JK 3660-13-40

Bakgrund

GW beviljades arbetsskadelivränta 1983. Under 2009 påbörjade Försäkringskassan en efterkontroll av hans rätt till livränta. Den 23 juni 2010 beslutade Försäkringskassan att dra in GW:s livränta från och med maj 2010, med motiveringen att han inte längre hade någon inkomst­förlust som uppgick till minst en femtondel av livränteunder­laget. Försäkringskassan beslutade även den 5 juli 2010 att återkräva ett belopp om 692 728 kr av GW avseende för mycket utbetald livränta under perioden januari 2001 – april 2010. I de båda besluten lade Försäkringskassan inkomstuppgifter från Byggnads i Västernorrland till grund för sin beräkning av GW:s inkomst före skadan och den löneutveckling som därefter skett inom den yrkeskategori som GW tillhörde innan han drabbades av sin arbetsskada. 

GW begärde omprövning av de båda besluten och anförde bl.a. att beräkningen av inkomsten före skada borde utgå från löneuppgifter från Stockholmsområdet, eftersom det var i detta område han var och alltid hade varit yrkesverksam – även om han var folkbokförd i Torpshammar. Eftersom löneutvecklingen i norra Sverige är sämre än i Stockholmsområdet ansåg GW att Försäkringskassans beslut hade grundats på en felaktig inkomstutredning.

Vid omprövning den 10 september respektive den 15 november 2010 vidhöll Försäkringskassan sina tidigare bedömningar och ändrade inte de ifrågasatta besluten.

Den 24 september och 13 december 2010 betalade GW sammanlagt 701 440 kr till Försäkringskassan, motsvarande återkravet på 692 728 kr jämte dröjsmålsränta. För att kunna genomföra dessa betalningar tvingades han att ta ett banklån.

GW överklagade de båda besluten till Förvaltningsrätten i Härnösand (mål nr 4422-10 och 4994-10). I ett yttrande till förvaltnings­rätten den 1 februari 2011 i mål nr 4422-10 (överklagandet av beslutet att dra in GWs rätt till livränta) anförde Försäkrings­kassan att det ifrågasatta beslutet borde upphävas och ärendet prövas på nytt av Försäk­rings­kassan, eftersom kassan vid en förnyad prövning kommit fram till att GWs inkomst före skada i första hand borde beräknas utifrån tidigare arbetsplats och i andra hand, såsom GW anfört, utifrån lönestatistik ifrån Stockholmsområdet där GW var verksam innan arbets­skadan. Samma dag yttrade sig Försäkringskassan i mål nr 4994-10 (överklagandet av återkravet) och anförde att även detta beslut skulle upphävas och ärendet bli föremål för förnyad prövning av Försäkrings­kassan, av i huvudsak de skäl som nyss nämnts.

Den 27 juni 2011 upphävde förvaltningsrätten de ifrågasatta besluten och sände målen åter till Försäkringskassan för förnyad utredning. Försäkrings­kassan återbetalade i anslutning härtill det belopp om 701 440 kr som GW tidigare betalat till kassan.

Den 19 december 2011 beslutade Försäkringskassan på nytt att dra in GW:s livränta från och med maj 2010. Denna gång hade inkomsten före skadan beräknats med utgångspunkt i lönestatistik från Byggnads Stockholm. I sitt beslut anförde Försäkringskassan bl.a. att inkomstutredningen visade att GW under flera år från och med 2005 hade haft en inkomstförlust som understeg en femtondel, och att han därmed hade visat att han hade förmåga att få en likvärdig eller högre inkomst jämfört med inkomsten före skadan.

Försäkringskassan meddelade GW den 30 augusti 2012 att hans ärende var avslutat och att det inte var aktuellt att rikta något nytt återkrav mot honom.

Det kan tilläggas att Försäkringskassans återkrav av livräntan och kassans beslut att återbetala det återkrävda beloppet till GW har föranlett GW att begära omprövning av Skatteverkets taxeringsbeslut avseende de år som återkravet avsåg.

Anspråket

GW har nu begärt skadestånd av staten med 312 309 kr varav 123 469 kr avser ombudskostnader som han haft för att komma till sin rätt, 55 212 kr avser räntekostnader och uppläggningsavgift avseende lån som han nödgades ta för att kunna reglera återbetalningskravet, 56 148 kr avser utebliven avkastning på det lån som han tvingades ta, 42 480 kr avser eget arbete som han lagt ned på grund av ärendet och 35 000 kr avser arbete som hans dotter lagt ned med anledning av ärendet. GW har även begärt ersättning för sina ombudskostnader med anledning av ärendet hos Justitiekanslern med 35 000 kr.

Till stöd för sitt anspråk har GW anfört i huvudsak följande.

Förutsättningar för rätt till ersättning

Enligt 3 kap. 2 § Skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. "ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndig­hets­­utöv­ning".

[…]

Försäkringskassans underlåtenhet att på ett omsorgsfullt sätt utreda de invändningar som GW de facto gjort i ett tidigt skede samt därtill gå igenom det underlag som tillställts myndigheten är att betrakta som såväl felaktigt som försumligt. Försäkringskassan borde ha beslutat i ett tidigare skede att något återkrav inte var aktuellt. Grund för skadeståndsskyldighet föreligger därmed.

Orsakssamband

För det fall Försäkringskassan hörsammat GW redan i det initiala skedet och därvid genomfört en omsorgsfull utredning samt därtill fattat beslut att något återkrav inte var aktuellt hade den efterföljande processen i förvalt­nings­rätten aldrig behövt äga rum. […] GW hade under sådana förhållanden inte heller nödgats ta lån för att betala in det belopp som Försäkringskassan ursprungligen krävde. Dessutom hade det inte varit nödvändigt att vid två tillfällen begära omprövning via Skatteverket avseende de aktuella taxeringsåren som återkravet ifråga avsåg.

Nyssnämnda medför att GW – för det fall Försäkringskassan agerat på ett korrekt sätt – inte skulle ha vidkänts några ombudskostander. Han skulle inte heller ha nödgats anlita en konsult för genomgång av deklaration och skatteeffekter. Vidare skulle han ha besparats kostnader hänförliga till det lån som han tvingades uppta. Slutligen skulle GW och en utav hans döttrar, som har varit honom behjälplig, ha kunnat utföra sitt ordinarie arbete respektive ägna sin fritid åt andra aktiviteter istället för att engagera sig i hanteringen av nu aktuella ärenden.

GW:s kostader

Ombud

Ovanstående har medfört att GW vidkänts onödiga ombudskostnader avseende kontakter med Försäkringskassan, begäran om omprövning av Försäkringskassans beslut samt den efterföljanden processen i förvaltnings­rätten. Sak samma gäller ifråga om kontakterna med Skatteverket ang. bl.a. begäran om omprövning. Totalt uppgår kostnaderna för ombud till 133 469 kr inklusive mervärdesskatt (vilket motsvarar knappt 53,5 timmar á 2 500 kr inklusive mervärdesskatt).

I tiden fram till och med den tidpunkt då GW gav in de uppgifter till Försäkringskassan (dvs. den 6 september 2010) – som sedermera fick mynd­ig­­heten att – ändra sitt ställningstagande uppgår ombudskostnaderna till 10 000 kr inklusive mervärdesskatt (vilket motsvarar 4 timmar á 2500 kr inklusive mervärdesskatt).

Från och med den 9 september till dagens datum uppgår ombudskostnaderna till 123 469 kr inklusive mervärdesskatt (vilket motsvarar knappt 49,5 timmar á 2500 kr inklusive mervärdesskatt).

Ersättning begärs endast för sistnämnda kostnader. Detta till följd av att Försäkringskassan får anses ha agerat försumligt först i och med att myndigheten inte ursprungligen beaktat de uppgifter som GW de facto tillhandahållit och som sedermera legat till grund för beslutat att inte rikta något återkrav mot GW [hänvisning utesluten].

Ränta

I och med att GW nödgades låna pengar för att betala Försäkrings­kassans ursprungliga krav har han vidkänts onödiga räntekostnader. Dessa kostnader uppgår i tiden fram till och med juli 2011, dvs. den tidpunkt då Försäkringskassan gjorde sin återbetalning, till (8 655 + 8 919=) 17 574 kr [hänvisning utesluten]. Från och med augusti 2011 – augusti 2012, dvs. den tid som förlöpte fram till dess att Försäkringskassan slutligen meddelat att något återkrav Inte skulle komma att aktualiseras har GW vidkänts ränta om totalt (18 716 + 18 172=) 36 888 kr [hänvisning utesluten].

Dessutom har GW vidkänts en uppläggningsavgift om 750 kr [hänvis­ning utesluten].

GW har därtill inte erhållit någon ränta på det belopp som han betalt in till Försäkringskassan (dvs. 701 440 kr), vilket sedermera återbetalts.

Ränta motsvarande i första hand 6 § räntelagen (1975:635) yrkas därmed på beloppet 698 468 kr från den 24 september 2010 – den 5 augusti 2011 (den dag då beloppet sattes in på GWs konto), dvs. med 55 964 kr. Vidare yrkas ränta enligt samma grund på beloppet 2 987 kr från den 13 december 2010 – 5 augusti 2011, dvs. med 184 kr. […] I andra hand yrkas ränta mot­svar­ande 5 § samma lag.

Förlorad arbetsinkomst/inverkan på fritiden

GW har i anledning av processerna med Försäkringskassan respektive Skatteverket gått miste om arbetsinkomst i samband med avstämningar med undertecknade. Sak samma gäller i anledning av att GW vid ett flertal tillfällen varit tvungen att prioritera att eftersöka och samla ihop för proces­ser­na relevant och nödvändigt underlag. Dessutom har processen inverkat på hans fritid då han varit tvungen att ibland även ta denna tid i anspråk för att ta till vara sina intressen i processen mot Försäkringskassan. Sistnämnda gäller även en av GW:s döttrar som har varit honom behjälplig under processen.

Sammantaget har GW (från och med den 9 september 2010 till dagens datum) gått miste om 80 timmars arbete respektive fritid (dvs. i genomsnitt ca 2,5 timmar i månaden) á 531 kr inklusive mervärdesskatt (vilket motsvarar den ersättning per timme som GW debiterar sina kunder), dvs. totalt 42 480 kr inklusive mervärdesskatt [hänvisning utesluten].

GW dotter har lagt ned 160 timmars arbete under motsvarande period (dvs.i genomsnitt ca 5 timmar per månad) á 218,75 kr (vilket motsvarar hennes bruttolön per timme), dvs. totalt 35 000 kr [hänvisning utesluten].

Justitiekanslern har i ärendet inhämtat ett yttrande från Försäkringskassan. I sitt yttrande tillstyrker kassan att GW tillerkänns ersättning för skäliga ombudskostnader, räntekostnader om 17 574 kr samt uppläggnings­avgift om 750 kr.GW har inkommit med vissa synpunkter på Försäkrings­kassans yttrande.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. 

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevis­fråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför rättsfallen NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse att detta kan anses ha direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer an­kom­mer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fatt­ning.

Staten är skadeståndsskyldig gentemot GW

I sitt yttrande till Justitiekanslern har Försäkringskassan anfört följande i frågan om statens skadeståndsskyldighet.

Skadeståndsgrundande fel eller försummelse

Skadeståndsgrundande fel eller försummelse

Av 4 kap. 1 § LAF [lagen (1976:380) om allmän försäkring] framgår att en försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, om nedsättningen är varaktig eller kan antas bestå under minst ett år, har rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Av 4 kap. 5 § första stycket LAF framgår att livränteunderlaget utgörs av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan första gången ska utges eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans eller hennes sjukpenninggrundande inkomst, om Försäkrings­kassan hade känt till samtliga förhållanden. Någon närmare reglering av hur livräntan ska beräknas finns inte. I prop. 2004/05:108 s. 25, Vissa frågor om sjukpenninggrundande inkomst och livränta, har anförts följande. Vid beräkning av ny livränta bör det göras en jämförelse mellan vad den försäkrade vid omprövningstillfället skulle ha haft som oskadad och den inkomst han faktiskt har trots skadan. Uppgifter kan inhämtas från den fackliga organisationen, vilken som regel lämnar inkomstuppgifter som bygger på lönestatistik.

Försäkringskassan beräknade initialt GW:s löneutveckling utifrån lönestatistik från Västernorrland där han var folkbokförd. Han hade heller inget att invända mot detta. I GW:s begäran om ompröv­ning av indragnings- respektive återkravsbeslutet anförde han att inkomsten före skada istället ska utgå från löneuppgifter från Stockholmsområdet. Försäkringskassan har i förvaltningsrätten, efter en förnyad genomgång av handlingarna i målet, anfört att återkravet i första hand ska beräknas utifrån tidigare arbetsplats och i andra hand utifrån lönestatistik där GW var verksam innan arbetsskadan.

Enligt den så kallade officialprincipen ska Försäkringskassan se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver. Försäkringskassan har en mer vidsträckt utredningsskyldighet i ärenden som initierats av Försäkringskassan själv samt i de fall Försäkringskassan överväger att fatta ett betungande beslut, till exempel ett beslut om återkrav eller indragning eller nedsättning av ersättning (se prop. 2008/09:200, s. 554-555). När GW i sin begäran om omprövning invände att hans

löneutveckling skulle utgå från Stockholmsområdet borde Försäkringskassan ha tagit ställning till denna invändning. Vidare borde Försäkringskassan, i enlighet med officialprincipen, bedömt om utredningen i ärendet var till­räcklig som underlag för beslut och i annat fall begärt in komplettering och utrett saken vidare.

Det framgår inte av utredningen att Försäkringskassan uppmärksammat eller bedömt GW:s invändning. Med hänsyn till Försäkringskassans ändrade inställning i förvaltningsrätten och det förhållandet att myndigheten senare, efter det att målet avseende återkravet återförvisats till myndigheten, gjort bedömningen - med hänvisning till GW:s synpunkter - att något återkrav inte var aktuellt, finns stöd för slutsatsen att om GW:s invändning beaktats redan i samband med omprövningen, detta hade kunnat leda till en annan bedömning i ärendet om återkrav. För­­säkrings­kassans underlåtenhet att utreda GW:s invändning får mot denna bakgrund anses utgöra ett sådant fel eller en sådan försummelse som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Justitiekanslern instämmer i Försäkringskassans bedömning. Staten är således skadeståndsskyldig gentemot GW för de skador som den felaktiga handläggningen av återkravet av livränta har orsakat honom.

Ersättning för ombudskostnader

Som en allmän princip gäller i fråga om kostnader i den administrativa processen att den enskilde får svara för dessa själv (se prop. 1972:5 s. 353 och prop. 1988/89:126 s. 7 och s. 12 ff.). Anledningen till detta är att ärendena i regel är så enkla att parterna själva kan ta tillvara sin rätt utan att behöva anlita ett ombud. Detta återspeglas vidare i den utredningsskyldighet som åvilar Försäkringskassan, se 110 kap. 13 § första stycket socialför­säkrings­­balken. Däremot kan enligt skadeståndsrättsliga principer ersättning utgå för kostnader, t.ex. ombuds­arvode, som den skadelidande har haft för att komma till sin rätt om kostnaderna har vållats genom fel eller försummelse från en myndighets sida.

Mot bakgrund av att Försäkringskassans handläggning av återkravsärendet har varit skadeståndsgrundande bör GW anses ha rätt till ersättning för sådana ombudskostnader som varit skäligen påkallade för att han skulle komma till sin rätt. Denna rätt till ersättning får anses omfatta inte bara arbetet med att begära överprövning av Försäkringskassans beslut samt överklaga desamma till förvaltningsrätten, utan även det arbete som hänför sig till att begära omprövning av taxeringsbeslut hos Skatteverket – vilket föranletts av det felaktiga återkravet.

Den ersättning för ombudskostnader om 123 469 kr som GW har begärt motsvarar ca 49,5 timmars arbete om 2 500 kr per timme. Av utredningen i ärendet framgår att GW:s ombud har gett in flera skrivelser med anledning av överprövningen och överklagandet av de två ifrågasatta besluten. Av dessa skrivelser framgår även att ärendena har aktualiserat frågeställningar som inte varit helt omkomplicerade. Även om den begärda ersättningen framstår som något hög får det nedlagda arbetet anses ha varit skäligen påkallat för att tillvarata GW:s rätt.

GW ska därför tillerkännas begärd ersättning för ombuds­kostnader, dvs. 123 469 kr.

Ersättning för ränta och uppläggningsavgift m.m.

Av utredningen i ärendet framgår att GW tvingades ta ett banklån för att betala det återkrav som Försäkringskassan beslutade om. För tiden fram till dess att Försäkringskassan i juli 2011 åtbetalade pengarna till GW har han vidkänts räntekostnader om 17 574 kr jämte upp­läggnings­avgift om 750 kr. Dessa kostnader får anses direkt orsakade av Försäkringskassans felaktiga handläggning och ersättning ska således utgå i denna del.

När det gäller de räntekostnader som GW vill ha ersatta för tiden efter Försäkringskassans åtbetalning fram till dess att kassan den 30 augusti 2012 meddelade att något nytt återkrav inte skulle riktas mot GW, gör Justitiekanslern bedömningen att någon ersättning inte ska utgå. GW har genom Försäkringskassans återbetalning haft möjlighet att återbetala hela det aktuella banklånet. Att han har valt att inte göra detta, med hänvisning till att Försäkringskassan eventuellt skulle komma att rikta ytterligare återkrav mot honom, kan inte ses som en ersätt­nings­gill skada vilken har direkt orsakats av Försäkringskassas skade­stånds­grundande fel.

Inte heller ska GW tillerkännas någon ersättning för utebliven ränta avseende det belopp han betalat till Försäkringskassan. Utgångs­punkten i svensk skadeståndsrätt är nämligen att den skadelidande ska försättas i samma situation som han hade varit i om det skadestånds­grundande felet inte hade inträffat. I GWs fall innebär detta att han antingen inte hade upptagit det aktuella banklånet, vilket ger honom rätt till ersättning för onödiga räntekostnader, eller att han hade investerat de lånade pengarna istället för att betala dessa till Försäkrings­kassan, vilket hade gett honom rätt till ersättning för utebliven avkastning. Att tillerkänna GW ersättning för både räntekostnader och utebliven avkastning skulle således innebära att han kompenserades dubbelt.

Ersättning för eget arbete

GW har begärt ersättning med 42 480 kr avseende det egna arbete som han har lagt ned i anledning av processerna mot Försäkrings­kassan. Han har även begärt ersättning med 35 000 kr för det arbete som en av hans döttrar har lagt ned till följd av processerna.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer utgår ersättning för eget ar-bete endast om den skadelidande kan visa att han eller hon har drabbats av särskilda utgifter, t.ex. en faktisk inkomstförlust eller någon motsvarande ekonomisk skada, med anledning av det arbete som har lagts ned (jfr NJA 1983 s. 209 och NJA 1989 s. 251 samt Justitiekanslerns beslut i ärendena med dnr 3752-10-42 och 8237-10-40). GW har inte presenterat någon utredning till stöd för sitt anspråk i denna del. Någon ersättning för eget arbete kan därför inte utgå.

Det kan tilläggas, avseende den begärda ersättningen för arbete utfört av GWs dotter, att det enligt grundläggande skadeståndsrättsliga principer endast är den mot vilken den felaktiga myndighetsutövningen har riktats som är berättigad till skadestånd. Så kallade tredjemansskador ersätts alltså i princip inte enligt svensk skadeståndsrätt. Eftersom det inte har gjorts gällande att kostnaderna för dotterns nedlagda arbete har belastat GW synes ersättning avseende dotterns arbete vara utesluten även av detta skäl.

Ombudskostnader hänförliga till ärendet hos Justitiekanslern

Justitiekanslern kan inom ramen för statens frivilliga skadereglering förordna om er­sätt­ning för ombudskostnader i enlighet med de principer som gäller vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnader i allmän domstol, dvs. med utgångspunkt i bestämmel­serna i 18 kap. rät­te­­gångs­­­­­balken. I enlighet därmed gäller bl.a. att ersättning endast ut­går om sökanden vinner bifall till sitt anspråk och att, om sök­an­dens anspråk bifalls endast till en del, ersättningen kan jämkas helt eller delvis.  

GW har endast till viss del haft framgång i ärendet här. Varken ärendets omfattning eller beskaffenhet motiverar ett så högt arvode som har begärts. Med hän­syn härtill fin­ner Justitiekanslern vid en samlad bedömning att ersättning för ombuds­kost­nad­er i ärendet här ska utgå med skäliga 25 000 kr.