AD 1998 nr 80

Parter:

First Famberg Invest Aktiebolag (tidigare First Reserve FIR Aktiebolag); Modano Aktiebolag (tidigare Rekryteringsaktiebolaget Vitalitet Partner); S.P.; H.M., L.P.

Nr 80

First Famberg Invest Aktiebolag (tidigare First Reserve FIR Aktiebolag

mot

Modano Aktiebolag (tidigare Rekryteringsaktiebolaget Vitalitet Partner), P.S. i Stockholm, M.H. i Lidingö och P.L. i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts dom den 25 mars 1997 i mål T 3-1055-95

Tingsrättens dom, se bilaga.

First Famberg Invest Aktiebolag (i det följande kallat First Reserve) har yrkat att arbetsdomstolen skall bifalla bolagets talan vid tingsrätten och förplikta motparterna att solidariskt ersätta bolaget för dess rättegångskostnader vid tingsrätten och i arbetsdomstolen. För den händelse arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom i huvudsaken har First Reserve yrkat att de utdömda rättegångskostnaderna vid tingsrätten skall sättas ned med 10 000 kr beträffande ersättningen till Modano AB (hädanefter benämnt Vitalitet) och med 10 000 kr beträffande ersättningen till P.S., M.H. och P.L.

Motparterna har bestritt ändring i fråga om huvudsaken. För den händelse arbetsdomstolen skulle fastställa tingsrättens dom i huvudsaken har de medgivit ändringsyrkandet beträffande rättegångskostnaderna vid tingsrätten. De har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förebringats samma skriftliga och muntliga bevisning som vid tingsrätten, varvid A.B., P.S., M.H., P.L., J.S., J.K., B.S-H., B.R. och J.R. har hörts på nytt. Förhören vid tingsrätten med O.W., S.W. och R.K. har förebringats genom banduppspelning.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom, med de förtydliganden och tillägg som i det följande framgår av domskälen.

DOMSKÄL

Tvisten gäller i huvudsak frågan om P.S., M.H., P.L. och Vitalitet har ådragit sig skadeståndsansvar gentemot First Reserve genom konkurrerande verksamhet, som också innefattat utnyttjande av företagshemligheter.

Följande förhållanden är ostridiga. P.S., M.H. och P.L. var sedan år 1993 anställda hos First Reserve (resp. det närstående företaget MPU, som har överlåtit sitt rättsanspråk till First Reserve). Den 13 mars 1995 sade P.S. upp sin anställning. Dagen därpå sade även M.H. och P.L. upp sina anställningar. Alla tre lämnade sina anställningar i slutet av april eller i början av maj 1995. De förvärvade under våren 1995 Vitalitet och påbörjade viss verksamhet med uthyrning och rekrytering av personal, dvs. verksamhet av i huvudsak samma slag som den som bedrevs i First Reserve. Under maj 1995 förde First Reserve (och MPU) förhandlingar om överlåtelse av rörelsen till en utomstående förvärvare. Förhandlingarna resulterade i ett slutligt överlåtelseavtal som träffades den 28 juli 1995 och innebar att First Reserve (och MPU) försålde rörelsen mot en viss köpeskilling.

I målet uppkommer i huvudsak följande frågor: Genom vilka åtgärder bedrevs den konkurrerade verksamheten i Vitalitet? Har P.S., M.H. och P.L. bedrivit denna verksamhet i strid med lojalitetsplikten under bestående anställning hos First Reserve? Innebär konkurrensklausulen i deras anställningsavtal att de har ett ansvar även för tiden efter anställningens upphörande? Vilka skadeståndsbestämmelser är tillämpliga? Vilken skada uppkom för First Reserve? De nu angivna frågorna skall i det följande behandlas i skilda avsnitt.

På vilket sätt konkurrerade verksamheten i Vitalitet med First Reserves verksamhet?

Som har angetts i det föregående är det ostridigt i målet att P.S., M.H. och P.L. under tiden från mitten av april 1995 genom verksamhet i Vitalitet har inlett verksamhet som konkurrerade med First Reserves.

Det är emellertid tvistigt i målet vilka närmare åtgärder som vidtogs i denna konkurrerande verksamhet.

First Reserve har gjort gällande följande. Den konkurrerande verksamheten i Vitalitet innefattade också att man tog direktkontakt med First Reserves personal (ambulerandepersonal) och kunder och sökte värva dem till Vitalitet. Enligt First Reserve har flera av dess kundföretag direkt eller med förmedling av First Reserves ambulerandepersonal blivit kontaktade av Vitalitet. Den konkurrerande verksamheten har bedrivits med hjälp av First Reserves kund- och personalregister, vilka P.S., M.H. och P.L. hade tillgång till i sina anställningar hos First Reserve.

P.S., M.H., P.L. och Vitalitet har bestritt att det vidtagits annat än inledande åtgärder, innefattande även två informationsmöten som hölls i maj 1995. Vid förhören inför arbetsdomstolen har de uppgett i huvudsak följande. Det fanns ingen kundlista på First Reserve. I datorn fanns det ett gammalt system som inte användes. Inom bolaget var det pärmar med orderbekräftelser som man tittade i för att hitta kunderna. På själva orderbekräftelsen framgick vilken ambulerande personal som kunden hyrt in. De känner inte till ett enda företag som Vitalitet övertog som kund från First Reserve. En kund har rätt att när som helst avbryta ett pågående uppdrag. Registret för den ambulerande personalen fanns samlat i ett kartotek. Inför informationsmötena ringdes det runt till viss ambulerande personal hos First Reserve. Det var ungefär 20 personer från First Reserve på de båda informationsträffarna. Mellan 5 och 10 av dessa började omedelbart hos Vitalitet, men de var samtidigt kvar hos First Reserve. Ingen ambulerande personal sade upp sig hos First Reserve för att kunna arbeta för Vitalitet. Den ambulerande personalen har rätt att ha flera arbetsgivare. Inget register hos First Reserve har tagits eller kopierats. Vitalitet rekryterade sina kunder genom s.k. telemarketing genom företaget Bite AB.

S.W. och R.K., båda anställda vid First Reserve, har uppgett sammanfattningsvis följande. Den ambulerande personalen var mycket viktig och värdefull för ett bolag som First Reserve. Personalens telefonnummer var hemlig information hos företaget. Kundernas lojalitet var främst inriktad på de individer som tjänstgjorde som ambulerandepersonal hos First Reserve. I maj månad 1995 fick First Reserve kännedom om att de duktigaste anställda bland First Reserves ambulerandepersonal hade blivit tillfrågade om att börja arbeta för Vitalitet. En del av dem deltog också i informationsmöten arrangerade av Vitalitet. De blev erbjudna anställning till högre timlön än den som de hade hos First Reserve. Även First Reserves kunder reagerade. Vitalitet hade kontaktat kunder med pågående order hos First Reserve och även den ambulerande personal som arbetade hos kunderna för att avbryta ordern i förtid och föra över uppdraget till Vitalitet. Detta skedde i åtminstone sex fall avseende Lex Mark, Stämjärnet AB, Förvaltaren Fastighets AB, First Card AB, ID-Gruppen och Kraftindustrins Redovisnings AB. I samtliga fall lyckades First Reserve genom aktivt ingripande klargöra förhållandet och behålla både kunderna och personalen, om än till en högre timlön. Genom den ambulerande personalen rapporterades också att representanter för Vitalitet hade gjort besök hos First Reserves kunder under pågående uppdrag. Den kvarvarande permanenta personalen vid First Reserve fick ägna mycket tid åt att ringa runt till aktuella och potentiella kunder för att informera om situationen och för att bevaka företagets intressen. R.K. ringde under en månad ett stort antal samtal dagligen med anledning av Vitalitets och de tre tidigare anställdas utnyttjande av deras vetskap om First Reserves kunder och ambulerande personal.

Arbetsdomstolen bedömer utredningen i denna del av målet på följande sätt. Det är ostridigt att P.S., M.H. och P.L. i mitten av april 1995 förvärvade Vitalitet i syfte att bedriva verksamhet med personaluthyrning och rekrytering, dvs. verksamhet inom samma område som First Reserves. Det är vidare ostridigt att det i maj 1995 hölls informationsmöten, där bl.a. en del av First Reserves ambulerandepersonal var närvarande. Genom S.W:s och R.K:s uppgifter, som det inte finns anledning att ifrågasätta, är det enligt domstolens mening utrett att verksamheten i Vitalitet i varje fall i viss utsträckning bedrevs genom att man tog direkta kontakter med First Reserves kunder och ambulerandeanställda i syfte att förmå dem att fortsättningsvis arbeta för resp. anlita Vitalitet. Däremot kan det inte mot P.S:s, M.H:s och P.L:s bestridande anses styrkt att de har kopierat och utnyttjat First Reserves kund- och personalregister som helhet.

Har verksamheten bedrivits i strid med lojalitetsplikten under bestående anställningar hos First Reserve?

I denna del av målet är följande ostridigt. P.S., M.H. och P.L. sade den 13 resp. 14 mars 1995 upp sig med omedelbar verkan, men bolaget accepterade inte detta utan krävde att de skulle iaktta de uppsägningstider som följde av anställningsavtalen. P.S:s uppsägningstid enligt anställningsavtalet gick ut den 12 juni 1995, men han lämnade arbetsplatsen den 28 april 1995. M.H:s uppsägningstid enligt anställningsavtalet gick ut den 12 juni 1995, men han lämnade arbetsplatsen den 2 maj 1995. P.L:s uppsägningstid enligt anställningsavtalet gick ut den 12 maj 1995, men han lämnade arbetsplatsen den 5 maj 1995.

Bolagets ståndpunkt är att P.S:s, M.H:s och P.L:s anställningar bestod fram till dess att uppsägningstiderna efter deras uppsägningar löpte ut. Enligt bolagets uppfattning har verksamheten i Vitalitet bedrivits i strid med lojalitetsplikten enligt anställningsavtalen.

P.S., M.H. och P.L. har gjort gällande att deras verksamhet i Vitalitet inte har bedrivits i strid med lojalitetsplikten enligt deras anställningsavtal samt har anfört följande. Planeringen och inledandet av verksamheten i Vitalitet skedde efter det att de sagt upp sina anställningar med omedelbar verkan. De hade rätt att avsluta anställningarna utan att iaktta uppsägningstiderna eftersom First Reserve hade svikit i lojalitet gentemot dem genom att inte förändra verksamheten i linje med vissa förslag som hade framförts och diskuterats under hösten 1994. I varje fall var de berättigade att ta ut semester under den aktuella tiden. P.S:s uppsägning var framprovocerad av First Reserve. Beträffande P.L. kan tilläggas att han lämnade arbetsplatsen endast någon vecka före utgången av uppsägningstiden, och det skedde på uppmaning av S.W.

Som arbetsdomstolen tidigare har uttalat är det oomtvistligt att en anställd i allmänhet på ett allvarligt sätt bryter mot det lojalitetskrav som följer av anställningsavtalet, om han medan anställningen består driver med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet (se bl.a. domen 1977 nr 118). Vid bedömningen av de invändningar som de tre arbetstagarna har framfört i denna del kan först konstateras att First Reserve ostridigt inte godtog att de tre arbetstagarna skulle sluta med omedelbar verkan. Av utredningen framgår också att bolaget i brev till dem gav tydligt uttryck för denna ståndpunkt. Det har inte visats föreligga fog för invändningarna om att de tre arbetstagarna hade rätt att sluta i förtid på grund av illojalitet från First Reserves sida. För övrigt har det inte heller visats att uppsägningen av P.S. var framprovocerad av First Reserve.

Det anförda föranleder slutsatsen att P.S:s, M.H:s och P.L:s verksamhet i Vitalitet före utgången av deras uppsägningstider har inneburit att de åsidosatte sin lojalitetsplikt enligt anställningsavtalen.

Har den konkurrerande verksamheten bedrivits genom utnyttjande av First Reserves företagshemligheter?

Med företagshemlighet avses enligt 1 § första stycket lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. Med information förstås enligt paragrafens andra stycke både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt.

I lagens förarbeten uttalas att begreppet information i detta sammanhang har en vid innebörd. Det kan röra tekniska uppgifter, men också rent kommersiella förhållanden omfattas av begreppet. Som exempel på sådan information anges i förarbetena uppgifter om enskilda affärshändelser samt information om marknadsundersökningar, marknadsplanering, prissättningsklausuler och planer rörande reklamkampanjer (se prop. 1987/88:155 s.34 ff).

Som framgår av lagtexten krävs det för att det skall vara fråga om en företagshemlighet att näringsidkaren håller informationen hemlig samt att röjandet är ägnat att medföra skada för honom. Det kan vid en bedömning enligt de nu angivna kriterierna inte råda någon tvekan om att uppgifter hos First Reserve om företagets kunder utgjorde sådan information som avses i lagen om skydd för företagshemligheter. Detsamma gäller inte utan vidare i fråga om ett företags register över anställd personal. I det föreliggande fallet finns det emellertid skäl som talar för att även uppgifterna om First Reserves ambulerande personal betraktas som sådan information som avses i lagen om skydd för företagshemligheter. Av utredningen framgår nämligen att uppgifterna om personalen inkluderade information om deras särskilda kvalifikationer och vilka företag de var förtrogna med, dvs. information som i sig uppenbarligen hade ett kommersiellt värde.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att den konkurrerande verksamheten i Vitalitet, i den utsträckning verksamheten har inriktats mot First Reserves kundföretag och med anlitande av First Reserves ambulerande personal, har innefattat ett utnyttjande av First Reserves företagshemligheter.

Brott mot konkurrensklausul i anställningsavtalen?

Bolaget har åberopat konkurrensklausulerna i P.S:s och M.H:s anställningsavtal som grund för skadeståndet såvitt gäller tiden efter anställningarnas upphörande. Enligt bolaget har en motsvarande klausul varit gällande även för P.L.

P.L. har bestritt att han har undertecknat en konkurrensklausul. P.S. och M.H. har gjort gällande att konkurrensförbudet är oskäligt och skall jämkas.

Av skäl som kommer att framgå i ett följande avsnitt saknar frågan om P.S:s, M.H:s och P.L:s bundenhet av ett allmänt konkurrensförbud avseende tiden efter anställningarnas upphörande nämnvärd betydelse för beräkningen av den ekonomiska skada som drabbade First Reserve. Mot denna bakgrund finner domstolen inte anledning att ta ställning till frågan.

Vilka skadeståndsregler är tillämpliga i målet?

First Reserve har till grund för talan mot P.S., M.H. och P.L. åberopat deras enskilda anställningsavtal och den därmed följande lojalitetsplikten. First Reserve har vidare, såväl i fråga om de tre arbetstagarna som i fråga om Vitalitet, åberopat skadeståndsbestämmelserna i lagen om skydd för företagshemligheter.

I målet är upplyst att First Reserve var bundet av dåvarande HAO CG:s tjänstemannaavtal samt att P.S., M.H. och P.L. inte var medlemmar i någon facklig organisation. Deras anställningsavtal var skriftligt upprättade och var försedda med särskilt undertecknade bilagor, som innehöll åtaganden om tystnadsplikt och lojalitetsplikt under anställningen.

Parterna har förklarat sig vara ense om att det är innehållet i de tre arbetstagarnas enskilda anställningsavtal som skall läggas till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan. Det är därmed i detta mål inte fråga om skadestånd för åsidosättande av medbestämmandelagen eller kollektivavtal. Detta innebär att skadeståndsreglerna i medbestämmandelagen inte är tillämpliga i det föreliggande fallet (se 54 § medbestämmandelagen). De skadeståndsbestämmelser som kan komma i fråga är i stället de som återfinns i skadeståndslagen. Dessa är tillämpliga när ej annat följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (se 1 kap. 1 §). Och några från skadeståndslagen avvikande regler återfinns inte i P.S:s, M.H:s och P.L:s anställningsavtal.

P.S., M.H. och P.L. har emellertid gjort gällande att skadeståndsbestämmelsen i 38 § anställningsskyddslagen innefattar en exklusiv reglering av en arbetstagares skadeståndsansvar på så sätt att denne inte kan åläggas skadeståndsansvar i något annat fall än det som anges i bestämmelsen, nämligen fall där arbetstagaren inte iakttar den uppsägningstid som anges i lagen. Arbetsdomstolen kan inte ansluta sig till detta synsätt. Den ifrågavarande skadeståndsbestämmelsen innebär att arbetstagaren inte med stöd av anställningsskyddslagen kan åläggas skadeståndsansvar i andra situationer, men den är uppenbarligen inte avsedd att utgöra en uttömmande reglering av det skadeståndsansvar gentemot arbetsgivaren som kan åläggas arbetstagaren på annan rättslig grund.

Det anförda betyder att P.S:s, M.H:s och P.L:s skadeståndsskyldighet för avtalsbrottet skall bedömas med ledning av bestämmelserna i skadeståndslagen. I den delen bör anmärkas att det inte finns utrymme för att tillämpa den särskilda bestämmelsen om arbetstagares skadeståndsansvar i 4 kap. 1 §. Enligt den bestämmelsen är arbetstagaren ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Som framgår av lagtexten är det en förutsättning för tillämpning av denna regel att det är fråga om en skada som arbetstagaren har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten. Med det sistnämnda uttrycket har lagstiftaren avsett att skapa en avgränsning mot fall där arbetstagaren handlar som privatperson eller för annans än arbetsgivarens räkning (se prop. 1972:5 s.555). Enligt arbetsdomstolens mening står det klart att det avtalsbrott som P.S., M.H. och P.L. har gjort sig skyldiga till inte har begåtts i tjänsten hos bolaget.

Slutsatsen av det anförda är att P.S., M.H. och P.L. principiellt sett är skyldiga att ersätta First Reserve för skada som kan visas ha uppkommit som en följd av avtalsbrottet. Att skadeståndslagen och inte medbestämmandelagen är tillämplig innebär att de har ett solidariskt betalningsansvar för den uppkomna skadan. Deras skadeståndsskyldighet skall alltså inte fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna (se 6 kap. 3 § skadeståndslagen, jfr 61 § medbestämmandelagen).

När det sedan gäller skadeståndsansvaret för åsidosättande av lagen om skydd för företagshemligheter kan konstateras att frågan i detta mål inte är av någon nämnvärd betydelse såvitt gäller P.S:s, M.H:s och P.L:s verksamhet under bestående anställningar, eftersom de redan har befunnit ansvariga enligt reglerna i skadeståndslagen för den ekonomiska skada som kan ha uppkommit. Att den konkurrerande verksamheten i Vitalitet enligt vad arbetsdomstolen har konstaterat i ett föregående avsnitt bedrevs genom utnyttjande i viss utsträckning av First Reserves företagshemligheter innebär emellertid att de kan ha ett ansvar även för konkurrerande verksamhet som bedrevs efter anställningarnas upphörande. Förutsättningen för detta är enligt 7 § andra stycket lagen om skydd för företagshemligheter att det finns synnerliga skäl. I förarbetena anges som exempel på en sådan situation att arbetstagaren under bestående anställning förbereder överförandet av hemlig information. Enligt arbetsdomstolens mening föreligger i detta fall sådana synnerliga skäl som föranleder att P.S., M.H. och P.L. bör ha ett skadeståndsansvar även för verksamhet som bedrivits efter anställningarnas upphörande och som innefattat utnyttjande av företagshemligheter. Det är inte minst mot denna bakgrund som det i detta fall saknas anledning att ta ställning till frågan om deras bundenhet av ett allmänt konkurrensförbud (se föregående avsnitt).

Att den konkurrerande verksamheten i viss utsträckning har bedrivits genom utnyttjande av First Reserves företagshemligheter är av avgörande betydelse för Vitalitets skadeståndsansvar. Arbetsdomstolen finner att Vitalitet uppsåtligen har utnyttjat företagshemligheter hos First Reserve som, enligt vad Vitalitet har insett, har angripits av P.S., M.H. och P.L. Vitalitet är därmed enligt 8 § lagen om skydd för företagshemligheter skyldigt att ersätta den skada som uppkommit genom dess förfarande.

Med den bedömning domstolen nu gjort har det från Vitalitets sida inte riktats någon invändning mot att Vitalitet jämte de övriga motparterna åläggs ett solidariskt ansvar för den totala ekonomiska skada som kan anses ha uppkommit på grund av den konkurrerande verksamheten.

Vilken ekonomisk skada har uppkommit hos First Reserve?

Av utredningen i målet framgår följande. A.B., E.B. och deras son J.B. hade under våren 1995 bestämt sig för att sälja First Reserve. De huvudsakliga skälen till beslutet var A. och E. B:s ålder samt J.B:s emigration till Argentina. Möjligheterna till försäljning undersöktes av familjen och kontakt togs bland annat med företaget Backup AB. Förhandlingar med detta företag ledde till en skriftlig avsiktsförklaring den 20 maj 1995 om överlåtelse av företaget. Ett slutligt överlåtelseavtal, innebärande att First Reserve (och det närstående företaget MPU) sålde rörelsen, träffades den 28 juli 1995. Köpeskillingen bestod enligt avtalet av en fast och en rörlig del. I målet är ostridigt att köpeskillingen kan beräknas uppgå till omkring 3 milj. kr.

First Reserves ståndpunkt i målet är följande. Före P.S:s, M.H:s och P.L:s konkurrerande verksamhet i Vitalitet hade First Reserves rörelse ett värde av närmare 10 milj. kr. I den uppkomna situationen kunde rörelsen inte försäljas för mer än 3 milj. kr. Skadan har därmed uppgått till närmare 7 milj. kr, dvs. ett belopp som betydligt överstiger vad bolaget har yrkat i målet.

Motparterna har bestritt att någon skada har uppkommit för First Reserve.

I målet har First Reserve beträffande de ekonomiska förhållandena för First Reserve och det närstående företaget MPU åberopat en sammanställning, i vilken anges bl.a. följande. First Reserves rörelse genererade under räkenskapsåret 1994/95 en vinst om 2 060 610 kr, om man till resultatet återförde bokförda kostnader avseende dels licensavgifter om 660 000 kr som utbetalats till moderföretaget i koncernen, dels en lön m.m. om 661 738 kr som i realiteten utgjorde ett ägaruttag. MPU:s rörelse genererade under samma tid en vinst om 368 944 kr, om man till resultatet återförde bokförda kostnader avseende dels licensavgifter om 660 000 kr som utbetalats till moderföretaget i koncernen, dels lön m.m. om 40 082 kr som i realiteten utgjorde ett ägaruttag. I målet har inte framkommit annat än att de återgivna sifferuppgifterna med någon obetydlig avvikelse är i och för sig riktigt återgivna från företagens redovisning.

Beträffande frågan om den nu angivna sammanställningen ger en rättvisande bild av First Reserves och MPU:s lönsamhet har i arbetsdomstolen lämnats uppgifter av de auktoriserade revisorerna J.S. och J.K. De har därvid lämnat delvis motstridiga omdömen om sammanställningen. J.K. har på flera punkter riktat kritik mot denna. Han har bl.a. ifrågasatt om det är berättigat att till resultatet återföra licensavgifter på det sätt som skett. Av vad som framkommit i denna del drar dock arbetsdomstolen slutsatsen att det vid en beräkning av detta slag i det föreliggande fallet är befogat att återföra kostnaderna för licensavgifter till moderföretaget. Däremot anser arbetsdomstolen inte att de bokförda kostnaderna för lön bör återföras på motsvarande sätt. Även om man beaktar vissa andra invändningar mot sammanställningen som framförts av J.K., blir slutsatsen likväl att de båda företagen vid den aktuella tiden genererade en sammanlagd vinst i storleksordningen 1,5 - 1,7 milj. kr. Av J.S:s och J.K:s utsagor framgår att man vid en avkastningsvärdering av ett kunskapsföretag av det aktuella slaget vanligen bestämmer värdet genom att multiplicera årsvinsten med faktorn 4 eller 5.

I målet har också skett förhör med B.S-H., som stod bakom och genomförde Backup AB:s förvärv av First Reserves och MPU:s rörelser. Han har uppgett i huvudsak följande. Han fick genom ett försäljningsprospekt veta att First Reserve var till salu. För företag av denna typ brukar värdet beräknas till 4,5 - 5 gånger årsvinsten. Vinsten låg vid tillfället på 1-2 milj. kr, men man måste därvid beakta att vissa bokförda licensavgifter knappast kunde betraktas som reella kostnader. Företagsvärdet kunde i detta läge beräknas utgöra mellan 8 och 10 milj. kr. En stor del av värdet låg i kundstocken och personalen, inte minst den ambulerande personalen. När förhandlingarna om en överlåtelse var långt gångna inträffade det dramatiska att flera nyckelpersoner lämnade First Reserve och startade en konkurrerande verksamhet. Det blev känt att ambulerande personal sade upp sig för att i stället börja på Vitalitet. Detta ledde i sin tur till att kunderna följde med till Vitalitet. I detta läge uppstod givetvis oklarhet om First Reserves värde. Backup AB ansåg sig endast kunna ersätta substansvärdet, omkring 400 000 kr, och erbjuda en resterande köpeskilling beräknad som provision på omsättningen under de närmaste tre åren. Den sammanlagda köpeskillingen kom därmed slutgiltigt att uppgå till omkring 3 milj. kr.

P.S., M.H., P.L. och Vitalitet har i målet åberopat viss bevisning om First Reserves ekonomiska ställning under hösten 1994. Denna bevisning kan dock inte med någon tyngd anses motsäga den i det föregående redovisade utredningen om First Reserves (och MPU:s) värde innan den konkurrerande verksamheten inleddes. Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att företagets värde då var högre än den försäljningslikvid som erlades enligt överlåtelseavtalet. Anledning saknas att söka ange precis hur stor denna värdeminskning blev. Det står dock enligt domstolens mening klart att värdeminskningen blev avsevärd. Det kan tilläggas att den nu angivna nedgången i företagets värde får anses ha inträffat redan i maj 1995.

När man bedömer den skada som har uppkommit genom åsidosättande av anställningsavtalen och lagen om skydd för företagshemligheter är det enligt arbetsdomstolens mening inte givet att skadan skall anses motsvara hela den i det föregående angivna värdeskillnaden. Man kan nämligen inte bortse från att en stor del av First Reserves värdeminskning uppstod helt enkelt därför att P.S., M.H. och P.L. valde att lämna företaget. De var för övrigt inte ensamma om att göra det. Ytterligare två anställda på kontoret valde att gå över till Vitalitet. Det råder enligt arbetsdomstolens mening knappast något tvivel om att i varje fall P.S., som var tillförordnad verkställande direktör, samt M.H. och P.L. utgjorde nyckelpersoner på kontoret hos First Reserve, där sammanlagt endast något tiotal personer var sysselsatta. Redan det faktum att de alla sade upp sina anställningar, med de förhållandevis korta uppsägningstider som gällde, skulle rimligen ha medfört stora svårigheter i verksamheten och påverkat värderingen av företaget även om de hade iakttagit uppsägningstiderna utan att bedriva konkurrerande verksamhet.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att en stor del av den tidigare berörda nedgången i First Reserves värde berodde på det i och för sig rättsenliga handlande av P.S., M.H. och P.L. och två andra personer som bestod i att de avslutade sina anställningar hos företaget. Frågan blir då hur stor del av First Reserves värdeminskning som beror på deras konkurrerande verksamhet och utnyttjande av företagshemligheter och som därmed utgör en ersättningsgill skada. Storleken av skadan kan enligt domstolens mening inte bestämmas på annat sätt än genom en skälighetsuppskattning (se 35 kap. 5 § rättegångsbalken). Därvid ger givetvis den utredning som redovisats i det föregående hållpunkter för bedömningen. Arbetsdomstolen uppskattar skadan till 1,5 milj. kr.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att P.S., M.H., P.L. och Vitalitet skall förpliktas att solidariskt utge skadestånd för brott mot anställningsavtalen resp. lagen om skydd för företagshemligheter med 1 500 000 kr.

Vid denna utgång skall P.S., M.H., P.L. och Vitalitet också förpliktas att utge ersättning för First Famberg Invest Aktiebolags rättegångskostnader såväl i tingsrätten som i arbetsdomstolen. Om yrkade belopp råder ingen tvist.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens domslut förpliktar arbetsdomstolen P.S., M.H., P.L. och Modano AB att solidariskt till First Famberg Invest Aktiebolag utge

a) enmiljonfemhundratusen (1 500 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 augusti 1995 till dess betalning sker,

b) ersättning för First Famberg Invest Aktiebolags rättegångskostnader i tingsrätten med etthundraåttiosjutusentvåhundrafemtionio (187 259) kr, varav 179 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för tingsrättens dom till dess betalning sker, samt

c) ersättning för First Famberg Invest Aktiebolags rättegångskostnader i arbetsdomstolen med etthundrafyrtiotretusentvåhundra (143 200) kr, varav 142 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1998-06-17, målnummer B-75-1997

Ledamöter: Michaël Koch, Brita Swan, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Gun Lombach, Göte Larsson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Elise-Marie Donovan

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Lars Ivarsson, Gunnar Lavett och Annika Åkerlind)

BAKGRUND

A.B., E.B. och deras son J.B. ägde aktierna i två bolag som drev verksamhet med bl.a. personaluthyrning. Fram till mitten av 1995 benämndes det ena bolaget First Reserve F1R AB (First Reserve). Detta bolag är identiskt med det bolag som väckt talan i detta mål och som efter ändring av firman benämns First Famberg Invest AB. Det andra bolaget, som är ett systerbolag till First Reserve, benämndes MPU Modern Personaluthyrning AB (MPU). Den 28 juli 1995 sålde First Reserve och MPU själva rörelseverksamheterna, eller inkråmen, till företaget Backup AB.

Som beteckning för kärandebolaget används i det följande First Reserve.

P.S. anställdes i oktober 1993 som marknadschef hos First Reserve. Det var en tillsvidareanställning. S. undertecknade i september 1994 en handling, benämnd Tystnadsplikt, som innefattade en lojalitetsplikt, ett sekretessåtagande och ett s.k. konkurrensförbud. Denna handling fogas till domen som bilaga 1 (uteslutes här). Parterna har olika uppfattningar om huruvida S. i oktober 1994 tillträdde en befattning som t.f. VD hos First Reserve.

M.H. provanställdes i december 1993 som bokare, rekryterare och försäljare hos First Reserve. Anställningen övergick i en tillsvidareanställning. Även H. undertecknade en handling med i huvudsak samma lydelse som domsbilaga 1.

P.L. anställdes i februari 1993 som bokare hos MPU. I målet har för L:s del inte företetts en handling med den innebörd som avses med domsbilaga 1. Parterna har olika uppfattningar om huruvida L. undertecknat en sådan handling. Om han inte undertecknat en sådan handling, är parterna ense om att det i anställningsförhållandet mellan MPU och L. gällt de allmänna förhållningsregler om lojalitet m.m. som framgår av ett kollektivavtal mellan Handelns och Tjänsteföretagens Arbetsgivareorganisation (HAO) och Handelstjänstemannaförbundet (HTF).

S. sade med omedelbar verkan upp sin anställning den 13 mars 1995. Påföljande dag sade även H. och L. upp sina anställningar med omedelbar verkan. First Reserve och MPU godtog emellertid inte att anställningarna omedelbart upphörde utan hänvisande till att det gällde uppsägningstid. Rent faktiskt lämnade S., H. och L. sina anställningar i slutet av april eller början av maj 1995.

S., H. och L. förvärvade ett bolag som efter ändring av firman benämns Rekryteringsaktiebolaget Vitalitet Partner (Vitalitet). I en annons som var införd den 19 maj 1995 i tidningen Dagens Industri angavs att Vitalitet hyrde ut och rekryterade personal. Förutom S., H. och L. var det ytterligare två personer, som tidigare arbetat hos First Reserve eller MPU, som skulle vara verksamma hos Vitalitet.

Genom en ansökan om stämning i juli 1995 har First Reserve väckt skadeståndstalan mot Vitalitet, S., H. och L. för brott mot lagen om företagshemligheter (FHL) och mot de tre enskilda svarandena även för brott mot anställningsavtalen.

Det bör här nämnas att MPU till sitt systerbolag First Reserve överlåtit samtliga rättigheter beträffande den del av skadeståndstalan som avser MPU.

YRKANDEN

First Reserve har yrkat förpliktande för svarandena att solidariskt till First Reserve utge 5 000 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan, eller från den 17 augusti 1995, till dess betalning sker.

Svarandena har bestritt detta yrkande. Något belopp har inte vitsordats som skäligt i och för sig. Sättet att beräkna ränta har lämnats utan erinran.

Parterna har begärt ersättning för sina rättegångskostnader.

------------

PARTERNAS GRUNDER FÖR TALAN

Brott mot FHL

First Reserve har anfört följande.

S., H. och L. har uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen röjt och/eller utnyttjat och använt såväl First Reserves som MPU:s företagshemligheter i form av kundregister, personalregister och know- how. Detta har inneburit skada i konkurrenshänseende för bolagen. S., H. och L. har personligen angripit företagshemligheterna. De är skadeståndsskyldiga enligt 7 § och 8 § FHL.

Vidare görs gällande att Vitalitet har utnyttjat företagshemligheter som Vitalitet har insett eller borde ha insett har angripits enligt FHL. Vitalitet skall därför utge skadestånd enligt 8 § FHL.

Skadan uppgår till yrkat belopp. Vad angår det solidariska ansvaret görs gällande att S., H. och L. tillsammans och i samråd röjt och/eller utnyttjat företagshemligheterna.

Svarandena har anfört följande.

Det bestrids att S., H. och L. uppsåtligen eller av oaktsamhet röjt, utnyttjat eller använt kundregister, personalregister eller know-how som tillhört First Reserve eller MPU. Vidare bestrids att det funnits sådana register som varit att anse som företagshemligheter enligt FHL.

Det bestrids att Vitalitet insett eller borde ha insett att företagshemligheter utnyttjats enligt FHL.

Svarandena bestrider att First Reserve eller MPU över huvud taget orsakats skada. Det kan inte vitsordas någon solidarisk betalningsskyldighet.

Brott mot anställningsavtalen (avser de tre enskilda svarandena)

First Reserve har anfört följande.

Utnyttjandet och röjandet av företagshemligheter samt överfarandet av information till Vitalitet har skett under den tid S., H. och L. var anställda hos First Reserve eller MPU. Detta agerande är därmed ett brott mot lojalitetsplikten enligt anställningsavtalen. Röjandet strider också mot sekretessåtagandet. Vidare har de tre enskilda svarandena varit bundna av en ettårig konkurrensklausul, vilken inte iakttagits. Vitalitets verksamhet har varit direkt konkurrerande med First Reserves och MPU:s verksamhet.

Agerandet har inneburit skada för First Reserve och MPU, och skadan är identisk med den skada som orsakats genom brott mot FHL.

S., H. och L. har anfört följande.

Det bestrids att de handlat illojalt. I stället görs gällande att de uppfyllt sin del av den ömsesidiga lojalitetsplikten inom anställningsförhållandet. Samma invändning gäller beträffande sekretessklausulen. Vad angår konkurrensklausulen görs gällande att den inte har utgjort avtalsinnehåll för någon av svarandena. För det fall konkurrensklausulen utgjort avtalsinnehåll, hävdas att den skall lämnas utan avseende eller jämkas enligt bestämmelserna i 36 § avtalslagen.

L. har inte undertecknat någon handling med den innebörd som avses med domsbilaga 1. Någon konkurrensklausul är därför över huvud taget inte tillämplig för L:s del. Beträffande lojalitet och sekretess gällde bestämmelser enligt kollektivavtal 1993-04-01 - 1995-03-31 mellan HAO och HTF. L. har inte brutit mot de skyldigheter som gäller enligt kollektivavtalet.

Det bestrids att First Reserve och MPU orsakats skada. Någon solidarisk betalningsskyldighet kan inte vitsordas.

First Reserve har invänt: Konkurrensklausulen har utgjort avtalsinnehåll. Bestämmelsen i 36 § avtalslagen är inte tillämplig i förevarande fall. Vad angår L. görs gällande att han undertecknat en handling med samma innehåll som gäller för S. enligt domsbilaga 1. För det fall domstolen inte finner visat att en sådan handling undertecknats av L., vitsordas att bestämmelser i kollektivavtal är tillämpliga.

PARTERNAS UTVECKLANDE AV TALAN

First Reserve har anfört bl.a. följande.

First Reserve etablerades 1957 och drev verksamheten under den i målet registrerade firman sedan 1991. Verksamheten var uppbyggd kring personaluthyrning, rekrytering, rekryteringsassistans samt s.k. tjänsteentreprenad. Under räkenskapsåret 1993/94 uppgick bolagets omsättning till 8,4 milj kr och under 1994/95 till 13,9 milj kr. Systerbolaget MPU drev liknande verksamhet från samma lokaler som First Reserve. MPU hade en omsättning räkenskapsåret 1993/94 på 6,7 milj kr och räkenskapsåret 1994/95 på ca 6 milj kr.

Det görs gällande att samtliga de tre enskilda svarandena hade en verkställande eller operativt ledande ställning hos First Reserve eller MPU. Vad angår S. gällde att han de 13 oktober 1994 blev t.f. VD hos First Reserve.

När det gäller upphörandet av anställningarna skulle S:s sista anställningsdag hos First Reserve, med hänsyn till uppsägningstid, vara den 12 juni 1995. S. avvek dock i förtid från anställningen den 28 april 1995. H:s och L:s anställningar hos First Reserve skulle med hänsyn till uppsägningstid upphöra den 12 juni respektive den 12 maj 1995. H. lämnade emellertid anställningen i förtid den 2 maj 1995 och L. omkring den 6 maj 1995.

Vid en extra bolagsstämma den 18 april 1995 hos Vitalitet (då med firman Tempelman Inkasso AB) utsågs S. till VD. H. valdes vid den extra bolagsstämman till styrelseledamot, medan L. valdes till suppleant.

Vitalitets verksamhet hemlighölls för First Reserve och MPU. Även på direkta frågor till vissa av de personer som sagt upp sig förtegs planerna på att starta en ny konkurrerande verksamhet. Vitalitets verksamhet uppmärksammades dock genom att Vitalitet agerade mot First Reserves och MPU:s kunder liksom mot dess ambulerandeanställda personal.

Som exempel på ageranden från Vitalitets sida anges i korthet följande.

1. Ekonomichefen S.W. kontaktade omkring den 5 maj 1995 Lex Mark AB. I samband därmed framkom att den av First Reserve tillhandahållna ambulerande personalen påföljande måndag skulle utföra arbetet för Vitalitets räkning.

2. Den 12 maj 1995 tog S.W. kontakt med ett företag angående förlängning av pågående uppdrag. Det upplystes att H. från Vitalitet ringt och försökt överta ordern.

3. Den 4 maj 1995 förekom ett stormöte för ambulerandeanställd personal som haft uppdrag för First Reserve och MPU. Vid stormötet delades ut bl.a. anställningshandlingar som i allt väsentligt var plagierade från First Reserves ansökningshandlingar. Vitalitet översände också ansökningshandlingar direkt till ambulerandeanställd personal.

4. Den 5 maj 1995 kontaktade S.W. ett företag som var kund hos First Reserve. Det upplystes att H. sagt att den inhyrda personalen från och med den påföljande måndagen skulle övergå till Vitalitet.

5. Den 15 maj 1995 hölls ett nytt stormöte hos Vitalitet för ambulerandeanställd personal.

6. Under pågående uppdrag hade i ett flertal fall den ambulerandeanställda personalen slutredovisat uppdraget. Vid kontroll visade det sig att den anställde blivit kontaktad av Vitalitet och då erbjudits en något högre lön.

7. Förutom genom att kalla till stormöten försökte Vitalitet genom direkta telefonsamtal värva First Reserves anställda till Vitalitet.

Den aktuella tiden planerade familjen B. att sälja bolagen First Reserve och MPU till följd av att J.B. skulle flytta till Argentina. Förhandlingar fördes bl.a. med företaget Backup, som ägdes av B.S-H. Sedan det blivit känt att Vitalitet startat en konkurrerande verksamhet och angripit företagshemligheter, kunde de båda bolagen inte säljas på avsett sätt. Den skada som orsakats svarar mot det belopp bolagens värde minskat med genom angreppet på företagshemligheter.

Bolagen First Reserves och MPU:s värde, innan angreppet på företagshemligheter skedde, kunde beräknas med utgångspunkt från vinsten. En sammanställning, se bilaga 2 (uteslutes här), som utförts av bolagens revisor J.S., utvisar ett resultat före skatt på ca 2,4 milj kr för bolagen. En multipel på 5 bör användas för att beräkna värdet. Det görs gällande att bolagens värde uppgått till 10 - 12 milj kr.

Vid den överlåtelse som skedde av inkråmet i First Reserve till företaget Backup erhölls en fast köpeskilling på 442 082 kr samt en tilläggsköpeskilling beräknat på köparens omsättning under viss tid efter tillträdet. För överlåtelsen av inkråmet i MPU erhölls enbart en tilläggsköpeskilling. Förutom den fasta köpeskillingen kan familjen B. beräknas erhålla omkring 2,5 milj kr i tilläggsköpeskilling.

Om domstolen finner att den angivna modellen inte kan användas vid skadeberäkningen, görs gällande att den ekonomiska skadan, den ideella skadan och den rena förmögenhetsskadan sammantaget uppgår till yrkat belopp. Skadan får därvid beräknas mot bakgrund av bestämmelsen i 35 kap. 5 § rättegångsbalken.

Svarandena har anfört bl.a. följande.

Dåvarande First Reserve försattes i konkurs 1990 eller 1991. Sedan familjen B. förvärvat inkråmet i rörelsen, fortsatte verksamheten med personaluthyrning under benämningen First Reserve. J.B. efterträdde modern A.B. som VD.

I oktober 1993 blev S. kontaktad av J.B. De kände varandra sedan tidigare. J.B. förklarade att First Reserve haft vissa svårigheter. Samarbetet mellan ägarkretsen och personalen fungerade inte. S. accepterade erbjudandet att bli marknadschef. Hans arbetsuppgifter bestod i att sälja First Reserves tjänster, att spåra upp företag som var i behov av tillfällig hjälp och att sälja bolagets ambulerandepersonal till olika företag. S. hade inte någon attesträtt. Redan från början stod det klart för S. att det egentligen var A.B. som ledde First Reserve. H:s arbetsuppgifter hos First Reserve bestod i att handha bokningen och uthyrningen av ambulerandepersonalen. Det var fråga om bl.a. att förhandla med potentiella köpare om priset vid uthyrning av tjänster inom de ramar som J.B. och A.B. bestämt. Inte heller H. hade någon attesträtt. L., som var anställd hos MPU, hade samma arbetsuppgifter som H.

Det görs gällande att S., H. och L. var anställda som sedvanliga tjänstemän i ett medelstort familjeföretag. Det bestrids att de haft en operativt ledande ställning.

Det är riktigt att J.B. skulle bosätta sig utomlands. Familjen B. vände sig 1994 till O.W., som tidigare varit styrelseledamot i First Reserve. W. accepterade ett erbjudande om att hjälpa till med att organisera om verksamheterna hos First Reserve och MPU. Avsikten var att en person vid namn R.B. skulle bli VD i bolagen och att W. och B. skulle gå in som delägare. I september 1994 visade det sig att det tilltänkta samarbetet inte var möjligt.

När det hösten 1994 stod klart att W. och B. inte skulle engagera sig i bolagen, blev S. kontaktad av J.B. S. erbjöds då att bli VD i bolagen. Som förutsättning för att acceptera befattningen som VD ställde S. ett flertal villkor. S. gjorde tillsammans med ekonomikonsulten B.R. en genomgång av bolagens ekonomiska situation och lade därefter fram ett förslag till budget. Det visade sig emellertid att A.B. ville att budgeten skulle omarbetas så att nettovinsten skulle dubblas, vilket enligt B.R. saknade förankring i verkligheten. I ett telefax den 16 december 1994 konstaterade B.R. att skillnaderna i uppfattningar mellan ägarna och nyckelpersonerna i bolagen var så stora att det inte var meningsfyllt att diskutera sig fram till en pragmatisk lösning.

Eftersom de krav S. ställt inte uppfylldes, blev han inte VD i bolagen. Inte heller hade han befattningen t.f. VD för bolagen.

Under de första månaderna 1995 hade personalen i bolagen "tappat tron" på företagsledningen. I stort sett all personal såg sig om efter en alternativ sysselsättning. S. träffade vid något tillfälle A.B. I närvaro av H. sade Asta B. till S. att "ta konsekvenserna". Som S. uppfattade det blev han anmodad att omedelbart säga upp sig från anställningen, vilket han också gjorde den 13 mars 1995. Det kan därför inte åberopas någon uppsägningstid från bolagens sida.

Även H. och L. bestämde sig för att med omedelbar verkan säga upp sig från sina anställningar. Det var fråga om samarbetsproblem med ledningen för bolagen.

Vid något tillfälle berättade S. för en bekant vid namn J.R. att han var missnöjd med sin arbetssituation. J.R. var och är fortfarande styrelseledamot i ett företag som sysslar med s.k. headhunting. Denna kontakt resulterade i att bolaget Vitalitet bildades. Vitalitet skulle vara verksamt med bl.a. personalrekrytering och personaluthyrning. Det var fråga om ett nytt koncept i branschen. Inför starten av verksamheten i Vitalitet anlitades ett marknadsföringsföretag, benämnt Telemarketing Bite AB. Det bestrids att S., H. och L. till Vitalitet tagit med sig personalregister och kundregister eller att de agerat otillbörligt mot bolagen First Reserve och MPU på sätt som påståtts under punkterna 1-7 i det föregående.

Det kan inte vitsordas att skadan skall beräknas på sätt bolagen gjort gällande. Inte heller kan vitsordas lämnade uppgifter om beräknad vinst för bolagen enligt domsbilaga 1. Den genomsnittliga årsvinsten för de senaste två åren före överlåtelsen uppgick till 85 000 kr.

DOMSKÄL

Bevisning

S., H., L. och A.B. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har ägt rum med S.W., R.K., J.S., J.K., B.S-H., B.R., O.W. och J.R. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Utgångspunkter för den fortsatta bedömningen

Det är i målet fråga om två bolag - First Reserve och MPU - som drivit verksamhet med uthyrning av personal till företag som behövt tillfällig hjälp. Bolagens verksamhet har också bestått i assistans vid uthyrning av personal för företags räkning samt tjänsteentreprenad. Vid personaluthyrning tillhandahålls s.k. ambulerandeanställd personal. Sådan personal kan samtidigt ha flera arbetsgivare eller uppdragsgivare.

First Reserve, som övertagit systerbolaget MPU:s skadeståndstalan, har gjort gällande att samtliga svarande gjort sig skyldiga till brott mot FHL och att de tre enskilda svarandena även brutit mot anställningsavtalen. Svarandena har bestritt att så är fallet.

Den första frågan som tingsrätten har att ta ställning till är om det över huvud taget funnits information i form av kundregister, personalregister och know-how hos bolagen som varit skyddade enligt FHL.

Med företagshemlighet avses enligt 1 § 1 st FHL sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse. Av förarbetena till lagstiftningen framgår att i begreppet information ryms alla typer av uppgifter oberoende av om dessa är enkla och okomplicerade eller unika, komplexa eller på annat sätt kvalificerade (jfr prop. 1987/88:155 sid. 34 f). Det krävs också att informationen skall vara hemlig. För att bibehålla sin status av hemlig får informationen inte spridas utanför en krets som åtminstone i princip är identifierbar och sluten. Genom skaderekvisitet ställs krav på att informationen måste ha ett värde i näringsidkarens hand. Detta värde visar sig i att det medför skada eller risk för skada om hemligheten röjs.

Genom den bevisning som lagts fram i målet finner tingsrätten utrett att det hos bolagen funnits uppgifter i form av listor (personalregister) över ambulerandeanställd personal samt förteckningar (kundregister) över de företag som varit i behov av tillfällig hjälp. Det är också utrett att bolagen utåt sökt hålla dessa uppgifter hemliga och att ett röjande av uppgifterna medfört i allt fall risk för skada.

På grund av det anförda finner tingsrätten att berörda uppgifter varit skyddade som företagshemligheter enligt FHL.

Vid prövningen av övriga tvistefrågor i målet är av betydelse att FHL har ett mycket nära samband med arbetsrätten. När det gäller exempelvis påståendet att de tre enskilda svarandena hos bolagen använt och röjt företagshemligheter måste ställning tas till om detta skett under anställningstid eller efter det att anställningarna upphört. Innan tingsrätten prövar om det föreligger skadeståndsskyldighet enligt FHL, är det lämpligt att, förutom frågan om när anställningarna upphörde, även pröva tvistefrågor om lojalitetsplikt, sekretess (tystnadsplikt) och konkurrensförbud.

När upphörde anställningarna

S. sade upp sig med omedelbar verkan den 13 mars 1995. Påföljande dag sade H. och L. upp sig med omedelbar verkan. Bolagen godtog dock inte att anställningarna upphörde omedelbart utan hänvisade till att det gällde uppsägningstid.

Uppgift står mot uppgift om Asta B. kort före uppsägningen anmodat S. att "ta konsekvenserna". Tingsrätten finner inte visat att A.B. som företrädare för bolagen avskedat eller sagt upp S. med omedelbar verkan. Vid sådant förhållande har S:s anställning hos First Reserve, med hänsyn till uppsägningstid, upphört först den 12 juni 1995.

Vidare finner tingsrätten att H:s anställning hos First Reserve i enlighet med lämnat skriftligt besked upphörde den 12 juni 1995 och att L:s anställning hos MPU i enlighet med lämnat skriftligt besked upphörde redan den 12 maj 1995.

Allmänt om lojalitetsplikt, sekretess och konkurrensförbud

S. har undertecknat en handling (domsbilaga 1), om lojalitet, sekretess och konkurrensförbud. Även H. har undertecknat en likalydande handling. Däremot har inte företetts motsvarande handling för L:s del. Tvist råder mellan parterna huruvida L. undertecknat en sådan handling.

Mot L:s bestridande finner tingsrätten inte visat att han undertecknat någon handling med innehåll som svarar mot domsbilaga 1. Detta innebär för L:s del att det gäller allmänna förhållningsregler i kollektivavtalet. I fråga om lojalitet och sekretess överensstämmer lydelsen i domsbilaga 1 i huvudsak med kollektivavtalets förhållningsregler. Beträffande konkurrensförbud anges i kollektivavtalet att en tjänsteman ej får utföra arbete eller direkt eller indirekt bedriva ekonomisk verksamhet för ett företag, som konkurrerar med arbetsgivaren.

De av S. och H. undertecknade handlingarna innefattar ett mer långtgående åtagande såvitt avser konkurrensförbudet, bl.a. ett åtagande att inte ägna sig åt konkurrerande verksamhet i någon form under en period av ett år efter avslutad anställning. Tingsrätten återkommer till frågan om detta skall anses vara avtalsinnehåll mellan parterna.

Arbetstagaren har en lojalitetsförpliktelse mot arbetsgivaren. Lojalitetsplikten bygger på sedvänjor på arbetsmarknaden som i sin tur bildar grundval för allmänna rättsgrundsatser och rättspraxis i domstolarna. Förpliktelsen innebär främst ett förbud att konkurrera med arbetsgivaren. Detta förbud avser både konkurrens där arbetstagaren utnyttjar arbetsgivarens företagshemligheter och konkurrens där arbetstagaren "endast" använder personlig skicklighet, erfarenhet och kunskap, som inte utgör företagshemligheter. Under lojalitetsförpliktelsen faller också en tystnadsplikt (se Fahlbeck, Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet, 1992, sid 94).

Rent allmänt ställs högre krav på lojalitet för anställda som har en ledande ställning hos arbetsgivaren. Den anställde har således en lojalitetsplikt i förhållande till arbetsgivaren som följer med befattningen. Det bör också sägas att det råder en ömsesidig lojalitetsplikt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Har de tre enskilda svarandena brutit mot lojalitetsplikten och tystnadsplikten

Lojalitetsplikten och tystnadsplikten bör ses i ett sammanhang. First Reserve har påstått att de tre enskilda svarandena brutit mot såväl anställningsavtalen som mot FHL genom att röja och utnyttja företagshemligheter. Svarandena har bestritt att så är fallet.

Av utredningen framgår till en början följande. Efter det att S., H. och L. sagt upp sina anställningar i First Reserve övergick de till verksamhet i Vitalitet. Vid extra bolagsstämma den 18 april 1995 i Vitalitet utsågs S. till VD. H. valdes vid den extra bolagsstämman in i styrelsen, medan L. valdes till suppleant. Även i övrigt ägde förberedelser för påbörjandet av verksamheten hos Vitalitet rum under den tid S., H. och L. fortfarande var anställda hos First Reserve eller MPU, låt vara att uppsägningstid löpte. Samtliga hade ägarintressen i Vitalitet. I likhet med First Reserve och MPU avsåg Vitalitet att bedriva verksamhet i bl.a. uthyrningsbranschen.

Uppgift står mot uppgift huruvida S., H. och L. röjt eller utnyttjat företagshemligheter. First Reserve har som exempel angivit de ageranden som framgår av punkterna 1-7.

S.W., som den aktuella tiden var ekonomichef hos First Reserve, har i sitt vittnesmål i huvudsak bekräftat att det från Vitalitets sida agerats mot First Reserve enligt punkterna 1-7. De bedömningar som S.W. gjort bygger emellertid på uppgifter som hon fått från kunder och ambulerandeanställd personal. Det är alltså fråga om andrahandsuppgifter. Hennes vittnesmål får därför enligt tingsrättens mening bedömas med försiktighet. R.K., som var ekonomichef hos MPU, har i sitt vittnesmål inte lämnat några konkreta exempel på ageranden från Vitalitets sida mot MPU.

Utredningen utvisar emellertid att det hos Vitalitet den 4 och 15 maj 1995 förekom möten, till vilka bland andra ambulerandepersonal från First Reserve och MPU inbjudits att delta. S.W. har beträffande ambulerandepersonalen hos First Reserve berättat att "de duktigaste av vår personal" deltog vid mötena. Inför mötena hade upprättats ansökningshandlingar. Den skriftliga bevisningen ger vid handen att dessa handlingar synes vara plagierade från First Reserves ansökningshandlingar.

Det är också utrett att S. och H. såsom representanter för Vitalitet var närvarande vid de båda mötena. Av betydelse är att deras anställningar hos First Reserve då inte hade upphört.

Tingsrätten finner visat att S. och H. brustit i lojalitet mot First Reserve genom att för Vitalitets räkning delta i de två mötena. Det är i övriga hänseenden som exemplifierats enligt punkterna 1-7 inte visat att de brustit i lojalitet.

Vad angår L. framgår av den muntliga bevisningen att han inte deltog i mötena. Hans anställning hos MPU hade dessutom upphört vid tiden för mötet den 15 maj 1995. Tingsrätten finner inte visat att L. visat bristande lojalitet mot MPU.

Har de tre enskilda svarandena brutit mot konkurrensförbud i anställningsavtalen

Vad först angår förhållandena under anställningstiden innebär lojalitetsförpliktelsen i arbetsrätten att arbetstagaren skall avhålla sig från allt som kan skada arbetsgivaren. Det centrala inslaget i denna förpliktelse är förbudet att konkurrera med arbetsgivaren (jfr Fahlbeck, sid 102).

I enlighet med den bedömning som gjorts i föregående avsnitt finner tingsrätten att S. och H. brutit mot konkurrensförbudet genom att delta i mötena den 4 och 15 maj 1995. Däremot är inte visat att L. brutit mot anställningsavtalet i detta hänseende.

När anställningen upphört, upphör också som regel de förpliktelser parterna i anställningsförhållandet har haft mot varandra. På arbetsmarknaden förekommer dock att det under anställningstid träffas avtal om förbud att konkurrera med arbetsgivaren under viss tid efter anställningens upphörande. Sådana konkurrensklausuler kan ha olika inriktning och syfte.

Den i målet av First Reserve åberopade konkurrensklausulen (domsbilaga 1) syftar till att förbjuda den medarbetare som undertecknat en som tystnadsplikt betecknad handling "att inte ägna sig åt konkurrerande verksamhet i någon form under en period av 1 år efter avslutad anställning".

Som framgår av det föregående är inte visat att L. undertecknat en handling med det innehåll som svarar mot domsbilaga 1. L. har därför inte brutit mot någon klausul om konkurrensförbud.

Däremot har S. och H. undertecknat en handling innefattande konkurrensförbud under ett års tid efter anställningens upphörande. Fråga är då om denna klausul får anses utgöra avtalsinnehåll i anställningsavtalet eller om den skall jämkas enligt bestämmelsen i 36 § avtalslagen.

År 1969 träffades en överenskommelse mellan SAF å ena sidan och vissa arbetstagarorganisationer å andra sidan. Överenskommelsen angår "begränsning av användningsområdet för innehållet i s.k. konkurrensklausuler i tjänsteavtal". Den gäller i dag större delen av det privata tjänstemannaområdet. I rättspraxis har 1969 års överenskommelse, såsom återspeglande ett på arbetsmarknaden mer allmänt rådande synsätt, ansetts böra tjäna som en förebild. Därvid har vid anställningsförhållanden som ligger vid sidan av det i överenskommelsen åsyftade användningsområdet för konkurrensklausuler uttalats att det visserligen inte utan vidare kan antas att konkurrensklausuler i sådana anställningsförhållanden skulle sakna giltighet, men det torde vara befogat med en stark restriktivitet mot sådana klausuler (se främst AD 1992 nr 99; jfr AD 1985 nr 138, 1991 nr 38 och 1994 nr 65).

Tingsrätten finner att det bör göras en helhetsbedömning av den föreliggande situationen med beaktande av såväl arbetstagarens som arbetsgivarens intressen (jfr Fahlbeck, sid 121 och 122 med hänvisningar).

Beträffande omständigheter som är hänförliga till arbetsgivarna - First Reserve och MPU - ger utredningen vid handen att det under slutet av 1994 och början av 1995 var turbulenta förhållanden i bolagen. Samarbetet mellan ägarna och delar av personalen fungerade inte. O.W. och B.R., vilka båda gjorde en ekonomisk genomgång av verksamheterna, riktade kritik i vissa hänseenden mot företagsledningen. Flera anställda i bolagen sökte nya arbeten.

När det gäller S. anställdes han som marknadschef hos First Reserve. Under hösten 1994 erbjöds S. av J.B. att bli VD. S. ställde emellertid ett antal krav för att tillträda som VD. Rent faktiskt kom S. inte heller att bli VD hos First Reserve. Även om beteckningen t.f. VD använts för S:s del är mot hans bestridande inte visat annat än att han bibehöll sina arbetsuppgifter som marknadschef. S. sade i mars 1995 upp sin anställning till följd av samarbetssvårigheter med A.B.

Vad angår H. har han, såsom tidigare nämnts, hos First Reserve haft arbetsuppgifter som bokare, rekryterare och försäljare. Även H. sade upp sin anställning till följd av samarbetssvårigheter.

Vid en helhetsbedömning av den föreliggande situationen finner tingsrätten att den nu aktuella klausulen skall jämkas på det sättet att den inte utgör avtalsinnehåll för tiden efter anställningens upphörande. Det anförda leder till att S. och H. inte har brutit mot något konkurrensförbud såvitt avser tid efter anställningarnas upphörande.

Föreligger ansvar enligt 7 § och 8 § FHL

En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde inse att han inte fick avslöja den skall, enligt bestämmelsen i 7 § första stycket FHL, ersätta den skada som uppkommit genom hans förfarande. Detta skadeståndsansvar riktar sig mot arbetstagare som obehörigen röjt eller utnyttjat företagshemligheter. I subjektivt hänseende krävs att i allt fall oaktsamhet har förelegat. Det är således fråga om ett sedvanligt culpaansvar (se prop, sid 45). Bevisbördan för att handlingen begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet vilar på den som yrkar skadestånd (jfr Fahlbeck, sid 237).

Av 8 § första stycket FHL följer bl.a. att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han inser eller bör inse, har angripits enligt FHL skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Bestämmelsen i 8 § FHL skiljer sig från övriga ansvarsbestämmelser i FHL på det sättet att den riktar sig mot envar som obehörigen utnyttjat företagshemligheter. Syftet med ansvaret enligt 8 § FHL är att upprätthålla en sund och affärsetisk konkurrens. Ansvaret har en häleriliknande konstruktion (se prop, sid 25, och Fahlbeck, sid 247).

Som tidigare nämnts fanns det hos First Reserve och MPU kundregister och personalregister som var skyddade som företagshemligheter. Tingsrätten prövar först om de tre enskilda svarandena gjort sig skyldiga till brott mot FHL.

Beträffande omständigheterna kring mötena den 4 och 15 maj 1995 bör, i enlighet med redogörelsen i det föregående, antecknas följande. Vid mötena deltog bland andra ambulerandepersonal som tidigare förmedlats av First Reserve och MPU. Inför mötena hade också upprättats ansökningshandlingar, som synes ha varit plagierade från First Reserves ansökningshandlingar. S. och H. deltog som representanter för Vitalitet vid mötena. Däremot deltog inte L. vid mötena.

Fråga är då om de tre enskilda svarandena röjt eller utnyttjat företagshemligheter i form av kundregister, personalregister eller know- how.

Genom den bevisning som lagts fram har det inte kunnat klarläggas vem som obehörigen kan ha röjt eller utnyttjat företagshemligheter. Vad som förekommit på själva mötena ger inte underlag för slutsatsen att S. och H. insett eller bort inse att företagshemligheter röjts eller utnyttjats. I vart fall är det enligt tingsrättens mening inte visat att det föreligger uppsåt eller oaktsamhet. Inte heller i övriga särskilt påtalade hänseenden är visat att de tre enskilda svarandena uppsåtligen eller av oaktsamhet röjt eller utnyttjat företagshemligheter.

Vad angår Vitalitet är bestämmelsen i 8 § FHL tillämplig. I enlighet med de bedömningar som nyss gjorts beträffande de tre enskilda svarandena finner tingsrätten inte visat att Vitalitet insett eller bort inse att någon obehörigen utnyttjat eller röjt företagshemligheter enligt FHL.

Det anförda leder till att svarandena inte är skadeståndsskyldiga enligt FHL.

Skadeståndsskyldighet för brott mot anställningsavtalen

Den fråga som återstår att pröva i huvudsaken är om S. och H. är skadeståndsskyldiga mot First Reserve för brott mot anställningsavtalen. Den utredning som First Reserve lagt fram när det gäller skadeståndsberäkningen är främst inriktad på den skada som kan ha orsakats enligt 7 § och 8 § FHL.

Inom den del av arbetsrätten som omfattas av lagen om anställningsskydd (LAS) kan en arbetstagare bli skadeståndsskyldig mot arbetsgivaren i den situation som anges i 38 § 1 st LAS. Det är här inte fråga om någon sådan situation.

Tingsrätten finner inte visat att S. och H. ådragit sig skadeståndsskyldighet mot First Reserve för brott mot anställningsavtalen.

Sammanfattande bedömning

På grund av det anförda skall käromålet i sin helhet lämnas utan bifall.

Rättegångskostnader

Som förlorande part skall First Reserve ersätta svarandena för rättegångskostnader.

Vitalitet har begärt ersättning för rättegångskostnader med 124 000 kr, varav 40 000 kr i arvode till det tidigare ombudet advokaten U.R., 80 000 kr i arvode till J.T. samt 4 000 kr för utlägg. De tre enskilda svarandena har begärt ersättning för rättegångskostnader med dels 124 000 kr enligt samma fördelning som för Vitalitet, dels 31 000 kr som moms på ombudsarvoden och utlägg.

First Reserve har i och för sig vitsordat begärda ersättningar, dock med det undantaget att det för såväl Vitalitet som de tre enskilda svarandena bör göras avdrag på ombudsarvodena med 20 000 kr. Som skäl för sin inställning har First Reserve angivit att kostnaderna på svarandesidan ökat till följd av ombudsbytet.

First Reserve bör enligt tingsrättens mening inte åläggas att som rättegångskostnad utge det belopp som svarar mot den fördyring som föranletts av att svarandena under rättegången bytt ombud. Tingsrätten finner att Vitalitet bör tillerkännas ersättning med 114 000 kr, varav 110 000 kr avser ombudsarvoden. Vidare finner tingsrätten att de tre enskilda svarandena bör tillerkännas ersättning med 142 500 kr, varav 137 500 kr inklusive moms avser ombudsarvoden.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. First Famberg Invest AB skall ersätta Rekryteringsaktiebolaget Vitalitet Partner för rättegångskostnader med etthundrafjortontusen (114 000) kr, varav 110 000 kr avser ombudsarvoden, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 114 000 kr från 1997-03-25 till dess betalning sker.

3. First Famberg Invest AB skall vidare ersätta P.S., M.H. och P.L. för rättegångskostnader med etthundrafyrtiotvåtusenfemhundra (142 500) kr, varav 137 500 kr inklusive moms avser ombudsarvoden, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 142 500 kr från 1997-03-25 till dess betalning sker.