lokalt?

Har medlemsorganisationema mer eller mindre tydliga mandat i förbundsstyrelsen. Oberoende av den formella valproceduren, agerar man som ledamot från t ex LO Miljöfrämjandets per- spektiv i Sfr eller är man primärt Sfr—are? Motsvarande förhållande lokalt?

5. Studieförbundet och dess cirkeldeltagare

Vem vänder sig Sfr till? Finns någon prioritering mellan arbetar— rörelsens folk och ”allmänheten”?

Två sätt att se på deltagarna. — som del av en rörelse, en varaktig gemenskap där studierna va- rit en del av gemenskapen och gynnat helheten. — som enskilda deltagare, där studierna gällt individen och den- nes utvecklingsmöjligheter. Vilket synsätt stämmer bäst med sfr cirkeldeltagare 1992? Hur skulle Du i första hand vilja att sfr verksamhet fungerade?

Hur rekryteras sfrs cirkeldeltagare, program, annonser, genom kontakter i facklubbar och andra medlemsorganisationer?

På vilka sätt kan cirkeldeltagama, kunderna, påverka Sfr?

6. Organisationsstruktur och inflytandefrågor i förbundet

Hur ser förbundets organisation ut, förhållandet Sfr — medlemsorganisation,

Sfr-förbundet — lokalavdelningen?

Formella relationer och informella. Grad av centralisering.

Arbetsuppgifter och ansvarsfördelning mellan olika led i Sfrs or- ganisation.

Vad kan Du, Din styrelse, förbundskansliet göra för att påverka verksamheten i en lokalavdelning av Sfr?

Vad kan en lokalavdelning i Sfr göra för att påverka förbunds- ledningen?

Hur ser planeringsprocessen inför ett kommande arbetsår ut, vil— ka deltar och hur fördelas roller och uppgifter?

Vilka förväntningar/krav har Du nu i den aktuella situationen på lokalavdelningama? Vilka förväntningar/krav uppfattar Du att avdelningarna har på Dej och förbundet?

Vilka förväntningar/krav känner Du just nu från de tyngsta med- lemsorganisationerna? Vilka förväntningar tror du att de har på dej?

Vilka förväntningar/krav uppfattar Du att regering och riksdag ställer på Sfr? Hur ställer Du Dig till dessa?

7. Folkbildning och demokrati

På vilket sätt och i vilka sammanhang — föreningsliv, kommun, stat — kan Du se att Sfrzs arbete bidrar till att stärka demokratin?

I vilken mening är Sfr demokratiskt?

På vilket sätt upplever deltagarna i en Sfr-cirkel demokrati i funktion?

Vad är demokrati för Dej? Vad betyder ordet, begreppet? Hur förverkligas ett demokratiskt samhälle?

8. Kontaktnät

Vilka kontakter med personer, institutioner betyder mest för Dej i jobbet?

Vilka personer har Du under senaste veckan/månaden diskuterat folkbildningsfrågor med i tjänsten? — personer inom Sfrs organisation

— personer utanför denna.

Händer det att Du pratar Sfr eller folkbildningsfrågor i privata sammanhang? Med vilka?

Vilka påverkar har påverkat dej i ditt arbete,

— människor inom Sfr, vilka? — människor inom folkbildningen utanför Sfr? — människor inom arbetarrörelsen? — människor inom utbildningsväsendet? — människor inom pressen, högskolor, forskning osv?

Intervjuer med ansvariga för lokalavdelningar i studieförbund, sommaren, hösten 1993.

Bilaga 2

1. Studieförbundets/avdelningens mål och uppgifter.

Vilken är, som du ser det, Ditt studieförbunds huvuduppgift un- der 1990-talet?

Motivering.

Ev. kompletterande uppgifter? Varför just dessa?

Likhet med andra studieförbund, folkhögskolor, Komvux.

Ser Du några förändringar av uppgifterna jämfört med — tiden närmast bakåt, 1980-talet — tiden närmast framåt över sekelskiftet?

Vad i avdelningens nuvarande verksamhet ser Du som viktigast utifrån förbundets allmänna mål? Exempel på verksamheter som Du ser som mindre viktiga, som kanske inte ens borde finnas inom förbundet/avdelningen.

Vad bygger Du din uppfattning om studieförbundets/avdelning- ens uppgifter på?

Kan man se värderingar från rörelsen/medlemsorganisationemai avdelningens offentliga Studieutbud? Hur?

Vilka är de långsiktiga målen för avdelningens verksamhet (ide- ologiska mål)? Vilka mål gäller på kort sikt, 1—2 år?

Hur följer avdelningen upp, utvärderar, verksamhetens utveck- ling och resultat i förhållande till målen? Vilken uppföljning utvärdering finns från förbundets sida?

Exempel på viktiga, prioriterade insatser som gör under detta studieår. Vilka är skälen för att just detta görs och vad vill man uppnå med dem?

Vern, vilka tog initiativet till insatserna? Hur förhåller sig dessa till avdelningens och förbundets långsik- tiga mål?

2. Folkbildningens ideologi.

Vad är/betyder folkbildning/folkbildningsarbete för Dej?

Hur ser Du på förhållandet folkbildning — vuxenutbildning, skill- nader — likheter?

Hur märker deltagaren i en cirkel skillnaden? Bildning — utbildning, vad säger Du?

Profilering anses viktigt i folkbildningen, vilken profil anser Du att Ditt förbund står för?

Kan Du ta fram några konkreta exempel från avdelningens verk- samhet på vad Du personligen tycker är bra respektive dålig folkbildning?

Hur ser Du på studiecirklar contra kulturverksamhet i förhållan- det till bildningsuppgiften?

3. Folkbildningsarbetets självständighet ”fritt och frivilligt”.

Vad innebär uttrycket ”fritt och frivilligt”? — för de som deltar i cirklar mm — för avdelningen/förbundet

Har Du upplevt konflikter mellan kravet på självständighet och — statens bidragskrav

— kommunala bidragskrav — medlemsorganisationemas inflytande; i styrelsen, genom att organisationer producerar studiematerial osv?

Tycker Du att det är lätt eller svårt att få deltagare till ämnen el- ler studieornråden som förbundet av folkbildningsskäl ser som viktiga?

Säger avdelningen någon gång nej till samarbete med en grupp människor som vill ha en studiecirkel i ett eller annat syfte och vad motiverar i så fall detta nej?

4. Studieförbundets förhållande till — medlemsorganisationer — stat och kommun (bidragsgivare)

Hur ser Du på medlemsorganisationema; — uppdragsgivare, — samarbetspartners eller på annat sätt?

Hur fungerar relationerna i de det dagliga arbetet, vilka hänsyn tas åt ömse håll?

Har riksdagsbeslutet 1991 om nytt bidragssystem lett till några omprövningar eller förändringar av avdelningens arbete?

Har avdelningens verksamhet påverkats av 1992 års beslut att studieförbunden får arbeta med kompetensgivande utbildning?

Hur ser Du på andra studieförbund; — konkurrenter, komplement?

Vilka två andra förbund står närmast ditt eget?

Hur och av vem sätts gränserna för vad avdelningen kan syssla med i sin verksamhet?

Förbundet — lokalavdelningen självt Opinionen inom rörelsen — i samhället

Hur är relationerna till medlemsorganisationema ordnade?

Har medlemsorganisationema egna mandat i styrelsen? Oberoende av den formella valproceduren, agerar man som le- damot från ett medlemsorganisationsperspektiv eller är man pri- märt folkbildare?

5. Studieförbundet och dess cirkeldeltagare

Vem vänder sig avdelningens verksamhet till? Finns någon prio- ritering mellan ”rörelsens” folk och ”allmänheten”?

Två sätt att se på deltagarna. — som del av en rörelse, en varaktig gemenskap där studierna va— rit en del av gemenskapen och gynnat helheten. — som enskilda individer, där studierna syftar till personlig ut- veckling. Vilket synsätt stämmer bäst med avdelningens cirkeldeltagare? Hur skulle Du i första hand vilja att Din verksamhet fungerade?

Hur rekryteras cirkeldeltagare, program, annonser, genom kon- takter i fackklubbar och andra medlemsorganisationer?

På vilka sätt kan cirkeldeltagama, kunderna, påverka avdelning- en?

6. Organisationsstruktur och inflytandefrågor i förbundet

Hur uppfattar Du förhållandet mellan avdelning och förbund, var finns inflytandet, lokalt — centralt? Är förbundet centraliserat eller decentraliserat?

Hur är fördelningen av arbete och ansvar mellan olika led i or— ganisation?

Hur kan förbundets styrelse och kansliet påverka verksamheten i lokalavdelningen?

Hur kan ni som lokalavdelning påverka förbundsledningen?

Hur ser planeringsprocessen inför ett kommande arbetsår ut, vil- ka deltar och hur fördelas roller och uppgifter? — inom avdelningen — ev samspel med medlemsorganisationer. - förhållandet förbund — avdelning.

Vilka förväntningar/krav uppfattar Du att förbundet har på av— delningen just nu? Vilka krav och förväntningar har Du på för- bundet?

Vilka förväntningar/krav känner Du just nu från avdelningens medlemsorganisationer?

7. Folkbildning och demokrati

Tycker Du att avdelningens arbete bidrar till att stärka demokra- tin? Hur och i vilka sammanhang — föreningsliv, kommun, stat?

I vilken mening är ditt studieförbund demokratiskt? Hur upplever deltagarna i en cirkel demokrati i funktion?

Vad är demokrati för Dej? Vad betyder ordet, begreppet? Hur förverkligas ett demokratiskt samhälle?

8. Kontaktnät

Vilka kontakter med personer, institutioner betyder mest för Dej i jobbet?

Vilka personer har Du under senaste veckan/månaden diskuterat folkbildningsfrågor med i tjänsten? — personer inom det egna studieförbundet. — personer utanför förbundet.

Vilka påverkar har påverkat dej i ditt arbete,

— människor inom studieförbundet, vilka? — människor inom folkbildningen utanför det egna förbundet? — människor inom den egna rörelsen? — människor inom utbildningsväsendet? — människor inom pressen, högskolor, forskning osv?

Folkbildningsrådet ”i myndighets ställe”

Lena Lindgren

mari'i '

_ 'L-

"- | F

Författaren

Lena Lindgren, f 1954. Forskare och lärare vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet. Fil.dr. i statsvetenskap 1991 med avhandlingen Local Government Goes South som rör kunskapsutveckling i ett interkul- turellt perspektiv. Har också medverkat i utvärderingen av det sk Frikommunförsöket inom skolsektorn, studerat effekterna av skolrefor- mer i tredje världen, granskat kvaliteten på SIDA:s utvärderingsarbete samt nyligen avslutat en omfattande undersökning av studieförbundens och folkhögskolomas verksamhet, vilken resulterat i boken Kan en filt- hatt stärka demokratin? Är för närvarande engagerad i ett forskningspro- jekt som fokuserar ideella organisationers funktion och betydelse i lokal- samhället.

nu- .'. 1' FFl-I 1 urnan-|: 1 nu .

- .. 'li'uhn' 'l—J..'l'ull._i_. .lgi' "" "'

, -._. | 'll.'l_l.i'l:r'|" | 1'211

-' llun In.-ELJÅIH'TgilHMu. .. i ""'-1!" inr Halimi”! '| i"! '! It.—.|.. ' ." i'll J.Ns! 'p'täl'i "lill." '|"|.-" _- . 1'Ell'ä'iilm'ul'u in] .11 '-'l.- !.le ' ' |:1!|..'||| ..

fr,-ff.: __' 'lhl

1. I gränslandet mellan privat och offentligt 1.1 Bakgrund och syfte 1.2 Gränsorganisationer ärinte en ny företeelse 1.3 Tillvägagångssätt och disposition

2. Betingelser för arbete 2.1 Organisationen 2.2 Uppgifter och mål 2.3 Statliga styrmedel 2.4 Övriga krav

3. Hantering av överlämnade förvaltningsuppgifter 3.1 Fördela statsbidrag 3.2 Följa upp och utvärdera

4. Målstyrning med frågetecken 4.1 Har FBR sökt påverka studieförbundens och folkhög- skolomas verksamhet i riktning mot statens mål? 4.2 Några egna förklaringar och funderingar

Referenser

13 15 18 21

25 36

43 47

53

" ' _'. '— ,.1 __ _Å.l._,,_-wJ._'ll_-__.".11... _ . . "3.1.3. | .'_.:.;'__'_1_. ._|_:".—._.'Q_.'_'__.1_1'1'_|—'-"_'."'.'.1'.'.'l.""f.-"

' '.-1 ..-1v'.'11-'p1..»|.

_ —'— _ _ rn'r

.. , . . '_. ; _r.

” -. .T".;.. - ' .”." . ...! ."1 '..'... '.'11' "'"""""'"""". _. |...|.. '. . '_'—'. J_ ___ .1I

" ' '——'.;':.2;'_".-_n"__' . T...... ' ' """" ."""i"

"'; 'n'-.,.» :1',,.'.'...'1..' ...." .i_- _'.15—1.. 317 .. _;'_'.._.1_.'?,_.._>

" '-..v. "'.... ..1"-"".-."."'-..- ||-.'-..-'-"-' . "_.l' ..- 1. .Ilj. J.FI' .- "I.'...l' 51h7'11'1.:l'1.1"1:1

. ""I _ . '1. M ] - p— . . full.-L.||.nj'_'|' ':1':IJ'1_ llt-|. * | f.|..|.1:|'.'-.k..'_'—1.|.'_l'11_11-)_.'_1_1..uQ_|_.T1_11"_.'|_ 1_.'|..".1'|'1'_'.1-'_| "".'1 ..'| . :.ui'j. '. ':'"E' 1 .'-1_1.11111.".'_' -.'1.1.'.".— '1...1-l '|"'| '.. .. . '

1 l gränslandet mellan privat och offentligt

1.1 Bakgrund och syfte

Vår regeringsform, liksom svenskt förvaltningspolitiskt tänkande över— huvudtaget, utgår från att man ska kunna skilja vad som är privat och vad som är offentligt. Vissa regler, krav och förutsättningar gäller för organi- sationer som är förvaltningsmyndigheter, andra för privata rättssubjekt. Av olika orsaker har det blivit allt svårare att upprätthålla denna distink— tion. Inte minst på senare år när den offentliga sektorn moderniserats och dess organisationer i ökande utsträckning orienterat sig mot det privata näringslivets sätt att arbeta, och centrala värderingar som rättssäkerhet och politisk följsamhet ersatts av krav på effektivitet och ett mer utbrett nyttjande av företagsinfluerade handlingsmönster. Till detta ska läggas mer långsiktiga, strukturella förändringar som innebär att offentlig för- valtning idag i ökande utsträckning bedrivs i olika verksamhetsformer; myndigheter, statliga och kommunala aktiebolag, stiftelser, föreningar, ja till och med i form av enskilda personer. En färsk statlig utredning för- klarar i sitt slutbetänkande att det visserligen ständigt sker förskjutningar när det gäller synen på vem som är bäst lämpad att utföra en viss uppgift, men att det under de senaste åren varit en trend att lägga förvaltnings— uppgifter på befintliga eller nyinrättade privaträttsliga organ (SOU 1995:93).

Mot denna bakgrund menar Hera författare att den offentliga förvalt- ningen inte längre kan beskrivas i enkla termer. Snarare än en apparat för planering och genomförande av politiska beslut menar exempelvis stats— vetaren Rune Premfors att förvaltningen bör ses som en komplicerad upp- sättning ”förvaltningsnätverk”, där mer eller mindre självständiga orga- nisationer arbetar vid sidan av den traditionella kärnan av myndighetsut- övande och verkställande organ (Premfors 1986, sid 5). Johan P. Olsen, en annan statsvetare som också intresserat sig för saken, använder termen ”blandsystem” för att beskriva en situation där ett ökat antal privata aktö- rer alltmer integreras i de politiska och administrativa systemen (Olsen 1988, sid 19). Lena Marcusson, slutligen, talar utifrån sin rättsvetenskap- liga horisont om ett ”vildvuxet bihang” till den offentliga förvaltningsap- paraten (Marcusson 1989, sid 18).

Utvecklingen har inneburit att relationerna mellan den privata och den offentliga sfären luckrats upp. En allt större gråzon har tonat fram där

skillnaden mellan vad som är privat och vad som är offentligt blivit allt svårare att upprätthålla; företag och föreningar som utför samhällsupp- gifter, statliga och kommunala myndigheter som bedriver affärer. I grå- zonen finns en rad gränsorganisationer — eller quangos, hybrider, schizo- frena organisationer som är termer som också används i sammanhanget — vilka i sin verksamhet således har att samtidigt ta hänsyn till de spelregler och betingelser som gäller dels för förvaltningsmyndigheter, dels för pri- vaträttsliga subjekt.

En allt viktigare kategori av gränsorganisationer är ideella föreningar, dvs organisationer som inte drivs av ett kommersiellt syfte, som inte är statliga eller kommunala myndigheter och som i sin verksamhet samlar människor att utifrån ett engagemang delta i ett arbete kring en idé som kan vara religiöst, välgörande, vetenskapligt, politiskt etc. Med de djup— gående förändringar som ägt rum i samhället på senare år har det enligt många bedömare skapats ett nytt ideologiskt utrymme för ideellt arbete, exempelvis som ett komplement eller alternativ till det välfärdsarbete som hittills bedrivits av offentliga organisationer (Amnå 1995).

En organisation som kan hänföras till denna kategori är Folkbild- ningsrådet (FBR), som inför riksdag och regering svarar för den verk— samhet som studieförbund och folkhögskolor bedriver. Verksamheten ifråga är minst sagt omfattande. Ungefär 1,5 miljoner människor deltar varje år i någon av de studiecirklar som de elva studieförbunden anordnar och nästan 200 000 studerar varje år på någon av landets 136 folkhög- skolor.' För detta arbete erhåller folkbildningen en ansenlig summa peng- ar från stat, kommuner och landsting. När det gäller bidrag från staten an- slog regeringen i sin senaste budgetproposition ungefär 3,5 miljarder kro— nor, av vilka en halv miljard utgör resurser som ställts till förfogande av arbetsmarknadsmässiga skäl.2 Till detta ska läggas resurser som kommu- ner och landsting lokalt anslår till studieförbund och folkhögskolor, upp- skattningsvis ytterligare en miljard kronor.

FBR är en ideell förening som bildades 1991 i samband med Skol- överstyrelsens nedläggning, och som sedan dess så att säga ”i myndighets ställe” fattar beslut om vilka studieförbund och folkhögskolor som ska få

' Enligt uppgifter i skriften Folkbildningsrådet — en presentation (odaterad). 2 Summan avser lS-månadersperioden l/7 1995—31/ 12 1996. Överhuvudtaget är statens stöd till organisationer och ideella föreningar omfat- tande. 1993/1994 uppgick det till 12 miljarder kronor, vilket motsvarar 3,8 % av statsbudgetens totala utgifter för transfereringar. Av dessa transfereringar ut- gör bidraget till folkbildningen den näst största utgiftsposten (Riksdagens revi- sorer, rapport 1995238).

statsbidrag samt hur bidraget ska fördelas dem emellan. Man lämnar vi- dare anslagsframställan till regeringen och svarar för uppföljning och ut- värdering. Utöver detta svarar man för uppgifter som medlemmarna upp- drar åt rådet att handlägga, bl a utbildningspolitisk bevakning av frågor som rör folkbildningen, samordning av internationella kontakter samt ex- tern och intern information. FBR har därmed att samtidigt spela den kom— plicerade rollen som övervakare av folkbildningen, som mellanled mellan folkbildningen och staten och som företrädare för folkbildningen.

För en statsvetare med offentlig förvaltning som specialitet framstår detta som en särdeles intressant konstruktion, väl värd att titta närmare på. En åsikt som för övrigt delas av den statliga utredning (SUFO—96) som av regeringen tillsatts för att utvärdera folkbildningen, och inom vars ramar denna studie genomförts. I betänkandet F rågor för folkbildningen som legat till grund för utredningens arbete, sägs att: ”I den statliga ut— värderingen av statsbidragen till folkbildningen måste Folkbildnings- rådets sätt att fullgöra sina uppgifter inta en central plats. Vad som därvid i första hand bör granskas är de principer som rådet tillämpar vid fördel- ningen av statsbidragen och de åtgärder som rådet vidtar för att de slutli- ga bidragsmottagarna tillsammans skall uppfylla målen för bidragen” (SOU 1993: 64, sid 48).

Mot denna bakgrund är syftet med föreliggande studie att: 1) Ge en bild av hur FBR hanterat de förvaltningsuppgifter som staten överlämnat samt, med utgångspunkt i denna bild och i de betingelser som gäller för rådets arbete; 2) Analysera om FBR kan sägas ha arbetat för att påverka studieförbund och folkhögskolor i riktning mot de mål som staten angivit för sitt bi- drag till verksamheten ifråga.

1.2 Gränsorganisationer ärinte en ny företeelse

Innan jag går vidare och beskriver hur jag metodiskt gått tillväga, vilket material som använts samt hur studien är disponerad, vill jag för tydlig— hets skull påpeka att gränsorganisationer som FBR inte är en alldeles ny företeelse. Trots den skarpa distinktion mellan privat och offentligt som svensk förvaltningsdoktrin ger uttryck för, finns sedan länge uppfattning- en att offentlig förvaltning inte bara utövas av myndigheter utan också av privaträttsligt organiserade enheter. Ett direkt rättsligt stöd för använd— ning av andra organ än myndigheter infördes med 1975 års regerings- form, men det oaktat är denna användning av betydligt äldre datum (SOU l994:147, sid 21).

Ett mycket gammalt exempel är skråväsendet som hade kontroll över en hel rad uppgifter som får anses typiska för offentliga organ; utbildning, tillverkningsmetoder, priser, kvalitetskrav osv (Winai 1989, sid 13). I da— gens Sverige Hnns en rik och — enligt vissa bedömare — vildvuxen flora av gränsorganisationer inom snart sagt alla politikområden som utför sam- hällsuppgifter vilka innefattar myndighetsutövning utan att för den skull vara renodlade myndigheter. Här kan till exempel nämnas Advokat— samfundet som beslutar om rätten att använda titeln advokat samt utövar tillsyn över advokatväsendet, Svensk Bilprovning som utövar obligato- risk kontroll av fordon och Riksidrottsförbundet som fördelar statens stöd till idrotten.3

Några av dessa organ har som nämnts utfört dylika uppgifter under en lång följd av år, men trots det finns det stora luckor i vårt vetande och sys- tematisk kunskap om gränsorganisationers arbete lyser i stort sett med sin frånvaro. Som Johan P. Olsen påpekat, som är en av dem som teoretiskt ägnat sig åt frågan, är det snarare så att man i den vetenskapliga debatten koncentrerat sig på att söka renodla dikotomin offentligt/privat, alterna- tivt förkasta de organisationsmässiga hybriderna, istället för att söka för- stå dem (Olsen 1988).

Några författare har dock ägnat tid åt att studera företeelsen ifråga, men då i termer av förändringar och blandningar av privat och offentligt på makronivån. Alltså på nivån ovanför den enskilda organisationen. Om de båda systemens möte inne i organisationen, och om enskilda gränsor— ganisationers inre arbete vet vi enligt en kartläggning av forskningsområ- det ingenting (Winai 1989). De allra senaste åren här frågan emellertid aktualiserats i några statliga utredningar: I Former för statlig verksamhet har man prövat i vilka framtida former statsbidragsfinansierade verksam- heter bör drivas (SOU 1994: 147; SOU 199593). I Handlingsprogram för forskning, som är ett av den ideella beredningens betänkanden, presente- ras ett program för forskning varvid frågor av just det slag som lyfts fram i föreliggande studie finns med (Ds 1995:30). Från samma beredning kommer skriften Föreningar som entreprenörer som utgör en analys av vilka rättsliga möjligheter, begränsningar, konsekvenser och risker som finns när staten, kommuner och landsting vill ge föreningar större ansvar för utförande av offentlig service (Ds 1994:94). Ingen av dessa utred- ningar kan emellertid sägas utgöra systematiska, empiriskt grundade un— dersökningar av det slag som avses i föreliggande studie.

3 I sin avhandling Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet gör Lena Marcusson en kartläggning och systematisering av denna speciella typ av gränsorganisationer (Marcusson 1989, sid 248—381).

1.3 Tillvägagångssätt och disposition

För att leva upp till studiens syfte är det nödvändigt att först ta reda på vil- ka förvaltningsuppgifter det är som staten överlämnat, samt vilka mål sta— ten har för sin bidragsgivning till folkbildningen. Enligt min mening är det också angeläget att söka klarlägga vilka övriga förutsättningar som gäller för FBR:s arbete. En sådan beskrivning av uppgifter och mål samt övriga formella och informella betingelser finns i kapitel två, som därvid kan betraktas som en referensram mot vilken bilden av FBR:s hantering av överlämnade uppgifter så småningom ska jämföras. Kapitlet bygger främst på offentligt material i form av betänkanden, propositioner, lagar, budgetanvisningar och regleringsbrev, men också i viss män på litteratur om ideella föreningar.

I kapitel tre har min ambition varit att översiktligt, men ändå så nog- grant som möjligt, teckna en bild av hur FBR tagit sig än de överlämna— de förvaltningsuppgifterna. Kapitlet inleds med en kort beskrivning av FBR formella organisation och därefter är redovisningen disponerad un- der två rubriker; ”Fördela statsbidrag” och ”Följa upp och utvärdera”. Bilden av hur man tagit sig an de överlämnade uppgifterna bygger av na— turliga skäl på internt material från FBR, framförallt i form av styrelse- protokoll med bilagor, verksamhetsberättelser, anslagsframställningar samt riktlinjer av olika slag som utarbetats i syfte att påverka den verk— samhet som studieförbund och folkhögskolor bedriver.

Som torde framgå av min käll— och litteraturförteckning har man från rådets sida varit ytterligt behjälplig när det gäller att tillhandhålla dylikt material. För att komplettera, och för att bättre förstå, den bild av FBR:s arbete som tonar fram i dessa dokument har jag också att genomfört ett tiotal intervjuer. Primärt har det handlat om intervjuer i form av samtal med några av ledamöterna i styrelsen samt med personer anställda på rå- dets kansli. Vilka de intervjuade personerna är framgår av käll- och litte— raturförteckningen. Med tanke på studiens syfte är det enligt min mening irrelevant för läsaren att känna till vem av dessa personer som sagt vad. I den mån jag hänvisar till information som erhållits via intervjuer har jag därför valt att anonymisera uppgiftslämnaren.

Som den uppmärksamme läsaren kommer att se har jag i redovisning— en utelämnat en av de uppgifter staten överlämnat, närmare bestämt den som innebär att FBR ska lämna anslagsframställning och verksamhetsre— dovisning till regeringen. Orsaken är att de anslagsframställningar och verksamhetsredovisningar som man från rådets sida hittills producerat in— te innehåller några bedömningar av den art det talas om i folkbildnings- propositionen. Att enbart beskriva innehållet i dessa dokument, som till övervägande delen helt enkelt utgörs av siffermässiga beskrivningar av

studieförbundens och folkhögskolomas verksamhet, ter sig för mig som mindre meningsfullt.

I kapitel fyra, slutligen, förs resultatet från studiens andra och tredje kapitel samman i en analys där jag försöker ge svar på frågan om FBR i hanterandet av de överlämnade uppgifterna kan sägas ha arbetat för att påverka studieförbunden och folkhögskolorna i riktning mot de mål eller motiv som staten angivit för statsbidrag till verksamheten ifråga.

2 Betingelser för arbete

2.1. Organisationen

I samband med Skolöverstyrelsens nedläggning och på initiativ av rege— ringen fördes under hösten 1990 en rad informella samtal mellan RIO (Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation), FBF (Folkbildningsför- bundet som representerar studieförbunden) och utbildningsdepartementet om hur bidragsfördelningen till studieförbund och folkhögskolor bäst skulle organiseras. Bakgrunden till samtalen var dels att folkbildnings— frågor inte ansågs höra hemma i det nya Skolverket vars inriktning skul- le vara det offentliga skolväsendet, dels den av Folkhögskolekommittén diskuterade frågan om inrättandet av en ny och samlad statlig myndighet för studieförbund och folkhögskolor. En ytterligare bidragande orsak en— ligt mina intervjuer var att man från regeringens sida var angelägen att komma bort från ett allt mer komplext och svårhanterligt regelverk för att i större utsträckning pröva målstyrning. En rad alternativa lösningar dryf- tades, men så småningom stod det klart att man från departementets sida inte tänkte inrätta en ny myndighet. I stället ville man ge bidragen i form av ”en påse pengar” till folkbildningens huvudmannaorganisationer, som sedan själva skulle svara för medelsfördelning och redovisning (PM, RIO och LF, 1990—11-29).

Från folkbildningshåll ställde man sig positiv till förslaget, och en tid av intensiva överläggningar inleddes till vilka LF (Landstingsförbundet som representerar de landstingsägda folkhögskolorna) efter viss tvekan så småningom anslöt sig. Vad man framförallt diskuterade i den organisa- tionsgrupp som bildades var rollfördelningsfrågor, inte bara mellan staten och det nya Folkbildningsrådet (FBR), utan även mellan rådet och dess medlemsorganisationer. Av minnesanteckningar från denna tid framgår också att man från folkbildningens sida var angelägen om att förutsätt- ningarna och ramarna för de uppgifter som staten överlämnade tydligt måste anges. Man kan dessutom ana en viss oro för att de överlämnade uppgifterna skulle bli alltför många, vilket på sikt skulle kunna få rådet att primärt framstå som en myndighet. För, som man med viss emfas framhåller:

”För att FBR ska väl fylla sin funktion är det angeläget att det bå- de får en stark ställning inåt, i förhållande till studieförbund och folkhögskolor och utåt, i kontakterna med regeringen och med

olika myndigheter. Studieförbundsavdelningar och folkögskolor ska uppleva att FBR är ”vårt” organ (inte en ny myndighet). Detta är en förutsättning för att folkbildare över hela landet ska respek— tera och leva upp till de rekommendationer och önskemål... som FBR formulerar” (Organisationsgruppen, PM 1991-03—14).

Vid ett konstituerande möte i april 1991 bildades så formellt FBR.4 Det skulle dock dröja ytterligare ett par månader innan ombuden i rådets re- presentantskap — valda inom och av medlemsorganisationema FBF, RIO och LF — hade sitt första sammanträde, och styrelse och beredningsorgan kunde utses för att leda respektive bereda rådets arbete (FBR, Repre— sentantskapets protokoll 1991—06-28).

Efter vissa förändringar i organisationen leds FBR fr.o.m. januari 1995 av en styrelse med åtta förtroendevalda ledamöter som utses av med— lemsorganisationerna. Ordföranden i styrelsen (fn Lars Engqvist, VD Svenska Filminstitutet) väljs av representantskapet som är FBR:s högsta beslutande organ. Det är dock styrelsen som fattar beslut i alla principiel- la frågor. Till sin hjälp har styrelsen tre beredningsorgan, Studieförbunds-, Folkhögskole- och FoU—beredningen, vars uppgift är att bereda frågor och lämna förslag till styrelsens beslut.5 Dessutom finns rådgivande grup- per för internationella frågor och för FIN (Folkhögskolomas informa- tionstjänst). FBR har ett kansli med ett tiotal anställda tjänstemän— och kvinnor? Grafiskt ser organisationen ut så här (se överst på nästa sida):

2.2. Uppgifter och mål

I enlighet med 51 i FBR:s stadgar är rådets uppgift att för medlem- marnas räkning fullgöra det som regering och riksdag kräver för att stats- bidrag ska utgå till den verksamhet som bedrivs av studieförbund och folkhögskolor. Folkbildningsrådet kan vidare svara för andra uppgifter som medlemmarna uppdrar åt rådet att handlägga”. Vilka dessa andra uppgifter är ska jag säga något om i slutet av detta avsnitt, men först ska

* Som en kuriositet kan nämnas att detta konstituerande möte hölls per telefon. Se protokoll från den 19 april 1991. 5 I samband med rådets omorganisation döptes FoU—delegationen om till FoU- beredningen. ] denna studie har jag för en enkelhets skull genomgående använt det nya namnet. & En mera detaljerad beskrivning av FBR:s formella organisation och principer för beslutsfattande återfinns i rådets stadgar.

Folkbildningsrådets organisation

STUDEIFÖRBUND FOLKHÖGSOLOR

Rörelsefolkhög- skolornas intresse- organisation (RIO)

Landstingsförbundet ( Lf)

Folkbildnings— förbundet

Representant— skapet

Folkbildninsrådets S T Y R E L S E

Folkbildnings- Folkhögskolomas rådets informationstjänst K A N S L I (FIN)

Folkhögskole- rådets K A N S L ]

Forsknings— och utvecklings— beredning (FoU)

Studieförbunds—

beredning

vi ta en titt på dem som rådet har att utföra för att statsbidrag ska utgå till studieförbundens och folkhögskolomas verksamhet. Dvs de förvaltnings- uppgifter som staten överlämnat.

Gränsorganisationer som FBR är som tidigare nämnts ett inslag i svenskt samhällsliv vars betydelse och omfattning ökat under senare år. Vid sidan av FBR finns det, som Lena Marcusson visat i sin avhandling, en rad privaträttsliga organ till vilka staten överlämnat arbetsuppgifter som vi normalt associerar med myndigheter, och som enligt hennes ter- minologi sysslar med ”offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet” (Marcusson 1989). Den konstitutionella grunden för denna del av den of- fentliga förvaltningen finns i regeringsformen som stadgar att:

”Förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, stiftel— se eller enskild individ. Innefattar uppgiften myndighetsutöv- ning, skall det ske med stöd av lag” (RF 1974, ll:6).

Regeringen kan alltså överlämna — delegera — förvaltningsuppgifter till enskilt, privaträttsligt organ, och om uppgiften gäller myndighetsutöv-

ning (som det gör i FBR:s fall) ska det ske med stöd av lag. Dvs riksda- gen måste lagstiftningsvägen godkänna att en viss typ av uppgift över- lämnas till en viss typ av uppgiftsmottagare. Enligt Marcusson får i detta anses ligga ett krav på en lagbestämmelse som ringar in den uppgift det är fråga om på ett inte alltför obestämt sätt (Marcusson 1989, sid 25). I FBR:s fall beskrivs de överlämnade uppgifterna i förordningen om stats— bidrag till folkbildningen där deti å3 och å4 står vad rådet ska göra, näm- ligen:

— Besluta vilka studieförbund och folkhögskolor som ska få statsbidrag samt hur medlen ska fördelas mellan dem;

— Lämna en anslagsframställning till regeringen i enlighet med de före— skrifter och anvisningar som regeringen meddelar;

— Kontinuerligt följa upp och utvärdera verksamheten i förhållande till de syften och villkor som angivits för stöd till folkbildningen;

— Lämna regeringen sådana sakuppgifter om verksamheten och sådan verksamhetsredovisning som behövs för uppföljning och utvärdering i enlighet med de föreskrifter och anvisningar som regeringen meddelar.

Bildandet av FBR 1991 innebar en radikal förändring av folkbildningens arbetsvillkor. Det var nu inte den enda förändringen som ägde rum, för samtidigt ersattes den dittillsvarande regelstymingen med ett målstyr— ningssystem enligt vilket staten endast anger vilka övergripande mål som dess stöd till folkbildningen grundas på. För, som det ståri propositionen: ”Den hittillsvarande fokuseringen på hur man uppfyller de formella regler, som styr statsbidraget, måste ersättas av en kontinuerlig mål- och inne- hållsdiskussion, som grundas på en fortlöpande lokal och central uppfölj- ning och utvärdering av folkbildningsarbetet” (Prop. 1990/91:82, sid 30).

Som brukligt är i målstyrningssammanhang är målen ifråga tämligen lösligt formulerade. I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut — och därmed för förordningen om statsbidrag till folkbildningen — skriver den dåvarande utbildningsministem Göran Persson att:

”Statens stöd till folkbildningen skall syfta till att möjliggöra för människor att påverka sin livssituation och till att skapa engage— mang för att delta i samhällsutvecklingen, t ex genom politiskt, fackligt eller kulturellt arbete

Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället ska prioriteras liksom verksamheter som anordnas för utbildningsmässigt, socialt eller

kulturellt eftersatta grupper, varvid invandrare särskilt skall upp— märksammas. Handikappade utgör en annan viktig målgrupp (Ibid. , sid 12).

Om fenomenet målstyrning finns det mycket att säga, och utan att över- driva vill jag påstå att just i folkbildningssammanhang är målstyrning — av flera orsaker — minst sagt komplicerat. En viktig orsak därvidlag är att det i propositionens skrivningar finns en verbal paradox. Å ena sidan be— tonas starkt att folkbildningen ska vara fri— och frivillig och styra sig själv. Studieförbund och folkhögskolor ska sätta sina egna mål, och det anses dessutom som en särskild kvalitet om målen skiljer sig åt så att de avspeglar skillnader i ideologi eller traditioner mellan olika huvudmän.7 Å andra sidan har riksdag och regering, som framgår av citatet ovan, fast- ställt vilka mål som ska ligga till grund för beviljandet av statsbidrag. Såvitt jag kan förstå måste detta tolkas så att folkbildningsorganisationer som gör anspråk på statligt stöd har att formulera de egna målen inom ra- men för statens mål för sin bidragsgivning.8

Så långt överlämnade uppgifter, samt statens mål för bidragsgivning till studieförbund och folkhögskolor. Tanken är således att FBR ska utfö- ra de överlämnade uppgifterna på ett sådant sätt att dessa mål, som utgör ett viktigt statligt styrmedel, infrias. Att ta reda på om och hur så skett är ju dessutom just vad föreliggande studie går ut på. Om vi nu, för sam- manhangets skull, helt kort tar en titt på de arbetsuppgifter som de tre stif- tande medlemsorganisationema FBF, LF och RIO uppdragit åt rådet att svara för, så är det lätt att konstatera att dessa haft en tendens att växa i omfattning. Att döma av rådets verksamhetsberättelse för 1991/92 så handlade det till en början om att ansvara för FIN:s (Folkhögskolornas in- formationstjänst) arbete och för utgivningen av informationsbladet. Med tiden har emellertid de av medlemmarna anförtrodda uppgifterna utökats, och omfattar enligt FBR:s verksamhetsplan för 1995/96 numera följande områden:

7 Tanken bakom denna formulering är, enligt min egen tidigare tolkning, dels att åstadkomma en renodling av folkbildningens särart i förhållande till det of— fentliga skolväsendet, dels att få de olika bildningsanordningama att tydligare profilera sig gentemot varandra vilket antas ha betydelse för demokratin (Lindgren 1996). * För att komma bort från denna verbala paradox används ibland termen ”mo- tiv” för att beskriva statens mål för bidragsgivning, medan termen ”mål” reser— veras före bildningsorganisationerna.

— Utbildningspolitisk bevakning, remisser och utredningar;

— Forsknings- och utvecklingsfrågor, bidrag till lokala projekt samt sam- verkan mellan forskning och folkbildning;

— Samordning av folkbildningens internationella kontakter; — Extern information i frågor som berör folkbildningen;

— Intern information, dvs rådgivning och information till studieförbund och folkhögskolor;

— Centrala informationsinsatser om folkhögskolomas kursutbud mm ge- nom FIN.

Den i och för sig intressanta frågan hur FBR hanterat dessa arbetsuppgif— ter kommer inte alls att beröras i denna studie.

2.3. Statliga styrmedel

Förutom de mål som regeringen angivit för sin bidragsgivning, finns det ett antal ytterligare betingelser i form av statliga styrmedel som ligger till grund för FBR:s arbete. Styrrnedel som har sin grund i regeringsformen (RF 11:6), och preciseras i: Prop. 1990z82 Folkbildning, i Förordning om statsbidrag till folkbildningen (l99lz977, ändrad 1992z737), samt i de år- liga regleringsbrev som regeringen utfärdar sedan riksdagen fastställt de olika anslagsbeloppen i budgetpropositionen.

Om vi börjar med statliga styrmedel så talas i förordningen om statsbi- drag till folkbildningen inte bara om vilka mål staten har för sin bidrags- givning till studieförbund och folkhögskolor. I förordningen nämns ock- så vilka ”villkor” som gäller i sammanhanget, dvs egentligen regler för hur bildningsorganisationemas verksamhet bör vara beskaffad för att överhuvudtaget få bidrag.

Vad beträffar villkor av mera allmänt slag gäller att statsbidraget inte får användas till verksamheter med kommersiellt syfte. För folkhögsko— lan gäller dessutom att varje skola ska ha en ansvarig styrelse, att allmän— na kurser ska utgöra minst 15% av verksamheten samt att undervisning- en dels ska vara avgiftsfri, dels till form och arbetssätt tydligt skilja sig från utbildning inom det offentliga skolväsendet och högskolan. Mot- svarande villkor för studieförbunden är att studiecirkelverksamhet med gemensamma, planmässigt bedrivna studier ska utgöra basen för verk— samheten, samt att ledare ska vara godkända av en lokal studieförbunds-

avdelning (SFS 1991:977; 19921737).

1 förordningen om statsbidrag till folkbildning finns utöver detta två paragrafer som inte primärt tar sikte på studieförbundens och folkhög- skolomas verksamhet, utan snarare är att betrakta som regler för FBR:s eget arbete. De två paragrafer jag tänker på är förordningens ålO som ger staten möjlighet att utse en revisor i rådet, samt 511 som stadgar att FBR:s beslut i bidragsårenden inte får överklagas. Övriga statliga regler som FBR har att ta hänsyn till är offentlighetsprincipen som regleras i se- kretesslagen (Prop. 1990/91:82, sid 39).

I det regleringsbrev som regeringen utfärdat för budgetåret 1995/96 finns också formuleringar som klart och tydligt är riktade mot FBR:s eget arbete. Här sägs att ”FBR ska inkomma med årsredovisning enligt för— ordningen (SFS 1993: 134) om myndigheters årsredovisning och anslags- framställning, med undantag för å9, senast den 1 mars 1997”. En formu- lering som så småningom ändrades så att åll, som säger att resultaträk- ning och balansräkning ska utformas enligt bestämmelserna i bokförings— förordningen, inte ska gälla för rådet (Regeringsbeslut 1995-11-30).

Nämnda förordning utgör en viktig del i regeringens finansiella styr- ning av underlydande myndigheter, och har sin grund i regeringsformen (RF 92) som stadgar att ”statens medel icke får användas på annat sätt än riksdagen bestämt”. Förordningen omfattar ett tjugotal paragrafer som tillhandhåller mer eller mindre ”tekniska” instruktioner om hur årsredo— visningar och anslagsframställningar bör se ut. Intressant att notera i sam— manhanget är att å9 (som FBR alltså undantas ifrån) innebär att myndig- heterna i sin resultatredovisning ska redovisa och kommentera verksam- hetens resultat i förhållande till verksamhetsmålen. Med resultat avses vad myndigheterna presterat och vilka effekter dessa föranlett, och med verksamhetsmål avses de mål som myndigheten formulerat för varje verksamhetsgren. Verksamhetsmålen ska enligt förordningen ha sin grund i de övergripande mål för verksamheten ifråga som riksdagen och regeringen beslutat (RRV 1994, sid 8—10). I folkbildningens fall borde, såvitt jag kan förstå, verksamhetsmål vara de mål som enskilda studie- förbund och folkhögskolor (enligt prop. 199029lz82) själva har att for- mulera. En tillämpning av å9 i SFS 1993: 134 borde då innebära att FBR skulle redovisa och kommentera såväl enskilda studieförbunds och folk— högskolors verksamhetsmål samt uppfyllelsen av dessa mål i relation till statens övergripande mål för bidraget till folkbildningen. Så är nu alltså inte fallet.

För ”vanliga” förvaltningsmyndigheter finns som bekant (utöver vad som ovan sagts ifråga om sekretesslagen, regleringsbrev och förordning- en om myndigheters redovisning och anslagsframställning) ännu fler reg— ler som i syfte att främja rättssäkerhet och effektivitet styr och begränsar

dessa organisationers formella förfarande, t ex regeringsformens norm— givningsregler och förvaltningslagens handläggningsregler. I vilken mån är dessa offentligrättsliga regler tillämpliga även i FBR:s fall? Eftersom myndighetsbegreppet används som medel för att bestämma tillämpnings- området för dylika regler måste man, för att kunna svara på frågan, först bestämma vad en myndighet är. Detta är emellertid inte det lättaste.

I ett ofta åberopat försök att reda ut myndighetsbegreppets innebörd gör rättsvetaren Håkan Strömberg en distinktion mellan myndighet som offentligt organ och myndighet som offentlig makt, dvs myndighetsutöv- ning. Eller, som det står i förvaltningslagen, ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”. Han finner då att det är bara offentliga organ, främst statliga och kommunala organ med egen kompetens, som brukar betecknas som myndigheter. Enskilda organ fal- ler utanför myndighetsbegreppet. Strömberg diskuterar då vilka organ som är att betrakta som offentliga, och hur den yttre gränsen för den stat- liga och kommunala organisationen ser ut, men når inte fram till ett enty- digt svar. Snarare är det som så, vilket författaren själv befarar, att den lämnade redogörelsen efterlämnar ett intryck av förvirring (Strömberg 1972, sid 244).9

Frågor som jag själv ställer mig i detta sammanhang är om ett enskilt organ till vilket staten i enlighet med RF 11:6 överlämnat förvaltnings— uppgifter, och som därmed i praktiken i det närmaste kan ha totalt in- lemmats i den statliga förvaltningsorganisationen, bör betraktas som pri- vat eller offentligt — och därmed som en myndighet? Och om det nu är så, vilket en statlig utredning slår fast, att ett enskilt organ i rättslig me- ning inte kan vara en myndighet, hur ska man då se på den myn— dighetsutövande delen av detta organs verksamhet? (SOU 1994: 147, sid 35). Är det, som Lena Marcusson föreslår, naturligt att se ett enskilt or- gan som en del av det allmänna så länge man rör sig inom ramen för en överlämnad uppgift som innebär myndighetsutövning? Och bör i såfall befintliga statliga regler som gäller för förvaltningsmyndigheter vara tillämpliga?

” Strömberg visar att det funnits en tendens att i lagstiftning (och i viss mån även i rättspraxis utvidga myndighetsbegreppet till att omfatta vissa organ utan- för den statliga och kommunala förvaltningsorganisationen, tex försäkrings- kassoma och skogsvårdstyrelsema. Det har enligt Strömberg också framförts tankar att även ett privaträttsligt organ som anförtrotts att ombesörja myndig— hetsutövning därigenom blir en myndighet (Strömberg 1972).

Att svara på frågan i vilken mån generella offentligrättsliga regler gäl- ler i FBR:s fall är således mycket svårt, och jag har heller inte för avsikt att ens försöka ge mig in på en sådan komplicerad, rättsteknisk uppgift. I denna studie kommer jag helt enkelt att utgå från att de formella regler som staten uttryckligen formulerat i syfte att styra FBR:s arbete, och som jag här ovan kortfattat redogjort för , är de som gäller. Låt oss nu istället gå vidare och se vilka övriga krav som, med tanke på FBR:s status som ideell förening, kan tänkas styra dess arbete.

2.4. Övriga krav

Formellt sett är FBR att betrakta som en ideell förening; en associations- form där man finner såväl föreningar med mångmiljonomsättning och hundratals anställda, som föreningar där verksamheten inskränker sig till enstaka möten och där föreningskassan förvaras i en glasburk hos kassö- ren. Trots den stora spännvidden, och trots att frågan tagits upp i riksda- gen ett flertal gånger finns det ingen speciallag för ideella föreningar. Riksdagen har tvärtom avvisat dylika krav på lagstiftning med hänvisning till att det här är fråga om fria och frivilliga organisationer som bäst själ— va definierar vad det är man sysslar med och hur man gör det. Rätts- osäkerheten är därför betydande och några regler som formellt ställer krav på dylika organisationers arbete existerar inte.”) Vad som finns att sö- ka ledning från är det som sägs i rättspraxis och rättsvetenskaplig littera- tur om ideella föreningars bildande och stadgar, samt om föreningsrätts- liga principer rörande majoritet, likhet och generalklausul (Ds 1994:94, sid 23—24)." Några betingelser av formell, rättslig art som FBR i egen- skap av ideell förening har att ta hänsyn till i sitt arbete finns alltså inte. Genom forskning och genom praktisk erfarenhet vet vi emellertid att det finns vissa unika förutsättningar som gäller i den ideologiskt laddade mil- jö i vilken ideella föreningar verkar.

I Sverige brukar vi ofta använda begreppet folkrörelse synonymt med ideella föreningar, speciellt när vi talar om föreningar inom frikyrkorö-

") Här bör dock nämnas att för ideella föreningar finns lagbestämmelser om bokföring och årsrdovisning, revision mm, men endast för de fall då föreningen bedriver näringsverksamhet. För ideella föreningar till vilka staten överlämnat förvaltningsuppgifter, eller där kommun eller landsting har inflytande, gäller offentlighetsprincipen och sekretesslagen Se vidare SOU 1994: 147, sid 66—68. ” För att en rättskapabel idell förening ska föreligga fordras att ett antal indivi— der eller juridiska personer dels träffat avtal om att samverka i organiserade for-

relsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen och nume- ra ofta även miljö—, kvinno— och handikapprörelsen. Även om det före— kommit en hel del kritiska röster som talar om institutionell dekadens och rentav symbios med staten, så är den allmänna bilden att organisationer av detta slag har enstor betydelse för den politiska demokratin på en rad olika sätt. I sin position som ett slags mellanhand mellan folket och staten kan de artikulera intressen, preferenser och missnöje hos grupper av med- borgare, samt fungera som kanaler för statens behov av kommunikation med folket. Ideella föreningar anses också ha betydelse för demokratin genom att de ger sina medlemmar politisk skolning och stimulerar poli- tiskt deltagande och engagemang'2

Genom forskning vet vi att det gemensamma för dessa rörelser är att de uppvisar vissa kvaliteter, varav den viktigaste är att de bygger på en idé- eller värdemässig grund som man agiterar för och som också verkar sam- manhållande. En annan central kvalitet är att de är öppna för alla, att med- lemsskapet är frivilligt samt att de har en geografisk spridning och ett be— tydande antal medlemmar. En tredje grundläggande kvalitet som fram- hålls av flera forskare är är att folkrörelser har en demokratisk uppbygg- nad och fungerar demokratiskt (SOU 198735). Vissa menar dessutom att

mer för ett gemensamt ändamål, dels formulerat stadgar om hur ändamålet ska främjas och om hur beslut i föreningens angelägenheter åstadkommes. Utöver stadgar anses det vidare vara ett krav att föreningen har en styrelse som kan fö- reträda den.Ytterligare ledning kan hämtas från associationsrätten vars viktigas- te principer är av tre slag: Majoritetsprincipen som innebär att om stadgarna in- te ger besked om annat så är det den mening som i en viss fråga fått majoriteten av röster som ska gälla; likhetsprincipen som innebär att majoriteten med sitt beslutsfattande inte utan stadgestöd får utsätta de enskilda medlemmarna för olika behandling; samt generalklausulen som innebär att formellt stadgeenliga beslut kan vara ogiltiga om de förrycker förhållandet mellan medlemmarna i deras rättsställning och däwid åstadkommer otillbörlig fördel för medlem till nackdel för andra medlemmar (Ds 1994294, sid 23; SOU 1994:147, sid 64). '2 Jag vill emellertid påpeka att det råder en stor oklarhet om vad som egentli— gen menas med folkrörelser och vilka ideella föreningar som ska räknas som sådana. Inte minst på senar tid när vi kunnat bevittna en utveckling mot mera mångfald vad beträffar former för medborgerlig organisering. I den mån det idag alls går att skarpt och klart urskilja en folkrörelse bör den enligt min me— ning snarast ses som ett fall av det vidare begreppet ideell förening. Med andra ord, vissa ideella föreningar kan ses som en folkrörelse eller del av en sådan, men alla ideella föreningar är inte folkrörelser. I denna rapport använder jag dock för enkelhets skull begreppen idell förening och folkrörelse synonymt, även om mitt språkbruk inte alltid är det mest korrekta.

om den interna demokratin ska kunna fungera så måste organisationen stå, fri från stat och kommun (Johansson 1980).

Merparten av de folkhögskolor och studieförbund som FBR har att fö- reträda kan enligt definitionen ovan ses som folkrörelseorgan.|3 De har tillkommit i nära anslutning till olika folkrörelser för att därigenom ut— veckla och sprida kunskap. Mig veterligt har dessutom de flesta av såväl FBR:s förtroendevalda som dess kanslipersonal en mer eller mindre om— fattande erfarenhet av folkrörelsearbete. FBR kan i sig själv naturligtvis inte ses som en folkrörelse men vad jag vill ha sagt är att rådet, med sin starka folkrörelseanknytning, för det första kan antas vara starkt präglat av de ideal och särdrag — den kultur om man så vill — som denna anknyt- ning för med sig. För att uppfattas som en trovärdig och legitim företrä- dare för de bildningsorganisationer man har att företräda måste FBR i sin ledning av verksamheten dessutom ta stor hänsyn till de ideal och särdrag som ligger i folkrörelsekulturen.

Insikten att det kan finnas mer eller mindre speciella förutsättningar för att leda folkrörelseorganisationer jämfört med kommersiellt inriktade or- ganisationer eller offentliga organisationer är inte ny. I den allmänna sam- hällsdebatten riktas exempelvis ofta kritik mot ”pampväldet” och det öka- de glappet mellan ledning och medlemmar som gör att organisationens representativitet kan ifrågasättas. Kritiken har bland annat handlat om att ledningarna fattar beslut över huvudet på medlemmarna, att beslutspro- cessema inom organisationen är för hårt styrda och att man från ledning- ens sida på förhand har bestämt hur besluten ska se ut. Bakom denna typ av debatt finns enligt ekonomen Christer Jonssons avhandling Ledning i folkrörelseorganisationer — den interaktiva ledningslogiken en kritik mot att ledningen inte motsvarar de föreställningar eller förväntningar som medlemmar och andra har på hur en demokratisk folkrörelseorganisation ska fungera.

Även om dessa förväntningar på intet sätt är entydiga och självklara, så finns det i linje med Jonssons forskning några återkommande mönster som beskriver de speciella förutsättningar som gäller för ledning i och av folkrörelseorganisationer. En ytterligt central sådan är vikten av interna förankringsprocesser. Ledningen för en folkrörelseorganisation kan inte självsvåldigt fatta avgörande beslut utan att grundligt förankra dessa i or— ganisationen. En annan har att göra med organisationens ideologiska bas och ledningens förmåga att hänvisa till denna när den vidtar olika åtgär-

” Undantagen bland studieförbunden är Folkuniversitet, och bland folkhögsko— lorna de 46 skolor som ägs av landsting respektive 2 som ägs av kommuner.

_der och för att aktivera organisationen. En tredje viktig förutsättning som

ledare för folkrörelseorganisationer måste ta hänsyn till är den demokra— tiska uppbyggnaden och det formella demokratiska beslutssystemet, som av allt att döma har mycket stor betydelse för organisationens legitimitet. För, som Jonsson understryker, i folkrörelsesammanhang är det inte bara ledningsprocessen (vad man leder), utan också formen för ledning (hur man leder) som är av betydelse. Ledning är således inte bara en fråga om att skapa en effektiv organisation i en teknisk, ekonomisk mening, utan också om att skapa legitimitet för ledningen som grupp, och för de ställ- ningstaganden och frågor denna driver (Jonsson 1995, sid 15—19).

Den slutsats vi kan dra av ovanstående är att det föreligger en hel rad betingelser som FBR har att ta hänsyn till i sitt arbete. Vid sidan av den formella statliga styrning som kommer till uttryck i proposition, förord- ning och regleringsbrev finns det således även faktorer av mera informell art som FBR formellt sett inte måste ta i beaktande , men som man av le— gitimitetsskäl ändå på något sätt har att förhålla sig till.

3 Hantering av överlämnade förvaltningsuppgifter

3.1. Fördela statsbidrag

Som jag vid det här laget påpekat ett antal gånger innebar riksdagens be- slut i juni 1991 en radikal förändring av folkbildningens arbetsvillkor, en förändring som i högsta grad hade bäring på statens bidrag till verksam— heten ifråga. Från att tidigare ha hanterats separat, lades nu bidragen till studieförbund och folkhögskolor samman till ett gemensamt anslag. Samtidigt upphörde detaljregleringen av bidragen till förmån för ett sys- tem där kvalitativa aspekter som verksamhetens mål och resultat ställdes i fokus, snarare än de formella regler som hittills gällt.

En ytterligare förändring var att folkbildningen införlivades i ett nytt statligt budgetsystem med treåriga cykler, där tanken från början var att enbart pris- och löneomräkningar av anslaget skulle äga rum under varje cykel i syfte att skapa möjligheter för en mer långsiktig planering. Så har nu inte skett. Det sammanlagda anslaget till studieförbund och folkhög— skolor har kanske inte förändrats på något drastiskt sätt under de fem år som FBR funnits till. Som torde framgå av min sammanställning här ned— an har dock utvecklingen av statens anslagsgivning stundtals karaktäri- serats av en viss ryckighet.”

Budgetåret 1991/92 fastställdes det sammanlagda folkbildningsansla- get till 2.048 miljarder kronor. Redan året därpå fattade riksdagen beslut om att göra avsteg från den nyligen etablerade treårsbudgeteringsprinci- pen och skära ner anslaget till folkbildningen med 300 miljoner kronor. På förslag av kulturutskottet, och i syfte att genomföra utbildningar för dem som är eller riskerar att bli arbetslösa, tillfördes senare först 100 mil— joner kronor och därefter ytterligare 106 miljoner från de arbetsmark- nadspolitiska medlen. Statens sammanlagda bidrag till folkbildningen un-

” Sammanställningen bygger på uppgifter hämtade ur skriften Folkbildnings- nytt 1992—1995.

der budgetåret 1992/93 hamnade därmed på samma nivå som året innan, dvs 2.048 miljarder kronor.

Samma procedur, först en minskning och sedan tillförsel av medel speciellt avsedda för arbetslösa, kan noteras även under följande år. I en— lighet med regeringens budgetproposition 1993/94 fastställde riksdagen i januari ett folkbildningsbildningsanslag på 1.917 miljarder kronor. En summa som i samband med kompletteringspropositionen, och med hän- visning till det kärva arbetsmarknadsläget, några månader senare ökades med drygt en halv miljard. Det totala folkbildningsanslaget för budgetå- ret 1993/94 stannade därmed på 2.456 miljarder kronor. När 1994/95 års budgetproposition presenteras hade för det första den halva miljard man föregående år erhållit för att arrangera utbildning för arbetslösa räknats bort. För det andra hade regeringen pga det svåra statsfinansiella läget funnit det nödvändigt att minska statsbidraget till folkbildningen med 100 miljoner kronor, en besparing som riksdagen så småningom fast- ställde. Genom kompletteringspropositionen erhöll folkbildningen emel— lertid återigen särskilda medel om drygt 100 miljoner för arbetsmark- nadsanpassad utbildning att fördela mellan studieförbund och folkhög— skolor, och 390 miljoner för anordnande av extra utbildningsplatser in- om folkhögskolan. Sammantaget innebär detta att det samlade anslaget till folkbildningen under budgetåret 1994/95 uppgick till 2.356 miljarder kronor.

När regeringen inför budgetåret 1995/96 (dvs l8-månadersperioden 1/7 1995—31/ 12 1996) presenterade sin budgetproposition räknades bi- draget till folkbildningen upp, såväl vad gäller grundanslaget som de av arbetsmarknadspolitiska skäl särskilt anvisade medlen. Ett förslag som riksdagen för övrigt tillstyrkte i sin helhet. Om vi för jämförbarhets skull håller oss inom perioden 1/7 1995—30/6 1996, så uppgår statens bidrag till sammanlagt 2.482 miljarder kronor (varav 539 miljarder till särskilda arbetsmarknadsinsatser).15

En översikt över anslagsutvecklingen under hela perioden ser ut som följer:

'5 Regeringens grundanslag för hela 18-månadersperioden uppgår till 2.933 mil— jarder kronor. När det gäller särskilda medel för att arrangera utbildning för ar- betslösa (där regeringens förslag enbart avser perioden 1/7 1995—30/6 1996) er- håller Folkbildningsrådet 100 milj ner kronor att fördela mellan studieförbund och folkhögskolor. Därutöver erhåller folkhögskolan 439 miljoner för 10 000 extra studieplatser, varav 30 miljoner öronmärkts för kommande för— söksverksamhet med distansutbildning.

Statsbidrag till folkbildningen under perioden 1991/92—1995/96

1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 Särskilt anslag — 206 milj. 539 milj. 491 milj. 539 milj. Grund- anslag 2.048 mkr 1.842 mkr 1.917 mkr 1.865 mkr 1.955 mkr Totalt 2.048 mkr 2.048 mkr 2.456 mkr 2.356 mkr 2.494 mkr

Så ser alltså utvecklingen av statens bidrag till folkbildningen ut under de fem år som gått sedan FBR bildades. Om vi så går vidare och granskar ef— ter vilka principer FBR fördelat dessa pengar, så kan vi konstatera att re- dan innan FBR bildats var dess medlemsorganisationer ense om att det varken var möjligt eller lämpligt att direkt ändra principerna för bidrags— fördelning på ett mera genomgripande sätt. Mot bakgrund av det system med treåriga budgetramar som den statliga budgetprocessen (vid denna tid) innebar, menade man från rådets sida att en dylik förändring måste bygga på en djupare analys än vad man i detta läge skulle kunna åstad- komma.16 Dessutom är det, som en av rådets anställda påpekade i min in— tervju ”... viktigt för en ny organisation att inte plocka för mycket i sådant man är överens om”.

Fördelningen under den första treårsperioden (dvs 1991/92, 92/93 och 93/ 94) var därför i stort sett densamma som den som tidigare legat till grund för bidragsberäkningen. Detta innebar till att börja med en för- delning med 57,7% till studieförbunden och 42,3% till folkhögskolorna. Inom ramen för dessa sk ”ingångsvärden” beräknades det allmänna stats- bidraget till folkhögskolorna utifrån medelvärdet av antalet rapporterade elevveckor de senaste tre åren, samt med hänsyn tagen till en särskilt framräknad justeringskoefficient.l7

”) Se minnesanteckningar från möte i organisationsgruppen den 4 april 1991. '7 Vid sidan av det allmänna bidraget, som under de första två åren utgjorde mer än 95% av det sammanlagda anslaget till folkhögskolan, fördelade FBRför- stärkningsbidrag (till utbildningar för deltagare med funktionshinder respektive språkliga och sociala handikapp samt till vissa musikutbildningar), särskilda bidrag (för nordiska kursdeltagare och till till enskilda skolor som tidigare via riksdagsbeslut erhållit dylika bidrag), bidrag för fortbildning och kostnader för FIN. Se PM från RIO/LF 1991-05-28 om folkhögskolomas statsbidrags— och regelsystem år 1991/92.

När det gäller studieförbunden tillgodoräknades först vart och ett av förbunden de bidrag som enligt 1990/91 års regleringsbrev utgått till kul- turverkverksamhet, centrala organisationskostnader, pedagogisk verk- samhet samt utvecklingsarbete och verksamhet för handikappade inklusi— ve samtliga tilläggsbidrag. Resterande medel (drygt 65%) fördelades det första året enligt en nyckel baserad på omfattningen av de studietimmar som förbunden redovisat de tre föregående åren, för att därefter fördelas proportionellt med samma andelar av tillgängliga medel.” I syfte att i nå- gon mån söka påverka hur studieförbunden internt fördelar statsbidraget gick FBR 1992 ut med en skrivelse i vilken man ”markerar vikten av” att verksamhet bland handikappade, invandrare och andra prioriterade grup- per bereds tillräckligt med utrymme (FBR:s styrelse 1992-04-08).

Som jag beskrivit tidigare beslutade riksdagen att för år 1992/93 ge särskilda anslag till kurser för arbetslösa. Det första anslaget om 100 mil- joner kronor fördelades med 50 miljoner vardera till studieförbund re- spektive folkhögskolor, och därefter proportionellt i relation till varje sko- las och studieförbunds andel av det allmänna anslaget. De ytterligare 106 miljoner som riksdagen i december 1992 fattade beslut om att ta från ar— betsmarknadsmedlen och istället ge till nya platser inom folkhögskolan, fördelades så att varje skola fick möjlighet att löpande ansöka om bidrag för planerade kurser. För de kurser som genomfördes beviljades ett fast- ställt schablonbelopp som beräknats per deltagarvecka. Även för 1993/94 utgick dylika anslag om sammanlagt 539 miljoner. Av de första 100 mil— joner som regeringen anslog fick studieförbunden 90 och folkhög— skolorna 10 miljoner kronor, fördelade efter verksamhetsvolym.19 Lik- nande fördelningsprinciper tillämpades för de 439 miljoner avsedda för extra utbildningsplatser inom folkhögskolan, där varje skola före ansökan om bidrag först måste genomföra verksamhet inom det allmänna statsbi- draget upp till det egna ingångsvärdet (FBR 1993, sid 83 ff).

”* Vid ett möte med FBF:s styrelse hävdades ett antal principer som skulle kun— na tillämpas vid fördelningen av statsbidrag mellan studieförbunden budgetåret 1991/92: Aktualitetsprincipen som innebär att underlaget ska hämtas så sent som möjligt från tidigare bedriven verksamhet; skadelöshetsprincipen som sä- ger att fördelningen inte bör leda till för stora avvikelser jämfört med de resur— ser man för tillfället erhåller; samt frysningsprincipen som hävdar att verksam- hetsökningar from budgetåret 1989/90 inte ska påver den nya tilldelningen av statsbidrag. I den faktiska fördelningen av bidrag har man tagit hänsyn till des- sa principer. Se PM från FBF 1991—06—19. '” Vid fördelningen fick först varje studieförbund ett grundbidrag på 500.000 varefter återstående belopp fördelades utifrån respektive studieförbunds relativa andel av folkbildningsanslaget (FBR:s styrelse 1993—05-12).

De principer för bidragsfördelning som FBR tillämpade under sina för- sta tre år innebar av skäl som nämnts inte några större förändringar jäm- fört med dem staten själv tidigare använt sig av. Under perioden fattade emellertid rådets styrelse flera beslut som på ett eller annat sätt hade, el- ler skulle komma att få, effekter på fördelningen av bidrag.

Ett sådant beslut var schabloniseringen av statsbidraget till folkhög- skolan och den därtill hörande avvecklingen av de särskilda bidragen till musikutbildningar, nordiska kursdeltagare samt till vissa enskilda skolor (FBR:s styrelse 1993-09-30).20 Ett annat var de särskilda statsbidragstill— delningar som gjordes till de två minsta studieförbunden SISU och KFUK-KFUM, samt inrättandet av sex nya folkhögskolor som genom en omfördelning av medel för redan befintliga skolor fick vara med och de— la på det allmänna statsbidraget (FBR:s styrelse 1991— 06- 28). Som grund för beslutet låg prioriteringar som bl a innebar att man ville främja folk- rörelser vars utbildningsbehov ej tidigare tillgodosetts via egna folhög- skolor, samt verksamheter med inriktning på storstäder och på de i pro— positionen angivna prioriterade grupperna (FBR, PM 95—10—12).

Ett tredje beslut som på ett lite annorlunda sätt har med bidragsfördel- ningsfrågor att göra är styrelsens agerande i samband med en kurs i civil olydnad på Färnebo folkhögskola. Fallet kom till FBR:s kännedom via en förfrågan från den dåvarande utbildningsministem Beatrice Ask som un— drade vilka åtgärder man avsåg att vidta med anledning av nämnda kurs som hon av olika anledningar ansåg vara icke önskvärd. Färnebo folk- högskola gavs i detta läge möjlighet att redovisa sin syn på kursen i civil olydnad, som man för övrigt ansåg ligga väl i linje med såväl skolans ideologiska profil (internationell jämlikhet, rättvis fred, hushållning med jordens resurser, jämställdhet mellan könen samt demokrati och mänskli— ga rättigheter) som med det uppdrag folkbildningen fått av regering och riksdag.2| Detta tyckte emellertid inte FBR som menade att det går en klar gräns mellan att i folkbildningsarbetet belysa uppfattningar som före-

:” I enlighet med styrelsens beslut avvecklades det förstärkningsbidrag till mu- sikutbildningar som ett 40-tal skolor åtnjutit, för att från och med 1994/95 ingå i respektive skolas allmänna statsbidrag. Ett liknande beslut har fattats för de särskilda bidrag som under den första tre-årsperioden utgått till Hantverkets folkhögskola, Ljungskile folkhögskola samt Sverige-finska skolan. När det gäl- ler det särskilda bidraget till nordiska kursdeltagare har styrelsen beslutat att genomföra en uppföljning av hur många nordiska studerande som deltagit i de berörda skolornas verksamhet, samt låta resultatet av detta ligga till grund för en eventuella förändring av de berörda skolornas allmänna statsbidrag. FBR, PM 1993-10-05 2' Se brev från Färneboskolan till Folkbildningsrådet 1993-09—07.

språkar icke-demokratiska lösningar för medinllytande och att uppmuntra till handlingar som strider mot gängse rättsuppfattning. FBR krävde där- för att Färnebo folkhögskola ej rapporterade kursen i civil olydnad som statsbidragsberättigad (FBR:s styrelse 1993-09—30).

Ett fjärde, och det i detta sammanhang kanske viktigaste, beslut var dock när rådets styrelse i maj 1992 beslöt tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att framlägga förslag till kriterier för den framtida bidragsfördel— ningen till studieförbund och folkhögskolor. Gruppen inledde sitt arbete på hösten samma år och framlade så småningom ett förslag (FBR 1993a). Efter remissbehandling och beredning av rådets medlemmar och delega- tioner, och efter vidare utredning av en ny arbetsgrupp fastställdes till sist vilka principer som skulle ligga till grund för fördelningen av bidrag un- der den andra treårsperioden (dvs 1994/95, 95/96 och 96/97) (FBR:s sty— relse 93-08—18, 93-09-30 och 93—12-01).22

För folkhögskolorna innebär de nya principerna att statsbidraget från och med 1994/95 är uppdelat på ett allmänt bidrag och ett förstärknings- bidrag.23 Förstärkningsbidraget utgör högst 10% av det totala folkhög- skoleanslaget och utgår till studier för deltagare med funktionshinder samt språkliga och sociala handikapp. För det allmänna statsbidraget gäl- ler att det antal deltagarveckor som varje folkhögskola erhöll som beräk- ningsgrund innevarande treårsperiod jämförs med medeltalet av de via folkbildningsanslaget verkligt genomförda deltagarveckoma under de närmast föregående åren. Om det skulle visa sig att en enskild skola av någon anledning har — eller har valt att — minska antalet deltagarveckor, kan skolan välja att istället för minskat stöd använda motsvarande (dock högst upp till 10%) summa av det allmänna statsbidraget för att finansie- ra kulturprogram och övrig folkbildning. Eftersom ”övrig folkbildning” definieras som dels utbildningsprojekt av olika slag, dels utvecklingspro- jekt i syfte att initiera ny verksamhet, försöksverksamhet och pedagogiskt utvecklingsarbete måste, vad jag kan förstå, tanken bakom denna 10%—re—

” Det bör här noteras att de nya fördelningsprincipema bygger på en verksam- hetsredovisning som föreligger först från och med det år modellen börjar till- lämpas (dvs 1994/95). De nya principerna tillämpas alltså inte fullt ut förrän vid fördelningen av bidraget inför 1996/97 då man från FBR:s sida avser att göra en analys av modellens konsekvenser för att inte orsaka alltför stora svängningar i bidragsfördelningen. FBR l994a, sid 6. Se också protokoll från FBR:s styrelse 1995—04—06. 23 Vid sidan av dessa atvå bidrag avsätts årligen av det totala folkbildningsan- slagets folkhögskoledel vissa medel för personalfortbildning som genomförs med stöd från FBR, för FIN och för FBR:s egen budget.

gel ha varit att stimulera till utvecklings och förändringsarbete och där— med till ökad kvalitet (FBR, PM 1993-10-05).

I samband med att FBR:s styrelse i juni 1995 fastställde vilka kriterier som ska ligga till grund för fördelning av statsbidraget till folkhögskolor— na för perioden 1998—2000, ändrades de ovan beskrivna principerna så att knytningen till de i propositionen prioriterade grupperna blev tydligare. Av statsbidragsmedlen fördelas S% i relation till skolornas andel av gruppen kortutbildade (endast långkursdeltagare får medräknas och elever med högst 9-årig grundskola ges dubbel viktning). 10% avsätts som förstärk- ningsbidrag för handikappade deltagare, och 2% fördelas i relation till skolornas andel av internatboende långkurselever. Vidare måste varje sko- la from 1996/97 genomföra och redovisa utvecklingsarbete motsvarande minst 5% av erhållet allmänt statsbidrag, en uppgift som tidigare var fri- villig. För att inte statsbidraget ska reduceras gäller dessutom att varje sko- la from 1995/96 måste genomföra en ordinare verksamhetsvolym som uppgår till minst 95% av ingångsvärdet (FBR:s styrelse 1995—06-01).

En viktig aspekt vad gäller uppgiften att fördela statsbidrag är frågan om nya folkhögskolor, och den därtill hörande frågan om omfördelning av bidrag. Sedan FBR bildades har styrelsen godkänt tio nya folkhögsko- lor vilka samtliga finansierats via en omfördelning/reducering av medel mellan befintliga skolor.24 Styrelsen har under sina fem år också beslutat om vissa andra omfördelningar mellan folkhögskolor. Detta har framför— allt gått till så att de volymmässigt sett största skolorna har erhållit en re— ducering av statsbidraget till förmån för en uppräkning av de mindres och för de nya skolornas (FBR, PM 1995-10-12).

För studieförbunden finns de nya principerna för bidragsfördelning for- mulerade i en skrift med titeln Bidrag till studieförbunden — motiv, dej?- nitioner, kriterier. Viktigt att komma ihåg är dock att den modell för bi- dragsfördelning som dessa principer implicerar ligger till grund för FBR:s fördelning av bidrag mellan de olika studieförbunden. Studie— förbunden har sedan full frihet att inom sitt eget förbund tillämpa andra fördelningsprinciper. För, som man från rådets sida poängterar: ”Studie- förbundens frihet att göra andra prioriteringar än dem som ligger till grund för FBR:s fördelning av statsbidraget är obetagen. Utgångspunkten är att alla studieförbund och deras lokalavdelningar skall utforma en verksamhet som speglar deras egen profil”. Men, som FBR också poäng- terar, är det naturligt att det får konsekvenser för ett studieförbunds bi-

” Eftersom det i de flesta fall har handlat om ”filialskolor” som velat bli själv— ständiga har en del av finansieringen skett via en reducering av moderskolornas statsbidrag.

dragsnivå om det väljer att inrikta verksamheten mot andra, för det för- bundet angelägna områden, än dem som prioriterats av staten” (FBR 1994a, sid 14—15).

Nåväl, för studieförbunden gäller en fördelningsmodell som bygger på måttet deltagartimmar och där statens stöd delats in i grundbidrag, vo- lymbidrag och målgruppsbidrag.25 Grundbidraget (70%) fördelas utifrån varje förbunds procentuella andel av föregående års totala statsbidrag till studieförbunden. Volymbidraget (15%) beräknas på antalet deltagartim- mar senast redovisade verksamhetsår, och fördelas utifrån respektive stu- dieförbunds andel av föregående års totala antal deltagartimmar. Syftet är därvid att ge möjlighet till ytterligare bidrag för studieförbund som ökar sin verksamhet i enlighet med propositionens intentioner.26Målgrupps- bidraget (15%), som avser kortutbildade, invandrare, handikappade och boende i glesbygd, fördelas utifrån varje studieförbunds procentuella an- del av föregående års totala antal deltagartimmar inom de verksamheter som ingår i målgruppsbidraget.

För att möjliggöra tillämpningen av målgruppsbidraget har FBR fast- ställt vad som får räknas till de olika grupperna. Man har därvid beslutat att verksamhet för kortutbildade, dvs människor med mindre än treårig gymnasieutbildning, får avse de tre ”basämnesområdena” naturvetenskap (dock ej ämnena fiske, jakt och viltvård), samhällsvetenskap samt språk. Verksamhet riktad till handikappade och invandrare avser enligt FBR särskilda, riktade insatser för att rekrytera deltagare ur dessa målgrup— per.27 I bidragshänseende betraktas den som handikappad 'som på grund av ett bestående funktionshinder har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Invandrare är den som på grund av sin utländska härkomst har svårigheter att kunna fungera i och förstå det svenska samhället. Bidraget till boende i glesbygd baseras på verksamhet i H—regionema fem

” För studiecirklar och övrig folkbildningsverksamhet erhålles deltagartimmar genom att antalet deltagare (max 15) multipliceras med antalet studietimmar för varje enskild cirkel eller grupp. Antalet studietimmar för kulturprogram framräknas med hjälp av ett fast värde (fn 66,3/kulturprogram). 29 Den intention som avses är den passage i propositionen där det sägs att: ”Statsbidraget kan om det hanteras slentrianmässigt leda till en icke önskad stagnation inom folkbildningen. Folkhögskolor och studieförbund med växt- kraft och med en verksamhet som ligger väl i linje med målen och riktlinjerna för statsbidraget kan få stå tillbaka till förmån för verksamhet som kanske spe- lat ut sin roll. Detta får inte inträffa” (Prop. 1990/91:82, sid 38). 27 Särskilt riktade insatser innebär dels åtgärder som vidtagits för att rekrytera, dels för att skapa tillgänglighet till den verksamhet som studieförbundet ifråga erbjuder personer ur målgruppema (FBR 1994a, sid 48—5 l ).

och sex, dvs kommuner med jämförelsevis få invånare boende inom en viss radie från kommuncentrum (FBR 1994a).

När det gäller frågan hur det särskilda anslaget för anordnande av ut— bildning för arbetslösa fördelats under den andra treårsperioden (dvs bud- getåret 1994/95 och tiden 1/7 1995—30/6 1996), så kan vi konstatera att precis som tidigare är anslaget ifråga uppdelat på två poster i statsbudge— ten. Den ena utgörs av ett särskilt bidrag till arbetsmarknadsanpassad ut- bildning på studieförbund och folkhögskolor, och den andra av ett särskilt bidrag för anordnande av utbildningsplatser på folkhögskolan. För folk— högskolans del har de båda anslagen lagts samman och därefter fördelats dels (1/3) som ett fast bidrag till alla skolor, dels (2/3) i relation till om— fattningen av den verksamhet som den enskilda skolan genomförde året innan. En mindre del (S%) av hela anslaget till arbetslösa har riktats till folkhögskolor i invandrartäta kommuner. När det gäller studieförbunden har det särskilda anslaget fördelats dels som ett grundbidrag (70%), dels i relation till verksamhetsvolym. I enlighet med särskilda bidragsvillkor som regeringen fastställt har FBR även här försökt styra pengarna till in—. vandrartäta kommuner, i detta fall genom att uppmana studieförbunden att i sin planering prioritera utbildningar för invandrare i Stockholm, Göte- borg, Malmö och Botkyrka (FBR:s styrelse 1994—03—23; 1995-04-06).

Hittills har regeringen tilldelat folkbildningen särskilda medel för än— ordnande av utbildning för arbetslösa i fyra år. Bakgrunden har hela tiden varit det kärva arbetsmarknadsläget och folkbildningens förmåga att nå ut till grupper av människor som har det extra svårt i denna situation. I en proposition som regeringen lade fram hösten 1995 framhålles emellertid att det på ”... längre sikt inte är rimligt med stora satsningar inom utbild- ningsområdet på konjunkturell grund. Regeringens avsikt är därför att en ytterligare förlängning efter 1996/97 inte bör komma till stånd. Rege- ringen avser istället att återkomma med förslag till permanenta lösningar” (Prop. 1995/96:25). Detta uttalande har av FBR tolkats som att studieför- bund och folkhögskolor kan räkna med särskilda anslag också för 1996/97, men att medlen ifråga därefter avvecklas i sin nuvarande form (Folkbildningsnytt, nr 9 1995).

Ett viktigt antagande bakom övergången från regelstyrning till mål- styrning 1991 var att kvaliteten i folkbildningsarbetet skulle främjas. ”Med färre regler och friare verksamhetsformer bör folkbildningens an- ordnare få bättre förutsättningar att nå de folkbildningsmål som eftersträ— vas och möjliggöra att verksamhetens innehåll och kvalitet sätts i cen— trum”, står det i regeringens proposition. I rapporten Bidrag till studie- förbunden beskriver F BR en hel rad tänkbara kvalitetskriterier, t ex vilka egenskaper som bör karaktärisera olika verksamhetsformer inom folk- bildningen, att varje bildningsorganisation bör ge uttryck för en egen pro-

fil och arbeta med utvärdering, samt vikten av att man internt ständigt för en diskussion om etik och gränsdragningfrågor. Kriterier som dessa bil— dar utgångspunkt för de krav som FBR ställer på studieförbunden för att de ska få statsbidrag. Men, som rådet själv skriver, så är de flesta av des— sa krav inte entydigt mätbara utan närmare definitioner vilka för övrigt sannolikt skulle verka hämmande på organisationernas frihet att själva ut- forma sin verksamhet. En ytterligare komplicerande faktor i samman- hanget är att det inom folkbildningsvärlden finns en mängd olika ideolo— gier. Sammantaget får allt detta till följd att en enhetlig, objektiv och lätt- definierad kvalitetsdefinition är extra svår att finna, om det ens är möjligt (FBR 1994a, sid 20 ff).

Mot denna bakgrund har FBR:s styrelse fastställt att ett grundläggande kvalitetskrav för erhållande av statsbidrag är att folkhögskolorna, liksom studieförbunden och deras lokalavdelningar ska ha fastställt måldoku- ment, utarbetat en plan för utvärdering samt årligen upprättat en verk- samhetsberättelse (FBR:s styrelse 1993-09-30). Enligt flera av de perso— ner jag intervjuat har det inom FBR därefter förts en intensiv diskussion om vilka krav som ska ställas på de aktuella dokumenten. De krav eller kriterier man slutligen bestämt sig för finns formulerade i skriften Bidrag till studieförbunden (FBR l994a).28

I korthet innebär de formulerade kraven att måldokumentet ska beskri— va organisationens profil, motiv för prioriteringar, förväntade resultat, om och hur samverkan med andra skett organisationer, folkbildningssyn och pedagogiskt utvecklingsarbete, personalfortbildning, metodik, insatser på kulturområdet, kvalitetskrav och avgränsningar. Av utvärderingsplanen ska framgå varför utvärdering görs och vad som ska bedömas, vem som ska göra det samt hur och när det ska ske. Att bara upprätta en plan räck- er nu inte. Bildningsorganisationema måste också genomföra utvärde- ringen och ta ställning till uppnådda resultat i förhållande till de mål som eftersträvats. Resulatet av utvärderingen ska organisationerna redovisa i en årlig verksamhetsberättelse, som för övrigt förväntas innehålla en be— skrivning av den verksamhet som genomförts samt ge inblick i ”den ak-

” Inför den genomgång som FBR:s kansli avser att göra av dessa dokument har en intern promemoria utarbetats. Härvid kommer man exempelvis att granska i vilken utsträckning statens mål för bidragsgivning omnämns, om det utöver dessa förekommer några egna mål och/eller profileringar i måldokumentet, samt om deti utvärderingsplanen finns någon koppling till de i måldokumentet angivna målen och om de i statens mål prioriterade målgruppema uppmärk- sammas (FBR, PM 1995—1 1—15). Enligt mina intervjuer har detta gransknings— arbete helt nyligen påbörjats.

tiva och levande folkbildningsverksamheten”, dess resultat, effekter och sätt att arbeta (FBR l994a, sid 35—37).

Jag har här ovan beskrivit de tämligen komplexa utgångspunkter för bidragsfördelning som FBR tillämpar under den pågående treårsperioden 1994/95—1996/97, och som rådets styrelse fattat beslut om. Vid sidan av dessa beslut som ju rör statsbidragsfördelning på en principiell nivå har man under perioden också fattat fördelningsbeslut som rör ett par enskil- da bildningsorganisationer, närmare bestämt Finska folkhögskolan och Medborgarskolan.

Fallet med Finska folkhögskolan handlade om vilka stiftare som äger rätt att utse styrelseledamöter samt vilka enskilda personer som egentli- gen utgör styrelseledamöter. Mot bakgrund av statsbidragsförordningens krav att alla folkhögskolor ska ha en ansvarig styrelse, begärde FBR att skolans styrelse skulle fastställa och sända in ett antal dokument. Med vissa av dessa handlingar som underlag, och i avvaktan på en utredning av Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (som efter en skrivelse från en av stiftarna ställt Finska folkhögskolans stiftelse under tillsyn), beslu- tade FBR att frysa delar av det allmänna och hela det särskilda statsbi— draget. Efter att ha tagit del Länsstyrelsens utredning samt även genom- fört en egen utvärdering, fann till sist FBR:s styrelse att skolan ifråga uppfyller de villkor som finns angivna i förordningen om statsbidrag till folkbildningen (FBR:s styrelsel995-04-06).

Fallet med Medborgarskolan dök upp i samband med den analys av verksamhetsstatistik som rådets kansli rutinmässigt genomför. Man note— rade därvid stora ökningar vad beträffar Medborgarskolans verksamhet för målgruppema handikappade och invandrare, och befarade att detta kunde bero på att redovisningen ej följt de av rådet beslutade kriterierna. Medborgarskolan bekräftade att så var fallet, men påpekade samtidigt att rådet sedan flera år haft tillgång till information om att man avvisar krite- rierna ifråga därför att de bygger på uppskattningar och godtycke. Dess— utom kan de upplevas som integritetskränkande för enskilda individer, vilket står i strid med förbundets ideologiska inriktning.29 Efter behand—

39 De aktuella kriterierna innebär att lokala administratörer/cirkelledare ska be— döma om minst 50% av gruppen kan anses ha ett sådant handikapp att de har svårigheter att klara sig i vardagslivet, alternativt på grund av sin utländska härkomst har svårigheter att fungera i och förstå det svenska samhället. För att komma bort från bedömningar som dessa har Medborgarskolan istället vidtagit ”'tillgänglighetsskapande åtgärder”, varvid alla deltagare som så att säga utsatts för dessa åtgärder rapporterats som handikappad respektive invandrare. Se brev från Medborgarskolan till FBR daterat i november 1995.

ling av ärendet beslutar FBR:s styrelse att justera förbundets verksam- hetsstatistik så att större delen av dess verksamhet inom målgruppema handikappade och invandrare inte längre ska utgöra underlag för den framtida statsbidragsfördelningen. Man beslutar också, med anledning av Medborgarskolans begäran därom, att frågan om vilka framtida kriterier som ska tillämpas för redovisningen av de aktuella målgruppema ska tas upp till diskussion (FBR:s styrelse 1995—11-23).

Att bestämma vilka studieförbund och folkhögskolor som ska få stats— bidrag samt hur medlen ska fördelas dem emellan, är en av de uppgifter som regeringen överlämnat till FBR att hantera. En annan sådan uppgift är att följa upp och utvärdera studieförbundens och folkhögskolomas verksamhet i förhållande till de syften och villkor som angivits för stöd till folkbildningen. Vilka dessa syften och villkor är har jag tidigare redo— gjort för, och i avsnittet här nedan är ambitionen att ge en bild av vad — och hur — FBR gjort som kan hänföras till dess uppföljnings— och utvär— deringsuppdrag.

3.2. Följa upp och utvärdera

I Sverige talar vi ofta om uppföljning och utvärdering i samma andetag, som om det vore samma sak. Delvis är det också det. Att dra någon klar skiljelinje mellan de två är nämligen svårt, ett gränsland finns alltid. Allmänt kan emellertid sägas att utvärdering alltid är en mer omfattande insats än uppföljning. Utvärdering, i betydelsen noggrann granskning av en verksamhet utifrån någon slags värdegrund, innehåller också mer av analys och kvalificerade bedömningar. Uppföljning å andra sidan avser en regelmässig och fortlöpande insamling och sammanställning av infor- mation om en verksamhet som gör det möjligt att följa hur denna utveck— las. Som regel är det kvantitativ information som utgör underlaget för uppföljningen, och ibland ingår denna information som en del av under- laget i en utvärdering (Sanddahl 1991, sid 10; Franke-Wikberg 1992, sid 17).

Syftet med uppföljning är som nämnts att fortlöpande följa hur en verksamhet utvecklas. Utvärdering däremot kan ha flera syften, av vilka några ibland föreligger samtidigt. Ett syfte kan vara att utöva kontroll; en överordnad vill veta hur dess underordnade sköter sig, om verksamheten fungerar på avsett sätt. Ett annat syfte kan vara att främja utvecklingen av en verksamhet, dvs att få fram information som kan användas av dem som är direkt verksamma i deras försök att utveckla och förbättra verk— samheten ifråga. Ett tredje syfte kan vara att bidra till en förståelse av grundläggande händelser och processer för att öka den samlade kun-

skapsmassan inom någon akademisk disciplin, eller för att få bakgrunds— kunskap i konkreta beslutssituationer. Ett fjärde syfte slutligen är state— giskt. Utvärdering görs därvid exempelvis för att kunna legitimera dras- tiska beslut, för att dölja misslyckanden, för att vinna tid eller för att mot omvärlden visa upp en fasad av rationalitet (Vedung i Ds 1994:1 17, sid 75—81).

Om vi ser på vad FBR har gjort som kan sägas ha med uppföljning att göra, så kan vi till att börja med konstatera att såväl studieförbund som folkhögskolor sedan många år tillbaka kontinuerligt redovisar sin verk- samhet i form av en rad olika statistiska uppgifter. Systemet har alltid va- rit nära knutet till gällande regelverk där syftet varit att ge underlag för samhällets stöd, men också att dokumentera verksamheten. Efter FBR:s bildande 1991 och införandet av målstyrning har av naturliga skäl vissa förändringar genomförts. Själva grundidén har dock trots allt behållits tämligen intakt, och antalet uppgifter som studieförbund och folkhögsko- lor har att fortlöpande samla in och lämna till FBR är fortfarande stort.

Folkhögskolornas redovisning till FBR inhämtas via SCB och omfattar uppgifter om antal kurser, deltagare och deltagarveckor, samt för de långa kurserna även deltagarnas ålder, utbildningsbakgrund, kön och nationali- tet. I de fall deltagaren har någon form av funktionsnedsättning eller han- dikapp registreras även detta. Studieförbundens redovisning till FBR läm- nas via det sk STUV—systemet och omfattar uppgifter om hur många stu- diecirklar, kulturprogram och övrig folkbildning respektive organisation genomfört, verksamhetens omfattning i glesbygd, hur många människor som deltagit samt deras ålder, kön, nationalitet och (i förekommande fall) funktionsnedsättning eller handikapp. Såväl folkhögskolor som studie- förbund redovisar dessutom årligen med hjälp av ett tiotal huvudämnes- koder (med ett stort antal undergrupper) vilken ämnesmässig inriktning verksamheten haft.30

En del av den information som fortlöpande samlas in presenteras i rap- porter där FBR kommenterar utvecklingen av studieförbundens och folk— högskolornas verksamhetsutveckling. Kvantitativ information av det slag som beskrivits här ovan utgör för övrigt det viktigaste underlaget i de för— enklade anslagsframställningar som FBR enligt propositionen årligen har att inkomma till regeringen med. För att komplettera och i någon mån fördjupa den bild av folkbildningen som de kontinuerligt insamlade sta- tistiska uppgifterna ger, har FBR dessutom låtit genomföra ett par större

3" En alldeles färsk sammanställning av alla de uppgifter som FBR inhämtar från studieförbund och folkhögskolor finns i FBR, PM 1996—01-13.

undersökningar där det övergripande syftet varit att få fram kunskap om bl a deltagarnas ålder och utbildningsbakgrund (Svensson 1994).

Så långt FBR:s uppföljningsuppdrag. En titt på vad FBR gjort som kan hänföras till dess utvärderingsuppdrag ger vid handen att ansvaret för detta arbete ligger på rådets FoU-beredning som är styrelsens bered- ningsorgan i frågor som rör utvärdering, utveckling och forskning. Vi kan också konstatera att även om folkhögskolor och studieförbund sedan länge följt upp och samlat in information om den egna verksamheten, så saknades det vid FBR bildande nästan helt systematiska erfarenheter av utvärderingskaraktär. För att råda bot på denna brist har rådet, via FoU- beredningen, sett det som en angelägen uppgift att initiera och/eller fi- nansiera en rad olika forsknings— och utvecklingsprojekt, varav många är av utvärderingskaraktär (FBR 1993, sid 39).

Flera av dessa projekt har varit ägnade att skapa förutsättningar för en fortlöpande idédebatt och utveckling av folkbildningsverksamhet på den lokala nivån, dvs på enskilda folkhögskolor och ute i studieförbundens avdelningar. Enligt mina intervjuer har FBR uppskattningsvis finansierat drygt ett hundratal sådana projekt till en kostnad av 2 —2,5 miljoner per år, vilket motsvarar drygt en tredjedel av FoU—beredningens budget. Till en början handlade det mycket om utvärderingsprojekt, men inför 1995/96 har man beslutat att istället prioritera utvecklingsprojekt där ut— värdering inte intar en så central ställning.

Förutom att ge ekonomiskt stöd till lokala utvärderingsprojekt har FoU-beredningen även på andra sätt sökt stimulera utvärderingsarbete på den lokala nivån. I samarbete med Vuxenutbildarcentrum i Linköping har man utbildat människor som haft för avsikt att bedriva utvärderingsarbe- te inom studieförbund och folkhögskolor. Vidare har man anordnat ett an- tal större utvärderingskonferenser, genom förmedling av kontakter med universitet och högskolor givit rådgivning i utvärderingsfrågor samt er— bjudit studieförbund och folkhögskolor att på FoU—beredningens bekost— nad engagera någon forskare för hjälp med planering av lokala projekt. Vid ett flertal tillfällen har man dessutom inbjudit projektledare till träffar för erfarenhetsutbyte och information om andra lokala projekt (FBR:s verksamhetsberättelser 1991/92 och 1994/95).

Vid sidan av dessa lokala satsningar har FBR också startat flera utvär- deringsprojekt av mer omfattande slag, vilka i allmänhet genomförts av forskare vid universitet och högskolor. Mätt i kronor och ören har dessa projekt kostat ungefär lika mycket som de lokala satsningarna, dvs 2—2,5 miljoner kronor årligen. Bland avslutade projekt av detta slag kan näm- nas: pedagogen Sigbrit Franke—Wikbergs utveckling av den sk ”Umeå— modellen” (Franke-Wikberg 1992); Ulla-Britt Tornbergs sammanställ— ning och analys av studieförbundens och folkhögskolomas måldokument

och utvärderingsplaner (Tornberg 1993); Bo Götbergs undersökning av elevernas möjlighet till inflytande i folkhögskolan (Göthberg 1993); pe— dagogerna Nitzler och Landströms utvärdering av studieförbundens och folkhögskolomas arbetsmarknadsinriktade verksamhet (Nitzler & Land— ström 1994); samt min egen kvalitativa utvärdering av sex folkhögskolors och fyra studieförbunds verksamhet (Lindgren 1995)”

Som framgår av min uppräkning här ovan av satsningar på utvärdering, så har FBR på ett synnerligen aktivt sätt arbetat för att utvärdering ska komma till stånd. Att se till att utvärdering kommer till stånd är som jag ser det emellertid bara en sida av saken. Den som beställt en utvärdering borde i rimlighetens namn också ha som ambition att det resultat som ut- värderingen producerat kommer till användning på ett eller annat sätt. Användning är i själva verket ett centralt mål; huvudpoängen i all utvär— dering är ju att förse beställare och andra avnämare med information som kan fungera som underlag för åtgärder och beslut (Vedung i Ds l994:117, sid 118 ff). Inte minst gäller detta i en målstyrd verksamhet, där använd- ning av utvärderingars resultat så att säga utgör ”kittet” i hela processen (Rombach 1991, sid 19).

Frågan om hur FBR använder sig av utvärderingars resultat är nu en aning komplicerad att svara på. Å ena sidan finns det, enligt de intervjuer jag genomfört, hittills inga exempel på hur utvärderingars resultat spelat — eller tänkes spela — en roll i konkreta beslutssituationer. Att döma av mina intervjuer är det förmodligen dessutom så att man från rådets sida ännu inte tagit ställning till frågan om, och i så fall hur, utvärderingars re- sultat ska ligga till grund för FBR:s beslutsfattande. ”Det är alldeles för ti- digt att svara på”, ”Det vet man inte än”, ”Svårt att veta hur detta i prak— tiken ska gå till” och ”Utvärdering och målstyrning är så nytt, det går in— te att ha färdiga strukturer att arbeta utifrån” är typiska exempel på hur man svarar.

Å andra sidan kan man emellertid hävda att FBR på ett mycket med- vetet sätt använder utvärderingars resultat. Att betrakta utvärdering som underlag för beslutsfattande är enligt Evert Vedung, som är min egen hus-

” De projekt som här räknas upp kan enligt min mening sägas ha utvärderings- karaktär. FBR har emellertid också startat eller på något sätt engagerat sig i forskningsprojekt som inte har denna karaktär, varav några ännu inte är avslu- tade, nämligen: Lärande i studiecirkel, ett pedagogiskt inriktat projekt vid Lärarhögskolan i Stockholm; Datasamverkan mellan studieförbunden som drivs av Folkbildningsförbundet”; Ungdomar och folkbildning i tider av för— ändring som drivs vid Novemus, Högskolan i Örebro; samt pedagogen Per Hartmans studie Del i förening.

gud i utvärderingsfrågor, bara ett sätt att se på utvärderingars användning. Ett annat — mindre instrumentellt — sätt är att använda utvärderingars re— sultat som ett medel att söka påverka debatt, och på sikt kanske handlan- de. Jag skulle vilja hävda att det är just så FBR hittills i praktiken hante- rat den mer användningsorienterade sidan av sitt utvärderingsuppdrag.

Till grund för denna slutsats ligger flera omständigheter. En är att samt- liga intervjuade personer så starkt markerar bildningsorganisationemas eget ansvar i sammanhanget. Man tycks mena att det är FBR:s uppgift att verka för att utvärdering ska bli ett naturligt moment i det lokala arbetet. Man anser det också vara FBR:s uppgift att genom ”återföring” och ”till- gängligörande” av de mer omfattande utvärderingarnas resultat ”söka på- verka och skapa processer” ute i folkhögskolor och studieförbund som på sikt leder till förändring och utveckling.

En annan omständighet utgörs av uttalanden jag hittat i formella doku- ment som rådet i olika sammanhang producerat. Vid några styrelsemöten har man fört diskussioner om utvärdering som mynnat ut i uttalanden som går ut på att tona ner FBR:s kontrollerande funktion, för att istället lyfta fram utvecklingsaspekter. Ett exempel på ett sådant tillfälle är det möte där styrelsen enar sig om att FBR visserligen har en kontrollerade funktion, men att denna inte bör ingå i FoU-beredningens primära upp— gift: ”FoU-delegationens åtgärder beträffande utvärdering bör syfta till att öka den inre självförståelsen... öka genomskinligheten... och öka utbytet mellan folkbildning och högskolor/universitet... (FBR:s styrelse 1993-05- 12). Ett annat exempel är när en styrelseledamot efterlyser ett tydligare samband mellan kvalitet och bidragsfördelning, men där man i den efter- följande diskussionen betonar vikten av att en dylik debatt måste föras i studieförbund och folkhögskolor. ”Folkbildningsrådets styrelse kan sti- mulera till fortsatt debatt och ökad medvetenhet om kvalitetsfrågorna, men får inte bli en 'överrock' för folkbildningen” (FBR:s styrelse 1994- 02-15). Ett tredje exempel, slutligen, är FoU-beredningens verksamhets— plan där det beträffande syftet med uppföljning och utvärdering sägs:

”Uppgiften är att stimulera utvärderings— och uppföljningsarbete samt en ökad kompetensutveckling kring dessa frågor. Detta sker bl a genom att följa upp och sprida erfarenheter, metoder och forskning.../..../Uppgiften är att i samverkan med forskare och folkbildare, som representerar ett flertal olika institutioner, skolor och organisationer, belysa och utvärdera frågeställningar som ger underlag till regeringens utvärdering av folkbildningen samt för folkbildningns egna utvecklingsarbete” (Verksam— hetsplan FoU FBR 95/96).

Min tolkning av de beskrivna omständigheterna är att FBR starkt tonar ner utvärderingars kontrollerande funktion. Istället ser man på använd- ningsfrågan i ett — lokalt — främjandepespektiv, där den egna uppgiften består i att stimulera studieförbund och folkhögskolors utveckling, age- rande och beslutsfattande. I den mån utvärdering används i kontrollsyfte så förutsätts även detta ske lokalt, eller inom ramen för de ställningsta- ganden regeringen gör i samband med den fördjupade anslagsframställ- ningen.

'I I. _ + via, ;pl-milli: ' ...] .!

.5 Tug, raid-fu l'-|'

4 Målstyrning med frågetecken

4.1. Har FBR sökt påverka studieförbundens och folkhögskolomas verksamhet i rikt- ning mot statens mål?

Det mest grundläggande motivet bakom de förändringar av folkbildning— ens arbetsvillkor som ägde rum för snart fem år sen var att komma bort från ett allt mer komplext och svårhanterligt regelverk, ett regelverk som tenderade att ställa själva ändamålet med folkbildningens samhällsupp— gift i skuggan. När det gäller studieförbunden kan man, som någon påpe— kat, till och med hävda att det funnits en tid då studiecirkeln var ett mål i sig, att statens mål med sitt folbildningsanslag helt enkelt var att få stu— dieförbunden att driva studiecirklar (Olsson 1990, sid 16).

Med riksdagens beslut i juni 1991 skulle allt detta vara historia. Den dittillsvarande regelstymingen ersattes med ett system där folkbildning- ens mål och innehåll ställdes i fokus. Genom att uppmuntra studieförbund och folkhögskolor att sätta sina egna mål sökte man från statens sida att dels åstadkomma en renodling av folkbildningens särart, dels få de olika bildningsorganisationema att tydligare profilera sig gentemot varandra vilket på sikt antogs ha ett värde för demokratin (Lindgren 1996, sid 23). Riksdag och regering hade i samråd med företrädare för folkbildningen emellertid också fastställt vilka mål som skulle gälla för den statliga bi- dragsgivningen till studieförbund och folkhögskolor. Närmare bestämt ville man stödja en verksamhet som gör det möjligt för människor att på- verka sin livssituation och till att skapa engagemang för att delta i sam— hällsutvecklingen. Speciellt viktigt ansåg man det vara att stödja verk— samheter som anordnas för utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt ef- tersatta grupper som kortutbildade, invandrare och handikappade.

Ansvaret att se till att statens mål uppfylles åvilar FBR, en ideell före- ning stiftad av folkbildningens huvudmannaorganisationer till vilken re- geringen i enlighet med RF 1116 överlämnat alla förvaltningsuppgifter som gäller folkbildningen. Syftet med föreliggande studie har varit att ta reda på om FBR lyckats med detta. Kan man då, mot bakgrund av vad vi nu vet om FBR:s sätt att hantera de överlämnade uppgifterna, säga att rå— det arbetat för att söka påverka studieförbund och folkhögskolor i rikt- ning mot de mål som staten angivit för bidrag till verksamheten ifråga? Mitt svar är ja. FBR har i hanterandet av de överlämnade uppgifterna styrts av statens mål för bidragsgivning.

Vad gäller uppgiften att fördela bidrag finns en klar fördelningspolitisk inriktning mot de prioriterade grupper som nämns i proposition och för- ordning. Vi har även sett att FBR i flera enskilda fall agerat för att orga— nisationerna ifråga ska rikta in sin verksamhet så att den faller inom ra- men för de mål och villkor som staten angivit. Även när det gäller upp- giften att följa upp och utvärdera kan man enligt min mening dra slutsat— sen att FBR:s arbetat i denna riktning. Man har exempelvis fortlöpande samlat in uppgifter som belyser i vilken utsträckning studieförbund och folkhögskolor når ut till prioriterade grupper. Man har dessutom satsat omfattande resurser på att skapa förutsättningar för utvecklings— och ut— värderingsarbete på den lokala nivån, samt genomfört ett flertal utvärde- ringsprojekt av mer omfattande slag.

Att FBR i sitt arbete styrts av statens mål finns det således inget tvi- velsmål om. Jag är emellertid lite tveksam till om sättet man arbetat på är effektivt, dvs om omfattningen och karaktären på de vidtagna åtgärderna i praktiken förmår påverka verksamheten ute i de enskilda organisatio- nerna. Min grund för detta påstående ska jag försöka utveckla här nedan.

En av de uppgifter som regeringen överlämnat är att besluta vilka stu— dieförbund och folkhögskolor som ska få statsbidrag samt hur medlen ska fördelas dem emellan. Av min beskrivning av hur FBR hanterat denna uppgift framgår att man under den första treårsperioden (1991/92—1993/94) i stort sett tillämpade samma fördelning som tidigare legat till grund för Skolöverstyrelsens bidragsberäkning. Dvs i princip ef- ter verksamhetsvolym, mätt i antal elevveckor respektive studietimmar. Inför den den andra treårsperioden (1994/95—1996/97) arbetade rådet för att åstadkomma ett bidragsfördelningssystem som tar större hänsyn till kvalitet, och som mera tydligt inriktar sig på folkbildningens mål. Som framgått av min tidigare redogörelse är resultatet av rådets arbete ett sys- tem som i viss utsträckning ser ut på detta sätt.

På folkhögskolesidan beräknas statsbidraget numera med utgångs- punkt i den enskilda skolans andel handikappade (10%), andel kortutbil- dade (S%) samt andel intematboende långkurselever (2%). Resten (83%) fördelas som ett allmänt bidrag och är alltså oberoende av verksamhetens inriktning. Varje skola måste från och med nästa år dessutom genomföra och redovisa utvecklingsarbete motsvarande minst S% av erhållet allmänt statsbidrag. För studieförbunden gäller en modell där statens stöd är upp- delat på grundbidrag (70%), volymbidrag (15%) och målgruppsbidrag (15%). De båda förstnämnda bidragen är oberoende av verksamhetens in- riktning. Målgruppsbidraget däredäremot avser kortutbildade, invandrare, handikappade och boende i glesbygd.

På såväl folkhögskole- som studieförbundssidan kan vi således se en tydlig ambition i riktning mot de grupper som prioriteras i proposition

och förordning. Samtidigt är det uppebart att volymtänkande trots allt do- minerar det sätt varpå statens medel fördelats. Endast en mindre del av det allmänna bidraget (17% resp. 15%) kan sägas ha konkret styrts i rikt- ning mot de mål som finns angivna i förordningen om statsbidrag till folkbildningen. Samma slags tänkande har av allt att döma tillämpats även i fördelningen av de särskilda anslag som folkbildningen sedan 1992/93 tilldelats för att anordna utbildning för arbetslösa. Med undantag för de medel som avsatts för att anordna utbildning i vissa invandrartäta kommuner har utgångspunkten varit omfattningen på respektive organi- sations verksamhet. Systemet är dessutom uppbyggt så att om en organi- sation minskar sin verksamhet, så innebär detta på sikt att bidraget redu— ceras. Såvitt jag kan se måste detta skapa en situation där studieförbund och folkhögskolor primärt strävar efter att upprätthålla alternativt öka sin verksamhetsvolym för att inte tappa i bidragshänseende. Mål- och ut- vecklingsarbete riskerar därmed att komma i skymundan.

Att rakt av säga att volymtänkande snarare än måltänkande dominerat FBR:s sätt att fördela bidrag är nu inte en helt rättvis slutsats. De ut— gångspunkter FBR tillämpat och tillämpar i sin principiella bidragsför- delning bygger visserligen i mycket stor utsträckning på volym och kvan- titet. Samtidigt finns det emellertid ett par faktorer som talar för att FBR på andra sätt aktivt arbetat för att påverka studieförbund och folkhög— skolor i riktning mot statens mål.

En sådan faktor är de beslut man fattat som rör enskilda organisationer vars verksamhet inte befunnits ligga i linje med statens mål, och där bi- dragsgivningen därför reglerats; kravet på Fämeboskolan att inte rappor— tera kursen i civil olydnad som statsbidragsberättigad, frysningen av statsbidraget till Finska folkhögskolan tills dess frågan om styrelse lösts, samt justeringen av Medborgarskolans statistik rörande verksamhet inom målgruppema handikappade och invandrare. En annan faktor är det grundläggande kvalitetskrav FBR ställt upp för att en organisation över- huvudtaget ska komma ifråga för statsbidrag. Kravet innebär att folkhög- skolorna, liksom studieförbunden och deras lokalavdelningar, ska ha fast- ställt måldokument, utarbetat en plan för utvärdering samt årligen upp— rättat en verksamhetsberättelse, och att dessa dokument dessutom ska hålla en viss standard som fastställts av FBR. Huruvida denna standard kan sägas innebära påverkan eller styrning av studieförbundens och folk— högskolomas verksamhet i riktning mot statens mål för bidragsgivning är dock svårt att ha en upfattning om eftersom ingenting sägs om deras till— ämpning. Vad innebär det exempelvis om en enskild bildningsorganisa- tion inte lever upp till standarden ifråga? Finns det å andra sidan något slags belöningssystem för de organisationer vars måldokument, utvärde— ringsplaner och verksamhetsberättelser bedöms hålla en särskilt hög stan-

dard? Kommer standarden på en enskild organisations måldokument, ut- värderingsplan och verksamhetsberättelse bidragsgivningen att överhu— vudtaget ha någon betydelse för fördelningen av bidrag?32

Om vi så går över till arbetet med att följa upp och utvärdera studie— förbundens och folkhögskolomas verksamhet, så framgår av min tidigare redovisning att detta är en uppgift som FBR ägnat betydande resurser och uppmärksamhet åt. Inte minst vad beträffar den del av uppgiften som rör utvärdering. Utan att överdriva kan man enligt min mening rentav dra slutsatsen att insatser av detta slag under de två första åren i själva verket dominerade, om inte hela rådets så åtminstone FoU-beredningens arbete. Ett flertal övergripande forskningsprojekt av utvärderingskaraktär har fi- nansierats; omfattande ekonomiskt stöd har givits åt enskilda organisa— tioners utvärderingsarbete och en mångfald av utbildningar, seminarier och konferenser har arrangerats i syfte att öka den lokala kompetensen på området. Överhuvudtaget har man från rådets sida varit mycket aktiv när det gäller att stimulera utvärderings- och utvecklingsarbete på den lokala nivån. Allt insatser som för övrigt ligger väl i linje med statens mål för bi- dragsgivning till folkbildningen.

Att se till att utvärdering kommer till stånd är emellertid som jag tidi— gare påpekat bara ett första steg. Vilket eller vilka syften man än har (kon- troll, främjande etc) med sitt utvärderingsarbete så kan man enligt min mening aldrig komma bort från det faktum att utvärdering, i betydelsen systematisk bedömning av resultat, i grunden är att betrakta som ett styr- medel för verksamheters framtida inriktning. Särskilt tydligt är detta i en situation där målstyrning råder, och där utvärderingars resultat förutsätts ligga till grund för utveckling och förändring. För att utvärdering inte en- bart ska bli till en ritual där verksamhetens utövare bekräftar sin existens — ”Vi utvärderas, alltså finns vi” — så krävs att beslutsfattare på ena eller andra sättet använder sig av den information som utvärderingar ger.33

Som vi har sett finns det inga tecken på att utvärderingars resultat legat till grund för FBR i sina strävanden efter att påverka studieförbundens

” Detsamma gäller för övrigt den interna promemoria som utarbetats för att lig- ga till grund för kansliets granskning av dokumenten ifråga. Ett av kriterierna i promemorian går exempelvis ut på att granska i vilken utsträckning statens mål omnämns i den egna organisationens måldokument. En granskning som då rim- ligtvis borde gå ut på att ta ställning till om statens mål omnämns i tillräcklig utsträckning, men vad som är att betrakta som tillräckligt i detta avseende är alltså okänt. ” En högst intressant diskussion om utvärdering som vår tids moderna ritualer förs av antropologen Annika Rabo i Rombach & Sahlin—Andersson, red. (1995). Citatet är för övrigt hämtat just ur denna text.

och folkhögskolomas verksamhet i riktning mot statens mål. Istället ser man av allt att döma på användningsfrågan i ett lokalt perspektiv, där den egna uppgiften består i att inspirera och uppmuntra till diskussion, ut- veckling, agerande och beslutsfattande. Lite elakt uttryckt skulle man kunna hävda att FBR:s strategi varit att tillgängliggöra övergripande ut— värderingars resultat samt på en rad olika sätt stimulera utvärderings— och utvecklingsarbete ute i studieförbund och folkhögskolor. Allt i förhopp— ningen om att organisationerna ifråga ska låta sig påverkas, så att de i sin tur kan fatta beslut och förändra sin verksamhet så att den bättre harmo— nierar med de egna målen och med statens mål för bidragsgivning. Frå— gan är dock om så kommer att ske i ett system där det inte finns några up- penbara belöningar i sikte för den organisation som aktivt arbetar för att utveckla sin verksamhet (alternativt påföljder för den som inte gör så), och där bidragsfördelning och utvärdering betraktas som två separata verksamheter.

4.2. Några egna förklaringar och funderingar

Den huvudsakliga slutsats man kan dra av denna studie är att FBR i arbe- tet med att fördela statsbidrag samt följa upp och utvärdera studieförbun- dens och folkhögskolomas verksamhet vägletts av statens mål för bi- dragsgivning. Som framgått av min redovisning har rådet vidtagit en rad olika åtgärder för att leva upp till de krav som formellt ställts. Man har alltså sökt ”styra” den samlade folkbildningen i en viss given riktning, även om begreppet styrning av allt att döma ter sig främmande för dem jag intervjuat.34 Som också torde framgå kan man emellertid ifrågasätta om omfattningen och karaktären på de vidtagna åtgärderna, på styming- en om man så vill, i realiteten har haft eller kommer att få önskad verkan:

För det första har bara en mindre del av den generella statsbidragsför- delningen explicit knutits till statens mål, medan merparten är knuten till volym och dessutom är oberoende av verksamhetens inriktning. För det andra, när rådet på ett mera uppenbart sätt använt, eller hotat använda, statsbidraget som ett påtagligt styrmedel har det varit fråga om punktvisa åtgärder gentemot enskilda organisationer vars verksamhet i något avse— ende befunnits tveksam. För det tredje finns det inga uppenbara belö—

34 Ingen av dem jag intervjuat tycker att styrning är något som FBR bör syssla

” ”

med. Istället använder man sig av uttryck som ”påverka , skapa processer”, ”markera vikten av” eller möjligen om ”styming genom dialog” för att beskriva FBR:s ledande funktion.

ningar eller påföljder kopplade till de kvalitetskrav som ställts upp för er— hållande av statsbidrag, vilket mycket väl kan innebära att studieförbund och folkhögskolor helt enkelt struntar i kraven ifråga. För det fjärde har FBR av allt att döma tolkat sin utvärderingsuppgift som en uppgift som i huvudsak går ut på att stimulera utvärderingsarbete på den lokala nivån i förhoppning om att dylik stimulans ska främja folkbildningsarbetets ut- veckling. Detta trots att det inte heller här finns några uppenbara belö- ningar eller påföljder i sikte för den organisation som låter sig, alternativt inte låter sig, stimuleras.

FBR:s sätt att hantera de överlämnade förvaltningsuppgiftema framstår med andra ord som bitvis en aning tandlöst. Att så är fallet är nu inte så konstigt, utan beror enligt min mening på tre förhållanden som i stor ut— sträckning hänger samman med varandra och som kan beskrivas med hjälp av orden tid, roll och målstyrningssituation.

Om vi börjar med tid, så är det lätt att konstatera att för en ny organi- sation som FBR , vars existens sträcker sig knappt fem år tillbaka i tiden, är det naturligt att det till en början blir fråga om mycket sökande och prövande kring hur man ska hantera en så central och viktig uppgift som fördelning av statsbidrag. De nya principerna för bidragsfördelning har helt nyligen börjat tillämpas, och rådet måste få tid på sig att analysera vilka effekter det nya systemet genererar. När det gäller uppgiften att föl- ja upp och utvärdera kan vi dessutom konstatera att FBR ännu inte haft några formella krav på sig från statens sida att, på grundval av existeran- de utvärderingsresultat, dra slutsatser som får konsekvenser för studie- förbundens och folkhögskolomas verksamhet. Sådana slutsatser ska en— ligt propositionen dras i samband med den fördjupade anslagsframställ— ning som FBR har att producera vart tredje år. I september 1993, när rå- dets första fördjupade anslagsframställning lämnades, fanns det helt enkelt inga utvärderingsresultat att dra slutsatser av (FBR 1993, sid 37). Nästa fördjupade anslagsframställning ska lämnas i mars 1997. Huruvida FBR där inte bara redovisar att utvärdering ägt rum, utan också drar slut- satser som på ena eller andra sättet får konsekvenser för bildningsorgani- sationemas verksamhet återstår således att se.

Ett annat förhållande som kastar ljus över FBR:s lite tandlösa sätt att hantera de överlämnade förvaltningsuppgiftema, har att göra med det faktum att den målstyrningssituation som rådet har att verka i är minst sagt komplex. En aspekt av komplexiteten är att målstyrning i folkbild- ningssammanhang är så nytt att man inte känner sig säker på hur det hela ska gå till. Detta är nu inte särskilt överraskande för som ekonomen Björn Rombach framhållit, så jinns det faktiskt ingen entydig definition av före- teelsen målstyrning, vare sig i böckernas teori eller i verklighetens prak— tik (Rombach 1991). Här kan man också peka på att FBR fram tills helt

nyligen varit frikopplat från den styrning som förordningen om myndig- heters årsredovisning och anslagsframställning är ett uttryck för, och där det i någon mån framgår vad målstyrningen ställer för krav på de myn- digheter som omfattas av förordningen.35 Man har, för att tala med en av dem jag intervjuat, ”... ingen paragraf att luta sig mot”. Givet denna kom- plexa — och osäkra — målstyrningssituation finner jag det befogat att stäl— la frågan vad staten mera konkret förväntar sig av FBR vad beträffar styr- ning i allmänhet, och styrning mot mål i synnerhet.

Vad jag just sagt hänger samman med en annan aspekt av målstyr- ningskomplexiteten, nämligen den verbala paradox som folkbildnings— propositionen ger uttryck för. Som nämnts tidigare betonar propositionen starkt det fria och frivilliga i folkbildningen. Studieförbund och folkhög- skolor ska sätta sina egna mål, och det anses som en särskild kvalitet om organisationerna förmår profilera sin verksamhet i enlighet med dessa mål. Staten har emellertid också fastställt vilka mål som ska ligga till grund för beviljande av bidrag. Såvitt jag kan förstå åligger det därmed FBR att i sitt arbete söka balansera båda dessa krav, och som denna stu- die visat är det ju också just så som rådet — mer eller mindre medvetet — arbetat. För att åstadkomma den eftersträvansvärda profileringen har man uppmuntrat och stöttat bildningsorganisationema i deras målformule— rings— och utvärderingsarbete, men samtidigt har man också vidtagit åt- gärder för söka påverka studieförbundens och folkhögskolomas verk- samhet i riktning mot statens mål. FBR har i sitt arbete med andra ord i visat stor respekt för den komplexa målstyrningssituation som råder, vil— ket skulle kunna vara en bidragande orsak till att rådets sätt att hantera de överlämnade uppgifterna bitvis ter sig en aning tandlöst.

Ett tredje förhållande som jag vill lyfta fram som en tänkbar förklaring till FBR:s sätt att hantera de överlämnade uppgifterna har att göra med dess dubbla roll; å ena sidan ”i myndighets ställe”, å andra sidan som fö- reträdare och intresseorganisation för den samlade folkbildningen. Den dubbla uppsättning spelregler som gäller för denna roll gör det svårt — kanske rentav omöjligt — för FBR att agera mera kraftfullt än man hittills visat prov på. Från anslagsgivaren och uppdragsgivaren vill man se FBR som en bredare intressebevakare för folkbildningen som samhällsfunk— tion. Man förväntar sig också, även om det inte formellt formulerats, att FBR på traditionellt myndighetsvis ska verkställa politiskt fattade beslut som rör folkbildningens organisationer på ett så opartiskt och effektivt sätt som möjligt. FBR:s medlemmar däremot, och i förlängningen de en— skilda studieförbunden och folkhögskolorna, har sin egen överlevnad och

35 Se denna uppsats avsnitt 2.3, sid 12—13.

tillväxt som ett primärt mål.36 Givet den balansgång som FBR därvid har att klara av är det inte underligt att de beslut som fattats ter sig som ur- vattnade och konsensusliknande för en utomstående betraktare. Till detta ska läggas de informella krav som själva folkrörelsekulturen implicerar och som innebär att FBR, för att framstå som en trovärdig och legitim fö- reträdare för den samlade folkbildningen, inte självsvåldigt kan fatta av— görande beslut utan att grundligt förankra dessa i sina medlemsorganisa— tioner.

Till sist en egen fundering som har att göra med vad jag inledningsvis skrev om uppluckrade relationer mellan privat och offentligt, och utveck— ling mot en situation där ett ökande antal privata aktörer alltmer integre- ras i de politiska och administrativa systemen. I vårt fall är integrationen uppenbar därför att FBR utgör ett privaträttslig organ till vilket regering- en överlämnat förvaltningsuppgifter som ställer krav på rådet att agera ”i myndighets ställe”. FBR är emellertid integrerat i de politiska och admi- nistrativa systemen även på ett annat sätt som jag finner högst intressant, men också en aning förvirrande.

Den traditionella och fortfarande gängse bilden av statliga och kom— munala förvaltingsmyndigheter är att de, genom att förbereda och verk- ställa politiska beslut, bör fungera som ett instrument åt politikerna. Att det inte ser ut så här 1 praktiken är alla som intresserat sig för frågan med- vetna om. Även myndigheter fattar 1 stor utsträckning politiska — värde- fördelande— beslut, och gränsen mellan politik och förvaltning är 1 reali- teten flytande.37 I FBR:s fall är det emellertid inte bara så att flera av de beslut som fattas är av politisk karaktär. Här har medlemsorganisationer- na i själva verket uppdragit åt rådet att agera politiskt genom att bedriva utbildningspolitisk bevakning av frågor som rör folkbildningen. Med- lemmarnas uppdrag och rådets formella status som privaträttsligt organ ger därmed FBR avsevärt mycket mera frihet att agera politiskt i förhål- lande till riksdag och regering än vad vanliga myndigheter kan och får. Till detta ska läggas att FBR genom de förvaltningsuppgifter regeringen överlämnat dels har direkta kanaler till anslagsgivaren, dels åtnjuter ett starkt förtroende hos denna (Kilsved & Lindvall 1993, sid 5). Man är, för att tala med en av dem jag intervjuat, ”.... en samtalspartner på lika vill-

”

kor .

36 Ett liknande resonemang återfinns i rapporten Framtidens Folkbildningsråd (Kihlsved & Lindvall 1993, sid 4 ff). ” Se exempelvis Söderlind & Petersson (1986) för en diskussion om förhållan— det politik — förvaltning.

Vad vi här har att göra med är således ett privaträttsligt organ som på en rad olika sätt integrerats i de politiska och administrativa systemen. Uppluckrade relationer mellan den privata och den offentliga sfären har i själva verket skapat en situation där en ideell förening bedriver offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, och där gränsen mellan politik och förvaltning inte bara är flytande utan snarast har upphört att existera.

."! l'- :"H'h ;P.- |_'. ' _ _ '. _ *” IF-II'F '..L- 5' :1 Iran—HILL . uu . _q." ...-42713 'i '. . 'i' '.ij til.-h ullll.

mal-'rätt'.-

"r. juli!-lillfi-i "rr

Referenser

Intervjuer

Ewa Ahrenbro, Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation, 1995— 12— 15. Ingrid Brundin, Folkhögskolornas inforrnationstjänst, 1995—11-09. Börje Eriksson, FBR:s kansli, sekreterare i studieförbundsberedningen, 1995—09—29; 1995-12—06. Signhild Håkansson, FBR:s kansli, sekreterare i folkhögskolebered- ningen, 1995-11—10. Bengt Olof Johansson, FBR:s kansli, 1995-11—20; 1996—01-11. Lasse Magnusson, FBR:s kansli, sekreterare i styrelsen, 1995-11—10. Britten Månsson—Wallin, FBR:s kanslichef, 1995-09—29 och199S-11-20. Berit Oscarsson, ordförande i FBR:s FoU-beredning, 1995-11-10. Sanna Palomaa, FBR:s kansli, sekreterare i FoU-beredningen, 1995-11—20. Karin Perers, ordförande i FBR:s studieförbundsberedningen, 1995-11-14. Eric R Persson, FBR:s kansli, 1995—11—10.

Material från Folkbildningsrådet

Brev från Färnebo folkhögskola till Folkbildningsrådet 1993—09-07. Brev från Medborgarskolan till Folkbildningsrådet, november 1995. Folkbildningsnytt 1992—1995. F olkbildningsrådet. En presentation (odaterad).

Folkbildningsrådet (1993): Folkbildningen. Folkbildningsrådets fördju- pade anslagsframställning för budgetperioden 1994/95, 1995/96 och 1996/97.

Folkbildningsrådet (l994a): Bidrag till studieförbunden — motiv, defini- tionen kriterier. Folkbildningsrådet (l994b): Verksamhetsberättelse. Rapport från Fo U-de- legationens arbetsgrupp för genomgång av verksamhetsberättelser Folkbildningsrådets verksamhetsberättelse 1991/92; 1992/93; 1993/94; 1994/95. FoU-beredningen, versksamhetsplan 1995/96. PM, Organisationsgruppen 1991-03-14; 1991-04—04. PM, RIO och LF 1990-11-29; 91-05-28 om folkhögskolomas statsbi— drags- och regelsystem. PM, FBF 1991-06-19 Fördelning av statsbidrag till studieförbunden 1991/92. PM, FBR 1992-02-17 Uppgifter från studieförbund och folkhögskolor.

PM 1993-10—05 Principerna för fördelningen av statsbidrag till folkhög- skolorna ] 994/95—1 996/97. PM 1995-10—12 Material till principdiskussion om nya folkhögskolor och omfördelning av statsbidrag. PM 1995—11-15 Kriterier att använda vid granskningen av folkhögsko- lornas och studieförbundens resp. måldokument, utvärderingspla- ner och verksamhetsberättelser. Protokoll fört vid telefonsammanträde för bildande av Folkbildningsrådet 1991—04-19. Representantskapets protokoll 1991-06-28. Styrelsens protokoll 1991-06-28; 1992—02—26; 1992-04—08; 1993—05-12; 1993—08—18; 1993-09-30; 1993—12-01; 1994-03-23; 1995-04—06; 1995—11-23.

Offentligt tryck

Ds 1994294 Föreningar som entreprenörer — möjligheter, begränsningar, konsekvenser och risker. Ds 19942117 Utvärdering i offentliga sektorn — problem och lösningar.

DS 1995:30 Handlingsprogram för forskning. Proposition 1990/91:82 Folkbildning. Proposition 1995/96:25 En politik för arbete, trygghet och utveckling. Regeringsformen 1974. Regeringsbeslut 1995—11-30. Ändring av regleringsbrev för bå 1994/95 avseende anslag till folkbildningen. Riksdagens revisorer. Rapport 1995:38.

Riksrevisionsverket (1994): Resultat, verksamhet, ekonomi — en handled— ning för myndigheterna.

SFS 1991:977 Förordning om statsbidrag till folkbildningen. SFS 19922737 Förordning om statsbidrag till folkbildningen. SFS 1993:134 Myndigheters årsredovisning och anslagsframställning. SOU 1987: 35 Folkrörelseutredningen. SOU 1993:64 Frågor för folkbildningen. SOU 1994: 147 Former för statlig veksamhet. SOU 1995193 Omprövning av statliga åtaganden.

Litteratur

Amnå, Erik , red (1995): Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ide- ell verksamhet. Libris. Franke-Wikberg, Sigbrit (1992): Bättre bildning. Utvärdering som stra- tegi för kvalitetsutveckling. Folkuniversitet.

Göthberg, Bo (1993): Folkhögskolor och demokratifostran. F olkbild- ningsrådet. Johansson, Hilding (1980): Folkrörelserna i Sverige. Sober förlag.

Jonsson, Christer (1995): Ledning i folkrörelseorganisationer — den in- teraktiva ledningslogiken. Lund University Press. Kihlsved, Hans & Lindvall, Björn (1993): Framtidens F olkbildningsråd. Struktur, styrning och samspel — ett principförslag. Lindgren, Lena (1996): Kan en filthatt stärka demokratin? Om mål och ideal i folkbildningssammanhang. Carlssons förlag.

Marcusson, Lena (1989): Offentlig förvaltning utanför myndighetsområ— det. Justus förlag, Juridiska föreningen i Uppsala.

Micheletti, Michele (1994): Det civila samhället och staten. Publica.

Nitzler, Ragnhild & Landström, Inger (1994): Folkbildning för arbets- marknaden. Arbetsrapport från Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet. Olsen, Johan P. (1988): Statsstyre og institutionsutformning. Universi— tetsforlaget, Oslo. Olsson, Hans—Erik (1990): Studieförbunden mellan två myndigheter. Institutet för fritidsvetenskapliga studier. Premfors, Rune (1986): Framtidens förvaltning: Offentlig, privat, blan- dad? Uppsats i Förvaltningshögskolans rapportserie, Stockholms universitet . Rombach, Björn (1991): Det går inte att styra med mål! Studentlitteratur. Rombach, Björn & Sahlin-Andersson, red. (1995): Från sanningssökan- de till styrmedel. Nerenius & Santerius förlag. Strömberg, Håkan (1972): ”Myndighet och myndighetsutövning”, i Förvaltningsrättslig tidskrift 1972: 233—253. Svensson, Alvar (1992): Vilka deltar i studiecirklar och varför? Rapport från en undersökning av deltagare i studieförbundens cirkelverk- samhet hösten 1992. Folkbildningsrådet. Söderlind, Donald & Petersson, Olof ( 1986): Förvaltningspolitik. Diskurs förlag. Tornberg, Ulla—Britt (1993): Bilder av bildningen. Folkbildningsrådet. Winai, Peter (1989): Gränsorganisationer. LIber förlag.

Kronologisk förteckning

12.

13. 14.

15.

16.

17. 18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

. Den nya gymnasieskolan — hur går det? U. . Samverkansmönster i svensk forsknings-

finansiering. U.

. Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. UD. . Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första

pelare inför regeringskonferensen 1996. UD.

. Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. UD. . Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och

säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.

. Batterierna — en laddad fråga. M. . Om järnvägens trafildedning m.m. K. 10. 11.

Forskning för vår vardag. C. EU—mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två— och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings— svårigheter. Fi. Offentlig djurskyddstillsyn. Jo. Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens område. Fi. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD. Bättre trafik med väginformatik. K. Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. Sverige, EU och framtiden. EU 96—kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U. Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets— och högskolereform. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU-länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD. Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. Ku.

26. Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. 27. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande U. Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. U. Forskning och Pengar. U. Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. Fi. .Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. C. Möss och människor. Exempel på bra IT—användning bland barn och ungdomar. SB. Banverkets myndighetsroll m.m. K. Aktiv arbetsmarlmadspolitik + expertbilaga. A. Kriminalunderrättelseregister DNA-register. Ju. Högskola i Malmö. U. Sveriges medverkan i FN:s familjeår. S. Nationalstadsparker. M. Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. M. Elektronisk dokumenthantering. Ju. Statens maritima verksamhet. Fö. Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlamei och offentlighet i EU. UD. Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. UD. Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. Fi. Presumtionsregeln i expropriationslagen. Ju. Enskilda vägar. K. Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. U. Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat II. I Regler för handel med el. N. Förbud mot vapen på allmän plats m.m. Ju. Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsåk- ring — alternativ och förslag. A. Precisering av handelsändamålet i detaljplan. M. Kalkning av sjöar och vattendrag.M. Kooperativa möjligheter i storstadsområden. S. Sverige, framtiden och mångfalden. A. På väg mot egenföretagande. A. Vägar in i Sverige. A. Hälften vore nog — om kvinnor och män på 90—talets arbetsmarknad. A. 57. Pensionssamordning för svenskar i EU—tjänst. Fi 58. Finansieringen av det civila försvaret. Fö. 28. 29. 30. 31 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 55. 55. 56.

___—___..—————————

Kronologisk förteckning

59.

60.

Europapolitikens kunskapsgrund.

En principdiskussion utifrån EU 96-kommitténs erfarenheter. UD. Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. UD.

61.0lika länder — olika takt. Om flexibel integration

62.

63. 64.

65.

66. 67.

68. 69. 70. 71.

72. 73.

73.

74.

74.

75. 76.

77.

78.

79. 80.

81. 82.

83. 84. 85.

och förhållandet mellan stora och små stater i EU. UD. EU, konsumenterna och maten - Förväntningar och verklighet. Jo. Medicinska undersökningar i arbetslivet. A. Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. S. Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. Jo. Utvärderat personval. Ju.

Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. Fi. Några folkbokföringsfrågor. Fi. Kompetens och kapital + bilaga. N. Samverkan mellan högskolan och näringslivet. N. Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. In. Råttspsykiatriskt forskningsregister. S. Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet.

Volym 1 — En granskning. M.

Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. M. Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet.

Volym 2 — Faktaredogörelser. M. Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. M. Vården i folkhögskolevärlden. U. EU:s regeringskonferens — procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. UD. Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Fi.

Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. N. Översyn av revisionsreglema. Fi. Viktigt meddelande.

Radio och TV i Kris och Krig. Ku. Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. Fi. En översyn av luft- sjö- och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. K. Allmänt pensionssparande. S. Ekobrottsforskning. Ju. Egon Jönsson — en kartläggning av lokala sam— verkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. S.

86.

87. 88. 89. 90. 91.

92. 93. 94. 95. 96. 97. 98. 99.

100.

101.

102. 103.

104. 105.

106.

107.

108. 109.

110.

Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. Fö. Tredimensionell fastighetsindelning. Ju. Kameraövervakning. Ju. Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. N. Sammanhållet studiestöd. U. Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer — En översyn av de nationella taxoma för läkare och sjukgymnaster. S. IT i miljöarbetet. M. Ny yrkestrafrldagstiftning. K. Nationell teleadresskatalog. K. Botniabanan. K.

Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. Fö. Effektivare försvarsfastigheter!

Utvärdering av en reform. Fö. Vem styr försvaret? Utvärdering av effekterna av LEMO-reformen. Fö. Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO—reformens avveckling av personal. Fö. Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, författningskommentarer och bilagor. Fi. Kärnavfall — teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUD—Program 95. M. TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. U. Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 2. M.

Konsumentskydd på elmarknaden. C. Att främja donationer till universitet och högskolor. U.

EU och Sverige — från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995-96. UD.

Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. UD. Konsumenterna och miljön. C. Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa högskolefastigheter. Fi. Inför ett Svenskt kulturnät — IT och framtiden inom kulturområdet. Ku.

Kronologisk förteckning

111.Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till 30 år. C 112. Integrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen. M. 113. En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del 1 och 2. S. 114. En körkortsreform. K. 115.Barnkonventionen och utlänningslagen. S. 116. Artikel 6 i Europakonventionen och skatte- utredningen. Fi. 117. Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. Fi.

118. Station Stockholm Nord. K. 119. Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. Fi.

120. Högskolan i Malmö — Slutbetänkande. U. 121. Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. K. 122. Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande. U.

123.1akttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets ledning och stöd. Fö. 124. Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Betänkande. Förslag till nationeut handlingsprogram. 5. Bilaga 1. Miljörelaterade hälsorisker. S. Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. S. 125. Droger i trafiken. Ju, 126. Doping i folkhälsoperspektiv. Del A och Del B. S. 127. Folkbildningens institutioner. U.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Möss och människor. Exempel på bra lT—användning bland barn och ungdomar. [32]

J ustitiedepartementet

Kriminalunderrättelseregister DNA—register. [35] Elektronisk dokumenthantering. [40] Presumtionsregeln i expropriationslagen.[45] Förbud mot vapen på allmän plats m.m. [50] Utvärderat personval. [66] Ekobrottsforskning. [84] Tredimensionell fastighetsindelning. [87] Kameraövervakning. [88]

Droger i trafiken. [125]

Utrikesdepartementet

Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Ett är med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. [24] Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. [42] Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. [43]

Europapolitikens kunskapsgrund. En principdiskussion utifrån

EU 96—kommitténs erfarenheter. [59] Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. [60] Olika länder — olika takt. Om flexibel integration och förhållandet mellan stora och små stater i EU. [61]

EU:s regeringskonferens - procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. [76] EU och Sverige — från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995—96. [106] Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. [107]

Försvarsdepartementet

Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18] Statens maritima verksamhet. [41] Finansieringen av det civila försvaret. [58] Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. [86] Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. [96] Effektivare försvarsfastigheter! Utvärdering av en reform. [97] Vem styr försvaret? Utvärdering av effekterna av LEMO—reformen. [98] Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO-reformens avveckling av personal. [99] Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets ledning och stöd. [123]

Socialdepartementet

Sveriges medverkan i FN:s familjeär. [37] Kooperativa möjligheter i storstadsområden. [54] Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. [64] Rättspsykiatriskt forskningsregister. [72] Allmänt pensionssparande. [83]

Egon Jönsson — en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. [85] Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer — En översyn av de nationella taxoma för läkare och sjukgymnaster. [91] En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del 1 och 2. [113]

Barnkonventionen och utlänningslagen. [115] Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Betänkande. Förslag till nationellt handlingsprogram. [124] Bilaga 1. Miljörelaterade hälsorisker. [124] Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. [124] Doping i folkhälsoperspektiv. Del A och Del B. [126]

Systematisk förteckning

Kommunikationsdepartementet

Om järnvägens trafikledning mm. [9] EU-mopeden. Ålders— och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. [11] Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs itrafikpolitiken + Bilagor. [26] Banverkets myndighetsroll m.m. [33] Enskilda vägar. [46] En översyn av luft— sjö— och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. [82] Ny yrkestrafiklagstiftning. [93] Nationell teleadresskatalog. [94] Botniabanan. [95] En körkortsreform [114] Station Stockholm Nord. [118] Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. [121]

Finansdepartementet

Kommuner och landsting med betalnings— svårigheter. [12] Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens område. [14] Borgenärsbrotten _ en översyn av 11 kap. brottsbalken. [30] Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. [44] Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst. [57] Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. [67] Några folkbokföringsfrågor. [68] Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. [77] Översyn av revisionsreglema. [79] Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. [81] Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, författningskommentarer och bilagor. [100] Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa högskolefastigheter. [109] Artikel 6 i Europakonventionen och skatte— utredningen. [116] Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. [117] Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. [119]

Utbildningsdepartementet Den nya gwrrmasieskolan — hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering.

[21

Samordnad rollfördelning inorn teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. [21] Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27] Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990—talet. [28] Forskning och Pengar. [29] Högskola i Malmö. [36] Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. [47] Värden i folkhögskolevärlden. [75] Sammanhållet studiestöd. [90]

TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. [102] Att främja donationer till universitet

och högskolor. [105]

Högskolan i Malmö _ Slutbetänkande. [120] Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande . [122]

Folkbildningens institutioner. [127]

J ordbruksdepartementet

Offentlig djurskyddstillsyn. [13]

EU, konsumenterna och maten — Förväntningar och verklighet. [62] Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. [65]

Arbetsmarknadsdepartementet

Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. [34] Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäkring — alternativ och förslag. [51] Sverige, framtiden och mångfalden. [55] På väg mot egenföretagande. [55] Vägar in i Sverige. [55]

Hälften vore nog — om kvinnor och män på

90-talets arbetsmarknad. [56] Medicinska undersökningar i arbetslivet. [63]

Kulturdepartementet

Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25]

Viktigt meddelande. Radio och TV i Kris och Krig. [80]

Inför ett Svenskt kultumät — IT och framtiden inom kulturområdet. [110]

Systematisk förteckning

Näringsdepartementet

Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23] Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat II. [48] Regler för handel med el. [49] Kompetens och kapital + bilaga. [69] Samverkan mellan högskolan och näringslivet. [70] Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. [78] Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. [89]

Civildepartementet

Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10] Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. [31] Konsumentskydd på elmarknaden. [104] Konsumenterna och miljön. [108] Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till 30 är. [111]

Inrikesdepartementet

Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. [71]

Miljödepartementet

Batterierna — en laddad fråga. [8] Nationalstadsparker. [38]

Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. [39] Precisering av handelsändamålet i detaljplan. [52] Kalkning av sjöar och vattendrag [53] Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 1 — En granskning. [73] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. [73] Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 2 — Faktaredogörelser. [74] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. [74] IT i miljöarbetet. [92]

Kärnavfall — teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUD—Program 95. [101] Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 2. [103]

Integrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen. [112]