SOU 1999:10

Demokratins förgörare

Sammanfattning

Gränslöst hat mot icke vita, frågan om rasens renhet och antisemitismen ligger till grund för samtliga texter, bilder och skämt. Allt annat underordnas dessa tre huvudpunkter.

Allt fler nazistiska och rasistiska organisationer och grupper satsar intensivt på etablering av egna webbplatser, chattkanaler, m.m.

Till skillnad från tidigare publicerade primitiva texter och våldsbilder ges den nya informationen på ett professionellt sätt. Den enda webbplats som inte ändrat sitt utseende på nästan tre år är Old Eagle. Webbplatsen bjuder besökarna på recept på vapentillverkning med material som finns i den öppna handeln.

Innehållet på de flesta webbplatser utökas med artiklar från nationalsocialistiska, antisemitiska och revisionistiska böcker och skrifter. Förnekandet av Förintelsen av judar under andra världskriget och ZOG-ideologin får allt mer central plats i budskapen:

35

Skämt tagna från webbplatsen Holohoax, som har nynazistisk och revisionistisk prägel.

”Förintelsen av 6 miljoner judar är historiens största propagandabluff” påstår exempelvis Nordland.

Tillgängligheten på flera språk (mest engelska) ökar, webbsidor av privat karaktär upphör och i stället använder flera personer sin datakunskap för att ”väcka till liv” gamla svenska fascistiska, nationalsocialistiska och rasistiska organisationer, t.ex. Nysvenska Rörelsen. Med andra ord – den nationalsocialistiska och rasideologiska rörelsen utvidgas bestämt på nätet.

Slutord

Lagen om yttrandefrihet (SFS 1991:1469, kapitel 1) syftar till att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Inga andra begränsningar får göras än de som följer av denna grundlag. Varje medborgare har åsikts- och föreningsfrihet. Att införa censur på Internet är tekniskt helt orealistiskt. Dessutom strider det mot det fria ordet i ett demokratiskt samhälle. Att förbjuda åsikter och övertygelser är odemokratiska medel. Cybernazister och cyberrasister tar del av de möjligheter som Internet erbjuder för att sprida sina tankegångar i propagandistiskt syfte och med tanke på rekrytering av nya medlemmar. Sålunda utgör nätet en tillgång för deras verksamhet och är en oerhört viktig del av deras övriga aktiviteter (demonstrationer, information, program, flygblad, direkta och indirekta uppmaningar till våld etc.). Nazister och rasister har invaderat både den fysiska och den virtuella verkligheten. Med den fysiska tänker vi på de tragiska händelser som skakat Sverige: de brutala morden i Kode och Klippan, två poliser i Malexander och avrättningen av syndikalisten Björn Söderberg.

Att förbjuda medborgare att framföra sina argument och åsikter går inte i en demokrati. Så länge budskapen och uppmaningarna inte bryter mot lagen kan de inte hindras. Både det fysiska och det verbala våldet skadar emellertid enskilda personer. Visserligen utgör inte hatiska budskap på Internet ett hot mot demokratin, men de ställer stora krav på demokratins försvar för att förebygga att de odemokratiska krafterna i samhället växer sig starka. Det

som är angeläget i dag är att utnyttja det ”öppna fönstret” till den nationalsocialistiska och rasideologiska rörelsen som visar ”sitt rätta ansikte” via Internet, vilket hindras i de traditionella mediekanalerna. Allt som är underjordiskt är både farligt och svåröverskådligt. Med tanke på att allt fler människor får tillgång till datorer och Internetanslutning, växer risken för påverkan av rasideologiska tankegångar. Det enda ljuset i det hela är att engagerade personer har möjlighet att följa utvecklingen av cyberrasisternas verksamhet och bemöta hatpropagandan och rashetsen.

För att få bukt med vaneföreställningar om rasskillnader och människors olika värde behöver demokratins försvarare också göra sig hörda över Internet. Endast några svenskspråkiga webbplatser bemöter och motarbetar den nazistiska rasideologin, däribland

Levande historia (

www.levandehistoria.org

) och Quick Response

(Röda Korsets Ungdomsförbund,

www.quickresponse.nu

). Det är

hög tid att agera på bred front mot nazism. Information, upplysning och kunskap behövs. Men också diskussioner, civilkurage och mod att visa att man inte accepterar odemokratiska våldshandlingar i samhället. Trakasserier, misshandel och mord av invandrare och så kallade rasideologiska och moraliska ”fiender” (demokrater, kommunister, homosexuella, judar och icke-vita invandrare) har ökat år från år. Var och en måste stå för sina handlingar, en princip som tillämpas av de rättsliga instanserna. Offren för rasism kan hedras på Internet genom att t.ex. tända ett ljus till minne av den mördade 14-årige John Hron i Kode. Webbadressen dit är:

http://www.nizkor.org/hweb/people/h/hron-john/light-a-candle.html.

Webbsidor som visar det positiva med det mångkulturella samhället saknas fortfarande.

Författarpresentation

Marina Taloyan, fil. kand är kurd från Georgien. Hon har arbetat som journalist i Georgien och påbörjade en doktorsavhandling om den kurdiska befolkningen i Georgien. Marina Taloyan är sedan åtta år bosatt i Sverige och är från 1997 knuten till CEIFO, Stockholms universitet där hon bl.a. medverkat i en utredning om utsatthet för rasistiskt och etniskt relaterat våld.

.

Det heliga raskriget – terrorism och judehat

Stieg Larsson

Sommaren 1999 blir ihågkommen för det politiska våldet. Måndagen den 28 juni utsattes journalisterna Peter Karlsson och Katarina Larsson i Nacka för ett mordförsök med bilbomb. Två dygn senare blev en polis i Malmö allvarligt skadad vid ett liknande attentat, och några veckor tidigare hade två poliser mördats i Malexander då nynazister rånat en bank. I oktober mördades fackföreningsmannen Björn Söderberg i Sätra sedan nynazister omsorgsfullt kartlagt hans liv, plockat ut hans passbild och övervakat hans bostad.

Serien våldsdåd började dock inte i Malexander och kommer definitivt inte att ta slut efter mordet i Sätra. Under 1990-talet har minst ett dussin människor mördats i Sverige av politiska skäl och av personer med anknytning till nazistiska grupper.

1990 mördades en homosexuell man på en parkeringsplats i Göteborg. Gärningsmännen, två aktivister med anknytning till Nysvenska Rörelsen och Nordiska Rikspartiet, överföll honom med besinningslöst ursinne; obduktionen noterade ett 50-tal hugg med en bajonett.

1995 präglades av en serie uppmärksammade våldsdåd. Asylsökanden Gerard Gbeyo mördades i Klippan av en medlem i Riksfronten. Ishockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås mördades med ett stort antal knivhugg av en aktivist i nazigruppen Westra Aros SA. I Kungälv torterades 14-årige John Hron till döds av skinnskallar, och i Göteborg mördades konstnären Per Skoglund av två nynazister som misstänkte att han var homosexuell.

Några av dåden handlar om interna uppgörelser i de nynazistiska leden. På nyårsnatten 1995 torterades 17-årige Anders Gustavsson till döds i ett utrymt lager i närheten av Fryshuset i Stockholm. Mordet är fortfarande ouppklarat. Anders var aktiv i Sverigedemokraternas ungdomsförbund men umgicks bland nynazister. Polisen misstänker att han dödades av någon i umgängeskretsen.

Nynazistiskt våld handlar dock inte enbart om spektakulära mord och uppmärksammade bombdåd. Den vanligaste formen av högerextremt våld är ett sorts »vardagsvåld« som riktas mot invandrare, homosexuella och antirasistiska gräsrötter. Under 1990talet har tusentals sådana incidenter ägt rum, alltför ofta oanmälda och utanför den officiella statistiken.

Några typexempel från de gångna månaderna kan illustrera situationen. Den judiske dirigenten Ilya Stupel i Vellinge har misshandlats av nazister. En svensk man i Göteborg har fått ta emot sparkar och knytnävsslag sedan två nynazister förväxlat honom med en invandrare. En lesbisk kvinna i Malmö har utsatts för mordhot. I Haninge har »Gula villan«, där den antirasistiska gruppen Levande zon håller till, skadats av ett brandattentat. I Gävle har syndikalistiska Joe Hill-gården utsatts för ett sprängattentat och i Malmö placerades en bomb utanför Mikael Wiehes port. I Tensta avlossades ett skott genom vardagsrumsfönstret hos Kurdo Baksi, redaktör för tidskriften Svartvitt med Expo som granskar rasistiska och antidemokratiska våldsgrupper.

Uppräkningen skulle kunna förlängas avsevärt, men faktum kvarstår – svenska nazister bedriver en verksamhet som endast kan beskrivas som »lågintensiv terrorism«. I en bemärkelse skiljer sig extremhögern från samtliga andra politiska grupper – ingen annan ideologisk rörelse använder våld eller hot om våld som politisk kampmetod så otvunget och skrupelfritt som de militanta nazigrupperna.

Till detta ska fogas att rörelsen under hela 1990-talet varit i tillväxt. Tillväxten kan påvisas genom att rasistisk och antisemitisk propaganda ökat dramatiskt i form av hemsidor på Internet, propagandatidningar i fyrfärgstryck och genom vit makt-industrins

videofilmer och CD-skivor där Sverige är en av världens ledande producenter.

Tillväxten avspeglas även i Säkerhetspolisens senaste verksamhetsberättelse som visar att antalet rasistiska brott med koppling till vit makt-grupper nästan fördubblades 1998 jämfört med året innan. Sammantaget noterar den officiella statistiken omkring 2 000 rasistiska brott under 1998, varav drygt hälften kan kopplas till vit makt-grupper. Detta omfattar alla former av brottslighet från mord och grov misshandel till enstaka fall av olaga hot och trakasserier. Utanför denna statistik finns incidenter från skolor och lördagskvällar som aldrig polisanmäls och därmed aldrig redovisas i någon statistik.

Hur ska då den framväxande nynazismen bedömas? Utgör nazistiskt våld ett reellt hot mot det demokratiska samhället eller ska det – som ofta sker i det offentliga samhället – betraktas som isolerade incidenter? Nazismens budskap bygger, enkelt uttryckt, på två faktorer – våld och konspirationsteorier. För att förstå dagens nazister måste utomstående betraktare förstå något av dess historia under efterkrigstiden.

Att tänja samhällets gränser

»Vad gör en jude som tittar i en askkopp? – Släktforskar!«

Ett annat skämt:

»Hur får man in 60 judar i en Folkvagn? –Två där fram, två där bak och 56 i askkoppen«

Skämten är hämtat från den nazistiska domänen ProPatrias sida på Internet. Det är två av ett 40-tal liknande skämt under rubriken »Humor« och «Jude«. En liknade samling rasistiska vitsar finns under rubriken »Neger«.

För 20 år sedan – troligen så sent som för tio år sedan – hade publiceringen av så uppenbart grov antisemitisk propaganda varit otänkbar. Då skulle det ha blivit förstasidesrubriker i kvälls-

tidningarna. Politiker skulle ha reagerat. TV skulle ha haft debattprogram. Åklagare och polis skulle ha blivit inkopplade och den ansvarige utgivaren skulle ha blivit föremål för utredning, åtal och fällande dom. Så är fallet inte i dag. De senaste decenniet har en tydlig »liberaliseringsprocess« av attityderna mot rasistisk propaganda ägt rum i Sverige.

Processen bygger på två viktiga faktorer. En bidragande orsak till att den antisemitiska propagandan har kunnat växa sig stark är att det demokratiska samhället på 1990-talet inte förmått mobilisera tillräckligt motstånd. Ända fram till mordet på Björn Söderberg i oktober har t.ex. fackföreningsrörelsen och de stora folkrörelserna mestadels lyst med sin frånvaro, medan de etablerade partierna huvudsakligen nöjt sig med formella avståndstaganden. Kampen mot rasism och nazism har i viktiga avsnitt överlåtits till tämligen resurssvaga aktivistgrupper och gräsrotsorganisationer.

Bristen på motstånd från samhället har spelat extremhögern i händerna. För nazismen har denna period handlat om att tänja gränserna för vad som är tillåtet och återerövra förlorat ideologiskt territorium. De har också varit framgångsrika i bemärkelsen att den absoluta merparten av grov antisemitisk propaganda och annan rasism sällan polisanmäls och än mer sällan leder till utredning och fällande dom.

Bristen på utredning beror inte på att det är svårt att hitta ansvariga utgivare bakom hatpropagandan. Domänen ProPatria i exemplet ovan tillhör en känd och identifierbar person som i flera år figurerat i nazistiska sammanhang på Internet.

ProPatrias hemsida på Internet är varken den enda eller den värsta i sitt slag, utan endast en i mängden och närmast en dussinprodukt. Det finns i dag fler öppet antisemitiska sidor än någonsin tidigare på Internet och nya hemsidor tillkommer med hela tiden. Hittills har inte en enda ansvarig utgivare åtalats och fällts för rasistisk propaganda på Internet.

Bristen på intresse för exempelvis ProPatria ska jämföras med den behandling som drabbade t.ex. Einar Åberg på 1950-talet och Ditlieb Felderer på 1970-talet, dåtidens mest namnkunniga producenter av antisemitisk propaganda. Åbergs verksamhet upp-

märksammades i internationell press där Sverige omnämndes som »nazistiskt propagandacentral«. Ansedda tidningar som Times och Le Monde ägnade ledarstick till att fördöma verksamheten. Felderers utskick av hatbrev till judiska organisationer utomlands gav upphov till internationella protester och utmynnade i en rättegång med fällande dom. Fortfarande i slutet av 1980-talet väckte Ahmed Rami och Radio Islam avsevärd uppmärksamhet i den svenska debatten.

Det är heller inte så att propagandan blivit »mjukare« eller »mer försiktig«. Tvärtom är den hatpropaganda som i dag sprids genom Internet och exempelvis tidningar som Nordland, Den Sanne Nationalsocialisten, Blood & Honour, Folktribunen m.fl., helt jämförbar och i många fall väsentligt grövre än den propaganda som Åberg och Felderer ägnade sig åt.

Detta kan bara betyda en sak, nämligen att personer som bedriver antisemitisk hatpropaganda under 1990-talet har lyckats tänja gränserna för samhällets toleransnivå. Antisemitisk propaganda av ett slag som var otänkbar för 20 år sedan är i dag så vanligt förekommande att polis och åklagare inte längre finner det lönt att utreda och att massmedia och politiska organisationer inte längre ids påtala den.

Judehatets teoretiker har därmed tilldelats en för ett rättssamhälle besvärande status av ansvarsfrihet för kriminella handlingar.

Judehatet – en ideologisk hörnsten

Antisemitismen förblir grundbulten i nazismens ideologiska bagage. Teoriernas form och innehåll kan variera från grupp till grupp, men kan enkelt sammanfattas i påståendet att »judarna« på olika sätt konspirerar för att dominera eller förinta den vita ariska rasen. Så löd teserna i 1930-talets propagandablad och så lyder teserna än i dag.

Efter andra världskriget – efter Förintelsen – var avskyn för nazismen så utbredd att antisemitismen helt enkelt inte hade något politiskt marknadsvärde.

Det innebar inte att nazismens judehat upphörde, bara att den inte längre var gångbar bland de nazistiska grupper som hyste hopp om politisk överlevnad. Judehatet plockades därför bort från den offentliga propagandan och förpassades till interna möten. I den nazistiska pressen ersattes ordet jude av lämpliga kodord som »kosmopoliter«, »internationalister« och – från 1960-talet – »sionister«. Nazistiska veteraner och framträdande ideologer som odlade judehat långt före andra världskriget – svensken Per Engdahl är ett utmärkt exempel – bytte kostym och förnekade att de någonsin varit antisemiter. Att öppet framträda som antisemit var liktydigt med att riskera att stämplas som sinnessjuk.

För de ståndaktiga veteraner som vägrade ge slaget förlorat handlade det under årtiondena närmast efter kriget i huvudsak om överlevnad. Nazismen i Europa formerade sig i ett obskyrt sektlandskap, fjärran från de masspartier som präglat 1930-talet. I många fall, däribland i Sverige, samlades trofasta nazister i obskyra politiska klubbar och »rojalistiska sällskap« som kamouflerats med en nödtorftigt demokratisk täckmantel.

På 1950-talet gjordes några ambitiösa försök att reorganisera nazistiska partier. Det bäst kända av dessa är Nordiska Rikspartiet (NRP), som lever kvar än idag. Någon massrörelse var det sannerligen inte fråga om. NRP har under åren lopp som bäst samlat några hundratals aktivister. Partiledarna har i mångt och mycket uppfattats som operettfigurer som med få undantag saknat förmåga att attrahera ungdomar, och med åren har medelåldern obönhörligt krupit uppåt. NRP:s viktigaste insats har i stället varit att tjänstgöra som politisk skola och länk mellan det förflutna och dagens naziströrelse.

För 20 år sedan var NRP det mest förskräckliga exemplet på svensk nynazism. Jämfört med i dag måste partiets propaganda betraktas som ytterst beskedlig. I slutet av 1970-talet var antisemitismen ännu så tabubelagd att inte ens de som med den tidens mått betraktades som de mest vildsinta nazister vågade framträda öppet som judehatare. I en årgång av NRP-pressen från mitten av 1970-talet är det svårt att över huvud taget hitta ordet jude i texten; vid enstaka tillfällen förekommer antisemitiska kodord som »kosmopolit« eller »internationell kapitalist«. Merparten av

artiklarna består av historiska betraktelser eller partiledarens funderingar kring svensk jordbrukspolitik eller liknande ämnen.

I dag består i stort sett vilken nazistisk tidning som helst sida upp och sida ned av den grövsta och mest vämjeliga antisemtiska hatpropagandan. I dag är propagandan varken dold eller försiktig.

Under 1990-talet har extremhögern på ett tydligt sätt alltmer delats i två läger. Den ena gruppen uppträder i slips och kavaj och söker vinna gehör för sina idéer bland väljare i olika länder. Till denna krets räknas stora partier som franska Front National och italienska Alleanza Nazionale, liksom Sverigedemokraterna på vår hemmaplan. Den andra gruppen, den organiserade nynazismen, är numerärt mindre men går mot ökad militans och våldsretorik.

Sammanfattningsvis kan det fastslås att det fortfarande är utomeuropeiska invandrare och zigenare som utgör de vanligaste måltavlorna för fysiska attacker i Europa, men att antisemitismen under 1990-talet åter blivit det absolut viktigaste ideologiska inslaget i hatpropagandan. Detta är en tendens som går rakt genom hela Europa. Den är mest uttalad i de mest militanta nazigrupperna, men den har redan fått avläggare bland de »respektabla grupperna«.

Att antisemitismen tonades ned efter kriget innebar inte att den försvann från den ideologiska menyn. Under hela efterkrigstiden har den levt vidare som en försåtlig underström, men bara ett fåtal kompromisslösa nazister – vanligen ökända stollar – har vågat framträda offentligt som antisemiter. I politisk bemärkelse har de varit betydelselösa, men de har fyllt en funktion som bevarare av traditionen.

Typexemplet från 1950-talet är återigen Einar Åberg, vars antisemitiska flygblad och pamfletter väckte uppmärksamhet och bestörtning i hela Europa. Einar Åberg kan också tjänstgöra som mätare på att en vindkantring faktiskt ägt rum. Mot bakgrund av den flodvåg av antisemitiska budskap som i dag väller över Europa i form av vit makt-musik, tidningar, radioprogram och videofilmer framstår Åbergs antisemitiska nidskrifter som nästan harmlösa.

En annan skillnad är att det politiska och kulturella etablissemanget i Europa inte i motsvarande grad reagerar på antisemitisk propaganda som skedde i fallet Einar Åberg. Om till exempel

Ahmed Rami hade varit verksam med Radio Islam på 1950-talet, eller om Nordland då hade publicerat sin beryktade hatskrift om familjen Bonnier, skulle ledarskribenter, författare, jurister och politiker ha skrivit petitioner till svenska regeringen och krävt åtgärder mot den nazistiska hatpropagandan.

En orsak till denna bristande respons bland dagens intellektuella är självfallet att judehatets propagandister inte längre är begränsade till en enstaka Einar Åberg, en Colin Jordan, en Francis Parker Yockey och några dussin andra beryktade nazister som på 1950-talet gemensamt kunde avfärdas som politiska stollar.

Dagens judehatare är betydligt fler. Den antisemitiska propagandan är inte längre begränsad till små rännilar från isolerade pennor. I stort sett varje land i Europa, inte minst i Skandinavien, håller sig i dag med ett flertal välorganiserade antisemitiska hatgrupper med förbluffande stora ekonomiska resurser.

Skillnaden är också påtaglig vad gäller attityderna hos antisemiterna själva. Under åren efter kriget och fortfarande långt in på 1980-talet, var judehatet något som de nazistiska propagandisterna själva försökte distansera sig från. Ytterst få naziledare framträdde med ett öppet antisemitiskt budskap och när massmedia fokuserade intresset på någon sådan grupp drog de sig snabbt undan uppmärksamheten.

Dagens antisemiter från Ahmed Rami till Nordland och Nationalsocialistisk Front skäms inte över sitt judehat. Tvärtom; de uppträder med självförtroende och stolthet när de hävdar att »Hitler hade rätt«.

Revisionismen – en isbrytare

Den nazistiska historierevisionismen är den gren av antisemitismen som ägnats mest uppmärksamhet sedan kriget. Till skillnad från de vanliga politiska aktivisterna har revisionisterna som bekant specialiserat sig på att framträda som »objektiva« och »seriösa« forskare. Deras syfte har heller inte i första hand varit att underblåsa antisemitismen, utan att rentvå Hitler och skapa en mystik kring och tvivel på att Förintelsen ägt rum.

Revisionismens framgångar har varit blandade. Revisionisterna vet att de inte kommer att kunna påverka attityderna hos den äldre generationen i nämnvärd utsträckning och har därför till stor del inriktat sin verksamhet på ungdomar. Bitvis har de nått framgång. Den uppmärksammade rapporten från CEIFO om ungdomarnas attityder till demokrati och rasism som publicerades 1997, visar att förbluffande många svenska ungdomar inte är helt säkra på att Förintelsen verkligen ägt rum.

Någon liknande undersökning från tidigare år existerar inte, men det hade onekligen varit intressant att i dag kunna jämföra med statistik från till exempel 1970-talet. Gissningsvis – även om det är en spekulation – hade antalet ungdomar som då tvivlade på Förintelsen varit försvinnande blygsamt.

När det gäller den nazistiska revisionismen – kampen om historieskrivningen om andra världskriget – har svenska myndigheter gjort en stor insats i form av regeringens initiativ till projektet Levande historia. Projektet är unikt i Europa och har förhoppningsvis bidragit till att minska förvirringen kring Förintelsen.

Två personer som på senare år i allra högsta grad arbetat för att förankra nazistisk historierevisionism i Skandinavien är Ahmed Rami i Sverige och Alfred Olsen i Norge. Det intressanta är att de var för sig brutit med merparten av de internationella revisionisternas traditionella attityder. Till skillnad från till exempel den franske historierevisionisten Robert Faurisson och engelsmannen David Irving, som ansträngt sig för att inte förknippas med nazism och antisemitism, så har varken Rami eller Olsen någonsin försökt dölja att judehatet är den främsta drivkraften. Deras teser och propaganda har därför blivit ett viktigt tillskott till den nazistiska rörelsens propaganda.

Just Ahmed Rami, som ju är född i Marocko, utgjorde länge ett pikant rasmässigt dilemma för nazismen. När Rami i början av 1990-talet åtalades för hets mot folkgrupp för sina sändningar i Radio Islam förblev merparten av den nazistiska rörelsen tyst. Först efter 1992, då Rami redan avtjänat sitt straff, började hyllningarna komma. Tommy Rydén, då ledare för den lilla sekten Kreativistens Kyrka, framträdde i Radio Islam och 1993 ställde

medlemmar ur den nazistiska gruppen Riksfronten upp som Ramis livvakter under ett av Robert Faurissons besök. 1996 publicerade Nordland en lång intervju med Rami.

I dag har Ahmed Ramis stjärna dalat, men i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var han en av de viktigaste isbrytarna för den ideologiska antisemitismen. Han lyckades bryta det tabu mot antisemitisk propaganda som rörelsen i flera decennier inte vågat uttrycka tydligt.

I Sverige kan nynazismens ideologiska fokusering på judarna sägas ha inletts i mitten av 1980-talet. En tidning som gick i bräschen för den nya antisemitismen var Vit Rebell, en knappt läsbar köksbordsprodukt som klistrades ihop av en grupp nynazistiska skinnskallar i Södertälje. Vit Rebell ersattes så småningom av tidningen Storm, som under en period var språkrör för Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Storm omvandlades i sin tur till tidningen Nordland, under ett par år vit makt-musikens flaggskepp i fyrfärgstryck och med professionell layout. Kunskaperna i layout bjöd Stockholms stad på, då man inom ramen för Fryshusets verksamhet gav några av de viktigaste aktörerna i VAM kurser i desktop publishing och datakunskap. Nordland har också varit en av de mest framträdande aktörerna i försöken att blåsa liv i klassisk antisemitism.

Vid sidan av Nordland framträder Nationalsocialistisk Front (NSF) som den viktigaste bäraren av öppet judehat i Sverige. Det var NSF som inför Kristallnatten den 8 november 1997 i Stockholm genomförde den första specifikt antijudiska demonstrationen i Sverige sedan andra världskriget. Parollerna var tydliga: »Krossa judarnas makt« och »Krossa demokratin«.

Drygt 120 uniformerade och delvis maskerade NSF-aktivister marscherade från Norra Bantorget till Medborgarplatsen med uppehåll framför SJ där två appelltal hölls. Talarna bestod av Björn Björkqvist, NSF:s »propagandaminister«, och en av de nynazister som nu synas i utredningen om mordet på Björn Söderberg. Han är den unge nynazist som arbetade på ett varulager och avskedades sedan Söderberg påtalat det olämpliga i att han blivit förtroendevald i den lokala Handelsklubben.

Demonstrationen väckte upprörda känslor av flera skäl. Dels på grund av att det var den första officiellt utlysta antijudiska demonstrationen sedan kriget. Demonstrationen var dessutom illegal – dvs. den saknade polistillstånd. Trots detta agerade polisen handfallet och uppträdde närmast som demonstrationsvakter. Dels därför att då polisen äntligen ingrep så skedde det i form av ett våldsamt angrepp mot de ca 100 antirasister som försökte hålla en likaledes illegal motdemonstration. Debatten i massmedia de följande dagarna blev en pinsam affär för polisen.

Demonstrationen på Kristallnatten 1997 kan tolkas på flera sätt, men en sanning kvarstår. Försvaret av svensk demokrati denna dag då nynazister marscherade från LO-borgen till Medborgarhuset hade överlåtits till en liten grupp antirasister. De stora folkrörelseorganisationerna, LO, det då aktuella Europaåret mot rasism och de etablerade partierna var frånvarande.

För 20 år sedan, förmodligen fortfarande så sent som i början av 1990-talet, hade NSF:s demonstration varit otänkbar. Den hade utan tvekan varit otänkbar på 1930-talet då dåvarande SSU-basen Torsten Nilsson, sedemera försvars- och utrikesminister, med viss auktoritet mobiliserade antinazistiska motdemonstrationer. I dag är motståndet inte lika självklart då judarna åter utmålas som »huvudfienden«.

Del av kulturarvet

På 1920- och 1930-talet var antisemitismen en del av det europeiska kulturarvet. För många människor som aldrig skulle ha kommit på tanken att definiera sig själva som »nationalsocialister« var det självklart att betrakta judarna med om inte öppen fientlighet så åtminstone misstänksamhet.

I den bemärkelsen hade antisemitismen byggts in som en del av tvåtusen år av europeisk historia. Det är därför inte ovanligt att i helt vanliga romaner från 1920-talet, t.o.m. i romaner som är politiskt fientliga till nazismen, hitta beskrivningar av judar i mer eller mindre samma stereotypa form som hos nazisterna.

Den kulturella antisemitismen var en viktig orsak till att nazismens antisemitism fick ett sådant genomslag och faran ligger i om antisemitismen åter får spridning utanför nynazismens led.

Att dogmatisk antisemitism kan framföras av en Ahmed Rami eller grupper som Nordland eller Nationalsocialistisk Front är inte överraskande. Att aktivister i dessa grupper sprider judehat på hemsidor på Internet är heller inte överraskande.

Men tendensen de senaste åren är att antisemitismen nu också börjar få spridning utanför den militanta nynazismens led. Först på kö står ett antal »respektabla rasister« i populistiska och allmänt invandrarfientliga grupper. Utmärkande för flera av dessa grupper är att de söker samma respektabilitet som de etablerade och försöker profilera sig som »förnuftiga nationalister«.

Det är självfallet inte så att dessa grupper kommer att göra en dramatisk politisk kursändring och plötsligt uppträda som öppna antisemiter. De flesta av de »respektabla« aktivisterna skulle hellre dö än att ertappas som antisemitiska propagandister. Ändå är det uppenbart att de inte kan hålla rågången till nazigruppernas propaganda – vilket för all del inte är så konstigt eftersom aktivister från gränslandet mellan populismen och nazimen alltid utgjort deras enda egentliga källa till rekrytering av nya aktivister.

Terrorism som kampmetod

När nazismen vädrar morgonluft och börjar försöka bygga politiska organisationer stöter den omedelbart på ett antal specifika problem. Nazismen är fortfarande så tabubelagd att de små partibildningarna knappast kan hoppas på att utveckla en massrörelse och vinna avgörande framgångar i politiska val.

De högerextremister som insett detta dilemma har anpassat sig till sakernas tillstånd och valt att etablera sina organisationer i så respektabel kostym som möjligt. Som sådana har de nått oerhörda framgångar i Europa under 1990-talet.

Jean-Marie Le Pen, som på 1970-talet framstod som en karikatyr på en misslyckad högerpopulist och som bäst samlade några promille av rösterna i valet till nationalförsamlingen, slog

plötsligt igenom och har på 1990-talet fått upp till 15-20 procent av rösterna. I Italien har Mussolinis gamla parti, numera Alleanza Nazionale under ledning av Gianfranco Fini, upplevt en renässans och tillsammans med koalitionspartnern Forza Italia till och med suttit i regeringsställning under några månader 1994. I Österrike har Jörg Haider och hans Frihetliga parti skördat massiva framgångar i allmänna val, liksom Vlaams Blok i Belgien.

Att en vindkantring ägt rum i europeisk politik är svårt att förneka. Samtliga dessa partier som i dag har miljoner väljare bakom sig är sådana som vi gemensamt på 1970-talet avfärdade som hopplösa stollepartier i de politiska sekternas utmarker. Hade någon för 25 år sedan föreslagit att 1999 skulle ungfascisten Gianfranco Fini vara ledare för ett av Italiens viktigaste partier så skulle påståendet ha mötts av ett gapskratt.

Den politiska demarkationslinjen mellan den öppna nynazismen och den »respektabla« extremhögern är ofta flytande. I sak skiljer sig inte de två grenarnas budskap nämnvärt, däremot finns stora skillnader i form och politisk taktik. Le Pen, liksom aktivisterna i exempelvis Nordland eller Nationalsocialistisk Front, säger sig värna den »europeiska kulturgemenskapen« och vara motståndare till »EU och överstatliga lösningar«. Båda grenarna förespråkar ett etniskt homogent Europa. Skillnaden består i att medan politiker som Le Pen och Gianfranco Fini undviker att tala om exakt hur denna etniska rensning ska åstadkommas så är de militanta nazigrupperna betydligt mer frispråkiga.

Med risk för att generalisera kan den militanta nazismens världsbild sammanfattas i tre punkter:

* Det pågår en omfattande social, ekonomisk och politisk konspiration mot den vita rasen. Konspirationen har i dag i tysthet antagit formen av ett omfattande inbördeskrig. Insatsen är hög; det handlar om den vita rasens överlevnad.

* Bakom konspirationen står den ariska rasens arvsfiende – judarna, och dess agenter som »styr Sverige och andra västländer«.

* Kriget kan bara vinnas genom att den vita rasen slutgiltigt förintar sin fiende. Detta kan endast ske genom väpnad militär kamp. Det är en strid där ingen pardon kan ges eller tas.

Det var av exakt dessa politiska skäl som Timothy McVeigh utförde bombattentatet mot en federal byggnad i Oklahoma City som 1995 skördade 170 liv, och det är exakt denna världsbild våra svenska naziteoretiker år efter år trummar ut i sina tidskrifter, sin vit makt-musik och på sina hemsidor på Internet.

Myndigheter har en tendens att avfärda högerextrema terrorister som »ensamma galningar«. Det tycks finnas ett inbyggt motstånd mot tanken att nazister faktiskt menar allvar då de hävdar att de ska krossa det demokratiska samhället. Det finns en enkel förklaring till detta: en »ensam galning« är mindre oroande och enklare att förklara än möjligheten att nazister faktiskt bedriver organiserad terrorism över gränserna.

Utvecklingen som leder fram till skotten i Sätra bör dock inte komma som någon överraskning.

Nazismen har, historiskt sett, alltid använt terrorism som kampmetod. Under efterkrigstiden har extremhögern bestått av isolerade små sekter som ansträngt sig att tona ned den mest våldsamma retoriken. Terrorismen har efter kriget av uppenbara skäl varit lågmäld, stundom knappt skönjbar, men de som gjort sig besväret att skrapa på ytan har lätt kunnat hitta kopplingar till organiserat våld.

Spänningens strategi

Terrorismen tog fart igen med en serie blodiga terrordåd i Italien på 1960-talet. Det första större attentatet var massakern i Milano 1969, då ett 20-tal personer dödades vid ett bombdåd mot en jordbrukarbank. Attentaten kulminerade med bombningen av järnvägsstationen i Bologna 1980, då närmare 100 människor dödades.

Den italienska terrorismen byggde på den så kallade »spänningens strategi«, en teori som lanserades av den fascistiska kampgruppen Ordine Nuovo, Ny Ordning. Genom blind, anonym

terror försökte Ordine Nuovo skapa ett kaos i Italien som skulle driva fram en statskupp. Fascistiska aktivister infiltrerade gärna vänstergrupper eller skapade egna »anarkistiska kampceller« som tog på sig ansvaret för dåden. Interna dokument från början av 1970-talet definierar målsättningen:

Den första av våra åtgärder måste vara att skapa kaos i statsapparaten (och) krossa regeringens maktstruktur. (...) Vi måste agera genom domstolar såväl som kyrkan i syfte att påverka den allmänna opinionen och påvisa den legala maktapparatens brister och inkompetens. Detta kommer att framställa oss som den enda kraft som kan åstadkomma en social och politisk lösning på problemet.

Den italienska terrorismen misslyckades med sitt uppsåt, men hundratals människor dödades i terrorn och åtminstone ett försök till statskupp genomfördes 1970.

Efter massakern i Bologna 1980, som krävde 90 liv, inleddes en klappjakt på terrorister i Italien. En grupp efterlysta fascister från det så kallade Nationella Revolutionsavantgardet (NAR) under ledning av Roberto Fiore, valde att gå under jorden och lämna Italien. Fiore och hans gäng dök några år senare upp i England, där de fick hjälp av den hemlighetsfulla nazigruppen League of St Georges.

Gruppen – ett 20-tal aktivister – hamnade så småningom i engelsk domstol, som dessvärre avslog en italiensk begäran om utlämning. Fiore och hans kumpaner blev därefter »rådgivare« till engelska National Front.

Italienarna var föga imponerade av de »mjäkiga och amatörmässiga« engelska kollegorna, men tog sig an uppgiften att ingjuta nya revolutionära teorier. Några av de yngre ledarna för National Front lyssnade uppmärksamt. En av dem var Derek Holland, som i mitten av 1980-talet författade skriften Den politiske soldaten. Pamfletten översattes till svenska av Bevara Sverige Svenskt (BSS), föregångaren till Sverigedemokraterna. Hollands skrift, som fortfarande säljs av flera grupper, ställer kravet att rörelsens medlemmar måste fostras till hängivna »soldater«, snarare än vanliga aktivister.

I mitten av 1980-talet började europeiska militanter hämta ideologisk näring från den amerikanska extremhögern, som producerat dussintals handböcker i »raskrigets« teori och praktik. »Bibeln« är boken Turner Diaries, som skrevs i slutet av 1970-talet av William Pierce, ledare för nazigruppen National Alliance. Turners dagbok är en roman som handlar om hur en underjordisk »arisk« gerilla inleder den väpnade kampen mot »judar och rasförrädare«. Turner Diaries fungerar som en sorts handbok i konsten att bedriva terrorism. Boken har blivit en naziklassiker som tryckts i dussintals upplagor.

En av de som hämtade inspiration från Turner Diaries är just oklahomabombaren Timothy McVeigh. En identisk kopia av bomben som McVeigh använde finns beskriven i Turner Diaries.

Terrorismens teorier har utvecklats steg för steg de senaste 20 åren. I Italien formulerades begreppet »tredje positionen« – varken kapitalism eller kommunism, utan fascism. De italienska fascisterna var mer intresserade av frågor om makt och stat än av traditionell rasbiologi. När idéerna fick fotfäste i norra Europa genom engelska National Front fick rasismen en mer framträdande roll. Amerikanerna bidrog med att tillföra judehat och antisemitiska konspirationsteorier.

Turner Diaries hävdar alltså att judiska agenter i hemlighet styr

västvärldens maktorgan. Regeringen – vare sig det är Bill Clinton i USA eller Göran Persson i Sverige – kallas ZOG, en förkortning för »sionistisk ockupationsregering«, som »i hemlighet arbetar för att förstöra den vita ariska rasen«. De militanta grupperna hävdar att enda sättet att bekämpa ZOG är att utlösa RAHOWA, en förkortning för Racial Holy War, dvs. det heliga raskriget.

Måltavlorna för terrorismen förskjuts därmed. Huvudfienden är inte längre enskilda invandrare eller ens enskilda judar, utan rätt och slätt demokratin och själva statsmakten i USA och Västeuropa. Det är därför svenska nynazister uppmanas att skjuta poliser, politiker och journalister.

I USA bildades i början av 1980-talet en underjordisk kampgrupp, Orden, som hade till målsättning att inleda raskriget. Orden hade ca 200 medlemmar och byggdes upp med Turner

Diaries som förlaga. För att skapa en krigskassa rånade Orden

banker. De upprättade också en dödslista över »ZOG-agenter« som skulle utplånas. Det mest kända offret för terrorismen blev Alan Berg, en judisk radiopratare i Denver, Colorado, som sköts utanför sin bostad 1984. Mördarna, Bruce Carrol Pierce och David Lane greps efter en omfattande polisjakt och dömdes så småningom till hundraåriga fängelsestraff.

Orden krossades i mitten av 1980-talet. Ledaren, Robert Mathews, dödades efter en eldstrid med FBI-agenter. Han har därefter blivit en av rörelsens viktigaste martyrer. Buford Furrow, som uppmärksammades i samband med att han sköt barn på ett judiskt daghem i Los Angeles i sommar, var för övrigt gift med Debbie Mathews, Robert Mathews änka.

I Sverige fick Orden i början av 1990-talet en avläggare i form av Vitt Ariskt Motstånd (VAM), som i likhet med den amerikanska förlagan plundrade vapenförråd och rånade banker för att finansiera det »heliga raskriget«.

Leaderless Resistance

Både amerikanska Orden och svenska VAM misslyckades. En rad aktivister greps och dömdes till fängelsestraff – i USA till fängelse mellan 40 och 90 år, i Sverige till några månader eller några års fängelse.

Inom den militanta rörelsen drog man vissa slutsatser. Det var inget fel på målsättningen att »förinta ZOG«, men staten – dvs. polismakten – var för stark för att kunna utmanas genom ett öppet gerillakrig.

Näste skrivbordsrevolutionär som tog itu med uppgiften att ge terrorismen en ny inriktning var Louis Beam, en av ledarna för rasistorganisationen Ku Klux Klan i USA. Beam formulerade ett koncept som han kallade för »leaderless resistance«, dvs. motstånd utan ledare.

Beam förespråkar en sorts spontan terrorism som utförs av »hängivna och övertygade politiska soldater«. Terrorismen kan omfatta alla sorters våldshandlingar – bombdåd mot domstolar och polisstationer, brevbomber mot politiker, mord på »rasförrädare«.

Till den sista gruppen räknas självfallet journalister som Peter Karlsson och Katarina Larsson.

Fördelen med »leaderless resistance«, hävdar anhängarna, är att terrorismen inte organiseras av en specifik grupp och inte har formella ledare. ZOG:s agenter – polisen – får därmed svårt att identifiera och gripa förövarna. Terrorismen blir en anonym handling, något av en »folkrörelse«, som »skapar fruktan i samhället«.

En av de personer som brukar framhållas som förebild för »leaderless resistance« är lasermannen, John Ausonius, som sköt tio invandrare och dödade en under sina härjningar i början av 1990-talet. I rörelsen tillverkades snabbt t-tröjor med budskapet »Lasermannen – en ljuspunkt i mörkret«.

När den militanta rörelsen övergav VAM-konceptet omkring 1993 återstod frågan om hur kampen skulle finansieras. Bankrån var inte längre aktuellt, åtminstone inte som huvudinkomstkälla. Polisen var för skicklig att lägga pussel och alltför många raskämpar blev »politiska fångar«.

När vit makt-musiken slog igenom 1993 löstes finansieringen. CD-försäljningen blev en lukrativ inkomstkälla och flera av de grupper som predikade militant kamp omvandlades till produktionsbolag. Det viktigaste av dessa, organisationen kring VAM och tidskriften Storm omvandlades till vit makt-företaget Nordland.

Ett annat företag är Ragnarock Records i Helsingborg, en av de största producenterna av vit makt-musik och hatpropaganda i Europa. Ragnarock Records är egentligen ett samlingsnamn för ett tiotal olika företag som säljer allt från videofilmer till Hitlermonografier, terroristmanualer och survivalistknivar. Den politiska organisationen bakom Ragnarock är Blood & Honour/ Scandinavia och Combat 18 International.

Blood & Honour bildades ursprungligen som samlingspunkt för skin-headrörelsen i England på 1980-talet, men övertogs i början av 1990-talet av terroristgruppen C18; siffrorna står för bokstäverna A H, det vill säga Adolf Hitler.

C18 propagerar en blandning av organiserad terrorism och »leaderless resistance«. Gruppen var som starkast i mitten av 1990talet, men har de senaste åren fått stora problem med engelska myndigheter. Den förre C18-ledaren Charlie Sargent har dömts till

livstids fängelse för mord, och organisationen styrs nu av Will Browning som propagerar för bombkampanjer i hela Europa.

C18-aktivister har genom årens lopp genomfört våldsamma överfall på både antirasister och oppositionella inom nazirörelsen. Organisationen ligger bakom flera av de senaste årens brevbombskampanjer. I takt med att den engelska polisen ökat pressen mot C18 har organisationen krympt och har i dag knappt 20 medlemmar i London. Att de är så få bekymrar dock inte ledarna; sedan några år har de varit sysselsatta med att flytta hela verksamheten utomlands, främst till Ragnarock Records i Helsingborg och till videoföretaget NS88 i Danmark.

Ragnarock, eller rättare sagt Blood & Honour/Scandinavia, är därmed i dag politiskt och organisatoriskt centrum för den mest våldsamma nynazistiska strömningen i Europa.

»Blue pigs and red scum«

Det finns ingen större orsak att tvivla på vilken politik Blood & Honour i Skandinavien svärmar för. Genom sina skrifter, vid tal på möten och på sin hemsida på Internet manar organisationen till »leaderless resistance« och våldsam kamp mot demokratin.

I juni i år, några dagar före bilbombningarna i Nacka och Malmö, gjorde polisen i Danmark ett tillslag mot ett hus på Langeland, som tjänstgjort som lager och hemlig möteslokal för Blood and Honour. Flera personer greps. En av ledarna, norrmannen Erik Blücher, fördömde polisinsatsen som ett typiskt statligt övergrepp.

Blood & Honours hemsida var mer frispråkig. Under rubriken »Red scum and blue pigs« pekades huvudfienden ut. Det var dels de antirasistiska demonstranter, »red scum«, som dykt upp på Langeland, dels de poliser, »pigs in blue«, som deltagit i räden mot byggnaden. Blood & Honour drar sig heller inte för att öppet hota poliser som ingriper mot organisationen. Så här beskrivs danska polisens ingripande mot huset på Langeland:

ZOG:s blå maffia slog till. Det var rena trakasserier som kryddats med lite terror. Ruben, vokalist i (det svenska bandet Hets mot

Folkgrupp) blev allvarligt misshandlad, men vi lyckades ta ett foto av svinet i blått och en vacker dag hoppas jag att Arisk rättvisa ska skipas

Dubbelmordet på två poliser i Malexander hyllas på följande sätt:

Eldstriden mellan nationalsocialister som befriade bankfonder och ZOG-trupperna är en rättvis hämnd för polisens mord på patrioten Martin Krusell i Malmö 1991.

B&H uttalar sig även om bilbomben mot Peter Karlsson och Katarina Larsson i Nacka:

Bombningen av journalisten Peter Karlsson var (...) en helt berättigad handling i självförsvar...

I snart 15 år, sedan de första stenciltidningarna utkom i mitten av 1980-talet till dagens Info-14 och Blood & Honour/Scandinavia, har svenska nazister predikat våld och terrorism mot den förhatliga demokratin. Fienden definieras som judarna och dess agenter – poliser, politiker, lärare, journalister och andra »rasförrädare«. Genom sin »underrättelsetjänst«, Anti-AFA, kartlägger nazisterna individuella fiender som snabbt blir måltavlor för mordhot och i värsta fall våldsdåd. Aktivisterna har försetts med en uppsjö av konspirationsteorier, hatpropaganda och bombmanualer. Rånare och våldsverkare från rörelsen beskrivs som förebilder och hjältar, och hyllas som »politiska krigsfångar i ZOG:s gulager«. Gång på gång har rörelsens ledare försäkrat att det enda som kan rädda Sverige från den judiska konspirationen är ett heligt raskrig.

Ingen bör vara förvånad över att de också försöker förverkliga sina drömmar.

Författarpresentation

Stieg Larsson är journalist och har i 20 år arbetat på TT. Han är tillsammans med Anna-Lena Lodenius medförfattare till boken Extremhögern (Tidens förlag 1994) och en av grundarna till tidskriften Expo.

.

Bemötande av främlingsfientliga och populistiska partier i kommuner och landsting

Anna-Lena Lodenius

Sverige saknar stora främlingsfientliga partier i riksdagen. Vi har ingen motsvarighet till Front National i Frankrike, Freiheitspartei i Österrike eller Fremskrittspartiet i Norge som samtliga hör till de största partierna i sina respektive länder. Detta är egentligen ganska anmärkningsvärt, men frågan är om svenskar verkligen är så mycket mindre främlingsfientliga än medborgare i andra länder i Europa. Detta är omöjligt att veta så länge det saknas undersökningar där man ställt frågorna på ett sådant sätt att det går att göra jämförelser.

De mest omfattande svenska studierna av attityder till flyktingar och invandrare genomförs vid CEIFO på Stockholms universitet. Dessa har endast upprepats i ett land: Finland. Där uppmättes avsevärt negativare attityder, trots att landet tagit emot betydligt färre flyktingar än Sverige. Detta visar vad forskarna redan tidigare kunnat konstatera: det finns inte något automatiskt samband mellan invandringsfientlighet och en hög andel invandrare. 1

1 Ceifo-rapporterna har i huvudsak genomförts av Anders Lange och

Charles Westin. Se även: Lodenius, Anna-Lena & Wingborg, Mats: ”Svenskarna först?: Handbok mot rasism och främlingsfientlighet”.

Andra mer bristfälliga studier har gett skilda resultat vad gäller svenskars inställning i förhållande till omvärlden. En nyligen publicerad EU-barometer påvisar t.ex. att rasistiska föreställningar är mindre vanliga i Sverige än i andra länder. Svagheten i undersökningen är att man bett intervjupersonerna själva avgöra i hur hög grad de anser sig vara rasister. Man kan därför misstänka att testet snarare visar hur laddat själva ordet rasism blivit i Sverige. Sannolikt är det så att svenskar klär hatet i en annan språkdräkt, här talar man hellre om kulturella, etniska eller religiösa skillnader.

Ett tecken på att främlingsfientliga åsikter har fått fäste även i vårt land är att partier med sådana åsikter är på frammarsch på lokal nivå, i kommuner och landsting. Än så länge har de vunnit måttliga segrar, men för varje val kapar de åt sig allt fler röster och mandat. Deras ställning på 90-talet är starkare än någon gång tidigare sedan 40-talet.

Under beteckningen främlingsfientliga partier ryms i själva verket flera olika typer av partier. Inga renodlade nazistpartier har ställt upp i valen på senare år, och deras valframgångar daterar sig ända tillbaks till 30-talet. Inte ens då var de särskilt stora.

De svenska nazisterna hade sina största valframgångar kring 1934-36. I 1936 års riksdagsmannaval fick Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (de s.k. Lindholm-nazisterna) cirka 17 500 röster, vilket motsvarade 0,6 procent av rösterna. Totalt fick nazistiska partier ungefär 0,7 procent av rösterna. (Det är värt att notera att de var betydligt större i några av storstadslänen, i Göteborg hade de 2,6 procent och i Stockholm 1,8.)

I samma val ställde även det nationalistiska Nationella Förbundet upp och fick 26 750 röster, motsvarande 0,9 procent. Dessutom hade de svenska nazisterna över 100 kommunala mandat vid den här tiden (det är svårt att få fram en exakt siffra eftersom de ställde upp under så många olika partibeteckningar).2

Stockholm: Atlas, 1999. Boken är en genomgång av rasistiska och främlingsfientliga argument.

2 Lööw, Heléne: ”Hakkorset och wasakärven: En studie av national-

socialismen i Sverige 1924-1950” s. 270. Göteborg universitet: Avhandling från Historiska institutionen, 1990:2.

Under efterkrigstiden har de svenska nazistpartierna haft en nedtonad roll. Det traditionella nazistpartiet Nordiska Rikspartiet har ställt upp ett fåtal gånger och samlat som mest några hundra röster.

I stället är det två andra kategorier av partier som pläderar för minskad eller stoppad invandring. I den första gruppen finner vi nationalistiska partier med kampen mot det mångkulturella samhället som sin huvudpunkt på programmet. I Sverige företräds de framför allt av Sverigedemokraterna (SD) som ställer upp både i riksdagsvalen och i kommunala val. SD gjorde sitt hittills bästa val 1998. SD har rötter i en fascistisk och nazistisk tradition, men partiet arbetar på att bli mer rumsrent vilket man delvis också lyckats med.

Kampen mot invandringen utgör en naturlig del av partiets politik. SD kämpar för ett etniskt homogent samhälle där svenska värderingar, svenskt språk och svensk kultur ska gynnas på bekostnad av utländskt inflytande. Däremot är inte motståndet mot invandringen lika djupt rotat hos den tredje gruppen av partier som berörs i denna text: de populistiska partierna som ibland benämns missnöjespartier. Det betyder inte nödvändigtvis att de har en mjukare inställning, i praktiken för SD fram ungefär samma åsikter som populistiska partier.

Populismen fick sitt stora genombrott i Sverige 1991 då Ny demokrati tog säte i riksdagen och i många kommuner (partiet fick 6,5 procent av rösterna och 25 riksdagsmandat). Partiets historia kan i korthet beskrivas som upp som en sol och ner som en pannkaka. Ny demokrati försvann ur riksdagen redan vid nästa val men fanns kvar i ett antal kommuner. Efter valet 1998 är partiet i stort sett utraderat och har endast kvar ett enda kommunalt mandat i Laholm. Inte heller Nya partiet, som var Ian Wachtmeisters försök att upprepa succén, hade några framgångar.

Man kan fundera över orsaken till Ny demokratis korta karriär. Möjligen blev väljarna besvikna på ett parti som lovade så mycket men som hade så lite kraft att genomföra sina planer. Skandaler och konflikter kantade partiets korta historia och kom totalt att överskugga det politiska budskapet. En alternativ, och mer pessimistisk, förklaring kan vara att partiet redan hade spelat ut sin roll.

Delar av det invandrarpolitiska programmet, som när det lades fram uppfattades som så kontroversiellt, har senare genomförts. Det har blivit vanligt med program som syftar till att uppmuntra flyktingar att återvända till sina hemländer och allt fler kommuner åberopar hög arbetslöshet och en dålig ekonomi för att inte ta emot asylsökande.

I viss mån tycks dock Ny demokratis politiska program leva kvar i kommunerna, fast under andra namn. Det gäller flera av de lokala partier som ingår i Skånes Väl t.ex. Staffanstorpspartiet (3 mandat) och Eslövspartiet (2 mandat). I Burlöv har nydemokraterna skapat två nya partier: Burlövs väl (3 mandat) som ingår i Skånes Väl och Allianspartiet (2 mandat) som valt att stå utanför. Utanför Skånes Väl står även de f.d. nydemokraterna i Folkets Väl i Hässleholm (3 mandat).

Populismen är en politisk riktning som första gången användes för att beskriva två rörelser i slutet av förra århundradet: den ryska narodnikrörelsen och det amerikanska The Populist Party (egentligen People’s Party). Populister säger sig företräda folket i motsats till politikerna och andra av samhällets makthavare. De menar att det finns ett sunt förnuft hos det enkla folket och utifrån detta presenterar de enkla och slagfärdiga lösningar på komplicerade problem. Populistiska partier hävdar att de är ointresserade av ideologi, de inriktar sig helt på sakfrågorna och kan därför vara öppna för allianser både åt höger och vänster. 3

Länge framstod de svenska missnöjespartierna som en nyliberal opposition med främsta syfte att sänka skatterna och förhindra inblandning från stat och myndigheter. Typiska frågor som drevs av dessa partier var kamp för reklamradio och fri försäljning av alkoholhaltiga drycker i vanliga livsmedelsaffärer. Dessa åsikter har bl.a. förts fram av Skånepartiet och Centrumdemokraterna, båda med säte i Skåne. Framstegspartiet är ett annat liknande parti som

3 Betz, Hans-Georg: ”The New Politics of the Right: Neo-Populist

Parties and Movements in Established Democracies”, s. 4. New York, St Martin Press, 1998. Lodenius, Anna-Lena: ”Populism, makt, demokrati”. Stockholm: Landsorganisationen, Folket styr (LO:s demokratiutredning), 1998.

funnits både i Skåne och i övriga Sverige. Dessutom finns lokala partier i olika delar av landet som agerar på ett liknande sätt, den här texten gör inga anspråk på att vara någon fullständig kartläggning av alla dessa.4

Under 80-talet kom flera av de lokala missnöjespartierna också att anamma frågan om en minskad invandring. I Skåne kan man se ett samband med ökande flyktingströmmar via Ystad och Trelleborg från hösten 1984, och frågan debatterades flitigt bl.a. i Skånepartiets närradio. Den togs även upp i några av de etablerade partiernas lokala organisationer. Inför valet 1988 gick Centerpartiets avdelning i Sjöbo ut och krävde en folkomröstning om kommunens flyktingmottagande. I omröstningen som genomfördes i samband med de allmänna valen segrade nej-sidan stort med hela 67 procent av rösterna.

Sjöboomröstningen väckte inte bara fördömanden. Många vanliga medborgare såg sjöbopolitikernas ställningstagande som en uppvisning i oberoende och självständighet gentemot de politiska ideal som man menade dikteras från huvudstaden. Men även Sjöbos syn på flyktingfrågan togs emot väl av delar av befolkningen. Den efterföljande debatten blottlade en klyfta mellan den uppfattning som självklart hävdas av en kulturell och politisk elit och vad många gräsrötter anser.5

En studie av insändardebatten kring slutet av 80-talet och början av 90-talet visar att en rad argument mot flyktingmottagandet har fått fotfäste i landet. Många människor talar om rädslan för det mångkulturella samhället som man tror kommer att leda till större otrygghet i form av brottslighet och minskad välfärd. En vanlig åsikt är att sådana uppfattningar är förtryckta och inte får yppas i den offentliga debatten. Här tog de populistiska

4 Lodenius, Anna-Lena & Wikström, Per: ”Vit makt och blågula

drömmar: Rasism och nazism i dagens Sverige” s. 203-205. Stockholm: Natur och Kultur, 1998.

5

Fryklund, Björn & Peterson, Tomas: ”’Vi mot dom’: Det dubbla främ-

lingsskapet i Sjöbo”. Lunds universitet: Lund University Press, CESIC studies in international conflict 2, 1989.

partierna på sig rollen som uttolkare av vad man uppfattade som ”folkets röst” i frågan.6

I början av 90-talet ökade antalet asylsökande kraftigt, vilket bland annat sammanhängde med kriget i det förra Jugoslavien. 1992 tog Sverige emot över 80 000 asylsökande, vilket är det högsta antalet någonsin under ett och samma år. Även antalet beviljade uppehållstillstånd blev rekordhögt under de närmaste åren, vilket är en faktor som kan sättas i samband med den intensifierade debatten. Närvaron av dessa flyktingar blev särskilt påtaglig eftersom de ofta togs emot på stora flyktingförläggningar. Emellanåt var dessa dessutom placerade i mindre kommuner där flyktingarna kom att bli ett dominerande inslag. (Denna modell har senare övergivits, Invandrarverket väljer numera främst att placera ut asylsökande i lägenheter i bostadsområden där de får en chans att smälta in.)

Men kritiken av flyktingpolitiken kom också från bildat akademiskt håll. En krets aktiva moderater kring läkaren Eva Bergqvist fick inte något stöd för sina främlingsfientliga motioner vid moderaternas partistämma 1990, i stället bildade de tidningen Fri information. En grupp akademiker kring docent Ingrid Björkman har fått in debattinlägg i etablerade tidningar under hela 90-talet. Deras inflytande kan spåras i många av de argument som blivit vanliga i debatten, t.ex. försöken att beräkna den reella kostnaden för flyktingpolitiken till fyra gånger så mycket som den officiella statistiken säger. De främlingsfientliga partierna refererar ofta till den här gruppen av debattörer i sin propaganda.7

6 Lodenius, Anna-Lena & Wingborg, Mats: ”Svenskarna först?: Handbok

mot rasism och främlingsfientlighet”. Stockholm: Atlas, 1999. Se särskilt avsnittet om Sjöbopartiet.

7

Lodenius, Anna-Lena & Wingborg, Mats: ”Svenskarna först?: Handbok

mot rasism och främlingsfientlighet”. Stockholm: Atlas, 1999. Avsnitten om Samfundet, Fri information och Blågula frågor. Lodenius, Anna-Lena & Wikström, Per: ”Vit makt och blågula drömmar: Rasism och nazism i dagens Sverige” s. 195 ff. Stockholm: Natur och Kultur, 1998.

Om invandringsfrågan framstod som en ungdomsfråga på 80talet så tycks den allt mer ha blivit en angelägenhet för äldre och etablerade medborgare under 90-talet. Då framträdde framför allt skinnskalledominerade grupperingar som ofta hamnade i strid med antirasister. Nu finns en rad prydliga politiska grupperingar som kräver att bli tagna på allvar. Det gör att motståndet mot rasism och främlingsfientlighet måste ändra strategi.

Det existerar fortfarande en rad uttalat nazistiska och våldsinriktade rörelser av olika slag som med varierande framgång bedriver sin verksamhet. Dessa gör dock för tillfället inga anspråk på att ta sig in i politiskt valda församlingar vilket gör att de lämnas utanför i det här sammanhanget.

Den senaste stora politiska mobiliseringen av främlingsfientliga krafter ägde rum inför det första valet till det nya storlandstinget Region Skåne 1998. Då enades 15 lokala partier, bl.a. Sjöbopartiet och Skånepartiet, under namnet Skånes Väl. Skånes Väl klarade att ta sig över den spärr man satt upp på 4 procent av rösterna vilket gav 6 mandat.

Samarbetet har redan knakat i fogarna, de olika politiska personligheterna som ingår i partiet tycks ha svårt att dra jämnt. Men att de över huvud taget lyckades mobilisera sig i en enad front visar på en kapacitet som ger anledning till oro. Att de dessutom inviterades att ingå i underlaget för den borgerliga majoriteten gör att de har en plattform att arbeta utifrån.

Populism och främlingsfientlighet i Skåne

Främlingsfientliga partier har haft större framgångar i södra Sverige än i någon annan del av landet. I Skåne återfinns framför allt många av de populistiska partier som anammat flyktingfrågan. Dessa fick sitt genombrott vid mitten av 80-talet då Skånepartiet erövrade mandat i en rad kommuner och var med om att bryta ett 66 år långt socialdemokratiskt maktinnehav i Malmö (detta skedde genom att det borgliga blocket kunde luta sig mot Skånepartiets 5 mandat vilket motsvarade 7,2 procent av rösterna).

Förklaringen till Skånepartiets framgångar kan bl.a. sökas i att partiet nådde fram till en grupp människor som fått det sämre under 70- och 80-talet och som därför kände sig undanskuffade av systemet. De var därför mottagliga för partiets kritik mot socialdemokraterna som utmålades som systemets främsta förvaltare. 8

Numera finns liknande partier representerade i över hälften av de skånska kommunerna.

I Skåne finns också Sverigedemokraternas starkaste fäste, Höör där man fått drygt 5 procent av rösterna och innehaft 2 mandat sedan 1994 (partiet kom in 1991 med ett mandat). I Skåne läns västra valkrets fick partiet strax under 1 procent av rösterna, vilket var betydligt mer än i resten av landet. Skåne förefaller dessutom vara en av de delar av landet där nazistiska grupper är mest synliga för närvarande. (SD berörs senare i texten.)

Frågan är vad som gör Skåne så speciellt. Många har pekat på att nazismen var särskilt stark i den här regionen under 30-talet, inte minst i Sjöbo kommun. Men detta gäller i så fall även andra delar av landet, t.ex. västkusten. Där har visserligen nazisterna länge haft en stark bas, men det har knappast gjorts några försök till partibildningar på det sätt som skett i Skåne. Det är dessutom långt ifrån självklart att föreställningar som grundläggs under ett decennium har någon som helst betydelse för att forma en opinion femtio år senare.

Andra har pekat på traditioner i bonderörelsen och jämfört Sjöbocenterns uttalanden med de som fälldes av Centerpartiets föregångare Bondförbundet på 30-talet (partiet hade då företrädare som öppet hävdade att de var antisemiter och rasfrågan var inskriven i partiprogrammet). Sjöbo var inte den enda centerstyrda kommun där man tvekade inför flyktingarna, faktum är att centerkommunerna inte hade knutit något avtal om flyktingmottagande i långt större utsträckning än andra 1986. (Tre år senare hade dock de flesta tecknat ett avtal och de som fortfarande tvekade uppvisade ingen enhetlig politisk linje. Kvar stod bl.a. ett antal social-

8 Fryklund, Björn & Peterson, Tomas: ”’Vi mot dom’: Det dubbla främ-

lingsskapet i Sjöbo”, s. 162-163. Lunds universitet: Lund University Press, CESIC studies in international conflict 2, 1989.

demokatiska gles- och skogsbygdskommuner i övre Norrland samt Vellinge, moderaternas starkaste fäste i landet.)9

Sociologerna Björn Fryklund och Tomas Peterson menar att Centerpartiet under slutet av 60- och början av 70-talet även på det nationella planet fungerade som ett ställföreträdande missnöjesparti. De menar att detta är en förklaring till att Sverige aldrig fick något populistiskt parti liknande dem som bildades i de övriga nordiska länderna. Grunden för Centerpartiets expansion utanför landsbygden var att man byggde upp en vision utifrån de principer som styrt organiserandet av landsbygdssamhället.

”Mot tillväxtsamhället ställdes decentralisering, lokalt styre och självständighet, kvalitet mot kvantitet, bevarandet mot framåtskridandet”, skriver Fryklund/Peterson i rapporten ”’Vi mot dom’:

Det dubbla främlingsskapet i Sjöbo”. I bonderörelsen fanns även en

tradition av t.ex. byalag som inte låg långt ifrån populisternas tanke om direkt demokrati, något som bl.a. manifesteras i kraven på folkomröstningar.

En tredje tänkbar faktor är Skånes geografiska läge och närheten till främst Danmark där främlingsfientliga och populistiska rörelser varit starka allt sedan början av 70-talet. I synnerhet Mogens Glistrups Fremskridtspartiet har varit en inspirationskälla.10

I Skåne hittar man både mycket framgångsrika och tämligen obetydliga populistiska partier. Det finns bara ett enda exempel på att ett populistisk parti haft makten i en svensk kommun. Efter att de lokala politikerna i Sjöbo uteslutits ur Centerpartiet på grund av sina flyktingfientliga åsikter gick de vidare och bildade Sjöbopartiet som fortsatte att regera i ytterligare ett decennium. Detta parti gjorde även ett misslyckat försök att ställa upp i riksdagsvalet 1991. Resultatet blev strax under 30 000 röster, ungefär lika många

9 Fryklund, Björn & Peterson, Tomas: ”’Vi mot dom’: Det dubbla främ-

lingsskapet i Sjöbo”, s. 17. Lunds universitet: Lund University Press, CESIC studies in international conflict 2, 1989.

10

För mer information om det danska Framstegspartiet se: Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg: ”Extremhögern” s. 221-226. Stockholm: Tiden, 1994 (reviderad upplaga).

röster som partiet brukat få i den egna kommunen. (Partiet var dock nära att få 12 procent av rösterna i valkretsen, vilket hade gett partiledaren Sven-Olle Olsson en plats i riksdagen.)11

De kommuner där populisterna valts in uppvisar knappast någon enhetlighet, som ytterligheter kan man kanske se storstadskommunen Malmö där Skånepartiet haft representation i snart 15 år och landsbygdskommunen Sjöbo. Det går inte att hitta någon enkel generell förklaring till varför populismen växt sig så stark, möjligen kan man se speciella omständigheter i de enskilda kommunerna. Men detta är föga studerat, med ett undantag: Sjöbo.

Sociologerna Björn Fryklund och Tomas Peterson anser inte att bilden av Sjöbo som ett statiskt samhälle där ”man endast tänker så långt ägorna räcker” stämmer. De ser snarare ett lokalt samhälle i förvandling både materiellt, politiskt och ideologiskt. Under den här perioden minskade den tidigare extremt höga andelen av befolkningen som var sysselsatt inom jordbruket i Sjöbo. Man kan säga att Sjöbo genomgick den förvandling som skett i resten av Sverige flera decennier tidigare. Sjöbo kämpade för att bevara sin karaktär och varje förändring sågs som ett hot, flyktingfientligheten var en av flera konsekvenser av detta.12

Författaren Mats Wahl gör en mer anspråkslös enkät i sin bok ”Sjöbo” där han helt enkelt frågar människor han möter varför just Sjöbo har ett så starkt flyktingmotstånd. Här är några av svaren han fick:

Allt beror på att Sven-Olle Olsson är en så dominant person i kommunen. Partipiskan ven i Centerpartiet och tvingade människor att rösta mot sin övertygelse. Bondesamhället är konservativt och självförsörjande, man behöver ingen annan.

11 Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg: ”Extremhögern”, s. 75-76 och

99. Stockholm: Tiden, 1994.

12

Fryklund, Björn & Peterson, Tomas: ”’Vi mot dom’: Det dubbla främlingsskapet i Sjöbo”, s. 155. Lunds universitet: Lund University Press, CESIC studies in international conflict 2, 1989.

Det finns en rädsla bakom, få i Sjöbo reser på utlandssemester. Människor känner oppositionslusta och sturighet, de vill gå sin egen väg. Det finns en snålhet och avundsjuka som bottnar i försämrade villkor för bondebefolkningen. Det finns en patriarkalisk struktur i många familjer, far säger nej och mor säger ja, sönerna kan inte välja moderns sida utan att förlora sin manlighet.

Sjöbopartiets ställning lokalt har varit ohotad ända fram till valet 1998 då partiet halverades och gick från 16 till 8 mandat (vid folkomröstningsvalet 1988 hade partiet så mycket som 23 mandat av totalt 49). Förklaringarna till raset går isär. En viss roll kan det ha spelat att partiets förgrundsfigur i många år Sven-Olle Olsson dragit sig tillbaka från politiken. Men Sjöbopartiet har också drivit en linje där de inte fått kommuninvånarna med sig i flera kommunpolitiska frågor, t.ex. kring en ringled för bussar och byggandet av en gymnasieskola. Sjöbos befolkning har dock knappast ändrat inställning i flyktingfrågan, de segrande moderaterna har deklarerat att beslutet från folkomröstningen 1988 står fast.13

Sjöbopartiet är även representerat i ytterligare två kommuner. I Hörby kallar sig partiet numera Hörbypartiet och gick tillbaka från 6 till 4 mandat i det senaste valet. I Kristianstad ökade däremot Sjöbopartiet kraftigt från 1 till 4 mandat. Partiets lokale ordförande Nils-Erik Andersson tror att förklaringen kan vara att man betonade stödet till de som har det sämst i sin propaganda före valet. Han menar att partiet fick ut sitt budskap som ett jordnära alternativ för dem som inte gillar fallskärmar och maktmissbruk.

Ett annat starkt och stabilt populistiskt fäste i Skåne är Skurup där det lokala partiet Kommunens Väl suttit kvar under flera mandatperioder, de senaste två perioderna har partiet haft 8 mandat.

13 Nordström, Nicklas: ”Fortsatt flyktingstopp i Sjöbo även efter valet”.

TT 980922.

Två av de lokala missnöjespartierna är allt som återstår av Centrumdemokraterna (CD) som en gång hade ambitionen att ta sig in i riksdagen. Partiet bildades 1973 i Simrishamn, den avdelningen finns fortfarande kvar och har 4 mandat. Dessutom är partiet representerat i Svalöv där ordföranden Harry Franzén innehar det ena av två mandat. ”Frazze”, som han kallas, är i resten av landet mest känd för sina kampanjer för att få sälja vin i sin livsmedelsbutik, han har drivit frågan ända till Europadomstolen.14

På 70-talet byggde CD lokalavdelningar över hela landet, men resultaten i riksdagsvalen var sällan särskilt imponerande. Som mest blev det ett par tusen röster i hela landet. Partiprogrammet framstod som typiskt populistiskt men också klart högerinriktat med flera förslag som syftade till att förbättra villkoren för företagen. CD krävde t.ex. sänkt skatt, reklam-TV, minskade socialbidrag och ett slopande av trygghets- och medbestämmandelagarna. Senare kom partiet också att agera mot löntagarfonderna.

När Sjöbopartiet krävde folkomröstning i flyktingfrågan fann de omedelbart en supporter i Harry Franzén. Han demonstrerade utanför Sjöbos kommunhus under valdagen iförd knappmärken med texten ”Sven-Olles fanclub” (sannolikt tillverkade av SD) skanderandes invandringsfientliga slagord. Redan då togs vissa initiativ till samarbete mellan de olika missnöjespartierna i regionen, men de ledde aldrig till något mer bestående.15

Namnet Centrumdemokraterna är hämtat från Danmark, precis som Framstegspartiet, ett annat missnöjesparti som är representerat i flera skånska kommuner. Ordföranden Tony Wiklander finns i Åstorp där partiet fick nöja sig med ett enda mandat i valet 1998, och lika illa gick det för avdelningen i Markaryd. Bättre lyckades avdelningarna i Bjuv (2 mandat) och Landskrona (4 mandat) som båda fördubblade sina mandat jämfört med valet innan.

14 Se t.ex. partiets hemsida www.centrumdemokraterna.nu/svaloev.htm

och www.ng24.se/frazzekamp/kampen.htm.

15

Lodenius, Anna-Lena & Wikström, Per: ”Vit makt och blågula drömmar: Rasism och nazism i dagens Sverige” s. 205. Stockholm: Natur och Kultur, 1998.

I inget av fallen finns någon enkel förklaring till framgångarna. Framstegspartiet i Bjuv fick mycket uppmärksamhet i samband med en reklamkampanj på bussarna i Helsingborg där man förklarade att det var viktigare att satsa på poliser, skola och en god vård än på invandrare. Bussföretaget Swebus utsattes för påtryckningar och valde att ta ner affischerna efter bara en vecka. Men den debatt som följde satte ändå partiet i fokus på ett sätt som dess representanter tror kan ha lockat väljare.

Framstegspartiet är ett namn som har använts av många olika grupperingar även i andra delar av landet. Mellan dessa olika fraktioner har ofta rått osämja och det är bara undantagsvis som man kan tala om ett enhetligt nationellt parti.

Tidvis har enskilda avdelningar haft lokala framgångar. 1985 fick Framstegspartiets sedan länge etablerade avdelning i Motala sitt första mandat som de förlorade redan valet därpå. I samma val fick stockholmsavdelningen 1 656 röster, vilket möjligen kan sättas i samband med den uppmärksamhet man fick kring partiets spektakulära närradiosändningar och gatuaktioner på teman som ”kvinnan tillbaks till spisen” och ”släpp spriten fri”. 1985 gick denna avdelning ihop med den ungdomsorienterade och kontroversiella kampanjgruppen Bevara Sverige Svenskt (BSS) för att bilda Sverigepartiet vilket väckte starka reaktioner även bland andra av partiets avdelningar.

1989 enades Framstegspartiet, det lokala Löntagarpartiet i Åstorp, Centrumdemokraterna och några av de lokala partier som går under beteckningen Kommunens Väl på nytt för en gemensam satsning under namnet Framstegspartiet. På 1990-talet uppgav man att det fanns 25 lokalavdelningar spridda över hela landet. Där fanns även några fästen i Norrland, bl.a. Ånge mittparti som försökt stoppa en flyktingförläggning i Ljungaverk. Redan samma år sönderföll partiet i två delar.16

Tony Wiklanders gren av Framstegspartiet förenade sig med Sjöbopartiet inför valet 1991, en satsning som dock gav mycket litet resultat i form av röster. Sjöboalliansen var bara en av många

16 Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg: ”Extremhögern” s. 71-73.

Stockholm: Tiden, 1994.

försök från Framstegspartiets sida att etablera kontakt med andra populistiska partier i regionen. I samband med detta tog man emot ekonomisk hjälp av miljonären och högerextremisten Carl Lundström som också hjälpte till med att formulera partiets valmanifest. Han var tidigare medlem i BSS och är dömd för att tillsammans med ett antal skinnskallar ha attackerat fyra invandrare i Stockholm 1986.17

Både vad gäller Framstegspartiet, Centrumdemokraterna och Sjöbopartiet tycks de olika avdelningarna sköta sig i stort sett själva. Det finns ingen enhetlig linje vilka frågor man driver och de möten som förekommer fungerar mest som sociala samkväm och möjligheter att utbyta erfarenheter.

En del av populisternas senaste valförluster i kommunerna kan förklaras med att man lade all sin energi på nya Region Skåne och inte hade tid att driva några lokala kampanjer. Men det finns partier i alliansen som backat under en lång följd av val och vars storhetstid daterar sig många år tillbaks. Skånepartiet förlorade relativt snabbt den ställning partiet haft vid mitten av 80-talet. Numera är det inte många blickar som riktas mot ledaren Carl P Herslow, han är i det närmaste totalt isolerad och inte många tar hans utspel på allvar. Herslow har t.ex. ställt krav på att förlänga arbetstiden till 48 timmar i veckan. Ibland har förslagen haft främlingsfientlig slagsida, som när han motionerade om ett förbud att bära slöja på offentlig plats.

I april 1999 spreds uppgiften att Herslow var utesluten ur Skånes Väl, men detta dementeras av Tony Wiklander. Enligt uppgift har konflikterna inte handlat om politik utan mer om personliga motsättningar.18

Några få populistiska partier i Skåne har valt att stå utanför Skånes Väl. Det gäller t.ex. Åstorpspartiet som leds av före detta nydemokraten Conny Prisell. Anledningen till att Åstorpspartiet står utanför, trots stora ideologiska likheter, torde vara en

17 Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg: ”Extremhögern” s. 58 ff samt

73-74. Stockholm: Tiden, 1994.

18

Andersson, Lars: ”Herslow utesluts ur Skånes Väl”. Dagens Nyheter 990409.

långvarig konflikt med Tony Wiklander som inleddes när de båda var aktiva i det lokala Löntagarpartiet på 80-talet.

  • Det får bara plats med en tupp på gödselstacken, suckar Jan

Nilsson, socialdemokratiskt kommunalråd som menar att både Åstorpspartiet och det lokala Framstegspartiet spelat ut sin roll. Inget av partierna har mer än ett enda mandat, inga personer utom partiledarna syns i debatten.

Kommunens Väl i Kävlinge ingick till en början i Skånes Väl men hamnade tidigt utanför. Skälet var protester mot att partiledaren Kenneth Sandberg valt att kandidera på Sverigedemokraternas lista till riksdagsvalet 1998. Sandberg valde också att avgå som lokal partiordförande. Hans partikamrater har dock aldrig fördömt hans agerande, och de har inte heller återupptagit förbindelserna med Skånes Väl.

SD har oförtjänt dåligt rykte, anser den nuvarande ordföran-

den Edgar Andersson.

Inom Skånes Väl ser man annorlunda på saken: Kenneth Sandberg är sociolog och var tidigare kommunvald politiker för Vänsterpartiet. Han blev dock utesluten 1992 sedan han kritiserat den enligt honom alltför generösa flyktingpolitiken och dessutom pläderat för ett etniskt homogent Sverige. Sandberg vägrade emellertid lämna sin plats i Kävlinge fullmäktige och fortsatte agera som politisk vilde. Redan nästa år var han i färd med att bilda det parti som skulle få namnet Kommunens Väl. Det tog hela 8 av totalt 49 mandat i valet 1994 och blev ett av kommunens största partier, samtidigt som det lokala vänsterpartiet blev helt utan representation.

Det väckte stort uppseende när Sandberg vägrade att resa sig vid en manifestation i Kävlinge fullmäktige för Förintelsens offer. Han gick också ut och kritiserade att skattemedel bekostade regeringens kampanj ”Levande historia” som just handlar om att informera om nazisternas förföljelser av judarna.

Numera gör partiet inga sådana ställningstaganden, men åsikterna i flyktingfrågan ligger fast.

  • Det är allom bekant att partiet bildades för att rätta till invandringspolitiken. Det är alldeles fel att ta in en massa människor utifrån, vi kunde lika gärna erbjuda dem livslångt bidragsberoende

med en gång, förklarar Edgar Andersson som dock påpekar att partiet också drev andra kommunala frågor som t.ex. rörde skolan och äldreomsorgen. Dessa får dock inte tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet, förklarar han.

Sedan valet 1998 har partiet endast 5 mandat kvar, orsaken är inte bara sämre röstsiffror utan även att man skurit ner på antalet ledamöter. I realiteten återstår dessutom endast tre eftersom två gått över till socialdemokraterna.

  • Det har svalnat betydligt sedan Sandberg lämnade partiet, säger Roland Palmqvist, socialdemokratiskt kommunalråd i Kävlinge. Just nu driver de egentligen inga egna frågor, de ligger väldigt lågt och håller sig mycket för sig själva.

I dag finns i praktiken ingen opposition i Kävlinge, tycker

Edgar Andersson som menar att socialdemokrater och moderater klubbar alla beslut innan fullmäktige och ställer resten utanför.

Trots Edgar Anderssons dystra lägesrapport kan man konstatera att ett av partiets krav numera är genomfört: Kävlinge kommun har helt stoppat flyktingmottagandet.

Skånes Väl

Att det fanns underlag för en regional samverkan av populister i Skåne är kanske inte så anmärkningsvärt mot bakgrund av att de finns representerade i så många kommuner. Alla tidigare försök att ena dessa krafter har dock stupat på att partierna inte förmått att dra jämnt. Många trodde därför inte att de skulle lyckas den här gången heller.

En del av förklaringen till de populistiska partiernas tidigare samarbetssvårigheter handlar förmodligen om hur de är organiserade. De har av tradition ofta egensinniga och dominanta ledare och en svag demokratisk struktur, i många kommuner drivs partiet i praktiken av en enda person. Man säger sig kämpa mot ”byråkrati och krångel” och sätter närmast en ära i att inte följa vedertagna beslutsgångar. Partierna ägnar sig inte åt ideologi utan fokuserar

helt på sakfrågorna vilket betyder att de kan plädera för helt motsatta ståndpunkter i olika kommuner.19

Uno Aldegren, socialdemokrat i Region Skåne, medger i dag att han nog underskattade Skånes Väl.

  • Det krävs ett gediget arbete för 16 grupper (en hoppade senare av) att samarbeta, att få ut valmaterial till alla hushåll, att organisera sin valkampanj, samla sina resurser och jobba strategiskt. Det gör mig orolig att de gick i land med det, det här står för något nytt.

Han jämför med Ny demokrati som hade ungefär samma politiska program, men som inte alls var så strukturerade, vare sig på riksplanet eller i kommunerna.

Tony Wiklander, politisk sekreterare i Skånes Väl, försöker tona ner bilden av ett parti fullt av motsättningar. Han menar att det är högt i tak i partiet och att man inte väjer för att vissa skiljaktigheter i sakfrågorna.20

Skånes Väl försökte inte att på något sätt dölja de främlingsfientliga inslagen i valrörelsen, tvärtom. Dessa kom att bli extra viktiga eftersom detta var den fråga där partierna stod enade, i andra frågor fanns en större bredd. Av partiprogrammet framgår att Skånes Väl kräver ett effektivt återvandringsprogram och stopp för flyktingar utan skyddsbehov enligt FN-konventionen (vilket bl.a. skulle innebära att vi stoppade alla krigsflyktingar). Partiets utspel väckte kritik, inte minst i media. Få noterade att Region Skåne knappast är rätt forum för att bedriva just flyktingfrågor.

Tony Wiklander anser att mediakampanjen mot Skånes Väl i valrörelsen snarare fungerade som reklam. Han tycker att de andra partierna gör sig själva en otjänst när de målar upp Skånes Väl som ett rasistiskt parti.

  • Om man motar ut oss, vad inbillar dom sig kommer i stället? Inget av blocken fick ensam majoritet och detta skapade en situation som upplevdes som obehaglig och svårlöst av många av

19

Lodenius, Anna-Lena: ”Populism, makt, demokrati”. Stockholm: Landsorganisationen, Folket styr (LO:s demokratiutredning), 1998.

20

Wiklander är ledare för Framstegspartiet som i valet 1998 fick 4 mandat i Landskrona, 2 i Bjuv och 1 Åstorp där Wiklander själv är kommunaktiv.

de inblandade parterna. En lösning var att socialdemokraterna och moderaterna gick ihop, vilket flera av småpartierna önskade. Socialdemokraterna gjorde inviter, men det borgerliga blocket var missnöjda med det program som s-gruppen lade fram.

Moderaterna hade minst emot att samarbeta med Skånes Väl, men inom de övriga borgerliga partierna var motviljan större:

– Innan tyckte jag väl mest att dom var äckliga, något man helst viftar bort med handen, medger Marita Sander-Schale, Folkpartiet.

Hon ger en lång omständlig förklaring till varför ett samarbete till sist kom till stånd, och hon betonar att det inte är fråga om att Skånes Väl ska bjudas in. De får inga inviter till diskussioner kring olika förslag, de kan aldrig komma och kräva att något ska ändras eller bytas ut. Hon förnekar dock inte att de faktiskt fick flera ordinarie platser i direktioner och sjukvårdsdistrikt, något hon ger moderaterna skulden för.

Frågan om makten i Region Skåne stöttes och blöttes ända fram till minuterna innan det första sammanträdet. Först när det var klart att alla möjligheter med Socialdemokraterna var uttömda kallade man in Skånes Väl för att signera papperen. Innan dess hade de inte ens fått en egen kopia av det politiska programmet. De borgerliga partierna var alltför rädda för att Skånes Väl skulle utnyttja situationen till att ta frågorna och göra egna utspel.

Medan diskussionerna pågick som hetast skrev statsminister Göran Persson ett brev till folkpartiledaren Lars Leijonborg och kd-ledaren Alf Svensson där han vädjade om att de skulle se till att deras lokala partiorganisationer inte samarbetade med Skånes Väl. Marita Sander-Schale säger att Lars Leijonborg hade kontakt med politikerna i Region Skåne, men aldrig riktade någon kritik. Men frågan har debatterats internt, bl.a. på partiets BBS (databaserat diskussionsforum). Där har kritiken stundtals varit hård.

Sedan arbetet kom igång i regionfullmäktige har det varit ganska lugnt kring Skånes Väl. Detta beror framför allt på att landstingets katastrofala ekonomi överskuggat alla andra frågor. Det har knappast funnits tid att diskutera någon av de frågor där Skånes Väl driver en egen linje. Partiet har gjort ett utspel om att staten borde betala invandrares och flyktingars sjukvård. Detta är

dock ingen fråga som regionen har något inflytande över, säger Marita Sander-Schale.

Samtidigt är det uppenbart att inga andra partier håller med dem. Marita Sander-Schale berättar om hur Skånes Väl en gång förde fram uppfattningen att det är vården av flyktingar som bidragit till att sjukvårdskostnaderna rasat i höjden. Då reagerade samtliga ledamöter med ett samfällt: Buuu!

Skånes Väl har valt att agera pragmatiskt, de följer den borgerliga majoriteten i allt väsentligt, men kan någon gång tänka sig att även stödja socialdemokraterna. De tycks ta arbetet på allvar, har delat upp områdena mellan sig och tycks gå in för att lära sig hur landstinget fungerar.

De agerar seriös, anser Percy Nessling, folkpartist och även

han mycket kritisk mot Skånes Väl under valrörelsen. I dag har han en mer nyanserad bild av partiet.

Hittills har de ställt upp, jag har ingenting emot dem som

personer, däremot mot ideologin.

Tony Wiklander tycker att relationerna är goda med samtliga andra partier även om förbindelserna är något hjärtligare med den borgerliga sidan. Samtidigt förklarar han att han inte är förvånad över det motstånd som partiet stött på. Han jämför partiets svårigheter i dag med den situation som socialdemokraterna hade i slutet av förra seklet.

  • Men vi upplever oss inte som martyrer, och vi har inga problem med väljarna.

Facit efter det första året är att partiet ännu inte lyckats påverka någonting utifrån sin ställning. Men många av de andra politikerna förutspår att de kan komma att bli mer aktiva och offensiva när de lärt sig spelet och när andra frågor letar sig in på dagordningen än det akuta ekonomiska läget som sysselsatt Region Skåne under det första året.

Sverigedemokraterna

Till skillnad från de populistiska partierna uppfattas SD fortfarande av många som ett extremt ytterkantsparti, vilket sammanhänger med partiets historia. Men SD är vare sig nazistiskt eller fascistiskt, om man ser till vad dessa ord verkligen står för. Partiet är inte heller öppet rasistiskt, även om det finns delar av programmet som kan erinra om rasistiska föreställningar.

Det är dock ingen tvekan om att SD förespråkar ett homogent samhälle bestående främst av etniska svenskar. Partiet vill ha ett stopp för all utomeuropeisk invandring, ett organiserat återtåg av invandrare och en mycket restriktiv hantering av nya medborgarskap och uppehållstillstånd. Därtill vill man stoppa adoption av barn av utomeuropeisk ursprung. Det är inte så konstigt att många uppfattar SD som ett mycket obehagligt parti, och det faktum att partiet lärt sig att hålla sig på rätt sida om lagen och bete sig på ett sätt som inte skrämmer bort lika många väljare gör det inte mindre farligt.

SD bildades 1988 ur resterna av det då nyligen havererade Sverigepartiet. Detta parti utgjordes till stora delar av kampanjgruppen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som skapades i slutet av 70talet av personer med rötter i den tidens nazistiska och fascistiska grupperingar. Dessa grupper syntes ofta under 80-talet i samband med gatuaktioner, demonstrationer och flygbladsutdelningar på olika håll i landet.

Under 90-talet har SD försökt skapa en mer respektabel fasad genom att rensa ut medlemmar och sympatisörer med nazistiska kopplingar eller brottsligt förflutet. Även partiprogrammet har tvättats från vissa mer kontroversiella punkter, t.ex. kravet på återinförande av dödsstraffet och en precisering av vilket år invandrare ska ha kommit till Sverige för att de ska ha rätt att stanna här (tidigare gick gränsen vid 1970).

SD gjorde sitt hittills starkaste val 1998 och har i dag sammanlagt 8 kommunala mandat. Partiet fick knappt 20 000 röster i riksdagsvalet. 1999 fanns 27 avdelningar från Ystad i söder till Sundsvall/Timrå i norr. Den nuvarande ledaren Mikael Jansson är en före detta centerpartist från Örebro som tillträdde 1995.

SD försöker bli en svensk motsvarighet till den franska Front National som man har haft kontakt med i över tio års tid. Genom Front National har SD träffat en rad andra partier i Europa som gemensamt håller på att skapa en nationalistisk international: Internat.

Trots ett massivt motstånd, inte minst från antirasistiska grupper som ofta angriper partiets manifestationer, har SD vuxit långsamt från val till val. På tio år har partiet växt från drygt tusen röster till nästan 20 000 röster.

Valet 1998 innebar den största satsningen hittills, partiets sympatisörer täckte ett flertal kommuner med flygblad och information till väljarna. Därtill hade man god hjälp av Front National som låtit trycka upp flera hundra tusen exemplar av en färgglad folder som presenterade partiets budskap. SD fick som vanligt relativt mycket uppmärksamhet i media, men till skillnad från tidigare handlade den inte bara om partiets rasistiska förflutna.

SD har haft en medveten strategi att satsa på enstaka kommuner och bygga upp verksamheten där man tror att man har en chans att lyckas. Länge pågick denna satsning främst i små kommuner, så har t.ex. Dals-Eds kommun endast 5 400 invånare vilket gör att det bara krävs runt 100 röster för ett mandat. I och med valet 1998 har SD gjort inbrytningar även i några större kommuner där det krävs betydligt fler röster.

Sverigedemokraterna arbetar målmedvetet för att försöka utnyttja situationen med de kommunala mandaten så långt det är möjligt. Visserligen är partiets ställning inte så stark på något enda ställe att de kan utöva något inflytande. Men man går ändå in för uppgiften med stort allvar. Partiet har t.o.m. haft en helgkurs där man försökt lära sina representanter kommunkunskap och hur de ska agera i den politiska processen. Alla skickar dessutom sina motioner och interpellationer till varandra för kännedom.

SD:s starkaste kommun är som tidigare nämnts Höör, en traditionellt borgerlig kommun i mellersta Skåne. SD-avdelningen bildades 1991 av undersköterskan Tina Hallgren-Bengtsson och hennes man Jan Bengtsson, bilmekaniker. Båda har senare lämnat partiet. (Tina dök kort därefter upp i en manifestation på Orust

för det nazistiska Frisinnade Unionspartiet, det är okänt om hon fortsatt in i denna nazistiska rörelse.)

Ett av SD:s första krav var en lokal folkomröstning om flyktingmottagandet, som den i Sjöbo. Därefter motionerade man om sänkt partistöd, en utredning om pensionärers situation och behov samt införande av en frågestund inför beslut i kommunfullmäktige. Samtliga motioner avslogs med överväldigande majoritet. SD röstade nästan uteslutande med socialdemokraterna under mandatperioden

. 21

I dag heter partiets främste lokale företrädare Anders Westergren, skogsarbetare som föder upp hundar. Han är också partiets andre vice ordförande.

Anders Westergren valdes in i Höörs fullmäktige 1994 och sitter nu sin andra mandatperiod. Han är en aktiv politiker som skryter med att partiet skriver fler motioner än några av kommunens större partier. Hittills har endast en fått gehör, det gällde ett tillägg till den kommunala upphandlingsplanen om att undvika djurtestade städ- och tvättprodukter i möjligaste mån. Sommaren 1999 var två motioner aktuella, en om trygghetslarm för pensionärer och en om observationsplatser i nämnderna (se längre fram i texten).

  • Anders Westergren är verserad som person, rätt så modest.

När de kom var det stor förargelse allmänt, nu höjer ingen på ögonbrynen, säger det moderata kommunalrådet i Höör, Per Ove Persson. Han hävdar att det mest är småsaker partiet sysslar med, och att de därför inte väcker något större intresse utåt.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Stefan Lissmark håller med:

  • De gör inte mycket i praktiken, flyktingfientligheten märks ibland i vissa skrivningar som jag tycker är på gränsen. Att de försöker bli rumsrena är en smygande fara. Det ligger en fara i att vi glömmer bort vad de står för, att vi glömmer bort oss och tycker att det här låter förnuftigt och bra.

21

Lindberg, Jakob: ”Sverigedemokraterna

  • en fallstudie av partiets framgångar i Dals-Ed och Höör” s. 29. Stockholms universitet: Statsvetenskapliga institutionen, C-uppsats, 1995.

Höörs kommun har inte någon stor erfarenhet av flyktingmottagande. Förläggningen Frostavallen öppnade 1989 och hade runt 400 platser. Den stängdes 1993 men hade då varit i stort sett tom i flera år. Det förekom vissa problem kring förläggningen, bl.a. med kriminella flyktingar som sattes i samband med stölder av olika slag. Men detta upphörde när förläggningen tömdes.22

  • Det finns inget reellt flyktingproblem längre i Höör. Nu vill vi visa att vi inte är något enfrågeparti, förklarar Björn Söder som studerar till civilingenjör och valdes in på partiets andra mandat förra året. Själv vill han främst satsa på att driva frågor kring en förbättring av äldreomsorgen.

Ambitionerna verkar betydligt lägre i Dals-Ed i Dalsland där SD också varit representerat sedan 1991. Partiets numera enda representant Marcus Koch går sällan på mötena och skriver sällan några motioner. Han har inte gått att nå för en kommentar.

Inte heller förra mandatperioden var han särskilt aktiv. Då valdes även en kvinna in som snabbt inledde ett förhållande med Marcus Koch och fick ett barn. Eftersom paret saknade barnpassning kunde sedan högst en av dem gå på mötena. Ofta stannade båda två hemma.

Marcus Koch är en arbetslös f.d. svetsare som är dömd för en rad brott, bland annat häleri och hembränning. En bakgrund som partiet inte är så intresserad av att prata om men som är väl känd i hans hemkommun.

  • Marcus har väldigt lite att komma med, han gör aldrig några inlägg heller. Han deltar i eventuella omröstningar men jag har svårt att se att det är någon linje i hur han röstar, säger kommunalrådet Rune Forsdahl, centerpartist och företrädare för kommunens största parti.

Han tror att SD mest får proteströster:

  • De är ett litet missnöjesparti som ibland fångat lite sympatier genom att gå emot impopulära neddragningar.

22

Lindberg, Jakob: ”Sverigedemokraterna

  • en fallstudie av partiets framgångar i Dals-Ed och Höör”. Stockholms universitet: Statsvetenskapliga institutionen, C-uppsats, 1995.

SD:s lokalavdelning i Ed bildades 1990 av Solveig Metus som tog kontakt med partiet i Stockholm. Hon hade tidigare varit med i Centerpartiet och också varit engagerad i miljörörelsen och agerat mot kärnkraften. Solveig Metus flyttade från Dals-Ed 1993 och ersattes då i fullmäktige av Marcus Koch.23

När SD röstades in i fullmäktige fanns kritik mot den lokala flyktingförläggningen ”Vildmarksporten” som öppnat 1986. Förläggningen utsattes för ett flertal attacker, redan året därpå briserade flera bensinbomber utanför förläggningen. Under 1989-90 utökades förläggningen till 400 platser och ibland mer. I samband med detta förekom problem med stölder och annat som väckte befolkningens irritation. Efter ett sista attentatsförsök i juni 1990 lugnade dock situationen ner sig.24

Partiet gick till sitt första val med krav på en nedläggning av den lokala flyktingförläggningen, trots att ett beslut om en avveckling redan var fattat i god tid före valet. Dessutom krävde SD bildandet av ett allaktivitetshus i Dals-Ed (en fråga som andra partier redan hade på programmet). Trots detta fick partiet sitt första mandat med god marginal.25

Under mandatperioden 1991-94 motionerade partiet påfallande ofta om frågor som var relaterade till just flyktingfrågan. SD krävde simundervisning för kommunens barn i flyktingarnas simbassäng, folkomröstning om flyktingmottagandet, kommunal finansiering av ALU-verksamhet, obligatorisk HIV-test av ickenordiska medborgare som placeras i kommunen samt kommunala påtryckningar på ett visst företag att bygga ut GSM-nätet i Dals-

23 Lindberg, Jakob: ”Sverigedemokraterna

  • en fallstudie av partiets framgångar i Dals-Ed och Höör” s. 33 ff. Stockholms universitet: Statsvetenskapliga institutionen, C-uppsats, 1995.

24

Lindberg, Jakob: ”Sverigedemokraterna

  • en fallstudie av partiets framgångar i Dals-Ed och Höör” s. 37 ff. Stockholms universitet: Statsvetenskapliga institutionen, C-uppsats, 1995.

25

Lindberg, Jakob: ”Sverigedemokraterna

  • en fallstudie av partiets framgångar i Dals-Ed och Höör” s. 39. Stockholms universitet: Statsvetenskapliga institutionen, C-uppsats, 1995.

Ed. Samtliga motioner lämnades utan bifall, i det sista fallet därför att kommunen inte har något inflytande över privata företag.

Att SD förlorade ett av sina två mandat kan möjligen sättas i samband med att flyktingförläggningen lades ner definitivt under 1994. Dessutom har arbetslösheten minskat i kommunen, hög arbetslöshet är en faktor som ibland sätts i samband med uppblossande främlingsfientlighet. (1994 var den 10,1 procent att jämföra med 6,7 för resten av befolkningen). Grogrunden för SD har mer eller mindre försvunnit, tror Rune Forsdahl.26

Protesterna mot SD i Dals-Ed har trots allt varit ganska måttliga, och även i partiets nya kommuner är motståndet mindre än vad man hade befarat. Undantaget är Haninge där det stormat rejält. Här har dock partiet satsat på två rutinerade representanter. Johan Rinderheim var med i SD vid starten men gick ur, enligt egen uppgift för att han var alltför kritisk till avarterna i partiet. Därefter startade han en nationalistisk studentförening och som bl.a. gav ut en tidning. Han återkom efter att den nye partiledaren Mikael Jansson tillträtt. Den andre representanten Anders Steen är 52 år vilket gör honom till den äldsta av partiets företrädare. Han var tidigare aktiv i Vänsterpartiet.

Haninge har varit hårt ansatt av ekonomiska kriser och skandaler under 90-talet vilket kan vara en bidragande orsak till att missnöjespartier tycks ha så lätt att få fäste här. Tidigare fanns en avdelning av Ny demokrati som hade tre mandat så sent som i valet 1994.

SD drog igång sin valkampanj redan i april 1998. Kommunen täcktes med flygblad i snitt en gång i månaden. Dessutom sändes närradio, ända tills ägaren av studion inte vågade ha partiet kvar.

De flesta tog till en början inte partiet riktigt på allvar, men den antirasistiska föreningen Levande Zon svarade på SD:s utspel genom att producera egna affischer och flygblad. Det utbröt ett affischkrig som blev mycket uppmärksammat och där det bara kunde gå någon dag mellan ett utspel och ett bemötande.

26 Lindberg, Jakob: ”Sverigedemokraterna

  • en fallstudie av partiets framgångar i Dals-Ed och Höör”. Stockholms universitet: Statsvetenskapliga institutionen, C-uppsats, 1995.

– De valde metod, vi följde efter, säger Johan Rinderheim. Journalisten Bim Clinell har skrivit boken ”De hunsades revansch” som handlar om Front Nationals framfart. Hon beskriver hur det franska partiet ständigt tycks vara utsatt för överfall och provokationer där ingen grips men där man ändå pekat ut den antirasistiska rörelsen som skyldig. Bim Clinell menar att detta är ett medvetet sätt att få sympatier och svartmåla motståndaren. Det är svårt att inte se parallellerna till SD:s valrörelse där man tidigt gick ut med flygblad som t.o.m. visade en blodig bild på hur partiets valarbetare misshandlats och utsatts för brandattentat av sina meningsmotståndare. 27

– Många har ifrågasatt om bladet verkligen är äkta, berättar Anders Steen som försäkrar att man inte förvanskat någonting. Han hävdar att misshandelsbilden är fotograferad på Södersjukhuset och att attentatet mot hans bil finns dokumenterat på AFA:s hemsida (Antifascistisk Aktion, anarkistisk antirasistisk grupp, min anm.).

– Det står: ”Steens bil brann jävligt bra”. Även om dåden skulle visa sig vara äkta kan man fundera på om inte SD lärt sig ett och annat om hur de ska utnyttja angreppen till sin egen fördel av sina franska vänner. SD menar dock att man inte nått ut med sin version av förföljelserna i media och att flygbladet därför var nödvändigt.

Det riktades anklagelser mot SD av olika slag. Antirasister grävde fram att Anders Steen var dömd för fusk med sjukbidrag, ett känsligt faktum för ett parti som försöker framstå som mer hederligt och trovärdigt än andra. Partiet menade dock att detta var överspelat och inte påverkade deras syn på hans roll i partiet.

De båda kommunalråden John Glas (fp) och Staffan Holmberg (s) uppger båda att de utsatts för oönskade postorderbeställningar och hotbrev. SD förnekar självklart att partiet ligger bakom något av detta, men Johan Rinderheim hävdar samtidigt att han inte tycker att det är konstigt om någon irriterat sig på politikernas utspel och valt att agera mot dem.

27 Clinell, Bim: ”De hunsades revansch”. Stockholm: Dagens Nyheters

förlag, 1999.

Trots stridigheterna försöker SD att få ut partiets politik och lägga motioner. Påfallande många av förslagen berör flykting- och invandringsfrågan. Inför EU-valet motionerade SD om en folkomröstning om det planerade moskébygget i Haninge. Dessutom försöker man driva på en nedläggning av ett integrationsbefrämjande projekt i stadsdelen Jordbro. I båda fallen hävdar partiet att det finns ett starkt stöd från kommuninvånarna.

Vid sidan av dessa förslag motionerar SD i likhet med partikamraterna i Höör om närvarorätt i nämnderna och att försöka överbrygga generationsgränserna genom att skapa mötesplatser mellan unga och äldre (den senare motionen har tagits över av SD i Sölvesborg.)

Ingen av motionerna har behandlats ännu, men SD-representanterna är inte särskilt hoppfulla.

– Om någon skulle stödja ett förslag från oss? Inte en chans, hellre lägger de en likadan motion själva, säger Johan Rinderheim.

Faktum är i alla fall att moderaterna i kommunen gett bifall till ett av SD:s förslag: att slopa det ekonomiska stödet till ärkeantagonisterna föreningen Levande Zon. De andra partierna har dock ställt sig avvisande.

Många hade nog trott att det skulle vara mer turbulens kring SD:s representation i Trollhättan. Innan valet förekom det däremot antirasistiska motdemonstrationer så fort SD arrangerade valmöten i regionen. Vid flera tillfällen fick polisen ställa upp med massiv bevakning för att SD skulle kunna genomföra sina manifestationer. En invandrarorganisation delade ut flygblad vid första fullmäktigesammanträdet efter valet, men därefter har det knappast förekommit några protester.

Trollhättan är en kommun som ofta förknippats med rasism. Till detta bidrar bl.a. två allvarliga händelser som ägde rum under 1993, först den grova misshandeln av en somaliskt flykting och därefter nedbränningen av en moské. I båda fallen befanns gärningsmännen höra hemma i den nazistiska Vit makt-rörelsen. I misshandeln deltog även Sverigedemokraternas dåvarande lokale talesman.

Trots anknytningen till den här typen av dåd var SD bara några få röster från att ta ett mandat i Trollhättan redan 1994. När de nu

kom in 1998 var det med hela 2 mandat. Även i Trollhättan hade valresultatet föregåtts av en intensiv satsning, partiets representanter hade täckt kommunen med cirka 20 000 flygblad.

Mats Spjuth, den ena av partiets representanter, tycker att det varit svårt att förstå det rent tekniska med hur en kommun fungerar, men han tycker att han fick viss vägledning på partiets tvådagarskurs. Han tycker att bemötandet från andra politiker varit över förväntan.

– Jag trodde det skulle bli jäkla kyligt, men vi bemöts mer än korrekt. Det är mer kompisstämning än jag trodde. Jag känner ju så många, en miljöpartist är min f.d. lärare, en kristdemokrat är vän till familjen.

SD har hittills motionerat om en kommunal folkomröstning om invandringen. Dessutom har man ansökt om att få närvara vid möten i vård- och omsorgsnämnden.

Även i Sölvesborg råder lugnet. SD:s representant, den 20-årige Jimmie Åkesson, studerar vid forskningspolitiska institutet vid Lunds universitet. Både han själv och partiets suppleant har varit närvarande vid de flesta av mötena, men ingen av dem brukar yttra sig. I ett enda fall har de markerat någon slags främlingsfientlighet. Det var när de motsatte sig moderaternas förslag om att ge nya kommuninvånare en välkomsthälsning, som bl.a. skulle rikta sig till nyanlända flyktingar.

Jimmie Åkesson var tidigare med i Moderat skolungdom, MSU, och den lokala SD-föreningens papper kopierades till en början på en kopiator som stod i moderaternas lokaler. När moderaternas blev varse detta åkte SD ut.

– Vi hade i och för sig inte kunnat tolerera något annat parti, säger Jeppe Jonsson, moderat kommunalråd som mest oroade sig för att SD skulle få med sig många ungdomar ur hans eget parti. Vid den här tiden hade partiet ingen fungerande ungdomsorganisation.

Blekingekommunen Sölvesborg har få invånare och SD:s 164 röster räckte med god marginal till ett mandat. Valkampanjen riktade sig till stor del till ungdomar på gymnasieskolan och det var troligen där man hämtade de flesta av väljarna. SD:s suppleant är

dock drygt 50 år, så partiet har uppenbarligen visst stöd även i andra åldersgrupper.

– De är inga dumhuvuden, tvärtom, försäkrar det socialdemokratiska kommunalrådet Jens Åberg. Han anser att mycket som partiet vill tyder på en viss omognad och inte är genomförbart. Ändå är han orolig för att partiet kan ha en framtid och han har på känn att många håller med dem.

Hur agerar populistiska och främlingsfientliga partier i kommunerna?

Vare sig SD eller de populistiska partierna gör något för att tona ner det främlingsfientliga budskapet i sina valrörelser. Tvärtom spelar de ofta på dessa strömningar för att få fler röster. Det är i kritiken av invandringspolitiken som dessa partier har sitt berättigande, ofta har de svårt att motivera människor att rösta på partiets övriga budskap. Men det förekommer även att de fångar upp missnöje kring hur andra partier hanterat olika lokala frågor. Ett sådant exempel är det goda resultatet i valet 1994 för Kommunens Väl i Kävlinge som delvis kan förklaras med att man engagerade sig i västkustbanans sträckning, en mycket omdiskuterad fråga vid den här tiden. Men även i Kävlinge spelade det främlingsfientliga budskapet en stor roll:

– Det finns sådana krafter i Skåne och så länge de finns får vi räkna med den här typen av partier. Sedan är det tillfälligheter som avgör när det dyker upp mer renodlade invandringsfientliga partier, säger Roland Palmqvist, socialdemokratiskt kommunalråd i Kävlinge.

Men även om vissa populistiska partier är väldigt tydliga med vad de tycker i flyktingfrågan är det ganska troligt att de försvinner i obemärkthet när valrörelsen är slut. Invandrings- och flyktingpolitik hanteras endast delvis av kommunerna och på senare år har flyktingströmmen dessutom minskat betydligt. Det finns därmed få tillfällen för populisterna att markera sin egenart. Ofta läggs tidigt ett krav på en folkomröstning om flyktingmottagandet, något som samtliga kommuner utom Sjöbo ställt sig

kallsinniga till. Därefter återstår möjligheten att göra markeringar och tillägg till andra partiers förslag som sällan har någon praktisk betydelse.

I stället för nationalism talar en del av de skånska missnöjespartierna om regionalism. Skånepartiets krav på självständighet för Skåne har fått nytt liv genom nya Region Skåne och så här beskriver Tony Wiklander Skånes Väl:

– Vi är ett rebelliskt parti som blickar söder, väster och öster. Norr blickar vi ej alls. Det kommer ingenting gott från norr annat än pålagor och förbud. Det har inte minst Göran Persson visat i sitt sätt att bemöta oss. Skåningarna svetsas samman mer och mer och vi har klorna utåt.

Vissa frågor i Skånes Väls program har länge funnits med hos några av de äldre populistiska partierna i regionen. Ett sådant gammalt krav är slopandet av Systembolaget. Skånes Väl vill dessutom behålla Barsebäcks kärnkraftverk i drift samt gynna hembygdsföreningar framför fria teatergrupper.

Populistiska partier lägger ofta förslag av karaktären ”mer åt alla av allt”. Eftersom de sällan behöver ta ansvar för förslagens genomförande är de oförhindrade att vara generösa. Ofta inriktar sig dessa förslag på att förbättra vård och omsorg. Skånes Väl kräver att alla sjukhus ska får vara kvar. Ytterligare teman i populisternas program är kampen för hårdare tag mot brottslingar, stöd till brottsoffer och mer resurser åt polisen.

I vissa kommuner består populistiska partier av rutinerade politiker som tidigare suttit för andra etablerade partier. Detta gäller t.ex. Sjöbopartiet i Kristianstad vars ledare Nils-Edvin Andersson i likhet med partiledningen i Sjöbo har sina rötter i Centerpartiet. Hans partikamrater har varit aktiva i moderaterna och socialdemokraterna.

Nils-Edvin Andersson ser sina många år i politiken som en stor tillgång.

– Vi vet vad det handlar om. Vi går inte ut med saker som inte går att genomföra.

Han jämför med Ny demokrati som tidigare var invalda i kommunen och som han menar inte höll sig till verkligen utan lade orealistiska förslag som gratis p-plats till alla.

– Vem ska betala det? Det är bara trams, det fungerar inte i längden. Man får röster en gång men sedan är man borta.

Nils-Edvin Andersson anser att det är viktigt att inte ha för bråttom. Han menar att ett problem för Ny demokratis del var att partiets snabba framgångar gjorde att de inte hann rekrytera folk. Han menar att det är en fördel att hans eget parti fick sina fyra mandat först i det senaste valet och inte tidigare.

– Småpartier ska växa långsamt och inte gapa över för mycket. Det ligger något i Nils-Edvin Adolfssons kritik mot orutinerade kommunrepresentanter. I många kommuner lägger populister och SD-representanter förslag som aldrig kan genomföras eftersom de hör hemma någon annanstans. SD i Dals-Ed har som tidigare nämnts motionerat om att privata företag ska skynda sig att bygga ut mobiltelefonnätet i regionen. Men även en slipad och erfaren kommunrepresentant som Carl P Herslow i Skånepartiet har för vana att ta upp frågor som snarare är en angelägenhet för staten, t.ex. det ovan nämnda kravet på arbetstidsförlängning.

I något fall kan detta säkert vara en medveten taktik. Småpartier med högst något eller några mandat vet att det är nästan omöjligt att få igenom några förslag eftersom inga andra partier är beredda att stödja dem. Småpartierna använder därför möjligheten att motionera för att göra politiska utspel som de hoppas ska bli uppmärksammade, inte minst av media.

Jan Nilsson, socialdemokratiskt kommunalråd i Åstorp, menar att människor inte alltid förstår politikens villkor och att det är ganska lätt att få röster med enkla slagord.

  • I valrörelsen sa jag lite på skämt: Om jag gick ut och krävde att jag vill ha polisstationen öppen sju dagar i veckan skulle jag få 500 röster direkt. Trots att vi inte kan kommendera polisens arbete, det där fattar inte folk.

De populistiska partierna sätter en ära i att inte på förhand ha en uppgjord politisk linje, det är väljarna som ska styra partierna. Detta fungerar sällan i praktiken, populisternas idé om ”sunt förnuft” och ”folkets röst” bygger på att man tror sig rent intuitivt veta vad som är den breda allmänhetens önskemål.

Undantagsvis kan partierna göra en seriös ansträngning för att få fram vad som gror i folkdjupet. Sjöbopartiet i Kristianstad

skickade ut 500 flygblad i valrörelsen 1998 (det kom in 136 svar) där man frågade väljarna vad de tyckte var viktigast. Dessa svar låg sedan till grund för valmanifestet. Även partiets två senaste motioner har inspirerats av kommuninvånarna: krav på en äldreombudsman i kommunen och gratis teoretisk körkortsutbildning för alla gymnasielever.

Just äldreomsorgsfrågorna tycks vara på frammarsch i den här typen av partier. Många av de som representerar populisterna i Skåne är själva i en ålder där äldrevården snart kan komma att beröra dem. Men även de ofta betydligt yngre SD-representanterna har motionerat kring äldrevården i flera av sina kommuner.

När populisterna får makten tvingas de in i den politiska verkligheten och förlorar då en del av det som gjorde partiet attraktivt för väljarna. Eftersom populisternas roll är att slå på det etablerade klarar de sällan av att bli en del av det etablerade. Ett exempel är det norska Fremskrittspartiet som gjort flera av sina sämsta val under perioder då det framtonat som ett vanligt, mer respektabelt borgerligt parti. De senaste valen tycks dock Carl I Hagen ha lyckats med konststycket att både vara en maktfaktor som har relationer med andra partier, samtidigt som han utåt sett fortsätter att vara sanningssägaren och provokatören.28

En särställning bland svenska missnöjespartier har Sjöbopartiet som hade makten i Sjöbo även på den tiden då de hörde till Centerpartiet. Sjöbopolitikernas provokationer var riktade utåt och uppåt, mot den politiska och ekonomiska makten i landet. Samtidigt hade de en närmast oinskränkt makt i den egna kommunen där de tvärtom uppfattades som en garant för stabilitet och trygghet.

Ledarskapet spelar en stor roll för populistiska partier, deras förtroendekapital bygger ofta på en karismatisk ledare som med lika delar charm och slagfärdighet når ut till människor med sitt budskap. Förklaringen till att lilla Åstorps kommun har två missnöjespartier med snarlika budskap handlar delvis om att de centrala personerna Tony Wiklander och Conny Prisell båda är utåtriktade,

28 Lodenius, Anna-Lena & Larsson, Stieg: ”Extremhögern” s. 245-247.

Stockholm: Tiden, 1994.

verbala och har förmåga att tala med folk. Det är troligen skälet till att de förmår sitta kvar. De politiska resultaten är däremot anmärkningsvärt magra och partierna agerar förstrött, i något fall har Åstorpspartiet till och med röstat emot sina egna motioner.29

Centrumdemokraternas Harry Franzén har fått en enorm publicitet kring sina försök att utmana vin- och spritmonopolet, något som han påfallande sällan dock använt för att marknadsföra sitt parti. Franzén är betydligt mer känd än sitt parti. Exemplet med Ny demokrati visar också hur snabbt det kan gå när det finns två partiledare som har kändisstatus och lätt att få utrymmet i media. SD:s frånvaro av karismatiska ledare är förmodligen en av flera orsaker till att partiet växer så långsamt.

Bemötandet i kommunerna

Det finns i princip tre vägar att gå när det gäller att bemöta populistiska och främlingsfientliga partier: att ignorera dem, att konfrontera dem eller acceptera dem som ett parti bland andra. Samtliga vägar har prövats men den första, isolering och tystnad, torde vara den vanligaste.

De flesta minns säkert hur folkpartiledaren Bengt Westerberg reste sig upp och gick ut ur TV-studion och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gjorde entré efter sitt succéval 1991. Många har prisat Bengt Westerberg för denna handling som man menat var ett rakryggat och ärligt sätt att markera att man inte vill ha någonting att göra med den här typen av partier.

En annan fråga är om ett sådant bemötande påverkar väljarna i avsedd riktning. Risken finns att de ser en sådan demonstration som etablissemangets förakt för den enkla, vanliga människans kandidater till makten. Så uppfattas nämligen populister ofta av människor, och det är också så de ser på sig själva. (I praktiken kan man självklart ifrågasätta om populisternas förslag verkligen är till

29 Informationen har lämnats av det socialdemokratiska kommunalrådet

Jan Nilsson i Åstorp.

gagn för den breda massan, men den diskussionen är i så fall möjlig att föra kring alla politiska partiers politik.)

Media väljer ofta konfrontationens väg som är tacksam rent publicistiskt, men utfallet av metoden kan diskuteras. I valrörelsen 1991 fick TV-journalisten Olle Stenholm möjlighet att göra en närgången intervju med Bert Karlsson och konfronterade honom då med mängder av dåligt underbyggda punkter i partiets program. Bert Karlsson blev ofta svarslös och gjorde enligt en enad kritikerkår bort sig fullständigt. Väljarna såg inte alltid Bert Karlssons tillkortakommanden, många uppfattade i stället hur en representant ur den intellektuella eliten mosade en man ur folket på ett ojust sätt.

I kommunerna är situationen sällan lika enkel, partierna lever närmare varandra och tvingas ofta till någon form av kontakt. De frågor som ska hanteras är mer jordnära och ideologiska överväganden spelar i regel mindre roll. Det är ingen slump att det förekommer allianser mellan socialdemokrater och moderater i vissa kommuner, något som vore otänkbart i regeringssammanhang.

Sverigedemokraterna är i hög grad isolerade, det finns ingen enda kommun där de bjuds in. Till detta bidrar att de har så få mandat att partierna kan kosta på sig att hålla dem utanför. De populistiska partierna är däremot sällan så isolerade i kommunerna som deras riksdagspartier försöker låta påskina. De har haft allianser med alla de etablerade partierna utom Vänsterpartiet. (Värt att notera är dock att flera av de som i dag representerar främlingsfientliga partier tidigare varit medlemmar i just Vänsterpartiet.)

Statsminister Göran Persson kritiserade den borgerliga majoriteten i nya Region Skåne för samröre med Skånes Väl. Men ett av de största partierna i Skånes Väl är Framstegspartiet vars representanter i Åstorp samarbetade med socialdemokraterna under den förra mandatperioden. (I alliansen ingick även Centerpartiet). I Åstorp finns dessutom socialdemokraten Gösta Brodin som öppet pläderat för samma linje i flyktingfrågan som Framstegspartiet. Tony Wiklander var tidigare själv medlem i socialdemokraterna.

Folkpartiet har försökt markera mot rasister och populister på riksplanet, och framstår ofta i debatten som det kanske flykting-

vänligaste partiet av alla. Ändå är Skånes Väl långt ifrån det enda populistiska parti som suttit i en samarbetssituation med den borgerliga partigruppen. Kommunens Väl i Tomellilla (3 mandat), Simrishamn (4 mandat) och Skurup, Framstegspartiet i Bjuv, Burlövs Väl och Allianspartiet i Burlöv samt Staffanstorpspartiet har samtliga suttit eller sitter i sådana allianser. Detta innebär i regel också tillträde till kommunstyrelser och nämnder.

De partier som ingått borgerliga valallianser utmärker sig inte genom att vara mer humana i flyktingfrågan än andra populistiska partier. Ett exempel är Framstegspartiet i Bjuv som klart markerat sin inställning i flyktingfrågan. Som tidigare nämnts förekom hårt kritiserade affischer i partiets senaste valrörelse, och i samband med den senaste krisen på Balkan var de ensamma om att motsätta sig ett eventuellt mottagande av kossovoalbanska flyktingar. Detta gav upphov till en hätsk debatt i fullmäktige i Bjuv.

– Vi fick många gliringar och slag under bältet. Men en del talar med kluven tunga. De kan ha en åsikt i kommunstyrelsen, men efteråt får man en klapp på axeln, berättar Allan Jönsson, Framstegspartiets lokale representant.

Sjöbopartiet ledde Sjöbo av egen kraft, men hade starkt stöd från andra partier. Flyktingdebatten var aldrig bara en angelägenhet för Centerpartiet. Moderaterna ställde upp bakom idén på en folkomröstning kring invandringen, och de lokala socialdemokraterna valde inte att gå ut med några protester eftersom man visste att det fanns stöd för tanken i de egna leden. Efter att Sjöbopartiet förlorade i valet 1998 har man samarbetat med den borgerliga majoriteten.30

Ju mindre de främlingsfientliga partierna är, desto sannolikare är det att de blir isolerade. I Åstorp förlorade Framstegspartiet det ena av sina mandat och kastades ut ur den tidigare alliansen med socialdemokraterna. Enligt Jan Nilsson, socialdemokratiskt kommunalråd, försöker de övriga partierna i kommunen numera göra upp så mycket som möjligt utan att blanda in småpartierna (förutom Framstegspartiet även Åstorpspartiet som har likartade uppfattningar).

30 Wahl, Mats: ”Sjöbo”. Stockholm: Carlssons, 1988.

  • Vi försöker hitta former för att hålla dom utanför, vi sätter inga murar, vi bjuder helt enkelt inte in dom.

Jan Nilsson medger dock att det finns enskilda politiker som står nära dem i vissa frågor. Det har hänt att det fått gehör när de motionerat i frågor, men enligt Jan Nilsson har det bara rört frågor som varit helt okontroversiella. Den senaste gången var när Framstegspartiet lade en motion om ökat stöd till fattigpensionärerna och fick med sig socialdemokraterna.

  • Men när partierna motionerat mot invandringen har alla partier gått emot.

Även i andra kommuner drar man i regel en gräns vid just flyktingfrågan, partiet kan däremot få stöd i andra frågor. Kommunens Väl i Kävlinge uppfattades som en vänsterkraft och välkomnades även av vissa socialdemokrater när partiet etablerade sig i kommunen. Men ledaren Kenneth Sandberg förbrukade snabbt detta förtroende. Carina Ingelsson, folkpartist i Kävlinge fullmäktige, berättar om hur Sandberg prövade övriga kommunvaldas tålamod genom sina långa inlägg som alltid slutade i flyktingfrågan, oavsett var han hade börjat.

  • Vi har olika åsikter, men jag tycker att det hör till den demokratiska ordningen att alla ska få yttra sig. Även om det är till fördel för dem. Men man måste säga ifrån så att folk håller sig till sakfrågorna, det måste ju vara en rimlig debatt i en fullmäktigesal.

Alla de andra politikerna hade inte samma tålamod. När Kenneth Sandbergs inlägg blev för långa var det flera som reste sig och gick.

– Sedan Sandberg försvann har det blivit lättare att hantera partiet, hävdar Carina Ingelsson som tycker att de nuvarande företrädarna driver enklare och mer jordnära frågor. De har också stött Folkpartiet i flera frågor.

Med tiden kan kanske även Sverigedemokraterna bli så etablerade att de bjuds in, men det kommer nog att dröja länge än. De flesta andra partier har på känn att det döljer sig något obehagligt bakom även den mest putsade fasad när det gäller ett parti som SD. Det finns också betydligt mer dokumentation kring SD:s historia än vad det gör kring enskilda småpartier i kommunerna. Trots allt märks det tydligt att SD-representanterna stöter på mindre mot-

stånd nu än när de fick sina första kommunmandat i början av 90talet.

Partiets nuvarande representant Anders Westergren menar att det tagit tid att arbeta bort föreställningen om att partiet består av vettvillingar och rasister. Han säger att det numera förekommer informella samtal och diskussioner under vänskapliga former. Men när det blir dags att rösta går de andra partierna ofta ihop, och det händer aldrig att någon skickar inviter om att ta med SD:s två mandat i beslutsunderlaget.

  • De andra har ibland ett behov av att markera sig mot oss. Jag har aldrig blivit dåligt behandlad, däremot mina förslag.

Bilden bekräftas vid samtal med andra politiker i kommunen:

De får inte igenom någonting och de är inte med på någon

kant. Personligen tycker jag inte att det är något alternativ att stödja ett sådant parti, säger Per Ove Persson, moderat kommunalråd.

SD är isolerade, inga andra vill samarbeta, säger Stefan

Lissmark, socialdemokratiskt kommunalråd. Varje parti i kommunen har gjort detta ställningstagande. Även om de lägger bra förslag vill ingen samarbeta.

I Sölvesborg hade övriga partier en diskussion efter valet där samtliga partier bestämde sig för att inte ha någon som helst kontakt. Men alla är inte säkra på att metoden fungerar. Jeppe Jonsson, moderat riksdagsman från Sölvesborg, tror att många håller med SD och ogillar etablissemangets sätt att trycka ner partiets representanter.

– Samtliga partiet hyvlade av honom på enad front (Jimmie Åkesson, min anm.) Frågan är vem som vann på att vi gjorde det. Det finns en risk, ibland tror jag att det snarare tjänar deras sak.

SD försöker få observationsplatser i nämnder och kommunstyrelser i flera av de kommuner där man valts in. Det är ett önskemål även från många andra småpartier. Som nämndes tidigare i texten finns det däremot en rad populistiska partier som t.o.m. sitter som ledamöter i kommunstyrelser och nämnder, något som varit möjligt genom allianser med andra partier.

Det finns få fall där andra partier verkligen markerat att populisterna bör hållas utanför. Ett exempel är Kävlinge kommun där

man bara gav Kommunens Väl insynsplatser men vägrade partiet yttranderätt. Roland Palmqvist, socialdemokratiskt kommunalråd, menar att samtliga partier slöt upp bakom idén att inte ta med Kommunens Väl i beslutsprocessen, trots att de var nästan lika stora som moderaterna (8 mandat mot moderaternas 10). Ett beslut som kan kritiseras ur demokratisk synvinkel men som kan förstås mot bakgrund av den avsky många kände inför det öppet invandringsfientliga budskapet.

Det finns skäl som talar för att alla partier ska få sitta med vid möten i kommunstyrelsen och nämnderna, inte minst demokratiska. Den som står utanför saknar möjligheter att påverka i lika hög grad som andra partier. Informationen hålls i en liten krets, övriga partier får ofta inte reda på något förrän strax innan fullmäktige. Här hävdar dock många kommunpolitiker att det är viktigt att hålla just de främlingsfientliga partierna borta, att det inte ska ha något att säga till om därför att de företräder en inhuman linje som bör motarbetas med alla medel.

Om man även låter populisterna yttra sig i kommunstyrelse och nämnder kan man ibland förhindra onödiga och långdragna diskussioner vid fullmäktige. Missförstånd kan undanröjas genom att ge informationen på ett tidigt stadium. Så resonerade man i Åstorp när man släppte in Tony Wiklander i kommunstyrelsen. Samma tanke ligger bakom att alla partier får närvara vid samtliga möten i Eslövs kommun, även Eslövspartiet som i övrigt hålls utanför alla politiska allianser.

I Landskrona pågår ett försöka att hantera de lokala populisterna på ett nytt sätt som i korthet kan beskrivas som ”lyft fram och se om de bleknar i ljuset”. Torkild Strandberg, Folkpartiet, har suttit med i kommunstyrelsen ända sedan partiet först kom in 1991. Han menar att man tidigare hade samma strategi som i de flesta andra kommuner: att försöka tiga ihjäl partiet. Men Framstegspartiet fördubblades och fick fyra mandat i det senaste valet, vilket gav anledning till självrannsakan.

Numera bjuds Framstegspartiet in till samtal och diskussioner, och partiet har även fått ta plats i kommunstyrelsen. Den nya linjen går ut på att tvinga företrädarna att ta ställning i alla frågor; i stort som smått. Tanken är att få ner debatten på en mer

odramatisk nivå där populisterna inte har möjlighet att segla ovanpå och exploatera missnöje i varje fråga. Enligt Torkild Strandberg tjänar populisterna i själva verkat på sitt utanförskap. Men om de i stället tvingas delta i dagspolitiken med soptaxor, åldringsvård och tämligen odramatiska frågor kanske de får svårare att vara lika kategoriska.

– Det här är ingenting vi beslutat utan mer något som växt fram. I dag försöker vi behandla dem som ett parti som alla andra.

Även bemötandet har förändrats från utfrysning till konfrontation:

– Förra mandatperioden satt vi tysta när de sa något, vi lät dem hållas. Nu kräver vi svar och besked om hur de menar och hur de har tänkt sig att genomföra sina förslag.

– Deras förslag är ofta fullständigt vrickade och omöjliga att genomföra av lagliga, ekonomiska och andra skäl. De väljer att bortse från allt. Nu vill vi att de motiverar sig.

Torkild Magnusson hoppas att denna strategi ska leda till att det politiska arbetet framstår som mindre glamoröst. Han hoppas också att väljarna får upp ögonen för hur ihåliga Framstegspartiets förslag är. Framtiden får utvisa om man lyckas eller ej.

Sammanfattning och slutsatser

De populistiska och främlingsfientliga partierna har gått framåt, men bilden är inte entydig. I vissa kommuner var de starkare under senare delen av 80-talet och början av 90-talet.

Den här typen av partier finns framför allt i Skåne där de är representerade i varannan kommun. Här har också de nationalistiska Sverigedemokraterna (SD) sitt starkaste fäste.

För nationalistiska partier som SD har invandringsfrågan en stor betydelse eftersom de strävar mot ett etniskt homogent samhälle styrt av svenska normer och värderingar. De populistiska partierna tog upp frågan på ett senare stadium men kan i dag uttrycka i princip samma uppfattningar som SD. I regel är de dock mer benägna att diskutera den ekonomiska sidan av invandringen, att flyktingar kostar pengar och att detta drabbar svenskar.

Det finns inga enhetliga drag som förbinder de kommuner där främlingsfientliga partier växt sig starka. Den enda gemensamma nämnaren är att många finns i Skåne.

Också deras sätt att agera skiljer sig. Populisterna kan vara slipade politiker som kanske tidigare suttit för andra partier, många gånger bjuds de också in att samverka med framförallt de borgerliga partierna (det förekommer dock samarbete även med socialdemokraterna). I andra kommuner vårdar populisterna sin ställning som provokatörer och gör få ansträngningar att gå in i det politiska systemet.

SD:s representanter är mer isolerade och har dessutom ofta färre mandat att luta sig emot i sina respektive kommuner. De håller dock på att lära sig att hantera det politiska systemet och många av dem som valts in i är påfallande ambitiösa när det gäller att producera motioner och göra inlägg.

Bemötandet kan sammanfattas på följande vis: isolering, konfrontation eller bjuda in till samarbete. SD:s representanter blir i regel utfrysta. Populisternas representanter blir anmärkningsvärt nog ofta accepterade.

Isolering drabbar i regel partier med få mandat medan större bjuds in till samarbete. Detta gäller oavsett om partiet i fråga uttrycker extrema uppfattningar i flykting- och invandringsfrågan. Det bör dock sägas att det finns få, om något, exempel på att de drivit igenom förslag som rör just flyktingfrågan. Där sätter de etablerade partierna en tydlig gräns för samarbetet. Det finns kommuner som motsatt sig flyktingmottagandet, men detta har drivits igenom av de etablerade partierna, ett exempel är Vellinge där moderaterna helt dominerar politiken.

Man kan diskutera vilken metod som är mest effektiv. Isolering tycks inte alltid fungera, partierna hittar egna vägar att få uppmärksamhet och nå ut, och spelar ibland på det faktum att de förtrycks av ett etablerat system. Att acceptera partierna är att ge dem legitimitet. Samtidigt förrycks deras möjligheter att ställa sig vid sidan av och vinna poäng genom att häckla andra partier. De kanske med tiden urvattnas till ett vanligt, grått och inte så spännande alternativ.

Att konfrontera främlingsfientliga grupper kan handla om allt från rent fysiska angrepp till ett kraftfullt verbalt ifrågasättande. Våld förekommer i stort sett bara inom militanta antirasistiska grupper, dessa är i regel marginella och vinner sällan stöd hos kommuninvånarna. Man kan befara att deras aktioner får mer fredligt sinnade personer att inte våga gå ut och ta ställning.

Det verbala mötet är en än så länga ganska oprövad metod. Många menar att den är förkastlig eftersom man inte ska ge främlingsfientliga grupper möjlighet att sprida sitt budskap, de ska bara motarbetas. Men en sådan gräns blir svår att hålla när de främlingsfientliga grupperna blir en del av systemet, t.ex. genom att de röstats in i våra folkvalda församlingar. Det är dessutom inte olagligt att uttrycka kritiska åsikter om flyktingpolitiken, så länge man undviker att yttra sig negativt om individer och grupper.

Det verbala mötet kräver kunskap. Man måste veta vad som är de svaga punkterna i de främlingsfientliga gruppernas resonemang. Även om man vinner diskussionen är det inte säkert att åhörarna ser det på samma sätt. Flyktingfientlighet är en djupt rotad känsla som inte alltid går att åsidosätta med logiska argument. Samtidigt vore det fel att inte försöka, det kan ju finnas en del av de som lyssnar som trots allt håller en dörr öppen för tvekan och ifrågasättande.

En total tystnad innebär att främlingsfientliga grupper får stå oemotsagda. Detta kan ge människor intryck av att deras propaganda verkligen innehåller någonting väsentligt, och att ingen vågar ta debatten. Kanske är det trots allt bättre att ta chansen att visa hur mycket av argumentationen som inte håller vid närmare påseende.

Främlingsfientliga myter

(Denna text ingår i skriften ”Populism, makt, demokrati” som gavs ut i LO:s demokratiprojekt i serien ”Folket styr”)

Invandringsfrågan intar en särskild position i den populistiska propagandan. Det finns därför anledning att redovisa några av de

viktigaste myterna kring denna fråga, och berätta hur det verkligen förhåller sig. De åsikter som redovisas nedan förekommer inte bara hos populistiska partier utan är vanliga även bland andra debattörer som vill minska flyktingmottagandet.

Myt: De som kommer hit är inte riktiga flyktingar.

Verklighet: Det finns en utbredd föreställning att de som flyr gör

det enbart av ekonomiska skäl. Men även om sådana motiv finns med i bilden så måste det också finnas andra skäl för att någon ska beviljas asyl i vårt land. I själva verket är kraven för att få stanna så höga att kritiken snarare borde riktas mot att vi faktiskt skickar tillbaks människor som riskerar våld och förföljelser om de återvänder.

Ofta framförs åsikten att vi bara borde ta emot flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention. Detta är ett avtal som Sverige undertecknat och som innebär att vi ska ta emot en viss mängd flyktingar årligen som uppfyller kraven att de ska hysa välgrundad fruktan för förföljelse på grund av politiska, religiösa eller etniska skäl. Men de flesta som flyr är inte personligen förföljda utan vill undkomma krig eller inbördeskrig. Dessa kan ha mycket goda skäl för att få asyl, och i praktiken är det endast fem procent av dem som får uppehållstillstånd i Sverige som kvotflyktingar.

Myt: Vi är utsatta för en massinvasion av främlingar som hotar att

ta över vårt samhälle.

Verklighet: I själva verket har antalet flyktingar som söker asyl

minskat drastiskt på senare år. Detta beror på ändrade regler, att vi infört visumtvång för nya länder samt att situationen stabiliserats i områden från vilka vi tidigare tog emot stora mängder av flyktingar, exempelvis länderna på Balkan.

Myt: Vi borde hjälpa flyktingarna i deras hemländer i stället för att

ta emot dem i vårt land.

Verklighet: En del av den internationella hjälpen till flyktingar sker

just i närområden, men detta handlar främst om att undsätta människor efter katastrofer av olika slag. All sådan hjälp kan dock

inte ske i närområdena, bland annat för att det ibland är politiskt instabilt även i länderna kring. Dessutom är det inte säkert att hjälpen blir billigare för att den är närmare, det kostar stora summor att hålla säkerheten och bekosta mat, bostäder och annat i ett område som befinner sig i krig eller som är mycket oroligt av andra skäl.

Myt: Vi borde satsa på svenska barn och pensionärer först, innan vi

har råd med flyktingarna.

Verklighet: Svenska barn och pensionärer kostar betydligt mer än

flyktingarna, bland annat eftersom de är så många fler. Den svenska välfärden är ingenting som ägs av svenskarna, den är en produkt av många människors arbete, även invandrarnas. Tidigare importerade vi arbetskraft eftersom de svenska industrierna behövde expandera, och så länge arbetslösheten var låg kunde de flesta som kom arbeta och betala skatt.

Sverige är fortfarande ett rikt land i en lugn och stabil del av världen. Flyktingpolitiken är något vi måste ha råd med, vi kan inte ställa kostnader för barnomsorg och höftledsoperationer mot att vi tar emot människor från andra länder som flyr för sitt liv. Det ena är inte mindre viktigt än det andra.

Myt: Vi borde hjälpa flyktingarna att återvända.

Verklighet: Många flyktingar återvänder redan nu av egen fri vilja,

ungefär hälften gör det någon gång och cirka en tredjedel inom tre år. En förutsättning för att någon ska kunna återvända är dock att läget i landet har stabiliserats. Om detta tar lång tid är det möjligt att flyktingen hunnit rota sig i Sverige och fått barn som hunnit växa upp. Det är knappast svårt att förstå att många tvekar att vända hem igen efter många år i exil.

Redan i dag får många flyktingar stöd och hjälp för att kunna återvända. Sådana ansträngningar har intensifierats eftersom så många flyktingar numera går arbetslösa vilket gör att de har svårt att finna sig till rätta. Det handlar dock inte om att övertyga någon om att återvända utan snarare att stödja den som vill men inte har resurser att själv klara av det.

Myt: Flyktingar som begår brott ska vi inte dalta med, de bör

utvisas genast.

Verklighet: Redan i dag utvisas den som inte är svensk medborgare

och som begår brott. Den som redan har fått medborgarskap har inget annat land att återvända till, han straffas enligt de lagar och regler som gäller andra svenska medborgare.

Det är sant att invandrare begår fler brott än infödda svenskar, men skillnaden är betydligt mindre än många föreställer sig. Närmare nio av tio invandrare lagförs aldrig för några brott. Att andelen kriminella invandrare är högre beror inte på att vissa kulturer främjar brottslighet. I stället är det sannolikt en följd av att invandrare stöts ut ur samhället, har högre arbetslöshet, sämre ekonomi och inte samma möjligheter till ett gott liv.

Författarpresentation

Anna-Lena Lodenius är frilansjournalist och författare till flera böcker och rapporter om nazism och högerextremism (bl.a. för Rikspolisstyrelsen). Hon har arbetat med olika former av media, TV, radio och tidningar, och bl.a. varit knuten till samhällsprogrammen Kalla fakta och Striptease.

Svensk högerpopulism i franskt ljus

Bim Clinell

I Paris frågar mig alla förskräckt om vad som egentligen pågår i Sverige. Ett mord på en fackföreningsaktivist, en bilbomb mot en journalist, ett ”varningsskott” mot en annan, vardagsvåld mot invandrare och homosexuella ingår inte i den franska bilden av det frigjorda och demokratiska Sverige.

Terrorvåldet på Korsika riktar sig i allmänhet mot byggnader och inte människor. Attentat mot människor hör i Frankrike mest hemma i de olika maffior som, framför allt i Sydfrankrike, av lång tradition grasserar och bekämpar varandra.

I Frankrike fick Nationella Fronten, då partiet var som starkast, 15 procent av rösterna och styrde fyra städer. Men ytterst få gäng har dragit runt på några gator i Frankrike och misshandlat invandrare. Flyktingförläggningar har inte stuckits i brand som i Sverige och i Tyskland. Och det materialistiska nyttighetstänkande som bland annat låg bakom de nordiska och tyska tvångssteriliseringarna, och krav på hundraprocentig beläggning på vissa stadsteatrar finns inte här – annat än i högerextrema kretsar.

Tro och vetande

I Frankrike går det att spåra trådarna från dagens nationalistiska och högerextrema grupper till motståndarna till Franska revolutionen. Och, för övrigt bakåt, till förespråkare och motståndare till Upplysningstidens filosofer, som strävade efter att ersätta tron

med vetande. Ungefär samma falanger återfinns i Dreyfusaffären i slutet av förra seklet, då en judisk kapten utsågs till syndabock för spioneri för att den skyldige, en adlig officer, skulle skyddas, liksom aristokratins och arméns anseende. Konvenansen och försvaret för en orubblig ordning stod mot rättvisan och den nya tidens regler som hade gjort det möjligt även för franska judar att göra militär karriär.

Under andra världskriget var inte alla fransmän aktiva i motståndsrörelsen. Liksom i övriga Europa har pinsamma och undangömda sanningar om graden av medlöperi dragits fram i ljuset i Frankrike de senaste åren. Algerietkriget under 1960-talet utgjorde ytterligare en vattendelare mellan försvarare av Frankrikes koloniala storhet och idén om den franska civilisationens högre rätt än de algeriska frihetssträvandena å ena sidan och å den andra en insikt om att världen inte är statisk utan stadd i ständig rörelse. Förhållanden förändras; tidigare lösningar fungerar således inte i nuläget.

Slutligen, under student- och arbetarrevolten maj 1968 kom återigen hårda motsättningar i dagen. Liksom under förkrigstiden uppstod även under 1968 våldsamma högerextrema terrorgrupper. Sammanstötningar förekom på vissa universitet. I Sydfrankrike hände det att hetlevrade meningsmotståndare kom beväpnade till universitetet i Nice och sköt på varandra. Kravallpolisen slog besinnigslöst på demonstranter och sköt några gånger tårgaspatroner rakt in i hopen i stället för i luften och flera svåra skador och dödsfall inträffade. Fascister utrustade med järnrör gick dessutom lös på deltagare i demonstrationer eller genomförde regelrätta attacker på olika platser.

Nationella Fronten har emellertid bara blivit förknippad med några få allvarliga våldsdåd utförda av några närstående skinheads och en hårdför affischklistrare inför valkampanjen i Vitrolles 1997. Partiet har vinnlagt sig om att framstå som välstädat och förtroendeingivande, eftersom väljarunderlaget bland råkurrar inte räcker för en seger. Även städade småborgare måste fångas in, och dessa, anser Frontens propagandamakare, avskyr stökighet och våld.

Genomgående har de mest extrema ”bakåtsträvarna” vuxit sig starkast under perioder stadda i förändring. I dag är osäkerheten inför vad den Europeiska unionen kan komma att medföra en drivkraft för den franska högerextrema vurmen, liksom nya marknadsekonomiska direktiv som hotar att rucka på den sociala trygghet som hunnit bli en självklarhet sedan den byggts upp efter kriget. Kombinerat med en oroande arbetslöshet, ökande klyftor i samhället och frånvaro av framtidstro hos många växte ett behov av att få någonting att tro på.

Jean-Marie Le Pen var den mest karismatiske talaren av de missnöjespolitiker som försökte samla de spridda skockarna av oroliga. I stället för att bara klanka på höga skatter och för många invandrare erbjöd han också ideal: drömmen om det orubbliga Frankrike, återupprättandet av folks instinktiva uppfattning av rättvisa, lag, ordning och moral, samt småfolkets seger över utsugarna. Hans tal tog sig ofta uttryck av uppeggande predikningar. De mest befängda och motsägelsefulla politiska förslag svaldes med extatiska hurrarop. Tron tog överhanden över vetandet, känslan över förnuftet.

Men utan andras fingrar i spelet hade Le Pen aldrig kunnat växa sig starkare än den marginella gaphals han var då han under sina första tio år som partiledare för Nationella Fronten endast lyckades få mellan 0,74 och ett par procents väljares röster.

De korsikanska kornas frihetslängtan

Det som sedan följde är ett exempel på de grundläggande skillnader som finns mellan Sverige och Frankrike.

En av mina franska vänners favorithistorier från Sverige, som jag blir ombedd att berätta för varje nykomling, är den om de korsikanska korna. I en svensk tidning fanns en trevlig reseglimt från Korsika. Den svenska skribenten hade lagt märke till att kor promenerade längs landsvägarna och på fälten utan att vara inhägnade. Hon hade frågat en korsikansk flicka varför. Flickan hade svarat att ”Här på Korsika älskar vi friheten, så vi vill inte ens

stänga in våra kor”. Det tyckte svenskan var så tjusigt och som att sätta fingret på själva den korsikanska självständighetslängtan.

Mina franska vänner, och särskilt de korsikanska förstås, skrattar varje gång så de kiknar. För i själva verket går korna lösa därför att de har flera ägare som var och en uppger att de äger så och så många kor och för detta uppbär jordbruksstöd från EU.

I satirtidningen Le Canard Enchaîné fanns en vecka en teckning på en överkörd ko med en panikslagen korsikan bredvid, som just klivit ur sin bil och utbrister: ”Djäklar, jag har kört ihjäl Jeans, Pierres, Antoines, François och Sauveurs kossa!”

Den franska tillvaron är flerbottnad och invecklad i jämförelse med den svenska. Inte mycket är som det ser ut vid en första anblick. Man säger inte vad man tänker och tänker inte vad man säger. Man säger vad som är lämpligt för den effekt man önskar uppnå. Följaktligen förväntar sig ingen att en politiker ska tala sanning.

Den andra svenska företeelsen, förutom troskyldigheten, som mina franska vänner är speciellt roade av, är den svenska försäkringskassan. Att en anställd kan sjukskriva sig själv i sju dagar utan ett läkarintyg är mycket komiskt i franska ögon. I Frankrike, påstår mina vänner, skulle alltför många sjukskriva sig oavbrutet. Tillvaron går på det privata planet i stor utsträckning ut på att fixa till det för sig så gott det går. Själva smartheten är en nationalsport. För många är moraliska aspekter på detta trixande mycket främmande, förutom för de mycket väluppfostrade, som trots allt finns. Allt måste alltså regleras och övervakas in absurdum, därav den franska byråkratin.

Politiska manipulationer

Denna trixaranda är följaktligen betydligt mer utvecklad även inom exempelvis det politiska livet än i Sverige. Den politiska vardagen är fylld av manövrar, utspel, kryptiska uttalanden, symboliska gester, allianser och skilsmässor, som de franska medierna och befolkningen har fullt upp med att försöka deschiffrera. Glappet mellan det politiska budskapet och verk-

ligheten kan vara bråddjup. En socialistisk politiker som predikar rättvisa åt alla kan visa sig lika korrumperad som en konservativ som framhåller att alla bör vara sin egen lyckas smed.

Många har fått ett intryck av att själva makten i sig blivit politikens och politikernas enda futtiga mål. En mästare i manipulation var exempelvis den socialistiske presidenten François Mitterrand. I stället för att försöka omvända borgerliga väljare riktade han sin valkampanj inför presidentvalet 1981 mot grupper i samhället som tidigare visat en hög grad av soffliggande, som till exempel kvinnor och ungdomar vars föräldrar var invandrare. Mycket tack vare dessa nya väljargrupper vann han valet. Hans första presidentperiod excellerade i subventionerade rockkonserter under antirasismrörelsen SOS-Racismes etikett, samtidigt som många uppfattade det som om ytterst lite gjordes i praktiken för att förbättra framtidsmöjligheterna för de utsatta ungdomar med invandrade föräldrar som bodde i avlägsna ghettoliknande förorter. Med tiden blev åtskilliga av dem arbetslösa, slog dank, försökte dryga ut kassan med fuffens och kriminella handlingar, och utsattes för rasistiska fördomar eftersom de just ”inte ville jobba”.

Eftersom Mitterrand på flera plan inte lyckades infria de förhoppningar han skapat hos sina väljare tydde opinionsmätningarna vid mitten av 1980-talet på en kommande förlust. Då han inte kunde räkna med att behålla alla sina tidigare väljare riktade han i stället in sig på att försöka splittra det liberal-konservativa blocket UDF-RPR som stödde hans motståndare, konservative Jacques Chirac. Hans redskap blev Le Pen. Socialistiske Mitterrand puffade personligen för att Le Pen skulle släppas fram i den statliga televisionen. Den karismatiske Le Pen lyckades över förväntan. Redan hans första TV-framträdande 1984 gjorde honom till stjärna. På olika sätt öppnades även i fortsättningen vissa dörrar diskret för honom.

Det var alltså inte bara Le Pens ledarförmåga eller den goda jordmånen för en missnöjespolitiker som banade väg för honom. I Sverige tror jag att en sådan avancerad manipulation skulle vara svår att iscensätta, vilket gör det svårare för svenska populister, som lever under ett större tryck att ta sig fram på egen hand, att avancera.

Infiltrationen

En annan viktig ingrediens i Le Pens framgång var den utstuderade metod som Frontens propagandister utvecklade, byggda på Antonio Gramscis teorier om ett slags mullvadsteknik. Långsamt, gradvis, metodiskt och långsiktigt infiltrerades alla organisatoriska skikt i samhället enligt en genomtänkt plan. Fackförbund, intresseföreningar, hem- och skolaföreningar, kvartersföreningar, men även studiegrupper och idrottsföreningar infiltrerades medvetet av frontenaktivister, som öppet eller dolt skapade sina nischer i sina grupper för att sedan, styrda av direktiv från deras partiledning, försöka påverka sina kamrater. Tanken med detta var att på gräsrotsplanet vrida opinionen åt det håll dit Fronten syftade för att dess politik med tiden skulle te sig allt mer förnuftig och självklar.

Frontens flitiga aktivister på basplanet tränades också i att skriva insändare till sina lokaltidningar, för att på detta sätt få deras genomtänkta partipropaganda att framstå som röster ur folkdjupet. En liknande strategi har lagts upp av den svenska invandrarfientliga lobbyn kring det så kallade ”Samfundet för nationell och internationell utveckling”. Inte alla folkliga yttringar är så spontana som de kanske förefaller, inte ens i Sverige.

Nationella Frontens propaganda utformades också mycket medvetet på olika sätt till olika målgrupper. Till äldre människor framhölls att partiet kämpade för de äldres villkor och för att bevara gamla, traditionella värden som var stadda i uppluckring i vårt moderna samhälle. Till bönder sades att partiet kämpade för att bevara det traditionella franska jordbruket. Arbetslösa fick veta att bara landet kunde bli av med invandrarna så skulle de omedelbart få alla jobb som invandrarna påstods ha tagit från dessa riktiga fransmän. Eftersom det finns en antisemitisk ådra hos vissa grupper i samhället lyftes sådana anspelningar upp i andra tal.

Korruptionen bland politiker retade hårt pressade låglönetagare i slitna förorter, som själva tvingades vända på varenda franc, och Le Pen lovade dessa att han skulle rensa upp i träsket. Algerietfransmännen, pieds-noirerna, som vid Algeriets självständighet 1962, hals över huvud tvingats tillbaka till Frankrike efter ett par generationer i kolonin, kände sig svikna av både de Gaulle, som

släppt Algeriet, och socialisterna som hade stött Algeriska vänsterpartiet FLN. Dessa fann en bundsförvant i Le Pen som också stod utanför ”etablissemanget” och sade sig varken lita på vänstern eller högern.

Få av dessa olika väljargrupper hade läst partiprogrammet eller hade någon överblick över partiets övergripande projekt. Då jag talade med väljare ur olika grupper kunde de till och med bli överraskade över propagandamaterial jag själv visade dem, som egentligen var ämnat åt en annan kategori än just deras.

Öppen och dold sida

Mot bakgrund av en sådan slags utstuderad politisk strategi kan det kännas överraskande att se hur svenskar ibland kan ha en tendens att verkligen tro på valfläsk, utan vana vid att genomskåda en strategi. Populistiska partier riktar till exempel alltid in sig på åldringsfrågor. Säkert för att deras ledare verkligen ömmar för att de gamla skall ha det bra i samhället och oroar sig för sin egen pensinärstillvaro så småningom. Men kanske också för att gamla, i alla fall i samhällen som Sverige, alltför ofta känner sig överblivna och vilsna. Hos dem finns en stor efterfrågan på kontakt och de har rösträtt. Alltså har det visat sig ge goda röstresultat att ägna lite tid åt de äldre.

Många barnfamiljer känner sig också trängda i Sverige; även hos dem finns möjlighet till gehör.

Svenskar är mycket måna om sin natur; sådana programpunkter lockar också många väljare. Småföretagare är trängda av skatter och byråkrati och utgör också en lättåtkomlig målgrupp.

Under ett uppbyggnadsskede fungerar populistiska partier som flugpapper. De lockar med lite vad som helst, osorterat och utan inbördes korrelation, för att i första hand locka till sig väljare som kan göra sig hemmastadda i partiet och med sina nya kamrater i kampen.

I Nationella Frontens fall, och dess svenska marionettparti Sverigedemokraterna, vars program och strategi lagts upp av Fronten som också bekostat dess valrörelser, finns en öppen och

en dold sida. Den öppna sidan är just detta hopkok av lockande valfläsk. Den dolda är ett projekt som syftar till ”ett återfött Europa”, ett nationernas Europa, där varje folk lever i sin egen etniskt rensade stat. ”Vårt Europa skall byggas upp med de europeiska nationer som är baserade på civilisationer med rötter i grekiska, keltiska, germanska, latinska och kristna traditioner”, som det står i det manifest som representanter för tio europeiska fascistpartier skrev under utanför Paris i juli 1998. Värt att notera är kanske att grupper som saknas i detta europeiska projekt är judar, muslimer, afrikaner, asiater och många andra. Från Sverige undertecknades manifestet av Johan Rinderheim, vice ordförande för Sverigedemokraterna och kommunfullmäktigeledamot i Haninge. Hans namnteckning är avfotograferad i faksimil i min bok ”De hunsades revansch – en resa i fascismens Frankrike”.

Bland de övriga undertecknarna finns ledare för partier som syftar till att återupprätta diktaturer i vars och ens land, som spanska Francoanhängare, portugisiska Salazaranhängare och grekiska juntanostalgiker. Det nätverk som det lades grunden till vid detta högtidliga kollektiva undertecknande, en gruppbild på dem alla är för övrigt också publicerad i min bok, kallades EuroNat. Dess närmaste mål var då att försöka skapa en gemensam grupp i EU-parlamentet av vad de själva kallar för nationalistiska partier men som statsvetare i allmänhet betecknar som fascistiska eller högerextrema.

Hygglighet

En viss svensk godtrogenhet och hyggligt tillmötesgående kan ibland lysa igenom just ifråga om definitioner av konturlösa populistiska partier. Jag har själv hört intervjuer med norske Carl I. Hagen där han på frågan av svenska reportrar om han är högerextrem svarat ”nej, inte alls”, varvid reportrarna konstaterat att han alltså inte är det. Punkt. En liknande egenhet att låta politiker själva definiera och slå fast vad de står för förekommer lite varstans i svenska medier.

I Frankrike, där Nationella Fronten efterhand kom att med allt större tydlighet framställas som ett högerextremt parti, tog Le Pen själv initiativet till en kraftmätning angående vem som har rätt att etikettera ett parti. Han slog fast att ”Nationella Frontens program är på intet sätt extremt. Det svarar mot mänsklighetens klassiska krav och vilar på traditionella dygder som broderskap och rättvisa”. Partiet, menade han, var inte alls högerextremt utan skulle betecknas som ”nationalistiskt”, eller ”den rätta högern”. Le Pen sände sedan ut ett cirkulär till landets alla tidningar, i vilket han meddelade att han ämnade åtala varje tidning som hädanefter envisades med att förolämpa hans parti genom att kalla det högerextremt samt begära genmäla i deras blad. Tidningarna fortsatte i allmänhet som tidigare varvid Le Pen åtalade två tidningar, le Monde och Libération, för förtal.

En intressant juridisk procedur tog vid. En första instans gav Le Pen rätt. Tidningarna överklagade emellertid och debatten var livlig kring frågan i landet. En huvudfråga var om en domare var rätt person att avgöra politiska skalor. Libération publicerade en enkät i vilken 40 ledande politiker från de flesta partier förklarade varför de själva betecknade Fronten som högerextrem. Och i rätten fick tidningarna rätt i sin överklagan, och det blev alltså fastslaget i domstol att det gick bra att definiera Nationella Fronten både som högerextrem eller fascistisk.

Det som slagit mig i Sverige är stundom bristen på analys av populistiska partiers program, propaganda, verkliga aktivitet där de skaffat sig positioner och position i förhållande till liknande partier i andra länder. Studierna av dessa partier är i Sverige ofta begränsade till just Sverige. Utan perspektiv och internationellt jämförelsematerial kan det vara svårt att skönja konturerna av de internationella kontakter och projekt som finns inom högerextrema kretsar, liksom inom andra politiska riktningar.

Irrationellt

Det finns möjligen också en övertro i Sverige på det rationella i politiska tal och strävanden. Ibland hanteras populistiska partiers resonemang som rationella reaktioner på verkliga missförhållan-

den, utifrån den hyggliga svenska attityden att alla egentligen strävar efter samma mål, vill varandra väl och har samma grundsyn. Journalister tar ibland dessa partiers påståenden för självklara sanningar, utan att låta göra en egen analys av grunderna för deras påståenden.

I Frankrike har det däremot visat sig finnas en icke oföraktlig ingrediens av irrationella föreställningar som exempelvis Nationella Fronten blåst under för att det gagnat partiet. Exempelvis har det visat sig, som i en fransk opinionsmätning från 1996, att 76 procent av befolkningen i kommuner med färre än en procent utlänningar ansåg att där fanns för många ”araber”. I kommuner med fler än tio procent utlänningar delade emellertid bara 45 procent denna uppfattning. Fronten, liksom många populistiska partier, bygger sin propaganda på känslor och uppfattningar och inte alltid på verkliga förhållanden.

Kollektivism

Nationella Fronten excellerar i svepande generaliseringar, hopbuntningar av folk i vad de betraktar som homogena grupper i vilka alla anses tycka och vara likadana och personangrepp på motståndare.

Då jag med fransk blick betraktar Sverige upptäcker jag till min förvåning, i den gängse politiska debatten och attityderna, något av likartade grepp.

En svensk politiker uttryckte i ett utspel att ”Invandrarna är egentligen moderater”. Fascinerad såg jag framför mig en estnisk jurist, en somalisk flykting från en enkel by, en turkisk arbetare, en finsk lärare och ett iranskt sjukvårdsbiträde runt ett bord där de alla var överens om allting för att de alla var ”invandrare”, alltså hade råkat födas utanför Sverige.

Min mamma var med om något liknande då hon fyllt 65 år. Plötsligt fylldes brevlådan av inbjudningar av allehanda slag som förväntades locka den nya grupp hon placerats i, ”pensionärer”. Av nyfikenhet gick hon på en musikafton, där en violinist på en scen höll upp en fiol och långsamt pedagogiskt förklarade att det var en

fiol, och här sitter strängarna som man kan göra det eller det med, innan han skred till verket och spelade en trudelutt till pianoackompanjemang. Min mamma undrade roat för sig själv om han möjligen trodde han hade hamnat på dagis. Hon fick också erbjudanden om bingokvällar och seniordans.

Hjärnkirurger, musiker, skolstädare, taxichaufförer, skådespelare, förgyllare, lärare, ingenjörer, affärsbiträden, bibliotekarier, svarvare, psykologer och alla andra förväntades alltså som av ett trollslag ha fått samma intressen för att de alla blivit 65.

En kollega gjorde ett radioprogram för några år sedan i public service-radion och av en dator förvägrades använda en viss låt i programmet, eftersom den hade fått inprogrammerat vilka låtar lyssnare under 37,5 år inte tyckte om.

Liknande generaliseringar uttrycker Le Pen när han påstår att ”intellektuella, konstnärer och etablissemangets politiker” i hemlighet lever i bevakade bostäder med säkerhetsanordningar i avskilda lyxkvarter, medan ”folket” som de suger ut får hållas i fattiga förorter. Han brukar också framhålla att alla journalister och ”intellektuella” är ”det internationella kapitalets” lakejer som medvetet lurar ”folket”.

Daltande

Bristen på respekt för individer, deras enskilda smaker, intressen och åsikter, kan ibland i Sverige övergå till ett känslosamt daltande, vilket kanske kan hindra oss att verkligen lyssna på vad personerna i fråga faktiskt uttrycker. De i internationella sammanhang troligtvis unika turerna kring teaterprojektet ”Personkrets 7:3” är ett av många exempel på, som jag ser det, brist på respekt för att folk har rätt att hålla sig med vilka personliga åsikter de vill. Grabbarna som tilläts formulera sina nazistiska utbrott på scen behandlades som clowner eller förirrade barnungar som bara behöver kramas lite och få möta förståelse och kamratskap för att begripa hur fel de haft.

En ung persons uttryck för en tro på de starkas nävrätt, förakt för svaghet och förtryck av oliktänkande bemöts ibland i Sverige

som psykologiska störningar, troligtvis åsamkade i barndomen av en auktoritär far eller känslokall mor. För alla i Sverige är ju egentligen överens, och vilsegångna lamm behöver bara lite uppmuntran för att åter rätta sig i ledet.

Därmed undandrar man sig en idédebatt. Åsikter behöver inte definieras och formuleras eftersom ståndpunkter har psykologiska orsaker.

Personcentrering

Hos Nationella Fronten bemöter man inte alltid politiska motståndare med argument utan med förringanden av själva motståndaren som individ. Bruno Mégret, en av Nationella Frontens företrädare, har själv förklarat för mig att ett av partiets främsta medel att motarbeta motståndarnas attacker var att diskvalificera dem. Inte att svara på angreppen utan att i stället försöka klä av angriparna själva för att deras argument då skulle förlora i tyngd.

En sådan taktik är ju emellertid tämligen utbredd i svenska medier, där personcentrerade påhopp förmedlas på ett sätt som stundom skulle vara belagt med skadestånd för ärekränkning i den strängare franska presslagstiftningen. I och med att personliga värdeomdömen ostraffat får slängas ut av vem som helst mot vem som helst och föras vidare i svenska medier tvingas inte svenska politiker eller journalister vakta sin tunga och respektera motståndarens personliga integritet. Detta bidrar till den sammanblandning mellan sak och person som den svenska politiska debatten tyngs av. I Sverige kan t.o.m. en politiker förlöjligas i text och bild för sin kroppshydda.

I Frankrike tvingas populistiska politiker, som ofta vädjar till känslan mer än till förnuftet, att strängare än i Sverige följa spelets regler och hålla sig till sak. Detta skärper det idémässiga innehållet i den politiska debatten och begränsar de alltför grova utspelen i Frankrike. Vilket i och för sig Nationella Frontens talare, med den franska retoriska konstens alla regler, försöker kringgå genom insinuationer och underförstådda liknelser.

Men i Sverige underhåller också politiker från olika läger denna personcentrerade nivå genom att själva tala ut om sina privata angelägenheter i medier och böcker som om de inställsamt ville bli du och bror med Andersson och Pettersson och fika efter personlig sympati snarare än åsiktsgemenskap. Denna från fransk horisont säregna art av politiskt spel befarar jag dock kunna slå tillbaka med en tillvänjning av just en förenklad känslomättad kommunikation som snarare fördunklar än skärper en politisk debatt. Och som i förlängningen banar vägen för mottagligheten av det sorts känsloargument som populistiska partier odlar.

Kampen för demokrati

För att glida över från populism till extremhögern igen får jag i Sverige ibland ett intryck av att kampen mot extemhögern främst är ett ärende för invandrare och för dem som förordar ett multikulturellt samhälle. Men extremhögern riktar sig ju inte bara mot invandrare utan mot hela den solidariska princip som vårt demokratiska samhälle bygger på. En idé som utgår ifrån synen på oss människor som jämlika individer med lika rättigheter och skyldigheter, och som kan hjälpa och stötta varandra och försöka dela med oss till varandra under den korta tid vi är här på jorden.

En av den franska extremhögerns ideologer, Alain de Benoist, har formulerat en syn på den mänskliga arten som har stora likheter med många djurarters kamp för överlevnad. Att i stället för att försöka hjälpa och stötta varandra släppa djungelns lagar fria på det att de starkaste må överleva och på så vis kunna föra arten vidare. ”Humanistiska känslor vi kan hysa för någon enskild står i motsats till den mänskliga artens generella behov. Det medlidande vi kan känna för någon asocial individ, vars underlägsenhet mycket väl kan härstamma från obotliga skador under barndomen eller ärftliga defekter, hindrar oss i själva verket från att skydda normala individer”.

Med en grundläggande människosyn av den sorten utvecklar olika nazistiska partier handlingsplaner som ska gå ut på att släppa fram en elit och ett herrefolk och förtrycka eller förgöra ovärdiga

individer och folkgrupper. Eftersom hierarkin i denna samhällsmodell är absolut tillåts inte heller fri debatt.

Nu när vi i Sverige har drabbats av fanatiker blir det ju lätt att panikartat dra alla nassar över en kam som terrorister. Men alla övertygade nazister är inte våldsmän. Debatten kring förbud eller inte mot nazistiska organisationer är svår i ett demokratiskt samhälle vars själva grundpelare är respekten för vars och ens åsikter; så länge man håller sig till lagen, kanske behöver tilläggas.

Dilemmat att i ett demokratiskt samhälle hantera en rörelse vars målsättning är ett odemokratiskt samhälle har skapat mycket huvudbry i Frankrike. Man kan med lagliga medel förbjuda och låta upplösa grupper och partier vars målsättning strider mot den franska grundlagen. Det har också gjorts, som då högerextrema Ordre Nouveau upplöstes 1973, och senast ett neonazistiskt regionalistparti i Alsace, HVE, 1993.

Emellertid har många franska jurister och beslutsfattare numera kommit fram till att en sådan åtgärd inte alltid lönar sig, eftersom dessa grupper då bara omskapar sig på nytt, men i hemlig form, vilket dessutom blir svårare att hålla ett öga på.

I stället infördes en ny lag under 1980-talet, Gayssot-lagen, som skärpte paragrafen om hets mot folkgrupp. Den linje som har hållits under hela Frontens uppsving och smågruppers agitationer har varit att omedelbart beivra överträdelser mot den franska brottsbalken, men inte förbjuda partierna.

Politik som vapen

Diskussionen kring ett förbud eller inte även mot ett parti som Nationella Fronten var mycket livaktig, särskilt under de framgångsår mellan segern i de kommunala valen 1995, då tre städer, och senare ytterligare en, kom att styras av partiet, och i december 1998, då partiet började spricka inifrån. Under dessa drygt tre år började Frontens ledare formulera alltmer hotfulla och triumferande tal och dess framryckning verkade inte kunna stå att hejda.

I början behandlades Le Pen som en clown som muntrade upp innehållslösa måndagstidningar med smaskiga rubriker, ungefär

som Ian och Bert. Men till många journalisters förskräckelse uppfattade inte alla läsare hans för dem befängda tal på samma sätt. Tvärtom kom medierna då att agera megafon för frustrerade utbrott som många kände igen sig i. Ironiska slängar mot Le Pen uppfattades av många bara som överhetens förakt för den lille mannen som Le Pen försökte spela rollen av. Trots att han är mycket välbärgad, har blivit det på säreget sätt och har stora tillgångar undangömda i Schweiziska bankfack, vilket ju sällan den lille mannen på gatan har. Men även fast dessa sanningar kom fram i medierna ändrades inte hans anhängares syn på honom som en av dem. Deras hängivenhet rörde sig alltså inte på ett rationellt plan.

Medierna började då gräva fram icke särskilt rumsrena detaljer från många av Frontens ledares nazistiska förflutna under kriget. Men inte heller detta minskade partiets attraktionskraft. Dels trodde många av anhängarna helt enkelt inte på journalisterna, eller också läste de inte deras tidningar utan Nationella Frontens egna. Eller så var de helt enkelt själva sympatisörer till dem som kollaborerade under kriget. Alla är ju inte egentligen överens om allt i ett samhälle.

Då föreslog vissa att ”låt Fronten bara få makten i några städer så får folk se vad de går för”. Och det gjorde de. Hela Frankrike blev vittne till hur utrensningar av misshagliga individer inleddes bland de kommunalanställda i dessa städer, antingen på grund av deras hudfärg eller åsikter som stred mot Frontens; hur motståndare trakasserades; hur motsättningar mellan olika befolkningsgrupper trissades upp med hatfulla argument.

Men fransmännen kunde också bevittna en annan företeelse; den stora anpassligheten hos flertalet i dessa städer. I Toulon t.ex., en medelstor stad med 170 000 invånare, var ytterst få av de 3 000 kommunalanställda medlemmar av Nationella Fronten då partiet, tack vare splittringar inom de övriga partierna, tog makten med sina blott 37 procent av rösterna. Ett år senare hade en tredjedel, 1 000 av de kommunalanställda, gått med i partiet. Varför? Av övertygelse, rädsla eller anpasslighet? Därom tvistar di lärde. Hur som helst var bristen på civilkurage och beredskap att försvara just ett demokratiskt samhälle bedrövande för många. Det var en liten skara spridda människor som var och en på sina arbetsplatser och

bostadsområden försökte stå emot flertalets passivitet eller anpasslighet med stadens nya ledning.

Efterhand kunde dock dessa enträgna människor gräva fram oegentligheter som även de lokala ledarna för renlighetsivrarna Nationella Fronten gjort sig skyldiga till och som fick vissa av partiets väljare att dra åt sig öronen med argumentet att de ju inte var bättre än alla de andra.

Men alla dessa ansträngningar minskade ändå inte Frontens röstetal markant. Det som fått Fronten att backa i t.ex. Toulon är i stället ett aktivt seriöst gräsrotsarbete från framför allt det lokala socialistpartiet. Genom att bo i samma område som sina väljare och i sitt dagliga arbete engagera sig konkret för deras problem har vissa av partiets politiker lyckats mobilisera tidigare soffliggare att engagera sig i och rösta på partiet.

I den svenska debatten har jag hört förslag från en hårt pressad kommunalpolitiker, ideligen påhoppad av högerextrema aktivister i hans stad, att demokratiska politiker kanske borde ”visa musklerna” och försvåra de högerextrema aktörernas tillvaro genom att ompröva eller dra in deras a-kassa och hyresbidrag. Även om det kanske förefaller vara ett effektivt sätt att tvinga de misshagliga motståndarna ut i tuffare tag för deras överlevnad blir jag förskräckt över synsättet. Det är inte länge sedan vi har gått igenom pinsamma sidor av IB-affären, med det åsiktsförtryck och i vissa fall yrkesförbud som motarbetandet av vad som betraktades som vänsterextremister mynnade ut i. Det är ett djupt odemokratiskt tillvägagångssätt. Folk med fel åsikter fråndras sina samhälleliga rättigheter utan en öppen anklagan och juridisk prövning av dessa anklagelser. Ofta var dessa dessutom baserade på skvaller och missförstånd. Bevare oss för en upprepning av denna Stasi-logik!

Fastän det under några år såg mycket dystert ut i Frankrike för möjligheterna att med det öppna samhällets spelregler kunna mota undan Fronten så har fransmännen lyckats till slut, vilket jag tycker är en seger för de demokratiska principerna. Genom att just utnyttja de lagar som fanns och beivra de överträdelser som gjordes så försattes Fronten och dess aktörer under en så pass stark press att partiet till slut rämnade inifrån.

En icke oföraktlig roll spelade också alla de satirer som dagligen i TV och tidningar drev med Frontens osammanhängande politik och parodiska politiker, om man såg det från satirikernas synvinkel. Visserligen kanske ett skratt inte förlänger livet för någon som blir utsatt för ett attentat, men jag tycker ändå att de franska erfarenheterna visat att intelligens och humor är i längden mer verkningsfulla vapen än förbud och muskler i försvaret för demokratin.

Författarpresentation

Bim Clinell är journalist och författare och har under tio år följd Nationella Fronten på nära håll. Sedan slutet av 80-talet har hon rapporterat från Paris i TV4, Sveriges Television och Sveriges Radio. Hon utkom i maj 1999 med reportageboken ”De hunsadses revanch – en resa i fascismens Frankrike” (bokförlaget DN).

.

s å a r b e t a r

D e m o k r a t i u t r e d n i n g e n

Demokratiutredningen analyserar den svenska folkstyrelsens förutsättningar inför 2000-talet. Det sker i ljuset av bl.a. globaliseringen, EU-medlemskapet, förändringarna i medielandskapet, den nya IT-tekniken, förnyelsearbetet inom offentlig förvaltning och folkrörelsernas förändringar. Kommittén har också fått i uppdrag att förklara det sjunkande valdeltagandet samt stimulera det demokratiska engagemanget. Vid sekelskiftet skall utredningen presentera en sammanvägd analys i form av ett slutbetänkande.

Utredningen vill redan under arbetets gång bidra till att fördjupa demokratidebatten genom

en skriftserie

offentliga seminarier

en webbplats för debatt och information

Skrifter

Demokratiutredningen kommer fortlöpande under arbetets gång att publicera en skriftserie med essäer, debattartiklar, seminarieinlägg och forskarantologier.

Den omfattande demokratiforskning som bedrivs vid våra universitet och högskolor ställs på detta vis till förfogande för alla som är intresserade av demokratifrågor.

Därför anordnar vi offentliga seminarier runt om i landet.

Till seminarierna bjuder vi in forskare och idédebattörer att bidra med sin kunskap och sina värderingar kring de frågor vi tycker är värdefulla att samtala kring.

Varje seminarium dokumenteras i form av en skrift.

www. demokratitorget. gov.se

är adressen till Demokratiutredningens webbplats. Här finns möjlighet att föra en fri debatt kring demokratin – demokratitorget är öppet för alla.

Ett antal krönikörer kommer att kommentera demokratiproblem och andra demokratidebatter.

Här kan Du också informera dig om och föra dialog kring utredningen. Direktiv i fulltext, arbetsplan och utredningens protokoll är dokument man kan hämta hem.

Här informerar vi också fortlöpande om aktuella skrifter och seminarier. Man kan dessutom ta del av debattinlägg vid seminarier samt beställa utredningens skrifter.

Länkar finns till andra delar av nätet där demokratifrågor dryftas på olika sätt.

Ordförande

Bengt Göransson

f.d. statsråd

tel: 08-453 41 04

Kommittéledamöter

Elisa Abascal Reyes (mp) tel: 08-88 29 76

Stefan Attefall (kd)

ledamot av riksdagen

tel: 08-786 54 46

Nils Fredrik Aurelius (m)

ledamot av riksdagen

tel: 08-786 46 85

Britt Bohlin (s)

ledamot av riksdagen

tel: 08-786 47 80

Per Gustafsson (c)

informationschef

tel: 08-787 58 40

Jeanette Hillding (m)

företagare

tel: 0431-88 300

Gunnar Larsson (s)

klubbordförande

tel 031-703 73 07

Eva Marcusdotter (s)

frilansskribent

tel: 019-36 36 48

Olle Schmidt (fp)

utredningssekreterare

tel: 040-34 10 64

Pernilla Zethraeus (v)

kommunalråd

tel: 026-17 81 22

Experter

Lars Bryntesson

Kulturdepartementet

Wanja Lundby-Wedin

LO:s andra ordförande

Sekretariat

Huvudsekreterare Erik Amnå, fil dr tel: 019-30 30 67

Biträdande sekreterare Margareta Meyer tel: 08-405 49 16

Seminarieansvarig Anders Ljunggren tel: 08-405 16 54

Utredningens sammansättning

Formgivning: Susan Nilsson Jupiter Reklam AB

Demokratiutredningens skriftserie

Redaktör Erik Amnå

1 . Demokratins räckvidd. Dokumentation från ett seminarium (SOU 1998:55)

2 . En god affär i Motala. Journalisternas avslöjanden och läsarnas etik (SOU 1998:63)

3. Att rösta med händerna. Om stormöten, folkomröstningar och direktdemokrati i Schweiz (SOU 1998:85)

4. Gör barn till medborgare! Om barn och demokrati under 1900-talet (SOU 1998:97)

5. Det unga medborgarskapet. Dokumentation från ett seminarium (SOU 1998:101)

6. Lekmannastyre i experternas tid. Dokumentation från ett seminarium (SOU 1998:102)

7. Demokrati på europeisk nivå? (SOU 1998:124)

8. Läsarna och demokratin. Ett brev till det läsande

Sverige (SOU 1998:134)

9. Lokala Demokratiexperiment

.

Exempel och analyser

(SOU 1998:155)

10. På Marginalen

.

En intervjubok från Socialtjänst-

utredningen (SOU 1998:161)

11. A l l a s frihet. Demokratin möter marknaden. Tre ronder (SOU 1998:164)

12. E U – e t t d e m o k r a t i p r o j e k t ? Dokumentation från ett seminarium (SOU 1998:145)

13. I n v a n d r a r s k a p o c h m e d b o r g a r s k a p .

Dokumentation från ett seminarium (SOU 1999:8)

14. A t t s l a k t a e t t f å r i G u d s n a m n . Om religionsfrihet och demokrati (SOU 1999:9)

15. E t i k o c h d e m o k r a t i s k s t a t s k o n s t . (SOU 1999:13)

16. E l e k t r o n i s k d e m o k r a t i . (SOU 1999:12)

17. D e n s k yd d a d e p r o v i n s e n . En essä om demokratins värde och värdighet (SOU 1999:22)

18. L o b b n i n g (SOU 1998:146)

19. D e m o k r a t i n i d e n o f f e n t l i g a s e k t o r n s f ö r ä n d r i n g . Dokumentation från ett seminarium (SOU 1999:40)

20. B e m ä k t i g a i n d i v i d e r n a . Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige (SOU 1998:103)

21. B ö r d e m o k r a t i n a v n a t i o n a l i s e r a s ? (SOU 1999:11)

22. G l o b a l i s e r i n g e n o c h d e m o k r a t i n . Dokumentation från ett seminarium (SOU 1999:56)

23. L ö s e r j u r i d i k e n d e m o k r a t i n s p r o b l e m ? (SOU 1999:58)

24. R e p r e s e n t a t i v d e m o k r a t i . (SOU 1999:64)

25. D e m o k r a t i n o c h d e t g e m e n s a m m a b ä s t a . (SOU 1999:74)

26. D e m o k r a t i o p i n i o n e r (SOU 1999:80)

27. O l yd i g a m e d b o r g a r e ( SOU 1999:101)

28. Demokratins förgörare (SOU 1999:10)