JK 7004-13-28

3.1 Inspektionens syfte och inriktning

Inspektionen var i första hand inriktad på handläggningstiderna för brottmål, tvistemål och utsökningsmål med särskild inriktning på kraven i artikel 6.1 i Europakonventionen.

Därutöver var det övergripande syftet med inspektionen att kontrollera att tingsrättens mål- och ärendehantering är lagenlig och rättsäker. Inspektionen omfattade i denna del i huvudsak följande frågor.

Granskning av de tio äldsta brottmålen, tvistemålen och ärendena.

Granskning av samtliga mål som anhängiggjorts vid tingsrätten under september 2012.

Granskning av om stämning i brottmål har utfärdats utan dröjsmål och om tingsrätten har iakttagit lagstadgade frister i s.k. ungdomsmål.

Granskning av brottmål som varit anhängiga vid tingsrätten under de senaste två åren där en person varit frihetsberövad under mer än sex månader.

Granskning av tingsrättens handläggning av utsökningsmål.

Granskning av tingsrättens hantering av offentlighets- och sekretessfrågor i brottmål där det väckts åtal för brott enligt 6 kap.brottsbalken samt i ungdomsmål.

Granskning av hur offentliga försvarare och konkursförvaltare utses.

Granskning av ordningen i tingsrättens akter.

Inför inspektionen efterfrågade Justitiekanslern även akter i mål eller ärenden inkomna från och med den 1 november 2011 där någon part ingett ansökan enligt lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol. Några sådana mål eller ärenden fanns dock inte vid tingsrätten.

Justitiekanslern begärde även att få en förteckning över samtliga brottmål som varit anhängiga vid tingsrätten under de senaste två åren där någon varit frihetsberövad under mer än sex månader. Någon sådan förteckning visade sig inte vara möjlig att få fram med hjälp av ärendehanteringssystemet Vera. Enligt tingsrätten hade endast ett sådant brottmål förekommit (se avsnitt 4.6). 

3.2 Samtal med lagmannen Lars Bjurstam

Inspektionen inleddes med ett samtal med lagmannen Lars Bjurstam som lämnade allmän information om tingsrätten och dess verksamhet. Från samtalet antecknas följande.

Värmlands tingsrätt bildades 2005 genom en sammanslagning av tings-rätterna i Arvika, Karlstad, Kristinehamn och Sunne. Sedan 2007 är verk-samheten förlagd till Rådhuset i Karlstad. Tingsrättens domsaga omfattar Värmlands län. I de flesta mål och ärenden där tingsrättens avgöranden kan överklagas är Hovrätten för Västra Sverige andra instans.

Tingsrätten har cirka 60 anställda fördelat på lagfarna domare, notarier, domstolshandläggare, en beredningsjurist samt administrativ personal. Vid tingsrätten tjänstgör även 120 nämndemän utsedda av kommunfullmäktige.

Sedan en tid tjänstgör endast nio ordinarie domare, mot normalt tolv stycken, samt två tillförordnade rådmän vid domstolen. För närvarande tjänstgör också en tingsfiskal från Svea hovrätt vid tingsrätten.

Tingsrätten är indelad i tre dömande enheter. Lagmannen deltar i den dömande verksamheten vid behov, vilket i genomsnitt innebär en eller två förhandlingsdagar per vecka. Varje enhet ska normalt bestå av fyra rådmän (varav en är enhetschef), tingsnotarier och domstolshandläggare. Enheterna har inte någon beredningsorganisation, utan varje rådman ansvarar för beredningen av mål och ärenden på den egna roteln. Målen fördelas mellan enheterna genom lottning, men det förekommer viss speciallottning. Således handläggs miljömålen på enhet 2 och konkursärendena på enhet 3. Beredningsjurister bereder tvistemål i förenklad form (s.k. FT-mål). En tingsnotarie ansvarar för handläggningen av konkursärenden som inte är tvistiga. Tvistiga konkursärenden bereds av tingsnotarierna, men avgörs av domarna. Praxisdiskussioner hålls varannan månad.

Rekrytering av domstolshandläggare respektive tingsnotarier sker när behov uppkommer och det är inte svårt att få lämpliga sökande till sådana lediga tjänster. Det är däremot svårt att rekrytera beredningsjurister och ordinarie domare till tingsrätten. Rekryteringen av rådmän försvåras av att det är brist på kvalificerade sökande och att det är problematiskt för medföljande att hitta anställning på orten. Efter årsskiftet kommer tingsrätten att införa en ny domstolsorganisation. Verksamheten kommer att bedrivas på två avdelningar med en chefsrådman på varje avdelning. Förhoppningen är att tingsrätten därigenom ska bli en mer attraktiv arbetsplats och att denna organisationsförändring ska leda till att fler kvalificerade sökanden anmäler intresse för rådmanstjänsterna. Vidare kommer varje tingsnotarie att knytas till en ordinarie domare enligt ett rotationssystem. En sådan ordning blir gynnsammare för notarierna ur utbildningssynpunkt och ger en bättre inblick i deras arbetssituation i syfte att åstadkomma en jämnare arbetsbelastning.

Eftersom Karlstad inte ligger på dagpendlingsavstånd från Göteborg placerar Hovrätten för Västra Sverige inte några tingsfiskaler på tingsrätten. Det förekommer att tingsrätten kan få fiskaler från Svea hovrätt, men kostnaderna belastar i dessa fall tingsrättens anslag.

Tingsrätten har sina lokaler i samma byggnad som Förvaltningsrätten i Karlstad och domstolarna delar vissa gemensamma utrymmen. Från och med september 2013 har de två domstolarna dessutom en gemensam administrativ enhet. Syftet är att uppnå synergieffekter samt att få till stånd en mer effektiv och kompetent administration.

Tingsrätten uppfyller regeringens verksamhetsmål för såväl brottmål som tvistemål. Handläggningstiderna är generellt sett godtagbara. Arbets-situationen är dock ansträngd för domstolshandläggarna och tingsnotarierna. Till följd av rådande vakanser i fråga om ordinarie domare tenderar även handläggningstiderna för tvistemålen att öka.

Domstolsverket har aviserat att tingsrättens anslag kommer att minska nästa budgetår. Detta tvingar tingsrätten att minska antalet tingsnotarier från för närvarande 14 till 12 stycken. Det kan eventuellt också leda till att nyanställningar inte kan ske vid kommande pensionsavgångar.

4.1 Inledning

Efter det inledande samtalet med lagmannen Lars Bjurstam genomförde Justitiekanslern en granskning av mål och ärenden enligt vad som framgår av avsnitten 4.2 – 4.12 nedan. Vid ett avslutande samtal där alla anställda deltog (se avsnitt 5) redogjorde Justitiekanslern översiktligt för sina iakttagelser.

4.2 Granskningen av de äldsta ännu inte avgjorda brottmålen

Skälet till att tingsrättens äldsta brottmål inte kunnat avgöras var i de flesta fall att de misstänkta inte har infunnit sig när tingsrätten kallat till huvudförhandling. I vissa fall borde tingsrätten enligt Justitiekanslerns bedömning ha varit mera aktiv i sina försök att få målet avgjort. Omständigheterna i de mål som granskades var dock inte sådana att den misstänktes rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen kunde anses ha åsidosatts genom tingsrättens hittillsvarande handläggning.

Justitiekanslern gjorde särskilt följande iakttagelser under granskningen av enskilda brottmål.

B 787-07

B 787-07

Målet rör misshandel m.m. Handläggningen inleddes genom en framställan om förordnande av offentlig försvarare i februari 2007. Ansökan om stämning ingavs den 4 februari 2008 och målet sattes ut till huvudförhandling den 24 april 2008. Sedan denna huvudförhandling ställts in kallade tingsrätten vid upprepade tillfällen under åren 2008 – 2012 till ny huvudförhandling. Samtliga dessa ställdes dock in av olika anledningar, bl.a. den tilltalades hälsotillstånd. I augusti 2012 skickade tingsrätten ett föreläggande till åklagaren, försva­raren och målsägandebiträdet. I föreläggandet konstaterade tingsrätten att rätten hade satt ut målet till huvudförhandling för nionde gången, att den tilltalade ännu en gång kommit in med ett läkarintyg, att läkarintyget hade ungefär samma innehåll som de läkarintyg som föranlett tingsrätten att tidigare ställa in huvudförhandlingen. I före­läggan­det angav tingsrätten vidare följande.

Målet måste på något sätt få ett avslut. Kanske kan detta ske med okonventionella metoder. Finns det möjlighet att förlikas i skadeståndsdelen? Kan åklagaren och försvararen få en samsyn i påföljdsdelen, vid händelse av fällande dom? Finns möjligheten att avgöra målet i utevaro?

Målet måste på något sätt få ett avslut. Kanske kan detta ske med okonventionella metoder. Finns det möjlighet att förlikas i skadeståndsdelen? Kan åklagaren och försvararen få en samsyn i påföljdsdelen, vid händelse av fällande dom? Finns möjligheten att avgöra målet i utevaro?

Tingsrätten begärde även att Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet) skulle göra en bedömning av läkarintyget. I sitt yttrande angav Rättsliga rådet att läkarintyget inte innebar att den tilltalade var förhindrad att inställa sig till huvudförhandlingen. Därefter kallade tingsrätten åter till en ny huvudförhandling. Sedan den tilltalade uteblivit från den förhandlingen, dömde tingsrätten ut ålagt vite. Efter begäran av försva­raren ställde tingsrätten därefter in ytterligare en huvudförhandling. Målet är nu utsatt till huvud­förhandling i december 2013.

Justitiekanslern konstaterar att tingsrätten med relativt täta intervaller har kallat till ny huvud­förhandling och också på olika sätt försökt driva målet framåt mot ett avgörande. Man kan tycka att det hade varit rimligt att i ett tidigare skede ifrågasätta de återkommande läkarintygen men någon kritik kan enligt Justitiekanslerns mening inte riktas mot tingsrätten för att handläggningen dragit ut på tiden.

Justitiekanslern delar den ansvarige domarens uppfattning att målet måste få ett avslut men ifrågasätter det sätt på vilket tingsrätten formulerat föreläggandet i augusti 2012. Parterna i ett brottmål disponerar inte över påföljdsfrågan. Att åklagaren och försvararen, vid händelse av fällande dom, skulle ha en samsyn i påföljdsdelen kan aldrig vara avgörande för domstolens påföljdsbestämning. Föreläggandets formulering har uppenbarligen inte stöd i rättegångsbalken.

B 1883-08

B 1883-08

Målet rör grovt bokföringsbrott m.m. Handläggningen inleddes med en framställan om förordnande av offentlig försvarare i april 2008. Under perioden maj 2008 – januari 2010 tillskrev tingsrätten åklagaren vid tre tillfällen med begäran om besked angående målets fortsatta handläggning. Åklagaren besvarade tingsrättens förfrågningar först i januari 2010 och ansökan om stämning kom in i målet i april 2010. Målet var klart för huvudförhandling i maj 2010 men först i januari 2011 kallade tingsrätten till huvudförhandling att hållas i april 2011. Den förhandlingen ställdes in på grund av att ett vittne anmälde förhinder. Tingsrätten kallade till ny huvudförhandling att hållas i juni 2011. Denna förhandling ställdes in eftersom den tilltalade anmälde hinder på grund av hälsoskäl, vilket tingsrätten godtog. Därefter dröjde det drygt nio månader, dvs. till mars 2012, innan tingsrätten kallade till ny huvudförhandling i september 2012. Förhandlingen fick emellertid flyttas fram tre gånger på grund av att vittnen anmälde förhinder. I oktober 2012 beslutade tingsrätten återigen att ställa in huvudförhandlingen i målet, sedan den tilltalade vägrat att inställa sig under åberopande av hälsoskäl. Tingsrätten bedömde att den tilltalade inte hade haft laga förfall för sin utevaro och dömde ut förelagt vite. Den tilltalade överklagade beslutet, men hovrätten avslog överklagandet. Tingsrätten kallade till huvudförhandling att hållas i mars 2013. Inför förhandlingen lät den tilltalade meddela att han inte skulle inställa sig och uppgav att han hade laga förfall för sin utevaro på grund av hälsoskäl. Tingsrätten beslutade åter att ställa in huvudförhandlingen. Därefter dröjde det till mitten av oktober 2013 innan tingsrätten kallade till ny huvudförhandling som är avsedd att hållas i slutet av januari 2014.

Justitiekanslern konstaterar att det har förekommit flera förhållandevis långa perioder av inaktivitet till följd av att tingsrätten har dröjt med att sätta ut målet till ny huvudförhandling. Något skäl för dessa dröjsmål framgår inte av dagboksbladet eller av andra anteckningar i akten. Tingsrätten kan därför i detta mål inte anses ha levt upp till den skyldighet som åligger rätten att bestäm­ma tid för huvudförhandling så snart som möjligt och det därigenom uttryckta kravet på snabb handläggning av brottmål. Det bör även betonas att domstolen i ett fall som det här aktuella alltid bör kräva skriftliga läkarintyg av den som åberopar hälsoskäl.     

B 5341-08

B 5341-08

Målet rör misshandel och åtal väcktes i november 2008. Både den tilltalade och målsäganden är i sjuttioårsåldern. Utsatta huvudförhandlingar har vid flera tillfällen fått ställas in på grund av den tilltalades hälsotillstånd; vid något tillfälle även på grund av omständigheter hänförliga till målsäganden. Först efter drygt tre år synes rätten ha övervägt möjligheten att genomföra en huvudförhandling under alternativa former genom förhör med den tilltalade via videolänk alternativt per telefon eller att avgöra målet i dennes utevaro. Sådana överväganden borde ha kunnat göras tidigare.

B 4174-09

B 4174-09

Målet rör grovt bedrägeri m.m. och inleddes med förordnande av offentlig försvarare i augusti 2009. Därefter har tingsrätten regelmässigt, ungefär var fjärde månad, tillskrivit åklagaren med begäran om besked om målets fortsatta handläggning. Åklagaren har varje gång uppgett att det inte går att ange när förundersökningen kommer att avslutas, utan att närmare precisera vilka konkreta utredningsåtgärder som vidtagits.

Tingsrätten har i den aktuella situationen inte något ansvar för hur förundersökningen bedrivs av polis och åklagare. Det bör emellertid uppmärksammas att med hänsyn till de krav som artikel 6.1 i Europakonventionen ställer kan målet behöva ges förtur och handläggas med särskild skyndsamhet om åtal väcks.  

4.3 Granskningen av de äldsta ännu inte avgjorda tvistemålen

Omständigheterna i de mål som granskades var inte sådana att parternas rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen kunde anses ha åsidosatts genom tingsrättens hittillsvarande handläggning.

Tingsrätten borde dock enligt Justitiekanslerns uppfattning mera aktivt ha kunnat driva målen framåt genom specificerade, riktade förelägganden och upprätt­ande av sammanställningar enligt 42 kap. 16 § rättegångsbalken. Det har inte heller upprättats några tidsplaner för målens handläggning (jfr 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken) eller utfärdats någon s.k. mjuk stupstock (jfr 42 kap. 15 a § rättegångsbalken). Det kan finnas skäl att inom ramen för de praxisdiskussioner som förs i tingsrätten diskutera de olika möjligheter som finns att genom aktiv processledning driva förberedelsen med inriktning mot ett snabbt avgörande av tingsrättens tvistemål.

4.4 Granskningen av tvistemål inkomna till tingsrätten under september 2012

Granskningen i denna del föranleder inte några synpunkter från Justitiekanslerns sida.

4.5 Granskningen av om stämning i brottmål har utfärdats utan dröjsmål och om tingsrätten har iakttagit lagstadgade frister i ungdomsmål

Justitiekanslern granskade samtliga brottmål som hade kommit in till tingsrätten under september 2012.

Vid granskningen av dessa mål kunde konstateras att tingsrätten regelmässigt hade utfärdat stämning inom ett par veckor från det att stämningsansökan kom in till tingsrätten, varvid domstolen samtidigt kallade till huvudförhandling.

Justitiekanslern granskade även mål som hade kommit in till tingsrätten 2012 och 2013 där den tilltalade var under 18 år när åtal väcktes, dvs. mål i vilka lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) är tillämplig.

Enligt 30 § LUL ska i mål mot den som inte har fyllt tjugoett år, om inte synnerliga hinder möter, domen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. Av 29 § LUL följer vidare att om det väcks åtal mot någon som inte har fyllt arton år för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader gäller i princip att rätten ska iaktta de frister som är tillämpliga i mål där den tilltalade är häktad.

Justitiekanslern kunde med tillfredställelse konstatera att tingsrätten med endast något undantag hade hållit de tidsfrister som gäller för denna typ av mål och att domen i samtliga granskade mål hade avkunnats vid huvudförhandlingen.

4.6 Granskningen av brottmål som varit anhängiga vid tingsrätten under de senaste två åren där en person varit frihetsberövad under mer än sex månader

Vid granskningen identifierades endast ett mål där en person under de senaste två åren hade varit berövad friheten som häktad under mer än sex månader (mål nr B 768-11).

I målet var A.K. berövad friheten som häktad under tiden den 11 februari t.o.m. den dag då huvudförhandlingen avslutades, den 28 oktober 2011. Åtal väcktes den 28 september 2011. Under tiden fram till det att åtal väcktes höll tingsrätten omhäktningsförhandlingar den 7 april, 12 juli, 25 augusti och 9 september 2011. Vid övriga tillfällen beviljades åklagarens begäran om åtalsförlängning sedan A.K. medgett eller förklarat sig inte ha någon erinran mot åklagarens begäran. Mellan den första och den andra omhäktningsförhandlingen gick det alltså mer än tre månader. 

Av 24 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken framgår att rätten ska, så länge en misstänkt är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Det framgår vidare att rätten får bestämma längre tids mellanrum, om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling inom den angivna tiden skulle vara utan betydelse.

Förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum mellan förhandlingarna är således mycket begränsade. Betydelsen av att rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar dessutom allteftersom tiden går. Det sagda gäller särskilt när den misstänkte yrkat att förhandling ska hållas (se NJA 1997 s. 368).

Som ovan angetts tog det i detta fall nästan två månader från det första häktningsbeslutet innan rätten höll en ny förhandling i häktningsfrågan. Det tog därefter drygt tre månader innan den misstänkte på nytt fick saken prövad inför häktningsdomaren. Den skriftliga dokumentationen ger visserligen vid handen att den misstänkte inte påkallade några ytterligare omhäktningsförhandlingar. Även om detta i viss mån kan förklara den valda hanteringen finns det skäl att ifrågasätta om rätten på det sätt som förutsätts enligt rättegångsbalken har kunnat kontrollera att utredningen bedrivits skyndsamt och att grunderna för ett fortsatt frihetsberövande alltjämt förelegat. 

4.7 Granskningen av tingsrättens handläggning av utsökningsmål

Handläggningstiden för utsökningsmål uppgår i allmänhet till högst fyra månader. I några enstaka fall har tingsrätten dröjt i fem månader med att fatta slutligt beslut efter avslutad kommunicering. I målen har adekvata handläggningsåtgärder vidtagits samt beslut om inhibition fattats utan dröjsmål när det har varit påkallat. Den granskning som skett visar således att tingsrättens handläggning av utsökningsmål uppfyller utsökningsbalkens krav.

4.8 Granskningen av tingsrättens hantering av offentlighets- och sekretessfrågor i brottmål där åtal väckts för brott enligt 6 kap.brottsbalken

En granskning av offentlighets- och sekretessfrågor skedde beträffande flertalet av de sexualbrottsmål som hade kommit in till tingsrätten under 2012 och 2013. Tingsrätten hade i dessa mål hanterat sekretessfrågorna på ett i allt väsentligt korrekt sätt. Detta gällde både utformningen av sekretessförordnanden i domarna och det sätt på vilket handlingar med sekretessbelagda uppgifter hölls åtskilda från sådana handlingar som i sin helhet var offentliga. Några synpunkter finns dock att framföra enligt vad som följer härnedan.

4.8.1 Utformningen av sekretessmarkeringar

Vid granskningen noterades att sekretessmarkeringar i flera fall hade placerats utanpå de särskilda aktkappor i vilka de handlingar som kunde förutsättas innehålla sekretesskyddade uppgifter förvarades. Det finns inget att invända mot en ordning med särskilda aktkappor för handlingar som bedöms innefatta sekretesskyddade uppgifter. En sekretessmarkering ska emellertid enligt bestämmelserna i 2 kap. 16 § tryckfrihetsförordningen (TF) och 5 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, antecknas på handlingen i fråga och innehålla uppgift om tillämplig sekretessregel, datum när anteckningen gjordes och den myndighet som har gjort anteckningen.

Det finns olika sekretessregler som kan vara tillämpliga hos domstolen och en korrekt sekretessmarkering med angivande av tillämplig sekretessbestämmelse fungerar som en vägledning för den som har att företa sekretessprövningen vid en begäran om att få ta del av handlingen.

4.8.2 Sekretess gäller för uppgifter inte för handlingar

Sekretessen enligt 35 kap. 12 § OSL i mål om ansvar för sexualbrott gäller för uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Regleringen i OSL bygger också på tanken att det är uppgifter i ett visst mål eller ärende, och alltså inte handlingarna i sig, som är belagda med sekretess (jfr 3 kap. 1 § OSL).

Såvitt avser mål om ansvar för sexualbrott kan det t.ex. i många fall vara möjligt att lämna ut en handling efter att uppgifter i den har avidentifierats på ett sådant sätt att de inte kan knytas till en viss person. Även möjligheten att lämna ut handlingen med ett sådant förbehåll som avses i 10 kap. 14 § OSL bör uppmärksammas. Genom två beslut i mål nr B 169-12 hade en journalist nekats att ta del av vissa handlingar i målet, utan att tingsrätten förefaller ha prövat de nämnda alternativen. Ett av besluten undanröjdes och återförvisades till tingsrätten av Hovrätten för Västra Sverige.

Justitiekanslern vill mot denna bakgrund understryka vikten av att det vid en begäran om utlämnande av en allmän handling görs en noggrann prövning av om handlingen kan lämnas ut i maskat skick eller med förbehåll.

4.9 Granskningen av hur offentliga försvarare och konkursförvaltare utses

Granskningen i denna del föranleder inte några uttalanden från Justitiekanslerns sida.

4.10 Granskningen av ordningen i tingsrättens akter

Vid en genomgång av tingsrättens pappersakter och de handlingar som diarieförs i ärendehanteringssystemet Vera konstateras att målens och ärendenas handläggning kunde följas genom den dokumentation som fanns i akten och i dagboken.

4.11 Behandling av känsliga personuppgifter i dagboksbladen

Vid behandling av personuppgifter i tingsrätternas rättsskipande och rättsvårdande verksamhet gäller utöver relevanta bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204), PUL, även förordningen (2001:639) om registerföring m.m. vid allmänna domstolar med hjälp av automatiserad behandling.

Allmänheten har i viss mån direkt tillgång till personuppgifter hos de allmänna domstolarna. Genom datorer som tillhandahålls allmänheten hos domstolarna (Allmänhetens terminal) får allmänheten direktåtkomst till sådana personuppgifter som har registrerats i Vera och som har gjorts tillgängliga i terminalen. Allmänheten har därigenom möjlighet att ta del av bl.a. anteckningar som har gjorts direkt i dagboken i ett visst mål. Såvitt Justitiekanslern känner till kan allmänheten emellertid inte genom direktåtkomst ta del av bifogade PDF-filer eller andra dokument som har sparats i Vera. Vidare är allmänhetens sökmöjligheter i viss mån begränsade.

Justitiekanslern noterade i ett flertal akter att tingsrättens dagboksblad innehöll anteckningar om känsliga personuppgifter avseende enskildas hälsotillstånd. Enligt 13 § PUL är det förbjudet att behandla känsliga personuppgifter som rör bl.a. hälsa (jfr 3 § i förordningen om registerföring m.m. vid allmänna domstolar med hjälp av automatiserad behandling). Något undantag från förbudet att behandla känsliga personuppgifter (jfr 15 – 19 §§ PUL) torde inte ha varit tillämpligt vid tingsrättens behandling av aktuella personuppgifter. Personuppgiftsbehandlingen är därmed inte förenlig med den nämnda registerregleringen.

Tjänsteanteckningar som avser enskildas hälsotillstånd bör således inte göras direkt i dagboken utan i separata dokument som i dagboken enbart ges beteckningen ”Tjänsteanteckning”. På så sätt undviks också problemet med att personuppgifter i Vera tillhandahålls allmänheten genom direktåtkomst i Allmänhetens terminal.

Det kan nämnas att Datainspektionen för närvarande handlägger flera tillsynsärenden som avser domstolarnas behandling av personuppgifter i Allmänhetens terminal (Datainspektionens ärenden med dnr 1316 - - 1319-2013).

4.12 Frågan på vilket sätt vårdnadshavare till en underårig målsägande ska höras i ett brottmål

I mål nr B 2894-12 hade en person åtalats för flera sexualbrott riktade mot ett antal underåriga målsäganden, benämnda A, B, C och D. Talan om enskilt anspråk fördes av de målsägandebiträden som förordnats för målsägandenas räkning. Tre vårdnadshavare var kallade som vittnen i målet.

Tingsrätten hade att ta ställning till, såvitt nu är av intresse, dels i vilken egenskap målsägandenas vårdnadshavare skulle höras i målet, dels om tingsrätten kunde tillmötesgå önskemål om att målsägandenas föräldrar – vårdnadshavarna – skulle tillåtas närvara under den del av förhandlingen där åtalspunkten avseende det egna barnet behandlades.

Av domen framgår att målsägandeförhör hölls med de vårdnadshavare som av åklagaren hade åberopats som vittnen och att de inte hördes under ed.

Den fråga som inställer sig är om det enligt rättegångsbalkens bestämmelser fanns förutsättningar att höra målsägandenas vårdnadshavare som målsägande eller om de i stället borde ha hörts som vittnen.

Enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken får var och en som inte är part i ett mål höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om han eller hon inte för talan. I motiven till bestämmelsen (NJA II 1943 s. 459) anges att målsäganden framstår som den tilltalades naturliga motpart, och att det skulle vara oegentligt att låta målsäganden men inte den tilltalade vittna.

Till skillnad från en målsägande ska ett vittne avlägga ed och står därefter under straffansvar vid avgivandet av sin utsaga (36 kap. 11 § rättegångsbalken och 15 kap. 1 § brottsbalken). Vidare får ett vittne enligt 36 kap. 9 § rätte­gångsbalken inte närvara vid förhandlingen i målet innan förhöret med vittnet har ägt rum, om det inte finns särskilda skäl.

I 20 kap. 8 § rättegångsbalken anges att målsägande är den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Detta får anses innebära att enbart den omständigheten att någon är vårdnadshavare till ett underårigt barn som har blivit utsatt för brott inte innebär att vårdnadshavaren därmed får ställning av målsägande. En vårdnadshavare har emellertid, när det som i det här fallet gäller ett brott mot den omyndiges person, rätt att ange ett brott till åtal, biträda åtalet för den unges räkning samt för dennes räkning föra talan om enskilt anspråk (11 kap. 1 § och 20 kap. 14 §rättegångsbalken). Vårdnadshavare till ett barn som utsatts för brott har således många av de befogenheter som tillkommer den som har ställning av målsägande i ett mål.

I det nu aktuella målet hade vårdnadshavarna inte angett brottet till åtal och biträdde inte heller åtalet eller förde skadeståndstalan för barnets räkning. Det förelåg med hänsyn härtill inte något hinder mot att höra vårdnadshavarna som vittnen. Frågan är emellertid om den omständigheten att en vårdnadshavare skulle kunna agera för sitt barns räkning ska medföra att denne inte kan höras som vittne. Såvitt känt har frågan inte varit föremål för prövning i några refererade avgöranden. Enligt uttalanden i doktrinen (se Heuman, Målsägande, 1973, s. 83) talar, med hänsyn till intresset av att jämvikten mellan målsäganden och den tilltalade upprätthålls, starka skäl för att vittnesförbudet bör utsträckas till att gälla sådana personer som har möjlighet att föra ansvarstalan såsom målsägande. Vad beträffar personer med s.k. partiell målsäganderätt, dvs. de som i sig inte är målsägande men som med stöd av 20 kap. 14 § rättegångsbalken har möjlighet att ange brott till åtal och att föra talan om ansvar, sägs dock i motiven att de bör inta ställning som målsägande först efter att de har gjort angivelse eller väckt åtal (se NJA II 1943 s. 276).

Även om en person har ett betydande intresse av att det meddelas en fällande dom gäller som utgångspunkt i svensk rätt att han eller hon ska höras som vittne och inte som målsägande. Om den som ska höras är närstående till en part är han eller hon visserligen inte skyldig att avlägga vittnesmål (36 kap. 3 § rättegångsbalken). Har den närstående väl bestämt sig för att vittna ska dock vittnesmålet avläggas under ed. Den närstående har sålunda att på eget ansvar att avgöra om han eller hon kan avlägga ett sanningsenligt vittnesmål.

Det kan mot den här bakgrunden diskuteras om det i ett fall som det aktuella, där vårdnadshavarna inte har biträtt åtalet eller för barnets räkning har framställt ett enskilt anspråk, skulle ha hörts som vittnen. Det finns emellertid utrymme för olika uppfattningar i frågan och Justitiekanslern konstaterar att rättens ställningstagande och lösning av frågan i detta fallet har haft goda skäl för sig.