SOU 2004:54

Handikappolitisk samordning - organisation för strategi och genomförande

Till statsrådet och barn – och familjeminister Berit Andnor, Socialdepartementet

Regeringen beslutade den 24 juli 2003 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå en samlad statlig organisation, som på ett effektivt och slagkraftigt sätt kan bistå regeringen och övriga aktörer i arbetet med att genomföra den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (prop. 1999/2000: 79bet. 1999/2000:SoU14rskr. 1999/2000:240).

Greger Bååth, generaldirektör för Specialskolemyndigheten, förordnades från och med den 24 juli 2003 till särskild utredare.

Som sekreterare i utredningen förordnades från och med den 1 september 2003 Margareta Meyer Ridbäck, organisationskonsult samt Olle Palm, utvärderare.

Som experter i utredningen förordnades från och med den 6 oktober 2003 Susann Forsberg, avdelningschef, Hjälpmedelsinstitutet, Anita Boman, utvecklingschef, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, samt Hans von Axelson, kanslichef, Handikappombudsmannen.

Som sakkunniga i utredningen förordnades från den 6 oktober 2003 Astrid Nensén Uggla, ämnesråd, Finansdepartementet, Susanne Jansson, enhetschef, Ekonomistyrningsverket, Michael Blom, departementssekreterare, Socialdepartementet, samt Roland Håkansson, förbundssekreterare, De Handikappades Riksförbund.

Utredningen, som antagit namnet Handisam – utredningen om handikapppolitisk samordning, får härmed överlämna sitt betänkande ”Handikappolitisk samordning – organisation för strategi och genomförande” (SOU 2004:54).

Örebro i april 2004.

Greger Bååth /Margareta Meyer Ridbäck Olle Palm

Sammanfattning

Nedan följer först utredningens förslag och bedömningar i sammanfattning. Därefter följer en kort sammanställning av de viktigaste utgångspunkterna för utredningen med bland annat beskrivningar av nuvarande organisationsstruktur.

De generella principiella grundperspektiven i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken har varit utgångspunkt för utredningens arbete. De förslag och överväganden som presenteras skall därför ses i relation till dessa grundprinciper.

Den nya organisationsstruktur som utredningen föreslår skall främja de processer och det arbete som krävs för att grundprinciperna skall kunna få full genomslagskraft.

Förslagen till förändring har vidare som yttersta syfte att bidra till en förändrad statlig organisationsstruktur som ur ett övergripande perspektiv kan främja handikappolitikens genomförande genom en strategisk kraftsamling på att effektuera målen i handlingsplanen.

I mina förslag har jag utgått från vilka uppgifter och roller jag anser att den förändrade statliga organisationsstrukturen skall kunna ta ansvar för. Genom den föreslagna nya organisationsstrukturen skall följande roller och uppgifter etableras, säkerställas och utvecklas

a. Strategisk uppgift och roll

  • stabsfunktion till regeringen
  • överblick över hur målen i den handikappolitiska handlingsplanen uppnås
  • ansvara för insatser på en strategisk övergripande nivå
  • tolka handikappolitikens övergripande mål
  • med underlag från utvärderingar påverka prioriteringar och val av forskning
  • kontinuerlig och aktiv dialog med brukarorganisationerna.

b. Samordnande roll vilket främst innebär att samordna sektorsmyndigheterna och andra statliga myndigheter.

c. Utvärderande roll vilket bland annat innebär att initiera och organisera tvärsektoriella utvärderingar samt att analysera genomförda sektorsvisa utvärderingar och identifiera behov av insatser.

d. Pådrivande roll vilket innebär att i förhållande till statliga myndigheter, kommuner, landsting och övriga aktörer initiera främjandeinsatser, bygga upp ett kunskapsinriktat nätverk och förmedla kunskap samt utforma normerande rekommendationer (allmänna råd).

e. Stöd- och genomföranderoll vilket innebär att stödja och bistå olika myndigheter, kommuner, landsting och andra aktörer i deras insatser för ökad delaktighet för personer med funktionshinder.

Ny organisationsstruktur

Det finns ett behov av ökad samordning mellan olika statliga aktörer inom det handikappolitiska området i syfte att på ett effektivare sätt än idag bidra till ökad delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder. Min bedömning är att den strategiska, samordnande och utvärderande rollen i princip bör hållas åtskild från den genomförande. Den organisationsstruktur som föreslås har därför två ben: en ny myndighet med en övergripande, strategisk, samordnande och utvärderande roll, och en genomförandeorganisation som bland annat utvecklar och tillhandahåller efterfrågade tjänster. Denna genomförandeorganisation utgörs av ett ombildat Hjälpmedelsinstitut. Den pådrivande rollen kan dock behöva bedrivas kopplat såväl till den nya myndigheten som till det ombildade HI.

Navet i den nya organisationsstrukturen föreslås vara den nya myndigheten. som har den strategiska, samordnande, utvärderande och normerande rollen. Den pådrivande rollen skall främst utföras i samarbete med den genomförande/kvalitetssäkrande organisationen.

Genom den föreslagna organisationsstrukturen för funktionshindrades delaktighet lyfts uppgifterna från Tillgänglighetscentret vid Handikappombudsmannen till en ny organisationsstruktur. Därmed elimineras den risk som finns med nuvarande konstruktion, innebärande att HO:s roll att granska myndigheter och TC:s roll att vara stödjande gentemot myndigheterna, upplevs som motsägelsefull och otydlig.

Sisus bemötandearbete föreslås överföras till den nya organisationsstrukturen. Utredningen gör bedömningen att det fortsatta arbetet med bemötandefrågor inte är beroende av en fortsatt organisatorisk anknytning till Sisus uppdrag med fördelning av statsbidrag. Bemötandearbetet bör föras till den nya organisationsstrukturen vilket skapar förutsättningar för en ökad tydlighet jämfört med dagens organisation.

Den föreslagna organisationsstrukturen med den nya myndigheten som nav innebär att möjligheterna stärks för ett ökat samspel mellan Regeringskansliet – statliga myndigheter och andra aktörer när det gäller att föra arbetet med den nationella handlingsplanen framåt. Vidare menar jag att organisationsstrukturen medför att regeringen ges ökade förutsättningar för att aktivt styra den handikappolitiska utvecklingen.

Det är väsentligt att den nya organisationsstrukturen stimulerar och använder de kunskaper och insatser som funktionshindrades egna organisationer har och som de kan utföra. Dessa har därför ett ansvar för att delge sina synpunkter och erfarenheter och staten har ansvaret för att bygga samrådsformer för att möjliggöra detta. Den av mig i detta betänkande föreslagna nya organisationsstrukturen bör både via den nya myndigheten och det nya förändrade institutet på olika sätt främja detta arbete.

Rollfördelning inom den nya organisationsstrukturen

Genomförandeuppgifter t.ex. i form av utbildning, utvecklingsarbete, utredning m.m. skall inte utföras inom ramen för den nya myndigheten. Av ansvars- och finansieringsprincipen följer att myndigheter eller andra aktörer som i sitt eget handikappolitiska arbete har behov av nya kunskaper eller stöd också bör svara för kostnaderna för insatserna. Min bedömning är att efterfrågan på genomförandeinsatser kommer att öka under de kommande åren. Det andra benet i den föreslagna organisationsstrukturen är en

aktör som har ett kvalitetssäkrat utbud av genomförandeuppgifter – nya HI.

Finansiering av den nya organisationsstrukturen sker dels ur Sisus samt HO:s förvaltningsanslag, dels sker finansieringen från de statsbidrag som ges till nuvarande HI. Av dessa medel föreslår jag att de delar av Sisus och HO:s förvaltningsanslag som används för den nya organisationsstrukturen beräknas utifrån den anslagsförbrukning som skett för bemötandefrågor inklusive THUT vid Sisus samt för Tillgänglighetscentret vid HO. Även de statsbidrag som ges till nuvarande HI ingår i finansieringen av den nya organisationsstrukturen.

Den nya myndigheten

Uppgifter för den nya myndigheten föreslås vara att:

1. ha en överblick över och följa utvecklingen nationellt sett relaterat till den nationella handlingsplanen 2. lämna underlag för regeringens styrning 3. främja och arbeta pådrivande för att målen i handlingsplanen skall uppnås 4. följa upp och utvärdera utvecklingen avseende funktionshindrades delaktigt och jämlikhet 5. samordna och stimulera sektormyndigheternas arbete 6. initiera, stimulera och beställa satsningar på – information och kampanjer

– utbildningar – utredningar – utvecklingsarbete

7. följa utvecklingen internationellt.

Utredningen har övervägt andra organisationsformer som alternativ till en ny myndighet, till exempel att lägga uppgifterna på en befintlig myndighet eller en delegation inom Regeringskansliet. Utredningen har efter övervägande valt att föreslå en fristående myndighet främst för att uppnå en organisatorisk stabilitet och hög kontinuerlig legitimitet.

Den nya myndigheten föreslås vara en självständig myndighet under det departement som har ansvaret för samordning av det handikappolitiska arbetet. För närvarande har Socialdepartementet

det ansvaret. Socialdepartementet har även ansvar för den handikappolitiska delegationen.

Utredningen föreslår att den nya myndigheten skall inrättas som enrådighetsverk. Skälet är att det finns ett starkt behov av en direkt styrning av myndigheten och att politiska beslut måste genomföras utan fördröjning.

Jag föreslår att till den nya myndigheten knyts ett brukarråd med representanter för handikapprörelsen. Detta råd består av de representanter som även sitter som delegater i handikappdelegationen.

Min bedömning är vidare att den nya myndigheten bör ha en handikappolitisk förankringsgrupp, om möjligt bestående av de statssekreterare som ingår i Handikappdelegationen.

Den nya myndigheten bör besitta stor strategisk förmåga med utvecklingsinriktning och fördjupad utvärderingskompetens. God förtrogenhet med aktuell forskning är angeläget. Stor vikt behöver läggas vid kunskap om statlig och kommunal förvaltning och väl utvecklade kontaktnät på ledande nivåer. Myndigheten behöver också ha en bred och djup kunskap om situation i samhället för personer med funktionshinder samt kompetens om mänskliga rättigheter och diskriminering.

Finansiering av den nya myndigheten sker ur de anslagsmedel som idag disponeras av Sisus för bemötandeuppdraget och av HO för tillgänglighetscentret. Även vissa medel av de statsbidrag som ges till nuvarande HI kan komma att ingå i finansieringen av den nya myndigheten. Min bedömning är att resursbehovet för den nya myndigheten ligger i intervallet 15–20 miljoner kr.

Den nya myndigheten bör lokaliseras till Stockholm främst på grund av sin stabsfunktion till regeringen, för att underlätta bemanningen med nödvändig kompetens och för att underlätta samarbetet med de nationella brukarorganisationerna.

”Nya HI:s” uppgifter och roll.

Hjälpmedelsinstitutet bör ombildas och få en delvis förändrad roll till att bli ett kunskapscentrum för funktionshindrades delaktighet. För att markera den förändrade roll ”nya HI ” förväntas ha bör man även ändra namn. Den förändrade roll som utredningen föreslår för HI inom ramen för den nya organisationsstrukturen innebär en tyngdpunktsförskjutning från hjälpmedel till design för alla, hjälpmedel i miljö samt tillgänglighet och bemötande. Det

innebär en ökad verksamhet inom utredning/utvecklingsarbete, utbildning, information och rådgivning/konsultation. Institutets roll och ansvar även inom äldreområdet bör lyftas fram och markeras genom en stadgeändring i anslutning till att det nya institutet ombildas.

Jag vill framhålla att den nya myndighetens samverkan med det ombildade institutet avser genomförande insatser inom ramen för myndighetens arbete med handlingsplanen. Det berör inte direkt HI:s nuvarande verksamheter med direkt bäring på hjälpmedel.

Jag föreslår att regeringen tar initiativ till att Hjälpmedelsinstitutet ombildas i enlighet med ovanstående inriktning, fortfarande dock med associationsformen allmännyttig ideell förening. Jag föreslår att staten, via medlemskapet i den allmännyttiga ideella föreningen, tar initiativ till förändrade stadgar innebärande att HI, som prioriterad insats skall genomföra de uppdrag av kvalitetssäkrande karaktär som den nya myndigheten kan initiera enligt ovan.

Vidare föreslår utredningen att regeringen som idag för HI, utser ordförande för nya HI och att man då även bör utse generaldirektören för den nya myndigheten att ingå som statens representant i styrelsen för nya HI.

Utredningen föreslår också att Brukarråd bör finnas på det nya institutet på motsvarande sätt som idag på HI.

Det nya institutet finansieras dels genom det nuvarande systemet med ett bidrag som lämnas över statsbudgeten till den ideella föreningen, dels genom särskilda projektbidrag på samma sätt som idag, dels genom ett än mer aktivt uttag av avgifter för exempelvis kompetensutveckling, utredningar och konsultinsatser.

Konsekvenser för HO

När den nya strukturen börjar verka upphör Tillgänglighetscentret vid HO. I och med att tillgänglighetscentret förs från HO till den nya organisationen förändras HO:s roll. Även samordningen av sektorsmyndigheterna förs från HO och likaså de övergripande uppföljningarna av utvecklingen i perspektivet av den nationella handlingsplanen och FN:s standardregler. HO:s roll blir då än mer koncentrerad till övervakning av diskrimineringslagarna samt till uppdrag i enlighet med lagen om Handikappombudsmannen.

Organisation för Sisus uppgifter – alternativa lösningar

Sisus bemötandearbete föreslås överföras till den nya organisationsstrukturen. Information om tillgänglighet (THUT) förutsätts heller inte bedrivas på Sisus. Den verksamhet som då blir kvar är fördelning av statsbidrag till särskilt utbildningsstöd, tilläggsbidrag, korttidsstudiebidrag samt på uppdrag av Folkbildningsrådet fördelning av förstärkningsbidrag till folkhögskolor.

Utredningen konstaterar att huvuddelen av Sisus kvarvarande verksamheter är utbildningsrelaterade.

Tre alternativ till organisatorisk lösning för kvarvarande verksamheter vid Sisus har övervägts:

  • Verksamheterna hålls samman i en egen myndighet, vilket innebär en återgång till det som gällde innan Sisus gavs det s.k. bemötandeuppdraget.
  • Verksamheterna hålls samman men inom en annan myndighet med likartad verksamhet (utbildning, fördelning av statliga medel etc.).
  • Verksamheterna knyts till olika befintliga myndigheter/organisationer med verksamhetssamband genom utbildningsform.

Utredningen konstaterar att en uppdelning av Sisus verksamhet efter de olika utbildningsformerna ger det tydligaste verksamhetssambandet, men att kompetensförluster och personalkonsekvenser kommer att uppstå.

Vid den sammantagna bedömningen av lämplig framtida organisationstillhörighet för Sisus kvarvarande verksamheter bör vägas in att Sisus inte endast har att administrera fördelningen av statsbidrag, utan också att följa och utvärdera resp. verksamhet.

Sammantaget talar detta för, enligt utredningens bedömning, att kvarvarande verksamhet på Sisus bör hållas samman och föreslås föras till Utbildningsdepartementets område. Vid en sådan förändring kan regeringen ta ställning till vilken myndighet under Utbildningsdepartementet som lämpligen bör få ansvaret för Sisus kvarvarande verksamhet.

Ekonomiska konsekvenser

Genomförandet av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken kan medföra ekonomiska konsekvenser för såväl staten som kommuner, landsting och andra. Dessa konsekvenser är emellertid inte beroende av utredningens förslag. Förslagen till förändring av den statliga organisationen ryms inom ramarna för Sisus och HO:s förvaltningsanslag samt det statliga bidraget till HI. Inga ekonomiska konsekvenser uppkommer därför för staten. Inga påtagliga konsekvenser kan ses av mina förslag, varken för staten, kommuner, landsting eller andra.

Nuvarande organisationsstruktur

Utredningen har genomfört kartläggningar av de berörda organisationerna Sisus, HO och HI. Förutom dessa kartläggningar har utredningen också valt att via de nuvarande sektorsmyndigheterna samt via HSO/SRF redovisa synpunkter på nuvarande statlig styrning och samordning. Dessa har även lämnat sin syn på behovet av framtida förändringar.

Sisus

Sisus främjar möjligheterna till utbildning för unga och vuxna med funktionshinder samt verkar för förbättrat bemötande av personer med funktionshinder. Sisus uppgifter beskrivs i sex arbetsområden.

  • Bidrag till folkhögskolor
  • Korttidsstudiebidrag
  • Särskilt utbildningsstöd till universitet och högskolor
  • Stöd till omvårdnadsverksamhet vid riksgymnasier för svårt rörelsehindrade ungdomar samt kanslifunktionen till Nämnden för rh-anpassad utbildning
  • Bemötande, vilket innebär att verka för kompetensutveckling inom offentlig verksamhet när det gäller bemötande
  • Informera studenter om den fysiska tillgängligheten vid landets universitet och högskolor (THUT)

Hjälmedelsinstitutet

HI är en allmännyttig ideell förening med staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som medlemmar. Hjälpmedelsinstitutets verksamhet omfattar sju verksamhetsgrenar enligt nedan:

  • Provning och upphandling, som innebär verksamhet med provning, bedömning och central upphandling av hjälpmedel
  • Forskning och utveckling inklusive standardisering
  • Utredningsverksamhet
  • Utbildning och kompetensutveckling
  • Tillgänglighetsfrågor
  • Internationell verksamhet
  • Information

Handikappombudsmannen

HO har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Verksamheten är indelad i två verksamhetsgrenar:

  • Granskning, juridiskt stöd och rådgivning
  • Tillgänglighetscentrum

Tillgänglighetscentret är ett nationellt center med uppgift att verka för ett tillgängligt samhälle för personer med funktionshinder. Den statliga sektorn är en primär målgrupp.

Sektorsmyndigheterna

Samtliga 14 sektormyndigheter och Rikstrafiken har lämnat synpunkter på hur man ser på samordningen i nuläget och hur man anser att stöd och samordning bör organiseras och bedrivas framöver. Sammanfattningsvis har sektormyndigheterna framfört förväntningar på att den nya organisationen ska

  • stödja och främja sektormyndigheternas arbete
  • följa upp och utvärdera
  • ge underlag till regeringskansliet
  • ha ett brett kontaktnät bl.a. med överblick över aktörer
  • ge selektivt stöd anpassat till resp. myndighets behov.

Handikapporganisationerna

Handikapporganisationerna har beretts möjlighet att lämna synpunkter på hur samordningen av den statliga handikappolitiken bör organiseras. Detta har skett i samarbete med HSO och SRF. Det finns förväntningar på att den nya organisationen skall

  • vara ett stöd till regeringen
  • samordna, ge råd och stöd till sektormyndigheterna
  • följa upp och utvärdera
  • vara informationsbank och förmedlare av kunskap
  • vara försedd med ”tänder” eller stimulansmedel
  • nybildas, vara fristående och nytänkande.

Sammanfattande utgångspunkter

  • Den nationella handlingsplanen lägger den ideologiska grunden för hur det handikappolitiska arbetet skall bedrivas. Handlingsplanen spänner över alla samhällsområden och markerar att det är hela samhällets ansvar att genomföra dess övergripande mål. I detta ansvar ingår att de åtgärder som skall ske för att uppfylla målen skall finansieras inom ramarna för de reguljära verksamheter som svarar för insatserna mot samhällsmedborgarna generellt.
  • I arbetet med att åtgärda brister och hinder för delaktighet skall staten vara ett föredöme i sina egna verksamheter.
  • De sektorsmyndigheter som utses av regeringen har ett särskilt ansvar för att de handikappolitiska målen förverkligas inom sina respektive sektorer.
  • Uppdraget att arbeta för ökad kompetens om bemötande är även fortsättningsvis en angelägen uppgift i genomförandet av den nationella handlingsplanen. Sisus har idag ansvar för detta uppdrag.
  • Insatser för att driva på utvecklingen för att göra samhället tillgängligt och uppdraget att samordna sektorsmyndigheternas arbete är även det fortsatt viktigt för att handlingsplanens mål skall uppnås. Tillgänglighetscentret vid HO ansvarar för närvarande för dessa uppdrag.
  • HI utgör genom sin ställning som ideell förening med de tre huvudmännen – staten, Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet – en samarbetslänk mellan dessa tre viktiga aktörer för genomförandet av handikappolitiken som ett nationellt kunskapscentrum.

  • Handikapprörelsen utgör genom sitt kontaktnät och sina erfarenheter en resurs på olika nivåer i samhället för samverkan med offentliga organ. Regeringens samrådsorgan med handikapprörelsen är Handikappdelegationen.
  • Vid en jämförelse med andra tvärsektoriella politikområden kan inte någon enhetlig modell urskiljas för hur den sektorsövergripande statliga samordningen bör organiseras.
  • En inriktning för den statliga förvaltningspolitiken är fortgående förändring av myndighetsstrukturen som successiv anpassning till förändrade behov. Omstruktureringar kan behövas för att uppnå enhetlig styrning inom ett politikområde.
  • Den finansiella utgångspunkten för förslag om en förändrad organisationsstruktur för samordning av handikappolitiken är de anslagsmedel som år 2003 förbrukades för Sisus bemötandefrågor, HO:s Tillgänglighetscentret och de statliga bidragsmedlen till HI.
  • Det finns ett behov av ökad samordning mellan olika statliga aktörer inom det handikappolitiska området i syfte att på ett effektivare sätt än idag bidra till ökad delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder.

Summary

A summary of the commission’s proposals and assessments can be found below. There is then a short summary of the most important starting points for the commission including a description of the current organisational structure.

The overarching basic perspective in the Swedish national action plan for disability policy has been the starting point for the commission’s work. The proposals and considerations presented should therefore be viewed in relation to these basic principles.

The new organisational structure proposed by the commission shall promote the processes and efforts needed to ensure that the basic principles have the greatest possible impact.

Furthermore, the ultimate aim of the proposals for change is to help modify the organisational structure of central government so that it can better promote the implementation of disability policy from an overarching perspective by strategically concentrating resources and efforts to fulfil the objectives in the action plan.

I have based my proposals on the tasks and roles I feel this modified central government organisational structure should adopt. The following roles and tasks should be established, safeguarded and developed as a result of the proposed new organisational structure:

a) Strategic tasks and roles

  • to provide a staff function to support the government
  • to gain an overview of how the objectives in the disability policy action plan are achieved
  • to take on responsibility for efforts on a strategic overall level
  • to interpret the overarching objectives of disability policy
  • using underlying documentation from evaluations, to influence priority allocation and choice of research
  • to pursue a continuous and active dialogue with user organisations.

b) Coordinating role primarily coordinating sector authorities and other central government agencies.

c) Evaluating role including initiating and organising cross-sectoral evaluations and analysing implemented sector-wise evaluations and identifying the need for measures.

d) Promoting role including initiating promotion measures, building up a knowledgeoriented network, disseminating knowledge and designing normative recommendations (general guidelines) in cooperation with central government authorities, municipalities, county councils and other actors.

e) Supporting and executive role supporting and assisting various agencies, municipalities, county councils and other actors in their efforts to increase participation among people with disabilities.

A new organisational structure

There is a need for greater coordination between different government actors in the disability policy area with the aim of helping to increase the participation and equal treatment of people with disabilities more effectively than currently is the case. It is my assessment that the strategic, coordinating and evaluating role should in principle be kept apart from the executive role. The proposed organisational structure has thus two ‘offshoots’: a new authority with an overarching, strategic, coordinating and evaluating role, and an executive organisation, whose tasks will include developing and supplying sought-after services. This executive organisation will be made up of a remodelled Swedish Handicap Institute (HI). The promoting role may need to be pursued both within the new authority and the remodelled HI.

The proposed hub of the new organisational structure is the new authority, which will have the strategic, coordinating, evaluating

and normative role. The promoting role will primarily be pursued in cooperation with the executive/quality assurance organisation.

As a result of the proposed organisational structure to promote greater participation among people with disabilities, the tasks now done by the National Accessibility Centre at the Office of the Disability Ombudsman (HO) will be offloaded to a new structure. This will eliminate the risk in the current structure, namely that HO’s role of auditing authorities and the National Accessibility Centre’s role of supporting them is seen as contradictory and unclear.

It is proposed that the work done by the National Agency for Special Educational Support (Sisus) regarding the treatment of people with disabilities in society (so-called treatment issues) be transferred to the new organisational structure. The commission feels that future work regarding treatment issues is not dependent on a continued organisational link to Sisus’ task of distributing central government subsidies. Treatment issues should be transferred to the new organisational structure which will create the conditions for better clarity compared to the current organisation.

The proposed organisational structure with the new authority as a hub will strengthen the potential for greater interaction between the Swedish Government Offices – central government agencies and other actors and help drive forward the national action plan. Furthermore, I feel that the organisational structure should also provide the government with increased scope for actively steering the development of disability policy.

It is crucial that the new organisational structure should stimulate and utilise the knowledge and measures which disabled people’s organisations already have and which they themselves can implement. Such organisations therefore have a responsibility to communicate their views and experiences and the government is responsible for establishing forms of consultation to make this possible. The new organisational structure I propose in this report should promote this work in different ways both through the new authority and the remodelled institute.

Division of roles within the new organisational structure

Executive tasks, such as training, development work, investigations, etc., should not be implemented within the framework of the new authority. In accordance with the principle of responsibility and financing, authorities or other actors who have a need for new knowledge or support in the course of their own disability policy work should also be responsible for the cost of the measures they take. It is my assessment that the demand for executive measures will increase over the next few years. The other offshoot in the proposed organisational structure is an actor offering a qualityassured range of executive ‘products’ – the new Swedish Handicap Institute (new HI).

The new organisational structure will be financed partly from the administrative appropriations received by Sisus and HO and partly from central government subsidies currently given to the present HI. I propose that the financing of the new structure be calculated by looking at the proportion of the Sisus and HO appropriations currently used for treatment issues, including THUT (information on the physical accessibility of disabled students to higher education) at Sisus and for the National Accessibility Centre at HO. The financing of the structure also includes the central government subsidies currently given to the present HI.

The new authority

It is proposed that the tasks of the new authority be as follows: 1. to have an overview and keep track of the national action plan on the national level 2. to submit documentation to support the government in its steering role 3. to promote and act as a driving force to achieve the objectives laid down in the action plan

4. to monitor and evaluate development as regards the

participation and equal treatment of people with disabilities

5. to coordinate and stimulate the work of sector authorities

6. to initiate, stimulate and commission ventures/projects regarding: – information and campaigns

– training programmes – investigations/surveys – development work

7. to keep track of international developments.

The commission has considered other organisational forms as an alternative to the new authority, e.g. assigning the tasks to an existing authority or a committee within the Swedish Government Offices. But, after careful deliberation, the commission has elected to propose an autonomous authority primarily to attain organisational stability and a high level of continuous legitimacy.

It is proposed that the new authority be an autonomous unit under the ministry that is responsible for coordinating disability policy work. This is currently the responsibility of the Ministry of Health and Social Affairs, which is also responsible for the Disability Policy Committee.

The commission proposes that the new authority be established as a direct-reporting agency with no board (i.e. where the directorgeneral is directly answerable to the government), the reason being that there is a substantial need for direct control of the authority and for political decisions to be implemented without delay.

I propose that a user council with representatives from the disabled people’s movement be coupled to the new authority. This council will be composed of representatives who also sit as delegates on the Disability Committee.

Furthermore, it is my assessment that the new authority should have a disability policy support group, if possible consisting of the state secretaries on the Disability Committee.

The new authority should possess major strategic capabilities as regards development focus and greater evaluation skills. It should also be well versed in current research. Considerable emphasis needs to be put on expertise in central government and municipal administration and on having a well developed network of contacts at leadership levels. The authority also needs to have broad and deep knowledge of the circumstances facing people with disabilities in society and expertise in the field of human rights and discrimination.

The new authority is to be financed from the appropriations currently allocated to Sisus to tackle treatment issues and to HO for the National Accessibility Centre. Some of the central government subsidies given to the present HI may also go to financing the new authority. My assessment is that the resource requirement of the new authority will be somewhere in the region of SEK 15–20 million (approx EUR 1.6–2.1 million).

The new authority should be located in Stockholm mainly because of its governmental staff function, but also to facilitate recruitment of staff with the necessary skills and to allow for smoother cooperation with national user organisations.

The task and role of the new Swedish Handicap Institute (new HI)

The Swedish Handicap Institute should be reorganised and take on the partly modified role of a knowledge centre for the participation of people with disabilities. To highlight this somewhat modified role, the “new HI” should also change its name. This modified role for HI proposed by the commission within the framework of the new organisational structure implies a shift of emphasis away from technical aids and towards design for all, environmental aids, accessibility and fair treatment. This implies more activities in the fields of investigation/development work, training, information and guidance/consultation. The role and responsibility of the institute as regards older people should also be highlighted and brought to the fore by amending the statutes of the institute in connection with its re-establishment.

I would like to stress that the cooperation between the new authority and the remodelled institute relates to executive measures within the framework of the authority’s tasks in connection with the action plan. It does not directly affect current HI activities that have a direct bearing on technical aids.

I propose that the government takes the initiative to reorganise the Swedish Handicap Institute along the lines mentioned above, while maintaining the Institute’s current legal standing as a public non-profit association. The commission proposes that the government, by way of its membership in this public non-profit association, takes the initiative for the new HI to change its statutes to imply the implementation of the quality assurance-related tasks which the

new authority may initiate as a priority measure in accordance with the above.

Furthermore, the commission also proposes that the government appoint, as it does today for the present HI, the chairman of the new HI and at the same time appoint the director-general for the new authority to the new HI board as a government representative.

The commission also proposes that the User Council should be affiliated to the New HI as it is now.

The new institute is to be financed partly through the current system with a subsidy from the government budget to the nonprofit association, partly through special project subsidies as is the case today, and partly through the even more active levying of fees for e.g. consultant services such as skills development and investigations.

The consequences for HO

The National Accessibility Centre at HO will cease to exist as soon as the new structure comes into operation. HO’s role will change as a result of the National Accessibility Centre being transferred to the new organisation. Coordination of the sector authorities will also be transferred from HO as will the overall monitoring of development vis-à-vis the national action plan and the UN standard regulations. HO’s role will then be even more focused on supervising compliance with discrimination legislation and on its tasks in accordance with the Disability Ombudsman Act.

Organisation of Sisus’ tasks – alternative solutions

It is proposed that the work done by the National Agency for Special Educational Support (Sisus) regarding the treatment of people with disabilities in society be transferred to the new organisational structure. Neither will THUT (information on physical accessibility for disabled students to higher education) be pursued by Sisus any longer. Sisus’ remaining tasks will then include the allocation of central government subsidies for special educational support, supplementary subsidies, short-time study grants and the distribution of supplementary subsidies to Swedish

folk high schools on behalf of the Swedish National Council for Adult Education.

The commission points out that most of Sisus’ remaining activities will then be education-related.

Three alternative organisational solutions for Sisus’ remaining activities have been considered:

  • Keeping the activities together in an autonomous authority, which means going back to how it was prior to Sisus being given responsibility for ‘treatment issues’.
  • Keeping activities together but within another authority with similar activities (education, distribution of central government funds, etc.).
  • Affiliating activities to various existing authorities/organisations, which through their educational form have some connection with the activity/activities in question.

The commission establishes that dividing Sisus’ activities up in accordance with the various educational forms would provide the clearest connection, but would lead to deskilling and downsizing.

In the overall assessment of the appropriate future organisational affinity of Sisus’ remaining activities, we should also consider the fact that Sisus’s tasks include not only the distribution of central government subsidies but also the monitoring and evaluation of each activity respectively.

All in all, the commission believes that this suggests the remaining activities at Sisus should be kept together and it proposes that they be transferred to the Ministry of Education and Science’s remit. If this change is effected, the government can decide which authority under the Ministry of Education and Science would be suitable to take over the responsibility for Sisus’ remaining activities.

Financial consequences

Implementation of the national disability policy action plan may lead to financial consequences both for the state as well as for municipalities, county councils and others. These consequences are, however, independent of the commission’s proposals. The proposals for change to central government organisation are accommodated within the framework of the administrative

appropriations of Sisus and HO and the central government subsidy given to the present HI. There will hence be no financial consequences for the government. There are no obvious consequences of my proposals, neither for the government, municipalities and county councils nor for other actors.

The current organisational structure

The commission has reviewed the relevant organisations of Sisus, HO and HI. In addition to these reviews, the commission has also chosen to present opinions from the current sector authorities and the Swedish Disability Federation (HSO)/Swedish Association of the Visually Impaired (SRF) on how current government control and coordination are effected. These bodies have also expressed their opinion on the need for future change.

National Agency for Special Educational Support (Sisus)

Sisus promotes equal opportunity for young people and adults with disabilities to obtain a good education and works to improve the way they are treated in society. The agency’s tasks are divided into six different work areas:

  • Grants to folk high schools
  • Short-time study allowances
  • Special educational support for universities and university colleges
  • Support for personal care activities at the national upper secondary schools for severely disabled young people and for the secretariat of the Council for Physical Disability-adapted Education
  • Treatment, which means promoting skills development in public sector activities regarding issues related to the treatment of people with disabilities
  • Information to students about the physical accessibility at universities and university colleges across the country (THUT)

The Swedish Handicap Institute (HI)

HI is a public non-profit association and its membership is made up of the government, the Federation of Swedish County Councils and the Swedish Association of Local Authorities. HI’s activities cover seven different areas:

  • Testing and procurement, including testing, assessment and central procurement of technical aids
  • Research and development including standardisation
  • Investigations
  • Training and skills development
  • Accessibility issues
  • International activities
  • Information

The Office of the Disability Ombudsman (HO)

HO’s task is to monitor issues relating to the rights and interests of people with disabilities. The office is divided into two areas of activity:

  • Inspection, legal support and guidance
  • The National Accessibility Centre

The National Accessibility Centre is a national centre for the promotion of an accessible society for people with disabilities. The public sector is a primary target group.

The sector authorities

A total of 14 sector authorities and the National Public Transport Agency have submitted comments on how they view coordination at present and how they feel support and coordination should be organised and run in the future. In summary, the sector authorities have conveyed their expectations of the new organisation. In their view, it shall:

  • support and promote the work done by the sector authorities
  • monitor and evaluate
  • provide underlying documentation to the Government Offices
  • have a broad network of contacts and an overview of the various actors
  • provide selective support customised to the needs of the respective authorities.

Disable people’s organisations

Disabled people’s organisations have been given the opportunity to submit their comments on how government disability policy should be organised. This has been done in cooperation with HSO and SRF. Their expectations are that the new organisation will:

  • provide support to the government
  • coordinate, provide guidance and support to the sector authorities
  • monitor and evaluate
  • function as an information bank and knowledge disseminator
  • have ’teeth’ or the means to stimulate
  • be newly established, autonomous and pioneering.

The starting points in brief

  • The national action plan lays the ideological foundation for how disability policy work should be pursued. The action plan covers all areas of society and highlights the responsibility of the entire society to implement its overarching objectives. This responsibility includes financing the measures implemented to fulfil the objective within the framework of mainstream activities targeting citizens in general.
  • In its efforts to combat deficiencies and obstacles to participation, the government shall set a good example in its own activities.
  • The sector authorities appointed by the government have a special responsibility for realising the disability policy objectives within their respective sectors.
  • The task of promoting better skills when it comes to the treatment of people with disabilities will continue to be an important undertaking with regard to the national action plan. Sisus is currently responsible for this task.
  • Efforts to drive forward development to make the society accessible and the task of coordinating the work of the sector authorities will continue to be important in order to achieve the objectives laid down in the action plan. The National Accessibility Centre at HO is currently responsible for these tasks.
  • As a result of its standing as a non-profit association with its three main members – the government, the Federation of Swedish County Councils and the Swedish Association of Local Authorities – and as a national knowledge centre, HI forms a link between these three important actors for the implementation of disability policy.
  • As a result of its network of contacts and its experience, the disabled people’s movement constitutes a resource on different societal levels for cooperation with public sector bodies. The government’s consultative body with the disabled people’s movement is the Disability Committee.
  • In comparison with other cross-sectoral policy areas, no uniform model for how intersectoral government coordination should be organised can be distinguished.
  • One focus of government administration policy is continuous change in the structure of public authorities to constantly adapt to changing needs. Restructuring may be needed to achieve uniform control in a policy area.
  • The financial starting point for the proposal for a modified organisational structure for the coordination of disability policy is the appropriations used to fund Sisus treatment issues in 2003, the HO Accessibility Centre and the central government subsidies given to the present HI.
  • There is a need for greater coordination between different government actors in the disability policy area with the aim of helping to increase the participation and equal treatment of people with disabilities more effectively than currently is the case.

1. Utredningens uppdrag och arbete

Uppdrag

Uppdraget innebär i sammanfattning att föreslå en samlad statlig organisation som på ett effektivt och slagkraftigt sätt kan bistå regeringen och övriga aktörer i arbetet med att genomföra den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (prop.1999/2000:79, bet. 1999/2000: SoU14, rskr. 1999/ 2000:240). Av direktiven (2003:94) framgår att utredaren skall

– analysera och föreslå hur regeringens och övriga aktörers behov av en samlad statlig organisation inom det handikappolitiska området kan tillgodoses inom ramen för en förändrad organisationsstruktur – analysera vilka av de uppgifter som i dag åligger Tillgänglighetscentret hos Handikappombudsmannen (HO), Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) och Hjälpmedelsinstitutet (HI) som lämpligen bör organiseras i en ny struktur – om det behövs föreslå nya myndighetsuppgifter utifrån de nuvarande ekonomiska ramarna – föreslå olika alternativ för hur de verksamheter som i dag åligger Sisus och HI, och som inte ligger inom ramen för utredarens förslag om en samlad statlig organisation, skall organiseras – lämna förslag till den författningsreglering som bedöms nödvändig samt – analysera och kommentera de ekonomiska konsekvenserna av de olika tänkbara alternativen.

Fullständiga kommittédirektiv återfinns som bilaga.

Utredningsarbetet

Arbetet har bedrivits i nära samverkan med experter och sakkunniga. Utredningen har haft sex möten med experter och sakkunniga och därutöver två möten med experterna. Arbetet har bedrivits processorienterat med bred delaktighet.

Två seminarier har genomförts med en vidgad målgrupp från berörda myndigheter, handikapprörelsen, Landstingsförbundet/Svenska Kommunförbundet, andra utredningar och stabsmyndigheter. Vid det första seminariet var temat utgångspunkter för ny organisationsstruktur och vid det andra behandlades förslag till ny struktur.

Sekretariatet har sammanträffat med Bengt Lindqvist för en orientering om bland annat Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder.

Utredningen har genomfört kartläggningar av de berörda organisationerna Sisus, HO och HI. Ett möte med Folkbildningsrådet genomfördes i anslutning till kartläggningen av Sisus.

Sektorsmyndigheterna har involverats genom en enkätundersökning om deras behov av stöd och samordning. Detta har kompletterats med ett möte som samtliga sektorsmyndigheter bjöds in till. Handikapporganisationernas förväntningar och synpunkter har inventerats genom en enkätundersökning som kompletterades med ett urval intervjuer.

Utredningen har haft samråd med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Vid ett möte med Socialstyrelsen behandlades gemensamma beröringspunkter. Därutöver har utredningen sammanträffat med Rikstrafiken angående samordning av sektorsmyndigheter samt med Statens Kvalitets- och kompetensråd (KKR) om stabsmyndighetsrollen. En genomgång med LSS- och hjälpmedelsutredningen och med Ansvarskommitténs sekretariat har ägt rum. Utredningen har haft samråd med Ekonomistyrningsverket (ESV).

Kontakter har tagits med Familjemedicinska institutet (Fammi) angående deras organisationsform som i likhet med HI är allmännyttig ideell förening. Kontakter med Integrationsverket och AMS har ägt rum angående tvärsektoriellt arbetssätt. Med FAS har frågor om forskning stämts av. Ett sammanträffande har också ägt rum med Sjukvårdens leverantörsförening (SLF) om HI:s upphandling, vilket också kompletterats med två intervjuer med regionalt ansvariga för hjälpmedelsupphandling.

Anställda på Sisus, HO och HI har informerats vid två tillfällen om utredningsarbetet och i utredningens slutskede om utredningens förslag. Vid tre tillfällen har genomgångar med cheferna för de tre organisationerna ägt rum enskilt eller tillsammans.

Förfrågan om hur man ställer sig till att ta över hela eller delar av Sisus kvarvarande verksamhet har ställts till Specialpedagogiska institutet, Skolverket, Verket för högskoleservice (VHS), Stockholms universitet och Folkbildningsrådet (FBR).

2. Handikappolitiska utgångspunkter

2.1. Nationella handlingsplanen

I maj 2000 antog riksdagen regeringens proposition Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14). En viktig ideologisk grund är FN:s standardregler. Handlingsplanen förutsätter att nytt ansvar och nya arbetssätt måste till för att förverkliga dessa. De 22 standardreglerna går ut på att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet. Regeringen slår i handlingsplanen fast att handikapperspektivet måste finnas med på alla nivåer i samhället och i alla verksamheter för att FN:s standardregler skall kunna förverkligas. Handlingsplanen spänner över alla samhällsområden och markerar att det är hela samhällets ansvar att genomföra dess övergripande mål.

En av de grundläggande principerna inom svensk handikappolitik är den så kallade ansvars- och finansieringsprincipen. Den innebär att varje sektor i samhället skall utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionshinder. Kostnaderna för de nödvändiga anpassningsåtgärderna skall finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten.

Personer med funktionshinder skall inte diskrimineras i några sammanhang utan ha samma rätt som alla andra att delta i samhällslivet. Regeringen presenterade en uppföljning av den nationella handlingsplanen i skrivelsen till riksdagen (2002/03:25) i december 2002. I det följande görs en kort redovisning av handlingsplanen och det arbete inom de prioriterade arbetsområdena som har gjorts sedan planen antogs.

2.1.1. Mål och arbetsområden

I handlingsplanen fastlades en struktur med övergripande mål, inriktning av arbetet och prioriterade arbetsområden. Dessa arbetsområden och den generella inriktningen av arbetet kan ses som steg på vägen mot att uppnå de nationella målen, men också som mål i sig för arbetet de närmaste åren.

De övergripande nationella målen för handikappolitiken är följande:

  • en samhällsgemenskap med mångfald som grund
  • att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet
  • jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.

Det handikappolitiska arbetet skall inriktas särskilt på:

  • att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor med funktionshinder
  • att förebygga och bekämpa diskriminering av personer med funktionshinder
  • att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar för självständighet och självbestämmande.

Under de närmast följande åren skulle följande arbetsområden prioriteras:

  • se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer
  • skapa ett tillgängligt samhälle
  • förbättra bemötandet.

Arbetet skall koncentreras på att undanröja de hinder som finns för full delaktighet i samhället. Detta innebär inte bara hinder för fysisk tillgänglighet utan även till information och allt annat som hindrar människor att delta i samhällsgemenskapen. För att uppnå detta krävs många olika åtgärder av alla i samhället. Staten har en särskild roll att vara föredöme.

2.1.2. Statliga myndigheters ansvar

Handikapperspektivet skall finnas med i alla myndigheters ordinarie verksamhet. Alla människor skall behandlas likvärdigt oavsett funktionsnedsättningar, kön, ålder eller etnisk tillhörighet. De brister i tillgänglighet och bemötande som finns behöver åtgärdas och i detta arbete skall statliga myndigheter vara ett föredöme. Myndigheternas skyldigheter på det handikappolitiska området har reglerats i förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken. Förordningen, som började gälla den 1 september 2001, föreskriver att de statliga myndigheterna skall utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av de handikappolitiska målen och särskilt verka för att deras lokaler liksom deras verksamhet och information är tillgänglig. För att genomföra detta skall myndigheterna göra inventeringar av de hinder som skapar otillgänglighet och upprätta handlingsplaner. Under 2003 genomförde HO en enkätundersökning riktad till samtliga statliga myndigheter som visade att 7 % av dessa hade en färdig handlingsplan för tillgänglighet och att 37 % hade påbörjat arbetet med att ta fram en sådan. Resultatet visar att arbetet med att förbättra tillgängligheten har kommit igång men att mycket återstår att göra.

2.1.3. Sektorsmyndigheter

De statliga myndigheter som på central nivå har ansvar för en samhällssektor spelar en viktig roll i arbetet med att förverkliga de nationella målen. I handlingsplanen uttalade regeringen att sådana sektorsmyndigheter skulle få ett förtydligat ansvar och ges i uppdrag att utarbeta förslag till uppföljningsbara etappmål som skulle fastställas av regeringen. Idag är 14 sektorsmyndigheter utsedda och dessa har lämnat förslag till etappmål för perioden fram till 2010. Det har emellertid varit svårt att på alla områden formulera konkreta och uppföljningsbara mål som bör kunna vara uppfyllda till 2010. HO anser i sin rapport (4:02) Stärk sektorsansvaren från Tillgänglighetscentret att ansvaret för att samordna sektorsmyndigheterna kommer att få större betydelse i framtiden. HO anser att denna uppgift kommer att kräva mer resurser. HO föreslår att sektorsmyndigheterna får i uppdrag att utveckla metoder för granskning, uppföljning och utvärdering av etappmålen.

2.1.4. Nationellt tillgänglighetscenter

Riksdagen beslutade i och med antagandet av den nationella handlingsplanen att HO utöver sina övriga funktioner skulle bygga upp och ansvara för ett nationellt tillgänglighetscenter (TC). Uppgiften för TC är att vara ett nationellt rådgivande organ och att driva på utvecklingen för att göra samhället tillgängligt. Arbetet skall koncentreras till kunskapsuppbyggnad, rådgivning, utveckling och samverkan. Regeringen underströk att prioriteringar av tillgänglighetsfrågor hos HO inte innebär att någon myndighet, kommun, del av näringslivet, etc. fritas från sitt ansvar att införliva handikappaspekterna och kunnandet inom sin egen verksamhet. Varje berörd aktör skall nu liksom i framtiden svara för den del av insatserna som ligger inom dennes normala ansvarsområde.

Handikappombudsmannen har från och med år 2001 fått ett årligt anslagstillskott på 7 miljoner kronor för att driva verksamheten i TC. Centrets uppgifter har reglerats i HO:s instruktion (SFS 1994:949) och gäller från den 1 januari 2001.

TC har bland annat utvecklat, spridit och förankrat de Riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning som fastslogs under 2003. Riktlinjerna innehåller krav på tillgänglighet för personer med funktionshinder till myndigheternas lokaler, information och övrig verksamhet. De utgör ett omfattande underlag för myndigheternas arbete i enlighet med förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken.

TC:s verksamhet beskrivs närmare under avsnitt 3.3.2.

2.1.5. Bättre bemötande

I handlingsplanen konstaterades att det finns stora brister i bemötandet av personer med funktionshinder. Många känner sig kränkta, kontrollerade och ifrågasatta då de vänder sig till myndigheter och andra offentliga organ för att få hjälp och stöd. Bemötandet är inte en angelägenhet enbart för personer med funktionshinder och de politiker och tjänstemän som i sin yrkesverksamhet möter dem. Det är en politisk fråga som angår alla. I handlingsplanen konstaterades också att de handikappolitiska värderingarna inte tycks nå fram till den verklighet där beslut som berör personer med funktionshinder fattas. Handlingsplanen innehåller flera olika åtgärder för att uppnå ett bättre bemötande.

Skydd mot diskriminering

I betänkandet (SOU 1999:21) Lindqvists nia – nio vägar att utveckla bemötandet av personer med funktionshinder påtalas att det krävs kraftfulla politiska initiativ för att i grunden förändra attityderna till människor med funktionshinder. Utredaren föreslår att det i 1 kap. 2 § regeringsformen skrivs in funktionshindrade personers rätt till full delaktighet och jämlikhet i samhällslivet. Sedan handlingsplanen kom har diskrimineringsperspektivet ytterligare förstärkts och likaså synsättet att möjligheter till delaktighet för personer med funktionshinder är en fråga om mänskliga rättigheter.

För att motverka diskriminering har en ändring gjorts i grundlagen. I 1 kap. 2 § regeringsformen har införts dels en föreskrift om att det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället, dels en föreskrift om att det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av bland annat funktionshinder. Under 2003 antogs också en ny lag (2003:307) om förbud mot diskriminering där en av diskrimineringsgrunderna är funktionshinder.

Ökad kompetens

En viktig åtgärd i den nationella handlingsplanen är det uppdrag som Sisus fick gällande bemötandefrågor. Uppdraget innebar att utarbeta ett nationellt program med förankring i handikappolitiken som grund för kompetensutveckling, att ta fram ett utbildningsunderlag för statsförvaltningen i handikappolitiska frågor samt att fördela särskilda stimulansmedel för satsning på kompetensutveckling i bemötande. Sisus färdigställde under 2003 ett program för ökad kompetens om bemötande som har spridits inom stora delar av den offentliga sektorn och inom handikapprörelsen. Programmet beskriver bemötandet på alla samhällsnivåer och anger metoder för att förbättra delaktigheten för människor med funktionshinder. Sisus färdigställer under 2004 i samråd med HO och Statens kvalitets- och kompetensråd ett informations- och utbildningsunderlag i handikappolitiska frågor för verkschefer och nyckelpersoner i statsförvaltningen. Stimulansmedel (sammanlagt 42 miljoner kr) har under åren 2001 till 2003 fördelats till 48 modellprojekt för satsningar på kompetensutveckling inom offentlig sektor.

Sisus olika insatser beskrivs närmare i avsnittet 3.1.1 under rubriken ”Bemötande”.

Insatser på många områden

Åtgärder för att uppfylla de handikappolitiska målen har i övrigt skett på flera områden. Av en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering år 2001 framgår att endast 14 % av arbetsgivarna övervägt anställning av arbetssökande med ett arbetshandikapp. En majoritet av arbetsgivarna som har anställda med nedsatt arbetsförmåga har någon form av statliga stödåtgärder under någon period av anställningen. Regeringens satsningar på rehabilitering och samverkan liksom lagstiftningen om diskriminering finns med i de fortsatta ansträngningarna för att åstadkomma en arbetsmarknad för alla. Under 2003 har Lönebidragsutredningen presenterat sitt betänkande Arbetskraft (SOU 2003:95) som bland annat innehåller förslag till åtgärder för att öka övergångarna från anställning med lönebidrag till anställning utan subvention.

Den svenska handikappforskningen har inventerats och utvärderats. Utvärderingen innehåller förslag om hur forskningen kan drivas framåt. Ett förslag till program för forskning om funktionshinder och handikapp har tagits fram. 7 miljoner kronor har avsatts och öronmärkts för handikappforskning hos Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS).

Enligt regeringens skrivelse med uppföljning av den nationella handlingsplanen ser regeringen allvarligt på att kommuner inte verkställer de gynnande beslut man fattat inom de sociala verksamheterna. Antalet icke verkställda beslut och domar om insatser till personer med funktionshinder är alltjämt stort. De lagändringar som gjorts i syfte att bland annat motverka kommunalt domstolstrots har gällt för kort tid för att några effekter skall kunna redovisas. 20 miljoner kronor har hittills avsatts ur Allmänna arvsfonden för försöksverksamhet med personligt brukarstöd i handikapporganisationernas regi. Hantering av klagomål kommer att vara en del i det fortsatta arbetet med att förbättra servicen till medborgare.

Handikapporganisationerna har ur Allmänna arvsfonden fått särskilda medel för kulturprojekt som syftar till att minska fördomarna och till försöksverksamhet med personligt stöd till brukare med funktionshinder. Hittills (januari 2004) har 25 kulturprojekt beviljats stöd med sammanlagt 13,3 miljoner kronor och

14 brukarstödsprojekt med sammanlagt 13,5 miljoner kronor. En särskild utvärdering kommer att genomföras i syfte att ge en bild av det samlade resultatet av satsningarna.

2.2. Handikappdelegationen

Bakgrunden till regeringens Handikappdelegation är att regeringen 1995 inrättade en statssekreterargrupp för beredning och samordning av handikappfrågor inom Regeringskansliet. Statssekreteraren i Socialdepartementet blev ordförande i gruppen.

Statssekreterargruppen tillkom för att

  • få en bättre samordning av handikappfrågorna i Regeringskansliet
  • markera handikappolitikens betydelse för arbetet inom Regeringskansliet
  • utgöra forum för en departementsövergripande dialog med handikapprörelsen.

Behovet av samordning inom Regeringskansliet betonades. Samordningen behövdes vid beredning och inför beslut i mer övergripande frågor samt i budgetarbetet. Ett syfte som också angavs var att uppnå en bättre samhällsekonomisk effektivitet inom området.

Viktiga uppgifter var då att medverka i arbetet med en nationell handlingsplan för handikappområdet och att förbereda frågor inom handikappområdet inför det svenska ordförandeskapet i EU (2001).

1998 inrättades Handikappdelegationen, som då bestod av företrädare för Handikapprörelsen. Detta möjliggjorde ett organiserat samråd mellan statssekreterargruppen och handikapporganisationerna. Dessa utgjorde då tillsammans nationella samordningskommittén för handikappfrågor (nr 17 FN:s standardregler).

År 2001 ombildades detta till regeringens Handikappdelegation för överläggning och ömsesidig information mellan regeringen och handikapporganisationerna i frågor som är av särskilt intresse för personer med funktionshinder. Socialministern blev då ordförande i delegationen. När barn- och familjeministern fick ansvaret för handikappfrågorna 2003 övergick även ordförandeskapet till ministern.

Handikappdelegationen består av sju ordinarie ledamöter och sju suppleanter från handikapporganisationerna samt statssekreterare från Finansdepartementet, Utbildningsdepartementet, Kulturdepartementet, Miljödepartementet och Näringsdepartementet. Sekreterare och handläggare i delegationen är tjänstemän i Socialdepartementet.

Regeringens Handikappdelegation har givits förutsättningar som överensstämmer med intentionerna för standardreglerna (regel nr 17).

Delegationen har ett arbetsutskott som bereder frågor inför mötena. Arbetsutskottet består av delegationens sekreterare och högst tre representanter från handikapporganisationerna.

I den kartläggning av handikapprörelsens synpunkter som utredningen genomfört och som redovisas i avsnitt 4.2 har det framkommit att Handikappdelegationen bedöms vara ett viktigt forum för information och dialog. Delegationen, vars uppdrag inte är tidsbegränsat utan gäller tills vidare, har utvecklat arbetsformer som uppfattas ge väl fungerande samverkan.

3. Nuvarande organisationsstruktur

Utredningen har genomfört kartläggningar av de berörda organisationerna Sisus, HO och HI. I detta kapitel redovisar utredningen resultatet av detta kartläggningsarbete.

Utredningen har genomfört intervjuer med företrädare för berörda verksamheter (grupper och enskilda). Vidare har utredningen tagit del av skriftlig dokumentation som instruktioner, stadgar, regleringsbrev, årsredovisningar, verksamhetsberättelser, verksamhetsanalyser samt i övrigt aktuella rapporter eller redovisningar. Dokumentationen har regelbundet stämts av med företrädare för verksamheterna och kompletterande justeringar har skett med anledning av dessa avstämningar.

Kartläggningen har fokuserat på nuvarande verksamhet och utveckling av denna, resurstillgång, stödsystem och investeringar i infrastruktur men även på inbördes samband mellan olika verksamhetsuppgifter samt externa målgrupper för verksamheten och samarbetspartners. Av intresse har också varit vilka hinder och möjligheter som bedöms finnas i nuvarande organisation/verksamhet samt hur uppgifterna relateras till nationella handlingsplanen. HO:s ombudsmannafunktion har inte omfattats av kartläggningen.

Den nedan redovisade kartläggningen är i huvudsak likartad mellan HO, Sisus och HI, men det finns skillnader bland annat i detaljeringsnivå beroende på respektive organisations storlek och verksamheternas karaktär.

3.1. Sisus

Sisus är förvaltningsmyndighet under Socialdepartementet som leds av en generaldirektör. Myndigheten har en styrelse med en extern ordförande. Myndighetens verksamhet bedrivs inom ramen för de handikappolitiska målen. All verksamhet är inriktad på att

förbättra möjligheterna till delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder.

Sisus främjar möjligheterna till utbildning för unga och vuxna med funktionshinder samt verkar för förbättrat bemötande av personer med funktionshinder. Förordningen (2002:794) med instruktion reglerar myndighetens uppgifter och ansvar.

Sisus uppgifter är att administrera

  • det statliga bidraget till särskilt utbildningsstöd
  • det statliga bidraget till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen
  • bidrag vid korttidsstudier.

Sisus skall också följa och utvärdera dessa verksamheter.

Sisus uppgifter i anslutning till gymnasieskolor med speciellt anpassad utbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar (Rh-anpassad utbildning) är att

  • administrera det statliga bidraget till verksamheten med särskilda omvårdnadsinsatser, samt följa och utvärdera verksamheterna
  • svara för administrativt stöd till Rh-nämnden
  • meddela föreskrifter om avgifter för kost och logi
  • bistå huvudmännen för omvårdnadsinsatser med vissa administrativa tjänster.

Sisus uppgift är också att

  • verka för kompetensutveckling inom all offentlig verksamhet när det gäller bemötande av personer med funktionshinder.

Enligt sin instruktion skall Sisus också fortlöpande följa den verksamhet som pågår inom detta område.

Verksamheten finns inom två politikområden: handikappolitik och utbildningspolitik. Verksamhetsområdet för det handikappolitiska området avser Insatser för delaktighet och jämlikhet, där målet är att tillgängligheten för och bemötandet av personer med funktionshinder skall förbättras i offentlig verksamhet. Inom verksamhetsområdet finns verksamhetsgrenarna Handläggning av bemötandefrågor samt Bidrag till utbildningsanordnare m.fl. Bemötandeuppdraget tillkom år 2000 och har inneburit ett uppbyggnadsarbete av ny verksamhet. Av Sisus instruktion framgår att myndigheten har – med koppling till bemötandeuppdraget – ett råd för kompetens-

utveckling i frågor om bemötande av personer med funktionshinder.

Av regleringsbrevet för år 2004 framgår att det utbildningspolitiska området omfattar verksamhetsområdena Vuxnas lärande och Studiestödsverksamhet. Inom verksamhetsområde Vuxnas lärande är Sisus en av de utbildningsrelaterade myndigheter som skall bidra till att ge alla vuxna möjlighet till kompetensutveckling.

Sisus verksamhet inom politikområde utbildningspolitik har utvidgats under senare år med korttidstudiebidrag som återfinns inom verksamhetsområde Studiestödsverksamhet. I målet för verksamhetsområdet anges Sisus som en av de myndigheter som (med studiestöd) skall bidra till att personer kan studera utan att begränsas av sina ekonomiska resurser eller funktionshinder.

3.1.1. Verksamhet

Sisus verksamhet omfattade 2003 fyra verksamhetsgrenar som nedan beskrivs i sex arbetsområden. Verksamhetsgrenen Bidrag till utbildningsanordnare m.fl. avser omvårdnadsinsatser vid riksgymnasierna samt särskilt utbildningsstöd inom folkhögskolor, universitet och högskolor. Även verksamhetsgrenen Bidrag till särskilda insatser inom folkbildningen omfattar folkhögskolor. Verksamhetsgrenen Bidrag vid korttidsstudier avser i motsats till övriga bidragsformer studiestöd till enskilda studerande. Den återstående verksamhetsgrenen Handläggning av bemötandefrågor avser kompetensutveckling i bemötandefrågor. Till och med år 2003 fanns ytterligare en verksamhetsgren som redovisas här under avsnittet THUT.

Bidrag till folkhögskolor

Sisus uppgifter är att administrera det statliga bidraget till särskilt utbildningsstöd, och till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen samt att följa och utvärdera verksamheten.

Till folkhögskolor fördelas statsbidraget för olika insatser oavsett typ av funktionshinder. Bidrag till assistans efter funktionshinder visar att rörelsehinder är den största gruppen. Antalet kursdeltagare i långa kurser som behövde assistans uppgick för läsåret 2002/03 till cirka 3 100, vilket var en viss minskning som kan sammanhänga

med att folkhögskolorna generellt hade färre elever än tidigare. Sisus stöd fördelas årligen till cirka 85 folkhögskolor.

Det särskilda utbildningsstödet till assistans skall komplettera, men inte ersätta, det stöd som kommunen, försäkringskassan eller utbildningsanordnaren har ansvar för.

De mest förekommande funktionshindren som kräver olika stödinsatser i utbildningssituationen är psykiska funktionshinder, dyslexi, medicinska funktionshinder och utvecklingsstörning.

Sisus administrerar även statsbidrag/tilläggsbidrag till folkhögskolor som avser särskilt kostnadskrävande utbildningsinsatser relaterade till studerande med funktionshinder. Tilläggsbidraget kan avse kostnader för tolk, läromedel, anpassning av teknik, assistans m.m.

Enligt avtal med Folkbildningsrådet (FBR) handlägger Sisus även fördelningen av förstärkningsbidraget till folkhögskolorna. Ansökningsförfarande och handläggning av de tre statsbidragen för folkhögskolor är samordnade.

För år 2003 uppgick den del av förstärkningsbidraget som Sisus administrerar till cirka 60 miljoner kr. Detta avser pedagogiska insatser som det finns behov av för studerande med funktionshinder. Insatserna kan vara ökad lärartäthet, utökad samordning och elevvård (kurator, Syo, m.m.). Sisus bistår med handläggningen av förstärkningsbidraget från information om ansökningsförfarande, beredning av ansökningar till förslag till beslut. Kriterier fastställs och beslut fattas av FBR som också svarar för utbetalningar av förstärkningsbidraget.

Sisus har aktivt arbetat med informationsinsatser om bidragshanteringen och möjligheterna till utbildningsstöd. Sisus anordnar också seminarier och konferenser samt skapar forum för dialog, erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling. Därutöver ger Sisus också stöd till nätverk för fortbildning och erfarenhetsutbyte för personal inom folkhögskolor.

Sisus samarbetspartners för statsbidragen till folkhögskolor är främst Folkbildningsrådet, folkhögskolor och handikapporganisationer.

Målgrupp för verksamheten är folkhögskolor och folkhögskoleelever med funktionshinder.

Korttidsstudiebidrag

Sisus uppgift är att administrera bidrag vid korttidsstudier samt att följa och utvärdera verksamheten.

Enligt förordning (2001:362) administrerar Sisus bidrag till korttidstudier som är särskilt anpassade för vuxenstuderande med funktionshinder. Bidrag till korttidstudier kan beviljas i form av korttidsbidrag, internatbidrag och timersättning vid särvux. Sisus utfärdar föreskrifter om bidragen i Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS).

Ansökningar om bidrag ökar för varje år. Detta är den enda av Sisus stödformer som direkt riktar sig till enskilda individer. Under 2003 fick cirka 6 000 personer korttidsstudiebidrag. Sisus följer upp och utvärderar verksamheten.

Målgrupp för bidraget vid korttidstudier är enskilda personer med funktionshinder. För att nå ut till målgruppen, utbildningsanordnare och handikapporganisationer informerar Sisus via hemsidan, särskilda meddelandeblad och genom den referensgrupp som Sisus initierat.

Sisus samarbetar med LO och TCO, som har motsvarande ansvar för bidrag till korttidstudier inom sina respektive organisationer.

Stöd till universitet och högskolor

Sisus uppgift är att administrera det statliga bidraget till särskilt utbildningsstöd samt att följa och utvärdera verksamheten.

Särskilt utbildningsstöd/assistansersättning för studenter med rörelsehinder finns också för universitet och högskolor. Under 2003 omfattades cirka 150 studenter av assistansersättning. Assistansen skall ha anknytning till undervisningssituationen och kan också avse assistans i boendet och på fritiden. Sisus ansvarar för fördelningen av statsbidraget.

Det särskilda utbildningsstödet till assistans skall komplettera, men inte ersätta, det stöd som kommunen, försäkringskassan eller utbildningsanordnaren har ansvar för.

Assistansersättning till högskolor för studenter med rörelsehinder är av mindre omfattning. Handläggningen sker genom ansökan i internetbaserad skolportal och administreras i samma SQL-databas som ansökningarna från folkhögskolorna. En treårig

försöksverksamhet med statsbidrag till särskilt utbildningsstöd även till personer med psykiska och neuropsykiatriska funktionshinder påbörjades 2003.

Sisus arbetar aktivt med information om bidragshanteringen och möjligheterna till utbildningsstöd/assistans samt anordnar seminarier/konferenser och skapar därigenom forum för dialog, erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling. Det finns ett etablerat samarbete med Högskoleverket, den nationella samordnaren av funktionshinderfrågor på Stockholms universitet, andra assistansanordnare samt med handikapporganisationerna.

Målgrupp för arbetet med det särskilda utbildningsstödet till högskolor är samordnare vid universitet och högskolor, studenter med rörelsehinder samt försöksvis studenter med psykiska och neuropsykiatriska funktionshinder.

Stöd till omvårdnadsverksamhet vid riksgymnasier för svårt rörelsehindrade ungdomar

Sisus uppgifter i anslutning till gymnasieskolor med speciellt anpassad utbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar (Rhanpassad utbildning) är att

  • administrera det statliga bidraget till verksamheten med

särskilda omvårdnadsinsatser samt att följa och utvärdera verksamheten

  • svara för administrativt stöd till Rh-nämnden
  • meddela föreskrifter om avgifter för kost och logi
  • bistå huvudmännen för omvårdnadsinsatser med vissa admini-

strativa tjänster.

Elever som till följd av sitt rörelsehinder behöver anpassad undervisning, habilitering under skoldagen och i vissa fall boende och omvårdnad i boendet har rätt till detta enligt förutsättningar som framgår nedan. För närvarande finns Rh-anpassad riksgymnasieutbildning på fyra orter i landet. Närmare 180 ungdomar är idag antagna som elever vid Rh-anpassad gymnasieutbildning.

Sisus administrerar de statsbidrag som går till habilitering och elevhemsboende och träffar därför årligen överenskommelser om den ekonomiska ersättningen för verksamheten med de huvudmän – omvårdnadshuvudmännen – som enligt avtal med staten ansvarar för omvårdnadsinsatserna på de fyra riksgymnasieorterna. Stats-

bidraget till undervisningen på riksgymnasierna fördelas av Skolverket. Avgränsningen sker så att elevassistenter inom skolan finansieras inom utbildningsdelen, medan kostnader för annan assistans hänförs till omvårdnadsverksamheten.

Hemkommuner och hemlandsting betalar sedan den 1 juli 2001 en tredjedel av de genomsnittliga kostnaderna för insatserna för en elev. Sisus svarar för administrationen av den ekonomiska ersättning som elevernas hemkommuner och hemlandsting betalar.

Sisus utfärdar föreskrifter bland annat om hur ersättningen från hemkommuner och hemlandsting beräknas. Föreskrifterna publiceras i Socialstyrelsens författningssamling.

Sisus anordnar årliga möten med huvudmännen för omvårdnadsverksamheten samt ger stöd till arbetsgrupper och nätverk för verksamhetsutveckling (forum för samarbete och erfarenhetsutbyte). I nära samarbete med de lokala företrädarna för omvårdnadsverksamheten arbetar Sisus också med utveckling, uppföljning och utvärdering av denna.

Kanslifunktion till Nämnden för rh-anpassad utbildning

Bestämmelserna om vilka krav som gäller för att antas till Rhanpassad utbildning finns i 5 kap. skollagen (1985:100) och i gymnasieförordningen (1992:394). De ungdomar som uppfyller dessa krav har en laglig rätt till Rh-anpassad gymnasieutbildning inom riksgymnasieverksamheten. Beslut om antagning fattas av en särskild antagningsnämnd – Nämnden för Rh-anpassad utbildning (Rh-nämnden). Nämnden gör en bedömning av vilka av de sökande som uppfyller de krav som ställs och beslutar om antagning. Nämndens beslut att inte anta en elev kan överklagas till Skolväsendets överklagandenämnd.

Rh-nämnden är en nämndmyndighet, vars ledamöter utses av Specialpedagogiska institutet. Rh-nämnden får administrativt stöd av Sisus och finansieras över Sisus anslag.

Sisus samarbetsparter och målgrupper är huvudmännen för omvårdnadsverksamheten vid de fyra riksgymnasierna samt hemkommuner/hemlandsting

Till målgruppen hör främst elever som antagits till rh-anpassad utbildning.

Bemötande

Sisus uppgift är att verka för kompetensutveckling inom all offentlig verksamhet när det gäller bemötande av personer med funktionshinder samt att följa den verksamhet som pågår.

Att förbättra bemötandet av människor med funktionshinder är ett prioriterat område i handlingsplanen. Sisus har sedan år 2000 uppdraget att verka för ökad kompetens i bemötande av personer med funktionshinder och är därför en av nyckelaktörerna för genomförandet av planen. I uppdraget ingick att arbeta fram både ett nationellt program, ett informations- och utbildningsunderlag till nyckelpersoner i staten samt att fördela stimulansmedel till modellprojekt.

Syftet med stimulansmedlen var att påverka och stimulera till en förändring av bemötandet inom främst den offentliga sektorn. Modellprojekten handlar om metoder/modeller för kompetensutveckling av personal i bemötande av personer med funktionshinder. Under 2001 – 2003 användes stimulansmedel till 48 modellprojekt.

Det nationella bemötandeprogrammet fastställdes under år 2003. Som ett komplement till det tryckta programmet finns en webbaserad idébank. I idébanken finns en stor mängd information och kunskap som inte ryms i det tryckta programmet och innehåller bland annat tips på litteratur, studiematerial, länkar till relevanta hemsidor, aktuell forskning, utredningar och lagstiftning. Aktuell information har kontinuerligt funnits på hemsidan. Medverkan i externa konferenser, seminarier och utbildningar sker med stor frekvens. I bemötandearbetet har därutöver ingått att arbeta fram och distribuera skrifter, antologi, video och CD, foldrar och tidning.

Inom ramen för bemötandeuppdraget har Sisus ett kompetensutvecklingsråd med 21 ledamöter från handikapprörelsen, kommun- och landstingsförbund, fackliga organisationer, andra huvudmän och myndigheter.

I samråd med Statens kvalitets- och kompetensråd (KKR) och HO tar Sisus fram ett informations- och utbildningsunderlag för nyckelpersoner i statsförvaltningen i handikappolitiska frågor.

Enligt regleringsbrevet för år 2004 skall Sisus inom ramen för bemötandearbetet särskilt följa verksamheten vid de allmänna försäkringskassorna, Stockholms kommun och Västerbottens län.

Därmed fortsätter utvecklingsarbetet med pilotverksamhet inom en kommun, en myndighet och ett län.

Under 2003 har Sisus på regeringens uppdrag även samordnat aktiviteterna i Sverige under Europeiska handikappåret 2003. Uppgiften har varit att bland annat fördela projektmedel samt genomföra en invigningskonferens. Sisus har också upprättat och underhållit en särskild hemsida under det Europeiska handikappåret. Uppdraget har genomförts parallellt med bemötandeuppdraget till ömsesidig nytta för uppdragen och i ett nära samarbete med handikapprörelsen.

Brukarinflytandet är prioriterat i allt bemötandearbete. Det har handlat om att få en delaktighet från såväl brukarorganisationerna som enskilda personer i förändringsarbetet och att fastställa kriterier för kvalitet på samtliga bemötandenivåer.

Bemötandeuppdraget har breddat Sisus verksamhet, influerat övriga verksamhetsområden och påverkat myndighetens kompetensprofil. Bland annat har arbetet med modellprojekten samt projekten under handikappåret givit fördjupade erfarenheter i projektbedömning och –stöd samt i uppföljning och utvärdering. Uppdraget har gett Sisus ett brett kontaktnät inom myndigheter, intresseorganisationer, utbildningsanordnare, landsting och kommuner.

Målgrupper för bemötandeuppdraget är anställda och förtroendevalda inom den offentliga sektorn. Bemötandeprogrammet vänder sig särskilt till förtroendevalda och chefer med tyngdpunkt på ansvariga för personal, information samt metod- och kompetensutveckling.

THUT

Sisus har sedan år 1996 på regeringens uppdrag informerat i första hand studenter med rörelsehinder om den fysiska tillgängligheten vid landets universitet och högskolor via den internetbaserade databasen (THUT).

Med anledning av ändrad lagstiftning och HO:s nya riktlinjer för en tillgängligare statsförvaltning kommer databasen att utvecklas och anpassas efter gällande regelverk.

Sisus skall i samarbete med HO analysera den fortsatta användningen och tillämpningen av informationsdatabasen. I avvaktan på detta har THUT släckts ner tills vidare.

3.1.2. Ekonomi och administration

De anslag som Sisus disponerar utgörs av dels medel för de egna driftkostnaderna och dels bidragsmedel för transferering av stöd till olika former av insatser för att möjliggöra utbildning för studerande med funktionshinder. Myndighetens tilldelade anslagsmedel för åren 2004, 2003 och 2002 framgår av nedanstående tabell.

(tkr) 2004 2003 2002 Förvaltningsanslag 9/16:9 ap 1 15 647 19 373 15 022 CSN:s förvaltningsanslag16/25:78 ap. 2, Sisus adm. kostnader för korttidsstudiestöd

605 297 289

Bidragsmedel: 9/16:9 ap 2, stimulansbidrag

9 000 9 000

9/16:3 ap 1, särskilt utbildningsstöd

162 319 158 884 159 733

9/16:3 ap 3, nationellt kunskapscenter

6 000

15/25:7 ap 2, bidrag till korttidsstudier

12 752 7 992 8 048

17/25:2 ap 1, tilläggsbidrag

41 705 40 906 39 788

Summa anslagstilldelning

239 028 236 452 231 880

För år 2003 tillkom förutom ovanstående också 8,5 miljoner kr i externa medel, vilket bland annat avsåg stimulansprojekt (5 miljoner kr från Myndigheten för skolutveckling) och medel till aktiviteter under Europeiska handikappåret (EU-medel 3 miljoner kr).

Förvaltningsanslaget 9/16:9 förstärktes när bemötandeuppdraget inleddes under år 2000 med 3 miljoner kr årligen. Förvaltningsanslaget för 2003 innefattade dessutom 3 000 tusen kr som Sisus fick utnyttja för insatser i samband med Europeiska Handikappåret. Under anslagsposten 2 tilldelades Sisus från år 2001 stimulansmedel med 14 miljoner kr per år under tre år (varav 9 miljoner kr till offentlig sektor och 5 miljoner kr till skola och barnomsorg). Stimulansmedlen har under åren 2001 – 2003 använts till sammanlagt 48 modellprojekt.

Statsbidraget till särskilt utbildningsstöd omfattar stöd till folkhögskolor, universitet och högskolor samt finansierar omvårdnadsverksamhet i anslutning till den Rh-anpassade utbildning, som bedrivs vid fyra riksgymnasier för svårt rörelsehindrade ungdomar. Eftersom antagning till riksgymnasium baseras på en rättighetslag skall behovet av habilitering, omvårdnad och boende ha första prioritet när anslaget tas i anspråk. Under 2003 fördelades cirka

70 miljoner kr till riksgymnasierna. Stöd till folkhögskolor och högskolor fördelas därefter enligt medelstillgång. Med särskilt utbildningsstöd avses här assistans. Till folkhögskolor fördelades 2003 cirka 87 miljoner kr och till universitet och högskolor drygt 3 miljoner kr.

Som bidragsmedel har för år 2004 tillkommit 6 miljoner kr till nationellt kunskapscenter för dövblinda vid Mo Gård.

För år 2003 beviljades 8 miljoner kr till korttidstudier i mindre omfattning som är särskilt anpassade till studerande med funktionshinder, eller studier om funktionshinder.

Statsbidrag/tilläggsbidrag till folkhögskolor avser särskilt kostnadskrävande utbildningsinsatser relaterade till studerande med funktionshinder. Utöver 4,4 miljoner kr, som tilldelas SRF för anpassning av studiematerial, fördelas tilläggsbidraget i övrigt till folkhögskolor (tolk, läromedel, anpassning av teknik, assistans m.m.).

Den omfattande ekonomihanteringen (budgetåret 2003 drygt 236 miljoner kr) kräver en större administration än vad myndigheter av motsvarande storlek vanligen har. Handläggningen och uppföljningen av statsbidragsfördelningen har effektiviserats genom utveckling av en SQL-databas, som är ett system för databashantering.

Sisus kostnader för sina verksamheter under åren 2002 och 2003 framgår av nedanstående tabell. I beloppen har endast medtagits kostnader som finansierats med anslag.

Sisus Kostnader (tkr) 2003 2002 Bemötandefrågor inklusive THUT 10 665 7 330 Bidrag till utbildningsanordnare samt bidrag till kortare studier

7 303

8 771

Summa

17 968

16 101

Sisus fick under 2003 disponera vissa särskilda medel för sina kostnader under det Europeiska Handikappåret samt för implementering av bemötandeuppdraget. För dessa frågor förbrukades 2 550 tusen kr utöver kostnaderna för den reguljära verksamheten.

Organisation och resurser

Sisus organisation framgår av nedanstående organisationsplan

Styrelsen

Generaldirektör

Direktion Generaldirektör Administrativ chef

Utvecklingschef

Kompetensutvecklingsråd

Utvecklingschef Ställföreträdande chef

Informatör

Utredare

Administrativ grupp

Administrativ chef

Vuxenutbildn.- grupp

Samordnare

Riksgymnasie grupp

Samordnare

Bemötandegrupp

Samordnare

Admin. stöd till

Rh-nämnden

Styrelsen

Generaldirektör

Direktion Generaldirektör Administrativ chef

Utvecklingschef

Kompetensutvecklingsråd

Utvecklingschef Ställföreträdande chef

Informatör

Utredare

Administrativ grupp

Administrativ chef

Vuxenutbildn.- grupp

Samordnare

Riksgymnasie grupp

Samordnare

Bemötandegrupp

Samordnare

Admin. stöd till

Rh-nämnden

Myndigheten är organiserad i ledning och fem grupper. I stabsfunktion finns därutöver resurser för utveckling, utredning och information. Ledningen består av generaldirektör, utvecklingschef och administrativ chef. Vuxenutbildningsgruppen svarar för statsbidrag till folkhögskolor och högskolor samt för korttidstudiebidrag. Statsbidrag till riksgymnasierna handläggs av riksgymnasiegruppen som samverkar med det administrativa stödet till Rhnämnden. Den administrativa chefen har chefsansvar för den administrativa gruppen. I övriga grupper leds arbetet av en samordnare. Utvecklingschefen är tillika samordnare i bemötandegruppen, där även THUT ingår.

Resursanvändningen under 2003 uppgick till 16,8 årsarbetskrafter (åa). Av dessa har 6,9 åa arbetat inom verksamhetsgrenen

Bidrag till utbildningsanordnare samt 2,1 åa inom Bidrag till kortare studier. För verksamhetsgrenen Handläggning av bemötandefrågor har 7,3 åa använts och för Information om tillgänglighet (THUT) har 0,5 åa använts. Utöver egna resurser anlitar Sisus externa resurser för framställning av material och utredningar, för löneadministration och inom IT-området. Ledning och administrativt arbete har fördelats procentuellt på de olika verksamhetsgrenarna.

3.2. Hjälpmedelsinstitutet

Hjälpmedelsinstitutet är en allmännyttig ideell förening. Föreningens medlemmar är staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. HI:s ändamål, verksamhet och organisation framgår av föreningens stadgar.

Hjälpmedelsinstitutets ändamål är att arbeta för full delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder genom att medverka till utveckling av bra och säkra hjälpmedel och till en effektiv hjälpmedelsförsörjning. Institutet skall genom sitt arbete bidra till ökad tillgänglighet i samhället för personer med funktionshinder. Verksamheten avser i första hand sådana hjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen skall tillhandahålla enligt hälso- och sjukvårdslagen. HI skall särskilt följa och utveckla användningen av ny teknik. Institutet lämnar stöd åt landsting och kommuner samt till statliga organ. Brukarnas inflytande över HI:s verksamhet sker genom ett brukarråd kopplat till styrelsen samt genom kontinuerlig samverkan i en rad verksamheter och projekt.

Föreningen bildades 1998 genom ombildning av det tidigare Handikappinstitutet. Staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet ingick 1998 ett konsortialavtal om bildandet av den allmännyttiga ideella föreningen. Avtalsparterna inträdde som medlemmar i föreningen. Föreningens stadgar utgör en del av konsortialavtalet. Avtalet gällde för perioden 1999 till 2002 och har sedan förlängts med ett år i taget.

Uppgiften att svara för det nationella stödet för upphandling av hjälpmedel tillkom som en uppgift för HI från och med 2002, prop. 2000/01:128 Nationellt stöd vid upphandling av hjälpmedel. Uppgiften låg innan dess på AB Sjukvårdshuvudmännens Upphandlingsbolag, SUB, som ägdes av Landstingsförbundet.

3.2.1. Verksamhet

Hjälpmedelsinstitutets verksamhet omfattar:

  • Provning och upphandling
  • Forskning och utveckling inklusive standardisering
  • Utredningsverksamhet
  • Utbildning och kompetensutveckling
  • Insatser inom tillgänglighetsområdet
  • Internationell verksamhet
  • Information

Provning och upphandling

Från den första januari 2002 är det nationella stödet för provning och upphandling samordnat till HI. Tidigare bedrevs provningen av institutet och upphandlingen av AB Sjukvårdshuvudmännens Upphandlingsbolag (SUB). HI:s verksamhet med provning, bedömning och central upphandling av hjälpmedel syftar till att de hjälpmedel som förskrivs av sjukvårdshuvudmännen skall vara bra och säkra samt att huvudmännen tillförsäkras bra priser och villkor. Centralt i verksamheten är att på olika sätt informera om hjälpmedel och de centrala avtalen.

HI:s ramavtal för upphandling har under 2003 omfattat cirka 1 500 miljoner kr, medan den totala upphandlingen av hjälpmedel i landsting och kommuner uppskattas till 3 500 miljoner kr. Hjälpmedelsområden som HI inte upphandlar är t.ex. inkontinensprodukter, (cirka 1 300 miljoner kr) och inom ortopediområdet (cirka 500 miljoner kr).

Vid provningen framkommer ofta resultat som innebär att hjälpmedlen utvecklas och förbättras. Ibland kan resultatet bli att hjälpmedlen inte marknadsförs. Endast en del av produkterna uppfyller institutets krav vid den första genomgången och cirka 25–30 % av provningarna avslutas utan att kraven uppfylls. De produkter som uppfyller kraven förs upp på Förteckning över Bra hjälpmedel. Denna förteckning används som vägledning lokalt vid val av sortiment. Ett av de viktigaste produktområdena vad avser provning och bedömning är rullstolar. Ett annat stort och viktigt område är hörapparater, där det skett en utveckling mot digital teknik. Mer omfattande provning och bedömningsarbete har också genomförts i samband med den centrala upphandlingen av bland annat person-

lyftar, andningshjälpmedel, sitt- och ryggdynor, arbetsstolar samt texttelefoner. HI:s provningsverksamhet påverkar produktutvecklingen.

Samordnad nationell upphandling av hjälpmedel är en viktig uppgift för institutet. På uppdrag av sjukvårdshuvudmännen genomför institutet upphandlingar och tecknar ramavtal för avrop. Målet med upphandlingarna är att med samlad köpkraft tillförsäkra landsting och kommuner bästa möjliga priser på bra och säkra hjälpmedel från tillförlitliga leverantörer. Upphandlingen innebär också en förenklad administration för de lokala sjukvårdshuvudmännen. Inköpssamordningen bygger på ett nära samarbete med sjukvårdshuvudmännen. Genom olika nätverk ges sjukvårdshuvudmännen möjlighet att påverka upphandlingarnas inriktning och innehåll ifråga om kravspecifikationer med mera. Under de senaste två åren har fokus legat på att öka sjukvårdshuvudmännens inflytande och delaktighet i upphandlingen, vilket resulterat i att nätverkens roll och syfte har setts över för att optimera samverkansprocessen.

Som en följd av en ökande regionaliserad upphandling och anpassning till regler för offentlig upphandling har HI i samverkan med sjukvårdshuvudmännen utarbetat en delvis ny modell för institutets upphandlingar. Den innebär att huvudmännen har en egen aktiv roll i upphandlingen med egen utvärdering och tecknande av avtal. Modellen som tillämpas från 2004, avser upphandlingar av hjälpmedel som representerar stora inköpsvärden och volymer (bassortiment). Den nya modellens upphandlingar genomförs som nationella/regionala projekt med HI som projektledare. HI är projektledare och administrerar upphandlingsförfarandet. Omläggningen innebär även i fortsättningen stora arbetsinsatser från HI:s sida i upphandlingsprocessen. Denna kräver en omfattande administration som HI effektiviserar genom användandet av databaser och elektronisk kommunikation.

Under 2003 gjorde HI en utvärdering av verksamheten med provning och upphandling som visade att systemet med nationellt samordnad upphandling ger hjälpmedel med hög kvalitet och säkerhet, att administrationen är billigare än vid en decentraliserad upphandling samt att prisnivån är jämförelsevis låg.

De sammanlagda kostnaderna för provning och upphandling var 16,4 miljoner kr för 2003. Av dessa kostnader faller cirka 13,2 miljoner kr på provning och cirka 3,2 miljoner kr på upphandling.

Samarbetsytor inom verksamhetsgrenen finns gentemot företag inom hjälpmedelsområdet. Inom upphandlingen finns också samarbete med sjukvårdshuvudmännen, kommuner och landsting.

Forskning och utveckling inklusive standardisering

HI är ett nationellt kunskapscentrum och FoU är därmed centralt för verksamheten. HI bedriver FoU-arbete inom de tre kunskapsområdena hjälpmedel, hjälpmedelsverksamhet och tillgänglighet. HI bedriver ingen egen forskning, men arbetar med att stimulera och medverka i forskning och utveckling samt med att sprida forskningsresultat. HI bedriver egna utvecklingsprojekt. Dessa projekt finansieras framför allt genom externa projektbidrag. En annan uppgift är att ge finansiellt stöd till utveckling. Egna resurser och externa medel används för att stödja olika ändamål.

Forsknings- och utvecklingsverksamheten syftar till att tillgodose angelägna brukarbehov av nya hjälpmedel och tjänster. Vidare har HI en viktig roll när det gäller att medverka till utvecklingen av hjälpmedelsverksamheten i kommuner och landsting. Det gäller både kunskaps- och metodutveckling inom olika handikapp- och hjälpmedelsområden och utveckling av organisations- och samverkansformer. Ett viktigt mål för HI är att medverka till ökad forskning om handikapp och funktionshinder och att särskilt lyfta fram teknik, miljö och funktionshinder som ett angeläget forskningsområde. FoU-verksamheten avser också frågor om tillgängligheten i samhället. I arbetet med FoU ingår att samarbeta med forskare, företag, brukare och yrkesverksamma, samt att sprida information om nya resultat.

HI:s uppgifter inom FoU är att som kunskapsorgan:

  • stimulera forskning och utveckling
  • genomföra eller medverka i FoU-projekt
  • ge finansiellt stöd till utveckling.

Finansiellt stöd kan ges som villkorslån eller utvecklingsbidrag. För år 2003 och 2004 har en neddragning av institutets ekonomiska stöd till 3 respektive 2 miljoner kr per år gjorts.

HI:s roll som kunskapsorgan är framför allt att tillhandahålla underlag för forskning och utveckling samt att sprida resultat av genomförda FoU-arbeten av skilda aktörer. Bland annat formulerar

HI tillsammans med andra berörda en samlad uppfattning om FoU-behoven inom aktuella behovsområden.

Exempel på FoU-projekt som HI driver är SmartLab, som är en del av institutets satsning på IT-stöd i boendet. SmartLab är en demonstrationslägenhet med tillhörande laboratoriedel och fungerar som en mötesplats mellan institutet, brukare, företrädare för vård och omsorg samt företag. HI bedriver dessutom ett tiotal större utvecklingsprojekt, tillsammans med berörda brukarorganisationer. Flertalet bedrivs med lokalt förlagd försöksverksamhet. I flera av dessa projekt finns möjlighet att också ge stöd till utveckling av produkter och metoder. Ett omfattande utvecklingsprojekt är en försöksverksamhet med uppbyggnad av skoldatatek. Ett annat utvecklingsprojekt är HumanTeknik som handlar om hur teknik och anpassningar av bostaden kan vara till stöd för personer med psykiska funktionshinder. Inom projektet pågår en försöksverksamhet i Värmland. HI deltar också i av Vinnova delfinansierade kompetenscentra Centrum för användarorienterad ITdesign (CID) och Centrum för talteknologi (CTT) vid KTH.

HI medverkar i det nationella och internationella standardiseringsarbetet på hjälpmedelsområdet. Standardisering innebär gemensamt fastställda krav och provningsmetoder. De fastställda kraven påverkar på ett avgörande sätt utformningen av hjälpmedel och standardiseringsarbetet är därför av stor betydelse för produktutveckling och för provningsverksamheten. HI håller ordförandeskapen och sekretariaten för två internationella kommittéer, och medverkar också som experter i nationella och internationella arbetsgrupper. För att förankra arbetet i Sverige finns svenska nationella kommittéer, med representanter från företag, myndigheter, sjukvårdshuvudmännen och brukarorganisationer. Det sker också ett nära och intensivt nordiskt samarbete.

Arbetet med standardisering har fått ökad nationell och internationell uppmärksamhet, särskilt i samband med arbetet för tillgänglighet för personer med funktionshinder. Detta gäller såväl fysisk tillgänglighet som tillgänglighet till det nya informationssamhället. Begreppet ”Design för alla” har anammats också inom standardiseringen. EU-kommissionen har uppdragit åt de européiska standardiseringsorganisationerna att finna metoder för att ge äldre- och handikappaspekter reellt genomslag i all standardisering.

Arbetet med standardisering har betydelse för produktutveckling och för provningsverksamheten. Standardisering är också av betydelse för tillgänglighetsarbetet. HI:s medverkan i standardiserings-

arbetet har ökat, t.ex. genom att HI är ordförande och sekreterare i det av EU initierade ”Mandat 283”, som handlar om att påverka standardisering inom alla samhällsområden. HI är också medlem i ett EU-konsortium som handlar om design för alla.

Inom verksamhetsgrenen finns breda samarbetsytor:

  • sjukvårdshuvudmännen – landsting och kommuner
  • forskare och utbildare – universitet och högskolor
  • handikapprörelsen
  • forskningsråden FAS och Vinnova
  • myndigheter som Vägverket, Konsumentverket, Statens kulturråd, Myndigheten för skolutveckling och Specialpedagogiska institutet
  • EU-kommissionen
  • företag
  • brukare.

Utredningsverksamhet

Utredningsverksamheten syftar till att följa och analysera utvecklingen, både för att anpassa institutets egen verksamhet och för att som nationellt kunskapscentrum utgöra ett stöd för sjukvårdshuvudmännen. Det finns ett stort behov av fakta och diskussionsmaterial som belyser hjälpmedelsverksamheten och betydelsen och nyttan av hjälpmedel.

Stora förändringar sker inom hälso- och sjukvården som får konsekvenser för hjälpmedelsverksamheten. Allt större del av sjukvården sker i hemmen. Andelen äldre ökar och därmed hjälpmedelsbehoven inom denna grupp. Rehabiliteringsinsatser och hjälpmedelsverksamhet ökar inom kommunerna. Dessa faktorer ökar kraven på en kostnadseffektiv användning av hjälpmedel. Det är en viktig uppgift för HI att ta fram statistik, konsekvensbeskrivningar, kostnads-/nyttostudier och faktaunderlag av olika slag. Användare av och målgrupper för sådana studier och underlag är framför allt sjukvårdshuvudmännen. Dessa kan använda HI:s utredningar som underlag för strategier hur hjälpmedel och metoder kan föras in i den praktiska verksamheten i kommuner och landsting.

Det finns också önskemål om utredningsinsatser åt enskilda kommuner och landsting. Uppdragsverksamheten har inneburit ett delvis nytt arbetssätt för HI och under 2002 antog styrelsen en

policy för denna verksamhet. Uppdragsverksamheten i form av utredningar och konsultinsatser, som i flera fall handlat om sammanslagningar till gemensamma nämnder, har inneburit ett delvis nytt arbetssätt för HI. Uppdragsverksamheten innebär att uppdragsgivarna är externa och avgift tas ut enligt en självkostnadsprincip. Sådana uppdrag kan tas inom såväl utredningsverksamheten som inom andra verksamhetsgrenar.

Utbildning och kompetensutveckling

En viktig uppgift för HI är att öka kunskapen om hjälpmedel och hjälpmedelsanvändning i samhället. Kunskapsspridningen sker på olika sätt, framför allt genom utbildningsmaterial, kurser, konferenser, yrkesträffar och nätverk. Målgrupper är i första hand personal inom hjälpmedelsverksamheten. HI ordnar flera årligen återkommande informations- och utbildningsarrangemang. ID-dagarna med cirka 5 000 besökare är HI:s största årliga informations- och demonstrationsdagar.

En viktig del i kunskapsspridningen är att föra ut resultaten från utvecklingsprojekt. Ett exempel på detta är Barnhjälpmedelståget som turnerat och gett seminarier på många platser såväl i Sverige som utomlands. Detta har genomförts i samarbete med såväl handikapporganisationer som flera statliga myndigheter och Rädda Barnen.

I anslutning till provningsverksamheten ordnas varje år kurser för att öka kunskaperna vid val och hantering av hjälpmedel.

Ett område som är under utveckling är utbildningar om utformningen av webbsidor. HI anordnar egna kurser och medverkar i olika seminarier om tillgänglighet till Internet. HI arbetar också med ett läromedel för webbtillgänglighet och ger kurser om tillgänglig statsförvaltning.

HI erbjuder även uppdragsutbildningar. Dessa totalfinansieras genom avgifter.

Utvecklingen framöver innebär att allt fler kommer att behöva utbildning om allt mer inom hjälpmedelsområdet. Såväl specialistutbildning som breddutbildning av personal inom hjälpmedelsverksamheten behövs. Det är en central uppgift för HI att kunna möta en ökad efterfrågan på utbildningsinsatser för att tillgodose behoven av välutbildade förskrivare. För den långsiktiga kompetensförsörjningen är det viktigt att påverka innehållet i grund- och fort-

bildningarna inom vård- och omsorgsområdet. HI samarbetar med högskolor och med yrkesverksamma inom hjälpmedelsverksamheter i utvecklingen av utbildningar och forskningsanknuten fortbildning.

Insatser inom tillgänglighetsområdet

Enligt sina stadgar skall HI ”bidra till ökad tillgänglighet i samhället för funktionshindrade”. Under hela HI:s tid har därför tillgänglighet varit en naturlig del av institutets arbete. Utgångspunkten för arbetet är FN:s standardregler och perspektivet Design för alla. HI är samordnare i Sverige för EU:s nätverk kring Design för alla. HI:s utvecklingsinsatser var tidigare mer inriktade på bra och säkra produkter. Nu har man en tydligare fokusering i utvecklingsarbetet mot hjälpmedlens funktion i sammanhang med den omgivande miljön. HI arbetar med att samla och sprida kunskap och resultatet används av många olika myndigheter, kommuner och landsting men även planerare, arkitekter med flera. HI:s roll som kunskapscentrum inom tillgänglighetsområdet omfattar frågor om tillgänglighet till IT-tjänster, byggd miljö, produkter och tjänster. Ett exempel på sådan kunskapsspridning är handboken Bygg ikapp handikapp, som är avsedd att användas som uppslagsbok vid planering och projektering av byggnader och utemiljö. Handboken kompletteras med nytt faktamaterial.

HI har på senare år märkt en ökad efterfrågan på insatser inom tillgänglighetsområdet. Insatserna uppskattades av HI för ett par år sedan till cirka 7 % av den totala verksamhetsvolymen.

I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken pekas arbetet med tillgänglighet ut som ett av de viktigaste områdena för genomförandet av handlingsplanen. Som en följd av detta inrättades ett Tillgänglighetscenter vid Handikappombudsmannen. HI har ett nära samarbete med HO:s tillgänglighetscenter. Samarbetet har främst inriktats mot frågor om fysisk tillgänglighet, tillgänglighet på transportområdet och till information.

Från HI:s sida anser man att kunskap om tillgänglighetsfrågor är nödvändigt för arbetet med hjälpmedel. För att få fram bra hjälpmedel måste man även ta in i perspektivet vilken miljö dessa hjälpmedel skall fungera i. Hjälpmedel kompenserar för det handikapp som uppkommer i relationen mellan miljön och personen med

funktionshinder. Det kommer därför alltid att vara en uppgift för institutet att arbeta för en god tillgänglighet och design för alla.

På regeringens uppdrag utvecklade HI en handlingsplan för åren 1998–2002 för IT för funktionshindrade och äldre. Handlingsplanen har sedan genererat fortsatta aktiviteter inom området.

Informationssamhället ställer krav på insatser för att bli tillgängligt för människor med funktionshinder. HI arbetar med att påverka tillverkare av hårdvara och mjukvara samt leverantörer av tjänster. HI:s tillgänglighetsarbete inom IT-området har inriktats på att standardprodukter skall kunna användas/fungera tillsammans med individuella hjälpmedel.

Internationell verksamhet

Hjälpmedelsverksamheten påverkas i hög grad av den internationella utvecklingen. Institutet bedriver internationellt arbete inom alla verksamhetsgrenar, främst inom standardisering, provning och FoU. Utöver detta pågår kontinuerligt allmän omvärldsbevakning och kunskapsutbyte, informationsarbete, tjänsteexport och biståndsarbete på konsultbasis.

Den internationella utvecklingen har en ökande betydelse och påverkan på det nationella arbetet med hjälpmedel och tillgänglighet. Detta kommer särskilt till uttryck i IT-relaterade frågor.

Information

Institutet är ett kunskapscentrum. Att informera om denna kunskap är en viktig del av institutets verksamhet. Arbetet sker på många sätt, både genom planerade riktade insatser och som en integrerad del i det dagliga arbetet med projekt och utåtriktade aktiviteter. Institutet arbetar målmedvetet för att nå ut till olika utvalda målgrupper. Institutets bibliotek är det största fackbiblioteket i Norden inom området funktionshinder och tillgänglighet, och är öppet för alla.

HI har en omfattande försäljning av böcker, foldrar och annat material. Internet utnyttjas som en viktig kanal för att nå ut med materialet och en del trycksaker kan där hämtas gratis.

3.2.2. Organisation och resurser

År 2002 infördes en ny organisation vid Hjälpmedelsinstitutet. Organisationen framgår av nedanstående bild.

Föreningsstämma

Styrelse

Provning och upphandling

Provningssektionen

Upphandlingssektion

Direktör

Brukarråd

Ledningsstab

Internationella

sekretariatet

Analys och verksamhets-

utveckling

Teknikutveckling och tillgänglighet

Informationsavdelningen

Administrativa

avdelningen

Ekonomisektionen

Personal- och

servicesektionen

IT-sektionen

Föreningsstämma

Styrelse

Provning och upphandling

Provningssektionen

Upphandlingssektion

Direktör

Brukarråd

Ledningsstab

Internationella

sekretariatet

Analys och verksamhets-

utveckling

Teknikutveckling och tillgänglighet

Informationsavdelningen

Administrativa

avdelningen

Ekonomisektionen

Personal- och

servicesektionen

IT-sektionen

Antalet budgeterade helårstjänster är 86 för år 2004. Detta är oförändrat sedan 2003, då antalet reducerades från att ha varit 90. Förutom de budgeterade tjänsterna finns vanligtvis cirka 5–10 projektanställda. Ledningsfunktionerna och de fem avdelningarna i skissen ovan har följande antal personer anställda:

  • Direktör och ledningsstab 3
  • Internationella sekretariatet 3
  • Provning och upphandling 26
  • Analys och verksamhetsutveckling 12
  • Teknikutveckling och tillgänglighet 14
  • Informationsavdelningen 12
  • Administrativa avdelningen 19

Dessutom tillkommer cirka fem längre projektanställningar.

Kostnader och finansiering

HI:s verksamhet finansieras till cirka 60% med anslagsmedel som bidrag från ett anslag som disponeras av Socialstyrelsen. Medlen utbetalas utan särskild rekvisition till HI. Dessa anslagsmedel för 2004, 2003 och 2002 framgår av tabellen nedan.

(tkr) 2004 2003 2002 9/13:3 Bidrag till hälso- och sjukvård

ap. 6.1 Ersättning Hjälpmedelsinstitutet 45 705 45 705 45 705 ap. 6.2 Metod- och kunskapsutveckling 5 500 5 500 5 500

Summa statsbidrag

51 205 51 205 51 205

De totala kostnaderna för HI:s verksamheter och finansieringen av dessa framgår av nedanstående tabell.

miljoner kr Budget 2004 Utfall 2003 Utfall 2002 Mkr % Mkr % Mkr % Bidrag via statsbudgeten 51,2 54 % 51,2 66 % 51,2 60 % Försäljningsintäkter 12,8 14 % 12,1 16 % 12,6 15 % Projektbidrag 26,6 28 % 12,2 16 % 16,5 19 % Räntor och eget kapital 3,5 4 % 2,2 3 % 5,6 6 % Summa kostnader 94,1 100 % 77,7 100 % 85,9 100 %

Bidraget från statsbudgeten på 51,2 miljoner kr har varit nominellt oförändrat i många år (sedan 1992), förutom de medel som tidigare tillfördes SUB och sedan 2002 ingår i bidraget till HI. Bidraget täcker en minskande del av verksamheten. Utvecklingsarbetet, som genomförs tillsammans med brukarorganisationerna, förutsätter till stor del extern finansiering. Allmänna arvsfonden är den främsta finansiären. På senare år har en inte oväsentlig del av finansieringen

skett genom minskning av det egna kapitalet, under år 2003 med 1,4 miljoner kr.

Kostnadernas fördelning på verksamhetsgrenar under år 2003 framgår av diagrammet.

0 5 10 15 20 25

Provning och

upphandling

FoU och

standardisering

Utredningsverksamhet

Utbildning och

kompetensutveckling

Information

Ledning och

administration

Lokal- IT- och

kontorskostnader

Mkr

I figuren redovisas inte verksamhetsgrenarna tillgänglighet och internationell verksamhet. Dessa verksamheter skär in i och ingår i de övriga verksamhetsgrenarna och kostnaderna har fördelats över dessa.

3.3. Handikappombudsmannen

HO leds av Handikappombudsmannen som är utsedd av regeringen på sex år. HO är ett enrådighetsverk och har ingen styrelse, men enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen biträds ombudsmannen av ett särskilt råd.

Enligt HO:s regleringsbrev för 2004 sker HO:s verksamhet inom politikområdet ”Handikappolitik” och verksamhetsområdet ”Insatser för delaktighet och jämlikhet”. Verksamheten är indelad i två verksamhetsgrenar:

  • Granskning, juridiskt stöd och rådgivning.
  • Tillgänglighetscentrum.

3.3.1. Handikappombudsmannens verksamhet i stort

HO har – enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen – till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. HO skall arbeta med uppföljning och utvärdering. Enskilda personer kan få stöd och/eller hjälp att få sina rättigheter och intressen tillgodosedda genom anmälningsärenden och juridisk rådgivning. Ärenden kan röra alla samhällsområden. HO skall också enligt tre diskrimineringslagar se till att dessa lagar följs och äger även rätt att för en enskild föra talan i tvister angående tillämpningen av lagarna. Dessa lagar är: lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan samt lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering.

Enligt förordningen (1994:949) med instruktion för Handikappombudsmannen skall HO

”… särskilt verka för att ge personer med funktionshinder förutsättningar för självständighet och självbestämmande genom att

– förebygga och bekämpa diskriminering, – identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhällslivet, samt – undanröja hinder för jämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionshinder.”

HO skaffar sig kunskap om situationen för människor med funktionshinder genom anmälningsärenden samt juridisk rådgivning. HO bevakar och följer vad andra gör genom överläggningar och andra kontakter med t.ex. handikapporganisationer, myndigheter, landsting och kommuner. HO kan också ta initiativ till olika undersökningar. Den kunskap som HO får genom sin verksamhet utgör underlag för de överväganden och förslag som redovisas till regeringen i syfte att förbättra situationen för personer med funktionshinder.

Förutom bevakning och granskning skall HO informera och skapa opinion. HO har genom det nationella Tillgänglighetscentret ett ansvar för att bygga upp, utveckla och förmedla kunskap om tillgänglighet för människor med funktionshinder. Tillgänglighetscentret har en informerande, pådrivande, rådgivande och samordnande roll.

Under år 2003 fick HO tillsynsansvaret för en tredje diskrimineringslag. Detta tillsammans med att antalet ärenden om juridisk rådgivning till enskilda har ökat på senare år har gjort att HO har begränsat sin juridiska rådgivning till frågor som rör diskrimineringslagarna. De övergripande uppdrag om att följa utvecklingen som finns i 2 § förordningen (1994:949) med instruktion för HO har likaså fått en lägre prioritet inom ombudsmannadelen av myndigheten HO. Vissa av dessa uppgifter sköts nu inom Tillgänglighetscentret.

Utvecklingen på handikappolitikens område har inneburit starkare betoning av mänskliga rättigheter och av arbete mot diskriminering på olika sätt. Denna utveckling innebär också att handikappolitikens tvärsektoriella ambitioner och principen om ”mainstreaming” börjar få genomslag. För HO:s del innebär detta att man koncentrerat arbetet inom ombudsmannadelen till de utredningar och den uppföljning som följer av diskrimineringslagarna samt lagen om HO. HO:s övergripande ansvar att bevaka rättigheter och intressen för människor med funktionshinder tar därför mer och mer sin utgångspunkt i detta arbete. Det övriga arbetet med den mer övergripande implementeringen av den nationella handlingsplanen görs inom Tillgänglighetscentret.

3.3.2. Tillgänglighetscentrum

Ett av de prioriterade områdena i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken är att öka tillgängligheten för personer med funktionshinder. Tillgänglighetscentret (TC), som inrättades år 2001, är en nyckelaktör i implementeringen av handlingsplanen. Uppgiften för TC anges på följande sätt i HO:s instruktion:

”2 § Handikappombudsmannen skall i sin verksamhet bl.a. ….

7. genom det nationella tillgänglighetscentret svara för uppbyggnad, utveckling och förmedling av kunskap, rådgivning och samverkan med berörda aktörer för att göra samhället tillgängligt för personer med funktionshinder.”

Förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för handikappolitiken trädde i kraft september 2001. Detta ledde till att uppgifterna för TC förtydligades inför år 2002. Den statliga sektorn blev tydligt prioriterad. Att stödja myndigheternas arbete med att ta fram handlingsplaner för tillgänglighet, att bevaka att så

sker samt att samordna sektorsmyndigheternas arbete blev TC:s huvuduppgifter.

TC inledde tidigt arbetet med att finna formerna för hur stödet till myndigheterna för att förbättra tillgängligheten skulle utformas. År 2002 fick HO uppdraget att formulera underlag till krav på tillgänglighet för personer med funktionshinder till myndigheternas lokaler, information och verksamhet. TC började ett omfattande arbete för att i samråd med handikapporganisationerna, statliga myndigheter och andra intressenter utforma riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning.

I regleringsbrevet för 2004 anges följande mål för TC:

  • öka kunskapen hos de statliga myndigheterna genom att utveckla, förankra och sprida riktlinjer för myndigheternas arbete med att göra lokaler, verksamhet och information tillgängligare för personer med funktionshinder
  • följa myndigheternas tillgänglighetsarbete och fortsätta utveckla metoder för detta
  • verka för att kunskapen om konceptet ”design för alla” ökar i hela samhället
  • integrera ett jämställdhetsperspektiv i dessa arbeten
  • genom stöd och samordning bidra till att sektorsmyndigheternas arbete med att genomföra handikappolitiken utvecklas.

Under 2003 präglades TC:s verksamhet främst av att slutföra arbetet med och slå fast Riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning och att kommunicera dessa riktlinjer till de statliga myndigheterna. Riktlinjerna anger hur myndigheterna bör arbeta med tillgänglighet till verksamheter, lokaler och information. De beskriver hur myndigheten kan göra för att leva upp till sitt ansvar i enlighet med förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken. Riktlinjerna är utformade för statsförvaltningen, men bör kunna vara en grund för även andra verksamheter, exempelvis kommunerna men även andra aktörer. Efter kontakter med handikapporganisationer och med nyckelpersoner på statliga myndigheter planerar TC att revidera riktlinjerna. För att sprida och förankra riktlinjerna har TC valt att arbeta med riktad information. Bland annat har seminarier genomförts och små sammanfattande broschyrer har tagits fram riktade till olika yrkeskategorier.

Uppföljningen av hur tillgänglighetsarbetet fortskrider bland de statliga myndigheterna sker bland annat genom en årlig myndighetsenkät som genomförs sedan 2003. Tillgänglighetscentret arbetar inom hela tillgänglighetsområdet: byggd miljö, transporter och kommunikationer samt IT, telekommunikationsteknik och tillgänglig information. TC finns med i flera olika nätverk, expertgrupper och utvecklingsprojekt inom områdena tillgänglighet och design för alla. Kontaktytorna sträcker sig över många områden. Närmare samarbete finns med exempelvis statliga myndigheter och även internationellt. TC deltar på internationell nivå i en arbetsgrupp som tar fram ISO-standard för tillgänglighet till byggd miljö. Rollen som samordnare av sektorsmyndigheterna och pådrivare för myndigheternas tillgänglighet ger TC många kontakter och ett brett samarbete med statliga myndigheter. Samarbetet med Sisus handlar bland annat om deltagande i utbildningar som berör såväl bemötande som tillgänglighet. TC ingår i Sisus kompetensutvecklingsråd. Med HI finns kontakter och samarbete i flera sammanhang, t.ex. i utbildningar i tillgänglighet men även i olika utvecklingsprojekt och nätverk.

TC har regelbunden kontakt med handikapprörelsen. Ett tillgänglighetsråd utsågs i november 2003 bestående av nio personer utsedda av HSO och SRF. I rådet diskuteras olika aktuella frågor som rör tillgänglighet och handikappolitik.

För genomförandet av TC:s uppdrag är informationsinsatser av central betydelse. Informationsavdelningen inom HO avdelar resurser för detta. Insatserna består dels av framställande av tryckta produkter, exempelvis riktlinjerna för en tillgänglig statsförvaltning, men också att stödja planering av seminarier och utbildningsaktiviteter. Informationsavdelningen arbetar även för tillgänglighet inom sitt fackområde och deltar även i utbildningar i dessa frågor.

I regleringsbrevet för 2002 tillkom för TC uppdraget att stödja och samordna sektorsmyndigheternas arbete med att genomföra handikappolitiken. TC har tagit fram material angående rollen som sektorsmyndighet och uppdraget att formulera etappmål samt haft regelbundna möten med sektorsmyndigheternas chefer och kontaktpersoner. I HO:s årsrapport till regeringen maj 2003 lade HO förslag till hur sektorsansvaren borde stärkas.

Samarbetet med HO:s enheter för samhällsliv och arbetsliv har ökat successivt. Dessa enheter har framför allt kontaktytor mot individer som söker rådgivning och stöd. I informationssammanhang finns dock ofta behov av insatser från både TC och de övriga

enheterna. Deras olika kompetenser kompletterar varandra och man agerar därför ofta tillsammans. Mellan HO:s roll att granska myndigheter och TC:s roll att vara stödjande gentemot myndigheterna kan en motsättning uppkomma. I det praktiska arbetet har man ännu inte märkt av detta dilemma, men man ser att det i princip skulle kunna uppkomma situationer där HO har oförenliga roller.

Tillgänglighetscentret arbetar med rådgivning inom hela tillgänglighetsområdet mot myndigheter, kommuner, landsting och privata organisationer. Rådgivningen avser

  • IT, webb och telekommunikation
  • information
  • forskning och utvärdering
  • fysisk planering och byggd miljö
  • trafikfrågor.

I det ursprungliga uppdraget för TC att vara ett nationellt rådgivande organ i frågor om tillgänglighet ingick inte uttryckligen att ha en samordnande roll för sektorsmyndigheterna. Detta uppdrag tilldelades i regleringsbrevet för 2002. Denna samordnande roll har visat sig vara mycket viktig för handlingsplanens genomförande. Det är genom TC:s samordnande roll för sektorsmyndigheterna som det övergripande arbetet sker med att följa upp utvecklingen i landet på handikappolitikens område ur perspektivet av den nationella handlingsplanen och FN:s standardregler. Arbetet att samordna sektorsmyndigheterna är resurskrävande och en bidragande orsak till att en striktare prioritering mellan alla HO:s verksamheter blivit nödvändig.

3.3.3. Organisation och resurser

Verksamheten vid HO är indelad i fem enheter:

  • samhällsliv (verksamhetschef samt fyra jurister)
  • arbetsliv (verksamhetschef/arbetsrättsjurist samt en jurist)
  • tillgänglighetscentret (verksamhetschef och fyra utredare med särskild kompetens inom tillgänglighetsområdet)
  • information (informationschef och två informatörer)
  • kansliet (kanslichef, ekonomiansvarig, registrator/receptionist och administratör/koordinator).

Antalet anställda är 22 personer och antalet årsarbetskrafter 18.

Tillgänglighetscentret har en verksamhetschef och fyra utredare. Dessutom görs informationsinsatser av medarbetare inom informationsfunktionen. Myndighetens kanslichef har under 2003 och 2004 även varit t.f. verksamhetschef för TC.

HO:s förvaltningsanslag för 2004, 2003 och 2002 framgår av nedanstående tabell.

(tkr) 2004 2003 2002

Förvaltningsanslag 9/16:10

18 682 17 425 15 945

Myndighetens verksamhet omfattar de båda verksamhetsgrenarna granskning, juridiskt stöd och rådgivning samt tillgänglighetscentrum. Verksamhetens kostnader enligt årsredovisningarna för 2002 och 2003 framgår av tabellen nedan. Endast de kostnader som finansierats med anslag har medräknats.

Handikappombudsmannen Kostnader (tkr) 2003 2002 Tillgänglighetscentret 7 318 7 484 Granskning, juridiskt stöd och rådgivning 9 362 8 901 Summa 16 680 16 385

organisationernas delaktighet på statlig nivå kan ske genom delegationer liknande dem som idag finns med regeringen och Socialstyrelsen. Handikappdelegationen ses som en bra instans för informationsutbyte, där det också finns möjlighet att ställa krav från handikapprörelsen. En sådan delegation bör kopplas också till den nya myndigheten. Ett annat förslag som förs fram är att handikapporganisationernas delaktighet säkras genom experter (funktionshindrade) inom olika funktionshindersområden. Ett förslag är också inrättandet av ett årligt rådgivande Delaktighetsting som regeringen skulle inbjuda till. Man ser helst att varje förbund själv får framföra sina specifika synpunkter. Förbunden har inte alltid gemensamma intressen och prioriteringar, varför handikapporganisationernas delaktighet inte bara kan bygga på utvalda representanter som skall företräda alla olika grupper.

Sammanfattningsvis

Några av förbunden konstaterar att man som förbund är mer berörd av den förda politiken än av de organisatoriska frågorna. Förbundens syn på nuvarande organisationsstruktur varierar. Önskemålen om den framtida organisationen är mer enhetlig. Behovet av förändrad myndighetsstruktur framkommer tydligt – flertalet förordar en nybildning. Genomgående betonas i enkätsvaren att handikapprörelsens inflytande och delaktighet i verksamheten bör säkerställas. Som uppgifter för den framtida samordnande organisationen finns förväntningar på att den skall

Den nya organisationen föreslås vara alternativt 1. kommitté (motsvarande) i Statsrådsberedningen och kansli åt handikappdelegationen

2. fristående myndighet.

4.3 Två andra tvärsektoriella politikområden

Behov av central statlig samordning och styrning är inget unikt för politikområde handikappolitik. För att belysa hur dessa frågor lösts inom ett par andra politikområden har i utredningsarbetet studerats hur miljöpolitiken och integrationspolitiken utformats i dessa frågor. Syftet har varit att se om det på något av dessa områden finns en modell för central samordning som kan tjäna som föredöme även för handikappolitiken.

4.3.1 Miljöpolitik

Inom miljöpolitiken finns vissa tydliga paralleller till handikappolitiken. Frågorna är sektorsövergripande och många aktörer måste ta sitt ansvar om politikens övergripande mål och inriktning skall få genomslag i praktiken. Den följande redovisningen grundar sig huvudsakligen på Naturvårdsverkets rapport 5352, Myndigheternas miljöansvar – vidareutveckling av det särskilda sektorsansvaret.

I riksdagens miljöpolitiska beslut 1988 (prop. 1987/88:145, Jordbruksutskottets betänkande 1987/88:23) betonades att alla samhällssektorer har ett miljöansvar inom sitt verksamhetsområde. Enligt beslutet bör varje samhällssektor ansvara för att nya miljöproblem undviks och att existerande problem i möjligaste mån löses. Sektorsansvaret har därefter utgjort en del av grunden för det miljöpolitiska arbete som bedrivits under 90-talet. Sektorsansvaret har allt sedan dess utvecklats och samma tanke återfinns nu i verksförordningen (SFS 1995:1322) och i miljöbalken (SFS 1998:808). Sektorsansvaret innebär att ansvaret för miljön inte bara ligger på Naturvårdsverket och länsstyrelsernas miljöenheter, utan på alla sektorer.

När Naturvårdsverket grundades i slutet av 60- talet var verket, tillsammans med ideella miljöorganisationer och miljöforskare, den drivande kraften för miljöfrågan. I och med tanken om sektors-

integration har dock Naturvårdsverkets roll ändrats. Naturvårdsverket är fortfarande den centrala förvaltningsmyndigheten på miljöområdet, men arbetar nu mer som pådrivare av en integrationsprocess där andra aktörer också förväntas ta sitt ansvar för miljöfrågan.

En förstärkning av sektorsansvaret för vissa sektorer genomfördes 1998, då regeringen gav 24 myndigheter ett särskilt sektorsansvar för ekologiskt hållbar utveckling. Vad det särskilda sektorsansvaret innebär skiljer sig åt i de olika besluten från 1998. Enligt regeringens proposition Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier (prop. 2000/01:130) innebär det att myndigheten har ett ansvar för att driva arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling framåt i sin sektor. Ansvaret innefattar att:

I miljömålspropositionen från 2001 skriver regeringen även:

”Det särskilda sektorsansvaret innebär att myndigheten har ett ansvar för att driva arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling framåt i sin sektor. Miljökvalitetsmålen anger inriktningen för arbetet inom sektorn. I de fall sektorsmål utformas skall alltså miljökvalitetsmålen med tillhörande delmål och strategier vara en utgångspunkt.”

Nära kopplat till arbetet med sektorsansvar är arbetet med de nationella miljökvalitetsmålen. Dessa fastställdes 1999 då riksdagen beslutade om en ny struktur i arbetet med miljömål och antog mål för miljökvaliteten inom 15 områden. De femton miljökvalitetsmålen är allmänt formulerade. Därför fick en rad myndigheter i uppdrag att precisera dem genom att föreslå delmål och beskriva åtgärdsstrategier.

Miljömålsrådet, som inrättades av regeringen den 1 januari 2002, är ett organ för samråd och samverkan i arbetet med att uppnå de miljökvalitetsmål som riksdagen har beslutat. Rådets arbete koordineras av ett kansli vid Naturvårdsverket. Miljömålsrådet består av företrädare för centrala myndigheter, länsstyrelser, kommuner, en

representant för miljörörelsen och en för Svenskt Näringsliv. Miljömålsrådet viktigaste uppgifter är att:

Rådet skall varje år lämna en lämna en skriftlig rapport till regeringen där det ger en samlad uppföljning och bedömning av miljösituationen i förhållande till miljökvalitetsmålen. Vart fjärde år skall rådet göra en fördjupad utvärdering. Rapporten skall ge underlag till regeringen om huruvida miljökvalitetsmål, delmål eller styrmedel inklusive lagstiftning behöver revideras

För att få en tydlig ansvarsfördelning i miljömålsarbetet har regeringen utsett en ansvarig myndighet för vart och ett av de 15 miljökvalitetsmålen. Utöver dessa har fyra myndigheter ansvar för de fyra övergripande miljömålsfrågorna naturmiljö, fysisk planering och hushållning med mark och vatten samt byggnader, kulturmiljö och hälsofrågor. De miljömålsansvariga myndigheterna skall tillsammans med berörda sektorer:

Strukturen för myndigheters ansvar i miljöfrågor kan åskådliggöras i följande tabell:

Ansvar för: Antal myndigheter Övergripande miljömålsfrågor 4 Miljökvalitetsmål 9 Särskilt sektorsansvar 24 Miljöledningssystem 230

Vissa likheter kan ses mellan miljöpolitiken och handikappolitiken. Alla sektorer i samhället skall ha ett ansvar för båda politikområdena. Övergripande mål är fastslagna av riksdagen och mer detaljerade mål finns fastställda. Sektorsansvariga myndigheter finns på båda områdena. Staten skall inom sina egna verksamheter vara ett föredöme. Inom miljöpolitiken finns Naturvårdsverket som har ett övergripande ansvar för helheten och som är en relativt stor myndighet med drygt 500 anställda. Ingen motsvarande myndighet finns på handikappolitikens område. Den övergripande återrapporteringen till regeringen av hur utvecklingen är jämfört med de övergripande miljökvalitetsmålen ligger på Miljömålsrådet som är knutet till Naturvårdsverket.

4.3.2 Integrationspolitik

Ett av de politikområden som givit underlag för en fördjupad studie är integrationsområdet. Det går att dra paralleller mellan handikappolitik och integrationspolitik. Insatserna inom politikområdena berör medborgares förutsättningar till utbildning, arbete, boende etc. och handlar om ett samhälle med jämlika levnadsvillkor för alla. Integrationsverkets rapport Integration 2003 ger en bild av hur olika samhällsområden fungerar i ett Sverige där en stor del av befolkningen är född i ett annat land. Den främsta frågan är vilka hinder och möjligheter villkoren inom ett område kan innebära för människor med utländsk bakgrund samt varför det ser ut på ett visst sätt. Årets rapport fördjupar tidigare kunskap genom att beskriva utveckling, hinder och möjligheter för integrationen inom områdena:

Integrationsverket arbetar med att skapa förutsättningar för integration i Sverige. Verket uppgift är att mobilisera alla de aktörer som har möjlighet att förändra och bidra till mångfald och integration. Därmed är Integrationsverkets uppgift att vara både en kunskaps- och påverkansmyndighet som utvecklar och kommunicerar förändrande kunskap i samspel med strategiska aktörer.

Integrationsverket uppdrag är att

Integrationsverket har ett brett uppdrag och väljer olika arbetssätt för att nå ut i hela eller delar av samhället. Utredningen har undersökt hur Integrationsverket, som är central myndighet, arbetar med att involvera andra samhällssektorer genom statliga myndigheter. Ett konkret exempel är den myndighetsöverenskommelse om utveckling av introduktionen för flyktingar och invandrare som träffats sedan 2001 och årligen förnyas mellan AMS, Integrationsverket, Migrationsverket, Skolverket och Svenska Kommunförbundet. Samarbetet har initierats av Integrationsverket. Överenskommelsen har utvärderats och konstateras ha bidragit till en positiv utveckling av introduktionsarbetet. Samverkan mellan myndigheter och andra aktörer har utvecklats. Utvärderingen visar också på hinder och svårigheter där bristen på för uppgiften avdelade resurser också lyfts fram.

Överenskommelsen omfattar även kommuner genom Svenska Kommunförbundet. Överenskommelsen om introduktion har haft betydelse för en effektivisering av introduktionsarbetet oberoende av att Svenska Kommunförbundet inte träffar bindande överenskommelser för kommunernas räkning.

Överenskommelser av motsvarande slag som involverar kommuner och landsting är möjliga för andra politikområden som avsiktsförklaringar mer än som bindande kontrakt. Utredningen noterar att det årliga förnyandet av överenskommelsen skapar behov av återkommande ledningsmedverkan mellan strategiskt viktiga aktörer.

Integrationsverket inrättades 1998 med placering i Norrköping. Antalet anställda var inledningsvis cirka 70 och är idag drygt 110. Behovet av att arbeta tvärsektoriellt inom integrationsområdet har vissa gemensamma drag med behovet inom det handikappolitiska området, men det finns också skillnader som följer av bland annat resursstorlek och lokalisering. En skillnad är också det tydliga uppdraget att samordna sektorsmyndigheterna som den nya organisationsstrukturen förutsätts ha och som saknar motsvarighet för Integrationsverket.

4.4 Förvaltningspolitiska utgångspunkter

Vid utformningen av en framtida organisation för den samordnade handikappolitiken behöver förutsättningarna för statlig styrning och principer för ansvarsfördelning beaktas, liksom den vägledning som ges i regeringens förvaltningspolitiska handlingsprogram En förvaltning i demokratins tjänst.

4.4.1 Ansvar och roll för staten gentemot andra aktörer

Målen i den nationella handlingsplanen är övergripande och gäller hela samhället. Personer med funktionshinder skall ha full delaktighet i samhällslivet på alla områden. Handikapperspektivet skall finnas med i alla politikområden och i alla samhällssektorer. De statliga myndigheterna har ett speciellt ansvar att göra sina verksamheter, lokaler och information tillgängliga för alla. På detta sätt skall staten vara ett föredöme för andra. De statliga sektorsmyndigheterna har ett ansvar för de samhällsektorer där de är verksamma. För att den nationella handlingsplanen skall få genomslag krävs insatser av många andra aktörer. Särskilt kommuner och landsting är med sina breda verksamheter av avgörande betydelse för att uppnå de övergripande målen. Handlingsplanens utgångspunkter innebär att möjligheterna att vara delaktig i samhället är en demokratisk rättighet. De insatser som krävs för att uppnå detta skall inte ses som specifika åtgärder som skall genomföras och finansieras av vård- och omsorgsverksamheterna eller de sociala verksamheterna. Enligt de generella principerna om ansvar och finansiering skall insatserna planeras, genomföras och finansieras av de samhällsorgan och verksamheter som svarar för insatserna för medborgarna

generellt i samhället. Ofta är det också så att det är effektivast att planera och utforma produkter och tjänster redan från början så att de passar även för människor med funktionsnedsättningar. På så sätt kan fördyrande anpassningar efteråt undvikas. Detta är grunden för konceptet Design för alla.

Den nationella handlingsplanen är fastlagd av riksdagen. Det är alltså staten som har lagt fast målen, och inriktningen på arbetet för att nå målen. I statens roll och ansvar ingår också den formella styrningen genom utfärdandet av lagar och förordningar. Genom tillsyn över tillämpningen kan staten påverka och styra utvecklingen. Staten kan också påverka utvecklingen på olika sätt genom ekonomiska styrmedel. Detta kan ske genom avgifter för att begränsa eller genom bidrag för att stimulera. Ett viktigt sätt att påverka utvecklingen i önskvärd riktning är genom att bistå med kunskap och råd. Detta kan ske genom utbildningsprogram och kompetensutveckling genom rådgivning. Staten kan också vara ett föredöme genom att i sina egna verksamheter visa på goda exempel.

Ansvarskommittén konstaterar i sitt delbetänkande (SOU 2003:123) Utvecklingskraft för hållbar välfärd, att den statliga modellen för styrning av kommuner och landsting är splittrad. Det går inte att urskilja någon statlig sammanhållen styrningsstrategi. Både mellan och inom olika områden varierar styrningen och det är inte alltid lätt för medborgaren att i detta komplexa system veta vart man skall vända sig för att kräva sin rätt eller för att utkräva det politiska ansvaret.

För det fortsatta arbetet med genomförandet av den nationella handlingsplanen är det viktigt att statens ansvar, och hur statens påverkan på andra aktörer skall ske, blir tydlig. Den interna statliga organisationen är viktig för att Regeringskansliet och de olika myndigheterna skall kunna agera på ett samordnat sätt, men också strategierna för att styra ut mot övriga aktörer behöver utformas långsiktigt och samordnat för att de olika insatserna som görs skall bli effektivare.

Samverkan med handikapporganisationerna är av central betydelse för att handikapperspektivet skall kunna genomsyra alla insatser. Inom dessa organisationer finns mycket kunskap om hur situationen är för personer med funktionshinder och åt vilket håll utvecklingen går. Både för att påverka bemötandet på individuell eller kollektiv nivå och för att följa upp och utvärdera gjorda insatser kan handikapporganisationerna bidra med ovärderlig kunskap. Dessa har därför ett ansvar för att delge sina synpunkter och

erfarenheter och staten har ansvaret för att bygga samrådsformerna för att möjliggöra detta.

4.4.2 Statliga organisationsprinciper

Regeringens riktlinjer för organisation av statsförvaltningen anges bland annat i den förvaltningspolitiska propositionen och i det förvaltningspolitiska handlingsprogrammet. Av regeringens skrivelse 2000/01:151 framgår att strukturförändringar är en integrerad del av utvecklingen av statsförvaltningen. Syftet är att öka effektiviteten och verksamhetens ändamålsenlighet i förhållande till de mål som lagts fast till exempel i nationella handlingsplanen för handikapppolitiken. Handlingsprogrammet En förvaltning i medborgarnas tjänst syftar till att skapa organisations, styr- och ledningsformer som ger förutsättningar för demokrati, rättssäkerhet och effektivitet i hela förvaltningen. Av handlingsprogrammet framgår att en fortgående förändring av myndighetsstrukturen behövs som successiv anpassning till förändrade behov. Det framgår också att en omstrukturering bör vara väl grundad och att de verksamhetsmässiga konsekvenserna behöver följas upp. Verksamhet, personal och kostnader måste beaktas vid en omstrukturering. Eftersom verksamhetsmålen anger både motiv och inriktning för en förändring, bör dessa sättas i centrum.

När flera myndigheter har närbesläktade eller överlappande verksamhet inom ett politikområde finns risk för effektivitetsförluster. Samma risk finns när parallella myndigheter tillämpar olika styrning och har skilda arbetssätt och fokuseringar. I linje med det förvaltningspolitiska handlingsprogrammet kan omstrukturering behövas för att uppnå en enhetlig styrning inom ett politikområde.

Ett viktigt inslag är att utveckla former för samarbete mellan myndigheter. Regeringens inriktning är att renodla den statliga verksamheten. Inriktningen är att värna om de statliga kärnverksamheterna, till vilka uppgifterna bör koncentreras. Det anges också att konkurrensutsatt verksamhet normalt inte skall bedrivas i myndighetsform.

Utredningen konstaterar att den fortsatta handikappolitiska utvecklingen relaterad till den nationella handlingsplanen på strategisk nivå har sin tyngdpunkt i uppgifter som bör bedrivas i statlig regi. När det gäller insatser som innebär stöd eller genom-

förande ser utredningen att det finns många aktörer på marknaden och konstaterar att sådana insatser inte behöver vara myndighetsuppgifter.

Renodlingen av myndigheternas verksamhet kan förutsätta att nya myndigheter bildas genom att uppgifter bryts ut ur redan befintliga myndigheter. Ny myndighet kan motiveras av att nya uppgifter behöver utföras eller att vissa frågor bedöms som särskilt viktiga.

Ny myndighetsstruktur kan också motiveras av ambitionen att få genomslag för en förändrad verksamhetsinriktning. Utredningen vill här peka på ansvars- och finansieringsprincipen som utgångspunkt för organisationsuppbyggnad inom det handikappolitiska området.

Inom ramen för det förvaltningspolitiska handlingsprogrammet anges också risker med att myndigheter med flera olika verksamhetsgrenar med inbördes svaga samband kan få svårare att se till helhet och övergripande mål. Sådan fragmentisering bör undvikas och kan enligt utredningen därför utgöra motiv för omstrukturering.

4.4.3 Finansiella utgångspunkter

Utredningen skall enligt direktiven lägga förslag till hur regeringens och övriga aktörers behov av en samlad statlig organisation kan tillgodoses inom de nuvarande ekonomiska ramarna. Dessa ramar utgörs av HO:s och Sisus förvaltningsanslag för 2003 och de statsbidrag som HI disponerade för 2003. Dessa anslagsmedel framgår av tabellen nedan.

(tkr) 2004 2003 Sisus förvaltningsanslag 9/16:9 ap 1 15 647 19 373 HO:s förvaltningsanslag 9/16:10 18 682 17 425 Statliga bidragsmedel till HI 9/13:3 ap. 6.1 ap. 6.2 51 205 51 205 Summa anslagsmedel 85 534 88 003

De kostnader som åren 2002 respektive 2003 finansierades med anslag för bemötandeuppdraget hos Sisus, TC hos HO samt statsbidraget till HI framgår av nedanstående tabell.

Kostnader (tkr) 2003 2002 Sisus – bemötandefrågor (inklusive det Europeiska Handikappåret)

10 665

7 330

Handikappombudsmannen – Tillgänglighetscentrum

7 318

7 484

Hjälpmedelsinstitutet – det statliga bidraget

51 200

51 200

Summa

69 183

65 818

Sisus fick disponera vissa särskilda medel för sina kostnader under det Europeiska Handikappåret 2003. För bemötandefrågor förbrukades för detta ändamål 2 550 tusen kr utöver kostnaderna för den reguljära verksamheten.

5. Sammanfattande utgångspunkter

Redovisningarna i de tidigare avsnitten ger, tillsammans med utredningens direktiv, utgångspunkterna för överväganden och förslag. De viktigaste utgångspunkterna kan översiktligt beskrivas i nedanstående punkter.

  • Den nationella handlingsplanen lägger den ideologiska grunden för hur det handikappolitiska arbetet skall bedrivas. Handlingsplanen spänner över alla samhällsområden och markerar att det är hela samhällets ansvar att genomföra dess övergripande mål. I detta ansvar ingår att de åtgärder som skall ske för att uppfylla målen skall finansieras inom ramarna för de reguljära verksamheter som svarar för insatserna mot samhällsmedborgarna generellt.
  • I arbetet med att åtgärda brister och hinder för delaktighet skall staten vara ett föredöme i sina egna verksamheter.
  • De sektorsmyndigheter som utses av regeringen har ett särskilt ansvar för att de handikappolitiska målen förverkligas inom sina respektive sektorer.
  • Uppdraget att arbeta för ökad kompetens om bemötande är även fortsättningsvis en angelägen uppgift i genomförandet av den nationella handlingsplanen. Sisus har idag ansvar för detta uppdrag.
  • Insatser för att driva på utvecklingen för att göra samhället tillgängligt och uppdraget att samordna sektorsmyndigheternas arbete är även det fortsatt viktigt för att handlingsplanens mål skall uppnås. Tillgänglighetscentret vid HO ansvarar för närvarande för dessa uppdrag.
  • HI utgör genom sin ställning som ideell förening med de tre huvudmännen – staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet – en samarbetslänk mellan dessa tre viktiga aktörer för genomförandet av handikappolitiken.
  • Handikapprörelsen utgör genom sitt kontaktnät och sina erfarenheter en resurs på olika nivåer i samhället för samverkan med offentliga organ. Regeringens samrådsorgan med handikapprörelsen är Handikappdelegationen.
  • Vid en jämförelse med andra tvärsektoriella politikområden kan inte någon enhetlig modell urskiljas för hur den sektorsövergripande statliga samordningen bör organiseras.
  • En inriktning för den statliga förvaltningspolitiken är fortgående förändring av myndighetsstrukturen som successiv anpassning till förändrade behov. Omstruktureringar kan behövas för att uppnå enhetlig styrning inom ett politikområde.
  • Den finansiella utgångspunkten för förslag om en förändrad organisationsstruktur för samordning av handikappolitiken är de anslagsmedel som år 2003 finansierade Sisus bemötandefrågor, HO:s Tillgänglighetscenter och de statliga bidragsmedlen till HI.
  • Det finns ett behov av ökad samordning mellan olika statliga aktörer inom det handikappolitiska området i syfte att på ett effektivare sätt än idag bidra till ökad delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder.

6. Utredningens förslag och överväganden

Den nationella handlingsplanen spänner över alla samhällsområden och markerar att det är hela samhällets ansvar att genomföra dess övergripande mål. Personer med funktionshinder skall inte diskrimineras i några sammanhang utan ha samma rätt som alla andra att delta i samhällslivet. Handikapperspektivet skall finnas med i alla politikområden och i alla samhällssektorer. De statliga myndigheterna har ett speciellt ansvar och skall vara ett föredöme för andra. De statliga sektorsmyndigheterna har ett ansvar för de samhällsektorer där de är verksamma. För att den nationella handlingsplanen skall få genomslag krävs insatser av många andra aktörer. Inte minst kommuner och landsting är med sina breda verksamheter av avgörande betydelse för att uppnå de övergripande målen. Handlingsplanens utgångspunkter innebär att möjligheterna att vara delaktig i samhället är en demokratisk rättighet. De insatser som krävs för att uppnå detta skall inte ses som specifika åtgärder som skall genomföras och finansieras av vård- och omsorgsverksamheterna eller de sociala verksamheterna. Enligt de generella principerna om ansvar och finansiering skall insatserna planeras, genomföras och finansieras av de samhällsorgan och verksamheter som svarar för insatserna för medborgarna generellt i samhället.

Utredningen har, som tidigare redovisats, tagit dessa generella principiella grundperspektiv som utgångspunkt för sitt arbete. De förslag och överväganden som presenteras nedan i detta kapitel skall därför ses i relation till dessa grundprinciper.

Min bedömning är att den av utredningen genomförda kartläggningen har givit underlag för att föreslå förändringar av den statliga organisationsstrukturen avseende samordning av det handikapppolitiska området.

Den nya organisationsstruktur som utredningen föreslår skall främja de processer och det arbete som krävs för att grundprinciperna skall kunna få full genomslagskraft.

De förslag till förändring som redovisas i detta kapitel har vidare som yttersta syfte att bidra till en förändrad statlig organisationsstruktur som ur ett övergripande perspektiv kan främja handikappolitikens genomförande genom en strategisk kraftsamling på att effektuera målen i handlingsplanen.

I mina förslag har jag utgått från de uppgifter och roller jag anser att den förändrade statliga organisationsstrukturen skall kunna ta ansvar för.

Jag redovisar därefter den föreslagna organisationsstrukturens båda delar, en ny statlig myndighet och ett ombildat nytt Hjälpmedelsinstitut.

6.1. Övergripande samordning av handikappolitiken

Min bedömning: Den nya statliga organisationsstrukturen skall utformas utifrån det övergripande målet att främja ett strategiskt genomförande av den nationella handlingsplanen för handikapppolitiken.

Följande roller och uppgifter skall etableras, säkerställas och utvecklas: Strategisk – Samordnande – Utvärderande Pådrivande – Stödjande/genomförande.

6.1.1. Uppgifter

Den nya organisationsstrukturen skall ur ett övergripande perspektiv främja handikappolitikens genomförande genom en strategisk kraftsamling på att effektuera målen i handlingsplanen. Insatser av denna karaktär som idag inte fullt ut utförs av någon befintlig myndighet/organisation, skall etableras, säkerställas och bli utförda.

Genom den föreslagna nya organisationsstrukturen skall följande roller och uppgifter etableras, säkerställas och utvecklas

a. Strategisk uppgift och roll Förebygga och bekämpa strukturell diskriminering, främst genom att:

  • ha en stabsfunktion till regeringen med följande inslag: – aktiv dialog med Regeringskansliet och på begäran av

regeringen avge särskilda rapporter

– vara kunskapsresurs för regeringen vid exempelvis

analyser av utvärderingar

– på eget initiativ identifiera problemområden och lämna förslag till åtgärder – på eget initiativ föreslå regeringen ändringar i regel-

systemet

– bidra med underlag för styrningen av statliga myndigheter.

  • ha överblick över hur arbetet med att nå målen i den handikappolitiska handlingsplanen framskrider generellt sett
  • ansvara för att samordnande, utvärderande och främjande insatser genomförs på en strategisk övergripande nivå så att målen uppnås
  • tolka handikappolitikens övergripande mål med särskilt fokus på myndighetsledningar i deras arbete med att relatera målen till respektive verksamhet
  • med underlag från utvärderingar påverka prioriteringar och val av forskning inom handikappområdet
  • ha en kontinuerlig och aktiv dialog, på strategiskt övergripande nivå, med brukarorganisationerna.

b. Samordnande roll vilket främst innebär att samordna sektorsmyndigheterna och övriga statliga myndigheter utifrån respektive sektors/myndighets förutsättningar, att underlätta samverkan mellan sektorsmyndigheterna när två eller fler är berörda samt att bidra till:

  • analys och klarläggande av begrepp, resultatmått m.m.
  • tolkningar av sektorsuppdrag och målformuleringar
  • utveckling av metoder för uppföljningar och utvärderingar
  • skapa former/forum för erfarenhetsutbyte

c. Utvärderande roll vilket innebär att

  • initiera och organisera tvärsektoriella utvärderingar
  • analysera genomförda sektorsvisa utvärderingar och identifiera behov av insatser
  • identifiera behov av utvärderingsinsatser i övrigt.

d. Pådrivande roll vilket innebär att i förhållande till statliga myndigheter, kommuner, landsting och övriga aktörer:

  • initiera främjandeinsatser avseende delaktighet för personer med funktionshinder bland annat genom att aktivt påverka genom information och kunskapsspridning
  • bygga upp ett kunskapsinriktat nätverk och förmedla kunskap om situationen för personer med funktionshinder och hur genomförandet av handikappolitiken fortskrider
  • utforma normerande rekommendationer (allmänna råd).

e. Stöd- och genomföranderoll Stödja och bistå olika myndigheter, kommuner, landsting och andra aktörer i deras insatser för ökad delaktighet, samt stödja, stimulera och genomföra kvalitetssäkrade insatser som:

  • utbildning
  • rådgivning och konsultation
  • information och kunskapsspridning (skrifter etc.)
  • utredningar
  • utvecklingsarbete.

6.2. Ny organisationsstruktur

Min bedömning: Den strategiska, samordnande och utvärderande rollen bör i princip hållas åtskild från den genomförande.

Den pådrivande rollen kan dock behöva bedrivas kopplat till såväl den strategiska/samordnade/utvärderande rollen som den genomförande.

Mitt förslag: Den nya organisationsstrukturen utgörs av två organisationer; en myndighet med en övergripande, strategisk, samordnande och utvärderande roll och en genomförandeorganisation som bland annat utvecklar och tillhandahåller efterfrågade tjänster.

Navet i den nya organisationsstrukturen föreslås vara en ny myndighet som har den strategiska, samordnande, utvärderande och normerande rollen. Myndigheten skall som ett resultat av sina utvärderande och omvärldsbevakande uppgifter identifiera behov av strategiska insatser (kampanjer, utbildningar, utredningar, rådgivning, ny lagstiftning, regeringsuppdrag m.m.), men bör ej ha genomförandeuppgifter.

Den genomförande organisationen som skall utveckla och tillhandahålla tjänster utgörs av ett ombildat HI.

Den pådrivande rollen bör axlas av både den nya myndigheten och genomförandeorganisationen – det ombildade HI.

De olika roller som skall uppfyllas av den samlade nya organisationsstrukturen är av olika slag. Uppgifter som är övergripande och strategiska, kräver ny typ av kompetens, utvidgade kontaktytor och förändrat arbetssätt som skiljer sig från uppgifter av stödjande och genomförande karaktär. Detta motiverar att den nya organisationsstrukturen bör bestå av två delar, dels en ny myndighet med strategiska uppgifter och dels en genomförandeorganisation som utvecklar och tillhandahåller tjänster. Den senare rollen bör innehas av ett ombildat Hjälpmedelsinstitut.

HO har genom det nationella Tillgänglighetscentret (TC) ett ansvar för att bygga upp, utveckla och förmedla kunskap om tillgänglighet för människor med funktionshinder.

En av TC:s viktigaste uppgifter har varit att ta fram och fastställa Riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning samt att kommunicera

dessa riktlinjer med de statliga myndigheterna. Riktlinjerna handlar om tillgänglighet till myndigheternas verksamheter, lokaler och information. De beskriver hur myndigheten kan göra för att leva upp till sitt ansvar i enlighet med förordningen om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken. Riktlinjerna är utformade för statsförvaltningen, men bör kunna vara en grund även för andra verksamheter, exempelvis kommunerna men även andra aktörer. Ovanstående är exempel på kunskaper och erfarenheter som skall säkerställas av den nya myndigheten via dess strategiska, samordnande och utvärderande roll.

Sisus insatser för genomförandet av det nationella bemötandeprogrammet är av central betydelse för genomförande av den nationella handlingsplanen. Som en del av den nya myndighetens strategiska, utvärderande och samordnade roll bör nu dessa insatser följas upp och utvärderas för att ge underlag för fortsatta främjandeinsatser för funktionshindrades delaktighet. Denna utvärdering bör skapa underlag för ställningstagande till hur dessa arbetsinsatser fortsättningsvis skall fördelas inom den nya organisationsstrukturen. Informationsarbetet inom ramen för bemötandeuppdraget har varit omfattande. Aktuell information har kontinuerligt funnits på Sisus hemsida. Särskilda informationsblad och sammanställningar om modellprojekten har tagits fram och distribuerats. Medverkan i externa konferenser, seminarier och utbildningar har skett med stor frekvens. I bemötandearbetet har därutöver ingått att arbeta fram och distribuera skrifter, antologi, video och CD, foldrar och tidning.

Bemötandeuppdraget har gett Sisus ett brett kontaktnät inom myndigheter, intresseorganisationer, utbildningsanordnare, landsting och kommuner. Detta nätverk bör även säkerställas inom ramen för den nya myndighetens strategiska och samordnande ansvar.

HI har på senare år noterat en allt större efterfrågan på insatser inom tillgänglighetsområdet. Insatserna uppskattades av HI för ett par år sedan till cirka 7 % av verksamheten. I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken pekas arbetet med tillgänglighet ut som ett av de viktigaste områdena för genomförandet av handlingsplanen. HI har ett nära samarbete med HO:s tillgänglighetscenter. Samarbetet har främst inriktats mot frågor om fysisk tillgänglighet, tillgänglighet på transportområdet och information.

Från HI:s sida anser man att kunskap om tillgänglighetsfrågor är en nödvändighet för arbetet med hjälpmedel. För att få fram bra hjälpmedel måste man även ta in i perspektivet vilken miljö dessa

hjälpmedel skall fungera i. Hjälpmedel kompenserar för det handikapp som uppkommer i relationen mellan miljön och personen med funktionshinder. Utredningen delar denna uppfattning och bedömer det som angeläget att de processer som pågår via HI:s tillgänglighetsarbete också säkerställs och utvecklas inom ramen för den föreslagna myndighetens strategiska och samordnande uppdrag.

HI bedriver internationellt arbete inom alla verksamhetsgrenar, främst inom standardisering, provning och FoU. Utöver detta pågår kontinuerligt allmän omvärldsbevakning och kunskapsutbyte, informationsarbete, tjänsteexport och biståndsarbete på konsultbasis. Insatser på tillgänglighetsområdet, som är av övergripande och strategisk natur, bör i den föreslagna organisationsstrukturen knytas till den nya myndigheten.

Arbetet med design för alla innebär ett perspektivskifte som redan pågår i nuvarande verksamheter. Det innebär en förskjutning från anpassning efter funktionshinder till att produkter, tjänster och miljöer utformas så att de kan användas av så många som möjligt. Design för alla kommer att vara ett viktigt perspektiv i det kommande arbetet på den nya myndigheten och nya HI.

Den svenska handikappforskningen har nyligen inventerats och utvärderats. Utvärderingen innehåller förslag om hur forskningen kan drivas framåt. Ett förslag till program för forskning om funktionshinder och handikapp har tagits fram. 7 miljoner kronor har avsatts och öronmärkts för handikappforskning hos Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS). Denna verksamhet bör även fortsättningsvis följas av den nya myndigheten. Det är mycket angeläget att fortsatt forskning inom funktionshinderområdet stimuleras.

Utredningens bedömning är att förutsättningarna för ett effektivt genomförande av den nationella handlingsplanen ökar genom att den fortsatta utvecklingen av tillgänglighets- och bemötandearbetet knyts samman under en och samma organisation med ett samlat fokus på ökad delaktighet för personer med funktionshinder. Utredningen har under sitt arbete kunnat konstatera att nuvarande uppdrag genomförts med delvis olika inriktning vid respektive myndighet. Specifikt gäller det Sisus bemötandeuppdrag och HO:s tillgänglighetsarbete. Utredningen drar därav slutsatsen att den föreslagna samlade organisatoriska lösningen medför ökade möjligheter till effektivisering av det gemensamma handikappolitiska arbetet.

Genom den föreslagna organisationsstrukturen för funktionshindrades delaktighet lyfts uppgifterna från Tillgänglighetscentret vid HO till en ny organisationsstruktur. Därmed elimineras den risk som finns med nuvarande konstruktion, innebärande att HO:s roll att granska myndigheter och rollen att genom TC stödja myndigheterna, upplevs som motsägelsefull och otydlig. Med den nya organisationsstrukturen ökar möjligheten för HO att vid behov kritisera myndigheter och andra aktörer. HO:s utgångspunkt blir medborgaren med funktionshinder och dennes mänskliga rättigheter. Samtidigt blir den nya myndighetens strategiska, samordnande och utvärderande roll tydligare.

Utredningen gör bedömningen att det fortsatta arbetet med bemötandefrågor inte är beroende av en fortsatt organisatorisk anknytning till Sisus uppdrag med fördelning av statsbidrag. Kvalitetsutveckling i bemötandearbetet kan garanteras bland annat genom samordning med tillgänglighetsarbetet ur ett samlat delaktighetsperspektiv, som den ovan föreslagna myndigheten skapar förutsättningar för. Bemötandearbetet bör i vissa delar ha en övergripande och strategisk karaktär. Att bemötandefrågorna förs till den nya organisationsstrukturen skapar förutsättningar för en ökad tydlighet jämfört med dagens organisation, där detta arbete är sammankopplat med statliga bidragstransfereringar och därmed sammanhängande uppföljningar.

Sammantaget har utredningen gjort bedömningen att den föreslagna organisationsstrukturen med den nya myndigheten som nav innebär att möjligheterna för ett ökat samspel mellan Regeringskansliet, statliga myndigheter och andra aktörer stärks när det gäller att föra arbetet med den nationella handlingsplanen framåt. Samtidigt skapas förutsättningar för att målen i handlingsplanen skall kunna förverkligas. Vidare menar jag att organisationsstrukturen medför att regeringen ges ökade förutsättningar för att aktivt styra den handikappolitiska utvecklingen. På längre sikt kan myndighetens överväganden och regeringens beslut innebära att de handikappolitiska prioriteringarna ändras.

6.2.1 Brukarorganisationer.

När det gäller olika insatser är det väsentligt att den nya organisationsstrukturen stimulerar och använder de kunskaper och insatser som funktionshindrades egna organisationer har och som

de kan utföra. Det är viktigt att man kontinuerligt med handikapporganisationerna diskuterar deras roll visavi de statliga myndigheternas ansvar och roll. Det bör inte finnas incitament i den nya strukturen som motverkar funktionshindrades egna organisationer att ta initiativ och ansvar. I det långsiktiga arbetet med att nå full delaktighet för personer med funktionshinder är dessa organisationers insatser av största vikt och betydelse, inte minst i arbetet med ett förbättrat bemötande. Samverkan med handikapporganisationerna är av central betydelse för att handikapperspektivet skall kunna genomsyra alla insatser. Inom dessa organisationer finns mycket kunskap om situationen för personer med funktionshinder och åt vilket håll utvecklingen går. Både för att påverka bemötandet på individuell eller kollektiv nivå och för att följa upp och utvärdera gjorda insatser kan handikapporganisationerna bidra med ovärderlig kunskap. Dessa har därför ett ansvar för att delge sina synpunkter och erfarenheter och staten har å sin sida ansvaret för att bygga samrådsformerna för att möjliggöra detta. Den av mig i detta betänkande föreslagna nya organisationsstrukturen bör både via den nya myndigheten och det nya förändrade institutet på olika sätt främja detta arbete.

6.2.2. Andra statliga myndigheter samt andra aktörer

För det fortsatta arbetet med genomförandet av den nationella handlingsplanen är det viktigt att statens ansvar, och hur statens påverkan på andra aktörer skall ske, blir tydlig. Den interna statliga organisationen är viktig för att Regeringskansliet och de olika myndigheterna skall kunna agera på ett samordnat sätt. Också strategierna för att påverka övriga aktörer behöver utformas långsiktigt för att de olika insatserna som görs skall bli effektivare.

Den nya organisationsstrukturen skall bidra till att tydligt visa att de grundläggande principerna om full delaktighet, ansvar och finansiering, samt genomsyrandet av handikappfrågor i all verksamhet, gäller och skall säkerställas. Den får ej innehålla incitament som kan tolkas som att den nya organisationsstrukturen tar över ansvar från någon annan aktör, utan att den tvärtom skapar ännu bättre förutsättningar för att varje myndighet och annan aktör skall kunna ta sitt ansvar för funktionshindrades delaktighet.

Det finns exempelvis en stor samstämmighet mellan nuvarande sektorsmyndigheter om att en ny myndighet inte skall gå in i den

enskilda myndighetens sektorarbete – inte tala om hur man skall arbeta – men väl samordna sektorsmyndigheterna.

Utredningen har vid precisering av roller och uppgifter för den nya myndigheten tagit hänsyn till vad som framkommit i ESV:s, KKR:s och Statskontorets rapport Att styra med generella krav. Enligt rapporten bör sådana krav så långt möjligt integreras i den ordinarie myndighetsstyrningen. Regleringsbreven bör användas för nya krav eller för tillfälliga satsningar och antalet återrapporteringskrav bör begränsas. Den nya organisationen bör ha en samordnande och pådrivande roll genom sin stabsfunktion mot regeringen.

6.2.3. Rollfördelning inom den gemensamma organisationsstrukturen

Den organisationsstruktur som föreslås har, som ovan framgått, två ben: en ny myndighet med strategiska och samordnande uppgifter och en genomförandeorganisation (nya HI). Det är angeläget att de båda verksamheterna inom den föreslagna organisationsstrukturen så långt som möjligt ges tydliga roller och ansvar. Om så inte sker försvåras identifieringen av myndighetens respektive föreningens ansvarsområde.

De strategiska, samordnande och utvärderande uppgifterna måste särskiljas från de stödjande/genomförande. Eftersom genomförandefrågorna är omfattande och omedelbara till sin karaktär finns det annars en risk att dessa kväver de strategiska och övergripande frågorna.

Genomförandeuppgifter till exempel i form av utbildning, utvecklingsarbete, utredning m.m. skall inte utföras inom ramen för den nya myndigheten. Av ansvars- och finansieringsprincipen följer att myndighet, kommun eller annan aktör som i sitt eget handikappolitiska arbete har behov av nya kunskaper eller stöd (utbildning, rådgivning, utredning etc.) också bör svara för kostnaderna för insatserna. Det finns flera aktörer som kan tillhandahålla tjänster. Genom organisationsstrukturen garanteras ett kvalitetssäkrat utbud utan att genomförandeuppgifter sammanblandas med strategiska uppgifter.

Min bedömning är att efterfrågan på genomförandeinsatser i form av utbildning, konsultstöd m.m. kommer att öka under de kommande åren. Detta förutsätts ske i takt med att myndigheter och andra aktörer i enlighet med riktlinjerna för tillgänglig stats-

förvaltning och det nationella programmet om bemötande ökar sina insatser för tillgänglighet och delaktighet. Detta bedöms leda till en ökad efterfrågan på insatser av ovanstående karaktär.

Det finns ännu inte på alla områden tillräckligt bra produkter, tjänster och aktörer för att möta den efterfrågan som skulle uppstå om alla statliga myndigheter och övriga aktörer skulle leva upp till ansvars och finansieringsprincipen. Som framgår nedan bör det finnas en mångfald av aktörer som bidrar med genomförandeaktiviteter. Det nya HI bör dock ha en särskild roll som utförare av insatser genom att vara garant för god kvalitet. Därigenom kommer HI att få en funktion som kvalitetssäkrande organisation för genomförandeinsatser.

Enligt regeringens förvaltningspolitiska handlingsprogram bör renodlingen av den statliga verksamheten fortsätta. Inriktningen är att värna om de statliga kärnverksamheterna, till vilka uppgifterna bör koncentreras. Utredningen konstaterar att den fortsatta handikappolitiska utvecklingen relaterad till den nationella handlingsplanen på strategisk nivå har sin tyngdpunkt i uppgifter som bör bedrivas i statlig regi. När det däremot gäller insatser som innebär stöd eller genomförande finns det många aktörer på marknaden. Utredningen konstaterar därför att uppgifterna kan utföras av annan huvudman.

Enligt utredningens förslag är det andra benet i den föreslagna organisationsstrukturen en aktör som har ett kvalitetssäkrat utbud – nya HI. Av regeringens förvaltningspolitiska handlingsprogram framgår att verksamhet som är konkurrensutsatt inte bör bedrivas i myndighetsform. Av detta följer att den nya myndigheten och nya HI bör hållas åtskilda och med olika organisationsform – myndighet respektive allmännyttig ideell förening.

6.2.4. Finansiering

Mitt förslag: Finansiering av den nya organisationsstrukturen sker dels ur Sisus och HO:s förvaltningsanslag. Dels sker finansieringen även från de statsbidrag som ges till nuvarande HI.

De anslagsmedel inom vilka utredningens förslag skall rymmas framgår av nedanstående tabell.

(tkr) 2004 2003 2002 Sisus förvaltningsanslag 9/16:9 ap 1

15 647 19 373 15 022

HO:s förvaltningsanslag 9/16:10

18 682 17 425 15 945

Statliga bidragsmedel till HI 9/13:3 ap. 6.1 ap. 6.2

51 205 51 205 51 205

Summa anslagsmedel

85 534 88 003 82 172

Av förvaltningsanslagen för Sisus och HO i tabellen ovan föreslår jag att vissa delar används för den nya organisationsstrukturen. Övriga delar av dessa förvaltningsanslag bör även i fortsättningen användas för de kvarvarande verksamheterna vid Sisus samt HO. De delar av Sisus och HO:s förvaltningsanslag som används för den nya organisationsstrukturen beräknas utifrån den finansiering från anslag som skett för bemötandefrågor och THUT vid Sisus samt för Tillgänglighetscentret vid HO och som framgår av redovisningen under avsnitt 4.4.3 Finansiella utgångspunkter. Även de statsbidrag som ges till nuvarande HI ingår i finansieringen av den nya organisationsstrukturen. De medel jag föreslår användas för den nya organisationsstrukturen framgår av tabellen nedan.

Anslagsmedel (tkr) Sisus förvaltningsanslag 7 000 Tillgänglighetscentrum 7 500 Hjälpmedelsinstitutet 51 200 Summa 65 700

Den verksamhet vid HI som har direkt bäring på hjälpmedel finansieras även fortsättningsvis på samma sätt som idag. Det statliga bidraget till nya HI kan påverkas när arbetsfördelningen mellan den nya myndigheten och det nya HI lagts fast.

6.3. Den nya myndigheten

Navet i den nya organisationsstrukturen föreslås vara en ny myndighet, som har den strategiska, samordnande, utvärderande, främjande och normerande rollen. Myndigheten skall som ett resultat av sina utvärderande och omvärldsbevakande uppgifter identifiera behov av insatser (kampanjer, utbildningar, utredningar, rådgivning, ny lagstiftning, regleringsbrevsuppdrag m.m.), men bör endast ha genomförandeuppgifter av en strategisk karaktär. Den nya myndigheten kan bli den naturliga aktören när det uppstår behov av att på uppdrag av regeringen ta fram nya föreskrifter eller riktlinjer (allmänna råd) på områden som inte har någon annan naturligt ansvarig aktör Den främjande rollen skall främst utföras i samarbete med den genomförande/kvalitetssäkrande organisationen. Uppgifter för den nya samordningsmyndigheten föreslås i sammanfattning vara att:

1. ha en överblick över och följa utvecklingen nationellt sett relaterat till den nationella handlingsplanen 2. lämna underlag för regeringens styrning 3. främja och arbeta pådrivande för att målen i handlingsplanen skall uppnås 4. följa upp och utvärdera utvecklingen avseende funktionshindrades delaktighet och jämlikhet 5. samordna och stimulera sektorsmyndigheternas arbete 6. initiera, stimulera och beställa satsningar på – information och kampanjer

– utbildningar – utredningar – utvecklingsarbete

7. följa utvecklingen internationellt.

Regeringskansliet, handikapporganisationerna samt nya HI kommer att vara de viktigaste samarbetspartnerna för den nya myndigheten. Givetvis kommer även de statliga myndigheterna att vara viktiga att samverka med för att klara de handikappolitiska målen. Bland de statliga myndigheterna kommer sektorsmyndigheterna samt ombudsmännen att ha särskilt stor tyngd i samarbetet.

De statliga myndigheter som på central nivå har ansvar för en samhällssektor spelar en viktig roll i arbetet med att förverkliga de nationella målen. Idag är 14 sektorsmyndigheter utsedda och dessa

har lämnat förslag till etappmål för perioden fram till 2010. Det har emellertid varit svårt att på alla områden formulera konkreta och uppföljningsbara mål som bör kunna vara uppfyllda till 2010. Utredningen delar HO:s uppfattning i rapporten (4:02) Stärk sektorsansvaren att ansvaret för att samordna sektorsmyndigheterna kommer att få större betydelse i framtiden. Jag delar även HO:s förslag att sektorsmyndigheterna bör få i uppdrag att utveckla metoder för granskning, uppföljning och utvärdering av etappmålen. Den nya myndigheten bör ansvara för att sektorsmyndigheternas arbete stimuleras, stöds och följs upp.

Ovanstående exempel på uppgifter för den nya myndigheten innebär vidare att delar av de insatser som idag genomförs av Tillgänglighetscenter vid HO samt delar som ingår i Sisus bemötandeuppdrag kommer att ingå som delar av den föreslagna nya myndigheten. Till detta kan även knytas vissa insatser som idag genomförs av HI.

Det är mycket angeläget att de erfarenheter som vunnits genom det målmedvetna arbetet, i enlighet med den nationella handlingsplanen, som bedrivits vid de aktuella myndigheterna och organisationen säkerställs, understöds och utvecklas genom inrättandet av den nya myndigheten.

6.3.1. Samordning av sektorsansvar

Utredningen bedömer det vara angeläget att den nya myndigheten har överblick över utvecklingen och kan hålla sektorsmyndigheterna informerade och uppdaterade. Detta skapar också ett behov av uppföljning och utvärdering. Det stöd som en ny myndighet ger behöver anpassas till respektive sektors roll, verksamhetsfält, avgränsning och traditioner. Behovet av en gemensam bild av sektoransvaret behövs och det handlar om

1. den egna rollen 2. vilka andra aktörer och samarbetspartners som finns 3. ansvarsfördelning och mandat.

En uppgift för en ny myndighet bör också vara att bidra till ökade kunskaper inom Regeringskansliet, så att styrningen och dialogen mellan departement och sektorsmyndigheter underlättas. En sådan uppgift skulle då kunna vara att bidra med underlag inför arbetet med regleringsbrev. Samordningsfunktioner behövs på olika nivåer:

1. myndigheter emellan

2. intradepartementalt

3. interdepartementalt

På samtliga nivåer behövs samordning för att sektoransvaret skall bli tydligare uttryckt i de olika regleringsbreven, för att stödet från Regeringskansliet skall bli effektivt och för att sektorarbetet på myndighetsnivå skall hållas ihop bättre. Uppgiften för den nya myndigheten är framför allt att svara för samordning på nivå 1 ovan, men också att bidra med underlag för Regeringskansliets samordning på nivåerna 2 och 3.

Det är viktigt att etappmålen formuleras nyanserat, vilket den nya myndigheten bör verka för. Det är också viktigt att vara uppmärksam på rollkonflikter så att strävan mot ett mål inte motverkar möjligheten att nå ett annat mål.

TC:s erfarenheter i sina kontakter och samarbete med sektorsmyndigheterna och som pådrivare för myndigheternas tillgänglighet är exempel på insatser som den nya myndigheten bör säkerställa inom den föreslagna organisationsstrukturen och vidareutveckla inom ramen för sin relation till sektorsmyndigheterna.

Sisus arbete med utvecklandet av det nationella bemötandeprogrammet som fastställdes under 2003 och informations- och utbildningsunderlag till nyckelpersoner i staten samt uppföljningen av de fördelade stimulansmedlen till modellprojekt är också exempel på kunskaper och erfarenheter som den nya myndigheten bör säkerställa och vidareutveckla i sin relation till sektorsmyndigheterna.

Även pilotverksamhet inom en kommun, en myndighet och ett län är sådana insatser för vilka den nya myndigheten bör ha fortsatt ansvar gällande uppföljning och utvärdering.

6.3.2. Alternativa organisationsformer

Under utredningens arbete har andra organisationsformer än den föreslagna myndighetsformen övervägts.

Utredningen anser inte att man som alternativ till den nu föreslagna nya myndigheten skall lägga den övergripande samordningen på någon av idag befintliga myndigheter/organisationer. Detta skulle gå emot ansvars- och finansieringsprincipen, som är grundläggande i den nationella handlingsplanen. Tillskapandet av en ny

myndighet innebär dessutom att man markerar att det är något verkligen nytt man vill åstadkomma. Detta är viktigt för att betona att genomförandet av de handikappolitiska ambitionerna ges en ny och ytterligare betonad vikt.

Utredningen har övervägt att föreslå en delegation inom Regeringskansliet. En sådan organisationsform skulle markera frågornas viktiga ställning med en tydlig och nära koppling till regeringen. En nackdel är att organisationsformen kan innebära att frågorna upplevs som tillfälliga till sin karaktär eftersom delegationer är tidsbegränsade. Företrädare från handikapprörelsen har framhållit detta alternativ som det mest intressanta. Huvudskälet har då varit närheten till regeringen.

Utredningen har efter övervägande valt att föreslå en fristående myndighet främst för att uppnå en organisatorisk stabilitet och hög kontinuerlig trovärdighet för frågor kring funktionshindrades delaktighet. Ställningen som egen myndighet ger en självständig bas och tydlig profil. Som egen myndighet får organisationen en trovärdig ställning gentemot sektorsmyndigheter och andra myndigheter. En myndighet kan också lätt kontrolleras beträffande ekonomi och verksamhetskvalitet. En ny myndighet kan även till sin form utformas på ett sådant sätt att det aktuella verksamhetsområdet utvecklas på ett optimalt sätt. En myndighet har till uppgift att, inom befintliga ekonomiska ramar, förverkliga de politiska mål som regering och riksdag ställt upp. Utredningen bedömer det även som fullt möjligt att åstadkomma den nära kopplingen till regeringen som flera efterfrågat och betonat, med tillskapandet av en ny myndighet.

6.3.3. Departementstillhörighet

Mitt förslag: Den nya myndigheten skall vara en självständig myndighet under det departement som har ansvaret för samordning av det handikappolitiska arbetet.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2004 slagit fast att verksamhet avseende särskilda behov och program bör bedrivas inom Regeringskansliet endast när särskilda behov föreligger. I första hand skall undersökas om uppgiften kan utföras utanför

Regeringskansliet. Utredningen konstaterar att Regeringskansliet inte är organiserat för att inom sig inordna organisationer av det slag som utredningen föreslår.

Eftersom handikappfrågorna är av generell och övergripande karaktär är det dock mycket viktigt att en tydlig närhet finns mellan den föreslagna myndigheten och regeringen.

Jag anser därför att den nya myndigheten skall vara en självständig myndighet under det departement som har ansvaret för samordning av det handikappolitiska arbetet.

Som alternativt förslag till departementsmässig placering av den nya myndigheten har inom utredningen diskuterats Justitiedepartementet. Kopplingen till Justitiedepartementet skulle kunna motiveras med att de handikappolitiska frågorna handlar om medborgerliga rättigheter och strukturell diskriminering, snarare än om hälso- och sjukvård och social omsorg. Därför skulle den nya organisationen av dessa skäl kunna kopplas samman med det departement som generellt sett handhar frågor om diskriminering och medborgerliga rättigheter.

Utredningen har dock funnit att det mest lämpliga alternativet är att myndigheten skall vara en självständig myndighet under det departement som har ansvaret för samordning av det handikappolitiska arbetet – för närvarande Socialdepartementet.

Socialdepartementet har för närvarande även ansvar för Handikappdelegationen som utredningen föreslår ges viss koppling till den föreslagna nya myndigheten.

6.3.4. Myndighetsform

Mitt förslag: Den nya myndigheten inrättas som ett enrådighetsverk med brukarråd .

Utredningen föreslår att den nya myndigheten skall ledas av en chef som inför regeringen ensam bär ansvaret för myndighetens verksamhet – så kallat enrådighetsverk. Skälet är att det finns ett starkt behov av en direkt styrning av myndigheten och att politiska beslut måste genomföras utan fördröjning.

Jag föreslår dessutom att till den föreslagna myndigheten knyts ett brukarråd. För att få en tydlig anknytning mellan olika instanser

inom det handikappolitiska området föreslår jag att den nya myndighetens brukarråd består av de representanter som även sitter som delegater i Handikappdelegationen. Den nya myndighetens brukarråd bör utses av regeringen efter förslag från HSO/SRF. Ledamöterna i Handikappdelegationen har övergripande och aktuell kunskap om det handikappolitiska läget och om pågående insatser. Jag bedömer det därför vara angeläget att denna kunskap också kommer den nya myndigheten till del. Jag föreslår att ledamöter och suppleanter som företräder handikapprörelsen i delegationen utgör brukarråd till myndigheten.

Brukarrådet skall ha möjlighet att följa den nya myndighetens arbete och skall därigenom beredas möjlighet att lämna synpunkter på och påverka de insatser och förslag som myndigheten presterar/presenterar. Myndighetens generaldirektör skall vara brukarrådets ordförande. Av myndighetens instruktion bör framgå vilken roll brukarrådet har och hur rådets mandatperiod etc. skall regleras. I denna instruktion bör det framgå att brukarrådet skall höras innan myndigheten beslutar i övergripande och strategiska frågor. Brukarrådet skall dock inte ha beslutanderätt i några frågor.

Min bedömning är vidare att den nya myndigheten bör tillskapa en handikappolitisk förankringsgrupp, om möjligt bestående av de statssekreterare som ingår i Handikappdelegationen. En sådan förankringsgrupp ger myndigheten dels ett övergripande nätverk, dels möjlighet att regelbundet informera Regeringskansliet om verksamheten. Detta bedömer jag skulle ge goda möjligheter för en aktiv dialog mellan myndigheten och Regeringskansliet.

För att ytterligare stärka denna dialog anser jag det angeläget att även andra former för nära samspel mellan Regeringskansliet och den nya myndigheten utvecklas, exempelvis kan man överväga att handläggare inom de departement som ansvarar för sektorsmyndigheterna i lämplig form ingår i myndighetens kontaktnät. Syftet med denna samverkan är främst att skapa bra förutsättningar för det sektoriella och tvärsektoriella arbetet. Samtidigt betonas också samspelet mellan den nya myndigheten, sektorsmyndigheterna och Regeringskansliet.

6.3.5. Kompetensprofil

Den nya myndigheten har behov av kompetens inom flera sakområden inom myndighetens verksamhetsområden. Av väsentlig betydelse är att myndigheten besitter stor strategisk förmåga med utvecklingsinriktning och fördjupad utvärderingskompetens innefattande förmåga att beställa och leda utvärderingsuppdrag. God förtrogenhet med aktuell forskning är angeläget. Stor vikt behöver läggas vid att få väl utvecklade kontaktnät på ledande nivåer inom statlig och kommunal förvaltning.

Myndigheten behöver också ha en bred och djup kunskap om situationen i samhället för personer med funktionshinder samt kompetens om mänskliga rättigheter och diskriminering,

Den nya myndigheten behöver ha god förmåga till internationell omvärldsbevakning och kunna utveckla kontaktnät även internationellt. Omvärldsanalysen är mycket avgörande för att få in ny kunskap om metoder, nya lösningar m.m. Detta är i sin tur av stor betydelse för att kunna göra strategiska och övergripande bedömningar.

För att kunna fylla sin strategiska roll behöver myndigheten vara väl förtrogen med organisation och arbetssätt i den centrala förvaltningen och Regeringskansliet. God förtrogenhet med förutsättningarna för politisk styrning förutsätts också.

6.3.6. Finansiering

Mitt förslag: Finansiering av den nya myndigheten sker ur de anslagsmedel som idag disponeras av Sisus för bemötandeuppdraget och av HO för tillgänglighetscentret. Även vissa medel av de statsbidrag som ges till nuvarande HI kan komma att ingå i finansieringen av den nya myndigheten.

De beskrivna uppgifterna för den nya organisationsstrukturen innebär att de uppdrag som idag ligger på Sisus i bemötandefrågor och på HO genom TC upphör vid dessa myndigheter. Den föreslagna myndigheten tar över vissa av dessa uppgifter med den inriktning som beskrivits ovan. En arbetsfördelning genomförs där Nya HI får ansvar för de uppgifter som innebär genomförande samt vissa uppgifter som är av stödjande och pådrivande karaktär.

Samtidigt förs vissa uppgifter från det nuvarande HI till den nya myndigheten. Dessa uppgifter handlar främst om strategiska insatser avseende samordning och utvärdering inom tillgänglighetsområdet.

Min bedömning är att resursbehovet för den nya myndigheten ligger i intervallet 15–20 miljoner kr.

6.3.7. Ekonomi- och administrationsstöd

Min bedömning: Myndighetens ekonomi- och administrativa stöd bör samordnas med någon annan myndighet alternativt köpas av någon större myndighet, t.ex Kammarkollegium

Huvudskälet för denna bedömning är att man genom en sådan organisation minskar kostnaderna för ekonomi och administration så långt som möjligt. Detta är särskilt viktigt vid bildandet av en relativt liten myndighet.

6.3.8. Lokalisering

Mitt förslag: Den nya myndigheten placeras i Stockholm.

Frågan om lokalisering av den nya myndigheten har övervägts. Såväl HO, Sisus som HI är belägna i Stockholm. Riksdagen har lagt fast vissa principer för lokalisering av statlig verksamhet. Av arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1989/90:AU13 och 1996/97:AU2 framgår bland annat att omlokalisering, men kanske framför allt decentralisering, är viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Regionalpolitiska hänsyn skall tas när ny verksamhet startar. Frågor om lokalisering av statlig verksamhet som är av större vikt eller av principiellt intresse bör underställas riksdagen. För en ny myndighet skall det finnas bärande skäl för att Storstockholm skall föreslås som lokaliseringsort. Det anges också att en utgångspunkt skall vara att myndigheter även efter omlokalisering skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter effektivt.

Den nya myndighet jag föreslår är relativt liten. Frågan om vilka resultat myndigheten kan nå blir därför klart relaterat till vilken kompetens som myndigheten kan knyta till sig. Jag gör bedömningen att den nya myndigheten bör lokaliseras till Stockholm för att kunna fullgöra sina uppgifter effektivt. I detta ingår förutsättningarna för nära samverkan med nya HI. Lokaliseringen av nya HI är en fråga för medlemmarna i den ideella föreningen. Det har inte framkommit något som tyder på annan lokalisering än Stockholm.

Den nya myndigheten bör lokaliseras till Stockholm av följande skäl:

  • Stabsfunktionen mot regeringen innebär krav på geografisk närhet.
  • Bemanningen av den nya myndigheten underlättas genom att flera av de resurspersoner som troligen kommer att övergå till den nya myndigheten finns inom Stockholmbaserade myndigheter/verksamheter. Erfarenheter från statlig omlokalisering visar att kompetensberoende verksamheter som flyttar ut i ytterst liten utsträckning får med sig anställda till den nya orten. Att bygga upp ny kvalificerad verksamhet med regionalt nyrekryterad personal innebär en flerårig kompetensuppbyggnad – vilket inte är förenligt med att nå målen i handlingsplanen 2010. Den nya myndigheten kommer att ha behov av särskild kompetens som det nationellt finns en begränsad tillgång till.
  • Samarbetet med de nationella brukarorganisationerna underlättas betydligt vid en placering i Stockholm, eftersom praktiskt taget samtliga dessa organisationer har sina kanslier i Sthlm.

6.4 ”Nya HI:s” uppgifter och roll.

Min bedömning: Hjälpmedelsinstitutet bör ombildas och få en delvis förändrad roll till att bli ett kunskapscentrum för funktionshindrades delaktighet. För att markera den förändrade roll ”nya HI ” förväntas ha bör namnet ändras.

Hjälpmedelsinstitutets nuvarande uppgifter beskrivs ovan under avsnitt 3.2 Hjälpmedelsinstitutet. Som framgår av redovisningen

har HI en bred verksamhet med tyngdpunkt på hjälpmedel, men även uttalade uppgifter inom tillgänglighetsområdet.

Utredningen konstaterar att det sker förändringar på upphandlingsområdet och det finns en osäkerhet om vilken omfattning HI:s upphandlingsarbete för kommuner och landsting kommer att ha framöver. Som en följd av en ökande regionaliserad upphandling och anpassning till regler för offentlig upphandling har HI i samverkan med sjukvårdshuvudmännen utarbetat en delvis ny modell för institutets upphandlingar. Den innebär att huvudmännen får en egen aktiv roll i upphandlingen med tecknande av avtal och egen utvärdering. Modellen som tillämpas från 2004, avser upphandlingar av hjälpmedel som representerar stora inköpsvärden och volymer (bassortiment). Den nya modellens upphandlingar skall genomföras som nationella projekt med HI som projektledare. Detta innebär enligt min bedömning en förskjutning och nedtoning av HI:s arbete och roll inom upphandlingsverksamheten.

Den förändrade roll som utredningen föreslår för HI inom ramen för den nya organisationsstrukturen innebär en tyngdpunktsförskjutning från hjälpmedel till design för alla, hjälpmedel i miljö samt tillgänglighet och bemötande. Det innebär en ökad verksamhet inom utredning/utvecklingsarbete, utbildning, information och rådgivning/konsultation.

Den nya strukturen för att genomföra den nationella handlingsplanen föreslås bestå av två delar – dels en strategisk och pådrivande/normerande och dels en stödjande och utförande. När det gäller ansvaret för utförandet har sektorsmyndigheterna en självklar roll inom sina respektive verksamhetsområden. Men det fordras också stödjande- och utförarinsatser av såväl övergripande handikappolitisk karaktär som konkreta insatser. Insatserna behöver avse sektorsmyndigheter, andra statliga myndigheter samt kommuner och landsting. Det är önskvärt att det skapas förutsättningar för ett stort antal utförare av detta slag. Samtidigt är det av grundläggande betydelse att det i den nya och förstärkta strukturen för genomförande av den nationella handlingsplanen finns en nationell bas för insatser av hög kvalitet. Detta gäller till exempel insatser för kompetensutveckling, FoU–verksamhet, utredningsarbete och liknande. Därför är det ett samhällsintresse att garantera att en sådan nationell resurs ingår i den nya strukturen. För att säkra ett effektivt utnyttjande av samhällsresurserna och att snabbt komma igång med kvalitetssäkrade aktiviteter bör denna nationella resurs

byggas upp kring redan existerande verksamhet. Jag föreslår, som ovan framgått, att det ombildade Hjälpmedelsinstitutet får detta ansvar.

Den föreslagna strukturen innebär att det kommer att finnas en mångfald möjliga aktörer, men att kvalitetssäkring sker av en aktör genom vilken nya aktiviteter utvecklas, provas ut och utvärderas.

Nya HI som bas för stödjande och utförarinsatser

Min bedömning är att Hjälpmedelsinstitutet är en naturlig bas för stöd- och utförarinsatser genom:

  • att föreningens huvudmän stat, landsting och kommuner alla har viktiga roller i att förverkliga den nationella handlingsplanen
  • brukarinflytandet i institutet som med väl utvecklade samverkansformer är en självklar del av HI:s verksamhet. Brukarrådet, där både handikapp- och pensionärsorganisationer ingår, är rådgivande till HI:s styrelse i strategiska frågor
  • befintliga nätverk och samarbete med främst myndigheter, kommuner, landsting, forskare, företag och brukarorganisationer
  • bredd i verksamhet och arbetssätt – FoU, utredning, utbildning, information, bibliotekstjänster m.m.
  • sitt arbetssätt med kopplingen hjälpmedel – miljö
  • organisationens kunskap och befintliga kompetens.

Ombildningen medför ett krav på ett framtida institut för funktionshindrades delaktighet att utvecklas mot att i allt högre grad tillhandahålla kvalitetssäkrande:

  • utbildningar
  • rådgivning och konsultinsatser
  • information och kunskapsförmedling (skrifter, video m.m.)
  • utredningar
  • utvecklingsarbete.

Även för HI:s nuvarande verksamhetsområde gäller att det av utredningen föreslagna nya HI måste verka på ett sådant sätt att redan ingångsatta processer och kunskapsutvecklingar säkerställs och vidareutvecklas.

Hjälpmedel och tillgänglighet

Utredningen finner, av skäl som ovan redovisats, att det är angeläget att stärka kopplingen mellan hjälpmedel och handlingplanens inriktning mot delaktighet och tillgänglighet. Tillgången till väl fungerande hjälpmedel är för många en förutsättning för delaktighet och självständighet. Kopplingen mellan tillgänglighet/delaktighet och hjälpmedel är angelägen inte bara för genomförandet av handlingsplanen utan också av samhällsekonomiska motiv. Satsningar på utvecklad hjälpmedelsanvändning är investeringar som innebär att samhället undviker att få kostnader som i annat fall skulle uppkomma. Detta framkommer av nytto-/kostnadskalkyler som HI arbetar med.

Hur hjälpmedel används och fungerar är beroende av tillgängligheten i samhället varför kunskap om hjälpmedel utgör en viktig ingrediens i arbete med tillgänglighetsfrågor. Det kan gälla kunskaper om utvecklingen generellt på hjälpmedels- och ITområdet liksom mer specifika kunskaper som till exempel utrymmeskrav vid användning av olika typer av rullstolar och rollatorer eller räckvidder för elektronisk utrustning. Det kan också handla om hur hörapparater och annan hörselteknik fungerar tillsammans med elteknisk utrustning, hur olika datormiljöer fungerar tillsammans med punktskriftsdisplayer och talsyntes etc.

IT-utvecklingen innebär att olika hjälpmedel som tidigare var avsedda för ett specifikt ändamål eller särskild brukargrupp tenderar att bli tillgänglighetsskapande komponenter i generella ITsystem som kan tillgodose breda gruppers behov. Utvecklingsarbetet blir allt mer en fråga om gemensamma funktionskrav och tekniska plattformar. En viktig roll för det nya HI är att stödja och medverka i sådant utvecklingsarbete.

Genom utvecklingen på IT-området blir gränsen mellan hjälpmedel och generell tillgänglighet allt mer flytande. Denna utveckling är i hög grad tvärsektoriell. Min bedömning är att erfarenhet och kompetens från HI:s arbete inom IT- och hjälpmedelsområdet bör tas tillvara i den nya strukturen.

Ett viktigt mål för det nya HI är fortsatt aktiv medverkan till ökad forskning om handikapp och funktionshinder och att särskilt lyfta fram teknik, miljö och funktionshinder som ett angeläget forskningsområde. FoU-verksamheten bör fortsättningsvis beröra frågor om funktionshindrades delaktighet i samhället med särskilt fokus på frågor om tillgänglighet och bemötande. I arbetet med

FoU bör, som HI tidigare gjort, samarbete ske med forskare, företag, brukare och olika grupper av professionella, samt information om nya resultat spridas.

Standardisering

Arbetet med standardisering har fått ökad nationell och internationell uppmärksamhet, särskilt i samband med arbetet för tillgänglighet för personer med funktionshinder. I den nya strukturen föreslås både den nya myndigheten och det ombildade institutet arbeta med standardisering, men med olika roller. I den nya myndighetens pådrivande och normerande uppgift bör standardisering ingå. Inom HI pågår för närvarande en utvärdering av standardiseringsarbetet. Med denna grund kan fortsatt analys göras av avgränsningen mellan den nya myndigheten och nya HI. Detta gäller såväl fysisk tillgänglighet som tillgänglighet till det nya informationssamhället. Begreppet ”Design för alla” har anammats också inom standardiseringen. EU-kommissionen har uppdragit åt de europeiska standardiseringsorganisationerna att finna metoder för att ge äldre- och handikappaspekter reellt genomslag i all standardisering. Ordförandeskap och sekretariat för huvuddelen av arbetet är förlagda till HI. Detta arbete är ett exempel på insatser och processer som är viktiga att säkerställa och vidareutveckla inom den nya organisationsstrukturen.

Utredningar, utbildning och kunskapsspridning

Nya HI bör även vidareutveckla sina utrednings- och utbildningsinsatser för enskilda kommuner och landsting, samtidigt som man bör förbereda för en utvidgad verksamhet som även innefattar andra aktörer, som sektorsmyndigheter och andra statliga myndigheter.

Uppdragsverksamheten har inneburit ett delvis nytt arbetssätt för HI och under 2002 antog styrelsen en policy för denna verksamhet, som innebär att uppdragsgivarna är externa och avgift tas ut enligt en självkostnadsprincip. Denna princip bör även fortsättningsvis gälla för denna typ av verksamhet. Sådana uppdrag bör tas inom såväl utrednings- och utbildningsverksamheten som inom andra verksamhetsgrenar.

HI har tidigare ordnat flera årligen återkommande informations- och utbildningsarrangemang, en verksamhet som jag anser bör fortsätta men med ett bredare perspektiv som utgår ifrån funktionshindrades rätt till delaktighet och som därmed omfattar även frågor om tillgänglighet och bemötande som inte enbart är relaterat till hjälpmedelsperspektivet.

Äldre med funktionsnedsättningar

Min bedömning: Institutets roll och ansvar inom äldreområdet bör lyftas fram och markeras genom en stadgeändring i anslutning till att det nya institutet bildas.

Den demografiska utvecklingen innebär att antalet äldre – och framförallt de mycket gamla – ökar. Utvecklingen innebär av naturliga skäl ett ökat tryck mot vård och omsorg. Av både humanitära och samhällsekonomiska skäl är det angeläget att åtgärder vidtas som innebär att kvarboende främjas och att människor kan leva aktivt och oberoende så länge som möjligt. Det är uppenbart att både tillgänglighet och bra hjälpmedel är centrala verktyg i en sådan politik.

Den framtida kraftiga ökningen av antalet mycket gamla i Sverige innebär också att fler människor kommer att leva med funktionshinder. På det sättet understryker de demografiska förändringarna i samhället ytterligare vikten av den nationella handlingsplanen, och att arbetet med att genomföra den effektiviseras.

Mot den bakgrunden har Hjälpmedelsinstitutet under senare år särskilt prioriterat äldre med funktionshinder i sin verksamhet. Man har också byggt upp och förstärkt kontakter både med pensionärsorganisationer och med ansvariga på samhällsnivå. Enligt min uppfattning är det viktigt att betydelsen av tillgänglighetsfrågor och teknik även ur ett äldrepolitiskt perspektiv tydliggörs. Min bedömning är därför att institutets roll och ansvar inom äldreområdet bör lyftas fram och markeras genom en stadgeändring i anslutning till att institutet ombildas.

Kunskapscentrum för ökad delaktighet.

HI har ett nära samarbete med HO:s tillgänglighetscenter. Samarbetet har främst inriktats mot frågor om fysisk tillgänglighet, tillgänglighet på transportområdet och till information.

HI:s roll som kunskapscentrum inom tillgänglighetsområdet omfattar frågor om tillgänglighet till IT-tjänster, byggd miljö, produkter och tjänster. Ett exempel på sådan kunskapsspridning är de kurser som HI anordnar om tillgängliga webbsidor, utbildningar för myndigheter m. fl. om en tillgänglig statsförvaltning samt handboken Bygg ikapp handikapp, som är avsedd att användas som uppslagsbok vid planering och projektering av byggnader och utemiljö

Utredningen anser att kunskap om tillgänglighetsfrågor är en nödvändighet för arbetet med hjälpmedel. För att få fram bra hjälpmedel måste man även ta in i perspektivet vilken miljö dessa hjälpmedel skall fungera i. Det bör därför vara en uppgift för institutet att, i all verksamhet, arbeta för en god tillgänglighet och ett förbättrat bemötande, dvs. för ökad delaktighet i samhället för personer med funktionshinder.

Jag vill framhålla att den nya myndighetens samverkan med det ombildade institutet avser genomförandeinsatser inom ramen för myndighetens arbete med handlingsplanen. Det berör inte direkt HI:s nuvarande verksamheter med direkt bäring på hjälpmedel.

Sammantaget innebär ovanstående att utredningen anser att det föreslagna nya institutet ges uppgifter som medför en omställning av verksamheten jämfört med nuvarande verksamhet vid HI. Dock bygger denna förändring på de grunduppgifter och arbetssätt som i dag genomförs av HI men den medför samtidigt krav på omställningsinsatser, framförallt avseende den kompetensprofil det framtida nya institutet bör ha. I denna omställning är det viktigt att de kunskaper och erfarenheter som finns vid Tillgänglighetscentrum och Sisus (avseende bemötande) tillvaratas.

6.4.1. Ombildning av Hjälpmedelsinstitutet

Mitt förslag: Regeringen tar initiativ till att Hjälpmedelsinstitutet ombildas i enlighet med ovanstående inriktning, fortfarande dock med associationsformen allmännyttig ideell förening.

Förslaget innebär att staten som medlem i den ideella föreningen tar initiativ till en förändring av konsortialavtalet mellan huvudmännen och förändringar i föreningens stadgar med syfte att genomföra en ombildning av Hjälpmedelsinstitutet.

Insatser vid det nya institutet initieras huvudsakligen genom – eget initiativ, dvs. efter beslut av institutets huvudmän/ägare och styrelse – uppdrag eller förslag från den nya myndigheten – förfrågan från enskilda eller grupp myndigheter, landsting, kommuner och övriga aktörer (uppdrag, konsultinsatser m.m.).

Genomförande av informationssatsningar, utbildningar m.m. enligt ovan, förutsätter god handikappolitisk kompetens, god kännedom om och kontakt med myndigheters, kommuners och landstingsverksamheter etc. För genomförandet av insatser skall det finnas en mångfald möjliga aktörer. Kvalitetssäkring sker dock genom en aktör (nya HI) som initierar och utvecklar nya insatser. Det nya institutet skall ha nära koppling till stat, kommuner och landsting för att insatserna skall få största möjliga genomslag. Mot denna bakgrund har utredningen gjort bedömningen att nuvarande associationsform är den mest effektiva och således bör kvarstå.

6.4.2. Finansiering av det nya institutet

Mitt förslag: Det nya institutet finansieras dels genom det nuvarande systemet med ett bidrag som lämnas över statsbudgeten till den ideella föreningen, dels genom särskilda projektbidrag på samma sätt som idag samt genom ett än mer aktivt uttag av avgifter för exempelvis kompetensutveckling, utredningar och konsultinsatser.

För det nya HI sker finansieringen i huvudsak på samma tre sätt som idag: det statliga bidraget över statsbudgeten, projektbidrag bland annat från Allmänna arvsfonden samt genom avgifter. Det statliga bidraget bör i fortsättningen uppräknas med en faktor som motsvarar den pris- och löneomräkning som görs för statliga myndigheter. Projektbidrag kommer i fortsättningen att kunna sökas av det nya HI på samma sätt som idag. Det nya HI bör på ett

mer aktivt sätt än idag kunna ta ut avgifter. För de tjänster som HI utför i form av kompetensutveckling, utredningar och konsultinsatser bör principen vara att avgifter tas ut upp till full kostnadstäckning för de totala kostnader nya HI har för dessa insatser. Detta kan kräva förändring och tydliggörande i stadgarna för det nya HI. Den verksamhet som HI bedriver idag, som har direkt koppling till hjälpmedel och alltså inte ingår i de nya uppgifter som tillkommer genom den nya organisationsstrukturen förutsätts finansieras på samma sätt som idag.

Institutets nuvarande verksamhet inom hjälpmedelsområdet förutsätts på samma sätt som idag huvudsakligen finansieras genom statsbidraget. Omfattningen av det statliga bidraget kan dock påverkas när gränssnittet mellan den nya myndigheten och det ombildade institutet läggs fast.

6.4.3. Organisatoriskt samband mellan den nya myndigheten och det nya institutet

Mitt förslag: Staten tar, via medlemskapet i den allmännyttiga ideella föreningen, initiativ till en stadgeändring. Stadgeändringen ska säkerställa det nya HI:s roll i den nya organisationstrukturen.

Generaldirektören för den nya myndigheten bör ingå som statens representant i styrelsen för nya HI.

Brukarråd bör finnas på det nya institutet på motsvarande sätt som idag på HI.

Organisationsstrukturen innebär att den nya myndigheten i enlighet med sina strategiska, samordnande och utvärderande uppgifter, skall identifiera behov av insatser (kampanjer, utbildningar, utredningar, rådgivning, ny lagstiftning, regeringsuppdrag m.m.), men ej bör ha genomförandeuppgifter. Den främjande rollen skall främst utföras i samarbete med den genomförande/kvalitetssäkrande organisationen som utredningen föreslås skall utgöras av det ombildade HI, ett institut för funktionshindrades delaktighet. Jag föreslår att staten, via medlemskapet i den allmännyttiga ideella föreningen, tar initiativ till förändrade stadgar innebärande att HI som prioriterad insats skall genomföra de uppdrag av kvalitetssäkrande karaktär som beskrivits ovan.

HI har anordnat kurser om en tillgänglig statsförvaltning där basen är Tillgänglighetscentrets riktlinjer. Den typen av kurser är ett exempel på insatser som nya HI, som en av flera aktörer, skulle kunna genomföra. Ett annat exempel är det projekt om symboler som nu är på väg att starta (om planerad finansiering sker). Projektet initierades genom att HO genomförde en förstudie. HO gjorde sedan bedömningen att själva utvecklingsarbetet inte hade en naturlig plats inom HO. Därför föreslogs att HI skulle vara huvudman för projektet som genomförs i samarbete mellan några handikapporganisationer, Föreningen för kognitivt stöd, HO, Specialpedagogiska institutet och HI. Projektet kan senare (för HO:s eller den nya myndighetens del), leda till att nya riktlinjer tas fram om skyltning i offentlig miljö.

Jag föreslår vidare att staten som utser styrelseordförande för HI på motsvarande sätt utser ordförande för det nya institutet och att man då även bör överväga att utse generaldirektören för den nya myndigheten att ingå som styrelseledamot i HI. Motivet för detta är att man på så sätt säkerställer ett nära samband mellan de båda delarna i den föreslagna nya organisationsstrukturen.

Brukarråd bör finnas på det nya institutet på motsvarande sätt som idag på HI, men med möjlighet för handikapporganisationerna att synkronisera personfrågorna på så sätt att en större personunion uppstår mellan den nya myndighetens och nya HI:s brukarråd.

6.5. Konsekvenser för HO

När den nya strukturen börjar verka upphör Tillgänglighetscentret vid HO.

HO har – enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen – till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. HO skall arbeta med uppföljning och utvärdering. Enskilda personer kan få stöd och/eller hjälp att få sina rättigheter och intressen tillgodosedda genom anmälningsärenden och juridisk rådgivning. Ärenden kan röra alla samhällsområden. HO skall också enligt lagen (1999:130) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan se till att lagarna följs. HO kan även föra talan i tvister med anledning av lagarna.

HO skaffar sig kunskap om situationen för människor med funktionshinder genom anmälningsärenden samt genom juridisk rådgivning. HO bevakar och följer vad andra gör genom överläggningar och andra kontakter med till exempel handikapporganisationer, myndigheter, landsting och kommuner. HO kan också ta initiativ till olika undersökningar.

HO har på senare tid inte haft tillfredsställande möjligheter att klara alla de uppgifter man har när det gäller exempelvis att övergripande följa utvecklingen, följa FoU-arbete, upprätthålla kontakter med olika organ i samhället och upplysa och informera. Dessa typer av uppgifter hanteras inom TC. HO har tvingats prioritera så att ombudsmannadelen nu i första hand arbetar med de uppgifter som framgår av de diskrimineringslagar som styr verksamheten samt den generella uppföljning och utvärdering av frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter som är en uppgift enligt 1 § lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen.

I och med att tillgänglighetscentret förs från HO till den nya organisationen förändras HO:s roll. Även samordningen av sektorsmyndigheterna förs från HO och likaså de övergripande uppföljningarna av utvecklingen i perspektivet av den nationella handlingsplanen och FN:s standardregler. HO:s roll blir då än mer koncentrerad till övervakning av diskrimineringslagarna samt till uppgifter enligt lagen om Handikappombudsmanen.

HO:s uppdrag och organisation kan komma att påverkas av Diskrimineringskommitténs arbete. I kommitténs direktiv (Dir. 2002:11) ingår att se över ansvarsområden och uppgifter för Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Kommittén skall överväga en samordning eller sammanslagning av några av eller samtliga dessa ombudsmän.

6.6. Organisation för Sisus uppgifter – alternativa lösningar

Mina förslag: Sisus kvarvarande verksamhet är utbildningsrelaterad och det är därför lämpligt att den bedrivs inom Utbildningsdepartementets område.

Tre alternativ finns till organisatorisk lösning avseende Sisus: a) Kvarvarande delar av Sisus hålls samman i en egen myndighet. b) Kvarvarande delar av Sisus hålls samman men inom en annan myndighet. c) Sisus nuvarande verksamheter knyts till olika andra befintliga myndigheter/organisationer.

Kvarvarande verksamhet på Sisus bör hållas samman och föras till myndighet som bedöms lämplig inom Utbildningsdepartementets område.

Utredningen skall enligt direktiven föreslå olika alternativ för hur de verksamheter skall organiseras som i dag åligger Sisus och som inte ligger inom ramen för mitt förslag om en samlad statlig organisation.

Sisus bemötandearbete föreslås överföras till den nya organisationsstrukturen. Information om tillgänglighet (THUT) förutsätts heller inte bedrivas på Sisus. Den verksamhet som då blir kvar är utbildningsrelaterad. I enlighet med utredningsdirektiven har olika alternativ och konsekvenser av dessa övervägts.

6.6.1. Framtida organisation, generella utgångspunkter

Den verksamhet som konsekvenserna bedöms för och som närmare beskrivits under avsnitt 3.1 är administrationen av:

  • det särskilda utbildningsstödet till omvårdnadsinsatser vid riksgymnasierna för rörelsehindrade samt Rh-nämndens kanslifunktion
  • det särskilda utbildningsstödet till folkhögskolor
  • det särskilda utbildningsstödet till universitet och högskolor
  • tilläggsbidraget
  • förstärkningsbidraget
  • korttidsstudiebidraget.

Av instruktionen framgår att i Sisus uppdrag också ingår att följa och utvärdera verksamheterna.

Utredningen ser tre alternativ till organisatorisk lösning för kvarvarande verksamheter på Sisus:

a) Sisus hålls samman i en egen myndighet, vilket innebär en återgång till det som gällde innan Sisus gavs det s.k. bemötandeuppdraget. b) Kvarvarande delar av Sisus hålls samman men inom en annan myndighet med likartad verksamhet (utbildning, fördelning av statliga medel etc.). Koppling till ansvars- och finansieringsprincipen eftersträvas. c) Sisus nuvarande verksamheter knyts till olika andra befintliga myndigheter eller organisationer med verksamhetssamband genom utbildningsform. Tydlig koppling till ansvars- och finansieringsprincipen eftersträvas.

För att utreda förutsättningarna för alternativa lösningar har utredningen tillfrågat tänkbara myndigheter/organisationer om deras generella syn på att ta över hela eller delar av Sisus kvarvarande verksamheter. Förfrågan har ställts till Skolverket och Specialpedagogiska institutet om hela den kvarvarande verksamheten eller alternativt endast riksgymnasiedelen. Folkbildningsrådet har tillfrågats om övertagande av stödet till folkhögskolor. Stockholms universitet och VHS har tillfrågats om övertagande av stödet till universitet och högskolor.

Alternativ a) Sisus kvar som myndighet

Egen myndighet med en reducerad verksamhet. Administrationen av statsbidrag kan förutses vara av samma omfattning som för 2003 då dessa bidrag uppgick till cirka 220 miljoner kr. Därutöver administrerades förstärkningsbidraget på cirka 60 miljoner kr för Folkbildningsrådet och omvårdnadsavgifter från kommuner och landsting på cirka 30 miljoner kr.

Den administrativa funktion som finns på Sisus är dimensionerad för en större verksamhet än det som blir kvar. Det skulle därför vara möjligt att – med befintliga administrativa resurser – tillföra Sisus ytterligare verksamhet Det ligger dock inte i utredningens uppdrag att föreslå nya uppgifter till Sisus.

Bedömda konsekvenser

Om Sisus blir kvar som myndighet kan fortsatta samordningsvinster för bidragshanteringen erhållas. Det stödsystem som SQLdatabasen utgör, underlättar en rationell och effektiv hantering. Kompetensförluster undviks.

Om inte annan verksamhet tillförs blir myndigheten mycket liten. Det särskilda utbildningsstödet ligger kvar som en social omvårdnadsverksamhet skild från utbildningsområdet, vilket inte är i överensstämmelse med ansvars- och finansieringsprincipen. Små myndigheter har få anställda, vilket i sin tur leder till en sårbar organisation med brist på flexibilitet. Till problembilden hör också att administrativa och andra krav framstår som särskilt besvärande för myndigheter med få anställda. Regeringens policy är mot denna bakgrund att försöka undvika att behålla en myndighetsstruktur med många små myndigheter.

Alternativ b) – överförs till annan myndighet

Administrationen avser statsbidrag på cirka 220 miljoner kr och omvårdnadsavgifter från kommuner och landsting på cirka 30 miljoner kr. Den administration som Sisus för närvarande utför åt Folkbildningsrådet avser förstärkningsbidrag på cirka 60 miljoner kr. Om Folkbildningsrådet ger detta som uppdrag kan administrationen av förstärkningsbidraget ingå i de fortsatta uppgifterna.

De myndigheter som utredningen bedömt kan komma ifråga är myndigheter inom Utbildningsdepartementets område och där verksamhetssamband finns. De myndigheter som tillfrågats är Skolverket och Specialpedagogiska institutet. Både Skolverket och Specialpedagogiska institutet anser det olämpligt att överta uppgifter inom vare sig universitets- och högskoleområdet eller folkbildningen och avvisar därför alternativet att överta samtliga de kvarvarande uppgifterna hos Sisus.

Bedömda konsekvenser

En konsekvens av överförande blir att behovet av administrativa resurser minskar genom samutnyttjande med värdmyndighetens administration. Samordningsvinster av bidragshanteringen för de olika utbildningsformerna kan behållas och nuvarande stödsystem

förutsätts kunna användas. Under en omställningsperiod kan anpassning till en annan myndighets olika system, rutiner, kultur m.m. ge produktivitetsförluster.

Ett överförande till annan myndighet kan ge förutsättningar för fortsatt utveckling och integrering av det handikappolitiska perspektivet i värdmyndighetens verksamhet. Risken för kompetensförluster bedöms vara hanterbar.

Alternativ c) – uppdelad verksamhet

Det särskilda utbildningsstödet som avser universitet och högskolor har övervägts för överförande till Stockholms universitet alternativt till VHS. Omfattningen på bidraget varierar år från år men bedöms uppgå till 3 – 5 miljoner kr. VHS ställer sig positiv till att ta över uppgifter, utifrån myndighetens roll att vara avgiftsfinansierad serviceorganisation till universitet och högskolor. Stockholms universitet är positiva till att föra över uppgifterna till Utbildningsdepartementets område och ser det som en rationell hantering att Stockholms universitet skulle fördela bidraget.

Särskilt utbildningsstöd och tilläggsbidrag för folkhögskolor har övervägts för överförande till Folkbildningsrådet (FBR). Fördelningen av särskilt utbildningsstöd till folkhögskolor år 2003 omfattade cirka 87 miljoner kr och tilläggsbidraget uppgick till cirka 41 miljoner kr. Folkbildningsrådet förordar att Sisus blir kvar som egen myndighet med bibehållande av alla uppdrag man har med bidragsfördelning, och tar i övrigt inte ställning till förfrågan.

Administrationen av bidraget till särskilda omvårdnadsinsatser vid riksgymnasierna samt kanslifunktionen för Rh-nämnden har prövats för överförande till Skolverket eller till Specialpedagogiska institutet. Under år 2003 användes 69 miljoner kr av statsbidraget till omvårdnadsinsatser. Sisus administrerade också omvårdnadsavgifter från kommuner och landsting på cirka 30 miljoner kr. Skolverket menar att uppgiften inte är i överensstämmelse med myndighetens roll som generellt sett är kontrollerande utan menar att bidragsfördelningen mer är i överensstämmelse med Specialpedagogiska institutets uppdrag. Specialpedagogiska institutet anser att bidrag till omvårdnadsinsatser ligger utanför institutets verksamhetsområde som är av pedagogisk karaktär och förordar därför inte ett övertagande. Möjligen kan man pröva om kanslifunktionen

till Rh-nämnden kunde föras till institutet eftersom institutet utser ledamöterna i nämnden.

Bedömda konsekvenser

Statsbidraget särskilt utbildningsstöd (9/16:9 ap.3) är ett gemensamt ramanslag som finansierar omvårdnadsinsatser vid riksgymnasier, stöd till folkhögskolor samt till universitet och högskolor. Att separera administrationen av stöd till de olika utbildningsformerna skulle medföra att ramanslaget för särskilt utbildningsstöd behöver delas upp på de olika utbildningsformerna. Detta kan medföra ökade kostnader för staten, eftersom antagningen till riksgymnasier bygger på en rättighetslag. I nuvarande organisation kan ökade kostnader i denna del balanseras mot minskat stöd till övriga utbildningsformer.

Sisus arbete med bidragfördelningen samt kanslifunktion till Rhnämnden innebär många kontakter med de verksamheter som får bidrag. Omfattande nätverk är uppbyggda och insatser görs för att utveckla och utvärdera dessa verksamheter. Sisus arbete med dessa frågor sker genom nära samarbete mellan handläggarna för de olika utbildningsformerna. En uppdelning kan därför befaras leda till minskade insatser i form av information, kompetens- och nätverksstöd och andra kvalitetshöjande aktiviteter.

Om Sisus uppgift att fördela de olika statsbidragen inom folkhögskoleområdet förs till Folkbildningsrådet talar omfattningen av bidragshanteringen för att en fortsatt användning av nuvarande ITbaserade stödsystem för administrationen. Den handikappolitiska kompetens som nu finns på Sisus behövs för en fortsatt verksamhet med bibehållen kvalitet även i uppföljning och utvärdering. I bedömningen får också vägas in att Folkbildningsrådet är en ideell förening med myndighetsuppgifter.

6.6.2. Överväganden relaterade till respektive alternativ

I direktiven anges att ansvars- och finansieringsprincipen bör gälla för arbetet inom det handikappolitiska området. Vid bedömning av konsekvenser har förutsättningarna för verksamhetens resultat och kvalitet beaktats.

Utredningen konstaterar att en uppdelning av Sisus verksamhet efter de olika utbildningsformerna ger det tydligaste verksamhetssambandet, men att kompetensförluster och personalkonsekvenser kommer att uppstå.

Om en uppdelning efter utbildningsform sker finns det skäl att överväga annan hemvist för korttidsstudiebidraget. Utredningen bedömer då att Centrala studiestödsnämnden (CSN) i enlighet med ansvars- och finansieringsprincipen är den myndighet som kan komma ifråga. Mot detta talar att Sisus övertog uppgiften från CSN. Emot återförande till CSN talar att myndigheten under senare år haft stora arbetsbalanser, vilket kan vara svårt att förena med behovet av snabba besked om bidrag till kortare utbildning.

Vid den sammantagna bedömningen av lämplig framtida organisationstillhörighet för Sisus kvarvarande verksamheter bör vägas in att Sisus i enlighet med instruktion och regleringsbrev inte endast har att administrera fördelningen av statsbidrag, utan också att följa och utvärdera respektive verksamhet. Sisus olika verksamhetsgrenar bedöms ha ett bra samspel. Förmågan att utveckla verksamheten och åstadkomma goda resultat medför att en omstrukturering riskerar att ge försämrad kvalitet och ev. motverka handikapppolitiska ambitioner.

Sammantaget talar detta för, enligt utredningens bedömning, att kvarvarande verksamhet på Sisus bör hållas samman och föras till Utbildningsdepartementets område. Vid en sådan förändring kan regeringen ta ställning till vilken myndighet under Utbildningsdepartementet som lämpligen bör få ansvaret för Sisus kvarvarande verksamhet.

Sisus har sedan 1996 haft i uppdrag att informera om den fysiska tillgängligheten vid landets universitet och högskolor. För sådan information har Sisus byggt upp databasen THUT som även varit tillgänglig via Internet. För närvarande är databasen inte publikt tillgänglig och ett samarbete pågår mellan Sisus och HO om den fortsatta utformningen av informationen. Jag ser därför inget skäl att lägga förslag innan pågående arbete avslutats.

6.6.3. Finansiering

De kvarvarande verksamheterna vid Sisus finansieras genom de förvaltningsanslag som idag finansierar dessa verksamheter. Vid en förändring av Sisus myndighetsanknytning föreslår jag att motsvarande medel förs till den eller de mottagande myndigheterna.

7. Ekonomiska konsekvenser

Genomförandet av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken kan medföra ekonomiska konsekvenser för såväl staten som kommuner, landsting och andra. Dessa konsekvenser är emellertid inte beroende av mina förslag. Förslaget till ny organisationsstruktur ryms inom ramarna för Sisus och HO:s förvaltningsanslag samt det statliga bidraget till HI. Inga ekonomiska konsekvenser uppkommer därför för staten. Mina förslag innebär att det nya HI i högre grad än idag finansieras genom avgifter. Sådana avgifter kan komma att betalas av såväl staten som kommuner, landsting och andra. Dessa avgifter är emellertid inte en konsekvens av mina förslag, utan en konsekvens av att ansvars- och finansieringsprincipen tillämpas vid genomförandet av den nationella handlingsplanen. Inga påtagliga konsekvenser kan alltså ses av mina förslag, varken för staten, kommuner, landsting eller andra.

8. Författningskommentarer

Vissa författningsändringar kommer att bli nödvändiga som konsekvens av utredningens förslag. För Sisus och för HO blir ändringar nödvändiga i myndigheternas instruktioner som en konsekvens av att bemötandeuppdraget respektive tillgänglighetscentret förs bort från dessa myndigheter. Även i lagen om Handikappombudsmannen och vissa förordningar blir ändringar nödvändiga där Sisus respektive HO anges som ansvariga för frågor som förs bort från dessa myndigheter.

Ombildningen av Hjälpmedelsinstitutet förutsätter ändringar av stadgarna för den allmännyttiga ideella föreningen.

Författningar där ändringar kan komma att krävas:

  • Lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen
  • Förordning (2002:794) med instruktion för Sisus
  • Förordning (1994:949) med instruktion för HO
  • Förordning (1990:1110) med instruktion för nämnden för Rh-anpassad utbildning
  • Förordning (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av handikappolitiken
  • Förordning (2001:362) om bidrag vid korttidsstudier
  • SOSFS 2002:06 Föreskrifter om bidrag till korttidsstudier som är särskilt anpassade för studerande med funktionshinder m.m.
  • SOSFS 2003:9 Föreskrifter om avgifter för kost och logi för vissa elever som bor i elevhem
  • SOSFS 2003:10 Föreskrifter om ersättning för vissa kostnader enligt skollagen
  • 10 kap. 11 § Gymnasieförordningen (1992:394).

Kommittédirektiv

Förändrad organisation för samordningen av arbetet inom det handikappolitiska området

Dir. 2003:94

Beslut vid regeringssammanträde den 24 juli 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att föreslå en samlad statlig organisation som på ett effektivt och slagkraftigt sätt kan bistå regeringen och övriga aktörer i arbetet med att genomföra den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000: SoU14, rskr. 1999/2000:240).

Utredaren skall,

  • analysera och föreslå hur regeringens och övriga aktörers behov av en samlad statlig organisation inom det handikappolitiska området kan tillgodoses inom ramen för en förändrad organisationsstruktur,
  • analysera vilka av de uppgifter som i dag åligger Tillgänglighetscentret hos Handikappombudsmannen (HO), Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) och Hjälpmedelsinstitutet (HI) som lämpligen bör organiseras i en ny struktur,
  • om det behövs föreslå nya myndighetsuppgifter utifrån de nuvarande ekonomiska ramarna,
  • föreslå olika alternativ för hur de verksamheter som i dag åligger Sisus och HI, och som inte ligger inom ramen för utredarens förslag om en samlad statlig organisation, skall organiseras,
  • lämna förslag till den författningsreglering som bedöms nödvändig samt
  • analysera och kommentera de ekonomiska konsekvenserna av de olika tänkbara alternativen.

Bakgrund

Den 31 maj år 2000 antog riksdagen propositionen, Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop.1999/2000:79, bet.1999/2000: SoU14, rskr1999/ 2000:240). Handlingsplanen innebär ett principiellt viktigt steg för den svenska handikappolitiken. Betydelsen av ett delat ansvar för alla aktörer inom alla samhällsektorer markerades i handlingsplanen.

De nationella målen för handikappolitiken enligt handlingsplanen är:

  • En samhällsgemenskap med mångfald som grund.
  • Att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet.
  • Jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.

Det gemensamma ansvaret

Utgångspunkten är alla människors lika värde och att personer med funktionshinder skall ha samma rättigheter och skyldigheter som andra invånare.

Det är viktigt att samhället värderar och tar till vara människors olikheter. Funktionsnedsättningar är en av flera naturliga variationer hos en befolkning. Att utgå från ett handikapperspektiv är att utgå från att personer har olika förutsättningar och att planera och utveckla samhället utifrån den principen. Att inte göra det är att utestänga stora grupper i befolkningen från att delta i samhällsgemenskapen.

Hur de olika politikområdena utformas avgör möjligheterna att överbrygga klyftor i livsvillkor mellan olika grupper. Handikapperspektivet ryms således inom hela det politiska fältet. Handikapperspektivet skall beaktas inom alla politikområden och i all planering på central, regional och lokal nivå.

Utbildningspolitiken skall utformas så att elever med funktionshinder kan delta i den reguljära undervisningen. Arbetsmarknadspolitiken har som mål att även personer med funktionshinder ges tillträde till arbetslivet. Hälso- och sjukvården skall tillse att personer med funktionshinder ges möjlighet att leva ett liv som så lite som möjligt begränsas av sjukdomen eller funktionsnedsättningen.

Handikapperspektivet integreras alltför sällan i samhällsplaneringen. I stället för att göra en miljö eller annan verksamhet tillgänglig väljs alltför ofta särlösningar som blir både dyrare och ineffektivare än om handikapperspektivet funnits med från början. Särskilda åtgärder bör vara ett komplement till förändringar i miljön för att göra verksamheter tillgängliga för personer med funktionshinder. Handikapperspektivet är i stor utsträckning synonymt med konceptet “Design för alla” där huvudbudskapet är att produkter och tjänster bör utformas på ett sådant sätt att de är tillgängliga och användbara för alla. Ett annat högaktuellt arbete som har starka kopplingar till handikapperspektivet är visionen om 24-timmarsmyndigheten. Målet är att myndigheterna med IT-teknik skall vara nåbara och kunna upprätthålla service till invånarna hela dygnet. Utgångspunkten för arbetet är att skapa en öppen och tillgänglig statsförvaltning för alla.

Ansvars- och finansieringsprincipen

Ansvars- och finansieringsprincipen formulerades i mitten av 1970talet som ett resultat av 1965 års handikapputredning. Principen är grundläggande inom svensk handikappolitik. Principen innebär att varje sektor i samhället skall ha ett ansvar för att utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla invånare, inklusive personer med funktionshinder. Kostnaderna för de nödvändiga anpassningsåtgärderna skall finansieras på samma sätt som verksamheter i övrigt.

I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken framhålls vikten av att ansvars- och finansieringsprincipen ligger till grund för myndigheternas arbete med att förbättra tillgänglighet och att integrera handikapperspektivet i sina verksamheter.

De statliga myndigheternas ansvar

Statliga myndigheter har ett särskilt ansvar att beakta handikapperspektivet samt att vara föredömen i arbetet för ett mer tillgängligt samhälle. Detta ansvar framgår av förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken. Därutöver har vissa myndigheter ett särskilt ansvar för att de nationella målen för handikappolitiken skall

uppnås. Det gäller myndigheter som på central nivå har ansvar för en särskild samhällssektor, t.ex. skolan eller sjukvården. Dessa så kallade sektorsmyndigheter är, Arbetsmiljöverket, Arbetsmarknadsverket, Banverket, Boverket, Konsumentverket, Luftfartsverket, Post- och telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Skolverket, Socialstyrelsen, Statens kulturråd, Vägverket och Riksförsäkringsverket.

Sektorsmyndigheternas ansvar regleras i respektive myndighets instruktion. Sektorsmyndigheterna samordnar, stödjer och är pådrivande i förhållande till övriga aktörer inom de sektorer de verkar. Arbetet skall utföras i samverkan med andra berörda myndigheter och i samråd med handikapporganisationerna.

Sektorsmyndigheterna har haft i uppdrag att utifrån sin specifika kunskap om de sektorer de verkar inom definiera sin roll i relation till de handikappolitiska målen och föreslå uppföljningsbara etappmål. Förslagen till etappmål redovisades under andra halvan av år 2002 och avser perioden fram till år 2010.

I regleringsbreven för år 2003 har regeringen beslutat om handikappolitiska mål och/eller uppdrag till i stort sett samtliga sektorsansvariga myndigheter. Myndigheterna skall årligen redovisa vidtagna åtgärder till regeringen.

Handikappombudsmannen (HO), Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) och Hjälpmedelsinstitutet (HI) har en särskild roll i det handikappolitiska arbetet. De har uppgifter som är viktiga för att sektorsmyndigheter, landsting, kommuner samt övriga myndigheter och aktörer skall nå framgång i arbetet med att integrera handikapperspektivet inom respektive ansvarsområde.

Handikappombudsmannen och tillgänglighetscentret

Enligt lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen har HO till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. HO skall arbeta med uppföljning och utvärdering och kan ge enskilda stöd och hjälp att få sina rättigheter och intressen tillgodosedda.

En viktig del i HO:s arbete är att i Sverige bevaka efterlevnaden av FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder. HO har även i uppgift att bevaka lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder och lagen (2001:1286) om likabehandling av

studenter i högskolan samt lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering. HO kan även föra talan i domstol för enskilda som anser sig diskriminerade.

Diskrimineringskommittén (N:2002:06) har i uppdrag att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och en samordning eller sammanslagning av de olika ombudsmännen. Utredningen skall presentera sina förslag senast 1 juli 2005.

I den nationella handlingsplanen konstateras att det saknas djupare kunskap om vilken betydelse tillgängligheten har för personer med funktionshinder. Det finns även behov av att utveckla de metoder som finns för att uppnå god tillgänglighet, kunskapsutveckling, exempel på bra lösningar, information m.m. För att statliga myndigheter och andra aktörer skall kunna uppfylla de handikappolitiska målen behövs stöd och råd i dessa frågor. Därför fick HO år 2001 i uppgift att upprätta ett nationellt tillgänglighetscenter. För detta ändamål stärktes HO:s förvaltningsanslag med 7 miljoner kronor per år fr.o.m. år 2001. HO har inom ramen för denna uppgift bl.a. arbetat fram riktlinjer för myndigheternas arbete med att förbättra tillgängligheten. HO har även en central roll i att samordna sektorsmyndigheternas arbete.

HO:s verksamhet är uppdelad på två verksamhetsgrenar:

  • Granskning, juridiskt stöd och rådgivning
  • Tillgänglighetscentrum

År 2002 arbetade 17 personer vid HO varav 6 arbetar med tillgänglighetscentrets verksamhet. HO:s anslag uppgår till 16,4 miljoner kronor för budgetåret 2003.

Statens institut för särskilt utbildningsstöd och bemötandeuppdraget

Sisus bildades år 1970 för att, genom statsbidrag till sociala stödinsatser i utbildningssituationer, möjliggöra studier för personer med rörelsehinder.

Sisus uppgift är att förbättra studiemöjligheterna för unga och vuxna med funktionshinder. Sisus ansvarar för statsbidragsgivning till verksamhet med utbildningsstöd vid folkhögskolor, universitet och högskolor samt riksgymnasium för svårt rörelsehindrade

ungdomar. Dessutom ansvarar Sisus för uppföljning och kvalitetssäkring av denna verksamhet.

Sedan den 1 juli 2000 har Sisus i uppdrag att verka för ökad kompetens i fråga om bemötande av personer med funktionshinder. Uppdraget kom till som ett resultat av den nationella handlingsplanen. Inom ramen för bemötandeuppdraget har Sisus varit ansvarig för att ta fram ett kompetensutvecklingsprogram och ett utbildningsmaterial om bemötandefrågor. Under åren 2001-2003 fördelar Sisus även stimulansbidrag till olika modellprojekt om bemötandefrågor.

Sedan den 1 juli 2001 kan bidrag lämnas enligt förordningen (SFS 2001:362) om bidrag vid korttidsstudier. Bidraget hanteras bl.a. av Sisus.

Sisus arbetar sedan mitten av 90-talet med att samla och redovisa information om tillgängligheten för personer med funktionshinder vid landets universitet och högskolor.

Sisus svarar även för det administrativa stödet till Nämnden för Rh-anpassad utbildning. Rh-nämnden är en antagningsnämnd för riksgymnasierna för svårt rörelsehindrade ungdomar.

Sisus verksamhet är uppdelad på följande verksamhetsgrenar:

  • Information om tillgänglighet vid universitet och högskolor
  • Handläggning av bemötandefrågor
  • Bidrag till utbildningsanordnare m.fl.
  • Bidrag vid korttidsstudier

År 2002 arbetade 18 personer vid Sisus. För att finansiera verksamheten under 2003 disponerar Sisus resurser ur fem olika anslag. Förvaltningsanslaget (16:9) uppgår till 15,4 miljoner kronor exklusive stimulansmedel för bemötande på 9 miljoner kronor. Statsbidraget till särskilt utbildningsstöd (16:3) uppgår till 158,9 miljoner kronor, bidrag till vissa åtgärder för studerande med funktionshinder vid folkhögskola (25:2 ap.1) uppgår till 40,9 miljoner kronor, bidrag till studerande med funktionshinder vid studier under kortare tid (25:8 ap. 2) uppgår till 8 miljoner kronor och slutligen ersättning för administrationskostnader (25:77 ap.2) uppgår till 0,3 miljoner kronor. Det totala anslaget som myndigheten disponerar under budgetåret 2003 uppgår till 225,5 miljoner kronor.

Hjälpmedelsinstitutet – ett tredelat ansvar

Ansvaret att tillhandahålla hjälpmedel för den dagliga livsföringen och hjälpmedel för vård och behandling var t.o.m. år 1991 i princip samlat hos landstingen. Genom Ädelreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1992 och som bl.a. innebar att även kommunerna fick en skyldighet att bedriva viss hälso- och sjukvård. Med reformen vidgades också ansvaret att tillhandahålla hjälpmedel till att också omfatta kommunerna. Bl.a. med anledning av det delade ansvaret mellan lanstingen och kommunerna för hjälpmedel och den dåvarande oklara ägandeformen för institutet tillkallade regeringen den 14 december 1995 en särskild utredare med uppgift att se över HI:s verksamhet. Resultatet av utredningens förslag och den efterföljande propositionen, Ombildning av Handikappinstitutet (prop. 1997/98:57), var att HI organiserades om till en ideell förening med ett tredelat huvudmannaskap, med staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som huvudmän. Liksom tidigare finansierades verksamheten till största delen genom bidrag från statsbudgeten. Huvudmännen ingick ett avtal som reglerade det gemensamma huvudmannaskapet. En viktig del i avtalet handlade om att arbeta för att nå en gemensam finansieringsmodell. Överläggningar pågick mellan medlemmarna under hösten 2001 och våren 2002 utan att man lyckades enas om en ny gemensam finansiering. Statsbidraget till HI:s verksamhet har i princip varit nominellt oförändrat de senaste tio åren och en långsiktigt hållbar finansieringsmodell saknas.

HI fungerar som nationellt kunskapscentrum vad gäller hjälpmedel och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning.

Målet för verksamheten är att medverka i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning genom att utveckla en bra hjälpmedelsverksamhet och förbättra tillgängligheten i samhället. Institutet stimulerar forskning och utveckling, provar och upphandlar hjälpmedel, medverkar till kunskaps- och metodutveckling, informerar och anordnar utbildningar inom verksamhetsområdena. Institutet skall särskilt följa och utveckla användningen av ny teknik.

I januari 2002 tillfördes central upphandling av hjälpmedel som en ny uppgift för HI (prop. 2000/01:128, bet. 2001/02:SoU2).

År 2002 var HI:s verksamhet uppdelad på följande verksamhetsgrenar:

  • Provning, upphandling och standardisering av hjälpmedel
  • Forskning och utveckling
  • Utredningsverksamhet
  • Insatser inom tillgänglighetsområdet
  • Utbildning och kompetensutveckling
  • Internationellt arbete
  • Information

Delar av HI:s verksamhet gränsar mot vissa uppgifter till HO:s tillgänglighetscenter.

År 2002 uppgick antalet heltidstjänster till ca 90 och kostnaderna för verksamheten beräknades uppgå till 87 miljoner kronor. Intäkterna består av medel från statsbudgeten på 51,2 miljoner kronor (anslaget 13:3 posterna 6.1 och 6.2), externa projektbidrag samt avgiftsfinansiering.

Behovet av en ny myndighetsstruktur

De senaste åren har arbetet med tvärsektoriella frågor givits en ökad vikt. Flera av dessa frågor är av medborgarrättslig karaktär där det viktiga egentligen är att vi alla behandlas som individer med samma värde, med samma rättigheter och skyldigheter. Det praktiska arbetet med dessa frågor är dock av tradition ofta avgränsat till den samhällssektor som respektive myndighet och organisation verkar inom. Detta förhållande talar för att det inom handikappolitiken finns behov av en samlad organisation som på ett effektivt och slagkraftigt sätt kan bistå regeringen och de övriga aktörernas arbete med genomförandet av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79). Det finns också behov av en samlad samordningsfunktion för att stödja regeringens styrning av den framtida handikappolitiken.

Flertalet statliga myndigheter, alla kommuner och landsting samt vissa andra aktörer t.ex. handikapporganisationerna är viktiga för att de handikappolitiska mål som antagits av riksdagen skall kunna uppfyllas. Ett antal statliga myndigheter har av regeringen i sina instruktioner givits ett särskilt sektorsansvar för att uppnå de handikappolitiska målen inom det egna ansvarsområdet. Dessa myndigheter behöver ett förstärkt stöd för detta arbete. Därutöver

krävs ett effektivt stöd till statliga och kommunala myndigheter och andra aktörer på det handikappolitiska området.

Det är viktigt att det på central nivå finns en samlad stödfunktion med ett tydligt ansvar att stödja och samordna arbetet. Delar av en sådan rådgivande och pådrivande roll finns i dag hos Handikappombudsmannen (HO) och Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus). Hjälpmedelsinstitutet (HI) tilldelades inte några ytterligare uppgifter i och med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken men institutets verksamhet och mål angränsar till eller sammanfaller till vissa delar med de nya uppgifter som HO och Sisus fick i samband med den nationella handlingsplanen.

Placeringen av det nationella tillgänglighetscentret inom HO:s organisation ger upphov till vissa principiella frågor. Ombudsmannafunktionen har en ställning som är mer fristående i förhållande till regeringen än vad övriga myndigheter har. Ombudsmannafunktionen kan t.ex. innebära att konsekvenserna av regeringens politik granskas. Tillgänglighetscentret utgör samtidigt ett verktyg för regeringen att praktiskt genomföra handikappolitiken. HO riskerar därför att hamna i situationer där myndighetens ställningstaganden som ombudsman kan ifrågasättas. Som tidigare nämnts är ombudsmannafunktionerna för närvarande under utredning.

Sisus uppdrag att verka för ökad kompetens i fråga om bemötande av personer med funktionshinder syftar till att genom utbildning och information förbättra bemötandet av personer med funktionshinder i samhället. I en vidare definition av tillgänglighet kan även bemötandefrågan anses ingå. Detta uppdrag har många beröringspunkter med de uppgifter som tillgänglighetscentret inom HO har.

HI skall enligt sin stadga bidra till ökad tillgänglighet i samhället. Bakgrunden till HI:s engagemang och ansvar för området är bl.a. att det finns en nära koppling mellan hjälpmedels- och tillgänglighetsfrågor.

Det finns skäl att överväga en samordning av bemötandearbetet och tillgänglighetsarbetet inom ramen för en myndighet. Det är viktigt att den nya statliga organisationen tar till vara de erfarenheter och den kompetens som kommit fram under det hittillsvarande arbetet inom tillgänglighets- och bemötandeområdet.

Uppdraget

Utredaren skall,

  • analysera och föreslå hur regeringens och övriga aktörers behov av en samlad statlig organisation inom det handikappolitiska området kan tillgodoses inom ramen för en förändrad organisationsstruktur,
  • analysera vilka av de uppgifter som i dag åligger Tillgänglighetscentret hos Handikappombudsmannen (HO), Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) och Hjälpmedelsinstitutet (HI) som lämpligen bör organiseras i en ny struktur,
  • om det behövs föreslå nya myndighetsuppgifter utifrån de nuvarande ekonomiska ramarna,
  • föreslå olika alternativ för hur de verksamheter som i dag åligger Sisus och HI, och som inte ligger inom ramen för utredarens förslag om en samlad statlig organisation, skall organiseras,
  • lämna förslag till den författningsreglering som bedöms nödvändig samt
  • analysera och kommentera de ekonomiska konsekvenserna av de olika tänkbara alternativen.

Utgångspunkten för arbetet skall vara de nationella målen för handikappolitiken, dess inriktning och de prioriterade arbetsområdena så som de kommer till uttryck i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79). Dessa är att förbättra bemötandet, skapa ett tillgängligt samhälle och att se till att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer.

Förslaget till ny struktur för samordningen inom det handikappolitiska området skall rymmas inom HO:s och Sisus förvaltningsanslag för 2003 och de statsbidrag som HI disponerar för 2003. Därutöver skall utredaren lämna fullständiga förslag till de författningsändringar som följer av övriga förslag. Förslagens konsekvenser skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474) varvid särskild vikt skall läggas vid att redovisa förslag till finansiering i de delar förslagen innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna. För det fall lokaliseringsöverväganden blir aktuella skall riksdagens lokaliseringsprinciper beaktas.

Utredaren skall samråda med HO, Sisus, HI, handikapporganisationerna, Ekonomistyrningsverket och övriga myndigheter som

utredaren bedömer kommer att beröras av de förslag som läggs. Utredaren skall även samråda med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet i frågor som berör den nationella samordningen av provning och upphandling av hjälpmedel som i dag ligger hos HI. Utredaren skall ta del av erfarenheter från förändringsarbeten som genomförts inom andra tvärsektoriella områden i syfte att skapa en ändamålsenlig organisation för genomförandet av tvärsektoriella frågor. Sådana arbeten har genomförts exempelvis inom integrations- och miljöpolitiken.

Rikstrafiken har i uppgift att samordna Banverkets, Luftfartsverkets, Sjöfartsverkets och Vägverkets arbete med att göra kollektivtrafiken tillgänglig till år 2010. Utredaren skall beakta hur denna uppgift förhåller sig till de egna förslagen om en samlad statlig samordning av det handikappolitiska arbetet.

Den särskilde utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 2004.