JK 1687-98-40

Enligt 8 § första stycket lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter är stämpelskatten för fysiska personers förvärv av fast egendom och tomträtter 1,5 procent av egendomens värde. Stämpelskatten bestäms normalt i samband med att lagfart beviljas.

I syfte att stimulera omsättningen på fastighetsmarknaden infördes sommaren 1996 lagen (1996:837) om tillfällig nedsättning av stämpelskatt i vissa fall (se prop. 1995/96:222 s. 4.3). Enligt 1 § nämnda lag har stämpelskatten vid fysiska personers förvärv av fast egendom eller tomträtter satts ned till 0,5 procent av egendomens värde, om förvärvet skett under tiden den 12 juni 1996 - den 31 december 1997 och inskrivning beviljats senast den 31 mars 1998. Valet av den 12 juni 1996 som begynnelsetidpunkt har sin grund i att förslaget till lag blev offentligt den 11 juni genom att det då överlämnades till riksdagen. Om stämpelskatt fastställts enligt 8 § lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter (1,5 procent) på förvärv som skett under den i 1996 års lag stipulerade tiden och inskrivning beviljats senast den 31 mars 1998, skall enligt lagens 2 § två tredjedelar av den inbetalda skatten återbetalas.

Kammarkollegiet granskar inskrivningsmyndigheternas beslut i ärenden om bl.a. fastställande av stämpelskatt och för i sin egenskap av granskningsmyndighet det allmännas talan i sådana ärenden vid domstol. Kammarkollegiet får därvid föra talan även till den skattskyldiges förmån (41 § lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter och 12 § förordningen (1984:406) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter). Ett beslut som innefattar prövning av en fråga om fastställande eller återfående av skatt får enligt 38 och 39 §§ lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter överklagas av den skattskyldige och av kammarkollegiet inom tre år från dagen för beslutet. Detsamma gäller enligt 2 § lagen om tillfällig nedsättning av stämpelskatt i vissa fall även för beslut om återbetalning enligt den lagen.

Torbjörn F och Pernilla A förvärvade genom köpekontrakt den 21 maj 1996 fastigheten Huddinge Mässan 140. I köpebrev dagtecknat den 25 juni 1996 kvitterades köpeskillingen 650 000 kr. Inskrivningsmyndigheten i Huddinge domsaga beviljade den 27 juni 1996 lagfart på förvärvet och fastställde stämpelskatten till 9 750 kr. Sedan inskrivningsmyndigheten prövat frågan om återbetalning av stämpelskatt enligt 2 § lagen om tillfällig nedsättning av stämpelskatt i vissa fall och den 26 augusti 1996 beslutat att 6 500 kr skulle återbetalas, överklagade Kammarkollegiet återbetalningsbeslutet. Svea hovrätt biföll i beslut den 10 november 1998 Kammarkollegiets överklagande och upphävde därvid inskrivningsmyndighetens beslut om återbetalning av stämpelskatt samt fastställde med tillämpning av 8 § lagen om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter skatten till 9 750 kr. I skälen för beslutet hänvisade hovrätten till ett avgörande från Högsta domstolen i december 1996 (NJA 1996 s. 807) och anförde att det vid tillämpningen av lagen om tillfällig nedsättning av stämpelskatt i vissa fall i princip är tidpunkten för upprättandet av köpekontrakt med sedvanligt innehåll som är avgörande för när ett förvärv skall anses ha skett.

Torbjörn F och Pernilla A har i en skrivelse hit yrkat ersättning med 6 500 kr motsvarande återkrav av stämpelskatten och har härvid anfört att det inte är rimligt att staten ensidigt skall kunna återkräva en stämpelskatt som genom inskrivningsmyndighetens försorg har återbetalats till dem. De har vidare hemställt att Justitiekanslern uttalar sig om inskrivningsmyndighetens handläggning av stämpelskatteärendet.

Justitiekanslern har tagit del av kammarkollegiets överklagandeskrift till hovrätten samt låtit inhämta och tagit del av Svea hovrätts beslut den 10 november 1998 i mål Ö 1634/98.

Torbjörn F:s och Pernilla A:s talan innefattar såväl klagomål mot inskrivningsmyndighetens handläggning som ett anspråk på skadestånd av staten. Frågorna behandlas i ett sammanhang.

Justitiekanslern skall enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

När det som här gäller felaktig rättstillämpning m.m. vill jag inledningsvis erinra om att beslut eller åtgärder som grundas på en felaktig rättstillämpning endast i undantagsfall torde vara så uppenbart oriktiga att man kan tala om fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Det finns således ett visst utrymme för att misstag inte alltid skall anses innefatta ett skadeståndsgrundande vållande. Vid rättstillämpning kan det inte sällan hävdas att två olika bedömningar eller beslut båda måste anses riktiga, åtminstone i den meningen att det inte kan påstås att fel eller försummelse förekommit. Vid oriktig rättstillämpning krävs alltså en mera påtaglig felbedömning för att oaktsamhet skall anses föreligga. En annan ordning skulle innebära att varje avgörande som ändras efter överprövning i högre instans också kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna. Detta skulle i praktiken innebära ett strikt ansvar något som skadeståndslagen inte bygger på. För att ett skadeståndsgrundande fel från en myndighets eller en domstols sida skall föreligga vid rättstillämpning, bevisvärdering eller diskretionära bedömningar skall det alltså vara fråga om mycket påtagliga felbedömningar innan ett skadeståndsgrundande fel kan bedömas föreligga, jfr till det här anförda prop. 1972:5, s. 518 och SOU 1993:55 s. 152 f. samt Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2:a uppl. s. 75 ff. samt rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654.

Frågan är då om inskrivningsmyndighetens bedömning - att förvärvet av fastigheten hade skett då köpebrevet utfärdades och därmed under den tid som stipulerades i lagen om tillfällig nedsättning av stämpelskatt - inneburit ett sådant fel att skadeståndsskyldighet därmed uppkommit för staten?

Köp av fast egendom och tomträtt sluts genom upprättande av köpehandling som underskrivs av säljaren och köparen (4 kap. 1 § och 13 kap. 7 §jordabalken). Vanligtvis används dubbla köpehandlingar: köpekontrakt och köpebrev. Parterna är redan genom köpekontraktet bundna i förhållande till varandra och köparen är vidare skyddad gentemot säljarens borgenärer även om köpets fullbordan eller bestånd kan vara beroende av villkor om t.ex. köpeskillingens erläggande och utfärdande av köpebrev. Stämpelskatt bestäms normalt när lagfart beviljas. Frågan om att fastställa förvärvstidpunkten är då också oftast av underordnad betydelse. Högsta domstolen har i vissa speciella fall där frågan om förvärvstidpunkten varit aktuell uttalat att kontraktsdatum är avgörande för frågan när ett förvärv skall anses ha skett, se NJA 1977 s. 518 och 1990 s. 702.

Införandet av en tillfällig lagstiftning kan givetvis innebära att vissa rutiner behöver ändras vid de myndigheterna som skall tillämpa de nya reglerna. I sammanhanget skall understrykas att skattesänkningen syftade till att stimulera en ökning av omsättningshastigheten på andrahandsmarknaden och att tidsbegränsningen var en viktig beståndsdel för att uppnå detta syfte. Förutom tidsbegränsningen kännetecknades skattesänkningen även av att den avsåg förhållanden som rådde omedelbart efter det att lagförslaget blev allmänt känt.

Det kan således konstateras att inskrivningsmyndigheterna haft knappt om tid att se över rutinerna innan det blev aktuellt för dem att tillämpa lagen om tillfällig nedsättning av stämpelskatt i vissa fall.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till den tillfälliga nedsättningen av stämpelskatten yttrade sig skatteutskottet till finansutskottet (1995/96:FIU 15 Bilaga 3). I yttrandet tog skatteutskottet ställning till bl.a. en motion vari en motionär hade erinrat om att hänvisningen till förvärvsdatum kunde ge upphov till tolkningstvister och föreslagit en annan lagteknisk lösning. Skatteutskottet avstyrkte motionen och anförde i denna del följande (anförda betänkande s. 5).

När det gäller den närmare utformningen kan utskottet instämma i motionärens påpekande om att anknytningen till förvärvsdagen inte är problemfri. Avsikten med denna anknytning är att stimulansen skall vara begränsad till de förvärv som avtalas efter den 11 juni 1996, då förslaget blev allmänt känt. I normalfallet är det således ingen tvekan om att det är kontraktsdatum som avgör när ett förvärv skall anses ha skett. I inskrivningsärenden är det emellertid vanligt att endast köpebrev ges in, och anknytningen till kontraktsdatum kan därför ge upphov till ett visst merarbete för ingivare och myndigheter. Det finns också en viss risk för omdatering av de kontrakt som skrivits före den 12 juni 1996.

De invändningar som kan redovisas måste emellertid enligt utskottets mening ställas mot den merkostnad som uppkommer om anknytningen till förvärvsdatum släpps. Enligt utskottets bedömning uppgår denna merkostnad till betydande belopp. Det bör även beaktas att denna merkostnad avser förvärv som avtalats innan stimulansen blev känd.

Vid en samlad bedömning anser utskottet att anknytningen till förvärvsdatum bör behållas.

Rubriken till Högsta domstolens avgörande i december 1996 (NJA 1996 s.807) lyder: "Förvärv av fast egendom eller tomträtt skall vid tillämpningen av lagen (1996:837) om tillfällig nedsättning av stämpelskatt i vissa fall, när köpebrev har föregåtts av köpekontrakt med sedvanligt innehåll, anses ha skett genom upprättandet av köpekontraktet."

För att Högsta domstolen skall pröva ett beslut som det ifrågavarande krävs först att prövningstillstånd har meddelats. Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatfrågedispens) eller att det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Att det i det aktuella fallet varit fråga om s.k. prejudikatfrågedispens framgår, förutom av rubriken till det refererade rättsfallet, även av den omständigheten att Högsta domstolen fastställde de slut som underinstanserna kommit fram till.

Jag finner vid en sammanvägning av de ovan redovisade omständigheterna att inskrivningsmyndighetens handläggning av skatteärendet inte kan anses ha varit så felaktig att skadeståndsskyldighet därigenom uppkommit för staten. Förutom att hänsyn bör tas till att lagstiftningen varit av tillfällig karaktär och medgett endast en kort tid för inskrivningsmyndigheten att se över sina rutiner har framgått att frågeställningen kring eventuella tolkningsproblem av begreppet förvärv även uppmärksammades under lagstiftningsarbetet utan att det ledde till några förtydliganden i lagtexten. Dessutom får rättsläget inte anses ha blivit klarlagt förrän Högsta domstolen meddelade sitt beslut i slutet av december 1996.

Torbjörn F:s och Pernilla A:s ersättningsanspråk skall därför redan på denna grund lämnas utan bifall.

Kammarkollegiet har i sin egenskap av granskningsmyndighet överklagat inskrivningsmyndighetens återbetalningsbeslut. Kammarkollegiet har härvid i överklagandeskriften till hovrätten anfört att överklagandet varit föranlett av att det väckt allmän uppmärksamhet att olika nivåer på stämpelskatten kommit att tillämpas på förvärv vid samma tidpunkt beroende på i vilken inskrivningsmyndighets område en fastighet varit belägen och att det varit nödvändigt att ändra de felaktiga besluten för att uppnå en likformig tillämpning vilket också de skattskyldiga torde ha ett starkt och berättigat intresse av.

Jag kan inte se att granskningsmyndighetens överväganden bör föranleda några uttalanden från min sida. Mot bakgrund av de omständigheter som jag pekat på i det föregående finner jag heller inte anledning att närmare uttala mig om den enskilda inskrivningsmyndighetens handläggning av skatteärendet.

Ärendet avslutas.