AD 1999 nr 66

Parter:

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet; Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund; SKANEK Ekonomisk Förening

Nr 66

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet

mot

Livsmedelsbranschens Arbetsgivareförbund och SKANEK Ekonomisk Förening i Kävlinge.

Mellan parterna föreligger kollektivavtal. J.L. R.Å. och T.D. är medlemmar av Svenska Livsmedelsarbetareförbundet (förbundet). SKANEK ek. för. (Skanek) har en anläggning i Kristianstad där de arbetade som slaktare. På morgonen den 29 april 1998 underlät flertalet slaktare vid grisslakten i en gemensam aktion att använda brynjeförkläde, som ingick i den föreskrivna personliga skyddsutrustningen för sådant arbete.

J.L. R.Å. och T.D. avskedades samma dag från sina anställningar. I beskeden om avskedande angavs bl.a. att de hade ställt sig bakom den vilda konflikten samma dag.

Avskedandena har föranlett tvist mellan parterna. Lokal och central tvisteförhandling har hållits utan att parterna har kunnat enas.

Förbundet har väckt talan mot arbetsgivarparterna och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara Skaneks avskedanden av J.L. R.Å. och T.D.

2. förplikta Skanek att utge ekonomiskt skadestånd till

a) J.L. avseende dels utebliven lön med 15 206 kr för maj 1998 och med 18 374 kr per månad från och med juni 1998 till och med dagen för huvudförhandling i målet, dels semesterersättning med 13,2 procent på lönebeloppen, dels ock ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den sista vardagen i varje månad med början sista vardagen i maj 1998, allt till dess betalning sker,

b) var och en av R.Å. och T.D avseende dels utebliven lön med 15 739 kr för maj 1998 och med 19 018 kr per månad från och med juni 1998 till och med dagen för huvudförhandling i målet, dels semesterersättning med 13,2 procent på lönebeloppen, dels ock ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den sista vardagen i varje månad med början sista vardagen i maj 1998, allt till dess betalning sker,

3. förplikta Skanek att till var och en av J.L. R.Å. och T.D. utge allmänt skadestånd med 500 000 kr för brott mot 18 § anställningsskyddslagen.

För det fall att Arbetsdomstolen skulle finna att det inte har förelegat skäl för avskedande men saklig grund för uppsägning av J.L. R.Å. och T.D. har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Skanek att utge

1. till var och en av J.L. R.Å. och T.D. allmänt skadestånd med 500 000 kr,

2. ekonomiskt skadestånd avseende förlust av lön till

a) J.L. med 18 374 kr per månad för två månaders uppsägningstid,

b) R.Å. med 19 018 kr per månad för fem månaders uppsägningstid,

c) T.D. med 19 018 kr per månad för sex månaders uppsägningstid.

Förbundet har vidare yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förplikta Skanek att till var och en av J.L. R.Å. och T.D. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr för brott mot föreningsrätten i medbestämmandelagen och reglerna i förtroendemannalagen,

2. förplikta Skanek att till förbundet utge allmänt skadestånd med 300 000 kr för brott mot föreningsrätten i medbestämmandelagen.

På beloppen avseende allmänna skadestånd har förbundet yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 15 maj 1998) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Lönebeloppen och ränteyrkandena har vitsordas som skäliga i och för sig. De angivna uppsägningstiderna har vitsordats. Beträffande allmänna skadestånd har inga belopp vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

I beslut den 5 juni 1998 avslog Arbetsdomstolen ett yrkande från förbundet om att J.L:s, R.Å:s och T.D:s anställningar skulle bestå i avvaktan på målets slutliga avgörande.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

J.L. R.Å. och T.D. har arbetat i fyra, nio respektive femton år som slaktare vid Skaneks anläggning i Kristianstad. De har arbetat med svinslakt, dvs. med den grova uppdelning av svinen som görs efter det att dessa har avlivats. De tre har tillsammans med en annan arbetstagare, Å.F. samt representanter för arbetsgivaren ingått i en s.k. ackordskommitté. Arbetstagarrepresentanterna utses av de totalt ca 120 anställda som arbetar med svinslakten. Kommitténs uppgift är att sköta vissa frågor mellan arbetstagarna och arbetsgivaren som kan gälla planering av slakten, övertid, ackord m.m. De fyra arbetstagarrepresentanterna i kommittén hade även fackliga uppdrag. Å.F. var skyddsombud och T.D. kontaktombud. J.L. och R.Å. ingick i fackklubbens styrelse. Fackklubben anmäler hos arbetsgivaren regelmässigt dem som utses till representanter i ackordskommittén som fackliga förtroendemän.

Under sommaren 1997 inträffade en olyckshändelse då en arbetstagare slant med kniven som träffade honom i ett knä. Händelsen föranledde ett besök från Yrkesinspektionen, som vid besöket konstaterade att användandet av skyddsutrustning vid slaktlinjerna var generellt otillfredsställande. Inspektionen förelade därför företaget att se till att arbetstagarna bar skyddsutrustning i form av brynjeförkläde, stålhandskar och armskydd.

Företaget vidtog därefter åtgärder för att efterkomma föreläggandet. Arbetstagarna informerades om kraven att bära skyddsutrustning och ytterligare skyddsutrustning inskaffades. Huvudskyddsombudet medverkade vid planeringen av åtgärderna. Åtgärderna trädde i kraft stegvis under hösten 1997, när den efterfrågade skyddsutrustningen erhölls. Arbetstagarna framförde via ackordskommittén till arbetsledningen viss kritik mot förklädet. Kritiken innebar att arbetstagarna ofta fick problem med rygg och axlar när de hade förklädet på sig. Vid ett möte med ackordskommitténs ledamöter i februari 1998 fick arbetstagarna klart besked om att skyddsutrustningen skulle bäras. Frågan togs dock upp om det inte fanns andra sorters förkläden som kunde användas. I det sammanhanget diskuterades möjligheten att använda ett tygförkläde som emellertid förutsatte att en speciell sorts tandad slaktkniv användes.

Företaget har i varierande utsträckning påtalat underlåtenhet att använda skyddsutrustningen. Det föreföll som om arbetsledningen var mera benägen att ingripa när tillgången på arbetskraft var god. När ett ingripande skedde mot en arbetstagare som inte bar föreskriven utrustning kunde det medföra att denne togs från produktionen vid linjen och sattes på s.k. väntetid vilket i sin tur ledde till en väsentlig sänkning av lönen. Det vållade därför missnöje bland arbetstagarna att företaget inte handlade konsekvent i fråga om skyddsutrustningen utan snarare agerade slumpmässigt.

Denna, som arbetstagarna uppfattade det, orättvisa behandling tillsammans med företagets bristande vilja att möta problemen kring användningen av brynjeförklädena var orsakerna till den protestaktion som ägde rum bland arbetstagarna den 29 april 1998.

Protestaktionen den 29 april 1998

På morgonen den 29 april 1998 diskuterades i slaktarnas omklädningsrum brynjeförklädena och företagets sätt att agera vad gällde användningen av dessa. Arbetstagarna beslöt gemensamt att man skulle gå ut till slaktlinjen för att arbeta utan att ta på sig brynjeförklädena. Sedan arbetsledningen hade upptäckt att flertalet arbetstagare inte hade brynjeförkläden avbröts produktionen. Arbetstagarna gick då in i omklädningsrummet igen. Ackordskommittén, dvs. J.L. R.Å. T.D. och Å.F. samt klubbordföranden L-B.N. kallades in till arbetsledningen av slaktchefen T.H. Denne undrade vad som pågick och ville få ett slut på aktionen. De fem uppmanades att be sina arbetskamrater att ta på sig skyddsutrustningen så att arbetet genast kunde återupptas. I gengäld skulle företaget vara mer aktivt i arbetet för att komma till rätta med problemen med användningen av skyddsutrustningen. Bland annat skulle en arbetsgrupp tillsättas samt en sjukgymnast anlitas för att utprova förkläden. Ackordskommittén återvände till sina arbetskamrater och redovisade vad som hade sagts. Arbetskamraterna ville dock inte återuppta arbetet eftersom de inte var nöjda med arbetsgivarens erbjudande. Ackordskommittén meddelade detta till T.H. som kontaktade företagsledningen. - När produktionen stoppades hade ett antal svin redan hunnit avlivas. För att inte dessa skulle förfaras återupptogs arbetet tillfälligt så att grisarna skulle kunna slaktas. Arbetstagarna bar då skyddsutrustning. När det arbetet efter cirka 30 minuter var klart upphörde arbetet igen. Därefter, vid 8-tiden, höll företagets verkställande direktör ett möte med bl.a. ackordskommittén. Efter mötet gick kommittén ut till arbetslaget som förmåddes att börja arbeta igen vid 8.20-tiden, sedan kommittén upprepade gånger hade uppmanat arbetstagarna att de skulle sätta igång att arbeta igen och förordat att man skulle gå förhandlingsvägen för att lösa frågorna kring skyddsutrustningen. Resten av arbetsdagen löpte på ett normalt sätt. Den tid som hade förlorats genom aktionen arbetades in på kvällen. Företaget har inte drabbats av några större kostnader till följd av aktionen.

Avskedandena

Ackordskommittén blev åter kallad till slaktchefen efter det att aktionen hade avbrutits. Medlemmarna i ackordskommittén fick då beskedet att de skulle varslas om avsked. Å.F. hade i egenskap av skyddsombud känt tveksamhet till aktionen och hade därför avsagt sig sina fackliga uppdrag. Han drabbades inte av något avskedande. Sedvanliga tvisteförhandlingar hölls beträffande de tre övriga medlemmarna i kommittén, J.L. R.Å. och T.D.

Arbetsgivarens grund för avskedandena av de tre arbetstagarna tillbakavisas. De har inte uppviglat sina arbetskamrater till att vidta aktionen och har inte heller fört någon kampanj om att vägra använda skyddskläder.

De tre avskedade har i fråga om den fackliga verksamhet som de bedrev inte efterträtts av några andra personer. Det finns nämligen ingen som vill eller törs åta sig dessa uppdrag efter det att arbetstagarna har sett vad som kan hända dem som bedriver facklig verksamhet. Detta har varit till men för den fackliga verksamheten. Fackklubbsordföranden L-B.N. har tvingats ta sig an de aktuella uppgifterna. Han har emellertid inte den insyn som krävs eller tillräcklig tid till förfogande för att kunna utföra uppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Från arbetsgivarens sida har framhållits att det finns fungerande arbetslagsgrupper i vilka det ingår representanter för de anställda. Dessa har emellertid utsetts av arbetsgivaren och är inte fackligt förtroendevalda. Grupperna styrs av arbetsgivaren och agerar på dennes villkor.

Skanek har, utan att det förelegat grund för vare sig avskedande eller uppsägning, avskedat J.L. R.Å. och T.D. i strid med 18 § anställningsskyddslagen. Genom avskedandet av just dessa fackligt förtroendevalda har företaget också gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning enligt 8 § medbestämmandelagen och har enligt 3 § förtroendemannalagen hindrat fackligt arbete på ett sätt som varit till men för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen.

Arbetsgivarparterna

Skanek har totalt ca 165 anställda vid anläggningen i Kristianstad. Vid anläggningen bedrivs svinslakt. Det är en verksamhet som är förknippad med en hög risk för olyckor. Det krävs därför särskilda krav vad gäller skyddsåtgärder. Under en lång tid har företaget försökt att öka användningen av skyddsutrustning. Ansträngningarna har dock mötts av motstånd från vissa anställda eftersom utrustningen har upplevts som obekväm i olika avseenden. Tillsägelser och varningar har varit vanligt förekommande. J.L. fick i augusti 1995 en skriftlig varning för att inte ha använt skyddsvante, vilket var obligatoriskt. Också T.D. har tilldelats en skriftlig varning, i november 1996, av samma skäl. Företagets krav på användning av skyddsutrustning var således inte något nytt, men det var svårt att få de anställda att acceptera detta krav.

De tre avskedade, J.L. R.Å. och T.D. ingick i ackordskommittén. Denna hade en mycket stark ställning och var representerad i beslut i alla viktiga frågor som gällde arbetsplatsen. Kommittén kunde ibland göra upp direkt med företagsledningen. I andra fall deltog kommittén tillsammans med fackklubbsordföranden i förhandlingar gentemot arbetsgivaren.

Efter olyckan sommaren 1997, som för den drabbade arbetstagaren medförde en ganska allvarlig knäskada, besökte Yrkesinspektionen arbetsplatsen. Yrkesinspektionen konstaterade att endast ett fåtal slaktare använde skyddshandskar och armledsskydd samt att ingen använde skyddsförkläde. Bristerna bedömdes som allvarliga varför Yrkesinspektionen utfärdade ett inspektionsmeddelande som kom att i hög grad ligga till grund för företagets agerande i frågorna. Inspektionen hade funnit att det var nödvändigt med kraftfulla åtgärder från arbetsledningens sida för att "stärka upp" användandet av personlig skyddsutrustning vid användning av kniv vid slaktlinjerna. I inspektionsmeddelandet erinrades om att underlåtenhet att rätta sig efter skyddsföreskrifterna ytterst kunde innebära, enligt arbetsmiljölagen, att arbetstagaren skildes från sin anställning. Inspektionsmeddelandet utmynnade i ett krav som formulerades: "Ni skall se till att arbetstagare vid användandet av kniv vid köttbearbetning ovillkorligen använder personlig skyddsutrustning i form av brynjeförkläde, stålhandskar och armskydd. Om det finns någon station där det föreligger svårigheter att använda denna utrustning skall detta motiveras till Yrkesinspektionen. Ovannämnda gäller även för besiktningspersonalen." Företaget fick tid till den 15 september 1997 att redovisa hur kraven hade uppfyllts eller hur företaget hade planerat att uppfylla kraven.

Information om innebörden av meddelandet från Yrkesinspektionen anslogs på företagets anslagstavlor. Alla anställda har fått del av informationen. Företaget genomförde under sommaren 1997 i samarbete med huvudskyddsombudet en inventering för att avgöra vilka arbetspositioner som var berörda av kravet på personlig skyddsutrustning. En sammanställning av resultatet av inventeringen ingavs till Yrkesinspektionen. Senare, den 10 september 1997, genomfördes en arbetsplatsträff. Vid denna informerade företaget om Yrkesinspektionens krav på användandet av skyddsutrustning och om resultatet av den inventering som hade gjorts. I företagets internkontrollpärm sattes in en lista över arbetspositioner där skyddsutrustning skulle användas. En handlingsplan upprättades i mitten av september 1997 av företaget i samarbete med huvudskyddsombudet. Planen beskrev genomförandet av kravet på skyddshandskar, armledsskydd och brynjeförkläde. Några olika typer av förkläden granskades av skyddsombudet och testades därefter i produktionen. Arbetslaget fick sedan välja förkläde och valde då det stålförkläde som senare skulle komma att användas.

De anställda fick bekräfta skriftligen att de hade fått del av företagets information om kravet på att använda skyddsutrustning. Av den kraftiga markering som detta innebar framgår att den bristfälliga användningen av skyddsutrustning utgjorde ett problem.

Stålförklädena lades den 19 oktober 1997 ut i vars och ens klädskåp. Alla hade därför tillgång till full skyddsutrustning inför den kommande arbetsdagen.

Under den efterföljande vintern 1997-1998 framfördes till företaget klagomål över förklädet. Företaget var villigt att medverka till att finna alternativ utrustning ifall de anställda inte ansåg att den utrustning de hade var bra. Arbetet med att hitta alternativ pågick fortlöpande och skedde i samverkan med skyddsombud och sjukgymnast. Urvalet av förkläden som uppfyller såväl gällande föreskrifter som de anställdas önskemål vad gäller bekvämlighet, temperatur m.m. är emellertid begränsat.

Under vintern bjöd ackordskommittén in Yrkesinspektionen till ett möte som syftade till att få myndigheten att avskaffa tvånget att bära skyddsförkläde. Inspektionen stod dock fast vid sitt tidigare ställningstagande. Som en följd av det möte som hölls togs emellertid ett antal tygförkläden hem för användning på prov. Dessa är visserligen lätta, men tjocka och varma. De får användas endast vid arbete med en viss sorts tandad kniv. Tester och försök skedde kontinuerligt, och det var inte så att företaget satte stopp för ytterligare utprovningar.

Arbetsledningen har aldrig vare sig accepterat eller sett mellan fingrarna på att vissa anställda inte bar förkläde. Brister har påtalats så snart de upptäckts. I den mån besiktningspersonal underlåtit att bära skyddskläder är det inget som företaget skall lastas för eftersom besiktningspersonalen är anställd av Livsmedelsverket. Företaget har dock tagit upp saken med verket för att få en ändring till stånd.

Fram till den 29 april 1998, då den aktion som föranledde avskedandena ägde rum, skedde kontinuerliga försök med olika typer av utrustning. Den 23 april, dvs. en mycket kort tid före aktionen, hölls ett möte där skyddsfrågor diskuterades mellan företaget och de fackliga representanterna. Parterna var överens om att låta en sjukgymnast delta i utprovandet av skyddsutrustning och vid översynen av arbetsplatsen samt vid utarbetandet av förslag till eventuella förändringar. Det bestämdes att ett nytt möte skulle hållas den 26 maj 1998.

Den 28 april 1998 inträffade en incident med J.L. Han blev tillsagd av arbetsledningen att ta på skyddsutrustningen men vägrade att göra detta med motiveringen att förklädet gav honom problem med axlarna. Han fick därför inte arbeta. Samma dag kunde en person i arbetsledningen höra J.L. samtala med R.Å. varvid denne kommenterade J.L:s uppgifter om sin vägran att bära förkläde med att "det borde vi ha gjort allihop".

Den 29 april 1998 startade "sticken", dvs. dödandet av grisarna, kl. 05.50. Därefter startade slakten, dvs. den grova styckningen av svinen. Slaktarna inställde sig för att arbeta utan skyddsförkläden. När detta observerades av arbetsledningen gavs order om att slakten skulle stoppas om inte slaktarna tog på sig skyddskläderna. Den ansvarige arbetsledaren stängde slakten och uppmanade slaktarna att ta på skyddskläderna.

Slakten stod stilla från kl. 06.30. Ackordskommittén, bestående av R.Å. T.D. J.L. och Å.F. samt fackklubbsordföranden L-B.N. kallades in till slaktchefen T.H. Att Å.F. hade avsagt sig de fackliga uppdragen kände T.H. ännu inte till. T.H. förklarade vid mötet vilka regler som gällde och läste upp Yrkesinspektionens meddelande. Vidare erbjöd han att man från företagets sida skulle vidta omedelbara insatser från företagshälsovård och sjukgymnast för att skynda på genomförandet av de åtgärder som man hade enats om vid mötet den 23 april. Förutsättningen var dock att arbetet genast kom igång igen och att slaktarna använde den föreskrivna skyddsutrustningen. T.H. lovade också, under samma förutsättning, att "dra ett streck" över händelsen. Efter cirka tio minuters betänketid återkom ackordskommittén med beskedet från de anställda att erbjudandet avböjdes, men att de redan avlivade grisarna skulle slaktas färdigt. Så skedde också, vilket tog ca 30 minuter. Därefter stannade åter produktionen.

Ackordskommitténs motförslag var att användandet av skyddskläder skulle vara frivilligt. Förslaget var naturligtvis oacceptabelt för företaget, vilket ackordskommittén måste ha insett. Ett accepterande av förslaget skulle ju innebära brott mot gällande arbetsmiljöregler och innebära att de anställda utsattes för allvarliga risker.

Såvitt företaget kände till gjorde medlemmarna i ackordskommittén i detta skede inget för att förmå de andra slaktarna att återuppta arbetet iförda skyddsutrustning.

Efter ett ytterligare kort möte, då även företagets verkställande direktör deltog, beordrade produktionschefen att slakten skulle komma igång omedelbart. VD:n underströk det allvarliga i aktionen. Vid detta tillfälle var det inte längre möjligt att dra ett streck över vad som hade hänt. Möjligheten till detta hade försuttits genom att omedelbar återgång till arbetet hade avböjts redan vid det föregående mötet. Slakten kom emellertid igång vid ca 08.15.

Vid 08.45-tiden hölls ett nytt möte med ackordskommittén. Kommittén framförde synpunkter i fråga om skyddsutrustning och ventilation. Produktionschefen förklarade att synpunkterna skulle beaktas men att det viktigaste var att få igång produktionen igen på ett stabilt sätt.

Nästa möte inleddes vid 09.30-tiden då förhandling hölls. Varsel om avsked gavs då beträffande R.Å. T.D. och J.L. Skälet var att företaget uppfattade dessa tre som ledare på ett eller annat sätt för aktionen och inte som endast budbärare för arbetskamraternas önskemål. Enligt protokollet från förhandlingen betraktade de tre sig som talesmän för de anställda vid slaktlinjen, men enligt företagets uppfattning hade de ett större inflytande.

Varselöverläggningar hölls den 4 maj 1998 varefter besked om avskedande lämnades till de tre arbetstagarna. Skälet var att de på ett mycket allvarligt sätt hade åsidosatt sina skyldigheter enligt anställningsavtal och kollektivavtal. De har inte bara själva vägrat att använda skyddsutrustning vid tillfället utan även påverkat sina kamrater att göra likadant.

Vad gäller Åke Fröjd fick företaget beskedet att han hade avsagt sig sina fackliga uppdrag och detta tolkades som att han inte stödde aktionen helt och fullt. Han hade också förhållit sig passiv vid mötena på morgonen. I sin dåvarande egenskap av skyddsombud uttryckte han stor tveksamhet till aktionen. Detta är förklaringen till att Å.F. inte avskedades.

Företagets kostnader till följd av aktionen har uppskattats till cirka 100 000 kr på grund av försämrad kvalitet på köttet från de grisar som slaktades med viss fördröjning efter det att de hade avlivats. Mycket talar för att de tre avskedade arbetstagarna spelat en betydligt mer aktiv roll bakom aktionen än vad som hävdats av förbundet. De har dessutom uppträtt som talesmän utan att på något sätt ta avstånd från aktionen eller visa att de inte delade de övriga anställdas uppfattning om vägran att använda skyddsutrustning. Det har hela tiden framstått som att ackordskommittén stött åtgärderna. De tre bar inte heller själva skyddsförkläde den aktuella morgonen, vilket hade varit naturligt för det fall att de, som förbundet påstått, försökte få de andra att bära skyddsförkläde. Att så många av de anställda, kanske ett hundratal, underlät att bära skyddsförkläde kan inte komma sig av annat än att aktionen hade vissa initiativtagare.

Agerandet var särskilt anmärkningsvärt eftersom det var riktat mot de krav som följer av arbetsmiljölagstiftningen för verksamhet som är särskilt riskfylld, och ett åsidosättande av dessa krav kan leda till att arbetstagare drabbas av allvarliga skador. Som arbetsgivare har företaget haft ansvar för att genomdriva användandet av skyddsutrustningen och att tillse att respekten för skyddsföreskrifterna upprätthålls.

J.L R.Å. och T.D. har innehaft fackliga uppdrag som medfört ett särskilt ansvar att agera omdömesgillt i frågor av aktuellt slag. Denna bakgrund innebär en försvårande omständighet vid bedömningen av deras agerande. Alla tre var väl informerade om vilka krav som gällde. Två av dem, T.D. och J.L. har tidigare varnats skriftligen för liknande underlåtenhet.

Skulle det inte anses ha förelegat tillräckliga skäl för avskedande har det i vart fall funnits saklig grund för uppsägning beträffande alla tre.

Föreningsrättskränkning

Arbetsgivarparterna bestrider att någon föreningsrättskränkning ägt rum. Företaget har inte haft någon avsikt att försvåra den fackliga verksamheten vid företaget och det har inte heller kunnat uppfattas på det sättet. Åtgärderna mot J.L. R.Å. och T.D. har vidtagits därför att arbetsgivaren har ansett att de på ett mycket allvarligt sätt har brutit mot såväl anställningsavtal som kollektivavtal. Åtgärderna har vidtagits efter ett extremt och avgränsat handlande från deras sida. Ett avskedande till följd av ett sådant händelseförlopp som det varit fråga om i detta fall kan inte vara ägnat att påverka den fackliga verksamheten. Det finns inget annat samband mellan Å.F:s avsägelse av sina fackliga uppdrag och det faktum att han inte avskedades, än att arbetsgivaren uppfattade hans handlande som att han inte helt och fullt stödde aktionen. Det har således inte funnits något föreningsrättskränkande syfte med att han behandlats på ett annat sätt än de övriga tre. Inte heller fackklubbens ordförande L-B.N. har blivit föremål för åtgärder eftersom han, till skillnad från de avskedade, har tagit avstånd från aktionen.

De yrkade beloppen avseende allmänna skadestånd är helt orealistiska och kan inte till någon del vitsordas som skäliga i och för sig.

Domskäl

Allmänt om tvisten

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om Skanek haft grund för att avskeda T.D. R.Å. och J.L. Vidare är fråga om Skanek genom att avskeda just dessa tre medlemmar i företagets ackordskommitté, samtidigt som en fjärde medlem som avsagt sig sina fackliga uppdrag fick behålla sin anställning, gjort sig skyldig till föreningsrättskränkning enligt 8 § medbestämmandelagen och brott mot 3 § förtroendemannalagen.

Utredningen i målet

Vid huvudförhandling i målet har på förbundets begäran T.D. R.Å. och J.L. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med klubbordföranden L-B.N. samt slaktarna Å.F. och J.L. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med slaktchefen T.H. kvalitets- och expeditionschefen R.H. arbetsledaren J.H. samtliga från Skanek, samt med sjukgymnasten M.J. och yrkesinspektören A.Z.

Arbetsgivarparterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Laga grund för avskedande?

Vid aktionen den 29 april 1998 vägrade de anställda vid slaktlinjen att använda föreskrivet skyddsförkläde. Aktionen tvingade företaget att avbryta produktionen eftersom det skulle ha stått i strid med arbetsmiljölagen att låta arbetet fortsätta utan att arbetstagarna använde föreskriven personlig skyddsutrustning. Aktionen ledde till avbrott i produktionen mellan ca kl. 06.30 och 8.15.

Företaget angav i beskeden om avskedande till J.L. R.Å. och T.D. att de hade ställt sig bakom aktionen som i beskeden betecknades som en vild konflikt. Till grund för avskedandena har arbetsgivarparterna i målet vidare anfört att de tre arbetstagarna själva vägrade att använda skyddsutrustning vid tillfället och att de hade påverkat sina kamrater att göra likadant. Därigenom har de enligt arbetsgivarsidans uppfattning på ett allvarligt sätt åsidosatt sina skyldigheter enligt anställningsavtal och kollektivavtal. Som försvårande omständigheter har arbetsgivarparterna åberopat att de tre genom sin ställning i ackordskommittén hade ett särskilt ansvar som företrädare för de övriga arbetstagarna att agera för att respekten för gällande regler beträffande den riskfyllda verksamheten upprätthölls.

Arbetsdomstolen finner anledning att inledningsvis slå fast att det utan tvekan finns skäl att se allvarligt redan på arbetstagarnas agerande som sådant. De har genom sitt handlande medvetet åsidosatt oeftergivliga krav på användande av skyddsutrustning i enlighet med regler och föreskrifter vars innehåll var väl kända för dem. Det är givet att en arbetsgivare i och för sig skall ha möjlighet att reagera mot arbetstagare som vägrar att rätta sig efter gällande säkerhetsföreskrifter av detta slag. Vid bedömningen av frågan om arbetsgivaren i detta fall haft rätt att tillgripa en så långtgående sanktion som avskedande måste emellertid beaktas att annat inte framkommit i målet än att de tre har agerat som deltagande i en gemensam aktion på arbetsplatsen som, såvitt framgår av utredningen, vidtogs i syfte att protestera mot arbetsgivarens sätt att handha frågorna kring användandet av skyddsutrustningen.

Arbetstagarnas i stort sett samfällda vägran att vid arbetets början på morgonen bära skyddsförkläde innebar mot bakgrund av de skyddsbestämmelser som gällde att arbetsgivaren i praktiken inte hade något annat val än att omedelbart stoppa produktionen. Agerandet har därmed haft samma verkan som en arbetsnedläggelse som till sin karaktär torde i vart fall kunna jämställas med en olovlig stridsåtgärd (jfr AD 1984 nr 135 och 1986 nr 16). Enligt uttalanden i förarbetena till medbestämmandelagen (se prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 294) kan uppsägning eller avskedande på grund av deltagande i en olovlig stridsåtgärd komma i fråga endast i särskilt kvalificerade fall (se även t.ex. AD 1981 nr 10). Som exempel nämns situationer där en olovlig stridsåtgärd blir långvarig på grund av att arbetstagarna inte kan förmås att vika från klart avtalsstridiga krav och situationer där en arbetstagare driver fram konflikten i syfte att störa den ordinarie fackliga verksamheten på arbetsplatsen och liknande. I förarbetena framhölls också att hänsyn dessutom måste tas till arbetstagarens lämplighet för framtiden (prop. s. 295).

Här kan till en början konstateras att situationen inte varit sådan att den direkt kan sägas falla in under något av de i förarbetena angivna exemplen på fall där avsked eller uppsägning kan tillgripas för deltagande i en olovlig konflikt. Frågan är då om det i detta fall ändå funnits sådana inslag som gett arbetsgivaren rätt att avskeda de tre arbetstagarna. När det gäller deras delaktighet i aktionen kan konstateras att utredningen visar att de synbarligen, som också angavs i beskeden om avskedande, ställde sig bakom aktionen eftersom de i likhet med de andra arbetstagarna inte bar skyddsförkläde vid tillfället och inte till arbetsgivaren uttryckte någon tvekan om det lämpliga i förfarandet, trots att de borde ha haft flera möjligheter till detta vid möten den aktuella morgonen med företagets representanter. Däremot ger utredningen enligt Arbetsdomstolens mening inte utrymme för slutsatsen att de tre dessutom haft mera framträdande roller än som deltagare i aktionen och som talesmän för de övriga inför arbetsledningen. Visserligen åtnjöt de förtroendet från de andra anställda att företräda dem i ackordskommittén, vilket skulle kunna tala för att händelseförloppet den aktuella morgonen var ett resultat av deras ställningstagande. Av vad Johan Hagström berättat, och som inte direkt förnekats av J.L. och R.Å. framgår dessutom att åtminstone dessa två dagen före aktionen synes ha gett uttryck för ståndpunkten att man inte skulle bära skyddsförkläde. Av de uppgifter som har lämnats i målet om händelseförloppet på morgonen den 29 april, och då särskilt vad som utspelade sig i pausrummet före arbetets början, ger emellertid inte belägg för någon annan slutsats än att det bland arbetstagarna rådde ett utbrett missnöje över arbetsgivarens sätt att hantera skyddsfrågorna och att det varit detta kollektiva missnöje som låg bakom agerandet. Bl.a. synes den allmänna uppfattningen råda att arbetsgivaren tämligen godtyckligt hindrade vissa arbetstagare från att arbeta om de inte bar skyddsutrustning, medan andra tilläts fortsätta arbeta trots att de saknade skyddsutrustning. Av utredningen framgår att J.L. dagen närmast före aktionen hade med hänvisning till problem med axlarna vägrat att bära skyddsförklädet och att han då inte fått arbeta och sedan inte heller kommit i arbete vid slaktlinjen den dagen. Också denna händelse synes ha varit en av de bidragande orsakerna till aktionen. Av utredningen har således inte annat framkommit än att aktionen var resultatet av ett bland arbetstagarna gemensamt beslut som fattats utan att de tre i målet aktuella arbetstagarna varit pådrivande. De har emellertid ostridigt själva följt arbetstagarnas gemensamma beslut och har sedan gentemot arbetsgivaren framfört arbetstagarnas ståndpunkter. De har dock uppgett att de samtidigt agerade för att få arbetskamraterna att upphöra med aktionen. Någon utredning i målet som talar emot att det förhöll sig på detta sätt föreligger inte. Sammantaget finner Arbetsdomstolen att det mot bakgrund av det anförda inte kan läggas de tre arbetstagarna till last att de, utöver sin egenskap av talesmän för gruppen, skulle ha haft någon mer aktiv roll i aktionen än de övriga deltagarna.

Vid olovliga stridsåtgärder har visserligen ansetts att ett större ansvar kan åvila fackliga förtroendemän (se t.ex. AD 1981 nr 5 och där gjorda hänvisningar). Motsvarande betraktelsesätt kan enligt Arbetsdomstolens mening anläggas även när det gäller J.L. R.Å. och T.D. i deras egenskap av arbetstagarrepresentanter i företagets ackordskommitté, vare sig de också betecknas som fackliga förtroendemän eller inte. Även beträffande den nu berörda kategorin av arbetstagare gäller dock att den som ikläder sig rollen som talesman för en grupp av arbetstagare som deltar i en aktion, i allmänhet inte enbart på den grunden från anställningssynpunkt ådrar sig ett större ansvar än de andra deltagarna (AD 1975 nr 31).

Mot bakgrund av det anförda har det enligt Arbetsdomstolens mening inte förelegat vare sig skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning av J.L. R.Å. och T.D. Avskedandena skall följaktligen förklaras ogiltiga.

Vid denna bedömning skall Skanek förpliktas att betala ekonomiskt skadestånd avseende utebliven lön och semesterersättning till J.L. R.Å. och T.D. Om beloppens storlek råder det inte tvist.

Allmänt skadestånd för brott mot 18 § anställningsskyddslagen

Arbetsdomstolen har funnit att J.L. R.Å. och T.D. blivit avskedade från sina anställningar under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en uppsägning. Åtgärden att avskeda dem får från den utgångspunkten ses som en allvarlig kränkning av deras rätt. Vid bestämmandet av det allmänna skadeståndet kan man enligt Arbetsdomstolens mening emellertid inte bortse från att Skaneks handlande utlösts av den protestaktion som de avskedade deltagit i. Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning att det allmänna skadeståndet bör för var och en av dem sättas till 50 000 kr.

Föreningsrättskränkning och brott mot förtroendemannalagen?

Förbundet har som rättslig grund för sin talan om allmänt skadestånd till J.L. R.Å. och T.D. åberopat att avskedandena utgjort brott mot 3 § förtroendemannalagen på grund av att företaget genom avskedandena hindrat fackligt arbete på ett sätt som varit till men för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. Arbetsdomstolen har emellertid i ett tidigare avgörande (AD 1988 nr 162) funnit att denna bestämmelse inte är avsedd att vid sidan av regler i andra lagar tillämpas på åtgärder som avskedande eller uppsägning. Något skadestånd kan följaktligen inte utgå på den nu åberopade grunden.

Förbundet har emellertid till stöd för yrkandet om allmänt skadestånd såväl till de tre arbetstagarna som till förbundet även åberopat att företaget genom avskedandena brutit mot föreningsrätten enligt 8 § medbestämmandelagen.

I den del som nu är av intresse har 8 § medbestämmandelagen följande innehåll.

Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger, om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtager åtgärd till skada för någon på andra sidan för att denne har utnyttjat sin föreningsrätt eller om någon på ena sidan vidtager åtgärd mot någon på andra sidan i syfte att förmå denne att icke utnyttja sin föreningsrätt. - - -

I mål som rör föreningsrättskränkning har Arbetsdomstolen brukat göra en uppdelning av bevisbördan så att det har ankommit på arbetstagarparten att först visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten föreligger, varefter det varit arbetsgivarens sak att, om sådana skäl framlagts, styrka att han har haft skälig orsak till sin åtgärd oberoende av föreningsrättsfrågan. (Se t.ex. AD 1998 nr 108 och där gjorda hänvisningar).

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. J.L. R.Å. och T.D. var representanter för de anställda i företagets ackordskommitté och kunde från företagets sida antas ha ett betydande inflytande i de frågor som handlades av kommittén. I den ifrågavarande situationen på morgonen den 29 april 1998 framförde kommittén de anställdas ståndpunkter utan att inför arbetsgivaren redovisa någon egen avvikande uppfattning.

Enligt arbetsgivarparterna uppfattade företaget det som att Å.F. som inte avskedades trots att han ingick i ackordskommittén, inte stödde aktionen eftersom besked hade erhållits om att han avsade sig sitt fackliga uppdrag under den aktuella morgonen och han hade förhållit sig passiv vid de möten med kommittén som hölls i samband med aktionen. Mot denna bakgrund ligger det närmast till hands att se företagets avskedande av just J.L. R.Å. och T.D. som en reaktion på att de, som det uppfattades från företagets sida, hade ett avgörande inflytande över de anställdas agerande. I målet har inte framkommit något som motsäger detta och det har inte heller i övrigt framkommit något som talar för att avskedandena skulle ha vidtagits på grund av de anställdas fackliga verksamhet. Det är således inte sannolikt att företaget haft något föreningsrättskränkande syfte med avskedandena. Förbundets talan om skadestånd i nu berört avseende till J.L. R.Å. och T.D. samt till förbundet skall därför avslås.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Av det anförda följer att förbundets förstahandsyrkanden skall bifallas såvitt gäller ogiltigförklaring av avskedandena och därmed sammanhängande skadestånd, dock att de allmänna skadestånden skall bestämmas till väsentligt lägre belopp än de som yrkats, samt att skadeståndsyrkandena avseende föreningsrättskränkning och brott mot förtroendemannalagen skall avslås.

Vid denna utgång skall arbetsgivarparterna förpliktas att utge ersättning till förbundet för rättegångskostnader med ett, med tillämpning av 18 kap. 4 § rättegångsbalken, jämkat belopp.