AD 1997 nr 84

Parter:

Lap Power Aktiebolag; O.P.

Nr 84

Lap Power Aktiebolag i Stockholm

mot

P.O. i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 15 oktober 1996 i dess mål T 1202-94

Tingsrättens dom, se bilaga.

TVISTEN

Lap Power Aktiebolag har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, ogillar den av P.O. förda talan samt tillerkänner bolaget ersättning för dess rättegångskostnader vid tingsrätten. För det fall domstolen inte ogillar hans talan, har bolaget yrkat att skadeståndsbeloppen jämkas, i första hand till noll.

P.O. har bestritt ändring av tingsrättens dom.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har C.W.P. och P.O. hörts på nytt under sanningsförsäkran. Vidare har förnyade vittnesförhör ägt rum med A.N., L.K., A.E. och F.L.. I målet har också förebragts skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. Det antecknas som ostridigt mellan parterna att P.O. var sjukskriven, utöver de perioder som antecknats under rubriken Bakgrund i tingsrättens dom, även den 18 och 19 november 1993.

DOMSKÄL

Uppsägningen och frågan om bolaget återtagit denna

Bolaget har i arbetsdomstolen förklarat att man inte längre hävdar att P.O. inte blev uppsagd genom brevet den 1 mars 1994 (tingsrättens domsbilaga 3). Bolaget har dock i arbetsdomstolen vidhållit att man återtog uppsägningen genom sin skrivelse den 16 mars. P.O. har liksom i tingsrätten framfört uppfattningen att han haft rätt att ta fasta på uppsägningen, som enligt honom varit allvarligt menad eftersom den inte skett i hastigt mod.

Av utredningen framgår följande.

Uppsägningen av P.O. föregicks närmast av ett antal skrivelser från bolaget efter det att P.O. den 10 februari 1994 blivit sjukskriven och stannat hemma från arbetet. I den första skrivelsen, som är daterad den 11 februari (tingsrättens domsbilaga 1), begär bolaget sjukintyg av P.O. och tilldelar honom två varningar. I brevet anger C.W.P. också bl.a. att han kommer att undersöka möjligheten att ge P.O. andra arbetsuppgifter, eftersom denne upprepade gånger klagat på de arbetsuppgifter han då hade. I det andra brevet, daterat den 22 februari (tingsrättens domsbilaga 2), tilldelas P.O. en tredje varning och samtidigt sägs bl.a. att bolaget överväger att avskeda honom av personliga skäl. I brevet den 1 mars sägs P.O. upp av personliga skäl. I brevet den 16 mars förklarar bolagets ombud att företagets avsikt inte var att säga upp P.O. och att situationen enklast torde kunna lösas så att denne snarast återgår i tjänst hos företaget.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

En uppsägning av en arbetstagare är en ensidig rättshandling som en arbetsgivare i princip är bunden av. Som framgår av lagens förarbeten (prop. 1981/82:71 s. 82) och arbetsdomstolens praxis kan det dock förekomma undantag från denna princip. I förarbetena nämns härvid situationen när uppsägningen har tillkommit i hastigt mod och snabbt återtas villkorslöst.

Av den förebragta utredningen måste den slutsatsen dras att bolagets beslut att säga upp P.O. inte skett oöverlagt eller i hastigt mod. Först i brevet den 16 mars återkom bolaget med förslaget att P.O. skulle återgå i tjänst. I den mån detta uttalande kan uppfattas så att bolaget återtog uppsägningen av P.O., kan omständigheterna enligt arbetsdomstolens mening inte anses ha varit sådana att bolaget med sitt besked kunde befria sig från verkningarna av den gjorda uppsägningen.

Har det förelegat saklig grund för uppsägningen?

Bolaget har i arbetsdomstolen vidhållit att uppsägningen var sakligt grundad. Arbetsdomstolen gör i denna del ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Detta innebär att arbetsdomstolen finner visat att P.O. genom bolagets brev den 1 mars blev uppsagd av bolaget utan att det fanns saklig grund för uppsägningen.

Yrkandet om semesterersättning

I uppsägningsbrevet den 1 mars 1994 anger bolaget att anställningen skulle upphöra den 4 april. Anställningen bestod således fram till denna dag. P.O. har därför rätt till semesterersättning för tiden den 19 mars till den 3 april 1994. Tingsrättens dom i denna del skall därför stå fast.

Frågor i anslutning till yrkandet om ekonomiskt skadestånd

Betydelsen av bolagets anställningserbjudande

Bolaget har hävdat att P.O. varit skyldig att anta bolagets erbjudande om fortsatt anställning och att han genom att den 18 mars 1994 avböja erbjudandet inte har rätt till något ekonomiskt skadestånd. P.O. har vidhållit att han inte varit skyldig att anta erbjudandet om fortsatt anställning.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Det finns inte någon i lag föreskriven skyldighet för en enskild person att anta ett erbjudande om anställning. Om en arbetstagare blir uppsagd och arbetsgivaren därefter erbjuder fortsatt anställning, är det således arbetstagaren som själv bestämmer om han vill anta erbjudandet. En annan sak är att en arbetstagare som yrkar ekonomiskt skadestånd på den grunden att han sagts upp utan saklig grund, kan få sitt yrkande ogillat eller i vart fall skadeståndet jämkat om skadan skulle ha uteblivit eller minskat genom att han godtagit anställningserbjudandet men han avböjt detta utan godtagbar anledning. Arbetsdomstolen utgår ifrån att bolaget med sin nu gjorda invändning åsyftat denna situation.

Som redan sagts föregicks bolagets brev den 1 mars om uppsägning av två brev, i vilka bolaget tilldelade P.O. sammanlagt tre varningar. I det första av dessa två brev angavs vidare att bolaget skulle undersöka möjligheten att ge P.O. andra arbetsuppgifter, och därvid angavs som exempel enklare uppgifter som konfiguration av datorer. I det andra brevet aviserade bolaget att man övervägde att avskeda honom. Med beaktande av att bolaget i de brev som föregick uppsägningen ger uttryck för en klart avog inställning till P.O. och bolagets besked att man övervägde en placering till arbetsuppgifter som på intet vis motsvarade P.O:s uppgifter i den anställning han hade, kan det inte krävas att han skulle ha godtagit en fortsatt anställning hos bolaget. Bolaget kan därför inte av det nu åberopade skälet vara fri från ansvar för det ekonomiska skadestånd som yrkats.

Är bolaget skyldigt i sig att betala ekonomiskt skadestånd?

Bolaget har bestritt skyldighet att betala ekonomiskt skadestånd. Som skäl för sitt överklagande ha bolaget åberopat att man återtagit uppsägningen av P.O., att denne inte haft rätt att vägra fortsatt anställning hos bolaget samt att bolaget i vart fall haft saklig grund för uppsägning. Som framgår av arbetsdomstolens gjorda bedömning har bolaget inte visat fog för något av dessa påståenden. Bolaget är därför på grund av sitt brott mot 7 § anställningsskyddslagen enligt 38 § samma lag skyldigt att betala ekonomiskt skadestånd till P.O..

Av brevet den 1 mars framgår att bolaget sade upp P.O. med beskedet att hans anställning upphörde den 4 april. P.O. hade enligt 11 § anställningsskyddslagen i dess lydelse närmast före den 1 januari 1997 rätt till tre månaders uppsägningstid. P.O:s anställning skulle därför enligt lagen ha upphört först den 4 juni. En arbetstagare har enligt 12 § anställningsskyddslagen rätt till lön och andra avlöningsförmåner under sin uppsägningstid. Bolaget är därför även på grund av sitt brott mot 11 och 12 §§ i lagen skyldigt enligt 38 § samma lag att betala ekonomiskt skadestånd till P.O. för den förlust bolagets lagbrott inneburit för honom.

Skadeståndsbeloppets storlek

P.O. yrkade i tingsrätten ekonomiskt skadestånd avseende dels utebliven lön och semesterersättning med sammanlagt 176 000 kr för perioden den 6 juni 1994 till den 4 april 1995, dels utebliven semesterersättning för perioden den 4 april till den 3 juni 1994 med sammanlagt 4 224 kr samt ränta på yrkade belopp. I domen ålades bolaget att betala ekonomiskt skadestånd med sammanlagt 180 224 kr jämte ränta.

Bolaget har i och för sig vitsordat ett skadestånd om 176 000 kr beräknat på en månadslön om 17 600 kr, men har yrkat att skadeståndet skall jämkas med hänsyn till omständigheterna.

Av andra stycket andra meningen i 38 § anställningsskyddslagen jämförd med 39 § i lagen är en arbetsgivares skyldighet att betala ekonomiskt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen begränsad till ett belopp motsvarande ett visst antal månadslöner. Beloppet är beroende av arbetstagarens anställningstid. Parterna är överens om att till följd av bestämmelserna i 39 § fjärde stycket i lagen skadeståndsbeloppet skall beräknas på tio månadslöner.

Parterna är också överens om att P.O. månatligen uppburit en lön om 17 600 kr. Däremot är de oense om huruvida skadeståndet skall beräknas enbart på detta månatliga belopp eller om i underlaget för beräkningen skall ingå också P.O:s rätt till semesterersättning.

Det ekonomiska skadestånd som kan utgå enligt 38 § anställningsskyddslagen är - oavsett om fråga är om skadestånd på grund av brott mot 7 eller 12 § anställningsskyddslagen eller båda dessa paragrafer - genom hänvisningen till 39 § begränsat till ett högsta belopp, beräknat efter ett antal "månadslöner". Den närmare innebörden av detta uttryck är inte kommenterat i lagens förarbeten. Av dessa framgår dock bl.a. att syftet med reglerna om månadslöner var att få en schablon för skadeståndsberäkningen och att skadeståndet skall beräknas på den lön som arbetstagaren hade när anställningen upphörde (prop. 1973:129 s. 284).

Frågan om innebörden av uttrycket månadslön har prövats av arbetsdomstolen i bl.a. AD 1993 nr 9 och 1996 nr 35.

Den förstnämnda domen gällde ett fall där en arbetsgivare och en arbetstagare hade träffat överenskommelse om att arbetstagarens anställning skulle upphöra. I överenskommelsen sades bl.a. att bolaget skulle betala "lön" (dvs.ordet månadslön användes inte) till och med en viss dag och dessutom ett vederlag. I domen uttalade domstolen i anslutning härtill bl.a. följande.

Ordet lön kan inte anses ha någon alldeles entydig innebörd i det allmänna språkbruket. Nära till hands ligger att uppfatta ordet på det sättet att det betyder det kontantbelopp som en arbetstagare periodvis uppbära såsom anställd, dvs. den betydelse ordet har i ordsammansättningar som timlön eller månadslön. Ges ordet lön en sådan innebörd, har L.F. (=arbetstagaren; domstolens anmärkning här) efter ordalagen inte rätt till den innestående semesterersättningen. Det kan emellertid inte anses oförenligt med vanligt språkbruk att uppfatta uttrycket lön såsom innefattande även annan ekonomisk ersättning som en anställd uppbär för utfört arbete (exempelvis uttryck som löneuppgift eller löneförmåner). Viss grund för att uppfatta ordet på detta sätt kan föreligga i varje fall när det som i detta fall är fråga om slutlönebelopp som en arbetsgivare uppbär när han eller hon slutar sin anställning. Om uttrycket "lön till och med 1992-02-14" i punkten 2 uppfattas i enlighet med det sist anförda, har L.F. efter överenskommelsens ordalag rätt till den innestående semesterersättningen.

I domen AD 1996 nr 35 återkom arbetsdomstolen till uttrycket månadslön i 39 § anställningsskyddslagen. I domen anförs bl.a. att det ligger närmast till hands att anta att uttrycket syftar på den direkta kontantersättningen och alltså inte innefattar andra anställningsförmåner samt att detta får anses gälla oavsett om förmånen har ett lätt fastställbart ekonomiskt värde för den anställde.

Arbetsdomstolen ser inte anledning till någon annan uppfattning än den som redovisats i de nu nämnda domarna. Detta innebär att det i paragrafen använda uttrycket månadslön får uppfattas så att därmed förstås den "ordinarie" månadslön som arbetstagaren uppburit och att något påslag för semesterersättning inte skall göras vid tillämpningen av denna paragraf. Bolaget kan därför inte åläggas att betala ett sammanlagt högre belopp i ekonomiskt skadestånd till P.O. än det nyssnämnda beloppet om 176 000 kr. Detta belopp är som sagt vitsordat av bolaget.

Frågan är då om det finns skäl att enligt 38 § tredje stycket anställningsskyddslagen bifalla bolagets yrkande om jämkning av detta skadeståndsbelopp. Enligt fast praxis anses jämkning av ekonomiskt skadestånd med hänsyn till omständigheterna vid skadans uppkomst kunna komma i fråga endast i mycket speciella situationer (se AD 1984 nr 54). Som följer av vad arbetsdomstolen redan tidigare uttalat i denna dom finns det inte anledning att jämka beloppet på den grunden att P.O. erbjöds fortsatt anställning hos bolaget. Arbetsdomstolen finner inte heller att det i övrigt med beaktande av gällande praxis föreligger skäl för en jämkning.

Tingsrätten har som sagts ålagt bolaget att betala P.O. 180 224 kr. Av de skäl som nyss redovisats kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att bolaget med ändring av tingsrättens domslut i punkten 1 c) såvitt gäller angivet kapitalbelopp skall förpliktas att betala 176 000 kr till P.O..

Ränteyrkandena

Tingsrätten har i sitt domslut i punkten 1 c) ålagt P.O. att betala ränta på ett kapitalbelopp om sammanlagt 180 224 kr. Av vad som nyss sagts följer att bolaget inte kan åläggas att betala ränta på ett sammantaget högre kapitalbelopp än 176 000 kr.

Att det högsta belopp som kan tillerkännas P.O. således är begränsat till tio månadslöner à 17 600 kr eller tillhopa 176 000 kr betyder inte att P.O. har rätt till ersättning endast för utebliven månadslön. Även semesterersättning är en avlöningsförmån och en utebliven sådan ersättning kan enligt 38 § anställningsskyddslagen vara skadeståndsgrundande, antingen fråga är om ersättning avseende tiden den 4 april till den 3 juni 1994 eller tiden därefter. Innebörden av 39 § anställningsskyddslagen är dock att skadeståndsbeloppet inte får uppgå till ett högre belopp än, i detta fall, 176 000 kr (jfr AD 1991 nr 12).

Arbetsdomstolen har uppfattat bolaget så att man i och för sig vitsordar P.O:s beräkning av yrkad ränta på angivna belopp för varje månad, dock att ränta inte skall utgå på ett högre sammantaget kapitalbelopp än 176 000 kr. Tingsrättens domslut i punkten 1 c) skall därför ändras också såvitt gäller skyldigheten för bolaget att betala ränta på belopp till den del ränta beräknats på ett kapitalbelopp överstigande 176 000 kr. Arbetsdomstolen noterar att tingsrättens domslut såvitt gäller ränta på det ekonomiska skadeståndet uppenbarligen innehåller en felskrivning såvitt avser ränta på fordrat belopp med förfallotid i november 1994; rätteligen skall förfallodagen enligt yrkandet vara den 25 november. Tingsrättens domslut skall därför ändras även i denna del.

Sammanfattningsvis skall därför tingsrättens domslut i punkten 1 c) ändras enligt vad som framgår av arbetsdomstolens domslut i punkten 3 nedan.

Yrkandena om allmänt skadestånd

Genom att utan saklig grund säga upp P.O. har bolaget brutit mot 7 § anställningsskyddslagen och är på den grunden skyldigt att betala allmänt skadestånd till honom. Bolaget har inte framfört någon invändning mot tingsrättens dom såvitt bolaget i övrigt befunnits ha brutit mot åberopade paragrafer i anställningsskyddslagen. Däremot har bolaget yrkat jämkning även av skadeståndsskyldigheten, något som P.O. har motsatt sig.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Uppsägningen av P.O. föregicks av de två redan nämnda breven från bolaget, det ena daterat den 11 och det andra den 22 februari 1994. P.O., som var hemma från arbetet när han erhöll breven, måste av dessa ha förstått att bolaget reagerade mot att han inte tagit kontakt med sin avdelningschef A.N. eller bolagets verkställande direktör C.W.P.. P.O. måste också ha förstått att bolaget önskade att han tog kontakt med arbetsledningen.

P.O. har uppgett att han per telefon sjukanmälde sig den 10 februari dels till två arbetskamrater, dels till bolagets administrativa avdelning, och att han samma dag också skickade in läkarintyg för frånvaron. Arbetsdomstolen ifrågasätter inte riktigheten i dessa uppgifter. Det är oklart när läkarintyget kom bolaget till handa. Det får dock antas att C.W.P. inte kände till vare sig sjukskrivningen eller läkarintyget när han den 11 februari skrev det första brevet till P.O.. Vidare har A.N. uppgett att han - för att planera arbetet - utan resultat sökte få tag i P.O. per telefon och genom dennes telefonsvarare bad honom höra av sig, men så skedde inte. P.O. har förklarat han inte kontaktade någon i arbetsledningen därför att han hade tagit mycket illa vid sig av vad som hade förekommit vid tisdagsmötet den 8 februari, att hans hudsjukdom till följd härav blossade upp så att han blev sjukskriven den 10 februari och att han på grund av det påhopp som han uppfattade att han utsatts för vid tisdagsmötet i förening med innehållet i bolagets brev den 11 och 22 februari blivit så psykiskt nedstämd att han inte förmådde ringa. Han har tillagt att han inte tagit emot något besked via telefonsvararen från A.N..

Vad gäller händelsen vid tisdagsmötet den 8 februari och vad som förekommit dessförinnan har P.O. under förhöret berättat i överensstämmelse med vad som i den delen från hans sida finns antecknat i tingsrättens dom under rubriken Sakframställan. Den utredning som förebragts ger inte någon full klarhet i vad som förekom vid tisdagsmötet. Så mycket står dock klart att C.W.P. vid mötet ville diskutera den kritik som kunde finnas mot bolaget och som gällde rutinerna vid sjukfrånvaro, men att P.O. inte då vågade gå in i någon sådan diskussion. Även om denne kan ha uppfattat situationen som i viss mån pressande finns det inget som tyder på att C.W.P:s avsikt vid mötet varit att utsätta P.O. för något "påhopp". Trots att de brev som C.W.P. skickade till P.O. efter dennes sjukskrivning, som redan sagts, ger uttryck för en klart avog inställning till P.O., måste det sättas i fråga om inte den uppsägning som slutligen följde hade kunnat undvikas om P.O. hade tagit kontakt med någon i arbetsledningen efter sjukskrivningen. Genom att P.O. underlät att sätta sig i förbindelse med någon av sina chefer får han anses ha till viss del bidragit till den uppkomna situationen. Att P.O. av personliga skäl drog sig för att kontakta dem förändrar inte denna slutsats. Arbetsdomstolen anser därför att skadeståndet för den felaktiga uppsägningen bör sättas lägre än vad som normalt brukar följa efter en uppsägning utan saklig grund och bestämmer detta till 35 000 kr.

I övrigt delar arbetsdomstolen tingsrättens bedömning i fråga om skadeståndsbeloppen. Sammantaget skall därför det allmänna skadeståndet bestämmas till 42 000 kr jämte ränta, varav 35 000 kr för brott mot 7 § anställningsskyddslagen, 2 000 kr för brott mot 11 och 12 §§ samma lag, 3 000 kr för brott mot 8 § i lagen och 2 000 kr för brott mot 30 § i lagen.

Rättegångskostnad

Vad P.O. har tappat får sammantaget anses vara av ringa betydelse. Han skall därför erhålla full ersättning för sin kostnad upp till skäligt belopp. P.O. har yrkat ersättning med 37 200 kr, varav 36 000 kr för 30 timmars ombudsarbete. Bolaget har överlämnat till domstolen att med beaktande av den angivna tidsåtgången pröva frågan om ersättning för ombudsarvode, men har i övrigt vitsordat yrkat belopp.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till målets omfattning och beskaffenhet att ersättningen för ombudsarvode skäligen bör bestämmas till 30 000 kr. Bolaget skall därför förpliktas att betala sammanlagt 31 200 kr i ersättning för P.O:s rättegångskostnader.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut under punkterna 1 a) och 2.

2. Med ändring av tingsrättens domslut under punkten 1 b) förordnar arbetsdomstolen att Lap Power Aktiebolag skall betala allmänt skadestånd till P.O. med fyrtiotvåtusen (42 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 juli 1994 till dess betalning sker.

3. Med ändring av tingsrättens domslut i punkten 1 c) förordnar arbetsdomstolen att Lap Power Aktiebolag skall betala ekonomiskt skadestånd till P.O. med etthundrasjuttiosextusen (176 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 901 kr från den 25 april 1994, på 2 112 kr från den 25 maj 1994 och på 211 kr från den 25 juni 1994 samt på 16 202 kr från den 25 juni 1994, på 19 712 kr från den 25 juli 1994, 19 712 kr från den 25 augusti 1994, på 12 090 kr från den 25 september 1994, på 10 851 kr från den 25 oktober 1994, på 16 091 kr från den 25 november 1994, på 19 712 kr från den 25 december 1994, på 19 712 kr från den 25 januari 1995, på 19 712 kr från den 25 februari 1995 och på 17 982 kr från den 25 mars 1995, allt till dess betalning sker. I övrigt ogillas P.O:s yrkande om ekonomiskt skadestånd och ränta därpå.

4. Lap Power Aktiebolag skall ersätta P.O. för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med trettioentusentvåhundra (31 200) kr, varav 30 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1997-06-25, målnummer B-147-1996

Ledamöter: Nina Pripp, Henrik Sahlin och Ulf Nilsson. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene.

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Ulla Ljunggren-Thedéen, Lars Ivarsson och Kerstin Löfroth)

BAKGRUND

Lap Power aktiebolag (bolaget) verkar inom databranschen. Det är ett snabbt växande bolag och har numera kontor i flera svenska städer. I Stockholm, där huvudkontoret är beläget, arbetar 110 anställda.

P.O. provanställdes den 7 juni 1993 av bolaget. Den 7 december 1993 övergick hans provanställning till en tillsvidareanställning med en uppsägningstid om tre månader. P.O. har under sin anställningstid i bolaget varit sjukskriven den 17 juni 1993, den 31 augusti 1993 och den 13-15 september 1993, den 25-26 november 1993 och den 14-15 december 1993 samt från och med den 10 februari 1994. På s.k. tisdagsmöten informerade bolagets ledning samtliga anställda om bolagets verksamhet och viss diskussion mellan ledningen och de anställda fördes.

Under februari och mars 1994 skickade bolaget tre brev, se dombilaga 1-3, till P.O.. P.O. kontaktade omedelbart efter erhållandet av brevet, domsbilaga 3, sitt fackförbund, Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF). SIF tog genom brevet daterat den 4 mars 1994 kontakt med bolaget. I ett den 16 mars 1994 daterat brev till SIF har bolaget uppgett att brevet, domsbilaga 3, "[¼] fått en något olycklig utformning [.]" och att bolagets VD, C.W.P:s, "[¼] avsikt med brevet var att P.O. omedelbart skulle kontakta företaget [.]" samt att bolagets avsikt "[¼] inte var att säga upp P.O. [¼]" varför "[¼] situation enklast [skulle] kunna lösas så att P.O. snarast återgår i tjänst hos företaget. " O.K., ombudsman på SIF, har i fax den 18 mars 1994 - för P.O:s räkning - anfört att "[v]år medlem står fast vid vårt skadeståndsanspråk, och avböjer erbj. om anställning."

YRKANDEN M.M.

P.O. har yrkat att tingsrätten förpliktar bolaget att till honom utge

semesterersättning för tiden 19 mars 1994 till 3 april 1994 med 1 111 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från 3 maj 1994 till dess betalning sker

allmänt skadestånd - på grund av brott mot 11 och 12 §§ lagen om anställningsskydd (LAS) - med 20 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker

ekonomiskt skadestånd motsvarande utebliven semesterersättning för perioden 4 april 1994 till 3 juni 1994 med 2 112 kr per månad, jämte ränta enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker på 1 901 kr från 25 april 1994, på 2 112 kr från 25 maj 1994 och på 211 kr från 25 juni 1994

4. allmänt skadestånd - på grund av brott mot 7 § LAS - med 70 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker

ekonomiskt skadestånd med 176 000 kr utgörande 19 712 kr per månad avseende utebliven lön med 17 600 kr per månad och utebliven semesterersättning med 2 112 kr per månad för perioden 6 juni 1994 till 4 april 1995, jämte ränta enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker på 16 202 kr från 25 juni 1994, på 19 712 kr från 25 juli 1994, på 19 712 kr från 25 augusti 1994, på 12 090 kr från 25 september 1994, på 10 851 kr från 25 oktober 1994, på 16 091 kr från 25 november 1994, på 19 712 kr från 25 december 1994, på 19 712 kr från 25 januari 1995, på 19 712 kr från 25 februari 1995, på 19 712 kr från 25 mars 1995 och på 2 494 kr från 25 april 1995

allmänt skadestånd - på grund av brott mot 8 § LAS - 10 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker

allmänt skadestånd - på grund av brott mot 30 § LAS - med 10 000 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker

Bolaget har bestridit samtliga yrkanden samt för det fall tingsrätten skulle finna att bolaget i något avseende förfarit felaktigt hemställt att de yrkade skadestånden med hänsyn till omständigheterna skall bortfalla eller jämkas. Bolaget har vitsordat beräkningen av semesterersättning och räntan i och för sig. Bolaget har vidare vitsordat beräkningen av det ekonomiska skadestånden och att skadeståndet skall beräknas på tio månader, men gjort gällande att det ekonomiska skadeståndet för brott mot 7 § LAS inte skall omfatta semesterersättning.

Båda parter har yrkat ersättning för sin rättegångskostnad.

GRUNDER

P.O.

P.O. var anställd i bolaget och hade enligt anställningsavtalet och semesterlagen rätt till lön och semesterersättning i enlighet med yrkandena.

P.O. har inte erhållit semesterersättning för perioden 19 mars 1994 till 3 april 1994. Semesterersättningen förföll i enlighet med 30 § semesterlagen till betalning den 4 maj 1994.

P.O. har enligt 11 och 12 §§ LAS haft rätt till tre månaders uppsägningstid med oförändrad lön och andra anställningsvillkor, men erhöll bara en månads uppsägningstid. Han har därför i enlighet med 38 § LAS rätt till ekonomiskt skadestånd motsvarande lön och semesterersättning under två månaders uppsägningstid samt dessutom allmänt skadestånd. Han har varit sjukskriven under tid då uppsägningstid skulle ha förelegat varför den ekonomiska skadan för denna tid begränsas till belopp motsvarande utebliven semesterersättning.

Bolaget har brutit mot 7 § LAS genom att säga upp P.O. från hans anställning utan att saklig grund förelegat. Bolaget har därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet för både allmän och ekonomisk skada i enlighet med 38 och 39 §§ LAS.

Bolaget har brutit mot 8 § andra stycket LAS genom att inte upplysa P.O. om vad han hade att iaktta för det fall han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig eller yrka skadestånd med anledning av uppsägningen. Bolaget har därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet i enlighet med 38 § LAS.

Bolaget har brutit mot 30 § LAS genom att inte underrätta P.O. om den tänkta uppsägningen senast två veckor i förväg, utan först genom brev den 22 februari 1994, domsbilaga 2, och således sju dagar före uppsägning, och har därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet för allmän skada i enighet med 38 § LAS.

Normal löneutbetalningsdag har varit den 25:e i varje månad.

Bolaget

Avsikten med brevet, domsbilaga 3, var inte att säga upp P.O:s anställning. Enligt ordalydelsen är det visserligen en uppsägning, men brevet i sin helhet kan inte läsas som en uppsägning med hänsyn till den sista meningen som innebär en inbjudan till diskussion. Någon uppsägning skedde således inte i detta brev.

Om brevet ändock skulle av tingsrätten komma att betraktas som en uppsägning har bolaget den 16 mars 1994 återtagit uppsägningen alternativt erbjudit P.O. en ny anställning.

P.O. har dock genom sitt besked till bolaget med omedelbar verkan avbrutit sin anställning den 18 mars 1994. Anställningen har således upphört på P.O:s eget initiativ.

Om tingsrätten skulle anse att P.O. har blivit uppsagd och haft rätt att vägra komma tillbaka till bolaget, har bolaget haft saklig grund för uppsägningen. Brevet, domsbilaga 2, är att anse som en sådan upplysning som avses i 30 § LAS.

Bolaget har haft skäl för sin uppfattning att P.O. sagt upp sig själv varför jämkning av yrkade skadestånd skall ske.

För det fall anställningen skulle anses bestå även efter den 18 mars 1994 föreligger inte någon rätt för P.O. till ekonomiskt skadestånd efter denna tidpunkt.

P.O.

Han har ägt rätt att ta fasta på uppsägningen, som varit allvarligt menad, eftersom den inte skett i hastigt mod och eftersom återtagandet daterat den 16 mars 1994 gjorts för sent. Med hänsyn till uppsägningen och det som förevarit före uppsägningen har P.O. inte haft skyldighet att anta erbjudandet om anställning. Det bestrids därför att han på eget initiativ lämnat anställningen.

SAKFRAMSTÄLLAN

P.O.

På ett av tisdagsmötena - troligtvis den 25 januari eller den 1 februari 1994 - förelades personalen en handling betecknad "Föreskrifter gällande samtlig personal i LapPower". Innan mötet avslutades uppmanades personalen att skriva under denna handling. P.O. tyckte att reglerna beträffande sjukskrivningen som återfanns under punkten 4 D med rubriken "Sjukskrivning, hälsokontroll mm" var underliga och ringde därför försäkringskassan.

Föreskrifterna löd enligt följande.

"D. All personal som varit sjuk en gång eller flera under den senaste 12-månadersperioden skall vid misstanke om sjukdom besöka företagsläkaren på morgonen (07.45-9.00) insjukningsdagen för undersökning och eventuell sjukskrivning om företagsläkaren anser detta vara påkallat. Du måste samtidigt ringa LapPower och meddela att Ni gått till läkaren. Om du blir sjukskriven måste du meddela detta samt hur lång tid Du sjukskrivits.

Det ankommer på var och en att följa dessa sjukskrivningsinstruktioner för att bli berättigade till sjuklöneersättning från LapPower. Vid osäkerhet eller specifika omständigheter kontakta då LapPower, C.W.P. eller H.N.."

Från försäkringskassan erhöll P.O. det beskedet att arbetsgivaren inte kunde utfärda sådana generella föreskrifter men att arbetsgivaren undantagsvis kunde kräva att den anställde erhöll läkarintyg redan från den första dagen. P.O. berättade detta för den nytillträdde servicechefen A.N..

Vid tisdagsmötet den 8 februari 1994 tog C.W.P. upp dessa föreskrifter och sade att någon hade haft synpunkter på dem och ombad denne person att framföra sina synpunkter. P.O., som kände oro, framförde inte sina synpunkter. C.W.P. uttalade då att den person som inte reste sig var feg. P.O. är övertygad om att det var han som utpekades. A.N. beklagade också senare det inträffade för P.O..

P.O. har en latent hudsjukdom och den blossade nu upp. Den 10 februari 1994 gick han därför till en hudspecialist och blev sjukskriven. Han skickade läkarintyget till bolaget samma dag. Han ringde också och sjukanmälde sig. Han talade då först med den f.d. servicechefen, därefter med sin arbetskamrat F.L. och slutligen med lönekanslisten A.E.. Läkarintyget har i vart fall funnits på bolagets kontor den 21 februari 1994.

När P.O. erhöll brevet daterat den 11 februari 1994 kände han sig påhoppad och blev psykiskt nedstämd varför han inte ringde bolaget. Han erhöll inte något meddelande från bolaget på sin telefonsvarare. När han fick brevet, domsbilaga 3, kontaktade han SIF och skrev därefter för hand ett brev till bolaget där han meddelade att han skulle ta kontakt med SIF. Den 4 mars 1994 begärde SIF förhandling med bolaget. Först den 16 mars 1994 meddelade bolaget SIF att det inte haft för avsikt att säga upp P.O.. P.O. var sjukskriven på grund av depression till den 5 juni 1994.

Bolaget

Det är god stämning bland de anställda i bolaget. De anställda är till större delen mellan 25-30 år och anställningen är mycket ofta deras första kontakt med arbetslivet. Med hänsyn till personalens ålder är personalomsättningen låg. I bolaget har man en rak ton och löser därigenom de problem som uppkommer.

Eftersom C.W.P. ansåg att P.O. hade potential att erhålla en arbetsledande funktion i bolaget övergick P.O:s provanställning i en fast anställning, fastän han haft en del korttidsfrånvaro. Korttidsfrånvaron är i relation till de övriga anställdas extrem.

De i målet omnämnda föreskrifterna togs upp vid en diskussion på flera tisdagsmöten och en livlig diskussion fördes om dem. De var inte gällande 1994. I bolaget gäller numera en reviderad form av föreskrifterna.

På tisdagsmötet pekade C.W.P. inte ut någon person. Han kände dock till att P.O. inför A.N. anklagat bolaget för att inte följa föreskrifter på arbetsmarknaden och att P.O. och A.N. därför haft samarbetssvårigheter. P.O. var lite äldre än de andra anställda och agerade som en ledargestalt vilket A.N. upplevde som besvärande.

Den 10 februari 1994 var P.O. frånvarande och hade varken kontaktat C.W.P. eller A.N. eller - såvitt bekant - någon annan person vid bolaget. C.W.P. besökte samma dag serviceavdelningen och frågade om någon där hört något från P.O.. Det var inte någon som anmälde att de hade hört något.

Eftersom bolaget betraktade frånvaron som olovlig skickade C.W.P. brevet, domsbilaga 1, till P.O.. Anledningen till brevet är att bolaget som arbetsgivare är skyldig att ta upp frågan om rehabilitering alternativt omplacering. A.N. lämnade också ett meddelande på P.O:s telefonsvarare. Bolaget hörde dock inte ifrån P.O.. Det dröjde en till två veckor innan P.O. skickade ett läkarintyg till bolaget. Bolaget skickade därför ett nytt brev, domsbilaga 2, till P.O.. Brevet skall ses mot den bakgrund att P.O. inte tagit kontakt med ledningen trots både skriftliga och muntliga meddelanden. Eftersom läkarintyget inte innehöll någon diagnos och var knapphändigt skrev bolaget även ett brev till läkaren. Avsikten med brevet, domsbilaga 3, var att betona allvaret i situationen. Om bolaget hade avsett en uppsägning hade bolaget inte tillagt "[o]m du har synpunkter [¼]".

För det fall tingsrätten anser att bolaget sagt upp P.O:s anställning har bolaget haft saklig grund härför: P.O. har varit olovligt frånvarande från sin arbetsplats utan att meddela ledningen och det har förekommit samarbetssvårigheter. Han har uppträtt illojalt under provanställningen genom att vid ett möte med C.W.P. och serviceteknikerna i december 1993 inkompetensförklara ledningen. Han har haft hög sjukfrånvaro.

DOMSKÄL

På P.O:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom. Vidare har på hans begäran vittnesförhör hållits med F.L.. På bolagets begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med C.W.P. . Vittnesförhör har på bolagets begäran också hållits med servicechefen A.N. och personalklubbens ordförande L.K.. På begäran av båda parter har vittnesförhör hållits med kanslisten A.E.. Båda parter har åberopat viss skriftlig bevisning.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Har uppsägning skett?

Brevet, domsbilaga 3, är till sin ordalydelse en uppsägning. Att brevet inte skall tolkas som uppsägning utan som en uppmaning att ta kontakt med bolaget framgår varken av brevets ordalydelse, utformning eller omständigheterna i övrigt. Det är således styrkt att bolaget genom brevet, domsbilaga 3, sagt upp P.O:s anställning.

Föreligger saklig grund?

Olovlig frånvaro

Bolaget har gjort gällande att P.O. varit frånvarande från sin arbetsplats utan att meddelat bolagets ledning orsaken härtill. C.W.P. har berättat att han inte fått något meddelande att P.O. var sjuk och att han personligen varit på serviceavdelningen för att höra om någon där visste var P.O. befann sig men att ingen uppgett sig veta det. Häremot har P.O. invänt att han den 10 februari 1994 besökt läkare och blivit sjukskriven samt att han samma dag dels skickat läkarintyget till bolaget, dels per telefon kontaktat sin arbetsplats. P.O. har sålunda berättat att han ringde bolaget och i tur och ordning pratade med f.d. sevicechefen R.L., sin arbetskamrat F.L. och A.E.. Han talade om att han var sjuk och diskuterade sina pågående servicearbeten med F.L.. Detta har bekräftats av F.L.. P.O:s uppgift att han har sjukanmält sig stöds vidare av att A.N. uppgett att någon av serviceteknikerna säkert sagt till honom att P.O. var sjuk och att anledningen till att han lämnade ett meddelande på P.O:s telefonsvarare var att han ville att P.O. skulle rapportera sina pågående arbeten till honom.

Tingsrätten finner därför utrett att P.O. per telefon har anmält till bolaget att han var sjuk och även att han skickat läkarintyg till bolaget om sin sjukskrivning. Att C.W.P. inte erhållit besked om detta kan inte läggas P.O. till last. P.O:s frånvaro har således inte varit olovlig.

Samarbetssvårigheter

De samarbetssvårigheter bolaget har gjort gällande avser förhållandet mellan P.O. och A.N., som kom ny till bolaget i januari 1994. C.W.P. har förklarat att han var orolig för att P.O. skulle motsätta sig de förändringar som A.N. ville genomföra på serviceavdelningen och som även var nödvändiga för att få ordning på avdelningen. A.N. har berättat om ett tillfälle då han blev arg efter att ha diskuterat med P.O.. Enligt A.N. hade P.O. då sagt till honom att han inte skulle prata om ordning och reda när bolaget inte följde lagar och förordningar. P.O. talade aldrig om vilka lagar och förordningar som han avsåg. P.O. har uppgett att det inte förelegat några samarbetssvårigheter mellan honom och A.N., men att han haft ett meningsutbyte med A.N. angående de föreskrifter som förelagts personalen på ett tisdagsmöte och att han för A.N. påtalade det felaktiga i dessa föreskrifter. A.N. har vidare omtalat att han under en helg varit och köpt bättre belysning till serviceavdelningen efter påpekande från teknikerna. I övrigt har det inte framkommit att det förelegat några stridigheter mellan A.N. och P.O.. A.N:s vittnesmål ger vid handen att några samarbetssvårigheter inte skulle förekomma om P.O. återvände till bolaget.

Tingsrätten finner det sålunda inte visat att det förelegat några samarbetssvårigheter mellan A.N. och P.O..

Illojalitet

Bolaget har gjort gällande att P.O. i december 1993, under tid som P.O. varit provanställd i bolaget, vid ett möte med C.W.P. inkompetensförklarat bolagets ledning. P.O. har uppgett att han inte kan minnas att han uttalat sig på detta sätt och att han har svårt att - mot bakgrund av att han var provanställd och att C.W.P. var hans högste chef - tro att han skulle ha uttalat sig på detta sätt. C.W.P. har uppgett att han uppfattade att P.O. hade en antydan till negativism mot bolaget och dess organisation men har inte kunnat precisera detta ytterligare. Enligt tingsrättens bedömning kan det uttalande som läggs P.O. till last av bolaget inte vara att bedöma som illojalitet. Härvid är att beakta att bolaget inte ens påstått att uttalandet skulle ha framförts till någon person utanför bolaget och bolaget har trots uttalandet låtit provanställningen övergå i tillsvidareanställning.

Det är enligt tingsrättens mening därför inte visat att P.O. varit illojal mot bolaget.

Hög sjukfrånvaro m.m.

Den sjukfrånvaro som P.O. har haft under sin anställningstid infaller främst under provanställningnen och är för övrigt inte anmärkningsvärd. Den utgör inte saklig grund för uppsägning.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att bolaget inte haft saklig grund för sin uppsägning.

Har återtagande skett?

Det återtagande som bolaget har gjort av sin uppsägning har ägt rum 16 dagar efter uppsägningen. Med hänsyn härtill och till omständigheterna kring uppsägningen har någon skyldighet för P.O. att acceptera återtagandet inte förelegat. Inte heller kan det anses att P.O. varit tvungen att acceptera en ny anställning hos bolaget.

Fråga om semesterersättningen

Eftersom bolaget har sagt upp P.O. genom brev den 1 mars 1994 har han rätt till semesterersättning för perioden 19 mars till 3 april 1994. Beloppet 1 111 kr är ostridigt.

Frågor om allmänt skadestånd

P.O. har under den uppsägningstid han haft rätt till inte erhållit lön och andra anställningsförmåner. Han har därför rätt till allmänt skadestånd. Skadeståndet bestäms till 2 000 kr.

Bolaget har sagt upp P.O. från hans anställning utan att det förelegat saklig grund. Bolaget är därför skadeståndsskyldig gentemot P.O.. Skadeståndet bestäms till 50 000 kr.

I uppsägningen framgick inte vad P.O. hade att iaktta om han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig eller yrka skadestånd. Bolaget är därför skadeståndsskyldig gentemot P.O.. Skadeståndet bestäms med 3 000 kr.

Bolaget har inte minst två veckor i förväg underrättat P.O. om uppsägningen och är därför skyldigt att utge skadestånd till P.O.. Skadeståndet bestäms till 2 000 kr.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att bolaget skall utge allmänt skadestånd med 57 000 (2 000 + 50 000 + 3 000 + 2 000) kr jämte ränta.

Frågor om ekonomiskt skadestånd

P.O. har rätt till en uppsägningstid om tre månader och har under denna tid ägt rätt att behålla sin lön och även erhålla semesterersättning. Bolaget är därför skyldigt att utge den yrkade semesterersättningen för perioden 4 april till 3 juni 1994. Beloppen är ostridiga.

Bolaget, som sagt upp P.O. utan saklig grund är skyldig att ersätta P.O. den förlust han lidit på grund av bolagets agerande. Av 38 och 39 §§ LAS framgår att det högsta belopp som P.O. kan tillerkännas avseende ekonomiskt skadestånd motsvarar ett visst antal månadslöner. Eftersom P.O:s månadslön ostridigt uppgick till 17 600 kr och parterna är ense om att det ekonomiska skadeståndet skall beräknas på tio månader utgör det belopp som tingsrätten maximalt kan utdöma 176 000 kr (se AD 1977:45). Bolaget har i övrigt vitsordat beräkningen av det ekonomiska skadeståndet. Det är således ostridigt att P.O. lidit skada motsvarande det yrkade beloppet som inte överskrider 176 000 kr. Han skall därför tilldömas detta belopp.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att bolaget skall utge ekonomiskt skadestånd till P.O. med 180 224 (1 901 + 2 112 + 211 + 176 000) kr jämte ränta.

Rättegångskostnad

Vid angiven utgång är bolaget skyldig att ersätta P.O:s rättegångskostnad.

DOMSLUT

Lap Power Aktiebolag skall till P.O. utge

semesterersättning med ettusenetthundraelva (1 111) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 maj 1994 till dess utbetalning sker

allmänt skadestånd med femtiosjutusen (57 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 juli 1994 till dess betalning sker

ekonomiskt skadestånd med etthundraåttiotusentvåhundratjugofyra (180 224) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 901 kr från 25 april 1994, på 2 112 kr från 25 maj 1994 och på 211 kr från 25 juni 1994, på 16 202 kr från 25 juni 1994, på 19 712 kr från 25 juli 1994, på 19 712 från 25 augusti 1994, på 12 090 kr från 25 september 1994, på 10 851 kr från 25 oktober 1994, på 16 091 kr från 11 november 1994, på 19 712 kr från 25 december 1994, på 19 712 kr från 25 januari 1995, på 19 712 kr från 25 februari 1995, på 19 712 kr från 25 mars 1995 och på 2 494 kr från 25 april 1995, allt till dess betalning sker.

Lap Power Aktiebolag skall betala P.O. hans rättegångskostnader med femtiotretusenniohundratjugonio (53 929) kr, varav 51 600 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagens datum till dess betalning sker.

Domsbilaga 1

P.O.

(adress, uteslutet här)

1994-02-11

Begäran om sjukintyg

Du är nu frånvarande från Ditt arbete på LapPower utan att ha kontaktat Din avdelningschef A.N. eller C.W.P. /H.N.. Jag betraktar därför Din frånvaro som en olovlig frånvaro. Du tilldelas därför en varning för detta. Om Du är sjukskriven anmodar jag Dig att omedelbart sända oss sjukintyget.

På grund av Din extremt höga sjukfrånvaro ca en gång per månad (7-8 gånger) sedan Du började på LapPower i juni 1993 kommer jag att begära en rehabiliteringsutredning. (Du är sjuk ca 10 ggr mer än övriga medarbetare.)

Eftersom Du upprepade gånger klagat på Dina nuvarande arbetsuppgifter kommer jag även undersöka möjligheten att ge Dig andra arbetsuppgifter t ex enklare sådana som konfiguration av datorer.

Då det har framkommit att Du klagat på Din chef A.N:s normala rapportering till mig nödgas jag även ge Dig en varning för detta. Du har ingen arbetsledande uppgift inom företaget och har ingen rätt att genom påtryckning, spridande av missnöje eller dylikt försöka hindra Dina arbetskamrater att utföra sitt arbete enligt fastställda direktiv.

Vid tisdagsmötena har Du som alla andra möjlighet att framföra förslag och/eller kritik till företagsledningen om företagets skötsel. Du har uppmanats härtill. Du har också blivit informerad om att jag som Vd är ständigt tillgänglig för förslag och kritik. Någon kritik framfördes ej av Dig vid senaste mötet trots att Du uppmanades därtill. Istället har Du plötsligt uteblivit från Ditt arbete efter tisdagsmötet utan att höra av Dig. Jag finner detta mycket märkligt?

LapPower Jacla AB

C.W.P.

Vd

Domsbilaga 2

P.O.

(adress, uteslutet här)

1994-02-22

Det har rapporterats till mig från din chef A.N. att han har sökt dig via din telefonsvarare för att få allmänna besked angående din sjukskrivning. Men framförallt en avrapportering om dina pågående serviceärenden så att vi kan överta dessa och serva våra kunder.

Du borde vara gammal nog att förstå att din lön och sjuklön har sitt ursprung i att vi sköter våra kunder och vårt arbete. Ditt beteende riskerar naturligtvis alla LapPoweranställdas trygghet i anställningen. Ditt sjukintyg "Beh vila ute" visar tydligt att du utan vidare har både tid och möjlighet att göra denna typ av avrapportering som alla normala anställda finner självklart för att arbetsplatsen skall fungera.

Vi tilldelar dig därför nu den tredje varningen och överväger samtidigt att avskeda dig på grund av de skäl som här och tidigare framförts - personlig skäl.

LapPower Jacla AB

C.W.P., Vd

Domsbilaga 3

P.O.

(adress, uteslutet här)

1994-03-01

Trots vårt brev av den 22 februari 1994 med uppmaningen om att kontakta A.N. för avrapportering har vi inte hört av dig.

Vi tolkar detta som att du inte bryr dig om att denna arbetsplats skall fungera och att du helt enkelt struntar i skäliga uppmaningar från företagsledningen.

Med hänvisning till detta samt de skäl och varningar som framförts till dig per brev den 11 och 22 februari 1994 samt din mycket korta anställningstid (fast anställning från 1993-12-07) finner vi det vara bäst både för företaget, dess övriga anställda, och dig själv att du söker dig en annan arbetsplats.

Du uppsäges därför p.g.a. de personliga skäl som här och i tidigare skrivelser framförts. Din anställning upphör 1994-04-04.

Om du har synpunkter på din uppsägning ber vi dig att framföra dem senast den 4 mars 1994.

LapPower Jacla AB

C.W.P., Vd